!^5«wH»siwrsKi m Pk mmm. ^MWå^^ 'aftvT^. TTx ■^^^^ -^-w%_ /?■' ^ .^\ [/ A W 1' v Fauna ocn Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg NEV; YORK BOTAI^nCiU. Haft. 1 b) S« 1914 :k. y. I mt .tigrillo» och träffas på 5,000 fots höjd. Den andra mindre arten Felis pardinoides andina Thomas kallas däremot »Gato del monte» och lefver på 10 — 11,000 fots höjd. Den är mörkare, emedan den är tätare fläckig med svart på rödgul eller rödbrun botten. Det finnes ytterligare åtskilliga formgrupper af kattdjur i Syd-Amerikas rika fauna, och en af dessa skulle man med ett gemensamt namn kunna kalla för pampaskatternas. Äfven denna grupp innehåller flera skilda arttyper med hvar sina geografiska raser. En dylik hittills obeskrifven, utmärkt vac- ker katt fanns i konsul Söderström's sändning. Den är af- bildad på bifogade plansch, hvaraf man kan bedöma färger och teckning på den mjuka pälsen. För att lämna begrepp om NÅGRA ORD OM F.N SAMLING DÄGGDJUR FRÄN ECUADOR 5 dess storlek må nämnas, att den har en kroppslängd af 51 cm. och en svanslängd af 27 cm. Denna nya kattart har fångats i ett sockerrörsfält. En liten omständighet af intresse, som bör framhållas, är den ljusa fläcken på örats i öfrigt nästan svarta baksida. Dylika ljusa eller hvita fläckar träffas i liknande läge på oceloternas öron, men ej på pampaskatternas. Hvad nu en sådan fläck skall betyda är svårt att säga, men det skulle kunna framkastas, att den är ett igenkänningstecken för djur af samma slag. Det är nämligen att märka, att baksidan af öronen hos kattdjur ofta ha en markeradt olika färg mot omgifvande partier af fallen. Hos de gulgrå lejonen och hos den rödgula ökenlon eller kara- kalen är t. ex. öronens baksida öfvervägande svart, däremot hos den mer eller mindre gråspräckliga afrikanska vildkatten äro öronen roströda, o. s. v. Måhända står detta i samband därmed, att, när kattdjuren smyga fram i gräs eller annan växtlighet, öronen ofta är det enda, som sticker upp och är synligt. Äfven af mårddjur har Syd-Amerika en rikhaltig uppsätt- ning. I samlingen från Ecuador finnas tvenne olika represen- tanter af ett storvuxet, trädklättrande mårddjurssläkte, Tayra (1. Galerä). Dessa djur äro vanligen bruna, stundom med ljusare» hos vissa raser t. o. m. hvitgrått hufvud och en stor gul bröst- fläck. Den ena af de nu omnämnda rajra-exemplaren hör till en ras från Venezuela, som kallats T. bärbara irara Allén och som vanligen har en gul fläck äfven på ryggsidan. Den andra är måhända mest släkt med den peruanska rasen. Dessa djur lefva af bär, frukter, ormar och andra smärre djur. Hermelinerna höra typiskt till norra halfklotet, men några få former tränga ned längs Andernas bergskedja och två dylika finnas äfven med i denna samling. De äro rätt lika våra, men mörkare, svarta i hufvudet och mörkbruna i öfrigt på öfver- sidan, hvit strupe och orangegul buksida. Äfven finnas några vackra svarta och hvita stinkdjur {Co- nepatiis quitensis), som på landets språk heta »Zorro». Näsbjörnarne beredde länge zoologerna rätt mycket besvär. 6 FAUNA OCH FLORA Man visste ej, huru många slag det fanns. Dels berodde detta på dessa djurs förmåga att variera och beskrifningarnas ofull- ständighet, men dels också på osäkra lokaluppgifter. Numera börjar man dock få tämligen god öfversikt öfver dem, och konsul Söderström's samling har äfven i det afseendet riktat vår kunskap. I den finnes nämligen tre exemplar af en ny, men mycket väl markerad art, som jag kallat Nasua olivacea qiiitensis. Den lefver på berget Pichincha och andra bergslutt- ningar på en höjd öfver hafvet af 8 10,000 fot. Till sin all- männa färg är denna näsbjörn svart, men spräcklig genom guld- gula ringar ett stycke innanför stickelhårens spetsar. Svansen är dock helsvart och tämligen kort. Öron och fötter äro äfven svarta. Ansiktsregionen däremot mera brunaktig, på pannan brungrå och något hvitspräcklig, men med en svart midt* strimma, som sträcker sig ända till nosspetsen. Egendomligt är att finna underullen hos ett så mörkt djur vara nästan gräddhvit. Kroppslängden torde vara omkring 45 cm. och svanslängden 22 cm. Skallen är blott omkr. 10 cm. och där- med har den mindre mått än hos någon annan näsbjörn, lik- som hela djuret är det minsta och mest kortsvansade inom hela släktet. Tänderna äro ovanligt små, hvilket måhända står i samband med, att denna art lefver af insekter, larver och maskar, som den uppsöker dels på marken dels i träden. En ljust gulbrun gripsvansbjörn (Potos flaviis modestus Thomas) finnes äfven i samlingen. Den är från 6,000 fots höjd och lefver på bär och frukter i träden. De smärre gnagarne torde mindre intressera denna tid- skrifts läsekrets. Det torde därför blott böra omnämnas, att samlingen innehåller exemplar af en ekorrart och af en mycket mörk dvärgekorre samt 10 olika arter råttor. Bland de sist- nämnda märkas en vacker gulbrun långsvansad art, Thomaso- mys aureus, som bygger bon i träd — ett dylikt är äfven medskickadt — och en vattenråtta, Ichthyomys söderströmi, som lefver vid bäckar i Quitotrakten och fångar småfisk. Ett trädpiggsvin med gripsvans, Coendii qiiichiia Thomas, och en art aguti är äfven representerad. Af större intresse är en ny NÅGRA ORD OM EN SAMLING DÄGGDJUR FRÄN ECUADOR 7 underart af paca. Den vanliga arten, Coelogenys paca, som lefver i ett tropiskt klimat, vanligen i urskogarne längs Syd- Amerikas floder, har som bekant en både kort och gles hår- kläjdnad. Denna form återigen liknar en annan, som beskrif- vits från ett höglandsområde i Venezuela, och håller till bland klipporna på Pichincha vid en höjd af 9,000—12,000 fot öfver hafvet. Här råder gifvetvis ett ganska sträft klimat och den nya Ccelogenys sierrce aiidina har med anledning häraf skaffat sig en ganska långhårig A — 5 cm. fäll. Den är för öfrigt mindre än det tropiska områdets paca, och kraniet är mycket olika med mindre långt drifven specialisering i Hera afseenden. Till färgen är den mörkt kastanjerödbrun med rader af hvita fläc- kar, men hufvudet är umbrabrunt och fötterna kanelbruna. Denna paca är mycket svår att få tag i, ty det är endast in- dianerna, som kunna fånga den med fällor i dess gräfda gångar bland klippblocken. Och indianerna sätta så högt värde på köttet, att de genast äta upp sin fångst. En liten hare, Sylvilagus amUniis Thomas, ej större utan snarare mindre än en liten tamkanin, bebor äfven dessa höj- der från 7,000 — 11,000 fot. Äfven denna är omtyckt som mat och professor Lagerheim omtalar, att den var en af hans vanligaste frukosträtter under hans vistelse i Quito. Denna lilla hare är ganska mörk, men med en stor rödgul fläck i nacken bakom öronen. År 1896 beskrefs från Papallactadalen i Ecuador en liten puduhjort, som troligen till följd af sin mörka färg — den är svart med rödbruna spetsar på håren — fick det hemska namnet Piidua mephistopheles de Winton. Den ursprungliga beskrif- ningen gjordes på ett ungt hondjur och sedan dess ha blott ett eller annat nytt exemplar erhållits. Det var sålunda ett värdefullt förvärf, då Riksmuseum nu erhöll en ung, men full- vuxen hjort af detta slag. Hornen äro enspetsade 75 — -78 mm. långa och med en rosenkrans af 23 mm. genomskärning. På samma gång erhölls tillika ett honexemplar af den vackert mörkröda lilla hjorten Masarna briceni Thomas. Ett par bältdjur voro af intresse, emedan de något afveko 8 FAUNA OCH FLORA från LiNNÉ's typexemplar af Dasypus novemcinctus, som ännu förvaras i Riksmuseum. Ecuador-rasen fick därför namnet D. n. csquatorialis. Af pungdjur innehöll samlingen fyra arter, bland hvilka märkas en mörk opossum Didelphis paraguayensis andma Allén, som påminner om den nordamerikanska, men är nästan svart. Af de tre smärre pungråttorna utmärker sig en, Philander lani- ger guaya?ius Thomas för sin fina gula fäll, som skulle kunna liknas vid silkesull. Ströftåg i Kaukasus. Af Otto Cyréii, Warschau. IV. Från de persiska gränstrakterna till Tiflis. en föregående uppsats skildrade jag mina = I'i?l reseintryck från det lenkoranska träsklandet ^och lämnade några notiser om de mest i ögo- nen fallande representanterna för dess högre (djur- och växtvärld. Landets karaktär förblir .ftByilr-l söderut densamma: innanför dynerna sump- marker och risfält, omväxlande med ogenomträngliga djungler och skogsdungar. Uppbrottet från Schah-Agatsch blef tråkigt nog fördröjdt i följd af ett litet uppror bland khanens folk; alla beväpnade män mobiliserades hastigt och lustigt, och vi — vi fingo vänta på våra hästar, medan det small mellan knutarne och i bergen. Som vi senare fingo höra, hade khanen i sin penningknipa höjt arrendet från 10 till 30%, hvilket väl var en smula för mycket på en gång, däraf de skarpa protesterna! Vårt första mål var khanens fiskeri i Kaladagna, jämnt halfvägs till Astara. Under vägen följdes vi som vanligt af måsar och glador, under det de vackra kormorankolonnerna ständigt korsade vår kosa. På en juncus-äng fångade vi några exemplar af den lilla, om vår skogsödla påminnande Lacerta praticola Eyersm. I Kaladagna, som ligger mellan hafvet och den stora, af väldiga vassar kantade Kaladagnasjön, fnigo vi i följd af förseningen afstå från den först tillämnade rodd- och jaktturen på den intressanta sjön. Fisket sker nästan ute- FAUNA OCH FLORA slutande med den gamla hederliga noten, precis som hemma i våra svenska insjöar. Här finnes också både gädda och aborre, braxen och karp, men fisket gäller hufvudsakligen (utom när stören går till) den från hafvet ingående gösen och en karpart, kiitumen {Cyprmus cephalus Pall. = syn. Leiicisciis Frisii NoRDM.), präktiga fiskar på 2-3 kg., hvilka särskildt under vårmånaderna fångas i tusental och saltade föras öfver Astra- chan till det stora konsumtionslandet i norr. Kutumen är synnerligen välsmakande, jag föredrager den framför gösen; vi åto den när och hvar vi kunde få den — och det var minst Fig 1. Notfiske i Kaladagna. en gång om dagen här i kustlandet. Ja, hos de goda munkarne i Kumbaschinsk, dit vi kommo på hemvägen, bjöds det endast på fisk, morgon, middag och kväll, så det vill till att vara både fiskvän och gammal västkustbo för att alltjämt njuta af an- rättningarna! När vi lämnade Kaladagna, hade hundratals kormoraner lagt beslag på de närmaste dynerna, där de, stående upprätt med utbredda vingar, syntes torka sina blåsvarta, metallglän- sande fjädrar i den varma eftermiddagssolen — en lika vac- ker som egendomlig anblick. På vägen till Astara följdes vi ett långt stycke af en större skrikörn (antagligen Aquila clangä); vi stannade och två af våra jägare sökte upprepade gånger komma honom inom skotthåll, men förgäfves. STRÖFTÄG I KAUKASUS I T Astara, den sista ryska utposten mot söder, är ett helt litet samhälle, men med några snygga hus och rätt bra buti- ker, en hel del tjänstemän äro ju bosatta där. Vi fmgo hyra ruui hos en armenier, men det rummet visade sig på natten vara så upptaget af andra, icke betalande hyresgäster, att vi föredrogo att tälta i det fria. Kackerlackornaa vimlade öfver- allt och firade riktiga orgier i och på allt det rara och för dem säkert nymodiga, vi fört med oss, vi flngo sedan naturligtvis en hel del med oss i vårt bagage. Men vi hämnades ofrivil- ligt, i det vi lämnade efter oss »i utbyte» ett antal ormar och andra reptiler, som lyckats smita ur sina påsar, medan vi voro öfver i Persien! Reptilier och grodor höra till karaktärsdjuren i dessa trak- ter, de måste falla livar och en i ögonen, ty deras talrikhet är enorm. I träsken stämma grodorna (Råna esciilenta var. ridi- bunda Pall.) upp sin afgrundskonsert. Det är ena väldiga, feta bjässar på 12 å 15 cm., de måtte ränsa luften och marken från en otalig mängd skadedjur, ty deras aptit synes aldrig vara stillad. Betydligt sällsyntare är den andra här förekom- mande grodarten. Råna macrocnemis Blgr, ett djur stående både R. arvalis och R. agilis mycket nära och ofta förväxlad med den senare.^ Hur ofta hör man ej beskrifvas, att hvarje insektätare bland fåglarna hvarje dygn utrotar så och så många insekter och andra skadedjur, och hvilken skada man gör sam- hället för hvarje dylik fågel, man dödar! Hvilken respekt borde folk i allmänhet då få för de så afskydda, ja ofta fruktade el- ler i allra bästa fall alldeles obeaktade grodorna och ödlorna, om man sade dem, att dessa göra precis samma nytta som sångfåglarna och insektätarne! — Att sköldpaddorna voro tal- rika och hur de ofta täckte hela stränderna längs åar, bäckar, ja diken, har jag redan nämnt i en föregående uppsats. Och öfverallt, där en något så när torr plats inbjuder att bygga ^ I föregående uppsats (Fauna o. Flora, n:o 1, 1913, s. 12) angafs Råna agilis Thoms. förekomma i Talspek. Efter noggrant studium af vårt rika ma- terial från alla delar af Kaukasus ha vi kommit till den öfvertygelsen, att där en- dast förekommer en enda starkt varierande brun groda, R. macrocuciuis Blgr., och att de öfriga angifna arterna, R. cam^ranol och agilis, måste inrangeras un- der denna. Den närmare beskrifningen utkommer i Zool. Anzeiger. 12 FAUNA OCH FLORA och bo, har också den präktiga kaukasiska smaragdödlan gjort sig hemmastadd. Lika talrika som sköldpaddor och grodor voro äfven snokarne, man kunde knappt taga ett steg, utan att dylika flydde i alla riktningar, dock nästan uteslutande de båda arterna: den strimmiga varieteten af vår vanliga vatten- snok {Trop. natrix var. persa Pall.) och hans närmaste släk- ting {Trop. tesselatiis var. hydriis Pall.). I en by nära Astara fingo vi under vår jakt alla kvinnor och barn omkring oss; vi hade ju redan tillräckligt med ormar, men de goda människorna visade oss alltjämt nya, äfven inuti och mellan husen, och vi fångade naturligtvis på af hjärtans lust för att begagna oss af detta sällsynta tillfälle att se kvinnorna på närmre håll — an- nars flydde de alltid för oss främlingar som för vilda djur. Påfallande var den mörka färgen hos särskildt ormarna i dessa sumptrakter, de annars så sällsynta helt svarta exem- plaren af båda arterna voro här ej alls ovanliga, ja, den mörka färgen dominerade rent af. Att denna färg är den öfvervägande i fuktiga trakter, är ett förhållande, som jag lagt märke till öfverallt i Kaukasusländerna. Af den starkt varierande kau- kasiska murödlan {Lacerta saxicola Eversm.) förekommer den vackert gröna formen (= forma typica) på klipporna i de skog- rika dalarna eller vid kusten, de små ljusgrå formerna (var. Portschinskl, var. Defillppi, var. parvula) uppe i de torra bergs- trakterna, och den största och samtidigt mörkaste varieteten (subsp. rudis) i de fuktigaste trakterna, i vattnets omedelbara närhet. På fuktiga ängar och i skogarna lefva likaså de myc- ket mörka L. praticola Eversm., L. Derjugini Nik. och L. Boett- geri MÉH.. hvaremot uppe på den torra persiska högslätten den vackert färgade L. Brandtl de Fil. håller till. Vi veta ju också alla, hur vår lilla mörka — ofta svarta — skogsödla be- bor fuktiga ställen, ja t. o. m. själfva mosssarne, hvaremot den vackert ljusgrå eller gröna sandödlan föredrager torrare orter. Men genom förekomsten af i det närmaste helt svarta murödlor på några klippöar i Medelhafvet,^ ha en del forskare framhållit ' Dessa mörka varieteter äro följande; Lacerta muralis var. lilfordi på Ba- learerna, var. coeruiea på Faraglioneklipporna vid Capri, var. melissellensis på dal- matinska klippöar och var. filfolensis på klippor utanför Malla. STRÖFTÅG I KAUKASUS 1 3 torka och intensiv bestrålning som orsak till den mörka fär- gen. Och om än den bekante experimentatorn Kammerer på- står sig ha experimentellt bevisat, att stark bestrålning och torka befordrar den mörka färgen, så visar detta endast, att denna melanism i det ena och det andra fallet beror på olika fysikalikt-kemiska eller fysiologiska orsaker. Innan vi lämnade Astara fingo vi göra bekantskap med y gärmidschi» , en plötsligt infallande, het sydvästvind, ofta storm- artad, men af kort varaktighet. Vi hade just slagit upp tältet på kvällen, stodo och beundrade stjärnhimmeln och förvånade oss öfver, att det var så kyligt, endast 12 — 13° C. Plötsligt börjar det blåsa och bli helt varmt i luften, ja, vi trodde knappt våra ögon, när vi sågo, att termometern helt hastigt stigit till 28° C! Fenomenet varade något öfver en timma, då vinden åter upphörde och termometern sjönk till 15° C. Gärmidsch lär ej komma från den persiska högslätten, den skulle då vara betydligt vanligare, ja konstant under sommaren, utan anses den komma från Arabien, men man är visst lång ifrån på det klara med detta meteorologiska fenomen. Från Astara hade vi egentligen ämnat oss upp till Siiant- gan, ett vildt bergland uppe i Talysch, som i följd af en mel- lanliggande bergskam har ett torrt klimat och därför en med den närliggande persiska högslätten öfverensstämmande natur. Det var denna specifikt persiska fauna och flora vi ville lära känna, men som det nyligen snöat däruppe hade vi knappt hopp om några vidare fynd, och myndigheterna voro i följd af risken ej vidare måna om att få oss dit upp. Man föreslog oss i stället en resa till Ardebil i Persien, ett anbud, som vi med nöje emottogo, om det också ännu var väl tidigt för det persiska höglandet. Men ett besök i den gamla provinshufvud- staden med sin berömda moské var väl värdt denna uppoffring af tid i vår resplan. Resan från Astara till Ardebil genom det stämningsfulla och egenartade landskapet har jag skildrat å annat ställe^ och skall jag här nöja mig med helt få ord. På en mycket god ^ Ord och Bild, H. 6, 1913: »Från Schahsewenzerntis land^. 14 FAUNA OCH FLORA häst och utan vidare packning kan man med någon ansträng- ning tillryggalägga den 7 å 8 mil långa vägen på en dag, men har man packning och vanliga hästar, måste man uppdela re- san på 2 dagar. Den läsare resp. ryttare, som tycker, att det är väldigt lång tid för en sådan distans, måste betänka bergets höjd, de asiatiska vägarna och den gassande solen! Eskorte- rade af 3 kosacker bröto vi upp en middag för att sent på kvällen anlända till kosackposten Cheiran, belägen uppe vid skogsgränsen (c:a 150 m. ö. h.) i Astaradalen. Den steniga, ofta mycket oländiga vägen bar ständigt uppför, i talrika vind- ningar längs den lilla Astarafloden, med hänförande utsikt öfver det oafbrutna urskogslandskapet. Lönn (Acer hisigne), bok, ek, alm, Parrotia, Gleditschia och hvad alla dessa olika träd heta stå just i sin fagraste vårskrud, de mörkbruna eller af ett nätverk murgröna fördystrade stammarna ge ett välgörande afbrott mot det ljusa löfverket. Buxbom växer 6 å 8 m. i höjd och bildar riktiga träd och rödboken ger genom sin färg särskildt lif åt landskapet. Murgröna och framför allt vin- rankor sträfva som lianer upp till de högsta topparna, väldiga gamla döda trädjättar med mossbelupna grenar äro öfvervuxna af slingerväxter och få ofta ett vidunderligt, spökaktigt utse- ende. Men man saknar blommorna, västkustens rhododendrer och azaleor m. fl. möta ingenstädes ögat, ja blomsterfattigdo- men är uppenbar. Och ej mindre egendomlig är den absoluta frånvaron af barrträd i hela Talyschområdet! Efter ett mycket gästfritt mottagande hos kosackpostens befälhafvare, bröto vi nästa morgon kl. 5 upp från Cheiran för att efter 11 timmars ridt vara i Ardebil. Den återstående sträc- kan upp till passhöjden (c:a 1650 m.) är den svåraste, h vilket väl bevisas af de många kadaver af hästar, mulor och kameler, som här fylla vägen. Det är väl det vanligaste dödssättet för de arma lastdjuren i detta land, att de sjunka samman under bördans tyngd på någon oländig karavanväg! Och där de falla, få de ligga, ryttare och lastdjur ha ofta svårt att komma förbi dessa hinder på den redan förut usla vägen. Här ha gamar och schakaler väl nästan hvarje dag som går dukadt bord! Nu STRÖFTÄG I KAUKASUS 15 sågo vi visserligen inga gamar, men öfver passet sväfvade i stället 4 stolta örnar, spejande efter rof. På återvägen träffade vi emellertid på gamar, 3 präktiga asgamar (Gyps fiilviis Gmel.) seglade i spiraler öfver ett färskt kamelkadaver; två tycktes misstänka oss och slogo ned på en äng ett hundratal meter därifrån, men den tredje hade vi tillfälle iakttaga under hans måltid. På marken mycket otympliga fåglar, dessa gamar med 1 6 FAUNA OCH FLORA sina enorma vingar, de äro på marken lil ' ^ ; i- .>>v liten vacker, sällsynt ödla, Lflr^rfa iJrfl/?^/// de Fn..; äfven andra reptilier blefvo vårt byte, och ute på den lugna sjön, på hvars blanka yta den ståtliga Sawalan speglade sina snötoppar, snatt- rade en massa änder. Det är en obeskrifligt »läskande» anblick, Fauna och Flora 1914. Haft. 1. 2 1 8 FAUNA OCH FLORA detta snömajestät, när man i gassande solsken — 40° C. i skug- gan — fångade små kvicka ödlor längs branta klippor, vid stranden af en saltsjö, kantad af hvitaste salt och där saltet i stora kakor simmar på ytan! Kosackerna hade svårt att följa oss i terrängen, men ej ett ögonblick släppte de oss ur sikte, ty här äro de rofgiriga schahsewenzerna hemma, alldeles nära inpå stadens portar. Från Ardebil vände vi åter, samma väg vi kommit, till Astara cch därifrån med båt till Lenkoran. Innan vi lämnade landet gjorde vi först en utflykt till mineralkällorna vid Len- koran. De ligga 12—13 km. rakt väster om staden; först måste vi öfver de nära 1 mil breda träsken och risfälten, innan vi komma upp på de härligt skogbevuxna förbergen. Här upp- träder Parrotia persica som skogbildande träd, ett märkvärdigt träd, hvars grenar liksom smälta ihop, hvar de träffas, så att det hela bildar ett enda gallerverk. Annars samma träd som sö- derut. En hel del reptilier och äfven några fåglar blefvo vårt byte. I småskogen hördes ofta fasaner, hvilka tycktes vara mycket talrika. Mineralkällorna hade en temperatur af 42 — 44° C, hvarje källsprång är infattadt i ett enkelt badhus, hvilka jämte ett par fallfärdiga lador med inslagna fönster utgjorde hela xbrunns- och kuretablissemanget». Kaukasusländerna äro ju så ofantligt rika på mineralvatten, hvilka också flitigt användas af den li- dande befolkningen, men kurortsförhållandena äro mer än pri- mitiva. Ännu en kustort besökte vi, innan den långa hemfärden öfver Mugänsteppen anträddes, nämligen Kiimbaschinsk, c:a 30 km. norr om Lenkoran, och där ryska munkar byggt ett stort kloster, förenadt med gästgifveri, där resanden (sällan andra än ryska tjänstemän) kan få både rum och mat. Som klostret är stort och tämligen nytt, är det väl inrättadt; framför allt sysselsätta sig bröderna med storfiske, de äga stort salteri, tunnbinderi, smedja, gjuteri m. m. — de göra allt själfva. På hvarje fiskebåt står en broder och kommenderar, vid hvarje notdrag vid stranden står en broder i talar och popmössa och STRÖKTÄG I KAUKASUS 19 leder arbetet. Fisket är också mycket lönande. Under en enda vårnatt, när fisken går in från hafvet för att leka, kunna flera tusen gösar på 2 å 3 kg. jämte kutum m. ti. fångas. Dessa väldiga högar af silfverglittrande, nyfångad fisk göra verkligen ett fmponerande intryck. Stören gick ej till nu. Vi hade kommit till Kumbaschinsk hufvudsakligen för att besöka pelikanernas häckplatser ute på reflarne i hafvet och gåfvo oss därför ut tidigt pa morgonen för att hinna öfver- Fig. 4. Floden med valsen i Kuinhascliiiisk. raska pelikanerna under deras morgontoalett. Däri blefvo vi väl gäckade, ty den täta dimman, som hvilade öfver hela trak- ten, lättade ej under flera timmar, ej förr än vi voro på hem- vägen, men turen blef intressant nog ändå. Den grunda flod- armen är sällan mer än 1 — 1 \/2 m. djup, på båda sidor om- gifven af tät, ända till öfver 5 m. hög vasskog; genom den grunda lagunen är en ränna för de större båtarna uppmuddrad, den uppmuddrade sanden bildar på båda sidor vallar, en ut- märkt betäckning för den som vill studera fågellifvet. Ett par, tre timmar foro vi nu hit och dit på lagunen, sågo änder, stor- 2 o FAUNA OCH FLORA kar, hägrar m. fl. i mängd, de stodo öfverallt och fiskade i det grunda vattnet. Ett par gånger körde vi upp mycket stora fåglar, men om det var af de eftersökta pelikanerna eller större roffåglar (gamar, men hvad skulle de här att göra?), kunde vi aldrig afgöra. De flatbottnade båtarna endast stakas fram. de flyta på mindre än en fots vatten. Dimman låg tät, vår enda orienteringsmöjlighet var, att vi då och då hörde något rop från ett par fiskebåtar, som lågo framför kanalmynningen. Af denna orsak vågade vi heller aldrig skjuta, då vi aldrig voro säkra på riktningen. Först när vi voro på återvägen började dimman lätta på och utsikten blef friare, ja — solen bröt slut- ligen igenom och \i fingo det härligaste väder, dock några timmar för sent. Nu blef det lif i vatten och vassar! Kormo- ranerna började draga i stora skaror, hela sällskap hägrar och svarta storkar fiskade i bukterna, finkar och sångare drillade i vassen, vattensköldpaddor klättrade i hundratal uppför vass- kanterna för att sola sig i den nu plötsligt så brännande för- middagssolen. Hela naturen hade vaknat upp som ur en be- döfning. En liten trupp af den vackra Ardeola ralloides (en liten hägerart) slog ned i lagunen i vår närhet, ett par fingo med lifvet plikta för sin oförsiktighet. \'år tid var emellertid ute vi; måste lämna den intressanta vassen och de goda munkarna i Kumbaschinsk och draga vi- dare, vi hade endast 5 dagar på oss för att komma öfver den stora Mugänsteppen. Hade vi efter den mulna morgonen hop- pats på en vacker dag, så blefvo vi bedragna. Vi hade ej kom- mit utom synhåll för Kumbaschinsks klosterspira, förr än en isande nordan med regn och hagel satte i. Den blef också som en nemesis för hela steppresan — regn och blåst, sällan en solglimt. Men nästa och följande dagar hade vi bättre vag- nar, stora s. k. »furgoner» eller »oxvagnar» med tälttak, för- spända med 4 å 5 hästar. Med dem kör man ledigt 60 — 70 km. om dagen på de mest obanade vägar — ja, det är väl så länge det bär öfver obanad stepp, ty där vägarne i närheten af en ort råka vara banade, där äro de värst! På andra dagens e. m. voro vi framme i Belasuwar, en STRÖFTAG I KAUKASUS 2 I obetydlig by af bofasta schahsewenzer, f. d. röfvare-nomader, samt en liten garnison att hålla de persiska nomaderna i styr. I Belasuwar beslöto vi stanna ofver en dag för att eventuellt invänta bättre väder, men förgäfves. Det regnade icke precis, men* himlen hängde grå och tung öfver steppen, vårt herpeto- logiska utbyte blef = O, och jakten inbragte ej heller något af särskildt intresse. Framför allt voro de vackra biätarna {Me- rops apiaster L.) mycket talrika, äfven falkar {Falco cesalon TuNST.) voro allmänna, naturligtvis vår gamle vän, härfågeln {Upiipa) och den vackra bläkråkan {Coracias garrulus L.), som man aldrig tröttnar på. Hon företräder i Kaukasusländerna vår skata, förekommer som denna ofta parvis, men äfven i större flockar, kolonivis. Detta var fallet i Belasuwar, där en mullbärslund hyste en väldig koloni. Längs en liten bäck voro svalor, mest backsvalor, pipare m. fl. mycket allmänna. Annars bör här nog finnas rätt mycket jaktbart, då Mugånsteppen äger talrika saltsjöar, som särskildt under vintern hysa en mängd vadare och simfåglar. Vi voro emellertid ombedda att ej af- lägsna oss för långt från platsen och ej aflossa skott i när- heten af gränsen för att ej därmed sätta det lättflytande blodet hos mer eller mindre bofasta element i för stark vallning. Hvil- ket väl också var ett gått råd, ty nästa morgon var det stor upp- ståndelse tillfölje af ett mord: de i närheten lägrande persiska nomaderna hade tagit blodshämnd på en bofast schahsewenz. Vi skulle emellertid i Belasuwar få vara med om ett säll- synt slags ^jakt»! När vi på e. m. voro sysselsatta med pre- parering, kom en vän och kallade på oss, ett helt träd där- utanför vore fullt af de vackraste fåglar! Och verkligen, där sutto i ett litet äppleträd ett 100-tal biätare hopkrupna, sida vid sida fyllande hela grenar, precis som på pinnarna i ett zoologiskt magasin. De stackarne tänkte öfvernatta här och voro tydligen rätt frusna, eftersom de synbarligen sökte värme hos hvarandra. \'i förhöllo oss lugna till efter mörkrets in- brott, då VI tänkte fånga en del med våra fiskhåfvar. Med dessa misslyckades vi visserligen, ty trots största försiktighet i mörkret fastnade de genast i grenarna, men vi kunde ändå 2 2 FAUNA OCH FLORA fånga så många af de vackra fåglarna, vi ville — med blotta händerna, så öfverraskade och sömndruckna voro de. Emeller- tid nöjde vi oss med 6, 2 för oss hvar, de andra fingo flyga till annan marknad. Nästa morgon lämnade vi Belasuwar och följde gränsen, som här löper c:a 60 km. snörrätt öfver steppen till Kara- donly vid stranden af den mäktiga Araxes. Vid Belasuwar lämnade vi de sista kullarna, Talyscherbergens norra slutpunkt, Fig. 5. Öfver Mugansteppen. och nu bar det af öfver den enformiga, nästan oföränderliga grässteppen. D. v. s. färgerna växla något, stora områden be- täckas af den gulblommiga Achillea pubescens L., det är Achil- /^a-steppen, andra af rödaste vallmo, det är den obeskrifligt fagra vallmosteppen, andra områden åter äro täckta af stora fula, torra växtskelett, som därtill ofta lossna och som bollar flyga långa vägar med vinden. Det är vermut-steppen, Arte- misians område, med sina döda växter, dessa som ståta i sin vackraste skrud först framåt hösten. Af fåglar följde oss den värdigt kvittrande stäpplärkan {Melanocorypha calandra L.) öfverallt, hon var ofantligt talrik, STRÖFTAG I KAUKASUS 23 det var väl henne, de strykande falkarna (fortfarande Falco crsalon) jagade. Ett par präktiga stortrappar {Otis tärda L.) korsade med starkt klapprande flykt vår väg, och en liten Glareola pratincola L. fick med lifvet plikta för sin allt för stora nyfikenhet. Annars syntes intet af intresse i den blåsiga regn- vinden, steppen föreföll skäligen död. En strålande vårdag torde den se annorlunda ut! Under nästa resdag färdades vi längs Araxes i vårt tycke allt för bebodda strand, ty de s. k. vägarna syntes i allmänhet ej äga någon botten. Hela byar voro här byggda af vassrör, hus, lador, pallisader och staket; väder och väglag tilläto emellertid ej närmare studier. Skulle vi en gång ur vagnen, föredrogo vi att krypa fram öfver hästryggarna och därifrån taga ett kombineradt höjd- och längdsprång till en något så när säker plats. Men jag skall ej trötta läsaren med beskrifningar öfver hvad som kan hända en resande på den transkaukasiska step- pen, det går utom ramen för denna tidskrift. Jag vill ännu endast nämna, att när vi under nästa och sista resdagen vid den stora fiskeriplatsen Petropawlowsk skulle öfver den breda och strida Kuråtloden — med färja förstås, ty broar äro där i landet ännu okända fenomen — blefvo vi sitttande 2 timmar midt i floden! Strömmen för med sig en massa gräs, grenar och dylikt, som fastnar i stålkabeln, längs hvilken färjan halas fram, och med den bekanta ryska energien gick det ej med mindre än 2 timmar. Vår resa till Tiflis afbröto vi ännu en gång på ett par da- gar i Jewlach, där vi också hade tillfälle studera steppen. Vi funno där emellertid hufvudsakligen reptilier, de samma som i Tiflis, och fortsätta vi därför direkt dit. Tiflis, nuvarande hufvudstaden för generalguvernementet Kaukasus, är vackert belägen på båda sidor om Kura; den södra delen högt och sundt belägen, pittoreskt klättrande upp för berget. Trakten är visserligen fullständigt skoglös, men utsikten öfver den väldiga bergskedjan i norr bedårande. Bo- taniska trädgården är vida berömd, där får man en inblick i hela den kaukasiska florans stora art- och formrikedom. — För 2 4 FAUNA OCH FLORA mig har Tiflis en alldeles särskild dragningskraft, i det de ome- delbart intill liggande bergen äro mycket rika på reptilier; icke mindre än 8 olika arter ormar, flera arter ödlor, sköldpaddor och batrachier har jag där fångat. Man tager t. ex. linbanan och är på några minuter uppe på bergryggen, där ett par syn- nerligen enkla nöjesetablissemanger äro anlagda. Därintill be- höfver man endast göra sig mödan lyfta på alla stenar, man kan komma åt. Under dem finner man då ofta små vackra, helt gulbruna snokar, Contia modesta Mart., med vackert teck- nadt hufvud, alldeles ofarliga, aldrig öfver 50—60 cm. långa; eller en och annan Zarnenis Dahli Fitz., också en mycket vac- kert tecknad orm, mera sällan en Tarbophis, en vattensnok eller hans närmaste släkting. Har man tur, kan man också finna en Typlilops vermicularis Merr., en liten rödgrå orm af en daggmasks storlek, nästan blind (ögonen ligga under huden) och lefvande i jorden som daggmasken. Ett ännu sällsyntare fynd är den präktiga Zarnenis Ravergieri. Ménetr., en orm på bortåt ett par meters längd och med sicksacklinje precis som en huggorm. Man må känna till honom aldrig så bra, man tror dock alltid i första ögonblicket, att man har en väldig sydeuropeisk vipera framför sig! Hvad nu denna i ögonen fallande teckning beträffar, så handlar det därvidlag ej om nå- gon mimicry, d. v. s. efterhärmning af viperans yttre, som mången kanske skulle antaga, ty dels göra hans fiender knappt någon skillnad mellan giftiga och icke giftiga arter, och dels äro viperorna inom vår arts utbredningsområde (framför allt Vipera lebetina L.) ej så karakteristiskt sicksacktecknade som de europeiska släktingarna. Teckningen torde alltså vara upp- kommen ur rent yttre nyttighetssynpunkt — liksom hos vipe- ran själf — framför allt för att göra dess ägare mindre bemärkt i viss omgifning. Under stenarna och i klippspringorna finna vi äfven ödlor, både den stora, taggiga kaukasiska agamen {Agama caucasica EiCHW.) och den lilla murödlan [Lacerta saxicola var. Port- schinski Kessl.). Skiner solen, ligga de båda och sola sig för att vid minsta annalkande fara försvinna i sina gömställen. STRör-TAG I KAUKASUS 25 Man måste närma sig ytterst försiktigt för att komma dem så nära, att en snara kan användas; betydligt lättare äro de fångade under en sten. I klippspringor kan man ofta se en hel hög agamer ligga inkilade, inom räckhåll för en längre pincett, men de bända sig så fast med sin taggiga kropp mot klippan, att de äro omöjliga att få ut. Under stenar finner man lika ofta som ödlor och ormar, ja någon gång tillsammans med dem, den grönfläckiga paddan {Biifo viridis Lauk.) i ej ett, utan ofta ett dussin exemplar. När man lyfter på stenen, blifva de lugnt liggande eller blåsa på sin höjd upp sig, att de blifva runda som bollar - paddornas vanliga sätt att imponera! Det är Fig. 6. Sköldpaddsjön ofvanför Tiflis. förvånande, att reptilierna ej mer sky detta grannskap, pad- dorna måste med sin giftiga afsöndring vara ett riskabelt säll- skap. Vända vi oss till gräsmattorna och buskagen, stöta vi snart på en scheltopusik, denna väldiga ormslå på 1 meters längd och tjock som en barnarm. När de ligga i den värsta solen och sofva middag, äro de ej svåra att fånga, med någon för- siktighet öfverraskar man dem lätt; de sofva ofta, som om in- tet ondt funnes i denna världen, man nästan lyssnar för att höra, om de ej snarka! Men vakna de och blifva skrämda, äro de på ett ögonblick försvunna i buskarna, där man ej kan förfölja dem; på en gräsmatta och på stäppen hinner man utan svårighet upp dem. 1 buskkanterna håller sig också den stora, präktigt gröna smaragdödlan, ytterst vaksam och snabb, ja, 20 FAUNA OCH FLORA hon gör meterlånga hopp, om det behöfves. Men hon kan som så många andra ej öfvervinna sin nyfikenhet; genom försiktiga och långsamma rörelser kommer man henne inpå lifvet och kan leka med henne, få henne att nappa i en framhållen käpp, ja, man kan utan vidare klia henne med denna på ryggen, fastän hon nog tycker det är konstigt. Med en snara i ändan på käppen är hon lätt fångad! En alldeles särskild bild af djurlifvet kring Tiflis gifver den s. k. »sköldpaddsjön», en bekant utflyktsort i bergen ofvanför staden. Trots de många okynniga pojkar, som besöka sjön eller rättare dammen, finnes där en hel del småfågel, både sångare och andra; i vattnet framför allt sköldpaddor och grodor i massor, vattenödlorna tyckas vara utrotade. Djuren äro ju ganska bra skyddade genom en rundt sjön löpande vass, hvars yttre kant ligger utom räckhåll från land, och hvad som ligger där innanför, är oupptäckbart äfven för ögat. Höjderna invid sjön äro visserligen absolut trädlösa, och vi stå utan skydd mot den brännande solen, men utsikten öfver staden. Kurådalen med den slingrande floden och så den väl- diga kedjan snöjättar rundt halfva horisonten är hänförande. Och det är kanske den bästa plats att för denna gång låta läsaren taga afsked från det på former och omväxling så rika berglandet Kaukasus! Öfvertro och liknande föreställningar rö- rande djur bland Ost-Afrikas negrer, sär- skildt bland Kannba-stamnnen. Af Cierhard Lindblom. fver hela jordklotet, bland mera primitiva stam- mar såväl som bland kulturfolken, intaga djuren en framstående plats i folkens öfvertro och religiösa föreställningar. Särskildt är dock detta fallet bland jägarfolken, som mer än andra sysselsätta sig med samt äro beroende af de vilda djuren och fördenskull vant sig vid att ha uppmärksam- heten ständigt fästad på dem. Under öfver halftannat års et- nologiska ströftåg i Brittiska Ost-Afrika har undertecknad ej kunnat undgå att erfara ett och annat rörande infödingarnas uppfattning af olika djurarter, och jag meddelar här, i utkast- form, en del af mina iakttagelser. De flesta härröra sig från Akamba, ett stort bantu-folk å höglandet mellan Tanas öfre lopp och Uganda-järnvägen. Dessa negrer idka åkerbruk och boskapsskötsel men äfven jakt och åtnjuta, jämte Wandorobo, jägarfolket par preference i dessa trakter, det ryktet att vara de väl- digaste nimrodarna i Ost-Afrika. Jag har sett dem jaga och har själf jagat i deras sällskap åtskilliga gånger, hvarför det kunde vara intressant nog att tala om deras skarpa syn och hörsel, deras förmåga att likt hundar följa ett spår och att tyda ett sådant, deras kännedom om djurens vanor etc, men allt detta 28 FAUNA OCH FLORA hör ej till ämnet. Vi skola i det följande först dröja vid några säregna föreställningar rörande djuren och deras lif, en smula neger-zoologi, om det uttrycket kan tillåtas, för att sedan öfvergå till den rena vantrons gebit. Och härmed in me- dias res. Lejonet äter ej lefver, utan lämnar alltid denna orörd, när det slagit ett djur. De flesta gamla orkeslösa lejon sluta sitt lif på så sätt, att de dödas och uppätas af hyenorna, som ej tveka att anfalla ett utlefvadt lejon, då de äro flera i sällskap. Hyenan, mena akamba, är hermafrodit, en uppfattning som Hollis mött bland de nilotiska nandi öster om Victoriasjön.' Den stora hungersnöden i Ost-Afrika i slutet af 1890-talet, då infödingarna dogo massvis, var en gyllene tid för hyenorna, och de voro då särdeles talrika och närgångna. Så kunde de medelst ett lik slå ned en person, som sökt rädda sig undan dem genom att klättra upp i ett träd flera meter öfver mar- ken (!). Som afrikanen i allmänhet frukta och afsky akamba hyenan mer än andra djur, väl därför att hon äter deras döda, och de kunna ej förmås att röra vid en dödad hyena, hvarför det är synnerligen svårt för att säga omöjligt att förmå dem att flå en sådan. Ett stort rofdjur, »ett mellanting mellan lejon och leopard>, är klngala-ng ala eller kikoyo. Ingen, som jag träffat, tyckes hafva närmare föreställning om djuret. Elefanten anses ej kunna dö en naturlig död, en tro, till hvilken dess genom erfarenheten bevisade långa lif helt säkert gifvit upphof. Den är också en af de klokaste bland alla djur. När en elefant blifvit stungen af bin, återvänder den nattetid för att hämnas, rifver ned bistocken och begrafver den i jor- den. Mången infödd elefantjägare, som måst taga sin tillflykt till ett piggsvinsbo eller annan hålighet i marken, lär ha dödats på så sätt, att den förföljande elefanten med snabeln gripit en lång stör och kört den in i hålet samt sedan fyllt detta med jord. Gerenuken {Lithocranius), kallas af akamba kawila miaa, ' A. E. HoLi.is, The Naiidi their language and folklore. Oxford 1909, p. 1. ÖFVERTRO KÖRANDE DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 29 d. V. s. »den lille giraffen, som äter ?nwaa-trädets frukter» {mwaa är en accasia-art).' När den förföljes af rofdjur, säges den klättra upp i en buske eller ett träd för att undgå sin förföljare, en tro, som naturligtvis härrör sig därifrån, att gere- nuk*en stundom reser sig på bakbenen för att komma åt högt sittande bär eller löf. Af harar ges det flera arter i dessa trakter, men infödin- garna kalla dem alla med ett gemensamt namn. Akamba på- stå, att hararna, när boskapen är ute på bete, gärna smyga sig fram och tjufmjölka korna, d. v. s. dia dem, en uppfattning, som mötes bland åtskilliga andra afrikanska stammar. Egendom- ligt nog hålla negrerna haren för att vara det slugaste af alla djur, och i Bantu-folkens djurfabler är han oftast hufvudfiguren, motsvarande schakalen hos hottentotterna, eller, för att taga ett exempel på närmare håll, Reineke Fuchs i den tyska djur- sagan, Mickel räf hos oss själfva. Gent emot haren står i djur- historierna som den personifierade dumheten hyenan, som vanligen skändligen af haren luras till att begå en massa dumheter. Hvarför man just anser haren vara så särskildt intelligent, synes mig ganska oförklarligt. Den bekante, nu aflidne biskop Steere i Sansibar frågade sina wasuaheli-vänner angående denna sak och fick då det svaret: >Se bara på haren. Hans mun är i ständig rörelse, som om han hade att säga något om allting»." Den som vandrat å stigarna i Kamba-landet, kan ej undgå att alltsom oftast se en liten råtta kila långa stycken framför vandraren på vägen. Den råttan kallas af infödingarna kailwa ni jisia, ordagrant den lilla som tillbakavisas af vägen». Man påstår nämligen, att djuret aldrig korsar en väg, gjorde det så, skulle det säkert dö. Många akamba tro, att py tonormen (ifaa) föder alla kräl- djur. Som mycket små se alla ungarna likadana ut, och modern förvarar dem på samma plats. När ungarna växt till en smula, ^ Jag har haft tillfälle se gerenuker i bushen» väster om Tana, som osökt förde tanken till giraffer. Jfr E. Lönnberg, Mammals collected by the Swedish zoological expediton to British East Africa 1911, p. 172. ^ E. Steere, Suaheli tales. (Preface). London 1891. 30 FAUNA OCH FLORA smyger hon sig bort samt kryper sedan obemärkt fram och ger till ett brummande. De flesta ungarna bli då rädda och fly, ett fåtal, kanske endast en eller två, äro modigare och stanna kvar. Dessa få då växa upp till pytonormar, medan resten får nöja sig med att blifva smärre ormar, ödlor o. s. v. Syomeliilya är en orm, som ofta anträffas nära akambas byar. Den kallas äfven kiendaa ndeto, »den som tycker om ord», emedan den säges krypa fram till hyddorna för att lyssna till hvad folk säger, en tro, som förmodligen uppstått däraf, att man brukar träffa på denna orm i närheten af hyddorna. Den lär vara ofarlig, biter den någon, är det trolldom med i spelet. En annan vanlig, mindre ormart är nguliikii. Den påstås samla ihop små stenar eller de gula, klotrunda frukterna af en Solanum-art och vakar sedan misstänksamt öfver dessa skat- ter. Den som finner och lyckas bemäktiga sig dem, blir en rik man. Detta är emellertid ett riskabelt företag, ty ormen- ägaren kommer att outtröttligt förfölja tjufven för att döda honom, »han må gå så långt som till Mombasa-. Fiskarna anses vara nära besläktade med ormarna, och akamba, som så många andra bantu-folk, äta ej fisk. Jag minns mycket lifligt en dag, då jag för ovanlighetens skull lyckats meta upp några smärre fiskar. Jag själf och en af mina tjänare, som länge arbetat för européer och på så sätt vant sig att äta fisk, höUo just på att taga oss ett skrofmål, då mannens hustru kom för att hälsa på honom. Hon hade en god timmes väg till mitt läger och hade ej träffat sin man på öfver en vecka. När hon fick se, hvad han hade för sig, blef hon så indignerad, att hon genast vände om utan att ge sig tid att så mycket som hälsa på honom en gång. Kameleonten tros smyga sig på pärlhöns och andra fåglar samt slå sin långa tunga kring fågelns hals. Denna må springa eller flyga, kameleonten håller sig fast, tills fågeln dör af hun- ger. Han dröjer sedan i grannskapet, väntande på att flugor skola komma dit, och att maskar skola bildas. Det är dessa han vill komma åt, därför dödar han fågeln! Kameleonten är afskydd och hatad bland de flesta bantu-folk, och man dödar ÖFVERTRO RÖRANDE DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 3 I honom genom att hälla snus i hans mun. Orsaken till denna grymma behandling är den bekanta, vidt spridda myten om dödens uppkomst bland människors barn. Den förekommer i talrika versioner, hos akamba lyder den i korthet som följer: Då det högsta väsendet (Mulungu) skapat människorna, beslöt han att skänka dem odödlighet. Han hade lärt känna kame- leonten som en visserligen långsam, men synnerligen pålitlig person, hvarför han valde honom att öfverbringa det viktiga budskapet till människors barn. Kameleonten begaf sig iväg, tog saken lugnt och stannade då och då för att fånga flugor. Så småningom kom han dock till människorna och började: »Jag har fått i uppdrag att, jag har fått i uppdrag att — — ^». Längre kunde han inte komma. Mulungu hade nämligen af någon anledning ändrat mening och beslutat, att människorna skulle dö, »liksom aloens rötter». Den snabba väfvarfågeln skickades ut med det nya budskapet och kom fram, just medan kameleonten stod och hackade. Fågeln framförde fort och flott sin herres befallning, och sedan den dagen dö människorna. Häraf hatet mot den stackars kameleonten. Berättelsen an- träffas äfven utom bantu-folken, så t. ex. bland haussa i Sudan. ^ Jag har haft det nöjet se äfven äldre män lägga benen på ryggen, då jag låtsade sätta en kameleont på dem. Babianerna hatas innerligt af infödingarna på grund af den skada, de göra å fälten. Vaksamma och sluga som dessa apor äro, är det emellertid ej så lätt att öfverraska dem, och nedläggandet af en babian är därför en glädjande tilldragelse för negern. I ett fall bör man dock akta sig för att skjuta dem, tillfället må vara aldrig så gynnsamt, och det är, då man beger sig ut på jakt. Den som dödar en babian, kan nämligen vara ganska säker på, att han den dagen ej lyckas skjuta något annat djur. Särskildt elefantjägare som akamba äro naturligt- vis angelägna att ej förstöra jaktlyckan, när det gäller stor- vildt. Professor Lönnberg gjorde liknande iakttagelser under sin ostafrikanska expedition.^ Eftersom babianerna äro på tal, ' Jfr T. VON Held, Märchen und Sägen der afrikanischen Neger. Jena 1904. ' Einar Lönnberci, Några exempel från Ost-Afrika på öfvertro rörande djur. Fataburen 1911, sid. 245. 