röd se lå 3 hefkotk.ål vs mette ä ih i firat 2 JA 301 4 FL 18 FIT 2 ÖFVERSIGT FÖRHANDLINGAR XXIV. 4881-1882. FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS ÖFVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. XXIV. 18851— 1882. HELSINGFORS, J. SIMELII ARFVINGARS TRYCKERI, 1882. Innehåll. Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden: Sid. Den 19 September 1881 . HR » 24 Oktober 5 10 >» 28 November =» 1900 ” 30 »” »” Ng ss el9December 7 5 NÄE , 16 Januari 1882 VIL. NGT Hepruari. IP ” 20 »” ” X. » C6LMars N AG ” 20 ” ” XI. Agria ca XI SEGE BR SEN RE RASA SNR RE INS D FORS KR ET AM NER (4 6 Fa LENA RNA RANA YST OR An ANNAN RR JNA ts SN Ar fortare dr I NG Vetenskapliga meddelanden: En inverkan af galvaniska strömmen på växande rötter, af F. Elfving 1. Akkadiskan, Sumeriskan Sa Modickan. ae G WIDAR 5. Om internationela geografiska kongressen i Venedig 1881, af K. E. F. Ignatius 25. Note täber eine Umänderung dd Spurtörkon Oc von FERNNPeSe KARA a 30. Mineralogiska Höldelandens VIL, ae F. F Wiik. 33. Härledningen af paenitere, af F. Gustafsson 66. Om isobutylmalonsyra och försök till syntetisk Franiställning . af terebinsyra, af E. Hjelt . 70. Analyser af finska kalkstenar, af E. Hjelt . Om den s. k. kaukasiska TESEN Tetr fonkties Caucasicus Steven (& Pallas), Dresser, af F. W. Mäklin 16. Den kaukasiska orren, Lyrurus (Tetrao) Mlokosie- Wiczi Taczanowski, af F. W. Mäklin . 82. Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Fisland är 1881, af A. Moberg . 89. 250603 Månadtliga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1881 i jemförelse med det årliga medeltalet, af ÅA. Moberg Nederbörden i Helsingfors år 1881, af N. K. Nordenskiöld . Berättelse öfver Magnetiska och Meteorologiska Observatoriets verksamhet från den 1 Juli 1880 till den 31 December 1881, af N. K. Nordenskiöld . MR för SNS Vetenskaps-Societetens åärshögtid den 29 April 1882. I. Ord yttrade af ordföranden II. Årsberättelse, afgifven af Seren ; 5 III. Om myrornas s. k. instinkt, med särskild Hänsyn IR de nyaste undersökningarna rörande densamma. Föredrag af O. M. Reuter . Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Veten- skaps-Societeten förärade från den 23 Maj 1881 till den 22 Maj 1882, af A. Moberg . PA SSE dd Sid, 108. 109. 1i0. 125. 128. 136. 165. Öfversigt af förhandlingarne vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträden. Den 19 September 1881. Ordföranden öppnade sammanträdet med erinran om den förlust, som träffat Societeten och fosterlandet genom f. d. Se- natorn JOHAN VILHELM SNELLMANS den 4 nästvikne Juli in- träffade död, samt anmälde att å Societetens vägnar en min- neskrans blifvit vid jordfästningen nedlagd på hans graf. Societeten utsåg hr ELMGREN att vid nästa årshögtid hålla minnestal öfver den hädangångne. Under loppet af sommaren hade Societetens bibliotek genom föräringar af vetenskapliga samfund och enskilda per- soner riktats med inalles 365 häften. Bland dessa förärin- gar framhöll sekreteraren särskildt en större sändning skrif- ter från Ungerska Akademien i Budapest äfvensom gåfvor af nedannämnde författare: dr HERRMANN NSCHEFFLER i Braunschweig, professor F. PLATtEAU i Gent, lektor SPÅNG- BERG i Sundsvall samt d:r O. M. REUTER. Föredrogos särskilda skrifvelser beträffande det ömse- sidiga skriftutbytet, ankomna från följande inrättningar: Uni- versitetet i Dorpat, Société Impériale des naturalistes i Moskwa, Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien och Geologiska By- rån i Stockholm, Komitén för Norska Nordatlantiska Expe- ditionen, Vetenskaps-Akademien i Wien, Kön. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig, Naturforsehende Gesellschaft i Halle, Verein fär Naturkunde i Nassau, Aca- démie Royale des Sciences i Amsterdam, Fondation de P. Teyler van der Hulst och Société Hollandaise des Sciences i Harlem, Royal Society i London, Royal Irish Academy i Dublin, Smithsonian Institution och U. S. Naval Observa- tory i Washington, Society of Natural History i Boston, In- ternational Scientists Directory i Boston samt Dudley Ob- servatory i New York. Hr. ELMGREN inlemnade af honom gjorda iakttagelser öfver vattenhöjden vid Munkholm i Esbo skär under sommar- månaderna 1881. På anmälan af sekreteraren godkändes till införande i Acta en af e. o. professoren ÅA. F. SUNDELL inlemnad af- handling: Om principen för de virtuela hastigheterna och dermed sammanhängande frågor i mekaniken. En af d:r FR. ELFVING inlemnad uppsats, angående inverkan af den galvaniska stömmen på vexande rötter, god- kändes likaledes till införande i Öfversigten. Hr MÄKLIN förevisade ett exemplar af Tetraogallus Caspius, Gmelin, som han lyckats anskaffa för universitetets museum. Arten, som saknas i de flesta museer, har blifvit under olika namn beskrifven af Grey, Motschulski, Caba- nis m.fl. Den 24 Oktober 1881. Sekreteraren föredrog skrifvelser från universitetet i Lund, Sällskapet Natura Artis Magistra i Amsterdam, Insti- tut Royal Météorologique i Utrecht, samt Musée Guimet i Lyon berörande Societetens skriftutbyte med dessa samfund, äfvensom från Geheimerådet Bouniakowsky i 8:t Petersburg med tacksägelse för senast emottagna bokremiss. Ordföranden öfverlemnade till Societetens bibliotek en af honom i K. Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar nyligen publicerad afhandling: Coleoptera insamlade under den Nordenskiöldska expeditionen 1875. Hr MoBERG förärade ett exemplar af Kalevala, första. upplagan, tryckt 1835, och hr WIK ett exemplar af sin ny- ligen utgifna Mineralkarakteristik. Sedan reparationsarbetena å magnetiska observatorium numera blifvit slutförda, utsåg Societeten hh. LINDBERG och LEMSTRÖM att jemte t. f. direktorn NORDENSKIÖLD å dess vägnar deltaga 1 afsyningen af dessa arbeten Med anledning deraf att magnetiska observatorium nu- mera blifvit försedt med vattenledning, hade t. f. direktorn till Societetens bestämmande öfverlemnat, huru afgiften för vattenförbrukningen ur densamma borde bestridas. Societe- III ten fann skäligt befria såväl direktor, som observatörerne och gårdsdrengen från deltagande i sagde afgift för af dem bebodda lokaler, och finge densamma sålunda i sin helhet bestridas med anstaltens medel. Hr LEMSTRÖM redogjorde för de nya resultat i elektri- citetsläran, hvilka prof. EDLUND framställt uti tvenne af honom i K. Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar un- der detta år utgifna arbeten: ”Sur la résistance électrique du vide” och ”Sur la résistance élecetrique des gaz”, Hr DONNER refererade professor HAUPTS nyaste under- sökningar öfver det äldsta kilskriftspråket, enligt hvilka de flesta likheter, som Lenormant, Oppert m. fl. trott sig finna mellan detta. och de altaiska, särskildt de finsk-ugriska språ- ken, skulle bero på felaktig tydning, och vara fullkomligt illusoriska. Societetens bibliotek hade efter senaste sammanträde riktats med 24 volumer. Den 28 November 18S1. Föredrogos särskilda skrifvelser, berörande det ömsesi- diga skriftutbytet, från nedannämnde samfund: Svenska Aka- demien och Kongl. Biblioteket i Stockholm, K. Leopoldi- niseh-Carolinisehe Deutsche Academie i Halle, Forstinstitu- tet i Eberswalde, Société Géologique de Belgique i Liége, Société Linnéenne och Musée Guimet i Lyon, Académie de Sciences et Lettres 1 Montpellier samt Literary and Philoso- phical Society of Liverpool. Genom nådigt bref af den 6 nästvikne Oktober under- rättades Societeten derom, att H. K. Majestät funnit godt för- unna Societeten ett hyresanslag, förslagsvis till belopp af 2,000 mark om året, att af finska allmänna medel utgå, räknadt från den 1 Juni 1881, tillsvidare och intilldess lämplig lokal kan hyresfritt, vare sig i kronans hus eller på annat sätt, Societeten beredas. Åt sekreteraren uppdrogs att foga an- stalt om utbekommande af de härtills förfallna två qvartalen af berörda hyresanslag. Societeten hade ytterligare fått emottaga ett sålydande nådigt bref: IV ALEXANDER den tredje, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen, Storfurste till Finland etc. etc. Till Finska Vetenskaps-Societeten. På derom hos Oss i underdånighet gjord framställning hafve Wi funnit godt i nåder förordna som följer: 1:o. Det under Finska Vetenskaps-Societetens inseende ställda, i Helsingfors stad befintliga magnetiska och meteo- rologiska observatorium skall ombildas till en centralanstalt för den meteorologiska forskningen i landet samt benämnas: Finska Vetenskaps-Societetens Meteorologiska Centralanstalt. 2:0. Anstaltens Direktor, som bör genom aflagd licen- tiatexamen eller utgifna vetenskapliga arbeten hafva ådaga- lagt för tjensten erforderliga insigter, skall, på förslag af Vetenskaps-Societeten, efter inhemtadt yttrande af dess ma- tematisk-fysiska sektion, af Oss i Nåder utnämnas och inne- hafva rang i sjunde klassen af den för landet gällande rang- ordning, samt tillgodonjuta, förutom fri bostad uti anstalten, i årlig lön å stat femtusen femhundra mark och ett tusen mark i arvode, hvarutöfver bemälde direktor, som på framställ- ning af Vetenskaps-Societeten, efter fem års oförvitlig tjenst hugnas med årlig tillökning i lönen af 750 mark, och ytter- ligare enahanda belopp efter tio års tjenstgöring, njuter del- aktighet i civilstatens enke- och pupill-kassa, vid afskeds- tagandet är berättigad till pension enligt de för civile tjen- stemän i allmänhet gällande grunder, samt för verkställda tjensteresor eger uppbära ersättning enligt 5:te klassen af gällande resereglemente. 3:o. Till magnetiska observatoriets reorganisation i of- vanantydt syfte samt för utförande af observationer och öf- riga dermed afsedda arbeten jemte tillgodoseende af andra nödiga behof tilldelas Vetenskaps-Societeten ett anslag af 16,000 mark för året, att emot redovisning utgå under 5 års tid, räknadt från den 1 Januari 1882. 4:0. Derutöfver beviljas Vetenskaps-Societeten tvenne extra anslag, för en gång, det ena till ett belopp af 6,560 Vv mark för organisation af meteorologiska stationer i landsor- ten och det andra uppgående till 6,564 mark för anskaf- fande af erforderliga instrumenter, med flere tillbehör, vid anstalten. 5:0. Det härintills åt magnetiska observatorium förun- nade årsanslag, stort 6,543 mark 20 penni, skall till stats- verket indragas från den 1 Januari 1882, från hvilken dag det nya anslaget kommer att utbetalas. 6:o0. De för magnetiska observationer uppförda bygg- nader skola af Vetenskaps-Societeten, mot underhållsskyldig- het, öfvertagas. 7:o. Åt Wår Senat för Finland öfverlemnas att i till- lämpliga delar stadfästa af Vetenskaps-Societeten uppgjordt förslag till Instruktion för ifrågavarande meteorologiska Cen- tralanstalt. Helsingfors, den 27 Oktober 1881. Enligt Hans Kejserliga Majestäts Eget beslut och i Dess Höga Namn, Dess tillförordnade Senat för Finland. Den med anledning häraf väckta frågan om besättande af direktorsembetet vid meteorologiska centralanstalten lem- nades beroende till ett extra sammanträde, som med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet utsattes till nästkom- mande onsdag den 30 dennes. = I bref af den 27 nästvikne Oktober underrättade Eckle- siastik-Expeditionen att Kejserliga Senaten, åt hvilken i nåder öfverlemnats att i tillämpliga delar stadfästa ett af Vetenskaps-Societeten uppgjordt förslag till instruktion för meteorologiska centralanstalten, ansett den i sagda förslag upptagna assistentbefattningen kunna undvaras samt velat hafva BSocieteten anbefaldt att inkomma med nytt förslag till instruktion för anstalten i öfverensstämmelse med hvad Nådiga Brefvet af samma dag i förevarande ärende närmare innehåller. Med anledning häraf uppdrogs åt Matematisk-fysiska sektionen att inkomma med ett i anfördt måtto omarbetadt förslag till sagda instruktion. Å historisk-filologiska sektionens vägnar tillkännagaf hr FROSTERUS, att sektionen granskat det af d:r BUCH in- VI lemnade arbetet, Die Wotjaken, samt velat förorda dess in- förande i BSocietetens skrifter. Tillika upplystes att de åt- följande teckningarnes litografering beräknats kosta omkring 600 mark. BSocieteten beslöt att arbetet skulle ingå i Acta. Likaledes biföll Societeten, på tillstyrkan af naturhisto- riska sektionen, att låta 1 Acta offentliggöra en af lektorn d:r P. A. KARSTEN inlemnad uppsats: ”Icones Hymnomyce- tum Fenniae nondum delineatorum, decas prima”, äfvensom i Bidragen ett af samma författare insändt arbete: ”Ryss- lands, Finlands och den Skandinaviska halföns hattsvampar. Senare delen”. Hr REUTER anmälde sig vara sinnad att i Acta publi- cera ett arbete med titel: Monographia generum Oncocepha- lus, Klug, et Caunus, Stål, med 2 plancher. Hr IGNATIUS meddelade för Öfversigten en redogörelse för den internationela geografiska kongressen i Venedig 1881 samt inbjöd BSocietetens ledamöter att taga i ögnasigte den å dess vägnar vid samma tillfälle anordnade utställningen af kartor och andra arbeten på geografins område från Fin- land, hvilken stode att beses i Statistiska Byråns em- betslokal. Hr DONNER föreslog att från Societetens sida anhållan skulle göras om skriftbyte med ett antal vetenskapliga sam- fund hufvudsakligen i Asien och Amerika, hvilkas värderika skrifter härstädes på annan väg svårligen kunde erhållas; och blef förslaget af Societeten antaget. Sekreteraren upplyste att Societetens bibliotek efter se- naste sammanträde fått en tillökning af 28 volymer. Den 30 November 1881. Företogs det från föregående sammanträde hvilande ärendet angående besättandet af direktorsembetet vid meteo- rologiska centralanstalten, och beslöt Societeten att, i öfver- ensstämmelse med matematisk-fysiska sektionens i ämnet af- gifna utlåtande och på deri anförda skäl, i afgående under- dånig skrifvelse föreslå lektorn magister N. K. Nordenskiöld att varda i nåder utnämnd till direktor för Vetenskaps-So- cietetens meteorologiska centralanstalt. VIL Sedan matematisk-fysiska sektionen enligt erhållet upp- drag numera utarbetat nytt förslag till instruktion för me- teorologiska centralanstalten, blef detsamma nu uppläst och af Societeten godkändt, och skulle förslaget jemte underdå- nig skrifvelse insändas till nådig stadfästelse. Den 19 December 1881. Föredrogos skrifvelser, berörande Societetens skriftbyte med Vetenskaps-Societeten i Throndhjem, Astrofysikaliska Ob- servatorium i Potsdam, Hydrographisches Amt der Kaiserli- chen Marine i Berlin, K. K. Central-Anstalt fär Meteorologie und Erdmagnetismus i Wien, Kön. Öffentliche Bibliothek i Dresden, Société Linnéenne i Lyon samt Inrikes Departe- mentet i Washington. Till ledamöter i meteorologiska utskottet för nästkom- mande år 1882 utsågos hh. MOBERG, LINDELÖF och LEM- STRÖM samt till deras suppleanter hh. MALMGREN och ELM- GREN. Hr LEMSTRÖM anmälde, det han vore sinnad till Kej- serliga Senaten inlemna en underdånig ansökning om stats- anslag för inrättande af meteorologiska stationer i Sodan- kylä och Kittilä samt anställande af regelbundna observatio- ner derstädes under ett år, från Augusti 1882 till September 1883, i enlighet med det program, som faststälts vid inter- nationella polarkonferensen i S:t Petersburg under sistlidne Augusti månad, och anhöll om Societetens förord för denna ansökning. Efter någon diskussion beslöt Societeten på till- styrkan af dess matematisk-fysiska sektion, hvilken redan förut varit i tillfälle att taga kännedom af ifrågavarande an- sökning, att i afgifvet utlåtande vitsorda önskligheten deraf att berörda företag komme till utförande. Till Societetens bibliotek hade efter senaste samman- träde inkommit inalles 38 häften. - Den 16 Januari 1882. Upplästes en skrifvelse från Kongl. Svenska och Norska Generalkonsulatet härstädes med tillkännagifvande, att H, M-: Konung ÖsKAR II vid mottagandet af det till kongliga medalj- VIII kabinettet öfversända exemplaret af Vega-medaljen behagat låta till Societeten öfverbringa sin tacksägelse för denna föräring. | Grosshandlaren O. Dickson i Göteborg och Kaptenen L. PALANDER i Carlskrona betygade likaledes i särskilda skrifvelser sin tacksamhet för dem tillstälda exemplar af samma medalj. Professor G. Retzius hade till Societeten förärat ett exemplar af sitt nyligen utgifna verk, ”Das Gehörorgan der Wirbelthiere I”, och D:r H. SCHEFFLER i Braunschweig ett supplementhäfte till hans arbete ”Naturgesetze”. Skrifvelser i fråga om utbyte af publikationer hade för öfrigt ingått från Vetenskaps-Akademien i Wien, Universi- tetsbiblioteket i Strassburg, Musée Guimet i Lyon samt Ro- yal Society i Edinburgh. Med afseende å det otillräckliga utrymme, som för när- varande är anvisadt för Societetens boksamling, beslöts att alla specialarbeten i meteorologi finge öfverflyttas från So- cietetens till meteorologiska centralanstaltens bibliotek. Till Societetens skattmästare antogs universitetskamre- raren N. K. Westermarck mot ett betingadt arvode af 300 mark för året. Tillika beslöts, att sekreteraren framdeles egde granska och godkänna räkningar stälda på Vetenskaps- Societeten, hvaremot meteorologiska centralanstaltens utgif- ter komme att utanordnas af ordföranden för meteorologiska utskottet. För att jemte hr MoBERG revidera BSocietetens räken- skaper för sistlidet år utsågs hr ELMGREN. Hr DONNER uppläste ett förslag om bildande inom 90- cieteten af en särskild sektion för finsk-ugrisk forskning, hvilket förslag remitterades till historisk - filologiska sektionen. Hr MäÄxKL1In förevisade en lefvande skorpion, hitsänd från Transkaukasien, samt omnämnde att han från samma orter till universitetets museum lyckats erhålla honan af en för dessa trakter egendomlig orre. Antalet arbeten, som efter senaste sammanträde inkom- mit till Societetens bibliotek, uppgick inalles till 34. Den 6 Februari 1882. Hr MoBERG uppläste en af honom och hr ELMGREN i egenskap af revisorer afgifven berättelse öfver verkstäld granskning af Vetenskaps-Societetens och Meteorologiska Cen- tralanstaltens räkenskaper för sistlidet år, deri bemälde revi- sorer med framhållande af den skiljaktighet, som förefunnes emellan sekreterarens och t. f. direktorns för sagde anstalt redovisningar, 1 det den förre påfört meteorologiska anstal- tens fond alla utgifter för densamma, hvaremot t. f. direk- torn ansett en del af dessa böra med BSocietetens medel be- stridas, trott sig böra hänskjuta frågan till Societetens afgö- rande samt för sin del föreslå, att till utjemnande af den brist, som i anslagen för meteorologiska anstalten eljest komme att uppstå, berörda utgifter till ett belopp af 2,658 mark 45 penni finge för denna gång ur Societetens tillgån- gar bestridas. Med bifall härtill beslöt Societeten att sist- nämnde belopp skulle ur den i räkenskaperna upptagna be- hållningen i Societetens kassa öfverföras till meteorologiska centralanstaltens fond. En från Ecklesiastik-Expeditionen i Kejserliga Senaten ankommen skrifvelse af den 20 nästvikne Januari, deri 9So0- eieteten anmodades inkomma med underdånigt utlåtande med anledning af e. o. professoren Aspelins ansökning om ytter- ligare statsbidrag för afslutande af hans arbete ”Antiquités du Nord Finno-Ougrien”, remitterades till Historisk-Filologi- ska Sektionen. Föredrogs en skrifvelse från Direktionen i Finska Ci- vilstatens Enke- och pupillkassa af den 9 Januari, innehål- lande underrättelse derom, att kassans komiterade hänfört Direktorn för Vetenskaps-Societetens Meteorologiska Central- anstalt till tredje klassen af enke- och pupillkassans reg- lemente. D:r P. A. KARSTEN hade insändt en uppsats, ”Icones Hymenomycetum fennicorum nondum delineatorum; decas secunda”; och biföll BSocieteten till dess införande i Acta. Hr Wiz anmälde en af d:r EDVv. HJELT ingifven upp- sats ”om isobutylmalonsyra och försök till syntetisk fram- ställning af terebinsyra”, hvilken kommer att införas i öf- versigten. Den 20 Februari 1882. Föredrogos skrifvelser ankomna från nedannämnde in- rättningar och berörande Societetens skriftutbyte med dem, nemligen: Société Impériale des naturalistes och Naturvän- nernes BSällskap i Moskwa, Nautisk-Meteorologiska Byrån i Stockholm, K. K. Centralanstalt fär Meteorologie und Erd- magnetismus i Wien, K. Böhmische Gesellschaft der Wissen- schaften i Prag, Fondation de P. Teyler van der Hulst i Harlem, Sällskapet ”Natura artis magistra” i Amsterdam, Musée Guimet i Lyon samt Smithsonska Institutionen i Wa- shington. Hr REUTER öfverlemnade till Societetens bibliotek tvänne af honom i utländska tidskrifter publicerade entomologiska afhandlingar. Studeranden GEORG BorEnIuvsS hade till Societeten in- lemnat en uppsats innehållande ”en metod för upplösning af fjerde-grads likheter”, hvilken på grund af bifogadt skrift- ligt förord af hr MITTAG-LEFFLER godkändes till införande i Acta. Likaledes bifölls, på framställning af hr MOBERG, att låta i Bidragen offentliggöra en af bergmästaren THORELD afogifven berättelse om guldletningarne i Finland 1837—1850. Ordföranden anhöll att för helsoskäl befrias från skyl- digheten att hålla vetenskapligt föredrag på Societetens års- dag, hvarför detta uppdrag nu öfverläts åt hr REUTER. Societetens bibliotek hade efter senaste sammanträde riktats med 51 häften. Den 6 Mars 1882. Upplästes en skrifvelse från Ecklesiastik-Expeditionen i Kejserliga Senaten af den 16 nästvikne Februari med un- derrättelse att Hans Kejserliga Majestät den 2 i samma må- nad utnämnt och förordnat lektorn vid Evois forstinstitut, XI Magistern NIns KARL NORDENSKIÖLD att vara direktor vid Finska Vetenskaps-Societetens meteorologiska centralanstalt. I skrifvelse från samma Expedition af den 2 inneva- rande Mars anmodades Societeten att med anledning af pro- fessoren S. LEMSTRÖMS underdåniga ansökning om statsan- slag till belopp af 77,500 mark för underhållet af en magnetisk-meteorologisk station i Sodankylä jemte bistation i Kittilä under tiden för den internationela polarforskningen 1882—1883 inkomma med ytterligare utlåtande hufvudsak- ligen derom, huruvida observationerna, för att medföra åsyf- tadt gagn, borde omfatta hvardera forskningsområdet samt om och i hvilka delar det af professorn Lemström begärda anslaget möjligen kunde nedsättas. Matematisk-fysiska sektionen, som i anseende till ären- dets brådskande beskaffenhet redan tagit detsamma under ompröfning, hade aflemnat ett förslag till underdåvigt ut- låtande i ämnet och blef detsamma, enligt Societetens ön- skan, nu af sekreteraren uppläst. För den händelse den af professoren Lemström uppgjorda planen i anseende till der- med förenade dryga kostnader ej kunde i sin helhet förverk- ligas, förordade sektionen en sådan inskränkning deraf, att bistationen i Kittilä blefve utesluten, i hvilket fall dock sta- tionen i Sodankylä borde utrustas något fullständigare äfven i meteorologiskt hänseende. Efter någon diskussion blef detta förslag af Societeten godkändt. Hr FROSTERUS tillkännagaf att historisk-filologiska sektionen, till hvars pröfning BSocieteten hänskjutit det af hr DONNER väckta förslaget om bildandet af en finsk-ugrisk sektion inom Bocieteten, ansett sig icke ega skäl att förorda förslaget i dess nuvarande form. I följd häraf beslöts, att detsamma ej skulle till vidare åtgärd föranleda. Den 20 Mars 1882. Från Verein fiir Naturwissenschaft i Braunschweig, Verein fir Naturkunde i Cassel samt K. K. Handels- und Nautische Akademie i Triest hade anhållan gjorts om ingå- ende af bytesrelationer med Societeten beträffande utgifna skrifter, hvartill Societeten å sin sida samtyckte. XII I skrifvelse af den 24 Februari tillkännagaf sekretera- ren för Madras Literary Society, att bemälde sällskap an- tagit Societetens gjorda förslag om skriftbyte samt hitsändt sällskapets journal. Särskilda skrifvelser beträffande dels afsända dels mot- tagna bokremisser hade 1 öfrigt ingått från Universitetsbi- blioteket i S:t Petersburg, Kongl. Biblioteket i Stockholm, Meteorologiska Observatorium i Upsala, Astronomische Ge- sellsehaft i Leipzig, Sällskapet ”Natura artis magistra” i Am- sterdam och Vetenskaps-Akademien i Brässel. Ett af Historisk-Filologiska Sektionen afgifvet förslag till underdånigt utlåtande angående e. o. professoren Aspe- lins ansökning om ytterligare statsbidrag för slutförandet af hans arkeologiska plancheverk upplästes och godkändes. Under förutsättning af nådigt bifall till Societetens se- nast gjorda underdåniga framställning beträffande inrättan- det af en temporär magnetisk och meteorologisk station i Sodankylä, uppdrog Societeten, på förslag af meteorologiska utskottet, åt hr LEMSTRÖM att såsom chef förbereda och ordna arbetet derstädes, hvaremot åt utskottet öfverlemnades att bestämma om öfriga detaljer beträffande företaget. Lektorn A. E. MOoDEEnN hade till Societeten insändt några af honom utarbetade historiska kartor öfver Finland, med anhållan om deras publicerande genom BSocietetens för- sorg. Med erkännande af den samvetsgranhet och omsorg författaren nedlagt på ifrågavarande arbete, ansåg Societeten likväl, på grund af särskilda deri anmärkta brister och eme- dan arbetet öfverhufvud ej lämpade sig för Societetens skrif- ter, sig icke kunna villfara denna anhållan. I skrifvelse af den 18 i denna månad anhöll direktorn för meteorologiska centralanstalten NORDENSKIÖLD att aflö- ning för Januari och Februari månader 1882, hvarunder han fortsättningsvis såsom vikarie bestridt ifrågavarande tjenst, innan han efter skedd utnämning egt tillträda löneförmo- nerna vid densamma, måtte honom tilldelas enligt förut gäl- lande beräkningsgrund af 3,200 mark för året. Då emeller- tid skildt anslag för vikariens aflönande beviljats endast in- XIII till utgången af år 1881, beslöt Societeten att hos Kejser- liga Senaten hemställa, att den begärda summan, belöpande sig till 533 mark 33 penni, måtte ur allmänna medel till direktorn Nordenskiöld utbetalas. Antecknades att Societetens bibliotek efter senaste or- dinarie sammanträde vunnit en tillökning af inalles 48 häf- ten, deribland ett exemplar af ”Biografiska anteckningar öf- ver det finska universitetets lärare, embets- och tjenstemän”, föräradt af författaren d:r R. A. RENVALL. Den 17 April 1882. Societeten till kännedom meddelades i skrifvelse från Ecklesiastik-Expeditionen af den 30 Mars, att Kejserliga Se- naten, på derom gjord underdånig framställning, beviljat di- rektorn N. K. NORDENSKIÖLD för sistlidne Januari och Fe- bruari månader, hvarunder han utan lön fortfarande hand- haft direktorsbefattningen vid meteorologiska centralanstal- ten, ett tjenstgöringsarvode af inalles 533 mark 33 penni. I bref af den 6 Mars underrättade sekreteraren för Asiatic Society i Calcutta, att;:bemälda Sällskap med nöje antagit förslaget att inträda i skriftbyte med Finska Veten- skaps-Societeten. Derjemte föredrogos särskilda skrifvelser angående ut- byte af publikationer, ingångna från Naturforscher Gesell- schaft i Dorpat, Generaldirection der K. Sammlungen fär Kunst und Wissenschaft i Dresden, Société de physique et d”histoire naturelle i Genéve, Meteorological Office i London samt Smithsonian Institution och U. S. Naval Observatory i Washington. Till hedersledamot i F. Vetenskaps-Societeten invaldes enhälligt verkl. statsrådet ADOLF EDVARD ÅRPPE. På framställning af hr LEMSTRÖM beslöts, att till Kej- serliga Senaten ingå med underdånig ansökning om tullfri- het för de vetenskapliga instrumenter, som från utlandet're- qvireras för meteorologiska centralanstaltens och den i So- dankylä inrättade stationens behof samt om inrättandet och underhållet af en provisionel postanstalt i Sodankylä under polarforskningsåret 1882—1883. XIV Till införande i Öfversigten mottogos följande uppsat- ser: Note iber eine Änderung des Spectroscop-Oculars von E. BirEsE; Härledning af paenitere, af GUSTAFSSON; Den s. k. kaukasiska bergskalkonen, Tetraogallus Caucasicus Steven (& Pallas), Dresser, samt Den kaukasiska orren, Lyru- rus (Tetrao) Mlokosiewiczi-Taczanowski, af EF. W. MÄKLIN. Hr MOBERG meddelade en sammanställning af månadt- liga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1881 i jemförelse med det årliga medeltalet. Till Societetens bibliotek hade efter senaste samman- träde inkommit inalles 37 volymer. Den 29 April 1882. Efter afslutad årshögtid sammanträdde Vetenskaps-So- cietetens medlemmar; och sedan hr ELMGREN nu tillträdt ordförandeskapet, utsågs hr LEMSTRÖM till viceordförande för det ingående året. Jemte tvenne särskilda skrifvelser från Organisations- komitén för tredje internationela geografiska kongressen i Venedig hade Societeten fått emottaga tvenne hedersdiplom af [ klassen, hvilka blifvit henne tillerkända för arbeten utstälda vid den i förening med sagde kongress anordnade expositionen. Derjemte hade från Italienska Geografiska Sällskapet i Rom anländt en skrifvelse, hvari Sällskapet betygar sin tack- samhet för den samling af kartor och böcker, Societen till detsamma öfverlemnat såsom minne af förenämnda kongress. Den 22 Maj 1882. Genom nådigt reskript af den 4 Maj underrättades Ve- tenskaps-Societeten, att Hans Kejserliga Majestät, på derom gjord underdånig framställning, funnit godt i nåder tillåta att,. till upprättande af en station för meteorologiska och magnetiska observationers anställande i Sodankylä kyrkoby under tiden från den 1 Augusti 1882 till den 1 September 1883 samt till meteorologiska centralanstaltens i Helsingfors förseende med erforderliga instrumenter och försättande XV fullständigt skick för utförande jemväl af magnetiska obser- vationer i enlighet med den internationela polarkonferensens program, ett anslag ur finska allmänna medel af 63,000 mark ställas till Societetens disposition; åliggande det So- cieteten att, efter bepröfvande, på lämpligt sätt ombesörja stationens upprättande samt uppköp af instrumenter m. m. Sekreteraren för the Åsiatic Society of Japan i Tokio, Mr ERNEST SATOW meddelade i bref af den 4 April, att be- mälde Sällskap med nöje antagit Societetens förslag om skriftbyte samt att han erhållit i uppdrag att hit öfversända en så fullständig samling som möjligt af Asiatie Society”s afhandlingar. Föredrogos särskilda skrifvelser, beträffande utbyte af publikationer, från Direktorn för Kejs. Botaniska Trädgården i S:t Petersburg, K. Danske Videnskabernes Selskab i Kö- penhamn, Naturforschender Verein i Bränn, Universitets bi- blioteket i Strassburg, The Chief Signal Officer i Washington, Museum of comparative Zoology i Cambridge, Meteorologi- ska Centralobservatorium i Mexico samt Observatorium i Ba- tavia. På anhållan af d:r M. Buch beviljade Societeten honom tillstånd att på egen bekostnad taga 300 separataftryck af hans i Åcta införda afhandling om Wotjakerna samt rättig- het att begagna klotsarne till de i arbetet förekommande träsnitten för tillämnade framtida publikationer i ämnet. Föredrogs en skrifvelse från meteorologiska utskottet af denna dag, deri utskottet, på direktor Nordenskiölds anhål- lan, till Societetens afgörande öfverlemnade bland annat, hu- ruvida meteorologiska centralanstalten, då den försågs med nya instrumenter för observationer under polarforskningsåret, borde afstå något af sina äldre instrumenter till stationen i Sodankylä. MSocieteten fann godt uppdraga åt meteorologi- ska utskottet att efter bepröfvande samt med hänsyn til såväl polarexpeditionens som centralanstaltens intressen i Societetens namn afgöra denna och dylika frågor. I en till meteorologiska utskottet adresserad skrifvelse anmälde direktorn Nordenskiöld sin önskan vara att under XVI instundande sommar och höst vid lägliga tillfällen inspek- tera de meteorologiska stationerna i Åbo, Mariehamn, Wasa, S:t Michel, Kuopio, Kajana, Lampis och Jyväskylä samt fö- reslog att friherre C. d'Albedyll, hvilken för närvarande bi- trädde vid de meteorologiska arbetena å centralanstalten, finge i uppdrag att under direktorns frånvaro öfvervaka an- stalten och arbetena derstädes. Med bifall härtill fann So- cieteten på utskottets tillstyrkan godt förordna direktorn Nordenskiöld att verkställa de af honom i ofvanstående måtto föreslagna inspektionerna. Med anledning af ett genom ständerhus-ekonomen med- deladt anbud om inlösen af mattor och gardiner m. fl. af presteståndet -härtills begagnade inventarier i den af Socie- teten upphyrda lokalen i folkbibliotekshuset, uppdrogs åt sekreteraren att efter bepröfvande af saken härom träffa af- tal med vederbörande. | Hr LemstRÖM redogjorde för den af honom uppgjorda och af meteorologiska utskottet godkända planen för ord- nandet af den meteorologisk-magnetiska stationen i $So- dankylä. Till införande i Bidragen godkändes ett af professoren K. HärrnstÉnN inlemnadt arbete: Matériaux pour servir å la eonnaissance des crånes des peuples finnois. Crånes la- pons de la paroisse d'Utsjoki, Gouvernement d'Uleåborg. Hr Wmzx anmälde för intagning i Öfversigten: Mine- ralogiska meddelanden VII (med 1 plancehe). En af dr Epv. HJELT meddelad uppsats, ”Analyser af finska kalkstenar”, godkändes likaledes fill införande i Öfversigten. Societetens bibliotek hade efter senaste sammanträde riktats med inalles 28 häften. L. Lindelöf. Tetenskapliga meddelanden. En inverkan af den galvaniska strömmen på växande rötter. Ar Fredr. Elfving. Genom de undersökningar, som senaste tid anställts rörande den galvaniska strömmens inverkan på vwäxterna, har man lärt sig känna åtskilliga af de förändringar den- samma framkallar i de enskilda eellerna och särskildt hos deras protoplasma. Men "den utöfvar äfven på vissa organ, betraktade såsom ett helt, en alldeles specifik, hittills icke beaktad inverkan, jämförlig med den hvilken ljuset och tyngdkraften framkalla. På samma sätt som dessa två yttre irritament på ett egendomligt sätt modifiera tillväxten hos plantan, så att hennes delar sträfva att intaga vissa bestämda jämvigtslägen, så utöfvar äfven den galvaniska strömmen en riktande in- verkan på vissa växtorgan. Tillsvidare har jag lyckats upp- visa detta endast hvad roten beträffar. Sätter man polerna af ett batteri af fyra Leelanche'ska element i förening med hvar sin metallskifva af några cen- timeters längd och bredd samt nedsänker dessa i ett kärl med vanligt vatten, så att deras afstånd från hvarandra ut- gör några centimeter, och placerar dem emellan unga grodd- plantor af t. ex. Vicia faba eller Pisum sativwm, så att rötterna befinna sig i vattnet och sålunda inom området för strömmens inverkan, under det fröet och stammen obehind- radt få upptaga syre ur luften och derigenom förmedla till- 2 växten, så skall man, vid vanlig rumtemperatur (omkring 18 2) sist efter förloppet af några timmar, finna att rötterna tydligt böjt sig emot den positiva elektroden, alltså emot strömmen. Denna böjning inträffar nära spetsen samt går vanligen så långt att denna blir vågrät. På samma sätt förhålla sig rötterna af Zea mais, Secale cereale, Hordeum vulgare, Cannabis gigantea, Ricinus san- guineus, Cucurbita pepo, Tropocolum majus, Convolvulus tri- color, Helianthus califormicus, Cynara scolymus och Pha- seolus multiflorus. : Likasom de analoga heliotropiska och geotropiska fe- nomenen beror äfven denna böjning på en förändring af or- ganets tillväxt, hvilket framgår deraf, att den inträffar i den del af roten, som håller på att tillväxa i längd, och att dess maximum ligger på det ställe der den hastigaste tillväxten äger rum, hos Vicia 5—7 mm. från spetsen. : Det är uppenbart att böjningen beror på att organets olika sidor växa med olika hastighet och man kan ställa sig frågan om till exempel den konvexa sidan vuxit långsam- mare, lika hastigt eller snabbare än under vanliga förhållan- den. Direkta mätningar gifva vid handen att denna sida vuxit långsammare än eljes och detsamma gäller a fortiori om den konkava. Hela organets tillväxt blir således genom strömmen förminskad. Strömmen verkar omedelbart på den växande sträckan, icke såsom andra irritament på spetsen, hvarifrån retningen fortledes till de högre upp belägna partierna; fenomenet in- träffar nemligen alldeles tydligt hos rötter, å hvilka spetsen till en längd af ända till 3 mm. blifvit afskuren, Krökniogens form är i någon mon beroende af den använda strömmens intensitet. Strömmen från ett Leelan- cheskt element verkar endast på den hastigast växande sträc- kan: krökningen blir till följd deraf mycket skarp, knäfor- mig. Använder man deremot fyra element inträder böjnin- gen mycket hastigare samt dessutom längs hela den växande regionen och blir till följd deraf mera jemn. — Att rötterna reagera mot ganska svaga strömmar visade försök med Vicia 3 faba, der strömmen: från ett enda element framkallade en böjning. hos en del af de använda objekten ännu när elek- troderna befunno sig på nio etmrs afstånd från hvarandra. Leder man genom vattnet, i hvilket rötterna befinna sig, en ström parallel med deras längsriktning, så inträffar ingen krökning om strömmen går från rotens spets mot dess bas. Är dess riktning motsatt, är allt så spetsen riktad mot den negativa elektroden, så böjer sig densamma liksom vid de förngående försöken mot den positiva polen i en skarp båge uppåt. : Ingen böjning inträder deremot om roten sjelf använ- des som - elektrod, d. v. s. sättes i direkt förening med bat- teriets ena pol. Äfven de nästan horisontalt växande birötterna af för- sta ordningen hos Vicia faba reagera på nu angifvet sätt mot den galvaniska strömmen. Tydligast kröka sig de bi- rötter, mot hvilka strömmen verkar vinkelrätt, mindre ut- präglad är böjningen hos de mot negativa polen riktade; de som ursprungligen vuxit emot strömmen förblifva raka. Vid studiet af ljusets och tyngdkraftens fysiologiska in- verkan på växterna måste man särskilja mellan två olika klasser af organ, hvilka förhålla sig diametralt motsatt, po- sitivt och negativt heliotropiska resp. geotropiska. På samma sätt med den galvaniska strömmen. Tillsvidare var endast fråga om organ, hvilka böja sig emot den positiva polen. Det gifves andra rötter, hvilka våxa emot den negativa po- len. Endast hos Brassica oleracea har jag med säkerhet lyckats konstatera denna egenskap. Under vissa omständig- heter, hvilka det icke står i min makt att närmare angifva, förhålla sig äfven Sinapis alba och Lepidium sativum på samma sätt. | : Frågar man efter det inre förloppet vid den nu skild- rade företeelserna, så måste svaras att de naturligtvis bero på de förändringar, som strömmen framkallar hos de en- skilda cellerna i organets olika sidor; men att dessa i det ena fallet växa hastigare på den sida, som är vänd mot den negativa polen, än på den andra, i ett annat fall tvärtom, 4 dertill måste orsaken sökas i växtens inre, för oss fullkom- ligt okända konstitution. Såsom ett nytt prof på plantans förmåga att reagera emot yttre krafter kan företeelsen göra anspråk på ett visst intresse och särskildt synes det anmärk- ningsvärdt, att man hos samma objekt (Brassica) anträffar den sällsynta egenskapen att böja sig emot den negativa po- len och den nästan lika sällsynta af negativ heliotropi, men någon större biologisk betydelse torde dock icke kunna till- erkännas den nu upptäckta egenskapen, alldenstund roten ganska hastigt, sist inom förloppet af ett dygn, dukar under för strömmens elektrolytiska förmåga och dör. '0o-> 0: Akkadiskan, Sumeriskan och Mediskan. Af O. Donner. Det älsta kilskriftspråket, bäraren af den ursprungliga kultur, ur hvilken både den semitiska och den persiska se- nare utvecklat sig, synes röna många växlande tydningsför- sök i det enskilda, innan det lyckas forskningen att vinna full klarhet rörande dess natur och lagar. För sex år sedan redogjorde undertecknad inför societeten för ett större ar- bete af F. Lenormant: ,La langue primitive de la Chaldée et les idiomes Touraniens”, ett arbete som af flera framståen- de forskare med stort beröm lofordades, och jag påpekade dervid de öfverensstämmelser i det kaldeiska språkets byg- nad, hvilka syntes förefinnas med de altaiska språken. Den nyaste kilskriftforskingen läser tecknen annorlunda och der- med blir äfven grundvalen för den språkliga betraktelsen nödvändigtvis en annan. För oss var den af flera forskare påstådda slägtskapen mellan Akkadiskan och de Altaiska språken af främsta in- tresse. I detta afseende erbjöd visserligen verbalbildningen i det förra betydande svårigheter, i det densamma var prie- positiv eller betecknade personbegreppet genom pronomi- nalformer stälda framför verbstammen. Denna bildning var likväl ej den enda och anses numera af senare uppkomst, medan 1 det äldre akkadiska språket rådde postposition eller pronominal formernas fogande efter verbalbegreppet. Öfverhufvud vitnade språkets hela natur om ett stadium af "agglutinätion stående på öfvergång från eller åtminstone nära ett tillstånd af satsdelarnes formela isolering, hvarföre nå- got afgörande bevisningsmedel mot möjligheten af en ur- sprunglig slägtskap i verbernas böjningssätt ej förelåg. Men väl blef härigenom klart, att om ursprunglig slägtskap 6 ägt rum, denna härigenom försattes eå långt tillbaka i tiden, att de altaiska språken då ännu ej utbildat någon verbal- böjning, ett tillstånd hvari de utan tvifvel befunno sig före sin skilsmessa från hvarandra. Annat var förhållandet med kasusformerna. Bland de 14 som af Lenormant uppställts visade 7 mer mer eller min- dre öfverensstämmelse med grundformerna till motsvarande kasus i de finsk-ugriska språken äfven till dessas ljudgestalt, likaså några bland räkneorden. Ytterligare tillkommo en del pronominalformer, deribland mina jag, nekningsordet nu, ne, nam samt kausativsuffixen ta, hvilka närmade sig mot- svarande i de altaiska språken. På grund häraf anslöt jag mig till den uppfattning som ansåg sannolikt, att akkadiskan tillhört den ursprungliga komplexen af de altaiska språken, likväl dervid framhållande, att på forskningens närvarande ståndpunkt inga bindande bevis kunde förebringas, då samban- det mellan de s. k. altaiska språken öfverhufvud och beskaf- fenheten af det gemensamma urspråk, hvarifrån de härstam- ma, ännu icke genom vetenskaplig undersökning blifvit fast- stäld (jfr Öfversigt af V. S. förh. XVIII s. 40). Ahlqvist kom vid sin granskning af frågan till det resultat, att de anförda likheterna icke voro tillräckliga för att bevisa nå- gon slägtskap, jfr Öfvers, XX s. 1—23. Under de närmast förflutna åren ha flera betydande ar- beten på kilskriftforskningens område sett dagen, och sär- skildt har det älsta kilskriftspråket, sumeriskan och dess dia- lekter, underkastats förnyad granskning både till ljud och formelement, dels i skrifter närmast behandlande assyriskan, dels äfven i specialundersökningar. Till det förra slaget höra tvenne betydande arbeten af Friedrich Delitsch: Assy- rische Studien, hvaraf första häftet, som utkom 1874, be- handlade assyriska djurnamn och var åtföljdt af en assyrisk och akkadisk ordbok; samt det andra: Åssyrische Lesestiicke, andra upplagan 1878. År 1877 utgaf Fr. Lenormant ett nytt vidlyftigt verk: Étude sur quelques parties des sylla- baires cunéiformes, ss. XXIV+329, likaledes åtföljdt af as- syrisk och akkadisk ordbok. En specialundersökning på ett ( dittills mindre behandladt område var det af Jules Oppert år 1879 utgifna: Le peuple et la langue des Medes, ss. XI -+-296 8:0, innehållande fullständig grammatik, ett stort an- tal texter i transkription och öfversättning, samt ordbok till det af honom s. k. mediska språket. Med detta namn upp- kallar han det mellersta slaget af de persiska konungarnes trespråkiga inskrifter, eller samma namn som begagnats äf- ven af Westergaard, de Sauley och Rawlinson, men som af Norris senare utbyttes mot benämningen skytisk. Namnet Medien härstammar enligt Oppert från det älsta kulturfolket i dessa trakter, hvilket var hvarken ariskt eller semitiskt, och har sedermera bibehållits af de inflyttande arierna, på samma sätt som Frankrikes namn är germaniskt, ehuru dess invånare äro af annan stam. De mediska konungarna voro afgjordt ,turanier? och det är de som begagnat det ' andra kilskriftsystemets skrift och språk. Mediskan utgör, enligt Oppert, jemte den besläktade sumeriskan det älsta profvet som återstår af den i Nord Asien utbredda språk- stammen (jfr ss. 17, 28, IX). Medernas språk tillhör en utbredd grupp, som man kunde kalla den suso-mediska, och erbjuder de flesta öf- verensstämmelser med de turkiska språken, ehuru äfven tal- rika analogier med de finsk-ugriska förekomma (s. 50). Samma år som förenämda arbete utkom i Leipzig en skrift af P. Haupt, lärjunge till F. Delitsch, under titel: Die Sumerischen Familiengesetze in keilschrift, tranuseription und äbersetsung, XII-F75 ss. 4:o. Härtill ansluter sig en i Göttinger Nachrichten för 1880 intagen uppsats af samme författare: Uber einen Dialekt der Sumerischen Sprache, samt ett föredrag vid senaste Orientalistkongress i Berlin: Die Sumerisch-Akkadische Sprache, hvilket med första torde offentliggöras. Lenormants nya arbete står väsentligen på samma stånd punkt som hans föregående och Delitseh undersökningar hänföra sig till speciellare frågor. Med hänsyn till det mel- lersta kilskriftspråkets möjliga slägtskap med de altaiska äro Opperts och Haupt skrifter af omedelbar vigt. Jag börjar lo) med den föregåendes arbete och anför ur detsamma blott så mycket af det mediska språkets bygnad, som är nödvän- digt för bedömandet af dess egendomlighet. I mediskan förekomma följande vokaler: a ei o u, samt "konsonanter: k gy héE cc strl np om. BSkriftsystemet är likväl sådant, att man icke kan afgöra, om ett gifvet tec- ken motsvarade tonlöst eller tonande ljud, med andra ord t kunde äfven beteckna d; p vara = b 0. s. v. Härledda substantiva abstracta bildas genom suffixerna k och mas: tita ljuga, tituk lögn, unan konung, unanmas kungadöme; härledda adjektiva genom ändelserna ka, ra, ta: visni något ondt, visnika dålig; erse storhet, ersera mycken; varri helhet, varrtta all. Intet grammatiskt genus förekommer. Ordens böjning sker genom kasusändelser löst fogade till stammen. Dessa ändelser äro: nominat. ri efter en styrande genitiv genit. na aCcus. r dat. ikki, ikka ablat. mar abessiv. ikkimar lokativ. va inness. vamar distribut. hativa comit. idaka relativ. cubaka. Pluralen bildas med samma kasusändelser som singu- laris, sålunda att p eller pe ställes mellan ordstam och än- delse. | Hvad den särskilda nominativändelsen ri beträffar är densamma uppenbart ett demonstrativelement, af samma 10- giska betydelse som den i många språk, äfven turkiska och ungerska, för samma ändamål använda tredje persons suffix. Genitiven uttryckes nämligen enligt Oppert både med geni- tivändelsen na: ate Vistaspana vistaspas son, eller Vista- spa ateri. 