FAUNA OCH FLORA POPULÄR TIDSKRIFT BIOLOGI UTGIFVEN AF EINAR LÖNNBERG ELFTE ÅRGÅNGEN 1916 UPPSALA & STOCKHOLM ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. (i distribution) IM ,M6 UPPSALA 1 916 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. INNEHALL. Uppsatser. Bidrag till kännedomen om fågel- faunan i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Af Justus Montell i Fåglar läggande tvänne kullar. Af //. Nyqvist 21 Om färgen på bivråkens vaxhud. Al //. Nyqvist 24 Onormalt uppträdande af flyttfåglar och några fall af öfvervintring från senare är. Af Hialmar Rendahl 27 Bergfinkinvasion i Skåne vintern 1915 — 1916. Af Hugo Granvik 49 Något om däggdjursfaunan i Små- land i början af 1800-talet, jäm- förd med den nutida. Af C. O. ron Porat 63 Rörhönan — Gallina chloropus — funnen i Hälsingland. Af James Maule 73 Ornithologiska bref. Af H. Nyqvist 79 Visenterna och kriget. Af E. Lönn- berg 8 2 Land- och sötvattensmollusker från boråstrakten, insamlade i9i4och i<) 1 5. Af P. II. Strömman och A'. B. Sund/er 87 En replik. Af Paul Rosenius 92 Flyttfåglar som fröspridare. Af Aug. Heintze 97 En amfibisk kollembol. Af Einar Wahlgren 1 14 Anthropoidstationen på Teneriffa. Referat af E. L. 119 bidrag till kännedomen om vatten- sorkens näringsökologi. Af Rolf Palmgren 129 förklaring angående min exkur- sionsfauna. Af Thorsten Renvall 134 Red:s svar med anledning af Fil. d:r Th. Renvalls Förklaring etc. 136 Några förlinnéanska uppgifter an- gående zoocecidier i svensk bo- tanisk litteratur. Af Otto Gerts 145 Studier öfver fjällvråken (Archibuteo lagopus) i finska Lappland. Af Carl Finnilä 165 Bör ekorren från skogsvårdssyn- punkt anses som skadedjur ? Af James Maule 1 73 Bambubjörnen, Ailuropus melanoleu- cus. Af E. L. . 183 Längs hvilka vägar ankomma Lapp- lands vadare och simfåglar till sina häckningsorter? Af Ludv. Munsterhjelm 193 Till frågan om dufhöksraserna. Al Einar Lönnberg . 209 En bastard mellan fasantupp och bantamhöna. Af E. Z. 213 Ornitologiska iakttagelser i Vilhel- mina socken af Asele Lappmark. Af Bo Witt-Strömer - 216 Några svenska forskningsresor Iran föregående tider. V. Af Lars Gabriel Andersson i<>3 Ytterligare något om andfåglarnas dräkter. Af Herman Nyqvist 20 1 Ännu några ord om storskrakens dräkter. Af E. L. .. 265 Ar den i Nordskandinavien häc- kande hussvalan indentisk med den i öfriga Europa härskande Chelidon urbica urbica L. Af Ludv. Munsterhjelm 269 Några ord om sädgåsens dräkt. Al Herman Nyqvist 272 Förteckning öfver Svensk Ornito- logisk Litteratur för åren 191 1 och 191 2. Sammanställd al Fr- /'.'. Å klander 274 Smärre meddelanden. Sid. Sumphönsen i Blekinge 42 Ett äldre fynd af småtrappen i Blekinge 43 Ornitologiska anteckningar Iran Rumskulla socken, Kalmar län 43 Gammal kungsörn (Aguila chry- saetus) skjuten i Smaland 44 Ortolansparfvens (Emberiza hortu- laiiti) förekomst i Kalmar län 44 En stympad kråka 44 Utter som tager svan 45 Ny fyndort för Riccia natans 46 Egendomlig lokal för bändelkors- näbb 47 Märklig naturföreteelse. Millioner bergfinkar 47 Litteratur 48, 189, 239, 288 Mindre strandpiparen funnen vid Torne träsk 94 llcl/x nemoralis Mri.i.. funnen i Halland 95 Djurens parasiter såsom ledning för bedömande af deras inbördes släktskap 95 Mindre korsnäbbar (Loxia curvi- fostra) som skadegörare å äpplen 137 En iakttagelse rörande bergfinkens (Fringilla montifi ingilla) öfver- vintring 137 ( >m gräsiskor och ekorrar under ett granfröår 137 Mindre sångsvan och purpurhäger skjutna midt inne i Smaland 139 Livia juncorum i Gästrikland 139 Tidig morkulla i Lappland 139 Blek varietet af räf 140 Från Stora Karlsö 140 Naturskyddsarbete i Tyskland under kriget 142 Från forna dagars liske i Asnen 142 Kar! XI:s hvita ekorre ytterligare en gång 143 Barbastellen (Barbastella bcubastel- lus) funnen i sydliga Östergötland 144 Hvita kajor i Växjö 187 Jättemaskrosor 187 Några nya fågelfynd för Könkämä- dalen i Karesuando socken Tämjande af vildgäss Gulhämplingens utbredning norrut Gen i st a an gli c a skyddad En hona af blåa kärrhöken (Circus cyaneui ) Fladdermöss i Östergötland. Flyttfåglar som fröspridare . Egendomligt läte hos hare . Fågelfaunan i Jönköpings omnejd och län Flygande krymplingar Hur parar sig tornsvalan Fågelnotiser från Nerike Albino af ladusvala Fjärilnotiser från Rumskulla socken, Kalmar län En utdöende sjö Fågelnotiser En turturdufva En salskrake Albino af entita Nytt fynd af Colias hyale L. på Öland Branta leucopsis Bechst. vid Borg- holm Sent flyttande rödstjärtar Alförrädare i Blekinge. Fräta cula arctica Li n \ 1 Clupea a/osa funnen vid Rössö . Canada har förbjudit import af fjädrar af vilda läglar för mode- ändamål . Fågelnotiser .. En enstaka blåkråka Fynd af sällsynta fåglar Internationell öfverenskominelse för skydd af flyttande fåglar . Fågelrester i astfaltkällor Järfvar, som fortplanta sig i fången- ska]! Ekorrar pä fjällheden Egendomlig plats för getingbo Fågelnotiser från Gottland Fågelnotiser från Värmland sid 187 227 227 228 228 220 229 230 230 231 '56 232 234 234 234 234 235 235 236 236 237 237 237 237 238 238 2 84 285 285 286 287 287 2 SS Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi LUgifven af Einar Lönnberg Haft. 1 1916 vi Fågelskyddet i Sverige av Paul ftosenius ■ PRIS 1 KRONA PRIS 1 KRONA i \ R. L. skriver i Sydsv, Dagbl. Snällposten: t Alla naturvänner böra läsa detta arbete, som är så karaktäristiskt ■ för sin upphofsman. Och han vill göra klart att det här gäller en ■ nationell angelägenhet. Därför må man önska hans skrift den ■ största spridning." C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND JAKT. OCH MALSKJUTNINGSVAPEN AMMUNITION JAKT. OCH FISKREDSKAP SPORTARTIKLAR AKTIEBOLAGET H. M. Konungens Hofleverantör GEORG A. BASTMAN KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN 12 STOCKHOLM C. A. LINDGREN & Gris VINHANDELS AKTIEBOLAG STOCKHOLM Roslagsgatan 11 Hamngatan 15 Telefoner: Chefen Disponent Aug. Olsson J:r Riks 5876 Allm. 5825 Kontor o. Butiker: Riks 643 och 2238 Allm. 47 18 och 97 72 Lager: 14886 NORRKÖPING Telefon : Hiks 451 KÖPENHAMN HAMBURG NEW YORK DIO N9 /J rir undertecknad.. •rf ■ rör mig uspTleat» • rreneoÄ medaljer rr4n t 16» medaljer enligt sigill bifogad < .ngame 1 Göteborg 1991. > sed diplom rör oaatllga härofram amräraalda aedalje Rp?NpS891 / /.J/m///,//,' f:\ STOCKHOLM I 'ZJjpfs^J é- a. %^4.. a-*/? 4~/f Lager af VINER och SPIRITUÖSA Ensamförsäljare i Sverige för Da A Ja MC Callums Whisky Bidrag till kännedomen om fågelfaunan i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Af Justus Montell. nder en mer än 13-årig vistelse i Lappland iar jag med största intresse studerat fågel- faunan på bägge sidor af gränsälfven, i finska och svenska Muonio samt i Enontekis och Karesuando. Årligen ha talrika exkursioner !j£^:^C företagits och anteckningar gjorts beträffande fåglarnas flyttningar, häckning, bobyggnad m. m. Dessutom har jag af andra på orten boende ornitologiskt intresserade personer erhållit flera värdefulla bidrag samt genom köp af ortsbefolkningen, bland hvilka många goda fågelkännare finnas, förvärfvat mig en massa sällsynta fåglar och ägg. Det material, som under årens lopp hopbragts, är därför ganska rikhaltigt och antalet anträffade arter för lapska förhållanden synner- ligen stort. Då kännedomen om de lapska fåglarna allt fortfarande är rätt bristfällig och en del biologiska uppgifter i de allmänna faunorna — och i flera specialafhandlingar med för resten - — att döma af de iakttagelser jag gjort, äro oriktiga, har jag därtill uppmanad nedskrifvit mina erfarenheter i en längre afhandling: » FdgelJ 'annan i Muonio socken och angränsande delar af Enontekis och Kittilä socknar», afsedd att publiceras i Sällskapets pro Fauna et Flora fennica acta. Då emellertid Fauna och Flora 1916. Haft. 1. 1 2 FAUNA OCH FLORA i denna afhandling, hvars tryckning för öfrigt af oförutsedda skäl måste uppskjutas på obestämd tid, endast fågelfaunan på den finska sidan af gränsen behandlats, har jag för »Fauna och Flora» sammanställt efterföljande förteckning öfver de fåglar, som observerats i trakterna på ömse sidor om gräns- älfven, i hopp att den kan påräkna äfven svenska ornitologers intresse. Af utrymmesskäl har blott ett fåtal biologiska observationer medtagits samt flyttnings- och häckningsdata angifvits i medeltal af de antecknade data. Det område, som här behandlas, omfattar, såsom redan ofvan antydts, svenska och finska Muonio samt Karesuando och Enontekis. Det sträcker sig längs Muonio älf och dess nordvästra gren Könkämä älf ungefär från 67°30' n. br. upp- till Kilpisjaur (lat. ber. 69"). Noggrannast ha de södra delarna undersökts. De topografiska förhållandena inom undersökningsområdets olika delar äro i högsta grad varierande, likaså fågelfaunans sammansättning. Då en mera utförlig beskrifning emellertid ej här kan komma i fråga, vill jag blott nämna, att svenska och finska Muonio samt södra Enontekis och södra Karesuando ligga inom barrskogsregionen, hvaremot norra Enontekis och största delen af Karesuando ligga inom fjäll- eller kanske rättare tundraregionen. Inom barrskogsområdet finnas på finska sidan flera fjäll bl. a. en omkring 100 km. lång fjäll- kedja, bestående af fjällen Onnastunturi, Pallastunturi m. fl. Tallen är, utom på fjällsluttningarna, det förhärskande träd- slaget. Granen och björken uppträda hufvudsakligen blott som inblandning i tallskogen samt på fjällens sluttningar och på försumpade lokaler. I de norra delarna af barrskogsområdet saknas granen nästan fullständigt. Såväl på svenska som på finska sidan finnas talrika större och mindre sjöar och åar samt vidsträckta sumpmarker. Fjällområdet är jämförelsevis enformigt, ett konglomerat af låga, afrundade, sterila fjäll och vidsträckta laf och sump- marker, där björken är det enda trädslaget. Endast längst i FAGELFAUNAN I GRANSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND 3 nordväst möta högre fjäll med rik vegetation. Största intresse för ornitologen erbjuder själfva gränsälfven med omgifning. Fågelfaunan i Muonio är öfvervägande subalpiu, dock med inblandning af talrika sydligare element, hvarjämte flera alpina arter häcka på de ofvan nämnda fjällen. Inom södra Kare- suando och Enontekis äro de sydliga arterna redan mycket få och de flesta sällsynta. Längre norrut saknas de nästan full- ständigt som häckfåglar och till och med en del subalpina arter äro där sällsynta. Flera fåglar ha i Muonio och södra Enontekis nordgränsen för sin utbredning i Fenno-scandia. De i det följande angifna ankomst- och bortflyttningstiderna gälla för Muonio. Den systematiska uppställningen och nomenklaturen äro lånade från prof. Lönnbergs uppsats »De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn». Corvus corax L. Stannfågel. Rätt sällsynt, men häckar öfver hela området, åtminstone upp till Kelottijärvi, 23 km. N.V. om Karesuando kyrkoby. Kullen fulltalig i slutet af april. Äggens antal här 3—4, sällan 5. Corvus cornix L. Flyttf. Enstaka stanna. Tämligen allm. i de södra delarna, sällsyntare inom fjällområdet. Ank. första dagarna af april. Bortfl. i början af oktober. Kullen full i slutet af maj, stundom tidigare. Ägg 4, sällan 3 eller 5. Stora flockar icke häckande individer stryka omkring hela som- maren. Corvus frugilegus L. Flyttf. Sällsynt, men observeras i Muonio nästan hvarje år. Häckat åtminstone år 1907. Ank. i början af april. Coloeus monedula L. Ett ex. i Muonio kyrkoby 8/s 1910; flög öfver till Sverige. Samma dag sköts ett ex. af två i norra Muonio. Pica pica L. Stannf. Allm. vid alla byar inom skogsregio- nerna. Tillfälligtvis anträffad längre norrut. Full kull tidi- gast 29U, vanligtvis omkr. 10/s. Nucifraga caryocatactes macrorhynchos Brehm. Observerad hösten 1911 flerstädes, till och med uppe vid Könkämä älf 21 s. 4 FAUNA OCH FLORA Garrulus glandarius L. Ej sällan anträffad i svenska och finska Muonio under hösten. Ej funnen häckande. Perisoreus infaustus L. Stann- och strykf. Tämligen allm. inom barrskogsområdet, men aftar i antal mot norr. Äggläggningen afslutas redan omkr. 20/i. Ägg 3-4, aldrig flera. Sturnus vulgaris L. Upprepade gånger anträffad om våren i svenska och finska Muonio samt en gång i södra Karesuando och i Enontekis. Ank. tidigast 16/3 1915 (svenska Muonio). Emberiza citrinella L. Flyttf. Sälls., men regelbundet häc- kande åtminstone i de södra delarna upp till Ylimounio. Ank. 20/4, enstaka ofta redan i början af april. Bort i början eller medlet af oktober. Kull omkr. 15/6. Emberiza hortulana L. Mycket sällsynt. Observerad nord- igast vid Ylimuonio, där ett bo hittades 26/6 1903. Sedd i svenska och finska Muonio. Torde förr varit allmännare. Emberiza schoeniclus L. Allm. inom barrskogsreg., säll- syntare inom fjällreg., men iakttagen häckande ända uppe vid Kilpisjaur. Ank. 15 2. Bort slutet af september. Kull 10/ 22 /6 /6. Emberiza rustica Pallas. Enl. Suomalainen1 af herr M. Karppanen sedd i Muonio kyrkoby 23 5 1909. Sannolikt miss- tag! Trots ifrigt sökande aldrig af mig anträffad. Herr K. var några timmar i Muonio. Passerina nivalis L. Häckar sällsynt inom fjällomr. samt på fjällen Onnastunturi och Pallastunturi. Ank. slutet af mars — början af april. Bort i början af oktober. Calcarius lapponicus L. Häckar allm. inom fjällomr. och de norra delarna af barrskogsomr. Längre söderut sälls. och uteslutande (?) i fjällen. Ank. 15/s. Bort. slutet af sept. Kull 20 6. Passer domesticas L. Stannf. Allm. vid de flesta byar i skogsomr. upp till Karesuando kyrkoby. Sedd 30/t 1911 1 E. W. Suomalainen: Ornitologische Beobachtungen während einer Reise nach Lapponia Enontekiensis; Helsingfors 1912. FÅGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND 5 vid Kilpisjaur. Årligen tvänne kullar (stundom 3?) senare hälften af maj och slutet af juni. Under kalla vintrar dö de flesta gråsparfvar. Passer montanus L. Af Suomalainen sedd i Karesuando kyrkoby. Fringilla montifringilla L. Den allmännaste af alla fåglar här. Ank. 15 5. Bort i slutet af sept. och början af okt. Kull 20/e. Fringilla coelebs L. Sälls. Funnen häckande nordligast vid Ylimuonio, men observerad ända uppe i Könkämädalen (Munsterhjelm). Ank. c? 24/4— */&. Kull 13/e. Observerad blott i närheten af bebodda ställen. Loxia curvirostra L. Strykf. Sällsynt. Blott tre gånger af mig sedd i Muonio. Af Munsterhjelm iakttagen vid Kilpisjaur. Tidigare funnen häckande i Muonio. Pinicola enucleator L. Flyttf. Rätt allmän inom barr- skogsomr. Funnen häckande ända uppe vid Maunu, mer än en mil norr om Karesuando kyrkoby. Ank. i slutet af febr. Bort i slutet af okt. eller början af nov. Kull 5/6— 23/o. Ägg aldrig flera än 4. Pyrrhula pyrrhula L. Strykf. Observerad under hösten och vintern rätt ofta inom skogsomr. upp till Karesuando Acanthis flammea L. Strykf. En del år mycket talrik, andra år sälls. Häckar inom hela undersökningsomr. Kull 8U—7h. Lägger med säkerhet ej mera än en kull. Under nästan hela juni ses fåglar, som ej ännu börjat lägga ägg. Acanthis flammea holboelli Brehm. Observerades som- maren 1913 (gråsiskår) upprepade gånger i svenska och finska Muonio. Häckade säkert. En $ sedd vid Mukkavuoma i nord- ligaste Karesuando i juli 1910. Acanthis rufescens Vieillot. Enligt Mela-Kivirikko funnen häckande i Muonio. Acanthis hornemanni exilipes Coues. Flera gånger obser- verad under hösten och vintern i svenska och finska Muonio. Häckar i Muonio enligt Mela-Kivirikko. 6 FAUNA OCH FLORA Acanthis flavirostris L. Enligt uppgifter i flera faunor observerad i såväl Muonio, som Enontekis och Karesuando. Ej på senare tider anträffad. Acanthis spinus L. En ef anträffad i kyrkobyn i finska Muonio. Acanthis cannabina L. Den 7/s 1915 sköt d:r W. Fabritius en J1 vid Muonio kyrkoby. Chloris chloris L. Skjuten vid Kilpisjaur zji 1910 af L. MUNSTERHJELM. Parus major L. Strykf. Observerad under hösten och vintern upprepade gånger i svenska och finska Muonio samt i södra Enontekis och Karesuando. Parus äter L. En gång sedd i finska Muonio (enl. med- delande af L. Munsterhjelm). Parus cinctus Boddaert. Stann- och strykf. Allm. i skogs- reg. Sällsyntare i fjällreg. Finnes häckande ända uppe i Kilpisjaurtrakten. Kull Ve. Parus borealis Selys-Longchamps. Stann- och strykf. Sällsynt, men observerad flera gånger i svenska och finska Muonio samt i södra Enontekis och Karesuando under häck- ningstiden. Dess bo dock ej af mig funnet. Aegithalos caudatus L. En liten flock, 11 ex., observerad ls/io 1906 nära kyrkobyn i finska Muonio. Lanius excubitor L. Häckar öfver hela barrskogsomr., men är ingenstädes talrik. Bo funnet nordligast vid Maunu, en mil norr om Karesuando. Sällsynt i fjällomr. Talrikast under lemmelår. Ank. i slutet af april, stundom tidigare. Kull i slutet af maj. Bo i tallar. Ägg 7-8. Alla undersökta ex. ha tillhört varieteten L. major Pallas. Ampelis garrulus L. Flytt- och strykfågel. Efter att under omkr. 20 år hafva varit försvunnen från orten infann sig sidensvansen åter här 1912. Bon funna sommaren 1913 — 1915 såväl i svenska och finska Muonio som i Enontekis. Ung- fåglar observerade nära Kuttane i södra Karesuando. Bo i tallar eller granar, oftast ett stycke från stammen, två tre FAGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND 7 meter ofvan marken. Äggläggningstiden mycket oregelbunden. Nylagda ägg funna 8 g — 15,'t. Ägg 4 — 5. Cheädon rustica L. Mycket sällsynt och ej med säker- het häckande inom undersökningsomr. Observerad ända uppe i Könkämädalen. Ank. ~" 5. Ett ex. 23 4. Clivicola riparia L. Talrik på lämpliga lokaler inom skogs- omr., sällsyntare inom fjällomr. Ank. 25/s — 7«- Kull 24/e. Hirundo urbica L. Ytterst talrik vid byar och gårdar, ej minst i fjällregionen, där mer än 200 bon iakttagits vid en gård. Ank. 20/.-i — 6/c. Bort 7». Vid Kilpisjaur häcka »klipp- svalor». Cinclus cinclus L. Stannf. Förekommer sparsamt på lämp- liga lokaler inom hela undersökningsomr. Kull 20/s. Turdus philomelos Brehm (T. musicus auct.). Tämligen sälls., men häckar regelbundet i svenska och finska Muonio samt i sydligaste Enontekis. Ank. tidigast af trastarna, de första dagarna af maj. Kull 3/« — 15 0. Turdus musicus L. (Syn T. iliacus auct. nec. Linné). All- män, ställvis mycket allm., öfver hela området. Ank. efter ]%. Bort i slutet af sept. Kull början af juni till början af juli. Måhända läggas vissa år två kullar. Turdus viscivorus L. Sälls. Häckar i södra och mellersta Muonio, nordligast vid Ylimuonio. Kull 25c Turdus pilaris L. Allm. öfver hela området, men dock ej så allm. som rödvingen. Ank. par dagar senare än sång- trasten. Bon oftast enstaka, men stundom i små kolonier. Kullar anträffade under hela juni. Turdus torquatus L. Mycket sällsynt. En gång 21/ö 1913, sedd i finska Muonio. Funnen häckande vid Kilpisjaur (Suo- malainen). Saxicola oenanthe L. Allm. öfver hela området på de mest olika lokaler. Ank. 20 » (14/5 och 25/s tidigaste och senaste ank. -datum). Kull l%. Bort under sept. Sedd ännu i slutet af månaden. Pratiiicola rubetra L. Förekommer täml. sälls. i svenska 8 FAUNA OCH FLORA och finska Muonio. Bo funnet nordligast vid Ylimuonio. Ank. 25/5. Kull 15/6— 20/e. Cyanecula suecica L. Rätt sälls. i svenska och finska Muonio, allmännare längre norrut. Ank. 25/s. Kull 18/6. Bort i slutet af aug. Phoenicurus phoenicurus L. Täml. allm. inom barrskogs- omr., sällsyntare längre norrut. Ank. 7/ö — 26/5. Kull 12/6. Häckar i ödemarken, endast sällan vid människoboningar. Phoenicurus gibr altar iensis Gmelin. Den 13 maj 1903 såg jag en $ i kyrkobyn i finska Muonio. Arten säkert konstaterad! Phylloscopus trochilus L. Allm. öfver hela omr. Ank. 25/s. Kull 20 6. Bort i aug. Phylloscopus borealis Blasius. Skjuten vid Könkämä älf i norra Enontekis (Suomalainen). {Acrocephalus schoenobaenus L. Säfsångaren, som fler- städes inom finska Lappland skall vara rätt allmän, har ej observerats inom undersökningsomr.) Regulus regulus L. En liten flock observerad vid Äkäs- järvi i finska Muonio 15/g 1903. En fågel sköts. Ett dödt ex. funnet af doktor Thore Fries vid Lätäsvuoma i norra Karesuando i början af maj 1909 (enligt muntligt meddelande). Muscicapa ficedula L. Sällsynt. Funnen häckande nord- ligast vid Muoniovaara i svenska Muonio samt vid kyrko- byn i finska Muonio. Observerad även i södra Enontekis. Kull 20/c. Uppehåller sig här i öppna blandskogar, ej vid människoboningar. Muscicapa (Hedymela) atricapilla L. Observerad af mig blott tvänne gånger i finska Muonio och en gång i södra Enontekis. Bo med 6 ägg 28/e 1909. Torde förr hafva varit allmännare. Motacilla alba L. Allmän inom hela området, såväl vid människoboningar som i ödemarken. Ank. 1/s. Kull 5/e. Bort i slutet af sept. Budytes flavus L. Blott en gång af mig anträffad tills, med följande. Enl. Suomalainen nästan lika allm. som denna. FÅGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND q Budytes flavus thunbergi Billberg. Allmän inom hela området. Ank. 25/s. Kull 8/e— 24/e (under olika år). Bort i slutet af aug. och början af sept. Anthus pratensis L. Allmän liksom föreg. Ank. 20/5. Kull 5/e— 20/e. Bort i början af sept. Bygger såväl i låglandet som i fjällens alpina region. Anthus cervinus Pallas. Tillhör fjällregionen men tyckes öfverallt vara mycket sällsynt. Ej af mig observerad i Muonio. Däremot har jag på fjället Pallastunturi 21/e 1905 funnit ett bo, som sannolikt tillhörde denna art. Af Palmen och Sahl- berg funnen häckande i flera par på fjället Onnastunturi år 1867. Anthus trivialis L. Är observerad häckande i områdets alla delar ända upp till Kilpisjaur, men är ingenstädes talrik. Ankom några dagar senare än A. pratensis. Kull funnen tidigast 13/e. Alauda arvensis L. Sällsynt, men årligen observerad i svenska och finska Muonio, där hon äfven häckar. Längre norrut blott tillfälligt anträffad. Ank. '/b- Eremophila alpestris flava Gmelin. Tillhör egentligen fjällomr., men häckar med största sannolikhet äfven på fjällen Pallas- och Onnastunturi. Ankommer oregelbundet 18/i— 15/s (tidigaste och senaste antecknade datum). Bort i början af okt, sedd senast 12/io. lynx torquilla L. Ett par häckande nära Kentä gård i finska Muonio senaste sommar. Dryoscopus martius L. Stann- och strykf. Sällsynt inom barrskogsomr. Häckar i svenska och finska Muonio. Ses oftare om vintern än om sommaren. Dendrocopus major L. Blott två gånger iakttagen i finska Muonio och en gång i norra Kittilä. Dendrocopus minor L. Flyttf.? Rätt sällsynt, men anträffad häckande i områdets olika delar. Kull 15/6. Ej observerad under den mörkaste tiden. Picoides tridactylus L. Strykf. (delvis flyttf.?). Ej så säll- synt som föreg. Kull 30/5. I o FAUNA OCH FLORA Apus apas L. Förekommer blott i svenska och finska Muonio och är äfven där sällsynt. Ank. 4/6. Bo i höga, torra tallar. Glaucidium passerimim L. Stannf. Mycket sälls. Ett ex. skjutet 15 2 1915 i finska Muonio (Fabritius). Ett bo, funnet i början af maj i år i knipholk på en holme i Muonio älf, tillhörde måhända denna art. Aggens mått -^- ^ ^u Bon skola tidigare ha hittats i svenska och finska Muonio. Nyctala funerea L. Stannf. Allmän under lemmelår, där- emellan sällsyntare. Bygger ofta i knipholkar. Kull slutet af april till medlet af maj. Nordligast funnen häckande vid Kelettijärvi 20 km. norr om Karesuando kyrkoby. Surnia alula L. Stann- och strykf. Ytterst allmän under lemmelår. Under normala år mycket sällsynt eller helt och hållet försvunnen. Kull 20/4. Under vissa lemmelår 2/s. Ägg under lemmelår ofta 10 12, under normala år 5—7. Nyctea scandiaca L. Stann- och strykf. Tillhör fjäll- området, men kommer under lemmelår i stort antal ned i skogsomr. Sommaren 1904 (lemmelår) häckade ett par med största sannolikhet i trakten af Muonio kyrkoby. Mycket sällsynt äfven i fjällen under mellantiderna mellan lemmelåren. Syrniam uralense Pallas. Den 8 maj 1903 såg jag i Muonio kyrkoby en uggla, som med största sannolikhet till- hörde denna art. Anträffad vid Karesuando (Kolthoff-Jäger- skiöld). Syrniam lapponicum Sparrm. A. J. Retzius. Stann- och strykf. Uppträder inom området endast under lemmel- och sorkar och är äfven då rätt sällsynt. Äggen läggas oftast i gamla roffågelbon. Jämförelsevis få nybyggda bon anträffade. Kull i slutet af april. Asio acciptrinas Pallas. Flyttf. Förekommer årligen åt- minstone inom barrrskogsområdet. Tilltar betydligt i antal under sork- och lemmelår. Ank. 1/ö. Kull i slutet af maj eller början af juni. Bort i slutet af sept. Asio otus L. Visade sig för första gången våren 1907 FÅGELFAUNAN 1 GRANSTRAKTERNA MELLAN' SVERIGE O. FINLAND II (lemmelår), då flera par häckade i gamla skatbon i svenska och finska Mnonio samt i Enontekis. Senare anträffad flera gånger bl. a. 1910—11, då ett par öfvervintrade i Muonio och ett bo hittades i Kyrö, samt år 1915. Egendomligt nog ej an- träffad annorstädes i Lappland.1 Bubo bubo L. Stann- och strykf. Mycket sällsynt. Fun- nen häckande blott på tvänne ställen i finska Muonio samt i södra Karesuando. Under vintern anträffad äfven i svenska Muonio och Enontekis. Kull '/s. Upapa epops L. Anträffad flera gånger om hösten såväl på svenska som på finska sidan af gränsälfven. Merops apiaster L. Den 3 juni 1865 fångad vid Muoniona- lusta (Kolthoff-Jägerskiöld). Ciiculus canorus L. Rätt allmän inom barrskogsomr., säll- syntare längre norrut. Ank. X/G- Ägg funna hos Fringilla montifringilla, Acanthis flammea, Phoenicurus phoenicurus och Saxicola oenanthe. Columba livia domestica L. Observerad på hvardera sidan af gränsälfven. Turtur turtur L. Ett ex. skjutet i finska Muonio hösten 1911. Uria lomvia L. Talrika ex. funna i svenska och finska Muonio samt i Enontekis i december 1902. Fratercula arctica L. Tvänne ex. funna i finska Muonio i dec. 1902, ett ex. i Enontekis 1G/i 1913. Sterna hirundo L. Enligt Kolthoff-Jägerskiöld iakttagen i Karesuando. Ej af mig sedd. Sterna paradisea Brunnich. Rätt allmän inom hela om- rådet. Ank. 20/ö. Bort 15/8. Kull 10/G. Alla till min känne- dom komna bon (flera tiotal) ha innehållit blott 2 ägg. Häckar på holmar och stränder samt på svenska mossar. En liten koloni häckar inom regio alpina på fjället Särkitunturi i finska Muonio. Alla uppmätta ägg äro mindre än det af Kolthoff- Jägerskiöld angifna minimimåttet. Läras canus L. Häckar vid Kilpisjaur och skall enligt 1 I Pajala flera gånger funnen under de senare åren. Red. I 2 FAUNA OCH FLORA uppgift af trovärdig person hafva iakttagits häckande i svenska Muonio. Vilsekomna ex. ej sällan anträffade. Larus fuscus L. Några ungfåglar skjutna i olika delar af undersökningsområdet. Larus marinus L. Hösten 1904 sköts en ungfågel vid Ylimuonio, hösten 1912, en d:o i svenska Muonio och hösten 1915 likaledes en ungfågel i finska Muonio. Lams argentatus Brunnich. En ungfågel skjuten i finska Muonio 14/o 1903, en gammal fågel sedd vid gränsälfven i norra Muonio 2% 1910. Anträffad vid Könkämä älf af Munsterhjelm. Lams leucoptems Faber. Den 22 april 1903 dödades ett ex. i Yliumonio by. Fågeln hade en längre tid uppehållit sig i trakten, än på den finska, än på den svenska sidan. Läras glaucas Brunnich. Den 6 sept. 1915 såg jag ett gammalt ex. vid Onnas älf och den 16 febr. 1914 sköts en ungfågel vid Kyrö by. (Pagophila eburnea Phipps. På 1860-talet flera år å rad sedd vid Pallasjärvi i norra Kittilä.) Rissa tridactyla L. Upprepade gånger iakttagen i svenska och finska Muonio samt i Enontekis. Ett ex. med baktå på hvardera foten sköts i Enontekis i dec. 1906. Stercorarius longicaada Vieillot. Rätt allmän i fjällom- rådet, i synnerhet under lemmelår. Funnen häckande äfven på fjället Onnastunturi. Endast par gånger observerad i Muonio under våren. Stercorarius pomarinus Temminck. Tvänne gånger an- träffad i finska Muonio under hösten i rätt stort antal. Ej en enda gång under våren. Uppgiften i »Nordens Fåglar», att den bredstjärtade labben hvarje vår anträffas i Muonio, måste bero på ett misstag. Morinella interpres L. Enligt Mela-Kivirikko anträffad i Muonio. Haematopus ostralegus L. Den 24 maj 1915 såg jag 11 strandskator på ett isstycke på Muonio älf vid kyrkobyn i finska Muonio. Vanellus vanellus L. Skjuten i svenska och finska Muonio FÅGELFAUNAN' I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND 1 3 samt i Enontekis och Karesuando. Första gången observerad våren 1908 Charadrias apricarius L. Allmän i fjällområdet och norra delen af barrskogsområdet, sällsynt längre söderut. Dock funnen häckande i såväl svenska som finska Muonio. Ank. 15/ö. Enstaka fåglar stundom mycket tidigare. Kull 10/6. Sedd ännu i början af okt. Eudromias morinellus L. Häckar sällsynt inom fjällomr. och på de högre fjällen inom barrskogsomr. Under flytt- ningstiden observerad i svenska och finska Muonio. Skall förr under vårflyttningen årligen hafva uppträdt i stora flockar på åkerfälten i byarna, men ses numera ytterst sällan där. Kull i senare hälften af juni. Aegialitis hiaticula L. Rätt sällsynt, men funnen häckande inom områdets alla delar. Ank. 28 5. Kull efter 15/e. Numenius arquatus L. Några gånger anträffad i svenska och finska Muonio, första gången 26/s 1909. Enligt Suomalai- nen anträffad äfven vid Palojoensuu i Enontekis. Numenius phceopus L. Allm. inom hela området. Ank. 15 5. Kull 10/6. Bort i slutet af juli till medlet af aug. Ofta anträffad häckande på torr skogsmark. Limosa lapponica L. Uppges vara funnen häckande i Muonio och Enontekis, men har ej af mig iakttagits. I trakten af Kyrö by i norra Kittilä häcka enstaka par. Totanus totanus L. Mycket sällsynt. Blott en gång af mig anträffad i Muonio. Tyckes vara något talrikare inom fjällområdet. Totanus fuscus L. Tämligen allm. i skogsomr., sällsyn- tare längre norrut, men funnen häckande ända uppe vid Kilpisjaur. Ank. 15/s och bortflyttar i slutet af juli, enstaka ungfåglar i början af aug. Kull 5/6. Sitt bo bygger svart- snäppan, i motsats till hvad man i allmänhet ser uppgifvas, oftast på hög, stor skogsmark, ej sällan en km. eller mer från närmaste sumpmark. Flera tiotal af mig undersökta bon hafva befunnit sig på sådana lokaler, ej ett enda på kärr eller dyl. 14 FAUNA OCH FLORA Totanus ochropus L. Skall enl. Mela-Kivirikko vara fun- nen häckande i Muonio. Ej af mig sedd. Totanus glareola L. Allmän inom hela undersöknings- omr., dock ingenstädes talrik. Ank. 2%. Bort i slutet af juli. Kull 12 c Bo på sumpmarker af olika slag. Glottis nebularius Gunnerus. Rätt sällsynt, men an- träffad häckande inom alla delar af undersökningsområdet. Ank. 15/ö. Bort i slutet af juli; enstaka ungfåglar i början och medlet af aug. Kull 5/e. Liksom svartsnäppan bygger äfven gluttsnäppan åtminstone i regeln sitt bo på torr skogs- mark, hälst på renlafsmoar, där den rufvande fågeln är så godt som omöjlig att upptäcka, om han ej flyger upp. Bon funna flera hundra meter från närmaste sumpmark. Tringoides hypoleucos L. Allmän öfver hela området. Ank. 25 e. Bortflyttar i början af aug., delvis redan tidigare. Kull 2%5. Pavoncella pugnax L. Rätt sällsynt i Muonio under häck- ningstiden. allmän i Enontekis och Karesuando. Ank. 12U — 29/s. Bortflyttar i slutet af juli och början af aug. Kull 12/ 16. Tringa temmincki Leisler. Allmän vid Muonio och Koli- karna älfvar, sällsyntare »inne i landet». Ank. 20/s. Kull 2%. Tringa maritima Brunnich. Skjuten af d:r W. Fabritius 2/io 1909 vid kyrkobyn i finska Muonio. Tringa subarquata Guldenstedt. Tvänne gånger i sept anträffad på stranden af Muonio älf vid Muonio kyrkoby. Tringa alpina L. Några gånger under flyttningen, vår och höst observerad i Muonio. Äfven iakttagen i Karesuando och i Enontekis. Häckar sannolikt inom fjällområdet. Limicola platyrhyncha Temminck. Sällsynt, men funnen häckande i svenska och finska Muonio samt i östra Enontekis. I trakten af Kyrö i nordvästra Kittilä är hon mindre sällsynt. Ank. först i början af juni. Kull 20/G. Gallinago gallinago L. Rätt allmän i skogsområdet, mindre allmän längre norrut. Ank. 15/ö; enstaka individer FÅGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND I 5 dock stundom redan i början af maj. Kull 2/e — 2/7> oftast omkr. Ve. Gallinago gallinala L. Mycket sällsyntare än föregående. Funnen häckande i svenska och finska Muonio och södra Enontekis. Sedd nära Karesuando kyrkoby. Alla säkra bon (13 st.) funna efter den 20 juli. Dock ha ägg, som af storleken att döma tillhöra denna art, hittats redan i medlet af juni. Två kullar? Phalaropns lobatus L. Mycket sällsynt inom barrskogs- området och funnen häckande blott i dess nordligaste del; rätt allmän däremot inom fjällområdet. Blott tre gånger iakttagen i Muonio under vårflyttningen, i slutet af maj. Kull 25/h. Grus grus L. Sällsynt, men funnen häckande i svenska och finska Muonio samt i södra och mellersta Enontekis, till och med alldeles nära barrskogens nordgräns. Ank. 4/ö. En enda gång, den mycket tidiga våren 1913, sedd i slutet af april. Crex crex L. Ar 1864 funnen häckande vid Ylimuonio (Mela-Kivirikko). Fulica atra L. En ungfågel fångades vid Parkajoki å i svenska Muonio hösten 1912. Enligt uppgift af trovärdig per- son skjuten i finska Muonio hösten 1900. Lagopus lagopus L. Allmän öfver hela området. Efter lemmelår kolossalt talrik. Kull 15/c. Lagopus mutus Montin. Tillhör fjällområdet, men häckar äfven på de högre fjällen inom skogsområdet. Är öfverallt tämligen sällsynt. Uppträder under vintern här och där i låg- landet. Kull 20/6. Lyrurus tetrix L. Stannf. Sällsynt; uppträder som häck- fågel blott i svenska och finska Muonio upp till Ylimuonio. Tillfälligtvis anträffad i södra Enontekis. Tetras urogallus L. Stannf. Allmän i skogsområdet, sällsynt längre norrut. Funnen häckande vid Könkämä älf (Munsterhjelm). Kull 1/e. Suomalainens antagande (Ornitolo- gische Beobachtungen sid. 44), att den i de lägre fjälltrakterna l6 FAUNA OCH FLORA förekommande något mindre form, som af befolkningen kallas »tunturimetto» = fjälltjäder, vore identisk med T. urogallus lugens Lönnberg, är inte riktigt. Den öfverensstämmer näm- ligen till färg och teckning med den vanliga formen eller är obetydligt mörkare än denna. Bland flera hundra undersökta ex. från olika trakter har ej funnits en enda »sorgtjäder». Tetrastes bonasia L. Stannf. Har ungefär samma utbred- ning som orren. Perdix perdix L. Enligt en notis i »Jägaren» för år 1898 iakttagen i svenska Muonio. Falco rusticolus L. Stann- och strykf. Häckar fler- städes inom fjällregionen. Inom barrskogsregionen anträffad häckande blott på fjället Onnastunturi och vid sjön Pahtajärvi i Enontekis, vid Saattakankuron i södra Karesuando samt i norra Kittilä. Höst och vinter då och då anträffad i svenska och finska Muonio. Kull 20U. Bo på klippafsatser. Blott ett bo, det i Kittilä funna, i träd (gammalt bo af Pandion). Ägg 3—4. Falco peregrinus Tunstall. Flyttf. Sällsynt. Funnen häckande endast inom barrskogsområdet, men såväl i svenska och finska Muonio som i södra Karesuando och södra Enon- tekis. Ank. 10/5. Kull 20/5 eller senare. Ägg 3 — 4. Bo funna på en mosse, på bara marken, på klippafsats samt i träd, i gamla bon af andra roffåglar. Falco merillus Gerini. Flyttf. Allmän öfver hela om- rådet. Ank. Vs. Bo inom barrskogsomr. alltid i tallar. Kull 3 'e. Ägg 3 — 4, sällan 5 — 6 (lemmelår). Obetydligt talrikare under lemmelår. Cerchneis tinnunculus L. Flyttf. Första gången af mig anträffad år 1907 (lemmelår) men var då talrik inom hela barrskogsområdet. Senare årligen observerad i större eller mindre antal. Bon funna i knipholkar, i gamla kråk- och skatbon samt nybyggda i tallar och björkar. Ank. I5/s. Kull 5/e. Haliaetus albicilla L. Tillfällig gäst. Skjuten i finska Muonio och i Enontekis. Sedd i fjällregionen. FÅGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND I 7 Archibnteo lagopus Brunnich. Flyttf. Allmän öfver hela området, isynnerhet under lemmelår. Ank. 24/4 — 8/.5. Kull '°/ö — 15/«- Bort i slutet af sept. eller början af okt. Aquila chrysaétos L. Stannf. Sällsynt. Bon funna blott i finska Miionio och i NV. Kittilä. Skjuten flerstädes, till och med uppe i fjällområdet. Kull 20 4. Alla af mig mätta hanar (5 st.) voro till alla delar rätt mycket mindre än de t. ex. af Kolthoff-Jägerskiöld angifna minimimåtten. Äfven en hona är uppmätt, men då minimimåtten för denna ej särskildt an- gifvas,kan en jämförelse göras blott med maximimåtten, hvilka äro mycket större än motsvarande mått hos mitt exemplar. Äfven äggen äro ovanligt små, delvis mindre än minimimåttet; deras antal i kullen 1 — 2. Buteo bateo L. Blott en gång af mig observerad inom området nämligen "' 'U 1913 i finska Muonio. Ett ovanligt litet ex. skjutet i norra Kittilä. Möjligen B. zimmermannce Ehmcke? Accipiter nisus L. Sällsynt, men anträffad häckande såväl i svenska som finska Muonio samt i södra Enontekis. Ank. 10/s. Kull 1/s. Alla bon funna under lemmelår eller under åren närmast före eller efter sådana. Astur gentilis L. Stann-, stryk- och flyttfågel. Rätt all- män inom barrskogsområdet, men aftar i antal mot norr. Inom fjällområdet blott tillfälligtvis anträffad. Kull Vs. Lem- melåret 1907 anträffades ett bo med 4 ägg (den enda 4-kull jag erhållit) redan 17 U. Ungfåglar ej anträffade under vintern. Circus cyaneus L. Flyttf. Sällsynt, dock under lemmel- år något allmännare. Funnen häckande i svenska och finska Muonio samt i norra Kittilä. Ungfåglar sedda i Karesuando och Enontekis till och med utanför barrskogens nordgräns. Pandion haliaetus L. Sällsynt, men funnen häckande på flera ställen i finska Muonio och norra Kittilä. Ank. 16/± — 13/5. Kull ]/8. Cygnus cygnus L. p. p. Sällsynt. Häckar sannolikt i norra Enontekis utanför barrskogsgränsen. Under vårflytt- Fauna och Flora 1916. Haft. 1. 2 [8 FAUNA OCH FLORA ningen då och då observerad. Passerar Muonio vanligtvis redan i medlet eller slutet af april. Anser erythropus L. Tillhör som häckfågel fjällområdet. Enstaka par torde dock häcka äfven inom barrskogsom- rådets norra del. Under flyttningen vår och höst obser- verad i Muonio, dock i ringa antal. Ank. 20/s. Skall förr under våren hafva uppträdt i Muonio i stora flockar. Anser fabalis Latham. Häckar tämligen allmänt i de till barrskogsområdet hörande delarna af Karesuando och Enon- tekis; är däremot sällsynt i svenska och finska Muonio, äfven- som i fjällområdet. Ank. Vs. Bort i slutet af sept. Kull 5 6. Tadorna tadorna L. En ungfågel skjuten i sjön Ut- kujärvi i finska Muonio hösten 1900. Finnes i behåll. Anas platyrhyncha L. Häckar i ringa antal i svenska och finska Muonio samt sannolikt i södra Enontekis. Anträffad tillfälligtvis äfven i fjällområdet. Ank. 1j-,. Bort Vio. Mareca penelope L. Den allmännaste af de egentliga änderna. Häckar öfver hela området. Ank. 9/s — 21/d. Kull 17/5— 14/e. Bort i medlet af sept. Nettion crecca L. Allmän öfver hela området. Ank. ett par dagar tidigare än föreg. Bort i medlet eller slutet af sept. Kull 10/6. Dafila acuta L. Häckar öfver hela området, dock ej så allmänt som de föregående. Ank. 10/s. Bort i sept. Spatula clypeata L. Våren 1908 skjuten i Enontekis. Enl. Mela-Kivirikko skjuten äfven i Muonio, år 1886. Aythya ferina L. En hane observerad dagligen mellan 16 och 20 maj 1911 på Muonio älf vid Muonio kyrkoby. An- träffad vid Karesuando (Mela-Kivirikko). Aythya nyroca Guldenstedt. Den 10 aug. 1912 såg jag ett par i en sjölik utvidgning af Könkämä älf (se Medd. af Societas pro Fauna et Flora Fennica, haft. 39, sid. 56). Fuligula marila L. Tillhör fjällområdet och är äfven där sällsynt. Skall hafva blifvit funnen häckande på fjället Onnastunturi, där jag äfven sett den. Ej observerad i Muonio ens under flyttningstiden. FÅGELFAUNAN I GRÄNSTRAKTERNA MELLAN SVERIGE O. FINLAND 1 9 Fuligula fiiligula L. Häckar öfver hela området, men är ingenstädes egentligen allmän. Ank. I5 5. Kull 20/o. Bort i sept. Clangula clangula L. Mycket allmän inom barrskogs- området. Saknas däremot nästan fullständigt inom fjällom- rådet. Ank. lk. Bort i slutet af sept. och början af okt. Kull 20/5— 3%. Hareida hyemalis L. Allmän i fjällområdet, sällsynt 1 skogsområdet, där han dock blifvit funnen häckande. Ank. '/o i ringa antal. I medlet af sept. uppträda stundom stora flockar i Muonio. Oidemia fusca L. Uppträder som häckfågel hufvudsak. ligen inom fjällomr. Blott enstaka par ha anträffats häc- kande inom svenska och finska Muonio. Ank. i små flockar 13/ 31/ /B— /5. Oidemia nigra L. Oftare än föregående anträffad häc- kande inom barrskogsområdet. Ank. 17/s — 1U, oftast de sista dagarna af maj. Uppträder i medlet af sept., ofta i stora flockar. Mergus albellus L. Mycket sällsynt. Af mig anträffad häc- kande endast i finska Muonio. Enligt äldre uppgifter hafva bon dock hittats äfven i svenska Muonio och i Enontekis. Ank. 15/5. Kull Ve— 18/e. Suomalainens uppgift, att enligt hörsägen mellan Palojoensuu och Kuttanen vid Muonio älf på ungefär 200 holkar komma 1 å 2 par häckande salskrakar, hade gärna kunnat stanna i bläckhornet, ty ej ett enda par af denna art -- det kan jag försäkra — har, åtminstone på de sista 13 åren häckat i dessa trakter. Jag har nämligen hvarje sommar exkurserat här och noga hört mig för beträffande de fåglar, som häckat i trakten, speciellt just beträffande salskraken, emedan ett ställe nära Palojoensuu heter »ungelolahti» = salskrakviken, men har aldrig lyckats få se en salskrake, än mindre erhålla ägg af den. Alla tillfrågade personer ha försäkrat, att inga salskrakar setts i trakten FAUNA OCH FLORA Merganser merganser L. Är under häckningstiden säll- synt öfver hela området. Ank. u/5 — 24,s partals eller i små flockar. Uppträder stundom i sept. i kolossala massor. Kull 22/ 11 / /5 /6. Merganser scrrator L. Allm. öfver hela området. Ank. 20/s (8 5 — 2i/ö). Kull 20/e, ofta senare. Ej sällan inträffar, att en del ungar inte äro flygfärdiga, då vattendragen isbeläggas. Carbo carbo L. Förvillar sig ofta, i synnerhet om hösten, till områdets olika delar. Uppgiften i Mela-Kivirikko: Verte- brata fennica, att skarfven häckat i Enontekis, har visat sig vara fullkomligt gripen ur luften. Podiceps nigricans Scopoli. Häckade med största sanno- likhet sommaren 1906 i ån Palojoki i Enontekis, där små doppingar med ungar under sommaren setts af flera personer och en unge af denna art om hösten sköts. Podiceps grisegena Boddaert. En ungfågel skjuten i sjön Pallasjärvi i norra Kittilä och en annan i Muonio älf, nära dess utflöde i Torneå älf hösten 1909. Podiceps cristatus L. Skjuten i sjön Kangosjärvi i finska Muonio våren 1903 af herr S. Ruhlin. Colymbus stellatas Brunnich. Tämligen allmän inom hela området. Ank. parvis 20/s. Kull 13/6. Bort i aug. Colymbus arcticus L. Allmännare än föregående. Ank 14 5.. Kull 6/6. Bort i slutet af aug. Colymbus adamsi Gray. Ett exemplar dödadt nära Hetta by i Enontekis vintern 1907 — 08. Ett annat ex. skjutet af Suomalainen i Könkämä älf 1909. Fåglar läggande tvänne kullar. Af H. Nyqvist. rågan huruvida en del af våra fåglar under gynnsamma förhållanden lägga tvänne kullar ^'"•"•inni om året är omtvistad. Under det att en del niOllimSSä ornitologer anse detta vara vanligt, förneka andra detsamma och hålla före, att i de flesta fall enda orsaken till omläggning är den, att första kullen af en eller annan ogynnsam orsak blifvit för- störd. Därför är det ju för den biologiska vetenskapen af värde, när fullt tillförlitliga uppgifter i denna fråga kunna läm- nas, d. v. s. då man genom att följa ett fågelpars uppförande under hela häckningstiden bestämdt kan konstatera sakförhål- landet. Detta går ju lätt för sig hos i fångenskap hållna. Värre är det att kunna göra dessa observationer i naturen. Svårigheten att kunna säga, att det just är samma par, som antingen bygger ett nytt andra bo eller lägger ägg för andra gången i det gamla, är rätt stor, då det gäller en på stället all- mänt uppträdande art och det ej finnes något individuellt egen- domligt i utseende eller uppträdande, som skiljer någon från de öfriga. Jag tillåter mig därför härmed att återgifva ett par fall, där det lyckats mig att få se, att ett fågelpar utan något slags ogynnsamt inflytande på den första kullen omedelbart efter denna lagt en andra kull ägg samt uppfödt ungarne. Under de 11 år, 1902 — 1912, som jag hade min verksamhet förlagd till Karlsborg och min bostad i den stora vackra sjuk- 2 2 FAUNA OCH FLORA husparken på Vanas udde, fick jag genom lämpliga anordnin- gar så småningom kring mig samlade en hel del fåglar, såväl hålkbyggare som andra småfåglar, hvilka genom att se, att de i mig hade en vän, snart blefvo förtroliga och tydde sig allt mer och mer till närheten af min boning. Bland dessa voro de annars rätt skygga snöskatorna, af hvilka några par byggde långt bort i parken, men då de där oroades af kråkor, skator och kattor, funno snart dessa ställen riskabla och kommo mig allt närmre och närmre samt byggde slutligen sina bon all- deles utanför mina fönster, dit ej ofvannämnda skadedjur vå- gade sig. Ett par af dessa fåglar hade en sommar lagt sitt näste i kronan af en närstående tall, och kunde jag dagligen följa deras förehafvanden. Då de trenne ungarne voro halfväxta, började honan bygga ett nytt bo i ett träd strax bredvid. Hanen började flyga omkring sjungande sin mera passionerade än vackra kärleksvisa, då någon tid blef honom öfrig från ungarnas matande, hvilket bestyr han nu nästan ensam om- besörjde. Honan såg endast till dem då och då samt var för öfrigt hela dagen sysselsatt med anskaffande af material till samt arbetet med det nya boet, hvilket på några dagar var färdigt, och då ungarne voro flygfärdiga, hade hon redan bör- jat rufva sina nya ägg i detta. Hanen matade nu alldeles en- sam de utflugna ungarna, och honan tog ej minsta notis om sina i träden omkring henne sig uppehållande småttingar. Se- dan dessa blifvit fullt färdiga och på egen hand begifvit sig ut i världen, återkom hanen och hjälpte sin maka att rufva och uppföda 5 stycken förhoppningsfulla plantor. Det andra fallet gällde ett par ladusvalor, som hvarje år hade sitt bo på vinden till min bostad. Då en sommar första kullens 5 ungar voro utflugna och tillbragte tiden mellan flyg- öfningarna på takstolarna kring boet, började hanen draga strå till detta samma bo, i hvilket honan lade 4 nya ägg, hvilka alla kläcktes, och blefvo dessa ungar färdiga att tillsammans med sina föräldrar flytta den första veckan af oktober. För detta svalpar hände detta endast ett år på elfva. FÅGLAR LÄGGANDE TVÄNNE KULLAR 23 Att hussvalan, af hvilken ett 20-tal par årligen voro under min omedelbara uppsikt, lade någon andra kull, kunde jag aldrig märka. Sädesärlan har jag äfven sett lägga om i samma bo och tror mig hafva observerat samma förhållande med talgoxen och blåmesen. Det är klart, att det måste vara för insekternas utveckling särdeles gynnsamma omständigheter, som tillåta insektätarne lyxen af en andra kull, då ju fåglarne måste ha så lätt att an- skaffa föda, att de ej för denna orsak behöfva åsidosätta ruf- ningen och ungarnes uppfödning. Det var också det året, då ofvannämnda svalor lade om, en ovanligt vacker sommar och blid eftersommar. Att döma af uppgifterna hos en del utländ- ska ornitologer är det regel, att åtskilliga fåglar, som i vårt land endast lägga en kull, i södra Tyskland hafva tvenne. Så nämner Friderich (»Naturgeschichte der deutschen Vögel») föl- jande omläggande arter: rödhaken, rödstjärten, svarta röd- stjärten, svarthättan, törnsångaren, löf- och gransångaren, kungsfågeln, gärdsmygen, järnsparfven, stenskvättan, dubbel-, sång- och koltrasten, talg-, svart-, tofs-, kärr-, blå- och stjärt- mesen, trädkryparen, grå flugsnapparen, ladu- och hussvalan, äng- och trädpiplärkan, sädesärlan, lärkan, träd- och tofslärkan, korn- och gulsparfven, steglitsan, gråsparfven, pil- och grön- finken, bofinken, hämplingen, staren samt turtur-, ring- och skogsdufvan. Hartert (»Die Vögel der paläarktischen Fauna») besannar dessa uppgifter hos följande: rödhaken, svarta röd- stjärten, svarthättan, törnsångaren, gärdsmygen, talg-, svart- och stjärtmesen, trädkryparen, ladu- och hussvalan, trädpip- lärkan (»manchmal»), sädesärlan, träd- och tofslärkan, gulsparf- ven, gråsparfven, pilfinken, steglitsan, bofinken, hämplingen och staren och har grönsångaren med? samt säfsparfven till- lagd — hans arbete har ännu ej kommit till dufvorna. Hvad vårt land beträffar så uppgifver Nilsson endast: ladusvalan, lärkan, gråsparfven, pil-, grön- och bofinken, hämplingen och våra båda dufvor såsom omläggare, och Kolthoff (»Nordens Fåglar») blott: gärdsmygen med?, talgmesen, gråsparfven, pil- 24 FAUNA OCH FLORA finken, grönfinken, bofinken, grönsiskan (»troligen»), hämplingen och våra dufvor samt säger sig ej hafva sett någon omlägg- ning hos ladusvalan, korn- och gulsparfven. Enligt samstäm- miga uppgifter hos dessa fyra forskare häcka således både hos oss samt i södra Tyskland följande: gråsparfven och pil- fin ken, grönfinken och bofinken samt hämplingen, fåglar, som ej för sitt uppehälle äro bundna vid insektsvärlden, utan blott uppföda sina ungar härur, och själfva liksom de fullvuxna ungarne lefva af frön samt dels äro stannfåglar, dels länge kvarstanna på hösten och återkomma tidigt om våren. An- märkningsvärdt är, att staren, som hos oss i regeln har sina ungar utflugna i sista hälften af maj eller början af juni och sålunda har god tid till ännu en kulls uppfödande, ej gör detta här, då han regelbundet lägger om i medelhafsländerna. Utom att dessas varmare klimat alstrar en rikare insektsutveckling kan en orsak härtill tänkas vara, att stararne därstädes äro stannfåglar och därigenom ej hafva sina nordliga anförvanters starka flyttningsdrift, utan längre kvarstanna i den trakt, där de haft sina första bon, och ej genast med de fullvuxna första ungarna draga ut på ströftåg till andra nejder. Om färgen på bivråkens vaxhud. Af H. Nyqvist. enna uppgifves olika hos olika författare. Nils- son säger vid beskrifningen af den gamla få- -,geln: »näbben och näbbhuden svarta» och af den unga: »näbbhuden och näbbroten . . . gula». "^»Nordens Foglar» 1. upplagan: »näbb svart Ä^Sii^S^Smed gul vaxhud». Lönnberg (»Sveriges Rygg- radsdjur»): »vaxhud och fötter gula». Carlson (»Sveriges Fog- lar»): »vaxhuden brun». Hartert (»Die Vögel der paläarktischen OM FÄRGEN PA EIVRAKENS VAXHUD 25 Fauna»): »Wachshaut dunkel bleigrau, untere Ecke nebst Basis der Unterschnabel gelblich» för den gamla fågeln, och för den unge: »Wachshaut und Wurzel des Unterschnabels gelb». Friderich (»Naturgeschichte der deutschen Vögel»): »Wachshaut bei alten Vögeln schwärzlich, gelb gemischt, bei jimgen Vögeln aber ockergelb». Arnold (»Die Vögel Europas»): »Schnabel grau- schwarz. Der junge Vogel hat ockergelbe Wachshaut». Hen- nike (»Die Raubvögel Mitteleuropas»): »Wachshaut und Fusse sind gelb>. Ch. Z. Brehm (»Handbuch der Naturgeschichte aller Vögel Deutschlands>): »Die hohe Wachshaut... ist in Jugend gelb, im Alter schwarz.» A. E. Brehm (»Foglarnes Lif», svenska bearbetningen): »vaxhuden guldgul». Hos dessa tio författare se vi således olika meningar. »Nordens Foglar», Lönnberg, Hennike, A. E. Brehm och Carl- son skilja ej på färgen hos de gamlas och ungas. De fyra första af dessa säga således, att den hos bivråkens alla åldrar är gul, den siste, att den är brun. Nilsson säger, att den gamla fågelns är svart, ungens gul, Hartert, att den är blygrå, ungens gul, Arnold, att näbbet, hvari han naturligtvis inbegriper vaxhuden, hos de gamla är gråsvart, ungens vaxhud gul, Friderich respektive svartaktig och gul och Ch. L. Brehm svart och gul. Alla dessa forskare utom Carlson, som nog ej är någon auktoritet, äro ense om att vaxhuden hos den unge bivråken är gul. De 5 sistnämnda plus Carlson att den hos den gamle är mörk, från blygrå till svart. Hvilka af dessa båda skilda läger hafva nu rätt? Hvad min erfarenhet i denna fråga beträffar, så ha alla ungar, som gått genom mina händer haft gul vaxhud, alla gamla mörk, från smutsbrun till svart, hos någon med här och där gulaktig antydning. Jag har äfven ofta hos de gamla fåglarne funnit fjädrarne kring näbbet nedsmutsade af någon svartaktig materia samt de smala näsöppningarne alldeles tilltäppta af intorkad dylik. Jag tror mig kunna säga, att denna vaxhudens med åren uppträdande affärgning från gul till brunsvart är en följd af fågelns lefnadssätt. Hos ingen annan af våra roffåglar äger någon sådan rum, men väl i motsatt riktning från mörk 26 FAUNA OCH FLORA i ungdomen till gul först vid framskriden ålder, såsom hos de större falkarne och hafsörnarne. Som vi veta, lefver bivråken mycket af insekter och dess larver, i synnerhet getingar och humlor, hvilkas sistnämnda bon han utgräfver och förtär med såväl larverna som honungen. Denna honung, förorenad med en hel del goda saker, är det som nedsmörjer näbb och vax- hud samt klibbar sig fast och tilltäpper näsborrarne. Detta mer eller mindre tjocka lager af smutsig honung kan fågeln ej genom bryning af näbbet eller krafsning med klorna full- ständigt aflägsna, utan alltid stannar något kvar hvarje gång han spisar humlebon, som torkar in, antagligen sönderdelas, och alstras nog därvid något ämne, som inverkar på pigmen- tet. I min fågelsamling hafva de 6 exemplaren af gamla bi- vråkar, som jag såsom nyskjutna erhållit, haft vaxhuden brun- svart och näsborrarne voro då och äro naturligtvis nu alldeles täppta, hvilket sistnämnda förhållande ingen annan af samlin- gens roffåglar visar, hvarför orsaken ej kan vara intorkning i och för sig. De bland de ofvannämnda ornitologerna, som funnit den gamla bivråkens vaxhud gul, hafva nog haft att göra med exemplar, som antingen vistats i trakter med brist på blommor och således humlor, såsom större barr- och bok- skogar, eller ock sådana individer, som hållit sig till andra födoämnen. Att begäret efter insekter ej alltid är nedärfdt, visar Hennike, som berättar om en tam, som fullvuxen unge in- fångad bivråk, hvilken ej det minsta brydde sig om insekter utan visserligen ihjälbet men aldrig kunde förmås att äta getin- gar, som räcktes honom, samt genom ruskningar på hufvudet sökte blifva kvitt dylika, som kommo honom för nära. Onormalt uppträdande af flyttfåglar och några fall af öfvervintring från senare år. Af Hialmar Rendahl. illinilflfljlJfOllMP^I^If: ikaväl som för kännedomen om fåglarnas flytt- iljliliBllllS ningar fastslåendet af det normala flyttnings- lff'"l l^^Bil ',''rl<)!°tu't' c'css vägar och mediära tider är af Hlg™M^^ den allra största betydelse, är det också viktigt gjjr-.jg^^ — -g a 1 1 följa de anomalier och afvikelser, som IIPIffellgllifEI^I kunna låta sig iakttagas. Såsom jag förut i denna tidskrift påpekat, veta vi genom sorgfälligt gjorda undersökningar, att en hel del flyttfåglar -- framför allt sump- och simfåglar — följa alldeles bestämda flyttningsvägar vid sina årliga vandringar till och från häckningsplatsen. Men vi behöfva endast genombläddra ett faunistiskt verk, det må nu vara från vårt land eller något annat område, för att finna, huru allt emellanåt fågelarter anträffats, hvilka hvarken som häckande eller genomflyttande i normala fall tillhöra det beträf- fande gebitets fauna. Stundom är det härvidlag frågan om arter, som finnas häckande i grannländerna, stundom kunna främlingarna vara från helt fjärran nejder. Som ett exempel vill jag blott fram- draga de bägge i vårt land tillfälligt anträffade turturdufvorna, den vanliga turturdufvan (Turtur turtur L.) och den större turturdufvan {Turtur gelastes Lath.). Af dessa är den förra en i södra och mellersta Europa häckande fågel medan den senare tillhör Ostasien. Dylika fågelfynd betraktades länge mera som ett rent kuriosum, resultatet af en från regelbunden flyttning alldeles 2 8 FAUNA OCH FLORA oberoende regellös villflygning, och under sådana omständig- heter anträffade fåglar fingo i litteraturen namnet irrgäster. Det är hufvudsakligen den finländske zoologen Palmens för- tjänst att hafva bragt dessa fall af oregelbundenhet under saklig diskussion, och i stort sedt har han också lyckats påvisa dem vara förstorade resultat af afvikningar, som mer eller mindre torde uppträda äfven i ett för öfrigt normalt flyttningsförlopp. Genom att helt betrakta irrgästerna som följd af en flyttning, hvilken ej förlöpt längs de regelbundna vägarna och genom att söka relationen mellan dessa och de normala, lyckades P. konstruera en sammanhängande bild af såväl de mera extrema som de mindre iögonenfallande oregelbundenheterna och på ett tillfredsställande sätt klarlägga de väsentligaste af deras grundorsaker. Äfven vid betraktandet och för förståendet af smärre afvikelser i flyttfåglarnas uppträdande anser jag det af yttersta vikt att hafva dessa allmänna synpunkter för ögonen. Därför vill jag, innan jag ger en sammanställning af mitt material, lämna en kort öfversikt af Palmens resultat, som schematiskt sammanställda te sig sålunda. I fåglarnas flyttningsförlopp förekomma årliga differenser, tagande sig uttryck däri, att vägen kan utsträckas olika samt visa större eller mindre sidliga divergenser. I allmänhet är det dock ett fåtal individ, som åtminstone mera påtagligt göra dessa afvikelser. Orsakerna till desamma torde vara att söka dels i klimatiska faktorer (vinddrifning), dels däri, att fåglar, som blifvit efter, kommit samman med andra flyttfåglar. Huru- vida äfven frivilliga afvikelser vid ogynnsamma vindförhållanden förekomma [som Weigold synes vilja antyda i »II. Jahresbe- richt der Vogelwarte d. Kgl. Biol. Anst. auf Helgoland» pag. 29] synes mig af det material, vi hittills äga, fullkomligt omöjligt att afgöra. De faktorer, vilka betinga afvikelsernas styrka, äro längdutsträckningen af flyttningen, läget af den ort, där fågeln afviker från rätta vägen, samt vägarnas geografiska divergens. Vi komma så till följande separatfall. ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 29 Abbrevlation och prolongation. Olika orsaker kunna för- orsaka, att fåglarna förkorta eller förlänga sin flyttning längs normal flyttningsväg. Resultatet betingas af frekvensen och årstiden. Om orsakerna äro af omfattande beskaffenhet, verka de på samtliga eller ett stort antal individ. Under milda vintrar öfvervintra exempelvis många fågelarter längre norr ut än annars. Resultatet af hithörande fenomen kan sammanfattas som följer. Vid vår- flytt- ningen abbreviation — fågeln gör halt söder om häckningsoinrådet prolongation — fågeln utsträcker vägen norrom häckningsområdet I bägge fallen kan i det nya gebietet häckning försiggå eller ute- blifva. Vid höstflyttningen prolongation — fågeln flyttar längre söderut än vanligt, abbreviation — fågeln öfvervintrar. Abbreviationen kan i bägge fallen försiggå frivilligt, eller därigenom att fågeln af en eller annan anledning är oförmögen fortsätta resan. Deviation. Som förut nämnts, kunna fåglarna ■ — vind- drifna eller i sällskap med andra arter — komma till helt främmande trakter, hvilka ej stå i något närmare förhållande till deras normala flyttningsvägar. De hafva då någonstädes under färden afvikit — devierat — från sin rätta stråt. Detta fenomen, det påtagliga fallet af irrgästers uppträdande, är iakttaget bland alla kategorier af flyttfåglar såväl vår som höst. Då orsakerna härvidlag äro rent individuella, uppträda dylika devierade fåglar i regel blott enstaka eller i små flockar. Till dessa af Palmen angifna grupper kunna vi föra ännu en, som särskildt under senare år dragit åt sig rätt stor upp- märksamhet, de periodiska vandringarna. Som exempel härpå hafva vi i vårt land hufvudsakligen nötkråkan och väl delvis också sidensvansen. Beträffande detta slag af vandringar sväfva vi ännu i många punkter i okunnighet. 