2,2 FAUNA OCH FLORA vill jag i förbigående nämna, att infödingarna påstå, att babi- anerna vid tillfälle röfva bort små barn. När kvinnorna arbeta på åkern, lägga de gärna sina babies ifrån sig under ett skug- gigt träd för att vara mera obehindrade. Åtskilliga barn lära under sådana omständigheter blifvit stulna af babianerna ocli för alltid försvunnit. Det har förut påpekats, att akamba ej äta fisk, därför att fiskarna »äro släkt med ormarna>. Piggsvin och sköldpaddor (om dessa mera nedan) äter man ej heller gärna. Såsom är att vänta af ett jägarfolk, äta akamba för öfrigt nästan alla vilda djur, detta i motsats till sina grannar i väster och syd- väst, akikuyu och massajer, som endast i yttersta nödfall kunna förmås att äta vildt. Den som gör, det anses som en minder- värdig person. Jag erinrar mig en marsch ute i »bushen», miltals från närmaste infödingsby. Den medförda provianten var nästan slut, och vi hade att hufvudsakligen lifnära oss genom jakt. Bland bärarna var äfven en kikuyu, som i det längsta undvek att äta af det fällda vildtet och följaktligen gick halfhungrig flera dagar. Slutligen kunde han dock ej härda ut längre utan, ursäktande sig med att han här var långt borta från sitt land, utom all ära och redlighet, högg han friskt in på en skjuten oryx-antilop. Åtskilliga djur ha enligt akambas åsikt den inverkan på pilgiftet, att om man skjuter ett af dem, giftet förlorar all ver- kan på andra djurarter. Som sådana djur har jag antecknat Coke's hartebeest, duikern (Cep/ialop/uis), mullvaden och tam- hönset. Jägare hafva för öfrigt en hel del saker att iakttaga, särskildt då det gäller storvildt, elefant, noshörning o. s. v. Djuren få ej nämnas med det öfliga namnet, det skulle skrämma bort dem, utan man betjänar sig af omskrifningar. Så kallas elefanten vid dylika tillfällen ofta ndee iiguu, »gamla stakar». (Syftar på befarna.) Mycket ofta brukas också ordet »sten», så att t. ex. den som först får syn på en elefant, säger: »Där borta är en sten». Man måste väl uppfatta detta som hörande till, hvad Frazer kallar »den homöopatiska magin»: en sten rör sig ej ur fläcken, och infödingen vill, att elefanten skall lik en ÖFVERTRO KÖRAKDE DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 33 sten förbli orörlig på sin plats, så att han får tillfälle att skjuta den. Så snart ett djur dödats, springer den äldste och mest erfarne jägaren fram och hugger med sin knif af snabel- spetsen, som han springer undan med och gömmer i buskarna, för ätt ej de yngsta medlemmarna af jaktsällskapet skola få se den. Jag har själf haft tillfälle konstatera detta. Det tros nämligen, att den som får se snabeln af en dödad elefant, innan han själf varit med om att nedlägga en sådan, sedan har föga utsikt att göra detta. Vid skjutande af en honelefant var det af gammalt sed att skära af spenarna och dölja dem. Man säger, att de likna brösten på en kvinna, särskildt lär detta vara fallet, då elefanthonan har diande ungar. Många hade sådan motvilja för åsynen af spenarna, att de ej ville äta af djuret, om de sett dem. En hel del djur spela i infödingens lif en viktig roll som omen och bebådare af kommande händelser, vanligen olyckor. Höres sålunda schakalens tjut flera nätter i rad, anses en olycka vara nära förestående, likaså om en tupp gal om aftonen. Den dödas då genast. Om en groda hoppar upp emot dig, skall du, enligt de gamles utsago, snart bli sjuk eller dö. Däremot gör det ingenting, om grodan går in i en hydda, hvilket hos zuluerna lär betyda dödsfall.' Komma åter de svarta, bitande myrorna upprepade gånger in i en hydda, säga akaniba, att någon af hyddans invånare skall dö. Igelkotten åter för lycka med sig, om den går in i en hydda. Nsal är en mycket van- lig, icke stingande, brun nattinsekt af en getings storlek, som om kvällarna ofta är den resande till förargelse, i det den ide- ligen kretsar kring lampan, faller i maten, då man äter o. s. v. Om den faller i ett jaktpartis lägereld, är det ett tecken, att en af sällskapet följande dag skall dödas af något djur, likaså om man hör den uppe bland trädens kronor kring lägerplat- sen. Jägarna vända i så fall vanligen tillbaka hem, så fort dagen gryr. Som är att vänta, uppfattas vidare åtskilliga fågelarter som bärare af omen. Ugglan är en olycksfågel i Afrika likaväl som 1 D. KiDD, The essential Kafir. London 1904, sid. 213. Fauna och Flora 1914. Haft. 1, 34 FAUNA OCH FLORA i Europa, och höres den under flera nätter å rad i närheten af en Kambaby, betyder det dödsfall. Då och då ser man gamla lerkrukor upphängda i träden vid byarna, de skola tjäna till att skrämma bort ugglorna. Den förnämsta och mest kända af alla förutsägande djur är emellertid ngomakomi, en röd- hufvad hackspettart. ^ Beroende på från hvilken sida man hör honom, gäller han som ett godt eller dåligt omen. Tydningen varierar något i olika delar af Ukamba, nedanstående är häm- tad frän Kikumbuliu, sydöstra delen af landet. Höres fågeln framifrån, skall man »se blod», rifva sönder sig i snåren, bli stån- gad af en noshörning eller falla i strid etc, hvilket som är det sannolikaste, beror på det syfte, i hvilket man är ute, eller på traktens beskaffenhet, i hvilken man befinner sig. Att höra den snedt framifrån är likaledes ett dåligt tecken. Bakifrån åter är tecken till att man skall bära en börda; den som går på jakt, har alltså utsikt att skjuta något, den som är på väg att skatta sina bistockar, kan vara tämligen säker på ett godt resultat o. s. v. Höres rigomakomi vidare å höger sida och högt öfver marken, »blir du slagen af träd eller noshörning». Lågt till höger betyder, att man skall återvända hem med oför- rättadt ärende. Vänster sida är däremot den goda sidan, höres fågeln härifrån, har man utsikt förvärfva kvinnor, boskap och annan rikedom. Denna hackspett betraktas som budbärare från fädernas andar {aimii), den dödas ej, och en man kan ej äta dess kött. Förbudet gäller ej för kvinnorna, väl därför att de i allmänhet ej känna till honom, då de sällan hafva anled- ning att bege sig ut i vildmarken, där fågeln hufvudsakligen håller till. Äfven vissa djur, giraffen, vildsvinet m. fl., äro så sluga, att de lyssna till och förstå att tyda ngomakomis läte. Ännu några fåglar, som äro föremål för öfvertro, må om- nämnas här. En del akamba döda ej ilami, en stor hornskata, svart med hvitt på vingarna och röd köttlabb under näbben. I Taveta vid foten af Kilimandjaro har jag sett denna fågel utan fruktan vandra på marken i människors omedelbara när- ' Om röda fjädrars betydelse i folktron se N. E. H.ammarstedts studie i Fataburen 1909, sid. 199. ÖFVERTRO RÖRANDE DJUR liLAND OST-AFRIKAS NEGRER 35 het, då wataveta allmänt anse det olycksbringande att döda den. Utan tvifvel har fågeln sitt egendomliga läte, ett doft, ihåligt hm, hm, att tacka för denna säkerhet. Akamba kalla honom också ilumi, »den som ryter». "Ngune är en brun fågel af medelstorlek, skuggstorken, {Scopus iimbretta), som bygger ett ofantligt näste i träd. Den dödas ej, ja man vågar ej ens klättra upp i det träd, där den byggt. Den som gör så, får sjukdomen miisale, bestående däri, att sår slå ut på kroppen, såsom kring munnen, på fötterna etc. En annan fågel, som ej dödas, är nthiei, kostaren, hvil- ken plockar fästingar från boskapen och anses vara mycket nyttig. När boskapen förirrar sig, hör man dess läte, tjw.i, tjwi, och har sedan bara att följa detta. Akamba sätta ofta ut mjölk och fett till dessa fåglar, och lyckas de fånga någon i hans bo, ges den mat, man binder ett rödt band om dess ben och låter den sedan gå. Fågeln sägs bringa rikedom, om den behandlas väl, den åter, som dödar den, blir en fat- tiglapp. För medicinmännen och i magien äro vidare många djur af betydelse. I lejonets mage lär finnas ett föremål af en knyt- näfves storlek, som lejonet stundom krakes upp. Det är dock ytterst sällsynt och mycket eftersökt som läkemedel af medicin- männen. Ndimda, myrlejonet, begagnas som botemedel för kvinna, som ej älskar sin man. Medicinmannen stryker djuret mot hennes panna. Den som tycker om en flicka, men har en gynnad rival, skall taga exkrementer af nsimba (»strimmigt djur, likt en katt fast mindre»), blanda dem med pulver af vissa träd samt gräfva ned alltsammans å den stig, som leder till rivalens hydda. Denne skall då upphöra att bry sig om flickan. lawe, ett slags nattskärra, användes till att bereda en medicin, som gör den som får däraf osynlig eller åtminstone mycket svår att se. Denna medicin brukades i äldre tider af spejare vid krigståg samt af de handelskaravaner, som från Ukamba bru- kade föra ned elfenben till kusten, för att de skulle undgå plundrande galla och massajer etc. Vi ha här ett godt exem- pel på homöopatisk magi eller att »lika framkallar lika». Denna 3Ö FAUNA OCH FLORA fågel är nämligen så förvillande lik marken, på hvilken den brukar sitta, att det är så godt som omöjligt att upptäcka den. Mera svårförklarlig är åter följande användning af iawe: man bränner dess fjädrar och skelett samt lägger askan i vatten, som man ger åt boskap, som vill stångas. Den som hittar fågelns ä.gg kan använda dessa i samma syfte. Man har då endast att kasta äggen mot det djur, som skall botas från sin ovana. Hyenans exkrementer användas i stor utsträckning af den svarta magiens utöfvare, som flera akamba förklarade för mig, därför att »hon slukar allt, som kommer i hennes väg», hvil- ket gör dessa exkrementer till ett mäktigt trollmedel i dens hand, som förstår att använda desamma. Jag har funnit en liknande tro bland Taveta-folket vid Kilimandjaro, HoUis bland de förut omnämnda nandi, talrika exempel från andra håll att förtiga.' I samma syfte brukas stundom svalan och hennes bo, särskildt af den, som vill skaffa sig makt öfver någon människa, i det svalan säges gärna använda människohår till inredning i sitt näste. Kingatho är en svart, hårdskalig skal- bagge af circa 20 mm:s längd, som ofta ses krypa på marken. Den brännes och stötes sedan till pulver, som förmår döda människor. I akambas magisk-religiösa bruk kommer liyraxen till mångfaldig användning. Dess blod och inälfvor användas af medicinmannen till att bestänka ofruktsamma kvinnor, grödan på fälten, om denna är dålig, boskapen och människor vid vissa sjukdomar etc. Ganska vidlyftiga föreskrifter finnas för djurets infångande och senare behandling, som för utrymmes skull dock här förbigås. Jag vill endast nämna, att hyraxen fångas i snara och ej får skjutas med pilar, den skulle annars förlora sin kraft och ej kunna användas för nu nämnda ända- mål. Till ätandet af dess kött ställer man sig olika, många vilja på inga villkor göra detta, andra åter synas ej hysa be- tänkligheter däremot. Hyraxens hud är eftersökt af medicin- ' G. Lindblom, Anteckningar öfver Taveta-folkets etnografi. 'Skiner 1913 sid. 184. OFVKRTRO RÖRANUK DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 37 männen, som nyttja den till underlag för de stenar och frön, som de bruka vid sina spådomskonster och andeseancer, vid hvilka ett skinn är en obligatorisk artikel. Lämpliga härför äro äfven leopardskinn, många medicinmän använda endast ett getskinn. Med föreställningen och dyrkan af aimii, fädernas andar, kombineras åtskilliga djur, som betraktas som andarnas hus- djur eller till och med som deras husgerådssaker. Så kallas elefanterna stundom för »andarnas boskap», och medicinman- nen, såsom den där mer än andra står i förbindelse med ande- världen och är den förmedlande länken mellan denna och människorna, kan ej döda en elefant. Den vanliga lilla land- sköldpaddan säges af andarnas kvinnor brukas som malsten, när de krossa sin säd till mjöl. Den tros, liksom elefanten, ej kunna dö en naturlig död. Att äta sköldpadda anses nästan som ett brott, och skulle t. ex. en yngling göra detta, sjunga hans kamrater nidvisor, fyllda med förbannelser, och han torde ha svårighet att fmna en flicka, som vill gifta sig med honom. Den bedjande gräshoppan {Maiitis religiösa) brukas af de man- liga andarna som snusdosa (!) och en mindre art af deras kvinnor. Den kallas också i Ost-Ukamba helt enkelt för mwangi wa aimii, »andarnas snusdosa», medan etymologien af mungainui, benämningen västerut (Machakos), torde vara mera svårförklarlig. Att det äfven här är fråga om aimu, andarna, ses dock genast. Spindelns nät kallas vidare för andekvin- nornas säck fkyondo)} Utan orsak dödas ej dessa småkryp. Det händer också, att de hädangångnas andar taga sin boning i djur, ofta i ormar, såsom i pytonormen, en bland bantu-folken vida spridd tro. När en pyton anträffas i när- heten af en Kamba-by dödas den, ej utan man sätter ut mjölk till densamma. Den anses bringa lycka öfver byn. Däremot dödas utan betänkande en pyton, som anträffas ute i vild- marken. Alla pytonormar äro ej bostäder för andar, utan blott de som genom att gå till en by, därmed otvifvelaktigt ge vid ^ Kyondo är en säck, flätad af baobabens eller vilda fikonträdets fibrer, i hvilken Kaniba-kvinnorna forsla hem åkerns produkter ni, ni. 38 FAUNA OCH FLORA handen, att de hysa ett särskildt intresse för denna. Till en by nära missionsstationen Mulango brukade ibland om aftnarna en vildkatt komma, och man kastade till den föda. Folket sade, att det var en aflliden anhörig, som namngafs. Förkla- ringen är väl den: när ett vildt djur är så föga skyggt för människor, att det till och med söker upp sådana, menar infödingen, att det ej kan vara ett vanligt djur. Hvad som nu sagts, får ej förblandas med uppfattningen af totemdjuren, till hvilka vi nu öfvergå. Djur som totem. Äfven i en summarisk framställning som denna af infö- dingarnas uppfattning af den honom omgifvande djurvärlden bör en kort redogörelse för djuren som totem vara på sin plats. Hos många af Ost-Afrikas folk möter nämligen ett ganska ut- veckladt clansystem och totemväsende. Så har jag bland akamba funnit 25 claner och af dessas totem äro 13 djur, nämligen: lejonet, leoparden, hyenan, bushbocken, markattan, babianen, schakalen, flädermusen, kråkan, höken, gamen, en liten grön papegojart och en liten svart fågel med klufven stjärt, kallad kindali} Eget nog förekomma ej elefanten, nos- hörningen och giraffen som totemdjur bland akamba. Vid sidan af det egentliga clannamnet, vanligen stamfaderns namn, betecknas clanerna lika ofta med totemdjurets namn. En elans medlemmar anses ha sitt totemdjurs egenskaper eller andra af dess egenheter. Som påpekats, tro sålunda in- födingarna, att lejonet ej äter lefver. Af denna orsak äta de af lejonclanen ej heller lefver, ja vilja ej ens vidröra denna, utan brukas pinnar att taga ut den vid slakt. Man skulle annars få ondt i ögonen. Medlemmarna af lejonets elan äro i strid modiga som detta. Lejonet anses af akamba som ett synnerligen intelligent djur, det är alldeles som en människa säga de. Mot sina mänskliga fränder är det vänligt sinnadt och söker ibland hjälpa dem. När män af dess elan varit på * Sannolikt drongo (Dicrurus). Red. ÖFVERTRO RÖRANDK DJUR BI.AND OST-AFRIKAS NEGRER 39 jakt och ej lyckats fälla något vildt utan varit beredda att lägga sig till livila med skrikande mage, har det händt, att de fått höra ett lejons undertryckta rytande. Djuret har dödat något villebråd och uppmanar nu sina släktingar att komma och -deltaga i dess måltid. Männen hafva då utan fruktan gått att söka upp lejonet, som vid deras ankomst drager sig till- baka för att ej skrämma dem. De hafva tagit så mycket kött, de behöft, och sedan oantastade återvändt till sitt läger. Hye- nans elan utmärker sig för en omättlig glupskhet, och de som tillhöra den, ha ett oerhördt stort begär efter kött. De af kråkans elan äro mycket fega och taga gärna till harvärjan i strid. Medlemmarna af hökclanen betraktas som mycket tjuf- aktiga och, liksom höken kretsar i luften, färdig att slå ned på ett köttstycke eller dylikt, som till äfventyrs kan ligga utan- för en hydda, stryka de kring byarna och titta efter något att stjäla. I normala fall kan man ej döda totemdjuret eller äta dess kött, ja ej ens vidröra delar af detsamma (tabu). Jag hade vid ett tillfälle nytta häraf vis å vis en ny »boy» af bushboc- kens elan. Låset till en af mina kistor hade gått sönder, och för att skydda dess innehåll mot eventuell långfmgrighet från ynglingens sida lade jag ett stycke bushbockskinn öfver sa- kerna. Hvar gång han skulle hämta något ur kistan, bad han mig först taga bort skinnet. På samma sätt kan naturligtvis en man af lejon-clanen, om han träffar på ett dödadt lejon, ej taga dess hud. Undantag från den generella regeln finns dock, och det gifves personer, som utan anledning döda sitt totemdjur. De som så förbryta sig, anses emellertid draga öfver sig olyckor, deras boskap eller de själfva bli sjuka eller dö o. s. v. Endast i ett fall är det berättigadt och döda totem- djuret, nämligen om man öfverfalles af detsamma eller det an- griper ens boskap. En af de viktigaste bland de förpliktelser, som medlemmar af samma elan hafva sinsemellan, är den, att de skola hjälpa hvarandra i allsköns trångmål. Detta gäller icke blott männi- skor emellan utan äfven för en man gent emot hans totem- 40 FAUNA OCH FI.ORA djur. Jag vill ge ett praktiskt exempel. Tillsammans med några akamba hade jag en eftermiddag gått ut för att skjuta pärlhöns, då vi plötsligt stötte på en markatta, som fångats i en fälla. Till min öfverraskning tog en af mina följeslagare och släppte djuret, infödingarna hata ju annars dessa apor för den skada, de göra i deras planteringar. På min fråga, hvarför han ej dödade skadedjuret, svarade han: »Jag är af markattans clan^ och det är därför min skyldighet att hjälpa henne, då hon råkat illa ut. Hade det varit på min åker, hade jag nog dödat henne, men här ute i skogen gör hon ingen skada och rår inte för, att hon råkat i fällan.» Till belysande af det intima sambandet mellan en inföding och hans totemdjur vill jag slutligen anföra följande lilla epi- sod, äfven den en personlig upplefvelse. Det var en afton, jag slagit läger vid Athi-floden. Under eftermiddagen hade jag skjutit en antilop, och mina bärare höllo just på att stoppa i sig stora kvantiteter kött. Då hörde vi upprepade gånger ett lejon ryta några hundra meter in i buskarna. Efter en stund ser jag en af bärarna resa sig, taga ett stort köttstycke och gå ut i mörkret. Jag blef förvånad och undrade, hvad karlen hade för sig, infödingarna äro ju vanligen rädda för mörkret, icke minst när de veta, att ett lejon är i närheten. Om några minuter kom mannen tillbaka, och jag frågade genast, hvad han hade haft för sig. Han svarade: »Du hörde lejonet, som röt. Jag tillhör lejonclanen och fick höra en frände kalla mig- Han är säkert hungrig, kanske gammal och orkeslös, så att han ej längre förmår döda villebrådet i språnget. Är det inte då min skyldighet att dela med mig af mitt öfverflöd, jag som sitter här vid elden och mår bra och har mera kött, än jag orkar äta upp.» Och så vandrade mannen utan fruktan ut i mörkret i den riktning, hvarifrån rytandet hördes, öfvertygad om att hans frände i bushen skulle komma och taga det kött- stycke, han lade ned för honom därute. Ännu egendomligare är följande meddelande från Pare- folket sydost om Kilimandjaro. Min sagesman, missionär Olde- wage i Schigatini, har fallet från den flicka, som upplefde 01''VERTR0 RÖRANDE DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 4 1 detsamma och hvilken enligt hans mening är en trovärdig person. FHckan gick en dag att hälsa på en bekant, en gift kvinna, ocli stannade öfver natten, då de båda voro ensamma i hyddan. Medan de om aftonen sutto framför elden, blef flickan sömnig och lade sig ned på marken för att sofva. Efter en stund hördes ett krafsande på dörren till hyddan. När hustrun hörde detta, reste hon sig och gick fram till flickan för att se, om denna sof. Hon låtsades sofva djupt. För att vara alldeles säker tog emellertid hustrun ett kol från härden och lade på hennes fot, men hon rörde sig inte. Då gick kvinnan och öppnade dörren, och in sprang en leopard, som genast begaf sig upp att sofva å det loft, som fm nes i h varje Pare-hydda. Infödingarna säga, att det ej är så ovanligt, att medlemmar af leopard-clanen besökas af sina fyrbenta fränder, som de ge mat och sedan låta sofva i hyddan. Att djuren å sin sida tros vid tillfälle hjälpa sina mänskliga fränder, framgår af hvad som ofvan sagts om lejonet. Det har i det föregående flera gånger talats om ormar, jag vill här endast göra ett tillägg, som ej lämpligen kunnat före- nas med det förut sagda. Professionella ormtämjare finnas ej i dessa trakter, men under sista tiden af mitt uppehåll i Ukamba träffade jag flere unge män, som uppträdde med ormar å la ormtämjare. Så kom en sådan en dag till mig med två af de förut skildrade ngiiliikii, som akamba säga vara giftiga. Han stack deras hufvud i sin mun, lät dem ringla sig kring halsen o. s. v. De visade för öfrigt »tama» ormars vanliga slöliet, en af dem sökte dock oupphörligt ge sig i väg, när ägaren lade ned den på marken. Denne senare sade, att han hade gett dem »medicin», och visade två slags pulver, ett svart och ett hvitt. Min egen »tentboy», Kivuvu, var en sådan där orm- människa. Under en af våra excursioner stötte vi på en liten svart orm, enligt ynglingens uppgift en ung cobra, som kilade in i ett tätt gräsbestånd. Kivuvu ville briljera med att fånga den och gick först tre gånger rundt tufvan »för att hindra 42 FAUNA OCH FLORA ormen att gå ut ur denna». Därpå klef han upp i det täta gräset, sökande efter ormen, och, när han fick syn på den högg han den med ett raskt grepp om nacken. Sedan bad han mig göra ett htet snitt i hans handled, skar själf ormen en smula i nacken och droppade litet af sitt blod i ormens sår, »för att djuret skulle känna honom och ej gå sin väg». Till yttermera visso lade han ett hvitt pulver på såret och lindade därpå ormen kring sin hals, där denna låg kvar helt stilla. Blodblandandet får man väl uppfatta så, att han däri- genom ansåg sig ha ingått fostbrödralag med ormen. ^ Infödingarna säga, att det är pulvret, som gör, att de kunna ostraffadt handskas med ormarna. Jag lyckades med någon svårighet förvärfva en tub af bambu, fylld med dylikt pulver, som förfärdigas af vissa medicinmän. Emellertid kunna de ju först ge ormen af pulvret, sedan den blifvit fångad, och för att skydda sig vid själfva infångandet gå de till en dylik medicin- man, som gör små snitt å deras kropp och lägger medicin i såren. De äro nu immuna gentemot ormens bett, men för att få makt öfver djuret måste de äfven ge detta af medicinen, som de köpa af medicinmannen. Den lär bl. a. innehålla fett och delar af ormar, dess beredande är dock medicinmannens hemlighet och är obekant för de andra, fast de betjäna sig af densamma. Jag har f. ö. ej träffat en enda medicinman, som sysslat med ormar, endast hört talas om en nu afliden, mycket bekant dylik vid namn Kimia i Ikutha-trakten (Ost-Ukamba), som efter allt att döma var en verklig ormtjusare. Han åt alltid medicin, innan han handskades med ormarna, hvilka lydde honom fullständigt, kommo, när han hvisslade o. s. v. En gång blef han illa biten men ansåg då naturligtvis, att det blott be- rodde på trolldom, en af hans kolleger, som var afundsjuk öfver hans stora anseende, skulle här ha haft sin hand med i spelet. Uppgifterna om Kimia har jag fått af missionär Hof- mann i Ikutha. En gång släppte Kimia för att visa sin för- ^ När akamba ingå fostbrödralag ined främlingar, göra parterna ett litet snitt i högra handleden och suga sedan upp hvarandras framsipprande blod- droppar. ÖFVERTO RÖRANDE DJUR BLAND OST-AFRIKAS NEGRER 43 måga ett par ormar på missionsstationen, och ingen kunde få fatt på dem eller drifva ut dem, förrän han själf behagade göra det. Mytiska djur etc. Miikunga-mbiia är ett af folkfantasiens vidunder, en orm af öfvernaturliga proportioner, som äter människor och bo- skap. Den lär förekomma i Tana-tfoden, i sjöarna Naiwasha och Nakuru samt på några andra ställen, således ett verita- belt storsjöodjur. För några år sedan lär en engelsman på allvar sökt efter denna mystiska orm, som lär vara så lång, »att den sträcker sig öfver berg och dal». Jag misstänkte ge- nast, att det här var fråga om någon gammal föreställning om regnbågen, hvarför ordet mbiia, regn, också ger en hållpunkt. Akamba kalla dock regnbågen för utaathi. Min förmodan blef visshet, när jag sedermera under mina studier i Tharaka- språket lärde, att regnbågen på kitharaka just kallas miikunga- mbiia} Akikuyu kalla den med samma namn och tro också, att den är en stor orm, som äter folk, en föreställning, som för öfrigt återfinnes hos åtskilliga folk här och hvar i världen. - Liie är en jättelik fågel, »hans vingslag äro som stormens sus, och han slår ned på elefanten som höken på en kyckling». Lue har sitt näste på en klippa i hafvet, dit han flyger med en elefant i klorna som föda åt sina ungar. Jag har upp- tecknat en historia om en elefantjägare, som af sina kamrater blef inspärrad i kadavret af en dödad elefant, som lue sedan förde till sitt bo. Alla akamba känna ej till denna fågel, och jag tror, att vi här ha att göra med den kända sagan om fågel Rokh, som araberna trodde hålla till på Madagaskar, troligen ha akamba hört den af wasuaheli nere vid kusten och sedan berättat den vid hemkomsten. Ngikwa åter är enligt akamba ett riktigt djur, »fläckigt ' Atharaka är ett litet folk, som bor norr om akamba vid Tanas öfre lopp. - Tylor, Primitive Culture 1903, vol. i. p. 294. 44 FAUNA OCH FLORA som leoparden, med svans och hufvud som en schakal, fast något större än denna». Det lefver i vassen vid floderna och är blott farligt för kvinnor, då det ibland smyger sig till by- arna och dödar dessa för att förrätta coitus och suga offrets blod. Efter slutad akt strör det sand i kvinnans mun etc. Djuret säges förfara på samma sätt med getter. Smärre meddelanden. Råkkolonien vid Kiviks Esperöd. I det sista häftet af Fauna och Flora för år 19 13 bar O. Gertz redogjort för räkans bobyggnad. Kanske någon af tidskriftens läsare önskat att se, hur en råkkoloni tar sig ut, så tar jag mig härmed friheten att presentera en ganska vacker sådan från Stenshufvud- området, belägen strax söder om Kiviks fiskläge och strax intill det berömda Kiviksmonumentet. Jag undersökte ej särskildt, hvil- ket trädslag, som bona äro placerade i, men tror det är almar, som vid Kiviks Esperöd ha en ovanligt reslig växt och egendomligt växtsätt. Det är endast under själfva häckningen, som fåglarna vistas i denna koloni, ty under sommartiden har jag aldrig observerat dem på platsen. Deras furageringsfält äro de stora sandmarkerna norr om Kivik, och vid mitt besök i orten i slutet af maj månad 1906, då fotografien togs, uppträdde en mängd råkor på själfva mark- nadsplatsen strax norr om Kivik. y. E-n. SMÄRRE MEDDELANDEN 45 Addenda. Jag ville gärna än en gång taga läsarens uppmärksamhet i an- språk för min rönnoxel och padda. När korrekturet ])ä uppsatsen öfver den förra lästes, hade årstiden ej hunnit längre än till midten af juli. Det har sitt intresse att l)erätta, hur frukten pä trädet ut- vecklade sig sedan och hur den förhöll sig vid fruktmognaden. Augusti månad var ju intensivt torr och varm detta är, men likväl torkade just icke så synnerligen mänga af »bären» bort, så att vid fruktmognaden antalet frukter, åtminstone nedtill på trädet, var ungefär detsamma som i juli. Det vanliga antalet var då 12 — 15 st., och lika mänga återfunnos ofta vid fruktmognaden. Dessutom voro frukterna till sina dimensioner mera utvecklade än under något föregående år jag sett dem i moget tillstånd. Det skall bli intres- sant att pröfva frönas grobarhet, som det är utsikter till. Jag hade alldeles glömt bort, att jag i maj 1908 hörde grön- tläckiga paddan i)å öf\ ersvämmade marker i Lösen (öster om Lyckeby). Karlskrona den 24 oktober 19 13. Johan En k son. Korsnäbbar och korpar i Sorsele. Korsnäbbar finnas i stor myckenhet här i Sorsele, beroende pä den rikliga tillgången af tall- och grankott i år. Och korparna tyc- kas ej vara sällsynta här ens midt i vintern. Sålunda iakttog jag i förra veckan ej mindre än 8 stycken, hvilka under vilda skrän åto sin frukost å ett renkadaver. Om ofvanstående är af intresse för Fauna och Flora, vore jag tacksam om det blir meddeladt. Sorsele den ^^/i 19 14. Bo Witf-Sfrönicr, f. n. adr. Sorsele. Kricka ringmärkt i Lappland, återfunnen i Frankrike. Den 23 juni 19 13 märkte hr Bo Witt-Strömer några krickungar ])å Blaikfjället i Vilhelmina med Riksmusei aluminiumringar. Enligt nyligen ingånget meddelande från Dr. H. Perrault i Nueil-sous-les- .\ubiers, Deux Sevres, Frankrike, har en af dessa krickor dödats i ett litet vattendrag Argens, som utgör biflöde till Argenton, som i sin tur utfaller i Thouet, ett biflöde till Loire i dess nedre lopp. Sålunda har det härigenom konstaterats, att våra svenska krickor delvis söka att öfvervintra i västra Frankrike. E. L. Lämningar af bäfver funna i Sorsele, A'^ästerbotten. Sistlidne sommar har ett fynd efter bäfver tillvaratagits i Sor- sele. På en holme i Edsträsket vid Gargän framkom vid företagen gräfning väl bibehållna delar af 5 st. bäfverkranicr. Vid samma plats påträffades dessutom vackra lapparbeten af renhorn, 8 — 10 4 6 FAUNA OCH FLORA flintbitar och ett sylskaft af trä med årtalet 1808. Hela fyndet låg I ä 2 dm. under jordytan och allt tydde på att en sjöbod eller ett s. k. »herbre» en gång stått på platsen. Fyndet har tillvaratagits af kronojägaren C. Björkman, som benäget skänkt undertecknad delar däraf, och tar jag mig härmed friheten sända en underkäke till »Fauna och Flora».' Edsträsket har helt visst med sina talrika vikar, uddar och holmar en gång varit ett älsklingstillhåll och en idealplats för bäf- vern och säkert skall en närmare undersökning blotta mycket mera af intresse. Sorsele i februari 19 14. Bo Witt-Strömer. ^ Öfverlämnad till Riksmuseum. Red. Litteratur. Anton Reichenow, Die Vögel, Handbuch der Systematischen Orni- thologie. I Bd. Stuttgart, Verlag von Ferdinand Enke. 19 13. Den ornithologiska litteraturen har i synnerhet under de senare åren svällt ut till allt större omfång, men icke dess förty har det varit en stor brist att ej äga en god handbok speciellt i systematisk ornithologi. Det är denna brist som ofvanstående författare, hvars namn intager en af de främsta rangplatserna i den ornithologiska världen, velat afhjälpa med det arbete, som nu föreligger i sitt första band. Det är ju en själfklar sak, att man omöjligen i hand- boksform kan sammanpressa allt vetande på den systematiska orni- thologiens område. Det framgår ju redan däraf att 1909 antalet kända fågelarter beräknades till omkring 19,000, och så kommer ju därtill den stora skaran af mer eller mindre utpräglade geografiska raser o. s. v. Förf säger sig därför vilja inskränka sig till att för- utom karaktäriseringen af alla viktigare arter göra framställningen tullständig endast med afseende pä de arter, som finnas i Europa och — då han i främsta rummet vänder sig till sitt hemlands publik — i de tyska kolonierna, men de geografiska underarterna kunna ju ej heller där medtagas. Dock äfven med denna begräns- ning blir det antal former, som medtagas, mycket stort. Innan förf. öfvergår till den rent systematiska delen lämnas inledningsvis en öfversikt öfver fåglarnes byggnad särskildt de delar af densamma, som äro af vikt för klassificeringen, och därvid gifves samtidigt förklaring öfver facktermer o. s. v. Denna öfversikt är synnerligen värdefull och meddelar i lättfattlig form kunskap om en mängd förhållanden, som en ornitholog bör ha reda på. Detta illustreras äfven med goda bilder. Det är t. ex. 24 figurer af olika fottyper. Här ägnas äfven någon uppmärksamhet åt fåglarnes lef nadsvanor och likaledes redogöres i allmänna drag för fåglarnes geografiska utbredning, och härtill finnes en liten världskarta i färg- tryck. På tal om fåglarnes flyttning rättar förf. en del fabler om fåglarnes snabbhet och den höjd, på hvilken de flytta. Vid diskus- SMÄRRK MEDDELANDEN 47 sionen af fåglarnes systematiska indelning framhåller förf., att man i en handbok som denna ej kan lämpligen göra uppdelningen natur- lig utan måste använda ett artificiellt system med färre hufvudaf- delningar. Han föreslår därför följande 6 »Reihen»: 1. i?är///'^ = Strutslika fåglar och kivi. 2. Natatores = Simfåglar i den gamla meningen. 3. GraUatores = Vadare i den gamla meningen och äfven inneslutande de afvikandc formerna Palamcdea, Cliaiina etc. 4. Cutinares = Fåglar med vaxlnid och rof- eller gångfötter. Häri inräknas Turnicider, stepphöns, Tinamider, hönsfåglar, dufvor, dag- och nattroffåglar. 5. Fihu/atores = ¥å.gh\r med klätterfötter. 6. ArboricolcE = Sittfåglar i allmänhet. Det är ju sant, att det är lätt nog att föra en fågel till någon- dera af dessa artificiella grupper, men det torde nog ha varit lyck- ligare att något mera bryta upp dessa serier. Inom dem är natur- ligtvis uppdelningen mera naturlig, ehuru den dock ej alltid motsvarar krafven på ett fullt naturligt system, så t. ex. sammanföras såsom förr alkor och lommar i samma ordning, och ord. Longipciines inne- sluter ej blott måsar och tärnor, utan äfven stormfåglar och alba- trosser. Bokens tyngdpunkt ligger emellertid i skildrandet af famil- jer, släkten och arter. För dessa gifvas klara och tydliga, men korta diagnoser. Ofta underlättas öfversikten genom ett examinations- schema eller en »nyckel »-tabell öfver släkten och arter. Talrika välgjorda bilder i texten, vanligen af fågelhufvuden, bidraga äfven i sin mån att göra boken tilltalande. Författarens mycket fram- stående egenskaper såsom deskriptiv ornitholog göra sig gällande öfverallt, och man får genast från början klart för sig, att det är ett pålitligt arbete, som föreligger, äfven om i en eller annan punkt man kan hysa en afvikande mening om uppdelningen af familjer eller släkten. Boken ifråga skall utan tvifvel med glädje mottagas, ty den utgör ett arbete, som den för fågelvärlden intresserade har både nöje och nytta af. Huru ofta har det ej händt, att man skulle önskat bestämma eller få namn på en fågel, men dessa önskningar ha strandat i brist på lämplig litteratur. Det har nämligen ej fun- nits någon duglig och passande handbok tillgänglig. Att examinera med hjälp af »Brehm» låter sig knappt göra, och den stora veten- skapliga litteraturens alster finnas ju blott på biblioteken. Nu äro dock alla rättmätiga anspråk fyllda genom Reichenows »Handbuch der Systematischen Ornithologie», och den kommer därför sannolikt att finna vägen till många fågelvänners bokhvUor. E. L. Stockholmstraktetis växter utg. af Botaniska Sällskapet i Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Efter i2-årigt samarbete mellan ett flertal l)Otanister har ofvan- stående växtförteckning utkommit. Men området, som förteckningen hänför sig till, är ju också ganska betydande. Det omfattar ett 48 FAUNA OCH FLORA 70-tal kyrksocknar och sträcker sig förbi Trosa i söder och Norr- tälje i norr, men är för öfversiktlighetens skull underafdeladt i 6 distrikt. Förteckningen är uppställd i alfabetisk ordning och under hvarje växtnamn anföras fyndorterna ordnade efter de olika distrik- ten. Det är gifvetvis värdefullt att ha tillgång till en så fullständig växtförteckning för Stockholmstrakten, och botanister yngre som äldre skulle sannolikt lägga sig till med den, om priset kunde ha ställt sig något billigare än kr. 3,75. Dock torde detta kunna för- klaras af de höga framställningskostnaderna. Rättelse. På sid. 285, sista häftet af föreg. årgång, står på 5:te raden nedifrån af sista stycket »nötkråkor», hvilket, som framgår af sammanhanget, bör vara »nötkråkbon». Bidrag till kännedomen onn Jänntlands nnolluskfauna. Af G. Lund q vist. pr.=;i,':y jmij^.-^ ^ niolluskernas utbredning i sydvästra Jänit- ^ I... ^' lands fjälltrakter är tämligen ofullständigt känd, i..^,—':;.-.,.-^^^^; torde några uppgifter härom vara af intresse. iM^^MMHkgilil De meddelanden, som finnas i litteraturen, ^^a^)^^.-,..-.-5»4iÅH äro mycket sporadiska. Westerlund lämnar i t5J^^-;^:?^;^t3 sin Exposée critique (1871) en del provinsför- teckningar men ej någon från Jämtland. För Härjedalen och Lule Lappmark angifver han emellertid förteckningen med re- spektive 19 och 21 (23) species och subspecies. Under de bägge sista somrarna har jag i botaniskt syfte vistats i ofvannämnda delar af Jämtland och har därunder in- samlat en del mollusker. Sammanlagdt 26 species ha anträf- fats. Under vidlyftigare undersökningar i särskildt vatten- dragen skulle med säkerhet flera arter kunna anträffas. I synnerhet gäller detta släktena Pisidium, Planorbis och Val- vata. Detsamma gäller äfven Pupa bland ris och Helix harpa. Den sistnämnda finnes troligen inom området, ehuru den ej af mig anträffats. Helix harpa är funnen af Meves vid Hvitvat- tenskrogen i Jämtland samt af Söderlund i Funnäsdalen och på Rösvålen i Härjedalen. De områden, jag hufvudsakligen besökt, utgöras af Stor- lien med Skurdalshöjden och fjällen mellan Enafors och Helags- fjället. Dessutom bifogas några uppgifter för Bräcke och Frös- ön, hvilka platser jag som hastigast besökt. Fauna och Flora 1914. Haft. 2. ^ 5° FAUNA OCH FI.ORA De rikaste lokalerna äro ravinen vid Storlien och strän- derna kring Handölsfallen. Dessa båda områden ha ungefär JÄMTLAND Ös t ers u ihI - S t orl i e n . k ^rA;^^ L'r Sv. Turistföreningens resfhandbok. Fig. 1. Karta öfver det besökta området. samma utseende, i det de äro djupa erosionsrännor med branta klippiga stränder. Anmärkningsvärd är förekomsten af Agriolimax loevis lUDRAG IILI, KÄNNEDOMEN OM JÄMTEANDS MOEEUSKFAUNA. 5 I Mull. på tre lokaler nämligen vid Bräcke, Enaforsholm och Storlien. På alla tre platserna uppehöll den sig under murket trä nära vatten, således typiska tillflyktsorter. Vid livardera af samtliga lokaler kunde jag trots sökande ej anträffa mer än ett exemplar. De funna exemplaren voro betydligt mörkare än individ, som jag insamlat längre söderut. Så vidt jag vet, är arten förut ej anträffad i Sverige nordligare än i Uppland. Omöjligt är ju ej, att den nu spridt sig utmed järnvägen, emedan de tre fyndorterna äro belägna nära stationer under Foto. G. E. till Rietz. Fig. 2. Ravinen vid Storlien nerifrån. det att den hittills ej är funnen exempelvis i trakten af Hand- öl etc. Vid östra stranden af Handölsån tog jag hufvudsakligen vid öfversta fallet en Agriolimax, som ej kan vara någon annan än den som Westerlund kallar Agriolimax* norvegicus W. Ehuru samtliga de funna exemplaren voro omkring 10 mm. kan man ej anse dem vara ej fullvuxna Agriolimax agrestis- ungar, emedan skalen äro af en relativt fast byggnad. Då emellertid de skallösa sniglarna äro ganska illa utredda i systematiskt hänseende, är det svårt att bestämdt säga hvil- ken art det är. I all synnerhet som synonymiken är ytterligt 52 FAUNA OCH FLORA intrasslad och ofta nästan omöjlig att reda ut. För Tryon's Manual of Conchology, för närvarande det enda sammanfattande arbete öfver gruppen, gäller detta i hög grad. Af släktet Arion fann jag ej mer än en art, nämligen Arion rufus L. Den förekommer tämligen ymnigt i de flesta skogar. Öfver trädgränsen hittade jag den ej, men väl ibland de allra högst gående träden i subalpina zonen, d. v. s. på om- omkring 700 eller 820 m. s. m. beroende på området. Gränsen ligger nämligen i trakten af Storlien — Enafors på 700 m. och söder om Annsjön på 820 m. enligt Högboms »Norrland». v . ^^ : j • VK>I, , ' *'■ V 1 ' \ g It^ -v 1 1 1 ^,^.^ ^_^^ Foto. G. E. Du Rietz. Fig. 3. Öfre subalpinan på Skurdalshöjden. Hufvudsakligen tycktes den uppehålla sig under lös bark eller på svamp mest Boletus och Cortinarius i björkregionen. Bland de funna exemplaren förefunnos tydliga öfvergångar mellan typisk Arion rufus L. och ■{ fuscus Miill. Äfven an- träffades en del exemplar, som fullständigt motsvara diagnosen på Westerlunds ,3 laevis. Vid jämförelse med Westerlunds original-exemplar i Riksmuseets samlingar fann jag, att dessa sistnämnda, hvad de yttre karaktärerna beträffar, egendomligt nog ej passa in på hans egen beskrifning. Åtminstone en del af dem äro nämligen tydliga Arion rufus y fuscus. Såvida ej kommande undersökningar kunna uppdaga några anatomiska karaktärer för p och 7 äro de emellertid endast obetydliga BIDRAG TILL KANXKDOMKX OM JÄMTLANDS MOLLUSKFAUNA 53 färgformer med öfvergångsformer sinsemellan, och då ej ens värda sina latinska namn. Då väl detta är det troligaste, har jag i den systematiska förteckningen ej upptagit dem särskildt. Jämte dessa typiska Arion rufus med färgformer ha äfven anträffats exemplar som åtminstone till det yttre fullständigt öfverensstämma med originalexemplaren af Westerlunds Arion limacopus. Fotsulans tredelning, som skulle vara det vikti- gaste kännetecknet, är synnerligen väl utbildad på en del Foto. G. E. Du Rietz. Fig. 4. Nedre Handölsfallet. exemplar, men på andra är den ytterst otydlig och bildar öfvergångar till den typiska Arion rufus. Tredelningen framträder ej förrän djuren dödats. På grund häraf är det möjligt, att den är bildad genom muskelkontrak- tioneii vid dödens inträdande. Såvida ej några anatomiska karak- tärer kunna anträffas, anser jag, att Arion limacopus W. ej skall godkännas såsom art. Påpekas bör kanske äfven, att Tryon i Manual of Conchology (1885) ej upptager den i den systema- tiska delen utan endast omnämner den i en lista på »Uniden- 54 FAUNA OCH FLORA tified or Unfigured Species of Arioii», samt att Taylor i sin Monograph of the Land- and Freshwater of tlie British Isles upptager den som sub-var. under A. rufus. En af de allra härdigaste landmolluskerna är Vitrina pel- lucida Miill. Den förekommer ända upp i alpinazonen bland Dryas o. dyl. Enligt Johansen fördrager den en julitempera- tur på + 4 — 8° C. Ungefär vid + 5^ C. temperatur fann jag den i liflig rörelse bland flytjordsvalkarna på Helagsfjället Foto. G. E. Du Rietz. Fig. 5. Fjällsjö n. om Sylfjällen, som synas i bakgrunden. på cirka 1100 m. öfver hafvet. Dessa exemplar voro ganska små, men längre ned i subalpinan voro individerna betydligt större. I synnerhet gäller detta de exemplar, jag fann i köli- gebiten, Handöl och Storlien. Conulus fulvus Miill. är en af de mera utbredda arterna. Den har anträffats i subalpinan inom alla de besökta om- rådena. En för dessa fjälltrakter karakteristisk art är Helix arbu- storum L. Den förekommer inom alla de olika områden, som BIDRAG TILL KÄNNEDOMKX OM JÄMTLANDS MOLLUSKFAUXA 55 vi besökte. I subalpinazoneii är den relativt sällsynt, men så snart man kommit in i den alpina, märkes en tydlig ökning af frekvensen. Under regniga dagar finner man den alltid kry- pande vid kanten af flytjordsvalkar eller på brantare ställen. Den uppträder ej jämnt utbredd öfver hela trakten utan endast fläckvis, och man kan ofta få leta rätt länge innan man får tag på några. Alltid anträffades då åtminstone 4 å 5 exemplar i närheten af hvarandra. 1 jto. G. E. Du Rietz. Fig. 6. Helagshyddan. Omgifningarna typisk uppehållsort för Helix arbustorum. Särdeles ymnigt förekom den på Helagsfjället och Jälgat- såjja. På det förstnämnda fann jag i midten af juli under mycket hård blåst och regn vid -- 4° C. en mängd individ i liflig rörelse. De funnos i alla branter intill cirka 1250 m. öfver hafvet, men då stupningen blef mindre upphörde de. Den 19 juli anträffades på norra sluttningen af Miesken- tjakke kopulerande individ af Helix arbustorum. Af ett visst intresse för dem som resa i fjällen kan det vara, att Helix arbustorum är ett utmärkt tillskott till en klen 56 FAUNA OCH FLORA matsäck. Då vårt matförråd var synnerligen hårdt angripet beslöto vi på inrådan af en bekant botanist, som låg i Helags- hyddan, att insamla ett större antal exemplar och anrätta dem. Sedan djuren dödats i kokande vatten, tagas de ut med en krökt nål och stekas sedan i smör, under det att man sätter till salt och peppar. Både lukten och smaken påminna starkt om svamp. Egendomligt är att Pupa arctica endast anträffades i trak- ten af Handöl, ehuru jag håfvade på lämpliga lokaler såsom i ris af olika slag m. m. både på Snasen och fjällen söder därom. Clausilia bidentata fann jag på två ställen, nämligen på båda sidor om Handölsfallen och i ravinen vid Storlien. I synnerhet vid regnig väderlek syntes den ymnigt krypande på mosstufvorna på de branta väggarna, som gifva dessa båda lokaler deras prägel. Öfvergångsformer till Clessins varietet elongata funnos på båda ställena. Fjällsjöarna och bäckarna ha att uppvisa en mycket fattig fauna, bestående af Limnaea peregra Mull. och Pisidium pul- chellum Jen., vanligtvis relativt fåtaliga. Ett undantag härifrån utgjorde en liten fjällsjö mellan Helagsfjället och Jälgatsåjja. Endast Limnaean anträffades här, men i mycket stort antal, Öfverallt satt den inkrupen ibland tufvorna af en stor Ambly- stegiumart, som nästan uppfyllde vattnet. I fjällsjöarna mellan västra och östra Enadalshöjderna och de båda Ulfåfjällen förekommo både Limnaea peregra Mull. och Pisidium pulchellum Jen. En på sötvattensmollusker rikare lokal är ett kärr strax norr om Bräcke station. Där förekommo bland andra Valvata piscinalis Mull. och Sphaerium corneum L. Emedan kärret vid vårt besök var till stora delar uttorkadt, fann jag endast tomma skal af dem. De lågo ganska ymnigt på den blottade gyttjan. I fråga om Limnaeorna, som upptagas i den systematiska förteckningen, bör märkas, att här endast tagits hänsyn till de gamla arterna, som upptagas i Westerlunds äldre faunor. Detta emedan släktet ännu ej blifvit kritiskt bearbetadt. BIDRAG TII.L KÄNNKDOMEN OM JÄMTLANDS MOI.LUSKFAUNA 57 I den följande systematiska förteckningen är h = höjd, br. ----- bredd, I. = längd och tj. = tjocklek. Vind!, är vindlin- garnas antal, ej beräknadt noggrannare än på en fjärdedels vindling. Samtliga mått äro uttryckta i millimeter. Endast det största måttet från hvarje lokal har upptagits i förteckningen. Systematisk förteckning-. Med afseende på uppställning och nomenklatur har följts Westerlunds »Synopsis Molluscorum» (1897). Bestämningarna äro godhetsfullt granskade af D:r N. Odhner. Limax tenellus Nilss. (1822). 1. Handöl vid forsarna; 2. Enafors nära stationen; 3. Stor- lien i ravinen. Vid Handöl och Storlien förekom den under regniga dagar ganska allmänt på en del svampar, i synnerhet Boletus-arter. Då vädret vid vår vistelse i Enafors var rätt torrt, såg jag den endast under stenar, bräder o. dyl. Limax niarginatiis Mull. (1774). 1. Storlien i ravinen. På denna lokal såg jag endast ett fåtal exemplar en reg- nig kväll i augusti. Samtliga individ kröpo på de fuktiga klippväggarna. Inga syntes på svamp. Agriolimax agrestis L. (1758). 1. Handöl; 2. Enafors; 3. Storlien; 4. Bräcke. De sågos vanligtvis krypande på grässtrån o. dyl. I syn- nerhet på fuktiga morgnar voro talrika individ i rörelse. Anmärkningsvärdt är att jag endast såg till ljusa exemp- lar. De utgjordes alltid af små (c:a 20 mm. långa) individ. Under bräder, murket trä o. dyl. fann jag emellertid äfven en del fullvuxna, men aldrig några så stora exemplar som i t. ex. Stockholmstrakten. 5ö FAUNA OCH FLORA Agriolimax Icevis Mull. (1774). 1. Enaforsholm; 2. Storlien; 3. Bräcke. På alla tre platserna satt den inkrupen under murket trä, som låg synnerligen fuktigt. Vid Enaforsholm var det i när- heten af Enaälfven och vid Storh'en i kanten af det lilla kärret nedanför ravinen. På hvardera lokalen syntes endast ett ex- emplar till. Vitriim pelliiclda Mull. (1774). 1. Handöl; 2. Snasahögen; 3. Getryggen; 4. Helagsfjället; 5. Enaforsholm; 6 Storlien med Skurdalshöjden. h. br. vindl. 1. 2,8 4,0 2V4 2. 2,2 3,5 2^/4 3. 3,8 5,0 3 4. 2,0 3,0 2V2 5. 3,0 5,5 3 6. 3.2 4,8 3 Under en fuktig väderlek fanns den krypande på diverse föremål såsom stenar, grenar etc. I torrt väder såg jag den ganska ymnigt under barken på granstubbar i regio silvatica. I den subalpina zonen fick jag den ganska ofta vid håfning i olika slags ris, löf och dyl. Comiliis fulviis MiJLL. (1774). 1. Handöl; 2. Snasahögen; 3. Getryggen; 4. Enaforsholm; 5. Storlien; 6. Bräcke. h. br. vindl. 1. 3,0 3,4 5V2 2. 2,9 3,« 5'/2 3. 1.4 l,'^' 2V2 4. 2,4 3,0 5 5. 2,8 3,0 eu 6 2,1 2,9 4V4 BIDRAG IILL KÄNNKDOMKN OM JÄMTLANDS MOLLUSKFAUNA 59 Om denna art gäller samma som sagts om Vitrina pellu- cida. Den förekommer nämligen nästan alltid tillsammans med den sistnämnda. Zonitoldes nitidiis Mui.i.. (1774). 1. Bräcke. h. br. viiidl. 1. 2,5 4,1 4 Anträffades tillsammans med följande art i en skogsbacke \'id kanten af kärret norr om Bräcke station. Båda arterna uppeliöllo sig under nedfallna pinnar, i barken på stubbar o. dyl. Hyalinia liauiinonis STRr)M (1765). 1. Bräcke. II. br. vindl. 1. 2,.-) 4,-J 4 Se föregående art. Hyalinia petronclla Ch. ap. Pfr. (1853). 1. Handöl vid forsarna; 2. Storlien i ravinen. h. bl". vindl. 1. 2,;i 4,;» A^U 2. 2,4 4,4 4 På båda platserna uppeliöllo sig de anträffade exempla- ren bland mossan pa marken. Vid Storlien fann jag endast tomma skal. Arion rufiis L. (1758). 1. Handölstrakten; 2. Enaforsholm; 3. Bräcke. Här och livar i subalpina zonen på 4. Snasahögen; 5. Getryggen; 6. Hård- eggen; 7. Stråten. Förekommer upp till cirka 850 m. öfver liafvet. I torrt väder sitter den inkrupen under bark o. dyl., men är under regniga dagar i litlig verksamhet. Mot slutet af juli och bör- jan af augusti, då svampen under den då rådande regnperioden 6 o FAUNA OCH FLORA i år växte synnerligen rikligt i den subalpina zonen syntes Arion rufus-exemplar på nästan hvarje svamp. I synnerhet gäller detta Boletus- och Cortinarius-arterna. Patiila riiderata Stud. (1820). 1. Handöl; 2. nära Snasavallens fäbod vid Snasahögen; 3. Enaforsholm; 4. Storlien; 5. Bräcke. h. br. vindl. 1. 3,2 6,2 4, Va 2. 3,0 6,1 4^4 3. 3,9 6,1 4^'2 4. 1,^ 3,0 3 5. 4,0 6,4 4-V'4 Å samtliga dessa platser fanns den sittande inkrupen under bark eller stenar. Den högst belägna af dessa lokaler är n:o 2, som ligger på cirka 700 m. öfver hafvet. Helix arbiistorimi L. (1758). 1. Handöl vid forsarna; 2. nära Dalsvallens fäbod; 3. på Snasahögarna intill cirka 1150 m. ö. h.; 4. Getryggen; 5. Strå- ten; 6. Bunnerstötarna; 7. Stor- och Lill-Ulfåfjället; 8. Västra Enadalshöjden; 9. Sylfjällen med närliggande fjäll; 10. Holok- ken; II. Mieskentjakke; 12. Snusestöten; 13. Jälgatråjja; 14. Helagsfjället; 15. Storlien och Skurdalshöjden. h. br. vindl. 1. 4,0 6,0 3 6. 17,5 22,-) u 13 o. 14. 17,0 21,5 5V-' Denna art är den, som går högst af dem jag anträffade. Vid Handöl och Storlien förekom den bland klippor och block. På alla fjällen däremot håller den sig till kanten af flytjord- valkar o. dyl. Sänka platser t. ex. i närheten af mindre bäckar uppsöker den äfven med förkärlek. I närheten af Sylfjällen fann jag en del exemplar uppklättrade i toppen af Betula nana. BIDRAG TILr, KÄNNEUOMKN OM JÄMTLANDS MOLLUSKKAUNA 6 I Pupa coliimella G. de Mts. (1830). 1 Handöl, bland blåbärsris. h. br. vindl. 1. 2,0 I,r, 6 Ett fåtal exemplar anträffades under håfning i blåbärsris ej långt från Handölsforsarna. Egendomligt nog kunde livar- ken denna eller följande art anträffas på någon annan lokal inom hela området. Pupa arctica Wallenb. (1858). 1. Handöl, nära forsarna (samma slags lokal som före- gående art). 11. br. vindl. 1. 2.4 \fi 574 Clausilia bidentata Ström (1765). Handölsforsarna på 1. västra och 2. östra stranden; 3. Stor- lien, i ravinen. 11. br. vindl. 1. 11,1 3,0 IOV4 2. ll,s 3,0 10 V-.' 3. 11,(1 3,0 11 Både vid Handöl och Storlien kröpo de på de branta klipporna vid forsarna och i ravinen eller dolde sig under större stenar. Vid Storlien syntes de ofta krypande på under- sidan af kölilagrens skikthufvuden med foten uppåt och skalet fritt hängande nedåt. Succinea piitris L. (1758). 1. Handöl, vid ån strax norr om byn. Skalets Mynningens I. br. I. br. viiidl. 1. 5,0 4,s 4,0 3,0 2'/4 Endast detta lilla exemplar anträffades vid stranden af Handölsån i midten af juli. Efter 2 månaders tid lades L\Q.n i 62 FAUNA OCH FLORA vatten och kröp efter en stund ut ur skalet. Därefter lades den in i sitt rör men dog snart. Siiccinea pfeifferi Rossm. (1835). 1. Bräcke, i kärret norr om stationen. Skalets Mynningens 1. br. 1. br. vindl. 1. 15,s 8,1 11,0 6,8 3V'2 Under spänger o. dyl. som utlagts i kärret uppehöllo sig en ganska riklig mängd af denna art. I uttorkade delar af kärret fanns ymnigt med tomma skal liggande på gyttjan. Limucea stagnalis L. (1758). 1. Bräcke, i Revsundssjön nära stationen. Sommaren 1912 fann jag på denna lokal ett fåtal exemplar af ovannämnda art. Samtliga dessa utmärktes genom en ovan- ligt stark bukighet. På grund af ogynnsamma omständigheter kunde jag dock ej samla några hvarför mått saknas. Limmra ovata Dräp. (1805). 1. Handölsån vid byn; 2. Bräcke, i kärret norr om sta- tionen. Skalets Mynningens 1. br. 1. br. vindl. 1. 14,c. 11,0 ll,s 8,<-. 3 2. 11,8 7,1 9,6 5,s 4 I Handölsån förekom den krypande såväl här och hvar på stenar som bland en stor Fontinalis-art, som växte i tufvor nedanför byn. De exemplar, som funnos vid Bräcke voro samtliga döda, och endast de tomma skalen lågo kvar på den torra gyttjan. Limucea peregra Mull. (1774). 1. Fjällsjö på Västra Enadalshöjden; 2. mellan Helags- fjället och Jälgatsåjja i en pöl. lilDRAG TII.L KANNF.DOMF.N OM JÄMJI.ANDS MOLLUSKFAUN A 63 Skalel 1. ts br. My 1. nnir igens br. vindl. 1. 13,8 9,0 9,1 6,8 3 2. 13,8 8,0 9,2 5,s 4V2 Om denna art förekommer i litteraturen en del uppgifter, att den skulle finnas i alla vattendrag långt upp i fjällen. Trots det att jag letade, kunde jag dock ej finna den på fler än dessa två lokaler. Liinncva paliistris Mull. (1774). 1. Hårdeggen; 2. i kärret norr om Bräcke station. Skale ts Mynnir Igens 1. br. 1. br. vindl. I. 16,0 7,H 7,« 4,2 5V.' 2. 8,2 4,8 4,2 2,2 5V4 Lokalen n:o 1 utgöres af myren norr om Dalsvallens fäbod på Hårdeggen. De funna exemplaren sutto väl inkrupna i en stor Amblystegium-art, som växte ymnigt på platsen. Liinncea triincatiila Mull. (1774). 1. Handölsån strax norr om byn. Skalets Mynningens 1. br. 1. br. vindl. 4,2 2,6 2,0 1,2 4\/2 1. Endast ett litet exemplar kunde upptäckas här. Det satt under en större pappbit, som låg vid stranden. På samma ställe förekom äfven Succinea putris. Planorbis gredleri Bz. ap. Gredl. (1859). 1. I Storsjön invid västra stranden af Frösön anträffades sommaren 1912 ett tomt skal af denna art. Då det emellertid var mycket förstört kunna mått ej lämnas. Valvata pisciiuilis Mull. (1774). 1. Bräcke, i ett kärr norr om stationen. 64 FAUNA OCH FLORA h. br. vindl. 2. 4,6 4,4 4^/2 Om denna och följande art gäller detsamma som sagts om Limnaea ovata på denna lokal. Sphceriiim corneum L. (1758). 1. Bräcke, i ett kärr norr om stationen. 1. br. tj. 1. 9,4 7,8 6,4 Pisidium piilchelliim Jcn (1832). 1. I en fjällsjö mellan Stor- och Lill-Ulfåfjällen; 2. Bräcke, i ett kärr norr om stationen. I. br. tj. 1. 3,6 2,9 2,0 2. 