9 Personalpronomina äro: u jag, mi du, hvilka hafva från nominaldeklinationen afvikande acceusativer uun mig och nin dig. Derjämte förekommer en särskild ablativ udas, hvar- förutom u stundom oförändradt förekommer i easus obliqui, under det andra person dertill brukar ne. Första persons plur. är niku, andra personens är okänd. För tredje person begagnas hupirri, eller akka för maskulinum och femininum samt appo för neutr. Form för accus. sing. är ir, acc. pl. appin, appir, objektiv ap samt nomin. pl. appi. Possessivpronomina, som fogas emellan ordstammen och kasusändelsen, äro: I mi, 2 ne, 3 nitavi, plur. I nikavi, 3 appine. Bland numeralia äro kända endast kir ett, savak eller sava två Verbalbildningen sker genom personalsuffixers fogande till. verbstammen, dervid de särskilda suffixerna för olika tempora antingen inpassas mellan verbet och personaländel- sen, eller följa efter de sistnämda. Personaländelserna äro för aktiven, i presens: 1 pers. -—, 2 ti, 3 ra, 1 pl. iun, 3 pi; preteritum 1 —, 2 ki, 3 s, I pl. yut, 3 vas. Bland tem- pora utmärka sig först det presens, som tillika tjenstgör så- som futurum och hvilket karakteriseras af ett n, samt det permansiva presens på van. Sålunda bildas af turna veta: press. futur. pres permansiv: dv turnan turnavan 2 turnainti turnavainti d. turnanra turnavanra 1 pl. turnaniun turnavaniun 3. turnampi turnavampi. Oppert anger n såsom ändelse för första person. En jämförelse med preteritum och öfriga former ådagalägger dock, att n, hvilket genomgår alla personer, utgör en bild- ningssuffix. Imperfektets suffix är ra, plusqvamperfecti ta och prekativens ne; de fogas alltid efter personalsuffixen der denna är uttryckt. preeterit. imperfekt. 1. turna turnara 10 2 turnaki turnakira 3. turnas turnasra 1 pl. turnayut turnayutra Q. turnavas turnavasra. På samma sätt böjes äfven plusqvamperfekt och pre- kativ med tempussuffix efter personkarakteren: turnata, turnakita, turnasta samt prekat. turnane, turnakine, turnas- ne 0. s. V. Passiven bildas genom följande ändelser fogade till verbstammen: för 1 person git, 2 kti, 3 k, ik, 1 pl. giyut, 3 p. Äfven här synes k, g rätteligen vara en stambildnings- suffix, då detsamma genomgår flera personer. Desiderativa foga niunyu framför de passiva ändelserna, reciproka vanlu, hvaremot faktiva endast lägga na till den aktiva stammen. Vid satsbildningen sättes ofta accusativen af tredje person, äfven om det egentliga objektet förekommer : Birdiya ir halpis B. honom dödade han. Sammansatta verber be- gagna tmesis: evi-du taga, ev-ap-dusta han tager åt dem. Negationsordet em är en fristående partikel: ent u-ir tur- nampi de må icke känna mig. I allmänhet står verbet i slutet af satsen; adjektivet följer efter sitt substantiv och böjes ofta i numerus och kasus. Då flera adjektiv följa på hvarandra, brukas de föregående adverbielt utan ändelse. Dessa korta antydningar om mediska språkets natur utvisa, att det till sin byggnad är agglutinerande och ståen- de ungefär på samma utvecklingsgrad som flertalet af de altaiska språken, men ingenting bevisar den af Oppert så afgjordt antagna genetiska slägtskapen med dessa och sär- skildt med de turkiska idiomen. Om tecknens ljudvärde i det enskilda äro rätt återgifna och mediskan till följd häraf har en genitivsuffix na, en dativ på ikka, en preeteritisuffix ta och en prekativ ne, så öfverensstämma dessa väl mer eller mindre med samtliga altaiska språks genitivsuffix på n, h, ostjakiska och mordvinska dativen på ga = turk. ka samt proeteritiändelsen i de turkiska språken: jakut. ti, tu, osmanli di, kojbal och karagas de, men dels äro dessa lik- heter alltför enstaka och förekomma äfven i en mängd an- h 11 dra språk, dels motvägas de af betydande olikheter. Äfven de Dravidiska språken i Indien begagna en n-suffix såsom uttryck för genitiven, utgående enligt Caldwell (Compara- tive Grammar of the Dravidian languages ss. 175, 187 ff.) liksom i de finsk-ugriska språken från en ursprunglig loka- tiv, och dativsuffix är i nämda språk ku. De vexlande for- mer Oppert anger såsom verbets personaländelser synas an- tyda, att verbläran ännu ej blifvit fullt utredd, hvarföre han ej heller kunnat uppställa någon grundform för dessa ändel- ser. Om possessivändelsen för andra person är ne och denna persons absoluta form ni, så ligger häri visserligen en an- klang af andra persons pronomen i ostjakiskan nen, dual. nen, plur. nen, hvilket dock bevisligen utvecklats ur en form med anljudande t. Denna likhet förlorar likväl all bety- delse, då man erinrar sig, att andra persons pronomen i de dravidiska språken heter nzn, nin, i de australiska språken ninna, rinne och i kinesiskan ni, hvilket väl delvis anförts till stöd för Max Millers vidt omfattande ,turaniska” språk- stam, men af ingen sansad lingvist kan anses i och för sig såsom bindande. Äfven i Kanurispråket i Centralafrika he- ter andra persons pronomen ni, utan att man fallit på den tanken att dermed förbinda något af de förut nämda språ- ken. Liknande är förhållandet med första persons prono- men: i suffixform mi, fristående « och sålunda måhända antydande en vexling mellan m och ww, hvarigenom detta pronomen skulle närma sig de altaiska språkens. Som be- kant sammanfalla nämligen stammarne såväl för personal- som äfven andra pronomina i de altaiska språken, utan att man på denna och ännu en mängd öfriga öfverensstämmel- ser lyckats grunda någon bevisning om ursprunglig gemen- skap. Hvad särskilda modustecken beträffar är en dental äfven för de dravidiska språken en lika karakteristisk ex- ponent för förfluten tid, som för flera af de altaiska. Bland mest i ögonen fallande afvikelser från de altai- ska språken är den omständigheten, att tredje persons pro- nomen har en särskild form akka för maskulinum och femi- ninum, samt abbo för neutrum, således ett förhållande i nå- 12 gon mån liknande dravidiska språkens genusåtskilnad mellan förnuftiga väsenden och utan förnuft varande. De enda kända numeriala kir ett och savak två ansluta sig ej heller till an- dra kända språk. Bland 11 kasusformer, hvilka dock kunna reduceras till ett mindre antal enklare suffixer, funnos en- .dast tvenne, nämligen för genitiv och dativ, som anslöto sig till de i nord och syd Asien förherskande språkstam- marna. Då i verbalbildningen tempustilläggen ra, ta, né fogas efter persontecknet, är detta en anordning som icke återfinnes i de altaiska, men väl en del afrikanska språk, t. ex. hottentottiskan. Väl kan man härvid påminna om Mandschu, som i verbbildningen ställer först pronomen, så verbstam och sist tempustillägg, samt förutsätta möjligheten af en släktskap för verbformernas utpräglande 1 språket. Men frågan ställes då ungefär på samma ståndpunkt som den om möjligheten af de indogermaniska och semitiska språ- kens ursprungliga enhet, utan att man lyckats uppvisa lika många analogier som i sistnämnda hänseende. Hela den framställning Oppert lemnar af mediska språkets struktur gifver sålunda ieke den ringaste anledning att närmare hän- föra detsamma vare sig till de turkiska eller öfverhufvud de altaiska språken. Och i allmänhet måste hvarje detaljjäm- förelse utfalla synnerligen osäker, så länge man sväfvar i okunnighet om de enskilda formelementens inbördes ställ- ning till hvarandra. Jag öfvergår härmed till Haupts tre framställningar af akkadiskan. Som kändt är stridde man en tid angående det namn, hvilket borde tilldelas det språk som talats af Babyloniens älsta bebyggare och kilskriftens uppfinnare, i det Oppert begagnade namnet sumerier, hvaremot andra fö- redrogo benämningen akkader. Haupt söker ådagalägga att begge namnen äro riktiga och hänföra sig endast till två :särskilda dialekter, den sumeriska eller sydbabyloniska, hvil- ken i allmänhet bär en mera ålderdomlig prägel, och den akkadiska eller nordbabyloniska. De lertaflor, på hvilka den till hvardera hörande literaturen är upptecknad, åtskilja sig vanligen redan till det yttre från hvarandra. Då den 3 suso-mediska gruppen kommer härtill, skulle vi sålunda ega tre eller fyra särskilda dialekter af det fornbabyloniska språket. Den dialektiska skilnaden mellan sumeriskan och ak- kadiskan är ej stor, den inskränker sig till vexlingen af nå- gra ljud, bland hvilka den mest anmärkningsvärda är, att ett i sumeriskan anljudande 22 stundom i akkadiskan upp- träder såsom g; denna senare dialekt är hufvuddialekt. Men hvad som för oss har största betydelse är, att Haupts ut- läggning af akkadiska språket i flera väsentliga drag skiljer sig från den framställning Lenormant gifvit och att derige- nom de anknytningspunkter som förefunnits mellan akkadi- skan och de altaiska språken helt och hållet försvinna. En kort redogörelse för resultatet af Haupts undersökning skall närmare ådagalägga förhållandet. Först måste jag likväl med några ord beröra den forsk- ningsmetod som af Haupt blifvit följd, för att förklara det för vissa kilskrifttecken alldeles afvikande ljudvärde han er- hållit och hvarigenom en mängd ord och formförhållanden nu uppträda under fullkomligt annan gestalt. Dessa förhål- landen framställas utförligt i ofvan åberopade arbete: Die Sumerischen Familiengesetze, Leipzig 1879. Bristande källor för studium af det sumeriska språket kunna numera ej anföras såsom förklaringsgrund till de olika tydningar, hvilka förekomma. Man eger icke blott en stor mängd sumeriska texter med fortlöpande assyrisk öfversätt- ning, utan dertill ännu talrika grammatiska arbeten, paradigmer, ordböcker, öfningsexempel och preparationer, hvilka de as- syriske lärde ha sammanstält såsom hjelpmedel för sig vid lärandet af sumeriskan. Vid den grammatiska analysen af de bilingva texterna bör man ej slafviskt låta leda sig af den . assyriska öfversättningen, ty om äfven denna troget återgifver originalets mening, så är dock de bägge epråkens genius alltför mycket olika, för att de äfven i uttryckssätt och konstruktion öfverallt skulle täcka hvarandra. Det enda rationela synes derföre vara att till en början lemna den o assyriska öfversättningen å sido och om möjligt förklara. 14 hvarje ord och vändning i det sumeriska originalet ur sig sjelft, med tillhjelp af en mängd paralellställen. Har man alltså ett uttryck adda-na-ra och ur en mängd paralellstäl- len finner, att adda motsvaras af det assyr. abum ,, fader”, samt ur en mängd andra ställen ser formen dingirana åter- gifvas med ilusu ,,hans gud”, under det dingira motsvaras af ass. ilu .,gud”, så måste följaktligen na i sumeriskan vara en suffix för 3 pers. sing. och adda-na betyda ,hans fader”, Slutligen finner man att an? återgifves med assyr. abisu hans fader”, men ani-ra med ass. ana abisu ,, till hans fader”; ra måste derför vara en sumerisk postposition med betydelse ,, till”, och adda-na-ra betyda till hans fa- der”. Men kilskriften erbjuder många svårigheter för forsk- ningen derigenom att den är polyfon, d. v. s. samma tec- ken har flera olika ljudvärden, och i texterna återgifvas många ord ideografiskt, med ett enda tecken som motsvarar flera stafvelser och som äfven å sin sida kan vara polyfont. Till ledning vid läsningen af de polyfona och ideografiska tecknen äro de grammatikaliska och lexikaliska skrifterna af ovärderligt gagn. Några exempel skola belysa deras användning. En teckensamling innehåller tre särskilda kolumner, hvaraf den mellersta upptar det ideogram som skall förklaras och på hvardera sidan dess ljudvärde i assyriskan och su- meriskan angifves. Sålunda börjar en samling med följande: a-na | == — Sa-mu din-gir | > —— i-lum. Häraf framgår, att tecknet i midten, då det har bety- "delsen ,, himmel”, ass. Samu, i sumeriskan läses ana, men då det har betydelsen , gud”, ass. ilum, i sumeriskan läses dingir. En mängd ordböcker förekomma med tvenne jämnlö- pande kolumner, den ena innehållande det assyriska, den 15 andra det sumeriska ordet. Men äfven sådana finnas, der invid det sumeriska ordet dess fonetiska uttal är angifvet i mindre skrift, hvarigenom hvarje tvifvel häfves rörande dess ljudgestalt. Ännu vigtigare äro taflorna med fortlöpande paradig- mer invid hvarandra. Såsom prof må följande tvenne ur Fr. Delitseh Assyrische Lesestäcke tjena: sumer. assyr. in-lal iskul han vägde in-lal-e$ iskulä de vägde in-lal-e isakal han väger in-lal-e-ne I iSakala de väga in-nan-lal iskulsu han vägde det in-nan-lal-e$ iskuläsu de vägde det in-nan-lal-e iSakalsu han väger det in-nan-lal-e-ne isakalasu de väga det.. Vi lära härur känna ieke blott sumeriskans tvenne huf- vudtempora samt dess pluralbildning, utan äfven den objek- tiva konjugationen, hvilken ensam genom placeringen af pronominalobjektet omedelbart efter subjektpronomen, då objektet i assyriskan ställes sist i verbformen, vederlägger Halevys misslyckade försök att förklara sumeriskan endast såsom ett annat sätt att skrifva den assyriska texten. Ur följande tabell framgår de sumeriska possesivsuffixerna: ki-ni-ta ittisu med honom ki-ne-ne-ta ittisunu med dem ki-mu-ta ittia med mig ki-me-ta ittini med oss ki-zu-ta ittika med dig. ki-zn-ne-ne-ta ittikunu med eder. De anförda exemplen kunde mångfaldt ännu förökas, men torde vara tillräckliga för en antydan om rikhaltighe- ten af de medel som stå forskningen till buds för en riktig tolkning, om blott denna med sorgfällighet bedrifves. FEn- 16 samt af sådana teckensamlingar, hvilka med ömsesidigt stå- ende dubbla förklaringar angifva ljud och betydelse för ideo- grammer, finnas så många att 400 ideogrammer äro tolkade: På grund häraf anser Haupt skulden för de hittills från hvar- andra så afvikande läsarterna och olika öfversättningarna i sumeriskan ligga hos assyriologerna sjelfva, framkallade af en beklagansvärd brist på grundlighet och noggrannhet och den bristfälliga metod, enligt hvilken man hittills bedrifvit de sumeriska studierna. Hufvudfelet låg dels deri, att en mängd texter blifvit bristfälligt kopierade, hvarigenom be- tydande fel insmugit sig, dels äfven i den omständigheten, att de franske forskarne i denna egentligen blott ett decen- nium mera ifrigt bedrifna gren af kilskriftforskningen på alltför kort tid sökt öfversätta och tolka så vidlyftiga tex- ter, att en sorgfällig behandling af desamma skulle erfor-- drat mångåriga ansträngningar och arbete. Att i det enskilda följa undersökningarna å bägge ei- dor och söka kontrollera desamma, kan för mig af många. skäl icke komma i fråga. Jag betraktar Haupts framställ-- ning såsom vetenskapens närvarande ståndpunkt och antar att densamma såsom ett nytt utvecklingsskede, genom an- vändning af strängare vetenskaplig metod, öfverhufvud rik- tigare återger de sumeriska och akkadiska språkens rätta. karakter. Det är ur denna synpunkt jag här ånyo upptagit frå-- gan om akkadiskans förvandtskap med de altaiska språken till förnyad granskning. Akkadiskan har ett sällsynt välljud genom regelbundet utveckladt ljudsystem, sålunda att konsonanter och vokaler i harmonisk fördelning följa på hvarandra. Språket är agg- lutinerande samt begagnar både suffixer och prefixer. Till viss grad råder ett slags vokalharmoni vid sammansättnin- gen af två rotelement och i formbildningen. Nominalbil- dande prefixen a blir & framför rötter med i-vokal: na vara hög, a-na himmel, men nim vara upphöjd, Z-nim himmel. Ordmaterialet, som till större "delen är en- eller två- stafvigt, utvisar i sistnämda fall öfvervägande förkärlek för upprepning af rotstafvelsens vokal i den derpå följande staf- 17 velser, så. t. ex. aga, agar, adam, alam, ama, amar, amas, ara, a2ag; idim, iti, iSib; ubur, ugur, udu, uku, utuk, utul, uegu, unu, uru; nand =ninni. Sammansatta ord afvika na- turligtvis - härifrån. En progressiv vokalisk ljudassimilation, d. ä. vokalharmoni, ehuru densamma sträcker sig endast till andra stafvelsen från ordets början, varsnas likaledes i flera former. Det inkorporerade pronomen för 3 p. såsom ver- balobjekt heter nab, nan, nib, nin. I förbindelse med mi såsom subjekt heter det dock aldrig mi-nan eller mi-nab utan städse mi-nin eller mi-nib, såsom mi-nin-si han gifver honom, mi-nin-Sa han skär honom. På samma sätt vokali- seras negationen na och prekativprefixen ga i likhet med derpå följande vokal, sålunda: na-an-lal eller nu-un-lal, sammandragna nanmal, nunlal, han vägde icke men aldrig nu-an-lal eller nu-in-ial. Likaså ga-ba-ran-gaga han skall vända, ga-ma-gigi, ga-ba-nib-ene; men deremot gu-mu-rab- sim-mu han skall dig (rab) gifva, gu-mu-nib-tutu han skall införa i detsamma (nib), ge&n-Sin-gigi han må återvända till dem (Sin), jfr Sumerisehe Familiengesetze s. 43, 57. Detta är nu visserligen ett slags vokalharmoni, ehuru ingalunda af samma utsträckning och genomgripande bety- delse som i många af de altaiska språken. Närmast kunde den förliknas vid kafir språkets allitererande ljudharmoni i förbindandet af substantiva med till dem hörande demonstra- tiver, adjektiver och andra prefixer. Sålunda rättar sig de- monstrativets vokal helt och hållet efter det följande sub- stantivets, ehuru denna senare i många förbindelser bortfal- eler: lowaya umtu den der mannen, men lo ”mtu denne man; la ”madoda för amadoda desse män; leyo inkosi den höf- dingen, le ”nkosi denne höfding. På samma sätt: obuya ubuso det der ansigtet, obu ”buso detta ansigte, abaya abantu de der folken, aba ”bantu dessa folk. Ordet um-fazi kvinna, förbundet med in-kulu stor och i-rara bitter, ger formerna um-faeti om-kulu 1. o-rara, och samma adjektiver med orden abantu folk, inrkosi höfding, ihashe häst heta: abantu aba- kulu och abantu aba-rara; inkosi en-kulu och inkosi e-rara; ihashe eli-kulu och ihashe eli-rara. Sålunda upprepas sam- 2 18 ma determinativelement mer eller mindre fullständigt hos de bägge sammanhörande satsdelarne, fullständigt motsvarande den kongruens, som i de indogermaniska språken råder mel- lan substantiv och adjektiv, såsom betul-a alb-a, fluviu-m altu-m, ehuru densamma här framträder i motsatt ordning. Samma vokalharmoni i ordets början iakttages i kafir vid förbindelsen af nominativprefixen na med derpå följande substantiv: na-bantu med folk, no-buso med ett ansigte, ne- nkosi med en höfding, ne-hashe med en häst. Denna vo- kalharmoni motsvarar fullständigt den sumeriska. Nominala härledningsprefixer äro a i u och e&, hvilka dock endast sparsamt förekomma och likna de bortre indiska och afrikanska språkens sätt att bilda nomina genom voka- liskt tillägg framför roten. Oftare förekommer prefixen nin, som egentligen betyder ,,allt som”. Vanligast är prefixen nam ,öde”. De bägge sistnämda bilda nomina abstrakta: till sin natur utgöra de likväl med det följande rotelementet en sammansatt ordstam. Prefixen &i bildar nomina loci. Blott en nominalbildande suffix är med säkerhet bekant, nämligen gal. Nomen har intet genus eller numerus och saknar ofta äfven kasustecken. Samma form kan brukas såsom singula- ris, pluralis, subjekt och objekt. Stundom betecknas plura- len genom ordets fördubbling, eller med suffixen ene, som väl är förkortad af tredje persons possessiv-suffix i plur. nene. Detta förhållande finner sin motsvarighet i flera an- dra språk. Såväl Dinkaspråket i Östafrika som de Sydau- straliska munarterna och Malajiskan begagna samma identi- ska form för singularis och pluralis, eller man griper hos några språk till en materiel upprepning af ordet, försvagar denna till reduplikation i början eller slutet, och kommer ändtligen till beteckning af ordet genom ett detsamma repre- senterande demonstrativ. I Malajiskan heter ora menniska, menniskor, men man kan också säga öran öran menniskor, eller demonstrativets pluralform sättes framför ordet, eller såsom i Dinka efter detsamma: Sonkor häst, 5onkor-ke hä- star. I Polynesiskan säger en Maori pati god, papai goda, 19 en Tahitier maitai god, maitatai goda: på Nya Guinea åter säges mun vir, men mun-si, d. ä. vir ei. Med andra ord, pronominet efter sjelfva nomen tillkännagifver en upprep- ning, ett flertal på enklare vis än genom ordets materiela fördubbling, och detta beteckningssätt anses af mången språk- forskare, äfven Pott, ligga till grund också för den indoger- maniska pluralbildningen, Genitiven uttryckes i akkadiskan sålunda att egaren sättes efter det ägda. Vanligen affigeras likväl kid af kita på stället, vid) eller ta (sida, vid, med, från), som utgör egentlig lokativpartikel. I äldre tid synes ordställningen va- rit omvänd. Med de nämda inberäknadt förekomma följande postpositioner, hvilka tjena till beteckning för kasusförhål- landena: kid genitiv ta lokativ ra dativ Su till, för, på da (sida) med a (sida) vid, i ka (mund) i e$ till, på bi bort till, på, tillsammans gim liksom. - Jämföras härmed de af Lenormant uppstälda exponen- terna för kasusbegreppen : dativ ra, illativ ku, inessiv-elativ ta, superessiv ge (ofvanpå), sublativ gelal (ofvanpå, rörelse till), delativ lalge (under, rörelse till), ablativ na, adessiv la, pos- sessiv lal, comitativ kit, instrumental li, eqvativ gim, oppo- sitiv gab., samt de såsom primärsuffixer uppförda determina- tiven bi och adverbial as, så framstå hos bägge författarne kid (kit), ta, ra, ka (ku), es (as), bi och gim såsom gemensamma med hänsyn till sitt ljudelement, om ock betydelsen hos flera af dessa på skiljaktigt vis uppfattas. Bland dessa utvisa endast lokativsuffixen ta och inessiv-illa- tivsuffixen Aa närmare anslutning till de altaiska språken. Mongolisk-burjätiskan har nämligen en lokativsuffix ta, som 20 återfinnes inom koibaliskan och tungusiskan samt likaledes i den ugriska språkgrenen (jfr min afhandling: Vervandtschaft der finniseh-ugr. spr. s. 93) och hvilken delvis äfven upp- träder inom de finska idiomen. Om ka är förut anmärkt, att det finnes i ostjakiskan, mordvinskan och turkiskan. Huruvida dessa suffixer redan inom de altaiska språken äga inbördes gemenskap, är likväl ännu outredt. Deremot sak- nas, enligt Haupts uppgift, i akkadiskan helt och hållet de tvänne suffixer, på hvilka Lenormant fäst så synnerlig vigt, nämligen na med något vexlande betydelse och la adessiv och instrumental. Hvad den af Lenormant benämda deter- minativen bi beträffar, anger Haupt dess betydelse med or- den: zu, auf, hinzu, sammt und. Den kan sålunda icke sam- manställas med en accusativändelse, utan synes. närmast an- sluta sig till betydelsen af en lokativ. BSuffixen 25 zu, auf, som i formen as af Lenormant benämnes kvalitativ och ad- verbial, visar någon ringa likhet med den mycket utbredda. finska illativen på sen, hvarigenom man sålunda finge tre suffixer med anslutning till motsvarande inom några altaiska språk, under det den indogermaniska ablativen på t och ac- cusativen på m ha identiska representanter hos större delen af de finsk-ugriska språken. Kasusexponenterna lemna så- ledes icke synnerliga bidrag till antagandet af någon slägtskap. Såsom redan anförts betecknas pluralen vanligen icke: då det sker, begagnas pronominalformen ene eller ne. I imperfekten förekommer dock äfven pluraltecknet es, hvar- emot det i presens stundom brukade mes, hvilket Lenor- mant uppställer såsom vanligt pluralteeken med ljudvärdet mes, af Haupt uppfattas såsom imperfekt plural af verbum substantivum me , kallas”. Någon särskild anledning att hän- föra dessa till pluralteceknen inom de altaiska språken före- finnes icke. Hvad åter den dualkarakter beträffar, som Le- normant säger uttryckas genom räkneordet kas två, hvilket han derefter indentifierar med de finsk-ugriska och samoje- diska språkens räkneord, bör först anmärkas att Haupt alls icke erkänner en sådan dual. Men ännu vigfigare är, att hela raden af de räkneord L. uppställer och hvaraf flera till sin ljudform närmade sig motsvarande inom de finsk-ugriska språken, förklaras icke existera. Under det L. uppräknar dem med följande ljudform: id 1, kas 2, sana och san 3, bara och bar 5, as 6, sesna 1, bur 10, förklarar Haupträk- neorden vara ofullständigt kända till sitt uttal samt angifver för de fyra första kardinaltalen följande uttryck: a$ 1, tab 2, pes 3, tattab 4. Härigenom upphäfves icke blott tydnin- gen af den antagna dualkarakteren, men äfven den större eller mindre likhet vissa räkneord företett med ett eller an- nat altaiskt språk. Endast pes 3 närmar sig tschuvas. visse, jak. ds, turk. de. Kardinaltalen få ofta tillägget am: a5-am I och ordinalia bildas genom suffigering af kam: as-kam den förste. Personalpronomina ha icke fullständigt de former Le- normant uppstält, utan en något modifierad och heta mag jag 2ae du ene han, hvilka såsom possessivsuffixer lyda i sing. mu 2u na, ni el. ba, bi plur. me, men zunene nene, binene. Såsom subjektuttryck i verbalformerna har 3 persons pronomen en mängd vexlande gestalter, hänförande sig till de angifna stammarna na och ba, men äfven af en m-stam, som helt säkert framgått ur ba. Genom kombination och omkastning erhållas härigenom 27 olika former, hvilkas sär- skilda användning dock ännu ej är närmare bestämd. De äro: na ni ne; ba bi; ma mi mu me; an in un; ab ib ub; im um: nen neb; ban bab; abba min mun, munna, imma umma. Hvad de två första personerna beträffar, lemnar deras gestalt ingen ledning vid bedömandet af språkets slägtskap, då både de indogermaniska och altaiska språkens pronomina ha identiska stammar. Den anmärkningsvärda vexling tredje person utvisar återfinnes hos flera andra språk, stående på samma lösa ageglutinations ståndpunkt som akkadiskan. Så- lunda begagnar jakutiskan Ain: såsom sjelfständigt uttryck för tredje persons pronomen, men såsom possessivasuffixer för samma person ta tä to tö, tin tin tun tän eller a ä o ö, 22 in in un än, beroende af de föregående ljudens beskaffenhet. Bland afrikanska språk uttrycker Volof personbegreppet i verbbildningen på flera afvikande sätt för hvarje person, Affixen för första person är nä, ma eller ma, för andra na eller ya, för tredje ma, mi eller mu. Formelt ligger i an- förda omständighet intet hinder för förvandtskap åt hvilket håll som helst, men ingen särskild anledning förefinnes hel- ler att härutinnan sammanställa akkadiskan med de altaiska språken, ty pronominalstammen na förekommer såväl 1 san— skrit som finskan, och ba vexlande med ma erinrar ej blott om turk. demonstrativt bu, tschagatai mu, bu, utan ock om afrikanska former. Den af L. anförda med finskan så nära öfverenssltämmande gestalten mina för första person, förkla- rar Haupt icke befintlig; plurala formen me åter, som upp- står genom vokalvexling och derigenom liknar förhållandet i de finska språken, finner sin motsvarighet äfven i åtskilli- ga afrikanska språk: Volof na jag, nu vi; Vei m jag, mu vi; Mandingo ula han, ila de. Verbalbildningen sker genom härledningselementer, de allmännaste da, ta, ra, 5u. Af dessa kan da, som bildar reflexiva, både prefigeras och suffigeras, de öfriga begag- nas endast såsom prefixer, i allmänhet med kausativbety- delse. Likväl kan samma verbalrot äfven utan bildnings- tillsats användas såsom intransitiv och transitiv, intensiv, causativ, reflexiv och passiv, ehuru ej samma rot genomgår alla dessa stadier. Såsom semitiskan samt många altaiska och afrikanska språk har akkadiskan en form för fortvaran- de och fulländad handling, vanligen kallade presens och pree- teritam. WVerbstammen för sig har betydelsen af ett preeteri- tum, presenskarakteren antydes antingen genom reduplika- tion eller suffixen e: in-sar han skref, in-sar-e han skrifver. Under språkets äldre tid fogades persontecknet såsom post- position till verbstammen; då trädde äfven preesenspartikeln efter personsuffixen: sara-nen han skref, sara-nen-e han skrif- ver. Prekativ uttryckes genom prefixen med vexlande vo- kaler, imperativ genom prefix munni, meni eller me. I det senare språket preefigeras persontecknet ständigt såsom ba- 23 dug, di-dug eller na-dug, ni-dug han talte, i stället för de äldre formerna: duga-ba, duga-bi och duga-na, duga-n. Det ställes äfven framför verbstamprefixerna da, ta, ra: ba- da-na han lägrar sig, men efter prekativtecknet ga-ba-ra-e han må utgå. Pronominalobjektet inkorporeras och ställes emellan personalprefixen och roten. Det heter för första person $ib, för andra rab och för tredje nin eller nan, nab, nib Sin. Betraktar man nu närmare detta egendomliga bildnings- sätt så utvisar förekomsten af en prefigerande och suffige- rande konjugation, om äfven i tiden något skilda från hvar- andra, ett ytterst primitivt stadium af språkutveckling. Jag har i min föregående uppsats, Vet. Soc. Förh. XVIII s. 33, framhållit att denna verbformation icke i och för sig utgör något afgörande bevis mot möjligheten af en ursprunglig släktskap. Mongoliskan, som låter verbstammen stå isolerad, ställer formerna för 1 och 2 pres. sing. samt alla pluralper- soner vanligen framför verbstammen, ehuru de äfven kunna stå efter densamma: bi abubai eller abubai bi jag tog. I burjätiskan har suffigeringen blifvit regel. Ett liknande för- hållande äger rum mellan de med bvarandra nära beslägtade Mandsehu och tungusiskan. I det förra säges bi arambi, si arambi, tere arambi = persontecken -F verbstam —- tem- pussuffix (bi) jag, du, han skrifver; i tungusiskan konjugeras regelbundet: ana-m, ana-ndi, ana-ran jag, du, han, stöter. Lika löst förbundna äro de särskilda elementen i de vestaf- rikanska språkens verbalbildning, hvilken erbjuder en så lös agglutination, att dessa t. ex. i Volof i skilda tempora och modi kunna byta plats med hvarandra, dervid personbeteck- ningen ibland står till sist i ordet, stundom åter ställes allra främst och ibland till och med i midten. Inkorporeradt pro nominalobjekt förekommer i en mängd olika språk utan för- vandtskap med hvarandra. Negation uttryckes i akkadiskan genom ett framför verbformen stäldt negationsord na, nu, hvilket till sin vokal öfverensstämmer med subjektpronomen: na-an-lal, nu-un-lal han vägde icke. Detta bildningssätt, att i verbformen in- 24 korporera nekningsordet är ej någon blott de altaiska språ- ken tillkommande egendomlighet, utan återfinnes hos många andra agglutinerande språk. Bland de vestafrikanska be- gagnar Odschi för samma ändamål en nasal, hvilken modi- fieras efter det derpå följande ljudet: fa taga mfa icke taga, te höra nte icke höra, ko gå nko icke gå; af Mandeneger- språken uttrycker Ewe negationen genom prefixen me och kafir inkorporerar na efter det prefigerade pronominalsu- bjektet: di-tanda jag älskar, di-na-tanda jag älskar icke. Resultatet af vår undersökning gifver sålunda vid han- den, att akkadiska språkets formela struktur icke lägger nå- gra absoluta hinder i vägen för möjligheten af en ursprung- lig förvandtskap med de altaiska språken, såframt man för- lägger denna till den aflägsna tidpunkt, då dessa sistnämda antingen ännu ej åtskiljts eller icke hunnit antaga sin när- varande gestaltning. Men från denna toma möjlighet är af- ståndet ofantligt till de bestämda uttalanden som fällas af Oppert och Lenormant. I sjelfva verket äro, sedan de mest betydande analogierna i räkneorden förklarats bero på fel- aktig läsning, beröringspunkterna med de altaiska språken så ytterst få, att sannolikheten af en slägtskap mellan ak- kadiskan och dessa alls icke är större än mellan akkadi- skan och de dravidiska språken i sydindien, eller något af de afrikanska tungomålen. Max Miller har visserligen sökt förena de altaiska och dravidiska idiomen i en enda stor grupp, kallad de ,turanska”, men för detta påstående kunnat framdraga lika litet bevisningsmedel som de, hvilka härleda alla jordens tungomål från ett enda urspråk. Då sålunda för närvarande inga lingvistiska skäl förefionas, som med nå- got slags sannolikhet tala för akkadiskans hänförande till de altaiska, måste vi åtnöjas att tillsvidare tilldela dem samma isolerade ställning som baskiskan i Europa. Samma är äf- ven fallet med den af Oppert s. k. mediskan.. I hvilket för- hållande detta språk står till akkadiskan har här så mycket hellre kunnat lemnas å sido, som ljudföreteelserna äfven i detta idiom sannolikt komma att undergå en omgestaltning, hvilken i väsentliga delar kan förändra dess utseende. o+>> Br CL An ok oa NS ÖN Bö WJILIBRARY d Om internationela geografiska kongressen i Venedig 1881. Af K. E. F. Ignatius. Hedrad af Finska Vetenskapssocieteten med uppdrag att vara dess ombud vid den tredje internationela geografiska kongressen i Venedig samt tillika handhafva vården om de härifrån afsända artiklar till den i samband med kongressen föranstaltade internationela expositionen af geografiska ar- beten, kartverk och instrumenter m. m., utbeder jag mig tillstånd att i största korthet få anmäla huru detta uppdrag fullgjorts. Af det hitsända programmet framgick att Bestyrelsen för kongressen fattat sin uppgift ganska vidsträckt samt att, hvad expositionen särskildt beträffar, densamma syntes afse icke endast föremål belysande den geografiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt och föregående utveckling, utan äfven snart sagdt allt, som tjenade till att lemna en bild af län- dernas naturförhållanden och etnografi. I sjelfva verket be- stod också expositionen från flere länder till en icke obe- tydlig del af utställda naturprodukter, såsom prof på träd- slag och mineralier, eller af etnografiska samlingar, deri- bland interieurer af boningar med deras invånare i naturlig storlek, m. m. d. Det statsanslag, som på societetens un- derdåniga anhållan ställdes till mitt förfogande för bestri- dande såväl af resan till Italien som af samtliga med Fin- lands deltagande i kongressen i öfrigt förenade kostnader, var dock alltför ringa för att en utställning i så omfattande skala härifrån skulle ens kunnat påtänkas, mycket mindre 26 realiseras. Genast ifrån början inskränktes planen för den finska utställningen derföre till endast sådana-här utgifna kartverk och andra vetenskapliga arbeten, hvilka föllo inom geografins område. De instrumenter och apparater, som hade kunnat förevisas, befunnos så fåtaliga och betydelse- lösa, att deras försändande icke ansågs löna mödan. Herr Lemströms elektriska apparat för åskådliggörande af norr- skenet hade utan tvifvel varit egnad att fästa mycket in- tresse vid vår utställning, men den hade redan exponerats i den svenska afdelningen vid den. geografiska kongressen i Paris 1875 och kunde derför enligt de faststälda stadgarna icke numera täfla om pris. Såsom af den genom trycket offentliggjorda separat- katalogen för den finska utställningen närmare framgår, ut- gjordes densamma derföre endast af 27 kartor och 19 geo- grafiska och andra arbeten om tillsammans 27 volumer. Af de förra, eller kartorna, voro 10 handritade och till större delen utarbetade med speciel hänsyn till expositionen. Några och de icke minst intresseväckande ibland dem hade för sin tillkomst att tacka en privat förening af för det mesta yngre vetenskapsmän, hvars ändamål är att med gemensamma kraf- ter arbeta för en allt noggrannare och allsidigare geografisk kännedom af fäderneslandet. De icke obetydliga utgifter, som utförandet af dessa kartor betingade och hvilka delvis bestredos af mig, gjorde en förhöjning af det också annars otillräckligt befunna stats- anslaget oundviklig. På min derom gjorda underdåniga ber gäran fann Kejserliga Senaten skäligt att utöfver de 2,000 mark, som förut anslagits ytterligare för samma ändamål bevilja 1,500 mark. Deremot hade den af Societeten gjorda anhållan om officielt bemyndigande för mig att vid den interna- tionela geografiska expositionen vara Finlands ombud icke någon påföljd. Förhållandet var så mycket mera att be- klaga, som de finska expositionsartiklarne tillföljd häraf icke fingo sig af bestyrelsen tillerkända något särskildt rum, utan hänvisades till den ryska afdelningen. Genom privat underhand- ling med Rysslands främste kommissarie herr A. Grigoriew 27 hvars vänliga tillmötesgående förtjenar allt erkännande, lycka- des det mig dock att för vår utställning erhålla en särskild vägg jemte pulpet. De kartor, som icke rymdes på denna vägg, måste sedan upphängas bland de ryska. Alla försågos emel- lertid med tryckta lappar, å hvilka lästes ordet ”Finlandia” samt nummern 1 den finska katalogen. I följd af dessa ar- rangement blef den finska expositionen visserligen icke obe- märkt, ehuru det sätt, hvarpå densamma befanns splittrad, försvårade hvarje öfversigt deraf. . Expositionen öppnades den 1l:sta och afslutades den 30:de September. I densamma deltogo nedannämnda länder: Argentinska republiken, Belgien, Brasilien, Canada, Chili, E- gypten, England, Förenta Staterna, Frankrike, Grekland, Hol- land, Italien, Japan, Ryssland, Schweiz, Spanien, Sverige, Tyskland, Ungarn och Österrike. Deremot hade Danmark, Norge, Portugal, Rumänien, Servien, Turkiet och Bulgarien undandragit sig allt deltagande 1 densamma. Då en redo- görelse för expositionen i öfrigt icke ligger inom syftemålet med närvarande anmälan, inskränker jag mig endast till det omdöme, som af enhvar, som besett denna exposition, icke torde jäfvas, att den öfverhufvudtaget var ganska lyckad och lemnade en öfverskådlig bild af de geografiska forsknin- garnas och särskildt af kartografins framsteg under dessa se- naste år. Att Finland i en internationel täflan på detta område icke skulle kunna spela någon mera framstående roll, var lätt att inse, äfven under förutsättning af att åt oss beredts en sjelfständigare plats, än den vi erhöllo. I förhållande till våra expositionsartiklars ringa antal voro dock de belönin- gar som kommo på vår del öfver förväntan stora. I tredje klassen erhöll Vetenskaps Societeten för kartorna N:ris 8, 9 och 10 ett hedersdiplom af 1:sta klassen, motsvarande guld- medalj. Nämnda kartor, som vid hela expositionen voro de enda i sitt slag och äfven ådrogo sig fackmäns synnerliga uppmärksamhet, ansågos enhvar värd sin guldmedalj. Af spar- samhetsskäl beslöt juryn emellertid att icke belöna de en- skilda utställarne, utan endast Finska Vetenskaps Societeten 28 och tillerkände Societeten ”lettre de distinction”, eller den hög- sta utmärkelse, som vid expositionen gafs. Senare vid justerin- gen blef belöningen förändrad till, såsom nyss nämndes, ett hedersdiplom af 1:sta klassen, emedan man för vinnande af enhet i principerna för prisens utdelande öfverenskommit att ”lettres de distinetion? endast skulle utgifvas åt officiela myndigheter, hvarmed ministerier och centrala embetsverk särskildt afsågos. I fjerde ktassen erhöllo Finska Vetenskaps Societeten och Finska fornminnesföreningen hvardera hedersdiplom af första klassen, samt herr J. R. Aspelin (för N:o 11) silfver medalj. I sjette klassen tilldelades åt Statistiska Byrån för Finland hedersdiplom af första klassen. Priserna voro i ordning från högsta till lägsta graden: 1:o lettre de distinetion, 2:o hedersdiplom af 1:sta klassen, 3:0 guldmedalj, 4:0 hedersdiplom af 2:dra klassen, 5:0 silf- vermedalj och 6:0 ”mention honorable”. Hedersdiplomer af 1:sta och 2:dra klassen motsvarade guld- och silfvermedaljer. De förra utdelades åt vetenskapliga samfund, officiela myn- digheter m. m., de senare deremot åt enskilda personer. Det begränsade antal belöningar, som stodo jurymän- nerna till buds, föranledde att Bergsstyrelsens, Öfverstyrel- sens för lots- och fyrinrättningen samt HEvois forstinstituts kartor i jemförelse med så många andra mera framstående inom samma brancher icke togos under ompröfning, ehuru de allmänt erkändes såsom ganska förtjenstfulla. Herr C. G. Ekeboms vackra sjökort (N:o 4) blefvo på Hans Excel- lenee Generalguvernörens anhållan icke alls utställde, eme- dan frågan huruvida de äro originaler, eller kopior efter Ryska Marinministerii hemliga kartor ännu icke är afgjord, utan som bäst torde stå under pröfning. Landtmäteri öf- verstyrelsens stora generalkarta hade redan vid en före- gående internationel exposition erhållit pris och kom derföre icke nu under täflan. Hvad i öfrigt beträffar den Geografiska kongressen och dess förhandlingar torde den redogörelse, som det Italienska geografiska sällskapet deröfver offentligör, icke låta länge 29 vänta på sig. Jag har så mycket större skäl att hänvisa till denna, som min egenskap af juryman hindrade mig att verksammare deltaga i kongressens arbeten. De fleste andre jurymän befunno sig i samma belägenhet, hvarföre klagan öfver den olämpliga fördelningen af tiderna för ju- ryns och sektionernas sammanträden var nog allmän. . '0Oe0 Note öber eine Umänderung des Spectroskopoculars. Beim FEinstellen der Spectrallinien im Centrum des Ge- sichtsfeldes muss jenes durch eine Marke, etwa ein Faden- kreuz, angegeben sein. Handelt es sich um helle” Linien auf dunklem Grunde, ist jedoch die Einstellung mit hinläng- licher Schärfe, selbst bei ziemlicher Stärke des Specetrums, schwierig, bei den sechwachen Linien der Speetra von Geiss- lerscehen Röhren und dem Nordlichte kaum möglieh, weil eben das Fadenkreuz durch Mangel an Beleuchtung nicht geniägend zu sehen ist. Behufs des Studiums solcher Speetra findet sich unter den Ocularen des Wredeschen Speetroskops 7”) eines, dessen Einrichtung in aller Kärze erwähnt werden mag. An der &Stelle des Fadenkreuzes ist das Gesichtsfeld dureh eine mit einer rektangulären Oeffnung versehene Mem- brane begrenzt, in deren oberem dunklen Felde sich ein ver- ticaler, sehr dänner, bis zum Rande des Speetrums hervorra- gender BSilberdraht befindet. Durch die seitliehe mit einem Reflexprisma versehlossene Oeffnung im Rohre wird dieser mittels einer kleinen Lampe mögliehst schwach beleuchtet und also anstatt des Fadenkreuzes benutzt. Zu meinerd, hauptsächlich unter Leitung meines Lehrers, des Herrn Prof. S. Lemström, ausgefährten Spectralarbeiten habe ieh auch das eben beschriebene Ocular angewandt und damit recht scharfe Einstellungen errungen. Dieselben wur- den jedoch weniger befriedigend, wenn die Linien schwach waren, da bei der nöthigen Beleuchtung fremdes Lieht im Gesichtsfelde nieht ganz vermieden werden konnte und die Linien somit undeutlicher wurden. Wie Prof. Lemström +) Im Öfvers. af Finska Vet:s Soc:s' Förhandl. XV von Prof. Lemström beschrieben. 