3 O FAUNA OCH FLORA Af denna orientering torde det framgå, huru studiet af rubbningar vid en fågelarts flyttningar och i dess utbredning äro värda allt beaktande. Så mycket mera som genom de tillfälliga afvikningarna och eventuell häckning fågeln kan komma att utsträcka sitt häckningsområde till nya trakter. I de följande raderna har jag sammanställt de oregelbunden- heter, som blifvit antecknade i de uppgifter, som på föranstal- tande af Riksmuseets Vertebratafdelning under de bägge senaste åren insändts till Statens Meteorologiska Centralanstalt från observatörer rundt hela vårt land. Jag har i detta sammanhang äfven medtagit anteckningar rörande fortplantningsförhållanden o. d., i den mån jag funnit desamma vara af intresse. Podiceps anritus L. Svarthufvad doppning. — I januari 1913 anträffades en halfdöd fågel af denna art i Idre, Kp. Förut ej observerad å orten. Podiceps cristatus. Skäggdoppning. — Denna är som bekant en fågel, hvilken under senare årtionden i hög grad vidgat sitt häckningsområde i vårt land. Som ett bidrag till dess utbredningshistoria kan anföras: I Härendesjön, Väster Fernebo s:n, Vst, häckar den sedan c:a 10 år, men har förut ej funnits där. I Marsviken (af Östersjön), Kärrboda s:n, Ög., fanns knappast hvarken skäggdoppning eller sothöna för 20 år sedan. Hafva sedermera invandrat dit och under senare år blifvit synnerligen allmänna. Carbo carbo L. Storskarf. — Denna har under de senare åren anträffats längs Österdalälfvens ötre lopp. Häckning är dock icke iakttagen. Ardea cinerea L. Gra häger. ■ — Iakttagen två på hvar- andra följande somrar vid Österdalälfven i Särna socken, Kp. Ett ex. iakttogs 1914 i Ormsjö, Dorotea s:n, Vb. Ankom lili> drog uli bort mot nordväst. Ciconia ciconia L. Hvit stork. — Iakttagen d. 18 maj 1910 vid Lenstads mosse på Öland. Tydligen villflygning (prolon- gation) vid ankomsten, storkens ankomsttid i Skåne och Halland infaller från början af april till slutet af maj. I Asoka, Var- ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 31 tofta, Vg. uppehöll sig en flock ungefär en månad (juli — augusti), 1908. Somateria mollissima L. E/der. -- Enstaka exemplar (4—5) öfvervintra stundom vid Agö fyr, Gf. Vid Vättern (Hästholmen, Ög) häckade ett ejderpar 1914. Min meddelare, stud. N. Olsson, har redan i en notis med- delat detta i Fauna och Flora, men jag medtager uppgiften jämväl i detta sammanhag, då här föreligger ett typiskt fall af deviation med häckning. Min meddelare skrifver: »På vårarna kan man ju någon gång få se ejdrar sträcka öfver sjön. - — — I år häckade emellertid ett par vid Hästholmen. Vid Kvarndammen, ett par hundra meter upp på land, lades boet. Hanen blef, innan äggen kläckts, skjuten. Honan låg emellertid ut äggen, och kullen observerades sedan flera gånger från ångaren Trafik » På Gotska Sandön häckade ejdern 1914 på östra stranden, som jag förut meddelat i tidskriften. Clangula clangula L. Knipa. -- Öfvervintrar stundom vid Agö fyr, Gf. Ett ex. öfvervintrade 1914 i Rovokkojärvi, Öfver- Torneå, Nb. Anas platyrhyncha L. Gräsand. — Jag har redan förut (Fauna och Flora 1914, p. 193 ff.) behandlat gräsandens öfver- vintring i Sverige och påpekat, hur denna är ett fenomen, som år för år tyckes tilltaga i omfattning. Jag hade då att tillgå observationer för 1913, härtill komma nu de för 1914, som lämna några nya lokaler för öfvervintring 14/15, hvilka bestyrka riktigheten af de resultat, jag i ofvannämnda uppsats framlade. Jag anför här de nya lokalerna. Hökhult, Laholm, Hl, stannade till in i januari, sedan borta till 16. III. - - Gällared, Hl 50-60 öfv. i Ätran. - - Bjärges, Gt, öfv. vanlig. — Jämshög, Bl, öfv. ett hundratal. — Öland, öfv. vanlig. — Hedmossen, Ärila s:n, Sm, öfv. 3 stycken, ovan- ligt. — Kärrboda, Bergshammar s:n, Sm, öfv. mindre flockar. — Bergsdammen i Öknasjön, Härads s:n, Sm., öfv. 7 stycken. — Rosersberg, St, öfv. ett 20-tal. -- Östhammar, St, 1913/14 öfv. 2 exemplar. — Granhammars gård, Up, öfv. ett 30-tal. 32 FAUNA OCH FLORA Ej förut iakttaget. — Västeråstrakten, Vst, öfv. ett 80-tal i Stensån. Företeelsen har observerats några år, och de öfver- vintrandes antal har hvarje vinter ökats. — Fors, Väster Fernebo, Vst, öfv. 7 st. Förr iakttaget vid utfallet till Fors gård. — I Kåge älf nedanför Kågeträsket (Jörns socken, Vb) iakttogs en gräsand en af de sista dagarna i december. — Skansholm, Vilhelmina, Vb, 4 öfv. -- Arvidsjaur, Nb, 1906 iakttogs ett par (c? och ) 23 december. Redan af min förra utredning framgick rätt väl, hur gräsanden dels frivilligt, dels af en eller annan orsak därtill tvungen Gräsand. Anas platyrhyncha L. Matstrupe och mage fulla med ekollon, a) helpreparat. b) uppdissekeradt. håller ut mot vårt bistra vinterklimat, och det torde framför allt vara näringsbristen mera än kölden, som drifva gräs- änderna söderut. En egendomlig anpassning till ursprungligen främmande föda ha vi i det, väl åtminstone af våra jägare ganska allmänt kända fenomenet, att gräsänder vintertid äta ekollon, där god tillgång på sådana finnes. Detta är ett syn- nerligen eklatant exempel på, hvad professor E. Lönnberg betecknat som »det dukade bordets princip», eller det, att en djurart vid brist på sin vanliga föda, men riklig tillgång på sådan kost, som ej ursprungligen ingår i dess matsedel, täm- ligen lätt vänjer sig vid att tillgodogöra sig den nya föda, ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 33 naturen bjuder. I Djursholmstrakten ströfva stora skaror öfver- vintrande änder kring i ekbackarna; samma meddelande har jag fått (1913) beträffande Långö och Hartsö i Söderman- ländska skärgården. Företeelsen torde, där tillgång på ekollon finnes, ej vara ovanlig; och det skulle vara synnerligen intres- sant att utröna, i livad mån de öfvervintrande gräsänderna omändra sin matsedel i de olika trakter, där öfvervintring förekommer. De två bifogade fotografierna visa öfre delen af matsmält- ningsapparaten af en öfvervintrande gräsandhane från Djurs- holmstrakten. Den fälldes och ställdes till mitt förfogande förra vintern af fil. stud. Kåre Bäckström, fotografierna af den af mig fridissekerade magen äro tagna af fil. stud. Sten Bergman. Som synes af fig. 1 a, är hela matstrupen kräflikt ansvälld på grund af sitt hårda och rikliga innehåll. Detta framträder i fig. 1 b., där oesophagus och ventrikeln öppnats, och här visar sig, att matstrupen och proventrikeln innehåller 8 ekollon och en Helix hortensis. Innehållet var öfverdraget med slem, men någon kemisk uppmjukning kunde ej konsta- teras. I muskelmagen låg blandadt med grus ett på mekanisk väg krossadt ollon, och det syntes mycket antagligt, att sönder- delningen af denna för en gräsandsmage något hårda föda uteslutande eller åtminstone i all hufvudsak skett på meka- nisk väg. Cygnus cygnus L. Sångsvan. — Ett ex. öfvervintrade 1914 i Pajala, Nb. I Laholmstrakten öfv. 1914 åtta stycken, hvilket stundom händer under blida vintrar. Cygnus olor Knölsvan. Öfv. 1914 i Kungs-Norrby sjön, Ög., där årligen 2 — 3 par häcka. Cygnus sp. Svan. Vintrarna 1909, 10 och 11 uppehöllo sig svanar i Helige å mellan Helgasjön och Bergkvara och kvarvoro troligen hela vintrarna. — Under milda vintrar äro svanar allmänna vid Gottlands ostkust. — Kållands bevaknings- trakt, Råda m. fl. socknar (Lidköping, Sb): svanar kvar vid årsskiftet. Fauna och Flora 1916. Haft. 1. - 34 FAUNA OCH FLORA Astur gentilis L. Duf/iök. — Mo, Junsele s:n, Vn, enstaka exemplar öfv. 1913. Iakttaget flera vintrar. -- I Björsjö, Norr- bärke, Kp, är öfvervintring af såväl duf- som sparfhök vanlig. Milvus milvus L. Glada. — Förekommer i några ex. vid Helgasjön, där den fordom var allmän. — Iakttogs på Gott- land 1913 af kaptenerna vid Gottlands Artillerikår H. Lundgren och A. Zetterling. — Från Laholm meddelas, att gladan där i trakten är försvunnen sedan 5 — 6 år, efter att förut ha före- kommit mycket sparsamt. Haliaétus albicilla L. Hafsörn. — Ett par öfvervintrade 12/13 i kronoparken Skenholmen (en ö) i Rute s:n, Gt. Enligt uppgift har den ej förut öfvervintrat på orten. Vintern 13/14 öfvervintrade detta par åter och kunde hvarje dag observeras sittande vid iskanten. Hare och sjöfågel förekomma rikligt på platsen. — Disp. A. von Post meddelar från Äs, Julita s:n, Sm, att för omkring 20 år sedan häckade 2 par hafsörnar vid Hjälmaren, det ena i Öja socken, det andra i Julita. För 10 år sedan fanns det ena paret kvar (Julita). Under de senaste åren har ej något örnpar häckat förrän sommaren 1914, då ett par åter häckat på St. Sundby skog, Öjas:n. En å två fåglar (årsungar) höllo sig kvar tills på nyåret 1915, då medd. lämnades. Falco merillus Ger. Dvärgfalk — Ett ex. öfv. en vinter vid Äs. Visade sig flera gånger om dagen vid vattnet, där de vadade omkring. (»Starka källdrag förekomma vid stranden af den förbiflytande ån, och på grund häraf finnes hela vintern å vissa platser öppet grundt vatten, hvari lefver en del märl- djur och vatteninsekter. Antagl. af denna orsak öfvervintra ofta en del flyttfåglar i närheten af detta vatten», v. Post). Falco subbuteo L. Lärkfalk. — Liksom föreg. öfv. en vinter också en lärkfalk vid Äs. Perdix perdix L. Rapphöna. -- 1911/12 vistades å Rånby mark, Råneå s:n, Nb 2 st. rapphöns, J1 o. 2, men vintern därpå voro de försvunna (medd. jägmästare J. A. Asker.) Lagopus lagopus L. Dalripa. — Vintern 1912 sköts en dalripa 2 km. västerut från öfre ändan af Norra Bullarensjön, Bohuslän. ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 35 Fulica atra L. Sothöna. — Som förut meddelats i tid- skriften, ett fynd i december 1912 vid Merasjärvi, Muoniona- lusta, Nb; samt ett i november 1914 vid Torne älf 2 mil norr om Vittangi, Nb. Rallus aquaticus L. Vattenrall. — Ett ex. påträffades i mars 1914 dödt i ett uthus i Kvickjock. En noggrann beskrif- ning på fågeln, som jag erhållit af herr L. Holmbom i Njuonjes, utesluter allt misstag om arten. Scolopax rnsticola L. Morkulla. — Bjärges, Gt, öfver- vintrar ofta. Fårö, öfvervintrar. Boda, Öland, 1 ex. öfv. 1913. Hvarje vinter en eller flera. Lur, Bohuslän, 1 ex. iakttaget d. 20 december 13. Columba oenas L. Skogsdufva. — Vallåsen, Voxtorp, Hl., 1 ex. d. 31 jan. 14. Rissa tridactyla L. Tretdig mas. — Funnen död som- maren 1913 vid Särna kyrkby, Kp. Förut flera gånger iakttagen längs Österdalälfvens öfre lopp. Lams ridibiindus L. Skrattmås. — ■ Vid Jönköping iakt- tog jag i södra delen af Vättern den 23 december 1913 tre å fyra skrattmåsar (gamla fåglar) i en flock af L. canus och fuscus. — I närheten af Särna kyrkby, Kp, sköts en skrattmås den 28 april 1913. Strix flammea L. Tornuggla. Häckade för ett tiotal år sedan — eller något mindre — i Norunga, ett par mil söder om Alingsås. (Medd. fil. mag. E. Antevs.) Coracias garrula L. Bldkrdka. Iakttogs midsommartiden 1914 en mil väster om Kalmar. (Antevs.) Caprimulgus europaeus L. Nattskärra. — Från Härads, Jockmock, Nb, meddelas: »Den 8 maj 1913 observerades fyra exemplar af en sällsynt fågel, troligtvis var det nattskärror.» Jag återger meddelandet med all reservation. Att här skulle kunna föreligga en prolongation är ju ej alldeles uteslutet, de enda fixa ankomstdata, som för jämförelse finnas till min, disposition, äro följande. Ankomst: Almesåsen, Ryda s:n, Sb. 1913 den 12 maj. Uddevalla, 1905: 17. V; 1906: 13. V; 1907: 12 V; 1909: 27. V. 36 FAUNA OCH FLORA Picoides tridactylus L. Tretdig hackspett. Sköts vid Skara 18 januari 1907. (Antevs). Picus viridis L. Gröngöling. Vid Vimmervattnet, Ram- sele s:n, Vn, observerades 1 ex. på senhösten 1914. Förut ej iakttagen på platsen. lynx torqnilla L. Göktyta. Iakttagen 1913 i Backe, Dorotea s:n, Vn., dit den ankom den 6 maj. Förut ej sedd å orten. (Medd. jägmästare V. Olofsson).1 Som ett exempel på maj-fåglarnas snabba fördelning vid ankomsten förtjäna följande ankomstdata (1913) att anföras. Kärrboda, Bergshammar, Sm: 27. IV. — Riis, Nor s:n, Värmland: 29. IV. — S:a Vadsbo, Sb: 6. V. — Älfdalen, Kp: 6. V. — Säfsnäs, Kp: 6. V. — Dorotea, Vn: 6 V. — Ramsele, Vn: 10. V. Alauda arvensis L. Sånglärka. - Vid Hälsingborg öfver- vintra ej sällan små flockar på stubbåkrar vid kusten. Eremophlla alpestris flava Gm. Berglärka. — Folk- skollärare O. Ringdahl meddelar, att han hvarje vinter iakt- tagit denna längs kusten, i synnerhet vid Höganäs, där den i flockar håller till kring tånghögar, bland £/ymwstufvorna och i ljungen. Sturnus vulgaris L. Stare. — På Vilhelmina kyrkplats observerades 1909 i maj månad 6 starar. Uppehöllo sig några timmar och voro på aftonen borta. — Lidsjöberg, Alanäs s:n Jt, 1 ex. iakttaget till 22 december 14. -- Edh, Börstils s:n, St, 1 ex. öfv. (14). — Djurstens fyr, St., 1 ex. öfv. (13). - Öjaby, Kb., 2 ex. skola 1912/13 hafva öfvervintrat vid Yllevad (73 mil från Öjaby). — Skansudde fyr, Gt, iaktt. 26 december (13). — Från Laholm meddelar kronjägaren J. A. Mellström följande, som är af intresse för den af mig förut i tidskriften omtalade frågan om starens ungfågelflyttningar. »Stararna flyttade från häckplatsen i början af augusti (1914) och slogo sig i sällskap med kråkfåglar, men kommo tillbaka till sina bon den 22 september och sjöngo sina afskedssånger där, hvarefter de flyttade på allvar den 3 oktober.» Vid Hälsingborg öfvervintra hvarje år några starar och hålla då gärna till vid barlastplatsen på afskrädeshögarna. 1 Se Fauna och Flora. 1914 p. 139. ONORMALT UPPTRÄDANDE AK FLYTTFÅGLAR 37 Plectrophenax nivalis L. Snösparf. — I närheten af Höga- näs, Ml , håller nästan hvarje vinter en flock snösparfvar till bland tången. Emberisa schoeniclus L. Säfsparf. — Öfvervintra hvarje år i Hälsingborgstrakten och ses om vintrarne ej sällan vid vassarna vid Råå fiskeläge. Fringilla coelebs L. Bofink. — Fors, Väster Fernebo, Vst: Öfv. (1914) litet hvarstäd s 10—20 st. Förr iakttaget. - Kärrboda, Bergshammar s:n, Sm.: Enstaka öfvervintra hvarje år - Äs, Sm.: öfv. stundom. — Kalmar: Öfvervintrade 1908,09 10, 11 och 12 (rätt många). — Bjärges, Gt: Öfvervintring af några exemplar vanlig. — Växjö: Öfvervintrar under milda vintrar i staden. — Uddevalla: Har under några år öfvervintrat i rätt stort antal. Fåglarne uppehålla sig vid linoljefabriken och dess magasin och synas reda sig bra. — Sandhammars fyr, Kr: 1913 öfvervintrade 5 — 6, som besökte foderbrädena — Hälsingborg: Öfvervintra ofta, träffas vid barlastplatsens afskrädeshögar samt inne vid husen och på torgen. Carduelis carduelis L. Steglits. — På Krokfors gård Ramsele s:n, Vn, iakttogs en flock hanar sista dagarne i oktober 1914. Förut ej iakttagen på platsen., Motacilla alba L. Sädesärla. — Från Grönskärs fyr, St, berättar fyrmästaren L. Hafvström följande, som ej är utan sitt intresse. »Som någonting egendomligt kan omtalas, att ett par sädesärlor redt sitt bo i en båt, som 2 å 3 gånger i veckan begagnades för segling till Sandhamn. Där lågo 5 st. ägg, hvilka med tiden blefvo 5 st. ungar. När båten var under segel, togs boet i land och lades på ett skyddadt ställe, men ariorna besökte det då icke. Så fort båten kommit till- baka och boet lagts på sin plats samt det blifvit lugnt, infunno sig fåglarna genast. Nu är att märka, att båten var borta 6 — 7 timmar hvarje gång. På samma sätt gick det, när ungarna kommo ut, och långt efter det dessa blifvit flygfärdiga, hade de sitt tillhåll i båten, tills de lämnade skäret. Det är första gången, jag iakttagit, att sädesärlor häckat där.» 38 FAUNA OCH FLORA Anthus campestris Bechst. Fältpiplärka. Häckar ej sällsynt längs kusten vid Hälsingborg. Anthus sp. (pratensis L. eller spinoletta obscurus Lath.?) öfvervintrar hvarje år vid Hälsingborg och ses gärna bland tånghögar vid stranden. Hirundo urbica L. Hussvala. — Ett par iakttagare ha att förtälja om hussvalans aftagande. Så från Mo, Junsele s:n, Vn. Från Bunkris, Älfdalen, Kp meddelas: förr häckade flera familjer, nu (1913) blott en enda. -- År 1905 fanns vid Rang- sjö fäbodar (Älfdalens kronopark, Kp) i oktober månad ett svalpar, som hade ännu icke flygfärdiga ungar i boet. Clivicola riparia L. Backsvala. — 1913 häckade en liten koloni backsvalor i en sandgrop i Ryda socken, Sb, där fågeln åtminstone icke på tio år blifvit iakttagen. Turdus musicus L. Taltrast. - - Har en gång iakttagits öfvervintra vid Äs, Sm. Turdus iliacus L. Rödvinget rast. — Äfven af denna art en sporadisk öfv. vid Äs. Fågeln blef vid slutet af vintern skjuten. Turdus merula L. Koltrast. Pajala, Nb, iakttagen i augusti 1913. Ses ej ofta på platsen. I Skärfängens by, Föl- linge s:n, iakttogs 1 ex. i mars. Att koltrasten i större eller mindre utsträckning öfvervintrar i landets sydligare delar är ju en känd sak1. Några observationer kunna anföras. Äs, 2 — 8 ex. af bägge könen nästan hvarje vinter. Almesåsen, Ryda s:n, Sb, 2 — 3 J* hvarje vinter. Öjaby, Kb, har öfvervintrat de senare åren. Hälsingborg, öfv. ofta och ses hela vintern i träd- gårdarna. Erithacus rubecula L. Rödhake. — Stjärnorp, Ög, enstaka öfvervintra (1914). Kalmar, öfvervintrande exemplar sedda 1909, 10 och 11. Laholm, en och annan öfvervintrar (1914). Hälsing- borg, öfverv. i regel i enstaka ex. Phoenicurus phoenicurus L. Rödstjärt. — I Laholm har fågeln de två senaste åren varit försvunnen. 1 Särskildt under innevarande vinter 15/16 synes fågeln i särskildt stor ut- sträckning hafva öfvervintrat. ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 3Q Saxicola oenanthe L. Stenskvätta. — Öfvervintrar stun- dom i Harasjömåla, Jämshögs s:n, Bl. Cinclus cinclus L. Strömstare. — Från Äs berättar disp. von Post: Två exemplar förekomma alltid öfver vintern, dessa tillåta emellertid inga andra individer af sin art att dela områ- det med sig, utan drifva bort alla konkurrenter. Prunella modulärts L. Järnsparf. — Vid Hälsingborg öfvervintra enstaka exemplar hvarje år. Muscicapa atricapilla L. Svart och hvit flugsnappare. - Jägmästaren A. Malmborg i Bjärges skrifver: »Som synes af mina observationer, komma hanarna före honorna. Det är ju dock möjligt, att detta har sin grund däri, att de brokigt färgade hanarna äro lättare att iakttaga». Han anför som ankomstdata för 1913 i Bjärges, Gt, £ 27. IV; $ 28. IV. Äfven från Djursholm äro lämnade skilda tider för hane och hona 191 1 <$ 6. V; ? 8. V. 1913: c? 30. IV; ? 9. V. Äfven på andra ställen har jag för denna fågel sett antecknadt olika ankomst- tider beträffande hane och hona. Det vore ganska intressant erhålla ytterligare observationer beträffande denna sak! Nucifraga caryocatactes L. Nötkråka. — Observerad å följande orter. igi2. Kårböle by, Färila s:n, Gf, enstaka ex. på hösten. Kärrboda, Bergshammars s:n (nära Nyköping), 1 ex. på hösten, igij. Mariefred, Sm, 4 gånger under som- maren och hösten. Kårböle by, Färila s:n, Gf, enstaka ex. på hösten. Svenska Högarnas fyr, St, 4 september. Grönsiska, By s:n, Kp, 25 september. Almesåsen, Ryda s:n, Sb, enstaka i slutet af september. Oviken, Jt, 3 oktober. Edsleskog, Dals- land, sedan många år förekommer nötkråkan sparsamt i Edsle- skogs s:n, och visar sig ensam eller högst parvis. Den 6 december iakttogs på ängen söder om kyrkbyn en flock på ungefär 30 exemplar. 1914. Sky mhytte kronopark, Öb, 3 stycken synliga några dagar i oktober. Corvus frugilegus L. Råka. - Iakttagen i Backe, Doro- tea s:n, Vn, d. 5 maj 1913. Särna kyrkby, Kp, den 14 april 1913 iakttogos 3 exemplar. En koloni på flera tusen fanns för 6—7 år sedan (fortfarande?) i Morup, Hl. (Antevs.) 40 FAUNA OCH FLORA Corvus cornix L. Kråka. ■ — Som ett litet bidrag till kråkans flyttningshistoria i norra Sverige meddelas följande. Njuonjes, Kvickjock, Nb, öfvervintrade 1912. Högst ovanligt. Fredrika, Nb, ankom 1913 d. 4 april. 2 ex. öfvervintrade. Före- teelsen förr iakttagen. Neder-Kalix, Nb, en och annan brukar öfvervintra. Västanede, Norderö s:n, Jt, 8— 10 kråkor ha under några vintrar varit kvar. — Från Visingsö omtalas, att ön på höstarna brukar vara ett flitigt besökt nattläger för fåglar från östra sidan af Vättern (Grennatrakten). Colaeus monedula L. Kaja. Häckar i Trönö gamla kyrka, 10,5 km. öster om Broddböle, Gf. De i det ofvanstående använda förkortningarna af läns- mannen äro följande: Nb, Norrbottens — Vb, Västerbottens — Jt, Jämtlands ■ — Vn, Västernorrlands — Gf, Gäfleborgs — Kp, Kopparbergs — Up, Upsala — Vst, Västmanlands — Vrm, Värmlands - - Öb, Örebro ■ — Sm, Södermanlands — St, Stock- holms -- Ög, Östergötlands ■ — Sb, Skaraborgs — Kl, Kalmar Kb, Kronobergs — - Boh, Göteborgs och Bohus — Hl, Hallands ■ — Kr, Kristianstads — Ml, Malmöhus — Bl, Ble- kinge — Gt, Gottlands län. Som af den gifna öfversikten framgår, har observations- materialet för 1913 och 1914 förutom de ordinarie iakttagel- serna av vissa fåglars ankomst och flyttning inbragt äfven en del intressanta uppgifter angående såväl afvikelser i flyttnings- förloppet som beträffande häckningsförhållanden. I en del fall föreligga exempel på typiska deviationer och prolongationer, men ofta beror nog uppträdandet af fåglar å främmande ort (särskildt på sensommaren) på kringstrykningar under ung- fågelstiden. Detta låter sig lätt konstatera genom granskning af anförda observationsdata, så jag har ej vid de särskilda fallen gjort några anmärkningar. Flertalet uppgifter torde gälla öfvervintringen. Jag har då härvidlag i hufvudsak medtagit sådana anteckningar, som antingen gälla fåglar, som förut ej eller blott sällan anförts öfvervintrande, dels sådana fall, där öfvervintring skett i nya landområden. Till öfvervintringsfrågan vill jag nu emellertid anmärka tvenne synpunkter, som jag ONORMALT UPPTRÄDANDE AF FLYTTFÅGLAR 4 1 mycket väl inser. Dels att en öfvervintring af enstaka exem- plar kan och väl ofta också beror på, att dessa af en eller annan orsak äro urståndsatta företaga flyttningen och nödsa- kade kvarstanna. Likväl anser jag också sådana specialfall af ett visst intresse, då de i viss mån visa fågelns förmåga att i nödfall uthärda vår vinter. Den andra synpunkten, som här tages hänsyn till, är den, att en exempelvis vid Skånes kust öfvervintrande fågel naturligtvis ej behöfver tillhöra den där häckande stammen, utan mycket väl kan ha kommit från nordligare häckningsplatser och abbrevierat flyttningsvägen. Så att ett öfvervintrande exemplar behöfver ej vara och är alls icke något bevis på, att fågeln under vissa omständigheter delvis blir stannfågel, utan visar endast, att den kan afkorta sin flyttningsväg och öfvervintra inom området för artens som- marutbredning. Med begreppet stannfågel förstår man däremot, att individen öfvervintrar inom området för sin - - individens — ■ sommarutbredning. Och därmed äro vi inne på problem, som det ej tillhör observationerna utan den experimentella flyttfågelsforskningen att vidare belysa. Smärre meddelanden. Sumphönsen i Blekinge. Med anledning af notisen om den grönfotade sumphönan o. s. v. i 5:te häftet 19 15 af »Fauna och Flora» kan det vara skäl att publicera ett par rader om dess anträffande i Blekinge på senare tiden. Ett af de första åren jag vistades i Karlskrona, såvidt jag minnes 1899 eller 1900, fick jag ett exemplar af fågeln till be- stämning. Det hade tillvaratagits i Nättraby och ansågs ha om- kommit genom att under flykten om natten stöta mot telegraftråden. Exemplaret tillhörde godsägaren S. Hellerström på Marielund. Jag vet icke, om det blef uppstoppadt. Våren 1903 inlämnades till allmänna läroverket i Karlskrona ett vid Sunna strax norr om Karlskrona anträffadt exemplar af samma fågelart. Det hade tillvaratagits af dåvarande öfversten för Karlskrona grenadiärregemente generalmajor C. Lemchen. Om fågelns förekomst skrifver han på anmodan till meddelaren: »Sump- hönan observerades af mig några dagar i Sunnakanalen och i Sunna- viken, innan jag hittade henne död på stranden nära järnvägen. Hon hade tydligen i flykt slagit emot någon af de många telegraf- trådarna». Exemplaret uppstoppades af konservator O. Holmqvist i Lund och förvaras i läroverkets naturhistoriska samlingar.1 Själf har jag icke observerat denna fågelart i Blekinge och ej heller i något annat svenskt landska}), men väl i en liten med vide- buskar och tät sumpörtvegetation fylld märgelhåla strax intill Stege på Möen, där äfven flera individer af kärrsångaren, tydligen stadda på flyttning — det var den 7 maj 1906 — flitigt musicerade. Sumphönsparet var ganska skyggt och gjorde sig strax invisibelt bland vattenväxtvirrvarret. Fågeln brukade häcka på platsen enligt upplysning af en landtman, som kom tillstädes, och man skyddade på allt sätt den sällsynte gästen t. ex. mot hundar. Något läte från fåglarna hördes icke vid tillfället. Den varma sommaren 19 13 hördes från de täta vassarna i Sunnaviken mot aftonen allt som oftast den småfläckiga sumphönan, vanligen kallad kärrhönan eller rörhönan {Porzona porza/ia). Vid andra tillfällen, hvarken föregående eller efterföljande år, har icke fågeln hörts där. Lätet är som bekant ytterst karakteristiskt och kan härmas med ljudförbindelsen »vitt», hvilket läte i oändlighet 1 Enl. brel från S. Hellerström sköts ett ex. i aug. igio i en lergrop vid Nåttrabv station. SM \RRE MEDDELANDEN 43 upprepas, i synnerhet under ljumma sommaraftnar. Ofta stod jag om inte timtal, så ganska länge och lyssnade till den ifriga blås konstnären i vassen, som aldrig tycktes vilja tröttna, tänkande på min barndoms fågeläfventyr, ibland hvilka äfven denna lilla vadare intog en plats, ty jag sof en gång bort ett präktigt tillfälle att studera sumpfågelsjakten i Lyngbygårds torfmossar, där äfven denna fågel den dagen sköts och vid mötet med den hemvändande jä- garen med tårfyllda ögon betraktades af 7 — 8 års gossen, som icke fått vara med om det utlofvade nöjet. Kärrhönans läte kan äfven träffande jämföras med det ljud, som uppkommer, då man slår häftigt med ett spö i luften. Då dessa fågelarter visst icke förr varit i tryck uppgifna för Blekinge, är det kanske icke ur vägen att inregistrera dem. J. E—n. Ett äldre fynd af småtrappen i Blekinge. Då småtrappen ( Tetrax tel ra x) i Nord- och Mellan Europa är en rara avis, kan det vara skäl att notera befintligheten af ett exemplar af arten i Karlskrona allmänna läroverks naturhistoriska samlingar. Fågeln är ett ungt honexemplar, som fällts vid Oisäng nära Kristianopel d. 2'/io iSSq. S. Nilsson uppgifver i sin »Skandinavisk Fauna» »efter en kunnig jägares försäkran», att småtrappen brukar häcka på sandfälten vid Ystad. Då naturen på östkusten af Blekinge nästan alldeles öfverensstämmer med trakten kring Ystad, är det icke otänkbart, att fågeln åtminstone fordom, äfven varit häckfågel i Blekinge.1 J. E—n. Ornitologiska anteckningar från Rumskulla socken, Kalmar län. 191 1 års invandring af nötkråkan {Nacifraga caryocatactes) be- rörde äfven norra Kalmar län. I november nämnda år erhölls nämligen i Rumskulla socken en nötkråka, som tillsändes mig för uppstoppning. Fågeln visade sig ej det minsta skygg, berättades det mig, och den hade helt enkelt blifvit ihjälslagen med en sten. Troligt är, att fågeln förut på något sätt blifvit skadad. Att kungsörnen (Aquila chrysäétos) öfversomrar här nere i södra Sverige, torde väl höra till sällsyntheterna. Sommaren 1911 iakttogos 3 stycken kungsörnar, som uppehöllo sig vid en större sjö i ofvannämnda socken. Genom sin ovanliga storlek ådrogo de sig stor uppmärksamhet, och man såg dem vid upprepade tillfällen på jakt efter dufvor och andra fåglar. Då dessa örnar ej häckade under sommaren, är det tydligt, att de voro ungfåglar. Den ovanligt stränga vintern har i år drifvit tallbiten {Pinicola enucleator) till allmännare emigration söder ut än vanligt. I norra 1 Ett senare fynd af småtrapp omtalas af Th. Hermelin i Sv Jägarförb. nya tidskr. för 1902 från Västernorrlands län. 44 FAUNA OCH FLORA Rumskulla socken har jag sedan någon tid iakttagit en flock af dessa fåglar på minst ett 50-tal stycken. Äfven i andra delar af Småland har jag i vinter funnit denna högnordiska fågel rätt allmän. Så länge rönnar och oxlar lyste röda af saftiga bär, frossade tall- bitarna på dessa »sydfrukter», och dä ådrogo sig de långväga gästerna hvarje fågelväns uppmärksamhet genom sin vackra dräkt och föga skygghet. E. Welander. Gammal kungsörn (Aquila chrysaetus) skjuten i Småland. Från Näfvelsjö socken i Jönköpings län erhöll jag de första degarna af januari detta är en kungsörn, som under juldagarna skjutits på utlagda lämningar efter ett hästslakt. Exemplaret, en äldre hona, mätte i längd 8,7 dm. och vingbredden uppgick till 20, 85 dm. Då det i den ornitologiska litteraturen uppgifves, att de gamla kungsörnarna stanna kvar öfver vintern uppe i fjällen, torde detta fall kunna få anmärkas bland undantagen från regeln. E. Welander. Ortolansparfvens (Emberiza hortulana) förekomst i Kalmar län. I artikelns »Ölands fåglar» af Bertil Hanström (Fauna och Flora 191 5, haft. 1, sid. 22) säges om ortolansparfven följande: »Har i Sverige en västlig utbredning och förekommer icke på Öland samt mycket sällsynt i det öfriga Kalmar län». Denna uppgift håller ej streck hvad norra Kalmar län beträffar, ty åtmin- stone i Rumskulla socken kan ortolansparfven sägas vara en täm- ligen allmän häckfågel. Han ankommer de första dagarna af maj och flyttar i början af september. Rumskulla den 18 jan. 19 16. E. Welander. En stympad kråka. Med anledning af en notis om en stympad rapphöna i haft. 5 af denna tidskrift får undertecknad meddela ett annat analogt fall, beträffande en kråka. Senaste midsommardag (191 5) anträf- fade försäkringstjänstemannen Eng. Järnefelt i Kjulo socken vid kanten af en skogsdunge, gränsande till en äng. en ung kråka — - af de icke fuilt utvecklade pennorna att döma årets unge — som flaxade med vingarna, utan att dock kunna höja sig ofvan marken och därvid rörde sig framåt på ett högst märkvärdigt sätt. Vid herr Järnefelts ankomst sökte fågeln sin tillflykt i en rishög. Vid närmare besiktning visade det sig, att fågelns båda ben voro af- skurna omedelbart nedanför tarsalleden. De återstående några mm. länga stumparna af tarsen voro bredt koniskt tillspetsade och starkt SMÄRRE MEDDELANDEN 45 förtjockade af något hårdt (hornartadt?) ämne, likasom angränsande parti af skenbenet (med andra ord intertarsalledens båda delar), medan kring själfva leden en mäktig ringformig slätsvarfvad valk af hård lera utbildat sig. Enligt herr Järnefelts mening hade leran måhända uppblandats med något sammandragande och förhård- nande ämne, så välpolerade och fasta samt regelbundet formade voro dessa lerbeklädda konstgjorda fötter. Dimensionerna å det ena benets klumpfot vid lerranden uppmättes af mig och utgjorde 25 X 20 mm. Det föreföll herr Järnefelt högst osannolikt, att dessa valkar skulle uppkommit enbart genom vandring på lerig mark, som dessutom icke alls fanns i närheten, hvadan den lösningen låg närmast, att föräldrarna, som högljudt kraxande hela tiden rörde sig i närheten, utfört konstverket ifråga. Att dessa äfven, åtmin- stone delvis, anskaffat föda åt fågeln, ansåg herr Järnefelt ligga utom allt tvifvel. Kråkan, som icke det minsta var nedsölad af smuts från marken, hade synbarligen fått sina ben amputerade af någon samvetslös person i och för skottpenningars erhållande, ty saxar användas icke i hela trakten. Rolf Palmgren. Utter som tager svan. Den 20 dec. 191 5 var jag vid Ekefors (vid Asnens utlopp) och jagade. Då låg där en svan, som fått sin make tagen af en utter natten till den 16 dec. Jag trodde först ej, att det var möjligt, men blef snart öfvertygad om, att endast utter kunde vara bane- mannen. Förloppet var följande: några dagar förut, omkring den 10 dec, kom ett par svanar, som höllo till i ån både ofvanför och nedanför fallet. Det var rätt kallt, så att ej mycket af ån gick öppet. Båda svanarne voro föga skygga och man kunde stå på 20 — 30 m. afstånd och se på dem. Om kvällarna och nätterna lågo de under landsvägsbron och flaxade fram från hvalfven, om någon kom åkande och körde öfver bron. Den 16 dec. sågs en- dast en svan, och denna flög oroligt fram och tillbaka öfver bron och låg blott korta stunder, ibland nedanför fallet, ibland ofvanför bron. Då dess beteende var besynnerligt, gick folk ut för att se, hvad det blifvit af maken. Då hittades på en sten ute i strömmen vingarne, ena foten och en massa fjäder. Som det var snö, kunde man tydligt se utterspår däromkring både på den stenen och andra därintill. Omedelbart ofvanför denna plats ligger bron, och det hvalf, som är närmast, är på öfre sidan förstängdt med spjälar för att hindra fåren från att sommartid vid lågvatten komma igenom hvalfvet till andra betesmarker. Nu hade säkerligen svanarne öf- vernattat i detta brohvalf, och en utter öfverraskat dem där. Då fåglarna ej kunde komma ut annat än förbi uttern, hade denne gripit den ena och dödat den. Efter striden fanns mycket fjädrar på botten mellan stenarne. Sedan hade uttern släpat den döda svanen med strömmen 4 — 5 m. till den sten, där resterna funnos. Jag hade aldrig trott, att utter skulle kunna taga en fullvuxen knöl- svan, men här har detta tydligen gått för sig. I Småland anses all- 46 FAUNA OCH FLORA mänt, att uttern tar »ällingar» och äfven vuxna änder, men så stort djur som svan torde vara sällsynt rof. Karlshamn den 12 jan. 1916. Ingolf Lönnberg. Att ofvan relaterade händelse är en sällsynt tilldragelse är gif- vet, men att en del uttrar kunna vara rofgiriga nog, är flera gånger konstateradt. Collett omtalar t. ex., att uttern på Norges västkust ej sällan dräper lamm, men lär han då blott slita sönder hufvudet och lämna kroppen orörd. Äfven finnes exempel på, att en utter i Ryfylke tagit en hare enl. samma auktoritet. Vattenfåglar få nog ej så sällan ingå i utterns diet, ehuru denna regelbundet utgöres af fisk, grodor, kräftor m. m. Red. jfuncus ärticulatus L. deformerad av Livia juncorum förekom på ett par ställen i mindre antal den -7/- 1884 vid Kallerö lastage- plats i Hökhufvuds sn., Roslagen, samt i riklig mängd den x\% 1886 i närheten af Elgsjön i Valö sn., Uppland. Undertecknad insamlade flere exemplar, hvilka följande är inlämnades under namn af Jun- cus ärticulatus L. form. vivipara till utbyte i Uppsala botaniska by- tesförening. Cs. A. J' rom an . Enligt Thedenii flora öfver Uppland och Södermanland skulle Sturmia Loeselii Rchb. icke förekomma i Uppland mer än vid Nor- vidsjön i Björklinge sn. och Hillebola i Löfsta sn., på hvilka ställen den dock, enl. C. F. Nyman i hans arbete »Sveriges fanerogamer», på senare tiden icke varit återfunnen. — År 1885 påträffade jag nämnda växt både vid Elgsjön i Valö sn. och vid Gimo Damm i Skepthammars sn. samt enligt exemplar i mitt herbarium blef den 1886 tagen av läroverksadjunkten K. P. Hägerström vid en liten sjö i Hargs socken; alla ställen belägna i Uppland. Cs. A. Fröman. Ny fyndort för Riccia natans. Sommaren 1915 påträffade undertecknad ifrågavarande lefver- mossa i Skofjärden, Mälaren. Den träffades allmänt, ehuru blott på ett tämligen litet område, nämligen vid stranden nedanför Källbo, Vassunda socken, där den förekom bland andra flytväxter, såsom Potamogeton natans och Polygonum amfliibium. Vegetationen utgjor- des för öfrigt af Sagittaria sagittifolia och Equisetum fluviatile (jfr den fotografi af fyndlokalen, som i annat sammanhang meddelats i Fauna och Flora för 1 9 1 5, sid. 3). Fyndet gjordes i senare hälf- ten af augusti. — Så vidt jag har mig bekant, är arten icke förut anträffad i denna trakt. I förbigående må omnämnas, att Riceia i Tåkern, därifrån den förut är känd, observerades i tämligen stort antal (augusti 19 13) i det vidsträckta £t/u/setum-bä\te, som utbreder sig längs stranden strax väster om Hångers udde. O. Lundblad. SMÄRRE MEDDELANDEN 47 Egendomlig lokal för bändelkorsnäbb. Vid genomläsningen af B. Bergs notis om fyndet af en bändel- korsnäbb från Västergötland framkallades i mitt minne erinringen om en af de gladaste veckorna i mitt lif, en hastigt svunnen augustivecka ar 188g, då vetenskapsidkarna på Kristinebergs zoologiska station i en förhyrd jakt i sällskap med »skraparna» Anders och Ola gjorde en forskningsfärd till ett flertal Öar och kringliggande vatten längs den bohuslänska kusten, däribland äfven de s. k. Väderö-öarne. Vid vår första promenad på hufvudön upptäcktes en fullkomligt orädd hanne av bändelkorsnäbben. Hans obekantskap med människan gick så långt, att han nära nog hade låtit taga sig med handen. Om jag icke minnes galet, utgjordes det sällskap, som hade nöjet se denna sibiriska fågel på Sveriges snart sagdt västligaste punkt, af aflidne professor Bergendal, professorerna Wirén och Karlgren samt läroverksadjunkten Svensson från Stockholm jämte meddelaren. Möjligen var en eller annan af dessa herrar icke med vid finnandet af fågeln, men säkerligen skola de ännu lefvande kunna intyga till- dragelsen, då fyndet efteråt diskuterades. I Aug. Carlsons »Sveriges Fåglar» omtalas äfven ett par fynd af bändelkorsnäbb i Bohuslän, i båda fallen hannar, nämligen på Tjörn 1840 samt vid prästgården på samma ö, den 4 juli 1844. J. E-r. Märklig naturföreteelse. Millioner bergfinkar. I socknen Kågeröd i Skåne ha sedan midten af december samlats stora flockar af bergfinkar, som dagligen hafva ökats och kunna nu räknas i millioner. Vid ett besök på platsen iakttog jag följande: Två små grandungar (3 — 4 tunnland), belägna invid Kåge- röds järnvägsstation, hafva bergfinkarna valt till sitt nattherberge. Då fåglarne ej återkommo till grandungen förrän vid 4-tiden på eftermiddagen, hade jag god tid till att bese deras nattliga hviloställe. Hela marken och granarna voro betäckta af ett tjockt lager med deras exkrementer, som på afstånd liknade rimfrost. Nu var tiden inne för deras »hemkomst», som befolkningen på platsen kallar den. Den första flocken på ett par hundra var nu i antågande och åt- följdes efter en stund af 5 — 6 andra lika stora flockar. Men dessa voro endast förtrupperna. Ungefär en kvart därefter kom den egent- liga hufvudstyrkan, som bestod af millioner och åter millioner. Vid morgongryningen draga de åter till sina matställen i de stora bok- skogarna på Söderåsen, som i år äro alldeles öfverfyllda af bokollon. Då är det en mäktig och imponerande syn att se deras affärd. Lik- som på en gifven signal lyfter sig hela fågelmassan, hvilken i bredd lär vara 300 meter och behöfver en dryg halftimme att draga förbi. G a in ma l prenumerant på »Fauna o. Flora». Litteratur. Einar Lönnberg: Sveriges ryggradsdjur. III. Kräldjur. Grod- d/ur. Fiskar. ■ — Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. 19 15. — 331 sidor 8:0. Pris i klotband 5 kr. Med denna tredje del af »Sveriges ryggradsdjur» har professor Lönnberg fullbordat detta för spridningen och utvecklingen af kun- skapen om Sveriges vertebratfauna så betydelsefulla arbete. Den nu utkomna delen behandlar kräldjur, groddjur och fiskar. Klart och redigt uppställda öfversikter öfver de systematiska afdelningarna. såsom underklasser, ordningar, familjer, släkten och arter, äfvensom korta men för dessas igenkännande fullt tillräckliga karaktäristiker underlätta i hög grad djurens bestämning. Efter artkaraktärerna följa korta uppgifter öfver resp. arters geografiska utbredning, bio- logiska egenskaper och ekonomiska betydelse. Boken är således en exkursionsfauna och uppslagsbok. Då vi hittills saknat ett för bestämning af Sveriges kräldjur, groddjur och fiskar afsedt dylikt arbete, måste man vara professor Lönnberg tacksam för denna värdefulla tillökning i vår zoologiska litteratur, som blir till nytta för hvar och en, som vill kunna bestämma hos oss förekommande arter af dessa djurklasser. O. N. Rättelse: Förra årgången sid. 23g rad 16 nerifrån står: bak- sidans, läs: slaksidans. SVERIGES RYGGRADSDJUR av EINAR LÖNNBERG En handbok, avsedd att nyttjas av en var — lärare och lärjunge, jägare> fiskare och jordbrukare m. fl. — som har behov eller nytta av att igenkänna de olika arter, som tillhöra vår inhemska högre djurvärld. 1. DÄGGDJUREN. Inb. 1 kr. 75 öre. 2. FÅGLARNA. Inb. 2 kr. 50 öre. 3. KRÄLDJUR, GRODDJUR, FISKAR. Inb. 5 kr. Man måste med stor tillfredsställelse hälsa utgivandet av ifrågavarande bok . . . Den fyller verkligen ett länge känt behov. Den är översiktligt uppställd och försedd med lämpliga illustrationer. En nyhet, varigenom denna bok far ett särskilt värde och skiljer sig även från utförligare faunistiska arbeten, är, att den gör åtskill. nad mellan en del varieteter, som först under senare tid uppställts. Förekomsten resp. utbredningen av dem är synnerligen bristfälligt känd i vårt land, och det är att hoppas, att föreliggande handbok skall bidraga till större klarhet härutinnan. Genom nu nämnda förtjänst far boken ett högt värde även för zoologen av facket . . . Boken är . . . som sagt, både för zoologen, för den zoologiskt intresserade allmänheten och för skolorna synnerligen välkommen. Sven Ekman i Pedagogisk tidskr. Boken i fråga rekommenderas pä det livligaste till alla lant- brukare, jägare och är även mycket lämplig för alla skolor o. d. Sv. Jägarföi-b, Tidskr. Med] odelad tillfredsställelse hälsar man professor Lönnbergs beslut att fylla denna brist i vår naturvetenskapliga uppslags- litteratur . . . Man önskar den av behovet synnerligt påkallade nya faunan all framgång. Göteborgs Handelstidning. ... en förträfflig öfversiktsbok . . . Detta fullständiga arbete fyller ett stort behof och en lucka i vår faunistiska litteratur. Från Skog och Sjö. Framställningen är mycket överskådlig. Djurens kännetecken angivas enkelt och koncist. En del karakteristiska illustrationer underlätta bokens begagnande . . . Även utom skolan bör den kunna finna icke så liten användning. Sä böra t. ex. jägare, fiskare, lant- brukare m. fl. vid många tillfällen finna anledning att nyttja en dylik handbok, till gagn och glädje både för sig själva och andra. Svensk Läraretidn. P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG OBS.! Argångarna 1906, 1907, 1908, 1909, 1910 af FAUNA och FLORA erhållas till nedsatt pris af kr. 2:50 pr årgång, 1911 å kr. 5: — . Alla sex årgångarna tillsam- mans erhållas till ett pris af kr. 15:—. Allt fraktfritt, om beloppet insändes till Almqvist & Wiksells Bok- tryckeri-Aktiebolag, Uppsala. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Works, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:0 7249 "TIT-BIT' (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är lörsedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af aJla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD) mottager med tacksamhet såsom gåfva alla slags däggdjur §; och fåglar eller inköper dylika till gällande pris. Anbud mottagas af intendenten Alarik Behm, Skansen, §[ Stockholm 14. Rikstel. 82 88. Allm. tel. 82 34. Innehåll: Sid. Bidrag till kännedomen om fågelfaunan i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Af Justus Montell 1 Fåglar läggande tvänne kullar. Af H. Nyqvist 21 Om färgen på bivråkens vaxhud. Af H. Nyqvist 24 Onormalt uppträdande af flyttfåglar och några fall af öfvervintring från senare år. Af Hialmar Rendahl 27 Smärre meddelanden: Sumphönan i Ble- kinge. — Ett äldre fynd af småtrappen i Blekinge. — Ornitologiska anteck- ningar från Bumskulla socken, Kalmar län. — Gammal kungsörn (Aquila chry- saétusj skjuten i Småland. — Ortolan- sparfvens (Emberiza hortulana) före- komst i Kalmar län. — En stympad kråka. — Utter som tager svan. — Ny fyndort för Riccia natans. — Egendom- lig lokal för bändelkorsnäbb. — Märk- lig naturföreteelse. Millioner bergfinkar 42 Litteratur 48 Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 2 Fågelskyddet i Sverige av Paul Rosenius PRIS 1 KRONA PRIS 1 KRONA R. L. skriver i Sydsv. Dagbl. Snällposten: t Alla naturvänner böra läsa detta arbete, som är så karaktäristiskt för sin upphofsman. Och han vill göra klart att det här gäller en nationell angelägenhet. Därför må man önska hans skrift den största spridning." C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN AMMUNITION JAKT. OCH FISKREDSKAP SPORTARTIKLAR AKTIEBOLAGET H. M. Konungens Hofleverantör GEORG A. BASTMAN & KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN 12 STOCKHOLM C. A. LINDGREN & bis VINNANDELS AKTIEBOLAG STOCKHOLM Roslagsgatan 11 Hamngatan 15 Telefoner: Chefen Disponent Ang. Olsson J:r Riks 5876 Allm. 5825 Kontor o. Butiker: Riks 643 och 2238 Allm. 47 18 och 97 72 Lager: 14886 NORRKÖPING Telefon: Riks 451 KÖPENHAMN HAMBURG NEW YORK Lager af VINER och »,/• / a. %~£. wT ^f SPIRITUÖSA Ensam försäljare i Sverige för D. & J. Mc. Callums Whisky AKTIEBOLAGET KOLTHOFFS NATURALIEMAGASIN UPSALA Mottager fåglar och andra djur till uppstoppning. Uppköper bergufvar och andra roffåglar till högsta pris. Biologiska och andra prydnadsgrupper finnas ständigt på lager. Rikstelefon 3 58. Allm. telefon 36. Öppet för telefonsamtal £/. 9 — 2 och 4 — 6. Telegrafadress: KOLTHOFFS, UPSALA. MAURITZ WIDFORSS' H.-A.-B. STOCKHOLM, Klarabergsgatan 31 Filialer: Drottning**. 88 » Karl Johans Basar, Slussen * Största lager af Ä e** VAPEN - AMMUNITION - FISKREDSKAP - SPORTARTIKLAR för alla årstider, HAMMERLESS-DUBBELBÖSSOR från Husqvarna, Webley-Scott, Westley Richards, W. W. Greener, Sauer & Sohn m. fl. världsberömda fabrikanter. I största urval. J å | SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD ( | mottager med tacksamhet såsom gåfva alla slags däggdjur | | och fåglar eller inköper dylika till gällande pris. Anbud mottagas af intendenten Alarik Behm, Skansen, | 1 Stockholm 14. Rikstel. 82 88. Allm. tel. 82 34. ^llllllllltlllllllllllllllllllllllllllllllllllll LUNDGRENS Fiskredskapsfabrik Kungl. Hofleverantör STOCKHOLM - - - 12 Storkyrkobrinken rekommenderar hos Herrar Amatörer, Yrkesfiskare och Återförsäljare sitt stora, rikligen försedda och väl sorterade lager af alla sorters VERKLIGT PRIMA FISKREDSKAP i parti och minut till moderata priser. Obs.! Litograferad priskurant i bokformat gratis på begäran. A.-B. AKADEMISKA BOKHANDELN • UPPSALA • är genom sina regelbundna förbindelser med utlandet (ordinarie boksändningar flera ggr i veckan) i stånd att på snabbaste sätt leverera utländsk litteratur. Stort lager af svensk och utländsk vetenskaplig litteratur. Levereras till fabrikernas originalpriser. MIKROSKOP med tillbehör från Reichert, Zeiss och Leitz. Största sortering i Uppsala af RESERVOIRPENNOR af de förnämsta fabrikaten. PAPPERSAFDELNIIMGEIM, Ö. ÅGATAN 23 levererar allt hvad till pappersbranschen hör. Bergfinkinvasionen i Skåne vintern 1915—1916. Af Hugo Granvik. [~|å jag i det följande vill lämna en skildring af den invandring af bergfinkar, som vin- tern 1915 — 1916 ägt rum i Skåne, anser jag [det på sin plats att först nämna några ord I om bergfinkarnas vistelseorter i vårt land, ^2 deras egenskap af flyttfåglar, deras flyttnings- tider o. s. v. — Bergfinkarnas utbredning i Sverige är hufvudsakligen in- skränkt till skogarna i de nordligare delarna af vårt land. Men i öfrigt förekomma de förutom i Asien också i Norge öfver hela landet, dock mest på fjällsluttningarna, samt i norra de- larna af Finland. I Danmark träffar man dem blott under deras ströftåg mot södern. Bergfinken är en flyttfågel, och i regel uppehåller han sig ej i de sydligare landskapen utom under hösten och våren vid de bekanta vandringstågen. Vanligtvis tillbringar han vintern i Tyskland och Frankrike, men understundom påträffar man honom äfven annorstädes i Mellaneuropa. Del händer också, att ett och annat par stannar kvar, t. ex. i Thuringerwald, och häckar där. Man kan redan i midten af september få se dem samlas i flockar i de stora skånska bokskogarna och på åkrarna. Mer- endels börjar dock höststräcket i andra veckan af oktober och räcker in i november. Och i de flesta fall flytta de bort från vårt land innan vinterns annalkande. — I april eller i början Fauna och Flora 1916. Haft. 2. 4 5 O FAUNA OCH FLORA af maj återvända de till Skandinavien antingen flockvis eller i större eller mindre sällskap. Det är dock icke alltid fallet, att bergfinkarna följa sin na- turliga instinkt och vid vinterns ankomst fara mot södern. Man har redan förut iakttagit, att de millionvis stanna kvar hos oss. Men detta har sina särskilda orsaker. I första hand torde det vara rikedomen på för dem tjänlig föda, som förmår dem att uppgifva sin gamla naturdrift. Ty i de flesta fall är det ju bristen på näring, som drifver fåglarna, att under de kallare års- tiderna uppsöka passande nejder, där de hafva tillgång på föda. — Professor Sven Nilsson har i sin »Skandinavisk fauna» omtalat, att under vintern 1819 — 1820 stannade så otaliga skaror af bergfinkar kvar i Skåne, att man förut aldrig obser- verat dessa fåglar i sådana mängder. Han meddelar också, att de gjorde stor skada, emedan de åto upp bokollonen för de i skogarna fördelade svinen. Om aftnarna sökte de sig hviloplatser i en barrskog, och om morgnarna återvände de till bokskogarna. Vidare säger han, att de äfven i Tyskland och Frankrike tillbringa vintern blott i sådana skogar, där det finns bokollon. Följaktligen förekomma de icke alla år i samma trakt. A. E. Holmgren berättar i »Skandinaviens foglar», att de 1819 — 1820 iakttagna massorna af bergfinkar väckte oro bland befolkningen, som i dem tyckte sig se förebud till krig, pest, hungersnöd och andra olyckor. Sedan stark kyla inträffat frampå nyåret, drogo de sig emellertid bort, och sedermera har man aldrig sett dem i sådan myckenhet. — Med dessa inledande ord vill jag så öfvergå till skildringen af bergfinkarnas massinvandring i Skåne under vintern 1915 — 1916. — Den stora invandring af bergfinkar, som i decem- ber 1915 ägde rum, har för närvarande ådragit sig stor upp- märksamhet. I mannaminne har man aldrig sett eller hört talas om ett dylikt skådespel, och helt naturligt måste det där- för väcka intresse icke minst bland ornithologer och naturvän- ner utan äfven bland befolkningen å den ort, där dessa million- tals fåglar sedan halfannan månad hålla till. BERGKINKINVASIONEN I SKÅNE VINTERN I915 1916 5 I I nordvästra delen af Skåne ligger ett samhälle, Kågeröd, som är skådeplatsen för denna enastående naturtilldragelse, som helt visst kan betraktas som ett fenomen. — Kågeröd är en plats, som åt öster och söder begränsas af stora bokskogar, och här och där finns det också grandungar. Om man under dagens lopp företar en' vandring i de när- mast Kågeröd liggande skogarna, skall man förvisso ej kunna upptäcka många bergfinkar. Under mina egna besök i trak- terna såg jag åtminstone ej till dem i någon större mängd. Endast en och annan visade sig. — Men om man betänker, att fåglarna uppehållit sig här sedan midten af december, är det tämligen klart, att de först hemsökt de skogar, som gränsa in- till den dunge, där de ha sina nattliga hviloplatser. Och om man undersöker marken inne i bokskogarna, skall man öfver- allt finna stora mängder skal af bokollon, hvadan det således torde vara otvifvelaktigt, att det är bergfinkarna, som här varit framme. Det skulle dock kunna tänkas, att bokollonskalen äro rester från andra fåglars måltider, men dels har man å platsen under vintern ej kunnat iakttaga några andra fåglar i nämn- värdt antal, dels vittna de oerhörda mängder skal, som man träffar, om, att det måste ha varit ansenliga fågelskaror, som behöft så mycket föda; och då synes det mig otvifvelaktigt, att det är bergfinkarna, som ränsat marken från de nedfallna ollonen. Det har ej lyckats mig få klarhet i, hvar fåglarna under dagens lopp uppehålla sig. Men att de utsträcka sina ströftåg efter föda till ganska långt aflägsna nejder, torde vara säkert, då de ju som nämndt, ganska fort ränsa den närmaste trakten, och deras antal uppgår till många millioner. Om aftnarna åter- vända de alltid till samma plats, som de från början utsett till sitt natthärbärge. Enligt Naumanns iakttagelser öfvernatta de ej på de plat- ser, där de under dagen söka sin föda, utan alltid i andra delar af skogen, ofta flera mil därifrån. -- Så är tydligtvis också för- hållandet här. Om eftermiddagarna — ungefär vid 4 — */25 tiden — börja skarorna samlas i en löfskog, en kvarts timmes väg utanför Kåge- 52 FAUNA OCH FLORA röd, och här flyga de då omkring under inväntandet af andra svärmar. Stundvis slå de sig ned i någon hög bok eller något annat träd och sitta där lockande. Från alla håll strömma nya skaror till denna mötesplats, så att de snart kunna upp- skattas till flera hundratusen. Sedan nya mängder och åter nya sällat sig till de redan ankomna, och samlingen tycks vara fulltalig, börja de sträcka mot sina nattliga hviloplatser i en grandunge på något tunnland inom Kågeröds by. Det är just detta sträck, då skarorna skola begifva sig att öfvernatta, som är något bland det mest egendomliga, man öfver hufvud taget får se i fåglarnas värld. Jag stod på en landsväg, där sträcket måste passera förbi, och gjorde mina iakttagelser. — Innan det egentliga sträcket började, hade några tusental redan samlats vid sin gamla öfver- nattningsplats, och här flögo de svagt lockande omkring. Men de flögo ej i spridda grupper utan ordnade sig i ett långt band, som i ormlika slingringar rörde sig fram. Snart ankommo nya svärmar undan för undan och slogo sig tillsammans med de förra, och det såg ut, som om sträcket nu på allvar skulle börja. Men ehuru de redan samlade fåglarnas antal säkerligen räknades i hundratusenden, var det dock blott förposterna, som anländt. De hade tydligtvis flugit raka vägen direkt till öfvernattnings- platsen och ej som det stora flertalet mött vid samlingsplatsen utanför Kågeröd. Det dröjde likväl icke länge, förrän man tyckte sig se ett mörkt moln, som öfver skogen närmade sig. Det var själfva hufvudstyrkan, som var i antågande Allt tyd- ligare och tydligare kunde man urskilja, att det var bergfinkar- nas nästan ofattligt långa tåg, som kom. De flögo med en front af omkring 50 meters bredd och i flera lager ofvanpå hvarandra, och oafbrutet varade denna ström af nya fåglar. I öfver 45 minuter räckte detta sträck, och millioner och åter millioner samlades.1 Då jag 14 dagar senare åter 1 Antaga vi, att endast 1,000 fåglar flyga i bredd och att de bilda endast två lager öfver hvarandra, samt att tusen fåglar hvarje sekund passera synlinjen, går detta på 45 minuter 5,400,000 fåglar. Men innan detta masståg började, fun- nos, som redan nämndt, åtskilliga hundratusental samlade. BERGFINK1NVASI0NEN I SKÅNE VINTERN 1915 1916 .', '''■''' ■'■■ > . '' j " ■ 54 FAUNA OCH FLORA ville fastställa tiden för sträckets varaktighet, kunde jag no- tera 1 tim. 19 min., hvilken tid således åtgick för fåglarna att samlas, och tåget fortgick nästan oafbrutet, blott då och då med ett kortare uppehåll. Orsaken till att vid senare tillfällen tiden för finkarnas samling varierade rätt betydande torde nog vara den, att då fåglarna under sina dagliga utfärder påträffat andra skaror af bergfinkar, som antingen voro nyankomna eller förut uppehållit sig på andra platser, ha dessa senare slagit sig till- sammans med Kågeröds-svärmarna, och då dessa om aftnarna återvändt, gjort dem sällskap, och då fåglarnas antal sålunda betydligt ökats, åtgår det gifvetvis längre tid för dem att samlas vid öfvernattningsplatsen. Efter hand som fåglarna ankommo, slogo de sig ej genast ned i träden utan företogo först några orienterande och öfvertygande flygturer rundt dungen. (Bild 1 är tagen under tågets fortgång, och grandungarna, hvars konturer af- tecknasig som svarta silhouetter, äro fåglarnas nattkvarter. Foton togs vid a/^5-tiden på em. den 4/a 1916, då det redan var halfmörkt.) Efter hvad trovärdiga personer meddelat mig, är berg- finkarnas antal större nu, än det från början var, ty nya skaror tillkommo nästan dagligen under en lång tid, och numera ha fåglarna ytterligare utvalt en björkdunge med höga björkar omedelbart upptill deras gamla natthärbärge såsom uppehålls- ort under nätterna, eftersom det efter allt att döma blef för trångt om platserna i grandungen. Fåglarna sitta så tätt, att de fullkomligt beröra hvarandra, och när en svärm slagit ned i en björk, bågna dess grenar under fåglarnas tyngd, och trä- dens yttre påminner starkt om hängbjörkarnas. Som exempel på hur tätt fåglarna sitta, kan jag nämna, att en skogvaktare i ett skott fällde 84 stycken. Det låter nästan otroligt, men äger dock sin riktighet. Då man närmar sig dungarna, där finkarna hålla till, öfver- raskas man af den mängd kråkor och skator, som där före- komma. Men då man betänker, att under hvarje natt alltid några af en eller annan anledning dö, förstår man, att dessa tillfälliga gäster nog lockats dit på grund af de här och hvar på marken liggande döda bergfinkarna. Jag har nämligen själf BERGFINK1NVASI0NEN I SKÅNE VINTERN 1915 1916 55 56 FAUNA OCH FLORA observerat, hurusom en skata just var i färd med att äta upp en bergfink, och litet hvarstans bland granarna ser man min- nen efter kråkfåglarnas och andra fåglars måltider. Det har ej lyckats mig få se, att någon skata eller kråka själf dödat bergfinkar, hvarför jag håller det för troligast, att det är döda individer, som de förtära. Däremot har jag varit i tillfälle att flera gånger iakttaga, hurusom roffåglar slagit ned bland svär- marna och tagit sitt byte. — Ganska egendomligt är det intryck man får, då man gör en titt in bland träden i den dunge, där fåglarna hvila. Marken är nästan hvit, som om den vore betäckt med rimfrost. Men det är ett par cm. mäktigt lager af fåglarnas exkrementer, som be- täcker densamma, och trädens stammar äro hvitmenade från marken ända upp till kronorna. (Bild 2.) Så snart fåglarna kommit till ro, börja de locka och åstad- komma ett väsen och oljud, som är rent häpnadsväckande. Man har sökt återgifva bergfinkarnas lockton med »quääck, quääck», men det är omöjligt att — hur gärna man än vill — igenkänna detta läte i den stora konsert, som om kvällarna går af stapeln här. Detta synes mig väsentligen bero på den omständigheten, att de resp. ljuden eller tonerna helt samman- smälta med hvarandra och äro korteligen omöjliga att återgifva fullt exakt. Man kan göra sig en föreställning om, hur intensivt detta ljud kan vara, då jag nämner, att det höres på ett afstånd af flera kilometer. — Någon liknar det vid bruset från ett vatten- fall; andra tycka, att det mest påminner om det ljud, som åstad- kommes, då ånga slappes ut från ett lokomotiv. De första kvällarna i december, då befolkningen hörde detta märkvärdiga ljud, trodde man, att det var ett järnvägståg, som var i annal- kande. Om man skjuter ett skott bland fåglarna och på så vis skrämmer upp dem, lyfta de alla under ett bullrande och susande, som erinrar om en svag åska. De flyga då upp i täta svärmar, som se ut som mörka moln, hvilka fullständigt dölja den bakomliggande skogen. Men, eftersom de blifvit BERGFINKINVASIONEN I SKÅNE VINTERN I915 1916 57 oroade, lugna de sig ej genast utan slå ned på marken och betäcka denna som en brunaktig, rörlig matta. Så småningom flyga de dock tillbaka till sina grenar, där de skola öfvernatta, och åter börjar denna öronbedöfvande musik, som ej tystnar, förrän skymningen och mörkret utbredt sig öfver nejden. När morgonen gryr — just som dagen tändes — blir det ånyo lif i dungarna. Fåglarna göra sig i ordning att begifva sig ut på sina milsvida ströftåg efter föda, och i ett nu lämna de träden och försvinna i stora, stora flockar. Nu flyga de emel- lertid ej i ett sträck, som de bruka, då de ankomma om aftnarna, utan nu lyfta de samtidigt och sprida sig i skilda grupper ut öfver skogarna. — Man har här och hvar i Skåne under denna vinter iakttagit större eller mindre flockar af bergfinkar, och det är ej omöjligt, att de höra till dem, som öfvernatta i Kågeröd. — A. E. Brehm omtalar, att i de skaror af berfinkar, som han antecknat, träffas hämplingar, gulsparfvar, bofinkar, grönfinkar och andra; men denna iakttagelse har jag i föreliggande fall ej kunnat göra, utan efter hvad jag kan finna, torde det ute- slutande vara bergfinkar, som här samlats i såförvånadsväckande massor. För att med säkerhet konstatera, hvaraf fåglarna lefva, sköts en del omedelbart efter ankomsten till dungarna om kväl- len. Alla de skjutna individerna voro ovanligt feta och öfver- närda och hade såväl kräfvan som magen propp fulla af ollon- bitar i olika storlekar. 