2,8 2,2 1,8 På den första lokalen var denna art tämligen ymnig. De resandes träd, Af Karl Afzelius. Jr växtgeografisk synpunkt uppvisar Madagaskar tre väl skilda områden, hvart och ett med sina ispeciella naturförhållanden och med sin sär- egna flora. Ett af dessa områden utgöres af DIden torra, solstekta, delvis nästan ökenartade ^i?^::^.'^^^^ västkusten med dess många egendomliga, xerofilt utbildade växtformer, såsom de talrika bladlösa Euphor- biorna med märkvärdigt formade, köttiga grenar, de tjockbla- diga Calanchoe-arterna, de väldiga apbrödsträden eller baoba- berna, Adansonia, med enormt tjocka stammar, de besynner- liga, grågröna långtaggiga Didiera-arterna och många andra. Denna karga och ogästvänliga landsträckas motsats i allt är den ständigt regniga och fuktiga ostkusten med dess stora ur- skogar och vidsträckta strandlaguner och sumpmarker. Mel- lan dessa båda regioner reser sig som en svåröfverstiglig skiljemur det jämförelsevis regnfattiga höglandet, som i följd af sin ansenliga höjd öfver hafvet, tusen till femtonhundra meter, åtnjuter ett ganska svalt klimat och har en flora med många tempererade arter, af hvilka en del äro nära besläktade med europeiska former. Af dessa tre områden har det östra tack vare sin sällsynt yppiga och vackra vegetation längst och flitigast varit föremål för botanisternas studier, och det är också utan gensägelse den i botaniskt hänseende bäst kända delen af ön. I de inner- Fauria och Flora 1914. Haft. 2. z 66 FAUNA OCH FLORA sta, högst belägna delarna, som gränsa intill den centrala högplatån, täckas sluttningarna af de långsträckta, parallelt med kusten löpande bergskedjorna af tät, ogenomtränglig ur- skog, där trädstammarna äro beklädda med en rikedom af epifyter af alla slag, såsom ormbunkar, orchidéer m. fl., och där lianer klättra och klänga i alla riktningar. Helt olika te sig de närmare hafvet liggande regionerna, den flacka, sumpiga kustremsan med dess dungar af palmer och Pandanus och det mel- lan strandbältet och skogszonen belägna landområdet,som utgöres af talrika, tätt gyttrade och oregelbundet kringströdda laterit- kullar. I de slingrande dalgångarna mellan alla dessa höjder växa kring de framilande bäckarna och floderna den vackra rafiapalmen, Raphia Ruffia, och ett flertal Pandanusarter. På sluttningarna finna vi i massor den med ingefäran besläktade Amomum Danielli, den eleganta, plymformiga bambun Nastus capitatus och en stor örnbräken, som anses som en underart under den hos oss vanliga Pteridium aquilinum. Här når också de resandes träd sin rikaste utveckling, och på ofantliga sträckor ser man af högre vegetation knappast något annat än dess stora, ljusgröna, solfjäderformiga kronor, som skarpt afteckna sig mot horisonten eller mot lateritjordens bjärtröda bakgrund. De resandes träd, Ravenala madagascariensis, är onekligen en af Madagaskars vackraste och mest karakteristiska växter. Det är en nära släkting till bananerna och tillhör liksom dessa Musacéernas familj bland Monocotyledonerna. Dess utbred- ningsområde är helt och hållet inskränkt till Madagaskar och den närbelägna ön Réunion, men det planteras numera fler- städes i tropikerna såsom prydnadsväxt. Sin närmaste frände har ravenalan emellertid icke att söka på Madagaskar eller ens på den nära liggande afrikanska kontinenten, utan i det långt aflägsna Sydamerika, där vi i Guiana och norra Brasilien påträffa en närbesläktad art med alldeles likartadt utseende. Det är den andra representanten för det endast två arter om- fattande släktet Ravenala, nämligen R. guyanensis. Denna sistnämnda form har förr allmänt uppställts såsom ett eget DE RESANDES TRÄD 67 släkte, Phenacospernium, med den enda arten Ph. guyanense, hvilken dock numera på goda grunder sammanslagits med Ravenala. Ett ännu i litteraturen ganska ofta synligt namn på de resandes träd är Urania speciosa, som emellertid är af Fig. 1. De resandes träd. Förf. foto. yngre datum och alltså enligt de nu gällande botaniska nonien- klaturreglerna icke vidare bör användas. Till utseendet påminner ravenalan något om sina släktin- gar bananerna. Framför allt är det bladen, som förete stora inbördes likheter, men i öfrigt förefuinas en hel del rätt vä- 68 FAUNA OCH FLORA sentliga skiljaktigheter. Bananerna äro som bekant jättestora örter, och deras så kallade stam är blott en skenstam, som bildas af de äldre, vissnade bladens kvarsittande slidor. Upp- till framsticka ur denna skenstam de unga bladen, som äro ordnade i spiral och därför utgå åt alla sidor. Hos ravenalan däremot finnes en verklig, förvedad stam, som inuti är mycket lös och vattenhaltig, under det att de yttersta lagren äro torra, sega och fasta samt utgöra ett godt skydd för de innanför liggande mjukare delarna. Bladen växa ut från allra öfversta delen af stammen, men äro icke ordnade i spiral som hos bananerna utan tvåsidigt ställda, d. v. s. de äro placerade i tvenne varandra diametralt motsatta rader, en på hvardera sidan om stammen, hvilken senare utefter hela sin längd bär tydliga ärr efter de gamla affallna bladen. Det är genom denna egendomliga och sällan förekommande bladställning, som växten får sitt egenartade utseende: den påminner närmast om en jättestor, uppfälld solfjäder. Ravenalan uppnår ganska ståtliga dimensioner. Stammen mäter i allmänhet mellan fem och tio meter i höjd, men stora exemplar finnas, som äro ända till femton meter eller mera. Bladen ha på väl utvecklade individ en längd af fem till sex meter, hvaraf något mer än hälften kommer på bladskaftet. Vid basen äro bladen försedda med stora slidor, i hvilka det samlar sig regnvatten, som kan bevaras där rätt länge, och det är just tack vare dessa naturliga vattenreservoarer, som växten af de europeiska kolonisterna erhållit namnet de re- sandes träd. Det påstås nämligen, att när man behöfver vat- ten, har man blott att med ett spjut eller annat lämpligt red- skap sticka hål på bladslidorna, och då rinner det ut »klart, svalt och rent vatten», som det så vackert står i en gammal engelsk resebeskrifning. Detta är emellertid som mycket annat i en del äldre reseskildringar en sanning med en smula modi- fikation. Säkert är, att man i de flesta fall kan erhålla ganska rikliga mängder vatten ur bladgömmena, och det är nog stun- dom äfven ganska svalt och friskt tack vare afdunstningen, men det är ingalunda klart och rent, utan innehåller vanligen DE RESAXDKS TRÄD 6g en mångfald maskar, insekter och andra småkryp, som göra vätskan mindre aptitlig, åtminstone för den i allmänhet en smula kräsmagade européen. Ravenalan har för öfrigt ingen som helst betydelse för de vägfarande genom denna sin för- måga' att magasinera vatten, ty den växer alltid på fuktiga ställen, där man sällan beliöfver leta förgäfves efter bäckar och dammar, som erbjuda en betydligt mera tilltalande dryck än livad de resandes träd mäktar bestå. Som redan nämnts, är det uteslutande regnvatten, som samlas på de stora bladskifvorna och genom en öppen ränna på skaftets öfversida rinner ner i slidorna, där det förvaras. Trädet själft utskiljer alltså icke något af det genom roten upptagna vattnet ur sina väfnader. Den vätskemängd, som en gång kommit in i dessa behållare, är där väl skyddad mot hastig afdunstning därigenom att öppningen utåt är tämligen liten och kan säkerligen hålla sig kvar ganska länge. Dess- utom tillföras nästan ständigt nya vattenmängder, ty i de de- lar af Madagaskar, där ravenalan har sin hufvudsakliga ut- bredning, regnar det ofta och mycket, och det torde vara en stor ovanlighet, om tvenne veckor förgå utan någon neder- börd. De infödda berätta, att det alltid finns vatten i bladslidorna, äfven om det icke skulle regna på långa tider, men författa- ren till denna lilla uppsats kan af egen sorglig erfarenhet in- tyga, att så icke är förhållandet. Under min vistelse på den torra västsidan af Madagaskar befann jag mig en het dag ute på de oändliga, skoglösa grässlätterna och led i den starka värmen af en svår törst, och som vanligt vid dylika tillfällen fanns det inga möjligheter att uppbringa något drickbart. På afstånd upptäckte jag sent omsider på en kulle resterna af en liten plantage, af hvilken det endast återstod några ruiner efter byggnader och en del inplanterade träd, bland dem äfven några ravenalor. Vid åsynen af dessa erinrade jag mig ögon- blickligen, hvad jag dittills endast läst om, att dessa träd äro »outtömliga källor för den törstande i ödemarken», såsom en gammal författare säger, och som detta var mitt första samman- 7 o FAUNA OCH FLORA träffande med dessa märkliga tråd under min vistelse på ön och jag sålunda saknade personlig erfarenhet om dem, begaf jag mig genast dit i den glada förvissningen att nu fmna den så efterlängtade svalkan och vederkvickelsen. Men jag hade bedragit mig. Trots det att jag med min stora huggknif. min ständiga följeslagare i obygden, genomstack alla ravenalor, som jag kunde komma åt, lyckades jag ej få fram en enda droppe vatten, och jag blef ögonblickligen öfvertygad om att alla historier, jag hört och läst om ravenalan, voro lindrigast sagdt humbug. Saken är emellertid mycket lätt förklarlig. Träden växte här på en synnerligen torr, solöppen backslutt- ning, alltså i en terräng, som är mycket olämplig för dem och betydligt afviker från deras vanliga växplats. De trifvas ju, som redan nämnts, endast på fuktiga ställen, men planteras ofta såsom prydnadsväxter på mindre tjänliga platser, där de dock aldrig nå sin fulla storlek och utveckling. Så var för- hållandet i här skildrade fall, och den hårda dom, jag då fällde om mindre sanningsenliga reseskildrare, torde få anses väl sträng. Det är att tillägga, att det icke hade fallit en droppe regn på mer ån två månader, och det är ju ganska naturligt, att det i bladslidorna magasinerade vattnet under en så pass lång tidrymd hunnit försvinna. Man vet ännu icke, om dessa vattensamlingar ha någon bestämd betydelse för trädet, utan den frågan står tills vidare öppen. Jag vill omtala, att vid de mångfaldiga tillfällen, då jag senare på andra ställen gjort om experimentet, har jag alltid erhållit rikligt med vatten, men jag har aldrig behöft dricka det af den enkla anledning, att det funnits betydligt bättre vara att tillgå i bäckar i trädens omedelbara närhet eller bland förråden i min packning. Når de unga ravenalabladen först skjuta fram, äro de hoprullade på så sått, att den högra bladhalfvan är lindad utomkring den vänstra, men allt eftersom de växa till, breda de ut sina stora, ljusgröna skifvor. De unga bladen äro till en början alldeles hela, men så förblifva de icke länge, utan de sönderrifvas mycket snart af vinden och delas upp i en mängd smalare och bredare flikar, som nå ända in till medel- DE RESANDES TRÄD 7 1 nerven. Dessa bladflikars form betingas af de sekundära ner- verna, som utgå parallellt med hvarandra ungefär vinkelrätt mot hufvudnerven, och det är jäms med dessa sidonerver, som bladen flika upp sig. Att de så lätt sönderdelas, beror på dert fullständiga saknaden af styrkeväfnad i bladkanten, så att äfven en ganska svag vind är tillräcklig för att rifva B. Palm foto. Fig. 2. \'år landsman, konsul Richman i Majunga, med ett ungt ravenalablad. sönder dem. Ravenalan och åtskilliga andra Musacéer afvika härutinnan från den bland fanerogamerna i allmänhet här- skande regeln, att bladen strax innanför kanten äro försedda med en mekanisk väfnad, som har till uppgift att ge dem styrka och fasthet och utgöra ett skydd mot yttre våld af olika slag. Denna anatomiska afvikelse är emellertid af stor bety- delse för hithörande växter. Det är ju klart, att så stora blad 72 FAUNA OCH FLORA erbjuda vinden en utmärkt angreppsyta och råka i fara att br3'tas eller slitas af. Risken häraf minskas själffallet i hög grad därigenom, att de unga, ännu hela bladen af alla häftigare vindar så småningom splitsas upp i en mångfald flikar, hvilkas sårränder läkas mycket snart, så att de enskilda remsorna nästan ostördt kunna funktionera vidare. Att det verkligen är blåsten, som har rifvit sönder bladen, inses utan svårighet däraf, att dessa hos de med ravenalan närbesläktade bananerna alltid äro uppflikade på samma sätt som hos de resandes träd, när plantorna växa i det fria, under det att de däremot förbli alldeles hela hos de individ, som äro planterade i växthus och därigenom skyddade mot vindens inflytande. En kraftig ravenala har vanligen mellan tjugu och tjugu- fem blad utvecklade på en gång, och dessutom finnas alltid mer eller mindre väl bibehållna rester af vissnande blad, som hänga ned utefter stammen. Mellan skaften af några bland de yngre bladen framsticka de stora blomställningarna, som vanligen fmnas till ett antal af tre eller fyra stycken på hvarje individ. De växa ut från en bladslida och nå i allmänhet en längd af bortåt en half meter. På blomställningens axel sitta sju till tolf tvåsidigt anordnade, stora och fasta högblad, och i vecket af hvart och ett af dem sitter, väl skyddadt, ett knippe af talrika, tätt hopträngda, ungefär decimeterlånga, gulvita blommor. Högbladen äro båtformigt hopvikta, och deras kan- ter sluta tätt tillsamman samt lämna endast en trång springa öppen, ur hvilken blommorna sticka fram, allt eftersom de slå ut. Blomhyllet utgöres af två kransar, en yttre och en inre, med tre smala, spetsiga blad i hvarje. Fem af blombladen äro ungefär lika långa, men ett af bladen i den inre kransen, det mediana, är betydligt kortare än de öfriga. Innanför hyl- let följa sex ståndare med korta strängar och mycket långa, smala knappar. Innerst sitter pistillen, som består af ett un- dersittande, trerummigt fruktämne, ett långt stift och ett i spetsen sextandadt, tvåklufvet märke. Frömjölet öfverföres från den ena blomman till den andra hufvudsakligen af fåglar, och framför allt torde det vara ho- DE RESANDES TRÄD 73 iiungsfåglar, arter af släktet Nectarinia, som härvid äro de verksamma. Huru det går till vid pollinationen har närmare undersökts af den engelske forskaren Scott Elliot, som berest Sydafrika och delar af Madagaskar och därstädes gjort en hel mängd" blombiologiska iakttagelser hos olika Musacéer, bland andra Ravenala. Enligt denne författare bilda de båda längre, sidoställda blombladen i den inre kransen ett slags slida, som innesluter ståndarna och hindrar dem att fritt växa ut, och de hållas härigenom starkt spända. När blomman kommer fram genom springan mellan högbladets styfva kanter, befinner den sig i en elastisk spänning, och de båda blomblad, tillhörande den yttre kransen, som först visa sig utom sitt skyddande hölje och som till en början sluta tätt tillsamman, skilja sig så små- ningom från hvarandra. Om vid detta stadium i utvecklingen spetsen af den innanför liggande slidan beröres, frigöras de densamma bildande tvenne kronbladen, och ståndare och stift springa elastiskt fram, hvarvid ett litet moln af pollen ut- strös. När en fågel kommer för att söka honung, sätter den sig, fortfarande enligt Scott Elliot, vanligen först på det näst öfver- sta högbladet och rör sig sedan framåt och nedåt för att ge- nomsöka blommorna. Härvid bär den sig åt på så sätt, att den sticker in sin näbb under det korta kronbladet för att komma åt honungssaften, som afsöndras i riklig mängd frän fruktämnet. Under sitt sökande kommer fågeln naturligen i kollision med en del unga, ännu orörda blommor, som vid be- röringen af näbben fullkomligt explodera och kasta sitt pollen på inkräktarens bröst. Vid påhälsningar i äldre, redan hem- sökta blommor kommer denna kroppsdel i beröring med pistil- lens efter explosionen utbredda båda märkesflikar, på hvilka en del frömjöl fastnar, och pollinationen är verkställd. Besö- karen går dock icke alltid lika regelrätt till väga, utan hoppar t. ex. ibland ned midt i en blomma eller försöker på ännu något annat sätt komma åt den eftersträfvade nektarn. Äfven en hel del insekter, såsom skalbaggar och steklar, göra ofta påhälsningar i blommorna för att skatta den rikligt flödande 74 FAUNA OCH FLORA honungssaften, som stundom finnes i sådana mängder, att den rinner öfver högbladens kanter, men de torde endast i undan- tagsfall tjänstgöra som förmedlare af pollinationen. Ravenalans frukt är en trerummig kapsel, som vid mog- naden öppnar sig med tre valvler. I hvarje fruktrum finnes ett stort antal ungefär ärtstora, kantiga, mörkbruna frön, hvart och ett försedt med en intensivt blå, i kanten oregelbundet uppflikad arillus, fröhylle, som utgår från frösträngen och nä- stan fullständigt omsluter fröet. Det blå färgämnet är bundet vid starkt oljehaltiga celler i arillus, men färgen är lätt för- gänglig och försvinner ganska snart. Fröna påstås vara ät- bara, men de torde ytterst sällan komma till användning som näringsmedel. Om ravenalan också icke har ett spår betydelse genom att förse infödingarna med mat och resande européer med svalkande drycker, så spelar den i stället en så mycket större roll, när det gäller att bestå svartingarna med bostad. I stora delar af östra Madagaskar lämnar den nämligen det allra för- nämsta och mest anlitade byggnadsmaterialet. Trädets mal- gassiska namn , ravinala, som tjänat den franske botanisten Adanson som förebild, när han gaf växten dess vetenskapliga namn Ravenala, är mycket betecknande för det värde, de in- födda sätta på densamma och då i all synnerhet på dess blad. Ravinala betyder nämligen skogens blad och är bildadt af de båda orden ravina, som betyder blad, och ala, som betyder skog. Namnet skulle ju eventuellt kunna förklaras så, att bladen af denna växt äro de förnämsta, skogen har att bjuda, men det torde väl antagligast ha uppkommit därigenom, att ravenalan på många ställen är den så godt som allenarådande trädartade växtformen, ehuru den dock icke bildar några egent- liga skogar i vår mening. När en inföding på Madagaskars ostkust skall bygga sig ett hus, iordningställer han först af stolpar och trädstammar en fyrkantig stomme af vanlig typ. Sedan anskaffas mängder af ravinala, skogsblad, som få tjänstgöra både som väggar och DI-: RESANDES TRÄD 75 tak. Väggarna göras af bladskaften, som trädas upp vertikalt och så tätt som möjligt på ett par smala horisontala stänger, en upptill under takåsen och en nedtill nära golfvet. Till taket användas de stora bladskifvorna, som vikas ihop jäms medel- nerven öch sedan läggas taktegelformigt på ett glest ribbverk, vid hvilket de surras fast med fina lianer eller med bast från rafiapalmens blad. På grund af det ständiga regnet och vätan byggas husen i dessa trakter alltid på pålar en eller annan fot öfver marken och erfordra följaktligen ett golf, en lyx, som man i andra delar af ön ej består sig med. Äfven härvidlag kommer ravenalan en och annan gång till nytta. Man tager nämligen den yttre, hårdare och segare delen af stammen, se- dan den befriats från den inre, lösa veden, och plattar ut den samt använder den som golfbeläggning. Det vanligaste golf- materialet är emellertid grof bambu, som spjälkas upp och flätas korsvis ungefär som stramalj. Äfven väggarna göras stundom helt eller delvis af så behandladt bamburör, men så- som taktäckningsmedel är det endast och allenast ravenalabla- den, som komma i fråga. Härmed är ravenalans användbarhet ej slut, utan infödin- garna förstå att dra ännu mycken nytta af dem. De unga, ännu icke af vinden sönderrifna bladen äro det förnämsta om- slagspapperet på hela Madagaskar, många gånger bättre än de gamla dåliga europeiska tidningar, som de hvita affärsmännen hålla sig med. På torgen i byar och städer, där kommersen skötes af infödingar, inlindas nästan allt, som säljes, ris, bönor, fisk, kött, i en bit ravenalablad, och som snöre användes rafia- palmens bast. Bananbladen stå betydligt lägre i kurs och till- gripas endast i nödfall, ty dels äro de betydligt mindre, dels äro de på långt när ej lika starka. »Skogens blad äro ett utmärkt emballagematerial i detta fuktiga klimat äfven ur den synpunkten, att de skydda förträffligt mot väta. Man får till och med ganska ofta se en ung svart skönhet, som skyddar sin mer eller mindre eleganta och knapphändiga toalett mot det strömmande regnet genom att hålla öfver sitt hufvud ett 7^ FAUNA OCH FLORA Stort ravenalablad, ett paraply, som ingalunda är att förakta och ej heller är så dyrbart att glömma kvar. Äfven vid malgassernas måltider komma bladen väl till pass. De lämna nämligen både tallrik och glas. Riset och köttet läggas upp på en bladbit, en annan formas som en strut och blir en utmärkt bägare. IVloripan i Sverige. Af C. O. Bothén. id flera tillfällen hafva svenska jägare gjort försök att i Sverige acklimatisera jaktbara [djurarter, af hvilka försök dock endast ett få- jtal kan sägas hafva slagit fullt lyckligt ut. Bland de mest lyckade får man väl räkna i& r.....f^.?!;införlifvandet med Sveriges fauna af rapp- hönan, tyska haren och fasanen, af hvilka djurarter åtminstone de tvenne förstnämnda numera kunna sägas vara fullkomligt acklimatiserade och experimentet såledas fullt lyckligt afslutadt. Hvad fasanen beträffar, tycks allt tyda på, att äfven denne snart skall blifva en fullkomligt svensk fågel, åtminstone i södra och mellersta Sverige, om den blott ej allt för mycket blifver utsatt för rofjakt. Såsom totalt misslyckade får man väl betrakta försöken med Wapiti, Tinamu och Virginska vakteln. Orsakerna härtill äro nog flera, men att ingå närmare på dem ligger ej inom ramen för denna uppsats. Ett annat acklimatiseringsförsök, som visserligen en gång misslyckats, men hvarpå nu åter arbetas, är försöket att göra moripan till en svensk fågel. Redan så länge sedan som år 1861 införskref baron Oskar Dickson i Göteborg 12 par moripor, som utsläpptes i markerna kring Bokedalen vid Jonsered, på en terräng af cirka 1 mils läng och V2 mils bredd. Därefter utsläpptes årligen under 7ö FAUNA OCH FLORA några år i samma mark större och mindre partier moripor, ett par gånger ända upp till 50 stycken. Efter dessa moripor syntes årligen tlere kullar, men dessa voro alltid små, — vanligen med mellan 3 å 4, någon gång 6 ungar — , under det att i Skottland det vanliga lärer vara, att kullarne variera med mellan 8 — 12 ungar i hvarje. Baron Dickson förmodade, att detta berodde på, att fåglarne ej hade någon riktig trefnad här i landet. År 1858 beslöt Skogs-styrelsen införa ett parti moripor för utplantering på lämpligt ställe i Sverige och inköpte för detta ändamål i Skottland 200 stycken ägg, som lades under tamhöns, för att af dem utkläckas. Af dessa ägg utkläcktes cirka 100 stycken kycklingar, af hvilka dock något öfver hälften dog, så att blott 41 stycken kunde hitsändas i juli månad nämnda år tillsammans med 14 stycken från vildt tillstånd infångade moripor. Af dessa 55 fåglar dogo 5 stycken under hitresan, och de öfriga voro vid hitkomsten ganska medtagna. Af fruktan att allt för många af de återstående fåglarne skulle duka under, om de nu skulle utsättas för vidare tran- sporter, beslöts, att alla de 50 öfverlefvande fåglarne skulle ut- släppas vid Jonsered å de Dicksonska, från rofdjur af alla slag väl ränsade markerna, där de för öfrigt genast skulle träffa redan delvis acklimatiserade moripor. Af de nykomna behöllos emellertid 1 tupp och 2 hönor, som instängdes i en rymlig inhägnad, där de lade 5 ägg, ur hvilka 4 stycken kycklingar kläcktes. Efter år 1867 utsläpptes ej några flera moripor i dessa trakter. Ehuru såsom förut omtalats, kullarne i regel voro små, hoppades man dock, att man så småningom skulle nå målet, alldenstund årligen flera kullar utkläcktes, så att år 1872 på- träffades ej mindre än 20 kullar och år 1873 nåddes rekordet med 22 kullar. Under alla dessa tolf år hade moripan ständigt gjort ut- flyttningar, så att i trakterna rundt omkring skötos af jägare, MORIPAN I SVERIGE 7 Q som innehade dessa marker, ofta moripor. Jag har af en be- kant jägare hört, att det under den tiden alls inte var ovan- ligt, att se moripflockar på bort emot ett hundratal fåglar. Men inte nog med att de flyttade till närmast kringliggande marker ) utan de företogo riktiga utvandringar till långt af- lägsna orter. Sålunda blefvo år 1874 några stycken moripor skjutna i trakten af Skenninge i Östergötland, och följande år fångades ett exemplar lefvande på torget å samma ställe. Det är ju helt naturligt, att när fåglarne kommo ut från det skyddade området vid Jonsered till helt andra trakter, där de hvarken hade skydd emot människor eller rofdjur och må- hända hade svårt nog att finna öfriga betingelser för sin trefnad, så skulle följden blifva, att stammen, som nu ej längre tillför- des ersättning för de bortkomna och ny kraft genom fort- satta importer af nya fåglar, så småningom skulle gå tillbaka och slutligen helt och hållet utgå. Vid stamorten Jonsered höll den sig dock kvar ännu flere år, om än i ständigt aftagande antal. Ar 1877 sågos där ännu 10 kullar, men de gingo mer och mer tillbaka och »hade svårt att kämpa emot våra stränga vintrar» ■ — sade baron Dickson. År 1878 påträffades ett egendomligt bevis på, att moripan ännu fanns kvar i landet, i det att en nyskjuten bastard mel- lan moripa och orre påträffades å saiutorget i Göteborg. I september 1880 sköts en moripa vid egendomen Hof till- hörande Hörle bruk i trakten af Vernamo i Småland — • så- ledes ännu ett bevis på moripans lust för vandringar. Ännu år 1885 lära enligt uppgifter af jägare moripor varit synliga i trakten kring Jonsered, men därefter tycktes de varit totalt utgångna. Så slutade det första försöket att acklimatisera moripor i Sverige. ^ ^ I förbigående kan nämnas att i slutet af 1860-taIet utsläpptes några par moripor i Boda Kronpark på Öland. Jag känner emellertid intet annat om detta försök, än att ett af paren hade kull första året. So FAUNA OCH FLORA Att moripan emellertid hade kunnat hålla sig här i landet i cirka 24 år — däraf de 18 sista åren utan någon på- spädning af nytt blod, tyder väl dock på, att förutsättningar finnas för att kunna acklimatisera denna trefliga fågel i landet, blott försöken göras fullt systematiskt. Detta försök är också åter upptaget denna gång af direk- tör Gustaf Werner i Göteborg, hvilken år 1899 och följande år importerade en mängd ripor från England för att utsläppas på hans vidsträckta ljungmarker vid Lindome i Norra Halland. På grund af transportburarnes opraktiskhet slogo det första årets sändningar ganska illa ut, i det att ett stort antal fåglar dogo under hitresan. Herr Werner lät därföre omkonstruera burarne, och sedan lyckades transporten bättre. Under dessa tvenne år utsläpptes inalles 136 friska mo- ripor i Lindome. Emellertid tycktes en hel del genast hafva flyttat ut från dessa marker, där dock en del kvarstannade och häckade. Herr Werner fortsatte att importera moripor hvarje år till och med 1909. Under åren 1901, 1902 och 1903 påträffades flera kullar, såväl å herr Werners marker som å andra marker i trakten, å hvilka sistnämnda ställen riporna dock ej erhöllo det skydd, som de nog voro i behof utaf. Kullarne voro i regel ej stora — 4 upp till 8 ungar kunde dock ofta påträffas. Är 1904 blef ett mycket torrt år; så torrt, att orrens år- gång nästan slog helt och hållet fel. Egendomligt nog visade sig detta år vara ett synnerligen godt år för moriporna. Ej mindre än 20 kullar, hvaribland flera med 12, ja ända upp till 16 ungar påträffades i Lindome, och dessutom påträffades detta år moripor på många platser långt aflägset från Lindome så- som i Backa i trakten af Varberg, i Boråstrakten och äfven långt inne i Småland på ett ställe. (Ställets namn okändt. Fågeln köptes på salutorget i Göteborg, dit den inkommit från Småland.) Ehuru ständigt nya ripor tillfördes, visade dock stammen MORIPAX I SVERIGE 8 1 sedan en nedgående tendens under några år, hvarunder kul- larnes antal var betydligt mindre, och äfven ungarnes antal i kullarnc ej obetydligt minskats. Herr Werner ansåg, att detta möjligen kunde bero på, att fåglarne på grund af de ofta så milda eftervintrarne narrades till för tidig äggläggning, hvarigenom äggen förstördes genom de härstädes så vanliga mer och mindre hårda frostperioderna på våren. År 1909 inköpte herr Werner 8 par dalripor, som han utsläppte i samma terräng, där moriporna befunno sig. Äfven- ledes detta år utsläpptes som vanligt en sändning nyinköpta moripor. Någon nämnvärd ökning visade sig detta oaktadt ej hel- ler detta år. Följande sommar påträffades bland moriporna, som, ehuru de detta år ej erhöllo någon förstärkning genom importerade fåglar, ändock visade en om och obetydlig ökning, äfven en eller möjligen två kullar bastarder mellan moripa och dal- ripa, hvilket ju var en ganska intressant företeelse. År 1911 kom åter en så torr sommar, att nästan alla orr- ungar omkommo af törst. Moriporna, som under flera år fört en nästan tynande till- varo, hade nu en bättre årgång än någonsin förut, med många kullar och stora kullar, ofta bestående af upp till 15 stycken .och sällan understigande 8 ungar. År 1912 var i det stora hela taget ett mycket svårt är för fågelvildtet i allmänhet här i trakten. Svåra frostnätter under våren och förfärliga skyfallslik- nande regnperioder under sommaren förstörde nästan hela år- gången för både orre och rapphöns. Egendomlig-t nog klarade sig moripan under detta år rela- tivt bra, med rätt många kullar och stora kraftiga ungar. För att emellertid gifva stammen ännu mera styrka, in- köpte herr Werner detta år 100 stycken moripor från England, af hvilka dock ej mer än 38 hitkommo vid lif, beroende på slarfvig afskeppning. Fauna och Flora 1914. Haft. 2. 6 82 FAUNA OCH FLORA År 1913 var åter ett mycket torrt år, och nu hade äfven moripan åter en mycket god årgång. Flera stora kullar med 6 till 14 ungar påträffades och ibland dessa äfven en kull med bastarder i andra eller måhända tredje led, mellan mo- riptupp och bastardhöna mellan dal- och moripa. Konserva- tor Gustaf Kihlén, som nog har studerat detta intressanta fall, kommer att med det snaraste lämna närmare upplysningar därom. År 1901 inköpte herr Werner en del moripor för ett par andra intresserade jaktvänners räkning, af hvilka ripor om- kring 10 par blefvo utsläppta i Falköpingstrakten och resten släpptes på de stora ljunghedarne söder om sjön Lygnern i norra Halland. Då så vidt jag vet ej några vidare importer, för att under- hålla och stärka grundstammen, på dessa ställen gjorts, och ej några resultat försports alltsedan dess, är det antagligen tämligen visst, att dessa små försök totalt misslyckats. Så långt har det andra försöket med moripans acklimati- sering hunnit. Det är emellertid ledsamt, att detta acklimatiseringsförsök ej biträdes af flera jägare här i trakten. Göteborgs Jaktsällskap har vid flera tillfällen riktat upp- maningar till sina ledamöter att biträda herr Werner genom att hvar och en, som disponerar lämpliga marker, d. v. s. större ljungmarker, inköpte ett visst parti moripor årligen under åtminstone 5 å 10 år och utsläppte dem å sina ljung- marker. Härigenom skulle man vinna den stora fördelen, att åt hvilket håll moripan flyttade eller vandrade hon skulle träffa på stamförvanter. För närvarande pågår en utredning inom nämnda jaktsäll- skap i detta afseende. för att försöka få en allmännare import MORIPAX I SVERIGE af dessa intressanta fåglar till stånd, och hoppas jag, att detta arbete skall leda till ett godt resultat, till gagn och nytta för den svenska jakten. Den af förf. i början af denna uppsats uttalade åsikten, att rapphönsen blifvit införda till Sverige, är och har länge varit rådande i vida kretsar. Sv. Nilsson t. ex. uttalar den i sin Fauna, och redan före honom har samma sak blifvit sagd. Man har t. o. m. bestämdt uttalat, att Gustaf Vasa skulle ha före- tagit denna inplantering, men oss veterligen ha ej verkliga be- vis för den saken blifvit framlagda. Om några faktiska upp- lysningar rörande denna sak kunna erhållas, mottagas de med nöje af ^^,^^_ Några bidrag till kännedomen om kajans häckningsförhållanden och födoämnen. Af Kaarlo Hildéii. Jnder senaste sommar var jag i tillfälle att när- mare studera kajornas lif samt födoämnen på j särskilda orter i södra Finland, och gjorde jag därvidlag en mängd iakttagelser, af hvilka jag ^ DJi det följande ämnar redogöra för några. Tr:.'.i^T^^ Äggantalet hos kajan. Hvad äggan- talet lios kajan vidkommer, variera meddelandena om detta i de ornithologiska handböckerna mellan 4 och 7. Sålunda är äggantalet enligt Naumann^ 4 eller 5, någon gång 6, enligt Kolthoff-Jägerskjöld^ »vanligen 6», enligt Brehm^ 4 — 7, en- ligt Westerlund* 5 — 6. — Då jag senaste sommar fäste upp- märksamheten vid denna omständighet, kom jag dock under- fund med, att äggantalet i ännu högre grad är varierande, växlande mellan 2 och 7.^ Möjligen äro ej ens dessa de yttersta extremerna, i ty att det endast var ett ganska begränsadt antal bon, där det lyckades mig räkna äggen. Allt som allt kunde jag nämligen med säkerhet konstatera äggantalet i 23 1 Naumann, Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas. Neu bearbeitet. IV Bd. - Kolthoff-Jägerskjöld, Nordens fåglar. 3 Brehms Tierleben. Vögel, 4 Bd, 1913. "* C. A. Westerlund, Skandinaviska foglarnas fortplantningshistoria. Lund 1874. '^ För att vara öfvertygad om, att äggantalet i bona är det slutliga, har jag endera åtskilliga gånger besökt boet, eller ock genom utblåsning af ägginnehållet konstaterat, att embryot är långt utveckladt. NÅGRA BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM KAJORNA 85 fall — till följd af att kajbona vanligtvis äro ganska svåråt- komliga, belägna som de äro i murspringor och -remnor. I dessa 23 bon fördelade sig äggantalet på följande sätt: 2 ägg (resp. ungar) — 4 bon, 3—6, 4 — 4, 5 — 7, 6 — 1, 1 — 1. Af detta framgår sålunda, att bon, innehållande 2 eller 3 ägg — hvil- ket förhållande således alls icke omnämnts i de ofvannämnda arbetena — äro, jämförda med hela antalet iakttagna bon, särdeles allmänna. Råder ett visst proportionsförhållande mellan kajkolonins storlek och af kom mans riklig het? Vid iakttagandet af äggantalet kom jag att lägga märke till ett egendomligt förhållande, som särdeles regelmässigt syntes råda mellan detta och kajkolonins storlek. Då detta förhållande synes mig vara särdeles intressant och icke mig veterligen tidigare blifvit iakttaget, tror jag, att det förtjänar bli omnämndt. Den största af mig undersökta kajkolonin häckar å Lojo gamla kyrka i Nyland. Antalet fåglar uppgår (1912) till i det närmaste ett hundratal. Därstädes var jag i tillfälle att iakt- taga 12 bon, af hvilka 4 innehöllo 2 ägg (eller ungar), 6 bon 3 och 2 bon 4 ägg; i medeltal alltså 2,8 ägg. — I Esbo (Ny- land), där en liten kajkoloni på c:a 30 fåglar häckar, räknade jag äggantalet i 6 bon, af hvilka 1 bo innehöll 4 ägg, 4 bon 5 och 1 bo 6 ägg; medeltalet var således 5. — En nästan all- deles lika stor koloni, som den i Esbo, bebor Hauho kyrka nära Tavastehus. Därstädes kunde jag med bestämdhet räkna äggen endast i 3 bon, af hvilka 2 befunnos innehålla 5 ägg, 1 åter 4; medeltalet således 4,9. — Största antalet ägg an- träffade jag i ett bo, som låg i en remna å Pälkäne gamla kyrkoruiner. Detta bo innehöll nämligen 7 ägg. Kolonin åter var den minsta af de af mig undersökta, bildad af endast 5 par. Såsom af det ofvananförda synes, råder verkligen — en- ligt dessa iakttagelser — ett ganska regelmässigt förhållande mellan kolonins storlek och afkommans riklighet, sålunda att dessa förhålla sig någorlunda omvändt proportionellt till hvar- andra. 86 FAUNA OCH FLORA De anförda iakttagelserna kunna möjligen betraktas endast som tillfälligheter, beroende på det jämförelsevis ringa materi- alet; med å andra sidan bör man taga i betraktande, att man iakttagit liknande fall af olika stor fruktbarhet under olika för- hållanden vis å vis andra fåglar. Sålunda är bekant, att t. ex. Nyctea scandiaca, Archibiiteo lagopus och Asio accipitruiiis under lemmelår föröka sig betydligt talrikare, än under nor- mala förhållanden. Det är ju uppenbart, att det därvidlag är födans riklighet, som spelar in och på något sätt, som, så vidt jag vet, ej ännu närmare utredts, står i samband med denna stegring af afkommans antal. — Mig synes det — om det ofvan anförda förhållandet hos kajan verkligen är en regel — icke omöjligt, att just samma omständighet kan åstadkomma ifrågavarande variabilitet hos kajan. Det är nämligen ju natur- ligt, att födans erhållande är förenadt med större svårigheter för en större, än för en mindre koloni, och att följaktligen födan ej kan vara lika riklig för den enskilde individen i en större som i en mindre koloni. — Födans riklighet vore så- lunda äfven i detta fall den bestämmande faktorn. Detta är naturligtvis endast ett försök att förklara ifråga- varande förhållande. För att kunna draga några säkra slut- satser, böra uppgifterna noggrant kompletteras; materialet är nämligen ännu för litet. Med det ofvan sagda har jag ock endast velat fästa uppmärksamheten vid denna fråga. Äfven vore det särdeles intressant att veta, om någon annan gjort iakttagelser, hvilka kunde stå i samband med ifrågavarande sakförhållande. Bidrag till kännedomen af kajans föda. Under se- naste tider har särdeles flitigt dryftats frågan om särskilda kråkfåglars eventuella nyttighet och skadlighet, och ha åsik- terna därvidlag hufvudsakligast varit baserade på undersök- ningar af maginnehållet. Därför torde ock nedanstående för- teckning öfver födan hos 24 kajor icke alldeles sakna intresse.^ ^ Omnämnandet af orterna, där fåglarna fällts, har jag ur förteckningen bortlämnat, i ty att de icke kunna spela någon roll. Förklaringsvis vill jag dock nämna, att samtliga skjutits i södra Finland. NÅGRA BIDRAG TIM, KÄNNEDOMEN OM KAJAN 87 30. V. 1913. 5 hafrekorn, 9 ärter, obetydligt lämningar af insekter. 30. V. 1913. En stor mängd hafrekorn, några kitinskals- bitar (af koleopterer). 30. V. 1913. Uteslutande hafrekorn. 1. VI. 1913. En stor mängd hafrekorn samt bakkroppens kitindel af en koleopter. 7. VI. 1913. Delar af en ärt. 9. VI. 1913. Särdeles mycket hafrekorn. Litet lämningar af insekter. 9. VI. 1913. Obetydligt hafrekorn. Dessutom mycket hår (lämningar af en sork) samt hvita äggskalsbitar. 9. VI. 1913. Uteslutande och särdeles mycket hafrekorn. 10. VI. 1913. Lämningar af en koleopter. 12. VI. 1913. Sällsynt mycket hafrekorn (c:a 140 st.). 12. VI. 1913. Lämningar af ett par Geotrupes-baggar samt ett tiotal frön af en Polygonum-art. 14. VI. 1913. Rikligt med hafrekorn. 14. VI. 1913. En mängd olika beståndsdelar, såsom potatis- bitar, fiskfjäll, köttbitar m. m. (från en slask- brunn). 14. VI. 1913. Talrika hafrekorn samt en hvit, grötaktig massa (troligtvis lämningar af Melolontha-larver). 14. VI. 1913. Ganska rikligt med lämningar af koleopterer, hufvudsakligast af Aphodius äter. 14. VI. 1913. Särdeles mycket hafrekorn samt lämningar af två Elater-larver. 15. VI. 1913. En stor mängd hafrekorn; dessutom talrika hvita äggskalsbitar. 15. VI. 1913. En stor mängd ärtbitar. 15. VI. 1913. Ganska mycket hafrekorn samt lämningar af en liten daggmask. 30. VI. 1913. 15 stora Elater-larver. Dessutom en 7 cm. lång bit af ett grässkaft samt ett tiotal rågkorn. 30. VI. 1913. En mängd rågkorn samt lämningar af insek- ter, bl. a. af en 3 — 4 cm. lång lepidopter-larv. 88 FAUNA OCE FLORA 21. VIII. 1913. Delar af tvänne 2 — 3 cm. långa lepidopter- larver, några kitindelar af koleopterer samt talrika (c:a 50) rågkorn. 2. X. 1913. En stor mängd hafrekorn (c:a 70 st.), delar af tre små Elater-larver samt några kitin- skalsdelar af koleopterer. 15. III. 1914. Ganska mycket hafrekorn, en mängd hvita äggskalsbitar, ett litet benstycke samt ett 3 cm. långt gummiband. Såsom af ofvanstående synes, är den vegetabiliska andelen af födan afgjordt den rådande, hvaraf i synnerhet sädeskornen bilda hufvudbeståndsdelen. Till liknande resultat ha i Tysk- land Rey^ och Eckstein- kommit, af hvilka den förra beskrif- vit maginnehållet hos 25, den senare hos 11 kajor. Utom dessa har äfven Röriga undersökt maginnehållet hos en mängd kajor, men noggranna förteckningar öfver resultaten föreligga mig veterligen icke. — Om man får lita på de anförda undersök- ningarna — hvilka dock äro ganska obetydliga -— ser det så- ledes ut, som om kajan borde betraktas som en för landt- mannen skadlig fågel. Dock måste för rättvisans skull påpekas, att larverna af de flesta insekterna — hvilka, såsom af det ofvan anförda framgår, bilda en väsentlig del af den anima- liska födan — redan efter en timmes uppehåll i magen knap- past äro påvisbara i motsats till sädeskornen. Men om denna omständighet i större grad komme att förändra proportions- förhållandena mellan den animaliska och vegetabiliska an- delen, lämnar jag osagdt. ^ Dr. E. Rey: Mageninlialt einiger Vögel (Ornithologische Monatsschrift 1907, 1908 och 1910). - Dr. Carl Eckstein: Beiträge zur Nahrungsmittellehre der Vögel (Journal fur Ornithologie 1887). ' Prof. Dr. G. Rörig: Wild, Jagd und Bodenkultur, Neudamm 1912. Den hvita älgen från Lillkyrka. Af E. L. ![']|llPI!i[''|Il|](ffOT^*''" '^^§0" tid sedan meddelades i dagspressen, ■,iMim- ■■'• I^Mllllll att intendenten för Örebro museum hr Hugo :'''.'•' •'''.'.iilllir;,.pi "" ^ . . , ii. .*iilllii^ niiiffllliii >niii; Hedberg under en af sina resor nos gods- |jttM|j||||MMÉMMIi ägaren Johan Larsson, Västvalla, Fellingsbro, ||I|JSppHM|nfått tillfälle att se huden af en älg, som var !^"^i^;^Tä?^wsii»m nästan helhvit. Detta var ju ett ganska stort kuriosum, och intendent Hedberg utverkade tillstånd af ägaren, att den ifrågavarande huden tillsvidare skulle deponeras i Öre- bro museum. Rörande denna älgs historia har intendenten Hedberg ställt till tidskriftens förfogande följande data, som förut varit införda i tidningarna. »Älgen i fråga uppehöll sig år 1903 under en längre tid å Sickelsjö gods i Götlunda, där den hvarje kväll på så godt som bestämda tider uppenbarade sig i herrgårdens närhet, hvarifrån man kunde betrakta fenomenet. Understundom var man densamma inom skotthåll, utan att den tycktes visa någon synnerlig rädsla. Häradshöfding H. Behm har berättat att han själf många gånger sett denna älg samt äfven betraktat, honom genom kikare. Ofta följde man djurets spår, hvilka föreföllo något mindre än en vanlig älgs, och på grund häraf samt af andra orsaker enades man slutligen om, att det måste vara en hvit »Kanadahjort , som af en eller annan anledning förirrat sig till trakten. q o FAUNA OCH FLORA Samma höst var ofvannämnde hr Larsson ute på älgjakt å sitt gods Björntorp i Lillkyrka och hade en dag just skilt sig från sitt jaktsällskap, då han inom skotthåll får se ett 'hvitt djur', hvilket äfven han genast trodde vara en hjortart. Han fällde dock med ett dödande skott den förmente hjorten till marken. En tidning lär sedermera i en kort notis tillkänna- gifvit att 'en hvit älg, antagligen en Kanadahjort, blifvit skjuten i Lillkyrka'. Då nu ögonen på den egendomliga älgen enligt samstäm- miga uppgifter ej vore röda utan s. k. 'glosögon', kan exem- plaret ingalunda vara en albinosvarietet bland älgdjuren. Horn- kronan med sin enda tagg å hvardera sidan om c:a 20 cm. längd anses i förhållande till älgens storlek vara normal. Huden är helhvit med endast ett 20-tal rödbruna fläckar om en 2-kro- nas och 5-örings storlek på hufvudsakligast korsryggen och vänstra baklåret samt några dylika å de svagt silfvergrå fram- benens nedre del. Hudens längd till nosspetsen är 2,6o m. och älgens höjd vid manken c:a 1,55 m. Öronen af normal storlek äro äfven fläckiga och svagt silfvergrå. Kroppsbygg- naden, hull och vikt i öfrigt voro i allo normala, äfvenså lätt- klöfvarne på frambenen, hvaremot de på bakbenen äro ganska små. Intet märkligt beträffande älgens inre organer kunde vid slaktandet förmärkas som gaf anledning till antagandet, att älgen af någon inre sjukdom blifvit helhvit i sin päls.» Det meddelas ock, att det genast vid djurets fällande iakt- togs, att detsamma hade den för älgen typiska stora öfver- hängande mulen. Härigenom befriades man genast från den besvärliga misstanken att det skulle varit en hjort. Intendenten Hedberg har sedermera insändt huden för närmare undersökning till Riksmuseum, och det konstaterades där på hårfällens beskaffenhet, de platta lättklöfvarne m. m., att det ej kunde vara fråga om annat än älg. Den här åter- gifna fotograllen af huden har också benäget ställts till för- fogande af hr Hedberg. Det tyckes ej vara omnämndt i den faunistiska litteraturen, PEN HVITA ALGEN FRÄN MI.LKVRKA 9 I att någon albinistisk älg förut påträffats i Sverige. Däremot omtalar framlidne professor Collett, att man i Norge skjutit siltvergrå älgar, som af jägarne kallats hvita. Äfven har man där träffat älgar med hvitaktigt hufvud eller med en bläs i pannan Bland andra hjortdjur äro albinistiska former mindre säll- synta. Både af dofhjort och kronhjort finnas flerstädes i djui- gårdar hvita stammar, som äro mer eller mindre konstanta. Hvita rådjur ha äfven flera gånger anträffats. Bland de i halftamt tillstånd hållna renarne träffas ju ofta ej blott hel- hvita djur utan äfven sådana med bläs o. s. v. Ej så sällan träffas ock renar, som på hvit botten ha strödda fläckar på samma sätt som den här afbildade älghuden visar. Smärre meddelanden. Lokal för ormgran i Uppland. Att påträffa en eller annan ormgran torde väl numera knap- past vara så särskildt anmärkningsvärdt, men att på ett område af Fiar. 1. Ormgran. cirka 50 kvm. finna ej mindre än 7 exemplar är ju mera ovanligt. På egendomen Björkvik, belägen i Värmdö socken och vid Älgö- tjärden finnes nämligen en liten koloni ormgranar af olika åldrar och på olika utvecklingsstadier. Fig. I visar en liten, knappt meterhög gran, som växer i en klippspringa. Exemplaret är spensligt; stammens diameter är vid marken något öfver 3 cm., men det oaktadt äro grenarna ganska långa. Växande på förhållandevis näringsfattig mark är den till hälften torr. Grenarna äro visserligen mellan 80 och 00 cm. långa men grönska endast på en längd af 30 ä 40 cm. frän grenspet- sarna inåt mot stammen. Fig. 2 visar tre granar, tvenne större och till höger om dessa en mindre, af hvilken dock blott stammen synes. Att fotografera gruppen från något annat håll och få äfven det mindre exemplaret SMÄRRE MEDDELANDEN 93 Fig 2. Oringran. Fig. 3. Ormgian. 94 FAUNA OCH FLORA tydligt låter sig ej göra, emedan grenigheten blir så tiit, att ingen- ting kan urskiljas. De tvä vänstra granarna äro synnerligen kraf- tigt utvecklade. Stammens diameter är 2 meter ofvan marken ungefär i dm., och trädens höjder 7 och 6 m. resp. Grenarna äro mycket långa, somliga 2,5 m. och däröfver, men grenigheten är större än för normal ormgran, och exemplaren synas komma att öfvergå lill någon annan granform. Det mindre exemplaret har en stamdiameter vid marken af ungefär 3 cm. och når en höjd af något mer än 2 m. Fig. 3 åskådliggör en typisk ormgran. Dess höjd är i,s m. och stamdiameter vid marken 2,5 cm. Grenarnas längder variera mellan i och i,; m. Ytterligare tvenne exemplar har jag funnit, det ena af mans- höjd, det andra knappt meterhögt, men skogens täthet omkring gör det omöjligt att fotografera dem. Några kottar har jag trots ifrigt sökande ej fått tag på. Ännu en ormgran har jag påträffat på Värmdö. Då jag näm- ligen en majkväll i fjol återvände från en morkullsjakt, såg jag ett manshögt exemplar midt inne i täta skogen på ett afstånd från Björkvik af cirka 5 km. I det då rådande mörkret och den för mig främmande trakten kunde jag ej närmare precisera fyndortens läge och har ej heller sedan lyckats finna den, många försök till trots. Ivar Alaiidff. Brun kaja skjuten vid Skara. Sedan ungefär 3 år tillbaka har en brun kaja {Corz'i/s mone- diila) uppehållit sig i Skara och vid flera tillfällen iakttagits vid den s. k. niarknads{)latsen sydväst om staden. Den 28 sistlidne februari blef hon skjuten och inköpt till Skara h. allm. läroverks museum, där hon nu uppstoppad förvaras. Då en sådan varietet torde vara mera ovanlig, må här följa en beskrifning på densamma. Ryggen brungrå med smala, ljusa fjäderkanter; vingar och stjärt tydligt bruna, något stötande i grått. Den svarta teckningen på ])annan och hjässan mindre skarpt svart och mindre tydligt be- gränsad från den mera ljusgrå halsen. Strupen och bröstet brungrå af mera ljus färg liksom buken och undergumpen. Näbb, tarser och tår svarta såsom hos vanliga kajan. Den person, som uppstoppat fågeln och som flera gånger iakt- tagit densamma, uppger sig första gången hafva sett den på ofvan- nämnda marknadsplats i Skara i september ig 11 och vill hålla före, att den tidigare varit af en alltigenom ljusare färg. Såsom ett tillägg må omnämnas, att i Skara h. aHm. läroverks zoologiska museum finnes en brun skata i^Pica caudatd), hos hvilken den hos vanliga skatan svarta (svartblå, svartgröna) färgen har en tydligt brun färg. Rörande fyndort eller tid för fågelns skjutande finnes ingen uppgift i museet. Skara den 12 mars 1914. Josef Carlson, Läroverksadjunkt. SMÄRRE MEDDELANDEN 95 Ifrågavarande sak beror pä en svagare utbildning af det svarta färgämnet. 