2! nachgewiesen "), kann sowohl bei dieser Beobachtungsmetho- de, wie auch beim Beleuchten eines Fadenkreuzes, zwar oft sogar eine momentan wiederholte Beleuchtung eine ziemlich gute Einstellung geben, allein der Uebelstand, die zu bestim- mende Linie und die Marke nicht gleichzeitig zu sehen, ist doch nebst dem hemmenden HEinflusse des fremden Lichtes auf das Speetrum noch immer da. Um auch diesen Uebel- stand zu entfernen, habe ich das fraglicehe Ocular folgender- massen modificirt: An der Stelle des Silberdrahtes wird durch zwei auf die Membrane gelegte verschiebbare Schneiden eine feine Spalt- öffnung gelassen und hinter diese in einer zur Längenrich- tung des Spectralbildes senkrechten Oeffnung der Membrane eine phosphorescirende Substanz gelegt. Um etwaigen Ein- fluss der Luft auf diese zu beseitigen, schliesst man sie zwi- schen zwei dänne Glas- oder Glimmerscheibehen, sorgt so- dann dafär, dass die Liechtstrahlung nur gegen den Spalt mö- glich ist — nieht etwa gegen das Speetrum — und bekommt 80 eine scharfe helle Marke, unter welehe die zu bestimmen- den Linien eingestellt werden können. Alles fremde Licht wird hierduch beseitigt und selbst die Liehtstärke der verti- calen Marke kann je nach Dauer der vorherigen Bestrahlung eine beliebige und dem gemäss eine der Stärke der vorhan- denen BSpeetrallinien entsprechende sein. Beim Ausfähren dieser Umänderung benutzte ich eine phosphorescirende Substanz, die bei den käufliehen, selbst- leuehtenden Sachen aller Art angewandt wird, und liess auf den Vorschlag Prof. Lemström's noch unterhalb des Gesichts- feldes, dem besprochenen Spalte gegenäber, einen solehen anbringen. Ich erhielt so eine feine, dureh das Spectrum selbst unterbrochene, verticale Lichtlinie, welehe bei den Beob- achtungen durch die zu untersuechende Spectrallinie ergänzt wird. Es sei noch erwähnt, dass das Resultat der Einstellun- gen beim Spectrum einer Geisslersehen Röhre mit diesem SOC: 116: 32 Oculare sich sehr vorzäglich erwiesen. Leider habe ich noch keine Gelegenheit gehabt Messungen im Spectrum des Nord- lichtes zu machen, glaube jedoch, dass das neue Ocular sich besonders fär diese eignen wird. — Mit einer Micrometer- schraube könnte man eine beliebige Verstellung des leuch- tenden Spalts erreichen. Helsingfors, April 1882. Ernst Biese. '0-+0' Mineralogiska meddelanden. Af F. J. Wiik. VII. (Med en planche). 26. Om förhållandet mellan de optiska egenskaperna och den ke- miska sammansättningen hos pyroxen- och amphibol-arterna. Den undersökning, som af G. Tschermak anstälts af py- roxenens och amphibolens förhållande i optiskt hänseendå ("Ueber Pyroxen und Amphibol”; 1 Hefte der Mineral. Mit- theil. 1871) har ådagalagt, att en relation förefinnes mellan deras optiska förhållande och deras kemiska konstitution. Då emellertid några sednare undersökningar häröfver icke blif- vit gjorda, kunna dessa mineralier icke i nämnda hänseende sägas vara så väl kända som t. ex. fältspatsgruppens minera- lier, hvilka genom Max Schuster's sammanställning af hithö- rande undersökningar (”Ueber die optiscehe Orientirung der Plagioklase”, G. Tschermak's Mineral. Mittheil. III Bd. 1880 p. [17—284) numera kunna på optisk väg analyseras. Det har derföre synts mig vara skäl att genom en undersökning af åtskilliga, företrädesvis finska pyroxen- och amphibol-ar- ters optiska förhållande lemna ett ytterligare bidrag till py- roxen- och amphibolgruppens karakteristik i nämnda hän- seende. Genom Tschermak”s ofvannämnda undersökning fram- går ganska tydligt, att en relation eger rum mellan jernhal- ten och den optiska axelvinkeln, eller, hvilket är detsamma, de optiska elasticitetsaxlarnas relativa storlek, i det att näm- ligen med tilltagande jernhalt den positiva optiska vinkeln ökas eller med andra ord storleken af den mellersta elasti- 3 d4 citetsaxeln (8) tilltager. Deremot framgår af nämnda under- sökning icke lika tydligt, huruvida en dylik relation eger rum mellan den kemiska konstitutionen och den största resp. minsta elasticitets-axelns riktning eller deras lutning mot de kristallografiska hufvudriktningarna, hvilket sednare moment för öfrigt äfven har fördelen af en större beständighet d. v. s. är 1 mindre grad än den opt. axelvinkeln underkastad till- fälliga variationer hos ett och samma mineralspecies eller hos samma kristallindivid. Det är derföre detta förhållande mellan de optiska och de kristallografiska axelriktningarna, som jag vid min undersökning hufvudsakligen afsett. Det framgår af densamma, att de opt. elasticitetsaxlarna « och y hos amphibolarterna i afseende på riktningarna a och c variera mellan större gränser än man hittills hufvudsakligen på grund af Des Cloizeaux's och Tschermak's undersökningar antagit. fEndast Rosenbusch har i sin ”Mikroskopische Physiographie der massigen Gesteine” 1877 anfört några fall af en afvik- ning af 230—259 hos ljusfärgade amphibolarter förekom- mande i vissa hornblende-graniter. Denna uppgift synes dock blifvit föga beaktad. Så t. ex. uppgifves i sednaste upplaga (1881) af Naumann-Zirkel's ”Elemente der Mineralogie” vin- keln «: ce= 759 och i enlighet dermed i min samma år ut- gifna Mineralkarakteristik vinkeln y: ce = 159. Jag har nu- mera funnit denna sednare vinkel variera mellan 169 och 28? hos Amphibol samt 369 och 489 hos Pyroxen, således hos hvardera en variation af 129. Nedanstående data kunna så- lunda betraktas såsom ett tillägg till dessa mineraliers ka- rakteristik. Dessa data äro erhållna genom en undersökning i po- lariseradt ljus af plattor utaf pyroxen- och amphibolvariete- ter i form af kristaller eller spjelkningsstycken, slipade pa- rallelt med symetriplanet (b=010 = yx P &): Jag har här- vid förnäcligast begagnat mig af ett mineralkabinettet till- hörigt Nachet's mikroskop af största slag (Modele 3), som till- låter en säker afläsning af 6', en noggrannhet, som synes mig fullt tillräcklig vid undersökvingar sådana som de ifrå- gavarande, vid hvilka de ojemna eller otydliga spjelknings- 35 och kantriktningarna icke sällan sätta ganska stora hinder i vägen för en säker inställning, hvarföre jag ock inskränkt mig till anförandet af blott approximativa tal (hela och halfva gradtal). Deremot har elasticitetsriktningarnas sammanfal- lande med nicolernas svängningsplan i allmänhet kunnat med ganska stor säkerhet bestämmas i synnerhet vid användan- det af tunna plattor och starkt ljus, dels af en vanlig lamp- låga dels en homogen natronflamma. För jemförelse skull har jag äfven begagnat andra apparater nämligen ett till Groth's universalapparat hörande polarisationsmikroskop för- sedt med en Calderon's kalkspats-dubbelplatta, ett Rosen- buseh's miktoskop försedt med en enkel kalkspatsplatta samt qvarzplatta, hvardera konstruerade af R. Fuess i Berlin samt ett stauroskop försedt med en Brezina's dubbel-kalk- spatsplatta. Utom vinkeln mellan den minsta elastieitetsaxeln y och hufvudaxeln c har jag äfven mätt vinkeln mellan den förra och den kristallografiska axeln a (klinodiagonalen), emedan denna sednare riktning på kristallplattorna af pyro- xen vanligen tydligare än den förra låter iakttaga sig på grund af de parallelt med basiska planet (001 = 0P) gående afsöndrings-resp. tvillingslamellerna. Hos amphibolarterna visa sig deremot inga sådana. Bestämmandet af de opt. elastici- tetsriktningarna &« och y har skett medelst en qvartzkil, hvar- med i synnerhet i konvergent ljus ganska tydliga färgkur- vor visa sig, då dennas längdriktning sammanfaller med den största elasticitetsriktningen «, äfven då de undersökta par- tierna varit mikroskopiskt små. Nedanstående vinklar ut- göra medeltalen af en stor mängd afläsningar. Mätningarna äro af mig utförda med biträde af Kand. I. Castrén. Jag har till dem fogat jernoxidul-procenten för en del pyroxen- arter samt lerjordsprocenten för amphibolarterva från ana- lyser, af hvilka en del redan förut äro publicerade (Öfver- sigt af Finska Vet.-soce. Förh, XVII samt XXII) de öfriga åter nedanföre skola meddelas. | 36 I. Pyroxenarter. i den trubbiga vinkeln a:c). y:c-axeln. y:a-axeln. 1) Malakolit (mörk) från Orijärvi .. 2) Malakolit (gulak- tig) från Wam- PULA cake nen ee 3) Malakolit = (ljus) från Orijärvi .. 4) Malakolit (grön- aktig) från Wam- DUGA Ve NEN 5) Malakolit = (grå- grön) från Karis- LOjös kirke 6) Diopsid (grön) från Pargas . 7) Malakolit (grå) från Pälkäne . 8) Malakolit (grön) från Lojo (Her- TEA LA) Kers ST 9) Malakolit (grön) från Pitkäranta . 10) Malakolit (grön) från Tavastby. . 11) Malakolit (grön) från Stansvik . . 12) Pyroxen (grön) från Helsingfors 13) Augit (svart) från oja, fö ParSAS eek le 15) Augit (svart) från Juokaisenmaa. . 16) Diallag (mörk- grön) från Lojo (Ojamo) ..... 17) Augit (svart)från Nordmarken 369.300; 69930”: HY 699; 380; 68; 300307: 67930"; 390; 679; 399; 679; SBS OS a 39030; 669 30”; 409: 662; 419; 639; 429 30; 630 30”; 420 30; 639 30; 430— 449: 439 30"; 629 30”; 440 30; 612 459 30”: 459 30'—469; 1:08 /, 3,52 6,00 10,10 11,38 11,75 11,.60—12,04 15,75 17,31 Fe 0. (Elastieitets-axeln y inskjutande (Rose). (Bonsdorff). (F. Lemström). (E. Moberg). (Hjelmman).. (Hjelt). (Renq vist). (Landzett). (Alfthan). (Castrén). (Pipping). (Kudernatsch). (Fagerlund). (Sjögren). 18) Malakolit (röd, Degeröspat) från OLIaNSVIK 36 6 oc 46": 60? 19) Malakolit (svart) från Lojo (Oja- MOE AUD MORE 48? 58? 20,44 27,30 31 (Berzelius). (Castrén). I. Amphibolarter. (Elasticitetsaxeln y inskjutande i den spetsiga vinkeln a:c). y:e-axeln. 20) Aktinolit (ljus- grön) från Lojo 169—18?; 21) Aktinolit (mörk- grön) från Ori- JAEVISE 0 MT 22) Aktinolit (mörk- grön) från Ori- TJEJ EVA NIRO RE SKER 13? 30” 23) Hornblende(svart) från Sillböle .. 18930 24) Amph.-Anthophyl- lit från Degerö . 209; 25) Hornblende (svart) från Pargas . .. 24930; :26) Hornblende (ljus- grön) från Par- gas (Pargasit). . 26930; 27) Hornblende (ljus- grön) från Korpo (Åfvensor) . . . . 27930 Als Oy! 1,89 2/,—4,67 2/4 +) | 1,69 | 3,10 4.98 7,9 | 9,4 fii,92 Väs för l6,s2 20,10 20,73 (Michaelson). (Hoffrén). (Wasz). (Tammelin). (Wasastjerna). (Rammelsberg). (Hisinger). (Kajander). (Berwerth). (Nylander). (Arvelin). Såsom man finner eger mellan tillvexten af vinkeln y:c och FeO- resp. Al; Os-procenten en så stor öfverensstäm- melse rum, att man måste antaga, att verkligen en relation förefinnes mellan de ifrågavarande optiska förhållandena och den kemiska konstitutionen; undantag finnas visserligen, men dessa kunna förklaras dels af vid analysen användt orent material gels deraf, att på de flesta fyndorter två eller flere optiskt och kemiskt väl skilda pyroxen- och amphibol-arter +) Utgöra gränstalen af lerjordsprocenten från analyser utförda på universitetets laboratorium (se nedanföre). 38 finnas, och att det icke alltid med säkerhet kan afgöras, på hvilken af dessa en viss analys blifvit utförd. Hvad pyroxen- arterna beträffar kan denna relation i allmänhet uttryckas sålunda, att för hvarje tillvext af en grad af nämnda vinkel stiger jernoxidulhalten med omkr. 2 9/,, eller om man med Tschermak (1. ce.) anser pyroxen, närmast diopsid och mala- kolit, såsom utgörande en sammansättning af (Ca, Mg) Si 03 och (Ca, Fe) Si Os i vexlande proportioner, kommer ung. 1,5? att motsvara 10 9/, af det sednare silikatet. Lerjorden i py- roxenen synes mig enklare förklaras i enlighet med Rammels- berg's än med Tsehermak's theori, nämligen så, att den ler- jordshaltiga pyroxenen vore att betrakta såsom en moleku- larförening mellan R Si O; och Al; Os. Då f. ö. denna ler- jordshalt är jemförelsevis obetydlig har jag vid sammanställ- ningen af pyroxenarterna ansett mig kunna abstrahera deri- från. Deremot visar den sig för amphibolarterna tvärtom vara af större betydelse än jernhalten. Så t. ex. innehålla n:o 20 och 27 ungefär lika mycket jern (nämligen omkr. 5 9/, Ee 0). Man finner vidare af ofvananförda sammanställning, att så väl pyroxen- som amphibol-arterna bilda i optiskt hän- seende en oafbruten serie samt att sålunda de sedan gam- malt gjorda indelningarna i skilda afarter, malakolit, augit ete. i detta afseende icke hafva något berättigande. De äro endast strukturmodifikationer, som på sin höjd kunna beteck- nas såsom varieteter och ofta nog icke kunna med bestämd- het skiljas från hvarandra. Så t. ex. kan den svarta pyro- xenen från Nordmarken betraktas såsom en diopsid på grund af sin yttre utbildning, såsom en augit på grund af frånva- ron eller föga utbildning af en lamellär tvillingsstruktur. Deremot förhålla sig de i morfologiskt hänseende med pyroxen resp. amphibol så nära befryndade natriumjernsili- katerna Aegerin och Avrfvedsonit i optiskt hänseende olika med dem. För den förra har jag i likhet med Tschermak funnit den till e-axeln närmaste opt. elastieitetsriktnifgen blott afvika 39 derifrån (eller 939 från normalen till 100 enl. Tscher- mak). Denna riktning är, såsom man med qvarzkil kan öf- vertyga sig om, den största (&«). Aegirin förhåller sig så- 39 lunda lika med pyroxenen deri, att y-riktningen inskjuter i den trubbiga vinkeln a:ce eller är, såsom man kunde uttrycka sig, positiv i förhållande till motsvarande riktning hos am- phibol för att begagna ett beteckningssätt, som blifvit an- vändt inom fältspats-gruppen för den opt. hufvudriktningen på b-planet (010), allt efter som den nämligen går parallelt med de pos. eller neg. domariktningarna enl. Naumann's for- muleringssätt. Arfvedsoniten synes åter i detta hänseende ansluta sig till amphibolen. Plattor af arfvedsonit från Grön- land, slipade parallelt med b-pl., voro dock trots sin betyd- liga tunnhet allt för mörka för att med bestämdhet kunna utvisa de resp, elasticitetsriktningarnas karakter. Den till c- axeln närmare liggande, sannolikt y-riktningen afviker i me- deltal 99 derifrån. I afseende på polyechroism och absorbtion företedde aegirin- och arfvedsonit-plattorna ung. samma för- hållande: den största absorbtionen förefanns i en riktning nära parallelt med längdriktningen e. Äfven i afseende på den starka absorbtionen och den dermed i samband stående polyehroismen visar sålunda Aegirin ett olika förhållande mot den egentliga pyroxenen, hvilken, äfven då den är mörkfär- gad, visar föga åtskilnad mellan de särskilda axelfärgerna. Äfven den s. k. Hedenbergiten eller kalk-jernpyroxenen från Tunaberg samt den under namn af Kokscharowit bekanta färglösa amphibolvarieten från Bajkal visa så till vida ett nå- got afvikande förhållande från de öfriga af mig undersökta pyroxen- och amphibolvarieteterna, att de icke förete det of- vanför anförda förhållandet mellan den opt. och den kem. beskaffenheten. För Hedenbergit har jag 1 likhet med Tscher- mak funnit vinkeln y:e = 449, y:a = 619, hvilket skulle för- utsätta en jernoxidulhalt af omkr. 169/,, då deremot densamma enl. Rose's analys är 26,08 2/,. Då Hedenbergit från Tuna- berg så väl mikro-, som makroskopiskt visar sig ymnigt im- pregnerad med magnetit, kunde möjligen den af analysen ut- visade jernhalten i sjelfva verket anses vara för hög. Hvad åter Kokscharoviten beträffar, så gäller för den samma för- hållande heträffande lerjorden, nämligen att den genom an a- lys af Weiss erhållna lerjordsprocenten (18,20 ?/,) är högre 40 än man af dess opt. utsläckningsvinkel (y:c), hvilken jag fun- nit — 209 30', kunde sluta till. Dock äro ofvananförda data ännu för få för att detta förhållande med säkerhet skulle kunna betecknas såsom en anomali. ; Följande schematiska framställning kan tjena till att lemna en öfversigt af den opt. y-axelns variationer i afseende på de kristallografiska riktningarna a och c hos mineralier af pyroxen- och amphibolgrupperna jemte dermed förvandta mi- neralier: Arfvedsonit. Amphibol. Några ytterligare iakttagelser rörande en del af de un- dersökta pyroxen- och amphibolarternas mikrostruktur äfven- som deras optiska och kemiska förhållanden kunna här för- tjena att anföras. Malakolit från Orijärvi (n:o 1 och 3). De tvenne va- rieteterna af malakolit från denna fyndort visa under mikro- skopet föga skiljaktighet. Hvardera äro dei sina friska par- tier lika klara och färglösa, så att den makroskopiskt mörka färgen hos n:o 1 tydligen härrör icke af kemiskt bunden jernoxidul utan af mekaniskt inblandade mörka förvittrings- produkter, hvilka i mikroskopiskt preparat visa sig ställvis i form gulbruna fläckar, ett förhållande, som ådagalägger, alt man icke alltid af den mörkare eller ljusare färgen kan sluta till den relativa jernhalten. Hvardera, i synnerhet den mörk a, förete en mycket tydlig lamellär-struktur, den ljusa parallel! 41 med e-planet (001), den mörka äfven med a-pl. (100), ehuru tvillingslamellerna parallelt med detta sednare plan såsom vanligt hos pyroxenarterna äro finare och otydligare men på sina ställen mera sammanträngda än de parallelt med 001. Såsom allmänt är fallet är f. ö. hvarannan af tvillingslamel- lerna smalare än de mellanliggande, så att det hela ter sig såsom en enkel individ med mer eller mindre ymnigt inlag- rade tvillingslameller (icke öfverstigande 0,03 m. m.) Hos de något bredare af dessa sednare kan man ytterligare vid star- kare förstoring finna tvillingslameller inströdda lutande omkr. 1509 mot de större lamellernas hufvudaxel. Denna kompli- cerade lamellarstruktur erinrar om den hos plagioklas eller ännu mer hos calcit t. f. af likheten dermed 1 afseende på vinkeln (1052—1069) mellan de båda hufvud-lamellsystemen. Den ljusare varieteten från Orijärvi visar sig under mi- kroskopet i polariseradt ljus innehålla smala, i hufvudaxelns riktning långsträckta partier af amphibol, som på grund af den med malakolit lika färgen eller rättare färglösheten i vanligt ljus icke kunna skiljas derifrån, och hvars närvaro deri man sålunda makroskopiskt ieke kan varseblifva. De blifva alla samtidigt mörka mellan korsade nicoler med en afvikning af ung. 169 utaf elasticitetsriktningen y från huf- vudaxeln således nära lika med den hos strålsten (n:o 21) från Orijärvi, samt en vinkel af 220 —=(380—169) från ma- lakolitens y-riktning (se fig. 1). Strålstens-individerna äro följaktligen regelbundet sammanvuxna med malakoliten, så- lunda att deras hufvudaxlar äro parallela samt att äc (Po) hos amphibolen sammanfaller med ce-pl. (oP) hos pyroxe- nen. De stå sålunda till hvarandra i samma förhållande som tvenne med a såsom tvillingsyta sammanvuxna mala- kolit-individer. Uti plattor slipade parallelt med a-pl. (oP&) ser man dessutom lameller af calceit, hvilka äfvenledes sy- nas vara regelbundet invuxna i pyroxenen, att döma deraf, att dessa synas mörka samtidigt med hufvudmassan och de- ras spjelkningsriktningar symetriskt ställda på ömse sidor om pyroxenens hufvudaxel. Äfven makroskopiskt kan kalk- spat i denna malakolit ådagaläggas genom saltsyra. Der- 42 emot har jag i den mörka varieteten icke kunnat finna nå- gon sådan. Trots den komplicerade tvillingsstrukturn kan man dock i plattor parallelt med a-pl. på grund af den ofvananförda olika storleken af tvillingslamellerna i konvergent polarise- radt ljus se en tydlig interferens-bild, som vid undersökning med glimmer-platta förhåller sig såsom hos optiskt negativa kristaller, d. ä. färgbågarna på den sidan om opt. axelplanet, hvari glimmerplattans längdriktning ligger, förstoras. Då emellertid den opt. axeln, omkring hvilken färgkurvorna bil- das, ligger närmare till y- än till «-riktningen är följaktligen dubbelbrytningen i sjelfva verket positiv. Malakolit från Wampula (n:o 3). Här förekommer likasom vid Orijärvi tvenne i optiskt hänseende skilda varie- teter, hvaraf förklaras olikheten mellan den af Bonsdorff ana. lyserade malakoliten från Tammare-kalkbrottet i Hvittis (Wam- pula, se Nordenskiöld ”Finlands mineralier” p. 54) och den af Sucksdorff och Bonde analyserade (Öfv. af Vet.-Soc. förh. XVII p. 70.) I afseende på sin mikrostruktur äro de temligen öfverensstämmande. Lamellärstrukturn parallelt med a-pl. är mera utveeklad än den parallelt med c-pl., i hvilken sednare riktning lamellerna äro glesare och ofta afbrutna ja t. e. d. sy- nas vara blott af främmande substanser utfylda afsöndringsklyf ter: de äro nämligen äfven vid stark förstoring mörka under kringvridning mellan korsade nicoler, under det att tvillingsla- mellerna till och med de allra finaste synas ljusa under det huf- vudmassan är mörk och tvärtom. Hålrum med mer eller min- dre tydliga kristallkonturer (negativa kristaller), de mindre ofta med en libell, synas temligen ymnigt inströdda i denna malakolit-varietet. Malakolit från Karis-Lojo (n:o 5): Denni, som jag funnit i ett kalkbrott invid Lojo sjö i Pellonkylä-by, är gan- ska lik den från Orijärvi samt innehåller liksom denna små kalkspatspartier. Den har blifvit analyserad af stud. E. Mo- berg (I) och A. W. Westerlund (IT) >). +) Dessa och följande här anförda analyser af pyroxen- och amphibolarter äro utförda på Universitetets kem. laboratorium under inseende af D:r E. Hjelt. 43 I II SKOG BA MA VAN KN ANS OS RE SRV sla STR TN 3,03 He:O vs a led (NS BV Min Öguisi (0 eri avs tb ROS 0,67 CAO hytta il avd ås hate MS ÖLET äg: Ike Kl ANNAT ORG LON TA Den betydliga kalkhalten i anal. II härrör sannolikt från mekaniskt inblandad kalkspat. Malakolit från Aimälä i Pälkäne (n:o 7) är utbildad i tunnt tafvelformiga kristallindivider parallelt med orthopi- nakoiden a, och förete tält sittande fina tvillingslameller pa- rallelt med detta plan, mera sparsamt inlagrade parallelt med e-planet. En analys utförd af stud. J. Hjelmman gaf SL (ÖB ser äs pakt piRan er LAR VN (SEO TRE RR SS BSR SRS 4.8 TMea RNA TP: 4.0” ÖR sog NES Le fSRe VAD 20 ED GF RA ORSNENN Ed TB En 272 6 101,4 Malakolit srån Hermala i Lojo (n:o 8) innehåller i likhet med den från Orijärvi hornblende-partier i regelbunden sammanvexning (se fig. 2): hornblendets utsläckningsvinkel y:e = 169, och vinkeln mellan dess och malakolitens y-rikt- ning.= 239 eller lika med de af de båda mineraliernas ut- släckningsvinklar beräknade värdet (399—169 = 239). Horn- blendeindividerna skilja sig f. ö. redan i vanligt ljus genom sin : mörkgröna färg från den ljusare färgade malakoliten äfven- som genom sin starka polychroism: ljusgul färg parallelt med &«, mörkgrön parallelt med y. Malakolitens dichroism är deremot i tunna plattor knappast märkbar. En analys verkställd af D:r E. Hjelt utaf denna mala- kolit gaf: DO iran tila deluIRN RO tri döstanrhsötkisk 4597 44 Mi OP Rega ROSA Ca ÖJ na RANN MoOFORSTAR) FEIST 99,58 Malakolit från Pitkäranta (n:o 9) visar sig under mi- kroskopet vara ganska oren och förvittrad, på grund hvaraf den förut meddelade analysen (1. ce. I 6) med Fe0 = 18,87 9/, icke kan anses vara ett riktigt uttryck för dess sam- mansättning. Möjligt är äfven, att det till analysen använda materialet icke är taget från samma exemplar som det till den opt. undersökningen använda, i det att nämligen enl. all sannolikhet vid Pitkäranta likasom på andra ställen pyroxen- varieteter af olika jernhalt förekomma tillsammans. För den ifrågavarande opt. undersökta varieteten borde jernhalten antagligtvis icke vara större än 5—6 9/4. Denna malakolit innesluter följande främmande mine- ralier: ett ljusgult mineral med bleka polarisationsfärger, ställ- vis fibröst, och genomdraget af förvittringsspringor (möjligen cordierit med fibrolit), ett mörkgult mineral med liflig ehro- matisk polarisation (epidot), ett mörkgrönt, delvis trådigt (chlorit) samt enstaka färglösa individer af amphibol. Dess- utom är den uppfyld af små oregelbundna hålrum vanligen stälda i rader lutande 509—559 mot e-axeln, således ung. motsvarande riktningen af planet ä,e (2 PS). Äfven hos en del af amphibol-individernas hålrum kan samma lutning mot hufvudaxeln iakttagas. Malakolit från Tavastby (v:o 10) är likasom föregå- ende ganska förvittrad invid de densamma genomdragande springorna, och ställvis inpregnerad med trämmande bestånds- delar, förnämligast hornblende, hvilket förklarar variationerna i analyserna. Hornblendet utvisar en vinkel y:e = 209, men företer i allmänhet icke någon regelbunden sammanvexning med malakoliten. . Malakolit från Stansvik (n:o 11 och 18). Vid Stans- viks jernmalmsfält på Degerö invid Helsingfors förekomma tvenne varieteter af malakolit: en grön och en röd, af hvilka man tillförene ansett den sednare blott såsom en af utsön- 45 drad jernoxid rödfärgad modifikation af den förra (se A. E. Nordenskiöld, Finlands mineralier p. 54). Ofvananförda data rörande deras opt. förhållande visar emellertid, att de icke äro identiska. Den röda malakoliten (Degeröspaten), hvilken af Berzelius blifvit analyserad, visar en öfverensstämmelse mellan det opt. förhållandet och jernhalten i enlighet med ofvananförda lag. Det var derföre önskligt att erhålla en kemisk analys äfven af den gröna, hvilken af Kand. J. Ca- strén blifvit verkställd med följande resultat: STOSTOUT BES SÖANTFÖTG Fer aret inna tstÖNNs NOR YS BIROLL 34 Ca OS VIBA HADAR -LNYIEO1DSN0 MOSQUBITA- JOTE: ORrT I TSYNO 9 Glödningsförlust . . 0,27 98,60 Såsom man finner företer den gröna malakoliten äfven i kemiskt hänseende en bestämd åtskilnad från den röda. Den förra motsvarar en halt af 35/,, den röda af 70 9/, (Ca, Fe) Si Os. Vid Stansvik förekommer således såsom på många andra ställen tvenne väl skilda varieteter af samma mineralspecies, den ena af mera acid, den andra mera ba- sisk karakter. Vid närmare betraktning finner man äfven i morfologiskt hänseende en åtskilnad mellan dem, i det att den röda malakoliten visar en tydlig afsöndring parallelt med symetriplanet (b), hvilken icke eller åtminstone icke lika tydligt förefinnes hos den gröna, lika litet som hos malako- liten i allmänhet. Under mikroskopet visar sig den röda icke mera förvittrad än den gröna, ja snarare något mindre. Den röda färgen hos den förra är väl sålunda att tillskrifva icke den högre jern utan manganhalten (Mn O = 3 9/,). Fina tvillingslameller förefinnas hos hvardera varieteten parallelt med a- och ce-planen. Pyrozxenen från Helsingjors (n:o 12). Denna har jag redan för längre tid tillbaka anmärkt på grund af dess egen- domliga uppträdande i form af ganska tydliga af prisma- och 46 pinakoidplan begränsade kristaller insprängda i fältspat, som utfyller smala gångar i gneisen. Den visar sig redan ma- kroskopiskt sammanvuxen med hornblende, som genom sin svarta färg och friska utseende afviker från den ljusgröna, mer eller mindre förvittrade pyroxenen. Äfven under mikro- skopet visa sig smärre hornblendepartier insprängda i pyro- xenen, på vanligt sätt sammanvuxna dermed samt med 15? —-169 y:e-vinkel. Äfven andra föroreningar förekomma på de pyroxenen ymnigt genomdragande springorna, så att de pa- rallelt med a- och e-planen förekommande tvillingslamellerna endast på vissa ställen kunna tydligt skönjas. De 1. ce. I, 7 meddelade analyserna af denna pyroxen hafva gifvit en jernoxidul-halt af 14—15 ?/, således något för hög med afseende på det ofvananförda opt. gradtalet, hvilket måste anses bero på att till analyserna användts icke tillräckligt rent material; eller ock äro dessa analyser alls icke utförda på den ifrågavarande pyroxenen. En af mig . gjord bestämning af jernhalten af så mycket som möjligt från hornblende befriadt material gaf näml. blott Fe O =12,29 9/4. Detta i samband med det opt. förhållandet utvisar, att den af Pipping analyserade s. k. ”strålstenen” från Helsingfors, hvars sammansättning, såsom Tschermak anmärker (1. ec. p- 38), utvisar en pyroxen — till hvilken den äfven af A. Nor- denskiöld räknas (1. ce. p. 38) — är identisk med ifrågava- rande pyroxenart. Augit från Fassa-dalen i Tyrolen (n:o 13). En af en kristall från denna fyndort afslipad platta parallelt med b-pl. visade inga tydliga struktur- eller tvillingslinier. De kristal- lografiska riktningarna antydas dock af porer t. e. d. med en libell stälda i coneentriska rader, parallela med de kri- stallografiska hufvudriktningarna. Trots den äfven i tunn- slipning mörka färgen visar sig diehroismen föga märkbar. Augit från Juokaisenmaa i Öfver-Torneå (n:0 15). Denna i kristaller med pinakoidal- och prismatisk begräns- ning samt med makroskopisk tvillingsbildning parallelt med a-pl. uppträdande augit visar sig likasom de flesta förut- nämnda pyroxenvarieteterna ymnigt impregnerad med stora 47 hornblendeindivider. Vinkeln mellan de båda minsta elasti- eitetsriktningarna är = 28, hvaraf hornblendets utsläcknings- vinkel y:e = 169 till 179; (449 30—28 =16" 30). Under mikroskopet visade det af mig gjorda slipprofvet inga tvil- lingslameller. Augit från Pargas (n:o 14). Denna visar, likasom äf- ven diopsiden från Pargas (n:o 6), ehuru i stort uppträdande i skenbart enkla kristaller, i tunnslipadt preparat en lamel- lär tvillingsstruktur parallelt med a- och e-planen, dock blott ställvis och t. e. d. med något böjda tvillingslameller. Plat- tor slipade normalt mot symetriplanet visade, att dubbelbryt- ningen är positiv: d. ä. y = bisectrix eller halfveringslinie för den spetsiga opt. axelvinkeln, samt vidare att denna sed- nare är större än hos malakoliten från Orijärvi; (dispersion: v Å). Dess kemiska konstitution fram- går af följande tvenne analyser utförda af studd. H. W. Ny- lander (I) samt A. Arvelin (II). I. II. NM ÖJA betet NANSEN Alb OS snendalt.i «RAL KÖN Fe,097 LG mdr NANO Ca lalladnö sie nlars0 oe MgO. . . . . . 16,48 16,45 98,23 98,76 51 Den utmärker sig således genom en betydligare ler- jordshalt än någon tillförene undersökt amphibolart och en i öfverensstämmelse dermed betydlig utsläckningsvinkel y:ec. Hvad de opt. förhållandena i öfrigt beträffar, så visar den sig vid undersökning af en platta slipad normalt mot den opt. elasticitetsrikfningen y medelst en glimmerplatta vara positiv med en dispersion r Ra(N1, Oi = Alp, Oligoklas = » » Si; Oj, =!/, (Alb. + And.) Andesin..—=;;==$> BWO:s And = CAIbaotet En) Labrador = + » Sig O;, = !/>; (And + Ant.) Anorthit äs ND AN Andesin från Pargas. På universitetets mineralkabi- nett finnes en större stuff af en färglös trikl. fältspat från Ersby, som jag tillförene förvexlat med ersbyit, men som jag numera vid närmare undersökning funnit vara en länk af plagioklasserien. Den uppträder i temligen stora, påvuxna 55 kristaller med tydlig tvillingsstreckning på bas. planet (c).” Lutningen mellan planen c och b (& P& ) har jag medelst en af R. Fuess konstruerad s. k. ”Fählhebel goniometer” för mätning af ieke glänsande kristaller kunnat bestämma till 3869 50' resp. 939 10'. Tvillingsstreckningen så väl på e- som b-planen sammanfaller i det närmaste med kanten c:b; opt. utsläckningsriktningen på b-pl. visar åter en obetydlig lut- ning deremot, inskjutande i den spetsiga vinkeln af b-pla- nets kantriktningar eller i negativ riktning. I konvergent ljus visar sig på b-pl. en interferensbild, som intar ett interme- diärt läge mellan de hos oligoklas och labrador (se Schuster 1. e), i det att 3 färgkurvor tydl. kunna skönjas, 2 hörande till opt. axlarnas centralkurvor och en till lemniskatan, under det att hos oligoklas 4 och hos labrador blott 2 kurvor kunna iakttagas. Då sålunda denna fältspatsart så väl i kristallografiskt som i optiskt hänseeende visade sig tillhöra den mellersta länken i nämnda serie, den hittills jemförelsevis sällsynta och af några författare till oligoklas hänförda andesinen, syntes det mig vara af intresse att få detta ytterligare be- styrkt genom en kemisk undersökning. Det är med afseende derpå jag anställt tvenne kemiska analyser deraf, hvilkas medeltal här nedanföre äro sammanstälda med de af formeln för denna mellanlänk i ofvannämnda serie (Na, O, Ca O, 2 Al, Os, 8 Si 05) beräknade data. Analyser af Andesin från Pargas: Er AT. Medeltal. Beräknadt. SID SERIE A IE GUTE) 100,25 SIN DINA ANS TROS EVEN RO ka SEE TYS (IarG 26,24 26,44 25,59 (TNDVEESFANSV LAR 5,93 6,52 6,23 6,97 HN EUR TSK GMO ERAN 6,05 SLR UR ATL NR SN RR re 0,05 — — — Glödningsförl. . . 0,61 0,61 0,61 — 100,00 = 100,00 99,99 Anal. I: 0,8296 grm. af mineralet, upplöst med fluor- +) Af förlusten. 36 vätesyra, gåfvo | 0,2210 gr. lerjord, '0,0492 gr. kalkjord samt 0,155 gr. as föllnge Anal. II: 0,8232 gr. af ämnet, upplöst med kols, alkali gåfvo 0,4812 gr. kiselsyra, 0,2160 gr. lerjord samt 0,0537.gt. kalkjord. En tredje | ofullständig analys, hvars resultat f; ö. på grund af. ämnets ringa qvantitet blott är approximativt, må dock här anföras såsom äfven | den i:sin mån bestyrkande det af de tvenne andra erhållna resultatet... Den gaf 57,72.0/, Si Og, 24,27 9/, Al; Oz samt 6,93 Ca O. Såsom man finner uttryckes denna fältspat bäst genom formeln (Na,, Ca) Al, Si, Os, en sammansättning, som; af Tschermak uttryckes genom formeln Ab, An, d. ä. en för- ening 'af 2 mol. albit och 1 mol. anorthit, i det att. den sistnämndas formel fördubblas eller sättes = Ca, (Al;)a Si, Og. Då emellertid ifrågavarande fältspatsart är lika väl kristalli- serad som albit och anorthit med vinklar, som icke utgöra medeltalet mellan deras, synes den mig icke kunna beteck-- nas såsom en blott isomorf förening eller blandning dem emellan i vanlig mening utan som en sjelfständig, lika be- rättigad fältspatsart som de, förhållande sig till dem såsom dolomiten förhåller sig till ealeiten och magnesiten, och enk- last uttryckt genom; den i ofvananförda schema framstälda formeln, hvilket förutsätter hos anorthiten formeln Ca Al, Siz Og, och hvarigenom således andesinen kan tänkas bestå af lika molekyler albit och anorthit. För den enklare an- orthitformeln synes mig äfven tala den omständigheten, att den vid Orijärvi förekommande anorthiten (lepoliten) vanli- gen uppträder i form af tresidiga kristaller bildade hufvud- sakligen af ytorna ab (110), ab (110), b (010) samt ce (001), hvarigenom .de- förete. en trigonal genomskärning. Kristaller med rhombisk genomskärning förekomma visserligen, men dessa äro icke enkla individer utan tvillingar enl. albitlagen. För andesinens uppställande såsom en sjelfständig mel- lanlänk mellan albit och anorthit talar äfven följande pla- gioklasart. Andesin från Tilasinvuori i Tammela. Denna förut 75 af Des Cloizeaux och andra såsom oligoklas betraktade fält- spatsart ansluter sig dock i kemiskt hänseende på det när- maste till. andesinen” från Pargas, såsom utvisas af följande af mig utförda analys af andesin från Tammela: 0,5792 gr. gaf 0,3382 gr. kiselsyra, 0,1545 lerjord samt 0,0326 kalk, hvaraf SnOlsn oil usibhomist 145850 AlssOgniilaad io hetdel. dao 286408 GanOn este L nåd snieah 5,63 Mg O «eatdogik spår Na, O (af förlusten) «. -. 7,69 Glödnings förlust . oo. . 1,61 100,00 Lerjorden innehöll spår af jernoxid, härrörande af me- kaniskt inblandad magnetkis, hvari ;denna plagioklas i lik- het med lepoliten från Lojo förekommer invuxen, och hvaraf dess gröna färg härrör. Denna är dock icke likformigt för- delad öfver hela massan, utan företrädesvis i omkretsen af de små magnetkiskornen. Kristallerna äro i likhet med de hos andesin från Pargas utbildade i makrodiagonalens rikt- ning såsom periklinkristaller samt förete vanligtvis den enkla kombinationen c. ac. ab. ab. b. Såväl den lamellära tvillings- streckningen som den opt. utsläckuingsriktningen på b-planet luta mot kanten e:b, dock obetydligt näml. den förra -F 29 samt den sednare —39 till —49. I konvergent ljus visade sig t. f. af den starkt utvecklade tvillingsstreckningen på b- pl. ingen tydlig interferensbild. Den skiljer sig något i op- tiskt hänseende ifrån andesinen från Pargas, utan alt man derföre har skäl att icke anse dem tillhöra samma species, alldenstund denna åtskilnad icke är större än den som före- kommer hos albit och anorthit. Att äfven på andra orter inom Finland andesin före- kommer visar en på mineralkabinettet förekommande 'stuff från Sillböle med på ytan något förvittrade men inuti klara och färglösa plagioklaskristaller (spec. vigt = 2,67) af samma form "som de nyssnämnda från Pargas och Tammela, nämli- gen mestadels utdragna i riktning af makrodiagonalen och 58 företeende på b-pl. en tvillingsstreckning 1 det närmaste pa- rallel med kanten b:ec samt en utsläckningsvinkel af 29 till 39. Äfven den röda, färgskiftande förut såsom labrador ansedda plagioklasen från Stansvik är enl. v. Rath's analys en ande- sin men med en utsläckningsvinkel på b af —109 till —129, I konvergent polariseradt ljus viear den på b-pl. interferens- kurvor intagande ett intermediärt läge mellan de af Schuster (1.e.) för oligoklas och labrador bestämda, dock i motsats till förhållandet hos andesin från Pargas mera närmande sig till labrador än till oligoklas i enlighet med den större ut- släckningsvinkeln hos Stansvik-andesinen. En platta slipad ung. normalt mot den pos. medellinien (+ bis.) gaf i olja en optisk axelvinkel af omkring 909. 