ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. FYRTIONDEANDRA ÅRGÅNGEN. 1885. MED 32 TAFLOR. STOCKHOLM, 1885, 1886. KONGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. HMIAHA i HAAN AH RÖR DAF NDR ULF TOR Ft I ST RER AV RE AM ae ee a be) INNEHÅLL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. De större hänvisnings-siffrorna angifva häfte, de mindre angifva sida. ADLERZ, Myrmecologiska. studier. >22 orte leue. se de nee stehe 10: 2. AGARDH, LINNÉS lära om i naturen bestämda och bestående arter af Vazternat does fed mau re she ee N; "ÅLEN, Om mononitro-d-naftoesyror............................- SEE öd. AnMmeyası, UR ese berättelse, .............. cr. n..uteene et 2: 1; 6: 2. APPELLÖF, Japanska Cephalopoder 22... 2. 9 ran. 6: 2. ARNELL, Om två isomera $-monoklornaftalinsulfonsyror...............-...- 8 AL ARRHENIUS, Fluiditetens inverkan på elektrolyters galvaniska lednings- FÖRTIDA SAL le ae ln 2 2 BASE EE et 6: 121. AURIVILLIUS, CARL, Reseberättelse.........................-...-.-- ie IE aaa 11, — , Hafsevertebrater från Vestfinnmarken ...................-.....2.-...2-- 6: 2. —— , Osteologie und aussere Erscheinung. des Wals SOWERBY'$......... 2% *AURIVILLIUS, CHR., Conspeetus generum et specierum Brachyceri- ELITE IE te ee er RE Ra 153: — , A monographic revision and synopsis of the Microceride and Protomantinida...i2......:. 6.8 Reno get Ars re el ned (Så als "BLADIN, Ur bieyanfenylhydrazin härledda föreningar ......- SSE se OA 6: 149. +, Om fenyltetrazolföreningar .\......2....:2:%.2..2.-2.:2:2e0.4.-224..222222 9: 19. BoHLın, Om den tredje Saturnmänens, T'hetys’, banelementer............ 45 cl *BoLpr, Om Sibiriens chlorophyllophye£er................................- 2: 91; 4:1. BowauLıus, New and imperfectly known Isopoda....................-- 1: 2; 10: 1. —— , Remarks on the genus Cysteosoma ......................2...20200222- Be: — , Systematical list of Amphipoda hyperidea...........................-- 10: 2. ——, Notes on the family Aselide..........2...........-2...el.zudses2e: 10: 2. BrRöGGER, Das Hypostom. bei Asapbiden-unz24r..... 1 a 9 ns Bean *Bäckuin, Om det galvaniska ledningsmotständets beroende af tiden... 7: 107. CANTOR, Über die actualunendlichen Zahlen...............-.--..-.-.--2------ 10: 1. CARLSSON, Untersuchungen über Gliedermassenreste bei Schlangen..... 8:.,.2. *ÜHARLIER, Om integration af differentialeqvationerna för den inter- mediära, banan.ea sr... 0eehme ki le sata EA 9: 21. *_-— och HILDEBRANDSSON, Observationer på stjernfallen den 27 No- yenber SSH ram an nn a ae alas 10: 19. Cıatsson, Om melamin och melamföreningar ...............2..............- 6b: 2. "CLEVE, Om vätesuperoxidens inverkan på jordarter.......................-- USE * —-, Om-Samariums föreningar .................unoecncececsecne nennen: L:.. 18. & , Nya undersökningar öfver Didyms föreningar .......--..............- 1: 21. *DILLNER, Om inversion af en algebraisk integral ..............-..-.-..----- 4: 58. EDLUND och LINDHAGEN, Utlåtande i fråga om ändringar i grunderna för mått och vigt efter det metriska systemet................. --- gl —, Om elektriska urladdningar i luft af olika täthet.........---------- 2 a do IV EDLUND, Om teorien för den unipolära induktionen........................ A , Recherches sur la force eleetromotrice de l’etincelle electrique 5: 1 förevisar THEORELLS meteorograf...... a NEL pA EA EA a SOA * Om den elektromotoriska kraften i Voltas Jjusbäge................. 6: 1,5. — ref. ARRHENIUS, Fluiditetens inverkan på elektrolyters galvaniska ledningsförmäga...:....:.-.2. EN re LE SE N A RESAN 6: — ref. MEBIus, Undersökning öfver elektriska gnistan i vätskor.... 6: 1 -— ref. IsBERG, Bestämning af jerntrådars elasticitetsgräns och ab- soluta, hållfasthet ....222E.. to DES re I Re zo! —— ref KAHLMETER, Om temperaturens inflytande på den elektro- motoriska kraften 4... SUR Fe Ne Bd; Eıc#stÄpt, Über die kristallographischen Constanten des Gadolinits 6: 2. — , Pyroxen och amphibolförande bergarter från mellersta och östra 2 Smaland.: er... 2 a ED EN IP 10: 2. *EKSTRAND, Om mononitro-@-naftoesyror ......-..................2202200020.0n- 2: 11. * Om mononitro-B-nattoesyroraı SSE ne äg Ab * ‚ Om konstitutionen hos några naftalinderivat.........................- 9. 5. *ENESTRÖM, Om matematikern PETRUS DE Dacra..................... 3: 15; 8: 65. " , Om Cantors uppsats: »Über die actualunendlichen Zahlen»... 10: 6 FATıGATI, Recherches sur les reactions chimiques dans le champ du mieroscope 11... nl MA. Mala 2 AE rr AU INN OR te "FLINK, Undersökning af diopsidvarieteter från Nordmarken................ 2: 29. Es Om Rodonit från Pajsberg och Långban .............................. 6: 159. & , Om Schefferit från Långban och Pajsberg............................ 10: 41. FRISTEDT; Reseberättelse....._.. .................MeN rn ER 1: 1. ‚iOm: Bohusläns spongior>.2.2.....:2..22=2-222.2. 2 PARARERER Du: GYLDEN ref. Supanow, Om den Faye-Möllerska kometens interme- diära bana....:.. UMopngletında ra al he Ra BN BRA 3 1. -—- ref. BoHLIN, Om den tredje Saturnmänens, Thetys’, banelementer 4: 1. * ‚“Om: intermediära, banor -— 35-55-45 5st5, SEN Roe es ee 6: 1,17 ref. CHARLIER, Om integrationen af differentialeqvationerna för den intermediära, bananı 2... Nee ba steg nee HE FREE 9: - 2: ref. HARZER, Un cas special du probleme des trois.corps......... 10: 1. HAMBERG, A., Hydrografisk-kemiska iakttagelser under expeditionen till Grönland: 1883: N] War ze ie ls *HAMBERG, P., Om ölets alkoholer ........................................ 6: 1, 101. *HAMMARGREN, Om Horsgökens bräkande ]jud...............................- l: 49. HARZER, Un cas speeial du probleme des trois corps....................- 10: 1. Haupt, Über die Anatomie der Stämme und der unterirdischen Aus- läufer...... teten) At WAT RIAA Ore ns 2:02 FIELLBOM, "Reseberättelse. _...... 2.2.2.2 Hy 9 1 HENNING, 'Reseberättelse:.2.... DUDEN IRRE eo = , Bidrag, till Norges: svampflora.. meer Bun ar FIT 3: 49. *HILDEBRANDSSON och CHARLIER, Observationer på stjernfallen den 27 November) 1889... 2 DE SR BANG a, 0 ti AO 10: 19. *HJELTSTRÖM, Felkällor vid nederbördsmätning .........-.-....-.--------.---- 8: 33. van T'Horr, Lois de l’equilibre chimique dans Vétat dilue, gazeux ou dissons 22.23.2332. 82,2 Ba ad Be 2 EN DER Small: Form) Rörteckning'p&’ meteoritter el N es Oe esse SANN 2: 23. -—— , Om Vettern och Visingsö-formationen............. -...-.-...........- 71223 *Icerström, Polyarsenit från Sjögrufvan .................. nennen 7: 257. ”IsBERG, Bestämning af jernträdars elastieitetsgräns och absoluta häll- fasthet::.\.:.2:2.::-:2222.220 0 2a 2 238.52 220 SE 7: 143. *JoHANnson, Om svampslägtet Taphrina.......................... 2 1:7:29. JÖNSSON och WAHLSTEDT, Svanska foderväxter.._.........................- 6: "2. *KAHLMETER, Cm temperaturens inflytande på den elektromotoriska kraften..:-.............. DEREN. 12 SERIE SIENA 7: 83. DAGERHEIM; Reseberättelse =. 11 By VAR an IN l: I; 2 , Bidrag till Amerikas Desmidie-flora....................................- i: 228. * ‚Codiolum- polyrhizum 2ER FRAME N 2 EP IE RER Biasal. LARSSÉN, Berättelse om en utförd longitudsbestämning mellan Stock- holm och. Götehorer. seat 8 Lu 200 rl RT RR AA NA a LEcHE, Über die Säugethiergattung Galeopithecus BIER N LESER LINDHAGEN och EDLUND, Utlåtande i fråga om ändringar i grunderna för mått och vigt efter det metriska systemet.............--.-..-- —— oeh MittaG-LEFFLER, Utlåtande rörande lärarnes vid elementar- läroverken Enke- och Pupill-kassa.....................-.----.--....-- LINDSTRÖM och THORELL, On a silurian Scorpion from Gotland........ 5 , Förteckning öfver Gotlands siluriska Crustaceer ..................- —— ref. BröGGER, Das Hypostom bei Asaphiden ......................... ref. LUNDGREN, On an Insceramus from Queensland..............- Lov£n, CHR. ref. TIGERSTEDT och SANTESSON, Über die Filtration in ihrer Bedeutung für die Transsudationsprocesse im Thierkörper Lov£n, S., ref. AURIVILLIUS, WIREN och FRISTEDT, Reseberättelser. — , Om Echinoideer i Drottning Lovisa ULRIKAS museum på Drott- INTGINOINN 3 oocooss040 44903 EIERN ern LUNDGREN, On a Insceramus from Queensland ............-........-....----- LÖNNROTH, Reseberättelse........-----------.-------.--.------.....2..222.-22222-- “MALMS Om. Sowerpgy'shval.:.......... Ran Aula... MALMSTEN, Tal-teoretiska undersökningar............-..-..-....--.-........- MEBiuvs, Undersökning öfver elektriska gnistan i vätskor............-...-- MITT AG-LEFFLER ref. ENESTRÖM, Anteckningar om matematikern PETRUS DERDA CAS ante IS ae. Mina a 3: — — och LINDHAGEN, Utlåtande rörande lärarnes vid elementarläro- verken Enke- och Pupill-ka88d...ssssooossosoossooseo neon soenrn nn nns — ref. CANTOR, Uber die actualunendlichen Zahlen..............-.----- Morton, Kristallografisk undersökning af jordartmetallers föreningar NATHORST, Nouvelles observations sur les traces d’animaux, deerits comme, aleues fossiles.................. ua OS DA Er net ‚ Om kambriska Aalen BERNER LNEND LEN I BEINEN EBENE NEUMAN, Reseberättelse... m Nero DA. *_— , Bidrag till kännedomen af södra Norrlands flora........-....-....-- NILSON och PETTERSSON, Nouvelle méthode pour déterminer la den- site de, vap eur aaa re NEN NE Na Ro ref. FATIGATI, Recherches sur les reactions chimiques dans le champ du mieroscope.................2.... ne nd. NORDENSKIÖLD, Om Grönlands inlandsis.......................-..------------- — ref. A. HAMBERG, Hydrografisk-kemiska iakttagelser under expe- ditionen till Grönland 1883. IT a nn rn ref. FLINK, Om diopsidvarieteter från Nordmarken...........-...... —— ref. Horm, Förteckning öfver meleoriter.......- N N ST före sne —— ref. ÖBERG, om några mineraliers specifika värme..........---..-..- "NorpDsTEDT, Desmidier från Grönland‘... una 1 nn “OrBeRs, Om fruktväggens byggnad 00 un nenn PETTERSSON och NILSON, Nouvelle methode pour determiner la den- site, de, yapeun......... 2.2. nasse al... AR ann "RAMSAY, Om milaritens förhållande vid upphettning................-------- RETzıUS ref. CARLSON, Untersuchungen über Gliedermassenreste oei Schlangen =p ana. 21.21.1030 Art lich Sg RUBENSON ref. van T’Horr, Lois de l’equilibre chimique dans l’etat dilue, gazeur ou dissous 0 un. 2 en — ref. HILDEBRANDSSON och CHARLIER, Observationer på stjern- fallenden 272° Nov 18892 AN era 2 IR MAN "RYDBERG, Mättningskapacitet och atomvigt —— , Die Gesetze der Atomgewichtzahlen ............--.--..................- SANTESSON och TIGERSTEDT, Über die Filtration in ihrer Bedeutung für die Transsudationsprocesse im Thierkörper.........-.....--.-- Supanow, Om den Faye-Möllerska kometens intermediära bana........- SmirT ref. RIEBECK, Etnografisk forskningsresa i Asien och Afrika... ref. HAMMARGREN, Om horsgökens bräkande Ijud..............-..--- —-—, Om Riksmusei Salmonider + SE Dan sr 23chl 8:1. JE lå 6: 1, 37. 6 1. 6: air. OR Nana era 6 1. urk: 5: 121. 4: 1. 6: 133. 1; 8: 2. Sl: 10: 1. 6: 189. dn ND 10: 5. 3: 1. 3: 29. 7 206 0:92 Il: 1. 2] 22} 2:2: SE. Ba: 5: 95. 2:502%: 9: 29. 10: 1 San, 10: 1. 7: 69. 10: 2. 6: 2. url 1:52; 1:0432} le vi Smitt, Om en ornithologisk kongress i Wien.............--------...-.-... 6 "SUNDBERG, Transversalsvängningar hos en kristallinisk skifva............ 3: 5 *SÖDRRBAUM, Om dubbeloxalater af platina..............-...----------.-...-- 10: 25. *THEORIN, Nägra växtmikrokemiska anteckningar 3 THORELL och LINDSTRÖM, On a silurian Scorpion from Gotland 2 TIGERSTEDT och SANTESSON, Über die Filtration in ihrer Bedeutung für die Transsudationsprocesse im Thierkörper .................... Sa SRA 'TrSELtUS, Reseberättelse: ur: ee a ee Sand TORELL, Om en geologisk öfversigtskarta öfver Sverige ................ 1: 1; 5: 2. TÖRNEBOHM ref. FLINK, Om Schefferit från Långban och Pajsberg .... 10: 1. WAHLSTEDT och JÖNSSON, Svenska foderväxter .............................. WARMING ref. HaupT, Über die Anatomie der Stämme und der unter- irdischen; Ausläufer... u2t ehr a NN er Be RR ref. NEUMAN och TiseLius, Reseberättelser...........-..--.--.-...-.-- dar vu ref. OLBERS, Om fruktväggens byggnad.......... tee 5: SL. WEIBULL, Om olivingruppens, mineral. m nonan DE *WıpMmAn, Om kumenylakrylsyrans framställning och nitrering............. 7: 28. = , Om kumenylakrylsyrans; ortoderivat..._... 2. rag 1: 35. = , Om kumenylakrylsyrans metaderivat........-...-....-----.-.--..-.----- 7: 53. *_—, Derivat af kumenylakrylsyra...............- Bear Aue 2: 61. WitLeN Reseberättelse. sidste Frdobel on n1220208 Ast nee 3:1. — , Bidrag till Algernas physiologiska anatomi ........ ooostossssse----- 6: 2 ——, Om den physiologiske Vsvsystems Udviklingshistorie ne nogle Alger.:eleusla. rl ole NL öbor ar sen. ARBETE Bere ii rl Wırtni- Reseberättelse........... sonens ssd on waumd a. el ra SA SER ERNA al och digestionsorganen hos Annelider............- 2: = JHamatocleptes»Derebellidist....2..2u2. 1201 a2 se 9: 2 WITTRocK ref. JÖNSSON och WAHLSTEDT, Svenska foderväxter .......... 6: 2. ref. ALMQVIST, Reseberättelse soc oo. 0525 ELR es re re me 6: 2. ref. LÖNNROTH, Reseberättelse............................................- 2: ale —— ref. Bospr, Om Sibiriens chlorophyllophyceer..........--...-...--.-.- I: ref. WILLE, Om den physiologiske Vaevsystems Udviklingshistorie hos-nogleı.Algersiih Nase Ara Me ee ra —-— ref. LAGERHEIM, Bidrag till Amerikas Desmidieflora ie dr Als +, Om könsfördelningen hos Acer-arter...........-.-..-..---............ 8: 1,3. = et. LAGERHEIM, Codiolum polyrhizum A EEE RE SER SH ÖBERG, Om några mineraliers specifika värme..........................2.... 8: 43. Iridierad platinaträd öfverlemnad från Franska Regeringen ...............- 9: 1. *Sekreterarens ärsberättelse__.................................. PER EDEL... 4: 15. Hr Friherre Fock väljes till Braeses...........--.------------ =... an 3 Hr TroıLıus nedlägger presidium........ mes een Asa Med döden afgängne ledamöter: ANJoU, 1: 1; von SIEBOLD, 4:1; PA- num, HENLE, 5: 1; EKELUND; Hs. HOLMGREN, TRESCA, MILNE-ED- VARDS, 7: 1; Swartz, 10: 1. Invalde ledamöter: WARMING, |: 2; NATHORST, 3: 1; ROSENBUSCH, 3: 2; HAMMARSKJÖLD, 4:1; VON PETTENKOFER, VON BRUCKE, 9:2; THUR- STON, MILNE-EDVARDS, GEGENBAUR 10: 2. LETTERSTEDTSKA stipendiet, ARRHENIUS............neeeneeneeeeeeeeeneeenn 10: 2. LETTERSTEDTSKA författarepriset, LINDSTRÖM ..........-.- ee ee 10: 71. T,FTTERSTEDTSKA Öfversättningspriset, SMITT ............ nennen 10: 71. LETTERSTEDTSKA anslaget för undersökningar, LINDSTRÖM ..... ............ 10: 71. FERNERSKA belöningen, PHRAGMEN.............-......222 222002 00eeneeneenen 3: 2. LINDBOMSKA belöningen, ARRHENIUS och MEBIUS...............- een DER: FLORMANSKA belöningen, WESTLING och OARLSON.............ee ernennen Be: WALLMARKSKA belöningen, Dunkr och CLAEsson ...............000......o.- 102: Reseunderstöd: NATHORST, GRÖNVALL, APPELLÖF, JOHANSSON, WIREN... d: 2,3. Uppmuntran för instrumentmakare: P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN 3: 8. Skänker till bibliotheket: 1: 2, 28, 48, 51; 2: 2, 10, 22; 3: 3, 4, 14, 28; 4: 2; 39 46; 5: 2, 14, 76, 120, 154; 6: 3, 4, 100, 120; 7: 2, 3, 4, 34; 8: 2, 32, 42, 71; 9: 2, 3, 4, 20, 28; 10: 3, 4, 18. illaregoch rattelse en nn 28 ea na nn. 10: 71. VIT ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 42. 1885. 0 bruka Oo Onsdagen den 14 Januari. Tillkännagafs att Akademiens ledamot f. d. Statsradet, Bi- skopen LARS ANTON ANJOU med döden afgatt. Berättelser om resor, som under det sistlidna året blifvit med understöd af Akademien utförda, hade afgifvits af Docenten C. AURIVILLIUS samt Filos. Kandidaterna A. WIREN och K. FRISTEDT, som vid Kristinebergs zoologiska station utfört z00- logiska undersökningar, äfvensom af Filos. Kandidaten E. HEN- NING och Studeranden G. LAGERHEIM, som idkat botaniska studier, den förra i Herjedalen och den senare 1 Bohuslän. Hr S. LOVÉN dels redogjorde för innehållet af de tre första af dessa reseberättelser, och dels lemnade en öfversigt af sina undersökningar öfver de af LINNÉ beskrifna arterna af Echinoi- deer och de ännu aterstaende originalexemplaren af dem, hvilka härstamma från Drottning LoVISA ULRIKAS museum på Drott- ningholm och sedan århundradets början förvaras i universitets- museet i Upsala. Hr Frih. NORDENSKIÖLD meddelade sina iakttagelser om Grönlands inlandsis och särskildt om det stoft, kryokonit, som anträffats a densamma. Hr TORELL förevisade och förklarade den af Sveriges geo- logiska undersökning nyligen utgifna geologiska öfversigtskarta, äfvensom en handritad sådan öfver södra och mellersta Sverige. Hr SMITT redogjorde för en af Doktor EMIL RIEBECK utförd etnografisk forskningsresa i Asien och Afrika samt före- 2 —- drog en uppsats af Prosten HAMMARGREN om Horsgökens brä- kande ljud”. Hr WITTROCK gaf en öfversigt af Kandidaten HENNINGS och Studeranden LAGERHEIMS ofvannämnda reseberättelser, samt inlemnade och refererade en afhandling af Filos. Kandidaten C. J. JOHANSSON om Taphrina FR. och dithörande svenska arter”. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »New and imperfectly known. Isopoda» af Docenten C. BOVALLIUS (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.) ; 2:0) »Om vätesuperoxidens inverkan pa jordarter», af Prof. P. T. CLEVE*; 3:0) »Om samariums föreningar», af densamme*; 4:0) »Nya undersökningar öfver Didyms föreningar», af den- samme”. Genom anstäldt val kallades till utländsk ledamot af Aka- demien Professorn i Botanik vid Stockholms Högskola EUGEN WARMING. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän Meteorologiska Observatorium i Upsala. Bulletin mensuel, Vol. 15. Frän Ecole Polytechnique i Delft. Annales, Livr. 1. Leide 1884. 4:o. Från Storbritanniska Regeringen. Report on the scientific results of the voyage of H. M. S. Challenger, 1873—-1876: Zoology, Vol. 9—10. Frän Royal Institution i London. Proceedings, N:o 77. Frän Natural History & Philosophical Society i Belfast. Report and Proceedings, 1883/1884. (Forts. a sid. 28.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 1. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 97. Om vätesuperoxidens inverkan pä jordarter. Ne 155 ‚Ice (Simone [Meddeladt den 14 Januari 1885.] Talrika försök hafva utförts för att med tillhjelp af väte- superoxid erhalla superoxider af metaller. Till de nyare under- sökningarne pa detta område höra SCHÖNES!) öfver vätesuper- oxidens inverkan pa alkalier och alkaliska jordarter. Sa väl kali som natron gifva med vätesuperoxid kristalliserande för- eningar af formeln: R,O, + SH,0 och R,H,O, + 4H30. Föreningarne af den senare formeln sönderdelas mycket lätt, till och med frivilligt, hvarunder de färgas gula, hvilket tyckes bero pa bildandet af tetraoxider R,O,. Äfven barium och kaleium förhalla sig pa enahanda sätt, d. v. s. gifva dioxiden RO, och föreningar af dessa med väte- superoxid RH,O, (oafsedt vattenhalten). De tvaatomiga metallerna beryllium, magnesium, zink, kad- mium och mangan hafva i afseende pa oxidernas förhallande till vätesuperoxid 'blifvit nyligen undersökta af HaaAs?). Dels senom att behandla hydraten med vätesuperoxid och dels genom att med ammoniak fälla de med vätesuperoxid blandade salter- nas lösningar erhöll han hydratiska fällningar, hvilkas halt af superoxidsyre visade sig nagot föränderlig. Magnesiumfällningens 1) Ann. d. Chem. Bd 192, 257 och 193, 241. 2) Ber. d. D. Ch. Ges. XVII, 2249. 4 CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PA JORDARTER. syrehalt motsvarade någorlunda formeln Me,O,. Zink-, kadmium- och manganfällningarne lemnade siffror som häntyda på en sam- mansättning emellan formlerna R,O, och RO,. Berylljorden gat ingen superoxid, hvilken uppgift jag är i tillfälle att bekräfta. Öfver kopparns superoxid, redan af THENARD upptäckt, har Krüss!) nyligen offentliggjort en undersökning. Han erhöll genom inverkan af vätesuperoxid pa kopparoxidhydrat en super- oxid af sammansättningen CuO,, H,O. Häraf synes det sanno- likt att de af Haas erhållna superoxidernas sammansättning troligen motsvarar formeln RO,. Borsyrans förhallande till bariumsuperoxid har blifvit under- sökt af ETARD?), som erhållit ett bariumsalt BaB,O, + 3H,O, hvari han antager tillvaron af en perborsyra B,O,, ehuruväl intet bevis förefinnes, att syret verkligen är förenadt med bor och ej med barium, hvilket ju är en möjlighet. Med didym- oxidhydrat ger vätesuperoxid enligt BRAUNER?) en superoxid, som efter torkning skall hafva sammansättningen Di,0, + 3H,0. Hvarken järnoxid eller lerjord gifva enligt mina försök med vätesuperoxid nagra superoxider. ; Af de fyrvärdiga oxiderna har titansyran blifvit undersökt i afseende på förhällandet till vätesuperoxid. Enligt SCHÖNN?) antager titansyrehydrat genom inverkan af vätesuperoxid en in- tensiv rödgul färg, som beror på bildandet af en superoxid och kan tjena som ett känsligt prof på titan. De senaste under- sökningarne af WELLER?) och PICCINI8) tyckas gifva vid han- den att superoxiden antagligen har sammansättningen TiO,. Uranylacetat och nitrat gifva enligt FAIRLEY?) med väte- superoxid gula fällningar af sammansättningen UO, + 6H,0. Under vissa förhållanden kan föreningen erhallas vattenfri och 1). Ber. d. D. Ch. Ges. XVII, 2593. 2) Compt. rend. XCI, 931. 3) Monatsheft für Ch. IIL, 15. +) Zeitschr. f. anal. Ch. 9, 41. 5) Ber. d. D. Chem. Ges. XV, 259. 6) Reale Accadem. dei Lincei 1381—82. ‘) Chem. Soc. J. 1877, 1,127. — ‘ — - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. 5 kristallinisk. Sammansättningen af en motsvarande natrium- förening 2Na,0, UO, + 8H,O och andra dermed analoga salter gör troligt, att oxiden UO, sannolikt är en saltartad oxid eller 2U0,, U0, + 6H,0. Den sedan gammalt kända, blaa och i eter lösliga förening, som uppstär vid inverkan af vätesuperoxid pa kromsyra, synes enligt nya undersökningar af Moıssan hafva sammansättningen CrOzsH, 2). Äfven af molybden och volfram tyckas högre syror än mo- lybden- och volframsyrorna bildas vid inverkan af vätesuperoxid. Enligt ett förelöpande meddelande af BAERWALD?) ger vätesuper- oxid med ammoniummolybdat citrongula kristaller af ett ammo- niumsalt, som att döma af den anförda analysen synes inne- hålla blott en mol. H,O, eller en at. O på 6 mol. MO,. Följande försök ha blifvit utförda för att finna om man med tillhjelp af vätesuperoxid skulle kunna erhalla superoxider, hvilkas sammansättning kunde lemna stöd för kännedomen om jordartmetallernas högsta atomvärden. Till alla nedan anförda försök har jag användt en vätesuperoxid af ungefär 2 vigts- procent H,O,, hvilken erhållits från TROMMSDORFFS fabrik. Fa- brikatet visade sig vid pröfning ganska rent och tillfredsstäl- lande. Till försöken användes vanligen lösningar af sulfaten, stundom nitraten, som blandades med ett stort öfverskott af vätesuperoxid, hvarefter ammoniak, nyss förut destillerad öfver bariumhydrat, tillsattes. I alla fall uppstodo hydratlika fäll- ningar, som efter en stund afgafvo syrgas i riklig mängd. En- dast med toriumsulfat erhölls fällning omedelbart vid tillsats af vätesuperoxid, hvarför denna produkt särskildt äfven underkasta- des analys. I alla fall liknade fällningarne till utseendet full- komligt de vanliga oxidhydraten, blott ceriumföreningen hade en intensiv orangeröd färg, men gaf märkvärdigt nog med syror en alldeles färglös vätska, innehållande cero- ej cerisalt, hvilket väl bör tillskrifvas den vid preparatets lösning bildade väte- VOL RS I HD 2) Ber. d. D. Ch. Ges. 17, 1206. 6 CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PÅ JORDARTER. superoxidens reducerande inverkan pa cerisalt, som väl i första hand borde uppstå. Samtliga fällningarne analyserades i fuktigt tillstånd, sedan de först genom dekantering blifvit fullständigt uttvättade. Analysen utfördes derigenom att en viss qvantitet af fällningen, uppslammad i vatten, medelst en pipett afmättes samt användes till prof på oxidhalt, och en annan del, på samma sätt afmätt, användes till bestämning af syrehalt. Vid en del försök blandades fällningen med utspädd svafvelsyra, och lös- ningen, som innehöll H,O,, titrerades med kameleon. Till alla försöken användes samma kameleonlösning af titre 100 ce = 0,939 gram Fe. I andra fall blandades hydratet med ett öfverskott af ammoniumferrosulfat och svafvelsyra, hvarefter medelst ka- meleon den icke oxiderade mängden af ferrosalt bestämdes. Bägge metoderna använda pa vätesuperoxid gafvo samma värden. Dess- utom bestämdes halten af svafvelsyra i de preparat, hvilka blifvit framstälda af sulfat. Vid nagra tillfällen bestämdes oxid- mängden genom fällning med oxalsyra af de lösningar, som voro qvar efter titrering pa syre. Efter oxalatets glödgning löstes oxiden i salpetersyra och fäldes ånyo med oxalsyra, för att de sma mängder af järn eller mangan, som medföljde de första fällnin- garne, måtte aflägsnas. Samtliga preparaten torkades öfver kali och svafvelsyra samt underkastades derefter analys. Dervid bestämdes syrehalten ge- nom den senare metoden, lösning af oxiden i en lösning af en känd mängd ammoniumferrosulfat och svafvelsyra samt titrering med kameleon. För bestämmande af vatten och kolsyra, som upptagits under tvättningen och torkninger, upphettades oxiden blandad med kaliumdikromat i en ström af torr luft. Gaserna leddes, såsom vid organiska elementaranalyser, genom vägda rör innehållande klorkaleium och kalihydrat. Dessa bestämningar äro emellertid icke tillförlitliga, enär preparaten, såsom jag seder- mera funnit, innehöllo salpetersyra, sannolikt bildad genom väte- superoxidens eller jordartsuperoxidernas oxiderande inverkan på ammoniak, som tyckes envist qvarhållas af de geleartade fäll- ningarne, oaktadt dessa ej hade minsta lukt af ammoniak. Zir- ÖFVERSIGTT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:ol. 7 koniumsuperoxiden, som bereddes af rent sulfat och vätesuper- oxid genom fällning med ammoniak, afgaf vid upphettning i en luftström en betydlig mängd gula ångor, och att dessa icke bil- dades genom oxidation af luftens qväfve visade sig deraf att zirkonsuperoxiden, då den upphettades med surt kaliumsulfat, äfvenledes afgaf röda ängor och salpetersyra. Äfven didym- superoxiden afgaf röda angor. Af denna anledning anser jag mina bestämningar af vatten- och kolsyrehalten värdelösa, hvar- för jag icke anför dem 1 det följande. Jordarterna tillhöra, som bekant, flera olika grupper oxider. Berylljorden är en monoxid. Zirkon- och torjord samt cerioxiden äro dioxider; de öfriga, nämligen de bättre bekanta af dem, äro sesquioxider. Deras förhallande till vätesuperoxiden anföres här 1 den ordning, som bestämmes af oxidformlerna. Redan i det föregaende har jag anfört att berylljordens hydrat icke oxideras af vätesuperoxid, hvarför jag 1 det följande kommer att först behandla sesquioxiderna och sedan dioxiderna. 1. Yitriumsuperowid. En utspädd och neutral lösning af rent yttriumsulfat (Y = 89) blandades med ett stort öfverskott af vätesuperoxid, hvarefter ammoniak tillsattes. En volyminös hvit fällning erhölls, hvilken efter några minuter afgaf en stor mängd syrgasblasor. Den uttvättades genom dekantering med vatten. A. Fuktig fällning. En qvantitet af den i vatten uppslammade fällningen löstes i utspädd svafvelsyra och lösningen titrerades med kameleon, hvarefter den i lösningen qvarvarande ytterjorden bestämdes. Emot 0,6266 gr. Y,O, svarade 51 cc kameleon eller 0,0684 ör Oo B. Torkad fällning. ; 0,3515 gr. gaf 0,0208 gr. BaSO, och 0,2261 gr. Y,O0,. 0,392 gr. löstes i den med svafvelsyra försatta lösningen af 2,5427 gr. (NH,),Fe2SO, + 6H,0. Till titrering erfordrades 21,4 cc kameleon. 8 . CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PÅ JORDARTER. Beräknas dessa försök pa 100 er. Y,O, erhålles: A B ne om (0) 10,92 9,19 SQ, naar ONA, En at. syre för 100 Y,O, är 7,08, hvadan formeln Y,O, fordrar 10,62 syre. 2. Lantansuperowid. Preparatet framstäldes af lantan- nitrat pa samma sätt som yttriumföreningen, hvilken den liknade. A. Fuktig fällning. En qvantitet löstes med 4,4052 gr. (NH,),Fe2SO, + 6H,0 i svafvelsyrehaltist vatten och titrerades med kameleon, hvar- till erfordrades 9,3 ce. Lösningen gaf sedan 1,0172 gr. La,O.. Till ett annat prof, som gaf 1,0737 gr. La,O,, togs 4,1114 sr. (NH,).Fe2SO, + 6H,0. Till titreringen erfordrades 1,4 ce kameleon. B. Torkad fällning, som förvarats sex veckor öfver svafvelsyra och kali. 0,6099 gr. gaf vid glödening 0,4486 gr. La,O,. 0,4401 gr. och 2,4165 gr. ammoniumferrosulfat fordrade 22 cc kameleon. Beräknas dessa försök pa 100 gr. La,O, erhålles: A B 1 2 1a;0, . 100. 109 100 0) 1,74 7,64 6,12. En at. syre för 100 La,0, är 4,94 gr., hvadan formeln La,O, fordrar 7,41 gr. syre. 3. Didymsuperowid bereddes af sulfat och bildade en ljust violett fällning alldeles lik didymhydrat. Preparatet innehöll icke svafvelsyra. A. Fuktig, nyss uttvättad fällning. Ett prof löstes i utspädd svafvelsyra och titrerades med -. kameleon, hvartill erfordrades 19,4 cc. Samma prof gaf 0,3573 27140, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0ol. 9 B. Torkad fällning. 0,4191 gr. löstes med 1,7156 gr. am.-ferrosulfat och titre- rades med 12 cc kameleon. 0,4850 gr. gaf 0,3609 gr. Di,O,. Beräknade pa 100 er. Di,O, gifva dessa försök: 3 A B Di,0, 100 100 (6) 7,28 6,06. En at. syre för 100 er. Di,O, är 4,82, hvadan formeln Di,O, fordrar 7,23 gr. OÖ. Ett större antal försök komma att i Upsala Vetenskaps- societets Acta anföras i min afhandling »New researches on some compounds of didymium» och far jag hänvisa till denna afhandling. Alla de försök, som der komma att anföras, be- kräfta fullständigt ofvan uppgifna resultat. Redan förut har BRAUNER undersökt den didymsuperoxid, som erhalles genom fällning af didymnitratets med vätesuper- oxid blandade lösning med kaustikt kali. Den torkade fällnin- gens halt af Di,O; och H,O bestämdes, hvarefter syrehalten beräknades af förlusten. BRAUNER fann salunda formeln Di,O, + 3H,0 eller proportionen mellan Di,0, och O = 100: 10,34, hvilket ansenligt afviker fran de af mig funna siffrorna. Den didym, som BRAUNER använde till sina försök, var visserligen, sasom synes af den anförda atomvigten, mycket samariumhaltig, men samariumhalten kan ej förklara differenserna, enär sama- riumoxiden förhåller sig till vätesuperoxid på samma sätt som didymoxiden. Möjligen kunde BRAUNERS superoxid ha varit kolsyrehaltig. Att han till fällningen användt kali i stället för ammoniak kan icke förklara skilnaden, ty enligt mina försök är syrehalten i superoxiden fäld med kali föga högre. 4. Samariumsuperowid. Preparatet framstäldes genom fäll- ning af samariumnitrat, blandadt med vätesuperoxid, med kau- stikt kali. Fällningen var hvit och alldeles lik samariumhydrat. De närmare detaljerna vid undersökningen kunna icke uppgifvas, 10 CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PÅ JORDARTER. emedan de förkommit, men den fuktiga fällningen, A, gaf vid försöket 0,7818 gr. Sm,O, och 0,0513 gr. Syre. B, torkad fällning: 0,7542 gr. löstes med 3,1386 gr. ammoniumferrosulfat i ut- spädd svafvelsyra och titrerades med 23,3 cc kameleon. 0,7241 gr. gaf vid glödening 0,5581 gr. Sm,O,. Beräknas dessa försök pa 100 gr. Sm,O, erhalles: A B Sm,0, 100 100 Ö 6,56 GI En at. syre för 100 gr. Sm,O, är 4,60, och följaktligen for- drar formeln Sm,O, 6,90 gr. syre. 5. Erbiumsuperoxid. Ur sulfatets med vätesuperoxid blan- dade lösning erhölls med kaustik ammoniak en vackert rosenröd fällning, alldeles liknande erbiumhydrat. A. Fuktig fällning. En gvantitet löstes i svafvelsyrehaltigt vatten och titrerades med kameleon, hvartill atgick 28 cc. Ur lösningen erhölls 0,1991 gr. Er,O,. B. Torkad fällning. 0,4570 gr. löstes tillsammans med 2,8032 gr. ammonium- ferrosulfat och titrerades med 29,5 cc kameleon. 0,3723 gr. gaf 0,0066 gr. BaSO, och 0,2700 gr. Er,O,. A B Er,O, 100 100 Ö 7,52 5,32 SO, Sn En at. syre för 100 gr. Er,O, är 4,21 gr. och saledes for- drar formeln Er,O, 6,31 samt formeln Er,O, 8,42. Såsom allmänt resultat framgår af ofvan anförda försök, att jordarterna R,O, genom inverkan af vätesuperoxid på hy- draten gifva hydrat, i hvilka metall- och syrehalterna motsvara formeln R,O,. Erbiumföreningens syrehalt är dock högre och närmar sig den för formeln Er,O,. Tager man nu i betraktande att samtliga fällningarne kort efter det de uppstått afgifva ganska ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:ol. 11 ymniga syregasblasor och att erbiumföreningens syrehalt är högre än den, som motsvarar formeln Er, Og, synes det icke osannolikt att föreningarnes formel är R,O,, förutsatt att de uppfattas sa- som verkliga oxiders hydrat och ej som blott additiva föreningar af oxidhydrat med vätesuperoxid, för hvilket fällningarnes stora likhet med de vanliga hydraten talar, ehuruväl a andra sidan de vid torkning visat sig ega större beständighet än man i sa fall kunnat vänta. 6. Zirkoniumsuperoxid. En lösning af rent och neutralt zirkoniumsulfat grumlas icke af vätesuperoxid, men vid tillsats af ammoniak erhåller man en hvit, slemmig fällning, som är tämligen svår att genom dekantering uttvätta, emedan den håller sig länge sväfvande i vätskan. Liksom från de öfriga fällnin- garne bortgick nagot syre strax efter utfällningen. Fällningen var fri från svafvelsyra. A. Fuktig fällning. En qvantitet gaf 0,094 gr. ZiO, och en lika stor qvantitet löstes i utspädd svafvelsyra och titrerades med 9,2 cc kameleon. B. Torkad fällning. IE02.0,3445 or. gaf 0,2325 or. ZrO,. 0,3332 löstes tillsammans med 2,0063 gr. ammoniumferro- sulfat och titrerades med 13 cc kameleon. 2:0. 0,4688 gr. af en ny beredning gaf 0,328 gr. ZrO,. 0,6163 gr. löstes med 2,2638 gr. ammoniumferrosulfat och titrerades med 7 cc kameleon. Beräknas försöken pa 100 gr. ZrO, erhalles: A B 1 2 210, 100 100 100 1) Sy 7 1045077855: En at. syre för 100 gr. ZrO, (Zr = 90) är 13,115, hvadan den fuktiga fällningens syrehalt noga motsvarar formeln ZrO,. 7. Ceriumsuperoxid. En lösning af cerosulfat, blandad med öfverskott af vätesuperoxid, ger med ammoniak en flockig brun fällning, liknande järnoxidhydrat. Under uttvättningen färgas 12 CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PÅ JORDARTER. den mer orangegul och haller sig länge uppslammad i vätskan. Fällningen löses lätt i utspädd svafvelsyra till en fullkomligt färglös lösning, innehållande cerosalt. Efter torkning är den ett gulbrunt pulver. Preparatet innehöll icke svafvelsyra. A. Fuktig fällning. Ia. En qvantitet gaf 0,1803 gr. CeO, och en lika stor qvan- titet löstes jämte 2,8555 gr. ammoniumferrosulfat och titrerades med 25,4 gr. kameleon. Ib. En qvantitet gaf 0,1803 gr. CeO, och en lika stor mängd löstes 1 utspädd svafvelsyra samt titrerades med 10 cc kameleon. | Ila. Ett preparat af en ny beredning gaf 0,0862 gr. CeO, och en lika stor mängd löstes tillsammans med 1,2229 gr. am- moniumferrosulfat och titrerades med 9,8 cc kameleon. IT 6. En lika stor mängd, som användes till försök II a, löstes i utspädd svafvelsyra och titrerades med 4,7 cc kameleon. B. Torkad fällning. I. 0,466 gr. gaf 0,362 gr. CeO. 0,5874 gr. löstes jämte 2,3706 gr. ammoniumferrosulfat och titrerades med 14,5 cc kameleon. II. 0,s228 gr. gaf 0,6599 gr. CeO,. 0,7912 gr. löstes jämte 2,3128 gr. ammoniumferrosulfat och titrerades med 10,2 cc kameleon. Beräknas dessa försök pa 100 gr. Ce,O,, erhålles: A B 10 RENTE. Ten 0052100 100 100 100 100 100 (0) 14,08 (ESO lo Teer 6,65 5,54 En at. syre för 100 or. Ce,O, är 4,378, hvadan CeO, for- drar 14,63 gr. O. Att vid försöken b endast nagot mer än hälften sa mycket syre erhölls måste bero derpä, att vid inverkan af syror pa ce- riumsuperoxid bildas i första hand CeO, och H,O,, hvilka sön- derdela hvarandra och gifva ceroxidul och fritt, inaktivt syre: ES :0 1. 13 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 188 De CeO, + H,O = CeO, + H,O, och 2CeO, + H,0, = Ce,0, + H,0 + O,, hvadan således hälften af den enligt första reaktionsformeln bil- dade vätesuperoxiden måste förstöras. 8. Toriumsuperoxid. En utspädd och neutral lösning af toriumsulfat ger vid tillsats af vätesuperoxid en snöhvit, till bottnen lätt sjunkande fällning, som är ganska fullständig. Efter uttvättning afpipetterades den i vatten uppslammade fällningen och underkastades följande prof: 20 cc blandades med svafvelsyra och titrerades med 10,2 ce kameleon. 20 cc behandlades pa samma sätt och erfordrade 10,2 cc. 20 ce löstes i HC] och fäldes med H,N. Efter glödening erhölls 0,1595 gr. ThO, 40 cc gaf pa samma sätt 0,3191 gr. ThO,. 20 cc löstes i HCl och fäldes med BaCl,, da 0,0618 gr. BaSO, erhölls. 40 cc gaf på samma sätt 0,1232 gr. BaSO,. Beräknas dessa försök på 100 cc erhålles: ThO, — — 1.975 0,078 —_ — (0) 0.684 0,684 — = = = SO, -— — — — l,o6ı 1,057 Pa 100 gr. ThO, blir resultatet: Förhällande. ThO, 100 il SO, 13,28 0,44 (0) Sam 15a, Om i stället antages förhallandet 1:0,5:1,5 blir formeln Th,0,..SO,, som fordrar ThO, 100 SO, 15,09 (0) 9,06. Antager man svafvelsyran förekomma som neutralt torium- sulfat, kan formeln skrifvas 3ThO, + ThO,.2S0,. 14 CLEVE, OM VÄTESUPEROXIDENS INVERKAN PÅ JORDARTER. Försöket upprepades, men ammoniak tillsattes i öfverskott. Efter uttvättningen visade sig fällningen svafvelsyrefri. A. Fuktig fällning: En qvantitet löstes i utspädd svafvelsyra och titrerades med 25 cc. kameleon. Den i vätskan befintliga torjorden vägde 0,3778 gr. B. Torkad fällning. 0,3690 gr. blandades med 4,4365 gr. ammoniumferrosulfat, svafvelsyra tillsattes och derpa 51,2 ec. kameleon. 0,536+ gr. gaf 0,4144 gr. ThO,. Beräknas dessa försök pa 100 gr. ThO,, erhåller man: A B ThO, 100 100 Ö 8,87 Tor En atom syre pa 100 ThO, är 6,04 gr., hvadan formeln Th,0, fordrar 9,06 gr. O. Egendomligt är att proportionen mellan Th och O var den samma saväl i det svafvelsyrehaltiga som svafvelsyrefria profvet. Enligt denna undersökning gifver saledes både zirkonjorden och cerbioxiden, liksom titansyran, med vätesuperoxiden produkter af formeln RO,. Torjorden ger en, äfven efter torkning, högre superoxid R,O,. Här ofvan har blifvit förutsatt att de undersökta prepara- ten äro superoxider, men man kan naturligtvis ifragasätta huru- vida ej syret förekommer.i förening med väte såsom vätesuper- oxid, nagot som ej torde kunna afgöras. 15 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 1. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 98. Om samariums föreningar. Af P. T. Creve. iMeddeladt den 14 Januari 1885.] Sedan jag hade äran till Kongl. Vet.-Akademien inlemna min förra uppsats om samarium har jag fortsatt undersöknin- sarne öfver denna metall, för att närmare lära känna dess natur och far här i sammanträngd form anföra de resultat jag erhållit. Oziden, Sm,O,, har eg. v. 8,347. Den reduceras icke ge- nom glödgning i vätgas och oxideras icke genom upphettning i syrgas. Superoswid, Sm,0,? (Sm,0,?), erhölls genom tillsats af am- moniak till en blandning af ett samariumsalt och vätesuperoxid, som en hvit fällning alldeles lik samariumhydrat. Den löses i utspädda syror under bildande af vätesuperoxid. Vid torkning förlorar den syre, ehuru langsamt. Svafvelsamarium kunde ej erhållas genom glödgning af oxi- den i en ström af vätgas, mättad med kolsvafleangor. Fluoriden, 2SmFl,, H,O, är en i syror knapt löslig gele- artad fällning, som vid upphettning förändras till ett fint hvitt pulver. Kloriden, SmCl,, 6H,0. — Eg. v. 2,383. Owikloriden, SmOCI, erhålles genom upphettning af oxiden i klorgas. Under eldfenomen och stark volymförökning erhålles ett hvitt pulver af eg. v. 7,017. 16 CLEVE, OM SAMARIUMS FÖRENINGAR. Bromiden, SmBr,, 6H,0, är högligen deliquescent och bildar stora topasgula kristaller af eg. v. 2,971. Kloroplatinatet, SmPtCl,, 101/,H,O, har eg. v. 2,712. Kloroauratet, SmAuCl,, 10H,0, blidar stora och praktfulla rombiska taflor, som äro deliquescenta. Eg. v. 2,742. Bromoauratet, SmAuBr,, 10H,O, liknar klorföreningen, men är mörkt brun. Eg. v. 3,390. Ferrocyanır af samarium och kalium, SmKFe6CN( + 5H,0?), är en amorf, smutsgul och finkornig fällning, som erhålles af gult blodlutsalt och samariumsalter. Platinacyanur af samarium, Sm,Pt,(CN),, 15H,0, har eg. Yo Atal ; Sulfocyanatet, Sm(CNS),, 6H,0, bildar deliquescenta ljus- gula nålar, som med cyanqvicksilfver ger ett i nålar kristalli- serande dubbelsalt, Sm(CNS), + 3H,(CN), + 12H,0, hvars eg. No BIN 2,45. Mitratet, Sm3NO,, 6H,0, bildar en stralig kristallmassa eller väl utbildade gula kristaller. Eg. v. 2,375. Jodatet, Sm3lO,, 6H,0 (eller 2H,O, tork. vid 100°), är en amorf och hvitaktig fällning. Perjodatet, SmIO,, 4H,0, erhålles af fri öfverjodsyra och samariumnitrat eller acetat i form af en amorf fällning, som snart förändras till sma prismatiska kristaller af eg. v. 3,793. Sulfatet. Det vattenfria saltet Sm,3SO, är ett hvitt pulver af eg. v. 3,898. Det kristalliserade, som håller 8H,O, har eg. v. 2,930. Samariumammoniumsulfat, Sm(NH,),250, + 4H,O, har eg. v. 2,675. Vattenfritt salt har eg. v. 3,191. Samariumnatriumsulfat, SmNa2SO,, (?) 2H,O, bildar ett svarlösligt pulver af otydliga kristaller. Samariumhyposulfat bildar ljusgula, ytterst lättlösliga nålar. Samariumselenat, Sm,3SeO,, 8H,O, har eg. v. 3,327. Vid omkring 10° erhalles ett i nålar kristalliserande selenat, Sm,35e0,, 12H,0, af eg. v. 3,01. Vattenfritt selenat har eg. v. 4,077. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:ol. 17 Samariumkaliumselenat, SmK2SeO,, 3H,0, bildar lättlös- liga skorpor af tätt packade nålar; eg. v. 3,553. Det vatten- fria saltet har eg. v. 4,113. Samariumammoniumselenat, SmNH,2SeO,, 3H,0, liknar ka- liumsaltet. Eg. v. 3,266. Det vattenfria saltet har eg. v. 3,805. Samariumsulfit, Sm,3SO,, 3H,0, erhålles vid upphettning af en lösning af samariumoxid i svafvelsyrlighetsvatten. Saltet, som förlorar vid 100° en mol. H,O, är ett hvitt amorft pulver. Samariumselenit. Det neutrala saltet tyckes ej finnas, ty af neutralt natriumselenit och samariumsalter erhaller man en amorf fällning, som utgöres af basiska salter. Analysen af ett sadant, vid 100° torkadt, basiskt salt gaf formeln 35m,0, , 85eO, + 7H,0. Det sura saltet, Sm,0,4SeO,, 5H,O, har jag redan förut beskrifvit. Samariumkarbonat, Sm,3CO, + 3H,0, är ett gulhvitt kri- stalliniskt pulver, som erhölls genom inverkan af kolsyra pa sa- mariumhydrat, uppslammadt i vatten. Saltet förlorar 1 mol. H,O vid torkning vid 100°. Samariumkaliumkarbonat, SmK2CO,, 6H,0, erhålles genom fällning af samariumsalter med ett öfverskott af surt kalium- ‚karbonat. Den i början volyminösa och amorfa fällningen sjun- ker snart tillhopa till ett af glittrande fjäll sammansatt pulver. Samariumammoniumkarbonat, SmNH,2CO,, 2H,0, erhålles i form af ett tungt gulhvitt pulver, sammansatt af mikrosko- piska kulor, om samariumnitrat fälles med ammoniumkarbonat och fällningen lemnas i beröring med ett öfverskott af det se- nare saltet. Samariumnatriumkarbonat, SmNa2CO,, 8H,O, bildar ett gulhvitt tungt pulver, som är tydligt kristalliniskt. Saltet er- hölls af samariumnitrat och ett stort öfverskott af natriumkar- bonat. Saltet förlorar 6 mol. H,O genom torkning vid 100°. Samariumborat, SmBO,, erhölls på torra vägen genom lös- ning af oxiden i smältande borax samt smältans upphettning under en längre tid vid börjande smältningstemperatur. Genom den så erhållna smältans behandling med saltsyrehaltigt vatten Öfversigt af K. Vet.-Akaa. Förh. Ärg. AD EOlIE 2 18 CLEVE, OM SAMARIUMS FÖRENINGAR. erhölls boratet isoleradt. Det bildar sexsidiga glittrande kristall- fjäll, hvilka vid uppvärmning med saltsyra lätt sönderdelas. Boratets eg. v. är 6,048. Samariumortofosfat, SmPO,, erhölls i vackra och väl ut- bildade kristaller när samariumoxid löstes i smält natriummeta- fosfat och glaset en längre tid hölls i smält tillstand. Saltet isolerades genom smältans behandling med vatten. Det är olös- ligt i syror, till och med i kokande salpetersyra. Fosfatets eg. v. är 5D,828. Med dinatriumortofosfat ger samariumnitrat en hvit och amorf fällning, som endast med stor svarighet kan uttvättas. Dess sammansättning närmar sig formeln SmPO,, 2H40. 4 pa Of 5 1 " a » Samariumpyrofosfat, SmH, P,0,, 3V/,H,0. Pyrofosforsyra. löser samariumhydrat, och lösningen afsätter inom kort små kompakta korn af tätt sammanfogade kristaller. Saltet förlorar 2 mol. H,O vid 100°. Samariumanhydrometafosfat, Sm,O,, 5P,O,. Detta salt, som tillhör en ny typ af fosfat, erhölls genom inverkan af smäl- tande metafosforsyra pa vattenfritt samariumsulfat. Efter slutad reaktion erhäller man en slagglık massa, ur hvilken, vid be- handling med vatten, ett tungt kristallpulver erhålles. Kristal- lerna synas under mikroskop begränsade af glänsande, väl ut- bildade ytor. Hvarken vatten eller kokande salpetersyra an- sriper saltet. Eg. v. 3,487. Samariumvanadat. Af neutrala lösningen af samarium- nitrat och natriummetavanadat erhåller man en gulhvit, amorf fällning, som vid tvättning gar genom filtrerpapperet. Det ut- söres af samariumortovanadat. Blandas lösningen af natriumbivanadat och samariumnitrat,, erhäller man en fällning af ortovanadat och ur den derifran skyndsamt filtrerade lösningen stora och väl utbildade kristaller af tva slag, nämligen röda och gula. Det röda saltet, Sm,O,, 5V.O,, 28H,0, har eg. v. 2,524. Det gula saltet, Sm,O,, 5V,O,, 24H,0, har eg. v. 2,624. ÖFVERTIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. 19 Samariummolybdat, Sm,3Mo0,, erhölls pa torra vägen ge- nom sammansmältning af beräknade mängder molybdensyra och samariumoxid med ett mycket stort öfverskott af koksalt. Saltet erhölls i diamantartadt glänsande, sma rombiska dubbelpyra- mider eller prismer, kombinerade med domer. Kristallerna voro violett färgade af molybdenoxid, men blefvo hvita vid upphett- ning i luft. Saltet, som ej erhölls i fullt rent tillstånd, hade eg. V. 5,95. Samariumnatriummolybdat, SmNa2Mo0,, erhölls på samma gång som nyss beskrifna salt, hvarifrån det kunde skiljas genom slamning med vatten. Dubbelsaltet bildade fina harformiga kri- staller af smutsig violett färg, som dock hastigt försvann vid lindrig upphettning i luft. Det ej fullt rena saltets eg. v. var 8,265. Samariummetavolframat, Sm,O,, 12WO,, 35H,0, erhölls af bariummetavolframat och samariumsulfat. Ur den högst kon- centrerade lösningen anskjuter saltet i stora och väl utbildade, topasgula kristaller, som vid 100° förlora 25 mol. H,O. — Eg. V. 3,994. Samariumkaliumkromat, SmK2CrO,, 3H,0, är ett gult kri- stalliniskt pulver, som utfälles da lösningar af kaliumkromat och samariumnitrat sammanblandas. Samariumformiat, Sm3CHO,, har eg. v. 3,733. Samariumacetat, Sm3C,H,O,, 4H,0, har eg. v. 1,940. Vat- tenfritt salt har eg. v. 2,208. Samariumpropionat, Sm3C,H,O,, 3H,0, är tämligen lätt- lösligt och kristalliserar vid frivillig afdunstning i topasgula rom- biska taflor af eg. v. 1,786. Det vattenfria saltets eg. v. är 1,894. Samariumkaliumowalat, SmK2C,0,(?2H,0), är en amorf, hvit fällning, som uppstår när samariumsalter fällas med neu- tralt kaliumoxalat. Samariumetylsulfat. Sm(C,H;);3SO,, 9H,0, bildar lätt- lösliga, stora och väl utbildade, svagt gula kristaller af eg. v. 1,879. 20 CLEVE, OM SAMARIUMS FÖRENINGAR. Samariumsuceinat, Sm,3C,H,(CO;)a, H,O. En lösning af bernstensyra ger med en lösning af samariumacetat ingen fäll- ning vid vanlig temperatur, men vid upphettning uppstår en ymnig hvit mikrokristallinisk fällning, som är mycket svårlöslig i vatten. Samariumtartrat, Sm,3C,H,(OH),(CO,),, 6H,0. Vinsyra ger med samariumacetat en ymnig hvit fällning, som vid upp- hettning blir kornig och kompakt, men ej kristallinisk. Samariumeitrat, SmC,H,(OH)(CO,),, 6H,0. Citronsyra ger med samariumacetat en hvit, amorf fällning, som är löslig i ammoniak. Samariumpikrat, Sm3C,H;(NO,),;0, SH,0, erhålles genom upphettning af pikrinsyrelösning med samariumoxid samt af- dunstning af lösningen. Vid koncentration öfver svafvelsyra er- håller man förut en tung olja, som vid fortsatt afdunstning öfver svafvelsyra löser sig, hvarefter vackra gula nalar anskjuta. Saltets eg. v. är 1,954. Den undersökning, af hvars resultat det ofvan anförda är ett sammandrag, kommer att utförligt offentliggöras i Upsala Vetenskaps-Societets Acta. Ett antal kristalliserande samariumsalter hafva blifvit kri- stallografiskt undersökta af Docenten HJ. SJÖGREN, som fram- deles kommer att offentliggöra resultaten. N 21 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 1. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 99. Nya undersökningar öfver didyms föreningar. Mar, Abe CEENE, [Meddeladt den 14 Januari 1885.] Genom upptäckten af samarium, som alltid synes atfölja didym, är det sannolikt att hittills undersökta didymföreningar varit förorenade af samarium, hvarför en ny undersökning öfver didyms föreningar blef nödvändig. Jag far härmed i samman- drag anföra resultaten af mina undersökningar af didym med at. v. 142,3. Den utförliga redogörelsen kommer att offentlig- göras i Upsala Vet.-Societets Acta. Didymogid, Di,O,, är ett askgrått pulver af eg. v. 7,179. Mol. vol. 46,2. Didymsuperoxid. Den bruna oxid, som bildas, då didym- oxid glödgas vid börjande rödglödgning, har upprepade gånger blifvit undersökt och ofta med mycket olika resultat. Under det att MARIGNAC, HERMANN, ZSCHIESCHE i superoxiden funno endast 0,32—0,88 procent syre mer än i oxiden, uppgifva FRE- RICHS och SMITH en betydande syrehalt motsvarande formeln Di,O, (eller Di,O, under antagande af formeln DiO för oxiden), som fordrar 7,13 procent syre. Vid upprepandet af dessa för- sök kunde jag ej finna mer än 0,98 procent syre, då superoxiden glödgades i vätgas. BRAUNER fann att den superoxid, som er- hölls genom glödgning af basiskt didymnitrat i syrgas, vid upp- hettning till hvitglödgning afgaf en syrehalt, motsvarande 9,44 pa 100 Di,O,, hvilket nära öfverensstämmer med formeln Di,O,. 22 CLEVE, OM DIDYMS FÖRENINGAR. Enär BRAUNERS didym hade at. v. 146,6 i st. f. 142,3, måste den hafva innehållit betydliga mängder samarium, som icke på det anförda sättet ger någon superoxid, hvarför formeln måste ange en allt för lag syrehalt hos den rena didymsuperoxiden, förutsatt att BRAUNERS uppgifter äro riktiga. Till mina försök användes renaste didymoxid, af at. v. Di = 142,3. Deraf framstäldes basiskt nitrat, hvilket upphettades i torr syrgas vid börjande glödgningshetta, sa länge ångor af undersalpetersyra bortgingo, alldeles efter BRAUNERS uppgifter. Det så erhållna, i värme nästan svarta, efter afsvalning chokolad- bruna preparatet glödgades vid hvitglödgningshetta. VWVigtsför- lusten vid glödgning befanns i tio försök med material af olika beredningar variera mellan 3,31 och 5,02 på 100 Di,0,. Glödg- ningsförlusten var således betydligt lägre än den som BRAUNER erhållit. Skulle nu verkligen glödgningsförlusten utgöras af ke- miskt bundet syre, öfverensstämmer den af mig funna syrehalten tämligen med formeln DiO,, som fordrar 4,82 syre för 100 Di,O,. Denna formel är emellertid mycket tvifvelaktig, ty vid för- sök att bestämma syrehalten genom att lösa superoxiden i en blandning af en känd mängd jernoxidulsalt och svafvelsyra, hvar- efter mängden af icke oxideradt jernoxidulsalt titrerades med kameleon, erhölls endast 0,74 till 0,90 syre pa 100 Di,0,. Såsom i en föregående uppsats blifvit visadt!) bildas vid inverkan af vätesuperoxid pa didymhydrat en produkt, som inne- håller didym och syre i det förhållande, som angifves af for- meln Di,O,. Didymozwiklorid, DiOCI, erhölls genom upphettning af didym- oxid i klorgas. Eg. v. 5,751. Mol. vol. 33,6. Didymklorid, DiCl, + 6H,0, har eg. v. 2,286 och mol. vol. 155,9. ; Didymbromid, DiBr, + 6H,0O, har eg. v. 2,810 och mol. vol. 174,4. Didymbromid-bromzink, DiBr, + 3ZnBr, + 12H,0. FRE- RICHS och SMITH uppgifva att didymbromid och bromzink gifva 1) Öfvers. af K.„Vet.-Akad Förh. 1885, N:o 1, sid. 8. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o Il. 23 ett i nålar kristalliserande dubbelsalt, 2DiBr,, 3ZnBr,, 36H,0, som vid upphettning till 150° skall förlora allt kristallvatten och lemna en äterstod, som vid analys befanns innehalla saltets hela bromhalt. Dessa uppgifter föreföllo mig högst osannolika, för att icke säga omöjliga, enär vid upphettning af ett dylikt dubbel- salt bromväte bör bortga jämte vatten, hvarför jag repeterade deras försök. Jag erhöll vid frivillig afdunstning af de enkla salternas sirapstjocka lösning öfver svafvelsyra stora violetta, ytterst deliquescenta taflor af ofvan angifna formel. Didymkloraurat, DiCl; + AuCl, + 10H,0, bildar stora och deliquescenta tafvelformigt utbildade kristaller. Eg. v. 2,663. Mol. vol. 274,5. Didymbromaurat, DiBr, + AuBr, + 10H,0, liknar före- gaende salt, men är till färgen svartbrunt. Eg. v. 3,304. Mol. vol. 302,1. Didymkloroplatinat, DiCl; + PtCl, + 101/,H,0, bildar orange- färgade fyrsidiga prismer af eg. v. 2,689. Mol. vol. 2,88. Didymnitrat, Di3NO, + 6H,0, bildar en stralig kristall- massa af eg. v. 2,249. Mol. vol. 193,9. Didymjodat, Di3IO, + 6H,0, är ett ljust violett, amorft pulver som vid 100° förlorar 4H,O. Didymperjodat, DilO, + 4H,0, erhölls genom fällning af ett didymsalt med fri öfverjodsyra. Man erhaller först en amorf och gelatinös fällning, som snart förvandlas till sma glänsande prismer. Es. v. 3,760. Mol. vol. 112. Didymsulfat. 1) vattenfritt Di,3SO, har eg. v. 3,667 och mol. vol. 156. 2) Di,3SO,+5H,O anskjuter vid afdunstning af sulfatets lösning vid en temperatur, som närmar sig 100°. Saltet bildar röda nalar, som mycket hastigt binda vatten vid lägre temperatur, hvilket utan tvifvel är orsaken att saltet af Marig- nac uppgifves innehålla 6H,0. 3) Di,3SO + 8H,O har eg. v. 2,829 och mol. vol. 253,1. Didymkaliumsulfat, 2Di,3SO, + 9K,SO, + 3H,0. Detta dubbelsalt erhölls genom sammanblandning vid vanlig tempera- 24 CLEVE, OM DIDYMS FÖRENINGAR. tur af lösningarne af didymacetat och kaliumsulfat (1 öfverskott). Det bildar ett tungt, knappt kristalliniskt pulver. Didymamoniumsulfat, DINH,2SO, + 4H,O, bildar små, svar- lösliga kristaller. Eg. v. 2,575, mol. vol. 146,6. Det vatten- fria saltet har eg. v. 3,080 och mol. vol. 114,3. Dedymselenat, Dis3SeO, + 5H,0O, erhålles i form af glän- sande prismer da lösningen af didymoxid i selensyra afdunstas pa vattenbad. Eg. v. 3,681. Mol. v. 218,1. Didymkaliumselenat, DiK2SeO, +5H,0, anskjuter vid unge- fär 17° 1 stora och väl utbildade prismer, som äro ganska lätt- lösliga i vatten. Eg. v. 3,176. Mal. vol. 175,4. Det vatten- fria saltets eg. v. = 3,839. Mol. vol. 121,7. Didymammoniumselenat, DINH,2SeO, + 5H,O, liknar ka- liumsaltet. Eg. v. 2,959. Mol. vol. 181,1. Didymsulfit, Di,35SO, + 6H,0. En lösning af didymoxid i svafvelsyrlighet afsätter vid upphettning pa vattenbad ett amorft pulver, som utpressadt mellan papper har ofvan angifna formel. Vid 100° förlorar saltet 4 mol. H,O. Didymselenit. Neutralt didymselenit har jag icke kunnat erhalla, ty den amorfa fällning, som uppstar när man blandar lösningar af neutralt natriumselenit och af ett neutralt didym- salt, är ett basiskt salt. Efter torkning vid 100° befanns denna produkt ega en mot formeln 3Di,0,8SeO, + 7H,O svarande ‚sammansättning. Vi -undersökning.af ett nytt prof, som pres- sades mellan papper, erhölls formeln 3Di,0,8SeO, + 21H,0. Bägge försöken visade således samma förhållande: mellan Di,O, :och SeO,, hvilket förhållande äfven är det samma som NILSON funnit vid undersökningen af detta salt. Om man till en lösning. af didymacetat sätter en lösning af selensyrlighet, erhåller man en. lila-färgad kristallinisk fällning af: formeln Di,0,, 4SeO, +.5H,0, ‘som vid 100° förlorar "2 mol.» H,O. Didymborat, DiBO,. Om didymoxid löses i.smältande borax- slas, erhaller man ett ametistfärgadt glas, hvilket, efter nagon tids upphettning till rödglödgning, grumlas afsma prismer. Genom ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1, 25 det groft pulveriserade glasets försigtiga behandling med utspädd klorvätesyra och slutligen med hett vatten kunde boratet isole- ras. Det bildar ett tungt, lila-färgadt kristallpulver, som lätt löses i klorvätesyra. Eg. v. 5,700. Mol. vol. 35,3. Didymanhydrometafosfat, Di,0,5P,O,. Detta salt, som är fullständigt analogt till ett motsvarande samariumsalt, erhölls genom inverkan af smältande metafosforsyra pa vattenfritt didym- sulfat. Saltet bildar mikroskopiska, särdeles väl utbildade tafvel- formiga kristaller, som äro olösliga 1 syror. Eg. v. 3,345. Mol. vol. 155,8. Didymkaliumkarbonat, DiK2CO, + 6H,0, erhålles genom in- verkan af en lösning af kaliumkarbonat pa didymacetat och bil- dar glänsande platta nålar eller blad. Saltet förlorar allt vatten vid 100°. Vid min äldre undersökning af didymföreningar fann jag blott 2H,O i det öfver svafvelsyra torkade saltet, hvaraf följer att saltet genom vittring förlorar 4H,O. Didymnitratoowalat Go, + 11H,0. pi /&0,H INO; Om man lemnar en lösning af didymoxalat i stark salpeter- syra att frivilligt afdunsta öfver kalihydrat, erhåller man genom- skinliga och glänsande, väl utbildade kristaller, stundom af ända till 2—3 centimeters längd. Föreningen är mycket obeständig och afger i luften ångor af salpetersyra. Äfven af vatten sönder- delas saltet. Eg. v. 2,425. Mol. vol. 359,7. Didymvanadat. 1) Ortovanadat, DiVO,, erhålles om man fäller en neutral lösning af ett didymsalt med en lösning af na- triummetavanadat. Fällningen är amorf och slammar upp sig i saltfritt vatten, sa att den knappast kan samlas på filtrum. Försök att erhalla saltet i kristalliserad form genom att smälta det med ett öfverskott af koksalt, lemnade ingen kristalliserad produkt, antagligen emedan ej tillräckligt hög och långvarig upphettning användes. Emellertid var det så erhållna prepa- 26 CLEVE, OM DIDYMS FÖRENINGAR. ratet, ehuru ett amorft pulver, rent ortovanadat af eg. v. 4,961 och mol. vol. 51,86. 2) Anhydrometavanadat, Di,O,, 5V,O,, 28H,0, erhölls då en lösning af natriumdivanadat blandades med en lösning af didymnitrat. Man erhäller genast en amorf gulaktig fällning, men efter en kort stund anskjuta liflist glänsande, orangeröda kristaller af eg. v. 2,498. Mol. vol. 349,5. Didymformiat, DI3CHO,, har eg. v. 3,430 och mol. vol. 80,s. Didymacetat. 1) Di3C,H,O, + H,O anskjuter vid afdunst- ning af saltets lösning pa vattenbad och bildar spetsiga nålar. 2) Di3C,H,O, + 4H,O kristalliserar vid omkring 15° i stora, väl utbildade tafvelformiga kristaller. Eg. v. Mol. vol. Di3C,H,0, 2,125 150, ı Di3C,H,0, + H,O 2,237 150,6 Di3C,H,0O, + 4H,0 1,882 207,8. Didympropionat, Di3C,H,O,+ 3H,0, kristalliserar vid vanlig temp. i violetta böjliga prismer, som äro tämligen lättlösliga och i luften langsamt vittra. Eg. v. 1,741. Mol. vol. 238,4. Vattenfritt salt: eg. v. 1,861, mol. vol. 194. Didymetylsulfat, Di3C,H,, 350, + 9H,0, kristalliserar i ljusröda lättlösliga kristaller, som vid 100° förlora alkohol och vatten. Eg. v. 1,863. Mol. vol. 364,5. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:ol. 27 Jämförelse mellan specifika vigterna och molekylarvoly- merna af analoga didym- och samariumföreningar. Diff. mellan Di „sm molekylar- Eg. v. Mol.vol. Eg. v. Mol. vol. volnmina. R,0, 7,179 46,2 8347 41,7 4,5 ROCI D,751 33,6 ON DI 4,9 RCI,, 6H,0 2,286 155,9 2,383 152,9 3,0 RBr,, 6H,0 2,810 174,4 2591718 5 110.046 6,8 RCI,, AuCl,10H,0 2,663 274,5 2,742 269,5 5,0 RBr,, AuBr,, 10H,0 3,304 302,1 3,390 296,7 5,4 RC], , PtCl,, 101/,H,0 2,689 288,0 2,712 28,5. +05 R,NO,, 6H,0 2,249 193,9 2,375 186,9 7,0 RIO,, 4H,0 3,760 112,0 3793. 031 +11 R,3S0, 3,667 156,0 3,398 150,8 5,2 R,3SO,, 8H,O 2,829 203,1 2,932 249,6 3,5 RNH,250, 3,080 114,3 3,191 112,8 1,5 RNH,2SO,, 4H,0 2,575 164,7 2,675 . 161,5 3,2 RK2Se0, 3 3,956 120,1 1,6 RBO, 3 5,200 35,3 6,048 34,6 0,7 RP,O,, 3,345 155,8 3,487 151,7 4,1 RV,O,., 14H,0 2,498 349,5 2,524 349,0 0,5 R3CHO, 3,130 80,8 3,733 76,3 4,5 R3C,H,O, 2,125 15051 2,208 148,1 2,0 R3C,H,O,, 4H,0 l,ss2 207,8 1,340 209,6 2,2 R3C,H,O, l,scı 194,0 1,894 194,8 +0,83 R3C,H,0,, 3H,0 1,7aı 238,4 57362 230.0 1,4 R3C,H,;, SO,, 9H,0O 1,863 364,5 l,sso 365,4 +0,9 Sasom synes af denna tabell hafva samariumföreningarne högre eg. v. än motsvarande didymföreningar, men deremot hafva samariumföreningarne lägre mol. volym. Nägra fa smärre un- dantag fran den senare regeln finnas, men kunna utan tvifvel tillskrifvas observatıonsfel. 28 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 2.) Frän Entomological Society i London. Canadian Entomologist, Vol. 16: 2; «—.n. Från Styrelsen öfver Victoria i Melbourne. ov. MÖLLER, F. Eucalytographia, Dec. 1-—10. Melbourne 1879— 1884. 4:0. Från Royal Society of New South Wales i Sydney. Journal & Proceedings, Vol. 17. Från Direzione Generale della Statistica i Rom. Publikationer, 13 band. Frän Scuola Normale Superiore i Pisa. Annali, Vol. 3. Från Accademia d’Agricoltura etc. i Verona. Memorie, (3) Vol. 60. Från Académie Imp. des Sciences i S:t Petersburg. Mémoires, T. 32: 4—12. Bulletin, T. 29: a—3. Från Comite Geologique i S:t Petersburg. Memoires, Vol. 1: 3. Isvestia, T. 3: 5—6. Från K. Botanischer Garten i S:t Petersburg. ANGER, 8:2 1% Från Société Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1884: 1. Frän Observatorium i Moskwa. Annales, Vol. 10: 1—2. (Forts. a sid. 48.) 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 1. Stockholm. Om svampslästet Taphrina och dithörande svenska arter. Af C. J. JoHANSON. at [Meddeladt den 14 Januari 1885.] Under sommaren 1884 påträffade jag flere intressanta och förut i Sverige ej iakttagna arter af slägtet Taphrina dels vid Upsala och dels i Jemtland, der jag såsom innehafvare af Na- turvetenskapliga Studentsällskapets i Upsala Linnéanska sti- pendium vistades nära 2 månader hufvudsakligen för att studera parasitsvampar. Detta gaf mig anledning att söka åstadkomma en förteck- ning öfver de arter, som förekomma 1 Sverige, hvilket kunde vara af så mycket större intresse, som studiet af dessa svampar förut varit mycket försummadt icke blott i Sverige utan äfven 1 Norge och Finland. Utom de samlingar af Taphrina-arter, jag sjelf gjort på ofvannämnda ställen samt i Småland och Blekinge, har jag äfven erhållit undersökningsmaterial af Docenten E. ROSTRUP i Kjobenhavn, Dr. J. ERIKSSON i Stockholm, samt Herrar G. LA- GERHEIM, L. ROMELL och K. A. TH. SETH i Upsala, till hvilka jag härför hembär ett hjertligt tack. Härigenom har det lyckats mig konstatera, att i Sverige förekomma 16 arter och en underart, af hvilka 3 äro för veten- skapen nya; ett öfverraskande stort antal, då man betänker, 30 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. att i hela Tyskland enligt SADEBECK endast 13 arter äro iakt- tagna. TAPHRINA FRIES, char. a TULASNE emend. Syn. 1815. Taphria FR. Observationes mycologice. Pars 1, pr ALT 1818. Tuphria FR. Observationes mycologiex. Pars 2. Explicatio iconum tab. 8, fig. 3. 1825. Taphrina FR. Systema Orbis vegetabilis. Pars 1, PSI 1832. Taphrina FR. Systema mycol. Vol. 3, p. 520 ex parte. 1848. Ascomyces MONT. et DEsM. Ann. des sciences nat. ser. 3, tome 10, p. 344. 1849. Taphrina FR. Summa veget. Scandinavie. Sectio 2, p- 518. 1860. Ascomyces BERK. Outlines of british fungology p. 376 ex parte. 1861. Exoascus FUCK. Enumeratio fungorum Nassovise p- 29 (ur Annal. soc. Nass. nat. scrut. F. 15, p. 1). i866. Taphrina TuL. Ann. des sciences nat. ser. 5, tome 5, p. 125. ; 1869. Fxoascus FUCK. Symbole mycologice, p. 252. 1874. Taphrina P. MAGNUS. Hedwigia, B. 13, p. 136. 1874. Ascomyces P. MAGNUS. Hedwigia, B. 13, p. 136. 1884. HExoascus SADEBECK. Untersuchungen über die Pilzgattung Exoascus p. 109 (Jahresbuch der wis- senschaftlichen Anstalten zu Hamburg) och i RA- BENHORST Kryptogamenflora 2 Aufl., B. 1; Pilze del. 2, p. 5. Utom de här upptagna synonymerna anföres stundom äfven Ascosporium BERK., Outlines of British fungology. I detta arbete p. 376 har BERKELEY fört Taphrina deformans och T. bullata till Ascomyces DESM. et MONT., men i figurförklaringen till tab. 1, der dessa arter äro afbildade, kallar han dem Ascosporium ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o I. 31 deformans och A. bullatum, utan att angifva något skäl för denna variation i afseende pa slägtnamnet. Jag har i de mykologiska arbeten, som statt till mitt förfogande, sökt efter ett slägte med detta namn, men hittills förgäfves och jag har för den skuld ej upptagit det bland de ötriga synonymerna. SADEBECK har pa ofvan anförda ställen fört alla de förut till Taphrina, Ascomyces och Exoascus räknade arterna till ett enda slägte, men han har märkvärdigt nog bibehallit det yngsta namnet, Pxoascus FUCK., utan att pa något sätt motivera denna atgärd, som afviker från de allmänt antagna lagarne för den bota- niska nomenklaturen. Jag tror också att det finnes ganska stort skäl för att förena ofvannämnda slägten till ett enda, men i så fall synes det mig vara rättast att lata prioriteten fälla utslaget och bibehålla det gamla af FRIES gifna namnet Taphrina. Slägtet Taphrina uppstäldes af FRIES på ofvan anförda ställe redan 1815, men han kallade det der Taphria, ett namn som äfven bibehölls i andra delen af Observationes mycologic®!). I Systema Orbis vegetabilis 1825 förändrade han det till Ta- phrina för att undvika förvexling med ett lika benämndt insekt- slägte, och detta namn bibehöll han sedan i sina följande ar- beten. Då TULASNE?) 1866 underkastade hithörande svampar en grundlig revision, bibehöll han det gamla Friesiska slägtet Taphrina, hvilket han dessutom gaf ett vidsträcktare omfång, i det han förde dit de arter, som förut räknats till slägtena Ascomyces och Exoascus, sa att det redan då erhöll i det när- maste samma betydelse, hvari jag här tagit detsamma. v. THÜMEN?) har uppträdt mot lämpligheten att använda Ta- phrina som slägtnamn hufvudsakligen pa den grund, att det i början varit användt som beteckning för »Pili degenerati», och först i se- nare tid blifvit öfverflyttadt på ett svampslägte. Visserligen äro de af FRIES lemnade beskrifningarne af slägtet Taphrina teml. ofull- 1) I figurförklaringen till tab. 8 fig. 3. Der står dock Taphnia, men det är antagligen tryckfel, ty hänvisningen till Taphria Obs. myc. pars 1 är rigtig. 2) Ann. des sciences nat., sér. 5, tome 5, p. 122. ?) Hedwigia 1874, p. 150. 32 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. ständiga, da han endast föga kunde taga hänsyn till mikrosko- piska karaktärer, men han framhåller med bestämdhet dess skilnad från Erineum och visar åtminstone i sina senaste ar- beten stor benägenhet för att räkna det till de verkliga svam- parne. Tydligt ådagalägger dessutom den fig., som han i andra delen af Observationes mycologice lemnar öfver Taphrina aurea, den enda art han da förde dit, att han haft en verklig Taphrina och ej en Erineum framför sig, da han uppstälde ifrågavarande slägte. För den skuld kan jag icke annat än instämma med P. Magnus!) i att det är fullt berättigadt att bibehålla namnet Taphrina, en åsigt som äfven blifvit biträdd af DE BARY?). Angående karaktärerna för slägtet får jag hänvisa till RA- BENHORSTS kryptogamflora, andra upplagan, band 1, del 2 p. 3—5 med det tillägg, som betingas af att 7. Potentille blifvit förd hit. Likaledes har jag ansett det öfverflödigt att upprepa be- skrifningarne och den fullständiga synonymförteckningen till de arter, som äro upptagna i ofvannämnda för hvarje mykolog oum- bärliga handbok, utan jag har endast anfört de afvikelser der- ifran, som jag anträffat. A. Det perennerande myceliet utbreder sig om våren intercellu- lärt 1 de unga skottens inre. | a. Det fertila myceliet utbreder sig mellan epidermiscellerna och eutieulan (subeutieulärt) och uppgår n. helt och hållet i bildandet af asci, som alltid äro försedda med skafteell. l. T. Pruni (FUCK.) TUL. Exoascus Pruni Fuck. Enumeratio fung. Nassovie, p. 29 fig. 26. Förekommer på och deformerar i hög grad de unga fruk- terna af Prunus Padus L., P. domestica L. och P. spinosa L. Den synes vara ganska allmän öfver hela landet atminstone pa P. Padus, pa hvilken den norrut är funnen ända till Vester- botten, Piteå (LAGERHEIM) och Jemtland. Pa P. domestica är !) Hedwigia 1875, p. 2. 2) DE Bary, Morph. u. Biol. d. Pilze, p. 286. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. 33 den iakttagen pa atskilliga ställen t. ex. Ekholmen i Dalsland (WITTROCK), Hofmantorp (LAGERHEIM) och Visingsö (SETH) i Småland, Örebro (ROMELL) och i Upsalatrakten. På P. spi- nosa har jag funnit den vid Ronneby 1 Blekinge. 2. T. bullata (BERK. et BROOME) TUL. Oidium bullatum BERK. et BROOME. Journ. horticult. soc. of London, p. 48—51, t. 9 (enligt SADEB.) Asci 24—33 u långa, 7—11 u breda; skaftcellerna 7—14 u höga och 7—9 u breda. Upsala på Crategus oxyacantha L. och Pyrus communis L. Skaftcellerna hos de af mig undersökta exemplaren voro i allmänhet längre än hvad som står angifvet hos SADEBECK. Detta var i synnerhet förhallandet hos den på Pyrus communis växande formen, der de voro 9—14 u höga och 7—9 u breda. På Crategus uppträder den i slutet af Maj och början af Juni. På Pyrus communis, hos hvilken den enligt SADEBECKS iakttagelser kan uppsta direkt ur groende sporer, fann jag den 1 stor mängd i början af Juli och ännu 1 början af September iakttog jag några temligen unga ex. 3. T. Insititie (SADEB.) Exoascus Insititie SADEB. Unters. über die Pilzgattung Exoascus, p. 113, t. 2, fig. 18, och i RABENHORST Krypt. Fl ed: 2, B. I, del 2, p. 6. | Asci 21—31 u långa, 7—10 u breda; skaftceller 6—8 u höga och 8—9 u breda. På Prunus domestica L. flerestädes i Uråsa och Ö. Thorsäs socknar i Smäland samt vid Bunkeflo i Skäne (ERIKSSON). I Smaland fann jag den särdeles väl utvecklad första dagarne i Juni. Den är förut endast funnen på P. insititia; 1 Tyskland vid Hamburg och i Danmark på Fyen. Den frambringar hos P. domestica hexqvastar, som äro ganska lika dem, som frambringas af 7. deformans, till hvilken den antagligen förut ofta blifvit förd, men från hvilken den är lätt att skilja på grund af sporsäckarnes och framför allt skaft- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 1. 3 34 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. cellernas storlek och form. Den kan anställa ganska stor skada, der den far tillfälle att innästla sig. Jag har i Uråsa i Sma- land sett en trädgård, der alla plommonträden voro öfversäl- lade af större eller mindre hexqvastar och i följd deraf antingen redan voro halfdöda, eller sago mer eller mindre ömkliga ut och hade ej pa manga år burit någon frukt. 4. T. deformans (BERK.) TUL. Ascomyces deformans BERK. Outlines of British Fungology, p- 3761). På Prunus avium L. i Ö. Thorsås socken, Småland, och vid Upsala; på P. Cerasus L. vid Sigtuna. 3... TT nana n. sp. ab. 1, fol. Mycelio in partibus interioribus ramorum et foliorum cere- scenti; ascis in foliorum pagina superiore s&pe etiam inferiore insidentibus, cylindraceis, apice truncatis vel rotundatis, 18—24, raro 27—30 u long., 7—9 u crass.; cellula stipitis 7—10, raro 12—15 u alt, 8—17 u crass., basi truncata; sporis paucis, s&pe octonis. Hab. in foliis et ramis junioribus vivis Detule nan® in mon- tibus Åreskutan et Renfjellet Jemtlandi® supra regionem betulinam. (Probabiliter etiam ad Qvikkjokk Lapponie sec. LAGERHEIM). Det inuti grenarne öfvervintrande myceliet åstadkommer små stundom föga utbildade hexgvastar, »Hexenbesen». Spor- säckarne utvecklas på öfversidan och ofta äfven på undersidan af bladen, hvilka ej häraf i någon nämnvärd man deformeras, och man kan endast spåra svampens närvaro på den gulgröna färg de antagit samt på det grådaggiga öfverdrag, som föror- sakas af de frambrytande sporsäckarne. Sporsäckarne äro mycket korta och smala, näst 7. Ulmi de minsta inom slägtet, men man finner understundom inblandade bland de öfriga några temligen långa och smala, hvilka höja sig ett godt stycke öfver sina mindre grannar. De äro oftast ') I Introduction to eryptogamie Botany p. 284 har BERKELEY visserligen redan 1857 i en not omnämnt denna art, men utan ätt gifva den något namn, hvilket den först synes hafva erhållit på ofvan anförda ställe. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0ol. 35 betydligt smalare än skaftcellerna, hvilka vanligen hafva större utsträckning på bredden än på höjden samt äro försedda med tvär ej mellan epidermiscellerna inskjutande bas. Stundom, isyn- nerhet då sporsäckarne stå mycket tätt intill hvarandra, blifva skaftcellerna jemförelsevis höga och smala på grund af hoptryck- ning från sidorna. Jag fann den i början af Juli månad förliden sommar på ofvan anförda ställen i Jemtland temligen sparsamt och endast ofvanför trädgränsen. I anteckningar från en resa i Luleå Lappmark!) omnämner LAGERHEIM en Kxoascus turgidus SADEB., som han påträffat pa Betula nana i närheten af Qvikkjokk. Tyvärr äro inga ex. deraf hemförda, sa att jag ej haft tillfälle att undersöka den, men LAGERHEIM har mundtligen meddelat mig, att den ganska väl öfverensstämde med mina ex. från Jemtland och på den grund har jag tills vidare fört den hit. b. Det fertila myceliet utbredt under epidermiscellerna bil- dande ett tunnt lager mycelietradar af vanligt utseende, från hvilka smala grenar utväxa rakt emot ytan emellan epidermiscellerna, genombryta cuticulan och utvecklas di- rekt till asci. 6. T. Potentille (FARLOW). Tab. I, fig. 2. Exoascus deformans (BERK.) FUCK. var. Potentille FAR- LOW. Proceedings of the American Academy of Arts and Sciences, vol. XVIII 1883, p. 84. Exoascus Tormentille ROSTRUP in sced. Hyphis sterilibus intestinis, fertilibus non ut apud 7. Pruni, ascis formandis, inter cuticulam et cellulas epidermiales erescenti- bus, sed sub epidermide in stratum tenuissimum consociatis; ascis clavatis, apice plerumque rotundatis vel truncatis, 20—35 u long., 7—10 u crass., non septatis, pedicello longo (spe 20 ') @. LAGERHEIM, Algologiska och mycologiska anteckningar från en botanisk resa i Luleå Lappmark. (Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förh. 1884 N:o 1.) p. 106 och 111. 36 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. —25 u) et tenui e mycelio sub epidermide diffuso inter cellulas epidermiales prodeuntibus; sporis paucis plerumque octonis, ob- longis, 5—8 u long. Hab. in foliis et caulibus vivis Potentille Tormentille ad Sunnansjö par. Ö. Thorsäs et Gottäsa par. Skatelöf, Smolandi; ad Vägga prope Karlshamn Blekingie. Etiam in foliis vivis Potentille geoidis in horto botanico Upsaliensi legimus. En mycket intressant form, som i afseende pa sporsäckarnes bildning visar sa betydande afvikelse fran öfriga hithörande arter, att den nästan kunde förtjena att betraktas som typ för ett särskildt slägte. Myceliet, som antagligen öfvervintrar i de underjordiska delarne, utbreder sig redan i slutet af Maj och början af Juni i de inre väfnaderna af stjelkarne och bladen, hvilka i följd deraf antaga ett sjukligt gulgrönt utseende och deformeras mer eller mindre, i det att stjelkarne vanligen blifva betydligt för- tjockade och krökas på åtskilliga sätt, samt bladen ofta blifva buckliga. Troligen uppstår svampen äfven ganska ofta genom direkt infektion af groende sporer, ty man finner ofta angripna partier af stjelkar och blad ännu långt in på sensommaren. På de ställen der sporsäckarne skola bildas, hvilket kan ske såväl på bladen som på stjelkarne och bladskaften, uppstar under epidermis ett tunnt lager af rikligt förgrenade och med tvär- väggar försedda mycelietradar af vanligt utseende. Fran dessa utskjuta talrika smala grenar emellan epidermiscellerna vinkel- rätt mot ytan. När dessa framträngt till cuticulan böja de sig icke i rät vinkel at sidan, förgrena sig och växa vidare mellan cuticulan och epidermiscellerna, såsom hos 7. Pruni m. fl., utan de växa fortfarande rakt upp, genombryta cuticulan, förtjockas i öfre ändan och utväxa direkt till klubbformiga asci, hvilka med sin nedre smalare del, som bildar ett ofta temligen langt skaft, fortfarande stå i förbindelse med de mycelieträdar, fran hvilka de utgått. Så vidt jag har kunnat finna, uppstår ingen skiljevägg mellan sporsäcken och den mycelietråd, hvarifrån den utgått. Sporsäckarne äro vanligen klubblika med rundad eller 7 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1, 37 tvärhuggen spets. På Potentilla geoides varierade de ofta tem- ligen mycket i afseende på form och storlek. De aflanga sporerna äro vanligen 8 i hvarje säck, men ge- nom deras groning inuti sporsäcken ökas antalet, så att man kan räkna ända till 15 st. eller derutöfver, hvilka dock äro be- tydligt mindre än de egentliga sporerna. Denna art är dessutom funnen af Docenten ROSTRUP på flere ställen i Danmark första gången 1876, samt i Amerika af FARLOW, hvilken utdelat den i EL1IS North American fungi N:o 299. Jag har haft tillfälle att undersöka ex. deraf och funnit dem vara identiska med de svenska). B. Myceliet utbredt endast mellan cuticulan och epidermis- cellerna (subeuticulärt). a. Det fertila myceliet uppgår helt och hållet i bildandet af asci, hvilka vid mognaden stå tätt trängda intill hvarandra. aa. Asci med skaftcell. - (. T. alnitorqua TUL. Ann. des sciences nat. ser. 5, tome 5, p. 130. Eexoascus alnitorguus SADEB. Unters. über Pilzg. Exoas- cus Pp. 115, fig. 6, och i RABENH. Krypt. Fl. Ed. 2, B. 1, del Be. | Asci 25—38 u långa, 7—10 u breda. Pa bladen af Alnus glutinosa L. flerestädes t. ex. Smaland, Bohuslän (LAGERHEIM), Stockholm (ERIKSSON), Upland; pa kottarne af Alnus glutinosa L. vid Stockholm (LAGERHEIM), och Sundsvall (SETH). Pa exemplaren fran Stockholm voro de flesta sporsäckarne temligen korta och tjocka (25—30 u langa och 8—10 u breda), men ibland dessa funnos andra, som voro märkbart längre och 1) Möjligen torde den äfven förekomma i Tyskland. En af Fr. THoMAs i Ber. d. Deutech. bot. Gesellsch. I p. 498 omnämnd hypertropisk deformation på Potentilla Tormentilla förorsakas måhända af ifrågavarande svamp. 38 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. smalare (34—38 u långa och 7 u breda), hvilket antyder ett slags dimorfism, som jag äfven funnit hos 7. nana. 8. T. betulina ROSTRUP. Tidsskrift for Skovbrug 6, p. 246. (1883) Exoascus turgidus SADEB. Unters. über Pilzg. Exoascus p. 116, fig. 20, och i RABENH. Krypt.-Fl. ed. 2, B. 1, del 2, p. 8. (1884) Asci 46—54 u långa, 15—20 u breda. Skaftcellerna någon sang omkr. 20 u breda och endast 10 u höga samt i midten eller vid bada sidorna försedda med sma mellan epidermiscel- lerna inskjutande spetsar. Pa Betula odorata BECHST. flerestädes i Jemtland, t. ex. Äreskutan, Snasahögen, Storlien, Manshögarne, sa väl i dalarne som pa fjellen, pa hvilka jag fann den ända upp emot björk- regionens gräns; Luleå Lappmark, Qvikkjokk (LAGERHEIM) )). Det af RosTRUP gifna namnet T. betulina maste af prio- ritetsskäl bibehållas. Visserligen finnes äfven en T. Betule, men dessa båda namn äro dock ej sa lika hvarandra att nagon förvexling gerna kan uppkomma, så att det förra för den skuld ej behöfver utbytas mot ett annat. : 9. T. Sadebeckii nov. nom. Exoascus flavus SADEB. Unters. über Pilzg. Eroascus p. 116, fig. 21, och i RABENH. Krypt.-Fl. ed. 2, B. 1, del 2, p. 8. (1884) Asci 34—44 u langa, 13—17 u breda. Stockholm pa blad af Alnus glutinosa L. (ERIKSSON). Redan 1879 utdelade FARLOW i ELLIS’ North american fungi N:o 300 en Zwoascus flavus, hvilken han sedan i Procee- dings of the American Academy of Arts and Sciences vol. 18, p. 84, 1883, beskref under namn af Taphrina flava FARLOW. Den är funnen pa Betula alba i Massachusetts, Nord- amerika, och är en från 7. Sadebeckü väl skild art. Da således det yngre namnet, Dxoascus flavus SADEB. måste indragas och ifragavarande art erhålla ett annat, har jag ansett lämpligt att I) G. LAGERHEIM, 1. c. p. 105, 106 och 112. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. 39 uppkalla den efter Prof. SADEBECK i Hamburg, hvilken först urskiljt densamma och för öfrigt inlagt stor förtjenst vid ut- redandet af detta slägte. 10. T. Sadebeckii JOHANS. * borealis n. subsp. Tab. I, fig. 3. Mycelio inter cuticulam et epidermidem crescenti, ramos et _folia inficienti; ascis in utraque pagina ejusdem folii insidentibus, maculas magnas plerumque totum folium occupantes formantibus, sepe levissime flavis, 37—54 u long., 15—17 u crass., apice rotundatis vel truncatis sepeque ampliatis; cellula stipitis 12 — 25, plerumque 15—18 u alt., 17—24 u crass.; sporis 5—7 u diam. | Hab. in foliis vivis Alni incan® ad Upsala Uplandie; Åre, Handöl etc. Jemtlandie; Bollnäs Helsingie (RoSTRUP)'); Qvikk- jokk Lapponie (LAGERHEIM) ?). En intressant och såsom det synes i norra Sverige vida utbredd form, som i afseende på sporsäckarnes och skaftcellernas storlek och form öfverensstämmer med 7. Sadebeckii, hvilken den dessutom liknar deri att sporsäckarne i början hafva ett gulaktigt innehåll. Den afviker från ofvannämnda art deri, att myceliet mycket ofta inficierar hela grenar och grensystem, hvilka vanligen derigenom blifva något uppsvälda. Jag har funnit att myceliet någongång äfven intränger i de närmast under epider- mis liggande cellagren. Någon egentlig hexqvastbildning före- kommer ej, ehuru det ofta finnes antydan dertill, i det att små- grenarne på en af svampen angripen större gren utga från un- gefär samma höjd och blifva temligen korta. Dessutom bilda de frambrytande sporsäckarne både på öfver och undersidan af bladen Större fläckar, hvilka ofta samman- flyta, sa att hela bladet, som för öfrigt ej undergar någon nämn- värd deformation, betäckes af ett i början svagt gulaktigt, sedan ') E. Rosırup. Mycologiske Notitser fra en Rejse i Sverige Sommeren 1882 (Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1883 N:o 4.) p. 41 under namn af Asco- myces Tosquinetii WEST. 2) G. LAGERHEIM, |. c. p. 105 och 112, under namn af Exoascus epiphyllus SADEB. Jag har haft tillfälle att undersöka exemplaren, på hvilka dessa uppgifter grunda sig, och funnit dem höra till ifrågavarande form. 40 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. gradaggigt Öfverdrag. Häri öfverensstämmer den något med den af SADEBECK beskrifna Ewxoascus epiphyllus, från hvilken den dock lätt skiljes derigenom att sporsäckarne ej äro åtskilda af något sterilt mycelium, utan stå mycket tätt intill hvarandra och dessutom äro försedda med temligen höga skaftceller; spor- säckarne äro derjemte ofta betydligt utvidgade i spetsen. 11. T. Betule (FUCK.) Exoascus Betule FUCK. Symbole mycologice, Nachtrag 2, p. 29. Asci 25—32 u långa, 9—12 u breda; skaftceller 8—12 u höga, 10—14 u breda. Pa bladen af Betula verrucosa EHRH. vid Stockholm (ERIKS- son); pa B. odorata BECHST. vid Äre och Storlien i Jemtland. bb. Asci utan skaftcell. 12. T. aurea (PERS.) FR. Erineum aureum PERS. Synopsis p. 700. Asci 47—79 u långa, 15—24 u breda. Pa bladen af Populus nigra L. vid Stockholm (ERIKSSON) och Upsala (ROMELL). Denna art är för öfrigt redan af FRIES angifven sasom förekommande i Sverige. Det är endast den pa bladen växande formen, som jag haft tillfälle att undersöka. Hos denna äro sporsäckarne i allmänhet mindre än hos den form, som förekommer på de unga frukterna af P. tremula och alba, hvilken enligt SADEBECK skall hafva 92—105 wu långa asci. Denna olikhet beror väl antagligen derpå att sporsäckarne på bladen af P. nigra äro försedda med betydligt kortare rotlik fortsättning nedåt. Denna form visar dessutom den egendomligheten, att sporsäckarnes nedre mellan epidermiscellerna inträngande del, som är temligen tjock och tvär i spetsen, fläcker upp epidermiscellernas radiala väggar, så att det nedanför sporsäckens nedre ända uppstar ett litet tom- rum, som på tvärsnitt får ett triangelformigt utseende och har en öfverraskande likhet med en skaftcell. Såsom sådan har det också blifvit tolkadt af FRANK!). 1) Frank. Krankh. d. Pflanz., p. 523. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o I. 41 En guldgul Taphrina har enligt mundtligt meddelande af Kand. ALB. NILSSON blifvit iakttagen pa frukterna af Populus alba L. vid Upsala. Antagligen hör den hit, men som jag ännu ej sett några ex. deraf, kan jag ej med någon säkerhet af- göra det. 13. T. coerulescens (DESM. et MONT.) TUL. Ascomyces coerulescens DESM. et MONT. Ann. des sciences nat. sér. 3, tome 10, p. 345. Bohuslän: Sälgvik på Skaftö på bladen af Quercus Robur L. (LAGERHEIM). 14. T. Carpini (ROSTRUP) Exoascus Carpini ROSTRUP. Botan. Centralblatt, Bd. 5, p. 154. Blekinge: Karlshamn och Hokadal pa Carpinus Betulus L. 15. T. polyspora (SOROKIN) Tab. I, fig. 4. Ascomyces polysporus SOROKIN. Ann. des sciences nat. ser. 6, tome 4, p. 72, tab. 4. Exoascus Aceris LINHART. Fungi hungarici N:o 353. Ascis sine cellula stipitis, late cylindraceis, utrimque ro- tundatis vel truncatis, basi interdum crassioribus, 33—47 u long., 12—17 u crass. Hab. in foliis vivis Aceris tatarici ad Upsala. Den är första gangen funnen vid Kasan i Ryssland af So- ROKIN, hvilken beskrifvit den pa ofvan anförda ställe, ehuru delvis ofullständigt. | SOROKIN uppgifver, att sporsäckarne anläggas inuti epider- miscellerna, och afbildar. bl. a. de. genom sporsäckarnes bort- fallande tomma epidermiscellerna, hvilka enligt hans asigt förut omslutit sporsäckarnes nedre ända som ett slags hylsor. Efter hvad jag har kunnat finna uppstå sporsäckarne ej heller hos denna art inuti cellerna, utan de anläggas liksom hos alla de öfriga mellan epi- dermiscellerna och cuticulan. Hvad de af SOROKIN observerade tomma hylslika epidermiscellerna beträffa, så har äfven jag sett dy- lika bildningar, men jag tror att de med vida större sannolikhet kunna tolkas som den nedre fastare och tjockare delen af 42 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. sporsäckens vägg, hvilken blifvit sittande qvar pa bladet, under det att den öfre tunnare och bräckligare delen blifvit bortsliten. Man finner nemligen ofta på asci, som öppnat sig i spetsen och uttömt sporerna, att den nedre delen af väggen är betydligt tjockare än den öfre. Denna starkare utbildade del af väggen torde antagligen hafva till uppgift att stödja sporsäcken, men dess- utom synes den äfven tjena som ett slags apparat för sporernas utkastande, ty man finner ofta på tomma säckar, att den har kontraherat sig betydligt upptill och derigenom i hög grad min- skat säckens lumen. Hvad det är för slags anordning i dess byggnad, som betingar nämnda kontraktion, har jag ej lyckats komma på det klara med. En liknande anordning torde äfven finnas hos T. Carpini, att döma efter fig. 25 i SADEBECKS Unters. über Pilzg. Exoascus. T. polyspora åstadkommer såväl på öfver- som på under- sidan af bladen samt någongång äfven på foder och blomskaft ljusa fläckar bildade af de frambrytande sporsäckarne. Dessa fläckar utbreda sig ofta något at sidorna, under det att de först angripna partierna få en mörkt brun färg, som så småningom sprider sig öfver hela den af sporsäckarne intagna fläcken, hvilken snart alldeles förtorkar och spricker sönder. Sporsäckarne äro bäst utvecklade i Juni. Senare finner man vanligen endast blad öfversallade af svartbruna fläckar — märken efter svampens härjningar. Den är så vidt jag vet förut ej iakttagen på något annat ställe än Kasan!). Då man hvarken här eller i Tyskland funnit den på någon af våra inhemska växter, ligger det antagandet nära till hands, att den skulle hafva invandrat hit från Ryss- land följande efter Acer tataricum, hvilken numera temligen all- mänt odlas i större parkanläggningar. Om så skulle vara för- hållandet, bör den redan hafva utbredt sig öfver Finland och möjligen äfven funnit insteg i Stockholmstrakten, men derom föreligga ännu inga uppgifter. !) Helt nyligen är den äfven funnen vid Altenburg i Ungern. Se tillägget sid. 44. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:ol. 43 16. T. carnea n. sp. Tab. I, fig. 5, 6. Ascis plerumque in pagina foliorum superiore effusis, magnas pustulas carneas formantibus, late cylindraceis, utrimque rotun- datis vel truncatis. 44—-80, plerumque 60—70 u long., 14—30, plerumque 18—24 u crass., conidiis repletis, sine cellula stipitis. Hab. in foliis vivis Detul®e odorate, B. nan®, B. inter- medie in regione subalpina in montibus Åreskutan, Snasahögen, Renfjellet, Wällistafjell, Ottfjell et aliis Jemtlandie. Denna karaktäristiska art påträffade jag förliden sommar under Juli och Augusti manader pa alla de af mig besökta tjellen i Jemtland i öfre delen af björkregionen eller straxt ofvanför densamma vanligen endast pa smabuskar. Oaktadt ifrigt sökande lyckades jag aldrig paträffa den så långt ner som i Aredalen 1300 fot öfver hafvet. Hos BD. odorata bildar den stora köttiga, i början vackert mörkröda eller violettröda bubblor eller blåsor på bladen. Den röda färgen härrör från ett i epidermis och de underliggande cel- lernas saft befintligt färgämne, som försvinner i alkohol. Med tiden, då sporsäckarne blifvit fullt utvecklade, antaga dessa blåsor en blekare färg och öfverdragas med en hvitgra dagg. Hos B. nana blifva ofta hela bladen angripna och betydligt deformerade och erhålla en något mörkare färg. Någon antydan till hexqvastbildning har jag ej observerat. basBlott en del af det fertila myceliet användes till bil- dandet af asci, hvilka äro mer eller mindre långt skilda at af sterilt mycelium. 17. T. Ulmi (FUCK.) Exoascus Ulmi FUCK. Symbole mycologicz, Nachtrag 2, p- 49. Upsala pa blad af alm, sannolikt Ulmus montana WITH. (ROMELL). 44 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. Tillägg. Efter att ofvanstående redan var inlemnadt till trycket, er- höll jag tillfälle att se fjerde fascikeln af LINHARTS Fungi hun- garici. Der beskref LINHART under N:o 353 en på Acer tata- ricum växande svamp, som han kallade Exoascus Aceris. Redan af beskrifningen att döma syntes den vara identisk med den Taphrina polyspora, som jag funnit vid Upsala, hvilket också vi- sade sig vara rigtigt, när jag nagot senare företog en mikrosko- pisk undersökning af densamma. I häft. 17 af Botanisches Centralblatt för detta år konsta- terar FISCH!) LINHARTS iakttagelse, att myceliet hos denna art utbreder sig subeuticulärt. Då han ej kan tvifla på rigtigheten af SOROKINS undersökningar angående Ascomyces polysporus, anser han för den skuld, att den sistnämnda och Hxoascus Aceris LINHART äro skilda arter oaktadt deras påtagliga likhet i sa manga afseenden. Ascomyces polysporus för han på grund af SOROKINS uppgift, att sporsäckarne utvecklas inuti epidermis- cellerna, till det af honom i Bot. Zeit.?) restaurerade slägtet Ascomyces, som utmärker sig derigenom att det saknar mycelium och att de encelliga sporsäckarne anläggas inuti epidermiscellerna. Genom Herr Prof. TH. M. FRIES godhet att ställa dei Upsala bot. museum befintliga svampexsiccaten till mitt förfogande, har jag äfven fått tillfälle att undersöka originalex. af Ascomyces polysporus SOROK. utdelad i THÜMENS Mycotheca universalis N:o 774. De voro visserligen något torra i följd af sin alder, men genom att uppblöta en bit i den af WINTER?) förordade konserveringsvätskan med tillsats af något kalilut, lyckades jag fa den att svälla upp så mycket, att jag deraf kunde göra nästan lika instruktiva snitt som af ett friskt blad. Härvid 1) C, FiscH. Ueber Ezoascus Aceris LINHART. (Botanisches Centralblatt, Bd 22, N:o 4, p. 126. 1885.) 2) CO. FisoH. Ueber die Pilzgattung Ascomyces. (Botanische Zeitung, Jahrg. 43, 1885, N:o 3, 4. 3) RaseEnıtorst. Krypt.-Fl., Aufl. 2, B. 1, Th. 1, p. 26. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. 45 visade det sig, att sporsäckarne pa dessa ex. suto ofvanpa epi- dermiscellerna och ingalunda utgingo fran deras inre, hvilket naturligtvis bort vara fallet, om de anlagts inuti dem. Pa den grund tror jag att bäde den af mig vid Upsala funna formen och Exoascus Aceris LINHART äro identiska med Ascomyces polysporus SORORIN. Förteckning öfver använd literatur. Bary, A. Dr. Vergleichende Morphologie und Biologie der Pilze, Mycetozoen und Bacterien. Leipzig 1884. BERKELRY, M. J. Introduction to eryptogamie botany. (Library of illustrated standard scientific works. Vol. 12.) London 1857. » Outlines of british fungology; containing characters of about a thousand species of fungi and a complete list of all that have been described as natives of the british isles. London 1860. DesmaAzIEREs, J. B. H. J. Seizieme notice sur les plantes erypto- games recemment decouvertes en France. (Annales des sciences naturelles ser. 3, tome 10. 1848.) FarıLow, W. G. Notes on some species in the third and eleventh centuries of Ellis’s North American fungi. (Proceedings of the American academy of arts and sciences. Vol. 18. 1883.) FRANK, A. B. Die Krankheiten der Pflanzen. Ein Handbuch für Land- und Forstwirthe, Gärtner, Gartenfreunde und Botaniker. Breslau 1880. Fries, E. Observationes mycologice pracipue ad illustrandam flo- ram suecicam. Partes 1, 2. Havnie 1815—18. » Summa Vegetabilium Scandinavie. Sectio 1,2. Holmis et Lipsize 1846—49. » Systema Mycologieum, sistens fungorum ordines, genera et spe- cies huc usque cognitas. Vol. 3. Gryphiswalde 1832. » Systema Orbis vegetabilis. Pars 1. Lunde 1825. Fucken, L. Enumeratio Fungorum Nassovie. Series 1. (Aus den Jahrbüchern des Nassauischen Vereins für Naturkunde, Jahrg. 15. Wiesbaden 1861.) » Symbolae mycologice. Beiträge zur Kenntniss der Rheinischen Pilze. (Aus den Jahrbüchern des Nassauischen Vereins für Na- turkunde, Jahrg. 23 u. 24.) Wiesbaden 1869. » Symbol® mycologiex. Beiträge zur Kenntniss der Rheinischen Pilze. Zweiter Nachtrag. (Aus den Jahrbüchern des Nassaui- schen Vereins für Naturkunde, Jahrg. 27 u. 28.) Wiesbaden 1873. 46 JOHANSON, OM SVAMPSLÄGTET TAPHRINA. LAGERHEIM, G. Algologiska och mycologiska anteckningar från en resa 1 Luleå Lappmark. (Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Aka- demiens Förhandlingar, 1884. N:o 1. Stockholm 1884.) MAGNUS, P. Ascomyces Tosquinetii WESTENDoRP. (Hedwigia, Band 13. Dresden 1874.) » Eine Bemerkung zu Exoascus Populi Tum. (Hedwigia, Band 14. Dresden 1875.) Persoon, C. H. Synopsis metodica fungorum. Pars 1, 2. Got- tingise 1801. RABENHORST, L. Kryptogamen-Flora von Deutschland, Oesterreich und der Schweitz. Zweite Auflage. Erster Band. Pilze von G. Wın- TER. Leipzig 1884. Rostrup, E. Fortsatte Undersogelser over Snyltesvampes Angreb paa Skovtreerne. (P. E. MüLrers Tidsskrift for Skovbrug, Bd. 6. Kjobenhavn 1883.) » Mycologiske Notitser fra en Reise i Sverige Sommeren 1882. (Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1883. N:o 4. Stockholm 1883.) » Mycologische Notizen. (Botanisches Centralblatt von UHLWORM und BEHRENS. Band. 5. Jahrg. 2. Cassel 1881.) SADEBECK, R. Untersuchungen über die Pilzgattung Exoascus und die durch dieselbe um Hamburg hervorgerufenen Baumkrank- heiten. (Aus dem Jahresbuch der wissenschaftlichen Anstalten zu Hamburg für 1883.) Hamburg 1884. SOROKIN, N. Quelques mots sur ’Ascomyces polysporus. (Annales des sciences naturelles. Ser. 6, Tome 4. 1876.) THOMAS, Fr. Synchytrium pilifieum n. sp. (Berichte der Deutschen botanischen Gesellschaft I. Berlin 1883.) THUMEN, F. von. Nochmals Protomyces pachydermus Tum. (Hed- wigia. Band. 13. Dresden 1874.) Turasse, L. R- Super Friesiano Taphrinarum genere. (Annales des sciences naturelles. Ser. 5, tome 5. 1866.) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o I. 47 Figurförklaring. Nabe IE 1. Tvärsnitt genom ett blad af Betula nana angripet af Ta- phrina nana JOHANS.; a asci; Db sporsäck, som är stadd i utveck- ling och ännu ej genombrutit cutieulan; s skaftcell; e epi- dermis; e euticula. 53%)... 2. Tvärsnitt genom blad af Potentilla Tormentilla angripet af T. Potentille (FARLOW) JoHANS.; ad äldre, a yngre asci; a” asci som utkastat sporerna; e epidermis; c cuticula; m mycelium. >10). 3. Tvärsnitt genom blad af Alnus incana angripet af 7. Sade- beckii * borealis JOHANS.; a, a’, c och e betyda detsamma som i fig. 2; s skaftcell. >10 4. Tvärsnitt genom blad af Acer tataricum angripet af T. po- lyspora (SOROK.) JOHANS.; a, a’, a, c och e betyda detsamma SOT I Ne. 2, SV 5. Blad af Betula odorata angripet af T. carnea JOHANS. I, 6. Tvärsnitt af detsamma; a, a' och e hafva samma betydelse som na do NY 48 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 28.) Från Allg. Schweizerische Gesellschaft für die ges. .‚Naturwissen- schaften i Bern. Neue Denkschriften, Bd. 29: 1. Frän Naturforschende Gesellschaft i Bern. Mittheilungen, N:o 1083—1091. Från K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. JacoBI, C. G. J. Werke, Bd. 3. Politische Correspondenz K. Friedrichs des Grossen, Bd. 12. Från Entomologischer Verein i Berlin. Entomologische Zeitschrift, Bd. 28: 2. Frän Naturwissenschaftlicher Verein i Hamburg. Abhandlungen aus dem Gebiete der Naturwissenschaften, Bd. 8: 1 —3. Från Observatorium vid München. Annalen, Supplementbd. 10; 14. Frän Entomologischer Verein i Stettin. Entomologische Zeitung, Jahrg. 45, Frän Academy of Natural Sciences i Philadelphia. Proceedings, 1884: 2. Frän Connecticut Academy of Arts & Sciences i New Haven. Transactions, Vol. 6: 1. Frän Observatorium i Rio Janeiro Annales, T. 2. Frän Observatorio Astronomico i Santiago de Chile. Observaciones meteorologicas, 1873—18831. Från framlidne Dr A. F. Regnell i Caldas. En samling 443 band naturvetenskapliga, nästan uteslutande bota- niska, arbeten. (Forts. å sid. 51.) 49 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 1. Stockholm. Om Horsgökens bräkande ljud. Af T. HAMMARGREN. [Meddeladt den 14 Januari 1885]. Uti det förtjenstfulla arbetet: »Professor KINBERGS fort- sättning af SUNDEVALLS Svenska Foglar» förekommer en hi- storik öfver ornithologernas strid om huruvida det »bräkande ljud», som Horsgöken (Scolopax gallinago LIN.) later höra under parningstiden, frambringas genom rösten eller med ving- och stjertfjädrarne. Då jag tillbragt större delen af min ungdoms- tid dels i Vermland dels i norra Dalsland under flitiga ströf- tag i skog och mark, mest för ornithologiska iakttagelser, an- häller jag att i ofvannämnda strid få inlägga min erfarenhet om saken och ställa mig i ledet bland dem, som pasta, att Horsgökens bräkande ljud uppkommer genom fjädrarnes (ving- eller stjertfjädrarnes) påverkan af luften. Liksom lärkan sjungande uppstiger i luften och kretsar spiral- formigt öfver eller kring häckplatsen, så uppstiger äfven Hors- göken spiralformigt i luften och sväfvar kring sin häckplats på sa sätt, att han ena stunden med fladdrande vingar höjer sig uppat men tyst, andra stunden skjuter han snedt nedåt med stilla utspärrade vingar och stjert, och då höres städse det bräkande ljudet. Jag har hela timmar stått och betraktat denna fogels besynnerliga sätt att uttrycka sina erotiska känslor under varen. — Men nu pästa BECHSTEIN, WESTERLUND, SCHILLING, GOE- BEL, Hınz, ZÖPPRITZ m. fl., att fogeln sittande blifvit hörd sa- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg 42. N:o 1. 4 50 HAMMARGREN, OM HORSGÖKENS BRÄKANDE LJUD. lunda gnägga eller bräka; detta vore da afgörande för att ljudet komme fran strupen — dock har jag ganska ofta, när jag icke såg utan blott hörde fogeln, varit öfvertygad att ljudet kommit från marken ett litet stycke från mig, och likväl upptäckte jag snart fogeln sväfvande högt öfver mitt hufvud. Horsgökens bräkande ljud skulle då hafva samma egenskap som buktala- rens röst att tyckas komma fran ett helt annat håll än det i verkligheten kommer. Detta torde vara orsaken dertill, att många, som sett fogeln sittande, på samma gang trott sig hafva hört hans bräkande ljud, ehuru detta ljud förmodligen kommit från en annan fygande fogel. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 48). Frän Bokhandlaren Hr J. Rotschild i Paris. JANNETAZ, ED. Les roches. Paris 1884. 16:0. MEUNIER, ST. Traité de Paleontologie. Paris. 16:0. Frän Utgifvaren. Bibliotheca mathematica, 1884: 1-—4. Frän Författarne. LJUNGMAN, A. V. Kortfattad berättelse öfver de 1873—-1883 ut- förda undersökningarne rörande sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust. Göteb. 1883. 8:0. NORDENSKIÖLD, A. E. Voyage de la Vega autour de l’Asie & de (Europe. Traduetion par C. Rabot & C. Lallemand, T. 1—2. Paris, 1883—1885. 8:0. R Nyman, C. F. Acotyledonex® vasculares & Characex Europa. Ore- bro 1883. 8:0. BONAPARTE, PRINCE ROLAND. Les habitants de Suriname. Paris 1883. Fol. GARMAN, S. On the use of polynomials as names in zoology. Bo- ston 1884. 8:0. Jackson, J. Tableau de diverses vitesses. Paris 8:0. LANDMARK, A. Om Laxetrappen. Kra. 1884. 4:o. Lörine, L. G. Mahnruf eines Nachtwächters. Witten a. R. 1884. 8:0. Owen, R. Description of an impregnated uterus...of Echidna hy- esta Bond. I KRO TRAUTVETTER, BE. R. Inchementa fore Rossice, 1--4. Petrop. 1882 — 1884. 8:0. REUTER, OÖ. M. De nyaste upptäckterna inom Insekternas utveck- lingshistoria. Hfors 1884. 8:0. Russerz, H. ©. Physical geography and climate of New S. Wales. Sydney 1884. 8:0. — New double stars. Ib. 1883. 8:0. Torstos, D. A. Ein Blick anf das Unterrichtswesen Russlands. S:t Petersb. 1884. 8:0. Vogt, I. H. L. Norske Ertsforekomster. Kra. 1884. 8:0. Stockholm 1885. Kongl. Boktryckeriet. SEEN NN St ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 42. 1885. Je 2. Onsdagen den 11 Februari. Med anledning af Kongl. Maj:ts remiss å väckt förslag till ändringar i grunderna för mått och vigt efter metriska systemet afgafvo Hır EDLUND och LINDHAGEN infordradt utlatande, som af Akademien godkändes såsom grund för hennes eget under- daniga yttrande i ämnet. "På tillstyrkan af utsedde komiterade antogos följande in- lemnade afhandlingar till införande i Akademiens Handlingar: »On a Silurian Scorpion from Gotland», af TAMERLAN THO- RELL och G. LINDSTRÖM; »Kritisk förteckning öfver de i Riks- museum befintliga Salmonider», af F. A. SMITT; »Om byggnaden af cirkulations- och digestionsorganen hos Annelider af familjerna Amphoretride, Terebellide och Amphictenida», af A. WIREN; »Bidrag” till kännedomen om Bohusläns spongiom, af K. FRI- STEDT. Lektorn S. ALMQVIST hade afgifvit berättelse om en, med understöd af Akademien, under sistlidne sommar utförd resa i Norrland och Norge för botaniskt ändamäl. Hr EDLUND meddelade resultaten af sina nyaste undersök- ningar om egenskaperna hos elektriska urladdningar i luft af olika täthet. | Hr RUBENSON redogjorde för innehållet af en af honom vid Akademiens sistlidne December-sammankomst inlemnad af- handling: »Om ljusets gang genom isotropiska ämnen». Hr Frih. NORDENSKIÖLD föredrog följande inlemnade upp- satser: 1:0) »Hydrografisk-kemiska iakttagelser under svenska 2 da expeditionen till Grönland ar 1883, ID», af studeranden A. HAM- BERG (se Bihang till K. Vet.-Akad: Handl.); 2:0) »Undersök- ning af en serie diopsidvarieteter från Nordmarken», af stude- randen G. FLINK”; 3:0) »Förteckning öfver meteoriter i Upsala universitets samlingar», af Docenten G. HOLM”. Hr WARMING föredrog en afhandling af studeranden vid Stockholms Högskola F. HAUPT med titel: »Vergleichende Un- tersuchungen über die Anatomie der Stämme und der unter- irdischen Ausläufer» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Om olivingruppens mineral, D, af Do- centen M. WEIBULL”; 2:0) »Om mononitro-a-naftolsyra», af Docenten A. G. EKSTRAND”; 3:0) »Bidrag till kännedomen om Sibiriens Chlorophyllophyceer», af Dr R. BOLDT*. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän Svenska Trädgärdsföreningen i Stockholm. Tidskrift, 1884: 1—6. Frän K. Universitetet i Upsala. Ärsskrift, 1877—1883. Akademiskt tıyck, 25 st. Frän Museum i Tromsö. Aarshefter, 7. Aarsberetning, 1883. Från Universitetet i Bruxelles. L'université de Bruxelles 1834—1884. Brux. 1884. 8:0. Frän Chemical Society i London. Journal, 1884: 254—265 & Supplement. Frän R. Physical Society i Edinburg. Proceedings, Vol. 8: 1. (Forts. å sid. 10.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 2. Stockholm. Om Olivingruppens mineral. Af Mars WEIBULL. [Meddeladt den 11 Februari 1885.] Ik " Pa grund af den oväntadt ringa öfverensstämmelsen mellan de resultat, hvartill jag kommit angående mineralet järnknebelit (Igelströmit)!) och de uppgifter, som i literaturen föreligga om den särskildt i kemisk mening så närstående Knebeliten från Dannemora, har jag föranledts till en närmare pröfning af dessa senare. Knebelit analyserades 1818 af DÖBEREINER, hvilken ej kände mineralets fyndort?). Först 1855 anförde SUCKOW på uppgift af major V. KNEBEL att mineralet förskref sig fran Ilmenau?). Då A. ERDMANN 1850 beskref Dannemora järnmalm- fält, fäste han uppmärksamheten på förekomsten af Knebelit vid detta gruffält?). Dannemoramineralet, som ensamt varit mig till- sängligt, beskrifves af ERDMANN såsom ett derbt, kristalliniskt mineral med tvänne genomgångar, lutande mot hvarandra ungefär 65° (115°), samt en tredje mot dessa vinkelrät. Dessa upp- gifter återfinnas i våra flesta handböcker under den formen, att mineralet är klyfbart efter ett rombiskt prisma på 115°5). Emel- 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1884, N:o 9, s. 19. 2) Schweig. Jour. 21, 49. 3) KEnngort: Uebers. d. Result. d. Min. Forsch. 1855, s. 93. 4) K. Vet.-Akad. Handl. 1850, s. 53. 5) t. ex. i Des Cro1zEAux’s Manuel d. Min. T. I, 39. 4 WEIBULL, OM OLIVINGRUPPENS MINERAL. lertid fördes Knebeliten till olivingruppen pa grund af likhet i sammansättning och för sin rombiska form, först antagen af DES CLOIZEAUX, ehuru öfverensstämmelsen i kohesionsförhal- landen dessa mineral emellan var allt annat än slående. Som bekant äro olivinens genomgangar pinakoidala; den fullkomliga efter 010 den otydliga efter 100. Efter det vanligen förekom- mande prismat på 49” 58', som allmänt antages som grundprisma (110), kan olivinen icke spjälkas — nagot prisma eller doma pa 65° (115°) är hittills icke observeradt. DES CLOIZEAUX’s senare verkstälda bestämning!) af de optiska axlarnes läge i förhållande till en af genomgangarne — eller afsöndringsytorna som D. kallar dem — samt dubbelbryt- ningens negativa karaktär vid Knebeliten bidrog icke till fragans klargörande — olivinen är optiskt positiv. Emellertid visade mig en enkel öfverlägening af järnknebe- litens orientering en nära till hands liggande tydning af de för Knebeliten angifna genomgangarne, hvilken ock visat sig riktig: förstnämda minerals tydligaste genomgangar äro efter ett prisma (110) pa omkring 130°; alltså måste en den spetsiga vin-- keln afstympande pinakoidal genomgang med hvardera prismat bilda 65°. Den Knebelit, som statt till mitt förfogande, bildar bred- stängliga massor af stora grasvarta till rent svarta individer, hvilka ofta tämligen oregelbundet gripa in i hvarandra. Som individerna vanligen äro stora och afsöndringsytor sällan före- komma, är undersökningen af kohesionsförhallandena jämförelse- vis enkel. De af mig observerade och a reflexionsgoniometer mätta ge- nomgangarne äro: 1) tva ganska tydliga prismagenomgangar (efter 110); 2) en tämligen tydlig genomgång, som jämnt afstympar den spetsiga vinkeln (efter 010) samt tvänne otydliga, hvaraf den ena 3) jämnt afstympar den trubbiga vinkeln (efter 100) och 4) den andra är vinkelrät mot nyssnämnda zon (efter 001). De mätningar jag verkstält gafvo: 1) Manuel. T. II, X. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 5 I II III IV 110: 110 129° 54 (131°) 129° 25’ 128° 48 110 : 010 115? 18 115° 24° 114° 30° (115°) 110 : 100 24° 36’ — — 110 : 001 — 90° 30 100 : 001 90° 12 = 010 : 001 — 89° 40 Ur 110:110 = 129? 54" beräknas axelförhällandet a :b:e = (ao IN Glansen på genomgangsytorna 110 är mellan glas och fett, på 010 ren fett, på 100 och 001 är den tämligen matt. Brottet är ojämnt skåligt, i tunn kant äro splittror genomlysande med sulgra färg. Uppgiften om genomgangar efter ett prisma på 115” beror salunda på ett förbiseende af den ena prismagenomgangen samt af den olika glansen a ytorna 110 och 010. Den är så mycket mer förklarlig som, i följd af en eller annan yttre orsak, ytan 010 a de flesta större individer tydligast framträder, oaktadt glansen å prismagenomgangarne i regeln är starkare. Under mikroskopet äro tunnprof af detta mineral ljusgrå med någon dragning i gult; ljusapsorptionen är, som nedan skall visas, olika efter olika riktningar. Slipytan är, såsom hos olivin och järnknebelit, ojämn, vattrad, och der sönderdelning börjat försigga, nagot grynig. Interferensfärgerna framträda särdeles lifligt och utsläckningen är rät saväl a naturliga spaltblad som a plattor slipade efter de olika genomgangarne. Inneslutningar felades ej 1 de af mig undersökta profven. Magnetit träffade jag öfverallt, ehuru kornen bade till antal och storlek voro obetydliga. Jag konstaterade ock närvaron af ett rödt eller brunt amorft mineral, än samladt i springor och genomgångar, hälst vid ett magnetitkorn, än spridt i mineral- massan, ofta i sådan mängd att den deraf blir oklar. Pa grund af förekomsten af liknande bildningar vid järnknebeliten håller jag före, att dessa sönderdelningsprodukter äro oxidhydrater (vad) samt hisingeritartade mineral. Vidare genomsättas mineral- 6 WEIBULL, OM OLIVINGRUPPENS MINERAL. individerna af fina ädror, fylda med ett gult serpentinliknande mineral. I vanligt ljus framträda de mindre tydligt vid sidan af sin Knebelitvärd, men i polariseradt ljus förråda de dess tyd- ligare sin närvaro genom sin faseriga struktur. De mera bla- diga sönderdelningsprodukter(?), som jag vanligen observerat i större anhopningar, håller jag för klorit pa grund af deras tyd- . ligt bladiga struktur samt deras pleokroism — 1 vissa snitt gar färgen från vattenklar till gröngul, i andra till gulbrun. Da en stor del af ett sådant aggregat samtidigt blir klart och dunkelt vid preparatets kringvridning under korsad nicol, äro smaindivi- derna i allmänhet lika optiskt orienterade. Dessutom fann jag små nålar samt någon gang korn af ett vattenklart knapt di- kroistiskt mineral, hvars utsläckning, da den var bestämbar, ej öfversteg 15°; jag anser troligt att de utgöras af stralstens- mikroliter. Den närmare optiska undersökningen visade att axelplanet är parallelt med genomgangarne efter 001. Plattor, slipade efter den tydligaste pinakoidala genomgangen, visa i konvergent pola- riseradt ljus mellersta delen af en axelbild, och axelvinkeln, som i glas — med SCHNEIDERS apparat — uppgick till omkring 120°, var för stor att kunna exakt mätas. Plattor efter 100 visade deremot en tydlig axelbild symmetrisk omkring en med 010 (a- axeln) parallel midtellinie. Dubbelbrytningen var negativ och axelvinkeln i glas 59° 12’ a en platta och 58°48 a en annan för hvitt ljus. Den verkliga axelvinkeln, 2V, bör alltså ej mycket afvika från detta tal. Dispersionen är ganska stark, o>v. På spaltblad efter 110 ser man bilden af en axel vid sidan. Pleokroismen är ganska tydlig; de svängningar som ga pa- rallelt med b-axeln, ge en ljust gulgrå färg, de efter a en ljus- grå med dragning i gult och efter c en gråaktigt hvit. HSN fa Efter mikroskopisk pröfning har jag analyserat en Knebelit- stuff. Jag iakttog alla här ofvan nämda föroreningar, som upp- gingo till minst ett par procent af mineralmassan. Magnetit ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 7 och det serpentinartade mineralet voro särdeles sparsamt före- trädda, den mest betydande föroreningen bestod i det mineral, som jag bestämt såsom klorit. Det ljust gulgrå pulvret dekom- poneras, ehuru med svårighet, af saltsyra. Den geléartade kisel- syran blir icke fullt hvit, säkerligen på grund af att förorenin- garne (klorit och strålsten) ej fullständigt sönderdelas. Den innehöll ock 3 % baser. Vid glödgning, då mineralpulvrets vigt betydligt ökas, blir färgen brunsvart, och mineralet smälter med svårighet. Efter upphettning sönderdelas det knappast af saltsyra. Resultatet af min analys finnes under I. ERDMANN (III) och PISANI (II)!) hafva ock analyserat detta mineral. I II III Syre i I SiO, 28,96 29,50 30,26 15,54 FeO 36,73 36,95 34,30 817 MnO _ 29,69 30,07 35,47 6,79 MsO 88 1,70 0,25 0,93 CaO 1,00 0,18 — 0,40 AO, 1,07 1,72 1,59 0,50. 99,78 100,12 100,87 Sammansättningen vore alltsa, under förbiseende af den . e a ee Ä ringa mängden kalk och lerjord: io! SiO,. Da klorit — pa hvars närvaro redan ERDMANN fäste upp- märksamhet — är ett aluminium-magnesiumsilikat, hvari dub- belt sa mycket magnesia som lerjord ingar, fattas möjligen bada dessa oxider i Knebeliten själf. Kalkhalten kommer tvif- velsutan dels ur den observerade sträalstenen, dels ock ur kaleit, som jag visserligen ej — en följd af dess ringa hardhet — i tunnprof fått bevarad, men som pa vanligt sätt ger sig till- känna vid pulvrets behandling med syror. Den verkliga sam- mansättningen blir alltså: 2(FeMn)O . SiO,, der förhållandet emellan Fe:Mn = 5:4. 1) Des Cro1ızraux’s Manuel. 1. c. 8 WEIBULL, OM OLIVINGRUPPENS MINERAL. För lättare öfversigt meddelar jag en tabell öfver de vig- tigaste karaktererna samt orienteringen hos peridot (olivin) en- ligt DES CLOIZEAUX, jämförda med dem jag funnit hos Knebe- liten från Dannemora och järnknebeliten från Vestra Silfberg. Tyvärr kan jag f. n. icke — på grund af bristande material — utsträcka denna jämförelse till ett hithörande led af samma grupp, tephroit, da de något sparsamma uppgifterna om dess fysiska egenskaper nödvändiggöra nya undersökningar. Jag hop- pas emellertid inom kort få återkomma till detta ämne. Olivin Järnknebelit från | Knebelit från (DEs CLOIZEAUX). V. Silfberg. Dannemora. Axelförhällande a : b :c | 0,4657 :1: 0,5865 0,461:1:? 0,467:1:? Genomgängar: tydliga 010 | 110 110 och 010 » otydliga 100 100 och 001 100 och 001 Optiska axlarnes läge i 001 | 001 001 Första midtellinien = a-axeln | a-axeln a-axeln enkeln 2V — 8746. 63220 (las) Bee) Dubbelbrytning positiv | negativ negativ Dispersion, normal ov OB) o>v svag stark stark Ljusapsorption ej anmärkt Wehe NSIP Kemisk sammansättning] 2(MgFe)O.SiO, |2(FeMnMg)O .SiO,| 2(FeMn)O . SiO, Fe:Mn = 281 5:4 Afsedt fran det olika förhällandet mellan metallatomerna, som förefinnes hos de bäda Knebelitarterna, är öfverensstäm- melsen särdeles stor. Att den afvikande axelvinkeln samt den möjligen befintliga skilnaden i förhållandet mellan a- och b- axeln stå i samband härmed, är mer än sannolikt. Hvad sär- skildt nämda axelförhållande angår, är uppgiften derom för mi- neralet från Vestra Silfberg pa grund af genomgangsytornas natur endast approximativ. Hvad olivin beträffar, äro dess kohesionsförhållanden ej allt för mycket skiljaktiga. Egendomligt nog framträda hos denna alls inga prismagenomgångar, men dess tydligare genomgången efter 010, som emellertid återfinnes hos Knebelit men ej hos ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0o 2. 9 järnknebelit. Läget af elasticitetsaxlarne a och « är emellertid, i förhållande till de kristallografiska axlarne, omkastadt, sam- tidigt som dispersionen ock är olika. Den omständigheten att olivin är optiskt positiv, Knebeliterna deremot negativa, för- klaras ej lika enkelt som samma växling af dubbelbrytningens natur vid pyroxen och amfibol; der växer den positiva axel- vinkeln med järnhalten. Dubbelbrytningen så att säga »ändrar natur» derigenom att axelvinkeln uppgar till och öfverskrider 90°; elasticitetsaxlarnes läge rubbas ej, men första midtellinien ändras. Säkerligen inverka bade järn och manganhalt i olika rikt- ning. Huru kan endast afgöras genom undersökning a flera "olika sammansatta individer. F. n. vill jag i detta ämne en- dast påpeka hurusom det synes som ökades dispersionen 0 > v med manganhalten. I öfverensstämmelse dermed har jag å det så godt som rena mangansilikatet tephroit (svensk) funnit en ovanligt stark dispersion. Axelvinkeln är der mer än 10” större för de röda än för de violetta stralarne. 10 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 2.) Frän Ecole des Mines i Paris. Annales, 1883: 6; 1884: 1—3. Från Societe d’ Emulation i Abbeville. Memoires, T. 15. Från Societe des Sciences de lYonne i Auxerre. Bulletin, Vol. 38: 2. Fran. Societe Linneenne i Caen. Bulletin (3), Vol. 7. Frän Academie des Sciences, Belles-Lettres & Arts i Lyon. Memoires. Classe des sciences, Vol. 26. Från Société des Sciences i Nancy. Bulletin (2), Fasc. 16. Från Societe des Sciences Naturelles i Neuchatel. Bulletin, T. 14. Från Comision del Mapa Geolögico de Espana i Madrid. Boletin, T. 10—11: 1. Från Naturwissenschaftlicher Verein i Elberfeld. Jahresberichte, H. 1, 3, 5. Från Naturforschende Gesellschaft i Emden. Jahresbericht, 38—45; 47—49; 52—53; 55—68. Kleine Schriften, 4; 6—14; 16—18. Frän Physikalisch-Medicinische Societät i Erlangen. Sitzungsberichte, H. 16. Från Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft i Frankfurt a. M. Bericht, 1884, (Forts. 4 sid. 22.) li Öfversigt af Kongl. Vetenskaps Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 2. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 100. Om mononitro-«-nafto&syror. Af A. G. EKSTRAND. [Meddeladt den 11 Februari 1835.] De nitroderivat af a-naftoösyran, hvarmed jag senast syssel- satt mig, hafva redan förut blifvit af mig framställda och i största korthet beskrifna!). Enär en större qvantitet af «- naftoösyran nu stätt till mitt förfogande, har det varit mig möjligt att bättre skilja de vid nitreringen erhallna produkterna och framställa dem i renare tillstånd, än detta vid mina före- gående försök var möjligt, äfvensom att utsträcka undersök- ningen till några nya föreningar. Metoden för nitreringen be- stod äfven nu deri, att rykande salpetersyra 1 öfverskott sattes till en varm koncentrerad isättikelösning af naftoösyran, och i öfrigt förfors på samma sätt som da. Dervid erhöllos i öfver- ensstämmelse med mina föregående försök dels två mononitro- syror, dels ock en smörjig produkt, som var olöslig i soda och, att döma af smältpunkten 60°, måste hafva varit mononitro- naftalin. Den var liksom denna senare flygtig med vattenangor och kristalliserade ur alkohol i mjuka glänsande nålar. De bada syrorna skildes genom sin olika löslighet i alkohol och renades genom omkristallisering ur samma lösningsmedel. Det visade sig härvid fördelaktigt att använda så stark alkohol som möj- ligt, hvarur föreningarne vid långsam kristallisation afskiljas i 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1879, N:o 7. 12 EKSTRAND, OM MONONITRO-@-NAFTOESYROR. rena och väl utbildade kristaller. Af de bada syrorna smälte den ena vid 215” och den andra vid 239”. Vid redogörelsen för mina föregående försök (1. c.) betecknade jag den första af dessa syror såsom N:o 1 och angaf dess smältpunkt till 195— 196°; den andra syran betecknades såsom N:o 2 med smält- punkten 233”. Bada smältpunkterna hafva visat sig för låga, hvilket sannolikt berodde på någon förorening, som i anseende till det ringa materialet ej kunde fullständigt aflägsnas. Mononitro-e-naftoesyra af smpt 215°. Kristalliserar ur alkohol i väl utbildade harda prismer af hvitgul färg. Den löses äfven temligen lätt i varm isättika, svarare deremot i eter och benzol; upptages något af kokande vatten, men utkristalliserar till större delen åter vid afsvalning, i det att blott 1 del pa 2,591 delar vatten stannar i lösning. Ur vatten afskildes syran 1 fina nålar. Kunde ej erhållas tyd- ligt sublimerad ens vid längre upphettning öfver smältpunkten. 1) 35,0039 gr. af en vid vanlig temperatur mättad lösning lemnade 0,0135 vid 30° torkad återstod. 2) 0,2524 gr. lemnade vid 13° C. och 745,3mm 14.8 ce N —0, 01715 Or. Funnet Ber. för C,,H;NO,COOH N 6,8 6,5 Etyletern framställd ur silfversaltet medelst jodetyl kristal- liserade ur alkohol i oktaedriska, harda kristaller, som smälte vid 68°—69° (okorrig.). 0,2413 gr. lemnade 0,5617 CO, = 0,1532 C och 0,1113 H,O — 0,0123. El Funnet Ber. för 0,,H,N0,000C,H, C 63,5 63,6 H on 4,5. Natriumsaltet är särdeles lättlöst och kristalliserar i gula taflor. Caleiumsaltet (C,,H,NO,COO),Ca + 3H,0 erhölls genom att koka syran med vatten och calciumkarbonat och kristalli- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 13 serade i gula aflanga taflor, som löstes i 159 delar vatten vid vanlig temperatur; saltet var svarlösligt i alkohol. 1) 29,3737 gr. af den mättade lösningen lemnade en torkad aterstod af 0,1831 gr. 2) 0,3650 gr. af det mellan läskpapper pressade saltet för- lorade vid upphettning till 130° 0,03so gr. H,O = 10,4 proc. (ber. 10,2 proc.); återstoden 0,3270 gr. lemnade 0,0912 CaSO, — (0,0268 Ca —= 8,2 proc. (ber. 8,4 proc.). Bariumsaltet (C,,H;NO,-COO),Ba + 6H,0, framstäldt sa- som föregaende, bildade fina gula nålar, som voro lättlösta i vatten äfven vid vanlig temperatur. 0,4485 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 140° 0,0714 H,O = 15,9 proc. (ber. 15,9 proc.); återstoden 0,3771 gr. gaf 0,1544 BaSO, = 0,09078 Ba = 24,1 proc. (ber. 24,1 proc.). Blysaltet (C,H, NO,C0O0),Pb + H,O, framstäldt såsom cal- ciumsaltet, bildade gula prismatiska kristaller, som löstes i om- kring 248 delar vatten vid vanlig temperatur. I) 34,2315 gr. af den mättade lösningen lemnade en torkad aterstod af 0,1372 gr. 2) 0,2171 gr., torkade i luften, förlorade vid upphettning till 130° 0,0074 H,O =3,4 proc. (ber. 2,7 proc.); återstoden 0,2097 gr. gaf 0,0973 PbSO, = 0,0665 Pb = 31,7 proc. (ber. 32,4 proc.). Amido-«a-naftoid. Den ofvan beskrifna mononitro-a-naftoösyran löstes i am- moniak, och den koncentrerade lösningen försattes med en be- räknad mängd ferrosulfat, enligt reaktionsformeln CHsNO,COONH, + 6FeSO, + 4H,0 + 12NH,OH = = C,0H,NH,COONH, + 3Fe,0,H, + 6(NH,)SO,. Filtratet fran fällningen af ferrihydrat surgjordes med ättik- syra. Efter någon tid, hvarunder lösningen antog en allt mör- kare violett färg, hade ur densamma afsatt sig en massa små violetta nalar. Dessa löstes i eter, hvari de dock voro temligen 14 EKSTRAND, OM MONONITRO-@-NAFTOESYROR. svarlösta, och den kristallmassa, som återstod efter eterns af- destillering, smälte vid 178°. — Substansen var indifferent och olöslig i alkalikarbonat äfven vid uppvärmning. I natronlut var den vid vanlig temperatur olöslig, men löstes deremot i kokning, och ur den alkaliska lös- ningen utfällde ättiksyra en kristallinisk fällning, som hade nästan samma smältpunkt som den ursprungliga substansen. Dess sammansättning svarade mot formeln C,H,,N50,. 1) 0,1910 gr. lemnade 0,5433 CO, = 0,1483 C och 0,0780 21307 205008 H. 2) 0,1326 gr., behandlade enligt KJELDAHLS metod, lem- nade 0,01131 N. 3) 0,1843 gr., omkristalliserade ur alkohol, lemnade 0,5255 (CO; = OUl3333 CO odh Ua H,0 Z 00082 IL Funnet 1 2 3 Beräknadt C TT,6 — TT,8 18,1 H 4,5 77 4,4 4,1 N = 09 = 3,3. Formeln C,H,,N,0, skulle ock kunna skrifvas CO—NH Cu; Crw > som förklarar dess indifferens och dess förmåga att vid kokning med alkalier aterga till en amidokarbonsyra genom upptagande af 2 mol. H,O. På grund af dess likhet med en af PIuUTTI!) erhållen och med namnet amidobenzoid betecknad förening, har jag valt det motsvarande namnet amido-a-naftoid. En härmed isomer förening synes RAKOWSKY?) hafva erhållit genom re- duktion af den vid 228° smältande mononitro-g-naftoösyran. Den af honom framställda föreningen smälte vid 174” och teck- nades med formeln: C,H, NH,C0 —- CO. NH,C, 086; det synes mig dock, som om den af mig antagna formeln, enligt !) Berichte d. d. chem. Ges. XVI, 1321. 2) Berichte d. d. chem. Ges. V, 1020. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 15 hvilken äfven amidogruppen spelar en roll vid föreningens bild- ning, vore mera naturlig, da ju den ömsesidiga ställningen af amido- och karboxyl-grupperna måste betinga benägenheten för en sådan anhydridbildning som den här ifrågavarande. Af den isomera mononitro-a-naftoösyran af smältpunkten 239° erhåller man nemligen under samma förhållanden en fullt beständig amidosyra. Att också amido-naftoiden uppstår ur en i förstone bildad amidosyra framgår af reduktionsproduktens löslighet i ammoniak, hvilken först efter utfällningen gar förlorad. Såsom ofvan nämndes löses amidonaftoiden efter en stunds kokning i svag natronlut, d. v. s. den atergar till amidosyran, men vid utfällning synes amidonaftoiden åter uppstå. Det ser derför ut, som om någon amidonaftoösyra ej skulle kunna erhållas 1 fritt tillstånd ur mononitro-a-naftoösyran af smältpunkten 215”, emedan densamma i frigöringsögonblicket afgifver vatten och öfvergar till amidonaftoid. Amidonaftoiden löste sig nagot i kokande vatten samt tem- ligen lätt i varm sprit, hvarur den vid afsvalning kristalliserade i fina något brunfärgade nålar, som smälte vid 178°—179° (okorrig). Den sublimerade i gula nålar likaledes af smält- punkten 178°—179°. Vid amidonaftoidens kokning med kon- centrerad klorvätesyra bildades ej nagon klorväte-förening, ty ehuru amidonaftoiden löste sig i den kokande syran, utkristalli- serade den vid afsvalning oförändrad derur. Ej heller med svaf- velsyra bildade den nagon förening, utan kristalliserade oför- ändrad äfven ur svafvelsyrelösningen. För att utröna nitrogruppens sannolika ställning i den of- vannämnda mononitro-a-naftoesyran hafva atskilliga försök blifvit utförda. Nitronaftoösyran oxiderades i starkt alkalisk lösning med kaliumpermanganat vid vattenbadsvärme, ända tills den röda färgen ej längre försvann, och lösningen affärgades sedan med ferrosulfat, och filtratet öfvermättades med svafvelsyra. I den sura lösningen uppstod en kristallinisk fällning, hvilken löstes i kokande vatten och vid afsvalning utkristalliserade i 16 EKSTRAND, OM MONONITRO-@-NAFTOESYROR, vackra blekröda fjäll. I kallt vatten var denna förening mycket svarlöst. Det visade sig snart, att den var ett surt natriumsalt af en organisk syra, samt att dess färg sannolikt betingades af en ringa manganhalt, enär saltets aska gaf manganreaktion. Det homogena utseendet och de stora kristallerna talade för för- eningens renhet. Den var qväfvefri. 1) 0,2380 gr. vid 130° torkad substans gafvo vid förbrän- ning 1 platinaskepp 0,3865 CO, = 0,1054 © och 0,05093 H,O = 0,00566 H samt en återstod af Na,CO;, som, beräknad enligt 2), utgjorde 0,0555 = 0,0230 CO, — 0,0063 C. 2) 0,3173 gr., torkade vid 130°, lemnade efter glödgning 0,0740 Na,CO, = 0,0361 Na. 3) 0,1136 gr., torkade vid 110°, lemnade vid förbränning med blykromat och kaliumdikromat 0,1953 CO, = 0,05326 C och 0,0284 H,O = 0,00315 H. 4) 0,0635 gr., torkade vid 130°, lemnade 0,0202 Na,S0, = 0,00654 Na. Funnet 1 2 3 4 Ber. för 0,H,NaO, C 46,9 — 4,9 — 47,1 H 2,4 — 2,8 — 2,5 Na —7 1000223085 1158: Natriumhalten är, sasom synes, för ringa för den beräknade formeln, men analysen i dess helhet tyckes knappt medgifva någon annan. Denna formel tillhör det sura natriumsaltet af en oxiftalsyra, och dennas bildning gör det högst sannolikt, att både nitrogruppen och karboxylgruppen stå i samma benzolkärna, hvilken vid oxidationen blifvit förstörd. Materialet räckte ty- värr ej till för ett närmare studium af syran sjelf, och trots flere försök har det ej lyckats mig att erhålla mera af samma salt. Moderluten från det nämnda natriumsaltet, hvilken var starkt sur af svafvelsyra, extraherades med eter, hvilken dock ej lemnade nagon kristallinisk återstod utan en brun olja af sur reaktion. Da denna olja försattes med något sodalösning, uppstod en fällning af glittrande kristallfjäll, uppenbarligen samma ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 17 förening, som förut erhallits ur den ursprungliga lösningen. Vid ett annat försök med kaliumpermanganat erhölls efter den af- färgade och surgjorda lösningens extraktion med eter och eterns afdestillering en massa gulhvita kristallnalar, som löstes sär- deles lätt både i vatten, isättika och alkohol. Ur den starkt koncentrerade vattenlösningen afsatte sig efter nagon tid kri- staller, hvilka dock vid pressning voro klibbiga och på grund af sitt olika utseende syntes tillhöra olika föreningar. De tvät- tades derför med kall eter, och återstoden löstes i isättika. Derur afsatte sig åter, som det tycktes, en blandning af flere slags kristaller, bland andra väl utbildade prismatiska nålar, som smälte vid 190°—192°. Denna förening, som dock ej ännu syntes vara fullt ren, erhölls i så ringa mängd, att några för- sök till utrönande af dess sammansättning och natur ej kunde utföras. Vid ännu ett försök, som syntes förlöpa på samma sätt som det nyssnämnda, framträdde vid lösningens öfvermätt- ning med svafvelsyra en stark lukt af salpetersyra, utvisande, att den benzolring, hvari nitrogruppen står, vid oxidationen blifvit fullständigt förstörd. Af de anförda försöken synes framga, att oxidationen med kaliumpermanganat kan föranleda bildningen af flere olika produkter, hvilkas relativa mängd vexlar efter omständigheterna vid hvarje försök. Då nitronaftoösyran upphettades med salpetersyra af 1,3 eg. v., bildades, efter längre tids kokning i kolf, nalformiga kri- staller, som voro olösliga 1 soda, men upptogos af alkohol, hvari de dock voro svarlösliga, och kristalliserade derur i blad, som smälte vid 168°—170°. Efter omkristallisering ur benzol er- höllos de i hårda taflor, som smälte vid 169°. Att döma här- utaf, var föreningen alltså deu s. k. 8-dinitronaftalin, som smälter vid 170° och enligt BEILSTEIN och KURBATOW!) har båda nitrogrupperna i samma benzolring. Med afseende på dess bild- ning ur mononitronaftoösyra synes den föreställningen ligga när- mast, att en nitrogrupp trädt i stället för karboxylgruppen, hvilket vid «@-mononitronaftalins bildning ur a-naftoösyra, något 1) LiEBIGS Ann. 202, S. 224. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 425 NIO Zo 2 18 EKSTRAND, OM MONONITRO-@-NAFTOESYROR. som förut blifvit omnämndt, äfven måste antagas vara fallet. Om så är, utgör denna bildning af dinitronaftalin ett stöd för antagandet, att nitro- och karboxylgruppen stå i samma ring, ett antagande, hvartill den omständigheten, att oxiftalsyra bil- dades genom nitrosyrans oxidation med kaliumpermanganat, förut gifvit anledning. För ett närmare angifvande af nitro- och karboxylgruppens ömsesidiga ställning i benzolringen saknas för närvarande de nödiga stödjepunkterna, ehuru det förtjenar an- märkas, att den lätthet, hvarmed amidonaftoid bildas af nitro- syran, förutsätter, att de båda grupperna stå hvarann temligen nära, antingen i ortoställning, i hvilket fall föreningen sannolikt N borde skrifvas Ge , enär anhydridbildningen da kunnat ske inom en molekyl af amidosyran, eller ock i metaställning, hvarför det förhållandet talar, att den hittills kända amido- benzoiden erhållits ur meta-amidobenzoösyra. Mononitro-a-naftoésyra af smpt 239. Den af mig förut!) uppgifna smältpunkten på denna syra 233° har befunnits för lag, hvarför jag genom upprepade om- kristalliseringar ur alkohol sökt erhålla densamma så ren som möjligt. Den smälte derefter konstant vid 239” (okorrig). GRAEFF, som under de sista åren vid flere tillfällen sysselsatt sig med denna syra?), har i sin sista afhandling uppgifvit dess smält- punkt till 241”—242”; den skilnad, som sålunda förefinnes mellan våra bestämningar, beror måhända derpa, att GRAEFF angifvit den korrigerade smältpunkten. Syran löstes i 4824 delar vatten vid vanlig temperatur, men var vida lösligare i kokande vatten, hvarur den vid afsvalning afsatte sig i voluminösa flockar af fina, långa nålar. 36,1928 gr. af en vid vanlig temperatur mättad lösning lemnade 0,0075 vid 100” torkad återstod. 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1879, N:o 7. 2) Berichte d. d. chem. Ges. XIV, S. 1066; XV, S. 1126; XVI, S. 2250. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRNANDLINGAR 1885, N:0 2. 19 Caleiumsaltet (C,H ,NO0,C00),Ca + 2H,O erhölls genom sy- rans kokning med vatten och calciumkarbonat, samt bildade en blandning af finare och gröfre, gulfärgade kristallnalar. 0,4157 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 130° 0,0295 H,O = 7,1 proc. (ber. 7,1 proc.); äter- stoden 0,3862 gr. lemnade 0,1110 CaSO, = 0,0326 Ca = 8,4 proc. (ber. 8,4 proc.). Amido-«a-naftoesyra. Ofvan nämnda mononitro-a-naftoesyra löstes i ett öfver- skott af ammoniak, och lösningen försattes med den beräknade mängden ferrosulfat, sasom för amido-a-naftoiden finnes angifvet. Filtratet försattes med ättiksyra, hvarefter snart en riklig kri- stallisation af små fina nålar inträdde. Dessa nålar voro i början färglösa, men antogo snart en violett färg. För att full- ständigt genomföra reduktionen till amidosyra fann jag det för- mänligast att lösa den erhållna produkten i ammoniak och ånyo tillsätta något ferrosulfat samt fälla filtratet med ättiksyra. Smältpunkten på den sålunda erhållna produkten låg efter om- kristallisering ur alkohol vid 211°—212° C. (okorrig.). 1) 0,2162 gr. lemnade 0,5558 CO, = 0,1516 C och 0,0996 2150 0,01106 N. 2) 0,3296 gr., behandlade enligt KJELDAHLS metod, lem- nade 0,02433 N. 3) 0,2156 gr., behandlade enligt samma metod, lemnade 0,01622 N. Funnet 1 2 3 Ber. för C,,H.NH,COOH C TO 70,6 H Bio — 4.8 N — Us TA IS Amidosyran löstes obetydligt i eter, något mera i alkohol äfvensom i isättika. Upptogs äfven något af kokande vatten, men den förening, som vid afsvalning kristalliserade derur, smälte vid 198°—199°. Vid upphettning öfver smältpunkten lemnade 20 EKSTRAND, OM MONONITRO-@-NAFTOESYROR. syran ett obetydligt sublimat af gula nålar, hvilka smälte omkring 196°. Det ser derför ut, som om amidosyran lätt nog kunde öfvergå i en annan förening af lägre smältpunkt, hvilken dock ej blifvit närmare undersökt. Caleiumsaltet (C,,H.NH,CO0OO),Ca + 3H,O erhölls genom syrans kokning med kalkmjölk, hvarefter öfverskottet af kalk aflägsnades med CO,; saltet var ganska lättlöst och bildade hårda nålar, som voro något violettfärgade. 0,2394 gr., torkade mellan läskpapper, förlorade vid upp- hettning till 135° 0,0296 H,O = 12,4 proc. (ber. I1,6 proc.); återstoden 0,2098 gr. lemnade 0,0707 CaSO, = 0,0208 Ca = 9,9 proc. (ber. 9,7 proc.) Monacetylamido-a-naftoösyra C,,H, NH. C,H,0. COOH er- hölls, da amidosyran kokades med ättiksyreanhydrid under kyl- rör, tills fullständig lösning inträdt. Öfverskottet af ättiksyre- anhydriden aflägsnades genom afdunstning under tillsats af al- kohol. Den erhållna återstoden löstes sedan i kokande alkohol och derur afsatte sig ett kristalliniskt pulver af blekröd färg, hvilket under mikroskopet visade sig besta af små nålar. Dess smältpunkt lag öfver 280° C. 0,1444 gr. lemnade 0,3606 CO, = 0,09834 C och 0,0690 H,0 = 0,0076 H. b Funnet Beräknadt C 68, ı 68,1 H DR 4,8. Amido-a-naftoösyran bildar äfven föreningar med starkare syror såsom klorvätesyra, svafvelsyra och salpetersyra. Klorhydratet C,,H.NH,COOH. HCl erhölls, då amido- syran kokades med klorvätesyra, hvari den så småningom löste sig. Ur filtratet kristalliserade vid afsvalning långa, något vio- lettfärgade nålar, hvilka voro mycket svårlösliga i kallt men temligen lösliga i varmt vatten, och hvilkas smältpunkt lag öfver 290°. Föreningen löstes äfven i alkohol. Den kristalli- serade utan kristallvatten. ÖFVEESIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 21 0,2393 gr. lemnade efter förbränning med kalk 0,1569 AgCl = 0,0388 Cl = 16,2 proc. (ber. 15,9 proc.). Sulfatet (C,,H,NH,COOH),H,SO, framstäldes genom ami- dosyrans kokning med svafvelsyra. Ur den filtrerade lösnin- gen afsatte sig vackra blekröda, till knippen förenade nalar, hvilka voro mera svärlösta i vatten och alkohol än föregaende förening. Vid upphettning till omkring 280° tycktes den börja sönderdelas. Höll ej något kristallvatten. 1) 0,0922 gr. lemnade 0,1278 CO, = 0,05122 C och 0,0363 H,O = 0,0040 H. 2) 0,1755 gr. lemnade efter förpuffning med kaliumklorat och natriumkarbonat 0,0935 BaSO, = 0,0393 H,SO,. Funnet 1 2 Beräknadt C 55,5 — 55,9 H 4,3 -— 4,2 IES07 20 22,4 20,8. På grund af den för stora svafvelsyrehalten maste det ana- Iyserade preparatet trots uttvättning med vatten hafva inne- hallit mekaniskt vidhängande svafvelsyra. Nitratet C,,H,NH,COOH .. HNO,. I utspädd salpetersyra löstes amidonaftoösyran temligen lätt vid uppvärmning. Det bildade nitratet kristalliserade i langa violetta nalar. 0,2023 gr., torkade vid 100°, gafvo 0,3954 CO, = 0,1078 C och 0,0755 H,O = 0,0084 H. | Funnet Beräknadt C 53,3 52,8 H 4,1 4,0. Nitratet började smälta under sönderdelning omkring 220° Det var ganska lättlöst i alkohol. [89] D Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 10.) Från K. Akademie der Wissenschaften i Wien. Denkschriften. Math.-Naturwiss. Classe, Bd. 47. » Philos.-Hist. Dr ISO Det Sitzungsberichte. Math.-Naturwiss. Classe, Abth. 1, 1883: 6—10; 1884: 1—5; Abth. 2, 1883: 6—10; 1884: 1—5; Abth. 3, 1883: 4—10; 1884: 1—2. » Philos.-Hist. Classe, 1883: 3—7; 1884; 1—2. Almanach, 34. Archiv für Oesterreichische Geschichte, Bd. 65: 1—2. Fontes rerum Austriacarum. Abth. 2: Bd. 43. Frän Physikalisch-Medicinische Gesellschaft i Würzburg. Verhandlungen (2), Bd. 18. Sitzungsberichte, 1884. Från Museum of Comparative Zoology i Cambridge, U. 8. Memoirs, Vol. 10: 3; 11: 1; 12—13. Bulletin, Vol. 7: 3—8; 11. Annual report, 1885—1884. Från Hr Bokhandlaren E. Giron i Stockholm. BrEHM, A. E. Däggdjurens lif. Uppl. 2. Öfversättning och be- arbetning af F. A. Smitt. Sthlm 1882. 8:0. — Foglames lif. Uppl. 2. Öfversättning och bearbetning af F. A. SMITT. Sthlm 1884. 8:0, Från Utgifvaren. Svenska Jägarförbundets nya tidskrift. Arg. 22. Frän Författarne. ERICSSON, JOHN. Om solytans temperatur. Sthlm 1884. 4:0. FALKMAN, L. B. Om mått och vigt i Sverige, D. 1: ı—2. Sthlm 1884. 8:0. v. MÜLLER, F. Select extratropical plants eligible for culture or naturalisation. Detroit 1884. 8:o. 23 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 2. Stockholm. Förteckning på Meteoriter i Upsala Universitets mineralogiska samlingar. Af GERHARD HOLM. [Meddeladt den 11 Februari 1885.] Denna förteckning är utarbetad med tillhjelp af: BUCHNER, »Die Meteoriten in Sammlungen», Leipzig 1863, samt A. E. NORDENSKIÖLD, »Förteckning pa Meteoriter i Riksmusei mine- ralogiska samlingar»!) och G. LINDSTRÖM, »Förteckning öfver Riksmusei meteoritsamling»?). Samlingen innehäller meteoriter fran 54 olika fall- och fynd- orter, tillsammans vägande 19,202 gram, fördelade pa följande afdelningar: Antal fall. |Vigt i gram. ; uplandska Koss 26 SD Stenmeteoriter svenska Alt 2 9,747 Sensjerumeteonitene ne ee 3 2,397 Nernmeteoriten.a 1. „nl a 23 3,485 Summa 54 19,202 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1870, sid. 39—48. 2) Ofversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1834, N:o 9, sid. 209—222. HOLM, UPSALA UNIVERSITETS METEORITSAMLING. 1. Stenmeteoriter. N:o. Falltiden. 1492, Nov. 16 1790, Juli 24 1794, Juni 16 1803, April 26 1807, Dec. 14 1808, Maj 22 1810, Nov. 23 1812, Aug. 5 1813, Dec. 13 1831, Maj 31 1838, Juni 6 1841, Juni 12 1843, Mars 25 1847, Febr.25 1852, Sept. 4 1855, Aug. 5 1837, NA 1865, Aug. 25 Fallställets namn och belägenhet. Ensisheim, Elsass, Tyskland. Köpt af KRANTZ. 8 2 ASS Barbotan, Gers, Frankrike. Köpt af BUCHWALD I: 008 22 SAST Siena, Toskana, Italien. Köpt af KRANTZ 2.10 ee ET Aigle, Orne, Rranlaukei per Weston, Connecticut, Nordamerika. 4 stycken, det största vägande 14 gram, gåfva af SHEPARD Stannern, Mähren, Osterrike. Köpt af: KRANTZI E20 EN SR Charsonville, nära Orleans, Loiret, Frankrike. Tvenne fragment Chantonnay. Vendée, Frankrike. Köpt af ıKRANTZE ER WIEN AR Luotolaks, Wiborg, Finland. Tillhör varieteten 5 i NORDENSKIÖLDS För- teckning. Gäfva af dävarande Dok- tor» SAMZERIUSE IE 2 2 EN Vouille. Poitiers, Vienne, Frankrike. Erhållen genom DAUBRES------------ Chandakapur, Berar, Ostindien. Köpt AKT AN Dre SSR RN NE Be Chäteau-Renard, Loiret, Frankrike. Tvenne fragment. Köpta af KRANTZ Bishopville, Syd-Carolina, Nordame- rika. Tvenne fragment. Köpta af FRAN Re .__...2 222 200 nn Linn County, Jowa, N. Am. Gäfva af SHEPARD Re Mezö-Madaras, Siebenbürgen, Oster- , rike. Köpt af KRANTZ Petersburg, Lincoln County, Tennessee, N. Am. Gäfva af SHEPARD........ Quenggouk, (Pegu), Britiska Birma. (Gränna alt SHRPARD) Mau EEE Aumale, Algerie. Erhällen af DaAu- BRESEE ALU Sohn NR IE Vist i gram. 94 18 Fragment Fragment 18 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 25 — como Vigt N:o. | Falltiden. Fallställets namn och belägenhet. i gram. 19 1866, Maj 30 Saint-Mesmin, Aube, Frankrike. Er- INOM DAUBRRS LE 16 20 11866, Juni 9 Anyahinya, Unghvar, Ungern. Köpt TREKANT SL N en 491 21 11867, Juni 9 Cadsera, Algerie. Erhällen genom IDRUBRESE era RN Rn en 14 22 |1868, Jan. 30 Pultusk, (Sielcee, Gostkowo), Polen. Tvenne stenar. Köpta af Krantz) 1,565 23 |1869, Jan. 1| Hessle-(Arnö), Upland, Sverige. 126 stycken stenar, den största vägande WISH en a a ee 5,656 24 11869, Maj 28 Cleguerec, Bretagne, Frankrike. Köpt | UL ER ANITZ SS Ke Sa m ER no 324 25 11875, Febr.12 Jowa, Jowa County, N. Am. Tvenne fragment. Gäfva af SHEPARD [_.... 16 26 |1876, Juni 28 Ställdalen, Vestmanland, Sverige. 3:ne mer eller mindre fragmentariska större stenar, den största vägande 1,674 gr., jemte 30 fragment af en större vid fallet splittrad sten .....- 4,091 27 11882, Febr. 3 Mocs, Koloscher Gespannschaft, Sieben- bürgen. Erhällen genom byte med Doktor Br BGErRn nn en 425 28 11883, Febr.16 Aljianello, Lombardiet, Italien. Er- hållen genom byte med Doktor L.| : GER ne N oa 34 2. Sten-jernmeteoriter. Viet i No Fyndtiden. Fallställets namn och belägenhet. > n 29 1749 Krasnojarsks, Siberien ss fe 1,946 Af Pallasjernet förvaras 1 Universi- tetets samlingar 3 stycken. Det stör- sta af dessa, vägande 1,578 gram, till- föll Universitetet med Gustar III:s mineralsamling, hvilken jemte de öf- riga å Drottningholms lustslott förva- HOLM, UPSALA UNIVERSITETS METEORITSAMLING. Fyndtiden. Fallställets namn och belägenhet. rade kungliga naturhistoriska samlin- garne, ADOLF FREDRIKS och LOVISA ULRIKAS samt Carr XIII:s, öfverlem- nats till Upsala akademi. lfrägava- rande stycke skänktes till Gustar III vid hans besök i S:t Petersburg 1777 inlagdt i en ask af förgylldt silfver, försedd med Gotlands vapen samt följande inskrift: »Morceau de fer natif trouvé en Siberie pres de Krasnoyarsk lan 1772. Presente & Monsieur le comte de Gotland par L’Academie Imp:le d:s sen:s de S:t Petersbourg le 23 Juin 1777.» Ett annat, vägande 281 gr., här- leder sig från SVAB & BERGMANN'ska samlingarna. Det tredje, vägande 87 gr., är in- köpt från Stockholms i Upsala stude- rande nation. Den sistnämnde stycke bifogade etiketten lyder: »Då undertecknad emottog Stora Bärby fanns bland afl. Exped. Sekre- teraren J. M. KJÖRNINGS Mineralsam- ling en meteorsten inlagd i papper med nedanstående anteckning: Gediget Jern från Ryssland, sändt genom professor PALLAS till mig, hvar- om min broder GÖRAN V. KJÖRNING föranstaltat, som var 12 år Legations Secret:re i Pettersburg och behagade Hr. Professor WALLQVIST såsom tecken till min högaktning för honom såsom menniska och vettenskapsman emot- taga en del af nämnda meteorsten. Stora Bärby den 1 Februari 1847. Davip FRÖLICH.» Häraf framgår att Friherre NORDEN- SKJÖLDS förmodan angående det stycke olivinblandadt meteorjern han erhållit från Stora Bärby såsom fallet derstädes på 1500-talet (upptaget i hans förteck- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 27 N:o. | 30 | 31 Fyndtiden. Fallställets namn och belägenhet. ning under n:o 75?1), nemligen alt det torde vara ett stycke af Pallas- jernet, är riktig. Enligt benäget lem- nad uppgift af Professor H. VON Post lärer det stycke, som förvarats på Stora Bärby, delats i 4 delar. Af dessa lemnades en till prof. WALLQVIST, en stannade på St. Bärby och utgör den af Friherre NORDENSKIÖLD erhållna, de återstående tvenne lemnades till prof. H. von Post och E. WALMSTEDT, i hvars samlingar de torde befinna sig. Imilac, Atakama, Bolivia. Tvenne styc- ken, köpta af KRANTZ samt Bryce M. Viererusaeondon mens re ur. os Sachsen. AFZELIIL samling .........--..--- 3. Jernmeteoriter. Vist i gram. 386 66 N:o. 32 33 34 35 36 37 38 Fyndtiden. 1784 1792 1811 1814 1514 1839 1839 Fallställets namn och belägenhet. Xiquipileo, Toluca, Mexico. Trenne stycken, deraf tvenne hela meteoriter, den största vägande 1,013 gr. Köpta ICH RANDZE EN at lan a Ziacateas ıMexikose. aa za sc RE Flbogen, Böhmen. Köpt af prof. A. F. SVANBERG P2 ee a nt Menantos Unger ue nenn Red River, Texas, N. Am. Tvenne stycken, det ena gäfva af SHEPARD,| det andra förskrifvande sig från SvE- DENSTJIERN SKA samlingen.......-.....- Putnam County, Georgien, N. Am. Gäfva Al SEEPARDE RE una an u ee LSE Asheville, Boncombe County, N. Caro- lina, N Am. Köpt af KRANTZ------ !) Loc. eit., sid. 44. Vigt i gram. 1,468 288 HOLM, UPSALA UNIVERSITETS METEORITSAMLING. 2 n ; Vigt N:o. | Fyndtiden. Fallställets namn och belägenhet. i gram. 39 1840 Cocke County, (Sevier), Tennessee, N. Am. Många små bitar och skollor från rostskorpan. Köpta af KRANTZ... 16 40 1844 Arva, (Szlanicza), Ungern. Köpt af JÖRAN BI 2 ne LÅ fr AA SR SN 498 41 1847 Seeläsgen, Brandenburg, Preussen. Köpt aßuKRANDz werte 2er 3 SE SARI RAA 231 42 1847 Murfreesboro, Rutherford County, Ten- nessee, N. Am. Gäfva af SHBPARD---| Fragment 43 1850 Ruff's Mountain, Lexington County, Syd Carolina. Gäfva af SHEPARD _________. 102 44 1850 Seneca Falls, Cayuga County, New York, N. Am. Gäfva af SHEPARD______..._ 14 45 1853 Tazewell, Claiborne County, Tennessee, N. Am. Gäfva af SHEPARD ooo eh 46 1856 Jewell Hill, Madison County, Nord Ca- rolina, N. Am. Gäfva af SHEPARD__. 49 47 1860 Coopertown, Robertson County, Tennes- see, N. Am. Gäfva af SHEPARD..... 25 48 1862 Sierra de Chaco, Chile. Erhällen ge- Nom DAUBREST ER N SMET 8 49 1865 Bonanza, Üoahiula, Mexiko. Slipad platta. Erhällen genom byte med D:r' 1. Bepr 1 re AO SN 107 50 1866 Aeriotopos, Bear Creak, Colorado, N. Am. Gäfva af SER AR ID a 9 51 1868 Auburn, Macon County, Alabama, N. Am Ara fvar al SEIPARDEReR ne SA 4 52 1869 Trenton, Washington County, Wisconsin, N. Am. Gäfva af SHEPARD ._.____... 7 33 1869 | Augusta County, Virginien, N. Am. Er- hållen genom byte med D:r L. EGER 55 54 Södra Amerika. AFZELII samling...... IS) 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1585. N:o 2. s Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 39. Undersökning af en serie diopsidvarieteter från Nordmarken. Af Gust. FLINK. ar le ING [Meddeladt den 11 Februari 1885.) I en afhandling »Ueber Pyraxen und Amphibol» uti Mine- ralogische Mittheilungen, Jahrg. 1871, Heft. I, pavisade TSCER- MAK för första gangen att de variationer, som redan förut upp- märksammats i nämda mineralgruppers optiska förhallanden, sta i nära sammanhang med den växlande jernhalten hos mineralen. Han hade utsträckt sina undersökningar från de rombiska en- statit, bronzit och hypersten öfver diopsider, augiter och horn- blenden till slutleden egirin och arvidsonit och funnit att de op- tiska axlarnes vinkel liksom vinkeln mellan vertikalaxeln och den spetsiga bisektrix i symmetriplanet växa på samma gång som jern- halten tilltager. Emellertid voro då brukliga stauroskopiska och andra metoder för optiska undersökningar ofta både oviga och min- dre noggranna och TSCHERMAKS iakttagelser äro icke synnerligen talrika. Men det är hans stora förtjenst att ämnet blifvit bragt a bane, ehuru han icke uttömmande behandlat detsamma. Tio ar senare upptogs frågan anyo och då af J. F. WiJK i Helsingfors. I N:o 7 af dennes »Mineralogiska meddelanden» till Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, Bd XXVI, 1882, redogjordes för undersökningar å ej mindre än 27 olika pyroxen- och amfibolvarieteter hufvudsakligen från finska loka- liteter. Då TSCHERMAKS undersökningar hufvudsakligen afsett 30 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. storleken af de optiska axlarnes vinkel, var ändamalet med WIJKS arbete att bestämma de optiska elasticitetsrigtningarne i symmetriplanet. Han synes hafva haft att förfoga öfver yp- perliga optiska instrument, men det oaktadt lata de ernadda resultaten icke alltid väl ordna sig sa, som analyserna antyda. Visserligen förefinnes en omisskännelig stegring af vinkeln mellan rigtningen för den minsta optiska elasticiteten och den kristallo- orafiska vertikalaxeln, men undantag finnas, hvilka förklaras kunna bero derpå, att analysen anstälts på orent material eller å sådant, hvars identitet med det optiskt undersökta var tvifvel underkastadt. »Ty — heter det — på de flesta fyndorter finnas två eller flera optiskt och kemiskt väl skilda pyroxen- och am- fibolarter och det kan icke alltid med säkerhet afgöras, på hvil- ken af dessa en viss analys blifvit utförd.» Det ligger i öppen dag att man icke kan tillmäta de vunna resultaten synnerligen stort värde, da en dylik ovisshet förefinnes. Då på sista tiden, utom de förut kända varieteterna af di- opsid från Nordmarken, åtskilliga förut icke observerade dylika kommit i dagen, så att nu derifrån en hel liten serie af, a ena sidan sinsemellan väl skilda, men a andra sidan saväl i gene- tiskt som pätagligen äfven i andra hänseenden mycket närstä- ende, diopsidvarieteter förelåg, syntes lämpligt att a dem an- ställa en jemförande undersökning dels med afseende på de op- tiska egenskaperna, som ännu icke kunde anses vara till fullo utredda, dels ock i kristallografiskt afseende. Ty att äfven de geometriska konstanterna hos pyroxen äro underkastade varia- tioner, var ju en känd sak. Om och i hvad mån dessa varia- tioner stode i samklang med de kemiska och optiska, kunde väl ock vara af intresse att något fa utrönt. Sedan mina arbeten med anledning häraf till större delen voro afslutade, äro tvenne nya afhandlingar i ämnet utkomna. Den ena är af F. HERWIG: »Einiges ueber die optische Orientirung der Mineralien der Pyroxen- und Amphibol-gruppen», Schul- programm des kön. Gymnas. zu Saarbrücken 1884, och refere- ras i N. Jahrb. 1885, Heft. I, s. 29. Den andra är af C. DöL- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 31 TER: »Ueber die Abhängigkeit der optischen Eigenschaften von der chemischen Zusammensetzung beim Pyroxen» och publicerad i samma häfte af N. J. s. 42. HERWIG, som kritiserar WIJKS arbete, framhaller att man vid jämförelsen icke bör utgå ifrån de enkla FeO, Fe,O, och AL,O, utan ifrån de motsvarande silikaten: CaFeSi,0,, MgFe,SiO, och MgAl,SiO,. Gör man detta, menar författaren, sa för- hålla sig utsläckningsvinklarne 1 symmetriplanet likt qvadrat- rötterna ur de i mineralen ingaende mängderna af nämda sili- kater. DÖLTER, som i N. J. refererar HERWIGS arbete, an- märker dervid, att en sådan relation icke existerar samt fäster uppmärksamhet derpå, att HERWIGS om stor flit vittnande ar- bete icke lemnar några säkra resultat af den grund, att identi- teten mellan de optiskt undersökta och kemiskt analyserade mineralen i de flesta fall är mer än tvifvelaktig. DÖLTER har redan 1878 offentliggjort ett stort antal mycket noggranna analyser a pyroxenarter fran vidt skilda fyndorter. Å samma material har han nu anställt optiska undersökningar. Vid sammanställningen af resultaten utgar han liksom HERWIG icke från de enkla oxiderna utan ifrån motsvarande silikater. Hos diopsiderna, hvilka utgöra en isomorf blandning hufvudsak- ligen af blott två silikat: CaMgSi,O, och CaFeSi,O;, finner han då relationen jämförelsevis enkel. Vida mer invecklad blir den hos de egentliga augiterna, hvilka besta af åtminstone tre olika silikat, nemligen, utom de två i diopsiden ingående, äfven MgAl,SiO, resp. MgFe,SiO,, hvilka hvar för sig sannolikt utöfva olika inflytande. Den ifrågavarande relationen hos de två py- roxengrupperna har DÖLTER askadliggjort medelst kurvor, hvar- till summan af de ingående jernoxidul- och sesquioxidsilikaten afsatts a abskissaxeln och utsläckningsvinkeln a ordinatan. De sa erhällna kurvorna hvarken täcka hvarandra, icke heller ga de parallelt, utan skära hvarandra i en punkt för « = 20° och y=39. Han har äfven sökt uttrycka nämda kurvor genom en eqvation, men då han efter densamma beräknat vinkeln för det i naturen icke funna rena CaMog-silikatet, hafva resultaten 32 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. differerat på två hela grader allt efter som han användt värdena för den ena eller andra kurvan. Ämnet synes således hafva antagit karaktären af en »fraga för dagen» och ser jag äfven i den omständigheten en anledning att framlägga de resultat, till hvilka jag kommit. Undersökningen är utförd å Stockholms högskolas minera- logiska institut, till hvars föreståndare, herr professor W. C. BRÖGGER, jag vid detta tillfälle får hembära min innerliga tack- samhet för den insigtsfulla och välvilliga ledning, som icke blott under detta arbete, utan under hela den tid jag haft förmanen att vara hans lärjunge, kommit mig till del. Materialet har jag dels erhållit direkt från fyndorten, dels har jag haft att tillgå det a högskolans mineraliekabinett be- fintliga förrådet och ändtligen har herr baron A. E. NORDEN- SKIÖLD med vanlig liberalitet haft godheten tillata mig att göra bruk af hvad som från riksmusei samling kunde vara af infly- tande. Det har bestätt af icke allenast tva förut kända varie- teter uf diopsid frän Nordmarken, nemligen en svartgrön, all- mänt känd varietet, som utförligast blifvit beskrifven af HJ. SJÖGREN (Geologiska föreningens förhandlingar, Bd IV) och i det följande betecknad såsom typus I, och en vingul varietet, beskrifven af I. LEHMANN (Zeitschrift für Krüstallografi, Bd V) och af mig betecknad som typus IV, utan ock tvänne såväl till sin kemiska sammansättning som ock till sina kristallografiska och fysiska egenskaper mellan de två förstnämda liggande varie- teter, som jag betecknat såsom typ. II och III, samt slutligen en utom de kända varieteterna stående, ganska egendomlig hvit varietet, som jag jag betecknat såsom typus V. Hela förradet af mätta kristaller, slipade plattor och preparat äro, märkta med mina originalnummer, deponerade å Stockholms högskolas mine- ralogiska institut. Alla tunnslipade preparat och plattor för axelvinkelbestämningar äro med beundransvärd noggrannhet fram- ställda af preparatorn vid nämda institut, herr AXEL ANDERSON. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 33 På typus I förefinnas två mycket nära öfverensstämmande analyser, en af DÖLTER och den andra af HJ. SJÖGREN. De öfriga varieteterna har jag sjelf analyserat efter vanliga metoder. Endast bestämmandet af jernets oxidationsgrader torde förtjena att nagot omnämnas. Sedan totalmängden af jern i samman- hang med de öfriga beständsdelarne blifvit bestämd, gälde det att bestämma qvantiteten af den ingående jernoxidulen. De två vanligast använda metoderna, att uppsluta mineralet med flus- syra och svafvelsyra i kolsyreatmosfer och att medelst svafvel- syra i tillsmält rör vid ett par hundra graders hetta avägabringa uppslutningen, visade sig båda icke leda till målet; någon full- ständig sönderdelning kunde i intetdera fallet ernås. Orsaken härtill tillskrifver jag i båda fallen den höga kalkhalten i mi- neralet. Att deremot uppslutningen med saltsyra 1 tillsmält rör och vid hög temperatur skulle gå jemförelsevis lätt för sig var då att förutse; men härvid mötte obehaget att titrera i saltsur lösning, hvilken titrering gifver orätt resultat i det att klor fri- göres. Emellertid måste denna metod såsom den-enda möjliga tillgripas. Uppslutningen med saltsyra gick fullständigt för sig. Äfven titreringen visade, efter tillsats af mangansulfat till lös- ningen, fullt tillfredsställande resultat. Enda svårigheten bestod uti att med tillräcklig skärpa kunna iakttaga slutreaktionen, hvilken här icke framträdde lika tydligt som vid titrering i svafvelsur lösning. Den efter hand bildade jernkloriden färgar nemligen vätskan allt djupare gul eller brun, hvarefter öfver- gången till den af permanganatet astadkomna röda färgen icke är synnerligen bjert. Efter någon öfning träffar man dock äfven här lätt den rätta punkten. Alla kristallografiska vinklar hafva blifvit mätta på FUESS's reflektionsgoniometer N:o 2, för hvilka mätningar materialet i allmänhet varit ganska lämpligt. Som signalapparat har utan undantag WEBSKYS spaltinrättning användts. Några mätningar af plana vinklar under mikroskopet eller andra mindre noggranna bestämningsmetoder hafva säledes icke behöft tillgripas. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 2. 3 34 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Elastieitetsaxlarnes rigtning i symmetriplanet har blifvit bestämd medelst NACHET’s stora mikroskop med tillhörande BERTRAND's okularkombination. Okularet och instrumentets båda nicols bringades i behörig ställning med tillhjelp af en enstatit- platta, försedd med utmärkt orienterande prismatisk spaltbarhet. Nonien till mikroskopets vridbara bord är indelad för aflösning af 6 minuter. Dä de optiska axlarnes trubbiga vinkel hos pyroxen är sa stor att någon axelbild icke visar sig i plattor slipade vinkelrät mot den trubbiga bisektrix, då de omgifvas af de vanligen an- vända oljorna, har jag vid axelvinkelmätningarne såsom om- gifvande medium användt en TOULET's jodkaliumqvicksilfver- vätska med sp. v. 2,9399, hvilken vätska vid direkt bestämning visade sig ega en brytningsexponent af för grönt 1,69913, » gult 1,68229, » rödt 1,66619. En dylik vätska håller sig visserligen icke i öppen luft vid kon- stant koncentration, hvarförutan den är temligen känslig för temperaturförändringar. Men då för hvarje nytt plattpar an- vändes en ny portion af samma på förhand beredda och på väl tillproppad flaska förvarade vätska och då rumtemperaturen under bestämningarne icke undergick några nämnvärda förän- dringar, torde af de berörda egenskaperna hos vätskan icke vara att befara nagra betydande felaktigheter!). Mätningarne äro verkställda medelst den till GROTHS universalapparat hörande horisontala axelvinkelapparaten, tillverkad hos R. FUESS i Berlin. I allmänhet har jag låtit mig nöja med 5 & 10 afläsningar åt hvar- dera sidan, då de icke differerat på mer än 10 minuter. !) En egendomlig omständighet är att, tillfölje af vätskans starka dispersion af färgerna, de skenbara axelvinklarne, både den trubbiga och den spetsiga, äro större för rödt än för grönt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2, 35 Typus I. G. TscHERMAK: Mineral. Mitth. 1871, Heft. I. A. STRENG: Neues Jahrbuch f. Min. etc. 1876, s. 178. C. DÖLTER: Tscherm:s Min. Mitth. 1878, s. 60. Hs. SJÖGREN: Geol. Fören. i Stockh. Förh. 1879, s. 364. F. J. Wısk: Finska Vet.-Soc. Förh. 1882. C. DöLter: N. Jahrb. 1885, sid. 29. Detta är den ojemförligt allmännaste af Nordmarkens diop- sider och af densamma hafva under langliga tider anträffats stora massor och anträffas allt fortfarande. Kristallerna sitta alltid anväxta pa sprickväggar och i drushal pa en grägrön, grof- kristallinisk matrix, hvilken sannolikt i hufvudsak utgöres af samma substans som kristallerna sjelfva. Förr i tiden hafva de stundom anträffats i inväxta 1 kalkspat, att döma efter en och annan 1 Riksmusei samling befintlig stuff. Eljest äro de alltid fria, endast inhöljda af ett tunnt ljusgrått, jordformigt öfverdrag, som genom lindrig gnidning mot ett mjukt föremål låter aflägsna sig. Högst sällan äro de ledsagade af andra mineralier. Så- lunda förekomma på en stuff, tillhörig Sthlms högskolas sam- ling, parallelt orienterade glänsande hornblende nålar, hvilka genomsätta diopsidkristallerna och således äro utkristalliserade förr än dessa. På en annan, & Riksmuseum befintlig stuff, sitta vackra kristaller af röd granat tillsammans med diopsiden. a. Kemiska förhållanden. Bland det antal analyser å denna diopsid, som förefinnas, är DÖLTERS otvifvelaktigt den, som har anspråk på största till- förlitligheten. Med densamma öfverensstämmer HJ. SJÖGRENS till alla delar, utom i fråga om sesquioxidernas mängd, hvilken fråga här dock är af största vigt. DÖLTERS och SJÖGRENS analyser gäfvo följande resultat!): ') Angående äldre analyser, se SJÖGRENS afhandling. 36 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. DÖLTER. SJÖGREN. MÖJ = NI 51,05 (CEO pp 2793 22,44 IMO on 5,92 PeOL = 17,34 17,31 MnO = 0721 0,60 22,0, = We 0,95 AO = OM 110 99,53 99,37. Sammanföres manganoxidulen med jernoxidulen och ler- jorden med jernoxiden och det hela fördelas pa kalkmagnesia- silikat, kalk-jernsilikat och magnesia-jernoxidsilikat, sa erhälles: CaFeSi,0, 57,5% CaMsSi,0, 40,9% MeFeSiO, 1,6 %. b. Kristallografiska förhållande. I sammanhang med resultaten af de optiska undersöknin- garne gör TSCHERMAK pa anförda stället ett kort meddelande om denna diopsids kristallform. Han hade a densamma funnit formerna: Po, “Po, oP, Po», oP, Poe, —2P2 och 2P. Af de anförda mätningarne framgar dock, att hvad han anser vara klinodomat P oo matte vara positiva grundpyramiden P och att hans — 2P2 är detsamma som 2P. Han angifver nemligen vinkeln mellan P ©: —2P2 — 23°8' (P:2P = 23° 13' 30”) samt Po:oP = 58 47 (P: oo = 58°493/,). Deremot torde TSCHER- MAKS 2P vara = —P. Detta är dock endast en förmodan, ty några mätningar för denna form anföras icke. Häraf följer sa- ledes att TSCHERMAK förväxlat ortodomat Po mot oP. Samma förbiseende begår äfven STRENG. Han säger ut- tryckligen: »Nur selten sind die Flächen P& und oP in Gleich- gewicht, letztere ist fast stets stark überwiegend. Da wo beide Formen ausnahmsweis in Gleichgewicht stehen, ist ein solchen Krystall auf der erste Blick nicht zu unterschieden von der ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885. N:0o 2, 37 rhombischen Kombination © P oe, oP«, P o 1)». Förhållandet mellan dessa två ytor är dock, som vi skola se, vanligen det mot- satta. STRENG fortsätter: »Fast stets ist der Klinodoma P & (= P) vorhanden, dessen Winkel mit oP (= P &) zu 150° 40' (P: Po = 150° 38°) gemessen wurde. An der andere Seite des Kıystalls ist nur eine Hemipyramide sichtbar nemlich — 2P2 (2P), dessen Kante mit Po zu 131°40 2P:o Po = 131° 59' 37"), mit oPc zu annährend 117° 10 2P:oPo = 118 421/,) gefunden wurde» Vidare anför han för en form 2P2 vinklar, som äro identiska med de für — P. Den som utförligast redogjort för denna diopsids kristallo- grafiska beskaffenhet, är dock HJ. SJÖGREN. Men da denne, af brist på för noggranna mätningar lämpligt material, icke upp- gjort något särskildt axelförhallande, utan nyttjat det af KOK- SCHAVOW för ryska diopsider upprättade, under anmärkningen att »nordmarkspyroxenens grundform säkerligen derifran något af- viker», syntes mig, då godt mätbara kristaller stodo till min disposition, en förnyad kristallografisk undersökning a denna varietet i sammanhang med de förut icke undersökta väl be- fogad. Data för axelförhallandet erhöllos genom att a samma kri- stall (N:o 1) mäta följande fundamentalvinklar: oP:oP& — 46° 27 Pi:160 Bi 00, 602381 Icon DS DINA Basis a denna kristall var visserligen tadelfri, men da detta a de flesta andra ingalunda är fallet, har jag undvikit att till grund för axelförhallandet lägga någon mätning mot denna yta. Ur ofvanstaende vinklar erhålles följande axelförhallande: a:b:c=1,09123 : I : 0,584285. B = 14° 34/44”. Af ett större antal mätta kristaller äro följande de, som vinkeltabellen afser. 1) Skall vara Poe. 38 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. N:o 1 (Tafl. I fig. 1). Kombination: Po, Po, oP, Po, oP, 2P, P, 2Po, —P, »oP3, oP5, ?/,P. Af de bäda vertikal- pinakoiden är det ortodiagonala det mest glänsande. Klimopinakoidet är något matt och streckadt i vertikal rigtning. Basis och ortodomat äro ungefär i jemvigt och bäda utmärkt glänsande. De bäda posi- tiva pysamiderna 2P och P äro äfven ungefär af samma storlek, ut- märkt jemna och speglande. Klinodomat 2P © är mindre utveckladt och ej godt speglande. Grundprismat © P är å denna kristall mot vanligheten starkt framträdande, sä att det i storlek nästan täflar med pinakoiden och är lika glänsande som det bästa af dessa. Prismat oo P3 är något bredare än oP5 och båda höra till kristallens mest glänsande ytor. Negativa pyramiden — P är liten men godt mätbar. Kristallens minsta yta är ?/;P, som ej kunnat mätas utan bestämts genom zonsammanhanget: (111: 001), (101: 021). N:o 2. Kombination: Po, oPx, Po, oP, 2P, P, 2P%, co P, oP5. Klinopinakoidet är starkt streckadt och föga glänsande, hvaremot ortopinakoidet väl har en utmärkt glans, men ytan är lik- som bruten i oregelbundna fält, så att reflexbilden blir mångfaldig. Ortodomat P& är något skimrande och halfva ytan är starkt streckad parallelt med kombinationskanten mot P. Af basis förefinnes endast en ringa del, men den är godt glänsande och så är äfven fallet med klinodomat 2P ©. Positiva pyramiden 2P har en utmärkt glans, hvaremot P är smal och föga glänsande. Såväl grundprismat oo P som ortoprismat oP5 äro ytterst smala, men båda starkt glänsande. N:o 3. (En utmärkt kristall, Tafl. I fig. 3, projektion på ett plan vinkelrätt mot vertikalaxeln.) Kombination: «Poe, oPo, PER oP, VER — YEN —P, °/sB, NNE CLIP Bor Klug, pinakoidet är så tät och fint streckad att det i reflekteradt ljus åstad- kommer ett slags refraktionsfenomen. Ortopinakoidet är mindre ut- veckladt, men af högsta glans. Ortodomat P © är starkt glänsande, men streckadt parallelt med kombinationskanten mot &oP co. Basis har äfven en dylik streckning, ehuru svagare och en utmärkt glans. Ne- gativa pyramiden 3/,P3 är en af denna kristalls mer förherskande ytor och af utmärkt beskaffenhet, så att den med afseende på mät- ningarnes valör lemnar intet öfrigt att önska. Klinodomat 2P © är något uppfrätt, men de qvarstående partierna äro godt speglande. Klinodomat 1/,P © är smalt, men mer glänsande än de andra ytorna i samma zon. Det är streckadt parallelt med zonaxeln (klinoaxeln). Po- sitiva pyramiden °/,P är smal, ligger i zonen (101: 021) och är streckad parallelt med denna zons axel. Pyramiden —P ger, ehuru liten, goda reflexbilder. Prismorma äro båda ytterst smala. N:o 4. Kombmation: Po, ©Px, Po, ob, nar — 3/,P3, 2P oo, —!/,P. Klinopinakoidet har en stark, vertikalt gående streckning och föga glans. Ortopinakoidet är deremot ut- märkt glänsande och å ena sidan fullt felfritt. Ortodomat P& är försedd med streckning parallelt med kombinationskanten mot ao Po samt är ganska ojemt, nästan vägigt. Basis är en liten men godt glän- sande yta. Så är äfven fallet med pyramiden 2P, som är temligen vn ÖFVESSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 39 utvecklad. Negativa grundpyramiden —P är af ungefär samma storlek som föregående yta men mindre glänsande, nästan skroflig, Negativa pyramiden —3/,P3 är ytterst liten och streckad parallelt med axeln till zonen (111 :021), i hvilken den är belägen. Klinodomat 2P © är ganska smalt och streckadt i samma rigtning som föregående yta. Negativa pyramiden !Y,P är äfven ganska smal men väl glän- sande och mätbar. N:o 5. Kombination: Po, Po, OP oo, »P, oP, »P3, 2/,P, P, 2P, &o P5. Ortodomat, som å denna kristall är den mest dominerande ytan, är mycket rått och ojemt. Klinopinakoidet är, som vanligt, streckadt, men temligen speglande. Afven ortopinakoidet är försedt med vertikal streckning. Basis är nästan matt. Grund- prismat 0&P är streckadt likasom alla ytorna i vertikalzonen. Pyra- miden ?/,P är för rå att kunna mätas, men identifierades genom zonsammanhanget (021:101), (111:001). De båda positiva pyra- miderna P och 2P äro små, men begge ganska väl speglande. Klino- prismat & P5, som är en sällsynt yta, är här ehuru smal och streckad, någorlunda mätbar. i N:o 6. Kombination: ooP oo, oP, Poe, “Po, ooP, 2P, 2P oo, —P, —/,P3, 00 P3, P5, ooP5, P, ?/,P. Ortopinakoidet är utmärkt glänsande, ehuru ej fullt jemt och så är äfven fallet med basis. Någon streckning kan å klinopinakoidet icke iakttagas. Orto- domat P & är till sin fysiska beskaffenhet likt basis, ehuru det här, mot vanligheten, är mindre än denna yta. Grundprismat är af ut- märktaste beskaffenhet liksom de öfriga prismaytorna, af hvilka © P5 dock är ytterst smal. Klinodomat 2P © är starkt streckadt parallelt med kombinationskanten till — ?/,P3 och mindre glänsande. Deremot är glansen å pyramiden 2P förträfflig, ehuru ytan är temligen liten. Pyramiden — ?3/,P3 är ytterligt smal mellan 2P & och —P, hvilken senare form är liten men godt mätbar. Af grundpyramiden P och af ?/;P märkas endast glänsande strimmor på vederbörande kombina- tionskanter. Detta är den ytrikaste diopsidkristall från Nordmarken, jag haft under händer. | N:o 7. Kombination: Po», OP vo, Po, oP, —P, —°/,P3, P, 2P &. Båda de vertikala pinakoiden bära streckning i den van- liga rigtningen, det ortodiagonala är starkt, det klinodiagonala svagt glänsande. Af de båda ändytorna ortodomat och basis är den första störst den senare jemnast, båda temligen glänsande. Negativa pyra- miden — P är här en starkt framträdande form och godt speglande, hvaremot — 3/,P3 är högst oansenlig och bestämbar endast genom zonsammanhanget. Klinodomat 2P& är mycket underordnadt och starkt reffladt i den för denna yta vanliga rigtningen. Grundpyra- miden P är tillstädes såsom en smal, föga glänsande afstympning å kombinationskanten (101 : 010). N:o 8. Kombination: co Bo, 105 Bios, Po, 0oB P, 2P; cocP, &P3. Ortopinakoidet är starkt glänsande, men ger fördubblade bilder till följe af ytans ojemnhet. Klinopinakoidet har en fin streck- ning och är nästan matt. Ortodomat är fullständigt glanslöst och 40 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. basis nästan så. Grundprismat cP är jemt och har stark glans, hvilket äfven är fallet med det temligen utvecklade klinoprismat oo P3, som dock bär vertikal streckning. Pyramiderna P och 2P äro båda godt speglande. Af förestående framgar som allmänt resultat: Ortopinakoidet är den mest glänsande yta a dessa kristaller, men stundom är den liksom bruten i oregelbundna fält, hvari- genom oordentlig spegling uppkommer. Den är sällan streckad. Klinopinakoidet är som oftast den mest förherskande ytan och har nästan alltid en mer eller mindre stark, vertikal streck- ning. Glansen a densamma är 1 allmänhet svag. Ortodomat P & är vanligen den minst glänsande ytan och ofta förmärkes å detsamma en stark streckning i klinodiagonal rigtning. Basis är vanligen utan streckning, men på en och annan kristall har dock a denna yta en dylik blifvit iakttagen, gående dels i klinodiagonal rigtning, dels också i en deremot vinkelrät d. v. s. i ortodiagonal. Glansen å basis är vanligen något star- kare än a ortodomat. N.B. Dessa fyra former äro de, som bestämma kristaller- nas habitus, som derföre gemenligen ter sig såsom en efter kli- nopinakoidet nagot tillplattad parallelipiped, å hvilken basis mer eller mindre starkt afstympar kombinationskanten (100 : 101) (Tafl. I, fig. 4). Å de flesta större kristaller uppträda endast dessa former. Grundprismat «&P förekommer oftast såsom en smal, glän- sande afstympning af kombinationskanten c&P c&:cwP oo, men ytan ernår stundom (på mindre kristaller) samma storlek som de vertikala pinakoiden. Ytan är alltid högst fullkommen och har lika hög glans som c&P o. Klinoprismat oP3 är vanligen ganska smalt och sttreckadt, så att det föga lämpar sig för goda mätningar. Ortoprismat oP5 är näst oP den vanligaste bland prisma- ytorna, men det oaktadt omnämnes den icke af SJÖGREN. STRENG, som blott haft ringa material till sitt förfogande, upp- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 41 ger dock för denna yta en ganska noggrann mätning, © P5: oo Po — 168? 10. Beräknad efter det uppgjorda axelförhållandet är nämda vinkel 168° &. Klinoprismat ooP5 är en för diopsid (och för pyroxen öfver- hufvud) ny yta. Den är icke sällsynt pa de kristaller, der den prismatiska utbildningen för öfrigt är mer framträdande Men ytan är så smal och streckad, att den endast pa en kristall (N:o 5) med någorlunda säkerhet kunnat bestämmas. Bland pyramider är den positiva 2P allmännast. Den synes a de flesta kristaller såsom en liten triangulär, starkt glänsande afstympning af hörnet Po, oPw, Pw. Pa mindre kristaller är den en af de dominerande ändytorna. Positiva grundpyramiden är vanligen underordnad och före- kommer såsom en smal afstympning pa kanten oPw:Pw. Ytan är nästan alltid jemn och väl speglande. Negativa grundpyramiden —P är mindre allmän än de båda föregående, med hvilka den föröfrigt kan mäta sig i glans och fullkommenhet. Klinodomat 2P & har jag mätt a fyra kristaller, men jag har sett det a vida flera. Ofta är det så smalt eller glanslöst eller ock är det försedt med så starka repor parallelt med kom- binationskanten mot —3/,P3, att det icke kan med någon nog- grannhet mätas. Dess lutning mot c&P oc och OP är dock sådan att det redan vid blotta påseendet icke gerna kan förväxlas med ett klinodoma P& (se under!). Negativa pyramiden — 3/,P3 har jag iakttagit a ganska många kristaller, men ytan är is allmänhet mycket liten. Störst och praktfullast förekommer den a N:o 3 (se projektionen Tafl. I, fig. 3). Å denna kristall har jag fullt afgörande mätningar för denna, egendomligt nog, omtvistade form). Negativa pyramiden — !/,P har jag anträffat å flera små kristaller. Utom a N:o 4, der den är så stor och glänsande att den godt låter sig mätas, har jag mätt den på två andra kri- staller, hvaraf den ena (N:o 9) i projektion är afbildad Taf. I, 1) Se samma form under »Typus IV». 42 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. fig. 5. Å dessa två kristaller äro de erhållna värdena visser- ligen endast närmelsevis rigtiga, men de äro icke tillräckligt höga, för att derur skulle kunna härledas formeln !/,P, som SJö- GREN framhåller. Det är mycket rimligt, att SJÖGRENS form förefinnes å diopsiden, men på någon af de kristaller jag haft att göra med finnes den bestämdt icke. Positiva pyramiden ?/,P förekommer ganska vacker och godt mätbar a kristall N:o 3. Dessutom har jag genom zon- sammanhanget (111: 001), (021: 101) konstaterat dess förhanden varande å åtskilliga andra kristaller, såsom å N:o 1. Äfven har den genom närmelsevisa mätningar igenkänts, der nämda zon- sammanhang icke förefunnits, utan formen uppträdt såsom en triangulär afstympning af hörnet «&oP o&:Po:oP. Formen !/,P har ingenstädes a dessa kristaller haft den utsträckning, att den genom tillförlitliga mätningar kunnat be- stämmas. Men den är lätt igenkänlig sasom liggande i zonerna (001: 223), (101: 111), såsom projektionen af kristall N:o 9 visar (Tafl. I, fig. 5). Klinodomat \/,P oo är godt mätbart a kristall N:o 3. Det är en ny form, som äfven blifvit iakttagen pa ett par andra små kristaller, hvilka dock icke varit lämpliga för mätning. De iakttagna och bestämda formerna är således: 0, 921% 6) — 00 a — 1 Pioo 2100 ne Pe 101 ea (PR I—0N] = 091070 — |) 2 = 26 VA 3. = Yr co WID 0 — A= DA s= P = I11 NS RE 223 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 43 = EIS Bi Ba = —/),P3 = 132 0 = ne = UND De af mig funna förmerna äro till antalet (17) lika med de af SJÖGREN funna, men vi hafva endast 14 former gemen- samma. De former, som jag funnit, men som icke omnämnas af SJÖGREN, äro: oo P5 00 PD 1.P oo NAR. De former, som af SJÖGREN äro anförda, men icke af mig funna, äro följande: oo P3 Po 1/,P La Beträffande domat Po yttrar SJÖGREN att »det upp- träder allmänt, afstympande kombinationskanten (010 :001)». Hvarhelst jag på dessa kristaller funnit ett plan afstympa ifråga varande kant, har det varit klinodomat 2P co, hvilket af SJö- GREN »är anträffadt endast på ett par kristaller». Ofvan är antydt att TSCHERMAK och STRENG sannolikt båda två tagit miste på ortodomat och basis. SJÖGRENS mätningar, som dock icke hafva anspråk på att vara synnerligen noggranna, gifva för de två ytorna: Pro co P eo 10576; UP” fee — 10679, Tager man verkliga vinklarne i stället för de i här vid- fogad vinkeltabell upptagna supplementen erhålles Dies ca Pc 105237 (UR Bear es 1 11052257. 44 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Vinkeltabell. N:o 1. 2 3 m:a = »P :»P%»=110:10 ....| 46 27 46° a7? | 46° 281, ma CMR BERIT DNA g:a = »P5 :wPo= 510 :100 ....\ 11 477 | 117 49 11° 4917 n:b= »P3 :WPooO=1830:010 .... — — —— I: = P5 :o Po — 150:010 _... :0 = OP :oPo&o-—001:100.....| 74 aa | TA BRYN | TA BOYS :m= ÖR Sc NM EIN SS = —— p:a= Po:»P»=101:10 ....| 74? 197 | (74 15) | p:e= Po: oP =101:001 .....| 31° 5 ae ie el PR EN OP 11 3001 CEN AE 41° 388° _— :b= P :»oP®o=111:010 ....| 60° 38 6° 29 = 0 = P .:»oP&»—=111:10 ....| 76 20 —— == 0 = 2 am =S NBA ss | NRA — o:b= 2 :oPo—221:010 .... —— 47° BAY Zain 0:00 = MP 00 Pico 221.100 1 612 27020 VE —— o:m= 2P :oP =221:110 ..._| 35° 361// — — u:c= —P : oP =111:001 ....) 33° 43 = 33° 441y,' 2.10 — Pi 9:16orP/ao = OLE 560 = u:a= — :ooPoo=111:100 ...| 54 20 = 54? 17 NR sm = sc! una) = - == IS: =—3/,P3 : OP =132:001 .... — = 39 291, 2:5 = = 3/P3 :»Po—=132:010 .... —— — 52° 273/, Sg = —P3 :»Po—132:100 _... = —— 6T 19 :d = — 2P00:00P 00 — 021 : 010 .... — aaa a Z:e= PP : oP =223:001 .... — —— 29? 211,7 x: = PP :oPo— 223:010 .... nn = 68° 23 (M30 = 0 =: 00 — == 3 30 = EPloor:ico Piece 0 GON — — 6 28 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 45 | Typus I. 4 | 5 | 6 | U 8. Beräknadt. | 2 46° 18' 46° 251, ER (46° 391,1 | 46° 27 | FER 43° 21 3° 19, = (43° 2217) | 43° 33 au il? Zul DIE 11? 52 „al 17 19 — Zum 17° 22 ze a one 11° 221,,' 10° 45° 53” 72 39 72° 43 TASTE Ae 31 72° 361,7 | 74° BAT 44 Bet: 79 25 Ra 79° 26 36” 74 91’ (74° 14) an AE 74? 21' 74? 22 16” 31° 2 31° 2 — 31° 15' Sl 23 Be 41° 34° > 41° 43' 41° 37 41° 41' 39” 60° 38 = (60° 511) | 60° 333; | 60° 38 76° 19 76” 181; — wu 76 281, | 76 25 41” — En 23° 137 30” 47° 59° 48° 6' (47° 561/,) Bun: 48° 2, 48 17 23” 61° 23' 61” 20' oo un 61° 391,0 | FE ip ee 35° 33 35° 387 35° 36’ 15” 33° 39 Sa. (33° 40) (33° 49) FO 33° 467 29” Ber" ur, 65° 437 65° 46’ u 65° 48° 17" 54° 24° u. 54° 20 54° 121, u 54? 19 57” a do 45° 43 we Be 45° 40' 14” u u ER: Ban Kex 39 30' 45” N BEN u un en 52 312 12” = ae PRO 66° 557 34” el u 41° 24 41° 35° SAR 41° 35' 45” = der John Heli ee 29 297 4 un Ren zn „id 68° 48’ 15” 4° 56' u u EL un 4? 46" 36” Graz 46 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. På alla hittills närmare undersökta pyroxenvarieteter har vinkeln mellan basis och ortopinakoidet varit större än den mellan ortodomat och samma pinakoid, och så beskaffade äro äfven SJÖGRENS vinkeluppgifter. Men nu befinnes för här af- handlade varietet förhållandet vara just det motsatta. Af blotta mätningar utan ett samtidigt rådfrågande hos den optiska ori- enteringen måste en förväxling af här påpekade art blifva en följd. Om SJÖGREN säledes ansett hvad som verkligen är orto- domat vara basis, då mäste ock ytan P blifva hans allmänt uppträdande klinodoma P&. Men aå kristallens motsatta sida finnes ingen yta, som i så fall kan tagas för grundpyramiden P, som han dock »ganska ofta funnit såsom en smal afstymp- ning af kombinationskanten (010 :101)». När denna uppgift sålunda tillkommer, gifves enligt mitt förmenande ingen annan förklaring än den, att hvad SJÖGREN på en kristall ansett vara basis, har han på en annan ansett vara ortodomat. Detta blir ock en följd, om man konseqvent läter de två ytornas relativa storlek fälla utslaget, så som SJÖGREN synes vara böjd att göra. I regeln är visserligen domat störst, men från den regeln gifvas många undantag. Den andra SJÖGREN'ska form, som jag icke återfunnit, är ortoprismat oP3. Utom de åtta kristaller, som vinkeltabellen afser, har jag haft väl 20 andra på goniometern enkom för att söka efter denna form; ty det kan icke alltid efter blotta ögats uppskattning afgöras huruvida en så smal yta, som här sanno- likt vore fråga om, är oP5 eller ©P3. Jag har sökt denna yta derför att den på alla de andra diopsiderna från Nord- marken är den vanligaste prismaytan näst grundprismat 0 P. SJÖGREN har icke observerat några tvillingar. Tvilling- bildning är dock hos denna diopsid ingalunda sällsynt. Tvil- lingsytan är ortopinakoidet. Men da basis och ortodomat hafva nära nog samma lutning mot denna yta, sa komma tvillingarne ofta att se ut som enkla individer: Högst sällsynta äro sådana tvillingar, der de båda mot hvarandra vända ortodomorna bilda en djupt inspringande vinkel. Endast en sådan är af mig anträffad. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 47 Vanligast karaktäriseras tvillingbildningen derigenom att den pa kombinationskanten mellan 101 och 010 uppträdande grund- pyramiden P tvärt afbrytes mot den andra individens ortodoma (eller grundpyramid)'), Pa sådana kristaller, der icke heller sistnämda kännetecken på tvillingbildning förefunnits, men der en ortodiagonalt öfver ytan Po gående gräns antydde en sådan, har tvillingbildningen blifvit ådagalagd i preparat slipade paral- lelt ooP co, hvilka preparat 1 parallelt polariseradt ljus visat något olika utsläckningsrigtningar i de båda halfvorna. c. Optiska förhållanden. Kristallerna af denna typus äro i reflekteradt ljus rent svarta. Endast i tunna splittror är mineralet genomlysande med djupt grön färg. Färgen är dock olika djup i olika kristaller, till och med i samma preparat är stundom den ena hälften mörkare än den andra. 1) På en kristall, der en dylik pyramid afstympade den nämda kanten utan af- brott, förlopp tvärt öfver ortodomat en skarp begränsning, som syntes an- tyda tillvaron af en tvilling. Å ena sidan om nämda gränslinie skulle man då hafva basis och å den andra ortodomat. Men den delen af afstymp- ningen, som” läge mellan basis och klinopinakoidet, skulle i så fall hafva varit SJÖGRENS klinodoma Po, då den låg i samma plan som den andra suppo- nerade individens P. Här förelåg således ett fall, då det syntes som om det i fråga varande domat ändock skulle förefinnas på dessa kristaller Men hos pyroxen faller den spetsiga biscetrix inom den trubbiga af klinoaxelns vinklar med verticalaxeln d. v. s. går genom basis på ett eller annat ställe, hvaremot den trubbiga bisectrix går genom ortodomat. Då dessutom rigt- ningen af de optiska elasticitetsaxlarne allaredan var bestämd, så slipades ett preparat vinkelrät mot den förmodade bisektrix för den med odelad basis försedda kristallhalfvan. Hade man nu i detta preparat haft basis af en individ och ortodomat af en annan, så skulle i konvergent polariseradt ljus en axelbild blifvit synlig i den ena halfvan, medan i den andra halfvan ingen sådan skulle hafva visat sig. Fallet blef emellertid att i båda hälf- terna den af spetsiga bisektrix halfverade axelbilden blef synlig, hvadan hela ytan var ortodoma och hela afstympningsytan var pyramiden P. Någon tvilling förelåg här således icke, åtminstone icke mer än möjligen en ytterst tunn lamell. På samma sätt ådagalades att kristaller, som på ortodomat och basis hade tre skarpt begränsade, olika glänsande fält i klinodiagonal rigtning, icke heller voro några tvillingar. Symmetriplanet är ju föröfrigt ieke möjligt såsom tvillingyta. En dylik på ändytorna icke sällsynt teckning torde deremot stå i sammanhang med en i preparat iakttagen zonar upp- byggning af olika djupt färgad substans hos kristallerna. 48 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. För bestämmandet af elastieitetsrigtningarne i symmetri- planet slipades ett preparat parallelt med detta plan med bibehal- lande af kristallens yttre begränsning i detsamma. I detta pre- parat mättes pa förut anförda sätt vinkeln mellan vertikal- axeln och rigtningen för den minsta elasticiteten. Sasom medium af sex afläsningar mot en af de med vertikalaxeln parallela kanterna (oP&) och femtio pa likformig gul färg (tinte sen- sible) öfver alla fyra fälten af den BERTRAND’ska plattan, befans nämda vinkel vara 44° 384. TSCHERMAK, WIJK och DÖLTER hafva bestämt denna vinkel till respektive 46° 45’, 45° 30’ —46’, 46° 30". Den omständigheten att det af mig erhållna värdet låg under 45”, medan de af andra uppnådda voro högre än detta gradtal, föranlät mig att låta bereda ännu ett preparat för samma ändamål. Härtill användes en väl utbildad kristall, hvara på förhand mättes: 0P : 0 Po = "74 31, P&ÅE:vwPo= 14" 195 Derpa genomsagades kristallen medelst ett ortodiagonalt snitt, som med c&Po& och Po bildade vinklar af respektive 45° och 60!/,°. Parallelt med detta snitt slipades af kristallens ena halfva ett preparat, som i konvergent polariseradt ljus visade den öfver spetsiga bisektrix belägna axelbilden. Å kristallens andra halfva, den med toppytorna, slipades ett preparat parallelt med sym- metriplanet. Å detta preparat, som oemotsägligt var väl ori- enteradt, mättes vinkeln mellan den spetsiga bisektrix och ver- tikalaxeln och befans den, såsom medium af samma antal lik- artade afläsningar som förut vara 44° 1917. Slutligen bestämdes samma vinkel indirekt a ett symmetriplans- preparat slipadt af en tvillingkristall. Den spetsiga vinkel, som rigtningen för den minsta elasticiteten i preparatets ena hälft bildade med rigtningen för den största elasticiteten i den andra ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2, 49 hälften af preparatet!) fans såsom medium af 25 afläsningar åt hvardera sidan (BERTRANDS platta inställd pa blatt) vara 0° 131/,/. Detta ger för utsläckningsvinkeln c:a 44° 531. Dessa resultat visa att de optiska elasticitetsrigtningarne i symmetriplanet hos denna typ variera. Men variationen är san- nolikt icke så stor, att olikheten mellan mina resultat a ena sidan samt öfriga forskares å andra sidan derigenom kunna för- klaras. WIJK anför att han medelst qvartskil i konvergent po- lariseradt ljus bestämt karaktären hos de elasticitetsrigtningar, han angifvit, eljest vore antagandet nära till hands att afläs- ningarne skett a den trubbiga i stället för å den spetsiga bis- sektrix. Då TSCHERMAR sannolikt gifvit kristallerna en omvänd ställning, är icke oantagligt att han ock mot hvarandra utbytt de båda bissektrices, hvilket ock kan framgå af denna hans sam- manställning: Utsläckn.-vinkel Axelvinkel Diopsid, Ala 38° 45’ 58° 59° Kokkolit, Arendal 40° 227 58° 38 Diopsid, Nordmarken 46° 41’ 60° 0 Hedenbergit, Tunaberg 45° 56’ 62° 32". I denna diopsidserie är jernhalten i fortgaende tillväxt och samtidigt skulle ock utsläckningsvinkeln vara det, men som man ser, gör Nordmarksdiopsiden derifran ett undantag, hvaremot, om komplimentet 43° 15’ insättes, serien blir oafbruten, likasom den är för axelvinklarne. Skulle månne icke TSCHERMAKS uppgift kunnat inverka på WIJK och DÖLTER, hvilken senare ju icke angifver någon geometrisk orientering a kristallerna? Plattorna för mätningen af de optiska axlarnes vinklar måste visserligen, på grund af mineralets ringa pelluciditet, göras ganska tunna, men med den förut nämda TOoULET's vätska sa- som omgifvande medium erhöllos ganska goda axelbilder. En !) Elastieitetsrigtningarnes karaktär bestämdes medelst qvartskil i polarisations- instrumentet för konvergent ljus: Öfvers. af K. Vet-akad. Förh. Årg. 42. N:o 2. 4 50 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER, följd af plattornas tunnhet blef att de mörka parabler, som vid afläsningarne tjena sasom indices, voro temligen breda, men deraf torde dock någon nämnvärd felaktighet icko hafva uppstått. Värre var att plattornas djupt gröna färg åstadkom en stark absorbtion af litionsljuset, hvarföre värdena för den röda färgen torde vara minst pålitliga. Grönt. Gult. Rödt. | TSCHERMAK Spetsiga — 617512.” 62718 62° 45’ fann för rödt ljus Trubbiga 123°391/, 124° 33%), 125 4717 2Va = 60° 0. Verkliga 60°29'14" 60° 362" 60° 4428" Dispersionen är saledes i enlighet med formeln oe>v. De olika färgernas bissektrices dispergera sa att den för rödt bildar en större vinkel med vertikalaxel än den för grönt och skillnaden dem emellan är c:a ÖRE Mellersta brytningsexponenten ß är för grönt gult rödt 1,72983 1,72428 1,71659. TSCHERMAK fann för rödt ljus B = 170% Typus I. Kristallerna af denna diopsidtypus skulle vid ytligt betrak- tande kunna tagas för små individer af typus I. Men utom de manga och väsentliga egenskaper, hvari dessa bada typer afvika från hvarandra, ma äfven framhållas den omständigheten, att bada icke blifvit anträffade tillsammans. Typus II har jag nem- ligen funnit uteslutande sittande a stuffer, som blifvit mig skic- kade med anledning af de vackra kalkspatskaleonedrar, som derpa varit sittande. Ofta äro ock dessa diopsidkristaller, soni alltid äro små, sällan öfver en cm. långa och några få mm. i tvärsnitt, kringväxta af storspatig, temligen klar kalk, men ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 51 stundom sitta de äfven fria i drushal och äro da omgifna af ett liknande jordaktigt hölje, som det hvilket oftast omgifver kri- stallerna af typus I. Utom af kalkspat hafva de varit led- sagade af epidot i sma, at ändarne icke utbildade kristaller samt mörkt gulbrun zinkblende i vackra tetraedrar och af magnetitromb- dodekaedrar med oktaedrisk uppbyggning, sa att rombdodekaeder- ytorna äro makrodiagonalt starkt refflade, nästan trappformiga. På en stuff anträffades alldeles enskildt sittande en hexaedrisk kristall af, som det synes, koboltglans, ett mineral, som mig veterligt icke blifvit uppmärksammadt vid Nordmarken. Sa vidt jag vet, finnes af denna diopsidvarietet icke tillvarataget mer än hvad som nu tillhör Stockh. högsk. min. inst. a. Kemiska förhållanden. Mineralet visade sig, vid granskning under mikroskopet, vara fullkomligt friskt och homogent, så att analysmaterialet var fullkomligt rent. Analysen gaf följande resultat: Si0, 53,03 CaO 22,98 MgO 13,65 FeO 7,34 MnO 1,13 Fe,0, 0,82 AL,O, 0,75 99,20. Sammanföres äfven här manganoxidulen med jernoxidulen och lerjorden med jernoxiden, hvarefter det hela fördelas pa kalk-magnesiasilikat, kalk-jernoxidulsilikat och magnesia-jern- oxidsilikat, sa erhalles: CaMgSi,0, 66,88 proc. CaFeSi,O, 31,1 3 » MsFe,SiO, 2,00. » 52 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. b. Kristallografiska förhållanden. Då det af mätningarne snart framgick, att de kristallogra- fiska konstanterna för denna typ voro afvikande från de hos föregående likasom äfven från de öfriga typernas, måste ett sär- skildt axelförhållande uppgöras. Detsamma är beräknadt ur följande vinklar a kristall: INFÖR 2 oorBloo kr OR 2 74 SAN » corPico rapie 100; 3a IN:0 15225760, Bi .:160 Pico) 46° 255 Desamma gifva som axelförhällande: a2b2:c — 1,09175.: 120558562 Be TAI I3nE Bland ett större antal kristaller, som blifvit mätta, med- delas här en detaljbeskrifning öfver följande, till hvilka vinkel- tabellen hänför sig. N:o 1. Kombination: 09-60, »Px, Px, oP, P, 2P, oP. Klinopinakoidet är ‚starkt streckadt i vertikal rigtning och ger föga brukbara reflexer. Ortopinakoidet, som i bredd utgör c:a U, af Po, är godt speglande, ehuru försedt med svag vertikal streck- ning. De båda ändytorna P oo och oP äro ungefär lika stora och båda utmärkt glänsande, härutinnan till och med öfverträffande o P «. Pyramiden 2P är temligen stor, men i så måtto ofullkomlig, att ytan är utbildad endast utomkring åt kanterna, medan dess centrala parti är rå och kullrig. Denna kullrighet består ej af främmande substans, som af någon anledning hopat sig på ytan, utan den består af mi- neralets egen substans, hvilket synes deraf att kombinationskanten mellan 2P och OP & förlöper rätlinig endast mot ändarne, medan dess mellersta del bildar en oregelbunden, uppåt böjd kroklinie, så- som synes af Tafl. I, fig. 8. Grundpyramiden P är liten, men väl utbildad och af högsta glans. Grundprismat oP är smalt och dåligt speglande. N:o 2. Kombimation: Po, oPx, Po, oP, P,oP. Klino- pinakoidet är starkt streckadt i vertikal rigtnmg och ställvis liksom uppfrätt, på några partier dock temligen godt speglande. Ortopina- koidet är smalt, starkt streckadt i vertikal rigtning och temligen glän- sande. Ortodomat Po och basis äro i jemvigt och båda af högsta glans och jemnhet. Grundpyramiden P täflar i fullkommenhet och storlek med föregående båda ytor. Grundprismat oo P är smalt, men någorlunda speglande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 53 N:o 3. Kombination: Po, Po, Po, oP, 2P, oP, oP5. Klinopinakoidet är starkt streckadt i vanlig rigtning och nästan matt. Ortopinakoidet är temligen bredt, godt glänsande, men ej fullt plant och ger derförr dubbla reflexer. Ortodomat Po och basis äro lika stora och utmärkt väl speglande. Positiva pyramiden 2P är stor, men speglande endast å de yttre delarne, medan ett stort rått upphöjdt parti förefinnes 1 midten så som å N:o 1. Grundpyramiden P är väl utbildad och starkt glänsande. Grundprismat är nästan matt och ortoprismat co P5 är ytterst smalt samt af ringa glans. N:o 8. . Kombination: Po, Po, oP, Px, ©P, oP3, 2P, P, oP5, —?/,P3? De båda vertikalpinakoiden äro nästan lika breda, oPo är som vanligt streckadt och utan glans, a Pw är deremot bäde jemnt och väl speglande. Af de bäda ändytorna oP och Po är den förra mångdubbelt större än den senare, som endast utgör en smal afstympning. Båda äro utmärkt väl speglande. Grund- prismat ooP är temligen bredt och någorlunda speglande, hvilket äfven är fallet med ortoprismat © P3. Deremot är oP5 smalt och dåligt mätbart. De positiva pyramiderna P och 2P uppträda endast såsom smala afstympningar i zonen © P:oP, men låta sig dock båda godt mäta. En negativ pyramid förefinnes äfven, men den är så liten och glanslös, att den endast approximativt kunnat bestämmas till —3/,P3. N:o 9. Kombination: Po, o Po, oP, Po, oP, 2P, oa P3, P5, P. Klinopinakoidet är försedt med den vanliga streckningen och saknar glans. Ortopinakoidet är någorlunda bredt, temligen jemnt och godt speglande. Basis är stor och utmärkt glänsande, hvilket sistnämnda äfven är fallet med ortodomat P co, som dock är mycket smalt. Grundprismat är temligen bredt men föga glänsande. Ringa glans har äfven ortoprismat oP5, som dertill är mycket smalt. Pyramiden 2P är stor och förträffligt speglande. Grundpy- ramiden förekommer såsom en smal, starkt glänsande afstympning å kombinationskanten 2P:oP. Afven förekommer en ytterst liten yta, som att döma af läget, måtte vara ?/,P3. N:o 10. Kombination: Po. oPx, oP, Po, ©P, P, 2P, 3/,P3, oP5. Det förherskande pinakoidet är som vanligt starkt streckadt och glanslöst. Ortopinakoidet är äfven streckadt i vertikal rigtning, dock någorlunda brukbart vid mätningar. Basis är stor och starkt glänsande, men ej fullt plan, utan ger mångdubbla reflex, bilder. Ortodomat Po är smalt men plant och utmärkt glänsande. Grundpyramiden är stor och har stark glans, en egenskap, som äfven tillkommer pyramiden 2P, der denne på ytterkanterna är utbildad. Midtelpartiet å denna yta är nemligen rått och kullrigt så som vid andra kristaller blifvit anmärkt. Positiva pyramiden ?/,P3 är tem- ligen stor, starkt glänsande och således godt mätbar. Grundprismat är temligen bredt men svagt glänsande, hvaremot formen co P5 är ytterst smal och knappt bestämbar. N:o 12. Kombination: Po, Po, oP, Po, wP, P, © P3. Det först anförda pinakoidet kännetecknas af den vanliga streckningen, 54 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. men är dock någorlunda speglande. Ortopimakoidet är starkt glän- sande och temligen jemnt. Af prismorna är oo P3 bredare än grund- prismat, men båda äro starkt streckade och gifva dåliga bilder. Grund- pyramiden förekommer såsom en någorlunda bred och starkt glän- sande afstympning mellan &oPc& och Po. Denna senare ytan är liten men jemn och utmärkt glänsande. Basis är stor och starkt glänsande men ganska ojemn. Dessutom förekomma små afstymp- ningar, som sannolikt äro 2P, 3/,P3 och en annan positiv pyramid af hufvudserien med koefficient mindre än 1, sannolikt formen ?/,P. N:o 15. Kombination: Po, oPo, oP, oP, Po, 2P, P, &P3 och antydningsvis 3/,P3. Klinopinakoidet är här mot vanlig- heten nästan utan streckning och väl speglande, hvilket i ännu högre grad. gäller om ortopinakoidet. Basis är starkt glänsande och stor men ej fullt jämn. Grundprismat är rundtom väl utbildadt, jemnt och utmärkt speglande. Ortoprismat oc&P3 är smalt men fullt be- stämbart. Ortodomat P& är litet men jemnt och väl speglande. De positiva pyramiderna P och 2P äro båda temligen utvecklade och hafva förträfflig glans. ?/,P3 förekommer endast antydningsvis. N:o 16. Kombination: Po, oPo, oP,'Px, ooP, P, 2P, 3/,P3, */,Po. Denna kristall, afbildad genom fig. 6 tafl. I, är ganska liten och hufvudsakligen märklig derföre, att den är den enda, hvarpä ortodomat ?/,P& blifvit observeradt. Det förekommer såsom en liten starkt glänsande triangulär yta, som ligger i zonerna (001 : 101) och (221:312). Redan genom detta zonsamband är formen fullt bestämbar, men trots kristallens litenhet, har den nya ytans lutning mot oP& med full noggrannhet på goniometern kunnat konstateras. Hvad beträffar de andra formerna å denna kristall, så hafva deras vinklar icke blifvit mätta, då så små ytor, som här förefinnas, alltid gifva svaga reflexer och afläsningarne således blifva mindre nog- granna. De hafva derföre icke underkastats någon närmare gransk- ning. I det hela torde dock teckningen af denna kristall kunna tjena såsom mönster för här omhandlade diopsidvarietet. N:o 18. Kombination: &oP oe, “Po, oP, Po, »P, 2P, P, 3/,P3, &oP3. Klinopinakoidet är af den vanliga anledningen icke lämpligt för noggranna mätningar. Ortopinakoidet är starkt glän- sande, men ej fullt jemnt, hvilket äfven gäller om basis: Ortodomat är mindre än basis, svagt streckadt i klinodiagonal rigtning, men utmärkt speglande. Grundprismat är stort, men ej fullt jemnt. Py- ramiden 2P är stor men utbildad endast på kanterna. Grundpyra- miden är äfven temligen stor och ganska jemn och speglande. Py- ramiden 3/,P3 är liten, men godt mätbar. Den är streckad i klino- diagonal rigtning. Ortoprismat &P3 är smalt och dåligt mätbart. N:o 19. Kombination: Po», ÄPo, »P, 2P, —2Po, »/,P3, co P3. Klinopinakoidet är starkt streckadt, men ändock nä- gorlunda speglande. Ortopinakoidet är smalt och glänsande, men ger inga goda bilder på grund af dess ojämnhet. Grundprismat är starkt utveckladt, bredare än oP&, ojämt och föga glänsande. Orto- prismat & P3 är smalt och starkt streckadt. Pyramiden 2P är ovanligt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 20 55 stor och högst glänsande, men ej fullt jemn. Ortodomat P co före- kommer såsom en liten, starkt glänsande triangulär yta mellan oP och de båda ytorna af 3/,.P3. Denna senare form är, liksom 2P, starkt utvecklad med glänsande ytor, som dock icke äro fullt jemna. Negativa ortodomat — 2P © är en af denna kristalls mest framträ- dande ytor. Den är stor och väl speglande, så att den derutinnan öfverträffar dem, mot hvilka hon skulle mätas (oo P c& och oP). Denna form är förut ej iakttagen å pyroxen. Kristallen är aftecknad genom ins 0 ven 1. Af förestående detaljbeskrifning framgår att kristallerna af denna typus äro illa utbildade i vertikalzonen, hvaremot änd- ytorna samtliga äro starkt glänsande, ehuru stundom nagot ojemna. I dessa hänseenden är således här förhållandet om- vändt mot det hos typus I vanliga. Klinopinakoidet är nästan alltid starkt streckadt i vertikal rigtning, föga glänsande och i allmänhet odugligt för pålitliga mätningar. Ortopinakoidet är visserligen mindre vanligt streckadt och mer glänsande än föregaende, men ytans ojemnhet i öfrigt in- verkar äfven här till mindre noggrannhet på mätningarne. En- dast en kristall (N:o 15) med fullt tadelfritt grundprisma har blifvit anträffad. Vanligen är denna yta så smal, eller der hon undantagsvis har någon större utveckling, så ra, att hon endast approximativt kunnat bestämmas. (Flera af de å vinkeltabellen anförda mätningarne äro derföre reservationsvis satta inom klammer): Prismorna af ortoserien, «& P3, ©P5 äro ännu smalare och lika ojemna, hvadan de endast genom närmelsevisa mätningar blifvit bestämda. I motsats till hos typus I är ortodomat Po här betydligt mindre än basis. Båda dessa dominerande ändytor äro starkt glänsande och medgifva högst noggranna mätningar, ehuru basis någon gang är ojemn. Domat är sällan försedt med klinodia- gonal streckning. Karaktäristiskt för ytan 2P, nästan när helst denna har någon större utveckling, är det förut beskrifna rå och upphöjda 56 FLINK, UNDDRSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. centralpartiet, omkring hvilket i sa fall endast en yttre krets blir speglande. Grundpyramiden P är alltid väl utbildad, ehuru ofta af ringa utsträckning. Pyramiden ®/,P3 är temligen vanlig och godt speglande, ehuru oftast af ännu mindre omfång än föregaende. Någon gang är den försedd med klinodiagonalt gående streckning. De på denna typus iakttagna och bestämda formerna äro saledes: b’ =. Pioo — 0:10 0 = 007B 005-100 CR oa WON 0 = Po = 101 Zz = YP ox = 403 0 = UC = AU fö = cl = NO je ea =93ll SD 00 k= 3/,P3 = 312 s= P =1l o= 2P =221. Att antalet former här är mindre än hos typus I, har sin grund i frånvaron af bestämbara negativa pyramider, klinodomor och prismor af klinoserien. Några tvillingar af denna typus hafva icke iakttagits. 57 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 1,68 ISP SPP) a el DE TE ag ug a — SS —— |001 : 108 = »:.g | 108 ‚CP .98,'/268 .G8 = FR = = > == = —- — (001: €0p = v: x 08 198 «66 6868] — | stöd) 868) 48.66) —- — 1,/198 68 16866) — OR TTT = dis E90. em == = RDICER, — —— =—— —— [700:01T = 2: w KEGEL STE de ste | ee Se Sole Kae 6 EL IE! 6 IE 116 IE TOO: TOLL 2: d NEO CE N LeG eh = Say re > OSA ea 116% DL 00T: TOT = vi d USP ı6L.cHl ee SIT PL | BT PL |Ve6T PL 18T FL |007 : TOO = Pt 9 69.99.19) 6919 au oe Zee VEGO - —— 001: 81€ = ?: 4 03 AB SN NERE LIA NGN AN u 0 — — | — | — | — 010:816 = 2: 4 „VE 168 IP NSF IF COR) — TS een ee ee TO RR uV& 86 68 SS i Vs) ST ges SE = Lea 030 ute iPS TN wa = |. YGL En LB 19] 68.19 1/1 19.19 ha.) —— ‚88 19 |00T : Tea ? 0 ao una) ar ee LE — | (08 8P)0T0: Tea = 2: 9 TG 69 — | VR SO | GAN EE LA LE NR 100 I 8 HOT ILT 088) ei Zee NESS SS AGS) VE ee ue Neem 86 FEI — le Er EL ‚IE IL — |//e18 92 |00T : TIL ®: 8 „DE 185.09) == == | 2809| ‚88.09 == — 188 09 |i"/2G€ .09 |OTO : TIT = 9: ° uTT SPP) JTI OP) GFF) — WIRT Gen ernennen | © COP | /eSP AP I NTG AP) IGGOTP TOO: TITT = 21: 5 ul@ ‚69 TT er AS 6 oT ISP | 60 LT 00T :079 = v: 6 ee = OR el ee RR BE ea = | -— - 1007 :01€ = 9: f ST PE GSR a = |, uisciz =. UWE 2) — | 88.95 "0895| (— IM) ‚08.9 188 N IFTIP) —- \,ı6L9B| TE IP O0T:OTT = 9: W Apemiensg] GT 'ST '9T GT 21 | "OL | '6 | 8 BB. | 'C | 'T | ‘oN “TI Snd£J TI94LITOAUTA 58 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. c. Optiska förhållanden. I reflekteradt ljus äro äfven dessa kristaller rent svarta, men redan temligen tjocka plattor af mineralet äro genomlysande med djupt grön färg. I ett tunnpreparat parallelt med symmetriplanet och med kristallens yttre begränsning i detta plan bibehållen mättes ut- släckningsvinkeln mot en af de med vertikalaxeln parallela kan- terna (oPo&). Denna vinkel befanns sasom medium af tre identiska afläsningar mot nämda kant och 11 pa maximum af utsläckning vara 41” 407/,,- Ett mot denna svängningsrigtning vinkelrätt preparat visade 1 polarisationsinstrumentet för konvergent ljus den vanliga axel- bilden öfver den spetsiga bissektrix. Elasticitetsrigtningen, som med vertikalaxeln bildar den funna vinkeln, var således den spetsiga bissektrix och den vinkeln mellan de geometriska ax- larne a och c, inom hvilken den föll, den trubbiga. Härigenom afgjordes äfven för denna typus hvilken af de två förherrskande ändytorna, som var basis och hvilken som var ortodomat. 6) Da denna varietet är betydligt mer genomskinlig än-den föregaende, kunde plattorna för mätningen af de optiska axlarnes vinklar här göras betydligt tjockare än de af typus I, hvari- genom ringsystemet blef tätare och de mörka parablerna skar- pare begränsade och således bättre lämpade för noggranna af- läsningar. Men mineralets starkt gröna färg motverkade äfven här i betydlig grad genomgången af det röda ljuset, hvarföre samma reservation måste göras här som vid föregående varietet, nemligen att uppgifterna för det röda ljuset äro mindre pålitliga. De erhållna resultaten för de olika vinklarne äro följande: grönt gult rödt spetsiga 59° 3217 60° 3 60° 39 trubbiga 122° 22' 123932. 7 124258 verkliga 59° 6 Se 59° 18". ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 59 Dispersionen af axelvinklarne för de olika färgerna motsva- rar således formeln o>v. Dispersionen af bissektrices för de olika färgerna är sadan, att den spetsiga med vertikalaxeln bildar en vinkel af c:a för grönt 41° 37 » gult 41°41' » rödt 41° 47), Mineralets mellersta brytningsexponent £ beräknas till: grönt gult rödt 1,71062 1,70467 1,70055. Anm. Jag har utom de fem beskrifna varieteterna observerat en som sannolikt skulle i serien intaga sin plats mellan typ. II och III, men kristallerna äro sa ofullkomligt utbildade att ätminstone nägon geometrisk bestämning icke på dem kan verkställas. De äro temli- gen stora, mörkt grågröna och sitta inväxta i kalkspat tillsammans med blågrön klorit och magnetit. Typus III. Denna diopsidvarietet torde vara vida sällsyntare än typus II. Jag har observerat densamma endast a två stuffer nemli- gen en särdeles vacker, som befinner sig a riksmuseum och en annan som lemnat material för undersökningen och för den- samma till största delen måst uppoffras. Kristallerna äro af ungefär samma storlek som de af föregående varietet eller högst en cm. långa och 3—4 mm. i tvärsnitt. Stufferna utvisa, att mineralet sutit fritt okristalliseradt på sprickväggar. Moder- stenen är en starkt pyroxenhaltig jernmalm, hvarå kristallerna äro omedelbart anväxta. De åtföljas af svartgra klorit i pa- växta kristalltaflor eller oregelbundna krustor. På den stuff jag haft att förfoga öfver fans dessutom en temligen stor och vacker kristall af det vid typus II omnämda zinkblendet. De öfriga i sällskap med typus II förekommande mineralen äro icke obser- verade tillsammans med typus III. 60 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. a. Kemiska förhållanden. Såsom i sammanhang med de optiska förhållandena skall närmare beskrifvas, har denna varietet en tendens att undergå om- vandling till sin inre bygnad, hvilken omvandling sannolikt be- star deri att vatten upptages och någon af mineralets beständs- delar möjligen utlöses. Analysmaterialet måste derför noga ut- väljas och hvarje splittra granskas under mikroskopet. Resul- - tatet af analysen är följande: SiO, 54,26 CaO 24,82 MgO 16,04 FeO 3,51 MnO 0,45 Fe,0, 0,48 A1,O, 0,33 99,89. Sammanföres här manganoxidulen med jornoxidulen och lerjorden mad jernoxiden, hvarefter det hela beräknas pa kalk- magnesiasilikat, kalk-jernsilikat och jernoxid-magnesiasilikat, sa erhalles: CaMsSi,0, 34,8 proc. CaFeSi,0, 13,8 » MeFe,SiO, ba» b. Kristallografiska förhållanden. Såsom af detaljbeskrifningen pa de särskilda numren fram- gar, äro kristallerna af denna typus ingalunda lämpliga för nog- granna mätningar. De erhällna värdena differera ock derföre ganska betydligt och de värden, som kunna tilldömas någon större exakthet äro ganska fa. Det axelförhällande, som här framställes, har derföre endast anspråk på att varo approxima- tivt. Data för detsamma äro samtliga hemtade från samma kristall, N:o 2, hvara mätts: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 61 Pi: oP =41°52 P:»o Po = 60" 31” oP : Po = 74° 16. Dessa vinklar gifva axelförhällandet: a:b:c=1,09186: 1: 058659. or 14221162 Utom atskilliga andra hafva följande, i ett eller annat hän- seende bättre utvecklade kristaller blifvit mätta och de erhållna värdena meddelas 1 efterföljande vinkeltabell: N:o 1. Kombination: Po, OP oc, oP, P, oP, oo P5. Kli- nopinakoidet är streckadt 1 vertikal rigtning, men temligen glänsande. Ortopinakoidet är starkt glänsande, men icke fullt jämt. Basis är en temligen stor yta, men nästan matt samt streckad i klinodiagonal rigtning. En dylik streckning har äfven ortodomat P co, som är min- dre än basis och-utmärkt glänsande. Grundpyramiden är någorlunda stor, temligen glänsande, men ej fullt jämn. Prismaytorna äro ytterst smala och knappt bestämbara. oN:o 2. Kombination: oP co, ÄP oo, oP, P, OP3, P3. Ortopinakoidet är bredt, godt glänsande men försedt med fin streck- ning och för öfrigt icke fullt jämt. Klinopinakoidet har starkare streckning, mindre glans och är något iriserande, men ger goda bil- der. Basis är den största ändytan, skäligen jämn och något speg- lande. Grundpyramiden är äfven ganska stor och ger oklanderliga reflexbilder. Grundprismat är ej bredt, men väl speglande. Klino- prismat oP3 är temligen utveckladt och likaledes godt speglande, hvaremot ortoprismat co P3, tillfölje af dess smalhet knappt är be- stämbart. FNE0,3. Kombination: oo P,oo, co Bo, oP, PB, Pix, 2P, Sok. oo P. Klinopinakoidet är här en stor och vacker yta, nästan utan streckning, något matt och iriserande. Ortopinakoidet är jämt och starkt glänsande. Basis är stor, nästan matt och försedd med svag streckning i ortodiagonal rigtning. Grundpyramiden P är stor och fulltalig samt starkt glänsande. Positiva pyramiden 2P är behäftad med samma lyte, som det vid denna form å typus II anmärkta och det i ännu högre grad, så att här nästan intet af ytan kommit till utveckling. Den är derföre ej genom mätningen bestämbar. Posi- tiva pyramiden 3/,P3 är fulltaligt för handen, ehuru ytorna äro gan- ska små och icke så glänsande att några goniometermätningar å dem kunna anställas. Emellertid kunna de lika litet som föregående form misskännas. Prismaytan är ytterst smal. N:o 4. Kombination: &oP oo, oPco, oP, Po, P, oP, ao P3, 2P, 3/,P3. Klinopinakoidet är nästan utan streckning och väl speg- lande, men ger dubbla reflexbilder. Ortopinakoidet är svagt streckadt, starkt glänsande, men mycket ojämt. Basis är stor, streckad i orto- 62 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. diagonal rigtning och matt. Ortodomat P&, är mindre, streckadt i klinodiagonal vigtning och något mer glänsande än basis. Gruud- pyramiden är stor och väl speglande. Grundprismat är likaledes en ganska fullkommen form. Glansen å &P3 är oklanderlig, men ytan år ganska smal. De två positiva pyramiderna 2P och ?/,P 3 äro icke bestämbara genom reflexmätning tillfölje af deras literhet och frånvaron af glans å de samma. Den förra är dessutom försedd med den för denna form vanliga rå upphöjningen i midten. N:o 5. Kombination: oP&, oo Pico, 0P, POP & P3. Klinopinakoidet är nästan utan streckning och ganska jämt samt har hög glans. Denna är dock ännu starkare å ortopinakoidet, som är fullkomligt jämt. Basis är stor, streckad 1 ortodiagonal rigt- ning och något speglande, så att mätningar deremot kunna anställas. Grundpyramiden P är stor, men rå och ojämn. 2P är å hela ytan rå och utan all glans. Grundprismat är smalt, men väl speglande och utan alla ojämnheter. Ortoprismat oo P3 är ytterst smalt. N:o 8. Kombination: Po, OP ce, oP, OP, Ä P3, 0 P3, oo P5, 2P, P, Poe. Ortopinakoidet är stort, starkt glänsande och ganska jämt, så att det erbjuder ett godt underlag för mätningar. Klinopinakoidet är svagt streckadt och mindre nnd, dock ger äfven det goda spegelbilder. Basis är stor, Streckud ortodiagonalt och rå samt utan all spegling. Grundprismat och ortoprismat oo P3 äro båda starkt utvecklade, jämna och godt speglande. De andra båda tillstädesvarande prismaytorna © P3 och 00 P5 utgöras af smala afstympningar. Ortodomat Peo är litet och starkt gropiet 1 klino- diagonal vigtning. Det är icke brukbart för mätningar. Grundpyra- miden förekommer säsom en smal glanslös afstympning af kombina- tionskanten mellan 001 och 221. Denna senare form är till hela sin utsträckning upptagen af den vanliga rå upphöjningen. Sammanfattas hvad här blifvit anfördt om dessa sex kri- staller, sa erhalles följande allmänna karaktäristik af de enskilda formerna. Klinopinakoidet är svagt streckadt, ofta ytterst fint och tätt, hvarigenom ett interferensfenomen, irisering, uppstar. Ytan är för öfrigt plan och ofta väl speglande. Ortopinakoidet, som stundom är mer utveckladt än före- gaende form, är stundom vertikalt streckadt, alltid starkt glän- sande, men sällan fullt plant. Basis är en stor, matt, stundom ra yta, som ofta är orto- diagonalt streckad. Grundprismat är ofta väl utveckladt, plant och starkt glänsande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 63 Ortoprismat oP 3 är en vanlig form, som dock sällan är väl utbildad utan smal och obestämdt speolande. Klinoprismat ©P3 är nagot mindre vanlig än föregående och till sin fysiska beskaffenhet lik denna. Ortoprismat & P5 är icke sällsynt, men uppträder oftast endast såsom en ytterst smal afstymning, som nätt och jämt låter bestämma sig. Positiva grundpyramiden förekommer a alla kristaller. Den är stundom rätt stor, men medgifver sällan några goda mätnin- gar tillfölje af sin ringa glans. Ortodomat P& är en alltid underordnad yta. Den är van- ligen ra och starkt farad i klinodiagonal rigtning. Positiva pyramiden 2P är ganska vanlig, men aldrig mät- bar å reflexionsgoniometer. Den är alltid rå och hvälfd pa midten, stundom nagot glänsande pa ytterkanterna. Positiva pyramiden 3/,P3 är icke sällsynt, men ytan är aldrig så glänsande, att någon reflexmätning å densamma kan verkställas. Ändytorna å dessa kristaller äro således samtliga dåligt ut- bildade och aldrig godt glänsande. Vertikalzoner är deremot å denna typ åtskilligt bättre utbildad än a typus II. Fig. I. tafl. 1 ger en föreställning om dessa kristallers habitus. De iakttagna formerna äro således: bu fo Ples=" 010 a = Po = 100 ehe el! jo, SS Bios = ON m = © PB: 35 110 je = HO ee PP el o = 2P = 22] k = 3/,P3 312 Tvillingar hafva icke blifvit anträffade. FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. 64 ug ıPE IF = == 7 ‚09.97 —— = TODE are ao Tel, or 80 PG 84 = ar ne = ‚eG 84 a OTT: TIL = dw: q =u:s ST GS 9 == 11298 IL her IL | (IR 9) == 00: IT=Rrd®n: da =P:s ‚TE 09 == 198 09 ‚28 «09 (LE 09) ‚18.09 = OTO: TI[ =: d =ga:s EG TP = (NSP EP) = ShlE TF ‚GIF = 100: TIL = — d0 d = 085 ul8 18164 == re IT 64 ee OIT:T100= de: do =: 2 uTT 188 PL —_— = —- — — Mech) 007 TOT oga:og —m:dQ IT FL = 11868 DL = MES .9T PL = 007: 100=90 49: m =D: a ulG 198 LT ‚06 oLT FA =S oh. = 070: T = FR: CFO= q:u ST ‚69 TT Paz „/168 FT ze == ‚96 TT == 00T: IE = RAR: CAnR— v: 6 60 ‚81 61 TG ST ur = eo == 00L:07E RAR: gIw— m: f „LEE Er | (IT EN) NEE) = = he | UNATEP |010:01 rau: do= g:w 186 06 I | INTER | 86.95 == = ‚IE 9F 989 I 001:0TT = JR: gw=mv:w “PEUIBTOg 8 | 'G | 7 | '€ | 2 7 "ON "III SndÅJ, ”T94exUTA ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 65 c. Optiska förhållanden. Kristallerna af denna typus äro genomskinliga med ljust gräsgrön färg, som de äfven visa i reflekteradt ljus. Stundom äro de opaka och hafva då en ljust gragrön färg. Sadana kristaller eller kristallsplittror visa sig i parallelt polariseradt ljus vara isotropa, hvilket antyder att en omvandling i sammansättningen egt rum. Det har visat sig att denna omvandling börjar på så- dana hörn af kristallerna, der ytan 2P med sin råa upphöjning i midten förekommer. Just från denna upphöjning synes de- komposititionen småningom försigga genom hela 'kristallen. Utsläckningsvinkeln i symmetriplanet är såsom medium af fem afläsningar mot kanten oP& och sex på maximum af ut- släckning bestämd till: SAR Denna utsläckningsvinkel fans på vanligt sätt coincidera med den spetsiga besektrix och den kristallografiska orienterin- gen vardt dermed äfven för denna typus grundad på den op- tiska. Plattorna för mätningarne af de optiska axlarnes vinklar voro af denna varietet nästan färglösa, hvadan den röda färgen här nog har lemnat lika noggranna resultat, som de öfriga. De aflästa och beräknade vinklarne voro som följer: grönt gult rödt spetsiga 584927, Ser 2 Sar BON, trubbiga 121° 21 122° 39%/,. 123° 43' verkliga 58246. 58 562 342.59 62307 Dispersionen är i enlighet med formeln 0 > vv. Spetsiga bisektrices bilda med vertikalaxeln följande vinklar: grönt grönt rödt 38, 59° 332 SIE Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 2. 2 66 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Mellersta brytningsexponenten Pp är grönt gult rödt 1,70029 1,69588 l,6sss9. Typus IV. J. LEHMANN: Zeitschrift f. Krystallogr. B:d V. S. 532. Denna vackra diopsidvarietet anträffades för 4 a 5 är se- dan i ej obetydlig mängd, men har hvarken förut eller sedan, sa vidt jag kunnat utröna, varit tillfinnandes. Storleken hos kristallindividerna ar ungefär den samma som hos de två när- mast föregående varieteterna, eller längden i vertikalzonen är a de största nagot öfver en half cm., medan de deremot vinkel- räta dimensionerna ofta hafva samma utsträckning. De äro alltså mer kort och tjockt pelarformiga än de föregående. Mi- neralet har varit anväxt a sprickväggar och moderstenen är äf- ven här en starkt pyroxenhaltig magnetisk jernmalm. Men da kristallerna af föregående typer alltid — med ett eller annat undantag för typus I — äro anvärta med-ena ändan, så att de aldrig äro utbildade åt båda ändar, eger här ett annat för- hållande rum. Kristallerna af denna typus sitta nemligen i re- geln anväxta med klinopinakoidet, stundom med ortopinakoidet eller i någon sned ställning, men alltid så att båda ändarne äro med alla sina ytor mer eller mindre fulltaligt utbildade. Stun- dom hafva kristallerna sutit fritt utskjutande i sprickhåligheten och i detta fall äro de öfverlagrade af samma slags stoft, som det vid typus I, men oftast torde hela sprickrummet hafva varit utfyldt med spatig kalk, hvaraf deopsidkristallerna således varit omgifna. Utom af dylik kalk beledsagas de af perlgrå, bladig klorit, ofta upptränande i ormlikt vridna individer, under hvilken . form kloriten blifvit kallad helmint. En annan allmän följe- slagare är magnetit i glänsande trappformigt uppbyggda kri- staller, sadana som ledsagade typus II. Dessutom genomsättas kristalldruserna af fina, färglösa hornblendenalar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0o2. 67 a. Kemiska förhållanden. Mineralet visade sig under mikroskopet vara fullkomligt friskt och homogent. Deremot åtföljdes det envist af små qvan- titeter af de ledsagande mineralen nemligen magnetit och kalk- "spat. Den första föroreningen aflägsnades, sedan mineralet i stalmörsare krossats till mindre korn, medelst hästskomagnet. Kalkspaten utlöstes med starkt utspädd saltsyra, hvarefter ana- lysmaterialiet omsorgsfullt tvättades med vatten och alkohol och torkades. Analysen gaf följande resultat: SiO, 54,09 CaO 25,41 MsO 17,12 FeO 3,36 MnO 0,26 Beräknas detta pa vanligt sätt i silikater, sa erhalles af: CaFeSi,0, 12,4 CaMsSi,O, 86,7 MeFe,SiO, 0,9 b. Kristallografiska förhållanden. Da LEHMANN, sasom mig synes, pa anförda ställe ganska uttömmande afhandlat denna varietets formförhållanden, inskrän- ker jag mig här till att i allt väsentligt instämma uti hvad han anfört, detta äfven pa den grund, att någon mer ingående kri- stallografisk undersökning af mig icke kunnat företagas utan att jag varit nödsakad att svårt skada de få stycken, som varit tillgängliga. Dock vill jag framhålla, att det af LEHMANN uppgjorda axelförhallandet, oaktadt de anförda observationerna synas stäm- ? 68 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. ma ganska väl öfverens med de efter detta axelföthållande gjorda beräkningarne, mahända icke är fullt exakt. Jag sluter till detta dels deraf, att detta axelförhållande icke så som mineralet i öfrigt till alla sina egenskaper fullt passar in i den serie som de af mig funna axelförhallandena för de öfriga varieteterna bilda. Hvad beträffar grundformen för typus III, så vill jag icke tillerkänna densamma stor betydelse, men för varieteterna II och V äro observationerna sa noggranna, att der icke kan förefinnas nagon nämnvärd felaktighet, men äfven mellan dem passar LEHMANNS axelförhallande icke godt in. Detta är ett skäl hvarföre jag anser det af LEHMANN uppgjorda axelför- hållandet måhända icke är så noggrant, som det möjligen skulle kunna åstadkommas. Ett annat skäl är att jag haft tillfälle att göra mätningar a 3 st. kristaller af denna varietet, hvilka syntes vara ganska fullkomliga, men jag kunde a de samma knappast erhålla en enda verkligt god afläsning, på grund deraf att alla ytorna gafvo dubbla och förvirrade bilder. I synnerhet var detta tillfället med basis, hvilken yta på alla de kristaller jag sett, varit ganska ojemn, liksom vågig, hvarföre jag anser att man vid uppgörandet af axelförhallandet bort undvika att taga någon vinkel mot densamma till fundamentalvinkel. Emellertid, föreligger här en origtighet, så är den dock helt visst ganska ringa, ty det är först 1 tredje decimalen som en afvikelse från hvad man kunnat vänta, visar sig. Ifragavarande axelförhallande är följande: a:b:ec=1,092201:1:0,586885. Be 1er 1% Sasom en allmän karaktäristik öfver de särskilda formerna, tager jag mig friheten att efter LEHMANNS beskrifning bifoga följande, äfven genom egna iakttagelser bestyrkta, meddelande. Klinopinakoidet är en alltid starkt dominerande form utom i de fall, då ändytorna inkräckta på dess utsträckning och kri- stallerna äro ofta tjockt tafvelformiga efter densamma. Ortopinakoidet är vanligen mindre än föregaende och för- sedt med en svag vertikal streckning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK -AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 69 Grundprismat är alltid fulltalist för handen och, liksom alla ytor i vertikalzoner starkt glänsande. De båda prismaytorna &P3 och c&P3 äro deremot mindre allmänna och alltid ganska smala. Ännu mer sällan anträffas OP 5, som dock stundom är bättre utvecklad än de båda föregående. Vertikalzonens ytor är mest underkastad variation med af- seende a deras längd, i det att kristallerna än hafva en mer långsträckt gestalt efter vertikalaxeln än ater genom en nästan tafvelaktig utsträckning parallelt med basis, hvarigenom verti- kalzonens ytor uppträda sasom en smal gördel kring kristallerna. Basis är nästan alltid en starkt framträdande form. Stun- dom är den streckad i klinodiagonal rigtning, men denna streck- ning förefinnes då gemenligen endast å den del af ytan, som gränsar närmast till ortodmat Poo. Sistnämnda form är den minst fullkomliga, eller rättare enda ofullkomliga form a dessa kristaller. Icke nog med att ytan ofta är liten och starkt streckad i klinodiagonal rigtning, utan hon är derjemte liksom nppfrätt i djupa gropar, parallelt med streckningen, och mellan dessa gropar qvarsta ränder af ytan med bibehållen svag spegling. Grundpyramiden uppträder såsom smalare eller bredare af- stympning antingen å kanten 010:111 eller å kanten 221:001. \ Pyramiden 2P är vanligen näst pinakoiden, den starkast förherskaude formen. Vanligast är detta ytpar a kristallens ena ända betydligt mer utveckladt än det a motsatta ändan. En dylik olikhet hos utvecklingen a kristallernas båda än- dar är äfven vanlig hos negativa grundpyramiden, som dock i allmänhet är ganska underordnad. Negativa pyramiden —3/,P3 !) förekommer visserligen icke a alla kristaller, men är alls icke sällsynt. Stundom är den en rätt ansenlig yta. 1) Angående denna yta föreligger från LEHMANNS sida ett misstag, för hvil- ket han dock beskyller SJÖGREN. Då S. icke berigtigat denna anmärkning, 70 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Positiva pyramiden 3/,P3 finnes deremot nästan konstant tillstädes. Den är dock vanligen ganska liten och dertill föga glänsande. Klinodomat 2P © är ganska vanligt och uppträder antingen såsom en ganska smal afstymning på kanten 010 :001 eller ock sasom en liten triangulär yta mellan Po, 2P och —?/,P3 resp. —P. Formerna äro saledes: a = Po = 100 anser jag mig här böra göra det. SJÖGREN har å typus I upptäckt och mycket rigtigt bestämdt denna yta på grund af hennes läge i zonen 021: 111 och den plana vinkel, som kombinationskanten mellan ifråga varande yta och klinopinakoidet bildar med kombinationskanten &P oc: -P, hvil- ken vinkel under mikroskopet mätts till 11” 9". För beräkning har man: 1:o den rätvinkliga sferiska triangel, som bildas af ytorna c, b och 2, i hvilken 4 = kombinationskanten c : b = 90” B= » 0 2029, C (= » Sc BL DA Un Br COSTS b alltså Cosc = STB 13 331, 2:0 den rätvinkliga sferiska triangel som bil- das af ytorna c, b och a, i hvilken 4A’ —= kombinationskanten c : b = 90” Br= » u:b=0605 48!/, Ci » u:c—=33 45 \ alltså Cos ce’ = Cost, N Sin B - v=0e'—c = 10743. 3:o den snedvinkliga sferiska triangel, som bildas af ytorna b, x och >, hvari = kombinationskanten 2: 5 — 52° 291/, Bi » u:b—65 481, Cm =10"43 alltså, om tg B. cos c == cot &, cos B. Sin (4 — p) Sing i cs C= € _—_ 1621228 Men denna af LEHMANN beräknade vinkel är en solid vinkel, kombi- binationskanten --%/,P3:—P, medan SJÖGREN uttryckligen framhåller, att vinkeln 11°9 är den plana vinkeln, »som Z och wu utskära på db». Någon form */,P2 med en dylik kombinationskant mot wu finnes således ej och SJÖGRENS signering (2) eger således prioriteten framför LEHMANNS (N). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 7] GG = OB 001 Di Po = 101 me. @P =|!W n = PI = 130 f= CM =310 ga om DU Om DR 2 =S P =111 k = .3,P3 =312 = =P = UN 5 = -3/,P3 = 132 Ze 2P160 10211 Fig. 2 tafl. Il. ger en föreställning om dessa kristallers ha- bitus. Tvillingbildning har endast sasom lamellära inlagringar pa- rallet med ortopinakoidet blifvit iakttagen af LEHMANN. Sjelf har jag a en af riksmusei stuffer iakttagit en stor och prakt- full tvillingkristall med ofvan nämda pinakoid såsom tvillingyta. ce. Optiska förhållanden. Kristallerna af denna typus äro både i genomfallande och reflekteradt ljus svagt gulgröna till färgen. De äro nästan full- komligt genomskinliga och någon omvandling motsvarande den hos typus III iakttagna, har icke förmärkts utom a ytan Poe, som oftast bär ett tunnt lager af irotrop, sannolikt omvandlad mineralsubstans. Utsläckningsvinkeln i symmetriplanet är sasom medium af fem afläsningar mot kanten oP& och 14 pa maximum af ut- släckning bestämd till ‚38° 45 I platta slipad vinkelrät mot denna svängningsrigtning framkallade polarisationsinstrumentet den vanliga axelbilden. Det var saledes den spetsiga bisektrix, som med vertikalaxeln bil- dade ofvanstaende vinkel och den af klinoaxelns vinklar med T2 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. vertikalaxeln inom hvilken den föll, saledes den trubbiga. Här- igenom konstaterades från optisk synpunkt att LEHMANNS geo- grafiska orientering a kristallerna var den rigtiga. Plattorna för mätningen af de optiska axlarnes vinklar voro ganska klara och nästan färglösa, men bilderna voro, i synner- het i den för den spetsiga vinkeln, det oaktadt, icke fullt fixa, sannolikt härrörande af tvillinglameller i plattan. De erhållna värdena voro: grönt gult rödt spetsiga 98° 43° 39? 280, 60° 61,’ trubbiga 121°33° 122°43 123° 56’ verkliga 58° 46’ 58° 57 Ser © Dispersionon är saledes i enlighet med formeln: 0 >v. Dispersionen af bisektrices för de olika färgerna är sadan att med vertikalaxeln bildas vinklar af respektive: grönt gult rödt 38385 IF 4 38” 54. Mellersta brytningsexponenten Pp är för: grönt gult rödt 1,e9781 1,69593 1,69133. Typus V. Om det gäller för nordmarktdiopsiderna i allmänhet att de ega en från andra diopsidvarieteter afvikande habitus, sa är. denna regel dock i främsta rummet tillämplig pa den varietet, hvarom här är fragan. Den skiljer sig nemligen till sin yttre gestalt icke allenast från alla andra kända diopsider utan äfven högst karaktäristiskt från de andra vid Nordmarken förekom- mande. Den enda- kända varietet, om hvilken den till habitus något erinrar, är den hvita, efter basis tafvelformiga från Ak-' matowsk på Ural, af hvilken meddelas teckning i KOKSCHAROWS Mat. z. Min. Russl. Taf. LXVI, Fig. 10—12. | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK -AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 73 Men äfven mellan denna och den här i fråga varande råder väsentliga olikheter. Af mineralet har mig stått till buds ett mycket knappt begränsadt förråd. Jag uppmärksammade mineralet först på en stuff med vackra magnetitkristaller af det vid Nordmarken van- liga slaget. Dessa voro nemligen omgifna af den på de spric- kor, som föra magnetitkristallerna, vanliga kalkspaten. Först då denna kalkspat aflägsnades, trädde de små diopsidkristallerna i dagen. De voro i allmänhet icke mer än 5 mm. i deras stör- sta utsträckning, men vanligast vida mindre. De sutto anväxta mellan magnetitkristallerna så att endast halfva kristallen eller ännu mindre deraf kommit till utbildning. För öfrigt syntes ingen bestämd lagbundenhet vara rådande med hänsyn till deras anväxning, utan voro de än anväxta med basis, än med sym- metriplanet eller någon annan yta. Sedan uppmärksamheten blifvit fäst på detta mineral, fann jag det på ännu ett par magnetitstuffer, ehuru i mycket ringa mängd. Det är ganska sannolikt att mer af detta mineral kommit i dagen, men då kalkspaten vanligen redan vid grufvan skiljes från magnetiten och då diopsiden för ett mindre uppmärksamt öga, icke har nagot särdeles betecknande, så har nog mycket derat fått göra kalkspaten sällskap bland afskrädet. De sprickor som på väggarne föra magnetitkristallerna, äro utom af kalkspat stundom utfyllda med en ljusgråa, småbladig kloritmassa, hvari åtskilliga eftersökta mineralier förekomma. På en stuff, som hufvudsakligen bestod af dylik klorit med in- bäddade körtlar af kalkspat och som tillvaratagits för derå sit- tande stora, hornlikt vridna helmintindivider och långa glän- sande stänglar af färglös amfebol (grammatit) fann jag, på grän- sen mellan kalkspaten och kloriten den största kända kristall- grupp af denna diopsid. Den består af flera (åtminstone fyra) 1 nästan parallel ställning till en kristallstock sammanväxta in- divider. Gruppen var nästan rundtom utbildad, men blef vid uttagandet något skadad. Den är c:a 2 cm. lång och 1 cm. i bredd och tjocklek. 74 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. De sju kristaller, som blifvit mätta och som nedanföre skola närmare beskrifvas, ett tiotal mindre goda dylika, en stuft med några små kristaller qvarsittande bland magnetiten och den nämda större gruppen är allt, som för närvarande finnes af denna diopsid. a. Kemiska förhållanden. För analysen användes hufvudsakligen splittror, som vid kristallernas löstagande afsöndrades. De granskades under mi- kroskopet och befunnos friska och homogena. Vidhäftande kalkspat aflägsnades med svag syra och magnetitkorn utdrogos med en hästskomagnet. Analysen gaf följande resultat: SiO, 54,59. CaO 25,70. MsO 17,47. FeO 2,49. MnO 0,14. Fe,0, 0,11. 100,56. Genomföres här samma beräkning som vid föregaende va- rieteter, sa erhalles: CaMgSi,0, 90,8 proc. CaFeSi,O, 0 MeFe,SiO, 0,2 » b. Kristallografıska förhållanden. Till grund för axelförhallandet hafva lagts följande mät- ningar a här nedan beskrifna kristail INFO, Su cor Bier A0 20,n0 2PE2PN — SA IN:02 2, DIP ser =: TG Derur beräknas: a:b:c= 1,09197 :1:0,586935. Br A123 9% ÖFVERTIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 1. De a här nedan meddelade vinkeltabell uppförda värdena äro erhällna genom mätningar a följande sex kristaller. N:o 1. Kombination: oP, 2P, °/,P3, Po», oPx, W P3, &P. Kristallen är tafvelformig efter basis, som är stor och glän- sande, men icke fullt jämn, så att mot densamma inga säkra mät- ningar kunna verkställas. Ojämnheten består i vågformiga upphöj- ningar och insänkningar, som förlöpa i klinodiagonal rigtning. Po- sitiva pyramiden 2P är stor och utmärkt glänsande men något strec- kad parallelt med och närmast kombinationskanten mot c&P. Pyra- miden 3/,P3 är nästan lika stor som föregående och af högsta full- komlighet. Af klinopinakoidet finnes endast ett litet triangulärt fält i behåll. Ytan är, mot vanligheten, å denna kristall ganska glänsande och utan alla ojämnheter. Ortopinakoidet förekommer såsom en liten, mycket kort (i vertikal rigtning) yta mellan basis och 3/,P3. Det är fint streckadt i vertikal rigtning, en streckning, som dock icke ver- kar störande på ytans utmärkta spegling. Ortoprismat oP3 är en ännu mindre yta, som likaledes är försedd med vertikal streckning, men godt mätbar. Grundprismat förefinnes endast såsom en glän- sande strimma på kanten 2P:oP. N:o 2.. Kombination: oP, 2P, oPo, oPoc, EP, 3/,P3, oP3, -—P, —?/,P3. Basis är öfvervägande stor, men alldeles obrukbar vid mätningar. Ytan är starkt repad hufvudsakligen i kli- nodiagonalens rigtning, men reporna förlöpa icke pallellt, utan korsa hoyomamdlea, förgrena sig, böja sig u-formigt o. s. v. Pyramiden 2P är stor och utmärkt glänsande, något streckig i närheten af och pa- rallelt med kombinationskanten mot © P. Symmetriplanet är stort och utan all streekning men matt. ÖOrtopinakoidet förekommer såsom en någorlunda stor femkantig yta mellan 3/,P3, ©oP3 och oP. Den tillstädesvarande vertikala streekningen utöfvar ingen inskränkning i ytans framstående glans och spegelbarhet. Dess utsträckning mellan oP och 2P är ungefär hälften så stor som utsträckningen mellan oo P3 och symetriplanet. Pyramiden 3/,P3 är å denna kristall en endast underordnad form och föga glänsande. Ortoprismat oo P3 förekommer å ömse sidor om &Pc& men ytan är liten och nästan matt. Negativa pyramiden —P förekommer såsom afstympning på kanten 110:001. Den är mycket smal och svagt glänsande. Ne- gativa pyramiden —?/,P3 utgöres af en liten eng yta mellan OP, Po, oP, —P. fen denna form är föga sknsnde. N:o 3. En utmärkt kristall af kombinationen: oP, OP «, 2P, 3/,P3, —P, coP, oP3, coP oo, —?/,P3. Basis är stor, men som vanligt högst ojämn. Symmetriplanen är starkt utveckladt och ger tillsammans med föregående form kristallen en efter klinoaxeln utdragen prismatisk form. Det är försedd med svag och jämn ver- tikal streekning och nästan matt. Pyramiden 2P är stor och väl speglande trots den parallelt kanten mot oP löpande ganska starka streckningen. Positiva pyramiden 3/,P3 är starkt utvecklad och af högsta fullkomlighet. Negativa grundpyramiden är här mer utveck- 76 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. lad än grundprismat, hvars kombinationskant med basis den afstym- par. Ytan är här väl speglande. P har ungefär 3 ggr så stor tvärgenomskäring som dess vertikala utsträckning. Ortoprismat oo P3 uppträder med små men starkt glänsande och godt mätbara ytor. Ortopinakoidet är en ganska liten, väl speglande yta, men försedd med svag, vertikal streckning. Negativa pyramiden är närvarande såsom triangulära endast svagt skimrande ytor, som afstympa hör- nena OP :coP &:cwoP:—P. N:o 4. Likaledes en utmärkt kristall af kombinationer: oP, Rv 2P, Ra Re PoP co P3 oP&, REA stor och jämnare än fallet eljest plägar vara med denna yta, dock ger den inga fullt tillförlitliga mätningsresultat. Symmetriplanet är temligen utveckladt och jämnt men försedd med fin vertikal streck- ning, nästan utan glans. 2P är stor och af nästan ideel beskaffen- het. Det samma är att säga om ?/,P3 som dock är af mindre ut- sträckning. Ortodomat uppträder såsom en triangulär, högst glän- sande yta mellan föregående form och basis. Positiva grundpyrami- den är observerad endast å denna kristall. Men ytan är här högst fullkommen och temligen stor, så att den med stor noggrannhet kunnat bestämmas. Den förekommer såsom en någorlunda bred af- stympning af kanten 2P:oP. Grundprismat uppträder såsom en smal, glänsande afstympning af kanten 2P:0oP'. Ortoprismat oP3 är blott föga utveckladt, men dock bredare än ortopinakoidet, som förefinnes blott såsom en smal afstympning af kombinationen mellan de båda ytorna &P3. Negativa pyramiden —?/,P3 är endast an- tydningsvis tillstädes. N:o 5. Denna kristall har en från de andra temligen afvikande habitus (tafl. II. fig. 3) och är af följande kombination: oP, OP ce, ooP, Poe, EPT, 2P, —P, 3, Pair oP3. Basis, som här har relativt mindre utsträckning är ännu ofullkomligare än å förut beskrifna kristaller. Den ser nästan ut som en splittrig brott- yta. Symmetriplanet är stort och försedt med fina strimmor 1 verti- kal rigtning samt något mer glänsande än å de förra numren. Grund- prismat, som här är förträffligt utbildadt, har sin största utsträckning i vertikal rigtning, sow är ungefär den dubbla mot den efter andra zonaxeln. Ortopinakoidet är af ungefär samma storlek och utmärkta glans som föregående form. Klinoprismat «P7 är en för pyroxen ny form. Ytan förekommer å alla de kristaller som till habitus likna denna. Den är lätt bestämbar genom mätning, ty den är jem- förelsevis bred och ganska glänsande, hvarutinnan den ttll och med öfverträffar klinopinakoidet. 2P är rå och icke mätbar. Negativa grundpyramiden är en smal, glänsande afstympning af kanten 110: 001 (på framsidan). Negativa pyramiden —3/,P3 är ytterst liten och nästan matt. Ortoprismat oP3 förekommer såsom en glänsande strimma mellan oP& och »P. N:0.6. Kombination: oP, 2P, oPo, °/,P3, Po,2P%, —/sP3, oo P. Kristallen är starkt tafvelformig efter basis, som är mycket ojemn. Pyramiden 2P är stor och utmärkt jemn och glän- I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 77 sande. Symmetriplanet är mindre framstäende och nästan matt. Deremot är pyramiden 3/,P3 ganska stor och högst glänsande. Orto- domat P& förekommer såsom en starkt glänsande triangulär yta, be- gränsad af 3/,P3 och basis. Detta är den enda kristall af förhanden varande typus, der klinodomat 2P0 blifvit observeradt. Ytan är ganska underordnad, smal och föga glänsande, så att den endast närmelsevis kunnat mätas. Negativa pyramiden —?/,P3 är deremot rätt glänsande, ehuru äfven denna yta är ganska liten. Grundpris- mat är högst underordnadt i form af en glänsande strimma å kanten 2P SO, Af ofvanstående framgar att dessa kristaller oftast äro taf- velformiga efter basis, stundom prismatiskt förlängda efter klino- axeln, hvarigenom ortopinakoidet och de detsamma närbelägna ytorna skenbart bilda ändytor (tafl. II. fig. 5). Denna för en diopsid ovanliga habitus i förening med den mindre vanliga färgen (eller rättare färglösheten) gör att man vid första påseendet svär- ligen tror sig hafva med en diopsid att göra. Snarare skulle man kunna anse minaralet för datolit, sedan man förvissat sig om att det icke är kalkspat. De vanligast förekommande formerna äro oP, oP «x, 2P och ?/,P3, hvilken kombination de flesta kristallerna enbart förete (tafl. II. fig. 4). Basis är konstant den mest ofullkomliga ytan. Egentlig streckning har den dock sällan utan ojämnheterna äro af en annan natur, som nog icke star i samband med nagon tvilling- bildning. Äfven om ytan någon gang visar sig någorlunda jemn, äro dock de erhållna reflexerna alltid obestämda och förvirrade. Symmetriplanet är i allmänhet ganska jämnt, ofta försedd med svag, vertikal strimmighet och sällan väl glänsande, hvadan de erhållna reflexbilderna i bästa fall äro liksom insvepta i töcken. Pyramiden 2P är alltid en dominerande form. Ofta är denna yta försedd med streckning, som löper parallelt med dess kombinationskant mot basis. Glansen är alltid utmärkt och re- flexbilderna skarpt begränsade. Pyramiden ?/,P3 är i utsträckning underordnad föregående, med hvilken den i glans och fullkommenhet i öfrigt fullt kan 78 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. mäta sig. Någon streckning eller annan ojämnhet har icke a denna yta iakttagits. Grundprismat är likaledes alltid utan alla ojämnheter, men den saknas ofta eller inskränkes till en smal strimma genom stor utbredning hos 2P. Ortopinakoidet är alltid litet men väl utbildadt och af hög- sta glans. Stundom bär det vertikal streckning, som dock sällan utbreder sig öfver hela ytan, utan förefinnes endast på något af de öfre hörnen. Ortoprismat ©P3 är en allmän form. Stundom är det temligen utbildadt, men oftast helt litet, dock alltid starkt glän- sande. : Negativa grundpyramiden är icke sällsynt. Ytan är ofta helt smal, sällan godt glänsande, utan vanligen blott skimrande. Positiva »grundpyramiden är sällsynt. Negativa pyramiden —3/,P3 är ganska vanlig, men ytan är sällan så stor och glänsande att brukbara mätningar a henne kunna verkställas. Klinodomat 2P © är sällsynt. De observerade formerna äro saledes: CR — OB 00) b = aPo = 010 Di — De al ka 6 2.13, — 312 p = P oo = 101 ae cc = 00 m. ea? ‚= 110 na 1 eh il) ae cor = IT vs SP vs HU NE —2/,P3 — 132 Sr P Mu A= 2P o& —= 021. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 79 Vinkeltabell. Typus V. 117 #EPREHBBUBREIERBBERM SP a CE NA Nr NR AA Dr a BEE EEE N:o. IL 25 3. 4. D. 6. Beräknadt. 110:100 =m:a| — |46 25%), | 46” 24!) — = = DN 110 : 110 = m: m 924g: | 9224811) — -— 192254. 927507304 310: 100 = f : a | 19° 221/,\ 19° 181/,'| 19 19 13220, 1918.11" 310:310 = f:f|38374,| — |38°35' |38°37 = 382302924 170 :010=e :5 = - = TO SEEN EA 3" 001:100—= ce :a | 74° 10' — = — Ba A239 001:110—=c :m —- 791 — = == el OO cp — SE =— (BIR) — 2312102307 021:010—z :5| -— — = = —_ oa 111:001=s :c — 41° 49 —— 41° 537 34” 221 : 001 = o:c | 652 65° 17!/,'| 65 Y — 65° 12° 26” | 221:010—o:5|AT58° |4T 55YN4T 58 |4T BW —- 14758 147 58 15” 221 : 100 = 0 : a | 61°3% == (08 — —— = (BPR 221 :100=0 :m| — 3535 |35 3647 — — 13530 312 : 001 =+k :c | 46" 39 on == 21462267 = 46 37' 17" 312 : 010 =k:b _— — = 7523621 INR 312: 100 =>+ :a | 6157 | 61° 351, 61° 547 — = (BET 312:312 —=%k :%| 28 47 284g | 28749 _— —-- 128° 46’ 54° 111:001=u:c| — |33°35 |33942 — — — 33100521 111:010—u:5| —— |65°441/,'| 65° 41’ — — 165 48' 41” 111:100=u:al — |5£ 037 152% — — = BM 132:001 = 2:c| —— — 38 51'/, —— 3937 |39° 31’ 51” 32:00 =8:5| —- = ER — = BER NAN 132: 100 = I: a —-- — 166" 59!/,'| ——— en Dre KEN Af tvillingar hafva anträffats ett par exemplar, bildade efter den hos pyroxen vanligaste tvillingslagen: tvillingsytan = Po. De hafva ett egendomligt batlikt utseende (tafl. III. 8. D). Pa en sadan tvilling mättes: oP! :oPU = Sa Peas Pe 3 KN Beräknadt. 31° 36' 51” 30° 50' 18”. 30 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. c. Optiska förhållanden. De till denna typus hörande kristallerna äro fullkomligt färglösa och vattenklara. Endast de till formen något afvikande, a hvilka ytan oP7 förekommer, visa ett stick åt gulgrönt, saledes till färgen tenderande mot typus IV, om hvilken de äf- ven till sin habitus något erinra *). Utsläckningsvinkeln i symetriplanet, bestämd sasonr medium af tre identiska aflösningar mot kanten c& P co. som a preparatet var väl bibehållen, och 12 a maximum af utsläckning, är: SÖS Pa vanligt sätt konstaterades att denna svängningsrigtning sammanföll med den spetsiga bissektrix, hvilket ock öfverens- stämde med den kristallografiska orienteringen. De optiska axlarnes vinklar äro för gult rödt spetsiga 58° 38° 59218) 60° I trubbiga 121° 16’ 12227230, 21233 verkliga 58° 40’ 58° 52 SP grönt Dispersionen är således enligt formeln o>v. De särskilda färgernas bisektrices bilda med vertikalaxeln följande vinklar: grönt gult rödt 37° 54, 38° 3), SS lulsE Mellersta brytningsexponenten ß är för grönt gult rödt. 1,69869 1,69359 1,68978. ”) De skulle tvifvelsutan vara förtjenta af en särskild kemisk undersökning, men den knappa tillgången på material har hindrat en sådan. Genom mät- ningar har jag icke kunnat finna någon skiljaktighet mellan dessa och de öfriga af typus V, men det är hufvudsakligen i vertikalzonen de varit lämp- liga för mätningar och i den zonen äro de särskilda typerna af ringa skilj- aktighet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2, 8] Sammanställning. Med undantag af den s. k. hedenbergiten och af en svart diopsid från Arendal, hvilka båda till c:a 90 proc. bestå af si- likatet CaFeSi,O, är typus I den jernrikaste af alla kända di- opsidvarieteter. Från densamma aftager jernhalten i oafbruten serie hos nordmarksdiopsiderna till typus V, som är en af de jernfattigaste. Visserligen förefinnas gamla analyser a nästan absolut jernfria varieteter såsom den s. k. saliten, »hvit mala- kolit från Malsjö» o. s. v., men om dessas kristallform har man inga säkra uppgifter. De verkliga diopsider med lägsta jernhalt hvilka dertill äro kända i utbildade kristaller, sta typus V gan- ska nära. Dit höra i synnerhet den förut omnämnda fran Achmatowsk, en från Ala, Piemont!) och en från Zermatt ?). För jemförelse bifogas här de särskilda analysresultaten. Hvit diopsid fran Achmatowsk. Ala. Zermatt. Nordmarken. R. HERMANN. C. DÖLTER. V. WARTHA. G. FLINK. SiO, D3,97 54,74 54,00 54,59 CaO 25,60 26,03 2D,37 25,70 MsO 17,86 17,02 17,72 17,47 FeO 2,00 2,91 2,74 2,49 MnO 0,57 — "spår 0,14 Fe,0, — — 0,54 oa Öfverensstämmelsen är så fullständig, att dessa fyra diopsid- varieteter måste ur kemisk synpunkt vara att anse såsom iden- tiska. De äro ock samtliga färglösa och genomskinliga och den från Ural står äfven i afseende på sin form den från Nord- marken ganska nära. Således är typus I icke allenast den jernrikaste af nord- marksdiopsiderna utan en af de jernrikast af alla kända diop- sider och typus V är en af de jernfattigaste. !') Neues Jahrb. 1885 Band. I. S. 45. ?) A. Kenngott: Die Mineralien Schweitz, pag. 288, anm. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. N 02: 6 82 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Öfversigtstabell, upptagande de ä nordmarkspyroxerna = 9a» = = 1 0P3.,— 150 = 1 oEsE- HOV = CR = => el = 4/,P an = 405 — —2Po=201 22 — 22] — P=11 — '3,P3 —312 = AB, = 223 pP = = —P =11 NR = —-/P =119 == 2P oo = 021 — Be (0ND ANS Du ale Vertikalt streckad, mindre glänsande. Starkt glänsande, stundom ojämn. Oftast smal, men jämn och glänsande. Smal och ofta streckad. Smal, men jämn och glänsande. Ytterst smal och streckad. Mindre glänsande, stundom streckad ortodiagonalt. Ofta streckad klinodiagonalt, mindre glänsande. Allmän, liten men väl glänsande. Smal, starkt glänsande. Oansenlig, sällan glänsande. Oansenlig, sällan glänsande. Icke allmän, väl speglande. Icke allmän, väl speglande. Smal, stundom rätt glän- sande. Smal, vanligen matt, streckad. Smal, stundom rätt glän- sande. ANSE ov IG Starkt streckad i vertikal rigtning. Ojemn, föga glänsande. Ofta streckad och ojämn. | Smal och streckad. Ytterst smal och streckad. Stor och glänsande, stun- dom ojämn. Utmärkt glänsande. Sällsynt, stor och glänsande.| Sällsynt, liten, väl glänsande. ! Oftast rå och kullrig i midten. Utmärkt glänsande. Väl glänsande, stundom ojämn. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 83 observerade formernas förekomst och beskaffenhet. Typus III. Fint streckad, temligen glänsande. Starkt glänsande. Väl glänsande. Smalt, väl glänsande. Mindre allmänt smal. Icke sällsynt, ytterst smal. Stor, ofta streckad ortodia- gonalt, matt. Smal, rå, fårad klinodia- gonalt. Rå, isynnerhet på midten. Allmän, sällan glänsande. Allmän, liten, matt. Typus IV. Stor, jämn och glänsande. Starkt glänsande, nägot streckad. Stor och präktigt glänsande. Ej allmän, smal. Ej allmän, smal. Sällsynt, stundom temligen bred. Stor, ojämn. Liten, streckad klinodiago- nalt, uppfrätt. Stor och väl utbildad. Väl utbildad, liten. Liten matt. Icke sällsynt, smal, glän- sande. Icke sällsynt, stundom rätt stor. Temligen allmän, smal, glänsande. Typus V. Ofta svagt streckad, mindre glänsande. Liten, starkt glänsande, o något streckad. Väl utbildad, men icke allmän. Väl utbildad, mindre allmän. Icke sällsynt, bred glän- sande. Stor, ojämn. Liten, jemn, glänsande. Mycket stor och väl ut- bildad. Sällsynt, väl utbildad. Stor, jämn och glänsande. Smal, vanligen glänsande. Liten, nästan matt. Sällsynt, smal, nästan matt, 34 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. Å föregående sidor meddelas en tabellarisk öfversigt af samtliga de å nordmarksdiopsiderna observerade formernas före- komst och vigtigaste fysiska beskaffenhet. Deraf framgar att af de 22 funna formerna förekomma endast 7 å samtliga varie- teterna nemligen: OP oo, OP, LP, OP, Poe, 2P och P. Tre former förekomma endast a de fyra typerna: 00 P3, P3 och ?/,P3. Fyra former förekomma blott a tre typer: P3, —P, —”/,P3 och 2P co. Af de återstående atta formerna förekommer hvardera blott a en af de fem typerna: co P5, 00 P7, 4/.P oo, —2P oo, ?/,P, '/;P, —/P och !/,P oo. Följande sex former äro nya för diopsid: co P5, PT, %/, Po, —2P oo, —YP och !/;P 00. En öfversigt af det zonförhållande, hvari de särskilda ytorna stå till hvarandra, erhålles genom den å tafl. III. fig, I meddelade sferiska projektionen. Planet för densamma är en mot verti- kalaxeln normal yta. Streckning är vanligast å klinopinakoidet, der den i regeln förekommer hos alla varieteterna med undantag af typus IV. Stundom förekommer en svag streckning äfven på ortopinakoidet, isynnerhet hos de ljusa varieteterna. De smalaste bland pris- maytorna äro likaledes ofta streckade. All streckning a verti- kalzonens ytor förlöper parallelt med denna zons axel. De båda ändytorna basis och ortodomat Poe äro äfven ofta streckade, den senare alltid i klinodiagonal, den förra än i klinodiagonal, än i ortodiagonal rigtning. Streckning på öfriga ytor uppträder mer sporadiskt så som hos typus V på ytan 2P parallelt med kanten mot ©P samt å en del underordnade ytor a typus I. Med afseende på glansen råder stor olikhet mellan de sär- skilda ytorna och de särskilda typerna. Genomsnittligt kan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 85 sägas, att ortopinakoidet är den mest glänsande ytan. Men deraf följer icke, att såsom SJÖGREN uppgifver för typus I, kristallerna skulle vara mest glänsande i vertikalzonen och glan- sen sedan aftaga efter som de särskilda ytornas vinkel mot vertikalaxeln tilltoge. Tvärtom är det i vertikalzonen belägna klinopinakoidet genomsnittligt kristallernas minst glänsande yta. Icke sällan är den fullkomligt matt. Ortodomat är till glans och fullkommenhet högst variabel. Men hennes föränderlighet synes vara alldeles vilkorlig. Hos typus I är detta doma tem- ligen glänsande, hos typus II är det den mest glänsande ytan, hos typus III är den matt, hos typus IV rå och uppfrätt samt hos typus V åter väl glänsande. Kristallernas habitus synes vara underkastad en i viss rigt- ning gående förändring samtidigt med förändringen i jernhalten. Sålunda synes med jernhaltens aftagande den långsträckt pris- matiska formen hos mineralet aftaga. Åtminstone är ett dylikt förhållande tydligt att iakttaga hos typ. II—V, hvilka bilda en bestämd serie från den långsträckt prismatiska typus II till den efter basis tafvelformiga typus V. En yta, som i sammanhang härmed är stadd i stadig tillväxt serien igenom, är basis. Den är hos typus I vanligen mycket mindre än ortodomat. Hos typus II äro dessa båda ytor redan i jemnvigt eller domat är underlägset. Typus III har alltid basis stor, medan domat blott är en smalare eller bredare afstympning af kanten (001 : 100). Hos typus IV är basis ännu större, medan domat är inskränkt till en liten triangulär yta mellan 001, 312 och 312. Å typus V, som är starkt tafvelformig efter basis, saknas ortodomat som oftast eller, då det finnes, är det lika underordnadt som hos typus IV. De öfriga förhållandena, hvilka iakttagits variera med den kemiska sammansättningen, äro framstälda a följande öfversigts- tabell. 86 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DI1OPSIDVARIETETER. Ten Kem. sammans. i / fe ee SN Vinklar i orto- 2 = xelforhallande. * 5 SZ =S = a axelns Zon. Biene Färg. 3 Sale ne vinkel. SE . 2 = [2] . & SEN a-ax. c-ax. B. u. © I |40,9| 57,5) 1,6 | 1,09123 | 0,584285| 74° 342/,'| 74° 221/,'\ 46° 27 Svart | 4438, II |66,9| 31,1) 2,0 | 1,09175 |0,58562 | 74° 193/,' 74 321/,'| 46° 25°, |Mörkgrön] 41° 14 III |84,8| 13,8] 1,4 |1,09186 | 0,58659 |74°16’ |74°321/,\ 46° 25'/, | Gräsgrön | 39° 1’ IV | 86,7| 12,4| 0,9 I 1,092201| 0,5s6ss5| 74° 13 _—— Gulgrön | 32845 Vv 190,8] 9,0) 0,2 |1,09197 |0,586935| 74° 12%/,'| 74° 341/,| 46° 25'//| Hvit |88°8/% Kolumnen för de geometriska axlarne visar, att såväl a- som C-aweln tilltaga med aftagande jernhalt. Förändringarne i axellängderna äro dock icke sa betydande, att de förma astad- komma nagra nämnvärda förändringar i prismavinklarne, hvilka variera endast på ett par minuter. Deremot visar kolumnen, som upptager vinklarne i ortoaxelns zon, ett anaat förhållande. Dessa vinklar undergå nemligen betydliga förändringar och det så att 3 (= 001:100) aftager och u (= 101:100) tilltager med aftagande jernhalt hos mineralet. Denna förändring för- siggar inom sa vida gränser att hos typus I är PED Genom denna märkliga omständighet synes tillvaron af en diopsidvarietet med P=u väl möjlig. Huruvida de fysiska egenskaperna pa samma gang skulle kunna förändras derhän, att mineralet blefve rombiskt, maste naturligtvis lemnas oafgjordt. Den optiska orienteringen hos typ. I och II, mellan hvilka en dylik rombisk varietet skulle ligga, talar emellertid deremot. 1) Detta synes vara ett talande skäl för bibehållandet af NAUMANNS gamla uppställning af pyroxenkristallerna och mot TscHERMAKS, enligt hvilken en yta !/,P oc bildar basis. Ty en dylik basis skulle ju antaga lutning än åt ena, än åt andra sidan. 596 58747 58° 46’ 58° 40’ Optiska axlarnes vinklar Vinklar mellan c.-ax. och 3 i Rå Brytningsexponenten £. för spetsiga bisektr. för grönt. gult. rödt. grönt. gult. rödt. Grönt. Gult. Rödt. —-- -=—=————— -———- OO EEE — — —— — 60? 29:/,'1 60° 36” 60° 4417," = 44° 381, | 2+7'/,| 1,72983 | 1,72428 | 1,71659 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2% 87 TE m ZT -- 59117 \5918° \41°37 |4141 |41°471,,\ 171062 | 1,70467 | 1,70055 BS BOY DI HA 188.552 995 DS 1,70029 | 1,69588 | 1,68889 sr SN 3838 |88°45' 13754 | 169781 | 1,69593 | 1,69133 Hörde 99 37 541/383) 138 11!/;'| 1,69869 | 1,69359, | 1,68978 I en afhandling om pyroxener från Vesuv anställer G. VOM RATH!) särskildt en jemförelse mellan två varieteter. Den ena är en gul diopsid och den andre är en grön, genom sublimation bildad augit. Denna jemförelse torde vara af intresse att äfven här anföra. Saväl analyserna som den kristallografiska under- sökningen äro af VOM RATH sjelf. Gul diopsid. Grön augit. SiO, 53,2 48,4 CaO 23,4 22,9 MsO 19,3 13,7 FeO 2,3 9,5 EN O)- 1,5 5,6 99,7 100,1. De funna vinkelvärdena för ortoaxelns och vertikalaxelns zoner voro: Gul diopsid. Grön augit. oP :» Po = 742° 10 a 14 Poa:oP»o = 74° 34' 74° 29 Ga Pi rcorBlcon = 46° 25 46° 301. Värdena för den gula diopsiden äro någorlunda öfverens- stämmande med motsvarande värden för den bland nordmarks- 1) Poggend. Ann. Ergänz:bd 6, S. 345. 88 FLINK, UNDERSÖKNING AF EN SERIE DIOPSIDVARIETETER. diopsiderna som den till sammansättningen närmast liknar, typus V. Den gröna augiten afviker deremot icke allenast fran den gula vesuvdiopsiden utan ock ifrån nordmarksdiopsiderna huf- vudsakligast genom en betydlig förändring i prismavinkeln. 1:o. Det vill således synas som om halten af jernoxidul- silikat skulle utöfva en morfotropisk inverkan på vinklarne i ortoaxelns zon, medan halten af sesqvioxidsiltkat skulle utöfva en dylik verkan på vinklarne 1 vertikalzonen. 2:0. Den nu mycket uppmärksammade omständigheten att vinkeln mellun den spetsiga bisektrix och vertikalaweln aftager på samma gång som jernhalten, iakttogs, sasom redan är nämndt först af TSCHERMAK. Jag har emellertid funnit variationerna i denna vinkel ega rum mellan betydligt trangare gränser, än hvad bade TSCHERMAK, WIJK och DÖLTER funnit hos diopsider med ungefär samma jernhalt. 3:0. Vinkeln mellan de optiska axlarne aftager på sammu gång som jernhalten, såsom TSCHERMAR likaledes först iakt- tagit. Fran typus I till typus V har jag funnit detta aftagande belöpa sig till c:a 13/,”. 4:0. Dispersionen af färgerna är sadan att axelvinkeln för rödt är större än för grön och differensen dem emellan växer med aftagande jernhalt. Hos typus I är vinkeln för rödt c:a 15’ större än den för grönt. Hos typus V är differensen c:a 30'. 5:0. Bisektrix för rödt bildar med vertikalaxeln e. större vinkel än den för grönt och differensen dem emellan växer med - aftagande jernhalt. Hos typus I är den c:a 7 hos typus V är den 17'. Jag har gjort atskilliga försök att pa grund af iakttagel- serna och ur den kemiska sammansättningen beräkna de öfriga variablerna utan att dessa försök dock gifvit tillfredsställande resultat. Det är mycket antagligt att den af DÖLTER använda formeln ; yza+ba + ca? — — bör kunna brukas i alla de fall der en verklig (och icke blott skenbar eller tillfällig) relation förefinnes. Men ännu föreligger u ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2, 89 icke det material af iakttagelser, hvarpa slika beräkningar maste grundas. Utom de fem nu beskrifna typerna förekommer, såsom redan är antydt, ännu två, sannolikt från de andra skilda, varieteter, nemligen en som troligen borde hafva sin plats mellan typ. II och III och en mellan typus IV och V, så att antalet obser- verade diopsidvarieteter från Nordmarken för närvarande belöper sig till sju. Det är hufvudsakligen denna stora rikedom pa väl karaktäriserade men dock hvarandra mycket närstående varie- teter, som gör Nordmarken till en af de intressantaste diopsid- förekomster 1 verlden. Rättelser och tillägg. Sid. 29 rad 10 = Tscer- rättas till 7'scher- » 360 > 9 nedifrån — — — 0 » Di coR » 84 » 2 och genom hela upps.: Taflornas n:r ökas med ett >» » 13 nedifrån — 36 rättas till 38' » "50 » 2, sid. 58 rad 11 nedifr.: parabler » » hyperbler » 858 » 6 nedifr. efter ordet »basis» inskjutes: (Se krist. N:o 9 Dann die » 79 » 15 — lan utgår » 88 mellan 3:de och 9:de raderna nedifr. inskjutes: De optiska förhållandena framställas å Tafl. IV: rödt betecknas: —, gult: —-—-—, grönt: --------- Tillfölje af ett förbiseende vid konstruktionen af axelkorset äro de perspektiviska kristallteckningarna icke ritade med den vanligen begagnade elevationen. ; keep NEO Ä EN kil id j Beer #77 91 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 2. Stockholm. Bidrag till kännedomen om Sibiriens Chlorophyllo- phyceer. Af ROBERT BoLpr. Tall. V, VI. [Meddeladt den 11 Februari 1885]. Bland Sibiriens öfverhufvud ytterst litet kända sötvattens- alger hafva de chlorophyligröna hittills varit sa godt som all- deles oundersökta. Med undantag af 10 bestämbara species, hvilka EHRENBERG insamlade i Sibirien (incl. Ural) ar 1829, samt Oylindrocystis Brebissonii MENEGH., som enligt WITTROCK tillhör Sibiriens snöflora, är — sa vidt till min kunskap kommit — intet om desamma kändt. Pä den af Frih. A. E. NORDENSKIÖLD föranstaltade land- expeditionen till Jenisej ar 1876 hopbrasgtes af Lektor H. W. ARNELL en samling sötvattens-alger, hvilken numera tillhör naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Denna samling bestar af 30 kollekter, af hvilka dock endast de på nedan uppräknade lokaler insamlade befunnits innehålla alger, tillhörande Chloro- phyllophyceernas klass. » Vid gränsmärket mellan permska och tobolska guvernementerna» 22 maj 1 kollekt Antsiferova!) 59° 10' n. br. 20 min > Asinova 6125 — 4 jule 0» 1) I afseende på breddgradsbestämningarna och ortnamnens ortografi har jag följt Dr F. TeyBous uppsats: Dagfjärilar insamlade af svenska expeditionen till Jenisej 1876, i Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1877, N:o 6, pag. 35. 92 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Fatianoskaja 64° 5' n. br. 10 juli 1 kollekt Melnischnaja 6535 — 1205) I Plachino 68 5 — 220 3» el » Werscheninskoje 69° I — 26 » I #0» Dudinskoje 6923 — 29 jui—2 aug. 3 » »Mellersta Tunguska» 23 sept. ER) Utom dessa ofvan uppräknade innehaller samlingen en af Dr A. STUXBERG tillvaratagen kollekt med påskrift »Mesenkin vid Jenisej den 25 Aug.» Bearbetningen af detta material öfverlemnades at mig af Professoren V. BR. WITTROCK, hvars städse beredvilliga ledning jag haft lyckan åtnjuta vid mitt arbete. Jag begagnar derför med glädje detta tillfälle, att för Herr Professoren uttala min varmaste och uppriktigaste tacksamhet. Äfven till Herr Ama- nuensen N. WILLE samt Studeranden Herr G. LAGERHEIM står jag i tacksamhetsskuld för de vänskapsfulla rad och upplys- ningar jag af dem fatt emottaga. Hvad resultatet af min undersökning beträffar, så hänvisar jag till det följande. För öfversigtlighetens skull har jag i nedan- staende tabell uppgifvit antalet af de funna arterna jemte dessas fördelning på de särskilda familjerna och bland Desmidieerna äfven på slägtena. Slägten. Arter. Tetraspores 1 I Characies 2 2 Protococcer 1 2 Pediastre& 3 » Volvocex 3 3 Desmidiex 15 129 Micrasterias 2 arter Euastrum (do » Cosmarium 39 » Arthrodesmus 5 >» Xanthidium or) Staurastrum 42 » ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 93 Slägten. Arter. Cylindrocystis 1 art Penium 5 arter Pleurotzenıum 2 >» Closterium 14 » Gonatozygon 2 » Spondylosium 1» Bambusina I 0 Hyalotheca 2 Desmidium 2) Zygnemex 2 3 Confervex 1 3 Oedogoniex 2 S Coleoch&tex 1 2 31 158. Med undantag af Closterium acerosum (SCHRANK.) och Cy- lindroeystis Brebissonii MENEGH. (samt de tvifvelaktiga Gonium hyalinum, Euastrum crenatum, Micrasterias ? (ecornis) och M. oblonga) har jag aterfunnit samtliga för Sibirien uppgifna arter. Dä nästan alla nyare algologiska arbeten innehalla utförliga citat och litteratur-anvisningar, sa torde de i denna uppsats vara öfverflödiga.. Nedan uppräknade arbeten hafva i det föl- jande blifvit citerade. Bot. Not. = Botaniska notiser, utgifne af C. F. O. Norpsteot. Lund. BRAUN, Alg. unicell. = ALEX. BRAUN, Algarum unicellularium genera nova et minus cognita. Lipsiee 1855. DELP. Desm. subalp. = J. B. DELPONTE. Specimen Desmidiacearum subalpinarum. (Memorie della reale Accademia delle seienze di Torino, Ser. 2, Tom. 28, 30. Torino 1876, 78.) EHRENB. Mierog. = C.G. EHRENBERG. Microgeologie. Leipzig 1854—56. Eurv. Finsk. Desm. = Fr. ELFVING. Anteckningar om finska Des- midieer. (Acta Soc. pro Fauna et Flora fennica, T. II, N:o 2. Helsingfors 1881.) Gay, Monogr. Conjug. = Francois GAY. Essai d’une monographie locale des Conjugees. Montpellier 1884. JACOBS. Apere. = J. P. JACOBSEN. Apercu systematique et critique sur les Desmidiacees du Danemark. (Botanisk Tidsskrift. Kje- benh. 1874. 2 rakke. 4 bd.)' 94 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Kırcnn. Kıypt. Fl. = Kryptogamen-Flora von Schlesien, herausge- geben von F. Coun. Zweiter Band. Erste Hälfte. Algen, be- arbeitet von Dr O. KIRCHNER. Breslau 1878. LAGERH. Stockh. Pediastr. = G. LAGERHEIM. Bidrag till kännedomen om Stockholmstraktens Pediastreer, Protococcaceer och Palmella- ceer. (Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1882, N:o 2.) LUND. Desm. Suec. = P. M. LUNDELL. De Desmidiaceis, que im Suecia invente sunt, observationes critice. (Nova Acta Reg. Soc. Scient. Upsal., Ser. III, Vol. VIII. Upsalie 1871.) Norpst. Desm. Spetsb. = O. NoRDSTEDT. Desmidiacex ex insulis Spetsbergensibus et Beeren Eiland in expeditionibus annorum 1568 et 1870 suecanis collecte. (Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1872). Stockholm 1872. Norpst. Sydl. Norg. Desm. = O. Norpstept. Bidrag till känne- domen om sydligare Norges Desmidieer. (Acta Universitatis Lundensis. Tom. 9. Lunde 1873.) NORDST. Desm. arct. = O. NORDSTEDT. Desmidiee arcto@. (Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1875, N:o 6. Stockholm 1875.) NäGL. Einz. Alg. = C. NÄGELI. Gattungen einzelliger Algen. Zü- rich 1849. Rap. Fl. Eur. Alg. = L. RABENHORST. Flora Europsa Algarum aquze duleis et submarin®, Sectio III. Lipsise 1868. Raurs, Brit. Desm. = J. Raurs. The British Desmidiee. Lond. 1848. RernscH, Algenfl. = P. RemscH. Die Algenflora des mittleren Theiles von Franken. Nürmberg 1867. ReınscH, Contrib. = P. ReinscH. Contributiones ad Algologiam et Fungologiam, Vol. I. Lipsie 1875. REINSCH, in PRrRINGSH. Jahrb. = P. Reinsch, Beobachtungen über einige neue Saprolegniex, Alben die Parasiten in Desmidienzellen und über die Stachelkuigeln in Achlyaschläuchen. (Jahrbücher für wissensch. Botanik, anna v. N. PrınesueIm. Bilfter Band. Zweites Heft. Leipzig 1877. SCHAARSCHM. Magyar. Desm. = SCHAARSCHMIDT-GYULA. Tanulmanyok a Magyarhoni Desmidiaceäkröl. (Mathematikai es Termeszettu- domänyi közlemenyek, kiadja a M. Tud. Akademia XVIII kötet 1882, VIII, pag. 259—280.) WiLLE, Nov. Semlj. Alg. = N. Wire. Ferskvandsalger fra Novaja Semlja, samlede af Dr I. KJELLMAN paa I Nordenskiölds Expedi- tion 1875. (Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1879.) Stock- holm 1879. Wirtz, Norg. Ale. =N. Wiurz. Bidrag til Kundskaben om Norges Ferskvandsalger. I. Smaalenenes Chlorophyllophyeeer. (Chri- stiania Videnskabsselskabs Forhandl. 1880, N:o 11. Christi- ania 1880.) WiLLE, Sydamer. Alg. =N. Wırıe. Bidrag til Sydamerikas Algflora, I—III. (Bihang till K. Vet.-Akad. Förhandl., Band 8, N:o 18. Stockholm 1884.) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 95 Wırtr. Skand. Desm. = V. B. WITTROCK. Anteckningar om Skan- dinaviens Desmidiaceer. (Nova Acta Soc. Ups., Ser. 3, Vol. VIT.) Upsala 1869. Wirtr. Gotl. Öl. Alg. =V. B. Wirtrock. Om Gotlands och Ölands sötvattens-alger. Bihang till K. Vet.-Akad. Handl., B. I, N:o 1. Stockholm 1872. WITTE. Snöns och Isens Flora = V. B. WITTROCK. Om snöns och isens flora, särskildt i de arktiska trakterna. (Uti A. E. Nor- DENSKIÖLD, Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga norden.) Stockholm 1883. WIiTTR. & Norpst. Alg. exs. = Alge aqua dulcis exsiccatae precipue Scandinavice, quas adjectis algis marinis chlorophyllaceis et phy- cochromaceis distribuerunt V. B. Wırtrock et O. NORDSTEDT. Woop, Freshw. Alg. = H. C. Woop. A contribution to the History of the Freshwater Alge of North America. (Smithsonian contri- butions to knowledge, Vol. 19. Washington 1874.) 96 "BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. CHLOROPHYLLOPHYCEZE Rar. Ordo PALMELLACEZ NÄGL. Fam. TETRASPOREA (NÄGL.) WITIR. I. OOCYSTIS NÄGL. 1. O. solitaria WITTR. WITTR. et NORDST. Alg. exsic. N:o 224; Bot. Not. 1879, p. 24. Werscheninskoje, Dudinskoje, Tunguska. Fam. CHARACIE/E (NÄGL.) WITTR. I. CHARACIUM AL. BR. 1. C. Negelti AL. BR. »Gränsmärket». II. OPHIOCYTIUM NÄGL. 1. O. majus NÄGL. »Gränsmärket», Asinova, Fatianoskaja, Dudinskoje, Tun- guska. Fam. PROTOCOCCE/A (MENEGH.) WITTR. I. POLYEDRIUM NÄGL. 1. P. tetraödricum NÄGL. Asinova. 2. P. Gigas WITTR. Gotl. Öl. Sötv. Alg. p. 33, Tab. IV, fig. 4. Pp granulatum n. var. Tab. V, fig. 1. Var. irregulariter pentaödrica, angulis in apicem brevem rotundatum productis, lateribus medio leviter retusis (con- N ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 97 cavis), margine subtilissime granulato, membrana punctata. Diam. maxim. 52,s, diam. minim. 48 u. Asinova. Fam. PEDIASTRE/A (NÄGL.) WITTR. I. SCENEDESMUS MEYEN. S. obtusus MEYEN. Plachino. S. quadricauda (TURP.) BREB. Dudinskoje, Mesenkin. ll. PEDIASTRUM MEYEN. P. Boryanım (TURP.) MENEGH. Asinova, Dudinskoje, Mesenkin. Enligt EHRENB. Microg. i mellersta Ural vid Schartasch. ß granulatum (KÜTz.) RAB. Dudinskoje. P. Tetras (EHR.) RALFS. a) Form. »cellula solitarian. AL. BR. Alg. Unicell., p. 100, Tab. V, H, fig. 1. Long. 14,4 u; lat. = long.; long. rad. 4,8 u. Dudinskoje, Tunguska. En närstaende form är Polyedrium pentagonum REINSCH forma incisa LAGERH. Stockh. Pediastr. p. 67, Tab. II, fig. 22. b) Form. »cellule 4, eruciatim dispositen. Au. BR. Ale. Unicell. p. 100. RALFS. Brit. Desm., Tab. DER fig. I a. d. Dudinskoje. c) Form. cellule 8, disp. cellularum 1 + 7. Tunguska. Ill. CCELASTRUM NÄGL. C. sphericum NÄGL. Asinova, Dudinskoje. Öfversigt af K. Vet.-Akaad. Förh. Årg. AOMEENEOR 26 ES 98 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Fam. VOLVOCE/A (EHRENB.) RABENH. I. VOLVOX (Lın.) EHRENB. V. minor STEIN. »Gränsmärket». II. PANDORINA (Bory) PRINGSH. P. Morum MÜLL. »Gränsmärket», Asinova, Dudinskoje. Ural enl. EHRENB. Microg. II. GONIUM (MÜLL.) EHRENB. G. pectorale MÜLL. »Gränsmärket». Ordo CONJUGATZE DE Bar. Fam. DESMIDIE/ (Kürz.) DE BAR. I. MICRASTERIAS AG. M. Cruz melitensis (EHRENB.) RALFS. Asinova, Fatianoskaja, Plachino. M. jfimbriata RALFS. Plachino. II. EUASTRUM (EHRENB.) RALFS. E. verrucosum EHRENB. Long. 86,2 u; lat. 76,8 u. Dudinskoje. E. Didelta RALFS. Tunguska. E. ansatum BRALFS. Fatianoskaja, Dudinskoje. Enl. EHRENB. Mierog. 1 norra Ural vid Werchoturie och Ekaterinenburg; i mellersta Ural vid Schartasch-sjön; i vestra Sibirien på Barabinska steppen vid Ubinska sjön. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o2. 99 4. E. sinuosum LENORM. Long. 64,3 u; lat. 36 u. Tunguska. 5. E. binale (TURP.) RALFS. a) Forma minuta LUND. Desm. Suec. p. 22; RALFS Brit. Desm. T. XIV, fig. 8a. Fatianoskaja. b) Forma lobis basalibus sinuato-bilobulatis LUND. Desm. Suec. p. 23; RALFS. Brit. Desm. T. XIV, fig. 8 c, d. Long: 31,2 u; lat. 20,4 u; lat. isthm. 4,8 u. »Gränsmärket». c) var. 8 RALFS. Brit. Desm. T. XIV, fig. 8 f. Mesenkin, Tunguska. 6. E. lobulatum BREB. Werscheninskoje. E. elegans (BREB.) KÜtz. a) NÄGL. einz. Alg. T. VII, fig. D. I a. Long. 45—51l,3 u; lat. 29— 32,4 u. Asinova, Plachino, Dudinskoje. b) RALES Brit. Desm. T. XIV, fig. 7 a, b, c. Plachino, Werscheninskoje, Dudinskoje. 8. E. sibiricum nov. sp. Tab. V, fig. 2. E. minimum, paullo longius quam latius, subquadratum, | profunde constrictum, sinu intimo lineari angustissimo, ex- tremo paullum ampliato acutangulo; semicellule subhexa- sone dorso aculeis binis parvis instructo truncat, lateribus superioribus sinu obtusangulo emarginatis, inferioribus rectis, in angulis aculeis singulis subtilissimis instruct&; a latere vise subeirculares utrimque papilla mediana et apice acu- leis binis armat&; a vertice vise elliptice medio utrimque papilla, in utroque fine aculeis 5 subtilissimis predite. Long. 16,3—18 u; lat. 14,4 uw; lat. isthm. 3,1—3,6 435 crass. 8,4 u. Tunguska. 100 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Af hittills beskrifna Euastra star denna art närmast E. candianum DELP. Desm. Subalp. 1876, p. 107, Tab. VI, fig. 11—12, samt P. formosum GAY, Monogr. Conjug. pag. 5, IPL IG fa 9: III. COSMARIUM (CORDA) RALFS. C. quadratum RALFS. a) Form. suecica LUND. Desm. Suec. p. 47. Long. 60 u; lat. 33,6—39,6 u; lat. isthm. 19,2 u. Asinova, Werscheninskoje, Dudinskoje. b) Form. »lateribus rectis vel levissime rotundatis» WILLE. Ferskv. Alg. fra Nov. Semlj. p. 37, Tab. XII, fig. 20. Long. 55,2 u; lat. 36 u; lat. isthm. 19,2 u. Asinova. C. pseudopyramidatum LUND. a) Form. major LUND. Long. 52—55,2 u; lat. 36—37,2 u; lat. isthm. 12 u; lat. apic. 12 u. Tunguska. b) Form. minor NORDST. Desm. Spetsb. p. 29. Long. 42—48 u; lat. 28,8—31,2 u; lat. isthm. 8—9 u; crass. 16,3—19,2 u. Fatianoskaja. Nagra individ visade — »a vertice» sedda — en svag ansvällning pa midten. ©. anceps LUND. Long. 31,2 u; lat. 16,8 u; lat. isthm. 10,5 u; crass. 14,4 u. »Gränsmärket». C. granatum BREB. Long. 33,6—34,8 u; lat. 21,6—22,s u; lat. isthm. 6—7,2 u. Plachino. C. atlanthoideum DELP. Desm. Subalp. 1878, pag. 5, Tab. VII, fig. 22—24. 6. NT ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 101 Long. 20,4 u; lat. 18—19,2 u; crass. 15,6 u; lat. isthm. 5—6 u. Tunguska. Den sibiriska formen skiljer sig fran den italienska endast genom sin finpunkterade membran och något större ansväll- ningar pa sidorna, »a vertice» sedda. C. Hammeri REINSCH. ß subangustatum n. var. Tab. V, fig. 3. Form& octogibbose REINSCH (Algenfl. von Frank. pag. 112, Tab. X, fig. I f, g, i, k) proxima differt autem magni- tudine semicellulisgque a latere visis ovato-circularikus, a vertice visis ovalıbus, in medio tumidis. Long. 19,2e—21,6 u; lat. 13,2—14,4 u; lat. isthm. 2,.— 3,6 u; crass. I—10 u. Fatianoskaja, Plachino, Tunguska. C. taxichondrum LUND. B subundatum nov. var. Tab. V, fig. 4. Var. minor, tam longa quam lata, lateribus levissime 4- undulatis; semicellule seriebus binis transversis subrectis, altera subdorsali 2 verrucularum, altera mediana 3 verr. ornat®; a vertice conspect& elliptice, medio utrimque verru- culis 3 et intra margines laterales verr. binis instruct&. Membrana distinete punctata. Long. 27,6 u; lat. 26,4 u; lat. isthm. 7,2 u; crass. 16,8 u. Tunguska. 8. C. crassipelle nov. sp. Tab. V, fig. 5. C. submediocre, subquadratum, sinu lineari profundissime constrictum; semicellule subhexagon&, basi recto, dorso trun- cato, utroque polo rotundato, angulis inferioribus obtusis, angulis superioribus rotundato-truncatis, membrana dorsali incrassata; cellula a latere visa habitu fere clepsydr&, apici- bus incrassatis late rotundato-truncatis; a vertice conspecta elliptico-rhomboidea. Membrana subtiliter punctulata. Long. 31,2—33,6 u; lat. 28,e—31,2 u; lat. isthm. 7,2 u. crass. 21,6 u. Tunguska. 9. 10. 11. 102 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. C. pachydermum LUND. Long. 115 u; lat. 84 u; lat. isthm. 43,2 u; crass. 60 u; crass. membr. 2,4 u. Werscheninskoje. C. perforatum LUND. Long. 56,4—60 u; lat. 50,4—55,2 u; lat. isthm. 26,4— 28,8 u. Fatianoskaja, Tunguska. ©. pseudobiremum nov. sp. Tab. V, fig. 6. C. parvum, tam longum quam latum, medio profunde constrietum sinu lineari extrorsum valde dilatato; semi- cellule subhexagonz, lateribus superioribus longioribus quam inferioribus; a latere vise subeirculares; a vertice con- spect@ oblongo-elliptice, medio utrimque leviter tumid. Membrana glabra. Long. 26,4 u; lat. = long.; lat. isthm. 7,2 u; crass. 14,4 u. Mesenkin. Form. minor. Long. 17—18u; lat. 19,2 u; lat. isthm. 4,6 —4,s u; crass. Yu. Mesenkin. | Denna art är till formen mycket lik C. biremum NORDST., men saknar dennas karakteristiska varta och är uppifran sedd något ansväld midipa. Mahända är den identisk med Cosmarium truncatellum PERTY, forma NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 17—18. | C. Phaseolus BREB. a) Long. 32,4 u; lat. 34,2 u; crass. 18 u; lat. isthm. 7,2 u. Plachino. b) Form. minor. Long. 20,4 u; lat. 20,-— 21,6 u; lat. isthm. 5 u. Plachino. c) ß elevatum NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 17, Tab. I, fig. 3. Long. 25,2 w; lat. 22,8 u; lat. isthm. 7,2 w;. crass. lo. Werscheninskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 103 13. 14. 15. d) y achondrum nov. var. Tab. V, fig. 7. Var. major, ad Pp elevatum NORDST. accedens, papilla mediana nulla. Membrana subtiliter, nonnumquam vix con- spicue punctulata. Long. 40,8 u; lat. 36—38,4 u; lat. isthm. 9,e u; crass. 21,6 —22,8 u. Werscheninskoje. C. subtumidum NORDST. WITTR. et NORDST. Alg. exsice. N:o 172. Cosmar. ni- tidulum DE NorT.(?) »forma e Karkku» ELFV. Finsk. Desmid. p. 12, Tab. I, fig. 7, (enl. NORDST. Botan. Notis. 1832, pP. IQ). Long. 25,2 u; lat. 22,s— 24 u; lat. isthm. 6— 7,2 u; crass. 14,4 u. Plachino. C. ellipsoideum ELFV. Finsk. Desm. p. 13, Tab. I, fig. 10. Long. 44,4 u; lat. 32,4 u; lat. isthm. 9,6 u; crass. 26,4 u. Tunguska. Form. minor. Long. 35,2 u; lat. 27,6 u; lat. isthm. 7,2 u; crass. 19,2 u. Fatianoskaja. ©. bioculatum BREB. Long. 15,6 u; lat. 14,4 u; lat. isthm. 7,2 u. Fatianoskaja. ß parcum WILLE, Bidrag Norg. Ferskv. Alg. pag. 35, Tab. I, fig. 21. Long. 16,8s—17,s u; lat. 16,8 u; lat. isthm. 6 u. Plachino. OC. Regnellii WILLE, Sydamer. alg. p. 16, Tab. I, fig. 34. Form. minor. Tab. V, fig. 8. Long. 11,5—14,6 u; lat. 10,s—12 u; lat. isthm. 3,1—3,6 u. Fatianoskaja, Dudinskoje, Tunguska. ©. Meneghinii BREB. Long. 19,8 — 32,4 u; lat. 14,4—19,2 u; lat. isthm. 6-—7,2 u. Plachino, Dudinskoje. 18. 19. 104 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. b) Form. Cosm. undulatum B erenulatum (NÄG.) WITTR. Long. 21,6—27,6 u; lat. 15,6— 21,6 u; lat. isthm. 6 u. Asinova, Fatianoskaja, Dudinskoje. c) Form. DE BARY Conj., Tab. VI fig. 33—34. REINSCH. Con- trib. ad Algolog. et Fungolog., Tab. XII, fig. 12 a, b. Cosm. impressulum ELFV. Finsk. Desm. pag. 13, Tab. I, Ne, 9% Long. 28,8—31,2 u; lat. 19,2—21,6 u; lat. isthm. 6— 7,2 u. Asinova, Werscheninskoje, Dudinskoje, Mesenkin, Tun- guska. C. striatum n. sp. Tab. V, fig. 9. C. parvum, tam longum quam latum, vel paullo longius, medio profundissime constrictum, sinu intimo lineari an- gusto, extremo subrectangule ampliato; semicellule fere 3-lobat&, lobo polari a lobis lateralibus sinu subrectangulo discreto, dorso truncato, indistinete 4-crenato, infra dorsum granulis 4, striisque indistinetis 4 verticalibus ornat&, la- teribus loborum basalium rectis in medio leviter emargi- natis, angulis lobi polaris oblique truncatis; a latere vis subcirculares; a vertice vise elliptic«. Long. 14,4 u; lat. 12—14,4 u; lat. isthm. eire. 3,6 w. Plachino, Dudinskoje. Till formen star detta species närmast Cosm. Brauni REINSCH form. A. d minimum (REINSCH, Algfl. v. Frank. p. 115, Tab. X, fig. 3 g), men afviker isynnerhet genom sin icke jemna rygg och genom de 4 vertikala strimmorna pa halfcellens membran. C. venustum (BREB.) RABENH. ? form. nunor WILLE. Tab. nostr. V, fig. 10. Ferskv. Alg. fra Nov. Semlj. pag. 43. Long. 16,8 u; lat. 14,4 u. Fatianoskaja. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 105 20. ID ID C. subreniforme NORDST. Desm. arct. p. 24, Tab. VII, fig. 16. Long. 33,6 u; lat. 31,2 u; lat. isthm. 9,6 u; erass. 21,6 u. Tunguska. ©. Turpinii BREB. Long. 57,6—72 u; lat. 55,2—6l,2 u; lat. isthm. 12—14 u; erass. 31,2 u. Dudinskoje, Mesenkin. b) Form. tumoribus centralibus minutis binis LUND. Desm. Suec. pag. 29. Long. 72 u; lat. 57,6 u; crass. 36 u. Plachino. C. tetragonum NÄG. Pp intermedium n. var. Tab. V, fig. 11. Var. minor medio sinu lineari modice constricta; se- micellule trapezic®, dorso truncato 4-undulato, medio dorso levissime inciso, lateribus 3-undulatis; a latere conspect& ovat&, infra medium tumid&; a vertice vise medio paul- lum inflate apieibus late rotundato-truncatis. Membrana levis. Long. 31,2 u; lat. 22,8 w; lat. isthm. 12 u; lat. apic. 14,4 u; crass. 15 u. »Gränsmärket». Denna form förmedlar öfvergangen från hufvudformen till var. euastroides SCHAARSCHM. Magyar Desmid. p. 269, Tab. I, fig. 7. C. crenatum RALFS. a) Long. 32,4—37 u; lat. 20,4—22,5 wu; lat. isthm. 13,5 u. »Gränsmärket». b) Form. crenis lateralibus 3 NORDST. Desm. Spetsb. p. 30, Tab. VI, fig. 7. Plachino, Werscheninskoje. ce) Form. crenis lateralibus 2 NORDST. Desm. Spetsb. 1. c. fig. 8. Plachino, Werscheninskoje, Dudinskoje. 106 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. d) Form. trierenata. Tab. V, fig. 12. A forma »erenis lateralibus 3» NORDST. |. e. forma nostra differt crenis lateralibus ternis, in angulis superioribus cre- nis nullis. Long. 31,2 u; lat. 21,6 u; lat isthm. 13,2 u; cerass. 16,8 u. »Gränsmärket». ©. suberenatum HANTZSCH. Long. 21,6—29,5 u; lat. 19,2—25 u; lat. isthm. 6,5—9,6 u; lat. apie. 9—10 u. »Gränsmärket», Fatianoskaja, Plachino, Dudinskoje, Me- senkin. ©. Blyttii WILLE, Norg. Berskv. Ale. p. 25, Tab. I, nor Long. 12—15,6 u; lat. 10,8—14,4 u; lat. isthm. 3,6 —4,s crass. ad 8,4 u. | Tunguska. C. isthmochondrum NORDST. Sydl. Norg. Desm., p. 12, Tab. I, fig. 2. Long. 32,4 u; lat. 27,6 w; lat. isthm. 7,2 ws crass. 18 u. Tunguska. C. Boeckii WILLE, Norg. Ferskv. Alg. p. 28, Tab. I, fig. 19.- Long. 32,,—36 u; lat. 28,8—31,2 u; lat. isthm. 7,2—9,6 u; crass. 18,7—19,2 u. Asinova. C. conspersum RALFS. Long. 82,8 u; lat. 64,8 u; lat. isthm. 22 u; crass. 41,4 u. Werscheninskoje. Membranen är mellan vartorna fint punkterad. Form. Cosm. anomalum DELP. Spec. Desm. Subalp. 1878, pag. 29, Tab. IX, fig. 11—13. Long. 76,s—88,s u; lat. 62,,—64,8 u; lat. isthm. 21,6 — 24 u; crass. 38,4 u. Asinova, Dudinskoje, Werscheninskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 107 29. 30. 31. 32. C. Quadrum LUND. Long. 69,6 u; lat. 60—-62,4 u; lat. isthm. 21,e—26,3 u. Werscheninskoje. ©. Arnellii n. sp. Tab. V, fig. 15. C. mediocre, quarta vel quinta parte longius quam latius, profunde constrietum, sinu lineari angusto; semicellulze subhexagon® basi recta inter se contigue et dorso et la- teribus rectis, angulis inferioribus subrectis, superioribus rotundato-truncatis, miargine crenulato, a latere vise obo- vato-subeirculares; a vertice vise elliptic®z. Membrana dense verrucosa, verrucis in medio semicellule series rectas et longitudinales et transversales, marginem versus series oblique arcuatas efficientibus; crassitudo corporis eirc. due partes diametri transversalis. Long. 57,6—62,4 u; lat. 45,6—52,8 u; lat. isthm. 16,s— 18,0 u; crass. 33,6 —34,8 u. Asinova. ©. jenisejense n. sp. Tab. V, fig. 13. C. submediocre, tam longum quam latum vel paullo lon- gius, medio constrictum sinu lineari extrorsum ampliato; semicellule margine granulato, dorso late rotundato, in medio subrecto, ventre subrecto vel leviter reniforme-inflexo, late- ribus leviter rotundatis; a latere vise subeirculares; a vertice vise ellipticz, medio utrimque tumore 3-crenato pradit®. Membrana granulata, granulis in series concentricas ordinatis. Long. 33,6 u; lat. 31,2 a; lat. isthm. 10,8 u; crass. 19,2 u. Fatianoskaja. ©. margaritiferum (TURP.) ARCH. Long. 38,4—50,4 u; lat. 31,2—43,2 u; lat. isthm. 12—16,s u. Dudinskoje, Werscheninskoje. Enl. EHRENB. Microg. i norra Ural vid Bogoslawsk, Wer- choturie, Mursinsk och Turinsk; i mellersta Ural vid Eka- terinenburg, Pyschminsk, Schartasch-sjön; i södra Ural vid Kyschtym; i vestra Sibirien vid Tobolsk och pa barabinska steppen vid ubinska sjön. 108 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. 33. C. punctulatum BREB. Long. 22,8—32,4 u; lat. 20—30 u; lat. isthm. 7,2—10 u. Dudinskoje, Werscheninskoje. . 34. (0. Wittrockii LUND. Long. 19,2 u; lat. 16,8 u; cerass. 11—12 u; lat. isthm. 8,4 u. Werscheninskoje. 35. OC. ortnostichum LUND. p pumilum LUND. Long. 19,2 u; lat. 18—19 u; lat. isthm. 6 u; crass. 12 u. Tunguska. | 36. C. tetraophtalmum (KÜTZ.) BREB. Long. 105,6 u; lat. 79,2 u; lat. isthm. 28,8 u; crass. 57,6 u. Werscheninskoje. 37. C. orbiculatum RALFS. Long. 31,2.-— 34,8 u; lat. 22,s—23 u; lat. isthm. 9,6 —l1 u; long. isthm. 2,4—3 u; crass. 19,2 u. Tunguska. Närmast lik Tab. VI, fig. 49 i DE BAR. Conjug. 38. C. annulatum (NÄG.) DE BAR. Long. 44,4 u; lat. 19,2 u; lat. isthm. 18 u. Dudinskoje. 39. (©. Nove Semlie WILLE. P sibiricum n. var. Tab. V, fig. 14. Var. tam longa quam lata vel paullo longior, a fronte visa habitu fere C. Regnest REINSCH, in medio utrimque profunde excavata; semicellule 1l0-denticulat&, angulis ro- tundatis, magis productis quam in form a; a latere et a vertice vise in medio utrimque verruca ornat®; a latere vise obovat&, a vertice elliptice, apieibus 5-denticulatis. Long. 14,4—16,1ı u; lat. 13,2— 14,4 u; lat. isthm. 6—6,5 u; crass. 7,2—8,4 U. Werscheninskoje, Dudinskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 109 IV. ARTHRODESMUS (EHRENB.) ARCH. 1. A. convergens EHRENB. Long. 36—38,4 u; lat. 36—37,2 u; lat. isthm. 7,2 u. Fatianoskaja, Tunguska. 2. A. Incus (BREB.) Hass. a) RALFS Brit. Desm. p. 118, T. XX, fig. 4 a—d. Long. 19,2—20,4 u; lat. 19,2— 21,6 u; lat. isthm. 6—7,2 u. Asinova, Fatianoskaja, Plachino, Werscheninskoje. b) & RALFS |. c. fig. 4 e. Tunguska. c) Y intermedius WITTR. Anteckn. Skand. Desm. Tab. I, fig. 6. Long. 14,4 u; lat. 12 u; lat. isthm. 6,7 u; long. acul. 6 u. Tunguska. 3. A. bifidus BREB. Long. 10,8 u; lat. 9 u; lat. isthm. 3,6 u. Tunguska. 4. A. octocornis EHRENB. Tunguska. 5. A. hexagonus nov. sp. Tab. V, fig. 16. A. minimus, levis, tam longus quam latus, medio profunde constrietus, sinu intimo lineari angusto, extremo ampliato; semicellule hexagon&®, dorso nonnumquam levissime con- cavo, angulis lateralibus aculeis singulis minimis rectis, angulis superioribus punctis vel aculeolis singulis vix con- spicuis instructis; a latere vise subeirculares medio utrim- que papilla munit&; e vertice conspecte elliptice utrimque papilla mediana, apicibus aculeis minimis 3 predite. Long. 10,8—12 u; lat. = long.; lat. isthm. 2,4 u; crass. 6 u. Fatianoskaja. Forma angulis lateralibus aculeis incurvis, longioribus quam in forma «, instructis. Tab. V, fig. 17. ID DD 110 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Long. 9,6 u; lat. 10,8 u; lat. isthm. 2,4 u; crass. 5,5 u; long. acul. 2,4 u. Tunguska. Denna art star närmast A. tenuissimus ARCH., men skiljes genom sinus’ olika beskaffenhet samt sina ytterst små, nä- stan osynliga taggar i de öfre hörnen. V. XANTHIDIUM (EHRENB.) RALFS. X. fasciculatum EHRB. Asinova, Plachino. X. antilopeum (BREB.) KÜrz. Long. s. acul. 45,6— 70 u; lat. s. acul. 40,8—55 u. Tunguska, Werscheninskoje. I fig. 18, Tab. V, har jag afbildat en individ, i hvilken icke mindre än tre parasitsvampar (Chytridium sp.) snyl- tade. Parasiten, hvars diameter vexlar mellan 19,2 och 26 u, star mycket nära den af REINSCH i PRINGSH. Jahrb. Bd XI, Häft. 2, Tab. XVII, fig. 11 och 12 aftecknade. REInSCH har icke funnit nagon Xanthidium-art med pa- rasiter och tillskrifver denna omständighet Xanthidiernas tjocka membran. (PRINGSH. Jahrb. I. c. pag. 299.) X. eristatum BREB. Fatianoskaja, Tunguska. VI. STAURASTRUM (MEyEn) RALFS. S. muticum BREB. Form. minor. RABENH. Fl. Eur. Alg. Sect. III, p. 200. Long. 22,8 u; lat. 20 u; lat. isthm. 6 u. Fatianoskaja. S. Bieneanum RABENH. a) Form. spetsbergensis NORDST. Desm. arct. p. 33, Tab. VII, fig. 35. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 111 A forma trigona, quam cl. NORDSTEDT |]. c. delineavit, forma nostra lateribus e vertice visis concavis differt. Long. 33,6—-38,4 u; lat. 33,6—36 u; lat. isthm. 9,6 u. Asinova. b) Pp ellipticum WILLE. Ferskv. Ale. fra Nov. Semlja, p. 50, Tab. XIII, fig. 49. Long. 40,8—43,5 u; lat. 36—40,s u; lat. isthm. 12—14 u. »Gränsmärket», Dudinskoje. c) y conneetens nov. var. Tab. V, fig. 19. Var. lateribus semicellularum inferioribus dentibus non- nullis minimis instructis; semicellule a latere vise cir- culares, a vertice vis® late elliptice. Membrana subti- lissime punctata. Long. 39,6 u; lat. 40,8 u; lat. isthm. 14,4 u; crass. 24 u. Mesenkin. Denna form, som i och för sig betraktad kunde upp- ställas sasom egen art inom slägtet Cosmarium, visar I sin mon, huru obestämda gränserna äro mellan Cosmaria och Staurastra. 3. S. pachyrhynchum NORDST. Desm. arct. pag. 32, Tab. VIII, fig. 34. Form. trigona NORDST. |. c. Long. 33,6 u; lat. 38,4 u; lat. isthm. 8,4 u. Tunguska. 4. 8. punctulatum BREB. Long. 33,6 —37,8 u; lat. 28,s—36 u; lat. isthm. 12,6 u. Dudinskoje, Mesenkin. Long. = lat. = 31,2—32,4 u; lat. isthm. 12 u. Plachino, Mesenkin. b) Forma. Woon Freshw. Ale. p. 151, Tab. XII, fig. 10. Long. 26,4—32,4 u; lat. 24— 28,8 u; lat. isthm. 7,2—8,9 u. »Gränsmärket». De 112 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. c) Form. trigona, a vertice visa lateribus rectis. Long. 36—38,4 u; lat. 31,2—36 u; lat. isthm. 12 u. Mesenkin. S. pygmeum (BREB.) WITTR. Long. 33,6 u; lat. = long.; lat. isthm. 12 u. Plachino. b) Form. minor WILLE. Bidr. Norg. Ferskv. p. 42, Tab. II, fig. 28. Long. 28 u; lat. 24 u; lat. isthm. 10,s. Werscheninskoje. c) P subglabrum nov. var. Tab. V, fig. 20. Semicellule elliptice membrana glabra utroque autem fine seriebus granulorum binis inter se parallelis pr&dit&; a vertice vise triangulares, lateribus subrectis (prope apices dentibus subtilissimis binis munitis), angulos versus granulis in series binas ordinatis instruct&. Long. 24 u; lat. 21,6 u; lat. isthm. 9,6 u. Tunguska. Star mycket nära form. minor WILLE, fran hvilken den skiljes genom sin — med undantag af de tva strim- morna tvärs öfver hörnen — glatta membran. 6. S. hirsutum (EHRENB.) BREE. Fatianoskaja. 7. S. Arnellü nov. sp. Tab. V, fig. 21. S. parvum, diametro circiter quinta parte longius, pro- funde constrietum sinu lineari angusto extremo ampliato; semicellule trapezic®, e basi recta sursum angustat&, lateri- bus modice convexis, angulis superioribus obtusis, inferiori- bus late rotundatis, margine granulato-dentat&, ad margi- nem versus granulat&, granulis et a fronte et a vertice radiatim concentriceque dispositis, intima in serie et ad basin semicellularum singulis, ceteris in seriebus binis; e vertice conspect® triangulares, angulis obtuse rotundatis, la- teribus in medio leviter retusis. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 2. 113 Long 36—38,4 u; lat. 31,.—32,4 u; lat. isthm. 12 u. »Gränsmärket». 8. S. echinatum BREB. RALFS Brit. Desm. p. 215, Tab. XXXV, fig. 24. Long. 33,6 m; lat. 28,8 12; long. acul. 7,2 u. Tunguska. 9. S. Brebissonii ARCH. Long. 48 u; lat. 45,6 u; lat. isthm. 14,4 u. Asıinova. 10. (2) S. erasum BREB. Tab. VI, fig. 35. Long. 46,8 u; lat. 43,2 u; lat. isthm. 12 u. Dudinskoje. 11. S. teliferum RALFS. Form. minor. Long. 32 u, lat. 27 u. Fatianoskaja. 12. S. brevispinum BREB. Form. minor Rap. Fl. Eur. Ale. sect. III, p. 20 Long. 39,6 — 40,8 u; lat. 38,1—39,6 u. Plachino, Tunguska. [NO] Form. semicellulis altioribus quam in forma typica. Long. 38,4 u; lat. 31 u. Tab. V, fig. 30. Werscheninskoje. 13. S. dejectum BREB. Long. 27,6,—31,2 u; lat. 28,8—32,4 u. Werscheninskoje. 14. S. mucronatum RALFS. Long. 31,2 u; lat. = long.; lat. isthm. 7,2 u. Werscheninskoje. Form. minor. Long. 19,0 —24 u; lat. 21,6 —24 u; lat. isthm. 6 u. Fatianoskaja, Plachino. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 2. 8 18. 119). 114 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. ID S. Dickiei RALFS. Io, = Har = 20,2 1% Fatianoskaja. S. cuspidatum BREB. Long. 26,4 u; lat. 21,6 u; long. isthm. 7,2 u; lat. isthm. 5 u. Tunguska. S. tunguscanum nov. sp. Tab. V, fig. 22. S. parvum, paullo longius quam latius, profunde con- strietum sinu acutangulo valde ampliato; semicellule sub- triangulares, divergentes, lateribus convexis, dorso trun- cato vel levissime retuso, angulis in aculeum achroum recurvum productis, margine subtiliter granulato-denticu- lato; a vertice vise triangulares angulis paullum tumidis in aculeum rectum productis, lateribus leviter retusis. Mem- brana granulata. Long. 26 u; lat. s. acul. 22,8 u; lat. isthm. 9,6 wu; long. acul. 6 u. Tunguska. S. bifidum (EHRENB.) BREB. Long. 28,8 1; lat. s. spin. 31;2 u; lat. c. spin. 50,4 wu; lat. isthm. 12 u. Tunguska. S. papillosum KIRCHN. Tab. V, fig. 23. Krypt. Fl. v. Schles. pag. 170. Long. 32,4 u; lat. 30 u; lat. isthm. cire. 7 u. Dudinskoje. | Jag har på tab. V, fig. 24 afbildat detta species, af hvilket någon figur hittills icke blifvit publicerad. S. cuneatum nov. sp. Tab. V, fig. 24. S. parvum, tam longum quam latum vel paullo longius, incisura mediana profunda, rectangulari; semicellule late cuneat®, sursum dilatate dorso (medio subtruncato) le- viter convexo, lateribus rectis, membrana margineque gra- nulat®, granulis in series transversas ordinatis, utroque D D DD ot ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 115 fine aculeis binis subtilibus instructe; e vertice vise tri- angulares, lateribus retusis, angulis rotundatis, apice acu- leis binis armat® granulis in series transversas ordinatis medio dorso levi. Long. 21,6 —22,8 u; lat. 21,6 uw; lat. isthm. 6—17,1 u. Fatianoskaja. S. baeillare BREB. P obesum LUND. Long. 21,6 u; lat. 22,8 u; lat. isthm. 5 u. Tunguska. S. inconspicuum NORDST. Long. c. rad. 16,s—19,2 u; long. s. rad. 13,5; —14,4 u; lat. c. rad. 14,1—16,8 u; lat. isthm. 6—7 u. Tunguska. S. alternans BREB. Pp pulehrum WILLE. Ferskv. Nov. Semlj. p. 53 Tab. XIII, fie. 66. Long. 28,8—30 u; lat. 25—27,6 u; lat. isthm. 7,2—9 u. »Gränsmärket». S. hexacerum (EHRENB.) WITTR. Form. alternarns WILLE. Ferskv. Nov. Semlj. p. 53 T. XII, fig. 63. Long. 24—26,4 u; lat. 26,.—28,8 u; lat. isthm. 7,2— 3,4 u. Asinova, Fatianoskaja. Form. 4-gona. Tab. V, fig. 25. Long. 28,3 u; lat. 36 u; lat. isthm. 8,4 u. Fatianoskaja. Enl. EHRENB. Microg. i norra Ural vid Mur- sinsk. S. margaritaceum (EHRENB.) MENEGH. Long. 24 u; lat. 26,4 u; lat. isthm. 7 u. Fatianoskaja. p subtile n. var. Tab. V, fig. 26. [NO] Ko 116 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Semicellul& a vertice visXx 5-radiate; radiis gracilioribus quam in form. «, margine granulato-denticulato, apicem versus attenuatis, apice truncato vel levissime emarginato. Long. 20,4 u; lat. 27,6 uw. Tunguska. B subtile form. ornata Tab. V, fig. 27. Form. a vertice visa 5-radiata, lateribus profunde rotun- dato-excavatis, radıis linearibus. Eon 21056 ; lat 20a: Tunguska. S. polymorphum BREB. WILLE Ferskv. Nov. Semlj. Tab. XII, fig. 65 a. Long. 37,2—40,s u; lat. 36—38,4 u; lat. isthm. 14,4 u. »Gränsmärket». Pp subgracile WITTR. Gotl. Öl. Sötv. Ale. p. 51. Long. 28,3s—33,6 u; lat. 39,6 —43,2 u; lat. isthm. 8,6 — I,6 u. Werscheninskoje, Dudinskoje. S. gracile RALFS. B nanum Wille. Bidr. Norg. Ferskv. p. 46. Tab. II, fie. 31. Lone. 21.6 u; lat. 26,4 u; diag. max. 31,2 u; lat. isthm. 92 fi Tunguska. y coronulatum n. var. Tab. V, fig. 28. Var. semicellulis a fronte visis dorso leviter convexo, prominentiis 4—6 emarginato-truncatis predito; a vertice visis 4-radiatis, prominentiis ad basin processuum binis instructis. Long. 36 u; lat. 43,21; diam. max. 55,2 u; lat. isthm. 9,6 u. Plachino. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 117 28. (?)S. Manfeldtii Dep. Tab. VI, fig. 32. ND Ne) 30. 31. Long. 67,2 u; lat. 76,s—81,6 u; lat. isthm. 9I—10 u. Werscheninskoje. S. Sebaldi REINSCH. ß depauperatum nov. var. Tab. VI, fig. 33. Var. quinta parte latior quam longior. Semicellule a fronte vise undique dentato-verruculos&, verrucis medio in seriebus concentricis, verrucis radiorum in seriebus transversa- libus dispositis, radiis subrectis, ventre minus. inflato quam in form. @; a vertice vis& triangulares, lateribus subrectis vel leviter concavis, intra margines laterales seriebus 3 verrucarum instruct&, verrucis in seriebus duabus exteriori- bus 4, in serie intima 8. Long. (2 u; lat. 90 u; lat. isthm. 18 u. Dudinskoje. S. proboscideum (BREB.) ARCH. ö p altum nov. var. Tab. VI, fig. 34. Var. major tam longa quam lata. Semicellule a fronte vise ventre valde inflato, dorso alte convexo, in medio truncato, margine dorsali aculeis firmis 2--3-fidis armato, radiis apice 3—5-cuspidatis, paullum incurvis, seriebus granulorum transversalibus ornatis; a vertice vise trian- gulares, lateribus subreetis vel paullulo convexis, intra mar- sines laterales spinis trifidis 4 in seriebus simplicibus, late- ribus parallelis, dispositis. Long. 6,3 u; lat. = long; lat. isthm. 16,8 m. Tunguska. S. Pseudosebaldi WILLE. Pp bicorne nov. var. Tab. VI, fig. 36. Semicellule basi inflato granulis destituto, a vertice vise cireulares utroque polo in radium elongatum leviter cur- vatum granulato-asperum product&, dorso spinis bifurcatis in seriebus 2 longitudinalibus ornato. 32. 33. 34. 30 118 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. Long. semic. 20,4 u; lat. 67,2 u; lat. isthm. 7 u). Tunguska. S. paradoxzum MEYEN. ß fusiforme nov. var. Tab. VI, fig. 37. Semicellule dorso 3-crenato leviter convexo, infra margi- nem dorsalem verrucis truncatis obsolete bidentatis ornat&; a vertice vise fusiformes inflatione mediana obtusangula, utroque polo in radium longum granulato-asperum apice trifurcatum producto. Long. 33,6 u; lat. 74,4 u; lat. isthm. 7,2 u. Tunguska. S. tetracerum (KÜTrz.) RALFS. Long. sine rad. 8,2 u; long. c. rad. 24 u. Tunguska. S. Arachne RALFS. Long. 25,2 u; lat. cum rad. 46,8 u; lat. sine rad. 14,4 u; long. rad. 12,2 u; lat. isthm. 8 u. Tunguska. S. spongiosum BREB. Tab. VI, fig. 31. Long. 45 u; lat. 41 u. | »Gränsmärket». S. leptacanthum NORDST. Forma 9-gona. NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 32. Diam. semic. 18—19,2 u; long. rad. 8,4—-15,6 u; lat. isthm. 9,6 u. Tunguska. S. monticeulosum BREB. p bifarium NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 31. Tab. I, fig. 14. Long. 33,6—36 u; lat. c. proc. 38,4—44,4 u; lat. sine proc. 28,8— 34,8 u. Werscheninskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 119 38. 39. 40. y rhomboideum nov. var. Tab. VI, fig. 38. Var. semicellulis a vertice visis subrhomboideis, utroque fine in processum, apice furcato-bifidum, producto, ad basin processuum aculeis binis instructis. Long. 33,6 u; lat. 36 u; lat. isthm. 8,4 u; crass. 20,4 u. Tunguska. S. geminatum NORDST. ß rotundatum nov. var. Tab. VI, fig. 39. Semicellule subellipticz, angulis rotundatis (non trun- catis, ut in forma «), aculeis singulis, apice bifidis pr&- ditis; a vertice vise triangulares, angulis in aculeum bi- fidum productis, ad angulos utrinque aculeis geminis or- nate. In semicellula form& triangularis aculei 12 sim- plices et aculei 3 bifidi adsunt. Long. 38,4 u; lat. sine acul. 31,2 u; lat. isthm. 10,8 u; long. acul. 9,6 —12 u; lat. acul. ad bas. 3 u. Tunguska. S. oxyacanthum ARCHER. + sibiricum nov. subsp. Tab. VI, fig. 40. S. mediocre, granulato-asperum, granulis in series trans- versas ordinatis; semicellule ventre inflato, dorso leviter convexo, in dorso et paullum infra dorsum prominentiis 6 acute subulatis ornat&, radiis rectis, longe productis, apice trifidis, gracilioribus quam in forma «; a vertice vise 3-radiate, radiis elongatis apice trifidis, nonnumquam ver- rucis binis parvis ad basin angulorum preditis. Long. sine acul. 31,2 u; lat. c. rad. 36 u; lat. isthm. 8,4 u. Fatianoskaja. Forma radis longioribus, dorso subrecto Tab. VI, fig. 41. Long. sine acul. 26 u; lat. c. rad. 38,4 u; lat. isthm. 7,2 u. Tunguska. | S. armigerum BREB. Long. s. proc. 38,4 u; lat. s. proc. 38,4 u; lat. c. proc. 60 u. Werscheninskoje. 120 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. 41. S. arcuatum NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 36 Tab. I, fig. 18. Long. 24 u; lat. s. acul. 25, lat. c. acul. 33,6 uw. Tunguska. 42. SS. intricatum DELP. Desm. Subalp. 1878 p. 43 Tab. XI, fig. 10, 11, 14, 21. Long. 31,2 u; lat. 26,4 u. Tunguska. VII. CYLINDROCYSTIS MENEGH. l. C. Brebissonii MENEGH. Funnen pa snöfält pa hafsisen vid Kap Vankarema en- ligt WITTROCK: Snöns och isens flora pag. 113. VIII. PENIUM (Bkrkp.) DE BAR. l. P. margaritaceum (EHRENB.) BREB. Long. 122,4 u; lat. max. 21,6 u; lat. min. 13,2 u. Fatianoskaja. DD P. Haynaldii SCHAARSCHM. MAGYAR. Desm. pag. 277 Tab. I, fig. 20. ß lineare nov. var. Tab. VI, fig. 42. Var. semicellulis sublinearibus, apice truncato-rotundatis. Long. 220 u; lat. 19,2 u. 3. P. Olever LUND. Long. 100,8 u; lat. 39,6 u. Fatianoskaja. 5 JR) Sp: NORDST. Desm. arct. p. 15 Tab. VI, fig. 2. Long. 15,6 u; lat. 10,3 u; lat. isthm. 9,6 u. Tunguska. at P. (?) sibiricum nov. sp. Tab. VI, fig. 43. Species cellulis perfecte eylindrieis, diametro eireiter 3-plo longioribus, utroque polo truncato-rotundatis; zygosporis ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 121 bo forma varia, angulosis, fere ut in P. Mooreano ARCHER et in Mougeotia calcarea WITTR. sed angulis acutioribus. Massa chlorophyllacea . ...? Long. cell. copul. cire. 30 u; crass. 9,6 wu; long. diam. max. zygosp. 21,6— 26,4 wu; long. later. zygosp. 24 u. Tunguska. Da jag icke af denna art lyckats finna några vegetativa celler med chlorophyll-innehall, så är det mig omöjligt, att med visshet föra densamma till något bestämdt slägte. Att döma af zygosporernas beskaffenhet torde arten vara ny, ty — så vidt jag har mig bekant — finnes icke någon Penium- eller Cylindrocystis-art beskrifven med zygosporer- nas ändar utlöpande i så hvassa spetsar som hos denna. IX. PLEUROTENIUM NÄGL. Pl. Ehrenbergü (RALFS.). Long. 410—432 u; lat. 21,6 —23,4 u. Fatianoskaja, Plachino. Enl. EHRENB. Microg. i norra Ural vid Bogoslawsk, i mellersta” vid Pyschminsk, i södra vid Kyschtym samt i vestra Sibirien på barabinska steppen vid ubinska sjön. Pl. truneatum (BREB.) NÄG. Form. graeilior RICHTER. | WITTR. et NORDST. Alg. exsice. N:o 476. Long. 287—396 u; lat. 33,6—39,6 wu; lat. apic. 16,8-- 21,6 u. Asinova, Plachino, Werscheninskoje. pP erassum nov. var. Tab. VI, fig. 44. Long. semicell. 118—162 u; lat. max. 60—70 u. Werscheninskoje. X. CLOSTERIUM NITZSCH. Cl. didymotocum CORDA. Long. 216 u; lat. 27 u. Dudinskoje. ID en 10. 122 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCHER. Cl. striolatum EHRENB. Long. 306 u; lat. 32,4 u. Fatianoskaja. Enl. EHRENB. Microg. i norra Ural vid Werchoturie. Cl. intermedium RALFS. Long. 336—462 u; lat. 28—32,2 u. Asinova. Cl. costatum CORDA. Long. 252 u; lat. 38,4 u. Fatianoskaja. Cl. Lunula (MÜLL.) NITZSCH. Long. 210—260 u; lat. 38—48 u. »Gränsmärket». Enl. EHRENB. Microg. i mellersta Ural vid Schartasch-sjön samt i Sibirien pa barabinska. steppen vid ubinska sjön och vid Barnaul. Cl. acerosum EHRENB. Enl. EHRENB. Microg. funnen i södra. Ural vid Ilinskoja. Cl. turgidum EHRENB. Long. 616 u; lat. 56—70 u. Fatianoskaja. Cl. Pritchardianum ARCH. Form. tenuior et brevior RAB. Fl. Eur. Alg. sect. III, p. 129. Long. 360 u; lat. 28,4 u. Dudinskoje. Cl. strigosum BREB. Long. 360 u; lat. 16,5 u. Dudinskoje. Cl. moniliferum (BORY.) EHRENB. Long. 220—250 u; lat. 32—36 u. Dudinskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 123 11. Cl. Diane EHRENB. Long. 124,3—144 u; lat. 14,4 u. Fatianoskaja. 12. Cl. parvulum NÄGL. Long. 64,s—93,6 u; lat. 10,8—12 u. Asinova; Plachino. 13. Cl. rostratum EHRENB. Long. 316,8—432 u; lat. 16,8—18 u. Asinova, Dudinskoje. 14. ? Cl. sp. Tab. VI, fig. 46. Long. semicell. 52,a—54—72 u; lat. max. 21,6—22,8 u; lat. min. eirc. 13 u. Fatianoskaja. XI GONATOZYGON DE BAR. 1. @. monotenium DE BAR. Tunguska. 2. G. Kjellmani WILLE. Ferskv. Alg. fra Nov. Semlj. p. 59. Tab. XIV, fig. 78. Long. 61,2 u; lat. 7,2 u. Dudinskoje. XII. SPONDYLOSIUM BREB. I: Sp. pulchellum ARCH. Fatianoskaja, Tunguska. XIII. BAMBUSINA Körz. 1. B. Brebissonir KÖTZ. Antsiferova, Tunguska. XIV. HYALOTHECA Kürz. 1. ZH. dissiliens (SMITH) BREB. Asinova. 124 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. 2. H. mucosa (DiLLw.) EHRENB. Fatianoskaja. XV. .DESMIDIUM AG. 1. D. Swartzii AG. Tunguska. Enl. EHRENB. Microg. i mellersta Ural vid Pyschminsk. 2. D. quadratum NORDST. Sydl. Norg. Desm. p. 49. Tab. I, fig. 24. Long. cell. 16,2—21,6 u; lat. 19,2—24 u; lat. apic. 9,6— 12 u. Tunguska. Fam. ZYGNEME/A (MENnEGH.) DE BAR. I. SPIROGYRA LINK. 1. 8. tenuissima (HASS.) KÜTZ. Fatianoskaja. 229.150. »Gränsmärket». II. ZYGNEMA (As.) DE BAR. I Zsp. »Gränsmärket», Werscheninskoje. Ordo CONFERVACEZE WILLE. Fam. CONFERVEZ (Ag.). I. CONFERVA (L.) WILLE. l. C. stagnorum KÜTZ. »Gränsmärket». D C. amona KÜTZ. Crass. fil. 21,6 u. Tunguska. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 125 I Co SP »Gränsmärket», Dudinskoje. Ordo OEDOGONIACEZ WITTR. Fam. OEDOGONIE/ DE BAR. I. OEDOGONIUM Link. 1. Oe. acrosporum DE BAR. Form. connectens WITTR. WITTR. et NORDST. Alg. exsicc. N:o 401. Crass. cell. veget. plant. femin. 21,6 u; altit. 40,8 u; crass. oogon. 43,2—45,6 u; altit. oogon. 60—62,4 u; crass. membr. oogon. et oospor. 3,6 u; cost oosporarum eirc. 25. Tunguska. 2. ? Oe. macrandrium WITTR. Crass. cell. veget. 9,6 u; altit. cell. veget. 37,2 u. » oogon. 34,8 u; » oogon 33,6—36 u. » stip. nann. 84 u; » stip. nann. 20,4 u. Oospor...? »Gränsmärket». 3. Oe. undulatum (BREB.) AL. BR. Tunguska. 4. Oe. Upsaliense WITTR. »Gränsmärket». 5. Oe. minus WITTR. Tunguska. 6. Oe. sp. Några få oogonier med inneliggande oosporer, sannolikt tillhörande någon ännu icke beskrifven art, förekommo i kollekten från Tunguska. Jag har afbildat dem på Tab. VI, fig. 45. Long. oogon. 26,4—30 u; lat. oogon. 30—34,8 u; diam. oospor. 22,8 u. ID 126 BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. I. BULBOCHATE AG. B. Brebissonü KÜTZ. Plachino, Tunguska. B. Tunguska. Fam. COLEOCH/ETE/E NÄGL. I. COLEOCH.ETE NÄGL. C. orbicularis PRINGSH. »Gränsmärket». C. sp. (C. scutata?). Werscheninskoje. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 2. 127 TAB. V. 1. Polyedrium Gigas WITTR. £ granulatum n. var. (70/,). 2. Euastrum sibirieum n. sp. (°°/,). 3. Cosmarium Hammeri REINSCH ß subangustatum n. var. (?00/,). 4. CO. taxichondrum Luxp. 8 subundatum n. var. (£00/,). 5. ©. erassipelle n. sp. (°°%/,). 6. OC. pseudobiremum n. sp. (£900/,). 7. C. Phaseolus Br£B. y achondrum n. var. (200/)). 8. C. Regnellii WıLıe f. minor (£00/,). EC Skram an sf VY 10. ? C. venustum (BREB.) Rap. f. minor WILLE (?90/,). 11. C. tetragonum NäG. pf intermedium n. var. (°°%/,). 12. C. crenatum Raurs f. tricerenata (%),). SC jenisejense an. sp. (an): 14. C. Nova Semlie WILLE P sibiricum n. var. (£09/,). 15. CO Arnelli n. sp. Com) 16. Arthrodesmus hexagonus n. sp. (#"%/,). NY. » » iom (FRUS = 18. Xanthidium antilopaeum (Bk£».) Kurtz. cum parasitieis (19°/1). 19. Staurastrum Bieneanum RABENH. 7 connectens n. var. (?0%/,). 20. S. pygmaum (Br£2B.) Wırtk. subglabrum n. var. (20%,). 2 3. Amelluien I. Co): 22. S. tunguscanum n. sp. (20%), ). 23. S. papillosum Kırcan. (#0%/,). 24. 8. cuneatum n. sp. (?"%),). 25. S. hexacerum (EHRENB.) Wırrr. f. A-gona (20%). 26. S. margaritaceum (EHRENB.) MENEGH. ß subtile n. var (20%/,). DS: » » » » f. ornata (t99/,). 28. S. gracile RaLrs. var. coronulata n. var. (0%/,). 29. 8. gracile RALFS. var. tenuissima n. var. (200/,). 30. S. brevispinum Br£p. form. (*%,). TAB. VI. 31. Staurastrum spongiosum Br&»B. (200/,). 32.28. Manfeldtii Derp. (2?%/,). Explieatio figurarum. 33. S. Sebaldi Rrınsch pp depauperatum n. var. (*’°/,). 34. S. proboseideum (BREB.) ArcH. ß altum n. var. (27%/,). 38. ro ern BOLDT, OM SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEER. erasum BrEB. (200). Pseudosebaldi WırLıe £ bicorne n. var. (*/,). paradoxum MEYEN pf fusiforme n. var. (£00/,). monticulosum Br&B. y rhomboideum n. var. (°0%/,). geminatum NORDST. 9 rotundatum n. var. (?0%/,). oxyaeanıkm ARCHER sibiricum n. subsp. (?0%/,). » » » form. EN): Derırıia Haynaldiüi on ß limeare n. var. (CON: Be oRsibiieumenssp2a, CNN: ee a EN Pleurotsenium truncatum (BrREB.) NÄG. 5 crassum.n. var. (£00/,). Oedogonium sp. (270/,). Closterium (?) sp. (2007, ). a, a' Cellula vel semicellula a fronte visa. b » » » » latere » C » » » » vertice » Stockholm 1885. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg 1885. Je 3. Onsdagen den 11 Mars. Berättelser hade blifvit afgifna af Lektorn L. M. NEUMAN” och Läroverkskollega Dr G. TISELIUS, hvilka båda med under- stöd af Akademien under sistlidne sommar utfört vetenskapliga forskningsresor, den förre för studium af ormbunkar och andra kritiska kärlväxter i Norrland, den senare för undersökningar öfver växtslägtet Potamogeton i Jemtland och Medelpad. Hr GYLDEN redogjorde för en vid föregående sammankomst inlemnad uppsats af Dr A. SHDANOW om den Faye-Möllerska kometens intermediära bana, da densamma 1841 var i planeten Jupiters närhet. Hr MiTTAG-LEFFLER föredrog en uppsats af Biblioteks- amanuensen G. ENESTRÖM: »Anteckningar om matematikern PETRUS DE DACIA och hans skrifter»*. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- sända afhandlingar: 1:0) »LINNES lära om i naturen bestämda och bestående arter hos växterna, efter LINNES skrifter fram- ställd och med DARWINS åsigter jemförd», af Hr J. G. AGARDH (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Desmidieer, sam- lade af S. BERGGREN under NORDENSKIÖLD'ska expeditionen till Grönland år 1870», af O. NORDSTEDT*. Genom anställda val kallades till inländsk ledamot af Aka- demien Intendenten vid Naturhistoriska Riksmuseum Professorn ALFRED GABRIEL NATHORST, och till utländsk ledamot Pro- 2 - fessorn i geologi och petrografi vid Universitetet i Heidelberg Dr HERMAN ROSENBUSCH. Den FERNER'ska belöningen beslöt Akademien tilldela stu- deranden vid Stockholms Högskola E. PHRAGMEN för hans i Öfversigten införda uppsatser: »Om konvergensområdet hos po- tensserier af två variabler», samt »En ny sats inom teorien för punktmängder». Med årsräntan å LINDBOM'ska donationen skulle bekostas tva exemplar i guld af Akademiens minnespenning öfver Pro- fessor J. C. WILCKE, hvilka exemplar skulle öfverlemnas såsom belöningar, det ena åt Docenten vid Upsala universitet S. AR- RHENIUS för en 1 Bihanget till Akad:s Handlingar införd afhand- ling om den galvaniska ledningsförmågan hos mycket utspädda vattenlösningar samt grunderna för en kemisk theori för elektro- lyters lösning, och det andra exemplaret åt Docenten vid samma universitet C. A. MEBIUS för en i Öfversigten offentliggjord af- handling: »Experimentel undersökning öfver elektriska induk- tions- och disjunktions-strömmar». Den FLORMAN'ska belöningen beslöt Akademien skulle i två lika hälfter tilldelas dels studeranden vid Stockholms Hög- skola CHARLOTTE WESTLING för en i Bihanget till Akad:s Handlingar offentliggjord afhandling: »Beiträge zur Kenntniss des periferischen Nervensystems», och dels studeranden vid samma Högskola ALBERTINA CARLSON för en äfven 1 Bihanget införd afhandling: »Beiträge zur Kenntniss der Anatomie der Schwimm- vögel». För undersökningar af Sveriges naturförhallanden beslöt Akademien utdela följande reseunderstöd: åt Professorn A. G. NATHORST 250 kronor för att i södra Sverige anställa undersökningar öfver sjönötens (Trapa natans) forna utbredning; at Lektorn A. L. GRÖNVALL 150 kronor för att studera Skånes mossflora; ; 3 at Filos. Kandidaten A. APPELLÖF 200 kronor för att i Bohuslän idka studier öfver Gastropodernas anatomi; at Filos. Kandidaten C. J. JOHANSSON 250 kronor för un- dersökning af parasitsvampar och pyrenomyceter inom Jemt- lands fjelltrakter; at Filos. Licentiaten A. WIREN 200 kronor för att i Bo- huslän studera de marina annelidernas anatomi och histologi. Det statsanslag, som är stäldt till Akademiens förfogande för instrumentmakeriernas uppmuntran, skulle i lika lotter till- delas mathematiske och fysiske instrumentmakarne P. M. Sö- RENSEN och G. SÖRENSEN. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiella statistik, 7 band. Från Sveriges Geologiska Undersökning. Kartblad med beskrifningar, Ser. Aa: 88, 91; Ab: 10; Ba: 4. Afhandlingar, N:o 61—63, 64: text & karta, 66. Från K. Universitet i Kristiania. Norsk Bogfortegnelse, 1883. Från Societe Geologique i Bruxelles. Annales, T. 11. Från RB. Geographical Society i London. Proceedings, Vol. 6: 1—12. Från Geological Society i London. Journal, N:o 161. Från Linnean Society i Sydney. Proceedings, Vol. 9: 3. Från Academie des Sciences i Paris. Comptes rendus des séances, T. 98: 1—26; 99: 1—26. Från Societe Botanique i Paris. Bulletin, T. 28: Comptes rendus, 6, 6b; Revue bibliogr. E; Session extraord. » N, 29: » » 1—6; » » A—E;, » » T. 30: » » 1—4; » » A—D. Från R. Istituto Lombardo di Scienze e Lettere i Milano. Memorie. Classe di scienze matematiche, Vol. 15: 2—3. » » » lettere, &c., Vol. 15: 28 16: 1—2. Rendiconti (2), Vol. 16. Från R. Osservatorio di Brera i Milano. Pubblicazioni, N:o 25—26. Från R. Accademia di Scienze etc. i Palermo. Attı, Vol. 8. Frän Genootschap Natura Artis Magistra i Amsterdam. Bijdragen tot de Dierkunde, Aft. 11. Från K. Botaniska Trädgården i S:t Petersburg. Asa, I 0: 39 88 I Från Societas Entomologica Rossica i S:t Petersburg. Hor&, T. 18. Frän Naturforscher-Gesellschaft i Dorpat. Au:chiy, Bd2.9:2 Do Sitzungsberichte, Bd. 6: 3. Frän Naturforscher-Verein i Riga. Korrespondenzblatt, 27. Från Société de Physique & d Histoire Naturelle i Geneve. Memoires, T. 28: 2. Från Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 36: 2-—3. Från Physikalische Gesellschaft i Berlin. Die Fortschritte der Physik, Jahrg. 34: 1—3. (Forts. & sid. 14.) 5 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 3. Stockholm. Desmidieer samlade af Sv. BERGGREN under NORDEN- SKIÖLD'ska expeditionen till Grönland 1870. Bestämda af O. NORDSTEDT. Tafl. VII. [Meddeladt den 11 Mars 1885.] Materialet, som blifvit undersökt, var taget pa följande ställen: Rittenbenk, Godhavn, Tllartlek, Kikertak, Pakitsok, Sarpiursak, Tessiursarsoak och Jakobshavn; vanligen var det endast en flaska fran hvardera stället. Redan är 1873 verkstälde jag de flesta bestämningarne, som jag dock sedan granskat. Åtskilliga arter urskilde jag dä som nya, hvilka sedan hafva blifvit publicerade af mig och andra dels från Spetsbergen och dels från andra trakter. | DESMIDIEZ. I. CYLINDROCYSTIS MENEGH. 