1 synnerhet hos yngre fåglar gör sig detta ej så sällan gällande, och man får se m. 1. m. brunhvita unga skator, kråkor o. s. v. Stundom öfvervinnes dock denna svaghet, så att vid nästa ruggning dräkten blir normal eller i det närmaste sä. Red. ^oo' En sällsynt krokodil. År 1873 beskref Krefft en ny art af krokodil från nordöstra Queensland, där den erhållits vid ett ställe, som heter Cardwell. Denna art, som kallades Crocodiliis JoJmstoni, utmärker sig genom sin smala nästan gavialliknande nos. Den hör sålunda till den grupp af smalnosiga krokodiler, som har en representant i Väst- Afrika CC cataphractus) och en i Orinocof^oden {C. iiittnnedius). Samma krokodilart återfanns sedan längre västerut nämligen i när- heten af Port Darwin i Arnhem land, men mera kände man ej om dess utbredning. Amanuensen Laurell, som deltog i den första Mjöbergska expeditionen till västra Australien, har emellertid för Riksmuseum anskaffat ett exemplar (se fig.) af denna intressanta krokodil från Fitzroyfloden i nordvästra Australien, och därmed ut- sträckes artens utbredningsområde till praktiskt taget hela norra delen af den ifrågavarande kontinenten. Detta exemplar, som er- hölls vid ett ställe, som kallas Udalla, omkr. 120 engelska mil frän flodmynningen, mäter 211 cm. i längd och torde vara det största kända exemplaret af sitt slag. Det är olivfärgadt med oregelbundna svarta fläckar på sidorna och har 19 tänder på hvardera sidan upp- till och 16 nedtill. Litteratur. Sveriges Ryggradsdjur, Del I Däggdjuren, är titeln på ett nyss från P. A. Norstedt å^ Söners förlag utkommet arbete af prof. Eixar Lönnberg, hvilket säkerligen skall mottagas med allra största intresse af denna tidskrifts läsare liksom för öfrigt af alla vänner till vår svenska fauna. Det är som i anmälan säges en handbok i kännedomen om våra däggdjur, något i samma stil som C. R. Sundströms välbekanta »Fauna öfver Sveriges Ryggradsdjur^ som emellertid för länge sedan är utgången ur bokhandeln, ett faktum som redan detta är skäl nog för nu omnämnda arbetes framträdande ()6 FAUNA OCH FLORA och för dess välvilliga mottagande. Men äfven utan vetskapen härom skulle man med säkerhet väga påstå, att det är ett arbete, som kommer att gå och bli begärligt för litet hvar. Ty litet hvar är det väl dock, som vill ha reda på, hvad vi ha för högre djur hos oss, framförallt naturligtvis den, som lefver midt uppe i naturen och ej kan undgå att komma i beröring med lifvet i den: »Jägare, fiskare och jordbrukare» säger författaren själf, och vi kunna tillägga alla som åtminstone någon tid af året lefva friluftslif och ej äro stenblinda för hvad som då finns omkring dem. Våra stora faunor må vara aldrig så förträffliga, några lätt tillgängliga handböcker bli de dock ej, och vill man där i hast ha reda på hvad det är för djur som för tillfället intresserar, drunknar man alldeles i detaljerna, frånsedt att man ej gärna på sina exkur- sioner tar Lilljeborgs eller Nilssons fauna med sig i fickan eller ränseln. Men här har man ett litet bekvämt häfte, som man utan svårighet för med sig, och som i korta, lättfattliga beskrifningar skildrar de olika djuren. Koncisa men dock fullständiga examina- tionstabeller, där det behöfs förtydligade med bilder, klargöra snart hvad det är för ett djur vi ha för oss, en fullständigare beskrifning bekräftar sedan tabellen och vidgar vår kunskap om den viktigaste byggnaden, och i några få rader få vi äfven en inblick i något af artens biologi och utbredning. En och annan har kanske den föreställningen, att en dylik handbok kan hvilken som helst något så när kunnig zoolog skrifva ihop. Det är ju blott att då kunskapen tryter ta våra större arbeten till hjälp med mer eller mindre omstufvade utdrag ur den. Så kan naturligtvis göras, och Sveriges naturvänner få därför vara tacksamma, att de nu undgått denna fara, och att det väl behöf- liga arbetet blifvit verkställdt af den i vårt land, som utan tvifvel är mest kompetent därtill. Det är mänga frågor, som stått och ännu stå på dagordningen äfven inom våra högre djurs systematik sedan Lilljeborgs och Nilssons fauna trycktes, och ingen har bättre reda på dem än författaren till detta arbete, hvilket därför blifvit hvad önskvärdt är ett fullt själfständigt och fullt modärnt verk. Det är en handbok ej blott för fiskare och jägare utan äfven för den mer vetenskaplige forskaren, som här i många frågor får en öfversikt af hvad allra senaste tider klargjort. Ett spörsmål särskildt, som ännu är långt ifrån utredt, näm- ligen våra sällsyntare formers förekomst och äfven många af våra allmänna arters utbredning särskildt mot norr, bör genom detta arbetes allmänna spridning bringas närmare slutgiltig utredning. Det är förvånansvärdt, hur litet härvidlag är gjordt och hur litet man med visshet vet. Här behöfs alla intresserades samfällda ar- bete, och litet hvar kan här dra sitt strå till stacken med noggrant förda anteckningar, men det måste vara full säkerhet om hvad det är för djur som iakttagits; felaktiga uppgifter äro långt sämre än inga. Hvad särskildt denna fråga beträffar, är det därför af ytter- ligt stor vikt, att den handbok, som rådfrågas, är som denna af allra bästa beskaffenhet. r q ? Bastard i andra led mellan dalrip- och nioripbastard samt nioripa (jfr texten). Några anteckningar om sidensvansen och hans förekonnst som strykfågel. A t James Maule. lissa år får man se sidensvansar i större eller mindre flockar här och där i vårt lands mel- lersta och sydliga provinser, men en del år |synes däremot ej en enda sådan fågel. Redan denna omständighet är intressant 1.^ ?r.....i=?^.f!;nog för att draga ens uppmärksamhet till siden- svansen, men äfven en del andra förhållanden och egendomlig- heter i hans uppträdande locka till studier och observationer. Vintern 1913 — 14 har varit ett »rikt sidensvansar», som man säger, och från snart sagdt alla delar af vårt land har man observerat talrika och starka sidensvansflockar. För en 7 ä 8 år sedan uppträdde sidensvansar likaledes i större mängd i flera af Sveriges provinser, men under de mellanliggande åren sedan 1905 har man sett dem mera sporadiskt och då endast kort tid och fåtaliga. Hvad den egentliga orsaken är till en sådan oregelbun- denhet i resorna söderut och till den stora olikhet i antal individer, som vissa år förekomma i flockarne, har man icke fullt klart för sig. Professor Sundevall (-Svenska Fåglarne») antar emellertid de sannolikaste skälen till detta förhållande vara, dels födo- tillgången, dels kläckningsresultatet, då fortplantningen vissa år lyckats bättre än andra, och dels att sidensvansarne ganska Fauna och Flora 1914. Haft. 3. ~ 98 FAUNA OCH FLORA ofta öfvervintra rätt nordligt såsom i Västerbotten (vid Sollef- teå) och i Kalix (66° 1.)- Samme förf. säger, att sidensvansar nästan årligen infinna sig i Stockholm — -stundom några år å rad i stor mängd, sedan, under några år ganska fåtaligt, t. ex. vintern 1856 — 57». Den ovanligt milda vintern 1858 — 59 hade de däremot varit mycket talrika där ännu i februari. Vidare namnes, att de i Skåne och mellersta Europa blott vissa år visat sig, i allmänhet fåtaligt, men en och annan gång i större flockar. I Belgien hade man på 1830-talet sett dem nästan årligen i december och februari; i Baden 1844 — 45; i Frankrike och England mera sällan; något oftare komma de ända ned till Italien »såsom 1530 och 1551, då de fångades i stor mängd i Modena och Bologna etc, och år 1841 sågs en flock i Olive- skogarne i Algeriet.»... »Detta hör dock till undantagen ^ — tillägger Prof. Sundevall. >>Denna fågels fortplantning har länge varit okänd», säger samme förf., hvarefter han redogör för de bofynd, som en del forskare sent omsider lyckats göra. Det första kända och beskrifna boet med ägg anträffades af Wolley den 16 juni 1857. Sedermera har det lyckats en och annan att finna sidensvans- bon med ägg, men sådant anses än i dag som en stor säll- synthet.»^ Efter denna återblick på sidensvansens förekomst i all- mänhet öfvergår jag till omnämnande af en del förhållanden, som röra dessa fåglars senaste invasion hos oss. Utan att vilja tillmäta dessa anteckningar något sken af vetenskapligt värde, kunna de dock möjligen vara af ett visst intresse för en del fågelvänner och sålunda i viss måtto för- svara sin plats. Som emellertid en enskild individs iakttagelser ej kunna ha samma betydelse som observationer, gjorda på olika håll angående samma sak, har jag tillskrifvit en del fågelkännare med begäran om upplysningar i fråga om sidensvansarnes ^ Se härom »Fauna och Flora- 1913, haft. 6, i uppsatsen »Huru vi funno sidensvansboet» af Paul Rosenius. SIDENSVANSEN OCH HANS FÖREKOMST SOM STRVKFAGEL 99 förekomst å olika orter, och tillåter jag mig i det följande an- teckna några af såväl dessas som egna observationer. Hvad som bland annat intresserade mig söka närmare utforska var, huruvida sidensvansarnes massuppträdande skedde ungefär samtidigt i de från hvarandra mer skildt liggande land- skapen, eller om de visade sig tidigare längre norrut och först senare söderut och om det sålunda kunde antagas vara samma flockar, som drogo genom landet, eller möjligen olika invasions- trupper. Till Hälsingland — hvilket är det nordligaste af de land- skap, hvarifrån jag kunnat erhålla uppgifter — hade siden- svansarne denna höst kommit ovanligt tidigt. Redan den 11 — 12 september syntes där de första flockarna (Arbrå socken) dock ej i byarna, utan inåt skogarna, kring fäbodvallar och myrar, där fåglarna hade god tillgång på föda — rönnbär, tranbär, frusna eller ofrusna lingon samt mogna enbär. Först några dagar senare visade de sig i byarna. Min meddelare från Hälsingland, ingeniör A. Liljedahl, har att förtälja åtskilligt af intresse om sidensvansen. Han tycker sig ha funnit, att dessa fåglar, som nästan alltid komma från nordväst, i allmänhet infinna sig strax efter skogsmyrarnas tillfrysande och vanligen omedelbart före det första större snöfallet. Emellertid håller han för högst troligt att de, innan de bli synliga i bebyggda trakter, en längre tid finnas i de angränsande stora skogarna, där de först göra rent hus på ätbara bär, innan de draga åt bygden. Den 11 september i höstas hade ingeniör L., stående på älgpass under 6 timmars tid, haft godt tillfälle observera en flock sidensvansar, som nästan hela tiden befunno sig i närheten. Vid 9-tiden på morgonen kommo de flygande från nordväst och slogo till i hans omedelbara närhet utan att visa ringaste rädsla. Efter ett litet uppehåll i en torr gran i myrkanten seglade de ned på marken och genomletade noggrant tufvorna för att förse sig med tranbär och lingon, som de med slukande aptit för- tärde. På marken spridde de sig något från hvarandra och skötte lOO FAUNA OCH FLORA sig hvar för sig, men uppfloget skedde alltid i samlad trupp som på en gifven signal, och efter hvarje uppflög slogo de sig alltid ned i rad på samma torra gren, där de först fattat posto. Stundom bytte de om matbord i det de på närliggande hygge slogo till i enbuskarna, hvars blå mogna bär tycktes smaka dem förträffligt. Mellan den torra granen, som de efter hvarje förflyttning från marken åter uppsökte, och dessa två platser, myren och hygget, inskränkte sig deras utflykter under hela dagen med undantag af tvenne gånger, då de försvunno för ungefär en timme hvarje gång. Före dessa två långresor hade de först en stund samlats på en torr gren i en grantopp och »småpratat», hvarefter de tagit hög flykt i riktning åt bygden. Om de härvid utsträckt sin resa till bebodda orter kan min sagesman ej bestämdt säga, men håller detta ej för troligt, då han vid förfrågningar härom ej hört någon, som då blifvit varse sidensvansar. Båda gångerna de återkommo från dessa långturer slogo de till i samma torra gran, som från början varit deras stam- tillhåll. Pd marken rörde de sig ledigt och hastigt hoppande pd och under kvistar och tiifvorna, säger ingeniör L. Detta är rätt anmärkningsvärdt, då det i mycket strider mot andras uppgifter om dessa fåglars beteende under vistelse på marken. Så säger t. ex. professor Sundevall: »ner på mar- ken tyckas de (sidensvansarna) sällan komma om ej för att dricka, de röra sig der ovigt och illa hoppande» — Samma omdöme har äfven Brehm: »sidensvansen» — säger han — »kommer ned på marken vanligen endast då han vill dricka, rör sig där klumpigt och uppehåller sig der aldrig länge». Emellertid observerades de af ingeniör Liljedahl vid om- nämnda tillfälle under 6 timmars tid, med undantag af de 2 timmar de voro ute på långresa, och under denna tid voro de långa stunder på marken för att söka föda, ej för att dricka. De hade nämligen fyra olika gånger slagit ned på marken och där förplägat sig rätt tappert hvarje gång. SIDENSVANSEN OCH HANS FÖREKOMST SOM STRVKFAGEL lOI Den största sämja var rådande individerna emellan ocii ej en tillstymmelse till kif eller gnabb kunde förmärkas. Tiden för deras uppbrott från Hälsingland i allmänhet kan ing. L. ej närmare angifva, men säger, att denna varierar högst betydligt, beroende hufvudsakligast på födotillgången. Så hade de vissa år varit försvunna redan före jultiden, andra däremot kunnat hålla sig kvar till in i februari. År 1897 hade de varit talrika ännu in i februari, då han i sagda månad äfven infångade åtta sidensvansar, som tillsammans med nio domherrar och fem gråsiskor höllos fångna i en stor rymlig bur ända till den 27 juni samma år. Samtliga fåglarna återfingo då friheten. Sidensvansarna hade efter frigifvandet hållit sig kvar i närheten ungefär en månads tid, hvarefter de dragit sina färde.^ Emellertid hade de efter återvunnen frihet stundom låtit höra sin rätt egendomliga sång, hvilken af ing. L. beskrifves på följande sätt: »Den är lågmäld och består hufvudsakligen af tvenne strofer. Den ena liknar locktonen, en utdragen drillande hvisselton, som i locket är gäll, men i sången lågmäld. Den andra strofen är likaledes en slags hvisselton, som tycks sugas in, är gröfre och mer skorrande än föregående, från hvilken den är helt skild. Den är äfven kort och upprepas ett par eller tre gånger, hvarpå den förstnämnda följer som slutstrof i arian för tillfället.» Hvad beträffar sidensvansarnas förekomst här i min hem- trakt, Fjärdhundrabygden (Altuna socken), visade sig de större flockarna den 21 november, och följande dag såg jag vid Star- fors (V. Löfsta socken) ett par mil norrut härifrån, likaledes två större flockar. Där hade man sett dem först föregående dag, således samtidigt som här. Den 23 i samma månad uppehöll jag mig någon timme i Enköping i afvaktan på tåglägenhet till Västerås, och såväl ' Gråsiskorna förblefvo endast ett par dagar på platsen, domherrarna stan- nade längst och ett par af dessa häckade t. o. m. därstädes Boet byggdes i en caraganahäck, men tyvärr blefvo ungarna redan vid späd ålder ihjälslagna af en häftig hagelskur. T 02 FAUNA OCH FLORA därstädes som i sist nämnda stad voro sidensvansar — ett par flockar på ett 50-tal fåglar — synliga. De hade efter hvad jag af stadsbor hörde ej observerats förr än den 22. Ungefär samtidigt hade sidensvansar visat sig i Uppsala och i Nynäshamn, enligt mig lämnade uppgifter från dessa orter. Att döma af dessa data, synes det ganska antagligt, att invasionen af sidensvansar skett ungefär samtidigt till de så kallade Mälarprovinserna och kanske på samma gång sträckt sig ett stycke ut åt kusten. Af en notis i > Fauna och Flora» observerade jag, att en iakttagare redan den 1 november antecknat första sidensvans- flocken vara synlig i Ryda socken, Skaraborgs län, men med- delaren tillägger: »Största hittills anmärkta flock observerades den 23 november.» — — — Således, anmärkningsvärdt nog, samtidigt som sidensvansar i större antal visade sig här uppåt landet. Intressant vore nu att veta, om sidensvansarna i större mängd öfvergifvit de mera norr ut liggande provinserna unge- fär samtidigt som de här nedåt landet visat sig i stora flockar, om därstädes märkts någon minskning i deras antal eller om de alltjämt där varit lika talrika. Man kunde därigenom sluta sig till, om det varit nya skaror, som successivt anlände från sin nordliga hemtrakt och, finnande terrängen redan upptagen af gelikar, rest värdshus förbi för att uppsöka nya ograverade marker, eller om det stora tåget norrifrån samtidigt brutit upp och sedermera förflyttat sig allt efter som födan syntes tryta. Tyvärr har jag härom dock icke kunnat erhålla tillförlitliga uppgifter. Från Skåne har jag af min bror, ryttmästare John Maule erhållit följande uppgifter angående sidensvansarnas förekomst därstädes. — Den 15 november 1913 sågs af honom en flock sidensvansar om 16 stycken å villaområdet Fridhem vid Malmö stad. Fåglarna stannade här omkring 8 dagar, hvarefter de försvunno. SIDENSVANSEN OCH HANS FÖREKOMST SOM STRVKFÄGEL I03 Vid en jakt på Torup, omkring 15 km. sydost om Malmö, såg han en ungefär lika stor flock den 2 december samma år och af flere jägare och jaktvänner hade han vid detta tillfälle hört, att sidensvansar omkring den tiden varit synliga i Skåne, men endast en kort tid.^ De i Skåne först observerade sidensvansarna hade således infunnit sig tidigare där söderut än här uppåt mellersta Sverige, hvilket ju är rätt anmärkningsvärdt. Från Gottland liar jag äfvcn erhållit en del upplysningar om och när sidensvansar synts därstädes. En intresserad fågelvän, förvaltaren Aug. Bergström i Burgsvik å södra delen af ön, har benäget meddelat mig följande därom. Den enda gång han någonsin sett dessa fåglar på Gottland var den 26 (eller 27) januari 1914. Han hade genom förfråg- ningar hos befolkningen öfver hela ön kommit till den slutsatsen, att ingen observerat sidensvansar därstädes och en del Iiade svarat, att på de sista 50 åren man endast undantagsvis obser- verat dessa fåglar på Gottland. De han såg försvunno efter en dags vistelse därstädes. Hvarken Sundevall eller Brehm nämner något om siden- svansarnas förekomst på Gottland och af ofvanstående med- delande framgår ju också, att deras visit där hör till sällsynt- heterna. Något som synes mig rätt anmärkningsvärdt i sidensvan- sarnas uppträdande här på orten är, att de endast en kort tid höllo sig kvar på sina tillfälliga vistelseorter, ehuru tillgängen pä för dem lämplig föäa icke alls saknades vid deras för- svinnande. Härifrån orten voro de afresta redan i början af december. I Västerås såg jag dem den 12 december, men några dagar senare voro de borta äfven därifrån. Uppsala och kringliggande nejd hade de öfvergifvit något före jultiden, ehuru, som sagdt, rönnbär, hagtornsbär m. m. då ännu fanns. ^ Inom parentes nämner lian ock, att en af jaktkamraterna från Kristianstads län i år (1913) observerat 9 stycken härfåglar (Upupa cpopsj, hvilket är mycket sällsynt. I04 FAUNA OCH FLORA Kanske funno de dock födotillgången vara för knapp för så många munnar och sökte sig därför till andra trakter, där de hade förhoppning om att finna ett orördt, fullt dukadt bord. Eljest bruka de fara fram som en plundrande och härjande in- vasionshär, uppslukande all befintlig proviant och utan att taga hänsyn till traktens staminnevånare. Att af de få faktiska uppgifter jag lyckats förskaffa mig, angående dessa fåglars ankomsttider och uppträdande i öfrigt, kunna draga några säkra slutsatser, torde knappast låta sig göra. Mig synes dock ganska antagligt, att sidensvansarna under sistförflutna vinter ha anländt i tvenne olika repriser; en mindre förtrupp i början af november, då de ju varit synliga exempel- vis i Skaraborgs län och t. o. m. så sydligt som i Skåne; den egentliga hufvudstyrkan däremot torde först mot mediet eller slutet af november ha dragit ut på långfärd från sitt hemvist eller i allt fall från de längre i norr belägna landskapen. Deras besök på Gottland synes ha varit mer tillfälligt lik- som i förbifarten; måhända drefvos de dit under sitt tåg utefter fastlandskusten af oväder och ogynnsamma vindförhållanden. Ett spörsmål som osökt framträder, då man tänker på dessa vandringsfåglar och deras resor vintertid är, hvarthän de styra kosan sedan Skandinaviska halfön genomfarits och de nått hafskusten. Ett annat, när de tåga åter till sitt egentliga hem- vist, de ödsliga skogstrakterna i Lappland, där de åter föra sitt individuella lif efter skarornas upplösning, och där de under parnings- och kläckningstid äro så godt som osynliga. Hvilka vägar färdas de månne under återtåget? Gå de åter upp genom Skandinavien, eller taga de vägen öfver Ryssland och Finland upp mot Torneå och Muoniotrakterna? Egendomliga fåglar i sanning! Deras vandringar påminna i mycket om lämmeltågen. Perio- diskt uppträda de massvis liksom lämlarna och utvandra från sin hemort; plundrande och härjande dra de stora skarorna fram, ehuru ej som lämlarna till skada för människan, och ingen SIDENSVANSEN OCH HANS FÖREKOMST SOM STRVKFAGEL I05 ser när trupperna återvända, ingen vet med säkerhet om och när de åter inträffa på uppbrottsplatserna. Ehuru främlingar i bygderna de genomtåga, äro de inga- lunda försagda och rädda, utan uppträda tvärtom med lugn värdighet och säkerhet mot andra bärätande fåglar, som de med en viss förnäm stolthet totalt ignorera. Det ser ut som om endast frosseri och lättja skulle intressera dem. Men oak- tadt de besitta sådana mindre tilltalande egenskaper, äga de dock åtskilligt annat, som gör dem sympatiska; först och främst då deras prydliga yttre, deras fredliga uppträdande, deras be- hagliga, seglande flykt och förtroendefulla, orädda sätt i män- niskors närhet. Man skulle säkerligen gärna se, att sidensvansarna hvarje vinter gästade våra bygder, men de äro nyckfulla härvidlag. Kanske få vi vänta på deras nästa visit flera år. När de behaga återkomma, vet ingen. Till ofvanstående kunna fogas följande små notiser. Siden- svansens egendomliga uppträdande har pä många ställen ådragit sig uppmärksamhet och undran. Newton omtalar t. ex. att sidensvansen mångenstädes i Europa ansågs bebåda krig, pest, död och andra olyckor. Eskimåerna på Alaska kalla den enl. Turner »småfågels- dödaren» och mena, att de röda spetsarne på pennorna utgöras af deras offers lefrade blod. Vår vanliga sidensvans förekommer såsom häckfågel hade i Gamla och Nya världens nordliga delar, men öfverallt oregelbundet. I Ost-Sibirien och Japan finnes en annan art med röd i st. f. gul stjärtspets samt rödt band öfver vingen, men inga »]ack»-bildningar pä armpennorna. Det är AinpeUs japotiicus. Den tredje arten A. cedronim, som är hemma i norra Nordamerika, har dessa egendom- liga spetsar och är äfven i öfrigt ganska lik vår art, men mindre och med hvita undre stjärttäckare. Denna sistnämnda art ströfvar liksom vår söderut om vintrarne i stora svärmar. I Florida ha vi sett den plundra mullbärsträden i januari — februari i sådan mängd, att ett enda skott gjorde ett riktigt blodbad. Den lär f. ö. sträcka sina ströftåg ända till Kuba och Jamaika. Red. storsjälen, Phoca (Erignathus) barbata O. F. Muller funnen i Sverige. Af Einar Lönnberg. n af de första dagarne i juni öfverlämnade byråchefen D:r O. Nordqvist till Riksmuseum underkäken af en själhund, hvilken inskickats till Kgl. Landtbruksstyrelsen såsom skottpre- miebevis från Uddevalla under förmenande, att den var af en vikare. Insändaren kunde ju sägas ha goda grunder för sin tro, ty kindtänderna i denna underkäk voro flerspetsade, alltså kunde det ej vara gråsjäl, och de sutto ej snedt öfver käken, utan alldeles rätt och i jämn rad, alltså kunde det ej vara knubbsjälen (Phoca vitulina), ock då återstod ju blott en af våra svenska själhundar näm- ligen vikaren (Phoca hispida). Emellertid tyckte D:r Nordqvist, att tänderna voro för tjocka för att tillhöra en vikare, och det var därför underkäken ifråga kom till Riksmuseum. Sedan den gran- skats här och jämförts med annat material blef det alldeles klart, att det märkligt nog var fråga om det första fynd vid svensk kust i nutiden^ af en storsjäl, Phoca (Erignathus) barbata O. F. Muller. Hvad som först ådrog sig uppmärksamheten och riktade misstanken mot Phoca barbata var den omständigheten, att ' Såsom fossil har den träffats trenne gånger, nämligen på 1860-talet vid Hästefjorden i Dalsland i glaciallera, vid Lagmansereds kyrka i Västergötland i en mergelgraf (89 m. öfver hafvet) år 1884 samt vid Grönelid i Naums socken, Västergötland, i Yoldialera år 1901. Det sista fyndet, som utgjordes af ett nästan fullständigt skelett, är bäst kändt och beskrifvet af D:r H. Munthe i Geol. Fören. Förh. Bd. 24, Hft. 1. STORSJÄLEN, PHOCA (eRIQUATHUS) BARBATA I07 hörntänderna voro så små — den nämnda arten är nämligen i mindre grad rofdjur och fiskfångare än sina släktingar, såsom nedan skall utvecklas. Vidare voro kindtänderna för tjocka för att tillhöra en vikare eller en grönlandssjäl, hvilken senare art snarare skulle kunna förmodas uppenbara sig vid vår väst- kust i något vilsekommet exemplar, då den är en utpräglad vandrare och äfven på senare tider visat sig så långt sö- derut som utanför danska kusten. Vidare var kronutskottet (processus coronoideiis) på underkäken alltför lågt och bredt för att tillhöra någon vikare, grönlandssjäl eller äfven knubb- själ. När alltså på grund härafen direkt jämförelse med under- käk af storsjäl företogs, visade sig öfverensstämmelsen alldeles fullständig i alla detaljer. Det, som måhända är mest karakte- ristiskt för storsjälens underkäk, är att partiet nedanför led- utskottet i käkens bakre ända, d. v. s. mellan processus condy- loideus och processus angularis, är starkt böjdt eller vikt inåt, men tillika bredt och massivt. Visserligen finnes hos grön- landssjälen en svag böjning inåt af detta parti, men när under- käken sitter i sitt rätta läge, skjuter detta inböjda parti ej förbi angularprocessens insida, hvilket däremot i utpräglad grad är fallet hos storsjälen. Hos vikare och knubbsjäl finnes ej denna inböjning. Äfven själfva den allmänna formen på storsjälens under- käk är ganska karakteristisk. Den främre delen tilltager bakåt ganska hastigt i höjd eller bredd, hur man vill kalla det, så att högsta höjden faller ungefär under den näst bakersta kind- tanden. Den är där hos detta svenska exemplar omkring 22,') mm. och hos ett något större ishafsexemplar 25 mm. Men bakom tandraden smalnar käken åter rätt betydligt, så att ett litet stycke bakom sista kindtanden är höjden blott omkring 17 mm, hos båda de jämförda exemplaren. Hos andra nor- diska P/?oc«-arter är kontrasten i höjd mellan de olika delarne af underkäkens råns horlzontalis ej så i ögonen fallande och mången gång är afsmalnandet bakom tandraden knappt märkbart. Olikheten i underkäkens skapnad hos storsjälen mot hos andra själhundar står naturligtvis i samband med muskula- I08 FAUNA OCH FLORA turens utbildning och hela käkapparatens funktion. Sålunda, äfven om man ej hade någon kunskap om storsjälens diet och lefnadssätt, skulle man blott på underkäkens form kunna grunda den uppfattningen, att storsjälen lifnärde sig på annat sätt än de öfriga själhundarterna. Man skulle också på den invikta bakre delen af underkäken kunna se, att hans käk- muskulatur var tillpassad för att kunna utöfva ett afsevärdt större tryck mellan kindtänderna än hos de andra. Med andra ord: storsjälen har bättre förmåga att tugga än sina släktingar. Hans tänder äro också mindre skarpspetsade och mera massiva än hos de andra arterna. Allt detta står också i samband med, att han ej så mycket lefver af fiskar eller bläckfiskar som de andra, i hvilket sistnämnda fall ju tändernas funktion hufvud- sakligen består i att fasthålla, eventuellt afklippa det slippriga, men ej hårda bytet, som därefter sväljes helt eller nästan helt. Storsjälen däremot lefver hufvudsakligen af diverse sorters bottendjur, såsom krabbor, räkor och andra kräftdjur, snäckor, musslor, sjökorfvar, maskar o. s. v.; han försmår dock ej att taga fisk vid tillfälle såsom t. ex. lödda, då den uppträder i öfverflöd under leken o. s. v. Emellertid är en del af denna föda af den beskaffenhet, att den behöfver krossas. Gäller det då tjockskaliga musslor och snäckor, så kräfves gifvetvis härför en kraftig käkmuskulatur. Tänderna slitas äfven mycket af en sådan diet, och gamla storsjälar ha stundom helt bortnötta tänder. Med afseende på andra kännetecken, hvarigenom storsjälen utmärker sig från andra nordiska själarter, finnas flera andra dy- lika på skallen, som direkt eller indirekt stå i förbindelse med en starkare utveckling af muskulaturen. Vingbenen (ossa ptery- goidea) och vingutskotten (proc. pteryg.), som utgöra fästen för miisciiliis pterygoideus, som går mellan de nämnda benen och insidan af underkäkens bakre del, äro massivare än hos andra själhundar. Det är nog för att göra denna muskel större och verksammare, som underkäkens bakre parti är inböjdt och för- tjockadt, såsom ofvan framhållits. Likaså är okbågen, som ut- gör delvis fäste för den stora yttre tuggmuskeln, musc. masseter STORSJÄLEN, PHOCA (eRIQUATHUS) BARBATA I OQ bredare än vanligt. Processus jagiilaris (paramastoideus) på nackbenets undre sidoparti är särdeles väl utvecklad och mas- siv, ehuru detta utskott eljest hos själhundarne antingen helt och hållet saknas eller är alldeles obetydligt.' Detta utskott är fäste" för miisciiliis digastricas, som går mellan detsamma och underkäkens undre och inre del. För öfrigt äro de upp- höjda kanterna (cristoe) vid tinningarne och annorstädes på skallen hos storsjälen väl markerade och bättre än hos de andra,, hvilket allt står i samband med en kraftig muskulatur. Pannan mellan ögonen är bredare än hos de andra arterna och mäter som minimum 20 mm., men midt mellan ögonen omkring 25 mm. Hvad det yttre angår är det två karaktärer hos storsjälen, som äro synnerligen i ögonen fallande. Den ena af dessa är, att morrhåren äro helt glatta och jämna, ej vågiga (med insnörningar, »krusiga») såsom hos de öfriga. Den andra är, att på framfötterna den tredje (midt.-)fingern är längst, och den första och femte kortare än de öfriga. Framtassarne få därigenom en ganska afvikande form mot hos andra arter, hos hvilka tårnas längd aftager jämnt från den andra eller första till den femte. Föröfrigt är storsjälen den mest enfärgade af de nordiska själhundarne. Den saknar nämligen vanligen fläckar och är m. 1. m. ljust gulgrå eller blågrå. Det är de gamla, som hafva den sistnämnda färgen, när de fällt och fått ny dräkt. Hos dem är äfven ofta hårklädnaden mycket gles. De gamla håren som skola fällas stöta vanligen mer eller mindre i grågult. Ibland är öfversidan af halsen och ryggen mörkare, stundom på sådant sätt, att ett midtband bildas. Ofta finnes då ock en mörkare fläck på hufvudet. Ungarnes ulldräkt uppgifves af CoLLETT vara mjuk och krusig samt till färgen gråbrun eller grågul. Såsom namnet häntyder, är storsjälen den af de nordiska ^ Analoga tillpassningar till molluskdiet, förenad med krossning af liårda skal, finner man flerstädes inom djurriket. Vissa afrikanska uttrar CAonyx capensis jämte dess underarter) erbjuda t. ex. ett synnerligen intressant tillfälle till jäm- förelse. Äfven hos dessa är kraniets byggnad förstärkt och vissa utskott kraftigt utbildade för att gifva fäste åt muskler, såsom förf. påvisat. I I o FAUNA OCH FLORA själhundarne som når upp till de största dimensionerna. Den kan nämligen bli omkring 3 m. lång. Enligt Collett kan en storsjäl lämna ända till »200 liter späck». Samme författare säger, att honorna af denna art i regel äro störst. Detta förefaller dock egendomligt och skulle, om det håller streck, utgöra ett undan- tag mot det vanligen rådande förhållandet bland själdjuren. Storsjälen är en arktisk art med circumpolär utbredning. I Europa sträcker sig dess utbredning ej långt söderut. Den förekommer sparsamt från Varangerfjorden till Nordkap och sedan i enstaka exemplar längs Tromsökusten ända ned till Lofoten, men ej sydligare.^ Till Danmarks kuster har den aldrig förirrat sig, men längre västerut uppgifvas tillfälliga fynd ända till Kanalen. Dess rätta tillhåll är i Ishafvet, så långt som öppet vatten finnes i eller mellan isflaken. Den håller sig i allmänhet tämligen nära kusterna, då den ju hämtar sin hufvudsakliga näring bland de djur, som lefva på eller vid hafsbotten. Den har skjutits på isen på ställen, där djupet varit 150 — 200 m., med magsäcken innehållande krabbor (Hyas) och stora bottenräkor {Sclerocrangon) och skulle alltså möj- ligen kunna förmodas dyka ända till dylikt djup, troligen dock ej djupare än omkr. 50 m. I regel är det på mindre djup, som den har sitt tillhåll, då den söker näring. Den är mindre sällskaplig än de flesta andra själhundar och säges mest lefva enstaka eller några få tillsammans. Då den ligger uppe på isen, som den gärna gör, är den mycket skygg. Däremot är det lättare att komma inom håll för den, då den är i vattnet. Enligt Collett uppgifva fångstmän, att storsjälen skall börja upphäfva sina tjut, medan den ännu är under vattnet. Först skola därvid stora luftblåsor komma upp till ytan och därefter höres tjutet som ett högt skrik och slutar med gröfre toner. Det är egentligen under parningstiden på försommaren, ' Uppgiften, som influtit i Lilljeborg's fauna enligt meddelande af Collett, att den skulle finnas och till och med fortplanta sig vid Froöarne utanför Trond- hjem, beror på en förväxling med gråsjälen, som där är allmän och når en be- tydande storlek. Hela berättelsen om den förinodade »storsjälens > lefnadssätt etc. vid Froöarne hänför sig alltså till gråsjälen (Halichcerus grypiis). STORSJÄLEM, PHOCA (eRIQUATHUs) BARBATA I I I som den låter höra sitt läte. Ungen födes om våren på isen i april — maj. Den lär bära sin ulldräkt ganska länge, så att man tagit exemplar af öfver 1 ^ k m. längd ännu i denna dräkt. Storsjälen är naturligtvis liksom andra arktiska själhundar utsatt för litlig förföljelse. Norska fångstmän söka den norr om Beeren Island, vid Spetsbergen och längs Novaja Zemlja. Här dödas årligen af dem från 2,000 till 6,500 dylika djur, jämte andra själhundar såsom vikare etc. Men antalet djur minskas oupphörligen och alldenstund storsjälen är relativt stationär, hör den till de värst åtgångna. En reglering af fångsten är sannolikt svår att genomföra, men några allvarliga försök ha ju ej heller gjorts, och det kommer väl inom kort att sluta med, att den ena efter den andra af de större och värdefullare djurarterna bli utrotade. Hvalrossen är ett godt stycke på väg, och flera andra följa i spåren. Rörande det ytterst intressanta fyndet af storsjäl i Bohus- län ha erhållits följande meddelanden. Djuret påträffades under rodd vid Sundssandvik i Uddevallatrakten den 5 april i år och sköts med hagel af Alb. Eriksson omkring 150 meter från land. Det var ett handjur och hade ål i magsäcken. Den hade så- lunda afvikit från sina regelbundna dietvanor, så tillvida att den fångat fisk, men då ålen är en bottenfisk, hade detta exem- plar i alla fall sökt sin föda vid bottnen, som dessa djur pläga. Om bastarder mellan morlpa och dalripa. Af G. Kihién. armed ber jag att få lämna en detaljerad be- skrifning på en ripbastard (^ Lagopus lago- ' pus X Lagopus scoticus i andra led samt till- i^ lika framlägga en skildring af denna intres- santa fågels ursprung och historia. Mått: Fågelns längd 395 mm. Vingen 202 mm.; l:a vingpennan 12 mm. längre än 2;a. Stjärten 116 mm. Öfvernäbbet från näsborren 11 mm., undernäbbet 9' 2 mm. Färg: Hufvudets öfversida, nacken och halsen rundtom ma- hognybruna med svag vattring på hufvudet och halsens öfversida. Strupens färg anmärkningsvärdt liflig, med tydlig glans. Ha- kan från näbbroten hvit, bildande en stor hvit fläck, som nedåt oregelbundet utmynnar i det bruna. En mindre hvit fläck sträc- ker sig från näbbroten till ögat. Kinderna svarta eller kastanje- bruna med inblandade hvita fjädrar. Fläcken öfver ögat, som upptill bildar en tandad flik, tegelröd. Fågelns hela öfversida mörkt brunsvart; hvarje fjäder har dock en svagare brun vattring. I detta mörka fält äro här och där inströdda betydligt ljusare brunvattrade fjädrar, talri- kast på skulderpartierna. Några få fjädrar på öfvergumpens sidor med smala hvita spetsar. Kräfvan nästan svart med svag brun vattring, och en och ahnan inträdd mahognybrun fjäder. Bröstet under rent hvitt — hvarje fjäder dock med svart bas — OM BASTARDKR MIXLAN MORIPA OCH 1)AI.RII'A I '3 med eii serie brunsvarta tjädrar längs bröstbenet, som delar det hvita fältet på undersidan. De långa sidofjädrarna kastanje- bruna med svart vattring samt med en och annan inströdd mörkare brunsvart fjäder, ibland med hvit spets. Ett par hel- hvita fjädrar finnas ock på sidorna. Magen brunsvart med hvita fjäderspetsar. Vingpennorna gråsvarta — liksom hos moripan — men med rent hvita ytterfan f. o. m. 2:a t. o. m. 6:e. Detta hvita ytterfan — som dock saknas på l:ta handpennan — når på 2:a ej halfva vingpennans längd (från roten räknadt), på 3:e ^/a, men på 4:e 5:e och 6:e når det hvita mer än ''' U af pennor- nas längd. l:a armpennan helhvit, 2:a med hvit ytterfan, men grått innerfan; öfriga armpennorna gråa med svagt brun vattring. Alla vingpennor vid basen mer eller mindre hvita. 1—4 handtäckarne ha hvita ytterfan, som på den utbredda bilda en stor hvit fläck. Öfre vingtäckare kastanjebruna med svart vattring. Alla undre vingtäckare rent vita. Tummens Fauna och Flora 1914. Haft. 3. 8 114 FAUNA OCH FLORA pennor gråsvarta med små hvita spetsar. Vingknogen hvit. Stjärten svart; de fyra mellersta pennorna med smala brun- vattrade spetsar. Öfre stjärttäckare brunsvarta med svag vatt- ring och med smala hvita spetsar. De längsta undre stjärttäckarne svarta med stora hvita spetsar, de kortare inre helt hvita. Fältet på sidan under vingen rent hvitt, de bakre längre lårfjädrarne smutshvita med brunvattrade fjäderspetsar. Ben och tår hvita, med svag vattring framtill på tarsen. Klor svarta med hornhvita breda kanter. Näbb svart. Iris mörkt brun. Ofvan beskrifna ripbastard är — efter särskildt välvilligt medgifvande af hr direktör Gustaf Werner — skjuten på hr. W:s marker i Lindome s:n (n. Halland) den 17. II 1914. Få- geln är således i vinterdräkt. Man finner vid första påseende, att färgen närmar sig be- tydligt mer mo- än dalripans. Förklaringen härtill är enkel, då man vet, att exemplaret ifråga ej är direkt bastard af mo- och dalripa, utan en produkt af bastard efter nämnda båda riparter och moripa, som jag ju här kan kalla halfbastard. Två »helbastarder» i vinterdräkt, som jag haft tillfälle att se\ hade båda betydligt mera hvitt i dräkten — ungefär lika mycket hvitt som brunt och svart — än det här beskrifna exemplaret. Dess färg är ganska egendomlig. Särskildt den mörkbruna ryggen och den nästan svarta kräfvan är betyd- ligt mörkare än hos mo- och dalripan. Endast ett fåtal helt hvita fjädrar fmnas. De flesta öfriga hvita fjädrar äro endast hvita till hälften af sin längd (den yttre), vid basen svarta eller bruna, hvilket särskildt vittnar om fågelns härkomst. Likaså handpennornas hvita ytterfan, men svarta innerfan. Storleken stämmer ungefär lika med mo- och dalripans, men en ganska stor egendomlighet är, att 5:e vingpennan är hela 12 mm. längre än 2:a, under det att samma hos mo '■ Ute i marken. OM BASTARDER .MELI,AN MORIPA OCH DAI.RIPA i'5 och dalripan endast är helt obetydligt längre. Hos fjällripan är 2:a vingpennan längre än 5:e. I mars 1910 inköpte direktör Werner genom undertecknad 12 st. dalripor, som utsläpptes i Lindome, där som bekant, hr W. förut under en följd af år utplanterat moripor. Huruvida dalriporna redan samma vår förenade och parade sig med mo- ripor kan jag ej säkert säga, men har jag anledning tro att så skedde. Säkert är emellertid att året därpå (1911) två kul- lar påträffades. I en af dessa kullar var tuppen dalripa och hönan moripa, i den andra var förhållandet omvändt. Tyvärr finnas ej anteckningar om antalet ungar i dessa båda kullar, Tl6 FAUNA OCH FLORA men torde det varit sammanlagdt omkring 10 st. Under påföl- jande vinter observerades ock några hvitbrokiga bastarder spridda i markerna, på vårsidan i par med moripor. Somma- ren 1912, påträffades två kullar, där endera af stamfåglarna voro bastarder. Men som markerna äro ganska vidlyftiga och ingen systematisk genomsökning företogs, är det mycket möj- ligt, t. o. m. troligt, att där fanns någon mera kull. Dalriporna voro ej längre synliga, ehuru våren 1911 ytterligare 4 st. blif- vit utsläppta, antagligen bortsnappade af dufhöken eller dylikt, då deras hvita vinterdräkt föga passar våra barvintrar. Förra sommaren (1913) funnos emellertid säkert 3 kullar af bastardripa + moripa på hr W:s marker med 5, 6 och 8 ungar i resp. kullar, samtliga räknade på senhösten, då fåglarne re- dan länge varit fullt utväxta.' Troligtvis fanns förra somma- ren äfven kullar, där endera af föräldrarne varit half bastar- der» sedan föregående år. Hr W:s jägare, hr v. Schantz, på- står nämligen, att han under sistliden vinter ofta sett ripor med helt obetydligt hvitt i dräkten och som han antager här- stamma från »halfbastarder». Hr W:s försök att blanda dessa båda ripformer på en zon, som s. a. s. ligger midt emellan bådaderas, synes således slå lyckligt ut. Vi veta att kroaseringsfrågan är en vansklig sak. Medan det visserligen ofta går lätt att — i fångenskap — få produkter af tvenne tämligen skilda djurarter, blir afkomman däremot oftast steril. Här är emellertid fråga om så närstående former, att det lyckliga resultatet ej bör förvåna. Så t. ex. ha korsningar mellan närstående fasanformer ansetts lyckliga, eller i allt fall på intet vis hinderliga för afkommans vidare fortplantnings- duglighet. Utom det intressanta i själfva försöket att i fullkomlig fri- het kroasera de båda riparterna kan det blifva af stor bety- delse för acklimatiseringen af moripan. Efter uppblandningen med vår inhemska ripas blod bör afkomman få det lättare att ' Möjligen är det beskrifna exemplaret ett af dessa, ehuru det mycket väl kan tänkas härstamma från »halfbastard» och moripa. OM BASTARDER MELLAN MORIPA OGH DALRIPA II7 tillpassa sig efter vårt hårdare klimat. Som bekant, antog fri- herre Dickson, att det berodde på dåtidens hårda vintrar, att moriporna i massor utvandrade från hans marker, där de förut häckat och syntes trifvas förträffligt. Äfven till karaktären sy- nes korsningen fördelaktig, åtminstone ur jaktlig synpunkt. Under det att moripan gärna löper undan mycket fort och ofta lyfter utom håll för jägaren, »hålla» bastarderna bättre för fågelhunden. De bete sig mera som dalripan. Jag har själf flera gånger öfvertygat mig därom. De synas äfven vara myc- ket stationära. I berget straxt ofvan hr W:s jägarebostad har t. ex. en bastardhöna i sällskap med en moriptupp hållit till i två år, och de hållas där troget ännu. Förra sommaren hade detta par 6 kycklingar. Naturligtvis kommer denna kroase- ringsfråga att följas med stort intresse, isynnerhet som Göte- borgs jaktsällskap i dessa dagar beslutat att energiskt bistå hr Werner med ytterligare försök att införlifva moripan med vårt jaktbara villebråd och öka Skandinaviens fåglar med en ny ripart. Två hägersamhällen i sydöstra Sverige. Af Johan Erikson. 4:de häftet af Fauna och Flora för 1913 finnes en präktig bild af den stora hägerkolonien i >||y bokhultet vid Hjärtaredssjön i Ullareds soc- ken af Hallands län. Den förmodas vara den lij^ allra största i Sverige, hvilket äfven jag hål- .! ler för troligt. Då jag själf för flera år sedan fotograferat ett par ganska ansenliga kolonier i Blekinge och östra Skåne och gjort stu- dier vid de samma, är det kanske möjligt att vinna läsarnas gehör för en illustrerad uppsats öfver de båda föga kända häckplatserna för en af de få större vadare, som ännu kämpa pro aris et focis i södra Sverige. Hägerkolonien i Blekinge är belägen i Tromtö bokskog ej långt från gården, endast skild från denna genom åkerfält. Bona äro spridda öfver en ganska ansenlig areal, så att det är omöjligt att få in alla på plåten. Jag har äfven en gång iakttagit ett hägerpar en sommarafton i en skog i närheten af Göholms herregård. Något bo kunde jag emellertid ej där upptäcka, så att det kanske var ett par ströfvande ungfåglar. Den östskånska kolonien är belägen i den s. k. Magie- hems ora i Magiehems socken nära skogsbrämet. Detta häger- samhälle har en vida större utsträckning än det blekingska, men det var vid mitt besök där den 17 juni 1901 svårt att räkna bona, liksom att få några bon riktigt exponerade på grund af IVA HAGKRSAMHALI.KN I SVDOSIKA SVKRIGE 119 det täta löfverket. På grund af fåglarnas rikhaltiga och frä- tande urin förstöres vanligen löfverket mer eller mindre på boträden, som t. o. m. stundom alldeles förtorka. Hägerbona ha en tämligen platt form och en bredd af 60 — 80^ cm. Deras bottenparti utgöres af grenar, och kanterna bestå af tunnare ris. I bomaterialet ingå dessutom säfstäng- lar, blad af vass, halm, fjäder, ull m. m. De sitta i vårt land alltid i höga träd, vanligast i bokskog Hägerkolonien vid TromtO. J. Erikson fot. eller bokhult, enligt C. A. Westerlund äfven i almdungar, och på de högsta tunna grenarna, så att de äro högst svåråtkom- liga. På andra sidan Lobau fanns en liten gråhägerkoloni, där bona sutto ganska lågt, men på stället förekommo också en- dast låga trän. De i närheten häckande skarfvarna hade lagt beslag på de bästa träden. Utomlands och äfven i Norge häc- kar gråhägern äfven i furuskogar. 1 sistnämnda land äfven på klippor. I Sydeuropa, såsom de sydliga Donautrakterna, och i Kaukasusländerna lägges boet på blotta marken eller på ett underlag af nedbruten vass eller säf, äfven om träd I20 FAUNA OCH FLORA finnas i närheten. Antagligen skulle det bli för hett i träd- topparna. Hägerns kolonier äro merendels belägna i närheten af vatten, helst hafvet, men kunna stundom ligga miltals därifrån. Det är väl i så fall en särskildt gynnsam plats. Tromtökolo- Hägerkolonien vid Maglehem. J- Erikson fot. nien ligger på en halfö, och Maglehemskolonien är belägen på 2 km. afstånd från Östersjön och strax söder om Magiehems- bäcken. Hägern återvänder till kolonien i början eller midten af april och stannar där, tills ungarna äro flygga, i slutet af juni. Själfva rufningen varar i 3 veckor. TVA HÄGHRSAMHÄl.I.KN I SVOOSTRA SVliRIGK 12 1 Hägern har säkert i forna tider häckat långt norrut i vårt land, fastän det betviflas i Kolthoff och Jägerskiöld, »Nordens fåglar». Det heter där i en not: »Enligt gamla mäns utsago har en mindre hägerkoloni funnits i Gillbergadalen i Värmland, men har den för c:a 70 år sedan försvunnit (S. W. Tenow i bref). Uppgifter finnas om att hägrar häckat i Vase i Värm- land (Tenow), på Dal (Carlson), i Kils socken i Närke (Kin- berg) och Tysslinge i samma landskap (Sundström 1868). Dock torde alla utsagor om hägerns häckning, som ej grunda sig på direkta fynd, af fågelkännare böra mottagas med stor för- siktighet, då som ofvan framhålles ungfåglarna ströfva vida omkring och lätt ge anledning till falska uppgifter. De af Kinberg efter Kolthoff meddelade uppgifterna om kolonier vid Borås och Jönköping bero på misstag.» Fastän hägern i nuvarande tid ej häckar nordligare än vid Eksjö, så torde det knappast kunna betviflas, att fågeln for- dom häckat äfven i nordliga trakter af vårt land, ja, kanske ända upp i Dalarna och Jämtland. En så pass stor och karak- teristisk fågel som hägern är nog alltid känd af hvar man i de trakter, där han förekommer, och lika litet som det behöf- ves en skolad ornitolog för att konstatera storkens befint- lighet i en trakt, lika litet är det skäl att tvifla på »gamla mäns utsago > beträffande Gillbergalokalen, och likaså torde de andra uppgifterna om gamla häckningslokaler för hägern varit riktiga. 1 Norge häckar ännu hägern på motsvarande nordliga breddgrader, från Stavanger ända upp till Trondhjemsfjorden, ja, ända upp till Skjaervö, på 70° nordlig bredd. I den nyss utgifna > Djurvärlden i ord och bild> har jag diskuterat sannolikheten af Olai Magni gamla uppgift om peli- kanens forna förekomst i Norden.^ ^ Arkeologiska fynd af pelikan (ett från yngre stenåldern) föreligga från Danmark, i de gamla Köckenmöddingarne. Även i England äro talrika fynd gjorda, som bevisa, att pelikaner fordom häckat där. Pålbyggnadsfynd från detta land ge tillkänna, att fågeln äfven fanns kort före romarnas infall. Alla dessa fynd äro Pelecanus crispus, som i våra dagar har en östligare utbredning än den van- liga arten. Jfr Affaldsdynge fra Stenalderen i Danmark, 1900. 122 FAUNA OCH FLORA Liksom den stora gråhägerkolonien i Pratern vid Wien öfvergafs, då denna naturpark började lifligare trafikeras, så kan också försvinnandet af de gamla svenska kolonierna tän- kas bero på, att fåglarna för ofta blifvit störda eller kanske t. o. m. intensivt förföljda ■ — • ända till utrotning (så har det gått med skarfkolonier i Danmark enligt samtida vittnen), kanske äfven deras näringsgren har försämrats. I en hägerkoloni råder alltid en förnäm tystnad, så att man sommartiden kan passera tätt förbi den utan att märka något spår af det storartade ornitologiska fenomenet. Först när man kommer inpå själfva boterritoriet, låta de vuxna fåg- larna höra sina hesa ka-rop, deras uttryck för att fara är på färde. Beundransvärd är hägeräggskalets — man ser vanligen sådana jämte fåglarnas hvita urinexkrement ligga på marken - — blågröna färg. Uppgifterna om utbredningen och häckningssättet äro del- vis hämtade ur C. A. Westerlund, »Skandinaviska fåglarnes fortplantningshistoria». Något om växterna i de gamla Göta- landslagarna. Af E. L. ]et är ju en ganska själfklar sak, att en lag- text ej kan väntas lämna så många botaniska i^^-^/J^PP*!^ upplysningar. Det är ju nämligen blott i den mån, som florans alster utgöra ekonomiskt värdefulla ting, som de bli föremål för lag- ^t^i^^i?