28. Triphylin och Triplit från Sukkula i Tammela. Sommarn 1880 fann jag vid ett af qvarz- eller pegma- titbrotten (Kulmala) i Sukkula by en mängd lösa stycken af ett derbt mineral af olika utseende tydligen härrörande af olika förvittringsgrad: dels ljusgrå färgad och kantgenom- skinande dels af mörkare färg samt matt och ogenomskinlig. Till sina karakterer öfverensstämmer den f. ö. med triphbylin från Bodenmais: h=4—1,5; spec. vigt =3,5—-3,6 (3,58): smälter för blåsröret lätt till en svagt magnetisk perla; ger med flusserna de vanliga reaktionerna för jern- och mangan; löser sig i syror samt utfaller såsom fosforsyradt bly, lätt igenkännelig på dess förhållande för blåsrör, ger så väl för sig som med alkohol röd lithion-låga; tydligt spjelkbar i en riktning, mindre tydligt i deremot vinkelräta prismatiska rikt- ningar, K Den icke-förvittrade triphylinen visar sig i tunnslipadt preparat temligen homogen och färglös samt med stark chro- matisk polarisation endast med en jemförelsevis ringa mängd af en grön förvittringsprodukt på sprickor samt med temli- gen stora fluidalporer. Påföljande sommar fann lektor A. Rindell på en ex- cursion tillsammans med mig ett mineral, till utseende och 59 äfven till sina fysiska egenskaper närmast öfvensstämmande med tripliten från Limoges. Den skiljer sig från triphylinen genom en något större hårdhet (h ==5—5,5). Spjelkbarhe- ten är tydlig i en riktning, mindre tydlig i två deremot vin- kelräta riktningar. Till färgen är den på ytan brunsvart, i brottet deremot grågrön och matt, på afsöndringsklyfter jern- svart och metallglänsande. För blåsrör förhåller den sig lika med triphylin, men ger ingen eller högst obetydlig lithion- reaktion, och den vid smältning erhållna perlan är ieke mag- netisk såsom den af triplit från Limoges, hvaraf kan slutas till en mindre jernhalt, resp. större manganhalt än hos denna. Spec. vigten =3,55. — Till följd af dess ogenomskinlighet har jag icke kunnat af detta mineral erhålla ett tillräckligt tunnt slipadt preparat i och för mikroskopisk undersökning. Tripliten förekommer i form af en större körtelformig massa inbäddad i pegmatiten. Sannolikt har äfven triphy- lip vid Sukkula förekommit på enahanda sätt att döma deraf; att man numera icke finner den i fast klyft utan blott i form af smärre lösa stycken ibland de lössprängda stenarna invid qvarzbrottet. Att äfven andra fosfater utom de två ofvannämnda — samt den förut anförda Heterositen (Mineral. Medd. n:o 25) från Härkäsaari — förekommer vid Tammela, synes framgå af ett tillsammans med triplit förekommande rödt mineral, osmältbart eller högst trögsmält för blåsröret. Den löser sig "i fosforsalt och ger en efter mättning emaljartad perla, som under mikroskopet visar de för calcium karakteristiska tetra- gonala kristallerna men dessutom prismatiska antydande mag- nesia, och är således sannolikt en magnesiahaltig apatit. Äfven monazit synes förekomma i Tammela att döma af ett af Prof. A. Nordenskiöld till mineralkabinettet för längre tid tillbaka insändt mindre stycke af ett derbt mine- ral med påskrift ”monazit från Sukkula (Mäki-Tulokas)”. Denna kan dock blott till en mindre del utgöras af mo- nazit. Den har nämligen en betydligt lägre spec. vigt än monazit näml. 2,8—2,9 (monazitens spec. vigt är omkr. 5); smälter för blåsröret och lemnar i fosforsalt en olöslig åter- 60 stod :(kiselskelett). - Under mikroskopet visar den $ig' utgö” ras af, tvenne väsendtligt skilda substansér: en färglös med homogen ' polarisation och med en lämellärstruktur liknande mikroklinens samt :en kristallinisk substans med Rog ee sö larisation, inpregnerad med röda korn! | 29. , 'Smaragd från Paavo (Orijärvi) i Kiskoi: Af Herr Brukspatron E. v. Julin har mineralkabinettet erhållit en större mängd kristaller af smaragd, till en del af betydlig storlek dock utan ändytor, funna i ett' nyupptaget. qvarzbrott på Paavo hemman invid Orijärvi sjö. Enligt med- ) delande af Herr v. Julin hade den största af de funna kri- stallerna i tvärgenomskärning en längd af 91/3”. Vid ett be- sök, som jag sedermera varit 1 tillfälle att göra på nämnda ställe, fann jag, att de utom sin ovanliga storlek äfven förs. refe en annan anmärkningsvärd egendomlighet. De äro näm- ligen mestadels omslutna af en smal zon af bladigt strålig röd albit (spec. vigt = 2,614) med strålarna riktade normalt mot prismaytorna, och denna är åter omgifven af ett tunnt lager af muscovit, hvilka mineralier tydligen återgifva sma- ragdens hexagonala kristallkonturer, bildande ett slags pseu- domorfoser eller rättare perimorfoser med stundom mot den ena ändan afsmalnande, sålunda skenbart pyramidal form. : | Smaragden från Paavo har blifvit. analyserad på uni-. versitetets kem. laboratorium af stud. K. Braz (I) samt. 0. Ruuth (II) under inseende af D:r E. Hjelt med följande re. sultat: | ; us H.. jord ÖS NS SisObg stR bb a NN Ca äl Ale Dee Me TRANS Be Oj) gräs: da 114-01 ABS MA | 99:64 1199:87 1 hvilket leder: till ; den; för: smaragden: antagna fördnötlt Bejib Al, Sig O,s, med betraktande af berylljorden såsom monoxid.: 61 Den pegmatit, hvari dessa! smaragdkristaller: äro in- vuxna, är ytterst qvarzrik, så att nästan hela ena väggen af det vid min:deryaro omkr. 1 par fämnar djupa brottet utgjor- des: af! qvarz; endast upptill vid dagytan sutto några kolossala kristaller: af fältspat, "en af: dem uppgående: till inemot ett par alnar i genomskärning. En mindre orthoklaskristall: vi- sade komb. ab. by asc. abe. abs, således. den för invuxna fält- spatskristaller vanliga formen. 30. -Mikroskopisk undersökning 'af. några på universitetets mineral- kabinett befintliga meteoriter. Denna undersökning är närmast föranledd af det egen- domliga påståendet af D:r O.: Håhn i en år 1880 utgifven af- handling i med titel: ”Die .Meteorite:(Chondrite) und! ihre Or- ganismen”, att dessa meteoriter skulle utgöra en samman- hopning af mikroskopiska fossilier (svampar, koraller, encri- miter), en uppgift äfven reproducerad i våra tidningar, men om hvars osannolikhet man. på förhand kunde vara öfverty- gad- efter - de: omfattande såväl analytiska som synthetiska undersökningar, som af framstående forskare blifvit anstälda, och 'sednast af Daubrée sammanfattade i hans ”Etudes syn- thétiques de Géologie expérimentale”, och hvarigenom tyd- ligen ådagalagts, att meteoriterna till sin natur närmast öf- verensstämma med de :telluriska 'eruptiverna samt deras: tuff- 'och breceieartade bildningar. 'Jag har dock ansett det vara skäl att genom mikroskopisk undersökning af några chondrit- artade meteoriter (Hessle; Pultusk, Chantonnay, Nellore) söka erhålla 'en på egen erfarenhet grundad åsigt i saken. Denna undersökning verkstäld: med ett: Nachet's mikro- skop- vid-en: förstoring af ända till 1400--gr; har öfvertygat mig om den fullkomliga »grundlösheten af ofvannämnda upp- gift, samt att ifrågavarande meteoriter, såsom man ock all- mänt' antagit, 1 hufvudsak bestå af olivin och enstatit.. Hvad författaren anser: för, mikroskopiska: koraller ete: är intet an- mat än »prismatiska kristaller af -enstatit eller något annat rhombiskt: mineral, såsom tydligen visar sig i polariseradt ljus; Dec förete nämligen samtligen homogen :polarisation och 62 synas mörka, när deras längdriktning sammanfaller med ni- colernas svängningsriktningar, under det att de, i fall de vore förstenade fossilier borde förete aggregatpolarisation. För- fattarens egen beskrifning af deras opt. förhållande är högst kuriös: han säger, att de flesta af dem ieke förete någon ljusbrytning! (1. ce. p. 23). Om härmed skall förstås, att de icke inverka på polariseradt ljus, så är detta ett fullkomligt misstag. Ett enda af författarens många försök att bevisa riktigheten af sin åsigt kan hafva något rimligt skäl för sig, nämligen att de prismatiska kristaller man ansett för ensta- tit icke likna den telluriska enstatiten sådan den vanligen visar sig 1 tunnslipning. Men detta gäller blott för en min- dre del af dem nämligen de i form af afrundade korn skarpt skilda från den öfriga massan, hvilka förete en finare pris- matisk struktur än den hos enstatiten vanliga. Men dere- mot likna de såväl 1 inre som yttre afseende de i vissa.gneis- och gneisgranitvarieteter förekommande ellipsoidiska sam- manhopningar af fibrolit, hvilka lika litet som de i ehondro- diterna förekommande kornen visa någon radialt strålig struk- tur såsom konkretionerna och såsom man någon gång kan finna hos de gröfre af enstatit bestående prismerna äfven i meteoriterna. Den kemiska analys, som blifvit utförd på de i Hessle-meteoriten förekommande chondritkornen (Fredholm: ”Om Meteorstenfallet vid Hessle”) synes mig i sjelfva verket utvisa, att de åtminstone till en del utgöras af ett lerjordsi- likat. Skilnaden i storlek mellan de fibrolitartade chondrit- kornen i meteoriterna och fibrolitmandlarna i nämda bergar- ter är intet bevis emot deras identitet, alldenstund den re- lativa storleken icke har någon betydelse för de oorganiska individerna. Deremot är den betydliga åtskilnaden i storlek mellan dem och de siluriska korallerna m. fl. redan ensam för sig ett vigtigt skäl emot deras identifieering med dessa sednare. Att prismernes konturer icke alltid äro så tydliga och bestämda som: fibrolitprismerna vanligen äro det, har, såsom man vid starkare förstoring kan öfvertyga sig om, sin orsak deri, att t. f. af ifrågavarande meteoriters luckra och lösa beskaffenhet fint stoft deraf vid slipningen sätter 63 sig i fogarna mellan prismerna, och sålunda göra deras grän- ser otydliga. Utom ofvannämnda meteoriter har jag äfven undersökt några andra, af hvilka följande här kunna förtjena en när- mare beskrifning. Meteorit från Igast i Livland. Denna i afs. på sin sammansättning högst egendomliga och nästan ensamt stå- ende meteorit"), hvars natur af en sådan man skulle kunna betvifla, om ieke dess nedfallande vore fullt konstateradt, ut- göres enl. Grewingk”s och Schmidt's undersökning (”Ueber die Meteoritenfälle in Liv- und Kurland” p. 66) af ett sili- kat af orthoklastypen (58.14 9/,), qvarz (41,54 9/,) och resten i vatten lösliga salter af kalium och natrium, samt har en spec. vigt af 2,68; den ansluter sig sålunda till de acida eruptiverna. Under mikroskopet visar den i tunnslipadt pre- parat i en finkornig af små magnetit-oktaédrar mörkfärgad grundmassa större kristallindivider af qvarg- samt orthoklas och plagioklas (oligoklas), de sednare (fältspatsarterna) lätt skiljbara från de förra dels genom parallela spjelkningssprin- gor dels genom en tvillingsbildning visande sig i polarise- radt ljus. Vid större förstoring visa sig äfven små färglösa långsträckta kristaller, stundom klubblikt afrundade (globu- liter) och rätlinigt anordnade snarlikt chlorammonium-kristal- ler, äfvensom i qvarzen hålrum med en orörlig libell. Meteorit från Luotolaks. Af den utaf A. E. Arppe gjorda kemiska undersökningen af denna meteorit (Acta Soc. Sc. Fenn. Tom. VIII p. 87 o. f.) framgår, att densamma in- nehåller utom de metalliska beståndsdelarna trenne icke- metalliska mineralier nämligen: anorthit, augit och olivin. Detta bestyrkes af den mikroskopiska undersökning2n. Ge- nom att behandla ett litet fragment af denna ytterst lösa och föga sammanhängande meteorit med varm Canada-bal- sam har det lyckats mig att gifva detsamma så mycken ") Endast den år 1846 i Richland i Säd. Carolina nedfallna har en lika hög kiselsyrehalt (80,42 9/, enl. Shepard). Dennes natur af en meteorit har dock äfvenledes blifvit betviflad. 64 consistens, att ett slipprof kunnat erhållas. Detta företer: 1) ett färglöst, i polariseradt ljus svagt färgadt mineral med lamellär tvillingsstreckning (anorthit), 2) ett likaledes färg- löst eller ytterst svagt färgadt, men i polariseradt ljus starkt färgadt mineral (olivin), merendels utan tydliga spjelknings- riktningar, ställvis innehållande små oregelbundna hålrum, samt 3) ett starkare (gråviolett) färgadt mineral med tydliga spjelkningsspringor eller kristallografiska orienteringsriktnin- gar samt med lifliga färger i polariseradt ljus (augit), och de opt. utsläckningsriktningarna icke öfverensstämmande med de kristallografiska hufvudriktningarna, stundom innehållande långsträckta svarta mikroliter. likt dem hos gabbro-diallag och hypersthen. Genom denna sin sammansättning ansluter sig Luotolaks-meteoriten till de basiska eruptiverna. Till slut må här följande förteckning öfver på universi- tetets mineralkabinett befintliga meteoriter jemte deras vigt i gramm meddelas: I. Asideriter (resp. Kryptosideriter). 1) Igast i Livland (17 Maj 1855), 1 st. 19,75 gr. 2) Cold-Bokkeveld i Syd-Afrika (13 Okt. 1838), 1 st. 3,67 gr. 3) Orgueil i Frankrike (14 Maj 1864), 4 st. 1,85 gv. 4) Stannern i Mähren (22 Maj 1808), 2 st. 62,95 gr. 5) Luotolaks i Finland (13 Dec. 1813), 1 st. 654,3 gr. I. Oligosideriter. 6) Pillistfer i Livland (8 Aug. 1863), 1 st. 21,75 gr. 7) Buschhof i Kurland (2 Juni 1863), 1 st. 47,90 gr. 8) Nerft i Kurland (12 April 1864), 1 st. 19,37 gr. 9) Hessle i Sverige (1 Jan. 1869), 1 st. 127,85 gr. 10) Pultusk i Polen (30 Jan. 1868), 2 st. 468,55 gr. 11) Chantonnay i Frankrike (5 Aug. 1812), 1 st. 62,40 gr. 12) Chåteau-Renard i Frankrike (12 Juli 1841), 2 st. 11,62 gr. 13) Orleans, Dept. Loiret (23 Nov. 1810), I st. 10,55 gr. III. Sideriter. 14) Hainholtz i Westpbalen, 1 st. 45,15 gr. 15) Krasnojarsk i Sibirien, 1 st. 76,60 gr. Ötv. al Finska Vet, Soc. Förh. XXIV. F. J, WIIK, Mineralogiska Meddelanden YIL 65 16) Toluca i Mexico, 1 st. 418,50 gr. 17) Arva i Ungern, 1 st. 103,6 gr. 18) Breitenbach i Böhmen, 1 st. 91,1 gr. 19) St. Catharina i Brasilien, 1 st. 34,9 gr. Utom dessa finnes på mineralkabinettet äfven ett större stycke af det gedigna jernet från Grönland med åtföljande bergart. Ett par slipprof, som jag gjort deraf, öfvertygade mig om riktigheten af de resultat, som erhållits af Daubrée, Steenstrup, Törnebohm m, ff. Till sin natur är den tydli- gen en basaltartad bergart, ja får i sina gröfre korniga struk- turvarieteter likhet med en olivindiabas. Den förmedlar ge- nom sin starka halt af gediget jern öfvergången mellan de telluriska eruptiverna och meteoriterna. Förklaring öfver figurerna. Fig. 1. Regelbunden sammanvexning af hornblende och ma- lakolit från Orijärvi; 30 gr. förstoring. Fig. 2. Regelbunden sammanvexning af hornblende och ma- lakolit från Hermala i Lojo; 30 gr. först. Fig. 3. Mikroliter i malakolit från Ojamo i Lojo, 80 gr. först. : — + Härledningen af paenitere, Af F. Gustafsson. Till de många af forskningen ännu icke fullt utredda omständigheterna i den latinska ljudläran hör förhållandet emellan vokalen e och diftongerna ae samt oe. TI stället för ae har ännu Vergilius az, men redan på hans tid, likasonm allmänt i medeltiden, sammanblandades ae och e. För oe åter finna vi i de puniska krigens tid of, sedermera både ot och oe samt u, jemför t. ex. aggere moerorum för aggere mu- rorum, moenia och munire, poena och punire, Poenicus och Punicus. Deremot tillhör förblandningen af oe med e eller ae en långt senare tid, så vidt vi kunna döma saken efter inskriptionernas och handskrifternas vitnesbörd; dock är det troligt att i det plebejiska uttalet förvexlingen af dessa ljud redan tidigare inträdde. Angående paenitet t. ex. uppgifver Keller i sina Epilegomena zu Horaz II (Leipzig 1880) pag. 387 att det konseqventa användandet af oe antagligen date- rar sig först från nionde århundradet. Brambach fordrar af- gjordt för detta ord ae och förkastar oe. Detta senare fö- rekommer emellertid ganska allmänt och den bekante lexi- kografen Georges skrifver ännu i 1880 års upplaga af sin stora Handwörterbuch poenitet. Orsaken härtill kan icke vara någon annan än den vanliga härledningen af paenitere från poena eller poenire d. ä. punire, så att ordet egentligen skulle betyda pina. Detta antagande är så vidt jag vet allmänt bland alla filo- loger, hvilka ej bygga sina etymologier på den jemförande språkvetenskapens grund, och de som göra det äro icke många. Vamniöek, som hör till dessa, upptager hvarken poena eller paenitet i sin Etymologisches Wörterbuch der lateinischen 67 Sprache (2 uppl. Leipzig 1881) och omnämner dessa ord icke heller i ett annat hithörande arbete, som bär titeln Fremdwörter im Griechischen und Lateinisehen (Leipzig 1878). Nu känner enhvar att poena är det grekiska zown och ur- sprungligen, likasom i de flesta bekanta fall, betyder löse- penning eller böter. Från bot till ånger, ty denna be- tydelse inlägges vanligen i paenitere, tyckes från vår stånd- punkt steget lätt kunna tagas. Men hos de romerske skrift- ställarene, åtminstone de äldre, finnes ingen antydan åt detta håll. Poena betyder böter, plikt, straff, hämnd och konstrueras vanligen i öfverensstämmelse med sin grundbe- tydelse; sålunda säges ofta poena multare, poenam repeiere och ännu hos Tacitus poenam exercere. Hos Cicero använ- des dessutom detta ord för att beteckna furierna, hämnd- gudinnorna. Men först från en senare tid, såsom från Sene- cas, Plinii den äldres och TIustini skrifter, anföres betydelsen plåga, ehuru visserligen också på flere sådana ställen bety- delsen straff ännu synes hafva föresväfvat författaren. Så heter det t. ex. hos Iustinus III 5, 2 om Messenierna, som dukat under i Lacedaemoniernas hämndkrig: dein cum per an- nos octoginta gravia servitutis verbera, plerumque et vincula ceteraque captae civitatis mala perpessi essent, post longam poenarum patientiam bellum restaurant; hvarvid man till och med kan tvifla om poenarum uttrycker något annat än straff. Också punire betyder blott straffa eller hämnas, och samma begrepp ingå i öfriga bildningar af denna stam, såsom poenalis, poenaliter, poenarius, punitor, punitio, im- punitus 0. 8. V. För att nu återgå till paenitere, så förekommer detta verb icke sällan i en betydelse, som ännu mycket mindre än den vanliga ångra, kan härledas från poena, ja icke ens från den af ångra, nämligen icke vara nöjd med något, anse något för otillräckligt. Det är tvärtom sannolikt att just denna betydelse är den ursprungliga och att från denna den mer reflekterande ångra uppkommit. Det finnes ställen som alls icke kunna förklaras med anta- gande af den vanliga betydelsen ångra, så Plaut. Trin. 321 is 68 probus est quem påenitet quam probus sit et frugi bonae, d.ä. den som icke anser sig vara redlig i tillräcklig grad. Weise anför i sitt likväl ingalunda fullständiga ”Lexicon Plautinum”? flere ställen der paenitet betyder ”non satis habeo”. Jag vill tillägga blott ett Mil. glor. 740 nil me paenitét iam quanto sumptui fuerim tibi d. ä. jag finner den kostnad min vistelse hos dig förorsakat ingalunda knapp; att här icke är fråga om något missnöje, än mindre ånger, se vi af sjelfva uttrycket qguanto sumptui och af de följande verserna, der det talas om huru många dagar en gäst kan dröja hos sin värd. Tvärtom skulle meningen blifva motsatt den riktiga, om paenitet skulle betyda ångra, eller ungefär följande: jag ångrar alls icke att jag tillfogat dig så stor kostnad. Vi finna således att paenitet hvarken genom sina ljud- beståndsdelar eller sin betydelse har något gemensamt med ordet poena. Deremot synes mig en annan härledning icke osannolik nämligen från adverbiet paene, deri det första vo- kalljudet är ae, men ofta mindre riktigt betecknas med e och alldeles orätt med oe. Paene motsvarar visserligen icke det svenska knapt, utan närmare ordet nästan. Beak- tansvärdt är dock följande ställe hos Suetonius (Tib. 44): fertur etiam in sacrificando quondam captus facie ministri acerram praeferentis nequisse abstinere, quin paene vix- dum re divina peracta ibidem statim seductum constupraret, der paene tyckes utgöra en förstärkning till vix. Deremot betyder hvarken detta eller det i folkspråket förekommaude paenissime helt och hållet, såsom här och der uppgifves. Hildebrand fastställer riktigt i sin upplaga af Apuleius (Leip- zig 1842) I pag. 660 denna form såsom en superlativ till paene och betydelsen till: i det närmaste. I ordet pae- nultimus tyckes paene vara lika med proxime, i paeninsula åter mera närma sig betydelsen af knapt. Det synes mig i alla händelser icke oantagligt att paene egentligen betyder icke fullständigt, om också icke fullständigt, så t. ex. i uttrycket paene dicam ”jag vill icke säga fullt ut” till skilnad från prope dixi ”jag hade så när sagt”, i afseende hvarå man kan jemföra Cic. de orat. I 16, 70 est enim fini- 69 timus oratori poeta, numeris adstrictior paullo, verborum autem licentia liberior, multis vero ornandi generibus socius ac paene par, in hoc quidem certe prope idem, nullis ut terminis circumsceribat aut definiat ius suum 0. 8. Vv. Ännu ett tredje latinskt ord anser jag höra till denna stam nämligen penuria, hvilket någongång i äldre handskrif- ter skrifves paenuria (likasom paenitet i Codex Veronensis af Livius skrifves penitet) och säkert har långt e. Detta ord betyder, som bekant, brist. Det för alla tre orden till grund liggande begreppet icke fullständig framträder så- ledes i sin ursprungliga, endast inskränkande form i ordet paene, men har förstärkts i paenitet och det ännu mer i penuria. 0-0: Om isobutylmalonsyra och försök till syntetisk framställning af terebinsyra. Af Edv. Hjelt. Genom oxidation af isokapronsyra medels kaliumper- manganat erhöll Bredt?) lakton. Det syntes mig derför icke osannolikt att isobutylmalonsyra, behandlad med samma oxidationsmedel, skulle gifva terebinsyra. Isobutylmalonsyran har nyligen blifvit framstäld af Guthzeit +), men är af ho- nom endast knapphändigt beskrifven, och vill jag derför något komplettera hans uppgifter om denna förening. Syran bildar feta, glänsande bladiga kristaller, hvilkas smältpunkt ligger vid 10792. De ur benzol-lösning erhållna kristallerna har prof. Wiik haft godheten undersöka och delgifvit mig följande resultat: ”Kristallerna, monokliniska eller trikliniska, äro lång- sträckta taflor, begränsade af en längre och en kortare kantlinie, lutande i medeltal 50? mot hvarandra. De optiska utsläckningsrigtningarna lutande i medeltal 152 (resp. 752) mot den längre kantrigtningen”. Syran är mycket lättlöslig i vatten, alkohol och eter. Försättes en ammoniakalisk lösning af isobutylmalonsyra med klorkalcium utfaller kaleciumsaltet vid kokning. 0,2054 gr. af det vid 1102 torkade saltet gaf 0,1388 gr. Ca SO,. 0,15 gr. gaf 0,1 gr. Ca SOÖ,. +) Ber. d. d. ch. Ges. 1880, 748. <+) Annal. d. Ch. 209, 232. 71 Beräknadt. Funnet. C, H,, 04 Ca. Ca 20,20 19,88 20,04 Silfversaltet utfaller såsom en flockig fällning vid tillsats af silfvernitrat till en lösning af ammoniumsaltet. 0,1389 gr. gaf 0,0794 gr. Ag. Beräknadt. Funnet. C, H 19 Os Aga. Ag DA DUELLEN Ur ammoniumsalt-lösningen bildas vid tillsats af kop- parsulfat en grön, flockig fällning, som vid kokning öfver- går i ett gulgrönt pulver. Merkuronitrat gifver en hvit, floc- kig fällning. Jernklorid .och kvicksilfverklorid fälla intet. Upphettad öfver sin smältpunkt (ung. till 1502) försiggår kolsyreutveckling. Återstoden förblir flytande och har kap- ronsyrans lukt. Jämförd med de öfriga kända pimelinsyrorna visar sig isobutylmalonsyran icke identisk med någon af dem. Den af Grabowski och Hlasiwetz samt Kachler undersökta pimelinsyran ur kamfersyra smälter vid 1149. Dess kri- staller, hvilka äro triklina, hafva helt andra vinklar. Upp- hettad ger den en anhydrid. «& pimelinsyran, som är när- mare undersökt af Dale och Schorlemmer smälter vid 1032. Dess kalceiumsalt är lättare lösligt 1 varmt än kallt vatten. Den af Bauer och Schuler +) ur amylenbromid framstälda pimelinsyran visar likaledes i flere hänseenden ett från iso- butylmalonsyran afvikande förhållande. Isobutylmalonsyran behandlades med kaliumperman- ganat i närvara af kalihydrat. Oxidationen företogs i starkt utspädd lösning (1 gr. i 300 å 400 gr. vatten) och försök gjordes med olika mängder kaliumpermanganat. Användes ett större öfverskott, erhölls endast kolsyra och oxalsyra, an- vändes den enligt teorin jämt erforderliga mängden, förblef största delen af syran oförändrad. Ju mera af oxidations- +) Sitzb. d. Akad. d. Wissenschaft. in Wien 1878, März. 12 « medlet användes, desto mindre af syran blef oangripen, mer desto mera kolsyra och oxalsyra bildades. Af terebinsyra, hvilken hade varit lätt att uppvisa, förefanns icke ens spår. — Det konstaterades genom ett skildt försök att kalium- permanganat ieke har någon inverkan på den ganska be- ständiga terebinsyran. i Den omständigheten att terebinsyra icke bildas ur iso- butylmalonsyra under dessa förhållanden gör det antagligt, att den förstnämnda syran icke har den af Erlenmeyer +) uppstälda, af Fittig sedermera adopterade formeln. Nyare undersökningar af Geisler +") göra ock sannolikt att terebin- syran är ett bernstenssyrederivat. Den motsvarande pimelin- syran vore, om så är förhållandet, isopropylbernstenssyra. Denna syra är icke syntetiskt framstäld, men är sannolikt identisk med pimelinsyran ur kamfersyra. Fittig och Mielck +++) hafva försökt att genom inverkan af jodväte på terebinsyra framställa en pimelinsyra, men erhöllo dervid hufvudsakligen isokapronsyra, dock funno de ringa mängder af en syra, hvars smältpunkt först låg vid 1079, men efter omkristallisering vid 112—1132. — Jag be- handlade likaledes terebinsyra med jodväte, men erhöll vid högre temperatur, öfver 1402, blott isokapronsyra, vid lägre. temperatur derjämte oförändrad terebinsyra. +) Ber. d. d. ch. Ger. 1880, 305. ++) Annal. d. Ch. 208, 53. ++X) Annal. d. Ch. 180, 45. — 00 Analyser af finska kalkstenar. Meddelade af Edv. Hjelt. IR Dertill uppmanad af Herr bergmästar E. H. Furuhjelm, har jag påbörjat utförandet af en serie analyser af kalkste- nar från skilda fyndorter i Finland, närmast för utrönande af deras eventuela magnesiumhalt. Den användning dolomit och dolomitartad kalksten erhållit vid den Thomas-Gil- christ'ska stålberedningsmetoden har gjort, att detta mineral fått ett ökadt värde. Ehuru det nämnda förfarandet vid järnhandteringen ännu icke vunnit insteg hos oss, lider det väl intet tvifvel, att detsamma förr eller senare införes äfven vid våra järnverk, särdeles som våra inhemska malmer alla äro jämförelsevis fosforrika. Äfven såsom en möjlig export- artikel är magnesiumhaltig kalksten, der den hos oss före- kommer i rikligare mängd och af lämplig qvalitet, förtjent af uppmärksamhet. De analyser, hvilka i det följande meddelas, äro gjorda dels af mig sjelf, dels af praktikanter vid Universitetets ke- miska laboratorium. Undersökningsprofven hafva erhållits dels af bergmästar Furuhjelm, dels från Universitetets mine- raliekabinett. 1. Kalksten från Taitiais kalkbrott i S:t Michels län. il II I saltsyra olöslig subst. 7,15 Ly Ca 0 HU00N - 51,84 C 03 40.28 40,66 dor 002 74 2. Kalksten (dolomit) från Petrosenvaara i Juuga. I saltsyra olöslig subst. 3,89 Ca 0 32,83 Mzg O 18,09 COR 45,03 99,84 3. Kalksten från Thurholm (Helsingfors). I saltsyra olöslig subst. 1.3 Ca O 54.1 Fe O 1.4 C 0, 42,1 98,9 4, Kalksten från Haukia järngrufva. I saltsyra olöslig subst. 0,61 Ca O 54,85 C 03 44.26 NARE 3. Kalksten från Ytterkulla i Kimito socken. I saltsyra olöslig subst. 0,98 Ca O 54,74 C 03 44.32 100,08. 6. Kalksten (dolomit) från Hiltulanlaks (för Kart- fula bruk). I saltsyra olöslig subst. 14,62 Ca O 32,69 Mg O 17,41 Fe O 0,89 C 0, 34,35 100,16. 7. Kalksten från Huapanlaks under Karttula bruk. I saltsyra olöslig subst. 29,47 Ca O 32,70 Mg O SR C 03 33,91 99,83. 75 8. Kalksten från Puujärvi i Karis Lojo. I saltsyra olöslig subst. 21,76 Ca O 43,06 Fe 0 0,37 C 03 35.44 100,63 9. Kalksten från Högfors, Pyhäjärvi. I saltsyra olöslig subst. 0,86 Ca O H4,45 Fe O 0,65 C 03 44.27 100,23 10. Kalksten från Perhenniemi i Ittis. I saltsyra olöslig subst. 0,56 Ca O DOSA C 0, 45,04 100,74. 11. Kalksten från Lapinmäkti i Jorois, I saltsyra olöslig subst. 29,48 Ca O 30,57 Mg O 6,33 C 0, 33,82 100,20. 12. Kalksten (dolomit) från Svartå. I saltsyra olöslig subst. 5,12 Ca O 31,39 Mg O 16,45 Fe O 3,73 C 0. 44.55 TOT; 24x Tidigare hafva blifvit analyserade dolomiter från Attu i Pargas, Rauhalaks nära Kuopio och Kalkinmaa i Neder- Torneå, för hvilka analyser finnes redogjort i Öfvers. af Finska Vet.-Soc:s förh. för åren 1874—75 och 1879—980. Den s k, kaukasiska bergskalkonen, Tetraogallus Caucasicus Steven (& Pallas), Dresser, Af Fr. W. Mäklin. Ännu för några få decennier tillbaka hörde de högre kaukasiska bergssträckningarna onekligen till de svårast till- gängliga och derföre äfven till de i naturhistoriskt afseende ofullständigast undersökta områden inom hela ryska riket. Det var i sjelfva verkef just ryska naturforskare, sorn i främ- sta rummet voro utsatta för den största fara vid besökandet och undersökningen af förenämnda trakter. Detta förhållande fortfor under en lång tidrymd och den enkla följden häraf var och förblef, att åtskilliga äfven högre djurarter, som hafva sitt tillhåll på de högsta fjelltrakterna af den kauka- siska bergssträckningen icke allenast saknades i de flesta offentliga zoologiska samlingar i Ryssland, utan äfven i all- mänhet voro mindre fullständigt kända. Bland antalet af dylika arter vill jag här särskildt framhålla den s. k. kauka- siska bergskalkonen, af hvilken universitetets zoologiska mu- seum sist förlidne sommar bland åtskilliga andra intressanta och värdefulla djurarter haft lyckan att såsom föräring få emottaga både hanen och hönan, af min forne kamrat i Fredrikshamns kretsskola, öfversten Eduard Gustavson, som för det närvarande är stationerad 1 Tiflis. ; Beträffande i fråga varande art, som till först åtminstone igenkänligt finnes beskrifven 1811 under namn af ”Tetrao caucasica” i andra delen af Pallas Zoographia Rosso-Asia- tica, anför författaren sid. 76 följande: ”Habitat in summis Caueasi rupibus, provida et venatu difficillima; viso homine dicitur, ut Graculus, singulari fistulante voce pascentes cirea Ti rupes Åegagros, Ammones vel Rupicapras de periculo admo- nere, ipsa quam maxime provida. Omni adhibita opera, quum anno 1792 ad pedem Caucasi commorarer, ipsam avem, pro- posito licet praemio obtinere fortuna negavit. Sed nuper Nobiliss. Lib. Baro Marschal a Biberstein, pro sua erga me amicitia, communicavit rarae hujus avis iconem, vivis colo- ribus et naturali magnitudine in Georgia delineatam, cum brevi deseriptione a Diligentiss. D. D. Steven oblatam, cujus hie sequitur epitome, cum icone diligentissime in minorem formam reducta”. — Af dessa här ur Pallas” ofvan citerade arbete afskrifna rader framgår icke allenast, att den s. k. kaukasiska bergskalkonen redan 1792 var ansedd såsom en ytterst sällsynt fogelart, utan att det derjemte, enligt nutidens systematiska namn-bestämning, icke är Pallas, som upptagit beskrifningen i sitt arbete, utan författaren af beskrifningen, nemligen Steven, som bör uppges såsom namngifvaren af en art, känd under benämningen Tetraogallus Caucasicus. Det torde föröfrigt tillsvidare icke kunna anses såsom fullkomli- gen säkert, att namnet Tetraogallus Caucasicus är den äldsta benämning, som bör tilldelas den s. k. kaukasiska bergskal- konen, utan måhända dock namnet Tetraog. Casptus Gmelin. Ehuru det nemligen måste medges, att den af S. G. Gmelin i hans Reise durch BRussland 4:ter Th., s. 67 öfver hans från Astrabad +), således från södra sidan af Kaspiska hafvet be- kantgjorda beskrifning öfver Tetrao caspius måhända lika lätt eller kanske rigtigare sagt lika litet kan tillämpas på den på den egentliga eller s. k. stora Kaukasus förekom- mande arten som på den äfven enligt Mlokosiewiez mig ge- nom öfverste Gustavson meddelade uppgift mera i vester eller +) Dresser uppger om den Gmelin'ska arten: ”First described by Gmelin from Gilan”; men detta är ett fullkomligt misstag, ty Gmelin säger uttryckligen: ”Dem Distriete von Astrabat sind dieselben Thiere eigen, die ich in Masanderan und Gilan angemerkt habe. Der Biffel der hier wild sein soll, wäre indes was eigenes, — Ausser denen in Gilan gemeinen Arten der Feldhiäner oder Tetraonen fand ich hier noch eine besondere, die ich den Tetrao caspius, das persische Feldhun nennen will”, — Gmelin har således icke ens observerat arten i Gilan, ännu mindre beskrifvit den derifrån. 78 sydvest i trakterna af Svarta hafvet belägna s. k. lilla Kau- kasus, i Armenien, Kurdistan och på berget Taurus i mindre Asien anträffade artformen, åt hvilken Henry E. Dresser i sitt praktfulla arbete ÅA History of the Birds of Europe till- delar den Gmelinska benämningen — och jag t. o. m. måste tillstå, att orden ”nur die Enden der Fligel sind weiss? i Gmelins beskrifning icke låta tillämpa sig.på de tvenne exemplar af bergskalkonen vi erhållit från Kaukasien +), hvilka båda deremot öfverensstämma med den Steven'ska ”alarum remiges primariae 10 extus nigrae” äfvensom med den af V. v. Motschulsky i Bull. de la Société des natural. de Moscou 1839 lemnade beskrifningen ”Les remiges sont blanches avec les bouts noirs”, så måste jag likväl fästa upp- märksamhet vid det obestridliga förhållande, att konturerna och dimensionerna af näbben på den i Gmelins researbete för öfrigt särdeles tarfliga och efter ett ungt samt utan tvifvel genom vatten, snö eller annan fuktighet skadadt exemplar på tab. x gifna teckningen, mycket mera öfverensstämma med näbbens form hos våra kaukasiska exemplar, än det är fallet med näbbarna af de åtminstone i artistiskt afseende praktfulla planeherna i Dresser's arbete öfver den art, som af honom framhålles under namn af Tegraogallus caspius Gmelin. Då vi här i universitets museum emellertid icke ega något exemplar af denna andra vid eller närmare Svarta hafvet och i mindre Asien förekommande arten och jag i följd häraf icke kan anställa en närmare jemförelse hvarken mellan dessa båda arter inbördes eller af den sednare med den Gmelinska beskrifningen och figuren samt det dessutom kan vara möjligt, att den i trakten af Astrabad, antagligen på Albors bergen, förekommande arten kan vara skild från hvardera, anser jag det säkrast att här omtala den på den egentliga kaukasiska fjellryggen förekommande bergskalkonen +) Att förhållandet med afseende å vingarnas färg vore annor- lunda hos Tetraog. caspius sec. Dresser, som jag icke känner i natu- ren, kan jag knappast förutsätta, då Dresser sjelf om denna art säger ”alis sicut in T. caucasico”. 79 under namn af Tetraogallus Caucasicus Steven. Äfven från andra högre bergssträckningar känner man nemligen skilda arter af detta slägte; i G. R. Gray's Hand-List of genera and species of Birds, London 1870; t. ex., der Tetraogallus caspius Gmel. och ”caucasicus Pallas? upptagas som syno- nymer, anföras följande arter såsom hörande till slägtet Te- traogallus, nemligen Tetraog. himalayensis G. R. Gray från Himalaya, T. altaicus från de Altaiska bergen och TI. tibe- tanus Gould från Thibet. Slägtet Tetraogallus Gray, som af I. V. Carus i Hand- buch der Zoologie 1875 uppföres bland Tetraoniderna till underfamilien Perdicinae Gray, utmärker sig isynnerhet deri- genom att tarsen hos hanen är beväpnad med en temmeli- gen utbildad sporre. I fråga varande slägte, som erhållit den ofvan uppgifna benämningen af Gray redan 1833—1834, har sedermera ytterligare riktats med andra namn, nem- ligen af Motskulsky 1839 med namnet Chourtka, af Brandt 1845 med namnet Megaloperdix samt af Cabamnis 1846 med den generiska benämningen Oreotetrax. Ehuru det, såsom vi ofvanföre anfört, isynnerhet just för ryska naturforskare var lifsfarligt att företaga exkursio- ner på de kaukasiska bergen, så hafva vi likväl en rysk na- turforskare att tacka för en utförligare beskrifning öfver den kaukasiska bergskalkonens lefnadsförhållanden, färgdrägt un- der olika årstider o. s. V., nemligen numera aflidne öfverste- löjtnanten Victor v. Motschulsky, som i Bull. de la Soc. Imp. des Natur. de Moscou 1839, p. 94 närmare beskrifvit här berörda fogel under namn af Chourtka alpina, på ryska kallad Topraa MVrneika Det må här ännu tilläggas, att Fischer v. Waldheim redan 1835 i N. Mém. Soc. Imp. Nat. Mosc. IV, p. 240 framhåller denna art under namn af Per- dix alpina. Förledd af en ytterlig passion för zoologiska studier och forskningar företog sig bemälde öfverstelöjtnant v. Mot- schulsky att med förbiseende af alla faror genomströfva de kaukasiska bergen. Under kriget sårad i hufvudet torde han af bergsboerne blifvit ansedd som svagsint och ofredadee 30 derföre ieke. Hans dagliga sysselsättning att insamla insek- ter motverkade säkerligen icke infödingarnes uppfattning be- träffande hans person. Äfven enligt v. Motschulkys uppgifter bebor denna s. k, kalkon de högst belägna och sterilaste klipporna på den kaukasiska fjellryggen. Den uppehåller sig vanligen i floc- kar af sex till tio stycken tillsammans helt nära snögränsen, hvilken den egentliga aldrig lemnar. Bemälde författare omtalar, att äfven de kycklingar af denna art, som man på Kahetiens slätter försökt att acklimatisera, icke öfverlefvat våren. Enligt v. Motsehulskys beskrifning löper den med stor snabbhet på klipporna och afgrundernas sluttningar och bortflyger med ett högt skrik vid den minsta fara, så att äfven de skickligaste jägare icke blifva i tillfälle att skjuta denna fogel, utom då det är dimmigt. ; Denna hönsfogel, hvilken enligt v. Motschulskys upp- gift af bergsboerne kallas ”Chourtka”, qvarstannar äfven un- der vintern på bergen och förblir under denna årstid en oskiljaktig följeslagare af stenbockarna, hvilkas exkrementer den äter. I magen af en af dessa foglar, antagligen af den enda höna, han slutligen lyckades erhålla, anträffade v. Mot- schulsky en stor mängd sand och små stenar, blandade med frön af alla slags alpina växter. Då i Dressers här ofvan citerade arbete finnas beskrif- ningar äfvensom afbildningar af individer af begge könen och af hanen t. o. m. under olika ålder samt derjemte af kycklingar och v. Motschulsky dessutom lemnat en kort re- dogörelse för fjäderbeklädnadens förändring under olika års- tider, så synes det mig öfverflödigt att här yttermera fram- ställa en beskrifning äfven öfver färgdrägten hos de tvenne exemplar, som nu finnas uppstälda i universitetets zoologiska museum och på långt när icke visa sig i en sådan lysande drägt såsom det är fallet med afbildningarna i nyss nämnda arbete. I jemförelse med de flesta Tetraonider är fogeln temmeligen högbent, hvilket man knappast kan sluta efter teckningarna i Dressers arbete. Hanen eller tuppen är betyd- ligt större än hönan och enligt v. Motschulskys uppgift uppnår 81 den nästan storleken af en gås, men i hvarje händelse måste gåsen då vara temmeligen liten. För att åtminstone lemna en antydning öfver benens höjd och näbbens proportioner hos våra exemplar, vill jag här meddela uppgift endast öfver några få af mig uppmätta dimensioner: Tarsens längd hos hanen på framsidan 55 m. m. Mellantåns längd hos hanen tillsammans med nageln 66 m. m. och nagelns längd 18 m, m. Sporrens längd 16 m. m.; dess utsträckning vid basen uppifrån nedåt 12 m. m. Näbbens höjd hos hanen vid basen 21 m. m.; dess bredd på samma ställe 20 m. m. Näbbens längd hos hanen från mungipan till spetsen 34 m. m. och från basen ofvantill till spetsen 36 m. m. Näbbens höjd hos honan vid basen 19 m. m., dess bredd på samma ställe 20 m. m. Näbbens längd hos hönan från mungipan till spetsen 32 m. m. och från basen ofvantill till spetsen 32,5 m. m. — —0-+0 Den kaukasiska orren, Lyrurus (Tetrao) Mlo- kosiewiczi Taczanowski. Af Fr. W. Mäklin. Det torde kunna anses såsom temmeligen allmänt be- kant, att under enahanda naturförhållanden mer eller mindre närbeslägtade djurarter förekomma samt att ju större likhe- ten är mellan de naturförhållanden, som äro rådande på en ort med dem på en annan, desto större är äfven enligt re- gel likheten mellan enskilda artformer, som anträffas på dy- lika ställen. Ofvan nämnda förhållande synes äfven stå i fullkomlig öfverensstämmelse med den uppfattning, som hyl- las af mig och antagligen äfven af många andra, nemligen att naturlagar icke äro inskränkta till något särskildt om- råde eller någon särskild begränsad tid och blifva derföre resultaterna af naturens verksamhet alltid ungefär likartade under enahanda omständigheter. Likformiga naturförhållan- den äro utbredda öfver hela den högre norden i både gamla och nya verlden och ser man derföre vid en närmare jem- förelse t. ex. mellan de nordligare delarna af Nord-Amerika och Europa samt inom motsvarande områden i Asien särde- les närbeslägtade former inom den organiska verlden om- vexla med och liksom representera hvarandra. Förflyttar man sig deremot småningom längre emot söder, blir skilna- den i naturförhållanden allt större och större; en represen- tation af enskilda arter upphör småningom alldeles och i dess ställe visar sig en dylik representation af motsvarande genera och slutligen endast af liknande familjer, grupper el- ler t. 0. m. blott representanter af samma djurordningar. Flere bland dylika djurgrupper och representanter t. o. m. d 83 af samma Sonera anträffas endast inom den varmare zonen och det rundt omkring hela jorden. Fortsätter man sina jemförelser, så vidt det är möjligt för verldsdelarnes olika form i norr och söder, äfven söder om equatorn, så åter- komma här icke alldeles sällan i omvänd ordning mer eller mindre likartade former med dem, som äro kända från trak- ter på ungefär lika långt afstånd och med likartade natur- förhållanden på den nordligare sidan om equatorn. Såsom bekant måste enligt den Darwin'ska descendens- läran icke allenast alla individer af samma art, utan äfven alla arter af samma slägte, af samma familj, af samma grupp 0. s. v. ursprungligen härstamma från samma par eller samma urform, som naturligtvis under sådana vilkor kunnat uppkomma en- dast under en bestämd tidpunkt och på ett särskildt ställe. Det är ingalunda min afsigt att här anställa en fullständig under- sökning huruvida alla dessa Darwins och hans anhängares såsom mig synes tillferunden onaturliga antaganden och för- utsättningar låta sammanställa sig med djurens nu kända geografiska utbredning i allmänhet eller om tydliga och kända fakta i detta sednare afseende öfverkorsa alla förenämnda förutsättningar och på obevista toma hypoteser grundade be- Täkningar. Jag tillåter mig endast att anföra, det jag för min del befarar, att naturen vid framalstrandet af sina organiska for- mer, som antagligen endast kunnat ske i öfverensstämmelse med evigt och på alla orter lika gällande naturlagar, kom- mit att både med afseende å tid och ort begå åtskilliga i ögonen fallande och ganska anmärkningsvärda misstag vid förenämnda formers spridning öfver jordens yta. Detta för- hållande måste dock anses förlåtligt och betraktas med öfver- :seende, då naturen vid framalstrandet af sina organiska pro- dukter och deras fördelning öfver jorden förskottsvis icke varit i tillfälle att taga notis om den Darwinska descendens läran. Jag har här påpekat förhållandet beträffande närbesläg- tade djurarters förekomst på sådana orter, som äro utsatta för ungefär likartade naturförhållanden, endast för att deri- 34 $ genom leda tanken derpå, att äfven högre bergssträckningar äro lokaliteter, hvilka sig emellan temmeligen öfverensstämma med afseende å likartade naturförhållanden. I en vid sed- naste sammanträde till Societeten inlemnad uppsats om den s. k. kaukasiska bergskalkonen, har jag påmint derom, att skilda arter af slägtet Tetraogallus Gray anträffas på några högre berg och så vidt man hittills känner endast på dylika ställen. Många lika exempel på närstående arter, som en- dast förekomma på högre berg kunde framhållas t. ex. blott bland Coleoptera. Jag vill här likväl endast utpeka repre- sentanterna af ett annat utan tvifvel mycket allmännare be- kant slägte bland däggdjuren, nemligen genus Capra Linné. Den säkerligen åtminstone till namnet bekantaste arten af detta slägte är den på de schweiziska högalperna förekom- mande Capra ibex L. — På de kaukasiska bergshöjderna anträffas en, numera särdeles sällsynt och med afseende på hornens form till den vanliga stenbocfen ganska närstående art, Capra Caucasica Gildenst. — Det är visserligen lätt för en anhängare af den Darwin'ska transformations läran, att låta en stenbock från Alperna öfverspringa till Kaukasien cch der genom naturligt urval förvandla sig till en Cupra Caucasica; man bör härvid dock ihågkomma, att på Kauka- siens bergshöjder förekommer en annan för dessa trakter all- deles egendomlig art, nemligen Capra Pallasit Schinz +), som till hornens form och öfriga egendomligheter hvarken liknar Capra ibex eller C. Caucasica. På andra höga berg anträffas likaledes till de förut nämnda mer eller mindre närstående arter såsom t. ex. Capra Hispanica Schimper på Sierra Nevada, C. Pyrenaica Schinz på Pyreneerna, C. Si- birica, C. Beden Wagner på Sinai o. s. v. — Medger man äfven att öfverflyttning och en sedermera för sig gången transformation af arter hörande till slägtet Capra är möjlig och tänkbar, så återstå likväl ännu andra genera, hvars at- +) Det är denna art, hvilken framlidne statsrådet v. Nordmann bestämt i universitetets samling med namnet C. Caucasica L., men den rätta C. Caucasica ega vi icke ens i denna stund. 