1 en individ fann jag t. o. m. ett full- komligt helt bokollon. Och i två funnos förutom ollonbitar äfven frön af ask; således beriktigas de iakttagelser, som gjorts af vissa forstmän, att bergfinkarna understundom lifnära sig af askfrön. Då jag nu ville få någon klarhet i, huru mycket föda en bergfink vid denna tid på dygnet C1 l>5 em.) hade intagit, vägde jag först innehållet i kräfvan. Därefter togs magens innehåll ut och slammades, hvarigenom ollonbitarna skildes från det öfriga innehållet af sten och grus. Ollonbitarna lades så på ett 53 FAUNA OCH FLORA filterpapper för att i någon mån torka, hvarefter de vägdes. Sedan lades de värden, som erhöllos på magens och kräfvans innehåll, tillsammans, och genom upprepade vägningar fast- ställdes genomsnittsvikten för skalade bokollon. Därefter var det lätt att ungefärligen bestämma, huru många ollon, hvarje individ ätit. Följande tabell åskådliggör de olika värdena hos 10 skjutna bergfinkar: — ,, ..c • w • Kräfvans + Kräfvans in- Magens mne- .... . ,a.u ■ ;tnagens mne- nehall i mg. hall i mg. .... . s s hall i mg. 300 600 900 I 9 375 700 1,075 II 9 1,350 350 1,700 III a* 575 350 925 IV 9 900 400 1,300 V 9 625 375 1,000 VI 9 1,150 350 1,500 VII 9 525 400 925 VIII o" 700 550 1,250 IX o" 300 550 850 X 9 Af tabellen framgår således, att hos de 10 undersökta in- dividerna varierade vikten af kräfvans innehåll mellan 300 — 1,350 mg. och magens mellan 275 — 700 mg. Totalvikten af innehål- let varierar mellan 850 — 1,700 mg. Medel vikten af förtärda ollon blir följaktigen 1,142 mg. Då man sedan vet, att ett ska- ladt bokollon väger omkring 160 mg., skulle hvarje fågel i genomsnitt vid kvällen ha ätit omkring 7 ollon. Men då man väl får antaga, att hvar individ vid sin ankomst till skogen på morgonen, då riklig tillgång på föda finnes, också äter ett liknande mål, torde man väl kunna antaga, att han äfven då förtär ungefär 7 ollon. Vi kunna därför utan fara för öfver- drift antaga, att hvarje bergfink i genomsnitt under dagens BERGFINKINVASIONEN I SKÅNE VINTERN I 9 I 5 — IQl6 59 lopp förtär minst 14 ollon. Anslår man nu - - för att fullt vara på den säkra sidan — siffran för de här förekommande bergfinkarna till 3 millioner (enligt livad vi förut funnit mycket lågt beräknadt och säkerligen 50 % under den verkliga siffran), skulle det åtgå bortåt 42,000,000 bokollon om dagen för att till- fredsställa deras anspråk på föda. Den sammanlagda vikten af un- der en dag förtärda bokollon skulle alltså utgöra 42,000,000 X 160 mg. -= 6,720,000,000 mg. = 6,720 kg. = 6,73 ton.1 Antaga vi vidare, att de i så stort antal, som här ofvan beräknats, uppe- hållit sig i trakten blott 30 dagar, så skulle den sammanlagda vikten af förtärda bokollon för denna tid utgöra 30 X 6,72 ton = 201,6 ton. I dessa trakter, som nu hemsökas af bergfink-invasionen, är man mångenstädes ej synnerligen glad däröfver, ty enligt en godsägares mening t. ex. förtära dessa millioner bergfinkar på en dag lika många ollon som 100 svin på en månad. Äfven om det ligger en viss öfverdrift i denna beräkning, är det dock tydligt, att bergfinkarna göra ett afsevärdt intrång för svinen. — Jag har anfört ofvanstående endast för att påpeka en af de orsaker, hvarför man flerstädes icke gärna ser dessa små finkar. — Som förut är nämndt, bruka bergfinkarna under vintrarna uppehålla sig i Tyskland och Frankrike. Men denna vinter hafva de fullständigt uteblifvit i vissa delar af Tyskland, där de eljest pläga visa sig i stora mängder. W. Hennemann har i »Ornithologische Monatsshrift» 1916, s. 95, framkastat den för- modan, att bristen på bokollon skulle ha tvingat dessa nor- diska gäster att tidigt fortsätta sin resa vidare söderut; då de emellertid på hösten stanna kvar en tid på stubbåkrarna, där de alltid kunna hitta någon föda, så »muss es doch auffällig erscheinen, dass diesmal gar keine zur Beobachtung kamen». — Med hänsyn till det ofvan citerade, att bristen på bokollon skulle ha föranledt bergfinkarna att fortsätta sin resa, vill jag för min del nämna, att det torde nog vara mera sannolikt, att 1 I verkligheten torde dock mängden vara betydligt större. 6o FAUNA OCH FLORA fåglarna ej anträdt sin resa till södern, utan då de påträffat denna kolossala rikedom på ollon, som i år utmärker de skån- ska bokskogarna,1 kvarstannat i Skåne. Ty det är föga troligt, att fåglarna först varit på besök i Mellaneuropa och på grund af brist på föda där sedan återvändt till Norden. — Att de emellertid ej observerats här i Skåne förrän i midten af decem- ber månad, kan nog förklaras på så vis att fåglarna från början varit spridda i mindre flockar öfver stora delar af Skåne och således på grund af sin fåtalighet ej väckt någon uppmärksam- het; men sedan ha flockarna påträffat hvarandra och slagit sig tillsammans till allt större och större, och först sedan deras antal nått ett visst maximum, har man börjat gifva akt på dem. Något som ger stöd åt denna mening, finner jag i det faktum, att i Kågeröd, där bergfinkarna nu vistas, uppträdde de till en början i betydligt mindre antal än det nuvarande, och enligt säkra uppgifter skulle — som förut omtalats -- an- talet individer under en lång tid dagligen ökats.2 Då jag ungefär en månad senare efter mina första besök i Kågeröd åter besökte platsen, fann jag, att stammen af berg- finkar decimerats till den grad, att säkerligen ej flera än l/3 af det forna antalet funnos kvar. Några skjutna exemplar (om- kring 12 å 15 st.) undersöktes i fråga om den kvantitativa mängden af uppätna ollon, och det visade sig, att maximum af kräfvans och magens innehåll nu blott uppgick till 650 mg., då det ju däremot till en början var 1,142 mg. Tillgången på föda tycks således nu hafva blifvit betydligt mindre, och det är otvifvelaktigt, att detta faktum är en af de anledningar, hvarför fåglarnas antal nu var afsevärdt reduceradt. De tvingas alltså att söka sig nya uppehållsorter. Och ungefär samtidigt hade underrättelser från olika delar af Skåne nått mig, hvilka meddelade, att bergfinkar iakttagits litet hvarstans. I Östra Skåne, i trakterna kring Simrishamn och Tomelilla, hade man 1 Enligt skogsmännens utsago ha vi ej på 50 år (kanske 60 år) haft sådan rikedom på bokollon i Skåne som just 1915. 2 Hvarför fåglarna samlat sig i så stort antul just i Kågeröd, är ej lätt att utan vidare besvara. Många andra trakter i Skåne hafva ju såväl bokskogar som barrskogar, som kunna bjuda näring och hviloplatser för nätterna. BERGFINKINVASIONEN I SKÅNE VINTERN 1915 — 1916 6l sett dem milliontals, och äfven där hade de varit föremål för stort intresse. Befolkningen här kallade dem »ollonfula'» (= ollonfåglar). Äfven i Mölle (Kullaberg) hade de observerats i stora massor, och i Hälsingborgstrakterna hade också ansen- liga skaror uppenbarat sig. Förutom på många andra orter i Skåne har man dessutom under den gångna vintern iakttagit dem i Södra Halland och å olika platser i Blekinge. I samma mån som det i Skåne blir ondt om föda för bergfinkarna, ligger det antagandet nära, att de då flyga öfver sundet och förlägga sina ströftåg inom Danmarks bokskogar, som enligt d:r O. Helms' meddelande denna säsong varit syn- nerligen rika på ollon. Det har också väckt en viss förundran hos en del danska ornitologer, att inga bergfinkar under denna vinter ännu visat sig i Danmark. Jag har visserligen från Helsingör fått den upp- giften, att en flock på omkring 10,000 uppträdt där, men ännu har nog ej någon större invasion af bergfinkar ägt rum i Danmark. Då jag besökte Kullaberg för att studera bergfinkarna, meddelade man mig, att fåglarna flugit så nära marken i så täta svärmar, att kattorna utan besvär togo flera stycken. Och i Kågeröd blef jag högst förvånad, då jag vid ett besök i berg- finkarnas nattdunge såg ett par pojkar, som klättrat upp i granarnas toppar och fullkomligt orörliga sutto där. Då de kommit ned, fick jag veta, att de brukade klättra upp, innan fåglarna satt sig till ro och sedan dölja sig med grangrenar. Fåglarna satte sig sedan icke blott omedelbart intill dem utan äfven på dem. Det var därefter synnerligen lätt — sade de — att taga finkarna lefvande. Som jag ej trodde deras uppgifter, bad jag dem visa mig, att de verkligen kunde på detta sätt fånga fåglarna, och det dröjde ej länge, förrän en af pojkarna kom med 2 lefvande exemplar, som han tagit. Vissa pojkar ha drifvit upp denna sport till virtuositet, men andra, som ej våga eller kunna, nöja sig med det ofoget att kasta sten på fåglarna, och som ju dessa sitta synnerligen tätt, träffa de merendels någon, som skadad faller till marken och sedan hålles fången i bur. 6 2 FAUNA OCH FLORA Folkfantasien har lifligt sysslat med bergfinkarnas mass- uppträdande, och många olika åsikter därom ha framkastats. I en synnerligen intressant artikel om krigets inverkan på fågelvärlden har O. Helms påpekat, hurusom allmänheten ofta vill sätta fåglarnas massuppträdande i samband med kriget, hvilket på ett eller annat sätt skulle vara orsak härtill. Då jag samtalat med personer om detta bergfink-spörsmål, har också kriget blifvit betraktadt som yttersta grund till att Skåne hemsökts af dessa millioner bergfinkar, hvilka man anser först varit på besök i Tyskland, men omedelbart rest hem igen på grund af de oroliga tiderna där. Emellertid ha ju de ornito- logiska tidskrifterna i många olika artiklar meddelat, att fåg- larna i allmänhet icke alls besväras af vare sig kanonad eller skjutande utan t. o. m. sjunga under den värsta artillerield och att de föga eller icke alls påverkas ens midt ute på slagfältet. På Kullaberg hade några den uppfattningen, att det huf- vudsakligen vore de »giftiga bombernas» gaser, som fåglarna ej kunde fördraga eller uthärda utan fördenskull återvändt till oss igen. Slutligen vilja andra i bergfinkmillionerna se en var- ning från högre makter åt folket; ty liksom en gång Farao varnades med gräshoppssvärmar, få vi nu en påminnelse i bergfinksvärmar om att bättra oss, och göra vi icke det, kan det hända, att vi få skarpare erinringar. För denna fråga är det af rätt stor betydelse att veta, om fåglarna under hela den tid, de ännu komma att vistas i Skåne, lifnära sig på bokollon, eller om de, då det börjar tryta på sådana,.' tillgripa andra födoämnen. Vidare är det af vikt att fastställa, när fåglarna lämna Skåne. Jag hoppas, att längre fram vara i tillfälle att meddela ett och annat angående dessa spörsmål. Till min vördade lärare Prof., d:r H. Wallengren vill jag här uttala mitt uppriktigaste tack, emedan det är han, som gifvit mig uppslaget till föreliggande lilla undersökning och dessutom med lefvande intresse följt mitt arbete. Lund, Zool. Inst. den 14 febr. 1916. Något om däggdjursfaunan i Småland vid början af 1800-talet, jämförd med den nutida. Af C. O. von Porat. O *vAMj'W/Uj!3P^( r 1802 den 12. juni ventilerades inför medi- \K^WC^KT/Mc'ms^'d fakulk'ten i Uppsala under presidium ^\Z2lii>^fy^t a^ professorn m. m.1 Carl Peter Thunberg • ly^^^^^^Ti cn akademisk afhandling med titel »Obser- ^f^^^^^^: vationes nonnullae in Historiam naturalem j§| .v.vf^r!Smolandiae». Med all sannolikhet är den, efter tidens sed, författad af praeses själf, Linnés berömde lär- junge och efterträdare. Och då såväl han som respondenten Sven Gabr. Fovelin räknade Småland som sin fosterbygd — Thunberg var född i Jönköping "/« 1743, och Fovelin, för öfrigt en systerson till den mång- och namnkunnige Sam Öd- mann, anger sig på titelbladet som >Smolandus» — har man rätt att tro, att de uppgifter och hågkomster, som i afhand- lingen meddelas, äro ur första hand och alltså tillförlitliga, hvilket de också röja. Afhandlingen är ej stor, blott 12 sidor i kvartformat, hvaraf 6 äro ägnade ät floran och 4 åt faunan, 1 Såsom en tidsbild må här anföras de utmärkelser, hvarmed Thunberg då, ej hunnen till 60 år, kunde pryda titelbladet. Han var: Equ. Aurat. Reg. Ord. de Vasa, Med. Doct. Prof. Med. et Bot. Reg. et Ord. Acad. Caesar. Petropol. et Nat. Curios. Reg. Scient. Lond. Holm. Societ. Scient. Ups. Philad. Patr. Holm. et Civ. Oecon. Finl. Berol. Nat. Scrut. Paris. Hafn. et Halens. Hist. Nat. Lund. Harlem. Amsteld. Zeland. Nidrosiens. Ticinens. lenens. Linn. Londin. Phys et Phytograph. Göttingens. Med. Matritens. Medic. et Nat. Studios. Edimburg. Mem- brum; nec non Acad. Scient. Paris. Monspeliens. Agricult. Paris. Medic. Londin. Scandinav. Florentin. et Batavin. Ind. Or. Correspond. 64 FAUNA OCH FLORA men den ger i snabba drag en framställning at hvad som då kunde anses karaktäristiskt för hembygdens högre växt- och djurvärld. Den synes mig därför värd att framdragas ur glöm- skan, hvarför jag härmed ber att få framlägga ett försök till öfversättning af den på prydligt latin skrifna afhandlingen i hvad den rör däggdjuren. Upplysningsvis må nämnas, att de biologiska smådragen, som i mitt tycke öka läsvärdheten, van- ligen äro omtalta i noter under strecket, men jag har här till- låtit mig att anföra dem i löpande följd med hufvudtexten Hvad i afhandlingen namnes från fåglarnas värld, skall jag i ett följande häfte af denna tidskrift i hufvudsak söka meddela. Älgen. Att älgen fordom varit inhemsk och tämligen talrik i Små- land är troligt på grund af ortnamnen Elghult, Elgaryd, Elg- berget, det sistnämnda beläget vid Jönköping. Nu är han all- deles utrotad, så att han icke förekommer där, om icke, och det högst sällan, på utflykter från grannprovinsen Östergötland. Under de senaste 20 åren har han icke mig veterligen visat sig hos oss. Detsamma har ock varit förhållandet med Hjortar och Dofhjortar, om hvilkas forna förekomst HJortsberga, Hjortshult synes vittna med namn, som nu icke öfverensstämma med verkligheten. Rådjuret däremot, som väl snart skall dela samsläktingarnas öde, har hittills förmått att afvärja sitt släktes utrotning. — Jagadt af hunden, sträcker rådjuret af rakt ut en mil och mer för att snart återvända på samma stig; så möter det åter den lurande jägaren och undgår sällan döden. Om det bringas i trångmål, sätter det sig till motvärn och, där det kan få ryggen fredad, afvärjer oförväget hundens anlopp med sina framfötter. Björnen. Om att äfven björnar här haft sina boplatser, vittna med full visshet namnen Björnskog, Björnaryd, Björnhult, ehuruväl denna NÅGOT OM DÄGGDJURSFAUNAN I SMÅLAND FÖRR OCH NU 65 djurart i våra dagar till den grad försvunnit, att han här är nästan okänd. Då för halftannat år sedan allmän skallgång anordnades i Malmbäcks socken på grund af några i snön upp- täckta underliga djurspår, blef en björn skjuten men blef af de fleste ansedd såsom ett underdjur af okändt slag. - De björnar, som förr funnos i Småland, böra efter gamla mäns berättelser hänföras till en rödaktig mindre varietet, Myrbjörn, så kallad icke därför att han lefde af myror, utan därför att han ströfvade omkring på lågländta och sänka marker (myrar1), där han släckte sin hunger med lingon, blå- bär, odon, hjortron och kråkbär m. fl. frukter. Vargen. Om vargarna gäller dessvärre icke detsamma som om björnen, att de äro sällsynta. De äro tvärtom mycket talrika och därtill glupska och till den grad djärfva, att de tränga fram till landtmännens gårdar, och när de väl fått tag i ett byte, släppa de det ej. Isynnerhet äro de besvärliga om vint- rarne, då de till och med inför vaktarnes ögon hota, anfalla och ömkligt sönderslita kor och ungnöt, som släppts ut för att vattnas. Är 1776 blefvo i Hjelmseryds s:n under en där anordnad skall- gång midt under vintern två vargar, en hane och en hona, dödade, som voro alldeles svarta i skinnet och så nakna, att icke ett enda spår af hårbeklädnad kunde på dem upptäckas, måhända en följd af att de förtärt gift som försvagats, så att det haft skallighet, men icke döden till följd. Det tunna hår, som bör- jade sticka fram bakom öronen, var snöhvitt, hvilken färg för- modligen blifvit hela pelsens, om djuren fått lefva. Hvad varginnan gör för att i boet vänja ungarna vid att 1 Thunberg skrifver liksom Linné Myror, äfven då det gäller kärrmarker. Sv. Akademiens ordlista (1889) har blott flertalsformen myrar. När denna form odiffe- rentierades, är mig obekant, men jag vill minnas, att då på 1850 — 60-talet Riksda- gen beviljade anslag för utdikning af myror på Gotland, en landsortstidning utta- lade sin tillfredsställelse öfver att Riksdagen ändtligen behjärtat behofvet af »dessa skadliga rofdjurs utrotande». Detta betyder ju, att då ännu formen myror användes för att beteckna myrar. Fauna och Flora 1916. Haft. 2. 5 66 FAUNA OCH FLORA söndersarga rof, som dessa icke själfva kunnat gripa, framgår af ett exempel, som här måhända icke är otjänligt att nämna. År 1764 fick i Ny dala s:n en jägare, lockad af ett klagande läte, syn på en varginna, som kom bärande en lefvande kalf till ungarna, hvilken kalf hon gripit i den där brukliga hals- klafven af trä. Försiktigt följer han efter, tills hon stannat vid ingången till lyan, därifrån vid ett gifvet läte som signal vargungarne störta ut för att sönderslita det nästan liflösa djuret, hvilket väl också skett, om icke ett i rätta ögon- blicket lossadt skott gjort slut på moderns lif och ungarnes af- sikt. När man sedan forskade efter kalfvens ägare, fick man reda på att han bodde i Fryeleds s:n, som ligger öfver en mil därifrån; så lång sträcka hade alltså kalfven blifvit transpor- terad på ofvannämnda sätt. Räfven. Smålands räfvar utmärka sig för oförvägenhet, i det de våga anfalla fullvuxna får, att icke nämna lammen, hvilket annorstädes i Sverige mycket sällan inträffar. Hur talrika de öfverallt kringspridda räfvarne äro, förstår man däraf att under en och samma vinter en Barkerydsbo be- friat sin hembygd från 72 stycken räfvar, som han antingen skjutit eller tagit i sax. Lodjuret eller Loen, blodsugaren, den lystne fråssaren på ädlare inälfvor, som han lössliter, och olycksbringande isynnerhet för får och getter, är mindre vanlig i bergens klyftor. Uttern, fiskaren, är trägen gäst vid floderna, då isen smält, ytterst glupsk, går tämligen långsamt, men om han drifves till språng, öfverträf- far han i snabbhet den förföljande hunden; är rätt talrik och lö- nar, isynnerhet om vintern, med sin pels jägarens ansträng- ningar. Stundom intränger han i ryssjorna för att fånga fisk, men om han af svårighet att hitta utgången kvarhålles längre NÅGOT OM DÄGGDJURSFAUNAN I SMÅLAND FÖRR OCH NU 67 däri, än behofvet att hämta andan medgifver, kväfs han och omkommer, hvarpå två exempel äro mig bekanta. Mården, af båda varieteterna1, finner passande och ingalunda sällsynta boplatser i barr- och bokskogarnes täta gömslen. -- Mården genomsnokar trädens håligheter, och om han där påträffar skogsbin, gör han sig ett byte af deras honung och larver. Illern är säkerligen ett mycket sällsynt djur i Småland. Den enda Mer, som mig veterligen fångats där, togs i Växjö-sjön nära gården Kampen, där den gått på fiskbete. Småvesslan, som utgör en från hermelinen skild art, bor ofta som inhysing i bondgårdarne, där hon anses medföra lycka och därför nju- ter hemmets skydd. — Förtär, enligt hvad det tros, hönsägg. — En mycket behändig råttjägare. Hermelinen, som är mycket större och har yttre svanshälften svart, vet jag hafva blifvit dödad i Barkeryds s:n. Haren förråder genom sina öfverallt förekommande spår, att han är rätt ymnig; en mycket sällsynt svart varietet förekommer i Östra Småland. Hvad han till sist säger om igelkotten, »den fredlige, oskad- lige» gräflingen, »de snabba» ekorrarna, råttorna och mössen 1 Härmed syftar Thunberg förmodligen på den gängse föreställningen, alt bok- och barrskogarna hyste hvar sitt slag af mård, en »bokmård» och en »furu- mård», kanske motsvarande den skillnad emellan stenmård och skogsmård, som många jägare tyckt sig finna. I Linnés Fauna suecica 2 uppl. n:r 15 visar sig samma uppfattning i ordalagen: »Duplex varietas Fagorum et Abietum», en åt- skillnad, som går igen i Nilssons Fauna, där stenmård och skogsmård upptagas som skilda. I nyare faunor, jfr. Lilljeborg I, sid. 534, finns däremot blott en art mård angifven för vårt land, och någon äkta stenmård anses här icke anträffad. 68 FAUNA OCH FLORA — »inom och utomhus besvärligt efterhängsna» — näbbmös- sen, mullvadarna, »som liksom flädermössen älska mörkret», utgör nästan blott ett uppräknande af namnen. På tal om ekorrarna omtalar han dock i en not, att »de icke ens under strängaste vinterköld blifva grå utom midt på ryggen», och att de, »hållna i bur, äta kött och fläsk». Vid om- ämnandet af råttorna (sorkarna) tillägger han — likaledes i en not att »de skador, som åkersorken anställer, med orätt tillskrifvas mullvaden», något som äfven många nutids- människor behöfva erinras om; att vattensorken stundom kan bli olycksbringande för ankungar, samt att hasselmusen och skogsråttan »gå på lockbete för vesslorna». Det kan förefalla egendomligt, att Thunberg, som i orts- namn, hvari vissa djurs namn ingå - - och hvilka skulle kun- nat mångdubblas — funnit bevis för motsvarande djurs före- komst inom faunaområdet, ej med ett ord i denna afhandling omnämnt bäfvern. Det finns dock en mängd ortsnamn i Små- land, som börja med Bjur (bäfverns bygdemålsnamn), och säg- nerna om denne märkvärdige gnagares uppträdande i landska- pet torde ej ha kunnat undgå honom, helst som bäfvern i början af 1800-talet ännu lär funnits kvar i nordöstra Småland. Så omtalas i Lilljeborgs Däggdjursfauna (Uppsala 1874, sid 365) att enligt uppgift af med kand. A. J. Wetterberg bäfvern »ännu i början af detta sekel» förekommit i Tveta, Mörlunda och Virserums socknar af Kalmar län, hvilka socknar stöta in- till Jönköpings läns östra gräns, Och i Nilssons Fauna (Dägg- djuren, Lund 1847) heter det (sid 416): »Enligt uppgift af framlidne Profess. Thunberg hade han (Thbg) erhållit den siste bäfvern, som blifvit skjuten i Småland, för numera 40-50 år sedan » Sammanställer man dessa båda uppgifter, måste man tro, att Thunberg antingen bekommit denna bäfver, sedan ofvan skrifna afhandling författats, eller att han erhållit den från en trakt, som ej tillhörde det faunaområde, hvars egendomligheter han ville framdraga; specialuppgifterna i afhandlingen tyda näm- ligen på, att de röra det s. k. egentliga Småland, d. v. s. Jön- NÅGOT OM DÄGGDJURSFAUNAN I SMÅLAND FÖRR OCH NU 6g köpings och Kronobergs län. Att bäfvern förekommit i Små- land under 1700-talet råder intet tvifvel om, ehuru de lämningar af honom, skelettdelar m. m., som inbäddats i sjöarnas gyttja, själffallet äro svåra att få tag uti och kanske bortkastats, när de påträffats. Jönköpings h. allm. läroverks museum äger fragment af en bäfverskalle, som upptogs under notdragning sommaren 1904 i Anebysjön. Kraniet visar sig ha tillhört ett stort fullvuxet exemplar. En jämförelse emellan förr och nu beträffande däggdjurs- beståndet inom Småland ger för öfrigt till resultat, ej blott att djur, som i början af seklet varit sällsynta eller på väg att försvinna, såsom älgen, rådjuret och illern, efterhand blifvit allmännare, och att rariteter sådana som den svarta haren kunnat bibehålla sig intill våra dagar, men också att vissa djurslag, som då varit mer eller mindre allmänna, särskildt loen och vargen, numera alldeles undanträngts från faunaom- rådet, loen dock mycket tidigare än vargen. Beträffande älgen var han säkerligen under första hälften af 1800-talet nästan alldeles borta från vår provins, åtminstone från de centrala delarna. Efter de undan för undan genom- förda strängare bestämmelserna för älgjaktens bedrifvande ökades emellertid älgstammarna i Svealand och Norra Göta- land så betydligt, att på 1860-talet kringströfvande älgar började höra till ej ovanliga företeelser ute i Smålandsbygderna. Efter hand kommo de i flertal, de stannade kvar vintern öf- ver och bildade till slut äfven s. k. bestånd. Ensamt i Västbo funnos t. ex., enligt K. Befhdes femårsberättelse för 1896 — 1900, vid periodens slut icke mindre än 18 älgbestånd, och sådana omtalas i de officiella rapporterna äfven från andra härad. I samma urkunder uppgifves också, att mot slutet af 1800-talet älgarna i länet kunde uppskattas till 500 — 600 st. Älgjakten blef därmed en inkomstkälla af betydenhet för befolkningen, hvilket man förstår däraf, att under 1914, enligt Domänstyrel- sens uppgift, 255 st. älgar dödades inom Smålands distrikt. 7 O FAUNA OCH FLORA Rådjuret var också helt visst under de decennier, som före- gingo 1860-talet, alldeles undanträngdt från såväl småländska höglandet som länets utkanter. Men så började från sydligare grannprovinser en invandring, som hade till följd, att detta vackra villebråd återigen här fann trefnad och tillväxt. 1 K. Befhdes femårsberättelse för 1901-06 heter det till och med: »Rådjuren ökas alltjämt och förekomma numera ganska tal- rikt». Tillgången är dock ganska växlande under olika år. Illern måtte i slutet af 1700- och början af 1800-talen varit mycket sällsynt norr om Skåne, eftersom det i Linnés Fauna Suecica (Sthlm 1761) säges om hans förekomst: »Habi- tare fertur in Scania campestri» (påstås hålla till på skånska slätten), och Thunberg här ofvan har att omtala blott ett enda honom kändt fall, då iller tillvaratagits i Småland. Numera är han flerfaldiga gånger anträffad både på landsbygden om- kring Jönköping och i själfva staden, hvarest han hållit sig vid hamnen i närheten af fartygen och en gång, oktober 1914, till och med förirrat sig på ljusa dagen upp till H. allm. läro- verket, där han fick plikta med lifvet, under det han »sökte in- träde». Den svarta harens förnämsta tillhåll i Sverige är ju fort- farande Östra Småland, närmare bestämdt Kalmar län. Ett ex. skjutet så nyligen som i december 1915 vid Torsås-Berg- kvara söder om Kalmar, har hamnat hos en jaktvän här i Jönkö- ping. Den trakt, som Thunberg åsyftar här ofvan, var troli- gen att söka i de nyssnämnda gränssocknarna emellan Jönköpings och Kalmar län, därifrån svarta harar sedan gammalt varit kända. Så förskref sig den i »Tidskrift för Jägare och Natur- forskare», l:a årgången 1832, afbildade svarta haren från trak- ten af Vimmerby och Bötterum OByttor-om»). Att dessa djur, där de förekomma, satt vidskepligt folks fantasi i verk- samhet är naturligt. Fältläkaren dr Engström, som meddelat Tidskriften sagda fynd, skrifver därom anf. st. sid. 220: »Dessa harar spela bland de äldre af allmogen en märkvärdig roll. De känna dem under namn af Bjäre eller Trollhare och tro dem vara skottfria och att de utdia mjölken hos kor. När NÅGOT OM DÄGGDJURSFAUNAN I SMALAND FÖRR OCH NU 7 I därföre en ko under sommaren hastigt afsinar med mjölknin- gen och en svart hare förut i trakten varit synlig, så säger man, att Bjären mjölkat henne.» Björnen försvann väl såsom skogsdjur i Jönköpings län i midten af 1700-talet. Likväl sköts, såsom vi sett, en sådan år 1800 i Västra härads högländtaste skogsbygd, Malmbäcks s:n. Och i Jönköpings läns Hushållningssällskaps tidskrift omtalas en björn såsom fälld i Västra härad 1820. I samma tidskrifts årsberättelse för 1850, undertecknad af ordf. (B. Ribbing) och sekreteraren (A. Lindvall), heter det: »En björn förirrade sig ända hit ned sistlidne höst och utbredde mycken förskräckelse, men gjorde föga skada; oaktadt flere jägare sökte efter honom, kunde han dock ej påträffas; han förmodas hafva tagit sig vinterkvarter någonstädes i Norra Östbo skogar.» ■ — Östbo h. gränsar, såsom bekant i öster till Västra härad. Betydelselöst är ju, att skottpengar för björn utlofvades ännu i slutet af 1850-talet. Han har sedermera här icke visat sig. Lodjuret, som i början af 1800-talet synes ha varit någor- lunda allmänt, minskades undan för undan, i mån som sko- garne glesnade genom afverkning. Under 1820-talet fälldes dock årligen inom Jönköpings län 20 30 stycken. Därefter aftog detta villebråd alltmer, så att 1859 skötos här blott 6 och 1865 3 stycken (1861 4 st., 1863 1st., 1864 3 st.) Enstaka lodjur fälldes här äfven på 1890-talet, ty enligt K. Befhdes femårsberättelser utbetalades under åren 1890, 1894 och 1896 skottpengar af statsmedel för inom länet skjutna lodjur, ett un- der hvartdera året. Sedan är det försvunnet ur jaktrapporterna. Men enligt uppgifter, som förefalla mig tillförlitliga, skulle ett lodjur ännu för några få år sedan iakttagits vintertiden i Södra Västbo härads skogstrakter. Dock kan detta rofdjur numera anses såsom utrotadt inom faunaområdet. Vargen var ju under 1800-talets första hälft ett sannskyl- digt plågoris för länsbefolkningens kreatursbesättningar, och många utrotningssätt, samfällda drefjakter, varggropar, stryk- ningift m. m. användes för att förgöra dem, hvartill äfven skottpengars utbetalande medverkade. År 1803 var vargen 7 2 FAUNA OCH FLORA i Jönköpings närmaste omnejd så djärf och närgången, att han drog i flockar öfver isen samt trängde in och ref svin i stadsbornas mot den öppna Vätterstranden då belägna uthus.1 Och 1845 stannade vargar vintertiden midt på ljusa dagen utanför stallbyggnaden på Tolarp nära staden — nedan om- talte sagesmans fädernehem — i mordiska afsikter och måste af gårdsfolket bortjagas. Men från midten af sagda århund- rade började vargarna plötsligen minskas. Somliga tro, att det var någon smittosam farsot, som så fort ödelade detta rof- djur i hela Södra Sverige, men andra (se Lilljeborg, Däggdjurs- fauna, s. 594) hålla före, att den ifriga förföljelse, vargen länge varit utsatt för, ändtligen åstadkom den önskade verkan. Den sista stora vargjakten i länet torde ha varit den, som 1856 ägde rum i Järsnäs, Forserums och Malmbäcks socknar, och de sista vargarne, som här fälldes, voro väl de två, som femårsberättelserna omtala från år 1865. Därefter namnes intet om vargens vidare anträffande i våra bygder, och därmed kan han anses afförd från listan öfver i Nordsmåland förekom- mande däggdjur. Att af den angifna enstaka fyndorten — Barkeryd — för hermelinen draga den slutsatsen, att den då för tiden var en sällsynthet, vore nog förhastadt. Hermelinen var antagligen då lika allmän som nu i våra bygder, ehuru den genom sin var- samhet och smidighet lätt undgår den ovane iakttagaren. Smd- vesslan var dock då tydligen allmännare här och är kanske så än. På tal om småvesslan äger Jönköpings h. allm. läroverks museum två under vintern fällda exemplar, det ena från Värnamo af d. 4/i 1900 och det andra från Jönköpingstrakten af d. 29/i 1915, hvilka ha sin sommardräkt fullständigt bibehållen. Kan- ske ligger Småland nedom den »snögräns», som kräfver detta djurs dräktbyte vintertiden. 1 Denna uppgift har meddelats mig af sonen till den man, som upplefde tilldragelsen. Jönköping i februari 1916. Rörhönan - Galiinula chioropus funnen i Hälsingland samt omständigheterna vid hennes infångande. Af James Maule. ^^p^|^|""^tt par gånger årligen brukar jag företaga en ? resTffire^JEgl^J1 "esetur till Hälsingland, dar jag hos en vän i $TL ,Jrpääg£?!!f ingenjör Lhl-. tillbringar ett par veckor i en Ém, ^HnlålJH ' ia n s Ja^villa i Undersvik socken. Vi syssla då p^-H] ^med jakt och fiske och lefva där ett obekym- ^i^^i^rrlr^iradt friluftslif i skog och mark. I år (1915) företogs resan dit den 16 maj. Dagen förut hade här i min hemtrakt (Västmanlands län) fallit något snö och under järnvägsresan norrut observerade jag, att snötäcket blef djupare allt efter som afståndet hem- ifrån ökades. Vid Arbrå station hämtades jag dock i vagn och fortsatte, efter ett kort uppehåll i L:s hem, vägen till jakt- villan, belägen ett par mil därifrån, äfven med hjuldon, men då vi kommo ett stycke uppåt skogarna, funno vi snön allt mer hinderlig för detta slags fortskaffningsmedel. Här låg nämligen snön sex tum tjock, och det var fullt före med en temperatur något under fryspunkten. Jag omnämner detta förhållande, då det kan tänkas, att det oväder, som rasat närmast föregående dagar, möjligen hade någon del i den fångst jag sedermera gjorde af en rörhöna, hvarom närmare redogörelse följer här nedan. y4 FAUNA OCH FLORA Följande dag var vinden nordlig och kall, men sol och storm gjorde dock ett godt arbete i fråga om snöns förvand- ling till vatten, och marken visade åter bara fläckar här och där. På eftermiddagen gingo vi på forellmete utefter en liten bäck, hvars vatten nu betydligt ökats efter nederbörden. I dennas forsar och fall brusade och dånade det vildt, hvadan våra röster knappast hördes tvärs öfver bäcken. Emellertid gingo vi åt hvar sitt håll, min vän uppför och jag utför vatten- draget för att pröfva fiskelyckan. Kommen ungefär 100 meter från bäckens utflöde i sjön ■ — ■ Valåssjön — observerade jag ett egendomligt knyte, liknande en tämligen stor boll, i ett videsnår, hvars grenar sträckte sig tätt utefter det forsande vatt- net. Knytet var gråsvart och såg ut att vara af fjäder, och jag kom så småningom under fund med, att det var en sof- vande fågel, som med hufvudet alldeles doldt i de uppburrade fjädrarne tagit plats på en af de lägst sittande grenarne tätt öfver själfva forsen. Försiktigt kröp jag närmare, delade snåret så pass, att jag kunde sträcka mig ned utför bäckbrinken, och, hållande mig fast i grenverket med högra handen, grep jag med den vänstra ett stadigt tag i ett par gröna, rätt långa ben, som voro kny- tets bärande kraft. Den bullrande forsen var mig en god hjälp vid trickets utförande, eljest hade det nog aldrig lyckats att med blotta handen fånga en rörhöna, ty en sådan var det. En vackrare fågel har jag aldrig hållit i min hand, och jag njöt af att på så nära håll beskåda dess enkla, men smak- fulla dräkt. Färgen var mörkt askgrå, med någon dragning åt svartbrun, ögonen vackert rödkantade med röd iris, näbbet i spetsen gult, mot roten rödt med röd pannplåt, ben och fötter svagt gröna. Fågeln var naturligtvis mäkta förskräckt öfver att ur sin djupa sömn vakna upp i fångenskap hos en varelse, hvars like den antagligen aldrig förr sett, åtminstone ej så inpå lifvet, och det lilla hjärtat pickade hårdt och fort. Dock kom ej ett ljud ur djurets strupe, men ångest parad med ilska lyste ur KÖRHÖXAN' FUNNEN I HÄLSINGLAND 7 5 de klara röda ögonen, och sitt förakt visade mig fågeln genom att öfverspruta min hand med sina uttömningar. Äfven gjorde min vackra fånge anfall med näbben mot mina fingrar, men dess hugg voro svaga och overksamma. Emellertid vände jag nu uppåt bäcken med min fångst för att visa den för kamraten och sålunda få bevis för sannings- enligheten af fångsthistorien och samtidigt få fågelns species fullt konstaterad. Vi hade båda genast klart för oss, att det var en Galli- nula chloropus, därom rådde ej minsta tvifvel, ehuru min kamrat ville benämna den rörhöna, jag däremot sumphöna - efter Sundevall. Stående här med den sällsynta fågeln i handen, gingo nog mina tankar till Riksmuseet, i hvars samlingar den säkerligen varit välkommen och fått en lämplig plats efter döden, men det bar mig dock för mycket emot att nu taga den vackra rörhönans lif. — Hon hade ju lömskt fångats under sömnen och ej erbjudits ringaste tillfälle att kunna rädda sig. — En ytterligare orsak till att min och min kamrats dom öfver henne blef friande var den omständigheten, att ingen af oss då voro på det klara med rörhönans häckningsförhållanden, utan miss- tänkte, att hon möjligen hade rede i närheten och make eller maka — ty om exemplaret var af han- eller honkön kunde vi ej afgöra. Vi tänkte oss sålunda möjligheten af att få tillfälle obser- vera fågeln ytterligare framdeles. Hon blef sålunda skonad till lifvet. Nu efteråt vet jag dock, att rörhönan ej är i Sverige fun- nen så långt norrut som i Hälsingland. Det här gjorda fyn- det är sålunda rätt anmärkningsvärdt, hvarför jag ock trott mig böra omnämna detsamma samt de närmaste omständig- heterna vid fångsten. I Nordens Fåglar af Kolthoff och Jägerskiöld, förra upplagan, säges om rörhönan (som äfven i detta arbete benäm- nes sumphöna, grönfotad sumphöna, vasshöna): »I Sverige förekommer hon tämligen sällsynt, endast fun- 76 FAUNA OCH FLORA nen på några få ställen från och med Skåne upp till Uppland och Nerike. På Öland är hon iakttagen äfven vintertid. Hon synes ha tilltagit i antal de sista åren och flera par häcka numera årligen i Hjälstaviken. - - • — — I Norge finnes hon, ehuru mycket sparsamt, som häckfågel utefter västkusten upp till Trondhjem, men är äfven funnen i Balsfjord innanför Tromsö amt samt nära Nordkap (i april 1885). Vid Stavanger ha un- der flera år ett eller flera par häckat vid samma sjö. Den tid isen dref dem därifrån tillbragte de i den närliggande hamnen. Flertalet torde dock flytta. • — — — » Nu är frågan, hur hade en rörhöna kommit hit upp så långt från hennes vanliga svenska vistelseorter? Ingen af oss hade förr sett ett lefvande exemplar af rörhönan i Hälsingland, visste ej heller, som jag redan har nämnt, hur långt norrut hon plägade uppträda som häckfågel eller om hon öfverhufvud taget förekom annat än i vårt lands mer sydliga delar. Måhända fanns hon här kring sjön, ehuru ingen förut lagt märke till henne. Vi gissade än hit än dit. Kanske hade hon genom oväder och vind drifvits hit? Emellertid ville vi öfvertyga oss om, huruvida hon i när- heten af fångstplatsen möjligen hade sitt rede, hvarför vi åter- vände dit — ■ fågeln var förfarande min fånge — men oak- tadt noggrant genomsökande af bäckstränderna och den om- gifvande trakten kunde vi icke finna något som tydde därpå. Först därefter släpptes fågeln. — Det var egendomligt se, med hvilken snabbhet hon för- svann och gjorde sig osynlig. Jag frigaf henne vid bäckbrin- ken invid samma busksnår, där hon upptäcktes sofvande, och som en blixt ilade hon iväg, springande på vattnet snedt upp- för forsen till motsatta stranden, där hon som en råtta kilade in i en stor risbråte i bäckkanten. Det hela försiggick på bråkdelen af en sekund, och därefter var och förblef den vackra fågeln borta. Vi gjorde följande dagarne upprepade försök att få syn RÖRHÖNAN FUNNEN I HÄLSINGLAND 7 7 på henne och lågo tlera timmar i sträck för observationer i närheten af platsen, men allt förgäfves. Emellertid återgår jag till spörsmålet om rörhönans före- komst på denna trakt och, sedan jag tagit del af livad som säges om denna fågel i det förut citerade arbetet ■ — Nordens Fåglar — skulle jag vilja antaga, att fågeln, på grund af när- maste dagars snöstorm och oväder med nordvästlig vindrikt- ning, kan ha blifvit vinddrifven från Norges västkust från Trondhjemstrakten, in öfver landet. Uttröttad och svårt med- tagen af ansträngningarna under den långa färden, hade hon slutligen hamnat vid den lilla bäcken för att hvila ut och där- vid kanske insomnat hårdare än vanligt under normala för- hållanden. Hvad hennes infångande för öfrigt beträffar och att hon lät öfverraska sig, berodde dock antagligen mest på den for- sande bäckens buller vid själfva sofplatsen, ty utan medver- kan af denna omständighet hade hon säkerligen icke kunnat tagas. Kanske bör äfven nämnas något om de lokala förhållan- dena vid och i närheten af fångststället. Valåssjön, en af Hälsinglands många små skogssjöar, är belägen på gränsen mellan Undersvik och Järfsö socknar. Den är ej fullt 5 km. i längd med en bredd af ungefär en tredjedel häraf. Dess höjd öfver hafvet är nära 200 meter — närmare bestämd 193, 7 m. ■ — och har sin längdriktning mellan SO och NV. Vid dess öfre liksom dess nedre ända är marken lågland och delvis odlad genom därstädes anlagda fäbodvallar i söder samt en bondby norrut men för öfrigt omgifves sjön af stora skogklädda höjder såsom Skalåsen (364 m.), Olfberget (387 m.) m. fl. Botten är i allmänhet hård och fast och sålunda ej syn- nerligen lämplig för någon rikare vattenflora, men inåt viken, där förut omtalade lilla bäck har sitt utflöde, är det lös och dyig botten med större vegetation. Här förekomma t. ex. Phragmites och Scirpus rätt vidsträckt, ehuru glest, en del Equisetaceer, några Potamogeton- och Sparganiumarter samt ;S FAUNA OCH FLORA Nymphcea alba ocli Nuphar luteum m. fl. Likaså finnas rätt glesa vassar vid sjöns utlopp, men stränderna i öfrigt äro fat- tiga på vattenväxter. Till följd af denna jämförelsevis svaga vegetation är sjö- fågellifvet ej heller vidare rikt, utan består af några par gräs- och krickänder, en och annan lom samt en del smärre vadare- fåglar, såsom snäppor och bäckasiner. Terrängen innanför den omnämnda viken borde dock kunna vara mer lockande för häckande par, då där finnas täta snår af olika Salix-arter och marken är tofvig och kullig af Aira, Eriophorum, Carex och andra kärrväxter, mellan hvilkas tufvor bildas små gölar, skyddade af Salix repens, Betula nana, en del Vaccinium-arter m. fl. dylika buskväxter. För öfrigt sträcka sig skogens utposter hit ned med björk-, gran- och tallbuskar, som här och hvar bilda uddar och snår, lämpliga till gömställen för rufvande fåglar. Huruvida betingelserna härvidlag motsvara en rörhönas fordringar på hemvist är mig obekant, men skulle jag knappast tro att så är. Troligare är väl då mitt förut nämnda antagande, att den fångade fågeln blifvit vinddrifven och sålunda kom- mit till en för henne fullständigt främmande ort. Med anledning af ofvanstående meddelande bör erinras om, att Gcillinula chloropus tillfälligtvis i vårt land träffats så långt norrut som i Ångermanland. Arten synes för närvarande lefva i en expansionsperiod och är i landets sydligare delar flerstä- des rätt talrik. Det är sålunda sannolikare, att den > vinddrif- vits» därifrån än från Norge. Red. Ornithologiska bref. Af H. Nyqvist. |rets vår och sommar voro väl för fåglarnes flyttning och fortplantning de tänkbarast ogynn- i samma. De ständiga nattfrosterna i april och : början af maj förstörde nästan alla denna tid .lagda ägg utom naturligtvis för det fåtal fåglar, fef .3^v:vi^ som genast rufva första ägget, och kom så den ödesdigra snöstormen natten mellan den 14 och 15 maj, som lade största delen af det högre belägna södra Sverige under ett djupt snötäcke. Den 15:de, dagen därpå, reste jag pr järnväg från Borås öfver Ulricehamn och Falköping till Jönköping, och tedde sig landskapet, livar man for fram, lika ödsligt hvitt som under vintern. De stackars nyligen anlända flyttfåglarne foro naturligtvis synnerligen illa. Vid en station syntes ett par ärlor, en svart och hvit flugsnapparehane och en sten- skvätta i de vid stationshusets vägg upptinade små bara fläckarna leta efter något ätbart och sågo ruggiga och olustiga ut. För öfrigt var nästan under hela vägen allt öde och tomt på fåglar. På de stora slätterna vid Falköping, där denna tid annars en mängd lärkor pläga synas och höras, märktes nu ej en enda. Endast några kråkor samt en storspof sågos vada i den djupa snön. Att stora massor lärkor denna ödes- natt omkommo är alldeles säkert. Annars är det oförklarligt, hvarför på en hel del ställen, där de förut varit allmänna, de under de därpå följande någorlunda vackra dagarne voro liksom So FAUXA OCH FLORA bortblåsta. Med stor sannolikhet gingo äfven nästan alla de småfåglar, som denna natt voro på väg öfver hafven norrut, under. Jag tillbragte hela försommaren vid Jönköping och vistades dagligen i dess strax väster om staden belägna 37 har stora härliga stadspark, där under de sekelgamla ärevördiga tallarne och björkarne en tät underväxt af gråal, hassel, brakved och andra buskar är en synnerligen lämplig plats för våra allmän- nare småfåglar. Också plägar under vanliga förhållanden par- ken genljuda af dessas jublande toner. I år var det osedvan- ligt tyst. De få, som funnos där, hade under försommarens regn och kyla tiden synbarligen så upptagen med att söka de fåtaliga insekterna till föda, att ingen blef hanarne öfrig' till sång. På annat sätt kan jag ej förklara, att under hela som- maren ej en sångton hördes af de annars så allmänna träd- piplärkan och bastardnäktergalen. Att något par af båda funnos, såg jag därpå, att några ungar i höstdräkt förekommo under sensommaren. Ej ett enda par grå flugsnappare häckade på sina vanliga ställen och löfsångaren hördes sällsyntare än grönsångaren, hvilket abnorma förhållande endast kan förklaras af den senares senare ankomst. Äfven trädgårdssångaren uppträdde blott i ett par par, då däremot svarthättan var någorlunda allmän och bidrog jämte bofinken och den talrika koltrasten att med sång lifva trakten. I hålkarna vid den villa invid parken, där jag vistades, häckade ett enda par rödstjärtar och ett par svart och hvita flugsnappare, hvilket var hvad de senare vidkommer ett osedvanligt ringa antal, samt voro äfven dessa tysta och uppmärksammades först då de framkommo med sitt fåtal utflugna ungar. Under vanliga år plägar alltid något par af sångtrasten häcka i parken. I år observerades ingen. Mesarne voro äfven fåtaligare och hade mindre antal ungar mot vanligheten. Någon enstaka hussvala sågs samt ett par ladusvalor. Däremot voro tornsvalorna ej så sällsynta, ehuru ej så många som i regeln. Glädjande att omtala var dock, att kråkorna och skatorna äfven tycktes hafva lidit af det dåliga vädret. Af de förra funnos i parken blott ett gam- ORNITHOLOGISKA EREF 8 1 malt par utan ungar, och det enda skatparet hade tydligen fått sin första kull förstörd och lagt om, då deras nyss utflugna ungar anträffades i slutet af juli, således en månad senare än vanligt. Äfven sågos i hela Jönköpingstrakten mycket få kråk- ungar. Ingen gök eller göktyta hördes eller sågs. Äfven de jaktbara skogsfåglarne liksom rapphönsen ha lidit mycket i de flesta delarne af Västergötland och Småland, mest orrarne, som, utom på ett par ställen med vårdad jakt, hade mycket klen stam till följd af oförståndigt jagande under de föregående åren, hvilka äfven varit för denna fågels fortplantning synner- ligen ogynnsamma. Det tycks verkligen vara på tiden att genom några års fridlysning söka hindra dessa härliga fåglars fullständiga utrotning. Nästan detsamma gäller i dessa trakter tjädern. Äfven de annars så härdade änderna hafva i år slitit ondt Vid mitt besök vid Tåkern de sista dagarne af september var det synbarligen mycket mindre af både gräs- och brun- änder än under normala år och antalet flyttänder — bläs- och stjärtänder m. fl. — var ej på långt när det, som annars vid denna tid där brukar vara samladt. Enligt benäget medde- lande af en bland deltagarne i den i denna sjö årligen den första jaktdagen förekommande klappjakten utefter de vass- bevuxna stränderna utgjorde det visserligen rika bytet till nästan hela delen ruggande gräsanddrakar. Nästan inga ungar skötos. Det skulle vara intressant att från andra håll af landet få höra, hur det denna sommar förhållit sig med fågelvärlden, och ställes härmed en vördsam anhållan till dess vänner inom tidskriftens läsekrets att till densamma lämna sina erfarenhetsrön. Borås den 18 nov. 1915. Fauna och Flora 1916. Höft. 2. Visenterna och kriget. Af E, Lönnberg. \'HMen artikel i den tyska tidskriften »Die Woche» har den äfven i svenska kretsar välbekante J Professor Conwentz nyligen publicerat ett meddelande om bisonoxarne i Bjälovjäsh 1. 5Bialowies-skogen, hvilket är ägnadt att till- .^tOiyi-lir...! draga sig ovanligt stort intresse. Det lämnar nämligen en helt annan bild af förhållandena där, än man van- ligen torde föreställa sig dem; likaså får man reda på hur bisonoxarnes sak står för närvarande, och detta har ju varit föremål för mycken undran. Ur denna uppsats tillåta vi oss i korthet referera följande. När krigets vågor närmade sig visenternas hemvist, erin- rade naturskyddsstyrelsen i Berlin den tyska krigsledningen om dessas tillvaro och framhöll, att de, om möjligt, borde skyddas. I början af september 1915 utkom med anledning häraf en order vid den under Prins Leopolds af Bajern be- fäl stående 9:de armén, att det genast skulle tillkännagifvas för trupper och kolonner, att det på det strängaste var förbju- det att skjuta på visenter i Bialowiesskogen. I slutet af sept. vistades forstrådet d:r Escherich såsom gäst hos Prins Leo- pold i Bialowies. Här utarbetade nu d:r Escherich en jakt- förordning, som af Generallöjtnant Frih. von Seckendorff ut- färdades den 15 sept. 1915 och omedelbart trädde i kraft. I denna framhålles, att den ifrågavarande skogen är »ett världs- berömdt revir, som förutom betydande mängder af kronhjort VISENTERNA OCH KRIGET 83 och vildsvin ensamt och allena i hela Europa innesluter en större stam af visenter i frihet» . »Vi vilja, fastän det är fråga om fiendeland, så vidt möjligt uppehålla visent- stammen, och därmed öfverlämna åt eftervärlden ett i sitt slag enastående naturminnesmärke.» Vidare fastslås, att visenterna äro fridlysta hela året om, och öfverbefälhafvaren förbehåller sig att reglera hvad som får skjutas. Den 1 okt. utnämndes Visent i Bialowies-skogen. (Prof. Kumm foto.) d:r Escherich till platskommendant och chef för den tyska skogsförvaltningen inom det ryska ockupationsområdet med säte i Bialowies. Detta personval finner Conwentz förträffligt, ty den nye chefen utvecklar stor energi och organisationsför- måga och stödes i sin verksamhet af en stab af preussiska och bajerska kronojägare och skogvaktare. Conwentz besökte själf platsen i senare hälften af november och kan därför grunda sin skildring på egen erfarenhet. Skogen är 20 tyska kvadrat- mil, men är genomskuren af vägar. I dess inre finnes en stor öppen plats, där jaktslottet och byn Bialowies ligga. Skogen 84 FAUNA OCH FLORA utgöres af blandskog af tall, gran, hvitbok och vinterek (Qaer- cas pedunculata). Dessutom finnes björk, asp, ask, al o. s. v. Rödbok och murgröna saknas. Utan att kunna kallas urskog gör den intryck af sådan. I östra delen finnes många sump- marker, träden bära massor med svampar, och vindfällen ligga kors och tvärs, så att det är svårt att komma fram. I västra delen är marken bättre, och där frodas ekar och tallar med Foderplats för visenterna i Bialowies-skogen. (Prof. Kumm foto.) höga stammar och med årsringar så jämna, som om de upp- dragits med passare. Afverkning af timmer för försäljning till Tyskland skedde äfven under ryska tiden, utan att någon plan- mässighet därvid iakttogs. Hufvudvikten lades på jakten och villebrådets skyddande. Foderplatser äro inrättade på många ställen, där visenterna utfodras med hö som bönderna skaffa. »Öfver hufvud taget får man det intrycket, att djuren ej längre befinna sig i egentligt vildt utan i halftamt tillstånd och knappt känna någon rädsla för människorna.1 Jag [Conwentz] kunde 1 De fotografier, som bifogats Professor Conwentz' uppsats och som tagits af hans medhjälpare Professor Kumm, vitsorda detta. V1SENTERNA OCH KRIGET b 5 på nära håll iakttaga ett djur, som låg på marken, utan att det lät störa sig i sin ro; dagarne förut hade en officer fotograferat ett djur på 5 m. afstånd». Trots det att visenterna ej längre äro i ursprungligt vildt tillstånd, är det naturligtvis ytterst önskvärdt, att stammen bibe- hålies. Tjufskytte och foderbrist äro de förnämsta faror, som hota. Innan en ordnad förvaltning inträdde, foro kosacker och tjufskyttar illa fram, och de ha nog sina gömslen ännu (i nov.)i af- lägsna delar af skogen, där det är svårt att komma åt dem. Det väntades dock, att en militärtrupp skulle komma och före- taga ströftåg genom området för att göra rent hus. Foder- bristen är allvarlig, ty djur, som blifvit vana att få vinterfoder, ha svårt att reda sig utan hjälp, men militärförvaltningen söker råda bot äfven härför. Utom visenter finnas i denna skog något litet älg (nära artens sydgräns!), godt om kronhjort, rå- djur, införda dofhjortar och en del vildsvin. Det förmodas, att lo och vildkatt finnas, däremot ha vargar ej visat sig, men torde väl under stränga vintrar kunna komma dit, då de framtränga ända till Ostpreussen. Tjäder, orre och järpe finnas också. Den tyska skogsförvaltningen afverkar en del timmer, men man skall ej gå under 60 cm. för ek, 50 cm. för ask och al i dia- meter vid brösthöjd och 30 cm. i topp för tall. Sålunda torde det ej heller vara någon fara för skogen, allra minst som i vissa trakter alls ingen afverkning får äga rum. Bajerska Vetenskapsakademien har sändt en zoolog, d:r Stechow för att studera visentens biologi och faunan i all- mänhet. Massor af ansökningar inströmma naturligtvis om att få skjuta visenter för det eller det ändamålet, men d:r Esche- rich är ståndaktig och ger konsekvent afslag. Det gäller ju att vara sparsam med ett dylikt dyrbart naturminnesmärke! Sålunda gifves ju goda förhoppningar om, att visentstam- men skall kunna vidmakthållas och frodas ännu länge. Den omständigheten, att den blifvit så pass van vid människor och 86 FAUNA OCH FLORA och nästan halftam, bör gifvetvis underlätta skötseln och vår- den af djuren. Lyckligt vore, om vi från de visenter, som väl inom kort torde komma att föras till Skansen, och den redan där befintliga tjuren, som är ett enastående praktexemplar af sin art, skulle kunna draga upp en stam äfven hos oss. Lyckas detta, så att i en framtid äfven i svenska skogsparker visent- hjordar skulle kunna företes, då vore detta en sak, som kunde bli ej blott af ideell utan äfven af praktisk betydelse. Det ligger för öfrigt alls intet omöjligt eller otroligt däri, om man t. ex. erinrar därom, att den största bisonhjord, som nu finnes i Nordamerika, härstammar från ett enda par kalfvar, som en katolsk präst en gång fick af några indianer till tack för, att han grundligen skrupensat upp dem för deras synder. Land- och sötvattenmollusker från Borås- trakten, insamlade 1914 och 1915. Af P. H. Strömman och E. B. Sundler. sedan C. A. Westerlund 1904 utgaf ett tillägg ?till sin exkursionsfauna öfver Sveriges, Norges, iDanmarks och Finlands land- och sötvatten- jmollusker, ha bidragen till kännedomen om dessas utbredning inom Sverige varit synner- ligen få. Under exkursioner i Boråstrakten under åren 1914 och 1915 hafva vi sökt att i någon mån öka dessa bidrag. Den förteckning öfver nämnda trakts land- och sötvattenmollusker, som här meddelas, gör ej anspråk på full- ständighet, men då hvarje om än så ringa bidrag till vår svenska faunas kännedom ju kan ha sitt värde, anse vi oss böra publicera densamma. Vitrina pellucida (Mull.). Brämhults s:n: Källebäcksryd; Gingri s:n: Kröklingshage. Hyalinia fulva (Mull.). Gingri s:n: Kröklingshage; Torpa s:n: Rya åsar, vid Stora Transåssjön, m. fl. st. Hyalinia fulva (Mull.) v. Alderi Gray. Fristads s:n: norra stranden af Öresjö; Torpa s:n: vid Öfre Tosserydssjön. Hyalinia cellaria (Mull.). Borås: Elinshöjd (i en källare); Gingri s:n: Kröklingshage. Hyalinia alliaria Mill. Borås: Hultaberg (1 exemplar funnet). öö FAUNA OCH FLORA Hyalinia hammonis (Ström). Gingri s:n: Kröklingshage; Torpa s.n: Rya åsar. Hyalinia petronella (Charp.). Gingri s:n: Kröklingshage; Torpa s:n: Rya åsar. Hyalinia pura (Ald.). Gingri s:n: Kröklingshage. Hyalinia nitida (Mull.). Allmän (vid Viskan, Öresjö, Tosserydssjöarne m. fl. st.). Hyalinia crystallina (Mull.). Gingri s:n; Kröklingshage; Torpa s:n: Rya åsar. Helix rotundata Mull. Allmän. Helix r uder ata Stud. Allmän. Helix costata Mull. Gingri s:n: Kröklingshage. Helix pulchella Mull. Borås: Ålgården, vid Viskan. Helix fruticnm Mull. v. pallide cornea unicolor West. Gingri s:n: på en holme i Viskan. Helix lapicida L. Gingri s:n: Kröklingshage. Helix lapicida L. v. albella L. Gingri s:n: Kröklingshage. Helix arbustorum L. Allmän. Helix hortensis (Mull.) v. lutea, fasciata West. Allmän, isht vid Borås (Sandgärdet, Hagen m. fl. st.). Helix hortensis (Mull.) v. lutea, unicolor West. Borås: Hagen; Gingri s:n: Kröklingshage. Helix hortensis (Mull.) v. carnea West. Borås: Hagen. Helix hortensis (Mull.) v. isabellina West. Gingri s:n: Kröklingshage. Helix hortensis (Mull.) v. perf orata West. Borås: Hagen. Helix hortensis (Mull.) v. hybrida Poir. Borås: Hagen. Cochlicopa lubrica (Mull.). Allmän. Pupa edentnla Dräp. Gingri s:n: Kröklingshage. Balea perversa (L.). Gingri s:n: Kröklingshage; Torpa s:n: Rya åsar. Balea perversa (L.) v. polita West. Gingri s:n: Krök- lingshage. Clausilia laminata (Mont.). Allmän. Clausilia plicatula Drp. Gingri s:n : Kröklingshage. LAND- OCH SÖTVATTENMOLLUSKER FRÅN BORÅSTRAKTEN 89 Clausilia sejuncta (A. Schm.?) West. Gingri s:n: Krök- lingshage; Torpa s:n: Rya åsar. Clausilia bidentata (Ström). Borås: Hultaberg; Torpa s:n: Rya åsar. Succinea putris (L.). Allmän. Succinea Pfeifferi Rossm. v. elongata Hartm. Allmän. Carychium minimum Mull. Fristads s:n: norra stranden af Öresjö och vid Munkån; Gingri s:n: Kröklingshage; Varnums s:n: östra stranden af Varnumssjön. Limncea stagnalis (L.). Allmän. Limncea stagnalis L. v. alata West. Torpa s:n: Viskan vid Osdal. Limncea auricularia (L.). Allmän. Limncea auricularia (L.) v. acutior Gräs. Torpa s:n: Viskan vid Osdal. Limncea auricularia (L.) v. ampla Hartm. Kinnarumma s:n: Rydboholm, i Viskan. Linncea lagotis (Schr.). Torpa s:n: Byttorpssjön. Limncea lagotis (Schr.) v. alata Sporl. Torpa s:n: Byt- torpssjön. Linncea ovata Dräp. Torpa s:n: Lillan, vid Hulta. Limncea ovata Dräp. /. fontinalis Stud. Fristads s:n: Öresjö m. fl. st. Limncea peregra (Mull.). Brämhults sn: Köllaredsbäcken. Limncea peregra Mull./, marginata Mich. Borås: vatten- fyllda gropar vid Norrmalms handelsträdgård. Limncea palustris (Mull.). Kinnarumma s:n: Viskan vid Rydboholm. Limncea truncatula (Mull.). Borås: vattenfyllda diken och träsk vid Ålgården samt vid Hessleholmssjöarne. Pliysa fontinalis (L.) /. normalis West. Allmän. Physa fontinalis (L.) /. typica West. Allmän. Physa fontinalis L. /. bulla Mull. Torpa s:n: Byttorps- sjön (endast 1 ex. funnet). Planorbis umbilicatus Mull. Borås: diken och träsk vid Ålgården; vid Hessleholmssjöarne och Hultasjön. 