1. C. Brebissonii MENEGH. Rittenbenk, Illartlek, Kikertak, Tessiursarsoak, Jakobshavn. Endast sterila celler af mig sedda. II. PENIUM BREB. 1. P. Navicula BREB. Sarpiursak. 2. P. margaritaceum BREB. Sarpiursak, Tessiursarsoak. = na 6 NORDSTEDT, DESMIDIEER FRÄN GRÖNLAND. P. curtum BREB. f. major (cfr. NORDST. Desm. Spetsb. in Vet.-Akad. Öfvers. 1872, N:o 6 p. 23). Illartlek, Kikertak, Tessiursarsoak, Jakobshavn; f. minor (1. ec.) Kikertak, Tessiursarsoak. III. CLOSTERIUM NITzschH. C. striolatum EHRENB. Godhavn, Kikertak, Pakitsok, Sar- piursak, Tessiursarsoak, Jakobshavn. C. costatum CoRD. f. plieis circ. 10, latere ventrale paullum tumido, long. 285—400 u, lat. 60—66 u. Sarpiursak, Tessiursarsoak, Jakobshavn. C. juneidum RALFS Brit. Desm. a« et ß. Illartlek, Kiker- tak, Sarpiursak, Tessiursarsoak. C. Diane EHRENB. Kikertak, Pakitsok, Sarpiursak, Tes- siursarsoak, Jakobshavn. C. Jenneri RALFS. Sarpiursak. C. rostratum EHRENB. Jakobshavn. C. Kützingii BREB. Pakitsok, Sarpiursak. C. acutum BREB. Rittenbenk. IV. PLEUROTENIUM NÄG. P. Trabecula (EHRENB.) NÄG. f crassum WITTR. Sar- piursak. P. truncatum (BREB.) NÄG. Pakitsok, Sarpiursak. V. HYALOTHECA Körz. H. dissiliens (SMITH) BREB. ß bidentula NoRDST. Ritten- benk, Godhavn, Pakitsok, Jakobshavn. y tridentula NORDST. Sarpiursak.. VI. DESMIDIUM (Ac.) DE BAR. D. Swartzii AG. lllartlek, Pakitsok, Sarpiursak, Jakobs- havn. VII. GONATOZYGON DE Bar. G. monotenium DE BAR. Rittenbenk, Pakitsok. 1. 2 = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 7 VII. COSMARIUM (CoRDA) RALFS. A. Subgen. Cosmarium LUNDELL. C. punctulatum BREB. f. spetsbergensis NORDST. Ritten- benk, Illartlek, Kikertak, Pakitsok, Sarpiursak, Jakobshavn. Pp triquetrum NORDST. Rittenbenk, Sarpiursak, Jakobshavn. ©. tetraophthalmum BREB. ß Lundellii WITTR. Long. 74 — 18 u, lat. 60—63 u. Sarpiursak. ©. cyelicum Lund. * arcticum NORDST. Rittenbenk, God- havn, Illartlek, Kikertak, Pakitsok, Tessiursarsoak, Jakobs- havn. C. holmiense LUND. a. Jakobshavn; ß integrum LUND. Godhavn, Kikertak, Pakitsok, Sarpiursak. C. Hammeri REINSCH ex parte (Gen. et spec. nov. in Act. Senekenb. vol. VI, 1867, pag. 7, tab. III. B. fie. 1, 2, 3, 5. Cfr. REINSCH Fresh Water Alg&e from the Cape of Good Hope in Journ. Linn. Soc. Vol. XVI, 1877, pag. 240. — Cosm. homalodermum NORDST. Desm. Arct. in Vet.- Ak. Förh. 1875 p. 18, tab. VI, fig. 4). Jakobshavn. C. quadratum RALFS. Illartlek, Kikertak, Pakitsok, Sar- piursak, Tessiursarsoak. C. anceps LUND. Jakobshavn. C. granatum BREB. f. ad formam alatam J. P. JACOBSEN (Aperc. syst. et er. s. I. Desmid. du Danemark in Journ. d. Botan. 1874 pag. 199 tab. VIII fig. 24) valde accedens. Long. 33 u, lat. 23 u, er. 12 u. — Tab. VII fig. 1. Godhavn, Pakitsok, Sarpiursak. C. pseudoprotuberans KIRCHN. BP trigonum nov. var. Semi- cellule a vertice vise trigon& lateribus levissime retus&. Long. 29 u, lat. 26-—28 u. — Tab. VII fig. 2. _ Illartlek, Pakitsok, Sarpiursak. En till denna trekantiga form motsvarande elliptisk är - den af mig i Desmid. Spetsberg. (1. cit.) pag. 29 uppstälda (96) NORDSTEDT, DESMIDIEER FRÅN GRÖNLAND. Forma major — —. För jemförelses skull meddelas här en afbildning af denna sistnämnda. Tab. VII fig. 3. Huruvida (©. pseudoprotuberans WILLE (Bidr. t. k. o. Norges Ferskvandsalg., in Christiania Vid. Selsk. Forh. 1880 n:o 11 pag. 33, tab. I, fig. 18) bör räknas till KIRCHNERS art (Kryptog.-Flor. v. Schles. Algen. p. 150) eller ej, anser jag tvifvelaktigt. KIRCHNER säger näml. (l. e.): »Unter- scheidet sich von ©. protuberans LUNDELL, dem es auf der Vorderansicht sehr. ähnlich ist, hauptsächlich durch den Mangel der seitlichen Anschwellungen, ferner durch die glatte Zellhaut und bedeutendere Grösse.» Och da nu WILLES form har en »tumore triundulato», som dock är bred: och föga framstaende, och en mycket fint punkterad membran (hvarpa jag ej lägger någon synnerlig vigt) samt är något mindre än KIRCHNERS form, så synes WILLES forma minor snarare böra föras som en forma major till C. protuberans LUND., som har en »tumore granulato- punctato». 14. 15. C. tetragonum NÄG. forma LUND. Desmid. suec. p. 42. Jakobshavn. C. suberenatum HANTZSCH. Sarpiursak. C. erenatum RALFS. Rittenbenk, Godhavn, Illartlek, Ki- kertak, Pakitsok, Sarpiursak, Tessiursarsoak. C. Blyttii WILLE. Forma. Tab. VII fig. 4: Long. 20 u, lat. 18 u, erass. 11 u, lat. isthm. 5,5 u. Sarpiursak. En liten skilnad tyckes finnas mellan den grönländska och norska formen i antalet eller läget af de sma knölarne, men dä. jag endast sett ett fatal ex., kan jag ej veta, om denna olikhet är konstant. C. nasutum 'NORDST. c. f. granulata. Rittenbenk, God- havn, Ilartlek, Kikertak, Sarpiursak, Tessiursarsoak, Ja- kobshavn. | ©. Phaseolus BREB. f elevatum NORDST. Sarpiursak. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o8. 9 16. C. eostatum NORDST. Godhavn, Illartlek, Kikertak, Pa- kitsok, Sarpiursak, Tessiursarsoak, Jakobshavn. 17. C. hexalobum NORDST. Rittenbenk, Kikertak, Pakitsok, Sarpiursak. 18. C. hexastichum LUND. semicellulis tumore basali orbiculari ut in ©. quadrifario LUND. ornatis. Sarpiursak. 19. ©. orbieulatum RALFS. llartlek, Sarpiursak. 20. OC. globosum BULNH. * subaretoum LAGERH. (WITTR. et NORDST. Alg. aq. dule.. exs. fasc. 12 n:r 567) Tab. VII fig. 9. | ; Long. 15—16 u, lat. 12—-14 u, cräss. 9—10 u, lat. isthm. 9—109 u. Membrana luteola. Godhavn, Pakitsok, Sarpiursak, Jakobshavn. 21. ©. arctouwn NORDST. B trigonum NORDST. Membrana lu- teola. ° (Desm. arct. 1. c. tab. VII f. 24a et b.) Godhavn, Illartlek, Kikertak, Sarpiursak, Tessiursarsoak, Ja- kobshavn. Det synes mig tvifvelaktist, om denna trekantiga form bör föras till C. arctoum eller till föregående underart, sub- arctoum, och om icke denna sistnämnda står närmare C. arctoum (eller till och med pseudarctoum NORDST.) än C. globosum. B. Subgen. Pleuroteniopsis LUND. 22. C. Cucumis RALFS f. major. Long. 7T9—102 u, lat. 46— 56 u, crass. 38 u, lat. isthm. 31—38 u. Ulartlek, Sarpiursak, Tessiursarsoak. IX. EUASTRUM (EHRENB.) RALFS. 1. E. ansatum RALFS. Godhavn, Illartlek, Sarpiursak, Tes- siursarsoak, Jakobshavn. 2. E. crassicolle LUND. Pp dentiferum NORDST. Sarpiursak. 3. E. rostratum RALFS. Sarpiursak, Jakobshavn. 4. E. binale RALFS * dissimile NORDST. Sarpiursak, Jakobs- havn. 5. E. oblongum (GREV.) RALFS f. scrobiculata. Tessiursarsoak. 10 NORDSTEDT, DESMIDIEER FRÄN GRÖNLAND. X. MICRASTERIAS AG. 1. M. angulosa HANTZSCH. Long. 210 u, lat. 190 u. Ja- kobshavn. XI. STAURASTRUM (MEYEN) RALFS. 1. S. dejectum BREB. ß Debaryanum (JACOBS.) NORDST. Long. — lat. 020. 0.0 Sarpiursak. 2. S. pachyrhynchium NORDST. f. trigona. Sarpiursak. 3. 8. insigne LUND. f. pentagona paullo major quam forma suecica. Long. 33 u, lat. 26 u, lat. isthm. 13 u. Illartlek, Pakitsok, Sarpiursak. 4. S. minutissimum REINSCH f. tetragona. Rittenbenk, Illart- lek, Kikertak, Sarpiursak, Jakobshavn; f. pentagona. 1llartlek. 5. S. lanceolatum ARCH. * perparvulum NORDST. nov. subspec. Tab. VII fig. 6. Forma incisura mediana fere rectangula, unde dorso se- micellularum minus alto, late rotundato. Fortasse propria species. Long. = lat. 6,5 u; lat. isthm. 4 u. Illartlek. Till St. commutatum (Kürz.) Rap. eller snarare till St. Avicula Br&s. bör kanske ett ex. från Rittenbenk (pa 1200 fots höjd öfver hafvet) räknas. 6. S. dilatatum EHRENB. f. otro subalternans. Long. — lei. = DD (Lo Rittenbenk, Sarpiursak, Jakobshavn. 7. S. pygmeum BREB. WITTR. Rittenbenk, Illartlek, Kiker- tak, Pakitsok, Sarpiursak, Jakobshavn. 8. S. punctulatum BREB. f. tetragona. Long. 45 u, lat. 36 u. Rittenbenk, Sarpiursak. 9. S. Meriani REINSCH f. hexagona. Long. 30 u, lat. 24 u. Jakobshavn. 10. S. Brebissonüi ARCH. f. minor (cfr NORDSTEDT Desm. Spetsb. 1. c. p. 39). Long. 36—44 u, lat. 30--42 u, lat. isthm. 14—15 u, long. spin. 4—6 u. Rittenbenk, Godhavn, Sarpiursak, Jakobshavn. ÖFVEESIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 11 11. 12. S. saxonicum BULNH. Godhavn, Kikertak, Sarpiursak. S. megalonotum NORDST. forma processibus apice bifidis, ad St. monticulosum £ bifarium valde accedens. Long. 46—50 u, lat. 40--50 u (erass. 46 u). Forma 3-4-gona. — Tab. VII fig. 7 et 8. Pakitsok, Sarpiursak, Tessiursarsoak, Jakobshavn. 13. 14. På flera ex. äro cellhalfvornas »hörn» försedda med 2 taggar, ungef. som hos St. monticulosum, hvilken den då rätt mycket liknar; men detta beror sannolikt på att taggarna i sjelfva ändan blifvit afbrutna. Öfriga olikheter mellan den spetsbergska och grönländska formen, såsom att den förres små taggar på ytan oftare äro reducerade till små gryn, äro ej tillräckliga att man endast på dem kan skilja båda formerna som arter. Framtida undersök- ningar af rikare material af saväl St. monticulosum som St. megalonotum, än som nu stått mig till buds, fa af- göra, huru alla hithörande former naturligen böra grup- peras. S. Grifithianum NÄG. f. tetragona. Pakitsok, Jakobshavn (lik den från Hildal i Norge). S. oxyacanthum ARCH. ß polyacanthum NORDST. nov. var. Tab. VII fig. 9. Paullo major quam forma a, differt radiis paullo graeili- oribus et paullo longioribus, aculeis dorsalibus pluribus, non tantum marginälibus. Long. sin. acul. 41 u, lat. 59 u, lat. isthm. 13 u. Pakitsok, Sarpiursak. Då denna form i många hänseenden liknar S. oxyacanthum ARCH, har jag ansett mig kunna föra den dit, oaktadt den afviker från denna art just i den »vigtigaste» karakteren, nämligen taggarne. S. ox. har 2 större taggar pa midten vid kanten af hvar sida, då cellhalfvan ses uppifrån; min var. har deremot flere något kortare taggar, samt andra Ha längre in från kanten. Som taggarne alltid äro enkla kan 12 NORDSTEDT, DESMIDIEER FRÅN GRÖNLAND. jag ej föra den till St. aculeatum el. St. cyrtocerum, hvilka bada arter den föröfrigt närmar sig. | X. XANTHIDIUM EHRENB. 1. X. fasciculatum EHRENB. (« EHRENB. Infus. pag. 148, tab. X, fig. 24 b) ß ornatum NORDST. nov. var. Forma tumore centrali granulato (in angulis inferioribus tumore nullo; membrana ut in a, punctata). Long. 66 u, lat. 59 u, crass. 40 u. — Tab. VII fie. 10. Pakitsok, Sarpiursak. Genom sin granulerade centralupphöjning närmar sig denna form till X. Brebissonii RALFS, hvarför jag funnit ‚nödigt att afbilda den. Förutom ofvannämnda arter och former har jag sett at- skilliga andra, men endast i mer eller mindre ofullständist till- stand eller i ett fatal ex., sa att jag funnit lämpligast att icke omnämna dem. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINFAR 1885, N:o 9. 13 Explicatio iconum. Cellula vel semicellula a fronte visa. ÖS b == » » » » vertice » ce — » » » » latere » d = » » » » basi » TAB. VII. Fig. 1. Cosmarium granatum BREB. ad f. alatam JACOBS. accedens (VY ) 1 . . CO. pseudoprotuberans KIRCEN. P trigonum Norpst. (10/). C. pseudoprotuberans @ e Spitsbergia (*19%/,). C. Blyttii Wiuze f. (79/)). C. globosum BuLnH. ” subarctoum LAGERH. (270/,). Staurastrum lanceolatum ARCH. ” perparvulum NORDST. (880/,). S: megalonotum NORDST. forma (?70/,). Sj » » (6 Va ) N S. owyacanthum ArcH. P polyacanthum Norpst. (?70/,). ' Xanthidium fasciculatum EHRENgB. ß ornatum NORDST. (#00). » DENIED x =S - 14 za Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 4.) Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften, Bd. 5: 4. Frän K. Universitetet i Greifswald. Akademiskt tryck är 1884, 60 st. Frän Verein der Freunde der Naturwissenschaften in Mecklenbur g i Güstrow. Archiv, Jahrg. 38. Frän K. K. Akademie der Naturforscher i Halle. Nova acta, Vol. 42—46. Leopoldina, H. 17—20. Från Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift für Naturwissenschaft, Bd. 18: 2. Frän K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, Bd. 34: 4. Verhandlungen, 1884: 13—18. Från Verein für Naturkunde i Wiesbaden. Jahrbücher, Jahrg. 37. Frän Society of Natural History i Cincinnati. Journal, Vol. 7: 1—4. Frän Hrr P. A. Norstedt & Söner i Stockholm. Nordisk tidskrift, 1884: 1—-8. Från Utgifvaren. Acta mathematica, 9: 2—4; 6: 1. (Forts. å sid. 28.) 15 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 3. Stockholm. Anteckningar om matematikern PETRUS DE DACIA och hans skrifter. Af GUSTAF EnESTRÖM. [Meddeladt den 11 Mars 1885.] Det är bekant att matematikens historia i Europa under medeltiden icke allenast icke har att uppvisa nagra väsentliga framsteg, utan till och med i vissa afseenden ädagalägger ett be- stämdt tillbakaskridande i vetenskapligt hänseende. Få voro de män, som tillegnade sig en mera betydande del af de genom grekerna och senare genom araberna vunna resultaten, ännu färre de som sjelfve gjorde några nya upptäckter. Under sådana förhållanden kan det ej förundra oss, att de matematiska stu- dierna i den skandinaviska Norden lemnat så godt som inga spar efter sig i matematikens allmänna historia. Det högsta man rimligtvis kunnat vänta är, dels att den matematiska un- dervisningen i Norden hallit sig tillnärmelsevis i jemnhöjd med undervisningen utomlands, dels att derutöfver en eller annan skandinav kommit i tillfälle att inhämta den högre grad af mate- matisk bildning, som vid utlandets skolor och universitet medde- lades. Men äfven denna förväntan synes icke af verkligheten vara motsvarad, ty att döma af de sparsamt tillgängliga upp- gifterna har den matematiska undervisningen vid de nordiska domkyrkoskolorna inskränkt sig till de fyra räknesätten i hela tal och deras tillämpning på den kyrkliga tideräkningen; vid klosterskolor och stadsskolor 'åter synes matematiken alls icke 16 ENESTROM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. hafva ingatt såsom undervisningsämne. Och de män hvilka ådagalagt prof pa nagra härutöfver gående insigter äro lätt räknade. I Norge känner man blott den mangsidige lagmannen HAUK ERLENDSSÖN, hvilken efterlemnat ett par uppsatser om algorismus och om cirkelns beräkning!), kompilerade eller öfver- satta från nagot samtida utländskt arbete. I Sverige finner man visserligen en eller annan man nämd såsom skicklig ma- tematiker men om måttet på desses kunskaper vet man alls intet. Först mot medeltidens slut möter oss ett par mera be- stämda upplysningar; på 1480-talet! afskref OLAUS JOHANNIS i Upsala en del af första boken i EUKLIDES’ elementa?), och ett par tre tiotal af år senare skref, eller kanske rättare kopierade, PEDER MÅNSSON i Rom tre små uppsatser om regula de tri, den geometriska qvadranten och jakobsstafven3). För Danmark har det ej lyckats mig att finna nagra spår af dylika »högre» matematiska insigter; deremot kan detta land göra anspråk på att hafva fostrat den ende matematikern med europeiskt rykte, som under medeltiden utgått från Skandinavien, PETRUS DE DACIA. Då uppgifterna om denne mans lif och verksamhet hittills inskränkt sig till några fa notiser, af hvilka för öfrigt en del bevisligen berott på sammanblandning af två olika personer med 1) Algorismus finnes utgifven efter Codex arnamagneanus 544 qv. i Annaler for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1848, sid. 353—375 under titel: Algorismus eller anviisning til at kjende og anvende de saakaldte arabiske Tal, efter Hr. HAUK ERLENDSSÖNS Codex meddeelt og ledsaget med Over- settelse af P. A. Munck. Uppsatsen om cirkelns beräkning är utgifven efter Codex arnamagneanus 415 qv. i Scriptores rerum Danicarum Tom. II sid. 190—191. 2) ANNERSTEDT, Upsala universitets historia. I. Stockholm 1877. 8:0, sid. 37. 3) Regule de tri, Instrumentum Euclidis, Bacutus Jacobi, tre små uppsatser i ett samlingsband i Kongl. biblioteket i Stockholm. Detta samlingsband innehäller för öfrigt ett stort antal smä uppsatser i alkemi, m. fl. ämnen, skrifna i Rom 1514—1522 af PEDER MÅNSSON. Uppsatsen om Regule de tri är utgifven af HULTMAN i Tidskrift för Matematik och Fysik 111 (1870), sid. 243—249. Att PEDER MÅNSSON blott afskrifvit dessa uppsatser synes framgå deraf att i kalkylerna flere siffror äro felaktiga, utan att resultatet deraf blifvit päverkadt. En utförlig beskrifning öfver detta samlingsband, jemte fullständig innehållsförteckning finnes i [KLEMMING], Ur en anteck- nares samlingar. Stockholm 1868—1873. 4:0, sid. 152—158. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 17 samma namn, sa har jag ansett ej olämpligt att här samman- ställa hvad jag af honom lyckats utspana; naturligtvis är det på förhand klart, att resultatet af mina forskningar måste vara af mera literärhistoriskt än rent matematiskt-historiskt intresse. Den förste författare, hvilken veterligen omnämnt matema- tikern PETRUS DE DACIA är TRITHEMIUS, som i sin Liber de scriptoribus ecclesiasticis!) kallar honom »en bland de ryktbara- ste af sin tids filosofer, matematiker och astronomer, utmärkt genom sitt snille och sin vältalighet, förfaren äfven i den heliga skrift och i grekiska språket». TRITHEMIUS tillägger ytterligare: »det berättas, att PETRUS DE DACIA författat flere arbeten i astronomi och matematik, hvilka äro ganska användbara vid den kyrkliga tideräkningen, och han har härigenom gjort sig väl förtjent af efterverldens hagkomst. Han lefde under kejsar Al- brekts regering, omkring år 1300». Af hans manga skrifter säger sig TRITHEMIUS känna endast tre: De calculo seu com- puto, Calendarium och Tabule?). Dessa uppgifter om PETRUS DE DACIA voro under ett par arhundraden de enda kända, och aterupprepades utan vidare af biografiska författare?). Emellertid fick man sedermera genom BULI historia om universitetet i Paris?) veta, att en kanik 1) TRITHEMIUS, Liber de scriptoribus ecclesiasticis. Basilee 1494. Fol., blad 765, Tia. 2) Då det anförda stället hos TriITHEMIUS är den vigtigaste källan för känne- domen om PETRUS DE Dacra, meddelar jag det här på originalspråket: Petrus de Dacia: philosophus: caleulator et astronomus inter om- nes sui temporis excellentissimus atque celeberrimus: ingenio subtilis & clarus eloquio: divinarum sceripturarum & greeci sermonis non igna- rus: Fertur multa in astronomia et arte caleulatoria seripsisse opu- scula que ad computum ecelesiasticum non inutilia judieantur: quibus nomen suum ad noticiam posteritatis destinavit. Sed pauca eorum ad noticiam meam pervenerunt: De caleulo seu computo: li. j Calendarium quoque hi. j Et tabularum suarum I] Cxtera &si multa que composuit: ad me tamen non venerunt. Claruit temporibus Alberti imperatoris: Anno dni Millesimo CCC. 3) Se t. ex. GESNER: Bibliotheca universalis. Tiguri 1545. Fol., bl. 5482. 4) Bunzus: Historia universitatis Parisiensis. T. 1—6. Parisiis 1655— 1673. Fol. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 3. 2 18 ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. från Ribe vid namn PETRUS DE DACIA ar 1327 varit rektor vid denna högskola, samt genom ECHARDS och QUETIFS skrift om dominikanermunkarna !) erfara, att en viss PETRUS DE Dacıa, född i Visby, gjort sig bemärkt genom sina litterära förtjenster, och utan vidare kritik antogs nu af de fleste för- fattare, att båda dessa uppgifter syftade på matematikern PE- TRUS DE DAcıA?). Emellertid märkte man vid närmare gransk- ning, att kronologien lade väsentliga hinder i vägen för en iden- tifiering af PETRUS Pariserrektorn och PETRUS dominikaner- munken; derföre nöjde sig GRAM med att identifiera PETRUS matematikern och PETRUS Pariserrektorn, och denna asigt har blifvit antagen af de fleste nyare författare?) särskildt af BU- DINSZKY?). Emellertid har i allmänhet såsom skäl härför an- förts blott att PETRUS DE DACIA kalendarium innehåller no- tiser rörande Parisiska förhållanden. För en närmare utredning af frågan är det naturligtvis först och främst af vigt att afgöra, huruvida matematikern PE- !) ECHARD et QUETIF: Scriptores ordinum predicatorum recensiti. Parisiis 1719—1721. Fol. Se t. ex. PONTOPPIDAN: Gesta et vestigia danorum extra Daniam. I. Lipsiae & Haunie&e 1740, 8:o, sid. 381 och samme författares Kirchen-Historie. 1. Copenhagen 1741. 4:0, sid. 522. — Worum: Forsog til et Lexicon over lerde Mend, danske, norske og islandske I. Helsingsr 1771, 8:0, sid. 243. — ABRAHAMS: Description des manuscrits frangais du moyen äge de la bibliothöeque royale de Copenhague. Copenhague 1844, 4:0, sid. 53. — LEMkE: Visby stifts herdaminne. Örebro 1868, 8:0, sid. 5—6. — Samma mening synes D I äfven, ehuru med nägon tveksamhet, biträdas af FABRICIUS: Bibliotheca latina medie et infime etatis (se uppl. Patavii 1754, 4:0, T.V, sid. 257) och efter honom af JÖSCHER: Allgemeines Gelehrten-Lexicon. III. Leipzig 1758, 4:0, sp. 1462. Anmärkas bör dock, att Bureus, anf. arb. IV, sid. 982 anser ma- tematikern PETRUS DE DACIA vara en annan än Pariserrektorn. = De Se GRAM: Oratio de origine et statu rei literarie in Dania et Norvegia i Dänische Bibliothec. VII. Copenhagen 1745, 8:0, sid. 498, 506. — Serip- tores rerum Danicarum. VI. Haunise 1786. Fol., sid. 260. — Biographie universelle. X. Paris 1813, 8:0, sid. 420—421. — Svum: Historie af Dan- mark. XIII. Kjöbenhavn 1826, 4:0, sid. 177, 770. — PETERSEN: Bidray til den danske Literaturs Historie. I. Kjsbenhavn 1853, 8:0, sid. 82. — Nou- velle biographie generale. XII. Paris 1856, 8:0, sp. 754. — Histoire lite- raire de la France. XXIV. Paris 1862, 4:0, sid. 325, 476. 3UDINSZKY: Die Universität Paris und die Fremden an derselben im Mittel- alter. Berlin 1876, 8:0, sid. 223. > — ÖFVERSIGT AF K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 19 TRUS DE DACIA verkligen är identisk med någon af de tvenne ofvan anförda med samma namn. Att han ej är densamme som dominikanermunken PETRUS, hvilken skrifvit vita Christine Stumbulensis!), torde vara temligen säkert, da denne dels ingen- städes ens antydningsvis uppgifves varit matematiker, dels i framskriden alder afled redan 1288?), hvilket ej väl öfverens- stämmer med TRITHEMII uppgift, att hans blomstringstid in- fallit omkring år 1300. Att deremot matematikern PETRUS DE DacıA tillhört universitetet i Paris synes ganska antagligt på grund deraf att, såsom redan ofvan blifvit nämdt, hans kalen- darium innehåller anteckningar om Parisiska förhållanden, och vinner ännu större sannolikhet genom titeln & ett hans arbete, hvilket här nedan kommer att anföras, och som i en hand- skrift tillskrifves magister PETRUS DE DACIA bonus compotista in villa Parisiensi. Da härtill kommer, att hans lefnad till tiden sammanfaller med Pariserrektorns, men samtidigt ingen annan med detta namn veterligen funnits i Paris, så torde vi utan vidare, i likhet med föregående biografer, kunna antaga dessa två såsom identiska. Hvad vi sålunda känna om hans lefnadsförhållanden är emellertid det oaktadt ganska ringa. BU- LAUS vet om honom berätta blott att han var canonicus från Ribe i Jylland, att han blef rektor vid Paris’ universitet 1326 och att han lefde ännu 13473). Sin egentliga ryktbarhet fick han genom en tvist, som uppstod under hans rektorat, och som ge- nom hans kraftiga ingripande afgjordes till universitetets för- mån. Frågan rörde arfvet efter en af universitetets alumner, hvilket kanikerna i Paris tillegnat sig, under förebärande att den aflidne varit en af kapitlets underlydande. PETRUS DE Dacıa förfäktade emellertid universitetets rätt till arfvet pa srund af en Gregorii IX:s bulla, och da kanikerna ej ville gifva efter, exkommunicerade han dem, hvarigenom de tvingades att 1) Aftryekt i Acta Sanctorum. XXV. Mensis Junii I. 5. Ed. novissima. Pa- risiis et Roma 1867, Fol., sid. 231 o. följ. 2) BUDINSZKY: anf. arb. sid. 223. 3) Bunzaus: anf. arb. IV, sid. 982. 20 ENESTROM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. aterlemna den omtvistade egendomen. Han utkämpade äfven en häftig literär fejd med ALDOBRANDINUS PAPPARONUS från Vienne, angående en mycket subtil teologisk tvistefräga, hvilken rörde sig om huruvida Kristus haft större förtroende för Petrus än för Johannes!) Om PETRUS’ DE DacIA vetenskapliga verksamhet har TRITHEMIUS, sasom ofvan nämndes, meddelat, att han var en mäangkunnig man, bevandrad äfven i teologi och grekiska; emel- lertid har jag icke lyckats upptäcka nägra andra af honom för- fattade skrifter än matematiska eller astronomiska. Den första af dessa, hvilken af TRITHEMIUS citeras under titeln de calculo seu computo är en kommentar till SACROBOSCOS bekanta Al- gorismus. Häraf känner jag följande handskrifter: 1) Commentum Petri de Dacia dictum (!) Philomena super tractatum Algorismi. Handskrift i British Museum, Harleyanska samlingen. Handskriften upptager bl. 53—6la i ett samlingsband i folio, sign. n:o 1, hvars första skrift är: Ålpetraugij de verificatione motuum celestium och sista: Questiones ma- thematicales?). 2) Expositio magistri Petri de Dacia super Algorismum prosaicum. Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Hand- skriften finnes i ett samlingsband, som börjar med: Expo- sitio tractatus sp@rarum och slutar med: rhytmica defensio uzorum sacerdotalium?). 3) Magistri Petri de Dacia, dieti Philomen», expositio super trac- 4 tatum Algorismi Joannis de Sacro Bosco. ; Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Hand- skriften upptager bl. 116—142 i ett samlingsband, som 1) Burzus: anf. arb. IV, sid. 210—211. — Suunm: anf. arb. XIII, sid. 177. 2) A catalogue of the Harleian manuscripts, in the British Museum. Vol. I. London 1808, Fol. Sid. 1, num. 1, art. 20. 3) Catalogi librorum manuscripltorum Anglie et Hibernie in unum collecti. Oxoni& 1697. Fol. T. I, P. I, sid. 85, n:o 1767. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 21 börjar med: Jo. de Sacro-bosco Algorithmus och slutar med: Roberti Angliei commentarius in spheram Jo. de Sacro-bosco!). 4) Petri de Dacia commentum in Algorismum Joannis de Sacrobusto. Handskrift fran 14:e arh. i Hof- och Stats-Biblioteket i München. Handskriften upptager bl. 169—179 i ett sam- lingsband sign. 14401?). 5) Commentum mag:ri Petri de Dacia bono compotista (!) in villa Parisiensi super textum Algorismi. Handskrift från 15:e arh. i Hof- och Stats-Biblioteket i München. Handskriften upptager bl. 142—159 i ett sam- linssband sign. 110673). Hit torde äfven kunna räknas: Tabula magistri Petri Philomene de Dacia ad inveniendum proposi- tionem eujusvis numeri. Handskrift 1 Vatikanska biblioteket i Rom. Hand- skriften upptager blad 118a, db, 119 a i ett samlingsband sign. codex regine Suecie n:0 1452. MONTFAUCON upp- gifver oriktigt?) såsom första ordet i rubriken Gabala i st. f. Tabula och citerar ytterligare en handskrift med ungefär samma titel’), hvilken utan tvifvel är identisk med den första. Den andra af PETRUS’ DE DACIA skrifter utgöres antagligen af en samling småuppsatser och tabeller rörande computus eccle- stasticus. TRITHEMIUS citerar visserligen tva skrifter, calenda- rium och tabule, men det är högst sannolikt, att dessa blott utgöra två delar af det fullständiga arbetet. Af kalendariet fin- nas följande handskrifter: 1) Nyss anf. arb. T. I, P. I, sid. 109, n:o 2083. 2) Catalogus codicum latinorum bibliothece regie Monacensis. T. 2, P. 2. München 1876, 8:o, sid. 167. 3) Nyss anf. arb. och del, sid. 7. +) Montraucon: Bibliotheca bibliothecarum manuscriptorum nova. T. 1, 2. Parisiis 1739, Fol. sid. 25, n:o 49. 5) Montraucon: Anf. arb. sid. 89. 22, ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. 1) Kalendarium Magistri Petri de Dacia. Handskrift i qvart från slutet af 13:e arh. i kongl. bi- blioteket i Köpenhamn. Handskriften upptager 6 blad i ett samlingsband (som för öfrigt innehaller "åtskilliga andra aritmetiska och astronomiska uppsatser, af hvilka nagra måhända äro författade af PETRUS DE DACIA); den är sign. Ny kongel. Samling N:o 275a"). 2) Kalendarium. Handskrift i liten qvart från 13:e arh., i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Finnes i ett samlingsband sign. cod. mise. n:o 161, hvars första skrift är De algorismo li- bellus?). 3) Kalendarium Petri de Dacia. Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Finnes först i ett samlingsband som slutar med: Cautel® super Algorismum Jo. de Sacro Bosco”). 4) Kalendarium Magistri Petri. Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Finnes först i ett samlingsband som slutar med: Perspectiva fratris Joannis de Pichano?). 5) Canon super Kalendarium magistri Petri de Datia compositum ad meridianum Parysiensem [med derefter följande] Kalen- darium. Handskrift från 15:de arh. i stadsbiblioteket i Bern. Upptager 13 sidor i ett samlingsband sign. n:o 5245). 1) Bruun: De illuminerede Haandskrifter i det store kongelige Bibliothek. Kjsbenhavn [1878, 1879], 8:0, sid. 96—97. — Scriptores rerum Danicarum, VI, sid. 260—269. 2) CoxE: Catalogus codicum manuscriptorum bibliothec® Bodleiane. P. III. Oxonii 1854, 4:0, sp. 5393—534. Coxr angifver ej uttryckligt denna handskrift såsom författad af PETRUS DE DACIA. 3) Catalogi librorum manuscriptorum Anglie et Hibernie. T. I, P. I, sid. 300, n:o 6563. 4) Nyss anf. arb. T. I, P. I, sid. 317, n:o 6750. 5) HAGEN: Catalogus codicum Bernensium. Bernse 1874, 8:0, sid. 439. Sc ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 23 6) Petri de Dacia Calendarium et alia astromomica. Handskrift i Ambrosianska biblioteket i Milano). Af det öfriga innehållet i PETRUS’ DE DACIA computus ecclesiasticus känner jag följande handskrifter: 7) Tabula planetarum, secundum magistrum Petrum de Dacia. Tabula lung ad sciendum ejus signum ommi die in mense. — Expositiones signorum, secundum Petrum de Dacia. Handskrift i qvart från 14:e arh. i Egertonska sam- lingen i British Museum. Handskriften finnes i ett sam- lingsband sign. n:o 831, som börjar med: Kalendarium anno 1327 factum, secundum magistrum Walterum de Elvedene och slutar med: Compoti rationes ac regul®?). 3) Petri de Dacia tabula ad sciendum in quo signo sit Iuna, et in quo gradu, cum camone in eandem. Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Hand- skriften upptager bl. 72a—73a i ett samlingsband, som börjar med: Prophacu Judei Almanach och slutar med: De inventione occulti?). 9) Tabula Petri Daci de loco lun® inveniendo in quolibet die anni a media nocte sui incepto. Finnes i den förut omnämnda cod. mise. n:o 161 i Bodleyanska biblioteket i Oxford?). 10) Tabula Magistri Petri de Dacia ad sciendum, in quo signo sit luna, et in quo gradu illius signi. Handskrift i folio från 14:de arh. i Bodleyanska biblio- teket i Oxford. Handskriften upptager bl. 44b—--45a i ett samlingsband- sign. cod. mise. n:o 248 som börjar med: Gregorü Pape VII aliorumque regum Sticilic carte och slutar med: Tabula in qua picture quindecim?). 1) Montraucon: anf. arb. sid. 522. 2) List of additions to the manuscripts in the British Museum 1840. London 1843, 8:0, sid. 17. 3) Cat. libr. man. Angl. et Hib. T. I, P. I, sid. 127, n:o 2458. 4) Coxe: anf. arb., Vol. III, sp. 534. 5) Coxe: anf. arb., Vol. III, sp. 626. 24 ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. 11) Petri de Dacia tabula ad sciendum in quo signo sit luna, et in quo gradu illius signi. Handskrift i Bodleyanska biblioteket i Oxford. Hand- skriften finnes i ett samlingsband som börjar med: Compi- latio quedam de vitis Sanctorum och slutar med: Tabula ad sciendum quis Planetarum regnat in qualibet hora diei!). 12) Tabula magistri Petri de Dacia dieti Philomena. Handskrift i Collegium St. Benedieti i Canterbury. Handskriften slutar ett samlingsband hvarı den första skriften är Almanach Prophatu Judei?). 13) Petri de Dacia tabula lung. Handskrift befintlig i ett samlingsband, hvilket ar 1827 förvarades i Sir Thomas Phillipps” bibliotek i Middle- hill (England)?). 14) Tabula magistri Petri de Dacia ad sciendum in quo signo sit luna in quolibet die anni a media noete sui incepto. Handskrift i Biblioteca Laurenziana 1 Firenze. Hand- skriften upptager blad 95a 1 ett samlingsband, som börjar med: calendarium astronomieum och slutar med: canon ad sciendum dispositionem tabule Gerlandi prineipalis®). 15) Tabula Petri Daci de loco lune inveniendo a media nocte sui incepto. Handskrift från 14:de århundradet i furst B. Boncom- pagnis bibliotek i Rom. Handskriften upptader blad 5a— 5b i ett samlingsband sign. cod. 302°). 1) Cat. libr. man. Angl. et Hib. T. I, P. I, sid. 119, n:o 2303. 2) Nyss anf. arb. T. I, P. III (1698) sid. 143; n:o 1598. 3) HZAENEL: Catalogi librorum manuscriptorum. Lipsise 1830, 4:0, sid. 893. #) BANDINI: Catalogus codicum latinorum bibliothece Laurentiane. I. IV. Flo- rentiee 1777. Fol., sp. 132—133. 3) Narvuccı: (atalogo di manoscritti ora posseduti da D. Baldassare Bon- compagni. Roma 1862, 8:0, sid. 131—132. I samma katalog finnes äfven upptagen sid. 147 under n:o 327 en handskrift: tabula Petri de Dacia men hvilken här förbigäs, dä rubriken är tillsatt först i våra dagar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 25 16) [En afhandling om de astrologiska tecknen, förmodligen skrifven pa latin.] Handskrift fran slutet af 14:e årh. i kongl. biblioteket i Bruxelles sign. N:o 4622). 17) Tabula quantitatum dierum Petri de Dacia. Handskrift i Stiftsbiblioteket i S:t Gallen. Handskrif- ten finnes i ett samlingsband sign. N:o 610?). En fransk öfversättning af denna computus ecclesiasticus finnes i kongl. Biblioteket i Köpenhamn, Thottska samlingen, i ett band sign. n:o 240 folio. Denna öfversättning förskrifver sig från 15:e arh. och upptager 14 blad; dess innehåll är det i dylika arbeten vanliga: att finna dag och timme för solens och månens konjunktion, astronomiska tabeller, tabeller för gyllen- tal och söndagsbokstaf, uppgifter om månens lopp och faser etc., samt till slut aderlatningsfigur med förklaring 3). För fullständighetens skull bör jag omnämna äfven följande handskrifter: 1) En handskrift af PETRUS DE DaAcIA, hvilken skall finnas i biblioteket i Rennes, men om hvars innehall jag ej känner något, då jag ej haft tillgång till manuskriptkata- logen ?). 2) En handskrift af PETRUS’ DE DACIA kalendarium, hvilken efter en uppgift af HARDY anföres af BUDINSZKY. I denna handskrift tillägges PETRUS tillnamnet Philomena. Da jag ej haft tillgång till HARDY's arbete5), kan jag ej !) Catalogue des ouvrages d'astronomie et de meteorologie qui se trouvent dans les principales bibliotheques de la Belgique. Bruxelles 1878, 8:0, sid. 60. ?) SCHERRER: Verzeichniss der Handschriften der Stiftsbibliothek von S:t Gallen. Halle 1875, 8:0, sid. 557. 3) ABRAHAMS: anf. arb. sid. 58 —56. *) MAILLET: Description, notices et extraits des manuscrits de la bibliotheque publigue de Rennes. Rennes 1837, 8:o, sid. 113 (eit. af Apkanaus: anf. arb. sid. 54.) 5) HARDY: Descriptive catalogue of manuscripts relating to the history of Great Britain and Ireland to the end of the reign of Henry VIII. Vol. 3 (1871) 8:0, sid. 362 (eit. af Bupinszky, anf. arb. sid. 223.) 26 ENESTROM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. afgöra, huruvida här är fraga om den ofvan under n:o 12 anförda handskriften eller nagon annan för mig obekant sadan. 3) Summa artis geometris® valde bona edita a magistro Petro de Dacia. Handskrift i Vatikanska biblioteket i Rom. Hand- skriften upptager blad 4a-—-Sla i ett samlingsband signeradt codex Ottobonianus n:o 1389. Då emellertid denna hand- skrift vid närmare undersökning visat sig nästan ordagrant öfverensstämma med BRADWARDINS Geometria speculativa kan den icke utan en särskild utredning till nagon del till- erkännas PETRUS DE DAcIA!). 4) Hvad slutligen angar en af MONTFAUCON anförd handskrift, i Vatikanska biblioteket i Rom, hvilken innehåller Sermones de tempore incerti auctoris. Item quedam ad usum pre- dicatorum, inter que habentur nonnulla S. Thom, Magi- stri Petri de Dacia, Fr. Leodegarii etc.?), sa torde denna handskrift snarare böra hänföras till PETRUS DE DACIA namne, priorn i Visby. Beträffande innehållet i PETRUS DE DACIA skrifter kan jag icke lemna nagra detaljerade upplysningar, då jag ej haft tillgång till någon af handskrifterna. Något verkligt nytt finnes der säkerligen icke. Det är bekant, att SACROBOSCO författat två lärokurser i algorismus, den ena på vers, den andra på prosa, men bada innehållande samma kunskapsmatt, nämligen de fyra räknesätten i hela tal samt qvadrat- och kubikrotsut- dragning. PETRUS’ commentar till den senare lärokursen (al- sorismus prosaicus, jfr. den här ofvan under n:o 2 upptagna handskriften) innehöll utan tvifvel endast en närmare utlägg- ning häraf, utan att föra ämnet vidare t. ex. till räkning med minutie physice (sexagesimalbrak). Hvad åter PETRUS’ com- putus ecclesiasticus angar, sa torde den likaledes hafva varit ett slags kommentar till SACROBOSCOS skrift de ann? ratione, 1) Jemför Archiv der Mathematik und Physik XXXXIX (1868) sid. 120. 2) Montraucon: anf. arb. sid. 48, n:o 1520. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 27 ehuru den dessutom innehäller ett kalendarium perpetuum, hvil- ket som bekant hos SACROBOSCO ej finnes. Dock synes, dels af ofvan anförda titlar, dels af tillnamnet Philomena, som om PETRUS DE DACIA i afseende på månen haft något nytt att tillägga till det förut bekanta. Att PETRUS DE DACIA utöfvat någon föreläsningsverksam- het i Paris har jag ingenstädes sett uppgifvet. I sjelfva verket studerades de matematiska vetenskaperna i Paris högst obetyd- ligt vid slutet af 1200- och början af 1300-talet. För licentiat- examen fordrades före ar 1366 ingen matematik, och denna vetenskap förekom icke heller vid »lecons ordinaires» utan blott vid »lecons extraordinaires». Dock känner man, att matema- tiska och astronomiska studier tidtals förekommit; så förutsades t. ex. 1310 en solförmörkelse af Pariserastronomerna, hvilka ett par tiotal af ar senare bland sig räknade den bekante JOHAN- NES DE SAXONIA, och 1340 fick en svensk SUNON tillåtelse att föreläsa »de spera»!). Saledes är det icke alldeles omöjligt, att PETRUS’ DE DACIA skrifter ursprungligen varit föreläsningskur- ser, hvartill de såsom utläggningar af allmänt kända arbeten väl kunnat lämpa sig. Att PETRUS DE DacıA verkligen haft ett stort anseende såsom matematiker, framgar icke blott af TRITHEMIH uppgift, utan äfven af de manga afskrifter af hans arbeten, hvilka här ofvan anförts, och hvilkas antal säkerligen skulle ytterligare kunnat betydligt ökas, om ett rikligare material varit mig till- gängligt. Märkligt är också, att en handskrift af ett sa bekant arbete som BRADWARDINS geometri kunnat anträffas, der af- skrifvaren uppgifver sasom författare PETRUS DE DACIA. !) Se t. ex. ÖREVIER: Histoire de luniversite de Paris. T. III. Paris 1761, 8:0, sid. 187—188. — Tuuror: De lorganisation de lenseignement dans Vuniversité de Paris, au moyen-age. Besancon 1850, 8:0, sid. 51, 71-72, 81—82. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 18.) Frän Författarne. ERIKSSON, J. Om potatissjukan. Sthlm 1884. 8:0. LUNDGREN, B. Undersökningar öfver Brachiopoderna i Sveriges krit- system. Lund 1885. 4:0. NORDENSKIÖLD, A. E. Sur les aurores bor&ales observees pendant Vhivernage de la Vega. Traduit par A. DE SAPORTA. Paris 1884. 8:0. SvENoNIUs, F. Studier vid svenska jöklar. Sthlm 1884. 8:0. ALBRECHT, P. Sur les elements morphologiques du manubrium du sternum chez les mammiferes. Brux. 1884. 8:0. — Smäskrifter, 10 st. v. BECKH-WIDMANSTETTER, L. Ein Kampf um’s Recht . . . Graz 1884. 8:0. BERTHELOT, M. Les origines de l’alchimie. Paris 1885. 8:o. Borivar, I. Monografia de los Pirgomorfinos. Madr. 1884. 8:0. Hınde, G. J. On the structure and affinities of the family of the Receptaculitide. Lond. 1884. 8:0. Hıon, G. A. Notice sur les lois de frottement. Paris 1884. 4:0. — Biographie de O. HALLAUER. Mulhouse 1884. 4:0. MaAraAISsE, ©. Description du terrain silurien du centre de la Bel- gique. Brux. 4:o. : REGEL, E. Descriptiones plantarum novarum et minus cognitarum, Fasc. 7: suppl.; Hase. 9. Petrop. 1884. 8:0. SUNDMAN, G. & REUTER, OÖ. M. Finlands fiskar, H. 4. Warning, E. Symbole ad floram Brasilie centralis cognoscendam, Partie. 29. Kbhvn 1883. 18:0. 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 3. Stockholm. x Bidrag till kännedomen af södra Norrlands Flora, samlade under en af Kongl. Vetenskapsakademien understödd resa i Medelpad och Jemtland är 1884. | Af L. M. NEUMAN. [Meddeladt den 11 Mars 1885.] Då Kongl. Vetenskapsakademien täcktes lemna mig 100 kronors understöd till studiet af Norrlands kärlväxter med sär- skild hänsyn till ormbunkarne, var det min afsigt att i Medel- pad och Jemtland, kända för sin rikedom på Botrychium-arter, söka material till en redogörelse för formförändringen inom detta slägte. Jag begaf mig derför redan den 14 Juli till Söråker, beläget på östra sidan af Kringelfjärden, undersökte stranden norrut till Indalselfvens utlopp och använde några dagar till forskningar öfver floran på den ögrupp, som nämnde flod bildar, innan han når Kringelfjärden. Dessa öar, af hvilka några, t. ex. »Slättholmen» och »Skeppsholmen», äro !/,—/, mil långa, visade sig ega en omvexlande vegetation, men erbjödo inga Botrychier utom B. lunaria. Jag följde elfvens norra strand till Fjäl, hvarifrån jag den 19 Juli vände tillbaka till Sundsvall för att på jernväg fara till Jemtlands fjellbygd: Jag valde den lätt tillgängliga Åreskutan, hvarest jag vistades från den 20 Juli till den 1 Augusti och hvarifrån exkursioner företogos till det närbelägna Renfjellet, till Dufed och Tännforsen. Den 3 Augusti var jag äter i Sundsvall. Augusti månad förgick under 4 30 L.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. täta exkursioner dels till tulldistriktets alla barlastplatser dels till orter, der jag kunde vänta att finna representanter för den i Medelpad inhemska floran såsom t. ex. till Alnöns södra sida, till Svartviksbergen och till Björköfjärden, belägen söder om den stora hafsvik, i hvilken Indalselfven och Ljungan falla ut. Då jag i början af sommaren hade gjort en exkursion från Sör- aker till Tynderö och dermed nått samma viks nordgräns, hafva sålunda mina undersökningar sträckt sig öfver Medelpads kusttrakter med undantag endast af dess nordligaste och syd- ligaste delar. Voro resultaten af min färd till den 1 botaniskt hänseende ofta undersökta Åreskutan jemförelsevis sma och om min skörd af Botrychia, dessa oberäkneliga och nyckfulla växter, beklag- ligtvis måste betecknas som »mycket under medelmåttan», bjöd mig Medelpads kustflora en rik ersättning i fynden af manga ‘ för provinsen nya arter, nägra i Skandinavien förut okända hy- brider och en stor mängd barlastväxter. Dessa senare synas mig vara af intresse dels derför, att de ofta sprida sig från barlastplatserna till närbelägna akrar, vägar, betesmarker etc. och sålunda blifva naturaliserade med- borgare i Skandinaviens aker- och ängsflora, dels derför, att en ej ringa del af Sveriges kust med dess många hamnplatser sär- skildt i Norrland är och måste — sa länge trävaruexporten fort- far — vara upplåten till barlastplatser, samt sålunda alltid kommer att utgöra en station för växter, hvilken växtgeografen ej får undandraga sin uppmärksamhet. Ty liksom åkerbruket, frökontrollanstalterna oaktadt, rekryterar våra akrar och ängar med främmande örter, så följa en massa växter handelsvägarne : från kust till kust, och växtgeografien tar 1 sinom tid hand om nykomlingarne, vare sig de till transportmedel användt den ene eller andre af våra vigtigaste näringsgrenar. Det synes mig derför icke vara ur vägen att i Sverige liksom i Europas öfriga länder fästa uppmärksamheten vid de invandrande växterna, och jag har i det följande, der det lemnas en redogörelse för det, som under min resa befunnits vara anmärkningsvärdt, äfven ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 31 upptagit de för Medelpads barlastflora nya växter, hvilka pa- träffats under senhösten 1883 och sommaren 1884. Växterna äro ordnade efter Botaniska Föreningarnes i Lund och Upsala »Pointsförteckning». Då nämnda arbetes nomen- klatur helt och hållet följts, hafva auctorsnamn uttsatts endast till sådana växter, hvilka ej äro i detsamma upptagna. Bidens tripartita — Sundsvall vid Bünsows tjärn, Sköns socken nära Ortviken. Inhemsk. (Enligt HARTMAN förut ej känd med säkerhet norr om Helsingland). Chrysanthemum parthenium — Petersvik, Vifsta varf på barlast. ; Matricaria discoidea — Sundsvall på barlast saväl norr som söder om an. Cotula coronopifolia!) — Sundsvall på barlast. Senecio aquaticus HuDs. — Framnäs lastageplats. Närmar sig med afseende pa bladens form S. barbare@folius KROC- KER (=S. erraticus BERTOL.), men visar sig genom de kortspetsade hoikfjällen, de större korgarne och frukterna tillhöra S. aquaticus. : S. jacobea — flerestädes pa barlast vid Alnösundet t. ex. Fil- land, Eriksdal, Vifsta varf, Östrand. Anmärknings- värdt är, att arten på dessa fyndorter saknar stralblommor (= f. discoidea WIM. & GRAB.) och i följd deraf har korgens alla frukter sträfhåriga. Jemväl torde böra på- pekas, att den ofta när en höjd af 1,5 m. och sålunda häri öfverträffar den söderut vanlige formen. S. vernalis — som österifrån invandrat till Europa, nadde 1822 Schlesien, 1854 Pommern och 1864 södra Sverige. I som- mar (1884) träffade jag den på trenne olika lokaler i Me- delpad, nemligen i Tynderö och Skön bland gräs på ny- odlad mark och vid Eriksdal på hamnplatsen. På de först nämnda stationerna kunde jag endast upptäcka två 1) Beskrifning af denna växt finnes i HARTMANS flora, ed. XI, pag. 553 (bi- hanget), hvarför en sådan här utelemnas. 32 L.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. exemplar, hvilka bägge voro lagväxta (15 cm.) och hade bladen starkt krusade och tätharıga. Vid Eriksdal der- emot förekom den ganska talrikt och visade de för var. glabrata ASCH. utmärkande karaktererna. Den var nem- ligen närmare 0,75 m. hög och bladen voro släta, nästan glatta. Till Tynderö och Skön införd med gräsfrö, till Eriksdal med barlast. S. viscosus — pa barlastplatserna vid Alnösundet här och der; vid Vifsta varf ymnig. S. vulgaris B radiatus Koch!) — pa stranden nära Sunds sag- verk. Stralblommorna äro 3 mm. långa och 1 mm. breda, till’ antalet circa 8 i hvarje korg. Inhemsk. Bellis perennis — Sundsvall pa norra sidan om an, Peters- vik, Eriksdal, öfverallt pa barlast. Erigeron canadensis — Vifsta varf på barlast. Galinsoga parviflora CAV.?) — Östrand på barlast. Här- stammar från Peru i Södra Amerika och har derifran funnit vägen till flera af Europas sjöstäder, såväl i de vestra som i de norra länderna (t. ex. Greifswald i Tyskland, Sorö i Danmark). Centaurea scabiosa — i stor mängd på stadsbergets sluttning nagot vester om Sundsvall. Med all säkerhet inhemsk. Enligt HARTMAN ej förut iakttagen norr om Helsingland. Carduus nutans Sundsvall och Vifsta varf på barlast. !) KocH anser (Synopsis ed. II. pag. 426), att S. silvaticus PB denticulatus MULL., som WAHLENBERG (Fl. suec. ed. II. pag. 542) iakttagit på södra Sveriges kuster, är identisk med denne form. 2 So Galinsoga parviflora tillhör en grupp Synanthereer (subtribus Heleniee), som icke eger nägon i Europa inhemsk art. 7 Slägtet Galinsoga Ruiz & Pav. Fl. Peruv. p. 110 igenkännes på sina halfklotformiga, 5—6-bladiga holkar, sitt fjälliga blomfäste, sina fåtaliga stralblommor (4—6), sina kantiga, tilltryckt håriga frukter och sitt af fran- sade, hinnaktiga fjäll bestående foder. Ifrägavarande art är 15—80 cm. hög. Dess stjelk kantig, från roten grenig; dess blad motsatta, kortskaftade, bredt äggrunda med understundom något hjertlik bas, glest håriga och svagt tandade; blomkorgarne af en ärtas storlek, oftast ensamma på 2—3 cm. långa, sidostälda eller toppstälda, glandelhäriga skaft. Diskblommor gula, strålblommor hvita, de senare mycket små. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 33 C. acanthoides f. arachnoidea (nova forma) — bladen pa under- sidan glest spindelväfshariga. Vifsta varf pa barlast. Denne form skiljer sig ganska mycket från ©. acan- thoides, sådan denna art uppträder i södra Sverige, ej blott genom nyss nämnda kännetecken utan äfven genom sin storlek (2 m. hög), sina nästan oskaftade, gyttrade korgar (4—7 i spetsen af de öfre grenarne), sina blad, som äro bredare än hos typisk C. acanthoides och oftast endast fli- kade till bladhalfvans midt, sin jemförelsevis svaga be- väpning på bladen, på de öfre grenarne och på holkfjällen samt slutligen derigenom, att de yttre holkfjällen äro kor- tare än de mellersta!) — allt karakterer, som i viss mån hänvisa till ©. erispus. Vi hafva dock ej vågat beteckna den som en hybrid, emedan det lika litet lyckats oss att upptäcka slöa pollenkorn i märkbart antal som att påträffa sterila eller förkrympta achenier. Da man känner exempel på hybrider, hvilka under vissa förhållanden kunna generation efter generation höja sin fertilitetsgrad, ligger antagandet af i fråga varande forms hybrida ursprung så mycket närmare till hands, som C. acanthoides anses hafva uppstått genom korsning mellan C. nutans och C. erispus och i denna egenskap borde, pa- verkad af C. crispus, kunna framkalla en fertil mellanform. Men antaget, att denne C. acanthoides f. arachnoidea i nagot aflägset slägtled härstammar från en hybrid, synes mig deri dock icke ligga tillräckligt skäl att nu benämna honom såsom en sådan, då han stadgat sig till en med afseende på pollen- och fröproduktion fullt normal form. Emedan berörde C. acanthoides f. arachnoidea träffades på barlast, införd under åren 1883 och 1884 och dermed all tanke på dess uppkomst ur här utbildade frö torde upp- gifvas?), måste man antaga, att frö af ©. crispus + acan- !) Detta oaktadt är likheten med C. acanthoides allt för påfallande för att man skulle frestas hänföra formen till €. crispus. ?) C. acanthoides är förut aldrig sedd i trakten. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. AD NIO. Go 3 34 1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN OM SÖDRA NORRLANDS FLORA. thoides från någon kust, der denne hybrid funnits under en längre tid, blifvit förda hitupp, att vidare dessa frö i den mjuka och fruktbara, af hafvet understundom öfverspolade, rikt lerhaltiga barlastsanden funnit en för sin groning och växtens utveckling mycket gynsam jordmån samt att just den rika tillgången på näring satt hybriden i stånd att på sin nya station utbilda frö och pollen i normal mängd. Cirsium heterophyllum + palustre — Sundsvall på sluttningen af norra stadsberget i en fuktig alderdunge, nära källsprang. Då denna hybrid en gång förut blifvit funnen i vårt land och noggrant beskrifven!), synes en detaljerad redo- görelse för dess karakterer här vara öfverflödig, helst som de anträffade exemplaren, 7 till antalet, i mycket olika grad närmade sig den ena eller andra af stamarterna och i följd deraf visade stor skiljaktighet med afseende på bladens och blommornas form, stjelkens förgrening och beklädnad, kor- garnes storlek och holkfjällens beskaffenhet. Efter jemfö- relse med den i Skåne observerade formen?) af denna hy- brid synes som totalomdöme framga, att de norrländska exemplaren hafva mindre flikade blad, längre korgskaft och bättre pollen (blott hälften af kornen äro slöa). Endast i ett hänseende, nemligen angående höstroset- terna, vilja vi redogöra för det, som vi varit i tillfälle att iakttaga rörande ©. heterophyllum + palustre. Härtill synas skäl förefinnas, då hvarken i CÖSTERS uppsats ej heller i andra oss tillgängliga arbeten dessa öfvervintringsorgan äro omnämnda. I motsats till stjelkbladen fann jag dessa ro- setters blad såväl hos hybriden som hos de begge arterna mycket litet variera. De erbjuda derför at den, som på senhösten eller tidigt på våren önskar söka hybriden, ett godt igenkänningstecken. 1) I Botaniska Notiser 1884 pag. 11: »Cirsium heterophyllum ALL. X palustre Scor., en för Skandinaviska halfön ny hybrid», af B. F. CÖSTER. 2) Exemplar af densamma har ‚benäget blifvit meddeladt ur Lunds Botaniska Förenings herbarium. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:08, 35 Hos ©. palustre äro i fraga varande blad bredast (circa 25 mm.) ofvan bladets midt och afsmalna långsamt såväl mot spetsen som mot basen, så att skifvan knappast kan anses vara skaftad. Smalast (omkring 4 mm.) äro de icke vid bladets fästpunkt, utan något ofvan den slidlika basen. De äro sträfhåriga, undertill gröna, flikade till bladhalfvans midt, med flikarne vettande rakt utåt och väpnade med taggar ungefär af flikens längd. | Hos C. heterophyllum äro de ovala—aflangt lancettlika (således bredast på midten, 45—70 mm.) och afsmalna ha- stigt mot spets och bas. Mellan det slidlika skaftet och skifvan är här tydlig gräns. Bladen äro helbräddade och borstkantade eller glest sågtandade, undertill hvitludna, ofvan försedda med spridda och små tilltryckta hår. Hos €. heterophyllum + palustre hafva rosettbladen icke det slidlika skaftet, utan äro jemnbreda med undantag af en insvängning strax ofvan basen. Att densamma ej är djup framgar deraf, att bladets största bredd är 25—30 mm. och dess minsta, belägen midtför insvängningen, 10— 20 mm. Inskärningarne 1 kanten äro grunda, nående blott öfver !/, af bladhalfvans bredd; flikarne vetta mot bladets spets och äro starkt väpnade. Med afseende pa beharingen råder likhet mellan hybriden och C. heterophyllum, d. v. s. på bladens öfversida äro hären glesa, tilltryckta och på undersidan bilda de ett nät af hvita ullhår, hvilket dock ej synes vara så tätt eller så tjockt som hos €. heterophyllum. Lappa intermedia — Selånger, på sluttningen af norra stads- berget ingalunda sällsynt. Inhemsk. I HARTMANS flora uppgifves Upland vara dess nordgräns. Cichorium endivia L.!) — Framnäs skeppsvarf pa barlast. Orepis virens — Vifsta varf pa barlast. !) Odlad sedan lång tid tillbaka i Medelhafsländerna, inhemsk i södra Asien och den Asiatiska archipelagen (DE CANDOLLE: Geographie Botanique rai- sonne pag. 845, 981, 987). 36 L.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. Thrincia hirta ROTH!) — Vifsta varf pa barlast. Inhemsk i Danmark och Tyskland. Trichera arvensis P integrifolia — Sundsvall pa sluttningen af norra Stadsberget. Enligt HARTMAN ej funnen norr om Dalarne. Xanthium spinosum?) — Ostrand i stor mängd; ursprungligen införd med främmande fartyg, synes denna art hafva natu- raliserat sig på nämnda station. Valerianella morisonii — anträffades hösten 1883 i en dunge på sluttningen af norra Stadsberget bland idel vilda växter. I ar (1884) har jag undersökt de närbelägna od- lingarne och der funnit arten i stor mängd bland gräs, huf- vudsakligen thimotej. Med säkerhet torde man kunna an- taga, att ifragavarande växt inkommit med gräsfrö till det senare växestället och derifrån spridt sig till det först om- nämnda, för denna art mindre vanliga. Enligt HARTMAN endast sedd i Skåne, Småland, Vestergötland samt på Öland och Gotland. Sherardia arvensis — flerestädes pa akrar i Sundsvalls omnejd. Förut var Upland ansedt som dess nordgräns. Galium mollugo — Sundsvall pa norra stadsberget nära »vat- tenledningen»; i landsvägsgropar mellan staden och Mon; Selånger vid Gröneng utmed jernvägen; Sidsjö i en skogs- äng. Öfverallt införd med frö utom möjligen pa den sista lokalen. Campanula rapunculus — Eriksdal i en skogsbacke. Tro- ligen tillfällig; måhända fordom odlad i kryddgärdar. Symphytum officinale — Eriksdal pa barlast. !) Liknar mycket Leontodon autumnalis, men är i blommande tillstånd lätt skild genom grästrimmiga strålblommor och svartkantade holkfjäll, vid frukt- mognaden genom strålblommornas hinnaktiga, tandade (ej fjunlika) foder. 2) Enligt DE CANDOLLE antagligen inhemsk i Södra Amerika; naturaliserad i hela Norra Amerika och i Europas kuststäder. Beskrifning fins i HART- MANS Flora ed. XI, pag. 555. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 37 Anchusa officinalis — Sundsvall vid Bünsows tjärn; Eriks- dal och Mon vid vägar. Synes vara naturaliserad. (Hel- singland förut antaget vara nordgräns.) Myosotis silvatica — Sundsvall, norra stadsberget vid »Brei- dablik» och »Nybo». Eehinospermum lappula — flerestädes pa lastageplatser. Vid Sundsvalls hamn redan 1878 iakttagen!). Mentha viridis — Vifsta varf i ringa mängd. Thymus chamcdrys — på en bergskulle i Timrå socken. Med all säkerhet inhemsk. Då denna art blifvit funnen i Ge- strikland och Ångermanland, var det icke oväntadt att träffa den äfven i Medelpad. Dracocephalum thymiflorum — Timra socken bland klöfver; Sidsjö bland thimotej. Ballota nigra a ruderalis — Framnäs, Petersvik, pa barlast. B. nigra Pp foetida — Framnäs, Vifsta varf, pa barlast. Stachys ambigua — Ett par exemplar påträffades i Selangers socken. De skilja sig från de öländska genom kortare blad- skaft, men öfverensstämma med dem ganska noga i fråga om bladskifvan, blomställningen och blommorna. De nedre bladen äro 33—35 mm. breda, skärmen rhomboidiska och blomställningens kransar tydligt åtskilda. S. arvensis — flerestädes som ogräs i akrar och trädgårdar. (Upland förut nordgräns.) Lamium purpureum * hybridum — i akrar mellan staden och »Stenhammaren»; Essviken pa barlast. (Gestrikland förut ansedt som nordgräns.) Galeopsis ladanum —i en åker öster om »Tivoli»; Selangers socken; pa vretar mellan »Stenhammaren» och SidsjJö. (Förut känd fran Helsingland och Jemtland, men ej an- tecknad för Medelpad. Gentiana amarella — I HARTMANS Flora ed. XI synes man anse, att hufvudformen af denna art ej sträcker sig längre !) Enligt exemplar i Sundsvalls h. allm. läroverks herbarium, taget af K. A. ANDERSSON. 38 L.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. norrut än till Vermland och Dalarne, under det att £ lin- gulata skulle ga ända till Umea lappmark. Det är visser- ligen sant, att den i Norrland vanlige formen af denna art är Plingulata, under det att man i södra Sverige oftast möter hufvudformen, men vi äro derför icke berättigade till antagandet, att den typiske formen skulle saknas i norra Sverige. Och den gör det icke heller. Ty liksom man i Skåne på magra och torra stränder (t. ex. Skanörs ljung) bland den vanlige, bredbladige formen träffar ett och annat exemplar med smalare, nästan jemnbreda blad, så sökte jag ingenstädes i Medelpad (Torsboda i Hässjö socken; öarne i Indalselfven; Fjäl) eller Jemtland (Dufed), der arten fans, förgäfves efter hufvudformen. Pa det senare stället fans af denna art en f. albiflora. Lycopersicum esculentum MILL.!) — Hofvid pa barlast, blom- made rikt i början på September. Datura stramonium — Vifsta varf | Scrophularia alata GILIB.?) — Petersvik, Filland Linaria striata — Tunadal Ion L. spuria MiLL.?) — Sundsvall, både norr och (ER Janes söder om an, L. cymbalaria MiLL.?) Petersvik J 4 ) Härstammar från Sydamerika; odlad och förvildad flekestades i Europa, äfven i Sverige; beskrifven i HARTMANS Flora, ed. XI, pag. 508. ) Scrophularia alata GitiB. (S. aquatica Wimm. (non L.); S. Ehrharti STEVENS) liknar S. nodosa, men skiljes genom jemntjock, icke knöligt uppsväld rotstock, genom fyrkantig, längs kanterna bredt vingkantad stjelk, likaledes vingkantade bladskaft, rundade, med bred, brunaktig hinn- kant försedda foderflikar och tvåflikadt staminodium. Inhemsk i Danmark, norra Tyskland och England. Nee Linaria spuria MILL. (Antirrhinum spurium L.), mest lik L. elatine. Lätt skild på de alltid vid basen afrundade bladen, de ulliga blomskaften och den krökta, uppåtböjda sporren. Förekommer i Tyskland och England som åkerogräs; äfven funnen i Danmark på Lolland. Linaria cymbalaria Mıur. är en hos oss ofta odlad slingerväxt med njur- lika-hjertlikt rundade, femflikiga, glatta blad och violetta, i svalget gul- fläckiga blommor. Härstammar från södra Europa; förvildad i Tyskland — och Danmark. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRNANDLINGAR 1885, N:0 8. 39 Veronica persica — här och der pa lastageplatserna som barlast- växt. Derjemte funnen pa akrar mellan an och norra stads- berget i Selangers socken tillsammans med V. opaca — hvilken dock är mera sällsynt än föregaende. V. peregrina L.!) — Vifsta varf pa barlast endast i 2 ex. Odontites rubra — ingalunda ovanlig i trakten. Sa har jag träffat denna art vid skjutbanan (Sundsvall) pa ängsmark, vid Högom i åkrar samt nära Selängers kyrka i diken. Ny för Medelpad >). Pinguicula vulgaris f. bicolor NORDST. — Jemtland, Renfjellet. Underläppen var på insidan helt och hållet, på utsidan med undantag af sporren hvit; öfverläppen och sporrens utsida violetta. Derjemte såg jag på samma fjell en form med öfver- läppen klufven i 4, i stället för i 2 flikar. På Mör- vikshummeln fann jag en form, som egde 3 sporrar på underläppen, en större nedatvänd på dess midtflik och två smärre vettande bakat, en på hvardera af dess sido- flikar; slutligen på Åreskutan en, som utmärkte sig genom tvablommig stängel (hvilken dock var ogrenad). Anagallis arvensis — Petersvik och Vifsta varf på barlast. Primula farinosa — Tynderö. På smärre exemplar är kro- nans pip mycket längre än fodret, och dess flikar på in- sidan rikt mjöliga, hvarigenom formen närmar sig Pri- mula scotica. Androsace septentrionalis — Vifsta varf på barlast i stor mängd. Plantago media — träffas flerestädes i Medelpad. Ofta ut- märker sig arten genom korta och tjocka, ovala-aflanga ax. (Deras längd är 14—20 mm. och bredden 3—10 mm.) Erinrar om P. lanceolata med afseende pa axens form. 1) Veronica peregrina L. Beskrifning af denna art finnes i undertecknads »Studier öfver Skånes och Hallands Flora», införda i Botaniska Notiser (år 1883, pag. 48). ?) Enligt HARTMAN känd från de östra kustprovinserna t. o. m. Gestrikland och från Jemtland i det inre Norrland. 40 L1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. P. coronopus— Sundsvalls hamn; Petersvik. Barlastväxt. Scandia Peeten — Petersvik pa barlast. Levistieum offieinale — pa Skeppsholmen i Indalselfven, från början odlad. (Enanthe phellandrium — Vifsta varf i ett kärr. Alla om- ständigheter tala för denna växts infödingsrätt i Medel- pad, oaktadt den endast träffats pa nämnda lokal helt nära lastageplatsen med dess manga importerade växter. Nuphar luteum + pumilum!) — fans i en liten sjö vid foten af Renfjellet (Jemtland) utan sällskap med nagon af stamarterna, ett förhållande, hvilket enligt R. CASPARY?) ej lär vara ovanligt i Norrland. Då det måhända kan på- räkna intresse hos en eller annan, som sysselsätter sig med vara växthybrider, vill jag här meddela, huru vexlande jag fann blomdelarne vara hos de 14 exemplar, jag lyckades | = > | = = Ns n = | SI =: = | = Yttre knapparnes | Inre knapparnes Ss _ E Oo” zoom | SE 2 ee 2 | Se = 2 = 3 längd och bredd. | längd och bredd. | > 3 [7 [0 +7 |Exemplar n:o 1|6 cm. | I cm. | 10 | 3,5 mm. 2,5 mm. | 6 mm. 2,5 mm B » al: » INTE) Jar saba DD Dunn Ba » >» 3 Dl » Ia » alt » 3 » | 5,5 > » | » » 455 » 10» 13.| 3°.» , 3,» oe: | » » 5 4 7» 1 » 11 5 » 2,7 » 5,5 » 2 » » » 645 » 0,9 » US AE 82 8.» Rn al a ala» 0,8 » DO EA a a | » DS D 0,5 » 11) 2 Da) Nm 2 » ” » 9.45» 0,8 » In] Red mann As» len D » 10| 5,5 » 0,9 » 11 8 2001 8.2500 595 » 209 » IIS > 0,9 » 11|3 DE » | 5 » 2 » » >» MI An 0,85 » 14,25 » 25 » en) | » » 13| 45 » 0,9 » al.) & Di » 5 Del » » » 14| 4,2 » 0,7» 19285 DEE ORTEN) 4 > » ') Öfversigt af K. Vet.-Akademiens handlingar N:o 26 (1869), pag. 441, S. ALMQVISTS reseberättelse. ?) Se FocKE, Die Pflanzenmischlinge, pag. 23. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 41 hemföra fran den djupa skogssjön. I första kolumnen ut- märka siffrorna mattet pa blommans diameter, i den andra på kronbladens längd, i den tredje antalet af märkets strålar, i den fjerde de yttre ståndarknapparnes längd och bredd, i den femte de inre ståndarknapparnes längd och bredd. Om man närmare granskar detta schemas uppgifter, till- drager sig ståndarnes förhållande i första rummet uppmärk- samheten. De yttre och inre hafva mycket olika knappar, sa att, medan de förra äro qvadratiska eller nästan qva- dratiska, äro de senare ungefär 3 gänger så långa som breda. Och dock anser man som regel, att denne hybrid ärfver standarknapparnes form efter Nuphar tuteum!). I de ofvan undersökta blommorna har detta tydligen endast est rum med de inre standarne, de yttre hafva deremot till formen rönt inverkan af N. pumilum. Ranunculus cassubicus — Tynderö socken på en mycket fuktig äng nära hafvet. Denna art, som i vart land ej förut ob- serverats norr om Gestrikland, synes med all säkerhet vara inhemsk i Medelpad. Betydligt lägre, mindre kraftig samt mera glatt än den söderut växande formen; 1 öfrigt typisk?). Ficaria verna — Selangers socken vid Högom. Ej förut känd norr om Helsingland. Thalictrum alpinum — På Renfjellet i Jemtland träffade jag sparsamt denna art med ljusgula hylleblad och strängar samt mörkgula knappar. Den normale formen, hvilken, som bekant, har violetta hylleblad och standarsträngar, förekom i stor mängd på samma lokal. Då artbegräns- ningen inom detta slägte delvis grundas pa standarsträn- garnes färg, synes oss ofvan påpekade förhållande ganska anmärkningsvärdt. !) Se HARTMANS Flora pag. 159, och Marsson, Flora von Neu-Vorpommern, pag. 23. °) Otverensstäimmer med bilden till höger i REICHENBACHS Iconographia tab. 4601. 42 1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. Papaver Rhoeas — ] P. argemone — P. somniferum — | förekomma sporadiskt pa traktens alla Diplotaxis tenuifolia — | lastageplatser. D. muralis — Sisymbrium offieinale | Hesperis matronalis — Vifsta varf. Alliaria officinalis — Vifsta varf pa en ruderatplats, belägen inemot 1, mil från hamnen. Antagligen införd med träd- sardsfrö. Arabis arenosa * suecica — allmän i Sundsvallstrakten, men alltid pa odlad mark eller pa ruderatplatser; oftast bland gräs, nagon gang pa akrar. Enligt LÖNNROTH!) är den i mellersta Sverige växande Arabis suecica till arten skild från den i södra Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike förekommande A. are- nosa. Hvarthän nämnde författare hänför den i Norrland sedan lång tid tillbaka iakttagne formen, framgar ej af hans arbete, ty A. arenosa känner han endast från tre skandinaviska lokaler, Småland, Gotland och Öland och A. sueeica är, för så vidt han vet, endast funnen i Svealand och Finland (1. c. pag. 48). Likaledes lemnar han den fragan oberörd, till hvilken art den i Norge upptäckta A. arenosa hör. Under sistlidne var och sommar erhöll jag manga till- fällen att i nejden studera hithörande former. Jag undersökte mångfaldiga exemplar, hemtade från gräsvallar och åkrar med olika jordmån, men kunde ej komma till annat re- sultat, än att här förelåg en mellanform mellan LÖNNROTHS bägge arter. På Medelpadsformen äro fruktskaften i regeln riktade uppat, bildande en 45” vinkel mot det allmänna blom- skaftet; någon gång såg jag denna vinkel vara större, men endast i ett par fall rät. Med afseende på denna karaktär ') Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. år 1882, n:o 4, pag. 46 och följ. ÖFVEESIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 43 är således var form öfvereusstämmande med A. arenosa. Fästa vi oss äter vid den robusta stjelken med dess manga blad, är allt hvad jag här sett tydlig A. suecica. Beträf- fande fröen, som hos A. arenosa sägas vara vingade, hos A. suecica ovingade, har jag funnit, att de äro på samma exemplar än alla vingade, än alla ovingade, än några vin- gade, några ovingade och att de således ej kunna i detta fall ega någon betydelse för artskilnaden. Återstå nu en- dast rotbladen. De antyda en medelform mellan A. suecica och A. arenosa, liknande den senare deri, att de äro par- bladigt delade och flikarne lineära, den förre deri, att fli- karne äro rigtade uppät eller utät, ej nedåt, och deri, att ändfliken oftast är djupt tandad. Fäster man sig vid den här uppträdande växtens ha- bitus, så angifver den en starkare utbildad form än både A. arenosa och A. suecica. Så framkommer ej sasom hos dessa blott en stjelk från hvarje rosett, utan oftast 5—10, och dessa äro i regeln dubbelt så tjocka som hos Å. sue- cica. Stjelkbladen äro ej fa och stora, utan manga (5— 12) och sma. Dels på grund af det, som här anförts, dels emedan jag från odlad mark i Stockholmstrakten sett tydliga exem- plar af A. arenosa, som enligt LÖNNROTH ej skulle före- komma der, dels i Jemtland sett bland verkligt — hvad de LÖNNROTH'ska kännetecknen beträffar — typisk A. sue- cica öfvergangsformer till A. arenosa och till sist af be- skrifningen 1 BLYTTS Flora nödgas draga slutsatsen, att den i Norge uppträdande akerformen är A. arenosa, synes det mig, att man med försigtighet bör upptaga LÖNNROTHS åsigt, att A. arenosa och A. suecica äro två skilda arter med olika geografisk utbredning!). Är det icke möjligt, att 1) Fries hänför (Summa veg. Scand. pag. 147) A. suecica till A. thaliana (som underart) och framhäller bestämdt skilnaden mellan densamma och A. arenosa. Frırs’ karakterer äro desamma som de, på hvilka LÖNNROTH grundat sin äsigt, med tillägg dock af blommans färg, som hos A. arenos« skulle vara lila, hos A. thaliana och 4. suecica deremot hvit. I detta hän- 44 1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. samma art kan växa i bergspringor bland mossa och pa akrar!)? Och i ett sådant fall, hvad är naturligare, än att arten skall blifva habituelt olika på de olika lokalerna? Och de faktiskt förekommande mellanformerna blifva då lätta att förklara. I Norrland är A. arenosa antagligen ett utifrån in- kommet, men sedan lang tid tillbaka naturaliseradt ogräs. Man träffar den från Umea till Sundsvall ganska allmänt på åkrar, bland gräs, på gator, vid vägar etc., och natur- ligtvis kan det i ett land, der odlingarne ligga sparsamt strödda på stora utmarker, ej dröja många decennier, innan arten flyttar från den kultiverade till den oplöjda marken. Man torde då erhålla visshet, om, såsom det synes oss, A. arenosa LÖNNR. är en skuggform af A. suecica eller, såsom LÖNNROTH vill antaga, en från henne skild art. Cakile maritima — Heffners ångsag, Petersvik, Hofvid, Vifsta varf, öfverallt pa barlast. Synes vara natura- liserad. Neslia paniculata — Hofvid, Sund. Enligt exemplar i Sunds- valls h. allm. läroverks herbarium insamlad redan 1878 pa Eriksdal af K. ANDERSSON. Upland förut östlig nordgräns. Camelina silvestris — Sundsvall i stor mängd på norra sidan af an. Farsetia incana — Tunadal, Heffners, inkommen med bar- last och utsädesfrö. Ny för Medelpad; Helsingland förut nordgräns. Malva vulgaris — Sundsvall pa »Sjögatan» och »Norrmalm». Gestrikland förut nordligaste fyndorten i Sverige. seende bestrider LÖNNROTH FRIES” uppgift, påstående, att både A. arenosa och A. suecica hafva rent hvita blommor. LanGE (Dansk Flora pag. 495) förmår icke se »nogensomhelst For- skjel» mellan A. suecica (Fr.) och Möens A. arenosa. MARSSON (Flora von Neu-Vorpommern pag. 38) angifver genom sin beskrifning, att A. arenosa i norra Tyskland varierar just i de kännetecken, som FRIES och LÖNNROTH anse konstanta. Exempelvis må nämnas Vicia angustifolia med sina två former « segetalis och 8 Bobartii. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 45 Geranium silvaticum f. parviflora H. v. POST i Bot. Not. 1844 pag. 134 — Sköns socken; blommor hälften mindre än hos hufvudformen. G. bohemieum — Sköns socken nära Kosta; Sundsvall 1878 enl. exemplar af K. ANDERSSON. G. dissectum — Östrand pa barlast. Oxalis acetosella y lilacina — Sidsjö, !/, mil från Sundsvall. Viola odorata -— Framnäs skeppsvarf pa barlast. V. arenaria + silvatica!) — funnen i stor mängd pa norra stadsberget (Sundsvall). V. arenaria + canina — Skäggsta 1 Tynderö socken, biott några stand. V. arenaria + mirabilis -— Våle i samma socken, 5 å 6 stånd. V. canina + silvatica?) — Sköns socken flerestädes. Vaccaria pyramidata FL. WETT.3) — Vifsta varf och Östrand på barlast, Selangers socken bland gräs. Halianthus peploides — inhemsk i Tynderö och på Bremön. Derjemte funnen på Vifsta varf. Huruvida den der är inhemsk eller ej, torde vara svårt att afgöra. Förut känd 1) Under detta namn inbegripes en hel serie hybridformer, af hvilka några torde vara identiska med V. arenaria + riviniana. 2) Häri innefattas äfven V. canina + riviniana. Då det är vår afsigt att fort- farande studera Viola-slägtets former, har det ej ansetts lämpligt att här meddela någon utförligare beskrifning af nämnda för vårt land nya hybrider. 3) Vaccaria pyramidata — (V.parviflora MOENCH.; Gypsophila vaccarıa SIBTH & Sm.) tillhör naturliga familjen Silenacew och liknar bland dithörande skandinaviska växter mest Saponaria, till hvilket slägte LINNÉ också förde henne under namnet S. vaccaria. Slägtet Vaccaria saknar ytterfoder (skärmblad) vid fodrets bas; fodret är D-tandadt, försedt med 5 smala vingkanter, nedtill uppblåst, upptill starkt sammandraget (»pyramidformigt»); kronblad utan snärp, kronbladets klo vingkantad, fruktväggen består vid mognaden af ett yttre pergamentartadt lager, som öppnar sig med 4 skal och ett inre papperslikt, som spricker sönder oregelmässigt. V. pyramidata är en ettårig ört med motsatta, nedtill nästan hopvuxna, glatta, blågröna, aflångt lancettlika och spetsiga blad, ända från basen klynnegrenig stjelk och små, ljusröda, i spetsen urnupna kronblad. Före- kommer som ogräs i de flesta Europas länder t. o. m. Danmark. Dock hittills ej bekant från England och norra Ryssland. 46 1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. fran bade Helsingland och Ångermanland, men ej från Me- delpad. Spergula vernalis — Sundsvall på södra stadsberget; in- hemsk. Förut bekant från de närliggande provinserna, Hel- singland, Jemtland och Angermanland. Elatine triandra — Selangersjön. Känd från spridda delar af landet. De Medelpad närmast belägna fyndorterna äro Gestrikland och Angermanland. Sedum annuum — Svartviksbergen. (Enothera biennis — Petersvik på barlast. Potentilla reptans — Filland pa barlast. Ny för Medelpad. Naturaliserad. Geum rivale ß pallidum C. A. Mey. — Sköns socken vid en källa nära Ortviken. Lathyrus maritimus — Tynderö. L. palustris — Sundsvall, norra stadsberget. L. anaulatus L!) — Vifsta varf pa barlast. L. aphaca L.?) — Vifsta varf pa barlast. Vieia peregrina L.*) — Vifsta varf pa barlast. !) Lathyrus angulatus L. är en ettårig, klängande ört med spenslig vingkantad stam och 1-pariga blad, hvilkas smäblad ärolancettlika, circa 5 cm. Jånga och 0,5 em. breda. Blomskaften äro mycket längre än bladen, i spetsen ledade och der försedda med två syllika skärmfjäll. Blommor ensamma, purpurröda. Stipler jemnbreda, uddspetsiga, klänge grenigt. Inhemsk i de europeiska medelhafsländerna och södra Tyskland. Ogräs i akrar och vinplanteringar. Lathyrus aphaca L. har ovingad stjelk och bladen reducerade till ett enkelt klänge; stiplerna, hvilka tjenstgöra som blad, äro mycket stora, ovala med pillik bas, hälften så långa som blomskaften. Blommor ensamma, vula, foder och krona lika långa (ungefär 7 mm.). Inhemsk i England, södra Europa och vissa delar af Tyskland. Fordom funnen i Danmark. De) “ > Vicia peregrina L. — lik åkerformen af V. angustifolia, men till alla delar spädare och 'hårigare. Bladen äro vanligen 3—4-pariga, småbladen udd- spetsiga, jemnbreda, 2,5—8,5 em. långa, 1—2 mm. breda; stipler halft pil- lika, bredare än stjelken (hos V. angustifolia smalare); blommor ensamma, mycket kort skaftade. Baljor omkring 3 cm. långa (hos V. angustifolia om- kring 5 em.), vid mognaden håriga. Frön 6—7 i hvarje balja, vid mognaden gula med bruna och svarta fläckar. Tillhör medelhafsländernas flora. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 47 Medicago sativa — och M. falcata — flerestädes pa barlast; naturaliserade. M. hispida GERTN.!) — Sundsvall, pa norra sidan om an i mängd. Melilotus officinalis — ferestädes på barlast; naturaliserad. M. arvensis — Petersvik, Filland, pa barlast. Trifolium procumbens — Kosta pa ängsmark. Icke angifven Der för kustprovinserna norr om Stockholm, deremot funnen i Jemtland. Anthyllis vulneraria — Vifsta varf pa barlast; Borgsjö flere- städes pa öppna platser. Da denna art synes förekomma som inhemsk växt både i Helsingland och Ångermanland, torde den kanske rättast anses vara det äfven i Medelpad på den sist nämnda fyndorten. Oaycoccus palustris * microcarpus — Sundsvall, norra stads- berget. Andromeda polifolia v. acerosa HN --- Såsom jag var i tillfälle att iakttaga pa Åreskutan, skiljer sig denne fjellform fran låglandsformen ej blott, såsom vanligen uppgifves, genom de kortare och smalare bladen, utan äfven genom blom- mornas form. De äro större, mera vidgade och blifva der- igenom klotrunda. Derjemte äro blommorna vanligen en- samma eller parvisa, högst tre tillsammans, under det att typisk A. polifolia utmärkes af flerblommig flock. Pyrola chlorantha — Sköns socken. Euphorbia esula — dels vid Sidsjö-bäckens utlopp i Selanger- an, dels i en grop på något afstand derifran (vid cellfän- gelset). Måhända inhemsk i provinsen. Enligt HARTMAN förekommer denna art i Helsingland. E. exigua — Sundsvall, Vifsta varf, på barlast. E. peplus — dels som ogräs i trädgårdar och planteringar dels på barlast. Lika inhemsk här som i det öfriga Sverige 1) Beskrifning af denna art finnes i Bot. Notiser för är 1883 pag. 95 (»Stu- dier öfver Skånes och Hallands Flora»). 48 1.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SÖDRA NORRLANDS FLORA. (Skane—Gestrikland). Observerad redan ar 1877 af K. A. SETH enl. Bot. Not. 1877 pag. 83. Mercurialis annua — fullkomligt naturaliserad pa och i när- heten af traktens lastageplatser. Sa bar jag funnit den i ett potatisland vid Ortviken, i planteringen vid Sundsvalls jernvägsstation och pa »Sjögatan» i Sundsvall. Jllecebrum vertieillatum L.!) — Essviken i närheten af bar- lastkajen. Fagopyrum emarginatum MEISN. — Östrand på barlast. Rumex hippolapathum — flerestädes i närheten af Sundsvall t. ex. i den s. k. Bünsows tjärn; Sköns socken i en tjärn nära nya landsvägen; mellan Söräker och Alvik; vid Björköfjärden. R. palustris — införd med barlast och naturaliserad t. ex. vid Sundsvall, Heffners angsag, Söraker, Vifsta varf och Johannisvik. Parietaria offieinalis — Sundsvall. Amaranthus blitum — Vifsta varf pa barlast. A. retroflexus L.?) Petersvik, Heffners sågverk pa barlast. Chenopodium polyspermum — Sundsvall (redan 1878 an- träffad af K. ANDERSSON), naturaliserad. ©. rubrum — Sundsvalls hamn, naturaliserad. Schoberia maritima — Sundsvalls hamn, naturaliserad. Salsola kali -— Ostrand, naturaliserad. Orchis latifolia L. v. brevifolia RcHB. — Oaktadt man länge ansett, att O. latifolia ej i vårt land når fjellregionen, utan !) Illecebrum verticillatum L. tillhör Paronychigerna och har samma storlek och växesätt som familjens svenska representant Herniaria glabra. Det är en ettårig ört med motsatta, omvändt äggrunda--rundade blad och nedliggande, glatt, röd stjelk. Bracteer hvita. Blommorna sitta i kran- sar i bladvecken. De äro hvita och bestå af 5 tjocka kalkblad, 2 femtalig« kransar ståndare (den ene kransen utan knappar) samt 1 mycket kort stift med 2 märken. Frukten öppnar sig med 5—10, i spetsen sammanhängande skal. Förekommer i de flesta europeiska länder t. o. m. Danmark. 2) Amaranthus retrofleeus L. — hufvudsakligen skild från A. blitum genom toppstäld blomställning och bractéer, hvilka äro mer än dubbelt så långa som kalken. Härstammar från Medelhafsländerna. På 1870-talet fonnen i Skåne vid Lunds jernvägsstation (af E. CEDERVALL och B. JÖNSSON). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 49 der företrädes af O. angustifolia—incarnata-serien, tror jag mig dock böra till nämnda art hänföra en Orchis-form, som jag sistlidne sommar anträffade i stor mängd pa kärrmark vid foten af Renfjellet (Jemtland). Stjelken är 12—20 cm. hög, stjelkbladen 3—4, de mellersta bredast nagot nedom midten, afsmalnande mot basen, oftast mera utstäende än tilltryckta till stammen; de öfre bladen na i regeln icke till axets nedersta blomma. Endast de nedre skärmbladen äro längre än sina blommor. Kalkbladen äro mörkt röda, läppens mellanflik nagot mera utskjutande än pa figuren hos REICHENBACH (lc. Flor. Germ. et Helv:, Orchide& pl. 51, fig. I: 2), hvilken, tecknad efter ett svenskt exemplar, i öfrigt fullkomligt passar in på den af mig här asyftade växten. Epipactis latifolia — Bremön. Ny för Medelpads flora. Känd från Gestrikland och Jemtland. Listera ovata f. quadrifolia (nova forma) — Stjelkbladen 4, krans- stälda, längre och smalare än hos hufvudformen (circa 8 cm. i längd och 3,2 cm. i bredd). Vid foten af Renfjellet i Jemtland funnos två stånd. Neottia nidus avis — Bremön. Förut ej känd från någon ort norr om Gestrikland. Triglochin maritimum — Förekommer i Tynderösundet. såväl på de s. k. »Kattskären» (det större och mindre) som längs sundets stränder. För öfrigt synes denna art vara ganska sällsynt i trakten, kanske beroende derpa, att stränderna och deras ursprungliga vegetation flerestädes blifvit förstörda af barlast, kajer o. d. | Juncus conglomeratus — Tjufholmen (i Sundsvallsfjärden) på södra sidan i stor mängd. Med all säkerhet inhemsk. Förut känd från Helsingland. Carex atrata f. decolorans (nova forma) — Skärmfjäll ljus- bruna. Denne till följd af axens afvikande färg mycket lätt > igenkänliga form är i öfrigt lik en mindre frodig Carex atrata. Den synes hafva sina frukter mogna något tidigare än huf- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 3. 4 50 L.M.NEUMAN, BIDR. TILL KÄNNEDOMEN AF SODRA NORRLANDS FLORA. vudformen. Funnen pa Mörvikshummeln (Äreskutan) i närheten af det ställe, der Astragalus orobordes växer. Hordeum secalinum — Vifsta varf i stor mängd på barlast. Bromus arvensis — Till den af K. A. TH. SETH i Botaniska Notiser för år 1877 pag. 84 antecknade lokalen må läggas: Sundsvall, norra stadsberget vid skjutbanan. Denna art är antagligen inkommen med gräsfrö. B. racemosus (L.) MARSS. — Sundsvall, Norrmalm på gammal barlastmark. Den här växande formen står midt emellan B. racemosus L., sådan denne bestämmes i våra vanliga floror och B. commutatus SCHRAD. I likhet med den förre är nemligen vippan smal och axen sma, i likhet med den senare har han de yttre blomfjällens kanter på midten trubb- vinkliga. Det synes mig derför lämpligt att med afseende på hithörande formers begränsning följa MARSSON (Flora von Neu-Vorpommern pag. 595), som förenar begge till en art, grenad i två hufvudtyper @ pratensis (= B. racemosus AUCT.) och 8 commutata (= B. commutatus AUCT.). Schedonorus sterilis — Östrand och Vifsta varf på barlast. Form med ovanligt stora småax (inberäknadt borsten ända till 6 cm. långa). S. tectorum — Vifsta varf pa barlast. Polypogon maritimum WILLD.!) — Östrand. Tillhör nästan uteslutande Medelhafsländerna. Öfverensstämmer noga med exemplar från Vendée, insamlade af LETORNEUX °1/, 1871. Trisetum flavescens — bland gräs i Selängers socken. Holeus lanatus — Timrå socken pa ängsmark; förut ej bekant från provinsen, men antecknad från Gestrikland och Än- germanland. 1) Tillhör bland Graminee gruppen Agrostidee. De små, med långa borst för- sedda skärmfjällen påminna om Apera, de tätt sammanpackade smäaxen erinra vid hastigt päseende om en Alopecurus med ovalt ax. Slägtet Polypogon DESF. har enblommiga, sammantryckta småax. Skärm- fjällen äro 2, lika långa, med sina trubbiga, något urnupna, spetsar utdragna till långa borst. Blomfjällen 2, det nedre (yttre) försedt med borst strax nedom spetsen. Blomman saknar hår vid basen, har omärkliga stift och fjäderlika, mellan blomfjällen framskjutande, märken. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 51 Alopecurus agrestis — Östrand och Framnäs. Är här, liksom pa öfriga orter i vårt land, der den anträffats, inkommen utifrån. Phleum alpinum — på äng i Timra socken tillsammans med Holeus lanatus, Apera spica venti, Aira cespitosa m. fl. Polystichum spinulosum * dilatatum — förekommer i stor mängd på holmarne vid Indalselfvens utlopp; da jag derjemte funnit samme form i Sköns socken nära Ortviken och pa södra stadsberget, torde man kunna antaga, att den ingalunda är sällsynt i Medelpad, oaktadt den i HARTMANS flora ej finnes antecknad för provinsen. Asplenium viride — till den förut kända lokalen i Medelpad (Randklöfven) ma läggas en ny, Svartviksbergen. Jag anträffade visserligen endast en tufva, men denna art växer ju sällan ymnigt på en plats, utan vanligen i spridda exemplar. Botrychium ternatum — två stand anträffades vid vägen mellan Dufed och Tännforsen (Jemtland). B. virginianum — i stor mängd vid Sörvik (Medelpad). Stockholm 1885. Kongl. Boktryckerict. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 42. 1885. Je 4, Onsdagen den 15 April. Tillkännagafs, att Akademiens utländske ledamot, Professorn vid Universitetet i München CARL ERNST THEODOR VON SIE- BOLD med döden afgatt. Hr MALMSTEN meddelade resultaten af några af honom utförda tal-teoretiska undersökningar. Hr EDLUND redogjorde för innehållet af en af honom för- fattad afhandling, innehållande bevis för oriktigheten af den hittills antagna teorien för den unipolära induktionen (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handlingar). ' Hr GYLDEN öfverlemnade och refererade en uppsats af Fil. Licentiaten K. BoHLIN om den tredje Saturnmanens, Thety's banelementer (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handlingar). Sekreteraren meddelade på författarens vägnar en uppsats af Professorn G. DILLNER, »Om inversionen af en algebraisk integral sasom uttryck för roten af en algebraisk eqvation»*. Genom anstäldt val kallades till inländsk ledamot af Aka- demien Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-Departementet Dr CARL GUSTAF HAMMARSKJÖLD. Genom anstäldt val utsågs Hr Friherre Fock till Pra&ses under det ingående akademiska året, hvarefter afgaende Prases Hr TRoILIUS nedlade presidium med ett föredrag om de svenska jernvägsanläggningarnes successiva utveckling. D Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän Helsovärdsnämnden i Stockholm. Berättelse om helsotillständet i Stockholm, Årg. 4. Från Nautisk-Meteorologiska Byrån i Stockholm. Skrifter, N:o 6—7. Från Universitets-Observatorium i Upsala. Bulletin meteorologique mensuel, Année 14—15. Cirkulär, N:o 12. Från Congres International Meteorologique. VIOLLE, J. Rapport sur la question du programme pour le congres météorologique de Rome. Utrecht 1878. F. Rapport sur les actes de la 3:e conférence å St. Petersbourg, 1881. Småskrifter, 11 st. Från Norsk Meteorologisk Institut i Kristiania. Jahrbuch, 1880—1882. Aarsberetning, 1881. Från den Norske Nordhav-Expedition, 1876—1878, i Kristiania. ToRNöE, H. Chemi, 1880. ; Wirte, C. Historisk Beretning; Apparaterne. 1882. Mozn, H. Meteorologi. 1883. Från Dansk Meteorologisk Institut i Köpenhamn. Maanedsoversigt, 1882: 1—12; 1883: 1—12; 1854: 1—12. Bulletin meteorologique du Nord, 1882: 1—190; 1883: 1—190; 1884: 1—190. Tägliche synoptische Wetterkarten über den Nordatlantischen Ocean... 1880/81: 1—3. Frän Finska Vetenskaps-Societeten i Helsingfors. Observations meteorologiques, Vol. 8. Mänadsöfversigt af väderleksförhällandena i Finland, 1881: 3—17; 1882: 13. Berättelse öfver meteorologiska Oentralanstaltens verksamhet, 1883. Från Observatoire Royal i Bruxelles. Bulletin météorologique, 1881: 1—365; 1882: 1—365; 1883: 1— 365; 1884: 1—366. (Forts. å sid. 39.) 3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 4. Stockholm. Om inversionen af en algebraisk integral säsom ut- tryck för roten till en algebraisk eqvation. Af GÖRAN DILLNER. [Meddeladt den 15 April 1885.] I. I min afhandling med denna titel, som finnes införd i K. Vet.-Akademiens Öfversigt, 1883, n:o 6, har jag behandlat lös- ningen af en allmän n:te grads eqvation hufvudsakligen ur syn- punkten af rötternas utveckling i potens- och produktserier med afgränsning af vissa med ß,,..., Pn —ı betecknade kritiska stäl- len. I närvarande afhandling, som är att betrakta som en fort- sättning af den nyssnämnda, kommer jag att i korta grunddrag behandla det allmänna eqvationsproblemets öfverflyttning på ett motsvarande integralproblem, hvaraf framgar, att rötternas ana- lytiska egenskaper bli tillgängliga i samma man vi förstå att rätt behandla detta integralproblem; och omvändt, att den rätta behandlingen af detta integralproblem underlättas genom den kännedom vi redan ega om rötternas analytiska egenskaper. Det skall då adagaläggas, att rötterna till en allmän n:te grads eqvation uttryckas såsom inversioner af ett system integraler på det sätt, att dessa inversioner framstå såsom hyperelliptiska, elliptiska, exponentiela och trigonometriska funktioner. Vidare skall jag visa, att öfvergången från en rot till en annan för- medlas genom vissa förändringar, som dessa integraler underga genom att låta funktionens J,(w) oberoende variabel u beskrifva 4 DILLNER, OM INVERSIONEN AF EN ALGEBRAISK INTEGRAL. slingor om förgreningspunkterna ß},..., Pn—ı- Slutligen skall angifvas konvergensomradet för ifragavarande inversioners ut- veckling i potensserie, hvarvid nyssnämnda kritiska ställen genom införande af en ny variabel befinnas eliminerade. — Vid hän- visningarna betecknas den anförda afhandlingen från 1883 med 1. System af integraler, hvarpa lösningen af en allmän n:te grads eqvation beror. 1. Af den allmänna n:te grads eqvationen I (1) eller Ka) — zu + aan. Vv Up ar V = UV as enliot 1(6)&(7), da d,,..., On utmarkande(er — I) skilda rötterna till derivatan P'(x) =, 5 AE 1 ( De) Teen Da vi enligt I(8) sätta P(b,) = ß,, erhålles den välbekanta ut- _ vecklingen, \ (2) u— B,=P(x) — P(b,) = («—5,)2Q.(2) (r =1,2,...n—]), der Q,(x) är ett polynom af graden (n— 2); da vi sätta denna utveckling under formen, (3) (2 — b,) VQ.@) = Vä — Br (r =], 2, ne I: samt införa produkten af dessa (n — 1) eqvationer i (1), sa fås följande differentialeqvation, dx 1 du VQ(z) le) Vu — B)--- W— Pn-ı) ä hvars integral antar följande form, (5 c de En 1 i du ) Va) oe Qn_ı(®) n | Yu — PB)... (UU =P) Ar Pr (ör = 255009 MW L)) (4) der A, utmärker ett af de (n— 1) skilda värdena pa x, som ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 5 svarar mot u = ß, i utvecklingen (2), och der Q,(®).. . Q&n—ı(®) utgör en produkt af gradtalet (n — 1) (n — 2). 2. Genom att förmedels miultiplikation eller division kom- binera de (n— 1) egqvationerna (3) med differentialeqvationen (4) fas en mängd af differentialeqvationer, hvilkas integraler an- gifva en lika stor mängd skilda sätt att bestämma relationer mellan variablerna & och u. Af dessa integraler anmärka vi följande: 2 —b,)...(e— bn-ı)de I du 2 (6) : — = (Ia | (x — br) Va.) | Von Br Ar Pr vidare, | da (0 les ort — Al) Ania) ; du = [ey N Kr): der «, och u, äro två mot hvarandra svarande värden i (2); slutligen, 8 | (CEMENTA vn ” (FORN Vu — B, . du EA = no) (gu 12... one der A, har den i (5) angifna betydelsen och der nödig brak- förkortning utföres. Vi ha i det föregaende framstält ett system af integraler, hvarpa lösningen af en allmän eqvation af n:te graden beror. Det allmänna eqvationsproblemet har härigenom blifvit öfver- flyttadt pa ett motsvarande integralproblem, sa att rötternas analytiska egenskaper bli tillgängliga i samma man våra hjelp- medel räcka till att beherrska det senare problemet. 6 DILLNER, OM INVERSIONEN AF EN ALGEBRAISK INTEGRAL. Anm. I enlighet med I n:o 4, anm., få vi, för by =... = by, stället ör (2) följande utverkling, we — (2 BE =: Bi der Q,(z) är af graden n — (u + 1). Utvecklingen af As här- emot svarande systemet integraler möter gen svårighet och lemnas derför här åsido. Ofvergang mellan rötterna af en allmän n:te grads eqvation genom de förändringar af motsvarande inte- graler, som härflyta från slingor, beskrifna af u om förgreningspunkterna ß},...,n-—ı- 3. Denna öfvergang grundar sig pa följande sats!): Låt J(u),...,Jn(u) vara de n variabla rötterna af n:te grads eqvationen P(x) = samt bj,...,bn—ı de (n—1) kon- stanta och olika rötterna af derivatan P'(x) = 0, då följaktligen b, är en dubbel rot till eqvationen P(x) = Pp, (r =1,2,.... n—1); låt vidare J,(u) och J,+i(u) utmärka de två rötter, som sam- manfalla med dubbelroten b, för u= ß,; jag säger då, att för u beskrifvande en slinga om förgreningsstället p, förändras funk- tionerna J,(u) och J,,ı(u) den ena i den andra, under det att de öfriga (n — 2) funktionerna Js(u) icke lida någon förändring. Emedan funktionernas Jj(u),-..., J,(u) antal är precist n, så följer, att en förändring af någon af dessa funktioner endast kan ske på det sätt, att två af funktionerna förändras den ena i den andra; emedan vidare funktionerna Jy(u),-.-.., Ja(u) äro kontinuerliga och entydiga i alla punkter af planet utom i för- oreningspunkterna fy»... 8B,—1 (I, n:o 2—5), så inses, att en sådan förändring endast kan ske i de punkter, der två af dessa funktioner, låt vara J,(u) och J,;ı(u), sammanfalla med dubbel- roten b,, d. v. s. i punkten &, (r=1,2,...,n— 1). Men da vi låta u beskrifva en slinga om punkten ß,, sa eger berörda förändring med nödvändighet rum, under det att de öfriga (n—2) af de med J,(u) betecknade funktionerna icke lida någon för- ändring. Alltsa är den framstälda satsen bevisad. 1) Jemför den af Pvıszux behandlade teorien om de algebraiska funktionerna, Journal de Liouville T. XV & XVI. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 7 Då vi låta u beskrifva summan af slingorna, som successivt omgifva de (n— 1) förgreningspunkterna ß,,...,ßn—ı, Så för- ändras J(u) i I), a) i I.) - In 1a) Su). Härat framgå följande två följdsatser: I. Då vi låta u beskrifva summan af slingorna om för- greningspunkterna By, ...>Pn—15 så förändras funktionen J (u) 2 funktionen J,(u) efter att ha förändrats i de (n — 2) wolle liggande funktionerna J (u). II. Då vi låta u beskrifva n gånger summan af slingorna om förgreningspunkterna Py, ...>Pn—1> så förändras funktionen Ju) i sig sjelf efter att ha förändrats i de öfriga (n —1) funktionerna Jy(u). 4. Om vi utgå från den principala (envärdiga) integralen till höger i (5) samt antaga det deremot svarande värdet pa x såsom principalrot till n:te grads eqvationen P(x) = u, så kunna vi enligt n:o 3 ur denna principalrot härleda de öfriga (n — 1) rötterna genom att på behörigt sätt i (5) låta u beskrifva slin- gor om förgreningspunkterna ß},...,ßn—ı. Detsamma gäller om de 1 n:o 2 behandlade integralerna. På detta sätt ha vi be- gränsat vårt eqvationsproblem till att finna en principalrot, hvarur de öfriga rötterna framgå genom de förändringar af mot- svarande integraler, som härflyta från slingor, beskrifna af u om förgreningspunkterna f,-.-.>Pa—1- Vi behandla såsom exempel den kubiska eqvationen, IA) = an OR dr a He VS Be då b, och b, äro rötter till den qvadratiska eqvationen P‘(x) = 3a? + 20,2 + a, = 0 samt pr, = P(b,) (r = 1,2). Efter några välbekanta substitutioner antar nu integralen (5) följande form, 8 DILLNER, OM INVERSIONEN AF EN ALGEBRAISK INTEGRAL, X v dX el dU VÄNSTER 73 NER: D2_ B2' A eller efter utförd integration, da vi sätta, U au: = | ——, VU2— B? följande form, x ap DEE hvilket resultat äfven kan skrifvas sålunda, NOEN AE a U—VU?—B? — es — jog = In zei log A 3 B En, Se Af de två sista formlerna framgar nu lösningen, — eVsV + e7 Ya, 2X JU+VU?—BA JU—VU?—B]” Mini B “ B: För U och B reela samt vilkoret B?> U? fås, da vi sätta VB? — U: wa-I7 följande likhet, då i = Y—1, Ve hvadan den anförda lösningen antar formen, N A00s59, som motsvarar det välbekanta »casus irreductibilis». Denna för ett enskildt fall gällande form af den kubiska eqvationens lös- ning kan betraktas såsom giltig för alla förekommande fall, da vi låta V representera såväl reela som komplexa värden. Med fästadt afseende pa ofvan anförda substitutioner eller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4, 9 1 X=2 + 30 > A | SS ov LS | IN) —— SCHW Q - —] [u SC EL > fås, da vi låta J,(u) = © representera den principala roten sa- som svarande mot det principala värdet af integralen V, föl- jande resultat: | Au) + sen = >\/ (Fa Vi iakttaga, att integralen W, tagen mellan gränserna BD 2 - 1 1158 1 — 302 ©08 3: A 005,0. och (— BD), har värdet iz eller —B V = I7t +B Vi sätta nu OM= O+2sz; om vi då låta u beskrifva en slinga om punkten ß, eller, som är detsamma, U om punkten (— DB), så förändras Oi O,, under det att enligt n:o 3 roten J,(w) förvandlas i roten J,(u), enär dessa två rötter sammanfalla med dubbelroten b, för u = 4; alltså är, JD) „a — Acos Has Ö + 2). Om vi derpa låta u beskrifva summan af slingorna om punk- terna ß, och 8, eller, som är detsamma, U beskrifva summan af slingorna om punkterna (— B) och B, sa förändras enligt n:o3 Qi OM samt roten Jı(u) i J,(u), enär de två rötterna J,(u) och J,(u) sammanfalla med dubbelroten b, för u = 3; alltså är I, + 20 = A 008 (0 + 22). Vi anmärka i öfverensstämmelse med n:o 3, att, då u be- skrifver sin slinga om punkten ß, och följaktligen rötterna J, (u) och J,(u) förändras den ena i den andra, sa förändras icke roten J,(u), ehuru OM förändras i (— © + 47). Likaledes, då 10 DILLNER, OM INVERSIONER AF EN ALGEBRAISK INTEGRAL. u beskrifver sin slinga om punkten ß, och följaktligen rötterna J,(u) och J,(w) förändras den. ena i den andra, så förändras icke roten J,(w), ehuru © förändras i (— ©). Om vi slutligen i öfverensstämmelse med n:o 3 låta u be- skrifva 3 gånger summan af slingorna om punkterna £, och ß,, sa förändras roten (wu) i sig sjelf efter att ha förändrats i de andra två rötterna, enär © förändras i © efter att ha för- ändrats i OM och 99. Vi sätta den allmänna typen för de tre rötterna J, (uw). J,(u), Js(u) under formen, | u) + sa = A cos „(@ + 2(1—s)z) (s=1,2,3); ordningstalet för punkterna ff, och £, bestämmes da genom föl- jande gränsvärde (jfr I(15)), dar =]1 svarar mot s = 1,2 och pP=% van mo 8.20 u= fr u = fr / u— Br) Is(u) _ je — b,) 12 cos HO + 21 — s)a)} Ju) — br 2 cos4(© + 2(1 — s)ar) — 1 I 1 x FRA — 1, 2) D VRT ? x | hvilket finnes efter bortstötning af den gemensama faktorn (u — ß,)" (r = 1,2) samt behandling af formen 2 enligt den 0 vanliga regeln. Roten till en allmän n:te grads eqvation, uttryckt i en ny inversion. Utveckling af denna inversion i po- tensserie för ett konvergensomrade, der förgrenings- punkterna fj,...>Pa—1 äro eliminerade. 5. Formeln (5), då deri införes beteckningen, u du 9 Nr ( ) mr — Py) Selle (u = en) Br far följande uttryck, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 11 ee nel | (10) ee TR De) fö ( | ); en principal integral, hvars inversion betecknas 1 (11) ee 3,(,7.)- der x har begynnelsevärdet A, för V, =0 eller ; (12) Ar 340), och der öfvergangen fran en rot till en annan af de n rötterna till eqvationen (1) förmedlas enligt n:o 3 genom de förändrin- gar, som integralen V, undergar, da u beskrifver slingor om förgreningspunkterna ß,...,ßn—ı. Om vi för enkelhetens skull .. 1 Oo [0] .. . sätta u = —V,, så fas första derivatan n (13) - 3,0) VAD DHD samt andra derivatan = 30) = HAD... sv 0. 8. v., hvarvid iakttages, att hvarje derivata af jämnt ord- ningstal är en hel rationel funktion af x, da deremot hvarje de- rivata af udda ordningstal är produkten af en sådan funktion och irrationaliteten VQi (+) NO) Dar Ar ÄR Gu EA de (n — 2) rötterna till eqvationen Q,(+) = 0, så blir I,(v) en jämn funktion [D1) (53) & n:o 12 Remarque] samt uttryckes genom följande af ABEL i »Propriétés remarquables etc.» under en något allmännare form behandlade potensserie, da x = A, svarar mot v=(, 1 Uran Ve 1) IA + 5:30) 4 7-30) +..., en serie, der v ersättes af 1% med de förändringar integralen !) Med denna bokstaf anges hänvisningar till min afhandling Sur le develop- pement d'une fonction analytique etc. (Acta Societatis scientiarum Upsali- ensis, 1884), dä nummern inom parentesen betecknar formeln. 12 DILLNER, OM INVERSIONEN AF EN ALGEBRAISK INTEGRAL. V, undergar, da u enligt n:o 3 beskrifver slingor om förgrenings- punkterna A, ,...,8"n—ı för att bilda öfvergangen från den ena till den andra af de n rötterna till eqvationon I (1). 6. Utom inversionen J,(w) ha vi nu funnit en ny inversion I,(v) såsom uttryck för roten «» till en allmän n:te grads eqva- tion I (1), hvarvid en ny variabel v blifvit införd, som är för- bunden med den oberoende variabeln u genom relationen (9). Det gäller nu att uppvisa konvergensområdet för potensserien (14) såsom uttryck för den senare inversionen. Emedan derivatan 3,(v) i (13) är ändlig för alla ändliga värden pa «» och emedan enligt I n:o 1 qvantiteterna = och u äro öfverallt samtidigt ändliga, så är funktionen I,(v) kontinu- erlig för ett sådant område af planet, som innesluter värden på v, hvilka svara mot alla ändliga värden på u. Emedan för hvarje konstant värde v = a, för hvilket deri- vatan I,( v) är skild från 0 och m följande limes enligt D (3) gäller, v=qa j (v — a)3i(v) Ie)— Ihe) sa är funktionen 9,(v) entydig för hvarje sådan punkt a. Om vi låta (x — e,) beteckna en lineär faktor af produkten Al)... Qn-—ı(2) och om v—=c utmärker ett nollställe hos denna faktor, sa gäller enligt D (58) följande limes, v=C (v — e)Ir(v) _ 9 I) hvadan funktionen Ya—e, (s=1,2,...,(n — 1) (n—2)) är en- tydig för hvarje sådan punkt v = -c, der derivatan 3,(v) är noll. Af dessa två limites framgår, att funktionen I,(v) är entydig för samma område af planet, för hvilket hon är kontinuerlig. Alltså är potensserien (14) konvergent för ett sådant om- råde af planet, som innesluter värden på v, hvilka svara mot alla ändliga värden på u och w. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR. 1885, N:o 4. 13 Vi säga nu, att vi utvecklat inversionen I,(v), såsom uttryck för roten till en allmän egvation af n:te graden, i potensserie för ett konvergensomräde, der förgreningspunkterna pP». ++, Pn-ı befinnas eliminerade. Anm.. Enligt D (45) få funktionerna {9,(v) —-3,(a)} och {3,(0) — es) produktutvecklingar analoga med den i I n:o 9 gifna. 7. Emedan hvarje oändlighetsställe v = b hos inversionen 3,(0), hvilket enligt D (57) har ordningstalet a , uteslutes fran det för potensserien (14) gällande konvergensomradet, sa följer, att inom detta omrade icke kan förefinnas nagon period- parallelogram. För funktionen 9,(v), såsom inversion af en principal integral, gifves ej heller något periodnät. Anm. Af det riktiga JacosI'ska beviset!), att multiplerna af tre eller flere oberoende perioder gifva ett periodnät med oändligt smä rutor, eger man endast rätt att sluta, att vid inverteringen af en hyperelliptisk integral kunna högst två oberoende perioder för gången medtagas eller ock en eller ock ingen, d. v. s. att inversionen af den generela integralen, såsom egande flere än två oberoende perioder, icke existerar som analytisk funktion, men väl att som analytisk funktion existerar inversionen af den partikulära integralen med två oberoende perioder?) eller med en period, likasom ock inversionen af den principala inte- gralen såsom i (11); det analytiska uttrycket härför är, att hela tals faktorerna i periodmultiplerna kunna såsom arbiträra äfven vara noll. Detta existensförhållande belyses genom föl- jande exempel. Af den principala integralen då u är ett irrationelt tal 0 + H,O, kristalliserar vid afsvalning ur en CH 0 + 2H,0, beredt af fri syra och natriumkar- SO,.ONa bonat, erhålles ur en svalnande vattenlösning i form af läng- Co < CyoH;< sträckta tafleformade kristaller. Saltet är i vatten tämligen lätt- lösligt. Vid 100° C. torkadt salt håller ungefär !/,H,O. Analys på salt prässadt mellan sugpapper: 0,2809 gr. förlorade vid 100—110° C. 0,0126 gr., vid 220 — 230° C. 0,0193 gr.; gaf 0,0740 gr. Na,SO,. 1) Beräkningen är gjord pa vid 100° torkad substans, emedan den vid denna temperatur funna ringa vigtförlusten säkerligen härleder sig från hygro- skopiskt vatten. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 5. 2 18 ALEN, @-OXAZONAFTALIN-@-SULFONSYRA. I procent beräknadt för funnet. salt med 2H,O. Na 8,53 8,55 11,.H,0 4,49 5,02 2H,0 6,87 6,69. Barium-c-oxazonaftalin-c-sulfonat, CHE 0O Ba!) + H,O, erhållet genom fällning af ka- liumsaltet med klorbarium, bildar ett otydligt kristalliniskt pul- ver. Det är i vatten mycket svårlösligt och är i kokande vatten knappast lösligare än i kallt. Ur vattenlösning hafva erhållits små gyttringar af mikroskopiska kristaller af otydlig form. Analys pa utfäldt salt, prässadt mellan filtrerpapper: — 0,2091 gr. förlorade vid 100° C. 0,0013 gr., vid 250° C. 0,0080 gr.; gaf 0,0783 gr. BaSO,. I procent funnet?). beräknadt. Ba 22,16 22,42 H,O 3,20 2,95: Kaleium-c-oxazonaftalin-«-sulfonat, GE a 1>O Ca + 2H,0, framstäldt genom neutralisering ). | af fri syra med kalciumkarbonat, kristalliserar vid afdunstning i värme i små fjäll och taflor. Saltet är svarlösligt och lika lösligt i vatten af vanlig temperatur som i hett. Analys på salt prässadt mellan papper: 0,1925 gr. förlorade vid 220—230° C. 0,0139 gr. och gaf 0,0502 gr. CaS5O,. | 1) Formlerna på detta och de följande salterna äro naturligtvis icke rationela. 2) Under det sannolika antagandet, att det vid 100° C. förlorade vattnet är hygroskopiskt, är analysen beräknad på vid 100° torkad substans: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 93. 19 I procent funnet. beräknadt. Ca so 7,52 24,0 7,32 6,77. Bly-«-oxazonaftalin-«-sulfonat, SO,.O N 3 >0 N + 2H,0(?), erhållet genom mättning af N KA Br nl 0,.0 CH, < fri syra med blykarbonat, bildar under afdunstning i värme mi- kroskopiska, gyttrade taflor och fjäll. Saltet är icke lösligare i hett än i kallt vatten och är för öfrigt svarlöslist. Genom tork- ning förloradt kristallvatten ätertager saltet, då det får ligga i fria luften. Analyser: 1. 0,1362 gr. mellan papper utprässadt salt förlorade vid 100—110° ©. 0,0065 gr., vid 220—230° 0,0070 gr.; gaf 0,0608 gr. PbSO,. 2. 0,1056 gr. lufttorkadt salt förlorade vid 220— 230° C. 0,0054 gr. I procent funnet. beräknadt. i 2. Pb 30,54 — 29,61 2,02 BAD 5,15. Blybestämningen stämmer visserligen med en formel med 1H,0, men vattenbestämningarna göra en formel med 2H,O mycket sannolikare. Jag har vidare pröfvat fosforpentaklorids inverkan pa oxazo- sulfonsyradt kali. Saltet gjordes vattenfritt, blandades noga med fosforpentaklorid och upphettades pa oljebad till öfver 200° ©. Reaktionsprodukten befriades genom vatten fran osönderdeladt kalisalt och renades vidare genom kristallisering ur benzol. Ett rödt kristalliniskt pulver erhölls, hvars smältpunkt syntes ligga 20 ALEN, @-OXAZONAFTALIN-@-SULFONSYRA. öfver 300° C.(?). En på detsamma utförd klorbestämning gaf 16,29 proc. Cl. Troligen var det oren oxazosulfonklorid, som fordrar 14,34 proc. Cl. Slutligen vill jag i korthet omnämna en tredje metod att reducera «-nitronaftalinsulfonsyra. CLEVE har genom inverkan af svafvelamonium öfverfört nitrosyran i motsvarande amido- syral). Min afsigt har varit att undersöka, huru vida inverkan af tenn och saltsyra pa nitrosyran skulle gifva upphof till CLE- VES amidosyra eller möjligen till någon annan reduktionsprodukt (t. ex. en merkaptan). För ändamålet kokade jag nitrosulfon- syran en stund med tenn och saltsyra. Den hvita reaktions- produkten, som bestod af små, fina kristallnalar, syntes vara högst obetydligt löslig i alkohol och i isättika, men olöslig i benzol; den löstes däremot lätt under kolsyreutveckling i kalium- karbonatlösning. Ur kaliumsaltet frigjordes åter syran genom fällning med saltsyra. Den förut hvita syran blef nu violett. Jag ansåg analys vara öfverflödig för att konstatera den af mig erhållna syrans identitet med den af CLEVE genom reduktion med svafvelamonium erhållna a-amidonaftalinsulfonsyran. 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1875, N:o 9, sid. 24. 21 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 5. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 102. Om två isomera P-monoklornaftalinsulfonsyror. Af K. ARNELL. [Meddeladt den 18 Maj 1885.] Min undersökning af a-monoklornaftalinsulfonsyran !), hvilken jag framstälde genom sulfonering af o-monoklornaftalin, ledde mig helt osökt på den tanken att söka framställa flera monoklor- sulfonsyror af naftalin, för att sedan af dem framställa olika diklornaftaliner. Genom att variera metoderna och genom att använda olika utgangsmaterial borde jag erhålla flere olika klor- sulfonsyror, och hoppades jag äfven på detta sätt möjligen kunna utreda kloratomernas ställning i någon af de i detta afseende ännu ej utredda diklornaftalinerna. Då det gifves ej mindre än 14 teoretiskt möjliga monoklor- sulfonsyror af naftalin och dessa böra kunna framställas af sul- fonerade NO,-, NH,-, OH- och SO,OH-derivat genom de resp. gruppernas utbytande mot klor, samt da man dessutom af dessa har « och £ modifikationer, hvilka böra gifva olika sulfon-, resp. klorsulfonsyror, så har man på denna väg många möjligheter att komma till diklornaftaliner, helst då, såsom framgar af min ne- danstaende redogörelse för min senaste undersökning, ett och samma ß-derivat kan gifva 2:ne olika klorsulfonsyror. Om 2:ne klorsulfonsyror, den ena framställd af ett «- den andra af ett 8-derivat skulle gifva samma diklornaftalin så vore dermed ett stort steg taget till utredandet af kloratomernas 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1883, N:o 6, p. 63. 22 ARNELL, TVÅ ISOMERA P-MONOKLORNAFTALINSULFONSYROR. ställning i denna. Man har da endast att genom en ftalsyre- bestämning afgöra föreningens homo- eller heteronucleala ka- raktär. Till samma resultat leder äfven undersökningen af andra B-derivat, men det är att antaga att klorsulfonsyrorna, då de på samma gang uppträda i flere isomera modifikationer, skola vara beqvämare att atskilja med tillhjelp af salternas olika löslichet 1 vatten och alkohol. Dessa äro i korthet de motiv, som ledt mig in pa under- sökningen af naftalins klorsulfonsyror. Min i början af uppsatsen uttalade förhoppning kan visser- ligen knappt sägas hafva förverkligats, men jag har dock genom sulfonering af P-monoklornaftalin lyckats framställa och bestämdt karaktärisera tvenne nya monoklorsulfonsyror, af hvilka den ena leder till 9- den andra till e-diklornaftalin. Innan jag emeller- tid beskrifver dessa syrors framställande, vill jag i största kort- het redogöra för några andra af mig försökta metoder. Ett försök utfördes så att jag inledde en afvägd mängd klor motsv. en molekyl i en conc. vattenlösning af den fria a- eller £-naftalinsulfonsyran. Härvid visade sig emellerlid kloren verka så starkt oxiderande, att inga bestämbara reaktionspro- dukter kunde isoleras. Sedan den beräknade mängden klor blif- vit inledd, hvarvid syrans lösning antog en mörkt rödbrun färg, tillsattes Bariumkarbonat till full mättning. Bariumsaltet var mörkbrunt och kristalliserade mindre väl. Det öfverfördes emel- lertid till kaliumsalt och detta genom behandling med PCI; till sulfonklorid. Reaktionsprodukten blef dock alltid klibbig och kunde ej fås att kristallisera. För att dock få någon kännedom om hvad som bildats, gjorde jag en klorbestämning pa kaliumsaltet, ehuru det såg ut att vara ganska orent. Analysen angaf 17,51 proc. klor, under det monoklorsulfonsyra har 14,91 och diklor- sulfonsyra 24,08 proc. klor. Lägges härtill att utbytet alltid var minimalt, så synes att denna metod ej är användbar. Äfven då isättika användes som lösningsmedel i stället för vatten blef resultatet detsamma. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 23 Äfven har jag försökt att genom behandling af kristalli- serad fast a-naftalinsulfonsyra med klorsvafvelsyra, samt genom sulfonkloridens behandling på samma sätt, komma till en klor- sulfonsyra. Detta gaf så till vida bättre resultat, att salterna, ehuru de ej kristalliserade väl, voro färglösa, men någon be- stämbar sulfonklorid erhöll jag ej, utan blef reaktionsproduk- ten, efter kaliumsaltets behandling med PCI, alltid klibbig, seoflytande och kunde ej fås att kristallisera. Då jag emel- lertid vid detta försök ej hade fullt ren sulfonklorid, så vill jag i detta fall ej yttra mig bestämdt om metodens lämplighet. An- vändandet af den fria syran anser jag dock äfven i detta fall bestämdt olämpligt. Deremot torde klorsvafvelsyra lämpa sig bättre till klor- sulfonsyrors framställning, om man låter den inverka på klor- naftaliner t. ex. «- eller 8-monoklornaftalin. a-Monoklornaftalin har jag behandlat med klorsvafvelsyra och erhållit en sulfonklorid, som smälte vid 93-—95°. Således hade här bildats samma klor- sulfonsyra som jag förut framstält genom behandling af «-mono- klornaftalin med conc. svafvelsyra. Dessa äro de metoder jag försökt. I sammanhang härmed vill jag omnämna de metoder, som användts af andra kemister. CLEVE har utgatt från naftionsyra och af denna framstält dia- zonaftionsyra och slutligen en klorsulfonsyra, af hvilken han er- höll %-diklornaftalin. Genom att utga från «-nitrosulfonsyra erhöll han genom dess öfverförande till amido-diazosulfonsyra slutligen en klor- sulfonsyra, hvaraf han framställde y-diklornaftalin. (Ett utta- lande af BEILSTEIN att denna klorsulfonsyra skulle vara identisk med den af ZININ framställda är derför oriktigt eftersom jag af denna ZININS klorsulfonsyra framstält p-diklornaftalin.) Slutligen vill-jag här omnämna ett försök af WIDMAN att framställa monoklorsulfonsyror. Han inledde en molekyl klor i a- eller £-sulfonsyrans klorid, löst i CHCI,. Härvid borde bildas en dikloradditionsprodukt, hvilken sedan genom behandling med alkoholisk kalilut borde öfverga till en monosubstitutionsprodukt. 24 ARNELL, TVÅ ISOMERA ß-MONOKLORNAFTALINSULFONSYROR. Det visade sig emellertid att ej en di- utan en tetra-additions- produkt bildades och att denna med alkoholisk kalilut gaf di- klorsulfonsyra. Efter denna korta öfversigt af hvad som förut är gjordt pa detta område vill jag nu öfvergå till beskrifningen af de nu af mig framstälda klorsulfonsyrorna. Som jag förut nämnt har jag framstält dem genom sulfo- nering af g-monoklornaftalin. Da denna är ganska besvärlig att framställa, vill jag här meddela mitt förfaringssätt. Jag följde dervid RIMARENKOS, af WIDMAN förbättrade metod och skulle jag till WIDMANS föreskrifter endast vilja tillägga att man, när man destillerar sulfonkloriden med PCI;, ej bör arbeta med större mängder än 20 gr. sulfonklorid på en gång. Sulfonklo- riden bör vara omkristalliserad. Som måttstock på hur stort utbytet blir vill jag nämna att jag af 200 gr. kaliumsalt fram- stält 35 gr. ren omkristalliserad monoklornaftalin af smpt 56—58”. Den salunda framställda klornaftalinen behandlade jag i 2:ne särskilda försök med en blandning af rykande och vanlig conc. svafvelsyra. Försök I. Till 10 gram £-monoklornaftalin sattes 10 gram cone. och 5 gram rykande svafvelsyra. Efter 1 timmes upp- hettning pa svafvelsyrebad till 130—140° var ännu större delen af klornaftalinen olöst. Temperaturen höjdes smaningom till 170—180° under ytterligare tillsats af 5 gr. rykande svafvelsyra. Klornaftalinen hade nu löst sig fullständigt. Reaktionsproduk- ten utgjordes nu af en sirapstjock vätska, hvilken jag löste i vatten. Lösningen mättades med blykarbonat. Vid utkokning med vatten erhölls nu ett svarlösligt blysalt, hvilket kristalli- serade i tunna, langsträckta, ofullständigt utbildade taflor. Blybestämning pa blysalt torkadt vid 180°. Beräknadt för (C,0H,C1S0,),Pb C,,H,C1(SO,),Pb Funnet. 18,27 25,23 21,34. Vattenförlusten var 5,63 proc. -: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 De 25 Af denna analys trodde jag mig kunna sluta att jag er- hållit en blandning af mono- och disulfonsyror, hvarför jag be- slöt göra om sulfoneringen vid lägre temperatur. Försök II. Till 12 gr. klornaftalin sattes 28 gr. conc. svaf- velsyra. Efter 4 timmars upphettning pa vattenbad och ofta upprepade omskakningar, syntes ännu ingen inverkan hafva egt rum. Först efter tillsats af 15 gr. rykande svafvelsyra i por- tioner af 5 gr. och efter ytterligare uppvärmning på vattenbad i 4 timmar hade klornaftalinen löst sig. Rykande svafvelsyra måste således användas vid sulfonering af #-monoklornaftalin. Reaktionsprodukten behandlades nu som i föregaende försök och framstäldes blysaltet. En blybestämning pa det först ut- kristalliserade angaf 21,7 proc. Pb, vattenförlust vid 180° 5,41 proc. Det synes saledes vara af samma sammansättning som det i försök I erhållna. Men utom detta svarlösliga salt erhölls vid detta senare försök ur 3:dje och 4:de moderlutarne ett i vart- lika aggregat kristalliserande blysalt, hvilket genom sin lättlös- lighet och sitt kristallisationssätt tydligen skilde sig från det förut erhållna. Jag behandlade nu dessa salter hvar för sig så som följer. Det svårlösliga blysalte. Da de båda blybestämningarna ej stämde vare sig med en mono- eller disulfonsyra och det knappt var antagligt att en disulfonsyra kunnat bildas vid för- sök II, så kunde ej här föreligga nagon blandning af mono- och disulfonsyradt salt, utan var det antagligen ett basiskt salt. Jag öfverförde derför det svårlösliga blysaltet från bada för- söken till Kaliumsalt. Detta är tämligen svarlösligt och kristalliserar i tunna taflor. En kaliumbestämning på vid 180° torkadt salt gaf följande resultat. Beräknadt för 0,,H,C1SO;K. Funnet. K 13,93 13,90 och 14,06. Vattenförlust 3,72 proc. 26 ARNELL, TVÅ ISOMERA P-MONOKLORNAFTALINSULFONSYROR. Saledes var det en monoklormonosulfonsyra som bildats vid ofvannämnda försök. Jag framställde nu af detta Klorsulfonkloriden. Kaliumsaltet, väl torkadt, sammanrefs med sin vigt PCI. Vid uppvärmning smälte blandningen lugnt och stelnade vid afsvalning till en fast gulhvit massa. Efter tvättning med vatten löstes den i benzol, hvarur den kristalli- serade i stjernformigt grupperade prismor. Jag fann sedan att isättika är mycket fördelaktigare att använda såsom lösnings- medel. Omkristalliserad ur isättika smälter den vid 108,5— 109,5”. En klorbestämning på vid 107—10% smältande klo- rid gaf följande resultat. Ber. för C,,H;CISO,CI. Funnet. CI Duo 26,68. Genom destillering af sulfonkloriden med PC], erhöll jag nu en Diklornaftalin. Destillatet som hastigt stelnade till en gul- hvit massa, hvilken löstes i alkohol, hvaruti den visade sig vara tämligen svårlöslig. Ur alkohollösningen utkristalliserade prakt- fulla nalar, hvilka efter 4 omkristallisationer hade konst. smpt 135°. Klorbestämningen visade följande resultat. Ber. för Co, CIS Funnet. Cl 36,04 35,95. Af det svarlösligare blysaltet, hvilket, sasom framgar af för- sök I, tillhör den vid högre temperatur nästan uteslutande bil- dade syran, har jag saledes framstält e-diklornaftalin. Det lättlösligare blysaltet behandlade jag på samma sätt som det svarlösligare. Da äfven detta visade sig basiskt (en blybestämning angaf 23,01 proc. Pb, vattenförlust vid 200° 9,82 proe.), sa Ööfverförde jag en del till Bariumsalt. Detta är tämligen svarlösligt och kristalliserar i tunna, rombiska, perlemeglänsande fjäll. Det är sammansatt enl. formeln (C,,H,C1S0,)Ba + 4H,0. Beräknadt. Funnet. Ba 22,09 21,96 4H,0 10,40 10,13. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 27 Kaliumsaltet kristalliserar i rombiska fjäll. Lättlösligt. Ka- liumbestämning pa vid 180° torkadt salt angaf 14,02 proc. K. Beräknadt 13,93. Sulfonkloriden, beredd pa vanligt sätt af kaliumsaltet, kri- stalliserar utmärkt väl i långa nålar. Smpt 129°. Ber. för C,,H;CISO,C1l Funnet. Cl 27,20 DAUERTE Genom destillation med PC], erhöll jag af denna sulfon- klorid en, efter 3—4 omkristalliseringar, vid 61,5” smältande Diklornaftalin eller $-diklornaftalin. Ber. för C,,H,C], Funnet. Cl 36,04 35;86. Tillfölje af den ringa mängd P-monoklornaftalin, hvarifrån jag utgatt och den förlust som alltid medföljer en massa om- kristalliseringar, har jag ej kunnat studera dessa syrors salter, eterarter och andra föreningar sa noga som jag skulle önskat, men jag anser dock att de fa bestämningar jag gjort äro till- räckliga för att syrorna skola kunna anses bestämdt karakteri- serade. Skulle jag af de vunna resultaten försöka draga nagra slut- satser angaende de erhållna diklornaftalinernas konstitution så vore det den att e-diklornaftalin är ett 8 — P8 derivat, och detta på grund deraf att den klorsulfonsyra, från hvilken den härledts, bildades vid högre temperatur. ALEN har förut visat att denna diklornaftalin är heteronucleal och skulle således dess konstitu- ar a Se För 9-diklornaftalin återstår, da äfven denna pa goda skäl tion vara denna kan antagas vara heteronucleal, ställningarne fp, — a eller ba — Pa- 28 ARNELL, TVÅ ISOMERA (-MONOKLORNAFTALINSULFONSYROR. Dä de framstälda sulfonkloriderna endast genom flera om- kristalliseringar kunde erhållas fullt rena och af konstant smpt, sa kunde detta möjligen bero derpa, att ännu en, kanske två, isomera syror bildas ehuru i mindre mängd, så att jag derför ej lyckats isolera dem. Jag skall derför, så snart jag hunnit bereda mig nya mäng- der 8-monoklornaftalin, förnya dessa försök och om jag äfven då ej skulle kunna isolera nagon 3:dje eller 4:de klorsulfonsyra, så skall jag dock blifva i tillfälle att undersöka de redan fram- stälda syrornas vigtigare salter och eterarter. 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 5. Stockholm. ö Nägra växtmikrokemiska anteckningar. AfP. G. E. THEORIN. [Meddeladt den 18 Maj 1885.] Solanum tuberosum L. Det uppgifves af DRAGENDORFF (Analyse der Pflanzen, Göttingen 1882) och flere andra, att solanin antager ljusröd färg vid inverkan af svafvelsyra!), och DRAGENDORFF förordar denna syra såsom ett tillförlitligt mikrokemiskt reagens på solanin. Om tvärsnitt af de i källare från potatisknölar främväxande groddarne eller s. k. ålarna vid behandling med svafvelsyra an- taga ljusröd färg, så torde jag ej irra mig, om jag påstår, att den i groddarna på detta sätt frambragta ljusröda färgen härrör från derstädes befintlig solanin. Och än mer om hos snitt af sjelfva knölen, hvarifrån ofvan nämda groddar framvuxit, eller af mogna knölar, som höstetid upptagits, samma syra åstad- kommer - samma ljusröda färg, måste jag, innan det blifvit be- kant, att i en hvit potatisknöls parenchymeeller ett annat ämne än solanin finnes, som af svafvelsyra färgas ljusrödt och derpå violett, antaga och förmoda, att det är solanin och ej något annat ämne, som i sagda knölar af svafvelsyra färgas ljusrödt. Häremot tyckes den uppgiften strida (t. ex. hos EBERMAYER, Physiol. Chemie der Pflanzen, Berlin 1882), att solanin skulle saknas i den mogna potatisknölen men uppstå i groddarna eller 1) Den använda svafvelsyran var städse jemförelsevis koncentrerad. 30 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. de s. k. ålarna, som framväxa från knölar, hvilka förvaras i källare. Denna motsägelse mellan det factum, att vid mikro- kemisk inverkan af svafvelsyra på den mogna knölens paren- chymeeller det der uppstår en ljusröd, i violett öfvergående färg, hvilket tyder på solanins tillvaro derstädes, och den omständig- heten, att man genom vanlig, om jag sa ma säga, makroanalys ej påträffat solanin i mogna potatisknölar, kan jag endast sa- lunda förklara. Dels förekommer solanin i särdeles obetydlig mängd i mogna potatisknölar, dels upplöses aldrig solanin i de mogna knölarnas parenchymceller af svafvelsyra utan uppträder städse bundet vid små runda eller annorlunda formade, oljelika kroppar, som i parenchymcellerna framkomma och der rödfärgas, sedan svafvelsyran upplöst stärkelsen och andra der förekom- mande ämnen, hvadan det är högst sannolikt, att intet af den obetydliga mängd solanin, som finnes i den mogna potatisknölen, gar i lösningen, da man, sasom vanligt brukadt vara, söker att medels utspädd saltsyra utdraga den solaninmängd, som hos S. tuberosum kan finnas. Med det förestående har jag velat rättfärdiga mig, för att jag i hvarje växtdel af S. tuberosum, der svafvelsyra frambringar en ljusröd, i violett öfvergaende färg, antager tillvaron af sola- nin. Jag öfvergar nu till meddelandet af mina anspråkslösa mikrokemiska studier öfver detta ämne. | Hos en 25,2 cm. lång grodd, som framvuxit från potatis- knöl i källare, åstadkommer svafvelsyra ljusröd färg 1 snitt från groddens spets ej blott vid kärlknippet utan ock i märgen och närmare dess yta, i snitt från groddens mellandel en något svagare sådan färg på samma ställen och i snitt från grod- "dens nära knölen belägna del en nagot starkare synnerligast vid kärlknippet. På alla dessa ställen får hela cellinnehållet ljusröd färg, och det är säkert, att solanin här förekommer i npplöst form. Dertill bör jag framhålla, att den af svafvelsyra frambragta ljusröda färgen, fortast och mest i groddändan, öfver- gar till en violett, innan preparatet affärgas, hvilket vanligen sker inom en jemförelsevis kort stund. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 31 Snitt från den potatisknöl, som gifvit upphof till ofvan nämda grodd, förhalla sig till svafvelsyra pa följande sätt. Hos ett snitt, fördt vinkelrätt mot alroten eller mot det ställe, der de från knölen till grodden gaende kärlen sammanträngas till en smal: ring, blifva kärlen och de närmast dessa belägna cel- lerna starkt ljusröda, medan i några parenchymeeller derutanför en svagare om än tydlig ljusröd färg visar sig, och i de celler, som befinna sig på något större afstand från kärlen, den fram- bragta färgen är högst obetydlig om ens någon. I snitt, tagna i samma rigtning som de förra men förda 3 & 6 mm. innanför sagde alrot, träffas den ljusröda färgen mer likformigt utbredd i knölens parenchym, med det undantag likvisst, att innanför korken ett 3 mm. bredt bälte uppträder, som är betydligt sva- gare färgadt. I snitt, tagna från den ålroten diametralt mot- satta sidan af knölen och förda på samma afstand från knölens yta, som alroten är derifran belägen, finnes den ljusröda färgen mer likformigt utbredd, än den är pa snitten fran alroten, men är betydligt svagare än längre ini knölen. Hos denna potatisknöl såväl som hos alla andra, hvilka af mig undersökts, är det ej en i cellerna utbredd lösning, utan derstädes framkommande, runda eller annorlunda formade klum- par, som vid inverkan af svafvelsyra blifva ljusröda och derpa violetta. De uppstå dessa klumpar, sedan. svafvelsyran förstört stärkelsen och andra i cellerna förekommande ämnen, ligga hvar som helst i cellen men mest mära dess vägg och antaga snart en ljusröd färg, hvilken i allmänhet förändras till en violett at- minstone pa de yttre delarna af preparatet, der svafvelsyran kunnat insupa och blanda sig med en större qvantitet vatten. Snart derpa affärgas klumparna och förvandlas ofta till ett gry- nist ämne utan bestämd contur. "Mängen skulle kanske vilja pasta, att det ämne, som hos dessa klumpar genom :svafvelsyra erhåller en ljusröd färg, ej är nagot annat än protoplasma eller proteinkorn. Sjelf har jag gjort denna invändning men nödgats förkasta den, emedan 1:0 den ljusröda färgen, så snart svafvel- syran insupit en behörig mängd vatten, förvandlas till violett, 32 . THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. en färgvexling, som aldrig tillkommer några proteinämnen, och da 2:0 ljusröd färg framkallas på lika sätt och med samma färgförändringar ej blott hos de under sommaren växande knö- larna utan äfven hos de mogna och på hösten upptagna potatis- knölarna, hos hvilka senare väl ej något socker under någon form förefinnes i cellerna. Sjelfva kärlen i potatisknölen blifva äfven vanligen ljusröda, hvilken färg till ej obetydlig del till- kommer deras membraner. Hos en i jorden satt hvit potatis tillika med en derifran framvuxen stam hade svafvelsyra den 8 Juli denna inverkan. Snitt genom knölen, der kärlen sammanträngas för att inga i den derifran framvuxna stammen, fa i närheten af kärlen en ganska stark ljusröd färg, medan innehållet i alla celler, som befinna sig på något afständ fran kärlen allt intill hudväfnaden, förblir färglöst. Då snitten föras längre från knölens yta, blir den ljusröda färgen mer likformigt utbredd på de mellan långt åtskilda kärl befintliga parenchymcellerna, ja äfven på dem, som finnas långt från kärlen, men färgens intensitet är i hvarje cell jemförelsevis ringa. Närmare knölens midt är den ljusröda färgen ej blott likformigt fördelad mellan alla parenchymeellerna utan äfven ganska intensiv i hvarje. Öfverallt öfvergick den röda färgen, innan den försvann, i en mer eller mindre violett. I ändan af små grenar, som sitta på den underjordiska stammen, hafva de nya knölarna redan börjat uppstå och erhållit dunst- hagelsstorlek eller äro försedda med !/, större diameter än sjelfva grenen. I snitt från dessa små knölar såväl som från tillhö- rande grenar, uppstår det en ganska stark ljusröd färg kring kärlen och ett stycke utanför dem. TI sjelfva stammen under jord var svag röd färg inskränkt till några få celler vid kärl- knippet, och i stammen ofvan jord märktes alls ingen vare sig röd eller violett färg. Hos ett utvuxet blad framkom ingen röd färg, men om en stund uppträdde der en violett. Hos en i jorden satt hvit potatis tillika med en derifran ut- vuxen 30 cm. lång stam och tillhörande grenar i jorden förhöll sig svafvelsyra den 17 Juli på följande sätt. Pa de underjordiska gre- ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 33 narna finnas mindre och större nya knölar. Hos snitt fran knölar med 10,4 mm:s diameter var rödfäreningen kring kärlen särdeles tydlig men i det öfriga parenchymet mindre betydlig, och i den gren, hvarpa knölen satt, framkom bade vid. kärlknippena och intill ytan ett rödaktigt, snart försvinnande skimmer. Hos snitt från knölar med 15 mm:s diameter var rödfärgningen i ett tem- ligen bredt bälte, som inneslöt kärlen, särdeles tydlig, men i det öfriga parenchymet tydligt starkare, så att snittet till och med för blotta ögat syntes ganska rödt. Öfverallt-öfvergick den röda färgen i en violett, innan den försvann. Hos snitt från den inuti svampiga och stärkelsetomma knölen, som framalstrat om- skrifna exemplar, uppstod röd färg endast invid kärlen och ej ens vid alla dessa ej blott nära det ställe, der stammen utvuxit, utan ock i alla andra delar af knölen. Hos snitt från den i jorden varande, utvuxna hufvudstammen framkom ett rödt skim- mer vid kärlknippet, men hos stammen ofvan jord syntes knappt spår till röd färg. Hos -ett annat potatisstand, hvars sättpotatis hade ruttnat, förhöll sig svafvelsyra den 26 Juli på detta sätt. Hos snitt från eu knöl med 3 mm:s diameter, hvilken knöl redan innehöll rikligt med stärkelse, framkom en temligen stark ljusröd färg i ett smalt bälte, som inneslöt de i en krets stående kärlen, men innanför och utanför detta bälte en mycket svagare samt i den tillhörande grenen svag ljusröd färg vid kärlknippet. Hos snitt fran en knöl med 32,5 mm:s diameter uppstod det en temligen stark röd färg i alla parenchymeeller, och i den tillhörande gre- nen visade det sig ett rödaktigt skimmer vid kärlknippet. Hos snitt från den utvuxna arsstammen i jorden visade sig svag ljus- röd färg vid kärlknippet. Som vanligt blef den röda färgen se- dan violett. Hos snitt från stammen ofvan jord framkom ingen röd färg. Hos en upptagen hvit potatisknöl med 44,5 mm:s diameter reagerade svafvelsyra i midten af September sålunda. Blasten till standet, hvartill knölen hörde, hade länge varit bortvissnad. Hos snitt 1, fördt 4 a 5 mm. från knölens yta, uppstod det Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 5. 3 34 = THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. flere ljusröda klumpar i hvarje cell, hvilka mest lågo invid cell- väggen. Hos snitt 2, fördt midt igenom knölen, rödfärgades flere klumpar i hvarje cell och det med en än skarpare färg än i föregående snitt. Äfven kärlen blefvo röda. Hos snitt 3, fördt vinkelrätt mot det ställe, der kärlen samlas till ett öga, var röd- fårgningen starkast vid och i närheten af kärlen, annars sådan som i snitt 1. Äfven hos denna knöl öfvergick den röda färgen till en violett helst i kanten af preparatet, der svafvelsyran in- supit mera vatten. Hos en frukt med 22 mm:s diameter reagerade svafvelsyra på detta sätt. Hos snitt, fördt genom fruktens midt, antogo både den yttre delen af fruktväggen och väfnaden mellan fröna en intensivt röd, sedan violett färg, hvaremot sjelfva fröna lik- som ock öfre ändan af frukten färgades jemförelsevis obetydligt. Hos snitt från skaftet till denna frukt uppstod det vid kärlen en tydligt röd färg men i snitt från det gemensamma skaftet en mycket obetydligare. Hos en frukt!) med 29,6 mm:s diameter åstadkom svafvel- syra en svagare röd färg i fruktväggens yttre del, i väfnad kring fröna en jemförelsevis stark om än ej så stark som hos före- saende frukt, hvaremot den större fruktens frön färgades star- kare än den mindres. Öfverallt var färgningen intensivast vid kärlen. Hos S. Dulcamara gjorde svafvelsyra 1 fruktväggen och ännu mer i frökärnan en röd, i violett öfvergaende färg. I stammen 29,6 mm. från denna frukt uppstod det en röd färg vid kärlen. På förut uppgifna grunder och intill dess det blifvit kändt, att hos S. tuberosum något annat ämne än solanin förekommer, som vid behandling med svafvelsyra på snitt från någon växt- del och särskildt från knölarna antager en röd, i violett öfver- gaende färg, ser jag mig nödsekad förklara, att solanin fins på alla de ställen hos S. tuberosum, der en sådan färgnyancering 1) Frukterna till S. tuberosum blifva här vid Falun ganska stora och ofta större än den omtalade. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 35 genom denna syras inverkan framkommer. Med anledning af förut omtalade reaktioner af svafvelsyra på olika delar af S. tu- berosum skall jag yttra några ord om sättet för solanins uppträ- dande hos denna växt. Solanin förekommer på intet ställe af växtens öfverjordiska del utom i frukterna och i grenarna närmast intill dem. Der- emot saknas solanin i ingen växtdel under jorden åtminstone under någon tid af dess tillvaro. Från den satta potatisknölen försvinner solanin i samma mon, som den nya plantan utvecklas, och träffas under denna tid vid kärlen hos alla underjordiska utvuxna eller växande stammar och rötter. I de sig utvecklande nya knölarne hopas det mer och mer, allteftersom dessa blifva vidare och tjockare. Om solanin, som förekommer hos de i källare framvuxna grod- darna, är den föreställningen vanlig, att det der skulle bildas under dessas utväxning. Utan att förneka detta kan jag ändå på grund af solanins allmänna förekomst invid de underjordiska stammarnes kärlknippen ej tro annat, än att det med saftström- men från den gamla knölen kommer solanin såväl till groddarna som till de från den i jorden satta potatisen framväxande stam- marna och kanske äfven till de på dessas grenar sig utveck- lande späda knölarna. Åtminstone framkommer under knölarnas yngsta utvecklingsskede en tydlig solanin-reaktion vid kärlknip- pena till grenarna, på hvilka knölarna utvecklas. Den solanin- qvantitet, som från den satta, omsider på solanin utblottade knölen öfvergar till underjordiska växtdelar, träffas aldrig i stammen ofvan jord, hvarföre den måste i såväl den underjor- diska stammen som de nya knölarna antingen förstöras eller der hopas eller kanske förhålla sig på båda sätten. Den satta knö- lens ursprungliga solaninförrad kan likvisst till en del förstöras redan i honom sjelf. I alla händelsor är detta ej tillräckligt att utgöra det solaninförråd, som uppkommer i de nya knölarna, då ju 7, 3 och ännu flera kunna uppstå på ett stånd, som ut- bildats från Y,, ja !/, af en knöl. Det fins väl då intet annat sätt öfrigt för förklaring af solanins tillvaro i såväl de sig för- 36 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. storande, som de höstetid mogna potatisknölarna, än att det i jorden uppstått af den näring, som från bladen tillförts der be- fintliga växtdelar och i största mängd de nya knölarna. Väl kan det hafva uppstått något solanin redan under denna närings passage genom underjordiska stammar, men eftersom reaktionen på solanin är synnerligt svag i grenarna, på hvilka den något utvecklade knölen sitter, kan det ej vara synnerligt mycket so- lanin, som, salunda bildadt, kommer knölen till godo. Det allra mesta af en fullvuxen potatisknöls solaninförråd har nog upp- statt i honom sjelf och der bildats såsom en biprodukt, då den från bladen till knölen öfverförda näringen 1 knölen underkasta- des en kemisk omgestaltning för att der kunna utgöra en pas- sande reservnäring. Ocksa är knölens solaninmängd intimt in- blandad i protoplasman, och det är alltid, sasom vi erinra oss, klumpar, hvilka, innehallande solanin och rester af protoplasman, vid inverkan af svafvelsyra i cellerna färgas röda och derpa violetta. Solanin i frukten torde uppstå under liknande förhäl- landen som det i knölen befintliga. Sålunda ha vi i solanin exempel på en glycosid, låt vara att den är qväfvehaltig, som alls icke till någon den ringaste mängd framkommer i bladen i samband med der föregående assi- milation utan till sin största qvantitet uppstår under närings- omsättningen dels omedelbart före, dels och detta vanligast vid ämnenas förvandling till reservnäring samt kanske till någon mindre utsträckning bildas vid näringens användning till alstran- det af nya växtdelar, t. ex. hos groddarna. Den förmodan förtjenar kanske omtalas, att, då den af svaf- velsyra frambragta röda färgen öfvergar i en violett, det väl är någon solanins sönderdelningsprodukt, som erhåller den senare färgen. Convallaria majalis L. Såväl DRAGENDORFF (]. c.) som HUSEMANN-HILGERS (die Pflanzenstoffe, Berlin 1882) försäkra, att, om convallamarin i beröring med svafvelsyra utsättes för luftens inverkan, antager ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRNANDLINGAR 1885, N:09. 37 det en violett färg. Det är väl da temligen säkert, att, om snitt från C. majalis, som behandlas med svafvelsyra och der- efter påverkas af luften, antaga violett färg, denna förkunnar convallamarins förekomst i den analyserade växtdelen. An- märkas bör, att snitt, salunda behandlade, blifva röda, innan de antaga violett färg, men som denna röda färg hos ©. majalis mycket fort försvinner för att efterträdas af en intensivt violett, har jag ej ansett mig behöfva taga hänsyn till sagda röda färg. Lätom oss da efterse, i hvilka delar af C. majalis svafvelsyra framkallar violett färg, och huru stark den är på hvarje ställe, eller, med andra ord, hvarest och huru convallamarin hos denna växt förekommer. Genom nämda behandling med svafvelsyra framkommer i början af Juni hos den gamla rotstocken mellan 2 rotknippen stark violett färg (= v. f.), kanske något intensivare utanför än innanför endodermis, hos en 12 mm. tjock rot: medelmåttigt stark v. f. vid kärl- knippena äfvensom i närheten af ytan, hos stängeln: 1 der den utgår från rotstocken v. f. öfver hela tvärsnittet, 2 på midten obetydligare v. f. än hos förra och 3 vid nedersta blomman v. f. öfver hela tvärsnittet, svagare än i I men starkare än 1 2, hos det enskilda blomskaftet: tydlig v. f., hos ett utslaget hylle: något v. f., hos ständarknappvägg: tydlig v. f., hos fruktämnesvägg: d:o samt hos utslaget rotblad: tydlig v. f. tvärsöfver hela skifvan och hos slidan utom i dess bas v. f. endast vid kärnknippena. I slutet af Juli reagerade svafvelsyra sålunda: hos midten af yttersta outvecklade internodiet till en 118,7 mm. lång, under aret från den gamla rotstockens bladfäste ut- vuxen ung rhizom: ganska stark v. f. öfver hela tvärsnittet, hos midten af yttersta utvecklade internodiet till samma unga rhizom: mycket svag v. f., 38 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. hos midten af det närmast äldre rotstocken belägna, utveck- lade internodiet till samma unga rhizom: mycket stark v. f. både innanför och utanför endodermis, hos den gamla rotstocken: stark v. f., hos bladskifvan: v. f. tvärsöfver densamma 1 dess helhet, hos slidan: svag v. f. i några celler vid kärlen, hos grön frukt: v. f. öfverallt i fruktvägg, men mest vid kärl och mer i nedre än i öfre delen och hos fröna: obetydlig v. f. Af det förestående inses, att convallamarin hos C. majalis från rotstocken går upp i stängeln, utan att likväl styrkan af den violetta färgen i den gamla rotstocken vid svafvelsyrans in- verkan tyckes minskas, att convallamarin bildas i bladen och derifrån nedledes till rotstocken, och att denna glycosid hos den under aret frambragta rhizomen finnes i ganska stor mängd i dess outvecklade internodier, men i dess nyss utvuxna till sin mängd betydligt förminskats för att sedan i samma internodium i mängd ater tilltaga, i mon som tiden efter dess fullväxt hunnit ökas. Det i rotstocken under vegetationsperioden samlade convallamarin har väl till största delen kommit från bladen men kan möjligen till någon del hafva utbildats i sjelfva internodierna af andra ämnen, som till dem förts. Att den violetta färg, som fram- kallas i rotstocken intill slidbasen äfvensom hos denna samma, ofta tillkommer klumpar i cellerna, tyckes tala för möjligheten af convallamarins utbildning pa senare sättet. Hos C. majalis hafva vi således exempel på en ört, hvarest en glycosid, convallamarin, förekommer, som med afseende på sitt uppträdande hos växten synnerligen nära ansluter sig till det sätt, hvarpå andra glycosider, såsom populin, salicin, phlor- rhizin o. a., uppträda hos åtskilliga vedväxter (jfr Öfvers. af K. Vetensk.-Akad:s Förhandlingar 1884, N:o 5). Aconitum Cammarum L. Snitt, förda genom den på hösten från växten lossnande nya knölen, blifva, om de behandlas med svafvelsyra, omsider violetta, ÖFVEESIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 39 i det en mängd klumpar uppsta i hvarje cell, som först antaga röd färg och derpa blifva violetta, hvilket sker fortare, ju lättare det varit för svafvelsyran att ur luften förse sig med vatten. Samma violetta färg erhalla snitt frän de lossnande nya knö- larna till A. Napellus. Hos snitt, förda höstetid genom den gamla knölen af A. Cammarum och behandlade med svafvel- syra, framkommer i hvarje cell en af syran rödfärgad lösning, hvilken snart nog antager violett färg. Enligt HUSEMANN-HILGERS (]. c.) antager aconitin, som med utspädd svafvelsyra försigtigt uppvärmes, violett färg, och enligt DRAGENDORFF (|. c.) blir aconitin af svafvelsyra småningom violett, hvilken reaktion enligt DRAGENDORFF kan användas vid mikrokemiska undersökningar. Utan allt tvifvel är det ocksa aconitin, som i ofvan nämda snitt omsider färgas violett af svafvelsyra. Men hvad betyder den röda färgen, som föregår denna? Antingen fins hos A. Cam- marum i samma cell som aconitin ett annat ämne, hvilket ge- nom syrans inverkan fortare blir rödt, än aconitin antager sin violetta färg, eller också förekommer aconitin i en förening, som får röd färg, men sedan gar sönder, da den för det frigjorda eller vid sönderdelningen framkomna aconitin karakteristiska färgen blir synlig. Uti hela den aconitin behandlande, mycket vidlyftiga litteraturen finnes dock intet, som tyder på, att A. Napellus och närstående arter skulle innehålla något ämne, ur hvilket vid inverkan af starka kemiska reagenser aconitin skulle framga, utan tvärtom tyda alla uppgifter derpå, att aconitin så- som sådant hos dessa växter förekommer. Och jag skulle ej framkastat möjligheten af, att den röda färg, som föregår aco- nitinreaktionen, på detta sätt kunde förklaras, hade ej helt ny- ligen DRAGENDORFF (se Botan. Centralbl. Bd. XIX) rörande A. Lycoctonum visat, att den hos denna art sasom förekom- mande vanligen antagna växtbas lycoctonin der ej finnes utan framkommer vid extraktionsbehandling ur andra der befintliga växtbaser. Ett 3:dje förklaringssätt af omskrifna röda färg är det, att i växtcellen aconitin sjelf färgas rödt af svafvelsyra, 40 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. innan det blir violett. Anmärkas kan i sammanhang härmed, att sagde röda färg mycket snart får en dragning i gredelint. I det följande förbigår jag alldeles den röda färgen och omtalar blott den af svafvelsyra framalstrade violetta och förklarar här- med min asigt vara, att aconitin!) fins i alla särskilda växt- delar af A. Cammarum, der denna violetta färg visar sig. Vi skola da med tillhjelp af svafvelsyra sasom mikrokemiskt rea- sens pa aconitin söka lemna ett om än högst ringa bidrag till besvarandet af den fragan, hvar och huru aconitin bildas och uppträder hos denna växt. Möjligen hade det för detta ända- mal varit bättre att använda A. Napellus sasom undersöknings- material. Men den mikrokemiska reaktion, som genom svafvel- syra erhalles, blir vanligen lättare att urskilja, om ämnet, hvarpa syran skall verka, ej fins i nagon större mängd, ty i allmänhet egnar sig svafvelsyran förträffligt, som hastigt tränger in till de allra minsta delarne af cell, till att under mikroskopet upptäcka sma, ja försvinnande små qvantiteter af ett ämne, hvilket syran på ett särskildt sätt färgar eller annars på ett i ögonen fallande sätt förändrar. Vid jemförelse mellan styrkan af den violetta färg, som af svafvelsyra alstras i lika gamla och lika stora knö- lar af A. Nap. & Camm., sag det för blotta ögat ut, som vore den i den förras knölar frambragta violetta färgen dubbelt så stark som i den senares. Hos ett exemplar af A. Cammarum, som i början af Maj skjutit en 30-:å 60 mm. hög stam ofvan jord, inverkade svafvel- syra salunda. Hos snitt från knölen, som alstrat sagde stam, uppstår genom denna syra en intensivt violett färg (det är mest slemmigt gryniga klumpar som färgas) strax inom ytan, i endo- dermis och vid samt i kärlknippena, en svagare innanför dessa och i hvarje af de stora, med stärkelse fullproppade cellerna mellan endodermis och ytan. Hos snitt från den utvuxna stam- ') Skulle det framdeles visa sig, att ej aconitin utan en dermed beslägtad växtbas hos A. Nap. & Camm. finnes, måste denna i sammansättning och egenskaper stå så nära aconitin, att det för växtfysiologiska studier åtmin- stoue på deras närvarande ståndpunkt angående växtbaser kan vara likgiltigt, ‚om dessa arter innehålla aconitin eller en närbeslägtad bas. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 41 men nära intill knölen blir det ganska stark violett färg vid och i kärlknippena. I utvuxna internodier längre fran knölen, och isynnerhet om de finnas ofvan jord, är färgningen svagare. Deremot var i snitt från den späda, ej fullvuxna stamändan den violetta färgen starkare och mer utbredd. Det utvuxna bladets saväl skaft som skifva erhöllo en jemförelsevis svag violett färg hufvudsakligen vid och i kärlknippena. Kärl- och sclerenchym- väggar i knölen blefvo grönbla, gröna och till sist grönbruna. Ett exemplar af A. Camm. med en 38,6 cm. lång, utvuxen stam i slutet af Maj. I vecken till bladen finnas knoppar, som ofvan jord utväxa till vanliga grenar, men i bladvecken nedanför jordbrynet på annat sätt förändras. Här finnas de nemligen vid yttre sidan af en uppsvällning, som genom en djup inskärning uppifrån är afskiljd från en annan ännu vidare uppsvällning (= den blifvande halsen), som befinner sig intill sjelfva stam- men och i sin yttre del bär den förra i samband med knoppen varande uppsvällningen. Skaåran mellan de båda uppsvällnin- garne förminskas, hvarvid den yttre i en sådan rigtning för- storas, att den ursprungligen i dess ända befintliga knoppen kommer att sitta på dess uppåt vettande sida. Snart bort- vissnar knoppen eller den yttersta ändan af den förändrade grenen, och der den satt, finnas sedan ett par slidor med en bred, sig mer och mer förstorande meristemkägla innanför dem. Ännu saknar knölen rötter, och jag såg knölar af 12 mm:s längd, som voro utan sådana. I detta utvecklingsskede finnas nedanför fjällens vidfästningsställe, om jag undantager ett smalt band, hvari kärlen ligga, i knölen endast stora celler, som utom i märgen äro stärkelsetomma. Så snart i den knoppändan dia- metralt motsatta delen af uppsvällningen rötter börjat fram- skjuta, upptages den nedre delen eller ?/, af hela knölen, från rotens utväxtställe räknadt, till stor del af en finmaskig, stär- kelsefyld och kärlen omslutande väfnad, utanför hvilken blott ett smalt genomskinligt och af stora stärkelsefria celler bestå- ende band träffas (se vidare om anatomien hos A. Napellus och närstående arter hos A. MEYER: Beiträge zur Kenntniss pharma- 42 = THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. ceutisch wichtiger Gewächse (Anh. der Pharm. 1881—1882), ref. i Botan. Centralbl. Bd. XIII). Hos snitt fran olika delar af sagde exemplar reagerade svafvelsyra sålunda: fran knölen, som utbildat plantan: utom annorstädes tydlig violett färg (= v. f.) kring xylemet, fran en mycket outvecklad ny knöl: ganska stark v. f. rundt omkring xylemsträngarna utefter hela uppsvällningen, från en ny knöl af 10 mm:s längd utan rötter: stark och utbredd v. f. i dess öfre ända inom fjällen, svagare v. f. än hos förra vid xylemet i den öfriga delen af honom, från en ny (den nedersta) knöl med rötter: v. f. bunden vid små klumpar öfverallt i den finmaskiga väfnaden, medan längre upp i knölen, der denna väfnad saknas, sagde färg fram- kommer endast i kärlens omedelbara närhet (knölens knoppdel förhöll sig som hos föregående), från rot till ny knöl: vid xylem v. f. och i väfnad der- - utanför glest stående anhopningar med v. f., från stammen i närheten af gamla knölen: stark v. f., från d:o 17 cm. från knölen: svag v. f. invid xylemet, från d:o 35 cm. från knölen: såsom förra, från utveckladt blad: skaft: knappt v. f., skifva: violett skimmer, från ungt, outveckladt blad: v. f. vid kärl i både skaft och skifva, mest 1 förra, och från en 30 mm. lång gren i bladveck: svag v. f. i utveck- lade internodier, starkare i outvecklade. Ett exemplar af A. Camm. med vissnade rotblad och stora blomknoppar 1 midten af Juli. Den förutnämda uppsvällningen i nedersta bladvecket var nu sådan. Rakt från stjelken star det ut en 6 mm. lång hals med stora celler och utan stärkelse. I dess ända och vinkelrätt mot honom men parallelt med stjel- ken sitter den egentliga knölen med stamknopp i sin öfre och rot i sin nedre ända. I knölen fins finmaskig väfnad af stor utsträckning, och denna uppfyller äfven en god del af roten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 43 I snitt fran olika delar af detta exemplar verkade svafvel- syra salunda: fran den nya knölen: klumpar och tradar med violett färg (=v. f.) i den finmaskiga väfnaden, från halsen: flere rader celler kring kärl blefvo sa färgade, från gamla knölens rot: v. f. ett längre eller kortare stycke utanför kärlen men ej innanför dem, från gamla knölen: ganska intensiv v. f. och starkare än 1 rot, från stjelken 15 mm. ofvan knölen: svag v. f. och endast vid kärl, från nedre hälft af stjelk ofvan jord: knappt v. f., från utveckladt internodium mellan blomknoppar: stark v. f. vid kärl och från blad midt på stjelken: smutsig v. f. I snitt från olika delar af ett blommande exemplar af A. Camm. reagerade svafvelsyra i slutet af Augusti sålunda: från den nya knölens stamknopp: v. f. hos både stam och bladanlag, från sjelfva den nya knölen: den förut omtalta reaktionen, från dennas hals: stark v. f. vid kärlknippet, annars svag, från stam i jord mellan 2 outvecklade nya knölar: tydlig v. f. vid kärlknippet, från nedre hälften af stjelken ofvan jord: mycket svag v. f. vid kärlknippet, fran den gamla knölen: ungefär som förut, från blad: v. f. som snart försvinner. Ett fruktbärande exemplar af A. Camm. i slutet af Sep- tember. De nybildade knölarna, hvilkas alla celler nu voro för- storade och öfverallt rikligt utrustade med stärkelse, hade dels sjelfva lossnat, dels voro de lätt lösryckbara. Stamknoppen ut- gjorde omkring !