—:^^ stiftarens omsorger. Men också af denna or- sak kan man understundom ur en lagtext utleta, hvilka af växtrikets representanter som på den tiden, då ifrågavarande lag skrefs, voro af särskild nytta och betydelse. Sådana väx- ter af värde kunna dels vara endemiska, vildt växande örter, buskar och träd och dels odlade dylika. Ofta komma dock endast kollektivnamn till synes i lagtexten, och artnamn före- komma endast i ett fåtal fall. Så är ock förhållandet i de gamla Öst- ccli Västgötalagarna. Vi finna där stadganden om skog, gräs, hö, halm, »haestafo{)er», »löf ok lok» o. s. v., hvilka ord ju alla äro kollektivbegrepp. Med afseende på skogens träd finnes dock en slags indelning efter värde. I Östgötalagen träffa vi sålunda t. ex. begreppet »basraenz trae», bärande träd\ d. v. s. sådana, som lämnade en ekonomiskt nyttig frukt. I denna lags bygdabalk finnes ock uppgift om hvilka träd, som ^ I senare lagar räknades såsom bärande träd ek, bok, apel, oxel, hägg och hassel. Ej bärande träd kallades däremot ^dudwid». I 24 FAUNA OCH FLORA räknades till denna kategori, och det var ek och apel (»apald 0. Högg någon dylikt träd å annans skog skulle han gälda 6 öre. »Hugger han öfver tre, gälde därför tre marker.» Men straffet stegrades ytterligare i samband med brottslighetens omfattning. »Nu hugger en man så många ekar i annans skog, att man kan stå på en stubbe och tälja till tjugo, där- för bote 40 marker.» Däremot var det ej så farligt att hugga »galduif)», gallträd, d. v. s. ej bärande träd, ty för dylikt krät- des ej högre böter än tre öre eller hälften mot en ek. Västgötalagen framhåller på samma sätt, att det är ekens egenskap af bärande träd, som gör den värdefull. Där stad- gas nämligen: »Flår [flår d. v. s. barkar] majiaer [man] enae ek aldinbaerae [ållonbärande] i skoghe manss. J>aet är saex örae sak» — - — . Barkar han tre stycken eller flere stiga bö- terna genast i den äldre lagen till tre sextonörtugar och i den yngre till tre marker. Flår man däremot »undir vifju», d. v. s. ej bärande träd till ett helt lass, så är det ej mera böter där- för än för en enda ek, d. v. s. 6 öre och för tre eller flera lass af samma slag lika mycket som för tre ekar, alltså tre sextonörtugar, resp. tre marker. Än värre var det att flå >aldinui|)u» i lands- eller häradsallmänning, ty då kunde den, som ertappade brottslingen, saklöst taga af honom »yxa och kläder och allt det han far med» och ej nog därmed, »kan han också slå honom några slag, vare det ock saklöst». Skulle ärendet dragas inför tinget blef det ytterligare böter af trenne sextonörtugar och det beslagtagna varder den mans egendom, som tog det. För huggandet af »undir vijju» stadgas äfven böter, i den äldre Västgötalagen dock blott 8 örtugar, i den yngre tre sextonörtugar, och om det var 6 lass eller mera, och han därmed åker hem, 9 marker. Hugger han upp och staplar och »kastlägger» 6 eller flera lass i annans skog, då blir tre gånger 9 markers böter o. s. v. Härmed kan ock jämföras, att redan i äldsta editionen bestämmes 6 öres böter för att olofvandes hugga en enda ek alltså 2V2 gång så mycket som för annan skog. Häraf framgår värdet och betydelsen af eken i dessa gamla tider. NÅGOT OM VÄXTERNA I I)K GAMLA GÖTAI.ANDSLAGAKNA I 25 Genom Östgötalagen får man ock klart för sig hvarför. I den finnas nämligen bestämmelser om, huru ållonskogen skall fördelas och skiftas genom öfverenskommelse mellan ägarne rörande svinens utdrifvande på ållonbete. Löpa svin in på annans skog, som är skiftad, då skola de intagas o. s. v. Synnerligen betecknande för uppfattningen af värdet af den skörd, som dylik skog lämnade, är Östgötalagens följande be- stämmelse i bygdabalken: »Nu far man på sin rätta väg ge- nom ållonskog [»aldin skogh»] eller nötskog [»nuta skogh»], hemtar i hatt sin [af nötter eller ållon] till hattbandet eller i vante sin till tunifingret, vare [då] saklös, [men] hemtar [han] mera, bote därför 6 öre» — — — . Till följd af det värde, som ållon och nötter hade, gifver också Östgötalagens bygdabalk skydd åt ek och hassel genom ungefär följande stadgande: -Nu är skog oskiftad, alla de som däri ega del, de ega saklöst hugga allt utom ek och hassel, hassel må fred hafva.» Och vidare: »Bränner man svedjeland, må man taga sig tillvara att ej bränna ek, bränner man ek, bote därför 6 öre, bränner man tre, bote 3 marker, bränner man tjugo, bote 40 marker.» Hasselkvistar brukades enligt Östgötalagen för att utmärka eganderätten till rökar och satar. Västgötalagen återigen näm- ner för motsvarande ändamål videkvistar. Med ekvidja- skulle enl. Östgötalagen en träl, som dräpt friboren man, upphängas vid husbondens grindstolpe och hänga tills vidjan ruttnade, om ej husbonden ville erlägga böterna. Om nu, såsom ofvan sagts, de bärande träden framförallt skyddades af lagen, så var dock ingalunda den öfriga skogen förbisedd i den. Några vitesbestämmelser äro redan anförda och många andra finnas t. ex. för att förebygga skogseld vid kolbränning, olaga hygge o. s. v. Däremot var man ej små- aktig i vissa nödstillfällen, såsom kan ses af följande ur Väst- götalagen: Åker en man genom annan mans skog och brister axel eller annan stång, hugge saklöst båda. Till de skogens produkter, som genom lagen tillförsäkrades ägaren till ensam disposition, hörde ock bast (af lind?), pors 126 FAUNA OGH FLORA (till Öl?) och kvastris. ^ Västgötalagen säger nämligen: »Flår man bast eller bark, bryter pors eller kvastar i den skog han ej eger något, bote tvenne sextonörtugar». Af vattenvegetation nämner Östgötalagen vass dock mera i förbigående, då det omtalas, huru man skall ordna förhållan- dena, när by och allmänning mötas i vattnet. »Då skall man taga ett 'nio alna långt skip' (=båt) och ställa [den ena] stam- men i vassen och den andra utåt djupet; då skall [en man] stånda i bakre stammen och hafva i handen ett [båts-]hake- skaft och kasta det tillbaka öfver axeln utåt djupet; ege så byn så långt som ytterst är kastadt, och allmänningen det som utanför är.) »J>ang» (= tång, alger) finnes också i Östgötalagen i sam- band med > l^angbrika» i sammanställningen den som bär sköld öfver »|)ang ok jjangbriko». Det motsvarande finnes ock i Västgötalagen, och det tolkas som ett figurligt uttryck för fientligt infall öfver hafsstranden eller genom skogen. Det var ock själfklart, att lagen stadgade, att den, som förde in utländsk härsmakt någondera vägen, förverkat lif och gods. De odlade växterna, som omtalas i de gamla Götalagarne, äro ej så särdeles talrika. I Östergötland voro tydligen råg och rofvor de viktigaste kulturväxterna, och i synnerhet ut- gjorde de det hufvudsakliga sädet på rödjningar och svedje- land. I Östgötalagens bygdabalk talas nämligen flerstädes om »ryjiia undir rowm aella rughi,» rödja för rofvor eller råg. Att det är frågan om vinterråg upplyser Västgötalagen på ett par ställen t. ex.: »Nu dör praestin sithan vinterrugher aer sather um hösten» (sedan vinterrågen är sådd om hösten), då skall den präst som efter kommer rågen hafva och gifva arf- vingarne frölön. Eller: »Dör lanboe firi fardaghae (dör landbo 1. arrendator före fardag) — — — aer rughi sat a bole» (är råg sådd å gården), då skall till arfvingarna gäldas »aemman- ger skiaepur, sum aer a sat» (lika många skäppor, som äro sådda). ^ I Landslagen står det :>Quaste af Eek». Både detta och brytandet af pors straffades enligt den lagen med tre markers böter jämte skadeersättning. Pors fick ej brytas på allmänning före Olofsmässan. NÅGOT OM VÄXIKRNA I DE GAMT.A GOTALANDSI, ÄGARNA T 27 Östgötalagen talar äfven om vårsäd, t. ex. — »de skola så sin vårsäd i gamla skiften och träda i nya skiften». I kyrkobalkens stadgande om tiondes erläggande påpekas, att af allt »korn» (= säd i allmänhet), som sås till jord, skall tionde utgå, och allt »korn» skall skiljas åt, så att »huete> lämnas särskildt, »rugh» särskildt, »byugh» (korn i nutida me- ning) särskildt samt »hafra» särskildt. ^ De samma fyra sädesslagen uppräknas i Östgötalagens kristnabalk på tal om, hvad som skall lämnas af bönderna, då biskopen kommer på sockenbesök med tolf man och själf trettonde, nämligen — »jjrea spaen huetis, [=- tre spann hvete] ok en {»yn [= tunna] rugh »ok en |)yn biug [= korn]», det skall han hafva till sitt bord: »ok fiura {)yni haesta korn [= 4 tunnor hafre], {)aer mae{j tu lass fojjaer» [hö] — . Lin omtalas egendomligt nog ej annat än i allitterationen »lin ok laskir» (d. v. s. om sår som kräfva linneförband och läkarhjälp) och vidare i »handlijn > och »houothlijn» i prästens utrustning, som af bönderna skulle bestås enligt Västgötalagen. Linprodukten »laeript» (= lärft) omtalas i Östgötalagen bland sådant, som skulle användas för att sona dråp. Man var naturligtvis rädd om sin växande gröda, och de gamla lagarne skyddade den ock mot öfvervåld och tjufnad. Åkte någon t. ex. öfver annans åker eller äng, sedan gräs eller säd kommit upp, fick han bota en örtug för hvarje hjul första gången, men andra gången 8 örtugar och tredje gången trenne sexton örtugar »i {^re stadi». Ett oerhördt brott var att stjäla säd på åkern. Östgötalagen säger: »Nu stial man korn af akre ute ok bryter guzs las [Guds lås] — — — han hetir agnabakaer.» Blifver en sådan tagen och lagligen förvunnen, har han förverkat lif och gods och allt hvad han äger skiftas en tredjedel till målsäganden, en till konungen och en till hä- radet. Västgötalagen är lika sträng: »war[jer maper takin med slikum styldum, hengi up han» — — — o. s. v. ^ 1 Kristofers landslag bestämmes, att tionde skall lämnas bl. a. af ^Lijne, Hampe, Rofwom, Ertom och Bönom, swa och af Rugh och Hvvete och Humbia», som gammal sedvana varit. I 28 FAUNA OCH FLORA Trädgårdar och deras produkter äro ej omtalade i den egentliga Västgötalagen, men i de så kallade »Lydekini Excerpta et Adnotationes», som uppgifves vara hopskrifna omkring år 1300 och delvis mycket öfverenstämma med lagen själf, finnes en intressant paragraf af följande lydelse: »stial majier aepli or treaegar annans, örter [sannolikt bör det vara ärter!], bönor rouor kal eller lökae bote III, XVI örtogher. bryter nokot fryct trae i treagar bote III marker i |)re stadi eller vaeri sik met XIIII mannum.» I öfversättning blir detta: Stjäl en man äple ur trädgård annans, ärter, bönor, rofvor, kål eller lök, bote tre sextonörtugar; bryter man något fruktträd i trädgård bote tre marker treskiftes eller varje sig med 14-mannaed. Detta stad- gande visar, att redan vid den tiden trädgårdsodling kommit i gång och att den hölls under lagens hägn. Humle omtalas ej i de gamla Götalagarne, men i Kris- tofers landslag 1442 stadgas, att man ej får hemta »Wille humbla a bya Almenningiom, häradz eller landz före Bartols- messo». Gjorde man det voro böterna tre marker och skade- ersättning. I samma lag stadgas för öfrigt också, att hvarje bonde eller landbo skulle ha humlegård med 40 humlestänger, >som Humbla wäxer widher». Om de ej hade det, fingo de bota »thre öra Swenska hvart aar». Samma lag hade för öfrigt äfven stränga bestämmelser rörande frukttjufnad. Där läses nämligen: »Nu gaar man i annars Trägård som lukter är, tagher äple eller annan Frukt med valde. Bonden eller hans hion ära före och wilia wäria: Komber slagh thera mellan, faar bondin eller hans hion draap, saar eller blodhwite: Ther är Edzörit brutit. Faar then som til kom draap, saar eller blodhwite: Wari ogillt.» Det var så- lunda farligt nog att stjäla frukt i den gamla goda tiden. För säkerhetens skull finnas t. o. m. öfverensstämmande stadgan- den på två ställen nämligen i Edzöris-Balken såsom ofvan citerats och äfven i Tiufwa-Balker. På sistnämnda ställe bör- jas dock med möjligheten, att bonden och hans hjon taga af NÅGOT OM VÄXTERNA I DE GAMLA GÖTALANDSLAGARNA 1 29 tjufven »klädhe eller annur ting til widhermälis- och tjufven kan slippa med tre markers böter. Men »Komber Draap, Saar eller blodhwijte thera i mellom», då vare det tvcgildt, som ägaren eller hans folk får, men allt ogildt som frukttjuf- ven får! Fauna och Flora 1914. Haft. 3. Ett extremt fall af uppåtväxande rötter. Af Johan Erikson. ^^^^pj^^pHi® xenipel på uppåtväxande birötter äro icke så '^^Im^w*^ •; sällsynta i naturen, som man tror, oaktadt ; ®^ ^^^^^^ någon säker observation därom icke är an- ||||>LJig^^^ tecknad förrän år 1884, dåden kände framstående KWfff^^^^2 tropikökologen A. F. W. Schimper i Botanisches ^^^"ölfe^^V-^lr-^-- Centralblatt publicerade sin uppsats om Väst- indiens epifyter: Uber Bau und Lebensweise der Epiphyten Westindiens . Hos en viss kategori af detta den tropiska regnskogens förnämsta växtsamhälle fann han rotsystemet om- bildadt till en fågelboliknande komplex, af hvilken hvarjehanda affall under årens lopp uppsamlades, som till sist utgjorde ett humusrikt näringssubstrat, i hvilket fina näringsrötter skickas upp. Det är växter af flera, med hvarandra icke besläktade familjer, som visa en dylik näringsmetod, framför allt vissa Aroidéer och Orkidéer samt ormbunkar. Två år efteråt publicerade K. GoEBEL sitt första rön om de uppåtväxande birötterna hos mangroveväxter, såsom Sonneratia och Avicennia, hvilka äfven- ledes af honom till sin funktion tolkades, då de karaktäriseras som andningsrötter (pneumatoforer). Sommaren 1894 iakttogs denna omvända tillväxtriktning hos rötter af mig på rizomet hos Carex arenaria och äfven hos en del andra sandväxter. En publikation om fyndet skedde samma höst i Botaniska Notiser. Följande vår iakttogos dylika uppväxande rötter äfven hos åtskilliga andra växter. ETT EXTREMT FALL AF UPPATVAXANDE RÖTTER 131 I sin år 1895 i Lunds universitets årsskrift (Bd. 31) offent- liggjorda intressanta afhandling »Beiträge zur Biologie der geo- philen Pflanzen» nämner prof. F. W. C. Areschoug ^ om flera fall af uppåtväxande birötter hos de jordstammar från i Bota- niska trädgården i Lund växande perenner, han noggrannare undersökt. Psamtnarizom med uppåtväxande rötter ScHiMPER ansåg utan vidare, att de uppåtväxande epifyt- rötterna äro negativt geotropiska, men något klinostatiskt experiment har visst icke ännu försökts med dem. Redan sommaren 1894 iakttog jag, att birötterna hos de egentliga dyngräsen, Psamma arenaria och Elymus arenariiis, växte ut i horisontal riktning, men några uppåtväxande kunde ' Historiken öfver de negativt geotropiska > rötterna är icke fullständig, men torde för denna uppsats vara tillräcklig. — De af Areschoug iakttagna fallen af » negativt geotropiska» rötter voro hos Eranthis hiemalis, Epimedium alpinum ocli Leontke leantopetaliim, hos hvilken senare rötterna t. o. m. vä.xte upp ur jorden. 132 FAUXA OCH FLORA icke då upptäckas. Huru stor var icke min förvåning, när jag sommaren 1902 på ett litet område af hafsstranden vid Friseboda i östra Skåne helt nära mynningen af den kanal, som från den stora lagunmossen för ut i Östersjön, fann en hel Jskog^-> af dylika rötter skjuta decimeterhögt upp ur san- den. Psamrnastånden voro likväl icke lefvande, och de stodo icke i dynen utan på själfva strandfältet, som sannolikt stun- dom öfverspolades af höga hafsböljor, i hvilka det på humus- syror rika torfmossvattnet från kanalen var inblandadt. Alla dessa luftrötters» toppar voro förtorkade. Vidstående bild visar tydligt, hur pass > negativt geotro- piska» dessa rötter voro, då, som vi se, de vuxit alldeles parallellt med det lodräta rizomet. Jag tror dock icke, att geotropismen är orsak till växtsättet i alla dessa fall, utan snarare, att tillväxtriktningen bestämmes af biologiska om- ständigheter. Man kan naturligtvis äfvenledes uttrycka för- hållandet med ordet tropism, då man ju kan kalla tillväxt- orsaken aerotropism, hydrotropism, kemotropism o. s. v. Hvad orsaken i här föreliggande fall egentligen kunnat vara, är icke så lätt att bestämma, men sannolikt har det varit respirations- behof, som drifvit dem i höjden för att få luft, då hela det underjordiska systemet. öfverdragits med slam från kanalvattnet. Någon plausiblare förklaring till det egendomliga fenomenet kan jag icke tänka mig. Analogien med mangroveväxterna, som vanligen växa vid flodmynningar, talar ju äfven för denna hy- potes. Slutligen hade dock hela den utvandrande kolonien dukat under, genom kväfning, om min hypotes är riktig. Ett intressant fynd. Af Einar Lönnberg. ij\, yft^ii^*! ^'^ nyligen har Riksmuseum erhållit af gref- ^"^^^^fl^^Pl ^■"■'"än Edith Bielke på Sturefors ett sub- ^^^J jlJ^^ fossilt fågelben, som är af ovanligt stort in- ^ r^C^^ tresse till följd af det läge, i hvilket det på- ^1^ 1/ ^^^^ träffades. ^..!^Critr!!'''!'!^^ål^ Det är vänstra öfverarmbenet (humerus) af en fågel. Vid jämförelse med material i museets samlingar kom jag till det resultat, att det tycktes närmast öfverens- stämma med motsvarande ben af strömanden i HLsirionicus histrioniciis). I hvarje fall var det af en mindre dykand, men då det var något stympadt i båda ändar var det svårt att med full visshet bestämma det. För att komma till säkrast möjliga resultat tog jag mig emellertid friheten att råd- göra med inspektör Herluf Wixge i Köpenhamn, hvars er- farenhet rörande dylika ting intager den främsta rangplatsen i de nordiska länderna. Med vanlig älskvärdhet svarade denne med omgående och visade sig ha ungefär samma uppfattning, som jag kommit till. Benet var tydligen af en mindre dyk- and, men arten torde ej med full visshet kunna bestämmas. Det kunde vara af strömand, men på grund af benets brist- fälliga tillstånd kan den [Överarmen] med nsesten lige god Ret henföres til knipa, alfågel eller alförrädare (Stellers dyk- and). WiNGE framhåller nämligen, att dessa dykänder ^vise en overraskende Lighed i Överarmens Form og Störrelse». 134 FAUNA OCH FLORA Om nu alltså alldeles full visshet rörande arten aldrig kan nås, så är det dock otvifvelaktigt, att benet i fråga här- stammar från en mindre dykand och sannolikt en arktisk (resp. subarktisk) art. De meddelanden om fyndets läge, som grefvinnan Bielke benäget lämnat, gjorde det sannolikt, att det härledde sig från interglacial tid. Då statsgeologen d:r MuNTHE dagarna efter benets öfverlämnande till Riks- museum skulle företaga en tjänsteresa till Östergötland, bad jag honom om möjligt i förbifarten göra en undersökning på platsen för att utklarera de geologiska förhållandena, och han har därom sedan genom bref lämnat följande upplysningar. »Fyndplatsen är 1,6 km. O t S från Landeryds kyrka och visar cirka 12 m. oskiktad rullstensgrus (hopkördt af land- isen?) på grusblandad skiktad sand, hvilket var det lager, hvari benet enligt upphittaren med absolut säkerhet låg in- bäddadt. (Det kan ej vara tal om något nedrasande!) Där- under ett par fot fin sand på »lera» = moränlera. Benet synes alltså efter allt att döma ha legat inbäddadt i grusblandad isälfssand under cirka 11 — 12 m. glacialt grus». Då isälfssandskikten, i hvilka benet låg. aflagrades, försig- gick tydligen en afsmältning af isen. Men sedan måste denna ånyo ha ryckt fram och skjutit de ofvannämnda rullstensgrus- massorna öfver isälfssandlagren. Benet inlagrades sålunda under något mellanskede af isperioden. Smärre meddelanden. Vaktelns förekomst i Jämtland. En vaktel iakttogs i Hammerdal, norra Jämtland, den 2 juli sistlidna sommar. Som jag befiinn mig pä resa, hade jag ej tid att undersöka om de häckade där. Östersund den 6 april 19 14. Manne Hofing. Den giftiga ödlan frän Mexiko, Texas och Arizona, Hclodcrnia liorridinn, och dess gift har nyligen varit föremål för en ny, noggrann undersökning under ledning af den bekante fysiologen Loeb. Denna svart- och rödbrokiga, tjock- svansade ödla har som bekant sina gifttänder i underkäken, och giftet alstras i fyra skilda körtelsäckar, soin öppna sig i slemhinnan just framför underkäkens framtänder. Men då käkarna äro slutna, passa öfverkäkens tänder in i de gropar, i hvilka giftkörtlarna utmynna, och pä detta sätt bli bäde de öfre och undre tänderna giftförande. Giftet är en ägghvitartad vätska, men giftet förstöras ej, om ägg- hvitan vid kokning koagulerar. Giftet är hufvudsakligen att neuro- toxin, d. v. s. det inverkar pä nerverna. Det är därför antagligt, att djur, som dödats af detta gift, fått sina vasomotoriska centra förstörda. Däremot inverkar giftet ej pä blodets koagulering, ej haller framkallar det blodutgjutningar. Ensamt förmår det ej upp- lösa de röda blodkropparne, men i blandning med lecithin bildar det en hasmolytisk substans. Bändelkorsnäbbar i Jämtland. Under februari månad iakttogs en större svärm korsnäbbar, Loxia curvirostra jämte några L. bifasciata, i närheten af Gäddeda. Ingenting i deras uppträdande tydde dä på hushållsbestyr, hvarför de för en tid lämnades utan observation. Först efter midten af mars sågos paren skilda ät, hällande sig pä ganska strängt begrän- sade områden, men oaktadt rätt flitig »skuggning» kunde ej heller nu det minsta tecken iakttagas, som skulle kunna ange närvaro af bo eller ungar. Timtals satt paret knaprande i grantopparne, endast då och dä bytande om kalasbord, fullständigt obekymrade om omgifningen och endast flyktigt reagerande för buller eller rop och hvisslingar. 136 FAUNA OCH FLORA Det hela blef mig en gåta, men jag måste anse, att de af någon anledning — öfvernutrition? — endast dröjde med äggläggningen. Den 17 april kom öfverraskningen i form af tre fullt flygga ungar af det ena paret L. bifasciata, med all visshet framkläckta här. Hanen och en unge tillvaratogos för samlingen. Under större delen af jan. och februari rådde häruppe osed- vanligt blid väderlek; bebyggandet måste ha ägt rum, medan fåg- larne ännu lefde i flock, och äggläggning jämte kläckning skett under den tid — slutet af februari till halfva mars — som jag lämnade dem utan tillsyn, hvarefter matningen af ungarna försig- gått på de tider af dagen, som jag ej hade tillfälle att följa deras förehafvanden. I allmänhet var jag ute omkring 8 — 9-tiden på morgonen, i — 2-tiden eller 4 — 5-tiden på e. m., naturligtvis med en eller flera dagars mellanrum. Då denne invandrares lefnadsförhållanden äro tämligen okända, åtminstone hvad Sverige beträffar, har jag ansett det meddelade af ett visst intresse och tjänande som en vink för andra och af vinst för mig själf — nästa gång. Med all sannolikhet blir väl ändock förr eller senare bändelkorsnäbben en stadig representant för vår fauna. Gäddede den 19 april 191 4. Adolf Hassler. En ny dvärgelefantart från Kongo. Vid upprepade tillfällen har af resande i Afrika berättats om några mystiska djur, som kallats »vattenelefanter», emedan de lik- nade elefanter, men lefde i vatten. Man mottog dock dessa berät- telser med en viss misstro. Emellertid gal Kongomuseet i Tervueren i uppdrag åt en belgisk löjtnant Franssen att om möjligt utforska trakten omkring Leopold-sjön, hvarest dessa »vattenelefanter» upp- gåfvos ha sitt hemvist. Det visade sig nu snart, att infödingarna hade väl reda på ett egendomligt djur, som de kallade »wakawaka», men de sade, att detta höll till i en otillgänglig öfversvämmad sumpmark och att man omöjligen kumma åt det där. Öfverallt erhölls samma svar, och Franssen fann snart, att negrerna voro ovilliga att lämna närmare meddelanden eller hjälpa till vid jakten. Efter åtskilliga äfventyr och motigheter träffade emellertid Franssen en f. d. soldat Bolangila, och denne talade om, att han nyligen sett en hjord wakawaka i kärren. Denne soldat jämte en korpral Mohao och en soldat Bombo gåfvo sig nu i väg och lyckades också döda ett af de största exemplaren i hjorden. Detta hade en höjd öfver manken af 166 cm. och öfver länden af 153 cm. Fotografier, som togos och nyligen publicerats af Dr. Schouteden, visa bilden af en liten elefant med rundade öron och betar af 65 cm. längd, hvaraf 43 cm. voro synliga. Snabeln har i spetsen tvenne motsatta utskott, som tjäna som griporgan. Den är sålunda olika mot den förut beskrifna dvärgelefanten Elephas puiiiilio (se denna tidskr. årg. 191 1, p. 220). Dr. Schouteden har utfäst närmare beskrifning längre fram och har kallat denna nya form Elephas fransseni efter SMÄRRE MKDDELANDEN I 37 dess upptäckare, som tyvärr snart nog efteråt dukade under för det ohälsosamma klimatet i wakawakas kärrmarker och sina strapat- ser där. Dvärgniås funnen i Vcttern. Härmed ber jag att få meddela fynd af dvärgmäs i Vettern. Då fiskaren Friden Rylander den V* d. ä. var ute och upptog långref medföljde från djupet såsom byte pä en krok (betad med »benlöja»!) en liten mås, som befanns vara en dvärgmås. Det är ju ej enastående fall att erhålla sjöfågel under liknande omständigheter; någon annan förklaring, då det gäller en mås, finns väl ej än, att måsen huggit strax etter utläggandet af refven och innan denna hunnit sjunka samt sedan följt refven nedåt i vattnet, då den sjunkit. Kroken hade fastnat i mungi])an på måsen, som var en gammal hona. Den lilla måsen blir införlifvad bland vårt lilla ortsmuseums samlingar; af i vår trakt hittills bevisligen påträffade 13S fågelarter finnas där 125 representerade. Motala ^Vi 1 91:4- Hj. Flodin. Stora gäddor. Den 17 april i år fångades af undertecknad en ovanligt stor gädda i ryssja vid fiske i Altunasjön — Altuna socken, Västman- lands län — och meddelas härmed några mått och uppgifter angå- ende sagda fisk. Gäddan, som var af honkön, vägde 10 Vä kgr. Längden från underkäkens spets t. o. m. stjärtfenan var 1,20 meter; hufvudets längd t. o. m. gällocket 0,3; mtr; bredd från ryggkant till bukkant 0,19 mtr; omkrets å kroppens vidaste del 0,50 mtr; underkäkens längd till mungipan 0,20 mtr; ögats diameter 0,03 mtr; ryggfenans höjd 0,10 mtr och bredd vid basen 0,1; mtr: gapets bredd mellan mungiporna 0,14 mtr. Gäddan var blind å ena ögat. Rommen hade hon redan släppt, hvadan man far hoppas, att många kraftiga afkomlingar alstrades af denna jättinna, då hon för sista gången var med i leken omedelbart före sin död. Exemplaret insändes till A. B. Kolthoffs naturaliemagasin för uppstoppning för Zootomiska institutionens räkning i Uppsala. Göksbo den 26 april 19 14. Javics Maulcs. Den .andra maj detta år hade jag tillfälle att få se ett vidunder till gädda, som fångats i Vettern. Dess längd var 122 cm. och dess vikt omkring 15,5 kilo. Motala den 75 19 14. Hj. Flodin. 138 FAUNA OCH FLORA Bidrag till starens utbredning. Den 14 april d. å. iakttog undertecknad trenne starar i byn Kraddsele, belägen i Vindelälfvens öfversta ådal omkring 6 mil från norska gränsen och i omedelbara närheten af högfjällen. Dagen efter fåglarnas ankomst försvann en af dem, men sedan 2 holkar på mitt föranstaltande upphängts ha de bägge andra stannat och tyckas trifvas godt. Troligen ha dessa starar invandrat från Norge, enär tiden före deras ankomst starkt västligt väder rådde. En del andra fåglar torde äfven ha sina flyttningsvägar öfver fjällen från Norge. Sålunda är det ej ovanligt att få se kråkan midt i vintern i Gautsträsk (Am marnas) då blidväder och västlig vind råder. Att hon har sin väg öfver norska fjällen får svenska fjällbon alltför kraftiga bevis för, dä de skola föra öfver sin spannmål från Norge. Vid raste- ställen och alla passande tillfällen är kråkan framme och hackar sönder säckarne med stor djärihet. Troligen är hon, i brist på föda i fjällen vintertid, djärfvare än eljest. Bo Witt-Ströiner. Ännu några oi'd om bäfrarna i Sorsele. I häfte I af denna tidskrift meddelades, att bäfverkranier fun- nits ett par dm. under jordytan på en holme i Edsträsket. Denna uppgifts tillförlitlighet har jag tyvärr ej förrän vid ett personligt besök på fyndorten den 13 mars kunnat kontrollera och fann jag då, att den delvis var missvisande, och vill fördenskull när- mare förklara hur fyndet låg. På holmarna i Edsträsket har sedan mannamnine s. k. herbren eller sjöbodar funnits, i hvilka lapparna förvara sina tillhörigheter. En dylik sjöbod hade på grund af »tidens tand» fallit sönder. Under det i förruttnelse stadda näfvertaket upptäcktes en, likaledes i det närmaste uppruttnad, akja och i denna lågo alla de i förra medde- landet omförmälda bäfverbenen och lapparbetena. Vid mitt besök erhöll jag ytterligare en underkäkshalfva af bäfver, en flätad rostig järnring som mätte 2,5 cm. i diameter samt några flintbitar, hvilket allt funnits i samma akja. Ännu stå några gamla sjöbodar kvar på holmarna, hvilka ägas af några gamla orkeslösa lappar som vis- tas på lapphemmet i Öhrnäs. Att bäfvern förekommit inom Sorsele i »farfars tid» har jag af på orten boende lappar och svenskar förvissat mig om. Ungefärliga tiden då sista bäfrarna skötos eller gillrades skulle vara för om- kring 60 år sedan. Ännu kan man finna enstaka spår efter honom. Sålunda fanns förlidet år en hel bäfverdamm i Brobäcken, ett litet l)iflöde till Vindelälfven 8 mil ofvan Sorsele kyrkoplats. Bäcken skulle emellertid rödjas och dammen förstördes, men björkknubbar finnas kvar, som otvetydigt bära vittne om bäfverns tänder. De många ortsnamn som härleda sig från bäfvern bevisa äfven, att han ej varit ovanlig. En del namn vill jag här uppräkna: SMÄRRE MEDDKLAXDEX 139 Bäfvernäset, Bäfverholmen, Biifverbäcken, Bäfverstenen, Bäfversjön, Bäfvervattnet, Bäfverselet, Bäfver-raningen (raning = röjdning); Bjurås, Bjurbäcken, Bjurfors, Bjursele (bjur = bäfver); Vattnammadalen, Vattnammajaure, Nammatsjön (på lappska heter bäfvern: vattnamman). Bo Witt-Sirömcr. Ringfynd. Enl. medd. till undertecknad från lir S. Hallström, Kalmar, före- kom i en tidningsnotis af den 8. VII. 13. ett meddelande, att ske- lettet af en ringmärkt fågel anträffats af en lots på en ö strax utanför Djursvik (2g km. SSV. om Kalmar). Ringinskriften var »Vogelwarte Rossitten 4132». Prof. J. Thienemann i Rossitten har meddelat mig, att den anträffade fågeln var en Larus canus, märkt af hr Bengt Berg d. 25. V. 12. })å Kåreholm \id Öland. //. Rendahl. Nordlig iakttagelse af göktyta. Några morgnar från och med 9 maj 19 13 hörde och såg jag en göktyta i min trädgård härstädes. Hon torde väl knappast \ara iakttagen så långt norrut i Sverige. Backe den 3 mars 19 14. Viktor Olofsson. Ornithologiska bref till redaktionen. Till Fauna och Flora vill jag härmed meddela, att jag d. yrde den- nes vid ett besök ä Sexdrega några mil från Borås i den förbiflytande Ätran hade nöjet att se en kniphona med 8 st. dunungar. Af tro- värdig ornitologiskt intesserad person meddelades, att flera kniitor häckade längre nedåt ån samt att denna af mig observerade hona hvarje af de senare åren haft sitt rede i en vid stranden stående gammal ihålig al. Äfven hannen såg jag lyfia på långt håll, men honan sam förtroendefullt med sina småttingar fram och tillbaka och lät sig betraktas pä en 50 meters afständ. Anmärkas bör, att jordägaren, som håller god jaktvård ä sina marker, på allt sätt skyd- dar dem, hvilket förklarar hennes ringa skygghet. Här är i år hittilis ovanligt ondt om småfåglar, och jag börjar misstänka, att något varit pa tok vid deras flyttning. Så har jag nu tvänne gånger tillbringat aftonen å olika morkullsdragsställen utan att höra någon sångtrast. Däremot har koltrasten, som antagligen denna gångna blida vinter till stor del kvarstannat i landet, flitigt låtit höra sig. Ett par svart och hvita flugsnapparhannar, som hit- kommo d. 5 dennes, hafva ännu, således under 14 dagar, ej lyckats tillsjunga sig någon hona. Jag besökte d. 8 dennes Smålands Taberg för att hälsa pa 140 FAUNA OCH FLORA det därstädes sedan urminnes tider häckande pilgrimsfalkparet. De voro där äfven i år, och fick jag af en därstädes boende för fåglarne intresserad person följande upplysningar om deras ankomsttider un- der de senare åren. De observerades första gången 1908 d. ^^s, 1909 d. ^^3, 1910 d. Vs, 1911 d. ^3, 1912 d. 73, 1913 d. Vs och 19 1 4 d. ^73 således under 7 år mellan d. 5 och 28 mars, hvilket ju är tidigare än hvad i allmänhet uppgifves i våra handböcker. De äro här mycket lätta att observera, då omedelbart under den kala branta klippan, där de ha sitt bo, ligger järnvägsstationen samt tu- risthotellet, och är det för fågelvännen ett härligt nöje att frän det sistnämndas veranda se de vackra fåglarnes grå dräkter mot den svarta järnmalmen, då de i djärfva bågar flyga förbi eller i lugn ro sitta och från sin upphöjda plats med förnäm likgiltighet se ned på den under dem pulserande mänskliga verksamheten ej det min- .sta störda af lokomotivets signaler och bolmande rökpelare eller bullret från ett par närliggande fabriker. Af befolkningen äro de omtyckta därföre, att de aldrig förgripa sig på deras höns. Som man emellertid med kännedom om åtskilliga herrar samlares klå- fingrighet ej kan vara fidlt säker på, att denna prydnad för trakten allt framgent får vara i fred, anser jag det vara stort skäl att få dem fridlysta och anmäler härmed dem till din benägna åtanke. Tar du hand om saken? eller vill du meddela mig huru jag skall förfara för att få den klar. pjorås den 19 maj 1914. H. Nyqvist. De ofvan omnämnda pilgrimsfalkarne torde, när detta läses i tryck, redan vara fridlysta, enär Vetenskapsakademien redan för nå- gon tid sedan tillstyrkt detta. Red. En ståtlig bolmört. På härvarande apoteksgård uppväxte sommaren 19 13 ett exem- plar af Hyoscyainus niger Z., hvars storlek, vackert symmetriska form och habitus i öfrigt väckte uppmärksamhet och intresse, icke blott hos undertecknad, utan äfven hos de, åtminstone något bota- niskt intresserade, som kommo i tillfälle att iakttaga detsamma. Några uppgifter beträffande exemplaret ifråga kanske torde vara värda ett omnämnande. Örten uppträdde spontant på en liten, tämligen grund jordvall i närheten af en sandad gång med bergigt underlag samt upj)Steg med en enkel och grof, fullkomligt rak hufvudstam, från hvilken utgingo talrika grenar (af i:sta, 2:dra och några fä af 3:dje ord- ningen). Grenarne voro rikligt bladbärande, och bladens i förhål- lande till hvarandra glest taktegellagda anordning jämte örtens stor- lek åstadkom ett intryck af något för vår flora främmande. För att angående kapslar och frön erhålla några bestämda data utfördes följande arbete. SMÄRRE MEDDELANDEN 14I Frukterna lufttorkades under 3 månader å torrt ställe, de sista veckorna vid en temperatur af i genomsnitt + 25° C, hvarefter fröna med största försiktighet uttogos, d. v. s. så, att deras total- vikt får anses som resultatet af »kvantitativt» arbete. Härefter tor- kades fröna ånyo någon tid vid 25° och vägdes. Af.de på nyss beskrifvet sätt samlade och torkade fröna, som väl omblandades, uppräknades 100 st. i to olika poster. Dessa poster vägde : som lägst 0,060 gm. som högst 0,066 » i genomsnitt 0,063 * Såsom resultat af de gjorda iakttagelserna framgår nedanstå- ende: Örtens längd, frän rotsj^etsen räknadt .... 187 cm. » :> » rotiialsen räknadt 151 cm.' Fertila grenar af första ordningen 3cS st. Sterila >■> » » » 10 st. Toppgrenarne (de öfversta i »krans» sittande), 3 st., uppnådde hvardera en längd af . . c:a 67 cm.- Grenarne vid stambasen uppnådde hvardera en längd af c:a 82 cm.- Antal frukter (fullt utvecklade)^ 924 st. » frön pr frukt, i genomsnitt (beräkn. 439 st.) drygt 400 st. Antal frön från hela örten (beräkn. 406,057 st.) 400,000 st. Vikt pr frö^ i genomsnitt (beräkn. 0,63 mgm) 0.6 mgm. Vikt af samtliga frön'^ 256 gm. Volym af samtliga frön^ 475 kcm.-^' Öregrund 191 4. Ake Win gård. Mård skjuten vid morkulljakt. Då några jägare på kvällen den 27 maj stodo och väntade på dragande morkullor på en plats 2 mil från Stockholm, visade sig helt oförmodadt en mård och blef skjuten. Då skinnet så sent på våren ej längre var något prima pälsverk, fick djuret kvarligga i skogen, men afhämtades följande dag på kandidat L. Evert Petters- sons initiativ samt öfverlämnades till Riksmuseum, hvarest det tack- samt mottogs och konserverades. ^ I Neumans flora angives längden f(')r H. niger (från rothalsen; till > 15 — 50 cm. 5, i Hartmans til! »vanl. 1 — 2 fot hög, af Rosendahl »intill meterhög". - De mellanliggande grenarna bildade, i anseende till längd, en synnerligen jämn öfvergång mellan de båda här angifna måtten. ^ En 3-rummig kapsel iakttogs. ■* Efter torkning (på ofvan angifvet sätt). ^ Vikt pr 1 liter (torkadt) bohnörtsfrö således: 540 gm. 142 FAUNA OCH FLORA Terräng för pärlugglans häckplats. Laisälfven, Arjeploug den 3 maj 1914. Foto. Bo Witt-Strömer. En för kniper utsatt holk, hvilken en pärluggla öfvertagit och bor i. Hon har 1 st. ägg. Laisälfven, Arjeploug den 3 maj 1914. Foto. Bo Witt-Strömer. SMÄRRE MEDDELANDEN I 43 Intressant fjärilsfynd. Ett exemplar J^ af Hvita Hakvingen, ]\li< rodoiita bicoloria, Schiff, fångades i dag af min lilla dotter Hervor i en skogsdunge å ägorna till Storegården i Önuins socken, Skaraborgs län, omkring 2 km. från Vara kö|)ing. Då fyndorten synes vara ny, alldenstund Chr. Aurivillius anger, att denna fjäril är funnen i Östergötland och Skåne samt ryska Karelen, har jag velat omnämna densamma. Skara den Vö 1914- Elis Erlandsso7i. Den halländska liägerkolonien. I haft. 4 af föreg. årgång omtalades och afbildades en ståtlig hägerkoloni vid Hjärtaredssjön, Ullareds socken af Hallands län. Denna ståtliga koloni, som var förlagd till ett bokhult, finnes nu ej mer. En tysk köpte platsen och uppförde en större villabyggnad i koloniens omedelbara närhet, och det grannskapet tyckte ej häg- rarne om. De flyttade därför sina bon till hemmanen Sjö och Dug- hult i Ullareds socken. Där lär nu vara omkring ett 30-tal l)on. Denna gång ha fåglarne byggt i barrskog. De båda ägarne till de nämnda heinmanen. Herrar Adolf Olsson och Sven Johansson äro naturvänner och ha till fullo uppskattat det intressanta och värde- fulla i ett dylikt naturminnesmärke. För att freda hägerkolonien från allt för närgångna turisters klåfingrighet ha ägarne gjort framställning om koloniens fridlysning. Vetenskapakademien upptog saken gynnsamt och begärde hos Ko- nungens Befallningshafvande skyndsam fridlysning enligt § 1 1 af naturskyddslagen. Dylik fridlysning utfärdades äfven ofördröjligen, så att hela ärendets behandling tog blott några få dagar. Nu är det att hoppas, att hägrarne skola trifvas i sitt nya hem, sedan de- ras säkerhet är tryggad. E. L. Ringtrast iakttagen i Stockholms skärgård. Härmed har jag nöjet meddela en liten sak, som åtminstone i den mig tillgängliga litteraturen ej finnes omnämnd. Vid tvåti- den i dag i^jh) såg jag nämligen en ri/ii^trasf, strax härutanför, i säll- skap med en massa starar och blef uppmärksam, att en af fåglarna var så hvit under. De gingo nämligen i gräset, så att genast ej iden- tifiering kunde ske. Ehuru betydligt öfverraskad, måste jag sedan konstatera, att det verkligen var ringtrast, och hela eftermiddagen tills kl. 6 voro de här J^ ^, en 4 stycken. Född och stationär ]jå Hufvudsta i Stockholmstrakten, har jag aldrig sett denna fågel i frihet, oaktadt jag väl haft honom i bur. Figuren af honan i Kolt- hoff-Jägerskijöld i uppl. saknar nästan antydan till hvitt bröst, dessa hade, jämlikt alla beskrifningar, fullt tydligt hvitt, med nå- gon dragning i skärt — roströdt. Möjligen är teckn. efter en ung- 144 FAUNA OCH FLORA fågel. Som sagt höllo de till hela dagen här i ett litet, denna vår planteradt granbestånd af omkring manshöga granar. Mycket skygga tlögo de bort, då jag gick ut på sandgången, men voro efter en stund åter där och sutto under granarna och tryckte, eller gingo som stararna ifrigt letande efter mask, särskildt såg jag en hona, som fått fast i en så lång mask, att hon måste »backa» flera steg innan, daggmasken följde med. Hos Nilsson, alla uppl. sånär som Ornithologia Suec, Sunde- vall, Kolthoff och Jägerskiöld, båda uppl., Holmgren etc. etc, (möj- ligen förekommer något i Vet. Akad. skrifter, men äro de så svår- tillgängliga genom saknaden af generalregister), i allt har jag ej fun- nit ett ord om ringtrast förekommande i östra Soeri^i^e, hvarken i flyttningen eller ännu mindre häckande. Då under alla förhållan- den detta ej kan afsändas i dag ^/ö, hoppas jag i morgon möjligen få komplettera det. Hvad beträffar nötkråkorna ha de hela tiden vistats här. Nästan dagligen har karlen rapporterat, att han sett dem vid ladugården, och sista gången jag själf såg dem var annandag påsk. Förgäfves har jag spanat och klättrat i träden efter färska bon, äldre dylika tror jag mig ha sett. Egendomligt, att de exemplar, som nu sist setts, fortfarande förefunnits i ungdomsdräkten, ej så klart spräck- liga; skulle möjligen ungfåglarna första året ej häcka? Den ^Ib voro ringtrastarna ännu kvar, men den ^jh voro de försvunna. Sä länge de voro kvar, höllos de i närheten af gran- planteringen och sprungo in i den, då någon närmade sig, men kommo snart fram igen. Lidö ^l-o 1 9 14. C Otto Wibow. En jättelax. Fiskeriinstruktören i Västernorrlands län, hr J. A. Ling, har lämnat följande meddelande. Vid Flo i Långsele fångades hösten 19 13 i Faxälfven en lax- hanne, som vägde ej mindre än 35 kg. Fiskodlaren A. Eliasson i Flo, Österås, verkställde vägningen med en fjädervåg, och då dessa ej alltid äro absolut exakta, kan möjligen laxens verkliga vikt ha afvikit något från det uppgifna, men skillnaden kan likaväl ha gått uppåt som nedåt. I hvilket fall som helst torde denna lax ha nått ungefär den maximivikt, som är känd för detta fiskslag. Man tänkte först att tillvarataga och låta uppstoppa denna jätte, men tyvärr blef detta ej fullföljdt. Det skulle ju varit önskvärdt, att en dylik bjässe hamnat i något museum. Enligt LiLLjEBORG skulle 35 kilo vara den högsta vikt, en lax kunde nå. Från England uppgifves 31 V* kilo och från Nord- Amerika, på hvars atlantiska kust äfven vår blanklax förekommer, talas om blott 40 amerikanska skålpund som maximum. -P O (1> 9 -o b!) O Solenodon, en egendomlig västindisk insektätare. Af E. L. r 1833 beskref Brandt ett mycket märkvärdigt däggdjur af iiisektätarnes grupp, som i ett enda exemplar kommit till det zoologiska museet i 1 Petersburg från Haiti. Det visade sig vara en ._y I I representant för ett alldeles nytt släkte, som iöf. 7.. "..v;v:!^ kal lades Solenodon, och arten fick namnet paradoxus, såsom ett uttryck för dess egendomligheter. Det af Brandt beskrifna typexemplaret fortfor att vara det enda kända så länge som "till år 1907, då efter flera fruktlösa försök en amerikanare H. Verrill lyckades insamla tre exemplar i republiken San Domingo. Dessa, som komnio till det stora »American Museum» i New- York, blefvo beskrifna af J. S. Allén. De hade en totallängd af något öfver en half meter och svans- längden var däraf 21 — 24 cm. Den långt utdragna nosen sköt fram omkr. 4 cm. framför framtänderna. Hufvud och kropp täcktes af glest, groft hår som var rödbrunt från ögonen till bogarne och brunt öfver kroppen för öfrigt. Bringan var mörkt kastanjebrun och undersidan eljest blekt rödbrun. I synnerhet på bakkroppen var hårklädnaden mycket gles, så att den ryn- kiga vårtiga huden framträdde. Ben, nos och ögonlock voro rödhvita. De korta tunna öronen blågrå med ljus kant. Den tjocka, råttlika svansen var brun till färgen och naken. Klorna, Fauna och Flora 1914. Haft. 4. Hi 146 FAUNA OCH FLORA som voro ganska stora, i synnerhet på framfötterna, voro hornfärgade. Det var sålunda ett mera egendomligt än vackert djur. När Solenodon paradoxiis så att säga återupptäcktes 1907, var den emellertid ej längre ensam inom släktet. Den tyske zoologen Peters hade 1861 erhållit från Cuba exemplar af ett djur, som där var kändt under namnet »almiqui» och som vi- sade sig höra till samma släkte, hvarför det fick namnet Sole- nodoji cubanus. Denne senare art var något större med en totallängd af omkring 60 cm., hvaraf ungefär hälften kom på svansen/ På hufvudet och sidorna af halsen var den smutsigt gulhvit till guldgul eller ljust ockragul, men för öfrigt rent svart, med den nakna svansen blåsvart. Det är af denna form ^ ^ Hos andra ex. uppgifves svansen blott vara 19 cm. och kroppslängden 28 cm. SOLENODON, EN EGENDOMLIG VÄSTINDISK INSEKT ÄTARE 1 47 som vi ha tillfälle att meddela de här vidfogade bilderna, som ställts till vårt förfogande af vår landsman på Cuba Mr. Oscar ToLLiN. Rörande färgen af det afbildade exemplaret meddelas samtidigt: »håret mycket mörkt nästan svart med någon in- blandning af grått, ej brunt». Enligt Allén har den cubanska arten mycket längre och tjockare päls än den från Haiti. Den förra har också betydligt kraftigare klor isynnerhet på fram- fötterna, såsom äfven synes på afbildningarne. Den långa spetsiga nosen synes på alla bilderna och de långa känselhåren (»morrhåren») framträda tydligt på enface- bilden. Tändernas antal uppgår hos Solenodon till 40 nämligen (enligt Heck 2 fram-, 1 hörn-, 4 mellan- och 3 kindtänder men) enligt Weber 3 fram-, 1 hörn-, 3 mellan- och 3 kindtänder, i hvarje käkhalfva. Den andra undre framtanden har på sin inre sida en djup fåra och det är denna omständighet, som föranledde Brandt att gifva djuret det vetenskapliga namnet Solenodon, d. v. s. »slidtand». Med afseende på sin inre byggnad står Solenodon på ett ganska primitivt stadium. Så är t. ex. bäckensymphysen kort, och blott utvecklad mellan blygdbenen. Kindtänderna äro smala och hvad man kallar trigonodonta, d. v. s. de ha tre spetsar som äro V-formigt ordnade. I dessa afseenden liknar den borstigelkottarne (Centetes) på Madagaskar, och en del zoologer ha t. o. m. fört de nämnda båda släktena till samma familj. Men det finnes också rätt många olikheter mellan dem. Hos Solenodon är skallen insnörd mellan ögonhålorna, men hos Centetes är detta ej fallet. Könsorganen äro också afse- värdt olika utvecklade hos de båda släktena. Solenodon har lång svans, men Centetes är praktiskt taget svanslös. ^ Den förra saknar, men den senare har taggar eller stickande borst i pälsen. Det är sålunda hufvudsakligen den primitiva tand- bildningen, som utgör den förnämsta likheten mellan de båda nämnda släktena. Men denna allena berättigar ej till någon slutsats om direkt eller särdeles nära släktskap, utan visar ' Det finnes dock en långsvansad form, Microgale, på Madagaskar. 148 FAUNA OCH FLORA blott, att de stå i vissa afseenden på samma låga utvecklings- stadium. Än mindre tjänar det något till att komma med några zoogeografiska spekulationer om forna direkta landför- bindelser baserade på Centetidernas förekomst på Mada- gaskar och Solenodons i Västindien. Bådas förekomst på dessa vidt skilda ögrupper är nämligen tydligt och klart endast att betrakta såsom resultatet af det skydd, som ligger i den min- skade häftigheten i kampen för tillvaron på öar, om på dessa inga éller få fiender af högre utvecklingsgrad finnas. Såväl Centetes (med dess släktingar Hemicentetes och Ericuliis) som Solenodo7i äro alltså blott och bart relikter af en fordomtima fauna med ofantligt mycket större utbredning, hvilka räddats intill nutiden genom den isolering de blifvit utsatta för. ^ Vis- serligen har man ännu inga fossilfynd, som ådagalägga detta direkt, men insektätarne äro ju i regel små och därför blifva deras rester lätt förstörda eller eventuellt förbisedda, och dess- utom gifva de fossila vittnesbörden en blott alltför ofullständig historia af utvecklingens gång. Fossila rester af insektätare med smala V-formiga kindtänder synas ännu ej vara kända. Det bör dock i detta sammanhang erinras därom, att insekt- ätarnas utbredning förr varit större än nu och att t. ex. den sydamerikanska kontinenten fordom en gång haft en fauna af insektätare, hvilka sedan, hvarenda en, försvunnit, så att de få insektätare, som nu finnas där i kontinentens nordvästliga hörn, tydligen inkommit på senare tid norrifrån. Det är att par näbbmöss, med tydligt nordamerikanskt ursprung, af hvilka den sydligast kända, Blarina meridensis, hunnit till Quito i Ecuador. Cubas »almiqui» är numera mycket sällsynt och undan- trängd till afiägsna trakter. De här återgifna fotografierna äro tagna af ett exemplar (J") i fångenskap, hvilket påträfl^ades i ' Man har velat styrka den zoogeografiska beviskraften af Centetes-iörekom- sten på Madagaskar och So/^norfon-förekoinsten på Haiti-Cuba med det faktum, att på Madagaskar och i Västindien förekomma Z?oa-artade ormar, under det att på de afrikanska och asiatiska kontinenterna jätteormarne äro Python-arter. Detta bevismedel är dock ganska svagt, först och främst, emedan skillnaden mellan Boiner och Pythoniner är ganska obetydlig. SOLENODON, EN EGENDOMLIG VÄSTINDISK INSEKTÄTARE I4Q Ogenomträngliga bcrgskogstrakter 2,300 fot öfver hafvet år 1909 i oktober. Det var malmfyndighetssökare, som letade järnmalm, hvilka inträngde i dessa förut okända delar af ön, 25 engelska mil väster om Baracoa och 8 mil från närmaste kust och då funno djuret och förde det med sig. Om dagarne sofver almiquin vanligen mellan några träd- rötter och om natten ströfvar den kring efter föda. Exemplar, som hållits i fångenskap, uppgifvas gärna äta kött och därvid söka sönderslita styckena med framfötternas klor. Man anta- ger på grund häraf, att den till viss grad är rofdjur och ej blott söker sin föda inom insektvärlden. Den art, som lefver på Haiti, uppgifves af Verrill böka med sin nos såsom ett svin bland löf och växtaffall eller i mjuk jord efter insekter och maskar. Denna art säges ock hälla till godo med frukter och annan växtnäring. Den faller själf ett offer för den till 150 FAUNA OCH FLORA ön införda mungosen och torde nog snart blifva utrotad af densamma. Det är ju också själfklart att ett trögt och med så svag intelhgens som almiqui utrustadt djur ej skall kunna uthärda i konkurrensen med en så pigg och snabb motstån- dare som en mungos. Almiquin säges, om den blir förföljd, tro sig säker, om den döljer hufvudet! Ett exemplar af Solenodon, det första som Verrill erhöll, var en hona, som födde till världen tre nakna ungar men ty- värr sedan dog. Det är sannolikt, att detta ringa antal ungar är normalt och att Solenodons fortptantning ej är vidare stark, ty i motsats mot andra insektätare har honan spenar blott i Ijumsktrakten och ej längre fram på bröstet såsom de, h vilka föda stora kullar {Centetes uppgifves kunna få 12 — 21 ungar!). Den märkliga Solenodon synes sålunda af talrika or- saker vara vigd åt undergången. Ornithologiska bref. Af ' H. Nyqvist. edan jag utverkat mig en månads tjänstledig- liet, lämnade jag den 30 maj »glad såsom få- Igeln i morgonstunden» den rökmättade fabriks- stad, där jag f. n. lefver och hafver min varelse, |för att bland fåglar och blommor njuta en tids uppfriskande friluftslif, samt ställde min kosa först till den så kär vordna »Fåglarnes sjö», där jag öfver ett decennium hvarje år tillbragt några oförgätliga sommardagar. Där mötte som vanligt min bepröfvade ornithologiska studie- kamrat, Tåkernkännaren d:r Engholm, som anskaffat logi, rod- dare, båt m. m. nödvändiga utensilier. Vädret var under de tvenne dagarnes besök, ehuru något kyligt, dock rätt vackert fast en tämligen intensiv blåst genom att sätta vattnet och vassen i rörelse något försvårade observationerna. Den hittills företagna, lyckligtvis af hofrätten nu tills vidare stoppade »upp- rensningen» af sjöns utlopp jämte en tids torka hade gjort gräsmaderna mer än vanligt torra, hvilket haft till följd att en del där häckande fåglar, såsom brushanar, kärrsnäppor m. fl. voro mer än vanligt fåtaligt representerade. Vår första utflykt ställdes till Prästören, där en för denna sjö osedvanligt stor koloni skrattmåsar i år häckade. På den lilla kala delen af holmen räknade vi 70 st. med ägg försedda reden af denna fågel. Af dessa innehöUo fyra 6, fem 5 samt ett par 1 å 2 "éigg, de öfriga som vanligt 3. I ett af de med 6 ägg försedda boen syntes tydligt, att tvenne olika honor värpt. Hälften af 152 . FAUNA OCH FLORA äggen voro nämligen af olika teckning med den öfriga. Detta förklaras lätt till följd af fåglarnes trångboddhet. Bland dessa skrattmåsar befann sig äfven fyra st. fisktärnebon. I det höga gräset vid holmens strand häckade en skedand och en brun- and. Knölsvanen synes i år häcka synnerligen talrikt, samt den alla år i sjön sig uppehållande ej häckande svantruppen var äfven stor. Så räknade vi i en flock 91 st., af hvilka en- dast tvenne genom grådaskiga vingtäckare visade sig vara unga fåglar, samt i en annan 159 st., alla helhvita. Detta stora an- tal ej häckande svaner tycks vara en egenhet för denna sjö. Månne dessa hela sommaren i flock uppträdande fåglar äro öfvertaliga hannar som, öfvervunna i kampen om honan, efter fortplantningstidens slut kvarstanna i Tåkern, njutande af det därstädes enastående goda betet? I denna trakt, liksom jag förut observerat det i öfriga delar af landet, synes detta år de flyttande sångfåglarnes antal vara mindre än vanligt. Så hördes i vassarne endast några få rörsångare och hvad som var märkligt, ingen enda säfsångare observerades, ej ens på de platser, där han förut varit allmän. Glädjande att omtala såg jag tvenne kärrhökar, en på hvar af dessa fåglars vanliga häckplatser. Huruvida det i Renstadsvassen årligen häckande paret i år fått behålla sin första kull är mycket osäkert, då boet här hvarje år plundras af en i närheten boende gammal känd allmogejägare, som förser äggsamlare med en hel del af sjöns oologiska rariteter. 