9 O FAUNA OCH FLORA Planorbis umbilicatus Mull. v. filocinctus West. Till- sammans med hufvudformen. Planorbis umbilicatus Mull. v. submarginatus Jan. Till- sammans med hufvudformen. Planorbis umbilicatus MUll. v. labiatus West. Borås: i ett dike vid Ålgården. Planorbis umbilicatus Mull. v. catinus West. Borås: vid Ålgården. Planorbis carinatus Mull. Torpa s:n : södra delen af Öresjö. Planorbis carinatus Mull v turgidus West. Torpa s:n: Viskan, vid Sjöbo (endast 1 ex. funnet). Planorbis contortus (L.). Torpa s:n: Viskan vid Osdal. Planorbis dispar West. Torpa s:n: Viskan vid Osdal. Planorbis glaber Jeffr. Torpa s:n: Ramnaslättsbäcken; Viskan vid Osdal. Planorbis albus Mull. Allmän (t. ex. Viskan, Öresjö, Byttorpssjön). Planorbis albus Mull./, lemniscatus Hartm. Torpa s:n: Ramnaslättsbäcken nära Kvarnsjön (2 ex. funna). Planorbis Draparnaldi Jeffr. Molla s:n: Mollaån. Planorbis nautileus (L.). Torpa s:n: Viskan vid Osdal. Planorbis cristatus Dräp. Varnums s:n: Viskan norr om Öna. Planorbis complanatus (L.). Fristads sm: Öresjö; Torpa s:n: Byttorpssjön, Transåssjöarne, Viskan vid Osdal. Ancylus fluviatilis MUll. Brämhults s:n: Köllaredsbäcken. Det torde måhända böra anmärkas, att måtten af några exem- plar öfverskrida de af Westerlund i Fauna Mollusc. terr. et. fluv. Sueciae, Norvegias et Daniae angifna. Sål. mäter ett ex i 1. 10 mm., br. 8 mm., h. 5,5 mm., ett annat i 1. 9 mm., br. 8 mm., h. 6 mm., ett tredje i 1. 8,5 mm., br. 7,5 mm., h. 6 mm. Acroloxus lacustris (L.). Allmän (t. ex. Viskan, Öresjö, Byttorpssjön). Valvata piscinalis (Mull.). Fristads s:n: n. delen af Öresjö (endast 4 ex. funna). LAND- OCH SJÖVATTENMOLLUSK.ER FRÄN BORASTRAKTEN Q l Bythinia tentaculata (L.). Allmän. Sphcerium corneum (L.). Allmän. Sphcerium Draparnaldi Cless. Fristads s:n: n. delen af Öresjö. Pisidium amnicum (Mlll.) /. elongatum Baudon Fristads s:n: n. delen af Öresjö. Pisidium obtusale Pfeiffer. Torpa s:n: kärr vid Viskan n. om Ålgården (2 starkt bukiga ex. med embryoner inom skalet); Fristads s:n: n. stånden af Öresjö (i en hög af mult- nande bräder). Pisidium pulchellum Jen. Allmän. Torpa s:n: kärr vid Ålgården. Pisidium nitidum Jen. Kinnarumma s:n: Viskan vid Viska- fors (1 ex. funnet). Pisidium milium Held. Fristads s:n: n. stranden af Öresjö (i en hög af multnande bräder), 1 ex. Margaritana margaritifera (L.) /. elongata (Lam ?) Nilss. Torpa s:n : Ramnaslättsbäcken mellan Ryssby och Ramnaslätt Anodonto anatina L. Torpa s:n: Byttorpssjön; Varnums s:n: Varnumssjön. En replik. Man undviker ju, som regel, att bemöta kritik af ens egna litterära alster. Men understundom kan en kritik lämna en sådan tolkning af själfva innebörden och befogenheten af en författares framställning, att denne må ha rätt att värja sig. Så är fallet med den anmälan af min skrift, »Om fågelskyddet i Sverige», som finnes införd i häftet 6, årg. 19 15, af Tauna och Flora. Det bör märkas, att det här är fråga om en agitationsskrift, hvars oantastliga afsikt är att för allmänheten i klar belysning ställa fram rådande missförhållanden och att utan fjäskande peka rakt på de punkter, hvilka måste angripas, om en förändring till det bättre skall kunna vinnas. Om anmälaren konstaterar »skärpa i tonen», så har han endast riktigt aflyssnat den indignation, som varit den drifvande kraften. Men när han talar om »generellt ut- slungade förebråelser» med »i många fall felaktig adress» och be- styrker sina protester med exempel, hvilka, samt och synnerligen, stått anförda i den kritiserade skriften själf, då synes mig anmälaren i alltför hastigt mod hafva gått till verket som afbasare. Jag vill bedja den ärade läsaren jämföra hvad anmälaren anför till jägarnes fromma med hvad jag anfört på sid. 34 och 35 i min broschyr. Alldeles samma erkännanden som anmälaren håller fram som vapen mot mig! Jag hade till och med gjort ännu flera erkännanden an min kritiker. Så hade jag, å sid. 6 och 7, omnämnt den samman- slutning af jägare, som fattat den lika enastående som vackra före- satsen att icke lossa skott på glada, örn eller falk. Och jag har inte heller »generellt» kastat mig öfver de jagande »godsägarne». A sid. 35 i min skrift har jag tvärtom rätt noga definierat den klass ibland dem, hvilken jag, på säkra erfarenhets- grunder, anser som den svåraste fienden till deras sträfvanden, hvilka önska äfven vår roffågelfaunas fortlefvande. När jag i min skrift talar om »jägarintresset», så menar jag med all tydlighet just denna specifika, för den öfriga fågelfaunan mer och mindre likgil- tiga jaktvårdarepassion, som alltför ofta har sina representanter just bland de egendomsägande jägarne. Jägare kunna vi ju — mer eller mindre — vara litet hvar, äfven vi som blifvit »naturskyddare», och det faller mig, lika litet som någon annan af dessa, in att inlägga något klanderligt i ordet »jägare» som sådant. Men så enkelt som anmälaren, hvilken synes vilja uppdela jägarfolket i »jägarne», d. v. s. de naturskyddsvänliga EN REPLIK 93 jägarne, och »okynnesjägarne», klarar man förvisso icke det före- liggande spörsmålet, såvida man icke vill vara ännu oartigare än jag i min skrift måst vara. Jag kunde namngifva mer än en af de herrar magnater och jaktvårdare, ä hvilkas marker just örnarne, som anmälaren talar så vackert om, få aflifvas, med sax och bössa, närhelst ett tillfälle gifves. Jag tror icke, att anmälaren skulle kalla dessa för »okynnesjägare». Men det betydelsefulla år, att det icke är okynnesjägaren, som är den farligaste af de två grupperna, ty det är den andre, som har inflytande på lagstiftningen. Anmälaren synes vilja fritaga denna grupp från skuld på nämnda område. Särskildt skulle detta vara förhållandet i fråga om »örn och falk». Det var ingen jägare, säger anmälaren, som införde dessa fåglar bland »skadliga djur». Kan verkligen anmälaren garantera oss, att jägarintresset icke också den gången stod bakom? Och riksdags- handlingarne ge upplysningar om att de, som i riksdagen med fram- gång bekämpat de naturskyddsvänliga sträfvandena till förmån för örn och falk, i hvarje fall gått jägarnes ärenden. Anmälaren söker till sist hjälpa upp skyddet åt de tre ugglorna, det enda som vi här i landet ägna våra roffåglar. Jag skall villigt taga åt mig förbiseendet ifråga om årtalet, som ju dock är rätt oväsentligt. Men då anmälaren låter förstå att skyddet skulle för dessa ugglearter vara tillräckligt med hänsyn till fridlysningstidens längd, så måste jag fästa uppmärksamheten på att dessa ugglearter så ofullständigt lämna oss som »flyttfåglar» efter den 15 september, att horn- och tornugglan helt säkert stannar kvar inom landet hela året, och att af jordugglorna de flesta skjutas på sträcket genom Sydsverige först under oktober och november, och att äfven de understundom öfvervintra inom landet. Jag menar alltså, att kritiken af min lilla skrift kunde och borde hafva varit mera förstående. Den mest brännande frågan på om- rådet för vårt svenska fågelskydd är för ögonblicket den om rof- fåglarne. Vilja vi åstadkomma något, och det har just varit menin- gen med min skrift, så måste vi se de fientliga makterna, utan för mycket cirklande, i ögat. Det hade sålunda varit önskligt, att min kritiker, som ju intager en framstående plats som naturskyddsvän, hade kraftigare understödt mitt sträfvande, i stället för att söka lätta ställningen för dem hvilka det varit nödvändigt att angripa. Malmö 7 febr. 1916. Paul Rosenius. Redaktionen har naturligtvis ej ansett sig böra vägra plats för denna s. k. replik, ehuru den för hvarje lugn betraktare måste före- falla tämligen obefogad. Den lilla kritik, som i F. o. F. ägnades D:r Rosenius' ifrågavarande skrift, kan ej sägas ha varit annat än hofsam. D:r Rosenius framhåller i »repliken», att han författat en agitationsskrift och det må nu vara händt, men det synes anmälaren, 94 FAUNA OCH FLORA som om det skulle ha vara lämpligast, att det oaktadt hålla sig till sanningen. Att anmälaren i F. o. F. ej är ensam i sin uppfattning härom, framgår t. ex. äfven af den recension, som kommit D:r Rosenius till del i Sv. Jägarförb. tidskr. hft. i, 191 6. Recensenten där uppvisar åtskilliga fullständiga oriktigheter i förf:s påståenden rörande fridlysningen och slutar sin anmälan med följande ord: »Helt visst hade boken gjort större nytta, om den varit tillförlitlig i detta hänseende» ■ — — — . Det är också troligen ingen vinst för naturskvddssaken, om de »agitationsskrifter», som låt vara i bästa välmening utgifvas, få en hälft politisk tendens och dito ton. Ty naturskyddet bör ej göras till en partisak! D:r Rosenius talar om, att man »utan fjäskande» skall »peka rakt på de punkter, hvilka måste angripas» och att man »måste se de fientliga makterna utan för mycket cirklande i ögat». Det är ju mycket bra, men man bör också akta sig för att alldeles i onö- dan »se rödt», och en man, som så con amore angriper andra, bör ej vara alltför ömtålig, när det påvisas, att äfven han kan begå misstag.1 £. L. Smärre meddelanden. Mindre strandpiparen funnen vid Torne träsk. På den steniga sandstranden strax öster om Abiskojokks delta i Torne träsk iakttog undertecknad en eller två dagar efter mid- sommar år 191 5 en fågel, som icke kan ha varit någon annan än .Egialitis dubia Scopoli. På något afstånd hörde jag en vadarfågels korta lockton och gick efter ljudet, men kunde omöjligt få ögonen på fågeln, förrän han plötsligt satte sig i rörelse och löpte iväg snedt ifrån mig ett litet stycke upp på en sten i vattenbrynet, där han lika plötsligt stannade. Nu gafs ett ypperligt tillfälle att p"å ett afstånd, som knappast torde ha öfverstigit tio meter, iakttaga honom både med blotta ögat och med kikaren. Att det var en strandpipare, syntes ju genast på hufvudets karakteristiska teckning och den svarthvita halsringen. Men att det var .EgiaJitis dubia och icke, som man kunde förmoda, A. hiaticula, framgick tydligt af benens färg. De voro nämligen köttröda, under det den större strandpiparens äro gula. Så länge jag höll mig stilla, stod också strandpiparen orörlig, 1 Att vidare ingå på replikens innehåll är onödigt, men att den ej heller är tendensfri, framgår t. ex. däraf, att förf. generellt påstår, att hornugglan kvarstannar i landet hela året. Förmodligen baseras detta på, att en bråkdel af hornugglestammen öfvervintrar i Skåne. SMÄRRE MEDDELANDEN 95 men då jag tog några försiktiga steg emot honom, löpte han åter iväg en bit. Detta upprepades några gånger, och på så sätt drefs fågeln småningom ett stycke bort. Den lille strandpiparen visade en anmärkningsvärd brist på skygghet, och det föreföll, som vore han ovillig att aflagsna sig långt från det ställe, där jag först rakade på honom, ty han sprang för hvarje gång, som jag närmade mig, knappt så långt, som var nödvändigt för att bibehålla samma af- stånd mellan oss. Aldrig sprang han heller rakt bort, utan alltid mer eller mindre vinkelrätt mot min kosa. Slutligen flög han också upp och tog en båge ut öfver vattnet tillbaka till sin ursprungliga plats. Detta beteende tillsammans med hans ringa skygghet tycktes antyda, att han hade bo i närheten, men trots sökande kunde jag intet finna. Huruvida strandpiparen häckade, hvilket synes troligt, må emel- lertid lämnas därhän såsom i hvarje fall osäkert. Men nog så märkligt är i alla fall det faktum, att mindre strandpiparen förekom vid Torne träsk under häckningstiden i somras. Han anses näm- ligen här i landet ha en företrädesvis sydlig utbredning genom Göta och Svea land till och med södra Norrland samt vid hafvet. I Dorotea lappmark var förut nordligaste fyndorten. När han nu observerats vid Torne träsk, vore det icke så öfverraskande, om han framdeles blefve funnen äfven i mellanliggande del af landet. Carl Fries. Helix nemoralis (Mull.) funnen i Halland. Vid badorten Gottskär i Onsala socken påträffade undertecknad i början af augusti ig 15 ett stort antal exemplar af Helix nemoralis (Mull.), företrädesvis tillhörande varieteterna carnea,fasa'a fa Westkrl. och straminea, fasciata Westerl. De förekommo ymnigt på strand- klipporna. För så vidt jag har mig bekant, är H. nemoralis ej förut uppgifven för Halland. Då lokalen ock förefaller anmärk- ningsvärd, har jag ansett mig böra meddela fyndet. P. H. Strömman. Djurens parasiter såsom ledning för bedömande af deras inbördes släktskap, Hvar och en, som studerat djurparasiter, vet, att dessa ofta äro bundna vid en eller några få närsläktade värddjur, liksom ock att vissa grupper af parasiter äro karakteristiska såsom snyltare hos vissa grupper af värddjur. Med afseende på fjäderätarne eller de s. k. fågellössen1, Mallophaga, synes ett dylikt förhållande vara 1 De likna visserligen löss till det yttre, men de små vanl. 1 — 2 mm. långa djuren ha bitande mundelar och lefva af fjädrar (hår) och andra öfver- hudsprodukter samt förtära i regel ej blod. 96 SMÄRRE MEDDELANDEN särdeles påfallande. En engelsk forskare, L. Harrison, har nyligen fästat uppmärksamheten härpå samt påpekat, att man möjligen åt- minstone i vissa fall skall kunna få ledning till bedömandet af en del fågelarters eventuella släktskap eller icke släktskap genom att studera deras mallophager och se, om dessa äro lika eller olika. Han erinrar därom, att vissa mallophaggrupper äro bundna vid vissa grupper af fåglar. Så ha t. ex. kråkfåglar, kungsfiskare, hökfåglar, brockfåglar, stormfåglar o. s. v. hvar sina grupper af »fågellöss». Detta tyder på en mycket hög ålder hos dessa insekter liksom på ringa föränderlighet i stort sedt. Han omtalar också, att ett släkte af mallophager, som lefver på stormfåglar, Lifeurus, kan uppdelas i 7 artgrupper och att hvar sådan artgrupp är hänvisad till vissa med hvarandra närbefryndade fågelsläkten. En af dessa artgrupper finnes hos tre släkten stormsvalor, en annan hos två stormsvalor och dykarestormfågeln (Pelecanoides,) en tredje hos lirorna (Puffinus) och 3 närstående släkten, en fjärde blott hos Prio7i, en femte hos »kapdufvan» (Daptio?i), isstormfågeln (Pagodroma) och ett annat släkte, en sjätte hos hafhästen (Fulmarus) och dess antarktiska ställföreträdare, Priocella, men den sjunde finnes både hos jätte- stormfågeln (Macronectes) och albatrosserna, så att där slår det ju slint med beräkningarne. Af stort intresse är att finna, huru de afrikanska strutsarne, Struthio, och de amerikanska, R/iea, ha mal- lophager, som äro så lika, att de knappt äro artskilda. Palamedea har mallophager, som likna andfåglarnes, och det är ju i överens- stämmelse med ornithologernas uppfattning om dessa fåglars släkt- skap. Detsamma gäller om det faktum, att kivins löss äro släkt med rallarnes, ty kivin anses nu befryndad med dem. Ibland blir emel- lan mallophagernas förekomst mindre beviskraftig, såsom då man finner familjen Go?iiadidce spridd på hönsfåglar, tinamus, dufvor, hoactzin (Opisthocomus) och — pingviner. Likaså då en stormfågels- parasit finnes på labb o. s. v. Emellertid är detta ämne intressant och väl värdt vidare utredning. Rättelse. Genom ett misstag ha å sid. 46 af förra häftet ett par smärre medde- landen kommit att signeras Cs. A. Fröman i st. f. G(nstav) A. Fröman, h vilket härmed rättas. S.ALLCOCK&C:oLtd. N:0 7249 "TIT-BIT' (liten storlek) Standard Works, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900 — 1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter: . PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. Sfeiutftfeforenin|gar? Vid innevarande års Riksskyttetävling erövrades med Ekmans Olympiakulor (laddning Skyttes föreningarnas Vapenaffär) i huvudskjutningen: lista pris och H. M:t Konungens Hederspv.; l:sia pris i Mäsierskapsfävlingcn jämte Guldmedalj; 2:dra pris i Wåsierskapsiävlingen jämte stock* holms Skarpskytteförenings Hederspris och i Stockholms Skytteförbund, Mästerskap samt dess medalj i Guld. Vi ladda fortfarande med EKMANS NICKELPLÄTERADE KULOR! A.-B. Skytteföreningarnas Vapenaffär Bryggaregatan 9, STOCKHOLM Riks 59 94, Allm. 7515 Telegr.sadr.: »VAPEN» Bergfinksinvasionen i Skåne vintern 1915 — 1916. Af Hugo Granvik Något om däggdjursfaunan i Småland vid början af 1800-talet, jämförd med den nutida. Af C. O. von Poral Hörhönan — Gallinula chloropus — fun- nen i Hälsingland. Af James Maule . Ornithologiska bref. Af H. Nyqvist . . Visenterna och kriget. Af E. Lönnberg . Land- och sötvattenmollusker från Borås- trakten, insamlade 1914 och 1915. Af P. H. Strömman och E. B. Sandler . En replik. Af Pant Itosenius Smärre meddelanden: Mindre strandpi- paren funnen vid Torne träsk. — Helix nemoralis (Mull) funnen i Halland. — Djurens parasiter såsom ledning för be- dömande af deras inbördes släktskap Fauna och Flora Populär -Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lpnnbc * . 3 1916 En nu swampbok Å C. W. K. Gleerups förlag i Lund utkommer inom kort en af den fram- stående svampkännaren redaktören "Waldemar Biilow i Lund författad svampbok. Öfver de viktigaste af våra svampsläkten lämnar boken en synnerligen utförlig redogörelse, som vinner i intresse genom en mängd biologiska uppgifter af stort värde. Boken, som är skrifven med ledig och van penna, är väl anpassad för såväl hem som skola. I så motto är den i sitt slag i vårt land enastående, som den lämnar en mängd utmärkta fotografiska bilder, dels å planscher och dels i texten. För alla dem, som länge väntat efter en utförligare och på effektivaste sätt illustrerad svensk svampbok, torde detta arbete, hvilket kommer lagom till pass för svampsäsongen, blifva mycket välkommen. JAKT. OCH MALSKJUTNINGSVAPEN AMMUNITION JAKT. OCH FISKREDSKAP SPORTARTIKLAR AKTIEBOLAGET H. M. Konungens Hofleverantör GEORG A. BASTMAN KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN 12 STOCKHOLM C. A. LINDGREN & bis VINHANDELS AKTIEBOLAG STOCKHOLM Roslagsgatan 11 Hamngatan 15 Telefoner: Chefen Disponent Ang. Olsson J:r Riks 5S7(> Allm. :>S2ö Kontor o. Butiker: Riks C. 4:$ och 2*238 Allm. 47 18 och i>7 72 Lager: 148 86 NORRKÖPING Telefon: Riks 451 KÖPENHAMN HAMBURG NEW YORK DIO N9 /J få D«f».-*ri *.' C a. Unagren • GIll Vin] -~s / gmmi ornt» loicaler för nig uppTi»»ta amning* m*da,iger enl! ciW'1 /,li,«Uv - ^ a- %~£. Haandbog i den danske flora» af Lange upptagas endast 4 lokaler för Dan- mark, alla belägna på Jylland. I Tyskland växer den enligt Garckes »Illustrierte Flora von Deutschland» mycket sällsynt på stränderna af fiskdammar och tyckes ej öfverallt vara be- ständig. Åtskilliga omständigheter tala för, att drillsnäppan haft betydelse för denna växts spridning från Skandinavien söderut. 1 Hos en drillsnäppa, som sköts vid Bulid norr om Uddevalla d. 18 maj 1915, innehöll muskelmagen talrika rester efter smärre strandskalbaggar jämte helt få och små sandkorn, som tydligen inkommit i magen med födan. Uddevalla d. 1 december 1915. Fauna och Flora 1916. Haft. 3. En amfibisk kollembol. Af Einar Wahlgren. ;'-^^^^^^gpW|tvt.Mi om insekter icke alldeles saknats på de gg§gi^laHi|| moderna kamerajägarnas skottlistor, sa har gs§gf|plEjpJ det dock hittills varit jämförelsevis stora former, »*M»P^ffl i^8Km<)t: llv'"ad interim», där en förhindelsegäng träffar hufvudgången. öfrigt några som hälst ärr fullständigt saknas hos den potatis, som uppbevaras i källaren, medan däremot skadad och half- äten potatis rikligt anträffas i gångarna. Detta sammangår ju också därmed, att ett ingrepp genom korkskiktet omedelbart från denna initialpunkt gåfve upphof till röta i hela knölen. I vinterkällaren — ty det är för den kalla årstiden proviant- upplag anskaffas -- rengöras potatisknölarna omsorgsfullt från sand och vidhäftande mullpartiklar samt radas i hvarf, hvarje sammansatt af lika stora knölar, i regeln något mindre nedtill och större upptill, i anslutning till knölarnas successiva till- växt efter hand beskattningen fortskrider. Den längsta trans- portväg stud. Myreen iakttagit uppgick till 10 m. BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VATTENSORKENS NÄRINGSÖKOLOGI I 33 Källaren anbringas på varierande djup under marken, be- roende på dennas beskaffenhet, nämligen så att kälen icke kan nå densamma; merendels befinner den sig under hög torf vid renarna. Till formen är den cirkelrund, så framt intet hinder mött sorken under arbetet; den utvidgas nämligen efter hand förråden ökas, i det att jorden i samma mån gräfves undan. Emedan mullen icke bortforslas utan packas, blifva väggarna Fig. 4. Potatiskällare, delvis fylld. Alldeles invid vinterbostaden. synnerligen fasta och svårt smulade. De största källare Myreen själf iakttagit hafva uppnått en aln i bredd, 12 cm. i höjd med högst 5 hvarf potatis eller omkring 3 kappar, men han har från fullt trovärdigt håll hört uppgifvas långt rikligare förråd, ja en sorkkällare under ett stort stengärde innehöll icke mindre än 9 kappar potatis. I närheten af källaren förfärdigar sorken åt sig ett eget kvarter, omkring 12 — 15 cm. i diameter, och inreder detsamma helt komfortabelt med mossa, späda rötter och torkadt ängs- gräs, som den invändigt med tänderna söndergnager till ytterst fina delar. Hvarje djur håller sig både med egen sängkammare och proviantkällare. Förklaring angående min exkursionsfauna. Hvar och en vet, att hittills använda exkursionsfaunor icke motsvara sitt namn, nämligen att vara uppslagsböcker under exkursioner ute i det fria. För att om möjligt afhjälpa denna brist har min exkursionsfauna tillkommit. Hvad speciellt afdeln ingen »fåglarna» vidkommer, bör exkurrenten me- delst faunan kunna under exkursionen examinera: 1. Hvarje lefvande fågel, han anträffar i skog och mark; 2. Hvarje fågelbo med ägg, som påträffas; och 3. Hvarje död eller dödad fågel, han får i sin hand. 1:0, 2:0 och 3:0 utgöra i faunan, hvar för sig, en skild atdelning. Min exkursionsfauna utgör alltså en handbok inte för kammarteoretiker och inte för djurdödare, utan för praktiska djurvänner, d. v. s. för hvarje så- dan person, som önskar ute i naturen lära känna de skilda fågelarterna och deras bon utan att behöfva döda en enda fågel eller plundra något fågelbo. En på dessa principer upprättad exkursionsfauna är någonting alldeles nytt. Den är därför helt olik de gamla, hittills använda faunorna. Därför bör det ej väcka förvåning, ifall osäkra, mindre tydliga och oegentliga ställen ej helt kunnat undvikas i ett förstlingsarbete af detta slag. Den ärade anmä- laren anser emellertid sådant bero på klassificeringen i svstemer. Detta vågar jag emellertid förneka. Men naturligtvis ges det vid denna klassificering, lik- som vid hvarje klassificering öfverhufvud, svårbestämbara grupper och arter. I regeln går det både lätt och säkert enligt faunan, blott man blir litet för- trogen med densamma, att ute i naturen examinera en hel mängd fågelarter och fågelbon, vilket ju är svstemens i:aoch 2:a enda ändamål. Personer (äfven skolelever), som senaste sommar användt min exkursionsfauna, ha både skrift- ligt och muntligt skänkt mig sitt erkännande. Och just nu har jag gått in pä ett förslag att utge detta arbete också på finska språket. De s. k. »teckenfåglarna» utgöra en särskildt viktig grupp i mitt topo- grafiskt-biologiska svstem. Teckenfåglar kallas nämligen här alla de fåglar, hvilka ej äro »hvitfåglar», »svartfåglar» eller >brokfåglar» (hvad med dessa benämningar afses, se faunan sid. 77 och 78, hvilka sidor böra genomläsas och behållas i minnet innan svstemet användes) — men som äga ett hvitt tecken på hufvud, vingar, eller öfvergump (stjärtroten häri inbegripen). En stor del af dessa tecken utgör äfven igenkänningstecken för skilda fågelarter under flyttfärdema. Därför äro också en fågelarts »tecken» ofta omgifna af svart, band eller fläckar, för att det hvita skarpare skall framträda. För iakttagaren falla de därför lätt i ögonen. Såsom bevis på min klassificerings svaghet anför den ärade anmälaren några exempel, hvilka det härmed må tillåtas mig dels förklara, dels bemöta. FÖRKLARING ANGÅENDE MIN EXKURSIONSFAUNA 135 »Rödstjärten föres till skogsmarkernas teckenfåglar, emedan den (o*) liar hvitt på pannan», säger anmälaren. Emellertid är det naturligtvis endast •■■; /.JjpjijgÉP; namnes cecidologi, gjorde sitt intåg såsom ve- tenskap år 1679, då Marcello Malpighi utgaf sin afhandling: de gallis. I detta arbete, ^^^^?^^ hvilket ingick som särskildt kapitel i hans stora klassiska verk: Anatome plantarum, finnas icke mindre än ett 60-tal zoocecidier noggrant beskrifna och väl afbildade. Redan långt tidigare träffar man dock uppgifter om gallbild- ningar, såsom under antiken hos Dioskorides, Theophrastos och Plinius och mot slutet af medeltiden hos Albertus Mag- nus, Conrad von Megenberg och den okände författaren till Hortus sanitatis. Från 1500- och 1600-talet, den botaniska patristikens tid, meddela de då utgifna digra volymer, som ofta nog bära den stereotypa titeln: Örteböcker (Kräuterbucher), än här, än där uppgifter om och beskrifningar af cecidogena de- formationer. I flera fall utgöra dessa visserligen från antikens författare kompileradt lånegods, men ej sällan hafva de dock framgått ur själfständiga, om noggrann observationsförmåga vittnande iakttagelser. De afbildningar, som lämnats af Tra- gus, Fuchsius, Mattioli, Lonicerus, Clusius, Lobelius och andra forskare från denna tid, hafva merendels utförts med Fauna och Flora 1916. Haft. 4. 10 146 FAUNA OCH FLORA sådan omsorg och noggrannhet och förete så stor naturtrohet, att det i de flesta fall är möjligt att fullt säkert identifiera de zoocecidier, som åsyftas. Ett rikt fält bjuder sig här för histo- riskt botanisk och cecidologisk forskning. Endast några få och helt kortfattade, summariska uppgifter föreligga angående i denna litteratur förekommande cecidologiska iakttagelser, och föga mera är kändt än hvad Kuster meddelat i sitt år 1912 utgifna arbete: Die Gallen der Pflanzen. Hvad beträffar den svenska botanikens fäder — om vi med sådant namn få beteckna de forskare, som före Linné ledt botanikens utveckling i vårt land, Franckenius, Brome- lius, Tillandz, Rudbeck, Stob^eus och Celsius — , så saknas i den moderna litteraturen så godt som hvarje omnämnande af hvad deras arbeten meddelat af cecidologiskt intresse. I jämförelse med de mäktiga folianter, som utgöra frukten af det patristiska tidehvarfvets botaniska forskning i Tyskland, Italien och Frankrike, är visserligen den produktion, som undersamma tid utgick från Sverige, synnerligen blygsam, men äfven här finnas -- om ock i de flesta fall berörda med få ord eller be- tecknade med enbart ett namn — vissa cecidieartade defor- mationer omnämnda, hvilka såsom historiska primäruppgifter äga sitt intresse. Sedan några år tillbaka har jag varit sysselsatt med ett ingående studium af Linnés cecidologiska forskning. Vid de historiska förarbeten, detta förutsatte, gjorde jag bekantskap med flera af de botaniska verk, som utgått från vårt land under 1600-talet och under 1700-talets första decennier. Den skörd, jag gjorde, kan långt ifrån betecknas som rik. Jag träffade dock ett antal cecidologiskt värderika uppgifter, för hvilka jag här vill lämna en redogörelse, då denna synes vara af bety- delse såsom bidrag till cecidologiens historia i vårt land. I den redogörelse, som här nedan följer, anföras uppgifterna i kronologisk följd och cecidierna beskrifvas, såsom i cecidologiska arbeten är brukligt, under sina resp. värdväxter. De senares namn har jag återfört till nu gällande nomenklatur, och hvad be- träffar cecidierna, har jag så vidt möjligt identifierat dem och ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR '47 genom hänvisning till Houards stora monografi öfver Europas zoocecidier och där befintliga nummer sökt mera bestämdt fixera, hvad i hvarje speciellt fall åsyftats. De afbildningar, jag reproducerat, äro hämtade till största delen från Fuchsii, Matthioli och Bauhini örteböcker, hvilka äro samtidiga med eller tidigare än här anförda forskares arbeten och därför sy- nas mig bäst bringa till uttryck de åskådningar, man på den Fig. 1. Quercus Robur L. Gren med cecidier af Dryophanta folii L. å blad- skifvorna; skottspetsen ombildad till cecidium af Andricus fecundator Hartig. — Facsimile efter Joachim Camerarius, Kreutterbuch (Franckfurt am Mayn 1611), p. 63 c [Gallae et flores quereus]. Första upplagan utkom år 1590. tiden fäst vid deformationerna i fråga. De svenska botaniska författarna, hvilkas cecidologiska uppgifter i det följande be- skrifvas, hafva, på ett undantag när — Olof Rudbeck — , icke afbildat de af dem anförda deformationerna. Som vårt lands förste botanist i modern mening namnes Johan Franck (Franckenius) (1590 — 1661), äfven bekant som den förnämste representanten för signaturläran i Sverige.1 Af 1 Utförligare bio- och bibliografiska upplysningar beträffande Franck och indra vårt lands äldre botaniska forskare lämnas i här citerade arbeten af Elias Fries, Thore Fries, Holmström, Fristedt och Wikström. 148 FAUNA OCH FLORA hans hand föreligger en år 1638 utgifven växtförteckning, Spe- culum botanicum; en andra, med synonymer och andra tillägg förökad upplaga utkom år 1659.1 Ifrågavarande arbete, hvilket ännu har stort värde, framför allt till följd af den skatt af svenska växtnamn, det innehåller, meddelar i sin andra upp- laga — den enda jag haft att tillgå — icke mindre än fem gallbildningar, bundna vid Quercus Robur, Rosa canina, Rosa rubiginosa och Betala alba. Quercus [Robur L.] 1. Galla? quercince. Eekäplen, Galäplen. Härmed afser Franck utan tvifvel de af Dryophanta folii L. förorsakade, stora och klotrunda cecidier, som utväxa från undersidan af bladen hos ek [Houard: 1320]. De äro, åtmin- stone vissa år, särdeles allmänna och förekomma sannolikt öfver allt i vår land, där eken växer vild. Ifrågavarande gallbildning omnämnes redan i svenska läke- och örteböcker från medeltiden (egheäble, ekeäple, galla eekäpplä) [Klemming, I, 142, 171; Fries, III, 18]. Arvid Månsson omtalar i sin Örtebok (p. 217) »Eekeäple som wäxa påLöfwen» och läm- nar i samband därmed en redogörelse för dessas medicinska verkningar och tekniska betydelse.2 2. Uva quercina, Hypodrys. Eek Drufwa. Hvad Franck härmed åsyftat, är en smula vanskligt att 1 För undvikande af tröttande citering af de här anförda arbetenas full- ständiga titlar hänvisar jag till Holmströms utkast till svenska florans litteratur- historia, äfvensom till Wikströms Conspectus litteraturae botanicae in Suecia. Be- träffande utlandets Kräuterbiicher och andra publikationer från patristikens tid lämnar Pritzels Thesaurus literaturae botanicae motsvarande upplysningar. 2 ARVid Månsson [Rydaholm] var en läkare eller kanske rättare kvacksalf- vare på 1600-talet och bosatt å Skaftarp i Rydaholms socken. Hans arbete: Een mykit nyttigt Örta Book (Kalmar 1628) är icke i egentlig mening något botaniskt verk och utgör knappast annat än ett utplock ur utländska örte- eller läkeböcker, bland hvilka särskildt skall nämnas Harpestrengs Örtebok från me- deltiden, ur hvilken nämligen åtskilliga stycken nästan ordagrant öfvergått i Arvid Månssons. Det utgafs 1628 på föranstaltande af biskop Petrus Jonas i Vexiö och upplefde ytterligare 6 upplagor mellan åren 1628 — 1654. Den mig föreliggande härrör från år 1642. ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR 14g med säkerhet afgöra. Han lämnar endast följande kortfattade beskrifning af uva quercina: Crescit sub terra ad radices quer- cuum l annosarum, hvilket sålunda antyder, att den skulle upp- träda å grofva, åldriga ekrötter. I Bauhini Pinax theatri bota- nici, där uva quercina omnämnes bland andra Quercus Excre- menta (p. 422) — ett arbete, hvilket Franck säkerligen haft att tillgå vid utgifvandet af sin Speculum botanicum — , förekom- mer emellertid följande, efter Thalius citerade uppgift: Uva Quercina in annosarum Quercuum truncis, hvilket syftar på dess förekomst å stammar af ek. Måhända häfves motsägelsen med antagandet, att Franck träffat det han kallat uva quercina under mosstäcket vid ekstammars bas, nära eller å rothalsen. Just på detta sätt uppträder den gallbildning, som framkallas af Trigonaspis megaptera Panzer [Houard: 1280] och som för öfrigt utmärker sig genom rundad form och vackert röd färg [Hypodrys, fungus rubens, Bauhinus]. Cecidiet erinrar till sitt utseende lifligt om röda vinbär. Det förekommer visserligen i vårt land, men tillhör icke de vanliga, vid ek bundna gallbild- ningarna. Det har af mig anträffats endast å en lokal i södra Skåne, Svaneholm, där det sommaren 1915 uppträdde å mar- vuxna ekar på kärrartad mark. Cecidierna voro till största delen dolda af mosstäcket vid eller under marken. På större afstånd under markytan träffas å ekrötter två andra cecidier, med hvilka man eljest skulle kunna identifiera Francks uva quercina. Dessa galler framkallas af Biorrhiza aptera Bosc. [Houard: 1289] och Andricus radicis Fabr. [Houard: 1290]. I likhet med förut beskrifna cecidium äro äfven de till en början röda, köttiga och bärlika, men blifva senare hårda och träaktiga, och gallerna af Andricus radicis sammanflyta därjämte till stora, svampiga massor, hvilket onekligen skulle göra benämningen uva quercina på senast anförda cecidium föga betecknande. Båda cecidierna förekomma i vårt land. Det förra har af mig träffats å ekrötter i Svaneholms skog, och det senare är, enligt exemplar i framlidne akademiadjunk- 1 I originalet står querculum, hvilket dock torde vara ett af författaren för- bisedt tryckfel. i5° FAUNA OCH FLORA ten Thomsons samlingar å entomologiska museet i Lund, kändt från Kullaberg. Hos Mattioli (Petrus Andrea Matthiolus) förekommer emellertid i hans stora arbete: Commentarii in VI. libros Pe- dacii DioscoridisAnazarbei de medica materia (Basi- leae MDXCVIII), p. 182 en utförlig beskrifning af uva quercina, hvilken därjämte afbildas, så att det är möj- ligt att säkert bestämma, hvad Mattioli därmed be- tecknat. Ur hans beskrif- ning må följande här anfö- ras: ». .ad annosarum Quer- cuum radices uva reperi- tur . . ., vernali potissimum tempore . . .; sub terra pro- rumpit concretitium quid- dam uvae formae, colore foris purpureo, intus can- dido et quasi lactifero, sa- poris adstringentis, quae in aestate lignescit». Afbild- ningen, som Mattioli läm- nat och hvilken jag här Fig. 2. Quercus Robur L. Rot med cecidier . .r , . - ... zfBiorrhisaapteraBosc. [Uva quercina auct.] blf°§at l ^CSimile, Visar 1 — Facsimile efter Petrus Andrea Matthiolus, likhet med beskrifn ingen, Commentarii in VI. Libros Pedacii Diosco- ^ -^ tvifve, råder Qm ndis Anazarbei de Medica materia (Basileae 1598), p. 182. att cecidiet af Biorrhiza aptera i detta fall föreligger. Houard's figur öfverensstämmer till följd af dess skematisering icke fullt med den hos Mattioli förekommande, men ceci- diets typiska form af en drufklase är där särskildt tydlig. I Connolds arbete: British galls (London 1908) meddelas en foto- grafi af ifrågavarande cecidium, som på ett slående sätt öfver- Z00CECID1ER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR I51 ensstämmer med figuren hos Mattioli, där t. ex. den in- inbördes tillplattningen af de skilda cecidierna tydligt fram- träder liksom å afbildningen af cecidierna hos Mattioli. Under förutsättning, att Francks Uva quercina är den samma som den Mattioli beskrifvit, blifver intet tvifvel öfrigt angående identiteten mellan den förres uva quercina och cecidiet af Biorrhiza aptera Bosc. [Houard: 1289]. Att någon svamp eller något af svamp förorsakadt mykocecidium skulle föreligga^ är efter allt att döma uteslutet.1 Quercus Ro- Rot ined ce- Rosa canina L. [Rosa sylv. Vulgaris, cidier af Biorrhiza ap- Rosa canina, Cynorrhodus. Wild Roser, tera Bosc- ' " Efter Houard, p. 247. Skogzroser, Törnroser, Hunderoser.] Fungus Cynorrhodinus, Spongiola pilosa rosa?, Sömpntorn, Ludin Rosenswamp. Fig. 4. Rosa canina L. Blad med ce- cidium af Rhodites rosae L. — Facsimile (detaljfigur) efter Leonhard Fuchsius, New Kreuterbuch (Basell 1543), fig. 374. Fig. 5. Rosa canina L. Gren med skott- spetsen ombildad till cecidium af Rho- dites rosae L. — Facsimile efter Joa- chim CAMERARius,Kreutterbuch (Franck- furt am Mayn 1611), p 55 c. 1 I Bauhini Pinax anföres visserligen ett citat, som skulle kunna lyda på, att här vore fråga om en svamp. Härvid är emellertid att märka, att denna uppgift meddelas under reservation, och det vill nästan synas, som om Bauhi- nus själf toge afstånd från densamma såsom varande osannolik. 152 FAUNA OCH FLORA Den med dessa namn betecknade bildningen är utan tvifvel identisk med cecidiet af Rhodites rosae L. [Houard: 3187], Bedeguar1, hvilket uppträder på stammar, blad och frukter af Rosa-arter. Det yttrar sig såsom hufvudliknande ansvällningar, genomdragna af ett antal larvhåligheter och täckta med ludna, oftast rödfärgade exkrescenser. Cecidiet träffas allmänt i Sverige. Rosa rubiginosa L. [Rosa arvina, Rosa sylv. foliis odoratis, Rubus canis, Cani rubus, Cynosbatos Diosc. Torn Rosenbuske, Hiwponbuske, Iwlanbuske, Hyfwentorn.] Muscus Rubi canis, Muscus hypnoticus, Fila crinita Cy- nosbata, Bedegar. Wäluchtand Sömpntorn, Rödhhårigh Hiw- pon boll. Att Franck äfven i detta fall åsyftar af Rhodites rosae L. förorsakade Bedeguargaller [Houard: 3155], framgår tydligt af den rika, här anförda synonymiken. På Rosa rubiginosa hafva Bedeguargaller icke så allmänt uppmärksammats i vårt land som fallet är beträffande deras uppträdande å Rosa canina, men detta beror utan tvifvel därpå, att den förra värdväxten förekommer mindre allmänt. Betala [alba L.] Plica vel Scopa Betulina. Biörckmistel, Biörck martulle. Härmed torde afses de starkt i ögonen fallande, af svam- pen Taphrina betulina Rostr. framkallade häxkvastar, hvilka yttra sig i förkortning af stamleden och i abnormt riklig ut- veckling af sidoknoppar. Förekomma åtminstone på sina stäl- len allmänt i vårt land. Denna häxkvastbildning å björk är det enda fullt säkra exemplet på mykocecidium, som omtalas i Sveriges förlinnéanska litteratur. Franck nämner ytterligare en Plica sive Scopa incubacea, 1 Benämningen Bedeguar förekommer i Francks Botanologia (p. 43) [se härom närmare i det följande], men tages här i helt annan bemärkelse. Därmed menar nämligen Franck, såsom redan Fristedt utredt, Carduus Marice (syn. Silybum Marianum Gaertn.), Marietisteln. ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR 1 53 bunden vid Pinas silvestris L. [Pinus pumila Franck]. Här torde det vara fråga om de kompakta, häxkvastliknande bild- ningar, som, om ock mera sällan i vårt land, träffas å fur. Liksom motsvarande, vid gran bundna polyklada skottsystem synas de hafva heterogena orsaker att tacka för sin uppkomst, t. ex. förstörande af hufvudaxelns skottspets genom bett af ekorrar, vissa fåglar, insekter, särskildt Hylesinus piniperda (Boas, I, 192, tavle 7), eller, såsom man för andra fall velat göra troligt, genom infektion med bakterier (Sylvén, I, 208). Endast i senare fallet äro ifrågavarande bildningar att räkna till de egentliga cecidierna. Förutom Speculum botanicum härrör från Franck ett annat botaniskt arbete, Botanologia. Detta, af Franck en- dast såsom handskrift efterlämnade verk (från omkring 1641) hade länge varit förkommet, men återfanns på 1860-talet i Upp- sala universitetsbiblioteks manuskriptsamling [Elias Fries, II] och utgafs med förklarande anmärkningar af Fristedt år 1877 Arbetet i fråga, hvars senare del — den enda, som i detta hän- seende är af betydelse, - behandlar ett antal in- och ut- ländska växter från farmaceutisk-terapeutisk synpunkt, upp- tager en coccum infectorium [å Quercus coccifera L ], hvilken skulle kunna räknas såsom cecidium. Då den emellertid ej tillhör vårt lands flora och fauna, kan den här förbigås. Elias Tillandz (1640 — 1692), professor i Åbo, utgaf 1673 en Catalogus plantarum. Detta arbete, hvilket utgör den första finska växtförteckningen, utkom 1683 i ny upplaga och upptager däri för Åbo omnejd icke mindre än 536 växter jämte korta anmärkningar om deras nytta. Den enda gallbildning, som namnes, är Spongia s. muscus hypnoticus, sömbntorn, hvars värd- växt bär namnen Cynosbatos, sentis, vepres. Damas, canis penis [Rosa sylvestr. rabr. alba], Törnbuske, skogzrooser; [Törne]. Värdväxten är tydligen vår Rosa canina L. och Spongia s. musens hypnoticus det på denna uppträdande cecidiet af Rho- dites rosae L., Bedeguar [Houard: 3187]. Tillandz' uppgift om 154 FAUNA OCH FLORA detta, redan af Franck omnämnda cecidium, är af intresse, eme- dan fyndorten (Åbo) angifves. Johannes Palmbergs Serta florea suecana eller Svenska Örte-Krantz (första upplagan 1684, andra förökade upplagan utgifven af Stenmeyer år 1738) innehåller uppgifter om gall- bildningar å Quercus Robur, Ulmus campestris och Rosa ca- nina (42, 55, 21). Värdet af ifrågavarande uppgifter är dock ringa, då de, liksom Palmbergs arbete nära nog i dess helhet, knappast torde vara grundade på egna iakttagelser, utan ut- göra ett kompilat ur utländska forskares arbeten, särskildt Loniceri Kräuterbuch. För fullständighetens skull må de dock här anföras. Quercus Robur L. »Uppå Eke-Löf wäxer . . . några små Äplen, hwilka af somliga hållas före wara Gall-Äplen, äro dock icke the rätta, och Bön- derna weta vtaf samma Äplen spå om tillkommande Åhrs wäxt, Sundhet och Kranckheter såsom, när Maskar finnas i samma Äplen . . . hwilket man kan lära vtaf theras Bonde- Practica.» Ofvanstående är hämtadt ur Matthioli Kräuterbuch, där bondepraktikans uppgifter i denna punkt nästan ord för ord åter- finnas.1 Det cecidium, som afses, torde vara de rundade, matt genomskinande, rödådriga galläpplen, som omedelbart efter löfsprickningen utväxa från blad af Quercus och framkallas af Neuroterus baccarum L. (agama generationen) [Houard: 1355]. De äro i Sverige synnerligen allmänna. Om den redan af Franck omnämnda Uva quercina heter det (p. 43): »Wid Eke-Rötterna wäxer ock en Swamp med små 1 Se Bauhini Pinax theatri botanici, p. 421. — Uppgiften om ekgalläpplens begagnande till spådom förekommer äfven hos Linné i hans afhandling: Ga- briel Emanuel Avelin, Miracula insectorum (Amoenitates academicae, volumen III, p. XLIVj, där i detta sammanhang (sidan 324) en viss Colerus [troligen Jakob Coler (1537 — 1612)] citeras, samt därjämte, anmärkningsvärdt nog, i en gammal svensk örtebok från medeltiden (Klemming, I, 142). Säkerligen har det härvid i många fall varit fråga om de vanliga, af Dryophanta foliiL. härrörande galläpplena. ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR I 55 Grenar, hwilken af Auctoribus blifwer kallad Uva qaercina, hafwer som en rödachtig Saft vti sig om Wåhren, men om Som- maren förswinner han och wäxer i Trä, och är odugelig.» Af den utredning, jag sökt gifva beträffande Uva qaercina hos Franck, torde framgå, att den sannolikt är ett zooceci- dium, och detsamma torde gälla beträffande Palmbergs uva qaercina, ehuru den betecknas som en svamp. Ulmus campestris L. ». . . emellan . . . Löf[wen] kommer några lika som Blädror fram, ther vti äro Maskar och Flugor, eljes är ther ock en seg limachtig Wätska, hwilken, när het Sommar är, blifwer som en Kirssebärs-Kåda ...» Någon själfständig observation föreligger troligen icke heller i detta fall, då, såsom i Bauhini Pinax kan läsas, ofvan- stående uppgift förekommer hos flera af patristikens förfat- tare. Cecidiet, hvarom här är fråga, framkallas af Tetraneura ulmi de Geer [Houard: 2048]. Det är i Sverige allmänt.1 Rosa canina L. [Cynosbatos]. »Thet wäxer ock Mosa ther på, som kallas Sömntorn, Ludin Rosenswamp, Hiuponboll.» Beträffande cecidiet, de bekanta af Rhodites rosae L. fram- kallade Bedeguarbollarna [Houard: 3187], nämner Palmberg ytterligare de där uppträdande små larverna. I en år 1692 under presidium af Andreas Riddermarck ventilerad afhandling: Dissertatio philosophica de Ulmo nämner författaren Riddermarck, professor i Lund (1651 — 1707), *sili- quas seu folliculos», hvarmed utan tvifvel åsyftas de bekanta, 1 Anmärkningsvärdt nog meddelar ingen af de på afbildningar i öfrigt så rika örteböckerna någon figur af ifrågavarande cecidium, men väl finnas på upp- repade ställen afbildade de stora, genom mera genomgripande deformation af bladen utmärkta cecidierna af Schisoneura lanug.nosa Hartig. En god afbild- ning (fotografi) af blad med de pungformiga, af Tetraneura ulmi de Geer härrörande cecidierna har lämnats i Fauna och Flora 1906, p. 58 af prof. Tullgren. 156 FAUNA OCH FLORA redan hos Palmberg omnämnda pungformiga utväxter, som framkallas på bladens ofvansida hos Ulmus [montana With. och andra arter af släktet] af Tetraneura ulmi de Geer [Houard: 2066]. År 1694 utkom Chloris Gothica seu Catalogus Stirpium circa Gothoburgum nascentium, den första provinsfloran i Sve- rige. I detta, af Olaus Bromelius (1639—1705), läkare och stadsfysikus i Göteborg, författade arbete nämnas gallbildningar å Quercus Robur, Rosa canina och Betala alba (92, 97, 11). Quercus [Robur L.] Nulla est arbor, quae praeter genuinum tot spurios excre- mentitios producit fruetus, ac quercus, ut videre est Theophr. hist. Lib. 3. Cap. 8. Utöfver denna summariska hänvisning till Theophrastos nämner Bromelius ingenting om gallbildningar å ek. Eftersom dessa dock öfver hufvud taget här nämnas, är det tydligt, att han fäst sin uppmärksamhet vid deras förekomst i Göteborgs- trakten. Någon på särskildt cecidium tydande uppgift med- delas emellertid som nämndt icke. Rosa canina L. [Rosa sylv.1]. Hinc spongiola adnascitur, quam Plinius in Cynosbato, pilulam castaneae similem: in Cynorrhodo spongiolam vocat. Rosas sylv. spongia dicitur Cynorrhodon, Ang. spongia sylv. Rosae, Dod. spongia Bedeguaris, Adv. Bedeguar officinis per- peram.2 Såsom af ofvanstående framgår, är det fråga om cecidiet 1 Den vidlyftiga synonymiken här utelämnad. 2 Förkortningarna Ang., Dod. och Adv. afse följande forskare och arbeten: Aloysius (Aluigi) Angvillara, berömd som tolkare af växterna hos antikens för- fattare, särskildt Dioskorides. — Rembert Dodoens (Rombertus Dodon^us) (1570 — 1585), vid sin död professor i Leiden, utgaf flera botaniska arbeten, bland dem en på sin tid mycket ansedd Kräuterbuch. — Stirpium adversaria nova, Londini anno 1570, utgifvet af Matthias de 1'Obel (Lobelius) (1538 — 1616), nederländsk läkare och botanist, och Petrus Pena, fransk läkare. Den senare lärde under sina resor i Europa känna många då ännu obekanta växter, hvilka han tillsammans med Lobelius beskref i ofvan anförda arbete. ZO0CEC1DIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR J57 af Rhodites rosae L. [Houard: 3187]. Fyndort Göteborgs- trakten. Grarnen iunceum folio articulato cum vtriculis. Fig. 6. Juncus articulatus L. Cecidier (bladkvastar) af Livia juncorum Latr. -»- Facsimile efter Caspar Bauhinus, xpoopoao^ theatri botanici (Francofurti ad Moenum, 1620), p. 12. Betula [alba L.] Bromelius omnämner äfven från Göteborgstrakten häx- kvastar å björk, förorsakade af Taphrina betulina Rostr. Det meddelas nämligen beträffande Betula följande uppgift: »Hinc 158 FAUNA OCH FLORA Plica, vel scopa betulina Frankenii qvae etjam inter rariora nostra servatur. Svec. Biörck mistel, Biörck maretulle.» Myko- cecidiet är, såsom Bromelius själf framhåller, identiskt med det Franckenius omnämnt. Kronologiskt följer så vårt lands största och betydelse- fullaste botaniska arbete före Linné: Campi Elysii, utgifvet 1701 och 1702 af Olof Rudbeck, fader och son. Dess tom I upptager tvenne afbildningar af Gramen junceum folio articulato cum utriculis, hvilken, såsom jag på annat ställe utredt1, är en Juncus articulatus L. med de karakteristiska, af Livia jun- corum Latr. förorsakade bladkvastarna [Houard: 397]. De i Campi Elysii meddelade afbildningarna häraf äro de första, som i svensk botanisk litteratur lämnats af något ceci- dium, och erbjuda därför ett icke ringa intresse. Såsom jag likaledes i mitt tidigare arbete anfört, är det emellertid icke här som ifrågavarande gallbildning första gången omnämnes såsom i Sverige förekommande. Åren 1622 och 1623 bereste nämligen de båda vetenskapsmännen Jörgen Fuiren och Ottho Sperling i botaniskt syfte den dåvarande danska provinsen Gottland och anträffade där L/^/a-cecidiet å Juncus articulatus mellan Burgsvik och Habblingbo. Detta fynd omtalas i den af Thomas Bartholinus utgifna Cista medica, omfattande bland annat ifrågavarande forskares artlista från Gottland. De af Livia juncorum förorsakade bladkvastarna förekomma flere- städes i vårt land och hafva förutom å Juncus articulatus an- träffats å 6 andra arter af släktet.2 Lapponia illustrata, ett annat af Olof Rudbeck d. y. (1660 — 1740) påbörjadt monumentalverk och i likhet med Campi Elysii afbrutet genom den stora Upsalabranden 1702, afsåg att med- 1 Gertz, O , III, 1 c. pp. 146 ff. — Min redogörelse har af denna anledning gjorts i föreliggande punkt mera knapphändig. 2 Tiil de i min föregående uppsats fp. 157) meddelade fyndorterna för Z./;/rt-cecidiet i Sverige vill jag här som tillägg anföra Vermland, Arvika, där det, enligt uppgift i Hartmans Flora, tolfte upplagan (Stockholm 1889), p. 121, anm. 2, anträffats bundet vid Juncus alpinus Vill. ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR 15g dela en beskrifning af Lappland och dess växtvärld, grundad på de iakttagelser, Olof Rudbeck anställt under sin år 1695 med offentligt understöd företagna forskningsfärd. Planen kom, som nämndt, icke att förverkligas, då manuskriptet vid branden 1702 gick förloradt. Rudbecks under resan gjorda anteck- ningar äro emellertid i behåll1 — de återfunnos år 1896 bland Linnéanska manuskript i Linnean Societys bibliotek i London af prof. Th. Fries — , och likaså hafva originalfigurerna till Rud- becks lappländska växter bevarats. I berörda dagbok om- talar Rudbeck, att han anträffat »straxt utom Staketet i Törne (Torneå) en myckit rar nässla med wriden röd stiälk och bla- den halfwa delen röda och halfwa parten gröna». [Fries, III, 497.] I den år 1720 -- som man numera vet [Fries, V, 355] -- af Rudbecks måg, Petrus Martin, utgifna förteckningen öfver de för vetenskapen nya eller i annat hänseende mera intres- santa växtarter, Rudbeck under sin resa anträffat, kallas ifråga- varande växt Urtica urens minor, follis eleganter varlegatis, caule intorto rubente. Som jag i föregående arbete sökt visa, torde det här vara fråga om det karakteristiska, af Aecidium urticae förorsakade mykocecidiet på Urtica urens L. Detta yttrar sig näm- ligen i lokal rödfärgning af bladskifvan jämte krökning och för- tjockning af bladskaft och stamled. I växtkatalogen från år 1720 namnes därjämte en Salix alpina latifolia rosea. Denna videros, Salix rosea [eller Rosa salicina, som den af andra forskare blifvit kallad], är ingen- ting annat än en af gallstekeln Rliabdophaga rosaria H. Löw härrörande gallbildning å Salix caprea L. p humilior [Houard: 784]. Originalfiguren härtill finnes nämligen kvar bland Rud- becks efterlämnade, numera å Leufsta fideikommiss förvarade planscher, och deformationen ifråga omnämnes redan på 1840- talet af Hartman i en uppsats, där denne identifierat de å planscherna afbildade lappländska växterna. En mera detal- 1 Dock icke den egentliga, under resan förda dagboken, utan ett år 1696 författadt utkast till en skildring af resans gång jämte en öfversikt af det där- under vunna vetenskapliga utbytet. — Se Fries, Th., III, p. 485. 6o FAUNA OCH FLORA jerad redogörelse härför har jag lämnat i min tidigare upp- sats. På samma ställe har jag också uttalat den förmodan, att en i manuskripttomen till Lapponia illustrata afbildad steril stjälk af Vaccinium Vitis Idaea L. med röda blad måhända får identi- fieras med ett å denna växt uppträdande, af Exobasidium Vaccinii (Fuck.) Wor. förorsakadt cecidium. Vi skulle, om Fig. 1. Hieracium murorum L. Skottparti med cecidium af Aulacidea hieracii Bouché [Hieracium myophoron Heucher]. A undre bladet parenkymgaller af Cystiphora hieracii F. Löw. — Efter Ross, taf. III, fig. 60. denna förmodan besannas, här hafva det tredje före Linné iakt- tagna mykocecidiet. I Johan Linders (Lindestolpe) år 1716 utgifna Flora Wiks- bergensis har jag ej träffat någon uppgift, som tyder på några af honom gjorda iakttagelser öfver cecidier. Ar 1723 utgaf arkiater Kilian Stob/eus, naturforskaren och häfdatecknaren (1690 — 1742), en med konstnärligt koppar- stick [af Aveleen] prydd afhandling: Observatio botanica circa ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR l6l Hesperidem Hortensetn Monstrosam.1 I denna, hvilken be- handlar en Hesperis matronalis L. med synnerligen vacker stamfasciation, nämner Stob^us i förbigående ett fynd af Hieracium myophorum, hvilket en hans lärjunge gjort vid Östra Sallerup, Färs härad i Skåne [in nemorosis Fersi- anis prope pagum Sallerup]. Denna icke särdeles allmänna gallbildning, af Stob^us till och med betecknad såsom myc- ket sällsynt [herba illa rarissima et paucis botanicis visa] hade år 1713 iakttagits af Johann Heinrich Heucher [Heu- cherus] i Böhmen och af honom beskrifvits såsom Hieracium myophoron till följd af den spolformiga, med täta långa hår betäckta ansvällning, som den bildar å växtens stam.2 Ifråga- varande växt är emellertid, såsom redan Linné visade, en till murorum-gruppen hörande Hieracium-art med stammen lokalt deformerad till ett om en liten mus erinrande cecidium, som framkallas af Aulacidea Hieracii Bouché. [Houard: 6169]. Detta cecidium förekommer i Sverige, ehuru ej vidare allmänt. Det anträffades redan af Linné vid Häckeberga och har i se- naste tid iakttagits af Lagerheim vid Falsterbo, bundet vid Hieracium umbellatum, samt af mig vid Bingsmarken nära Dybeck å H. umbellatum, äfvensom i Svaneholm och Esphult å H. murorum. 1 den af Olof Celsius d. ä. (1670—1756) år 1732 utgifna förteckningen öfver Uppsalatraktens växter, Plantarum circa Upsaliam sponte nascentium Catalogus, namnes en Juncus 1 Detta arbete, publiceradt i Acta Literaria Sveciae, volumen primum, Up- saliae 1723, p. 413, omnämnes, märkvärdigt nog, hvarken af Wikström eller Pritzel. 2 Heucher beskrifver cecidiet utförligt och meddelar äfven de icke få upp- gifter ur äldre botaniska arbeten, hvilka synas åsyfta detsamma. Att denne fäst stor vikt vid sin upptäckt af Hieracium myophoron seu mures proferens, synes framgå däraf, att hans arbete prydes med en allegorisk titelvignett, där växtens cecidier Helt humoristiskt och på synnerligen realistiskt sätt återgifvas som små möss. Titeln på Heuchers arbete lyder: Novi proventus horti medici Academiae Vitembergensis, II, Vitembergae MDCCXIII. Ofvan antydda beskrifning träffas där å sidorna 74 — 79. I Lunds universitetsbiblioteks ägo befinner sig Kilian Stob^ei exemplar af ifrågavarande arbete. — Se vidare beträffande Hieracium myophorum Gertz (I och II). Fauna och Flora 1916. Haft. 4. 11 IÖ2 FAUNA OCH FLORA foiiis articulosis, floribus umbellatis, cum utriculis (I. R. H. 247).1 Det framgår utan vidare, att här föreligger en ny fynd- ort för det af Livia juncorum Latr. på Juncus articulatus L. förorsakade cecidium [Houard: 397], hvilket redan Rudbeck afbildat och beskrifvit. Härmed hafva vi i viss mån nått fram till den Linnéanska epoken. Det är nämligen bekant, att Linné lämnat icke obe- tydliga bidrag till Celsii ofvan anförda växtförteckning, i det att däri ingå flera bland de fynd, denne i sin lärare Celsii sällskap gjort vid exkursioner i Uppsala omnejd och angrän- sande trakter. Af den bibliografiska skiss jag lämnat framgår, att redan före Linné ett 10-tal cecidier varit iakttagna och blifvit i litte- raturen anmärkta, låt vara att vetenskapen på sin dåvarande ståndpunkt ännu icke i samtliga dessa fall haft deras natur af cecidier sig bekant. I följande tabell meddelas en systematisk sammanställning af ifrågavarande cecidier, äfvensom af de värdväxter, vid hvilka de befunnits bundna. Därjämte har jag bifogat hänvisningar till de botaniska författare, hos hvilka de omnämnts. Juncus articulatus L. Livia juncorum Latr. Bartholinus, Rudbeck, Celsius. Quercus Robur L. Dryophanta folii L. Arvid Månsson, Franck. Neuroterus baccarum L. Palmberg. Biorr hisa aptera B o se. [osäker] Franck, Palmberg. Betula alba L. Taphrina betulina Rostr. Franck, Bromelius. Salix caprea L. Rhabdophaga rosaria H. Löw. Rudbeck. Ulmus montana With. Tetraneura ulmi de Geer. Riddermarck, Palmberg. Urtica urens L. Aecidium urticae [osäker] Rudbeck. 1 I. R. H. afser det på sin tid berömda arbetet Institutiones Rei Herbariae, utgifvet i Paris 1700 i tre volymer af Joseph Pitton de Tournefort (1656 — 1708), sedan 1683 professor i Paris. Denne uppställde ett före Linné allmänt antaget växtsystem, hvilket grundade sig på blomkronans byggnad. En ny upp- laga af hans Institutiones ombesörjdes, efter Tourneforts död, af Antoine de Jussieu (Paris, 1700). ZOOCECIDIER I SVENSK BOTANISK LITTERATUR 1 6} Rosa canina L. Rhodites rosae L. Franck, Tii.landz, Bro- melius, Palmberg. Rosa rubiginosa L. Rhodites rosae L. Franck. Vaccinium Vitis Idaea L. Exobasidium Vaccinii (Fuck.) Wor. [osäker] Rudbeck. Hieracium murorum L. Aulacidea Hieracii Bou- ché. Stob^eus. Förteckning öfver viktigare, i detta arbete citerad litteratur. Boas, J. E. V., Dansk Forstzoologi, Kobenhavn 1896 — 98. Connold, E. T., British oak galls. London 1908. Fries, E., (I) Öfversigt af Växtkännedomens framsteg i Sverige. (Botaniska Utflygter. Tredje bandet. Stockholm 1864. p. 13.) , (II) Om tvenne i literatur-historiskt afseende märkliga fynd. (Botaniska Notiser. Upsala 1868. p. 1.) Fries, Th. M., (I) Naturalhistorien i Sverige intill medlet af 1600- talet. Upsala 1894. , (II) Den första naturvetenskapliga forskningsfärden i Sverige. (Nordisk Tidskrift. Stockholm 1898. pp. 481, 507.) , (III) Svenska växtnamn. (Arkiv för botanik. Band 3. N:o 14. Stockholm 1904.) , (IV) Naturalhistorien i Upsala under senare hälften af 1600- talet. (Nordisk Tidskrift. Stockholm 19 n. pp. 445, 571.) , (V) Naturalhistorien i Upsala under de fyra första decen- nierna af 1700-talet. (Nordisk Tidskrift. Stockholm 191 2. pp. 344, 4I7-) Fristedt, R. F., Ioannis Franckenii Botanologia. (Acta Societatis scientiarum Upsaliensis. Upsalias MDCCCLXXVII.) Gertz, O., (I) Archiater Carl Linnaei föreläsningar uti botaniquen. [Ett kollegiehäfte från den Linnéanska tiden.] (Botaniska No- tiser. Lund 191 5. p. 65.) , (II) En af Kilian Stobaeus beskrifven bildningsafvikelse å Hes- peris matronalis L. (Svensk Botanisk Tidskrift. Band 9. Stock- holm 19 1 5. p. 236.) , (III) Livia juncorum Latr. och dess gallbildning. Den första cecidiebilden i svensk litteratur. (Fauna och Flora. Populär tidskrift för biologi. 1915- P- 145O Houard, C, Les Zoocécidies des Plantes d'Europe et du Bassin de la Mediterranée. I — III. Paris 1908 — 19 13. Klemming, G. E., Lake- och Örte-Böcker från Sveriges medeltid. Stockholm 1S83 — 86. (Fornskrifts-Sällskapets Samlingar. XXVI.) Kcster, E., Die Gallen der Pnanzen. Ein Lehrbuch fiir Botaniker und Entomologen. Leipzig 191 1. Pritzel, G. A., Thesaurus literaturae botanicae- Lipsiae 1872. 164 FAUNA OCH FLORA Ross, H., Die Pflanzengallen (Cecidien) Mittel- und Nordeuropas. Jena 191 1. Kilianus Stob/EUS, Observatio botanica circa Hesperidem hortensem monstrosam, (Acta Literaria Sveciae. Upsalise publicata. Vo- lumen primum. 1723. 