/, af den nya knölen intill rotbasen. I snitt från knölarna reagerade svafvelsyra sålunda: från stamknoppen: v. f. starkare i dess stam än i dess blad, 44 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. från sjelfva den nya knölen: violetta trådar och klumpar, utan att nagot dem emellan blef färgadt; sclerenchymväggar fa omsider en anstrykning af violett, från knölens hals: allt innehåll i en cell sammanförs till en klump, som minskas i omfång; denna rödfärgas, men samtidigt uppstår i det aterstående cellrummet en rödfärgad vätska; snart blir lösningen rödare än klumpen; endast lösningen men ej klum- pen blir sedan violett och från den gamla knölen: (utom i märgen) stark v. f., som uteslutande tillkommer ett ämne i lösning. I snitt från en ny knöl af A. Nap. gjorde svafvelsyra sam- tidigt denna inverkan: i celler vid, kring och mellan xylem och phloemknippena uppstod v. f. ej blott hos klumpar utan ock hos en vätska i det öfriga cellrummet; på samma sätt förhöllo sig de större cellerna utanför kärlringen; aconitins större mängd i dessa knölar gör väl, att svafvelsyra upplöser en del deraf; der- emot var färgningen svagare innanför kärlringen. Följande lärdomar om aconitin hos A. Camm. och väl san- nolikt äfven hos A. Nap. kunna vi af förestående hemta. Hos saväl den utvuxna stammen som knölen, hvarifrån den kommit, fins aconitin vid och i kärlknippena pa varen och försommaren. Högst sannolikt öfvergar det med saftströmmen från den senare till den förra. Äfven torde med safterna aconitin komma in i grenarna och de unga knölarna. Med tystnad torde likväl den möjligheten ej böra förbigas, att en del aconitin pa nagot af eller alla dessa ställen kan hafva uppstatt af andra ämnen under saftens passage genom kärlknippet. Hittills har jag afsett en- dast sadana knölar, som saknat rötter, och hos hvilka violett färg framkommer nästan uteslutande i kärlknippenas närhet. Men när knölen utbildat en rot och en finmaskig, stärkelserik väfnad hos honom samtidigt uppstått, visa sig öfverallt i denna väfnad violett färgade klumpar, när svafvelsyra inverkat. Emel- lertid kan skilnaden i storlek emellan en knöl med och en knöl utan rötter vara ganska ringa, och dessutom sitter den senare högst obetydligt ofvanom den förra. Ingen orsak finnes då till, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 45 att den aconitin förande saftströmmen fran den gamla knölen skulle vara starkare till den rotförsedda nya knölen än till den nya, ännu rotlösa och nästan lika stora knölen i dess närhet. Den större mängd aconitin, som den rotförsedda knölen redan i slutet af Maj eger framför den rotlösa, och som är hopad i den förras redan stärkelserika celler, kan då ej på annat sätt der hafva samlats än derigenom, att den nya näring, som af de redan assimilationskraftiga men ännu synnerligt aconitinfattiga bladen frambragts och till den rotförsedda unga. knölen öfver- förts, vid sin förvandling till reservnäring i den finmaskiga väf- naden alstrat af sig en viss qvantitet aconitin, som stannat i dessa celler bundet vid och intimt inblandadt i dess protoplasma. I mon som den nya knölen under sommarens lopp förstoras, och när såväl den näringsförande väfnaden blir omfangsrikare, som mängden af der hopad näring blir större, tilltager också halten af aconitin. Min mening är, att största delen af den under ve- getationsperiodens följande skeden i den nya knölens närings- väfnad samlade aconitingvantiteten der uppstått på samma sätt, som den förut omtalade bildats i den först framkommande fin- maskiga väfnaden, eller derigenom att af den till knölarna från öfverjordiska växtdelar förda näringen, då denna derstädes un- derkastades en kemisk omgestaltning, aconitin uppkommit såsom en biprodukt. Väl är det sannt, att med sommarvärmen bla- dens aconitinhalt ökas, men som man under sjelfva sommaren genom svafvelsyra knappt far fram någon tydligare violett färg i nedre hälften af stammen ofvan jord, torde deraf inses, att atminstone ej annat än sma qvantiteter af det i bladen bildade aconitin derifrån föras till underjordiska växtdelar. Aconitinmängden i outvecklade öfverjordiska stamdelar torde äfvenledes der hafva uppkommit ur andra dit förda ämnen, ehuru- väl en del aconitin kan hafva kommit dit under våren från den gamla knölen och under sommaren från bladen, som säkerligen under denna tid lemna något aconitin till hela den återstående öfre delen af växten ofvan jord. 46 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. På hösten fins ännu rätt mycket af svafvelsyra upplösbart aconitin 1 de delar af den gamla knölen, som ej förstörts. An- tingen utgör så mycket aconitin, som nu finnes i den gamla knölen, en del af den der ursprungligen befintliga mängden, hvil- ken i knölen stannat, då dess näringsämnen bortfördes, eller hafva nya qvantiteter deraf ur samma ämnen före dessas aflägsnande framkommit, eller har, hvilket är föga troligt, aconitin förts till den gamla knölen från öfverjordiska växtdelar. Huru som helst tyder den rätt betydliga violetta färg, som på eftersommaren och hösten af svafvelsyra alstras i den gamla knölen, derpa, att aconitin ej har någon betydelse för växtnäringen. Deremot torde aconitin för de växter, der det fins, vara af en biologisk vigt, den nemligen att göra dem mindre aptitliga. Populus candicans AIT. Uti växtmikrokemiska studier (Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandl. 1884, N:o 5) omtalar jag, att de hängen, som, da man ställer en gren i vatten, utdrifvas i Mars och förra delen af April, blifva helt små, och att ju längre fram pa våren man salunda framdrifver ett hänge, desto längre blir det, och i sam- manhang dermed att populinmängden i de förra hängena befans vara mycket obetydligare vid svafvelsyras inverkan på hvarje tvärsnitt än i de senare hängena, saväl innan de fått den er- naende längden, som ännu mer då de vuxit, så mycket de vilja. För att närmare studera detta förhållande gick jag till väga på följande sätt. En qvist sattes utan vidare i ett vattenglas den 19 Mars. Följande f. m. hade den i sin nedre ända stärkelse här och hvar i barken men i bastet knappt annorstädes än i märgstra- larna. Jemförelsevis snart öppnades knoppen, och den 26 var ett hänge (a) 37 mm. långt och den 29 41 mm. Hänget bör- jade då lossna. Blommorna voro då föga åtskilda med outbil- dad pistill och helt gula. Jernklorid gjorde den senare dagen synnerligt svag mörk färg i hängestammens alla delar till och med i dess kärlknippen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 47 Den 16 Mars stäldes en annan gren i vatten i en sadan apparat, som af SACHS i hans Lehrb. d. Bot. 1874 under fig. 468 och af PFEFFER i hans Pflanzenphysiologie Bd I 1881 under fig. 18 är afbildad eller i ett U-formigt rör, i hvars ena skänkel grenen, instucken i en tätt slutande kork, stod uti en 100 mm. lång vattenpelare, som utan mellanliggande luft slöt intill kor- kens undre yta, och i hvars andra lika vida skänkel en 100 mm. lång qvicksilfverpelare pressade vattenpelaren upp mot skär- ytan och korken. Nästän långsammare försiggick knoppens första utveckling hos grenen, som var stäld i en sådan apparat, än hos den föregående. Först den 24 var ett hänge (b) 37 mm. långt och hade den 30, då det ej tycktes växa mer, uppnått en längd af 66 mm. Nu voro blommorna åtskilda med utvecklad pistill, och hela hänget var grönaktigt. Ur den afskurna hänge- stammen framsipprade vatten, och jernklorid gjorde mycket mörk färg i hängestammens kärlknippes inre del och åstadkom äfven hos andra delar af stamsnittet en tydligt mörkare färg än på motsvarande ställen hos hänget a. Vid en jemförelse mellan hängena a och b, framdrifna på de båda sagde sätten, kan man fästa sig vid, 1:o att den första utvecklingen tycktes gå nästan fortare hos hänget a än hos hänget b och ätminstone ej långsammare, men 2:0 att sedermera hänget b blef längre och kraftigare, hade rikligt med safttillopp, äfven då det ej längre växte, samt inneslöt ej så litet populin och garfsyra synnerligast i sitt kärlknippes inre del, medan hänget a, fullvuxet, var mycket kortare, svagt och försedt med litet eller intet populin och mycket litet garfsyra. Mina i sagde studier (l. c.) uttalade asigter, att populin och garfsyra med saftströmmen öfverföras från grenen till de sig utvecklande hängena, samt att, da en ringa mängd näring kommer från qvisten till de i vattenglas framdrifna hängena, en större mängd der befintliga populin och garfsyra och företrädesvis det senare ämnet fungerar sasom näring och förstöres synnerli- gast under senare delen af hängenas utveckling, hvarvid litet eller intet populin och garfsyra genom mikrokemisk analys hos 48 THEORIN, NÅGRA VÄXTMIKROKEMISKA ANTECKNINGAR. dem kan upptäckas, finna af här omtalade försök sin: bekräf- telse. Härförutom kunna vi af det nu framhållna förstå, att orsaken till, att hängen, som utdrifvas från grenar, hvilka tidigt på varen ställas i ett vattenglas, blifva så korta, måste vara den, att under nu sagde förhållanden en otillräcklig mängd vatten och otillräckligt med detta åtföljande näring komma så- dana hängen till del. Att den första utvecklingen skedde lika långsamt om ej långsammare hos hänget b än hos hänget a, beror väl antagligen derpa, att de föreningsformer, under hvilka näringen under vintern förekommer, först måste öfverga till andra föreningar, eller m. a. o. oljlika ämnen förvandlas till stärkelse och detta till lösliga kolhydrater, innan denna näring kan blifva användbar till hängets förstoring, och kanske äfven derpa, att näringen i sitt vinterskick utgör ett bestämdt hinder mot vattnets rörelse inom växtdelen. Näringens sagde transformation behöfver mer värme och längre tid, ju tidigare man söker utdrifva ett hänge, hvars första utveckling i tidiga våren saledes ej kan påskyndas äfven af ett ganska starkt inpressande af vatten i grenen. 49 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 5. Stockholm. Bidrag till svampfloran i Norges sydligare fjelltrakter. Af ERNST HENNING. Tafl, VITI. [Meddeladt den 18 Maj 1885:] Den kännedom, man för närvarande eger om Hymenomy- ceternas utbredning i Skandinavien, är högst ringa. De trakter, som nagot närmare blifvit studerade i detta hänseende, äro helt fa och omfatta blott smärre omraden. Det var förnämligast i Skäne, i vissa delar af Smäland och Halland samt i Upsala- trakten, som ELIAS FRIES gjorde sina mykologiska studier. För Stockholmstraktens Hymenomycetflora har N. LUND (1846) re- dogjort!). På senare åren har P. G. THEORIN studerat Hyme- nomycetflororna omkring Göteborg och Falun och deröfver skrifvit smärre uppsatser?). Om man till detta lägger en del enstaka, förnämligast genom FRIES Monographia Hymenomycetum Sue- cie bekanta fynd från en del andra sydliga landskap såsom Öland, Östergötland, Vestergötland m. fl., så är detta allt som hittills är publiceradt om Hymenomyceternas utbredning inom mellersta och södra Sverige. Beträffande Norrland är det blott vissa delar af Lappland, som i detta hänseende blifvit undersökta, nemligen af LINNE ?), WAH- LENBERG?), SEV. CHR. SOMMERFELT ?) och C. P. L3STADIUS$). 1) Conspectus Hymenomycetum circa Holmiam crescentium scripsit NICOLAUS LuNnD. Christiania 1846. | ?) Bot. Notiser 1879; Redogörelse för läroverken i Dalarne. Falun 1880. 3) Flora Lapponica. *) Flora Lapponica. Berolini 1812. 2) Supplementum Flore Lapponice, Christiania 1826. 5) Bidrag till kännedomen om växtligheten i Torneå Lappmark. Upsala 1860. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 42. N:o 3. 50 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Detta i fraga om Sverige. Om Hymenomyceternas utbredning i Norge är var kunskap ännu mindre, ty utom en del spridda uppgifter, t. ex. Flora Danica, inskränker den sig, sa vidt jag kunnat finna, till den redogörelse för svampvegetationen omkring Saltenfjord, som SOM- MERFELT 1 sitt Supplementum Flor@ Lapponic® lemnat. Under sadana förhallanden har jag tänkt, att nagra smärre bidrag till kännedomen om Hymenomyceterna i vara sydligare fjelltrakter, hvilka, sasom af det föregaende synes, i detta af- seende äro alldeles okända, skulle vara af något intresse. Under de begge sistförflutna somrarne har jag för den skull företagit resor i nämda trakter, nemligen 1883 i fjelltrakterna i Öster- dalen i Norge och 1884 i vestra Härjedalen. Här vill jag nu redogöra för mina iakttagelser och fynd under min resa i Norge. Denna resa företog jag i sällskap med amanuensen K. F. DUSEN, och jag vill här begagna tillfället att till honom fram- bära min tacksamhet för den myckna hjelp, han i flera afseen- den lemnade mig. Särskildt har jag att tacka honom för upp- gifterna om de olika växtregionernas höjdgränser, som han för- medels en medförd aneroidbarometer bestämde. Dessa uppgifter har han godhetsfullt stält till mitt förfogande, och skall jag härnedan meddela dem. Såsom ofvan är nämdt uppehöll jag mig under denna resa i fjelltrakterna i Österdalen, eller den dalgång, som Glommen bildar. De fjell, jag besökte, voro Tronfjeld och Hummelfjeld. Jag vill här till en början söka redogöra för naturförhal- landena vid dessa fjell, i den mån de kunna hafva något in- flytande på svampforans beskaffenhet och i den mån mina något ofullständiga anteckningar derom lemna upplysning. Tronfjeld är beläget vid ungefär 62” 10' n. br. Det har, såsom HISINGER!) säger, formen »af en isolerad plattad kägla eller vidsträckt kulle» och enligt medium af senaste mätningar nar det en höjd af 1660 m. ') Anteckningar i Physik och Geognosi. Andra häftet. 1820. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 51 Det har sin längsta utsträckning i norr och söder (omkring 10 km.), är för öfrigt at södra sidan ej väl begränsadt. I vester begränsas det af Glommen, hvars höjd öfver hafvet härstädes är ungefär 500 m., och i öster af den trånga, särdeles vackra Tyldalen, som likaledes vid fjellets fot är belägen på omkring 500 m. höjd. På norra sidan af fjellet utgöres skogen till en början nästan uteslutande af tall, ty jordmånen är der sandig. Under- vegetationen i tallregionen på denna sida bildas till följd häraf till hufvudsaklig del af Calluna, Vaccinum och lafvar. Bland svampar, som träffades härstädes, ma nämnas: Agaricus pi- creus, A. lacerus, A. laccatus, A. vaginatus, A. maculatus, Rus- sula decoloruns, Gomphidius glutinosus, Cortinarius collinitus, Boletus scaber, subtomentosus och luteus. Tallens öfre gräns är vid 760 m., der den dock är betydligt uppblandad med gran och i synnerhet med björk. Granens öfre gräns är vid 780 m. Björkregionen, som här vidtager, är betydligt gles; björken bildar blott några spridda, glesa bestand. En stor del af björkregionen på denna sida upp- tages af en vidsträckt myr. Som exempel på svampfloran inom björkregionen må anföras: Agaricus rimosus, A. umbelliferus, A. hypnorum, A. cuperatus och A. dryophalus. Björken upphör att växa som träd vid 880 m. höjd öfver hafvet. Fjellresionen pa denna sida är i det hela betydligt brant och svärbestiglig. Dess öfre del, lafregionen (regio alpina supe- rior WAHLENBERG), är så väl på denna som på fjellets öfriga sidor täckt af ett stort stenrös af betydlig vertikal utsträckning, och den växtlighet, som på de smärre obetäckta platserna kan förekomma, är naturligen ytterst torftig. Hymenomyceter sak- nades alldeles. | Inom nedre delen af fjellregionen, videregionen, träffades ännu några få arter såsom Ågaricus laccatus, A. rimosus och Boletus scaber. 52 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Pa fjellets östra sida saknas tall; barrskogen utgöres, ät- minstone der vi gingo fram, uteslutande af gran, som i allmän- het är ganska tät, dock här och hvar, särdeles i granregionens öfre del, mer eller mindre uppblandad med björk. Markens be- täckning utgöres naturligen af mossor. Af karakteristiska örter ma nämnas: Aconitum Lycoctonum, Spirea ulmaria, Alchemilla vulgaris och alpina, Polypodium Thelypteris och Dryopteris, Aspidium Lonchitis. Granens öÖfre gräns är pa nordöstra sidan vid 790 m., pa sydöstra vid 845 m. För granregionen utmärkande svampar voro: Lactarius turpis och scrobiculatus, Hydnum repandum, Cortinarius elatior, Clavaria Ligula och cristata, Agaricus ela- vipes, muscarius och rutilans, Boletus piperatus, Cudonia cir- cinans m. fl. Björkregionen är äfven pa denna sida i det hela ganska gles; pa den nordöstra, särdeles branta sidan stiger björken upp till 910 m., pa den östra till 945 m. Svampvegetationen var ganska fattig sa väl pa arter som individer. Såsom exempel kunna nämnas: Agarieus squamulosus och dryophilus samt Bo- letus scaber. Af videregionen på denna sida genomströfvades blott en obetydlig del. Här anträffades en del arter, som jag förut icke hade funnit ofvan trädgränsen, nemligen: Hygrophorus miniatus, Ågaricus inversus, purus och umbelliferus. Pa den södra sluttningen af fjellet utgöres barrskogen af bade tall och gran, ehuru tallen till en början är ensam her- skande. Granen stiger nagot högre upp än tallen, men är myc- ket spridd, och öfre gränsen för barrskogsregionen på denna sida är vid 870 m. Bland allmänna svampar i tallregionen pa denna sida ma nämnas: ÅLactarius deliciosus och torminosus, Russula adusta och decolorans, Agaricus galericulatus, sgquamulosus, laccatus och vaginatus, Boletus luteus, Polyporus perennis. Björkregion saknas åtminstone pa sydvestra sidan; rakt i söder finnes gles björkskog med undervegetation af Juniperus ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 0. 53 och Calluna, åt sydost förekommer inom björkregionen ett vid- sträckt Sphagnumkärr. Nagra svampar observerades icke inom björkregionen pa denna sida. Gräavidena gingo pa sydvestra sidan upp till 1375 m.; högst fa svampar anträffades inom videregionen. Pa sydöstra sidan finnes ingen egentlig videregion; nedre fjellregionen härstädes karaktäriseras 1 stället af dvergbjörk, och såsom exempel pa svampfloran kunna nämnas: Agyaricus rimosus, caperatus, vaginatus jemte dess var. fulva, dryophilus och se- paratus. Vestra sidan är 1 det hela ganska brant. Tall och gran äro utefter nedre delen alltjemt blandade med hvarandra och deltaga ungefär lika mycket 1 skogens sammansättning; blott smärre rena tall- och gran-bestand förekomma. I barrskogen förekomma . derjemte på vissa ställen al och viden rikligt in- blandade. Några annorstädes i trakten ej iakttagna svampar träffade jag härstädes, sasom Cortinarius brunneus och varius, Lactarius serobiculatus * violascens, Agaricus muscarius var. umbrina, Bo- letus flavidus, Hygrophorus eburneus och erubescens m. fl. Björkregionen pa vestra sidan är jemförelsevis tät med en örtvegetation af Geranium silvaticum, Aconitum, Polypodium Dryopteris, Trientalis, Convallaria verticillata, Cirsium hetero- phyllum m. fl. Bland här iakttagna svampar vill jag nämna Cortinarius armillatus, Agaricus odorus, A. crustuliniformis och Helvella infula. Några siffror för vegetationsgränserna pa denna sida kan jag ej meddela. På fjellets nordvestra sida gar tallen, mer eller mindre blandad med gran, upp till 735 m., och öfre gränsen för granen är vid 810 m. Utom en del i barrskogsområdet allmänt före- kommande arter träffades härstädes Agaricus cinnabarinus, Fi- bula och galovus samt Marasmius chordalis. 54 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Björkregionen är, efter hvad vi funno, pa denna sida tätast; dess öfre gräns är vid 960 m. Det märkligaste fyndet inom denna region var Lactarius thejogalus. Vid Tronfjeld uppehöllo vi oss 17 Juli—5 Aug. och efter aterkomsten från Hummelfjeld 14—21 Aug. (Dusén reste några dagar förut). Logi under denna tid hade vi på hotellet invid Lille Elvedals jernvägsstation, belägen vid foten af fjellets syd- vestra sida 506 m. öfver hafvet. Till följd af vår bostads läge blef jag i tillfälle att oftast besöka barrskogsomradet pa Tronfjellets s. v. sida, som genom- ströfvades åtskilliga gånger. På detta fjell gjordes för öfrigt följande exkursioner. Den 18 Juli företogs en orienterande van- dring, och vi bestego detsamma från sydvestra sidan; på grund af ett häftigt regn nödgades vi dock vända, sedan vi natt en höjd af omkring 1500 meter. Den 23 Juli undersöktes skogsområdet på norvestra sidan, i det vi gingo upp från Auma jernvägsstation. Den 26 Juli bestego vi fjellet från norra sidan, gingo öfver toppen och nedstego på den sydvestra. Den I Aug. vandrade vi tvärs öfver fjellet till Tyldalen, men stego ej högre upp än till omkring 1100 m. Den 2 Aug. gingo vi från Tyldalen upp utefter fjellets östra sida och stego ned på den norra. Den 74 och 20 Aug. företog jag exkursioner i skogsområdet pa vestra sidan. Den 7/7 Aug. gjorde jag ater en exkursion tvärs öfver fjellet till Tyldalen och vände tillbaka till Lille Eivedal d. 18. Under dessa begge dagar besöktes blott skogsregionerna. — Hummelfjeld är beläget något nordligare i Österdalen, nemligen vid ungefär 62° 27 n. br. i närheten af Röros. Det ligger på östra sidan om Glommen, hvars höjd öfver hafvet här- städes är ungefär 600 m. Fjellet är afdeladt i flera höjder, af hvilka vi blott voro i tillfälle att besöka de två at norr be- lägna, nemligen Elvhögda (1345 m.) och Grahögda (1540 m.), den högsta. I afseende pa vegetationens utseende pa och omkring detta fjell är först att märka, att gran saknas nästan helt och hållet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 55 — Tallregionen är i sin nedre del ganska tät med bottentäcke hufvudsakligen af lafvar. Särskildt karakteristiska svampar härstädes voro Russula decolorans och consobrina, Agaricus ca- peratus och picreus, Lactarius glyciosmos och rufus samt Poly- porus perennis. I öfre delen af tallregionen deremot utgöres markens be- täckning till stor del af Sphagnum, och tallen har här upphört att bilda skog. Inom denna region hade jag nöjet att finna en för vetenskapen ny Discomycet: Geoglossum multiforme. Öfre gränsen för tallregionen är vid 735 m. höjd. — Björkregionen är till en början ganska tät; högre upp blir björken som vanligt mera spridd och antager buskform samt ordnar sig till smärre, spridda dungar. Karaktäristiska örter för björkregionen voro Geranium silvaticum, Solidago, Rumex acetosa, Phleum alpinum, Gnaphalium norvegicum och supinum, Petasites frigida, Cirsium heterophyllum m. fl. För öfrigt är denna region äfven rik pa Sphagnumkärr. Björken stiger upp till ungefär 935 m. Denna region var jemförelsevis rik pa svam- par; exempelvis kunna nämnas Laectarius torminosus och rufus, Agaricus pascuus och vaginatus, Cortinarius collinitus och tra- ganus, Boletus versipellis m, fl. — Fjellregionen är täckt af en renlafformation (Cladonia, Stereo- caulon etc.), inom hvilken blott fa fanerogamer förekomma. Det täta, graa laftäcket ger fjellet äfven pa afstand ett synnerligen magert och föga inbjudande utseende. Längs fjellbäckarne är ve- getationen naturligtvis frodigare. Gravidena stiga upp till 1270 m. Utom en del ofvan trädgränsen allmänna svampar träffades härstädes derjemte Agaricus rhodopolius, Lactarius thejogalus och rufus samt Mitrula muscicola nov. spec. Elvhögda bestegs d. 7. Aug. och Grahögda d. 11 Aug. För öfrigt gjordes smärre exkursioner omkring Os, der vi bodde pa skydsstationen invid jernbanan. Var vistelse vid Hummelfjeld omfattade tiden 6—13 Aug. 86 HENNING, BIDRAG TILL. NORGES SVAMPFLORA. Da en orts klimat i icke ringa man inverkar pa beskaffen- heten af dess svampflora, sa har jag ansett det lämpligt att i denna uppsats ur mig tillgängliga arbeten!) meddela några siff- ror, som i detta afseende kan vara upplysande för de af mig besökta trakterna. Lyckligtvis eger man nemligen ganska god kännedom om klimatet i de delar af Österdalen, der jag uppehöll mig, enär det finnes meteorologiska stationer i närheten af de af mig besökta fjellen, nemligen vid Tönset, beläget strax norr om Tronfjeld eller vid 62° 17’ n. br., och vid Röros, som, såsom ofvan är nämdt, ligger i närheten af Hummelfjeld, eller vid 62” 35 n. br. — Da temperaturen och fuktigheten äro de faktorer, som hafva nagon betydelse för svampflorans utseende, vill jag nu genom nagra tabeller redogöra dels för de normala förhallandena rö- rande dessa vid de begge stationerna, jemförda med dem vid ett par andra stationer, dels för väderleksförhallanden under som- marmanaderna 1883. Med afseende pa temperaturen är det gifvet, att den i de af mig besökta trakterna pa grund af höjden öfver hafvet (Tön- set 485 m., Röros 692,2 m.) skall vara jemförelsevis lag, hvilket äfven framgar af följande: Jemförande Öfversigt öfver några mänadsmedia?). T | April. | Maj. | Juni. | Juli. Aug. | Sept. | Okt. Tonsefe er —0,6° | .5,2° | 10,8° | 12,8? | 10,9° | 6,6° |—0,3° IRÖKO Se —2,7 | 33° | 91° | 112°) 10,2° | 6,0° )—0,3° Stockholm....... 3:02 0 782 1372 01677 1492 11002 :6%2 Hernösand....... 0:32 :59537 11,921, 1115802 IRS DA 0 ') För de anvisningar, jag härutinnan erhållit af prof. H. HıLDEBRANDSSON och amanuensen N. EKHOLM, vill jag här frambära min tacksamhet. ?) Uppgifterna rörande de norska stationerna äro hemtade ur MoHn, Klima von Norwegen i Zeitschrift der Österreichischen Gesellschaft für Meteorologi April-Heft. 1884 p. 150, och för de svenska stationerna ur RuUBEnsons af- handling: Mänads- och ärsmedia af temperaturen 1859—1872 K. Vet.-Akad. Handl Band. 14. 4 ÖFVERSIG'T AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0d. 57 Under 1883 var medeltemperaturen vid de ifragavarande norska stationerna dock högre är den normala. Mänadsmedia 18831). April. | Maj. | Juni. | Juli. | Aug. | Sept. | Okt. | MÖTS € bee ssk is ON RN l2lonn 3,4 OEI 6:52 EOS | Rorose Or On 252 SS 5. 0:5] Under sommarmånaderna 1883 observeradt maximum !). Juni. Juli. Aug. Max. | Dat. | Max. | Dat. | Max. | Dat. INonSetL ee 25,6 30 | 26,4° 1 21,6° 30 | 23,2” 1 21,5” 2 2 Rorosp 2: 22,8° Under samma tid observeradt minimum!). Juni. Juli. Aug. Min. | Dat. | Min. | Dat. | Min. | DE Mönset a Il 8 > 9 0,0° | 20 Ronosee sar ln) 5 1,5° 9 |—0,.| 20 Pa grund af läget langt fran kusten och de mellanliggande fjellryggarne är det att vänta, att nederbörden i Österdalen skall vara ganska ringa. Till belysning af detta kan följande tabell tjena. Månadssummor af nederbörd i medeltal”). Maj: Juni. | Juli. | Aug. | Sept. one pet 15,0 mm. | 37,0 mm. | 43,0 mm. | 38,0 mm.| 35,0 mm. IRÖTO SEEN SE BE 20.0 » NL » |430 » 44,0 oo» 36,0 » Ålesund 3)........... 65,0 » |5%0 » 1860 » | 95,0 » |116,0 » Stockholm .......... 3652, BD AED 611 » 41,2 » | Hernösand .......... 40,7 » Sa) BD GR Ts » 68,2 » | 1) Enl. Jahrbuch des Norweg. Meteor. Inst. 1883. ?) Uppgifterna rörande de norska stationerna äro tagna ur HAMBERGS Mänads- öfversigt af Väderleken i Sverige, och för de svenska ur RUBENSONS af- handling: Nederbördsmängden i Sverige K. Vet.-Akad. Handl. Band 13. 3) Vid Norges vestkust på ungefär samma breddgrad som Hummelfjeld. 58 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Under Juli och Augusti 1883 var emellertid nederbörden i de trakter der jag uppehöll mig, ovanligt hög, hvilket efter- följande siffror visa. Nederbördssummor för sommarmånaderna 18831). kr | Juni. Juli. Aug. | I[OTSe fö ee SR: ae 20,0 mm. | 104,0 mm. | 93,0 mm. | Röros EA 45,001» I 0 » | > | Efterföljande tabell visar på hvilka dagar under Juli och förra delen af Augusti 1883 nederbörden var minst 5 mm.?). Aa SM AUT, 14), 158 19 /_ 20) DL, Zr Za mm. mm.| mm.| mm. mm.| mm.| mm. mm.| mm. mm.) mm.| mm. Monset Be 6,0 | 9,0 |17,3| 7,0 | 5,9 !10,0| 7,1] —- |18,6| 6,1 |26,6| 5,0 INoOrLoSS RE 6,0) — | 1450) — | — | — 10,3 5,6 | 22,5) — | 22,7| — | Se vidare tillägget p. 74! Innan jag lemnar den speciela redogörelsen för de iakttagna arterna, vill jag förutskicka den anmärkningen, att den på intet sätt kan göra anspråk på nagon fullständighet, ty dels var den tid, jag var i tillfälle att vistas deruppe allt för kort, dels var min kännedom om en del svårare slägten och grupper (t. ex. Cortinarius) för ringa. För öfrigt känner en hvar, som något sysslat med Hymeno- myceterna, hvilka svårigheter kunna vara förenade med artbe- stämningen, särskildt bland Agaricineerna, 1 synnerhet då man ej har tillgång till planschverk. Det lyckades mig derföre icke att bestämma alla de observerade arterna. Några få arter, som på grund af otillräckligt eller dåligt undersökningsmaterial ej 1 Uppgifterna rörande de norska stationerna äro tagna ur HAMBERGS Mänads- öfversigt af Väderleken i Sverige, och för de svenska ur RUBENSONS af- handling: Nederbördsmängden i Sverige K. Vet.-Akad. Handl. Band 13. ?) Enligt journalerna vid de begge stationerna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 59 kunde med absolut säkerhet bestämmas, har jag uppfört med fragetecken. Jag öfvergar nu att lemna en förteckning öfver de af mig funna och bestämda arterna och i sammanhang dermed en redo- görelse för deras standorter, vertikala utbredning m. m. AGARICUS LIN. A. (Amanita) porphyrius FR. i blandskog af tall och björk, Os ?/g. » » muscarius BULL. Tronfjellets granregion, 750 m.; björkskog vid Os (&,,) 1). var. umbrina SECR. granskog, Tronfjellets vestra sidar ter » » vaginatus BULL. allm. i alla regionerna; på Hum- melfjeld träffades den ännu på en höjd af 1300 m. der den dock var blott 4 cm. hög (3/7). var. fulva (SCHAFF.) Tronfjellets dvergbjörks- region?), 1000 m. !/.. var. alba FR. björkskog, Tronfjellets östra sida 18/,. » (Lepiota) cinnabarinus ALB. & SCHW. barrskog, Tronfjellets vestra sida, °%/,. Ett enstaka exemplar anträf- fades i sällskap med följande art, från hvilken den, utom i afseende på färgen, skiljde sig äfven derigenom, att den var mer än dubbelt så stor: hatt 6 cm. bred, fot 7 cm. hög. » » granulosus BATSCH här och hvar i barrskog (23/7). » Armillaria melleus FL. DAN. på al-, gran- och björkstubbar, Tronfjeld (7/3). » (Tricholoma) rutilans SCHAFF. granskog, Tronfjellets östra sida Y,. » » variegatus SCOoP pa murken tallstubbe, Lille Elvedal ®!/.. ') Det för allmännare arter inom parentes angifna datum utmärker den dag, dä de först anträffades. 2) Ifr. p- 58. 60 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. A. (Tricholoma) grammopodius BULL. ängsmark, Auma ?/,. » NÅ » » » » » » » » » » » » » » » ) » » » » melaleucus PERS. bland Oladonia och Alectoria, Tronfjellets videregion, 950 m. 1/,. » (Clitocybe) clavipes PERS. här och hvar i skogsområdet 1/,. hirneolus FR. vid gangstigar, Tronfjellets tall- reoion (22/7): odorus BULL pa multnande björklöf i björkregio- nen pa Tronfjellets vestra sida 1%/,. cerussatus FR. ängsmark, Lille Elvedal (23/7). ? pithyophilus SECR. barrskog, Tronfjeld ?3/,. Jumosus SCHEFF. pa jernbanevallen vid Os, °/,. (D:r RoB. FRIES har godhetsfullt hjelpt mig vid bestämningen af denna art.) infundibuliformis SCHEFF. Tronfjellets tallregion Cm): squamulosus PERS. allm. såväl i barrskog som i björkregionen ännu vid 900 m. (29/,). var. crenata KARST. Tronfjellets tallregion ?1/.. gilvus PERS. på granbarr, Tronfjellets vestra sida MN inversus SCOP. bland Dryas och Cladonia i vide- regionen pa Tronfjellets norra sida, 900 m., ?/,. laccatus ScoP. m. allm. såväl i skogsområdet som ofvan trädgränsen, der den på Hummelfjeld gick upp till omkr. 1000 m. (18/,). A. (Collybia) maculatus AL. & SCHW. på murkna tallstubbar (?/,). » » » » » » » » » » butyraceus BULL här och hvar i tallskog (!/,). eirrhatus SCHUM. pa ruttnande svampar, Hummel- fjeld, vid 700 m. 7/,. tuberosus BULL. i videregionen pa Hummelfjeld vid en höjd af omkring 1000 m. 7/g. tenacellus PERS. bland Polytrichum i tallskog, OS Ha acervatus FR. Tronfjellets tallregion ?3/,. 4. » ÖFVEESIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 5. 61 (Collybia) dryophilus BULL. allm. sa väl i skogsregionerna som i videregionen. I Hummelfjellets lafregion träffades den ännu pa en höjd af omkring 1500 m. (2%/,). — Var ofta angripen af Mucor fusiger LINK, som i stor mängd förekom på lamellerna. » aquosus BULL. tallskog, Lille Elvedal 31/,. » atratus FR. pa bränd mark, Lille Elvedal 1/3. (Mycena) purus PERS. allm. i alla regioner; pa Hummelfjeld träffades den ännu vid 1500 m. höjd (18/,). » Zephirus FR. tallskog, Lille Elvedal ?"/7. » lacteus PERS. granskog, Tronfjellets östra sida 18/,. » rugosus FR. pa alstubbe, Tronfjeld 17/,. » galerieulatus ScoP. flerest. i skogsområdet (?%/,). » lavigatus LASCH. Tronfjellets granregion 17/5. » metatus FR. Tronfjellets barrskogsomrade (?/,). » galopus PERS. i barrskog flerest. (°?/,). » epipterygius ScoP. pa bränd mark, Tronfjellets tall- region ®Y.. » vulgaris PERS. allm. på barr och kottefjäll (23/7). (Omphalia) umbelliferus LIN. träffades företrädesvis ofvan träd- gränsen bland Cladonia och Stereocaulon, jem- förelsevis mera sällan i skogsområdet bland mossa. I lafregionen på Hummelfjeld gick den upp till 1300 m. höjd (°%/,). — Den varierade betydligt i afseende på vidfästningen af foten, som än var central, än excentrisk, än lateral t. o. m. hos exem- plar, tillhörande samma grupp. » campanella BATSCH. på murken, mossbevuxen. ved, Tronfjellets tallregion ?8/,. » fibula BULL. bland mossa i granskog, Tronfjeld ?3/,. (Pleurotus) decorus FR. på murkna stubbar af tall och björk (°?/,); fot central eller excentrisk. » ostreatus JACQ. 2:ne exemplar anträffades på kull- fallen björk, Tronfjellets tallregion ?3/,; det ena nästan utan, det andra med 6 cm. lång, böjd Sr NN HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. fot (pileo subsessili vel stipite 6 cm. longo, cur- vato). 4. (Pluteus) cervinus SCHEFF. allm. på murkna stubbar (?/,). Pa en holme i Glommen vid Lille Elvedal träf- fades 1%/, pa björkstubbe en hvit form (? * peta- satus FR.), som hade ljusgula sporer! (forma alba, sporis flavidis!) S oO (Entoloma) rhodopolius FR. i lafregionen pa Hummelfjeld vid en höjd af omkring 1500 m. 4). » » sericeus BULL på ängsmark, Lille Elvedal (1/7). » (Leptonia) lampropus FR. t. allm.; gick pa Tronfjeld upp till en höjd af omkring 1000 m. (?Y/,). » » serrulatus PERS. på gräsbevuxna backar (°%/,). » » asprellus FR. i gran- och björkregionen (850 m.) på Tronfjellets östra sida Ur NÅ I (Nolanea) pascuus PERS. t. allm., äfven ofvan trädgränsen. På Hummelfjeld träffades den ända upp i laf- regionen vid mer än 1300 m. höjd (23/7). » » mammosus LIN. på en backsluttning, i sällskap med A. serrulatus, Tyldalen ?/,. » (Claudopus) variabilis PERS. pa alstubbe, Tyldalen 17/,. v » (Pholiota) caperatus PERS. m. allm. i synnerhet i nedre delen af Hummelfjellets tallregion; för öfrigt en af de allmännaste arterna ofvan trädgränsen; den träf- fades, om ocksa i sma exemplar, ännu vid 1100 mc). » » precox PERS. här och hvar på ängsmark och i skogsområdet; högsta antecknade höjden 900 m. Cr): > mutabilis SCHEFF. pa murkna björkar (°6/,). > » marginatus BATSCH t. allm. sa väl pa stubbar 9 AL 20/° som pa marken (?°/,). » » unicolor FL. DAN. bland mossa i tallregionen på Tronfjellets norra sida 2/3 och i granskog pa / dess vestra sida !#/.. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 63 A. (Inoeybe) hirsutus LASCH pa ängsmark Lille Elvedal 21/,. » » » N ) » lacerus FR. allm. pa mager jordman bland Cladonia, Stereocaulon etc. Högsta observerade höjden omkr. 1000 m. (?V/,). Jastigiatus SCHAFF. Tronfjellets tallregion ?!/,. rimosus BULL. allm. i alla regioner; pa Hummel- fjeld observerades den t. o. m. vid 1500 m. (25/7). destrietus FR. granregionen pa Tronfjellets östra sida 1/3. geophyllus Sow. t. allm. på ängsmark och i skogs- omradet (?3/,). Oftast i smärre grupper, äldre exemplar gulaktiga. (Hebeloma) crustuliniformis BULL t. allm. företrädesvis på » ängsmark; träffades dock äfven i björkregionen på Tronfjellets vestra sida (2®/,). ? petiginosus FR. på ängsmark, Lille Elvedal ?$/,. (Flammula) lentus PERS. i barrskog flerestädes (*!/,). » » » spumosus FR. öppen plats inom Tronfjellets tall- region ?3/.. penetrans FR. pa tallstubbar (23/7). piereus FR. allm. pa tallstubbar (?/,). (Naucoria) pediades FR. pa ängsmark, Lille Elvedal 3/3. (Galera) hypnorum BATSCH i skogsregionerna pa olika mos- sor; högsta antecknade höjden omkr. 800 m. (?6/,). (Tubaria) furfuraceus PERS. på björk- och al-stubbar (?V,). (Psalliota) campestris TIN. gårdsplan, Lille Elvedal 39/,. (Stropharia) ceruginosus CURTIS ängsmark, Lille Elvedal 16/,. melaspermus BULL. gårdsplan, Lille Elvedal ?5/,. stercorarius FR. t. allm. på olika exkrementer Cr) semiglobatus BATSCH här och hvar pa exkre- menter (?%/,). Pa koexkrementer i ett Sphag- numkärr invid Os befans den vara steril: lamel- lerna voro rent hvita, och den släppte inga spo- rer (sterilis, lamellis albis). 64 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. A. (Hypholoma) capnoides FR. pa stubbar och rötter af tall (®/,). NÅ ) » » u Oo » C. C. Ö » » » N I NÅ NA (Psilocybe) udus PERS. Tronfjellets videregion på sydöstra » sidan vid omkr. 1000 m. \/,. bullaceus BULL. ängsmark, Lille Elvedal °V/.. semilanceatus FR. pa Tronfjeld upp till 1000 m. höjd (!/3). — Fot med ring; det torde derföre vara lämpligt att i likhet med KARSTEN föra denna art till underslägtet Stropharia. (Paneolus) separatus LIN. allm. pa exkrementer (3!/7). » » campanulatus LIN. pa hästexkrementer (?)/,). papilionaceus FR. pa exkrementer (?1/,). COPRINUS PERS. comatus (FL. Dan.) gårdsplan, Lille Elvedal 15/3. atramentarius (BULL.) pa ängsmark, Lille Elvedal 1. CORTINARIUS FR. (Phlegmacium) varius (SCHEFF.) i granskog pa Tronfjellets » » vestra sida 1%/,. multiformis FR. i blandskog af björk och tall Vid OST cerulescens (SCHEFF.) i granskog pa Tron- fjellets östra sida 17/,. (Myzxacium) collinitus (PERS.) allm. i tallskog; träffades pa » Hummelfjeld äfven i björk- och videregio- nerna (°®/,). elatior FR. i granregionen pa Tronfjellets östra sidamLyr. (Jnoloma) traganus FR. Hummelfjellets björkregion "/,. (Dermocybe) cinnamomeus (LIN.) här och hvar pa Trontjellet upp till 1000 m. höjd (2/3). (Telamonia) armillatus FR. i björkregionerna pa begge de » undersökta fjellen (?/,). brunneus (PERS.) i granskog pa Tronfjellets ve- stra sida 1%),. & NÅ I » H. Jah Il. L. * . niveus (NSCOP.) Trontjellets tallregion ?3/.. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 0. 65 (Telamonia) flexipes (PERS.) bland Cladonier i tallskog, Os °/,. (Aydrocybe) dilutus (PERS.) bland mossa i tallskog, Tron- fjeld 17/,. » castaneus (BULL.) flerest. pa Tronfjeld upp till 1000 m. höjd (23/7). GOMPHIDIUS FR. . glutinosus (SCHAFF.) Tronfjellets tall- och gran-regioner (*/,). . viscidus (LIN.) allm. i tallskog (°%/,). PAXILLUS FR. . involutus (BATSCH) pa ängsmark, Lille Elvedal, och pa tall- stubbe vid Os (3/,). HYGROPHORUS FR. ligatus FR. Tronfjellets tallregion !?/,. eburneus (BULL) i barrskog pa Tronfjellets vestra sida 2%/,. erubescens FR. bland mossa pa fuktig lokal, Tronfjellets ve- stra sida >0/,. . caprinus (SCOP.) 1 granskog pa Tronfjellets östra sida 18/3. . virgineus FR. Tronfjellets tallregion 17/ [8° 7 . ceraceus (WULF) i björklund, Tyldalen 17/,. . coccineus (SCHAFF.) allm. pa ängsbackar etc. (18/,). . miniatus FR. vid gångstigar etc. upp i videregionen till 900 m. höjd (3/7). . conicus (ScoP.) allm. såväl i skogsregionerna som i videregio- nen till 1000 m. (25/7). LACTARIUS FR. scrobiculatus (SCOP.) i granskog pa Tronfjeld (1*/,). Foten gropig eller slät (stipite serobiculato vel leve). violascens LUND. Tronfjellets vestra sida !/,. Huruvida den plats, der underarten anträffades, utmärkte sig genom någon större fuktighet, har jag tyvärr försummat anteckna. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 5. d L. SaSES 66 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. torminosus (SCHAFF) allm. i skogsområdet, träffades ej ofvan trädgränsen (21/,). -— Förekom i åtskilliga afvikande former: 1) hatt pucklig, utan zoner (pileo umbonato, azono) 2) hatt djupt trattlik (pileo profunde infundibuliformi) 3) hatt half (pileo dimidiato) 4) fot excentrisk (stipite excentrico). . turpis (WEINM.) i gran- och björk-skog flerestädes (1/3). . trivialis FR. 1 barrskog, Tronfjeld 1%/,. . uvidus FR. i gran- och björk-skog pa Tronfjellets östra SIAM LTS: . deliciosus (LIN.) Särdeles allmän i Tronfjellets barrskogsom- råde upp till en höjd af mer än 700 m. (!8/,). Träffades ej vid Hummelfjeld. . thejogalus (BULL.) i björkskog pa Tronfjellets nv. sida vid en höjd af omkring 800 m. ?3/., och i videregionen pa Hum- melfjeld vid 1000 m. 1/.. S . vietus FR. flerestädes såväl i skogsregionerna som i vide- regionen upp till 1000 m. (23/7). . rufus (NSCOP.) allm. i skogsområdet, i synnerhet i tallskog; gick på Hummelfjeld upp till 950 m. (7). . helvus FR. i tallskog vid Os ®/,. . glyciosmos FR. t. allm. i tallregionen ($/,). Di . fuliginosus FR. pa ängsmark vid Auma ?/g. . mitissimus FR. i björkskog vid Os %),. . subduleis (BULL.) Tronfjellets tallregion "/,. RUSSULA PERS. . adusta (PERS.) här och hvar i tallregionen ($/,). . rubra (DC.) i Tronfjellets granregion !/,. . heterophylla FR. t. allm. i barrskog (??/,). . consobrina FR. allm. i tallregionen vid Hummelfjeld; träf- fades äfven i blandskog af gran och björk pa Tronfjellets östra sida (?/,). . foetens PERS. Tronfjellets barrskogsomrade (17/5). . fragilis (PERS.) t. allm. sa väl i skogsområdet som ofvan trädgränsen; träffades pa Hummelfjeld vid 1270 m. (7/7). ‘ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o De 67 R. integra (Lin.) allm. i barrskog (°°/,). R. decolorans FR. allm. såväl i skogsregionerna som ofvan träd- gränsen, men särskildt i Hummelfjellets tallregion; den gick upp till 1000 m. höjd (28/7). MARASMIUS FR. M. oreades (BoLT.) pa ängsmark, Lille Elvedal */.. M. chordalis Fr. bland Polytrichum, Trontjellets tallregion ?3/,. M. androsaceus (LIN) flerest. pa tallbarr (?3/,). .M. perforans FR..allm. pa granbarr (??/,). M. epiphyllus (PERS.) pa multnande blad af Myrtillus nigra, Trontjellets granregion ?/g. LENTINUS FR. L. lepideus FR. pa furustubbar, Lille Elvedal 14/3. Fot rost- brun, excentrisk (stipite ferrugineo, excentrico). LENZITES FR. L. sepiaria (SCHEFF.) allm. pa gran- och tall-stubbar (?/,). L. heteromorpha FR. pa granstubbe, Tronfjeld 18/.. BOLETUS (DILL.) LINNÉ. B. luteus LIN. allm. i barrskog (*%/,). — På sandjord vid Lille Elvedal träffades en form med pucklig hatt (pileo um- bonato). B. flavidus FR. i barrskog på Tronfjellets vestra sida '*),. B. granulatus LIN. allm. i tallskog och vid vägkanter på och omkring Tronfjeld (39/7). . bovinus LIN. här och hvar i tallskog (2%/,). . piperatus BULL. i granskog pa Tronfjellets östra sida 17/3. . variegatus SWARTZ allm. i tallskog (3!/,). . subtomentosus LIN. flerest. i tallskog” (?5/,). u u u ENN . edulis BULL. Tronfjellets tallregion samt 1 en mindre björk- lund vid Lille Elvedal (17/,). . versipellis FR. flerestädes i skogsomradet (°°/,). T 68 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. B. ns) as) sl Se H. Th. — St. Cl. Cl. scaber BULL. allm. såväl i skogsområdet som ofvan träd- gränsen; högsta antecknade höjden omkr. 1000 m. (21/7). POLYPORUS MICH. . brumalis (PERS.) på alstubbe, Tronfjellets östra sida '?/,. . tomentosus FR. 1 björklund, Lille Elvedal ?1/.. . perennis (LIN.) t. allm. i tallskog (?/,). . betulinus (BULL.) i björkregionen pa Tronfjellets norra sida 26/ la: . pinicola (SWARTZ) pa granstubbe, Tronfjellets östra sida \/,. . velutinus FR. pa björk, Lille Elvedal (31/,). . abietinus (DICKs) allm. pa murken ved etc. (23/7). DÄEDALEA PERS. . unicolor (BULL.) pa björk, Lille Elvedal 4. HYDNUM um. . repandum Lin. i granskog pa Tronfjellets östra sida (1/5). aurantiacum ALB. & SCHW. tallskog pa Tronfjellets vestra sida ?9/3. TELEPHORA EHRH. terrestris EHRH. Tronfjellets tallregion ?3/.. STEREUM PERS. hirsutum (WILLD) t. allm. pa björk vid Tronfjeld ?3/,. . rugosum (PERS.) pa alstubbe, Tronfjellets östra sida 17/,. EXOBASIDIUM WoRron. Vaceinii WORON. allm. pa Vaccinium Vitis idea. CLAVARIA VAILL. fastigiata TIN. vid öfre björkgränsen pa Hummelfjeld HH, cristata PERS. granregionen pa Tronfjellets östra sida 17/,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 69 I. aurea SCHAFF. granskog, Tronfjeld 17/,. & Cl. Ligula SCHEFF. granskog, Tronfjeld 17/,. PISTILLARIA FR. P. subfalcata (KARST.) pa torra stjelkar af Epilobium angusti- folum 3/7; ny för Skandinavien. TREMELLA (DiLL.) FRIES. T. foliacea PERS. på murken björk, Lille Elvedal 31/7. T. mesenterica RETZ. pa murkna grenar af Betula nana, Tron- fjellets björkregion !°/,. ? T. indecorata SMRFT pa murkna grenar af björk, Tronfjellets Mys Sida =. DACRYMYCES NEES. D. stillatus NEES allm. på gammal ved (5/3). DITIOLA FR. D. radicata (ALB. & ScHw.) Tronfjellets tallregion 18/,. BOVISTA PERS. B. nigrescens PERS. allm. på ängsmark, vägkanter ete. (39/;)- LYCOPERDON!) TOURNEFORT. L. constellatum FR. Tronfjellets barrskogsomrade (%/,). L. gemmatum BATSCH allm. vid gångstigar, pa ängsmark etc. CR): !) Enär jag ej hade någon fullständig flora öfver Gasteromyceterna med mie, kunde jag ej bestämma alla observerade arter af detta slägte. 70 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. HELVELLA Lin. H. monachella FR. tallskog, Tronfjellets nv. sida 2%/.. HA. Infula SCHAFF. i björkregionen pa Tronfjellets vestra sida 14/3. CUDONIA Fr. ©. ceircinans (PERS.) granskog, Tronfjellets östra sida 17/,. GEOGLOSSUM PERS. G. multiforme nov. spec. tab. VII, fig. 1—5. Gregarium; ascomata fusco-brunnea, glabra, levia vel rugu- losa, et forma et colore distincta (stipite non continua) vulgo clavata, compressa, cava; raro capitata, subrotunda, cava, vel pileata, campanulata, subtus sterilia, plana, albida, farcta; stipes albidus, levis, equalis vel deorsum leviter incrassatus, fistulosus, 1,5 mm. crassus. Asci cylindrici-subelavati 8 spori; sporidia continua, hyalina fusoidea, raro subglobosa; paraphyses filiformes; septata? Forma clavata: ascomata altid. 5—18 mm., lade 26 mm., stipes altid. I—-2 cm. Asci apicem versus 6—8 u crassi, basi 3—4 u, sporidia longit. 9—13: u, crassit, 3,5—4 u; para- physes crass. 1,5 u. Forma capitata: altid. eirciter 1 cm.; asci crassit. 7 u api- cem versus, 3 u basi., vel eylindrieis crassit. 5 u. Sporidia longit 11—12 u, crassit. 3—4 u, paraphyses crassit. 1,5 u. Forma pileata: altid. eireiter I cm.; asci apice 6—7 u, basi 2,5--4 u crassi, vel cylindriei 4 u crassi. Sporidia longit. 7—9 u, erassit. 2,5-—3,5 u, vel subglobosa 3—5 u diam. Paraphyses 1,3 u crass®. In loco uliginoso; forma capitata et clavata ad Hypnum fluitans Lın., forma pileata ad ramulos foliaque dejecta Betule. Norvegia, Hummelfjeld circa 700 m. supra mare ?/, 1883. Exemplaren förvaras pa Upsala Bot. Museum. Såsom af ofvanstaende beskrifning framgar är ifrågavarande art väl skild från förut kända arter af detta slägte. — Den ‘ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 71 art, som den i afseende pa mikroskopiska karakterer star närmast är @. olivaceum PERS.!) fran hvilken den är skild till färg och form. — Egendomligt är att den nu beskrifna arten i afseende pä formens föränderlighet visar en viss analogi med Geoglossum hirsutum PERS., af hvilken äfven en forma capitata är känd (FRIES, Syst. mycol., I p. 488; Fuckel Symbole myeolog. p. 333). | MITRULA FR. M. museicola nov. spec. tab. VIII, fig. 6—8. Gregaria, ascomata ovoidea-subglobosa, basin versus rugulosa, ferruginea, farcta, altid. 8-15 mm.; stipes Havus, flexuosus, zqualis, obsolete fistulosus, altid. 5—12 mm., crassit. 0.5 mm. Asei eylindriei vel clavati apice 5 u crassi, 4—6 spori. Sporidia continua, hyalina, lanceolata longit. 9—10 u, crassit. 2—3 u, Paraphyses filiformes 1,3 u 'crass®. Ad Paludellam squarrosam EHRH. et Racomitrium fasci- culare BRıD., Norvegia, Hummelfjeid 1270 m. supra mare !/, 1883. Skild fran M. cucullata (BATSCH) genom fotens färg, spo- rernas storlek och substratets beskaffenhet. Exemplaren förvaras pa Upsala Bot. Museum. HYPOXYLON. H. concentrieum FR. pa björk, Lille Elvedal 19/,. De speciela iakttagelser som härofvan meddelats, kunna sammanfattas salunda. | I afseende på arternas vertikala utbredning ma först erinras om, att alla de funna arterna äro tagna på en höjd af minst 485 m. öfver hafvet och flertalet på 500—800 m. höjd. :' 1) Jfr CooKE, Mycographia seu Icones fungorum Vol. I Discomycetes London 1879. 72 - HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Ofvan trädgränsen (i medeltal vid 920 m.) träffades föl- jande: Ågaricus vaginatus. Agaricus semilanceatus. A. melaleucus. A. separatus. A. inversus. Cortinarius collinitus. A. laccatus. C. einnamomeus. A. tuberosus. C. castaneus. A. dryophtlus. Hygrophorus miniatus. A. purus. IT. conieus. A. umbelliferus. Lactarius thejogalus. A. rhodopolius. L. vietus. A. lampropus. L. rufus. A. pascuus. Russula decolorans. A. caperatus. R. fragilis. A. lacerus. Boletus scaber. A. rimosus. Mitrula muscieola. A. udus. Den högsta punkt der svampar anträffades var i lafregionen pa Hummelfjeld vid 1500 m. Här funnos: Agaricus dryophilus, A. purus, A. rhodopolius och A. rimosus. I afseende pa tiden för de olika arternas framkomst eller fruktmognad synes det mig sannolikt, att en stor del arter på- skyndades i sin utveckling på grund af den för ifrågavarande trakter ovanligt rika nederbörden under Juli och förra delen af Augusti, hvarföre den för dem härofvan angifna tiden helt visst är tidigare än den normala. Att döma efter förhållanden i mellersta Sverige synes nemligen detta hafva egt rum med t. ex. Agaricus melleus, A. rutilans, A. zephirus, A. lacteus, A. rugo- sus, A. galopus, A. vulgaris, A.lentus, atskilliga Hygrophori m.fl.) 1) Jfr. BE. Fries: »Svamparnes Calendarium under medlersta Sveriges horisont» Öfvers. K. Vet.-Akad. Förh. 1857 eller i något sammandragen form i Bo- taniska Utflygter Band. 3. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9, 73 Redan före d. 25 Juli, d. v. s. under den vegetationsperiod, som 1 mellersta Sverige omfattar »kart-tiden» (mensis grossi- ficationis Lin.) träffades följande: Agaricus vaginatus. A. A. einnabarinus. granulosus. infundibuliformis. sqguamulosus. laccatus. acervatus. dryophilus. purus. zephirus. . galerieulatus. lacteus. metatus. galopus. vulgaris. Fibula. decorus. ostreatus. . sericeus. lampropus. pascuus. precow. marginatus. hirsutus. lacerus. geophyllus. SPUMOSUS. A. penetrans. A. Furfuracens. Agarticus bullaceus. A. stercoraruis. A. campannlatus. A. papilionaceus. Coprinus atramentarius. Cortinarius castaneus. GFomphidius glutinosus. Hygrophorus niveus. H. miniatus. Lactarius delieiosus. L. thejogalus. L. vietus. Russula heterophylla. R. fragilis. R. integra. Marasmius oreades. M. chordalıs. M. androsaceus. M. perforans. Lenzites heteromorpha. Boletus luteus. B. scaber. Polyporus perennis. P. abietinus. Stereum hirsutum. Pistillaria subfalcata. Tremella indecorata. Ditiola radicata. Helvella monachella. 74 HENNING, BIDRAG TILL NORGES SVAMPFLORA. Nagon jemförelse mellan svampflororna vid de begge fjellen kan jag naturligtvis ej anställa, då jag alltför kort tid var i tillfälle att göra exkursioner vid Hummelfjeld. Dock är det att vänta, att svampfloran vid Tronfjeld skall vara rikare och mera omvexlande, da der äfven finnes granskog, hvilken, som bekant, är rikare pa Hymenomyceter än tallskog!). Detta visade sig också vara förhållandet vid Tronfjeld, enär på de sidor af det- samma, der granskog förekom, träffades en mängd arter, som ej annorstädes observerades, sasom äfven af den föregående för- teckningen synes. Tillägg. Sedan ofvanstaende redan var uppsatt för trycket, har jag fått kännedom om en uppsats, som föranledt mig till ett kor- tare tillägg. L. FUCKEL?) har nemligen för nägra ar sedan framstält den äsigten, att svampfattigdomen i Alperna beror på luftens tunnhet och den i sammanhang härmed stående hastiga afdunst- ningen. Detta förefaller mig sannolikt derigenom, att de Hy- menomyceter, som förekomma i fjellregionen, vanligen äro smärre arter, hvilka saledes ej behöfva så stor fuktighet och med all sannolikhet hastigare utvecklas, eller ock förkrympta individ af större. — Derjemte anser han, att intet skäl finnes för det ej sällan gjorda antagandet, att luften i Alperna eller i fjelltrakter i allmänhet skulle vara torrare än på låglandet (några veten- skapliga mätningar öfver detta förelågo icke). Att denna FUCKELS förmodan är rigtig,. synes framgå af efterföljande tabell: 1) Jfr E. P. Fries, Anteckningar öfver Svamparnes geografiska utbredning, Upsala 1857, p. 12. 2) Pilzverhältnisse der Alpen, Bot. Zeit. 1874. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 75 Relativ fuktighet!). | Juni. Juli. Aug. | SER | Tönset — ei a 69 76 83 | Röros... ss #1 67 75 | Upsala.... FEN Eh 69 | Här må äfven till sist nämnas, att medelbarometerstandet vid Tönset är 713,5 mm. och vid Röros 701 mm. enl. medium af observationer åren 1879—1883 (Jahrb. des Norweg. Meteor. Inst.). Explicatio figurarum. Fig. 1—5: Geoglossum multiforme. Rio, I et 2: 7. pileata. Fig. 3: f. capitata. Fig. 4: f. clavata. Fig. 5: ascus cum sporidiis /. clavate. Fig. 6—8: Mitrula muscicola. Uppgifterna för de norska stationerna enl. MouHns Tabeller zum Klima von Norwegen, Zeitschrift der Oesterr. Ges. fir Meteorol. Jänner-Heft. 1885, och för Upsala enl. beräknadt medium af observationer för ären 1865—1883. = Don] Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 14.) Frän Ecole des Mines i Paris. Annales des mines, 1884: 4—5. Från Académie des Sciences, Belles-Lettres & Arts i Besangon. Mémoires, 1883. Från R. Comitato Geologico i Rom. Bolletino, Vol. 15. Relazione del servizio minerario, 1882. Från R. Accademia di Seienze, Lettere e Belle Arti i Palermo. Alu, Voll Bo Från Accademia R. delle Scienze i Torino. Memorie, (2) T. 36. Attı, Vol. 19: Disp. 3-7; 20: 1—1. Frän Institut National Genevois i Geneve. Bulletin, T. 26: Från Naturhistorischer Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 41: H. 2. Frän Naturforschender Verein i Brünn. Verhandlungen, Bd. 22: H. 1—2. Bericht der Meteorologischen Commission, 1882. x Frän K. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen. Abhandlungen, Bd. 31. Nachrichten, 1884. Gelehrte Anzeigen, 1884: 1—-2. Från Commission zur wissenschaftlichen Untersuchung der Deutschen Meere i Kiel. Bericht, Jahrg. 7 —11: Abth. 3. (Forts. å sid. 120.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar. 1885. N:o 5. Stockholm. Transversalsvängningarne hos en tunn kristallinisk skifva med trenne symmetriplan och af elliptisk be- gränsning. ERNST SUNDBERG. [Meddeladt den 18 Maj 1885.] SU Refereras en kristalls partiklar till ett rätvinkligt axelsystem (0222092.02), och. &:0 9%, 2, 7.,X,. Y. 23 Noni Mor 2 komposanterna längs axlarna 0x, Oy, 02 af trycken pa mot samma axlar vinkelräta element i kristallen, sa gifvas dessa tryckkomposanter af formlerna Bl 0 of ar oo A of 2. ENGE VAN Ra REN SEEN RS X, = ge = De dx, XY; UTA Oy.” der / för en kristallinisk kropp med trenne symmetriplan, hvilka sammanfalla med xy-, «z- och yz-planen, har utseendet monat Can Tossa a ars ur RT EG salz 55° 2 66V + 2(ay3Yy2z + Oy + GAN och a a 10 en an? u T dy” Red dv dw Be dw du Ov Ou =2y,==3 + A = 07 = + — &, Ver =E FA Je den ee 92 or dy” der u, v, w äro förskjutningarna längs axlarna 0x, Oy, Oz. 78 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. Alla koeffieienterna i f äro negativa. Jemvigtseqvationerna för en elastisk kropp, hvilken ej äver- kas af yttre masskrafter, äro OR OR 0% Do 0 02 0y7, 0% den dy a 07203 Ag VA er dy Rd | o | o (1) Dessa eqvationer satisfieras, om man sätter X, = 2p, Y, = Z, = X,=X, = Y, — 0 (dessa sex eqvationer mellan de tre qvan- titeterna u, v, w uppfyllas,.som bekant, om man sätter dessa senare lika med liniära funktioner af x, y, 2). Ur eqvatio- nerna G= 20, 3, 0,73 0 d. Vv. 8. Ayıdz + AyoYy F Azı?z = P I o Aolz + AgoYy + Agg2z ; | a en a = 0 erhaller man GB - MH .(2) Ayglyg — Ad Ayılyz — Ayylgz — Aadlog — (gjdyz der DE — 225 lan arsam 919229293 Gs1dos 233 Af dessa formler och de analoga man erhåller genom att annulera alla tryckkomposanterna med undantag af Y, och Z, resp., ser man, att om E,, E,, EH, beteckna elastieitetskoepiei- enterna längs Ox, 0y, Oz, och ty, ur. äro sammandragnings- koefficienterna längs 0y och Oz för en sträckning längs Ow 0. s. v. ig UR Ur Uiz = Us: == Hy | = [ble = fler ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 de 79 D D D E Sm“ 9) E u. 2 9 BE, m 2 an 229433 a ne a er (3) D D D ke——n = | >» Me = — 279931 —Ay1@az QAy9laz — Lag A37 Az31993 433419 Af dessa formler framgar, att D och de i formlerna före- kommande underdeterminanterna hafva samma tecken. Vi vilja visa, att detta är negativt. | Jemvigtseqvationerna satisfieras, om man sätter X = DAN 2B 72 20 7 7% Pe Y,—0N der A, B, C äro positiva qyantiteter. x,, yy, 2. fås da ur eqvationerna | Ant + AaYy Aa A a2 oa) Ir Order D Ayla + Aygyy + Ay = U, hvilka gifva Dec = Ao | Al Ag a B ay A; U dag A33 ; ID = | Og Aa Az DB Aas Ayg C Ay; = ag (Day; — Car) + A(ax033 — 433) + ajo(Cayz — Da;;) eller, om man sätter (0, ee a3, — (sg 2 233 (Cay, — AQs,). Lg ==. Dass Sätter man nu A=—- 4, C=—a,, då B enl. (4) blir a 2 Oo = — a, —, så erhåller man O3 50 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. 2D i Cr = FR . Bu, DENN! N Aag Eyu, 2, = TF =D 2 Ay, Malt hvadan dilatationen!) x, + yy + 2; blir 2D | 1 N 1 1 Inu, a Deo, Bea (5) Aag Men af formlerna (2) och (3) framgår, att dilatationen för ett tryck 2p längs «-axeln är då nu denna qvantitet uppenbarligen måste vara negativ, så är 1 1 ii 1 I = a UER Pa samma sätt finner man Dessa olikheter gifva I 1 I 1 I I Sun NS + > : Ext Eyty Mely Molly My Hella Qvantiteten inom klamret i (5) är alltsa positiv; da nu hela qvantiteten (5) tydligen måste vara negativ, sa är D af samma tecken som a,, och följaktligen negativ. Definierar man qvantiteterna Ö,, by, bg, by genom eqva- tionerna !) KircHHOFF: Vorlesungen über Math. Physik. Zweite Auflage. Sid. 108, formel (29). 7 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 81 2 b Ag] — A11Q33 1 A33 Br Cal) PE A33 22433 ee A33 fp Az]4yz —— L2d33 = A33 så äro enl. det föregående alla dessa qvantiteter positiva. Db. 1 ; 1 b, och b, äro resp. proportionella mot Bir Bi och ni Ur eqvationerna (3) erhaller man Ag , 2 , si — td =1 Dr De, = no Aa D() ld a nn aa, on — + —— = (0 Uy klz E: A12 a en nen I, Eee, a a Don Mean ann 2 >23 (0 Uy pr 2. a a a A a Zu) Be ae [le a a a 31 2300 2330 Mig 0 Jg flg a ER a] Le Em, EE hvilka tre eqvationssystem gifva koefficienterna ay, Ao, Ag; A195 Az, Az; 1 elasticitetspotentialen såsom funktioner af koef- ficienterna E,, E,, E;, ur, Mys Mos De tre återstående koeffi- cienterna a,,, Ass; ds skulle man kunna erhålla på följande sätt. 2 Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 5. 6 82 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. Jemvigtseqvationerna (1) satisfieras, om man sätter u _kye, v — kxz, wlan) der & är en konstant. Ur dessa värden pa u, v, w följer nemligen 2 = Vy = = Ky e — Au 0, = Bl och dessa värden på tryckkomposanterna satisfiera eqvatio- nerna (1). Uttrycken för förskjutningarna u, v, w visa, att partiklarna zy-planet efter förändringen intaga samma lägen som före densamma, att alla partiklar i ett plan, parallelt med xy-planet, efter förändringen ligga i samma plan som före denna, men i planet intaga sådana lägen, som om hela planet vridits i sitt eget plan en vinkel lika med kz, der z är planets 2-koordinat. Tänker man sig således ur kristallen en cylinder utskuren, hvars axel är parallel med z-axeln, sa har hvarje plan i denna, som är parallelt med «y-planet, vridits en vinkel proportionell mot planets afstånd från »y-planet. Genom att på grund af de nyss angifna uttrycken för tryckkomposanterna beräkna trycken på cylinderns ytor får man uttryck för de yttre tryckErattar genom hvilka den ifrågavarande förändringen astadkommes. Denna be- räkning utföra vi för en cirkulär cylinder med radien r. Är n normalen till ett ytelement till en elastisk kropp, så hafva vi, om X,, Ya, Z, beteckna tryckkomposanterna längs axlarna 0x, 0y, 02 på detta element X, = X, cos (ne) + X, cos (ny) + X, cos (nz) Y, = Y, cos (n&) + Y, cos (ny) + Y, cos (nz) Zn = Z, cos (ne) + Z, cos (ny) + Z, cos (n2). Med användning af dessa formler finner man för tryckkompo- santerna på ett element af cylinderns bugtiga yta uttrycken AG = Mg 0 A= (CO = Az) SD 20 der q betecknar vinkeln mellan zw-planet och ett plan genom det ifrågavarande elementet och cylinderns axel. För en punkt (x, y, Zz) på en af cylinderns bottnar har man ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINFAR 1885, N:09. 83 7 > : I, — Ze, A le Ze VE dessa krafters moment M kring z-axeln befinnes vara 2rcr® M — er (a + om © är den vinkel bottnen vridits i sitt eget plan. De ofvanstående formlerna för de tryckkrafter man måste applicera på cylinderns yta, för att kristallens partiklar må för- skjutas så, som eqvationerna (6) angifva, visa, att den ifraga- varande ändringen approximativt bör ernås, om i den ena bott- nen af en kort cylinder, hvars andra botten är fäst, anbringas krafter, hvilka vrida denna botten en liten vinkel © i dess eget plan. Är M dessa krafters moment kring cylinders axel, så har man Irer? (0) MZ =. Som (ag: + BT om h är cylinderns höjd. Sätta vi nu M.h ‚ == DIR der T, sålunda är en torsionsmodyl, sa fa vi zn T, = — (94 + 4,;). Pa detta sätt erhåller man eqvationssystemet = T, = — (Az; + Age SS T,=— wer (Ass + 44a) 2rcr® T,=— EEE (Ay + 455) som gifver koefficienterna «4,4, Ass, ds, Sasom funktioner af T,, ET. 84 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVÅ. 8 För beräkningen af iransversalsvängningarne hos en mycket tunn kristallinisk skifva, hvilken ej åverkas af yttre krafter, re- ferera vi dess partiklar till ett rätvinkligt koordinatsystem (0, Oy, 02), hvars origo är en punkt i skifvans midtelplan, som i jemvigtsläget sammanfaller med xy-planet. Skifvans kant är fri; dess tjocklek är 2h. För f-funktionen antaga vi formen f= Des a; DU ai ag ats a ar Ge ar , ug ag Yy2z + 4gı2%2 + Aygtayy)- Vid uppställandet af rörelseeqvationerna utgår KIRCHHOFF, hvilkens metod för denna härledning vi följa, fran den HAMIL- TON'ska principen t ölcr + U)dt=0 to der 7 i förevarande fall är skifvans kinetiska energi och U ela- t sticitetskrafternas potential. Termen ofv. dt i denna eqvation to finner man genom att variera I Fdex dy der h FP = |j.de), — Ah . Genom en betraktelse, grundad på skifvans kontinuitet, be- visar KIRCHHOFF, att Lg — QX är 6] Yy= —pe OS N Er &, = — Zpı2 + T der Pi» Pa» > 9; 05, T äro Vissa qvantiteter, för hvilka res 1) KIRCHHOFF: Vorlesungen ete. Sid. 455. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 85 spektive, om förflyttningarna ww, v, & längs axlarna äro mycket små äfven i förhållande till A, man enl. KIRCHHOFF kan sätta (PE GA Oc Ou dv Ju ga OTO aa ar an samt att X., Y., Z, äro af 2 oberoende och följaktligen, da 2 intet tryck utöfvas på skifvans yta G= Ne == SN Dessa eqvationer bli i förevarande fall 27 0, Där = 0 Arga Ar Digg Ir 20,220; på grund af dessa och af (1) erhåller man Sa = MB Fr Om Yy = Pa? + % B Azıdı — Mg5P5 ,__ Ayı9ı TF 42305 d33 A33 Na = (0 2 = (0 EEE RR Oy = =pı? +T. Utför skifvan transversalsvängningar, sa att man har u = v = 0, så far man alltså för F formeln 313 Da? d2c\2 | gar \2 be JE 205 al + ul) + Kal + 2012 2 3 Oy Oxdy Ox? Oy? 1 27 2, = "da? y ög? Ar ds bagelementet hos den kurva, som begränsar skifvan, n denna kurvas inat skifvan rigtade normal och q vinkeln mellan n och positiva «-axeln, sa har man formlerna: dady [93 sf = 2] fara åå .0C — 21 ds. cos? Par I a Sulsoe AlROES OR 0% + = = as Sin p cos =) . 06 ER SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. Tea de: ö 0 0% 2 + Br. sing — — göm P cos 93 i öL 0 006 2 > > ds . sin? 9. 7 an a BE ns En & + [ds. a gro at ID Glare ay fö 251 ldrd | = dedy Fa ady. a = wdy. 03 ap ä 2 IR sin & cos Q. Ja SS BEE 0 9 5 OL, +2] ön Va spa cos q— sin DN . 03. Af dessa formler följer sffr. dedy = — 4h OMC UN En «| ee eye Dr 2 2 | = 4h3 > OC | 20 ae ds. E — b,) COS Par + 2b, sin q cos Igen + (a ödet? + + Me gy" #022" dyl | On ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09, 87 4h® 03C i 0°C 0% msn ds. | COS QAT3 +(b, + b,)|sin a + COS Para) et) 0% + Be +5 len peosg| (05 =, — (b, — bj) =- by (cos? q — sin? 9) Z li 0% dady der bi, by, b,, by hafva samma betydelse som i $ 1 Vidare finner man sfT.a = — 200 | fa. dady( Fa .du + = .dv + 38) ge der u är skifvans täthet. Ur dessa formler far man för skifvans transversella sväng- ningar rörelseeqvationen et om. ot ac cl ot? | ai 2(b, ir ba) Ox? dy? ar | =0 till hvilken komma de för skifvans kant gällande eqvationerna (by, — bj) cos? 9 =, + 2b, sin cos in zB + (db, — bj) sin u 5 DR OS + lan) = b, cos 90 3 + (b; + by|sin RE SA 08 Paar ) + ba sin pi ol. 02C + 9 — ba) gy 2 0.0) CRS a — b,(cos? q — sin N — Införes här BZ 05 Sin dr, der U är en funktion af x och y, sa bli eqvationerna U, U RU U = dar ar (05 + Der b, dy? 88 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. OU U ERROR — = = > Ss ) — O 2 — (by — by) cos? Pär 2b, sin q cos Paz i + (0 b,)ein Do + GO El + Ar: + 2 b 020 , a Ms UU BU AB nn + (by + „(sn Veran = cos 9 TT +b, 25000 Ca Jie | a U ie sin cp cos | Bu 5 — (by — AS 4 el. — b,(c0s? q — sin? 9) a = 0 der Su Dh 2 Zz $ 3. Enligt $ 1 äro bi, by, by + b, positiva qvantiteter. Man kan följaktligen sätta Vi antaga, att Og tb, abe Under denna förutsättning beträffande f-funktionens koeffi- cienter har U att i hvarje punkt af skifvan satisfiera eqvationen weU = Gern: + N + B?— 3 a ö & (1) samt ı alla punkter, tillhörande dess kant, eqvationerna OU 5 U > CU a? cos? 4—— + 200 sin I cos 4- + 62 sin?6 Ü Ox0y dy? ( U ; 0? 2 + by | sin? 9 — 2 sin 94 cos 05 + cos? 4—— | = 0 Od? dady dy? ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 89 GN, Oy? 0? a2 COS ÖS OU ROH da + COS 6-— | +8? sin 9 U U + aß|sine,, np 0270, ae G „PU go” | sin 6 005,4 — ds dä? En Oy? 2 a RE — a(cos? 9 — sin SEN 2 RU U le a der 9 betecknar den vinkel den inåt rigtade normalen till skif- sing cos9— (cos?4—sin? on | — N vans begränsning bildar med positiva x-axeln. Låt nu denna begränsning vara en ellips med halfaxlarne m och n. Är då q dess excentriska vinkel och (xy) en af dess punkter, så är 2 = Mm COS @ y =n sin Q. I stället för koordinaterna & och y införa vi r och q, i det vi sätta w = mr COS p yznrsing. Egvationen för skifvans begränsning är dar =1. För transformeringen af de ofvanstaende eqvationerna till koordinaterna r och q hafva vi formlerna RU OU „PU sin'g cos Poa 9?U sin? p da? le Ir? BE ee "Ip r METE r2 N JU sin? q > 0 ER OT Or or Op r? zu U u PU 089 —=sin”g Ox0y — mn) ör? Ir? nk ördg r = ( RU mm en p r 0? dn r Ip r? PO INCE få 2sinpeosp/®U 10U * dy? — när? 7 r (öres T en co®?p[dU 18U 7 = r 30) 90 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. DU =, ENT, 3sinpco®p| PU Zur oU Due 2 r nn r Oröp 72 dp 2: „3sin? peospl PU 4 a a 103 r (ROR OR ro a, 1 08U tan) u ol 7309 rv 0r0g 1309 BU I. Bd; 3 COST AREA 2 SU Fy -.. sin q cos? q + (cos? q—2 sin nen + Sina 5 age U sin?g cos a (sin? q — 2cos Dora De KSR + > F (sin? q — 2cos? 9) a 2 ra sin? p — u 2 sin i RU — 9 cos? Der —=e cos? 9 — sin?) dp: + + a (2cos?p + ap (cos? p — 3 sin?) SÅ Bl 2 ED 2% Se BU (2 cos? q — sin? a on Ox0y? — mn? lar Ir? cos p U En SA Ho (cos? q — 2 sin?) De 3 + = 2 (cos? q — 2sin? Do ra (7 cos? p — 3 U — 2 Sr) m = 2 (cos? 9 — 2 sin? a en an on = (cos? — 2 sin? 9) 2, en n2 9 — 30082 g) I A TE JU sng OU sin? @ cos P3 U sing cos? gy er rd r Ordgp? ge ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0o9. 91 O3U cos? q n 30” U sin q cos? q TF Og? ri en: r na ICP, & Sa AN LA O>U sin q& cos? q& oe p — 2 sin? q) Fö den: mr OUsinpeos®’p an (4 (ET GOT Senne (3) Vidare är dp 0086 = —N COS fp. TT 3 3 dp sin 6 = — msn I ORON RU Insättas dessa uttryck för cos#, sin6, ——, —— och 1 y ‘ or 0200, dy? den första gränseqvationen, så blir denna (n?« cos? q + m?B sin?p)? OU m?n? ör? 200? ze), , FR N SKURK PRI a. Sr (n 0 COS yrm Psin p): 3 (ia, (m?ß — n?e)? sin? p cos? q (1 AU | + — - + m?n? pP (+ Og? m) OUT ET eg SE es Denna eqvation skall gälla för hvarje g. För att då i stället för de oändligt många eqvationer, i hvilka denna således egentligen sönderfaller, erhålla en enda, söka vi ställa så till, att q går ut ur den. Om differentialeqvationen (1) — såsom vi skola se är fallet — later sig satisfiera genom ett U af formen K(r).cospp, sa försvinner uppenbarligen y ur den ifrågavarande eqvationen, om förhallandet mellan halfaxlarna m och n väljes sa, att md —n?a = 0. Sätter man da 92 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. a = k.m? De een der k är en konstant, sa blir den första gränseqvationen Ne) kenn? — KO2U, = dr 2 NEO 7 or Införas «, 8 samt 4, @, y, uttryckta i r och , i den andra gränsegqvationen, sa Öfvergar denna i följande U 100 180 280 1.20 dp Ben 2 EEE EE EA ga Zr Tag rn Rd örlide d SR ZU 1 Un + ARGORL wen + b le + < on = A by — k2m?n?]1 ®U 1 9U | NG mn ir 0,0 — r2 Og ol so &% POI 1709207 772702021 a BD ae IS re Or” (PORR OR ROP „EU le oU n Ar Op en 2 ge P0) fen Ni 5 rOröp 7? dp || Eu Ze & mn Har nu U formen R(r).cospyr, sa blir denna eqvation på grund af (2): RUE A von ll 2 ®U Lou BU Or m OrOgt 7 Or Op: PR Or 7 ördgp: 1 ®U E PORN GR Ar Orög: 72 en Bann 7? Op: Observerar man, att för skifvans kant r =1, sa bli alltså gränseqvationerna slutligen k2m?n? (A) „RU, (Ta är? ös DI ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 93 0U RO CISA A u U Da MR ee u an Ir? Vv et Oro Or. Hördg? 2] Oo; Utom dessa gränsegqvationer har U att satisfiera eqvationen (1), hvilken kan skrifvas oa RU 020] 0 oU U a se DER Bag | Y Bone et a] Denna eqvation upplöser sig i de tvenne a U RU ya — ar ör en 02V 02V Al, — De ap eller 025 ‚025 ASEA Rd I 0?D 02 — WD = OA + TR der SO D=-U-V. Införas i dessa eqvationer koordinaterna r och q, sa far man u las 2 ae" ey Lo an N Og on ör och insättes här SER COS 00 DE RK COSpa > der R, och A, äro funktioner endast af r, och p är en kon- stant, sa bestämmas R, och R, af eqvationerna ln LG NER En i (ER dr? r dr al 1.08%, (5 ıR. ei o | dr? r dr (CO 94 SUNDBERG, TRANSVERSALSVÄNGN:E HOS EN KRISTALLIN. SKIFVA. För problemets fullständiga lösning har man saledes endast att ur eqvationerna (C) söka R, och R,. Äro dessa funna så- som funktioner af r, sa har man att i (A) och (B) insätta R, + USE SPP samt i de sålunda erhållna eqvationerna, hvilka endast inne- hålla, variabeln r, sätta 7 =1. Dessa eqvationer utgöra då helt enkelt tvenne relationer mellan x och p, ur hvilka dessa qvan- titeter skola bestämmas. Härigenom äro då också värdena på A eller svängningstalen för de toner, skifvan under sina trans- versalsvängningar är i stand att angifva, fullt bestämda. 95 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 5. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 40. Bidrag till kännedomen om fruktväggens byggnad. Af ALIDA ÖLBERS. Tatl. X och XI. [Meddeladt den 18 Maj 1885.] Föreliggande meddelande är en fortsättning af mitt före- gående arbete »Om Fruktväggens anatomiska byggnad hos Rosa- ceerna» i den mening, att båda behandla fruktväggars olika byggnad. De äro båda en redogörelse för undersökningar, som af mig blifvit utförda på Stockholms Högskolas botaniska in- stitut under Professor EUG. WARMINGS ledning. Jag står i den största tacksamhetsskuld till denne min lä- rare för den ledning och stora hjelp, som kommit mig till del under mitt arbete med dessa båda meddelanden. För allt det besvär, jag förorsakat honom, för den uppoffring af sin ofta hårdt anlitade tid, han många gånger gjort för min skull, och för hans vänliga öfverseende med en nybörjares oskicklighet hembär jag honom härmed ett varmt tack. Äfven Professor WITTROCK, som har haft den godheten att lemna mig åtskilligt material till mitt arbete, tackar jag hjertligt. GERANIACEZM. De författare, som sysselsatt sig med Greraniacefrukten, skilja sig ofta i uppfattningen deraf, i framhaällandet af det för densamma karakteristiska och i benämningen på de delar, hvaraf en dylik frukt är sammansatt. HARTMAN säger om Geranium: 96 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. AX »Karpellernas långa stift vid mognaden urfjäderlikt tillbaka- rullade från sprötets bas och fästa vid dess spets». (Handbok i Skandinaviens Flora sid. 214). Om Erodium säger han :» Kar- pellernas stift slutligen lossnande från det sprötlika fästets spets och spiralvridna» (sid. 217). Han kallar således karpellernas långa bandformiga del stift, och den vid frukternas uppbristning kvarstående midtpelaren kallar han spröt. Det synes häraf som om han betraktade detta spröt som en stamdel och ej såsom bildad af fruktbladen!). Han lägger vigt vid, att stiftet hos Geranium förblir fäst vid sprötets spets och hos Erodium loss- nar derifran. ARESCHOUG nyttjar ordet smafrukt om både Geraniums- och Erodiumsfrukten. Skal har hos honom samma betydelse som stift hos HARTMAN. Geraniumsfrukten har enligt honom »smäfrukter med urfjäderlikt upprullade skal» och Erodium »sma- frukter med slutligen korkskrufslikt hopvridna skal». (Skanes Flora sid. 229). Han betonar således alls icke, att fruktens bandformiga del förblir fäst vid midtpelaren hos Geranium, men hos Erodium lossnar derifran. Lika sa litet som HART- MAN nämner han om, att fröet hos Geranium utkastas från valvlen, men hos Erodium deremot förblir omslutet deraf. I Haandbog i den danske Flora (3:dje upplagan) af LANGE star pa sidan 308 om Geranium: »Griffelens Strenge ved Mo- denheden nedenfra sneglehusformigt tillbagerullede, Frugten fem- delelig Spaltefrugt, Smaafrugterne enfröede, indvändig glatte Hindefruster» (Hindefrugt är enligt honom »en nödlignende en- eller faafröet, men kapselagtig opspringende Frust med. tyndt, oftest hindeastigt Frögjemme»). I samma bok nämnes om Ero- .dium: »Griffelens Strenge ved Modenheden spiralformigt snoede; Frugten som foreg., med invendig haarede Smaafruster» (sid. 309). Han framhåller således, att Geranium utkastar sitt frö — nagot, som de föregående icke hafva fäst sig vid — men tager der- emot fel, då han tillägger Erodium samma egenskap. 1) Om denna fråga se Hormeister: Über den Bau des Pistilli der Gerania- ceen. (Flora 1864, n:o 26). 02 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o I. 9% ASCHERSON anmärker, att stiften -hos Geranium äro in- vändigt glatta, krets- eller bagformigt inrullade, hos Erodium invändigt håriga vid basen spiralformigt inrullade. (Flora von Brandenburg pag. 118). Ej heller han har således fäst sig vid den biologiska betydelsen af denna anordning, eller vid fröets kvarstannande i valvlen eller utkastande derifrån. BENTHAM & HOooKER säga om Geramiaceernas frukt föl- jande: Geraniums och Erodiums karpeller lossna från midtpela- ren. Den bandformiga delen af hvar och en af dessa karpeller, »cauda», är naken hos Geranium, hårig hos Erodium. Valv- lerna i Geraniums kapsel äro enfröiga och öppna sig med skilje- väggsbrytande uppspringning; »Cauda» rullar sig elastiskt till- baka från basen mot spetsen (Genera I pag. 272). Det samma säges det om frukterna hos Erodium och Pelargonium (pag. 272—273). Skilnaden mellan Geranium a ena sidan och Ero- dium och Pelargonium a den andra, hvad beträffar den band- formiga delens sätt att uppspringa och fröets utkastande eller kvarblifvande i valvlen, framhälles här således alls icke. Ingen af de författare, som här anförts, hafva fäst sig vid det förhållandet, att sedan de 5 karpellerna skilt sig från hvar- andra och sprungit upp, kunna de förhålla sig pa 2 olika sätt. De kunna antingen öppna sig och utkasta fröet, eller affalla omslutande det samma. (Se WARMING: Haandbog i den syste- matiske Botanik sid. 251—252 och Lärobok i allmän botanik af samme författare sid. 242). Det första är förhållandet hos Gera- nium — denna har således kapselfrukt. Det andra är förhållandet hos Erodium och Pelargonium, hvilkas 5 karpeller således äro nötlika frukter och tillsammantagna utgöra en klyffrukt. — Med allt detta för ögonen förstås lätt ändamålet med den an- ordning, som t. ex. HARTMAN påpekat, nämligen att hos Gera- nium fruktens bandformiga del förblir fäst vid midtpelaren, ur- fjäderlikt krökt, men hos Erodium lossnar derifrån, spiralformigt vriden. Genom denna bandformiga dels plötsliga uppspringning från midtpelaren, utom i dess allra öfversta del, och derpå föl- jande krökning uppåt kastas hos Geranium fröet lätt ut. Hos Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 5. (dd 98 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Erodium deremot, der fröet förblir inneslutet 1 valvlen, är det nöd- vändigt, att den bandformiga delen helt och hållet lossnar från midtpelaren, för att fröet skall kunna spridas. Samma band- formade del har i följd af sina hygroskopiska egenskaper till uppgift att — sedan den på marken blifvit omvexlande utsatt för fuktighet och torka — borra frukten ned i jorden. Härmed står ock i sammanhang, att Erodiumsfruktens band- formiga del är hårig, Geraniumsfruktens slät. Haåren tjena näm- ligen till att hålla frukten fast i jorden. Geraniumsfrukten, af hvilken endast fröet faller till jorden, har derför ej behof af några hår på den bandformade delen. (Hanstein i Botanische Zeitung 1869, pag. 528). I det följande skall jag försöka visa skilnaden mellan den anatomiska byggnaden hos Geraniums- och Erodiumsfrukten. Som bekant är Geraniacefrukten bildad på följande sätt: De 5 karpellerna, af hvilka den består, äro sammanvuxna med hvarandra, så att de bilda ett 5-rummigt och 5-flikigt frukt- ämne och ett långt, kraftigt stift. I detta senare fortsätta sig de 5 fröämnesrummen. Fruktämnets utatvända delar skilja sig vid mognaden från de inatvända. (Se HOFMEISTER a. st.) Dessa senare, som sins emellan äro sammanvuxna, bilda den vid uppspringningen kvarstående midtpelaren. — I hvarje frö- ämnesrums nedre del finnas 2 fröämnen, af hvilka det ena be- fruktas och utvecklas, och det andra blir obefruktadt. Det förras öde är redan omtaladt, det senare kvarsitter vid fruktens mognad på midtpelaren. ERODIUM. Erodium cicutarium L’HERIT. Midtpelarens celler äro sins emellan likartade, tunnväggiga och rundade. Kärlsträngarnes celler och kärl äro härifrån naturligtvis undantagna. Den utatvända fria delen af fruktämnet har innerst i sin vägg ett skikt af horisontalt stälda, långa, tjockväggiga celler. (Jag be- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 99 nämner detta skikt för korthetens skull A). Det är enradigt men kan dock ibland visa spar af tangential delning pa sina ställen. Derefter följer ett enradigt skikt af vertikalt stälda, äfvenledes långa och tjockväggiga celler, som äfven emellanat kunna vara delade; jag kallar det B. Ett lager af korta celler, innehållande kristaller kommer dernäst i ordningen. Hvar cell innehåller en enda kristall, och denna ligger helt och hållet omsluten af den tjocka väggen. — Slutligen ligger ytterst ett skikt af parenky- matiska, tunnväggiga celler, som innehåller några få lager och vid ryggkanten bildar en utbugtning. — Epidermis bär långa, tätt stälda hår. — Denna fruktväggens anordning i skikt börjar emellertid ej alltid just der sammanväxningen mellan frukt- bladen upphör, utan kan äfven börja litet närmare ryggkanten på den fria utatvända delen af karpellväggen. Uppbristningslinien är belägen vid öfvergången mellan den del af fruktväggen, hvars celler äro likartade och icke ordnade i tydliga skikt, och den del, hvars celler äro olikartade och ord- nade i sådana (fig. 1). A-cellerna öfverga på detta ställe i korta celler, som småningom blifva tunnväggiga och på äldre frukter hafva en mörkbrun färg. B-cellerna öfvergå på nämda ställe i korta celler, som 1 början äro kristallförande och tjockväggiga, sedan blifva större, sakna kristaller och hafva tunna väggar. Denna med tjockväggiga celler försedda forsättning af A- och B-skiktet, hvilken kan sträcka sig nagot litet in i midt- pelaren — i den del deraf, som begränsar fröämnesrummet inåt — följer vid uppbristningen med valvlen, och denna omständig- het är en af grunderna till att valvlen kan helt omsluta fröet, då frukten torkar ihop. Valvlen har vid hvarje kant utvändigt en ärryta, en tunn strimma utan har. Dessa delar af vavlen äro bildade af de nyss nämda tjockväggiga cellerna, som voro en fortsättning af A- och B-skiktet. Saknaden af hår beror naturligtvis derpå, att ingen öfverhud ingår i dessa delar, som äro lösrifna från midt- pelarens eller från inre delen af de fria fruktbladsdelarnes tunn- väggiga celler. 100 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Erodium gruinum W. De utatvända delarne af frukt- väggen hafva samma 4 skikt som Erodium cıcutarium. A och B hafva samma ställning som der, men äro här tangentialt de- lade. De äro äfven förvedade, A fullständigare än B. Cell- väggarne i kristallskiktet äro förvedade och temligen tjocka, undantagandes den utåt liggande väggen. Det parenkymatiska skiktet bildar en liten utbugtning vid ryggkanten. Det bestar af nagra fa lager. Såväl körtelhar som långa, förvedade har finnas pa yttre epidermis (fig. 2, fig. 6). Dessa 4 cellskikt sträcka sig äfven nagot in i midtpelaren, upptagande sidodelarne af den del deraf, som begränsar frö- ämnesrummet inat. A, B och det parenkymatiska skiktet blifva smalare, ju mer de der närma sig sitt slut (fig. 2, fig. 3). Vid uppbristningen följer naturligtvis denna del af midtpela- ren med valvlen. Detta har detsamma till följd här som vid det liknande fallet hos Erodium cicutarium, nämligen att frukt- väggen kan helt och hållet omsluta fröet, då frukten blir torr och i följd deraf drar sig tillsammans. Den delen af midtpelaren, som följer med vavlen, saknar naturligtvis öfverhud och bildar på den uppsprungna fruktens vägg en tunn hårlös strimma vid hvar kant (fig. 3). Som här en mycket större del af midtpelaren vid upp- springningen följer med valvlen, än förhållandet var hos Erodium cicutarium, så blir denna strimma här mycket bredare och tyd- ligare än hos den nyssnämda. Förutom de nyss omtalade tjockväggiga cellskikten och kärlsträngarne består midtpelaren af stora, tunnväggiga, stärkelse- förande celler. De delar deraf, som ligga fritt mellan 2 utätvända fruktbladsdelar hafva mycket stora öfverhudsceller, och de när- mast under dessa liggande cellerna äro ännu större (fig. 2). Fröämnesrummen fortsätta sig uppat i stiftet, ehuru med ändrad form, så att midtpelaren utgör en relativt mycket större del af fruktrummets omkrets här än 1 sjelfva fruktämnet. För öfrigt har detta rum något olika form allt efter den höjd på stiftet, der det är beläget. Vid uppspringningen följer här ingen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 3. 101 del af midtpelaren med den öfriga fruktväggeu. Den langa band- formiga delen pa den uppsprungna frukten omsluter intet rum. De länga hår, som finnas pa denna dels inre sida, äro ut- vecklade från karpellernas inre öfverhud, men blott från dessas utatvända del, som på den uppsprungna frukten motsvaras af den bandformiga delens inre sida (fie. 6). PELARGONIUM. Valvlens sidodelar hafva tjockare väggar än dess ryggsida. — Samma 4 skikt, som funnos hos Erodium, äterfinnas äfven här i fruktväggen, och de sträcka sig blott till midtpelaren. — Hvad beträffar cellernas anordning i valvlens sidodelar, sa är B när- mast midtpelaren temligen tjockt, närmare ryggkanten till är det deremot tunnt. Utanför denna tunnare del finnes intet sam- manhängande kristallskikt, men väl kunna celler med kristaller bitvis förekomma. Det parenkymatiska skiktet, som utanför den tjocka delen af B-skiktet är tunnt, blir utanför den tunna delen deremot tjockt. A-cellerna hafva i det hela horisontal ställning, B-cellerna vertikal. Men de kunna visa oregelbundenheter i sin anordning, så att A-cellerna kunna på sina ställen hafva vertikal ställning, B-cellerna horisontal. Stundom är korsningen sa sned, att de båda skikten på tvärsnitt tyckas hafva samma ställning. Midtpelaren har tunnväggiga, parenkymatiska celler. Som jag ej haft att tillga någon mogen eller uppsprungen frukt af Pelargonium, kan jag ej redogöra för sättet, på hvilket fruktväggen här omsluter fröet. GERANIUM. Följande arter äro undersökta: Geranium sanguineum L., columbinum L., Robertianum L., lueidum L. och pusillum L. Midtpelaren har äfven här tunnväggiga parenkymatiska celler. En lika karakter visar den innersta delen af de utät- vända fria karpelldelarne (fig. 9). För öfrigt hafva dessa sina celler 102 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. ordnade i samma 4 skikt som Erodium. — A består af ett lager langa, horisontala, tjockväggiga celler. — B kan vara en- radigt eller bestå af några fa cellrader (G. sanguineum fig. 8). Dess celler äro vertikala, langa och tjockväggiga. Afvikelser fran det horisontala läget kunna A-cellerna göra, lika väl som B-cellerna fran det vertikala. Ett särskildt förhållande eger rum med G. lueidum, i det att här B-skiktet alldeles bortfallit. A-cellerna gränsa således omedelbart till kristallskiktet. — Dessutom visar G. pusillum den egendomligheten, att A-cellerna vid ryggkanten blifva korta och radiärt sträckta (fig. 7). De kristallförande cellerna hafva åtminstone hos vissa arter den utåtvända cellväggen tunn, de öfriga tjocka (fig. 8). Dess- utom finnes åtminstone hos G. sanguineum ett tunnt hölje om- kring hvarje kristall, som kvarstår, da denna genom behandling med saltsyra blifvit upplöst. Det parenkymatiska skiktet uppnär ej hos någon art någon synnerlig mäktighet. Det gör hos G. sanguineum och colum- binum en utbugtning vid ryggkanten. Hos G. Robertianum och lucidum visar det på tvärsnitt några utbugtningar på ryggsidan, "hos den förre svagare, hos den senare temligen skarpa. Hos G. pusillum bildar det 3 utbugtningar på ryggsidan. I den mellersta af dessa deltaga äfven de inre skikten (fig. 7). Dessa 4 skikt kunna dock ibland sträcka sig in till midt- pelaren. Uppbristningslinien är belägen der de likartade, ej i tydliga skikt ordnade cellerna upphöra, och den del af fruktväggen bör- jar, som har cellerna ordnade i olika skikt (fie. 9). Ej ens alltid hela den utåtvända fruktbladsdelen, ännu mindre något af midtpelaren, kommer således att vid fruktens uppspringning omgifva fröet. Det uppstår alltså på valvlens insida ett hål, hvilket ej som hos Erodium tillslutes af vavlernas kanter, och genom hvilket fröet kastas ut. Hos alla arterna förekomma så väl körtelhår, som långa borstformiga har. Ibland äro de långa håren de i antalet öfver- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 103 vägande (G. pusillum), ibland utgöra körtelharen flertalet (G. lueidum). Hos G. sanguineum äro båda slagen af har mycket talrikt representerade. En påfallande likhet i den anatomiska byggnaden finnes mellan Geranicefruktens vägg och fruktväggen hos vissa Rosa- ceer (Potentilla, Comarium, Fragaria, Sanguisorba, Sibbaldia, Spirea ulmaria och Filipendula): Samma 4 skikt, som funnos hos frukterna i denna nu genomgångna familj, finnas äfven hos nyssnämda Rosacefrukter. Till och med i mindre väsentliga saker finnes öfverensstämmelse. — Då emellertid dessa familjer i så mycket annat skilja sig från hvarandra, så tyder natur- ligtvis denna nu nämda likhet ej på någon närmare slägtskap. CARIOPHYLLACEJSE med kapselfrukt. Om denna familj finnas nagra notiser hos KRAUS (KRAUS: Uber den Bau trockner Pericarpien sid. 28—29). Jag har i hufvudsak funnit detsamma som han. Detta gäller äfven med afseende på LECLERC DU SABLON (Recherches sur la dehi- scence des fruits a pericarpe sec, sid. 42—43). Följande äro undersökta: Lychnis Viscaria L., Agrostemma githago L., Silene nu- tans L., Dianthus deltoides L., Wahlbergella apetala L., Arenaria serpyllifolia L., Alsine rubella WG, Sagina nivalis LINDBL., Spergula arvensis L., Cerastium alpinum L. Dessa kunna i anseende till sma variationer i fruktväggens byggnad specielt i förvedningens utsträckning delas i följande grupper: 1. Lychnis, Silene, Arenaria, Agrostemma. 2. Alsine, Sagina, Spergula, Dianthus, Wahlbergella. 3. (erastium. 104 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Första gruppen. Kapselns hela yttre öfverhud är förvedad. Af de under öfverhuden liggande lagren äro ett större eller mindre antal af de närmast under denna liggande förvedade i kapselns hela ut- sträckning. I kapselns spets gar förvedningen längre in i frukt- väggen, än hvad den gör i kapselns öfriga del. — De innersta cellagren äro deremot oförvedade. Hos Arenaria tyckes dock allra nederst på kapseln hela väggen utom öfverhuden vara oförvedad. Yttre öfverhudens celler äro hos Arenaria och Agrostemma korta i kapselns spets. Längre ned på kapseln blifva de lång- sträckta. — Hos Silene äro de nagot korta såväl upptill på frukten som nedtill. Hos Lychnis äro de öfre cellerna större än de nedre, men bådadera äro temligen korta. Kapselspetsens öfverhudscelier hafva hos Lychnis följande bildning: Från ytterväggen nedgå tjocka lister i cellens rum, vinkel- rätt mot cellens längdaxel, som ligger i kapselns längdriktning. De stå tätt och gå hufvudsakligen parallelt wed hvarandra i alla celler, naturligtvis tvärt öfver cellrummet. Anslutande sig till sidoväggarne, gå de langt ner i cellrummet, men nå ej till cellens botten. Bottenväggen är också förtjockad och från den utgå helt korta lister, som naturligtvis äro riktade uppåt i cell- rummet. Dessa båda slag af lister nå ej tillsammans, utan lemna ett trångt rum emellan sig. Detta är sjelfva cellrummet, som ock fortsätter sig i de smala gångarne emellan listerna (fig. 10, fig. 11). Silenes i kapselns spets belägna öfverhudsceller hafva en liknande bildning (fig. 12). Hos såväl denna som Lychnis sakna öfverhudscellerna på kapselns öfriga del nyssnämda lister. Agrostemmas och Arenarias öfverhudsceller hafva upptill på kapseln mycket tjocka väggar och porer. Längre nedåt blifva förtjockningarne svagare och försvinna slutligen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 105 Hos Silene och Arenaria finnas pa de pa kapselns nedre del. belägna öfverhudscellernas yttersida små vartlika förtjock- ningar. Vid kapselns spets ligga under öfverhuden några särdeles kraftigt utvecklade celler. De äro pallisadformade, något snedt stälda, tjockväggiga och porösa. De förvedade lagren under öfverhuden i förening med dennas egen kraftiga utveckling och förvedning göra kapseln i denna grupp hard och fast. Andra gruppen. Yttre öfverhuden är hos alla förvedad, ehuru i olika grad. Hos Alsine och Sagina är den svagare förvedad, hos de öfriga starkt. Af cellerna, som ligga under öfverhuden äro blott de, som ligga upptill på kapseln, förvedade. I kapselns spets äro öfverhudscellerna hos alla korta. Längre nedåt på kapseln blifva de långsträckta hos Alsine, Sagina och Dianthus. Hos Spergula äro de deremot ej särdeles lang- sträckta, hos Wahlbergella äro de nästan mindre än i spetsen. — Vid sjelfva basen af kapseln äro öfverhudscellerna korta hos Sagina, Alsine och Spergula. Hos Wabhlbergella, Dianthus och Spergula hafva kapsel- spetsens öfverhudsceller i cellrummet ingående listformiga för- tjockningar, lika dem, som funnos hos Lychnis och Silene. Hos Sagina och Alsine äro.de pa nyssnämda ställe tjockväggiga, utan lister. Hvad öfverhudscellerna pa kapselns öfriga del beträffar, sa hafva de hos Spergula likadana förtjockningar som vid kapselns spets. Hos Sagina och Alsine äro de temligen tjockväggiga och porösa. Såväl förtjockningarne som porositeten försvinner pa kapselns nedre del, der cellerna saledes äro mindre kraftiga. Hos Wahlbergella äro öfverhudscellerna porösa äfven ned- till, men mycket tunnväggigare än upptill på kapseln. Hos Dianthus äro de äfven tunnväggigare än upptill, men deremot ej porösa. 106 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Under öfverhuden vid kapselns spets, och hos somliga (t. ex. Wahlbergella, Spergula, Alsine) ett stycke ned pa valvlen, fin- nas förvedade, mer och mindre tjockväggiga-celler.. Hos Dian- thus och Wahlbergella ligga här i kapselspetsen pallisadformade celler, lika dem som funnos hos förra gruppen. Förvedade celler sträcka sig dessutom ett stycke nedåt valvlens kanter, så att väggen der är hårdare och fastare än i midten. — På dessa kanter, åtminstone på deras nedre del, äro öfverhudscellerna smalare än på valvlen för öfrigt. Måhända eger ett annat förhållande rum hos Wahlbergella. Hos denna finnes längre ned på kapseln i lagret närmast under öfverhuden en antydan till förvedning. Men hos de öfriga äro alla på nyssnämda ställe under öfverhuden liggande cell- lager tunnväggiga och oförvedade. Kapselväggen — valvlens spets likväl undantagen — blir genom denna anordning tem- ligen tunn. Tredje gruppen. Yttre öfverhudens celler äro liksom hos de 2 föregaende grupperna förvedade. Under öfverhuden finnas inga förvedade celler (fig. 15). Öfverhudscellerna äro vid kapselspetsen små, kantiga, mycket tjockväggiga (se fig. 13. Denna är aftecknad efter en annan Cerastiumart, som dock i detta afseende fullkomligt liknar C. alpinum). På kapselns öfriga del äro öfverhudscellerna långsträckta, utom vid sjelfva basen, der de åter blifva korta. Närmast kap- selspetsen äro de tjockväggiga, längst ned tunnväggiga. Hvad som gäller för alla här omnämda frukter är således: Kapselns öfre del är kraftigare utvecklad än den nedre!), såväl hvad cellernas tjocklek som förvedning beträffar, och dess yttre !) Hos somliga står väl denna omständighet i förbindelse dermed, att nedra delen af kapseln omslutes af ett kraftigt foder. (Dianthus, Agrostemma och andra Sileneer, Cerastium o. fl.) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 107 cellager äro kraftigare än dess inre och dessutom förvedade. Då nu uppspringningen beror pa de tjockväggiga och förvedade (mekaniska) cellernas sammandragning, sa medför denna anord- ning tydligen kapselns uppspringning i tänder eller vavler, som, pa grund af de förvedade cellernas större sammandragning vid uttorkning än de andras, böja sig något utät. Till denna uppspringning medverkar väl äfven den omstän- digheten, att cellerna i lagren under öfverhuden hos somliga äro mer tjockväggiga på valvlens kanter än på dess midt. De pal- lisadceller, som hos somliga ligga vid valvlens spets, och de i kapselspetsens öfverhudsceller ingående tjocka listerna bidraga måhända äfven till uppspringningen. Denna underlättas väl också genom den olika form öfverhudscellerna hafva vid upp- springningslinierna. PARONYCHIEZ. SCLERANTHUS. Scleranthus annuus L. Som bekant är, omslutes frukten af nedre delen af kalken, som är tjock och kraftigt utvecklad. Sjelfva fruktväggen deremot är tunn och svag (fig. 16). — Dess yttre epidermis har något tjockväggiga och smala celler, inre epidermis har större och tunnväggiga. Mellan dessa båda cell- rader ligger ett mellanlager, som dock på sina ställen alldeles saknas. Det utgöres af såväl tjockväggiga, som tunnväggiga celler. — Här föreligger således egentligen samma typ som hos de föregaende Caryophyllaceerna blott mera reducerad. Efter som kalken här har samma betydelse i biologiskt af- seende som en fruktvägg, sa följer nu en redogörelse för den- samma. Cellerna i yttre epidermis hafva vågiga väggar och klyf- öppningar. Under öfverhuden ligger ett skikt af tunnväggiga, parenkymatiska, löst sammanfogade celler. Derefter kommer ett skikt af långa, horisontala, förvedade celler, som bilda regel- bundna utbugtningar, uppkomna derigenom, att de långa cellerna böja sig omkring kalkens i en krets stälda kärlsträngar. Innan- 108 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. för detta skikt ligger en rad af celler, innehållande kristaller. Dessa saknas dock ofta i de celler, som ligga midt för en kärl- sträng. Innerst har kalken ett skikt af tunnväggiga, parenky- matiska, temligen stora celler, som på äldre frukter skrump- nar in. ILLECEBRUM. Illecebrum verticillatum L. I följd af bristande material kan här ej redogöras för något annat än yttre epidermis. I fruktens spets äro cellerna korta och hafva temligen tjocka väggar. Längre ned blifva de småningom långsträckta och få tunnare väggar. På cellernas yttervägg, der 2 och 2 celler stöta intill hvarandra, finnas små utspringande förtjockningar. ' De förekomma dock sparsamt i sjelfva spetsen. Då frukten är mogen, brister väggen på många ställen, så att ett obestämt antal flikar bildas. Fröet faller då naturligt- vis ut. Illecebrums frukt är således en kapsel. HARTMAN säger emellertid, att hos Paronychieerna frukten affaller oöppnad (se HARTMAN sid. 329). ' Detta visar sig af det nu sagda ej alltid vara händelsen. CHENOPODIACEZE. CHENOPODIUM. Chenopodium bonus Henricus L. KRAUS har undersökt några Chenopodiaceer, deribland C. bonus Henricus. Om denna säger han: »Die Zellen der äussern und innern Epidermis fast gleich gestaltet, geschlängelt, in der Richtung der Fruchtachse gestrecht mit spärlichem Chlorophyll. — Das Parenchym besteht aus einer eigenthümlich geformten, chlorophyliführenden äusseren Zell- schicht, und einer drusenführenden inneren, die aber zur Zeit der Fruchtreife meist verschwunden ist.» Jag har funnit i hufvudsak detsamma. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 3. 109 BETA. Beta vulgaris L. (Se HARZ: »Landwirthschaftliche Samen- kunde» sid. 1093, och KrRAUS: sid. 22). Under yttre öfverhuden ligga nagra lager porösa, obetydligt tjockväggiga, till formen något olika celler. Derefter följa några lager, hvilkas celler likna de föregående, men äro mera tjock- väggiga. De ligga i olika riktningar, slingrade om hvarandra. Några ha svagt vågiga väggar. Innerst öfverga dessa lager i ett skikt af tjockväggiga, parenkymatiska, kristallförande celler. — Inre öfverhuden tyckes bestå af något korta, tjockväggiga celler. För så vidt man kan döma af dessa ofullständiga under- sökningar, tyckes mellan Chenopodiaceerna och Caryophyllaceerna ingen öfverensstämmelse finnas i fruktväggens byggnad, som kan tyda på något slägtskapsförhållande. RUBIACEE. GALIUM. Följande arter äro undersökta: Galium aparine L., Mollugo L., verum L. och boreale L. Yttre öfverhudens celler äro hos alla kantiga, isodiametriska. ‚ Hos G. boreale, verum och Mollugo bildar dess kutikula små krusningar. Hos G. aparine finnes en liten papili pa den yttre väggen, ibland bildad af sjelfva cellulosaväggen, naturligtvis öf- verdragen af ett tunnt kutikulalager, ibland bildad endast af kutikula. Hos denna art liksom hos G. boreale bär yttre epidermis har. Der detta är fäst, bildar väggen en utbugtning. Hos G. aparine bilda några öfverhudsceller en krans kring hårets bas. Inre epidermis består af langa, smala, oförvedade celler. Hos G. aparine, verum och boreale ligga dessa celler ej alla 110 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. efter en riktning (fig. 17). Ofta äro de ordnade i fält eller pla- tar, och inom de olika fälten äro cellerna sinsemellan parallela. Hos G. Mollugo ligga de mer parallelt och horisontalt. Hos G. aparine hafva dessa fält uppkommit genom en parenkymeells ' delning i flere långa, med hvarandra parallela och smala celler. Antagligen eger samma förhållande rum hos de öfriga arterna. Närmast innanför detta skikt ligger åtminstone ett lager greniga celler. Den öfriga delen af fruktväggen består af ett par tunnväggiga, parenkymatiska cellager. — Här och der i fruktväggen ligga långsträckta mera tjockväggiga celler, inne- hållande rafider (fig. 18). Hos G. aparine ligga förvedade och något tjockväggiga celler vid fruktens bas och äfven något högre upp, följande kärlsträngarne. Äfven hos G. Mollugo och verum finnas vid fruktens bas celler med något tjocka väggar. (Se HARZ sid. 1029). ASPERULA. Asperula odorata L. Öfverensstämmer i det närmaste med G. aparine. (Se KRAUS sid. 23). | RUBIA. Undersökta äro: Rubia tinetorum L. och Rubia cordifolia L. Båda öfverensstämma temligen väl med Galium. Inre epidermis bestar af långa, smala, oförvedade celler, stälda efter olika riktningar liksom hos Galium. Yttre epidermis har kantiga, isodiametriska celler. Mellan dessa båda lager ligger ett parenkymatiskt skikt af tunnväggiga, saftrika celler. Cel- lerna i inre epidermis öfverga hos R. tinctorum vid fruktens bas och äfven strimvis högre upp i stenceller. Åtminstone i något af de parenkymatiska lagren förhålla sig cellerna vid nämda ställen på samma sätt. Äfven hos R. cordifolia finnas stenceller vid fruktens bas. Här och der i fruktväggen ligga temligen tunnväggiga celler, innehållande rafider. —- Rubia- frukten är således icke stenfrukt, som ibland blifvit uppgifvit, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 111 om den ock genom sina stenceller närmar sig dertill. (I öfrigt se HARZ d. c., s. 1027.) \ CAPRIFOLIACEE. SAMBUCUS. Sambucus niger L. Frukten är en stenfrukt med 3 stenar. Dessa bestå af 3 skikt (fig. 19). — Innerst (närmast fröämnes- rummet) ligger ett skikt, bestående af långa, horisontala celler — således motsvarande A-skiktet hos Geraniacefrukten — på sina ställen delade, på andra odelade. Andra skiktet har långa vertikala celler (motsvarande B- skiktet hos nyssnämda frukt), som förhålla sig på samma sätt. Tredje skiktets celler äro kortare än de föregående cellerna, prismatiska och stälda i radiär riktning. Alla 3 skikten hafva förvedade, porösa och tjockväggiga celler. På såväl längd som tvärsnitt visar stenen utbugtningar. Utanför de yttersta skikten på hvar sten ligger ett paren- kymatiskt saftrikt skikt, som utgör sjelfva fruktköttet. Yttre öfverhudens kutikula bildar fina strimmor. VIBURNUM. a Viburnum opulus L. 1860 visade ÖRSTED, att denna växt har stenfrukt och ej bär, som man förut trott. (Videnskabelige Meddelelser fra d. naturhistoriske Forening i Kjöbenhavn). Närmast fröämnesrummet ligger ett lager af temligen smala, något långsträckta, horisontala, porösa celler. Derefter kommer ett skikt af korta, porösa, något oregelbundna celler, betydligt vidare än de föregående, med tjocka, vågiga väggar (fig. 20). Det har olika tjocklek på olika ställen. Cellerna i dess yttre del äro större och tunnväggigare än i den inre. Ytterst ligger ett skikt — sjelfva fruktköttet — af stora, tunnväggiga, pa- renkymatiska, saftrika celler, med här och der förekommande stjernformiga kristallsamlingar. Yttre epidermis har kantiga celler. 112 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Utom i andra afseenden, skiljer sig således Viburnum från Sambucus genom stenens mindre regelbundna byggnad. LONICERA. Lonicera caprifolium L. Cellerna i yttre epidermis äro kantiga och porösa. Väggarne äro temligen tjocka, isynnerhet de yttre och de motstående inre. Det breda parenkymatiska skikt af tunnväggiga, saftrika celler, som sedan följer, har här och der celler, innehållande stjernformiga kristallsamlingar. Det afslutas inåt fröämnesrummet till genom ett par cellrader, hvil- kas celler äro mindre än de öfriga. Cellerna 1 inre epidermis hafva vågiga väggar. Här eger således ingen förvedning rum och inga stenceller förekomma. Frukten är ett rent bär. Lonicera tatarica L. Frukten är liksom hos den föregående ett bär. — Mellan inre och yttre epidermis finnes blott ett skikt parenkymatiska, tunnväggiga celler. Cellerna i yttre epi- dermis äro små och kantiga. SYMPHORICARPUS. Symphoricarpus racemosus MICHX. -— Frukten har, som bekant, 2 fruktbara, 1-fröiga rum, och 2 ofruktbara, som inne- hålla många fröämnen, hvilka alla felslå. Kring det fruktbara rummet ligger innerst ett skikt, bestående af några lager lang- sträckta, tjockväggiga, porösa, horisontalt stälda celler. Der- efter kommer ett enradigt skikt korta, porösa celler, innehållande kristaller, så ett skikt af långa, tjockväggiga, porösa, vertikalt stående celler. De sterila rummen omgifvas innerst af ett lager långsträckta, horisontala celler. För öfrigt omgifvas såväl de som de fertila rummen af ett bredt skikt af tunnväggiga celler, bland hvilka finnas saväl vanliga parenkymatiska som greniga celler. Detta skikt utgör det välbekanta, saftiga och ytterst lösa, hvita frukt- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 113 köttet. Frukten har säledes innerst en hard del, ytterst en lös och saftig. Den är således en äkta stenfrukt. Såsom sådan benämnes den ock af LAMPE (se P. LAMPE: »Zur Kentniss des Baues und der Entwickelung saftiger Früchte» sid. 10—11). Der- emot hafva BENTHAM & HooKER kallat den ett fyrrummigt, 2-fröist bär med benhärdt fröskal (Genera II, pag. 5), en uppfattning som således ej är riktig, men för öfrigt tyckes vara den allmännaste. LINNEA. Linnea borealis L. Som bekant är, har frukten hos Linnea liksom hos Valeriana och Valerianella 2 ofruktbara rum och 1 fruktbart, innehållande 1 frö. Frukten omeifves nästan helt och hållet af 2 förblad, som nedtill äro fastvuxna med den (se Bo- taniska notiser för 1878: Om L. borealis af V. B. WITTROCK sid. 19—20). Kring det fertila rummet äro cellerna i inre epi- dermis förvedade och hafva nagot tjocka, vagiga väggar. Utom- kring dem ligger ett lager tunnvägeiga, korta celler, innehållande stjernformiga kristallsamlingar (fig. 21). Dess väggar äro ej förvedade. Derefter följer ett tunnt skikt af mycket kompri- merade celler. De sterila fruktrummen omgifvas af samma slags cellskikt som det fertila, men de vagiga cellväggarne i första skiktet äro tunnare och blott förvedade vid eller i närheten af rummens utatvända hörn (fig. 22). Alla 3 rummen omgifvas ytterst af några fa lager korta, tunnväggiga, parenkymatiska celler. Yttre öfverhudens celler hafva svagt vagiga väggar, klyf- öppningar och hår. Pa förbladen sitta 2 slags har, körtelhår och borstformade har. De senare äro förvedade och förekomma i ringa antal. I förbladens midt omslutande kärlsträngarne finnes ett temligen tjockt parti, som äfven är förvedadt (fig. 22). Dessa förvedade partier tjena sannolikt till att göra förbladet fastare och så- ledes bättre i stånd att skydda frukten. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 22) INSO. Bo S 114 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Att Linn&afrukten i sin byggnad närmar sig vissa frukter inom den med Caprifoliace& beslägtade familjen Valerianaceee, skall i det följande visas. VALERIANACEZ. VALERIANA. Valeriana offieinalis L. De bada sterila fröämnesrummen äro korta och ligga vid fruktens spets, omgifna af tunnväggiga celler. Den sida af frukten, pa hvilken de ligga, är rundad, den andra sidan är något intryckt. Det fertila fruktrummet är omgifvet af ett lager korta celler med tjocka, mycket vågiga, förvedade väggar. Cellrummet är trängt och gär i manga bugter (fig. 23). Närmast fröämnesrummet är cellväggen tjockt kutiku- lariserad. Derefter följer ett lager, hvars celler äro korta, hafva tjocka, förvedade, lätt vågiga väggar och innehålla kristaller, omgifna af ett tunnt hölje (fig. 24). Ytterst omgifvas alla 3 rummen af några fa lager parenkymatiska celler. Yttre öfverhudens celler hafva obetydligt vågiga väggar och klyföppningar. Pa fruktens intryckta sida bär den har. — Hela fruktväggen påminner således ej så litet om Linnea, men den är här kraftigare utvecklad, ett förhållande, som väl står i sammanhang med saknaden af skyddande förblad. VALERIANELLA. Valerianella olitoria POLL. Det fertila rummet omgifves af ett lager temligen tjockväggiga, förvedade celler med vagiga väggar. Derefter följer ett lager af korta förvedade celler, innehällande kristaller. — De sterila rummen hafva pa de inatvända sidorna tunnväggiga celler, men på de yttre 2 cellskikt af samma slag som de, hvilka omgifva det fertila rummet. Men mellan dessa båda skikt ligger ett eller några lager af långa, vertikalt stående tjockväggiga celler. Liksom de öfriga tjockväggiga cellagren äro de förvedade. Ytterst kring de 3 fruktrummen ligger ett skikt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9, 115 af parenkymatiska celler, som utanför det fertila rummet är ganska tjockt och der har stora förvedade celler. — Yttre öfver- huden har celler med vagiga väggar. Klyföppningar förekomma. CORNACEZ, Som denna familj visar sig i mycket sta nära Caprifoliace- erna, särskildt Sambucus, sa later jag här en beskrifning pa frukten hos Cornus alba följa. Den öfverensstämmer dock föga med Sambucusfrukten. Cornus alba W. Frukten är en stenfrukt med 2 rum. Inre epidermis celler hafva vågiga väggar. Derefter följer ett tjockt skikt ‚af stenceller, innehållande kristaller (fig. 25 st.). Ett skikt af mindre, ej förvedade celler följer sedan, och slutligen kommer ett skikt, hvars celler äro nagot större och tjockväggigare än det föregåendes, men liksom dettas parenkymatiska. Pa gränsen emellan dessa bada skikt, som bilda fruktens kött, ligga celler med stjernformiga kristallsamlingar, som dock ej bilda något sammanhängande lager. I det innersta parenkymskiktet ligga kärlsträngarne. Yttre öfverhudens celler äro små med kutikulastrimmor, klyföppningar och har. Dessa senare äro gaffelhår, sitta på ett kort skaft och äro tillspetsade åt båda ändar. Af det nu sagda är tydligt, att det ej finnes någon gemen- sam frukttyp eller anatomisk fruktväggsbyggnad för dessa nu genomgangna till ordningen Rubiales hörande växter jemte Cornus. Men väl kan man särskilja vissa grupper — som dock ej alltid sammanfalla med de olika familjerna — hvilkas frukter sins emellan visa stor öfverensstämmelse. Så visa Stellaterna stor likhet med hvarandra i fruktväggens anatomiska byggnad. De hafva en inre epidermis, bestående af långa, smala celler och en yttre epidermis af kantiga celler. Mellan dessa båda lager ligger ett tunnväggigt, parenkymatiskt skikt. Det är egentligen detta skikts beskaffenhet som skiljer Rubia från Asperula och Galinm, i det att det samma hos den förra är saftigt, hos de senare torrt. 116 OLBERS, OM FRUKTVÄGGENS BYGGNAD. Dessutom finnes vid fruktens bas en grupp stenceller, uppkommen dels af inre epidermis i förening med det innanför densamma liggande, tunnväggiga cellagret, dels af detta ensamt. De öfriga undersökta, nötlika frukterna, nämligen Valeriana-, Valerianella- och Linnea-frukten, öfverensstämma temligen väl med hvarandra. Alla 3 hafva 1 väggen samma slags skikt, nämligen ett inre, bestående af ett enda lager af korta celler med tjocka och vågiga väggar, utanför detta ett kristallskikt och derefter ett parenkymatiskt, tunnväggigt skikt. Men hos Linn&a är blott det inre skiktet tjockväggigt och förvedadt, hos de båda Valerianeerna både det inre och kristallskiktet. Dess- utom innehålla detta senares celler hos Linnea stjernformiga kristallsamlingar, hos Valeriana och Valerianella enkla kristaller, som ligga helt omslutna af den tjocka väggen. Alla 3 hafva jemte 1 fruktbart rum äfven 2 ofruktbara. Hos Valeriana äro väggarna kring dessa sistnämda rum helt svaga, hos Linn&a finnes hos dem en antydan till förvedning, hos Valerianella äro väggarne på de ofruktbara rummens utat- vända sidor kraftigare utvecklade än det fruktbara rummets väggar. De båda Lonicera-arterna öfverensstämma äfven med hvar- andra. Ingendera har nagra förvedade celler, och fruktens hufvud- massa utgöres af tunnväggiga parenkymatiska, saftrika celler. De 3 Caprifoliaceerna med stenfrukter, Sambucus, Sym- phoricarpus-och Viburnum samt den med dessa jemförda Cornus, öfverensstämma deremot knappast i nagot annat hänseende än i det, att de hafva den vanliga stenfruktskarakteren, besta in- nerst af en härdare af stenceller bildad del, och ytterst af en annan mjuk del, bildad af tunnväggiga parenkymatiska, saftrika celler. Den härda delen visar deremot en olika karakter hos hvar och en. Den bestär hos Cornus af 1 skikt, hos Viburnum af 2, hos Sambucus och Symphoricarpus af 3. Hos de 3 sistnämda består det inre skiktet af långsträckta, horisontala celler. Det andra skiktet har hos Sambucus långa, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 117 vertikala celler!), hos Viburnum korta, hos Symphoricarpus ännu kortare och kristallförande. Det tredje skiktet består hos Sambucus af prismatiska celler, som ligga radiärt, och hos Sym- phoricarpus af långa, vertikalt stående. Hos Cornus utgöres hela skiktet af korta, kristallförande celler. Yttre öfverhudens celler äro ofta kantiga och isodiametriska. Sådana äro de hos Galium, Asperula, Rubia, Lonicera, Viburnum och Symphoricarpus. Hos Valerianeerna och Linnea äro de svagt vagiga och hafva klyföppningar. Kutikulan bildar på öfverhudscellernas yttersida fina strim- mor hos Sambucus, Cornus, Galium boreale, verum och Mollugo. Hos Galium aparine bildar den små papiller. — Hår förekomma hos Galium aparine och boreale, Asperula, Valeriana, Linnea och Cornus. Kristaller förekomma ofta hos dessa växter i parenkym- celler. Hos Stellaterna finnas rafider, inneslutna i långsträckta celler. Hos Viburnum, Lonicera och Cornus finnas celler med stjernformiga kristallsamlingar bland fruktköttet. Inneslutna i celler, som bilda hela skikt, förekomma enkla kristaller hos Cornus, Symphoricarpus, Valeriana och Valerianella, samt stjern- formiga kristallsamlingar hos Linnea. 1) Alldeles som hos många Rosaceer (se min föregående afhandling). 118 OLBERS, OM FRURTVÄGGENS BYGGNAD. Förklaring öfver figurerna. Fig. 1. Erodium cicutarium. Tvärsnitt af fruktväggen. 4A, B = de båda inre skikten, kr = kristallskiktet, par. = det parenky- matiska skiktet, k = körtelhär. Fig. 2. Erodium gruinum. Tvärsnitt af frukten. Up = upp- bristningslinien. 7 = ett tomt rum, förut fyldt af den ledande cellväfnaden. Fig. 3. Erodium gruinum. Tvärsnitt genom uppbristningsstället på en äldre fruktvägg. Bokstäfverna som i fig. 1. Fig. 4. Erodium gruinum. Tvärsnitt af en äldre fruktväge. Kristallerna äro upplösta. Fig. 5. Erodium gruinum. Tvärsnitt genom en yngre frukt- 'vägg. I B hafva delningar inträdt, som dock ej på alla ställen i väggen äro lika tydliga som här. Fig. 6. Erodium gruinum. Tvärsnitt genom stiftet. RB = frukt- rummets fortsättning i stiftet. /7 = härbildningar, som utveckla sig till de långa håren på insidan af fruktens bandformiga förlängning. ZL = den ledande cellväfnaden. Fig. 7. Geranium pusillum. Tvärsnitt af fruktväggen, taget vid ryggkanten och visande A-cellernas former vid detta ställe. Fig. 8. Geranium sanguineum. "Tvärsnitt af en äldre frukt- vägg. Det parenkymatiska skiktet är på detta ställe mycket samman- Fig. 9. Geranium columbinum. Tvärsnitt af frukten. Upp = uppbristningsstället. De inre delarne af de utåt vända karpell- delarne hafva tunnväggiga celler, ej ordnade i skikt. De yttre delarne hafva såväl tjockväggiga som tunnväggiga celler ordnade 1 skikt. 7 = de utätvända karpelldelarnas inre af tjockväggiga celler bestående skikt. ! = den ledande cellväfnaden. Fig 10. Lychnis Viscaria. Längdsnitt af kapselspetsens yttre öfverhud och det under denna liggande lagret för att visa de i cell- rummet ingående listformiga förtjockningarne. Cellrummet är skuggadt. Fig. 11. Lychnis Viscaria. Tangentialt snitt af kapselspetsens yttre öfverhud. Fig 12. Silene nutans. Tangentialt snitt af kapselspetsens yttre öfverhud. Fig. 13. Cerastium arvense. Tangentialt snitt af yttre öfver- huden, taget från valvlens spets. Fig. 14. Cerastium arvense. Tangentialt snitt af yttre öfver- huden, taget längre ned på valvlen. Fig. 15. Üerastium arvense. Tvärsnitt af kapselväggen. y, yttre epidermis, 7, inre epidermis. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 119 Fig. 16. sSecleranthus annuus. Tvärsnitt af fruktväggen. Fig. 17. Galium aparine. Tangentialt snitt af inre epidermis. Fig. 18. Galium aparine. En rafideell. Fig. 19. Sambucus racemosus. Tvärsnitt af en ung fruktvägg, hvars celler ännu icke äro helt utvecklade. A, B och C = de 3 skikt, som bilda stenen. Fig. 20. Viburnum opulus. Tangentialt snitt af de 2 inre skikten i fruktväggen. De långa cellerna tillhöra det innersta skiktet. Fig. 21. Linnea borealis. Tvärsnitt af fruktväggen. Mellan kristallskiktet och det parenkymatiska skiktet synas några samman- tryckta cellager. Fig. 22. Linnea borealis. Tvärsnitt af fruktväggen och de dermed sammanvuxna förbladen med sina båda slag af hår. fr = det fertila fruktrummet. St = de båda sterila fruktrummen. De förvedade delarne äro på figuren mörkt skuggade. Fig. 23. Valeriana officinalis. Tangentialt snitt af inre epi- dermis. Sjelfva cellrummet är skuggadt. Fig. 24. Valeriana officinalis. Tangentialt snitt af kristall- skiktet. Kristallerna äro upplösta, men deras hölje kvarstår (= Ah). Fig. 25. Cornus alba. Tvärsnitt genom frukten. st = stenen, ip. = det innersta parenkymskiktet, som innehåller kärlsträngarne; utanför det synas spridda celler, innehållande kristaller. Literaturförteckning. Ruporr MARLoTH. Über mechanische Schutzmittel der Samen gegen schädliche Einflüsse von aussen. (Botanische Jahrbücher für Sy- stematik, Pflanzengeschichte und Pflanzengeografie, herausgegeben von A. ENGLER.) CARL STEINBRINCK. Untersuchungen über die anatomischen Ursachen des Aufspringens der Früchte. HorMEISTER. Über den Bau des Pistilli der Geraniaceen. (Flora 1864 n:r 26.) Hanstein. Uber die Einbohrung der Geraniaceen-Früchte in den Bo- den (Bot. Zeitung 1869). Kraus. Uber den Bau trockner Pericarpien. (Pringsheim. Jahr- bücher V 1867). LECLERC DU SABLoN. Recherches sur la dehiscence des fruits a peri- carpe sec. (Annales des sciences naturelles, sixieme serie, tome XVIII. Paris 1884). Harz. Landwirthschaftliche Samenkunde. Berlin 1885. Lampe. Zur Kentniss des Baues und der Entwickelung saftiger Früchte. Halle 1884. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 76.) Från Academia Seientiarum i Krakau. Skrifter, 9 band. Frän K. Botanische Gesellschaft i Regensburg. Flora, Jahrg. 67. Fran K. Universitetet i Strassburg. Akademiskt tryck, 1884: 35 st. Från K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Abhandlungen, Bd. 11: ı. Jahrbuch, Bd. 34: H. 4. Verhandlungen, 1882: 1—6; 1884: 13—-18. Från K. K. Zoologisch-Botanische Gesellschaft i Wien. Verhandlungen, Bd. 34. Register zu Bd. 21—30. Frän K. K. Geographische Gesellschaft i Wien. Mittheilungen, Bd. 27. Frän Museum of the University of Missouri i Columbia, Mo. Bulletin, Vol. 1: N:o 1. 1884. 8:o. Frän California Academy of Sciences i San Francisco. Bulletin, N:o 2—3. Från Observatoire Astronomique & Meteorologique i Rio Janeiro. Bulletin astronomique & meteorologique, 1881: 3; 1882: 1—12; NJA ll. Från Observatorio Astronomico Nacional i Tacubaya. Anuarlo, 4. Från Hr Friherre A. E. Nordenskiöld. Erstew, E. Nogle Oplysninger om Brodrene Zents Reiser. Kjo- benhavn 1885. 4:0. (Forts. å sid. 154.) 121 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 5. Stockholm. Om Sowergy's hval. AfA. H. MALM. Tall. IX. [Meddeladt den 18 Maj 1885.] Af SOWERBY’s hval — Mesoplodon bidens (SOWERBY) — eger Göteborgs museum tvenne fullständiga han-skelett. Det ena (i denna uppsats betecknadt med N:o 1) har tillhört ett in- divid, som i dödt tillstånd anträffades af bohuslänske fiskare den 15 Juni 1869 i öppna sjön 18 a 20 mil NNV från Udsire (Norge), och för hvilket min aflidne fader, Professor A. W. MALM, lemnat preliminära meddelanden i sin ar 1871 i Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens handlingar publicerade afhandling »Hval- djur i Sveriges museer ar 186%. Det andra (N:o 2 i denna uppsats) har tillhört ett individ, som likaledes i dödt tillstånd och af bohuslänske fiskare anträffades den 30 Oktober 1881 i en liten vik vid Vanholmen strax söder om Marstrand, och som, efter det att fiskarena hos min fader anmält fyndet, af mig en- ligt uppdrag tillvaratogs den 10 November samma ar. Om detta fynd har jag lemnat några meddelanden i Göteborgs naturhisto- riska musei årsskrift för ar 1881 (tryckt i Januari 1882))). Då min fader offentliggjorde sin ofvannämnda afhandling, tillkännagaf han sin afsigt att framdeles återkomma till detta för Ziphiidernas utredning vigtiga ämne. Andra göromål hindrade !) Båda skeletten äro med erkännansvärd noggrannhet preparerade af Konser- vator A. J. MALMGREN. 122 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. utförandet af denna plan. Äfven min förhoppning att genom en fullständigare beskrifning af dessa tvenne dyrbara skelett kunna lemna ett bidrag till en af hval-litteraturens för närva- rande intressantare grenar har mött svårigheter och derför ej förr än nu kunnat förverkligas. Under tiden har litteraturen på detta område riktats med bland annat följande afhandlingar: W. H. FLOWER: On the recent Ziphioid Whales etc.; read November 1871; Transactions of the Zoological Society of Lon- don, Vol. VIII, part III. W. TURNER: On the occurrence of Ziphius cavirostris in the Shetland Seas and a comparison of its skull with that of SOWERBY’s Whale; Transactions of the Royal Society of Edin- burgh; Vol. XXVI, Edinburgh 1872. W. H. FLOWER: A further contribution to the knowledge of the existing Ziphioid Whales; read November 1877; Transac- tions of the Society of London, Vol. X, part IX. J. REINHARDT: Mesoplodon bidens, en Tilvext til den dan- ske Havfauna; meddelt April 1880; Oversigt af d. K. D. Vi- densk. Selsk. Forhandlinger, Kjöbenhavn 1880. W. TURNER: A Specimen of SOWERBY's Whale (Meso- plodon bidens) captured in Shetland; read January 1882 to the Royal Society of Edinburgh; Journal of Anatomy and Physio- logy; Edinburgh 1882. Enligt denna litteratur hafva fynd, som otvifvelaktigt till- höra ifrågavarande art, gjorts 13 gånger. Följande tabell upp- tager dem. 23 093. I . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N 229195 JS1purgs][]nJo "Arul) yoanquıpm "zSST ana] 'M | Oo ‘oO meny ‘purpoys | ISST | ET ‘ww ‘ur 229195 Jorpurgspput "3.109409 ggf NIVIN 'H V | Oo 'O P3oygey Purgsaepy "uovtfoqueA | ISST | GI 43997938 JS1purysımuT g UTI ‘088[ ICAVANIAY | Ö ‘O Ppurppmp “wjoysurtaop | 088T | IT 'WNIULIY IG PUB JJUJTIS “yoanqurp 'GAST YINYOL 'M 18 dpuegroyS | "ST | OT | "WNTIUTIY uttag '018T SMAYCNY 'M | O "Aeq uopuri | 08T | 6 “ww 449195 POIPURISITNT ‘31042109 [28T wıyW MV | 2 ‘o uolspıon "o30N uspN) | 698T | 8 "WOTUBIY 19007 'teduof) pIesIeH "21981 ZISSVDy |” "A yueppy “purjsp 9oypuyueNn | 298T | 2 'oyeyropun vruergstug) | "HIST NACANTT NVA |" Jsuy SIJION | "BE | 9 "WunTUBT) PL "AWOprar ystaj “urgnaq '698T SAAUaNYy 'M | O | 'O Yurgv “AS puejtp Avg uopurig | FISKE | G -799]0398 43rpurgsipug sopfoxnag EST YALLNOomAd | Ö ‘Ss uolspıon ‘opus4sQ | CEST | F "prasaÄı y90 WNIULIY "uar,) 998) SANVHIDNOTST | O "uojeury sopraTe) ‘sopfpuappes | GEST | € "WnTuvcy "SIC | GEST TTTIANLVI ad | Ö "uojeuey OIALH | GEST | & "wnrueoy 19 'ATuf) "PIoJxO 'FOST kauanos "ff | O "A uolspiIonN ‘purpoys "us | 008T | I 9 om. v KB ICA [Ci 'una2sn NW 'IIVIJTJIOH "uoy Yızopufy "IV 124 A. H. MALM, OM SOWERBY’S HVAL. De båda skeletten i Göteborgs museum äro, såsom af tabellen synes, de enda fullständigt tillvaratagna han-skelett, som hittills erkänts tillhöra Mesoplodon bidens. De öfverensstämma i allt vä- sendtligt. Vid följande beskrifning har jag lagt N:o 1 till grund och anmärkt de fall, i hvilka N:o 2 afviker. Måtten äro i all- mänhet angifna för begge exemplaren, hvarvid det första måttet tillhör N:o 1, det andra N:o 2, det senare utmärkt med kursiv stil. OSSA CAPITIS. OS OCCIPITIS. Pars squamosa nar till kraniets topp och är upptill starkt framatböjd. Den är femsidig, i fall basen lägges horisontelt ge- nom öfre randen af foramen magnum. Dess båda öfversta si- dor äro starkt konvexa, den högra mest. Den venstras längd är 155 (140) mm., den högras 180 (155) mm. De bilda i det hela taget rät vinkel, ehuru dennas spets är nagot förlängd framat med dragning at venster. De förenas med ossa frontalia, men endast nedre hälfterna af suturerna äro tandade. De derpa följande sidorna bilda med de förra trubbiga vinklar (125°) (95°), äro endast något mera än en tredjedel så långa (65 (55) mm.) och äro förenade med ossa parietalia. Femsidingens bas (205 (180) mm.) är något större än dess höjd (180 (760) mm.) Crista oceipitalis externa (130 (130) mm.) är rätlinig, trub- big, på midten till och med otydlig och går rakt uppåt från foramen magnum, tills den kulminerar i protuberantia occipita- lis externa (8 (4) mm. hög) och sedan hastigt utplånar sig. Sidodelarne af pars squamosa äro konvexa med öfre hälfterna ojemna. Crista occipitalis interna är hög och ganska skarp utom i närheten af foramen magnum, der den bär en platt tvär- knöl, protuberantia occip. int. (25 (25) mm. bred). Partes condyloidee äro symmetriska, utvändigt svagt kon- kava på sidorna om processus condyloidei, svagt konvexa när- mare sidokanterna. Bredden mellan sidokanterna, tagen strax ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 125 under proc. condyl., är lika med runda afstandet mellan under- kanten af foramen magnum och öfversta spetsen af pars squa- mosa oss. occip. (255 (230) mm.). Hvardera af partes condyl. förenas vid ytterkanten med pars mastoid. oss. temp. och är nedtill löst fogad till en rundad benknöl!). Sutura oceipito-mastoidea bildar en trubbig vinkel (105°) (705°), hvars sidor äro temligen raka, den nedåt rigtade dubbelt sa lång (80 (60) mm.) som den snedt uppåt och inåt rigtade. Fogningen mellan pars condyl. (proc. jugul.) och den nyss nämnda rundade benknölen är baktill rundad snedt inat och 35 (20) mm. lang. Ledytorna af processus condylordei äro symmetriska, njur- formade, temligen jembreda (35 (35) mm.) utom nedtill, der de hastigt smalna. Deras inbördes afstand är upptill 50 (50) mm., nedtill 12 (/0) mm. Foramen magnum är vid nackbenets yttre yta svagt hjert- formist men vid den inre nedtryckt, emedan de tjocka väggarna närma sig hvarandra inåt ofvan och nedtill men vidga sig på sidorna. Utvändigt är största bredden lika med största höjden (50 (50) mm.), men invändigt är bredden 56 mm. (54) och höjden 38 (37) mm. Nedra gränsen för partes condyl. är hvalf- lik och markeras på hvardera sidan af en snedt uppat och inåt rigtad klyfta (30 (20) mm. djup, 3 (6) mm. bred) mellan pars condyl. och pars basilaris oss. occip. Pars basilaris är groft byggd och hvalflik. Hvalfvets bredd mellan de neddragna sidornas kanter är baktill 165 (145) mm. och framtill 95 (75) mm. Pars basilaris sammansmälter utan synlig sutur med os sphenoid. (pars. basil.), hvilket se- dan skyles af vomer, hvars sutur är groft tandad och tvär med ändarna böjda rätvinkligt framåt samt i det hela upptager hvalf- vets hela bredd. Utvändigt på sidorna förenas pars basil. oss. !) Se om denna under ossa temporum. 126 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. occip. med os pterygoideum (öfre bakre vingen) och med pars petrosa oss. temp.'). OS SPHENOIDEUM. Basen sammansmälter baktill fullständigt med pars basil. oss. oceip. och täckes sedan af den utbredda bakersta delen af vomer. Ale framträda a hvardera undre sidan af kranium endast med dels en liten spongiös kil i främsta delen af fossa temp. mellan os front., os pariet., pars squam. oss. temp. och os pteryg.; dels en oregelbundet formad yta mellan os pteryg. och os temp.; dels tunna blad vid kanterna af foramen opt. och fissure orbi- tales. Foramen opticum är nästan rundt och 12 (7/2) mm. i diameter. Dess mynning är belägen 70 (60) mm. innanför margo supraorb. oss. front., mellan os frontale, os pteryg. och os lacrym. 25 (25) mm. framom detsamma mynna jissur® orbi- tales i bottnen af en gemensam 45 (45) mm. lang grop mellan os lacrym. och os pteryg. OSSA PTERYGOIDEA. Ossa pterygoidea äro ganska tunna, mycket utbredda och fullt symmetriska. De beröra hvarandra undertill utefter 102 (95) mm. Innerst i gomvinkeln (20°) (20°) mellan dem framträ- der en liten smal del af vomer. Afstånden från denna vinkels spets till ettdera vingbenets framspets samt till bakkanten vid midtelfogen äro lika stora (102 mm.). Framspetsen är nagot utdragen och når hos N:o 1 något (10 mm.) förbi de omgifvande ytorna af os palat. (Hos N:o 2 är det sistnämnda icke fallet, utan der sammanhänga de omgifvande ytorna af os palat. framtill.) Raka afstandet mellan ettdera vingbenets framspets och dess hamulus är 215 (200) mm. Bredden mellan hamult är 100 (70) mm. och mellan framspetsarne 56 (56) mm. Ha- 1) Se om denna förening under ossa temporum. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 127 muli äro belägna midt för proc. postorbit. oss. front. och pa 140 (140) mm:s afständ derifrän. Vingbenens bakre kant undertill är en cirkelbage (90°). Hvartdera vingbenets främre halfva gränsar upptill till os palat., den bakre utbreder sig uppåt och bakät öfver os sphen. I bakre näsöppningen begränsas ossa pteryg. baktill af vo- mers utbredning, upptill och framtill (snedt uppifrån nedåt) af gombenens superf. nasal. samt längst framtill af vomer, som med 10 mm. kilar ned sig mellan dem. Bakre näsöppningens bredd mellan vinklarne mellan vingbenens bakre och nedre vingar är 338 (70) mm., öppningens längddiameter midt för samma ställe 64 (58) mm. OSSA PARIETALIA. Ossa parietalia äro tunna isynnerhet på midten, der sub- stansen är kompakt och genomlysande. De äro icke förenade inbördes utan upptaga hela den vertikala väggen af fossa tem- poralis samt böja sig framtill, bade upptill och nedtill, så, att de deltaga i bildandet af tinninggroparnas både tak och botten, Hjessbenet har ungefär form af en rektangel, 90 (80) mm. lång, 50 (50) mm. hög; dock är den främre kanten starkt urringad. Det förenas upptill med os frontale, som bildar resten af tin- ninggropens tak; baktill med pars squam. oss. occip.; nedtill dels med pars mast. oss. temp., som bildar större delen af tin- ninggropens botten, dels vid sin främre basvinkel med pars squam. oss. temp., som bildar framkanten af samma botten; framtill dels med os front., dels vid sin främre basvinkel med den lilla del af ala magna oss. sphen., som der gar i dagen. OSSA FRONTALIA. Då kraniet betraktas ofvanifran, synes af ossa frontalia en- dast en smal och lång kant, som skjuter fram utanför utvidg- ningen af ossa maxillaria superiora. Af denna kant äro längst framtill 15 (75) mm. inkilade mellan det rätvinkliga (något trub- bade) hörnet af os max. sup. (proc. zygom.) och basen af os zygo- 128 A. H. MALM, OM SOWERBY’S HVAL. maticum. Det öfriga af samma kants pr&orbitala del (30 (30) mm.) hvilar pa os lacrymale. Pars pr®orbitalis oss. front. är sa- ledes i det hela 45 (45) mm. lang samt 6 (6) mm. tjock längst framtill och 20 (20) mm. tjock baktill. Der bakom smalnar den ofvanifran synliga pannbenskanten sa, att den midt öfver orbita är 10 (5) mm. bred. Derefter tilltager bredden jemnt och hastigt, sa att processus postorbitalis är 45 (42) mm. lang, rundt mått från kanten af os max. superius till processens rätt nedåtvända spets. Bakom processen smalnar pannbenskanten fort, så att dess bredd ofvan fossa temp. är 4—8 (5) mm. Mellan os max. superius och pars squam. oss. occip. framträder den såsom en något upphöjd rand, som är 12 (15) mm. bred, tills den upptill smalnar intill 6 (5) mm. och slutligen utvidgar sig. Utvidgringarna (partes nasales ossium front.) äro 45 (42) mm. långa, den högra 18 (/9) mm. bred, den venstra 22 (19) mm. bred. De äro nästan romboidiska och begränsas framtill af ossa nasalia, pa yttersidorna af ossa max. superiora och baktill af os occip. Romboidernas främre, yttre, trubbiga vinklar be- röras helt litet af os intermax. mellan os max. superius och os nasale. Pannbenet bildar taket till orbita och derjemte större delen af taket till fossa temp. Den del af pannbenet, som utgör orbitans tak, är hvälfd, mest i sin bakre hälft, och har, underifrån sedd, form af en likbent triangel, hvars spets (50°) (45°) är framat- rigtad. Denna triangels insida (105 (105) mm. lång) gränsar till os lacrymale, och vid inre basvinkeln till os sphenoideum, hvarur derstädes foramen opticum framträder. Triangelns bas eller afstandet mellan proc. postorbitalis och foramen opticum är 80 (80) mm. Den pannbensyta, som deltager i bildningen af taket till fossa temp., är en nästan plan likbent triangel, hvars spets (28°) är bakåtrigtad. Denna triangels inre sida gränsar till os parietale (suturen 75 mm. lång). (Hos N:o 2 är denna tri- angel mindre regelbunden, emedan os parietale der tager större andel i bildningen af taket till fossa temp.). Vid inre basvin- keln och bakom foramen opt. utvidgar sig pannbenet med en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 129 ungefär femsidig, framifran sedt, konkav yta, hvars tvärmatt är omkring 25 (25) mm., och som gränsar framtill och nedtill till os sphenoideum samt baktill till os parietale. Denna pannbens- yta utgör inre väggen till tinninggropens främsta del. Pannbenets substans är 1 orbitans tak temligen kompakt och glatt, i öfrigt spongiös. OSSA TEMPORUM. Pars squamosa har form af ett musselskal, som med umbo är fastväxt vid pars mastoidea och har cavitas framåtrigtad och fri. Ehuru förbindningen mellan pars squam. och pars. mast. är mycket fast, är dock gränsen tydlig, och nedtill finnes till och med en smal klyfta mellan dessa delar. Pars squam. är ock i främre delen af bottnen till fossa temporalis förbunden med främre basvinkeln af os partiet. och med det lilla stycke af ala magna oss. sphen., som der går i dagen framför nämnda vinkel. På den groft byggda och fria ytter- kanten af pars. squam. märkas upptill processus zygomaticus, som ej nås af okbenet, men som kommer pannbenets proc. post- orbit. pa 3 (3) mm. nära, samt derunder cavitas articularis (40 (3S) mm. hög, 20 (20) mm. bred) och nederst processus arti- cularis. Vinkelräta afstandet mellan den sistnämnda processens spets och sutura squam.-mast. är 40 (35) mm. Substansen är mycket kompakt i musslans stora hålighet. Pars mastoidea är gröfre upptill, smalare nedåt och något spongiös. Den förbindes upptill och framtill med pars squam., baktill med pars condyl. oss. occip. samt i bottnen af fossa temp. med os pariet. Den begränsar fossa temp. utat genom att höja sig med en temligen hög och skarp erista (55 (55) mm. lang). Denna del, som här på grund af sina gränser kallats pars mast., har af FLOWER och TURNER inräknats i pars squam. Om den under densamma befintliga benknöl, som man plägat benämna pars mastoidea eller processus mastoideus, skall här talas i sam- manhang med pars petrosa. (Le) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. AO EIN50N 3 130 A. H. MALM, OM SOWERBY’S HVAL. Pars petrosa. Under det parti, som här kallats pars mast., finnes en rundad knöl, hvilken af TURNER och FLOWER om- nämnes såsom pars mast., ehuru FLOWER ett par gånger reser- verar sig mot en sådan tolkning!). Denna knöl har onekligen utseende af en proc. mast., men flere skäl tyckas tala för att vid beskrifningen inräkna den i pars petrosa, äfven om endast ett närmare studium af dess utveckling i förening med dissektion af omgifvande mjuka delar kan afgöra, huruvida den verkligen hör dit eller ej. Ifragavarande knöl är till större delen spongiös och liknar ungefär fjerdedelen af ett mindre äpple (längd 40 (42) mm., horisontelt mått) med de tva släta ytorna vända uppåt (bredd 25 (25) mm.) och inåt (bredd 30 (30) mm.). Den är så löst fogad upptill till pars mast. och inåt till pars condyl. oss. occip., att den pa kraniets bada sidor lossnat. (Det är vid denna knöl, os stylohyoideum är upphängdt. Framtill öfvergar dess substans till kompakt, och den är der genom en visserligen smal men stark och kort öfvergang sammanväxt med bulla tympani. — Bullans längd, räknadt fran midten af framlobens kant till slutet af rygg- faran mellan de bakre loberna, är 45 mm., dess största bredd är 32 mm. och bredden öfver bakre loberna 30 mm. De bakre loberna na lika langt bakat, men den öfre (yttre) är 3 mm. bredare än den nedre. Os perioticum är löst; dess största längd är 44 mm., största bredd 25 mm. När det betraktas från insidan, äro främre och bakre loberna lika stora, och mellanlobens vertikala midtlinie gar midt emellan ändlobernas ändpunkter. HFenestra ovalis är nästan rund (3 mm.), stapes kägelformig (3 mm. hög). Fenestra rotunda är oval (4 x 2,5 mm.). Mynningen af aqueduct. fallop. är nagot mindre än fenestra ovalis. Af ryggsidans tre öppningar är den stora, gemensamma ingangen till meatus aud. int. och aqueduct. fallop. äggrund (9x 6 mm.). Benet väger 19,75 !) W. H. Frower: On the recent Ziphioid Whales; Trans. Zool. Soc. London, vol. VIII, part III, 1871; pag. 218, 234. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 131 om. De tinningsbenutskott, som stödja ossa periotica, hafva hos begge skeletten gatt förlorade. OS ETHMOIDEUM. Os ethmoideum är stort och dess substans kompakt. Det är fullkomligt symmetriskt, sa att Öfverkanten af septum narium är rak, när den betraktas uppifran eller framifran. Det gränsar upptill och med sidokanternas öfre delar till ossa nasalia, hvar- vid suturerna äro at ömse sidor jemna och bagböjda. Längre ned gränsa dess derstädes perforerade och konkava ytor med sina raka sidokanter till ossa max. sup. De nedre sidohörnen beröra helt lätt de ytor af ossa palatına, som framträda i näskaviteten. Med vomer är os ethmoid. sammanväxt i septum och i näska- vitetens bakre väggar. Dock är gränsen, som är horisontel, gan- ska tydlig. Framom näskaviteten gar os ethmoid. i dagen med en as, (90 (92) mm. lang), som är ganska skarp mellan ossa intermax. men utbredd (15 (75) mm. bred) och ofvan platt mellan vomers rostrala sidodelar. Öfre randen af septum är skarp och mycket konkav. Upp- till har den (under ossa nasalia) en nedatvänd triangulär spets (15 (14) mm., vertikalt matt). Afständet mellan denna spets och den motsvarande uppatvända (mellan ossa intermax. vid främre randen af apertura pyriformis) är 28 (33) mm. Näskavitetens båda sidoafdelningar äro lika stora och sym- metriska. Huruvida en liten tunn benskifva i inre delen af orbita, vid basen af os lacrym., äfven bör räknas till os ethmoideum (la- mina papyracea), kan jag icke med säkerhet afgöra. OSSA MAXILLARIA SUPERIORA. Ossa mazxillaria superiora äro öfverallt spongiösa undan- tagandes vid de kanter deraf, som pa rostrums öfre sidor ligga intill ossa intermawillaria. Ehuru gränsen mellan hvartdera os max. superius och dertill hörande os intermaw. är tydlig längre bakat, antydes den pa rostrum endast af en grund, framtill 132 A. H. MALM, OM SOWERBYS HVAL. svagt nedatböjd fara, och sammansmältningen är der sa fullständig, att det icke är lätt att afgöra, huru langt framåt proc. alveol. oss. max. sup. sträcker sig, men den tyckes sluta 125 (135) mm. bakom apex. Undertill åtskiljas dessa spetsiga processer af ossa intermax. intill 255 (245) mm. från apex och sedan af vomer intill 343 (360) mm. från apex. Der bakom ligga ossa max. superiora intill hvarandra, tills bakersta spetsarna af deras proc. palat., 470 (475) mm. från apex, åtskiljas af fram- spetsen af den lilla del af vomer, som för öfrigt framträder mellan ossu palatina och ossa pterygoidea. Den undre, snedt bakåt och utat uppstigande, konkava sidoytan af os max. superius är 108 (105) mm. lång, räknadt hos N:o 1 från en punkt midtför främsta spetsen af os pteryg. (men hos N:o 2 från en punkt midt för framspetsen af os palat., beroende på det hos dessa individer något olika framträdandet af ossa palatina) och till basen af os zygom., samt framtill 25 (20) mm. bred, bakat något smalare (18 (10) mm.), tills den, 25 (20) mm. framför basen af os 2y- gom., vidgar sig något litet. Den gränsar inåt till os palat. Kanten utat är mycket skarp och svagt bågböjd. Om den öfre ytan af os max. superius, fran framspetsen till foram. maux., delas transverselt i tre lika långa partier, så är, framifrån sedt, det främsta konvext, nästan vertikalt och deltager i bildningen af den 3—5 (2—4) mm. breda alveolus; det mellersta partiet är konkavt och horisontelt; det bakersta likaledes konkavt men svagt uppstigande bakat med tilltagande bredd. Foramina äro flere (6) (6), det största, innerst och nära os intermaz., är 10 (9) mm. i diameter, de andra äro mindre. Dertill kommer, 100 (95) mm. bakom det största och 50 (50) mm. från sidokanten af os max. superius, ännu ett foramen, 6 (3) mm. i diameter, hvilket mynnar snedt bakåt och utat. Utbredningen af os max. superius öfver os frontale är ör- formig, nedtill horisontel och plan (endast vid sidokanterna något konvex), på sin uppstigande del svagt konkavo-konvexo-konkav. Främre delen af det örformiga partiets helix böjer sig utat bak- om os intermarx. och når lika långt utåt som detta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 133 Os max. superius berör med sin vida utbredning vid sido- kanten först framkanten af os zygom., men sträcker sig derstädes icke framonı denna; och täcker sedan os front. sa fullständigt, att detta ofvantill går i dagen endast med sina margines pra- och supra-orbital. samt med en max.-oceipital rand (12—6 (15—5) mm. bred) och slutligen a kraniets topp med sin jemförelsevis lilla utvidgning. Den del af os max. superius, som här kallats helix, berör upptill helt lätt bakre vinkeln af os nas. mellan pann- bensutvidgningen och högsta delen af os intermax. OSSA INTERMAXILLARIA. Ossa intermazillaria bilda ensamma främre delen af rostrum på en längd af omkring 125 (135) mm. från apex räknadt. Der bakom framträda de undertill mellan ossa max. superiora med två smala, 125 (700) mm. långa spetsar, som ligga intill hvarandra utefter 37 (60) mm. och sedan ätskiljas af vomer. Ofvantill äro de vid apex temligen tunna men tilltaga bakåt i tjocklek, på samma gång som deras öfre fria kanter allt mera hvältva sig mot hvarandra. Afständet mellan dessa kanter är vid apex 12 (6) mm., på midten af rostrum, der de äro hvar- andra närmast, 3 (5) mm., vid framspetsen af os ethmoideum 21 (22) mm., vid främre randen af apertura pyriformis 3 (9) mm., midtför apert. pyrif. 50 (50) mm. samt slutligen bakom (ofvanför) densamma 9 (9) mm. Betraktas rostrum fran sidan och tänkes deladt vertikalt i tre delar, sa är de tva främre tredjedelarnes öfre rand svagt konvex, men den bakerstas svagt konkav. Famifran sedda äro ossa intermawillaria utvändigt konvexa allt ifrån apex ända till foramina intermax. (Hos N:o I är det venstra foramen endast antydt, ej öppet.) Från dessa och till främre randen af aper- tura pyrif. börja de uppstiga med breda och grunda konkavite- ter, som nedtill tillspetsa sig mot foramina; sidokanterna äro dock konvexa. Der ossa intermaxillaria omgifva apert. pyrif., höja de sig uppat med konvexa ytor, och ofvan apert. pyrif. böja de sig framat, på samma gang som de vidga sig både utät (det 134 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. högra mest) och inåt, sa att de bilda ett i midten öppet tak öfver apert. pyrif. Basaldelarnes uppåt vända ytor äro groft farade och spongiösa. Substansen hos ossa intermax. är 1 öfrigt kompakt utom vid den främre och otydliga gränsen mot ossa max. superiora. Gränserna mot de sistnämnda äro eljest tydliga likasom de mot ossa nasal. De längst bakat mot vertex ut- dragna (25 (25) mm.) spetsarna af ossa intermax. beröra helt lätt ossa frontal. Rännan mellan ossa intermax. a rostrum är tom ända till 155 (1770) mm. från apex räknadt. Sedan börjar vomer synas med bakat småningom tilltagande bredd och höjd. Rännans bakre hälft fylles helt och hållet af vomers sidohalfvor samt af den främsta ofvan plattade delen af os ethmoideum. Den andel, ossa intermarx. hafva 1 sulc. alveol., är nästan jembred (6 (5) mm.). ; Foramina intermax. mynna rätt bakat ungefär midt för in- skärningarna och äro ovala (6 (6) mm. långa, 3 (3) mm. breda). OSSA PALATINA. Hvartdera af ossa palatina framträder med tre smala, lang- dragna ytor. Två sådana ytor, 75 (102) mm. långa, 3 (14) mm. breda och tillhörande hvar sitt gomben, äro belägna uppe i gommen. De äro raka med bakre ändarne nära gommens midt- linie men divergera framåt sa, att främre ändarne ligga 22 (22) mm. från samma midtlinie. Mellan dessa ytor inkila sig fram- ifrån gomutskotten af ossa marx. superiora. Baktill atskiljas dessa gombensytor af den lilla, 40 (35) mm. langa och midtpa 5 (5) mm. breda del af vomer, hvars bakre spets omslutes af ossa pteryg. och främre af öfverkäkbenens gomutskott. Hos N:o I beröra dessa gombensytor ej hvarandra, hos N:o 2 ligga de intill hvarandra utefter 17 mm. mellan den nämnda delen af vomer och gomutskotten af ossa max. superiora. Hvartdera sombenets andra yta är större, 125 (120) mm. lang, 22 (30) mm. bred på det bredaste stället (midt för basen af os zygom.) och något böjd och skef. Dess yttre och konvexa rand gränsar ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 135 till os maw. superius, den inre och konkava till främre halfvan af sidoytan af os pteryg. Bakre ändan nar till midtför os laery- male. Främre ändan nar hos N:o 1 till jembredd med fram- spetsen af os pteryg.: hos N:o 2 sammanhänger den med främre ändan af den först beskrifna gombensytan, så att båda tillsam- mans omsluta framspetsen af os pteryg. Hvartdera gombenets tredje framträdande yta deltager i bildningen af näskavitetens konkava sidovägg. Den är romboidisk, 50 (50) mm. lang, 12 (11) mm. hög. Den begränsas upptill af os max. superius, ned- till af os pteryg., framtill af vomer och baktill, oregelbundet, af os ethmoideum (kanske äfven en liten del af os lacrym. der framträder). OSSA ZYGOMATICA. Corpus är en femsidig skifva, framtill 3 (5) mm. tjock, baktill allt tunnare. Femsidingen är temligen regelbunden och dess geometriska höjd 38 (32) mm. De begge inre vinklarne äro inkilade i os max. superius; af de yttre vinklarne ligger den främre under hörnet af proc. zygomaticus max. sup., den bakre under främre delen af proc. preorbitalis oss. front. Den bakåt rigtade vinkeln når öfver halfva bredden af os lacrym. och utskickar proc. temp. oss. zygom., som är 50 (50) mm. lång, mycket spenslig, och ej når mer än halfvägs till proc. zygom. oss. temp. OSSA LACRYMALIA. Os lacrymale är platt och beläget under den pr&orbitala delen af os front. Det nar med sin yttre ända (30 (24) mm. bred och 12 (20) mm. tjock) i det närmaste lika langt ut som os front. Framkantenär inkilad mellan den pr&orbitala delen af os front. och basaldelen af os zygom., men når icke der os ma«. superius. Bakre kanten utjemnar sig med det af pannbenet bildade taket till orbita. Basen täckes af en liten och tunn, nagorlunda kompakt benskifva (lamina papyracea?). 136 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. OSSA NASALIA. Ossa nasalia äro temligen jemnstora och ofvanifran sedda rombiska med spetsiga vinklar framåt vid septum narium samt bakat mellan os front. och os max. superius. Deras öfre yta är ganska ojemn och lutar skarpt nedåt mot septum. Fogningen dem emellan (37 (37) mm. lång) och alla suturer äro tydliga. De förenas baktill med hvar sitt os front. (suturen 25 (25) mm. lång). På sidorna beröra de längst baktill ossa max. superiora men omgifvas eljest af ossa intermax., som upptill hvälfva sig in öfver dem. Nedtill förenas de med septum nar., som kilar in sig nagot litet mellan dem, samt beröra längst nedtill pa bakre väggen af hvarje näshälhalfva öfre spetsen af en slät och kom- pakt yta, som antagligen tillhör os max. supertus. VOMER. Vomer är starkt byggd och 452 (435) mm. lång. Basaldelen, som utbreder sig hvalflikt under basis oss. sphenoid‘, bildar taket till bakre näsöppningen och gränsar pa sidorna till ossa pterygordea med framat konvergerande fogningar. Vomers andel i septum narium är pa midten 12 (/0) mm. bred och vidgar sig både framåt och bakat. Undre kanten af septum är bagböjd. I främre väggen af choance narium inkilar sig vomer mellan ossa palatına och framträder sedan a rostrum ofvantill och framom os ethmot- deum med två groft byggda och kompakta sidohalfvor, som upp- fylla rännan mellan ossa intermax. ända till midten af rostrum. Der framom blir vomer klenare och slutar med en lång och skarp spets i rännans botten, 155 (170) mm. från apex. På undre sidan af rostrum framträder vomer dels mellan ossa pterygoidea, ossa palatina och ossa max. superiora med en framåt och bakåt tillspetsad kil, som är 40 (35) mm. lång och på midten 5 (5) mm. bred, dels med en 176 (170) mm. lång, likaledes både framåt och bakåt tillspetsad och på midten 5 (5) mm. bred kil, hvars främre hälft omgifves af ossa intermaw. och bakre af ossa Max. superiora. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 137 MAXILLA INFERIOR. Underkäkens grenar äro, sedda underifran, nästan raka, men öfverkanterna böja sig litet emot hvarandra pa mellersta tredje- delen. Hvardera grenens öfverkant är, från sidan sedd, delad i tre ungefär lika langa konkaviteter, af hvilka den främsta är djupast och den bakersta grundast. Underkanten är, likaledes från sidan sedd, konvex, så langt symphysis räcker, der bakom konkav ett lika långt stycke och slutligen konvex igen. Läng- den från hakspetsen till ledytan af processus condyloideus är 639 (640) mm. Angulus skjuter 12 mm. längre bakåt än proc. condyl. Höjden midtför basen af proc. condyl. är 110 (97) mm., och bredden mellan ytterkanterna af båda condyli 285 (255) mm. Ledytan af hvardera proc. condyl. är 38 (33) mm. hög och 18 (20) mm. bred, der den är bredast, nemligen på midten. Uppåt tillspetsar den sig, nedtill är kanten rundad. Sulcus alveolaris sträcker sig från hakspetsen till grenens midt. Främre hälften deraf befinner sig på öfverkanten och är tom samt nästan jem- bred (6 (5) mm.), men hos N:o 1 höjer sig tandfarans yttre kant spongiöst 12 mm. framför stora tanden och i synnerhet bakom denna, så att fåran der ligger på grenens insida, men den är dock fortfarande rak. (Hos N:o 2 förekommer ingen sådan ansvällning framför tanden och endast en obetydlig der bakom.) I en utvidgning af tandfaran, 190 (180) mm. från hakspet- sen, sitta de stora tänderna, en på hvarje sida. De äro starkt utvecklade, obetydligt slitna, och deras rötter, som äro vända snedt framåt, gå djupt ned. Vid limbus alveolaris är afståndet mellan hvardera tandens fram- och bakkant 40 (52) mm. Tan- dens midtbredd vid samma ställe är 12 (72) mm., dess höjd ofvan limbus och utvändigt 55 (31) mm. Dessa tänder upp- stiga nedtill snedt bakåt men böja sig upptill så, att bissektrisen till den vinkel, som bildas af tandens fram- och bakkanter, är lindrigt framåtlutad. Bakom och tätt intill hvardera af dessa tänder sitter hos N:o I en mindre tand. Dessa småtänder höja 138 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. sig endast 19 mm. öfver imbus. Den högra är framatböjd och syl-Iik, den venstra är plattad och fjällformig. Underkäken når 8 ($) mm. framom nosspetsen. Substansen är 1 bakre hälfterna af rami kompakt, tunn och genomlysande. Af smärre foramina förekomma i hvardera gre- nen ett tätt under hakspetsen (hos N:o 1 derjemte ett 44 mm. der bakom och undertill) samt tvenne högre upp på yttersidan hos N:o 1 något framom, hos N:o 2 under de stora tändernas plats. Foramen mawillare posterius är en stor och vid öppning, 205 (190) mm. lång, räknadt från condylus till öppningens främ- sta sinus, och utefter sin bakre halfva upptagande underkäk- grenens hela höjd. OSSA HYOIDEA. Corpus (os basihyoid.) och cornua fixa (ossa thyrohyoid.) äro sa fullkomligt sammanväxta, att suturer endast ofvantill kunna skönjas. Längden af corpus längs midten är 35 (43) mm.; tjock- leken på midten är 14 (14) mm.; djupet af bugten mellan främre utskotten är 10 (2) mm.; afstandet mellan främre utskottens yttre hörn är 35 mm. Afståndet mellan bakre, yttre hörnen af cornua fixa är 191 (156) mm., och raka afstandet mellan sådant hörn och motsvarande främre utskotts yttre hörn 127 (130) mm. Vid midten af sistnämnda afstand äro cornua fixa lindrigt krökta både uppåt och inåt. Bredden af hvartdera är vid basen 32 (33) mm., på midten 30 (29) mm. och vid änden 13 (10) mm.; tjockleken är, i samma ordning räknadt, 19 (17) mm., 8 (CZ) minns Och (27), mm. Hvartdera af cornua mobilia (ossa stylohyoid.) är 146 (155) mm. långt och nedåt mycket plattadt, så att största bredden der är 32 (54) mm., men största tjockleken endast 9 (7) mm. Bredden är minst (17 (16) mm.) 42 (42) mm. från öfre änden; största tjockleken på samma ställe är 9 (10) mm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 139 OSSA TRUNCI. OSSA COLUMNZ& VERTEBRALIS. Formula Berabreiks är hos NEO: 2 -- 5, "Th. 10.%..9.,Cd. 20. — 46; INGSO 23 0 AED IN 9, 2310,:0d: 201 46. Hos N:o 2 är likväl att märka, ati å venstra sidan före- kommer ett rudimentärt, platt och ovalt 10:de refben (längd 67 mm., största bredd 25 mm.), hvilket är beläget tätt nedom 9:de refbenets angulus och således ej på långt när når bröstkotorna. Derigenom öfverga ofvanstaende formler att blifva lika. Gränsen mellan bröst- och länd-kotor betingas här nemligen af refbenens antal. Det synes mig icke möjligt att af bröst- och länd-kotor- nas egen beskaffenhet fixera en sådan gräns, emedan Öfvergangen sker så småningom och är, såsom mätningar a N:o 1 och N:o 2 visat, ganska individuel. Afstanden mellan ändarna af processus transversi tilltaga icke plötsligen bakom coste utan hos N:o 1 med 16:de kotan, hos N:o 2 med 15:de, och minskas till och med ibland bakom coste, under det att kotornas allmänna form är lika från och med den 16:de (Z5:de) till och med den 27:de. VERTEBRAE COLLI. De 7 halskotornas längd tillsammans och undertill är 155 (145) mm., hvari dock inräknats de torkade intervertebral-liga- ment, genom hvilka dessa kotor ännu sammanhänga med hvar- andra. Atlas och axis äro sammanväxta, de öfriga kotorna äro fria. Atlas & amis. Af atlas och axis äro corpora helt och hållet sammanväxta (längd undertill 49 (45) mm.) samt bagarne sa till vida, att endast mellan dessas nedre delar foramina finnas, ett a hvar- dera sidan (13 (22) mm. högt, 8 (6) mm. bredt) för genomgång (> 140 A. H. MALM, OM SOWERBYS HVAL. af nervus cervicalis secundus. Första kotans processus transverst äro icke sammanväxta med den andras. Atlas. Afstandet mellan fosse condyl. upptill... 58 (52) mm. » » » » nedtille ren 87 (20) Största höjden af endera fossa condyl...........-. 69 (66) » » bredden » » » Dh RN 33 (34) » Afstandet mellan margo superior foram. medull. ochstoppen af 'proc.‘ spinosus._ 2 Seas 52 (51) » Afstandet mellan undre ytan af corpus och top- Pen RAN AOC spinosuss 2.0 Mn ran 134 (122) » Höjden af foramen medull., framtill..........--.-- 48 (45) » Bredden » » » 2) RE 62 (54) » » mellan ändarne af de rudimentära diapo- fohnjsesi. ie Br Breg 20 132. see ee 120 (110) » Bredden mellan ändarne af parapophyses.....-.-- 147 (150) » För nervus cervicalis primus finnes i främre sidodelen af arcus, & ömse sidor, ett foramen, 12 (10) mm. högt, 7 (6) mm. bredt. Awıs. Afstandet mellan öfre randen af foram. medull. OCh TOMS af proc. spinosus me 42 (40) mm. Hoden atıyorama medulloan.. 11 2 Vene 42 (40) » Bredden » » DEAL ART RE dd 58 (54) » » mellan ändarne af diapophyses ..-------- 114 (105) » » » » » parapophyses......--- 156 (146) » Längden af diapophysis baktill ___............--.--- 25 (22) >» » > REMOTE Denen 43 (40) » 7 Pa högra sidan hos N:o 1 sammanhänger spetsen af diapo- physis med midten af öfre kanten af parapophysis, så att mellan dessa processers basaldelar finnes ett aflångt foramen vertebrale, 17 mm. högt, 12 mm. bredt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o De 141 Hos de öfriga halskotorna äro corpora ungefär lika höga (43 (43) mm.). Bredden af corpus är större än dess höjd och störst hos den 3:dje kotan (65 (65) mm.). Hos samma kota hos N:o 1 förenas icke lJamine upptill, hvarigenom denna kota sak- nar proc. spin.; hos n:o 2 är detsamma förhållandet med 3:dje, 4:de och 5:te kotorna. Ingenstädes är diapophysis förenad med parapophysis. Vertebra prominens har de längsta diapophyses, hvilka äro framatböjda, men de kortaste parapophyses, hvilka likaledes äro böjda framat. | ö:dje. | 4:de. | 5:te. | 6:te. | 7:de. Längden af corpus undertill................. 9 (15)|18 (15))15 (15)]15 (19)|22 (22) Afständet mellan margo sup. foram. med. och toppen af proc. spin................ SER 8 10 28 &5 Afständet mellan undre ytan af corpus och toppen af proc. spin................ BER 94 987123. LS Bredden mellan ändarne af apopuses ..| 102 99 | 100 | 100 | 120 » » » » parapophuses| 140 104 95 88 70 VERTEBR& THORACICE. Vertebr& thoracice tilltaga i storlek framifrån bakåt. Detta gäller i synnerhet om längden af corpora och höjden af pro- cessus spinosi. Afstanden mellan ändarne af processus transversi deremot visa icke någon stadig stegring förr än med 16:de kotan (från och med atlas räknadt). Såsom nedan anförda mått, jem- förda med dem för vertebre colli, visa, tilltaga processus spinosi hastigt i höjd fran 4:de kotan till 9:de och 10:de. Sedan ökas visserligen deras höjd nagot bakat men jemförelsevis obetydligt. 8:de och 9:de kotornas proc. spin. äro nästan vertikala. De fül- jandes luta så pass bakat, att, om en kota ställes med under- sidan af corpus horisontal, och en lodrät linie drages centralt genom bakre ytan af corpus, sa gar denna linie genom midten af öfverkanten af samma kotas proc. spin. Processus transversi utgå hos 8:de—13:de kotorna från sidorna af arcus men hos 14 l5:de—17:de från sidorna af corpus. A. H. MALM, OM SOWERBY'S saväl som i andra afseenden, öfvergångskota. rudimentära hos 13:de kotan, fullt utvecklade hos 15:de. HVAL. l4:de kotan är i detta Metapophyses äro mera utvecklade hos 14:de och u Afständ mel- Afständ mel-| lan margo | | en SR | ER | ETS | transversi. | sen af proc. = = SR spin. | Dl 41 51 151 (147) 153 (123) 9 158 (159) 178 (151) 10 157 (156) 190 (160) hl 146 (148) 190 (183) 12 143 (141) 192 (190) 15 144 (143) 193 (195) 14 147 (139) 200 (196) 15 157 (135) 209 (210) 16 198 (200) 214 (217) ld 226 (255) 224 (224) | Måtten för 17:de kotan | upptagas här äfven | för N:o 2 af skäl, | | som förut anförts. | VERTEBR.E LUMBALES. Vertebre lumbales tilltaga i storlek framifran bakåt. Den främsta liknar sista bröstkotan, den sista liknar första svans- kotan. Hos de mellanliggande ländkotorna sker öfvergangen så småningom och är så ringa, att intill hvarandra belägna länd- kotor kunna sägas hafva nästan lika form. Corpora äro mera Processus äro höga och luta bakat liksom hos bröstkotorna. Metapophyses äro temligen spetsiga hos 18:de—22:dra kotorna (äfvensom hos sista bröstkotan) men blifva allt trubbigare från och med den 23:dje kotan. långa än breda. spinosi ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 5. 143 Afständ mel- COPP Te Afstånd mel- | lan margo a dte Aam Se | EE | && | transversi. | sen af proc. ST NT 5% spin. 18 SO) 58 80 242 (262) 223 (231) 19 237 (257) 223 (239) 20 246 (250) 237 (245) 21 255 (246) 246 (246) 22 248 (243) 251 (247) 23 253 (242) 268 (256) 24 265 (242) 278 (263) 25 261 (242) 277 (273) 26 268 (236) 276 (270) VERTEBRE CAUDALES Vertebr® caudales äro 20 hos både N:o 1 och N:o 2. De aftaga i storlek framifrån bakat. Processus spinosi äro hos 27:de—30:de kotorna bredare (framifrån bakåt räknadt) än hos nagon annan kota i hela ryggraden, men deras höjd aftager ganska hastigt bakåt. De upphöra med den 38:de kotan, der saledes ock canalis medullaris slutar. Processus transversi af- taga hastigare, så att hos 36:te kotan märkas endast spår deraf a främre delen af corpus. Metapophyses (från främre kanterna af lamine) förekomma till och med 36:te kotan. Hos denna äro de dock rudimentära. Af hemapophyses äro 10 par till- varatagna. (Det första torde hafva varit obetydligt utveckladt). Det andra är kort (af ungefär samma djup som det 8:de), det 3:dje når längst ned, derefter aftaga de. Det sista paret före- kommer vid 37:de kotan. 