1 ofvannämnda vass såg jag dock en hona slå ned. I fjor räddades boet genom hr B. Bergs när- varo, hvilken i sitt utmärkta fotografiska arbete har ungar i redet fotograferade. Vid den andra häckplatsen, Flöjelviken, på andra sidan sjön, dit nämnde jägare ej plär sträcka sina strandhugg, fick jag nöjet att en lång stund betrakta en af fåglarna, af dess litenhet antagligen hannen, under det han i sirliga bågar sväfvade öfver vassen. Som jag hade honom inom präktigt kikarehåll knnde jag med min goda Zeiss noga studera hans synnerligen vackra skrud, hvilken förtjänar beskrifvas: Hufvudet ofvan hvitt med mörka skaftstreck å hvarje fjäder. Vingarnas framkant till sin inre hälft hvit, till sin yttre svart. ORNITIIOLOGISKA BREF I 53 öfversidan mörkbrun, stjärten roströd, kroppens undersida brun, vingarnes ut till de svartbruna handpennorna mjölkhvit. Vid Furdsa syntes å den torra torfstranden en Charadrius minor, hvilken fågel på de senare åren ej observerats vid sjön. A Tovören sågos några par Ch. hiaticula tillsammans med två par Tringa alpina, dessutom sex brushanar, hvilka helt fredligt stodo tillsammans, visande att de redan slutat sina strider, samt i en flock fyra skedanddrakar, en årthane och öfver femtio gräsanddrakar, hvilka i sina praktdräkter bildade en synnerligen anslående tafla. Ett skedandbo med tio ägg hit- tades; dessutom uppehöll sig där ett par skrattmåsar. På Österkullen häckade två par fisktärnor samt i det höga grä- set fanns ett brunandbo med nio ägg. Vid Holmsör, en löf- trädsklädd udde, voro sädesärlornas och snöskatornas (Tur- dus pilaris) ungar redan utflugna, samt hördes på ett par stäl- len Sylvia hortensis och F. hypolais samt en enstaka Ph. sibi- latrix. Vid Hänger stodo vid stranden tvenne gluttsnäppor och 3 brushönor i samma flock antagligen på flyttning norr ut. Brunändernas antal syntes i år i Tåkern vara lika med de föregående årens. På en torr trädesåker tämligen långt från sjön uppehöll sig ett par gulärlor samt några par vipor och hade tydligtvis sina reden i närheten. Dessa åkrar voro före förra sänkningen tämligen vattensjuka, men som sagdt nu all- deles torra. Icke förty bibehålla dessa fåglar sin förkärlek till sina gamla häckplatser, fast de mera fuktiga maderna tyckas vara mera lämpliga dylika. En flock på sex tranor uppehöll sig på maderna, hvarifrån de företogo utflykter till åkrarna. För första gången observerade jag på ett par ställen ortolan- sparfven härstädes. Den 2 juni lämnade jag ej utan saknad den härliga sjön med Jönköping som närmaste mål. Äfven här voro sångfåg- larna fåtaliga. I den vackra stadsparken med sina täta alsnår under sekelgamla mörka furor, där Sylvia atricapilla plägar vara den allmännaste sångaren, märktes endast ett par träd- gårdssångare, löfsångare samt en F. hypolais och en Ph. sibi- latrix. Äfven här, där förr sångtrasten var mycket allmän, 154 FAUNA OCH FLORA hördes nu ingen enda, blott den öfvervintrande koltrasten sjöng flitigt öfverallt. Efter ett besök hos pilgrimsfalkarna vid Ta- berg, hvilka befunno sig i högönsklig välmåga, och hvarvid jag kunde meddela deras vänner den glada underrättelsen, att fal- karnes häckplats för framtiden blifvit fridlyst, fortsatte jag till Kalmar. Här gjorde jag för året första bekantskapen med näk- tergalen, som, representerad af en rätt god sångare, lät sina raska staccatotoner ljuda bland buskarna i den vackra stads- parken. Denna jämte en koltrast och en trädgårdssångare vore de enda fåglar, som läto höra sig. I stadens öfriga planterin- gar voro gråsparfvarne de enda representanterna för småfåg- larnas glada skara. Här mötte vid hamnen åter skrattmåsen, hvilken tycks hafva tillskansat sig egenrätten till detta vatten. Under järnvägsresan genom Småland syntes här och hvar vid de många sjöarna enstaka par af fiskmåsar samt vid Växiö- sjön ett par fisktärnor. Här i Kalmar hade som sagdt skratt- måsen biifvit ensam herre på täppan. Borgholm skulle nu blifva min nästa hållplats och, för att få en om än hastig öfverblick af mellersta Ölands natur, valde jag att från Färje- staden pr järnväg resa till bestämmelseorten. På öfverfarten öfver sundet skrattmåsar, vid tilläggningsplatsen skrattmåsar, öfverallt under järnvägsresan skrattmåsar, hvilka på åtskilliga ställen alldeles som ärlor följde plöjaren för att uppsnappa de läckerheter den vända torfvan hade att bjuda på. Äfven en- staka vip-par syntes spridda öfverallt på alvaren. Borgholm den ^6. Ingenstädes i vårt land har väl naturen så frikostigt slösat för att bereda sångfåglarna lämplig uppehållsort som i omgifningarna af denna vana lilla stad. Särskildt utgör den täta ekskogen, som mellan landborgen och sundet under slotts- ruinen sträcker sig från staden till Solliden, ett dorado för dessa älskliga varelser. Underskogen består af nästan ogenom- trängliga snår af hagtorn, slån- och rosenbuskar, hvaröfver de höga ekstammarna, mångenstädes gröna af tätt omslingrad murgröna, höja sina tyvärr för tillfället af insektlarver illa åt- gångna kronor. Här och hvar omväxla dessa mörka snår med leende ängar, där praktfulla orkidéer och andra för fastlands- ORNITHOLOGISKA BREF I 55 botanisten nya bekantskaper bland den fagra blonivärlden bilda färgglada mönster i den af saftigt gräs gröna mattan. Att fåglarna ej heller försummat hörsamma naturens inbjudan märk- tes genast man nalkades denna välsignade nejd. Ett virrvarr af olika fågelläten mötte örat och man stannade i stum beund- ran andäktigt lyssnande till detta Guds lof i naturen. En i denna blandade kör för mig obekant stämma väckte genast min uppmärksamhet, och snart besannades min förhoppning att den tillhörde den fågelart, hvars nya bekantskap var en af drif- fjädrarna till mitt Ölandsbesök, nämligen den hökfärgade sån- garen, Sylvia nisoria. Snart blef jag i tillfälle att ingående studera denna i Sverige så sällsynta sångare. Han uppehöll sig mera i skogens utkant än inne i dess dunkla djup. Hans uppträdande är mera säfligt och så att säga klumpigt än hans mindre släktingars. Han hoppade mera tungt omkring i bus- karna, ej med deras försiktiga smygande rörelser och flög ofta upp i träden, där han ibland i toppen, ibland på någon längre gren långa stunder blef sittande helt öppet utan vidare skygg- het, lugnt exponerande sig som mål för kikaren. Hannen lät dels då, dels då han, liksom S. cinerea, med ibland sig höjande flykt, fladdrade mellan träden, höra sin vackra, om ock något, emot hvad man af hans storlek kunde vänta, lågmälta sång. Denna påminde dels om trädpiplärkans, dels buskskvättans, dels svarthättans (S. atricapilla) hopblandade. Varningslätet utgjordes af ett trumhvirflande t-rrr ej olikt blåmesens. All- deles i kanten af dungen påträffade jag deras bo. Det låg på yttre delen af en hagtornsgren ungefär 1 \ 2 meter från marken täckt af öfverliggande grens löf. Till byggnadssätt och storlek var det likt en trädgårdssångares och innehöll vid mitt första besök två ägg, hvilket antal ökades med ett om dygnet under de tvenne dagar, jag besökte detsamma. Äggen voro gulbruna med matta gråsvarta fläckar i tjockändan. Hannen uppvaktade honan flitigt med artighetsbetygelser, och lyste hans gula ögon klart mot hennes gulbruna. Dessa voro tydligen ett par yngre fåglar, ty hvarken han eller hon hade de riktigt gamla fåglar- nas markerade teckning. Strax intill sjöng en annan hanne FAUNA OCH FLORA och kom ibland för nära deras område, då genast en litlig strid uppstod kavaljererna emellan, som alltid slutade med inkräk- tarens flykt. Fågeln tycktes här vara rätt allmän. Likväl kla- gade en i staden boende naturvän öfver hrr äggsamlares hän- synslöshet. Pojkar mutas att plundra de lättfunna boen, och har på senare tiden redan märkts en minskning i fåglarnas antal. När skall i vårt land den tid komma, då folkuppfostran når den ståndpunkten, att lag och författningar respekteras? Den allmännaste sångaren i denna paradisiska nejd var tydligen näktergalen, hvars hurtiga toner smattrade från hvarje buskage lika lifligt midt på dagen som på kvällarna. Någon riktig virtuos hördes dock ej här. Därnäst i talrikhet syntes S. hortensis förekomma och fast ej fullt så allmänna F. hypo- lais, S. atricapilla, S. cinerea och Ph. trochilus. Som vanligt, uppträdde Ph sibilatrix mera enstaka. Någon Ph. curruca obser- verade jag ej på Öland. Utom dessa läto öfverallt koltrastarne höra sina stämningsfulla flöjtsolon. Uppe på alvaren intill ruinen är äfven väl ordnadt för sångfåglarna. I de spridda täta buskarna af slån har S. cinerea sitt stamlocus. Då jag en dag slog mig ned i skuggan af det väldiga slottet, fick jag åhöra en kvintett, utförd af koltrast, näktergal, trädgårdssån- gare, S. atricapilla och S. cinerea, en konsert som väl näppe- ligen kan presteras annorstädes här i landet. Förutom ofvan uppräknade fåglar förekommo kring staden törnskatan, grön- finken, hämplingen och gulsparfven ungefär lika allmänt samt i ekskogen stora skaror af starar, föräldrar med nyssutflugna ungar, hvilka förde ett frenetiskt oväsen, frossande på de tal- rika insektlarver, hvilka som förut nämnts svårt skadade ekar- nas löfverk. I slottsruinen bodde bland en stor kajsvärm två par blådufvor (Columba oenas), hvilken fågel, sedan den ratio- nella skogsvården fördrifvit den från asp- och ekskogarna ge- nom att låta borthugga de ihåliga nästträden, börjat blifva allt- mer och mer sällsynt och som, då hvarje möjligen kvarglömdt träd med hål, lämpligt till dess bostad, inkräktats af kajor, måst tillgripa mera ovanliga boställen. Blåkråkan är numera i vårt land blott ett kärt minne från forna idylliska tider och ORNITHOLOGISE nar och däröfver finnas mänga fiskarter, som äro rent svarta. Hos dem äro naturligtvis melaninchromatophorerna mycket tal- rika och tätt hopade, så att de alldeles dominera. A andra sidan finnas på tämligen stort djup, i synnerhet i de varmare hafven, fiskar, som äro alldeles eller öfvervägande röda. Ett exempel därpå erbjuder i vår fauna kungsfisken (Sebastes), som vi ju, i synnerhet vintertiden, ej sällan se salu- bjuden på våra torg. (Dess stora ögon tyder på, att den lef- ver på rätt stort djup.) I detta och liknande fall är det chro- matophorer med rödt lipoclirom, som äro förhärskande. I Väst- 164 FAUNA OCH FLORA indien finnas flera arter taggfeniga fiskar af familjen Serraiiidoe, som dels ha olivgröna eller brunaktiga representanter, som lefva närmare kusten på tämligen grundt vatten, dels skaria- kansröda former, som hålla till på djupare vatten. Härvidlag är det visserligen samma art, som förmår framalstra båda fär- gerna, men det är så att säga början till en rasbildning med ensidig och dominerande utveckling af lipochrom, i samband med vistelseorten. I andra fall bestämmer skillnaden i kön färgen. Se vi t. ex. hanen af vår vanliga blågylta (»blåstål», som den ofta kallas i Bohuslän), så fmna vi den vara mörk med mycket svart me- laninpigment hopadt i huden. Honan däremot af samma art (ofta känd under namnet >;rödnäbba>) har det röda lipochro- met förhärskande. Det förhållandet, att en stark eller dominerande utveckling af lipochromet hos fiskarna kan ärfvas och att sålunda en gul eller röd ras uppstår, har redan för lång tid sedan tillvarata- gits af kineserna, som med stöd häraf åstadkommit och ut- vecklat guldfiskafveln. Guldfisken, Cyprimis aiiratiis Linné, är ursprungligen och egentligen ej någonting annat än en ras af ruda. I vildt tillstånd är den ganska anspråkslöst färgad brun- eller grönaktig, men under kulturens inverkan och urval ha en hel mängd vackert färgade, röda och gula raser med eller utan svarta fläckar uppstått. — Med afseende på guld- fisken har ju odhngen för öfrigt gått mycket längre än till om- ändring af färgen; hela kroppsformen, ögonens läge, fenornas storlek och läge ha ju förändrats hos de monströsa former, som särskildt japanerna lyckats uppdraga, men detta ligger nu utom ämnet. - — ■ Guldfiskungarna genomlöpa under sitt för- sta år ett ganska mörkt stadium, då melaninet är starkt ut- veckladt. Men då de äro fullvuxna, framträder det rödgula lipocliromet i alldeles öfverväldigande mängd, under det att melaninet till synes försvunnit. Det händer förresten också, att äfven lipochromet hos guldfiskar slår fel, och man får då bleka albinistiska exemplar. >;Förvildade» guldfiskar återgå ofta efter en tid till den ur- GLLDFÄRGADE VAKIETETER AE ElSKAK 165 sprungliga grönaktiga färgen. Därpå liar man bl. a. exempel från Potomac river i Nord-Amerika och i japanska vattendrag. Karpfiskarna förete ofta xanthochroism, som man kallar det förhållandet, att den gula färgen blir dominerande.' Karpen själf uppvisar stundom gula varieteter. Den eljest tämligen mörkgröna sutaren uppträder ej sällan i en vacker, rödgul varietet. Af id har utvecklats en gul ras, som allmänt användes så- som prydnadsfisk i dammar och bassänger. Det är tyskarnas »Goldorfe» — guldid, och den är föremål för regelbunden od- ling liksom guldfisken. När om vårarna den storvuxna mörtras, som i Ryssland kallas : vobla», i stora massor stiger upp i Wolgadeltats armar och där fångas i otrolig mängd för att saltas, torkas och rökas, får man i notarna då och då guldfärgade exemplar. De ryska fiskarena kalla dessa för kejserlig vobla och anse dem vara stimmens anförare. Men' det är ej blott bland karpfiskarna, som detta xantho- chroistiska fenomen uppträder. Man kan få se torskar, lakar, ålar, målar o. s. v. i guldvarieteter med melaninet felslaget och blott det gula lipochromet utveckladt. I denna tidskrift har ock omtalats »guldspiggar» med samma ensidiga utveckling af färgämnet. Guldfärgade varieteter af vår vanliga aborre äro äfven kända från flera olika sjöar i vårt land, dock mest såsom tillfälligt uppträdande, ehuru de på vissa platser oftare visa sig. Flundrorna äro bekanta för sin förmåga att skifta färg, så att den öfverensstämmer med bottnens färg på det ställe flundrorna uppehålla sig. Denna färgskiftning, som enligt hvad experiment visat, regleras af de färgsensationer fiskens ögon erfara, beror på en omlagring af samt olika grad af kontrak- tion af chromatophorerna. Om t. ex. melanincellerna i ett yt- ligare lager utvidga sig, täcka de öfver de gula eller rödaktiga lipochromcellerna i djupare lager, och färgen blir då mörkare. Återigen om melanincellerna starkt sammandraga sig i yttre lager, under det att lipochromcellerna i ett underliggande vid- ^ Jfr uttrycken nielanisni och albiiiisin. 1 66 FAUNA OCH FLORA gas, blir de senares färg mera framträdande o. s. v. i alla tänk- bara kombinationer. Sker sammandragning och resp, utvidgning fläckvis blir naturligtvis resultatet en fläckig teckning o. s. v. Då färgen och förmågan att på lämpligt sätt modifiera den ef- ter omgifningen spelar en så stor roll för flundrorna, är det gifvetvis ganska sällsynt, att ettdera färgämnet hos dessa fiskar slår fel, såsom det gjort i det fall, som bifogade färgplansch visar. Här kan man ju med fullt skäl tala om en guldflundra i samma mening som guldfiskarna fått sitt namn. Liksom vissa guldfiskraser ha en eller annan mycket starkt melaninpigmen- terad fläck, har äfven detta flundreexemplar äfven några dylika. Flundran ifråga, som tillhör den i Östersjön vanliga ar- ten Skrubbflundra {Pleuronectes flesiis Lin.), fångades i midten på februari i år vid Hanö i Blekinge skärgård. Den salubjöds sedan i Karlshamn, där den inköptes och skänktes till Riks- museum af Doktorinnan Anna Lönnberg. Till slut må påpekas, att det ej är endast inom fiskarnas klass, som en dylik xanthochroism med stark utveckling af lipochrom och felslagning af melanin uppträder. Hos groddju- ren visar sig samma fenomen. Man kan t. ex. få se i det när- maste alldeles gulröda grodor. En sådan, som jag en gång fångade nära Porsiforsarna i Lule älf, visade ej ett spår af melanin, utan var helt och hållet gulröd. Det var alltså en »guldgroda . Men äfven hos fåglarna upprepar sig samma sak. Kana- riefågeln är det bäst kända exemplet. En kanariefågel och en guldfisk förete alldeles samma fenomen. En annan numera vanlig ras af burfågel, där blott gult lipochrom är utbildadt, är den helgula rasen af sångpapegoja, Melopsittaciis imdiila- tus, m. fl. Eget nog har man numera äfven en blå ras af samma fågel. E. L. En försvinnande fågelsjö. Några blad ur Hornborgasjöns historia. Af Rudolf Söderberi». eii blåa fläck sydväst om Billingen i Väster- gr)tland, som bär namnet Hoi"nborgasj()n, bör- -■^.M^-- ,.-^.S^ii^'" blekna bort på Sveriges karta. Det är {M^^B^ihjjM| emellertid icke sommarens sol eller torka, som KVAi^/f/-/.,,,.-.---:^^^^ åstadkommit det, utan människorna själfva, fc^^^i^^éJ?^:^^ hvilka länge nog och med många medel an- strängt sig att utplåna den för att låta åkerfältens enformiga vidder ersätta den glimmande spegeln. Som hvar man vet, är det likväl icke ur någon skönhets- synpunkt som denna förvandling främst är att beklaga. Horn- borgasjöns rykte står i den allmänna uppfattningen jämsides med Tåkerns såsom den ena af våra två förnämsta fågel- sjöar. Det är denna rangplats den nu beröfvats, och därmed har ett af våra märkligaste och värdefullaste naturminnesmärken förödts och försvunnit. Ett naturminne skall, som ordet säger, utgöra en bild, en erinring af något förgånget och därigenom kunna framställa för oss ett egenartadt drag hos Sveriges vilda och ursprung- liga natur sådan den var, innan människan förändrade den. I det hänseendet ägde Hornborgasjön sin betydelse som en ännu fortlefvande fordomtima träsksjö. De naturliga för- hållandena hade bevarats i så ofördärfvadt skick, att man här I 68 FAUNA OCH FLORA kunde få ett ungefärligt begrepp om, hur rikt växt- och djur- Hfvet en gång utvecklade sig under en tid, då södra och mel lersta Sveriges många mossar och skogsträsk ännu icke igen myllats utan bildade liknande grunda, vassbeväxta småsjöar Genom den hastighet, hvarmed Hornborgasjön förändrats, har man emellertid det bästa tillfälle att se, hur oerhördt den ursprungliga naturskönheten förstöres, så fort den kommer under människans inflytande. I den dag i dag är skulle det vara omöjligt att i hela sjön uppsöka en kvadratmeters yta, som kunde ge en föreställning om den blomprakt af näckrosor tillsammans med Alisma och 5/wm-bestånd, hvilken blott för några år sedan utmärkte stora delar af sjön i söder och väster. Ingen enda af alla de lika blom- som fågelrika gläntorna i den stora säfarealen i söder finnes kvar. Här ligger gungflyn och jäser, där den ej täckts af det tufviga /^^roste-gräset, och de enda fåglar, som under sommaren synas här, äro några skri- kande tofsvipor. Man hade knappast väntat, att allt skulle gå så raskt. Den erfarenhet man har af torrläggningar af fågelrika träsk och sumpmarker har visserligen gifvit vid handen, att markens för- ändring snart nog också orsakar en förändring i fågellifvet. Men det har i dessa fall rört sig antingen om mindre lokala omgestaltningar eller också om utdikning af områden af mera ensartad beskaffenhet, där en sådan mångfald gynnsamma be- tingelser för ett omväxlande växt- och djurlif som i Horn- borgasjön icke förefunnits. Här har förödelsen därför kunnat gripa omkring sig på ett synnerligen i ögonen fallande sätt. Några år ha varit tillräckliga att iscensätta ett omdaningsar- bete, som till sina verkningar redan är större än det århund- raden eljest förmå utföra. Gifvetvis måste detta bli följden, när en genomgripande sänkning träffar en förut grund och dyfylld sjö, där redan de naturliga sommarnivåernas olika höjd intkierar på beskaffen- heten af de omgifvande lokalerna, så att den kan öka eller minska deras lämplighet för de därstädes häckande fågelarterna och därigenom orsaka skillnader i fågellifvet under olika år. KN FÖRSVINNANDE KAGK.LSJÖ 1 6g Sådana skillnader utjämnas eller upphöra emellertid af sig själfva, då förhållandena återställas och förbli desamma. Detta senare är ju icke händelsen med en tappning, som syftar till en effektiv torrläggning af tusentals tunnland jord. Hvad som därigenom går förloradt är en förlust, och hvad som kom- mer i stället — ja, det återstår att utröna. Det är emellertid från dessa sistnämnda båda synpunkter ett studium af Hornborgasjön nu är af särskildt intresse. Det ingripande, som skett, har åstadkommit två motsatta rörelser, den ena ett tillbakagående, den andra ett framåtskridande. De ursprungliga förhållandena äro på väg att alldeles försvinna, de nya börja sin vandring in i deras fotspår. Ett dylikt utbyte af organiskt lif fortgår som allt annat i naturen efter en viss tågordning, äfven om denna som i detta fall är framkallad genom människan, genom kulturen. Icke desto mindre — eller kanske just därför — är den lagbundna följd, hvarefter en sådan förvandling äger rum, värd att under- sökas. Hvad fåglarna beträffar visar den: 1) under hvilka villkor somliga fågelarter successivt ut- breda sig och således gynnas af kulturen; 2) under hvilka omständigheter somliga successivt vika tillbaka eller helt hastigt försvinna; 3) under hvilka villkor de andra kvarstanna eller visserli- gen minska sin utbredning men bestå i kampen mot de nya förhållandena. Resultatet blir i hvarje fall ett svar på de stora frågor, som alltid äga sitt intresse och inför hvilka ingen gärna kan ställa sig likgiltig: hur det nu är och hur det en gång varit. * Hornborgasjön med sin fornsvenska natur kunde således sägas' representera en hel liten värld för sig. Sjön har nu, som sagdt, upphört att vara till såsom sådan, äfven om den bibehållit en rest af sitt forna vatten och sina fåglar. Den kortfattade redogörelse för de sista årens förändringar, som denna uppsats vill lämna, bör naturligtvis föregås af en närmare antydan om de forna förhållandena. Till Hornborga- I 7° FAUNA OCH FLORA sjöns historia hör för öfrigt också den inverkan fågellifvet rönt långt före detta, dels beroende på dräneringar af omgifvande sumpmarker, dels och icke minst på den rörlighet fågelfaunan öfver hufvud är underkastad. Hornborgasjöns forna utseende. Det är en mycket ansenlig vattendepression, hvaraf sjön utgör den sista resten. De vidsträckta möss- och svämsand- bildningarna kring dess nuvarande stränder vittna nämligen om, att den är återstoden af en fordom vida större träsksjö. De största af dessa mossarealer äro belägna i Hornborgade- pressionens västra del. Vid dessa stränder, men framförallt i sydväst, utbreder sig äfven — eller rättare utbredde sig — den ymnigaste vattenfloran. Längst i söder bildade säfven ett fullkomligt ogenomträngligt fält af flera kvadratkilometers utsträckning. Här och hvar öppnade sig små gläntor, be- lagda med den gula näckrosens blad och blommor eller öfver- vuxna af bestånd af Siiim, Alistiia och Stratiotes, stundom t. o. m. af hvita näckrosor (bild 1). I hela detta område låg dyn endast några centimeter under vattenytan. Ibland kunde den gå upp öfver vattnet och bilda små bankar eller flythol- mar, de senare klädda med tufvor och videbuskar. Utanför säfven utbredde sig undervattensfloran i form af ängar af Chara- alger, vattenpest (Elodea) och nate (Potamogeton). Säfvegetationen fortsatte i bälten rundt stränderna i väster och öster, där den likväl endast bildade den yttre zonen till den vanliga bladvassformationen. I norra delen af sjön där- emot, där djupet hade sin största vidd men ingenstädes upp- gick till mer än på sin höjd halfannan meter och bottnen be- stod af kalkgyttja, blef växtligheten betydligt fattigare. , I nå- gon mån var detta också fallet med vissa delar af de östra strandområdena, på hvilkas sandbotten bladvassen gärna stod i täta ruggar. Under sommarens lopp växte dessutom dungar af säf upp öfverallt och bidrogo att ge hela sjön ett grön- skande utseende. EX FÖRSVINNANDE FÅGELSJÖ 171 Bättre än denna fragmentariska beskrifning kan kartan från 1905 visa mossarnas och vegetationens fördelning och ut- sträckning. Den väst- eller sydvästliga utbredningen är ingen tiniallighet. Den utgör tvärtom ett karaktärsdrag i träsksjöar- nas topografi i allmänhet och beror på, att dessa strandom- råden ligga i lä för de förhärskande västliga ocii sydvästliga vindarna, hvarigenom tillväxten här kan fortgå bättre och mera ostörd än på andra ställen, som få motta vågornas angrepp. I Hornborgasjön kunde man få bevittna, hur transport ägde rum af växter ocii annat material genom stormarna från öfver- tlödet i sydväst till de fattigare motsatta delarna af sjön. Stun- dom hände det t. o. m., att någon flytholme kom i drift och landade med sin videbuske på stränderna i nordöst, och äfven näckrosrötter och algmassor drefvos härifrån till andra ställen. Tydligtvis inverkade vegetationens utbredning på fågellifvets fördelning. Rikast utvecklade sig sjöns egendomliga växt- och djurlif i söder. Men den olikhet, vegetationen och djupförhål- landena företedde, gjorde det å andra sidan möjligt för vissa fågelarter, som fordra öppnare vatten och strandområden, att trifvas i denna grönskande sjö. Terrängförhållandena ge i första hand sin prägel åt det stora perspektivet i ett landskap. På den västgötska slättbyg- den låg denna sjö som en rörlig blå yta, som knappast åt nå- got håll tycktes vilja riktigt hejdas af skogar eller höjder utan i stället sträfvade att breda ut sig öfver väldiga mader och mossar. Hela denna öppna vattenbädd i ett öppet landskap hade på afstånd något kallt och nästan kargt öfver sig, liksom kände man träskens fuktiga dimmor breda sig omkring en. Men så var också ödemarksstämningen äkta, när man trädde ut på kärrmaikerna och den egendomliga träskdoften omgaf en och man icke såg något vatten mera, endast starrklädda ängsmarker så långt blicken nådde. Marken började gunga under en och snart nog fann man sig nödd att vända om. Stötte man åter från land i ekstocken, från de få ställen, där detta var möjligt, och färdades ner mot de södra säfbäl- tcna, kom man till en helt annan natur. Långt lyckades man 172 FAUNA OCH FLORA icke heller här tränga fram. Dyns mäktighet och den simmande florans tilltagande ymnighet under sommarens lopp gjorde det omöjligt att bana en väg vare' sig med båt eller på annat sätt. Stora delar af sjöns stränder och hela det sydvästligaste området, d. v. s. den stora säfarealen med sina blommande gläntor, voro nu fridlysta för människor. Dessa båda sistnämnda egenskaper hos sjöns naturförhål- landen — mossarnas oöfverskådliga vidder och säfdjungelns ogenomträngliga frodighet — var det, som starkast framkal- lade intrycket af något ursprungligt och vildt, där ingenting var mer främmande än människan själf. Till »säfdjungeln» i sydväst äga Sveriges sjöar — Tåkern icke undantagen — nu icke någon motsvarighet. Den utgjorde ett för Hornborgasjön säreget stycke absolut ostörd och otill- gänglig vildmark. Vid en allmän värdesättning ser man gärna företeelserna i naturen från mängdens och massans synpunkt. Det är att se mer med geografens syn än med botanistens eller ornitologens. Hvad fågelvärlden beträffar, betyder den mera i det yttre landskapet än djurvärlden i öfrigt. Särskildt med vårflodens eller höstens inbrott liksom un- der sensommaren, då årets alla ungfåglar kunde bruka vingarna och stora skaror samlades ute på vattnet, erbjöd sjön en dy- lik massbild ur fågellifvet, hvilken gaf sin glans åt hela trakten. Till följd af den rika nederbörden från Billingen svämmade sjön tidigt om våren (i mars och april) öfver alla bräddar, den blef > dubbelt så stor», som befolkningen uttryckte sig. En mycket ansenlig kontingent flyttfåglar besökte Hornborgasjön nu liksom om hösten och ökade det rörliga lif, som rådde här under häckningstiden. Ännu orsakar snösmältningen en lik- nande förändring både i sjöns utseende och i fågellifvet. Tidigt i våras såg man sjöns yta förstorad till sitt vanliga mått. Sångsvanar, sädgäss, bläsänder m. m. infunno sig som vanligt i betydande mängd. Det hette därför gärna: sjön har icke för- EN lÖRSVINNANPE FAGF.I.SJÖ 173 lorat någon märkligare fågelart, somliga ha blott aftagit nå- got i antal, medan andra alltjämt hålla sig uppe! Till sjöns fågelfauna höra, som livar och en kan inse, i första rummet dess häckfåglar, med livilka man t. o. m. ute- sIutaHde bör räkna, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu. Det är således riktigast att här endast tala om dessa. Det skall senare framgå, hur nyssnämnda jämförelse slår ut. Dessförinnan torde det kunna äga sitt intresse att taga någon del af de kända växlingar sjöns fågellif undergått un- der de senare 50 årcn.^ Växlinf»ar under det sistförfliitna lialfscklct. De under senare årtiondena företagna utdikningarna af sidlända ängar kring sjön ha bevisligen inverkat på sankmar- kernas fågellif, äfven om torrläggningen icke varit så omfat- tande, att någon betydligare uppodling af marken kunnat ske. Men icke mindre ha de växlingar varit, som låta sig förmär- kas öfverallt och som bestå däri, att vissa arter förstora sitt utbredningsområde eller ökas i antal, medan andra försvinna utan att orsaken härtill kan tydligt påvisas. Sålunda ha några arter för ett par tre årtionden sedan utrymt sjön eller trakten däromkring, nämligen korpen, gla- dan och svarta tärnan, hvilka samtliga förr tillhörde häckfåg- larnas grupp. Rurdromen var utgången redan på 1850-talet och hafsörnen, som under samma tid häckade vid sjön, flyt- tade på 1860-talet. På 60-talet förekom dubbel- och enkelbeekasinen mycket allmänt, medan de på senare tider aftagit betydligt. Grönbe- nan uppträdde i koloni, men finns nu spridd endast i enstaka par, och af brushanen, förr allmän, fanns sedan en längre tid blott ett mindre antal. Storspofven har alltid varit vanlig och är det fortfarande men torde förr förekommit som häckfågel allmännare än nu. Till sist är ängpiplärkan numer ej vanlig ' Den som önskar taga närmare kännedom om sjön och dess fåglar Iiän- visas till Arkiv för zoologi 1907, Bd. 4, N:o I: Hornborgasjöns fdgellif av Ru- dolf S(JDERBER(i. Almqvist & Wiksells A. -B., Uppsala 1907. 174 FAUNA OCH FLORA på alla sankmarker kring sjön som fordom, utan har bibehål- lit sig endast på en högmosse i nordväst, nämligen Rödemossen. En synnerligen värdefull och förnimbar tillökning har faunan fått genom invandrade arter. Främst bland dessa står svanen (CyguLis olor h.J, hvilken på 1850-talet sågs blott någon gång under flyttningstiderna, men som sedan våren 1889 kan räknas som häckfågel. Brunanden (Nyroca ferina L.) fanns icke före 1880-talet. Hon var för blott några år sedan en ingalunda sällsynt häckfågel. Skrattmåsen (Lams ridibundus L.) inkom för omkring 20 år sedan och byggde i sjön. Till de nya för- värfven höra vidare rörhönan (Galliniila chloropiis L.) och strand- skatan (llcematopiis ostralegiis L.J. Det framgår af denna korta öfverblick, att det hufvudsak- ligen var fågellifvet på maderna, som hittills fått maka åt sig för den påträngande kulturen. Däremot hade vassarnas eller själfva sjöområdets fågellif ej undergått någon väsentlig för- ändring till det sämre, utan fastmer erhållit en värdefull till- ökning genom inflyttade arter. * De sista årens förändringar. Hvad som vid första ögonkastet gör sig gällande med af- seende på de förändringar, sjön de sista åren undergått, är det utseende strandområdena nu förete. Dessa förändringar fram- träda äfven på kartbilden, och man kan redan af denna draga bestämda slutsatser utöfver de rent kartografiska. Om nämligen den nuvarande kartbilden jämföres med min karta af 1905, där vassarnas, d. v. s. vattenöfverståndarnas, ut- bredning ganska noggrant blifvit utlagd, är det bl. a. lätt att inse, att mycket afsevärda omgestaltningar skett med afseende på vassformationernas förhållande till sjöns vattenyta, hvilket å andra sidan har den största betydelse både ur växtfysiogno- misk och ornitologisk synpunkt. Enär nyssnämnda förskjutningar i vegetationen liksom i topografien och hela omdaningsarbetet för öfrigt så långt ifrån äro afslutade, att de snarare icke kunna anses vara mer än EN FORSVINNANDK FAGEI.SJO 175 påbörjade, afser det, som här kommer fram, endast att återge de gröfsta dragen af proceduren under ett visst skede. Bäst åskådliggöres densamma genom till den här meddelade kart- skissen (från i sommar) fogade jämförelser mellan fotografier, som tvelysa terrängf()riiållandena från samma platser före och efter sänkningen. I. Kartbilden. Under en undersökning af Hornborgasjöns fågellif somma- ren 1905 blef den växtfysiognomiska karta uppgjord, som bil- dat underlaget till kartskissen från i sommar. Den ljusa tonen visar sjöns ursprungliga utsträckning, den mörka den vattenyta sjön ägde kvar i sommar. Genom teckenförkla- ringen till den äldre kartan finner man, hur vassvegetationen utbredde sig kring stränderna. Då den mörka ytans begräns- ning anger den linje, till hvilken strandlinjen nu förskjutits, är äfven den flyktigaste blick tillräcklig för att gifva ett begrepp om innebörden af denna förskjutning. Allt ljusare belägg på kartan betecknar det som vunnits af sjöns forna vattenbädd. Detta område upptar hela det syd- västligaste partiet, därjämte alla vikarna vid sjöns östra stränder samt breda remsor längs de västra och norra. Omfattningen af denna mark uppgår till öfver hälften af den forna vattenytan, d v. s. omkring 15 kvkm. Af större betydelse är emellertid, att det praktiskt taget var uteslutande inom detta område, som vassformationerna utbredde sig. Inne- varande sommar stod därför intet enda vassfält i vatten. En- dast s<:/r/)ws-säfven, som ökats ute i sjön, stack upp i form af dungar öfver vattenspegeln. Djupförhållandena hade naturligtvis högst väsentligt för- ändrats. Medeldjupet var förr 1,2 meter. Det var beräknadt, att sänkningen skulle taga 1 meter. Nu återstod i medeltal icke 2 dm. djupt vatten. Största delen af sjön var därför ofar- bar t. o. m. i en ekstock. Under en färd midt öfver sjön från Ytterberg till Orenabb stakades ekstocken till en början ge- nom 1 ' 2 dm:s vatten men snart rördes dyn upp på halfva detta djup, och till sist sköts farkosten stegvis framåt öfver lyö FAUNA OCH FLORA 3 kala: ? ^t^rn. \ Karta öfver Hornborgasjön. De olika mörka och ljusa tonerna utmärka vattenytans utsträckning före sänkningen (den ljusa tonen) och efter densamma (den mörka tonen). Vass- och säfforma- tionens samt mossarnas utbredning framgår af kartans teckenförklaring. EN FÖRSVINNANDE FÅGELSJÖ 177 bottendyn, som blockerade hela området utanför Orenabb och fortsatte söder- och norrut. Svårigheten att numer uppgöra en i detalj tillförlitlig kart- bild öfver sjön ligger således dels däri, att den är otillgänglig på stora delar, dels däri, att gränsen mellan dyn eller gung- flyn och vattenytan ofta icke kan bestämdt fixeras. Sommarens starka torka har dessutom bidragit i sin mån att göra alla gränsbeteckningar högst approximativa. De värden, inom hvilka det nuvarande medclvattenståndet förändras, beröra emellertid den perifera zonen, som för den sak, det här närmast gäller, icke har någon betydelse.^ 2. Tcrrängförhållandena och vegetationen. Bild I och 2. Till följd af den olika beskaffenheten af sjöns skilda delar träffades olika områden icke lika hastigt eller på alldeles sam- ma sätt af sänkningen. Tidigast förändrades sydvästområdet genom vattenminskningen (bild 1). Det stora säfbältet förvand- lades redan för ett par tre år sedan till sumpmark, som så små- ningom delvis öfvergick till torrare terräng, där scirpiis-sVÅwg- larna ställvis vitnade och dogo. De näckrosrika gläntorna för- svunno och här uppstodo i stället gräsbeväxta plättar. Öfverallt i sjön, där dyn blottas, breder rämligen Agros- tis stolonifera ut sig med stor hastighet. Den vandrar ut öfver det grunda vattnet genom långa skott, hvilkas smala blad lik- som trefva på vattenytan efter en dyig fläck. När en sådan sticker upp fångas den inom kort och en tufva bildas, som, då vattnet ytterligare drar sig tillbaka, kvarstår som en fastare, grönskande upphöjning på det lösa underlaget (bild 2). Slut- ligen uppstå alltflera och till sist har ett grästäcke utbredt sig öfver den nakna dyn, hvilken öfvergått till ett tufvigt gungfly. Utanför säfven skedde nu en oerhörd tillväxt af Chara-, Elodea- och äfven Potamogeton-vtg&iaiwn&n. Aldrig har Elo- dean förpestat sjön värre än nu. CharaU har äfven \unnit ^ Det man redan vunnit af sjöns botten belöper sig i nordväst, på Östtom- tens ägor, till 800 tunnlad, i söder, vid Dagsnäs, till 1,400 tunnland. Fauna och Flora 1914. Haft. 4. 12 178 FAUNA OCH FLORA •''■>^s<^^yT' •vi .iii: Bild 1. Glänta i säfarealen i söder sommaren 1905. Bestånd af Stratiotis, nate och näckrosor. I vattenytan liggande dybankar. Bild 2. I säfarealens utkant efter sänkningen sommaren 1914. I stället för näck- rosor och nate m. m. tufvor af Agrostls stolonifera, som är i färd med att er- öfra den blottlagda dybottnen. De mörka upphöjningarna nybildade tufvor. I bakgrunden ett gungfly, uppkommet genom en dylik tufbildning. EN FÖRSVINNANDE FÅGELSJÖ 179 terräng i alla delar af sjön. Där för 5 år sedan ej ett enda bestånd kunde upptäckas af dessa växter, t. ex. i norra delen af sjön, där uppfylla de nu stora områden. Den rika näckrosvegetationen har i stället alldeles upp- hört.^ Här och hvar inuti vassarna stöter man på en dvärg- artad bladrosett med förkrympta blad, utgående från rotstocken, som begrafts i dyn. Den nyssnämnda ökningen af undervattensvegetationen borde, tycker man måhända, vara gynnsam för bibehållandet af ett rikt fågellif. Men andra förändringar af motsatt natur äro tyvärr af ännu större betydelse. Sådana förhållandena nu äro, kunna icke mer hvarken stränderna, gläntorna eller de stora vassbältena erbjuda fåglarna ett nödvändigt skydd eller såsom förr utgöra deras viktigaste uppehållsorter under häck- ningstiden. Bild j och 4. Dessa båda bilder, från 1905 och 1914 resp., föreställa ett strandparti af sjöns östra del före och efter sänkningen. Foto- grafierna äro tagna från samma punkt och visa således inom sin ram samma landskapsstycken (på kartan viken mellan Ytterberg och Almeö). På bild 3 synes bl. a. i förgrunden en båthamn och där- utanför ett mindre bälte af bladvass {Phragmites). Öfver den öppna vattenytan höja sig dungar af säf {Scirpiis). I fonden följer en tät bård af säf ett större bladvassbälte. På motsvarande bild 4 kommer endast en liten del af den utanför belägna vattenytan till synes. Bottnen af viken har blottats och bladvassen, säfbården och dungarna placerats på land. Båthamnen är utmärkt genom några kvarliggande ek- stockar. Bladvassen utanför är till största delen försvunnen. Säfdungarna däremot grönska ännu till följd af markens fuk- tiga och dyiga beskaffenhet. Bild s och 6 visa Västtorpvikens stora phragmites-vass, kantad ytterst af ett säfbälte och ett antal säfdungar (den mörka bården). i8o FAUNA OCH FLORA • - JJM^ "HH^^ P BPPPPP?"^!^,, ...... ^i^^'-ié0!i^'m^:--'Mt.f..^6° 50' 56° )0' 56° 50' 56= 50' lO' 5,S° 38° 58° 20' 58° 30' ^ 50' ^0' 58° 58° 58° SO' 58° 40' 58' 40' )9° 59° 59" 59° 59° 59° 59° 59° 59° )9° 60° 60° 60° , 60° 40 60° ;o 2° 80' 6° 4° 50' 4° 5° 50' 6" 10' 7° 40 10' 50' 50' 20' 10' 10' 20' 50' 10' SI. I (26. 111.) 20. J5- I. I)- 1 1. II. 20. I V. 2 III. 111. III.= III. IV. IV. 14 (23. 111. 111. ) 30. 111 \\. 111. 21. 111 10' 50' 30' 50' 5 40' 6° 50' 5° 40' b° 30' 7° 10' 10. u (23. III. iS. (18. II. 125. III (28. III. 10. 19. I. 111. ) 25. 111. II. ) 5- ni. .) 6. IV. : 3. IV. •= IV. IV. v. IV. Up, ' Öfvervintrar i stora skaror, äfven under stränga vintrar. * Kan äfven öfvervintra. ^ Enstaka öfvervintra. •* Hvarje år öfvervintra c:a 50 stycken. ^' Öfvervintrar i mängd. " Hela året. ' Öfvervintrar till en del i Motala ström. ■'* Slutet af III. C:a 100 gräsänder hafva öfvervintrat på Långö och Hartzö Mycket mild midvinter och ovanligt sen isläggning. " I regel öfvervintra 40—50 st. vid källdrag, som bli iippna hela vintern. '" 8 st. hafva öfvervintrat 3 ä 4 år å rad. " Synlig först när inre skärgården fryser. '^ 4 st. iifvervintrade, ovanligt. '■' Hela året. 198 FAUNA OCH FLORA Ort N. br. Ö. Gr. Ankomst Storj ungfruns fvr Agö f\T . . . . Regnsjö . . . . Alfta Arno Kårböle Bremö f\r . . . Ramsjö Ytterhogdal . . . Linsell Hede Refsund . . . . Bergsbvn . . . . Långsele . . . . Ut Resele Ramsele . . . . Offerdal . . . . Mo, Juiisele . . . Kall Backe Hotagen . . . . Fredrika . . . . Asele Lycksele . . . . Gäddträsk, Lvck. Wilhelmina . . . Norsjö Arvidsjaur . . . Abborrträsk . . . Avaviken . . . . Älfsbvn . . Wissträsk, Älfsbv Uddträsk, Älfsbv Råneå Råneå Boden Arjepluog .... Edefors Öfver-Torneå . . Jokkmock . . . Gellivare . . . . Muonionalusta Jukkasjärvi . . . Panakka, Jukk. . ^ Under vintern den tid, '' 8 ex. den 23. IV. ^ I början af V. Gf. \ 61° 17° 20' 1 Gf. ! 6'° 17° 10. V. Gf. '61° 20' 16° 30' 24. III. Gf. 61° 20' 16° 5. IV. Gf. 61 ° 40' 17° 20' 1. v. Gf. 61° 50' 15° 10' 15. IV. Vn. 62° lO' 17° 40' 2 Gf. 62° 10' 15° 40' 24. IV. It. 62° 10' 14° 30' 20. IV. It. 62° 10' 13° 50' 23. IV. It. 62° 20' 15° 30' 24. IV. .It- 62° 50' 15° 23. IV. It. 62° 50' 14° 20' 13. IV. Vn. 63° 16° 20' 10. IV. Jt. 65° 10' 14° 50' 5. IV. Vn. 65° 20' 17° 25. IV. Vn. 65° 30' 16° 30' 27. IV. Jt- 65° 30' 14° 22. IV. Vn. 63° 40' 16° 50' 10. IV. It. 63° .|0' 13° 10' 27. IV. Vn. 63° 50' 16° 20' 13. IV. It. 63° 30' 14° 10' 28. IV. Vb. 64° 18° 20' 24. IV. Vb. 64° 10' 17° 10' 28. lY. Vb. 64° 30' 18° 30' [22. IV. I v b. 64° 30' 18° 30' (16. IV.) 20. IV Vb. 64° 30' 16° 30' (10. V.) 18. v. Vb. 64° 50' 19° 20' (')■ IV.) 24. IV Xb. ^^5° 30' , 19° 10' 24. IV. Nb. 63° 30' 19° 10' (17- IV.) 27. IV Nb. 65° 30' i 18° 40' 25. V. Nb. 63° 40' 21° 22. V. Nb. 65° 40' 1 21° 3. IV. Nb. 6)° 40' 21° (7. IV.) 20. IV. Nb. 65° 50' 22" 10' 1. v. Nb. 65" 50' 22° 10' 24. IV. Nb. 65° 50' 21° 50' 19. IV. Nb. 66° 17° 50' 23. IV. Nb. 66° 10' 20° 50' I. \'. Nb. 66° 20' 23° 40' 3 Nb. 66° 30' 19° 50' 29. IV. Nb. 67° 40' 20° 40' 10. v. Nb. 67° 50' 23° 30' (27. IV.) 3. v. Nb. 67° 50' 20° 30' ]0. v. Nb. 67° 50' 20° 30' (20. v.) 25. v. hafvet e j varit isbe lagdt. TILL KÄNXEDOMRX OM GRÄSANDENS ANAS BOSGHAS L. 1 ^^ ITNINGAR !(.)(.) Tab. II. Anas bocluis L. flyttningsdata 191 J. (Abzng.) Ort lan : liortllvitnin" Jukkasjiirvi : Nb. Muonionaliista » Fanakka, Jukk » Gellivarc 1 » Bonas, (lellivarc .... » Hakkasbyn » AUavaara, Gell , » Vanhatalo, Hakkb. ... I « Skröfvens bv, Gcll. . . . | » Arjepluog , » Arvidsjaur i >> Abborrtrask, Arvj. . . . i » Avaviken, Arvj Rautajärvi, Ö-Torneå . Strömsdal, Älfsby . . . Uddträsk, Älfsbv . . . Wilhelmina ! Vb. Yttre Rissjö, Asele . . Lillögda by, Asele . . Dorotea Fredrika » Gäddtrusk, Lvckscle . . ' » Norsjö » Bastuträsk, Xsjö S;a ... » By, Edsele \'norrl Hotagen Jtl. Kall ' , ' » Söre, Lit I » Refsund ' » Hede Glöte, Linseli » Tallbacka, Ramsjö . . . Gfl. Ramsjö I » Kårböle by Arno Regnsjö Altta Wika Kpb. Säter » Frötuna, Rasbo . ... Ups. Björns tvr » ' Senare hälften af IX. nch burjan af X. * Slutet af IX. En Ofvervintrade, ovanligt. '■' Slutet af X. 2. IX. 5. IX. 20. IX. 10. IX. 12. IX. 12. IX. 20 — 2). IX. 14. IX. 12. IX, 31. IX. 4. IX. 19. IX. 22. IX. 5.x. I. X. 18. IX. 30. VIII. 13. X. 12. X. I. IX. 29. IX. 29. IX. 2V XI. II. X. 23. IX. 28. X. 50. X.— 4. XI 27. IX. 15. XI. 23. X. 25. IX. 8. X. 30. X. 10. X. X. 50. X. 6. XI. C). FAUNA OCH FLORA Oi-t Län Borrflyttning 25. XI. 1 q. IX. 20. XII. 2. XI. 3 C). I. XI. 2. XII. 4 c:a I. X. 15. XI.^ I). XII. 6 I. X. 4. XII. 0. Sjöås, Lunda | Sthlm. Grönskärs fyr ' » Hammarby, Nora .... Öb. Lekvattnet I Vrm. Alster ! » Ljung I Ög. Borensberg Arkö fyr Stjärnorp Kalmar , Kl. Bäckebo ' » Ljungby Kb. Alfvesta » Tutaryd I » Tammarps flvgsand.sfalt . Hall. Torpa » Valiåsen, \'oxtoip ... » Kopparmöllan ; Kr. Öfverviiitring. Den nordligast belägna ort, från hvilken öfvervintring om- förmäles, är Rautajärvi i Öfver-Torned (66° 20' n. br. 23° 30' ö. gr.). Härifrån upplyses, att ett exemplar öfvervintrade, en ovanlig företeelse. Därnäst komma ett par uppgifter på 62° 10' n. br. från Jämtland. I Glöte, Linsell, öfvervintrade 5 ex. Denna företeelse är där flera ggr. iakttagen i vattendrag, som under vintern gå öppna bitvis. I Ytterhogdal iakttogs 1 ex. i en större källbäck [under vintern 1912]. Någon dag i februari månad hittades den död i bäcken i mycket magert tillstånd. På omkring 61° n. br. är gräsanden iakttagen öfvervintrande vid kusten. Vid Storjiingfriins fyr visar den sig den tid, då hafvet ej är isbelagdt, vid Björns fyr åter finnas små skaror vintern öfver, då hafvet här är öppet hela vintern. Vända vi ^ När isen går upp i skärgården. - Se tab. I. •'' Se tab. I. * Enstaka öfvervintra. ■'' Kan öfvervintra. " Se tab. I. TILL KÄNNEDOMEN OM GRÄSANDENS — ANAS BOSCHAS L. FLVTTNLNGAK 201 ■« G o: ^ X o^ '=/3 ■§ c; O» X B 2 00 00 f^ C O c*^ t^ o CO ^ „ f/^ rr^ fr\ cr^ fs ri ri i^ ^ e ri c/5 Tf t— ^ >éi S ro N rl t^ 1 d i O '^ i-( »-« M t^ 1 d 1 „ H, M tv 1 a T-( --- O 7 ■^ -" " '^ -* CO O' 1 ~ "- rr\ t-H ^ rl ^ ^ o vO_ > 1 O rrv ro r-H t-H r^ fS O )_« M rl r>; 1 -' "T \r> 1 rl ly^ ~ rl Cl »O -' ■* eo ON s J, - M rl " cs ■Hi " " -rt i^> •"I in 7 -^ O ^ rl " O rr^ " O rl [--. o 7 rr\ I>- ^ vO O M i-/-\ sO rH r*-s >e ^ ^ fv-\ ^ CO •«* 1—1 CO tH 1—1 1 fr\ r-\ xy^ r<^ OI N Cl rrN rl -^■ 00 ^ ri xT JS ri «» ^ 1 vO -' " r-l O o^ o '"^ •-• o 7 iy\ !>• ri ^r^ " ri O ri r^ (N ^-< 1—1 7 rl M -t ■- " '-' •;Z -^ 1 c-) ►-t •-H c-1 vO ^ M „ 77 "77 rr\ '-" 1 — ^ 1 o 0^ 1 K-, •-. tn 1 o" •* ^ 1 1 <"' a r^ -1- i^\ \D r^ CO 0\ 3 >~-i ri 1 - a O o C O O O c 1— • f^i ■—i r'^ a^ ,_o c On os Gn Gn C^ C?s a^ CN G^ cr o « o- <: ■"■ ^ ^ ^ "^ ■^ ■^ "^ ■^ "■ o^ X) KS H ' S3ta > ' 1 snmaa^sod ir. : saia S t snuiud » 1 Buiuins -T 1 i "^ •— t ^^- -25 26- — ^ '"' ri o 1 •* n rt 1—1 t "^ I—" o 1 '^ VO ' \o > 7 ^ o f^. %o I ^ CO 1 1 O ■HH »1 o 1 1 .r-, SO 1 "^ j < m 7 ^ 1>- 1-1 ! T 1 -r ^ vO ^i -xt- oo 1 ,_, i 7 :den fromme» expedierat kaninen. Nu förvisades han ur barn- kammaren, där de öfriga fortfarande lefva i lugn och ro. Egen- domligt nog har fjällräfven därinne redan blifvit hvithårig, me- dan hans syskon ännu äro mycket mörka i pälsen, och föräld- rarna fortfarande ha sommardräkten. AI ar i k Behm. Fågelskydd vid Statens järnvägar- l^let skall säkert i hög grad glädja alla natur- vänner i vårt land att erfara, att Kgl. Järnvägs- 1^ styrelsen beslutit vidtaga åtgärder för att be- fordra de insektätande fåglarnes och därmed också vår faunas sångkonstnärers trefnad och !^^^^^^:t^r=?^^^^ skydd inom de områden, som tillhöra Statens järnvägar. Utan tvifvel kan genom litet arbete och omtanke mycket göras i åsyftade riktning. Då det ju knappt finnes några varelser, som så mycket som fåglarne gifva lif åt om- gifningen och så med sång och kvitter fröjda människors sin- nen, skola de nu planlagda och igångsatta åtgärderna säker- ligen blifva en glädjekälla för många och därjämte af ej ringa nytta. Detta Kgl Styrelsens vackra syfte, som är värdt det var- maste erkännande, framgår af de båda följande cirkulärskrif- velserna, af hvilka den första är ställd till Distriktsförvaltnin- garne och den andra ingår i >Kgl. Järnvägsstyrelsens Medde- lande till personalen vid Statens järnvägar» N:o 1 för 1914. »Kungl. ]ärn\ägsstyrelsen, som anser att det ur många syn- jiunkter vore önskvärdt om i planteringarne kring statens järnvägars stationshus och bostadsbyggnader kunde beredas skydd och om- vårdnad för säng- och insektätande småfåglar, så att inom dessa planteringar till trefnad oeh n\tta kunde frambringas ett rikare fågellif, vill för att vinna detta mål härigenom hafva anmodat Eder att efter hand i planteringarna i fråga låta uppsätta lämpliga fågel- holkar samt att i ötVigt vidtaga sådana anordningar, som kunna vara erforderliga för att göra jilanteringarna lämjiliga för och om- tyckta af småfåglarna. 1 Agi-:lskvi)I) vid staticns jäkwäoak 229 De åtgärder och anordningar, som för vinnande af detta mål l)öra konnna till utförande, framgå dels af l)ifogade afskrifter af bref från ])rofessor A. J. K. I.önnherg och intendenten A. Behm af res])eklive den 1 och 6 dennes, dels af bifogade handledning i ämnet »Praktischer Vogelschutz» af doktor W. Eckardt. En efter sakkunnig anvisning tillverkad å Skansens Zoologiska trädgård med framgång använd lågelholk öfversändes samtidigt härmed. Kostnaden för fågelholkarna och lör öfriga of\an berörda anordningar skall bestridas af underhällsmedel och redovisas ä litt. B 4 a 4. Stockholm den 19 mars 1914. Kungl. larn vä gssl yreisen. JJjaliii. Li. .Ibcig. ' Bestyrkes ä tjänstens vägnar: Sigi^^c Renhorg. » ;>Planteringsanläggningarna vid Statens järnvägaromkring stations- liusbyggnader och boställshus m. ti. platser äro afsedda icke blott att tjäna praktiska syften utan äf\en att skänka trefnad åt den trafike- lande allmänheten och åt den personal, som där har sina bostäder. Behaget och trefnaden af dessa planteringar skulle gifvetvis ytterligare ökas, om desamma kunde göras till l)oplatser och tillhåll lör sång- och insektätande småfåglar. Genom att i planteringarna gifva dessa fåglar nödig omvårdnad och skydd skulle vidare stor nytta kunna vinnas därigenom, att de skadliga insekterna, som utgöra dessa småfåglars hufvudsakliga föda, skulle förminskas. Då medelst relativt enkla och billiga anordningar, såsom up])- sättande af fågelholkar, bildandet af busksnår m. m., det är möjligt att göra planteringarna omtyckta af och lämpliga för småfåglarna, har Kungl. Styrelsen ansett att dylika åtgärder i möjligaste mån skola vidtagas. Genom banafdelningens försorg komma sålunda att i planteringarna uppsättas fågelholkar, hvarjämte vid nyanlägg- ningar af planteringar eller vid omläggmng af äldre sådana hänsyn kommer att tagas till att planteringarna hlifva lämpliga såsom skydd och såsom häckplatser för småfåglarna. Kungl. Styrelsen uttalar sin förväntan att personalen, i mån af hvad på densamma beror, låter .sig angeläget vara att gifva den hjälp och det förstiiende i denna sak, som för vinnande af det önskade målet torde vara af största betvdelse.» Smärre meddelanden. Fågelnotiser från Motala. Knölsvanen synes nu blifvit bofast i Boren; bevisligen i par häckat i är ä samma plats som förut under senare åren; kullen i är 8 ;igg och resultatet 8 ungar. Kungsfiskaren äfven i år iakttagen \id Motala ström, samma lokal som förut; Scäkerligen har den i är häckat därstädes. Samme sagesman, som nu under några är iakttagit den har berättat, att han under eftersommaren observerat en familj bestående af de båda gamla jämte 4 ungar. En gammal f. d. Motalabo, mycket intresserad fågelvän och god iakttagare, som jag i år haft nöjet sammanträffa med, berättade, att han under sina pojkår omkring är 1856 iakttog kungsfiskaren vid en å härstädes. Ett i)ar andra rara fynd hade han äfven att anteckna från denna tid, nämligen blåkråkan (visserligen då väl ej så sällsynt) samt sommargylling. Riktigheten af detta senare fynd hade han till- fälle säkert konstatera, dä han senare vid besök i Riksmuseet ge- nast igenkände fågeln i fråga. Fynd af blåhake i potatisåker under höstflyttning är ju mindre anmärkningsvärdt. Då i)ersonen i fråga besitter ett ovanligt godt minne och har allt för stort intresse för att vilja vilseleda, har jag ingen som helst orsak att l)etvifla riktigheten af hans iakttagelser. Bland fynd från Vättern i år är att anteckna tordniule ^U. Det har förefallit mig, som hade ladusvalan i år hos oss före- kommit särdeles talrikt; om så har varit, kan det ju kanske tyda ]-)ä en lokal tilldragelse. Till sist en liten familjeidyll från Vättern. Ägaren till en pä viken förlagd segelbåt observerade under för- sommaren, att, hvarje gäng han kom ut till båten, där i regel uppe- höll sig ett ärlepar. Efter några dagar fann han oförmodadt på en undangömd plats i båten ett litet fågelbo med ägg och förstod då sammanhanget. Med största omsorg vårdade han sig om boet och kände ofta lite förebråelse, då han for ut på sina segelturer, enär ärlan aldrig följde med annat än ett helt kort stycke på väg. Efter en tid blefvo där ungar i boet, och nu fingo båtägaren och hans segelkamrater öfver- taga föräldrabestyret under sina segelturer, hvilka ofta drogo ut halfva dåsar och mer till: vid hemkomsten kommo ariorna alltid ' SMÄRRE MF.DDELANDEN 23 1 båten till mötes, och sedan ankaret var fälldt och seglarne lämnat båten, vidtog föräldrarnas vård om sina små. Allt nog — båtäga- ren hade slutligen glädjen se alla sina skyddslingar väluppfostrade lämna hemmet och bege sig ut i världen. Ifj. Flodin. Om hägerbona i Skåne. En liten supplerande notis till min artikel om hägersamhällena mä kanske tillåtas mig, oaktadt den kommer något post festum. Det är ett tillägg af visst intresse i C. A. Westerlunds, Skandina- viska fåglarnes fortplantningshistoria, Tillägg II af C. A. Wester- LUND och O. Ottosson, som förut undgått min uppmärksamhet, med en autoptisk uppgift om ett flertal skånska hägerbons sammansättning. Notisen lyder: »I ett större antal bon, som hr Bo Strömer undersökt i Skåne . . . , ha aldrig funnits någon l)ale af hår, säf, ull o. dyl., utan har denna endast utgjorts af sammanflätade tunna björkkvistar. Äggen oftast 5, ibland 4.» S. Nilsson uj^pgifver äggens antal till 3 — 4 och Kolthoff och Jägerskiöld antalet till 3 — 5 eller stundom 6. De i de svenska faunorna förefintliga uppgifterna om boets uttapet- sering äro kanske uteslutande hämtade ur utländska arbeten. Ofta råder som bekant stor omväxling vid fågelarternas bobyggnad, så att det lönar sig att närmare undersöka de särskilda fallen.' 