1723. p. 413.) Sylvén, N., Om de svenska skogsträdens raser. (Populär natur- vetenskaplig revy. 1911. p. 201.) Wikström, J. E., Conspectus litteraturse botanicae in Suecia ab anti- quissimis temporibus usque ad finem anni 1831. Holmiae 1831. I öfrigt hänvisas till den utförliga litteraturförteckning, jag läm- nat i mitt citerade arbete III i denna tidskrift (Fauna och Flora 1915, p. 161). Studier öfver fjällvråken (Archibuteo lagopus) i finska Lappland. Af Carl Finnilä. land alla de roffåglar, hvilka bidraga till att gifva den lapska faunan, särskildt dess fjäll- trakter, en säregen prägel, intager fjällvråken en af de allra främsta platserna. Om också denna art mer eller mindre allmänt häckar inom den lapska barrskogszonen,1 är den egentligen dock att betrakta som en för fjällen karakteristisk fågel, hvars frekvens når sitt optimum uti björkzonen och i trakterna strax ofvan den polära trädgränsen. I motsats till förhållandet annanstädes inom sitt häckningsområde synes fjällvråken uti finska Lappland förekomma jämförelsevis säll- synt uti den arktiska zonen (= växtgeografins regio alpina). Som exempel härpå må nämnas, att jag under min vistelse uti Utsjoki lappmark sommaren 1915 under talrika exkursio- ner ej fann ett enda bo af fågeln inom den sistnämnda zonen, hvaremot inom björk- och barrskogszonen icke mindre än ett tjugotal nästen blefvo anträffade. Till Lappland ankommer fjällvråken vanligen i början af maj månad; höstflyttningen sker i slutet af september eller 1 I denna uppsats har den af S. Ekman (»Die Wirbeltiere der arktischen und subarktischen Hochgebirgszonen im nördlichsten Schweden») använda zonindel- ningen blifvit följd. i66 FAUNA OCH FLORA något senare. Stundom skola dock enstaka individer öfvervintra exempelvis uti Syd-Varanger. Fågelns äggläggning vidtager i senare hälften af maj månad, och midsommartid äro ungarna kläckta. I likhet med flere andra i Lappland häckande roffåglar såsom dvärgfalken (Falco merillus, syn. F. aesalon), jordugglan Foto. af förf. Fig. 1. Bo af fjällvråk i bergsbrant. Utsjoki (barrskogszonen) 29/6 1915. (Asio accipitrinus), fjällugglan (Nyctea nycteä), hökugglan (Sur- nia ulula), pärlugglan (Nyctala tengmalmi) och lappugglan fSyrnium lapponicum) är fjällvråkens frekvens under olika år direkt beroende af en rikare eller knappare tillgång på Sorici- dae, Muridae och Arvicolidae, hvarför arten under år, fattiga på mikromammalier, helt och hållet kan saknas i en trakt, där den föregående år förekommit i stort antal. Sommaren 1915, då uti Utsjoki en del smågnagare, särskildt mellansorkar (Palu- dicola oeconomus) förekommo talrikt, anträffades fjällvråken därstädes mycket allmänt. Under mina exkursioner i nämnda STUDIER ÖFVER FJÄLLVRAK IX 167 lappmark fann jag inom ett tämligen inskränkt område (se kartan) icke mindre än 21 st. bon, hvilka alla underkastades en noggrann undersökning, för hvars resultat jag i det följande skall redogöra. Bofynden fördela sig på följande sätt: l. Utsjoki kyrkoby (barrskogszonen) 5. VI. bo med något legade ägg i tall c:a 4 m. ö. m. Foto af förf. Fig. 2. Bo af fjällvråk på sten i fjällsluttning. Utsjoki (björkzonen) 7/6 1915. 2. Utsjoki älf (björkzonen) 6. VI. bo med 3 något legade ägg i fjällbrant. 3. Utsjoki älf (barrskogszonen) 6. VI. bo med 4 mycket legade ägg, beläget alldeles öppet på sandig strandvall. Nästets yttre diameter 77 cm., inre 24 cm., djup 6,3 cm. 4. Fjäll W om Utsjoki k. -b. (björkzonen) 7. VI. bo med 4. nästan olegade ägg på sten i snötäckt fjällsluttning (se bild 2). Nästets yttre diameter 92 cm., inre 21 cm., djup 7,= cm. 5. Piekanajoki (björkzonen) 10. VI. bo med 5 mycket legade ägg i bergsklyfta. Nästets yttre diameter 82 cm., inre 26 cm., djup 6,0 cm. 6. Jomppala, Pjätsijunni (barrskogszonen) 11. VI. bo med I 68 FAUNA OCH FLORA 3 friska ägg i tall 4 m. ö. m. Nästets yttre diameter 48 cm., inre 16 cm., djup c. 6 cm. 7. Kevujoki (barrskogzonen) 1 1. VI. bo med 2 något legade ägg och ett rötägg i klippbrant. Nästets yttre diameter 74 cm., inre 25 cm., djup 6,8 cm. 8. Kevujoki (barrskogszonen) 12. VI. bo med 3 mycket legade ägg och ett rötägg i klippbrant. Nästets yttre diameter 97 cm., inre 26 cm., djup 6 cm. (se bild). 9. Kevujoki, Käydnipahti (björkzonen) 13. VI. bo med 3 mycket legade ägg i klippbrant. Nästets yttre diameter 66 cm., inre 25 cm., djup c. 5,5 cm. 10. Kevujoki (barrskogszonen) 17. VI. bo med 4 mycket legade ägg uti klippbrant. 11. Kevujoki, Njaggalanjäyri (björkzonen) 17. VI. bo med 2 mycket legade ägg i klippbrant. Nästets yttre diameter 72 cm., inre 31 cm., djup 3 cm. 12. Kevujoki, Njaggalanjäyri (barrskogszonen) 17. VI. bo med 2 mycket legade ägg i klippbrant (se bild). Nästets yttre diameter 102 cm., inre 26 cm., djup c. 3 cm. 13. Mandojäyri västra strand (björkzonen) 20. VI. bo med 2 mycket legade ägg i klippbrant, 14. Mandojäyri östra strand (barrskogszonen) 21. VI. bo med 2 betydligt legade ägg i tall c. 3 m. ö. m. Nästets yttre diameter 46 cm., inre 20 cm., djup c. 3 cm. 15. Mandojäyri östra strand (björkzonen) 22. VI. bo med 3 rätt legade ägg, anbragt alldeles öppet på en rishög. Näs- tets yttre diameter 110 cm.; inre 30,6 cm., djup 5,5 cm. 16. Fjäll W om Mandojäyri (björkzonen) 23. VI. bo med 3 betydligt legade ägg i klippbrant. 17. Fjäll mellan Utsjoki k. -b. och Tana (björkzonen) 24. VI. bo med 2 mycket legade ägg och 2 rötägg i klippbrant. 18. Tana älf (björkzonen) 25. VI. bo med 4 st. ägg, i h vilka ungarna redan pepo, beläget i björk c. 5 m. ö. m. Nästets yttre diameter 55 cm., inre 22 cm., djup c. 4 cm. 19. Tana älf (björkzonen) 26. VI. bo med 4 några dagar STUDIER ÖFVER FJÄLLVRÅKEN 169 gamla ungar i klippbrant. Nästets yttre diameter 102 cm., inre 24 cm., djup c. 5 cm. 20. Tana älf (björkzonen) 27. VI. bo med en mindre och 3 större dunungar i klippbrant. 21. Kevujoki (barrskogszonen) 29. VI. bo med 3 rätt stora ungar i klippbrant. Af de omtalade 21 st. bona voro 12 eller 57, i % belägna inom björkzonen, de öfriga 9 eller 42,9 % inom barrskogs- zonen. — I 14 fall (66,7 "„) voro dessa nästen byggda på ut- språng uti mer eller mindre brant stupande bergväggar (se bild 1). I 3 fall (14,3 %) voro nästena anbragta på marken eller på större stenar (bild 2 — 3) och i 4 fall (19,o"„) i träd (tre i tallar och ett i björk). Äggens antal växlade rätt betydligt, ty det var 2 — 5. Uti 4 bon (19,o%) funnos 2 ägg, uti 8 bon (38,i %) 3 ägg, uti 8 bon (38,i %) 4 ägg och i ett bo (4,8%) 5 ägg. Medeltalet ägg per bo (69 ägg och 21 bon) blir 3,3. Till sitt yttre omfång variera fjällvråkbona betydligt. Af 12 st. uppmätta nästen uppvisade det största en diameter om 110 cm., under det att det minsta i genomskärning var endast 48 cm. Själfva boskålen växlar äfven rätt mycket, ty den kunde i diameter vara 16 — 31 cm. Nästenas djup varierade mellan 3 och 7,2 cm. I allmänhet voro de i träd byggda bona mindre än de, hvilka anbragts på stenar eller i klippafsatser. Jfr ofvan de mått, som anföras för de skilda bona! Hvad byggnadsmaterialet i bona beträffar, synes det för- nämligast utgöras af tall- och björkgrenar. Uti de periferiska delarna bestå nästena af tjocka, vindfallna grenar, hvilka fågeln på ett sinnrikt sätt flätat inom hvarandra, under det att bonas centrala partier bildas af klenare kvistar, små jordtorfvor och fjällris. Balen består hufvudsakligast af fjolåriga grässtrån, mellan hvilka stundom någon fjäder blifvit instucken. Ibland kan man till och med finna klädtrasor, ulltappar o. d. i boet (se bild 3). I ett af mig undersökt bo, i hvilket funnos späda ungar, anträffades en stor mängd rip- och hökugglefjädrar (jämte kvarlefvor af dessa fåglar). Fjädrarna hade synbarligen lämnats kvar i nästet för att skydda ungarna mot kyla, ty I 70 FAUNA OCH FLORA väderleken var ännu efter midsommar mycket kall. Vid ett besök på platsen ett par dagar senare funnos fjädrarna ännu kvar i boet, hvarför ändamålet med dem torde stå utom allt tvifvel. Om ett sådant tillvägagångssätt hör till vanligheten, är mig ej bekant, åtminstone har jag i litteraturen icke funnit några uppgifter härom. — En del af de af mig anträffade Foto. af förf, Fig. 3. Bo af fjällvråk, byggdt på bara marken på sandig strandvall. Utsjoki (barrskogszonen) 8/o 1915. bona hade flere år i rad blifvit använda och under tidernas lopp allt mera påbyggda, så att de kunde vara ända till 70—80 cm. höga. På en del ställen sågos gamla, nedstörtade bon och i närheten af det ställe, där dessa en gång i tiden hade varit belägna, hade vanligen nya nästen blifvit anbragta. Fjällvråkbona äro vanligen tämligen lätta att finna, ty redan på flere hundra meters afstånd börjar den vakthafvande fågeln, vanligen hanen, att skria och kommer flygande mot fridstöraren. Några minuter senare går äfven den rufvande STUDIER ÖFVER FJÄLLVRAKEN 171 fågeln af boet. De gamla fjäll v råkar na kretsa sedan i vida cirklar omkring häckplatsen, och iakttager man dem noga, märker man hur de allt som oftast i någon mån sänka sig ned mot det ställe, hvarest boet är beläget, eller sätta sig på urakmj Ws.clt.pl »T se.* L norra. Wlsfok. somnoxsn Fier. 4. en klippa eller i ett träd i dess närhet. Nalkas man ett fjäll- vråkbo, i hvilket finnas ungar, blifva föräldrafåglarna mycket djärfva och närgångna. Under intensiva skrin flyga de nu alldeles intill en, höja sig plötsligt upp i luften och störta så med hvinande fart och med spända klor rakt mot ens hufvud, så att man nästan känner fågelns vingar snudda vid ansiktet. — Honan visar sig vanligen dock betydligt skyggare än hanen. I 7 2 FAUNA OCH FLORA Sommaren 1915 synes uti Utsjoki fjällvråkens föda till all- deles öfvervägande del hafva bestått af mellansorkar {Paludicola oeconomus) och gråsidiga skogssorkar {Hypudaeus rufocauus). — Under »lemmelår» utgöres fågelns föda dock hufvudsakligast af fjällemmel {Lemmus lemmus). Att fjällvråken emellertid förgriper sig på större djur, torde dock icke ske så sällan. Uti magen på ett i slutet af juni i Utsjoki skjutet exemplar fann jag en nästan flygfärdig unge af rödvingetrasten (Turdus iliacus) och i ett bo vid Utsjoki älf anträffades lämningar af en fullvuxen hökuggla {Surnia utula) ock ripfjädrar. Man ser sålunda, att fjällvråken icke, såsom mången varit benägen att tro, är oskadlig för jakten, snarare tvärtom, ty en fågel, som är så pass roflysten, att den till och med kan förgripa sig på en hökuggla, anställer helt säkert en icke alldeles obetydande decimering af ripkullarna. Några exaktare uppgifter om vid- den af denna härjning kunna väl knappast anföras från dessa aflägsna, af såväl jaktlag som jaktvård gudsförgätna trakter, hvilka äro ett af fjällvråkens allra käraste hemvist. Detta om fågeln ur jaktlig synpunkt. Dock vill jag för ingen del stämpla fjällvråken som en art, hvilken vore värd förföljelse och död. I naturens hushållning spelar den nog en så betydande roll i kampen mot smågnagarna, hvilka, om de finge föröka sig alltför starkt, helt säkert skulle anställa svåra härjningar på vegeta- tionen. Och slutligen vill jag tillägga, att detta fjällmarkernas fria barn i landskapet gör sig gällande mer än de flesta lapska fåglar. Helsingfors d. 3/ia 1915. Bör ekorren från skogsvårdssynpunkt anses som skadedjur? Af James Maule. ^Q^lWWlOltB skrift förekomma icke så sällan uppsatser och smärre meddelanden behandlande vissa djurs skadegörelse på ett och annat, som människan anser sig äga med bättre rätt än djuren. Dessa meddelanden gå vanligen ut på att !8801^W.J påpeka nödvändigheten af att på alla sätt och med alla medel skydda sig från sådana skadedjur. Man föreslår decimering, ja rent af utrotning af de s. k. skadedjuren och söker påvisa den ofantliga skada dessa åstad- komma och den stora nytta ett upphörande af deras existens skulle betyda för vissa kulturändamål. Ju mer kulturen stiger, dess fler skadedjur tycks vi få, ty det är först i förhållandet till människan och till hennes behof af att tillgodose sig allt i sin omgifning, som en del djur bli till hennes skada. Kulturmänniskan inkräktar ju på alla områden och tål ingen konkurrens af andra varelser. Så är till exempel förhållandet mellan nybyggaren och lappens renar, hvilka den förre mångenstädes vill rubricera som skadedjur och mota allt längre mot otillgängliga och ofruktbara trakter; det stiftas lagar och förordningar om renarnes ned- slaktning och begränsning i antal, åtgärder hvilka så småningom 174 FAUNA OCH FLORA kunna föranleda dessa djurs utrotning; så med hafskustens salar, så med björn, varg, lo och åtskilliga roffåglar — för att nämna några exempel. Nu vill man äfven anse ekorren som skadedjur därför, att han tillgodogör sig barrskogens öfverflöd på grankottar eller afbiter en del grenskott och blomknopp på träden. Gör ekorren härigenom egentligen så stor skada, som man inbillar sig? Detta är en fråga, som måhända icke kan besvaras obe- tingadt jakande, åtminstone förefaller det, som skulle farhågorna för skadegörelsens vidd vara betydligt öfverdrifna. Låt oss skärskåda saken litet närmare och observera ekorren, då han förgriper sig på skogsprodukterna. Vi ha ett färskt exempel på ekorrarnes massuppträdande året 1914 och under en del af år 1915. Han förekom då i stor mängd i vårt lands såväl nordliga som mellersta och sydliga landskap. Vissa provinser voro — som man sade — öfver- svämmade af ekorrar och t. o. m. på städernas gator voro de ej sällsynta. Sagda år (1914) var ett mycket dåligt fröår för barrskogarne, hvadan ekorrarne, hvars hufvudsakligaste föda utgöres af skogs- frö, måste lifnära sig af hvad annat ätbart de kunde komma öfver. Som reservportion hade de då närmast till hands gran- trädens grenskott, hvilka de också läto sig väl smaka. Hvar man gick i skogar och parker syntes en massa små grankvistar nedfallna, täckande marken som en matta. Att ett djur, som for så fram i skogen, måste vara en skogens fiende, hade man genast klart för sig. Ej nog med - sade man -- att dessa djur afbeto grenspetsarne, de upp- åto dessutom knopparne till kommande blommor och förorsakade härigenom stor skada, då en minskad frösättning måste blifva en gifven följd. En meddelare berättar härom i »Fauna och Flora» (1915, haft. 2) följande: — — »På en minut lät han (ekorren) i me- deltal 13 kvistar regna ned. Knappt 5 sekunder var således nog för honom att hinna fatta en kvist med framfötterna, af- BÖR EKORREN FRÅN SKOGSVARDSSYNPUNKT ANSES SOM »SKADEDJUR» ? I 75 bita spetsen och pilla i sig knopparne. Detta gör 780 blom- knoppbärande skott i timmen. Inte underligt» säger slut- ligen iakttagaren - - »om man klagar öfver klena fröskördar.» Nå - hur ställde det sig då i verkligheten med den vän- tade klena fröskörden? Kunde ens den mest girige klaga öfver klen fröskörd följande året! Blef ej tvärtom tillgången på gran- kott efter dessa ekorrarnes härjningar den största möjliga man kunde önska? Skulle omskrifna beräkning hålla streck, borde ej en enda grankott ha funnits följande år i de plundrade skogarne, ty snart sagdt öfverallt hade ekorrar företagit dylika massbeskäringar å granträden. Tidskriftens redaktion hade också till meddelandet fogat den mycket befogade anmärkningen, att en sådan beräkning lätt leder till öfverdrift. Om vi nu närmare studera den förmenta skada ekorrarne skulle göra genom denna sin kvistplockning, skola vi finna, att visst icke alla de afbitna skotten ha blomknopp. Det är lika ofta barr- eller, om man sä vill, bladknopparne de äta; äfven tycks den vid själfva afbitningsstället befintliga kåd- bildningen smaka dem, ty den lilla kvisten vändes med ett kvickt grepp och gifves en gnagning i både nedre och öfre ändan. Vidare bör man betänka, att många af de blomknoppar, som bli uppätna, äro hanblommor, på hvilka det alltid finnes öfverflöd, hvarför en decimering af sådana ej behöfver betyda en minskad frösättning. En annan förmildrande omständighet är äfven den, att ekorren i allmänhet företar kvistbeskäringen å trädets midtre del och icke - åtminstone ej i nämnvärd grad, synner- ligast där skogen ej är allt för tätställd — hemsöker dess topp; och det är dock mot toppen de flesta kottämnena äro att finna. Toppskotten äro måhända för grofva och stela för att vara smakliga. En försvarsadvokat bör ju alltid dra fram sin klients bättre sidor, påvisa förmildrande omständigheter för att få domen så mild som möjligt om ej rent frikännande. — Kanske kommer 176 FAUNA OCH FLORA härvidlag i fråga om min klient, ekorren, en allmän åklagare med grava motbevis och fällande vittnesmål, för hvilka mot- parten slutligen måste böja sig, men tills dess får min försvars- talan gälla hvad den kan. Ännu äro dock icke alla argument i försvaret framdragna, utan ber jag få ytterligare påpeka en del omständigheter, som möjligen kunna rehabilitera ekorren och befria honom från att räknas som ett skogens skadedjur. Det är ett gammalt kändt faktum, att året före ett godt fröår ekorrarne mer än eljest afbita en mängd småkvist å granträden. Tvänne fröår följa -- som man vet — aldrig omedelbart på hvarandra, och de från föregående frösättning kvarsittande gamla kottarne ha länge varit tomma på frö, innan en ny frukt- sättning kommit till stånd. Det är således nöden och brist på den hufvudsakligaste födan, som tvingar ekorren att tillgripa hvad som finnes att taga för att uppehålla lifvet. Så länge det finns fröbärande kottar kvar, ger han sig icke på granens små kvistskott. Emellertid har jag hört flere äldre skogskarlar och jägare säga, då de sett dessa små toppkvistar af grangrenar i massa ligga på marken: »Nu få vi ett godt fröår på skogen». Frågade man då, hvaraf de slöto sig härtill, fick man vanligen till svar: »Skogen fäller kvist och det betyder fröår». De ha i allmänhet olika uppfattning om på hvad sätt dessa kvistskott fallit ned. En del tro det vara genom insektshärj- ningar, en del att fåglar — korsnäbbar — afbitit dem (hvilket senare ju stundom är fallet), andra åter ha ej närmare reflekterat öfver saken, utan hålla före, att det hör till naturens ordning att så sker före ett godt fröår. Då jag sagt dem, att största delen af dessa småkvistar härledde från ekorrens måltidsstunder, ha de rätt förvånade och tviflande mottagit ett sådant med- delande. -- Hvad de dock faktiskt af egen erfarenhet kunde in- tyga var, att ett godt fröår var att vänta, då granen »fällde kvist». Detta faktum, att ett godt fröår följer efter ekorrarnes be- skäring af träden, har föranledt mig göra några reflektioner öfver hithörande förhållanden, och skulle det visa sig, att sanno- BÖR EKORREN FRÅN SKOGSVÅRDSSYNPUNKT ANSES SOM »SKADEDJUR» ? I 7 7 likhet funnes för dessa mina antaganden, borde ekorren ännu mindre få anses vara för frösättningen skadlig. Hvarför skulle man icke kunna antaga som sannolikt, att den af ekorren företagna beskäringen af en del sidogrenars skott kunde medverka till frodigare växt af trädet i dess höjd samt rikligare fruktsättning med bättre utveckladt frö å trädets öfre del? Man beskär ju fruktträdets sidogrenar, om man önskar, att trädet skall utveckla sig i höjden och på det att blomming och fruktsättning må bli rikligare och kraftigare. Hvarför skulle icke ekorrens beskäringsarbete och bortamputering af en del sidogrenars skott kunna inverka lika fördelaktigt i fråga om granträdet? Trädets safter få ju därigenom koncentrera sig på mindre yta och därmed utveckla större kraft för de kvar- varande grenarne och deras frukt. Det ser åtminstone ut, som skulle den massbeskäring af granarne, ekorrarne företogo året före den innevarande frö- säsongen, ha verkat i angifven riktning. — Stora, kraftiga kottar ha bildats i riklig mängd, trädens toppar digna af frukt och fröet är mycket väl utveckladt. Själf har jag konstaterat, att granar, som året före frösätt- ningen varit mest angripna af ekorrar, icke visat mindre frö- sättning än öfriga, som icke eller i ringare grad beskattats på kvist. En del skogsägare och landtbrukare, hvilka på min begäran gjort liknande observationer, ha heller icke kunnat märka någon sämre kottsättning å af ekorrarne beskurna träd. Talet om ekorrens skadegörelse i detta afseende torde så- lunda vara ganska obefogadt, och allra minst borde utrotnings- krig mot det lilla djuret predikas, grundande sig på ofvan be- rörda skäl. Att dock åtgärder i sådan riktning vidtagits från auktori- tativt håll visar ett meddelande i tidskriften »Från Skog och Sjö». Där läses (i N:o 17, sid. 213 år 1915) under rubrik: »Ut- rotningskrig mot ekorren» följande: »Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har hos länsstyrelsen gjort hemställan om för- ordande till en af styrelsen gjord framställning, att landstinget Fauna och Flora 1916. Haft. 4. I2 I 7 S FAUNA OCH FLORA måtte för att stäfja ekorrens för skogens återväxt menliga skadegörelse åsätta dessa djur skottpengar.» — Här se vi således en början gjord till ekorrens systematiska förföljelse och kanske skola flere skogsvårdsstyrelser följa exemplet. Oafsedt det mindre tilltalande i att vilja föra utrotnings- krig mot en djurart för en obevisad och omtvistad skadegörelse, torde en åtgärd att belägga ekorren med skottpengar medföra större olägenheter än fördelar, synnerligast för skogsägare, som vilja vårda sin jakt. Ej nog med de tjufskyttar, som redan finnas, skulle detta skrå ytterligare förstärkas. Löst folk skulle när som helst året om springa i skogarne med skjutvapen och under sken af ekorrjagt, som ju t. o. m. vore belöningsvärd, skulle sådana skyttar ostörda bli i tillfälle begå allehanda öfver- trädelser mot jagtstadgan. Att utöfva kontroll härvidlag vore omöjligt. Nyttan af ekorrjakten torde vara minst sagdt tvifvelaktig, skadan däraf däremot ögonskenlig, och man må hoppas, att länsstyrelsen icke gaf sitt förord och att landstinget icke be- viljade framställningen om skottpengar på ekorre. Förhölle det sig så, att ekorrarne förgrepe sig på de smärre granplantorna å t. ex. planteringsplatser eller å igensådda skogsfall efter afverkningar, skulle skadan däraf onekligen bli rätt kännbar, synnerligast om därvid äfven toppskotten afbetes. Detta är dock icke fallet, åtminstone ytterst sällsynt och torde ske endast i det fall, att äldre skog totalt saknas. Ekorren söker sig till den äldre, mognare skogen, där utsikt för honom finnes att erhålla bättre kost. Själf vet jag mig aldrig ha sett smärre granbuskar eller plantor beskurna eller stympade af ekorrar. Den skada slutligen ekorren skulle åstadkomma genom att uppäta kottarnes frön bör väl få anses som ganska ringa. Efter ett fröår torde tillräckligt af frö för skogens själfsådd finnas, äfven om ekorrarne försåge sig däraf aldrig så mycket, och hvad beträffar insamling af frö genom plockning af kottar, företages denna på afverkningsplatserna och icke från de växande träden. BÖR EKORREN FRÄN SKOGSVARDSSYNPUNKT ANSES SOM »SKADEDJUR» ? I 79 Om i tätare granbestånd äfven ingen ekorre funnes, som tillgodogjorde sig öfverflödet af trädens frö, skulle tillgången på nya, själfsådda plantor bli hvarken större eller mindre. Där kommer nämligen fröet till ringa nytta, ty finge det ock sitta orubbadt tills sol och vind fällde det till marken, och äfven om det därstädes skulle gro, blefve den lilla plantan snart förkväfd eller skulle föra ett tynande lif i brist på ljus och luft. I glesare bestånd, där det nedfallna fröet bättre kan komma till sin bestämmelse att bilda en ny skogsgeneration, torde det heller icke efter ett godt fröår uppstå brist på frö för själfsådd, om också ekorrar där skulle uppträda i stor mängd. Ofta blir ekorren till och med en ofrivillig såningsman, ty många af de frön han blottar genom afgnagande af kottfjällen komma oskadade nedsinglande och hamna här och där på marken. Ekorrens förekomst är för öfrigt mycket varierande. Vissa år förekommer han massvis, andra åter mycket sparsamt, ja, är stundom spårlöst försvunnen från hela landskap. Förutom skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har ekorren förvisso många fiender, som rätt eftertryckligt hålla efter honom. Så förföljes han af räf, mård, hök, uggla, uf, m. fl., och dess- utom lära sjukdomar ofta härja inom ekorrsläktet -- liksom fallet är hos gnagare i allmänhet -- och betydligt reducera stammen. Några anföranden och citat om ekorren af en del författare, som äro väl förtrogna med företeelser inom djur- och växt- riket, ber jag slutligen få andraga för att visa äfven andras åsikter rörande ekorrens nytta eller skada i förhållande till människan eller till hennes egendom. Så skrifver i »Fauna och Flora» (1910, haft. 4) märket E. L. (prof. Einar Lönnberg), att han vid ett tillfälle vid undersökning af de af en ekorre afbitna årsskotten funnit, att »hvartenda ett dylikt skott var försedt med en gallbildning, orsakad af larver till granlusen — Chermes abietis — men hvarje gren, i hvilken en granlus suttit, var skickligt öppnad och invånaren borta, troligen uppäten. Det fanns på trädet kvar en hel del dylika Chermes-gallbildningar i orördt tillstånd, som ännu voro be- IÖO FAUNA OCH FLORA bodda. Ett sådant skott blir ej gärna något dugligt af, och ekorren hade sålunda åtminstone ej skadat, utan måhända gjort nytta genom bortamputerandet af dem och uppätandet af Chermes.» Ingen af våra zoologiska författare och naturkännare vilja göra ekorren till ett för skogen ödeläggande skadedjur. Tvärtom yttra de sig alla sympatiskt om den lille gnagaren, ehuru de icke alldeles vilja fritaga honom från okynne. Ingen är ju felfri, icke heller ekorren! »Det lilla muntra djuret» ■ — säger Brehm - - »är en af våra skogars förnämsta prydnader. Han är våra skogars apa och har flere egenskaper, som på- minna om dessa roliga och nyckfulla sydländingar. — - Gran- och tallfrö, knoppar och unga skott utgöra väl huvudbestånds- delen af hans föda.» Vidare omnämner Brehm, att ekorrarne i västra Nordamerika stundom — enligt James Hall -- före- taga vandringar, på hvilka talrika skaror förena sig och därvid fara härjande fram på sin väg. De följas då af en skara fiender, räfvar, illrar, falkar och ugglor, som jämte människan och sjuk- domar söka att bidraga till minskning af deras antal. Vid sådana utomordentliga tillfällen, som här af Brehm omnämnas, blir ekorren således ett ganska besvärligt djur, men i vårt land förekomma icke sådan ekorrarnes massammanslut- ning. »De framrycka icke såsom lämlarne, i slutna skaror, utan ströfva omkring i små grupper.» (Brehm). »Ekorren uppträder i stor mängd, dock aldrig uti flockar såsom fjäll- lemmeln.» (Lilljeborg). På tal om ekorrvandringar i vårt land synas olika meningar vara rådande angående årstiden för de sammas företagande. Prof. Lilljeborg säger, att sådana företagas hösten och vintern. Dr. Kolthoff däremot vill förlägga dem företrädesvis till hög- sommaren och äfven, men undantagsvis, till våren. Det synes sålunda, som skulle ekorrvandringar ha iakttagits under alla årstider. Ingen af dessa båda författare nämner något om ekorrens skada på skogen, utan anser den förre ekorren »väl förtjäna något skydd tillföljd af de tilltalande egenskaper detta BÖR EKORREN FRÅN SKOGSVÅRDSSYNPUNKT ANSES SOM »SKADEDJUR»? l8l djur är i besittning af», och dr Kolthoff säger sig gärna vilja tillåta ekorren att »spisa sina vanliga rätter gran- och tallfrö, frukter, nötter, ollon, svampar och växtknopp m. m., men att han förgriper sig på fågelbon och ej ens nöjer sig med att af okynne rifva ned dessa, utan äfven äta upp ägg och ungar, det kunna vi ej förlåta honom.» I »Nordisk Familjebok» heter det om ekorren bl. annat: »Den afbiter, isynnerhet af gran vid stundande fröår, en myc- kenhet små kvistar för att åtkomma dess blomknoppar. Ekorren anses vara ett för skogen företrädesvis skadligt djur.» Här säges således, att han anses vara företrädesvis skadlig, men något direkt påstående göres dock icke. Det är just detta ekorrens dåliga anseende jag i min ringa mån vill söka gifva en annan bättre riktning. Den gamle hederlige Palmstruch gör i sin zoologi ett häpnadsväckande meddelande angående ekorrens nytta, som jag ej kan underlåta att citera, ehuru ej hörande egentligen till saken. »I Hoffmans tid» — säger han — »gafs ett s. k. arcanum, som brukades af Lindansare mot svindel, och bestod af pulvri- seradt ekorrkött eller tillredt af djurets hjerna.» En annan af de äldre naturhistoriska författarne, frans- mannen grefve de Buffon, hvars naturalhistoria »i sammandrag för ungdom» utkom i svensk öfversättning i början af 1800- talet, ber jag få för kuriositetens skull äfven anföra. I den nämnda lilla boken säges om ekorren: »Ibland alla små djur är Ikorren en af de täckaste, qvickaste och vigaste. Han har nervös kropp . . . Detta djurets seder äro oskyldiga, dess böjelser milda. Han är hvarken rofgirig eller skadlig. Det onda man kan förebrå honom är att äta ägg, då de kunna öfverkommas, men han söker dem icke. Af naturen är han snygg och utdunstar ingen vedervärdig lukt.»(!) Således idel goda egenskaper på ett undantag när — ägg- ätningen. Under »den gamla goda tiden», på hvilken de tvänne sist citerade författarne lefde, var man ej så kritisk som i vårtid; 1 82 FAUNA OCH FLORA ej heller ansågs skog på den tiden äga något större värde. Helt visst födde sig ekorren då på samma sätt som nu och förstod också skaffa sig nödbröd i form af småkvist vid trytande tillgång på den hvardagliga födan. Men kulturen stod på en lägre ståndpunkt, människan var då icke så girig på allt mellan himmel och jord som nu och tog icke så minutiöst vara på »sina intressen». I vår tid är förhållandet helt annat. Man ser med grämelse, att ett vildt djur förgriper sig på granskogens kvistskott och räknar genast ut den ofantliga skada en hop ekorrar göra, då t. ex. en enda kan på en timme skada så och så mycket, men — man låter utan tvekan nötboskap, hästar, får och getter - de kära husdjuren — trampa ned, afbeta och förstöra tusentals redan uppväxta plantor af fur och gran. Det är den gamla historien om grandet och bjälken! Låt den lille ekorren lefva utan att utfästa premier för hans döda kropp, låt honom i lugn och ro förse sig med hvad hans hemvist skogen kan erbjuda honom af sitt öfverflöd och försök ej att skaffa oss ännu ett skadedjur, som bör utrotas. Betänk, att ekorrarne kanske blott en gång på 10 å 20 år in- finna sig i större mängd, men att de eljest under mellanliggande period äro rätt klent representerade och då absolut icke göra skogen någon skada. Låt oss slutligen icke genom mindre välbetänkta åtgärder få tjufskytteskrået ytterligare ökadt. Om jag med detta mitt anförande till ekorrens försvar skulle ha lyckats visa min lille klients oskuld rörande de grofva förbrytelser mot skogen och dess tillväxt, för hvilka han an- klagats, skulle det glädja mig. Det må sedermera vara dom- stolens sak att formulera domen. Dock vågar jag — då det som här är fråga om en dödsdoms afkunnande — erinra om den gamla visa domareregeln — hellre fria än fälla. Bambubjörnen, Siluropus melanoleucus. Af E. L. !|'(p!PI!iP|!llff"5J^ '""' Riksmuseets skådesamlingar har nyligen L',.,,. ...... BFT.illlll tack vare en mäcenats frikostighet förvärfvats E|.''''..'1iu||i'';,#|i I|" i»JWfflb'«^ B'iiimlllh»,I*'«niK ett vackert exemplar af den intressanta djur- -,lll,ln,llii£" -SöfiffiS ■ form, som bär ofvanstående namn. jMtig Bambubjörnen hör till den rika zoologiska fe'-''-f^?^CTiaWl - k ö rd, som den franske patern Armand Da- vid hemförde från sina långvariga forskningsresor i Kina, Mongoliet och Tibet. Fader David kom till Kina redan 1862 och vistades först i trakten kring Peking, år 1866 reste han till Mongoliet, hvarest han tillbragte flera år, och under hela tiden insamlade han zoologiska föremål af intresse. Men bytet blef i synnerhet storartadt, när hans forskningar fortsattes under nära ett år i västra Kina i Szetscheren, furstendömet Maupin och östra Tibet. De härifrån hemsända däggdjuren ha beskrifvits af A. Milne Edwards i ett rikt illustreradt och på sin tid mycket uppseendeväckande arbete. Bl. a. märkas en egendomlig långraggig och uppnäst apa {Rfunopithecus), en stubbsvansad makak (Macacus tibetanus), flera arter läder- lappar, en hel serie af insektätare både mullvads- och näbb- muslika (bland de senare ett nytt släkte, Nectogale, med hop- tryckt och starkt hårfransad simsvans), talrika råttor, en stor röd flygande ekorre, ett murmeldjur, en piphare, en gräfling, några illrar, en katt, en muntjak, några antilopartade djur (Nemorhcedus), en takin (Budorcas) och ett svin. iS4 FAUNA OCH FLORA Bambubjörnen tillvann sig bland alla dessa nyheter må- hända den största uppmärksamheten, såväl på grund af sin egendomliga färgteckning som på grund af sin kroppsbyggnad. Såsom artnamnet angifver, är den svart och hvit. Benen äro svarta och ett bredt svart band går tvärs öfver ryggen från bog till bog, ögonen omgifvas af en svart fläck och öronen äro svarta och se nästan ut, som om de voro tagna från ett annat djur och infogade i den för öfrigt där hvita pelsen. Om härtill lägges, att de svarta tassarne bära ljusa klor, kan man verkligen säga, att kontrasterna i färgteckningen äro särdeles markerade. Släktnamnet angifver en annan karakteristisk egendomlighet bestående däri, att fötterna ej äro lika typiska björnars fötter, utan snarare som pandans eller kattbjörnens (Ailurus fulgens). Bambubjörnens fotsulor äro sålunda ludna med undantag af själfva trampdynorna, och den är ej häl- gångare som en typisk björn utan blott semiplantigrad. I BAMBUBJÖRNEN 1 85 öfrigt gör den dock genom sin massiva kroppsform intryck af en björn. Svansen är helt kort, dold i fallen, som är tät och tämligen yfvig. Nosen är tämligen kort och skallen jemförelse- vis mycket bred. Detta sistnämnda förhållande beror hufvud- sakligen på de bredt utlagda och mycket massiva okbågarne. Dessas utseende och byggnad jämte den starka hjäss- och nackkammen tyda på en mycket starkt utvecklad käkmuskulatur. Äfven underkäken är groft byggd och visar fästen för starka muskler. I samband med dessa förhållanden finner man också, att bambubjörnen har en särdeles kraftig tanduppsättning. Hörntänderna äro tjocka, men tämligen korta. Kindtänderna äro med undantag af den första mellantanden i öfverkäken, hvilken är helt liten, proportionsvis starkt utvecklade. I öfver- käken finnas 4 prämolarer och 2 molarer, i underkäken 3 prämolarer och 3 molarer. Hos vanliga björnar ha de 3 främre molarerna en tendens att förkrympa och rent af försvinna, men så är ej förhållandet hos bambubjörnen. Hos den senare har redan den andra öfre prämolaren 2 rötter och tänderna tilltaga som vanligt i storlek bakåt. De äkta kindtänderna eller molarerna ha synnerligen stora och breda kronor, som äro starkt knöliga. Dessa stora, kraftiga maltänder och den starkt utvecklade käkmuskulaturen ådagalägga, att bambu- björnen lefver på en diet, som kräfver en försvarlig tuggning, alltså sannolikt att dess föda utgöres af växter. Enligt med- delande af fader David skall den hufvudsakligen lifnära sig af bambuns skott och rötter och den håller också till på de höga bergens toppar i bambusnåren därstädes. De sägas sällan komma ned i dalarne. Dalens botten i Maupin ligger för öfrigt mer än 2,000 m. öfver hafvet och toppen af angränsande berg Hauf-cahan-tiu lär stiga öfver 5,000 m. På grund af hemlandets otillgänglighet var bambubjörnen länge endast re- presenterad i Parisermuseet. Senare erhölls den äfven för British Museum. För några år sedan förmådde en tysk re- sande intränga i bambubjörnens hemland och genom det vän- skapliga förhållande, som uppstod mellan honom och de in- hemska furstarne, lyckades det honom att erhålla museimaterial lS6 FAUNA OCH FLORA af detta märkliga djur. Museet i Berlin blef härigenom försedt och två andra tyska museer likaså. Det var också ur denna skörd, som Riksmuseum hade förmånen att förvärfva sitt vackra, här afbildade exemplar. Rörande bambubjörnens ställning i systemet ha olika me- ningar gjort sig gällande. Den har förts till björnfamiljen, Ursidce, och till tvättbjörnsfamiljen, Procyonidce, i senare fallet som en nära släkting till pandan, Siluriis fulgens. För när- varande torde den uppfattningen, att den visserligen är en verklig björn, men af modifierad typ, ha den största tillslut- ningen i zoologkretsar. Den anses då tillsammans med den fossila Hycenarctos bilda en divergent gren bland björnarne. Det är också ej så få afvikelser i bambubjörnens byggnad jämfördt med björnarnes.1 Så t. ex. saknas alisphenoidkanal på kraniet, bengommen räcker ej bakom sista molaren förutom redan nämnda olikheter och sådana, som stå i förbindelse med käkapparatens starka utveckling. 1 Detta har nyligen i tabellarisk uppställning demonstrerats af den danske zoologen K. S. Bardenfleth (Mindeskr. f. G. Steenstrup). Smärre meddelanden. Hvita kajor i Växjö. Under de senare åren ha hvita kajor regelbundet iakttagits i Växjö, där de tagit sitt hufvudkvarter i den gamla domkyrkans torn. I år synes antalet af dem vara högst betydligt, så att man vid promenaden omkring domkyrkan ständigt ser ett eller flera exem- plar. Intressant skulle vara att fä erfara, om någon af Fauna och Floras läsare iakttagit en liknande stark förökning af de hvita ka- jorna eller företeelsen är helt och hållet lokal. A. W. Jättemaskrosor. Den ihållande vätan har, gjort att ogräset i år nått en syn- nerligen kraftig utveckling. Särskildt synas maskrosor frodas mer än vanligt. Så t. ex. å egendomar vid Mälaren, bland dessa Hal- lunda, där prof tagits i en liten grusbacke. Tre maskrosexemplar hade hvartdera i medeltal 27 korgar samtidigt, i olika stadium (knoppar, utslagna och fruktificerande). Tvänne korgar i frukt un- dersöktes, den ena befanns hafva 190 och den andra 160, som det syntes fullfärdiga, frukter. Stänglarna voro omkring 2/3 meter långa, bladen ända till 1j-2 meter långa. 13/6 19 16. Th. Winborz. Några nya fågel fynd för Könkä mä-dalen i Karesuando socken. Ehuru Könkämä-dalen af ett flertal resenärer redan i många afhandlingar och uppsatser blifvit ornitologiskt beskrifven, inträffar naturligtvis dock allt fortfarande, att så godt som årligen nya fynd och iakttagelser göras därstädes. Då jag under min resa i vår äfven blef i tillfälle att öfverkomma och iakttaga några för lokalen nya arter, anser jag det på sin plats att kompletteringsvis i Fauna och Flora meddela de nya fynden — till nytta för dem, som i ett eller annat afseende kunna hafva användning för meddelandena. l88 FAUNA OCH FLORA Corvus frugilegus Linné. Omkring den io:de maj sköts af volontären Aug. Saarikoski ett exemplar af denna art på Saarikoski gård, c:a 8 mil norr om Karesuando kyrkoby. Exemplaret förevisades mig och befanns vara ett gammalt individ. I Sverige har råkan tidigare anträffats nordligast i Pajala (Lönnberg). Sturnus vulgaris Linné. Den 3:dje juni sköts vid Maunu, ungefär 2 mil norr om Kare- suando kyrkoby, ett exemplar af arten. Samtidigt iakttogs ett annat på samma ställe. Fåglarne uppehöllo sig vid tillfället på en äng, där de sprungo omkring, sökande föda. Pyrrhula pyrrhula Linné. Enligt uppgift af flera personer i nedre delen af Könkämädalen, skall därstädes under vintern 191 5 och ig 16 16 särskilda gånger enstaka individer och små flockar af denna art blifvit iakttagna. Men så snart våren kom, försvunno de och hafva sedermera under sommaren ej blivit sedda. Passer montanus Linné. Den 2 7:de maj 1912 observerade jag på gårdsplanen å Saari- koski fjällstuga ett par pilfinkar. De blefvo bägge skjutna och be- funnos utgöra ett par. Hanens testes voro starkt uppsvällda, och hos honan befunnos en del äggämnen redan väl utvecklade. Osanno- likt förefaller det därför ej, att paret kunnat finna häckningstrefnad i trakten. Arten är tidigare anträffad i Karesuando kyrkoby. Ampelis garrulus Linné. Den i8:de maj iakttog jag något söder om Wivuoma gästgifveri (c:a 2 mil söderom Karesuando) en stor flock sidensvansar. Här förekommer ju dock tallen ännu — ehuru glest — hvarför iakt- tagelsen ej var anmärkningsvärd. Men att arten också skulle finna åtminstone tillfällig trefnad i fjällbjörksskogen, där inga barrträd existera, var däremot öfverraskande nog. Den 9:de juni anträffade jag emellertid i björkskog vid Sudhijokis utlopp i Könkämä-älfven, c:a 9 mil norrom Karesuando kyrkoby, 3 exemplar af arten. På den plats, där iakttagelsen gjordes, var terrängen fullständigt öfver- svämmad, och uti de ur vattnet uppskjutande björktopparne uppe- höllo sig fåglarne. Senare i samma månad iakttogs arten också af andra; sannolikt gällde det samma lilla flock. Litteratur. Brehms Tierleben, Säugetiere, III Band. Von Ludwig Heck und Max Hilzheimer. (722 pp.) Trots alla offer af olika slag, som de i det rasande världskri- get invecklade folken fått vidkännas, och trots det att mången ve- tenskapsidkare fallit i kamp för sitt fädernesland, fortgår det veten- skapliga arbetet. Ett af de många bevisen härför är, att det präk tiga verket »Brehms Tierleben» band efter band utkommer i sin nya (4:de) upplaga. För en tid sedan blef äfven ofvannämnda del tillgänglig. Den omfattar 6 af däggdjursklassens ordningar och arbetet har så delats mellan de båda författarne, att Heck själf på sin lott tagit hvalar, elefanter, hyraxar och uddatåiga hofdjur, under det att Hilzheimer behandlat rofdjur och sirendjur. Bandet börjar med rofdjuren, som af lätt insedda skäl kräfva dess största del (42g sidor). De stora rofdjuren såsom lejon, tiger o. s. v. ägnas särskildt utförliga skildringar med afseende på deras lefnadsvanor, och naturligtvis meddelas där i regel fullt riktigt senare tiders erfa- renhet, så att en hel del- af dessa vilddjurs nimbus aflägsnas. En eller annan lucka kan dock påträffas, såsom då det uppgifves, att inga egentliga människoätare förekomma bland Afrikas leoparder. Våra Kongosvenskar ha dock i vissa fall förvärfvat en annan erfa- renhet och på Riksmuseum finnes t. ex. skallen af en leopard, som på en månad dödat en hel mängd negrer. Alla de viktigaste rof- djursformerna skildras mer eller mindre utförligt, hvarvid dock af utrymmesskäl artbegreppet tages tämligen kollektivt. Kapitlet om hundarne har dock gjorts ganska omfattande och en mängd olika raser beskrifvas och afbildas, framförallt de i Tyskland brukliga. Förf. betonar alldeles riktigt, att vår »tamhund» säkerligen har ett polyfyletiskt ursprung och att vilda hundformer i olika delar af världen till olika tider och af skilda folk tämjts samt mer eller mindre fullständigt domesticerats. De anförda europeiska tamhund- raserna sammanställas i sju grupper. För en af dessa, som bl. a. innesluter den pommerska spetsen, pintscher, terrier m. fl., antages schakalen som stamform. Vindthundgruppen härledes från den nordafrikanska Canis lupaster; de öfriga från vargar, hvarvid jakt- hundsgruppen medelbart antages komma från »den lilla sydsvenska vargen», ett begrepp, som dock förefaller något gåtfullt. Men re- dan hos de gamla egypterna funnos jakthundar, som Hilzheimer 190 FAUNA OCH FLORA härleder från den i Egypten förekommande vargliknande Canis doe- derleini. Tillika påpekas, att såväl Afrikas som Amerikas folk tyd- ligen upptagit och tämjt i de resp. länderna lefvande vilda hund- former. Till de många pälsverksdjuren bland rofdjuren tages äfven hänsyn i' framställningen. När Prof. Heck bearbetar den del af boken, som handlar om hvaldjuren, gifver han, hvilket ju är mycket lämpligt, en ganska utförlig öfversikt öfver dessa formers från andra däggdjurs så starkt afvikande byggnad. De viktigaste arterna omtalas och deras före- komst samt jakten på dem skildras. I elefantkapitlet saknar man hvarje omnämnnande af dvärgelefanten E. pumilio och »vattenele- fanten» E. fransseni, men måhända anser förf., att närmare medde- landen om dem böra erhållas, innan de framföras för allmänheten. I öfrigt är dock skildringen af dessa intressanta djurs historia utförlig. Liknande omdöme gäller äfven om de öfriga djurgrupperna. I kapitlet om de uddatåiga lämnas bl. a. en ganska bred framställ- ning af noshörningarnes biologi och hästfamiljens representanter äro äfven fylligt behandlade och väl illustrerade med goda bilder. Förf. redogör för de viktigaste tama hästraserna och omtalar, huru- som de härleda sig från flera olika vildformer, af hvilka den tyngre, »kallblodiga», såsom man numera allmänt antager, lefvat i de nord- västra delarne af den europeiska kontinenten. Det skulle dock varit af intresse att få se några mera preciserade uttalanden om förf:s ställning till senare tiders teorier om »arabernas» härstamning o. s. v. Men allt kan ju ej rymmas i en handbok ens af denna omfattning. Denna del innehåller dock äfven så mycket af intresse och värde, att säkerligen hvar och en, som kan ha tillfälle därtill, gärna ser den på sin bokhylla, men dessutom ofta tager ned den därifrån för studier. E. L. Danmarks Fauna', ig. Vaarfluer af P. Esbex-Petersen. Kö- penhamn 1 91 6. Det är denna gång insektordningen Trichoptera, som utgör föremål för skildringen i ofvannämnda värdefulla serie öfver vårt grannlands fauna. Insekterna själfva äro hos oss kända under namnet »laxmygg» och larverna kanske än bättre under namnen »husmask», »stickmask» o. s. v. I denna rikt illustrerade bok med dess bestämningstabeller kan man komma till rätta både med lar- ver och de fullbildade insekterna. Uppgifter om utbredning och förekomst lämnas ock. För den, som vill studera ifrågavarande insektsgrupp, kan boken alltså vara till stor nytta äfven i vårt land. Gottfrid Adlerz: Grävsteklames liv. Stockholm, Magn. Berg- valls förlag, 1 9 16. 318 pp., 85 fig. Insekternas biologi erbjuder ett forskningsfält af outtömlig rike- dom, men det är på samma gång ett område, som gifver rika skör- dar åt den skarpsinnige och ihärdige iakttagaren och vetenskaps- LITTERATUR 191 mannen. Att den ofvannämnde författaren hör till de mest fram- stående bland dem, som förmått att aftvinga insektvärlden en hel del af dess hemligheter, är genom hans föregående arbeten förut väl kändt äfven utanför entomologernas krets. Det nu föreliggande verket bekräftar till fullo det sagda. Däri framlägges en stor mängd stekelformers skiftande lefnadshistoria så klart och tydligt, att man måste riktigt tänka efter för att förstå, hvilket tålamodspröfvande och om- sorgsfullt arbete ligger till grund för dessa afslöjanden. Att ens tillnärmelsevis redogöra för bokens innehåll är här ej möjligt, ty ämnet är för omfattande. Vi få t. ex. underrättelse om, huru vissa af de ifrågavarande steklarne till rof och till föda för sin afkomma välja insektlarver, andra åter flugor, skinnbaggar, viflar eller spind- lar o. s. v. och detta rof behandlas hvar efter sin art, stickes med gadden på visst ställe, paralyseras i m. 1. m. hög grad, bearbetas med käkarne på visst sätt o. s. v. Så redes boet på olika sätt för olika arter, de flesta gräfva hålor med ett eller flera rum, en del mura celler, en del nyttja förut befintliga hål o. s. v. Några släpa dit som proviant ett djur, andra flera. De flesta proviantera en gång för alla, men det finnes också arter, som kommit längre på den moderliga omsorgens väg och upprepade gånger föra nytt byte till sina larvers håla, som då hvar gång ånyo öppnas och slutes. En stekel (Dolichurus) klipper af antennerna på de af honom fångade kakerlackorna, så att de ej skola vara i vägen, andra for- mer göra sig kvitt besvärliga ben af harkrankar och spindlar på motsvarande sätt o. s. v. Men så finnes det också bland steklarne sådana, som äro snyltgäster och tillägna sig frukterna af andras arbete, och den taktik de därvid använda är mer eller mindre finurlig. Af stort intresse är förfis skildring af huru de olika stek- larne orientera sig för att återfinna bo eller byte, hvarvid i de flesta fall synen tycks vara afgörande, men hos de parasitiska formerna är äfven lukten af stor betydelse. Särskildt märkliga äro förfis talrika experiment, hvilka just därigenom, att de upprepats, gifva en inblick i steklarnes »själslif». Det har visat sig att olika indi- vider under f. ö. likartade förhållanden betedde sig ganska olika. I många fall voro de visserligen ingalunda situationen vuxna, men i andra skulle man på grund af stekelindividernas ändamålsenliga tillvägagående kunna vara böjd att tala om ett slags gryende för- stånd. I hvilket fall som helst ådagalägges genom dessa experi- ment, att man ej har rätt att använda sjablon vid biologiska studier ens af insekterna. Det finnes något mera hos en del af dem än blott »instinkt» och »ett blindt utlösande af reflexrörelser». Genom det fördomsfria framhållandet häraf har förf. bragt de biologiska stu- dierna till ett högre plan än t. ex. den nyligen aflidne franske mästaren Fabre, som utförde sina visserligen förträffliga arbeten från en förut fattad ståndpunkt, på grund hvaraf de vunna resultaten understundom måste korrigeras. Den så att säga rudimentära början till samhällsbildning, som förf. påvisar hos Pseudogenia albifrons är värd särskildt beaktande. För öfrigt innehåller boken en stor mängd af iakttagelser, som torde kunna med stort nöje läsas äfven af dem, som ej äro fackmän. I 192 FAUNA OCH FLORA ett fall äro vi dock tveksamma, om vi kunna följa förf. Det är då han talar om den yttre likheten mellan getingen Höplomerus spini- pes och rofstekeln Gorytes campestris och håller före, attt denna mimicry kan vara nyttig för den senare vid dess jakt på stritlarver. Det synes oss nästan vara för högt förtroende för stritlarvens iakt- tagelseförmåga att förutsätta behof af en dylik förklädnad. Afbildningarne äro goda och mestadels original. E. L. Albert Tullgren : Trädgårdsväxternas fiender och vänner bland de lägre djuren. P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm 191 5. (174 sidor och 98 bilder i texten). Föreliggande bok är på sätt och vis en ny upplaga af ett lik- nande arbete, som förf. utgaf 1906. Då insekterna ju äro de vä- sentligaste »fienderna» i ifrågavarande fall, få de gifvetvis det mesta utrymmet, och det lämnas en öfverskådlig framställning öfver de viktigaste formerna och deras lefnadssätt. På samma gång gifvas en del goda råd, huru man skall söka motarbeta skadegörarna. Det är sålunda en både lättanvänd och nyttig handbok, som härmed bjudes den trädgårdsodlande allmänheten, hvadan den kan väl re- kommenderas. Joh. A. Johansson: Växternas sinnesförnimmelser och själslif. Magn. Bergvalls förlag, Stockholm 1916 (34 sid.). : Växternas näringsprocess. Ibid. (32 sid.). Dessa båda småskrifter äro raskt och väl skrifna samt lämna en lättfattlig redogörelse för en mängd intressanta företeelser och organisationsförhållanden inom växtvärlden. De kunna därför läsas med nöje och äfven lämna god behållning genom vidgadt vetande. » Fågel fan nan i Jönköpings omnejd och län» af lektorn d:r C. O. von Porat är titeln på en afhandling, som finnes införd i Jönkö- pings h. a. läroverks redogörelse för läsåret 1915 — 191 6. Då denna afhandling på sätt och vis är en fortsättning på det intressanta med- delande om Däggdjursfaunan i Småland, som samme förf. lämnade i haft. 2 af denna årgång af Fauna och Flora, fästes våra läsares uppmärksamhet på densamma. Ej mindre än 193 arter äro särskildt omtalade, och man får sålunda en värdefull öfverblick öfver det ifrågavarande områdets fågelvärld. Ett tryckfel anse vi oss sam- tidigt behöfva rätta, på sid. 15 står: »Sjöorren, Oidemia perspicillata» , hvilket naturligtvis är en lapsus calami i stället för Oidemia nigra. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Uorks, Redditch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:0 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. SkgtfÉefttrenin^orf Vid innevarande års Riksskyttetävling erövrades med Ekmans Olympiakulor (laddning Skyttes föreningarnas Vapenaffär) i huvudskjutningen: l:sta pris och H.M.:i Konungens Hederspr.; l:sia pris i Mästerskapsiävlingen jämte Guldmedalj; 2:dra pris i Mäsierskapsiävlingen jämte stock* holms Skarpskytteförenings Hederspris och i Stockholms Skytteförbund, Mästerskap samt dess medalj i Guld. Vi ladda fortfarande med EKMANS NDCKELPLÄTERADE KULOR! A.-B. Skytteföreningarnas Vapenaffär Bryggaregatan 9, STOCKHOLM Riks 59 94, Allm. 7515 Telegr.sadr.: »VAPEN» _^-*i Innehall: Sid. Några förlinnéanska uppgifter angående \ zoocecidier i svensk botanisk littera- tur. Af Otto Gertz 145 Studier öfver fjällvråken (Archibuteo la- gopus) i finska Lappland. Af Carl Finnilä 165 Bör ekorren från skogsvårdssynpunkt anses som "skadedjur"? Af James Maule 173 Bambubjörnen, Ailuropiis melanoleucus. Af E. L 183 Smärre meddelanden: Hvita kajor i Växjö. — Jätteinaskrosor. — Några nja fågelfynd för Könkämä-dalen i Karesuando socken 187 Litteratur 189 Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 5 1916 »Ingen i landet äger sedan många år så godt renommé som svampkännare som Waldemar Biiloiv, och att lätt och ledigt skrifva ned sina tankar i ett ämne är likaledes hvad denne förmår. Genom illustrationsmaterialet — originalfotografier — framstår denna hans svampbok såsom fullkomligt enastående för vårt land. Förläggarefirman har ock gifvit boken en synnerligen prydlig, ja rent af konstnärlig utstyrsel. Priset 6: 50 är med hänsyn härtill mycket facilt.» JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN AMMUNITION JAKT. OCH FISKREDSKAP SPORTARTIKLAR AKTIEBOLAGET H. M. Konungens Hofleverantör GEORG A. BASTMAN KUNQSTRÅDGÅRDSGATAN 12 STOCKHOLM C. A. LINDGREN & C:is VINHANDELS AKTIEBOLAG STOCKHOLM Roslagsgatan 11 Hamngatan 15 Telefoner: Chefen Disponent Ang. Olsson J.r Riks 5876 Allm. 5825 Kontor o. Butiker: Riks 043 och 2238 Allm. 47 18 och 97 72 Lager: 14886 NORRKÖPING Telefon: Riks 451 KÖPENHAMN HAMBURG NEW YORK DIO N° // alg uppTii lga medaljer enligt tryolcta etikett, bod finnes tiMer «ltt elglll tlfojad detta oaijer frän utställnlngarne i Göteoorg 1991. Malaä 10?6 ocD P»m 1900 tillin ud alploa ror BaiEtliga n&rofvu OATonsiiaa oedaijer. » 23 Juni 1909. -z^Lsfi+^j £ a. %<„£.. <2«»*r <£/ Lager af ölflER och SPIRITUÖSA Ensamförsäljare i Sverige för D. & J. Mc. Callums Whisky AKTIEBOLAGET KOLTHOFFS NATURALIEMAGASIN UPSALA Mottager fåglar och andra djur till uppstoppning. Uppköper bergufvar och andra roffåglar till högsta pris. Biologiska och andra prydnadsgrupper finnas ständigt på lager. Rikstelefon 3 58. Allm. telefon 36. Öppet för telefonsamtal £/. 9 — 2 och 4 — 6. Telegrafadress: KOLTHOFFS, UPSALA. MAURITZ WIDFORSS' H.-A.-B. STOCKHOLM, Klarabergsgatan 31 Filialer: Drottning. 88 Q Karl Johans Basar, Slussen Största lager af VAPEN - AMMUNITION - FISKREDSKAP - SPORTARTIKLAR för alla årstider, HAMMERLESS-DUBBELBÖSSOR från Husqvarna, Webley-Scott, Westley Richards, W. W. Greener, Sauer & Sohn m. fl. världsberömda fabrikanter. I största urval. J | SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD ( 1 mottager med tacksamhet såsom gåfva alla slags däggdjur [§ | och fåglar eller inköper dylika till gällande pris. Anbud mottagas af intendenten Alarik Behm, Skansen, | 1 Stockholm 14. Rikstel. 82 88. Allm. tel. 82 34. ^Iliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiiiiiiiiin LUNDGRENS Fiskredskapsfabrik Kungl. Hofleverantör STOCKHOLM - - - 12 Slorkyrkolirinken rekommenderar hos Herrar Amatörer, Yrkesfiskare och Återförsäljare sitt stora, rikligen försedda och väl sorterade lager af alla sorters VERKLIGT PRIMA FISKREDSKAP i parti och minut till moderata priser. Obs.! Litograferad priskurant i bokformat gratis på begäran. _ A.-B. AKADEMISKA BOKHANDELN • UPPSALA • är genom sina regelbundna förbindelser med utlandet (ordinarie boksändningar flera ggr i veckan) i stånd att på snabbaste sätt leverera utländsk litteratur. Stort lager af svensk och utländsk vetenskaplig litteratur. Levereras till fabrikernas originalpriser. MIKROSKOP med tillbehör från Reichert, Zeiss och Leitz. Största sortering i Uppsala af RESERVOIRPENNOR af de förnämsta fabrikaten. PAPPERSAFDELIMINGEN, Ö. ÅGATAIM 23 levererar allt livad till pappersbranschen hör. Längs hvilka vägar ankomma Lapplands vadare och simfåglar till sina häck- ningsorter? Af Ludv. Munsterlijelm. etraktar man kartan öfver norra delen af Fenno-Scandia, finner man, att ett flertal älfvar, hvilka rinna söderut, västerut och norrut, hafva sina respektive källor i många fall helt nära hvarandra, ja, i enstaka tillfällen sam- manfalla de till och med. Pasvikälfven utrinner från Enare sjö, Tanaälfven, Altenälfven, Reisenälfven,Kaaälfven och Lyngenälfven upprinna alla i det inre af Lappland och komma med sina spetsar i mer eller mindre omedelbar närhet af en mång- fald söderut rinnande älfvar, såsom t. ex.Kemiälfven, Ounasälfven, Könkämä-Muonio-Torneå älfsystem o. s. v. Det är klart att dessa naturliga vägar under flyttningstiderna anlitas af ett stort antal fåglar under deras färder till och från sommarlo- kalerna, och just på grund af ofvannämnda älfsystems större eller mindre sammanhang kan man tänka sig, att fågelsträcken fortsätta från det ena systemet till det andra, tills individerna ändtligen uppnått sina häckningsorter och där först sprida sig öfver kringliggande områden. Generellt har man ju antagit, att fågelarterna uppsöka sina resp. häckningsorter direkte från söder mot norr, utan några »kringgående» rörelser. Denna »allmänna åsikt» håller emellertid icke streck, utan förekomma en massa afvikelser, ^ förorsakade af en mångfald omständigheter. Som regel får *** Fauna o. Flora 1916. Haft. 5. , rv 194 FAUNA OCH FLORA man väl antaga, att de arter, som under sin häckningstid äro bundna till det nordligaste Lappland, ankomma dit mera indirekt, om jag så får säga, hvaremot de öfver hela Lappmarken häckande fåglarne anlända direktare, d. v. s. längs de söderut rinnande älfsystemen, hvarunder de ursprungligen stora floc- karne oaflåtligt förminskas vid passerandet af de resp. arter- nas vidsträckta häckningszon, till dess att ett endast jämfö- relsevis litet antal återstår för de nordligast belägna häck- ningslokalerna. Under vårarne 1911, 1912 och 1916 vistades jag i Kön- kämä-älfvens dalföre i Svensk-finska Lappland och var där- under i tillfälle att följa med de särskilda fågelarternas flytt- ningar till orten. Redan våren 1911 fäste jag mig vid att långtifrån alla arter anlände till sina häckningsorter söderifrån längs vattendragen och myrsträckningarna, utan visade en hel mängd iakttagelser samt diverse uppgifter af ortsbefolkningen, att sträcket i många fall hade en motsatt riktning. Under det följande året (1912) fortsattes dessa iakttagelser och blef där- under en hel del omständigheter, som dittills förefallit mig osäkra, klargjorda. För att ytterligare komplettera dessa fakta, reste jag senaste vår återigen dit upp, och förutom egna kri- tiska observationer upptecknade jag nu en mängd uppgifter, som jag genom samtal och förfrågningar erhöll af ortens fångst- män. I en af mina tidigare afhandlingar (»Om Fågelfaunan i Könkämädalen», Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, 34, 1911) har jag beträffande vissa arter redan påpekat dessa flyttningsförhållanden, men materialet var då ännu alltför brist- fälligt att tillåta ett bestämdare och mera omfattande uttalande öfver detta ämne. Professor J. A. Palmen har i Atlas öfver Finland, 1910, redan yttrat som sin åsikt, att en del lappska fågelarter an- komma till häckningslokalerna från den norska kusten. Åren 1907, 1908 och 1909 vistades jag för faunistiska studier vid Torneå och Muonio älfvar, och de iakttagelser, som då blefvo gjorda speciellt beträffande ortens fågelsträck, hafva gifvit stöd åt mina senare studier i denna riktning. Till min VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR I Q 5 disposition har dessutom stått min brors, Forstmästar C. Munsterhjelms, dagboksanteckningar från en 8-årig vistelse vid Torneälfven. De erfarenheter och rön, jag samlat under mina jämförelse- vis många studieår inom Lappland, hafva - med stöd af till- gängliga litteratur- samt privata brefuppgifter — tillåtit mig draga de konsekvenser, som jag här vill offentliggöra, och vill jag för tydlighetens skull behandla arterna hvar för sig. För välvilliga brefuppgifter har jag att tacka Hr Stipen- diaten H. Tho. L. Schaanning, Hövik pr Kristiania. I Forstmästar Justus Montells intressanta afhandling (Fauna och Flora, haft. I, 1916) har jag funnit många värde- fulla upplysningar. Vanellus vanellus (Linné). Ehuru denna art ju tillhör de inom området endast tillfälligtvis förekommande fåglarne, vill jag dock ej utelämna den; vipan tycks ju visa en märkbar tendens att breda ut sig allt högre norrut, icke allenast längs Skandinaviens kuster (enl. Schaanning är den anträffad i Syd- varanger)1 utan också i det inre af landet. Enligt uppgift af jägmästar E. Cederberg, Haparanda, skall artens bo somma- ren 1911 blifvit funnet i svenska Karungi. Montell anför2 den från Wuontisjärvi och Peltovuoma byar i nordöstra Enon- tekis socken samt från Kittilä 1909. Den 6 maj 1911 iakttogs arten vid Naimakka fjällgård i Könkämädalen och den 19 i samma månad iakttogs ett par i närheten af Saarikoski fjällgård (c:a 3 mil norr om Naimakka), och blef vid detta tillfälle c? skjuten. Detta exemplar härjämte parfågeln (sannolikt $) tämligen säkert anländt söderifrån uppåt längs älfven, ty utan allt tvifvel gälla väl iakttagelserna vid Naimakka och Saarikoski samma fåglar. 