39:de—46:te kotorna utgöras endast af corpora, som äro nedplattade. 144 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. on Hemapo- ee Afständ mel-| physes. —— Afständ mel- | lan marge | =, GG N: = lan spetsarne | sup. foram. 2,5 = N 5 02 .. = af processus |med. och spet- = De en = in = S, transversi. | sen af proc. [2 2 3 al & el SR = spin. Des We = 232% = = bend I vu ee 258 (242) 262 (260) 28 236 (241) 248 (254) 35 50 29 231 (225) 233 (240) 46 158 30 215 (221) 215 (220) al 189 (220) 167 (195) 32 150 (166) 149 (168) 33 129 (140) 121 (140) 54 105 (115) 90 (110) 35 87 (91) 60 (87) 36 75 (75) 33 (56) 30 23 37 69 (68) 21 (26) 10 5| Hemapophyses sluta här. 38 | 483| 55 166 (68) SD) Canalis medull. slu- tar här. 39 60 (65) 40 55 (57) 41 53 (53) 42 46 (49) 43 40 44 54 45 20) 13 |25 (23) 46 8| 10 10 (15) COSTE. Coste äro 6 + 4 par hos N:o 1, och sista paret når ej upp till sin motsvarande kotas processus transversi. Hos N:o 2 äro de 5 + 4 par, men till venster förekommer ett litet och rudi- mentärt 10:de refben. Detta når ej heller upp till sin motsva- rande kota. Hos båda exemplaren urskiljas hos de 7 främre paren capitulum, collum och tuberculum, hvilket torde vara an- märkningsvärdt i betraktande af bröstbenens olika byggnad och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 5. 145 det deraf betingade olika antalet cost@ ver@. 8:de och 9:de ref- bensparen förenas endast med sina motsvarande processus trans- verst. Följande mätt äro af venstra sidans refben och samma sidas refbensbrosk. Längd utvän- N:o. ie en Droste Anm. rundt mätt. us 1 | 370 (405) | 25 (30) Första refbensparet är bredast (på midten 2 | 520 (545) | 40 (40)| 39 (35) mm.). Bredden aftager bakåt. Sista 3 | 630 (630) | 50 (45) refbenets bredd pä midten är 20 (20) mm. 4 | 690 (685) | 65 (65) Högra sidans refben äro i allmänhet nägot litet längre än den venstras. 5 | 725 (685) | 95 (90) 6| 725 (710) 1135 7 | 710 (660) 8 ı 610 (645) 9 | 460 (570) 10 | 128 (65) STERNUM. Sternum är bredt och ganska tunt. Det smalnar något bakåt men bibehåller ungefär samma tjocklek. Undertill är det svagt konvext med en låg köl långs midten, ofvantill svagt kon- kavt. Det utgöres hos N:o 1 af 5 segment, af hvilka de 2 sista äro sammanväxta; hos N:o 2 af 4 segment, af hvilka inga äro sammanväxta. Segmentens sidokanter äro inböjda. Ä midten af segmentens föreningsställen (linee transverse) förekomma af- långa hål temligen jemnstora, hos N:o 1 således 4 stycken hål, c:a 35 x 15 mm.; hos N:o 2 3 stycken c:a 45 x 30 mm. Ehuru segmentens antal hos N:o 2 är mindre än hos N:o 1, är likväl sternum hos N:o 2 både längre och bredare än hos N:o I. Längd af sternum längs midten, rundt mått _......... 472 (480). Bredd » » vid främsta paret sternalbrosk... 148 un Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o Do 10 146 A. H. MALM, OM SOWERBY’S HVAL. Djup af incisura semilunaris (anterior)......---............ 54 (30). Bredd » » » el N 2 __ 22 (70). OSSA EXTREMITATUM. SCAPULA. Scapula är bred och i det hela taget triangulär samt sa tunn, att dess basaldel är genomlysande. Basis scapule är bag- lik och mest böjd i närheten af anguli basales. På superficies externa märkas, förutom den låga, nära margo superior belägna och med denna kant parallela crista scapule (afstandet ungefär 24 (17) mm.), äfven tvenne andra från collum radierande åsar, af hvilka den ena är lag och rundad samt be- lägen något framom midtellinien af scapula, och den andra har ungefär samma höjd och form som erista scapulae samt å collum ligger nära margo externus, hvarifrån den sedan divergerar. 'Dessa båda åsar så väl som crista scapule utplåna sig, innan de na basis scapule. Acromion är platt, utefter hela sin längd af ungefär lika bredd och tjocklek med svag böjning uppat och yttre sidan kon- vex; dess längd är i rakt mått (med passare) vid öfre kanten 80 (75) mm. samt vid den undre 105 (205) mm.; bredden är 42 (30) mm., tjockleken 5 (4) mm. Superficies interna är i närheten af angulus externus kon- kav och spongiös, i öfrigt plan och kompakt. Den har några (5) (9) obetydligt upphöjda linier, som radiera från angulus ex- ternus mot basis scapulc. Processus coracoideus är böjd parallelt med acromion; dess längd är i rakt mått vid öfre kanten 85 (70) mm. samt vid den undre 101 (90) mm.; vid roten är den 31 (30) mm. bred, 14 (14) mm. tjock; på midten är den 21 (22) mm. bred, 10 (10) mm. tjock; mot spetsen något bredare och tjockare. Raka afständet mellan angulus superior och angulus inferior är 348 (352) mm., afstandet mellan cavitas glenoidea och midten ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 5. 147 af basis scapule 220 (200) mm. Längden af margo superior, från angulus superior till främre kanten af cavitas glenoidea, är 250 (220) mm.; längden af margo ewternus är 178 (188) mm., längden af cavitas glenoidea 60 (65) mm., bredden af densamma 42 (45) mm. HUMERUNS. Humerus är groft byggd, i synnerhet upptill. Dess längd är 150 (745) mm., räknadt från toppen af caput. Dess bredd på midten är 62 (62) mm.; tjockleken på samma ställe 38 (36) mm. Corpus är temligen jembredt, framtill något konvext, bak- till något konkavt, och plattas hastigt, från caput räknadt, så att benet blir allt tunnare (minim. 35 (33) mm.). Nedtill ökas dock tjockleken något litet (40 (35) mm.). ULNA. Ulna är något plattad och smalast pa midten; olecranon är platt. Längden af ulna är vid yttre (bakre) kanten, dä oleeranon medräknas, 182 (177) mm.; vid inre (främre) kan- ten 138 (/3/) mm. Bredden är upptill, da oleeranon medräk- nas, 72 (65) mm.; pa midten 25 (29) mm.; nedtill 40 (40) mm- Tjockleken är upptill 35 (30) mm.; pa midten 22 (20) mm.; nedtill 21 (19) mm. RADIUS. Radius är plattad och temligen jembred. Dess längd är vid yttre (främre) kanten 160 (155) mm.; vid inre (bakre) kanten 135 (133) mm. Bredden är upptill 43 (44) mm.; på midten 41 (44) mm.; nedtill 46 (47) mm. Tjockleken är upptill 34 (31) mm.; pa midten 25 (24) mm.; nedtill 26 (24) mm. OSSA CARPI. Carpus utgöres af 7 ben i tva raka tvärrader, nemligen uti öfre raden: os scaphoideum, lunare och triquetrum, samt uti den nedre: os trapezium, trapezoides, capitatum och hamatum. 148 A. H. MALM, OM SOWERBY’S HVAL. Alla dessa ben hafva nästan plana ytor saväl utat som inåt. Os lunare är störst. — Os pisiforme företrädes af en liten broskflik. Hos N:o I äro alla karpalbenen fria och artikulera med de ben, som här nedan nämnas vid hvart och ett. Os scaphoideum: radius, os lunare, trapezoides, trapezium. — lunare: os scaphoideum, radius, ulna, os triquetrum, hamatum, capitatum, trapezoides. — triquetrum: os lunare, ulna, (os pisiforme), os hamatum. — trapezium: os scaphoideum, trapezoides, metacarp. ind., meta- carp. poll. — trapezoides: os trapezium, scaphoideum, lunare, capitatum, metacarp. ind. — capitatum: os trapezoides, lunare, hamatum, met. dig. ann., met. dig. med. — hamatum: os capitatum, lunare, triquetrum, met. dig. min., met. dig. ann. Hos N:o 2 äro i den högra carpus os trapezoides, ca- pitatum och hamatum sammanväxta med bibehållande af sin ursprungliga form; 2 den venstra äro os trapezoides och ca- pitatum på samma sätt sammanväxta. Längden af carpus är längs midten 50 (52) mm., bredden är 88 (90) mm. Af den högra carpus hos N:o I har min fader lemnat en afbildning jemte tolkning i »Hvaldjur i Sveriges museer år 1869», pl. V, fig. 52. Vid tolkningen af carpus har jag, sasom ofvan synes, kommit till ett något afvikande resultat, i det jag för det ben, som a nämnda teckning signerats ST (scaphoideo-trape- zium), begagnat namnet os scaphoideum och för Pı (»os meta- carpi pollicis») os trapezium. Jag föranledes dertill dels af det senare benets fullkomliga likhet med ett karpalben, dels emedan det synes mig något oegentligt, om os metacarpi pollicis skulle ligga bredvid os trapezoides och bära os metacarpi indicis, hvil- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK -AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 3. 149 ket senare det i fraga varande benet gör i ännu högre grad hos N:o 2 än hos N:o I. Jemföras karpalbenens artikulationer, som ofvan framstälts, med motsvarande förhållanden hos menniskohanden, så öfver- ensstämma de dermed i det närmaste, och för os trapezium (miht) är denna öfverensstämmelse fullständig. Äfven för os hamatum är i afseende a artikulationerna för- hallandet detsamma som i menniskohanden. Hos detta ben fin- ner jag emellertid en egendomlighet, hvarpå jag anser det vara skäl att fästa uppmärksamheten. Hos N:o 1 märkes derå en fåra i riktning af inre kanten af os metacarpi digiti minimi. (Hos N:o 2 finnes ej sådan fåra, men os hamatum är der mindre utveckladt utåt, således ofvanför nämnda metakarpalben). Denna fara ger benet utseende af att vara sammanväxt af tvenne. För att utröna dels, huru här- med förhaller sig, och dels den ofvan nämnda frågan om tolk- ningen af os trapezium har jag undersökt motsvarande förhål- landen hos ett skelett af Hyperoodon diodon La Cep. hvilket tillhör Göteborgs museum. Manus är hos Hyperoodon i det hela taget byggd på samma sätt som hos Mesoplodon, men karpalbenen äro åtta och ligga i två nagot nedåt böjda rader med tre i den öfre och fem i den nedre raden. Os hamatum företrädes nemligen af två ben, af hvilka det ena bär os metacarpi dig. ann. och det andra os meta- carp. dig. min. Dessa ben hafva tillsammantagna samma form och artikulationer som os hamatum hos Mesoplodon, och visa saledes, att den nämnda fåran hos N:o 1 verkligen utgör spår efter, att benet ursprungligen utgjorts af tvenne. Ett sådant förhållande har, sa vidt jag vet, icke förr blifvit anmärkt. Os trapezium (mihi) har hos Hyperoodon ett så tillbakadraget läge i förhallande till metacarpus och så fullkomligt normala artikulationer, att nagot tvifvel om dess betydelse, äfven hos Mesoplodon, icke för mig återstår. 150 A. H. MALM, OM SOWERBY'S HVAL. Hos de bada här behandlade exemplaren af Mesoplodon sa- väl som hos det af Ayperoodon befinna sig karpalbenen in situ. OSSA METACARPI. Under förutsättning, att det mangkantiga benet nedanför os scaphoideum anses vara os trapezium, äro alla metakarpal- benen S. bredden och tjockleken. Os metacarpi pollicis » Indicis___...-- digiti medi » annularis ----- » minimi Längd: 19 (27) mm. 40 (43) 45 (50) 36 (41) 26 (30) OSSA DIGITORUM. » » » » långa ben, och deras längd är således större än Bredd på midten. 6,5 ($) mm. 20 (20). » 21 (20) » I) > a) = Ossa digitorum äro i allmänhet något längre och smalare hos N:o 2 än hos N:o 1. Pollex : Index: Digitus annularis: phalang 1:a ossa phalangum antydas endast af ett litet brosk. phalane 1:a Längd. » 2:a 23 (26) >» » I:a 13 (18) » » 4:a 10 (11) » » dal) (7) » SG 32 (35) » » 2:a 22 (24) » » 3:4 12 (15) » » 4:a 8) » 9:4 3,5 (4) » 22 (25) » » » 1) Ej tillvaratagen hos N:o 1. I:a Ja 15 (19) » (HI) 32 (34) mm. Bredd. 15,5 (/5) mm. 13.12) 11,5 (8) » 10 SO (7) » 13 (12,5) » 10 > (9,5) » IS (I) > 3,5 (8) >» 4 (4) » 12 202 85 (Oo) 8 (7) >» ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 151 Längd. Ro i Bredd. Digitus annularis: phalanx 4:a 2,5 (5) mm. 2 (5) mm. PDA oe 3 (a Digitus minimus: phalanz l1;a 12 (16) >» 12,5 (10) » » 2:a 8,5 (11) » T (6,5) » OSSA PELVIS. Ossa pelvis äro temligen raka och jemntjocka. Längd. Bredd. 63 (60) mm. 9 (10) mm. Följande tabell upptager nagra mätt dels af de nu beskrifna begge exemplaren, dels enligt FLOWER af de i den senare af hans ofvannämnda afhandlingar anförda exemplaren af Meso- plodon australis, grayi och hectori. HVAL. ’ OM SOWERBY S A. H. MALM, 152 58 sol = 26 Or OCT TIe Se 0288 Ic FSF 099 079 689 = GE 68 Se (OG VAS IG 67 er Cr IG gg ed 08 Oc 29 TTT ATT 007 sol ZOT &0r TTT 66 80T ATT ser SST Fel 661 66 °6 66 E01 60T LE 07 Tr 9 98 Gel &8T LET 021 281 646 686 366 022 366 CEC 396 886 892 866 Ire 796 8L6 897 GLE ehr 669 c09 068 684 068 OTC c0C 008 CST Z9G OLL OLL OF SSL een EON "sun "I109| "sun IInpe stl'unmasaN 821049909 -094 'W | TÄBIG MW -BIsne A ‘suaptq "WI Br ge Ne ARE TA SR LG uarssyeyTopun ua Fe uoploy BJLANIA BISIOJS EEE ÄR AR I FE En re ee sısäydwäs je uopaueT ee a STOR er UNGE uoLssyeyNTopun Ua Fe uopdurT ee ae a a a ee tuvdwiI eng Fe uapparq v4ST04S EEE RA = Um a EIRST GES tugedwL7 ejpnq Fe uspdueTt ERE EEE EI RE SER EEE sturtofrakd vangrode Fe uopperg %4s10IS ee Se sruxoptkd wanytode je uopurı orweizp Pra 'xemIogur vsso Fe uUappals a a a Sr srurzofriAd waıngaode 107 4pıut "xBwIogur vsso Fe uoppaıgq Be ASTANA srurtoprtkd wangaode (WOoURAFO) WONeG "xBULlogur BSSO JL UIPppaId VISIOJS a AT USES fa Sj AS Ske SRS t[Lpu0d Je BUIJJUTLYIIJA urjfow UIPPIIT ÅSE SE SR PISA SS Sr ea RR Set al ESS Aa 4pru ssop pIA WnIjsoI Fe uoppaag ee A er Se BUILDUIUILYSUT TIEIIGTO-9JUR Ip ueffpw uoppeıg SEE ER ES ERA ARS SR See day 'sso 'wo34z 'voxd uejjpw pparq sjarueIN ESR SE rr Se Aa ESS OR sojeytgro-wadns soursiew Fe Uapru IJ4JO PPaIq SJarueIY FRE SS ee -3k1a9d esso [NT XoJ1aA url} ploy 8481048 SJATULIY wnisor fu uosJods ty ("3Aragd esso Fe pepirq) yueyyprw aneq suamwos uRıF JopurIsyy ee ne ee ar een (BUILSUTUIENSUT BEITALO -94u® op uejfowt uosuıp “alu ua Fe uayprur [14 sIods se949p uRır) wnıgsor je uopSur] FSS ERAGON TS EEE EEE ETESCSE EEE ER pure] sjaruvIY ÖFVERSIGT AF K. VETENSK -AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 153 Såsom af denna tabell synes, har Göteborgs-exemplaret N:o 1 af M. bidens hufvudet något mindre utveckladt på längden men betydligt mera på bredden än N:o 2. Derjemte kan anmärkas, att rostrum hos N:o I är böjdt, hos N:o 2 nästan rakt, samt att underkäkens tänder hos N:o 1 äro 4, hos N:o 2 endast 2 och lägre men längre (utmed käkbenet). Då dessa olikheter således få anses såsom mindre väsendt- liga och dertill lägges, att REINHARDT träffat flera mycket små tänder i öfverkäken hos det af honom till det yttre i kort- het beskrifna exemplaret af M. bidens, och flera sådanas före- komst äfven i underkäken är från tidigare undersökningar känd, samt att de stora tändernas form och rigtning måste vara olika under olika åldrar, så tyckes det finnas anledning för zoo- loger, som disponera material fran södra hemisferen, att när- mare undersöka, huruvida ej de arter af Mesoplodon, hvilka hittills uppstälts, blifvit något för manga, och särskildt, huru- vida tillräckligt skäl finnes för att åtskilja M. bidens och M. grayi, eller om ej snarare de sparsamma fynden af M. bidens, alla gjorda på norra hemisferen, må anses bero på, att exemplar af den senare uppstälda arten, M. grayi, förirrat sig från sitt egentliga hemvist. Skulle denna uppsats kunna utgöra ett bidrag vid en så- dan utredning af den intressanta fragan om Ziphiidernas geo- grafiska utbredning, sa är dess ändamal vunnet. Figurförklaring. TAFLAN IX. Fig. 1—7: Af Mesoplodon bidens. (Efter skelettet N:o 1 i föregående beskrifning.) » 8: Af Hyperoodon diodon. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 422 INGO OD 11 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 120.) Frän Hrr Samson & Wallin. ÅHRMAN, J. E. Karta öfver Gestrikland. Uppl. 2. Sthlm 1883. F. Frän Författarne. AURIVILLIUS, C. W. S. Krustaceer hos arktiska Tunikater. Sthlm 1885. 8:0. EDLUND, E. Sur Torigine de l’electricite atmospherique... Sthlm 1885. 8:0. ForsseLt, K. J. B. Analytisk öfversigt af Skandinaviens Lafslägten. Lund 1885. 8:0. LINDSTRÖM, G. Analyser af bergarter och bottenprof från Ishafvet... Sthlm 1885. 8:0. NORDENSKIÖLD, A. E. Den andra Dickson’ska expeditionen till Grön- land, HE. 1. "'Sthlm 1885. 8:0: PAYKULL, S. R. & WESTERGREN, M. Om Sardinberedningen i Frank- rike. Sthlm 1885. 8:0. TryBom, F. Några fiskodlingsföretag 1 Skåne åren 1883 —1884. 1884. 8:o. CARBONELLI, DI LETINo. La chiesa, la proprietä, lo stato. Napoli 1884. 8:0. v. MÜLLER, F. Systematic census of Australian plants, Suppl. 1. Melbourne 1884. 4:0. PALMEN, J. A. Internationelt ornithologiskt arbete och Finlands andel deri. Hfors 1885. 8:o. Reuter, ©. M. Monographia Anthocoridarum. Hfors 1884. 4:0. Stockholm 1885. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 492. 1885. N 0. Onsdagen den 10 Juni. Hr EDLUND dels meddelade en af honom sjelf författad uppsats: »Om den elektromotoriska kraften i VOLTAS ljusbage och i den elektriska gnistan»*, och dels inlemnade och refererade en uppsats af Docenten S. ARRHENIUS: »Fluiditetens inverkan pa elektrolyters ledningsförmaga för elektricitet»*, samt af Do- centen ©. A. MEBIUS: »Undersökning af elektriska gnistan i vätskom*. Hr LINDSTRÖM dels redogjorde för en af honom sjelf för- fattad uppsats: »Förteckning öfver Gotlands siluriska Crustaceer, 1: Trilobiter och Merostomer»*, dels meddelade en uppsats af Professor W. C. BRÖGGER: »Ueber die Ausbildung des Hypo- stoms bei einigen skandinavischen Asaphiden» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handlingar), samt en uppsats af Professor B. LUNDGREN: »Ön an Insceramus from Queensland» (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handlingar). Hr GYLDEN föredrog en af honom författad uppsats: »In- termediära banor som vid en gifven tidpunkt med en kontakt af tredje ordningen ansluta sig till de verkliga». Hr HAMBERG meddelade en af honom utförd undersök- ning af ölets alkoholer”. Hr SMITT redogjorde för innehållet af några från den i Wien ar 1884 hållna ornithologiska kongressen inkomna hand- lingar, deribland en skrifvelse från Kongressens permanenta ko- mite till Akademien med anmodan om dess medverkan för de af kongressen uppställda syftemal; med anledning hvaraf Aka- > ui demien uppdrog at Hrr LILLJEBORG, RUBENSON och SMITT att förbereda de matt och steg, som kunde finnas erforderliga för Sveriges ifragavarande medverkan. Hr WITTROCK dels förevisade första fascikeln af ett utaf Docenten B. JÖNSSON och Lektorn L. J. WAHLSTEDT förberedt exsiccatverk: »Svenska foderväxter», dels refererade en af Lek- torn S. ALMQVIST ingifven berättelse om den resa han med un- derstöd af Akademien under sistlidne sommar gjort till Norr- land och Norge för studium af formförhållandena hos slägtet Hieracium. Amanuensen WILLE redogjorde för innehållet af sin ofvan- nämnda afhandling. Sekreteraren meddelade på författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Hafsevertebrater från nordligaste Tromsö amt och Vestfinmarken», af Docenten C. W. S. AURIVILLIUS (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handlingar); 2:0) »Einige Beob- achtungen und Versuche über die Filtration in ihrer Bedeutung für die Transsudationsprocesse im Thierkörper», af Dr R. TIGER- STEDT och Studeranden C. G. SANTESSON (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 3:0) »Om Melamin och melamföreningar» af Docenten P. CLAESSON (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 4:0) »Ueber die krystallographischen Konstanten des Gadolinits», af studeranden F. EICHSTÄDT (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 5:0) »Om Rodonit från Pajsberg och Langban» af skol- läraren G. FLINK”; 6:0) »Kristallografisk undersökning af säll- syntare jordmetaller, 1: Didymföreningar», af studeranden C. MORTON”; 7:o) »Om några ur dieyanphenylhydracin härledda föreningar», af Fil. Kandidaten J. A. BLADIN *. Pa tillstyrkan af Komiterade antogos till införande i Hand- lingarne följande afhandlingar: 1:0) »Bidrag till Algernas phy- siologiska anatomi», af Amanuensen N. WILLE; 2:0) »Japanska Cephalopoder», af Fil. Kand. A. APPELLÖF. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Från K. Civildepartementet. FALKMAN, L. B. Om mått och vigt i Sverige, D.2. Sthm. 1885. S:o. Från K. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiella statistik, 6 band. Från Stadsfullmäktige i Stockholm. Berättelse om Stockholms kommunalförvaltning, Årg. 16. Från Norges Geografiske Opmaaling i Christiania. Topografisk kart over kongeriget Norge, Bl. 15C; 25D; 26 A; 205 Ag AN, 198 0 13, EN OM AR DIR 53 A, EC. Generalkart over det sydlige Norge, Bl. VIII. Kart over Romsdals amt, Bl. 1—2. Christiania Omegn, Bl. I. Oversigtskart over Dybde- og Höjdeforholde. Den Geologiske Undersögelse, Bl. 25 B; 26 A; 46 C; 47 D; 50 C. Generalkart over den Norske Kyst, Bl. A 3. Specialkart » » » DEREN ABS, Från Societe Entomologique i Bruxelles. Annales, T. 23—29: 1. Från Société Geologique i Liege. Annales, T. 10. Från British Association for the Advancement of Science. Meeting, 54. Från R. Geographical Society i London. Proceedings. Vol. 6: ı 12. Från Geological Society i London. Journal, N:o 162: Från R. Dublin Society i Dublin. Scientific transaetions, Vol: 3: 4—6. Scientific proceedings, Vol. 4: 5—6. Frän Botanical Society i Edinburgh. Transactions and proceedings, Vol. 16: 1. Från Geological Survey of India i Calcutta. Memoris, Vol. 21: 1ı—2. Records, Vol. 17: 1—4; 18 1. Palzotonlogia Indica, Ser. 4, Vol. 1: P. 4; Ser. 10, Vol. 3: P. 45; 195 122° Raser 31: 142 Vol. :2B7 3. Från Linnean Society of South Wales i Sydney. Proceedines, Vol. 9:71 2. Från R. Accademia dei Lincei i Rom. Transunti, Vol. 8: 16. Rendiconti, (4) Vol. 1: 1—11. Frän Societa Entomologica i Firenze. Bullettino, Anno 15: 2—4. Fran K. Nederländska Regeringen i Haag. Flora Batava, Afl. 263—268. Frän K. Akademie van Wetenschappen i Amsterdam. Verslagen, Afd. Natuurkunde, (2) D. 19—20; Register, D. 1—20. » » Letterkunde, (8) D. 1. Jaarboek, 1883. Processen-verbaal, 1883/4. Juditha. Po&ma. Amsterd. 1883. 8:0. Från Societe Hollandaise des Sciences i Harlem. Archives des sciences exactes et naturelles, T. 19: 2—5. Frän Observatorium i Madrid. Anuario, Anno 18. Observaciones meteorologicas, 1879—1881. Från K. Ryska Geografiska Sällskapet i St. Petersburg. Ötschetie, 1882—-1884. Isvestia, T. 18: 4; 19: 1—5; 20: 1—6; 21: 1—2. (Forts.) 5 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 6. Stockholm. Om den elektromotoriska kraften i Vorras ljusbåge och i den elektriska gnistan. Af E. "EDLUND. [Meddeladt den 10 Juni 1885.] 1. En undersökning, som Professor VIKTOR VON LANG utfört och nyligen bekantgjort rörande den elektromotoriska kraften i ljusbagen, har gifvit mig anledning till efterföljande meddelande: För flera år sedan lyckades jag pa experimentel väg bevisa, att VOLTAS ljusbåge är säte för en elektromotorisk kraft, som söker att sända en ström i motsatt rigtning mot den ström, som förorsakar ljusbågen!). Försöken visa nemligen, att om motståndet i ljusbågen kallas w och ljusbågens längd benämnes I samt a och b äro konstanter, så är w= a + bl. Om bagens längd göres i det närmaste lika med noll, så återstår således ett motstånd a, som icke kan tillskrifvas ljusbågen, då dennes längd är så ringa. Om nämnda uttryck på motståndet skall äga rum, måste strömstyrkan hållas konstant, under det att man förändrar bagens längd. En omständighet, som bevisar, att konstanterna a och b icke äro af samma natur, består deri, att b (= mot- !) Öfversigt af Vet.-Ak:s Förhandlingar för 1867 sid. 95 och 637; för 1868 sid. 3, 327 och 457; för 1869 sid. 691. Poce. Ann. B. 131 (1867) sid. 586; B. 133 (1868) sid. 353; B. 134 (1868) 250 och 337; B. 139 (1870) sid. 359; med flere andra journaler. 6 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÄGE. standet i längdenheten af bagen) är beroende af strömstyrkan, hvaremot a är oberoende saväl af denna som af stapelns elek- tromotoriska kraft, sa vida denna öfverstiger en viss gräns. Nu kan man fråga, är a ett verkligt motstånd, som eger rum vid strömmens öfvergang från elektroderna till luften, eller finnes pa öfvergangsstället en elektromotorisk kraft, som verkar i motsatt riktning mot hufvudströmmen och derigenom förorsakar en för- minskning i strömstyrkan på samma sätt som ett verkligt mot- stånd skulle göra? Jag har i de citerade uppsatserna anfört giltiga theoretiska skäl för den asigten, att den ifrågavarande nedsättningen i strömstyrkan förorsakas af en verklig elektro- motorisk kraft, som har sin plats pa beröringsytan emellan elektroden och luften. Experimentelt skulle fragan på ett af- görande sätt kunna besvaras, om man kunde genom någon sorts kombination af ledningstrådarne skilja den från stapeln kommande hufvudströmmen från den ström, som den ifragava- rande elektromotoriska kraften söker åstadkomma. Genom den hos denna kraft observerade egenskapen, att icke ögonblickligen upphöra i samma mathematiska tidsmoment som hufvudström- men afbrytes, utan fortfara derefter under en bråkdel af en se- kund, låter sig detta verkligen göra. Om man förbinder de båda elektroderna, mellan hvilka ljusbågen bildas, med en bi- ledning, i hvilken en galvanometer är insatt, och med en in- fogad strömbrytare har sa tillstäldt, att ledningen till stapeln kan afbrytas, och inom en tid af en bråkdel af en sekund "der- efter biledningen slutas, sa far man se, att galvanometern gör ett utslag, tillkännagifvande en ström, som gar emellan elek- troderna i motsatt riktning mot strömmen fran stapeln. Detta utslag kan naturligtvis icke härleda sig fran hufvudströmmen, da dennes ledning är afbruten, hvarförutom den ström, som förorsakar utslaget, går i motsatt riktning mot hufvudströmmen. Man har dock mot detta bevis gjort det inkastet, att utslaget skulle kunna härleda sig från den ström, som uppkommer deraf, att den stora potentialskillnad, som på elektroderna förefinnes i det ögonblick, då hufvudströmmen afbrytes, utjemnar sig genom ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 7 biledningen. Men detta inkast vederlägges till fullo deraf, att om man insätter i stället för ljusbågen ett vanligt motstand emellan elektroderna, som är lika stort med hela det skenbara motståndet i ljusbagen, i hvilket fall potentialskillnaden mellan elektroderna blir lika stor som om bågen existerar, och derpa öppnar hufvudledningen och sluter biledningen, så får man, såsom försöken visa, antingen intet eller ett högst ringa utslag. Sitter deremot biledningen omkring ljusbågen, så blir utslaget betydligt, och angifver, såsom direkta försök ådagalagt, en elektromotorisk kraft, som uppgar till 10 a 15 BUNSENS element, då elektroderna bestå af kol. Da den elektromotoriska kraften hastigt aftager, da hufvudströmmen afbrytes, sa maste samma kraft, under det att strömmen fortfar, vara betydligt större. Längre fram skall dess storlek närmare angifvas. Att a i förestaende uttryck för det skenbara motständet i ljusbågen representerar en elektromotorisk kraft och icke ett vanligt motstånd, bevisas ytterligare af följande förhållande. Om det finnes en verklig elektromotorisk kraft i den galvaniska ljusbågen, så måste den äfven finnas i den elektriska gnistan, och tvärtom, kan den uppvisas i gnistan, så måste den äfven förekomma i ljusbågen; ty gnistan kan ju betraktas såsom en ljusbåge, ehuru af ögonblicklig fortvaro. Nu är det allmänt be- kant, att den mängd statisk elektricitet, som vid urladdningen förmar åstadkomma en stark gnistbildning, är så ringa under vanliga förhållandon, att den endast föga inverkar pa en galvano- meter. Vi tänka oss nu, att polerna på en elektroformaskin af HorLTzZ konstruktion äro förbundna med hvarandra genom en ledning, i hvilken två gnistställen förekomma, och att förbi det ena af dessa en biledning är infogad, i hvilken en galvanometer är insatt. Om nu det senare gniststället göres så langt, att icke nagon gnista der springer öfver, då maskinen sättes i verk- samhet, så går hela urladdningen genom galvanometervindning- arne och man erhåller ett obetydligt utslag. Är deremot gnist- stället icke längre än att en gnista der öfverhoppar, sa kommer naturligtvis blott en del af den urladdade elektricitetsmängden 8 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÄGE. att genomga omvindningarne, men detta oaktadt blir utslaget nu understundom ända till femtio ganger större än da hela urladd- ningen inverkar pa galvanometernalen. Detta kan patagligen icke förklaras mer än pa ett sätt, nemligen genom antagandet att i gnistan finnes en elektromotorisk kraft, som astadkommer en ström i den slutna ledning, som bildas af biledningen med salvanometerlindningarne och gnistan. Utslaget ger tillkänna, att den elektromotoriska kraften här, pa samma sätt som i l}jusbagen, verkar i motsatt riktning mot urladdningen. Man har visserligen försökt att förklara de pa detta sätt erhallna stora utslagen genom antagandet, att urladdningen under vissa förhällandrn blir oscillatorisk; men detta förklaringssätt har visat sig vara oriktigt. Genom de försök, hvarpa föregaende framställning grundar sig, måste man anse det vara bevisadt, att VOLTAS ljusbage saväl som den elektriska gnistan innehåller en elektromotorisk kraft. Frågan är nu endast, af hvilken natur denna kraft verk- ligen är och om den motsvarar hela det motstand, som repre- senteras af konstanten a, eller om denna till en del utgöres af ett s. k. öfvergangsmotstand. Kraften kan icke vara af thermo- elektrisk natur, såsom en och annan velat antaga. I ljusbagen blir, såsom bekant är, den positiva polen betydligt mera upp- hettad än den negativa. Det ligger derföre nära till hands att antaga, att den ifragavarande kraften beror på temperaturskill- naden emellan båda polerna. Men att detta icke är förhållandet framgar tydligt deraf, att kraften, såsom försöket visat, icke förändrar storlek, om den negativa polen genom yttre medel, t. ex. med en BUNSENS brännare, upphettas till samma eller till en värmegrad som är högre än den, som den positiva innehar. Sasom ofvanföre nämndes, är den elektromotoriska kraften i ljusbågen oberoende af strömstyrkan, hvilket deremot icke äger rum med temperaturskillnaden, hvaraf följer, att denna kraft icke kan hafva sin rätta orsak i denna skillnad. Den ifraga- varande kraften är således icke af thermoelektriskt ursprung. Icke heller kan man betrakta den såsom förorsakad genom na- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 9 son sorts polarisation. Den är dertill alldeles för stor; ty såsom nedanföre närmare skall visas, kan den uppga ända till 40 volt. Med nagon af de öfriga elektromotoriska krafterna kan den icke heller identifieras. Den maste derföre betraktas såsom en elek- tromotorisk kraft af ett förut okändt slag. Senare af mig an- stälda undersökningar hafva adagalagt, att en dylik kraft före- finnes icke blott pa den positiva polen utan äfven pa den nega- tiva, och att bada verka i motsatt riktning mot den, hvari hufvudströmmen eller urladdningen sker!). Dessa krafter förete dessutom det anmärkningsvärda för- hallandet, att den kraft, som har sitt säte pa den positiva polen, aftager i samma män som luften mellan polträdarne förtunnas, till dess att den vid mycket starka förtunningar blir nästan omärklig, hvaremot den pa den negativa poltraden belägna kraf- ten i motsats till den förstnämnda i styrka tilltager, da för- tunningen ökas, och slutligen vid den yttersta förtunning, som kan astadkommas, blir sa stark, att den gör urladdningen nästan omöjlig!). De ifragavarande krafterna äro icke endast anmärk- ningsvärda i och för sig sjelfva såsom nya fysiska fakta, utan kännedomen om desamma är af stor vigt för rätta förklaringen af de fenomen, som visa sig vid elektricitetens gång genom gas- formiga kroppar och genom det så kallade tomrummet och äro derföre äfven af betydelse vid förklaringen af atskilliga kosmiska företeelser. De hafva derföre på senare tiden utgjort föremål för flere fysikers undersökningar både i Sverige och i utlandet. Jag skall här 1 korthet anföra nägra af de senare. 2. LATSCHINOFF publicerade ar 1877 några undersökningar rörande egenskaperna hos VOLTAS ljusbåge, och dervid försökte han äfven bevisa, att denna var elektromotorisk?). Bland de anförda bevisen härför ma följande anföras: Om stapelns elek- tromotoriska kraft kallas Z, hela motståndet i ledningen, då kolen äro i kontakt och således ingen ljusbåge existerar, m samt 1) Vet.-Akademiens Handl. B. 21 (1885), ?) Det ryska fysiska och kemiska sällskapets journal B. IX (1877). (Enligt en från ryska språket ombesörjd öfversättning.) 10 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÄGE. strömstyrkan i, så är i ==. Om kolen något skiljas at, så att en ljusbåge uppstår, och om i denna ingen elektromotorisk kraft förefinnes utan endast ett motstånd, så blir strömstyrkan såsom förut lika med i, om endast det totala motståndet m, är lika med m, och elektromotoriska kraften i stapeln £ förblifvit oförändrad. För att nu få strömstyrkan förminskad till z, sa måste man i båda fallen insätta ett lika stort nytt motstånd. Detta blir deremot icke fallet, om en elektromotorisk kraft e finnes i ljusbågen. Äro kolspetsarne i kontakt, så har man så- 7 u. . E .. . je} . o . som förut 7 = =, äro de skilda at och en ljusbage existerar, m Er .. .. . E-e 2 . sa har man för samma strömstyrka 2 = ; da m, tydligen ) m = måste vara mindre än m. Vill man nu nedbringa strömstyrkan till ©, så måste man infoga nya motstånd, da man erhåller 4 E u E— BR E = ; och — a hvarvid 7 maste vara mindre än |. m T my, Ze För att strömstyrkan skall bli lika i bada fallen, fordras pa- . 72 Oo E l- i tagligen att m:m, = !:l, och deraf erhaller man e= : ). Vid ett af LATSCHINOFFS försök utgjordes £ af elektromotoriska kraften i 25 BUNSENS element; ljusbagens längd utgjorde endast 0,2 mm. Som resultat erhölls e vara lika med 12,5 BUNSENS element; det vill säga ungefär 22,5 volt. Denna method förutsätter, såsom lätt är att inse, att såväl e som det verkliga motståndet i ljusbagen skola vara oberoende af strömstyrkan. Sasom jag i ett af de ofvan citerade arbetena haft tillfälle visa, är e verkligen oberoende af strömstyrkan, at- minstone då denna öfverstiger en viss gräns, deremot har det blifvit adagalagdt att motståndet i ljusbågen tilltager, da ström- styrkan aftager. Ljusbagen i LATSCHINOFFS försök var dock så kort (0,2 mm.), att det motstånd, den kunde förorsaka, var blott ringa, i jemförelse med det som härrörde från den elek- tromotoriska kraften. 3. JOUBERT begagnade ett annat förfarande för att bevisa tillvaron af en elektromotorisk kraft i VOLTAS ljusbage!). Om ') Comptes rendus T. 91 (1850) p. 161. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 11 V, och V, utmärka potentialen pa en strömledare i tvänne punkter, mellan hvilka motständet är r, sa är, sasom bekant, da strömstyrkan är i, ir = V,—V,. Potentialskillnaden är sa- ledes proportionel med strömstyrkan. Om det mellan de tva punkterna befinner sig en elektromotorisk kraft e, som verkar i motsatt riktning mot strömmen, sa far man e + ir = V,—V,. Om » är mycket litet och strömstyrkan icke öfverstiger en viss gräns, men e deremot har ett stort värde, sa måste potential- skillnaden mellan de båda punkterna visa sig vara nästan obe- roende af strömstyrkan. Det var just detta som JOUBERT obser- verade: potentialskillnaden bibehöll sig nästan oförändrad, oaktadt strömstyrkan mycket varierade. Han sluter häraf, att det mäste finnas en elektromotorisk kraft i ljusbagen, som är oberoende af strömstyrkan, och han uppskattar kraftens storlek till 30 volt. Detta bevis förutsätter naturligtvis, att hos gaserna, på samma sätt som hos fasta och flytande kroppar, potentialskill- naden för tvänne punkter är proportionel med strömstyrkan, multiplicerad med motståndet emellan dem. Skulle det förhalla sig så, att nämnda skillnad hos gaserna är endast proportio- el medn motståndet, så förfaller bevisets bindande kraft. 4. LE Roux har begagnat egenskapen hos den ifragavarande elektromotoriska kraften, att fortvara en bråkdel af en sekund sedan strömmen upphört, för bevisningen att en sådan kraft verkligen finnes till!). Han förfor dervid på samma sätt som jag hade gjort mer än ett decennium förut, och hans försök innehålla derföre endast en bekräftelse pa en bekant sak?). 1) Comptes reudus T. 92 p. 709 (1881). ?) I sammanhang härmed kan omnämnas, att JAMIN (Comptes rend. T. 92 p. 1021) med användning af den ifrågavarande egenskapen hos ljusbägens elek- tromotoriska kraft förklarar den omständigheten, att man med en dynamo- elektrisk maskin, som ger flera hundra vexelströmmar i sekunden, kan hålla flera bäglampor lysande, som äro infogade efter hvarandra, än som med en lika stark maskin med kontinuerlig ström låter sig göra, Den kontinuerliga strömmen måste i hvar och en af de efter hvarandra infogade lamporna öfvervinna samma elektromotoriska kraft. Då strömmarne hastigt vexla deremot, så adderar sig den motström, som uppkommer under en före- gående ström, emedan den fortvarar sedan denna upphört, till den följande strömmen och förstärker denna. 12 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÅGE. 5. För att afgöra, om konstanten a i föregaende formel för det skenbara motståndet i ljusbagen representerar ett öfvergangs- motstånd, som strömmen erfar vid öfvergangen fråm elektroden till luften eller från den senare till den förra, eller om den före- ställer en elektromotorisk kraft, som verkar i motsatt rigtning mot strömmen, har FRÖLICH!) begagnat ett antal observationer, som på SIEMENS och HALSKES laboratorium blifvit anstäldt öfver VOLTAS ljusbåge. Efter den diskussion, mot hvars rik- tighet dock flera giltiga anmärkningar kunna göras, kommer han till det resultat, att observationerna äro förenliga såväl med det ena som det andra af dessa förklaringssätt, eller ock att a representerar till en del en elektromotorisk kraft och till en del ett öfvergangsmotstand. Att a icke uteslutande föreställer en elektromotorisk kraft anser FRÖLICH sannolikt deraf, att denna då skuile uppgå ända till 39 volt, hvilket enligt hans förme- nande är omöjligt, da detta är mer än tiodubbelt af hvad förut bekanta polarisationskrafter belöpa sig till. Härvid torde kunna anmärkas, att den elektromotoriska kraften i ljusbagen icke nöd- vändigt behöfver betraktas såsom följden af galvanisk polarisa- tion, samt föröfrigt att det ingalunda blifvit bevisadt, att de polarisationskrafter, som vi förut känna, äro de största möjliga. 6. Öfver det skenbara motståndet i ljusbågen har PEUKERT ?) anställt en mängd observationer, hvilka synas hafva blifvit ut- förda med mycken omsorg. Han betjenade sig härvid af en compound-dynamomaskin af SIEMENS och HALSKES konstruktion och den använda strömstyrkan varierade i de olika observations- serierna mellan 10 och 30 amperes. PEUKERT uppmätte potentialskillnaden mellan båda kol- spetsarne och kom till det resultat, att det skenbara motståndet w i ljusbagen uttryckes med eqvationen w = a + bl. Antager man, att «a representerar en elektromotorisk kraft, sa finner PEUKERT, att densamma uppgår till 35 volt.; ett värde sa stort, jemfördt med storleken af den största kända polarisations- !) Elektrotechnische Zeitschrift, IV Jahrg. (1883) p. 150. 2) Zeitschrift fur Elektrotechnik III Jahrg. (1885) p. 111. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 13 kraften, att han icke vågar antaga, att «a uteslutande represen- terar en elektromotorisk kraft, utan att den atminstone derjemte innehaller ett s. k. öfvergangsmotstand. Både FRÖLICHS och PEUKERTS undersökningar lemna sa- ledes, efter deras sätt att tolka de anstälda försöken, oafgjordt, huruvida ljusbågen är elektromotorisk eller icke. De egentliga af mig anförda bevisen för ljusbagens elektromotoriska natur, nemligen att en elektromotorisk kraft förefinnes emellan elek- troderna under en bråkdel af en sekund, sedan ledningen tili strömkällan blifvit afbruten och således all ström derifrån upp- hört, äfvensom att den elektriska gnistan, hvilken kan betraktas sasom en ögonblicklig galvanisk ström, är starkt elektromotorisk, hafva för de nämnde forskarne varit obekanta eller lemnats utan afseende. Man kan utan tvekan pasta, att om en elek- tromotorisk kraft förefinnes, sedan strömmen från strömkällan upphört, så måste den äfven finnas, då strömmen ännu existe- rar, och kan man uppvisa en dylik kraft i den elektriska gnistan, så måste deraf följa, att den äfven finnes till i den galvaniska ljusbagen. 7. Nu har emellertid den sista osäkerhet, som hos en och annan synes hafva förefunnits rörande den ifragavarande elek- tromotoriska kraftens storlek, till fullo blifvit undanröjd genom Hr Professor VIKTOR VON LANGS undersökning !) häröfver, hvilken till alla delar bekräftar de slutsatser, till hvilka jag för 18 år sedan kommit. Herr v. LANG har funnit en sinnrik method att uppmäta motstandet i en sluten ledning, i hvilken en elek- tromotorisk kraft, som alstrar en ström, är innesluten, utan att denna ström på nagot sätt inverkar på mätningen af motståndet. Må EC (se fig. 1) föreställa en stapel, bestående af ett jemnt antal (2n) element och B föreställa en punkt på ledningen mellan po- lerna, hvarest potentialen är lika stor som i punkten A, belägen midt i stapeln mellan det n:te och det n+ 1:sta elementet. Om [e da A och B förbindas med hvarandra med en ledningstrad, sa 1) Sitzungsberichte der Kais. Akad. der Wissenschaften zu Wien April-Heft. Jahrgang 1855. 14 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÄGR. kommer icke någon del af strömmen att ga genom denna tråd. Om nu i ledningen BDA en svag stapel insättes vid D och vid G en galvanometer är infogad, sä erhålles på denna ett utslag alldeles som om stapeln £C icke funnes mellan £ och C, utan i dess ställe ett vanligt motstånd der vore insatt, lika stort med stapelns. Man kan då uppmäta motståndet i den slutna ledningen efter någon af de kända methoderna. Vid anstälda prof visade sig metoden gifva exakta resultat. I 7 Det var denna method som V. LANG använde för att upp- mäta det verkliga motståndet i ljusbagen. Dervid begagnades för bildandet af det elektriska ljuset en BUNSENS stapel på 58 element, uppstälda efter hvarandra. I figuren 2 föreställer sa- ledes nu EC en stapel på 58 element. Vid punkterna ! och / bildas ljusbågarne mellan lika beskaffade kolspetsar; dessa voro blott på 1/, mm. afstand från hvarandra. Man vinlade sig om att göra de båda ljusbågarne så lika som möjligt. Det är af sig sjelft tydligt, att punkten B fortfar att hafva samma potential som A, emedan de båda bagarne äro lika, utöfva samma mot- stand och hafva lika elektromotorisk kraft. Vid nio olika för- sök befanns strömstyrkan uppmätt med galvanometern G' vara i medeltal 4,33 amperes, då motståndet från A till B i de båda jemnlöpande ledningarne APB och ACB tillsammans var 1,82 ohm, således i hvardera af dessa ledningar fran A till B 2x 1,s2 ohm. Då ljusbågarne borttogos och i deras ställe ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 15 insattes vanliga motstand, naturligtvis lika stora, i hvardera led- ningen från A till B, så befanns det vara nödigt, att motståndet från A till B i dubbelledningen AEFB och ACB höjdes till 6,29 ohm, således i hvarje af dessa ledningar särskildt till 2 x 6,29 ohm, om den med galvanometern G' uppmätta strömstyrkan skulle förblifva oförändradt lika med den i förra fallet. Såsom medium af sju bestämningar var strömstyrkan, uppmätt med galvanometern @' 4,37 amperes, då motståndet i dubbelledningen mellan A och B£ utgjorde 6,29 ohm. Utom den förminskning i strömstyrkan, som förorsakas af det motstånd, som finnes i hvardera ljusbågen, åstadkommer således ljusbågen derutöfver en nedsättning af den samma, som är eqvivalent med 2 x 6,29 —2 x 1,82 = 8,94 ohm. Da denna »nedsättning icke förorsakas af ljusbagens motstånd, så måste den hafva sin orsak i dess elektromotoriska kraft. Den elektromotoriska kraften 2 ljusbågen är således lika med 4,37 X 8,94 = 39 volt. Detta värde pa ljusbagens elektromotoriska kraft öfverens- stämmer ganska nära med de värden, som af FRÖLICH och PEUKERT blifvit funna för konstanten a. I den meranämnda formeln är det konstanten a, om hvilken man varit af olika mening, huruvida den representerar en elektromotorisk kraft, eller ett öfvergangsmaotstand, eller en del deraf en kraft och det öfriga ett motstand. Af mina undersökningar följer, att a är oberoende af stapelns elektromotoriska kraft och af ström- styrkan, om dessa icke nedgatt till den yttersta gräns, vid hvilken bildandet af en ljusbåge är möjligt. Vid min första undersökning häröfver har jag beräknat det funna värdet på a sasom en elektromotorisk kraft, uttryckt i BUNSENS element. Sju på hvarandra följande försök, anstälda med ett antal sa- dana element varierande från 55 till 79, gafvo följande resultat!): a = 24,616 BUNSENS element 29,962 29,354 20,951 !) Poce., Annalen B. 131 p. 586 (1867). 16 EDLUND, ELEKTROMOTORISKA KRAFTEN I VOLTAS LJUSBÄGE. ale 21,483 23,119 Medium 23,3 15. Om man antager att ett BUNSENS element är lika med 1,7 DANIELLS!) och detta lika med 1,08 volt?), sa blir ett af BUN- SENS = 1,s volt. Multipliceras 1,8 med det anförda medium, sa erhålles, att a blir lika med 41,97 volt. Medium af detta och de af FRÖLICH och PEUKERT funna värdena (39 och 35 volt), pa a blir 38,66 volt. Man ser häraf, att a icke är större än att dess värde rätt och jemnt motsvarar den af VON LANG funna elektromotoriska kraften 39 volt. Man kan således häraf draga den slutsatsen, att något s. k. öfvergangsmotstand vid elek- trieitetens gång från elektroden till gasen eller från den senare till den förra icke existerar, utan att allt det hinder, som ljusbågen sätter mot strömmen, utgöres af bågens motstånd och den på elektroderna befintliga elektromotoriska kraften. !) Würıser: Lehrbuch der Experimentalfysik 4:de Del. p. 512 (Leipzig 1875). 2) BLAVIER: Des grandeurs électriques p. 502 (Paris 1881\. 17 "Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 6. Stockholm. Intermediära banor, som vid en gifven tidpunkt an- sluta sig till de verkliga med en kontakt af tredje ordningen. Af Huco GYLDEN. [Meddeladt den 10 Juni 18855]. Den undersökning, för hvilken i denna uppsats redogöres, afser lösningen af följande problem: tvenne materiella punkter attrahera hvarandra enlist den Newron’ska lagen, men pa deras rörelser inverka dess- utom krafter, hvilka man visserligen icke fullständigt känner sasom funktioner af tiden, men hvilkas numeriska belopp vid en gifven tidpunkt äro bekanta äfvensom beloppen af kraftkomponenternas första derivator i afseende pa tiden: det begäres nu att finna en bana, som i det gifna tids- momentet ansluter sig till den verkliga med en kontakt af tredje ordningen. Vi låta koordinaternas begynnelsepunkt sammanfalla med den ena masspunkten och söka saledes den andra masspunktens intermediära bana relatift till den förra. De rätvinkliga koor- dinaterna, som ange punkter pa den verkliga banan, beteckna vi med x, y, z, samt de samtidiga koordinaterna till punkter i den intermediära banan med wo, Yo» 20. Om nu en kontakt af tredje ordningen skall ega rum, mäste följande vilkor upp- fyllas: Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 6. 2 18 | GYLDEN INTERMEDIÄRA BANOR. 2 1) DE Mys Ve: = 4, da do, dy_dy. de zn In a oa de a deu CR, En, de dr, > dee dr’ de da’ de de 4) dia “ da, 0) A d’y,, d’z — dz dt? dt? > dt? dt?’ dt? dt? ” dervid vi tänka oss ett bestämdt, numeriskt värde af £ insatt i de olika uttrycken. ; Antagandet af en Keplersk ellips såsom en intermediär bana motsvarar endast vilkoren 1) och 2); vilkoret 3) blir der- emot endast approximatift uppfyld. Man har nämligen i detta fall: fa Un eo FN Gi I de da Ur de Fre Ae der vanligen qvantiteten 5? + 4? + [2 har ett väsentligen min- dre numerisk värde än qvantiteten Kraftkomponenterna beteckna vi med X, Y, Z, samt tänka oss dessa utvecklade i serier, som fortskrida efter potenserna af tiden; låt dessa utvecklingar vara: N — Nr Kat KR rss NES NN TE NU ae Mai IE) Zu Dr der Xi, Y9> Zg, X1,... äro konstanter, af hvilka endast X,, X: Yo Yı, Z, Zı enligt vårt antagande anses vara kända, men de följande deremot obekanta. Den intermediära banan skola vi emellertid icke ange me- delst rätliniga koordinater, utan söka de motsvarande polära ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 19 koordinaterna sasom funktioner af tiden, eller af nagon af denna beroende variabel. Låt r beteckna radius-vektor, ! längden i det fasta wy- planet samt b bredden öfver samma plan: man har da 2 = r cos b cos I = rcosb sin I 2 =rsindb, hvaraf omedelbart nedanstående uttryck följa 0% a cos b cos I y = cos b sin I Or “ = sin b Or da ie oe sin / Gy ae r cos b cos Il dz en 0 el Oo CU = — 7 sin b sin / FI 3 dz ag r cos b Genom = differentiation i afseende pa tiden finner man vidare: 27 dr „dr dl „dr db IB de cosb cos! — 25 de cos b sin I — 25 Jå sin b cos I 2a ' 2 Sind sin ! — je cos b sin I dl)? db\? d2b — r cos b cos || a + 2) - Ip" sin b cos I 20 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. dy d”r dr dl dr db di? — dt? dt dt dt dt I N DA er sin b cos I + ar cos b cos l—r cos b m a Se sin b sin I dz der dr db db? d2b Pop os b + 27 „cosb— (7) 7 sind + Gar cosd Ur de trenne bekanta differentialeqvationerna af andra ord- ningen finner man nu ganska lätt de trenne följande, i hufvud- sak af LAGRANGE angifna, nemligen: Op 3 GONE 0 Oy dz 5 1 aln? cos # „oa ydv \ je Om aa a =2Y—yX db (72) a de dz dt 5 A _ x Y 02 ar way. ola) + Vär + Zap Men vi vinna för vårt ändamal mer lämpliga eqvationer om vi ersätta vinklarne I! och 6b medelst tvenne andra, v och 7, i det vi fastställa följande relationer: | sin b = sin 7 sin (v — 0) (2) cos b cos (1 — 9) = cos (v — 0) : Eg = cosisin (v — 0) Vinklarne 9 och o äro ännu obestämda, men vi palägga dem sådana vilkor, att likheterna | cos bdb = sin i cos (v — o)dv (3)) — sin b cos (1 — #)db — cos b sin (l--s)dl = — sin (v— o)dv — sin b sin (Il — 9)db + cos b cos (—H)dl = cosi cos (v—0)dv komma till giltighet, hvartill erfordras att: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 2 | 0 = cos i sin (v — o)di — sin i cos (v — o)do cos b sin (l— 8)d6 = sin (v — o)do cos b cos (l— 9)de = sin i sin (v — o)di + cost cos (v-—0)do eller cos i dö = do (4) sin 2? cos (v — 0)d8 = sin (v — o)di sin 2 cos (v — 0)do = cos i sin (v — O)di Vi finna dessutom: cos b?dl = cos idv sin b cos bdb = sin i? sin (v — 0) cos (v — O)dv (5) Vinklarne l, b, 9 och o äro härigenom bestämda såsom funk- tioner af v och t. Derjemte finna vi lätt: sin 2? — sin b? lägges härtill likheten: 2 cos b2dl? = — —dv?, cos b? cos b2 dl)? m HE dv 2 dt dt -|% i hvarmed den första af likheterna (1) öfvergar i följande: sa fas: Ir dv)? m dx dn 02 6 yeah, 7 (0) dt” a a På grund af relationerna emellan /, 9 och b ä den ena sidan, samt v, 0 och i a den andra erhåller man nedanstående uttryck för de partiella derivatorna i afseende pa !: 0x Fe — r{sin 9 cos (v — 0) + cos 9 sin (v — 0) cos il —— rfcos8 cos (v — 0) — sin 6 sin (v — 0) cos i) 22 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. Såsom funktioner af v, 4, o och i hafva vi emellertid föl- jande uttryck för de rätliniga koordinaterna: x = r|cos 4 cos (v — 0) — sin 9 sin (v — 0) cos i| y = r|sin 9 cos (v — 0) + cos a sin (v-—0) cos i] z = 7 sin i sin (v — 0) Man finner häraf: 0 : om — r[cos 9 sin (v — 0) + sin 4 cos (v — 0) cos i| Oy : Br ar r [sin 6 sin (v — 0) — cos 8 cos (v — 0) cos i] ÜBEL. ee 7, Sin 700 (v )).5 och dessa likheter gälla äfven om 0, 9 och i anses såsom funk- ‚tioner af v. En jemförelse af dessa uttryck med värdena för och 4 le- der till likheterna: 08 er + sin ? sin nz al dv Non: ; dz COS FR = al — SIN ? COS a Addera vi nu till den andra likheten i systemet (1): iden- titeten 2102 Erz 3 0E c08 227, — r sin i cos? cos (v — 0)Z, v samt införa värdet ‚dv cos b?— = COS i— , 1 dt så framgar: dv „2 dv (7) cos 27) a) 22 sin dt ST GG el — r sin 2 cos (v — o) (sin i sin OAL — sinicosaY + c0siZ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 23 Den tredje likheten i systemet (1) transformera vi med stöd af uttrycken: dx : ; ; ; COS IB = — r sin blcos 9 cos (v — 0) — sin 9 sin (v — 6) cos i DI Er . EN a ö NER A cos ba, r sin bisin 4 cos (v -— 0) + cos 9 sin (v — 0) cos ij 02 2 0 DD) 2 9) cos ber = r cos b? = rlsin i2 cos (v — 0)? + cos 22}, hvaraf följa: 0x cos bar = = sin £ cos (v — 0 + r sin i cos i sin 4 Oy cos bar = sin 2 cos (v — IE sin ? COS i COS 4 cos på sin © cos (v a + 7 cos i? — KE PC 7 ob Öv "Vi insätta värdet db sin? cos (v — 0) dv de cos b dt dl GD ; samt uttrycka 7 gonom FF: Vi finna da: » „sin i cos (v — 0) ÄG av? cos b dt „sind (2 | dt cos b3 lt sin 2? cos (v — 0) | dr Oy 02 = cos b 12% I 7 COS I cos b Genom att utföra den betecknade differentiationen erhålles, [sin i sin 8X — sin i cos oY + cos iz) do di sedan man ersatt EE medelst TE samt observerat att d j „sin < sin (v — 0) (5 | a „sin 2? cos (v — 0)? sin,d | dv cos b dt cos b? | =) „cos 2? sin b [dv | p2 ——— = 0 3 cos b? er följande resultat: 24 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. CR | OC . (ey aan @=o)N x ie cos I dv di | 2 Er cos b dt cos b cos (v — I) dt dt _ sin icos(v — co 0dx dr 02 CO cos b öv Öv dv r COS i SM [sin i sin X — sin i cos#Y + cos iZ| Kombineras nu detta resultat med likheten (7), så befinnes: al adv alı =) dr £ O0 En or: = I + (9) r? en = 7. cos (v — 0) |sin i sin 8X — sinicos#Y + cos i ZY Vi kunna emellertid at den senare likheten gifva en annan, med den förras mer Öfverensstämmande form. För att finna denna gäller det i främsta rummet att angifva koefficienterna till X, Y, Z såsom partiella derivator. Ur uttrycken för x, y, 2 härleda vi emellertid lätt följande: 08 m = r|— sin 9 cos (v — 0) — cos 9 sin (v — 0) cos il + [cosasin(e—0) + sinacos (v — 0) cosi] . = — r sin ?? sin 9 cos (v -— 0) dy : : : Eee r [cos # cos (v — 6) — sin 9 sin (v — 0) cos i] i „do + r[sin 9 sin (u — 0) — cos 4 cos (v — 0) cosi] Hö = rsin 2? cos 6 cos (v — 0) dz 06 Re. lo RR = — rsinicos (0 = 0) = 7 sin i cos i cos (v — 0) d Pa grund af dessa värden erhalles „dv di FR 0% dy dz m a LR od dt + zu, en likhet, som äfven kan skrifvas sasom följer: (10) sin?r ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 25 dv di („02 Oy 02 FO CO a AIR, sin ir LÅ rer Yr ze En annan likhet erhålles pa grund af uttrycken dx ; 3 In, - — r sin 9 sin (v — 0) sin? di 3 = — > 06084 sin (v — 0) sin i di 2 = r sin (v — 0) cost Oi man finner nämligen: sin (v — 0) adv di (OD Oy del cos (v go) dt de a Ja di | och med stöd af den andra likheten i systemet (4) öfvergår den föregående i: sin ir? dv dö 0x Or 02 dd" | Tr u På grund af ganska enkla betraktelser inser man att v be- tyder längden i ett plan, som sammanfaller med banans tangent, 9 detta plans uppstigande nod öfver fundamentalplanet och räk- nad från en fast riktning 1 detsamma; o längden af samma nod, men räknad från en fast riktning i det föränderliga planet; slutligen befinnes ö beteckna de båda planens ömsesidiga lutning. Det är emellertid i flera afseenden fördelaktigare, att i stället för tvenne eqvationer af första ordningen, hvilka bestämma i och 9, använda en enda af andra ordningen, hvarigenom funk- tionen sind omedelbart erhålles. För att härleda denna eqva- tion insätta vi värdena: 0x Öv NE 0x r. cos i sin i sin 6 = cos bar — sin i cos (0 — 0) = SSA dn 3% 2 — r COS I Sin Z COS 9 = cos ba" U sin i 008 (v — 0) v ob 02 02 r cos i? = cos bd — sin i cos (v— 9), v ob i likheten 26 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. cos I di r cos (v — o) dé — adv Vi erhålla då: cos? di cos bf 0, Oy 02 cos (v—o)dt „.de ob u — u di sin i cos (v — 0) | „0 E a dy | ZI + Y dt Men, dels pa grund af likheterna Ov Kor cos bab = — PP Sn Dan dy A cos bär =P Sh Dan ‚02 NOG cos Zn = — 7 sin db, dels i anseende till relationen Se = sin ? cos (v — 0) ( Vv finner man: cos? — di » sin b | ‚dx -0y del r le o)d „ulm! mt a dt dt 1% a Sm 802 Oy dz| „de dv 1x i As H 235 dt Vi differentiera nu den föregaende likheten i afseende på t och erhålla: d2sindbdv da de sin 2 sin (v — 0% + cos 2 cos (v — 0% + sin 4 sin (v — 6) 2 dt dv cos? di + dt — sin b cos (v — 0) dt och erhalla härpa, da värdet af — insättes, d [cos i sin 7 sing X — cos i sin i cosaY + cos72Z) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 27 d? sin b dv En Ox u de å 1 dsinb) „0x -Oy dz \ N: er? 5 z GE rel dt dt Denna likhet kan emellertid väsentligen förenklas, dels ge- nom att införa värdet: A 0x N OZ | 2) on 0 ngn dels genom att ersätta variabeln v medelst en annan w, som vi definiera genom likheten der Ve betecknar en konstant. Man finner nu lätt: d d sin b dv 5 l dsındb d sinb dw? dw — dv dw? dw ([dv\? dw dw = CASE ce dv dt r?dw?’ hvarmed erhålles: er d’v Ve I I dsind dw d sin b En. ei dw | dw dw dv Ve Tr = SÅ dy ad dw r2 dön/s= | 0 ör dw Kida Ve 202 d sin b r = Yr? (&) dw Ze dw dw eller 28 GYLDEN, INTERMRDIÄRA BANOR. (11) nn se ey ” | 2% + yo + za sin b = 2 De trenne likheterna (6), (9) och (11) äro i allmänhet icke direkt integrabla, och isynnerhet icke, om man för kraftkom- ponenterna X, Y, Z insätter de värden, som motsvara attrak- tionen af en tredje kropp. I detta fall kunna ifrågavarande likheter endast medelst fortsatta approximationer integreras. Man förfar dervid vanligen sålunda, att dessa kraftkomponenter till en början sättas lika med noll, hvarefter man lätt erhåller ap- proximativa värden för r, v och sind. Man finner genom detta tillvägagaende den KEPLER’ska rörelsen, men denna ansluter sig, sasom anfördes, icke ens med en kontakt af andra ord- ningen till den verkliga. I föreliggande undersökning skall jag, för att erhålla en närmare anslutning till rörelsen vid en viss tidpunkt, för X, Y, Z antaga sådana analytiska uttryck, som göra de ifrågavarande likheterna integrabla, men hvilka dess- utom hafva den egenskapen, att de vid den ifrågavarande tid- punkten icke allenast hafva samma värden som dessa kompo- nenter, utan att äfven deras första derivator i afseende på tiden äro numeriskt identiska med ANSE S NI TA di od Dessa bada vilkor uppfyllas, sasom man lätt finner, icke, om man antager X, Y, Z vara bekanta funktioner af tiden, ett antagande, som eljest lage närmast till hands. Icke ens om man antoge kombinationerna: L/ Ox -0y 02 ST dx Oy 02 SE 0 2, vara bekanta funktioner af denna variabel erhåller man likheter, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 29 hvilkas integral omedelbart skulle kunna härledas; vi måste der- före för dessa kombinationer söka uttryck, hvilka icke äro an- gifna såsom funktioner af tiden, utan såsom funktioner af r, v och sind. Genom att antaga följande uttryck: ST -0y 02 2 SS X tee | RE we IF), Ov Öv Öv or der f(r) och F(v) beteckna funktioner, hvilka som helst, den förra af endast r, den senare endast af v, erhåller man ur lik- heterna (6 och (9) de följande: fe 0 co | ar) | dt > 20 hvilkas fullständiga integration, d. ä. reduktion till qvadraturer, man ganska lätt kan genomföra. Inför man, för att vinna detta ändamål, i stället för tiden, den redan i det föregående använda variabeln w, så erhålles först och främst: då u ce dv 1 dt r2dw? + således 1 | 2 2 (14) 2) =(+ ae), der C betecknar en integrationskonstant. Härmed befinnes dv)? dv\2 e OC EN (&) gå gå hi =). hvarefter man ur den första af likheterna (13) erhäller denna: dr cl sa (15) 1 WC hvilken lätt kan integreras. Det befinnes nämligen: vidare: 30 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. dr)? GC AN (16) —| = FR MO) i det vi med Ah beteckna en ny integrationskonstant. Våra resultat kunna vi nu sammanfatta i följande likheter: N a + 2f(r) —h UD Wo Ver hvartill kommer: dw Ve dt op ’ eller: Ved 2u, MET a genom hvilken likhet » erhålles såsom funktion af w hvarefter tiden kan uttryckas såsom funktion af samma variabel. W— Wy = — I ofvan anförda resultat inga fem arbiträra konstanter näm- ligen ty, wg, ©, h och e, ehuru antalet af sådana bör vara en- dast fyra. Vi kunna derföre efter beqvämlighet disponera öfver en, och vi fastställa derföre: Gel Med stöd af den första likheten i systemet (12) samt lik- heten (14) vinna vi nu: dv)? u dy dz nvarmed ur likheten (11) erhålles denna: d? sin b dw? Te v3 + (1 + 0) sinb = —Z 8. € Sättes nu: Z=f'() sind + 3G(w), ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 31 der G(w) beteeknar en funktion af endast w, sa erhalles en lik- het, som omedelbart är integrabel. Det är emellertid lämpli- gare att för Z antaga formen: RER C c | (17) A (r)sinb— al) sind + „1 (w) \ i det man väljer funktionen G,(w) sålunda, att den lineära lik - heten: z d? sin b ; (18) Er [1 + @,(w)] sin db = G,(w) antager en med nu till buds staende hjelpmedel integrabel form. Var uppgift att finna sådana uttryck för kombinationerna Oy 02 ÖB OY dz 3 a x, ; Yan LA Ay y do” ER och —; som leda till in tegrabla former för våra fundamentallikheter, befinnes sålunda 0% löst med en ganska stor grad af allmänhet; men vi kunna ännu i visst afseende utsträcka denna nagot. Vi kunna nämligen i stället för f'(r) använda uttrycket: Ein) c — 35 H(w) a „a Hılw) ? da vi under Hy(w) och H,(w) förstå funktioner af w, af hvilka den senare kan väljas huru som helst, men den förra måste uppfylla vilkoret att likheten PR re IC ey (0) Fet ( ) DEZE 73 2272 I ga ON ma RIND blir integrabel. Lägga vi märke till att relationen: ol 2 der ee di an sa inse vi ögonblickligen riktigheten af likheten: pl = (19) + [1— Ha), = "Hy (0) dw Fullföljandet af var uppgift erfordrar att vi nu närmare be- stämma de funktioner, som hittills, sasom till formen helt och 32 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. hållet obestämda, blifvit införda, nämligen /(r) eller A,(w) och Hy(w), Fv), @,(w) och G,(w). Vi böra härvid tillgodose ända- målet med vår undersökning, nämligen att erhålla en sådan ban- rörelse, som med en kontakt af tredje ordningen ansluter sig till den verkliga. För att beqvämt kunna ange de emot detta ändamal svarande vilkorseqvationer, betecknas det vid tiden t = 0 gällande värdet af en funktion genom att innesluta densamma inom pa- rentheser; sålunda betecknar (j'(r)) det för tiden t = 0 gällande värdet af f'(r). Det är nu tydligt att först och främst följande likheter måste ega rum: x dör) SL vd) a 2,5) = — (250) + (£@)) iR + vl) 4 Zz) = (50) Zy= (f (r) sin b) — (36000) sin ob) a (2600) Motsvara de här förekommande funktionerna dessa vilkor, så eger en kontakt af andra ordningen rum; för att erhålla en kontakt af tredje ordningen erfordras dessutom uppfyllandet af vilkoren: (Et IE ER EN (EN R (A im] - A) a dt > _ [ar sn] (= a) oe IE de | dt TE och det gäller nu endast att söka de enklaste, och för vårt ändamål i öfrigt lämpligaste formerna för här ifragakommande funktioner. Att man med fullgörande af ofvan anförda vilkor äfven löst den förelagda uppgiften, inses lätt på grund deraf, att vi funnit ett integrationsresultat, som icke allenast motsvarar vilkoren: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 33 "Br ye\ _ FE - på | ei d’x fa] a (2) le law] (7) 5 la | wi d32 [a] 5 A Bland de mänga val i afseende pa de ännu ej bestämda funktionerna, man kan bestämma sig för, erbjuder sig följande omedelbart: FO) = ur, hvaraf, da integrationskonstanten kan tänkas förenad med h, följer: vidare: Fv) = — a sin (Av — L)?, der såväl a, som A och Z beteckna konstanter. Dessa, jemte konstanten gu, böra nu bestämmas ur likheterna: a Xx) ae — (35 sin au — 22] + 10) 0x le) 02 en 20) + Kolonien oo iu Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. 3 2 = | = sin (Av— L) x cos (Av — 4)) 34 i GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. 4 ee, A, (ee si (fa NE dt dt a | sin (Av — L) cos 21) 1 A ar talad) a Sr ae dt dt 3 = sin (Av — D)cos(Aw— 1). RE (27 cos 200 | \ Vi bortlemna nu åter parentheserna, i det vi anse r, v, dr dv dt’ dt värdena af dessa funktioner, och kunna pa grund af före- beteckna de för ögonblicket = 0 gällande numeriska stående likheter uppställa följande regler, enligt hvilka de fyra konstanterna u,, «, 4 skola beräknas. Ur den första och den tredje af förestaende likheter er- _ hålles: Or — AT = sin (dv — 12 — 2 sin (ån L) cos (2) Den andra af samma likheter ger oss, efter multiplikation gi, med 2 dv ns — DIR ER Da ) cos (Av hö m vi erhalla derföre dr dv 8a r a REL) MINE m = a) Cr — A Fr 2069 = = sin (Av Dy Kombineras åter den andra och den fjerde af förestående vilkorseqvationer, så erhålles: 200 b) 2BE + Dr POE 20 dv Aal? . > dv Teen 27 „sin (A\v— L) er ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 35 Sedan qvantiteten a sin (Av— ZL)” blifvit bestämd ur lik- heten (a), erhålles u, omedelbart ur den första af vilkorseqva- tionerna, hvarefter qvantiteten «4 sin 2(Av— L) erhålles, icke allenast ur den andra, utan äfven ur den tredje af samma lik- heter. Man finner således, med stöd af likheten (b) ett resultat af formen I 3 tang !(vb—L)=f, der f betecknar en bekant qvantitet. Vidare erhäller man ur den första och den andra af vilkorseqvationerna, da vi med g beteckna en annan bekant qvantitet, tang2(v—L) | 2 Ser tang (kv — L) 1I-tan(o— LJ g' ur hvilken likhet tang (Av — L) kan bestämmas; härefter er- hålles A omedelbart, och bör dervid sådant tecken för tang (Av—_L) väljas, som föranleder ett positift värde af A. Man härleder nu utan möda konstanten &« ur någon af de sig härtill erbjudande likheterna, t. ex. ur likh. (a). Sedan man funnit värden för konstanterna u,, @, A och L aterstar bestämningen af de egentliga integrationskonstanterna c och A. Den förra finner man omedelbart ur likheten: SE le) + 20 sin (Av — | > hvarefter Ah befinnes gifven medelst likheten se Med hänseende till funktionerna Gy(w) och @,(w) kan man stanna vid det enkla antagandet att båda två äro konstanter; med dessa kan man nämligen, såsom lätt inses, uppfylia de tvenne vilkoren, som afse Z, och Z,. Beteckna vi ifrågavarande kon- stanter med g, och g,, så träda följande vilkorseqvationer -:i kraft: 36 GYLDEN, INTERMEDIÄRA BANOR. Z,y — Mor Sin b = — 7% sind + d(rsmb) > 3gee - , dr Jac db 3g,cdr Sn ner b DT AG dt WEN ae ur hvilka de båda obekanta 9, och g,, med största lätthet kunna bestämmas. 37 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 6. Stockholm. Förteckning pä Gotlands Siluriska Crustaceer. Af G. LINDSTRÖM. Tafl. XII—XV1. [Meddeladt den 10 Juni 1885.] I. TRILOBITER. Under de trettio ar, som förflutit sedan Professor ANGELIN utgaf sitt stora arbete Palsontologia Scandinavica, har, dels genom hans egna oaflatliga bemödanden, dels genom andras medverkan, mycket nytt och rikhaltigt material hopat sig. Det är för att i någon mon tillgodogöra detta, som denna öfversigt öfver Gotlands Silurcrustaceer nu lemnas, hvarvid början göres med Trilobiterna. Materialet härrör hufvudsakligen från Natur- historiska Riksmuseum, men bidrag hafva äfven lemnats från Sveriges Geologiska Undersökning (i det följande betecknad med S. G. U.), Upsala Mineralie Cabinett (U. M. C.), Marklin- ska Samlingen i Upsala (M. S.), Visby läroverks samling (V. S.), Adjunkt M. KLINTBERG (M. K.), samt Studerandena H. MUNTHE (H. M.) och H. HEDSTRÖM (H. H.), för hvilken be- redvillist lemnade hjelp det ma tillåtas mig att här aflägga min tacksägelse. PHACOPS EMMRICH. 1. Subgenus Dalmanites BARRANDE. I. Phacops vulgaris SALTER. Tafl. XII, fig. 1, 2, 5, 6. Ph. caudatus SALTER, var. vulgaris, Mem. Geol. Survey, Dec. 38 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. II, 1849, pl. I, fig. 1-8, 10—12, 15. De vigtigaste öfriga synonymer äro: Asaphus caudatus BRONGN. H. N. Crust. Foss. p. 22, pl. I, fig. 4. — DALMAN Palzaderna, Vet.-Ak. Handl. 1827, p. 236, pl. II, fig. 4. — Phacops caudata ANGELIN Pal. Scandin. p. 10, tab. VIII, fig. 2a—2b, icke 2c, hvilken är hypo- stoma af en Lichas. Att denna art icke är BRÜNNICHS Trilobus caudatus, med hvilken den hittills identifierats, framgar tydligt vid jem- förelse med hvad BRÜNNICH sagt om sin art. I sin »Be- skrivelse over Trilobiten, en Dyreslegt og dens Arter», i »Nye Samling af det Kongl. Danske Videnskabers Selskabs Skrif- ter», Förste Deel, 1781, pag. 392, säger han om nämnde trilobit, »Den langhalede Trilobit med stor Pandespidse .... og en lang tilspidset Hale», att »Pandespidsen naaer uden for Skildets Rundning '/, Tomme .... De afbrudte Bagdeele har en Tommes Lengde indtil Halen, som udgiör 1 Tomme. Ho- vedskioldet er omgivet med en flad kantet og skarp Rand, som foran löber ud i Figur af en flad opad krumböiet og foran tilrundet Tunge». Såsom nedanför af beskrifningen pa Ph. vul- garis synes, har denna inga af de karakterer, som nu blifvit an- förda efter BRÜNNICH. När man dertill far veta, att originalen till denna beskrifning härstamma fran Colebrookedale i England, kan man med ledning af exemplar derifran och af BRÜNNICHS figurer finna, att Trilobus caudatus BRÜNN. är identisk med MURCHISONS Phacops longicaudatus. Vid det ombyte af namn pa arten, som häraf blir en nödvändig följd, har man att taga hänsyn till det näst yngsta, hvilket är det, som SALTER gifvit at hvad han ansåg vara en varietet af A. caudatus nemligen var. a vulgaris. Artens vigtigaste kännetecken äro följande. Hufvudets limbus är jemnbred, obetydligt trubbigt utsvängd vid rostrum. Glabellans nedersta tre par skåror äro i det närmaste parallela med hvarandra och med kroppens tväraxel, samt således hori- sontela om djuret tänkes i upprätt ställning. Occipitalringen är bredast på midten, der den har en liten, trubbig, stundom hvasst ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 39 tillspetsad varta. Ytan har tre slags ornamentering: stora, glest spridda värtor, mellan dessa och pa dem likaledes glest spridda, ytterst små vårtor. Dessa sitta pa ett underlag, som är glän- sande, men vid förstoring visar sig vara ytterst fingropigt. Fläckvis är denna yta alldeles fri från vårtor. Thoraxsegmen- tens rhachisleder ha oregelbundet fördelade sidoknölar. Vanligen är det en på hvar sida af andra leden uppifrån, samt på femte, sjunde och åttonde, omgifna af betydligt mindre, upphöjda punkter. Smärre sådana synas äfven spridda öfver hela ringen och på ett par leders midt finnas två vårtor med olika, oregelbundet af- stand på de olika lederna. Dessa småknölars plats är mycket vexlande, så att hos somliga exemplar sidoknölarne ligga på första, fjerde, sjette och sjunde leden, samt de midtersta på den andra och femte leden. Pygidiets tredje eller fjerde rhachisring har på midten två småknölar liknande dem, som sitta på thorax och hos många äfven på den sjunde ringen. Midtellinien af rhachis är för öfrigt beklädd med en triangulär fläck af ytterst små korn eller gryn. Sidoknölarne på pygidiets pleure (SALTERS »glandlike tubercles») ses i synnerhet på andra, tredje och fjerde paren. Pygidiets ändspets är i motsats till den närstående Ph. obtusa i allmänhet utdraget spetsig, fast kort, knappast tredjedelen af pygidiets totallängd, dess bas bred och hastigt af- smalnande. Pygidiets limbus, som är mycket bred mot spetsen, afsmalnar ansenligt mot sidorna, så att den framtill nästan för- svinner. [Karakteristiskt för arten är äfven att pygidiets pleurer bilda en mycket spetsig vinkel mot rhachis och vid utkanten äro starkt nedsvängda, medan de hos följande art stå nästan i rät vinkel mot rhachis och i kanterna äro svagt nedböjda. Denna art har hittills funnits allenast i mergelskiffern utmed stranden af Djupvik i Eksta och Fröjel. Ett hufvud från öfver- sta kalkstenslagren vid Likkershamn (S. G. U.) kan endast med tvekan räknas hit och hör möjligen till följande art. Största hufvudet håller 21 mm. i höjd, 41 mm. i bredd. Största pygidiet är 23 mm. langt, 22 mm. bredt. 40 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. 2. Phacops imbrieatula ANGELIN Palzont. Scandin. p- 10, tab. VIII f. 3. I den af AnGELIN efterlemnade samlingen fin- nes ett fragment af en Phacops, hvilket efter all sannolikhet är originalet till hans figur och beskrifning. Det bestär af ett pa längden delvis klufvet stycke, 45 mm. langt och 34 mm. bredt, med åtta segment af thorax och sex af pygidiet qvarsittande. På rhachis äro de flesta thoraxsegmenten klufna, men hos pygidiet äro de hela. Vid utförandet af figuren i Palzontologia Scan- dinavica har det, som på detta fragment saknats, blifvit ersatt från ett annat temligen fullständigt exemplar af pygidiet, som låg i samlingen tillsamman med det första. Från detta fullstän- digare exemplar har hemtats den breda limbus och de nio tydliga pleurerna på pygidiet: spetsen, som saknas på den blyertsteck- nade originalfiguren, har blifvit tillsatt med ett utkast i bläck af ANGELIN sjelf. Då det ej lider något tvifvel, att den sedan litogra- ferade figuren i Paleontologia på detta sätt blifvit komponerad efter de stycken, som legat till grund för de första teckningarna, kan man lätt med ledning af dessa stycken finna flera exemplar från bestämda lokaler af denna, den största af vara Phacops-arter. Mest utmärkande för pygidiet är det stora antalet pleuree, 9 eller 10, medan det i de båda andra arterna ej är större än atta. Vidare utmärkes arten af den jemnbreda limbus, som följer upp: efter båda sidorna af pygidiet och nederst vid ändan förlänger sig i en smal, småningom afsmalnande tagg. Denna kan uppna en längd lika med pygidiets. Ytan temligen glatt eller obetyd- ligt smågropig. Af thorax finnes endast ett fragment, det, som legat till grund för figuren. Rhachissegmenten synas der alla med en tuberkel på hvardera sidan. Tillsamman med /”dessa pygidier hittas till storleken motsvarande hufvuden, hvilka an- otagligen höra till denna art. Glabellan liknar i det närmaste den föregaende artens, men är mera glatt, samt ej så transversel, barden omkring hufvudet mera bred och jemn än hos P. vulgaris, och occipitalringen alldeles. slät utan tagg eller knöl på midten. Fran Phac. caudata BRÖNNICH (= MURCHISONS Ph. longicaudata) skiljes arten lätt genom sin jemnbreda pann- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 41 kant utan ringaste utskott, samt genom pygidiets jemnbreda limbus. Funnen i understa mergelskifferlagret vid Vestergarn och vid Slite, i mellersta kalklagret vid Slite, samt kanalen vid Stormyr i Rute och i kalkskiffern nedanför Gannarfve i Fröjel. Dessutom i öfversta kalkstenen vid Slite, Tjälders i Boge, Kyiley, samt Lutterhorn pa Färö. Det största pygidiet haller i bredd 53 mm. och i synlig längd 36 mm. Ett annat har i längd 56 mm. och måste i bredd hållit 62 mm. 3. Phacops obtusa n. Tafl. XII, fig. 3, 4, 7, 8, tafl. XIII, fig. 1. Hufvudets limbus är bredast midtför pannan, der den utskju- ter i en bredt tungformig, mycket tydlig förlängning, 4 mm. pa 18 mm:s längd af hufvudskölden, hvarefter den smaningom afsmalnar bakåt och slutar i de spetsiga sidohornen. Undre sidan af mellersta förlängningen är ock mycket vidgad. Glabellans sido- flikar, som äro större än hos Ph. vulgaris, sitta snedt mot gla- bellans midtellinie, riktade bakat. Tuberkler och smärre punk- ter äro ej så talrika som hos den nämnda. Occipitalringen är helt och hållet glatt, utan tecken till varta i midten. De elfva thorax- segmenten äro glatta, det andra, femte, sjunde och nionde med en knöl på ömse sidor af rhachis. Pygidiet är bredt triangulärt och slutar i en kort, bred och trubbig spets, hvilken är en utbredning af den smala limbus, som småningom aftager i bredd och försvinner på halfva afstandet mellan spetsen och framkanten. De glandel- lika utsvällningarne på pleurerna äro ej mycket utpräglade. Rhachis är för öfrigt temligen slät, med två knölar midt på fjerde ringen och små punktlika upphöjningar spridda öfver hela ytan. Pa py- gidiets insida visa sig på sidorna af de sju främsta rhachisseg- menten smala, mot längdaxeln rätvinkligt ställda lister, något förtjockade på inkanten, der de öfverga i en sadelformig förtät- ning på bottnen. Dessa lister, antagligen fästen för muskler eller nagot annat organ, aftaga i storlek bakåt i likhet med segmentet. En sadan list, hos det främsta och största paret, in- tager tre millimeter, der rhachis är 10 mm. bred. 42 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. Det bör anmärkas, att antalet och anordningen af sido- knölarne pa de thoracala rhachissegmenten äro langt ifran kon- stanta och att det finnes exemplar med sidoknölar pa fem segment efter hvarandra från och med det fjerde till och med det åttonde. Arten har en inskränkt utbredning och kan kallas en lokal form. Den är funnen talrikast i den harda mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo, i samma bergart i kanalen fran Visne myr 1 Fardhem, Burge sag i Fardhem, samt Nisse vik och Qvinne- garda i Hafdhem. Det största fullständiga exemplaret håller 68 mm. i längd och 42 mm. i bredd. Angående Phacops equicostata ANGELIN Pal. Scand. p. 11, tab. 8, fig. 4 är icke något annat bekant än hvad dess författare der nämner. Något exemplar, som kunde räknas dit, har aldrig funnits efter ANGELINS död. Arten förefaller snarast att hafva tillhört slägtet Chasmops, således undersilurisk. 2. Subgenus Phacops sensu str.)). 4. Phacops Downingie MURCHISON Sil. Syst. p. 655 pl. 14, fig. 3,a & b, = Ph. breviceps ANGELIN Pal. Scand. p. 12, tab. 9, fig. 4a. Något sa fullständigt exemplar som det af ANGELIN af- bildade förefinnes icke i Riksmuseum. Alla exemplaren, hufvu- den och pygidier, öfverensstämma nära med de figurer SALTER lemnat i Memoirs of the Geol. Survey, Dec. VII, pl. I. Dock är pygidiet hos alla likt fig. 15, eller än mer trubbigt tillspet- sadt, aldrig sa afrundadt som på de öfriga afbildningarna, ej heller sasom hos de engelska exemplar jag sett. Äfven hufvudets framkant är mera vinklig midtför glabellan, än vanligen hos de engelska. Pa insidan af glabellans öfversta, afrundade fik sitta två raka rader af små gropar, hvilka utgå från flikens midt, divergerande mot hufvudets framkant, så att de innesluta ') Genusnamnet Acaste är mindre lämpligt, enär redan förr en crustace (Cirrhiped) erhållit det snarlika namnet Acasta LeacH 1817. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 43 ett litet triangelformist fält, äfven betäckt med spridda gropar. Ytan beklädes med likstora knottror. De flesta exemplaren hafva erhållits från sandstenen vid Hoburg och Bursvik, samt dessutom från de ofvanliggande oolit- lagren vid Bursvik, samt kalkstenskullarne vid Klef i Sundre, nordost om Hoburg, Laubackar, sandstenen vid Rohnehamn, vid stranden strax söder om Grötlingbo udd och i öfversta kalk- stensbäddarne i vattenfallet i Palissaderna vid Visby. Äfven från Näs (S. G. U.) Största hufvudskölden är 15 mm. lång och 26 mm. bred. 5. Phacops quadrilineata ANGELIN 1854, Pal. Scand. p. 12, tab. If. 5. Arten har blifvit funnen i det äldsta gotländska lagret, den röda mergelskiffer, af hvilken fragment uppkastas af hafvet norr om Visby, samt mycket talrik i de lägsta bäddarne af den ofvanliggande grå mergelskiffern, som till sin ålder tillhör öfre Llandovery. Största exemplaret haller 30 millm. i längd och 18 mm. i bredd. Denna art har blifvit förblandad med den norska Ph. elliptifrons ESMARK, med hvilken den är mycket nära beslästad. Den norska arten skiljer sig genom sin smala, starkt af- snörda nackring och genom det korta afstandet mellan denna och glabellan. Hos Ph. quadrilineata är öfvergangen från den breda nackringen till glabellan nästan omärklig. Phac. ellipti- frons liknar i detta afseende mera Ph. Musheni, äfvensom i ögon- lobernas och thoraxsegmentens form och smalhet. Ph. quadrili- neata närmar sig dock mest till Phac. Stokesi M. Epw. har såsom denna mycket breda ögonlober och breda thoraxsegment, men dessa äro hos Ph. Stokesi alldeles jemna 1 öfre kanten, icke inskurna mot sidorna af rhachis såsom hos den svenska arten. Dessutom förefinnas skiljaktigheter i glabellan m. m. 6. Phacops Musheni SALTER Monogr. Brit. Trilobites, p. 23, pl. II, fig. 7—12. Fullkomligt öfverensstämmande med engelska exemplar. All- männare än den föregående. Från mergelskiffern vid Vester- 44 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. garn, Fårö och Slite, kanalen från Visne myr i Fardhem, Burs- vik (S. G. U.), högre upp i mergelskiffern i Sproge (V. S.), i kalkstenen vid Visby, Lau, Rodarfve i Fardhem, Hammars i Kräklingbo (HEDSTRÖM) Tjälders i Boge, Medebys i Hall. Äf- ven ett exemplar från Ludlowlagren vid Visby. Ett exemplar från Fårö håller i längd 23 mm. och i bredd 12 mm. CHIRURUS BEYRICH. 7. Chirurus speciosus HISINGER. Tafl. XII, fig. 11. Ca- lymene? speciosa HIS. Leth&ea Suec. Supplem. sec. p. 6, pl. 39, fig. 2. — Chirurus speciosus ANGEL. Pal. Scand. p. 79, tab. 39, f. 14. Nagon oreda har uppkommit i synonymien för denna art, emedan HISINGER sammanfört den undersiluriska Cal.? (Cyrto- metopus) speciosus DALMAN med den Chirurus, hvilken tillhörde D:r MARINS samling, men ar 1842 jemte denna förenades med Riksmuseum. Dessa former äro emellertid mycket skiljaktiga och Chir. speciosus har aldrig funnits utanför Gotlands öfver- siluriska lager. Arten skiljer sig väl fran de öfriga genom den stora bred- den af den fasta kinden, samt dennes ringa höjd. Den varierar mycket i storlek allt efter lokalerna. Förekommer 1 mergelskiffern vid Visby, Petesvik i Hab- lingbo och Nissevik i Hafdhem, i mellersta kalkstenen vid Grumpevik i Vamlingbo, Lau, Hoburg, Klef i Sundre, samt den öfversta kalkstenen af Klinteberg. S. G. U. har ett exemplar fran Färgeriet vid Bursvik »plattare och med mindre tydligt granulerad panna» LNSN. — Hypostomat är här för första sangen i den citerade figuren aftecknadt från insidan. Ett exemplar i S. G. U. häller i längd 32 mm. och i bredd, ofullständigt, 40 mm. Det hos HisINGER afbildade exemplaret är i längd 40 mm. och måste i fullständigt skick haft en bredd af 76 mm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 45 8. Chirurus conformis ANGELIN. Tafl. XIII, fig. 13, 14. Palzont. Scand. p. 32, tab. 21, fig. 3. En ny figur lemnas här af ANGELINS typexemplar, natur- trognare än de i Pal. Scand. Denna art med sin breda nack- ring skiljer sig äfven väl genom den tydliga, lilla vartan midt på ringen. Utom glesa, låga vårtor betäckes glabellan af små, intryckta punkter, som gå i rader fram mot pannan. Sällsynt i sandstenen mellan Bursvik och Hoburg. — S. G. U. har ett exemplar från Sundre. Längd 13 mm., bredd 25 mm. 9. Chirurus bimueronatus MURCHISON. Sil. Syst. p. 658, tab. 14, fig. 8, 9. Exemplar öfverensstämmande med SALTERS beskrifningar och figurer hafva funnits i mergelskiffern vid Visby, pa Lau- backe samt i Sundre (S. G. U.); möjligen hör äfven ett exem- plar från mergelskiffern i Visne myr, Fardhem, hit. Hos en glabella utgör längden 18 mm., bredden 30 mm. 10. Chirurus gotlandieus n. Tafl. XII, fig. 9—10. De två öfversta paren af glabellans fåror äro svagt nedät- böjda, i det närmaste horisontela, samt inat sa langt förlängda att de nästan uppna glabellans midtelaxel. Pannloben at si- dorna något utskjutande, utanför de främsta glabellaflikarne. Flikarne äro smala, den nedersta bredast. Kinderna äro smala, af samma bredd som nackringen — hos Ch. speciosus en half sang så breda — och sa höga, att de nå till midten af första glabellafliken, samt fint smågropiga. Hypostomat är förlängdt, med halfmanformig fåra mot den smalare, nedre kanten, denna med bred, omböjd rand. Ytan är finknottrig, med större knölar inströdda bland de mindre. Från Lau och från annan, men obekant lokal ur kalksten. Glabellans längd 18 mm., hufvudets bredd 32 mm. SPHEREXOCHUS BEYRICH. 11. Spherexochus scabridus ANGELIN. Tatl. XV, fig. 26. Pal. Scand. pp. 37, 56, tab. 22, fig. 9, t. 33, f. 1, tab. 38, f. 14, 14a. 46 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. Denna art, pa Gotland den allmännaste af sitt slägte och som kommer närmast Sph. mirus, är ytterst svarbestämd i sina talrika exemplar, hvilka till och med på samma lokal vexla i form, ej en- dast efter olika storlek, utan äfven med afvikelser hos de likstora. I anseende till hufvudets form kan arten knappast skiljas från Sph. mirus. Olikheten till pygidium är så mycket större. Hos Sph. mirus äro pleurerna langsträcktare, hos Sph. scabridus kortare, tjockare, mera klumpiga och detta är isynnerhet på- fallande med sista paret och den af dem inneslutne, tunglika ändleden af rhachis med dess skarpt uppskjutande nedersta af- sats. För öfrigt är ytan lika finknottrig som hos den äldre arten. Från de öfversta kalkstenslagren på Slite och Sandarfve kulle finnes en liten varietet, med något afvikande pygidium, med så små proportioner hos pleurer och rhachisleder att de närmast kunna jemföras med sådana engelska exemplar, hvilka kallats Sph. mirus af SALTER, men som hafva pygidiet i för- hållande till den öfriga kroppen högst litet utveckladt. De två pygidieexemplar, som finnas från Slite, äro icke ens fullkomligt öfverehsstämmande i sina proportioner. Exemplar finnas från mergelskiffern vid Visby, Vestergarn, Stora Carlsö, Stormyr i Rute, Farö, mellersta kalkstenslagret i Eksta (Stjernarfve), Follingbo, Likkershamn och Bunge, samt från öfversta kalkstenen på Slite och Sandarfve kulle. Ett nästan fullständigt exemplar från Bunge håller 60 mm. i längd och 27 mm. i bredd. | 12. Spherexochus latifrons ANGELIN. Tafl. XIV, fig. 17. BaleScandaps rst, tab r22,$. 10; tab. 38, nel: Denna art utmärker sig genom det ovanligt stora afståndet mellan de båda sidoknölarne hos glabellan. Pa en bredd af 20 mm. uppgår detta afstand till 15 mm., eller mer än dubbelt af knölarnes tvärdiameter. Knölarne äro ovanligt stora, 9 mm. i -— längsta diametern, 7 mm. i den tvära. Deras form afviker äfven från de öfriga arternas, inre linien är svagt svängd, sträckande sig i rigtning uppat och utat, samt möter der i en trubbig spets den yttre, starkt svängda konturen. Hela formen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 47 blir således bredt oval, med spetsen riktad snedt utåt, mot sidan. Hos den böhmiska Sph. mirus äro knölarne nästan spheeriska, hos Sph. scabridus äro de ställda med längdaxeln snedt inat, så- ledes diametralt motsatt Sph. latifrons, med innersta kontu- ren af bågen kortare än den yttre, samt nästan klotrunda. Med det nu beskrifna hufvudet har ANGELIN förenat ett py- gidium, som antagligen hör hit, alldenstund det bevisligen icke tillkommer nagon af de andra arterna. Den allmänna formen påminner om den hos Sph. scabridus, men med vida större pro- portioner. Mellersta fliken eller slutleden af rhachis är tunglik, jemnt slät och afrundad på sin yta, utan att vara pucklig, hvil- ket äfven är fallet med pleurerna. De bakersta pleurerna sträcka sig längre bakat med sin trubbiga spets än hos Sph. scabridus, ytan jemn och slät, utan knottrighet. Pa figuren öfver Mark- linska exemplaret, Pal. Sc. tab. 38, f. 15, synes en liten varta midt pa pygidiets sista led. De sista pleurerna äro förenade genom en svag söm nedanför pygidieleden. Det af ANGELIN afbildade exemplaret af hufvudet är från Östergarn, pygidiet från obekant lokal ur Marklinska samlin- gen i Upsala, hvartill komma några pygidier, som sannolikt höra hit, från mergelskiffern i kanalen från Visne myr. De öfver- ensstämma med dem, som ANGELIN afbildat, men sakna vartan midt pa sista pygidieleden. Hufvudets dimensioner äro i höjd 18 mm., bredd 20 mm. Ett pygidium är 17 mm. langt, 25 mm. bredt. 13. Spharexochus laciniatus n. Tafl. XII, fig. 2—6. Hufvudet med lag och transversel glabella, mellanrummet mellan sidoknölarne knappt större än den fasta kindens bredd. Af tvärstrimmorna pa sidorna framom knölarna är den undre längst, böjd först svagt uppät, sedan nedat. Sidoknölarne inat afrundade, med svagt trubbig tillspetsning i öfversta hörnet utät, samt ytter- kanten nagot insvängd. Glabellans yta svagt finknottrig. Kinderna begränsas af en starkt upphöjd valk, ett segment af en ellips, starkt svängd och inböjd, der den gränsar till nackringen. Facialsuturen bildar nära en rät vinkel, med sitt öfre och längre ben svagt svängdt 48 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. framåt mot pannan, det nedre benet strax bortom sin midt böjdt nedåt, hvarigenom den fria kindens nedre och yttre hörn bildar en trubbig hake. Mellan kinderna och glabellan går en smal, men temligen djup ränna, och en dylik, mycket bredare mellan kindernas yttervalk (parallel med denna) och ett upphöjdt parti af kinderna som ligger mellan dessa. Ögonen ligga på inner- kanten af denna upphöjning hos den fria kinden. De äro af en form mellan njure och halfmåne, yttre kanten nästan rak eller svagt inskuren, den inre halfcirkelformig, facetteringen tydlig med små, runda, punktformiga linser. Vid yttersidan ligger en liten, svagt upphöjd valk. Thorax består af tio leder, rhachis är starkt hvälfd, nästan lika bred som en pleurarad. Pleurerna äro mest utsvällda i närheten af thorax, böja sig sedan i trubbig vinkel nedåt, ut- plattande sig och svänga sin yttersta ända i en krok i rikt- ning mot hufvudet. Pygidiets rhachis har tva leder, liknande dem hos thorax, men af mycket mindre bredd. Pleurerna äro tre på hvar sida, mycket smala och långsträckta, samt skilda af djupa och breda rännor. Det öfversta paret är störst, riktadt snedt nedåt med ändan inböjd likt en krok, alla med ändspet- sarna konvergerande mot hvarandra. Pygidiets sista led är smal och tungformig, samt halfmånformigt urgröpt vid sin öfre kant. Arten står nära Sph. bohemicus BARR., men pygidiets form skiljer tillräckligt. Ett fullständigt exemplar finnes från Kyrkviken på Fårö, skilda delar i stor mängd från mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo, samt kalkstenen på östra sidan af Linde klint och från den röda kalkstenen på Sandarfve kulle. Längd 32 mm., bredd 16 mm. 14. Spherexochus Beyrichi n. BEYRICH omnämner och af- bildar (1845, Ueber einige böhmische Trilobiten p. 21, samt 1846, Untersuchungen über Trilobiten, zweites Stück p. 5, pl. I, f. 9) ett pygidium, som enligt hans utsago härstammar från Gotland. Det är, såsom det tyckes, en kärna, samt utmärker sig från de öfriga arternas pygidier genom smala, krökta, klolika pleurer, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 49 hvilka skjuta fram långa och fria utanför randen, sa att hela pygidiet blir snarlikt ett pygidium af en Chirurus. YOUNGIA n. gen. Detta slägte är uppkalladt efter Dr JOHN Young, F. G. S. Professor i Naturalhistorien vid universitetet i Glasgow, hvilken inlagt stora förtjenster om de palzozoiska fossilierna och är den förste, som beskrifvit en hithörande art under namnet Chirurus trispinosus!). Endast fragment af hufvudet hafva hittills erhållits, men dessa äro tillräckligt karakteristiska för att visa dessa for- mers generiska sjelfständighet. Glabellan är nästan klotformig, lika lång som bred, genom en smal fara skild från den band- lika, jemnbreda nackringen. Två, stundom tre par smala och grunda tvärfåror, som ga från sidorna mot midten af glabellan, sitta ungefär på halfva afstandet mellan nackringen och fram- kanten. Det nedersta paret är störst och dess fåror äro starkt krökta inåt och bakåt. Sidoknölar saknas. Ytan hos de kända arterna beklädes med gröfre och finare knottror och vårtor. Taggar af större eller mindre längd utgå både från nackringen och kinderna hos ett par arter. ; De exemplar, hvilka såväl YOUNG, som sedermera ETHERIDGE och NICHOLSON?) beskrifvit af Y. trispinosa, angifvas hafva tre par sidofaror. Men sidofarornas antal är en variabel karakter, så att på olika exemplar af samma art från samma lokal två eller tre par fåror kunna förekomma. Bland förr kända slägten torde Pseudospherexochus FR. SCHMIDT mest närma sig detta. Glabellans mera långsträckta form, den starkare krökta och mera utpräglade, bakersta tvär- linien, den slätare ytan och frånvaron af alla slags taggar hos det förra slägtet skilja dem dock at. Utan tvifvel kommer detta slägte äfven nära till Sphaer- exochus, med hvilken det har gemensamt den klotrunda glabellan och de två eller tre paren sidofaror, belägna alldeles som hos 1) Proceed. Nat. Hist. Soc. Glasgow. 1868, vol. I, pt. 1, p. 169. 2) Monograph Silurian Fossils of Girvan, Fase. I, p. 105. Öfvers. af K. Vet- Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. 4 50 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. denna, men skiljes derifran, derigenom att det bakersta paret sidofäror ej äro sa starkt insnörda i glabellan att sidoknölar uppkomma, vidare genom sina stora taggar, ytans skulptur och den egendomliga, bandlika occipitalringen. I afseende på den- nas beväpning och ytans skulptur liknar Youngia något det under- siluriska slägtet Nieszkowskia FR. SCHMIDT, men detta har en oval glabella med konstant tre par sidofaror. Förutom den skotska arten, Youngia trispinosa, och de tva gotländska torde äfven den böhmiska form, hvilken BARRANDE i Syst. Silur. de Boheme vol. I. Supplem. p. 114, pl. 16, fig. 1—2 beskrifvit under namnet Spherexochus? ultimus, höra hit. 15. Youngia globieeps n. Tafl. XII, fig. 11. Glabellan är klotformigt afrundad, ytan betäckt med tätt- sittande större och mindre vårtor och tuberkler. Pa ömse sidor närmast invid tvärdiametern gå två eller tre smala, grunda fa- ror snedt inåt och bakät, svagt bagböjda. Den undre är längst och starkast bagböjd. En bred, bandlik nackring bildas genom en svag, i midten något uppböjd fåra, hvilken skiljer ringen från glabellan. Midt på denna ring, i dess nedre kant, sitter en liten, kort, hvass, nedåt riktad tagg, ojemn af små knottror. Pa den fasta kinden, tätt vid nedre sidofaran sitter ett rundt märke efter ögat, med yttre randen något upphöjd, samt halfmånformig. Kinden är för öfrigt smaknottrig. I dess nedre kant eller nära sidovinkeln synes basen af en större, afbruten, utåt och bakåt riktad tagg och strax ofvanföre vid kanten två mycket mindre. Tre exemplar hafva funnits i den mellersta kalkstenen vid Visby. Längd 11 mm., bredd 20 mm. 16. Youngia inermis n. Tafl. XIII, fig. 12. En glabella från öfversta kalklagret på Slite skiljer sig så mycket från den föregående, att den bör uppställas som sär- skild art. Nackringen är mycket bred, med öfre kanten bågig, samt utan minsta tecken till tagg eller ens någon knölig upp- höjning. Glabellan är mera utplattad eller på långt när ej så konvex som hos föregående art. Utom de två vanliga sido- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 51 farorna finnas spår till ett tredje, öfversta par, mycket kortare än de öfriga. Det andra paret framifrån är hälften så kort som det bakersta. Detta är starkast bågformigt och vändt med inre spetsen bakåt. Ytans knottror äro större och mindre, de förra glesare och jemförelsevis ej så stora som hos den förra arten. Det enda säkra exemplaret tillhör Upsala Universitets Mineralie Cabinett och hittades 1863 af Prof. P. T. CLEVE. Längden är 10 mm. och bredden 13 mm. Tvenne glabellafragment förvaras i Riksmuseum, ett från mellersta kalkstenen vid Visby och ett från oolitlagren i Gröt- lingbo, båda öfverensstämmande deri, att deras granulationer äro mycket större än hos den nyssnämnde, till hvilken de kanhända utgöra en varietet. DEIPHON BARRANDE. 17. Deiphon Forbesi BARR. Tafl. XII, fig. 9—10, taf. XV, fig. 18—20. BARR. 1852 Syst. Silur. de Boh&me, vol. I, p. 814, pl. 39, fig. 50, 55. D. globifrons ANGELIN 1854 Pal. Scand. p. 66, pl. 34, fig. 7. Med böhmiska exemplar öfverensstämma de gotländska, hvilka funnits vid Djupvik i Eksta, i mergeln pa Fårö och Slite, i mellersta lagret i kanalen vid Vestöös i Hall, på ömse sidor om Visby till Häftingsklint i norr, samt i öfversta kalkstenen pa Lilla Carlsö, och mellersta Hoburgslagret vid Klef, nordost om Hoburg. — Intet fullständigt exemplar har hittats, men väl spridda delar af nästan hela kroppen. Särdeles fullständigt är hypostomat, som completterar hvad som förr var bekant genom SALTER. Den ram, som omgifver det stora hvälfda midtel- partiet, utskjuter 1 sina öfre sidohörn, i en jemnbred, smal, kort förlängning bakat. På insidan ses ramens kant vara omvikt uppat. Från de flesta lokalerna äro exemplaren små, glabellan 7 mm. i tvärsnitt, men från Fårö äro de mycket större och uppna 11 mm. 52 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. ENCRINURUS EMMRICH. 18. Enerinurus punetatus WAHLENBERG. Pntomostracites punctatus WAHL. 1818. Petref. Suec. p. 32, tab. II, fig. 1. Ganska allmän fran nästan alla lager. I mergelskiffern fran Visby, Vestergarn, Djupvik i Eksta, Burge sag i Fardhem, Petesvik i Hablingbo, kanalen fran Visne myr, Vestergarns utholme, Slite, Enholmen, Fårö, Boge (Tjälders), Follingbo, Bara backe, Lau, Stormyr i Rute, ur mellersta kalkstensbandet vid Vestkusten, öfver- sta kalkstenen på flera ställen såsom Lutterhorn pa Fårö, Länna vid Slite, men icke sydligare än Linde klint. I det sydligaste Gotland har arten ej ännu blifvit funnen. Pa vissa lokaler, såsom Visne myr, finnes endast var. calcareus SALTER, deraf ett exemplar med taggen 11 mm. lång mot det öfriga pygidiet med 11 mm. i längd; på andra ställen ater äro båda formerna blandade med hvar- andra. I allmänhet äro exemplaren från de öfversta lagren större och ha hufvudet och glabellan betäckta med större knölar (En. variolaris) än de i äldre lager och för öfrigt ingen skilnad. Huf- vudets sidor ha spetsiga horn, icke afrundade såsom FLETCHER utmärker hos Ener. variolaris. Det största exemplaret håller 36 mm. i längd och 18 mm. i bredd. 19. Enerinurus levis ANGELIN. Tafl. XIII, fig. 7. Pal. Scand. p. 4, tab. 4, fig. 10. Det torde vara tvifvelaktigt huruvida denna form är något annat än en varietet af den förra arten. Mycket allmän i mer- gelskiffer vid Visby; äfven från Fårö har ett par exemplar erhållits. Ett exemplar från »röda lagret» vid Snäckgärdet (H. H.). Varierar såsom den föregående med lang stjertspets och trubbigt pygidium. 20. Enerinurus obtusus ANGELIN. Pal. Scand. p. 3, pl. 4, na 8) Pygidiets rhachis har en central serie af tuberkler, en för hvart segment, men pa sidan af dessa äfven smärre, otydligare, oregelbundnare, stundom en pa hvar sida. I regeln äro pleurerna närmast rhachis ansvällda i en liten knöl, snarlik rhachisknölarne. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 53 Thorax visar hos ett exemplar nio segment, smala och släta. Ett nästan fullsändigt exemplar från Brännklint i Östergarn (H. M.) har elfva thoraxsegment; glabellan, samt så mycket som synes af kinderna likna samma delar hos Encr. punctatus. Arten finnes hufvudsakligen i mergelskiffern vid Burge sag i Fardhem, Visne myr i Fardhem, långs med stränderna af Öster- garn vid Katthammarsvik, Kuppen, Hessle, Herrvik, Brännklint, samt i sandstenen vid Bursvik. I ofvanliggande kalkstenslager har den funnits vid Botvalde i Ardre, Laubackar, samt Sand- arfve kulle. Ett nära fullständigt exemplar från Ardre håller 15 mm. i längd och 10 mm. i bredd. Nära fullständiga exemplar finnas från Lau (H. M.) och Brännklint i Östergarn. ACIDASPIS MURCHISON. 21. Acidaspis erenata EMMRICH. Ödontopleura crenata EMMR. N. Jahrb. 1845, p. 44. Ceraurus erenatus LOVÉN. Öf- vers. Vet.-Akad. Förhandl. 1845 p. 47, pl. 7, fig. la—If. Allmän i mergelskiffern vid Eksta, Djupvik och Blahäll, äf- ven vid Tegelbruket i Fröjel. 22. Aeidaspis Barrandei ANGELIN 1854 Pal. Scand. p. 38, pl. 22, fig. 14. FLETCHER och SALTER ha i MORRIS Catal. British Fossils, Second Ed. p. 99 uppställt en art, med samma namn. Något tvifvel kunde råda med afseende på prioriteten, da saväl ANGELINS som MORRIS’ arbete utkommit 1854. TI ett bref från BARRANDE till ANGELIN, dateradt Carlsbad d. 2 Aug. 1854 heter det »Ende April bin ich erst von Paris nach Prag zurück und bin sehr angenehm überrascht worden indem ich die 2:te Lief. Ihres sehr interessanten Werkes bey mir liegend vor- fand». Detta häfte hade saledes utkommit i början af nämnda ar, under det att företalet i MORRIS Catalog är dateradt i Juli och Mr MORRIS säger sjelf i ett bref till mig »that I believe the Catalogue was not sent out until September», men anser att ANGELINS bok har prioriteten. 54 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. Denna art star mycket nära den föregaende, men skiljer sig genom sina regelbundet punkterade rhachissegment, samt pygidiets slutled, hvilken har en insänkning i stället för den halfmånfor- miga valken hos A. crenata, samt de två mellersta Slutspebs am. längre och smalare. Endast ett enda, men nästan fullständigt exemplar är fun- net i mergelskiffer pa stranden af Lilla Carlsö. Det är 19 mm. langt och 15 mm. som bredast. 23. Acidaspis Marklini ANGELIn. Tafl. XII, fig. 8, 15, tafl. XVI, fig. 10. Pal. Scand. p. 38, tab. 22, fig. 13. Iden- tisk är Acidaspis multicuspis ANGELIN, Pal. Se. p. 37, tab. 22, fig. 12, af hvilken endast glabellan finnes. Det exemplar, som legat till grund för ANGELINS beskrifning, stämmer full- komligt med hufvudet till det nästan fullständiga exemplar, som sedermera erhallits. Af de i beskrifningen omtalade och i fi- guren endast svagt antydda, manga taggarne synas dock icke annat än tre sma tuberkler pa oceipitalringen. En ny figur af ÄNGELINS typ för A. multicuspis är lemnad här pa tafl. XVI, fig. 10. Glabellan är nedtill bred, afsmalnande mot pannan, af de tva paren sidoflikar äro de nedersta dubbelt större än de öfre, klubbformigt vidgade utat, de öfre flikarne äro ovala, riktade snedt utåt och framat. En bred, svagt bagformig valk gar langs med deras utsida och denna valk atföljes af en ännu smalare. Nackringen är bred med en liten knöl pa hvardera sidan och hela hufvudets yta är oregelbundet kornig. Thoraxsegmenten äro tio, rhachis, till sin bredd nära hälften af en pleura, myc- ket starkt hvälfd, med små, oregelbundna knottror. Pleurerna äro vid yttre ändan nedböjda i hvassa, tagglika, bakat riktade förlängningar, hvilka stundom äro längre än sjelfva pleuran. Två ända till fyra småknölar sitta på oregelbundna afstand pa deras blanka yta och spetsarne äro tätt finknottriga. Pygidiet är sammanvuxet till ett enda stycke af sannolikt tre segment, af hvilka dock endast de två bakersta äro urskiljbara. Det öf- versta, hvars rhachis har sammansmält med det andra, har en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 55 rak framkant, utskjutande i en kort spets, der den öfvergar till den bakät rigtade sidan, samt förlänges i en kort, inat krökt tagg. Andra segmentets taggar äro de längsta och starkaste, en på hvar sida. Tredje segmentets rhachis är liten, med en fördjupning baktill och pygidiet slutar med fyra likstora taggar, emellan andra segmentringens. Nästan midtför basen af hvar och en af dessa taggar sitter en större tuberkel och de sjelfva, liksom öfriga taggar på pygidiet, äro tätt finknottriga. Ett nästan fullständigt exemplar finnes från Djupvik i Ek- sta, ett par pygidier fran mellersta lagret vid Visby, samt ett hufvud (typen till Ac. multicuspis ANGEL.) från mellersta kalk- stenslagret på Stora Carlsö. ANGELINS originalexemplar från MARKLINS samling i Upsala är funnet i den s. k. kalkskiffern vid udden af Skäret nedanför Gannarfve i Fröjel. Denna art förekommer äfven i England, hvarifrån Riksmuseum af Mr JOHN GRAY i Hagley erhållit exemplar. Men arten synes ej ännu hafva blifvit beskrifven af någon engelsk paleontolog. Mycket nära beslägtad med denna art, om icke rent af identisk, är möjligen Acidaspis mutica EMMRICH. Men äfven mellan de figurer, som BEYRICH (Untersuch. tab. III, f. 3a), och FERD. ROEMER (Leth. erratica, tab. 10, f. 8a, Sc) lemnat, saknas full öfverensstämmelse. Pygidierna hos båda skilja sig fran Gotlandsformen deri, att bakkantens taggar äro proportions- vis smalare, rakare och längre. I formen af första pygidieseg- mentets sidor liknar BEYRICHS exemplar nästan fullkomligt den gotländska, hvilket äfven är fallet med glabellan, som hos RoE- MERS exemplar är mycket afvikande. Fragan om alla dessa formers identitet får således lemnas öppen, till dess jemförelse mellan originalexemplar kunnat anställas. Det aftecknade exemplarets längd 32 mm., bredd 17 mm. 24. Acidaspis peetinata ANGELIN. Pal. Scand. pag. 33, tab. 21, fig. 5. Fran kalkstenen, mellersta lagret vid Visby, samt fran mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo. Den är möjligen iden- tisk med Acid. Dama FLETCHER och SALTER i MORRIS Catal. 56 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. Brit. Fossils, 2:d Ed. p. 99, enligt en af FLETCHERS outeifna planscher. 25. Acidaspis (Trapelocera) bieuspis ANGELIN. Pal. Scand. p. 34, tab. 21, fig. 7. Denna art är uppställd efter ett enda fragmentariskt hufvud fran mellersta kalkstenen vid Visby och afviker, sa vidt man kan se, genom glabellan sa mycket fran öfrige arter, att den måste bilda en egen typ, såsom äfven ANGELIN velat. Den står närmast en sadan form som Acidaspis vesiculosa BARRANDE. Syst. Sil. Boh@me, vol. I, p. 715, pl. 38, £. 13. LICHAS DALMAN. Bland den mängd former, som blifvit sammanförda inom detta artrika slägte, kan man urskilja tvenne typer med olika glabella och pygidiebildning. Under endera af dessa kan man gruppera de särskilda arterna. Det vore följaktligen riktigast att fördela dem på två slägten. Det ena skulle vara Lichas 1 egentlig mening, sadant DALMAN uppställt slägtet, glabellan med en stor oval eller elliptisk knöl på hvardera sidan, samt sköldfor- migt pygidium, med tre platta, tuklufna pleurer på ömse sidor, rha- chis med få eller inga segment och puckelformig upphöjning på sin midt. Det andra slägtet skulle omfatta de arter, hvilka likna den, för hvilken BEYRICH grundade sitt slägte Trochurus, nemligen T. speciosus. Detta slägte bör aterupplifvas, emedan namnet Arges GOLDFUSS, hvilket BEYRICH sedan ansåg ha prioriteten, i sjelfva verket redan var förr användt af HAAN, också för en crustacé. Hithörande arter ha glabellan smal, långsträckt, sidoknölarne flere, atminstone två på hvar sida, stundom lika stora med gla- bellan eller till och med större, pygidiet med stor, bägarformig, maångledad rhachis, pleurerna fa, skilda genom liknande smala ribbor och hela pygidiet omgifvet af en upphöjd rand. Det är snart sagdt omöjligt, att med säkerhet sammanställa sasom hörande till en och samma art de skilda pygidier och hufvuden, hvilka, hvad beträffar de gotländska, aldrig hittats förenade genom thoraxleder hos någon enda. På grund af stor- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 57 leken och skulpturen kan man förena hufvud och pygidier endast af nagra fa, sasom L. ornatus, L. latifrons och det torde följakt- ligen vara möjligt, att några af de nedan uppställda arterna blifva öfverflödiga, när man med visshet kan påvisa deras förmo- dade pygidiers eller hufvudsköldars sammanhörighet med andra. 26. Lichas eoneinnus ÅNGELIN. Pal. Sc. p. 70, pl. 36, fig. 6. Endast ett par glabeller, af hvilka en är originalet till ANGELINS beskrifning. Nackringen är bred, mellanstycket är ovanligt smalt pa sin midt, sa att det i detta afseende är snarlikt Lichas angusta BEYR. från Sadewitz. Gotländska fynd- orten icke angifven, troligen från trakten norr om Visby. 27. Lichas latifrons ANGELIN. Pal. Scand. p. 71, tab. 36, fig. 9, tab. 37, fig. 6. Kanske den allmännaste af alla de gotländska Lichas-arterna. Hufvud och pygidium, som ANGELIN afbildat, höra troligen tillsamman, att döma af skulpturen och emedan de finnas pa samma lokaler. Arten förekommer vid Lut- terhorn och Lansa pa Farö, Likkershamn, Lummelund, samt i Visby pa Kyrkberget. Den större bredden och utsvängningen på rhachis hos större exemplar torde bero pa aldersskillnad. 28. Lichas palifer n. Tafl. XIV, fig. 10—11. Pygidiet triangulärt sköldformigt, rhachis mycket långsträckt till sin öfre hälft och temligen jemnsmal, förlängningen bakom puckeln svagt inskuren i en langböjd båge på ömse sidor, sedan utbredande sig långsamt till ändan, som är nästan tvärt afskuren, svagt inat afrundad. Puckeln har en kort, men temligen hvass, bakat- rigtad spets. Främst mot thorax synes en smal, något ansvälld segmentring. Pleurernas ytterspetsar äro korta och trubbiga. Tredje parets innersta hälft rak och smal, inre kanten utsvängd mot rhachis. Hela ytan ytterst finknottrig, knottrorna af en för arten egendomlig karakter, platta och fjällika, nästan som hos vissa Calymmene-arter. Fran den närstående L. latifrons skiljes arten genom sin långsträckta, nästan jemnbreda rhachis. Från Lansa på Fårö, kanalen vid Vestöös i Hall, samt mellersta kalkstenen vid Visby och Pterygotusmergeln derstädes. Största pygidiets längd 15 mm., bredd 23 mm. 58 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. 29. Lichas araneus n. Tafl. XV, fig. 30. Pygidiet är regelbundet sköldformigt med nedersta spetsen afrundad. Pleurer- nas spets trubbig, hakformigt krökt bakät, det öfversta parets mest. Rhachis har främst en smal segmentring, samt är pa midten af sin främre hälft starkt uppskjutande i en trubbig, bakåt riktad spets, fortsättningen bakat är jemnbred, med nä- stan raka eller svagt inbugtade sidor. Den närmaste hälften af tredje pleuraparet är mycket smal, spolformig, tillspetsad i båda ändarne, öfre hälften af samma pleura innerst smal, bredt vid- gad nedåt. Ytan fint kornig af små temligen jemnstora gryn, på den främre delen af rhachis några gröfre vårtor inströdda. Från kalkstenen vid Lansa på Fårö. Längd 13 mm., bredd 16 mm. 30. Lichas ornatus ANGELIN. Tai. XV, fig. 13. Pal. Scand. p. 70, tab. 37, fig. 7, 7a. Denna, en af de mest di- stincta af vara Lichas-arter, förekommer temligen allmän vid Lansa och Lutterhorn på Fårö, vid Fårösund, Slite, Vestöös i Hall, Visby i Pterygotuslagret. Pygidiets rhachis slutar nedtill i en bagformig inskärning, innesluten af tredje pleuraparets trubbiga ändspetsar. 31. Lichas marginatus n. Tafl. XIV, fig. 8, 9. Hufvudets öfre kant med bredt utskjutande rand, flat, rakt utstaende, mellersta glabellafliken starkt afsmalnad eller afsnörd, tätt nedan- för midten af längdaxeln, vidgar sig derefter starkt, sa att den vid pannan utbreder sig at sidorna i spetsiga hörn. Sidoloberna äro ovala, ej så elliptiska som hos andra arter, nästan njurformiga med innersta kanten svagt urgräfd. Från Lansa och Lutter- horn på Fårö. Längden 17 mm., den breda kanten har 2 mm., bredden 17 mm. 32. Lichas Visbyensis n. Tafl. XVI, fig. 11. Ett stort pygidium från Visby mellersta kalkstenslager. Rhachis upphöjda framhälft är förlängdt oval, fortsättningen bakåt svagt kullrig, jemnbred, försvinnande i den bakre randen af pygidiet, hvilket slutar med en bred inbugtning. Närmaste pleurafliken är smal, långsträckt, framåt tillspetsad, bakåt försvinnande i brädden. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 59 Den femte fliken är triangulär, tillspetsad uppåt, utvidgad nedåt. De två främre pleuraparen sluta 1 breda spetsar och yttre kan- ten hos det första viker sig framtill utåt. Ytan är beströdd med likformiga, stora korn. Ehuru sa fragmentariskt, har detta pygidium dock tillräckligt många kännetecken att skilja det från den närstående L. ornatus. Längd 38 mm., bredd 46 mm. 33. Lichas plicatus n. Tafl. XVI, fig. 12. Pygidiets rha- chis till sin främre del föga upphöjd, utan puckel, nära fram- kanten med ett smalt segment, bakom detta tre par bagböjda tvärrynkor, hvilka sluta nära midtelaxeln utan att mötas. Bak- om -framdelen är rhachis starkt insvängd, fast ej sa mycket som hos L. latifrons. Af de tre pleuraflikarne är den bakersta störst. De äro alla platta och deras ytterspetsar korta, trub- biga, samt böjda i en svag krok. Ytan beklädes med en egen- domligt finkornig ornamentering af små knottror. Af de två fragmenterna från Lansa på Fårö har det ena en längd af 38 mm. och har sannolikt i bredd hållit 40 mm. 34. Lichas triquetrus n. Tafl. XIV, fig. 12. Det nästan trekantiga pygidiets rhachis är framför den breda och trubbiga puckeln treledad, bakom densamma afsnörd af en tvärlinie, samt slutligen afsmalnande i en spetsig vinkel, hvars ända ej uppnar pygidiets bakkant. De sex flikarne af de tre pleurerna äro breda, platta, med mycket grund skiljelinie emellan sig. Pleurernas spets är stor, bakat utskjutande, fingerlikt trub- big. Det tredje parets spetsar sitta tätt bredvid hvarandra, bakerst. Pygidiets hela yttre kant är bredt ansvälld. Ytan är mycket fint grynig af olikstora knottror. Fran kalkstenen vid Lansa (S. G. U. och R. M.), samt Qvarnberget vid Slite. Längd af största pygidiet 10 mm., bredd 17 mm. Ett något skadadt exemplar från Visby c torde äfven tillhöra denna art. 35. Lichas rotundifrons ANGELIN. Pal. Scand. p. 70, tab. 36, fig. 7. | 60 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. Det af ANGELIN |. c. tab. 37, fig. 4 med denna art sam- manstälda pygidiet torde knappast vara något annat än pygi- diet till Trochurus pusillus ANG. Lichas Grayi FLETCHER Qu. J. Geol. Sc. 1850 är kanske identisk med L. rotundifrons. Att dömma af glabellans och sidoflikarnes form skulle L. rotundi- frons ha ett pygidium af samma typ som öfriga Lichasarter. Från Visby och Slite öfre kalksten. 36. Lichas gotlandieus ANGELIN. Pal. Se. p. 75, tab. 38, fig. 10. Från Lansa på Fårö, Slite, Östergarn och Visby, endast glabeller. TROCHURUS BEYRICH, 1845. 37. Trochurus Salteri FLETCHER. Lichas Salteri FLET- CHER. Observations on Dudley Trilobites, Qu. Journ. Geol. Soc. 1850, p. 237, tab. 27, fig. 9 & Ia, tab. 27 bis fi 4. — Lichas laticeps ANGELIN. Pal. Sc. p. 70, 72, tab. 37, fig. 8, 8a, icke tab. 38, fig. 5. Lichas gibbus ANG. p. p. Pal. Sc. p. Tl, pl. 37, fig. 1, pygidiet hör till Tr. Salteri. ANGELINS originalexemplar, som förvaras i Riksmuseum är fullkomligt identiskt med engelska exemplar och sådana be- skrefvos redan 1850 af FLETCHER. Särskildt karakteristiskt för arten äro pa glabellan och hennes sidoknölar rader af större tuberkler, vanligen regelbundet ordnade såsom synes på FLETCHERS figurer. Till detta hufvud torde höra ett pygi- dium, som står nära den efterföljande artens, med bakat lineärt afsmalnande rhachis. Rhachis har ungefär elfva segment, de bakersta otydliga. Den är förlängdt konisk med en smal, tapplik fortsättning till bakersta kanten. På den svagt hvälfda, med några glesa vartor betäckta ytan deromkring ga på ömse sidor tre smala, pleuralika, bakåt svagt bagböjda ribbor. De äro samlade vid pygidiets framkant, något framom rhachis midt. En upphöjd rand omger hela pygidiet och utskjuter i korta, bakåt riktade taggar vid ändan af ribborna, samt mellan det ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. Ol bakersta paret ytterligare tre mindre, af hvilka en gar i fort- sättning fran rhachis. Fran den öfversta kalkstenen i Fole har Riksmuseum ett pygidium af en Trochurus, hvilket sa vidt man kan dömma af den vittrade ytan kommer nära till T. Salteri och kanske endast är en varietet deraf. Det saknar den upphöjda randen rundt- omkring och de fem bakersta taggarna äro starkare och längre. Denna art förekommer vid Lansa pä Färö, Östergarn, Lau, Likkershamn samt Visby. 38. Trochurus pusillus ANGELIN. Lichas gibbus ANGE- LIN p. p. Pal. Sc. p. 71, pl. 37, f. 1 förstorad, endast hufvudet hör till L. gibbus; L. pusillus ANG. Pal. Sc. p. 71, pl. 37, fig. 2. Lichas rotundifrons? ANG. Pal. Sc. p. 72, tab. 37, fig. 4. L. gibbus är enligt de blyertstecknade originalfigurerna till litografierna i Pal. Scand. komponerad efter hufvud och pygi- dium till tva skilda former: pygidiet till den föregaende arten, hufvudet åter till den nu i fråga varande. Det är följaktligen omöjligt att bibehålla L. gibbus såsom sjelfständig art, utan måste den nästföljande, L. pusillus, som har hufvudet iden- tiskt, 1 stället uppställas som art. Enligt figurerna öfver ANGE- LINS båda arter skulle stora olikheter förefinnas, men det visar sig genom jemförelse mellan flere exemplar i olika beva- ringstillstånd, att det ovanliga utseendet hos glabellaflikarne af Lichas gibbus beror på att de varit nötta på det afbildade exemplaret. Denna art, som är mycket mindre än den förra, har flera större och oregelbundet sittande knottror både på glabellan och pygidiet. Pygidiets rhachis är stor, bredare än hos den förra, den tapplika fortsättningen bakåt mycket kort. Man kan skönja ungefär atta segment, som bakåt bli otydliga. De betäckas med rader af sma vartor. Sidofältet är mycket trångt på ömse sidor, knappast en tredjedel af rhachis hela bredd. De tre smala ribborna vid pygidiets framkant sitta tätt intill hvar- andra och de två bakersta sammanlöpa i en större, bakat riktad 62 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. tagg. Fran den breda och ansvällda randen kring pygidiet utgå för öfrigt endast tva likstora taggar midt för bakändan af rhachis. Exemplar ha funnits pa Fårö, vid Tjälders i Boge, Kylley, Östergarn, Visby b och c, Djupvik i Eksta, Petesvik i Hab- lingbo, i samt kalkstenen pa Sandarfve kulle. En tredje art finnes i kalkstenen vid Lansa pa Fårö, men för närvarande endast i tvenne ofullständiga pygidier. HARPES GOLDFUSS. 39. Harpes acuminatus n. Tall. XII, fig. 13—14, tafl. XV, fig. 27—29. Glabellan är förlängdt konisk, endast obetydligt afsmalnande, nackringen bredast midt på, afsmalnande mot sidorna. Genom två, nedat bågformiga, smala fåror är glabellan tätt vid sin bas inskuren i en flik på hvardera sidan, smal inåt, bredare utåt. Ögonen små, tuberkelformiga upphöjningar, äro belägna i jemn- höjd med glabellans topp. Kinderna och pannan äro jemt afrundade, samt betäckta med oregelbundna punktrader, som stråla ut mot limbus. Denna är jemnbred, samt afsmalnar tem- ligen tvärt i sina bakre spetsar, hvilka äro insvängda, så att yttersta spetsen ligger i linie med glabellans ytterkanter. Dessa bakersta spetsar äro mycket längre och smalare än hos någon annan känd art. Limbus är för öfrigt kullrig och en fin, upp- höjd linie kantar yttre sidorna och lemnar en smal rand utanför, något som ej heller synes hos andra arter. Ytan innanför den upphöjda randen är fint punkterad af små, oregelbundet olik- stora, insänkta hal. Tre fragment af hufvudet äro funna i mergelskiffern vid Visby och ett dylikt i antagligen något yngre skiffer ur kanalen från Visne myr i Fardhem. Längd från nackringen till främre kanten 19 mm., längden från nedersta spetsen af limbus till främre kanten 32 mm., stör- sta bredden 27 mm., största bredden af limbus 7 mm., hos ett annat fragment nära ll mm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 63 CALYMMENE BRONGNIART. 40. Calyınmene tubereulata BRÜNNICH. Tafl. XVI, fig. 9. 1781. Trilobus tubereulatus BRÜNNICH. Danske Vid. Selsk. Skrifter. Nye Samling, 1:ste 'Deel p. 389. 1810. Entomolithus paradoxus BLUMENBACH. Abbild. Naturhist. Gegenstände, N:o 50. 1811. Extended trilobite from Dudley PARKINSON. Or- gan. Remains vol. III, p. 263*, pl. XVII, fig. 11. 1818. Entomostracites tuberculatus WAHLENBERG p.p. Pe- trifie. Svecan. p. 31. 1822. Calymene Blumenbacht BRONGN. H. N. Crust. p. 11, pl. 1, fig. I A—D. j 1826. var. tubereulata DALMAN. Vet.-Ak. Handl. p. 227, tab. I, fig. 3a—3c, äfven fig. 2, tab. 1, »Cal. Blumenbachi ma- jor» hör hit. 1837. Calymene Blumenbachi HISINGER. Leth&a p. IO, tab. I, fig. 4a—b, men äfven fig. 3, ehuru af HısınGEr hänförd till C. tubereulosa. 1839. Calymene Blumenbachi MURCHISON. Sil. Syst. p. 653, pl. VII, fig. 6 & 7, men icke f. 5. 1843. Calymene Blumenbachi? BURMEISTER. p. p. Orga- nis. d. Trilobiten p. 96, pl. II, fig. 1—3, för mycket schemati- serad figur. 1854. Calymmene tuberculatu ANGELIN p. p. Lethaa Suec. p. 29, pl. 19, f. 5a, icke de öfriga. 1864. Calymene Blumenbachi SALTER. British Trilobites p- 93, pl. 8, fig. 7—11, 13—16, möjligen äfven fig. 1, pl. 9. Ofvanstaende är ett försök att sammanföra de synonymer, som med nagon grad af visshet kunna anses identiska med den af BRÜNNICH asyftade formen. Alla öfriga, som eljest hitförts, men stödja sig pa ofullständiga beskrifningar och otydliga figu- rer, hafva uteslutits. Sa är det omöjligt, att hit räkna LINNÉS och flere andra författares figurer. Och såsom DALMAN an- märkt, hafva de fleste under denna och nästföljande art samman- 64 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. blandat flere former, äfvensom förvexlat dessa bada med hvar- andra. Att BRÜNNICH asyftat endast Cal. tuberculata, i den begränsning här gifves, är tillräckligt tydligt af den utförliga beskrifning han lemnat på sina exemplar, hvilka härstamma från Dudley, der hufvudsakligen endast denna form förekom- mer. En så noggran iakttagare som han skulle tvifvelsutan ha anmärkt förhandenvaron af knölar på sidorna af rhachis, ifall de verkligen funnits. Jemförelser mellan ett betydande antal exemplar af de allmännast förekommande formerna, så- dana de finnas vid stranden af Eksta, hafva öfvertygat mig, att man sammanblandat tvenne väl skiljbara former, hvilka DALMAN äfven ansag olika. Till ett förtydligande af dessas skiljaktighet uppställas här parallelbeskrifningar. De vigtigaste kännetecknen, ej blott för dessa, utan äfven andra arter, far man af facialsuturens form, af glabellans sidoknölar, af fördjup- ningen kring denna, af pannans framkant och af rostralskölden. Ytans skulptur är äfven af vigt, men mindre vigtiga karakterer lemnas vanligen af pygidiets form. Calymmene tuberculata BRÜN- NICH. Hufvudet D o r TER mist, Janst 17 m., br. 32 m., halfmanfor- framkanten af pannan trind, van- ligen uppvikt, hos somliga ut- plattad och fristående. Sutura facialis löper nedan- för ögat rakt ut mot hufvud- sköldens sidokant, svänger der- efter nedåt ınot hörnet af kinden och böjer slutligen perpendiku- lärt rakt bakåt. Den fria kin- dens nedersta hörn får derige- nom utseendet af ett trubbigt hak. (Se tafl. XVI, fig. 9.) Calymmene tuberculosa DAL- MAN. Hufvudet halfelliptiskt, längd mer än hälften mindre än bredden, mera transverselt än hos den L. 13 mm. brit29 Pannans framkant trind, hvadan hufvudet är den andra. mm. föga uppskjutande. Sutura facialis böjer sig först rakt ut mot sidan, derefter snedt ned mot kindens yttersta hörn, der utan att bilda något hak. (Se tafl. XVI, fig. 3.) den slutar ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 65 Rostralskölden är smal och L. 13 mm., br. 3 mm.}). Rhachis är slät, med breda, Oo lang. platta, mot sidorna utsvällda segment och finkornigt prickiga närmast pleurerna. är bred och L. 9 mm., br. 4 mm.!). Rhachis är slät, med smala, Rostralskölden kort. trinda segment, som på ömse sidor närmast pleur&e ha en kort spetsig tuberkel, oftast omgifven af sma knottror. Dylika tu- berkler fortsätta äfven på pygi- diets tva eller tre första segment. Ytan, isynnerhet på glabellan, Ytan finkornig af knottror af grynig, knottrorna derpa grofva | atminstone tre olika storlekar. och nästan likstora. Pannran- | Pannranden tätt finknottrig. den tätt finknottrig. Största kända, fullständiga exemplaret af Cal. tuberculata håller i längd 63 mm., 48 mm. i bredd; ett annat, fragmentariskt exemplar har 80 mm. i längd och 47 mm. i bredd. Denna art är den allmännaste af de gotländska och har blifvit funnen i näst äldsta lagret (sandsten och mergelskiffer) vid Bursvik, Djupvik i Eksta, Vestergarn, Visby, Slite, Fårö vid Kyrkviken. I mellersta lagret vid Hoburg, Klef i Sundre, Gröt- lingbo, Lau, Hafdhem, Visby, Likkershamn, Svarfvare huk, Slite vid stranden, Tjelders i Boge, Stormyr i Rute, Östergarn, samt i de öfversta lagren vid Visby, på Klinten och i Pterygotusmer- geln, Storwede i Follingbo, Samsugn i Othem, samt Slite. Det Borenshult i Östergötland, som i Retiolitesskiffern i Dalarne vid Kallholn. gidier fran det förra stället, men alltför ofullständiga för identi- TÖRNQUIST i »Siljansomradets Trilobitfauna» p. 41, 5 IE upptager pygidier af »Cal. Blumenbachiw, men det orde vara har uppgifvits, att arten skulle förekomma saväl vid I Riksmuseum förvaras fragment af glabellor och py- fiering. snart sagdt omöjligt, att bestämma Calymmene-arte:, pa grund af pygidiet allena, da knappast nagon enda, utom möjligen Cal. spectabilis ANGELIN och C. papillosa, har ett egendomligt pygidium. 1) Båda måtten från likstora exemplar. ot Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. 66 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. 41. Calymmene tubereulosa DALMAN. Tafl. XVI fie. 8. 1827. Calymene Blumenbachü vera. var. & tuberculosa DALMAN. Vet.-Ak. Handl. p. 227. 1854. Cal. tuberculata ANGELIN p. p. Pal. Scand. p. 29 LENO. IOK Hg DN Ol SALTERS Cal. tuberculosa hör icke hit och ej heller har jag sett något exemplar från England, som med säkerhet kan anses tillhöra denna art. Hennes skilnad från den föregående synes af ofvanstående, jemförande beskrifningar. Hon förekommer allmännast vid Djupvik 1 Eksta, men äfven vid Vestergarn och Visby har funnits ett exemplar på hvardera stället, äfvensom ett i mergelskiffern från Visne myr i Fardhem. Exemplaret från Visby har ögonen fullständigt i behåll, men någon facettering är ej synlig, troligen till följd af för- vittring. Ett exemplar af en amerikansk trilobit från Waldron, In- diana, öfverensstämmer i det närmaste med denna art. Fram- delen af glabellan är dock mera hvälfd. Den kallades i sänd- ningen för »Calymene niagarensis», men är mycket skiljaktig fran de exemplar man vanligtvis far under detta namn. Största kända exemplaret haller i längd 42 mm., i bredd 30 mm. 42. Calymmene spectabilis ANGELIN. Pal. Scand. p. 28 tabs 19 ng. 5. Då originalexemplaret till hufvudskölden af den kompone- rade figur ANGELIN lemnat, finnes qvar, kan man med största grad af visshet afgöra hvad han afsett med sin nya art. Hufvudskölden är i pafallande grad bred och kort. Medel- talet af mätningar pa sju exemplar gifva det resultat att bred- den förhåller sig till höjden såsom 16 till 7 eller med andra ord att höjden är mindre än halfva bredden, hvilken skil- nad är vida större än hos någon annan art. Detta förhäl- lande varierar efter exemplarens storlek inom sa vida gränser, att medan ett exemplar har 82 mm. i bredd och 34 i höjd, håller ett annat 22 mm. i bredd och 11 mm. i höjd. Glabellan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 67 är lagom hvälfd, nästan jemnbred, med framkanten svagt af- rundad, nästan rak och nagot insänkt. Sidoknölarne äro fyra, hastigt aftagande i storlek framat och emellan den första och andra ses en liten utskjutande flik, liksom början till en knöl. Den första är nästan klotrund, ej sa bilformigt utdragen som hos de föregående. Den andra knölen är äfven klotformig. Rännan mellan glabellan och kinden är djup, men mycket smal, så att kindens inre sidor nära nog omedelbart beröra knö- larne och sluta sig tätt intill framranden. Fasta kinden of- vanför ögat är bred och jemn, icke bugtad såsom hos Cal. tuberculata och framkanten af pannan är smal, nästan icke framskjutande. Nedersta delen af denna kind, nedanför ögat, är en jemnbred flik, som nederst mot sidorna slutar i en liten trubbig krok. Facialsuturen löper ofvan ögat parallel med gla- bellans sida, och bugtar sig i jemnhöjd med glabellans fram- kant inåt. Nedanför ögat bildar den en regelbundet svängd båge mot sidorna, samt sänker sig mot nedre hörnet, så att den fria kindens nedersta hörn bildar ett trubbigt, i sin spets svagt utskuret hak. En temligen djup ränna följer längs med fasta kindens bakre kant, som mot sidorna bugtar sig bakåt. Rännan ligger innerst tätt intill kindens bakkant, men höjer sig mot sidorna, så att den vid kindens yttersida, der den upphör, står i jemnhöjd med kindens tväraxel. Den bård, som omgifver de fria kindernas framsida, är ovanligt bred, samt föga framstående, enär den endast genom en mycket grund ränna är skild från kinden. Egendomligast af allt är den märkliga ytskulpturen. Glabellan och kinderna betäckas med grofva, 1 det närmaste lika stora tuberkler, afrundade, med platt topp, samt hela ytan emellan dem ytterst finkornig. På bårdens innersida öfverga de till tättsittande, fjällika upphöjningar, som skenbart täcka hvarandra och ungefär efter midtellinien af barden öfverga till långsträckta, naggade kanter och dessa ater till länga skrynklor eller s. k. terrasslinier, hvartill för öfrigt figuren hos ANGELIN ger antydningar. Kindernas nedre kant är slät. Thoraxseg- menten äro tretton, rhachissegmenten mot sidorna vidgade, platta, 68 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. släta, utan knölar, midtpa trinda och breda. Pygidiet, som är troget afbildadt hos AnGELIN, skiljer sig från de öfriga arternas genom sina betydligt bredare och platta pleurer, hvilka atskiljas endast genom en mycket smal ränna, samt äro svagt klufna af en ytterst fin skåra, som knappast nar till halfva afståndet mellan ytterkanten och rhachis. Det största fullständiga exemplaret håller i längd 79 mm., i bredd 56 mm., men att döma af fragmenter af ett större exemplar, torde detta ha uppnått i längd 120 mm. och i bredd 76 mm. Exemplar ha funnits i lägsta lagren vid Östergarn (Gro- garn), Djupvik i Eksta, Visne myr i Fardhem, samt Bursviks och Grötlingbo sandsten; flere ex. finnas från Petesvik i Hab- lingbo, högre upp från stranden (V. M.); äfven från öfversta kalkstenen på östra sidan af Linde klint. 43. Calymmene levis n. Tafl. XVI fig. 5—7. Hufvudskölden jemnt afrundad, halfmanformig, höjden öfver- stiger något halfva bredden. Medium af tre mätningar: bredd 29 mm.; höjd 16 mm. Glabellan svagt kullrig, nästan nedsänkt i jemnhöjd med kinderna, bred mot nackringen, smalare, men jemn- bred framom största tuberkelparet med nästan rak eller svagt bagböjd framkant. Tuberklerna tre större och en mycket liten emellan de två största paren. Rännan emellan kinderna och glabellan lineär och grund, bågformigt svängd efter glabellans sidor, i framkanten bredare och djupare, der den tjocka, af- rundade limbalkanten något höjer sig. Kinderna bilda en jemnt fortlöpande kullrig yta, som delas af den nedanför ögo- nen regelbundet bågformiga facialsuturen. Denna afslutas i det närmaste på samma sätt som hos Cal. tubereulata och gör endast en liten sväng ät sidan. De fria kindernas sida omgifves med en ytterst svagt markerad, något ansvälld bard, nästan sammanlöpande till ett helt med kinderna, utan att be- gränsas genom någon ränna. Kindernas yta är alldeles glatt med några få, glesa smägropar och glabellan har endast några fa små, glest spridda tuberkler. Bardens inre kant är glatt, men ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 69 pa utsidan är den tätt beklädd med små, korta, med barden jemslöpande rynkor eller upphöjda streck, snarlika den förega- ende artens, men ej sa langa. Thorax med tretton segment. Rhachis-segmenten svagt kullriga, snarare platta och jemnbreda, mot sidorna nagot vidgade och der punkterade med en liten grupp af små korn, hvaraf äfven några sitta längre upp mot rhachis’ midtellinie. Pygidiets pleurer äro mycket platta och breda, samt svagt atskilda af en smal ränna. Exemplar af denna art ha funnits i mergelskiffern vid Visby och Vestergarn, i den ofvanliggande kalkstenen vid Vestergarn och i Hogrän. En varietet med bredare hufvudsköld och mera kullrig och framstående glabella förekommer i den mellersta kalken vid Slite och en snarlik form har äfven erhållits från mergelskiffern vid Burge sag i Fardhem. Det största exemplaret, från Vestergarn, har 57 mm. i längd och 23 mm. 1 bredd. Denna art kommer i anseende till skulpturen på hufvud- sköldens bard nära till den föregående, men skiljer sig genom sin glatta yta på insidan, samt genom formen af hufvudskölden och glabellan. 44. Calymmene frontosa n. Tafl. XV fig. 1—4. Denna art utmärker sig genom sin langsträckta, jemnbreda och smala kroppsform, sin nästan triangulära hufvudsköld och den ovanligt breda rhachis hos thorax. Kroppen är jemnsmal, utan att i synnerlig mon vidgas framat, sasom är händelsen med öfriga arter. Hufvudskölden är triangulär, nästan langsträckt, bredd vid basen 24 mm., höjd 14 mm. Hos ett lika stort exemplar af Cal. tuberculata är bredden 23 mm. och höjden 12 mm. Glabellan är bred vid basen, svagt aftagande framåt med afrundad, trind framkant och skjuter i sin helhet temligen kull- rig upp öfver kinderna. Sidoknölarne äro två större på hvar sida, emellan dessa en mycket liten knöl och främst äfven en antydning till en sådan. Den omgifvande ränhan är ovanligt djup och vid, i synnerhet framom andra knölen. Afståndet mellan glabellans framkant och det starkt uppvikna rostrum- 70 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. partiet är äfven stort eller lika stort som afstandet fran gla- bellans framkant till den främsta lilla sidoknölen. Fortsättnin- gen af denna fördjupning utefter sidorna bildar den ränna, som skiljer hufvudsköldens breda kant fran den fria kinden. Den fasta kindens inre sida utskjuter i en trubbig tagg midt emot gla- bellans andra, stora sidoknöl, och en dylik tagg eller utskjutande vinkel bildar det öfre, inre hörnet af samma kind, nästan i jemn- höjd med glabellans framkant, der den djupa pannrännan fortsätter at sidorna. Det främre, starkt uppåt och med sin smala kant till- bakavikna pannstycket hos limbus är mot sidorna förtjocknadt i en bred, trubbig, bakåt riktad tagg, som sitter alldeles midt emot den trubbiga vinkeln på kindens inre hörn. Facialsuturen böjer sig ofvan ögat starkt åt sidan, svänger vid kantrännan framåt mot glabellan. Nedanför ögat sänker den sig i en svagt böjd båge till hufvudsköldens nedersta och yttre hörn, der den utlöper, utan att i nämnvärd mon kröka sig eller bilda så- dant hak som hos Cal. tuberculata. Suturen stiger således upp öfver kinden i en högre, diagonal båge än hos andra arter i slägtet och inre kindens form blir följaktligen högre och bredare, samt den yttre fria kinden mindre och smalare. Största bredden af barden ligger at de nedvikta sidorna, från hufvudet synes endast en smal rand deraf. Rostralskölden är kort på tvären, men hög. Barden i sin helhet beklädes med större och mindre tuberkler, flatkullriga och ett stråk af den bakersta kanten är alldeles slät. Hufvudets yta och glabellan betäckes af likstora, glest sit- tande tuberkler och ytan emellan dessa är ytterst fint granulerad. Thorax med 13 leder har rhachissegmenten något bredare midt på, obetydligt afsmalnande mot sidorna, der de äro liksom tvärhuggna och bilda en grund ränna mellan sig och pleurerna. De äro glatta och glänsande med några få korn spridda pa stora afstand öfver ytan. Mot sidorna bildar öfre kanten en kort, trubbig, framåt riktad tand. Denna väl karakteriserade art har hittills funnits endast i den äldsta mergelskiffern vid Visby, der den ej är synnerligt sällsynt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 71 Största exemplaret häller i längd 47 mm., bredd 24 mm. 45. Calymmene intermedia n. Tafl. XV fig. 5—12. Hufvudskölden har hos de flesta bredden mer än dubbelt öf- verstigande höjden. Glabellan är jemnbred, med jemnt afrundad framkant. Sidoknölarne äro tre, de tva bakersta störst, den främsta försvinnande liten. Fasta kinden höjer sig starkt mot ögat, samt är nedät smal och jemnbred. Facialsuturen nedanför ögat gar pa- rallel med. bakre kanten af hufvudskölden, svänger ungefär vid halfva längden nedat mot yttre hörnspetsen, der den kröker sig i en liten bugt. Fria kinden är stor och bildar inåt en rät vinkel emot facialsuturen, samt omgifves utåt af den temligen breda sido- bärden. Pannstycket framför glabellan är bredt, tunglikt, rakt utstående eller hos ett fåtal svagt uppvikt. Hos större exemplar uppnår det nära glabellans halfva längd. Det är till största delen glatt och finglänsande, först i kanten småkornigt. Rostral- skölden är mycket kort, men af stor höjd, samt i likhet med bården i sin helhet finkornig. Glabellan har glesa, nästan lik- stora knottror, liksom äfven den fasta kindens insida. Det öf- riga af hufvudets uppsida är nästan glatt. De tretton thoraxsegmentens rhachis har smala, trinda ringar, något utplattade mot sidorna och öfver midten en smal rad af knottror. Längd 80 mm., bredd 35 mm. Arten har i talrika exemplar hittats endast i mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo, samt sällsynt i Rhizophyllumkalken på Lau backar och i mergelskiffern ur kanalen i Visne myr i Fardhem. Tillsamman med Hablingboexemplaren finnas, fast sällsyntare, exemplar af en ganska märkvärdig form, hvilken tvifvelsutan tillhör samma art, men måste anses som en di- morphism eller kanske en sexuelt olikdanad form. Att den tillhör samma art torde den fullkomligt likartade thoraxbygg- naden med ringarnes egendomliga ornamentering bevisa, utom det att förmedlande öfvergangar finnas. Det är i hufvudsköl- dens bildning afvikelsen ligger. Pannstycket är starkt uppåt eller till och med bakåt böjdt i en båge, så att en djup och 72 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. bred ränna uppkommit emellan detsamma och glabellan. Men denna uppvikning fortsättes äfven ät sidorna af, hufvudskölden, sa att bäarden, som omgifver denna, är upprullad och med sin kant böjd något inåt mot glabellan. Pa detta sätt gar den djupa och breda rännan nästan rörformig rundtom till den fria kindens nedre hörn, der den smala kanten stär rätt ut. Hela fria kinden och en del af den fasta äro fullkomligt glatta. Genom denna märk- värdiga uppvikning af kanten far hufvudskölden en mycket trans- versel form, bredden 16 mm. mot höjden 7 mm. hos ett litet exemplar. 46. Calymmene excavata n. Tafl. XVI fig. 1—4. Hufvudskölden begränsad af fyra sidor, nästan trapezoidisk, med i det närmaste rak bakkant, sidokanterna, svagt bagiga, konvergera mot den nästan raka pannkanten. Glabellan är ned- sänkt mellan kinderna och endast svagt uppstigande öfver dessas yta. Sidorna omgifvas af fyra par tuberkler och taggar. Det bakersta paret liknar de öfriga arternas afrundade knölar, men förenas med glabellan genom en mycket kort hals. Omedelbart intill detta gränsar nästa par, hvilket, liksom de två främre, består af två korta och spetsiga taggar. Detta och det näst- följande paret, som äro 1 det närmaste lika stora, sitta vinkel- rätt mot glabellans längdaxel, rakt utat. Det sista paret be- star af två små, nästan hornlika, med spetsarne framåt rik- tade taggar, belägna på glabellans framkant, en i hvardera hörnet. Emellan dessa är glabellan beströdd med fina gryn och är för öfrigt alldeles slät och glatt. De fasta kinderna sluta sig langsmed glabellans bakre hälft alldeles tätt intill, så långt som till det första taggparet bakifrån och en- dast en trådfin sutur utmärker gränsen mellan dem. Men från nämnde par vidgar sig afståndet allt mer i riktning mot pannan, så att mellan glabellan och kinderna ett stort tom- rum uppstått och ligger som en fördjupning omkring den förra, bortom och under bakersta taggparet. Afstandet från glabellans yta till bottnen af fördjupningen går ända till 2 mm. Mot glabellan utgå från de fasta kindernas inre sida tre par tagglika utskott med halfeirkelformiga utskärningar emellan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 73 sig. Det bakersta paret, det största, stöter till glabellans ba- kersta taggpar; det nästa, som är snedt framat riktadt, när- mar sig intill glabellans andra taggpar, men skjuter något fram- om detta, och det tredje taggparet är minst, strax ofvan det nyssnämnde. Pannstycket hos limbus är ovanligt stort, upprul- ladt bakat, så att det fullkomligt döljer glabellans framkant med dennas taggar. Det är bredast midtpå efter en längd lika stor som glabellans framkant och afsmalnar mot sidorna. Fa- cialsuturen har i det aldra närmaste samma förlopp som hos Cal. tuberculata och fria kinden följaktligen rätt stor yta, samt skjuter i en spetsig vinkel in mot ögat. Sidobardarne äro breda, ansvälda, samt genom en grund fåra skilda från kinderna. Ro- strum är ovanligt stort och bredt, det största som förekommer hos någon gotländsk art, samt i likhet med barden tätt kornigt, kornen mot bakre kanten öfvergaende till linier, eller fjällika, ord- nade i rader. Kindernas yta beströdd med glesa, grofva korn. De tretton thoraxsegmentens rhachisringar äro glatta, jemn- breda och snarare platta än trinda. Pleurerna, äfvensom pygidiet täckas med fina korn. Tvenne fullständiga exemplar hafva erhallits från Rhizo- phyllumkalken på Lau backe, af hvilka det afbildade är ur adj. M. KLINTBERGS samling. Längd 44 mm., bredd 20 mm. 47. Calymmene papillata n. Hufvudskölden, savidt man kan dömma af det något sam- mantryckta exemplaret, transversel, mycket bredare än hög. Glabellan svagt framskjutande, glatt och glänsande med några fa spridda, platta vårtor, den rakt afskurna framkanten tätt beströdd med fina knottror. På ömse sidor har glabellan fyra knölar eller spetsar, aftagande i storlek bakifrån framåt. De två största, bakersta äro afrundade, nästan bilformiga, samt nära fyra ganger så stora som de nästföljande. Dessa, liksom de tredje i ordningen, äro spenlika, med bred bas och trubbigt spetsiga. De fjerde och minsta taggarne sitta i hvar sin ytter- kant af pannlinien, riktade nästan rakt ut mot sidorna. Occi- 74 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CGRUSTACEER. pitalringen är mycket bred och ansvälld pa midten. Af kinderna är endast den venstra sa mycket i behall, att man kan se dess mycket breda limbus genom en grund, men bred ränna skild fran den inre delen af fria kinden. Den fasta kindens sidor hafva mot glabellan varit utvikta i vinklar och ett djupt mellanrum, nu fylldt med bergart, har åtskiljt kind och glabella. Men formen af dessa utvikningar kan ej urskiljas. Rostraldelen af limbus är starkt vikt bakåt, så att den döljer glabellans framkant med dess två små sidohorn. Thorax har tretton segment, rhachis med öfversta segmentringarne jemnbreda, litet vidgade på sidorna, der de öfverga i pleurernas leder. De äro ytterst finknottriga, nästan glänsande. Py- gidiet är i sin helhet betäckt med större korn och spetsen af dess rhachis är mycket stor och vidgad, utbredande sig åt sidorna, framåt med ett tagglikt utskott på hvar sida. Pleurernas form är äfven ka- rakteristisk; de afsmalna mot rha- chis med stora och djupa rännor Calymmene papillata n. mellan hvarandra, vidga sig mot yttersidorna, der de utan gräns sammansmälta. Ett enda hoprulladt exemplar har af stud. H. MUNTHE funnits i mergelskiffern vid Visby. Dess längd, tänkt såsom utsträckt, är 65 mm. och största bredd 23 mm. Från den nästföregaende, närstående arten, till hvilken den kan kallas en föregångare, skiljes denna genom glabellans bre- dare och trubbiga utskott, hvilka alla äro riktade åt sidorna, icke framåt sasom de två främsta hos ©. excavata, hufvudsköl- den är också bredare, äfvensom pygidiet. HOMALONOTUS KÖNIG. 48. Homalonotus Knighti KöÖniIG 1825. Icon. Sectil. pl. VII f. 85. -- SALTER 1864. Mon. Sil. Trilob. p. 119, pl. XII ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 75 f. 2—10, pl. XIII f. 8. -— Homalonotus rhinotropis ANGELIN 1854. Pal. Se. p. 30, pl. 20 f. 1. Funnen i sandstenen och ooliten vid Bursvik, i sandsten vid Gannviken i Grötlingbo, samt företrädesvis i stora och vackra exemplar i sandstenen kring Rohnehamn, samt ett exemplar i Eke. Största exemplaret är 180 mm. i längd och 80 mm. i bredd, och är denna den största af våra trilobitarter. PHAETONIDES BARRANDE. 49. Phaötonides Stokesi MURCHISON. — Asaphus Stokesii MURCH. 1839. Sil. Syst. t. XIV f. 6. — Proetus Stokesi LOVÉN 1845. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. p. 50, pl. I f.3. — Proetus Stokesii MURCH. 1854. Siluria pl. 17 fig. 7. — Phaötonides Stokesi ANGELIN 1855. Pal. Sc. p. 22, pl. 17 f. 4. Typiska exemplar finnas temligen allmänna i mergelskiffern vid Djupvik i Eksta. Ett pygidium finnes äfven fran Lansa pa Fårö. Hit höra äfven exemplar från kalkstenen i vatten- fallet vid Visby, samt i den derofvan liggande Pterygotusmergeln. U. M. C. har exemplar från Klintebergets kalksten och Sveriges Geol. U. från kalkstenen i Follingbo (G. LINNARS- SON 1875). Exemplaren från Djupvik äro 16 mm. långa, 10 mm. breda, de från Visby äro 18 mm. länga, 11 mm. breda. 50. Phaötonides rugulosus n. Tafl. XVI fig. 13. Glabellan kullrig, bredt konisk, starkt insvängd på midter af ytterkonturen och mot basen vidgad, samt ansväld 1 en knöl på hvar sida. På ömse sidor ingå från ytterkanten tre små faror. Den öfversta är kortast, den andra i ordningen mer än dubbelt sa lang, samt riktad snedt inåt, den nedersta nar icke ytterkanten fullständigt, är störst, djupast och begränsar i sned riktning inåt och bakat de två ansvällningarne vid glabellans bas. Nackringen är bred och platt, med en liten varta midtpå, samt en njurformig knöl pa hvardera sidan. Fasta kindernas ytterkant mot ögonen är randad med en svagt upphöjd linie. Hos Ph. Stokesi är hela hufvudet glatt utom framkanten af glabellan, NN 6 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. som har några grofva tvärrynkor. Hos Ph. rugulosus åter är hela glabellan och för öfrigt så mycket, som finnes qvar af huf- vudet, betäckt med concentriska, korta rynkor, ordnade i bag- formiga rader, med ytterst fina punkter emellan. Främre kanten af glabellan är nästan alldeles glatt och skinande. Tvenne fragment af hufvudskölden hafva erhållits från en tät, hvit kalksten i Lummelund, troligen af Ludlowstadiet, samt ett tredje i samma slags kalk, men äldre lager i Kristklint vid Kapellshamn. Största fragmentets höjd S mm. 5l. Phaötonides longifrons n. Tafl. XVI, fig. 14. Glabellan oval, smalast nedtill, framkanten afrundad, lik- som hos Ph. Stokesi. Sidoknölen vid basen uppat tillspetsad, nedåt afrundad, knölarne på ömse sidor om nackringen svagt upphöjda, kretsformiga. Ögonen starkt framskjutande, njurformiga, ytterdelen störst, starkt afrundad. Hufvudsköldens framdel är bredt utvecklad, svagt insänkt, så att pannkanten något höjer sig. Afständet mellan glabellans framkant till sköldens rostral- kant är nära nog lika stort som glabellans längd. Hufvudsköl- den får tillfölje häraf en bredt tunglik förlängning framåt. Ytan har fina, concentriskt vågiga linier, både på glabellan och kin- derna, sammansatta af små, halfmånformiga, osculalika upphöj- ningar. Endast en enda fragmentarisk hufvudsköld har funnits i kalkstenen på östra sidan af Lindeklint. Längden är 7 mm., bredden 9 mm. Glabellans längd 4 mm. Afstandet från denna till pannkanten 3 mm. CYPHASPIS BURMEISTER. 52. Cyphaspis elegantula ANGELIN. Calymene elegantula ANG. 1838. Museum palsontologicum svecicum, N:o 21. “Proe- tus elegantulus Lovun 1845. Öfvers. Vet.-Ak. Förhandl. p. 51, tab. I, fig. da—c. — Goniopleura elegantula ANGELIN 1855. Pal. Se. p. 23, pl. 17, fig. 7. — Cyphaspis pygmeus SALTER 1853 i Mem. Geol. Surv. Dec. VIL p. 6. 77 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. Mycket allmän i mergelskiffern vid Djupvik i Eksta, det enda ställe der den hittills funnits. 53. Cyphaspis punctillosa n. Bred, halfmäanformig hufvudsköld med sidohörnen utdragna i lieformigt krökta, spetsiga horn. Den omgifvande upphöjda bar- den bredast framtill vid pannan. Glabellan konisk, med nästan trubbigt afrundad panna. Vid hennes bas afskilja tvenne smala och grunda, snedt bakåt och inåt gående fåror på ömse sidor en smal, njurlik flik och framom dessa märkas a hvardera sidan två små, korta, bagformigt inåt riktade fåror, af hvilka det främsta pa- rets äro kortast. Ögonlocksfli- karne äro platta, halfmanformiga. Ansigtssömmen har det hos Cy- phaspis och äfven hos Phaötoni- des vanliga förloppet, i det att den strax nedunder ögat inskjuter i en mycket spetsig vinkel, icke i en sådan öppen och vid sinus sasom hos Proetus. Occipitalrin- gen är mycket bred och på ömse sidor” försedd med en afrundad G.Liljevall d.&5c. knöl. Thoraxsegmenten äro tio, rhachis litet bredare än nagon- Soaltkeipiinneinellioen dera af pleuraraderna och af- rundadt upphöjd. Pygidiets rhachis har sju sammanvuxna seg- ment, det sista afrundadt koniskt. Hela skalet, saväl hufvud- sköldens som det öfriga, är tätt beklädt med jemnstora, svagt upphöjda punkter. Det enda, hittills kända exemplaret hittades af Studeranden H. MUNTHE i en bank af lösa stenar, sand och grus i närheten af. qvarnen »Högan», strax sydvest om Visby på sjelfva kalk- stensplatan, vid pass 130 fot öfver hafvet. De rullade stenbollar af en nagot vittrad mergelskiffer, hvari exemplaret fanns, inne- 75 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. höllo dessutom, jemte annat, sa karakteristiska försteningar, som Orthis Visbyensis och Pal»ocyclus porpita, hvarigenom dess här- komst ur Wenlockskiffern (b) vid Visby är bevisad. Exempla- rets längd är 19 mm. och bredd 9 mm. Bland alla förr kända arter af slägtet kommer denna när- mast till C. depressa BARRANDE, hvilken den liknar i den all- männa kroppsformen och ytans punktering, men afviker väsendt- ligen så väl från denna som från öfrige Cyphaspisarter genom de två främre paren af fåror, en karakter hvarigenom den när- mar sig till Phaötonides. PROETUS STEININGER. 54. Proetus eoneinnus DALMAN. — Calymene concinna Darm. 1827. Vet.-Ak. Handl. p. 234, tab. 1, fig. Ja—dc. — Proetus concinnus LOVÉN 1845. Öfvers. Vet.-Ak. Förhandl. p. 49, tab. I, fig. 2a—2b. — Forbesia coneinna ANGELIN 1885. Pal. Scand. p. 22, tab. 17, fig. 5. Förekommer allmännast i mergelskiffern vid Djupvik i Ek- sta, hvarifran DALMANS typexemplar härstamma. Dessutom hafva exemplar erhallits fran tegelbruket i Fröjel, Vestergarn, Visby, kanalen fran Visne myr i Fardhem, mellersta kalkstens- lagren vid Visby och Slite, öfversta kalkstenen vid Visby (Pterygotusmergeln), Krokstäde i Tofsta. Glabellan är fullkom- list slät och glänsande, vanligen lika bred vid basen som fram- till, men stundom äfven något afsmalnande framåt. Kinderna äro smaägropiga, hvarigenom de likna ett nätverk. Limbus rakt utstående; pygidiet med tjock, kort rhachis och få pleur&e. Stör- sta exemplaret har 27 mm. 1 längd och 15 mm. i bredd. 59. Proetus obeonicus n. Tafl. XV, fig. 22—24. Glabellan glatt, eller endast mot basen finkornig, smalt ko- nisk med tre korta, snedt inåt gående fåror pa ömse sidor. Fa- cialsuturen framom ögonen mycket starkt böjd utat mot sidorna, då den deremot hos förra arten går fram till rostrum med myc- ket svag utvikning. Kinderna nätformigt smågropiga. Pygidiet kort med tio otydliga leder i den breda, bakåt trubbigt afrun- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 0. 79 dade rhachis, pleurerna talrika med bredt bräm och otydliga leder. Fran Rhizophyllumkalken pa Laubackar. 56. Proetus distans n. Tafl. XV, fig. 21. Glabellan af afrundad, halft elliptisk form, dess bredd vid basen och dess höjd nära sammanstämmande. Afstandet emellan glabellans främre kant och hufvudsköldens framkant är lika stor med glabellans halfva längd, således större än hos någon annan art af slägtet. Rostralkanten är uppvikt till jemnhöjd med glabellan och närmast innanför löper en grund fåra. Gla- bellan är glatt med otydliga, glest spridda granuleringar. Kin- derna gropiga, groparne stundom ordnade i mot kanterna stra- lande linier. Glabellans längd är 7 mm., bredd vid basen 6 mm., afstandet från hennes spets till rostralkanten 3,5 mm. Det typiska exemplaret är funnet vid Lansa på Färön, men andra med samma slags glabellaform på fragment, som ej visa framkanten och troligen höra till denna art, hafva äfven funnits på Kyrkberget i Visby. Tillsammans med dessa senare funnos äfven pygidier med mycket bred och platt, slät limbus, rhachis stor och upphöjd, med nio breda och tydliga leder. 57. Proetus acutus n. Tafl. XV, fig. 25. Glabellan triangulär med svagt bågböjda sidor, och fram- åt tillspetsad afrundning. Bredden vid basen lika med hela höjden. Den föga kullriga ytan glest smakornig, de qvarsit- tande fragmenten af kinderna concava, betäckta med ett nät- verk af kantiga gropar, mera jemnstora än de vida mindre och aflånga hos föregående art. Glabellans höjd 7 mm., bredd 6 mm. Ett fragment från Öfversta kalkstenen vid Likkers- hamn. 58. Proetus eonspersus ANGELIN. Tafl. XIV, fig. 14. — Forbesia conspersa ANGELIN 1855. Pal. Scand. p. 23, pl. 17, fig. 6. — Proetus pulcher NIESZKOWSKI 1857, Monogr. d. Tri- lobiten i Archiv für Naturkunde Estlands p. 959, pl. III, fie. 12—13, hör troligen till denna art. Förekommer talrik på flera lokaler inom Östergarns soc- ken, i den lägsta mergelrika kalkstenen, samt dessutom 1 Kräk- 80 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. lingbo, pa Laubackar, och sannolikt! äfven i öfversta kalkste- - nen på Lilla Carlsö. Från Halla och Dalhem finnas pygidier. Till denna art bör räknas en varietet, som finnes i öfversta kalkstenen ‘pa Lindeklint och hvilken må benämnas var. elon- gata. Glabellan är mera afsmalnande mot framkanten och före- faller derigenom längre. Förhållandet mellan längd och bredd är sasom 8:5, deremot hos den förra som 3:2. Facialsuturen är mera utböjd mot sidorna och svängen, som der göres, mera afrundad. Hela hufvudet med kinderna mycket kullrigt. Skulp- turen otydligt småknottrig, troligen på grund af vittring före inbäddandet.: Kinderna stråligt gropiga. Pygidiet utplattadt, rhachis tjock och framstående, pleurerna breda, platta, med grunda fåror. En mindre form från Sandarfve kulles röda kalk- sten hör troligen äfven hit. 59. Proetus signatus n. Tafl. XV, fig. 16—17. Forbesia coneinna VOLBORTH hos HELMERSEN, Geologische Bemerkungen auf einer Reise in Schweden und Norwegen, p. 38, Tafl. III, fig. 2—6. Glabellan kort, konisk, ej så mycket tillspetsad som den föregåendes, samt) med jemna sidor utan insvängning. I den knottriga ytan synas tre par svagt fördjupade fläckar. De ba- kersta och: största, midt för ögats inkant, böja sig i ett knä nedåt och fortsätta sedan inåt mycket afsmalnande. I jemnhöjd med knäet ligger en liten” rund fläck, nära intill glabellans midtelaxel och nedanför, tätt ofvan nackringens sidoknölar, äfven ett par små fläckar. Det andra paret börjar ett stycke från ytterkanten och sträcker sig snedt inåt och nedåt, är utåt myc- ket smalt, vidgadt mot den inre hälften. Det öfversta paret ligger ännu längre från ytterkanten, pa halfva afständet emellan denna och glabellans midtelaxel. Det är minst af alla, fläckarne likna en liten vinkelhake. Knottrorna aftaga i storlek framåt. Kinderna äro groft smågropiga. Limbus är bred, svagt kullrig och rätt utstående. Pygidieskölden är i bakkanten jemnt af- rundad," under det att den hos förra arten har en något tvär ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 81 bakkant, med elfva pleurer pa ömse sidor, hvilka utat begränsas af en temligen jemn och slät, samt bred limbus. Förekommer ganska talrikt i sandstenen vid Bursviks hamn, i ooliten vid Kätlevik i Vamlingbo, i kalkstenen norr om Hus- rygg nedanför Tore i Vamlingbo, i kalkstenen på Klef i Sundre, i sandsten i stenbrott vid Gannviken i Grötlingbo, samt i öfver- sta kalkstenen på Lilla Carlsö. Äfven i mellersta gotländska kalkstenen vid Visby ha några exemplar funnits. Längden af största glabellan 5 mm. bredden 4 mm. Jemte de i Bursvikssandstenen mycket allmänna hufvud- sköldarne och pygidierna finnas rätt ofta ett hypostoma, som ej kan hafva tillhört någon annan art än denna. Det är afbil- dadt på tafl. XV, fig. 17 och kommer närmast det, som till- hör Proetus Ryckholtii BARR. (Syst. Sil. Bohéme I pl. 15, f. 18) och således afvikande från den vanliga formen inom detta slägte, der spetsiga taggar framskjuta nedtill. 60. Proetus granulatus n. Tafl. XIV, fig. 13. Glabellan kort och bred, beströdd med fina, tätt sittande knottror. Vid basen lika bred som hela höjden. De tre pa- ren intryckta linier likna dem hos Pr. obconicus, isynnerhet de tva nedersta, de öfversta bilda raka, icke vinkliga streck. Kinderna ha glesa knottror af samma storlek som glabellans. Limbus är smal och trind, skarpt vågigt strimmig. Från Visby, näst äldsta mergelskiffern (b) vid Snäckgärdet och mellersta kalk- stenen, samt fran den öfversta på Kyrkberget i Visby. Längden af en hufvudsköld 6 mm., bredden 10 mm. Denna och den följande stå hvarandra mycket nära. Den korta och breda glabellan hos Pr. granulatus, samt dennes platta och jemförelsevis breda limbus bilda åtskilnad. 