7. E-n. Snöskata, som förirrat sig till Spetsbergen. Hr H. L. Norberg har till Professor A. G. Nathorst insändt en till mumie hoptorkad snöskata, Turdtis pilaris, funnen ])å Si:)ets- bergen. Det meddelas vidare om fågeln, att den i november förra året (1913) kommit till Camp Miller, Belsund, och hållit sig där en tid bortåt. De två engelsmän, som bodde där, trodde, att det var en »stare». Hr Norberg lät leta kring husen och fann den död mellan ett par lådor, dit den väl i utmattadt tillstånd tagit sin tillflykt, och tog den tillvara. Vid uppvisandet af fågeln för kon- servator Sparre-Schneider i Tromsö fick han sedan riktigt besked om arten. Exemj^laret förvaras nu i Riksmuseum. Att döma efter den (visserligen nedsolkade, men dock äfven i sig själf) mörka dräk- ten är det sannolikt en ung fågel för året, som kommit på villo- vägar. Rödvingetrastar ha på liknande sätt ett par gånger tillvarata- gits på Spetsbergen (ett fynd har förut omtalats i denna tidskrift för 1913, p. 289), äfvenledes har snöskatan förut varit iakttagen där, såsom omtalats i denna tidskrift för 1909 p. 47. Den sista vandringsdufvan. Det senast hitkomna häftet af den amerikanska tidskriften »Bird- I^ore» bringar meddelandet, att »Martha» den sista vandringsdufvan ' En sådan undersökning får dock gifvetvis ej företagas, livarest häger- kolonien är fridlyst, utan särskildt tillstånd. Red. 232 SMÄRRE MEDDELANDEN ' dött i Cincinnati zoologiska trädgård den i sept. 19 14. Den var tödd i fångenskap för 2g år sedan. Detta var alltså den sista af sin ätt, en ätt, som en gång fanns utbredd öfver Nord Amerika från Atlanten till Klippbergen (ja, stun- dom kommo exemplar ända till västkuststaterna). Ännu för en mansålder sedan fanns den i millioner. 1908 i sept. dödades det sista vilda exemplaret vid Detroit i Michigan. Sedan dess har ett pris af 5,000 dollars varit utlofvadt åt den, som kunde lämna med- delande om ett enda häckande par af denna art, för att detta måtte skyddas. Men det var för sent. Denna dufvas öde lämnar ett slående bevis för den brottsligt tanklösa förödelse, som människan så ofta åstadkommer i naturen. Må man blott besinna, att t. ex. från staden Hartford i Michigan skickades år 1869 ej mindre än 11,880,000 dylika dufvor. Det måste ju taga slut på de största tillgångar, da en sådan misshushållning tillätes. Skyddslagstiftningen ingrep öfverallt för sent! Dufvorna nedskötos, fångades i nät, ung- arna ihjälslogos med påkar — och slutligen var arten utrotad i den ena staten efter den andra. De förvildade kaninerna utbreda sig. Från AUmundsryds socken i Kronobergs län har till Riksmu- seum insändts ett skinn jämte skalle af en kanin. Där ha nämli- gen kaniner börjat uppträda under de senaste åren. D:r Ingolf Lönnberg håller för troligt, att de följt Mörrums ådal uppåt från Blekinge. För 6 — 8 år sedan lära de varit brokiga, men nu sägas endast gra, \ildtfärgade finnas. Denna utbredning af kaninerna kan mångenstädes orsaka stor skada och förargelse. På grund häraf bör man ingenstädes utsläppa kaniner i okontrollerad frihet, och bäst vore utan tvifvel, om dylikt förbjödes och kraftigt vite uttästes för öfverträdelse. Järnsparfvens och brockfågelns utbredning. Under försommaren i år hörde jag ofta järnsparfvens sång i den högländta skogsbygden mellan Borås och Ulricehamn. Det var vanligen vid uthuggningar med återväxande unggranar, som jag iakttog honom. På ett ställe påträffade jag ock hans bo med 6 ägg. Tyder detta månne på att järnsparfven skulle vara mera allmän i Sydsveriges skogsbygd, än man hittills ansett vara fallet? I samma trakt hörde jag äfven brockfågeln under häcktiden i år. Nitta den 25 okt. 19 14. Karl Kloo. Anmärkningsvärd förekomst af Epipogum apliyllum. Vid Hälleän i Brunflo s:n, Jämtland (på silur), förekom denna, eljest sparsamt uppträdande, orchidé så talrikt sommaren 19 13, att den kunde räknas i hundratals exemplar. Växtlokalen ^•ar försum- pad barrskog. A. Sörliu. S.MÄRRK MEDDKI, ANDEN 233 En ståtlig björk. 1 en ängsbacke vid gamla tegelbruket i Gusum, Östergötland, står en björk, som vid brösthöjd mäter öfver 3 m. i omkrets; ett mått, som är ganska oxanligt för detta trädslag. Vid en bergrot, ej långt härifrän, står en trädartad hassel likaså af betydande dimensioner. Den håller vid brösthöjd 35 cm. i dia- meter och är hög och yfvig i förhållande härtill. A. Sörlw. Ilvithrokiga fa.sancr. Från lieckershofs gods i Södermanland har godsägare O. \ on Arnold till Riksmuseum insändt en fasan i en ganska intressant dräkt. Den är nämligen starkt hvitbrokig öfver hela ryggen, och hufvudet samt halsens öfre del äro alldeles hvita blott med några fä gröna fjädrar i nacken. Några dagar senare meddelades i bref, att på samma plats skjutits ytterligare en alldeles likadan fasantupp samt en annan, som hade en del hvita fjädrar på vingarne. Fa- sanerna härstamma från fasaner, som införts från Holland och u])])- gifvits vara af mongoliskt iirsjjrung. Den till Riksmuseum insända tuppen företedde dock ej några rastecken utmärkande för den mongo- liska fasanen. Sålunda saknas t. e.\. den för mongolicus utmär- kande hvita halsringen, de små vingtäckarna voro ej heller så hvita som hos denna. Af intresse är emellertid det samtidiga uppträdan- det af flera albinistiska exemplar på samma plats. Sannolikt här- stamma alla från samma kull. Varieteter af gräsand. I midten af augusti sköts i en vik af saltsjön \id Forsmark i Uppland af Ingenjör Axel Olofsson en märklig varietet af gräsand. Det var en drake i sommardräkt, men med hvit buk och strupe samt med på det hela taget ganska blek dräkt. Exemplaret skänktes godhetsfullt till Riksmuseum. I oktober sköt Kammarherre L. Reuterskiöld i Hosjön i Up- land en gräsanddrake i öfvergångsdräkt, med hufvudet redan nästan utfärgadt, men med hvit buk och i öfrigt ganska lik den föregående. Båda äro sannolikt produkter af en vild gräsandhonas förbindelse med en tam ankbonde. Från den senare har då det hvita i dräk- ten ärfts. Fynd af klunipHsk i Holuislän. I midten af augusti i år fanns i inre delen af Gullmarsfjorden vid Gullmarsberg en ilandtlutcn klumpfisk, Orf/iagorisa/s moln. Den mätte mellan rygg- och analfenorna omkring 70 cm. Då den emel- lertid var stadd i förruttnelse, kunde den ej tillvaratagas. C 'ar I H oblid a hl. 234 SMÄRRE MEDDELANDEN Fyrarne och flyttfåglarne. Eland de otaliga faror, som hota fåglarne under deras flyttnin- gar, utgöra fyrarne en af de mera allvarliga. Ett slående exempel härpå lämnas af fyrmästaren Axel Lindberg vid Pater Nosters fyr- j)Iats, som i bref till Riksmuseum meddelar, att på morgonen den 1 8 sept. i år öfver loo fåglar träffades döda nedanför fyren. En- ligt insända prof funnos bland dessa bl. a. trädgårdssångare, löf- sångare, buskskvätta, stenskvätta, svart och hvit flugsnappare, träd- piplärka, enkelbeckasin och vattenrall. Tio dagar senare kommo prof på svarthätta, säfsparf, ljungpipare och kärrsnäppa. Från Söderarms fyr omtalar hr E. Malmljerg, att den i6 och I 7 okt. skaror af kungsfågel samt bergfink och rödhake flögo mot fyren, hvarvid en del omkommo. Från Fårö fyrplats meddelar hr Nils Sandelin, att natten mel- lan den 2o och 21 okt., förutom 2 gräsänder, flera starar, sång- trastar, rödvingar, snöskator, rödhakar och sånglärkor störtat. Ett par nätter senare föllo (enl. till Riksmuseum insända exemplar) en ung vigghona, en enkel och 2 halfenkla beckasiner, flera sånglärkor och gråsiskor. Vid en del tyska och engelska fyrar har man sökt vidtaga åt- gärder till flyttfåglarnes skyddande och för att förebygga deras för- olyckande vid fyrarne. Det skulle ^ ara önskvärdt om något dylikt äfven skulle kunna göras här i landet på de för fåglarne mest ödes- digra platserna. Cygniis bewicki skjuten vid Öland. Ett exemplar af mindre sångsvanen (Cygnus bewicki Y.arr.) sköts den 24 okt. i år vid Ottenby på Öland af hr Bengt Berg, som godhetsfullt öfverlemnat exemplaret till Riksmuseum. Hr Berg meddelar, att han gått ut på ett grund utanför schäferiängen för att vänta på sjöfågel. Där kom nu norrifrån en flock på 8 svanar, alla gamla. När de kommit inom håll, tyckte sig hr Berg finna, att en fågel, som var nära, föreföll mindre än de andra. Han sköt denna med första skottet. I hastigheten observerade han ej så noga de öfriga, men sedan ville han erinra sig, att ännu en fågel var mindre än de andra. Sannolikt var det ett par. Emellertid Aar hr Berg ej förvissad om, att han skjutit en C. bewicki förr än han gick för att taga upp den först skjutna svanen, då ju det gulas ringa utsträckning vid näbbens bas, ej nående fram till näsbor- rarne, öfvertygade honom om sakförhållandet. Med anledning häraf framkastar han som en förmodan, att den mindre sångsvanen (C. bewiclzi) möjligen ej är sä sällsynt här under flyttningen, som nian tror, utan förbises af jägarne, då den kommer i flock med den vanliga sångsvanen (C. imisiciis). Man vill naturligtvis ej skjuta ])ä den »mindre och sämre fågeln >\ 235 Litteratur. Ivar Tuägärdh: Sveriges skogsiiisekfer. Stockholm, Hugo Gebers förlag (27g sid., 1,36 textfig. och 16 planscher). I ett land såsom Sverige med relati\t liten befolkning är det ej sällan svårt att erhålla facklitteratur, som direkt hänför sig till de mhemska förhållandena, emedan läsekretsen ofta ej är stor nog för att kunna fä sitt behof tillgodosedt. I föreliggande fall torde \i\\ dock detta ej äga tillämi)ning. Skogarna spela för Sveriges ekonomi en så ofantligt stor roll, och själffallet äro därför en mängd personer intresserade af deras värd. Det måste därför synas rätt egendomligt, att vi fått vänta nästan ett hälft sekel på ett nytt ar- bete i skogsentomologi. Men å andra sidan är det ju nu glädjande att i populär form få ett arbete af en fackman, som ägnat omfat- tande vetenskapliga studier ät denna \ etenskapsgren. Vårt utrymme tillåter ej en närmare redogörelse för bokens innehåll, utan kunna vi endast lämna en antydning därom. Efter en allmän skildring af insekternas byggnad, deras fortplantning och utveckling m. m. redogör förf. för insekternas förhållande till skogen. Därefter om- talas i kapitel efter kapitel de insekter, som äro af betydelse för de svenska skogarne och dessas produkter, sålunda ej blott de skad- liga insekterna, utan äfven de, som äro dessas fiender. Förf. börjar med skalbaggarne, därpå följa fjärilar, steklar, tvåvingar, skinnbag- gar och nätvingar. Inom hvarje grupp omtalas de viktigaste och vanligaste arterna och redogöres för deras biologi. Af mycket stort värde äro de synnerligen talrika och instruktiva bilder, som förf. själf till allra största delen åstadkommit på fotografisk väg. Ett särskildt kapitel ägnas åt de gallbildande insekterna och k\ alsterdjuren. Skadeinsekternas bekämpande och medlen därför framhålles dels under de särskilda arterna, dels gifvas allmänna syn- l)unkter därför i ett särskildt kapitel i slutet. Till sist har förf. gifvit en rad af bestämningstabeller ordnade efter de olika trädsla- gen och de delar af dem, som äro föremål för insektsangrepp. Med tillhjälp häraf torde man kunna, då man märker insektskada pä skogsträd, identifiera skadegöraren. Detta är naturligtvis det första steget till ett verksamt bekämpande. Utan tvifvel komma särskildt de för skogsskötseln intresserade att med glädje begagna sig af de värdefulla meddelanden, som lämnas i denna ])ok, men äfven för många andra, som hysa intresse för biologi i allmänhet, innehåller den mvcket läsvärdt. E. L. Danmarks fauna: 15 C. V. Otterström. Fisk. II. Elödfinnefisk. Gads forlag, Köbenhavn (351 sid.). Under sommarens lopp har ännu en del af den förtjänstfulla ])ublikationsserie, som upprepade gånger omnämnts i denna tidskrift, utkommit. Denna gång är det de mjukfeniga fiskarne, som skildras, i det att såväl »Afiacaiif/iini'* som »P/iysosfomi» sammanslås under detta begrepp, hvarvid båda grupperna tagas efter sin äldre mera omfattande betydelse. Föreliggande volym är uppställd efter unge- 236 FAUXA OCH FLORA tur samma plan som föregående af samma serie med bestämnings- taljeller för familjer, släkten och arter. Beskrifningarne äro nog- granna och en liten bild efter olika källor lämnas för hvarje art. Därjämte omtalas de olika fiskarternas utbredning, förekomst, lef- nadssätt, fortplantning o. s. v. Dä det är fråga om ekonomiskt viktiga arter skildras äfven fångsten och dess afkastning i Danmark. At de mera biologiskt och ekonomiskt intressanta fiskarne, såsom t. ex. lax, sill och ål, ägnas ganska stort utrymme och en noggrann redogörelse för deras lifshistoria gifves. Tack vare det mycket täta trycket kan ock en hel del få plats på sidorna, och en stor mängd värdefulla uppgifter äro sammanförda inom ett jämförelsevis litet utrymme. Man får sålunda bl. a. äfven reda pä resultaten af de senare årens hafsfiskeundersökningar, i hvilka Danmark på ett sä hedrande sätt deltagit. Då förf. stundom \idrör svenska förhållanden, kan det ju hända någon gång, att hans uppgifter behöfva någon modifikation. Så t. ex. säger förf., att harren alldeles saknas i sydligaste Sverige, men den finnes ju som bekant i Lagan förutom i Vättern och Mo- tala ström. Äfvenledes synes det vara honom obekant, att samma fisk finnes längs hela kusten från Gestrikland och norrut. Tobi^^en går långt norr om x\land i Bottenhafvet. Hvad den af förf. nytt- jade nomenklaturen angår, skulle äfven kunna anmärkas, att han ej konsekvent tillämpar juioritetsreglerna, och stundom ser man pr?e- linneanska auktorer citerade för de använda namnen, hvilket väl knappast öfverensstämmer med gängse bruk. Trots dessa små an- märkningar är den ifrågavarande boken en värdefull länk i den serie den tillhör. E. L. Ai.B. Tullgren: Vara suyltgäskr inomhus ocli i ladugården bland insekter och spindeldjur. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. (297 sid-, iSo textfig.) Få dagar efter sedan vår litteratur riktats med den nyssomnämnda boken i skogsentomologi utkom äfven ofvanstående arbete, som likaledes utgör ett välkommet och intressant tillägg till vårt popu- lärvetenskapliga bibliotek. Professor Tullgren lämnar oss därmed en hel del värdefulla u])plysningar om »de insekter och spindeldjur, som förekomma inomhus och där göra skada på våra döda ägo- delar» samt om dem, som på ett eller annat sätt attackera oss själfva eller våra husdjur». Det är ju inga sympatiska djur, som man sålunda får göra bekantskap med, kakerlackor, löss af olika slag, anger, viflar, mött, mal o. s. v., men då dessa mångenstädes utgöra ett plågoris, är det af vikt att lära sig att känna igen dem och att få reda på deras lifshistoria, för att man sedan skall kunna verksamt bekämpa dem eller helst alldeles utrota dem. Igenkän- nandet befordras både genom de beskrifningar, som lämnas, och tillika genom de talrika bilder, som förf. själf skaffat på fotografisk väg. Det är dock svårt att på dylikt sätt få riktigt skarpa och tydliga bilder af vissa insekter, och en del skulle nog kunna ha önskats skarpare. Ännu ett par smärre anmärkningar torde böra göras. Den ena af dessa gäller Cephenoinxia tronipe, som förf. kal- LriTKRATUR 237 lar renflugan, dock torde nosbromsen förut vara användt som svenskt namn. Detta är dock en bisak, men förf. säger om den (p. 190): »Äggläggningsmetoden synes ännu vara obekant». Nu är emellertid denna art \ivipar och lägger ej ägg, utan framföder smä lefvande larver och enligt lappars samstämmiga utsago sker detta så. att tlugan Hyger framför renarnes näsborrar och »sprutar^ in larven i dessa. — En annan anmärkning gäller det namn, som förf gifvit den orientaliska kakerlackan (Periplaiicta oricntalis L.) nämligen »torraka»(-n) pl. torrakor . Sannolikt är detta en för- vridning af det ryska namnet för kakerlacka, som införts i Finlands- s\enskan, nämligen >;tarakan», pl. »tarakaner». Detta namn låter ju väl använda sig för kakerlackor, om man så vill, men torraka har redan en helt annan betydelse i vårt språk, nämligen ett torrt träd i skogen. Dessa små anmärkningar kunna ju do( k ej förringa den ifråga- varande bokens värde. Den bör säkerh'gen finna många intres- serade läsare och mången torde äfven \ ara tacksam för de råd, som gifvas rörande efterhållandet af ovälkomna och obehagliga snylt- gäster. Vi skulle också kunna afsluta denna lilla anmälan med att omtahi ytterligare ett ej omnämndt, men i lämpliga fall ej förakt- ligt skycldsmedel mot mal, nämligen vanligt koksalt. E. L. Brehms Ticrlcbeii, Die Säiigeiicrc Bd. II. Nagciiere \on Lud\-. Hkck, Robbeu von M.ax Hilzheimer. Leipzig, Bibliogra{)h. Institut 1914 (654 sid., 15 ftirgtaflor, 4 planscher i svart samt 94 fotogr. bilder pä planscher förutom 30 textbilder). Sedan någon tid föreligger ånyo ett band af detta berömda verk. Denna gäng har arbetet fördelats så, att Prof. Hf.ck l)ear- betat gnagarne, som upptaga arbetets största del (576 sid.), under det att Dr. Hilzheimer fittt själhundarne på sin lott. I populär skrift torde aldrig gnagarnes ordning fått sig tillmätt ett så stort utrvmme, men om man tänker på denna däggdjursgrupps kolossala formrikedom och äfvenledes på dithörande arters stora ekonomiska betydelse både i godt och ondt, så bör ju detta ej väcka någon undran. Äfvenledes bör man komma ihåg gnagarnes ofantligt mångsidiga tillpassning till olika biologiska förhållanden. Vi träfta ju gnagare på den arktiska tundran, som större delen af året är frusen och täckt med snö likaväl som i tropikernas solglödgade och nästan vegetationslösa öknar. Gnagare finnas, som äro hemma så- väl i trädens kronor som under jorden eller i vattnet. Och öfver- allt visa de en mångsidig utbildning och ett tillvaratagande af exi- stensvillkoren som knappt någon annan däggdjursgrupp. Från män- niskans ståndpunkt äro tyvärr de flesta gnagare skadedjur af vida allvarligare slag än t. ex. rofdjuren. Öfverallt, där åkerbruk drif- ves, tages en betydande tull af råttor, sorkar, hamstrar, sislar, jord- ekorrar, gopherrättor, piggsvin, kaniner m. ti. Ja, vi veta ju, att vissa gnagare kunna föröda hela landsdelar och göra dem i det närmaste obeboeliga. En del gnagare såsom t. ex. harar utgöra mångenstädes ett skattadt villebråd, men äfven de kunna urarta 238 FAUNA OCH FLORA till svåra skadedjur, där de bli för talrika. Pälsverksdjur af stort värde äro t. ex. chinchilla, bäfver, flera ekorrdjur, bisamråtta ni. ti. De båda förstnämnda äro ju rent af hotade till sin existens på grund af sin fina päls. Om alla dessa förhållanden liksom om djurens lefnadssätt och utseende lämnar Prof. Heck en mängd intressanta upplysningar. Särskildt berömvärda äro de fotografiska bilderna, som i flera fall återgifva djur, som hittills icke varit afbildade. Afven färgplanscherna äro i de flesta fall vackra. Dr. HiLZHEiMERS behandling af själhundarne är mera knap]:)t till- mätt, men -ifven där lämnas skildringar af värde af de olika dju- rens förekomst och lefnadssätt m. m. Man får också veta, huru illa fångstmännen farit fram med en del värdefullare arter. Om båda afdehiingarna gäller, hvilket är naturligt nog i sådant fall som detta, där sä mycket har måst sammanföras från skilda källor, att en eller annan andrahandsberättelse skulle kunna be- höfva modifieras något. Men [ det stora hela är det ett mycket gediget verk, som föreligger i detta band. yz r Srrr/gcs iiatKV. Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1914. (246 sid., 6 försättsplanscher och talrika figurer i texten.) Svenska Naturskyddsföreningen har härmed framlagt sin 5:te årsskrift, och den har i flera afseenden utvecklats och blifvit allt mer tilltalande. Bland försättsplanscherna märkas 3 bilder från fågellifvet på Källskären tagna af Dr. P. Rosenius och »orrspel vid sjöstranden» af Hr V. Gustafson. Årsbokens redaktör Th. Hög- dahl inleder texten med en återblick öfver naturskyddsrörelsen i Sverige under de sista ro åren och finner, att allt ej är, som det borde vara i detta hänseende. Häri har han ock ovillkorligen rätt. Naturskyddsrörelsen har ej skjutit den fart i vårt land, som den förtjänar för landets egen framtids skull. I en artikel om »Natur- skydd och hembygs\ård», belyst med konkreta exempel från Bo- huslän och Roslagen, framhåller Th. Örtenblad, huru mången gång en öppen blick för naturens fägring utan ekonomisk uppoffring kan bereda glädjeämnen för hela den omgifvande Itygden. Men å an- dra sidan huru småsinthet och missriktade ekonomiska intressen kunna sköfla naturen och alstra vantrefnad. Af öfriga bidrag till års- skriften kunna omnämnas »Särö och Västerskog» af Th. Högdahl och R. Sernander, »Peljekaise nationalpark» af Einar Lönnberg, »Några fjällblommor > (med 6 vackra bilder) af Thorsten Lagerberg, »Fågellifvet på Källskären» af A. Gräslund o. s. v. Den sistnämnda artikeln är särskildt lärorik, ty den ådagalägger hvad några varm- hjärtade naturvänner lyckats åstadkomma till fågellifvets främjande. Det är ett exempel, som förtjänar att följas rundt hela vår kust! I ett kapitel med titeln »Kullaberg» skildrar redaktör Sigurd Hall- berg detta intressanta område, hvars tilltänkta försäljning förlidet år väckte så stor uppmärksamhet. Ännu flera läsvärda uppsatser och ett stort antal smärre meddelanden fylla volymen, som erhålles gratis af föreningeas medlemmar mot erläggandet af den billiga års- afgiften af 2 kr. Upprop! Hvcirt hafva de Schönbergska papperen tagit vägen? Saknas i Sv. Jägareförbundets arki\I I Tidskrift för Jägare och Naturforskare i ärg. 1832 omtalas följande: Till JägareFörbundets Arkiv har Herr Bergsrådet C. M. af Robson haft den godheten förära en fullständig samling af Hof- jägmästaren Andreas Schönbergs (\i^r////ä/u//ga ritningar och beskrif- ningar öfver de större jagter — nästan alla björn- eller elgjagter — - som han, på 1720- och 3c-talen, för Konung Fredrik I anställde. — Dessa ritningar med beskrifningar, 41 till antalet, linnas upp- tecknade på 24 särskilda taflor, hvilka, efter Schönbergs död, blefvo infattade i förgyllda ramar ^ och uppsatta till prydnad i en sal å den egendom, han i lifstiden bebodde; men under tidernas omskiften blefvo de å detta deras hedersrum icke behållne, utan slutligen år 181 2, i ett tillstånd, vittnande om största vanvärd, på en auktion försålde för en obetydlig penning. Ödet ville dock icke deras för- störing; ty de blefvo inköpta af Brukspatronen Joh. Fr. af Uhr på Kungsgärden, och sedermera öfverlemnade till Herr af Robson. Det värde dessa handlingar, författade af en man, som bland hela Svenska Jägeri Staten troligen pä sin tid var den skickligaste i sitt yrke, ofelbart ega, såsom gifvande ett åskådligt begrepp om den stora jagten i Sverige för 100 år sedan och såsom tillika inne- fattande authentiska bidrag till Konung Fredriks historia, göra dem förtjänta af att blifva offentliggjorda. I synnerhet skall jagtälskaren finna dem intressanta; och Red. ämnar därföre här meddela alla berättelserna i chronologisk ordning; beklagande blott, att den icke finner sig i tillfälle att tillika bifoga ritningarna.' — I maj 191 3 anhöll jag hos Svenska Jägareförbundets Styrelse fä på egen be- kostnad och risk utgif\'a dessa sä viktiga och intressanta dokument från vår jagts storhetstid. Sekreteraren, Ryttmästare O. v. Mentzer, då alldeles nyvald, underrättade, att de möjligen lägo på Kungl. Biblioteket dit en del Sv. Jfbts papper etc. deponerats, men att besked ej omedelbart kunde lämnas, då denna afdelning af K. Bibi. var i och för om- flyttning stängd. — Förnyande min anhållan detta år, erhöll jag till min förvåning och grämelse underrättelse, att de Schönbergska ' »En biographiea löfver Andreas Schönberg) »är skrifven af Hr Bergs Rådet af Robson framför de nu mera inbundna och väl conditionerade taflorna. ^ 240 UPPROP handlingarna totalt saknades. Genast sättande mig i förl)indelse med en del initierade personer, erhöll jag af Professor E. Lönnberg, som mycket behjärtade och beklagade detta, det rådet att försöka med ett »upprop». Alltså, ett vädjande till alla och enhvar rättsinnige, att i hän- delse nägon far spaning på dessa, omedelbart underrätta någon af nu nämnda personer eller åt undertecknad, att söka återbörda dem till Sv. Jfbt hvarifrån de aldrig bordt komma. För sakens skull, jagtlitterär, kulturhistorisk hur man vill kalla den, vågar jag äfven vädja till de större dagliga tidningarnas Redaktioner, godhetsfullt intaga detta. Lidö 6 juli K) 1 4. C. Otto G. Wihcvii. Då det utan motsägelse skulle vara af stort jakt- och kultur- historiskt intresse, om de här ofvan omtalade Schönbergska papperen kunde tillrättaskaffas, och sedan genom Hr C. Otto G. Wiboms fri- kostiga erbjudande blefve pietetsfullt reproducerade, ber jag att få uttala den förhoppningen, att detta upprop må leda till önskadt resultat. Stockholm den ^/t 19 i 4. Einar Lönnhci'}:;. Anteckningar om Frostvikens (norra Jämt land) fågelfauna från 10-årsperioden 1905 1914. Af Adolf Ilassler. fterföljande anteckningar äro grundade på egna, väl i luifviidsak riktiga iakttagelser utom i de få fall, där särskild anmärkning därom gjorts. Som bidrag till avifaunans geografi kunna de alltid försvara sin plats; äfven de — bl. a. af utrymmesskäl — fragmentariskt hållna biologiska data, som lämnas, må i sig själfva och på grund af alltför sparsamma liknande sammanställningar från andra lokaler vara af ett visst intresse. Det här afhandlade området, närmare 50 D-mil, är i sin helhet genomdraget af utlöpare från Kölen, skilda åt genom mera eller mindre kraftigt genomskurna, med nästan uteslu- tande gran och björk beväxta dalgångar, hvilkas undervege- tation inom större delen af området är ganska karg, men i silurtrakterna norrut så mycket yppigare; där lösare skiffrar med kraftig vittring härska, företer vegetationen också mera frodighet. De talrika stora vattendragen och de oräkneliga tjärnarna och »pluttarna* gifva öfverflödigt utrymme åt den i allmänhet svaga simfågelstammen, hvilken ännu trots fridlys- ning hänsynslöst utplundras af flottningsmanskapet; odlings- marken, de djupa granskogarna, björken i fjällbandet, de frodiga videsnåren, de vida ödsliga myrarna samt fjällhedarna och kalfjällsryggarna gifva hvar för sig en särskild typ åt fågel- faunan, som i stora drag sålunda blir af subalpin-alpin karaktär. Fauna och Flora 1914. Haft. 6. l6 242 FAUNA OCH FLORA Den i fråga om vissa arter vid jämförelse med äldre upp- gifter tydliga framryckningen af häckningszonen mot norr torde gälla endast eller i allt fall hufvudsakligen Frostviken, som har en ur meteorologisk synpunkt markerad särställning, i det att först nere i norra Värmland med afseende på medel- temperaturen jämförliga förhållanden råda, beroende på, att passen öfver Kölen här äro låga och afståndet till norska kusten kort, fågelvägen omkring 10 mil. Förekomsten af till- fälliga gäster där nerifrån är för den skull också vanlig: jag nämner härvid fiskmås, tretåig mås, trut, ejder, storskarf, röd- näbbad tärna. Den använda nomenklaturen är den af pcofessor Lönn- berg angifna; de citerade lokalnamnen äro ofta gemensamma med dem på norska sidan, liksom språket — Limålet — i sina hufvuddrag är gemensamt för befolkningen på ömse sidor riksgränsen. Icke alltid har jag kunnat med säkerhet konsta- tera namnets och artens samhörighet, hvarom ett frågetecken här som i öfriga fall får bära vittnesbörd. Ankomsttiden, A, angifves vanligen med två dagar, den tidigast och den senast observerade; äggläggningstiden, H, likaledes ■ — där nämligen observationen är gjord mera än en gång. Vid fynd af ungar eller rufvade ägg har tiden redu- cerats härför, hvadan siffran sålunda anger tidpunkten för full, nylagd kull. En påtaglig brist i dessa anteckningar är från- varon af tidsuppgift för höstflyttningen, men då jag endast har få, till dels osäkra anteckningar, har jag föredragit att ej alls medtaga några sådana. Det försök, som här gjorts, att med siffror antyda de olika arternas frekvens inom undersökningsområdet — från I --= allmän till V = sällsynt — har ju endast ur bekvämlig- hetssynpunkt företräde framför den vanliga användningen af adjektiv; meningen är naturligtvis ej heller att genom siffran gifva något som helst uttryck för individantalet, utan måste densamma inom hvarje större grupp få ett ensamt för denna gällande relativt värde. Ängpiplärkan har liksom stenfalken och drillsnäppan poängen I, men individantalet af de båda ANTICCKNINGAR OM KROSTVIKENS FAGELFAUNA 243 senare — dem emellan kanske ej alltför olika stort — kan naturligtvis ej räknas annat än i proccntdelar af den förras. De arter, som ej med säkerhet iakttagits under liäckningstiden eller på goda grunder ej kunnat antagas annat än mera till- fälligtvis hafva visat sig här, anföras inom parentes. Turdus musicus L, auct. II. (T. philomelos Bkehm). A. %- '75. »Nattvucku» H. "/ö— '/o. Häckar i spridda par, ej sällan inne i djupaste granskogen. Turdus iliacus L. auct. I-II. A. 7'^ — '■^7^>- »Smällertrast > H. -'Vs- — -'V^- Sällan i mindre kolonier; spridda par helst i närheten af vattendrag ända upp i öfversta buskarna af björkbältet. Bygger lika ofta på mar- ken eller i gran som i björk. Tur dus pilaris L. I. A. -V4— '75. »Gråtrast» H. Ve— 76. Mindre kolonier, helst i blandskog. Stannar delvis till fram i december. Tur dus tor q ua t US L. III. A. ^/s — ^^/s. Endast flygga ungar iakttagna från häck- ningsperioden. Enstaka par sedda eller hörda hvarje år; mycket skygg. Erithacus rubecula L. V? Tidigast hörd -^4; f. ö. observerad endast ett fåtal gånger, hufvudsakligen i Gäddedetrakten. Cyanecula suecica L. IV? H. ^7*5 ' tufkant på torr björkbacke intill fjälltjärn utan videsnår. Gifvetvis sparsam; endast i Brattlikomplexet synes han hafva säkert tillhåll. Ej iakttagen under flyttningstider. Plioenicurus phcenicurus L. II. A. '75 — ^75. ^Rödstyresparf» H. '/.-.- ^7c. Går upp i öfversta björkregionen, i ett fall djup snö på häckningsplatsen. 244 FAUNA OCH FLORA Saxicola cenanthe L. I. A. '%— ^V- H. ''/c— '%. Den senare kullen 1150 m. öfver hafvet; förekommer vanligast på de lägre fjällhedarna och — som vanligt — vid gårdarna. Pratiiicola riibetra L. II. A. '^^ jh. H. ^^/(i — ^^6. Knappt observerad utom på eller i närheten af odlingsområden. Ci?2clus c indus L. I. Stannfågel. »Fossbu», »Fosskarl», »Strömtuss». H. ''""/r,— ■^s. Saknas knappt på någon lämplig lokal; nöjer sig äfven med mindre bäckar, går dock vanligen ej öfver trädgränsen. Regiiliis regiilus L. I — IV. Knappt observerad december — mars. Full, nylagd kull ^Vc Mycket växlande till antal: 1905 allmän, 1908 sällsynt, 1914 åter allmän. Sylvia salicaria L. V? Observerad endast i södra och sydöstra delen af området, på 3 — 4 lokaler; på den ena rede från föregående år. Sylvia ciirriica (L) V. Sedan 1911 iakttagen hela våren vid Gäddede; f. ö. en- dast vid Fiskåvattnet. Bo ej funnet. PhylloscopLis trochiliis L. I. A. '/-.—"-/-o. H. '*/6— ^%. Allmänt spridd öfver hela om- rådet utom det rena kalfjället. Bo alltid utklädt med hvita ripfjädrar. (Phylloscopus coUybita L.). Ej med säkerhet iakttagen. (Acrocephalus schcenobaenus). Ej iakttagen nordligare än i Hammerdal. ANTECKNINGAR OM FROSTVIKENS EÄGELEAUNA 245 Accentor modnlaris III. A. '*/5 — %• H. Vg — 'Vg. Ena boet placerad! i ett gam- malt taltrastbo och som vanligt bestående af mossa, utklädt med riptjäder. La ni US exciibitor IV. Utom enstaka individ på våren endast flygga kullar iakt- tagna i början af juli. Miiscicapa ficediila II. A. 1^5 -/g. H. ^% — ^^G. Möjligen lika allmän som efterföljande, fast mindre observerad. Miiscicapa atricapilla I. A. ^/r,— -''/-,. »Trädsvala». H. '/o - "'%. Går upp i björk- regionen. (Aegithalos caudatus L.). Flockar iakttagna september — ^oktober. Pariis borealis Longchamps I. Stannfågel »Tji-tji-täta », »Täta» H. -"/s-^A- Säkert äfven åtskilligt tidigare kullar. (Parus cinctus Bodd). Endast enstaka individ iakttagna höstetid i sällskap med föreg. Parus cristatus IV. ^Vs rede färdigt, ännu ej ägg. Iakttagen på få ställen i enstaka exemplar eller par, ej norr om Gäddede. Parus äter L. II. Strykfågel knappt iakttagen under högvintern; ^% full kull. Parus major L. II. Stannfågel. »Köttmejs» H. '73— ^ c '"'/t nykläckt andra kull i samma rede. Nannus troglodytes L. V. Iakttagen vid Gäddede 1906 och 1914, tydligen häckande. Bo funnet vid Storjola, uppe vid gränsen till Vilhelmina. 246 FAUNA OCH FLORA Certhia familiaris L. V? Iakttagen först 1909, äfven senare år tidigast ^"/s, i Gäd- dedetrakten ^^jt, full, nylagd kull. Hirundo iirbica L. I. A. ^^5 — ^/e »Sölu» H. Senare hälften af juni. (Ägg ej samlade). I klippvägg vid Inviken. Afflyttar omkring den 25 augusti. Cfielidon rustica L. II. A. ^"/s — Ve »Saxsölu» H. = föreg. Clivicola riparia L. V? Sedan 1906 så småningom tillväxande koloni vid Gäddede, f. ö. ej observerad. Motacilla alba L. I. A. ^74— 'V4 »Ringöla» H. ^"/e— '^o. Håller sig uteslu- tande (?) till bebodda orter. Budytes flaviis Tlumbergi Billb. I. A. ^75 — % »Gulringöla» H. ^"/e — ^^/e- Samtidig med svalorna. Häckar så väl inne på de odlade markerna som på skogsmyrarna; bo en gång funnet långt upp i en björkbacke. Anthus pratensis L. 1. A. '75— -75. H. ^V 6—^/7: ingen tidigare kull bl. kanske 200 observerade, men väl senare, t. o. m. "7^. tydligtvis efter förstörd första; sådana sena kullar ej ovanliga. Variationen i äggens färg, storlek och delvis form synes n. obegränsad: grundfärgen vanligen grå i olika nyanser åt gult och blått eller brunt, n. chokolad, en enda gång ljusgrön. Yt- och skal- fläckar te sig också högst olika, så att man ej skulle kunna tro en samling af kullar tillhöra samma art. Saknas ej på någon fjällhed, sparsammare i grangränsen, saknas (?) i dal- gångarna, kvarstannar till inemot början af oktober. Aiithiis trivialis L. I. A. ngt. senare än föreg. H. tidigare. Går ej öfver grangränsen. ANTECKNMNGAR OM KKOSTVIKKNS FAGELFAUNA 247 Emberiza cltrlnella L. I. Stannfågel »Sissesit» H. ^Vö — 7''- Ersätter här gråsparfven som »husdjur». Häckar i skogskanterna. Emberiza hortulana L. V. Endast iakttagen juni 1908 vid Gäddede — längre tid — sannolikt häckande. Emberiza sc/iceniclus L. I. A. ^5— '75 »Svarthuggusparf» H. '7.;— ^"/«. I ett par fall synes hanen hafva varit rufvande, åtminstone var han ensam synlig vid boet, en gång krypande alldeles intill det- samma; då jag emellertid ej sett honom ligga i boet eller krypa direkt ur detsamma, kan jag ej bestrida riktigheten af upp- gifterna i Kolthoff och Jägerskjöld. Föredrager videsnår som häckplats, men bo har äfveii funnits i torra björkbackar, en gång i tät granbuske, ute på grenarna 1—5 meter öfver marken. Calcariiis lapponiciis (L). II. A. ^/ö — '7''- H. '7«~"^"- Enstaka eller i kolonier på 4 — 5 par på de flesta fjällhedar, såväl torra som — i regel — mera fuktiga med gräs och småbuskar, dock alltid i närheten af vatten; ej iakttagen högre än omkring 800 meter s. m. Vanligast kanske på Flat- och Gakkafjällen. Bo alltid utfod- radt med tunt lager af hvita ripfjädrar, därunder oftast renhår. Passerina nivalis (L). III. A. sista veckan af mars eller den första i april i stora svärmar, af hvilka dock endast en mindre del stannar; de här häckande kunna ej uppskattas till mera än ^U — \/.-5 i antal af föregående art. Dock iakttagen på de flesta högre fjäll, öfverallt sparsam. Full kull ''ji-, (800 meter). Loxia bifasciata L. V. Enstaka individ iakttagna här 1908; minst 2 par häckande Gäddede 1914, observerade februari — april: flygga ungar '^/4 (se Fauna och Flora 1914, h. 2). 248 FAUNA OGH FLORA Loxia ciirvirostra L. II — V. Åren 1907 — 1908 och 1913 — 1914 tämligen allmän, f. ö. sällsynt. Full kull ^''/a. »Kägelsparf» (kägla = kotte). (Pinicola enucleator L). Vintern 1908 — 09 flock på 20 — 30 individ iakttagen Gäd- dede; juli 1910 vid Sjougdnäs (Magister Arbman). Pyrrhiila pyrrhula L. II. Knappt iakttagen under högvintern; spridd i enstaka par öfver hela granskogsområdet. Kull ^Vs. Passé r domesticiis L. V. Denna art företer den egendomligheten, att den först på senaste åren invandrat till bygden, som visserligen är relativt ung, men som dock så långt tillbaka som på llOO-talet hade ej så få nybyggare. Från Gäddede antecknades enstaka (1?) par 1905. under det att arten fullständigt saknades 1906 — 1910, sistnämnda året synes en ensam hona hafva öfvervintrat; 1911 funnos 5 — 6 par och numera torde arten vara stationär. I den norrut belägna stora Jormbyn, äldre bygd än Gäddede, har gråsparfven först innevarande år visat sig, men redan gjort sig känd för befolkningen på sitt vanligen mindre ange- näma sätt. Full kull "Ve (enda anteckningen). Fringilla coelebs L. II. A. ^74— -74 »Tvint» H. 'Ve- Håller sig till de lägre de- larna af granskapen, i närheten af bebodda trakter. Fringilla montifringilla L. I. A. %— ^^5 »Sedding»(?)-Harsparf. H. ^76~'%. Det senare, säkra lokalnamnet anger fågelns ankomst- o. häck- ningstid som samtidig med härens (= barrens) lektid. Som en egendomlighet må antecknas, att hare här i stället uttalas med kort a: (härra) synes häcka lika ofta i gran som i björk. (Acanthis flavirostris L.). Iakttagen Gäddede juli(?) 07. ANTECKNINGAR OM FKOSl VIKENS FAGEI. FAUNA 249 Acanthis spinus L. III. Först de senaste åren har grönsiskan observerats något oftare, från Gäddede söder- och österut. Flygga ungar i juli. Acanthis flammea L. I. Rödnackesparf». Ankommer omkring 1 april i stora svärmar. Häcknings- tiden synes variera högst betydligt; i början af juni såväl nylagda kullar som halffärdiga bon och flygga ungar. Hvilken form af arten, som är den vanliga här, har ej undersökts. I början af den här behandlade perioden observerades i skogs- kanterna kring Gäddede ett flertal vanligen äldre reden, men senare har arten ej häckat där — antagligen beroende på »kulturens» ogynnsamma inflytelse. Häckar vanligen i björk, men flera bon hafva funnits i gran, särskildt ute på lägre, yfviga grenar. Stunuis vulgär is L. I. A. -^3 — ^\'4 »Starr» H. ""^- Samma egendomliga om- kastning i uttalet, som förut anmärkts vid pilfinken: fågeln kallas starr, gräset stär. Starens invandring hit synes hafva ägt rum först i början af detta århundrade. Nu vanlig åt- minstone till Jorm. Då arten fullständigt saknas i angränsande delar af Norge och i hela Sanddoladalen, den naturliga porten till Västerhafvet, synes antagandet om starens flyttning här- öfver vara förhastadt. G ar ruins glandarins L. III. Öfvervintrar? »Rågskrika»? H. -'^k. Liksom föregående först på senaste tid bofast här. Nu ej sällsynt i nedre delen af granskogarna långs Vattudalen, däremot ej observerad i norra delen af socknen, ofvanför Kycklingvattnet. Perisoreus infaustus L. II. »Rödtjuxa», »rödfola», »granskjör». Öfvervintrar. H. senare hälften af april nylagd kull ^'''4, -^U, -''U. Häckplats i gles, större granskog, äfven betydligt högt — 6 meter — öfver 250 FAUNA OCH FLORA marken! Bale tjockt utfodrad med fjäder. Saknas väl knappt i någon större granskog, men individantalet litet. Pica pica L. I. Öfvervintrar. »Skjör». H. % — 7'5- Corviis cornix L. I. Öfvervintrar delvis. H. Vs — -"Va. Har ökats betydligt senare åren. Corviis corax L. IV. Häckar i Fågel- och Kalberget, samt — vanligare? — i norra fjälltrakterna. (Corvus monedula L.). Könsmogen cT fälld i Gäddede ^7* 1909; ett individ syn- ligt 1910. (Corvus frugilegus). Flera år i början af snösmältningen enstaka — 3 — 4 äldre exemplar iakttagna bland kråkflockarna — , senare för- svunna, hvarifrån och hvart? (Ampelis garrulus L.). Iakttagen endast höst och förvinter, men då i stora flockar. (Eremophila alpina flava) Gmel.). Ej observerad med någon säkerhet. Alaiida arvensis L. V, Häckar nordligast i Fågelberget, 3 mil söder om Gäddede; på sistnämnda plats hörd enstaka gång vårtiden. Pic oides tridactylus L. II. »Kackspik» H. ^e (sen kull). Öfvervintrar, åtminstone delvis. Dcndrocopus major L. V. Ett exemplar öfvervintrat 1907 — 08. Årsunge fälld i sep- tember — kan med skäl anses häcka här. (Dendrocopus minor). Endast ett individ iakttaget. ANTECKNINGAR OM FROSIVIKKNS FAGELFAUNA 25 I Dryocopus martiiis L. IV. Gifvetvis mycket sparsam. Häckar säkert. (Picus canus). Aldrig iakttagen, fastän eftersökt. • (lynx torqiiilla . Observerad kortare tid i slutet af maj, åtminstone 3 år, senare ej afhörd. Ciiciilas ca?ioras L. I. Mycket allmännare än i någon annan af mig besökt del af landet. Det speciella arbetsområdet för äggläggningsbestyren synes vara förlagdt till öfversta björkregionen och början af fjällhedarna med dess massor af piplärkor. (Apus apas L.) V. Sällsynt, iakttagen under varmare perioder. Säges hafva häckat här förr. Nyctale fimerea L. II. »Kattuggla» H. '*\'3 — ^7-t- Synes hålla sig mest i skogarna nära de stora vattendragen; häckar gärna i hålkar, uthängda för stutänder. (Syrnium uralense Pallas) Iakttagen endast en gång. Syrnium lapponiciim Retz IV. Observerad på åtskilliga ställen, men sällsynt. Synes en- ligt uppgift hafva häckat här. Asio accipitrimis Pallas. V. Kull observerad i Murufjäll i augusti 1910, annars ej. Asio otus L. IV Ej nordligare än Gussvattnet: flygfärdiga ungar början af juni. Säges vara ej synnerligen sällsynt söderut längs Vat- tudalen (^"4 nylagd kull Hillsand). Bilbo bilbo L. IV. Sparsam; stadigt hemvist bl. a. vid Fiskåvattnet och Lermon. 252 FAUNA OCH FLORA Glaucidiiun passé rinum L. V. Iakttagen endast vid Gäddede, dels '7» 07 sju stycken - — - ett par veckor gamla ungar och ett rötägg — införlifvadt med samlingen — dels 1914 flygg kull på ungefär samma lokal, biand- skogshöjd med insprängda stora aspar. Bo i gammalt hack- spetthål. En af föräldrarna sågs vid ett tillfälle angripa en tretåig hackspett, sittande vid ingången till sitt egna bo, gång på gång med både syn- och hörbart resultat; någon allvarligare skada kunde det ettriga kräket dock här ej åstadkomma lika litet som på undertecknads fingrar vid undersökningen af boets innehåll. (Nyctea scandiaca L.). Uppgifves som tämligen ofta skjuten vintertid i Hartkjölen, på norska sidan, samt af lapparna som ej sällsynt i Jadnem- trakten, längst norrut. Siirnia iihila L. 111. Ej observerad vid boet, men flygga kullar såväl i norra som södra delarna af området. (Circus cyaneus L.). Hane [?] observerad Bratli i juni 1912. Falco riisticolus L. V. Af baron Klinckowström iakttagen Bratli 1908 och af mig 1910 i samma fjälltrakt. Lapparna känna >Storh vithöken» från Jadnem ■ — ■ antagligen denna art. Falco percgriniis L. IV. Häckar Fågelberget och Lermon och sannolikt flera ställen. Falco oesalon Tunst. (merillus Gerini) I. A. början af maj. H. "/e — ^'V^- Spridd öfver hela områ- det. Uppgiften, att arten ej häckar i barrträd, synes ej hålla streck; åtminstone 2 ggr. har jag sett hans bo i gran, påtag- ligen gamla bon, Astur gentills L. III. »Rypspänning»? H. ^V* — V^- Gifvetvis sparsam. ANlKCKXINCiAR OM FROSTVIKENS FAGELfAUNA 253 Accipiter nisiis L. I. H. "'^5 — "/«• Itidividantal synes närmast vara lika sten- falkens. Bofynd möjligen vanligare. Fernis apivoriis (L.). IV. Jakttagen frän Gäddede söderut; att döma af äggfynd mindre sällsynt utefter Vattudalen. H. ^''Y" 1.5/ 19/ /G. Archibuteo lagopus L. I 111. A.'yi — '/5. »Kvinhötj», »Skenvåk». H. 'Vs— 'Ve Mycket växlande frekvens. Häckar n. uteslutande i fjällbranter, en enda gång observerad i gran (gammalt hökbo?) Aqiiila chrysaetos L. V. Meddelas endast från nordöstra delen, gränstrakterna mot Västerbotten, där lapparna väl känna hans framfart bland spädkalfvarna. Ett gammalt bo förstördt där. Ej sedd af mig här, men väl på norska sidan. Pajidion lialiaétiis L. IV. »Fiskhötj'. Långt ifrån allmän, som uppgifvits, utan mycket glest spridd, men också enligt bestämda upplysningar från omdömesgilt håll bland befolkningen ansenligt minskad i antal under de sista 10 — 20 åren. Alla af mig observerade bon, de flesta gamla och obegagnade på toppen af stora (torr)tallar, med fortgående afverkning minskas tillgången på sådana > lä- genheter». H. '75—'%. (Columba palumbus). Endast ett par gånger hörd vårtiden vid Gäddede. Lagopus mutus Montin. II. »Fjällskorr» H. "'/t (sen kull). Mera stabil än följande, som varierar högst betydligt i frekvens. Lagopus lagopus L. I — II. »Rypa) H. ^e — "7ö- Antagandet af periodiska vandringar synes hafva mycket skäl för sig, då ett dåligt kläckningsår ej kan anses tillräckligt som ensam förklaringsgrund till den starka nedsättningen af stammen vissa perioder. 254 FAUNA OCH FLORA Tetrao tetrlx L. I — II. »Ör» H. 2 Ve— 76. Tetrao iirogallus L. II. »Töddur.) c^, »Röj» ?. H. "Vö— '/e. Tetrastes bonasia L. I — II. Vissa år jämförelsevis vanligast af »gråfågel». (Perdix perdix L.). Uppgifves hafva häckat i Gäddede för 12 — 15 år sen. Ej observerad af mig, (Vanellus vanellus L.). Enligt uppgift af jägmästare Kallin iakttogos tre exemplar vid Strömsund under maj 1911. Charadrius apricariiis L. I — II. A. ^5 — ^^h- »Åkerhöna» H. ^-/o- — ^''/e- Spridd öfver hela områdets lägre fjällhedar, ofta i större eller mindre kolonier. Eudromias morinelliis L. III. A. = föreg. »Liten åkerhöna» H. ^/e — "/c. Föredrager högre, men i öfrigt likartade lokaler. Vanligen i enstaka par, först i år observerad i flockar på 5 — 6 individ. Åegialitis hiaticida L. V. Antecknad endast för Jorm- och Moruet, otvifvelaktigt häckande. Scolopax riisticola L. II. A. slutet af april. »Trollruckla» H. "V^— "A- Anses af befolkningen skadlig, säges hacka sönder jufret på getterna; de visserligen allt utom tilltalande ungarna dödas därför sam- vetsgrant, där de påträffas. Håller hälst till i björkskog med rik undervegetation. Gallinago major G mel. III. Enligt min uppfattning bestämdt sällsyntare än föregå- ende. H. 1%. ANTECKNINGAR OM FROSTVIKENS KÅGELFAUNA 255 Gallinago gallinago L. II. »Myrmäckra», »Myrsnipa». H. '"/c — ^'"l^.. Mäckra bräka; myrsnipa gemensamt namn för de mindre mindre vadarna. Ankomsttid för såväl denna som föreg. art ej med säkerhet antecknad. (Gallinago gallinuia L.). Ej observerad. Tringa alpina L. V? Sällsynt på fjällsträckningen Bratli-Avordo i närheten af småtjärnar på lågfjällen. Flygga ungar '''/t. (Totanus fuscus L.). Enstaka exemplar under vårsträcket. Totanus ochropiis L. V. Fälld Gäddede '"/ö 05. Par iakttaget vid Zakrisvattnet ^^/ö 08. Totanus totanus L. II. A. ^/.5 — "^/,5 »Klöfja» (alla T.). H. ägg af denna ej funna. Vanligast af T., men kan ej sägas vara allmän någonstans. Totanus glareola L. III. A. = föreg. »Småklöfja^^ H. ''/e — ^^/c. Håller vanligen till på mindre, dyiga myrar ini skogen. (Totanus) Glottis nebularius Gunn. III Föredrager liksom rödbenan de stora öppna, fastare fjäll- myrarna. H. ■'^7^- Tringoides hypoleucos L. I — II. A. ^V5— '% »Stranddikta.. H, '"/e — '"/g. Gifvetvis all- männast bland vadare här; växlar ganska mycket i frekvens. Numenius p hes opus L. V. Iakttagen häckande endast vid Blåsjön och Kyckling- vattnet, 76- Grus grus L. IV. Sparsamt i enstaka par på de största myrarna. Knappt flygga ungar midten(?) af juli. 256 FAUNA OCH FLORA Anser fabalis Latham. II. Spridd öfver hela området, tilltagande i antal norrut: mass- förekomst i nordligaste spetsen, kring Sippmikkfjällen. H. 2 2/ -28/ /d /5. (Cygnus cygnus L.). Uppgifves hafva häckat här för kanske 20 år sen, senast vid Kycklingvattnet. Namnen Svaningen, Svansele, Svan- klumpen påminna härom. Anas platyrrhyncha L. V? Endast i södra delarna. H. -/g- Nettlon crecca L. II. »Lokand». H. ^"/a — ^Ve- Lok= mindre, dyig vatten- samling. (Mareca penelope L ). Endast ett exemplar Leipikvattnet. Faligula mar i la L. IV. »Salatand»? Under häckningstiden observerad sparsamt norrut, dock flera par kring Leipikvattnet. (Fuligula fuligula L.). Ett exemplar Gäddede mai 08. Oidemia fusca L. I. Svartand (= följande). Allmännast norrut, särskildt vid Jormlien; föredrager större öppna vatten och förekommer där i rätt betydande kolonier. Oidemia nigra L. II. Uteslutande (?) i norra delen, vanligen i enstaka par vid mindre fjälltjärnar och i älfvar. Clangiila clangiila II. »Stutand» (Stut = hålk). Häckar i spridda par, slutet af maj. ANTECKNMNGAR OM I-ROSTVIKENS FÄGELFAUNA 257 (Hareida glacialis L.). Ungfågel skjuten af baron Klinckowström. Hösttiden all- deles enstaka exemplar. Mer glis merganser III. * »Stiitskracka» H. V.;— ^V«- Mer glis ser ra tor L. II. »Jordskracka» H. =-- föreg. (Larus fuscus I .). Ej alls ovanlig på fiskeutflykter. Häckar i Limingen, strax innanför norska gränsen, "'/c l^i^'"- Stercorarius longicaiida Vieiilot 1. Lestris parasitica (L.). V? »Gråmås»? (Antagligen är detta namn, som meddelats af bönderna i Leipikvattnet, att hänföra hi't). Arten synes stationär endast längst norrut, kring Sippmikken, äfven där mycket sparsam. Trakten dock ej af mig besökt något lämmelår. Colymbiis arcticiis L. I. Häckar vanligen i små gräspluttar uppe i skogarna, långt från de stora sjöarna. Full kull omkring midten af juni. Colymbiis stelhtiis Briinn. II. Åtskilligt sparsammare än föreg. H. = föreg. Fauna och Flora 1914. Haft. 6. Ett sparfugglebo huru sparfugglan är utbredd så godt som öf- ver hela Sverige och tidvis kan vara ganska allmän på en del ställen, är det dock en gan- ska stor sällsynthet att finna hennes bo. Det torde därför intressera tidskriftens läsare att erfara något om ett dylikt fynd, som i år för- värfvats till Riksmuseum. Vi må därvid lämna ordet åt e. kronojägaren Einar Andersson, som gjorde upptäckten. Tack vare vänligt tillmötesgående af jägmästaren Edv. Wibeck kun- na vi äfven återgifva ett par förträffliga fotografier, som visa dels själfva boet med äggen, sedan en öppning gjorts på stam- men, dels och platsen med boträdet ock dess omgifning. Kronojägare Anderson skrifver: »Sparfuggleboet påträffades den 5 maj 1914 å Grönsinka kronopark. Boet var byggdt i en klibbal af nio tums bröst- höjdsdiameter. Det låg tolf fot från marken med ingångshålet på sydöstra sidan. Den omgifvande skogen bestod af gran, klibbal och glas- björk i fullt slutet bestånd. Granen var det härskande träd- slaget och utgjorde ensam ungefär lika många stammar som löfträden tillsammans. Af löfträden var alen det öfvervägande trädslaget. Enstaka alar och aspar funnos äfven. Markläget var fuktigt men friskt. Markvegetationen öfvervägande gräs och örter med inblandning af mossor, såsom Hypmim prolife- riim, H. parietimim och H. triqiietrum. I närheten af boet var ett större kalhygge afverkadt år 1913. Hygget är starkt gräsbundet och därför mycket lämpligt för sorkar, lemlar och möss. I det kvarvarande affallet, efter af- ETT SPARFUGGI.Kl;i) 259 200 FAUNA OCH FLORA Kliv. Wiheck foto. Sparfuggleboets omgifning, boträdet (med ingångshålet) synes i midten. KTT SPARl-UGGLEBO 26 I verkningen, finnes äfven en stor mängd insekter, såsom märg- borrar, barkborrar och snytbaggar m. fl., hvarför sparfugglans behof af födoämnen där var rikligt tillgodosedt. Dagen före boets påträffande hade en i närheten syssel- satt arbetare hört några entoniga, hvisslande läten i boets när- het, hvilka torde ha åstadkommits af sparfugglan. För att förvissa mig om, huruvida dessa voro ugglans läten eller ej, stannade jag kvar i närheten af boet under aftonen och på- följande natt. Mina förhoppningar blefvo emellertid fullkomligt grusade, ty honan förblef hela tiden tyst, rufvande på sina ägg, och hannen hvarken hördes eller syntes till under tiden. Den 6 maj plundrades boet, hvari funnos sju ägg, hvaraf ett var något skadadt och ett i det närmaste sönderkrossadt Dessa skador torde ugglan ha själf åstadkommit, ty hon läm- nade högst ogärna boet, så jag började bearbeta alstammen för att konmia åt äggen. Först sedan jag börjat såga hål på mot- satta sidan om ingångshålet, något högre än detta, fann hon för godt att lämna sitt bo. Det mest skadade ägget lämnades kvar i boet, hvarefter de i alstammen ursågade bitarna, så om- sorgsfullt som möjligt, återställdes. Efter en stunds funde- ringar kröp sparfugglan åter in i boet och syntes ämna stanna kvar, men då jag en vecka senare undersökte boet, hade hon flyttat. Grönsinka, Horndal den ^Vc 1914. Einar Andersson.