1 Ostfinmarkens fuglefauna, Bergens museums Aarsbog, N:o 8, 1907, pag. 8. * Några nykomlingar till finska Lapplands fågelfauna, Meddel. af Societas pro Fauna et Flora fennica, 36, 1910, pag. 58. 196 FAUNA OCH FLORA Kunde man draga några slutsatser af dessa fakta, skulle alltså tofsvipans utbredning (resp. flyttning) i Lappland för- siggå längs floderna i det inre af landet. Materialet är dock tillsvidare alltför knapphändigt för några bestämda utta- landen. Eudromias morinellus (Linné). Endast en gång, nämligen den 15 maj 1908, har denna art iakttagits af förf. i Turtola- Kolari socknar. Däremot är den aldrig observerad af forstm. Munsterhjelm därstädes. Enligt Finnilä1 skall fjällpiparen vara tämligen allmän i Sälla lappmarks fjälltrakter, men en- ligt Montell2 ses arten ytterst sällan under vårflyttningen i Muonio. I Könkämädalen förekommer den jämförelsevis rikligt. Med kännedom om denna arts vana att under flyttningarne med förkärlek draga längs fjällsystemen, men endast sällan och kanske blott undantagsvis uppträda vid vattendragen, sy- nes det mig sannolikt, att den anländer till sina resp. sommar- lokaler längs lämpligt tillgängliga fjällsträckningar i det inre af landet. Till Lappland skulle de alltså ankomma såväl från sydost genom Finland som från söder längs landryggen i Skandinavien. Charadrius apricarius (Linné). Vårarne 1908 och 1909 såg jag enstaka par och flockar af arten stadda på flyttning norrut genom Turtola-Kolari. Finnilä (1. c. pag. 50) har iakt- tagit den i Sälla på flyttning. I Muonio ses den enl. Montell (1. c. pag. 13) i medio af maj. Om jag kompletterar dessa fakta med mina iakttagelser i Könkämädalen, blir resultatet, att artens ordinarie flyttningsväg går längs de söderut rinnande älfsystemen, ehuru detta dock ej utesluter den möjligheten, att ett mindre antal också kan anlända längs Nordnorges älfdalar. 1 »Studier öfver fågelfaunan i Sälla lappmark». Acta Societatis pro Fauna et Flora fenn. 39, N:o 6, 1914, pag. 49. - Fågelfaunan i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Fauna och Flora, haft. I, 1916, pag. 13. VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR I(;7 Aegialites hiaticula (Linné). I Turtola-Kolari föreföll arten att vara tämligen sparsamt förekommande. I Muonio är den enl. Montell (1. c. pag. 13) »rätt sällsynt» och Finnilä anför (1. c. pag. 50) tre observationer från Sälla. I södra delen af Könkämäälfven är den tämligen sällsynt, men blir allmännare uppåt och anträffades allmännast i trakten af Kummaenos ut- lopp i Könkämäälfven. Längs Nordnorges kuster är den all- män och flyttar längs dessa i stort antal. I Turtola-Kolari lyckades jag ej se den under flyttningstiden. Observationerna i Känkämädalen gåfvo vid handen, att ar- ten tidigast anlände till älfvens öfre delar, hvilket skulle tyda på att traktens strandpipare anlända till sina häckningslokaler från kusten. Sannolikt förefaller mig dock, att de i andra (sydligare och ostligare) trakter af Lappland häckande strand- piparne också betjäna sig af de vägar, som de söderut och mot sydost rinnande älfvarne bilda, men hufvudkontingenten till nordliga Lappland ankommer otvifvelaktigt från norska kusten. Telmatias gallinago (Linné) och Tringa temmincki (Leisl.). Dessa båda arter förekomma under tiden för vårsträcket syn- nerligen allmänt i Turtola-Kolari, där de också häcka. Obser- vationerna visade, att ett tämligan mäktigt vårsträck försiggår norrut genom dessa socknar och i Muonio äro de enl. Mon- tell (pag. 15) allmänna. I Könkämädalen utvisade iakttagel- serna, att dessa arter åtminstone i regeln ankommo söderifrån. Sålunda hade våren 1912 Telmatias gallinago redan uppehållit sig några dagar i trakten af Siikovuopio, innan jag fick höra den vid Saarikoski, och våren 1916 såg jag ett par af Tringa teiTimincki den 21 maj vid Karesuando, men först den 27 an- kom arten till norra delen af Könkämädalen. Phalaropus hyperboreus (Linné). Denna art blef icke iakttagen i Turtola-Kolari och har under vårsträcket af Mon- tell (pag. 15) blott tre gånger observerats i Muonio (under 13 års observationstid!). Den är mycket allmän isynnerhet i 198 FAUNA OCH FLORA Könkämädalens öfre del. Redan våren 1911 ansåg jag mig kunna fastslå, att Könkämädalens simsnäppor anlända till sina sommarlokaler från norska kusten, och vårarna 1912 och 1916 bestyrkte observationerna detta, ity att arten båda gångerna tidigare blef iakkttagen högre uppe vid älfven än lägre nere. Schaanning har (enligt brefmeddelande) gjort den iakttagelsen, att Phal. hyperboreus om våren ankommer till Öfre Pasvik längs Pasvikälfven norrifrån. Totanus calidris (Linné) Denna art häckar — enligt hör- sägen — regelbundet vid trakten af Kummaenos utflöde i Könkämäälfven, dit den — enligt ortsbornas uppgifter — an- kommer västerifrån. Endast en gång funnen i Muonio (Mon- tell, pag. 13). Då arten är allmän längs norska kusten men icke blifvit observerad under vår- eller höststräcket vid Tor- neå-Muonio älfvar, låter påståendet, att den ankommer väster- ifrån, mycket sannolikt. Den skulle i så fall anlända längs Kummaenos dalföre till Könkämädalens norra del, där också förf. varit i tillfälle att se den. Totanus fuscus (Linn k), Totanus glareola (Linné) och Totanus glottis (Linné). Dessa tre arter anträffas under vårsträcket samt äfven under höstarne i ganska stor mycken- het uti Turtola och Kolari socknar. Deras vårsträck går norr- ut, h vilket under åren 1907, 1908 och 1909 med all änskvärd tydlighet iakttagits af såväl forstm. Munsterhjelm som mig själf. I Muonio har Montell gjort ungefär enahanda iaktta- gelser.1 I Könkämädalen gåfvo iakttagelserna vid handen, att de anlände dit söderifrån längs älfven. Om Totanus fuscus kan den anmärkningen göras, att den öfverhufvudtaget är tämligen sällsynt i Könkämädalen och torde endast sällan anträffas Montell skrifver (1. c. pag. 13), att svartsnäppan, »i motsats till hvad man i allmänhet ser uppgifvas, oftast bygger sitt bo på hög, torr skogsmark», samt att han af flera tiotal bon ej funnit ett enda på kärrmark! Alla de bon jag funnit (de kunna dock ej räknas i flera tiotal!) hafva emellertid varit förlagda på myrar eller i kärr. VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR lyi) häckande norr om Siikavuopio. Däremot äro T. glottis och T. glareola tämligen jämnt fördelade öfver hela området, den förstnämnda glest, den sistnämnda mycket allmänt. Actitis hypoleacos (Linn k), Machetes pugnax (Linné) och Numenius phceopus (Linn k). Äfven dessa tre arter synas an- komma till det inre Lappland längs vattendragen söderifrån. De äro sålunda längre söderut (Turtola-Kolari) allmänna un- der vårsträcket, förutom att de också under höstflyttningen iakttagas där rikligt. Observationerna (mina egna och allmoge- männens) bestyrka detta också beträffande Könkämädalen. Redan långt innan man fick se dem i denna älfdals öfre delar, hörde man uppgifvas, att de iakttagits lägre nere, hvarifrån de ock i sinom tid anlände upp. Anser fabalis Latham. Under flyttningstiderna är säd- gåsen ofantligt allmän i Turtola-Kolari, och den synes åtmin- stone i hufvudsak uppsöka sina häckningslokaler längs de vä- gar, som de söderut genom Lappland rinnande älfvarne bilda. Uppträder också i Muonio under flyttningstiderna — gående norrut om våren. Iakttagelserna i Könkämädalen bevisa äfven att arten ankommer söderifrån, ty därifrån ses de första paren eller flockarna regelbundet komma. Emellertid hålla sig vintertiden en mängd sädgäss utanför den norska kusten, och det förefaller därför icke osannolikt, att en inflyttning därifrån också sker till vissa delar af norra Skandinavien. Emellertid måste de anses utgöra ett mindre- tal. Det mäktiga sträcket söderifrån om våren och söderut om hösten kan ej förbises. Anser erythropus (Linné). Jag har redan tvenne gånger tidigare behandlat denna arts flyttningsvägar, nämligen i ett förberedande utkast uti min afhandling »Om fågelfaunan i Könkämädalen» (pag. 61) samt i en utförligare uppsats uti »Tidskrift för Jägare och Fiskare» (Haft. I, 1913). På grund af kompletterade erfarenheter skall jag här modifiera mina 2 00 FAUNA OCH FLORA tidigare uttalanden något, dels betjänar jag mig af tillfället att bemöta ett af en E. F. Merikallio i Finlands Jakttidskrift infördt genmäle (Haft. 12, 1915) till mina ifrågavarande upp- satser. I Turtola-Kolari blef arten ej iakttagen af mig eller forstm. Munsterhjelm, men af allmogemän hörde jag, att den af och till visar sig under vår- och höststräcket. Den allmänt rå- dande åsikten bland allmogejägarne var, att fjällgåsen är en tämligen sällsynt företeelse längs Torneå-Muonio älfsystem, och detta bekräftas af min brors och mina negativa observationer. I Könkämädalen är den däremot allmän och häckar isynnerhet tämligen rikligt i områdets norra del. Våren 1911 gjorde jag den iakttagelsen, att de söderut förbi Saarikoski fjällgård dra- gande flockarne flögo högt och med rätt kurs neråt, hvilket ju är karaktäristiskt för i flyttning stadda fåglar, hvaremot de norrut flygande individerna i regeln drogo lågt och mera mak- ligt, såsom fåglar under sina lokala rekognosceringsfärder ha för vana att göra. Våren 1912 gjordes fullkomligt enahanda iakttagelser; de första exemplaren af arten anlände norrifrån och flögo högt samt rätt fram längs älfven, och våren 1916 sågos de första flockarne den 24 maj flyga söderut. Först den 26 maj iakttogos några exemplar flyga norrut. På grund af dessa iakttagelser har jag sökt framhålla, att fjällgåsens luifvadsträck om våren icke — såsom man trott — försiggår genom Finland (sydvästra Karelen, Savolax, öfver Uleåborg och Torneå) utan öfver Ladoga, Onega till Hvita hafvet, där de i norra Skandinavien häckande exemplaren taga en västlig väg och ankomma till sina sommarlokaler från norska kusten. I ett bref af 11 sept. 1916 meddelar mig Schaanning angående artens uppträdande i Pasvikdalen följande: »Arten sees saa- godtsom aldrig under vaartraekket i Öfre Pasvik og besaetter saaledes ikke sine rugeplasse i kysttrakterne om Varangerfjord via Enare-Pasvikelv fra Botniske bukten, og jeg anser det ikke for usandsynlig, at de enkelte par eller de smaaflokker, som aar om andet paatraeffes helt oppe i Övre Pasvik traekker hitop fra kysttraktene». VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR 201 Merikallio försöker bevisa, att min åsikt om fjällgässens flyttningsväg är oriktig samt att hufvudsträcket går öfver Uleåborg. Han åberopar »uppgifterna i ett flertal ornitologiska publikationer», men kan blott framdraga tvenne sådana upp- gifter, nämligen Br. F. Nyländers (»Fåglar som förekomma i trakten af Uleåborg», Bidrag till Finlands Naturkännedom) och J. Alb. Sandmans (Fågelfaunan på Karlö, Meddel. af Societas pro Fauna et Flora fennica, 17, 1892). Däremot näm- ner han ingenting om det »flertal ornitologiska publikationer», där ingenting är anfört om vårsträcket, men väl att arten iakttages om hösten. Han har själf (speciellt våren 1913) ob- serverat stora mängder af arten vid Karlö, och, förlitande mig till att han såsom pålitlig och kritisk observatör icke förväxlat arterna, måste jag följaktligen konstatera att fjällgåsen alltså också, betjänar sig af den vägen. Men så återstår det faktum, att den af min bror och mig aldrig och af allmogemännen blott mycket sällan iakttagits vid Torneå-Muonio älfvar. Merikallio säger sig ha hört af sina »många bekanta», att fjällgåsen iakttagits under vårsträcket i Simo, Kemi och Tor- neå, hvarför han anser det vara »ganska svårt att tänka sig, att fjällgåsen icke skulle fortsätta sin färd också uppför Tor- neåälfs och Muoniojokis älfdalar». Och så fortsätter han; »Då nödiga uppgifter saknas, kan saken icke med bestämdhet afgöras». Hr M. ignorerar sålunda fullständigt mina samt mina sagesmans fleråriga och kritiska iakttagelser, ehuru de utan tvifvel kunna anses vara fullt likaså pålitliga som hans »många bekantas». Förlitande mig alltså på hr M:s egna erfarenheter, hvilka finna stöd i de förutomnämnda litteraturuppgifterna, vill jag moderera mina tidigare uttalanden beträffande fjällgåsens vår- sträck såtillvida, att en del af de i Lappland häckande fjäll- gässen sträcka öfver Uleåborg, men att hufvudkontingenten an- kommer dit från norska kusten. Men längs Torneå-Muonio älfvar går blott ett fåtal. Jag har tidigare påstått, att de öfver Uleåborg sträckande fjällgässen därifrån fortsätta norrut längs de älfvar och myrsträckningar, som ligga väster om Torneå- 202 FAUNA OCH FLORA Muonio älf, i annat fall hade de otvifvelaktigt blifvit observe- rade af oss, som oaflåtligt hade vår uppmärksamhet fästad vid fågelförhållandena längs nämnda vattendrag. Hr M:s »många bekanta» ha ej kunnat förändra denna min åsikt. Om hösten går — af litteraturuppgifter att döma — ett mäktigt sträck af fjällgäss öfver Uleåborg söderut, men ej heller nu ankomma de längs Torneå-Muonio älfsystem. Ota- liga gånger ha min bror och jag legat och vaktat på de väldiga flockar sädgäss, som i sept.-okt. uppehålla sig uti vissa fördelaktiga träsk vid sagda älfvar, men icke en enda gång ha vi observerat någon fjällgås, och det förtjänar att framhållas, att dessa båda arter ofta ses samman i Lappland. Hr M. afslutar sitt genmäle med följande uttalande: »Det torde dessutom böra ytterligare beaktas, att de på våren till sina häckningsplatser återvändande fåglarnes led glesnat på grund af under flyttningsfärden inträffade dödsfall». Tidigare har han talat om tiotaltusen flyttande fjällgäss, men har dock kunnat konstatera ett glesnande af leden ! Lika litet som dessa »dödsfall» i praktiken hafva någonsomhälst betydelse vid be- dömandet af flyttningsfrekvensen, lika märkligt synes mig detta hans försök vara att genom påpekande af dödsfallen förmildra uppgifterna om de tiotusenden han iakttagit. Cygnus musicus (Bechstein). Mycket sparsamt och inga- lunda ens hvarje år iakttagas svanar i Turtola-Kolari. Jag har därifrån endast tvenne uppgifter, nämligen ett ex. i Pello- järvi den 18 maj 1903 och 2 ex. i början af sept. 1905 i Tur- tola kyrkoby (C. Munsterhjelm).1 Sparsamma äro också iakttagelserna öfver arten om våren i Könkämädalen, men om hösten skafl den • — enligt ortsbornas uppgifter — förekomma där tämligen rikligt. Under vintrarne uppträder arten i flockar på upptill flera tiotal å särskilda ställen utanför kusten af Tromsö och Nord- 1 Enl. Montell (1. c. pag. 17—18) »Under vårflyttningen då och då obser- verad» i Muonio. VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR 203 lands amter, och det synes mig mycket sannolikt, att de flyttat dit direkte från sina sommarlokaler i Lappland. Af ortsborna i Könkämädalen har jag hört, att det längs Könkämä- och Kummaälfvar försiggår ett ganska starkt sträck norrut och mot väster om hösten, men märkligt nog försiggår vårsträcket ej längs samma vägar, utan tycks det komma söderifrån uppåt längs vattendrag och myrsträckningar. Såsom kändt, häckar ett ganska stort antal svanar i södra Karesuando samt Vittangi och Jukkasjärvi socknar, men i Könkämädalen eller angrän- sande trakter är den däremot ej anträffad häckande. De här- städes uppträdande svanarne om hösten ankomma följaktligen söderifrån, norrut och mot nordväst och äro med all sanno- likhet just de, som tillbringa vintrarne vid Nordnorges kuster. Anas boschas (Linné). Under vårsträcket går ett stort antal exemplar af denna art norrut längs Torneå-Muonio älf- system. Men diverse företeelser gifva dock vid handen, att gräsanden också anländer till de höglappska häckningsorterna från norska kusten. Under vintern 1910 och 1911 var jag i tillfälle att konstatera artens tämligen rikliga förekomst innan- för Senjen i Tromsö amt, och ortsbefolkningen berättade mig, att arten alla vintrar allmänt uppehåller sig i dessa trakter samt vid vårens inträde drar sig in i fjordarne och de seder- mera isfria älfvarne, hvilkas källor till dels ligga i gränstrak- terna mot Sverige. I Könkämädalen är arten icke allmän, men iakttages dock årligen i några par. Under en del vårar har man kunnat konstatera, att den först visar sig i de längst uppe i älfven förekommande öppna ställena, ehuru betingelserna vore bättre nedåt. Sålunda iakttogs den år 1912 för första gången ome- delbart nedanom Kilpisjärvi, och år 1916 likaså i närheten af Kummaenos förening med Könkämäälfven. Till dessa trakter torde den också så godt som uteslutande anlända från kusten längs Lyngen- och Kummaälfvarne, där den enligt uppgifter af 204 FAUNA OCH FLORA ortsbor många gånger iakttagits, innan den uppträdt i Könkämä- dalen. Gräsanden anländer af allt att döma till det inre af Lapp- land längs tvenne vägar, nämligen längs älfsystemen söderifrån samt från norska kusten. Dafila acuta (Linné), Nettion crecca (Linné) och Mareca penelope (Linné). Dessa arter, som äro synnerligen allmänna i Könkämädalen, förekomma under vårsträcket rikligt i Tur- tola-Kolari, tydligen stadda på flyttning norrut. Det råder intet tvifvel om, att hufvudsträcket försiggår längs älfsystemen söderifrån, ehuru detta naturligtvis ej utesluter den möjlighe- ten, att enstaka par också anlända till det inre af Lappland längs de nordnorska älfvarne. Emellertid tyda alla mina i Könkämädalen gjorda iakttagelser på, att dessa trakters stjärt- änder, krickor och bläsänder ankomma söderifrån. Fatigiila marila (Linné). Denna art blef icke antecknad i Turtola-Kolari, och enligt Montell har den ej häller blifvit observerad i Muonio ens under flyttningstiderna. År 1911 iakttog jag bärganden i Könkämädalen endast få gånger. Året därpå var den allmännare, och våren 1916 före- kom den t. o. m. tämligen allmänt isynnerhet i Könkämäda- lens öfre del. Så t. ex. observerade jag den i Sudhijärvi, c:a 1 mil norr om Saarikoski fjällgård, i åtskilliga par på samma dag. Utan tvifvel försiggår denna arts inflyttning om våren samt höststräck längs andra vägar än de inre älfsystemen, och då ligger det ju nära till hands att antaga, att den kommer till sina häckningslokaler från den norska kusten. Våren 1910 var jag i tillfälle att iakttaga ett stort antal bärgandpar i trak- ten omkring Tromsö, och min åsikt är, att dessa sedermera sökte sig uppåt längs de vattendrag, som utfalla i Nordnorges fjordar. VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR 20^ Fuligula fuligula (Linné). Utan tvifvel ankommer största delen af Lapplands viggar från norr och väster till sina som- marlokaler. Jag observerade den aldrig under vårsträcket i Turtola-Kolari, men iakttog den om somrarne därstädes i ringa antal. Enligt uppgift af ortsbefolkningen i norra Kolari skall den en del vårar vara allmän därstädes, men dess sträck torde i så fall ha försiggått längs andra vägar än Torneå och Muonio älfvar. Äfven denna art förekom parvis här och hvar rundt Tromsö våren 1910, och vårvintern (mars) 1911 iakttog jag den också innanför Senjen tämligen allmänt. I Könkämädalen förekom den vårarne 1911 och 1912 jämnt fördelad öfver hela älfom- rådet, men föreföll våren 1916 att vara tämligen sällsynt. Vå- ren 1912 såg jag de första flockarne komma uppifrån nedåt vid Saarikoski, och våren 1916 iakttog jag den bara i nordli- gaste delen af Könkämäälfven samt i Kummaälfven. Clangula glaucion (Linne). Denna art är mycket allmän i Turtola-Kolari, och om vårarne försiggår ett ganska lifligt sträck längs Torneå och Muonio älfsystem uppåt. Emellertid meddelades mig af ortsborna i Könkämädalen, att en stor del knipor ankommo dit från norska kusten; de första kniporna ses — enligt samma källa — i Lyngenälfven samt något senare i trakterna nedanom Kilpisjärvi. Sålunda iakttogs det första paret i Könkämädalen för våren 1911 den 3 maj i ett öppet strömställe omedelbart under denna sjö, och 1912 såg jag det första paret komma norrifrån längs älfven förbi Saarikoski gård. Det förefaller sålunda, som om denna art ankomme till sina lappska häckningsorter både från söder och från norska kusten. Oidemia fusca (Linné) och Oidemia nigra (Linné). Svärtan förekommer häckande i Turtola och Kolari, men var under vårsträcket synnerligen sällsynt därstädes. Sjöorren iakttogs ej i Turtola Kolari under vår- eller höststräcket, men skall en- 2 0Ö FAUNA OCH FLORA ligt uppgift af allmogemän häcka i några par i norra Kolari. Under våren 1910 och vårvintern 1911 såg jag båda dessa ar- ter allmänt i de norska fjordarne. I Könkämädalen, där dessa fåglar äro synnerligen rikligt förekommande, gjordes våren 1911 de första iakttagelserna beträffande båda arterna öfver exemplar, som flögo nedifrån uppåt längs älfven. Men följande vår samt våren 1916 utvisade iakttagelserna, att de ankommo norrifrån. Den 27 och 28 maj under en roddtur på gränsälfven hörde jag oupphörligt starkt sus högt uppe ofvanom mig, men kunde till en början ingenting se. Några sekunder senare sänkte sig i spiraler flockar af dessa arter ned på älfven. De anlände norrifrån, och den kolossala höjden, på hvilken de flögo, tydde på, att fåglarne ankommo långtifrån. I vanliga fall sträcka de lågt längs älfven upp och ned, och enligt ortsbor- nas erfarenheter äro sådana fåglar, som sträcka ofvan synhåll, alltid nykomlingar till trakten. Slika iakttagelser gjordes i början af arternas uppträdande i Könkämädalen så godt som dagligen, men senare sågos endast lågt sträckande flockar och skaror. Dessa arters hufvudsträck försiggår till det inre af Lapp- land från norska kusten; endast en mycket ringa del tycks ankomma längs älfvarne och vattendragen söderifrån. Hareida glacialis (Linné). Endast under de respektive flyttningstiderna iakttages arten i få exemplar i Turtola-Kolari socknar, men alltid så sent, att det förefaller, som om de en- dast vore felflugna exemplar. I Könkämädalen är alfågeln däremot mycket allmän, och otaliga iakttagelser under vårsträcket hafva gifvit vid handen, att han ankommer till orten från norska kusten. Våren 1910 var han mycket allmän i Lyngenfjord och rundtomkring Tromsö. Vintern 1911 förekom han rikligt omkring Senjen, och då jag i mars samma år med ångbåt färdades från Tromsö till Ski- botten i Lyngenfjord, sågs alfågeln öfverallt i flockar samt parvis. I regeln iakttagas de första exemplaren af arten i öfre delen af älfven, och vid tiden för deras ankomst är man VÄGAR FÖR LAPPLANDS VADARE OCH SIMFÅGLAR 207 U3[EpEUIB3JUOJI UBioj{-B[opnx U3[EpBUIE31UOJI UEioji-Biojjnx UaiEpEUlEJlUpX ueioji-Eiojjnx uajEpEiuEJinpji UEIOX-Biopnx naiEpEiuejingji !JBI°M-BIO}Jnx U3{EpEUlEHU03I 1- HEioji-Eioianx U3IEpEUIE)[aQ3I UEio^i-Eiopnx ~ U3|EpEUIE3ing3I w UBios-Eiopnx ^ U3IEpEUJE3{U03I o o\ " tJBiox-Biojjnx 0\ U3IBpBUlE5in03J iJBp^-Eiojjnx vO n3[BpElUEJlupX o ~ iJBioji-Bio^inx ON uatBpEiuB^up^ , uBioji-Biojjnx UaiBpBUlB^UO^ J4B[0}I-B10JJnX na[EpBuiB3(np3i UBiox-Eiopnx w"£-2 °c._, o X I r* i « [A n : 22.2 ~ 1=3 "Is a B- v> ' ~ vs O « 3 c P "7V-r„ Q. °- "^"H^— 2 u C 5 a^Vs1- « «J r 3 rt rt 5*5 „, P 3 ä ä 1- 1- .— — ^" W .J r* U'J s 5.D w 'C c c .2 « 1- 3 ' gcc s» rt rt — rt rt « O O 3 3 ^ „i»~ ._.- rt c/) _c o o 208 FAUNA OCH FLORA dagligen i tillfälle att konstatera, huru flockarne från osynliga höjder sänka sig ned på älfven — alltid kommande norrifrån. Mergus merganser (Linné) och Mergus serrator (Linné). Båda dessa arter förekomma allmänt i Turtola-Kolari, och un- der vårsträcket går där längs vattendragen ett mycket stort antal norrut. I Könkämädalen äro de också allmänna, och det förefaller, som åtminstone hufvudkontingenten skulle ankomma längs vattensystemen söderifrån. Till frågan om dufhöksraserna. Af Einar Lönnberg. ör ett par år sedan fäste den danske ornitho- "illlllU logen E. Lehn Schöler uppmärksamheten på ,ii"»«nig det förhållandet, att dufhöken här i våra nor- nirtlii»i«55Ji diska länder skulle uppträda i tvenne olika raser, en nordlig och en sydlig. Den förra I skulle vara något större än den senare, men hufvudsakligen skulle de kunna åtskiljas på färgen och teck- nigen hos de unga dufhökarne i deras första dräkt. Den nord- liga unga dufhöken skulle enligt den citerade författaren vara mera gråaktig och på undersidan nästan hvit eller med en gulaktig färgton, som alltmera försvinner under årets lopp, samt försedd med kraftiga mörka längsfläckar, hvilka fort- sätta ned på »byxornas» både yttre och inre sida i form af streck eller fläckar. Den sydliga formen återigen skulle i mot- svarande dräkt vara mera brunaktig samt på undersidan ljust rostfärgad eller rödbrunaktig (men bleknande under vinterns lopp) och med de mörka längsfläckarne ej sträckande sig ned på »byxorna». De sistnämnda skulle nämligen vara nästan eller alldeles ofläckade på insidan och på utsidan endast hafva helt smala mörka strimmor längs fjäderspolen. Den här ofvan såsom den sydliga betecknade formen lär vara allenarådande i Danmark, ända tills på höstsidan under flyttningen andra unga dufhökar kommit dit norrifrån. Det är sålunda sannolikt, att alla i Danmark kläckta duf- hökar höra till den. Däremot är det ännu ej utrönt, om den också förekommer i södra Sverige och huru långt norrut dess utbredning sträcker sig. Att en af de af hr Lehn Fauna o. Flora 1916. Haft. 5. T^ FAUNA OCH FLORA Schöler nppgifna karaktärerna ej håller streck såom distink- tionstecken mellan de båda raserna har jag vid ett föregående tillfälle vid refererandet af den danske författarens uppsats på- visat.1 Det är nämligen så, att man äfven här i Sverige åt- minstone så långt norrut som i Svealand, kan erhålla dufhökar med ganska starkt rostfärgad undersida. Dock ha äfven dessa exemplar benfjädrarne (»byxorna») fläckiga. Starkt rostfärgade ^* *.f §>*% * « \ * k l! é * * M t t r \ \ / ,- / , 1 < V •& 1 i t i Ben af unga dufhökar från Leksand. Till vänster 5, de båda andra ef1 ö". unga dufhökar finnas t. ex. i Riksmuseum från Runmarö och Kärrgrufvan. Ja, t. o. m. en ung dufhökhona från Pajala, skjuten den 8 sept., visar en starkt rostfärgad anstrykning på undersidan och äfven dylik i nacken. Genom Intendenten A. Behm har emellertid Riksmuseum denna höst haft nöjet mottaga en kull af tre unga dufhökar, som han erhållit från Leksand, och dessa visa en ganska in- 1 Sv. Jägarförb. Tidskr. 52 årg. lift. 4, 1914. TILL FRÅGAN OM DUFHÖKSRASERNA 211 tressant färgteckning. En af dem, en hona, har ganska breda, ovala, delvis bakåt i ett spolstreck förlängda fläckar på ben- fjädrarne. Af de båda andra, som båda äro hanar, har den ena tydliga smalt lansettlika fläckar eller streck på »byxorna», men den andra har dem ofläckade blott med helt fina strim- mor på en del fjädrar och ej ens dylika på byxornas insida. I detta afseende är sålunda denna unga dufhök från Leksand helt och hållet af dansk typ. Alla tre ha ungefär i samma, men ej särdeles hög grad rostgul anstrykning på undersidan; star- kast är denna på de obefläckade »byxorna» hos den ena hanen. Det är dock att märka, att denna rostgula ton sannolikt från början varit starkare, ty i fångenskap synes den blekna ganska fort. På ryggsidan ha alla tre samma allmänna grundfärg, som unga svenska dufhökar i regel synas ha, d. v. s. matt svart- bruna med gulbrunaktiga fjäderkanter. I nacken äro fjädrarnes sidopartier starkare rostfärgade hos hanarne än hos honan, i synnerhet hos exemplaret med ofläckade »byxor», där de skulle kunna kallas roströda. Graden af fläckighet på benfjädrarne framgår af de meddelade bilderna. Af dessa liksom af beskrif- ningen finner man, att alla tre syskonen äro olika, men att en hane är af den sydliga, danska typen. Detta är af ganska stort intresse, då det ådagalägger, att en fågel af denna rastyp kan uppträda mycket nordligare, än man med hittillsvarande erfarenhet kunnat vänta. Förklaringen kan sökas på två olika vägar. Den ena är, att den ifrågavarande dufhökkullen från Leksand skulle vara en hybridprodukt uppkommen på sådant sätt, att den ena af föräldrarne tillhört den danska rasen, men under flyttningen följt med den andra längre mot norr till dennas hemtrakt. I sådant fall är kullens blandade utseende förklarlig enligt Mendels lag. Om denna förklaring ej är rik- tig, utan båda föräldrarne varit af den nordiska rasen, skulle uppträdandet af en ungfågel med ofläckade benfjädrar möjligen tyda på, att dufhökarnes nutida utveckling tenderade åt det hållet, ty genom analogislut kan man antaga, att det enfärgade, ofläckade stadiet är sekundärt och det fläckiga det primära. Lehn Schöler har äfven framhållit, att de danska duf- 2 12 FAUNA OCH FLORA hökarne skulle vara mindre än de nordiska. Detta torde nog möjligen i stort sedt vara riktigt, men storleksskilnaden mellan de danska och dem, som hålla till t. ex. i Mälardalen, är ej så särdeles utpräglad. Så kan t. ex. anföras, att tvenne unga dufhökhanar (båda med fläckiga »byxor»), en från Stockholm och en från Aske gård, Bro, blott ha en vinglängd af resp. 315 och 316 mm., d. v. s. enligt Lehn Schöler ungefär minimum eller därunder för de nordiska dufhökarne eller ungefär lika med genomsnittet för de danska. En dufhökhona från Aske (med längsfläckade benfjädrar) har en vinglängd af blott 350 mm., d. v. s. under Lehn Schöler's minimum för de nordiska och under genomsnittet för de danska honorna. Ungefär samma vinglängd har också den unga dufhökhonan från Leksand. Vinglängden hos en rätt starkt rostfärgad dufhökhona från Pajala är 365 mm., hvilket skulle vara under genomsnittet för en nordisk och tämligen lika med maximum för en dansk duf- hökhona. Allt detta visar, att variationen är större än hvad som antagits, och mera material kräfves för frågans utredning. Vid Riksmuseum (postadr. Vetenskapsakademien, järnvägsadr. Al- band) mottagas därför med tacksamhet insända dufhökar lik- som f. ö. äfven andra fåglar. En bastard mellan fasantupp och ban- tamhöna. Af E. L. id Aske gård hos Hofjägmästaren Grefve Gu- staf C:son Lewenhaupt ådagalade en fasan- tupp af blandad mongolicus-ras år 1915 stort intresse för bantamhönsen, hos hvilka han ofta W "v>i aflade besök. När sedan de ur bantamhönornas ;ö> .-. éx£]ä.gg utkläckta kycklingarne tillväxte, visade sig bland dem den här afbildade bastarden, hos hvilken tydligen det blandade ursprunget gifver sig till känna såväl genom form som färg. Den lefde till dess den blef utvuxen, men dog i midten af dec. 1915, då den af grefve Lewenhaupt skänktes till Riksmuseum, hvarest den nu finnes uppstoppad. Under sin lifstid företedde den en egendomlig abnormitet därigenom, att den så att säga kontinuerligt var stadd i ruggning. Arven vid sin död var den fullsatt med blodpennor och ofullständigt utvecklade fjädrar. Vid första ögonkastet ser man, att den från fädernet ärft den förlängda, spetsiga stjärten, som är platt, ej takformad som hos hönsen. Så skarpspetsadt utdragna som hos fasanen äro dock ej stjärtfjädrarne, men stjärten mäter 22 lj% cm. i längd. Fasansläktet har 16 eller 18 stjärtpennor, släktet Ga/lus 14 (eller hos en art G. varius 16 pennor). Denna bastard är intermediär i detta afseende med 16 stjärtpennor. 214 FAUNA OCH FLORA Dräkten kan i öfrigt ej sägas vara h/arken öfvervägande fasan- eller hönlik, men hufvud och hals äro öfvervägande svarta med en begränsning, som ungefär motsvarar fasantup- pens mörka färg på dessa delar, med det undantaget att hjäs- sans och öfre nackens fjädrar äro brungula med svarta spetsar. Af den mongoliske fasantuppens hvita halsring synes ej ett spår. Framryggens och skuldrornas fjädrar äro vid basen svarta, mot spetsen ljust rödbruna eller gulbruna, fint vattrade med svart samt med ett brungult, svartkantadt spolstreck. Vingtäckarnes synliga delar äro rödbruna, de öfvertäckta äro svarta, mer eller mindre spräckliga med brunt. Handpennorna äro svarta, delvis med en smal blekgul kant på ytterfanet. (Detta erinrar om förhållandet hos bantamtuppens vilda stam- form.) Armpennornas ytterfan är delvis rödaktigt gulbrunt, spräckligt med svart, eljest äro dessa pennor svarta, de in- nersta dock spräckliga med gulbrunt. Bakryggens och öfver- gumpens fjädrar brungula med tvärbandning och vattring i svart. Stjärtpennorna svarta, de yttre vid basen, de mellersta öfver större delen af fjädern spräckliga med gulbrunt, som i EN BASTARD MELLAN FASANTUPP OCH BANTAMHÖNA 2 I 5 ytterkanten blir delvis sammanhängande fält. Bröstet rödbrunt med svarta fläckar och ljusa spolstreck. På undersidans midt dominera svarta rödbrunkantade fjädrar; detsamma gäller delvis armsidorna. Buken gulbrun. Undre stjärttäckare svarta, de mindre med rödbruna kanter. Hybrider mellan fasan och tamhöns äro förut kända från utlandet, men det är dock ej så vanligt, att dylik bastardering inträffar, ehuru stamformerna äro tämligen närbesläktade. Ornithologiska iakttagelser i Vilhelmina socken af Åsele lappmark. Af Bo Witt-Strömer. lidsommarveckan 1913 företog jag en färd till Vilhelmina sockens fjälltrakter i och för fågel- istudier. Härunder besöktes bland annat Blaik- iOch Gittsfjällen. Sommaren 1915 hade jag den oväntade turen att få mina skogsförrättningar Iförlagda till samma socken och ströfvade då - från den 15 maj till den 1 november — igenom så godt som hela området.1 De härunder gjorda anteckningarna torde kunna påräkna intresse hos denna tidskrifts läsare, i synner- het som ornithologiska meddelanden från dessa trakter äro ytterst sparsamma i den zoologiska litteraturen. Det undersökta området har en längd af 19-20 mil och en bredd af 5—6 mil. Västra delen gränsar till Norge och är uppfylld af höga fjäll, bland hvilka Marsfjället når en höjd af 1589 m. ö. h. Skogsområdet upptages till största delen af granskogar; endast på några ställen, såsom kring öfre ändan af Malgomaj och vid gränsen till Åsele socken, finnas rena tall- bestånd. Stora och sänka myrar ha stor utbredning inom socknen. En del fågelnamn, som användas af befolkningen i Vilhel- 1 Omkring midsommar år 1915 gjordes en 8 dagars lång färd till Mars- och Kittelfjällen. Alla tjärnar och fjällsjöar voro vid denna tid isbelagda och fjällhedarna till största delen snöbetäckta. Fågellifvet var därför ännu spar- samt, och endast få anteckningar från alpina och subalpina zonerna kunde göras. ORNTTHOLOGISKA IAKTTAGELSER I VILHELMINA SOCKEN 2XJ mina och angränsande socknar anföras inom citationstecken. I vissa fall har jag äfven medtagit uppgifter om intressantare fågelfynd från andra delar af Västerbottens län. För värdefulla råd vid utarbetandet af föreliggande upp- sats har jag att tacka fil. doktor Aug. Heintze. Corvus cornix} Iakttagen i alla delar af socknen fastän ingenstädes i större mängd. Häckar helst i närheten af de större byarna. Corvus frugilegus. Ett exemplar sköts för några år sedan och finnes uppstoppadt hos kronolänsman Lindström i Vil- helmina. Corvus corax. »Garanes» (lapskt namn). Förekommer inom hela området. År 1915 anträffades ett bo med ungar strax i närheten af Gittsfjället. Under afverkningarna sistlidne vinter dödades åtskilliga renar, och vid dessa uppehöllo sig under försommaren många korpfamiljer, hvilka under högljudt skrän fråssade på de i förruttnelse stadda kropparna. Coloeus monedula. Ett individ iakttogs i Gransjöriset den 19 maj 1915. Pica pica. »Skir». Allmän och går ända upp till byarna omkring Marsfjällen. Cractes infaustus. »Koksik»; »Röfugl»; Lafhök». Före- kommer öfverallt i socknens skogstrakter. En vanlig företeelse, hvars upphof åtminstone i många fall får tillskrifvas lafskrikan, har jag iakttagit i höst. Hon tyckes nämligen samla hattsvampar och upphänga dem i björkar, där de fastkilas i kvistklykor. Svamparna ha i alla närmare under- sökta fall utgjorts af kremlor (Russula) och andra skiflingar samt rörsoppar (Boletus), de flesta med vidhängande fot och med i torrt tillstånd 5—6 cm. breda hattar. Man vore frestad tillskrifva ekorren dessa fynd, men de upphängda svamparna ha oftast anträffats i rena björkbestånd och på så långt ut- skjutande och fina kvistar, att ekorren omöjligen skulle kunnat komma dit. Min åsikt delades äfven af jägmästare Risberg. 1 Nomenklaturen och artföljden är densamma som i professor Lönnbergs fauna öfver »Sveriges Ryggradsdjur II». 2 [8 FAUNA OCH FLORA då vi tillsammans undersökte en del dylika svampföre- komster. I Svensk botanisk Tidskrift 1909, sid. 260, omtalar professor Th. M. Fries efter uppgift, lämnad af A. G. Elgenstierna, att »man ibland om hösten, just då löfven fallit, får se svampar hänga i kvistklykor uppe i löfträd». Elgenstiernas skog- vaktare, »på hvilkens ord man kunde lita», försäkrade sig ha iakttagit ekorrar, som uppburit dessa svampar i träden. Stiirnus vulgaris. Förgäfves eftersökt. Enligt uppgift skall ett exemplar under juni månad 1915 ha uppehållit sig i Vilhel- mina kyrkoby. I Åsele socken häckar staren flerstädes och är där sedd af mig så sent som den 13 november 1914. Loxia pytyopsittacus. Ett exemplar sköts i Råsele den 24 augusti 1915. Loxia curvirostra. »Kägelrifva». I början af augusti 1915 allmän vid Gransjöriset; uppträdde äfven ganska talrikt om- kring Malgomaj i midten af oktober. Pinicola enucleator. »Dumsnut». Sedd tvenne gånger : den 28 maj vid nedre delen af Vojmsjön och den 17 juni vid öfre ändan af Malgomaj. Pyrrhula pyrrhula. Iakttagen i hela socknen, men var ingenstädes talrik. Ett bo med 5 ägg den 16 juni vid foten af Skornefjället. Det låg i en gran 2 meter ofvan marken och fäst en grenklyka ungefär en meter från stammen. Först i början af oktober observerades domherren mera allmänt, och ofta hörde man då hans lockton. Acanthis linaria. »Aldersparr» (ålder = gråal); »Björk- sparr» ; »Björklus». Mycket allmän och kläcker såväl i skogs- landet som uppe i fjälltrakterna. Ett bo med ungar anträffades den 25 juni bland videsnåren på Blaikfjället; flygga ungar sågos den 8 juni på Björnberget. De börja tidigt på hösten samla sig i flockar; den första större flocken träffades redan den 3 augusti. Chloris chloris. En nyss utflugen kull sågs den 5 juli 1915 vid Vojmsjön. Fringiila coelebs. »Malltvint»; »Tvinten». Förekommer hufvudsakligen invid större byar, där den håller till i hagmarker, ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I VILHELMINA SOCKEN 2 ig men träffas stundom äfven långt från människoboningar och då ofta invid någon sjö eller älf. Fringilla montifringilla. »Gäddfres». Allmännare än före- gående och träffas under sommaren hufvudsakligen i de inre delarna af skogsbygden. Bon äro funna i såväl barr- som löfskog. Passer domestlcus. Finnes endast vid de större byarna. Emberiza hortulana. »Sommar-si-si-li-skit». Den 23 — 24 maj 1915 sågos 8 hortulansparfvar i Vilhelmina kyrkoby. De voro tydligen på väg till sina häckplatser. Fågeln häckar fler- städes, men alltid i närheten af någon by. Ett bo med 4 ganska försigkomna ungar iakttogs den 4 juli vid Hansbo. Det var byggdt af torra grässtrån och låg under en liten enbuske endast 50 meter från närmaste gård. Emberiza citrinella. »Si-si-li-skit». Allmän inom hela socknen. Emberiza schceniclus. Ägg erhållna från Skönvik vid Mal- gomaj. Emberiza rustica. Ej sedd i Vilhelmina socken, men är numera ingen sällsynthet i Västerbottens kustland, där jag i Degerfors socken funnit hans bo med 5 ungar den 20 juli 1909. Calcarius lapponicus. »Fjällsparf». Tämligen allmän. Som- maren 1913 fann jag en dag ej mindre än 8 bon på Blaik- fjället. Häckar i fjälltrakter, men därjämte äfven på högländta och med videsnår bevuxna myrar i skogslandet. Ägg i första veckan af juni. Plectrophenax nivalis. »Skarfågel». Ej sedd under häck- ningstiden hvarken på Blaik- eller Gittsfjällen. Däremot häckar han med säkerhet på Mars- och Kittelfjällen, där 3 par iakt- togos den 22 — 23 juni omkring 1200 meter ö. h. Kom till Vilhelmina den 9 april 1915; första exemplaret på väg söderut sågs den 18 september. Alauda arvensis. Endast sedd vid Dalasjö, Skansholm och Tresund. Eremophila alpestris. Skjuten under vårflyttningen den 1 maj 1914 i Sorsele kyrkoby. 2 20 FAUNA OCH FLORA Anthus pratensis. Allmän. Bo funnet den 23 juni 1913 nedanför Blaikfjället. Anthus trivialis. I Vilhelmina socken är trädpiplärkan ej så talrik som i öfriga delar af länet. Bon ha anträffats vid Volgsjön och Stalon. Fågeln tycks föredraga tallmarker. Motacilla flava thunbergi. »Sisella». Häckar på alla lämp- liga lokaler både i skogsbygden och på lågfjällen. Anländer till Vilhelmina sista dagarna i maj. Motacilla alba. »Tranuella». Allmän. År 1915 träffades ofta stora kullar på 6-7 ägg. Ett bo med 6 ägg träffades uppe i Marsfjällen under en spång invid en lappkåta. Certhla familiaris. Påträffad tvänne gånger: den 30 juni vid Vojmsjön och den 18 september vid Laxbäcken; säkerligen häckfågel. Sedd ett par gånger i Dorotea socken vintern 1915. Parus major. Förekommer i ringa antal. Paras äter. Fem svartmesar sågos den 8 oktober vid Malgomaj; ett exemplar sköts. Parus cristatus. Funnen häckande i en rutten björkstubbe vid Aronsjön; boet innehöll tre ungar och ett rötägg. Parus cinctus. Sedd tvenne gånger på norra stranden af Malgomaj och en gång vid Marssjön. Parus atricapillus borealis. »Get-typpa»; »Täta». Den allmännaste af mesarna. Aegithalus caudatus. Två stjärtmesar träffades den 20 juni mellan Stalon och Bångnäs. Af allt att döma hade detta par bo i närheten. På kronoparken Malgomajlandet sågos 8 exem- plar den 14 och 15 oktober 1915. Regulus regulus. Ej sedd i Vilhelmina socken. Förekommer sparsamt i Västerbottens län. Under 9 års vistelse i länet har jag haft nöjet se kungsfågeln endast 2 gånger: ett par i Degerfors socken den 20 december 1912 och ett par i Ammar- näs (Sorsele socken) den 14 april 1914. Lanius excubitor. Sedd en gång vid Idvattnet. Ampelis garrulus. Träffades här och där under somma- rens lopp. ORN1THOLOGISKA IAKTTAGELSER ] VILHELMINA SOCKEN 22 1 Muscicapa atricapilla. Lillknipa». Sällsynt. Den 20 juni uppehöll sig ett par vid Stalon. Muscicapa ficedula. Tämligen allmän. Bon anträffade såväl långt från gårdar och hus som inne i byarna. Phy l lo se opus collybita abietina. Ett exemplar iakttogs den 30 juli 1915 på kronoparken Torfsjö-ån. Phylloscopus trochilus. Allmän. Häckar såväl i fjälltrak- terna som nere i skogsbygden och kring byarna. Sylvia salicaria. Sedd vid Hansbo och Idvattnet; häckade antagligen på båda platserna. Accentor modularis. Ett bo vid foten af Gittsfjället; dess- utom sedd vid Dainasjön och Blaikfjället. Turdus pilaris. »Skvakatrast». Allmän, i synnerhet inom björkskogsbältet på fjällen. Stora kullar (ofta 7 ägg) år 1915. Turdus viscivorus. Förekommer här och där såsom vid Dalasjö, Vojmsjön och Malgomaj. Turdus musicus. Tämligen allmän inom Vilhelmina socken. Turdus iliacus. Allmän inom hela området Turdus torquatus. En gammal sköts den 22 juni 1915 vid Girisjön; i midten af juni 1915 iakttogs ringtrasten i björk- snåren kring Gittsjön. Saxicola oenanthe. Allmän såväl i fjällen som vid gårdarna i skogsbygden. Pratincola rubetra. Häckar litet hvarstädes, helst på eller i närheten af odlad mark. Phccnicurus phamicurus. Allmän i hela socknen. Cyanecula suecica. Midsommardagen 1915 hörde jag blå- hakens klingande sång vid Girisjöns stränder invid Marsfjällen. Cinclus cinclus. »Forssparr». Förekommer på lämpliga lokaler. Hirundo urbica. »Solve». Allmän. Häckar på branter i Forsbergsberget, Stalonberget och Ropentjåkko. Chelidon rustica. »Sax-sölve». Ej så allmän som före- gående art. Riparia riparia. Häckar vid Bränna och Nästansjö. Picus canus. Ej sedd i Vilhelmina socken; är för öfrigt 22 2 FAUNA OCH FLORA sällsynt i Västerbottens län. Själf har jag endast sett den två gånger i Degerfors socken. Drycopus martius. »Störmkråka». Ej sällsynt kring Mal- gomaj; äfven sedd vid Kultsjön. Dryobates major. Iakttagen vid Dalasjö den 24 oktober 1915. Dryobates leuconotus. Ett exemplar påträffadt den 21 sep- tember vid Malgomaj. Dryobates minor. Sedd vid Kult- och Vojmsjön. Plcoides tridactylus. Den vanligaste af hackspettarna. Ciiculus canorus. Allmän. Går upp i Marsfjällen. Enligt ortsbefolkningen anländer han alltid på Urbanus, d. v. s. den 25 maj. Apus apus. >Rägnspira». Sällsynt. Häckar på branter i Forsbergsberget ej långt från hussvalans häckplats. Asio accipitrinus. Ett individ skjutet vid Ahasjön. Syrnium uralense. Ej sedd af mig inom området. Ägg erhållna från Djupdal 1914. År 1911 tillsändes mig en kull, tagen den 25 maj i Degerfors socken. På båda ställena hade slagugglan häckat i gamla trädstubbar. Syrnium lapponicum. »Jiejoggle» (lapska = nattbarn). Ett exemplar sköts år 1914 i Volgsele. Nyctala funerea. Den vanligaste af ugglorna. Påträffad häckande i en knipholk vid Vojmån. Surnia ulula. Sedd vid Vojmsjön. En hona med liggfläckar sköts af mig i Degerfors socken den 29 maj 1910. Forst- mästaren N. Vestman fann våren 1914 ett bo med 5 ungar i samma socken. Glaucidium passerinum. Förgäfves eftersökt. Skall någon gång ha iakttagits af ortsbefolkningen. Nyctea scandiaca. Sedd en gång på Borkafjället och lär enligt af lappar lämnade uppgifter häcka i Jadnem vid norska gränsen. Bubo bubo. Sällsynt. Häckar årligen i St. Stalonberget och i Heligfjäll. Falco peregrinus. Häckar i Käringberget, Hundkläppen och Skikkisjöberget. Kullen fulltalig omkring den 12 maj. ORNTTHOLOGISKA IAKTTAGELSER I VILHELMINA SOCKEN 223 Falco merillus. Mindre allmän. Ägg funna vid Doris och på Björnberget. Falco rusticolus. Enligt uppgift af en nybyggare skall denna art häcka i Ljusfjället. Söndriga ägg, tagna i maj 1915, har jag erhållit från Arjeploug. Falco tinnunculus. Ett bo med 5 ägg i Marsliden. Honan fälldes för artens bestämmande. Ägg äfven erhållna från Gran- sjöriset. Aqaila chrysaétos. »Slagörn». År 1913 iakttogs ett par i Gittsfjällen, men jag spanade förgäfves efter dem 1915. År 1911 hade kungsörnen bo i Renhundberget vid Gransjöriset och hade här upprepade gånger häckat förut, men blifvit från- röfvad sina ägg. År 1912 sköts en årsunge och finnes upp- stoppad hos en bonde i Gransjöriset. Nu synes emellertid örnen såsom häckfågel vara utrotad i Vilhelmina socken. Från Arjeploug har jag erhållit en kull med två ägg insamlad den 22 april 1915. Nybyggaren, som tagit äggen, skrifver, att boet låg »i toppen af ett cirka 30 fot högt träd och var byggdt af torra tall- och björkkvistar samt mossa och torrt gräs. Trädet växer vid en stark bergsluttning nedanför fjället Skaptavare och ungefär två km. från norra ändan af Vouggatjolmejaure. Örnarna voro som vanligt mycket skygga». Archibuteo lagopus. Förekommer öfver hela området. Bo med två starkt rufvade ägg den 16 juni i en skifferbrant i när- heten af Gittsfjället; vid Vojmsjön häckade den i en torrfura den 2 juli och hade här tre försigkomna ungar. Buteo zimmer manna?. Ett exemplar skjutet vid Dorotea- gränsen. Pandion häliaétus. »Fisktjuf»; »Hapkie» (lapska). Trots de rika fiskevattnen endast sedd tvänne gånger: på krono- parken Torfsjöån och vid Malgomaj. Pernis apivorus. Ägg funna vid Id vattnet. Astur gentilis. »Spenning». Sparsam. Agg, tagna den 28 april, erhållna från Gransjöriset. Accipiter nisus. »Sparrspenning». Förekommer här och där. 224 FAUNA OCH FLORA Columba palumbus. Tvänne dufvor, som i april 1915 iakt- togos af postföreståndaren i Stalon, tillhörde troligen denna art. Af allt att döma häckar ringdufvan i Råsele, där den anträffades den 13 juli 1915. Tetrastes bonasia. Har tilltagit i antal under senaste åren. Ett bo med 13 ägg i Stalon den 17 juni och ett vid Aron- sjöliden med 10 ägg. Är fridlyst hela året om på kronopar- kerna. Tetrao arogallas. »Röja» . Kullar fulltaliga första dagarna af juni. Lyrurus tetrix. »Ör». Allmännare än föregående. Lagopus mutus. Häckar i Marsfjällen m. fl. högfjäll. Lagopus lagopus. »Rypkalln» J*. Under sommarens lopp sågos endast enstaka ripor nere i skogslandet; mycket talrik på Blaikfjället i slutet af september. Eudromias morinellus. Ett hälft dussin exemplar uppe- höllo sig vid midsommartiden år 1915 i Marsfjällen. Charadrius apricarius. »Åkerhöna». Häckar på alla låg- fjäll ned till Blaikfjället. Allmän på odlade ställen under flytt- ningarna. Numenius phceopus. Det var troligen denna art, som iakt- togs midsommardagen år 1915, i närheten af Dikanäs. Totanus (Glottis) litoreus. Sedd vid Girisjön. Totanus totanus. Ej med full säkerhet iakttagen. Totanus glareola. »Spirelnick». Häckar på sumpiga flark- myrar. Synes ej vara så allmän som i nedre socknarna af länet. Tringoides hypoleucos. Allmän. Fullagda kullar omkring den 20 juni. Gallinago medla. Förgäfves eftersökt. Gallinago gallinago. Sällsynt. Ägg sedda den 28 juni. Scolopax rusticola. Flygga ungar sågos i Gråtanliden. Sedd flera gånger i närheten af Malgomaj, sista gången den 13 oktober. Enligt uppgift af jägmästaren Risberg har morkullan äfven träffats ett par gånger på kronoparken Luspen. ORNITHOLOGISKA IAKTTAGELSER I VILHELMINA SOCKEN 225 G/7/5 grus. Häckar på alla lämpliga lokaler. Ägg tagna vid Gransjö, Volgsjön, Luspen och Malgomaj. Första kullen togs den 28 april 1915. Mergus merganser. Allmän. Häckar gärna i uppsatta holkar. Mergus serrator. Mindre allmän än föregående art. Skjuten i Vojmån. Oidemia fusca. Häckar vid fjällsjöarna. Många svärtor ligga kvar i Malgomaj och Vojmsjön ända till midsommar, innan de begifva sig till sina häckplatser. Oidemia nigra. Häckar på samma ställen som föregående art. En sjöorre sköts i Idvattnet den 12 augusti 1915. Nyroca marila. Ett exemplar dödadt den 14 augusti i Id- vattnet. Clangula clangula. Häckar här och där, gärna i utsatta holkar. Hareida hyemalis. En skjuten den 20 oktober vid Sik- sjönäs och insänd till Riksmuseum. Anas platyrhyncha. Mindre allmän. Endast sedd i de södra delarna af området. Anas acuta. Anträffas häckande vid Gråtansjön med kläck- färdiga ägg den 7 juli. Anas crecca. Spridd öfver hela området, men är ingen- städes allmän. Cygnus cygnus. Skall enligt uppgift af lappar häcka vid Jadnem och Virisjaure. En årsunge sköts för flera år sedan i Råsele och finnes uppstoppad hos en bonde. För 10—15 år sedan sågs svanen årligen under flyttningarna i Malgomaj, men är nu sällsynt. Anser fabalis. Häckar här och där i skogsområdet fjärran från människoboningar. Bon funna vid Girisjön och Dikanäs. På Blaikfjället, där den dock ej anträffats häckande, samlas under hösten flockar på flera hundra sädgäss. Carbo carbo. Ett individ skjutet i oktober 1915 i Malgo- maj. Fauna o. Flora 1916. Haft. 5. je 2 26 FAUNA OCH FLORA Larus canus. Sedd i Malgomaj i juni 1915. Colymbus arcticus. Häckar flerstädes på lämpliga lokaler. Colymbus stellatus. Talrikast i fjälltjärnarna. Ett par hundra exemplar sågos samtidigt i början af oktober i sjön Malgomaj. Tillägg. I »Nyt Magasin for Naturvidenskaberne» Bd. 35 (1894), p. 43, omtalar Collett, att i magen på en lafskrika, »skudt ved Molmen i Lesje 23de Juli 1887, i det det var nede paa Marken og spiste af en stor Boletus (rörsopp), fandtes desuden Coleoptera samt Basr af Empetrum». Smärre meddelanden. Tämjande af vildgäss. Ett utmärkt slående exempel på huru äfven de skyggaste och försiktigaste vildfåglar kunna i ganska hög grad tämjas omtalas från Nordamerika. En farmare Jack Miner vid Kingsville i Canada skaffade sig för omkring 12 — 15 år sedan några tama Canadagäss (Branta canadensis ; en mycket stor hvitkindad gås) för att med deras tillhjälp locka till sig de flyttande vildgässen. Det dröjde dock flera år, innan några vilda gäss vågade sälla sig till de tama. Så kommo slutligen ett år 17 vildgäss och slogo till samt fingo mat. Nästa år voro de besökande 30, året därpå omkring 150 och på fjärde året omkring 500. Efter den tiden sade Miner, att han ej längre kunde hålla någon räkning på vildgässen. Med berättigad stolthet sade han sig ha »5 tunnland gäss». Mr. W. E. Saunders, som besökte Kingsville och Mr. Miners gård våren 191 5, omtalar, att en aprilmorgon kommo omkring 1,000 vildgäss och slogo ned inom 150 m. afstånd från huset. En hel mängd, efter verkställd räkning 425, hade satt sig i en liten inhägnad utanför matsals- fönstret. Saunders följde med Miner in i denna inhägnad och säger, att man där kunde komma fram till gässen på 15 — 20 steg när. Men då de lågo i en sjö. belägen på ett afstånd af 2 engelska mil från farmen, var det omöjligt att i båt närma sig till dem på en 1 -2 engelsk mils afstånd. De visste sålunda, att fara ej hotade på det ena, men väl på det andra stället och att de voro trygga för mannen, som gick omkring på platsen vid Miners farm. Hvad som också lockar dem dit är naturligtvis födan, som bjudes dem där. Förlidet år bjöd Miner på ej mindre än 300 bushels majs, ståtligt nog för en man, som ej är förmögen. Det är två vatten- samlingar vid farmen, den ena orakr. 35 m. i diameter, den andra 30 m. bred och 50 — 60 m. lång, och dessa polar tillfredsställa 1,000 till 1,500 gäss. De komma i mars och gifva sig i väg längre norrut i maj. Nu säges Miner också vilja försöka att få de flyttande sva- narna att mottaga hans gästfrihet, hvilket hittills ej lyckats, ehuru de synas liksom undrande flyga öfver vildgåsskarorna vid gården. Gulhämplingens utbredning norrut. I Ornith. Monatsschr. n:r 9 meddelar Werner Hagen, att han våren 1916 iakttagit åtskilliga gulhämplingar i Lybecks omgifning, 228 FAUNA OCH FLORA hvarest dylika förut ej varit sedda. Då redan vid några tillfallen fåglar af denna art iakttagits hos oss, är det rätt sannolikt, att den inom ej allt för aflägsen tid skall kunna räknas till svenska faunans regelbundna medlemmar. Genista anglica skyddad. Denna intressanta växt, som endast kvarlefver såsom ett min- nesmärke från en period med blidare klimat pä ett enda ställe i Sverige, nämligen vid Kullsgården i Veinge socken, Halland, har nn kommit i åtnjutande af lagens skydd. Det förspordes i somras, att platsens ägare hade för afsikt att plöja upp det lilla område, på hvilket Genista anglica växte, och förvandla det till potatisland. Då han emellertid fick sin uppmärksamhet riktad på det stora in- tresse, som var förbundet med den ifrågavarande växten, lämnade han beredvilligt uppskof med den redan påbörjade plöjningen. I senare hälften af juli nedreste professor Lönnberg och träffade öf- verenskommelse med Kullsgårdens ägare Jörgen Christensen, att han mot en viss ersättning ett för allt skulle tillåta, att för all framtid ett område, på hvilket Genista anglica växte tillsammans med Genista pilosa och ljung, skulle få fridlysas och inhägnas. Inhäg- naden har nu uppförts, och en järntafla af det vanliga slaget med inskriften »Naturminnesmärke fridlyst enligt lag» uppsatts. Sålunda kan man hysa godt hopp om, att denna märkliga kvarlefva af den s. k. Ilexfloran skall vara definitivt räddad undan alla farligheter, såväl från växtsamlares som odlares sida. Det berättas, att den förra kategorien vid flera tillfällen varit farligare för artens tillvaro än den senare och hänsynslöst plundrat växtplatsen för att inhösta många »poäng». En hona af blåa kärrhöken (Circus cyaneus) sköts den 19 sept. vid Aske gård, Bro. Den råkade i olycka på grund däraf, att den gång på gång slog efter tamhönsen vid Sig- nesberg, dock utan att lyckas. Då den sedan flög bort, följde man efter den och såg, att den begaf sig i väg mot Aske, där den slog ned i en klöfveråker. Jägaren Högberg, som blifvit underrättad, smög sig inom håll och sköt den. Man hade aktgifvit på fågelns vinglande, ugglelika flykt och dess afvikande utseende. Den in- sändes af grefve Gust. C:son Lewenhaupt till Riksmuseum, där den uppstoppats. Den blå kärrhöken förekommer hos oss hufvudsakligen vid de stora myrmarkerna i Norrland och lefver där af sorkar, fågelungar o. s. v. Den gamla hanen af denna art är som bekant lätt igen- kännlig på sin askblå dräkt. Honan och ungfåglarne skiljas också redan i flykten från andra svenska roffåglar genom de hvita stjärt- täckarne, som bilda ett bredt hvitt band öfver stjärtens bas. Det nu skjutna exemplaret var otvifvelaktigt på flyttning söderut. Det var delvis under ruggning. På ryggen funnos både gamla och nya fjädrar, och en ny andra handpenna på båda vingarne var ännu ej utvuxen. SMÄRRE MEDDELANDEN 229 Fladdermöss i Östergötland. Manad af meddelandet i 3:e häftet, 1 916, af tidskriften om fyn- det af barbastellen i Östergötland, beder jag att få meddela ett annat fladdermusfynd. Redan i somras erhöll jag kännedom om, att en hög, torr asp, på hvars stam flera hål finnas, skulle vara bebodd af fladder- möss, som om kvällarna i stort antal fladdrade ut öfver en sjövik. (Aspen växer å Ekelidens tomt, vid stranden af sjön Ammern, ej långt från Opphems järnvägsstation i Östergötland. Jag kom sedan ej i tillfälle att närmare undersöka det gamla trädet förr än den 1 1 september, då jag besökte Ekelidens ägare, herr L. Vi slogo på trädstammen, och djuren gåfvo genom häftigt gniss- lande sitt missnöje till känna, men ville ej lämna sin boning. Då vi strax före skymningen tillsammans återvände från en sjötur, sågo vi några långvingade fladdermöss med fågelliknande flykt i en rad begifva sig ut öfver viken. De lämnade trädstammen ur ett hål på c:a 5 m. höjd. Kommen i land lyckades L. med ett skott fälla ett af djuren. Dess bruna färg och betydliga storlek sade mig genast, att det var ett exemplar af stora bruna fladdermusen (Pipistrellus noctula). Det mätte 35 cm. mellan vingspetsarna. Det är således en koloni af denna art, som bebor trädet. Om koloniens storlek kan jag ej med säkerhet yttra mig. L. trodde, den bestå af mel- lan 50 och 100 exemplar. I trakten äro förut med säkerhet iakttagna endast följande arter: Plecotus auritus, Pipisttelhts pipistrellus (allmän), Vespertilio murinus och Myotis daubentoni (allmän). Fyndet af P. noctula i Östergötland är väl ej direkt någon säll- synthet. På Linköpings läroverksmuseum finnes ett exemplar från Harfvestad i Landeryds socken och ett från Linköping. Med hopp om att mana andra tidskriftens läsare till iakttagelser af de så litet uppmärksammade fladdermössen och deras utbredning i vårt land, har jag emellertid trott mig böra meddela fyndet. Linköping 16 oktober 1916. Dag Hannerz. Flyttfåglar som fröspridare. I 3dje Hefte af indevasrende Aargang af F. och F. findes en meget interessant Artikel af Dr. Aug. Heintze: Flyttfåglar som fröspridare. Heri omtales et Arbejde af undertegnede, »där den sat- sen häfdas, att flyttfåglarna äro af ingen eller nästan ingen bety- delse för fröspridningen». Dette er en altfor staerk Generalisation af min Paastand, nemlig, at Tr?ekfuglene spiller ingen eller i alt Fald meget ringe Rolle for Floraens (d. v. s. Fanerogamernes) Indvandring til Feeröer/ie, ti herom alene drejer mit Arbejde sig. Min Paastand stotter jeg, 1) dels paa det ringe Fugletrask över Faer- oerne, 2) dels paa Dr. Knud Andersen's Iagttagelser, at Fugle paa Träsk har tomme Maver og rene Fodder og Klredning. Köbenhavn, 19. Aug. 1916. 