61. Proetus verrucosus n. Tafl. XVI, fig. 15. Pr. tuber- culatus LINDSTR. List of Sil. Foss. Gotl. p. 3, icke BARRANDE. Glabellan konisk, något insvängd pa sidorna, förhållandet mellan längden och bredden vid basen såsom 8 till 7. Fram- kanten trubbigt afrundad. Sidolinierna tre par, otydliga och föga djupa. Hennes yta, liksom äfven kindernas, beströdd med Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. 6 82 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. olesa, stora vårtor. Denna och föregaende art utmärka sig ge- nom kindernas kornighet, icke gropighet sasom hos de flesta öfriga arter af slägtet. Limbus trind och bred. Thoraxseg- menten äro tio, rhachis bred och högt framskjutande, ringarne besatta med en rad grofva. korn. Pygidiets rhachis är mycket bred och stor. En bred, slät limbus omger hela pygidiet. Pleu- rerna föga framstående, beklädda mot kanterna och utöfver lim- bus med trådfina, upphöjda, bakåt böjda linier, hvilka fortsättas rundtom hela yttersta kanten af limbus och gifva denna ett reffladt utseende. Från mergeln vid Burge såg i Fardhem erhöllos åtskilliga exemplar, hvilka torde böra räknas hit, ehuru glabellan ej är fullt så konisk, utan mera jemnbred. För öfrigt förekommer arten i mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo och vid Halls- huk, i öfversta kalkstenen på Klinteberg, Martebo, Kylley, Lik- kershamn, nedersta Jagret vid Slite, samt Medebys i Hall. j Det största exemplaret håller i längd 33 mm. och i bredd 21 mm. ILL/ZENUS DALMAN. Subgenus Bumastus MURCHISON. 62. Bumastus barriensis MURCHISON. Sil. Syst. p. 656. Bumastus Lindströmt ANGELIN. Pal. Scand. p. 40, tab. 24, fig. 1—1a. — Horm Illenus p. 124. Denna art har genom Dr G. HoLMS förtjenstfulla arbete öfver slägtet Illenus vunnit sa stor utredning som för närva- rande är möjlig. Arten är den mest utbredda af alla de got- ländska och förekommer snart sagdt öfverallt, ofta i sådan myc- kenhet att hennes skal bilda små skikt i kalkstenen. Ur äldsta lagret, mergelskiffern, har den erhållits vid Visby, Vestergarn, Gnisvärd, Hallshuk, Slite, Visnemyrs kanal, Östergarn vid Gu- tenvik, brunnen vid Fröjels skola, Djupdya i När, samt i kalk- stenslagren från Fårö, Graunsklint i Lärbro, Samsugn 1 Othem, Medebys i Hall, kanalen vid Vestöös i Hall, Tjelders i Boge, Kyrkberget i Visby, Klinteberg, Lilla Carlsö, Sandarfve och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 83 Linde kullar, samt Lau. Anmärkningsvärdt är att arten är sa sällsynt i det sydligaste Gotland, söder om När och Fardhem, att endast ett enda pygidium hittats i ooliten i Fide socken. Ett fullständigt, hoprulladt exemplar har vid hufvudets bas en bredd af 48 mm., i total längd 87 mm., samt tio thorax- segment. 63. Bumastus Holmi n. Tafl. XVI, fig. 16—20. Glabellan starkt hvälfd, bred, facialsuturen framom ögonen obetydligt svängd, vid ögonloberna utbugtig mot sidorna och bak- om ögonloberna obetydligt inböjd mot kroppens midtelaxel. Ögon- loberna motsvaras ett stycke in pa glabellan af en svagt för- djupad, halfmänformig grop. De ligga nära hufvudets bakkant. Ytan betäckes af fina, ofta afbrutna terrasslinier och mellan dem sitta tätt nälstyngslika punkter. Dessa linier afbrytas pa vissa, bestämda ställen af små, blanka fläckar, parvis ordnade på ömse sidor om längdaxeln. Det största paret sitter innanför ögon- loberna 1 den der befintliga lilla gropen. Nära pannkanten fin- nes en mindre, rund fläck med en liten, central, insänkt punkt och tätt ofvanför denna, närmast den uppvikta ytterkanten en liten tuberkel. Den runda fläcken motsvaras på innersidan af en liten grop, såsom synes af aftrycket i stenen, och punktens plats intages af en hvass tuberkel, fig. 18. För öfrigt finnes ett par transversella fläckar nära midten af glabellan. De andra got- ländska arterna visa äfven dylika fläckar, men modifierade allt efter arten. Fran den närstående Il. insignis skiljer sig denna art genom sina svaga gropar innanför ögonloberna, hvilka gropar icke här förlängas langs med hela sidan af glabellan som hos den förra. Glabellans rostralsida är uppvikt i en smal, men ganska tydlig kant, något hvartill ej motstycke finnes hos de andra gotländska arterna. Till denna art hör troligen ett fragment af ett stort pygi- dium, hvilket är af halft kretsformig kontur med en grund, bred insänkning langs med den trubbiga och svagt uppböjda bakkanten. Längsefter midtelaxeln gar en ytterst svagt insänkt linie, mest märkbar genom sin mörkare färg. Ytan är fullkomligt glatt, 34 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA GRUSTACEER utan minsta tecken till terrasslinier och helt och hållet betäckt med nålstyngslika punkter. Duplicaturen eller den inre, om- böjda lamellen bildar en temligen öppen vinkel mot yttre skalet, men närmar sig nära pygidiets tväraxel till detsamma, så att dess genomskärning liknar en långdragen ellips. Dess öfre kant nar öfver pygidiefragmentets midtellinie. De concentriska terrass- linierna äro mycket glesa pa duplicaturen. Hufvudsköldarna äro från lagret c vid Visby, samt troligen äfven från den öfversta kalkstenen derstädes och pygidiet från mergelskiffern. Pygidiefragmentets längd är 27 mm. och bredd 40 mm. Största hufvudskölden håller i längd 37 mm., i bredd 32 mm. Ett mindre, men fullständigare fragment har 21 mm. både i längd och bredd. 64. Bumastus Sulcalus n. Tafl. XII, fig. 12. Illenus insignis HoLM Illenus sid. 127. Det var endast med mycken tvekan som HOLM |. c. upp- tog denna form sasom Ill. insignis HALL, af hvilken da endast hufvudets mellansköld var känd. Han papekade äfven den stora olikheten mellan de gotländska och de utländska exemplaren deri, att de förra sakna den uppvikna kanten pa sköldens framsida (»falsliniev). Pa alla fattades de fria kinderna. Nyligen hafva två fullständiga hufvudsköldar hittats i kalkstenen vid Samsugn i Othem. Dessa adagalägga att den gotländska arten är en ny och Sjölsradis form, helt och hållet skild från Ill. insignis. Hufvudets form är nära triangulär med nackkanten nästan raklinig, sido- hörnen utstående i hvass vinkel, icke afrundade som de föregående, och från dessa höja sig sidokanterna mot rostrum i en svagt böjd båge. Längd Bumastus sulcatus n och bredd förhålla sig till hvarandra som 11/;:2. Midtelskölden eller glabellan är mycket kullrig och långsträckt, samt afskiljes från kinderna genom en smal halfmånformig ränna, bildande ett cirkelsegment ett par milli- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 85 meter innanför ögat. I jemnhöjd med ögat är den vidgad till en liten halfeirkelformig fläck och den afslutar upptill, midt öfver ögat i en liten punktlik fördjupning. Fran denna löper nedat, parallelt med fria kindens ytterkant, en bred ränna, hvil- ken fortsätter langs med hufvudets bakkant till dess den förenat sig med den inre, smala farans bas. De fria kindernas sido- kanter äro följaktligen svällda och uppstaende. Ansigtssömmen böjer sig bakom ögat i en stark svängning utat mot sidan och svänger likaledes framom ögat ut mot sidan nedanför rostrum och löper i kanten af detta, samt förenar sig med motsatta sidans sutur. Pa kärnan synas intryck af tre muskelpar; det största emellan ögonen och upptagande nästan halfva ytan af olabellan, nedifrån räknadt. De två främre paren äro mycket mindre. Pygidiet är förlängdt sköldformigt, insänkt rundtom sidokanterna, sa att dessa sta ut som ett tunnt, hvasst bräm. Pa kärnan synes en smal, longitudinel as, som delar ytan i tvenne lika hälfter. De talrikaste exemplaren, hufvudsköldar och pygidier, hafva funnits i kalkstenen vid Storvede i Follingbo, samt dessutom från Fårö, öfre kalkstenslagret vid Slite och Brännklint i Östergarn. Riksmuseum eger tva fullständiga hufvudsköldar från Samsugn i Othem. Största pygidiet är 48 mm. i höjd och 50 mm. i bredd; största, men ofullständiga hufvudskölden är 51 mm. hög och 46 mm. bred. Största fullständiga exemplaret af hufvudskölden från Samsugn är 25 mm. högt och 34 mm. bredt; det mindre är 15 mm. högt och 20 mm. bredt. Hypostomat är afbildadt på tafl. XII fig. 12 och visar äf- ven betydliga skiljaktigheter från det hos Illen. insignis (se SAL- TER, Monogr. British Trilobites pl. 27, f. 7). Det är langsträck- tare, med de tva nedre, sneda knölarne betydligt större och den öfre hvälfda hälften koniskt afrundad framtill, icke afstympad. Utom dessa nu omnämnda arter finnas fragment af troligen ännu ett par andra, men för ofullständiga för beskrifning. 86 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. BRONTEUS GOoLDFUSS. 65. Bronteus Platyactin ANGELIN. Tafl. XIV fig. 1—3, tafl. XVI fig. 21. Pal. Scand. p. 57, tab. 32 fig. 3. Sedan ANGELIN beskref arten, ha bättre exemplar än han egde, hittats, sa att beskrifningen fullständigare kan utföras. Hufvudet, hvilket icke finnes helt hos nagot exemplar, har utät bildat en halfelliptisk kontur med de fria kindernas nedre hörn utdragna i breda, nedatriktade horn. Glabellan stor och, sasom vanligt med det främre partiet, mot pannkanten mycket trans- versel och utdragen pa bredden, samt ganska starkt hvälfd. Den afsmalnar ansenligt bakat och bildar der pa ömse sidor en nära kretsformig insänkning, hvarefter det aterstaende, bakersta stycket af glabellan vidgar sig och förenar sig med den mycket breda nackringen, som är bredast midt pa och upptill mot bada si- dorna har en transversel, groplik insänkning. Nedanför de grop- lika insänkningarne pa glabellans sidor sitta pa de fasta kin- derna, tätt intill glabellan, ett par större, svagt kullriga knölar och dessa begränsas at sidorna af en svagt upphöjd rand. Fa- cialsuturen gar sigmaformigt svängd snedt uppat och utåt från öfre ögonkanten. Ögat är stort, halfmänformigt, starkt hvälfdt pa sin yttre sida. En smal, grund fåra löper i en båge från midten af facialsuturen ofvan ögat ned mot hufvudets bakkant. Det återstående af den fria kinden är skaligt fördjupadt och ytterkanten är smal och upphöjd, bakat förlängd i ett bredt lie- forwigt horn. Kring pannans rand löper en smal, upphöjd lim- bus. Ytan betäckes med glesa, vågiga, bakåt riktade bågar af terrasslinier. Thorax består af tio jemnbreda segment, rhachis svagt upp- höjd, pleurerna nästan platta. En longitudinel, svag, men dock tydligt begränsad ränna skiljer rhachis från pleurerna, dessa äro obetydligt bakåt böjda, långsamt afsmalnande mot sidorna och tillspetsade. Hela ytan är glatt, men streckad af glesa terrass- linier, som på pleurerna sitta snedt, med nedre ändan riktad inat mot rhachis och på denna bilda en framåt riktad båge. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6, 87 Det stora pygidiet är nära nog lika langt som hela främre delen af kroppen, samt förlängdt sköldformigt och svagt hvälfdt. Rha- chis är bägarformig, afrundad eller trubbigt afstympad bakåt. Den är pa tvären afsnörd i ett smalt segment framtill. Midtel- strålen, som utgår från hela bakre ändan af rhachis och om- sluter denna, afsmalnar strax nedanför, vidgar sig derefter fort- farande småningom och uppnår vid bakkanten sin största bredd. Strax nedom halfva längden klyfver den sig genom en smal fåra i tvenne grenar. På ömse sidor om denna sitta sju, temligen jemnstora strålar, afsmalnande inåt, breda utåt, de två, som sitta närmast midtelstrålen, smalt tillspetsade. Deras yta är mot centrum svagt kullrig, mot utkanten plattad, de åtskiljande rännorna äro smala och föga djupa. Hela pygidiet förefaller glatt på sin yta, visar dock under förstoring en egendomlig, små- streckad teckning, der de korta linierna möta hvarandra i alla riktningar. Terrasslinier löpa 1 framåt riktade bågar på rhachis och i horisontela tvärrader på strälarne. Förekommer endast i den lägsta mergelskiffern norr om Visby, samt i Martebo och Lummelund, samt tillhör således öfre Llandovery-gruppen. Der sådana skal träffas, ligga de vanligen hopade i flera exemplar. Största fullständiga exemplarets längd är 107 mm., hvaraf 27 mm. komma på hufvudet, 29 på thorax och 51 på pygidiet. Fragment af ett större pygidium håller 60 mm. 66. Bronteus Marklini ANGELIN. Pal. Scand. p. 90, pl. 41, fig. 18. Originalet, som förmodas hafva erhållits ur Marklinska sam- lingen 1 Upsala, har icke sedermera återfunnits och ej heller har någonsin annat exemplar hittats. 67. Bronteus polyactin ANGELIN. Tafl. XIV fig. 4—6. ANG.| Pal. Scand. p- 97, pli Sa, f..4. Glabellan är klubbformig, den främsta vidgade delen pä langt när ej sa mycket skild fran den nedre som hos Br. platy- actin. De färor, som skilja glabellan fran kinderna, bilda en framat och utat svängd kurva. Glabellan har pa ömse sidor tre [I 88 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. inskärningar och gropar. Den främsta och längsta är svagt bag- formig, transversel, parallelt med pannan. Der bakom sitta, nära pa halfva afstandet mellan pannan och nackringen, ett par sma gropar, ej långt från midtelaxeln. Bakom dessa åter ingå snedt framåt från glabellans sidor ett par korta, men breda och djupa fåror, och framom dessa är ytan knölformigt ansvälld. Fran den korta, midtpa mycket breda nackringen skiljes gla- bellan genom en bred tvärfördjupning. Kinderna närmast intill äro mycket hvälfda med en liten knöl tätt nedanför glabellans bakersta tvärfaror. Facialsuturen är mycket bugtig, närmast nacken inskjutande i en vinkel mot glabellan, nedanför ögat i vinkel utat, derofvan i en långsträckt bugt inåt. Pannan är kullrig utan limbus och hela hufvudets yta betäckes af trans- versella terrasslinier och mellan dessa mikroskopiskt små, insänkta punkter. Pygidiet har sju strålar på ömse sidor om den mel- lersta, icke atta såsom ANGELIN beskrifvit. Det är temligen platt, endast på midten svagt hvälfdt. Sidostrålarne äro skilda genom en ränna, som mot kanterna är af samma vidd som strå- larne och framåt mer än dubbelt så bred som de der korta strå- larne. Dessa äro mycket kullriga och regelbundet tvärrynkade af horisontela terrasslinier. Rhachis är kort och bredt triangel- formig. Flera exemplar ha erhållits från kalkstenen öfver 'korall- mergeln på Stora Carlsö, samt ett exemplar i den öfversta kalk- stenen på samma ö. Ett stycke af hufvudet erhölls äfven från klinten öster om Löjsta kyrka. Hufvudets fragment har i höjd 11 mm., i bredd 13 mm.; pygidiet i längd 20 mm., i bredd 23 mm. 68. Bronteus irradians n. Tafl. XIV fig. 7. Af denna art är endast pygidiet funnet i flera exemplar. Det är sköldformigt, bredare än langt. Det är endast obetyd- ligt kullrigt midtpa, men mot sidorna deremot concavt, sa att de smala, tunna sidokanterna skjuta upp öfver det inför liggande. Rhachis är af mycket bred, triangulär form insvängd på si- dorna, med trubbig bakända, mest upphöjd midtpa, starkt sän- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 89 kande sig framåt mot den djupa tvärfara, som derifran afskiljer ett smalt ringformigt segment. Stralarne äro sju pa ömse sidor om den jemnbreda midtelstrålen, breda, platta, försvinnande vid utkanten. De mellanliggande farorna äro tradsmala, men djupa, isynnerhet inåt. Deras förlopp är temligen rakt, föga bagböjdt. Terrasslinierna äro fina, nästan mikroskopiska, concentriska mot kanterna, inåt på strälarne nästan horizontela och afbrutna. Funnen i kalkstenen vid Lansa och Lutterhorn på Fårö. Längd 23 mm., bredd 30 mm. 69. Bronteus umbonatus n. Tafl. XIV fig. 15—16. Äfven af denna är endast pygidiet kändt och i ett enda exemplar. Rhachis skiljer den från alla närstående genom sin smala, koniska form. Rundt om denna är pygidiet som mest upphöjdt och kullrigt, samt sänker sig mot utkanten, der en bred rand är alldeles platt. Stralarne, sju på hvar sida om den mellersta, äro platta, jemnbreda, försvinnande vid utkanten och beklädda med tätt sittande, regelbundet ställda, transversella terasslinier. Ett exemplar från mellersta kalkstenen vid Visby har i längd 4 mm., i bredd 5 mm. 70. Bronteus erebristriatus n. Tafl. XVI fig. 22—23. Det enda fragment. som finnes af hufvudet, är platt eller mycket svagt hvälfdt, glabellan klubblik, med två par tvärfaror, korta, svaga, aflägsnade från ytterkanten och bakom dessa, ett par andra, nästan pa haifva längden, snedt uppåt gående. Bakom dessa sitter ett par svaga knölar och vid basen af gla- bellan på hvardera sidan ytterligare två ännu mindre knölar, ofvanför nackringen. På kinden nedanför de bakersta tvär- fårornas bas är en liten oval knöl. Hela ytan betäckes af täta koncentriska terrasslinier. Facialsuturen är krökt nästan i lik- het med den man finner hos Bront. platyactin. Pygidiets yta är fullkomligt platt och stralarne likaledes, samt utåt mot kanterna mycket starkt tilltagande i bredd. Terrasslinierna äro finare och tätare än hos någon annan art och sitta i något sneda 90 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. rader tvärt öfver hela pygidiet. Rhachis synes hafva varit bredt triangelformig. Från den öfversta kalkstenen på Lindeklint. Hufvudfragmentets längd 5 mm., bredd 6 mm.; pygidiet 7 mm. längt, 11 mm. bredt. II. MEROSTOMER. 1. Eurypterus Fischeri EICHWALD. Zur. remipes LINDSTR. Nomina fossilium silur. Gotlandi@ p. 21. — Eurypterus nanus H. WooDWARD. Brit. Fossil Merostomid&, pt. I. Palzontogr. Soc. Public. 1866 p. 13. Eur. Fischeri FR. SCHMIDT, Miscella- nea Silur. III, p. 50. Namnet »nanus» anföres af WOODWARD sasom gifvet af ANGELIN, men det är i sjelfva verket ett manuskriptnamn, som åtföljde ett exemplar af arten, hvilket skickades från Got- land till British Museum ar 1866. Upptäcktes första gången af Akademiker FRIEDR. SCHMIDT i en hvit, flisig kalksten vid Histillesvik söder om Hammars i Kräklingbo och har sedermera flera gånger återfunnits der, samt äfven vid Djupvik i Kräklingbo. Största exemplaret är 58 mm. långt och 18 mm. bredt vid hufvudet. Ett ensamt hufvud är 22 mm. högt och 30 mm. bredt. Det kan ifrågasättas, huruvida Eurypterus Fischeri på Got- land verkligen ligger så lågt i serien som antagits eller vid basen af de kalkstensbäddar, hvilka längre in höja sig, såsom kullarne vid Thorsburg och i Östergarn. Det är nemligen mycket, som talar för, att förkastningar vester om Grogarnsberget och norr ut langs med kusten åt Kräklingbo sänkt stora sträckor af den öfversta kalkstenen. Det vigtigaste skälet är, att den bank af Stromatopora, med bäddar och skal af Megalomus Gotlan- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 91 dieus inblandade, hvilken öfverallt eljest ligger öfverst, vester om Grogarnsberget finnes i nivå med hafvet och i jemnhöjd med detta bergs lägsta, Chonetesförande mergelskiffer. 2. Pterygotus osiliensis FRIEDR. SCHMIDT. Misc. Sil. III, p- 70. Fragment af såväl kroppssegment som appendiculära organ, fullkomligt öfverensstämmande med dem från Ösel, hafva funnits i en mjuk, mergelartad kalksten söder om Visby, öfverst i vatten- fallrännan, öster om vägen till Kopparsvik, på en höjd af 120 fot, der äfven den siluriska skorpionen, Paleophonus nuncius, blef funnen. Ett thoraxsegment håller 100 mm. i bredd och 26 mm. i höjd. Det är endast undantagsvis och inom mycket trånga gränser som trilobiterna, i motsats till andra djurgruppers fossillemningar, i någon nämnvärd mon i Gotlands öfversilur bilda hela lager eller delar deraf. Det torde knappast vara nagra andra än Bu- mastus barriensis och Bum. sulcatus, hvilka genom mängden af sina fläckvis hopade skal, här och der bilda små linser eller bollar inne i lagren. Men egentliga lager hafva icke uppstått genom dem, sasom af sa manga brachiopoder, koraller, krinoi- deer, cephalopoder, gastropoder och lamellibranchier. Äfven der de, sasom i mergelskiffern vid stranden af Eksta, uppträda som talrikast i anseende till individernas antal, ligga de spridda bland de vida talrikare lemningarne af andra djurgrupper. Den art- rikaste lokalen är hittills Visby, deri innefattad den närmaste omgifningen 1 norr och söder, med ej mindre än 36 arter. Här- till torde i någon mon bidraga, att denna punkt är den enda på Gotland, der man finner alla de olika silurlager representerade, som bilda denna ö. Endast här komma de öfre Llandovery- bäddarne i dagen, norr om Visby, der de höja sig i en lång- sträckt båge och sänka sig mot norr och söder. Här hittas en mängd försteningar, lösa eller i stycken, af den af hafvet sön- derbrutna mergelskifferhällen och endast noggrannaste aktgifvande 92 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. pa andra, i samma stycke inneslutna försteningar och till nagon del skifferns eget utseende kan afgöra huruvida de verkligen till- hört detta lager eller blifvit hit flyttade från andra hall. Ty det är just från denna strand, som bland de lösa styckena fun- nits en större mängd undersiluriska former, än från någon annan lokal, arter af slägtena Chasmops, Asaphus, Megalaspis, Ptycho- pyge, Ampyx, Lichas (bland dem Lichas dissidens BEYRICH) och Illenus (Ill. Maskei HoLM bland andra), nästan alla i en grä, något merglig kalksten, erinrande om den Öländska Chas- mopskalken, men antagligen icke fran denna. Ett fragment af en stor Remopleurides ligger i ett stycke mergelskiffer, som lik- nar den äldsta gotländska och skalets färg stämmer äfven med de gotländska formernas, men med säkerhet kan ej ännu af- göras huruvida den verkligen är gotländsk. Det torde likaledes vara möjligt att en eller annan af de der löst hittade gotländska formerna — särskildt Calymmene levis, som hufvudsakligen före- kommer vid Vestergarn — är flyttad fran sin ursprungliga lag- ringsort. Vid stranden af Eksta, som visserligen ej hyser mer än tretton arter, är individantalet öfvervägande alla andra lo- kalers. Endast i mergelskiffern vid Petesvik i Hablingbo finner man något liknande, men der är det icke mer än en enda art, Calymmene intermedia, som är så allmän. Detsamma är för- hållandet med Bumastus sulcatus i Follingbo. Anmärkningsvärd är vissa arters och slägtens inskränkta, topiska utbredning. Sa finnes ingen enda Lichasart i södra Gotland och linien Visby— Östergarn utgör sydgränsen för deras utbredning. Å andra sidan finnes intet enda exemplar af Homalonotus norr om linien Rohne- hamn—Eke—Bursvik. Närstaende arter af ett och samma slägte lefde samtidigt inskränkta inom hvar sitt lilla område. Det lider till exempel intet tvifvel att mergelskifferbäddarne vid Vestergarn, Eksta och Hablingbo tillhöra samma niva och äro samtidiga aflagringar och likväl ega de hvar sin karakteristiska Calymmene-art, som antingen alls icke förekommer annorstädes eller då endast i ett eller annat exemplar, och på annan lokal än nagon af de båda ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 93 andra. Sålunda har Vestergarn Cal. levis, Eksta Cal. tubercu- losa, Hablingbo Cal. intermedia. Det samma är förhallandet med ett par Phacopsarter: Ph. vulgaris tillhör Eksta och Ph. obtusa Hablingbo. — Cyphaspis elegantula är inskränkt till Eksta-mergeln, men är der mycket allmän. — Encrinurus obtu- sus tillhör det sydliga Gotland med sin nordgräns från Öster- garn— Ardre--Fardhem—Bursvik. Vidsträcktast utbredda äro Calymm. tuberculata, Illenus barriensis, Encrinurus punctatus och Chirurus speciosus. Men de tre förstnämnde äro langt ifran att vara karakteristiska för Gotland ensamt, da deras utbred- ning är sa stor utom denna ö, att de äro karakteristiska för öfversilurformationen 1 dess helhet. Till förtydligande af trilobiternas geologiska förekomst ma följande tabell tjena. Det ma erinras om att af de fyra afdel- ningar, af hvilka Gotlands silur nu anses bestå, 1) lägsta mer- gelskiffern vid Visby är homolog med öfre Llandovery, 2) öfre mergelskiffern, som i söder öfvergar till sandsten = Wenlock- skiffern, 3) undre kalkstenen med mergelband, i söder öfver- gaende till oolit = Wenlockkalksten, 4) öfversta kalkstenen (»Enkrinitkalksten» etc.) = Ludlowbäddarna. IL 2.4, Förekomst utom Gotland. Phacops vulgaris SALTER ..........--.. * England. imbricatula Ane.............- * * * Obtusaeny —... 2 sen Xx Downingise Much. ......... * * * | England, Estland, Skäne. quadrilineata ANGEL......... > Dalarne. Musheni SALTER.......... ... * Xx * | England. Chirurus speciosus Hisine............- AP x * * conformis AN@................ * Estland? bimueronatus MURCH. ...... * * England. Gotlandicusın.22 een * Sphaerexochus scabridus Ana. ........ * * * * lavıkrons Ange. er * A Oo 7| © 94 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. Pe BZ Sph:erexochus laciniatus n.........---- Beyrichiengn en Youngia globiceps n.........------------ IT ETINYS NTA SSL ST NOA Deiphon Forbesi BARRANDE..........- Enerinurus punctatus WAHLENB...... loevisp Ange ObtususwÄnGee se oe TRE Acidaspis erenata EMMRICH. ...-.- -- BarrandeWAncr 2 en Moral AES öodosobo en pectinata An... .............. bieuspis Ane. ..........-...---- Lichas coneinnus AnG&.........-.-..----- latıtronsL ANG. 2.0 en. paliteren pe nn Aranlen san 212 OnnatusrAnNG een TESEN nee Vasbyensisunee SNS pliieauuspen.k Be beiguetzusn ne rotundifrons AnG.. ........-- Gotlandieus ANG.------------- Trochurus Salteri FLETCHER.......-.-- pusilluspanemeee er Harpes acuminatus n. .................- Calymmene tubereulata BRÜNN. ....... tubereulosa DALMAN ......-- speetabilis Ang... - _... _ _ leevisen er 2 2.2.0010. (BROTT OS Are intenmediaen. See ÖR GAV Nb VTI EEE a LÄGER papillata n........ Förekomst utom sion Sn Gotland. la dl © * * * * * | © x | Böhmen, England. * + * x | Estland, England. * * * * * | Estland. * * * * * * * x * * * * x * | Estland. > * * * + * x x | Estland. «| *» | x» | England. * * + * * * * * | England, Skåne. x * * + * * * + * * * + 8: 28 734 IK) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 95 129.053 Förekomst utom Gotland. Tpt | 8| 28 | 34 | 19 Homalonotus Knighti KoENIG .......- sol ox England, Skåne. Phaétonides Stokesi MURCH.---------- + | * | = | England. zuculosusn gen * * lonoımonsen See * Cyphaspis elegantula ANG. ..........-- * Estland. puneimllosarns een * Proetus coneinnus DALMAN...........- *»| * | * | Estland. obeonicusun. Arsen * distans na. net * * DA CUTUSNIVE sc ae ee * conspersus ANGEL. ........... * * * | Estland? SIcnatusen. er ern * Xx * eranulatusen ee *» | * * Verzuleosusen. * x * Illsenus barriensis MURCH. ...........- * * * * Enelandl Estland. sulcatusp nr SIS SNS * Holmaense.z... en * + * Bronteus platyactin ANGEL. ........... * Marklinı Ang... 2er polyactin Ang. corssocssarssse * * imradiansen.. os 2 eneeeaen * * umbonatus n.................. * erebristriatus n.......---..... * 11 | 38 | 49 | 35 Vi finna således af ofvanstaende tabell: 1) att Wenlockkalkstenen är den artrikaste af alla. 2) att antalet egendomliga arter belöper sig för Öfre Llan- dovery till 3, för Wenlockskiffern till 10, för Wenlockkalkste- nen till 11, samt för Ludlow till 4. 3) att alla arterna af slägtet Lichas äro inskränkta till de två öfversta afdelningarne, samt att slägtet Acidaspis saknas i den lägsta och den öfversta. 4) att några arter, såsom Spherexochus scabridus, Enerin- urus punctatus, Illenus barriensis, genomgå alla afdelningarne, 96 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACHER. hvadan man, i fall tillgången pa goda exemplar blefve synner- ligen stor, skulle hos dessa kunna eftersöka mutationer. De arter, som möjligen sta i nagot genetiskt samband med hvarandra, torde vara Calym. papillata och den yngre Cal. exca- vata, till hvilka dock mellanformerna saknas. Med den undersiluriska formationen finnes ingen enda art ge- mensam. Det har uppgifvits att Calymmene »Blumenbachii» skulle förekomma i den äldre silurafdelningens yngre lager, sasom i Brachiopodskiffern eller Trinucleusskiffern. Men de hufvudsköldar, som funnits i Vestergötland eller i Dalarne, äro allt för ofull- ständiga och illa bevarade för att medgifva säker bestämning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 97 » Te » 8. » 9 » 10), » 1 » 1% » 18 DA, Bio, 1. » 2; » 3. » 4. » all, DD » 13— » ND Ile » 2% » 3. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. Förklaring öfver figurerna. TAFL. XI. Phacops vulgaris SALTER. » » ornamenteringen förstorad. Phacops obtusa n. » » rostrum från undersidan. Phac. vulgaris, pygidiet. » » andra och tredje rhachissegmenten af py- gidiet. Phac. obtusa n. » » pygidiet. Chirurus gotlandicus n. » » hypostomat utifrån. Chirurus speciosus His. hypostomat inifrån. Bumastus sulcatus n., hypostomat. Harpes acuminatus n. » » ett af sidohornen förstoradt. TAEL. XIII. Phacops obtusa n., pygidiet från insidan. Spherexochus laciniatus n. » » glabellan. » » samma exemplar som i fig. 2, sedt fran sidan. » » kinderna. » » pygidiet. Enerinurus levis ANGEL. Acidaspis Marklini ANGEL., pyeidiet. Deiphon Forbesi BARR., glabellan och fragment af thorax. » » fria kinden. Youngia globiceps n. Youngia inermis n. 14. Chirurus conformis ANG. ANGELINS originalexemplar. Acidaspis Marklini ANGEL., nära fullständigt exemplar från Djupvik, Eksta. INAINIE SEKUNDE Bronteus platyactin ANGELIN. » » förstoradt parti af en af pygidiets sido- strälar. » » ett annat pygidium. TI 98 LINDSTRÖM, GOTLANDS SILURISKA CRUSTACEER. 4. Bronteus polyactin ANGEL., hufvudet. 3. » » pygidium. 6. » » parti af pygidiet, förstoradt. 7. Bronteus irradians n., pygidium från Fårö. 8. Lichas marginatus n. 9. » » 10—11. Lichas palifer n. 12. Lichas triquetrus n. Exemplaret tillhör Sveriges Geol. Undersökning. 13. Proetus granulatus n. 14. Proetus conspersus ANGEL. 15. Bronteus umbonatus n. 16. » » ett stycke af pygidiet förstoradt. 17. Spherexochus latifrons ÄNGELIN. TAFL. XV. 1. Calymmene frontosa n. Visby. 2. » » ett stycke af glabellan, förstoradt. Så » » hoprulladt exemplar, sedt frän sidan. 4. » » ett dylikt, sedt snedt frän sidan, att visa facialsuturen. 5. Calymmene intermedia n., varietet med tillbakarullad limbus. 6 » » » 7. » » profil af den föregående. 3. » » den vanliga formen. 9 » » profil deraf. 10 » »: py oidiet. 11 » » ett annat exemplar af den vanliga : formen. 12. » » profil af densamma. 13. Lichas ornatus ANGELIN. 14—15. Lichas sp., hypostomer. 16. Proetus signatus n. från Bursvik. 117% » » hypostomat. 18. Deiphon Forbesi Barr., hypostomat, utifrån. 19): » » profil af detsamma i nat. st. 20. » » sedt inifrån. 21. Proetus distans n. 22. Proetus obconicus, ett stort exemplar. 22 » » ett mindre exemplar med limbus bort- fallen. 24. » » pygidiet. 25. Proetus acutus n. med förstoring af fasta kindens yta. 26. Sphoerexochus scabridus ANGELIN. 27. Harpes acuminatus n., fullständigare exemplar än det förr afbildade. 28. » » ett af sidohornen förstoradt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 99 Fig. » Fig. » » 29. 30. Harpes acuminatus n., intryck af granuleringen på ett af hornen. Lichas araneus n., från Fårö. TAFL. XVI. Calymmene excavata n., hufvudet förstoradt. » » glabellans framsida med de två små hornlika utskotten, som ligga dolda under den här aflägsnade, bakstvikta limbus. » » hufvudet från sidan. » » rostrum och undersidan af limbus, jemte förstoring af dess skulptur. Calymmene levis n. » » rostrum. » » hufvudet från sidan samt förstoring af skulpturen. Calymmene tuberculosa DALM., kinderna med nedre delen af facialsuturen. Calymmene tuberculata BRÖNN., samma parti. Acidaspis Marklini ANG. ANGELINS originalexemplar till Acid. multicuspis. Lichas Visbyensis n. Lichas plicatus n., sammansatt efter tvenne halfvor. Phaötonides rugulosus n., med förstoring af ytans skulptur. Phaetonides longifrons un. » » Proetus verrucosus n. Bumastus Holmi n., med profil efter midtelaxeln. » » en del af ytan, närmast öfre, högra kanten. » » en del af underliggande kärnan för- storad. » » fragment af pygidium, som antagligen tillhört denna art. » » profil af detsamma. Bronteus platyactin ANGELIN, fragment af den fria kinden. Bronteus crebristriatus n. » » pygidiet af densamma. 100 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 4.) Från Comite Geologique i St. Petersburg. Memoires, Vol. 2: 1. 2 Bulletin, T. 3: 8 106 4: 1—5. Materialien zur Geologie von Turkestan, Lief. 1—2. Från Naturforscher-Gesellschaft i Dorpat. Schriften, N:o 1. Archiv, Serie 2, Bd. 10: ı. Sitzungsberichte, Bd. 7; 1. Från sSociete Vaudoise des Sciences Naturelles i Lausanne. Bulletin, N:o 91. Från K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Sitzungsberichte, 1884: 40—50. Från Naturwissenschaftlicher Verein i bremen. Abhandlungen, Bd. 9: 2. Från K. Geologische Reichsanstalt i Budapest. Földtani Közlöny, 14: 4—s. Jahresbericht, 1883. Katalog der Bibliothek. 1884. 4:0. Frän Ungarische Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Budapest. SCHENZT, H. Beiträge zur Kenntniss der Erdmagnetischen Verhältnisse in den Ländern der Ungarischen Krone. Budapest 1881. 4:0. Från Statistisches Bureau i Budapest. Publicationen, 15: 3; 16—18. Från K. Akademie Gemeinnütziger Wissenschaften i Erfurt. Jahrbücher, H. 13. Från Medieinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift für Naturwissenschaft, Bd. 18: 3—4. (Forts. ä sid. 120.) Öfversigt af Konel. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 6. Stockholm. Undersökning af ölets alkoholer. Af N. P. HAMBERG. [Meddeladt den 10 Juni 1855.] Pa grund af ölets beredningssätt kan man förmoda att de alkoholer, som förekomma i bränvin, äfvenledes förefinnas i öl; denna förmodan motsäges dock af vetenskapsmän, som skrifvit i ämnet, isynnerhet beträffande amylalkoholen, hvars närvaro i öl af en del författare nekas af andra såsom spår medgifves'). Dä någon speciel undersökning i bemälda afseende icke var mig bekant, och frågans besvarande i visst afseende var af in- tresse, boslöt jag 1882 att verkställa försök i ändamal att ut- röna det verkliga förhållandet. Emedan, för ett tillförlitligt resultats erhållande, stora qvantiteter öl måste tagas i arbete, och emedan tillräckligt stora apparater för destillationen ej vid nagot kemiskt laboratorium härstädes vore att tillgå, an- !) Såsom exempel anföres följande: a. Finkelolja, hvaraf man i spritfabrikerna får en sådan mängd såsom biprodukt, att man nyttjar den till lysningsämne derstädes, bildas aldrig hos jäsande vätskor, när dessa innehålla vinsyra eller vinsten, citronsyra eller vissa bittra ämnen (humlebitter). Kemiska bref af Justus LIEBIG, öÖfvers. af GEorRG ScHEUTZ 2 h. sid. 181, 1853. b. Das Amyloxidhydrat entsteht bei der Gährung des Zuckers stets in verhältnissmässig geringer Mänge und man kennt kein Mittel, die Gährung des Zuckers so zu leiten dass es als Hauptprodukt auftritt während man, wie es scheint, die Bildung desselben verhindern kann, insofern dasselbe nicht in allen Alkoholgährung unterworfen gewesenen Flussigkeiten sich findet (z. B. durch Hopfen im Bier). INandwörterbuch der reinen‘ und angewandten Chemie. 102 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. höll jag hos direktionen för Reymersholms Nya spritförädlings- aktiebolags fabrik att få derstädes begagna lämplig apparat. Denna min anhållan bifölls med största beredvillighet, och verkställande direktören anordnade ej allenast en ändamals- enlig apparat till mitt förfogande, utan anmodade äfven bo- lagets ingeniörer att vid det ifrågavarande arbetet vara mig be- hjelpliga. Undersökningen började i September 1882, och jag har redan i en i Svenska Läkaresällskapets tidskrift Hygiea 1883 tryckt afhandling: »Fysiologiska försök med de flygtiga ämnen, som förefinnas i bränvin», på förhand omnämnt denna undersökning. Sid. 678 läses bland annat följande: »Vid analys af 200 liter, enligt den bäjerska metoden brygdt öl af mycket god beskaffen- het har jag nämligen efter flerfaldiga fraktionära destillationer slutligen erhållit en liten mängd destillat med egenskaper, som öfverensstämma med dem, som utmärka amylalkoholen. För denna undersökning skall jag på annat ställe fullstän- digare redogöra.» Efter nyligen afslutad undersökning går jag nu att närmare redogöra för undersökningens gang och resultat. Såsom undersökningsföremal användes enligt bäjerska me- toden brygdt öl, erhållet från bryggeriaktiebolaget S:t Erik; vid pröfning med GEISSLERS vaporimeter visade det sig hålla 5,5 volumsprocent alkohol. Undersökningsföremalets goda beskaffen- het konstaterades af de vid Reymersholmsfabriken anstälde in- seniörerna BERNHARD ISANGK från Grossmühlen och FRIEDRICH BÖTTGER fran Schönebeck, hvilka med erkännansvärdt tillmötes- gående och beredvillighet biträdde mig vid de förarbeten, som vid bemälda fabrik utfördes. Undersökningen begynte i September 1882 och fortsattes under återstoden af samma år samt under 1883, så vidt min då innehafvande rättskemistbefattning det medgaf. Under 1884 in- stäldes undersökningen, i anseende till en då företagen utrikes resa, men återtogs 1885 och afslutades i Juni samma ar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 103 Undersökning 1882. a. Vid Reymersholm. I September destillerades vid Reymersholms fabrik i min närvaro 200 liter af ofvanbemälda öl i en med änga omsorgs- fullt rengjord kolonnapparat, uti hvilken endast 100 liter pa en gang kunde destilleras. A 100 liter destillerades den 29 och B 100 liter den 30 September. Vid dessa bada destillationer upphemtades först destillat af 85—80 volumsprocents alkoholhalt i 7 helbuteljer, flere af dem rymmande 1 liter, derefter fortsattes destillationen, sa länge de- stillatet visade nagon halt af alkohol; det senare svaga destil- latet upptogs i träkärl. | Samtliga förvaringskärl för destillaten korkades och för- seglades med mitt sigill. Buteljerna, innehållande destillat af d. 29 September, be- tecknades: A N:o 1—N:0o 7; de som innehöllo destillat af d. 30 B N:o 1—N:o 7. Samtliga dessa förvaringskärl med det 85— 30 proc. destillatet hemsändes till mitt privatlaboratorium för att der omdestilleras och fraktioneras. Det svagare destillatet 1 träkärlet qvarlemnades vid Reymersholmsfabriken för att der rektificeras. 2 Oktober omdestillerades det svagare 6 volumsproc. al- kohol hållande destillatet efter såväl A som B i samma kolonn- apparat, som begagnats den 29 och 30 Sept. Vid denna destil- lation erhölls nära 29 liter destillat, ©. Hela destillatet C upp- hemtades nu i större glaskärl, som, korkade och förseglade, hemsändes till mitt laboratorium för att der efter vederbörlig omdestillation mm. fraktioneras. b. I mitt laboratorium. Rektifikation och fraktionär destillation m. m. af de vid Reymersholins fabrik framstälda destillaten verkstäldes uti cy- lindriska, med 2 tuber försedda messingskolfvar, hvilka tillika 104 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. med LE BELS fraktioneringsapparat och kylredskap beredvilligt blifvit mig till låns lemnade, från Kgl. Tekniska Högskolan, hvarest professor F. L. EKMAN under senare aren användt dem och funnit dem vid dylika arbeten särdeles lämpliga. Bemälda kolfvar voro af varierande storlek rymmande a 6 liter, b 2 liter, ce 800 ke.; derjemte begagnades d rymmande 100 ke. och e en- dast 50 ke. De 2 sistnämnda af koppar. Med destillaten vidtogos följande åtgärder: 1:o. Destillaten A och D, hållande omkring 80 proc. al- kohol, rektificerades genom omdestillering i messingskolf med afledningsrör af glas till en tennkylare och erhölls såmedelst en alkoholstyrka af 90 proc. Destillatet C, lanken, maste flerfaldiga gånger omdestilleras för att uppbringas till 90 proc. 2:0. Den sålunda framstälda 90 proc. haltiga spriten ma- cererades 24—48 timmar med nyss utglödgadt och sönderstött kaliumkarbonat, Y,—1 kilogr. pa 4—-5 liter sprit, sa att vatten- halten ytterligare förminskades, och alkoholhalten ökades till 94—95 proc.; denna atgärd är nödvändig för att fraktioneringen skall lyckas; den föreskrifves äfven af de vetenskapsmän, som sysselsatt sig med och vunnit erfarenhet vid dylika arbeten: ISIDORE PIERRE, ED. PUCHAT, F. L. EKMAN m. fl. 3:0. Fraktioneringen verkstäldes i messingskolf med asatt LE BELS fraktioneringsapparat eller LINNEMANNS kondenserings- rör, bägge innehållande, till kondenseringens fullgörande, små korgar af platinaväf, inskjutna i apparaten på lika stort af- stand fran hvarandra. Fraktioneringen verkstäldes i allmänhet så att en viss vo- lum, exempelvis 5 liter, af den vederbörligen omdestillerade och med kaliumkarbonat macererade spriten fyldes i messingskolfven a; fraktioneringsapparaten påsattes och destillationen fortsattes, till dess 500—600 ke. qvarblefvo i destillationsapparaten a. Denna återstod förflyttades efter kallnandet till messingskolfven b eller «, och då efter denna destillation endast 100 ke. eller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 105 mindre återstod i destillationsapparaten c, flyttades denna äter- stod till d eller e, hvaruti fraktioneringen afslutades. Uti merabemälda messingskolfvar kokar spritvätskan vida lättare än i glaskärl, och destillationen försiggar salunda jem- nare och fortare. Vid fraktioneringen användes till en början LE BELS apparat, men da mängden af de alkoholer, som tillika med etylalkoholen förefunnos, befans vara jemförelsevis ringa, och det visade sig, att isynnerhet amylalkoholen kondenserades i de fina sidorören pa LE BELS apparat, utbyttes denna mot LINNEMANS, som icke är försedd med dylika sidorör och derför medelst eter lätteligen kan befrias fran kolrikare alkoholer, hvilka kondenserats och qvarsitta pa platinakorgarna och å apparatens väggar. 14 Oktober. 5 liter första destillat A och D af sp. v. 0,855 vid + 17,5 destillerades i messingskolf med 2 tuber; i den ena insattes ett gasledningsrör af glas, i den andra en termometer. Gasledningsröret förenades med en kylare af engelskt tenn. De- stillationen begynte vid + 80—81°, under sista timmen steg angans temperatur i destillationsapparaten till + 92—93°. Äter- stoden, ungefär 500 ke., som hade en lankaktig lukt och smak, förvarades för att omdestilleras. Destillatet försattes med N, kilogr. nyss glödgadt och sönderstött, renadt kaliumkarbonat och macererades dermed 24 timmar under emellanat verkstäld om- skakning. 16 Oktober. Det med kaliumkarbonat behandlade destillatet af d. 1/,, fraktionerades i messingskolf med påsatt LE BEL; 3,5 liter öfverdestillerades vid + 79-—80°, derefter steg temperaturen småningom till + 81°. Destillationen afbröts, da ungefär 70 ke. aterstod i kolfven. | 18 Oktober. Aterstod efter destillationen d. 18/0 fyldes i en glaskolf, som förseddes med LE BEL; destillationen försiggick så långsamt och ojemnt, att glaskolfven utbyttes mot en af mes- sing. Destillationen begynte vid + 80°, men temperaturen höjde sig snart till + 81—82°; destillatet förvarades för omfraktio- nering. 106 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. 19 Oktober. 5 liter svagare, mjölkigt destillat rektificerades i den apparat, som användes 1%/,,; destillationen började vid + 38” och temperaturen steg smaningom till + 95°. 2 liter de- stillat upphemtades. 21 Oktober. 5 liter destillat C rektificerades i ofvanbemälda apparat, destillationen begynte vid + 84° och fortsattes sa länge destillatet visade halt af alkohol. 24 Oktober. 5 liter svagare destillat C rektificerades som förut, destillationen började vid + 86-—-87° och fortsattes, sa länge alkoholhaltigt destillat erhölls. 28 Oktober. 5 liter ölsprit omdestillerades vid + 80—85°. Destillatet macererades 2:ne ganger med kaliumkarbonat. 2:dra sangen upptog karbonatet knapt nagot vatten. 30 Oktober. Med kaliumkarbonat behandladt destillat af 23/, , fraktionerades medelst LE BEL med 8 platinakorgar. Un- gefär 200 ke. öfverdestillerade vid + 78°, ungefär 2 liter vid + 78,5 — 79°; slutligen höjde sig temperaturen till + 80—82°; detta destillat tillvaratogs särskildt för att omfraktioneras. 1 November. Det sist öfverdestillerade, vid + 80—-82”, af 30/,, samt aterstod i destillationsapparaten fraktionerades. Be- mälda aterstod hade tydlig lukt af amylalkohol. Destillationen började vid + 78,5, temperaturen steg snart till + 79° och sma- ningom till + 80°, da destillationen afbröts. Saväl LE BEL som messingskylaren luktade amylalkohol; för att tillvarataga denna sköljdes dessa med stark ölsprit. 2 November. Det i destillationsapparaten d. !/,, atersta- ende, som blifvit anyo behandladt med kaliumkarbonat, fraktio- nerades; största delen öfverdestillerade vid + 79,5--80°. Da */, öfverdestillerat, afbröts upphettningen, och sedan apparaten svalnat inslogs litet vatten i ändamål att utdrifva amylalkohol, som i redskapen möjligen förefunnes; vid förnyad upphettning upphemtades 3:ne destillat; 1:o vid + 79,5—81°, 2:0 vid + 81 34” och 3:0 vid + 84—-86. | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 107 Undersökning 1883. 19 Februari. 5 liter 80—85 proc. sprit rektificerades i messingskolf m. m., se 1#/,,, destillationen begynte vid + 80°, derunder upphemtades: a. 3 liter destillat vid + 80--82,5°. bo IE » » + 83—84”. Destillatet a macererades med kaliumkarbonat. 24 Februari. 1. Föregaende destillat a, som blifvit behandladt med ka- liumkarbonat, fraktionerades i messingskolf med LE BEL; termo-' metern i messingskolfvens tub visade vid destillationens början + 79,5°, vid dess slut + 80-81°. 2. Aterstoden i kolfven macererades med kaliumkarbonat. 95 Februari. Återstoden efter destillationen Sot utgö- rande 200 ke., fraktionerades i messingskolf förenad med LIN- NEMANNS kondenseringsrör med 8 platinakorgar; destillationen begynte vid + 78,5”, men temperaturen steg snart till + 79°. 28 Februari. 5 liter svag lank destillerades såsom !4/,, 82. Destillationen begynte vid + 92°. Återstoden i destillationsapparaten förvarades. S Mars. © liter svag lank destillerades på samma sätt som föregaende ?3/;. Större delen öfverdestillerade vid + 97-—98”. Destillatet visade sp. v. 0,95—0,99. — Återstoden i destillationsapparaten förvarades. 11 Mars. 1 liter med kaliumkarbonat behandlad ölsprit fraktionerades medelst LE BELS apparat. I destillationsapparaten voro insatta 2:ne termometrar; den ena nedtill i messingskolfven, den andra upptill i LE BEL. 6 destillat upphemtades: a 30 ke. öfverdestillerade vid + 79° a nedre termom. b 100 » » ».+79 » c 150 » » » + 79,2° » d 385 » » » + 79,5° » 108 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. e 250 ke. öfverdestillerade vid + S0—80,6° a nedre term. SU >> » » + 81--96° » Vid destillationens början visade öfre termometern + 78,3”, 200 ke. öfverdestillerade, utan att temperaturen steg öfver 79,5”. Mot slutet af destillationen visade öfre termometern en hastig stigning till + 96—98?. 12 Mars. 1:o. 2 liter svagare ölsprit destillerades; destillationen bör- jade vid + 84°, temperaturen steg snart till 84,5”. 2:0. För att utdrifva amylalkohol, som befans qvarsittande i sidorör och a platinakorgarna m. m. på LE BEL, inslogs 500 ke. öllank i messingskolfven c, hvarpa bemälda LEBEL applicerades och destillation verkstäldes; den begynte vid + 96°, temperaturen steg dock snart till + 97—98°. 13 Mars. 400—500 ke. med kaliumkarbonat behandlad 90 proc. ölsprit fraktionerades medelst LE BEL; destillationen be- gynte vid + 79°. Återstoden i kolfven förvarades tills vidare. 15 April. En mindre qvantitet med kaliumkarbonat be- handlad 90 proc. ölsprit, fraktionerades medelst LE BEL; destil- lation begynte vid + 78—-79°. Återstoden i kolfven förvarades tills vidare. I Auguste. a. 9 liter 94 proc. ölsprit fraktionerades ånyo medelst LE BEL b. Återstoden i messingskolfven, 350 ke., macererades med kaliumkarbonat. 7 Augusti. Den fran kaliumkarbonat afskilda spriten af 1/5 b, 300 ke., fraktionerades medelst LE BEL, sa att endast 15— 20 ke. återstod i kolfven; denna återstod, som luktade af amyl- alkohol, förvarades för omfraktionering. Destillationsapparaten sköljdes a med sprit, b med vatten; dessa vätskor förvarades äfven. Vid söndertagning af fraktioneringsapparaten bemärktes i LE BEL tydlig lukt af amylalkohol; vid LE BELS sköljning med sprit och vatten erhöllos lösningar, som visade amylalkoholens ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 109 såväl fysiologiska som kemiska egenskaper; de astadkommo nem- ligen retning till hosta; koncentrerad svafvelsyra färgades af spritlösningen gulröd; vid upphettning nagra minuter i vatten- bad ökades färgningen. Lösningen i vatten utvecklade vid upp- hettning med kaliumbikromatlösning en fruktartad lukt, som blef tydligare efter utspädning. 20 Augusti. Återstoden af ?/, omfraktionerades i en liten glaskolf, förenad med LINNEMANNS apparat. Destillationen bör- jade vid + 78,5°, men temperaturen steg snart till öfver + 100°, det, som sist öfverdestillerade, skiljde sig i 2:ne lager, det öfre lagret, knapt 1 ke., luktade likt amylalkohol. Undersökningen afbröts i anseende till laboratoriets flytt- ning under återstoden af 1883, och i anseende till utrikes resa under 1884, men återtogs följande ar. Undersökning 1883. 16 Januari destillerades sköljvätskor och aterstoder efter 1882 och 1883 ars undersökning. 3:ne destillat upphemtades | ioner 16 / 16 / 16 / OCh SENSE a 18, DE Tre: 17 Januari. Destillation af föregående årens lemningar, sprithaltig kaliumkarbonatlösning m. m., fortsattes. 3:ne de- ; Saar 17/ RN.) stillat togos och signerades a UH, b Uh, ce Uh. 20 Januari fortsattes destillation af finkelhaltiga återstoder efter föregående ars undersökning, -och undersökning företogs med 2:ne vätskor, förvarade i en flaska, och utgörande ett öfre sprit- haltigt lager med finkelartad lukt samt ett undre tjockflytande, som bestod af koncentrerad kaliumkarbonatlösning. Det erhållna alkoholrikare destillatet a slogs till ett annat finkelluktande de- stillat med sp. v. 0,839; det svagare b förvarades särskildt. 21 Januari. A. Vattenhaltiga destillat efter 17/, och ?9/, rektificerades, ett mjölkigt destillat erhölls. 110 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. B. Amylalkoholhaltig sköljvätska från LE BELS apparat destillerades i apparat d af,koppar. Det först öfvergaende blandades till destillat a af ?9/,. Det senare förvarades för sig. 24 Januari. 250 ke. destillat efter flere föregaende destil- lationer macererades med kaliumkarbonat 2:ne gånger. Den från kaliumkarbonatet afskiljda spritvätskan, nagot öfver 200 ke., fraktionerades i messingskolf förenad med LINNEMANNS apparat; destillationen började vid + 79°, men temperaturen höjde sig snart till + 79,5—80°. Den i messingskolfven återstående ringa mängden vätska, som luktade finkelaktigt, förvarades tills vidare. 29 Januari. Kaliumkarbonat genomdränkt af spritvätska destillerades i messingskolf. 3 destillat upphemtades. N:o I vid + 79—80°, N:o 2 vid + 80—98°, N:o 3 vid + 98—100°. Äter- stoden i kolfven var nästan fast, men hade finkellukt. 31 Januari. Återstoden efter destillationen ?°/, försattes med 100 ke. vatten. 3 destillat togos. N:o I hade finkellukt. Destillaten voro mycket vattenhaltiga. 3 Februari. Destillat 1 af ??/,, som blifvit macereradt med kaliumkarbonat, rektificerades. 3:ne destillat togos; det första öfverdestillerade vid + 79,25—19,5°. Återstoden i destillations- apparaten blandades till den af */,. S Februari. Med kaliumkarbonat behandlade amylalkohol- haltiga aterstoder efter föregaende destillationer fraktionerades i kolf d af koppar, försedd med LINNEMANNS apparat och kyl- apparat af glas. Destillatet upptogs i 7 förlag. Destillat N:o I öfvergick vid + 79—80° » Dh - » Dual SIA DEIN AD » ER? » > äl » AE SS » » 8 » Ye 2 » » 6 » » I 98 » TR » >» 2229827995 Mot slutet steg temperaturen hastigt från 100—129°. Mängden af destillaten 4—7 var jemförelsevis obetydlig, den utgjorde till- sammans endast 15—20 ke. Destillaten 6 och 7 2—3 ke. LIN- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 111 NEMANNS apparat, som luktade af amylalkohol, sköljdes med eter; eterlösningen förvarades. 11 Februari vektificerades åtskilliga mycket vattenhaltiga destillat från föregående operationer. 5 destillat upphemtades. N:o I var mjölkigt och luktade finkel >» 2.» svagt» > » » » 3 » nästan klart med svag finkellukt. 4 » klart och nästan utan lukt. » 5 » » » » » » 13 Februari. 500 ke. lank från 1882 —1883, sp. v. 0,98s, destillerades i messingskolf. 4 destillat upphemtades. Destillat N:o I var temligen alkoholhaltist, N:o 2 svagare, N:o 3 mjölkig lank, N:o 4 klarare, innehallande knappast nagot alkohol. 14 Februari fortsattes destillation af lank från 1882—1883 med resultat lika dem af 13/, 85. 15 Februari. 700 ke. ölsprit fran 1882—1883 omfraktio- nerades medelst LINNEMANNS apparat. Destillat a 600 ke. er- hölls vid + 79—79,4°, b 67 ke. vid + 79,4—79,8". Återstoden ungefär 30 ke. försattes med kaliumkarbonat och förvarades. 17 Februari. 600 ke. ölsprit från 1882 —1883 omfraktio- nerades pa samma sätt och med lika resultat som föregaende ne: Återstoden i messingskolfven försattes med kaliumkarbonat och förvarades. 18 Februari f. m. A. Återstoder efter 15/, och '?/,, som blifvit macererade med kaliumkarbonat, fraktionerades i kopparkolfven d, försedd med LINNEMANNS apparat. De bada äterstoderna utgjorde till- sammans nägot öfver 100 ke., hvaraf 70 ke. destillerades. Destillat a 40 ke. erhölls vid + 79 » b 10 » » 5 L (DIV Återstoden förvarades för omfraktionering. B. Qvarlemnad aterstod af 15/; och ?/,, 50 ke., som ej rymdes 1 kopparkolfven d vid destillation A, fraktionerades i be- mälda kolf. Destillat a 26 ke. erhölls vid + 79° » bu» » >» TTO 112 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. Aterstoden förenades med den vid fraktionering A er- hallna. 18 Februari e. m. 425 ke. lank efter destillation af 13/, och 13/, rektificerades. Destillat N:o 1 sprithaltigt, något mjölkist. » » 2 klart, med finkellukt. » ND » svag » 20 Februari. | A. Finkelluktande aterstoder från 1882—1883, som blifvit macererade med kaliumkarbonat, omfraktionerades i kopparkolf- ven d, försedd med LINNEMANNS apparat. Ö destillat upphem- tades. Destillat a 36 ke. erhölls vid + 79,2” » b 10 » » » + 79,25 —80° » gå (ED » » + 80-84° » d » » + 84—90° » e » » + 90—101°. Destillaten d och e utgjorde tillsammans endast några fa ke., e var först mjölkigt, men skiljde sig i hvila uti 2:ne klara lager, det öfre luktade likt amylalkohol, dess mängd uppgick ej till en ke. B. 70 ke. sprithaltigt destillat af %/, och 1%/, koncentre- rades genom destillation i kopparkolfven d. Destillat a 28 ke. temligen alkoholhaltigt. » b vattenhaltist, mjölkist 5 » c klart, svag finkellukt Skog fillsarm Destillat « macererades med kaliumkarbonat. 21 Februari fortsattes destillation af qvarvarande destillat af 13/, och '*/,. Vätskans mängd i kopparkolfven 42 ke. Destillat « blandades med a ?%/, B, hvarmed det öfverensstämde. » l ) » » b » » » » » 24 Februari. Destillaten a af 2%/, D och 2, fraktionera- des i kopparkolf d med LINNEMANNS apparat. Vätskans mängd i kolfven 40 ke.; när 29 ke. vid + 79,2—79,5” öfverdestillerat, afbröts destillationen; återstoden i kolfven blandades med dem NL ARS ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 113 25 Februari. 700 ke. från 1883 sp. v. 0,82 omfraktione- rades i messingskolf ce med LINNEMANNS apparat. Destillatio- nen började vid + 79°, men temperaturen steg snart till + 79,5°. 400 ke. afdestillerades. Återstoden 300 ke. qvarlemnades i kolf- ven till följande dag. 26 Februari. I destillationsapparaten af ?5/, tillslogs 300 ke. sprit af samma sort, sa att innehållet i apparaten var 600 ke., och fraktioneringen fortsattes. Destillat a 300 ke. erhölls vid + 79,3—79,5” » b 100 » » » ee » ce 90 » » » + 79,8-—80°. Äterstoden förvarades för omfraktionering. 27 Februari. 2 liter sprit af samma beskaffenhet som ofvan- bemälda af ?5/, och 26, fraktionerades pa samma sätt i kolfven b; större delen öfverdestillerade vid + 79,5—80°. Äterstoden förvarades. 98 Februari. Aterstoder efter destillationer >. 28/2. .0ch ?7/,, utgörande 348 ke., fraktionerades i messingskolf med LIN- NEMANNS apparat. Destillat N:o 1 103 ke. erhölls vid + 79,5°. 1 Mars. Fraktionering af 2®/, fortsattes. Destillat N:o 2 100 ke. » » 3 70 2 Mars. Återstod efter 28/, och /,, 60 ke., som blifvit macererad med kaliumkarbonat, fraktionerades i kopparkolf d med LINNEMANNS apparat och en liten kylare af glas; destil- lationen försiggick vid + 79,4”. Återstoden, endast nagra ke., förvarades. 3 Mars. Återstod efter fraktioneringarna A och D 18/, samt den af ?/,, tillsammans 34 ke., omfraktionerades i ?/, om- erhöllos vid + 79,5°, förmälda apparat. Destillat a 20 ke. erhölls vid + 79,5—79,8° » b » DRS 82 » C » » + 32—86” » d » » ISO — 129 Destillaten db, ce, d utgjorde tillsammans endast 10—11 ke.; mot Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. 8 114 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. slutet steg temperaturen hastigt till + 129”. Mängd af destillat d var endast 1—2 ke. LINNEMANNS apparat och den lilla glaskylaren luktade starkt af amylalkohol, hvarför de sköljdes med eter. Den på så sätt framstälda eterlösningen förvarades. 6 Mars. I ändamål att utdrifva möjligen qvarvarande al- koholer omdestillerades 2 liter återstod, erhållen ?3/; och ®%/, 83 efter destillation af svag lank, i messingskolf med vanligt gas- ledningsrör af glas. Bemälda återstod var något mjölkig och hade bitter smak. Destillat N:o 1 70 ke. visade sp. v. 0,993. » » 2 100 » » » 0,9965. 7 Mars fortsattes destillation af aterstod lik den som de- stillerades föregaende dag. Af 2 liter återstod upphemtades 150 ke. destillat. & Mars. 1800 ke. af samma återstod som föregående 6 och 7 destillerades i samma apparat och upphemtades 150 ke. destillat. | 10 Mars. Destillat af ®/,, 7/, och ®/, m. fl. rektificerades. Vätskans mängd i kolfven 1250 ke. Destillat a 100 ke. sp. v. 0,981. » DENS0 5 » 0,994. » C u) >» » 0,997. 12 Mars f. m. Destillaten af 1%, rektificerades, 3:ne de- stillat upphemtades. a 25 ke. sp. v. 0,926. b 40 » » 0,978. e 70 » » 0,999. 12 Mars e. m. destillerades nagra alkoholhaltiga kalium- karbonatrester efter föregaende macerationer. Destillat N:o I, som var ganska alkoholhaltigt, förvarades med destillat a, erhållet samma dags f. m. Destillat N:o 2 och 3 höllo föga alkohol. 13 Mars. Det alkoholrikare destillatet N:o 1, af !2/, rek- tificerades. Det först öfvergaende destillatet 37 ke. sp. v. 0,836 macererades med kaliumkarbonat. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 115 18 Mars. Det med kaliumkarbonat behandlade destillatet af 13/, fraktionerades, 3:ne destillat upphemtades. a 20 ke. öfverdestillerade vid + 78,8—79°. vb 6 » » » + TI,2—79,3”. aD » » de TÖS 20 Mars. 2 liter ölsprit, erhållen genom fraktionering me- delst LE BEL 1882—1883, omfraktionerades med LINNEMANNS apparat. 1763 ke. öfverdestillerade vid + 78,5 —79. Återstoden i messingskolfven macererades med kaliumkarbonat. 21 Mars. 1 liter sprit, erhållen samtidigt med föregående, omfraktionerades på samma sätt som denna. 810 ke. öfverde- stillerade vid + 78,5—79”. Återstoden macererades med kalium- karbonat. 23 Mars. De med kaliumkarbonat macererade återstoderna af ?0/, och ?!/, fraktionerades. Destillat a 370 ke. öfverdestillerade vid + 79,5°. » b 10 » » » + 79,5 —80°. Återstoden macererades med kaliumkarbonat. 27 Mars. Den med kaliumkarbonat macererade aterstod af 23/,, utgörande 52 ke. fraktionerades i kopparkolfven e, förenad med LINNEMANNS apparat. Kolfven var dock ej tillräckligt stor för destillation af 52 kec., hvarför 20 ke. förvarades till föl- jande dag. 24 ke. öfverdestillerade vid + 79,5° och äterstoden i kolfven, 8 kc. qvarlemnades der. 98 Mars. Aterstoden från föregående dag, 28 ke., fraktio- nerades i samma apparat; 3 destillat upphemtades. a 16,5 ke. öfverdestillerade vid + 79,5 — 80°. DeRlssıı» » 2» 280 81,5% @ 160 9 » » + 81,5 —84°. 4 Maj. För att tillvarataga amylalkohol, som möjligen kunde förefinnas i de vid flera destillationer erhallna mjölkiga destillat, skakades dessa med etyleter, dervid visade sig att efter 24 timmars hvila den med eter skakade vätskan fortfarande hade ett emulsionsartadt utseende och att sålunda icke något eterlager hade afskiljt sig; den mjölkiga vätskan utskakades nu 116 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. med petroleumeter; efter nagra timmar afskiljde sig ett lättare lager, som hufvudsakligen utgjordes af i petroleumeter löst etyl- eter, vid detta lagers långsamma afdunstning i ofullständigt till- täppta kärl, vid vanlig temperatur, erhölls icke någon återstod af amylalkohol. 6 Maj. 300 ke. förut fraktionerad ölsprit, som öfverdestil- lerat vid + 79—80°, omfraktionerades i messingskolf med LIN- NEMANNS apparat. När 260 ke. vid + 79° öfverdestillerat, af- bröts destillationen. Återstoden macererades med kaliumkarbonat. 8 Maj. Återstoden efter fraktion af 6/, fraktionerades i kopparkolf e med LINNEMANNS apparat. Destillationen började vid + 79°. Destillat a 20 ke. erhölls vid + 79°. » b 6» » EE 80 » CERN » » + 80-—81,5. I kopparkolfven kändes tydlig lukt af amylalkohol hvarföre den sköljdes med vatten, lösningen filtrerades, och filtratet utskakades med eter i flere omgångar. Eterlösningen förvarades. LINNE- MANNS apparat, som äfven luktade amylalkohol, sköljdes med eter. Denna eterlösning förvarades äfvenledes. Framställning af amylalkohol. 1. Genom Fraktionering m. m. 16—19 Maj. De genom fraktionering af 20 Augusti 1883, 8 och 20 Februari samt 3 Mars 1885 vid + 90-—129° erhållna destillat försattes med vatten, och blandningen omskakades; sedan den emulsionsartade vätskan i hvila fördelat sig i 2:ne lager, afskiljdes det lättare lagret, som var starkt ljusbrytande och hade amylalkonolens lukt. Detta lager behandlades ännu en gang med vatten för att aflägsna möjligen qvarvarande rester af andra alkoholer. Det lättare lager, som nu afskiljde sig, an- togs hufvudsakligen vara amylalkohol, som upptagit litet vatten; för att aflägsna detta afskiljdes bemälda lager och macererades 36 tim- mar under omskakning emellanat. Den salunda behandlade med nyss utglödgadt pulveriseradt kaliumkarbonat 24 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 117 amylalkoholen fyldes i en liten tubulerad glasretort af 10—12 ke:s rymd och destillerades derutur direkt i en liten tharerad flaska. Destillatet vägde 1395 gram. 2. Medelst eter. a. -Eterlösningar, som erhållits: genom redskapens sköljning med eter ®/,, 3/, och ®/, 1885, afdunstades i löst tillslutna kolfvar eller flaskor vid den i laboratorium befintliga lufttemperaturen. Den erhållna aterstoden förvarades. b. Kaliumkarbonat, som i 1 blifvit användt till amylalko- holens befriande fran vatten, löstes i vatten och lösningen ut- skakades med eter. Eterlagret afskiljdes och afdunstades pa ofvan omnämndt sätt. c. Den vätska, utur hvilken amvlalkoholen afskiljt sig, och det vatten, hvarmed den blifvit skakad, försattes med. eter och omskakades dermed förnyade gånger, eterlagret afskiljdes och afdunstades småningom som ofvan. De aterstoder, som erhållits i 2 a, b och e genom eterlös- ningarnas afdunstning, behandlades för att aflägsna andra alko- holer på samma sätt som i I är nämndt; vatten borttogs med kaliumkarbonat, och amylalkoholen destillerades slutligen och upptogs i vägdt kärl; dess vigt utgjorde 0,875 gram. Enligt 1 erhölls 1,395 gram amylalkohol. DA Ma O OC & MUTA I » Hela mängden 2,270 » » Den sålunda i 1 och 2 framstälda amylalkoholen hade en icke så oangenäm och från ren amylalkohol något skiljaktig lukt, beroende antagligen på en ringa halt dels af humlens flyg- tiga olja dels på valeriansyrad amyleter och möjligen äfven amyl- aldehyd. 118 HAMBERG, UNDERSÖKNING AF ÖLETS ALKOHOLER. Undersökning af äterstod erhällen vid omdestillering af destillatet C. Den äterstod, som erhölls vid omdestillation af det vid Rey- mersholm erhållna svagare destillatet C, förmodades möjligen kunna qvarhalla någon liten mängd finkelolja, hvarför följande undersökning dermed företogs. 22 Maj. Bemälda återstod hade en svagt bitter smak. Ungefär 100 ke. utskakades med eter, den först tillsatta etern löstes, hvarför större mängd tillsattes, och omskakningen för- nyades; efter åtskilliga timmars hvila afskiljde sig ett lager af eter. Bemälda lager fyldes i en liten glaskolf, som förenades med LINNEMANNS apparat. Efter eterns fullständiga afdunst- ning äterstod endast ett brunaktigt hartsartadt ämne med bitter smak. 24—27 Maj. a. 500 ke. återstod utskakades med eter; i likhet med , undersökningen ??/, maste stora qvantiteter eter användas innan eterlager i hvila afskiljde sig. b. Den utskakade vätskan a, från hvilken etern blifvit af- skiljd, försattes med 15 ke. petroleumeter och omskakades kraf- tigt dermed; i hvila afskiljde sig snart ett lättare lager, som luktade starkt af etyleter. c. Den 2:ne ganger utskakade aterstoden, som ännu hade stark lukt af etyleter, försattes med 10 ke. petroleumeter och utskakades ånyo; i hvila afskiljde sig snart ett klart lager med lukt af etyleter; detta lagers volum utgjorde 24 kc.; petroleum- etern hade således upptagit 14 ke. etyleter. d. Den utskakade vätskan luktade ännu af etyleter, hvar- före den försattes med ytterligare 10 ke. petroleumeter och ska- kades dermed. 38 Maj. 500 ke. af samma aterstod som ??/, försattes med 10 ke. petroleumeter och omskakades dermed; petroleumetern afskiljde sig lätt i hvila. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 119 Eterlösningarne a, b och e underkastades destillation i en liten glaskolf förenad med LINNEMANNS apparat. Efter full- ständig afdunstning erhölls en brun hartslik äterstod lik den af 22/.. Någon halt af finkelolja kunde sålunda icke hos den un- dersökta aterstoden upptäckas. Pa grund af hvad ofvan blifvit anfördt antager jag, att amylalkohol förefans i det undersökta ölet och att sannolikt äfven de andra i bränvin förekommande alkoholer, propyl- och butylalkohol, äfven funnos der, ehuru de icke af mig genom fraktionering kunde särskiljas. Den af mig funna vigtsmängden för amylalkoholen anser jag vara för låg, och är förvissad om att ifall undersökning företoges med större qvantiteter undersökningsföremal (atmin- stone ett eller annat tusental liter) dess vigtsmängd skulle ut- falla jemförelsevis högre. Jag betviflar ej heller att genom fram- deles anstälda noggrannare och i större skala utförda analyser äfvenledes propyl- och butylalkohol skola kunna särskiljas och till mängden bestämmas. Någon halt af aldehyd har genom de verkstälda fraktione- ringarna ej kunnat framvisas. Det den *°?/, och ?3/; funna bittra hartsartade ämnet här- rörde antagligen från humlens flygtiga beståndsdelar. 120 Skänker tili Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. från sid. 100). Frän Fürstl. Jablonowskische Gesellschaft i Leipzig. Preisschriften, N:o 25. Frän Verein für Naturkunde i Offenbach. Bericht, 19— 25. Från U. S. Coast & Geodetic Survey i Washington. Report, 1882: 12; 1883: 12. Från U. S. National Museum i Washington. Proceedings, Mol. 6: 1—34; 7: 1—42. Från Astromical Observatory of Harvard College i Cambridge. Annals, Vol. 14: 2. Statement of Work, 1877—1882. Frän Academy of Natural Sciences i Philadelphia. Proceedings, 1884: 1—3. Från Academia Nacional de Ciencias i Cordoba. BoletinsuRr 6:2 420770: 3151 8:41. Fran Hr Professor Th. Fries. Botaniska smäskrifter, 548 st. 121 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 6. Stockholm. Bidrag till frågan om fluiditetens inverkan på elektro- Iyters galvaniska ledningsförmäga. u o oO Af SVANTE ÅRRHENIUS. [Meddeladt den 19 Juni 1885.] Af ett stort antal författare!) antages såsom fullkomligt afgjordt, att det galvaniska ledningsmotständet följer samma variationer som den inre friktionen, d. v. s. att båda samtidigt växa eller aftaga. Denna asigt stödes af en ofantlig mängd data angående salters ledningsförmåga i vattenlösning. Om man emellertid vill utreda denna fråga närmare, torde man vara nöd- sakad att använda äfven andra lösningsmedel än vatten. Detta har blifvit gjordt af C. STEPHAN?), som undersökt spritlösningar i detta afseende och trott sig finna ej blott analogi mellan gal- vaniskt motstånd och inre friktion utan äfven synes böjd för att antaga fullkomlig proportionalitet mellan dessa båda stor- heter, hvilket likväl, enligt hvad andra arbeten gifva vid handen, är fullkomligt ohallbart?), utom i några undantagsfall hvilka STEPHAN behandlat?). Olyckligtvis har också STEPHAN endast undersökt spritlösningar af en alkoholhalt liggande mellan 0 och 70 procent, d. v. s. sadana spritlösningar hvilkas inre friktion 1) Bland dem G. WIEDEMANN, hvarför också-en detaljerad redogörelse för de öfriges arbeten finnes i hans Elektricität Bd. II, s. 946 och följande. 2?) WIEDEMANNS Annaler Bd. 17, sid. 673 (1882). 3) E. WIEDEMANN har påvisat detta för glycerinlösningar. WiED. Ann. Bd. 20 (1883). 2) För öfrigt torde STEPHANS siffror ej alldeles berättiga till antagande af nämda proportionalitet. Proportionalitetstalet varierar allt för mycket. 122 ARRHENIUS, FLUIDITETENS INVERKAN PÅ GALV. LEDN.-FÖRMÄGA. är större än vattens. Hade STEPHAN undersökt ännu alkohol- rikare spritlösningar skulle han otvifvelaktigt ha funnit, att en alkohollösning af ett salt alltid leder sämre än motsvarande vattenlösning, oaktadt den förra har mindre friktion än den se- nare. Att så är förhållandet, framgår redan af HITTORFS un- dersökningar!) och är fullkomligt bekräftadt af R. Lenz’ un- dersökningar?), oaktadt LENZ sjelf ej synes ha fäst något syn- nerligt afseende vid denna omständighet. Föranledd af de undan- tag, som alkohollösningar visa, har jag i ett föregaende arbete?) underkastat sagda ämne en kort granskning och deraf kommit till den slutsats, att för sa vida en elektrolyts joner äro mycket komplicerade och äro jemförbara i storlek med mindre vätske- massor, måste motstånd och inre friktion förlöpa fullkomligt parallelt; äro deremot jonerna af en infinitesimal litenhet enligt samma jemförelse, så bör ledningsmotståndet hufvudsakligen vara beroende af molekylernas storlek i den ledande vätskan®). Ur detta förhållande låter det skenbara undantaget för alkohollös- ningar lätt förklara sig. Också torde väl det knappast vara tvifvel underkastadt, att den senare åsigten om jonernas storlek är den, som: bäst : öfverensstämmer med de erfarenheter, man från annat håll hemtat angående molekylära dimensioner. Se- nare fann jag genom samtal med en inom detta område mycket erfaren person, Prof. OSTWALD från Riga, att han alls icke trodde på något samband mellan den inre friktionen och lednings- motståndet; och han föreslog mig till och med att utföra en undersökning likartad med den, hvars resultat jag här nedan skall framlägga. Ur en afhandling af H. DE VRIES>) framgar 1) POGGENDORFFS Annaler Bd. 106, s. 554 (1859). ) Mem. de l’Ac. Imp. de Sc. de St. Petersbourg, 7 Ser. T. 30 N:o 9 (1832). ) ) NM w Bihang till K. V.-A:s Handl. Bd. 8, N:o 13, s. 55 (1884), 4) För öfrigt är ledningsförmägan proportionel mot de aktiva molekylernas antal, hvilket i sin ordning är beroende på fysiskt-kemiska förhållanden, som utöfva det dominerande inflytandet å motständsförhällandena. (Bihang till K. V.-A:s Handl. Bd. 8, N:o 13, s. 58 ete., N:o 14, sidd..4, 12 etc. 1884). Beiblätter 1885, sid. 160. a = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 123 vidare, att diffusionens hastighet hos en saltlösning är nära nog oberoende af den inre friktionen, ett resultat, som redan lär hafva påpekats af GRAHAM. Då nu enligt LonGs!) undersök- ningar diffusionshastighet och ledningsförmaga äro nära nog pro- portionella i vattenlösning, sa följer härur med hög grad af sannolikhet, att ledningsmotstandet bör vara nära nog oberoende af den inre friktionen under motsvarande förhällanden. Da vi- dare, om detta skulle visa sig vara sannt, hela läran om. elek- trolysens förlopp skulle i hög grad förenklas, i det att de satser, hvilka man, på grund af den inre friktionens tilltagande vid större koncentration, endast kunnat uttala för ytterst utspädda lösningar?), i sa fall fa en vida större utsträckning än förut, så föranleddes jag af alla dessa omständigheter att närmare skärskåda sagda sakförhållande. Detta gjorde jag så mycket hellre, som undersökningarna på förhand kunde förmodas ej komma att erbjuda några synnerliga svårigheter i experimentelt afseende. Jag anför också här nedan några försök, som jag ut- fört i nämda afseende och som visa, att OSTWALDS förmodan var fullt riktig. Undersökningsmetoden var i hufvudsak densamma, som blif- vit af KOHLRAUSCH och NIPPOLDT?) föreslagen och med så mycken framgang använd. Motständskärlen voro af samma form, som de, hvilka jag förut för en liknande undersökning användt. De platinerade platinaplattorna stodo på ett afstand från hvarandra af 15,5 mm., hade 25,5 mm:s diameter och voro genomborrade af ett centralt glasrör af 9 mm:s diameter. Undersökningsmaterialet är vattenlösningar af klornatrium, zinksulfat och kopparacetat äfvensom rent vatten, till hvilka sattes 4,2 procent gelatin, sådant det förekommer i handeln. Lösningarna bereddes på så sätt, att till en viss qvantitet vatten sattes en viss mängd salt. Sedan detta väl löst sig och 1) WIEDEMANNS Annaler Bd. 9, s. 623 (1880). 2) Jemför t. ex. Bihang till K. V.-A:s Handl. Bd. 8, N:o 14, sid. 16 (1884). 3) PoGGENDORFFS Annaler Bd. 138, sidd. 280 och 370 (1869). 124 ARRHENIUS, FLUIDITETENS INVERKAN På GALV. LEDN.-FÖRMÄGA. grundligt blandats med vattnet, togos följande doser: a) 20 cc. af lösningen blandades med vatten tills blandningen fick en vo- lym af 25 ce., b) till 20 cc. af lösningen sattes 1,05 gm. gela- tin, hvilket löstes, hvarefter vatten tillsattes tills det hela fick en volym af 25 ce. . Således voro koncentrationerna i båda fallen sa nära lika som möjligt och fallet b skildes fran fallet a endast genom närvaron af 4,2 procent gelatin och frånvaron af en mot- svarande mängd vatten. Dessa gelatinlösningar hade den egen- skapen, att från att vara tämligen lättflytande vid 30° C., bli allt segare vid afkylning. Vid 25° C. voro lösningarne mycket tjockflytande, syrupsartade; vid 24° C. visade de ytterst ringa spår af fluiditet, vid 23,5° C. var fullkomlig stelhet uppnådd. Enligt den af SPRUNG!) använda metod undersöktes 4,2- procentig gelatinlösnings inre friktion och denna befanns vara vid 30,5° C. 2,271 vid 27,7° C. 2,889 om vattnets inre friktion vid 0° C. tages till enhet. Vid 24° C. var inre friktionen oändligt stor d. v. s. gelatinlösningen hade stelnat, sa att den ej kunde pressas genom det vid försöken an- vända kapillär-röret. Vid motsvarande temperaturer är vattnets inre friktion resp. 0,4475 0,4547 och 0,5171. Ofvannämda siffror gälla för gelatinlösning utan tillsats af salter. Som vid de nedan nämda försök salter tillsatts i en- dast obetydliga mängder (0,5 a 5 proc.) kunna de öfriga an- vända gelatinlösningarnas fluiditetsförhallanden ej i synnerligt hög grad afvika från den saltfria gelatinlösningens. De använda gelatinlösningarnas inre friktion varierar alltså under det under- sökta temperaturintervallet från ett ej så synnerligen stort änd- ligt värde (i jemförelse med det som gäller för vatten) till ett oändligt stort. Vid samma temperaturintervall varierar en ge- latinfri saltlösnings inre friktion mellan jemförelsevis tränga gränser ?). 1) POGGENDORREFS Annaler Bd. 159, sid. 1 (1876). 2) Sprung 1. c. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 125 Jag meddelar nu en serie öfver en gelatinlösnings motstands förhållanden och anmärker att, da det distillerade vatten som användes för lösningens beredande hade ett motstand af unge- fär 60,000 ohms, da gelatinlösningen sjelf ej uppgick till ens 300 ohms, sa kan man utan ringaste olägenhet negligera den korrektion, som man egentligen borde göra för det distillerade vattnets ledningsförmaga!). Hvad åter gelatinet beträffar, sa bör detta såsom alla andra organiska kroppar, hvilka icke ega starkt utpräglade sura, basiska eller saltartade egenskaper ha en ytterst ringa ledningsförmaga, d. v. s. gelatinlösningen borde, ifall den vore saltfri, ha ungefär samma motstånd, som distille- radt vatten. Då detta alls icke är förhållandet måste man an- taga, att det i handeln förekommande gelatinet är förorenadt af salter, hvilket är ganska naturligt, då salter dels förefinnas i det råmaterial, hvaraf gelatinet beredes, dels tillföras vid fabri- kationen i det vatten, som användes vid gelatinets frambrin- gande. Observationen utfördes så, att det gelatinlösning innehål- lande motständskärlet nedsattes i ett vattenbad af 35° C. Se- dan det stått tillräckligt länge för att man kunde förmoda, att det antagit vattenbadets temperatur, observerades temperatur och motstånd samtidigt. Genom badets afsvalnande sjönk den förra och steg det senare långsamt. I följande tabell innehåller den första kolumnen de obser- verade temperaturerna (i grader Celsius), den andra de funna motständen i British Associations enhet. Ur dessa data be- räknas ledningsförmagan Z i godtycklig "enhet, (enligt formeln ( 1: . . o = 2 der m är det i andra kolumnen angifna motstandet). De olika !-värdena återfinnas i den tredje kolumnen. De fjerde och femte kolumnerna innehålla differenserna af de observerade temperaturerna och ledningsförmagorna. !) Bihang till K. V.-A:s Handl. Bd. 8, N:o 13, s. 24 (1884). 126 ARRHENIUS, FLUIDITETEMS INVERKAN PÅ GALV. LEDN.-FÖRMAGA. Tab. I. Gelatinlösnings ledningsförhällande. t m l It A 14,5 289,8 34,51 I ee 0 et ae 20 20 te RE EE ahnen 244, er In, AD er 2a 239,0 | 41,84 1,0 0,96 93 oa 234, 0a BR NER or A NE DA van t7223;5 0055 Alan a el eos] ie Dasttir 2213,04. w A 8,2 208,7 47,92 Li 1.12 29,3 203,6 49,12 In 1,20 30,4 198,5 530,38 DDR 188,4 53,08 Bi oe 183,3 04,56 Härnedan meddelas de med salt tillsatta gelatinlösningarnas förhallande. I dessa fall är den i tredje kolumnen förekommande 10000 minskadt med gelatinlös- m ledningsförmagan ! satt lika med nings ledningsförmaga vid samma temperatur (enl. Tab. I). Tab. II. Klornatrium-gelatinlösning. ij 4 ! I Al 15,3 43,6 194,1 20,4 38,8 217,5 9,1 23,4 24,8 35,0 241,1 4,4 23,6 28,2 32,6 258,2 3,4 17,1 32,4 30,0 280,5 4,2 22,3 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK -AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 127 Tab. III. Zinksulfat-gelatinlösning. t m 15 It A ; 2 1 ine PRE SA 17,9 56,1 140,7 x 3,8 82 21,7 52,5 148,9 2 5 1 4,3 16,8 26,0 47,3 165,7 30 43 180 er 30,0 3,5 N) 1 85 31,5 41,7 188,3 Tab. IV. Kopparacetat-gelatinlösning. t m l It Al 15,0 62,0 126,3 | SÅ , 4,1 11,5 19,1 56,6 137,8 % 3,0 9,2 22 53,0 147,0 ! i R 3,5 11.8 25,6 49,0 158,8 j e m = 4,4 13,5 30,0 45,0 172,3 & 2,6 12,7 32,6 42,0 185,0 Hvad som här framför allt faller i ögonen, är att lednings- förmågan ej utvisar nagon annan förändring än den jemna varia- tionen med temperaturen. Eljes skulle, om man antar ett inner- ligt samband mellan inre friktion och ledningsmotstånd, man hafva väntat, att ledningsmotstandet skulle ha högst betydligt varierat i närheten af 24° C. Ty vid stelnandet af gelatinlös- ningen måste dess inre friktion variera mellan ett ändligt värde och ett nära nog oändligt stort. Men någon likartad variation kan alls icke spåras i de siffror som ange ledningsförmågan. Beräknar man temperaturkoefficienterna för gelatinlösningar finner man för: gelatinlösning koksalt zinksulfat kopparacetat 0,0281 0,0244 0,0243 0,0248 da motsvarande siffror för vattenlösningar äro 0,0238 n10:0234 0,0213. 128 ARRHENIUS, FLUIDITETENS INVERKAN PÅ GALV. LEDN.-FÖRMÄGA. Temperaturkoefficienterna för gelatinlösningar äro saledes i allmänhet något större än för motsvarande vattenlösningar, men i det stora hela är skilnaden ej betydlig. Om man således an- tar, att temperaturkoefficienten för inre friktion och lednings- förmaga är densamma, när det gäller vattenlösningar, kan man omöjligen utsträcka detta antagande till gelatinlösningar, för hvilka inre friktionens temperaturkoefficienter vid stelningsögon- blicket måste gå utom ändlighetens gränser (då deremot led- ningsförmagans ej öfverstiger 0,03). Jemför man ledningsför- mägorna vid 17,8” C. af rena vattenlösningar, hvilka äro mycket lättflytande, och 4,2-procentiga gelatinlösningar af samma salt- halt, hvilka redan vid 24” C. stelnat, så finner man följande siffror: klornatrium zinksulfat kopparacetat vattenlösning 250,6 169,6 159,9 gelatinlösning 205,6 140,3 134,2 differens 22 proc. 17,3 -proc.er 1992pree Gelatinlösningarna leda således allesamman ungefär 20 proc. sämre än motsvarande vattenlösningar. Men af det föregående torde framga, att man ej gerna kan söka denna försämring i ledningsförmågan i den ökade inre friktionen, utan att denna beror på andra omständigheter, nämligen molekylarvigtens ökande hos lösningsmedlet och framför allt kemiska differenser af samma art, som de, hvilka förefinnas mellan olika utspädda lösningar af samma ämne. I alla händelser är den iakttagna differensen af 20 procent alldeles ej af den storlek, som man vore berätti- gad att vänta, ifall den inre friktionen hade det betydande in- flytande, som man vanligen är böjd att tillägga densamma. Nu återstår att i korthet belysa de grunder, på hvilka man ansett sig böra införa asigten om parallelitet mellan lednings- motstånd och inre friktion. I de flesta fall aftager den mole- kylära ledningsförmågan hos vattenlösningar, när koncentrationen ökas, likaså aftager den inre friktionens inversa värde fluiditeten på samma gang (såvida koncentrationen öfverskridit en viss måttlig gräns). Dessa förhållanden gälla utom i några få undan- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 129 tagsfall för vattenlösningar och derför bör det ej förefalla under- ligt, att fluiditetens och den molekylära ledningsförmagans varia- tioner i vattenlösningar i allmänhet ga at samma led. Men dermed är alls ej gifvet, att de sta i ett nödvändigt inre sam- manhang eller ens bero pa samma ursprungliga orsak. Gar man till mycket utspädda lösningar, sa haller sig fluiditeten nära nog konstant (den aftar till och med i nagra fall enligt SPRUNG, fastän obetydligt, da utspädningen växer), deremot tilltar för alla salter den molekylära ledningsförmägan rätt betydligt med utspädningen, såsom jag visat i ett föregående arbete!), hvilket sedermera till fullo bekräftats af KOHLRAUSCH?). Således kan man ej ens för alla vattenlösningar tala om en fullständig parallelitet mellan fluiditet och molekylär led- ningsförmaga. Ur förhållandena vid ytterlig utspädning föres man, genom antagande af de nu allmänna åsigterna om elektro- lysens natur, till den slutsats, att den molekylära ledningsför- mågans variation beror på kemiska processer, såsom upplösning af molekylarkomplexer, hydratiseringar m. m. Och mellan de utspädda lösningarna och de mera koncentrerade rader endast en relativ skilnad. Precis samma fenomen försigga för atskilliga kroppar i koncentrerad lösning som för andra kroppar först vid större utspädningar. Sa genomlöpa de starka syrorna vid starka koncentrationer alldeles samma faser, som de svaga syrorna vid stora utspädningar. Likadant är förhållandet med alkalimetal- lernas och närslägtade salter a ena sidan samt qvicksilfversal- terna a den andra. Man ledes derföre konseqvent till den slut- satsen, att den molekylära ledningsförmagan framför allt är be- roende af de kemiska förhållandena. Deremot torde de flesta för närvarande vara mindre benägna att på nagot sätt ställa den inre friktionen i något samband med molekylära förändringar af kemisk natur. Ett likartadt förhållande eger rum mellan temperaturkoef- ficienterna för fluiditet och ledningsförmåga. Dessa äro för täm- 1 Bihang till K. V.-A:s Handl. Bd. 8, N:o 13, sid. 39 och följ. (1884). 2) Göttinger-Nachrichten 25 febr. 1885. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1885. Årg. 42. N:o 6. Ö 130 ARRHENIUS, FLUIDITETENS INVERKAN PÅ GALV. LEDN.-FÖRMÄGA. ligen utspädda vattenlösningar ganska nära lika hvarandra, och man ville derför hoppas att i yttersta utspädning de skulle märkbart sammanfalla. Jag har redan förut påpekat, att detta antagande ej är fullt öfverensstämmande med verkligheten, hvar- ken för vatten- eller alkohol-lösningar!). BoUTY, som trott sig finna fullkomlig öfverensstämmelse mellan dessa qvantiteter?), har låtit missleda sig af en tillfällighet vid beräkningen af sina siffror, såsom KOHLRAUSCH påvisat?). Så snart man lemnar vattenlösningarna, eller rättare så snart man jemför ledningsförmågorna hos lösningar af samma salt i olika lösningsmedel, blir det fullkomligt omöjligt att fast- hålla analogien mellan molekylär ledningsförmaga och fluiditet. Endast derigenom att undersökningar öfver icke-vattenlösningar äro fåtaliga och utförda först i senare tid har det varit möjligt att tron på ett samband mellan fluiditet och molekylär lednings- förmaga slagit så fasta rötter. Då nu alla hittills bekanta fall kunna förklaras genom an- tagande af kemiska förändringar utan hjelp af något samband mellan inre friktion och ledningsförmaga, så torde man tills vidare böra afsta från vidhallande af ett dylikt samband, hvil- het endast tjenar till att onödigt inveckla förhållandena. För att gifva en i ögonen fallande tillämpning af ofvan vunna resultat konstruerade jag ett galvaniskt element likt det vanliga DANIELL'ska, men hvaruti zink- och koppar-sulfat-lös- ningarna voro ersatta med zink- och koppar-sulfat-gelatin-lös- ningar. Detta gaf ett motstånd af 1,5 ohm, då ett likartadt DANIELLS element hade 1,3 ohms motstånd. Elektromotoriska kraften var i båda fallen lika. Det väntade resultatet upp- nåddes således fullkomligt, och äfven i detta fall visade sig skil- !) Bihang t. K. V.-A:s Handl. B. 8, N:o 13, sid. 45 (1884). 2) Comptes rendus för den 11 febr. 1884. 3) KourrauscH: Gött. Nachr. 25 febr. 1885, s. 86. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 131 naden mellan motständ i en fast ometallisk ledare och en fly- tande sådan vara högst obetydligt. Emellertid tillväxte gelatin- elementets motstånd efter en längre tid (4 dygn) betydligt, der- igenom att gasblåsor bildade sig i gelatinet närmast diafragman, zinken och kopparn. wur Nye 133 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 6. Stockholm. Undersökning öfver elektriska enistan 1 vätskor. Af C. A. MEBIUS. [Meddeladt den 10 Juni 1885. ] 1. Föreliggande uppsats utgör redogörelse för nagra för- sök, som anstälts för att utröna, huruvida man har skäl att antaga, det en elektromotorisk kraft uppträder i den elektriska gnistan, i det fall att hon bildas i en isolerande eller illa le- dande vätska. De experimentela anordningarne dervid voro i hufvudsak desamma, som förut användts af Prof. EDLUND, SUNDELL och mig vid undersökning af disjunktionsströmmar, som upp- komma, då en elektrisk gnista bildas i en gas. Från de med kondensatorer förbundna upphemtarne A och B på en HOoLTZ's maskin utgå ledningstradar AC och BD, af hvilka BD invid maskinen är afbruten. Punkterna C och D äro förbundna ge- nom ledningen CG.D, som innehåller en galvanometer, och ge- nom ledningen CED, uti hvilken vid £ befinner sig ett afbrott 1 den metalliska ledningen, der den egentliga disjunktionsgnistan kan bildas. Då maskinen kringvrides, laddas kondensatorn, och sedan laddningen uppnatt en viss gräns, springer en gnista öfver vid F, och om afståndet mellan de metalliska elektroderna vid Z är passande och mellanrummet är utfyldt med en gas eller en illa ledande vätska, så uppstår äfven en gnista vid £. Om nu 134 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. i denna gnista uppstär en elektromotorisk kraft d. v. s. en af strömstyrkan oberoende potentialskilnad mellan elektroderna, sa får den derigenom uppkommande galvaniska strömmen tillfälle att cirkulera i ledningen EDGC. 2. Vid försöken användes en HoLrtTz maskin med tvenne roterande skifvor och försedd med diametrala konduktorer. Ledningarne voro med guttaperka väl isolerade kopparträdar 1 mm. i diameter. Galvanometerrullen innehöll omkring 50 hvarf tjock koppartråd öfverspunnen med bomullstråd och hade ett par timmar stått i smält paraffin, hvarigenom isoleringen var Fig. 1. Zu {IB RN RR BR ER U EI ER fd | ı{B | Ö, | | C = D H G god. En senare undersökning visade ocksa, att nagon gnist- bildning ej uppstod i densamma. Magneten var en stälring, i hvilken en spegel var fästad, så att afläsningen skedde på van- ligt sätt medelst kikare och skala. Den senare var en pappers- skala, fäst på en trästång och placerad på ett afstånd af 260 cm. från spegeln; ursprungligen indelad i mm. hade hon dock något krympt. Tvenne tjocka kopparringar kunde införas i rullens träram på ömse sidor om magneten, hvarigenom dämp- ningen blef betydlig. För att öka känsligheten astatiserades magneten, derigenom att en stark magnet lades under galvano- metern på lämpligt afstånd, och för att neutralisera de i gal- vanometern uppkommande extraströmmarne fästes framför den- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 135 samma en brygga H (fig. 1) af lämplig längd, bestående af en kort koppartråd 1 mm. i diameter. Gnistrummet vid E utgjor- des af ett glasrör ungefär 2 cm. i diameter, i hvilket tvenne platinatradar 0,5 mm. i diameter voro insmälta midt emot hvar- andra, så att deras föreningslinie var vinkelrät mot rörets längd- axel. Rörets nedre ända tillslöts med en kork, och sedan vät- skan hälts i detsamma, så att den stod öfver elektroderna, pla- cerades det vertikalt i en glasbägare. Pa grund af rörets in- rättning mötte det således ingen svårighet att väl rengöra det, då en ny vätska skulle begagnas. De använda platinatradarne voro emellertid för fina, hvarföre de böjdes i följd af reaktionen vid gnistbildningen. De erhållna utslagen äro derföre under blott korta tider sinsemellan jemförbara, aldrahelst det blef nödvän- digt att emellanåt räta ut elektroderna för att gnistbildning skulle kunna ega rum. Åtskilliga andra perturberande omstän- digheter, hvarom mera längre fram, uppträda äfven vid gnist- bildningen, hvilka förorsaka, att galvanometerutslagen ej halla sig konstanta. De observationer, som här nu meddelas, äro der- före ej af natur att tillåta några qvantitativa jemförelser. Jag offentliggör dem dock, enär de tillräckligt tydligt påvisa några fakta, och emedan sjelfva saken synes mig hafva en vida större betydelse än en dylik jemförelse. I en framtid hoppas jag fa tillfälle till en utförligare undersökning. | Utom hvad hittills är nämdt, användes en induktionsrulle, innehallande 200 hvarf af samma slags tråd som galvanometer- rullen, och en gurotrop. Denne var särskildt förfärdigad med så stora afstand mellan qvicksilfverkopparne, att gnistbildning ej kunde uppkomma i densamma, och tillät att hastigt utbyta en del af ledningen mot en annan ledning. 3. Maskinen kringvreds med konstant hastighet i takt med en metronom. Dervid öfverhoppade en serie af gnistor vid F och £, och galvanometern gjorde utslag. På grund af den starka dämpningen stannade nålen snart. I allmänhet stod den dock stilla högst ett par sekunder, råkade så i nya oscillationer för att en kort stund åter vara i jemnvigt o. s. v. Några sa- 136 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. dana jemvigtslägen observerades, och medium mellan dem togs sasom det definitiva utslaget. Stundom inträffade ej nagra dy- lika jemvigtslägen, da i stället observerades 3 successiva vänd- punkter bestämmande ett medelläge, och mediet togs af ett an- tal dylika medellägen. 4. Att bryggan framför galvanometern uppfylde sitt ända- mal visas af följande observationer. Dervid begagnades en mindre HoLTz’ maskin, och induktionsrullen dels med dels utan en ny- silfverträd såsom brygga insattes i galvanometerledningen CGD jemte ett motstånd af 9 ohm (en FABERS blyertspenna N:o 1 mellan 2 qvicksilfverkoppar). En 2 mm. lang gnista i luft bil- dades vid FE. Slagvidden eller afstandet vid F var 10 mm. Framför galvanometern fans ingen brygga. Do [a] oo Dervid erhöllos följande utslag i skaldelar: Utan rulle och brygga. Med rulle utan brygga. Med rulle och brygga. 15.0 1 15,0 14,5 1 14,5 Häraf är klart, att da rullen är försedd med bryggan, ut- öfvar han ej den ringaste inverkan pa utslaget. De i honom uppkommande induktionsströmmarne taga nästan uteslutande sin väg genom bryggan och förma ej genomtränga gnistan; om detta senare hade skett, skulle, såsom andra kolumnen visar, en ned- sättning af utslaget uppstått. Då nu galvanometerrullen blott innehåller en fjerdedel så manga hvarf som den nu använda rullen, och de i honom uppkommande extraströmmarne således hafva en 4 gånger mindre intensitet, så inses, att om samma brygga placeras framför galvanometern, de nämda extraström- marne ej förmå inverka pa utslaget!), och detta gäller a fortiori, om såsom brygga begagnas en kort koppartråd. Då gnista vid E ej bildades, erhölls ett utslag af 9 skaldelar. Utslaget ökas så- lunda, då strömmen delar sig, om blott en gnista bildas vid HK, 1 Om olika starka induktionsströmmars inverkan på utslaget, jfr. MEBIUS: Om induktions- och disjunktionsströmmar Öfv. af Kongl. Vet.-Akad. Förh. 1883, N:o 6, sid. 31. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 137 och detta är som bekant Prof. EDLUNDS första experimentela bevis pa tillvaron af en elektromotorisk kraft i enistan. Pä grund häraf kan man lätt förvissa sig om, huruvida gnista bildas i sjelfva galvanometern eller icke. Är detta fallet, så uppstär inom galvanometern en sluten strömbana, och en disjunktionsström cirkulerar derstädes, hvilken i sjelfva gnistan gar i motsatt led mot urladdningen, således i galvanometer- hvarfven i samma led, och hvilken således förorsakar ett ökadt utslag. Om maskinen roterar med konstant hastighet, lemnar den under samma tider samma elektricitetsmängd oberoende af slag- vidden vid F. Läter man då ena gangen slagvidden vara noll, då gnista ej bildas hvarken vid / eller i galvanometern, och andra gången ganska stor, och dervid skulle visa sig, att ut- slagen blefve olika, så är detta ett säkert tecken på, att gnist- bildning eger rum i galvanometern (gnista far ej bildas vid £). Blifva deremot utslagen lika, har man allt skäl att antaga, det ingen gnista bildas i galvanometern. Detta skulle dock kunna hända, ifall de punkter, mellan hvilka gnistan slår öfver, äro hvarandra mycket närbelägna, ligga t. ex. i början och slutet af ett och samma hvarf. Disjunktionsströmmens inverkan på magneten kunde då blifva allt för obetydlig för att kunna observeras, men i så fall är han alldeles oskadlig (samma utslag erhållas vid en anordning sadan som i fig. 1, vare sig gnista bildas i galvano- metern eller icke), och blir det ännu mer, ifall galvanometern är försedd med en brygga. Disjunktionsströmmen delar sig näm- ligen då i två delar, hvilkas intensiteter äro omvändt propor- tionela mot motstanden. Den ena genomlöper samma bana som nyss, men neutraliseras 1 det närmaste af den andra mindre in- tensiva delen, som genomlöper desto flera hvarf af galvanometern i motsatt led. En dylik undersökning visade nu, att alldeles lika utslag er- höllos, vare sig slagvidden var 0 mm. eller 10 mm., och gal- vanometern var saledes fullt tjenstbar. 138 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. 5. Da ledningen var enkel, erhölls ett utslag af 10 skal- delar; da deremot gnista bildades vid £ i olika ämnen, erhöllos de utslag, som i följande tabell stå under rubriken U. R. U. R. R. i Galv. | R. i Gnistl. DFaR: Destilleradt vatten ............ 281 6 11 33 | Alkohol 12 be” 10 42 Te kas eis nase 187 4 27 107 Olve NN 5 | 2 I | | 30 22 | 88 | Glycerinye reg ges 50 2 31 46 uRelavatan od 2. 81 6 ingen skilnad | Rotogenmane vun... 217 27 64 144 Vattenledningsvatten .......... | 263 — — — Bulkdolus eu a 28 — — — 6. Då gnista bildas i vätskor, uppträda således enahanda förhållanden som vid gnistbildning i gaser. ' Likheten i egen- skaper hos gnistan, då hon bildas i gas eller vätska, uppträder äfven i ett annat fall. Prof. EDLUND har visat, att om en in- duktionsrulle insättes vare sig i galvanometerledningen eller gnist- ledningen, så ga de båda extraströmmarne, som vid urladdnings- slaget alstras, i olika qvantitet genom gnistan. Det var derföre af intresse att undersöka, huru gnistan i vätska förhöll sig i detta afseende. För detta ändamål insköts gyrotropen dels i galvanometerledningen, dels i gnistledningen, och med dess till- hjelp knnde en rulle och ett med honom lika motstånd hastigt byta plats. Ehuru galvanometerutslagen voro särdeles oregel bundna, dock i mindre grad när rullen var inskjuten i ledningen, kunde man lätt afgöra, att utslaget var mycket mindre, da rul- len fanns i ledningen (M. R.), än då han var borta (U. R.). Först observerades utslaget utan rulle (U. R.), hvarefter gyro- tropen vändes, och utslaget med rulle (M. R.) observerades; derpå vändes gyrotropen tillbaka, och utslaget (U. R.) observera- des änyo. Medeltalen mellan den första och tredje afläsningen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 139 angifves i tabellen under U. R., utom da de allt för mycket af- vika från hvarandra, i hvilket fall båda angifvas. I de båda första kolumnerna angifvas utslagen, då rullen (eller dess eqviva- lenta motstånd) befann sig i galvanometerledningen; i de båda sista, da han befann sig i gnistledningen. Att utslagen U. R. i senare fallet äro mindre, är en följd deraf, att förhållandet mel- lan motständen hos de båda grenarne förändrats genom rullens flyttning. En mindre del af urladdningen gar i senare fallet genom gnistan än i förra. Vare sig således rullen befinner sig i ledningen till galvanometern eller till gnistan, så är utslaget mindre, än då rullen är borta, och förhållandet är detsamma som vid gnista i luft af större tryck än 1 a 3 mm. 7. Af detta framgar‘ saledes, att gnistan har i nyss an- gifna hänseenden samma egenskaper, vare sig hon bildas i luft eller en oledande vätska. Orsaken till det ökade galvanometer- utslaget vid strömdelning och till nedsättningen i utslaget ge- nom induktionsströmmarne bör vara densamma, vare sig gnistan bildas i luft eller vätska. Herr BILLBERGH!) har fram- stält den åsigten, att orsaken till det ökade galvanometerutsla- get vid strömdelning kan vara att söka uti urladdningens egen- skap att vara oscillatorisk. Då den första oscillationen slår öfver mellan elektroderna, uppvärmes nämligen det mellanliggande mediet, hvarföre motståndet i den grenen minskas; den andra oscillationen delar sig derföre 1 olika proportion mot den första mellan de bada grenarne och det så, att nu en större elektrici- tetsmängd passerar gnistan i förhållande till den, som passerar galvanometern, än hvad fallet var i den första oscillationen. Skilnaden mellan de elektricitetsmängder, som i motsatta rikt- ningar genomströmma galvanometern vid de båda oscillationerna, blir derföre större än skilnaden mellan de totala mängder elek- tricitet, som röra sig i oscillationerna, och da galvanometer- utslaget är proportionelt med den genom galvanometern gagna elektricitetsmängden, så blir det utslag, de båda oscillationerna förorsaka i förra fallet, d. v. s. vid strömdelning, större, än i 1) Upsala Univ. Ärsskrift 1872. 140 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. senare fallet, d. v. s. i enkel strömbana. Det samma upprepas vid de följande oscillationerna, men da blir olikheten föga fram- trädande pa grund af den redan inträdda uppvärmningen, hvil- ken ej kan förändras i sa hög grad som vid första och andra oscillationen. Denna förklaring förefaller vid första paseendet ganska enkel och synes vara tillräcklig att förklara utslagets förökning vid strömdelning, då gnistan bildas i luft af större täthet. Då luft- förtunningen är mycket stor, är den dock mindre tillfredsstäl- lande. Det är nämligen ej så mycket luftens uppvärmning, utan företrädesvis den genom uppvärmningen och explosionen i gnistkanalen uppstaende täthetsförminskningen!), som gör, att den andra oscillationen lättare slår öfver mellan elektroderna. Vid ytterlig förtunning veta vi, att gnistan har allt svårare att slå öfver ju mindre tätheten blir. Skulle man nu föra samma resonnemang som nyss, så skulle, enär den första oscillationen förtunnade luften, den andra hafva svarare att slå öfver i gni- stan, och följden skulle blifva, att strömstyrkan nu borde min- skas vid strömdelning. Experimenten visa emellertid”), att ut- slagets förökning nu är vida mera betydande än vid större tryck. Man måste saledes tillmäta temperaturförändringen en ofantligt mycket större betydelse än vid höga tryck, men några under- sökningar, hvarpa en sadan asigt skulle grundas, finnas mig ve- terligen ej. Den oscillatoriska urladdningen räcker således här tydligen ej till att förklara fenomenet, utan man måste nödvän- digt tillgripa någon annan förklaring. Att utslaget, såsom Prof. EDLUND visat, blir olika, då urladdningen i starkt förtunnad luft ena gången gar från en platinaelektrod och till en alumi- niumelektrod, andra gången i motsatt riktning, kan lika litet 1) Harris: Phil. Trans. 1834. Enligt Harris skulle potentialskilnaden V för- ändras med temp. så, att V (1 + at) vore konstant. BaıLLE (Annales de ch. et de phys. V:29, 1883) visar dock, att temperaturen utöfvar ett större inflytande, och inom det område hans experiment sträcka sig, är V (1 + at)? i det närmaste konstant. 2) Jfr. t. ex. Mesıus: »Om elektriska induktions- och disjunktionsströmmar» Öfv. af K. Vet.-Akad. Förh. 1883, N:o 6, sid. 25. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 141 förklaras af en oscillatorisk urladdning, utan nödgar till anta- gandet, att elektrodernas natur spelar en väsentlig roll. Vid atmosferstryck åter torde denna olikhet ej framträda. De for- skare, som bestämdt potentialskilnaden mellan elektroderna, da gnista bildas i atmosferisk luft, hafva i allmänhet ej kunnat konstatera någon olikhet, då olika elektroder användts!) ?), sa att i detta fall skulle då den oscillatoriska urladdningen kunna synas utgöra den enda eller hufvudsakliga förklaringsgrunden. Samma förklaringsgrund skulle äfven kunna anföras för utsla- gets förökning vid strömdelningen, då gnistan bildas i en vätska, som är en dålig ledare. Vätskans ledningsmotstand minskas, då dess temperatur ökas, och att temperaturen ökas, då en gni- sta bildas i vätskan är ovedersägligt. Den andra oscillationen kommer derföre nödvändigt att lättare genomtränga vätskan än den första, och således skulle den oscillerande urladdningen kunna vara en amledning till det vid strömdelningen och gnistbildningen inträdande förökade galvanometerutslaget. Att detta dock ej kan vara riktigt, vare sig gnistan bildas i en gas eller en vät- ska, skall jag i det följande söka visa. 8. Vi skola nu öfverga till induktionsförsöken och under- söka, huruvida äfven der den oscillerande urladdningen visar sig tillräcklig för förklaringen af observationerna. Da nu den första oscillationen slår öfver, är vätskans temperatur lägre, än da den andra slar öfver. Da måste med nödvändighet under den första oscillationens fortvaro temperaturen hafva växt, så att den vid oscillationens början är mindre än mot dess slut. Om vi nu tänka oss en induktionsrulle inskjuten i galvanometerledningen, sa induceras i denne tvenne extraströmmar, den första inversa i oscillationens början under den tid strömstyrkan växer, den andra direkta mot oscillationens slut, då strömstyrkan aftager. Den första har att genomgå ett vätskelager af lägre temperatur 1) WARREN DE LA RUE och HuGo Mütter: Phil. Trans, 1878, Vol. 169, s. 65. 2) Deremot kan elektrodernas natur ej lemnas utan afseende vid ljusbågen. Jfr. EDLUND: Öfv. af K. Vet.-Akad. Förh. 1867, N:o 4 och N:o 10; JAMIN och MANEUVRIER: Comptes Rendus 94, p. 1615, 1882. 142 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. saledes med större motständ, den andra ett vätskelager af högre temperatur säledes med mindre motstand. Enligt Ohmska lagen blir derföre, då den elektromotoriska kraften är densamma i båda, den förres intensitet mindre än den senares, och följakt- ligen måste, då båda omedelbart efter hvarandra genomga gal- vanometern, det resulterande utslaget ga i den direkta strömmens led, således i urladdningsströmmens, och alltså öka det definitiva utslaget. Lika som uti den första oscillationen så kommer äfven uti den andra och alla följande temperaturen i gnistkanalen vid oscillationens början vara lägre än mot dess slut eller atminstone ej högre, ehuru differensen mellan begynnelse- och sluttemperatu- rerna ej kan vara så stor som vid den första. Detta är en na- turlig följd deraf, att, om allting i gnistan försiggar på samma sätt som någonstädes i en vanlig ström, den utvecklade värme- mängden växer med tiden för strömmens fortvaro, och då vät- skornas ledningsförmåga för värme är mycket liten, kan tempe- raturen ej hinna att synnerligt hastigt utjemna sig. De ström- ningar, som blifva en följd af uppvärmningen, torde helt och hållet kunna negligeras. Man skulle kunna tänka sig, att genom dem det i oscillationen uppvärmda vätskelagret under en följande ersatts med ett kallare, men denna förflyttning kan under den lilla oscillationstiden, som i allmänhet mätes med en eller annan hundratusendel af en sekund, ej uppgå till någon nämvärd stor- lek, utan har endast till följd en obetydlig förskjutning af gnist- kanalen. Vid den andra oscillationen bör derföre likasom i den för- sta den direkta extraströmmen vara intensivare än den inversa, och det af båda förorsakade utslaget gå i samma led, som den andra oscillationen sjelf, och alltså minska det definitiva utslaget. Denna minskning kan dock ej vara lika stor som förökningen i utslaget genom exstraströmmarne i första oscillationen. Dels kan skilnaden i de båda extraströmmarnes intensitet ej vara så stor vid andra oscillationen som vid den första, dels äro deras verkliga intensitet mycket mindre än vid första oscillationen, ty hela den elektricitetsmängd, som strömmar i första oscillationen, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 143 är först och främst större än hela den elektricitetsmängd, som rör sig i den andra, och för det andra gar större delen af första oscillationen, enligt Herr BILLBERGHS aåsigt, genom galvanome- tern, under det större delen af den andra går genom gnistan, och säledes blir induktionen, som är proportionel med förändrin- gen i strömstyrkan, betydligt större i förra än 1 senare fallet, aldrahelst tiden för induktionen är densamma i bada fallen. Induktionsströmmarne i de båda första oscillationerna hafva saledes till följd en ökning i utslaget. Om de följande oseilla- tionernas induktionsströmmar ej rent af kunna försummas, så kommer man genom samma resonnemang till den slutsats, att uti hvarje följande par af oscillationer induktionsströmmarne bi- draga att öka det definitiva utslaget. Nu visa emellertid expe- rimenten, att induktionsströmmarne högst väsentligt förminska utslaget. Deraf följer, antingen att föregående deduktion är oriktig, eller ock att sjelfva utgångspunkten är origtig, nämligen att den oscillerande urladdningen och uppvärmningen äro de huf- vudsakliga faktorerna vid ifrågavarande fenomen. Den föregående deduktionen förutsätter, att temperaturen växer under den första oscillationens duration. Skulle man utga från induktionsströmmarnes egenskap att nedsätta strömstyrkan såsom ett faktum och tänker sig gnistan såsom en vanlig ledare, måste man antaga, att temperaturen vore högre under den första induktionsströmmens fortvaro än under den senares, eller med andra ord, enär medelmotständet i förra fallet är mindre än i senare, så måste man antaga medeltemperaturen i förra fallet högre än 1 senare. Man hade då att tänka sig saken ungefär sålunda: I förra fallet adderas induktionsströmmen till urladdningsströmmen, i senare fallet subtraheras han från urladdningsströmmen i gni- stan; intensiteten är således mycket betydligare i oscillationens början än mot dess slut. En betydligare värmemängd kommer då att utvecklas i gnistans början än på samma tid mot gnistans slut, och detta har till följd, att den alstrade värmemängden ej räcker till att ersätta den, som på samma tid förloras genom 144 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. ledning (och strålning) mot oscillationens slut. Men detta star dock allt för mycket i strid med den asigt, man har om vätskors dåliga ledningsförmaga för värme. Placeras induktionsrullen i ledningen till gnistan, sa visa ex- perimenten, att äfven da det definitiva utslaget minskas genom induktionsströmmarne. Tänkte man sig nu vätskan, hvaruti enistan bildas, blott sasom en vanlig ledare, sa skulle nu, allden- stund den till tiden senare, direkta induktionsströmmen är in- tensivare och saledes motståndet i dess bana mindre, temperatu- ren vara högre i oscillationens slut än i dess början. Detta är saledes motsatsen till, hvad vi nyss funno, och motsägelsen skulle : nu lösas derigenom, att induktionsströmmen i början subtraheras från, i slutet adderas till urladdningsströmmen, hvarföre således intensiteten och dermed värmeutvecklingen i början är obetydlig, men i slutet mycket större. 9. Antagandet att vätskan blott spelar rollen af en vanlig ledare och att den genom urladdningen uppkommande uppvärm- ningen är hufvudorsaken till de egendomligheter, som framträda vid strömdelning och gnistbildning i ena grenen, är derföre an- tagligen ej riktigt. Hvad härofvan blifvit sagdt om vätskor, gäller till alla delar om gaser, och att en gas ej förhåller sig sasom en vanlig ledare, är numera fullt konstateradt. Hvad som särskildt karakteriserar gasen, är, att nagon strömning af elek- tricitet genom honom ej inträder förr, än potentialskilnaden på elektroderna uppnått ett af anordningarne beroende, bestämdt värde, och att potentialskilnaden, då gasens förtunning är stor, under hela tiden håller sig konstant, oberoende af strömstyrkan, vid ett värde, som dock är mindre än det för urladdning nöd- vändiga!). Denna af strömstyrkan oberoende potentialdifferens, från hvilken gasens öfriga från vanliga ledare afvikande egen- skaper låta deducera sig?), består af tvenne delar den ena be- 1) Jfr Varver: Proc. Roy. Soc. vol. XIX, p. 237, 1870. WARREN DE LA RUE och HuGo MürLer: Phil. Trans. 1878, vol. 169. JouBrErt: C. R. T. 91, 1880, s. 161. 2) EDLUND: Sur la resistance électrique des gaz. Bihang till K. Sv. Vet.-Ak. Handling. B. 6, N:o 7, 1881. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 145 roende på elektroderna, och hvilken framträder med tydlighet, da gasen är mycket förtunnad, och den andra härflytande från ga- sen sjelf. Denna i gnistan och i ljusbagen uppträdande, af strömstyr- kan oberoende potentialskilnad är det, som af Prof. EDLUND blif- vit benämd den disjunktionselektromotoriska kraften, och den- samma förklarar utan vidare, hvarföre galvanometerutslaget vid strömdelning blir större än i enkel strömbana, då disjunktions- strömmen ej har tillfälle att cirkulera. I en föregaende afhand- ling!) har jag, utgående från den disjunktionselektromotoriska kraften, sökt förklara induktionsströmmarnes egendomliga inverkan på galvanometerutslaget, och öfverensstämmelsen mellan förkla- ringarne af alla de experimentela data visar sig vara god. Det är derföre naturligt att antaga samma förklaringsgrund, da gnistan bildas i en vätska. Saäledes förhåller sig vätskan ej blott såsom en vanlig ledare, då elektriciteten fortplantar sig genom henne under gnistbildning. Redan ljusfenomenet tyder på, att man här har att göra med ett helt annat fortplantningssätt, än då en vanlig galva- nisk ström genomgar henne. Att en olikhet förefinnes mellan de båda fall, då gnista bildas och icke bildas, framträdde ofta tydligt vid experimenten. Det inträffade nämligen ganska ofta, att, då en serie af gnistor hoppade öfver vid /, en och annan uteblef vid £ (fig. 1). Da detta inträffade, visade sig en plöts- lig minskning i galvanometerutslaget, och svårigheten att få kon- stanta utslag berodde tvifvelsutan till en del härpå. Några di- rekta undersökningar öfver potentialskilnadens mellan elektro- "derna förhållande, då gnista bildas i vätskor, under det afstån- det mellan elektroderna hålles konstant, men strömstyrkan d. v. s. den urladdade elektricitetsmängden varieras, har jag ej kunnat anträffa i litteraturen. Deremot hafva flere forskare sysselsatt sig med undersökningar öfver den potentialskilnad, som är nöd- vändig för gnistbildning vid olika afstand mellan elektroderna. 1) Öfv. af Kongl. Sv. Vet.-Akad. Förh. 1883, N:o 6. Öfversigt af K. Vet.-Akad Förh. Ärg. 42. N:o 6. 10 146 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. Salunda hafva Herrar A. MACFARLANE och P. M. PLAYFAIR!) kommit till det resultat, att potentialskilnaden för genombryt- ningen af ett vätskelager af tjockleken s (mellan 2 parallela plattor) låter representera sig genom eqvationen V=as—b?). Af detta är således klart, att en gnista ej uppträder i en vätska annat än vid en bestämd potentialskilnad mellan elek- troderna, beroende föröfrigt på anordningarne. Men detta var också ett nödvändigt vilkor, för att gnistbildning skulle inträda i en gas. Gnistan i en vätska och i en gas visa sig vid ström- delning åtföljda af alldeles lika fenomen, nämligen en större strömstyrka uti galvanometerledningen än vid enkel slutnings- båge mellan batteriets poler, en strömstyrka, som betydligt ned- sättes genom en induktionsrulles införande i ledningen. Det lig- ger derföte nära till hands att antaga, att gnistbildningen försig- går under identiskt lika förhållanden vare sig det sker i en gas eller i en vätska. Men deraf kan dragas följande slutsats:3) Under den tid gnistan i en vätska varar, uppträder i henne en elektromotorisk kraft d. v. s. en af strömstyrkan oberoende potentialdifrerens mellan elektroderna. Dä vätskan ej kan anses sakna vanligt galvaniskt motstånd vid gnistbildningen, uppkommer äfven derigenom en potentialdif- ferens mellan elektroderna, så att den totala potentialdifferen- sens V kan uttryckas genom en formel V=2a + bi, der a representerar den elektromotoriska kraften i gnistan, © strömstyrkan och b det galvaniska motståndet. Den elektromo- toriska kraften a kan ej anses sammanfalla med den under van- liga förhållanden uppträdande polarisationen. 10. I sammanhang med det föregaende torde följande be- traktelser måhända förtjena framställas. Hvad är det som lyser, ') Trans. Edinb. Roy. Soc. 29, p. 561—565. Beibl. 1881, s. 147. 2) Beiblätter 3, p. 429. 3) Jfr EDLUND 1. e. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FORHANDLINGAR 1885, N:o 0. ( då gnistan slår öfver i en vätska? Det maste vara antingen elektrodernas substans i gasform eller fast form, vätskan sjelf eller de af henne bildade gaserna. Då som bekant gnistans spektrum är kontinuerligt, och inga lysande eller mörka linier någonsin i detsamma kunnat upp- täckas, kan ej elektrodsubstansen i gasform eller den af vätskan bildade gasen under måttligt tryck frambringa ljusfenomenet. Prof. ABT är af den äsigten!), att hvitglödande metallpartiklar fran elektroderna äro orsaken; men da han finner olika disper- sion vid olika vätskor men med samma elektroder, är detta knap- past antagligt. Återstår således, att det är vätskan sjelf eller den af henne bildade gasen, som lyser i starkt komprimeradt tillstånd. Är det vätskan sjelf, kan gnistans temperatur ej öfver- skrida vätskans kritiska temperatur och således ej vara synner- ligen hög. Är det åter den af vätskan bildade gasen, som lyser i starkt komprimeradt tillstånd, kan temperaturen naturligen vara betydlig. Att detta senare kan vara fallet framgår af Prof. ABTS iakttagelser (1. c.) öfver spektrum för gnistan i oliv- olja. Han yttrar: »Aflägnas elektroderna från hvarandra ...-., sa bestar spektrum af från hvarandra genom dunkla rum skilda färgade strimmor (Streifen), hvilka vid ökad slagvidd tilltaga i bredd, till dess det slutligen blir kontinuerligt». Detta är just karaktären på spektrum för en komprimerad gas. Det är der- före icke osannolikt, att den genom elektrolysen bildade gasen blir glödande. Härför tala dessutom den våldsamma explosionen vid gnistans bildande, äfvensom den nu af mig påvisade lik- heten i egenskaper mellan gnistan i vätska och i gas. Dock torde man ej böra påstå, att hela gnistkanalen isynnerhet vid längre gnistor utgöres af gas. Deremot talar den omständigheten, att man ej ser gas uppträda annat än vid elektroderna. En jem- förelse mellan de af Prof. ABT observerade ljusbanden och spektra för de bildade gaserna i komprimeradt tillstånd vore synnerligen intressant och upplysande för frågan. Huruvida den elektromoto- !) WIEDEM. Ann. Bd. 7. XY 148 MEBIUS, ELEKTRISKA GNISTAN I VÄTSKOR. riska kraften i gnistan är att tillskrifva gasen eller vätskan en- sam eller bådadera, det måste likasom så manga andra dunkla frågor vid den elektriska gnistan varda förbehallet för kommande undersökningar att afgöra. 149 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 6. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 104. Om näsra ur dicyanfenylhydrazin härledda för- eningar. AR A, BrADIN. [Meddeladt den 10 Juni 1885.] / Vid sina vidtomfattande undersökningar öfver fenylhydrazin fann EMIL FISCHER"), att denna bäs ytterst lätt med cyan ger en additiv förening, som bildas genom sammanslutning af en molekyl cyan och en molekyl fenylhydrazin. Dicyanfenylhydra- zins empiriska formel är följaktligen C,H,N,, och den är således isomer med den af mig framstälda och beskrifna dicyan-o-fenyl- endiamin?). Dessa begge baser äro dock till sin kemiska ka- raktär vidt åtskilda, och deras konstitution är, såsom af det föl- jande framgar, högst olika. FISCHER har icke vidare undersökt dicyanfenylhydrazin, än att han analyserat den samma och be- skrifvit några dess egenskaper. Såsom en anslutning till mina undersökningar af aromatiska ortodiaminers cyanföreningar har jag upptagit studiet af denna förening och, ehuru undersöknin- garna ej ännu hunnit afslutas, vill jag dock i det följande lemna ett förelöpande meddelande om de resultat, till hvilka jag hittills kommit. Dicyanfenylhydrazin framstäldes enligt den af FISCHER gifna metoden genom att inleda cyan i en kall emulsion af vatten och fenylhydrazin. Cyanföreningen afskiljer sig ur 1) Ann. Chem. Pharm. 190, s. 138 (1877). 2) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1884, N:o 6, sid. 37 150 BLADIN, OM DICYANFENYLHYDRAZIN. lösningen först i fullkomligt färglösa blad, hvilka dock sedan blifva allt mera brunfärgade, ju längre gasinledningen varar. Derför är ej skäl att allt för länge fortsätta med inledningen af cyan, i synnerhet som föreningen blott med största svårighet kan befrias från de färgade biprodukterna, i det dessa hard- nackadt vidhäfta den samma. Mot slutet kännes en ganska stark lukt af blåsyra, hvilkens bildning måste bero på upp- komsten af de färgade föroreningarna. Cyanföreningen renades genom lösning i alkohol och fällning med vatten, hvarvid den erhölls i form af mer eller mindre färgade, glänsande små blad. Om dess egenskaper se FISCHERS ofvan citerade afhandling. Inverkan af ättiksyreanhydrid på dieyanfenylhydrazin. Tillsättes ättiksyreanhydrid i öfverskott till dicyanfenyl- hydrazin, inträder vid vanlig temperatur ingen inverkan, men vid upphettning sker snart en häftig reaktion under stark värme- utveckling, så att lösningen en stund utan vidare yttre upp- hettning hålles i kokning. Den får sedan ytterligare en stund koka pa plåtbad och utspädes derpa efter afsvalning med vatten, hvarvid en brun olja afskiljer sig, som nästan ögonblickligen kri- stalliniskt stelnar. Kristallmassan utpressas noga mellan läskpap- per, då den bruna färgen till stor del aflägsnas. Efter några om- kristalliseringar ur alkohol, hvari föreningen i värme är mycket lättlöslig, erhålles den samma fullkomligt ren i form af hårda, färglösa prismor, som smälta vid 108—108,5°. Analys på i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf i procent: Beräknadt. Funnet. Ch 20 ©. 65% 65,3 H, 8 4,4 4,6 N, 56 3044 30,8 184 100,0 100,7. Af analysen framgar, att föreningens sammansättning är C,,H.N,, och att föreningen sålunda blott genom ett plus af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 151 2C skiljer sig från dieyanfenylhydrazin. Kroppen är syrefri, och något acetylderivat har följaktligen ej bildats. Tydligen har monoacetylderivatet, som i första hand otvifvelaktigt bildats, genast i bildningsögonblicket förlorat en molekyl vatten och öfvergått i en anhydroförening: C,H, :C,N,H, + (COCH,),O—C,H,.C,N,H,.COCH, + CH,COOH och C,H, . C,N,H, . COCH, = CH; . CN, . CCH, + H,O. Föreningen C,,H,N, är lättlöslig i alkohol, i synnerhet i värme, och i eter, deremot mycket svårlöslig i vatten. Ur al- kohollösning fälles den samma kristalliniskt vid tillsats af vatten. Ur alkohollösning kristalliserar den i hårda, färglösa prismor. Den visar svaga basiska egenskaper, ty den löses i syror, men några salter har jag ej lyckats erhålla i rent tillstånd. Den reducerar ej ammoniakalisk silfvernitratlösning, hvilket dicyan- fenylhydrazin gör. Hvilken konstitution tillkommer nu denna förening? FISCHER uppställer för dicyanfenylhydrazin följande formel: C,H, —N— NH HN=C—C= NH och anför sasom stöd derför blott denna formels analogi med cyananilins GE Ne NEN CH; — NH -— C = NH, men tillägger reservationsvis (1. c.): »denna formel är ostridigt vid första paseendet mycket tillvinnande och står ej i strid med någon af de hittills iakttagna reaktionerna; men a andra sidan synes det dock, att man måste med stor försigtighet upptaga den, då man här antagit en atomgruppering, för hvilken hittills intet enda exempel är bekant, af en af två atomer kväfve och två atomer kol bestående sluten ring». I sjelfva verket måste man uppgifva FISCHERS formel sa- som omöjlig, då denna ej kan förklara uppkomsten af denna anhydroförening och ännu mindre bildningen af nägra här nedan beskrifna föreningar. Utan att vilja inga i nagon djupare dis- 152 BLADIN, OM DICYANFENYLHYDRAZIN. kussion, hvilken lämpligare kan uppskjutas till ett annat till- fälle, da jag noggrannare hunnit studera hithörande föreningar, vill jag blott angifva den formel, som synes mig vara den sanno- likaste, sa väl derför att den pa ett fullkomligt tillfredsställande sätt förklarar alla hittills kända fakta, som ock derför att den icke star i strid med nagot af dem. Denna formel för dieyan- fenylhydrazin ärl): GH, NGE NER ÖENE CN. Enligt denna blir formeln för föreningen C,,H,N, följande: CH, — N—N NCO — N d — CH, NÅ N Den skulle således hålla en af två atomer kol och tre atomer kväfve bestående sluten ring. Är nu denna formel rigtig, så bör nitrilgruppen genom lämplig behandling kunna öfverföras i en karboxylgrupp. Detta kan ock i sjelfva verket lätt göras. Nitrilen löses i alkohol och stark kalilut tillsättes. Vid kokning utvecklas strömmar af ammoniak. Kokningen fortsättes så länge, tills ingen ammoniaklukt vidare kännes, och alkoholen afdunstas derpa. Vid neutralisering med klorvätesyra utfalla 1) I sjelfva verket känner man förut tvänne föreningar, för hvilka man upp- ställt analoga formler. PETER GrIESS har nämligen (Ber. D. chem. Ges. XI, s. 1985 (1878)) genom inverkan af cyan pa m-amidobenzoésyra i vatten- lösning erhållit en förening, som han kallat »cyancarbimidamidobenzoesyra», och för hvilken han uppställt formeln CHESS CNH — CN Vid lik- nande behandling af o-amidobenzoösyra har han (1. c.) erhållit en analog förening, hvilken dock genast afger vatten och öfvergår i en anhydrid af formeln ; NH C,H, CO | CN hvilken anhydrid han kallar »bicyanamidobenzoyl». ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 153 genast, om lösningen ej var för utspädd, fina hvita nalar eller, om lösningen var utspädd, utkristallisera efter en stund små färg- lösa taflor. Efter en omkristallisering ur vatten erhålles före- ningen fullt ren i form af färglösa nålar, samlade i stora bollar. Reaktionen tycks förlöpa glatt. Föreningen smälter under stark gasutveckling till en gul olja. Smältpunkten kan dock ej fullt säkert bestämmas, emedan redan före smältning en del sönder- delats; den ligger emellertid vid ungefär 176—177°. Föreningen är temligen lättlöslig i vatten, lättlösligare i alkohol, svårlöslig I eter. | Analys på i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf i procent: Beräkvadt. Funnet. ED Bö 58,5 H, 9 4,4 4,4 N, 42 20,7 21,1 0, : 32 15,8 (16,0) 203 100,0 100,0. De funna talen föra saledes till formeln C,,H,N,O, d. v. s. till sammansättningen pa den väntade karbonsyran: CEO NN EET HOOCE SCR cn, NA N Denna syra ger med metaller salter; alkalisalterna äro myc- ket lättlösliga i vatten, silfver- och kopparsalterna deremot kri- stalliniska fällningar, som i vatten äro högst svarlösliga. En vattenlösning af syran rodnar blått lakmuspapper. Som ofvan nämdes smälter föreningen under stark gasut- " veckling. Den gas, som dervid utvecklas, är kolsyra, hvilket visades derigenom, att den samma, inledd i barytvatten, gaf en hvit fällning. Detta är ett ytterligare stöd för, att syran verk- ligen är en karbonsyra. Återstoden, en gul tung olja, destille- rades försigtigt öfver fri eld, hvarvid en gul olja af egendomlig aromatisk lukt gick öfver. Till följd af det ringa material, jag 154 BLADIN, OM DICYANFENYLHYDRAZIN. hittills haft under händerna, har föreningens kokpunkt blott ap- proximativt kunnat bestämmas till 240°.. I fast form har jag ej kunnat bringa föreningen. | Analys pa i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf i procent: Beräknadt. Funnet. C, 108 67,9 67,2 H, 9 DM 6,1 N, 42 26,4 — ; 159 100,0. Analysen förde till formeln C,H,N,; den funna kolhalten är visserligen något för lag, men detta beror derpa, att oljan är nagot hygroskopisk. Föreningen maste till följd af sitt bildnings- sätt hafva formeln CH; —N—N lus öl HC. 0.0 NÅ N Det är en bas, som med syra ger salter, hvilka jag dock ännu ej haft tillfälle att närmare undersöka. Inverkan af propionsyreanhydrid på dicyanfenylhydrazin. Vid tillsats af propionsyreanhydrid till dicyanfenylhydrazin eger vid vanlig temperatur ingen inverkan rum, men vid upp- hettning inträder reaktion. Sedan lösningen en stund kokat, afkyles den och försättes med vatten, hvarvid en brun olja af- skiljer sig, som småningom vid afkylning stelnar kristalliniskt. Kristallmassan utpressas noga mellan läskpapper, då den bruna oljan aflägsnas och föreningen erhålles nästan fullkomligt ren och färglös. Den kan icke med fördel renas genom omkristalli- sering ur varm alkohol, emedan den då till största delen af- skiljer sig såsom en olja. Den kristalliserar ur alkohol i ganska stora färglösa platta nålar af smältpunkt 37,5 —38”. Föreningen är lättlöslig i alkohol och eter, mycket svårlöslig i vatten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 155 Analys pa i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf i procent: Beräknadt. Funnet. (ÖRNEN LS 66,7 66,4 H,, 10 5,0 5,3 N, 56 28,3 28,6 198 100,0 100,3. Såsom analysen visar, har äfven här en anhydroförening bildats nämligen af sammansättningen C,,H,,N,. Föreningens konstitution är: ÖRA NN IN 8] ol ONE Y Inverkan af vattenfri myrsyra på dieyanfenylhydrazin. Dicyanfenylhydrazin kokades en stund med vattenfri myrsyra och, sedan den bruna lösningen fatt svalna, tillsattes vatten, hvarvid gulbruna flockar afskiljde sig, som under mikroskop vi- sade sig vara kristalliniska. De löstes i alkohol, och lösningen kokades med blodlutkol, hvarvid affärgning dock ej inträdde. Ur alkohollösningen afsatte sig violettfärgade kristaller, som ännu en gång omkristalliserades ur alkohol, då de erhöllos blott svagt violettfärgade och smälte vid 192,5;—193,5°. De äro temligen lösliga i vatten, lättlösligare i alkohol. Analys på i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf 1 procent: Beräknadt. Funnet. E10 a 57,3 H, 8 4,3 4,6 N, 56 29,8 — (0) 16 8,5 — 188 100,0. 156 BLADIN, OM DICYANFENYLHYDRAZIN. De funna talen föra till formeln C,H,N,O; i detta fall har saledes icke den väntade anhydroföreningen bildats, utan före- ningen är sannolikt en formylförening af dicyanfenylhydrazin af formeln C,H, — N — NH.CHO Y = NE CN. Jag skall en annan gang aterkomma till denna förening. Inverkan af salpetersyrlighet på dicyanfenylhydrazin. Dicyanfenylhydrazin löstes i utspädd svafvelsyra, och till den afkylda koncentrerade lösningen sattes en beräknad mängd kaliumnitritlösning. Ingen gasutveckling eger dervid rum, men snart har hela lösningen stelnat af en afskiljd gråaktig kristall- massa, som under mikroskop visade sig bestå af små nålar. Denna förening är emellertid högst obeständig; i fuktigt tillstånd håller den sig någorlunda, men torr förhartsas den genast, hvarför den ej torde kunna erhållas i ett för analys lämpligt skick. Uppvärmes lösningen med kristallmassan, smälter denna snart under gasutveckling — stark lukt af blåsyra kändes der- vid — och öfvergar till en svartbrun olja, som vid afsvalning till största delen stelnar. Eter tillsättes, som utdrar reaktions- produkten, och den efter eterns afdestillering kvarvarande bruna oljan destilleras i vattenangor, hvarvid en gulaktig olja lätt går öfver, som snart kristalliniskt stelnar. Efter en omkristallise- ring ur alkohol erhålles föreningen fullkomligt ren och färglös. Den smälter vid 55,5—056”, är lättlöslig i alkohol, benzol och eter, mycket svårlöslig i vatten. Ur alkohol kristalliserar före- ningen i färglösa nålar, som stundom kunna blifva tumslånga. Analys på i exsickator öfver svafvelsyra torkad substans gaf i procent: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 157 Beräknadt. Funnet. eo 05 Ss 56,2 He 5 2,9 3,4 NEO 41,3 171 100,0 100,9. Föreningens formel är alltsa C,H,N,, och kroppen är syre- fris Märklig är den för en aromatisk förening höga kväfvehalten. Denna kropps bildning kan lätt förklaras genom den ofvan för dicyanfenylhydrazin angifna formeln, oeh föreningen är helt visst analogt sammansatt med de förut beskrifna anhydroföre- ningarna. Dess konstitution är sannolikt GH, N N NC—C N NÅ N Den skulle alltså hålla en af en kolatom och fyra kväfveatomer bestående sluten ring. Den först bildade obeständiga föreningen är sannolikt en diazoförening af sammansättningen CH, —N—N I. Ne IC N OL N’H ; hvilken vid upphettning förlorar en molekyl vatten — och den ringformiga kväfvekärnan är bildad. Utvecklingen af bläsyra, som samtidigt med vattenafspjälkningen eger rum, beror pa en mera djuptgaende sönderdelning och star icke i något samman- hang med denna förenings bildande; reaktionen förlöper ej heller glatt. Studiet af dessa ofvan beskrifna föreningar fortsättes, och jag hoppas att ater snart kuuna meddela vidare om dessa in- tressanta föreningar. N usa JRR Sr ata OO REA Re L ; Sant i RE Mae % RESA Sr KESNPER AREA BARN od, RAR AV N IT ; E g SN " N ©: a 4 / [14 x | : } N ut "4 - = in | ei Fm 0 Y } Å Är Lå I x h ER IN h var Ct Y j { pä a f NE, x N | A N is 3 x N j - A) \ A N \ | i i | a t I u N 2 4 . ik Fd JU 4 17 159 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 41. Om Rodonit från Pajsberg och Långban. Af Gust. FLINK. Tafl, XVII, XVII. [Meddeladt den 10 Juni 1885.] Literatur. L. J. Iseıström: Öfvers. af Vet.-Ak. förh. 1851 (N:o 5), s. 143. H. DaAuBER: Pogg. Ann. XCIV, s. 398. R. P. Gree: Phil. Mag. 4:th Ser. 1856, pag. 196. N. v. Kokscuharow: Mat. z. Min. Russl. IV, s. 174. A. Des Cro1zeaux: Man. d. Min. Tom. I, pag. 68. Hs. SJÖGREN: Geol. Fören. förh. V, s. 259. Kristalliserad rodonit upptäcktes af IGELSTRÖM, som belade mineralet med namnet pajsbergit af fyndorten, Pajsbergs jern- grufva icke långt från Persberget i Vermland. Angående nam- net pajsbergit anmärker KENNGOTT!) att då mineralet enligt sin sammansättning bildar ett mellanled mellan det rena man- ganoxidulsilikatet, rodonit och det kalkrika bustamit, det bör kunna sammanföras med ett af dessa mineral och saledes ett nytt namn undvaras?). IGELSTRÖM sammanställer sjelf sin ana- lys å kristalliserad rodonit från Pajsberg med de båda andra leden på följande sätt: 1) Uebersicht d. min. Forsch. 1850-51, s. 98. 2) Bustamit får väl anses såsom en särskild varietet, dä den utom genom sin afvikande sammansättning äfven karaktäriseras af en stänglig, något asbest- artad afsöndring. Den förekommer äfven vid Långban enligt en analys af G. LINDSTRÖM. denna Ofversigt 1880, N:o 6, s. 57. 160 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. Röd mangankisel Pajsbergit Bustamit Långban '). Pajsberg. Mexico. SiO, 48,00 46,16 - 48,90 MuO 49,04 41,88 30,06 FeO — 3,31 0,81 CaO 3,12 3,13 14,57 MsO 0,22 0,91 = 100,38 100,69 100,34 , Då rodoniten redan förut dels pa grund af dess samman- sättning och dels tillfölje af rigtningen hös dess genomgångar var betraktad såsom en manganpyroxen, är det lätt förklarligt, om man en tid antog, att rodonitens kristallform 1 allo var den- samma som pyroxenens. IGELSTRÖM uppgaf endast, att den förekommer alltid kristalliserad i stora rombiska prismor. Den förste som underkastade rodoniten en kristallografisk granskning, var H. DAUBER. Till hans förfogande stod ej mindre än 34 utvalda kristaller ur D:r KRANTZ i Bonn samling. Re- sultatet vardt ock en ganska noggrann bestämning på kristall- form, axelkonstanter och läge för de 7 af honom anträftade ytorna. Det visade sig härvid att rodonitens kristaller tillhörde det asymmetriska systemet och företedde en nära öfverensstämmelse med babingtoniten. Den ställning DAUBER gaf åt kristallerna, trängde ock de analogier, som, fransedt mineralets asymmetriska natur, förefunnos mellan detsamma och den monosymmetriska pyroxenen, i bakgrunden. Enligt denna ställning voro de af ho- nom bestämda formerna följande: = cos = NI00 (EC 2 CE KON ec —=0R — 001 k= Px= 101 n=»P = 10 o= P&= 011 s= P&= 011 1) J. J. BERZELIUS: Schweigg. Journ. 21, 254. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 161 GREG anför för samma former andra beteckningar och ger äfven kristallerna en annan ställning, hvarigenom analogien med den monosymmetriska pyroxenen träder mera i dagen, en ställ- ning hvarigenom DAUBERS D, c, o, s bilda verticalzonen och a den lutande basis. För öfrigt äro GREGS vinkeluppgifter mindre öfverensstämmande med DAUBERS och ett par svarare felaktig- heter synas äfven bland dem hafva insmugit sig. Vidare an- föres fullkomlig spaltbarhet efter ce och a samt mindre fullkom- lig efter b. N. v. KOKSCHAROW anställde mätningar a 5 stycken bättre kristaller och a några sämre dylika. Dervid hade han till syfte att utröna, huru det förhölle sig med differenserna mellan DAU- BERS och GREGS uppgifter. Hans iakttagelser utföllo helt och hållet till fördel för den förstnämde. Han iakttog tillika samma ytor som DAUBER samt dessutom en ny, t, i zon mellan c och a. Fastän den ryska forskaren erkände, att det måhända vore för- delaktigare att gifva kristallerna en sådan ställning att db, c etc. blefve vertikalzon, såsom redan DANA!) föreslagit och hvarige- nom relationen till den monosymmetriska pyroxenen blefve till- godosedd, ville han dock icke göra någon ändring i DAUBERS förtjenstfulla framställning, dervid tillika anmärkande, »att rodo- niten, utom den bemärkta spaltbarheten, alldeles icke i sina sym- metriförhallanden erbjöde någon öfverensstämmelse med nämda mineralgrupp». På grund häraf har den DAUBER'ska uppställningen allt framgent blifvit bibehållen, oaktadt äfven P. GROTH ?) fram- håller fördelen af den utaf DANA föreslagna ställningen och den stora öfverensstämmelsen både i de skenbara symmetriförhållan- dena och axelkonstanterna hos rodoniten med motsvarande hos den monosymmetriska pyroxenen, hvilka derigenom skulle ernås. Äfven HJ. SJÖGREN framhåller det berättigade i en sådan tolkning af rodonitens ytkombination att öfverensstämmelsen med 1 A System of Mineralogy. 2) Tabellar. Uebers. S. 102. Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 6. | 11 162 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. den monosymmetriska pyroxenen blefve den största möjliga. Men han föreslår till detta måls vinnande ännu en annan tolk- ning än DANAS (och GROTHS). Han vill visserligen låta ytorna b, c, o, s bilda vertikalzonen, men i stället för att taga b och c, med hvilka spaltbarheten går parallelt, till prismaytor gör han dem i stället till vertikalpinakoid (»planpar») samt tager till basis en icke uppträdande yta, som med vertikalaxeln skulle bilda en vinkel af nära 90° och ligga i zonen b, n. En sådan grundform föreslås på grund af den pseudomonoklina habitus, kristallerna visa, hvilken habitus »tydligen utpekar den ställning rodoniten bör intaga, för att sammanhanget med de monoklina pyroxen- arterna skall bibehållas». Utom de förut kända ytorna fann och bestämde SJÖGREN 2 nya dylika, hvarom mer framdeles. Det ringa materialet (3 små kristaller) kunde icke sätta SJÖGREN i stånd att göra några noggranna vare sig geometriska eller op- tiska undersökningar. Den ende, som något mer ingaende befattat sig med utrö- nandet af rodonitens optiska egenskaper, är DES CLOIZEAUX. Han uppgifver att de optiska axlarnes plan står ungefär vinkel- rät mot ytan c och att det lutar mot kanten b:c under en vinkel af c:a 18”. Axlarne, som framträda i en platta parallel med nämda yta (?), synas bilda en mycket stor vinkel med hvar- andra och deras bissektrix är negativ. I samma platta visar sig en utmärkt pleokroismus, 1 det den ena axelfärgen visar sig vackert rosenröd, medan den andra är blågrön. Äfven KOKSCHAROW bekräftar tillvaron af pleokroismus men angifver den ena axel- färgen såsom vackert brun, medan den andra är rosenröd. Men oaktadt det, att sålunda en del högst framstående forskare sysselsatt sig med detta mineral, är kännedomen om det samma ännu langt ifrån fullständig. Detta gäller både de geometriska och isynnerhet de optiska förhållandena, rörande hvilka senare DES CLOIZEAUX's knapphändiga uppgifter äro de enda vi ega. Orsaken till denna bristfälliga kännedom torde i väsentlig grad fa tillskrifvas den knappa tillgång pa i synnerhet för optiska undersökningar lämpligt material. Ty för den opti- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 163 ska orienteringen af en asymmetrisk substans har man, under vetenskapens närvarande ståndpunkt, en temligen obegränsad tillgång på material af nöden och en sådan tillgång torde icke hittills stått någon forskare till buds. För någon tid sedan lyckades det mig att från en äldre samling förvärfva ett rätt ansenligt förråd af i fråga varande material, hvilket både i qvantitativt och qvalitativt hänseende syntes berättiga förhoppningen att genom detsamma fa icke alle- nast mineralets optiska förhållanden på det klara, utan äfven att få en vidgad kännedom om dess yttre formförhållanden, då på en del kristaller en mängd icke förr bestämda ytor förefunnos. Arbetet, för hvilket här nedan skall redogöras, är utfördt a Stockholms högskolas mineralogiska institut och under öfver- inseende af herr prof. W. C. BRÖGGER, för hvars bistånd, sär- skildt vid den optiska undersökningen, jag här får uttrycka min hjertliga tacksamhet. Hela det använda materialet. bestående af mätta kristaller, tunnslipade preparat och plattor, är införlifvadt med nämda in- stituts samlingar. Den sedan lång tid tillbaka ödelagda jerngrufvan, hvari ro- donitkristallerna funnits, heter Harstigen och ligger ett stycke aflägset från den egentliga Pajsbergsgrufvan. Saväl jernmalmen som de tillstötande delarne af bergarten genomsättas af små gangar och sprickor, hvilka äro fylda dels med en svart, amorf substans, sannolikt af samma natur, som de sasom särskilda mineral under namn af hisingerit, gillineit, neotokit o. d. uppförda omvandlings- produkterna, dels ater äro de fylda med kalkspat. I dessa utfyl- ningar sitta rodonitkristallerna, hvilka visa en i ögonen fallande olika habitus allt efter som de härstamma fran sprickor med det ena eller andra fylnadsmedlet. De kristaller som sitta i den svarta omvandlingsprodukten, och hvilka tvifvelsutan utgöra flertalet af de i samlingar befintliga, äro temligen stora, ofta ett par centimeter i utsträckning. De äro alltid af en mycket enkel ytkombination, 164 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. i det de nästan utan undantag endast ega de i handböckerna efter DAUBER angifna partialformerna. På detta förekomstsätt är mineralet, så vidt jag kunnat finna, icke ledsagadt af några andra mineralier. Att lösgöra kristallerna ur deras infattning är ganska vanskligt, då det omgifvande ämnet har en viss talk- aktig seghet, medan kristallerna sjelfva ofta äro genomdragna af otaliga sprickor, efter hvilka de sönderfalla, så snart det om- gifvande ämnet aflägsnas. Men äfven till utseendet sprickfria kristaller äro så spröda, att de vid minsta yttre våld brista sönder. De i kristallerna preexisterande spickorna förlöpa, som det synes, ofta oregelbundet och oafhängigt af mineralets genom- gångar. På desamma äro ofta tunna skikt af den svarta om- vandlingsprodukten afsatta, hvilka förläna mineralet en mörkare färg än den normala. De kristaller, som förekomma på de med kalkspat fylda sprickorna äro deremot lättare åtkomliga, då kalkspaten genom svag syra kan aflägsnas utan att de dervid taga någon väsentlig skada. Dessa kristaller äro vanligen något mindre än de före- gående och af helt andra utvecklingstyper, ofta betydligt ytrika, hvaraf torde kunna slutas att de bildats under andra betingelser än dessa. De praktfulla kristalldruser, som efter kalkspatens bortetsande qvarstå, föra, utom rodonit, åtskilliga andra väl kristalliserade mineralier. Hit höra ett par egendomliga, starkt manganhaltiga pyroxenvarieteter, hvilkas kemiska och kristallo- grafiska undersökning jag vid institutet i det närmaste afslutat och som jag förbehåller mig att framdeles få publicera. Å nämda druser förekomma äfven små, väl utbildade kristaller af jernglans. Det hela genomsättes ofta af glänsande, mörkt gröna hornblendenålar. Kristalliserad rodonit förekommer äfven vid Långban, hvar- est kristallerna likaledes äro omgifna af kalkspat, men äro till skilnad från de vid Pajsberg rå och ofullkomliga. Nyssnämda egendomliga pyroxenarter, synas äfven förekomma tillsammans med rodoniten vid Långban, men äfven dessa kristaller äro här mindre fullkomliga. Andra långbansrodoniten beledsagande mi- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 165 neral äro schefferit, richterit, tungspat och hedyfan. Tungspaten förekommer i färglösa, täta eller bladiga massor, stundom såsom sma ofullkomliga kristaller. Då hedyfan hittills varit känd endast som derba massor, torde förtjena omnämnas, att detta mineral vid Langban äfven förekommer kristalliseradt. Pa en och annan stuff erhöllos näm- ligen, visserligen genom syran angripna och omvandlade, men dock till formen väl bibehålna hedyfankristaller. De utgjordes af hexagonala prismor med pyramidal ändbegränsning af pyro- morfitens vanliga form. Den buktighet hos ytorna och sadel- formiga förväxning hos kristallerna, som eljest är vanlig hos detta mineral, synes icke förefinnas hos hedyfanen. Rodonitkristallerna äro icke sa lämpliga för noggranna mät- ningar, som de vid första påseendet kunna synas. Detta all- männa omdöme är grundadt pa iakttagelser a ett ganska rik- haltigt material och torde äfven af den längre fram meddelade vinkeltabellen rättfärdigas. De ofta rätt betydliga differenser mellan vinklar, som borde vara lika, hafva sin grund dels i ofullkomlighet hos ytorna, hvarigenom bilderna a reflektionsgonio- metern blifva ljussvaga, förvirrade, dubbla eller ryckta ur veder- börliga zoner. Men dels hafva de angifna differenserna sin grund i kristallernas egen ofullkomliga byggnad, ty äfven vid enkla och skarpt begränsade reflexbilder hafva icka oväsentliga diffe- renser iakttagits. Stundom äro kristallerna synbarligen polysyn- tetiskt bygda, men de oregelbundenheter i vinkeldimensioner, som deraf blifva en följd, hafva här naturligtvis icke afsetts. Beträffande den mycket omskrifna grundställningen för ro- doniten, så har jag nyttjat den af DANA och GROTH föreslagna såsom varande den enda naturliga. Några egentliga skäl för att bibehålla den af DAUBER valda ställningen, som enligt KoK- SCHAROWS föredöme !), af blott pietet mot den utmärkta forska- rens minne, varit brukligt, kan jag icke finna, då derigenom den partiella homoiomorfi med de monosymmetriska pyroxenerna, som ') Sjelf gör dock v. KOKSCHAROW derid den ändringen, att han gör DAUBERS 100 till ©P& o. s. v. Se sammanställningen ä sid. 168! 166 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. trots de morfotropa förändringar!), hvilka framga af den förän- drade sammansättningen (här nämligen manganhalten) dock före- finnes, icke tydligt kan framträda. Af samma skäl är icke heller den af SJöGREN föreslagna ställningen tillfredsställande, da det dessutom alltid måste vara af underordnad vigt huruvida kristallerna af detta asymmetriska mineral visa någon pseudo- monoklin habitus eller icke?). För öfrigt skall af det följande synas att äfven efter den här valda ställningen hos det stora flertalet kristaller förefinnes en ganska tydlig pseudomonosym- metri, hvilken endast genom denna ställning blir tillgodosedd. Enligt densamma bilda ytorna c och b (se figurerna!) ven- ster- och höger-grundprismat. De göra med hvarandra en vinkel af 87° 31' 24” och med den äro mineralets båda tydligaste ge- nomgangar parallela likasom hos den monosymmetriska pyroxe- nen. Vidare är, då ytan a tages till basis, 8 = 71° 15' 54”, en vinkel, som temligen närmar sig motsvarande hos det andra mineralet. Axelförhållandet blir för de båda mineralen nära nog detsamma och, hvad som i synnerhet är af vigt, de enklaste, vigtigaste och vanligaste af rodonitens former hafva sin fulla motsvarighet hos pyroxenen. Liksom hos den vanliga pyroxenen, den mot åskådaren lö- pande a-axeln är den längre, så blir den äfven här, mot bruket vid uppställningen af asymmetriska kristaller, den längre. Här- igenom förlora de NAUMANN'ska benämningarna »brachy»- och »makro»axel och -pinakoid liksom beteckningarna aP& och OP deras ursprungliga betydelse. De hafva således här en- dast betydelsen af rigtning, icke af storlek hos axlarne. Det vore önskligt, om någon generell beteckning för rombiska, mono- och asymmetriska systemen kunde införas, då det är att förutse, att allt flera fall skola inträffa, då såsom här är fallet, relatio- nen till det monosymmetriska systemet tvingar till en uppställ- !) Jag får här hänvisa på prof. W. C. BröGGERsS föreläsningar öfver morpho- tropi, vårterminen 1883, i det den af honom framstälda uppfattningen här följes. 2) Confer. Zeitsch. f. Kr. B. V. 506. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 167 ning af rombiska och asymmetriska kristaller, hvarigenom de vanliga beteckningarne blifva betydelselösal). Följande former äro af mig observerade och hafva kunnat bestämmas a det föreliggande materialet. A. Pinakoid. ar oe 00] 02 co 100 SLA = VO B. Prismor. 1. Grundprisma. c=»P = 110 Deal — INO Af serien oo ’Pn. d= »'P2 = 210 u 3 SM 3. Af serien co’Pı.. 6 ou 130 4. Af serien oP'n. f = »P3 = 130 g = & P5 = 150. ID ©. Domor. u —=4P' © = 401 y =4P & = 041. D. Pyramider. 1. Af serien m,P. m= P=1ll k = 2,P = 221 i =4P=441 [NO] Af serien mP,. =, = 223 r = P,=111 1) Confer P. GrorH: Tab. Uebers. d. einf. Min. Braunschweig 1874, S. 103 och €. KLEIN: Neues Jahrb. 1880, I, S. 281: 168 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. I = /,P, = 443 n = 2P, = 221 3, Af serien mE. jo ES Ii EA x = 12'P12 = 1 Af formeln m,Prn ST DAL = NA Ve = DAD ot 6. Af formeln mP'n. a RSA 2) = 18/8 169273 OT Af formeln m’Pn BD 4'P2/, =8.12.3 h = Y,P4 =7.28.16 j 8. Af formeln m,Pn. Ba pie DE 38 Af dessa 29 former äro 19 nya. De öfriga 10 äro förut observerade och af särskilda forskare tolkade på följande sätt: DAUBER, GREG, KOKSCHAROW, SJÖGREN. a— oP oP 2 p oP& Yale, e= b— »P' „Po t oo P & oPx& e — n'P oP m oP OP > = 28 P,& s P'& DT, np, o'P c oP 1/,P' 0 oe — ÄP&R RAG e Po Su s — QPR 12,23 Y ‚PB, oP’ h —- 7/,P4 — 2 2 8/.P'5 I a ei Mr :/,P'& op == = mP' © Pa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 169 Ä en af de fullkomligaste kristaller jag anträffat (n:o 19, se det följande!) hafva följande fundamentalvinklar för axelför- hallandet erhållits: s = 18? 4230" = 025502304 = 85° 34 es 417384307 ach 317132307 a: a [> 18 Lutningen mellan axelplanen (pinakoiden) är här således direkte erhållen och utgöres af: A = 18 42 30° BB) 20236830: Ü = 85° 34 — Här betecknar A vinkeln mellan planet för a- och c-axeln och planet för a- och b-axeln, £ lutningen mellan planet för a- och d-axeln och planet för b- och c-axeln samt C lutningen mellan planet för b- och c-axeln och planet för a- och c-axeln. De plana axelvinklarne äro härur beräknade till: a = 16” 41' 52” (0 TID AN 7 Ol 3 1102. Här betecknar « lutningen mellan c- och b-axeln. ß » » c- och a-axeln. Y » » a- och b-axeln. Det genom denna ställning erhallna axelförhällandet för ro- doniten kommer det för den monosymmetriska pyroxenen van- ligen antagna ganska nära, sasom af följande sammanställning synes! DENE rodonit 1.0727 :1:0.62104 pyroxen 1.0903 :1:0.5893. Lutningsaxeln £ är hos pyroxenen vanligen antagen till 74° 11', medan den hos rodoniten blott är 71” 15' 54”. Hvad angar jemförelse mellan de öfriga axelvinklarne hos det asymmetriska 170 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. mineralet a ena sidan och det monosymmetriska a den andra sa far man just genom storleken af dessa vinklar, jemförd med pyroxens, som äro 90°, ett uttryck för den morfotropiska verkan manganens inträde i pyroxenformeln astadkommit. För jemförelse sammanställas här de af mig nyttjade funda- mentalvinklarna med motsvarande, funna af: DAUBER, GREG, KOoKSCHAROW, SJÖGREN. = 218742730, — — — — a:o=71T2 3630" TY 44 — (200420 572105 8934, — — 85° 36 —_ es Alassın. 41°397 41740 AI AR Jes e = Bl NS HUT SEA DIT 31° 141/,' 31-157 Möjligtvis komma de af mig erhallna värdena det rätta icke närmare än de öfriga i de fall, der de äro afvikande; dock vill det synas som det ganska rikhaltiga och omvexlande material och de instrumentala hjelpmedel som statt till mitt förfogande icke äro öfverträffade af hvad andra forskare i den vägen haft att tillgå. För öfrigt har, såsom förut antydts, en absolut nog- grann bestämning af axelförhallande etc. icke varit afsigten med denna undersökning. De särskilda formtyper, som här skola, hvar för sig, något närmare beskrifvas, äro visserligen icke skarpt begränsade utan utgöra i stället en fortlöpande serie med gradvisa öfvergangar fran de enklaste till de mest komplicerade formerna. Men än- dock låter det sig väl göra att särskilja och hålla ut ifrån hvar- andra vissa mer utpreglade och ofta aterkommande typer. 1. Hexaidlik typus (fig. 1, tafl. XVII). Hithörande kristaller af enklaste form begränsas enbart af de bada prismaytorna c och b samt af basis a. Dessa tre ytor äro ock för mineralet öfver hufvud de mest dominerande, Pa- rallelt med hvar och en af dem har mineralet spaltbarhet, ty utom de förutnämda genomgangarne efter c ooh b finnes äfven en ehuru långt mindre tydlig efter basis. De båda prismatiska ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 171 genomgängarne äro ungefär af samma tydlighet, mahända den efter ce något fullkomligare. Utom de tre anförda ytorna uppträder a dessa kristaller någongång ytan k sasom en smal afstympning af kanten c: a. Samtliga ytorna äro vanligen sa ra och svagt glänsande, att några brukbara mätningar a dem icke kunna erhållas. Kri- stallerna äro i regeln små, blott några få millimeter i utsträck- ning. De äro icke så klart röda som de vanligare typerna utan färgen stöter något i grått. Kristallerna af denna rodonittypus härstamma från Lang- ban, der de förekomma på med kalkspat fyllda sprickor. Efter kalkspatens bortetsande framträder mineralet såsom ganska rika kristalldruser. Fullt typiskt utbildad rodonit af denna form matte dock vara ganska sällsynt, då jag icke lyckats öfver- komma mer än en enda stuff deraf. 2. Prismatisk typus (fig. 2, 3, 4, tafl. XVII). Det synes hafva varit kristaller uteslutande af denna typus som varit föremal för föregaende undersökningar. Ätminstone afse teckningarne till saväl DAUBERS, GREGS och KOKSCHA- ROWS som delvis äfven SJÖGRENS afhandlingar här afsedda ut- vecklingsform hos rodoniten. Ytorna äro de 7 i handböckerna upptagna nemligen: c, b, a, k, n, 8 oeh 0% Ytan c är alltid starkt utvecklad, ofta den mest förher- skande i hela kombinationen. Stundom är den streckad paral- lelt med kanten c:a. Den är föröfrigt alltid kristallens mest glänsande yta och ofta förmärkes a densamma ett vackert perle- morartadt skimmer. Ytan b star i de vanligaste fallen något efter föregående saväl i utsträckning som glans. Stundom förekommer äfven a denna yta en svag perlemorglans, men i en del andra tillfällen är den nästan matt. Basis är alltid jämn och glänsande ehuru temligen variabel till utsträckning. 172 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. De bada vertikalpinakoiden äro alltid starkt underlägsna föregaende tre ytor. De äro vanligen smala, langsträckta och kunna betraktas blott säsom afstympningar af grundprismats kombinationskanter. Högst sällan äro de fullt glänsande utan ofta matta. Isynnerhet är detta fallet med ytan s, som van- ligen har romboidal begränsning. Stundom kan man allaredan med blotta ögat-a densamma iakttaga en viss ornering besta- ende i fin streckning i två rigtningar, af hvilka den ena är pa- rallel med vertikalaxeln och den andra synes ga ungefär vinkel- rät mot den förra. Den sa uppkomna fina, väflika rutigheten är ofta rätt karaktäristiskt för denna yta. Pa ytan o har en fin strimmighet i blott vertikal rigtning blifvit iakttagen. Vida mer förherrskande än de båda föregående ytorna äro k och n. Den förstnämnda, som tillika vanligen är störst, är alltid väl utbildad och glänsande, ehuru starkt streckad i samma rigtning som motsvarande prismayta, d. v. s. parallel med kom- binationskanten till denna (och basis). Ytan n är deremot a dessa kristaller alltid matt. Vid granskning under mikroskopet visar den sig likasom tätt besatt med vartor, hvilka icke synas vara på något regelbundet sätt placerade. Stundom äro dessa kristaller utbildade så att de tre hufvud- ytorna b, e och a äro ungefär i jämvigt (krist. n:o 16, fig. 2) och dylika kristaller, som dock äro relativt sällsynta, äro stun- dom rätt stora, utmärkt klara och mörkt rosenröda. Vanligen äro dock individerna af denna typus mer eller mindre förlängda efter c-axeln (krist. n:o 2, fig. 3). Å hithörande kristall n:o 13 (fig. 4) förekommer utom de för denna typus vanliga ytorna en ny sådan nemligen w. Den är väl utbildad och glänsande samt derföre godt mätbar. Da intet zonsamband för densamma kunde iakttagas, mättes de vinklar hon bildade med pinakoiden a och s. Ur de så erhållna värdena beräknades: (WW 4'P3/, = 0 MZ od Funnet. Beräknadt. Wiel UR SZ aa 20% w:s—=41’21' 41° 45’ 59". ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 173 Icke alltid hafva hithörande kristaller en lika utsträckning efter båda prismaytorna. Ofta äro de tillplattade efter c och närma sig så de af följande typus. De förekomma endast i den förutnämda svarta dekompositionsprodukten och äro salunda al- drig omgifna af kalkspat. 