35 ter hittills äro kända endast från sådana lokaler under ena handa naturförhällanden, derifrån eller dit en öfverflyttning af arter hörande till samma slägte förnuftigtvis är alldeles otänkbar, t. ex. de små arterna af det blinda slägtet Ano- phthalmus, som endast blifvit anträffade i den bekanta Mam- muth hålan i Kentucky i Nord Amerika äfvensom i underjordi- ska bergshålor isynnerhet i den södra delen af mellersta Europa såsom i Pyreneerna, Dalmatien, Italiea o. s. v. — En eller annan anhängare af den Darwin'ska läran torde möjligen till förklarande af ett dylikt otillbörligt förhållande förutsätta, att under länge sedan förgångna tider någon närbeslägtad form varit utbredd t. ex. öfver hela Europa och Nord Amerika samt att af dessa individer några förirrat sig i förenämnda bergshålor och der transformerat sig till arter af det blinda slägtet Anophthalmus, men ett enda dylikt faktum skulle i princip i kull slå hela den Darwin'ska descendens läran, ty detta vore ju ett bevis derpå, att naturen under ena handa naturförhållanden kunnat t. o. m. i skilda verldsdelar fram- bringa samma generiska form samt att alla arter af ett ge- nus icke nödvändigtvis behöfva härstamma från samma par stamföräldrar. Här må jag åtnöja mig med anförandet af detta enda exempel. Det är för öfrigt bekant, att icke allenast högre berg inbördes visa en stor öfverenstämmelse i yttre naturförhål- landen, utan att detta till en del äfven är förhållandet mel- lan högre bergsträckningar och den högre norden. Man be- höfver derföre icke förundra sig deröfver, att äfven nordiska trakter kunna uppvisa närstående, men dock icke identiska artformer med dem, som uteslutande förekomma på högre berg. Äfven bland foglarna kan man uppvisa exempel härpå. Af slägtet Loxia, som hufvudsakligast förekommer i nordens barrskogar både i Amerika äfvensom i Asien och Europa, känner man åtminstone en för berget Himalaya egen- domlig art, och denna, Lox. Himalayana Hodgs, synes hafva, anmärkningsvärdt nog, en förvånande likhet med Lox Ame- ricana Wils. Såsom ett särdeles vackert exempel till på likheten 36 mellan nordiska fogelarter och dem, som vistas på högre bergssträckningar, kan med fullt skäl framhållas den kauka- siska orren, af hvilken art universitetets zoologiska museum till först erhöll tuppen såsom föräring af öfverste Edv. Gu- stavson i Tiflis; hönan har jag genom köp sedermera lyckats förskaffa hit af herr. Mlokosiewicz. Denna art, hvars stjert, genom de yttre pennornas krök- ning utåt, äfvenledes erhållit en lyrformig skapnad, bör väl derföre inom slägtet Tetrao L. hänföras till det af Swainson 1831 (Fauna Bor. Am.) bildade genus eller subgenus Ly- rurus. Stjerten, som hos begge könen af denna art är be- tydligt längre än af den hos oss här i norden allmänt be- kanta orren, skiljer sig från förhållandet hos tuppen af Te- trao tetrix dessutom derigenom, att den jemte sin lyrformiga. skapnad emot spetsen är betydligt skarpare nedåt böjd. Den kaukasiska orren lemnar likaledes ett nog tydligt bevis deröfver, huru ofullständigt de högre kaukasiska bergs- sträckningarna hittills varit undersökta, då en 1 många afse- enden så intressant artform såsom denna först 1875 af Tac- zanowski (Proc. Zool. Boc., p. 267) blifvit beskrifven efter upptäckaren under namn af ”Tetrao mlokosiewicgi?. Af i fråga varande art, som är märkbart mindre än den vanliga hos oss förekommande orren, finnes en tupp och en höna afbildade i Dresser's bekanta arbete A History of the Birds: of Europe och torde det derföre böra anses öfverflödigt + händelse jag här ytterligare skulle framställa en utförlig be- skrifning öfver denna fogel. Då afbildningarna och beskrif- ningen i Dressers omnämnda arbete något afvika från de exemplar, vi erhållit till universitetets museum, vill jag här likväl meddela korta uppgifter beträffande dessa afvikelser: samt derjemte framhålla några få väsendtligare olikheter mel- lan den kaukasiska och vår här i Finland förekommande orre, Till jemförelse med den kaukasiska arten har jag be- gagnat ett par särdeles naturenligt uppstoppade finska exem- plar, som jag efter M. v. Wright's död inlöst af hans arf- vingar till universitetets zoologiskn museum, Tuppen är skju- 37 ten i Uskela den 5:te Oktober 1853 och hönan i Helsinge i Februari månad 1859. Tuppen af den kaukasiska orren i universitetets museum skiljer sig trån afbildningen i Dressers arbete derigenom, att densamma har den hvita fiäcken vid vingens bas på hvar- dera sidan alldeles tydlig liksom hos Lyrurus tetrix L., då deremot på teckningen i Dressers arbete icke synes minsta spår af denna fläck. Vårt exemplar är till färgen temmeli- gen rent svart och endast obetydligt skiftande i mörkt brun- grönt, men med nästan ingen blåaktig anstrykning. Det hvita tvärbandet öfver armpennorna saknas hos vårt exem- plar liksom på bilden i Dressers arbete. Armpennorna äro i spetsen knappast tecknade med en ljusare kant och icke hvita såsom hos den vanliga orrtuppen. Det nakna röda partiet öfver ögonen är betydligt bredare än hos tup- pen af den nordiska arten och näbbens spets synes vara nå- got mera neddragen. Hela näbbens längd hos vårt kauka- siska exemplar från mungipan till spetsen utgör 30 m. m.; hos tuppen frän Uskela är näbbens längd från mungipan till spetsen 32 m. m. — De yttersta stjertpennornas längd längs yttre kanten är hos den kaukasiska tuppen omkring 204 m. m. och de mellersta rectrices cirea 155 m. m. långa. Hos den finska orrtuppen är längden af de yttersta stjertpennorna längs den yttre kanten omkring 157 och de mellersta endast 32 m. m. långa. Hand och armpennornas längd är svår att med någon säkerhet uppmäta på uppstoppade exemplar, men man ser likväl genast ganska tydligt, att handpennorna i för- hållande till armpennornas utsträckning både hos tuppen äf- vensom hos hönan af den kaukasiska arten äro mycket kortare och mindre framskjutande utöfver armpennorna än hos de finska exemplaren. Tarserna hos den kaukasiska artformen äro mindre tätt befjädrade och fjädren här kortare, men detta kan möjligtvis till en del bero på individernas ålder. Näbbens form hos hönan af dessa båda arter visar knappast någon märkbar skilnad. — Emedan de mellersta stjertpennorna saknas hos vårt exemplar af den kaukasiska orrhönan, är jag ieke i tillfälle att lemna en fullständig upp- 88 gift på olikheten af stjertens form hos dessa tvenne arter; de yttersta stjertpennornas längd hos vårt exemplar af Ly- rurus Mlokosiewiczti Q är längs yttre kanten 119 m. m., hos den omnämnda hönan ifrån Helsinge endast 94 m. m. Hönans färgteckning hos exemplaret af den kaukasiska arten i universitetets samling liknar ofvantill genom sin i allmänhet mörkare färg och svartare fläckar mera den här omnämnda finska hönan än teckningen i Dresser's arbete af den kaukasiska, som är mycket ljusare och visar en mera grå- aktig anstrykning, men äfven vårt exemplar af den kauka- siska orrhönan, som likaledes saknar det hvita tvärbandet öfver armpennorna, är på undre sidan mera grått och med finare teckningar än hönan af den hos oss förekommande orren. Spetsen af armpennorna hos den kaukasiska orrhönan är hvit såsom hos den i Finland allmänna arten, ehuru denna hvita kant synes vara litet smalare. — oe Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1881. 90 Ladusvala Hirundo rustica. Hussvala Hirundo urbica Gök Cuculus canorus. EAT SORAN (XIN 6T AT ol AT AN ol AT FT AT 9 AT [ET AT IL AT et AT SÅ ATV SAS IT AT 6 ATV OT AT'GL AT E6 ATCET AT VT AT hk AT LÖ TI" 06 III 06 III AT AT9IT AT IT AT ITT AT 60 III SKAR re (SC -ATIBGEANE = -EGRAN SIE VEASOGENT SO NISTEAIE SE OCEAN PASSA EE I ETARNSFON SE STAR | = = — 161 AT9IC ATL AT6T AT = 18 AT9T AI — IFO ATISC AT SA (06 si ATET ATE— Gö ATSU NI FEASIBESAN ESS EA I GGN 7 A 108 ATI8EC AT9IT ATL ATC ATIT AT VASER AT ET SARS SC Ale EE SG AT STAT OICAT OEEAI ET SIE AS OIRAS SE AASE ej GA | BAI — I9T AT6T ATOG AT 7 AI 66 ATOG AT| — IST ATI6T ATIET ATIET AT SR al AS - VEG AE SE IRAN SEAGATE RE n OLA NE FRONT ISWoOoYyue sdejbojsi1Kkjd I Stare Sturnus vulgaris. Lärka Alauda arvensis ' " PUuBuysuewmul lt estuIro M fAtelvykg ONSUNTIeY U:s "URJIUEY PUPOG [14 pers sörogrM OISIOMT BUH STWWAN BIISJUEN "T[IEYSPIIJ SJLEIYI? M " SIOJOIIGN £qowwr.g " " OAISY "PUeJAN c« (19 [14 FOO Zqsny, ofort SI0JSUISJ2H "PeIsÅN " "> BIÄLY OopunTt 'CepYs0) Surdoq ofeg ' pre3sord OVITY "puejuig e6imuaba 91 [sea OH HM DIA mA MMM Mm AA mm Pepe ere eree DID DIA Pee>>> — HGF es R SPÖAR ARE UETAN (OS JANE GLEN NA RANE ENE BRN SEAN SAN TNE = ET EN a GICASIR IAS IP EAS USES I SE SISTA a FF 5 61 OG AT OT OC A IGT A TEA I FAI TA LAT SA IS ATAT AT) BA I9T ATV vI A OT A OLA (08 ATSG ATI6T AT — | SA |ES ATL ATIAT ATV SA AR EBEAR SG OSA AR er ANNO AT SIG KRA I EE ER AN — I EAT 6A 196 AT TA FE ATEG ATG ATOG AT9IG II 6 ATV IA CLA | TA 68 ATL AT9IT AT — 88 All — IPL ATP AT OC ÅA TGL A ITA 108 ATG6T AIIFT AT — IST AT — I — | 6 AI LATA AS [97 AD das [9 AT OAS = BG AN ES SIAT 9 ANNE og AG | a20 AS AGG) ANOS AN peng OAS = 1 = ANDE IAS SEAN EES OTEEA [06 AI GGR AI EE SOA EG TEA UGEAIE EURAS COEAR IT AS INGA fa (EAS a a 2 AR a AS EA ETA I FA 06 ATOSATPE AT — AT AT — | LATET AT FALEAR GEES EGETEN HORA NIGER [SIE 0 ONE BIDRAR a Co A IPL AT GA GT AIN 9 AT9T ATIG ATIG ATI AT — IST AT” HILSA- |9ITEAN FAIR RISET HE SEAN EE OA EE GENT FETA ERE EAA ES OAS GEA BORA OTEEA 3 A ELLA IGT ATB8ö All CA ALAT — 61 ATIIT A 108 All9t ATV äg KIEARIN "=P NOGEAIRET JAR IE ANNe SE SIA EA ES EG NIE ' iId10oHersnN relfery (PeIsre[OxTIN] eseM "uIHOJ3ISQ BUPOS "BIS LILALPIOS " AqoqÅF sqeduvr (EIeTA IN BANER [IE "URL YIO SYLEJOALS EISJIIPIMN pun[uapsoy — AqoxquÅY BUsSÅGg i40le1iy BjOJSEN " OUVJIB JUJWIIN B[OATEY iQ EE " pressad eN4eH " BewWurIeJ, LleYYGuef BSSIO £ "e[LYSAN B[DvuwuLT, "puejjsenej edpos "TWIIUBYCEM DNINY 1vdrUOJ[2T OULFIGT o:p e[LYL " pIe31sord LILYYLN " SLISOY = SNIY NYHILY "BJUNYLIES . DE ANGES AN Far he NAGAN — Häl eken Pan = NOLLA Ia RE PSA 81 ASTA IPL ABOA ere hen 0 £QosfrÄYTOFNTOGOnN "puejdde7 PA bo S UTE A IEA |ULA TOTTA IS ÖN | GA HNOTN) — I HOTA So SD YENANOSN FILA FIA | & IAOG A |L8 ANTA | TA) IAI EA ITA — BLA ” ” OIe4I0o IuoruesoY 08 A |O8 A | — I9T A |08 A ITE A |0€ ATOT A OTA MT A | — JEAN "oo ” dIog BourojxoponN 1 a a NES NE ENE: 6 AT oo ARRERRNTI BE ANDEN SE EA PANG ND SO =S ANT SNESneles — EG A IFE A |A A 168 A | 8 A 83 AT 8 A |OE ATSLA | — I CAT tAIBlsenN OWEHjOT "uU2P0Odd7ISQ EUJON GEN JOB AN GG AN SN SAO EA CSR EAS a =" IBN BT RON RR SAND OR ERA "> "odony — l9t A IFE A ITA) — I SAT — | — I8ET AIl6T AT — IALAT Co” BIeInN taelewvyor PTA FI A IST A SLA | — | PA Lö AT — 188 ATGG AT — -J6L AT ” ” ”AqorAsp rasebjrod ”UIJ2JEY YIO SYEJOALS PUJON GL A IST A 103 A |E3 AT 6 A | 9 A |€8 AT) L A 108 AT — 198 AIET AT "oo 7” " SeI8d Lqouory PIA | I IAJSG A OT A ITA | 6 A IST ATIER AIPT ATOE AIG ATGT ATT Co Co LqapreyÅN 4 A EG A EL A BI A IATA |I8 ATS AT I A 168 ALS8 All — IST AI" ” SseduegrunN sepndyyrg | | | | | 'ueoquajsg epos fög dög) äg BÄR | 242) Sed | fd | Sed) sed) 38 on egt EEE SE RA EN a ER 92 ISWwoOYue sJsejBoji12Kkld I — | — | 9 IA]| & IA| CIANE A 1OE A IFS A |S8 A IS6 A |98 A |ES A ÖT TA EA Sy TATE = SE EE TADS AS ERE FeSA NORA ÖA TG LA 6 TAN = | — 4 |/Bö-År|S SEG AS TG Mal lG:A, Po A FI GA) — | GIA! STA: VIA SIA! Sin AT ovärtAN =S En IPTAJLO TALS TA EP-LA + 6-LA SPELADE Ar GOA fbr BÖRA 9 IA| 8 IA| € IA| 9 IAOE A | E IAS A Sö A 98 A IFE A [EA [ESA OT IA! — | 9 IA] BS IAITIA| SIA) SIA SIAOEA 98 A | A |68 A = PANT > 1 = NGE AN OEARBG ANG AGIPe AS oo [1 IAJOTIA| öIA| 4 IA| LIA) € IA) I IA8G A Sö A PG A [EG A JIA = | =" B8TAEP DE TNG FENIER TALS TAET IA BG ALE TABS =E BEA PERS IP TAG ITA PO TANDE ANBG ANSER AS = IG LIA] SIA) PIA) — | 6 IA| FIA) &IANE A |Lö A Sö A 198 A |98 A &I IAIOL IA] 9 IA] SIA 6 IA) G IA) 4 IA). € IA) LIA TIANEA |O€ A STVICELVER RAF vå SVS RAL SES FS ES [ie II TAPE IA|OT IA OT TA|OT IA| 8 IA| SIA) LIA PIA EIA) EIA € 8 IA|OL IA| TIA] FIA| € IA| & IA OE A |OE A |SG A PA IFE A FÖA LIA) 9IA) EIA) — | FIA &IANEA AG A 198 A |S8 A |S8 A JES A | | Mås | såg) såg) så ad EE såå sad slå fåd wåd dög | AES | 88 | 25 | acf 3: Se fall ÄR Stl dc HE Eu SEE SEE "år AR OCR 33 Es EN ERE "Burugsradspejq 490 -Jo] sSrorxeA "II . 'puvIsurwujIM esjtuIo M ItAreleqLq OnsunyIeY U:s js peIs SSIOGIAM "U2J2dEN BIPOS OSLO BUK ' stWwvanN BIISJULN [IBYSpIIJ SYL[IYIO AM " SIOJ9IIEN id Äqowumeg se OAIOM « STORAR ENE Zqsnyr, ofot s10JSuUS]9H "puejAN WORK OMIÄFÅN " "pejsÅN " durdoY ofeg "> pressord oprwuarg "puejuig e6q1uaba 94 NR (ANSER [9 IA] T TA|SG A |9GA IFEA JES A ” ” ”BIOYSBT LJBALPIOG — IST IAIGT IA|9T IAI IAIOT IA OTTIA| € IA) & IAI8S A OT TAIS IA" " £qogIlky syepdur == ESA ENT TA = OT TAN GTA OSA GEA GG ANIGG-ASL — — EE ejel SEAT ne "U3J9deEN "O SYLJOAES EISJ2IpIH SEN SOVA SEA | GEIA ECE TAN EORTEA GR AR SCEN OSEANE DnS PONG GEA 9 TA EOPT ANSE EE SLAS GES GEA SG AL I9G6AE ONS nns (=E ETTA 0 TA) € IA) € IANG AJ — 166 A l6e ASTA OG Aj ” Oo ORERolseN 6IA! — I SIA 8IA LIA PIA) S IAILS A ISA |G A | — IFGA I ” OUBJIEYUSWIIN BjOATEY =— I — | 9 TA B IAI BITA) € IAITE A1O€ A |O€ A IEC A 196 A IIS AV "> BOAT eINNeH EIA — | FIA LIA IA) öIAI9G A ILE A ISA IFE A ICA PSA |” ” ” Bewurreg ejesyeueg STAN OF TAN STA PTA 9TIA) GTA) TIA) TA) ETAI9GA IEGA SG A | 0 ieBsrog od BIAN9GIA PIA PIAIEL TA) PIASG A ILSA ISö A PGA ITOA FPGA I” ” ” "BIeYSnaN ejowweln, "PUeJISeAeL BJpOoS FNS TA ER SLA SR PAOS AS) = SRA 5 Föra ee nns FS) SA GTA = STA ICT TAS IAISG AA | STALS IA — -SitöBnmojlerd one fuud TS ER EON SAN IN UTAN Sa NOS KN BG AN SSE IBA CJH NRA a ATA TE IS JAGATS i AR 02 AIR JSSINEG IR BE SL USTA 9G TA ORT CEST [GEA [96 AL OS CASI9GR AR EG AR TEA SE OUR EO c SUI OLSTTA SI STA) 6 TAISGA [LÖ A I66 ALA VGA EG Af > SETS ERS en | | | | | "ejunyejes HS | säd | Såd | ös) Rd | gå) all sad) såld ati FÅR) mig "9 AR 455 ET SE A3s DEE SÅ CE SS 34 HÄR "Buruyodradspejq ydo -Jo] storxenA "IT na 95 elr des ar Inne OCK TGSTANSIET ANS OBEST NA SR VAN ONES SMETEN GHSTAN SOK GRAN 2 TA SR SON SEA ODDASAT IRAN Furl FANG AL NGG LAN GE SIC RAN SIOEDA = ST OESIAE Fa = TOG EA BARIETA ES FAN ETO KE TAG MES NGE ANEOCRAETERAN FETA TAN öka Nlber vtellkre ANT Sa Hg SAN ET LAN ES STEN re mtd RN OTO EE ORTEA OMEGA EA EIS AN EO: RA OM IA IEEE 9 OEA EO TAN fä ESR GIG EET AM IUGEA OCEAN EG EE FS 0G-TA GIS EST AN ES TOA ATEA KORTARE a ST Sa (0 CB AN 0 dö! BAN få OJ DAN rt 6 (SN AR Pe TA TG TAST TAPE TA OT TA OIAL TIA GIAN CIA FRAS = 16 PASO BAN GSRA = OP raA TE ad dl 5 la SRA EV TAN al SS — FO JA 06 IAIST TA OG IA OT IAIOT IAIOT IAIGI IAIOG A IPG A IOE AA ISE A 140fs)N I CEYSLUOLUONTT "puejdde7 HSVIJIWUOF OTeX IOF TWIHSAOY Re FRE FARAN " " B10q82]N0 eureley tAIBisenN OWBYjOS "UPPROLIISO EON AAOHIAG STWIINN "> "Odony eleInN trefewyog, "AÄqoqreY tArelypg "U?J2dEM YIO SYEJOAES EJJON "SBIBJ ÅqOuOIY AQ9Ie HÄN " Se3ueYruunN sepndyyrg 1d104r)snW t1efery (Pejste[oMIN) ese M "VUPJOgJ23SQ EdPOS 96 91 IA! 6 IA) 9 IA! & IA) LIA! — OT IAJOI TA 18 IA 1€8 IA = epeeepeeR 6 TA 61 TA 00 Oo 40 DO M1A DO RR RR I9T IAN) ATA SIE IAUT TIA IT IA) 6 TIA = IETEEA co IA9T TA TIEEA EF EEA IT IA) 9 TA Körsbär Prunus Cerasus,. I IAIOEN | BIAFENX | — ce ITA LE TA L TA IEA oc IA SIA CIA 6 IA 6 IA IT TA 9 TA & IA Röda Vin- bär Ribes rubrum, TEARS ANNE IS OGCEA CC ÅA | & INIEG A GE A TC IAI9T IAILG AA ILE A 0OE AA I9G AA 191 AA 106 A DERAS EGET EIGRAG VIA IEA | EIANPO NA FETA SGCLA ES AE SE EIN LL IAILGA I9TA I TIA) FIANIOE A IG A SUS = SEIGISEANE SS SOA IE ÅA IEA IST A 106 A PES = 258 | 307 | S3É | 2A: 235 fn” [SSE Så AA: 6 uruwWwojgq SJa2jXxeÅA - A Hvitsippa Anemone nemorosa. —— | —— TÄLANE | 0E ATIGT A | GA 196 AT OCA ISA SEAT HS ESA SN EC A IGT AA SEAN IFA SA ITA Hästhof. Tussilago farfara. Blåsippa Anemone hepatica. "ITT Klibbal Alnus glutinosa. Grå al Alnus incana. OnsunqIeY uU:s peds SSIOdLM 'uPJJdEY espOS OTSTOTNE NE VILT CE STWUWUNN BIISJULIT [EASPAIJ SYLJIAIM " SIOJGLICIT Äqowuwmuen sioqsmuueqorp Äqsnyr, SI0OJSUISI2H punsqorgug SLPUOAH wTOUHFIIF OFIÄYÅN " SurdoF ofeg pag3jsord OtwTY "puejuia ebiyuoba 97 ONS RR OA TA SOA — I|8I TAI6T IA'OEA IST IAIOE A SCA = GI IAITT IAIOT IAIOT IAI S IAIGG A VE IAI IAI9T IA) € IAIGT IAI9CE AA EC A 61 IA! 6 IA] 6 IAIOE A | STAGCG A 6C A — | 6 IA| £IAIOT TA] — IFO A 106 A BI IAI BIA EIA) IA) BIN &TITA 6 IA) LIA TTA V TÄLTA Per GI IA] 9 TA -— HH >> SR [0 6) LITA rer ORANNES FT ädlene RJ ANNETTE T SARA OTETEA ES STAS TA EET ANSGETA LG IA LIA — JUL TA) SIA IBG A SA SAS IN FASEN. flera ee IC IA] BIA) FIA 9 IAOT IA6G ST IA] 8 IA! CIA PIA) 6 IAS co IAIOT IAI 6 IAI GTA) CIANFÖA kl A 6T A Sö A 2 kd. — =H DO Om SS mMmeErs 00 -— SA GELEVEL [Fä AR NR AN rm rm SE ie er frn T> Oo BIEN ja då EA BA LA] — | 9A SLE rd ra et Aa mn SERA oa EN SU fr — 9 A Or ASA 08 ATJoE AT: — lor A SORAN ar ga ör mge = J181 AMA | ASL LE ES 01 Age — 10€ AIOT A | SA Bö A | 9 A | — |68 AT sn SE Re 9TAIGABLAISA "> SeSaeyruuN sepndnyrg oto" Id10sesnN tAxelery "oto (PEISrefONIN) eseM "URPOdu23S0 eJPOS " " "BI9YSKT LIBALPIOG j " ÄqoqrÅY syepdvr fo efeNTL BALANS "UPJIdEY 'O SYEJOAES EISJ9JPOM Ppun[uapaIoN "ot" AqOÅYF BWSÅÄG stt AV TY0feriyre[orseN " ' OUBJIPYUJWDIN LJOATEY FR SR br CR 1 EG lg SARA SET 7; " €eWuIej, ejeYYLUefr se ess tt "elensn ej9wwuek, "PuejseAej edpos + oo "IUULYLEM NIF "ot ot IW9ruoIIdd OVLYILT OMR eeYUJ oc ot ot PIB3jsord LLYYCN . . a . . SIYSOM (14 DE RR EE LIB ED "PJUNHeJeS oto ot pUuBISUueWITM "ot " BSTUIDM TaIBleykq 98 -IÄJ BYSTUOIUONT Fy GlRÄ go Er JOG TA ligg le de Sf AA fö AREAN ”puejdde7 = 92 AES [CE DA VE VILGSAR fa —R ra 2 — IPLIA | ' o" YSBIJIUOY = TUIROTA VEGA =S rr (ILSA OL TA = = — I — ISTA |olesroyrwusuesoy GRAN 19G TA QUI EE IA = = Se — -Id10], BuojsoponN = I OLA FE TR NGESA RE ä - = = — lrAROLOG BIN a OCK EE 18 TAS OGETAS SEIN EE = öloea Tåila sr = tnRE TEEN — ICC IA [ET IA [LÖ TA AT IA | & IA | — 5 = fä — tAIelsnenN owe 310og MEHPAWPIÉD EdJdON — OCIA | 6 IA I6L IA BE IA lOT IA I6T IA | — öl OA — ” £qOMIAN STULIN N FE (OEI EE ERAN TAS Gr OG ÅA RE (OLA SEN a rr RAN : odony STAS (ERA TAS OAS SET ma sa (COA Sr AS LA ojottog ia fra — JSTIA (CL TA IT TIA [ETTA IEA ESA BÖöA | — |] —- | — I GA |kqosuey elgspa "UJ9JeY | 490 SYEJOAES EdJON [LGRANS OSA GTA VITA SITA TA ELIS TA SE — | SeI8q £qouory TO IA IICIA IVT TA | LIA ISGTA | SIA BGA | — I I TISSIPEA SRTSESRNN ONES rON "uPIOdu23SQ EJPOS FN a 28 elenedl Utgår ÄGG SEA IS [IEEE JBE- SIE Va EAA SA 5 äs fen 38 0 =D 2öd fo] så SÅ MAS S FE 2 AR HER RJ RS BT ER RA å utuwojljq SJIaIxeA 'III [ERE SE IDE Bit 1 INSE El ren är? Sem rt MR 99 — NEN forn an ana = IETATST TATT TATTO | -UNUYIPY U:s Vv FT TA TSAR GI OSTAR FARS I I per Eero den ”UaJddEY BIPOG - FOA [SE I EE RHAJES ET re += — JAGEEAG | SICTA ST IA 6ERA I SF iTeT FAS TE CE OTSTOgSR tur STUART i ÄR == CL T TIA] SGTAT)STSIA BETA I 6 SEA) IE eBT FAS SIE SIV ren NESS Bas ANTAS TTRA SE AEA FORA — 108 IAI6T IAIOT TAGG TAIAT TAI MeHsporg seloHooM id > — 86 IA |£8 IA |Pö IA |eT IA] — | 6 IA] LIA: — | "SIoOpHeN ox ATITA | STITA GT ITA 06 TA 98 IA |48 IA |68 IA |4T IA|91 IAJST IAI IAJTT IA)” £qpwuwepg —< SATA I TIA STOL TIA 0€ JA 08 IAI. T IAI | — JOT IA9T IA FOMI FÅ 23 px 28 et IAI6E TA) — | — lOE IA FragsrunenaN Zqsnuyg, e IA) FIA STTIA = 7 GRANEN GE TA TT SA GVA brer OO GC IIIA) 9TIIA 96 TIA) — — | EIHAI — 18 IAS TAGIT IAI IAJOG IAI" " ” 'SsI038utsloH SCIETA FH os OVLUEA —=7 = I TIA) E=EYGTIA ST TIA TTIA SET 9 TAG PRENSA e | É OTTAR PTA — | 6 IIA| 4 IIAJLG TA) — JAT IAJST TAIEG TA FULONIGI re OYIÄFÅN 6UIIIA 9T IIIA) — |85 IA |83 IA (ST JIA] & IAISG TALS TAGIT IAIST TAIOG IAN "ot PpersÅéN LÖIA Ae IA | 6 IA) — 96 IA |96 IA |96 IA LT TAGIT IA] 9 TAI 8 IAOT TA 'feroxe0 Surdox oleg GR ITA |L&IHA | 6 ITAI6G IA 88 IA |86 IA 68 IA |61 IAI6T IA) 9 IAAT IA NT TIA " p1g3jsoxd ojwury | ”puejuig ebijuaba | D ' s 1 MH D 8 ds Så å MS 8 a a Vg s SA S S.A | I 8 . 3 ve Li DÅ fela] a wåt | säd | Sö | 25: | Sö5 | $83 | 538 | fot | 05: | 258 | 555) S25 S (2 av. 8 3 (=) se S KH. ASl daft! Dee 35 oo = = Ao ov AE :!o 8 2 & Y ÅT | deg | FÅR | soc | SMR | SA | SER [B22 fär Sr: Sf AA [S- ä Hg EA före HAa | 052 2 KAST ENE Orre en SR [=] HA 'Buruwojgq SJIxeA "II 100 Äpleträd Pyrus malus teHA | — | — l0€ ITAIOG IAI ITAL < ITAlIog IA |98 IA It IAIST IA BETA | — ee Ov TE oc FAP SÄBT NÄR TA | =) STA Seel 1 — I — IL TIA ISTTA | — | LITA — | — JOE HA] — | — | — 88 IA |A IA I9T IA |eT IAI'PI IA — | — | — [et IA) 8 IIAISS TA | — (At TA I6T TA OT TATT IA ETTA) SIIAOT ITA) & ITA LS IA | & IIA) € HAST TA 41 IA |6T TAIST IA O€ TIA | AIITAI91 ITA) I HA) & ITA|68 IA 88 IA |6T IA |8T TA |9T IAIOT TA I€ ITA |68 ITA |I1 ITA/|SG IA |€& IA |98 IA 106 IA |61 IA |91 IA |O1 IA OT IA LITA) — lost So-rA 83 IA | I ITAITI IIA€3 IA | & IIA/9T IAI6T TA — | IAS HA) — | — I — I — GG IA IS IA |0G IAIST IA GOA | — GETA — | — | — HN €IAIBGIN Ce TA: — Jeg IA GITA) TITTAR IIAOL IIA| 8 IA ö IA |48 IA |E8 IA 88 IA |St TAJET IA — I — ut IAS IA |S8 IA |88 IA | € ITAJ9T IA |I8 IA | — (St IA = i i i fd = JOUR TIVBLTA | — CELIA LITTA SS ITA IST HA| 9 IA) < HA! & ITA|EG IA |4T IA SE TA | 6 IAIOT IA SITTA ln | BETA fa 9 rena. — AT TA 8 då i FR LR EE ssh | ös 20 EEG vid 'Buruwojq SIIIXeA "III " pun[uapIoN oo" " "ÅÄqoFAY BwsÄg " iyofeiry 2ej0seN sot > ou8 -18JUIJVIIIN P[OATEH "> "BIOAIPT PIMLH BLWIULIL], BIPYYLUL "eSSIOA ; " ejeYSnN ejwuwej, "PUeJ3SeAe | etpoS IVUSTUOI[I AT Öresfa | "SOM een | " pIesiso1d eIYYEN . . STYSOY [14 RENA PHLJUDAIEL NYJJICY "BJunHelIes PUBIJSULWUTT M es M mrefeykq [14 101 SIA 66 ITA 1 &IITA 8C TILA TITTA GI ITTA P IITA SIA == INTA rs SOSEIFA 9 GFEFAN FS SERA lö SS tEDA OGIER EE = 3 TÅ & IA STEFAN 8 REANG SE SEAT äm OESEEA SSI 0C TA A6 TEARS EG ET KEEAN OST SER = 0 TELE STERA CC ITA GG IINITT ITA S ITA 61 ITAISG IA 61 ITA OT ITA OT ITAIET ITA OT TIIAIPG IA 61 TIA 0€ IIA OG ITA AT IIA ICO IA 7 — -JIG ITAITT ITA) 2 IA 68 ITA FR IKSRERA SE ERAN SS ES TIN BETA TT — AT ITA SI ITA) 6 ITA 66 IA TT Sr = no 7 | LOFLA — IST ITAJ9T IA) 9 IIA| 9 IHALG IA TE Tr ARFA TEEN fr fe) AGHEN I9T ITA — IPL IIAIOT IIA| 9 IIAIPG IA GT ITA ET ITA) SG TIA) GS IA) 8 IA Fö IA ATLTIA STIAN) € TA PIIA FITA OG TIA AFA OSA v IA c ITA 06 IA to IAIEG IA — oc IA EG IA I ITA PO IA rö IA 91 IA LL IA Gö IA €8 IA Gc IA BE IA IT8 IAG IA CO IA GG IA [6 IATG IA — 61 TA 61 IAI6T IA Gö IA4LL IA BE IAAL IA GL IA IA — — AqOY:4 BYSstuOruoOnNIT "puejdde7y "YSVIJLUOY OfeHIOY IHSIUBAON Pon FAUNAN Å : SIOQR2N " "euelfey 'tAxBlsenNN OWBYFIOS "UFPOQd23SQ EUJON LQoxLLr STWLIN N LBISTIN "eIeIuN raxelfevuyog, "Aqoxqrky taxefyrod "UDJddLY yY90 SYeJOAES EdJON " seIe] ÅqouoIrY " AqQoMNeHFÅN . . . SVS -UuPYtrurnN sepndnyrd 1d1034e)snW tArelery 48 IA |(PEISIelOYIN) esSeM 'uPPOQuajSQ0 EUPOS 5 LO YSET BP[LACPIO PO IA | £qoyIlYy sqejduvur elen BACAMY "ULL Y9IO SYEJOABS B3SJ2IPIM te It TA |OSTIIA|E I IILA|PI IA Jar IA | — log A | FITTA! SITA|LIIIA |ST ITA | FITA |onsöntiey ti:s | — "l9T A.| 9ITA FOTA) — I [ELITA | SITA ' oi vpejssesrogtM ” "UJUEY BIPOS PLITA |OLTIIIA| FITAPRSIA |] IA |4ö A 97 A |98ILA | STA) — (STITA FILA | ” " OIStON BW SR ER ER TA FR — IPL A I8G ITA TE Sr Tö — | SWWINN BI2SJUEN ST ITA |TTITA| SITA]OEIA |A IA | TIASTA JOLIHA) — = == ITTITA |ITeYSporg sYL[IAM == 3 TR TEEN. eg 0 RA = = = US CT ITA |STIITA/BIIITA SSIA |PI IA IST A | 9 A | LIA) — |OETIA ISTIIA | SIAT £qjowwrg GL ITA |SLITTA SI IIAASIA |el IA |9ö A FT A JOTICA]OSIAA — | GILA | 9JIHTA f) 0 -OM19M £ QS ITA |91 IIIA SIIILAISSIA |uI IA Bö A OLA = — 182 ITA |OI IIA | SITA js1oqsruuegof Äqsnyg SLITA III IIIA SIIIAISIA (II IA Sö A SLA) = = Lt IGTTITA | FIRAS] rann Dr = = = -— EE loTOIA etAl — SIPeTA | 9) I BIOjS US 2 SR = — — |] —- |] — | — — — let ITA | 6 ITA |" Punsgorug sPUudSYH "PUeJAN ez ITA |98IITA FöIIIASSIA |SI IA | I IA|ES A |ISIIA |SLIHA) — |6TIIA I9TITIA Fo votre OMIÄFÅN BL ITA |STIIIA FÖITA| SIIA |8I IA | I IA ES A 9rmActmA — FOA (9 IA rossa EIS = = =E TT 0 | Tr Nl All = FT 7 — Fo" " BILLY OpunT GI ITA |eTIITA| SIIIAIFSIA | 6 IA IST A JETA | — IFIIILA|OETIIA |[OSIIA | ATA (eras0) Surdox ofeg 0G TA (BT TIA GTA 9GTA | = = | Be ARGA SE — | PIA 'Ppresssord oyrwry "puejui4 ebiuaba ; : Sura "Suru EG) RUN a a5h a 3 "uefioq PERS | a | 20LOTE | -PUIAXV | 4 ER | 425 Fe E 53 3 29 3 Sås 258 ere RR [25 -jels E MISS Ht Fa 25 a (0) -S3u eo d 'I9OIXBA 2PeIPO "ÅA peubowJieg "AI 103 0C ITA 8I TIA IC ITA OZ ITA Sö ITA S ITA BI TIA Sö TIA ST IIA 61 11A OC TITA CT TITTA) € ITA (66 TA 9T TIIA|SGTITA) 9 TIA |EG TA 8 TITA BI TITA |0E TA AT TA OCTITA 6T ITIA OE IA PT TA ST ITIA OT TITTA! P ITA OC IITA 81 IITA FITTA! 9 TIA Ce IA TO IIIA 6 I ITA 88 TA 9& IITA 81 IIIA 98 IA GC IIIA ST IIIA 0€ TA 61 ITIA|6 1 IITA 83 IA ST ITA |9T TITA FÖ IIIA Lö IA & IITA 6GTITA |9GIIIA 66 TA SC IIA 0ETITA 6TTITA 68 > IA OC IITA BI TITAN | Fö IIA IPTTITA 06 IIIA 85 IA Sö ILA |OTTITA OT TIITA 8I TA SI IA AT TA IT IA St IA AT TA OT TA 08 TA LETA co IA AT TA 8I IIA |9T IITA| SIA ST ITA 181 TITA 66 IA IOC TA & IA AT TA SC ÅA ECA — 9T TITTA) € TITTA OG TIA 4 TAISG A IBTTITA 91 TITA LE ITA |08 ITA TTITA | STITA FC IIA |AT ITA CIAOS A ARE O NR AR mm Pe — CC DO 00 er a RAN | 0) Oo MA AH OV EFS = m— OÖQ mm Peer PPP GLY -— DO 00 EreR La AA Mr mm AM peer od 1 HO 00 ÅXROPNN RN Peer 91 TITA PC IITA 8 IA LC ITA 9 TITA 4 TITA STITA ST IITA SIITA ST TITTA GC ITA 4 TITA STITA FI IITA 96 ITA (08 TIA OT ITITA ST IITA 0G HA STARR OTTITA! = JOTTIA STIAN SSE TO GTA SC IIIAILOTIA |LTTIIA OT IIIA IEC TIA |OE€ TIA TT IITA] STITA BT TIA 02 IITA AT TIA 9C ITIA 6GIIA |SG ITA STA TITTA ST ITA 9T TITTA 9T TILA OT TITA 6 I TIA TO IIA 91 ITA S TITA — IT TIA EO ITA IST TIA ET ITA OIL ITA LITA OTTIA OC TIA SITA L TITTA OTTIA 6 TIA SIA OT ITA LI TIA SITTA STTTA GLTIA GL TIA 9 ITA [LITA LIIYSLT B[LALPIOG "> AqoHAF syejdur " P[eNuL eAeYFng "Uaj9sey y9d0o SHEJOAES BjSJ2JpoMW 4 " PpunjuapiIoN = « "oo" AqQosrÅY BWsSÄg " "tyofeiry ejosenN | ROSETT Söner -IEJUJWZIN B[OATEY "7 eIOHI9d EIONLH LLWULLT, EEE " essIOH e[eySON BjJUvuUe "PUelseAej etpos IWUIALYLEM NINY IW2IUOJI2T OUCYILJ ENESAOND eleYug p1g31sosd BILEN . SIYSOY [14 "oo" SIV NYFILY "ejunyejes g PuexsuewiM " eSHUIO MM IATeleykg 104 AES SES OTIITA| — — | GIITAIST ITA|9T TA| — | — — BI MA] — — | "pressad ry0fsn | TIA) — SAT ÖTIAF fer 7 106-49 IG 7 FS — - OTTIIIA|OZIHA| — LqoxrkyexsuomonN "puejdde7 ; VIITAILG TIA | — I6LIIA |0€ IA IPEIA) — FE EXIL | FITIA) GIHIA — foot HSBIWSY = T TITA (OGIITA ST ITA | — 196 A |Eö A JOTIIIAIFGINA) — |OTIITA 08 IITA" OIexrof IvustueAOg 83 IIA [GILA] SXI (SITIA 68 IA | € IA/OE A |FIIITA|SG ITA 48 IA 66 IA |AGITA | drog gouronepon STILLA OTIRA TEXT STI EIA 06 jie | Se SAY OS Rv BE a — ([FGIA €XI OTIIA 8ö1A | SIA! — |oGIILASöINA termlA SömA LkeMA | "ooo euefey Trtölar stör sep LA IFÖ TA 06-05 KE SEM GISSLV 119 [01227 [SEE fö rn ora g ”UIJOQuIISQ PJUON Gö IIA | I IIIA/GGIIA| €IIA 88 IA |0€ A SG A | — — ICC XI |98IIA ISTIHA | "> £qoqrLg stmommyN — -TUTTIIIA 9TIIIA| GILA |8ö IA |OT IAI. A (CöIIASTIITA6GIIA |)98IA PLHA VF > Co oc "esuN BITIA | GIITABöIA| FIIA (OG IA 08 A |€8 A |SSILA ör IA EIA SöIA | GIIA | elem taxefewyog, — — (IGTIIIA) FILA |98 IA | I IAS A |91 IATA SIA |08IA SITA | Aqoqrka rielypg ”U9DJdJdEY 490 SYEJOAES BEJJON — -J9&IIIA| EXI | BIIA [GG IA | TA OB AT| — |lO8IHA| SIIMA6SIHA ISHA I ' sv1gq Lqouoryg SGIIA IVÖIIIA] CXI IITIIA |96 IA |L& A |Eö A | € XI |98IIIAIOEIIA |68 ITA ISSTHA | > " "> Aq9l1eYÅN "UFPROQuIISQ EUPOS LÖIIA |GTIILA|GÖIIIA) PIIA 2öIA | — pA — ST AS ST TT eat NS er eb -UPYLuUN sepodnyrg [IIIA] — (SGIIA) — 66 IA |OE A ESA | — IFSIA IINASGHA | — | idaogejsnn trelery = — FR COTTA (OSSIAN GEA GEA = — -I9LIIA | TITIA |" (BeIstrefoyIN) eseM 3 S — - "UFPROQdJ3ISN PJPOS SÄGA "PPeS | "PIOHS | -WOTA RE SEN SE SE 534 EC Ög 2188 - a (TI i gös) 2) Se | sed | SE: | SER | 25? 3 2[LII3I EIN ru SRS SE SSR SER = ölen SE "TOIXBA OPEIPO "Å peubowseg "AI FER ANOR ETTAETNNNETTETEENSTAEEEEEE SEE ——— LL — ] "] "== 105 — — =— TÅ — (ewWILg BIOJS) ke Lö X = 8I—ELA = (xepielj axUur) POGRSTSTN KAN 98 IX ET 8LA = " (tareflerk) — HAN — (esopeT) esuIoM tareleykq 80 X — VISFSIEN 9 ÅA (rarg neg "eg Aa U:S ÅL € IIX '8ö X -— (6CIV ITA - "ot PBS SBIOGTM "U?JdEY PJPOS T IIX "88 X => (LöIX) — 1 AISA SGAO TOTT EVA — = = 6 AT FRI GD fr RSS 885 X e1 IIX '€ IX GTA FAT. fivsälonssre a Are -Hnng 'tyofewwng) sJFLLYM = I IIX 08 X = (L8 ID OI—S8A |” : (1190H0T[SFDsroforteMpa 7 I IIX '0€ X = (BIK) LIA - UTE TER Sa ale = 91 IIX 'P IX + 8 A=08 AT: BERO TON 22 Gt X —— TFN Sroqsruueyog Aqsnyl, Sö IX -— 8LA = pe / CE RRO lor € IX = (FIX) 9LA = (prel sytaddeq 217) a BB 80 X ELLA (BLT) —& A |(uwey'g 8 epueM) stojSurslo "PUeJAN - — 9I—S9GI A = |. vÄstånsA BOGUTONNE OFIÄYÅN OT IIX 'ö IX—928 X + ISEN 7 GATE "7 PeIsÄN Fare - SEN 9 ÅA . .| . . . . . BIÄLY opun'T = Gl IIX Lö X a AV ooo” (elen) Surdox ojeg AR BR SS SR Skr lag ”puegjuig ebiuab3 "2e0fg | "IBAJT? 'Tey '1e20fg "IBAJ[? 'Iey "3UITUBSILIST ”SUIUSSOIST 106 Le X — Gö Fö Å = Peter (rel eräapery 0€ IX 8 "Lö X — EC—8I A LIG Af 7” 7 (u9uwey 8 Äqor) eseM "uPPOgu2js0 EUPOS ZE el IX '0€ X = BILA 7 oo BI9ASET L[BALPIOS 8 IX '8ö IN—60 X 23 9z—18 Å — Fä "(Ba0pET Je YA) SYejrdvur 6 IIX '08 IX—92 X|EI IIX "61IX—98 X| 8I—-EA ST A— 88 AT (uouery "ge rduerklLN) BAexmg | "UDJJEY YIO SYEJOALS PISJ9JPOW I€ X == 61 Å — oc oo (TArefstoweronN) <« 82 IIX '98 X 2 6C—9 AA SCA fonyelmd q90 IPB) RWSÄG G IX 22 SIA — ST "ot ot IYOfeIry efosseN 2 VER LATA — RE SRA (raielewreH) LIOA[EY gZ IIX—08 IX 12 ST—FI AÅ — FTSE fraaninraT) eNNeH 8E— 96 X RR SSA = Tr TA "oo" ePYYLuLf 08 IX '8c X = ST Å — So SE GE e9wwWur], "PUejSsenej edpos 18 IX = | GC Å — fött ot (ISOAENUEM) DIY I HX TA TE Å — "= (tAxefovuesreg) - 98 X = 18 ÅA — ot ot (Idweuon MM) oued reg ot IIX Så Fö—0C A RE tt (aaeleykq) erexng CL IX ES SA (JI9 Own) PIYAEN dt IX 61 (CT IX = IA = "7 IS9ABIneY) smysoyg oo" EL 'GIIX 81 för IX = FTET0OCA SS ot (IS940INY) snIVy NYYILY FESTER TUOESSEIN SSE AE OM ra ART "BJUNHLIES '1e0fg "TeAJT9 "IE '1e0fg "TeAJ[9 "TEY "SUIUSSBIST "SUTUSSOTST 107 'SI000M 'V cc X 61 IX—68 X 68 X 0E X LT—98 X TE=—60 X I €T IIX 18018 X ET GTITN IN TAGX — PO ITA FITA SLET OSTEN 6 IA 6 IA FIA [ IN—PE A GL EC A CCT A BITIT A FÖTT A VIA 8 A 8—G IA SCA FIA TIA—8CA SO EC A IC—6T A EIT6A ETTA GI TETA 83 A(0€ IX) EI—LA I IA—6C A . . . ( 4 NEN :(1y0fs) 0) oe sr TS OTU ON (tyofst19f) BYStUOTUONIT "puejdde7 rarefortkod —"(o:p) — XSEMTWOY : (pr IWY) NUNUVAOY Bottna (ppor FH) BxoqrolN '(razelfunmmQ) eueley "> (elyeg "taxelsenN) owexrog "UPJOQu23SQ EUMON soc oc ot tTATelstorg STWINN (999 1dwer >> > 9918 ejoy 10J I91LI2P2 :syeldst0] :sgejdsr0q | sejd SIRYS :sgejdsj0] | 'stejds0r | 'srejdsrot [ds10T | "steldsor | Heqrig VE BYTA (2 ös Foder AS spuns Jloxut sppn | sppno [A530] ne ks -DI3u0f -Q3ueH -08ueH BjeTIOog -18p0g "(4919wIju3 696'Zz = wnr'oap [) wniewinap exsuy I 32JeH2paw IJ48 39p paw asjasojwaf I [881 18 JajsnY spuejuid PIA uejksjey je uapfoyjapaw ebiIpeuem Nederbörden i Helsingfors under år 1881. (Millimeter.) ÖJ ANA NED I NEN, 1 SV SE AR r V DR SER SEE Sr BEA AT AO LEEDS SMED ÖNS So SURT UR OA INA EGN SI DAE A Ea VON NME UNT REN le SEGER dec Fl 2 15 Apa ölet SONG HISINGS Maj Os 113 «DIRT vakter RAN JIA ostar RR RR RNA ELSE NG, SSG PDA ARS (OD ARTO US fijsrn sam st stra ONE SE DHen Den AA la IE: So RR NORRA Oktober 10. Hans LARA Ol IN'ovemborv, sed) .SbR9cl BRYR 155002 DECETND EET: Fo SERA RAD ST EANSKERESRES 6 Summa 538,4 N. E. Nordenskiöld. — 0 -+0 Berättelse öfver Magnetiska och Meteorologiska Observatoriets verk- samhet från den 1 Juli 1880 till 31 December 1881. Vid 1872 års landtdag väckte Herr Statsrådet L. Lin- delöf, såsom medlem af Prestaståndet, ett petitionsförslag om att vid Finska Vetenskaps-Societeten skulle anställas tre af- lönade vetenskapsmän, deribland en meteorolog. Med an- ledning af den underdåniga ständerpetition detta förslag framkallade, förordnades i nådigt reskript den 17 April 1874, utom annat, att, efter dåvarande föreståndarens för magne- tiska och meteorologiska observatoriets 1 Helsingfors afgång, ”det anslag af 6,543 mark 20 penni, sagda observatorium ur allmänna medel åtnjuter, skulle öfverflyttas på Vetenskaps- Societeten; under hvars inseende observatoriet alltså komme att ställas? Sistnämnda stadgande trädde i verkställighet från och med Juli 1880, sedan Professor Borenius ansökt och under Juni månad erhållit nådigt afsked. Den 8 derpåföljande November antog Vetenskaps-Socie- teten undertecknad till t. f. föreståndare för observatoriet, hvilken befattning jag enligt matematisk fysiska sektionens önskan omhänderhaft redan sedan 1 September nämnda år. Enligt uppdrag verkstäldes af Professor S. Lemström och mig inventering af magnetiska och meteorologiska obser- vatoriets instrumentsamling. Den härvid tillkomna inventa- rieförteckningen bifogas härjemte under Litt. A. Uti företa- let till ”Observations faites a L'Observatoire Magnétique et Météorologique de Helsingfors, Volume premier” upptages så- som tillhörande observatoriet ett af Wetzer förfärdigadt mag- netiskt universal instrument, afsedt såväl för magnetiska som astronomiska observationer. Vid närmare granskning af hit- 111 hörande räkenskaper befans detta instrument emellertid hafva blifvit uppköpt med medel tillhörande universitetets fysiska kabinett, hvarföre instrumentet nu också återgick till dess instrumentsamling. Det isamma företal omnämnda Gam- beys inklinatorium befans likaledes icke tillhöra magnetiska och meteorologiska observatoriet, men tillerkändes detsamma i utbyte emot det större af observatoriets spektroskoper, hvil- ket öfvergick till universitetets fysiska kabinett. Instrumen- ter, som efter tiden för denna inventering intill utgången af år 1880 blifvit uppköpta till observatoriet äro förtecknade på bilagan Litt. B. Magister G. Borenius och undertecknad verkstälde in- ventering af observatoriets boksamling, som befans vara af det i Litt. CO. upptagna innehåll. Genom gåfvor och upp- köp tillkommen tillökning i bokförrådet är förtecknad under Litt D. och E. >). En, genom nedsättning i smältande snö, verkstäld un- dersökning af nollpunkterna till obeservatoriets äldre termo- metrar lemnade synnerligen tillfredsställande resultat. Den af Herr Professor Borenius såsom normal använda termometern, försedd med märket 1 infiladt uti kanten af termometerns messings infattning, erfordrar ej någon nollpunktskorrektion. Det samma är förhållandet med de dagligen till observatio- ner begagnade tvenne termometrar, som äro försedda med märkena III och III. Korrektionen till den med III märkta termometern är — 0,03 R?. Korrektionen till termometern lI är visserligen KF 0,23 R”, men då denna termometer varit upp- hängd såsom duplettermometer, så torde densamma ej hafva kommit uti användning. Korrektionen till den vid Girgen- sohns barometer fästade termometern är -F 0,01 OC?. Ännu under hela året 1881 gjordes observationerna vid observatoriet i Helsingfors fortsättningsvis med reaumur-ter- mometrar. Men sedan observationerna kl. 12 nyårsnatten emot 1882 voro verkstälda, utbyttes de äldre reamur-ter- +) De här omnämnda förteckningarna A—E förvaras i Societe- teas arkiv. Sekreterarens anmärkning. 112 mometrarna emot nya Celsiitermometrar gjorda af instru- mentmakar Äderman i Stockholm. En undersökning af dessa sistnämnda hade visat att tvenne af dem ej erfordra någon märkbar korrektion, den tredje deremot en konstant korrek- tion af -F 0,1 C?. Sistnämnda korrektion anbringas för hvarje gång genast af observatorn, sålunda att uti observations- journalen uppskrifves uti en kolumn den direkta och uti en vidstående kolumn den korrigerade temperaturafläsningen. Vid samma tillfälle öfvergicks från sann soltid till me- deltid, och det astronomiska dygnet ersattes af det utaf me- teorologerna numera allmänt använda borgerliga dygnet. Under höstterminen 1880 och vårterminen 1881 syssel- satte sig Magister G. Borenius, på de tider då han arbetade för observatoriets räkning, med att genomgå äldre manu- skriptanteckningar, och att ifrån desamma utskrifva konstant- bestämningar, som hafva värde för observatoriet. Alltsedan under sommaren 1874 på den till obeserva- toriet angränsande tomten ett högt stenhus blifvit uppfördt, hafva observationerna med å observatoriets tak uppstäld vind- flagga och anemometer varit vilseledande. Egaren till detta stenhus Herr D:r Böök har emellertid benäget lemmnat till- stånd till vindmätningsinstrumentens uppställande på taket af detsamma, och beviljade Vetenskaps-Societeten härtill erfor- derligt anslag. För att uti observatoriet kunna afläsa vin- dens rigtning, är vindflaggan sammanbunden med en af Herr Assessor Wadén konstruerad elektrisk apparat, som visat sig tillfredsställande. Deremot har det ännu ej lyckats att öf- vervinna de svårigheter, som uti förevarande fall mött an- vändandet af Hagemans anemometer. Jag anser mig dock kunna hysa berättigade förhoppningar att lyckas häruti, ef- ter någon omändring af instrumentet. Åtskilliga privata personer hafva under här ifrågavande tid erhållit sina aneroidbarometrar justerade, i enlighet med observatoriets normalbarometer. Observationsbyggnaderna undergingo sommaren 1880 en genomgående välbehöflig reparation. Öfverstyrelsen för 113 allmänna byggnaderna uppdrog arbetets utförande åt läne- byggnadskontoret i Helsingfors. Genom en särskild skrifvelse från bemälde öfverstyrelse anbefaltes länebyggnadskontoret att icke utbjuda arbetet på entreprenad auktion, utan att låta verkställa åtminstone arbetena inom observatorierna enligt räkning, samt att med noggrannhet tillse att något byggnads- material af jern icke komme till användning inom desamma. Sjelf sökte jag också med största omsorg öfvervaka att icke, vare sig afsigtligt eller af vårdslöshet, jernspik, jerntråd m. m. blefve användt i stället för dylik af koppar. Medan jag var bortrest till S:t Petersburg och Sordavala afstadnade reparationsarbetena uti observatoriet för absoluta bestämnin- gar af jordmagnetismen samt fortsattes och afslutades efter min återkomst. Sprängstenen till grundmurarna för de nya kakelugnarna undersöktes af mig medelst ett magnetinstru- ment och befanns jernfri. Deremot kunde från sanden, som blef använd till murbruket och till takfilten, framdragas små partiklar af metalliskt jern, — instrumenten komma emeller- tid att befinna sig på så betydliga afständ från de delar af byggnaden der denna sand blifvit använd, att någon menlig inverkan af dessa ytterst sparsamt förekommande jernpartiklar icke torde vara att frukta. Vid omtapetseringen af observatoriet för variations be- stämningar, gjordes den ledsamma upptäckten att längs ve- stra väggen tre vertikalt stående massiva jernstänger blifvit anbragta, vägande tillsammans cirea 113 kilogram. En af dessa stänger var så nära intill bifilar magnetometern att afstån- det dem emellan var mindre än jernstångens längd. Då den byggmästare, som ditsatt dessa jernstänger händelsevis äfven ou utförde reparationsarbetena, så var jag i tillfälle att erhålla säker kännedom om att stängerna blifvit anbragta sommaren 1870. Jernstängerna blefvo naturligtvis borttagna och er- satta med trädbjelkar, som med messingsbultar fästades vid väggen. Vid samma tillfälle bortskaffades äfven de inre jern- bultar med hvilka fönsterramar och dörrposter varit fästade vid väggarna, samt utbyttes emot dylika af messing. Magnetometrarna hafva blifvit rengjorda från dam, som 8 114 under tidernas längd småningom aflagrat sig på desamma, justerades sedermera ånyo samt förseddes med nya skalor. Antalet af vid observatoriet anstälda observatörer var ursprungligen tolf, men minskades sedermera till sju. Då erfarenheten emellertid visat att sistnämnda antal är för ringa, så har detsamma blifvit ökadt, så att ånyo tolf observatörer hafva anställning. Vid 1882 års ingång qvarstodo af äldre observatörer Herrar O. 9. Ticeccander, K. E. Johansson, H. Borenius och G. R. Spaak; deremot hafva Herr T. Behr i De- cember 1880, Herr G. Borenius i Maj 1881 och Herr ÅA. J. Nystedt med utgången af år 1881 önskat afgå. De under denna tid nyantagna observatörerna äro Herr W. Sederholm samt Fröknarna I. Canth, L. Wegelius, T. Westerholm, O.. Sederholm, och L. Boxberg. Aflöningen för dem, som observera 'om dagen, har ökats från femtio till sextio penni per timme, med skyldig- het för observatorn att under mellan tiderna emellan obser- vationerna sysselsätta sig med räkne-, kartografiskt eller an- nat vid observatoriet förekommande arbete. Erfarenheten har likaledes visat det vara af nöden att väsentligen förändra sättet för timfördelningen emellan obser- vatörerna. Så länge alla observatörer deltogo i nattobserva- tionerna, uppstodo ofta nog luckor i desamma. Numera verk- ställas nattobservationerna uteslutande af de tre observatö- rer, som hafva fri bostad inom observatorie-tomten.. Af dessa verkställer en ständigt observationerna från kl. 2—53 om mor- gonen, och de tvenne andra hafva sig emellan fördelat ob- servationerna från 10 om aftonen till I om natten, sålunda att den ena observerar en natt den andra en annan. Dag- observationerna, d. v. s observationerna från och med 6 om morgonen till och med 9 om aftonen, hafva blifvit för- delade emellan åtta observatörer sålunda att hvar och en har sina beslämda tvenne timmar hvarje dag. Härigenom har det blifvit en möjlighet att några af observatörerna kunna sig emellan fördela särskilda vid ob- servatoriet dagligen förekommande löpande arbeten. Den tolfte, s. k. extra observatorn, har åtagit sig att efter kal- 115 lelse infinna sig till tjenstgöring under observationstimmar, från hvilka någon af ordinarie observatörerna af en eller annan anledning önskar hafva ledighet. Vid sammanträdet den 8 November 1880 beviljade Ve- tenskaps-Societeten till kartografiskt biträde ett anslag af 108 mark i månaden. Det härmed aflönade arbetet har utförts dels af Fröken I. Nyberg, dels af observatörer som önskat hafva arbete utöfver sina ordinarie observationstimmar. Till kontroll öfver arbetets fortskridande föras särskilda arbetsjournaler, der observatorn, räkne- eller kartografiska biträdet för hvarje gång gör anteckning om med hvad arbete han sysselsatt sig. Genom ett af Vetenskaps-Societeten beviljat reseunder- stöd, stort ettusen mark, hade jag under Juli och Augusti 1880 förmonen besöka de meteorologiska anstalterna i Stock- holm, Upsala, Christiania, Köpenhamn och Hamburg. Direk- torernes för dessa anstalter synnerligen välvilliga tillmötes- gående försatte mig också i tillfälle att erhålla detaljerad kännedom om de hos dem i användning komna arbetsmeto- derna, hvarjemte jag förseddes med en fullständig samling af deras instruktioner och formulärer till observationsblanketter. Med det af Societeten beviljade reseunderstödet afsågs äfven att jag skulle besöka Fysikaliska Centralobservatoriet i S:t Petersburg. Då det emellertid ej var mig möjligt att ut- föra denna resa i omedelbar eller snartföljande fortsättning af föregående, så afpassade jag resan till S:t Petersburg så- lunda att jag inträffade derstädes vid tiden för Tredje Inter- nationela Polarkonferensens sammanträden, hvilken konferens jag härigenom blef i tillfälle att öfvervara. Från S:t Petersburg fortsatte jag enligt uppdrag af Ve- tenskaps-Societeten resan till Kexholm och Sordavala, för att inspektera dervarande meteorologiska stationer. Ängbåtens korta uppehåll i Kexholm medgaf icke att verkställa en noggrann afvägning af dervarande barometers höjd öfver Ladogas yta; approximativt bestämdes denna höjd till 7 meter. Uti barometerröret hade något luft inträngt, som aflägsnades genom att försigtigt omvända barometern. 