7T ~ . . , 0 C. H. Ostenjeld. 230 FAUNA OCH FLORA Egendomligt läte hos hare. Den ig september i år gjorde jag, åtföljd af min hund Grim, en jaktutflykt till Näsmyrarna, belägna c:a 5 km. från Hammar- strand i Ragunda socken. Strax innan jag nådde fram till myrarna, stötte jag upp en till synes halfvuxen hare, som vid uppsprånget fick ett skott, sannolikt ett bomskott, hvarpå han försvann ur min åsyn. Uå hunden omedelbart därpå tog an spåret och började att drifva, hörde jag till min förundran, att haren under det han lopp framför drefvet började att skrika, och därmed fortsatte han hela tiden som hundens skall kunde förnimmas af mig eller cirka en timmes tid, då hunden tappade. Harens läte liknade icke så litet ett fint, flöjttonliknande skall af en hund och det upprepades gan- ska ofta. Hammarstrand den 10 oktober 19 16. Jonas Gisslen. Fågelfaunan i Jönköpings omnejd och län. Vid hopskrifvandet af min uppsats med ofvanstående titel, of- fentliggjord i Jönköpings h. a. läroverks redogörelse, läsåret 1 9 1 5 — 16 (tryckt i maj d. å.), hade jag förgätit, att faunisten löjtnant Aug. Carlson år 1882 offentliggjort ett bidrag till kännedomen om fågelfaunan på småländska höglandet. Den bär titeln »Öfversigt af de i Almesåkra socken, Jönköpings län, förekommande foglar* och är publicerad i Öfv. af K. Vet. Akad. Förhandl. 1882, n:r 1. Den omfattar iakttagelser från denna trakt, gjorda under åren 1878 — 1 88 1, då löjtnant C. hade sin bostad å Thoranäs i Alsnes- åkra s:n, hvarunder han fört noggranna anteckningar om bl. a. flyttfåglarnas ankomst- och flyttningstider, allmännare förekomst m. m. Bland de inom dette inskränkta område anmärkta 133 fågelarterna befinnas fyra, som jag i min uppsats ej kunnat angifva såsom an- träffade inom Jönköpings län, nämligen gransångaren, mellanspetten, hvitryggiga hackspetten och gråspetten. Antalet af inom länet med säkerhet iakttagna fåglar skulle därigenom kunna höjas från 193 till 197. Gransångaren uppgifves af C. vara »ej sällsynt, och ankomst- tiderna för de 4 åren 1879 — 1881 vexlade emellan den 27 april och den S maj. Höstflyttningen skedde i september». Mellanspetten »förekommer någon gång», heter det, och Hvit- ryggiga hackspetten, som af förf. sköts 1878 vid Thoranäs, säges vara »temligen sällsynt». Gråspetten, som sköts 1SS0 vid L. Gödeberg, vid hvilket till- fälle »ännu en individ var i sällskap», påstås förekomma »någon gång». Bland öfriga uppgifter om förekomsten må en och annan här återgifvas. Gladan häckade då på höglandet allmänt, liksom sä/sångaren, grönbenan och kärrsnäppan. Korpen, järpen, tranan och större SMÄRRE MEDDELANDEN 23 I strandpiparen hörde till de »temligen allmänna», den senare häckande liksom de förra. Tämligen sällsynt var däremot redan då bergufven, för hvilken två häckplatser angifvas. Bläsanden förekom »ej så sällsynt». Sällsynt var däremot då den nu rätt allmänna bastard- näktergalen. Snösparfven förekom »nästan hvarje är om vintern», stundom »i stor flock». I sällskap med snösparfvarna syntes ibland enstaka berglärkor. Såsom enstaka förekommande äro antecknade bl. a. tretåiga hackspetten, hal/enkla beckasinen, fjällugglan, fjällvråken, blå kärrhöken, knipan, sillmåsen och svarta storken, den sistnämnda »sedd af förf. 1880 i Fredriksdals skog». Jönköping i oktober 1916. C. O. von Porat. En mindre sångsvan (Cygnus bewicki) visade sig i juni detta år vid sjön Ylen, belägen 2 mil o. n. o. om Jönköping. Exem- plaret fälldes och är förvärfvadt för Jönköpings fågelmuseum. Rörhönan, Gallinula chloropus, som förut under såväl höst- som vårflyttningarna iakttagits i Jönköpingstrakten, har i år funnits äfven häckande därstädes både vid småsjöarna närmast staden, Munksjön och Rocksjön, och vid Huskvarnaån, där den 24 sistl. aug. en vilsekommen ungfågel, hvars pennor ännu icke voro utvuxna, till- varatogs. Rörhönan har enligt prof. Lönnberg på senare tider blif- vit ganska allmän i landets södra delar, hvilket förestående med- delande i sin mån bestyrker. C. O. von Porat. »Flygande krymplingar.» Bland ett 100-tal en vår för uppstoppad berguf skjutna kråkor i Tångeråsa socken, Väster-Nerike, funnos fem, som voro behäftade med svårare kroppslyten. Två hade ena foten vanställd, troligen af skott: lederna voro styfva och tårna hopdragna och förtorkade. En annan hade mist ena foten, amputerad jämt efter leden, den andra foten fanns kvar men med blott två tår i behåll. En kråka hade en stor svampartad växt i ena öronöppningen, en annan var enögd. Af några i N. Sandsjö socken (Jönköpings län) under förra året fällda kråkor funnos två, som tydligen genom skott fått föt- terna missbildade. Tårna å ena foten på båda kråkorna voro både stympade och förstyfvnade, så att foten näppeligen kunnat tjänstgöra annat än som stöd vid gåendet. Äfven förtjänar fram- hållas en kråka med abnormt utbildad näbb. Dess spetsar hade nämligen af någon anledning divergerat, så att de korsade hvar- andra. Spetsarna hade på grund af den ringa nötningen ansen- ligt tillväxt och krökt sig, och undernäbben sköt högt ofvanför öfver- näbben. E. Helander. 232 FAUNA OCH FLORA Hur parar sig tornsvalan? Under försommaren detta år kom jag i tillfälle göra en säll- sam iakttagelse rörande tornsvalan. Observationen gjordes under flykten, hvarvid tvenne tornsvalor först Högo tätt efter hvarandra. Den ena af fåglarna slog slutligen fast på ryggen af den andra, och båda sänkte sig i samma ögonblick i sned linje under glid- flykt. Denna manöver, som blott varade några sekunder, såg jag ej upprepas. Det vore af intresse få en förklaring, om denna företeelse blott var en flyglek, eller om verklig parningsakt här förelåg. E. 11 'el a ti der. Fågelnotiser från Nerike. Blå kärrhöken (Circus cyaneus) är ej sällsynt i Nerike under vår- och höstflyttningen. Det synes ej otroligt, att den äfven hackar på de större mossarna, t. ex. Skagerhultsmossen i Västra Nerike. Under de senare åren ha nämligen blå kärrhökar någon gång varit sedda under högsommaren, då tydligen ej flyttning kunnat komma i fråga. Rödvingetrasten (Turdus iliacus) iakttogs i Tångeråsa socken i slutet af juni denna sommar. Fågeln väckte min uppmärksamhet genom sina höga, klara sångtoner, som den lät höra från de lum- miga träden i en löfäng. Denna trastart, som jag förut ej sett så sydligt vid den årstiden, häckade tydligen i år därstädes, fastän jag förgäfves sökte boet. Bastardnäktergalen (Hippolais hippolais) har denna sommar troligen häckat vid Trystorps herrgård i Tångeråsa. I slutet af juni iakttogs en sjungande hane i parken kring herrgårdsbyggningen. Då jag förut ej anträffat denna fågelart i nämnda socken, torde iakttagelsen vara värd ett omnämnande. E. Welander. Albino af ladusvala. Omkring midten af juli i år observerades under ett par dagar vid en gård i norra Rumskulla socken (Kalmar län) en albinoform af ladusvala. Exemplaret tillhörde tydligen en årskull, som kläckts på platsen. Fågeln var fullt flygvuxen och kretsade fram och åter i sällskap med de andra svalorna. På samma gång kan omnämnas en albino af vanlig gråsparf, som en vinter för några år sedan sågs vid Venzelholm i ofvan- nämnda socken. Ofullständiga albinoformer af samma fågelart med blott hvita näckar å vissa kroppsdelar ha äfven någon gång obser- verats. E. Welander. SMÄRRE MEDDELANDEN 233 Fjärilnotiser från Ruinskulla socken, Kalmar län. Tistelfjärilen, Pyrameis cardui L., som förut varit föremål för omnämnande i denna tidskrift, förekom synnerligen talrikt äfven i Rumskulla sommaren 1903. Den försvann dock lika hastigt som den kom, och ej ett enda ex. har sedan kunnat uppdrifvas. Körsbärsfuxen, Vanessa polychloros L. har under de senare åren börjat visa sig i Rumskulla, och såväl larver som fullbildade fjärilar ha tagits. Arten förekommer dock mycket sällsynt. Silfverstreckade perlemorsfjärilen, Argynii/s paph/a L., som för ett 1 o-tal år sedan var mycket sällsynt i Rumskulla, är nu lika all- män som de öfriga förekommande Argynnis-arterna med undantag af A. påles var. arsilachc, som livarje år synes uppträda sparsamt. Kvickgräsfjärilen, Pararge Egeria L. var. Egeridcs, Staud. synes ej vara så sällsynt å vissa lokaler i Rumskulla. På ett enda ställe fångade jag och tillvaratog i slutet af maj detta år flera ex. Under föregående år ha blott några få enstaka fjärilar af arten anträffats, hvarför det synes, som om den skulle vara i tilltagande. Af Arktiska Jordflyet, Agrotis speciosa Hb. var. arctica, Zett. tillvaratogs ett ex. i Rumskulla y/s 191 1. Enär arten sydligast är känd från "Vaxholmstrakten, torde fyndet äga intresse. Gråbruna Gräsfjärilen, Oeneis\ Jutta Hvbn. synes ej före- komma så sällsynt på vissa ställen i Nerike. Vid Skagershults- mossen i västra delen af landskapet ha under de senaste åren fångats flera ex. Enl. »Nordens fjärilar» är denna art sydligast an- träffad i Stockholmstrakten. E. Welander. En utdöende sjö. I Tångeråsa och Viby socknar, Väster-Nerike, ligga i en rad tre leende sjöar, som genom sina vassbevuxna stränder och sin i öfrigt grunda och igenslammade botten hysa ett rikt djur- och växtlif. Af dessa är Skarbysjön i Viby socken för närvarande förtjänt af ett omnämnande, enär den sedan 1914 är föremål för torrlägg- ningsarbete och således nu i det närmaste utdöd. Endast en liten sump i midten finnes kvar efter den forna till synes rätt stora sjön. Från biologisk synpunkt var denna sjö kanske den intressan- taste. Nästan hela sjöns yta var betäckt af vattenväxter, framförallt våra båda vackra näckrosarter samt ranunklar, talrika bestånd af S/u/// och Oenanthe, Stratiotes aloides , Butomus umbellatus, Typha latifolia m. fl. Såväl denna vackra flora som sjöns djurvärld går nu sin undergång till mötes. De mänga fågelarterna, såsom änder och sumphöns, beröfvas sina utmärkta häckplatser. Sommaren 1908, då jag första gången besökte nämnda sjö, fann jag säfsparfven där såsom häckfågel. Bruna kärrhöken och fiskgjusen, hvilka under flera år haft sitt tillhåll vid denna sjö, förmå ej heller trotsa män- niskans hårda framfart. I fjol häckade bruna kärrhöken troligen för sista gången där. _, _r , . 00 E. 11 eländer. 234 FAUNA OCH FLORA Fågelnotiser. Med anledning af herr H. Rendahls artikel i »Fauna och Flora» (Haft. i, 1916) ber jag att få lämna följande meddelanden öfver iakttagelser gjorda i Vreta socken, som kanske kunna vara af in- tresse. Gräsanden (Anas platyrhyncha Lix.) har under de 4 sista vintrarna öfvervintrat i Svartån till ett antal af 20 — 30 st. Af backsvalan {Riparia riparia Lin.) ha några par häckat i en grusgrop, så långt jag kan minnas tillbaka. Förra sommaren (19 15) slogo de sig emellertid ned i en annan ett stycke därifrån belägen sandgrop, och i år ha de alldeles uteblifvit. Koltrastar (Turdus merula Lin.) öfvervintra ofta. Särskildt denna vinter 191 5 — 19 16 har jag sett dem flera gånger, däribland en gammal hane, lätt igenkännlig på sin kolsvarta dräkt med näb- ben gul. A Halländer. En turturdufva sköts den 9 okt. vid Kummelön, Ölme, i Värmland af hr Carl Wikström. Enligt meddelande till Riksmuseum, var det en årsunge i ruggning. Det är vanligen unga fåglar af denna art, som iakt- tagas felflugna till vårt land. En salskrake sköts i senare hälften af oktober i Tåkern af hr Sven Hanström. Exemplaret, som skänktes till Riksmuseum var en ung hona. Såsom kändt är, plägar salskraken gärna sällskapa med knipor, och det är därför af intresse att konstatera, att ifrågavarande exemplar fällde för knipvettar. Salskrake har förut under flyttning skjutits i Tåkern. E. L. Albino af entita. Vid besök i Tumba i Södermanland, 8/io 1916, frapperades jag af att se en liten hvit fågel flyga mellan träden i en skogsdunge. Jag tänkte först på stjärtmesen, men då jag kom närmare, såg jag straxt, att detta icke passade. Det var i stället en albino af vår vanliga entita, och fågeln uppehöll sig också i en flock af dessa mesar. Den var på undersidan alldeles snöhvit, ryggen var en aning ljusare i en gråhvit färgton, den eljest svarta hättan var myc- ket ljust grå. Stockholm 1G/io 1916. Frithiof Nordström. En liknande varietet af samma sort fångades vintern 19 12 på Djurgården och inköptes för Riksmuseum. Red. SMÄRRE MEDDELANDEN 235 Nytt fynd af Colias hyale L. pä Öland. Under en exkursion på Borgholms allvar den 1 1 sistlidne sep- tember iakttog undertecknad ett ex. af ljusgula höfjärilen ( Colias hyale LJ. Fjärilen flög emellertid in på Sollidens område, hvarför jag ej lyckades fånga densamma. Följande dag gjorde jag en ny utflykt på allvaret för att om möjligt återfinna den ovanliga fjärilen, och länge behöfde jag ej söka, förr än jag återfann denna på unge- fär samma ställe, hvarest jag föregående dag först iakttagit honom, Nu infångades fjärilen, som befanns vara en J* af ofvannämnda art. Enligt lektor Einar Wahlgren är arten endast tvenne gånger förut anträffad på Öland, nämligen 1881 (flera ex. vid Borgholm) samt i juni 1908 vid Resmo å Södra Öland. Borgholm i Oktober 191 6. Alfred Lindqvist. Branta lencopsis Bechst. vid Borgholm. Den 12 innevarande oktober samt några af de följande dagarna blef jag i tillfälle att på mycket nära håll iakttaga en hvitkindad gås (Branta lencopsis, BechstJ. Fågeln uppehöll sig under några dagar på den s. k. Kapelludden, strax norr om Borgholms stad. Utan att visa den ringaste skygghet lät gåsen mig komma på cirka 10 ä 15 m. afstånd, och gick den härunder lugnt betande på stran- den; dock iakttog fågeln i allmänhet den försiktigheten att ej låta mig afstänga honom vägen åt sjön, dit han tog sin tillflykt, då fara syntes å färde. Denna spakhet är karakteristisk för såväl denna art som för prutgåsen, då de uppträda ensligt; i flock är den förra däremot mycket skygg. Egendomligt var att se, hur den omnämnda gåsen vid anblic- ken af en hvit fågelhund bragtes ur fattningen. Hunden, som en dag åtföljde mig ut på den omnämnda udden, fick plötsligt syn på gåsen och satte med vindens hastighet kurs rakt pä fågeln, som förblef helt lugnt sittande, tills hunden var alldeles inpå densamma och med ett höjdsprång var nära att fånga den i sista minuten lyftande fågeln. Inom parentes kan nämnas, att denna hund förut i höst under beckasinjakt lyckats taga en lefvande sothöna och en småfläckig sumphöna, utan att göra de nämnda fåglarna den rin- gaste skada. Båda dessa fåglar förvaras nu i fågeldammarna i Kalmar stadspark. Efter några dagar försvann gåsen, som antagligen fortsatt den afbrutna flyttningsfärden i sällskap med någon af de talrika prut- gåsflockar, som höllo till i den s. k. Köpingsviken utanför udden. Borgholm i oktober 19 16. Alfred Lindqvist. '.7,6 FAUNA OCH FLORA Sent flyttande rödstjärtar. Tvenne till utseendet fullt friska rödstjärtar ^ ^ uppehålla sig ännu den 27 oktober vid Borgholm, hvilket ju far anses sent, då snö redan fallit här, och då t. o. m. stararna lämnat orten. Alfred Lindqvist. Alförrädare i Blekinge. Denna praktfulla fågel, som egentligen får anses tillhöra Kamt- schatkas och midtöfver liggande Amerika trakters fauna, förekom- mer stundom, att döma af tvenne i härvarande läroverksmuseum befintliga vid Utlängan skjutna exemplar, äfven vid den blekingska kusten. Etiketten lyder: Eniconetta stelleri q. Skjuten vid Utlängan 14/3 iSqö. Båda exemplaren voro honor. De båda exemplaren ha skänkts till läroverksmuseet af nuvarande läroverksadjunkten i Linköping C. G. Hofling, som köpt fåglarna af en person, som bjöd ut dem, enligt hvad han själf i bref meddelat. I årsredo- görelsen för de allmänna läroverken i Blekinge 1895 — 1896 upp- tages gåfvan i förteckningen öfver nytillkommen naturvetenskaplig undervisningsmateriel. I gamla världen synes arten åtminstone tid- vis gästa hela Norra Ishafvets kust och under kalla vintrar kommer den äfven in i Östersjön. S. Nilsson anmärker, att han då visar sig vid kusterna af Södermanland, Östergötland och Gottland och att han visat sig t. ex. vid Landsort tidigt om våren i sällskap med enstaka alfaglar. I en not tillägger han: »Detta är märkvärdigt. De alfaglar, som om våren anlända till Landsort, måste ha tillbrin- gat vintern i en sydligare trakt af Östersjön. Således måste äfven alförrädaren ha tillbringat vintern sydligare. Månne kring Gottland?» Vår etikett bevisar alltså, att öfvervintringen kan ske ännu syd- ligare. Kanske vid tyska kusten? Ty de vid Utklippan skjutna fåg- larna voro tydligen stadda på flyttning norrut. Fågelns hemska namn är icke så farligt som det låter, ty för- rädare skall i detta ord vara liktydigt med förebud, och namnet syftar sålunda endast på, att fågeln brukar infinna sig någon tid före alfägelskarorna, hvilka han alltså bebådar. Enligt S. Nilsson känner man ännu ingenting med säkerhet om alförrädarens häckningsförhållanden, och han antar, att häckningen sker vid sött vatten liksom för alfågeln, knipan och strömanden. Kolthoff och Jägerskiöld uppgifva, att denna art häckar på tund- rorna pä halfön Taimyr och på Kamtschatka (kanske äfven på tundror?). Möjligen har alltså Nilsson rätt, då han antager fågeln som en sötvattenshäckfågel, ty tundrorna äro om sommaren öfver- sadda med små sötvattensfördjupningar. J. E—n. SMÄRRE MEDDELANDEN" 237 Fratercula arctica Linné.1 Den 2o:de maj, då jag med renar färdades norrut längs Kelotti- järvi, observerade jag vid kanten af en nästan tvärs öfver sjön gående isråk tre lunnefåglar. Under den närmast föregående tiden hade starka nordliga och nordostliga snöstormar rasat, i hvilken omständighet man med all sannolikhet kan finna orsaken till fåg- larnes förekomst här i dessa för dem så ogästvänliga trakter. På grund af att fåglarne uppehöllo sig på motsatta sidan af råken, var jag ej i tillfälle att försäkra mig om någon af dem. I annat fall hade det varit möjligt att på grund af exemplarets kon- dition göra sig en föreställning om, huruvida den lilla flocken redan länge förekommit på af/vägar, eller om den först helt nyligen för- villats. Ludv. Munsterhjehn . Clupea alosa funnen vid Rössö. Den 7:de juli fångades utanför Rössö (norra Bohuslän) 2 ex. af Clupea alosa på ett djup af c:a 8 meter. Fiskarnes mått äro resp. 42 och 21 cm. Fiskarne fångades af bröderna Carl & Axel Olsson, Rössö, och öfverlämnades till undert. Ludv. Munsterhjelm. Canada har förbjudit import af fjädrar af vilda fåglar för modeändamål. Enligt en uppgift i den amerikanska tidskriften »Bird-Lore» har i Canada med den 1 jan. 1915 en lag trädt i kraft, som för- bjuder import af ägrett-fjädrar, fjädrar, pennor, hufvuden, vingar, stjärtar, skinn eller skinndelar af vilda fåglar, råa eller tillredda, med undantag af strutsfjädrar, fjädrar af fasan och påfåglar, fjädrar af fåglar, som allmänt brukas som mat, fjädrar af lefvande impor- terade fåglar samt fåglar, som på föreskrifna villkor importeras för naturhistoriska museer eller för annat undervisningsändamål. Fågelnotiser. Af en notis i tidningarna för den 24 dennes såg jag, att här- fågeln, Upupa epops, blifvit iakttagen vid Björnö i Kalmartrakten. Jag förmodar, att det är egendomen Björnö ungefär 2 mil norr om Kalmar, som här åsyftas, och ej den i Kalmarsund belägna ön med samma namn. 1 Denna notis, hvilken vid ombrvtningen kom att lösas från sitt sam- manhang, hör tillsammans med artikeln »Några nya fågelfynd för Könhämä- dalen i Karesuando socken» (sid. 187, 188) och nedanstående signering, »Ludv. Munsterhjelm», hör alltså till hela den nämnda uppsatsen. 238 FAUNA OCH FLORA Våren 19T4 vistades jag på den ofvannämnda egendomen och fick då en gång se den sällsynta fågeln. Det var omkr. den 10 — 15 maj, som jag en dag satt i en ekstock i den s. k. Norrevik och studerade det rika fågellifvet. Plötsligt fick jag se en mindre fågel komma flygande snedt öfver viken. Den väckte min uppmärksam- het, eftersom jag genast märkte, att det ej var någon af de van- liga i viken förekommande fåglarna. Så snart jag fått in den i Zeiss-kikarens synfält, varseblef jag till min förvåning, att det var en härfågel. Den passerade mig helt nära och slog sedan ned på den sumpiga stranden, där jag dock snart förlorade den ur sikte. Samtidigt med ofvanstående vill jag meddela, att jag samma vår i hagarna på Ejörnö såg mellanspetten, Picus mediiis. Någon förväxling med andra arter torde knappast kunna föreligga, enär jag vid upprepade tillfällen iakttog fåglarna på nära håll och dess- emellan i »Nordens fåglar», första uppl., gjorde mig noga under- rättad om de olika hackspettarternas kännetecken. Eftersom flera exemplar under väl en månads tid af mig iakt- togos på samma lokal, synes det mig ej osannolikt, att mellan- spetten äfven häckar där i trakten, hvadan nordgränsen för dess utbredningsområde, hvilket uppgifves vara Skåne och Blekinge, kanske kan sättas något längre norrut. Stockholm den 30 maj 1916. Si 'en Hörstadins . En enstaka blåkråka har äfven denna sommar varit synlig i Skeda socken, Östergötland, så att denna fågelart har ännu ej alldeles försvunnit från detta landskap. E. L. Fynd af sällsynta fåglar. En rosenstare (Pastor rosens), hona med tydlig ruffläck, sköts ur en starflock den 16 juni 1 9 r6 vid Norrnäs, Kopparbergs län. En hane af Phylloscopns borealis rf tillvaratogs vid Sjaunja Edno, Lule lappmark, den 10 juli 191 5. G. Killien. Litteratur. Herman G. Simmons: Våra vanligaste vilda växter. Gleerupska Universitetsbokhandeln. Lund 1916. 46 sidor, 30 färglagda plan- scher med förklaringar. 3 kr. 75 öre. Det torde väl ej finnas någon, som ej iakttagit, att växtlighe- tens sammansättning är olika på olika ställen, att t. ex. den odlade markens vilda växter äro andra än skogarnes o. s. v. Men de flesta ha nog ej vidare tänkt på saken, trots det att detta liksom allt annat i naturen har sin lagbundna grund. Det är emellertid en stor mängd faktorer, som äro verksamma vid skapandet af en trakts flora, såsom klimatet, jordmånen, fuktighetsgraden, belysnin- gen, konkurrensen med andra växter o. s. v. Men det finnes en del växter, som hafva tämligen likartade anspråk och därför, eller emedan de ej konkurrera med hvarandra kunna trifvas tillsammans. Sådana växter bilda hvad botanisterna kalla växtsamhällen. I den föreliggande boken uppdrager Lektor Simmons i korta och raska drag en öfversikt af våra hufvudsakligaste växtsamhällen eller ve^e- tationstyper och gifver en inblick i deras historia och sammansätt- ning. Denna skildring belyses på ett lyckligt sätt genom hänvisning till planscherna. Bokens begränsning gör, att texten måste vara kort och att blott de viktigaste växterna kunna omtalas. Den är dock det oaktadt lärorik och kan läsas med nöje af enhvar. Sär- skildt för det yngre släktet bör den vara en välkommen och nvttio- vägledning. Då, såsom förf. i företalet nämner, majoriteten af plan- scherna äro af danskt ursprung, har detta orsakat några svårigheter, som dock hufvudsakligen afhjälpts genom kompletterande svenska planscher, som särskildt tillkommit för våra förhållanden. En stor svårighet för alla populära botaniska arbeten ligger i bristen på allmänt använda svenska namn på växterna, hvilket ju förf. är t\d- ligt medveten om och som han, så godt sig göra låter, söker modi- fiera. Att han ej alltför slafviskt följt den s. k. »Normalförteck- ningen» med dess ofta krångligt tillkonstlade och olyckligt valda namn må räknas honom till förtjänst. Planscherna äro så goda, som man i ett så billigt arbete har rätt att begära. Gottfrid Adlerz: Svenska skalbaggar i urval. P. A. Norstedt &: Söner, Stockholm ig 16. 301 sid. 8 färgplanscher, 36 fig. i texten. Skalbaggar och fjärilar äro de insektgrupper, som i första hand intressera amatörsamlaren, men ändock saknades här i Sverige, till 24O FAUNA OCH FLORA. dess ofvanslående arbete utkom en lämplig och god handbok till vägledning för dem, som ville studera vår skalbaggsfauna. Det var alltså otvifvelaktigt ett lyckligt grepp af det nämnda förlaget att rikta vår litteratur med denna bok, allra helst då till dess förfat- tande kunnat vinnas en så framstående vetenskapsman som Lektor Gottfrid Adlerz. En fullständig fauna öfver alla Sveriges inemot 4,000 skalbagg- arter skulle naturligtvis blifvit ett allt för dyrt och dessutom ohand- terligt verk. Ett urval har därför gjorts omfattande de vanligaste, de viktigaste och de i ett eller annat hänseende intressantaste. Dessa kunna med tillhjälp af beskrifningar och examinationstabeller identifieras. En ganska utförlig inledning lämnar en redogörelse för skalbaggarnes byggnad, utveckling, könsdimorfism och deras ^näringsfång». Under de olika grupperna eller arterna lämnas också mycket intressanta skildringar af skalbaggarnes biologi, hvilka med nöje kunna läsas äfven af dem, som ej ha för afsikt att samla skalbaggar. De åtta färgplanscherna upptaga inemot 200 bilder, hvilka i hög grad bidraga till bokens användbarhet vid examinering särskildt för nybörjaren. Boken kan sålunda med nöje rekommen- deras för enhvar, som önskar skaffa sig kunskap om Sveriges skal- Bengt Berg: Tåkern, en bok om fåglarnes sjö. Andra för- kortade upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. Stockholm 19 16. Pris 3 kr. Redan då den första stora upplagan af denna bok utkom år 1 91 3, hade vi tillfälle att yttra oss om dess stora värde, då den ju utgjorde en fullödig skildring af fågellifvet i en af våra intressan- taste sjöar. Den nu föreliggande upplagan har ju förenklats i ut- styrsel och minskats i omfång, men detta har företagits med stor urskillning och godt omdöme, så att det väsentliga finnes kvar och boken har genom sitt låga pris nu blifvit tillgänglig för de flesta. Detta måste hälsas med stor glädje af hvarje vän af vårt lands natur. Ty Bengt Berg har, såsom han så väl upprepade gånger ådagalagt, en ovanlig förmåga att på ett klart och tilltalande sätt skildra fåglarnes lif och tillika belysa det med de ypperligaste foto- grafiska bilder. Hänvisande till hvad som förut sagts om den stora upplagan är det oss ett nöje att kunna rekommendera denna för- kortade upplaga åt dem, som ej redan äro lyckliga ägare af den första. E. L. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Uorks, Reddilch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlägsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. N:0 7249 "TIT-BIT" (liten storlek) Hufvudagenter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. §kyltefdreiiiiijgar? Vid innevarande års Riksskyttetävling erövrades med Ekmans Olympiakulor (laddning Skytte* föreningarnas Vapenaffär) i huvudskjutningen: l:sia pris och H. M.:i Konungens Hederspv.; lista pris i Mäsierskapsiävlingen jämte Guldmedalj; 2:dra pris i Mäsierskapstävlingen jämte stock* holms Skarpskytteförenings Hederspris och i Stockholms Skytteförbund, Mästerskap samt dess medalj i Guld. Vi ladda fortfarande med EKMANS NICKELPLATERADE KULOR! A.-B. Skytteföreningarnas Vapenaffär Bryggaregatan 9, STOCKHOLM Riks 59 94, Allm. 7515 Telegr.^adr.: »VAPEN» MMj Innehåll: Sid. Längs hvilka vägar ankomma Lapp- lands vadare och simfåglar till sina häckningsorter? Af Ludv.. Munster- hjelm 193 Till frågan om dufhöksraserna. Af Einar Lönnberg 209 En bastard mellan fasantupp och ban- tamhöna. E. L 213 Ornitologiska iakttagelser i Vilhelmina socken af Åsele lappmark. Af Bo WiltSlrömer 216 Smärre meddelanden: Tämjande af vild- gäss. — Gulhämplingens utbredning norrut. — Genista anglica skyddad. — En hona af blåa kärrhöken (Circus cya- neus). — Fladdermöss i Östergötland. — Flyttfåglar som fröspridare. — Egen- domligt läte hos hare. — Fågelfaunan i Jönköpings omnejd och län. — »Fly- gande krymplingar.» — Hur parar sig tornsvalan'? — Fågelnotiser från Nerike — Albino af ladusvala. — Fjärilnotiser från Rumskulla socken, Kalmar län. — En utdöende sjö. — Fågelnotiser. — En turturdufva. — En salskrake. — Albino af entita. — Nytt fynd af Co- lias L. på Öland. — Branta leucopsis Bechst. vid Borgholm. — Sent flyt- tande rödstjärtar. — Alförrädare i Ble- kinge: — Fratercula arctica Linné. — Clupea alosa funnen vid Rössö. — Ganada har förbjudit fjädrar af vilda fåglar för modeändamål. — Fågelnoti- ser. — En enstaka blåkråka. — Fynd af sällsynta fåglar 227 Litteratur 239 c^* '< 1 "N^— ' \ Fauna och Flora Populär Tidskrift för Biologi Utgifven af Einar Lönnberg Haft. 6 1916 WÉt praktverk af får ffr«Bwm»rfc swampKännarc ? »Ingen i landet äger sedan många år så godt renommé som svampkännare som Waldemar Biiloiv, och att lätt och ledigt skrifva ned sina tankar i ett ämne är likaledes hvad denne förmår. Genom illustrationsmaterialet — originalfotografier — framstår denna hans svamphok såsom fullkomligt enastående för vårt land. Förläggarefirman har ock gifvit höken en synnerligen prydlig, ja rent af konstnärlig utstyrsel. Priset 6: 50 är med hänsyn härtill mycket facilt.» JAKT. OCH MÅLSKJUTNINGSVAPEN AMMUNITION JAKT. OCH FISKREDSKAP SPORTARTIKLAR AKTIEBOLAGET H. M. Konungens Hofleverantör GEORG A. BASTMAN KUNGSTRÄDOÅRDSGATAN 12 STOCKHOLM C. A. LINDGREN & C:is VINHANDELS AKTIEBOLAG STOCKHOLM Roslagsgatan 11 Hamngatan 15 Telefoner: Chefen Disponent Ang. Olsson J:r Riks 5S7<{ Allm. 5825 Kontor o. Butiker: Riks <>43 och 2238 Allm. 47 18 och 97 72 Lager: 1488(5 NORRKÖPING Telefon: Riks 451 KÖPENHAMN HAMBURG NEW YORK :moii intyga, - -' I Biot BTrl.x Närings- bekymren är det äfven som drifva albatrosser och stormfåglar att dag efter dag följa fartygen åt. »Ofelbart bör där vankas en hop kräk, hvilka genom vågornas sqvalp och vatten-kolum- nernas chock mot skeppet blifvit dödade eller qväste. På samma sätt blifva ofelbart i hårdare väder myriader kräk qvästa och kastade mot isklipporna till att gynna de fåglar, som egentligen fått sin station i isens grannskap.» »De äro mindre käcka på vingen», lefva »i ett kallare och mindre kräkrikt antarktiskt grannskap» och kunna därför »behöfva denna naturens gunst». Mer tillfälligt uppträda tärnor, Colymbi (Lomar) samt skalar, delfiner och större hvalar. En gång i början af färden sågs »en stor brun fisk, som tycktes likna Tetrodon nio la». Stundom sattes jullen utför jakt. Villebrådet var hvarken läckert eller omväxlande, men det blef alltid ett afbrott i en- formigheten. Det var hufvudsakligen de nämnda stormfågel- arterna, som skötos, men man lyckades äfven någon gång få lifvet af en pingvin. » Dessa fåglar idkeligen hoppade skiftesvis ur vattnet och skiftesvis dykade under detsamma, med otrolig hast och fart framåt i rät linea att kunna jämföras med Del- finernas. Ibland påstod dykningen ganska länge, i begge fallen var det omöjligen att ro fatt dem. Slutligen kom en nära nog att han kunde blesseras med ett skott hagel, man förföljde och träffade densamma väl sedermera med andra 10 skott hagel men allt förgäfves, tills man med kula laddat». Botaniken, som fått hvila under den långa sjöfärden, kommer åter till heders vid framkomsten till Nya Zeeland. »Under 9 å 10 mils framsegling i Dusky Bayens vackra Skär- 1 Man har nu uppställt denna som egen art, Stercorarius antarcticus, men den är mycket nära besläktad med den nordeuropeiska storlabben eller skuäri. 246 FAUNA OCH FLORA gård, fäste jag som Botanist mina ögon framför allt, och be- gärligast på Floras gröna slöja: men denna var från bergens ryggar ned till deras yttersta fotabjell vid hafskanten så tätt hopvirkad af buskasche och träd, löf och barrslagen, samt i sådan frodväxt, så att ej minsta fläck lemnades till någon skönare mellan-prydnad af det gräs eller plant-gröna.» Vid närmare granskning visade det sig emellertid, att det nog fanns luckor i trädslöjan, där rara örter blomstrade. På en excur- sion påträffades t. ex en ny orchidé, som fick namnet Forstera, och som Sparrman vetenskapligt beskrifvit i Acta Upsaliensis T. III 1780, där äfven andra nya växter äro beskrifna från denna resa dels af Sparrman dels af G. Forster. Näst den storartade vegetationen är det den rika fågelvärlden, som fröjdar hjärtat. Från ett jaktparti hemfördes ej mindre än 84 fåglar, däribland »30 stycken hvarjehanda änder utom andra sjöfåglar, albatrosser, måsar, pelikaner, lomar, pingviner och stora skaror af ett nytt svart species Hcematopus1 med röda näbbar, i hvars sällskap någon gång funnos ett och annat par af den vanliga Europeiska svarta och hvita H. ostralegus». En ny rall, Rallus (Ocydromus) australis, och en ny papegoja, Cyanorhamphus j2ovce sealandice, båda beskrifna af Sparrman i Mus. Carlsonianum 1786 — 87, erhöllos här också. Dessutom omtalas dufvor, hökar och ugglor, hvilka alla, äfven de båda sistnämnda, användes till »en rätt smaklig stek». »En Certhia af en stares storlek ritad i Cooks Resa Tab. LII sid. 97 kallades Poé Bird; han förenade sköna färger med en ljuflig stämma, befanns ganska fet, och utgjorde många sköna pastejer och rätter på vårt bord»2. Här var naturligtvis oändligt mycket att se och beskrifva. Herrarna Forster togo i allmänhet väx- terna för sig, och Sparrman fick hålla sig till fiskarna, af hvilka sedan den yngre Forster gjorde handteckningar. Men »han har sedan låtit mig veta, det han ej kunnat öfvertala någon förläggare att nappa på kroken till deras utgifvande». 1 Antagligen H. unicolor Wagler. s En meliphagid (Prostemadera novcezeelandice), berömd storsångare, äfven kallad predikarefågeln. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 247 Då och då gjordes korta båtfärder längs kusten, »då bössan riktades efter förbi-flygande sjöfågel eller på någon dykande Pingvin eller Lom. Landades som hastigast för pejlings skull, så skyndade Botanisterna sig att om möjligen afbryta några blommor, skjuta någon ny fågel eller att göra någon annan skörd i sin väg». Af infödingar såg man ej mer än några få små familjer, som rädda höllo sig undan; blott ett enda par kunde förmås atlägga besök på skeppet, men mötena aflöpo i all fredlighet med högtidlig näsgnidning som hälsning. »Min näsa så ofta och så helt nära menniskofrätares tänder och ändå helbregda hembragt till Sverige, är sannerligen ofta för mig ännu ett både löjligt och trösteligt tankeämne.» Den 11 maj seglade man till Charlotte-sundet mellan de båda hufvudöarna och fann där Adventure liggande i godan ro väntande på kamraterna. Här bo talrika infödingar, och umgänget är lifligt och i allmänhet fredligt, ja i många fall till och med mycket kärligt. Matroserna funno godt behag i »män- niskofräterskorna, hvilka i deras sminkning, smörjning, smuts och ohyra borde förekommit nog ohyggliga, samt ibland hvilkas gömmor och matsäck stekt menniskokött någon gång upptäcktes». Utseende, seder och dräkter skildras, och artis- ten målar en man och en kvinna, hvilka bilder återges af Sparrman. På land vimlar det af råttor och ohyra, de förra tro- ligen afkomlingar från skeppsråttorna på E?ideavour, Cooks fartyg på första resan, de senare mer inhemska. En del nya fåglar påträffas, särskildt »en större Papegoja och en stor och smaklig Dufsort, samt den vackra och med tofs i hufvudet försedda Pelicanus punctatus, som äfven är ritad och beskrifven i Museum Carlsonianum.1 Fisk är det ondt om i motsats mot i Dusky Bay. Af växter omnämnas några få använda till sallat och som andra grönsaker: »vildt Celleri, Lepidium tetrandrum, Sochus oleraceus och Tetrasonia comuta». Den 7 juni fortsattes resan österut, men »ehuru vår kosa 1 Nu förd till släktet Phalacrocorax. Typexemplaret finnes ännu kvar på Riksmuseet liksom flera andra af de från resan hemförda naturalierna. 248 FAUNA OCH FLORA genom förut alldeles obefarna trakter var ställd, upptäcktes der dock intet nytt land». Man var nu bortskämd vid de ny- zeeländska köttgrytorna, och redan andra dagen började offi- cerarna längta efter färskt. Åtrån blef så stark, att »de slak- tade en ful svartlurfvig men annars fet hund, som för 14 dagar ifrån oss varit deserterad i Dusky Bay, men fetmad återkom- mit. Af denna hund skickade de oss hälften för vårt bord (Herrar Forster hushållade för sig och mig nu ihop med kap- tenen)». Den befanns utmärkt. »Ingenting kunde smaka likare fårstek», men det var också allt färskt man fick under den mer än två månader långa kryssningen i Söderhafvet. Skörbjuggen härjade svårt bland besättningen. De enda djur, som sågos, voro albatrosser och procellarier samt en »ny art hvalfisk med trubbigt hufvud, men man ville ej uppehålla skeppet i dess snälla lopp, oaktadt detta skolat med en betydande länk full- komnat den kedjan, som leder till naturens kännedom». Kapten Cook var geograf, ej zoolog. Ändtligen kom man den 11 augusti åter under land. Det var en stor korallö med härlig vegetation af kokospalmer; den döptes till Resolutionen. Man var nu inne i den malajiska arkipelagen af låga öar och farliga korallrev; öarne namn- gåfvos: Doiibtfull — Fourneaiix — Adventure och Kedjeöarne, men ingenstädes gick man i land. Man ville spara härmed; Otaheiti, Söderhafvets pärla, var ej långt borta. Den 15 dök den beryktade Kärleksön upp vid horsonten, då »alla om bord (2:ne dertill oförmögna sjuka undantagne) skyndade sig på däck att helsa den efterlängtade förfriskningsön». Följande morgon var man så nära, att man kunde urskilja stränderna och den yppiga vegetationen af brödfruktträd och palmer. Infödingarna vaknade, och snart voro skeppen omgifna af hundratals kano- ter med glada, vänliga människor, som klättrade upp på far- tygen, där byteshandeln snart var i full gång. Ett första för- sök att landa misslyckades; fartyget stötte på och var nära att kantra. Allt gick dock bra, men af den förskräckliga viller- vallan och sinnesrörelsen blef Cook så dålig, att han knappt kunde hålla sig på benen. Sparrman öfvertalade honom då SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 249 »att taga ett svenskt välbepröfvadt medel, nemligen en duktig sup: Genast försvunno kolik och mattighet inom minuten». Då man dagen därpå den 17 ändtligen kom i land på öns nordöstra udde, blef det åter gyllene dagar; de maskätna skeppsskorporna kastades bort och utbyttes mot »brödfrukt, potates, yams, Arum och andra rötter». Man hade äfven be- spetsat sig på färskt fläsk af öns talrika svinhjordar, men man måste först utverka konungens tillstånd om »upphäfvandet af förbudet på säljande af svin-kreatur», »licens» på våra dagars språk. Den 22 kom konungen till platsen och höll mottagning. Mötet blef mycket vänskapligt med ömsesidiga skänker, och alla, från hofvets olika dignitärer ned till de ringaste medbor- gare, täflade i vänlighet mot de hvita. Sparrman gör exkursioner inåt ön; den är skogig och bergig men utomordentligt vacker och yppigt beväxt. Höga toppar växla med djupa dalar, och växtzonerna variera i det oändliga med en mångskiftande flora. Gardenia, Morinda citri- folia, Gvetarda speciosa, Hibiscus esculentus m. fl. nämnas. Fruktträden utgöras af ett par ostindiska Eugenia-arter, en ny Spondias med guldgula, äpplelika, i munnen smältande frukter och framför allt två slags brödfruktträd. »Ett dussin sådana omkring hyddan af ett större hushåll, vore allena nog till dess föda för hela året; icke dess mindre hafva de till ombyte plan- teringar af yams, stora arums-rötter, söta potates, och af para- dis-frukter (Musa paradisiaca) samt vilda species från bergen af sistnämnda slägte». Kom så kokospalmerna, dubbelt höga mot alla andra träd. Djurvärlden åter är tämligen tunnsådd. »Några få spe- cies fåglar (af hvilka jag beskrifvit ett par i Museum Carlso- nianum1) äro öns inqvartering, och utmärka sig med mindre ombytligt qvitter än Nya Zeelands sångfåglar. Ifrån insekter är ön nästan alldeles fredlyst; af fyrfotade djurklassen voro svin och hundar som ätas, de endaste utom en oräknelig svärm af råttor». Svinen liknade de kinesiska med lång rygg och hängbuk, »men köttet var smakligare, mera liknande kalf, 1 En papegoja, Coriphilus taitanus, samt en gök, Cuculus (Urodynamis) taitensis. 25° FAUNA OCH FLORA fettet icke alldeles så mäktigt och flottigt som vanligt fläsk». Mot europeiska yxor bytte man till sig svin, stycke mot stycke, och djurens storlek rättade sig efter yxornas. Man fick dock ej nog af varan, hvarför man snart flyttade till en annan hamn, Matavaj »i det sköna Tajti». Efter högtidlig uppvaktning hos konungen med ceremoniella återbesök blef här under en vec- kas tid liflig handel, hvarefter färden ställdes till de af Cook redan under första resan upptäckta Societets-öarna. Redan på afstånd hördes till skeppsfolkets förtjusning »mycket grym- tande af svin och galande af tuppar», och här fick man så mycket kött man ville ha och mer till. För Resolution upp- handlades 209 svin, 30 hundar och 50 höns. Under vistelsen här blef Sparrman på en botanisk exkur- sion öfverfallen af tvenne sina vägvisare, som fattat håg till hans vackra sidensarsväst. De röcko af honom hans enda vapen, en liten sabel, och trots tappert motstånd äfven väst och skjorta, hvarefter de sprungo sin väg. Halfnaken och blödande återvände han till lägret, där uppståndelsen blef stor; ej mindre blef bestörtningen hos kungen och de annars så fredliga infödingarna. Upprättelse lofvades, och jakt an- ställdes på bofvarna. Mot aftonen kom ett bud, som återläm- nade sabeln och en fjärdedel af västen, och dagen därpå kom konungen själf ombord med den glada underrättelsen, att brottslingarna infångats, och han inbjöd nu främlingarna att åse den högtidliga bestraffningen. Seglen voro då emellertid redan hissade till affärd, och nöjet måste försakas. Med vistelsen på Societetsöarna slutar reseskildringens Första A/delning, och den andra vidtar med affärden därifrån d. 17 sept. 1773. »Vi ämnade oss till de öar, Tasman 1643 hade besökt och kallat Nya Middelburg och Nya Amsterdam, hvilka vi sedermera, jemte en mängd andra öar i samma grannskap, inbegripa under namnet Wänskapsöar». Den 23 upptäcktes på Lat. 19° 18' S och Long 158° 54' V en liten med höga kokospalmer bevuxen ö, som kallades Hervey-ön. Den tycktes nu obebodd, men på 3:dje resan fann Cook folk där, som nu antagligen af fruktan höllo sig gömda. Den 2 okt. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 25 I ankrades vid Middelburg-ön; folket var vänligt och mötte fri- modigt i sina kanoter. Den förste, som äntrade upp, hälsade med den vanliga näsgnidningen och räckte fram som skänk ett stycke Ava-rot, »som på Söderhafsöarna beredes till en rusande dryck, och hvilken derföre lär bjudas såsom en fredlig och vänlig välkomma liksom bränvin, punsch o. d. i Europa». Att man befann sig på Vänskapsöarna var klart och tydligt. »Ute på våra vandringar, omgifna af talrika folksamlingar, märktes öfverallt jubel; stundom kysste man våra händer och tryckte dem mot sina bröst. Man undfägnade oss med Cocos- vatten, frukt o. d., bjöd oss ava-dryck; i korthet: allt var trak- tering, vänskaps-betygelse, fröjderop och sång». Ön var här- ligt beväxt och rikt odlad med väl skötta trädgårdar. »Frukt- träden voro, utom Eugenia och Brödfrukten, en Citrus decu- manus, som på en gång prålade med sina snöhvita täcka blom- mor af orangelukt och frukt af sex tums diameter». Det är den hollänska »pumpelmosen, läskande, ehuru icke attjemföra med apelsiner». Kokospalmen är dock här som annars vikti- gast. Redan dagen därpå fortsattes till Amsterdam- ön, där man gjorde stora uppköp af »150 svin och dubbelt så många höns, en myckenhet Pisang, Jams och andra rotfrukter». Alldeles utan törnen är dock ej lifvet ens på dessa gläd- jens och fruktbarhetens öar. En »besvärande pest är en art flädermöss af våra ikornars storlek, som uppfräta frukten för infödingarne och utsuga deras blod». Sparrman skildrar, hur han träffade dem i tusental i ett högt >Casuarin-träd, dels hän- gande på deras vingar, dels på fötterna nedåt, så att vi i bör- jan ansågo dem vara en myckenhet af frukter, som vexte på detta träd». Oriktigt anser han dem tillhöra samma art som de beryktade sydamerikanska vampyrerna, och han omtalar, hur dessa »ganska lätt och nätt med deras hvassa tungspets öppna åder på sofvande menniskor och djur, samt då tillika med vingarna flägta en behaglig svalka att befordra sömnen, som genom blodförlusten blifver ännu djupare och slutar med döden». Han anser, att fruktan för detta sorgliga öde är or- saken till att »husen på Wänskapsöarne äro så täta och fria 252 FAUNA OCH FLORA från alla springor, att odjuren ej der kunna intränga». Råttorna, som det är så godt om på andra håll, voro här sällsynta, antagligen emedan de voro mycket eftersökta som goda stekar. Sommaren var nu inne, och Cook ville ännu en gång för- söka en »iscampagne», hvarför han den 7 okt. lämnade Nya Amsterdam för att på Nya Zeeland hämta ved och vatten. Svåra stormar skilde fartygen åt, nu för hela resan, och gjorde att man ej kunde löpa in i Charlottesundet förrän i början af november. Här skördades i de små trädgårdar man där an- lagt: »rofvor och rädisor hade gått i frö, kål och morötter voro förträffliga, lök och persilja i ymnighet; ärter och bönor voro till större delen förstörda, och såsom det tycktes af råttor, men poteterna af vildarna». Det ny-zeeländska linet »hade nu kommit i blomma att af oss kunna bestämmas och få namn». Phormium tenax har Forster till auktor. Utom detta om- talas en ormbunke, Acrosticum bifurcatum, som användes till bröd. De vanliga stärkelsehaltiga växterna från de öfriga öarne trifvas ej i Nya Zeelands hårda klimat. Under vistelsen här får man tydliga bevis på invånarnas kannibalism. Man öfverraskar en flock vildar, som delvis förtärt en dödad fiende. För Londonmuseets räkning köpes hufvudet för en spik, och då man visar det på skeppet, »betygade 2:ne dervarande unge af landets vildar sin stora önskan, att äta upp det, men ägaren beviljade blott ett litet stycke, som han afskar med sin penn- knif». Sedan vilden trots kockens protester fått det stekt på glöden, »förtärdes det genast med en synbar stor appetit, men med åskådarnes nog allmänna vämjelse». Den 25 november seglades söderut mot Ishafvet, och en för botanister och zoologer ny overksamhetsperiod började. »Det blefve för tröttsamt för mig och läsaren att nogare ut- föra och repetera händelserna af vår kulna, obehagliga, farliga och långvariga kryssning i den Is beströdda oceanen och de åtföljande olägenheter af dålig provision, flusser, skörbjugg och nästan daglig ledsnad, faror och köld bland Isen». Mellan 13 och 21 december voro de antipoder till landsmännen i Sverige, och julafton »tillbragtes inom antarctiska cirkeln nästan på SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 253 lika sätt som den förra med 168 flytande Isberg i åsyn». Cook själf blef svårt sjuk i >en biliös colik med hicka, obstruction och kräkningar och för helsans återvinnande slaktades Forsters favorithund, det enda färska på skeppet att tillgå». Först mot slutet af färden fick man en gång färskt genom uppfiskandet »af fyra lispundtunga albacorer1, den första fiskrätt vi njöto jemnt efter 100 dagars förlopp». Ändtligen d. 1 1 mars, då man ej sett land på 103 dagar, kom man i sikte af Påskön. Ön är karg med oföretagsam, efterblifven och undernärd befolkning, som mest bor i under- jordiska hålor. Små odlingar finnas dock af bananer, ett slags dålig sötpotatis och Moras papyrifera. Den sistnämnda, en vanlig spånadsväxt på Söderhafsöarne, blir här ej mer än me- tershög; infödingarne gå också mestadels nakna. För öfrigt utgjordes vegetationen blott »af några buskar af mimosalik- nande utseende och en Hibiscus popu/neus». Äfven på dricks- vatten är brist, och infödingarna dricka hafsvatten »utan all grimace». På ett par ställen träffas »hemtamda höns» men af fyrfota djur endast stora råttor, »som lära begagnas till föda». Sterna stolida är så tam, att den sätter sig på infödingarnes axlar, men osagdt är »om de till något antal uppfödas. Väl vet man att denna fågelart är minst skygg för menniskan». Vistelsen här blir ej långvarig; intet finns här att få i pro- viantväg, och då Cook får nytt sjukdomsanfall, slaktas Forsters andra hund till en »förfriskningssoppa». Färden ställes nu mot nordväst mot Marqnesas-öarne. I början af april är man där, men man stannar ej länge, utan fortsätter till Otaheiti, »vårt bästa förfriskningsställe ». Man är nu åter inne i de farliga korallöarnes värld; en hel del låga delvis alldeles okända små- öar seglas förbi. På en af dem aflägges besök, och man tillhand- lar sig kokosnötter och fem hundar, men då botanisterna i sin iver ville tränga längre in, varsnades en stor trupp beväpnade vildar, som betogo dem lusten. »Till correction och varning» sändes sedan från fartyget några kanonkulor in mot ön. 1 Släktingar till tonfisken och makrillen, försedda med ovanligt långa bröst- fenor (Orcynus ala longa). 254 FAUNA OCH FLORA På Otaheiti uppehöll man sig från 22 april till 15 maj och fortsatte sedan till Societetsöarne och därifrån till Vänskaps- öarne, allt redan förut besökt land. Man landsteg på en okänd ö (Lat. 19° T, Long 169° 37'), där folket visade sig mycket fientligt och måste hållas på afstånd med gevären. Sparrman blef träffad på armen af en stor »korallsten». Ön döptes där- för till Savage Island. Från Vänskapsöarne seglade man sedan d. 29 maj rakt västerut förbi Sköldpaddsön, som namnges, fram till Nya Hebriderna, som nu också få sitt namn. Alla de många småöarna i denna arkipelag kringseglas och kartläggas. Man besökte en af dem, Mallicolo, som fanns bebodd af ett mycket sympatiskt folkslag af helt annat utseende och »myc- ket bättre karaktär» än alla förut påträffade. De voro fullt ärliga och mycket bestämda; lifliga och tillmötesgående, då de behandlades väl, men genast färdiga till strid, om de ansågo sig förorättade. De tilläto ej de hvita att tränga in, men »vi botanister stulo oss dock stundom 3å 4 steg inom skogsbrynet från den nakna korallstranden och lyckades att hastigt skörda några växter, såsom man rycker brandar ut ur elden; men man återvisade oss snart till stranden såsom näsvise, obe- hörige och tilltagsne öfverträdare af deras förbud». På en annan af dessa öar var mottogandet ett helt annat. Vid land- ningen blef Cook öfverfallen med sten- och spjutkastning, och det var ej annat än svara med musköterna och ett par kanon- skott. Liknande ogästvänlighet rönte man äfven till en början på en tredje ö, »Tanna med dess eldsprutande Berg», hvilket senare nu var i full verksamhet med flammor och »dön från jordens inelfvor». Sedan gevären och kanonerna talat sitt be- stämda språk, blef emellertid respekten stor och folket vänligt och hjälpsamt. Det blef lifligt umgänge, och man fick komma långt in i landet till byarna, där de odlade »Cocos, Pisang, Arum och Yamsrötter, fikon, sockerrör, Eugenia-päron, ett slags gröna oranger, kålpalmträd, Hibiscus esculentus, svin och höns; kanske ock hämnden äfven förmår dem att äta råttor så väl som hvarandra inbördes». Fisk är det godt om; man gjorde en SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÅN ÄLDRE HDER ;55 fångst på 15 lispund: »Mullus, Esox argenteus (Tiopundaren)1 Cavaller2, Albacorer och röda Pargas (Sparus erythrinus?)». Efter 14 dagars vistelse på den fruktbara och intressanta vulkanön och ett kort besök på den redan 1606 upptäckta Helgeandsön, den största och nordligaste bland Nya Hebriderna, seglades söderut, hvarvid man d. 4 sept. upptäckte »den näst efter Nya Zeeland största öen i Söderhafvet, hvilken vi kallade Nya Caledonien». Infödingarne själfva hade intet namn på sin ö; den var för dem hela den kända världen. Båtarna blefvo väl mottagna, och sedan första rädslan var öfver, kommo massor af infödingar simmande ut till fartyget. Ön var längs stränderna beväxt med resliga träd, mangrove, fikon och kokos, upptill öfvergående i ett sterilt bälte glest beväxt med Mela- leuca leucadendra, hvarefter vidtog en hög bergregion med dvärg, artade träd. Folket står mycket lågt — enda vapnen utgjordes af slunga och klubba — men de hade dock ordnat regelbunden bevattning från högbergen för sina små planteringar af jams och en del andra rotfrukter. För öfrigt funnos sockerrör och brödfruktträd, men i allmänhet tycktes det vara brist på föda. Inga däggdjur alls funnos, inte ens råttor, och glädjen var stor öfver Cooks present af ett hundpar och några svin. Fisket lämnade det erforderliga soflet, och det fiskades både med krok, nät och harpun. En rutten fisk var den vanliga gengåfvan. En och annan sköldpadda fångades i näten, men man höll äfven till godo med snäckor, som kvinnorna petade upp vid stranden, med spindlar och dylikt, alldeles som austral- negrerna, med hvilka kaledonierna enligt Sparrmans mening äro nära släkt. De voro kannibaler, och då vid ett tillfälle de hvite ta fram en salt oxlägg och äta däraf, blir uppståndelsen stor bland negrerna. De hade ju aldrig sett något stort ben annat än af människor och trodde därför, att främlingarna också voro människoätare. En sjöorm (»Anguis platura») fångas och skildras, och en del botaniska fynd göras. En liten ö i närheten kallas Botanisten för dess rikedom på växter och 1 Elops saurus, en jättestor sillfisk. 2 Carangider. 256 FAUNA OCH FLORA en annan för Granön, beväxt som den är med ett ståtligt cypressartadt träd, som ej fanns på hufvudön. Pejling och kartläggning af den stora ön tar lång tid, och stormar försvåra arbetet vid den farliga korallkusten. Man måste också afbryta det förr än ämnadt var, och 1 oktober sättes åter kurs på Nya Zeeland. En stor haj blef »oaktadt sin tranighet ett läckert ombyte mot skeppskosten, och en annan gång en Albatross, hvilken i vår ställning kunde pas- sera för en gödd gås: än ytterligare och ypperligare trakterades vi med en Delphin, som blef harpunerad och därefter dödades med fem muskötskott. Den befanns vara Delphimis Delphis L och en hona, som nu hade mjölk i brösten». Kockens hand- läggning kom köttet att likna oxstek. Den 10 okt. landsteg man på en obebodd ö, som kallades Norfolk-ön. Den befanns »tätt beklädd med en frodväxt bland- ning Caledoniska och ny Zeeländska vegetabilier, fotade i en så djup och god mylla, att vi, de förste menniskor, som från skapelsen beträdde denna jord, icke utan största svårighet kunde ifrån strandens tätare omgärdning framtränga». Där växte »ett nytt slags Pinus, hvaraf vi sågo en, som hade 2:ne fam- nars omkrets». Nyzeeländska hampan växte 9 fot hög, och här fanns äfven »Areca oleracea eller kålpalmen, hvaraf toppen och det inre, som hade någon mandelsmak, kunde utan all beredning ätas. Fjäderskaran utgjordes af flera species utaf dem som finnas på Nya Zeeland». Den 18 okt. var man för tredje gången i Charlott-sundet. Infödingarna voro nu mycket rädda, och det dröjde länge, innan man åter kom på sällskaplig fot med dem. Orsaken härtill blef först klar på hemfärden, då man i Kap fick höra, hur en båt från Adventnre en tid förut råkat i strid med infödingarna, h varvid den 10 man starka besättningen öfvermannats och uppätits. Tydligen fruktade man nu blodig hämnd. Både Sparrman och Cook förmena dock, att skulden till stor del legat hos båtbefälhafvaren, som var känd för sin brutalitet mot infödingarna. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 257 Med riklig proviant lämnade Resolution för tredje och sista gången Nya Zeeland den 10 nov. 1774. Det var nu helt andra områden, som skulle utforskas, i det kosan ställdes rakt österut öfver Stilla hafvet mot Amerikas sydspets, som började skön- jas redan den 18 i samma månad. Man träffar på »ett nytt slag af hafvets jättar, Hvalfiskarne. Denne hade ett aflångt trubbigt hufvud, hvarpå befunnos 2:ne longitudinela canaler eller fåror och 2:ne upphöjningar som skiljde dessa fåror åt». Han var vid pass 6 famnar lång, hvitfläckig och utan ryggfena möjligen en kaskelot. »Eldslandets nästan från topp till strand snöbetäckta berg» blefvo allt tydligare, och snart »upplifvades skådeplatsen af en mängd Skalar hvilka på vanligt vis på sätt som Pingviner och Delphiner hoppade öfver och åter stupade ned i vattnet; äfven lifvades samma teater af åtskilliga sjö- fåglar, som mellan haf och strand fram och åter svärmade, samt af cirka 3 dussin Grampus-hvalar, hvilka nu höllopåatt vid 48° gr. vårvärme (Fahrenh. Th.) fira sina bröllop». »På 42 dagen efter det att ankaret i Nya Zealand sist lyftades, kunde det här i en annan verldsdel fällas». Här tillbragtes nu julen, hvarför »vår hamn och hela trakten blef kallad Christmas- Sund». Det var där godt om sjöfågel; på en enda holme togos »300 små nyvärpta Tärne-egg», massor af »pelikaner (ett slag Sjö-orrar)» hade bo högt uppe bland klipporna, och »ibland en art Vildgäss (Anas magellanica), som jag gifvit till K. Vet. Akad. och tecknat samt beskrifvit i Mus. Carlson., gjorde vi sjelfva Julafton ett så ansenligt nederlag, att Capiten jemte oss 3:ne Botanister, hembragte 62, Lieutenanterna 14, hvarigenom hela Besättningen kunde undfägnas med gåsstek, utom hvilken väl- signelse hvar och en annars nödgats att under julhögtiden, åtnöjas med det alldagliga salta.» »Infödingarna äro de oren- ligaste, usligaste och ömkligaste af alla menniskobarn». Den 28 dec. lämnades julkvarteret, och den 30 passerades Kap Horn, som härvid ej gjorde skäl för sitt dåliga rykte. En hop hvalar antagligen »Linnés Balaena Boops piskade vattnet med sina långa fenor», och då man kom i närheten af en ö, som sedermera kallades Nydrs-ön, hördes »ett ramande såsom Fauna o. Flora 1916. Haft. 6. 