3. Spjutspetsliknande typus (fig.d5—9 tafl. XVII, fig. 1 tafl.X VIII). På en och annan efter ytan c starkt tafvelformig kristall återfinnes ännu basis såsom en smal afstympning af den skarpa kombinationskanten mellan c och k. Dylika kristaller (n:o 14, fig. 5) kunna betraktas såsom öfvergangsformer mellan föregaende ty- pus och den här afsedda. Det karaktäristiska hos denna typus består nemligen deri att basis helt och hållet saknas. I öfrigt återfinnes hos dem ett större eller mindre antal af de hos före- gående typus förekommande ytorna, men aldrig några andra. Endast ce och k äro konstanta. Af de öfriga kunna hvilka som helst träda tillbaka. Än saknas båda de vertikala pinakoiden sasom & kristall n:o 1 (fig. 6), än blott det ena och då vanli- gast o (fig. 7, der n likaledes saknas). Försvinner äfven prismat b, så uppstår en sådan spetsig romboederaktig form, som återges af fig. 8. Stundom förekommer en smal afstympning af ytan n & den eljest skarpa kombinationskanten mellan s och k (fig. 9). Kristaller af denna utbildningstypus förekomma både i kalkspaten och i den svarta omvandlingsmassan. Å senare före- komstsättet äro de ofta rätt stora, stundom ett par centimeter i utsträckning. De äro då ock ofta dunklare till färgen men bättre genomskinliga än de i kalkspat förekommande. A Typus med förherrskande basis (tafl. X VIII, fig. 2—6). Mellan denna och föregående typus förekomma öfvergangs- former sådana som krist. n:ris 21 och 9 (fig. 2 och 3). Hos dem är ännu en viss tafvelform efter ytan c skönjbar, men basis är atminstone lika dominerande som nämda prismayta. Hvad som emellertid afgjordt för dem till här afsedda grupp af rodo- nitkristaller, är de a desamma förekommande nya formerna. Här 174 — FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. är nemligen gränsen mellan de formfattiga och de på nya former rika individerna. Kristall n:o 21 (fig. 3), som är väl utbildad, begränsas af de förut kända ytorna: ec, a, 8, 0, k och b och af de tre nya: l, m och p. Ytan I! är en pyramid af formeln mP,, ty den ligger i zon mellan b och a (nedtill). Ur en mätning mot basis beräknades koefficienten m till 2/,, hvadan — ee Funnet. Beräknadt. kaal= 198230: H825r27. Ytan är ra och föga glänsande. Den är förut funnen och be- stämd af SJÖGREN. Af zonsammanhanget och läget mellan k och a för ytan m framgar att den är en pyramid af formeln m,P med m < 2. Ur en mätning mot basis beräknades ytan m = ,P = 111. Funnet. Beräknadt. m sa — 428. 41° 56° 58”. Ytan är temligen stor och väl glänsande, men nagot streckad parallelt med kanten an :k. På denna kristall är ytan p så liten och föga glänsande att den icke der kunnat mätas, men då densamma a andra kri- staller förekommer väl utbildad, har dess bestämmande icke mött nagra svarigheter. A kristall n:o 9 (fig. 2) förekomma följande nya ytor: 12 9: 9,105 2 OCh tU. Prismaytorna f och q ligga i högerqvadranten bakom grund- prismat. De äro derföre af den allmänna formeln &P'n. Ur mätningar mot pinakoidet s beräknades de till f = »P'3 = 130 g = &P'5 = 150. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 175 Funnet. Beräknadt. as sl 18164 9:5 = 10° 48 10? 58' ST”. De båda ytorna p och q ligga i zon mellan a och b (upp- till) och äro derföre af serien mP‘. Ur mätningar mot basis beräknades koefficienten m till resp. 1 och 2 således: pp MS IN x gj = 22 22. Funnet. Beräknadt. p:a=30 — 29° 48 24” g:a = 42° 491), 43° 723". Ytorna äro icke af den fullkomlighet att nagra rätt goda mätningar a dem kunna erhållas. De äro visserligen nagorlunda glänsande, men icke fullt jämna, hvilket äfven är fallet med de två följande. Ytan u ligger i zon mellan o och a (upptill) och är der- före ett.doma af formeln m'P'&. Den ligger vidare i zonen g:ec, hvadan m =4. Alltså: u=4P >= 401. För ytan z kunde intet zonsamband konstateras, hvarföre den bestämdes genom mätningar mot a och mot o. Ur de er- hållna värdena beräknades 2 emp 1642.33. Funnet. Beräknadt. a = 5) IN 55217227 250 IPB 18° 33° 30”. A kristall n:o 12 (fie. 4) förekomma, utom förut kända [N ytor, fem nya sädana, nemligen: t, d, r, u och «. Prismaytorna t och d, som ligga i vensterqvadranten fram- om grundprismat, äro af formeln o’Pn. De resp. värdena på n beräknades ur mätningar mot pinakoidet o till 2 och 3 således: 5 = 173 = JV SET = 176 «FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. Funnet. Beräknadt. Do IST 18° 39° 43” 030 = 2088) 26° 34° 8”. KOKSCHAROW fann å rodonit en yta med sadant läge att den motsvarade den allmänna formeln för dessa bada ytor, men som var sa ofullkomlig, att den icke kunde bestämmas. Da ytan o’P3 är den vanligaste af de tva, har jag för densamma användt den af KOKSCHAROW för hans nya yta införda signa- turen t. Ytorna r och u ligga i zon mellan I! och a nedtill. De äro derföre af formeln mP, med m <*/,. Ur värden erhållna genom ytornas mätning mot basis beräknades koefficienten m till resp. 1 och ?/,, saledes: r= P,=111 u = 2/,P, = 223 Funnet. Beräknadt. Da Abo 462 92274 ua —= 31732) 31. 262702 På samtliga hittills beskrifna typerna äro samtliga ytor af den allmänna formeln mP’ matta. Sa är den a de båda näst föregående typerna allmänna ytan n. Detsamma anmärker SJö- GREN och kan af mig konstateras om ytan I. Ytan r, som a här omhandlade typus (med förherrskande basis) är starkt fram- trädande och tillsammans med a (och ec) bestämmer dessa kri- stallers habitus, är alltid rå och ojämn, så att aldrig (å denna typus) goda mätningar för densamma stå att erhålla. För a har intet zonförhallande kunnat påfinnas, hvadan hon måst genom mätningar bestämmas. Medelst de vinklar hon bil- dar med a och o beräknades: = YE AINA Funnet. Beräknadt. aa 9? SL 9° 38 8” a:o = 63° 50' 632197.32% Ytan är någorlunda stor och glänsande, men starkt repad parallelt med kombinationskanten till b, hvilken kant föröfrigt - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:06. 177 rätt afstympas af en liten yta, som dock är sa matt att den icke kunnat bestämmas. Ä krist. n:o 23 (fig. 5) förekomma två nya ytor, hvilka ligga i zonen »:o, nemligen x och y. Utom zonsammanhanget har för deras bestämmande tagits mätningar mot a. Sålunda är beräknadt: sv = 12P12 = 12.1.1 = YR 7592. Funnet. Beräknadt. a (00 107 66° 7’ 40” ua AI lt, 49? 50" 3”. Kristallen är ganska liten och de nya ytorna relativt små, hvadan mätningarne icke kunna vara så synnerligen noggranna. För kontroll blefvo de mätta äfven mot o och med följande re- sultat: Funnet. Beräknadt. 2.0 AN 75411" a 2 DU 20830 Te Kristall n:o 6 (fig. 6) har två nya ytor e och p. Prismaytan e ligger i vensterqvadranten bakom grundpris- mat, hvarföre den hör till serien &'Pn. Ur mätning mot s fans n = 3, alltså: 20 IN, Funnet. Beräknadt. es 0 KT 1715735”. För % har icke funnits något zonsammanhang, utan ytan är bestämd genom beräkning ur värden af mätningar mot a och o. Sålunda fans: = A» os 3 Funnet. Beräknadt. 320 = MV 80° 15’ 18” nn = Tu 17 AY AD Denna yta är här visserligen ganska väl utbildad och glän- sande, men dock motsvara funna och beräknade värden hvar- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 22, NIO Bo 12 178 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LANGBAN. andra icke noga. Pa andra kristaller har jag iakttagit små ytor, hvilka synts ligga nästan i zon mellan t och r. Flertalet af de i kalkspat inväxta kristallerna höra till nu beskrifna typus. Ett mindretal och ganska små individer af samma förekomstsätt äro de med följande typus afsedda. 5. Typus med längdsträckning efter a:r:b (fig. 7, 8). Till denna typus hänförliga kristaller hafva, liksom de af föregående typus, ytan a starkt utbildad, men de äro mer lång- sträckta efter zonen a:r:b, ı hvilken zon ytorna här äro vida fullkomligare än å de nyss beskrifna. Således är ytan r, som här 1 storlek täflar med basis, alltid lika glänsande som denna. Äfven de andra till zonen hörande ytorna, som å föregående typus voro matta, äro här glänsande. Denna typus kan säledes karaktäriseras genom en förherrskande, väl utbildad och ofta ganska ytrik zon a:r:b (se fig. 8). Kristallen n:o 24 (fig. 7), som i öfrigt är af en ganska enkel kombination, har en ny yta w. För densamma syntes förefinnas ett zonsamband s:@:r, men a goniometern visade sig detta zonsammanhang mycket tvifvelaktigt i det att vid de bada ytornas s och r justering, halfva bilden af w föll utom tubens synfält. Derföre mättes ytans vinklar mot a och o. Ur de er- hallna värdena beräknades: N SR. Funnet. Beräknadt. Wird — UD DS 19954304 (1) 30 = MF JONA 38 110% Fastän nu säväl differensen mellan funna och beräknade värden a vinklarne är temligen betydlig och fastän zonsambandet, som den funna formeln likaledes fordrar, är ganska osäkert, kan dock icke någon annan formel rimligtvis antagas. Ytan är vis- serligen liten, men väl glänsande och skarpt begränsad af de omgifvande, hvilket isynnerhet visar sig under mikroskopet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 179 Kristall n:o 3 (fig. 8) är, ehuru liten, förträffligt utbildad och ovanligt ytrik. Den begränsas af icke mindre än 15 par- tialformer nemligen: Ch (a css My GD DO för GMY EN VINT Den nya ytan 2 ligger i zon mellan & och c. Den är der- före en pyramid af serien m,P med m> 2. Ur värdet af en mätning mot a beräknades ytan till i = 4,P = 441. Funnet. Beräknadt. i:a = 16° 45 16° 59' 55”. Den är starkt streckad parallelt med kanten 2:k. Ytan y ligger i zon mellan s och a (till höger upptill), hvar- före den är ett doma af formeln m,P'&. Den ligger vidare i zon mellan b och k, hvaraf m = 4, alltså: y = 4P'&> = 041. Den af SJÖGREN funna ytan A har jag icke observerat. Ur de af honom anförda mätningarna mot s och o beräknas: h = 1/,P4 = 7 .28.16. Funnet (af SJÖGREN). Beräknadt. DE 9 = 7 HDD AO h:0o=762 49 62” 54' 50”. Utom nu omnämnda och bestämda ytor har jag observerat icke så få, som icke kunnat tillförlitligt bestämmas. De hafva antingen varit ytterst små och på samma gång matta eller vid något större utsträckning så rå och ofullkomliga, att de icke sifvit brukbara reflexbilder. En omständighet, som betydligt för- svårar bestämmandet af okända ytor, ligger deri att bindande zonsammanhang så sällan äro att iakttaga. Dock är att för- moda, att då ett än rikare material kan blifva föremal för be- arbetning, en mängd nya former ytterligare skola påfinnas och det ännu så ofullständiga zonsystemet samedelst kompletteras och riktas. Ty det är visst att ännu mycket står att utreda i fråga om detta intressanta minerals morfologi. Söker man sammanställa de a rodoniten nu funna ytorna med de å den monosymmetriska pyroxenen förekommande, så 180 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. befinnes att fullt motsvarande former hos de båda mineralen icke äro så särdeles många, men dock talrika nog för att rättfärdiga den här valda uppställningen. Alla ytorna i vertikalzonen!) hos rodoniten hafva sin motsvarighet hos pyroxenen. Vidare före- finnas i denna mineralgrupp ytor som motsvara rodonitens (2,P DELL ER SIR ÖIS GRE Po fochk 25 memiigen + DES WE —P, —2P. Liksom de vertikala pinakoiden hos rodoniten innehafva en underordnad ställning så är, och det i ännu högre grad, detsamma fallet med domorna. Da detta slag af ytor hos den monosymmetriska pyroxenen spelar en ganska framstående rol, hafva deremot å rodoniten endast två dylika, högst oansen- liga ytor anträffats. De hos rodoniten talrika ytorna af formeln mPn hafva egentligen icke nagon motsvarighet hos pyroxenen, såvida man icke vill såsom sådan räkna de a denna mineral- grupp förekommande ytorna af formeln + > EM (der m ofta är = 3 eller 5). Såsom ledning för bedömandet af kristallernas fullkomlig- het sammanställas här tabellariskt alla de a de 24 kristallerna verkstälda mätningarna. De mindre goda mätningsvärdena äro satta inom klammer och de som tjenat såsom fundamen- talvinklar för axelförhållandet, äro utmärkta med en stjerna. Sällan hafva kristaller så oskadda kunnat lösgöras att mer än ena halfvan blifvit öfrig för mätning, hvadan å samma kristall hvarje vinkel i allmänhet endast kunnat mätas en gang. Der motsatsen någon gang varit fallet, har blott den bästa mätningen medtagits. !) Med undantag af d = w’P2. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 181 Vinkeltabell. (Forts. & följ. sida.) 1. 2. SJ 4, D. 6. ih. 8. 8 © —— —- —— — 72° 311/,/| 72°. 3815| 72° 32 a:s — — —_ = 80291 = || or 0:8 — —— -— —- — —- Dee STI |A _— —— — —— ers —— — |41/41/)| —— = "MP -— 41° 55° b:s —— — - 45° ba! 45° 43’ e : a —- 186 241 | 86297 186.227 86 26 86 22 | 86° 25786 241), b:a -— 16% 481), | 68 41 —E TBS 1686, k:c al 29 |(80°42)) —— _ — BR RA — ki: a —— ,61°53 1627287 | 62°427 |62°34° | 62° 1677 62°.20' e:o = = -— (445 43° 584,1 49 14 —- b:o = == — — 48 14 = 0 30 === == — — = 1971 — = Ch 3 O == =— — —— —— _— ST == e:s == == — — = Or _—— == Fe une, LE 738 —— —— - = rr -—- m:d — = -— - 41° 561/,' i:a _—— = do (ITF | = 3 - 12 a r:a —— —— 4622’ =--— == AA — 46° dy ara - —- So = n : ad — SINAN —— = —— ea (A237 jD SA == = (ET AT) — —— — =S — q:a — — 43814 — _—— — = oo w:o — = —— — —— — —— —— 0: a —— = — —— 0: 0 — = — — —— — —— -— za —— - —— x : 0 -— -— = —- — Ylva — == — —- — —— —— — 2:20 — == — — —— — — —- a a == = == === — =-—— —— === a:o —- —— —— — = = w: a —_—— —- — = -— w:o — ee —— = — —— — wis SE — — = — = — — B:a — ı cc SE | | 80° 51’ —— SV 8:0 —- — —— —— == SZ ND = — z:Qa _— -— — — — — FE — 182 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. (Fortsättning från föregående sida.) Vinkel- 9); LO el. 12. 13. 14. | 185 | TOR a:o |12°28 — — — 172°57 — = —— a:s 7827| — — — 17846 — = 0 38 KO) — -—— = (33 & (9224921925282 19221277. ND - 142°36° |92°3 = sg 27 —— — 41° 56 — — — b:s |(46° 24°) 45° 54 - e:qa = (855617) 86°27 | 86°327 | 86° 191/,| 86° 337 86797721186,36327 b:a (69° 1) |68°39 — 168°39'/,') 68° 47 B8@ (ala TANT 307551), - Dl DY k:a |62 297) —— 162 27 62° 201/,') 62° 7 6216 |62°10 c:o |424 4352 4° — 143857 |4%°51 43° 461), — b:o |44 48° 241/,\ 48° 32 — ATT 3 — t:o — —— = NT 97 — Be — I d:o — — — 15420259 — er -— 3 e:s — — — - = ar: —— _— ! 7838. 2or 07 —— — NSD = Br _— — g:s |10°48 — = 181, | -— TER — — m:a — -— — ee — — 0 SM — —— so m Se = fr u:a — — —— [31°3?7 — = -— -—— r :a -— — — 46 171) — SIR — — l:a — — — [2337] — —— == NN n:a Tem — I72 16), —— en — = p:a |30 —— = — Arne | N u sm ae NEED = Ban, An! Bunte, sat PR a:o 11957), | — ar et ware er: KRCRE per @:a — — — — — — — — &: 0 = = — — —— PRE — — rt: Aa Sen II — er re Fer, =S ee Fazer x : 0 — — — — — — — = y: ad rn SI Tee) m ——— FS SS men Tarzan y :o — — = —— =— me — == de: a — -— — 1 PI3Y/ — _—— — == @:0 — = —— 16350 — — — w: a == == — —— 1732 | — zus irn w:o I — === — [502547 — — — wis — oo — —— 4121 — so == B : a FE Va eden RSA ——— nr rd rege) Fun ß:o — —— — —— — = = ZADAR a Ze mer: RN Ba Ban Ben 2:0 18237 ——- —— || a ne aD, m Sr ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 3. 183 tabell. ee mEkz|2zlj nee nisse === === I. 9211’, 41° 36’ 86° 291, 68° 481 ,/ 3721 61°5% 43° AQ (49° 1) BAMeEmmmen ||| lea SS RER 18. 7235 87° 321, 92 287 423 86” 26!/,' 68° 471,,' 3113’ 62 24 413° 57 4819 jet I Oo 19. 72° 361), 78° 421), *85° 34 92 21 41” 38, 46° O1, 86” 31 68” 42 *31° 131, 62 281, aa —_ 48° 25' 20. OY 78” 20' 85 MM 45 53° 86” 26' 68° 261/, 21. 7232 78° 35' 86” 12 92° 201, 41° 54 45 44, 86” 281,,' 31271, 62° 19 44° TY 482 22. 12 32 78 42 41” 45 68” 39' 31” 154,7 62 45 43° 56' 48 21%), 23. 78” 40' 85” 241, 92 27 41° 40' 45° 487 47° 58° 66° 10’ 745 49° 14' 29° 50’ 24. EB ne] 41” 32 45 34 86° 26' 68” 251, 62° 12' 4217 4813 1753 46” 20, 75 38 37° 301, Beräknadt. 72 36' 30” *78° 42 30” 85 34 92” 2836” "41 38' 30” 45 52 54" 86” 23' 50" 68” 44’ 56” 31213730, 62” 22' 20” 43° 55' 30” 48° 337 6” 18” 39 43” 26” 34' 8” 1154352 18° 16747” 10° 58° 57” 41° 56’ 58” 76” 59' 55" 31” 26' 27” 46 9 277) 58752, 74° 23 43° 29° 487 24” 437 23 19° 43’ 26” 155 30 38 10" 667° 40” 7 Be 49250537 2330214 97 38784 63° 15’ 23” ad 23) 49° 48° 20” 41° 45’ 59” 80° 15’ 18” 27° 40 42” | 55” 17 22” | 19° 33° 307 | LÄ 184 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. Rodonitens optiska förhållande. För utrönande af den optiska orienteringen undersöktes i parallelt polariseradt ljus först en platta slipad parallelt med ytan e. Utsläckningsrigtningen i densamma bildade mot pro- jektionen af b en vinkel af 17” 6' och mot projektionen af a en vinkel af 51” 25', då vinkeln mellan projektionen af a och db på CAT 2 DES CLOIZEAUX angifver, att utsläckningsvinkeln a samma yta bildar mot kanten till hb en vinkel af c:a 18”, men nämner icke at hvilken sida. VoGT!) har a konstiga rodonitkristaller, bildade vid bes- semerblasning vid Vestanfors, funnit nästan samma utsläcknings- vinklar, som här ofvan angifvits nemligen c:a 19” mot d och 50° mot a. Vidare bestämdes utsläckningsvinklarne i med följande ytor parallella preparat nemligen o, s och a. I det första af dessa preparat bildade ena utsläcknings- rigtningen med projektionerna af b och a vinklar af resp. 36° 26’ och 44° 16, da vinkeln mellan nämda projektioner pa o är — 0 105718: I det med s parallela preparat bildade ena utsläcknings- rigtningen med projektionerna af o och a vinklar af resp. 10° 48° och 97° 56’, dä vinkeln mellan dessa projektioner pa s är = 8 = RNA, I det med basis parallela preparatet fans ena utsläck- ningsrigtningen med projektionerna af 6 och ce bilda vinklar af resp. 54° 261/, och 39° 37, då nämda projektioner a basis bilda vinkeln 0 + 0' = 85° 56 Vy. Härmed hade jag visserligen erforderliga fakta för beräk- ningen af belägenheten af de optiska hufvudsnitten och elasti- eitetsaxlarne?). En dylik beräkning blir dock sa komplicerad, att ännu näppeligen någon slagit in den vägen för den optiska orien- !) Bihang till Vet. förh. Bd. 9, N:o 1, sid. 29. 2) Jfr I. GraILicH Kryst.-Opt. Untersuchungen Wien & Olmütz 1858. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 185 teringen af en asymmetrisk substans. Jag har derföre afstätt ifrån alla försök till ifråga varande beräkning och i stället sa- som vanligt, genom upprepade försök låtit leda mig närmelsevis till målet. Härvid har mycket af det dyrbara materialet måst uppoffras och för det betydliga antal preparat, som för ända- målet måst förfärdigas har, utom det mig ursprungligen till buds stående materialet, sadant genom frih. NORDENSKIÖLDS välvilja erhållits fran Riksmuseum. 2 Br fo - Ss | NS N N Här må äfven framhållas det förtjenstfulla utförandet af alla de erforderliga slipprofven, hvilket arbete utförts af insti- tutets preparator, herr A. Andersson. Det fordras nemligen mer än vanlig skicklighet och uthållighet för att åstadkomma bruk- bara preparat af detta öfvermåttan lätt spaltbara mineral. Efter relativt få försök fans, att de optiska axlarnes plan hade ett sådant läge, att det med ytorna c och a bildade (solida) vinklar af resp. 63° och 38!/,' (ej såsom DES CLOIZEAUX an- gifver, star nästan vinkelrät mot förstnämda yta). Detta plan motsvaras i det närmaste af formeln 3/,,PIR. Axelplanet är i ofvanstaende figur betecknadt medelst skraffering, - 186 FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. Den spetsiga bissektrix är normal till ett plan, som med ytorna € och a bildar vinklar af resp. 51°47’ och 55° 25' och i det närmaste motsvaras af formeln /,,P7. Det plan, mot hvilket trubbiga bissektrix star normalt, bildar med ytorna c och a de resp. vinklarne 46° 33° och 35° 5’ samt motsvaras närmelsevis af formeln Pa I plattor med läge enligt dessa tvenne formler mättes de optiska axlarnes vinklar med en THoULET'S HgJ,-KJ-lösning som omgifvande medium. Denna lösning hade en sp. v. af c:a 3,16 och en brytningsexponent af c:a 1,726. De erhållna vinkel- värdena voro följande: Li-]jus. Na-ljus. TI-]jus. 2ilar 09225: ar — 18” So 210 10990; 108° 25° 107” 1317 270 = 15 DD 76° 12 102 220, Den spetsiga axelvinkeln mättes äfven i vallmoolja och värdena, som dervid erhöllos voro följande: Li-lj. Narlj. Tl-1j. Zeller SAD I2HSSUR, I3322 I denna olja framträdde ur plattan för den trubbiga axel- vinkeln axlarne icke sa tydligt att tillförlitliga mätningar a den kunde verkställas, hvarföre ofvannämde THOULET’ska vätska med betydligt högre brytningsexponent måste användas. Men i denna vätska är dispersionen af färgerna relativt starkare än hos mineralet, hvilket i förening med de högre brytningsexpo- nenterna är orsaken till den skenbara motsägelsen i de båda uppgifterna på vinkeln 2Ha å ena sidan samt å vinklarne Ha och Ho i THOULET's vätska i den andra. Dispersionen af färgerna i axelplanet eger alltså rum efter formeln o << v. Dessutom gjordes a sjelfva interferensbilden (i valmoolja) följande iakttagelser angående dispersionen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 187 Sedan plattan för spetsiga bissektrix noga justerats för Li-ljus, och Tl-famman derefter anbringats, lag ringsystemet kring den axeln som utträder genom kristallytan 5, bilden till venster (se teckningen) c:a 0° 40’ öfver harkorset. Ringsystemet kring axeln som utträder genom ytan c lag äfven öfver har- korset, men blott c:a 0° 20°. -Hyperbeln till venster hade på innersidan (den konvexa) en bred blå bräm, medan samma hyperbel på yttersidan var röd och brun. A hyperbeln på högersidan hade färgerna unge- fär samma läge, men de särskilda brämen voro der betydligt smalare. | Dispersionsförhällandena äro således fullkomligt asymme- triska. Mineralets optiska karaktär kunde icke med full säkerhet afgöras medelst !/,-undulations-glimmerplatta. Dock syntes vid dess inskjutande störningen 1 interferensbilden öfver den spetsiga bissektrix tyda på negativ karaktär. Deremot iakttogs å platta parallelt med de optiska axlarnes plan medelst qvartskil i konvergent polariseradt ljus ganska tyd- ligt då qvartskilen inskjöts i rigtningen af den spetsiga bissek- trix, de för rigtningen för den största optiska elasticiteten ka- raktäristiska kurvorna, hvarföre rodoniten i öfverensstämmelse med DES CLOIGEAUX's uppgift är optiskt negativ. Ehuru mineralets pleokroism icke kan sägas vara starkt ut- preglad, är den dock ganska tydlig. I platta vinkelrät mot trubbiga bissektrix visa sig de ljus- strålar, som svänga parallelt med den optiska normalen vackert rosenröda och absortionen är starkare än för de strålar, som svänga parallelt med den spetsiga bissektrix (största elasticite- ten), hvilka visa sig nästan färglösa, eller svagt rödbla. I platta vinkelrät mot spetsiga bissektrix äro strålarne, som svänga parallelt med optiska normalen vackert rosenröda och absorbtionen starkare än för dem, som svänga parallelt med trub- biga bissektrix (minsta elasticiteten), hvilka visa sig svagt rödgula. 1383 = FLINK, OM RODONIT FRÅN PAJSBERG OCH LÄNGBAN. I platta parallelt med axelplanet äro stralarne, som svänga parallelt med spetsiga bissektrix svagt rödgula och absorbtionen starkare än för stralarne, som svänga parallelt med den trubbiga bissektrix, hvilka äro svagt rosenröda. Absorbtionen är således efter de optiska elasticitetsaxlarne: b>a>e. 189 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 6. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 43. Kristallografisk undersökning af sällsyntare jordart- metallers föreningar. Af CARL MORTON. [Meddeladt den 10 Juni 1885]. Materialet till föreliegande undersökning är af Professor P. T. CLEVE framstäldt pa Upsala kemiska laboratorium. De kristallografiska undersökningarne hafva blifvit utförda pa Stock- holms Högskolas Min. Institution, der jag vid mina undersök- ningar haft tillfälle att radfraga mig hos denna institutions före- ståndare Professor W. ©. BRÖGGER. Flere af de nu. undersökta salterna äro förut bestämda af atskilliga mineraloger. De olika resultat, hvartill jag kommit vid nagra af dem jemförda med föregaende författare bero väl derpä att de förut undersökta föreningarne af Didym ej utgjorts af rent material. Enligt en- skildt meddelande af Professor CLEVE skola dessa hafva inne-. hållit Samarium. (De af ToPSÖE undersökta !). Didymetylsulfat Di, 30,H,, 350, + 9H,0. Eg. vigt 1,363 (P. T. CLEVE). Hexagonalt med axelförhallandet 1: 0,5084 beräknadt af vinkeln 1100: 1101 = 59° 35. 1) Topsör, »Thorit, Cerit och Gadolinit-metallev, Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Förhandl. Bd. 2, N:o 5. 190 MORTON, UNDERSÖKNING AF JORDARTMETALLERS FÖRENINGAR. lakttagna former: &P (0110) «P2 (1210) 2P (0221) P (0111) 2p2 (1211) Kristallerna hafva en ljus rosenröd färg, äro väl genom- skinliga och väl utbildade, vanligen tafvelformiga efter en af prismat af första ordningens ytor. Ytorna äro väl speglande och kristallerna bibehålla sig oförändrade uti luft. Detta salt är förut bestämdt af ToPSÖE!). De vinkelmätningar som gjorts äro följande: Mätt. TOPSÖE. Beräknadt. SORTER 059230, = 59° 39’ = 59 31’ = 59° 37 = DIDDY 59° 28—59" 48 59° 35° = 40° 24 = 40°20 40° 25° ocP2 : 2P2 = 44° 35 — 44° 32/ — 44° 321/, ] | ( ( | | &P :2P = 40° 30 Er ie 28 —44°52' 44° 31 Kristallerna hafva en utmärkt klyfbarhet efter prismat coP. I optiskt afseende äro kristallerna enaxiga och optiskt ne- gativa. 1) ArÉN, Etylsvafvelsyrade salter. Öfversigt af K. Sv. Vet.-Akad. Förhandl. 1880. N:o 8, sid. 45. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 191 Didymsulfat Di,3SO, + 8H,0. Eg. vigt 2,829 (P. T. CLEVE). Detta salt är förut kristallografiskt undersökt af flere mi- neraloger!) MARIGNAC har för detsamma uppställt axelför- hallandet a:b:ec="2,9686 : I :2,0065 816107527. Då de af mig gjorda mätningarne i det allra närmaste öf- verensstämma med de förut varande, har jag ej ansett det vara skäl att beräkna något nytt axelförhallande. Den enda vinkel, som något anmärkningsvärdt afviker från förut mätna, är den för £, hvilken af mig mätts tilll 62” 1’ och 62” 2', således helt och hållet motsvarande den af RAMMELSBERG?) för Kadmium- sulfatet bestämda, hvilken är 62° 2. Didymseleniat Di,3SeO, + 5H,0. Eg. vigt 3,6sı (P. T. CLEVE). I kristallografiskt hänseende är saltet troligen rhombiskt med axelförhällandet a:b:e 0,9242: 1:e beräknadt af vinkeln 110: 110 = 69° 24. Kristallerna äro rosenröda, pelarformigt utsträckta efter verticalaxeln. De äro begränsade af prismat oP (110) samt pinakoidet Po (010). Ytorna äro väl glänsande, men starkt streckade, så att några säkra mätningar ej kunnat erhållas. Emedan kristallerna äro fastvuxna med ena ändan och i den andra begränsade af en mycket rund yta, så har ej med säker- het kunnat afgöras om saltet är rhombiskt eller monosymme- triskt. Saltet måste dock sa vida det ej är rhombiskt, likväl 1) Marıcnac; Recherch. 39; Ann. Chim. Phys. [3] 27, 227. Torsör; Bihang Sv. Vet.-Akad. Handl. 2, N:o 5, 28. ?) RAMMELSBERG: Handbuch der Kryst.-Physik. Chemie. Abtheilung I. 440. , 192 MORTON, UNDERSÖKNING AF JORDARTMETALLERS FÖRENINGAR. sta mycket nära det rhombiska kristallsystemet, emedan kri- stallerna vid mikroskopisk undersökning i längdsnitt visa full- komlig utsläckning parallel verticalaxeln och i tvärsnitt parallel biaxlarne. De optiska axlarnes plan är parallelt med brachy- pinakoidet. De mätningar, som erhållits äro: SN Mätt. Beräknadt. Dee | 6924 | | öl | a I | || 110: 1104 697050 69224 wo | ko lalo | CR 1y 4 | ee | | | | 54° 52 | "2 110:00> 1 2, Hole Detta salt är förut af TOPSÖE!) bestämdt såsom monosy- metriskt och isomorft med motsvarande sulfater och seleniater; det af TOoPSÖE bestämda saltet hade 8H,O, då deremot detta har 5H,0; härpa beror väl de olika resultat, hvartill vi hafva kommit. Didymkarbonat Di,3CO, + 8H,0. Eg. vigt 2,861 (P. T. CLEVE). Kristallsystem: rhombiskt med axelförhallandet ab Ser 0r 9 Er beräknadt af vinkeln 110: 110 = 92° 34”. Iakttagna former: &P (110) OP (001) oPco (010), 1) Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. II, N:o 5, 31. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 193 Detta salt är enligt L. SMITHS analys (enskildt meddelande af Prof. CLEVE) pa mineralet Lanthanit i kemiskt afseende fullständigt öfverensstämmande med detta. Lanthanitens formel skulle enligt denna analys vara: La,3C0, + 8H,0. Genom Professor Friherre A. E. NORDENSKJÖLDS väl- vilja, att, ur Riksmuseii mineralogiska samlingar, låna mig ma- terial af kristaller af Lanthanit från Nordamerika, har jag kun- nat, så mycket sig göra låtit, bestämma Didymkarbonatets öf- verensstämmande med Lanthaniten i kristallografiskt afseende. Kristallerna af didymkarbonat äro, liksom de af Lanthanit, små ljust röda taflor efter oP. På sidorna begränsade af prismat "oP samt pinakoidet ooPco; hos Lanthanit förekommer dess- utom ytor af pyramiden P, hvilka jag ej kunnat iakttaga hos Didymcarbonatet. Emedan kristallerna af karbonatet äro sa små, kunde ej några fullt säkra mätningar pa vinklarne er- hållas. De vinklar, som bestämdes voro för: Mätt. Beräknadt. | 92° 10' ı10:n ee 99° 34 91° 24° 92° 45 Motsvarande vinkel för Lanthanit är: 92° 46". Förhällandet mellan Didymkarbonat och Lanthanit gestaltar sig alltsa salunda: Kristallerna hafva samma yttre typus; axelförhällandet för båda är ungefär lika eller för Didymkarbonat: 08030 = MURENS ILE Ge och för Lanthanit a:b:c —= 09528 :1:0,9518 vinkeln mellan 110: 110 är för: Didymkarbonat. Lanthanit. 92° 34 92° 46". Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 6. 13 194 MORTON, UNDERSÖKNING AF JORDARTMETALLERS FÖRENINGAR. Dessutom äro de äfven i optiskt afseende lika, i det att de optiska axlarnes plan för båda är parallelt med »P®, en af de optiska axlarnes bisektriser träder ut på basplanet och axel- vinkeln synes för båda vara lika. Häraf kan med någor- lunda säkerhet slutas till att Didymkarbonatet är isomorft med Lanthanit. Ammoniumdidymseleniat Di, NH,, 2SeO, + 5H,0. Eg. vigt 2,959 (P. T. CLEVE). I kristallografiskt hänseende är saltet rhombiskt med axel- förhallandet ansöker Oie8z sel OA beräknadt af vinklarne EINS 110 : 100 = 41° 36' 010:011 = 54° 33°. Taktagna former: &P (110) &P&» (100) oP & (010) Po (011) Kristallerna äro rosenröda, väl utbildade med utmärkt speg- lande ytor, samt pelarformigt utdragna efter verticalaxeln. Kristallerna äro klyfbara efter oP. De vinkelmätningar som gjorts på kristallerna äro: Mätt. Beräknadt. 110270107 487227 | 110 : 010 = 48? 28 > 48° 24 110: 010 — 48° 25 | 110 : 100 — 41° 35 | 110 : 100 — 41° 36 41° 38 110 :100 = 41° 38 | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 195 Mätt. Beräknadt. 110: 110 = 83° 13° 83° 12 110 : 110 = 96° 48° 96° 48° 011:011 = 70° 53° 70° 50' 010 : 011 = 54° 35° 54° 35 Ehuru Ammoniumdidymseleniatet har samma kemiska sam- mansättning som Kaliumdidymseleniat, sa äro de dock icke i kristallografiskt hänseende öfverensstämmande, emedan Kalium- didymseleniatet är monosymmetriskt. Kaliumdidymseleniat DiK2SeO, + 5H,0. Eg. vigt 3,176 (P. T. CLEVE). Kristallsystem: Monosymmetriskt med axelförhallandet a:b:c=0,84906 : I: 1,12531 pg = 88° 20 beräknadt af vinklarne: 100 : 110 = 40° 19 001 : 101 = 51° 54 101 : 100 = 36” 26 Iakttagna former: oP (001) &P (110) Ps (100) —Po (101) + !/;Po0o (102) Po (011) 2Poo (021) Kristallerna äro rosenröda, väl utbildade med godt speg- lande ytor i prisma- och orthodiagonala zonerna, klinodiagonala zonen deremot är starkt streckad, hvilket gör att mätningarne i denna zon ej blifva sa noggranna. Kristallerna äro utdragna efter orthodiagonalen. 196 MORTON, UNDERSÖKNING AF JORDARTMETALLERS FÖRENINGAR. De vinkelmätningar som gjorts äro: Mätt. Beräknadt. 100 : 110 = 40° 19 110: 110 = 40° 21' SV 110: 110 = 99 27 99° 27° 001: 101 = 51° 54' 51° 54° 101: 100 = 36° 26° | ee 101: 100 = 36° 23° | & 100 : 102 = 57° 30° 57° 36° 102 : 001 = 33° 58’ 33° 59' 001 : 021 = 66° 25 | a 66? 2 001 : 021 = 66" 3 | 001 : 011 = 48” 19 | 48° 21’ 001:011 = 48° 23° f De optiska axlarnes plan är vinkelrät mot »P&» och nära vinkelrät mot Po. Ammoniumdidymsulfat Di, NH,2SO, + 4H,0. Es. vigt = 3,080 (P. T. CLEVE). Kristallform: Monosymetriskt med axelförhallandet a: bc = Vale 8 = 84° 31’ 56" beräknadt af vinklarne: en 011: 110 = 94° 58' en 011 :010 = 65° 19 VE 110 : 110 = 37° 34 Takttagna former: | 14/0 ma &P (110) Po (010) | | Po (100) | | 027 Po (011) \ 2P0 (021) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 6. 197 Kristallerna äro ljust röda, tafvelformiga efter Po. Till följe af streckning är prismazonen något svar att bestämma. De vinkelmätningar, som gjorts äro: Mätt. Beräknadt. 010 : 110 = RR Aalen? 71” 35' f | 37° 34° | | 37°43' | 110: 110 J ee | 37° 34 Tores at | | 37: 5 37.21. | 110: 110 = 142° 16° 142° 26" 011:010 = 65° 19 65° 19 011:021 = 17 50 17° 34. 49° 24’ | 011 : 011 = 49° 32' 49° 22 7 = | ) a | o ' 011:100= 0, es 94° 58 Kristallerna ega en utmärkt klyfbarhet efter oP oo. De optiska axlarnes plan synes vara vidkelrätt mot ocooPco och nära vinkelrät mot «Po». Didympropionat Di3C,H,O, + 3H,0. Eg. vigt 1,741 (P. T. CLEVE). Kristallsystemet: Monosymetriskt med axelförhallandet a:b:ce=>-1,3254 :1 : 130649: 8210253. Iakttagna former: &»P (110) Po» (100) +Po (101) — Po (101) OP (001) 198 MORTON, UNDERSÖKNING AF JORDARTMETALLERS FÖRENINGAR. Kristallerna äro rosenröda, utdragna efter orthodiagonalen till fina nålar; emedan kristallerna äro mindre väl utbildade, äro ytorna uti zonen parallel orthodiagonalen mycket streckade, hvarför mätningarna blifvit mindre goda. De mätningar, som gjorts äro: Mätt. Beräknadt. SZ MA 110: 100 = LE 52° 14' ; 52° 43' | 51? 54' En 33° 48' oe 101 . 0 = 33° 4' € me 43° 24" | 101 : 100 = 43° 36' > 43° 24' 43° 17' | 46° 54' | 101 : 001 = 45° 24' 44° 39' 43° 54' | 101 : 100 = ee 58° 37" | 100 : 001 — eo 76° 53' 76°51 | 110 : 001 Saale 82 1! I 2 82 7 110 : 001 N Ir DN ON 97 40° ie Nagra bättre mätningar för den yta, som lag mellan bas- planet och orthopinakoidet ofvantill pa baksidan af kristallen kunde ej erhallas, emedan densamma gaf en hel rad af bilder. Denna yta skulle möjligen kunna vara domat +P, emedan de beräknade vinklarne mellan densamma och basplanet samt orthopinakoidet ligga ungefär midt emellan de mätna vink- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 6. 199 larna. Kristallerna syntes ega en utmärkt klyfbarhet efter oP samt möjligen äfven efter «Po emedan vid försök att klyfva desamma, de splittrades sönder uti mycket fina fyrkantiga nålar, hvilkas begränsningsytor tycktes motsvara de båda nämda for- merna. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Ai, NA RN 36 7. Onsdagen den 16 September. Tillkännagafs, att Akademiens inländska ledamöter Profes- sorerne ADAM WILHELM EKELUND och HJALMAR HOLMGREN, samt utländska ledamöterne HENRI EDOUARD TRESCA och HENRI MILNE-EDVARDS med döden afgatt. Hr EDLUND öfverlemnade och refererade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Försök att med galvanometern bestämma ela- stieitetsgräns och absolut hållfasthet hos jerntradar med olika kolhalt och diameter», af Filos. Kandidaten P. ISBERG"; 2:0) »Undersökning af temperaturens inflytande pa elektromotoriska kraften hos nagra elektriska stapelkombinationer», af Filos. Li- centiaten TH. KAHLMETER*. Hr WITTROCK dels redogjorde för innehållet af en af Lektor K. LÖNNROTH afgifven berättelse om en med Akademiens un- derstöd utförd botanisk resa till Gotland och Östergötland, och af en vid ett föregaende Akadnmiens sammanträde inlemnad, vid Riksmuseum utarbetad afhandling: »Bidrag till kännedomen ‘om Sibiriens chlorophyllophyceer», af Kandidat R. BOLDT; samt dels meddelade följande uppsatser: 1:0) »Bidrag til den physio- dogiske Vaevsystems Udviklingshistorie hos nogle Alger», af Ama- nuensen N. WILLE (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Bidrag till Amerikas Desmidieflora», af studeranden G. LAGER- HEIM*. Professor AURIVILLIUS dels inlemnade och refererade en af honom sjelf författad uppsats: »Conspectus generum et specierum Brachyceridarum»*, dels förevisade lefvande exemplar af den för 2 - sina slafvar ryktbara Amazonmyran, Polyergus rufescens, tagna på Skarpö vid Vaxholm, och beskref närmare hennes lefnadssätt. Hr NILSSON meddelade en af honom sjelf och Professor O. PETTERSSON författad afhandling: »Nouvelle methode pour de- terminer la densite de vapeur des corps volatisables en m&me temps que la temperature y appliquee» (se Bihang till K. Vet.- Akad. Handl.). Sekreteraren öfverlemnade pa författarnes vägnar följande insända uppsatser: 1:0) »Om kumenylakrylsyrans framställ- ning och nitrering», af Docenten OÖ. WIDMAN*; 2:0) »Om ku- menylakrylsyrans ortoderivat och derur erhållna nya indigo- och kinolinderivat», af densamme*; 3:0) »Om kumenylakrylsyrans metaderivat», af densamme”; 4:0) »Derivat af kumenylakrylsyra, bildad genom substitution i akrylsyregruppen», af densamme”; 9:0) »Undersökning af det galvaniska ledningsmotståndets be- roende af tiden hos legeringar af vismut och tenn», af Läro- verksadjunkten G. BÄCKLIN*; 6:0) »Mättningskapacitet och atomvigt», af Docenten J. RYDBERG”; 7:0) »Polyarsenit, ett nytt mineral fran Sjögrufvan i Grythytte socken», af Bergskonduktör L. J. IGELSTRÖM*; 8:0) »Remarks on the genus Cysteosoma (Guerin-Meneville», af Docenten ©. BovALLIUs (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 9:0) »Om Vettern och Visingsö-forma- tionen», af Docenten G. HoLM (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). Pa tillstyrkan af Komiterade antogs till införande i Aka- demiens Handlingar följande inlemnade afhandling: »Nouvelles observations sur les traces d’animaux et d’autres phenomenes, d’origine purement mecanique, decrits comme algues fossiles», af Professor A. G. NATHORST. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Universitetet i Lund. Acta universitatis Lundensis, T. 20: 1-—4. Akademiskt tryck 1884/85. 9 häften. Från K. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova acta, (3) Vol: 12: 2. Frän den Norske Gradmaalingskommission i Kristiania. Geodätische Arbeiten, H. 4. Vandstandsobservationer, H. 3. Fran K. Universitetet i Kristiania. Program 1885: 1. Aarsberetning, 1883/4. Universitetsbibliothekets Aarbog, 1884. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 28: 3—4; 29: 1—2. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab, Bd. 9: 2—4; 10: 1—2. Från Videnskabs-Selskabet i Kristiania. Forhandlinger, 1884. Småskrifter, 23 st. Från K. Norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. Skrifter, 1883. Från Finska Vetenskaps-Societeten i Helsingfors. Acta, T. 14. Ofversigt, 26. Bidrag till kännedomen om Finlands natur och folk, H. 39—42. Från Académie R. des Sciences i Brugxelles. Mémoires, T. 45. » collection in 8:0, T. 36. » couronnes, T, 46. Bulletins, (3) T. 6—8. Annuaire, 50—51. Biographie nationale, T. 8: 1—2. Från Societe RB. des Sciences i Liege. Mémoires, (2) T. 12. Från Engelska Kongliga Regeringen. Report on the scientific results of the voyage of H. M. S. CHALLEN- GER, 1873—1876: Narrative, Vol. 1: 1ı—2; Zoology, Vol. 11. Från Royal Society i London. Philosophical transactions, Vol. 175: 1—2. Proceedings, N:o 232—237. List, 1884. Från R. Astronomical Society i London. Memoirs, Vol. 48: 2. Monthly notices, Vol. 45: 7—8. Från Linnean Society i London. Transactions: Botany, Vol. 2: 8. » Z00loey, No]. 2:7 II öl KR AVI. Journal: Botany, N:o 134—197. » ‚Zoology, N:o 103—108: List, 1884/85. v. MULLER, F. Index in C. Linnxi Species Plantarum, nempe edi- tionem primam, (Anno 1753.) Melbourne 1880. 8:o. Från Zoological Society i London. Transactions, Vol. 11: 10. Proceedings, 1884: 4; 1885: 1—2. Från Philosophical Society i Glasgow. Proceedings, Vol. 16. Frän Geological Society i Glasgow. Transactions, Vol. 7: 2. Frän Museum d Histoire Naturelle i Paris. Nouvelles archives, (2) T. 6: 2; 7: 1—2. Från Societe Imp. des Naturalistes i Moskwa. Bulletin, 1884: 2—3. Från K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Abhandlungen, 1884. Från Schlesische Gesellschaft für Vaterländische Cultur i Breslau. Jahresbericht, 62. Från Naturforschende Gesellschaft i Danzig. Schriften, Bd. 6: 2, j Från Verein für Vaterländische Naturkunde i Stuttgart. Jahreshefte, Jahrg. 41. (Forts. å sid. 34.) 5 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Conspeetus generum et specierum Brachyceridarum. Öfversigt af slägten och arter inom familjen Brachyce- ride bland Cureulioniderna. Af CHR. AURIVILLIUS. [Meddeladt den 16 September 1885.] Enär det torde dröja nagon tid, innan den monografi öfver vissa delar af familjen Brachyceride, som jag utarbetat och som nu föreligger färdig 1 manuskript, kan af trycket utgifvas huf- vudsakligen på grund af de många densamma atföljande taflorna, har jag ansett det lämpligt att förutskicka denna Öfversigt af familjens slägten och arter. Härigenom torde äfven kunna vinnas, att samlingarne med afseende på dessa djur blifva bättre under- sökta och att jag derigenom måhända blir i tillfälle att tillägga ännu en eller annan art till dem, som här nedan äro upptagna. Emellertid anhåller jag redan nu att få uttala min tack- samhet till de herrar entomologer, som på ena eller andra sättet bistått mig vid utarbetandet af denna uppsats. De äro: Mr L. PERINGUEY i Kapstaden, M. R. OBERTHÜR 1 Rennes, Presi- denten C. A. DoHRN i Stettin, Mr F. P. PAscoe 1 London, Professor J. OÖ. WEsSTwoon i Oxford, M. A. PREUDHOMME DE BORRE i Brüssel, Herr J. KOLBE 1 Berlin, Conserv. J. HAN- SEN i Köpenhamn, Kyrkoherden H.D. J. WALLENGREN i Skane, Herr L. GANGLBAUER i Wien, Professor T. TULLBERG i Up- sala, Professor J. SAHLBERG i Helsingfors och Ingeniör J. FAUST i Hasenpoth, Curland. 6 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. Fam. BRACHYCERIDE. Antenn® recte aut subrecte; clava articulo primo solo perfecto, magno, tribus reliquis plus minus rudimentariis et ob- soletis. — Tarsi lineares, subtus nudi aut setosi, numquam spon- giosi, articulo tertio integro, haud bilobato; unguiculi magni, li- beri. — Corpus apterum. A. Tibix apice truncat® tarsis in medio truncatur& insertis; rostrum porrectum; processus mesosterni angustus, metaster- num attingens; cox& intermedie anguste distantes; segmentum 2:um abdominis 3:0 et 4:0 simul sumtis longius. Subfam. 1. Microcerin«. B. Tibie apice cavernos& tarsis lateralibus; rostrum deflexum; processus mesosterni abbreviatum, metasternum haud attin- gens; cox&® intermedie contigux&; segmentum secundum ab- dominis 3:0 et 4:0 simul sumtis sepissime brevius. Subfam. 2. Drachycerine. Subfam. 1. MICROCERINZ. Conspectus generum. r A. Sulei antennarum brevissimi, apicales, foveiformes. Funicu- lus antennarum articulis 6 compositus. 1. Episus BILLB. B. Sulei antennarum profundi, laterales, subtus in medio con- niventes. a. Funiculus antennarum articulis 6 compositus; elytra s&pissime in dorso parum convexa. 2. Microcerus SCHOENH. ß. Funiculus antennarum articulis 7 compositus; elytra subglobosa. 3. Gyllenhalia AURIV. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0%. 7 l. EPISUS (BILLB.) SCHOENH. BILLBERG, Enumerat. Insect. p. 40, 1820. ‚SCHOENHERR, Disp. Meth. Cureul. p. 78 gen. 33, 1826. SCHOENHERR, Gen. Spec. Curcul. I: 1 p. 374, 1833. LACORDAIRE, Gen. Curcul. VI p. 22, 1863. Typus. Episus mendosus GYLH. (= E. rostratus BILLB.). Conspectus specierum. A) Fronte haud transversaliter canaliculata (2. Westermanni excepto), lateraliter rotundato-declivi, palpebris nullis; setis apicalibus intermediis tarsorum zque late inter se atque ab externis distantibus. a) Rostro ac capite que longo; thorace lateribus plus mi- nus convexo; elytris longioribus, lateribus sepissime con- vexis. Subgenus: Lagenisus JEKEL. 1) Elytrorum interstitio tertio interstitio 2:0 propius lo- cato; capite medio s&pissime sulcato; area suturali postice elevatione transversa haud terminata; N) elytris lateribus leviter convexis latitudine maxima ad medium; a) area suturali postice ad tuberculos primos la- tiore, interstitio 3:0 basi haud elevato, trituber- culato; 5:0 basim versus haud aut obsolete tu- bereulato, postice tritubereulato. E. eyathiformis GYLLH. b) area suturali postice ad tuberculos secundos la- tiore; interstitio tertio a basi costato et pluri- tuberculato, 5:0 a basi 5-tuberculato. E. dorsalis FÄHR. N) elytris lateribus subrectis, latitudine maxima prope apicem subtruncatum; area suturali postice ad tu- 8 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. bereulos secundos latiore; thorace lateribus prope apicem leviter angulato-aucto. E. tuberosus GERST. 2) Interstitio tertio fere in medio inter interstitium se- cundum et quintum locato; capite rostrique basi medio convexis, haud sulcatis; area suturali postice costa transversa inter tuberculos secundos terminata. E. cognatus FÄHR. 3) Rostro quam capite semper evidenter longiore; thorace la- teribus rectis vel subrectis et parallelis; elytris brevi- bus, lateribus sepissime rectis. 1) Fronte haud transversaliter impressa. 1) Corpore quam latitudine sua saltem quadruplo lon- siore; humeris nullis, corpore igitur lateribus rectis et continuis definito. Elytris interstitio 5:0 latera- liter inermt, vix elevato, apice 3-dentato. +) Elytris apice declivibus, haud elevatis, quam di- midio corporis haud brevioribus. Long. corporis 13,0 -195.2 Jatı max AT Sr E. elongatus n. sp. — Cap. B. Spei. **) Elytris apice retusis, fortiter elevatis, quam di- midio corporis brevioribus. FE. truncatus BOHEM. 2) Corpore quam latitudine sua haud quadruplo (eir- eiter triplo) longiore; humeris plus minus distinetis; elytris interstitio 9:0 etiam lateraliter tuberculato. *) Elytris dorso usque ad interstitium quintum pla- nis, apice retusis. E. mendosus GYLLENH. **) Elytris dorso ad interstitium tertium tantum planis, deinde lateraliter declivibus; a) humeris vix prominulis; elytris lateribus paulo convexis et apice rotundatis. E. simulator DALM. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 9 b) humeris distinetis; elytris lateribus omnino rectis, apice truncatis. Long. 13”, lat. max. 4,5". E. Peringueyi n. sp. — Cap. B. Spel. tr) Fronte leviter transversaliter impressa. Elytris quam dimidio corporis vix brevioribus, apice declivibus, dorso non nisi in area suturali planis, interstitio 9:0 tuber- culis 5 magnis armato. Corpore quam latitudine sua plus triplo longiore. Long. 12,8”, lat. max. 3,6”. E. Westermanni n. sp. — Cap. B. Spei. B) Fronte evidenter transversaliter canaliculata (HE. flexuosus et angulicollis exceptis, sed his palpebris alte elevatis); tar- sorum setis apicalibus intermediis fere semper valde approxi- matis vel basi contiguis (E. flexuosus et angulicollis exceptis, sed his palpebris alte elevatis). a) Fronte utrinque supra oculos haud aut vix foveatim im- pressa, palpebris haud distinetis; ideoque canalicula fron- tis a latere capitis semper conspicua; oculis sepissime liberis aut subliberis. 1) Elytris ovalibus aut ovatis aut obovatis, lateribus plus minus convexis, (impressicollis AUR. excepto). +) Thorace utrinque recto aut rotundato, aut obtuse et brevissime tuberculato. a) Elytrorum interstitio secundo distinete cristato- elevato; thorace supra trisulcato. +) Interstitio quinto 4-tuberculato; thorace pone apicem vix constricto; linea transversa frontis leviter impressa, interdum vix conspicua; area suturali ante medium angulariter aucta, deinde sinuatim constrieta. E. angusticollis FÄHR. tt) Interstitio quinto 5(-6)-tubereulato; thorace pone apicem evidenter constricto; impressione frontis sat profunda: 10 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. 1. Elytris longioribus; interstitio tertio tu- bereulis 2—3 ornato; area suturali plus minus albosquamosa ubique latitudine sub- quali. a. Minor, long. 11,3’”, lat. max. 3,8”; inter- stitio secundo tuberculato-costato; rostro quam capite haud longiore. E. Fährei n. sp. — Damara. ' b. Major, long. 13”, lat. max. 4,7”; inter- stitio secundo magis »qualiter costato; rostro quam capite evidenter longiore. E. Devylderi n. sp. — Damara. Elytris brevioribus, latioribus; interstitio tertio, angulariter costato; area suturali basi latiore, deinde in medio fortissime, an- gulariter constricta. E. hieroglyphicus FÄHR. 0) Elytrorum interstitio secundo tuberculato, haud vel levissime costato. t) Thorace lateribus rotundato aut subrecto, mi- nime angulato. Il N Thorace supra medio profunde bifoveato, jugis externis in ipso margine sitis; inter- stitio 2:0 elytrorum subcostato. Long. cor- poris 9,6”, lat. max. 3,1”. E. robustus n. sp. — Cap. B. Spei. Thorace supra medio sulcato aut leviter biimpresso; jugis externis intra marginem sitis; elytris haud subecostatis. a. Elytris obovatis, humeris vix ullis; inter- stitio quinto 4-tubereulato; thorace me- dio late sulcato. Long. corporis 10,3”, latiemax AA a E. opalinus n. sp. — Cap. B. Spei. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 11 b. Elytris subovatis, humeris distinctis; in- terstitio quinto S-tubereulato; thorace medio biimpresso, haud sulcato. E. dentatus BOHEM. tr) Thorace lateribus prope medium angulato- dentato. 1. Antennarum clava elongata; thorace supra fortiter et irregulariter impresso; elytris lateribus rectis, ad humeros et prope api- cem angulatis. Long. corporis 11,3-—-13”, lat. max 498. E. impressicollis n. sp. — Cap. B. Spei. 2. Antennarum clava fere globosa; thorace supra parum inzquali; elytris regulariter ovalibus, humeris rotundatis. Long. cor- m poris) 12,7”, lat. max. 4”. E. gravidus n. sp. — Vaal River. **) Thorace utrinque spina acuta armato. a) Collari prothoracis inermi; interstitio secundo elytrorum medio haud tuberculato, spina thora- cis magna, valida. t) Majores, 10"—13”; thorace dorso profunde tri- sulcato; elytrorum interstitio tertio tuberculis tribus, equalibus armate. 1) Thorace medio bifoveato, fovea posteriore majore; elytris ovalibus interstitio 2:0 po- - stice tuberculis 4 armato. E. Hopei BOHENM. 2) Thorace medio sulcato, sulco parum in medio dilatato; elytris obovatis interstitio 2:0 postice tuberculis 3 armato. Long. ' corporis 10”, lat. max. 3,5”. E. Dohrni n. sp. — Caffraria. 12 AURIVILLIUS, CON$P. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. tr) Minor, 8”—8,5”; thorace dorso plano, quali aut obsolete trisulcato; elytrorum interstitio tertio bituberculato, tubereulo primo nempe vix indicato. E. ganglionicus BOHEM. b) Collari jugisque prothoracis supra tuberculis parvis armatis; elytrorum interstitio secundo etiam me- dio tubereulis distinctis armato; spina protho- racıs brevi et basi tenui. ft) Thorace elytrisque angustis, subcompressis, lateribus fere rectis. | EK. aculeatus BOHEM. tr) Thorace elytrisque latioribus, lateribus medio ampliatis. . E. stricticollis JEKEL. 2) Elytris latis, brevibus, subrectangularibus. N) Canalicula transversa frontis distineta; oculis ex- parte liberis; area plana dorsi ad interstitium ter- tium extensa. *) Thorace utrinque prope medium calloso-dilatato; elytrorum interstitio secundo a basi ultra medium vix elevato, haud &equaliter costato. E. contractus FÄHR. **) Thorace utrinque prope medium tuberculo magno, obtuso armato; elytrorum interstitiis secundo et tertio a basi ultra medium z»qualiter costatis, 'costis deinde in unam conjunctis. Long. cor- poris 11,6”, lat. max. 4”. E. Bohemani n. sp. — Damara, Namaqua. N) Canalicula frontis obsoleta; oculis lateribus frontis omnino tectis; area plana dorsi elytrorum intersti- tio secundo definita; thorace parvo, angusto; an- tennarum clava quam funiculo angustiore. Long. corporis 10”, lat. max. 3,8””, lat. thoracis 1,8”. E. Oberthüri n. sp. — Senegal. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 13 Pp) Fronte plana aut profunde transversim canaliculata; ca- nalicula utrinque supra oculos foveatim dilatata; palpebris distinctis, canaliculam frontis lateraliter terminantibus; oculis plus minus obtectis. 1) Elytris tuberculis quinque lateralibus; fronte inter pal- pebras transversim profunde canaliculata; antennarum articulo secundo quam primo semper breviore. *) Palpebris modice elevatis, oculorum dimidiam lati- tudinem haud superantibus, plus minus horizontalibus. a) Thorace lateribus ante medium spina longa, va- lida armato, supra tuberculato. E. spinosus BOHEM. b) Thorace lateribus zqualiter rotundato, nec basi nec apice constricto, supra trisulcato haud tu- bereulato; elytris ovalibus, fortiter subseriatim punctatis, apice leviter declivibus. Long. cor- poris 11,8”, lat. max. 4". E. votundieollis n. sp. — Cap. B. Spei. c) Thorace intra basim apicemque constrieto, medio plus minus distinete rotundato-tuberculato. +) Thoracis tuberculo laterali a latere superiore vix conspicuo; jugis externis enim in ipso margine sitis et alte bitubereulatis aut bi- laminatis; jugis intermediis apice, medio et bası plus minus distincete tubereulatis. Long. corporis La lat. max. 3,4". E. gibbosus n. sp. — Caffraria. tr) Thoracis tubereulo laterali a latere superiore distincto, jugis externis intra marginem sitis. 1. Callis vertieis deplanatis, fossa lata sepa- ratis; tuberculis elytrorum validissimis; in- terstitio secundo s&pissime angulatim co- stato. E. Thunbergi BOHEM. (= HF. albu- lus (BOUQUET) LACORD.). E. brevicollis JEKEL. 14 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. 2. Callis verticis convexis, magnis, canalicula separatis; tuberculis elytrorum minus va- lidis. a. Thorace latiore, quam latitudine haud longiore, sulco medio continuo, jugis la- g >» JUE teralibus profunde divisis. Jugis internis continuis; elytris latis, ubique valde &»qualiter convexis; li- nea frontis angusta, parum profunda. Long. corporis 13,1’’, lat. max. 4,8". E. Roelofsi n. sp. — Cap. B. Spei. Jugis internis medio interruptis; ely- tris minus latis et convexis; canali- cula frontis latiore et profundiore. Long. corporis 10,4”, lat. max. 3,8". E. nodicollis n. sp.— Cap. B. Spei. b. Thorace angustiore, sepissime quam la- titudine longiore, sulco medio vix con- tinuo; jugis lateralibus minus profunde et distinete interruptis. * Major, 9’—10""; elytris ovalibus, la- teribus magis parallelis; vertice minus convexa; interstitio secundo levis- sime costato. E. echinatus BOHEM. Minor, 6” —1'""; elytris obovatis, om- nino non costatis; vertice fortiter convexa. E. sputatilius GYLL. **) Palpebris alte elevatis, oculorum dimidiam latitu- dinem longe superantibus. a) Foveis supraocularibus frontis medioeribus, po- stice clausis; palpebrarum margine postico cum lateribus verticis confluente; jugis externis tho- racis plus minus profunde interruptis. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4, 15 +) Ochraceus; thoracis tubereulo laterali parvo et m fere obsoleto, suleis parum profundis jugisque obsoletis; elytris obovatis interstitio secundo parum aut vix distinete costato. E. Dregei BOHEM. (= obliquus JEKEL). Griseo-fuscus; thoracıs tuberculo |laterali maeno, lato, obtuso, collari evidenter duplici, suleis profundis, jugis omnibus plus minus interruptis; elytris ovalibus, interstitio se- cundo distincte elevato-costato. FE. muricatus BOHEM. b) Foveis supraocularibus maximis, palpebrarum marginem interiorem omnino occupantibus, po- stice in sulcum lateralem vertieis, palpebras a vertice separantem, productis; jugis externis tho- racis integris aut subintegris; tuberculo laterali thoracis semper parvo et parum producto. iD) tm) Elytrorum interstitiis secundo et tertio co- statis, haud tuberculatis nec inter se paral- lelis, secundo ut signum $ flexo; sulco medio thoracis angusto; elytris elongatis, ovalibus, vix conspicue punctatis. E. hypoerita GYLLENH. (= E. cristatus GYLE.). Elytrorum interstitiis secundo et tertio inter se fere parallelis, subrectis; tertio semper plus minus distincte tuberculato. 1. Elytris undique fortiter punctatis, brevio- ribus, ovalibus, interstitio tertio tuberculis 3 liberis; thoracis sulco medio valde an- gusto; vertice medio foveata. Long. cor- poris 9,8”, lat. max. 3,4'". E. punctatus n. sp. — Cap. B. Spei. 16 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. 2. Elytris supra vix conspicue punctatis, lon- sioribus, distincte obovatis; interstitio ter- tio costato et tuberculato; thoracıs sulco medio lato. a. Vertice fovea magna, lata in medio;. elytrorum interstitio tertio alte carinato, indistincte tuberculato. FE. T. album JEKEL. b. Vertice canaliceulata; elytrorum inter- stitio tertio sepissime trituberculato et indistinete carinato. E. fictus GYLLENH. 2) Elytris tuberculis 4 lateralibus, primo nempe deficiente; fronte inter palpebras fere plana, haud aut minus pro- funde transversim canaliculata; tarsorum setis apicalibus intermediis inter se haud minus quam ab externis di- stantibus; antennarum artieulo 2:0 saltem in maribus quam primo longiore. *) Thorace lateribus tubereulo brevi armato, supra tri- sulcato, jugis parum elevatis. E. flexuosus BOHEM. **) Thorace lateribus ante medium spina maxima, tri- angulari, deplanata, subhamata armato, supra tri- sulcato, jugis elevatis, externis divisis. Long. cor- poris 12,717, lat. max. 3,8". E. angulicollis n. sp. — Caffraria. Obs. Episus inermicollis GYLH., Episus quadrulifer JE- KEL et Lagenisus Wahlbergi JEKEL mihi plane incogniti sunt. 2. MICROCERUS SCHOENH. SCHOENHERR, Gen. Spec. Cureul. I p. 441, 1833. LACORDAIRE, Hist. Nat. Ins. Genera des Coleopteres VI p.23, 1863. JEKEL, Coleoptera Jekeliana II p. 132—133, 1875. Typus. Mierocerus retusus (FABR.) SCHOENH. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 17 Conspectus specierum. I) Rostro subquadrato aut quam latitudine longiore; antennarum scapo oculos haud attingente. A) Rostro supra canalicula, medio interdum dilatata, ex- arato. r) Canalicula rostri medio foveatim plus minus dilatata. 1) Rostro capiti contiguo aut a capite impressione obliqua, transversa, angustiore, in medio fere inter- rupta et valde angulata separate. a) Elytris postice utrinque pone tuberculos magnos apicales in declivitate transversim impressis; thorace inermi, jugis mediis postice strietura basis haud interruptis; callis verticis distanti- bus; elytrorum interstitiis 1, 3, 5 inermibus. +=) Fovea rostri rhomboidali, profunda. M. retusus (FABR.) GYLH. (= Dregei GYLH.). **) Fovea rostri triangulari; parte enim anteriore callis duobus repleta. M. idolum GYLH. b) Elytris postice in declivitate s»qualiter rotun- datis; thorace plus minus armato, jugis mediis postice strietura basis interruptis, 1. e. illa per dorsum evidenter continuata. =) Thorace spinoso; callis verticis globosis valde distantibus; elytrorum interstitiis 1, 3, 5 tu- berculatis. M. spiniger GERST. **) Thorace subspinoso, sulco medio angusto nec basi nec apice foveolato; callis verticis con- vexis, oblongis, subcontiguis; elytrorum inter- stitiis 1, 3, 5 tubereulatis. M. latipennis FÄHR. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 422 JNSO 2 18 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. ***) Thorace inermi; callis verticis deplanatis, re- trorsum carinato-productis; elytrorum inter- stitiis 1, 3, 5 Inermibus. M. Kirschii JEKEL. 2) Rostro a capite impressione lata, transversa, sub- recta, ımedio nec interrupta nec angulata separato; callis vertieis fere globosis, plus minus distantibus; thorace inermi, jugis mediis postice strietura basis haud interruptis; elytris postice in declivitate trans- versim impressis, interstitiis 1, 3, 5 valde rugosis, vix autem tuberculatis. M. fallax FÄHR. 2) Canalicula rostri medio haud foveatim dilatata, omnino angusta, lineari. 1) Oculis vix prominulis, fere deplanatis; sulco thoracis medio interrupto; basi thoracis 3-foveolata. a) Elytrorum interstitiis I—4 zqualiter costatis. M. annuliger GERST. bh) Elytrorum interstitiis 1—3 vix costatis; corpore subtus s&pissime albosquamoso. M. albiventer HAROLD. Oculis prominulis, semiglobosis; sulco thoracis con- tinuo. a) Major, 17”; rostro a capite utrinque fovea lata oblonga separato; thorace fere ut in Mierocero latipenni formato et insculpto; regione scutel- lari sericeo-nigro-squamosa. : M. Borrei n. sp. — Africa merid. occid.; Mus. Bruxell. b) Minor, 11—12”; rostro utrinque a capite ca- nalicula angusta, parum impressa separato; thorace parum insculpto, sulco medio continuo, basi haud foveolato; elytrorum interstitiis alternis ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 19 costatis, basi haud nigrosquamosa, macula dorsi communi antrorsum linea subrecta terminata. M. iutanus JEKEL. D) Rostro supra canaliculis tribus, basin versus conver- gentibus exarato. a) Elytris apice singulatim cauda brevi obtusa auctis; callis verticis globosis; thorace unisulcato. M. subcaudatus GERST. 2) Elytris apice haud caudatis. 1) Sulco medio rostri per frontem haud continuato; fronte cruce callosa ornata. a) Thorace supra inequali, longitudinaliter sulcato; elytris medio impressis. M. depressus n. sp. — Caffraria. b) Thorace supra parum inzquali, medio haud sul- cato. M. Besckei GYLH. 2) Sulco medio rostri per frontem continuato. a) Elytrorum macula communi nigra antrorsum valde convexa; sulcis exterioribus rostri bre- vibus rectis. M. grisescens GYLH. b) Elytrorum macula communi nigra obsoleta aut antrorsum recta aut concava. *) Elytrorum interstitiis 1, 3, 5 seriato-punc- tatis, 2, 4 costatis, 6 tuberculato. M. interstitiopunctatus n. sp. — Transvaal. **) Elytris interstitiis nullis seriato-punctatis. M. costalis FÄHR. M. Pascoei JEKEL. M. Fährei JEKEL. II) Rostro transverso; antennarum scapo oculos attingente. a) Femoribus anticis subtus dente conico armatis; tibiis an- terioribus apice unco crasso instructis; totus eretaceus. M. eretaceus GYLH. D). !) Mihi invisus; forte non hujus generis. 20 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. 3) Femoribus muticis; fusco- aut griseo-squamulosi. 1) Elytris elongatis, oblongis, quam latitudine duplo longi- oribus, tubereulis omnibus parvis, obtusis, in interstitio 6:0 vix conspicuis; thorace basi apiceque constricto, medio continue canaliculato, quam elytris haud multo angustiore; callis vertieis oblongis approximatis; oculis parum prominulis. M. oblongus n. sp. — Namaqua major. 2) Elytris latis, brevibus, quam latitudine vix tertia parte longioribus, interstitio 6:0 semper fortiter tu- bereulato; thorace basi apiceque constricto medio uni- sulcato quam elytris multo angustiore; callis verticis obsoletis aut distantibus; oculis valde prominulis. M. inequalis GYLH. M. melancholieus GYLH. 3. GYLLENHALIA nov. gen. Char. gen. Antenne subrect@, scapo oculos haud attin- gente, funiculo articulis 7 composito, clava ovali articulo primo solo perfecto. — Rostrum crassum, nonnihil deflexum, capite paulo longius, suleis antennarum angulatim flexis, in parte infe- riore profundissimis. — Caput transversum, pone oculos fortissime constrietum. — Oculi liberi, rotundati, valde prominuli. — Pro- thorax subquadratus, valde convexus, basi apiceque truncatus. — Scutellum nullum. — Elytra ovalia, fortissime convexa, subglo- bosa, lateribus a dorso margine elevato haud separatis, inter- stitiis omnibus — 2°, 4° et 6° fortius — serlatim tubereulatis. — Pedes mediocres; femora postica elytrorum apicem haud attin- entia; tibie eylindriex, apice truncate, inermes; tarsi apicales, 9 ’ 2) cylindrici, subtus setosi, articulo tertio simplici. — Unguiculi magni, liberi. — Cox&® antice contigux, intermedie paulo, po- stice latissime distantes. Typus et unica species: Drachycerus spectrum FABR. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 21 Subfam. BRACHYCERIN ZA. Scrobes antennarum lineares, arcuati, subtus conniventes. — Antenn&» breves, scapo brevi, funiculo articulis septem composito. — Rostrum deflexum. — Tibie apice fortiter cavernos&, tarsis lateralibus. — Tarsi lineares, cylindrici aut paulum compressi; articulo tertio haud bilobato. — Unguiculi magni, liberi. — Cor- pus plus minus breve, apterum. A. Caput exsertum; oculi vix transversales, triangulariter rotun- dati, sat convexi, liberi. Thorax antice truncatus. Tribus Protomantiüine. B. Caput plus minus thoraci intrusum; oculi transversales, plani, s&pe ex parte obtecti. Thorax lobis ocularibus pr&ditus. Tribus Drachycerine. Tribus PROTOMANTINA. Genus PROTOMANTIS SCHOENH. Gen. et Spec. Cureulionidum V: 2, p. 721, n. 94. Conspectus specierum. A) Elytris obovatis, quam thorace haud duplo latioribus; thorace verrucis plurimis, rotundatis, nitidis adsperso. Long. corporis ÖB la ımaxı NA 1. P. Peringueyi n. sp. — Cap. Bone Spel. B) Elytris haud obovatis, ovatis aut subrectangularibus. «) Elytris magis elongatis, quam thorace haud duplo latioribus, lateribus irregulariter et minus profunde fossulatis; thorace verrucis plurimis rotundis, nitidis obsito. Long. corporis Bes lat. max NYA 2. P. elegans n. sp. — Cap. Bon& Spei. 2) Elytris latis, quam thorace plus duplo latioribus, lateribus re- gulariter quadriseriatim fossulatis; thorace verrucis paucis — 22 AURIVILLIUS, GONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. 9—6 in utroque latere — elongatis et angulatis ornato. Long. corporis 9”, lat. max. 5,5”. 3. P. Dregei GYLH. — Cap. Bon Spei. Tribus BRACHYCERINA ver». Conspectus generum. A. Frons pedunculis duobus lateralibus, alte erectis pradita, quorum latera externa oculi subtransversim occupant; thorax antice lobo medio rotundato valde producto ornatus. l. Theates FÄHR. B. Oeculi sessiles. 2. Brachycerus OLIV. THEATES FAHR. FÄHRAUS, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1871, n:o 1, p. 68. Conspectus specierum. A. Thorace medio tuberculis 4 transversim positis, duobus in dorso, duobus lateralibus, armato; elytris singulis trifariam verrucosis. 1. Th. petiolatus FÄHR. B. Thorace dorso medio inermi. Elytris singulis subquadri- farıam verrucosis. a. Thorace lateribus in medio paulum calloso-dilatato, an- tice medio profunde foveato; pedunculis oculigeris inter se quam latitudine sua latius distantibus; supra ochraceo- pulverulentus. 2. Th. spectator FÄHR. 8. Thorace lateribus in medio subhamato-tuberculato, an- tice supra tri-foveato, foveis externis multo minoribus; pe- dunculis oculigeris inter se quam latitudine sua haud latius distantibus; supra nigro-brunneoque subtus maxima parte albido-pulverulentus nigroque punctatus. Long. corporis 6,6”, lat. max. 3,4”; thoracis long. 1,9”, lat. 27; ely- trorum long. 4”, lat. 3,4”. 3. Th. ludifieator n. sp. -— N’Gami. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 BRACHYCERUS OLIV. OLIVIER, Enc. Meth. V, p. 181, 1790. Typus Dr. apterus L. Obs. 1. Dä det är mig bekant, att saväl Mr PERINGUEY i Kapstaden som ock den bekante Curculionidkännaren FR. P. PASCOE äro sysselsatta med utredningen af de talrika arter, som tillhöra detta slägte, har jag alldeles lemnat dem åsido vid utarbetandet af denna uppsats. Obs. 2. Bland de arter, som af SCHÖNHERR och sedan af alla senare författare hänförts till Brachycerus, finnes det dock (förutom den härofvan upptagna Br. spectrum FABR.) en art, som så väsentligen afviker ej allenast fran slägtet Brachycerus utan ock från alla andra slägten inom familjen Drachyceride, att den utan tvekan mäste göras till typ för ett nytt slägte. Denna art är GYLLENHALS Dr. tuberculosus!) (= verrucosus FABR.?)), som finnes afbildad hos IMHOFF?) under det af GYL- LENHAL gifna namnet. I SCHÖNHERRS typsamling finnes visser- ligen ej sjelfva typexemplaret, som tillhörde museet i Köpen- hamn, men väl ett annat exemplar, som SCHÖNHERR erhållit från IMHOFF och som fullständigt öfverensstämmer med «dennes figur. I fråga varande art är synnerligen intressant genom sin yttre likhet med Dinomorphus pimelioides PERTY från Bahia i Brasilien. Presidenten C. A. DoHRN har nyligen?) framhallit detta, dock utan att tillika påpeka den verkliga, djupare öfver- ensstämmelse, som förefinnes mellan dessa arter och som gör att Br. tuberculosus GYLLH. i sjelfva verket närmare öfverensstäm- mer med gruppen Dinomorphine än med Brachycerinz. Pa grund häraf far jag för D. tuberculosus GYLH. föresla det nya slägtet Drachyceropsis, som med obetydlig förändring af familje- 1) SCHÖNHERR, Gen. Spec. Cureulionid. V: 2, p. 676. 2) Syst. Eleuth. II, p. 414. 3) LABRAM und IMHoFF, Gen. Curcul. II, t. 9. 2) Stett. Ent. Zeit. B. 41, 1880, p. 293-295; B. 43, 1882, p. 251. 24 AURIVILLIUS, CONSP. GENERUM ET SPECIERUM BRACHYCERIDARUM. karakteren kan hänföras till Dinomorphin®. Enär hlott 1 ex. förelegat, har jag ej kunnat undersöka mundelarnes beskaffenhet. BRACHYCEROPSIS nov. gen. Tribus Dinomorphine. Rostrum crassum, breve, deflexum. — Sulci antennarum profundi, arcuati, subtus conniventes et sulco transverso conjuncti. — Antennx lateraliter in medio sulcorum insert&, subgeniculat&, funiculo articulis 6 composito et clava elongata, subsolida. in- structe. — Oculi transversales, valde angusti, deplanati, subtus acuminati. — Prothorax subquadratus, antice utrinque sub oculis lobatus, supra medio vix productus; prosternum antice haud ex- cavatum. — Scutellum inconspicuum. — Elytra globoso-obovata, basi medio paullo producta. — Cox& antice contigu@. — Coxe intermedie etiam contigu®. — Mesosternum antice inter coxas acuminato-abbreviatum. —— Metasternum brevissimum, cox& po- stice modice distantes. — Pedes mediocres; femora postica ab- dominis apicem haud attingentia. — Tibie apice cavernos®, angulo exteriore obtuso, angulo interiore dente incurvo armato. — Tarsi laterales, subtus spongiosi, articulis 1—3 latis, depla- natis, 3:0 bifido, suborbiculari, 4:0 elongato, compresso, quam 2:0 et 3:0 simul sumptis longiore. — Unguiculi parvi, divergentes. — Abdominis segmenta 2—4, subzqualia (2:um reliquis paulo longius), suturis rectis, profundis separata. Typus generis: Drachycerus tuberculosus GYLH. (= verru- cosus FABR.). Brachyceropsis facillime distinguitur a Drachycero tarsis subtus spongiosis, articulo 3:0 bilobato, unguiculis parvis funicu- loque antennarum articulis 6 composito. A genere Dinomorpho autem nostrum genus non nisi articulo primo clav& antennarum elongato (minime transverso), scutello indistincto tiblisque sim- plieibus differre videtur. [0] 5 Ötversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 105. Om kumenylakrylsyrans framställning och nitrering. Af OSKAR WIDMAN. 'Meddeladt den 16 September 1885.] Under mina föregaende undersökningar!) inom kuminserien har jag utgående från kuminol, lyckats framställa föreningar, som äro derivat af icke mindre än tre olika qväfvekärnor näm- ligen C € OMS MC - N C sa fe en { C an 0) | |, vu N ie Ra C N C N indol cumazon C TE ee: C IN TH C N cinnolin 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1882, N:o 7, p 37; 1883, N:o 7, p. 39; 1884, N:o 3, p. 51. 26 WIDMAN, KUMENYLAKRYLSYRANS FRAMSTÄLLN. OCH NITRERING. Alla dessa qväfvekärnor hafva blifvit sammanfogade på det sätt, att först en nitrogrupp infördes i metaställning till alde- hydgruppen d. v. s. i ortoställning till isopropylgruppen, hvarpa nitrogruppens qväfveatom i metanitrokuminol: CH 0 CH (OST CH COOH: Syran har redan förut blifvit framstäld af PERKIN genom upphettning af en blandning af kuminol, ättiksyreanhydrid och vattenfritt natriumacetat. Efter atskilliga försök i tillsmälta glas- rör med vexlande mängder och vid olika temperaturer har jag slutligen användt följande förfarande, sasom mest beqvämt och ändamålsenligt: 25 gr. kuminol blandas med 25 gr. vattenfritt natrium- acetat och 38 gr. ättiksyreanhydrid i en liten kolf och bland- ningen upphettas i svafvelsyrebad under uppatvändt kylrör 8 timmars tid vid en temperatur mellan 150—160° C. Därpa hälles kolfinnehallet i vatten, öfvermättas med kalilut och upp- värmes. En brun, af kuminol starkt luktande olja, som förblir olöst, aflägsnas och lösningen befrias fran löst oangripen kuminol genom tre ganger upprepade skakningar med eter. Vätskan uppvärmes nu i en öppen skal, tills qvarvarande löst eter full- ständigt förflyktigats. Härpa fälles kumenylakrylsyran ur lös- ningen med saltsyra. Efter uttvättning med vatten och utpress- ning, erhålles syran ren genom en kristallisation ur utspädd alkohol. Föreningen smälter, sasom PERKIN angifvit, vid 157—158”. Den är mycket lättlöslig i alkohol och kristalliserar därur i färglösa nålar. I benzol löses den likaledes mycket lätt i värme och kristalliserar vid afsvalning i långa prismatiska kristaller med snedt afskurna ändar. Vid framställning af kumenylakrylsyra erhåller man, så- som nämndt är, alltid en olja, som icke löser sig i kaliluten. Den luktar starkt kuminol och bestar äfven till största delen däraf. Far den emellertid sta en längre tid, afskiljes småningom en icke obetydlig mängd kristaller, så att hela massan stelnar. Befrias kristallerna genom filtrering pa sugfiltrum och stark 28 WIDMAN, KUMENYLAKRYLSYRANS FRAMSTÄLLN. OCH NITRERING. pressning fran största mängden olja, kunna de sedan omkristal- liseras ur alkohol och erhällas sa i fullt rent tillstand. Föreningen kristalliserar ur alkokol i färglösa, spröda pris- mer, som smälta långsamt vid 139—144°, såvida de införas i kapillärröret i fast form. En gang smält och sedan åter stel- nad, smälter kroppen sedan skarpt vid 145—146°. Föreningen löses lätt i varm, svårt i kall alkohol och är olöslig i kalilut. Analysen förde till formeln C,,H,,0;: Funnet. Beräknadt. Ö 74,86 75,39 H 7,91 (38. Kroppens såväl egenskaper som sammansättning häntyda på att här föreligger en diacetylhydrokuminoin: CH, . CH, . CH .0.COCH, CH, . CH, . CH :0O:..COCH; A. RAAB har nämligen förut erhållit en förening af samma sammansättning, da han upphettade hydrokuminoin med acetyl- klorid. Han uppgifver smältpunkten 143—144°. För att säkert fastställa identiteten mellan RAAB's och min förening har jag kokat föreningen kort stund med alkoholisk kalilut och därpa afdunstat lösningen till torrhet, tvättat åter- stoden med vatten och kristalliserat den ur alkohol. Redan vid första kristallisationen erhölls den bildade kroppen i små, hvita, vid 135° smältande nalar. En analys visade sammansättningen CH2,0;: Funnet. Beräknadt. C 80,01 80,54 H 8,90 8,72. Föreningen har tydligen uppstått enligt reaktionsformeln: CHE ON + 2KOH = CI, H550, + 2KO. C-H,3O. Genom afspaltning af 2 acetylgrupper har det bildats en hydro- kuminoin: C,H, . C,H, . CH. OH C.H, . CH, . CH. OH ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o d. 29 Egenskaperna öfverensstämma fullständigt med dem, som finnas angifna för på flere andra sätt framstäld hydrokuminoin. Att diacetylhydrokuminoin bildas vid upphettning af kumi- nol med ättiksyreanhydrid och natriumacetat är ganska öfver- raskande. Da, såsom både BÖSLER!) och jag?) visat, kuminol lätt kondenseras till kuminoin vid kokning med alkoholisk eyan- kaliumlösning, vore det visserligen föga märkvärdigt, om det visade sig, att äfven t. ex. natriumacetat egde en liknande för- mäga att kondensera kuminol till kuminoin. Här maste dock i sjelfva verket samtidigt en reduktionsprocess hafva inträffat, sa- som följande eqvation utvisar: 2C,,H,50 + (C;H,0),0 + H, = C4H300,; + H,O Hvad här har verkat reducerande, är icke lätt att afgöra. Denna reduktionsprocess erinrar dock om ett af SARAUW?) upptäckt bildningssätt för diacetylhydrokinon. Han fann, att kinon vid upphettning med ättiksyreanhydrid och natriumacetat eller till och med med blott ättiksyreanhydrid (vid 260°) delvis öfvergar i nämda diacetylhydrokinon: | 0,H,0, + [GH30,] + H, = CoH100, + H,O Denna senare reaktion är äfven ännu oförklarad. Savidt jag vet, har man ännu icke iakttagit, att diacetyl- hydrobenzoin bildas vid framställning af kanelsyra medels PER- KIN'ska reaktionen. Detta beror sannolikt blott derpa, att ingen har undersökt biprodukterna tillräckligt noga. Af kumenylakrylsyrans derivat har jag framstält etyletern, bromiden och ketonen, hvilka förut icke voro kända. Ketonen har senare blifvit framstäld af L. CLAISEN och A. C. PONDER?). Etyletern bereddes genom inledande af klorvätegas i en alkoholisk lösning af syran. Den utgör en färglös olja, som jag ej kunnat bringa i fast form. ') Ber. d. Deutsch. chem. Gesellsch. XIV, p. 324. 23 oo» » » » XIV, p. 609. 3) Ann. Chem. Pharm. Bd. 209, p. 128. =) D » » » 223, Pp: 148. 30 WIDMAN, KUMENYLAKRYLSYRANS FRAMSTÄLLN. OCH NITRERING. Dibromiden, C,H; . C,H, . CHBr. CHBr. COOH, erhållen genom inverkan af gasformig fri brom pa fast kumenylakrylsyra, kristalliserar ur kokande benzol i sma, hvita bollar, som smälta vid 190°. Föreningen är svarlöslig äfven i kokande benzol. Funnet. Beräknadt. C 41,13 41,14 H 4,43 4,00 Br 45,89 45,72 Ketonen, dikuminalaceton, |C;H; . C,H, . CH = CH], CO, framstäldes efter en af L. CLAISEN och A. CLAPAREDE!) an- gifven metod att framställa dibenzalaceton. Till en starkt af- kyld blandning af 20 d. kuminol, 4 d. ren aceton och 40 d. is- ättika tillsattes droppvis 30 d. koncentrerad svafvelsyra. Läter man nu blandningen sta i isvatten 6 timmar, utfälles en olja vid tillsats af vatten till den djupröda lösningen. Oljan tvätta- des med vatten och kalilut och lemnades i hvila. Efter någon tid hade den stelnat till en kristallgröt, som genom pressning befriades från olja och kristalliserades ur alkohol. Kroppen är mycket lättlöslig i kokande alkohol eller eter och kristalliserar därur i långa, gula nalar, som smälta vid 106—107°. Funnet. Beräknadt. C 86,00 86.79 H 8,54 8,18. Nitrering af kumenylakrylsyra. För att under medverkan af akrylsyreresten CH = CHCOOH kunna framställa föreningar, innehällande qväfvekärnor, var det nödvändigt, att nitrogruppen vid kumenylakrylsyras ni- trering inginge i ortoställning till nämda sidokedja, ty blott af ortoföreningar har man kunnat framställa kroppar, tillhörande kinolin- eller indol- (indigo-)serierna. I sjelfva verket var ock sannolikheten för att icke blott en ortosyra skulle inga i reak- tionsprodukten vid nitreringen utan att den till och med skulle ') Berliner Berichte XIV, p. 2460. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %.. 31 blifva den enda produkten, a priori mycket stor. Det var näm- ligen redan länge kändt, att om man nitrerar den analogt sam- mansatta kanelsyran, man erhaller saväl orto- som paranitro- kanelsyra men icke ett spar metasyra. Nu är emellertid i ku- menylakrylsyra den i paraställningen befintliga väteatomen redan substituerad af en isopropylgrupp. Ett paranitroderivat borde saledes icke kunna bildas. Införes emellertid kumenylakrylsyra i små portioner i med snövatten afkyld, rykande salpetersyra af 1,53 sp. v., inträffar vid hvarje tillsats en häftig reaktion under öfvergående brun- färgning, syran löses och en bildad nitroprodukt afskiljer sig snart ater ur lösningen. Om hela massan gjutes i vatten, ut- faller en gulhvit kropp, som vid lösning i alkohol visar sig vara heterogen. En del löses nämligen i alkohol lätt, en annan ytterst svart. Den senare besitter egenskaper, som icke alls erinra om ortonitrokanelsyra. Såsom af nedanstående beskrifning kommer att framga består den af paranitrokanelsyra. Benägenheten till bildning af paraderivat vid fenylakrylsyrors nitrering synes på grund häraf vara så stor, att den förmår åstadkomma, att en i paraställning stående kolväteradikal afspaltas. I hvarje fall af- spaltas 1 föreliggande fall isopropylgruppen utan allt tvifvel och ersättes af en nitrogrupp: GE NO, Da rn VEN | ger | | | | 2 va Ya CH = CH.COOH CH = CH . COOH Detta faktum, att en kolväteradikal genom ett så mildt verkande agens som kall salpetersyra afspaltas från benzolkär- nan i en aromatisk substans är i hög grad anmärkningsvärdt och står hittills utan analogi!). ') EINHORN och Hess (Berliner Berichte XVII, p- 2015), hvilka samtidigt med mig framstält ortonitrokumenylakrylsyra och några dess derivat, hafva kom- mit till alldeles samma resultat. 32 ‚WIDMAN, KUMENYLAKRYLSYRANS FRAMSTÄLLN. OCH NITRERING. Da uppträdande af paranitrokanelsyra i nitreringsprodukten naturligtvis förminskar utbytet af ortonitrokumenylakrylsyra, har jag anstält försök i flere riktningar för att undga bildningen däraf eller atminstone inskränka den till ett minimum. Det har dock visat sig, att nitrokanelsyra alltid bildas, dock enligt min erfarenhet i mindre mängd ju svagare och mindre röd sal- petersyra, man använder. Det till sist använda förfarandet var följande: Den fint pulveriserade kumenylakrylsyran införes smaningom dock temligen raskt under ständigt omrörande i den tiofaldiga mängden gul salpetersyra af 1,48 eg. v. vid en 10° icke öfver- skridande temperatur. Sedan allt är infördt, omröres ännu en stund, till dess de pa ytan simmande klumparne försvunnit. De bildade nitrosyrorna stanna blott delvis i lösningen. Massan hälles derpå i mycket, med is afkyldt vatten, den härvid utfälda produkten tvättas, utpressas och löses i utspädd amoniak. Efter filtrering fälles med saltsyra och fällningen tvättas, pressas och torkas ytterst väl. - För att skilja de i blandningen ingående syrorna från hvar- andra lämpar sig benzol bäst till lösningsmedel!). Till och med vid kokning är parasyran däri fullt olöslig. Kokar man därför den torkade produkten upprepade gånger med benzol och filtrerar lösningen het från det olösta, kan man på detta sätt. helt och hållet aflägsna paranitrokanelsyran. Vid benzollös- ningens afsvalning utkristalliserar en syra, som i följande uppsats skall närmare beskrifvas och bevisas vara ortonitro- kumenylakrylsyra. Den erhålles lätt ren genom omkristallisa- tioner. I moderluten befinner sig ännu en annan syra, som mäste uppfattas sasom en kumenylnitroakrylsyra. Se vidare härom 1 en af följande uppsatser. !) EINHORN och Hess skilja syrorna genom kristallisationer ur alkohol. Då paranitrokanelsyran dock är mycket svärlösligare i benzol än i alkohol, an- ser jag benzol vara vida att föredraga. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0%. 33 Paranitrokanelsyra ur kumenylakrylsyra: 4 CH = CH. COOH Cs, = Y N) y 918 a [ == br . Gil Fey CH. COOH I CI NO CBr. COOH samtidigt hafva uppstätt. Sa erhöll äfven GLASER!) vid kanel- syredibromidens sönderdeining med alkoholisk kalilut en bland- ning af de båda bromkanelsyrorna. Läter man emellertid bromidens alkaliska lösning sta längre, till och med flere manader erhaller man ändock samma resultat. Uppvärmer man åter den nyss beredda lösningen, antager den inom några minuter gul färg, men derpa grumlas den straxt af en utfallande, gulfärgad, aromatiskt luktande olja och färgas snart på grund af sönderdelning brun. Försöken att isolera en ortonitrokumenylpropiolsyra hafva därför blifvit utan resultat. I hvarje fall hafva de visat, att ortonitrokumenylakrylsyredibromid mycket svårare än motsvarande kanelsyrederivat afger 2 mole- kyler bromväte. Kumindigo (diisopropylindigo). Som bekant framstälde BAEYER indigo pa det sätt, att han löste ortonitrofenylpropiolsyra i mycket utspädd natronlut, 1 Ann. Chem. Pharm. Bd. 143, p. 330. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0%. 39 soda- eller barytlösning, uppvärmde lösningen till kokning och därpå tillsatte en ringa mängd druf- eller mjölksocker, hvarefter indigoblått hastigt afskiljde sig ur lösningen. Då nu ortonitro- kumenylpropriolsyra icke kunde framställas, stötte äfven fram- ställningen af kumindigo på svårigheter. I mindre mängder kan den dock erhållas på följande sätt. Dibromiden löses i utspädd natron- eller kalilut och lösningen uppvärmes mycket långsamt till kokning och hålles i full kokning högst en minut. Nu till- sättes skyndsamt några korn druf- eller mjölksocker och lös- ningen omskakas. Vid väl ledd operation färgar lösningen sig genast vackert blå och grumlas därpå af ett blått, i reflekteradt ljus kopparrödt pulver. Den största svårigheten ligger i valet af lutens koncentrationsgrad. Finnes för mycket eller för litet alkali närvarande, grumlas lösningen hastigt af utfallande olja och vid därpa följande tillsats af socker bildas intet färgämne. Då bildningen af propiolsyra icke alls försiggar glatt, blir äfven utbytet af kumindigo äfven vid väl lyckade reaktioner mycket litet. . Färgämnet renades genom sorgfällig tvättning med vatten och slutligen något alkohol. Kumindigo utgör ett kristalliniskt blått pulver, som vid rifning mot ett hårdt föremål antager stark kopparglans. Äm- net är i vatten olösligt, men löser sig till skilnad från vanlig indigo i alkohol med blåviolett färg. Denna lösning visar, så- som lösningar af vanlig indigo, ett absorptionsband i den gula delen af spektrum. Vid upphettning öfvergår färgämnet i en purpurröd gas och sublimerar i nålar. I rykande svafvelsyra löses det först med brun, sedan grön och slutligen blå färg. Vid utspädning med vatten erhåller man en intensivt blått, med ett stick i grönt färgad lösning, hvars färg är minst lika intensiv som af vanlig, ren indigo. Vid inverkan af reduktionsmedel i alkalisk lösning affärgas kroppen under kypbildning. Till följd af den stora öfverensstämmelsen saväl i bildnings- sätt som i egenskaper mellan kumindigo och vanlig indigo lider det intet tvifvel, att icke här en diisopropylindigo föreligger, fullkomligt analogt sammansatt med vanlig indigo. Kumindigos 40 WIDMAN, OM KUMENYLAKRYLSYRANS ORTODERIVAT. bildning ur ortonitrokumenylakrylsyredibromid askädliggöres af följande eqvationer: Zz C=0C.0CO0O0H C,H,,NBr,0, + 2KOH = Colo NO, + 2KBr + 2H,0 20,,H, NO, + 4KOH = C,,H,N.0, + 2K,CO, + 0,+2H,0. Kuminindigo Ortoamidokumenylakrylsyra CH, GEN 0 >60. i del ortonitrokumenylakrylsyra löses i ett öfverskott af utspädd amoniak och därtill sättes en lösning af 7,5 delar kri- stalliseradt ferrosulfat portionsvis och under flitig omskakning. Fällningen antager därvid hastigt ferrihydratets rödbruna färg, till dess den sista portionen blifvit tillsatt, da färgen till följd af öfverskott pa tillsatt ferrosulfat blir mörkare. Genom till- sats af amoniak maste lösningen alltjämt hallas alkalisk. Se- dan allt blifvit tillsatt, uppvärmes i vattenbad en stund och fällningen affıltreras. Filtratet, som är svagt gulfärgadt med en vacker grönbla fluorescens, surgöres nu med ättiksyra, som fram- kallar en vacker, gul, i början slemmig, men snart till kristalli- nisk öfvergäende fällning. Efter torkning utgör denna en vac- ker, gul, sidenglänsande kropp. Genom kristallisation ur alkohol erhalles föreningen lätt fullt ren. Ortoamidokumenylakrylsyra kristalliserar ur alkohol i prakt- fulla, centimeterlanga, starkt glänsande, gula, på vissa ytor vac- kert skillrande, platta nalar, som smälta vid 165° under gas- utveckling. Föreningen löses särdeles lätt i kokande, men svårt i kall alkohol. Af eter upptages den lätt. Lösningarne visa en stark blågrön fluorescens. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 41 Funnet. Beräknadt. 1% 2 Ca 70,25 = 70,24 Hi: es = 7,32 N = 6,98 6,83 0, — — 15,61 100,00 I amoniak löser sig amidosyran lätt. Efter amoniakens fri- villiga afdunstning i luften, atersta gula kristaller, hvilka äro olösliga i kallt vatten, visa den fria syrans smältpunkt och där- för äro ingenting annat än den fria syran sjelf. Detta förhal- lande synes antyda, att kroppen sjelf i fritt tillstånd är att uppfatta som en saltartad förening, såsom ofvanskrifne formel anger. Med starka mineralsyror förenar sig kroppen till salter, men dessa tåla icke langvarigare upphettning i vattenlösning, utan öfverga därvid under förlust af vatten i en med karbostyril analog kropp — isopropylkarbostyril, kumostyril. < CH = CH. COOH TO SEINE Ol den fria, gulglänsande syran öfvergjutes med vatten och några Hydrokloratet: C,H + 3H,0. Om droppar saltsyra öfvergar färgen plötsligt i hvit, utan att kri- stallerna lösas. Upphettas blandningen till kokning, gar allt i lösning och vid afsvalning afsätta sig i början långa färglösa, ytterst fina nalar, men slutligen stelnar hela massan till en rent hvit kropp. Saltet är svarlösligt i såväl varmt som kallt vatten. Utpressadt, förlorar saltet i vacuum en af de tre molekyler vatten, det innehåller, och redan vid 60° begynner klorväte bortga, hvilket synes däraf, att profvet gulfärgas. Om det i exsiccator torkade saltet öfvergjutes med vatten, färgas det starkt gult; det sönderdelas således af rent vatten. Funnet. Beräknadt 5 för C,,H,,NCIO, + 3H40. Cl 12,03 12,01 H,O (i vacuum) 5,97 6,09 42 WIDMAN, OM KUMENYLAKRYLSYRANS ORTODERIVAT. Ortoacetamidokumenylakrylsyra: ; : CH = CH. COOH Sl NE OOGE ; Om amidosyran rifves tillsammans med sin halfva vigt ättiksyreanhydrid, inträder redan af sig sjelf reaktion under stark värmeutveckling och blandningen stelnar till en gulaktig fast massa. Denna omkristalliseras ur alkokol. Föreningen kristalliserar 1 utomordentligt fina, hvita nålar, som smälter under gasutveckling vid 220” och lösas temligen lätt i kokande alkohol men svårt i kall. Funnet. Beräknadt. Ü 68,0 3 68,0 2 H 7,25 6,88 kumostyril («-oxykumokinolin) CH CH KISS a NÅ NCH | [CH,],CH .C\ | OKH NV CH N Det utpressade hydrokloratet af ortoamidokumenylakrylsyra löses i mycket, med några droppar vanlig saltsyra försatt vatten och lösningen hålles vid svag kokning under 4—5 timmars tid. Småningom afsätta sig därvid redan i värme hvita, glänsande, platta nålar eller blad, hvilkas mängd tilltager vid afsvalning. Den så erhållna kroppen är redan i det närmaste alldeles ren. Vid kristallisering ur alkohol stiger smältpunkten 1 grad. Kumostyrilen kristalliserar ur en alkoholisk lösning i fina, långa, glänsande, vid 168—169° smältande nålar. Den löser sig i kokande alkohol mycket lätt, i kokande vatten svårt. I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 43 til och med kokande saltsyra löses den ej, i alkalier däremot redan vid lindrig uppvärmning. Ur den alkaliska lösningen ut- drager eter fri kumostyril, och kolsyra utfäller den. Äfven andra mineralsyror än saltsyra kunna åstadkomma kumostyrils bildning ur amidosyran. Funnet. Beräknadt. 1% 2 Cs 76,62 — TT,00 Hz (7,73) — 0,95 N a 1,95 1,49 (0) = — 8,56 100,00 Da man kokar vattenlösningar af ortoamidokumenylakryl- syrans salter, utträder saledes en molekyl vatten ur amidosyran enligt följande eqvation: 3 CH=CH.COOH _ CH = CH Ca,» ÖsH3 70,15 — 70,24 H,; 707 0 — 1,32 N — 7,51 6,83 (OM — — 15560 100,00 Salterna med baser kristallisera i allmänhet dåligt. Kalium- saltet är oerhördt lättlösligt i vatten. Bariumsaltet afskiljes sa- som en hinna på ytan, om en i värme mättad lösning afkyles eller afdunstas vidare. Amoniumsaltet kristalliserar i färglösa, glänsande romboedrar. (ÖR = OH, OMM a sc Hydrokloratet, C,H- . C.H.<- , är i kallt ydroklorate sH, CNE 0 vatten mycket, i varmt temligen svarlösligt. Det kristalliserar ur en afsvalnande lösning 1 färglösa, starkt glasglänsande, platta nålar med tillspetsade ändar. Det innehåller ej vatten. Funnet: Beräknadt: Cl 14,67 14,70. Kloroplatinatet, [C,,H,30> . NH,CI),PtCl, + 2H,O, afskiljer sig i gula, i vatten svarlösliga prismer eller platta nalar, da en varm med saltsyra försatt lösning af hydrokloratet hälles i en varm platinakloridlösning. Kristallerna innehalla 2 molekyler vatten, som bortga vid 110°. Funnet: Beräknadt: T. 1. Pt 22530 2230 RN H,O 4,24 — 4,21. Suljatet, |C).H}30; - NH,,»H,SO, + 5H,0. Amidosyran löstes i ett stort öfverskott af varm utspädd svafvelsyra och lösningen afkyldes. Härvid utkristalliserade saltet i till bollar förenade blad, svarlösliga i vatten. Öfverraskande är, att saltet eger neutral sammansättning. Vattenhalten bortgar vid 140°. 58 WIDMAN, OM KUMENYLAKRYLSYRANS METADERIVAT. Funnet: Beräknadt: 50, 14,59 14,47 H,O 8,23 8,14. »»-Acetamidokumenylakrylsyra CH = CH. COOH CzH, - C:H3 69,22 — 69,57 H,, 3,59 3,21 N —_ 7,08 6,76 Ö, — — 15,46 100,00 »am-Acetamidokumenylpropionsyra, Amidosyran sammanrefs med den beräknade mängden ättik- syreanhydrid och den stelnade produkten omkristalliserades ur alkohol. Acetylföreningen afskiljer sig härvid langsamt i sma, slänsande, korta prismer, hvilka smälta konstant vid 168° och äro lättlösliga i alkohol. Funnet: Beräknadt: C 67,78 67,47 H US 7,63. 61 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 108. Derivat af kumenylakrylsyra, bildade genom substitution 1 akrylsyregruppen. Af ÖSKAR WIDMAN. [Meddeladt den 16 September 1885.] Såsom i en föregående uppsats är nämdt, uppträder vid kristallisation af produkten från kumenylakrylsyrans nitrering ännu en annan syra i moderluterna efter ortonitrokumenylakryl- syra. De samlade moderluterna koncentrerades starkt och af- kyldes. Därvid afskilde sig en obetydligt kristalliserad grabrun, massa, hvilken nästan uppfylde hela vätskan. Den är mycket lättlöslig i benzol. Omkristalliseras substansen flere gånger ur het benzol, affärgas den så småningom, lösligheten aftager och kristallisationsförmagan tilltager. Slutligen smälter kroppen vid 123—124° och kristalliserar i till bollar förenade nålar, hvilka äro rent hvita med ett stick i gult. Vid 3 därpå följande kri- stallisationer efter hvarandra ur benzol förblefvo både smältpunkt och utseende konstanta. För säkerhets skull kristalliserades det renaste ännu en gang men nu ur alkohol, hvarvid kroppen icke det ringaste förändrades. I rent tillstånd löses föreningen lätt af kokande benzol eller alkohol, i kall benzol åter löses den svårt. Därför kristalliserar den också mycket lätt ur benzol, under det att äter en alkohollösning afsätter kristaller mycket trögt. Analysen förde till formeln C,,H,,NO,;: 62 WIDMAN, DERIVAT AF KUMENYLAKRYLSYRA. Funnet. Beräknadt. N, % 03 61,54 — 61,28 Ein: 6,26 = 9,53 N — 5,97 5,96 O, = — 27,23 100,00. Föreningen är saledes sammansatt som en nitrokumenyl- akryisyra. Att den verkligen är en sjelfständig, från de båda isomera orto- och metasyrorna skild förening, torde man väl kunna anse otvifvelaktigt. Metaderivatet smälter vid 141° och kristalliserar ı taflor, ortoderivatet smälter vid 154° och kristalli- serar i nålar, hvilka icke förena sig till bollar. Om den förra erinrar kroppen alls icke, den senare står den visserligen när- mare, da den bildas samtidigt med denna och ger, såsom jag i det följande skall visa, liksom denna en gul amidosyra, men den skiljes därifrån skarpt genom den 31” lägre smältpunkten och kristallernas olika habitus. Hvad den nya syrans konstitution beträffar, är det klart, att teorien icke inrymmer någon ny, i benzolkärnan substituerad isomer bredvid de tvåa beskrifna orto- och metaderivaten: CH, C,H, EN EN ko 2) pe S | | N" | | NO, [ ) NR N. CH = CH. COOH CH = CH . COOH för sa vidt man icke vill taga sin tillflykt till det i hvarje fall osannolika antagandet, som för öfrigt saknar hvarje stöd af analogier, att isopropylgruppen under nitreringsprocessen delvis har omlagrat sig i normal propyl. Det återstår därför blott en antaglig uppfattning öfver för- eningens konstitution, nämligen att här föreligger en af de två tänkbara kumenylnitroakrylsyrorna: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4%. 63 En, CH. En NG | C. NO, — OH. COOH CH 0,0, COOKE. I hvarje fall är bildningen af en kumenylnitroakrylsyra ge- nom direkt nitrering mycket öfverraskande. Den star dock icke alldeles utan analogi. FRIEDLÄNDER!) har nämligen visat, att vid nitrering af paranitrokanelsyreeter det bildas ett dinitro- derivat, som innehåller den sist införda nitrogruppen i akryl- syreresten?) och detta i «-ställning till karboxylgruppen. NO, AS / | "CH 0, . COOC,H, . Det är saledes redan förut bekant, att en nitrogrupp kan genom nitrering direkt införas i akrylsyreresten. Nu föreligger dock här den skilnaden, att 1 detta fall en af benzolkärnans väteatomer redan förut blifvit ersatt af en nitrogrupp, under det att i det föreliggande fallet den först inträdande nitrogruppen direkt har ersatt väte i sidokedjan. En sådan reaktion har i sjelfva verket icke förr blifvit iakttagen. Beträffande nitrogruppens ställning inom akrylsyreresten framgar det lätt, att blott P-ställningen är möjlig. FRIED- LÄNDER och MÄHLY erhöllo nämligen vid kokning af dinitro- kanelsyreetern med utspädd saltsyra p.nitrobenzaldehyd, kol- syra, alkohol, hydroxylamin och myrsyra, under det att min förening vid samma behandling icke lider någon synbar inverkan. Dessutom äro motsvarande amidoderivat olika, det ena är gult, det andra hvitt. Under sådana förhållanden och på grund af alla nu anförda fakta torde man böra uppfatta den föreliggande kroppen såsom en kumenyl-8-nitroakrylsyra 1) Berliner Berichte XIV p- 3575. 2) » » XIV p. 348. 64 WIDMAN, DERIVAT AF KUMENYLAKRYLSYRA. C.CHI[CH,], HC HC | CA C.NO, = CH. COOH. Till bekräftelse på denna slutsats hade en undersökning af föreningens oxidationsprodukter varit af stort värde. Till följd af brist på material har jag tyvärr icke kunnat utföra några oxidationsförsök. Kroppen bildas nämligen 1 mycket ringa mängd. För öfrigt synes dess bildning vara beroende af vissa omständigheter vid nitreringen. Understundom kunde jag icke återfinna densamma bland nitreringsprodukterna eller åtminstone ej utdraga den därur i rent tillstånd. Kumenyl-g-amidoakrylsyra CH — CO NH, — 0 Nitrosyran reducerades på samma sätt som isomererna. C,H, . CH, — CZ Den löstes i ammoniak, försattes med något mer än den beräk- nade mängden järnvitriollösning, järnfällningen affiltrerades och det blågrönt fluorescerande filtratet surgjordes med ättiksyra. Därvid utföll en gul kropp, som lätt löste sig i kokande alkohol och afskilde sig därur 1 gula, glänsande, vid 154—-155” kon- stant smältande nålar. Föreningen är visserligen ganska lik ortoamidokumenylakrylsyra, men smälter dock 10° lägre och eger icke dennas präktiga glans. Sammansättningen motsvarar formeln C,,H,;NO,. Funnet: Beräknadt: C 70,15 70,24 H 7,82 7,32. Ofverraskande är den blågröna fluorescensen hos lösningen och kristallernas lifligt gula färg. Liknande egenskaper visa ytterst få amidosyror. De tillhöra ortoamidokumenylakrylsyra och ortoamidokanelsyra, men icke motsvarande meta- och para- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 65 derivat. De synas därför antyda, att den föreliggande syran, om den icke sjelf är en ortosyra, star ortoamidosyrorna med af- seende på konstitution nära. Pa ofvan angifna grunder måste motsvarande nitrosyra uppfattas som en kumenyl-g-nitroakryl- syra och följaktligen borde denna vara en kumenyl-6-amido- akrylsyra: C,H,. C,H, — C. NH, = CH. COOH. Ur denna formel framgår dock icke, hvarför föreningen i fysikaliska egenskaper skulle stå ortoamidofenylakrylsyrorna när- mare än meta- och paraderivaten. Man skulle snarare vänta, att de i benzolkärnan amiderade syrorna skulle likna hvarandra mer än en i benzolkärnan och en i sidokedjan amiderad. En förening, hvars konstitution uttryckes med nyss anförda formel, borde väl snarare i egenskaper erinra om några nyligen fram- stälda aromatiska amidosyror, hvilka innehålla amidogruppen i sidokedjan t. ex. den af ERLENMEYER och LIPP!) framstälda fenyl-a-amidopropionsyran C,H; — CH, — CH . NH, -- COOH. Denna saväl som andra liknande «-amidosyror är dock hvit och ger en icke fluorescerande lösning. Nu har emellertid ERLENLEYER (Il. c.) uttalat den särdeles tilltalande åsigten, att «-amidosyror i allmänhet hafva en dub- belt så hög molekularvigt, mot hvad man förut antagit, så att deras konstitution måste uppfattas i analogi med den för taurin numera temligen allmänt antagna sålunda: R. CH — C00 — NH, NH, — 0.CO— CHR?) De aromatiska ortoamidoakrylsyrorna, resp. -propionsyrorna, propiolsyrorna, -mjölksyrorna etc. äro åter med stor sannolikhet »inre salter» af typen ; !) Ann. Chem. Pharm. Bd. 219, p. 194. 2) R betyder H (i glykokoll) eller hvilken alkoholradikal sem hälst till- hörande fett- eller aromatiska serierna. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 2 66 WIDMAN, DERIVAT AF KUMENYLAKRYLSYRA. C Ne EK. | N NEO, NH, och till och med äfven de aromatiska ß-amidosyrorna af typen GH, — © — Y NH, — CO; Denna uppfattning finner bland annat stöd i analogien a ena sidan med kumariner och karbostyriler, a andra sidan med aromatiska ß-laktoner: C / CREOTG a; Da © 674 LO 0— CO Ör 8-lakton. kumarin. Da det för öfrigt icke finnes nagot skäl att antaga, att de fria meta- och paraamidosyrorna äfven äro sadana »inre salter», skulle saledes enligt denna som jag tror mycket sannolika upp- fattning de föreliggande föreningarnes konstitution kunna ut- tryckas med följande skematiserade formler: C—C.COOH NH, m- eller p-Amidosyra. € or oe, ee. | NH, — (0, GR, a > ÖR o-Amidosyra. NH, 9-Amidosyra. SO, — NE, NH, —C0, a-Amidosyra. ame. ce Se SERNER Pa grund af dessa formler har man nu i sjelfva verket att vänta en större Ööfverensstämmelse mellan en o-amidosyra och en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 67 $-amidosyra än emellan en o-amidosyra och en m- eller p-syra a ena sidan eller en 3-amidosyra och en a-amidosyra å den andra. Da nu saväl o-amidokumenylakrylsyran som kumenyl-#- amidoakrylsyran ega gul färg, ligger det nära till hands att antaga, att det just är den inre kondensationen till saltartade föreningar inom hvar molekyl för sig, som har åstadkommit den gula färgen. Denna hypotes vinner en god bekräftelse i följande förhållanden: Undersöker man nemligen, huru förhallan- det är vid alla hittills kända amidosyror af liknande konstitu- tion både orto- och ß-amidosyror, finner man, att de alla äro gulfärgade, men dessutom att utom dessa alla öfriga äro färg- lösa!). Dessutom visa iakttagelser på o-amidokumenylakryl- syra, hvilken jag sjelf i tillräckliga mängder haft under hän- derna, att den gula färgen genast försvinner, när sådana för- hållanden inträda, att inre salter icke längre kunna existera. Salterna med starka mineralsyror d. v. s. med de syror, som öfverhufvud kunna binda dessa svaga baser till salter, äro fullt färglösa. Salter med baser äro visserligen icke närmare under- sökta, men några qvalitativa reaktioner visa dock tydligt, att ett liknande förhållande äfven här eger rum. Inför man den fasta amidosyran 1 en starkt koncentrerad natronlut, löses hon ej, men den fasta syrans färg öfvergår genast i hvit. Utspäder man lösningen lösas de hvita klumparne småningom, vätskan är i början färglös och fluorescerar ej, men antager vid starkare utspädning såväl gul färg som fluorescens. Tydligen är natrium- saltet olösligt i koncentrerad natronlut, men löses i utspädd och sönderdelas af mycket vatten delvis i fri syra och natrium- !') Enligt denna hypotes skulle man kunna vänta, att äfven de alifatiska £- amidosyrorna skulle gifva inre salter och därför äfven vara gulfärgade. Som bekant äro de dock, såsom t. ex. ß-alanin, hvita. Oafsedt att kroppar tillhörande fettsyreserien med afseende på färg alldeles icke behöfva förhålla sig såsom aromatiska, är det i sjelfva verket mycket sannolikt, att de aromatiska 8-amidosyrorna gifva inre salter utan att de alifatiska göra det. Att S-laktoner icke existera inom fettserien, tyder på ett sådant förhäl- lande. Ingen y-amidosyra är ännu framstäld. 68 WIDMAN, DERIVAT AF KUMENYLAKRYLSYRA. hydrat. Sa snart fri syra finnes förhanden i vätskan antager denna gul färg och fluorescens. Öfvergjuter man kumenyl-f8-amidoakrylsyra med utspädd saltsyra, öfvergår den genast i ett hvitt klorvätesyradt salt. Detta löses vid uppvärmning till en färglös vätska, som vid af- svalning ater afsätter saltet 1 hvita fina nålar. Låter man lös- ningen stå vid 100° C. så lang tid, som är fullt tillräcklig att under liknande förhållanden öfverföra o-amidokumenylakrylsyra i kumo- styril, och därefter lemnar lösningen att afsvalna, utkristalliserar endast hydrokloratet oförändradt. Fortsättes däremot upphett- ningen under flere dagar, erhåller man slutligen vid afsvalning en förening, som är klorfri och olöslig i både syror och baser. Kroppen löses mycket lätt i alkohol, är nästan olöslig 1 vatten och låter bäst omkristallisera sig ur kokande, 50-procentig ättik- syra. Hon afskiljes därur i fina, hvita, långa nålar, som smälta vid 161—162°, om de införas i fast form i kapillärröret. Ty- värr räckte icke materialet till analys. På grund af bildningssätt och egenskaper lider det väl knap- past något tvifvel, att icke denna kropp utgör en med karbo- styril analog förening, som efter all sannolikhet är en inre an- hydrid till kumenyl-pP-amidoakrylsyra, sammansatt enligt en af följande konstitutionsformler: C,H, . CH, —C = (Ola GH, GH, — 0 = CH Ban NH Co un N=€.0OH En sådan förening är fullkomligt analogt sammansatt med 8-laktonerna. 69 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 7. Stockholm. Mättningskapacitet och atomvigt. Af J. R. RYDBERG. [Meddeladt den 16 September 1885.] $1. Till grund för de kemiska elementens naturliga system har MENDELEJEFF sasom bekant lagt mättningskapacitetens perio- diska föränderlighet med atomvigten, hvarvid de regelbundna oxidernas sammansättning hufvudsakligen fatt tjena sasom rätte- snöre. Det. synes emellertid, som om bade MENDELEJEFF och LOTHAR MEYER, hvilken senare närmare formulerat resultaten och fortsatt hithörande undersökningar, genom att tillägga ele- mentens högsta (syrerikaste) oxider en allt för stor betydelse skulle hafva hindrats fran att utreda hela sammanhanget mellan mättningskapacitet och atomvigt. Elementens föreningar kunna jemföras med hvarandra icke blott med afseende på formen. Äfven antalet föreningar, som de särskilda grundämnena kunna ingå med ett och samma, är väl förtjent af uppmärksamhet. Det är icke synnerligen många element, hvilkas föreningar med de öfriga kunna användas för en undersökning af denna fråga, alldenstund metallernas legeringar med hvarandra endast sällan ega så skarpt utpreglade egenskaper, att deras atomistiska sammansättning med säkerhet kan angifvas. Det material, som för ändamålet är brukbart, utgöres derför egentligen af haloi- dernas och syregruppens samt till en del qväfvegruppens för- 70 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. eningar med andra ämnen. Af dessa äro syreföreningarne de af gammalt bäst kända och noggrannast undersökta, likasom de synas vara de talrikast existerande. Jag kommer derför, lika- som man gjort vid föregående undersökningar, att hufvudsak- ligen hålla mig till dem under jemförelse med de närstående svafvelföreningarne. Bifogade tabell innehåller saledes alla bekanta oxider af formen R,O, samt alla, som genom molekularformelns fördubb- ling (eller halfvering ss. As,O,) kunnat bringas till densamma. Derjemte upptagas de fa af formen R,O, som hittills äro kända. Öfriga oxider, hvilka allmänt betraktas såsom sammansatta, an- föras efteråt. För att icke i tabellens anordning inlägga nagon speciel uppfattning af elementens inbördes förhållanden eller mättningskapacitetens föränderlighet äro alla elementen ordnade i rad efter hvarandra med lika afstand efter stigande atomvigter, dock så att hvar och en af de stora perioderna (se min uppsats »Om de kemiska grundämnenas periodiska system», Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 10, N:o 2) intager en särskild rad, och tomrum blifvit lemnade för sannolikt existerande, ännu ej upptäckta ämnen. Alla föreningar af lika sammansättning stå i samma rad, de syrerikaste öfverst. Af de använda beteckningarne utmärker ? att en förenings existens är osäker eller omtvistad; () att föreningen ej förekommer isolerad utan endast såsom beståndsdel i något salt eller som hydrat; [] att en förening är upptagen sasom sannolik på grund af dess förekomst hos närstående ämnen. Såsom ledning vid tabellens uppställande hafva användts: GMELIN-KRAUT's Handbuch der Chemie, 6:te Aufl, Bd. I, 2; I GRAHAM-OTTO's Ausführl. Lehrb. der anorg. Chemie, bearb. v. A. MICHAELIS. ROSCOE-SCHORLEMMER’s Ausführl. Lehrb. d. Chemie. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 71 $ 2. Af tabellen synes, att en regelbunden periodicitet råder och detta i två afseenden: 1:0. Formen af ett ämnes owider förändras periodiskt med atomvigten. 2:0. Antalet af ett ämnes oxider förändras periodiskt med atomvigten. Den första lagen, som af MENDELEJEFF tidigast iakttagits, har af LOTHAR MEYER blifvit pa följande sätt formulerad!): »Im allgemeinen wächst in der nach der Grösse der Atomgewichte geordneten Reihe der Elemente die Qvantität Sauerstoff, welche von einem Atome eines anderen Elementes gebunden wird, von Glied zu Glied um ein halbes Atom, jedoch nie weiter als bis zu vier Atomen, worauf sie wieder plötzlich auf ein halbes Atom herabsinkt». Det tillägges sedermera, att dessa här omtalade oxider i allmänhet äro de syrerikaste, som de särskilda elementen kunna bilda. Ännu en anmärkning, hvilken också MENDELE- JEFF sjelf framstält?), bör härvid. göras. Det är nämligen icke riktigt, att den bundna syremängden plötsligt sjunker från fyra atomer till en half, åtminstone icke vid öfvergangen från de jemna raderna till de udda, såsom t. ex. serien | Ru,0,, Rh,0Og, Pd,O,, 250; tillräckligt tydligt visar. Äfven föreningarne Ni,0?, Ni,S, Pd,O, Pd,S "bekräfta, att sista ledet af elementen inom grupp VIII bildar en öfvergang till grupp I, och att mättningskapaciteten saledes ingalunda plötsligt sjunker utan verkligen successive för- ändras från sitt högsta till sitt lägsta värde. Gruppen I gar sa att säga till mötes med föreningar sådana som Cu,O,, CuzO>, Ag,05, AuzO,, Au,Os, Auw0,: Men icke blott vid öfvergangen från de jemna raderna till de udda kan detta förlopp iakttagas. Man spårar detsamma äfven vid öfvergangen från udda rader till jemna. Alkalime- tallernas högre oxider (jag har såsom sannolikt existerande vågat 1) Die modernen Theorien der Chemie, 5. Aufl. pag. 362. ?) Ann. Chem. Pharm., Suppl.-Bd. 8, pag. 147. 72 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. Grundämne 1 7,01 9,08 10,9 11,97 14,01 15,96 19,06 | 22,995 | I N:05 | Go, | 150, 7.00 | B,0; (C,0;) N3203 | H,0, | [Li,0,] | Be,0, Co, | SÖ I OO N2,0, | 0 | 1m N,0 Fl? | NaO | [Li,0] Na,0 | - - 43,97 | 48,0 5l,ı | 52,45 54,8 55,88 58,6 58,6 63,18 | (Cr,0;) | Mn,0; | | 00, | (Mn,0,) | (Fe&,0,) | u v0, | | 13,0,.1.950, 100,2 21,0, (C0,0,)? Cu;0, Sc,0, | Tio, | V,0, | Cr,0, | Mn,0, |. F&,0, | Co50%1.805 V,0, | (Cr,0,) | Mn,0, | Fe,0, | C0,0, | NO, | Cu, VO Ni, 0? | CwO Cu,0 89,6 | 90. | 93,7 | 90 = 103,5 | 104,1 | 106,2 | 107,66) Ru,0, | (Ru,0,) | M0,0, (Ru,0,) | (Rh,0,)? | III Nb,0,| M0,0, | | Zr,0, |Nb,O,| MO, Ru,0, | Rh,0, | Pd,0, Y,0; i M0,0,; Ru,0, | Rh,O, Nb,0,| M0,0, Ru,0, | Rh,0, | Pd,0, | AO; Pd,O | AgO AO isn 140 | 2 a = = = IV Di,O, Ce,0, L3,0,| Ce,0, |Di,0, | 172,6) — | 182,0) 183,6 = 192? | 192,5 | 1943 | 196,2 08,08 vy W,0; (08,05) | (Ir,0,)? Ta,O; | W,O, Ta,0,| W,0, 03,0, | I,0, | Pt,O, | AmO, Yb,0, 03,0; Ir,0, u,0, 05,0, | InO,? | Pt,O, | AwO, Aw,O _ 231,96 | — 239,8 — — — — — U,0 VI 2-8 0,0, 0,0, Th,0, U,0, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. as oxider. 73 23,94 27,04 28,0 30,96 31,98 35,37 39,03 39,91 43,97 (C1,0;) | 5,0; | P,O; (S,0,) (C1,0,) 5 | 510, 5,0, 274 K,0, (20, | Al,0, P,0, 01,0, S30, | M20, (S20;) K,0, Ca,0, 01,0 K,0 K,O 64,88 69,9 — 74,9 78,87 79,76 85,2 87,3 89,6 (Br,0-) (Se,O,) As,0, | (Br,O,) | I&0, Br,0,? [Rb,0,] Sr,0, 63,0, As,0, Y,0; 21,0, Se,O,? [Rb,0,] Sr,0, Br,0 Rb,O | [Rb,O] 111,7 113,4 | 117,35 | 119,6 125,0 126,54 132,7 136,86 | 138,5 (I,0;) Te,O, 255) 3,0, 81,0, | Sb:O, | 1es0% 320, 2 Co, Ba,0, 11,0, Sb,0, J,0, La,0, Cd,0, Sn,0, [Te,0,] [Cs,0,] | Ba,0, (J,0)? 03,0 [03,0] — — — 166,0 — = = — 172,6 Er,O, Er,O, Yb,0, 199,8 203,7 206,39 207,5 _ — — = = Bi,0, Pb,0, | Bi,O, 1,0, | Pb,O, | 'Bi,O, Hg,0, Pb,0, | Bi,O, Hg,0 | TIO Pb,O 74 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. införa oxider af formen R,O, och R,O, äfven för Rb och Cs i analogi med K) och ännu mera deras svafvelföreningar t. ex. K,S;, K,S,, K,S,, K,S,, K,S häntyda derpa, att alkalimetal- lerna följa omedelbart efter haloiderna i förevarande afseende utan nagot sprang. Att de s. k. regelbundna oxiderna icke alltid äro de syre- rikaste, har LOTHAR MEYER redan anmärkt och sasom undan- tag anfört grupperna I och II (Ca, Sr, Ba). Derjemte har man emellertid efter all sannolikhet föreningarne Cr,0,, U,O, och af svafvelföreningar Mo,S,. Dessa undantags betydelse för upp- fattningen af begreppet mättningskapacitet torde icke böra förbises. $ 3. Hvad antalet oxider af samma grundämne beträffar, ser man af tabellen, att detta vexlar från 1 hos t. ex. de flesta ämnen af grupp III till 5 (N, Cl, V, etc.) eller 6 (Ru). Äfven här visar sig ett successivt stigande och sjunkande, endast af- brutet vid OÖ och Fl. För O kan man i analogi med öfriga oxider skrifva 0,0, för ozon och 0,0, för vanlig syrgas, vid F1 äro syreföreningar hittills obekanta. För öfrigt försiggar för- ändringen fullt regelbundet med två maxima och två minima inom hvarje af de stora perioderna, sasom t. ex. följande talvär- den för de till period III hörande ämnena nogsamt visar: ämnes. > Zr Nb Mo 2 RU Rıspedeec Ambtalloxaders solo 35 er ee. a Ämne: Cd In Sn! Sb Te Emuey Gaga. Amtal oxidersnle dl 722 3 REEL NEE RZ; 2 1 De ämnen, för hvilka antalet oxider är minimum eller = IL ira Be, B, Me, Al, Sh Sc, Zu, Ga, Y, zuch Den De tillhöra saledes utan undantag grupperna II, III och IV och såväl udda som jemna rader. Dock bör anmärkas, att i raden 11 (enligt MENDELEJEFF’S beteckning) intet ämne finnes med blott en oxid (Hg och Tl, som ligga i ett minimum, hafva tva hvardera), och att In eger en andra oxid af formen In,O, eller In,0O. Fastän således ett minimum finnes inom såväl jemna ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 75 som udda rader, råder likväl någon olikhet dem emellan äfven i detta afseende. I allmänhet kan man säga, att minimum in- träffar inom gruppen III. Maxima infalla, såsom man kan vänta, ungefär midt emel- lan två minima, d. v. s. i eller invid. ‚gruppen VI. De äro en- ligt tabellen N (antal oxider = 5), CL (5), V 6), Ör (5), Mn (5), Br (4), Mo (5), Ru (6), I (3). Ös (5). Att en förskjutning eger rum i rad 2, förklaras tillräckligt deraf, att det här gäller syret sjelf och det närmast staende ämnet Fl, mellan hvilket och O för öfrigt föreningar möjligen torde kunna finnas, fastän de hittills icke blifvit framstälda. Maximivärdet är detsamma i de jemna och udda raderna eller = 5, möjligen 6. Nägon skarp atskilnad mellan ämnen med jemn och ämnen med udda mättningskapacitet framgar icke af tabellen, såvida man vill döma helt enkelt efter de gifna föreningarnes former. Särskildt vid ämnen inom SN V och VI äro serierna ofta alldeles fullständiga, sasom vid N, V, Bi, Mo. Att föreningar af formen R,Os>, ,ı företrädesvis na de udda grupperna af systemet, föreningar af formen R,O,, deremot öfvervägande de jemna grupperna (VIII inberäknad) framgar emellertid deraf, att af i tabellen upptagna 178 oxider (utom syrets egna) före- komma oxider af formen i udda grupper i jemna grupper summa BROS 60 23 83 R,O;, 30 65 95. Bland de udda oxiderna äro de af formen R,O inräknade. För öfrigt fördelas antalet pa följande sätt: formel antal | formel antal R,0, 3 | R,0, 34 R,O, 6 lossa AO 39 R,0; 13 R,0 19 R,0, 17 R,O 7 R,O, 40 Såväl mängden syre, hvilken ett ämne högst förmår upp- taga, som ock antalet af syreföreningar, synes växa, om än 76 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. långsamt, med atomvigten. Sålunda eger man inom första stora perioden (jag räknar här blott de 17 första elementen dit, för att öfverallt hafva samma antal) icke någon oxid af formen R,O,, endast en af formen R,O,. Inom andra perioden före- komma 3, eller möjligen blott 2, R,O,. Först i tredje perioden uppträder en R,O,, i femte likaledes en, men i sjette perioden synas tva oxider af denna form vara att vänta. De lägsta oxi- derna R,O torde deremot försvinna vid högre atomvigter, at- minstone känner man icke någon Au,O, svarande mot Cu,O ‚och Ag,O. Antalet oxider inom hvarje period beräknas till period: I II II Vv antal oxider: 41 49 52 33. Dessa tal hafva erhallits genom att för O antaga 2 oxider, för Fl 1, för Es (Ekasilicium) 1, för Em (Ekamangan) 5 och för de obekanta elementen i perioden V lika antal med motsvarande i III. En tillväxt synes salunda vara temligen säker, helst ämnena inom den första perioden i allmänhet äro bättre under- sökta än inom de följande och upptäckandet af nya oxider der saledes minst att vänta. Af de i tabellen icke upptagna oxiderna torde hufvudsak- ligen följande förtjena att anföras: K;055 KO, K,O,, 71,09, 4130, Mn,0, Be, Oro 00,0, 1), "Cu;0,, Nb,0,, M0,0,, M0,0,,, W,0,, OR 208 UO;- De äro sannolikt alla att betrakta sasom föreningar af de andra, men äfven om de upptoges i tabellen, eller om oxider sådana som (r,0,, Au,O,, Pb,O,, U,0,, hvilka vanligen an- tagas vara sammansatta, uteslötes derifran, skulle den regel- bundna periodieiteten, såsom man lätt finner, alldeles icke störas. De tillhöra nämligen alla utom Ti,O, ämnen, som ligga antingen 1) Då CozO; (CogO,,), ifall den skall uppfattas såsom sammansatt, förutsätter någon syrerikare oxid än Co,Og, har jag i tabellen infört (Co,O,)? i ana- logi med Co,S,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 77 i ett maximum eller i omedelbar närhet deraf; att Ti eger ännu en oxid, kan ej förvåna, då det närmaste V har fem sådana. $ 4. Så vidt jag känner, har icke någon hittills försökt att ställa mättningskapaciteten i sammanhang med elementens öfriga egen- skaper. En antydan om den riktning, hvari ett sådant sam- manhang är att finna, torde kunna gifvas med ledning af ofvan anförda fakta. Jag har 1 en ofvan citerad uppsats visat, att den periodici- tet, som framträder vid grundämnenas alla egenskaper, med nöd- vändighet förutsätter en periodisk föränderlighet hos de mellan atomerna verkande krafterna. Beskaffenheten af de periodiska funktionerna — de äro en art FOURIER's serier — talar för att grunden till atomkrafternas periodicitet med stor sannolikhet är att söka i inre periodiska rörelser hos atomerna sjelfva. Med antagandet häraf följer, att rörelsens amplitud måste vara mini- mum för de i närheten af den periodiska funktionens noder, ma- ximum för de i vagbergens eller vagdalarnes yttersta punkter belägna ämnena. Vi skola nu se, hvilka ämnen höra till ena eller andra slaget. Noderna ligga, såsom man bäst kan se af den punk- terade kurvan i fig. 3 pa anf. st., i närheten af följande atom- vigtsvärden (deras inbördes afstand är ungefär 23,3) Nodens ordn.-tal: 1 2 Sand nd No T 3210 Atomvigt: 0 23,5 49 71 93 117 139 182 205 I det närmaste vid samma värden infalla äfven atomvigterna för de ämnen, som ega minsta antalet oxider. Förbiga vi till att börja med de bada första noderna, hafva vi nämligen nod: 3 4 5 6 — NN — nn, nn ämne: Sc Zn Ga IN Zr Cd In atomvigt: 43,97 64,88 69,5 89,6 90,4 111,7 113,4 nod: 7 9 10 ämne: La Yb Hs TI atomvigt: 138,5 172,6 199,8 203,7. 78 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. Sasom häraf synes, eger en förskjutning rum, sa att minimi- antalet oxider infaller för värden på atomvigten något (ungefär 4 enheter) lägre än nodernas. Att den första stora periodens noder visa ett afvikande förhållande, bör ej förvåna, då man erinrar sig dess stora olikhet med de öfriga i andra fall. Den anförda kurvans maxima och minima inträffa vid föl- jande värden på atomvigten maxim. eller minim.: 1 2 3 4 5 6 9 atomvigt: 11 37 61 83 103 131 192 och de ämnen, som ega största antalet oxider, äro enligt ta- bellen jemte tillhörande atomvigter max. eller min.: 2 3 4 5 6 9 ämne: Cl Mn Br Mo Ru Y Os atomvigt: 35,37 54,8 79,76 95,9 103,5 126,54 < 192,5 Äfven i detta fall gäller det således, att båda serierna af tal- värden icke fullt sammanfalla, utan att en mot den förra sva- rande förskjutning inträdt. Da man erinrar sig, att de i närheten af noderna liggande ämnena äro de, för hvilka amplituden vid den periodiska egen- rörelsen hos atomerna måste antagas vara minimum, de i våg- bergens eller vågdalarnes yttersta punkter belägna deremot vid likartade atomer visa största attraktion eller repulsion och der- för efter all sannolikhet ega största amplitud i sin periodiska rörelse, följer således af det föregående, att de ämnen, som ega minsta antalet oxider, äro belägna i omedelbar närhet af de punkter, der den periodiska rörelsens amplitud måste antagas hafva sitt minimum; de ämnen deremot, som ega. högsta antalet oxider, äro be- lägna närmast de punkter, der den periodiska rörelsens ampli- tud måste antagas hafva sitt maximum. Den förskjutning, hvarom ofvan talats, härleder sig sanno- likt derifrån, att det är föreningar mellan de enkla ämnena och ett bestämdt af dem, nämligen syret, hvarom här är fråga. Man kan a priori vänta, att förhållandena skola gestalta sig olika vid olika ämnen, och för att vinna ytterligare stöd för de uppstälda ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4, 79 satserna har jag äfven undersökt, huru svaflets och haloidernas föreningar i detta fall te sig. Att anföra de för dem erhållna tabellerna anser jag emellertid ej vara skäl, alldenstund befogade anmärkningar kunna riktas mot deras fullständighet på veten- skapens nuvarande ståndpunkt. Sa mycket är i alla fall sä- kert. att antalet föreningar mellan de olika elementen och S eller Ct är en periodisk funktion af atomvigten, och vidare att maximiantalet sulfider inträffar för högre värden på atom- vigten än motsvarande maximiantal oxider. Hvad detta sista angar, är det tillräckligt att påminna om alkalimetallernas svafvelföreningar af formen R,S, R,S,, R,S,, R,S,, R,yS,;, — vid (NH,) ända till (NH,).S; — och de när- mast dem följande hos Me, Ca, Sr, Ba med 1, 4, 5 atomer S på en atom af metallen, vid Mg och Ba äfven 3 S. Maximum ligger således i grupp I i st. f. i grupp VII af föregående udda rad. På samma sätt synas maxima vid slutet af de jemna ra- derna vara flyttade till grupp VIII, der Fe och Co, Pd, Ir och Pt ega största antalet kända sulfider. Härigenom kommer man fram till eller på andra sidan om de gifna noderna, hvarigenom de svårigheter, som den vid oxiderna iakttagna förskjutningen syntes erbjuda, måste anses såsom väsendtligen undanröjda. $ 5. Då den ofvan framstälda öfverensstämmelsen mellan oxi- dernas antal och amplituden hos atomernas periodiska rörelser icke gerna kan antagas vara tillfällig, framträder närmast den frågan, huru sambandet dem emellan bör tänkas. En jemförelse med förhållandena hos vibrerande elastiska fluida torde härvid kunna gifva någon ledning. Rörelsen t. ex. hos luftpelaren i en orgelpipa beror dels på dess form och di- mensioner, dels på den kraft, hvarigenom rörelsen frambringas. Genom att öka anblåsningens styrka kan man lätt åstadkomma att klangens högre toner successive erhålla maximum af inten- 80 RYDBERG, MÄTTNINGSKAPACITET OCH ATOMVIGT. sitet i stället för grundtonen, och säledes försätta luftpelaren i olika rörelsetillständ, hvilka karakteriseras af den rådande to- nens svängningstal. Jemföra vi härmed elementens olika förmaga att bilda för- eningar med ett och samma ämne, skulle man derom kunna bilda sig ungefär följande föreställning, hvilken naturligtvis icke framträder med andra ansprak än att visa möjligheten af ofvan- nämnda samband: Atomerna besta af samma ämne, men ega olika massa hos olika element. Summan af den energi de ega är proportionelt fördelad pa energi af olika former (translationer, rotationer, oscillationer, vibrationer). Den energi, som vid sin öfvergang från en atom till en annan ger sig tillkänna såsom kohäsion eller kemisk affınitet, tillhör atomerna pa grund af någon perio- disk rörelse. Energiens öfverförande sker ständigt förmedelst det mellanliggande mediet, men den del af atomernas energi, som åt detsamma meddelas, och hvilken sålunda kan blifva verksam utåt, beror på arten af deras rörelse!). Är rörelsen periodisk, kan äfven den öfverförda energien lätt tänkas vara periodiskt föränderlig med atomernas dimensioner. För- mågan att upptaga energi utifrån är naturligtvis proportionel mot förmågan att afgifva energi utat, och de ämnen, som kunna visa stor kemisk energi, äro således ocksa de, som af yttre kraf- ter kunna försättas 1 starkaste inre rörelse. Men dermed är också möjligheten för dem gifven, att när någon kraftigare yttre impuls tillkommer, kunna antaga andra rörelsetillstand, sva- rande mot de högre tonerna i den tonsumma, hvaraf den perio- diska rörelsen, om någon sådan finnes, nödvändigt måste besta. Orsakerna till en sådan förändring af rörelsen kunna tänkas vara flere, dels ett förökande af energien i sin helhet, d. v. s. högre temperatur, dels närvaron af andra ämnen med stor energi eller i stor mängd, dels alla dessa omständigheter samtidigt. ') T. ex. om atomerna hade formen af rotationskroppar, och den ifrågavarande rörelsen bestode i en rotation omkring axelu utan friktion mot mediet, skulle den öfverförda energien blifva — 0. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 81 Pa detta sätt kan en och samma atom tänkas utföra olika pe- riodiska rörelser, hvilkas svängningstal sta till hvarandra i samma förhållande som tonerna i en klang. Man kunde till och med jemföra ämnen af udda värdighet med luftpelaren i en sluten pipa, ämnen af jemn värdighet med en öppen, ty sasom bekant förhålla sig svängningstalen för klangens särskilda toner i förra fallet som de udda talen 1, 3, 5, 7 ete., i senare under för öf- rigt lika omständigheter som de jemna 2, 4, 6, 8 etc. Vid dessa olika rörelsetillstand skulle då t. ex. på atomernas ytor kunna bildas ett motsvarande antal områden der den kemiska energien vore verksam, poler, om man så vill, och endast der skulle andra atomers poler kunna bindas. Ett och samma ämne skulle sålunda verkligen vara föränderligt och kunna uppträda i flere former, hvilket väl står tillsammans med den olikhet i bryt- ningsförmaga, som man på olika stadier af mättning eller bind- ning funnit tillkomma flere grundämnen. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. ADS NEORT. 6 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Undersökning af temperaturens inflytande på elektro- motoriska kraften hos några hydroelektriska stapel- kombinationer. Af TH. KAHLMETER. [Meddeladt den 16 September 1885.] $1. De fleste forskare, som studerat värmets inflytande pa elek- tromotoriska kraften (E. M. K.) hos hydroelektriska staplar, hafva, sa vidt vi känna det!), gått till väga på det sätt, att elementet i sin helhet upphettats, och dess E. M. K. bestämts vid olika temperaturer. Tydligt är, att, om det blott är fraga om att bestämma arten och storleken af denna förändring, ett dylikt förfaringssätt skall kunna leda till målet; men vill man närmare studera förändringarna 1 elementet i följd af temperatur- vexling, är ett dylikt tillvägagaende ej användbart. Den hos ett element uppmätta E. M. K. är resultanten af flere särskilda Elementet maste derför vara så anordnadt, att man kan följa förloppet vid hvarje kontaktställe särskildt. Det är lätt att inse, huru en förändring af E. M. K. vid hvardera metallen allt för väl kan ega rum, utan att elementets E. M. K., i sin hel- het, deraf förändras. Taga vi t. ex. en DANIELLS stapel, så ') En temligen noggrann förteckning på de hittills gjorda arbetena på detta område finnes intagen i en uppsats af PREECE: Proceed. of Roy. Soc. vol. 35, 1883, pag. 48. 84 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKTROM. KRAFTEN. är, da man bortser fran den ringa tensionsskilnaden mellan vätskorna, Epan = Zu | ZuSO, — Cu | CuSO, om Epan betyder E. M. K. hos en DANIELLS stapel, och Zn | ZuSO, betecknar E. M. K. mellan zink och zinksulfat, samt analogt för Cu. Antag nu att elementet upphettades i sin helhet, och att E. M. K. mellan metallerna och deras respek- tive .saltlösningar förändras, så kan man teckna: Bipan — Zu | ZnSO, + A(Zn | ZnS0,) — (Cu. CusO, + ACT | Enso))} Om nu A(Zn | ZnS0O,) = A(Cu | CuSO,) d. v. s. förändringen i E. M. K. mellan Zn och ZnSO, är lika med förändringen mellan Cu och CuSO,, sa blir tydligen Epan = E Dan Elementets E. M. K. blefve saledes oberoende af tempera- turen, ehuru bada kontaktställenas E. M. K. förändrats. Som denna fråga på senare tider fått ett särskildt intresse, hafva vi på uppmaning af Professor EDLUND företagit följande undersökning, som utförts under sommarmanaderna 1883 och 1884 a Kongl. Vetenskaps-Akademiens fysiska laboratorium. Men innan vi skrida till en närmare redogörelse för dessa ar- beten, är det oss en dyrbar pligt, att offentligen betyga denna institutions Prefekt, Herr Professor EDLUND, vår tacksamhet, ej blott för hans beredvillighet att upplåta lokal och instrument till värt begagnande, utan ock för de rad och vinkar han gifvit oss under arbetets fortgång. wer Gangen af undersökningen har varit denna. En stapel- kombination af tva metaller och tva (undantagsvis tre) vät- skor anordnades. Denna kombinations E. M. K. bestämdes, under det först båda vätskorna, således ock båda metallerna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 85 befunno sig vid samma temperatur, Derpa upphettades den ena vätskan, under det den andra förblef vid den ursprungliga tem- peraturen, och elementets E. M. K. bestämdes anyo. De me- taller som undersökts äro Zn, Cu, Cd, Pb, Fe, Ni, Co, Pt, Ag. Såsom vätskor hafva användts samma metallers saltlösningar, nemligen sulfat, nitrat, acetat och klorföreningar. 1 allmänhet hafva elementen varit pä det sätt sammansatta, att de båda vät- skorna haft samma syreradikal, d. v. s. elementet varit af formen M, | M,Syra, | M,Syra, | M, Skälet härtill har varit, att vi sökt fa det kemiska förloppet inom stapeln sa enkelt som möjligt. B X Motständsetalon K Galvanom. 3 1 F A Vid denna undersökning har ej vart ögonmärke varit att erhalla några s. k. konstanter, dertill hafva många förutsätt- ningar saknats, utan blott att afgöra pa experimentel väg, i hvilken rigtning förändringarna gå. Våra sifferuppgifter kunna derför synas ganska vexlande, men då de alltid i hvarje fall gått i samma led, hafva vi begagnat oss af dem. Bestämningen af E. M. K. skedde enligt den vanliga PoG- GENDORFF’ska kompensationsmetoden. Sjelfva anordningen visas af ofvanstaende figur. D är ett DANIELLS element af vanlig form med zinksulfat i st. f. svafvelsyra, X den stapelkombina- tion som skall undersökas. @ en vanlig galvanometer, hvars utslag aflästes pa en graderad cirkel, och med ett motständ af ungefär 227 Ohm. I bryggan AD är en motstandsetalon af ELLIOT BROTHERS insatt, gaende från 1 Ohm till 5000 Ohm. 86 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PA ELEK'TROM. KRAFTEN. Vid A befan sig en strömbrytare, sa anordnad att strömmen mellan kontakten I och 2 slöts nagot före kontakten 1 och 3. Derigenom undveks att hela DANIELL gick genom elementet X, hvarigenom en störande polarisation kunnat uppstå, då man ju ej genast kan afpassa motstanden sa, att strömmen i grenen AXB blef noll. Vid F och K voro tvenne motstånd insatta, hvilka hade ett tvafaldigt ändamal, dels att göra motståndet i banan så stort, att sma krafter (polarisation, termoelektriska) blefve af negligabelt inflytande, dels ock att skydda etalonen för alltför starka strömmar. Motståndet F var 257,9 Ohm (en - ligt en bestämning af Doc. S. ARRHENIUS!) och af oss antaget = 258 Ohm. Motståndet K bestod af 4 rullar, hvars samman- lagda motstånd var 44,4 Ohm. Enligt lagen för strömförgre- ning fas, om D och X betyda E. M. K. hos DANIELL och den undersökta stapeln, » motståndet i grenen AB, »' motståndet i grenen ADB, elementet D inberäknadt, och om vidare mot- standet » afpassas sa att ingen ström gar genom grenen AXB: = me, Elementet X bestod af två glasbägare, sammanbundna ge- nom ett u-formigt rör. I hvardera bägaren voro insatta en metallskifva samt en termometer, bada fästade i en kork, som tillslöt bägaren. Skifvorna voro alla af samma form och yta (250 qv.-mm.), hvaraf 200 qv.-mm. stod i vätskan, med undan- tag af Ni och Co, som voro kubiska, samt fastlödda vid kop- partradar. Lödningsstället var öfverdraget med ett tjockt lager af fernissa, och koppartadarna insatta i smala glasrör, som ned- till voro tillslutna med lack, på det ingen vätska skulle kunna nå tråden. Det u-formiga röret var i sina ändar tillslutet med djurhinnor, som naturligtvis ombyttes för hvarje ny vätska. Vätskan i u-röret var i de flesta fall densamma som i endera bägaren och da’ alltid densamma som den för tillfället upp- hettade. Då vätskorna genom diffusion så smaninoom blandas, !) ARRHENIUS: Bihang till Vet.-Akad. Handl. B. 7, 1883. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o %. 87 måste vid vissa kombinationer u-röret fyllas med olika vätska mot de i bägarna. Salterna anskaffades från instruktionsapoteket Nordstjernan, så rena som de kunde fås. »Kemiskt rena» kunna de väl ej kallas, men då här blott varit fråga om relativa bestämningar kan detta ej särdeles inverka på resultaten. Metallerna erhöllos till största delenffran fysiska institutionens samlingar, Ni an- skaffades från Stockholms förnicklingsfabrik, Co från apoteket Nordstjernan. DANIELLS-elementet, hvaruti de andra uppmättes, var af den vanliga storleken, zinken innerst, skiljd från kopparn genom en lercylinder. Sedan arbetet för dagen afslutats, sönder- togs elementet, och lercylindern fick under natten stå fyld med rent vatten. Vid stapelkombinationer med större E. M. K. än 1 DANIELL användes två DANIELL såsom komparationselement, som voro så vidt möjligt lika, ehuru någon särskild bestämning deraf ej företogs. Af siffervärdena synes att den ena DANIELL, den som insattes såsom hjelp, hade något mindre E. M. K. än den vanligen använda, hvarigenom vära värden på stapelkom- binationer större än I DANIELL fått ett något för stort värde på E. M. K. Nagot inflytande på de relativa bestämningarna har dock detta ej. Uppvärmningen af bägarna skedde genom att nedsänka dem i ett vattenbad af lämplig temperatur, och höll sig sedan temperaturen i bägaren konstant tillräckligt länge, för att hinna företaga en observation. Da man ej vid första försöket lyckades afpassa motståndet i grenen AB (se fig.) så att ingen ström gick igenom galvanometern, mäste naturligtvis inträffa, att en ström i ena eller andra rigtningen genomgick elementet X, hvarigenom detsamma i någon mån polariserades. Genom att då låta strömmen sedan gå i motsatt led ett ögon- blick, innan den slutliga bestämningen gjordes, hoppas vi att denna felkälla till största delen undanröjts. $ 3. Vi öfverga nu till en sammanställning af observationsresul- taten. Hvarje fullständig observation omfattar som nämdt är 3 särskilda bestämningar: 88 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKTROM. KRAFTEN. 1:0) båda metallerna vid samma temperatur; 2:0) den första metallen npphettad (afkyld), den andra vid 3:0) den första vid den ursprungliga temperaturen, den andra updhettad (afkyld). Mellan observation 2) och 3) ombyttes vätska i det u-formiga röret, så att den alltid var den samma som i den upphettade bägaren. Hvarje serie afslutades med att anyo bestämma E. M. K., da båda metallerna hade samma temperatur som i obs. 1). För öfrigt torde tabellen förstås utan vidare förklaring. Sulfat 1. Zn | ZnS0, | CuSO0, | Cu tzn tou E (i Dan) 20,3” 20,6” 1,053 47,3 19,9 1,036 20,5 ol,s 1,072 Anm. Zm-plattan alltid, så vidt ej särskildt anmärkes, amalga- merad. 2. Cd | Cd80, | CuSO, | Cu en tår E a) 23,9 23,4 0,669 ol,s 23,4 0,650 24,5 51,5 0,687 b) 23,5 23,6 0,662 52,2 23,9 0,633 24,5 47,7 0,681 Anm. Vid denna kombination voro galvanometerutslagen ganska små, äfven för en förändring af motståndet AB af flere Ohm. Mot- ståndet 7 minskades derför vid serien a) till 146 Ohm ungefär, då galvanometern blef känsligare. I serien b) har motståndet F sitt förut angifna värde. | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 89 3. Cu | CuS0, | Ag,S0, | Ag tou tag E 20,2 19,7 0,352 45,4 19,0 0,333 19,6 Ha 0,352 4. Fe | Fe80, | CuS0, | Cu tre tou E 19,8 20,5 0,495 46,8 20,4 0,508 19,5 49,6 0,515 5. Zn | Zn | SO, | FeS0, | Fe tzn tre E 21,4 21,4 0,540 47,7 21,3 0,521 21,5 44,0 0,531 6. Zn | ZnS0, | Ag,SO, | Ag tan tag E a) 19,9 19,7 1,388 46,5 19,5 1,378 19,2 44,0 1,389 b) 20,3 20,8 1,385 43,6 20,0 1374 20,0 48,8 1,380 7. Zn | ZnS0, | Caso, | Ca tzn toa E Zag 21,6 0,350 52,1 21,3 0,315 220 43,5 0,373 Anm. Stort inre motstånd, i följd deraf galvanometern okänslig mom flere Ohm. 90 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKRTOM. KRAFTEN. Ss. Cd | CdS0, | Ag,SO, | Ag toa tag E 2057 19,7 1,056 46,3 19,9 1,043 20,0 47,8 1.059 Anm. Cd amalgamerad. 9. Ca | CASO, | FeSO, | Fe toa tpe E 2259 22,5 0,191 55,7 21,9 0,166 22,4 50,1 0,180 Anm. Jernsulfatet vid experimentets slut brunfärgadt, förmod- ligen delvis förvandladt till ferrisulfat. 10. Zn | ZnSO, | NiSO, | Ni tzu txi E 20,9 21,0 0,946 20,6 2,2 0,974 203 42,8 0,909 Anm. Sista värdet 0,909 beräknadt ur blott en observation. Nitrat 11. Zn | Zu(NO,), | Cu(NO,), | Cu tzn tea E 21,2 21,1 1,026 46,8 20,9 1,006 21,3 51,0 1,046 12. Zn | Zu(NO,), | AgNO, | Ag tzn tag E 21,2 220 1,382 46,8 21,3 1,353 21,2 44,9 1,384 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 91 13. Cu | Cu(N0,), | AgNO, | Ag tor UNE E 21,2 21,2 0,370 44,3 20,8 0,366 21,0 50,1 0,372 14. Cu | Cu(NO,), | Ag(NO,) | Ag ton GAS E 15,0 14,7 0,381 51,2 15,0 0,357 2,1 14,2 0,390 15. Pb | Ph(NO,), | AgNO, | Ag bin UNE E 19,8 20,2 0,849 40,8 20,2 0,844 20,3 51,5 0,348 16. Cd | Cd(NO,), | (CuNO,), | Cu toa tou E 19,4 19,3 0,690 45,4 19,0 0,673 19,0 41,3 0,713 17. Zn | Zn(N0,), | Cd(NO,), | Cd tzn tea E 19,9 19,9 0,319 42,7 19,5 0,301 19,5 45,6 0,338 18. Cd | CA(NO,), | Cu(NO,), | Cu (jemf. obs. 16) toa ton E 17,2 17,2 0,682 17,2 0,5 0,673 17,0 47,1 0,704 Anm. Cd-plattan amalgamerad. Vid experimentets slut hade Cd öfverdragits med ett gråsvart lager, och saltlösningen af Od(NO,), hade ett mjölkaktigt utseende. v 92 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PA ELEKTROM. KRAFTEN. 19. Co | Co(NO,), | Cu | Cu(N0,), tco tea E 19,3 19,5 0,414 43,9 19,5 0,415 ZN 21,3 0,4108 Acetat 20. Zu | ZnAc, | CuAc, | Cu tyn tou E 20,0 20,4 1,070 48,7 20,5 1,044 20,0 40,8 1,107 21. Cd | CdAc, | CuAe, | Cu tea tea E 20,4 19,9 0,713 50,6 20,0 0,693 20,0 48,5 0,739 Anm. Cd-plattan amalgamerad. 22. Pb | PbAe, | HNO, | PtCl, | Pt tpp tpt E 19,3 19,3 1,149 48,2 19,4 1,143 19,5 48,0 IAN Anm. HNO, i uröret. 23. Pb | PbAc, | HNO, | CuSO, | Cu tpp 24,5 48,9 24,7 ton 24,5 24,0 93,8 T ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 93 Klorföreningar 24. Zn | ZnCl, | PtC1, | Pt Öga tp; E a) 19,9 20,0 1,587 44,6 20,0 1,564 19,5 44,6 1,600 Anm. Hela tiden ZnCl, i uröret, således ock dä PtOl, upp- hettades. b) 18,8 18,4 1,580 46,3 18,7 1,562 19,5 50,1 1,610 Anm. Vid denna obs. innehöll uröret PtCl,, dä platinan upp- hettades. Skilnaden mellan -sista värdet 1 a) och b) är visserligen ej stor, men dock icke att försumma vid noggranna bestämningar. 25. Zn | ZnCl, | FeCl, | Fe zu tFe E 19,6 19,2 0,389 19,5 2,4 0,405 Anm. Ny Zmn-platta, ej amalgamerad. FeCl, i det närmaste oförändrad. 26. Zn | ZnCl, | FeCl, | Fe tzn tre E 22,4 22658 0,424 46,0 22,0 0,372 22,8 48,9 0,408 Anm. FeCl, mörknad, något grumlig. Zun-plattan amalgamerad. 27. Zn | ZnCl, | FeCl, | Fe tzna tFe E 20,0 20,2 0,583 47,2 20,3 0,573 20,1 42,9 0,557 20,0 „5 0,593 2 136 20,0 0,596 94 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÄ ELEKTROM. KRAFTEN. 28. Fe | FeCl, | Nici, | Ni tre Ni E 21.0 21,0 0,275 44,1 21,0 0,287 21167 47,0 0.267 Anm. Fe-elektroden en trådspiral. 29. Ni | NiCl, | HCL | Ptcl, | Pt tyi tpt E 19,8 20,2 0,543 2,1 21,2 0,501 19,9 1,9 0,515 1,9 1,0 0,453 Anm. HCl i uröret. 30. Ni | Nic, | PtCI, | Pt txi te: E 20,2 20,1 0,572 43,5 20,0 0,586 Anm. NiQl, i uröret. 31. Co | CoCl, | CuCl, | Cu too toa E 21.0 21,1 0,308 l,s 21,0 0,300 Anm. CoCl, i uröret; Co-elektroden i form af en kub. 32. Zn | Zucl, | HC1 | Cocl, | Co tzn too E 20,1 19,8 0,597 41,4 18,6 0.584 19,6 40,8 0,588 Anm. HCl i uröret. & ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 95 $ 4. \ Af de ofvan anförda talvärdena kan man draga åtskilliga slutsatser rörande förloppet i stapeln. Nu är visserligen den uppmätta E. M. K. alltid sammansatt af två särskilda krafter, nämligen mellan hvardera metallen och den vätska, hvari den står, då vi negligera kontaktverkan mellan båda vätskorna; men man kan alltid i en formel skilja dessa båda krafter at, och med den anordning vi användt äfven studera förloppet vid hvardera kontaktstället. Går vid da till obs. 1, sa fa vi med användning af de vedertagna beteckningarna: a) bada metallerna vid samma temperatur 20,5”. Zn | ZuSO, — Cu | CuSO, = 1,053 D 8) ZnSO, upphettadt till 47,3”, CuSO, oförändradt. I detta fall ändrar sig E. M. K. mellan Zn och ZnSO,, och om denna förändring betecknas med A(Zn | ZnSO,), fås: Zn | ZuSO, + A(Zn | ZuSO,) — Cu | CuSO, = 1,036 D y) ZnSO, vid temperaturen 20,5”, CuSO, upphettadt till 51,8”. Zn | ZnSO, — {Cu | CuSO, + A(Cu | CuS0,)} = 1,072 D Häraf finner man, att vid upphettning A(Zn | ZnS0,) < O A(Cu | CuS0,) < oO d.v.s. E. M. K. mellan Zn och ZnSO, och mellan Cu och CuSO, aftager da temperaturen växer. Vore denna förändring vid båda kontakterna lika, skulle ett af dessa båda metaller och vätskor sammansatt element, om det i sin helhet upphetta- des, inom det observerade temperaturintervallet hafva en E. M. K. oberoende af temperaturen. Nu har DANIELLS element i all- mänhet räknats till de element, hvars E. M. K. ej ändrade sig med temperaturen, men nyare undersökningar, t.ex. HELMHOLTZ’!) hafva visat ett aftagande med växande temperatur, om ZuSO var någorlunda koncentreradt. !) HELMHOLTZ: Sitz. ber. der Kön. Akad. d. Wiss. pag. 26. Berlin 1882. på 96 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKEROM. KRAFTEN. Till samma resultat leda ock våra här anförda siffror. Göres samma beräkning för kombination 11 Zn | Zu(NO,), — Cu(NO,), | Cu fas för upphettning: A(Zn | Zu(NO,),) O - För Fe i kontakt med FeSO, växer således E. M. K. med temperaturen. För att utröna, huruvida en afkylning hade motsatt verkan mot upphettning, hafva vi vid åtskilliga kombinationer uppmätt E. M. K. då ena metallen afkyldes. För Zn, Cu och de metaller, som förhålla sig likt dessa vid upphettning, bör en afkylning öka E. M. K. under det att för Fe och de metaller, som visa en tilltagande E. M. K. vid upphettning en afkylning, bör för- minska E. M. K. Våra observationer bestyrka ock detta. Ur obs. 25, der vi hafva kombination Zu | ZnCl, | FeCl, | Fe, er- hålles: «) bada metallerna vid samma temperatur 19,4” Zn | ZnOl, — Fe | FeCl, = 0,389 D 8) ZnOl, vid 19,5” FeCl, afkyld till 2,4” mv | VANOR {Fe | Kecl, + A(Fe | FeOl, = = 0,405 D hvaraf vid afkylning | A(Fe | FeCl,) < 0. Samma resultat fa vi, om vi undersöka siffervärdena för en annan observation, t. ex. 27, der vi ha Zn | ZnQ], | Fell, | Fe a) båda metallerna vid 20,1° | Zn | ZnCl, — Fe | FeCl, = 0,583 D 8) ZnCl, afkyldt till 1,6” FeÜl, vid 20,0° Zn | ZnCl, + A(Zn | ZnCl, 2) — Fe | FeCl, = - 0, 596 D Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 7. 98 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKTROM. KRAFTEN: y) ZnCl, upphettadt till 47,2° en vid 20,3” | ZnCl, + A(Zn | ZnCl,) -— Fe | FeCl, = 0,573 D i) Ze vid 20,0” FeCl, afkyldt till 2,5° Zn | ZnCl, — (Fe | FeCl, + A(Fe | FeCl,)} = 0,5933 D &) ZnC], vid 20,1° FeCl, upphettadt till 42,9° Zn | ZnCl, — {Fe | FeCl, + A(Fe | FeCl,)! = 0,557 D. hvaraf fas: A(Zn | ZnCl,) > O afkylning A(Zn | ZnCl,) < O upphettning A(Fe | FeCl,) < O afkylning A(Fe | FeCl,) > O upphettning Vid flere andra kombinationer hafva vi anordnat experi- menten pa samma sätt och alltid funnit afkylning verka mot- satt mot upphettning. Efterföljande tabell anger skematiskt observationsresultaten. Plustecknet betyder, att E. M. K. hos den kombination, vid hvilket det star, växer med temperaturen; minustecknet att den aftager med växande temperatur. Tecknen inom parantes an- tyder förändringen vid afkylning. Vid hvarje kombination äro metallerna de samma som ingå i saltlösningarna. R,SO, | RNO, | RAc | RCI | Zn = = — = ((+) Cd — — — Fe + ar (>) Ni | +(—) a Co | (=) Pb —1) + 0 ') En obetydlig minskning. CT — = ((++) — Ag +0?) + 2) En obs. visade tillväxt, en nt (CR) annan minskning, båda obetydliga. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 99 Af denna tabell synes, att en del metaller vid kontakt med sina salters lösningar utveckla en E. M. K., som aftager vid upphettning, under det att andra metaller visa ett motsatt förhållande. Till förra slaget hör Zn, Cd, Cu, Pt; till senare Fe, Ni, Co. Afkylning verkar i båda fallen motsatt mot upp- hettning. Metallerna Ag och Pb bibehålla sin E. M. K. i det närmaste oförändrad trots förändringen i temperaturen. Visser- ligen visa äfven dessa metaller små förändringar, men dessa äro jämförda med de öfrigas så små, att de falla inom observations- felens område. Vidare synes det framgå af våra observationer, att förändringen för en gifven metall alltid går i samma led oberoende af med hvilken syra den är förenad. $5. Vill man söka utreda betydelsen af detta anmärkningsvärda förhållande, att vissa metaller vid kontakt med en saltlösning utveckla en E. M. K. som aftager med temperaturen, andra ater visa ett motsatt förhållande, stöter man genast pa bety- dande svårigheter. Var kännedom om den elektriska strömmens ursprung är ännu synnerligen ofullständig, och om ock de se- naste årens betydande arbeten på detta område spridt ett visst ljus öfver denna dunkla fråga, är man dock langt från dess slutliga afgörande. Hittills hafva väl flertalet fysici hyllat W. THOMSONS teori om eqvivalensen mellan det i stapeln i följd af de derstädes försiggaende kemiska processerna alstrade värmet och stapelns E. M. K. Denna teori, som ursprungligen här- leder sig från HELMHOLTZ!), hvilar på den satsen, att det s. k. kemiska värmet i stapeln bör, om intet yttre arbete förrättas af strömmen, återfinnas sasom galvaniskt värme eller JOULE's värme. Då nu det af strömmen alstrade värmet i strömbanan, det galvaniska värmet, under den antagna förutsättningen måste vara eqvivalent med E. M. K. hos stapeln, kom man till den satsen, att de kemiska processerna i stapeln voro ett matt på !) HELMHOLTZ: Wissenschaftl. abh. B. 1, pag. 50. Leipzig 1881. Ursprung- ligen utgifvet under titel »Ueber die Erhaltung der Kraft». 100 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PÅ ELEKTROM. KRAFTEN. E. M. K. Mot denna sats hafva flere fysici uppträdt, särskildt med stor skärpa Prof. EDLUND, som redan 1869!) samt ytter- ligare 1876?) uppvisade, att det ej existerade nagot direkt sam- band mellan E. M. K. i stapeln och de der sig försiggående kemiska processerna. Andra forskare, främst BRAUN®), hafva påvisat, dels stapelkombinationer, der det kemiska värmet är mindre än det på samma tid af E. M. K. konsumerade, dels sådana der ett motsatt förhållande eger rum. BRAUN upp- ställer följande uttryck, som sammanbinder E. M. K. med det kemiska värmet 1 stapeln: | E = 209 — 49, der q, och g, äro de kemiska processens värmeeffekt vid resp. negativa och positiva polen, samt + och y enligt BRAUNS me- ning äkta bråk. Det måste sålunda vara en ren tillfällighet, om för någon stapelkombination man har Sa SELF USENET Ska Till samma resultat har ock Prof. EDLUND?) kommit me- delst en metod, hvarigenom man utan att behöfva beräkna det kemiska värmet i stapeln kan afgöra, huruvida den af E. M. K. konsumerade värmemängden är större eller mindre än den som alstras af de kemiska processerna i stapeln. Derigenom und- slipper man den stundom ganska osäkra beräkningen af de ke- miska processernas värmeeffekt. EDLUND kom i denna under- sökning till det resultat, att E. M. K. mellan Zn, Cu, Cd, Pb och motsvarande saltlösningar (sulfat, nitrat, acetat) var mindre än hvad som svarade mot dessa salts bildningsvärme, under det att Ag i kontakt med silfversulfat, nitrat och acetat förbrukade mer värme till elektrisk energi än hvad som frigöres vid sal- ternas bildande. På sista tiden har HELMHOLTZ anyo upptagit frågan om de kemiska processernas i stapeln arbetsvärde. Uti inledningen !) EpLUND: Öfversigt af Vet.-Akad. Förh. 1869. Pocc. Ann. B. 137. 2) EDLUND: Vet.-Akad. Handl. B. 14. Poce. Ann. B. 159. 3) BRAUN: WIEDEM. Annal. B. 16, 17. 1882. +) Eprunp: Bihang till Sv. Vet.-Akad. Handl. B. 8. 1885. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 101 till en afhandling: »Die Thermodynamik chemischer Vorgänge» visar han, att man kan, om man tillämpar de bada hufvud- satserna i mekaniska värmeteorien pa förloppet uti en opolari- serbar stapel, ur de förändringar E. M. K. undergär med tem- peraturen sluta till, hur stor del af det kemiska värmet i sta- peln som ej omsättes i elektrieitet. Som hans slutformel af ett par andra här nedan omnämda författare begagnats som ut- sangspunkt, och hans resonnemang är ganska kort, tillata vi oss att referera dess hufvudinnehall. HELMHOLTZ papekar först att vid evalueringen af kemiska processers arbetsvärde måste man mer än hittills vanligen skett taga hänsyn till de för- ändringar med afseende på aggregationsform och täthet, som vanligen atfölja de kemiska reaktionerna. Dylika förändringar kunna astadkomma ett arbete dels under form af värme dels under någon annan energiform. Men enligt CARNOTS teorem kan ett visst värmeqvantum blott delvis förvandlas i arbete, under det resten öfvergar sasom värme -från den varmare krop- pen, till den kallare. Man bör derför, menar H., äfven vid de kemiska processerna skilja mellan den i andra energiformer för- ' vandlingsbara delen af den kemiska energien, denna del kallar han den fria energien, och den del som blott uppträder såsom värme, af H. benämd bunden energi. Uti denna delning af den kemiska energien tror sig H. finna orsaken till det kända förhallan- det, att de kemiska förändringarna ej alltid äro betingade af den största värmeeffekten, utan att det till och med ges för- eningar, hvilkas bildande alstra köld. Det är nemligen, enligt H., den fria energien som verkar vid de kemiska förändringarna. För att bestämma förhållandet mellan den fria energien och den totala måste i allmänhet processen vara reversibel. Detta är förhållandet med förloppet vid de konstanta staplarna, om man antager strömintensiteten sa liten, att det JoULE’ska värmet i ledningsträden kan försummas. Om elektricitetsmängden de ledes genom ett galvaniskt element i positiv led, d. v. s. samma som den rigtning hvari elementets egen E. M. K. vill föra elektrici- !) HermHonrz: Sitz. ber. d. pr. Akad. der. Wiss. pag. 22, 1882. 102 KAHLMETER, TEMPERAT:S INFLYTANDE PA ELEKTROM. KRAFTEN. teten, och temperaturen, räknad från absoluta nollpunkten, är 6, så försigga i elementet kemiska förändringar proportionela mot de, så att elementets tillstånd är beroende af den mängd elek- tricitet som genomgår elementet. Kalla vi den värmemängd dQ, som måste tillföras elementet, för att dess temperatur skall bibehålla sig konstant, samt med p betecknar potentialskilnaden mellan de båda polerna, så ha vi, om U är den inre energien och I värmets mekaniska eqvivalent: U är nemligen funktion af # och e. Pa denna eqv. tillämpa vi 2:dra hufvudsatsen i mekaniska värmeteorien, i följd hvaraf en funktion $ finnes, sadan att IS påle sö fö (2) 6 Nu är enligt naturen af funktionen S 08 08 då = Gp d0 + = - de Men ur (1) och (2) fås 1005 1 joU | hvaraf as Lau de #06 | ee Bol Om det första af dessa uttryck differentieras i afseende på &, det andra i afseende på 6, fås, da OS 06.08 de. de DE... ade 0 oa NNE EP on saledes I, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 103 Eqv. (1) kan da omskrifvas till IdQ = ds +9 2 Eee EUREN (3) I denna eqvation betyder sista termen i högra membrum mekaniska eqvivalenten af den värmemängd, som maste tillföras (eller frantagas) elementet, för att kompensera de olika värme- effekterna vid negativa och positiva polen i följd af elektricitets- mängdens de gang genom elementet i positiv rigtning. Sätta vi de = o, få vi ock ur eqv. (5) 1 denna eqv. är 9 och de enligt antagandet alltid positiva, . © o (4) o “ tecknet i högra membrum beror saledes pa de pa för- 06 ändringen af E. M. K. med temperaturen. Man far derföre följande schema ur eqv. (6) en > o, saledes dQ > o Ip 06 » samt hos stången X, Y, mellan x, och y, 3,299 milliohm, allt vid en temperatur af 20 grader!). Temperaturen var det nödvändigt att taga särskild hänsyn till vid ifrågavarande undersökningar. Alla använda motstånd fingo hafva rummets något varierande temperatur. De båda stängerna XY och X,Y, voro insatta i glasbägare samt om- gifna med bomull för att förebygga mera tillfälliga temperatur- förändringar. Likaså voro de trenne nysilfvermotständen vid P 1) Temperaturen är här och öfverallt framdeles angifven i Celsiusgrader. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 111 och Q inneslutna i tillyckta glasrör, ur hvilka endast sa långa stycken af koppartradarna stucko fram, som voro nödiga för att sätta dem i förbindelse med qvicksilfverkopparna. Det var så mycket mer nödvändigt att skydda dessa nysilfvertradar, som de oupphörligen vid flyttningen mellan P och Q voro utsatta för att handteras och derigenom få temperaturen ändrad. För att göra inflytandet af de små temperaturändringar, som nog ända egde rum, af ringa eller ingen betydelse, var just nysilfver valdt såväl i dessa som i öfriga vigtiga motstånd, emedan va- riationerna i dess motstånd på grund af temperaturvariationer äro ungefär 10 gånger mindre än hos de rena metallerna. Tem- peraturerna observerades på 4 termometrar, nemligen en i hvar- dera bägaren med kulan i beröring med den dervarande stångens nedre del, en vid P och en vid Q. Dessa termometrars utslag skilde sig ej från hvarandra mer än högst 0,5 grad utom under de första minuterna efter insättningen af stången XY i lednin- gen, då denne vanligen visade en något högre temperatur, dels möjligen derför, att den ej hunnit afkylas tillräckligt efter gjut- ningen, dels af handterandet vid insättningen. På få undantag när höll sig temperaturen mellan 17 och 21 grader. För att så vidt möjligt var undvika temperaturvariationer i ledningen genom den elektriska strömmen sjelf, hölls den sluten endast så lång tid som behöfdes för att iakttaga utslaget på galvanometern. Inflytandet af i bryggan möjligen befintliga termoelektriska ström- mar eliminerades derigenom att bryggan slöts på förhand så att dessa strömmar fingo gifva galvanometern det jemvigtsläge de bestämde, innan stapelns ström insläpptes. De utslag, galvano- metern sedermera kommer att göra, bli följaktligen beroende blott af den senare. Strömvändaren gjorde det möjligt att efter behag få gal- vanometerns utslag at ena eller andra hållet, hvarigenom man kunde förvissa sig om, att de ej berodde på tillfälliga omstän- digheter, t. ex. andra, på något afstånd befintliga, temligen starka elektriska strömmar, variationer 1 jordmagnetismen m. m. 112 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET.. Teorien för denna metod blir da följande. Afständen pa tråden aa, från a till de 4 punkter som äro eqvipotentiela med &, Y, %, Yı, betecknas med LI, L,, l,, ty meter och denna träds totala motstånd med 2 samt summan af motstanden vid P med P,, P,, P,, P,, allteftersom bryggan förbinder det första, an- dra, tredje eller fjerde paret af nyssnämda eqvipotentialpunkter. Motståndet mellan tvenne punkter betecknas med dessa båda punkters namn samt, der så behöfs, med någon mellanliggande punkts derjemte. Summan af motstånden i Ke, ba och de båda från b och e till qvicksilfverkopparna gaende kopparskifvorna betecknas med Z. Lagen för bryggan kan uttalas så: motstånden inom ström- grenarnas delar äro proportionela mot strömgrenarnas totala motstånd. Häraf följande 4 eqv.: Kz Z+P, +lz BR NG (1) Kun ZRH 2 2) KOKT SuKak, äl Ka År an le (3) KXK, DI IKK, ; Ky Re EEE (4) KXK, KakK, | Genom att subtrahera (1) från (2) och (3) från (4) samt dividera resultaten erhålles: RJ P,— P, + (l, —1)2 (5) ae la 5 Det är efter denna eqvation som de längre fram i tabel- lerna angifna värdena pa xy äro beräknade. Undersökningen började i allmänhet 20 minuter efter hvarje stångs gjutning och fortsattes sedan utan afbrott tre till fyra timmar samt derefter med kortare. eller längre mellantider. Der- : under observerades och antecknades värdena på l,, l,, I, och l, med 5 minuters mellantid mellan hvarje jemte motsvarande tider och P-värden, efter ytterligare 5 minuter gjordes ånyo en ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 113 dylik observationsserie, men i motsatt ordning, 0. s. v. Tem- peraturerna observerades med korta mellantider och antecknades, när nagon ändring märktes. Vid beräkningen af motstandet «cy efter eqv. (5) är att märka, att de direkt observerade värdena pa l,, l,, I, och l, ej kunnat användas emedan de svara mot olika tider. Denna eqv. förutsätter nemligen, att motståndet i grenen KXK, och dess särskilda delar är konstant under den tid, som atgar för de 4 nödiga bestämningarna, nagot som här ej var fallet, da «y va- rierade synnerligen hastigt i början, sa att pa de 15 minuter, som en serie kräfde, /, och /, varierade med ända till 15 mm. För att visa, hur läget af eqvipotentialpunkterna varierade, meddelas här en bit af ett observationsprotokoll. 