116 Före omvändningen utgjorde barometerns instrumentalkorrek- tion — 1,0 millimeter, efter omvändningen — 1,4 millimeter. Instrumenterna befunnos föröfrigt vara 1 försvarligt skick. Herr Apotekaren O. Thil trodde sig blifva i tillfälle att fram- deles fortsätta de nu afbrutna observationerna. Till Sordavala medhade jag en af Wetzer förfärdigad ny observationsbarometer, hvars instrumentalkorrektion vid Fysikaliska Centralobservatoriet i S:t Petersburg bestämdes till -F 2,30 millimeter. Vid undersökning af Sordavala ba- rometern befanns den hafva en instrumentalkorrektion af en- dast ++ 0,1 millimeter. Då denna barometer sålunda har en vida mindre korrektion, än den nya observationsbarometer, som jag medhade, så fann jag lämpligast låta den gamla, i fullt brukbart skick varande barometern qvarblifva i Sorda- vala. Tvenne. hvarandra kontrollerande, afvägningar be- stämde Sordavala barometerns höjd öfver Ladogas medelnivå till 11,9 meter. Herr Apotekar Relander har en längre tid gjort observationer öfver vattenhöjds variationerna i närhe- ten af hans bostad, och med begagnande af hans erfarenhet antog jag att vattenhöjden för tillfället var 11/; svensk fot högre än medelnivån. Afvägningen verkstäldes den 9 Au- gusti 1881. De meteorologiska observationerna i Sordavala hafva under årens förlopp blifvit gjorda å tre särskilda stäl- len inom staden: åren 1846 —1848 observerade Kollegiiasses- sorn Maconi å gården n:o 2 af 2:dra qvarteret i Nystaden, barometern befann sig då vid samma höjd, som för det när- varande; från 1 Januari 1849 till 24 Augusti 1854 observe- rade Apotekaren Relander å gården n:o 24 vid Åbogatan, den af mig enligt Herr Apotekarens anvisning verkstälda af- vägningen utvisade, att barometern då befann sig 5,5 meter lägre än för det närvarande; från den 24 Augusti 1854 har Apotekar Relander observerat å sin nuvarande bostad, som utgör gården n:o 3 af 2:dra qvarteret i Nystaden. Uti orien- teringen af vindflaggan fann jag ett icke obetydligt fel, men då den dag, under hvilken jag uppehöll mig i Sordavala, var solklar och nästan lugn, samt en säker urkorrektion er- hölls ifrån telegrafkontoret, så var jag i tillfälle att på ett 117 fullt tillfredsställande sätt afhjelpa detta fel. Några psychro- meter-observationer göras icke i Sordavala.: Under den tid ångbåten låg vid Walamo besökte jag dervarande meteorologiska station. Den för meteorologiska forskningar lifligt intresserade Hierodiakon Pamwo hade god- heten utlåfva att månatligen insända en afskrift af sina ob- servationer till observatoriet i Helsingfors, ett löfte som har också fortfarande fullgör med utmärkt punktlighet. Under flerårig bearbetning af vattenhöjdsobservationerna vid våra kuster har Herr Statsrådet Moberg funnit observa- tionerna från Porkkala icke var jemförbara med öfriga sta- tioners. Jag erhöll derföre i uppdrag att besöka nämnda station, Vid granskning af oubservatorns mätståug befanns det att, ehuru den var konstruerad för afläsning nedifrån upp- åt, observatorn dock verkstält afläsning i motsatt rigtning. Några af honom på mätstången med blyerts utskrifna siffror utvisade att han i allmänhet afläst det rätta fottalet från den af honom antagna nollpunkten, men icke så med tumtalet. Afståndet emellan observatorns bostad och den plats der ob- servationerna utföras är så betydligt, att hvarje observation torde för observatorn medtaga ungefär tjugu minuters tid. Då jag midsommaraftonen besökte stationen var observation uti journalen redan utskrifven för midsommardagen. Med anledning af en närvarande lots anmärkning att något vak vintertiden icke plägar hållas öppet vid mätningsstället, er- kände observatorn att han sedan tjock is bildat sig brukar såsom vattenhöjd anteckna dess afstånd från den i klippan inslagna jernarmens ögla. Resan till Porkkala satte mig i tillfälle att äfven be- söka Söderskärs fyrbåk, Hangöudds inre lotsplats samt Hangö fyrbåk. Genom afvägning befanns nedre qvicksilfverytan uti ba- rometern vid BSöderskär 12 sv. fot 4 linier högre än ett märke af denna form OM hvilket inhöggs uti berget i när- heten af stället för vattenhöjdsmätningen. Derförinnan hade barometern blifvit befriad från dam och flyttad från norra till södra väggen af rummet, Emedan rummet sednare på 118 sommaren skulle undergå en större reparation, erhöll äldste fyrvaktaren af Ingeniörmekanikern Wetzer undervisning om huru förfaras bör vid barometerns nedtagning och återupp- ställande. Barometerns instrumentalkorrektion var den 23 Juni 1881 — 1,1 millimeter; före och efter barometerns ren- göring och förflyttning erhölls samma tal. Fixpunkten be- fanns vara 4 fot 4 linier högre, än öfre ytan af öglan till vattenmärkets jernarm Barometern är således upp- hängd 16 fot 8 linier öfver nollpukten för vattenmätnin- gen. Vågsqvalpet gör vattenmätningen stundom mycket osä- ker. Att döma af fyrbetjeningens beskrifningar torde sanno- lika felet kunna antagas variera, allt efter vädrets beskaffen- het, från !/; tum till !/, fot. För att utjemna vågsqvalpet hade sommaren 1880 en paralellipipedisk låda blifvit upp- salt i närheten af vattenmärket, men fyrvaktaren sade ”att det var svårare uppmäta vattenhöjden uti detta pumprör, än direkte”. Vid temperaturobservationerna å Söderskär hade hittills blifvit använd endast en termometer, upphängd vid ett fönster, som vettar åt N.N. E. En af Wetzer gjord termo- meter upphängdes vid förstugufönstret, likaledes åt N. N. E., men genom byggnadsväggen i skydd emot aftonsolen. Ett brädskydd skulle anbringas för att skydda den äldre termo- metern emot morgonsolens inverkan. Äfven i närheten af vattenmärket å Hangöudds inre lotsplats, eller den s. k. Tulludden inhöggs uti berget en fixpunkt, hvars höjd öfver öfre ytan till öglan af jernarmen är 3 dec. tum 1 linie. Vid Hangö fyrbåk är barometerns höjd öfver fixpunk- ten 22,04 sv, fot, och denna sistnämndas höjd öfver öglan till jernarmen 3 tum 1 linie. Barometerns instrumentalkor- rektion befanns vara —-- 0,4 millimeter. Äfven denna station förseddes med en ny termometer. Den äldre termometern hemtogs af Herr Wetzer, för att återsändas sedan skalan blifvit renoverad. Under en af Ingeniörmekanikern Herr M. Wetzer verk- stäld resa bestämde han instrumentalkorrektionen för baro- metern i Sälskär till — 1,4 m. m., för den i Säbbskär till 119 — 1,0 m. m. och för den i Sälgrund -— 1,4 m .m. Sälskär förseddes med en andra termometer och skalan till dess äldre termometer renoverades. Nya stationer hafva uppstått å Mustiala landtbruksin- stitut, Evois forstinstitut, Ahmonsaari i Idensalmi samt Mäntä pappersbruk i Keuru, de tvenne sistnämnda försedda med in- strumenter från Vetenskap-Societeten. Dessutom hafva nå- gra Ådermans minimitermometrar med sprit samt några qvick- silfvertermometrar blifvit försända till särskilda orter inom landet. Öfverstyrelsen för Lotsverket har införskrifvit för fyrbåkarnes räkning åtta svenska nederbördsmätare, och äf- ven ett par enskilda personer hafva försett sig med sådana. Instruktion för sistnämnda instruments uppställande och an- vändande har blifvit tryckt af Observatoriet i Helsingfors samt kringsänd till vederbörande observatörer. Herr 98. Tromholt i Bergen har till härvarande Obser- vatorium Ööfversändt ett parti blanketter för norrskensobser- vationers anställande enligt af honom uppgjordt formulär, Dessa blanketter och formulär hafva till stort antal blifvit kringsända till våra observatörer i landsorten. Endast ett ringa antal har sedermera hit återanländt, för att öfversän- das till Herr Tromholt, men deribland dock några innehål- lande ganska intressanta beskrifningar af norrskensfenomen. Det kan förtjena särskilt framhållas, att ett par observatö- rer i Lappland försäkrat sig med full säkerhet hafva hört ett norrskenet åtföljande ljudfenomen. Genom ett i December 1880 till Vetenskaps-Societetens observatörer utsändt cirkulär, uppmanades desse att sjelfve verkställa en inspektion af deras meteorologiska instrumen- ter, samt att uppå en medsänd blankett införa resultaten af denna inspektion under form af svar till de uti blanketten tryckta frågorna rörande instrumentens beskaffenhet, upp- hängningssätt, stationens omgifningar m. m. Dessa ”rappor- ter”, som anländt ifrån Hangö, Mariehamn, Åbo, Mustiala, Lampis (Kivesmäki), Evois, Tammerfors, Otava, Sordavala, Sulkava, Tohmajärvi, Pihtipudas, Idensalmi, Pyhäjärvi, Bra- hestad, Ulåborg och Torneå, lemna många i och för de me- 120 teorologiska observationernas vetenskapliga bearbetning i högsta motto värdefulla upplysningar. Likaledes äro dessa rapporter af högt värde då den nuvarande Meteorologiska Centralanstalten skrider till att tidsenligt utrusta våra lands- ortsstationer. Genom ett annat cirkulär uppmanades observatörerna att hitsända sina observationer månatligen, utskrifna uppå för detta ändamål utdelade blanketter. Observatoriet har haft tillfredsställelsen att i detta hänseende röna tillmötes- gående från samtliga observatörer, om också en eller annan nog länge fördröjer insändandet. Härigenom blef det er möjlighet att påbörja utgifvandet af en ”Månadsöfversigt af Väderleksförhållanden i Finland”. I början röner utgifvan- det af en sådan öfversigt sjelffallet stora svårigheter, särde- les sålänge, såsom fallet är hos oss, månadens normala kli- matologiska konstanter icke äro på förhand gifna, utan må- ste på samma gång uträknas, som väderlekens tillfälliga skap- lynne studeras. Dessa svårigheter, och äfven andra oöfver- vinneliga förhållanden, förorsakade att under 1881 ej mera än de sex första numren medhunnos. Det sjunde eller Juli numret, har i dessa dagar blifvit tryckt på samma gång som Januari numret af 1882 och jag hoppas att fortsättningsvis ett nummer af fjolåret skall medhinnas på samma gång som öpande numret af innevarande år. Af ”Observations Météorologique publiées par la Société des Sciences de Finlande” har volume VII innehållande 1879 års observationer utkommit. Uti en skrifvelse af den 14 December 1880 anhöll Mag- netiska och Meteorologiska Observatoriet i Helsingfors hos Chefen för Finländska Telegrafarrondissementet, Herr Stats- rådet m, m. Walfrid Spåre, att följande förmoner måtte be- näget utverkas för detsamma: 1:o En kopia af de Skandi- naviska väderlekstelegram, hvilka öfver Nystad och Helsing- fors sändas till S:t Petersburg; 2:do att till det dagliga vä- derlekstelegrammet från S:t Petersburg till Helsingfors skulle få bifogas väderleksunderrättelser från några ryska och ut- ländska orter, hvilka underrättelser Direktorn för Fysikaliska 121 Centralobservatoriet i S:t Petersburg Herr H. Wild haft god- heten utlofva, så framt Telegrafstyrelsen lemnade sitt till- stånd till deras bifogande; 3:0o att hvarje morgon väderleks- telegram kostnadsfritt skulle få sändas till Magnetiska och Meteorologiska Observatoriet i Helsingfors ifrån erforderligt antal finska orter, hvilka Finska Vetenskaps-Societeten dels redan försedt dels ernar förse med fullständig meteorolegisk instrumentel, och hvartill såsom lämpliga orter framhöllos Tammerfors, Jyväskylä, Kuopio, Uleåborg, Nikolaistad, Björ- neborg, Mariehamn, Hangö, Wiborg och Sordavala. Den 15 Juni sistvikne år meddelade Styrelsen för Finska Telegraf- arrondissementet, att Telegrafdepartementet medgifvit att Hel- singfors Observatorium erhölle kopior af de väderlekstele- gram, hvilka från Skandinavien samt städerna Uleåborg, Hangö och Tammerfors afsändas till S:t Petersburg, hvar- jemte i stället för det väderlekstelegram, som dagligen kl. 9 f. m. afsändes från S:t Petersburg till Helsingfors finge om- kring middagstiden till sistnämnde ort insändas ett telegram ifrån Fysiska Central-Observatoriet innehållande uti S:t Pe- tersburg gjorda iakttagelser äfvensom väderleksunderrättelser ifrån Archangelsk, Sordavala, Wologda, Petrosavodsk, Dor- pat och Riga. Af intresse att bekantgöra dessa telegram för sina lä- sare publicera tre af de dagligen utkommande tidningarne, nemligen: Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet och Hel- singfors Morgonblad, dem uti sina spalter. Sedan telegram- men blifvit dechiffrerade af ett af Observatoriets biträden, utskrifvas de uppå af tidningarna bekostade blanketter, och ersätter hvarje tidning biträdets arbete med etthundratjugu mark om året. Upprepade försök hafva förgäfves blifvit gjorda att förmå äfven en finsk tidning att publicera dessa telegram. Den till Vetenskaps-Societetens sednaste årshögtid upp- gjorda förteckningen öfver klimatologiska anteckningshäften för 1880 bör kompletteras med följande sedermera återsända anteckningshäften : från Kimito af Fröken Maria Hedberg, från Karkku och Wasa af Lektor Hjalmar Hjelt, från Mustiala 122 af Forstmästar A. Borenius, från Evois at Lektor J. E. Furu- hjelm och från Wiborg af Stationsinspektor G. Niklander. Meteorologiska observationer hafva, under år 1881 blif- vit anstälda af: Fyrmästaren K. F. Alcenius vid Hangö fyrbåk. Fyrmästaren I. Taucher vid Utö fyrbåk. Stationsinspektor K. Appelgren i Hangö stad. Rektor K. M. Kandolin i Mariehamn. Fyrmästaren OC. F. Liljefors vid Söderskärs fyrbåk. Apotekaren A. Collan i Angelniemi. Fyrmästaren F. W. Grönlund vid Sälskärs fyrbåk. Professor J. F. Elfving i Åbo. Ingeniörkapten G. H. Öman i Wiborg. Eleverne vid Mustiala landtbruksinstitut. Statsrådet A. Sederholm i Hollola. Löjtnant N. Etholén i Lampis, Kivesmäki. Lektor J. E. Furuhjelm i Lampis, Evois, Magister Alb. Hjelt i Karkku. Fyrmästaren OC. F. Ståhlbom vid Säbbskärs fyrbåk. Fröken Th. Molin i Tammerfors. Herrar G. W. Serlachius och G. Hagman å Otava jord- bruksskola. Herr OC. Carstens i S:t Michels stad. Apotekaren O. Relander i Sordavala. Possessionaten OC. Ph. Lindforss i Sulkava. Bruksegaren G. A. Serlachius i Keuru. Bruksegaren N. E. Arppe i Tohmajärvi. | Fyrmästaren J. W. Sjölund vid Saålgrunds fyrbåk. Bruksförvaltaren O. Tapenius i Ilomants. Lektor H. Hjelt i Wasa. Bruksegaren J. V. Sahlstein i Pihtipudas. Magister E. G. Hasselgren i Teerijärvi, Forstmästar H. J. Aminoff i Idensalmi. Vicepastor J. Simelius i Pyhäjärvi. Fyrmästaren C. G. W. Lindström vid Ulkokalla fyrbåk. Provincialläkaren C. R. Ehrström i Brahestad. Kollegiiassessor E. Westerlund i Uleåborg. 123 Handlanden L. V. Reding likaledes i Uleåborg. Fyrmästaren L. Salin vid Marjaniemi fyrbåk. Apotekaren F. G. Borg i Torneå. Forstmästar H. Heikel i Rovaniemi. Provincialläkaren Ehrström, en af landets äldste obser- vatörer, afled i Maj 1881, hvarföre observationerna från Bra- hestad upphörde med nämnda månad. Rektor Kandolin af- led likaledes under året, men hans enka Fru Maria Kando- lin fortsätter att i Mariehamn observera med Vetenskaps- Societetens instrumenter. Klimatologiska antekningar för år 1881 om vissa före- teelser inom vext- och djurriket samt om islossning och is- läggning hafva inkommit från nedanförtecknade orter: Observationsorten. Observatorns namn. Län. « Kommun. Nylands Elimä Kellman, G., skogsvaktare., 2 Thusby Nordenskiöld, C.A.,kornofogde. 5 | q Hedberg, I., forstmästare. ” ” Jeekell, O. S., possessionat. 4 5 Åström, H. B., possessionat. 2 Lojo Tengström, J. M. af, provin- cialläkare, Åbo o. Björ- Kimito Hedberg, Maria. neborgs Salo Zetterman, ÅA. J., prov.läkare. ” Lundo Kahilainen, M. ? Nystad Söderman, H. L. 7 Kuru Niininen, M. 2) Karkku Leistenius, A., fröken. » 7 Hjelt, Hjalmar, lektor. ? 7 Grönblom, A. A., folkskollärare. ? Nakkila Åberg, J. E., kyrkoherde. in Parkano Brander, C:, forstmästare. Tavastehus! Janakkala Bredenberg, E.: A., vicepastor. ” Hattula Lilius, F. J., pastor. n i Wegelius, Uno. 124 Tavastehus Kalvola 7 Tammela » ” ? » 2 Birkkala 7) Nastola S:t Michels Sysmä ” ” in Sulkava Wiborgs Wekkelaks ER Wiborgs stad 2 ” socken D Pyhäjärvi 2 Willmanstrand N N 2 Sordavala N Impilaks Kuopio Kuopio n Tohmajärvi äv Pelkjärvi 2) Nurmis Wasa Wasa » Nykarleby Krouoby g Pihtipudas / Alajärvi Uleåborgs Kajana 2 Sotkamo n Uleåborg P7 Neder Torneå 2 Rovaniemi ” Muonioniska ” Kemiträsk ä) Utsjoki Kosonen, P. skogvaktare. Karsten, P. A., lektor. Borenius, Alex., revierförvalt. Procopé, AA. F. Malin, H., pastor. Wrede, R., friherre, Sahlberg, V. 5., apotekare. Wilskman, K., godsförvaltare. Lindforss, C. Ph. possessionat. Sipilä, K. H. Niklander, G. stationsinspektor. Helsingius, J., godsförvaltare, Breitenstein, W., förvaltare. Holmberg, Julia, h:höfdingska. Ilmoni, A. H., stadsläkare. Krank, F. O., Forstkonduktör. Backman, H., provincialläkare. Knape, C. A., lyceist. Arppe, N. E., bruksegare. Karsten, I., fröken. Collan, J. Hjelt, H., lektor. Illberg, F. V., lektor. Storbjörk, J. Sahlstein, J. W., bruksegare. Thomé, J. H., forstmästare. Renfors, M., fröken. Hollmerus, A. L., forstmästare. Westerlund, E., kollegiiassessor. Castrén, K. E. Heikel, H., forstmästare. Östring, P., forstmästare. Sandberg, II. R., forstmästare. Gummerus, J. Helsingfors den 27 April 1882. !o+0' N. E. Nordenskiöld. Finska Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1882. I. Ordföranden hr MÄKLIN, öppnade sammankomsten med följande ord: Redan för ett år, då finska Vetenskaps-Societeten till- sammans med hela landets befolkning sörjde den kort förut inträffade smärtsamma förlusten af Finlands Höga beskyddare och oförgätlige välgörare, var Societeten för första gången i tillfälle att utföra sitt beslut att äfven under kommande tider fortfarande begå firandet af sin års- och högtidsdag, såsom det ursprungligen vid finska Vetenskaps-Societetens stiftelse blef bestämt, å då varande tronföljaren, sedermera Kejsar Alexander II:s födelsedag. Ehuru man häri endast kan se en ringa gärd af erkänsla och tacksamhet för Finlands hä- dangångne högsinte Storfurste, som under sin, beklagligtvis, alltför korta lifstid genom sina handlingar lemnat så många prof på en faderlig välvilja och omsorg äfven för det ringa och obemärkta finska folkets förkofran både i materielt och andligt afseende, så är och förblir detta Societetens årssam- manträde dock alltid ett lämpligt tillfälle att leda äfven ef- terkommande generationers tanke på den vårdare och ledare af Finlands öden, som i sin egenskap af universitetets Kan- sler redan från ynglinga åren närmare varit fästad vid den finska högskolan och derigenom äfven stått i närmaste be- röring med hvarje fråga beträffande vetenskapernas utbild- ning i detta land samt under hela tiden äfven sedermera så- som fosterlandets Högste Styresman varit uppburen af allas odelade kärlek, vördnad och tillgifvenhet. Vid åtskilliga årshögtider redan förut har af andra ta- 126 lare äfvensom af mig sjelf för Societetens verksamhet intres- serade personers uppmärksamhet blifvit fästad dervid, att man billigtvis icke kan ställa samma anspråk på den finska Ve- tenskaps- Societeten som på institutioner med samma syftemål i andra på materiela resurser rikare länder, ty den finska Vetenskaps-Societeten är icke någon vetenskaps akademi och har hittills bland antalet af sina ledamöter icke räknat nå- gra medlemmar, som aflönats för en uteslutande vetenskaplig forskning. Dess ledamöter äro till största delen universite- tets lärare, några få civila tjenstemän, hvilka likväl alla en- dast kunna uppoffra några af sina få lediga stunder på ve- tenskapliga undersökningar. Det är ett bekant förhållande, att skatorna med glädjeskratt nedslå endast dit, der de ypper- sta fruktträden frodas och då den vetenskapliga forskningen i Suomis vid poleirkelns rand belägna kalla bygder hittills ieke just burit några gyllene frukter åt deras odlare samt ett erkännande för sträfvanden 1 denna rigtning hos oss ännu ställas i det möjligaste sista rummet och den högsta belö- ningen för ett flitigt arbete i vetenskapernas tjenst ej sällan utgöres endast af ett kallelsebref att inträda som ledamot af finska Vetenskaps Societeten, så bör man ej särdeles förun- dra sig deröfver, att så få personer 1 vårt land uppoffra tid och arbete för sträfvanden, som ända till denna grad äro lönlösa. Då vid akademiska lärare tjensters besättande en- ligt ännu i denna stund gällande författningar endast ett för ändamålet då publiceradt specimen tages under pröfning och öfriga vetenskapliga förtjenster lagenligt egentligen icke kom- ma i beräkning, motverkar ett sådant förhållande i märkbar grad det biträde, som BSocieteten i annan händelse antagli- gen kunde påräkna af yngre vetenskapsidkare inom eget land. Lägger man härtill att några af Societetens ledamöter se sig föranlåtna att fördela sin verksamhet äfven till förmån för andra vetenskapliga och litterära samfund och föreningar i landet, hvilka de tillhöra, samt att en eller annan stundom meddelar resultaterna af sina forskningar till publikation i utlandet, så bör man kunna inse att dylika förhållanden i väsendtlig grad måste minska antalet på afhandlingar och 127 uppsatser, som inlemnas till införande i Societetens handlin- gar. Jag kan slutligen ej underlåta att här äfven utpeka en omständighet, som för det närvarande är särdeles ogynsam för finska Vetenskaps-Societeten, nemligen att alla platser inom de naturalhistoriska och fysisk-matematiska sektionerna varit upptagna och åtskilliga af dessa sektioners ledamöter icke vistas i Helsingfors samt att några bland dessa ledamö- ter efter deras inkallande t. o. m. flyttat till utlandet. Att åter föröka antalet af platser inom förenämnda sektioner för att sålunda kunna föröka antalet af medarbetare, torde af många skäl icke böra förordas. Dessa här i största korthet framhållna olägenheter äro enligt min uppfattning de mör- kaste skuggsidor för det närvarande af finska Vetenskaps- Societetens tillvaro. Ljusare och gladare partier kunna dock äfven framdragas i dagern. Då jag från 1863 till 1864 äfven bade den äran att fungera såsom Bocietetens ordförande, för- dristade jag mig att på Societetens högtidsdag den 29 April sistnämnda år, uttala den förhoppning, att detta andra då nyligen påbörjade fjerdedels sekel af finska Vetenskaps-8ocie- tetens verksamhet icke skall slutas, utan att skåda denna in- stitution omgestaltad till en vetenskapsakademi under en eller annan anspråkslösare form. Till utgången af detta andra fjer- dedels sekel återstå ännu sex år och likväl måste Societeten nu redan med tacksamhet erkänna, att åtminstone det första steget till en dylik omgestaltning blifvit taget. Hans Majestät Kejsaren har nemligen hugnat BSocieteten med rikliga an- slag för reorganisationen af det meteorologiska observatoriet, hvilket nu under namn af Vetenskaps-Societetens meteorolo- giska central-anstalt kan försättas 1 ett tidsenligt skick, och är denna anstalts direktor, som blifvit utnämnd på förslag af finska Vetenskaps-Societeten, så vidt jag känner, den första person, som i Finland å stat innehar en befattning, hvars verksamhet utelutande är beräknad för vetenskapliga forsk- ningars anställande. Då alla närmare detaljer beträffande denna fråga äfvensåm de förnyade bevis på Regeringens väl- villiga understöd för Vetenskaps-Societetens fortbestånd och förkofran utan tvifvel komma att framhållas i årsberättelsen, 128 der äfven för resultaterna af Societetens verksamhet under året redogöres, anser jag mig ej böra gå denna”'årsberättelse i förväg, och kommer densamma nu, såsom vanligt, genast härefter att uppläsas af Societetens ständige sekreterare herr statsrådet Lindelöf. Derefter kommer herr doktor Reuter att hålla ett vetenskapligt föredrag ”Om myrornas s. k. instinkt, särskilt med hänsyn till de nyaste undersökningarna rörande densamma” och till slut skall herr; professoren Elmgren upp- läsa ett minnestal öfver Societetens hädangångne ledamot, senatorn Johan Wilhelm Snellman. IT. Årsb erättelse, afgifven af Vetenskaps-Societetens ständige sekreterare. Vid en återblick på det årsskifte af Finska Vetenskaps- Societetens verksamhet, som nu tilländagått, och på de för- ändringar, som derunder timat, träder oss till mötes i främ- sta rummet minnet af en under året bortgången ledamot, hvilken under en lång lefnad, egnad åt rastlöst fosterländskt arbete, såsom vetenskaps- och statsman utöfvat ett mäktigt inflytande på gestaltningen af det politiska lifvet i vårt land. Den 4 Juli 1881 slutade f. d. professorn och senatorn JOHAN VILHELM SNELLMAN i en ålder af 75 år sitt verksamma lif. Sedan 1856 ledamot i Vetenskaps-8ocieteten inom dess hi- storisk-filologiska sektion hade han visserligen, med undan- tag af året 1870—1871, då han såsom ordförande ledde So- cietetens förhandlingar, icke tagit någon omedelbar del i dess arbeten; den vetenskap han i yngre år med så stor framgång odlat, ligger i sjelfva verket till metod och inne- håll utom området för den exakta forskning Vetenskaps- Societeten i likhet med andra dylika samfund företrädesvis söker befrämja. Filosofin är i Vetenskaps-Societeten en för- bjuden artikel”, yttrade Snellman i det föredrag om den mo- derna materialismen han på BSocietetens årsdag för elfva år 129 sedan höll på detta rum. Detta yttrande, hvars retoriska öfverdrift ej behöfver skildt framhållas, innebär från hans synpunkt en förklaring af det anmärkta förhållandet. Men ehuru Snellmans egen verksamhet sålunda låg åt annat håll, var den likväl genom de väckelser af mångahanda art den gaf åt det vetenskapliga lifvet öfverhufvud helt visst icke utan betydelse äfven för detta sammfund, hvars sträfvanden han städse skänkte sitt understöd och erkännande. BSociete- ten har derför trott sig ega både anledning och berättigande att illustrera förevarande årshögtid genom ett särskildt min- nestal öfver denne sin frejdade ledamot. Inom BSocietetens personal har för öfrigt ingen annan förändring inträffat än den, att Societeten den 17 i denna månad till hedersledamot utsett dess vordne ordinarie leda- mot verklige statsrådet ADOLF EDVARD ÅRPPE. I följd häraf finnes i afseende å ledamotsplatserna inom BSocieteten för närvarande tre ledigheter, hvilka återstå att fylla, nemligen en inom matematisk-fysiska och två inom historisk-filologi- ska sektionen. Men det förtjenar anmärkas att af de nuva- rande 32 ordinarie ledamöterne icke färre än 9 äro bosatte utom Helsingfors och bland dem 5 utom Finland, hvarigenom den effektiva arbetskraften är i betydlig mon reducerad. Vid redogörelsen för Societetens verksamhet under det nu afslutade årsskiftet torde främst böra omnämnas, att af dess skrifter derunder utkommit: 1:o. Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens förhandlingar 1880—1881. 2:o. Bi- drag till kännedom af Finlands natur och folk, 35:te häf- tet, innehållande: Geologiska iakttagelser under en resa i östra Finland samt om fossilierna i Ålands silurkalksten af F. J. Wiz; Några anteckningar om privata formationer om- kring Uleå träsk af J. CASTRÉN; Om en kalkstensförekomst inom den arkäiska formationens äldsta lager, Zur mikroskopi- sehen Physiographie finnischer Eruptivgesteine samt Bidrag till kännedom af vestra Finlands glaciala och postglaciala bildningar, af HJ. GYLLING; Matériaux pour servir å la con- naissance des Crånes des peuples finnois, par K. HÄLLSTEÉN, K. KYRELUND et E. WEIMARN, samt Exposition geogra- 9 130 phique finlandaise organisée par la Société der Sciences de Finlande, par K. F. IGNATIUS. 3:o Samma Serie 36:te häf- tet, som upptages af d:r M. G. SCHYBERGSONS arbete om Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser 1621—1630; 4:0 Observations météorologiques, année 1679, hvars bear- betning och utgifvande besörjts af lektorn N. K. NORDEN- SKIÖLD, samt 5:o Katalog öfver Finska Vetenskaps-Societe- tens bibliotek år 1881, utgifven af dess bibliotekarie hr Å. MoBErG. Under tryckning äro: XII tomen af Acta, hvaraf 55 ock allaredan äro uppsatta, äfvensom den för hr REUTERS arbete öfver hemiptera upplåtna XIII tomen af samma serie. Till offentliggörande i sina skrifter har Societeten un- der årets lopp emottagit nedannämnde afhandlingar. För Acta: Bemerkungen iäber absolute Maass-Systeme in der Phy- sik, von ÅA. EF. SUNDELL; : Sur les foncetions å espaces lacunaires, par H. POINCARE; Om några lakunära analytiska funktioner, af TH. HoOMÉnN; Allmän framställning af entydiga analytiska funktioner, af G. MitTAG-LEFFLER; Fragmenta Veteris Testamenti in latinum conversi e palimpsesto Vaticani eruta, af F. GUSTAFSON; Om principen för virtuela hastigheter och dermed sam- manhängande frågor i mekaniken, af ÅA. EF. SUNDELL ; Die Wotjaken, eine ethnologisehe Studie, af doktor Max BucH; Icones Hymnomycetum Fenniae nondum delineatorum, decas I & II, af d:r P. A. KARSTEN; Monographia generum Oncocephalus Klug et Caunus Stål, af O. M. REUTER; En metod för upplösning af fjerde-grads likheter, af GEORG BORENIUS; Om integrationen af de Hermite'ska differentialeqvatio- nerna af tredje och fjerde ordningen, vid hvilka integraler- nas oändlighetsställen äro af ordningen 1, af G. MITTAG- LEFFLER; Sur une application du théoremeé de M. Mittag-Leffler 131 dans la théorie 'des fonctions. Extrait d'une lettre adressée a M. Mittag-Leffler par CH. HERMITE; Sur la fonetion Snez. Extrait d'une lettre de M. CH. HeErMITE å M. MittAG-LEFFLER. För Bidragen: Rysslands, Finlands och den Skandinaviska halföns hatt- svampar, senare delen, af P. A. KARSTEN; Berättelse om guldletningarne i Finland 1837—18350, af ATERN THÖRELD. För Öfversigten: Om skalors noggranhet och gränsen för det synliga, af E. NEOVIUS; Några funktionsteoretiska undersökningar, af G. MIiT- TAG-LEFFLER; Om de kristalliniska bergformationerna i nordvestra Frankrike och England, jemförda med de i södra Finland förekommande, af F. J. WIK; En inverkan af den galvaniska strömmen på vexande rötter, af ER. ELFVING; Akkadiskan, Sumeriskan och Mediskan, af O. DONNER ; Om den internationela geografiska kongressen i Vene- dig 1881, af K. F. IGNATIUS; | Om isobutylmalonsyra och försök till syntetisk fram- ställning af terebinsyra, af EDv. HJELT; Note tber eine Umänderung des Spectroscop-Oculars, von ERNST BIESE; Härledningen af paenitere, af EF. GUSTAFSSON; Den s. k. kaukasiska bergskalkonen, Tetraogallus Cau- casicus Steven (& Pallas), Dresser, och Den kaukasiska orren, Lyrurus (Tetrao) Mlokosiewiczi Taczanowski, af F. W. MÄKLIN, samt Månatliga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1881 i jemförelse med det årliga medeltalet, af A. MOBERG. I senaste årsberättelse omnämndes redan de förslag till ombildning af härvarande magnetiska och meteorologiska observatorium, Societeten efter öfvertagandet af denna an- stalt sett sig föranlåten uppgöra och, jemte anhållan om der- 132 till erforderliga anslag, till Kejserliga Senaten ingifva. Denna angelägenhet har numera blifvit i väsentlig öfverensstämmelse med Bocietetetens förslag definitivt ordnad. Den 12 Maj 1881 beviljade Senaten 5,600 mark för en provisorisk orga- nisation af berörda anstalt samt dess upprätthållande intill utgången af samma år, hvarjemte Öfverstyrelsen för allmänna byggnaderna anbefalldes att låta på kronans bekostnad af- hjelpa de i observatoriets byggnader anmärkta bristfällighe- terna samt derstädes införa vatten- och afloppsledning. Se- dermera kar Hans Kejserliga Majestät i Nådigt Bref af den 27 Oktober 1881 funnit godt förordna, att sagde observato- rium skulle ombildas till en centralanstalt för den meteoro- logiska forskningen i landet samt benämnas: Finska Veten- skaps-Societetens Meteorologiska Centralanstalt. Dess di- rektor, som på förslag af Vetenskaps-Societeten af Hans Kej- serliga Majestät utnämnes, åtnjuter fri bostad samt lön å stat jemte delaktighet i civilstatens enke- och pupillkassa och rättighet till pension vid afskedstagande. För magnetiska observatoriets reorganisation i antydt syfte tilldelades Veten- skaps-Societeten ett anslag af 16,000 mark för år, att mot re- dovisning utgå i 5 års tid, räknadt från den 1 Januari 1882, från hvilken tid det för magnetiska observatorium härintill bestämda anslaget 6,543 mk 20 p:i komme att till statsver- ket indragas. Derutöfver beviljades Societeten tvenne extra anslag för en gång, det ena till belopp af 6,560 mark för organisation af meteorologiska stationer i landsorten, det an- dra, uppgående till 6,564 mark, för anskaffande af erforder- liga instrumenter och andra tillbehör till anstalten. Slutli- gen bestämdes, att de för magnetiska observatorium uppförda byggnaderna skola af Vetenskaps-Societeteten mot underbålls- skyldighet öfvertagas, hvarjemte åt Kejserliga Senaten öfver- lemnades att i tillämpliga delar stadfästa af Vetenskaps-So- cieteten uppgjordt förslag till instruktion för meteorologiska centralanstalten. i, Denna instruktion har derefter den 27 Januari 1882 blifvit i nåder faststäld. Då deri stadgas, bland annat, att Vetenskaps-Societeten skall genom ett särskildt Meteorolo- 133 giskt Utskott öfvervaka meteorologiska central-anstalanstal- tens verksamhet, har ett dylikt utskott af Societeten blifvit tillsatt och till medlemmar deri för innevarande år utsedde hh. Moberg, Lindelöf och Lemström samt till suppleanter hh. Malmgren och Elmgren, och har utskottet derefter inom sig till ordförande valt hr Moberg och till sekreterare hr Lemström. Till direktor för meteorologiska centralanstalten har på förslag af Vetenskaps-Societeten lektorn vid Evois forst- instistut, magister Nils Karl Nordenskiöld den 2 Februari 1882 blifvit i nåder utnämnd. Med afseende derpå att löne- förmånerna vid tjensten voro att tillträda den 1 derpåföljande Mars, men det för t. f. direktorns aflönande beviljade tem- porära anslaget af 3,200 mark för år upphörde vid 1881 års utgång, har Societeten sett sig föranlåten att ytterligare hem- ställa om ett extra anslag af statsmedel till belopp af 533 mark 33 p:i för hans aflönande under Januari och Februari månader innevarande år. Enligt $ 2 i instruktionen åligger det direktor att årli- gen inom Mars månad till Vetenskaps-Societeten inkomma med skriftlig redogörelse öfver anstaltens verksamhet och de meteorologiska arbetena i landet under nästföregående ka- lenderår. Då den berättelse direktorn Nordenskiöld härom afgifvit kommer att ingå i Societetens Öfversigt, får jag be- träffande Societetens tillgörande i denna del endast hänvisa till sagda berättelse. Emedan de lokaler, som i universitetshuset upplåtits för Vetenskaps-Societetens boksamling och arkiv i följd af bi- bliotekets och boklagrets hastiga tillvext blifvit alltmera otill- räckliga och Societeten dessutom ej kan räkna på att under en längre tid få behålla dem, har efterhand tanken upp- stått om amnskaffande af eget hus för Societetens räkning. Sedan den i sådant afseende främst uppkastade planen att uppföra byggnaden på magnetiska observatoriets tomt emel- lertid vid närmare pröfning befunnits mindre lämplig, anhöll Societeten i underdånig skrifvelse, att Hans Kejserliga Maje- stät ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke den bygg- 134 nad, som på statens bekostnad komme att uppföras för konst- föreningen och konstindustriskolan, kunde erhålla den ut- sträckning, att äfven Vetenskaps-Societetens behof af egen lokal derigenom blefve tillgodosedt, helst sålunda att en af de skilda delar, hvaraf byggnadskomplexen möjligen komme att bestå, blefve åt Societeten öfverlåten, samt att emeller- tid, intill dess sagde önskningsmål kunde förverkligas, nö- digt anslag måtte Societeten beviljas till upphyrande af än- damålsenlig lokal för dess sammanträden, kansli, bibliotek och arkiv. Äfven denna framställning har lyckats tillvinna sig regeringens välvilliga uppmärksamhet, Jemlikt Nådigt Bref af den 6 Oktober 1881 har Hans Kejserliga Majestät funnit godt bevilja Societeten ett hyresanslag förslagsvis till belopp af 2,000 mark om året, att af allmänna medel utgå från den 1 Juni 1881 tillsvidare och intill dess lämplig lo- kal kan hyresfritt, vare sig i kronans hus eller på annat sätt, Societeten beredas. Utsigt finnes sålunda för Societe- ten att innan kort erhålla större, för dess trefnad och verk- samhet väl behöfligt utrymme. Societeten har nyligen varit i tillfälle att afgifva un- derdånigt utlåtande angående en af dess ledamot hr Lem- ström hos regeringen gjord framställning om Finlands delta- gande i den internationela polarforskning, som enligt öfver- enskommelse åtskilliga stater emellan skall begynna i näst- kommande Augusti månad och fortgå intill hösten 1883. So- cieteten har deri förordat upprättandet af en fullständig mag- netisk-meteorologisk station i Sodankylä, jemte det härva- rande meteorologiska centralanstalt borde förses med nödiga hjelpmedel för anställande af korresponderande observatio- ner, förklararande sig Societeten derjemte villig att öfvertaga det inseende öfver företaget, som i händelse af bifall till framställningen tilläfventyrs kunde Societeten ombetros. Hela kostnaden för företaget är beräknad till 63,000 mark och torde denna summa, enligt hvad Pocieteten har anledning förmoda, komma att för ändamålet ställas till dess förfogande. Under sådan förutsättning hafva några förberedande åtgär- der för planens realiserande allaredan vidtagits. 