17 258 FAUNA OCH FLORA af tusentals boskap», och man tyckte sig se mycken rörelse af varelser liknande krigsfolk. Allt detta ljud kom ifrån Sjö- lejon och Skalar», och »de i skymningen apparente Linie- Troppar med blå uniform och hvita underkläder, som vi tyckte oss hafva sett, voro icke annat än otaliga rakt stående och marcherande Pingviner». På nyårsaftonen gjordes en land- stigning, och ett väldigt blodbad anställdes bland de »Sjölejon och större Sjöbjörnar som från flera deras tillhåll mellan klip- por och smala vägar rusade fram mot oss». Sedan man äfven nyårsdagen fortsatt med »jakten», och då »vi dödat långt flera än som behöfdes, dels till att med späcket besmörja tågverk m. m., dels till stekar åt Besättningen, kunde vi på andra delar af öns stränder kallt åskåda dessa djurs hushållning och sam- manlefnad, utan att behöfva ofreda dem. De största och åldrigaste hanarna höllo sig hvar för sig. Honorna ibland till hela tjoget höllo sig omkring någon medelålders kämpe, hvil- ken lik en segrande tupp drifvit de andra på flykten». Det är en läsvärd skildring af dessa nu till största delen utrotade djur. Utom dessa och pingvinerna omtalas »ett nytt fågelslägte af Grallce», en »duflikt hvit fogel, hvars näbb vid roten hade en skidlik öfverdragning och befanns värre stinkande än någon roffågel»1, »tusentals Sjöorrar, som byggt sina nästen på upp- höjda tufvor», en mängd gamar (»Vultur aura»), som sjöfolket i början höllo för kalkoner, fröjdande sig åt läckra stekar; »men läto sig af deras as stank snart afstå från sitt hopp och sin irring». Den 3 januari lämnade Resolution Amerika för att nu öfver Atlanten styra hem mot Kap. Den 17 kom man i land på en okänd ö, som »med en muskötsalfva och hissande af Engelska Flaggan togs i besittning för Hans Brittiska Majestät, till hvars ära denna ön kallades Georgia». Väldiga isberg be- täckte stranden, men i landstigningsviken »fanns ett stycke 1 Det är den egendomliga Chionis (slidnäbben), som afses, nu för första gången känd och beskrifven och sedan så mycket behandlad i den ornitologiska litteraturen. Man har fört honom till dufvorna, till hönsfåglarna, till vadarna och simfåglarna, och man anser nu, att han bildar en intressant mellanform mel- lan måsar och strandskator. SVENSKA FORSKNINGSRESANDE FRÄN ÄLDRE TIDER 259 snöfri strand intagen af ett dussin 2 alnars höga Fatagoniska Pingviner, af hvilka jag uppstoppat ett för Vetenskaps Aka- demiens Cabinett». Skalar och sjölejon voro talrika, »en liten Lärka sågs, och Herr Forster hade sett ett excrement, det han tyckte likna en räfs?, men svårligen kan något dylikt djur här föda sig». Några dagar var man sysselsatt med under- sökning och kringsegling af den nya besittningen, »af mindre värde än det minsta Torp i England», hvarefter den 23 stäfven åter riktades söderut mot isen. Den sista januari upptäcktes så »det sydligaste af alla hittills sedda Land i Lat. 59° 13' 30" S. Long. 27° 45f W, och kallades Södra Tlude i imitation af fordna Navigatörers Ultima Tlude-». Här var blott is och snö och intet djurlif. Man vände åter mot norr och stötte så snart på mer land af samma sort, som uppkallades efter Lord Sand- wich, dåvarande engelske marinministern. En närmare under- sökning var omöjlig för isens skull, och det blir väl för alltid, anser Sparrman, »oafgjordt huruvida det ansenligt nog sträc- ker sig till de ofelbart frusnare regionerna mot eller omkring Polen. Den upptäckt som nu skett skall dock väl ytterligare kröna konung Georgs storverk och i hög grad göra honom glorvördig i åminnelse; men både dess Nya Georgia, Sandwich- Land och Södra Thule skola ock blifva högst rysliga i åtanke». Det var den sista uppehållsplatsen på den långa resan. Nu fortsattes ostligt, tills man den 15 febr. befann sig på Kaps longi- tud, då »omsider styrdes Nordligt». Man kom in på kända vägar, andra fartyg möttes, färsk proviant erhölls jämte un- derrättelser om Adventure och om timade världshändelser, hvarefter man onsdagen den 22 mars 1775 ankrade i Taffel. viken efter 28 månaders bortavaro. Man hade emellertid liksom senare Phileas Fog vunnit en dag, ty »enligt alla tryckta Almanachorna samt tideräkningen i Land var det blott Tisdagen den 21 Mars». »Endast genom en allvis försyns på så utmärkt sätt led- sagande nåd har denna den allra farligaste af alla Resor kring Jorden, så lyckligt kunnat fullbordas, nemligen ifrån Goda 2ÖO FAUNA OCH FLORA Hopps Udden, allt med östliga kurser och dit åter tillbaka igen, och det jemte fyra undersökningar inom Södra Polkretsen under hundratals faror för stormar, okända skär, grund, klippor, flytande ismassor och isberg; äfven för vildars förgiftade pilar, hand och tand, under dels uppenbar delo med dem, dels under sådanas svekfulla och trolösa vänskapsyttranden». Cook fortsatte snart hem till England med Resolution, men »jag var min första föresats och håg för trogen, att icke förut undersöka det inre af den Verldsdel jag åter beträdt, beredande mig på thy åtföljande nya faror och mödor». (Härom se uppsatsen i föregående årgång'. Ytterligare något om andfåglarnas dräkter. Af Herman Nyqvist. ill mina i tidskriften förut intagna meddelan- den om några af de i museerna mera sällsynt förekommande sommardräkterna hos våra andarters hanar vill jag härmed tillägga några ord. I min samling finnes ett par dylika exemplar, hvilka torde förtjäna beskrifvas därför att de delvis afvika från de i handböckerna förekommande beskrifningarna. Gr af anden skjuten 14 juli 1886 på Öland. Den om våren stora pannknölen är här endast antydd, Det hvita bältet om halsen glest beströdt med små svartbruna, vågiga fläckar; fjädrarna på det brunröda om kräfvan och fram rygg en breda, afrundade samt försedda med svarta bräm och dessutom på ryggsidan svartpudrade på yttre delen, hvil- ket gör detta parti vågigt tvärstrimmigt. De inre skulder- fjädrarna med gråpudradt infan. De öfre stjärttäckarnas fjädrar delvis med svarta 3 — 6 mm. breda ändbräm, som bilda trenne otydliga tvärband. Det svarta på undersidan borta och ersatt af blandadt brunt och hvitt. I öfrigt lika med vinterdräkten Storskraken. Exemplaret förvärfvadt i början af oktober 1881. Uppsala. Storleksmåtten äro den gamla hanens normala. Å nacken en utstående stripig tofs i form och utseende lik honans men längre, dess längsta fjädrar 56 mm. (honans i osliten vinter- dräkt omkr. 45 mm.). Hufvudet ofvan, nacken och öfre delen af bakhalsen gråbruna, fjädrarna med smala svartbruna spol- 2Ö2 FAUNA OGH FLORA streck. Hufvudets och öfre halsens sidor rostbruna, dragande i rostgult. Mellan öfvernäbbet och ögat en smutshvit diffust begränsad tygel. Hakan och strupen hvita ofläckade. Halsens nedre del skiffergrå, baktill mörkare, intet svartaktigt band mellan det bruna och det grå. Framrygg och skuldror mörkt grå med ett fåtal inblandade svarta fjädrar; de grå fjädrarna hafva på sin synliga del en mörkare midtelfläck samt smala mycket ljusa, på en del fjädrar hvitgrå, kanter, hvilket gör att detta parti verkar vågigt eller fjälligt («geschuppt», som Friderich i sin beskrifning på dräkten så träffande uttrycker sig). Vingtäckarna hvita och bilda med spegeln ett enda hvitt fält. De inre armpennorna hvita med svarta ytterkanter, de innersta svarta. Bakrygg, öfvergump, öfre stjärttäckare och stjärt mörkt skiffergrå. Öfvergumpens sidor vattrade af ljus- grått och hvitt. Kräftraktens sidor grå med några inblandade hvita fjädrar, dess framsida samt i öfrigt hela undersidan hvit. Största intresset med denna dräkt bjuder nacktofsen, som är alldeles lik honans fast större. I första ungdräkten, då könen äro lika, är den ju lik honans men kortare. Efter första ruggningen bortfaller den hos hanen och ersattes af den af betydligt kortare och tätare fjädrar bestående hufva -- dess längsta fjädrar ornkr. 36 mm., som har den gamle hanens i praktdräkt form, för att sedan återkomma i sommardräkten. Småfjädrarna på framrygg och skuldror påminna i form och teckning mycket om sötvattenändernas och knipans i denna dräkt. Hvad vingen beträffar, så visa de helhvita täckarna och de svarta kanterna på de inre armpennorna, att exemplaret är en gammal fågel, ehuru dessa ränder ej äro så många (4) som hos en mycket ålderstigen herre (6). Jag antager således, att min fågel nyss har börjat ruggningen af sin första som- mardräkt till andra vinterdräkten. Jämför man denna beskrif- ning med dem som finnas hos en del författare, så ser man, att en del olikheter förefinnas. Så säger t. ex. »Nordens Fåglar»: »I sommardräkt liknar den honan men har spår af svart ring kring halsen, mörkare skuldror och hvita ving- täckare». Lönnbergs »Sveriges ryggradsdjur» säger detsamma YTTERLIGARE OM ANDFAGLARNAS DRÄKTER 263 men tillägger, att »nacktofsen är mindre utbildad». Friderich, »Naturgeschichte der deutschen Vögel»: »Das Sommerkleid zeigt am Hinterkopf dichte buschige, unter dem Genick wenig abge- setzte Federn, also eine Art Doppelholle. Kopf und Oberhals sind rostbraun, Ziigel und Grenze des Rostbraunes am Ober- hals braunschwarz; der untere Vorderhals und ganze Unter- körper rein weiss, der Kopf, und die Tragfedern hellschiffer- grau, heller geschuppt. Ch. L. Brehm, »Handbuch der Natur- geschichte aller Vögel Deutschlands, säger: Der Kopf und obere Theil des Halses, die weissliche Kehle ausgenommen, hoch rostbraun, die iibrige Oberkörper dunkelaschgrau, die Fliigel und ganze Unterkörper wie in Hochzeitskleid nur sind die Seiten dunkelaschgrau. Dieses Kleid wird vom August bis in October getragen. Som vi se, är det endast den sistnämnda beskrifningen som i det närmaste fullt öfverensstämmer med fågelns i fråga utseende. Skrakarne synas vara de enda andfåglar, hvars hanar hafva en bestämd andra ungdräkt. Efter fällningen af den första, få de samma höst en, som i färg och teckning nästan alldeles liknar den gamla honans och skiljer sig blott från hennes därigenom, att i regel små svarta fläckar finnas på hakan och strupen och ibland på hufvudet samt ett otyd- ligt brunsvart gränsband mellan det bruna och grå på halsen — om nackfjädrarnas ändrade form är ofvan nämndt. — Denna dräkt bära de en god del inpå andra året, då de börja anlägga praktdräkten, hvilken ej är färdig förr än på sen- hösten och sedan med åren utvecklas i renhet och glans. Viggen. I samlingen finns en gammal hane, skjuten den 25 juni, i fullt utbildad gammaldräkt, som börjar ikläda sig sommardräkt. På kräftrakten uppträda en del fjädrar med bruna ändar och smala hvita bräm, som göra partiet tvär- vågigt; på slaksidorna gråbruna fjädrar samt på framryggen fjädrar med gråbruna bräm. På en serie af gamla vigghanar i vinterdräkt kan man följa dennas utveckling i renhet med åldern. Först blir hufvudets, vingarnas, bakryggens och öfver- gumpens svarta färdigt samt tofsen fullt utbildad, men å 2 64 FAUNA OCH FLORA framryggen finnas brunaktiga fjädrar; på undersidan däremot äro endast slaksidorna rent hvita. Gränsen mellan kräfvans svarta och bröstets hvitaktiga är å framsidan uppblandad med bruna fjädrar samt buken, undergumpen och undre stjärt- täckarna bruna. Dessa partier klara så småningom upp sig framifrån bakåt; undergumpen bibehåller längst det bruna. Sannolikt är -dräkten ej fullt ren förr än i fjärde året. På samma sätt som de gamla hanarne af dykänderna synas försvinna från häckplatsen, då deras mission därstädes är uppfylld och honorna börjat rufva, så synas de unga ej därstädes inträffa förr än de erhållit sin gammaldräkt. Så ser rnan i Tåkern om våren och försommaren ej några ungdräkter bland de där så talrika brunänderna. De bland den stora mängden ljusa hanar fåtaliga mörka fåglarna äro nog alla fortplantningsdugliga honor att döma af hanarnas beteende mot dem. Antagligen hålla sig de flockar af mörka ungfåglar, man ser där om hösten, under sommaren tillsammans vid kusterna och inträffa ej vid häckplatserna förr än de äro köns- mogna, d. v. s. i praktdräkt. Samma är förhållandet med viggen. Aldrig sågs vid Hornbergasjön, den tid han därstädes var en så allmän häckfågel, om våren annat än gamla par och aldrig har jag denna tid sett några ungfåglar i Tåkern, där han nu börjar blifva allmän. Som bevis på huru sent dykänderna aflägga sin ungdräkt vill jag nämna, att i sam- lingen finns en bergand, signerad hona, skjuten den 1 juni, som har den stubbade stjärten och blott på ryggen och slaksidorna börjar få litet af den gamlas vattring. Af alfågeln finnes ett par unga hanar i olika stadier af nyss börjadt dräktbyte med sina ungstjärtar fullt bibehållna så sent som i maj. I de båda ofvannämnda sjöarna, där knipan ej funnits häckande, ser man hela sommaren flockar af brunhufvade unghanar, samt äro i den ena af dem tvänne gamla hanar i sommardräkt erhållna, hvilket stöder antagandet, att hvarken de gamla ha- narne efter slutad parning eller ungfåglarna bland dykänderna i regel uppehålla sig på häckningsställena. Angående andfåglarnas dräkter säger »Nordens Fåglar»: YTTERLIGARE OM ANDFÅGLARNAS DRÄKTER '65 »Man kan således urskilja följande dräkter: 1) dunungen; 2) ungfågeln - honan; 3) och 4) ungfåglarne (ef o. $), sedan de på hösten fått en dräkt, som vanligen är ytterst lik de gamles; 5) honan; 6) hanen i sommardräkt; 7) hanen i vinterdräkt.» Sedan säges, att samma är förhållandet hos dykänder och skrakar. Häremot vill jag göra ett par invändningar. Hvad då först sötvattensänderna beträffar så sker hos deras hanar ombytet direkt från dräkt 2 till 7 under första hösten, så att de redan under vintern äro i praktdräkt och påföljande vår fortplantningsdugliga (undantagandes bläsanden, se ofvan) så att någon andra ungdräkt = 3 ej förekommer. Dräkten är i färg och teckning absolut lika med den gamlas fast färgerna med åren blifva mera klara och prydnadsfjädrarna längre och vackrare. Så äro t. ex. de uppåtböjda spetsarna på öfver- gumpen hos gräsandshanarna i början ej så utvecklade, ja saknas ofta, ej heller stjärtspjutet hos stjärtanden eller nack- kammen hos krickan så långa etc. Liknande är förhållandet hos dykänderna, fast hos dem ombytet sker mycket långsam- mare, tager ett eller tvänne (ejdern) år därtill i anspråk. Som ofvan nämnts, synes det blott vara skrakarna, som hafva alla de 7 dräkterna. Ännu några ord om storskrakens dräkter. Af E. L. ill den ofvan gifna skildringen af storskrakhanen i sommardräkt kunna vi lämna några små förkla- rande tillägg. Hvad först citatet ur handboken »Sveriges Ryggradsdjur, II Fåglarna» angår så lyder uppgiften därstädes fullständigt sålunda: »Hanens sommardräkt liknar mycket honans men med vita vingtäckare och mörkare rygg. Det finnes ock m. 1. m. spår av en svart halsring och nacktofsen är mindre 2Ö6 FAUNA OCH FLORA utbildad». Med hänsyn därtill, att i en liten handbok af ifråga- varande slag beskrifningen måste göras så kort som möjligt, torde det sagda äfven äga sin giltighet. D:r Nyqvists exem- plar i ifrågavarande dräkt hade visserligen längre nacktofs än en hona, men detta torde ej vara regel. För öfrigt torde det knappt eller åtminstone ej uteslutande vara tofsfjädrarnes längd, som är normgifvande, utan snarare att tofsen hos hanen i som- mardräkt är tunnare och stripigare än hos honan. Utom de af D:r Nyqvist citerade författarne kan äfven anföras M. von Wright, hvars posthuma, af Palmen utgifna arbete, »Finlands Foglar, senare afdelningen» utmärker sig för sina noggranna dräktsbeskrifningar. Vi finna där (sid. 526): »Gamla hanen i sommardräkt liknar mycket gamla honan, men skiljes genom storleken, kortare nacktofs» . Den af D:r Nvqvist också citerade Friderich talar om »eine Art Doppelholle». Detta ut- tryck är ganska betecknande för en storskrakhane i sommar- dräkt, som jag sköt i aug. i år.1 Hos denna ser man nämligen liksom två tofsar öfver hvarandra. Fjädrarne äro visserligen förlängda hela vägen från bakhufvudet och ned på bakhalsen, (där längst, något öfver 50 mm.), men på ett ställe i nacken mindre, så att det blir som ett hak i tofsen eller en öfre och en undre. Denna fågel var i sin allmänna färgteckning mycket lik en samma dag skjuten gammal hona af samma art med följande undantag, som tillhöra handräkten, de hvita ving- täckarne, de hvita inre armpennorna med sin skarpa svarta rand (hos ifrågavarande ex. 6), en del svarta (men ljuskantade alltså nya) fjädrar på framryggen2, som i öfrigt är täml. mörkt grå, sidorna af halsen och kräftrakten visa något mera hvitt än hos honan, hvilket nedpå sidan af vingknogen orsakas af fjädrarnes bandning i grått och hvitt. Undersidans hvita fjäd- rar hade en ganska stark orangegul anstrykning. Äfven det hvita på vingen hade delvis en liknande ehuru mycket svagare orangegul ton. Detta förhållande är ganska beaktansvärdt, eme- dan denna orangegula färg, som ju är så karakteristisk för 1 Nu uppstoppad i Riksmuseum. 2 Två eller tre hvita fjädrar finnas äfven insprängda på halsryggen. ÄNNU NÄGRA ORD OM STORSKRAKENS DRÄKTER 267 praktdräkten, enligt litteraturen skall saknas hos sommardräkten, hvilken där säges helt enkelt vara hvit. Om tofsens utseende har redan talats. Något spår till svart halsring, som ju eljest ofta säges förekomma i motsvarande dräkt, fanns lika litet här som hos D:r Nyqvists exemplar. Ofvanstående har anförts litet detaljeradt för att ådagalägga den individuella variationen hos storskrakhanens sommardräkt. Af vikt i D:r Nyqvists uppsats är vidare meddelandet om den andra ungfågeldräkten hos storskraken och att hanens fjäderhufva i denna andra dräkt har samma form som hos den gamla hanen, men honans färg. Detta plägar ofta ej nämnas i faunistiska arbeten. I »Nordens fåglar» läser man t. ex. kort och godt: »Ungfåglarne likna honan». Äfven i det citerade WRiGHT-PALMÉN'ska arbetet säges om en ung storskrakhane, skjuten den 10 febr. 1848 vid Hälsingfors: »Nacktofsen såsom hos gamla honan; det rödbruna begränsas nedtill af några svarta fläckar» . Då alltså här redan en början af svarta fjädrars framväxande ger sig tillkänna, måste väl den andra ungfågel- dräkten vara utvecklad. Men om så är fallet, torde en afvi- kande varietet föreligga, eller ock ett mindre lyckligt uttryck för verkliga förhållandet gifvas med orden »nacktofsen såsom hos gamla honan». Till jämförelse må anföras, att en i Riks- museum förvarad ung storskrake, skjuten vid Mörkö den 8 maj 1835 af Prosten C. M. Ekström, har en ofullständig svart hals- ring och strödda svarta fjädrar på ryggen. Kroppssidorna äro vattrade i grått och hvitt. I öfrigt har fågeln den gamla ho- nans färg, men fjädrarne på hufvudet förete samma yfvighet som hos en gammal hane, d. v. s. med jämn förlängning af fjädrarne redan på pannan, men utan någon särskild nacktofs. Det synes ej sannolikt, att en fågel med detta utseende så sent som den 5 maj skall kunna hinna få praktdräkt samma vår, utan torde man få antaga, att fågeln något längre fram på sommaren ruggar till sommardräkt utan att ha blifvit fullt utfärgad och att han sedan först på sitt lifs andra höst för- värfvar sin första fullständiga praktdräkt (hvilken väl ej heller då nått sitt culmen af fägring). 2 68 FAUNA OCH FLORA Denna uppfattning, som ju torde öfverensstämma med D:r Nyqvists, delas ej af vissa andra faunister. Så säges det t. ex. i »Nya Naumann», att den unga hanen är lik den unga honan med undantag af att den är större och har tudelad tofs samt en del olika teckning på vingarne med mera hvitt o. s. v. Så fortsattes: »I december börjar den rugga och får under vinterns lopp så småningom sin första parnings- eller praktdräkt, som, när den i maj blir färdig, liknar den gamle hanens, men är mindre vacker och har mindre rena färger» . Senare tillägges ånyo, att man sällan före maj månad finner prakt- dräkten fullt utvecklad hos den unga hanen, utan att dräkten före denna tid är blandad. Det understrykes ock, att det svarta på hufvudet börjar med en halsring, medan hela hufvudet ännu är brunt. Den gamla hanens sommardräkt beskrifves äfven i det nämnda arbetet, hvarvid den delade nacktofsen omtalas, »eine Art von Doppelholle». De svenska och tyska ornithologerna ha snart i hundra år känt till det faktum, att storskrakhanen hade en särskild sommardräkt, men det var ej många år sedan en engelsk or- nitholog lämnade meddelande om denna »eclipse plumage» hos skrakarne såsom en ny upptäckt. Att vi ännu ej känna alla detaljer härvidlag är dock sant, och dessa liksom andra and- artade fåglars dräktombyten äro väl värda att ytterligare stu- deras. Det vore därför af intresse, om herrar jägare ville till Riksmuseum insända exemplar å afvikande dräkter för närmare studium och bearbetning:. Är den i nord-Skandinavien häckande hussvalan identisk med den i öfriga Europa häckande Chelidon urbica urbica (L.)? Af Ludv. Munsterhjelm. valorna uppe i Lappland äro af ortsbefolkningen betraktade som »familjemedlemmar», och frågar man folket, om man får skjuta något exemplar, blir man i regeln nekad. Desto mera öfver- raskad blef jag, då jag af husbonden på Nai- makka fjällgård, Daniel Naimakka, erhöll till- stånd att för studieändamål skjuta några stycken, och blefvo den 29 juni 1916 4 exemplar tillvaratagna, nämligen 3 hanar och 1 hona. Som dessa exemplar i vissa hänseenden äro något af- vikande från den beskrifning öfver Chelidon urbica urbica (L.), som Hartert lämnar i »Die Vögel der Paläarktischen Fauna», I, pag. 808, vill jag här framdraga olikheterna. Enligt denne författare äro »die vorderen Oberschwanz- decken weiss mit ganz feinen schwarzen Schaftlinien». Hos mina exemplar förekomma dessa svarta spollinjer öfverhufvud- taget icke särdeles utpräglade hos något och saknas fullstän- digt hos ett. Däremot hafva ett par af dem en svartaktig midtfläck på hvarje af de hvita stjärttäckarne, i detta hänseende närmande sig underarten Ch. urbica whiteleyi Swinhoe, men de svarta skaftlinjerna, ehuru mycket svaga, saknas ej heller — hvilket, såsom kändt, däremot är fallet hos Swinhoe's under- 270 FAUNA OCH FLORA art. Emellertid fann jag samma svarta midtfläckar på de öfre stjärttäckarne hos ett i Bohuslän (13. 6. 15.) skjutet exemplar, hvilket jämväl har de svarta skaftlinjerna i regeln endast svagt framträdande. Hos 4 andra bohuslänska exemplar anträffas dessa afvikelser å detta parti däremot icke. Vidare skrifver Hartert: »die inneren Armschwingen mit feinen weissen Endsäumen». Endast hos ett af mina exemplar, - en $ — kan man tala om sådana, däremot antingen saknas denna teckning fullständigt eller också är den ersatt med en ljustgulbrunaktig omarkerad, fin, knappast skönjbar kant. Hos ett i »Lule lappmark» skjutet exemplar (28. 7. 08.)1 förekomma ej heller några sådana tecken, men anträffas däremot mer eller mindre utprägladt hos ett antal bohuslänska exemplar1, som jag haft till jämföring. Också beträffande detaljmåtten kan man finna skiljaktlig- heter från de af Hartert angifna. ,_ s OJ c 111,0 7,3 11,5 63,5 20,5 0* » » 1 14,0 7,5 12,5 59,° 23,0 9 » » IIO,o 7,5 13,0 65,0 20,5 ef »Lule lappmark» s7- 08 120,0 7,1 1 1,0 69,0 22,5 } »Bohuslän» . . . V« 14 1 16,5 7,0 u,5 61,0 15,0 ef ... » I I 1,0 7.5 11,0 63,0 22,5 ef » ... »/« 15 115,0 7.0 12,1 62,5 19,0 9 » ... » I 13,0 7.8 12,0 62,5 17,5 Enligt Hartert . . I08-II4 9,° 9 — n,o 65—68 17 — 20 Såsom af ofvanstående tabell framgår, visa de svenska exemplaren ansenligt mindre mått beträffande näbben, men det kan ju hända, att Hartert's och mina mått äro tagna olika. 1 Tillhöra Göteborgs museum. DEN HACKANDE HUSSVALAN !7I Beräknar man emellertid afståndet från fjäderkanten vid näbbens bas till näbbspetsen — såsom det riktiga förfaringssättet ju torde vara — och visa näbbarne det oaktadt en så stor skill- nad, måste de svenska exemplaren kunna separeras från de mellaneuropeiska, eller rättare tvärtom, ty de svenska böra väl anses utgöra formce typlccc, då de tidigast blifvit beskrifna. Äfven beträffande tarsmåtten visa exemplaren olikheter. Sålunda sammanfalla — såsom af tabellen framgår — Hartert's maximalmått med de svenska exemplarens minimimått, förutom att de sistnämndas vingmått också i allmänhet äro större. Anmärkningsvärdt långa vingar har exemplaret från »Lule Lappmark». Men frånsedt också måttdifferenserna, äro de svenska (i synnerhet de nordsvenska) och de mellaneuropeiska beträf- fande fjäderskruden icke konstant öfverensstämmande, och med tillgång på rikligt jämförelsematerial af exemplar från de särskilda trakterna skall det kanske visa sig, att de kunna separeras. Af Daniel Naimakka, som under ett 30-tal år fört noggranna anteckningar öfver diverse naturföreteelser vid Könkämädalen, bl. a. också öfver fågelförhållandena, har jag erhållit uppgifter om hussvalans ankomsttider till orten. Då de vid jämföring med andra orter i Sverige kunna ha sitt stora intreese, publi- cerar jag dem här. 14. 5- 1890 26. 5. 1897 26. 5. 1904 51. >. 1911 22. 5. 1 891 16. 5. 1898 26. 5. 1905 24. 3. 1912 2. 6. 1892 4. 6. 1899 27. 5. 1906 21. 5. 1913 26. 5. 1893 24. 5. 1900 23. 5. 1907 23- 5. >9M 27. 5. 1894 30. 5. 1 90 1 4. 6. 1908 26. 5. 1913 16. 5. 1895 28. 5. 1902 20. 5. 1909 23. 5. 1916 22. 5. 1896 25. 5. 1903 28. 5. 1910 Rössö pr Öfverby 28. 9. 16. Några ord om sädgåsens dräkt. Af Herman Nyqvist. ^-zp-y ^|jj^"j a jag under de senare åren varit i tillfälle att B,. _^j studera omkring ett 30-tal nyskjutna sädgäss, j*\— ^:? lM0*&: alla fällda vid Hornborgasjön. där de sedan jÉBJ lfé&ä]Mtf mannaniinne under flyttningarna vår och höst Mj^^i^-..-:^**! ' stora skaror haft sin hållplats och tillbragt fci^^^^^^^ några veckor, om dagen betande på de sjön närliggande åkrarna, under natten sittande på de sänka strän- derna eller liggande på sjön, vill jag här nämna några ord, dels om de små afvikelser i dräkt, som dessa haft mot hand- böckernas beskrifningar, dels om de i nämnda böcker ej upp- tagna karakteristiska skiljetecknen mellan de gamla fåglarne och årsungarne. Hvad färgteckningen beträffar har det slagit mig, att alla författare, som jag rådfrågat, beskrifvit färgen på sädgåsens fötter såsom mer eller mindre rödaktig (»rödaktigt gula», »rödgula», »orangegula» etc). Alla de gäss, som jag sett omedelbart efter döden — ■ öfver hälften har jag själf skjutit — hafva haft fötterna citrongula utan någon rödaktig anstrykning; alla de gamlas hafva varit klart färgade, de ungas smutsigt med dragning åt grått. Redan dagen efter döden börja de däremot draga åt orangerödt, mörkna allt mer och mer, hvar- efter snart på uppstoppade exemplar all färg försvinner. Nästan detsamma är förhållandet med det gula på näbbet hos de gamla fåglarne, bland hvilka dock förekomma exemplar, som redan såsom nyskjutna hafva detta något rödaktigt. Hos års- ungarne är det — inskränkt till en fläck framom näsborrarne - mycket smutsigt grågult. Hvad vidare årsungarne beträffar, NÅGRA ORD OM SÄDGASENS DRÄKT 273 så har jag ej någonstans sett uppgifvet det mest karakteristi- ska, vid första ytliga påseendet genast i ögonen fallande, sär- tecknet, som skiljer deras dräkt från de gamlas. Detta är fjädrarnas form på rygg och skuldror. Hos de gamla fåglarne äro dessa fjädrar mycket breda och nästan tvärskurna, så att deras hvita täml. breda kanter bilda, då fjädrarna äro rätt lagda, skarpt markerade tvärband öfver nämnda partier, bre- dare, fåtaligare och mera markerade med tilltagande ålder. Hos årsungarne äro dessa fjädrar däremot jämförelsevis smala och afrundade med smala gråbruna kanter, som ge ryggpartiet intryck af fjällighet. Äfven de inre armpennornas kanter äro hos de gamla breda och hvita, som skarpt afbryta mot det öfriga grå; hos ungarne äro äfven dessa mera gråaktiga och göra intet distinktare afbrott. På undersidan finns hos ungarne å bröst buk och undergump glest spridda, fåtaliga, hampfrö- stora och något större, aflångt rundade svartgrå fläckar, upp- komna därigenom att några fjädrar hafva vid fjäderskaftets spets denna fläck. Utbredningen af det hvita vid näbbroten, hvilket hos ungarne helt saknas, tycks hos de gamla vara helt individuell och oberoende af åldern; har hos dessa af mig undersökta gäss varit mycket obetydlig. Hvad öfriga biologiska förhållan- den angår så är ungarnes läte mycket spädare och hesare än de damles kraftiga kacklande, hvilket jag i synnerhet en dag denna höst, då jag gömd invid deras betesplats hade gås- flockar hela dagen omkring mig, var i tillfälle att iakttaga. Äro nu dessa gäss med de klargula fötterna, som hålla till vid Hornborgasjön, någon kretsform, eller har jag endast lyckats få se gulfotade bland den till några hundratal uppgående mängden? Jönköping d. 22 nov. 1916. Fauna o. Flora 1916. Haft 6. Förteckning öfver Svensk Ornitologisk Litteratur. För åren 1911 och 1912. Sammanställd af Fr. E. Åhlander. Anmärkningar och kompletterande uppgifter mottagas med tacksamhet under adress : Vetenskapsakademien. Adlerz, E., se: Nyholm, A. W. Andersson, Ad., Gräsandvarieteter i Västergötland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 25g. Anderson, Alfred, Duvhöken. Kortare handledning i duvskötsel med illustrerade rasbeskrivningar. — Sthlm 191 2. 8:0. 53 s., 20 textfig. A., N. G., Några råd för jägaren-naturaliesamlaren. — Dalarnes Jaktvårdsför. Medd., Falun, 1912, s. 57. Baxter, E. V., se: Rintoul, T. W. & Baxter E. V. Behm, Alarik, Slagugglan (Syrnium uralense Pall.) häckande på Skansen. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 287. , Några zoologiska iakttagelser i Jämtland hösten 191 2. — Ibid., Arg. 7, 191 2, s. 278 — -281. B[eh]m, A., & L[önnber]g E., Bastard mellan bläsgås (Anser albifrons Scop.) och grågås (A. anser G.mel.) — Ibid,, Årg. 6, 191 1, s. 145 — 146, 1 tafla. B[ender], Cjarl], Ur kråkans dagbok. Smådrag, iakttagelser i verk- ligheten. — Djurvännernas Tidn., Sthlm, Arg. 22, 1911, s. 112 — 1 14. , Sveriges lagskyddade fåglar. Skärrfåglarne. [Undert. C. B.] — Ibid-, s. 22 — 23, 43 — 44, 84 — 85, 1 textfig. , Sveriges lagskyddade fåglar. Tättingarna. — Ibid., Årg. 23, 1912, s. 17 — 19. Berg, Bengt, Cerchneis tinnunculus i Torne lappmark. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 1, s. 233. Jfr Montell, J. SVENSK ORNTI OLOGISK LITTERATUR 275 Berg, Bengt, De circumpolära fåglarna och lemmelvandringaxna. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlni, Arg. 7, 191 2, s. 25 — 29. Följdskrift: Kihlén, Gustaf, Svar till herr B. Berg. -- Ibid., s. 29 — 32. Berg, Bengt, Fjälluggla i Östergötland. — Ibid., s. 47. , Muscicapa albicollis på Öland. — Ibid., Arg. 7, 191 2, s. 260. — -, Måseskär. — Sthlni 1912. 4:0. 16 s., 58 tafl., 3 textfig. , Skedand på tidig flyttning. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlni, Arg. 7, 191 2, s. 260. Bogren, Erik, Drag ur fågellifvet vid Pälsjöstranden under den gångna vintern. ■ — Djurskyddet, Sthlm, Arg. 21, 191 1, Vecko- uppl., s. 186 — 187. Bolin, P[ehr], Några ord angående öfvertaliga äggkullar och i redet inbäddade ägg. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1 91 1, s. 225 — 227. Se: Engholra, V. A. ■ , Vår härdigaste sångare. — Ibid., Årg. 7, 191 2, s. 299. Bothén, C. O., Fågelmördandet i världen för modeändamål. Götbg. Årsb. Götebg. Jakt Sällsk., 1910 [tr. 1911], s. 41 — 53; Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 1911, 283 — 293. BOlovv, Waldemar, Hallands Väderö. — Skånes Naturskyddsför. Årsber. 191 1 — 19 12, Lund 19 12, s. 32 — 39, 8 tafl. Bäckgren, Karl, Gamla anteckningar om djur och växter i Ler- bäcks socken i Nerike. — Fauna och Flora, Uppsala och Sthlm, Arg. 6, 1911, s. 116 — 124. Bäcklin, Emil, Tofslärkor öfvervintrande invid Göteborg. — Ibid., Årg., 7, 1912, s. 96. B., R., Studier öfver fåglarnas flyttning. (Efter The Strand Maga- zine.) — Från Skog och Sjö, Uppsala, Årg. 5, 1912, s. 195 — 196, 207 — 208. Dahllöf, S.frecte: T.], Tretåiga måsen iakttagen i Dalarne. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 t, s. 148. , Blåkråka iakttagen i Dalarne. — Ibid., Årg. 7, 191 2, s. 259. , En egendomlig tilldragelse i fågelvärlden. — Ibid., s. 143. , Ett egendomligt tillvägagående af ankor. — Ibid., s. 47. — , Flyttfåglarnas ankomst till Mora. — Ibid., s. 138. , Nötkråkans uppträdande i Dalarne. — Ibid., s. 47. Danielsson, A., Fyrens fågeloffer. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 50, 1912, s. 196. E[kelöfj, A , Skäggdoppingen. — Sv. Kennelkl. Tidskr., Sthlm, Årg. 19, 191 1, s. 451 — 453. ■ , Dufhöken [Undert. A. E.]. — Ibid., Årg. 20, 191 2, s. 440 —441. Ekman, Sven, Faunistiska notiser från sydsvenska höglandet. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr, x4rg., 49, T911, s. 369 — 371. , Sind die Zugstrassen der Vögel die ehemaligen Ausbreit- ungsstrassen der Arten? — Zool. Jabrb., Jena, Abt. f. Syst., Bd t,^, 1912, s. 521 — 546, 2 textfig. 276 FAUNA OCH FLORA Ekman, Thorsten, År 191 1 ett mass-år. — Fauna och Flora, Upp- sala & Sthlm, Årg. 6, 1911, s. 233 — 234; tillägg af red. [E. Lönnberg], s. 234. af E[kström], S[igurd Fr:son], Fyrar och fågelskydd. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Årg. 5, 191 2, s. 125 — 126. Engholm, V. A., En utflykt på Tåkern, företagen af Södermanlands jagtvårdsförening d. 5 aug. 1910. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr-, Arg. 49, 191 1, s. 20 — 22. , Ovanligt stor äggkull i ett bo af den fläckiga sumphönan (Porzana porzana) samt fågelns tillvägagångssätt att reducera densamma. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 1911, s. 54—56- o . . — , Anteckningar från Tåkern 191 1. — Ibid., Årg. 7, 1912, s. 79 — 86; Östergötl. Läns Jagtvårdsför. Årsskr., Linköping, 1912, s. 41—47 — , Näktergalar vid Tåkern och Vättern. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 19 12, s. 211. — , Ännu några ord »om nedgräfda ägg», särskildt om den öfver- taliga äggkullen hos den fläckiga sumphönan (Porzana porzana). — Ibid., s. 42 — 43. Se: Bolin, P. Erikson, Johan, Om äldre förekomst af abnormt häckande skogs- dufvor i Blekinge. — Ibid., s. 300. E., A., Det vildas skydd. — Skarab. Läns Jaktvårdsför., Årsber., Sköfde, 1910 — 1 9 1 1 [tr. 191 1], s. 53 — -55. Fjällripa från nordöstra Grönland. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 191 1, s. 57, 1 tafla. Floderus, Matts, Naturskydd i stad. [Gräsänder på Svartåns is.] — Sveriges Natur, Sthlm, 191 2, s. 141 — 142, r tafla. Flodin, Hj., Från Vättern. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6. 1911, s. 147. , Svan häckande i Boren. — Ibid., Årg. 7, 1912, s. 140. Forssén, Vårtsjuka hos rapphöns. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 50, 1912, s. 68. Funkquisi, Herman, Zur Morphogenie und Histogenese des Pineal- organs bei den Vögeln und Säugetieren. — Anat. Anz., Jena, Bd. 42, 1912, s. in — 123, 15 textfig. Fågel, Sällsynt, funnen i Sverige. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 1911, s. 392. Fågelliv. 91 avbildningar av fåglar och deras bon. — Lund 191 1. 8:0. 96 s., 91 textfig. — 2. uppl. 1912. Fågelloffer, Fyrarnes. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 40, 191 1, s. 142. Gertz, Otto, Räf och kattuggla. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg., 49, 191 1, s. 390—391. Gram, K. Lång rufningstid för tjäderhöna. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 19 12, s. 6g — 99. — , Sällsynta vintergäster i Västerbottens kustland. — Ibid., s. 48. Ytterligare angående nötkråkan. — Ibid., s. 48. SVENSK ORNITOLOGISK LITTERATUR 277 Gram, K., Väderlekens inverkan på fågellifvet. -- Fauna och Flora, Uppsala Den ringmärkta krickan. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg., 50, 1912, s. igo. Se: Gustafsson, W. — — , En kricka märkt med ring i England och skjuten i Sverige. — Fauna & Flora, Uppsala & Sthlm, Ärg. 7, 191 2, s. 137 , Hvarifrån härstamma tamhönsen? — Ibid., s. ^^ — 38. — , Hybrider mellan blåmes och azurmes. — Ibid., s. 39 — 41. , Några faunistiska notiser från Södermanlands skärgård. [Undert. E. L.]. — Ibid., s. 124 — 129. , Några ord om kungsfiskaren. — Sveriges Natur, Sthlm, 1912, s. 109 — 1 [2, 1 textfig. — ■ — ■, Några ord om stormsvalor och det pelagiska fågellifvet i Nordatlanten. [Undert. E. L.J. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 191 2, s. 18 — 24, 1 textfig. , Skärsnäppan skjuten vårtiden vid Östersjön. [Undert. E. L.] Ibid., s. 98. , Svarthakedoppingens (Podiceps auritus) förekomst i Uppland. [Undert. E. L.]. — Ibid., s. 140. — , Turturdufva sedd i Ångermanland. — Ibid., s. 211. , Afven gamla koltrastar öfvervintra i mellersta Sverige. [Undert. E. L.]. — Ibid., s. 95. , se: Behm, Alarik, och Lönnberg, Einar. , se: Gustafson, W. , se: Jägerskiöld, L. FL, &: Lönnberg, Einar , se: Théel, Hj., & Lönnberg, E. L[önnberg], I[ngolf] Storskarf fångad i sjön Åsnen. — Ibid., Årg. 6, 1911, s. 147. Lönnroth, Hj. A., En försvunnen fågelvärld. — Sveriges Natur, Sthlm, 191 2, s. 15 — 20, textfig. L — N, C. W., Fågelholkar. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 235. •, Skator och kattugglor. — Ibid., s. 234 — 235. Malmberg, K., Öfvervintrande sädesärla. — Ibid., s. 148. v[on] M[entzer], O., Morkullan. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Årg. 4, 191 1, s. 131 — 132, 3 textfig. Mevdenbauer, Hvarför draga flyttfåglarna just till Norden? [Ur Die Woche]. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 49, 1911, s. 202 — 203. Modin, E., Svarthakedopping i Härjedalen. — Ibid., s. 63. , Ofvervintrar pilgrimsfalken undantagsvis i vårt land? — Ibid., s. 60 — 61. Montell, Justus, Svalornas ankomst till nordligaste Norrbotten vå- ren 19 1 o. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 t, s. 99. , Tornfalken, Cerchneis tinnunculus (Lin.) Boie i Torne lapp- mark. — Ibid., s. 100. , se: Berg, Bengt. SVENSK ORNITOLOGISK LITTERATUR 2ÖI Muchardt, Harald, Märkligt fågelfynd i Nordsjön. - - Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 191 2, s. 140. , Några ord om Nötkråkans flyttningar. — Ibid., s. 143 — 145; tillägg af Red., s. 145. Munsterhjelm, Ludv., Falco gyrfalco funnen på Spetsbergen. — Ibid., Arg. 6, 1911, s. 46. Märkning af flyttfåglar. ■ — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 49, 1911, s. 333. Mörner, Carl Th., Uber Ovomucoid und Zucker in dem Weissen der Vogeleier; eine systematische Untersuchung. — Zeitschr. physiol. Chemie, Strassburg, Bd. 80, 19 12, s. 430 — 473. Nicolin, R.j Ornitologiska anteckningar från de jämtländska fjällen kring Enafors samt från Östersund 1910. -- Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1911, s. 134 — 141. , Steglits och kaja öfvervintrande vid Östersund. - - Ibid., s. 47—48. Nilsson-Ehle, H., se: Punnett, R. C. Nordfjell, Ludv., Lommen kan gå. — Ibid., Arg. 7, 1912, s. 46 — 47. [Nyholm, A. YV.], Fägelbitar. — Skildringar ur våra småfåglars liv. [Av Partis Major.] — Med förord av E. Adlerz. Första delen. — Uppsala 191 1. 8:0. 112 s. Nyqvist, H., Beskrifning på tvenne gamla hanar i sommardräkt af snatteranden. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 1912, s. 259 — 260. , Egendomligt färgad stjärtandhona. — Ibid., s. 208 — 209. , Något om andarternas dräkter. — Ibid., s. 229 — 238, 2 textfig. , Ytterligare om kattugglan och småfåglarna. — Ibid., s. 209. Olofsson, Viktor, Från nordspetsen af Ångermanland och närlig- gande lappmark. — Ibid., s. 46. [ ], Härfågel på 630 40" n. br. — Ibid., s. 298. Punnett, R. C, Mendelismen. — Bemyndigad översättning av Ro- bert Ivarsson. — Med förord av H. Nilsson-Ehle. (Populär- Vetenskapliga Avhandlingar. 34.) — Sthlm 191 1. 8:0. 61 s. 4 textfig. Quistgaard, Erik, Knipa (Fuligula clangula) häckande i Småland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 191 1, s. 99. , Mellanspett (Picus medius). — Ibid., Årg. 7. 19 12, s. 45. , Rapphöna, En, med hvitt hästskomärke. — Sthlm, Sv. Jä- gareförb. Tidskr., Årg. 49, 191 1, s. 393. Rehndahl, Hialmar, Intressant fynd. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg, 6, 191 1, s. 196; tillägg af red. [E. Lönnberg]. — , Nordsjöfåglarnas flyttningar i belysning af resultaten af märk- ningsförsöken vid Vogehvarte Helgoland. — Ibid., Arg. 7, 191 2, s. 239 — 244, 1 textfig. Renvall, Thorsten, Fågelbiologiska skisser. — Andra tillökade och illustrerade upplagan. — Sthlm (tryckt i Helsingfors) 191 2. 8:0. 181 s., 19 textfig. 2Ö2 FAUNA OCH FLORA Retzius, G[ustaf], Spermien ostafrikanischer Tiere. — Während der Lönnberg'schen Expedition eingesammelt. — Biolog. Unter- suchungen, Jena, Neue Folge 16, iqii, s. 82 — 88, 2 tafl. — — , Zur Kenntnis der Spermien der Vögel. — Ibid., s. 89 — 92, 1 tafla. , Weitere Beiträge zur Kenntnis der Spermien der Gastropoden und Vögel. — Ibid., Neue Folge, 17, 1912, s. 95 — 99, 1 tafla. , Zur Kenntis der Hullen und besonders des Follikelepithels an den Eiern der Wirbelthiere. 4. Bei den Vögeln. — Ibid., s. 39 — 44, 1 tafla, 1 textfig. Rintoul, Leonore Jeffrey, & Baxter, Evelyn V., Lapland form of Bluethroat on the Isle of May. — Scottish Naturalist, Edin- burgh, 19:2, s. 236. Rosén, P. G., Några bilder ur fågellifvet på landet vintertiden. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 6, 1911, s. 93 — 97. Rosenius, Paul, Kentska tärnan häckfågel i Sverige. — Ibid., s. 190 — 194. , Min jakt med kamera. — Första samlingen. — Sthlm 19 12. 4:0. 165 s., 57 tafl., 1 textfig. Roth, O., Premiering av duvhök. - — Lantmannabl., Sthlm, 191 2, N:r 43, s. 47 7; Rudbäck, E., En vårmorgon vid Hornborgasjön. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 4, 191 1, s, 183 — 184. Rydén, Anders, Nötkråkor och getingar än en gång. — Fauna och Flora, Uppsala &: Sthlm, Arg., 6, 1 9 r 1 , s. 236. Se: Söltoft, Henry. Rvdbeck, Eric, Några ornitologiska iakttagelser. — Ibid., s. 199 — 200, Sandgren, Ture, Fågelnotiser från Skåne. — Ibid., s. 147. Schulz, G. E. F., Ornithologische Tagebuchhlätter von meiner Lapp- landsreise 1909. — Ornith. Monatschr., Magdeburg, Bd. 36, 191 1, s. 268—277, 297 — 307, 36l~ 374, 393—400, 14 tafl., 2 kartor, 1 textfig. Sheldon, W. G., Notes on the breeding habits of some of our winter migrants in the Swedish provinces of Jämtland and Lapland. — Brit. Birds, London, Vol 5, 19 1 1/191 2 s. 1 50 — 157. Söltoft, Henry, Nötkråkor och getingar. — Fauna och Flora, Upp- sala & Sthlm, Årg. 6, 1911, s. 199. Se: Rydén, Anders. STOCKHOLM, Naturhistoriska Riksmuseum. Vertebratafdelningen. [Lönnberg, Einar], Vertebratafdelningen [1910 — 19 11]. — Sthlm, Vet.-Akad. Årsb., 191 1, s. 187 — 195. [Lönnberg, Einar], Vertebratafdelningen [1911 — 1912]. — Ibid.. 1912, s. 183 — 188. Söderberg, R[udolf], Cacatua leadbeateri aberrans eine neue Sub- species. — Ornith. Monatsber., Berlin, Jahrg. 20, 1912, s. 41 — 42. — , Jagtlif i Västaustralien. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Årg. 50, 19 1 2, s. 19—30, 5 textfig. , Om fågelfjädrarnas morfologi i samband med ruggningen. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 7, 191 2, s. 291 — 295, 5 textfig. SVENSK ORNITOLOGISK LITTERATUR 283 Söderlund, Fredr., Simsnäppans och berglärkans förekomst i Jämt- land. — Ibid., s. 95. Théel, Hjalmar & Lönnberg, Einar, Massmorden af fåglar för mode- ändamål. Vetenskapsakademiens yttrande med anledning af djurskyddsföreningarnas framställning i ämnet till Konungen. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 50, 191 2, s. 165 — 1 70. Thott, Tage [Den tyska haren och fasanen]. -- I: Vid Zool. Ja- garesällsk. 75-års jubileum, Lund 1911, s. 5 — 12. Tigerhielm, S. E., En egendomlig flygt af tranor. — Sthlm, Sv. Jägareförb. Tidskr., Arg. 49,-1911, s. 141. , Skrakfåglarnes sätt att fånga fisk. — Ibid., s. 393. , Tjädrar på flyttning. — Ibid., s. 61. Turesson, Göte, liufo viridis i Skåne. — Fauna och Flora, Upp- sala & Sthlm, Arg. 6, 191 1, s. 238. T., H. S., Ett par biologiska anteckningar. — Sthlm., Sv. jägare- förb. Tidskr., Arg. 49, 1011, s. 329 — 330. UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. Wirén, A., Zoologiska institutionen [läsåret 19 10 — 19 n.] — Uppsala Univ. Redog., 1910 — 191 1 [tr. 191 1], s. 103 — 105. , Zoologiska institutionen [191 1 — 1912]. — Ibid., 191 1 — 1912 [tr. 1912], s. 119 — 120. Weinberg, N. W., En tjäderhönas klokhet. — Från Skog och Sjö, Uppsala, Arg. 4, 191 1, s. 184. Wendel, Arthur, Våra jaktbara hönsfåglar. ■ — Göteborg 191 1. 8:0. 116 s., 46 tan". 18 textfig. Förut publicerade i Sv. Setterklubbens Tidskr., Göteborg, Årg. 1 9 10 — 19 1 1. , Kännetecken på rapphönans kön. [Undert.: A. W.] — Sv. Setterkl. Tidskr., Göteborg., 19 12, s. 167, 1 textfig. Wigstén, A. Hj., Observation å flyttfåglars ankomst vid Skansudde fyrplats år 191 1. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 7, 1912, s. 97 — 98. , Observation å flyttfåglars ankomst vid Skaansudde fyrplats är 1912. — Ibid., s. 139. Wingborg, F. A., Fågellifvet på Hallands Väderö. — Djurskyddet, Sthlm, Arg. 21, 191 1, Veckouppl., s. 100. , Skydda våra måsar! Några ord med anledning af en an- nons. — Ibid., s. 65 — 66. YViTT-SrRöMER, Bo, Steppvråken häckande i Degerfors, Väster- botten. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1911, s. 198. [YYöhler, Willy], Fågelfaunan på Stora Karlsö. — Ibid., Arg. 7, 1912, s. 138. Ölandsfåglar, Fyra sällsynta. Vetenskapsakademien föranstaltarom skydd för rödsparfven, svarta tärnan, småtärnan och dvärg- måsen. — Sveriges Natur, Sthlm, 1912, s. 143 — 144. Smärre meddelanden. Internationell öfverenskommelse för skydd af flyttande fåglar. Förenta Staternas utrikesminister Robert Lansing och engelske ministern i Washington Sir Robert Spring Rice ha nyligen (16 aug. 1916) såsom ombud för resp. Förenta staterna och Canada undertecknat en fördragsakt, som åsyftar att skydda fåglar flyttande genom dessa länder. Skyddsbestämmelserna hänföra sig till tre grupper, nämligen t:o jaktbara fåglar, som omfatta andartade fåglar (änder, gäss och svaner), tranor, rallartade fåglar och sumphöns, snäppartade fåglar, d. v. s. småvadare; 2:0 alla insektätande flytt- fåglar, såväl tättingar som skärr- och klätterfåglar, samt slutligen 3:0 äfven alkfaglar, hägrar, måsfåglar, stormfåglar m. fl. För att åstadkomma ett kraftigt skydd för dessa fastställas bestämda frid- lysningstider. För den första gruppen är fridlysningstiden bestämd till perioden 10 mars — 1 sept., dock så, att småvadarnes frednings- tid i Canadas kustprovinser och i de atlantiska staterna norr om Chesapeake Bay är 1 febr. — 15 aug. Indianer få jaga svärtor till föda, men ej för afsalu. Äfven ingår i fördraget, att jakttiden, som senare skall fastställas, ej får sträcka sig öfver mer än 3Y2 månad, Gruppen 2 (insektätande fåglar) är fridlyst hela året. Gruppen 3 är äfven fridlyst hela året, men eskimåer och indianer äga rätt att till föda och kläder när som helst fånga alkfaglar och taga deras ägg, men någon försäljning eller saluföring får ej äga rum. Under förutsättning att myndigheterna i British Columbia gå med på frid- lysning af tranor, spofvar och svaner, bestämmes en 10-årig total- fridlysning för nämnda fågelslag samt för en dufart och alla små- vadare utom brockfågel, ljungpipare, beckasin, morkulla och tvenne snäpparter. Öfverenskommelse är äfven träffad att till skydd för brudand och ejder antingen införa en fridlysning under minst 5 år, eller genom inrättandet af vissa fredningsområden eller andra lämp- liga bestämmelser. Förstörandet af ägg och bon af de fridlysta fåglarna är likaledes förbjudet. Handel med eller transport af nämnda flyttfåglar eller deras ägg är förbjuden, dock göres i detta liksom i föregående fall undantag för vetenskapligt ändamål liksom äfven då det gäller afvel. Tillstånd att döda fridlysta fåglar, som eventuellt visa sig kunna blifva till skada för jordbruket eller andra intressen på någon plats, kan lämnas af vederbörande myndighet, men sålunda dödade fåglar få ej säljas, salubjudas eller från ort till annan forslas. De båda kontraherande parterna åtaga sig att sörja för vederbörlig lagstiftning i fördragets syfte. Detta fördrag SMÄRRE MEDDELANDEN zS~, skall snarast ratificeras i Washington och genast därefter träda i kraft samt gälla i i 5 år. Om det ej uppsäges 12 månader före fördragstidens slut, skall det därefter förlängas ett ar i sänder. A. L. Fågelrester i asfaltkällor. Vid ett par föregående tillfällen har i denna tidskrift omtalats de rika och intressanta fynd af lämningar efter däggdjur och fåglar, som gjorts i asfaltkällor, särskildt i Kalifornien. Nyligen ha i en amerikansk tidskrift lämnats några uppgifter om de fågelbensfynd, som tillvaratagits i den ryktbara asfaltbassängen La Brea i Kali- fornien. Denna har varit verksam såsom en »dödsfälla» ända in i nutiden och 60 • procent af de fågelben, som funnits, ha kunnat identifieras såsom tillhörande ännu lefvande arter. Men en hel del arter äro kända endast genom dessa fynd. Så t. ex. har man funnit skelett af fem slags örnar, men af dessa finnas i nutiden blott kungsörnen och den nordamerikanska hafsörnen, och af de ej mindre än sex gamformerna, som inbäddats i asfalten, kan nutiden blott ståta med de ytterst fåtaliga ännu kvarlefvande exemplaren af den nästan utrotade kaliforniska kondoren. Af de mera oväntade fynden kunna omnämnas en »stork» och en »påfågel», båda nu utdöda. Väfvarstarar (Tcteridce) af olika slag, hackspettar, vaktlar, Kandagås, häger, trana, korp, falkar o. s. v. ha funnits där. A andra sidan har man förvånat sig öfver att vissa arter, som nu äro allmänna i omgifningarna, såsom t. ex. en dufart, ibisar, skedstorkar o. s. v., helt och hållet saknas. Det märkligaste fyndet är utan tvifvel en jättestor rofiägel, som af L. H. Miller kallats Teratornis. Dess nyckelben (furcula) är ungefär 175 mm. långt och omkring 112 mm. från spets till spets af gaffeln. Skallen är större än en struts- skalle. Denna jätte säges vara något ehuru ej nära befryndad med kondorerna. Den välbekante amerikanske zoologen D:r Merriam har omtalat en sägen hos en kalifornisk indianstam om en fågel, en jättestor gam, som var i stånd till att gripa en kondor och flyga upp med den genom ett hål i himmelen. Miller framkastar såsom möjligt, att 7"eratornis möjligen skulle ha kunnat gifva upphof till denna sägen, och sålunda skulle den då lefvat så sent, att den varit samtida med människorna. E. L. Järfvar, som fortplanta sig i fångenskap. I den danska tidskriften »Fra Naturens Vaerksted», som utgifves af direktören för Zoologisk Have i Köpenhamn, omtalas, att på sistnämnda ställe ett järfpar tvenne gånger fått ungar. Första gången, den 6 mars 19 15, föddes 3 ungar, hvilka dock efter få dagar dogo. Den 18 — 22 juli 1915 iakttogs ny parning, och den 27 febr. 1916, sålunda efter 31 veckors dräktighet, födde honan ånyo 3 ungar. Denna gång gick det bättre, och ungarne ha frodats och vuxit. De 286 FAUNA OCH FLORA nyfödda ungarne voro klädda med en mjuk, ljusgul päls.1 Modern visade stor ömhet om sina ungar och for rasande mot burens galler, om någon människa syntes henne för närgängen. Sannolikt är detta första gången järf fortplantat sig i fångenskap. E. L. Ekorrar på fjällheden. Den för tillfället ovanligt rikliga förekomsten af ekorrar i Stock- holms parker ger osökt anledning till en notis om en intressant iakttagelse, som jag sommaren 1914 gjorde i Härjedalens fjäll- trakter. Af särskild anledning hade jag af Svenska Turistföreningen godhetsfullt erhållit tillåtelse att bebo föreningens hydda vid foten af Helagsfjället, »Helagshyddan». Sammanlagdt en månads tid, för- delad pä två månader, vistades jag där. Under denna tid hände det två gånger med ett par veckors mellanrum, att i närheten af hyddan en ekorre uppehöll sig. Första gången visade han sig den 22 juli på en moränkulle utanför Helagshyddan (1,033 m- ö. h.) [se hg. 6, sid. 55 i Fauna och Flora 1914L Andra gången var den 4 augusti. Han uppehöll sig då nästan hela dagen uppe på taket af hyddan. Ett försök att fotografera honom ledde ej till annat resultat, än att han efter en stunds villrådighet hoppade ned på marken och sprang nedåt Handölsån rakt mot det enda ställe i närheten, därhän kunde komma öfver genom att hoppa på några stora stenar. Detta ger mig anledning förmoda, att det vid båda tillfällena var samma ekorre. Vid det första tillfället var jag ensam, vid det senare i sällskap med tre andra personer. Ännu egendomligare är, att, då jag den 19 juli i sällskap med tre personer (ej desamma som vid nyssnämnda tillfälle) vistades på allra högsta toppen af Helagstjället (1,796 m. ö. h.), såg en ekorre springa utmed kanten mot glaciären. Då vi närmade, oss begaf han sig ned bland afsatserna på branten ofvanför glaciären och försvann. Vid ett fjällugglebo i närheten af Östra Helagssjön funnos den 2 juli två illa tilltygade, relativt nyligen dödade ekorrar. Från Helagshyddan till närmaste del af trädgränsen är c:a 8 km., ty de fattiga björkruskor, som växa kring Nean på sträckan mellan Helagsfjället och Njuomelstjarve, kunna knappt tagas med i räkningen, då de utgöra ett isoleradt parti öfver den egentliga träd- gränsen. Det är således en ovanligt lång sträcka, som de ofvan- nämnda ekorrarna måst tillryggalägga på marken. Anledningen till dessa vandringar är ganska obegriplig. Nilsson säger i sin Fauna: »I Norges dalbygder, t. ex. i Hallingdalen, träffas han på sidorna af fjällen, så långt upp som skogen räcker . . . Helst vistas han i höga träd, i hvilka han hoppar och klättrar med be- undransvärd lätthet. Ned till marken stiger han sällan, om ej för att söka sig föda, och då han tror sig vara säker för förföljelse». — Enligt gamla allmogehistorier skulle ekorrarna hvart sjunde år 1 Ar 1914 beskrefs i denna tidskrift (sid. 281) utseendet af några späda ungar af järf från Gellivare. SMÄRRE MEDDELANDEN' '7 saknas i en trakt men därefter komma igen och växa till för hvarje är, för att sedan det ;:de ånyo företaga sina vandringar. Detta omtalar redan Linné. I sina Föreläsningar säger han: »Remarqua- belt är, som berättas i Öländska resan pag. 222, att Ickornarne på Gottland emellan hwart siunde år wäxa till, men på det 7:de fly aldeles derifrån». Förfrågningar i närmaste högst liggande bygder (Ljungdalen, Nedalen, Messlingen samt lapplägret Ljungris) gåfvo till resultat, att ekorrarna det året (19 14) voro synnerligen talrika. Men ingen af de tillfrågade hade dock hört talas om, att ekorrarna hvart sjunde år skulle företaga några utvandringar från trakten. Ej heller hade de någonsin observerat ekorrar uppe pä fjällheden. — Omedelbart söder om Sylfjällen ligger ett fjäll, benämndt Fkorr- hammaren, skildt från de förra genom Ekorrdörren, i hvilken Fkorrån rinner fram. Troligen ha väl dessa ej utan orsak fått sina namn. Från trädgränsen pä norska sidan till detta område är c:a 5 km. G. Lundqvist. Egendomlig plats för getingbo. I årgången för 1912 af denna tidskrift finnas på sid. 210 om- talade och afbildade några getingbon, som af sina byggmästare placerats på rätt egendomliga ställen. Samme meddelare har god- hetsfullt ställt till tidskriftens förfogande här bifogade bild, som lämnar ytterligare ett bevis på getingarnas skiftande smak vid bo- byggande just i den villan. Denna gång valdes en bok i biblioteket. Fågelnotiser från Gottland. Långnäbba, Livwsa limosa: 14 juni 191 5 på sena kvällen såg jag en fågel tätt invid hemmet, ganska orädd. Troligen vinddrifven 2 SS FAUNA OCH FLORA hit från Öland genom en för årstiden ovanligt stark västlig storm. Hon syntes emellanåt under 14 dagars tid. 13 maj 19 16 varsnades åter invid Warfsholm 5 fåglar, några dagar senare 7. Sistnämnda antal räknades ofta. 2 höllo sig alltid parvis tillsammans, de öfriga mest i flock eller någon enstaka. 18/e voro ännu 4 fåglar kvar. Senare iakttogos de icke. Är öfvertygad om att de icke häckat. Svarttärna, Sterna nigra: maj 1907 iakttogs en mindre flock i Klinteviken af herr H. Bröden. 10 — 24 maj ig 10 observerade jag en flock om 5 fåglar, som uppehöllo sig i Klinteviken omkring 14 dagar. 14 maj 19 1 5 iakttog jag 2 fåglar. Antalet växte till 7, som uppehöllo sig i samma trakt till maj månad slut. 18 och 20 maj 1916 såg jag ett par, den 21fb 5 fåglar nära intill mitt hem. Snart visade sig flera. Det största antal, som jag flera gånger samtidigt kunde räkna, var 13. De syntes dagligen. Voro ännu kvar 3%. Sedan var jag borta från hemmet 14 dagar, vid hemkomsten syntes de ej. Frågan är huruvida de häckat. Tänkte aldrig däråt, emedan så artad häckplats, som de välja på Öland, icke finnes i trakten. Warfsholm, Klintehamn, november 191 6. Wlly Wöhler. Fågelnotiser från Värmland. Tvenne järnsparfbon blefvo af undertecknad funna i sista veckan af maj månad 1916 i Ekshärads socken. Ena boet innehöll 5 kläck- färdiga ägg och det andra 5 st. nyss framkomna ungar. Bägge bona voro belägna några fot från marken i tät ungskog af tall. En storskarf (Carbo carbo) uppehöll sig i slutet af september och i början af oktober i sjön St. Ullen. Iakttogs dagligen och var föga skygg. Bo Witt-Strömer. Litteratur. Paul Rosenius, Sveriges Fåglar och Fågelbon. C. W. K. Glee- rups förlag. Lund. 7 & 8 haft. Af detta vackra arbete har nu åter utkommit ett dubbelhäfte, som innehåller skildringar af ärtsångaren, gärdsmygen, strömstaren, kungsfågeln, stjärtmesen, talgoxen och början af berättelsen om svartmesen. Såsom de föregående bjuder detta dubbelhäfte på färg- rika naturmålningar och utförliga skildringar af de ifrågavarande arternas bon och ägg. Fotografierna af häckningsterräng och bon äro såsom vanligt mycket vackra och väl utförda. Liksom vid några föregående tillfällen finnes i detta häfte äfven en fotografi från jägmästare E. Wibeck's kamera, hvilken ingalunda är de öfriga underlägsen. S.ALLCOCK&C:oLtd. Standard Uorks, Reddrtch, England FISKKROK, METSPÖN FISKREDSKAP TRADE MARK. Under åren 1900—1910 har fabriken erhållit 6 »Grand Prix», hvilket bekräftar den öfverlågsna kvaliteten af de varor, som fabriken tillverkar. N:0 7249 "TIT-BIT' (liten storlek) Detta drag saknar fenor, den kringsvängande (ro- terande) rörelsen åstadkommes genom en böjning af stjärten, draget är försedt med aftagbara trekrokar, kan användas med endast en trekrok vid stjärten, men äfven lika bra med trekrok äfven å båda sidor. Frånvaron af alla lindningar gör draget mycket varaktigt. Draget spinner mycket fort, svänger omkring cent- rumstången och är ett oemotståndligt lockbete. Tillverkas i 3 storlekar, små, medel- och stora, passande för laxöring, lax och gädda. Hufvudagenter : PAUL BERGHAUS & C:o, Göteborg. SHwtfiefttrenlnti^jr? Vid innevarande års Riksskyttetävling erövrades med Ekmans Olympiakulor (laddning Skytte= föreningarnas Vapenaffär) i huvudskjutningen: l:sta pris och H. M: t Konungens Hedevspr.; lista pris i Mäsierskapstävlingen jämte Guldmedalj; 2:dra pris i Mästerskapstävlingen jämte stock* holms Skarpskytteförenings Hederspris och i Stockholms Skytteförbund, Mästerskap samt dess medalj i Guld. Vi ladda fortfarande med EKMANS NICKELPLÄTERADE KULOR! A.-B. Skytteföreningarnas Vapenaffär Bryggaregatan 9, STOCKHOLM Riks 59 94, Allm. 7515 Telegr.sadr.: »VAPEN» ■ne Innehall: Sid. Några svenska forskningsresor från före- gående tider. Af Lars Gabriel Andersson 241 Ytterligare något om andfåglarnas dräk- ter. Af Herman Nyqvist 261 Ännu några ord om storskrakens dräk- , ter. MEL 265 Ar den i nord-Skandinavien häckande hussvalan identisk med den i öfriga Europa häckande Chelidon urhica (L.)? Af Ludv. Mnnsterhjelm 269 Några ord om sädesgåsens dräkt. Af Herman Nyqvist 272 Förteckning öfver Svensk Ornitologisk Litteratur. Af Fr. E. Åhlander . . .274 Smärre meddelanden: Internationell öf- verenskommelse för skydd af flyttande fåglar. — Fågelrester i asfaltkällor. — .lärfvar, som fortplanta sig i fången- skap. — Ekorrar på fjällheden. — Egen- domlig plats för getingbo. — Fågel- notiser från Gottland. — Fågelnotiser från Värmland 284 Litteratur 288 185 00292 549