-» Boet med stammen och äggen finnas nu i Riksmuseum. En undersökning af boet visar, att hålet ursprungligen gjorts af en hackspett. Själfva balen utgöres af ett tjockt lager af hår af smågnagare. Den mörkt blågrå färgen på dessa hår tyckes antyda, att det möjligen varit skogslemlar, som fått be- stå det mesta. Endast några få fjäderpennor af en mesfågel syntes till. Detta är af ganska stort intresse från flera syn- punkter. Dels emedan det i litteraturen uppgifves, ibland att äggen läggas utan bale, ibland (t. ex. iios Brehm) att boet be- står af mossa med några bättre än i andra ugglebon ordnade 202 FAUNA OCH FLORA bokblad». Dels kan man sluta sig till, att det ifrågavarande sparfuggleparet i hufvudsak lefvat af smågnagare, ty håret ut- gjordes naturligtvis af måltidsrester. Vanligen ser man ju upp- gifvas, att sparfugglan i hufvudsak lefver af småfåglar och då isynnerhet af mesar. Det är ju visst och sant, att hon också fångar mesar, men å andra sidan ådagalägger detta fynd, att hon, när tillgång finnes på sorkar och dylikt, med förkär- lek fångar dylika. Hon blir sålunda härigenom en nyttig fågel i stället för att förut ha haft ett tvetydigt rykte som mes- mördare. Nordamerikanska fåglar som utrotats under de sista hundra åren. Af E. L. föregående häfte af denna tidskrift meddelade vi, att den sista van dringsdufvan Ectopistes migratoriusj dött i fångenskap och att sålunda en af Nordamerikas intressantaste och fordom 5 talrikaste fågelarter upphört att existera. Detta jSOiy!'!^..! äi" dock ingalunda den enda fågelart, som inom det sista århundradet utplånats från jorden genom människor- nas misshushållning, ej ens i Nordamerika. Tvärtom listan på dylika från sistnämnda kontinent uppgår åtminstone till 6 med vandringsdufvan. Med afseende på en af dessa, nämligen garfågeln, delar dock Europa skulden, ty denna art fanns ju äfven på denna sidan Atlanten. Det är dock ovisst, om någonsin på denna sidan det anställdes sådana ohyggliga blodbad på denna värn- lösa fågel, som ej genom flykt kunde rädda sig från sina för- följare. Under långa tider var det brukligt, att fartyg, som af en eller annan anledning besökte sådana trakter, där garfåg- larne hade sitt hemvist och häckplatser, provianterade på dessas bekostnad. Fåglarne ihjälslogos med påkar och krop- parne insaltades. Stundom dref man fåglarne öfver en bräda som landgång in i båtarne och rodde på en gång bort med hela båtlaster. Värre än någonsin blef det emellertid, när man kommit på den tanken, att trän skulle kunna beredas af dessa arma djur. År 1800 fördes sjömän med ett skepp till Funk Island, en ö norr om New Foundland, hvarest garfåglar häc- kade. Ett trankokeri af primitivt slag inrättades och var i 264 FAUNA OCH FLORA verksamhet under många månaders tid. Fåglarna ilijälslogos och vräktes i grytorna, men ej nog därmed, mångfaldiga tusen- den af fågelkroppar helt enkelt eldades upp som bränsle under de grytor, där deras likars trän utkoktes. Trots den rika till- gången på fågeln måste en sådan åderlåtning leda till under- gång. År 1840 kunde man konstatera, att den sista garfågeln för alltid försvunnit från Funk Island. I Europa lefde ju arten ännu något öfver ett decennium i sparsamma exemplar. Ar 1844 dödades de två sista på Island och såldes för omkr. 165 kr. Ett dödt exemplar lär ha drifvit i land på Irland 1853, och detta torde varit det sista i sitt slag. Hvad man därefter lyckats insamla af denna art är blott benrester, som tillvaratagits som rariteter på de öar, där förr många tusentals fåglar hållit till. Bl. a. har man just till den omtalade Funk Island utsändt ej mindre än åtminstone tre expeditioner, som gjort sitt bästa att skrapa ihop benresterna m. m. Nu finnas i museerna om- kring ett 80-tal stoppade garfåglar^ och omkring 70 ägg förutom en del skelett och enstaka ben. Man ser uppgifvas, att en uppstoppad fågel skall vara värd omkring 18 — 20,000 kr. och ett ägg inemot 5,000 kr. Kommer det till kritan, torde väl dock knappt för ett dylikt pris något af de nämnda föremålen byta ägare, åtminstone ej om innehafvaren utgöres af ett museum. Då Bering år 1741 upptäckte öarne i det haf, som sedan fick bära hans namn, träffades bland andra medlemmar af den rika faunan där en stor, vacker skarf, som sedan blef bekant under namnet Carbo perspicillatus Pallas. Det var en ståtlig fågel i metalliskt glänsande, mörkgrön fjäderskrud med blått skimmer på halsen och purpurviolett på skuldrorna. En naken ring kring ögat har gifvit upphof till artnamnet. Den synes endast ha funnits på Bering-ön och blef där utrotad, sannolikt omkring 1852 Säkerligen utgjorde dess kött ej någon läcker- het, men fåglarna voro ju ganska stora, och transmaken gene- rade nog ej infödingarna, som voro vana vid dylik diet. Allt, som nu finnes kvar, af denna ståtliga skarf, oftast kallad Pallas' ^ En dylik finnes bl. a. i Riksmuseum. NORDAMERIKANSKA FÅGLAR SOM U rRO'IA'IS 265 kormoran, är 4 skinn och en del ben, som uppgräfdes och till- varatogos af Stejneger 1882 samt vid ett senare tiUfälle. Den fjärde på olyckslistan är den vackra och intressanta Labradoranden (Camptolcemus labradoriiis Gmelin). Det var på sätt och vis en släkting till dykandsläktet Nyroca, men näbben var plattare och, liksom hos den nyzealändska Hymeno- Uemiis, på hvardera sidan kantad af en mjuk hud. Med af- seende på dräkten återigen, särskildt den stora olikheten mellan hane och hona, erinrade den något om de ejderartade fåglarne eller än mera om alförrädaren och var liksom dessa en kust- fågel. Hanen hade hufvudet, halsen, skuldrorna och vingarne (utom de svarta handpennorna) samt kräftrakten hvita. Längs öfversidan af hufvudet löpte ett svart band. En ring om halsen af sammetsmjuka fjädrar, ryggen och undersidan voro svarta. Näbbet var vid basen i midten mellan näs- borrarne gråblå, på sidorna orangegul, i spetsen svart. Honan var brungrå med hvit vingspegel. Såsom namnet påpekar, var denna dykands hemvist Labradorkusterna, framförallt kring St. Lawrencebukten, men den säges vintertiden ha sträckt sin utbredning söderut längs den atlantiska kusten så långt som till Chesapeake Bay ungefär. Den var ej talrik, åtmin- stone säges den ej ha varit det efter 1850. Omkring år 1875 upphörde den plötsligen att finnas till, utan att den vetenskap- liga världen på den tiden enligt Hornaday's utsago ens hade en aning om, att dess tillvaro var hotad. Enligt Newton skulle t. o. m. det sista exemplaret dödats i Halifax hamn på hösten 1852, och alla senare uppgifter vara obestyrkta. Det är troligt, att dess öde beseglats däraf, att den aldrig var fridlyst, utan äfven under häckningstiden och när ungarna voro små, för- följdes och sköts hvarhelst den påträffades. Numera finnas inalles blott omkring 41 skinn, men ej ett enda skelett, enligt hvad HoRNADAY uppgifver. Ett bröstben har afbildats af Row- LEY. Det är allt. Den femte arten är eskimåspofven, som amerikanarne kal- lade Numeniiis borealis Först. Denna spof, som hade något 206 FAUNA OCH FLORA rakare näbb än öfriga spofvar och äfven kortare, så att den ej var längre än tarsen, var tämligen liten. Fågelns hela längd var blott 350 mm. och dess vinglängd 200 mm., under det att såsom till jämförelse må framhållas, motsvarande mått för vår småspof äro omkr. 439 och 240 mm. Till sin färgteck- ning var den tämligen lik alla andra spofvar i allmänna drag, men skiljer sig dock från alla därigenom, att handpennorna på innerfanet voro enfärgade utan ljusa tvärband och axelfjädrarne rödbruna eller kanelbruna med mörka tvärband. Den fanns en gång längs hela Nordamerikas atlantiska sida, men var ej egentligen en strandfågel, utan uppehöll sig hellre på ängar, odlade fält o. s. v. Den liknade sålunda till sina vanor rätt mycket Ijungpiparne, med hvilka den ofta sällskapade. Dess stora olycka var, att dess kött var så välsmakande. Trots sin jämförelsevis ringa storlek blef den därför utsatt för en intensiv förföljelse och sköts ned i massor. Dess talrikhet i forna dagar framgår bl. a. af en sådan uppgift som följande, lämnad af en amerikansk förf. Forbush. Omkring 1872 var ett rikt sträck af dessa fåglar vid Cape Cod och Nantucket. De träffades öfverallt och oerhörda mängder dödades. Man kunde få köpa dem af pojkar för 6 cents stycket. Vid denna tid dödade två män dylika fåglar till ett värde af 300 dollars. — Sålunda, om de ej fmgo mer betalt än pojkarne, skulle de alltså ha mördat ej mindre än 5,000 eskimåspofvar! Det är ju ej under- ligt, om det går utför med stammen på sådant sätt, då spof- varne aldrig lägga mer än 4 ägg i kullen. Följden uteblef ej heller. 1908 sade en annan amerikansk ornittholog, att eskimå- spofvarne och Ijungpiparne på 50 år minskades med 90 procent, och på de allra sista 10 åren hade af återstoden omigen 90 procent försvunnit. Samma år yttrade den ofvan citerade For- bush, att enligt hans mening eskmåspofven var praktiskt taget utrotad, ty på 1900-talet ha blott ett fåtal exemplar iakttagits. De sista två exemplaren, som man hört talas om, skötos i mars 1911 vid Waco i York county, Nebraska. Därmed hade denna art funnit samma tragiska öde som vandringsdufvan — en NORDAMF.RIKANSKA FÅGLAR SOM UTROIAIS 267 följd af människors snikenhet och dumma ödslande med natu- rens tillgångar! Liksom flertalet småvadare sträckte denne spof sin flyttning mycket långt söderut. Riksmuseum har där- för erhållit ett exemplar från Buenos Aires, skjutet 1891 af kapt. KuLi.BERc, men intet finnes från Nordamerika. Den sjätte nordamerikanska fågelarten på dödslisan är den lilla vackra Carolinapapegojan (Conuropsis carolinensis Lin.). Ja, d. v. s. af den tinnes eller fanns för omkring ett år sedan omkring ett 10-tal lefvande exemplar i nordamerikanska zoolo- giska trädgårdar, men dessa häcka ej, och i vildt tillstånd är den, så vidt man vet, nu utdöd eller rättare utödd. Den fanns dock fordom från Mexikanska viken upp till New York, Ohio, lowa, Nebraska och västerut till mellersta Colorado och östra Texas. De sista man hört talas om i det fria, var en liten flock på 13 fåglar, som sågos i närheten af Lake Okeechobee i sydligaste Florida 1904. Carolinapapegojan hade pannan, tyglarne och trakten kring ögonen orangeröda, hufvudet för öfrigt och halsen gula, vingbukten och handlofven orangefärgade, hela den öfriga fjäderdräkten grön. Dessa vackra fjädrar gjorde den eftersträfvad af sådana fjäder- jägare, som sökte för snöd vinnings skull tillfredsställa damer- nas modenycker. Den var äfven omtyckt som burfågel och fångades för detta ändamål på sådant sätt, att en korg eller en håf sattes för utgångshålet till boet, när fåglarne voro inne. I sydstaterna åts den också af befolkningen, och ej få af dessa vackra fåglar ha fått vandra i grytan. I den nordligaste delen af sitt utbredningsområde decimerades den kanske också genom skjutning, när den besökte fruktträdgårdarne Stort afbräck gjorde äfven skogarnes uthuggande i de mellersta och södra staterna, ty den var en utpräglad skogsfågel. Men i klimatiskt hänseende var den fullt härdig. Den var stannfågel öfverallt inom sitt område och uthärdade utan svårigheter den stränga vinterkölden och snöstormarnes våldsamhet. Detta är ju en biologisk egendomlighet, som man ju ej sätter i förbindelse med sådana söderns barn, som vi vanligen tänka oss papegojorna 2 68 FAUNA OCH FLORA vara. Carolinapapegojan var ock den enda papegojart, som kun- nat framtränga till och kvarlefva på den nordamerikanska konti- nenten, så att med dess utrotande var också hela familjen Psittacidce försvunnen från denna kontinent. Det är emellertid ej nog med, att dessa nu omnämnda fåglar blifvit alldeles utrotade i Nordamerika under de senaste 100 åren. Många andra arter stå alldeles »vid undergångens brant». En tid fruktade man, att den intressanta kaliforniska kondoren, som bl. a. skiljer sig från sin sydamerikanska frände genom sitt helsvarta fjäderkrås kring halsen, inom kort skulle upp- höra att existera. Den fanns ursprungligen i bergstrakterna från Columbiafloden i norr till Arizona och nedre Kalifornien i söder, men ehuru den intet ondt gjort, blef den mycket hastigt decimerad och alldeles utrotad öfver större delen af sitt ut- bredningsområde. Dels föll den såsom alla större fåglar ett offer för okynnesförföljelse och dels, hvad värre var, dödades den i massa genom förgiftade beten, som boskapsägarne lade ut för att utrota prärievargarne. Lyckligtvis märkte man dock den hotande katastrofen, innan det var alldeles för sent, och den kaliforniska kondoren blef strängt fridlyst genom lagstiftning. Både den och dess ägg äro skyddade, och undantagstillstånd åt samlare beviljas ytterst sällan. År 1912 meddelade Joseph Grinnell vid California-museet, att den ännu fanns i något så när godt antal i 7 counties i södra Kalifornien och att, om inga förändringar inträffade, god utsikt fanns för, att den skulle kunna hålla sig kvar ännu ganska länge. Detta är sålunda ett gynnsamt exempel på hvad lagstiftning och upplysning kan åstadkomma till bevarandet af en sällsynt fågelart. Men det finnes åtskilliga andra fåglar, som äro starkt hotade. Sär- skildt må nämnas en art af präriehöna, som numera finnes endast på en enda liten ö Marthas Vineyard utanför kusten af Massachusets, ehuru den förr var allmän i de östra staterna. Flera andra arter hönsfåglar äro mycket illa åtgångna liksom åtskilliga vadare. Den vackra amerikanska tranan (Grus ameri- caniisj är måhända redan slut. Under flera år har det varit NOKDAMKKIKANSKA FÅCILAR SOM fl ROTAS 269 ett stående bud på 1,000 dollars för ett lefvande par tranor af denna art, men ingen har lyckats förtjäna det. Arten var förr utbredd öfver hela Nordamerika öster om Klippbergen från Stora Björnsjön till Florida och Texas I början af 1890-talet minnes jag, att den ännu fanns ehuru sparsamt i Florida, där den var känd under namn af »sandhill crane». Numera torde den endast finnas kvar långt upp i Canada. De sista iaktta- gelserna omtalade i litteraturen härleda sig från Saskatchewan. Denna trana liknar rätt mycket vår egen och är ungefär af samma storlek, men ljusare, nästan hvit till sin allmänna kroppsfärg med svart och rödt på hufvudet. I samband med denna trana såsom en af de ståtligaste företeelserna i Nord- amerikas fågelvärld må äfven nämnas en annan dylik pryd- nadsfågel nämligen trumpetarsvanen (Cygniis biiccinator). Denna sistnämnda, som var ungefär af en sångsvans storlek, men med helsvart näbb, är sannolikt nu utrotad eller åtminstone i det närmaste slut. Redan för omkring 10 år sedan betalades ett skinn af en dylik fågel med 400 — 550 kr. De sista lefvande exemplar, som infångats, lära ha erhållits 1910 vid kusten af Virginia. Den röda ibisen (Plegadis riiber ) och den rosenfärgade skedstorken (Platalea ajaja) funnos fordom i de sydöstra sta- terna af Nordamerika, men ha nu af fjäderjägare totalt utrotats därifrån. Dock ha modedamerna ännu ej fullt lyckats att ut- öda dessa fåglar, ty det finnes ännu en del kvar längre söderut t. ex. i Brasilien, ehuru de äfven där äro utsatta för liflig för- följelse. Den amerikanska fiamingon, om hvilket detsamma gäller i hufvudsak, lär t. o m ha kunnat hålla sig kvar på Bahamaöarne i två kolonier af de ursprungliga sex enligt Hornaday's uppgift. Bland smärre vadare nämner den senast citerade förf ej mindre än 8 arter, som han anser vara mycket allvarligt hotade till sin existens. En af dessa är Bartramia longicaiida, den enda af sitt släkte. Den är något större än en rödbena, ofvan spräcklig af gulbrunt och svart, under gräddhvit utom att 270 FAUNA OCH FLORA kräfvan är gulbrun med svarta streck. Ett utmärkande drag är dess långa stjärt, som är längre än halfva hoplagda vingen och starkare graderad än hos en drillsnäppa. Den är en in- sektätande fågel, som mestadels håller till på gräsmarker och där gör stor nytta genom att förtära gräshoppor och andra skadedjur. Men dess olycka är — liksom ock är fallet med många andra småvadare — att dess kött är välsmakande. Hudsonlångnäbban (Limosa hudsonica) är närbesläktad med vår egen rödspof {Limosa limosa), hvars tillvaro ju också tyvärr är särdeles starkt hotad. Den förra har dock den röd- bruna buken tvärbandad med svart. Den amerikanska lång- näbbade spofven räknas också bland de hotade liksom den amerikanska ljungpiparen, den amerikanska kärrsnäppan (Tringa maculata) och en annan småsnäppa, Tr. subruficollis, simfot- snäppan (Symphemia palmata) och beckasinsnäppan {Macro- rliamphus grisens). Det finnes dock ännu hopp om, att dessa skola genom förståndig lagstiftning kunna skyddas. — Den sistnämnda finnes föröfrigt också i Ostsibirien, hvarest väl ännu ej förhållandena hunnit utvecklas så långt, att dylika små matfåglar blifva i högre grad förföljda. — I Nordamerika har det ock af naturforskare och andra påpekats, att dessa små- vadare ej blott från estetisk synpunkt äro värda att skyddas, utan att de äfven äro nyttiga fåglar. De, som idka skytte för att förse marknaden med fågelkött och fågeltjädrar samt förtjäna därpå, ha emellertid motsatt sig allt fågelskydd, och striden har varit ganska hård. Numera har man dock så småningom inom flera stater genom lagstiftning sökt att skydda fågellifvet och äfven skapat reservationer för en del arter. På detta sätt få de åtminstone sina häckplatser skyd- dade. Utan detta energiska arbete, hvari förutom flera fram- stående enskilda personer framför allt de lifaktiga Audu- bon Societies utomordentligt kraftigt deltagit, skulle Förenta Staternas fågelfauna varit än värre härjad än den är. Ja, man skulle troligen kunna säga, att den skulle varit förintad med afseende på sådana fåglar, som duga att äta eller som ha vackra fjädrar användbara för fruntimmershattar. Att närmare NORDAMERIKANSKA FÅGLAR SOM UTROTAS 27 I ingå på detta förhållande nu tillåter dock ej tiden. Emellertid må man ej tro, att Nordamerika är det enda land, där dylik förödelse af fågelvärlden ägt rum. Långt därifrån. Det är snarare en allmän regel i de flesta länder. Få de västindiska öarna är t. ex. antalet utrotade fågelarter rent häpnads- väckande. Några anteckningar från Skansens zoologiska trädgård. Af Alarik Beliiii. I. Kronhjort. Cerviis elaphiis L. ni Skansens kronhjortpar meddelades i denna tidskrift 1908 några uppgifter. Djuren, som äro i sitt femtonde år, ha hvarje år fått åt- komma, hvilken dock ej nått högre ålder än högst ett hälft år någon gång. Den 22 febr. 1913 inköptes från Slottsskogen i Göteborg en 3-årig hind af skotskt ursprung. Af denna har ännu ej erhål- lits någon kalf. De horn, hjorten fällt tills dato, afbildas här. Att märka är, att hornen, märkta 1908 b, äro identiska med dem från 1909. Fällningstiderna och hornens vikt framgå af följande tabell: 1932 april 13 85 gr. 1903 mars 27 840 » 1904 » 16 1595 » 1905 » 9 2585 » 1906 » 3 2765 » 1907 » 12 3140 » 1908 » 6 0.13 3575 » 1909 febr. 28 3530 » 1910 mars 4 0.11 3805 » 1911 » 3 0. 4 3345 » NÅGRA ANTFXKNINGAR FRÅN SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 273 1902 ^ai'r" ~^ % #" l<)(I.Sb Fauna och Flora 1914. Häfl. 6. 274 FAUNA OCH FLORA 1909 1310 1911 1913 1912 mars 4 3600 gr. 1913 febr. 23 o. 24 3900 » 1914 27 febr. o. 3 mars 3405 » II. Grå själen Jakob. Ett litet bidrag till själens själslif. I Fauna och Flora för 1908 berättade jag, hvilka riktigt goda vänner jag och vår gråsjäl, som fått namnet Jakob, blifvit. Denna vänskap skulle dock ta ett hastigt slut. Då hvalros- NÅGRA ANTECKNINGAR KRAN SKANSENS ZOOLOGISKA 1 RÄDGARD 275 sarna kommit, skulle dessa få komma i själdammen och Jakob flyttas upp i bassängen i närheten af Bredablick. — Nå, dam- men tömdes, och vi firade ner diverse attiralj, transportbur m. m., och Jakob beskådade förberedelserna med stort intresse. Under dessa var jag nere i dammen och gaf en del anvisningar för hans indrifvande i transportburen, hjälpte väl äfven till något härmed. När gråsjälen sedan kommit till sin nya plats, var han som bortbytt. Så fort han där fick syn på mig, dök han ögonblickligen ner igen. För att öfvertyga mig om, att detta ej blott var tillfälligt, gömde jag mig flera gånger bakom det närbelägna kumlet vid loburen. Han kom så småningom upp, tittade med sina stora ögon, höjde på kroppen öfver vatten- ytan, spejade rundt omkring, och, då allt syntes lugnt, började han simma som vanligt i ytan. När han så för ett ögonblick dök ner, reste jag mig och — plask, var han försvunnen igen! Efter hvalrossarnes ömkliga slut fick Jakob åter komma ner i själdammen. Hans glädje då var omisskännlig. Han simmade omkring så att vattnet forsade högt öfver bräd- darne. Men mig tyckte han till en början lika illa om. Jag talade dock alltid till honom, och under årens lopp kom det därhän, att han åtminstone ej visade vare sig fruktan eller vrede. I våras flyttades han åter upp i förut nämnda bassäng, och denna gång tog han det med ett visst jämnmod. Och under de månader, han då vistades där, voro vi om ej vänner, så dock ej motsatsen. När han nu i höstas åter fick flytta till- baka, var själdammen ny reparerad, och genom sidornas cemen- tering hade möjlighet nåtts att få dubbelt så mycket vatten i dammen som förut. Detta tycktes han i hög grad sentera, och det var med synbart välbehag han for omkring i sitt gamla hem. — Nu i december ha vi blifvit goda bussar igen. Då han på afstånd får se mig, hoppar han högt i vattnet och visar alla tecken till glädje, då jag talar till honom. För en fjorton da'r se'n kom jag vid sjutiden på morgonen upp till själdam- men. Ingen Jakob syntes till och vattnet rörde sig icke. En stund, som nog syntes mig längre än den i själfva verket var, förgick. Så där ja , tänkte jag, »nu är det slut med Jakob». 276 FAUNA OCH FLORA Jag räknade efter. Till Skansen kom han i oktober 1901. Han har således varit här i öfver 13 år. Enligt uppgift var han åtminstone två år vid sin ankomst. Det är ju en bra ålder, synnerligast som 11 år är den längsta tid, jag sett uppgifven för själars lefnad i fångenskap. Under dessa mina funderingar dök emellertid Jakob upp ur djupet. Det var halfmörkt, och han tog ingen notis om mig, trots jag ropade på honom. Några djupa inandningar, och så försvann han under vattenytan. Nå, han lefver då, tänkte jag, och fortsatte min rond. Efter en timme var jag där igen och dök han just då upp. Fortfarande alldeles frånvarande, stirrade han på mig, fnyste och försvann. Längre fram påförmiddagen var han emellertid liflig som vanligt. Flera morgnar uppträdde han på detta sätt och då förstod jag, att han på gamla da'r blifvit en riktig sjusofvare. Och det missunnar ju ingen gamle Jakob, lika litet som man missunnar honom de 250 färska strömmingar, han nu i öfver 13 års tid dagligen sköljt ner med bara lite Djurgårdsbrunnsviksvatten. Växter i Stadsgården. Af Björn Palm. id anläggandet af Stadsgårdshamnen och upp- fartsvägarna till Söder i Stockholm har det nödiga utrymmet härför som bekant till stor del erhållits genom insprängningaf dem i de mot Saltsjön och 'v\ Mälaren brant stupande södra bergen. Ge- •;^>!; nom dessa sprängningar ha de lodräta berg- väggar bildats, som vid Stadsgårdshamnen nå en rätt så an- senlig höjd. Under årens lopp har en förhållandevis rätt art- rik flora slagit sig ned i springor och på utsprång. Jordtill- gången är visserligen stundom minimal, men det tycks inte ha betydt så mycket. På vår och höst är bevattningen ganska riklig, i det från de ofvan branten belägna gatorna och träd- gårdarna aflopps- och smältvatten söker sig ned utför väggen. Inom parentes sagdt åstadkommer detta vid dessa tider en ganska riklig algvegetation, bestående af blågröna alger och diatomaceer, tillhörande åtskilliga släkten; äfvenså har jag fun- nit en anmärkningsvärd massvegetation af en grönalg, hvilkeii uppträder redan i det smältvatten, som strömmar fram under svallisen, och hvars hvilstadier fram på försommaren här och där färga branterna svagt dammröda kvadratmetervis. Berg- väggarna träffas af direkt solljus endast på morgnar och aft- nar, hvilket ju i sin mån bidrager till, att det myllager, som fmns, ej alltför hastigt uttorkar. Under själfva högsommaren ser emellertid vegetationen rätt bedröflig ut, nästan förtorkad som den är och höljd af damm och sot från gator och kajer. Då det intresserade mig att taga litet närmare reda på. 278 FAUNA OCH FLORA hvilka växter kunde förekomma på denna för de flesta arter till synes ofördelaktiga växtplats, gjorde jag under ett par som- rar (1909 o. 1910) några anteckningar häröfver. Det är på dem, jag stöder de uppgifter, jag på nedan följande rader vill meddela. På branterna vid själfva Stadsgårdshamnen iakttogos föl- jande former: Achillea millefolium. 1 par exemplar å nedre hälften af väggen. Alliaria officinalis. En hel del individ växte på marken omedelbart intill branten; äfven på densamma upptill c:a 1 meters höjd anträffades några exemplar. Anthrisciis silvestris förekom i ett flertal individ i en ränna med svagare lutning och mera östlig exposition. Arternisia viilgaris var vanlig å större delen af väggen, dock något allmännare på de nedre partierna af densamma. Betala alba sågs i ett tiotal individ, spridda å öfre delen. Cardiiiis crispus i enstaka individ. Chelidoniiun majiis. 1 ex. nära foten af väggen. Crepis tectoriim. 1 individ. Epilobium a ngn st ifo I him förekom i ett ganska kraftigt be- stånd högt uppe på väggen. Epilobinm rosenrn däremot höll sig till de talrika fuktiga remnorna på nedre halfdelen af branten. På hösten hade den talrika propagationsskott. Fraxinns excelsior. 2 exemplar midt på väggen. Lactnca mnralis enstaka. Matricaria inodora här och där i kraftiga exemplar. Petroselinnm sativnm. Ungefär 1,5 m. från marken anteck- nade jag ett enstaka individ. Plantago major växte här och hvar å den nedre hälften, talrikare dock närmare marken. Poa a?inna. Spridd öfver hela bergväggen. Ribes grossnlaria. C:a 2 m. från marken fanns ett mindre exemplar. VÄXIICK I STADSGARDKN 2"] q Riimex sp. 1 groddplanta å nedre hälften. Salix caprea. Ungplanta ett godt stycke upp på väggen. Salix cinerea. Af denna art sågos i allt 5 individ utplan- terade på väggens öfre partier. Ett par af dessa voro redan meterhöga buskar. Sediim acre växte mycket allmänt i större och mindre tuf- vor öfver hela väggen. Tydligen på grund af beskuggning hade alla individ ovanligt långa internodicr och smala blad af ljusare grön färg än under normala förhållanden. Senecio viilgaris. Mycket vanlig, speciellt å brantens nedre hälft, vanligen tillsamman med Stellaria media, som också var allt annat än vanlig. Sinapis arveusis förekom i enstaka exemplar. Taraxaciim vulgäre (coll.). Ett och annat individ iakttogs på klipputsprång med rikligare mylla. Ulmiis sp. 1 groddplanta funnen på den nedre vägghälften. Urtica dioica sågs i större individantal i samma ränna som Anthrisciis silvestris. På den betydligt lägre branten ofvanför södra uppfarts- vägen, som är myllrikare och fuktigare, antecknades de följande. Atriplex patulum i några få individ. Bromus mollis enstaka. Capsella Biirsa Pastoris förekom rätt talrikt på flere ställen Geraiiiiim Roberiianiim enstaka. Lamium album antecknades förekomma i ett flertal indi- vid på spridda ställen af bergväggen. Polygomim aviculare 1 ex. Popiiliis tremula. Af denna 2 individ nära brantens krön. Rumex crispus strödd. Salix caprea sågs i tvenne exemplar på väggens öfre del. Sedum Teltphium i ett och annat mindre individ. Dessutom påträffades af de från Stadsgården iakttagna arterna: Anthriscus silvestris mycket allmän, Artemisia vul- garis, Carduus crispus likaledes vanlig, Epilobium angustifolium zSo FAUNA OCH FLORA och E. roseum, Poa anmia allmän, Sedum acre, Senecio vul- gär is, Stellaria media och Taraxacum vulgäre (coll.) Som synes af ofvanstående förteckning, är det ett ganska aktningsvärdt antal fanerogamer, som slagit sig ned här på branterna. Det är ju närmare ett 40-tal. Hvarifrån ha nu alla dessa kommit? Stadsgården ligger ju så godt som i centrum af staden och tämligen långt från sådana lokaler, som normalt kunna tänkas hysa t. ex. Alliaria ofjicinalis och Lactuca muralis. Ett ganska stort antal har säkerligen kommit dit på så sätt, att frön helt enkelt ramlat ned från de omedelbart ofvanför branterna liggande afsatsernas trädgårdsland och vägkanter. Vid en hastig granskning af arterna på dessa ställen fann jag Anthemis, Anthriscus, Matricaria, Plantago, Poa, Sedum acre, Senecio, Sinapis och Stellaria. Dessa växa också öfverallt öf- ver hela brantens yta, där de funnit lämpliga lokaliteter, och höra till dem, hvilka i det största individantalet ingå i sam- mansättningen af vegetationen. En annan kategori utgöres af arter som bidragit med en- dast ett och annat exemplar, utplanteradt oftast på de högre partierna af väggen. Af den meddelade artlistan framgår, att de enstaka förekommande formerna till en del äro buskar eller groddplantor af släktena Betula, Fraxiiuis, Populus, Salix och Ulmus. Vidare uppträda sporadiskt individ af Achillea, Bro- mus, Lactuca muralis, Rumex, Taraxacum. Gemensamt för de nu nämnda är de goda möjligheter för spridning med tillhjälp af vinden dessa växters frön äga. På vindens konto får ock- så sättas förekomsten af några allmänna, arter såsom Arte- misia, de två Epilobiu?n-avierna och Senecio. En tredje grupp bildas af de växter, som hufvudsakligen frekventera basalpartierna af väggen. Dessa ha antagligen steg för steg så att säga klättrat upp från gatan, som går fram nere vid brantens bas. Här på gatan antecknades sålunda Artemisia, Alliaria, Capsella, Carduus, Lamium, Matricaria, Plantago, Poa, Stellaria och Urtica. Späda ungar af järf. Af E. L. april i år sattes riksniuseiiiii i tillfälle att [genom Jägmästare C. Rothmans vänliga be- medling få inköpa ett par ganska späda ungar af järf från Gellivaretrakten. Huru gamla de voro, kan ej exakt uppgifvas, men de torde Äl.^^l^-Ib.Jvara bland de minsta, som kommit att till- varatagas för något museum. Den minsta järfunge, som Lillje- BORG haft tillfälle att se, då han skref sin fauna, hade en kroppslängd af »i4'/2 tum», d. v. s. omkring 43,") cm. Dessa äro ej fullt 28 cm och med en svans af ungefär 5 cm. CoLLETT omtalar äfven i »Norges Pattedyr» små järfungar på omkring 30 cm. längd, men han nämner på det stället intet om dessas färg. Däremot skrifver han i början af kapit- let om järfven. »Smaa Unger ensfarvet lyst graabrune». En sådan färgbeskrifning kan dock knappast passa på de nu före- liggande exemplaren. Snarare skulle man kunna säga, att deras allmänna färg är ljusgrå eller hvitgrå. Denna allmänna färg åstadkommes på sådant sätt, att den ulliga och mjuka, ilnkrusiga fållen bildas af hvita, vågiga, fina hår och den genomlysande bottenullen är tämligen mörkt gråblå. Dess- utom finnas en del spridda gråbrunaktiga mot basen mörkare stickelhår, men dessa torde ej i afsevärd mån inverka på det allmänna utseendet, då de dels äro fina, dels mycket, glest ställda. Nospartiet, öfverläppen och trakten kring ögonen äro svartaktiga till gråsvarta, men detta mörka ansiktsparti begrän- sas baktill af ett bredt Iivitt band, som sträcker sig från den 28 2 FAUNA OCH FLORA ena mungipan till den andra, omfattande örontrakten och gå- ende tvärsöfver pannan. Hakan är svart, strupen tämligen mörkgrå, undersidan i öfrigt ljusare grå, på buken nästan hvit, men öfverallt med en rostgulaktig anstrykning. Fram- tassarne hvita med samma rostgulaktiga skiftning. Bak- tassarna ungefär likadana som de främre. På sidorna baktill samt öfver svansroten kan man skönja det hos den vuxna järfven uppträdande gulbruna bandet såsom ett ljusare, gråhvitt parti med rostgul anstrykning. Svansen rostgulhvit med svart spets. Denna dräkt är ju sålunda ganska märklig och starkt afvikande från den gamla järfvens. Svarta eller mörka läppar äro ju som bekant en mycket allmänt förekommande egenskap hos rofdjur. Det är sålunda ej underligt, att detta karakters- drag visar sig tidigt hos järfungen. Mera märklig förefaller till en början den i öfrigt så ljusa dräkten hos dessa ungar. Men om man tänker efter, är äfven den lätt förklarlig. Den mjuka hårfällen hos dessa små ungar motsvarar ju bottenullen, som hos de vuxna djuren öfvertäckes af stickelhåren. Denna bottenull är ju ofta mycket ljus hos mårddjuren, t. ex. hos iller, mård, gräfling o. s. v. Smärre meddelanden. En härfagel sköts på Jolpön i Stockholms skärgärd på senhösten i år af några pojkar. Dessa visste dock ej, hvad det var för en fågel, förrän några herrar dagen efter skickat dem tillbaka för att taga reda på den bortkastade fågeln. Denna ^•ar då till stor del förstörd af råttor och kunde ej tillvaratagas. Enligt u])pgift skola liera härfåglar samtidigt iakttagits. Osniunda regalis (L.). Anträffad i norra ÖG. vid Hättorpsån, i sank skogstrakt, omkring 300 meter ofvanför fallen vid Hättorps Bruk; marken å växtstället myllrik och storstenig samt gräsbeväxt; 3^4 större, rika stånd, upptagande en yta af 2 å 3 kv. -meter, en- ligt meddelande af prov. -läkaren P. Johansson i 'J'jällmo. Växten ej upptagen i ÖG:s Flora af Kindberg, sannolikt ej förut anträffad i pro\insen. Jag har för längre tid sedan (juli 1869) sett Osmunda i Småland, vid Härön, Fryeled s:n, Jkpgs län. I slutet af 189c- talet sökte jag växten förgäfves på samma ställe. //. Nordeiislröiii. Med. D:r. Ett simmande ekorrtåg. Innevarande år 1914 har varit ett utprägladt massår för ekorre, åtminstone här i Närke. Pä mänga ställen har man i denna provins, särskiUlt bortåt hösten, varit i tillfälle bekräfta, att djuret företager flyttning, förmodligen på grund af näringsbe- kymmer. Så har det berättats, att till en nästan ekorrfri trakt en invasion af detta djur ägde rum i sådana massor, att i en enda liten trädgård, där man sökte skydda fruktskörden mot de glupska kärnsökarne, cirka 150 exemplar skötos på en kort tid. Emel- lertid synes icke flyttningen i regel ske på sådant sätt, att man kan tala om ekorrtåg i egentlig mening. Med detta ord torde dock kunna betecknas en massflyttning, som observerades i augusti 1914 vid Hjälmarsnäs gård, belägen å södra Hjälmarstranden. Några officerare, som en dag på eftermiddag färdades i roddbåt från Essön till det nämnda södra landet, iakttogo därvid en niiingd simmande 2 »4 SMÄRRE MEDDELANDEN ekorrar, som öfver det cirka 200 meter breda sundet styrde samma kurs som båten. Man började räkna dem man rodde förbi och kom till ett antal af omkring 70, fastän många fler tydligen hörde till tåget. När djuren nådde södra landet, voro de så uttröttade af den ganska starka strömsättningen, att de utan motstånd läto taga sig med händerna. Några ex. infångades på detta sätt och höllos en tid i bur. 'JYoligast är väl, att de flyttande ekorrarne ej kommit ända från norra Hjälmarlandet och simmande passerat äfven norra Ess-sundet, utan haft sin hemort på Essön, där ganska mycket ek växer. Härom har dock upplysning icke kunnat erhållas. C. S. Göktytans utbredning mot norr än en gång. Med anledning af de meddelanden härom, som förut influtit i denna tidskrift, har jägmästare Edv. Wibeck omtalat, att han fyra år efter hvarandra träffat denna fågel vid Alträsk, söder om Boden. Det är sålunda sannolikt, att hon häckat där. Tidig flyttning af vildgäss. På eftermiddagen den 30 sistlidne augusti syntes en flock på omkring 50 vildgäss styra kosan mot sydväst öfver Skarbjörke gård i Östergötland, 6 km. från Vingåkers station. En half timme senare kom en något mindre flock sträckande öfver samma plats och i samma riktning. Alarik Be /un. En guldfärgad groda. Den 28 sistlidne aug. påträffades i en skogstrakt, tillhörande Skarbjörke gärd i Östergötland, en enfärgad gul groda {Råna temporaria). Detta fynd meddelas med anledning af prof. E. Lönnbergs artikel om guldfärgade fiskar i denna tidskrift, h. 4 19 14, sid. 162. A. B. Fynd af klunipfisk i Halland. I 5:e häftet af Fauna och Flora d. å. förekommer en notis angående fynd af en klumptisk, Ort/iagoriscus mola, i Bohuslän under sistlidne sommar. I anledning däraf vill jag omnämna ett liknande fynd, som för några år sedan (årtalet kan jag ej nu erinra mig) gjordes i Halland. Vid Söndrums strand, strax norr om Halmstad, anträffades vid nämnda tillfälle en dylik fisk af ett par personer, som voro sysselsatta med tångkörsel. Fisken låg insnärjd bland nyss uppfluten tång och visade, enligt hvad som uppgafs, vid på- träffandet ännu lifstecken Den öfverlämnades i väl bibehållet skick till mig, och jag lät ofördröjligen uppstoppa den för Halmstads h. allm. läroverks museum, där den antagligen ännu finnes. Storleken torde, så vidt jag nu kan erinra mig, ha varit ungefär densamma som hos den nu i Bohuslän funna. Ernst ArdelL SMÄRRE MEDDEr.ANDEN 285 Oceanites oceanicus Keys. Blås iakttagen i Bohuslän? Efter en sydvästlig storm i slutet af september i är sågs i mynningen af Gullmarsfjorden incllan Lysekil och Fiskeljäckskil en stormsvala, som var större än den vanliga stormsvalan. Den flög helt nära rundtorn den zoologiska stationens vid Kristineberg motor- båt. Dä den hade vita fläckar pä vingen, torde det knappt kunna ha varit någon annan art än den of\annämnda enligt d:r Hj. Ö.ster- gren's iakttagelser. Dock torde något bestämdt uttalande ej kunna göras. Ifrågavarande stormsvala har längre ben än någon af de Ijåda stormsvalearter, som förut påträffats i Sverige. Tyskarna kalla den därför för »Meerläufer». Den är brunsvart, med öfvergumpen, öfre stjärttäckarne samt de på sidorna sittande undre stjärttäckarne hvita, Ving- och stjärtpennor rent svarta, men en del af de mellersta vingtäckarne äro mot spetsen hvita, och det skulle vara dessa, som bildade de hvita fläckarna pä vingarna hos den i Gullmaren sedda fågeln. Iris hvit, den korta, tändigen tjocka näbben svart, liksom ben och fötter, men simhudens inre del gul. Vinglängd omkring 150 mm. >H.afslöparen» har en ofantligt vidsträckt utbredning, särskildt i)å södra halfklotet. Där är den känd från hafven kring Nya Kaledonien, Nya Zealand, Australien och till Kerguelen land samt Syd-Georgien och vidare frän södra Atlanten till Labrador och England. Från sistnämnda land är ju vägen ej så läng till Bohuslän, om det blåser en sydvästlig storm. Ringmärkt mås återfunnen. Från Gudhjem på Bornholm meddelar fiskaren Alexander Tran- berg i bref af den 30 okt., att han skjutit en ringmärkt mås, som bar numret 5314. För att bestyrka detta hade hr Tranberg äfven godheten insända ringen. Enligt Riksmusets protokoll ringmärktes en ung gråtrut den 26 juni detta år med denna ring på Stora Karlson af hr Bengt Berg. Ifrågavarande gråtrut hade alltså ännu e'5 hunnit företaga någon längre färd från sin hemö, när den er- tappades. Ekorre, som skaffar bomaterial i Humlegården. I vanliga fall torde kanske en ekorre i Humlegården vara märklig nog för att hejda en skara nyfikna Inifvudstadsbor. I år ha de dock \arit så talrika där och föröfrigt sä tama, att de ej sällan tagit nötter eller andra läckerbitar ur handen på välvilliga människor, som förstått att lugnt sträcka fram dylika. Ekorrar ha sålunda alls ej varit »märkvärdiga» i år. Emellertid åstadkom en ekorre en gång i slutet af november folksamling i Humlegården vid Djursholmstågets hållplats. Men det var ej genom sin blotta närvaro utan på grund af sitt beteende, han samlade nämligen bomaterial. Detta tillgick så, att han skalade af barken ]->k en 2 86 SMÄRRE MEDDELANDEN lindgren. När detta skett, drog han af den barlagda basten i långa strimlor^, helt lugnt arbetande på några få meters afstånd från den beundrande människoskaran. När han så fått lös en hel mängd bastband, som höUos fast i munnen och pekade åt alla möjliga håll, satte han sig pä bakbenen och snurrade med stor hastighet och med tillhjälp af båda framtassarne ihop basten till en rund boll, som naturligtvis blef lättare att bära än den oordnade knippan. Detta beteende föreföll så putslustigt, att alla de mänskliga åskå- darne utbrusto i skratt, men kurre tog sin boll och kilade i väg mot sitt bo. Hvar detta var fick jag dock ej se, ty, när ekorren gick, tyckte konduktören, att det var tid för tåget också. K L. Ännu en ringmärkt gråtrut återfunnen. Genom välvillig bemedling af lektor Hj. Möller, Västervik, har underrättelse ingått till Riksnniseum om, att ännu en miirkt gråtrut ertappats. Detta ifrågavarande exemplar har skjutits af lot- sen Lanzén vid Fröklabben under Idö '^/lo. Sistnämndaö ligger ^/4 mil sydost om Västervik. Ringnumret för denna fågel var 5761, och den hade märkts af hr Bengt Berg pa Stora Karlson den "Vg i år. Sidensvansar äfven 1914. Till Riksmuseum insändes sidensvansar från Uppsala redan i början af dec. Något senare visade sig en förmiddag en mycket talrik flock vid det nya Riksmuseum och slog sig ned i träden där. Rönnbär finnas dock ej där i trakten i år, möjligen kunde väl fåglarne finna en del hagtornsbär 1 den närliggande Bergianska trädgården. Sinå iakttagelser ur fågellifvet. 1 många år ha vi brukat lägga ut mat åt småfåglarna vid vårt sommarnöje i Stockholms skärgård. Dit komma nötväckor, grön- finkar, bofinkar, gulsparfvar, flera mesarter och sädesärlor och mata sina ungar, så fort dessa bli flygfärdiga. Fåglarna bruka bli ganska ogenerade och ha gifvit mig till- fälle till åtskilliga iakttagelser, som möjligen kunna intressera äfven andra naturvänner. Ett barnarof. Våren iqog besöktes fågelbordet ofta af ett par talgoxar, som tycktes ha bo och ungar i en skogsdunge i närheten. Den i3:e juni upphörde de att föra mat ditåt och började undersöka flera af våra holkar. Ingen af de obebodda tycktes passa dem, istället fördrefvo de, trots det segaste försvar, ett par svart och hvita flugsnappare från deras holk. ^ Jfr härmed meddelandet om gräsparfvars insamlande af lindbast i denna tidskr. 1906 sid. 136—137. SMÄRRE MEDDKLANDF.N 287 Längt ifr;in att, som iium kunnat \änta, kasta ut flugsnapi)are- ungarna började talgoxarna, bädc hanen och honan, omedelbart att föra mat in uti holken. Liksom förut hela våren hämtade de nu till en början ost, späck och hampfrö frän fågelbordet, men efter två dagar ändrades dieten och fosterbarnen uppföddes sedan ute- slutande med insekter. Honan återvände dock senare till fågel- bordet, mcMi tog då endast mjukt hvetebröd och blötta skorpor. 'i'idcn var ju ovanligt lång, men det sparades på maten. Den i4:e juli syntes en liten fjäderboll komma ut ur holken och slå sig ned på närmaste gren. Med kikare såg jag tydligt, att det var en flugsnappareimge. Fyra andra följde senare. Den 25 juli lockade talgoxarna ut sina egna ungar ur samma holk. En inblick i talgoxens sjählif. Det föreföll ofta, som om talgoxungarna hade till sport att söka öfverträffa hvarandra i djärfhet och, det var alldeles tydligt, att de voro afundsjuka på hvarandra om vår \änskap. En af dem brukade ofta sitta på handen och plocka brödsmulor frän mina läppar, fanns då hans släkt i närheten, nändes han inte äta jiå en lång stund, utan släppte den ena biten efter den andra, tydligen för att få visa sig duktig, och såg sig för hvar gång triumferande omkring på de betindrande åskådarna, och när en af de andra tog efter honom, fllög han bums till skogs och ville sen inte på flere dagar utföra sitt lilla tric. Jordaball::. Ett år bodde svart och hvita flugsnappare i två holkar, som kommit att sitta något för nära hvarandra, hvaraf följden natur- ligtvis blef otaliga strider om jakträtten. Slutligen enades de dock, hvardera familjen fick en lång smal remsa till jaktområde, och ett berberisbuskage niidt emellan båda holkarna afsattes till »neutral zon», där kunde man sedan ofta få se båda hanarna sitta i frid på samma gren. En fridstiftarc. Ibland äro flugsnapparhonorna mera stridslystna än hanarna. En gång hade två honor råkat i slagsmål, när en främmande hane flög midt emellan dem och skilde dem åt. De två stridande sågo mäkta förlägna ut och flögo skyndsamt livar och en in i sin holk. E. Eichelberg. 288 Litteratur. Nils Rosén, Djur geograf. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. I I 2 sidor. Förf. säger sin afsikt vara att skaffa en lämplig lärobok i djurgeografi för universitet och högskolor. Att detta syfte är syn- nerligen lofvärdt bör beredvilligt erkännas, men det är ganska vanskligt att koncentrera ett så utomordentligt vidlyftigt ämne till ett litet kompendium. Genom att hufvudsakligen syssla med de högre djuren, särskildt däggdjuren, söker förf. att nå sitt mål. Ett lyckligt grepp är äfven att medtaga skildringar af utdöda däggdjur. I det stora hela kan man ock säga, att förf. lämnat en god väg- ledning för djurgeografiens studium, äfven om en del af de uttalade meningarne ej kunna delas af alla, Äfvenledes är det nog en eller annan uppgift, som torde böra korrigeras. Därvid fästes mindre afseende vid några lapsus calami, såsom då förf. (p. 63), säger att familjen Pipidce är gemensam för den etiopiska och den neogeiska regionen (den finnes naturligtvis blott i den senare), eller då han (p. 65) talar om »vårtsvinen på Madagaskar i st. f penselsvin. På sid. 69 säger förf., att drongoerna äro karakteristiska för den indiska regionen, men det finnes fiera dylika arter i Afrika också. Rarakalen finnes också ej blott i Indien, utan äfven i Afrika. Mot kartorna kunna äfven några invändningar göras. Se vi t. ex. ])ä björnkartan, så har den sydamerikanska björnen i verkligheten ett betydligt större utbredningsområde mot nordost uppigenom det inre Venezuelas bergstrakter, än hvad som framgår af streckningen. Däremot kunde förf. saklöst utlämnat streckningen i Marocko, ty för allt hvad man vet är den marockanska björnen en myt trots det att den fått namn och mycket idislats i litteraturen. Däremot finnas ännu björnar i Spanien såväl i det pyreneiska som i det cantabriska bergsområdet, hvilket ej synes vara markeradt. Familjen PedeiidcB utmärkes (p. 105) blott för Sydafrika, men den finnes uppgenom hela Ostafrika. Jordsvin (p. 109) markeras blott för Ost- och Sydafrika, men de finnas äfven i större delen af Vestafrika t. ex. Kamerun, Kongo, Togo o. s. v. Dessa och en del andra smärre misstag torde dock lätt nog kunna korrigeras till en nv och reviderad upplaga, som då gärna kunde göras något större och fylligare. Det är nämligen, som sagdt, rätt vanskligt att inom en allt för trång ram söka intränga en klar bild af djurgeografien. Nu tvingas t. ex. förf. af utrymmesskäl att säga, att den etiopiska fågel- faunan ej har »många särskildt karakteristiska drag att uppvisa». Ett sådant uttryck är dock ej fullt lyckligt, då afrikanska konti- nenten ju har åtminstone 5 familjer och en massa släkten, som ej finnas annorstädes. Bl. a borde ju Balcenicipidce, ScopidcB, Coliidce och några andra ha nämnts. Detta har naturligtvis ej yttrats af lust att anmärka, utan i förhoppning om, att förf. må finna tillfälle att utveckla det nu föreliggande arbetet till något fylligare. E. L. S.ALLCOCK&C:oLtd. standard Uorks, Redditcb, England FiSKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlågsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:o 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter: PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. SKJUT n.-B. Svenska LANDS- Kikstelefon 91 endast HED Krutfaktoriernas KRONA Telegrafadr. : Normal ÖFVERLÅGSET FABRIK A T ENGELSK HAGELSORTERING ■^s^??"-" V;'-' A^ <, t^ kt>'' fh--— : '^/■/ "^ ^rl (v; f. ji I I / Innehåll: Anteckningar om Frostvikens (norra Jämtland) fågel fauna från 1 O-årsperio- den 190Ö— 1914. Af Adolf Hassler . Ett sparfugglebo. Af Einar Andersson Nordamerikanska fåglar som utrotats under de sista hundra åren. Af E. L. Några anteckningar från Skansens zoo- logiska trädgård. Af Alarik Behm . Växter i Stadsgården. Af Björn Palm Späda ungar af järf. Af E. L Smärre meddelanden: En härfågel. — Osmunda regalis (L.) — Ett simmande ekorrtåg. — (iöktytans utbredning mot norr än en gång. — Tidig tlytt ning af vildgäss. — En guldfärgad groda. — Fynd af klumpfisk i Halland. — Oceanites oceanicus Keijs. Bias. — Ringmärkt mås återfunnen. — Ekorre, som skaffar bomaterial i Humlegår- den. — Ännu en ringmärkt gråtrut återfunnen. — Sidensvansar äfven 1914. — Små iakttagelser ur fågellifvet . . Eitteratur Sid. 2(53 283 288 !l' SS^f llUIIIIIUIIIIIIIlllli 3 5185 00292