135 Societetens yttrande har äfven infordrats öfver e. o. professorn Aspelins hos Kejserliga Senaten gjorda ansökning om ytterligare statsunderstöd 6,300 mark för slutförandet af det plancheverk, Antiquités du Nord Finno-Ougrien, för hvars utgifvande han sedan år 1873 åtnjutit särskilda understöd af styrelsen till ett sammanlagdt belopp af 41,516 mark 25 penni, och har BSocieteten ansett sig böra förorda bifall till ifrågavarande ansökning. För behandling af särskilda tillfälliga och brådskande ärender, hvilka till större antal än vanligt under året före- kommit, hafva tre extra-sammanträden hållits, utom de ordi- narie, hvilka regelbundet fortgått en gång i månaden. På inbjudning af Italienska Geografiska Sällskapet sände Societeten, sedan nödigt anslag för ändamålet utverkats, en af sina ledamöter, hr Ignatius, att öfvervara den tredje in- ternationela geografiska kongressen i Venedig om hösten 1881 och den i sammanhang dermed anordnade geografiska expositionen, med uppdrag tillika att ordna och öfvervaka de expositions artiklar, som på Societetens initiativ härstädes blifvit sammanbragta för berörda utställning; och har Socie- teten i dessa dagar genom organisationskomitén för sagde kongress fått emottaga tvenne skilda hedersdiplom af I klas- sen, hvilka juryn för expositionen tillerkänt Societeten för dervid utstälda arbeten. Societetens bibliotek har efter senaste årsdag, hufvud- sakligen genom föräringar från andra samfund, vunnit en till- ökning af inemot 700 häften. "Till de sällskap och inrätt- ningar, med hvilka Societeten underhåller skriftbyte, hafva under denna tid ytterligare tillkommit följande sex: Hög- skolan 1 Stockholm, Verein fiir Naturwissenschaft i Braun- schweig, Verein fir Naturkunde i Cassel, K. K. Handels- und Nautische Akademie i Triest, Madras Literary Society samt Asiatic Society i Calcutta. Med afseende på den utvidning Societetens verksamhet och dess ekonomi efter hand erhållit särskildt genom öfver- tagandet af vården om meteorologiska centralanstalten, har Societeten funnnit skäligt befria sekreteraren från förvaltnin- 136 gen af BSocitetetens penningemedel, som hittills ålegat ho- nom, samt till skattmästare antagit universitetskamreraren, assessoren N. C. Westermarck. Slutligen får jag omnämna, att ordförandeskapet i 8o- cieteten, som under året handhafts af hr MÄKLIN, i stadgad ordning nu öfvergår till den vordne viece-ordföranden hr ELMGREN, i hvars ställe ny viee-ordförande kommer att utses. L. Lindelöf. IT. Om myrornas s. k. instinkt med särskild hänsyn till de nyaste undersökningarna rörande densamma. (Föredrag på Finska Vet.-Soc:s årsdag af Hr O. M. Reuter). De små insekter, åt hvilkas lefnadshistoria vi i dag skola egna en stund, voro redan af de gamle kända och be- undrade för sin flit, sin omtanka och sina i sanning märk- värdiga lefnads vanor. Hvem känner icke Salomos berömda ord: ”du late, gå till myran, se dess väg och blif vis”? Äfven åt de grekiske diktarne, såsom Aesopus, lemnade dessa insekters lif stoff till fabler, Vergilius och Horatius omtala dem i sina dikter och den på Hadriani tid lefvande natur- forskaren Aelianus meddelar detaljer, hvilka, länge betvif- lade, först under sist förflutna decennium på ett glänsande sätt konstaterats. Och då man erinrar sig de märkvärdiga instinkter, så- som man länge benämnt de s. k. lägre djurens själsförmö- genheter, genom hvilka myrorna utmärka sig, får man ej undra deröfver att dessa djur i alla tider varit föremål för intresserade observatörer och att deras biografi är en af de bäst studerade brancher inom entomologin. Dervid måste man dock medgifva att ofantligt mycket ännu återstår att utforska, i thy att man ännu undersökt blott få arters eko- nomi, under det man beskrifvit närmare 1,500 olika species från jordklotets skilda trakter. Hvad beträffar de europeiska arterna, egde man emel- 137 lertid länge inga andra mera framstående arbeten öfver de- samma, än LATREILLES och hufvudsakligen sehweizaren HUBERS i början af detta sekel publicerade verk, hvilka likväl, isyn- nerhet den sistnämndes, innehöllo en riklig mängd af intres- santa observationer, som af senare forskare till största delen konstaterats. Äfven vår landsman W. NYLANDER har lemnat vig- tiga bidrag till myrornas kännedom. Men det är egentligen först på allra senaste tid, till stor del inom de sju å åtta sista åren, som dessa undersökningar ånyo med mycken framgång upptagits, och vi hafva härvid att nämna de förtjenstfulla nam- nen af scehweizarene EBRARD (1861) och FOorREL (1870, 1874 ff.), fransmannen LEsrPEs (1855—1866), österrikaren MAYR, som ända från 1852 till innevarande år egnat sin tid åt myrornpas studium, samt särskildt engelsmännen MoGGRIDGE (1873) och LUBBOCK (1875—1881). Till kännedomen om de exotiska arternas lif hafva bidragit förutom andra den bekante naturforskaren på Amazonfloden BATES, engelsmannen LIncECUM och nu se- nast den af dem alla i detta hänseende måhända mest för- tjente, amerikanaren Mac-CooK, som sedan år 1876 allt jämt riktat literaturen med digra verk öfver de amerikanska my- rorna, och de detaljer, hvilka härvid kommit 1 dagen, äro i sanning af den natur, att de ställa myrorna oändligt högt i djurens intelligens-serie. Då vi nu gå att redogöra för en del af dessa detaljer, måste vi dervid förutsätta den allmännaste kännedom om ar- ten af myrornas samhällen, hvilka, såsom bekant, bestå af in- divider af olika slag, hanar, honor eller drottningar, såsom man kallar dem, samt neutrer eller i vanligaste fall sterila honor, dem man, allt efter deras olika funktioner, kallat ar- betare eiler soldater. Vi sade att arbetarene i vanligaste fall voro sterila honor, emedan man på senare tid funnit att de äfven understundom lägga ägg, ur hvilka dock, enligt hvad alla iakttagelser hittills utvisa, märkligt nog endast hanar utkläckas. Ibland åtskilliga, särdeles exotiska arters neutrer finnas ytterligare flere olika slag, hvilka man helt säkert, utan studium i naturen, skulle antaga såsom lika många ar- ter, i det de äro icke blott af ganska skiljaktig struktur, 138 men äfven af mycket olika storlek, en del af dem många gånger större än de andra. Vi skola i det följande blifva i tillfälle att återkomma härtill. Förrän vi öfvergå till en närmare framställning af my- rornas s. k. instinkter, böra vi erinra derom att de observa- tioner, vi hafva att anföra, äro utförda af naturforskare ex professo, hvilka, särskildt HUBER, FOREL, LUBBOCK och Mc Coor, dervid hafva begagnat sig af de sinnrikaste iaktta- gelse-apparater, för hvilkas konstruktion tiden emellertid icke tillåter oss att redogöra. Verkligheten erbjuder härvid na- turforskaren så talrika under, att han icke behöfver söka dem inom fantasins rike. Den entusiasm, som genom att se fakta under en poetisk belysning, endast vanställer dem, måste härvid hållas lika fjerran, som den skeptisism, hvilken låter oss glömma den gamla fransyska sentensen: ”le vrai peut quelquefois n'étre pas vraisemblable”, Det är hufvudsakligen genom sina samhälleliga bonin- gar som myrorna väcka vår uppmärksamhet. Vi vilja der- för till en början meddela några undersökningar öfver dessa, hvarvid vi dock, likasom under hela vår framställning, nödgas inskränka oss till att teckna i allmänna drag och nästan endast framhålla sådana observationer, som synas röja någon särskild akt af eftertanke hos dessa djur. Vi skola derför icke heller bär uppehålla oss omständligare vid de olika konstruktioner, hvilka utmärka de särskilda arternas byggnader, men omnämna blott att man, enligt ForREL, kan sammanfatta dem under fem olika grupper: 1) bon, bygda af endast jord, 2) bon, bygda af jord och andra material, 3) bon, skulpterade i träd, 4) de af träd-fibrer eller sand hoplimmade s. k. earton-boen och 5) bon af olika slag, inom hvilken sistnämnda kategori alla sådana sammanslutas, hvilka icke kunna hänföras till någon af de öfriga, såsom t. ex. de små, af blott få individer be- bodda bon, som arterna af slägtet Polyrhachis, sammanväfda af fröhår, anlägga på åtskilliga växters blad, eller de slägtet Oecophylla tillhöriga af blad hopsydda boen, o. s. Vv. Boen grundläggas först af ensamma honor, blott i få 139 och osäkra fall skola dessa åtföljas af några arbetare, som då äro till hands för att vårda deras ägg och mata ungarne. Efter bröllopet, som vanligen sker högt uppe i luften och på bestämda dagar, då könsmyrorna, såsom det heter, svärma, söker sig nemligen den befruktade honan eller drottningen en bestämd plats för äggläggningen, afstryker sina vingar, hvilka blott numera äro till hinder, och gräfver sig ned i jorden. Nätter man mellertid befruktade honor i behållare, som ej hafva jordbotten, afrifva de icke sina vingar, då de förmodligen märka att de äro under förhållanden, hvilka icke tillåta dem gräfva celler i jorden i och för äggläggningen. De bibehålla vingarne fortfarande, för att med dem kunna komma till lämpligare ställen, Alla hanar och honor tillåtas mellertid icke att lemna det näste, från hvilket svärmen uppflugit. Derifrån förhindra dem arbetarne, i tid afbitande deras vingar och noga vak- tande dem. I annat fall skulle de gamla stackarnes befolk- ning snart utdö. I de flesta fall uppfostrar honan sjelf den första kullen i den af henne nybildade kolonin, matar larverna och hjelper de unga arbetarne. Den för den stora allmänheten mest bekanta är den röda skogsmyrans s. k. stack, hvilken tillhör den andra af de ofvan nämnda grupperna. Nämnda stack, som bildas af barr, små qvistar och allehanda affall, utgör nemligen blott den öfre delen af boningen, hvilken sträcker sig långt under jorden, i det gångar, gallerier och kamrar utstråla 1 flere direktioner. Stacken bygges i flere våningar, ofta 15 å 20, hvilkas golf mellertid i&ke äro vågräta, utan mer eller min- dre sneda, hvarje våning innehållande en mängd temligen stora, oregelbundna, men alltid af solida på midten smalare pelare uppehållna celler, som stå i förbindelse med hvarandra, under det de gångar, som sålunda gå af och an slutligen utmynna i ett antal hål-lika öppningar i stackens yttersta lager. Till sin form är stacken en bredbasig kägla. Denna form är särdeles lämplig derför att regnvattnet, utan att samla sig på stacken, flyter ned längs sidorna, och man fin- 140 ner att äfven efter ett häftigt regn vattnet trängt blott få linier ned. Äfven har den hona, hvilken engång i tiden grun- dade nästet, vanligen varit ganska förutseende vid val af plats för detsamma: vi finna nemligen att den röda skogs- myrans stackar enligt regel äro anlagda vid roten af något större, tätt träd, oftast en gran. Icke heller tränger vattnet in genom de öppningar, som föra in i de särskilda, stacken genomkorsande gångarne, lika litet, som fiendtliga insekter under natten kunna genom dessa infinna sig, för att uppäta larverna och puporna. Undersöker man nemligen efter sol- nedgången en sådan stack, finner man att dess öppningar äro helt och hållet försvunna och att i stället för de tusende myror, hvilka om dagen hvimlade på densamma, blott en- staka vaktposter vandra af och an. Först vid dagens inbrott börjar lifvet ånyo och de strån och barr, hvarmed öppnin- garne under natten varit täckta, bortskaffas hurtigt, hvilket likväl sker blott i så fall att vädret är vackert. Hotar regn, så öppnas blott en del af mynningarne och äfven dessa till- slutas skyndsamt, så snart regnet utbryter. På samma sätt förfara äfven åtskilliga exotiska arter. I Brasilien förekommer ett högst egendomligt slag af myror, de s. k, bladskärande eller parasol-myrorna (Oecodoma), ur hvilkas lif redan BaATEs och BELT framdragit många detaljer af intresse. Dessa bygga sina nästen bland annat af trädens löf. Arbetarena eller rättare neutrerna äro hos denna myra af flere högst olika slag, s. k. dverg-arbetare och jätte-arbe- tare. "Under det man ännu ieke känner de senares funktio- ner — Mc Cook synes emellertid anse dem vara soldater — arbeta deremot de förra i boet, hemföra föda 0. s. v. Sjelfva äro äfven de ytterligare af två skilda slag, större och mindre. Dessa mindre qvardröja i stacken, medan åter de större begifva sig på ordentliga myrvägar, liknande dem man finner hos ganska många arter, till något närliggande träd. En del bestiger nu trädet och afbiter de gröna bladen, hvilka emottagas af andra vid roten väntande. Är bladet för stort, skäres det i runda stycken, i det myran tager detsamma mellan benen och gör med käkarne en inskärning i randen 141 samt fortsätter denna kretsformigt framåt, förande benen efter hvartannat i samma riktning. Sedan bladen sålunda tillsku- rits, återvända myrorna enhvar bärande en bladskifva till boningen, hvilken till det yttre utgöres af en döme af hop- gyttrad jord, försedd med upphöjningar, jämförliga med små- torn och betäckande ytterst vidsträckta och djupt gående underjordiska tunnelar och gallerier, vid hvilkas byggande och utgräfvande i sin tur endast de mindre bland dvergarbetarne äro verksamma. Dessa smådvergar komma nu de större, bladbärarene, till möte vid boets ingångar, mottaga styckena och sönderdela dem än ytterligare samt föra dem ned i dju- pet, hvarest de uppstaplas och öfvergå i jäsning, enligt BELT gifvande upphof till bildningen af svampar, hvilka tjena my- rorna till näring. Enligt ett nyligen gjort meddelande af WHITE skulle deremot bladens decomposition utveckla den värme, som är nödig för äggens kläckning, hvarför äfven, så snart denna egt rum, myrorna skynda att åter bortskaffa den nu mera onödiga, till förmultning öfvergående materien. " Mc Coor åter har iakttagit rörande en i Texas lefvande art, Atta jervens, att bladen hos denna bildar papperslika bon, hvilka äro radade på och bredvid hvarandra samt innehålla mest hexagonala celler, bygda af bladtrådar, bearbetade med käkarne och hoplimmade förmedels saliven. Det är just samme författare, Mc CooK, som i sin 1879 utgifna studie öfver denne Texanska bladskäraremyra gör oss bekanta med dess förfarande vid annalkande regnväder. Bates har påpe- kat bladens nytta för konstruktionen af de enorma domer, hvilka täcka ingången till de underjordiska boen, i det de, lagda mellan jordlagren, äfven skulle göra dessa domer oge- nomträngliga för vatten och sålunda egnade att motstå tro- pikernas häftiga regnskurar. Den nordamerikanska förf. åter har noggrant redogjort för tillgången vid öppnandet och slu- tandet af boets ingångar. Vid tillslutandet lade de största arbetarene först stora bladdelar på mynningen och gingo så i det inre af byggnaden, derpå följde de mindre sorterna och de allra minsta smögo sig slutligen in genom de emellertid numera alldeles trånga öppningarne, hvilka de nu noga till- 142 slöto med små affall och sandkorn. Vid öppnandet gingo naturligtvis tvärtom de minsta individerna först ut och alla bortförde några tum från ingången de ämnen, med hvilka de tilltäppt densamma. Emellertid tillsluta icke alla arter så omsorgsfullt öpp- ningarne i boet. Så har Mc Cook nyligen observerat att detta t. ex. visst icke är fallet med Formica exsectoides i Nord Amerika. Vid kylig väderlek fäller denna art visser- ligen, såsom det synes afsigtligt, jordklumpar framför dör- rarne, men ur de sålunda slutna hålorna sticka mellertid hufvuden och antenner fram. Andra arter åter och särskildt de, hvilka bygga sina bon uteslutande af lerjord, sky alls icke regnet. Tvärtom är detta för dem välkommet och de bygga uteslutande under fuktig väderlek. Så snart det börjar regna, komma de flock- tals ut ur den lilla lerstackens öppningar. Alla medföra i munnen en bit lerjord, som de hafva i förråd i de i jorden minerade gångarne och med dessa små partiklar uppmura de sedan, så länge det regnar, nya våningar. I stället för att genombryta de sålunda åstadkomna murarne, gör regnet le- ran klibbig och bindande, hvilket icke blefve fallet med den- samma, om vädret vore torrt. Upphör regnet, innan en vå- ning är färdig, lemna de äfven arbetet och nedrifva, så snart det torkat, sitt eget ofulländade verk. Först då hela våningen är bygd, låta de den blifva stående. Redan HUBER har poga i akt tagit detta byggnadssätt hvad beträffar den hos oss så vanliga lilla svarta myran (Lasius niger) och LUBBoCK har för par år sedan kompletterat hans undersökningar. På något liknande sätt bygger en annan hos oss all- män större svart art, Formica fusca och anmärkningsvärd är en observation, som HUBER gjorde, under det han betraktade denna myra. Han såg mnemligen en enskild arbetare, som höll på att uppföra en cell. Dess ena vägg var redan rest, men den andra gjordes så sned, att den under spetsig vinkel höll på att sammanstöta med den förra, hvaremot vanligen byggas två nästan parallela väggar, på hvilka ett skildt tak plägar uppföras. Emellertid syntes arbetaren icke observera 143 sitt felaktiga verk, utan arbetade ifrigt vidare, till dess att en annan myra kom till platsen, stadnade liksom förundrad framför den sneda väggen och kort derpå utan vidare ned- ref denna samt bygde en ny parallel och förenade de båda väggarne med ett hvälft tak. Vi träffa således här ett fall af utpräglad individualitet och af olika grad af intelligens eller ordentlighet, som illa samstämmer med det begrepp, man länge hyst om den blinda instinkten, såsom ledare för dju- rens handlingar. Då nästets befolkning tillväxer, blir detta emellertid ofta för trångt och i sådant fall ega utflyttningar rum. Nya stackar anläggas i närheten och sålunda uppstå vidsträckta byar eller städer, kolonier af ända till flere hundrade stac- kar, förenade genom gångar, ofvan eller under jord, som sätta dem i ständig kommunikation med hvarandra. Dylika kolo- nier tillhöra bland våra myror isynnerhet Formica exsecta, en den röda skogsmyran snarlik art. Och i Norra Amerika förekommer en vikarierande form, F. exsectoides, hvilken enligt FOorELS nyss gjorda meddelande bygger kolonier af 1.000 å 1,600 nästen. Befolkningen i de olika stackarne stå i en sådan koloni i vänskapligt förhållande till hvarandra, hvilket deremot ingalunda alltid är fallet med myror, tillhö- rande stackar, som annars tillfälligtvis blifvit bygda nära hvar- andra, äfven om dessa myror tillhöra samma art. Att myrorna väl igenkänna de individer, hvilka tillhöra sålunda förvandta stackar och likaså väl särskilja dem, som höra till främmande sådana, derpå skola vi senare anföra eklatanta bevis. Men äfven af andra skäl, än öfverbefolkning, kunna ut- vandringar företagas. På t. ex. om boet oroas upprepade gånger. Mc Cook har nyligen redogjort för en utvandring af Pogonomyrmex barbatus i Texas, hvarvid en del individer rent af tvungo de andra att medfölja. BELT såg äfven den förut omnämnda brasilianska parasolmyran utvandra djupare in i urskogen, sedan han ledt karbolvatten in i dess gångar. De flyttade då, släpande larver, pupor och förråder med sig. Den nämnda naturforskaren gjorde härvid en iakttagelse af intresse, i det han fann huru de kloka djuren viste att be- 144 gagna sig af hvarje fördel i den terräng, hyaröfver de gingo. De hade nemligen redan före flyttningen grundat ett nytt bo. Men mellan detta och det gamla befann sig en brant slutt- ning, vettande just åt det ställe, der det nya boets öppnin- gar utmynnade. De ”stora” arbetarene släpade med mycket besvär förråderna, det s. k. myrbrödet, upp till randen af sluttningen och läto dem derpå rulla ned för densamma; nere vid sluttningens fot stod ett nytt parti arbetare färdiga att mottaga de sålunda nedsläppta förråden och forsla dem vidare in i stacken. När man känner den sega uthållighet. hvarmed myrorna i allmänhet fasthålla sitt byte, kan man i denna handling icke se annat än en efter tillfället lämpad öfverläggning, beräknad på arbetets underlättande. Skilda arter synas dock härvid ega ganska olika intelligens. Så hafva LUBBOoCKS försök att utröna huruvida individer af Lasius niger, vår vanliga lilla svarta myra, skulle förstå att fälla sig ned för äfven helt ringa höjder, för att derigenom betydligt förkorta vägen till näringsämnena, utfallit alldeles negativa. Redan KrirRBY deremot omtalar en iakttagelse af SYKES öfver en ostindisk myra. Då SYKEs nemligen fann att desserter och delikatesser i hans skafferi angrepos af myrorna, drog han de bord, der de förstnämnde förvarades, ett stycke från väggen och ställde det med fötterna i med terpentin fyllda käril. Myrornas besök uteblef äfven några dagar, men snart fann han dem åter lika talrika som förut på bordet. Han såg nu att de krupit upp för väggen till just den höjd, från hvilken de, om de derifrån löskastade sig, skulle falla ned på bordet. Klart är att vi här hafva att göra med en verk- lig slutledning och derjämte upprepade experiment, innan just den rätta punkten på väggen var funnen. Graden af intelligens hos olika arter är emellertid, såsom sagdt, betyd- ligt olika och tropikernas myror synas i allmänhet härutinnan ej litet öfverlägsna de nordiska. Det är särdeles vid anskaffandet af föda, som myrorna utveckla sin intelligens. De omtalade brasilianska parasol- myrorna tränga sålunda i slutna kolonner nattetid in i menni- skans boningar, för att stjäla korn. D:r LINCECUM berättar om 145 en liknande art i Texas (Oecodoma texana) att den till ställen, som erbjuda något värdefullt näringsämne, anlägger storar- tade, ända till tusen fot långa vägar, i den händelse nemli- gen att trakten är gräsfri. I annat fall anläggas underjor- diska tunnelar, hvilka fullbordas på mycket kort tid och hvilkas mynningar omsorgsfullt döljas med stickor och strå. En godsegare hade upptäckt att myrorna, för att komma åt bladen af åtskilliga växter, färdades till hans trädgård öfver en stock, hvilken låg tvärs öfver en vik. Han borttog der- före stocken. Dock förgäfves. Myrorna gräfde i stället en tunnel under vikens botten och kommo efter några dagar fram ur densamma, hvilken ledde till nästet på andra sidan viken. Att tunneln verkligen gick under nämnda vik, bevisas deraf att vid nästet fans nyuppkastad jord af samma slag, som den, hvilken bildade vikens botten. Till Södra Amerikas landsplågor höra des. k. här- eller eciton-myrorna. Några af dem synas alls icke anlägga boningar, utan ständigt i stora kolonner ströfva omkring efter rof, angripande och ihjälstingande allt lefvande, som kommer i deras väg. Andra bygga temporärt i ihåliga stammar. Det är hufvudsakligen BATES, som lemnat notiser om dessa egen- domliga arters lif. Också hos dem äro arbetarena af flere slag, från mycket små till mycket stora. Medan åtskilligt oklart ännu vidlåder kunskapen om könsdjuren, anläggnin- gen af boen, m. m., så har BATEs deremot grundligare stu- derat deras härnadståg. De olika arterna förhålla sig emel- lertid äfven härutinnan olika. Hålla vi oss t. ex. till en art, Eciton hamata, går denna fram i en oöfverskådlig ytterst regelbunden kolonn af flere hundrade fots längd och räk- nande hundrade tusenden af individer. Till största delen äro dessa små, blott !/; tum långa, men bland dem och i pro- portion af omkring en på tjugo förekomma andra af en half tums längd med glatta, glänsande hufvud och kolossala kä- kar; dessa hålla sig alltid vid kanterna af kolonnen och un- der det denna rör sig jämt framåt, ila de i oafbrutna zig- zaglinier fram och tillbaka och deras uppgift antages af BATES vara den, att hålla lederna slutna, ty de meddela sig oupp- 10 146 hörligt såväl sig emellan, som med de små individerna, ge- nom att beröra deras antenner med sina egua. BATES bragte stundom tåget 1 oordning genom att bortsopa några af le- derna; detta stadnade då, men så snart lederna åter af de storhufvade individerna blifvit slutna, fortsattes marschen. Det är något liknande lemlarnes vandringar i dessa härtåg, men de i fråga varande däggdjuren sakna alla dylika ledare, hvilka synas bland myrorna hafva uppsigten öfver det hela. Andra arter vandra i öfverbygda vägar. Så Eciton crassicornis, hvilken går fram blott der han skyddas af blad, vedbitar o. d. Nödgas han vandra öfver ett öppet ställe, så bygger han öfver sin väg ett hvalf af jord- och trädbitar, som dock icke hopkittas, utan sammanhållas endast af me- kaniska lagar. Hos de blinda här-myrorna, EH. erratica och E. vastator, hvilka tåga fram blott i hvälfda eller underjor- diska tunnelar, är skilnaden mellan de små, byggande arbe- tarene och de stora än skarpare, än hos andra, i det de se- nare här tjenstgöra såsom soldater, hvilka genast frambryta, så snart man skadar lönngångarne och först då draga sig tillbaka, då de egentliga arbetarena komma för att i stånd sätta skadan. Det sätt, på hvilket gångar och byggnader förfärdigas, är mycket olika. Vanligen använda de jordbyggande my- rorna, enligt Mc Coors iakttagelser öfver den i Texas lefvande Pogonomyrmex barbatus, vid arbetet käkar, framben och antennspetsar. Utgräfningen sker med mandiblerna, jordklum- parne knådas mellan mandiblerna och frambenen eller mellan dessa och hufvudets undre sida. Öfver hufvud herrskar mycken flit. Dock finnas äfven arbetare, hvilka måste af de andra rent af tvingas till arbete. En starkt utpräglad fördelning af detta eger nästan alltid rum. Medan sålunda en del hållas qvar i stacken för att vårda ungarne m. m., gå andra dertill särskildt utsedde ut för att söka föda. Också härvid fördela myrorna arbetet sig emellan. Så har ofvan nämnde författare i akt tagit att arbetare af vår vanliga skogsmyra, hvilka nedstigit från träd, sedan de derstädes fyllt sig med honing, vid ro- ten mottagits af andra myror, dem de då fodrat med denna. 147 Högst egendomlig är den s. k. honingsmyran, Myrme- cocystus mexicanus. I dennas stackar finnas tre slags arbe- tare, vidare s. k. honingsbärare och slutligen fruktsamma drottningar. Nästets inre byggnad består af en mängd gal- lerier och kamrar, inmejslade i kisel eller sandbotten af ända till 11 fots längd och 2—-4 fots djup. I ett bo fann Mc Cook 9—10 så kallade honingskamrar, hvarje med omkring 30 honingsbärare. Enligt FOoRELS senaste undersökningar afvika dessa s. k. honingsbärare från arbetarene endast derigenom att de fyllts med honing, till följd hvaraf tarmkanalen och särskildt en del deraf småningom uppdrifvits till en onatur- lig storlek, hvadan äfven hela abdomen på samma sätt ut- vidgats, så att den fått en nästan druflik skapnad. Dessa individer ligga nu orörliga 1 sina kamrar och utgöra ett slags lefvande förrådsmagasin, hvilka allt ständigt fodras af de andra arbetarene, som särdeles nattetid besöka vissa gall- äplen på en ekart, de der utsvetta en honingsartad materie. I ett arbete från 1880 beskrifver LUBBOCK en liknande ho- ningsmyra från Australien, Camponotus inflatus, hos hvil- kens honingsbärare ben och mandibler med hänsyn till den honingsförande tarmkanalen blifvit alldeles rudimentära; un- der det alla andra organ i sin utveckling hämmats, är ma- gen sålunda kolossalt utvidgad. Ehuru något liggande 3 si- dan om vårt ämne, hafva vi ieke kunnat underlåta att om- tala denna högst märkvärdiga fördelning af arbetet. De hos oss förekommande arterna lefva nästan uteslu- tande af rof. Då de under vintern ligga i dvala, insamla de heller inga förråd för denna årstid. Jämförelsevis står äfven deras intelligens på ett lägre stadium. BERGsö berät- tar emellertid att han engång sett en mängd röda skogsmy- ror angripa larven till en stor skymningsfjäril och efter en häftig kamp döda densamma. Han nödgades likväl lemna stället, men återkom snart derefter. Af larven såg han nu- mera intet spår. Slutligen uppdagade han dock midt på den sandiga skogsvägen en liten upphöjning af tallbarr, en stack i smått, och märkte dervid att rader af arbetare drogo af och an till denna från hufvudstacken. Under dessa torra 148 barr låg larven, såsom det väl tycktes, orörd, men slak o ch slapp, utsugen genom hundrade mikroskopiska sår. Barren, hvilka täckte densamma, hade synbarligen blifvit af myrorna hopsamlade, för att skyla larven för foglarna. Detta drag, hänförande sig till ett alldeles specielt fall, talar om verk- lig öfverläggning. Länge betviflade man SALomMos, likasom ARISTOTELES” och PLrinir tal om myrornas förråds samlande för vintern. Den berömde fransmannen LATREILLE hade engång för alla förne- kat detsamma och man litade på hans auktoritet, särdeles då äfven HUBER instämde i hans åsigt. Den store konungens och naturforskarens vishet skulle således hafva bedragit ho- nom och AEsopPI, liksom en af den franska diktaren LAFONTAI- NES vackraste och populäraste fabler skulle alltså hvila på en tom fantasi. Visserligen beskref den engelska kaptenen SYKES redan 1836 en indisk myra, som han kallade Pheidole (Atta) providens, den förutseende, med hänsyn dertill att den in- samlade förråd af frön till vinterbehof. Men man vidblef ännu den gamla tron, hemtad från undersökning af blott nordliga arter, ända tills man år 1866 deri rubbades af frans- mannen LeEsrEs, hvilken blef den första, som ådagalade att verkligen vissa sydeuropeiska myrarter 1 sina nästen hopade massor af frön, för att under vintern använda dem till nä- ring. De arter, han iakttog voro Aphaenogaster barbara och Å. structor. Dessa utsträckte ofta sina vägar långt bort från boet för att söka fröen; men på vägen hade de stationer, der de i små förråd uppstaplade desamma; de, som afploe- kade fröen, förde dem dit, andra afhämtade dem derifrån, sålunda åstadkommande en fördelning af arbetet. Emellertid var det först engelsmannen MoGGRIDGE, som fullständigare studerade dessa myrarter och öfver dem år 1873 utgaf ett synnerligen intressant arbete. Dessa myror bygga blott i jorden eller ock i lösare stenarter, såsom sandsten. Vid boets öppning finner man högar af jord och kisel, bitar af rötter, som framdragits vid jordens uppkastning, sådor m. m. I dess inre finner man talrika gallerier, flere våningar, kom- municerande med hvarandra genom vertikala öppningar, 149 kamrar för larverna och andra dylika för fröen, de s. k. kornbodarne. Dessa senare utmärkas deraf, att de hafva ett hvälft tak och golfvet betäckt af ett cementartadt samman- kittadt lager af kiselkorn och glimmerblad. De blifva deri- genom nästan ogenomträngliga för vatten, hvilket äfven är nödigt för fröens konservering. Från och till dessa bon går nu ett tåg af två långa myrkolonner, den ena begifvande sig ut på frösamling, den andra återvändande, lastad med frön. Dessa frön samla de ofta från marken, men ej sällan stiga de äfven upp för plantorna, utvälja der ett fröhus med nästan mogna frön, omfatta fruktskaftet med käkarne och vända sig nu rundt omkring, fasthållande sig med bakersta benparet, samt sålunda vridande skaftet tills detta brister. Derpå vandra de antingen sjelfva ned för växten med fröet i munnen eller ock låta de detta glida ned, för att upptagas af andra, som i sin tur bära det hem till boet, vid hvars mynningar åter ännu andra individer vänta, hvilka mottaga detsamma och forsla det ned i kornbodarne. Vid sjelfva fröplockningen ser man stundom två myror arbeta gemen- samt, i det den ena står vid början af fröstjelken och ut- gnagar den på ömse sidor till möjligaste tunnhet, medan den andra halar den nedåt och vrider den rundt, ända till dess att den hrister. Bland de intressantaste iakttagelser, MOoGGRIDGE gjort, och särdeles belysande för arten af myrornas s. k. instinkt, är äfven den att vissa individer i stället för frön hemtade små saker utan allt värde, men af de erfarnare individerna vid boets mynningar genast tvungos att ånyo lemna nästet och långt derifrån bortkasta de odugliga föremålen. Då Mo0GGRIDGE såg detta, kastade han på myrornas väg små gryn af poreellin, liknande vissa frön. Genast störtade en af de största arbetarene öfver ett sådant, för att bortföra det. Efter en timme, då MoGGRIDGE återkom till stället, som han meller- tid lemnat, fann han likväl myrorna i ro och lugn passera förbi och öfver porcellins kornen, till hvilka de numera togo alls ingen hänsyn. Han sluter häraf att de insett sitt misstag och vändt tillbaka till sina sedvanliga förrättningar. Än märk- 150 värdigare är Mc Coors uppgifter om den frösamlande eller s. k. åkerhrukande myran i Texas, att denna nemligen för- stod att upptäcka i bröd och t. o. m. i mjöl inblandad arse- nik, så att detta icke mera förtärdes, sedan engång några individer dött deraf. Anmärkningsvärdt är äfven att alla mögliga eller mask- stungna frön af de i boen varande individerna särskiljas och åter utbäras, äfvensom att de friska, innan de föras i för- rådsrummen, först befrias från agnar, skal eller fröhylsor, hvilka alla dragas ut igen och bilda små tufvor vid boens mynning. Märkvärdigt är att fröen blott sällan gro i de för dem afsedda kamrarne. Så snart likväl en grodd visar sig. afbites denna till hälften och första vackra dag släpas fröet ut i solskenet, för att torka. Sålunda behandlade, förvand- las småningom stärkelsen i fröen till socker, eller med andra ord fröen mältas, och nu utgöra de ett särdeles omtyckt födoämne för myrorna, hvilka sönderkrossa dem med sina . mandibler och, hoppressande dem med samma organer, upp- suga den sålunda frampressade vätskan. Också i Amerika finnas frösamlande arter. Vi hafva redan nämnt en, den s. k. åkerbrukande myran, Pogono- myrmex barbatus, hvilken år 1861 observerades i Texas af LIncECUM. Dennes upptäckt delgafs då den vetenskapliga verlden genom DARWIN och väckte den största förvåning, gränsande ända till misstro. Vi skola förbigå sjelfva boets ytterst konstmässiga inredning, vi nämna blott att det yttre af detta har åtskilliga olika former, är vanligen skifformigt eller ock bildande en af jord sammansatt kägla af ända till 20 tums höjd. På par fots afstånd rundt omkring tåles alls inga andra växter, utom en enda, fröbärande gräsart, Aristida stricta, det s. k. myrgräset, hvaremot alla andra plantor af- skäras vid roten. Enligt LInCECUM så myrorna sjelfva fröen af detta gräs på denna sålunda rensade plats. Mc Coor har emellertid företagit en särskild resa till Texas, för att stu- dera dessa besynnerliga förhållanden. I hufvudsak har han äfven konstaterat LIncECUMS uppgifter och öfver sina ytterst detaljerade undersökningar år 1879 utgifvit ett arbete på 311 151 sidor och försedt med 24 fotolitografierade planscher. Han bestyrker deri att myrorna före höstregnet på den nämnda inskränkta platsen utså frön af Åristida stricta, men säger att de äfven längre från inhösta sådana af åtskilliga andra växter. I närheten af boet tåles dock på inga vilkor andra gräs, förutom någon gång en närstående art, Å. oligacantha. Såsom moget lemnar myrgräset små hvita, nästan benhårda korn, hvilka ordentligt skördas af myrorna och bäras in i deras kornbodar samt befrias från agnarna, hvilka åter föras ut och bortkastas. Då öfriga plantor skola utrotas, ser man myrorna i fullt arbete med hufvudet nedböjdt, stundom in- sänkt ett stycke i marken; käkarne omfatta plantorna nära till roten, derefter sågas, bites, vrides på allahanda sätt. Stundom kräla de upp på bladen, för att genom sin öfvervigt underlätta brottet. Fröen åter af myrgräset insamlas aldrig af denna art genom uppstigning på plantorna, endast sådana frön, som falla till marken inbergas och af dessa äfven med urskiljning endast de äldre. Utan att blifva för vidlyftiga kunna vi icke följa författaren i alla hans lika noggranna som intressanta undersökningar öfver det sätt, på hvilket fröen införas i boen, jämte dithörande iakttagelser, lika litet som i dem öfver lifvet i det inre af nästet. Vi tillägga blott att fröen genom boets arkitektur vanligen skyddas för fukt; samt att de, om denna likväl intränger, för hvarje gång bä- ras ut, för att i god tid åter torka. Äfven i Florida före- kommer en annan art, Pogonomyrmex crudelis, om hvilken miss TREAT år 1878 meddelat en intressant notis. Under det sålunda alltid ett stort antal myror äro verk- samma med att förse nästet med föda, arbeta andra icke mindre flitigt i dess inre. Vi skola emellertid icke längre uppehålla oss vid de kända företeelserna, huru de s. k. am- morna här vårda äggen, hvilka blott derigenom att de hålla dem fuktiga, tillväxa och kläckas, huru de föda larverna och transportera dem likasom puporna allt efter väderlekens vex- lingar till högre eller lägre belägna våningar af nästet, huru de hjelpa de nyss färdiga imagines ur puphylsan, huru de vårda sig om husdjuren, till hvilka vi senare skola åter- 152 komma, huru de uppvakta hanarne och honorna, hvilka först vid parningstiden lemna stacken; — vi tillägga blott att man till fullo har bevisat att de unga myrorna icke genast från början af sitt lif äro förmögna att uträtta de dem tillhö- rande arbeten, utan först åtminstone tre å fyra dagar eller än längre tid stå under de äldres förmynderskap, i det dessa beledsaga dem öfverallt, göra dem bekanta med boningens alla labyrinter och till och med ännu mata dem med myc- ken omsorg. Utan att dertill läras kunna de icke förrätta några arbeten, icke ens skilja vän och fiende. Detta har ForEL bevisat genom att bilda konstgjorda allianser, i det han 1 en glaslåda nedsatte pupor af sex olika arter under uppsigt af tre olika slags helt unga arbetare, hvilka icke stodo i någon slägtskap med hvarandra. De små djuren begynte i all ro att arbeta; nya myror framkläcktes oupphörligt och de litet äldre hjelpte de yngre att genombryta puphylsorna. Slutligen såg man ett det mest brokiga samhälle, inom hvilket dock tvärtemot vanligheten i naturen fred och enighet herskade. ForeEL har tillika observerat att arbetsfördelningen i en stack arrangeras så, att de unga, nykläckta, svagare indivi- derna äro de, som lemnas i hemmet för att sköta larver och pupor, hvaremot de först såsom äldre och starkare tillåtas gå ut på ströftåg. Under arbetet tröttas myrorna emellertid och de åter- vända derför ej sällan till stacken, såsom Mc Coor anför om åkerbruksmyran i Texas, för att sofva. Vanligen sofva de nära ytan af denna, lägrade i de mest olika ställningar. Sömn eger rum mången gång äfven om morgonen eller vid middagstiden. En sofvande myra, kittlad med en fjäder, vaknar icke. Sömnen är ofta djup och räcker olika länge allt efter djurens konstitution; Floridamyrans storhufvade soldater sofva ännu länge efter det arbetarene uppstigit och oaktadt dessa t. o. m. vandra öfver dem. Många insomna midt under arbetet och kunna falla i sömnen ned från upp- höjda punkter. Väckta, visa de sig aldrig vredgade deröfver. Det första myrorna vakna, putsa de sig. Man kan i allmänhet icke tänka sig renligare djur, än dessa små va- 153 relser. Det minsta damstoft kunna de ej fördraga på sin kropp. De slicka och borsta sig på det noggrannaste och Mc CooK beskrifver och afbildar i detalj de olika sätt, hvarpå detta sker. Härvid betjena de sig i synnerhet af frambenen, på hvilka tarskammen och sporrens byggnad särskildt äro märkligt anpassade för just denna operation. Mellan arbetet kan man äfven se myrorna egna sin tid till lek. HuBER har i detta hänseende iakttagit Formica rufa. Han såg dem närma sig hvarandra, lifligt spelande med antennsprötena. De främre benen smekte med lätta rörelser de andra myrornas hufvud. Efter dessa förberedande rörel- ser såg man dem höja sig på bakbenen, brottas med hvar- andra, omfattande den ena den andra med käkarne, fram- benen eller antennerna, skiljas och åter upptaga kampen, fasthakande sig vid hvarandras bröst eller abdomen, omfam- nande och kullkastande hvarandra, för att åter resa sig upp och likasom taga revanehe, men alltid utan att skada hvar- andra. Så förvånande detta faktum än synes, är det dock bestyrkt af FOorREL och enhvar med någon uppmärksamhet kan för resten observera detsamma. De sålunda lekande myrorna tillhöra alltid samma stack. Myror, tillhörande skilda ärter, stå deremot alltid på fiendt- lig fot med hvarandra, i fall nemligen icke de ena tjenstgöra såsom de andras slafvar, och denna fiendtlighet eger äfven oftast rum mellan myror också af samma art, så snart de höra till för hvarandra främmande stackar. Någongång kunna t. o. m. myror af skilda arter stå i vänskapligare relationer till hvarandra, än de af samma species. Så lade FOorREL pu- por af ängsmyran, Formica pratensis, utanför boen af F. sangvinea, hvilka två arter vanligen stå i ständigt krig med hvarandra. Emellertid bringade dessa senare myror pu- porna in i sin stack och utkläckte dem. De nyutkläckta individerna af F". pratensis associerades helt och hållet med dem af F. sangvinea, och då senare en hord från en frem- mande stack, tillhörig ängsmyran bragtes att angripa deras gemensamma stack, störtade de båda med raseri på de an- fallande, i det de med F. sangvinea förbundna ängsmyrorna 154 icke alls igenkände angriparene såsom sina samslägtingar. Under det sålunda individer från skilda, med hvarandra ej förbundna stackar nästan alltid äro fiendtliga, äro deremot förhållandena mellan myror i samma stack alltid de vänskap- ligaste. De igenkänna hvarandra äfven efter mycket lång frånvaro, LUBBOCK har haft exempel på att detta egt rum efter årslång skilsmessa. Han åtskilde nemligen under så lång tid individer, tillhörande samma stack af Formica fusca, en myra, som vanligen genast angriper hvarje främmande sådan. HEfter denna tid satte han åter några af de åtskilda myrorna i den ursprungliga stacken, der de blefvo mycket vänligt bemötta, under det samtidigt myror af samma art, men från en främmande stack, genast dräptes. Ett annat experiment har visat att de igerkänna såsom sina äfven så- dana myror, hvilka utkläckts ur ägg från deras egen stack, ehuru på ett från denna alldeles afskildt ställe, hvarest de äfven sedan uppdragits såsom larver och pupor. Detta experiment bevisar att igenkännandet icke beror på minne, ej heller derpå att individerna sig emellan varit individuelt bekanta. Man har allt skäl att antaga det lukten härvid är myrornas vägledare, ty alla LUBBOoCKS undersökningar öfver någon ge- mensam signal för myror, hörande till en och samma stack, hafva utfallit negativa. Då en myra sättes i en stack, be- röra de andra henne med antennerna, hvarest luktorganet antages hafva sitt säte. Par observationer vittna äfven för lukten såsom vägledare vid igenkännandet. Mc Coor berät- tar nemligen att han satte exemplar af två med hvarandra i fullt krig stående samhällen af Tetramorium caespitum i en med eau de cologne fyld kruka. Upptagna derifrån voro de för framtiden alldeles försonade. Ett annat experiment åter har visat att en myra, som länge legat i vatten, icke mera igenkändes af sitt eget samfund, utan af detta dödades, under det annars sårade eller svaga individer på allt sätt omvårdas. Vi hafva nämnt att Formica fusca, likasom de flesta andra, genast dödar i stacken insatta främlingar äfven af samma art. Andra arter åter förhålla sig mindre exelu- sivt fiendtliga. Medan LUBBOCK påstår att en fruktsam hona, 155 insatt i ett främmande näste, alltid dödas, berättar Mc Coor samtidigt om ett alldeles motsatt fall, observeradt hos Cre- matogaster lineolata, hvilken adopterade en sådan hona, och menar att, trots den främmande härstamningen, vänskap i alla fall eger rum, så snart det gäller artens bibehållande. Äfven efter döden fortfar vänskapen och hatet. Vi skola genast finna ett exempel härå. Myrornas snygghets- . sinne tillåter dem icke att i sina stackar hysa några kada- ver, hvarken af sina egna eller af fienden. De utföra dem derför från stacken. Härvid må i förbigående omnämnas en intressant observation af LUBBOCK, att myrorna väl veta att skilja mellan verkligt döda och blott chloroformerade in- divider. Det egendomligaste är emellertid att de ega ordent- liga begrafningsplatser, dit de släpa sina döda och hvarest de begrafva dem, än oregelbundet, än i regelbundna rader, olika efter olika arters vana. Man skulle ieke tro detta, i fall det icke vore konstateradt af så samvetsgranna och fram- stående observatörer, som LuUBBocK och Mc Coox. Märkeligt är härvid äfven att de icke på samma sätt behandla sina egna, som sina fienders lik. Under det de förra nemligen alltid utan vidare jordfästas, utsugas och sönderdelas dere- mot de senare före nedgräfningen. Denna vördnad för de egna kan gå längre, än man vore böjd att tro. Så förtäljer Mc Coor att då någon bland honingbärarena af Myrmecocystus melligerus, om hvilka vi förut talat, dör, så bites visserligen dess stora bakkropp af, men icke för att myrorna derifrån skulle utsuga den rikliga honingen, på hvilken de annars äro så öfvermåttan begifna, utan blott för att underlätta transporten, i det att nu denna honingskula lättare rullas genom gallerierna, för att slutligen begrafvas jämte kroppens andra delar på begrafningsplatsen. Högeligen märkelig är miss TRrREATS iakttagelser öfver begrafningarna hos Formica sangvinea. Denna art hör nem- ligen till de slafhållande myrorna, om hvilka några ord längre fram, och håller såsom slaf en svart art, F. fusca. Miss TrEAT har i bref till Mc Cook anmärkt att &. sangvinea icke begrafver de sinas lik på samma ställe som slafvarnes, ehuru 156 dessa arter lefva tillsamman i en och samma stack, samt vidare att liken af stackens herrar lägges isolerade sida vid sida, under det åter slafvarnes lik kastas i en gemensam grop. Vi hafva redan flere gånger omtalat de fiendtliga rela- tionerna mellan myror, hörande till olika stackar, ehuru väl tillhörande samma art. Vi skola icke länge uppehålla oss vid dessa, då vi såsom väl bekanta förutsätta de mångfaldiga iakttagelser, man eger om myrornas krig, förorsakade än af plundringslystnad, än deraf, att de kommit i strid om den af dem engång occuperade terrängen, eller ock rörande sig om bladlössen, de af myrorna så favoriserade husdjuren, 0. s. Vv. Man känner den hätskhet, med hvilken dessa krig, för hvilka de flesta arter äro bekanta, föras; det är drabbningar på lif och död, utan pardon. Den närmare tillgången vid dessa har så ofta blifvit skildrad, att vi kunna förbigå den- samma. Vi erinra blott derom att hjelptrupper anlända, då den ena parten blir svagare, att ordentliga kordongkedjor slutas kring fiendens stackar o. s. v. Här möta oss så kom- binerade förhållanden, att vi stadna häpna vid tanken på desamma. Minst egendomliga dervid äro ingalunda de tem- porära stillestånden, under hvilka en neutral zon mellan de båda stackarne uppdrages, som samvetsgrant respekteras af båda parterna. Så väl våra inhemska arter, som de exotiska föra sådana krig, men hvarje art utvecklar dervid sin egen taktik, hvarför vi äfven af denna orsak icke kunna tänka på att ingå i några detaljer vid skildringen af dessa. Innan vi gå vidare i vår skildring af myrornas lif, mö- ter oss emellertid redan en fråga, och denna af största be- tydelse. Ur det föregående framgår allt för tydligt att det icke kan vara endast en blind instinkt, som leder dessa djur, hvarken vid deras arbeten för samfundets bästa, ej heller vid deras relationer till hvarandra. Allt tyder derpå att de utan tvifvel måste kunna meddela sig med hvarandra, för att kunna kombinera sina arbeten i och för uppnående af så märkvär- diga resultat, som dem, vi ofvan skildrat. Antennerna synas vara de organ, hvarmed de hufvudsakligen göra detta. Oroar man en stack, blir man genast vittne till huru myrorna stöta Vr dessa emot hvarandra, och innan kort är hela stacken i rö- relse äfven på dess mest aflägsna punkter. Larver och nym- fer föras djupare ned och hos de arter, hvilka ega särskilda krigare eller soldater, störta dessa hoptals fram ur mynnin- garne. BErRGSÖ berättar äfven att han sett vår vanliga skogs- myra göra högst egendomliga signaler med antennerna, då man angrep dess stack, men deremot helt andra, när man lade en qvist med bladlöss eller något annat välkommet byte i dennas närhet. I förra fallet svängde de pisklikt antenn- strängen, sträckande spröten högt upp i vädret, i det senare sänkte de dem nedåt och berörde sakta med deras spetsar de tillilande kamraterna. Emellertid tyda LUBBoCKS ytterst sinnrika försök derpå, att myrorna icke kunna träda med hvarandra i direkt utbyte af annat än enkla idéer och att de, till följd af otillräckligheten i deras språk, begagna sig af andra medel, för hvilka vi strax skola redogöra. I alla fall måste vi medgifva att våra undersökningsmedel öfver de- ras språk äro mycket ofullständiga och våra egna sinnen allt- för grofva, särskildt t. ex. vår hörsel. LANDoIs har emeller- tid funnit att på den andra och tredje bakkroppsringen hos slägtet Ponera förekomma starkt utvecklade stridulationsli- ster, hvilka förmå frambringa ett äfven för oss förnimbart ljud. Hos andra arter finnas likaså dylika, ehuru mindre ut- vecklade, men dock starka nog, för att kunna alstra ljud, hvilka möjligen kunde uppfångas af myrorna sjelfva. Emel- lertid hafva LuBBocks försök med mikrofon icke ledt till några resultat; men måhända skall en förbättring af denna apparat åt framtiden förbehålla lika många underbara upp- täckter i akustisk väg, som de optiska, dem mikroskopet blott sedan ett halft sekel tillbaka afslöjat. Lubbocks märkvärdiga iakttagelser att myrorna synas vara fullkomligt känslolösa för starkt baller och musikaliska toner från sjungande glas- rör 0. s. V., bevisa derför icke att detsamma är fallet äfven med mikrofoniska toner. Vi erinra derom, att FOREL i an- tennernas sista led och äfven i dessas öfriga leder iakttagit egendomliga organ, hvilka studerats också af LUBBOCK, och dem denne, i öfverensstämmelse med professor TYNDALL, för- 158 modat vara hörselorgan, i det de kunde förliknas vid verk- liga mikroskopiska stethoskoper. Hos Lasius har man emel- lertid trott sig finna hörselorgan i skenbenen. Att myrornas sinnesverksamhet är i mycket olik vår, visa äfven LUBBOCKS högst intressanta experiment öfver de färger, som mest irritera dessa djur, hvilka, såsom bekant älska mörkret i sina boningar. Genom de mångfaldigaste och på de mest olika sätt anställda försök med färgade glas, på hvilkas närmare utläggning vi likväl icke här kunna inlåta oss, har han nemligen ådagalagt, att för myrorna i första rummet den röda och derefter den gula och gröna färgen kommer den svarta närmast, under det att violett, som för våra ögon dock är den mörkaste, af dem behandlas nästan såsom hvitt. Sina pupor förde de emellertid oftare under grönt och gult, än under rödt, men äfven dessa aldrig under violett. Med kän- nedom om denna afvikelse, hvad ett sinne beträffar, må vi derför akta oss att draga några förhastade slutsatser angå- ende andra, såsom särskildt hörseln. Det medel, myrorna i brist på utveckladt språk emel- lertid begagna för att meddela andra ett fynd eller anlita dem till hjelp vid aflägset arbete, är transporten. Den arbe- tare, som har ett sådant meddelande att göra, nalkas der- för en annan och efter den vanliga antennhelsningen bär han denna andra helt enkelt till det ställe, han vill visa denne. Äro de ännu för få, så återvända de båda och föra ytterligare hvardera en ny myra med sig, hvilket upprepas, ända till dess antalet är tillräckligt. ANDRÉ har iakttagit detta beträffande Formica rufa och han har engång sett en hel utflyttning från en stack till en ny ega rum på detta sätt. Hela vägen mellan de båda stackarne var fylld med myror, men alla de, som gingo emot det nya boet buro en- hvar en kamrat, som de varsamt nedlade vid mynningen till dettas gallerier, under det åter alla, hvilka vandrade åt det gamla boet till, gingo helt ensamma. FOrEL har funnit denna transport egen för ganska många arter och att det sätt, hvarpå myrorna bäras, är olika för olika species. Men andra arter, såsom de af slägtet Lasius, beledsaga helt enkelt såsom väg- 159 visare sina medkamrater till de åsyftade ställena, ofta först sedan de åt dem visat någon del af fyndet, men äfven, så- som LuBBocK ådagalagt, utan att hafva medfört något deraf till hemmet, i hvilket fall kamraterna endast till följd af ett verkligt meddelande kunna hafva föranlåtits att följa den efter dem hemvändande individen och icke derför att de sågo denne belastad med byte. Vi hafva ofvan länge nog, men likväl i största korthet redogjort för det man till nu har sig bekant angående be- skaffenheten af myrornas själsförmögenheter. Men innan vi lemna dessa intressanta insekter, böra vi ännu omnämna par detaljer ur deras lif, hvilka förefalla måhända än märkvär- digare, än allt hvad vi hittills skildrat. Vi syfta härvid på de slafhållande myrorna. Några myrarter finnas nemligen, och bland dem är Polyergus rufescens den mest kända, hvil- kas neutrer icke förmå bygga och arbeta, icke ens föda sig sjelfva, emedan de sakna dertill lämpliga organ. I stället för att vara skärande, äro mandiblerna hos dem hvassa, syl- formiga, undertill fårade och utgöra fruktansvärda mordvapen. Dessa neutrer äro derför icke arbetare, utan soldater. På hvilket sätt bygges då stacken och förrättas de öfriga för arbetaren egnade göromålen? Nämnda myror hålla sig helt enkelt slafvar. I slutna leder vandra de i stora kolonner omkring, för att angripa andra myrarters stackar, om hvilka de antingen förut genom utskickade erhållit kunskap eller bvilka de på må få begifva sig att uppsöka. Dem anfalla de med beslutsamt mod och ofta först efter en förbittrad kamp fördrifva de stackens innevånare samt bemägtiga sig och hemföra dess pupor. Dessa utkläckas nu i röfvarnes stack och de ur dem utkomna, en helt annan art tillhörande in- dividerna, börja i all sämja arbetena, bygga på stacken, vårda sina herrars ägg, larver och pupor och passa upp dem sjelfva genom att åt dem samla föda och mata dem. Herrarne åter företaga förnyade ströftåg, begrafva de döda, o. s. v., men äro för öfrigt utan biträde af slafvarne fullkomligt hjelplösa. LUBBocK har sålunda funnit att en af honom fängslad slaf- hållande myra mycket snart dog, men deremot lefde ända 160 till tre månader, om han äfven endast någon stund dagligen till densamma ivsläppte en slaf. Förutom dessa egentliga röfvaremyror, gifves det äfven andra arter, som visserligen sjelfva förmå nära sig och äfven arbeta samt derför ej säl- lan ensamma bebygga och bebo sina nästen, men hvilka dock mycket ofta utmärka sig för samma röfvarevanor, som de ofvan nämnda, i det de angripa andra arter och bortföra deras pupor, för att ur dem åt sig utkläcka slafvar. Också hos oss finnes en sådan art, Formica sangvinea. Dessa fakta hafva sedan HUBERS tider varit bekanta, men först FOREL har fullständigare studerat de samma och in i minsta specialite- ter redogjort för den olika taktik, som vid rofven följes af de skilda arterna. Vi kunna här endast omtala sjelfva dessa högst märkvärdiga förhållanden, utan motstycke för öfrigt inom djurverlden, så vida vi icke räkna oss sjelfva till denna. En annan likaledes ensam stående egendomlighet hos myrorna, som först hos menniskan återfinnes, är den, att de hålla sig husdjur. Det var denna upptäckt, som kom HUBER att full af förvåning utropa: hvem hade väl trott, att myrorna vore ett herdefolk! Och dock är intet mer samt. Detta gäl- ler visserligen icke alla arter, men dock en mycket stor del. En hvar känner nemligen att myrorna i hög grad älska söta vätskor. Sådana finna de i bladlössens exkrementer. Obser- verar man en växt, betäckt med dessa senare djur, skall man finna att dess blad snart äro klibbiga af en sockerhal- tig vätska. Denna vätska är intet annat än växtsaften, som sålunda under gången genom bladlössens nutritionskanal trans- formerats och hvilken ofta i form af en klar droppe kan iakttagas i spetsen af bladlössens analtub. Myrorna äro i högsta grad begifna på denna vätska och de flesta, som helst litet sett sig omkring i naturen, hafva väl ofta sett dem be- söka med bladlöss besatta växter och der bestryka bladlös- sens kropp med sina antenner, en manipulation, hvarigenom vätskans frambringande påskyndas. Bladlössen hafva derför med skäl förliknats vid myrornas mjölkkor. Men alla my- ror nöja sig icke, likasom slägtena Camponotus, Formica, 0. s. Vv. med att sålunda uppsöka bladlössen på deras växter. 161 Andra, och särskildt slägtet Lasius, bygga särskilda öfver- täckta gångar till de plantor, på hvilka bladlössen suga, hvarest slutligen dessa sjelfva likaledes öfverbyggas, för att derigenom skyddas för fiender och andra myrors beskattning. En del underjordiskt lefvande Lasius-arter, såsom L. flavus och umbratus, gå aldrig ut ur sina bon, utan gräfva blott under jorden gångar till gräsens rötter för att der uppsöka vissa vid dessa lefvande bladlöss-arter, till hvilkas sockersaft de för sitt lifs uppehälle äro alldeles uteslutande hänvisade. Beträffande en af dessa Lasius-arter, L. fuliginosus, har LICHTENSTEIN år 1880 gjort en iakttagelse, hvilken hör till det märkvärdigaste, som insektbiologin hittills haft att uppvisa. Förr än vi kunna redogöra för densamma, nödgas vi dock lemna några korta upplysningar om vissa bladlössarters utveck- lingshistoria, enligt under de allra sista åren gjorda experiment, hufvudsakligen anställda af LICHTENSTEIN, KESSLER, COURCHET, RILEY och några andra författare. Dessa bladlöss höra till gruppen Pemphigina och ut- märka sig derigenom att de på åtskilliga träd bilda gall- äpplelika utväxter. Från ett befruktadt ägg utgår en liten insekt, hvilken, efter att hafva ombytt hud, blir en stor ving- lös och könlös bladlus, den s. k. stammodren. Från denna utvecklas på könlös väg en mängd små bladlöss, hvilka så- som fullvuxna erhålla fyra vingar, men, äfven de, äro kön- lösa. Dessa emigrera från trädet till någon annan växt, ej sällan till rötterna af vissa gräs och gifva här upphof till en ny fortfarande könlös, men äfven vinglös afkomma, hvilken i denna form kan föröka sig nästan i oändlighet. Bland dess afkomlingar blifva emellertid några bevingade och lemna sin födelseort, för att återvända till den ursprungliga växtarten, på hvilken hela stackens stammoder engång utkläckts. Här gifva de upphof, fortfarande på könlös väg, åt två slags bladlöss, hvilka äro helt små, vanligen sakna sugsnabel och alltid äro utan vingar; dessa äro nu ändtligen könsdjuren, hanarne och honorna; de kopulera, och honan lägger ett enda ägg, ur hvilket stammodern nu uppstår, för att åter börja denna samma rad af vexlande vinglösa och bevingade kön- ät 162 lösa generationer, ända till dess nya små könsdjur åter födas. Denna utvecklingscykel är den normala för den bladlössgrupp, som kallas Pemphigina, och dit äfven de arter höra, hvilka hållas af Lasius-myrorna såsom husdjur. Nu öfvergå vi till LICHTENSTEINS ofvan omtalade egen- domliga iakttagelse. Då nemligen den bevingade emigrerande bladlusgenerationen ankom till rötterna af ett gräs, fann han att dessa djur icke kunde gräfva sig ned i jorden. De blefvo derför tåligt väntande till dess att myrorna infunno sig. Dessa kommo äfven snart, afbeto genast vingarne på blad- lössen, gräfde små gångar i jorden och förde bladlössen ge- nom dessa till rottrådarne, hvarest de fastsögo sig. Derpå besökte myrorna som oftast bladlössen och deras afkomlin- gar, hvilkas sockersaft de uppsögo. Men ändteligen utveck- lade sig den andra bevingade generationen, hvilkens bestäm- melse var att åter fiytta till den ursprungliga näringsplantan, för att der fullfölja utvecklingseykeln, gifvande upphof åt de små könsdjuren. Huru förhöllo sig väl myrorna nu emot dessa bevingade individer? Utan att röra deras vingar, hjelpte de dem ut genom de tunnlar, som gingo från jordytan till rötterna och läto dem obehindradt bortflyga. Vi skola, utan att vidare ingå på alla de olika insekt- arter, hvilka för öfrigt lefva i myrornas boningar och del- vis aldrig annorstädes än 1 dessa, med ofvan stående iakt- tagelse afsluta redogörelsen för myrornas lif. Sålunda skulle myrorna hafya omsorg om bladlössen icke blott då, när de af dem hafva en direkt profit, men de skulle redan länge vida bättre än vi hafva varit au courant med dessas biologi, under- lättande för dem deras propagation, i det de transportera dem till rötterna och åter vid nödig tidpunkt underlätta deras bortflygt, och i det de slutligen, såsom man äfven känner, skydda och vårda deras ägg. Och detta allt utan att draga någon fördel deraf för ögonblicket, men så att säga resonne- rande sig dertill, på samma sätt, som arbetaren, hvilken plöjer och besår sitt fält i förväntan på en först senare in- träffande skörd. Vi kunna häri se endast en intellektuel akt, baserad på förvärfvad erfarenhet. De intelligenta djuren be- 163 handla, på samma sätt som de göra det med sina egna ho- nor, äfven bladlössen under det utvecklingsstadium, då de äro bevingade emigrerande individer (hvilka snart skola ge upp- hof åt de kolonier, som qvarblifva i myrsamhället), i det de nemligen beröfva dem vingarne, på det de icke må kunna undfly annorstädes, väl inseende att deras afkomlingar skola komma att lemna dem den eftersökta näringen; hvad åter beträffar den andra bevingade bladlus-phasen, hvilken skall gifva upphof åt könsdjuren, som icke frambringa någon soc- kervätska, så försättes denna helt enkelt i frihet, såsom för tillfället onyttiga varelser, men stympas emellertid icke, eme- dan på dessa individer i framtiden beror existensen af den nya trupp mjölkkor, hvilka myrorna hafva att förvänta genom ankomsten af de emigrerande individerna af den nya cykel, till hvilken de nu nämnda, till urplantan återflyttande bevingade individerna gå att ge upphof genom frambringande af könsdjur. De flesta naturforskare enas numera äfven om att ställa myrorna främst bland insekterna, stödjande sig dervid ej en- dast på deras sena geologiska framträdande (först i tertiär perioden), men äfven på det faktum att deras hjernganglier äro starkare utbildade än skalbaggarnes, dem man en lång tid räknat såsom de främsta bland insekterna, Äfven kan omnämnas att myrindividernas ålder, i motsats till de flesta insekters, blir rätt hög. LUBBOoCK eger sålunda en, som redan fyllt sju år. Å Efter allt hvad i det föregående blifvit framhållet, torde den gamla åsigten om en blind instinkt, såsom ledare af my- rornas handlingar, icke gerna kunna anses hållbar. Vi hafva varit i tillfälle att anföra så många exempel af tydlig öfver- läggning, ofta hänförande sig till fullkomligt speciela, oför- utsedda fall. - Vi hafva till och med sett spår af olika indi- viduelt utvecklade karakterer hos exemplar af samma art. Och i sjelfva verket håller i den dag, som är, ingen allvar- lig naturforskare mera på begreppet instinkt, denna benäm- ning, som uppfunnits i tiden endast för att dermed bemantla vår okunnighet. Dag för dag lyftas flikarne på denna man- tel och vi lära oss att djurens själsförmögenheter äro vida 164 mera beslägtade eller åtminstone analoga med våra egna, än hvad vi i vår sjelföfverskattning velat erkänna. Tack vare den nya naturforskningen, veta vi numera att, fastän äfven menni- skan utgör den högst belägna blomman på en af hufvudgre- narne inom det stora djurträdet, detta träd likväl bär äfven andra mer eller mindre jämbördiga grenar, om än vertebratty- pens måste anses såsom den, hvilken skjutit högst upp. Och i spetsen af en annan af dessa grenar, leddjurens, har myrornas intelligens utvecklat sig, visserligen mindre rikhaltig, men dock inom djurriket skjutande närmast upp mot den punkt, som intages af menniskans. De många likheterna i myrornas sam- hällslif med vårt, visa endast huru den ena grenen, leddjurs- typen, slutat med att frambringa företeelser, i hög grad ana- loga med dem, hvilka alstrats af vertebrat-typen i dess hög- sta utveckling. Denna jämförelse gäller den rent själiska sidan af saken och vi kunna derför hoppas att icke blifva missförstådda. I sjelfva verket har LUBBOCK uttalat den öfvertygelsen att myrorna med hänsyn till intelligens intaga det första rummet näst efter menniskan och i detta fall stå högre än t. o. m. de menniskolika aporna. Huru härmed än må för- hålla sig, det säkra är att menniskans intelligens icke ned- drages derigenom, att hon gifver tillbörligt erkännande äfven åt djurens. Och derhän har äfven den nyare naturforsknin- gen sökt verka, väckt, såsom den dertill blifvit af sin store fader, hvilkens-frånfälle den vetenskapliga verlden i dessa da- gar begråtit, och hvilken, utan att neddraga menmniskan från hennes, sökt ställa äfven djuren på deras rätta plats, dels genom sina egna först nu afslutade flitiga arbeten, dels ge- nom den anda, han inblåst i sina sanna adepters. 0-0 Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade från den 23 Maj 1881 till den 22 Maj 1882. Finska Läkaresällskapet. Handlingar. B. XXIII 2—6, XXIV 1. Förhandlingar vid Finska Läkaresällskapets allmänna möte i Helsingfors d. 1—3 Sept. 1881. Suomalaisen Kirjallisnuuden Seura. Suomi. Toinen jakso. XV osa. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Notiser. Ny serie. H. 4. Meddelanden. H. 6—-8. Suomen Historiallinen Seura. Historiallinen Arkisto. Vihko 7. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift år 1881, 1882 1. Öfverstyrelsen för Medicinalverket i Finland. Underdånig årsberättelse för år 1880. Statistiska Byrån i Finland. Bidrag till Finlands officiela Statistik. VI Befolkningssta- tistik: 7. Öfversigt af folkmängdsförändringarne i Fin- land år 1879. Bergsstyrelsen i Finland. T. f. Bergsintendentens underdåniga berättelser om bergs- handteringen i Finland åren 1879 och 1880. I”Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin. T. XXVII 3, 4, XXVIII 1. Mémoires VII:me Série. T. XXVII 7—14, XXVIII 1—4. J3anucka T. XXXVI 2—XXXVIII 1. Mélanges asiatiques T. VIII 5, 6. Mélanges gréceo-romains T. IV 5, 6. 166 Mélanges biologiques T. X 3—6. Sanskrit-Wörterbuch in kurzerer Fassung von O. Böhtlingk. RET | Beiträge zur Kenntniss des russisehen Reiches. 2:te Folge herausgeg. von G. Helmersen u. L. v. Schrenck. B. III. Kurdische Grammatik von F. Justi. Das Kais. Nieolai-Central-Observatorium zu Pulkowa. Jahresbericht dem Comité abgest. vom Director J. 1880, 1881. Librorum in Bibliotheca speculee Pulcoviensis contentorum Catalogus systematicus. +P. II ab E. Lindemanno ela- borata. Ed. curavit O. Struve. Das physikalisehe Central-Observatorium in Russland. Annalen herausgegeben von H. Wild. Jahrg. 1880. Repertorium fär Meteorologie, redig. von H. Wild. B. VII 2. Die Dorpater Naturforseher-Gesellschaft. Sitzungsberichte. B. VI 1. Archiv fär die Naturkunde Liv-, Ehst- u. Kurlands. II Ser. BEINTSY AA Die gelehrte estnische Gesellschaft. Sitzungsberichte 1881. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin 1881 1—3. ; Mockoeckoe Mamemamuwueckoe O0ouwjecmseo. Marematnyueckii COopHurp. T. IX 4, La Société Ouralienne d”amateurs des sciences naturelles. 3anucka (Bulletin) T. VII 1. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar. Ny följd. B. XV—XVIIL Öfversigt af Vetenskaps-Akademiens förhandlingar åren 1878 —1880. Meteorologiska iakttagelser i Sverige. II Ser. B. IV, V (1876, 1877). Bihang till Sv. Vetenskaps-Akademiens handlingar. B. V 1, 2. Astronomiska iakttagelser och undersökningar af H. Gyldén. BT Lefnadsteckningar öfver efter år 1854 aflidne ledamöter. B. II 1. 167 Minnesteckning öfver OC. J. Sundevall af J. E. Areschoug. Minnesteckning öfver J. Hallenberg af B. E. Hildebrand. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien åren 1878—1880. Kongl. Bibliotheket i Stockholm. Ofverbibliothekariens årsberättelse för 1881. Entomologiska Föreningen i Stockholm. Entomologisk Tidskrift utg. af J. Spångberg. Årg. 1881 1—4. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Sveriges geologiska undersökning. Serien A. Kartblad med beskrifningar: a) skala 1:50,000 Bl. 73—79, b) skala 1:200,000 Bl. 6. — Serien C. N:s 36—44. Kongl. Universitetet och Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova Acta reg. Societatis Scient. Ups. BSeriei III:ze Vol. X 2. Bulletin météorologique mensuel Vol. XII (1880). Observations météorologiques faites par Pexpedition de la Vega du Cap Nord a Yokohama, red. par H. Hilde- brandsson. Förteckning på svenska arbeten och uppsatser i meteorologi publicerade 1856—1881 upprättad af C. G. Fineman. T Kongl. Carolinska Universitetet i Lund. Arsskrift B. XVI (1879—1880). Bibliothekets Accessions-katalog 1880. Kongel. Norske Frederiks Universitetet och Videnskabs-Selskabet i Christiania. Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet Aar 1879, 1880. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne. B. XXV 4, XXVI 1—4. Universitetets Aarsberetning for 1879, 1880. Arehiv for Mathematik og Naturvidenskab utg. af S. Lie, W. Miller og G. O. Sars. B. IV 4, V 1—4, VI 1, 2. Den norske Nordhavs-Expedition 1876—1878. III. Zoologi. Gephyrea ved D. C. Damnielssen og J. Koren. Krystallographisk-chemiske Undersögelser af Th. Hiortdahl. Myntfundet fra Greslid i Thydalen, beskrevet af L. B. Ste- nersen. Det norske meteorologiske Institut. Jahrbuch fär 1879, 1880. 168 Det kongel. norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. Skrifter Aar 1879, 1880. Tromsoe Museum. Aarsheft 4. Beretning om Tromsö Museums Virksomhed i Aaret 1879. Tromsö Museums Aarsberetning for 1880. Det kongel. Danske Videnskabernes Selskab i Kiöbenhavn. Skrifter. BSjette Rekke. Naturvidensk. og mathem. Afdel. B. I 3—5, II 1, 2. ; Oversigt over Selskabets Forhandlinger i Aar 1880 3, 1881 1—53, 1882 1. Die kais. Leopoldino-Carolinische deutsche Akademie der Natur- forscher. Verhandlungen T. XLI. Leopoldina H. 16 (1880). Das germanische Nationalmuseum. Anzeiger fär Kunde der deutschen Vorzeit. Neue Folge. Jahrg. XXVII (1880). Die deutsche Seewarte zu Hamburg. Aus dem Archiv der deutschen Seewarte. Jahrg. II 1879. Resultate meteorologiseher Beobachtungen von deutschen und holländischen BSchiffen. N:o 2 Quadrat 147. Die königl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Monatsbericht 1881 Jan.—Dec. Das astrophysikalisehe Observatorium zu Potsdam. Publieationen. B. II. Die königl. Forstakademie zu Neustadt-Eberswalde. Jahresbericht Jahrg. VI (1880). Die königl. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Abhandlungen. B. XXVI, XXVII (1880, 1881). Nachrichten 1880, 1881. Der naturhistorische Verein d. preuss. Rheinlandes u. Westphalens. Verhandlungen. Jahrg. XXXVII 2, XXXVIII 1 (mit Supplem. Die Käfer Westphalens von F. Westhof). Bad Oeynhausen (Rehme) in Westphalen, von Bergrath Freytag. 169 Der nassauische Verein fir Naturkunde. Jahbrbächer H. XXXIII, XXXIV. Der Verein fir Naturkunde zu Cassel. Bericht XXVI u. XXVII. Catalog der Bibliothek des Vereins, Die naturforsehende Gesellschaft zu Halle. Abhandlungen T. XV 1. Berichte tuber die Sitzungen Jahrg. 1879. Die oberlausitzisehe Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisehes Magazin. B. LVI 2, LVII 1, 2. Der Verein fär Naturwissenschaft zu Braunschweig. Jahresberieht fär 1880—381. Der naturwissenschaftliche Verein zu Bremen. Abhandlungen. B. VII 1—3. — Jahresbericht XVII (1881—82). Die königl. öffentliche Bibliothek zu Dresden. Archiv fär Litteraturgeschichte herausgeg. von Fr. Schnorr v. Carolsfeld. B. X 1—4. Verzeiechniss der neuen Werke der kön. öffent). Bibliothek zu Dresden 1880. Zeitschrift fär Museologie und Antiqvitätenkunde. Jahrg. III. Mittheilungen aus dem kön, mineralogiseh-geologischen u. prehistoriecehen Museum in Dresden. H. IV (Die Fische aus d. lithogr. Schiefer in Dresdener Museum von B. Vetter). Kön. ethnographisches Museum zu Dresden. I. Bilderschriften des ostindisehen Archipels und der Sädsee herausgeg. von ÅA. B. Meyer. Die königl. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Abhandlungen. Philolog.-histor. Classe B. VIII 2, 3. — Mathem.-phys. Classe B. XII 5, 6 (Supplem. II a). Beriehte. Philolog.-hist. Classe 1880 1, 2. — Math.-phys. Classe 1880 1, 2. Die fiirstl. Jablonowskische Gesellschaft zu Leipzig. Jahresbericht 1880, 1881. Die astronomische Gesellschaft zu Leipzig. Vierteljahrsschrift Jahrg., XV 4, XVI 1—4, XVII 1, 2. 170 Der Freiberger Alterthumsverein. Mittheilungen H. XVII (1880). Die mediein.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift Jahrg. XIV Supplem. 1, XV 1—3. Die Oberhessische Gesellschaft fär Natur- und Heilkunde. Zwanzigster Bericht. Die königl. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-phys. Classe B. XIV 1. — Philos.- philolog. Ciasse B. XV 3, XVI 1, 2. — Histor. Classe IB: OC 33 DIVIETE Sitzungsberichte. Math.-phys. Classe 1880 4, 1881 1—4, 1882 1, 2. — Philos.-philolog. u. histor. Classe 1880 2, 4—6, 1881 1—3, II 3, 5. Gedächtnissrede auf Leonh. v. Spengel von W. v. Christ. Die Wittelsbacher in Sehweden, Festrede von K. TY. Heigel. Gedächtnissrede auf O. Hesse von G. Hauer. Die physikalisch-medicinische Gesellschaft in Wärzburg. Sitzungsberichte 1881. Die physikalisch-medicinische Societät zu Erlangen. Sitzungsberichte H. 12, 13. Der zoologisch-mineralogische Verein zu Regensburg. Correspondenz-Blatt Jahrg. XXXIV (1880). Der historische Verein von Oberpfalz und Regensburg. Verhandlungen B. XXXIV (Neue Folge 26). Der historische Kreisverein fär Schwaben und Neuburg. Zeitschrift Jahrg. VIT 1—3. Der kön. Wirttembergische statistiseh-topographische Bureau. Wirttembergische Vierteljahrshefte fär Landesgeschichte Jahrg. IV 1—4 (1881). Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Philos.-histor. Classe B. XXXI. — Mathem.- naturwissenschaftl. Classe B. XL, XLII. Sitzungsberiehte. Philos.-historisehe Classe B. NXOCVI 2— XCVIII 2. — Mathem.-naturwissenschaftl. Classe I Abth. B. LXXXI—LXXXIII 4; II Abth. B. LXXXI 4—LXXXIII 4; III Abth. B. LXXXI 4—LXXXIII 2. 171 Register der Sitzungsberichte der mathem.-naturwissenschaftl. Classe B. LXXVI—LXXX. Almanach Jahrg. XXX (1880), XXXI (1881). Zweiter Bericht des hydroteehnischen Comités öber die Was- serabnahme in den Quellen, Flässen etc. Die k. k. zoologisch-botanisehe Gesellschaft in Wien. Verhandlungen B. XXX. Die k. k. geographische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge Jahrg. XIII (1880). Die anthropologische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. B. XI 1, 2 (Neue Folge B. IL). Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien. Abhandlungen B. XII 2. Verhandlungen Jahrg. 1880 12—218, 1881 1—138. Jahrbuch Jahrg. XXX (1880) 4, XXXI (1881). Der Verein zur Verbreitung naturwiss. Kenntnisse in Wien. Schriften B. XXI. Die kön. Böhmisehe Gesellschaft der Wissenschaften in Prag. Abhandlungen. BSechster Folge. B. X. Sitzungsberichte Jahrg. 1879, 1880. Jahresbericht 1879, 1880. Der naturforschende Verein in Brinn. Verhandlungen B. XVIII, XIX (1879, 1880). Der historische Verein fär Steiermark. Mittheilungen H. XXIX. Das naturhistorische Landesmuseum von Kärnten. Jahrbuch H. XIV (Jahrg. 27, 28, 1878, 1879). Die k. k. Bergdirection zu Idria in Krain. Das k. k. Qvecksilberwerk zu Idria in Krain. Der Verein fär Natur- und Heilkunde zu Presburg. Verhandlungen. Neue Folge H. III, IV. å A Magyar Tudomånyos Akadémia Buda-pesten. Evkönyvei Köt. XVI 6. Értesitöje - - szerk. a Fötitkar. ÉEvfolyam XIII 7, 8, XIV 1—8. Magyar Tudomånyos Akadémiai Almanach 1881. Nyelvtudomånyi Közlemények, szerk. Hunfalvy P. Köt. XV 3, VET, 172 Arceheologiai Közlemények. Köt. XIII 2. Ertekezések a nyelv-és szeptudomånyi osztåly köréböl, Szerk. Gyulai P. Köt. VIIT 5—10, IX 1, 2. Ertekezések a tärsadalmi tudomånyok köréböl. Köt. V I, VI 1—38. Értekezések a törtenelmi tudomånyok köréböl. Köt. VIII 10, IX 1—3. Értekezések a mathematikai tudomånyok osztåly köréböl. Köt. VII 6—22. Ertekezések a természettudomånyok köréböl. Köt. IX 20— 206 ATEN Magyarorszagi regészeti Emlékek. Köt. IV 1, 2. Erdelyi orszaggyiälesi Emlékek. Köt. VI. Archeologiai Értesitö, Köt. XIII. Régi Magyar Költök Tåra. Köt. II. Grof Széchenyi Istvan és az Akadémia megalapitåsa, irta Sedås2 K. Temesvåri Pelbårt élete és munkåi. Irta Szilådy A. Ocskay Laszlöé II Råköezi F. Fejedelem Dandäårnoka és a Felsö- Magyarorszagi hadjåratok 1703—1710. Irta Thaly K. Magyarorszåg bånyåszatanak kritikai története. Irta Wengel K. Az eltänt régi vårmegyék. Irta Pesty F'. Köt. I, IL Codex Cumanicus Bibliothece ad templum d. Marei Venetia- rum primum edidit comes Geza K. Adalékok a humanismus történetéhez Magyarorszågon -- közzet Abel Jenö. Repertorium Dacia régiség-és felirattani irodalmåhoz összeal- litotta Torma K. Litterarisehe Berichte aus Ungarn, herausgeg. von P. Hun- falvy B. IV 1—4. Ungarische Revue, herausgeg. von P. Hunfalvy 1881 1, 2. Sprache und Wissenschaft, Herrn Kriechbaumer gewidmet von O. Herman. Hrvatsko Arkeologicko Druztvo. Viestnik. Godino III 3, 4, IV 1, 2. Die naturforschende Gesellschaft in Ziärich. Vierteljahrsschrift Jahrg. XXIV, XXV (1879, 1880). 173 La Société de Physique et IP Histoire naturelle de Geneve. Mémoires T. XXVII 1, 2. La reale Accademia dei Lincei, Roma. Atti. BSerie II:da Voll. V-—VII. — BSerie III:za: Memorie della elasse di scienze fisiche, mathem, e natur. Vol. V—VIII; della elasse di scienze morali, storiche e filo- log. Vol. IV-—VI; Transunti Vol. V 11—14, VI 1—10. LIL” Accademia reale delle scienze di Torino. Memorie. Serie seconda T. XXXII, XXXIII. Atti;. Vol. XVI 4—7, XVII 1—3. Bolletino meteorologieo ed astronomico anno XV (1880) Parte meteorologica. T>Académie des sciences de Paris. Comptes-rendus hebdomadaires T. XCII 19—26, XCIII 1—26. I” Ecole polytechnique de Paris. Journal Cah. 48. La Société mathematique de France. Bulletin ET; IX 3—5, Xo1,; 2 L> Académie des sciences, belles lettres et arts de Lyon. Mémoires. Nouvelle Série. Classe des sciences T. XXIV. — Classe des lettres T. XIX. La Société dPagriculture, histoire naturelle et arts utiles de Lyon. Annales. 5:me BSérie T. II. La Société Linnéenne de Lyon. Annales ann. XXVI, XXVII (1879, 1880). T>Aeadémie des sciences et lettres de Montpellier. Mémoires. Section des sciences T. X 1 (1880). La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux. Mémoires. BSérie II:e T. IV 2. La Société des sciences de Nancy. Bulletin. WSérie II:2 T. V Fase. 12 (1880). La Société des sciences naturelles de Cherbourg. Mémoires. T. XXIII. La Société Linnéenne de Normandie. Bulletin III:me Série Vol. IV (1879—80). T>Académie royale des sciences de Belgique. Bulletin II:me Série T. XLVI—L. 174 Annuaire 1880, 1881. Mémoires T. XLIII 1. Mémoires couronnés et mémoires des savanuts étrangers T. XLII, XLIIIL. Mémoires eouronnés et autres mémoires in 8:o,. T, XXIX, XXX, XXXIL Tables des mémoires des membres, des mémoires couronnés et mémoires des savants étrangers 1816—1878. L>Observatoire royal de Bruxelles. Annales. Nouvelle Série. Annales astronomiques T. III. — Annales météorologiques T. I. Annuaire ann. 47, 48 (1880, 1881). Observations météorologiques faites aux stations internatio- nales de la Belgique et des Pays- bas. Ann. II, III, (1878, 1879). La Société Malacologique de Belgique. Annales T. XII (2:me Bérie II) (1877). Procés-verbaux des séancees T. X (1881 Avr., Mai). La Société Entomologique de Belgique. Annales T. XXIII, XXIV. La Société Géologique de Belgique. Annales T. VII. La Société royale des seienees de Liege. Mémoires. BSérie 2:me T. IX. De kon. Akademie van Wetenschappen te Amsterdam. Verhandelingen (Afd, Natuurkunde) D. XX, — Afd. Letter- kunde D. XIII. Verslagen en Mededeelingen. Afd. Natuurkunde 2: de Reeks D. XV. — Afd. Letterkunde 2:de Reeks D. IX. Jaarboek 1879. Processen-Verbaal van de Vergaderingen 1879—380. In mulieres emancipatas satira P. Esseiva. — Ad Eugeniam Augustam in funere filii consolatio, elegia F'. Pavesi (defect). Naam- en Zaakregister op de Verslagen en Mededeelingen Afd. Natuurkunde D. 1—XVII. Kon. Nederlandsch Meteorologisch Instituut. Nederlandsch meteorologisch Jaarboek voor 1880 1. La Commission géodésique Neerlandaise. Determination, å Utrecht, de F'azimut d' Amersfoort, par J. A. C. Oudemans. Het Genootschap Natura artis magistra te Amsterdam. Catalogus der Bibliothek van het Genootschap. La Société hollandaise des sciences å Harlem. Archives Neerlandaises des sciences T. XVI 1, 2. La Fondation de P. Teyler van der Hulst å Harlem. Archives du Musée Teyler. Serie 2:de P. 1, 2: Origin et but de la Fondation Teyler et son eabinet de phy- sique, publiés par E. van der Ven. Verhandelingen rakende den natuurliken en geopenbaarden Godsdienst. Nieuwe Serie D. 7, 9. The Royal Society of London. Philosophieal Transactions for the year 1879, 1880 1. Proceedings Vol. XXIX 2—4, XXX 1—6 (197—205). The royal Society 1878, 1879. The Meteorologieal Council of London. Quarterly Weather report of the meteorol. office 1876 1. Report of the meteorological Council 1881. The royal Astronomical Society of London. Monthly Notices Vol. XLi 6—9, XLII 1—6. The literary and pbilcsophiecal Society of Manchester. Memoirs. 3:d Series Vol. VI. Proceedings Vol. XVI—XIX (1876—1880). The royal Society of Edinburgh. Transactions Vol. XXIX 2. Proceedings 1879—380. The royal Irish Academy of Dublin. Transactions Vol. XXVII 4, XXVIII 1—5. Proceedings Ser. 2, Vol. II 2, III 5—6. The royal Dublin Society. Transactions. New Series Vol. I 13, 14. Proceedings New BSeries Vol, II 7, III 1—24. 176 The Madras literary Society. The Madras Journal of literature and seience for y. 1878— 1880. The magnetical and meteorological Observatory at Batavia. Observations Vol. IV, V. Regenwaarnemingen in Nederlandsch-Indié. Jaarg. II, III (1880, 1881). The Smithsonian Institution in Washington. Contributions to knowledge Vol. XXII. Annual report 1878. Miscellaneous colleetions Vol. XVI, XVII. The United States Naval Observatory at Washington. Washington observations for 1876 App. 1--3. Catalogue of the library of the Naval Observatory. P. I. The United States geologiecal and geographical Survey of the territories. Bulletin Vol. VI 2. Eleventh annual report embracing Idaho and Wyoming by F. V. Hayden. Report of the U. 9. geol. and geogr. Survey of the territories by F. V. Hayden. Vol. XII. The United States geographical Surveys west of 100 meridian. Report, in charge of G. M. Wheeler. Voll. II—VI. With topogr. Atlas. The United States northern Boundary commission. Deeclinations of fixed Stars, by L. Boss. The Academy of natural sciences of Philadelphia. Proceedings 1879, 1880. The American Academy of arts and sciences, Boston and Cambridge. Proceediogs. New BSeries Vol. VI, VII 1, 2, VIII 1, 2. The Boston Society of natural history. Proceedings Vol. XX 2—4, XXI 1. Memoirs Vol. III p. 1 N:o 3. Occasional Papers. III. Contributions to the Geology of eastern Massachusetts by W. O. Crosby. Anniversary Memoirs published in celebration of the fiftinth anniversary of the Societys foundation 1830—1880. INN The Lyceum of naturalhistory of New-York. Annals Vol. XI 13. The New-York Academy of sciences. Annals Vol. I 9 —13: Transactions 1881—1882. The Museum of comparative zoölogy in Cambridge. Annual report of the Curator 1880—5381. « Bulletin Vol. VI 12, VIII 4—14, IX 1—5. Memoirs Vol. VIII 1: The Essex Institute of Salem. Bulletin Vol. XII 10-—12, XIII 1-—12. Visitors Guide to Salem (Mass) 1880. The Wisconsin Academy' of sciences, arts and letters. Transaetions Vol. IV (1876—7). Enskilda. Muinaissjäännöksiä Suomen suvun asumus-aloilta (Antiquités Nord Finno-Ougrien). Järjestynyt ja valtioavulla jul- kaissut J. B. Aspelin. V. I—IV. — Af utgifvaren. Experimentelt bevis att den elektriska strömmen icke för- ändrar sin bana i den ledande kropp, genom hvilken den går, oaktadt den lider inverkan af en yttre mag- netisk kraft, af E. Hdlund. — Om den qvantitativa be- stämningen af en galvanisk ströms värmeutveckling, af E. Edlund. — Om den vid vätskors strömmande ge- nom rör uppkommande elektromotoriska kraftens bero- ende af rörets radie, af E. Edlund. — Sur la résistance électrique du vide, par E. Edlund. — Sur la résistance éleetrique des gaz, par KE. Edlund — Af författaren. Finsk Tidskrift för Vitterhet, Vetenskap, Konst och Politik, utgifven af C. G. Estlander. T. VIII 5, 6, IX 1—6, X 6, XI 1—6, XII 1—5. — Af utgifvaren. Kalevala taikka Vanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinaisista ajoista. 1835. — Af undertecknad. Coleoptera insamlade under den Nordenskiöldska expeditio- nen 1875 på några öar vid Norges nordvestkust, på Novaja Semlja och ön Waigatsch samt vid Jenissej i Sibirien, af F. W. Mäklin. — Af författaren. 178 Procédé pour la préparation et l'€tude des poches aériennes des Oiseaux, par F'. Plateau. — Recherches physiolo- giques sur le ecoeur des ecrustacés decapodes, par F. Plateau. — Observations sur V'anatomie de P'Éléphant d ”Afrique (Loxodon africanus) adulte, par F. Plateau. — Préparation rapide des grandes pieces myologiques, par F. Plateau. — Af författaren. ; Biografiska anteckningar öfver det Finska Universitetets Lä- rare, Embets- och tjenstemän 1828-1869, af BR. 4. Benvall. — Af författaren. Das Gehörorgan der Wirbelthiere, morphologiseh-histologische Studien von G. Betzius. I. Das Gehörorgan der Fische und Amphibien. — Af författaren. Heegeria, novum genus Alydinorum europeorum deseriptum ab O. M. Beuter. — Till kännedomen om Sveriges Psylloder, af O. M. Beuter. — Analecta hemipterologiea von O. M. Beuter. — Af författaren. Das Wesen der Elektrizität, des Galvanismus und Magnetis- mus, 2:ter Supplement zum 2:ten Theile der Naturge- setze von H. Scheffler. — Af författaren. Mineral-karakteristik, en handledning vid bestämmandet af mineralier och bergarter, af F. J. Wiik. — Af förfat- taren. Ad. Moberg. FN TnTte SSV for Te STR ALI jå Ti SE BRG jå N bag M Seg Ira | tär se 7 jota: teve rv a 4 Mr Av Uerg reson Du ass. se AAA ren NI MÅ | INSner, rg se