7,, och Fv betyda temperaturerna hos stängerna XY och X,Y, resp., 7, aritmetiska mediet mellan temperaturerna mid P och Q. P,, P,, P,. P, voro alltid desamma för en och samma stang; /-värdena äro uttrycka i millimeter. 30 proc. Bi + 70 proc. Sn göts kl. 9:40”: den ?5, 1884. m = (8 25 02.705203 ra = UN TOG ar 262057 = UWAGI0 + 0,6331. | | | | | 2 | R | BT: | 59 613,0) 9260 | Kl. | 9,55 10,0 10,5 10,10 | 600,1 605,0 599,0 924,7 sn N Dr | | Kl. 110,30 10,25 ‚10,20 ‚10,15 Be ? ns RR 599,5, 607,0) 591,0| oe | | a | Kl. 110,35 ‚10,40 10,45 10,50 20,9! 20,7 | — 600,5. 594,0 585,0 945,8 | 22,5| 20,3 20,2 20,8 | Kl. 11,10 111,5 ‚11,0 ‚10,55 | | | | MER 6008 588,5 57601 943,0) | || | u, 11,0 as, MISS 601,5 580,5. 573,5 ga | | Kl. 11,50 1,25 11,40 | re er IRL bss 19,0 12.5 I | 601,6 5721 564,5 940,9. | | Kl. [12,50 12,25 112,20 12,15 | Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1885. Årg. 42. N:o 7. 8 | 20,8 | 20,4! 114 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. »Atdragning» betyder att de bada klämskrufvar, med hvilka stangen XY var fäst vid den öfriga delen af ledningen, atdro- cos hårdare, något som ibland visade sig nödigt kort efter in- sättningen, oaktadt skrufvarne fran början hardt atdragits. De i beräkningen använda /-värdena äro aritmetiska mediet mellan tva konsekutiva värden, tagna ur samma kolumn i pro- tokollet. Det på detta sätt funna /-värdet är hänfördt till en tid, som likaledes är aritmetiska mediet mellan de tider, da de ursprungliga /-värdena observerats. Det synes lätt af proto- kollet att man på detta sätt far en fullständig samtidig serie af /-värden för hvar tjugonde minut, utom naturligtvis da något afbrott inträffat, t. ex. genom »atdragning». Pa likartadt sätt äro de motsvarande temperaturerna bestämda. I kolumnerna l, 2 och 3 af efterföljande tabeller äro jemte tillhörande tider och temperaturer anförda de xy-värden, som salunda beräknats. Dessa äro dock behäftade med åtskilliga fel. 1) Användningen af aritmetiska medier sasom /-värden är ej fullt korrekt i de fall, da de observerade /-värdena variera med en mycket föränderlig hastighet, d. v. s. röra sig utefter en kurva med temligen skarp krökning. Detta är fallet med l,- och l,-värdena under tiden närmast efter gjutningen hos de stänger, hvilkas motstand varierar mest. Detta fel är en följd af den använda metoden. Det kunde väl hafva gjorts något mindre genom att använda nagot annat medium än just det aritmetiska, nagot som emellertid ansetts onödigt för förelig- gande ändamal, sa mycket mer som de värden, pa hvilka dess inflytande varit störst — de under första timmen efter gjut- ningen —, äfven af andra skäl äro nagot mindre pålitliga och ej heller behöfvas för slutsatserna. 2) Observationsfel på /-värdena, beroende pa a) felaktig afläsning pa skalan. Dessa torde väl ej öfver- stiga 0,2 mm. b) felaktig bestämning af eqvipotentialpunkten på grund af otydlighet i galvanometerns utslag. Detta kan på sin höjd uppga till 0,25 mm. Eqvipotentialpunkterna bestämdes nämligen i all- ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 115 mänhet ej blott deraf att galvanometernalen stod stilla utan äfven deraf att hon gaf utslag at motsatta sidor vid flyttning af eggen vid & 0,25 mm. at hvardera sidan. e) oriktig gradering af skalan, missvisning af ryttaren, ojemn- heter i motstandet hos tråden aa, eller nagot inflytande af mot- standet i kopparskifvorna, vid hvilka hon är fäst. Dylika fel elimineras vanligen derigenom, att man tar medelvärdet af flera, uppmätta i bada ändarna af traden. Nagot sådant har natur- ligtvis här ej kunnat ske. Vid mätningen af andra motstand, som ej varierade med tiden (t. ex. de använda nysilfveretalo- nerna), har dock detta tillvägagaende blifvit användt, och der- vid visade sig, att en olikhet förefanns, allteftersom det stycke af träden, som svarade mot ett gifvet motstand i den andra grenen, var beläget pa ena eller andra ändan af traden. Denna afvikelse uppgick nagon gang till, men öfversteg aldrig 2 mm., d. v. s. afvikningen fran medelvärdet var högst I mm. Den var störst midtpa skalan och blef mindre och mindre mot ändarne och det inträffade alltid att en lägre siffra för längden erhölls, da den var uppmätt fran a, än da den var mätt från a. De här vid beräkningen använda /-värdena, som alla äro mätta fran a, äro salunda efter all sannolikhet för stora, dock ej mer än I mm. Vidare upphäfva de hvarandra till nagon del i fraga om felen, emedan de endast inga i eqv. (5) sasom differenser. Det är äfven att märka, att dessa fel på i det närmaste samma sätt averka alla «y-värden för en och samma stång, hvarför de funna värdena äro fullt egnade att gifva en föreställning om variationerna i stangens motstand — just hvad här afses —, om de ocksa äro i nagon man mindre lämpliga vid en jemförelse mellan motstandet hos de olika stängerna. Detta gäller äfven om möjliga fel i bestämningen af de använda etalonernas mot- stand. 3) Fel beroende pa temperaturens inflytande. De P-värden och det värde pa «,y,, som användts, svara mot en temperatur af 20 grader, under det att den verkligen radande temperaturen väl lag i närheten af 20°, men ej hade precis detta värde. En 116 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. korrektion härför i ändamål att bringa dessa motstånd till den radande temperaturen 7° skulle ha bestatt i att multiplicera dem hvart och ett med en faktor af formen Al — IN), der « är det ifragavarande ämnets temperaturkoöfficient. Hvad nu först beträffar högra sidan af eqv. (5), sa, da alla der in- saende motstand äro af nysilfver och alla kunna anses ha haft samma temperatur, skulle i saväl täljare som nämnare samma faktor ingatt. men denna försvinner da genom förkortning, hvaraf inses att temperaturen ej har något inflytande pa denna sida af eqv. Det samma skulle vara fallet med venstra sidan, om den använda legeringen hade samma temperaturkoöfficient som ny- silfver, alldenstund temperaturerna hos de bada der ingaende motstanden voro hvarandra sa godt som fullständigt lika, utom strax efter gjutningen. Nu känner man dock ej temperatur- koöfficientens storlek för dessa legeringar och af de här funna värdena kan heller ingen sådan beräknas. Sa mycket kan dock tagas för visst, att motståndet växer med temperaturen och sannolikt ocksa att dessa legeringars temperaturkoöfficient är mindre än 0,0038, hvilket är medeltalet för de rena metallerna '!). Men häraf följer att temperaturens inflytande äfven pa venstra membrum ej kan vara synnerligen betydligt, då äfven tempera- turens afvikning från 20° ej är synnerligen stor. Man skulle sålunda sannolikt ej bega synnerligen stort fel, om man ansage de beräknade zxy-värdena gälla för samma temperatur som det använda «yy,-värdet, d. v. s. 20°. Emellertid har i tabellerna utsatts legeringen XY:s temperatur, hvilken ock, som förut nämts, pa en eller annan tiondels grad när gäller för X, Y, och de öfriga motstanden. Medels denna temperatur skulle legerin- gens verkliga motstand vid 20°, under förutsättning af känne- dom om dess temperaturkoöfficient, med tillräcklig noggrannhet kunna beräknas ur formeln: (= (ey) + (8 — 0) (20 — T)], (6) der « är nysilfrets och £ legeringens temperaturkoöfficienter samt I) MATTHIESSEN och Vogt. Pocc. Ann. B. 122. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o %. 117 (xy) motstandet vid 7 grader. Nu har blott för de bada rena metallerna en sadan beräkning skett. För att man ma kunna nagorlunda bedöma, af hvad be- tydelse dessa fel kunna vara, har till hvarje tabell bifogats tvenne tal, uttryekande: 1) det fel, f„, 1 «y-värdet, som skulle vara en följd af, att af de bada differenserna /,—/, och l,—l, hvardera vore fel- aktig med 1 mm. pa sadant sätt, att båda dessa fel sam- verkade; 2) den variation, fr, 1 cy-värdet, som skulle vara en följd af en ändring 1 temperaturen med 1”, beräknadt efter formeln: (zy)r = (cyl + 0,004(T — t)], (7) d. v. s. med en temperaturkoöfficient, som är nagot större än mediet för de rena metallerna. io, N (Maik IB in 2). Ren vismut. 1 | 2 | en: 5 6 EEE 1 5 ÖT Lå BETTER || Tiden i | Temperatur Motständ.ry, Aftagandet NO I Afyikelse | ie Il Imre ERS: vid 20° i från medelv.. timmar. i grader. | i milliohm. | i mikrohm. Ba © | = | | milliohm. 9,754. | | we 0,63 | 19,371 9,733 9 | ),755 + 0,001 | = 1 | Bad BODEN 4 I,748 | .— 0,006 | 15,32 | 18,9 | 9,720 0 9,754 + 0,000 | 7365,00 | ÖR | 9,640 I usa + 0,004 Medelvärde vid 20° | 9,754 fn = 14 mikrohm = 0,014 milliohm. 118 BÄCKLIN, OM DET, GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. Tabs (Wal xrel). 90 proc. Bi + 10 proc. Sn a 5, RA 4, ms | Förminskn.- | Tiden i tim- | | | r Temperatur i | Motstånd zy Aftagandet i | hastighet i mar. | grader. i milliohm. | mikrohm. mikrohm pr | | 20 minuter. 0,72 19,8 14,509 N | 145 I 145 1,05 19,5 14,364 R | 73 | 73 1,38 19,3 | 14,291 N | | ASA 43 ame »” | 14,248 | | 37 37 2,05 19,4 14,211 | GÖRS As ob 8b 2,38 19,2 | 14,175 En | 20 20 2,72 » i 14,155 | Dan 22 3,05 19,1 14,138 “ 19 1 64 9,48 5,30 J,2 | ‚069 104 1,07 22,77 19,1 13,965 — 27 | — 0,29 54,32 19,9 13,992 | AN | 12 0,09 97,67 20,1 13,950 | EL, & |. — 269 — 0,01 7623.00 17,9 14,249 | = 50 » 20 mikrohm. ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 119 Tab. 3 (Tall. XX fie. 3). SO proc. Bi + 20 proc. Sn. | | Förminskn.- | Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd zy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. | i milliohm. | mikrohm. mikrohm pr | | | 20 minuter. | I a u Ae | | | | Urs a8 8,765 | | Er | | : | TE | 1,30 15,0 S,650 | | 25 28 1,63 » | 5,622 = | | 21 21 1,97 » | 8,601 | 5 | 5 14 14 ‚30 ” | 0,587 2 = 5 8 15 15 2,63 » | oe 5 | | 5 | Kl) 11 | » | 8561 | : & 3 | | 3 | 13 7,10 9,55 » | 0,548 | | S 4,17 | 4,22 » 5.540 | ; | 39 | 2,45 | 0,53 17,6 5,501 | E | | 9 — 0,22 | 23,43 17,4 8510 | | | ; | | — 108 | — 0,65 | 19,02 NORS 618 | | | Ar | DE ı — 0,36 126,33 | 19,9 | 8,669 | | gp > ee 283 | 20,3 | hal || ; | 5: S | - | 163 0,007 (129,00 \ 17.0 | ‚550 | fn = 10 mikrohm. = 34 » Se S I 120 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. Tab. 4 (Tall. XX fig. 2). =) 70 proc. Bi + 30 proc. Sn. Ti, | 2. | 3. | 4. | 5. Zz ) 3 JR Ss | 5 | | | Förminskn.- | | Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd zy | Aftagandet i | hastighet i | | mar. | grader. | i milliohm. | mikrohm. | mikrohm pr | | | | | 20 minuter. | | | | | | | | | | | 0,55 | 19.9 6,876 2 2 | 0,88 | 19,2 791 | i | $ | | É i 61 | 6 | a2 19,0 6,730 | | | I | G 48 45 | 55 | » | 3,682 | 1 | G 32 32 | ‚38 » 3,650 | 5 | 30 30 2,22 ; » 0,620 SE | SK | 25 | | 255 | » | 6,595 | - 3 | | 6 | 20 20 2,88 » | 3,575 | - | : | 18 18 | 5,22 » 6,557 3 2 | 3 6 15 15 5 » | ‚542 | er G | 13 13 | 3,88 » ,529 | Me | 11 11 4,22 | 19,1 ar 54 | i D,49 so | ..19,0 6,464 är | _ ; 104 2,16 20,57 | 17,9 6,360 j | | i | é 39 0,41 58,53 | » 6,321 i 3 | | 16 0,11 | 103,58 | 19,2 6,305 | { | 15 0,11 148,25 | 19,9 | 6,290 | | | | 17 0,11 200,48 | 20,1 | 6,273 | N | er - | 3 | 669 0,03 | 1676,00 | 16,6 | 5,610 | SI = = = = = = S = = je Im FT 5 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 121 Tab. 3 (Tall. XX fig. 1). oO 60 proc. Bi + 40 proc. Sn. — — ——— — 1 2 > 4. 5 | | | en 2 | | Förminskn.- | | Tiden i tim- | Temperatur i | Motständ xy | Aftagandet i | hastighet i | | mar. grader. i milliohm. mikrohm. | mikrohm pr | | 20 minuter. | | 0,53 | 19,0 | Bau so | 41 SE 15,4 | 5,381 Z | 29 29 Ksar 18,3 | 5,352 £ | L 3 26 | 26 Rss » | 9,326 i | \ | 2 19 | 19 2,18 18,2 | 5,307 | Z IR Fi 18 15 | 2,52 15,1 5,289 i | iR | | å | 5 16 16 28 | 15,0 | 5,273 c | | z 10 | 10 | 3,18 » | D,263 74 | 8 | ” | 0,84 5,97 ia och Rnas | or | é | | Zz 109 | 1,80 | 26,15 » | 5,080 ; | N | | - 25 0,40 | 46,88 18,8 | 5,055 40 0,24 101,33 | 19,9 5,015 | | 2 | \ 25 | 0,19 | 146,50 | 20,3 4,990 466 | 0 | | 36 | ,02 | 7682,00 | 17,6 4,534 | | fm = > mikrohm. Ir = 21 » 122 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. Tab. 6 (Tatl. XXI fie. 6). 20 proc. Bi + 50 proc. Sn. | {0} es | Ha | |" Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i Mctständ xy | Aftagandet i | hastighet i | mar. grader. i milliohm. mikrohm. | mikrohm pr | | = [4 . 1 | | 20 minuter. 063 | 21,3 | 3,816 d | 4 | | 45 | 45 0,97 | 20,4 | 3,771 5 | a | | 21 | 21 | | c 4 (DT | 1.50 20,3 9,743 É | 15 i 15 ea ” | 9,728 9 9 | OT » | 3,719 k i | ) b I 9] 30 | » | IEI st Od, 15 | | N 5 5 | 2,63 » | 9,708 : 3 | 3 | \ 6 6 20 » 9,702 | N 4 4 | 3,30 » | 3,698 | | 5 5 i 3,63 | » | 3,693 ; ; | ; | | % 15 0,98 | Ss | 19,9 | 3,678 f | Ja | | 2 6 0,13 | 29,80 » | 9,672 5 | 0 | | | ),19 | 32,50 20,0 | 3,667 ; | | | = | a { 8 | 0,14 | I | MR n i 2 50,90 19,9 3,659 80 | 20 3 11 | 0,13 102 20, 9,648 | | | Sl Sn; 30 0,20 18 19,3 | 3,618 | 0,17 [JU {ep} 201,32 | Ile esse Sau! | 272 | 0 | ? | "7 | 0,03 ZINN TE I.6 | 0,575 | wi | | 15 0,06 360,15 | 20,0 | 3,560 | tad 2 , 291 | 0,01 1840,00 | 17.0 | 3,269 | | fn = 3 mikrohm. fr = 15 » ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o die 123 Tab. 7 (Tafl. XXI fie. 5). 40 proc. Bi + 60 proc. Sn. 3% 2 3. : 4. D. | Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. i milliohm. mikrohn. mikrohm pr | 20 minuter. | EEE — — — ————— | | | | | ss | 20,9 2,355 3 Mi | E 31 BY | 122 20,7 2,518 % 27 27 1,55 20,5 2,791 & 2 ä 17 17 1.38 20,4 2,174 R ; | 16 16 | 2,22 » | 2,762 Ila 11 2,55 » 2,751 f Ö ) 2,88 » 2,742 4 4 3,22 20,5 2,738 R 13 5,35 4,03 » 2,725 = ; 23 9,65 6,13 20,2 2,102 59 0 I ‚83 27,05 » 2,650 30 0 | {9} ‚34 | 56,25 » | 2,620 : 16 0.21 81,70 19,8 2,604 99 0 ‚16 | 126,95 19,0 2,582 | } 19 0,09 | 196,02 18,3 | 2,563 10 0,05 | 264,27 18,8 2,553 | | 2 0,01 354,00 20,0 2,551 v = 174 0,01 7750,00 17,0 HEUT fn = 3 mikrohm. r=1l1 » 124 Tab. 8 (Tafl. XXI fie. 4). 30 proc. Bi + 70 proc. Sn. BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. Fn fr — 2 mikrohm. = 8 » ld 2. | 3. | 4. 2. | | Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i Motständ xy | Aftagandet i | hastighet i mar. | — grader. i milliohm. mikrohm. mikrohm pr 20 minuter. U | | 0,55 21,3 2,247 | | in 3: N ÖL Ms a 20,8 2,180 | 1 5 19 | 19 ,55 » 2,161 | ; | | 15 15 ,88 »” 216 | | 9 5 11 | 11 ‚22 » 2,135 | a 10 10 2,55 » 2,125 | | å i 7 | Z 2,88 20,7 2.118 | | x a | 13 6,5 9,55 ” ‚105 | 5 Ja 5 I | 5 5 | 3,38 » ‚100 | | 4 | 4 | 4,22 » 2,096 ; | 4 4 4,55 » 2,092 | 2 & | 5 4,88 20,6 2,087 | | | 7 20 2 | 21 | 2,62 ‚45 20,2 ‚066 | | | 48 | 0,35 24,28 19,7 2,018 | | 34 19 5 | 13 | 0,44 „23 Ac) 2,005 | s 57 19 1 En 21 | 0,30 57,32 „2 ‚984 | E 80 18 1 | 16 | 0,23 ru AR | 26 | 0,13 35 ‚1 ‚942 | | 219, | 19 1 | SE CL 219,35 ),7 ‚ss2 | Ä | ; 2 | 126 | 0,006 7857,00 17,4 1,306 | | I | I | “ÖFVERSIGT AF.K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 125 Tab. 9 (Tall. XXI fig. 3). 20 proc. Bi + 80 proc. Sn. ie | a 3, 4. | | | | Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. | i milliohm. mikrohm. mikrohm pr | | 20 minuter. ; | | | 0,55 21.0 1,693 | | | : | | 23 | 23 | 0,88 I 2055 | 1,670 13 3 | | | {9} | 2 | base SOSE 1,657 An | nl | 1,55 | » | 1,646 8 8 | 1,88 | 20,2 | esse 3 | 6 | DA » 1,632 | 2 | | | | 5) iD) | » 1600 4 4 2,88 | Ss 1,3 | 3 3 3,22 20,4 1620 | | Nn | / | 2 2 355 | 20,3 | 1,618 8 | 2 338 » 1,615 | x | . | 65) 4.22 | 20.2 1,612 | 55 | 1 | 20 | ‚33 | 8,60 19,8 1,589 an | N | | ‚63 | 20 19,0 1,560 6) | 0 | ER | | ‚36 N 08 le 5 f | | | | ‚21 55,53 | 19,0 1,536 91 | 0 | 2 | SLA ae 104,32 | 17,9 | 1,515 | 4 | 0 | | N | E ‚03 I 152,70 | | 1,511 | | | 3 | 0,02 | 195,32 19,9 | 1,508 ar (6 0 5 | JS | ,004 7183,00 | 10 | 1,410 | | SE 3 I 2 mikrohm. = S I er a 126 2 )) 10 proc. Bi + 90 proc. Sn. BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. Tab. 10 (Tall. XXI fig. 2 ). 3 | Förminskn.- | Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. | — grader. i milliohm. mikrohm. | mikrohm pr 20 minnter. I 0,55 19,9 1,322 2 4,5 1,22 19,5 1,313 | | 4 4 | » 1,309 | 2 2 ILE » 1,307 É | | 2 2 2,22 » | 1,305 nl 1 2,55 » 1,304 5) | 19 1 2 Lii So 9,6 ‚302 | if: 0,74 360 | ” 1,301 h 19 1 7 0.80 3,53 1 ‚294 | 14 0,30 22,33 18,6 1,280 E I 13 0,08 | 79,12 17,9 1,267 | | 1 0,01 127,48 199 1,266 (0) 0,00 NAO | 19,9 1,266 3 So | 52 0,002 I. 2077.00 i 17,6 1,214 | fan = 2 mikrohm. fr = 15) » Tab. 11 (Tafl. NXT fig. 1). Rent tenn. NS 50 | 1% 2 3% 4. 5. 6. ! 5 ; Motstånd | Afvikelse | m , m a IV : 37 5 | u x en a RER vid 20° i från medelv. | im mar. 1 srac er. 1 milhonm. . milliohm. 0,944. | | | | | 0,65 19,7 0,944 | 1 0,945 + 0,001 | 0,88 19,6 0,943 0 0,944 + 0,000 1,22 19,4 0,943 1 0,945 + 0,001 | 15,85 » 0,942 8 0,944 | + 0,000 | R \ 7435,00 17,83 0,934 09,942 — 0,002 | Medelvärde vid 20° 0,944 fn = 1,5 mikrohm. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 127 För att nu kunna draga nagra slutsatser af de siffror, som innehallas i föregaende tabeller, är det nödigt att skilja dessa i | trenne grupper. Till första gruppen föra vi da tabb. I och 11, som anga de rena metallerna vismut och tenn. Kol. 4, som innehaller diffe- renserna mellan 2 konsekutiva värden pa motstandet, visar, att dessa differenser äro tillräckligt sma för att kunna vara för- orsakade af temperaturvariationer och observationsfel. Reducerar man de funna värdena till 20° medels eqv. (6) under anta- vande af «0000874 P = 0,00352 (för vismut), Y = 0,00403 (för tenn), Y | sa erhallas värdena i kol. 5. Dessa äro sa nära lika hvar- andra, att deras afvikelser från medelvärdet, som angifvas i kol. 6, kunna anses ligga inom gränserna för observationsfelen. Häraf kan da dragas den slutsatsen, att dessa bada metaller i rent tillstand ej underga nagra eller atminstone ytterst ringa för- ändringar i ledningsmotstand med tiden, efter det de varit i smält tillstand. Till andra gruppen höra tabb. 4—10. Kol. 4 i dessa visar, att differenserna mellan tva konsekutiva värden äro alldeles för stora för att kunna förklaras vare sig af observationsfel eller temperaturvariationer. De ga också alla utan undantag at ett och samma hall och detta sa väl vid fallande som vid stigande temperatur. Häraf synes, att dessa legeringars ledningsmotstand sa småningom aftager under tiden efter det de varit smälta, hvilket är den ena af de satser, som herr SUNDELL anfört. I dessa fall kan man alltså anse ledningsmotständet för en funk- tion af tiden efter stelnandet. Betecknas denna med vr har man alltså xy = flv). Det har ej lyckats mig att framställa en nagorlunda enkel sådan funktion, som med tillräcklig noggrannhet atergifver de iakt- tagna värdena på ABU). Sa mycket torde man det oaktadt, med 128 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDENT. ledning af de kurvor som representera densamma för de olika legeringarna, kunna antaga, som att funktionen f(t) sjelf äfven- som dess första derivata 7’(r) äro kontinuerliga. Om sådana funktioner gäller formeln NEN a = fe + Yu, —o)) A>y>0). (8) Men första derivatan är uttrycket för den hastighet, hvarmed ledningsmotstandet ändras, hvarför eqv. (8) kan uttalas sålunda: qvoten mellan motstandsdifferenserna och motsvarande tidsdiffe- renser är ett uttryck för hastigheten vid nagon tidpunkt emellan de ifragavarande. Det är de sålunda beräknade hastigheterna, som stå i kol. 5, uttryckta i milliondels ohm (hvilka jag tagit mig friheten att för korthetens skull kalla mikrohm) på 20 min., hvilken tidsenhet valdes derför att de flesta tidsdifferen- serna i tabellerfia äro just 20 min. Af denna kolumn synes nu först och främst att den hastighet, hvarmed motstandet aftar, är störst omedelbart efter gjutningen och derefter oafbrutet min- skas emot noll, hvilket är herr SUNDELLS andra sats. Pa ett och annat ställe i dessa koll. 5 inträffar visserligen, att hastig- hetsvariationerna ej fullkomligt följa nyssnämda regel, men un- dantagen kunna förklaras genom temperaturvariationer eller ob- servationsfel och rubba sannolikt ej den uppstälda regeln. Det ligger nära till hands att taga i betraktande ännu en derivata, den andra, som är ett uttryck för hvad som i meka- niken kallas accelerationen. En följd af värden pa denna skulle kunna erhållas på ett sätt, analogt med det, hvarpa man fatt hastighetsvärdena i kol. 5. En dylik beräkning har dock ej ut- förts, dels derför att man ej noggrant känner, mot hvilka tid- punkter de i kol. 3 anförda hastigheterna svara, dels derför, att de värden, man skulle erhålla, blefve alltför sma i jemförelse med de sannolika felen för att kunna tillmätas nagon egentlig betydelse. Af de tidigaste värdena pa hastigheten, der dess dif- ferenser äro temligen stora, ser man dock, att första differensen alltid är störst och att de sedan bli mindre. Vidare är det ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 129 helt enkelt ett korollarium till föregående sats, att äfven acce- lerationen asymptotiskt närmar sig noll. Nu kan man natur- ligtvis tala om en kraft, som förorsakar i fråga varande varia- tion af ledningsmotståndet och bör då sätta denna proportionel mot accelerationen. På sådant sätt får man fram en sats af följande lydelse: den kraft, som förorsakar ledningsmotstandets aftagande med tiden hos dessa legeringar, aftar sjelf med tiden efter gjutningen. Till tredje gruppen höra tabb. 2 och 3. Hvad de båda hit- hörande legeringarna beträffar, så visar sig hos dem att börja med samma fenomen som hos de föregaende: ledningsmotständet minskas så småningom med aftagande hastighet, men de i kol. 4 anförda differenserna ga icke alla åt samma hall. Lednings- motståndets aftagande förvandlas efter någon tid åter till ett växande. Hos leg. 80 proc. Bi + 20 proc. Sn i tab. 3 tycks en dylik omkastning ske redan under första dygnet, hvarefter växandet fortfar några dygn för att till sist åter öfverga till af- tagande. Olyckligtvis äro dock temperaturvariationerna under denna tid sådana, att de ensamma skulle ha förorsakat mot- ständsvariationer, gaende i samma riktning som de observerade. Några säkra slutsatser kunna saledes knappast dragas ur de funna siffrorna. Likväl är det atskilligt, som talar för att mot- ståndet verkligen oscillerar. Ville man förklara den observerade stigningen af temperaturvariationerna, så synes lätt att man be- höfver tillgripa en dubbelt så stor temperaturkoöfficient vid pass, som den för metallerna vanliga, under det att enligt MATTHIES- SEN och VoGr!) den snarare borde vara mindre för legeringar. Antager man en temperaturkoöfficient af normal storlek, så be- höfver man för förklaringen af de funna värdena antaga ab- normt stora observationsfel. Sådant kan visserligen ga för sig för något enstaka fall, men denna förklaringsgrund är här föga sannolik, emedan den behöfver tillgripas för flere efter hvar- andra följande värden, som dock äro observerade vid olika till- fällen. Det är ock att märka, att det sista värdet på mot- 1) Pose. Ann. B. 122. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o7. 9 130 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. ståndet ungefär 10!/,; manad efter gjutningen är större än de 4 sista under första dygnet observerade värdena, oaktadt tempe- raturen är lägre, hvilket ej heller kan förklaras utan antagandet af mycket stora observationsfel, så framt man ej får anse en oscillation i motstandet hafva egt rum. Hos leg. 90 proc. Bi + 10 proc. Sn kan ett tilltagande af motståndet ej med någon säkerhet iakttagas under de 4 första dagarna efter gjutningen. Visserligen äro tvenne värden, de vid 34,32 t. och 97,67 t. obser- verade, något större än det närmast föregående, dock ej mer än ätt det kan förklaras af den då rådande ungefär 1” högre tem- peraturen. Det efter ungefär 10!/, mån. observerade värdet visar dock här med bestämdhet på en stigning i motståndet, ty ehuru temperaturen då är lägre än vid något föregående till- fälle, är dock det observerade motstandet högre än alla de vär- den, som iakttagits fran och med 1,72 timmar efter gjutningen, och den iakttagna höjningen är äfven här alltför stor för att kunna vara förorsakad af ett observationsfel. För dessa båda legeringar tyckes sålunda gälla satsen: deras ledningsmotständ förändras under tiden efter gjutningen med en oscillerande rö- relse, som börjar med ett aftagande. Nya undersökningar be- höfvas dock, innan det kan afgöras, om ett dylikt märkvärdigt förhållande verkligen eger rum. Det kan vara skäl att i sammanhang härmed påpeka att en stigning i ledningsmotståndet med tiden äfven förut obser- verats och omnämts af MATTHIESSEN och VoGT!). Detta gäller legeringar af vismut och bly, som, efter att ha varit upphettade till 100° och sedermera afkylts, under ett par dagar visat ett stigande ledningsmotstånd, fastän temperaturen fallit. På samma ställe nämnes ock, att motsatsen visat sig ega rum hos vismut- tenn-legeringar. Det skulle således hos dessa kroppar förekomma ett aftagande i motståndet med tiden ej blott efter det de varit smälta utan äfven efter en någorlunda betydlig temperatur- I) Pose. Ann. B. 122. SER ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 131 stegring. Ett dylikt förhallande har MATTHIESSEN äfven funnit hos RosEs metall-legering'). I sammanhang med förut beskrifna försök anstälde jag ocksa nagra sadana för att utröna verkan af en sadan tempe- raturstegring på legeringarne. Ett par af dem, 50 proc. Bi + 50 proc. Sn och 40 proc. Bi + 60 proc. Sn, upphettades i ko- kande vatten under en half timmes tid samt afkyldes derefter, ibland temligen langsamt i fria luften, ibland hastigt i kallt vatten af något lägre temperatur än rummets. Dessa under- sökningars resultat är anfördt i följande tabeller, som äro ord- nade på samma sätt som de föregående, och då äfven här de förut anförda anledningarna till fel förefunnos, så ha de i tabb. 6 och 7 anförda värdena på /m och fr samma betydelse som förut. Anmärkas bör att dessa undersökningar företogos som- maren 1884, således innan stängerna antagit det låga värde på motståndet, som observerades 101/, månad efter gjutningen, hvar- för också dessa båda i tab. 6 och 7 anförda värden rätteligen borde ha stått i följande tabeller. Då man likväl torde kunna antaga, att det slutliga värdet på motståndet blir detsamma, vare sig några upphettningar företagits efter gjutningen eller ej, ha de för likformighets skull satts i föregående. 1) Poce. Ann. B. 100. 50 proc. Bi + 50 proc. Sn. Tab. 12 (Tafl. XXII fie. 1). Längsam afkylning i fria luften. BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSLÄNDET. i 2. | 3, 4. 5. Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i| Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. i milliohm. mikrohm. mikrohm pr | 20 minuter. | 0,48 20,9 3,839 a 68 34 1,15 20,3 Sal 19 119) 1,48 » 3,752 i 14 14 | 1,82 » 3,738 ° al 11 2,15 20,4 8,727 7 z 2,48 » 3,720 2 8,713 R 7 2 » 3 i; j 44 4,53 | 6,05 20,0 3.669 = | 77 0,61 | 46,32 19,9 3,592 10 0,13 71,05 20,1 | 3,582 Tab. 13 (Tall. XXI fig. 2). Langsam afkylning i fria luften. 1. 2. 3. 4. Du Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. i milliohm. mikrohm. mikrohm pr 20 minuter. | 0,47 21,0 3,839 0,80 3 nn 2 ” 1, 3 20,9 SA Zu a PN 20; a 1a ss ‚a7 20,7 ‚74 1,80 20,6 3,727 = & Kr 2 12 12 2,13 20,5 3,715 10 10 2,47 20,4 3,705 9 9 < 5 2 a 2,80 ‚696 62 Lan 7,80 19,9 3,634 53 1,19 22,67 18,9 3,581 18 0,25 46,87 19,7 3,563 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 133 Tab. 14 (Tafl. XXI fig. 3). Hastig afkylning i kallt vatten. Tiden i tim- ! Temperatur i Motstånd zy Aftagandet i 1. 2. | 3, 4. 5. Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar grader. i milliohm. mikrohm. mikrohm pr 20 minuter. 0 119} 3,8 a ng ‚80 » 794 1,1 ; 761 = H 3 » od, 1 9,738 E „47 » ; 15 15 1,80 » 8,723 14 14 2,13 » 3,709 12 12 2,47 19,3 8,697 9 9 2,80 TIN 3,688 - 8 8 3,13 » ‘3,680 AG AR 6,43 19,4 3,634 n hen 47,98 20,0 3,547 ; Tab. 15 (Tafl. XXII fig. 4). Hastig afkylning i kallt vatten. 1 2: 3. 4. 5. Förminskn.- hastighet i mar. grader. i milliohm. mikrohm. mikrohm pr 20 minuter. 0,47 18, 3,79 ; \ 31 31 0,80 18,6 3,765 97 97 1,13 18,7 3,728 26 26 1,47 D) 3,702 5 18 18 1,80 » 9,684 185 et 22,80 18,2 3,499 ; 134 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. 40 proc. + 60 proc. Sn. Tab. 16 (Tafl. XXII fie. 6). Längsam afkylning i fria luften. 1. 2» 0 00 a. Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motständ xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. i milliohm. mikrohm. | mikrohm pr 20 minuter. 0,55 20,9 2,822 ; 51 25,5 1,22 20,5 2,771 16 16 1,55 20,4 2,755 12 12 1,38 20,3 2,743 1 4 2,22 20,2 2,732 8 8 2,55 20,1 2,724 7 7 2,88 » 2,717 35 4,40 5,38 » 2,684 55 og 22,67 20,0 2,629 i; 23 0,31 47,18 19,7 2,606 Tab. 17 (Tafl. XXII fie. 5). Långsam afkylning i fria luften. ik 2. 3. 4. | 5. Förminskn.- Tiden i tim- | Temperatur i | Motstånd xy | Aftagandet i | hastighet i mar. grader. i milliohm. | mikrohm. | mikrohm pr | 20 minuter. 0,55 20,0 2,829 38 33 0,88 19,9 2,796 99 99 1,22 » 2,774 18 18 1,55 » 2,756 13 18 1,88 » 2,743 13 13 ERE De 20,0 am u 3 ; ; 45 5,08 5,83 19,4 2,666 76 Van 47,17 19,3 2,590 11 Ön 70,92 20,0 2,579 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4%. 135 För att lättare kunna jemföra dessa tabeller med de före- gaende tabb. 6 och 7 bifogas här ytterligare ett par sadana, inne- hållande i kol. 2 ledningsmotstandets värden 1 timme efter gjut- ningen eller upphettningen, tagna ur de till hvarje tabell hö- rande figurerna och ordnade efter den tidsföljd, hvari de olika upphettningarna följde på hvarandra. I koll. 3, 4 och 5 anföras värdena på förminskningen i motståndet vid den öfver hvarje kolumn angifna tiden efter gjutningen eller upphettningen. Denna förminskning är uttryckt i procent af motsvarande värden i kol. 2. Tab. 18. 50 proc. Bi + 50 proc. Sn. I 28 ah 4. 5. Tabell N:o. Milliohm. 7 timmar. 24 timmar. en 6 3,767 | 2,3 2,5 2,9 12 3,784 3,3 (4,7) Bu 13 3,774 3,5 | 5,0 5,6 14 | 3.774 3,8 (5,2) 6,0 15 | 3,740 (4,0) 6,3 = Tab 19, 40 proc. Bi + 60 proc. Sn. 1. | 2, 3, 4. 5. Tabell N:o. Milliohm. 7 timmar. | 24 timmar. a tim- 7 2,340 5,0 6,5 7,8 16 2,788 4,1 5,7 6,5 17 2,787 5,0 (5,7) TA Parenteserna utmärka värden, som äro mera osäkra, eme- dan de beräknats af motstånd, interpolerade på långt afstånd från något observeradt. 136 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKN LEDNINGSMOTSTÄNDET. Af tab. 12--17 synes nu för det första, att dessa legerin- gar, sedan de upphettats till 100° och derefter afkylts, äro un- samma lagar, som bestämde ändringen 1 deras ledningsmotstand efter gjutningen, d. v. s. motståndet sjelft och dess förminsk- ningshastighet samt den förminskningen verkande kraften af- taga efter upphettningen och närma sig asymptotiskt fixa värden, de bada senare till noll. En i tab. 15 förekommande afvikelse i fråga om hastigheten beror utan tvifvel på att stången vid detta tillfälle hade afkylts något under rummets temperatur, så att de första värdena erhöllos under stigande temperatur. Af tab. 18 och 19, kol. 2, ser man att en sådan upphett- ning under en half timmes tid förmått höja legeringens led- ningsmotstånd så, att detsamma 1 timme efteråt hade ungefär samma värde som 1 timme efter gjutningen. Om motståndets stegring vid upphettning beror ej blott af temperaturen utan äf- ven af tiden, kan ej med dessa undersökningar afgöras. Så mycket är dock säkert, att om det äfven då är funktion af tiden, så varierar det vida hastigare med denna, än fallet är vid af- kylning. Det visade sig nemligen vid alla försöken att mot- ståndet under blott en half timme vid 100° steg till en höjd, fran hvilken det först efter flere dagars sjunkande vid omkring 20” återkom till sin förra storlek. Af samma tabeller framgår ock, att de olika legeringarna ej förhålla sig på samma sätt efter en upphettning till 100”. Le- geringen 50 proc. Bi + 50 proc. Sn har nemligen genom upp- hettningen erhållit motstånd som 1 timme efteråt t. o. m. äro större än vid samma tid efter gjutningen. Att motsvarande motstånd efter sista upphettningen är något lägre än de andra, beror väl på den då rådande lägre temperaturen. Ej heller är det osannolikt att förminskningshastigheten kunnat vara nagot större än vanligt under första timmen på grund af denna lägre temperatur. Legeringen 40 proc. Bi + 60 proc. Sn deremot har 1 timme efter upphettningen i båda de anstälda försöken mot- stånd, som äro betydligt lägre, än det var vid samma tid efter ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 137 gjutningen, och nagra afvikelser i temperaturen förekomma ej som kunna förklara förhållandet. Antingen har således i detta fall upphettningen ej varat nog länge eller också har den an- vända temperaturen 100° varit för lag för att åstadkomma en storlek på ledningsmotståndet, liknande det efter gjutningen. Den temperatur, hvartill en vismut-tenn-legering skall höjas för att dess ledningsmotständ I timme efteråt, da den blifvit af- kyld skall ha samma värde som 1 timme efter gjutningen under samma omständigheter för öfrigt, beror således af legeringens sammansättning. Det ligger nära till hands att antaga att den är högre eller lägre allt efter som legeringens smältpunkt är högre eller lägre. De i de tre sista kolumnerna af tabb. 18 och 19 anförda värdena kunna naturligtvis vid jemförelse af värdena inom samma kolumn anses som förminskningshastigheter, alldenstund de gälla för samma tid. Af dem framgar då att förminskningshastig- heten för hvarje ny upphettning blir större, men att den för en upphettning blir större än efter gjutningen endast i det fall, att genom upphettningen ledningsmotståndet kommit till samma höjd ungefär som efter gjutningen (tab. 18), i annat fall möjligen mindre (tab. 19), allt naturligtvis under den förutsättning att den temperatur, till hvilken de afkylts, i alla fallen varit unge- fär densamma. Visserligen äro differenserna af de i dessa kolum- ner befintliga talen ibland så små, att de kunna anses ligga inom felgränserna, men de ga alla utan undantag at ett håll, hvarför det torde vara berättigadt att af dem draga föregående slutsats. För att få en jemförelse mellan de olika legeringarna i fråga om deras ledningsmotständs förminskning under lika långa tider är tab. 20 upprättad. Den innehåller förminskningen, ut- tryckt i procent af motståndets värde | timme efter gjutningen (upphettningen), under de öfver hvarje kolumn satta tidsperio- derna. 138 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET, Tab. 20. IB 2. 8} 4. D. Legeringens samman- 1—7 7—24 24 az 1 nn sättning. timmar. timmar. 101, an Tone 10 proc. Bi + 90 proc. Sn 1,6 0,8 5,4 7,8 20 proc. Bi + 80 proc. Sn 3,9 2,0 9,4 15,3 30 proc. Bi + 70 proc. Sn 5,9 2,2 9,8 17,9 5,0 1,5 9,8 40 proc. Bi + 60 proc. u 4,1 16 10,6 | 16,3 | 5,0 0,7 10,6 | Mer 0,2 10,7 | 3,3 1,4 3,5 50 proc. Bi + 50 proc. sn 3,5 1,5 8,2 | 13,2 3,8 1,4 8.0 | 4,0 2,3 6.9 60 proc. Bi + 40 proc. Sn 4,2 1,6 10,6 16,4 70 proc Bi + 30 proc. Sn 4,3 1,6 11,1 17,0 89 proc. Bi + 20 proc. Sn 1,8 0,2 -—0,7 1,3 | 90 proc. Bi + 10 proc. Sn 2,2 0,6 — 2,0 0,8 Några af värdena i denna tabell, som uttrycka förminsk- ningen efter gjutningen, äro askadliggjorda i fig. 3, Tafl. XIX. Man finner nu först och främst af kol. 5 i denna tabell, att hela den på ungefär 101/, mån. observerade förminskningen i motståndets värde, utom för de två förut i annat hänseende såsom afvikande omtalade legeringarne 80 proc. Bi + 20 proc. Sn och 90 proc. Bi + 10 proc. Sn, uppgar till rätt stora belopp, hos en legering, 30 proc. Bi + 70 proc. Sn, till nära 18 proc. af värdet I timme efter gjutningen. Det torde ej ens vara sä- kert, att ej ännu efter så lång tid motståndet fortfar att märk- bart minskas. Den största af Herr SUNDELL observerade för- minskningen, 7 procent af det ursprungliga värdet, gälde för legeringen 50 proc. Bi + 50 proc. Sn under en tid af 9 dagar, d. v. s. 216 timmar. Sa stor förminskning på denna tid iakt- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 139 togs ej nu för denna legering. Den befinnes för 201 timmar vara 4,9 procent, för 272 timmar 5,1 procent, således för de 9 dagarna ungefär 5 procent, eller 2 procent mindre än Herr SUNDELL observerat. Möjligen beror detta derpa att hans ur- sprungliga värde svarade mot en tid vida närmare gjutningen än den här använda, 1 timme efteråt. Om de båda legeringarna med ringa tennhalt, resp. 10 och 20 procent kan man väl säga, att förminskningen i deras led- ningsmotstånd är jemförelsevis obetydlig. Detta öfverensstämmer med Herr SUNDELLS iakttagelser som för en dylik legering, 12 delar Bi + 1 del tenn, funnit den understiga 1 procent. Det samma kan ingalunda sägas om legeringarna med ringa vismut- halt, som ha varierat rätt betydligt. Någon jemförelse kan dock med afseende på dem ej ske, då Herr SUNDELL ej omnämner några dylika. Tab. 20 och dithörande figg. visa nu vidare, ej blott att förminskningen på 10!/, man. varierar rätt betydligt med halten af de båda metallerna, utan äfven att denna variation följer någon särdeles egendomlig lag. Förminskningen har nemligen tvenne maxima, det ena inträffande ungefär för en legering med 30 procent vismut, den andra för en legering med 70 procent vismut eller sannolikt något mindre, mellan 60 och 70 procent. Det mellan dem befintliga minimum inträffar ungefär för lege- lingen med 50 procent vismut. Visserligen äro nu dessa värden på förminskningen något påverkade af temperaturolikheter och öfriga felkällor, men dessas belopp kan dock ej vara nog att förklara den temligen stora skilnaden af 3—4 procent mellan maxima och minima, så att tillvaron af dessa tre punkter nog star fast, äfven om felen i någon man kunna påverka deras läge. Deras tillvaro bestyrkes äfven af ett annat förhållande. De visa sig nemligen ej blott, då man tar i betraktande hela tiden, 1 timme till 10'/, mån. efter gjutningen, utan lika väl under dess delar, 1—7 timmar och 7—24 timmar. Hvad be- träffar tiden 24 timmar till 101/; man., så synes der nog maxi- mum vid legeringen med 70 procent vismut; det vid legeringen 140 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. med 30 procent vismut tycks deremot vara borta. Man kan dock se något äfven deraf, ty värdena pa förminskningen, som från legeringen 10 proc. Bi + 90 proc. Sn hastigt ökas till le- geringen 30 proc. Bi + 70 proc. Sn, upphöra der att stiga ät- minstone, om de ocksa ej falla, sa att legeringen 40 proc. Bi + 60 proc. Sn visar samma värde pa förminskningen som den föregående. Sedan vidtager ater stigningen upp till legeringen 70 proc. Bi + 30 proc. Sn. Om man i stället för de värden, som tagits efter gjutningen, tar något af dem, som bestämts efter en upphettning, bli maximum vid 30 och minimum vid 50 procents vismuthalt fullt tydliga. Tar man i stället tiden 7 timmar till 10%/, månad, för hvilken värdena pa förminskningen lätt kunna fås ur tabellen, synas de tre punkterna tydligt utan tillhjelp af upphettningsvärdena. Den egendomliga gangen af kurvan för den totala förminskningen kan således ej gerna ha framkallats af ett eller annat tillfälligt fel i motständsvärdena vare sig I timme efter gjutningen eller 101/; månad derefter, da man kan utbyta värdena vid den ena eller andra eller begge dessa tider mot andra utan att ändå förlora kurvans egendom- liga form med sina 2 maxima och sitt minimum. Hvad beträffar de tre här använda delarna af hela obser- vationstiden så synas i deras kolumner i tab. 20 ännu ett maxi- mum för legeringen 90 proc. Bi + 10 proc. Sn och ett minimum för legeringen 80 proc. Bi + 20 proc. Sn. Att dessa punkter ej synas i kol. 5, beror på att förändringen under de 2 första tidsperioderna varit en minskning, under den sista deremot en höj- ning af motståndet. Sasom förut är nämt äro dock variatio- nerna för dessa legeringar temligen små, hvarför tillvaron af de båda sistnämda punkterna kan vara i nagon man tvifvelaktig. Hvad här är sagt om förminskningen, gäller naturligtvis äfven om förminskningens hastighet, sa väl medelhastigheten, som ju är proportionel mot förminskningen under viss tid, som äfven begynnelsehastigheten, som ju, dä sluthastigheten i alla fallen är noll, är större pa de ställen der medelhastigheten är större, under förutsättning af att hastigheten varierat på nagor- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 141 lunda likartadt sätt, hvilket med de här förekommande legerin- garne varit fallet, da de två mest vismuthaltiga undantagas. Äfvenledes gäller det i samma mening om den förminsk- ningen förorsakande kraften. Denna är nemligen proportionel mot förminskningshastighetens förändring under viss tid, och denna är större, der förminskningen i sin helhet är större. Dessa iakttagna förändringar hos vismut-tenn-legeringarna i fråga om deras ledningsmotstånd sammanhänga antagligen med några andra förändringar hos dem, möjligen 1 deras struktur, allo- tropiska eller kemiska beskaffenhet. Dessa egenskaper stå nem- ligen också i beroende af temperaturen, men då denna endast betingas af smådelarnes rörelser, under det att de nämda egen- skaperna äfven äro beroende af andra förhållanden, är det möj- ligt att ett visst inre tillstånd hos en kropp, som svarar mot en bestämd temperatur, ej kommer till stånd i och med denna, utan först något efteråt, sedan kroppen genomgått en viss serie af tillstånd. Beror nu ledningsmotståndet ej blott af tempera- turen, utan äfven af tillståndet föröfrigt, måste det naturligtvis också antaga en serie af värden, som svara mot den tillstands- serie, kroppen har att genomgå, innan han kommer i det mot en viss temperatur svarande permanenta tillståndet, och det torde väl ej vara någonting, som hindrar, att denna tillståndsserie är sådan, att den medför ett ömsom stigande, ömsom fallande lednings- motstånd. Ett sådant förhållande hos kroppar kunde förklaras med antagandet af en koörcitivkraft, som motverkade partiklarna i deras sträfvan att komma i permanenstillståndet. Naturligtvis är en sådan kraft mest sannolik hos de fasta kropparna, der partiklarna i mycket högre grad än annars hindra hvarandras rörelser, och den bör uppträda tydligast hos sådana fasta krop- par, inom hvilka största antalet tillstånd äro möjliga. Nu är det sannolikt att flera tillstånd äro möjliga inom kroppar med smådelar af olika slag, än inom sådana der smådelarna äro hvarandra lika, således flera inom legeringar än inom rena me- taller. Föregående undersökningar ha också visat, att hos vis- mut och tenn i någorlunda rent tillstånd ledningsmotståndet väl 142 BÄCKLIN, OM DET GALVANISKA LEDNINGSMOTSTÄNDET. beror af temperaturen men ej af tiden, hvilket senare deremot är fallet med legeringarna. Hos dem skulle da kunna antagas en dylik koereitivkraft. Att dess verkan efter en upphettning ej märktes, utan blott efter afkylning, kunde bero på, att vid den högre temperaturen smadelarnes rörelser äro lifligare. Dess stor- lek mäste anses bero på ingrediensernas relativa mängder, så att koörcitivkraften är jemförelsevis ringa, då en af ingredien- serna är mycket öfvervägande. Det observerade minimum skulle då möjligen kunna förklaras så, att 1 den legering, 50 proc. Bi + 50 proc. Sn, der det observerades, funnes en öfvervägande mängd af någon ingrediens. Som dock detta ej är fallet med hvarken vismut eller tenn, skulle detta tyda på tillvaron af en kemisk förening deri, blandad med smärre mängder af de båda metallerna. Inginge också ämnena i den i samma propor- tion som i legeringen, skulle dess formel vara Bi,Sn,. I fig. 3 Tafl. XIX är för öfrigt utsatt läget af några kemiska förenin- gar i trakten af förminskningskurvans maximi- och minimi- punkter för att underlätta försök att genom ytterligare under- sökningar afgöra om deras tillvaro. 143 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Försök att med galvanometern bestämma elasticitets- gräns och absolut hållfasthet hos jernträd. Af P. J. ISBERG. Tall. XXIV—XXVI. [Meddeladt den 16 September 1885.] Inom mekaniken börjar man alltmera använda linor af jern- eller staltrad och detta såväl till öfverföring af kraft som till direkt Iyftande af tyngder eller bärande af bördor. I för- hoppning att sa småningom kunna lemna nagot bidrag till en teoretisk lösning af den frågan, huru dessa linor böra vara be- skaffade i anseende till material och konstruktion för att bäst fylla det med deras begagnande afsedda ändamålet, bar jag under somrarne 1883 och 1884 genom professor E. EDLUNDS välvilliga tillmötesgående!) blifvit satt i tillfälle att a Kongl. Vetenskapsakademiens fysikaliska kabinett och under hans led- ning göra nagra experimentella undersökningar a ungefär' halft- annat hundratal trådar af vexlande diametrar och hårdhetsgrad, och nägra af de erhållna resultaten äro af den beskaffenhet, att de nu kunna göras i tryck tillgängliga. 1 Förutom till professor EDLUND har jag ock att till herrar professorer W. EGGERTZ, G. R. DAHLANDER, R. ÅKERMAN och Vetenskapsakademiens in- strumentmakare herr SÖRENSEN frambära min hjertliga tacksamhet för den välvilja, med hvilken de, hvar och en på sitt sätt, främjat mitt företag. 144 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Undersökningar rörande jerns och stals styrka, elastieitet o. d. finnas nog; men de, som äro offentliggjorda öfver trådar, tillverkade af svenskt jern, äro fa, och den behandling, träden för sin tillverkning undergår, meddelar honom egenskaper, hvar- igenom han i flera hänseenden skiljer sig från t. ex. den ut- hamrade eller valsade stången. Visserligen ligger den förmodan nära, att svenska jern- och ståltrådar icke skola väsentligt skilja sig från af utländska malmer tillverkade trådar; men till dess jemförelser blifvit gjorda, stannar man vid antaganden. De jemförelsepunkter, som hufvudsakligast erbjuda sig, äro tydligtvis trådens absoluta styrka eller den belastning på yten- heten, för hvilken han brister; vidare den tänjbarhet, tråden besitter före brottet, och denna tänjbarhet är då dels sådan, som visar sig 1 en förlängning, hvilken efter belastningens bort- tagande försvinner, dels en sådan, som qvarstår. Såsom känne- tecknande för dessa egenskaper har man infört de kända be- nämningarna brottmodul, elasticitetskoefficient och ela- sticitetsgräns. Vid närmare undersökning finner man nu emellertid, att dessa ord och särskildt de båda sistnämda ha en mycket sväfvande betydelse, beroende derpa, att man vid deras bestämmande gatt tillväga på olika sätt. Orsaken härtill ligger återigen deri, att man icke — kanske dock med ett undantag — lyckats uppvisa någon hos det sträckta föremålet skarpt framträdande egenskap, som kunnat blifva ut- gangspunkt för dessa uttrycks definitioner. Nöjer man sig med den betydelse, som i dagliga lifvet tillägges dessa ord, blir för- hållandet visserligen enkelt nog. Här menar man nemligen, som kändt är, med elasticitetsgräns den belastning på ytenheten, vid hvilken det sträckta föremålet förlorar förmågan att återtaga sin förra form; och med elasticitetskoefjicient (eller elastieitets- modul), den belastning på ytenheten, som skulle gifva det sträckta föremålet en elastisk förlängning lika med dess ursprungliga längd, om sådant vore möjligt. Men när man så med mätin- strumentens stigande noggrannhet finner att denna gräns faller allt lägre och lägre, ja att kanske t. o. m. en relativt liten be- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 145 lastning framkallar en permanent förlängning, och da vid be- stämningen af de elastiska förlängningar, som lagts till grund för beräkning af modulen, man saledes stannar i ovisshet om, huruvida icke en större eller mindre permanent förlängning deri ingått, nagot som kan misstänkas af de rätt olika resultat, som i detta hänseende med olika sträckningssätt erhållits, så blir den vid första påseendet så enkla frågan betydligt invecklad. Dessa frågors historia bestyrker ock detta förhållande, men då jag kan hänvisa till G. WERTHEIMS omfattande arbeten och skrifter inom dessa områden, deri han äfven lemnat en kort- fattad framställning öfver de undersökningar, som före hans tid blifvit gjorda inom elasticitetsläran !), får jag inskränka mig till en kort framställning öfver dessa frågors utveckling sedan hans tid i den mån, de ega samband med egna undersökningar. Som WERTHEIM fann att de elastiska förlängningarna icke kunde strängt skiljas från de permanenta, uppstälde han såsom definition pa elasticitetsgräns den belastning på ytenheten (qva- dratmillimeter), som astadkommer en permanent förlängning af 0,00005 af tradens ursprungliga längd. Efter honom antogs denna benämning af flere fysici, och då annorlunda ej utsäges, menar man med elasticitetsgräns i vetenskaplig mening just denna s. k. WERTHEIM'ska. Förutom det godtyckliga i denna definition har hon den olägenheten, att man ej med noggrann- het kan bestämma denna belastning. Såsom är visadt exempel- vis af öfverdirektör K. STYFFE och prof. R. THALEN?), och som äfven framgatt af egna undersökningar, kan sträckningen nemligen göras sa, att elasticitetsgränsen efter denna definition betydligt varierar. Olägenheten af svarbestämningen och möjligtvis något af sodtyckligheten tror öfverdirektör STYFFE sig kunna borttaga genom den definition, han a denna gräns uppstält efter de vidt- omfattande undersökningar, han och professorerne R. THALEN !) Annales de Chimie et de Physique, 3:me serie, 1844, sid. 385 o. f. 2) Jern-Kontorets Annaler 1866, sid. 49. — Öfversigt af Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1863, sid. 431. | Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 10 146 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. och ©. A. ÄNGSTRÖM anstält rörande »jerns och ståls elasticitet, tänjbarhet och styrka»!). Denna definition lyder: »Om en jern- eller stalstang gradvis sträckes med belastningar, som i början äro sa sma, att de icke astadkomma mätbar permanent för- längning, men småningom ökas och alltid fa verka lika många minuter, som det hvarje gang erhållna tillskottet utgör procent af hela belastningen, vilja vi med elasticitetsgräns utmärka den belastning, genom hvilken, när den jemte ett litet tillskott på förenämda sätt fått verka, framkallats en tillökning i den per- | manenta förlängningen, hvars förhallande till stängens längd är 0,01 eller mest närmar sig 0,01 af förhållandet mellan tillskottet 1 belastningen och hela belastningen.» Närmare utredd är denna definition genom följande tillagda förklaring. »Om P = hela belastningen, AP = tillskottet hvarje gång belastningen ökas och som kan tagas konstant (ung. 2 proc.), L = tradens längd, AL = tillökningen i permanenta förlängningen, som fram- kallas af P + AP, då de få verka 1005 minuter, så blir ela- sticitetsgräns den belastning, för hvilken = blir lika med eller ke > 4 o a o mest närmar sig 0,01 = hvilket äfven kan uttryckas salunda, 4L pP Er od att 100. TT I eller närmast = 1.» Om man än genom denna definition sökt lagbinda det in- flytande, som sträckningstiden utöfvar, och genom att taga den permanenta förlängningen större gjort den lättare att bestämma, så qvarstå alla de olägenheter, som, efter hvad förut antydts, måste komma derur, att definitionen icke binder sig vid någon skarpt framträdande egenskap hos det sträckta föremålet. De- finitionens omständlighet torde ock förhindra ett allmännare an- tagande af densamma. 1) I. K. A. 1866. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 147 Bättre synes da den definition vara, som professor R. THA- LEN åtminstone indirekt föreslagit!). Genom att framställa sträckningens gang grafiskt i ett rätvinkligt koordinatsystem, der ordinatorna föreställa belastningens storlek pa ytenheten och abskissorna de deremot svarande permanenta förlängningarna, visade han, att i allmänhet kurvorna blott smaningom aflägsna sig från ordinataxeln för att komma till en punkt, der de bilda ett temligen skarpt knä. för att derefter sträfva efter ett läge, jemnlöpande med abskissaxeln. Punkten för den största krök- ningen (maximikurvaturen) kan nu betraktas ätminstone »som ett godt relativt matt» på materialets beskaffenhet under an- tagande att profstängerna undergätt identiskt samma behandling före sträckningen. För de jern- och stal-stänger, som voro före- mal för prof. THALENS undersökning, kunde denna punkt med tillräcklig noggrannhet bestämmas genom att tudela vinkeln mel- lan 2 tangenter, dragna a ömse sidor om densamma, alldenstund kurvorna i närheten af punkten visade sig vara temligen lik- formiga. Den hufvudsakligaste anmärkning, man gjort mot ela- stieitetsgränsen, så bestämd, är att den i viss man är beroende af de skalor, som användts för kurvornas konstruktion ?). Om äfven denna anmärkning är befogad, synes den dock icke väga mycket vid jemförelse med den fördel, som ligger deri, att få utgå från en egenskap, som tydligt påpekar sig sjelf, och olägenheten afhjelpes genom att ena sig om samma skala för likartade kurvors uppritande, en godtycklighet, som synes oss vida mindre än de af herrar WERTHEIM och STYFFE valda be- stämmelserna. Om. man således i teoretiskt hänseende och från ofvan an- tydda synpunkt skulle kunna nöja sig med denna definition, har den deremot i praktiskt hänseende det felet, att kurvorna äro besvärliga att upprita och att punkten för största krökningen för de hårdare stålsorterna blir på grafisk väg svår att bestämma, alldenstund krökningen hos kurvorna här blir betydligt mindre 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1863. 2) J. K. A. 1866, h. 1, sid. 39, 148 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. än hos jern och mjukt stal. Sträckningssättets inflytande pa punktens läge maste enligt sakens natur qvarsta såsom en olä- genhet gemensam för alla förslag till definitioner. Ett uppslag till bestämning af de inre förändringar, som genom sträckning orsakas hos en tråd och derför antagligen äfven hos en stång, gifva professor EDLUNDS undersökningar genom sträckning och sammandragning. under olika omständig- heter. I sin undersökning »om de vid fasta kroppars volym- förändring uppkommande värmefenomenen samt dessas förhal- lande till det dervid förrättade mekaniska arbetet»!) kom han till det resultat, att en metall vid sträckning afkyles »och att denna afkylning är proportionel med den mekaniska kraft, hvaraf sträckningen förorsakas, och att tvärtom tråden vid samman- dragning lika mycket uppvärmes, om vid dess sammandragning förrättas ett lika stort mekaniskt arbete, som vid dess sträck- ning gick förloradt»?). Detta gäller för så vidt sträckningen företages »inom den så kallade elasticitetsgränsen». »Sträcktes metallen så mycket att en permanent förlängning deraf uppstår, så uppkommer vid sträckningen en uppvärmning i stället för en afkylning». Då prof. EDLUND icke närmare utvecklar hvad han här menar med elasticitetsgräns, men uttryckets obestämdhet — s. k. 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1861, sid. 119 o. f. 2) Att träden vid dragning genom dragskifva uppvärmes är naturligen en gam- mal iakttagelse. Den permanenta fermförändring, som här uppstår, för- klarar tillsammans med friktionen värmeuppkomsten. Att metallen vid sträck- ning, som icke orsakar mera märkbar formförändring, afkyles, har först WEBER (PoGG. Ann. 1830, b. XX, s. 192 o. f.) visat. W. THOMSON upp- stälde med stöd af den mekaniska värmeteorien den allmänna eqvationen mellan värme och tryck (Philosophical magazine 1858, ser. IV, b. XV, sid. 541). I den mig tillgängliga literaturen har jag funnit mer eller mindre knapphändiga antydningar om värmeuppkomst vid afslitning hos LAGERHEIM (Försök att bestämma valsadt och smidt stångjerns täthet o. s. v., J. K. A. 1827), P. Bartow (A treatise on the strengh of timber o. s. v., London 1837, sid. 269), KırkauLpy (Results of an experimental inquiry into the tensile strength o. s. v., 2 uppl., London 1866, $$ 124, 189, sid. 95), BarBa (Memoires et compterendu des travaux de la societe des ingenieurs eivils 1880, ser. I, sid. 710). Jfr anförda arbeten af STYFFE och THALÉN. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 149 elasticitetsgräns — och framställningen i öfrigt ger anledning till det antagandet, att han tar detta ord i dess alldagliga (icke WERTHEIM’ska) betydelse, så mycket mer som dess vetenskap- liga bestämning låg vid sidan af hans förut anförda undersök- ning, synes mig, att man af hans undersökning i detta hänseende endast kan draga den slutsatsen, att det finnes någon punkt på belastningsskalan, för hvilken värmeföreteelserna helt och hållet omkastas. Denna punkts närmare bestämmande blef derför första uppgiften att söka lösa. För att sätta läsaren 1 tillfälle att bedöma graden af de erhållna resultatens tillförlitlighet är det nödvändigt att meddela en kort framställning öfver de för undersökningen använda ma- terialier och apparater. Som förut är antydt, gjordes sträckningsförsöken uteslutande pa tradar af jern med olika kolhalt och af olika diametrar. Dessa trådar erhöllos från Sandviken och dessa utgjordes ute- slutande af Bessemermetall; från Bofors, saväl af Martinstal som Lancashirjern; fran Grytjöl, tradar af Lancashirejern. I härvarande jernbutiker erhölls dels trad, hvars tillverkningsort var känd, dels sadan, der denna ej kunde uppgifvas. Ä ingen- dera kunde naturligen uppgifvas det antal dragningar, traden undergatt sedan sista glödgningen, och som detta var för mina jemförelser vigtigt att känna, blef jag beroende af den sam- verkan, som de respektive bruken lemnade mig!). Rörande kol- halten sa ligger den hos Bessemertradarna mellan gränserna 0,04 — 1,05 proc.; hos Martinstalet mellan 0,10—0,46; hos Lanca- shirejernet mellan 0,04—0,06, såsom närmare synes ä de respek- tive tabellerna. Kolhalten erhölls dels fran bruket, dels gjordes dera egna bestämningar. Dessa bestämningar stämma bra nog med Boforsuppgifterna. Med Sandvikens uppgifter blir sam- !) Nyssnämda bruks herrar disponenter och ingeniörer hafva ock med före- kommande välvilja vid dessa profs framställning och urval gått de önsk- ningar till mötes, som jag för nående af mitt ändamål framstält, hvarför jag till dem frambär min vördsammaste tacksamhet. Likartade framställ- ningar till Lesjöfors stora tråddrageri lemnades deremot utan svar, fastän dervarande ingeniör för sin del gerna ville främja undersökningen. 150 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. stämmigheten ock med ett par undantag temligen nöjaktig, da deras uppgifter, som grunda sig pa kolhalten hos ett gammalt felaktigt normalstal, reduceras till det riktiga normalstal, som användts vid mina koiprot. Kolprofven fick jag tillåtelse att göra a bergsskolans i Stock- holm laboratorium och använde för dem den vid vara jernbruk vanliga af prof. EGGERTZ utarbetade kolorimetriska metoden. Då fullständig redogörelse för denna metod finnes i J. K. Ann. arg. 1881 och 1882 samt a ett 1883 tryckt särskildt tillägg, får jag dertill hänvisa och blott tillägga, att fastän nödiga för- sigtighetsmatt blifvit vidtagna, undersökningarna icke kunna göra anspråk på större noggrannhet, än att fel kunna finnas vid de låga kolhalterna på 0,01 proc. och vid de högsta på 0,05 proc. och så i proportion derefter. Trådarnas diametrar ha legat mellan 3—0,3 mm. och un- dersöktes med en liten mikrometerskrufklofve, hvars hufvud var deladt i 100 delar och så stort, att det med förstoringsglas tillät en säker afläsning af halfva delar. Gängans stigning skulle vara I mm., men undersökning med en Vetenskapsakademien tillhörig delningsmaskin visade, att l:sta gängan var = 1,035 mm., de 2 första = 2,043, de 3 första = 3,032. Dessa korrek- tioner ha iakttagits vid trädens uppmätning. Deremot ansags korrektion för skrufhufvudets delningsstreck obehöflig, allden- stund en med förstoringsglas företagen undersökning visade, att större fel der ej gerna kunde förekomma än 0,005 mm., och detta fel blir försvinnande i förhållande till de fel, som ej kunna undvikas, derigenom att träden saväl är ojemn som ock icke alltid får antagas vara riktigt rund. I detta sistnämda hän- seende visade dock Sandvikstrådarne märkvärdigt små skiljak- tigheter såväl för de mindre som de större dimensionerna, något som för de sistnämde icke var förhållandet med trådarna från öfriga verken. Diametern mättes på 2 a 3 ställen a hvarje trad och å hvarje ställe i 4 riktningar, bildande med hvarandra c:a 45” ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 151 vinkel. Medeltalen mellan dessa mätningar användes för beräk- ning af genomskärningsytan. Sträckbänkarne. För tradarnes sträckning användes 2:ne olika apparater, en större för tradar af 2—3’/, mm:s diameter, och en mindre för tradar derunder. Den första tillhörde Tekniska högskolan och dess konstruktion förtydligas af Tafl. XXIV, fig. 1. Såsom af denna synes, utgöres hufvudstommen af 4 st. längdbjelkar af trä med qvadratisk genomskärning, fast sammanbundna af tvär- bjelkar och hvilande pa en pall. Vid ena ändan af dessa längd- bjelkar är fastskrufvad en egg af gjutjern, mot hvilken den vinkelhäfstang stöder, som uppbär bryggan för de spännande vigterna. I bänkens andra ände är en skruf, i hvars med kug- gar försedda hufvud vefven v med sin skruf utan ända verkar. Den förstnämda skrufven går genom det rörliga, gängade metall- stycket m och stöder sin ände mot det fasta stycket f. Me- delst 2 jernstänger var stycket m förenadt med stycket h, som a sin midt hade ett rektangulärt hal för insättning af den stål- klämma k, hvari tradens ena ände fastskrufvades. Såväl h som m hade i ändarne triaugulära utskärningar, hvilka voro inpas- sade i ledskenor, hvarigenom stycket k endast kunde röras i sträckskifvans längdriktning. Tradens andra ände fästes medelst sin stålklämma i en liten, på ledskenor löpande 4-hjulig vagn n, som genom det u-formiga hängslet « kunde påhakas häf- stangsarmens hufvud. Detta hängsle hade a sin insida en skarp egg, som passade i en motsvarande skåra a häfstången. Genom skrufven möjliggjordes äfven här en sådan inställning, att kläm- man k' rörde sig i samma vertikalplan som k. Genom lämpliga kilar under bänkens fötter kunde ock en sådan ställning af bänken erhållas, att de insatta tradarne utan vidare vid sträck- ningens början och då afläsningen gjordes intogo ett fullt hori- sontalt läge. För att veta, när detta läge under sträckningen ernatts, fastskrufvades vid golfvet ett ställ, vid hvilket en vi- sare p (»Fühlhebel») i form af en 2-armig häfstång fästes. 152 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Dennes kortare arm stödde mot änden pa häfstängsarmen, som uppbar de spännande vigterna, och dess längre arm kunde sa- ledes pa en skala angifva dennes läge. Med en katetometer in- passades sträckarmen i sitt horisontalläge och visaren stäldes pa midtstrecket. Enär visarens längre arm var 10 gånger längre än dess kortare och befann sig pa ett afstand fran vinkelhäf- stangens vridpunkt, som var 18 ggr längre än samma häfstängs kortare arm, blir en förskjutning af stalklämman k' 180 ggr för- storad, hvadan en fullt nöjaktig inställning såväl af traden som vinkelhäfstängen i deras horisontalläge var möjlig. Trädens fastgörande. De stalklämmor (kk), i hvilka tradarna fästes, utgjordes af 2 rektangulära stycken af hardt stål. Det ena af dessa kunde med 4 starka skrufvar fastgöras med det undre och der- igenom i en mellan dem uppfilad och refflad ränna. fastklämma tråden. Det större stycket fastlåstes genom en dubb vid sträck- bänkens rörliga delar. Genom denna anordning kunde tråden lätt isättas och frigöras från bänken. Fastän traden de flesta gangerna sprang invid nagon af klämmorna, sprang den äfven rätt ofta utanför fästpunkterna, hvilket visar att tråden genom detta fastgöringssätt ej synnerligen mycket försvagades. Der- emot kunde dessa klämmor ej fasthalla trådar af större diameter än 3 mm., synnerligast om dessa voro af de högre kolhalterna, hvarför dessa måste lemnas oförsökta. För att uppmäta det stycke af tråden, som skulle under- sökas, förfors salunda. Kanten a öfverstycket till den klämma, som användes för trådens fastgörande vid vagnen, snedfilades, hvarigenom den punkt, der tråden ingick i klämman, kunde ge- nom ett midtöfver stående mikroskop skarpt observeras. Detta underlättades derigenom, att vid denna punkt en ritsa gjordes med en fin, skarp fil. Efter afputsning med smergelpapper kunde derför efter några försök alltjemt någon så liten och så skarpt begränsad punkt erhållas, att han inneslöts mellan mikroskopets hår. Det ena mikroskopet (se nedan) hade nemligen alltid sin ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 153 plats öfver den punkt, der traden ingick i klämman, och da någon annan förskjutning, sedan armen blifvit instäld, af denna punkt ej kan ifrågakomma än den, som orsakas af elasticiteten hos vagnen och dertill hörande delar, så kunde punkten följas och afläsas med den mikrometerskruf, som uppbar mikroskopets hår. Å andra ändan af det tradstycke, som skulle undersökas, förfors på ungefär enahanda sätt. Som hela den insatta trädens längd var 12 a 13 dm, och det undersökta stycket blott c:a 980 mm, så blef för den andra märkpunktens anbringande större utrymme, och det blef derför lätt nog att med en smal remsa fint smergelpapper erhålla antingen nagra skarpa linier vinkel- räta mot trädens längdriktning eller ock 2:ne sig skärande, efter hvilken afputsning med finare smergelpapper en tillräckligt liten och skarp linie eller punkt kunde erhållas för att mellan mikro- skopets hår observeras. 3 Stångeirkeln. För uppbärande af mikroskopen användes en, af sjelfva bänken oberoende, mahognybjelke b af c:a 1220 mm. längd och 115 x 75 mm. 1 genomskärning. Denna bjelke hvilade un- der sträckförsöken på de utstående ändarne af bänkens tvärträn och behöfde blott fastbindas vid bänken. Möjlig hoppressning af bänkens delar kan således på mikroskopens inbördes läge icke utöfva nagot inflytande. Pa öfre sidan af mahognybjelken voro 1 hvardera änden fastskrufvade messingshylsor och i dem skjutbara armar af messing a, som uppburo mikroskopen sk och som efter verkstäld inpassning kunde stadigt fastskrufvas. Afstandet mellan dessa hylsor togs sa, att längden af det trad- stycke, som inneslöts mellan båda mikroskopen, uppgick, som förut nämdt är, till ungefär 985 mm. Pa undre sidan af bjel- ken och på dess midt var en motvigt af bly g så anordnad, att hela systemet låg stadigt på sitt underlag. Den ena mes- singsarmen hade vid sin ände fast förenad en liten låda, som inneslöt såväl en mikrometerskruf mk, hvars hufvud var deladt i 100 delar, som ock ett rörligt metallstycke uppbärande hylsan 154 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. för mikroskopet, och som med skrufven kunde förflyttas. Läng- (den af skrufven från dess fästpunkt till det rörliga metallstycket var ungefär 30 mm. Ena kanten af den slida, hvari metall- stycket rörde sig, var afdelad i längder motsvarande i det allra nogaste respektive 5 och 10 hvarf af skrufven, hvarigenom af- läsningen af hvarfantalet underlättades. Enligt den uppmätning, som gjordes af skrufven, och för hvilken användes en Veten- skapsakademien tillhörig meternormalskala af messing med den sista dm. indelad i cm. och mm., upptogo de 60,18 första hvarf- ven a skrufven en längd af 15 mm. och 1 hvarf blir således 0,2492 mm. vid 15° ©. Denna längd skiljer sig visserligen från den, som professor EDLUND funnit vid samma skrufs uppmät- ning för justering af rikslikarne, hvarvid längden bestämdes till 0,083 linier eller 0,2464 mm., men skilnaden är icke större, än att han torde kunna förklaras af de olika skalor, som vid dessa båda tillfällen användts. Da det här endast gäller den relativa längden, så har denna skilnad ingenting att betyda. Längden af de särskilda gängorna undersöktes vid nyssnämda tillfälle, och som det visade sig att skilnaden mellan de särskilda gän- gornas längd och medellängden icke uppgick till 0,01 hvarf, har som medellängd pa en gänga användts nyssnämda 0,2492 mm. Olikheten af stigningen inom samma gänga var så obetydlig, att den ock lemnades utan afseende. Mikroskopen. De mikroskop, som användes under den egentliga undersök- ningen, tillhörde Tekniska högskolan och voro försedda med 2 jemnlöpande har på ett afstand från hvarandra af 0,025 mm. Hufvudet på skrufven, som förflyttade håren, var deladt i 100 delar och vid det mikroskop, der skrufven för afläsning begag- nades, ginge 15,47 hvarf på I mm. och 1 hvarf upptog således 0,0646 mm. och 1 delstreck a hufvudet 0,000646 mm. Uppmätning af trädens längd. Sedan tråden blifvit insatt och genom lämplig belastning sa spänd, att inga bugter a densamma kunde upptäckas, före- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7, 155 togs uppmätning af det till undersökning afsedda stycket. Be- lastningen, som nu erfordrades till tradens uträtning, var i för- hållande till trådens bärkraft med undantag för de trådar, hvilkas diameter närmade sig 2 mm., ej synnerligen stor, da vid tradens framställning och transport man särskildt bemödat sig om att undvika dessa små bugter och knän, till hvilkas utdragande sa stor kraft behöfves, att trädens molekylära tillstand förändras. ‚ Nu var det blott den bagform, som härflöt fran de stora ringar, hvari traden förekom, som behöfde utjemnas. Med skalans ena rätliniga kant kunde trådens rätlinighet kontrolleras. Sedan uppskrufningen höjt vinkelhäfstangen till sitt horisontalläge, fördes skalan med sin ena ända tätt till den punkt, der tråden ingick i klämman, närmast till häfstangen. Med det deröfver stäende mikroskopet (det »venstra») kunde den a tråden tagna märkpunktens läge i förhållande till skalans ändpunkt afläsas. Som det till undersökning afsedda stycket af traden togs till c:a 984 mm. längd, kom tradens andra märkpunkt alltid att falla inom skalans millimeterindelning och denna punkts läge i förhållande till närmast liggande millimeterstreck med mikro- meterskrufven bestämmas. Den skruf, som bestämde harens läge inom det mikroskop, hvilket fördes af mikrometerskrufven, an- vändes endast stundom vid första inställningen för att erhalla nagot hvarfs nollpunkt till utgang och derigenom underlätta be- räkningarna. Stora sträckbänkens konstanter. För bestämning af armarnes längder i vinkelhäfstangen upphängdes hon vid en pelare så, att den skåra, i hvilken bän- kens egg inpassades, och den, i hvilken bygeln för bryggan ligger, kommo i en katetometers lodlinie, hvarefter afståndet med detta instrument mättes. Då katetometerns längd emellertid ej med- gaf armens uppmätning pa en gang, delades armen genom en fin skåra i 2:ne delar och hvardera bestämdes särskildt. De erhållna talen voro : 156 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. för ena delen 827,58-—827,46—827,50—827,46 mm. Medium = 827,50 mm.; för andra delen 290,42—290,30—290,28 mm. Medium = 290,33 mm. S:a längd = 1117,83 mm. Vid den lilla armens bestämning — likaledes med kateto- metern — uppmättes bada sidorna och erhölls dervid ena sidan = 95,26—55,00—55,02 mm. Medium = 55,096 mm.; andra sidan = 55,72--56,00—56,00 mm. Medium = 55,906 mm. Medium af båda = 55,50 mm. Som skarorna, hvilka utgjorde ändpunkterna för den mindre armen, icke voro sa synnerligen väl arbetade, kunde ej nogare bestämningar göras. Förhållandet mellan stora och lilla armen blir således som 20,141:1. De vigter, som användes för sträckningen, voro dels noga justerade kilogramvigter, som erhållits till låns från Kongl. ju- steringsbyran, dels Vetenskapsakademien tillhöriga skalpunds- vigter. De senare uppvägdes i kilogram a decimalvag, som för 60 skalpunds belastning gaf utslag för 2 gram. Häfstängens statiska moment bestämdes pa sådant sätt, att ett enkelblock e fästes i den klämma k', som var afsedd för tradens fästande vid vagnen, hvilken uppbar eggen för lilla häf- stangsarmens angreppspunkt. Vidare fästes ett block e’ inne i bänken. En stark sensträng, som a sin ena ände uppbar en mindre brygga br lades nu om dessa block och dess andra ände fästes vid det med sträckskrufven förenade metallstycket, såsom de prickade linierna a ritningen till bänken antyda. Genom belastning a bryggan och stängens uppskrufning i horisontalläget erhölls på sadant sätt, då bryggans egen vigt medräknas, en belast- ning af 31,87 kilo, som efter andra parten har samma pakänning, är stångens halfva statiska moment; hela således = 63,74 kilo. Systemet visade tydligt utslag för 0,5 kilo och största möj- liga fel här således 1 kilo. De använda belastningarna uträknade i kilogram blifva: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 157 AS i Armens Total belast- A baraım | Moment: af belast- 4 bryggan nåns i kilo. nl Sn moment. =P AN nm om tom 63,74 Arm + bygel + brygga = 124,36 124,36 2 x 20,141 = 40,28 + 124,36 164,65 4 od Xx 2,101 = 80,56 a 204,93 6 x ». — 120,84 +.» 245,21 8 x een +.» 285,49 10 x » 7 —201,41 + om 325,77 12 X » — 241,69 + » 366,06 14 x DE 287,07, +.» 406,22 16 x 003822126 ann 446,62 18 X » = 862,54 +.» 483,88 20 Xx » = 402,80 +» 527,16 21 x » . — 422,94 + » 547,30 22 x » — 443,08 +» 567,40 23 x » 1463,22 +» 587,58 24 x » — 483,36 +.» | 607,72 25 x » = 5083,50 + oo» 627,86 26 x » — 523,65 +» 648,00 36 | x Da 02504 + » 849,40 | 40 | x » = 805,60 | + oo» | 929,60 Tillvägagångssätt vid sträckning i stora bänken. Sedan tråden "blifvit insatt, märkpunkterna erhållna, mi- kroskoperna instälda, skalan inpassad och allt färdigt till afläs- ning, lemnades hela apparaten ostörd 10 A 15 minuter för att tråd, skala och mikrometerskruf måtte hinna frigöra sig från det temperaturtillskott, som hos dem möjligen orsakats af handte- ringen vid trådens insättning och instrumentens inställning, Sedan derefter afläsningar blifvit gjorda, borttogs skalan samt antaga den omgifvande luftens temperatur. ytterligare 1 eller 2 och den nedanför beskrifna termoelektriska stapeln med sina pol- trådar fastsattes. Öfver denna sattes en med glaslock försedd liten 158 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÅD. låda och derpa omgafs mikrometerskrufven, armarne, som upp- buro mikroskoperna, och hela tråden med undantag af de delar, som lago under objektiven, med bomullsvadd, hvarefter appara- ten lemnades i ro, under det att sträckning företogs med en annan tråd i den lilla apparaten. Båda apparaterna användes således samtidigt, och hvardera hade sin - särskilda elektriska stapel och delvis ledningstrådar, hvarigenom galvanometern, som användes för mätning af den termoelektriska strömmen (se nedan) ej behöfde tillkopplas någon tråd förr, än värmeförhål- landena i stapeln blifvit konstanta. Härigenom vans den för- delen, att galvanometernålen snart kom i ro efter de första svängningarna vid tillkopplingen. Efter ytterligare en undersökning af mikroskopens ställ- ning började de egentliga sträckningarna och fortgingo sålunda: belastningen lades utan stöt på bryggan, tråden uppskrufvades tills visaren (Fühlhebeln) kom pa nollstrecket, derefter aflästes galvanometern, hvilket godt medhans, da allt gick som det borde, hvarefter de bada mikroskopen instäldes och aflästes. Under tiden hann galvanometernalen ater komma i hvila. Derpä nedskrufvades tråden ungefär lika manga skrufgängor, som han förut uppskrufvats, belastningen aftogs och balansen in- stäldes i ungefärliga horisontalläget. Galvanometerns utslag af- lästes och derefter justerades balansens horisontalläge, nagot som icke alltid hann göras före galvanometerafläsningen. Derpa ned- skrufvades mikrometerskrufvarna till utgångspunkterna vid sträck- ningens början och derifrån åter upp till det läge, märkpunk- terna nu efter trådens sammandragning intaga, samt aflästes. Sedan observation visat, att galvanometernålen åter kommit i hvila, upprepades sträckningen på sätt, som lätt framgår af de trådprotokoll, hvilka längre fram exempelvis meddelas. Korrektioner vid stora bänken. Derigenom att så lång tid förflutit som ett par timmar mellan trådens första uppmätning och sjelfva sträckningen, skulle det kunna synas, som om afsevärda felaktigheter borde uppstå ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 159 genom temperaturvexlingar. Genom under tiden gjorda termo- meterobservationer utröntes emellertid, att vexlingarna voro rela- tivt mycket små och skilde sig icke mer än högst 1!/,° C. från temperaturen vid skrufvens uppmätning. På de försök — och de äro i denna afhandling de hufvudsakligaste —, som afse den s. k. elasticitetsgränsens läge, ha dessa förändringar icke nagot inflytande. På elasticitetskoefficienten återigen kunna de hafva inflytande, så vidt de orsaka en oriktig bestämning af den ela- stiska förlängningen. TI elasticitetskoefficienten inga nämligen P.L storheterna L.P.l.a enligt formeln £ = der E är ela- sticitetskoefficienten och P den belastning, som astadkommer en elastisk förlängning I hos tråden Z med genomskärningsytan = a. Tages utvidgningskoefficienten för jern (som är större än för stal) till 0,0000118, blir förändringen hos en 1000 mm. lang tråd för 2° C. = 0,02 mm., hvilket förändrar Z med 2a 3 tusendels procent och tydligen lika mycket /, hvilket icke ens har inflytande pa den sista siffran 1 den 5-siffriga koefficienten. Det fel, som uppstår derigenom, att mikrometerskrufven och dess messingshylsa förändras, blir ej heller afsevärdt; ty tages mes- singens utvidgningskoefficient till 0,000018 och stålets till 0,000010, blir förändringen af mikroskopet för 1° C, = 0,000008. För hela den 30 mm. långa skrufven således blott = 0,0002+ mm. och för 1 gänga (0,2492 mm.) = 0,000002 mm., och kan sa- ledes lemnas utan afseende, synnerligast som tradens beskaffen- het nödvändiggör medeifvandet af högst 1 proc. fel vid bestäm- mandet af dess genomskärning vid de minsta diametrarne (c:a 2 mm.) och '/, proc. vid de högsta (c:a 3 mm.), da jag antager, att det möjliga felet vid uppmätning af tradens diameter gar till 0,0ı mm. Det sannolika felet torde, hvad ytan angår, icke öfverstiga !/, proc. vid de mindre och \/, proc. vid de större. Bestämningen af armens statiska moment har icke något inflytande på den för elasticitetskoefficientens bestämmande an- vända lasten. Deremot inverka härpa såväl sjelfva de använda vigterna som förhållandet mellan den längre och kortare armen 160 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. hos vinkelhäfstäangen. Hvad de förra angar lemnade de, som förut är nämdt, hvad noggrannhet angar, ingenting öfrigt att önska. Hvad det senare åter angar, skiljer sig den mest af- vikande längden å den längre armen med 0,16 mm. från medel- talet (1117,84 mm.) d. v. s. 0,014 proc. Å den kortare armen blir skilnaden mellan kanterna och medeltalet (55,50) 0,4 mm. eller 0,72 proc. Skulle dessa båda största skiljaktigheter samverka och det derigenom uppkommande resultatet möjligen vore det rätta, ändras de erhållna resultaten för elasticitetskoefficienten med något öf- ver 0,7 proc. Gränsen för det sannolika felet kan dock skattas betydligt lägre, och tages hänsyn till förut omnämda korrektion vid genomskärningsytans uppmätning, torde man kunna säga, att gränsen för summan af sannolika fel vid elasticitetskoeffi- cienten faller under 1 proc. Vi öfverga nu till beskrifning af den mindre sträckbänken. Lilla sträckbänken. Denna var densamma, som prof. EDLUND användt vid be- stämmande af de värmefenomen, som uppkomma vid fasta krop- pars volymförändring och som finnes aftecknad och beskrifven i Öfv. af V.-A. Förh. 1861 och 1865. Derifrån lånas fig. 2, tafl. XXIV och följande beskrifning: »En tjock bjelke af ek, hvilken fastskrufvades vertikalt vid en pelare i rummet, var vid sin öfre ända försedd med en utstående jernarm, i hvilken trådens öfre ända säkert fastskrufvades. Omkring 590 mm. längre ned var en horisontel axel af messing insatt i bjelken. Omkring denna axel rörde sig en enarmig häfstäng, hvars öfre sida var fullkom- ligt plan. Häfstången balanserades af en på andra sidan om axeln hängande tyngd. På denna häfstång kunde ett hängsle af messing, som uppbar de vigter, med hvilka tråden vid för- söken skulle spännas, pa en liten rulle föras fram och tillbaka. På trådens nedra ände fastskrufvades en klämma af stål, i hvilken ett hal var borradt. På den mot ekbjelken vända sidan var häfstången försedd med en gaffel genom hvilkens båda ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 161 skänglar lika stora horisontala hal voro borrade midt för hvar- andra och vinkelrät mot häfstängens längd. Tradens nedre ände fästes vid häfstången på det sätt, att stalklämman, sedan tra- den blifvit deri fastskrufvad, infördes i den nämda gaffeln, sa att hålen kommo midt för hvarandra, hvarefter en stålcylinder instacks genom hålet från framsidan af häfstången. Tråden kunde således med lätthet skiljas från häfstangen, om detta be- höfdes. För att med noggrannhet kunna mäta den vinkel, som häfstången beskref under trådens sträckning eller sammandrag- ning, var denna försedd med en spegel, i hvilken en skala af- lästes med tub. I ändamål att så mycket som möjligt skydda tråden mot främmande temperaturvexlingar, omgafs han med ett skap af trä, hvars framsida utgjordes af en glasdörr.» Vid apparaten vidtogs nu för afläsning af belastningen dels en gradering af häfstangsarmen, dels en liten förändring med hängslet, som uppbar de spännande vigterna. Gradering af häfstången i lilla bänken. För indelning af häfstangen borttogs det lilla skåp, som omgaf träden, hvarigenom armen, hängande pa sin axel, blef i tillfälle att ställa sig i lodlinien. Med katetometer aflästes derpa afstånden mellan öfver- och underkanterna på såväl axelhålet som det hål, hvari stälcylindern för klämman insattes. Enligt 3 gjorda afläsningar var diametern på dessa hal 14,70—14,66— 14,64 mm. och 4,40—4,32—4,40 mm. Afståndet mellan hålens medellinier var 50,65 mm. En vid ett annat tillfälle företagen kontrollundersökning lemnade såsom medium af 2:ne mätningar siffran 50,66 mm. Da saväl axeln i sitt hal som cylindern i sitt gick utan märkbar glappning, kan något inverkande fel ge- nom förskjutning ej uppstå. Med 50,65 till enhet indelades der- efter armens sida. och öfverkant ı lika stora delar, hvarefter med katetometer afstandet mellan dessa delstreck och axelns midlinie kontrollerades. Da endast kantstrecken vid afläsnin- gen användes, och som uppgiften om deras läge kan behöfvas vid möjligen framtida bruk af apparaten, anföras de 3 bestäm- Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 11 162 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. ningarna, deras medeltal samt längdernas förhallande till en-. heten. N:o. Afläst längd. Med. (n). | Di. | mc. It 50,65 50,66 50,655 | Bi 101,11 | 101,53 | 101,55 | 101,33 | 50,8 | 20002 | | III 151,49 152,07 | 152,29 151,95 50,62 2,9997 | IV 202,17 202,67 | 202,87 202,57 50,62 3,9990 | V 252,75 253,29 | 253,67 253,23 50,66 5,0107 | VI 303,47 303,83 | 304,01 303,73 50,54 5,9969 | VII 354,23 854,79 354,73 854,58 50,81 6,9999 VIII 404,91 | 405,27 405,33 405,17 50,59 7,9985 IX 455,71 | 455,89 456,03 455,87 50,70 8,9995 Sedan armen pa detta sätt blifvit delad, delades hvarje dei midt itu. Huru denna delning utföll, ansags ej nödigt under- söka med katetometern, da dels de halfva delstrecken sällan kommo till användning, dels den förut gjorda kontrolleringen visade, att den använda metoden lemnade tillräcklig noggrann- het. Spegelns öfverkant, stäld vinkelrät mot armens medellinie, var på 61,97 mm:s afständ från vridpunkten och i denna siffra ingar radien för den cirkel, som spegelns midlinie kan be- skrifva, med 19,52 mm. Anordningarna vid hängslet. Vid hängslet, som var afsedt för uppbärande af de bela- stande vigterna, vidtogs den anordningen, att en tunn, rektangu- lär metallskifva fastlöddes vid hängslets öfre del så, att dess ena kant lag utefter armens öfverkant 1 dess horisontalläge. I detta läge bestämdes afstandet mellan metallskifvans kant och hängslerullens midlinie, och detta befans vara 25,8 mm. Här- igenom kunde med tillräcklig noggrannhet alltjemt den punkt på armen bestämmas, hvarpå belastningen verkade. Da medel- afständet mellan 2 delstreck var 50,66, synes att visare-kantens afstand från rullens midlinie tillfälligtvis utgjorde i det när- maste hälften af afståndet mellan 2 delstreck. Såsom sådant har det ock blifvit ansedt vid bestämningen af elasticitetsgrän- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 163 sen och brottmodulen. Vid elasticitetskoefficientens bestämmande har detta afstand ej nagot inflytande. Bestämning af trädens längd och förlängningen. För bestämning af tradens längd vid olika lägen pa armen och dermed äfven förlängningen, förfors pa följande tvänne sig kontrollerande sätt. Först uppmättes med katetometer längden af en träd, som spändes så, att häfstangen intog sitt horisontalläge. Vid denna uppmätning erhölls såväl den öfre fästpunkt, tråden behöfde för att i detta läge blifva fullt vertikal, som ock längden af stal- klämman. Derpå borttogs tråden och armen instäldes a nyo noga i horisontalläget, tuben med sin skala likaledes i spegeln och denna vreds så, att den vid objektivets midlinie liggande skaldelen (250 mm.) inkom i tuben. Afstandet mellan skalan och spegeln var 1350 mm. Derefter uppskrufvades armen till sitt högsta läge och sänktes derefter med jemt 20 i tuben aflästa skaldelar. För hvarje af dessa lägen observerades med katetometern, huru mycket öfversta punkten af sista delstrecket å armen sänkte sig, och då detta streck låg 8,9995 gånger längre från vridpunkten än den punkt, der klämman fastsattes, kunde den sistnämda punktens förflyttning lätt beräknas för hvarje 20 tal mm. 1 skalan. Medeltalet för 9:de streckets förflyttning för 10 delstreck blir 1,669 mm. (minsta = 1,65, största = 1,72 mm.) och da skilnaden mellan medeltalet och dessa yttersta tal skall divideras med förutnämda 8,9995, synes att klämmans sänkning kan mellan de använda gränserna sättas proportionel med de aflästa skaldelarne, och denna sänkning blir saledes för 10 skal- delar = 0,1855 mm. Då emellertid fråga kan blifva om icke tråden genom förflyttning ur sitt vertikalläge kan gifva an- ledning till en felaktig beräkning af förlängningen, uträknades trådens längd vid olika ställningar af armen. Låt tråden i sitt lodräta läge, då armen är horisontal, sammanfalla med y-axeln och v-axeln gå genom armens vrid- punkt och således sammanfalla med armens medellinie. Y 164 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Låt ! = tradens längd + klämmans höjd, ul d:o d:o efter sträckning. x=.y koordinaterna för ändpunkten af hh. Vi få då egvationen 4’= (I y)’+ £? och ut- tryckes », y i radien för den båge, som lilla armen beskrifver och saväl positiva, som negativa värden med- delas vinkeln &, erhålles längden på l, i dess olika ställningar till vertikalläget och eqvationen far utse- endet = (l +rsingp)’ + r2(l — cos q)? = I + 27? + 2lr sin q — 2r? cos q sättes = pr fås ı =rVp? + 2 + 2 (p sin q — cos 9) Men nu är afståndet från trådens öfre fästpunkt till klämmaretappens medelpunkt, då armen är hori- sontal = 595,78 mm., deri klämman ingår med 28,70 mm., 7 = 50,655 och p således = 11,76268. Insättes dessa värden blir I, = 50,655 V(11,76268)?+2+2(11,76268 sin q— cos q) Afständet från spegeln till skalans midpunkt var 1350 mm. och vinkeln p fås sålunda af formeln tang 2 9 = der s är de aflästa skaldelarna. EAST 1350 ’ Uträknad efter dessa formler, blir trädens längd i olika ställningar den, som följande tabell ut- visar: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4%. 165 Armens vinkel ; 4 i i | RT | med, Komsont \ukel- dens längd Förlängning | (o). differens. i mm. i mm. | | 440 47202207 _— 563,542 —— | 420 ° 35’ 18,5" —- 563,908 0,366 400 3° 10'135” _— 564,278 0,370 | 380 SAD — 564,650 0,372 | 360 DA — 565,021 0,370 | 340 1° 54° 25,5" Ben 565,394 0,373 | 320 12292037 u 565,768 0,374 | 300 15732388 —- 566,144 0,376 280 38 11,5” _—— 566,516 0,372 260 12! 44” — 566,392 0,376 250 12744” oe 567,08 0,188 | . Rs Sa a 10.375 | 240 0 12' 44 567,267 0,187 | 220 SENS 25 27,5” 567,642 0,395 200 — 1’ 338” 25' 26,5” 568,016 0,374 180 — 102 3% 252.257 568,390 0,374 | 160 — 154" 25,5” 201 226 568,765 0,375 140 — 2? 19 44,7" 23132 569,140 0,375 120 — 2.45. 1 25 16,3” 569,510 0,370 | 100 — 3 10' 12,5” 25' 11,5” 569,880 0,370 80 ı —3 33 18,5” 25010 570,249 ; 0,369 60 — 4 0207 20154 570,617 0,368 Medelförlängning pa 20 skaldelar = 0,3723 d:o 1 » 0,1861, hvilket blott skiljer sig på ungefär !/; tusendedels mm. från den förut funna medellängden af 10 skaldelar (0,1855). Det har emellertid ansetts lämpligt att använda ofvansta- ende tabell, sadan han befinner sig utan hänsyn till denna dif- ferens. Korrektioner å lilla bänken. Då under försökens gång anledning erhölls att misstänka, det såväl den jernarm, som tjenade till fästpunkt för tradens öfre ände, som ock den messingsaxel, kring hvilken armen rörde 166 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. sig, icke voro orörliga, undersöktes förhållandet, och korrektioner för deras förändring gjordes a de funna resultaten. Bestämning af dessa förändringar tillgick så, att den visare (Fühlhebel), som användts till inriktning af balansen i stora sträckbänken, försags med en liten spegel med planparallelt glas a lämpligt afstand från armens vridpunkt och a dess större arm. Sedan en tråd insatts i apparaten, fästes derefter visaren så, att knap- pen på dess mindre arm stödde i ena fallet mot jernarmen, tätt intill tråden, i andra mot det hufvud, som var fastskrufvadt a messingsaxeln för att fasthalla armen. Derefter utfördes de olika belastningarna till de respektive delstreck, som under för- söken användts, samt ett lika antal gånger och de ifrågavarande punkternas förändring aflästes i spegeln medelst en vid tub fäst skala, hvarefter förändringarna beräknades. Hvad den öfre fästpunkten vidkommer, visade det sig, att dess sänkning vis- serligen°ej var proportionel mot belastningen, men att den efter nagra upprepade sträckningar för olika belastningar antog ett konstant läge. Axeln åter visade en förändring, som var pro- portionel mot påkänningen. Äfven stålklämman och dess fäst- ställe vid armen visade vid större pakänning små elastiska för- ändringar, och dä dessa ej på något sätt direkt kunde bestäm- mas, erhölls dock visshet om dess storlek på det sätt, att 4 stycken af samma tråd sträcktes, 2 1 större och 2 i mindre bänken. Af dessa sträckningar beräknades elasticitetskoefficien- terna, och af deras resultat erhölls en utgångspunkt för beräk- ning af den förlängning, som måste skrifvas pa klämmans räk- ning. Då det ej torde vara farligt att antaga denna 3:dje kor- rektion vara proportionel mot pakänningen, synnerligast som den äfven vid de största belastningarna var tämligen obetydlig, synes att de värden för elasticitetskoefficienten, som erhållits i den lilla bänken, äfven kunna göra anspråk på tillförlitlighet, syn- nerligast som belastningarna för elasticitetskoefficientens erhal- lande varit små. Emellertid hafva dessa ej lagts till grund för några slutsatser, alldenstund det material, som erhållits från ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 167 stora bänken, der korrektioner ej behöfts, varit tillräckligt för slutsatsernas allmängiltighet inom det undersökta området. För att finna förhållandet mellan den WERTHEIM'ska ela- sticitetsgränsen och galvanometerns utslag erhålles mer än till- räcklig noggrannhet denna 3:dje korrektion förutan. Pa för- hållandet mellan den elastiska förlängningen och den permanenta, sadant detta visar sig vid upprepade sträckningar, ha dessa korrektioner intet inflytande, något som praktiskt visar sig deraf, att samma spegelafläsningar vid upprepade sträckningar er- hållits. Tillvägugångssätt vid sträckningen. Sedan termoelektriska stapeln blifvit påsatt tråden, hängslet satt pa l:sta delstrecket och belastadt med en vigt, som ej vid sin uppförning till armens ände ansags kunna sträcka traden utöfver elastieitetsgränsen, och apparaten sa lemnats i ro, tills galvanometern visade, att värmeförhallandena i tråden blifvit kon- stanta, fördes hängslet upp tillarmens öfversta streck (vid finare tradar, kortare väg), hvarefter först galvanometerskalan och der- efter förlängningsskalan observerades. Sedan nalen intagit sitt jemnvigtsläge, aterfördes hängslet till utgångspunkten, och obser- vationerna upprepades. 3 a 4 sadana sträckningar voro till- räckliga för att fa afläsningarna i bada tuberna att blifva kon- stanta eller i alla fall understigande observationsfelen. Dessa första sträckningar hade till ändamal att finna förhallandet mel- lan den elastiska och permanenta förlängningen. Derefter be- lastades hängslet med sa manga vigter, att de kunde anta- gas vid sin uppföring pa armen skola åstadkomma brott. Nu gjordes uppföringen stegvis med !/;, I eller 2 streck och ska- lorna aflästes efter hvarje sträckning. Undantagsvis återfördes hängslet till utgångspunkten, men i regeln uppfördes vigterna direkt till det. öfverliggande delstreck, som gjorde tillskotten i belastningen lika stora. Det öfriga torde framga af de exempel pa sträckningsförsök med lilla bänken, som i tabellerna an- föras. 168 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Termoelektriska staplarne. De termoelektriska staplar, som användes, voro desammma, som professor EDLUND användt vid sina förut omnämda under- sökningar, blott med den skilnad att nu användes till stapel- element vismut och en legering af 14'/. vismut och 1 del tenn (ROLLMANNS blandning). Ritningar a dessa staplar bifogas a pl. XXIV, fig. 3 och 4, men dä jag kan hänvisa till Öfv. af V.-Ak. Förh. åren 1861 sid. 122 och 1865 sid. 298, der full- ständig beskrifning finnes, bifogas här blott en nödtorftig för- klaring till ritningarna. Den mindre stapeln utgjordes af 2:ne genomborrade hylsor h och A af ben. I ytterändarne af dessa hylsor äro inskrufvade kopparskrufvar, som i sina hufvud hafva hal för inpassning af poltradarna till galvanometern. I de inre ändarne af hylsorna insättas de metaller, här filade till cylindrar, som utgjorde sjelfva stapeln och mellan hvars ändar tråden kom under det deras andra ändar inuti hylsan voro i kontakt med kopparskrufvarne. Den större stapeln utgjordes af en rektangulär ram, der öfver- och understycke, a och a', voro af ben och hade inskär- ningar för tråden. De båda sidostyckena bb’ voro af messing och benhylsorna voro här ersatta af kopparcylindrar. Fjedringen astadkoms genom en särskild fjeder f. Den ena kopparcylindern ce' kunde något flyttas i sidostycket b' och fasthallas efter in- ställningen genom skrufmuttern d vid d’. Med gummitraden ss’ upphängdes stapeln vid tradens öfre fästpunkt. Denna stapel användes nämligen blott i lilla bänken under det den först beskrifna användes i den stora sträckbänken. Nagon skil- nad med afseende pa storleken af galvanometerutslagen med de olika staplarne kunde ej förmärkas. Som förut är nämdt, skyd- dades stapeln för främmande temperaturinflytande vid den lilla bänken af ett skap och vid den stora af en liten lada. Att ej samma stapel användes vid bada sträckapparaterna, berodde derpa, att temligen lang tid — 2 & 3 timmar — atgick, innan galvanometern ater kom i jemmvigt efter de temperatur- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 169 med stapelns fastsättande vid tråden och tradens första belast- ning. Nu sträcktes en tråd i den ena bänken, under det den till sträckning färdigberedda traden i den andra bänken fick an- taga likformig temperatur, och den lilla rubbning häri; som upp- kom vid ledningstradarnes omkoppling, upphörde inom 1 minut. + (Galvanometern. Den galvanometer som användes för uppmätning af den termoelektriska strömmen, utgjordes af en jernfri kopparhylsa, uppå hvilken en öfverspunnen koppartråd i flera hvarf var upp- lindad. På sin öfversida hade denna hylsa en öppning, sa att ett astatiskt nalpar kunde sa upphängas, att den undre nalen kom inuti hylsan och den öfre ofvanpa. Pa den sistnämda var fastskrufvad en liten spegel, i hvilken nalparets svängningar kunde afläsas med en på tub fästad skala. Nålparet och hylsan voro inneslutna i en liten, med glasväggar försedd låda, som på sin öfre sida hade en uppstaende messingscylinder, i hvilken den trad nedgick, som uppbar nalparet. Traden var af silfver, pa det att dess torsion skulle efter svängningarna aterföra nalparet 1 jemnvigtsläget. Kurvornas uppritning. Vid uppritning af pl. XXV och XXVI, som visa tradarnes förhallande under sträckningen, har ursprungligen som skala an- vändts för de belastningen a qvadratmillimeter betecknande or- dinatorna 2 centimeter — 5 kilo, för abskissorna, hvilka be- teckna totala förlängningen för motsvarande belastning, 1 centi- meter = 2 hvarf a mikrometerskrufven, d. v. s. = 0,1984 mm. Da tradens längd var c:a 984 mm., blir den permanenta, för- längning, som motsvarar den WERTHEIM’ska elastieitetsgränsen = (0,0492 mm. d. v. s. i det närmaste = 0,2 hvarf af skruf- ven eller 0,1 af rutlängden. För beqvämlighets skull har emel- lertid vid tryckningen denna skala mast till hälften förminskas. Med hänvisning till hvad förut är sagdt om ostadigheten af 170 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. nyssnämda gräns anföres, att de med W betecknade punkterna utmärka den WERTHEIM'ska elasticitetsgränsen, beräknad under det antagandet, att tråden genom upprepade sträckningar kan göras fullt elastisk (se nedan). Da från de erhållna totala förlängningarna de så beräknade elastiska förlängningarna frandragits, och den uppkomna diffe- rensen uppgatt till eller föga öfverstigit 0,2 hvarf, har jag an- sett den WERTHEIM'ska gränsen vara tillräckligt nära funnen, för att kunna göra den jemförelse, som enligt sakens natur en- dast kan blifva approximativ. De med enkel cirkel betecknade punkterna äro de belast- ningar, för hvilka galvanometerns utslag börja aftaga. De med 2 cirklar åter, äro de punkter, för hvilka galvano- meternalen antingen förblir orörlig eller satlana, der hon efter 1 eller 2 skaldelars utslag åt ena sidan gjort lika stort utslag at den andra (indifferenta punkten). Nägra af dessa punkter äro medeltal mellan 2:ne utslag, af hvilka det ena då varit positivt och det andra negativt. Belastningen har nämligen icke alltid kunnat så afpassas, att icke utslagen från att hafva varit positiva för en följande blifvit negativa. Med + och — äro i sadant fall de punkter betecknade, som blifvit observerade. Med x äro slutligen alla observerade punkter betecknade, hva- dan man af dem har en ledning vid bedömandet af den nog- grannhet, hvarmed kurvan sluter sig till observationerna. Ut- seendet af kurvan mellan sista observationen och brottbelast- ningen måste tydligen blifva mycket godtycklig, och denna delen af henne har derför blifvit blott prickad. Om tradarnes kolhalt samt det antal dragningar, de under- satt, lemnar planschen upplysning. Det nämdes förut att den WERTHEIM’ska elasticitetsgränsen blifvit beräknad under den förutsättning, att tråden genom upp- repade sträckningar kan göras fullt elastisk. Att sa är förhallandet, synes mig nämligen framgå af de erhallna resultaten. Det är visserligen styrkt (se de förut an- förda afhandlingarna af herrar STYFFE och THALEN), att vid ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 171 upprepad sträckning med samma belastning af stänger de per- manenta förlängningarna aftaga, men att antaga något limes- värde för dem vagade atminstone icke prof. THALÉN, »da det är alltför troligt att efter längre tids förlopp ny permanent för- längning skulle på nytt uppkomma, ehuru belastningen icke ökats». Användes vid de upprepade sträckningarna mindre belast- ningar än 1 början, fann hr STYFFE, att den permanenta för- längningen »blir omärklig vid jemförelsevis små belastningar». Den omständigheten, att de permanenta förlängningarna vid upprepade sträckningar aftager, bekräftas ock af dessa försök, men derjemte framgar att vid trådar verkligen en sådan limes finnes. Det har nämligen alltjemt visat sig, att, der tillräckligt manga sträckningar företagits, de "permanenta förlängningarna antingen försvunnit eller atminstone understigit de möjliga obser- vationsfelen. Merendels har redan 3:dje sträckningen varit tillräcklig för att uppna denna punkt, men stundom har flere behöfts. Till- fälle har icke gifvits att undersöka om dessa permanenta för- längningar atergatt, efter det träden någon längre tid varit i hvila. Sasom i ögonen fallande exempel hära hänvisas till n. 45b), 56, 62, 65, 67, 75 och 78, sträckta i stora bänken och n. 46, 47, 48 i lilla. I de bifogade tabellerna öfver en del tradar äro i differenskolumnerna uträknade förlängningarna vid de olika belastningarna och dessa förlängningar äro uträknade i hvarf af mikrometerskrufven eller som är detsamma i delar af den skala, som användts för kurvornas uppritande. Som var att vänta, nar man denna gräns fortare, ju flere gånger tråden varit dragen efter sista glödgningen. Jemförelse af kurvorna 60, 65, 16 och 92, hvilka samtliga äro dragna 3 gånger, med grann- tradarna visar detta genast. Man borde kanske väntat, att dessa flera ganger efter se- naste glödgning dragna tradar genast skulle visat sig fullt ela- stiska, om den permanenta förlängningen genom sträckning kun- nat fullständigt aflägsnas; men besinnar man, att tråden vid dragningen genom upprullningen på den runda draghaspeln får 172 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. en cirkelform och trädens molekuler således intaga ett jemnvigts- läge, som är ett annat, än det de nödgas intaga vid sträckning, sa torde saväl häraf som af de tillfälliga böjningar, som under tradens transport och insättning kunna uppkomma, den lilla per- manenta förlängning, hvilken dessa trådar vid sin första sträck- ning visat, lika väl kunna häraf förklaras, som deraf att en fran permanent förlängning befriad trad skulle efter upphörd sträckning med tiden atertaga denna permanenta förlängning. Vid studiet af galvanometerns förhållande under sträckningen gjordes samma iakttagelse. Har sa genom upprepade sträckningar full elasticitet er- hallits, så lades de mot de mindre belastningarna svarande för- längningarna till grund för beräkning af den elastiska förläng- ning, som de större belastningarna skulle medföra, hvilka an- vändes för att bringa traden öfver den WERTHEIM'ska elastici- tetsgränsen. Det antogs härvid sasom bevisadt, att de elasti- ska förlängningarna äro proportionela mot belastningarna. Skil- naden mellan de så beräknade elastiska förlängningarna och de observerade förlängningarna visa de permanenta i de fall, då ej ny afläsning gjorts för förut begagnad lägre belastning, Galvanometerns förhållande under sträckningen. Sasom hufvudregel för galvanometernalens rörelse är redan anförd den satsen, att träden inom en viss gräns vid sträckning afkyles och vid sammandragning uppvärmes. Denna värmeför- ändring ger sig tillkänna a galvanometern i nalens utslag at den ena eller andra sidan. Vi beteckna hädanefter de utslag, som utmärka en afkylning, för negativa och de utslag, som till- kännagifva en uppvärmning, för positiva. Vid jemförelse mellan de erhållna utslagen vid upprepade sträckningar med samma belastning, visade det sig, att nagot eller nagra af de första negativa utslagen understundom blefvo anmärkningsvärdt mindre saväl än de följande som ock mindre än de motsvarande posi- tiva, erhållna vid belastningens borttagande (se t. ex. n. 67, 9, 88, 66 m. fl.). Efter dessa sträckningar gaf emellertid nalen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o %. 173 konstanta utslag, de negativa och motsvarande positiva sins- emellan lika. Utslagen vid stigande belastningar voro ock till en början proportionella mot belastningen för att derefter sa småningom aftaga. Den företeelsen, att de första sträckningarna lemnade mindre utslag, kan förklaras på följande sätt. I förlängningen af tra- den ingå 2 delar, en elastisk och en permanent. Den förra ger anledning till en afkylning af tråden, den senare till en upp- värmning. Utslagets storlek är således beroende af dessa bada, hvarandra motverkande faktorer. Första sträckningens mindre utslag kan således bero antingen deraf, att den elastiska för- längningen är mindre eller den permanenta större än vid de följande, eller ock möjligen af dessa båda orsaker. Att den elastiska förlängningen vid I1:sta sträckningen icke är mindre än vid de följande, framgar deraf, att det positiva utslaget vid tra- dens sammandragning efter belastningens borttagande genast blef lika eller — en eller annan gång — i det närmaste lika med de negativa utslag, som de följande sträckningarna lemmade. Det 2:dra negativa utslaget blef alltid större än det 1:sta, och der det icke redan nu var lika med det motsvarande positiva, erhöll det vid de följande sträckningarna denna likhet. Da den elastiska förlängningen och sammandragningen redan vid 1:sta sträckningen saledes måste antagas vara lika stora som i de följande, kan det mindre utslaget vid denna sträckning icke bero på annat än den uppvärmning, tråden erhållit genom permanent förlängning. En undersökning af de erhållna förlängningsskal- delarna visar ock, att ju mera förlängningen här öfverstigit de senare erhallna förlängningarna, ju mera har utslaget afvikit från de följande. Der tråden vid sin 1:sta sträckning icke släppt hela sin permanenta förlängning, har utslaget vid den 2:dra vis- serligen varit mindre än det normala, men visat en tydlig ten- dens att gå dit. Då de aflästa skaldelarne visa samma förläng- ning som sammandragning, hafva ock de negativa och positiva utslagen blifvit lika. Af detta galvanometerns förhållande styr- 174 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. kes man i den uppfattningen, som förut blifvit framstäld, att genom upprepade sträckningar den permanenta förlängningen verkligen kan skiljas från den elastiska. Hvad nu angar sträck- ningen utöfver den gräns, till hvilken de permanenta förläng- ningarna blifvit borttagna, sa bestämmes tydligtvis äfven här utslagen af de båda ofvan omnämda faktorerna. Är det så, att antingen ingen permanent förlängning uppstår eller ock så, att den är för lika belastningar lika, så bör utslagen vara propor- tionella mot belastningen. Blir, under det belastningen ökas med samma tillskott, den totala belastningen sadan, att den der- igenom uppkomna permanenta förlängningen öfverstiger den förut erhållna, böra utslagen förminskas. En blick på kurvorna visar ock, att så varit förballandet, men det märkvärdiga härvid är, att denna punkt — på kurvan utmärkt med en cirkel — ligger så nära den WERTHEIM'ska elasticitetsgränsen, sadan den af mig bestämts, att just denna punkt, der utslagen upphört att vara lika stora, utan så synnerligt stora fel skulle kunna sättas i stället för den WERTHEIM'ska gränsen. Å tabellerna, som visa läget af dessa punkter hos de olika trådarna, framgar detta fullständigare. Tradens hardhetsgrad inverkar dock på sam- stämmigheten. Hafva nu utslagen genom den stigande uppvärmningen, fram- kallad af ökad permanent förlängning vid stigande belastning, börjat aftaga, gå de derefter med jemnt fastän ej proportionelt fallande mot nollpunkten. I närheten af denna visade det stun- dom sig, att utslagen först visserligen blefvo en eller annan skaldel negativa, men derefter gick nalen 1 a 2 skaldelar öfver at positiva sidan, innan nålen kom i hvila. Häraf och af den långsamhet, med hvilken nålen atergick till midläget, ser man tydligtvis, att den permanenta förläng- ningen icke framkom på en gång, utan att träden vid första påkänningen utvecklade sa mycken elastisk kraft att afkylnin- gen deraf icke fullt negerades af uppvärmningen genom den permanenta förlängningen. Snart nog är emedlertid denna kraft uttömd och uppvärmningen börjar. Vid nästa i ordning föl- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 175 jande belastning blef merändels endast positiva utslag, hvilka — alltjemt raskt stigande — fortfara, till dess de nå sin höjdpunkt i det ögonblick, då tråden springer. Här erhålles merendels ett synnerligen stort utslag, hvilket allt närmare framgår af de an- förda exemplen. Den punkt pa kurvorna, der utslagen blifva = 0 och som jag kallat den »indifferenta punkten», sammanfaller som synes med punkten för största krökningen, och den förändring, hos tråden, som kurvan här för oss antyder, kan således med gal- vanometern afläsas, och dermed är ock funnet ett lätt och sä- kert sätt att bestämma denna punkts läge. Vi ha således funnit, att det gifves 2 punkter pa belastningsskalan, för hvilka en i ögonen fallande och med galvanometern bestämbar förändring hos tråden eger rum och naturliga utgangspunkter äro dermed ock funna för försöken att finna en rationel definition på elasti- citetsgräns. Visserligen behöfvas undersökningar a andra metaller och äfven A jern i annan form än trad, för att vid denna bestäm- ning ock tagas i beräkning, men prof. EDLUNDS undersökningar i förut anförda afhandling göra det högst sannolikt, att sådana undersökningar, när de en gang blifva gjorda, skola lemna lik- artade resultat som mina jerntrådar. Det blir då fråga om, hvilken af dessa punkter, som blir mest användbar sasom matt pa elasticiteten. Skulle nollpunkten för utslagen härtill tagas, finge man i elasticitetsgräns inlägga den betydelse, att elasticiteten derstädes så förminskats, att den ej med galvanometern kan upptäckas, och definitionen skulle i sa fall blifva ungefärligen denna, att elasticitetsgräns är den be- lastning på ytenheten, för hvilken afkylningen genom den ela- stiska förlängningen helt och hållet upphäfves af uppvärmningen genom den permanenta. Denna punkt har emedlertid den olä- genheten, att den dels skiljer sig sa mycket från den betydelse, man i dagligt tal inlägger i uttrycket elasticitetsgräns, att det skulle möta svårigheter att fa denna nya askadning införd, dels den, och detta är den hufvudsakligaste, att den ligger så nära 176 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. brottbelastningen, att den i praktiskt hänseende blir oanvändbar för beräkning af tillåten belastning för undvikande af formför- ändring hos en konstruktion. Sasom elastieitetsgräns torde denna punkt således icke vara användbar, men just derför, att de per- manenta förlängningarna, sedan denna punkt passerats, så be- tydligt tilltaga, att träden för bärande af belastningar öfver denna punkt mäste anses oanvändbar äfven under en kortare tid, så torde denna punkt kunna tagas till utgång för beräkning af högsta möjliga bärförmaga, d. v. s. ersätta den hittills an- vända s. k. brottbelastningen. Att t. ex. vid en konstruktion säga, det 6-faldig bärsäkerhet tagits, ger endast da en föreställ- ning om konstruktionens verkliga styrka, då man får antaga att materialet vid en belastning som stiger till 6 ggr den använda, förändrar sig likformigt ända tills brott inträder, ett antagande, som naturligen är stridande mot verkligheten. Tages återigen omhandlade punkt till utgång för en sådan beräkning, så är det visserligen sant, att icke heller till denna full likformighet eger rum, men derigenom att de belastningar, som åstadkomma den största oproportionaliteten, ej inkommit i beräkningen, blir felet här så obetydligt, att det ej behöfver tagas i beräkning. Ny elasticitetsgräns. Den punkt, der galvanometerutslagen börja falla, synes der- emot vara lämplig att antaga såsom kännetecknande för elasti- citeten. Den påvisas nämligen sjelf af materialet och skiljer sig derigenom från de förut antagna, godtyckliga definitionerna och är lätt bestämbar. För trådar af jern skiljer han sig icke sa mycket från det alldagliga uttrycket, att icke ett utbyte af dessa begrepp lätt kan låta sig göra, och stor sannolikhet synes mig finnas, att förhållandet skall blifva ungefär detsamma äfven vid andra metaller. Elastieitetsgränsen skulle då kunna defini- eras såsom den sista belastning på ytenheten, för hvilken trådens afkyining är proportionel mot belastningen. Det närmare förhållandet mellan den WERTHEIM'ska ela- sticitetsgränsen och gränsen så definierad och bestämd med gal- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 177 vanometern samt förhallandet mellan brottbelastningen och den belastning, för hvilken galvanometern passerar nollpunkten, synes af följande sammandrag af sjelfva sträcktabellerna. Der, sär- skildt för den WERTHEIM’ska elasticitetsgränsen, icke en enda belastning kunnat af nagon anledning erhallas, äro de gränser angifna, mellan hvilka gränsen maste ligga, och vid det gemen- samma medeltalets beräkning har elasticitetsgränsen approxime- rats mellan dessa gränser, allt efter som sträckningen gifvit an- ledning att antaga dess läge närmare den ena eller den andra. Har ingen sådan anledning funnits, har elasticitetsgränsen an- tagits ligga midt emellan de båda observerade talen. Siffran för brottbelastningen fullständigas af de upptagna belastningarna närmast före brottet. Belastningarna äro uträk- nade i kilogram på qvmm. De under "rubrikerna a, b,'c och d samlade tradarne skulle alla, som tillhöra samma grupp, vara utdragna af samma tradämne. Den äf mig vid n. 65 funna kol- halten (0,19) liksom tradens relativt höga brottbelastning gör det emedlertid sannolikt att en förvexling här på nagot sätt uppkommit. Nummer 44 och 43 äro ock tvifvelaktiga, fastän något af deras minskade kolhalt kan skrifvas på de upprepade glödgningarnas räkning. N:o 35 har ock af obekanta orsaker visat så stor afvikelse, att den ansetts kunna franräknas. Det öfriga torde utan nagon förklaring af sig sjelf framga. Öfversigt af RK. Vet.-Akad. Förh. Ärg. A NO 12 178 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Jemförelse mellan olika definierade elastieitetsgränser, brottbelastning och salvanometer-utslag = + 0 (indifferenta punkten, punkten för största krök- ningen). Bessemerträd från Sandviken. a) Kolhalt i det närmaste = 0,05 proc. (gränser 0,04—0,06). | — _ — - | + on © = = = = = les [SETS E 25 ene Fl |78| E83 en EEE =: Be Zeklie5| so 3 oe 33 Anmärkningar. ses... SIT ATT 3 > |< SZ aa ae RSS mens 5 = = ana ee | (0 SITA He on u [7 || 5 Sd = Sv m | | 22 3 2,048) 2 25 46 |53+1)53 — |) Denna belastning töjdeträ- a - 190. 24/99. @ N x den så långt bänken med- | 20 5 | 1,635 |29—34/29—34 49 |59+ ) 59 Sm Up kader an Fl id 1,332 |23—80/23—30| 52,5 | 67 59 = inträffade brott för samma | 23] 2 | 13s2/23—2923—30| 46,1 |56,59)|565| —— es eins, | ? nuter. | 24 4 1,035 | 34 58 55 1634!) | 63,4 — | 25 6 | 0,338 34—37, 44 54 69 64 — | 41 2 | 0,828 | 28 35 45 157) 157 — Bo 2. 0680| BO = | Medium = | 30,4 | 3383| 50,5 |61,7 |58 | | b) Kolhalt i det närmaste = 0,10 (gränser 0,08—0,12, undantag n:o 65, 44, 43). 160) 3 |3042| 40,6| 44,8| 58,6) 69,7 |614) 18810 (sans) BEEN: |51,.| 18750 | 63 | 2 | 2,582 | 46,8) 46,8!) 60 | 69,9 |66 | 18197 (65) 3 |20s0| 63. | 6835| — | 882 |75 | 19720 | Kolhalt—0,19 prce. | 18 | SE >) | 2013| 32 25-32! 57 | 69,7 |64 zen | 1,630 2 29,6 | 59,2 | 74,2 |69 — ee Bose | ee — | 1,337 | 26 29,6 | 52,7 | 66,9 |58 = Faso sa | ea ei 23 I ög | 40 15 TAN 75 = I Öst) 33 | 40,8| Bes) 66,3 |63 — | Kolhalt = 0,06. i | 0,621 |40—45] 57 | 614| 75,5 | — | Kolhalt = 0,06 | Meditm =| 38 4311 59,6 73 66 dd [0.0] BB OO DBT RB vd n AM ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4%. 179 c) Kolhalt i det närmaste = 0,21 proc. (gränser 0,20—0,24). Ss 25 =, 3 a. Se Re TE = SS Ss Anmärkningar. een Tee ul 1 | 4,236 | 46 ? p 57,6| 50 18530 64 2 | 3637| 43 50,7 | 74+ |89 |82 18906 16 | BOB | HV 66 33 88,5 | 83 19730 39 I SOA) DV 45 56,3 |62 |59 20040 91 2 | 2,526 | 40,8 49 65 73 09 20070 92 3 | 2,039 |50,4—63 | 63 STD 19850 Medium — | 46 54,7 | 69,5 | 75,3| 69,7 d) Kolhalt i det närmaste — 0,50 proc 58 1 | 3213 | 40—45 | 50 | 60 72 |67 19130 56 2 | 2,732 | 55—62 55—69 76 79 |67 18560 30 1 | 1533| 35 —44 | 57 | 67 72 |67 -— 32 2 | 1,367 47 64 | 73+ | 79 | 71 — 42 ae 5150,50 39 HORDE REST — |) Sprang strax efter afläs- ee Fe | 5 Ge Er e) Kolhalt i det närmaste = 1,01 proc. | 14 I OR — — 34 1103 |101 15747 15 2 | 3,124 | 66-70!) 70 79 92 | 88 18270 |!) WERTHEIMS elasticitets- 135) 1 Senke el aeg: See RE fe DD 2 2,340 66 66 8+1| 94 | 85 | 16970 36 a ILSBO 63? 63 82 | 9286 — 35 2 | 1,531 | 45—50 | 90? | 109,8 1124 |107 | — |Ej medtagen i medeltalet. 31 Aa 44 50 2 IE | 2 — 38 2 | 1.040 46 64 961) | 96 | 86 — |!) Sprang efter afläsningen. 30 | I 70.828 35-45 DT SSBR De do | Medium = 53,6 64,7 | 82,5 | 91 | 84 180 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Martinträd från Bofors. 68 77 34 31 [3] [9] 51 47 66 75 85 78 52 | 49 46 b) Kolhalt i medelta 1 | 3,372 2 | 2,963 1 | 2,537 2 | 2,315 a ae 6 | 1,316 8 | 0,982 Medeltal = c) Kolhalt = 1 | 3,273 2 | 3,048 1 | 2,532 2 | 2,364 4 | 15735 6 | 1,304 8 | 1,005 Medeltal = 2732| 2441 2533 2939 31-36 3744 42-45 54,7 37,1 0,45 proc. (gränser 39+ 34— 25—33 28—31 36—43 38 45,6 39 45 41 31 39 52 41 39,4 53 43,7 = 088 108 (fc 50 + 53 53—58 62 + 84,4!) 60,6 62,7 63,5 60 56 58 ränser 0,26—0,30). 59 56,6 | 20090 63,6 | 60 19020 61 57 19550 68 61 19270 64 58 — 70,3) 62 — 834,4 | 80 — 67,1) 62,1) 19480 0,40—0,46). 12,3\ 70 18070 ida | 18120 73 | 69 | 17690 74 69 17940 UTAN (2,3 — 96 88 — 105 | 100 = 82,2| Lu 11955 a) Kolhalt i medeltal = 0,12 proc. (gränser 0,09—0,13). Ss a E Zz Ss: NE LE 3 St SE: Anmärkningar. lee ee = Ser =E 67 | 11 3,202 31—36)] 36 | 49 58 55 20080 74 | 2 | 3,082 585—88| 38 | 44+ 52 49 19080 s0ı 1| 2746| 28+| 28 |41,4 48,4 | 41,5 | 20890 87122022172 30-4 AV — 5a, 44 19670 54 | 4 | 1,726 31—41/31—41) 47 52 52 — 50 | 6 | 1,312 31—388| 37 |53+ 62 58 — 48 | 8 | 0,993 41—50| 50 1 68,81))| 6883| 59;7 Zee !) Sprang under afläsningen. Medeltal=| 35,3 | 37,3|50,5 | 5631 51, | 19930 !) Sprang under afläsningen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 181 Lancashireträd från Grytgöl. ua) Kolhalt = 0,04—0,05 proc. "ugaLIas T DWWuON 72 82 86 90 94 95 I6 7 98 99 100 23 | "uspo[2 uvpas Suap [eguy SO @OQ 19 pro mıd MH m oO | 1 "wuu T 1993Wri 1,574 1,395 1,217 1,056 0,903 0,781 0,740 0,673 0,603 0,533 0,471 Medeltal := b) Kolhalt = 0,921 0,828 0,737 0,673 0,590 0,538 0,455 0,466 0,414 0,377 Medeltal = Bessemertradarna utdragna ur samma tradänıne. ns SI Rå Ba en I) 34—44 | 34,3 | 44 — 30 27,7 | 46 — 36—41 | 41,4 | 50 2532| 40 | 54 — 38 46,4 68 — 36 52,2 72 — 35—40 | 48 | 57 so 38 HM | 555 46-54 | 46 | 66 —48 | 48 | 69 48 48 | 90 38 43 | 60 0,04—0,05 proc. 3037 | 37 | 45+ 35—45 | 351) | 45+ 4050 | 40 | 50+ 38—48 3848| 49 50— | 50 | 56 36-46 | 36 | 50 42 52 | 61+ 3240 | 321) | 54 a0 a ra 48—60 | 48 | 76 42.6 | 42,4 56 -ugstfagyjoag 66 67,8 Yayyolq yseut -ıeu "USTA 61,2 ‘Ju9191J903] -SIOHOLISCIH Anmärkningar. I) Tråden slödgad. antagligen här De under samma grupper hänförda tradarne äro liksom vid Grytgölstraden a) är utan glödening dragen sa langt den medgaf, under det b) är glödgad efter n:o 86 och 97. Plus och minus vid en belast- - 182 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. ning utmärker, att den rätta belastningen ligger nagot vid sidan om det uppgifna talet dock alltid mindre än 1 a 2 kilo. Sammanföras nu medeltalen från alla tradsorterna, erhålles följande öfversigtstabell: Bs|2<2| 2. SE = EG EH | 2» = S a | . Feen | & | —2 Material. = SS AN Ge 3 3 TS 2 SE Deren Bes = sa Su => SiS = = 2 ze SE | =: |: ee | IIB 5'S16 170 CER EA AA 0,05 8 30,2| SNS 50,5. Gl 58 Da Ca 2 2a SA BANANER 0,10 12 33 43,1) 5396| 78 66 | » 0,21 6 46 54,7 | 6951 75,31 69 FE Le in 0,50 5 45 55 69,6 | 75 60,6 DE m SE 1,01 9 ELO (ST) ee Bil 83 | Marin er... 012 | 7. | 35,81 8325| 50:5) 2005) Bla KV DR Se AST or Isa 0,28 Zz are er BÖG ol 62,1 | EN: N...” 0,45 U 39), 43,769, 70820) TS] Dancuehne LL 0045) | 83 | 3 | 60 | 6 508 De... 0,045| 10 42,6 | 42,4 | 56 67,8 | 612 | Medeltal = 40,5 | 46 61,4 | TLL) 65,5 Som häraf framgår blir öfverensstämmelsen mellan den WERTHEIM'ska elasticitetsgränsen och gränsen, sadan jag defi- nierat den, vid de mjuka tradarne anmärkningsvärdt stor. När kolhalten ökas, blir skilnaden visserligen större, fastän ingen- städes sa synnerligen stor. Vill man hafva alla talen ytterli- gare samlade i ett för alla tradarne gemensamt tal, så blir detta för WERTH. elast.-gräns — 40,5, galv. gränsen = 46,0, punkten för galvanometerutslagen + 0 = 61,4, brottbelastningen = 71,4 och belastningen närmast brottet = 65,5, alltsammans kilogram på qv.mm. Vill man jemföra dessa af mig bestämda elasticitetsgränser med WERTHEIMS egna bestämningar, finnas t. ex. 2 sadana an- förda i Annales de Chimie et de Physique, série 3, 1844, sid. 426 och 438, den ena a en pianotrad af 0,62 mm. diameter och den andra blott med uppgiften att vara af stål (fil d’acier etire). Den förra har lemnat till elasticitetsgräns 47,5 och 50 kil., den ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 183 senare 42,5 och 45. Dessutom förekomma 2 trådar eller trad- ämne, den ene (fer etire) med anförd kolhalt = 0,416 proc., och den andre (acier fondu etire) med 1,495 proc., och båda med 3 mm:s diameter. Den förre har sin elasticitetsgräns vid 32,5, den senare vid 55 a 60 kilogr. Samstämmigheten med ofvan funna resultat synes således motsvara billiga önskningar. Någon direkt jemnförelse med de af herrar STYFFE, THALEN m. fl. gjorda bestämningar, som finnas upptagna i förut citerade afhandling i J. K. An. 1866, kan ej göras, då alla dessa be- stämningar äro gjorda a stänger med ungefär 100—150 qvmm. genomskärning. Reduceras emellertid deras i skålp. på qvadrat- linie uträknade resultat till kilo på qvmm. blifva de värden, som innesluta deras WERTHEIM'ska elasticitetsgränser = 15 och 32 med brottbelastning af respektive 35 och 67 kilo, och som ela- stieitetsgränsen för trad enligt sakens natur bör ligga högre, synes dock, att mina resultat icke strida mot dessa herrars utan tvärt om låta förmoda god samstämmighet, om galvano- metermetoden användts på samma försöksmaterial som de be- gagnat. Vid de atföljande protokollerna öfver de exempelvis anförda tradarne, sträckta i stora bänken, torde till hvad redan är sagdt a sid. 158 blott följande korta förklaring vara behöflig. I belastningskolumnen betecknar A, att blott armen utan brygga och vigter användts till sträckning. A + Dr. betyder både arm och brygga. I kolum. »aflästa skaldelar» upptager den 1:sta de a sjelfva mikrometerskrufvens hufvud aflästa hvarfven, och den 2:dra de a skrufhufvudet vid venstra mikroskopet aflästa hvarfven (det som stod närmast balansen). Som förut är sagdt, motsvarar 1 hvarf i den förra kol. 0,2492 mm. och 0,01 således 0,002492 mm., ett hvarf i den senare = (0,0646 mm. Ett hvarf af den förra är = 3,8 hvarf af den senare, och den WERTHEIM'ska elasticitetsgränsen motsvarar en permanent förlängning af 0,2 hvarf af mikrometerskrufven (v. kol.) i det närmaste. I »totala förlängnings»-kol. äro dessa hvarf uträknade i mikrometerskruf- 134 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. ven och med tradens längd vid sträckningens början till ut- gangspunkt. Den närmast följande skilnadskol. kommer sålunda att visa den totala förlängningen vid hvarje sträckning. I mm.- kol. äro de skaldelar, som användts för beräkning af elasticitets- koefficienten, uträknade i millimeter. Den permanenta förlängningen vid de upprepade sträck- ningarna med samma belastning har erhallits genom subtraktion af de totala förlängningarna eller, som blir detsamma, genom subtraktion mellan totala längden efter en sträckning och läng- den efter derpa följande sammandragning. Huru de permanenta förlängningarna vid fortgående sträckning blifvit uträknade är omtaladt a sid. 172. Den dervid funna elastiska förlängningen är anförd i sista kol. Kol. till höger om de permanenta för- längningarna visar den hastighet, med hvilken de permanenta förlängningarne tilltaga. Bokstäfverna W och G visa, hvar den WERTHEIM’ska och galvanometriska elasticitetsgränsen äro be- lägna. I betecknar den indifferenta punkten för galvanometer- utslagen (+ 0). I galvanometerkol. är den I:sta afläsningen nalens jemnvigtsläge vid sträckningens början, afläst pa den vid tuben fästade millimeterskalan, och talen öfver utmärka en af- kylning eller sträckning, talen under en uppvärmning eller sam- mandragning hos tråden. Skilnaden har med — och + blifvit införd i sidokolumnen. Der belastningstillskotten varit så små, att galvanometer- utslagen vid stigande belastningar aftagit med blott halfva skal- delar, ha de första sträckningarna varit till god ledning vid be- stämmandet af galvanometerelasticitetsgränsens läge. Sa synes t. ex. vid n. 45, att 6 kil. a bryggan lemnar ett utslag af 24 mm.; då bör 2 lemna 8, och då en half skaldel närmar sig observa- tionsfelens område, synes att galvanometerelasticicetsgränsen möj- ligen redan kan ligga vid 58,41 och med säkerhet icke högre än 64,8. Med en känsligare galvanometer, än den som stod mig till buds, kan nog en sådan otydlighet afhjelpas, utan att man behöfver göra belastningstillskotten större. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 185 Till de fyra, sasom exempel pa sträckningens förlopp i lilla bänken anförda tradprotokollen, bifogas följande förklaring: Den 1:sta kolumnen betecknar det delstreck, till hvilket hängslet med vigterna uppfördes under sträckningen, och här ihagkommes, att lastens angreppspunkt ligger !/, delstreck längre bort än det vid visaren aflästa delstrecket, som är anfördt i kolum- nen. 2:dra kolumnen upptager de a hängslet varande vigterna; 3:dje de å den vid tuben fästa millimeterskalan aflästa för- längningsdelarne. Enligt sidan 23 motsvarar hvarje mm. a Som trådens längd vid början af försöken var ungefär 560 mm., motsvarar WERTHEIMS elasticitetsgräns här en permanent för- längning af 0,028' mm., och när skalan visat en förlängning af 2 mm., är denna gräns således öfverskriden och en närmare be- stämning har här icke ansetts nödig. Vid hängslets upp- och nedföring har vid inställningen den mesta omsorgen egnats de båda ytterstrecken, sa att visarens kant här kommit midt öfver strecken. Icke desto mindre måste vid det nedre delstrecket medgifvas en latitud af 0,2 skaldel och vid det högre, der en liten förskjutning af hängslet tydligtvis orsakar en större skiljaktighet på skalan, en latitud af 0,4 skal- delar. Det friare utrymme, här fans, medgaf en relativt större nog- grannhet vid inställningen än vid det nedre strecket. Emeller- tid synes, att de upprepade sträckningarna lemnat vid flere tra- dar alldeles samma afläsning, och vid andra skiljaktigheter, som äro mindre än ofvan anförda möjliga observationsfel och att så- ledes en fullkomlig elasticitet hos tråden ernåtts, sedan de per- manenta förlängningarna medelst de första sträckningarna bort- tagits. Då afsigten är att i en annan afhandling meddela de slut- satser, som i andra hänseenden kunna dragas ur det erhållna siffermaterialet, da detta hunnit bearbetas, anför jag blott, att 186 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. nagra försök gjordes att bestämma galvanometriska elasticitets- gränsen utan stegvis gaende afläsningar af belastningen och deremot svarande utslag a galvanometern. Dertill användes den stora sträckbänken, och det tillgick så, att, sedan en tråd var färdig till sträckning, belastningsbryggan understöddes så mycket, att armen blott litet kunde sänka sig under sitt jemnvigtsläge. Derefter palades sa stor belastning, att den med säkerhet öfver- steg den sökta gränsen. Under det en medhjelpare med’ jemna veftag sträckte traden, observerades galvanometern, och i det ögonblick, nalen stannade för att vända, afbröts sträckningen och sa mycket af belastningen borttogs, att traden kunde höja armen till jemnvigtsläget. De på detta sätt erhållna resultaten voro med 5 a 10 kilo på qvmm. större än de förut erhållna, hvilket var att vänta, da nalens rörelse bestämmes förutom af den i tråden skeende värmeförändringen äfven af nalens tröghet. Att finna en rela- tion mellan de i hvarje särskildt fall inverkande faktorerna (olika salvanometrar; hastighet, med hvilken sträckningen göres m. m.) torde emellertid icke vara omöjligt, fastän nagra vidare försök dermed nu ej kunde göras. Kan en sådan finnas, erhåller man ett så lätt sätt att bestämma elasticitetsgränsen, åtminstone med den noggrannhet, som för praktiska behof är behöflig, att det blir användbart till och med vid jernverken. En lättrörligare galvanometer än den, som stod mig till buds, gör utslagen större och möjliggör således en både lättare och säkrare afläsning, och att utslagen kunna i rätt betydlig grad ökas, framgar af professor EDLUNDS förut anförda af- handling. Om det inflytande, som ett större eller mindre antal drag efter sista glödgningen utöfvar på tråden, lemnar redan plan- scherna en antydan. För att blott visa huru detta förhållande i några fall ter sig i siffror, anföres nedannämda trådar sasom ett exempel. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 187 WERTHEIMS| Galvano- OM Procent Antal an EN Indifferens- | Brottbelast- Nummer. elastieitets-| meterns h kol. drag. n ELSE punkt. ning. = gräns. |elast.-gräns. ? 89b 0,10 1 39—45 | 45 56 62 91 » 2 41 49 65 73 % » 3 50—63 63 75—82 82 62 0,20 32—81 37 48—59 58 63 » 2 47 47 54 —62 70 1629) » B) 63 63 76—88 88 Att finna någon formel, som kunde närmevis lagbinda sa- väl dragantalets som kolhaltens inflytande, har visserligen icke ännu lyckats mig, och är kanske icke heller möjlig att finna, da så många andra fastän relativt mindre betydande faktorer dervid inverka. En jemförelse med sammanställningen öfver kolhaltens inflytande visar dock, att en tråd af lägre kolhalt men större antal drag kan erhålla samma hufvudegenskaper som en trad af högre kolhalt men lägre antal drag sedan sista glödg- ningen. Ett längre ingående på denna fråga ligger dock utom denna afhandlings syftel). 1) Sedan afhandlingen var färdigskrifven, har jag fått del af en afhandling af d:r FORCHHEIMER, föredragen »in der Sitzung des Aachener Bezirkvereines vom 7 Januari 1885» och införd i «Zeitschrift des Vereines deutscher Ingenieure« band XXIX sid 202. Med utgående från den af professor EDLUND påvisade egenskapen, att trådar vid sträckning till en viss gräns afkyles och derefter uppvärmes, har han för sig uppstält samma fråga, som jag behandlat (»Der Hauptzweck der Untersuchung war nachzusehen, ob man durch Beobachtung der Tem- peraturänderung die Elastieitetsgrenze — in ihrem praktisch üblichen Sinne — scharf und leicht bestimmen könne»). Han anför sträckningsresultaten öfver 3 jernträdar, 1 stälband, 1 kop- parträd, 1 messingsträd, 1 blyträd och 1 blystaf. Genom att taga belastningen till abskissa, förlängningen till ordinata för en kurva och temperaturförändringen till ordinata för en annan i samma koordinatsystem och med samma origo, har han för dessa trädar grafiskt framstält förhållandet mellan förlängning och temperaturförändring. Som den skala, han härför användt, är för liten för att kurvorna skulle kunna påpeka de punkter, der afkylningen börjar aftaga, och der den WERTHEIM- ska elastieitetsgränsen ligger, kan i dessa hänseende ingen slutsats dragas. Deremot afteckna sig, hvad jag kallat »indifferenta punkten», skarpt och likaledes motsvarande krökningspunkt (maximikurvaturen) på förläng- 188 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sammanfattas nu hufvudresultaten af dessa undersökningar, savidt de röra förhallandet mellan värmeföreteelserna och längd- förändringarna hos jerntråd vid dess sträckning, erhållas följande satser: De elastiska och permanenta förlängningarna kunna ätskiljas; de förra orsaka hos tråden en afkylning, de senare en upp- värmning. Den sista belastning på ytenheten, för hvilken afkylningen (sasom slutresultat betraktad) är proportionel mot belastningen, är en naturlig gräns för elastieiteten, och den belastning, för hvilken afkylningen fullständigt upphäfves af uppvärmningen, är en naturlig gräns för bärigheten. ningskurvan. Samstämmigheten af dessa är vid flere trådar i ögonen fal- lande. Vid några andra är skilnaden större, men såväl denna skilnad som de tydliga oegentligheter i temperaturändringen, som vid några före- komma, torde få skrifvas på dessa försöks natur att blott vara förarbeten. Någon praktisk nytta af dem ansåg d:r FORCHHEIMER sig ej kunna draga hvarför de ock afbrötos. (»Die geschilderten Ermittlungen tragen nur den Charakter von Vorversuchen. Trotzdem wurde eine Fortsetzung der Ex- perimente aufgegeben, weil sie keinen unmittelbaren technischen Nutzen versprach» 0. 8. V.). Några protokoll öfver de i föregående afhandling omtalade sträckförsöken med jerntradar, tillverkade enligt Bessemer-, Martin- eller Lancashire-metoden och dels sträckta i »stora bänken» samt grafiskt framstälda a pl. XXV och XXVI, dels sträckta i »lilla bänken». 190 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. A. Sträckning | Sträckförsök med Besse Kolhalt = | Belastning i kilo | Aflästa skaldelar Total | Nummer i serien, | Längd i 3 2 , förläng- | diameter, yta m, m. mm. 7 | . brygga. | qvmm. | m.-skruf. a on skaldel. | skaldel | 60 b) | 984,198 2 22,65 0 0 = : | D=3,042 mm. 4. 28,10 1,56 1.20 1,25 1,25 | Y=7,268 qvmm. 6 33,16 3,04 2,25 2,47 1,23 | Kol. = 0,086 proc. 8 39,28 4,62 3,50 nl 1,24 | Antal drag = 3 | 107 7744,88 6.39 4,40 5,26 1,35 12 50,37 8,55 5,40 7,15 1,39 14 55,88 11,25 6,50 9,59 2,44 16 61,39 14,90 7,10 13,02 3,48 15 66,90 24,70 == 23 105 | 19 | 69: | 2585 — = | | 62 | 984,212 0 16,31 0) 0,10 — DET GRAM | 6 32,15 4,79 2,90 4,06 4,00 | Y= 7,626 qvmm. | Um = 0,77 0,10 0,77 3.20 | Kol. = 0,095 proc. | 8 22 4,83 2,30 4,07 3,30 | | Antal drag =1 0 = 0,32 0,20 0,79 3,28 | 6 == 4,83 2,80 4,07 3,2 8 37,44 6,62 3,90 5,63 1,56 16 58,51 33,30 — 3l+ | 63 985,12 Ar | 12,17 2,49 0,42 0 —2,582 mm, 2 31,44 7,65 2,90 4,51 4,51 Y=5,236 qvmm. Ar — 2,93 0,44 0,44 4,00 Kol. = 0,12 proc. 2 I — 7,70 2,95 4,55 4,11 | Antal drag = 2 Ar = 2,98 0,64 0,43 41 PM 2 — 7,75 2,94 4,60 4,1 4 39,13 9.82 4,20 6,34 1,28 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 191 stora bänken. trådar från Sandviken. c:a 0,10 Proc. Perma- Elastici- “ment för-, Skilnad. u tetskoef- Anmärkningar. mm. eins: afläsning.| skilnad. Selen), | a - NE 250 = — | ze 255,5 | — 5,5 | | 4 = 255+ | -- 5 |118810 | es | | — Na f G. 255 — D Beräkn. elast.-förl. = 1,24 | oo 0,65 — a — 25 | = 1,20 0,55 252 — 2 == Da SE 248,5 + 15 er Sie | 6,57 20 | 20 — — | — = — Armen sjönk. Brottbelastn., | | | ww Ze 250 - | E- Er =. Er RR | | == 0,77 I ET = ER | | de Oan | = 2b 5750 | — - 0,02 | — 263 +17 | | 0,332 0,00 Nr lav. 2607 | —17 Elast.-förl. beräkn. =1,10 | ‚Her 0,46 | 0.16) G. 255 — 0 | = LOG 0:60 2005 | = 35 | un 1,51 | 0,45] oe _ 20 | To FINAL + IS | = 15,49 [12,59 230 +20 Brottbelastning. | | | — | 250 = | 1,196 — | — 268 —18 1,089 0,44 — 232 .| +18 N 1,033 = — 268 —18 | mon, — 23200 180 | Siason | a 2a || ae | — 0,11 0,11 257 — 7 Elast.-förl. beräkn. = 1,63 | 192 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Bessemer | Nummer i serien, | 656) | D = 23,03 Vena Kol. = 0,13 proc. Drag = 3 (X) | 64 | D= 3,637 (V=S030 | Kol. = 0,20 proc. I | Drag =2 | diameter, yta m. m. Längd i mm. | 985,41 948 Belastning i kilo o a Aflästa skaldelar brygga. | qvmm. 6 46,8 8 54,53 10 62,20 11 66 12 | 69,92 A | 19,69 A+B | 3842 JAN vn A+B| — A | = A+B _- A: | ES A+ B — 2 52,04 4 63,31 6 75,76 8 88,21 6 23,60 12 85,24 6 vn 9 29,42 6 Pe 12 — 6 or 12 — 16 43 20 50,7 24 58,50 28 66,28 m.-skruf. . 11,902) 7225810 14,64 6,00 19,26 6,82 22,70 7,50 27,30 — 5 0,13 9,41 2,00 5,25 0,70 9,38 2,20 521 0,65 9,41 2,20 5,26 0,70 9,38 2,10 12,28 3,10 15,35 4,60 20,25 7,00 0 0,27 3,48 a 0,60 0,60 | 2,15 1,20 0,73 1,00 3,65 3,00 0,60 0,70 3,60 2,90 5,92 4,30 8,28 | 6,40 10,90 3,30 14,05 10,10 Kolhalt = Total i förläng- Skil ning i i skaldel. | skalde 8,20 1,36 10,69 2,49 15,11 4,42 18,33 Br: 22,51+ 4,18 J ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 193 trådar från Sandviken. c:a 0,10 proc. Lå nad i öar Galvanometerns en; nent för-) Skilnad. tetskoef- Anmärkningar. mm. uening. afläsning.| skilnad. elen = 0,22 0,11W.G.| 257 — I = 0,86 | 0,64 255 —ı5 a 2,0 | ol or) 182 — 2,40 —0,39 245 + & — 3.16 | 0,96 232 +18 Ar. ostadig, Br. = = = 250 — _ _ = 264 —14 — 0,09 = 236 +14 — — = 264+ | —14+ 19720 — 0,01 |—0,08 236— | +14+ 1 0,937 | —0,02 — — — 0,934 — — — — — 0,05 — 260 —10 Rlast.-förl. beräkn. — 2,51 = 0,26 0,21 W.G.| 260 —10 -= 1,76 20, 257,5 | — 75 | — — fe 110 +14 Galvanomet. afläst eft. brott c:a 0,20 Proc. = = — 250 — = = — 262 —12 = 0,51 — ? ee = — — 2005 | — 88 — 0,03 = 256,5 | — 6,5 Er = — 263 —13 0,608 | 00: 2 237 | +1 18924 0,601 CE 263 | —13 18906 — 0,22 = , Ms 250 9 Elast. förl. = 1,62 = | Ösel | Once. | 38 | 8 u | 0,51 | 0.19 as er | = 1,06 | 0,55 Be Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ang. 42. N:o 7. 13 194 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD, : Sträckförsök med Bessemer- Kolhalt = Belastning i kilo | Aflästa skaldelar | Total ‘| Nummer i serien, | Längd i 3 3 förläng- Skil- diameter, yta m. m. | mm. | —— = nngsı, = brygga. | qvmm. |m.-skruf. en skaldel. skaldel2 32 74,06 | 17,95 | 11,80 ! 1497 | AM 36 82 23 13,90 | 19,47 4,50 | | 40 89 = — = HH 16 984,40 0 16,99 0 0,10 — mm D = 3,053 8 | 39 5,76 6,00 4,20 - — 1,321 0 — 0,40 2,10 | —0,12 — | Kol _ 021 proe: 8 = 5,82 6,00 4,29 — | Drag =3 (X) 10 44,5 7,36 7,30 D,46 1.19 R 12 | 50,01 8,79 8,40 6,64 1,18 N | 14 55,48 10,26 9,60 7,80 1,101 16 60,95 11,76 10,50 9,06 1,26 N 18 66,48 13,32 11,60 10,30 1,24 20 72,02 | 15,21 | 12,70 | 1191 | Lo 22 11,55 17,33 13,60 13,79 1,38) 4 | 8 19,95 | 14,70 | 16,14 | 2300 26 88,5 | 2293 | 16 18,79 | 2,05% 39 b) | 985 0 17,22 1,00 0 0 u D=3,032 ör | 2200 5,91 0,78 4,70 4,708 693 8 39,54 7,718 1,80 6,31 1,0 Kol. — 0,22 10 45 10,03 2,90 8,28 1,97 å Drag =1 12 50,7 12,82 4,10 | 10,76 2,080 14 56,26 16,70 5,50 14,27 3,51 15 58,96 19,40 6,40 la RAN 16 61,7 = — = = 91 | D=2,526 A 12,72 i a &Ö = | Y=5,011 2 32,84 5,94 4,00 4,03 4,03 | Kol. = 0,20 | A 22 1,32 1,30 0,11 3,92 | Drag — 2 2 = 5,94 3,90 4,06 3,95 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7, 195 trådar från Sandviken. c:a 0,20 Proc. siert een === ===="========= nad ar Galvanometerns nent för- | Skilnad. "mm rang afläsning.| skilnad. = 1,54 0,78 I 252 — 2 | = 2,88 1,04 251 — 1 = = — 190 +60 = — — 260 — 292 - 32 — | —0,12 — 229 + 91 1,0987 _ — 292 —32 — 0,11 — 268+ | — 8 — 0,12 — NN 268+ | — 8 a. 0,10 — 208— | — 8 = 0,20 0,10 208— | — 8 — 0.18 |—0,02 ©. 208— | — 8 — 0,56 0,38 a07— | — 7 — 0,82 0,26 265 — 5 — 1,29 1,47 I. 263 — 3 — 1,59 0,30 202 — 2 = = = 250 — = = = 263 —13 — 0,04 — 254 — 4 — 0,40 ef 254 — 4 — 0,91 0,51 252,5 — 2,5 — 1,94 0,03 1. 251 — i = 1,67 0,53 247 28 = = = 162 +88 — — — 250 — | it. ee 264 | —14 | = Ola I 233 ll 0,983 — — 268 —18 Elastiei- tetskoef- fieient. 19730 Anmärkningar. Elast. förl. ber. = 1,06 Elast. förl. ber. = 1,57 Elast. koef. ber. efter 89a) Sprang före uppsk. 196 1SBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Bessemer- Kolhalt =" Nummer i serien, | Längd 3 o förläng- Skil- ning i diameter, yta m. m. | i mm. en N. re skaldel. | skaldel. Belastning i kilo | Aflästa skaldelar Total brygga. qvmm. |m.-skruf. | Ar — 1,32 1,50 | 0,11 3,95 2 — D,98 | 3,98 4,07 3,96 4 40,88 8,00 5,10 5,81 1,74 6 48,93 10,26 | 6,22 7,78 1,97 | 8 56,97 19003 TD 10,14 2,36 65,01 17,24 | idea nes 20,198 | 990 Per = = 14,09 2,95 17,36 3,27 92 984,708 | D = 2,059 | A 19,52 2 | 0.26 0 — Y=3,265 | A+B 38,08 6a | De 3,87 3,37 Kol = 0,20 A = 2,33 1,00 0,15 3,72 Drag = 3 (X) | A+ B — 6,49 | 2,60 3,89 9,74 A — 2,40 1,05 0,22 3,67 Aa — 6,51 2,65 3,90 3,68 2 50,41 9,53 2,90 6,34 2,44 4 63 12,72 5,40 9,39 3,05 6 75,07 18,32 3,04 15,72 6,33 | es = = sale Kolhalt = 58 984,751 | 2009205 150070 2080) 0 — D-92413 S | 35,22 5,50 4,50 3,64 3,64 Y=8,108 2 | — oral 1,40 0,55 3,09 Kol = 0,50 3 | — 5,54 4,40 3,60 3,05 Drag = 1 2 = 1,74 1,60 0,53 3,07 8“ — 5,60 4,50 3,64 3,11 10 40 7,07 5,60 4,33 1,19 12 | 4515 8,71 6,70 6,18 1,35 14 | 50 10,62 3,15 7,69 1,51 | 16 55,03 UR 0 9,52 1,33 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 197 trådar från Sandviken. c:a 0,20 proc. nad i Be Galvanometerns En nent för-' Skilnad. tetskoef- Anmärkningar. mm. Bueniug afläsning.| skilnad. Keen = —_ = 232 | +18 20170 | 0,988 = — — | —- 20070 _ 0,27 0,27 W. 256,1 re Elast. förl. ber. = 1,47 — 0,50 0,23 G. 256 fen 6 — 0,39 0,39 204 | —4 — 1,48 0,59 1. 2a a 2,52 | 1,06 23 ger? > = 140 +10 Sprang under uppskr. — — — 250 | — — — 263,5 | —13;5 HE a — 236 | +14 0,9333 = = 264 —14 19590 = 0,07 236 +14 0,9208 —_ = 264 —14 19850 — — 0,04 — lv 260 —10 Elast. förl. ber. = 2,48 = 0,57 | O;ssf a | 260 | —10 = 3,85 2,28 n 256 —-6 Me | EEE | "|. 155 +95 | Br. c:a 0,50 proc. — — — 250 — — — = 263 —13 — 0,55 — 236 +14 0,7607 = — 264 —14 19270 0,7661 | — 0,02 — 236 +14 19160 0,7746 = — — — 18950 — 0,16 0,14 255 —5 Elast. förl. ber. = 1,03 — 0,32 254 — 4 | + las | Ore c| 4 LA — | 0,80 0,32 | 253 — 3 A 198 ISBERG, GLVAN. -BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Bessemer- Kolhalt = Belastning i kilo | Aflästa skaldelar Total | Nummer i serien, | Längd i 3 3 förläng- Skil- diameter, yta m. m. mm. | = | brygga. | qvmm. |m.-skruf. eo. skaldel. | skaldel. 18 | 60 15,80 äl 12,15 2,63 20 65,02 | 19,81 | 12,70 | 15,72 3,57 21 67,5 23,25 14,70 18,98 3,26 23 12 — — — = 56 985,546 0 21,21 6,00 0,50 0 — D= 2,732 6 41,83 11,60 3,60 4,79 4,79 N—9:862 0 — 6,50 0,95 0,38 4,41 Kol = 0,50 6 — 11,70 3,80 4,34 4,46 Drag — 2 0 = 6,57 1,00 0,44 4,10 6 = 11,74 3,90 4,36 4,12 0 — 6,62 1,06 0,47 4,39 6 = 11,73 3:90 4,85 4,38 0 — 6,64 1,18 0,46 4,39 6 = 11,76 3,90 4.88 4,42 5 48,69 13,68 5,02 6,38 1,50 10 55,57 15,79 7,29 7,36 1,48 1% 62,43 18,22 8,83 9,94 2,08 14 69,29 21,23 10,79 12,42 2,48 16 76,15 | 25,42 12,69 16,12 3,70 17 82,53 = _ = BES Kolhalt == 15 | 986,776 2 17,88 10 0,40 = I — D=3,424 10 35,38 15,05 5,30 3,34 3,84 8,208 2 — 10,61 2,40 0,07 8,77 Kol = 1,05 10 — 15,29 D,80 3,89 3,82 Drag = 2 12 30,78 16,60 6,60 4,99 1,10 14 44,11 18,03 6,60 6,42 1,43 16 47,40 19,19 7,50 UNGA 1,19 18 51,7 20,89 3,40 3,82 121 | 57,26 | 22,70 9,40 | 10,37 1,55 dd =S ÖFVERSIGT AF K. VRTENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 199 trådar från Sandviken. c:a 0,50 proc. nad i en Galvanometerns a nent för-| Skilnad. tetskoef- Anmärkningar. mm. anne, afläsning.| skilnad. FER = 1,60 0,80 I. 251 — 1 | = 2,54 0,94 246 + 4 = 2,75 0,21 AS 2 = = = 250 +20 Sprang under uppskr. mn er = 250 = = = = 269 19) — 0,38 — 230 +20 = = = 270 —20 u 0,06 — 230 +20 = = — 270 —20 = Do 230 +20 1,089 = = 270 —20 18470 = —0,01 — 250 +20 1,100 = — 270 —20 18660 — 0,03 — 256,5 — 6,5 Elast. förl. = 1,47 — 0,01 — IG? 256,5 — 6,5 _- 0,61 0,60 ei 256 — 6 = 1,07 0,16 G? 256,5 — 55 — 2,23 1,16 253 — — = = 252 — 2: Br. c:a 1,05 proc. före SN m | 260 Sö 0,943 — — 286 —26 18330 oo 0,07 — 239,5 +25,5 0,946 — — 286,5 —26,5 | 18270 — 0,13 -— 267 —ı7 Elast. förl. ber. = 0,97 — 0,46 0,33 267 — 7 = 0,22 |—0,24 267 — 7 En del afläsningar vid denna a 0,24 0,02 267 nt ee — 0,68 | 0,44 207 | —7 | fadrubbningaf mikroskop’ 200 1SBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Bessemer- Kolhalt = So Belastning i kilo | Aflästa skaldelar | Total | Nummer i serien, | Längd 3 3 förläng- Skil- | diameter, yta m. m. | i mm. T ning i brygga. | qvmm. |m.-skruf. ; skaldel. | skaldel. | no m.-skop. 22 61,6 24,12 9,90 11,78 1,42 | 24 66 26,11 10,30 15,41 1,62 26 70,3 28,01 11,30 15,18 er 28 74,76 3l,0ı | 12,30 17,92 2,74 30 79,10 | 3470 | 12,50 | 21,55 | 363 32 33,56 40,30 12,90 27,05 5,50 34 87,9 53,14 16,40 38,98 11,93 36 — = | — — — | | 45 b) | 984,788 0 19,40 1,67 0,48 1,67 — D = 2,324 6 39,15 7,17 440 6,16 4,49 Y= 6,263 0 — 2,39 1,30 2,05 4,11 Kol = 1,05 proc. 6 — 7,50 5,00 6,34 4,29 Draget 0 _ 2,43 1,90 2,07 4,27 6 — 7,41 4,30 6,30 4,23 0 — 2,41 1,70 2,10 4,20 6 a ee ea 225 SE 0 2 SS ne 2% MR 6 — 7.40 4,70 6,32 4,22 0 — 2,65 2,10 2,23 4,09 6 = AB I 0 6,30 4,07 0 — 2,68 2,22 2,24 4,06. 6 = 7,49 5,05 6,30 4,06 8 45,55 9,32 6,30 7,81 1,51 20 = = — = = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 201 trädar fran Sandviken. c:a 1,05 proc. nad i Bon. Galvanometerns sr nent för-| Skilnad. tetskoef- Anmärkningar. mm. insane. afläsning.| skilnad. BON — 0,45 |—0,23 266 + | — 6+ = 0,65 0,20 267 — 7 — 0,80 0,15 G 267 — 7 — ker 0:97 265 —5 = 2,66 0,89 I 262 -- 2 — 4,53 1,37 262 — 2 — 10,96 6,43 235 +27 = = = 175 +85 Sprang under uppskr. — — — 260 — — — — 283 —23 — 0,38 — 231 +23 = 0,18 - 284 —24 = 0,02 — 236 +24 = 0,06 — 284 —24 = 0,03 = 236,5 + 23,5 — — — 283 | —23 — 0,13 — an ee 1,0178 | —0,02 — =. 0 18670 1,018 0,01 — = = 18660 = 0,00 — = — — > 0,15 = Iw 268,5 3,5 Elast. förl. ber. = 1,36 — 0,32 0,17 207,5 | — 7,5 = 0,53 0,21 267,5 | —7,5 — 0,03 |—0,50 G. 267 —7 — 1,44 1,41 265 —5 — 2,47- 1,03 I. +] 264 —4 > = == = = Sprang under uppskr. 202 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Bessemer- Kolhalt = | Belastning i kilo | Aflästa skaldelar Total Nummer i serien, | Längd i 8 3 förläng- Skil- | diameter, yta m. m. mm. NR as | brygga. | qvmm. m.-skruf. mk. skaldel. | skaldel. 55 b) (985,22 | 07,0 057. 0m - — D=%99 | 6 | — 13,53 | 4,30 7,59 7,59 | Y=4,301 0 28,92 6,18 | 1,40 1,00 6,59 | Kol =1,05 proc. 6 57,01 15,40 | 3,90 7,57 6,57 | Drag —=2 | 0 — 6,24 | 1,40 1,06 6,51 6 — 13,46 | 400 7,60 6,54 8 66,38 16,10 | 4,90 10,02 2,42 | | 10 75,75 | 19,78 5,90 15,43 3,41 | 12 85,10 25.09 6,30 18,63 5,20 14 94,45 — — = _ .. .. = + NN NE ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 203 trådar från Sandviken. 1,05 proc. Ben Perma- nent för- | in: längnine. I - ER | Er = — 1,00 1,6377 — 1,6228 0,06 1,6513 — — 0,24 — 1,23 — 3,12 Skilnad. — W.G. 0,99 1,39 I. + Galvanometerns Eu tetskoef- Anmärkningar. afläsning.| skilnad. Helen 250 = 279 —29 218 +82 279 —29 16910 222 +28 17060 279 —29 16970 259 — 9 Elast. förl. ber. = 2,18 | 258 | —8 255 —5 204 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Martin- Kolhalt i medeltal = 0,12 | Nummer i serien, Längd | RE i kilo | Aflästa wo N a diameter, yta och a a SMR | kolhalt. ul lagren 7 i skal- = | brygga. | qvmm. | m.-skruf. ikea delar. Iskaldelar. | 80 ı 984292| Ar | 10,76 1,00 0,50 — = ı D=2,746.mm. | AES | on 3,30 | 2,00 1,91 1,91 | [ —5,922 pvmm. | A In 1,00 0,40 0,00 1,91 | Kolhalt = 0,12 | A + Br | = 3,36 2,00 1,97 1,97 | Trädnummer —12 | A Im 1,00 0,50 0 00 1,97 | AB) 3,37 2,10 1,95 1,95 | 2 27,76 | 5,09 | 3,00 3,44 1,49 | 4 | 34,60 8,03 | 4,30 6,04 2,60 | 6 | 41,40 13,58 6,00 11,15 5,11 | 84: 748,20 = sprang under | 7 (9840| 0 | 85 | 20 oo D = 3,082 6 | 52,86 8,04 3,12 5,29 5,59 == OBEN ae 3,98 1,10? 1,71 4,58 Kolhalt = 0,12 | 6 — 3,15 4,00? 5,17 3,48 | Trädnummer = 11 | 0 — 4,20 1,40 1,91 3,26 | 6 — 8,27 4,10 Hal 3,36 Ge 4,22 1,35 1,93 3,34 6 | 32,86 3,30 4,18 5,37 3,44 | 8 | 3897 | 1075 | 536 | Zaı | 200 | 10220 Asser 13,92 6,76 10,22 2,81 12 | 49,07 19,29 = 15,59 5,37 13 51,77 25,00 = 21,20 5,61 | sprang efter afläsningen, 37 | 984,816 N 800 2,00 ),44 — = DZ 2,417 | A+Br| 27,10 5,83 2,00 3.43 3,43 Y =4,588 A — 2,34 0,50 0,84 2,59 Kolhalt = 0,12 A + Br — D,98 2,15 3,54 2,70 Trädnummer =13 ZN — 2,90 0,55 0,85 2,69 A + Br — 5,99 2,22 8,52 2,67 ae re 8,22 3,50 5,44 1,92 A| 44,65 12,33 4,90 Sr > Sr 6221725807 — — — — I ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 205 tråd från Bofors. proc. (0,09—0,13). i Perma- aus nent för- — — —längningi mm. Iskaldelar. — 0,17 — 1,28 — 8,79 uppskrufningen — 0,92 — 1,59 - 4,25 = 5,05 galvanometern till Skilnad. Galv Elastiei- alvanometerns tetskoeffi- Anmärkningar. afläsning.| skilnad. cient. 250 — 260 —10 240 +10 — — 20890 Sea — Bu Ber. elast.-förlängn. = 1,32. 254 — 4 252 — 2 230 +20 250 — 262,5 | —12,5 234 +16 266 —16 234 +16 a NE 19080 Si | Ber. elast.-förlängn. = 1,12. 251,5 | — 45 249 +1 245 +5 160 +90 250 — 259 = & Day ei! 261 —11 — — 19670 255 =D Ber. elast -förlängn. = 1,78./ 253 lf 3 170 +80 206 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Martin- Kolhalt i medeltal = 0,12 Belastning i kilo | Aflästa skaldelar |Totalför- | kollo. mm. = i skal- | | brygga. | qvmm. |m.-skruf. a delar. |skaldelar. | 67 | 983,701 2 18,10 1,00 | 066 -— — | D = 3,402 | 8 ol,41 6,05 4,66 4,02 4,02 | Y =9,09 | 2 = 2,75 2,00 | en | Kolhalt = 0,09 | 8 — 6,20 5,00 4,09 | 2,68 | Trädnummer =1(0 | 2 — 2,36 2,15 1,50 2,59 | 8 — 6,26 5,02 4,15 2,65 | 2 — 2,92 2,24 1,50 2,65 | 8 — 6,27 5,05 4,14 2,64 | 10 55,84 8,00 6,10 5,57 1,43 | | 12 40,28 10,00 7,20 7,31 1,74 | | 14 44,69 12,33 8,45 9,27 1,96 | | 16 49,11 15,18 10,10 11,75 2,48 | | 18 53,24 19,43 11,60 15,60 | 3,85 | 19 55,44 22,60 5) 18 + 2,40 + 20 58 — — | — — | Kolhalt i medeltal = 0,28 68 | 985,336 2 171843 1,00 0,25 —- | — |] D 9,372 6 27,46 8,65 2,50 2,07 | 2,07 Y=8,3 2 1,42 0,60 0,34 | 1,73 | Kolhalt = 0,30 6 — 3,75 2,50 2,17 | 1,83 Trädnummer = 10 2 — si NO 0,60 0,42 1,75 | 6 = 3,78 2,52 2,20 | 1,78 8 31,97 5,35 3,60 3,49 | 1,29 | 10 36.48 | Zıs | Aso | 502 | 153 | 12 | 4098 | io | 600 | 662 | 1,60 | 14 45,48 11,26 7,25 8,41 1,79 | | 16 | 50,20 | 14,08 | 8710 | 10,20 | 229 | 18 | 54ıs | 17,32 | 10,0 | 14,00 | 3,50 19 56,44 20,37 12,00 [ 16,83 | 4,83 | 20 59,03 sprang under upp- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 207 tråd från Bofors. proc. (0,09—0,13). nad i mm. Perma- nent för- längningi skaldelar. nn Skilnad. JW. proc. (0,26—0,30). 0,40 0,64 0,71 0,90 1,40 2,41 | 4,34 skrufningen. : BRA Galvanometerns Ilse: tetskoeffi- Anmärkningar. len | skilnad. gl 250 = 259 — & | 236,5 | +13,5 | 263,5 | — 13,5 DSF | re 264- | —14 - — — 20080 | 253,5 | — 935 Ber. elast.-förläugn. = 0,88. 203— | — 3— 252 — 2 251 — 1 249 + 1 246 + 4 !) Armen sjönk. 160 +90 | Br. 250 — 258 — 8 2415 | + 85 259 — 9 = — 20090 | Ber. elast.-förlängn. = 0,89. 253 — 8 253 — 3 255 — 3 253 — 3 291,5 | — 15 | 247 är 247 + 3 | 160 | +90 | 208 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Martin- Kolhalt i medeltal — 0,28 | N Be Belastning i kilo | Aflästa skaldelar | Totalför- ; | me 1 serien, Längd i 5 5 lans nine Skil- diameter, yta och - 2 Ä lat ma, ls i 1 ae | brygga. | qvmm. |m.-skruf. He delar. |skaldelar. | 77 984,493 0 9,24 1,00 0,20 — — | D=2963 Br 18,03 3,57 | 2,50 1,97 1,97 | | Y—695 Or ae 1.38 | 1,00 0,11 1,86 | Kolhalt — 0,30 Br el 3,67 | 2,80 2,00 1,39 | Trädnummer —=11 0 — 1,44 | 1,16 0,19 1,31 | Br — 8,69 | 2,80 2,01 1,32 | | 2 23,87 5,50 | 4ı6 3,47 Las | | 4 29,71 | Br 5,05 1,58 | | 6 35,56 9,15 | 6,60 6,79 1,74 | I aha 11,62 | 7,70 3,64 1,35 | | 10 | 47,24 14,42 | 870 11,22 2,58 | 12 53,10 | 18.00 | 925 14 66 3,44 | 14 58,9 | Br | — 20,20 | 5,54 15 61,84 AA — — 34 | 984,718 A I ar 1,00 0,55? — — | DAT A+Br| 24,60 4,31 2,85 OR DT ıY=5,055 | AN me 1,50 1,25 0,32 2,39 | Kolhalt = 0,30 | A + Br — 4.87 | 280 2,79 2,47 1 Trädnummer —12 A — 11588 alas 0,37 2,42 | A+ Br — 442 2,85 2,82 2,45 A — 1,59 1,26 0,41 2,41 A + Br — 4,42 2,84 2, an 2 32,56 6,77 4,00 4,36 2,64 4 40,54 9,38 5,05 7,22 2,36 6 48,50 12,81 6,10 10,35 3,13 S | 56,50 17.95 8,05 15,00 4,65 9 61,00 — = — = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 209 tråd från Bofors. proc. (0,26—0,30). | nad i fe ; Galvanometerns Jälasticis ig a | eine: Skilnad. | Anmärkningar. | mm. aaa afläsning.| skilnad. | “ent a a | 7 — — = 250 | — = | - Dr i — 0,11 | — 241,5 | + 8,5 = SN 258,5 Me 3,5 0,08 — — — [oasen RT — AE een — ÖRE 2 27Ww4 255 | — 5 Elast.-förlängn. ber. =1,21. — 0,37 | 0,12 25 |—5 | — 0,55 | 0,16 255 | —5 | — 0,64 | 011 G.| 255 — 5 Bin ara Oe | — 35 — 2a, 0,36 I 251 = 1 = 4,33 | 210 2420 038 | =S 160 | +90. Br. = 2 >; 250 = 2 = er 259 1-9 — 0,32 — 240 +10 2 m = 260 | —10 = 0,05 — — — 0,04 _ = — 19550 0,6039 Ba"), | — 0,44 — re 256 — 6 Elast.-förlängn. ber. —1,60. — 0,76 0,32 255 =D w 1,53 | 0,77 253,5 | — 3,5 = 208 | Ia SL | = — -- 246 +:4 Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 7. 14 210 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Martin Kolhalt i medeltal = 0,28 Nummer I gerfen, 7 i Belastning i kilo | Aflästa skaldelar diameter, yta och neg å å kolhalt. Ri brygga. | qvmm. |m.-skruf. mikrose 31 985,26 "A 15,14 4,00 0 D = 2,315 A + Br | 29,54 7,34 2,30 Y = 4,209 A — 4,58 0,84 Kolhalt = 0,27 A + Br — 7,95 2,44 Trädnummer —13 A — 4,67 0,32 A + Br — 8,03 2,48 A — 4,67 0,90 A + Br = 3,02 2,45 2 39,10 11.00 3,70 4 48.67 14,67 4,30 6 58,24 19,61 5,80 7 63,04 23,25 — 8 67,82 66 984,81 2 19,56 3,25 0,60 D = 3,273 8 83,93 8,02 4,00 Y= 8,414 2 — 4,18 1,40 Kolhalt = 0,40 8 = 3,15 4,10 Trädnummer — 10 2 — 4,28 1,30 8 — 3,12 4,00 10 38,72 9,90 4,95 12 43,52 11,s6 5,85 14 48,28 14,00 6,80 16 53,03 16,43 7,95 18 57,33 19,10 8,65 20 62,66 22,70 9,55 22 67,30 27,70 10.25 23 70,00 31,76 10,75 | 24 72,00 — — —_—— Totalför- längning Skil i skal- — delar. |skaldelar. 3,24 3,24 0,36 2,88 3,32 2.96 0,46 2,86 3,38 2,92 0,44 2,94 3,39 2,95 6,04 2,65 9,43 3,39 | 14,10 4,67 18,74 4,64 Sprang under Kolhalt = 0,45 3,89 3,89 0,72 8,17 3,99 8,27 0,85 3,14 3,99 3,14 5,22 1,23 7,20 1,98 9,09 1,39 11,19 2,10 | 13,72 2,53 17,08 3,36 21,91 4,33 25,33 3,92 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 211 tråd från Bofors. proc. (0,26—0,30). -——-——--:—!ÄH— —— !!!!!!HDA=—- 2e ->- L ssoccom—— 2-2 Aso { Perma- nad i N nent för- längningi mm. |skaldelar. afläsningen. Skilnad. proc. (0,40—0,46). 0,72 0,13 0,18 0,93 0,84 1,05 1,48 2,31 3,78 2,87 loss | Galvanometerns afläsning. skilnad. ——-< -- H £=« —- $&--—C—o—o—— -—- "- AA2? -- 3 ET TEE .; —-—- ee HM 020» AM | + jet [Na] +15 An Elastici- tetskoeffi- ceient. Anmärkningar. 19270 Ber. elast.-förlängn. = 1,96. Br. 18070 Ber. elast.-förlängn. = 1,05. 212 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Martin- Kolhalt = 0,45 proc. | Nummer i serien, diameter, yta och kolhalt. 75 D — 3,048 Y= 17,296 Kolhalt = 0,46 Trädnummer =11 85 D = 2,532 215,055 | Kolhalt = 0,46 Trädnummer —12 Längd i mm. 985,751 984,541 Belastning i kilo | Aflästa skaldelar | Totalför- o a brygga. qvmm. |m.-skruf. — — — OOO————--..disooeeoos oooo— — 32,69 40,70 48,50 56,50 6,00 9,51 6,73 9,61 6,31 973 6,81 9,72 11,50 13,44 15,61 17,91 20,80 24,00 28.38 31,12 34,30 38,70 ä längning Skil- = i skal- | ik delar: Iskaldelar. | 0.29 SE Dr 2,45 2,95 2,95 0,90 0,58 2,37 3,00 3,09 2,51 | 1,12 0,61 2,38 3,12 3,00 2,39 1,20 0,58 2,42 | 316 2,98 2,40 | 400 4,54 1,56 5,18 6,17 1563 6,40 8,00 1,83 | %58 9,91 1,91 | 8,88 12,47 2,56 10,08 15,36 2,89 11,38 19,40 4,04 12,68 21,84 2,44 12,88 24,97 3,13 13,68 29,16 4,19 0,34 — = 2,87 3,09 3,09 1,32 0,55 2,54 2,85 3,20 2,65 1,50 0,62 2,58 | 2,85 3,28 2,66 | | 40 0,56 2,62 | | 2,90 8,26 2,70 | 4,10 5,46 2,20 5,05 815 2,69 5,90 | 11,24 3,19 6,70 15,19 3,95 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 213 tråd från B ofors. (0,40—0,4 6). : Perma- nad i nent för- Be Skillnad: —= längningi mm. |skaldelar. = 0,58 = — 0,03 — 0,6011 | —0,03 = — 0,36 — W. = 0,43 0,07 — 0,63 0,20 G. — 0,71 0,08 — 1,36 0,59 — 1,69 0,39 n = 2,84 Ing | — 1,24 |—1,60 — 1,93 0,69 — 2,99 1,06 — 0,55 — — 0,07 — 0,6702 | — 0,06 — SE Kr I, _ Da | = 0,92 0,49 G. — 1,42 0,50 = | 2,18 0,76 I. Galvanometerns afläsning.| skilnad. 250 = 259 — 9 240 +10 260 —10 240 +10 254 — 4 254 — 4 254 — 4 2D3,5 | — 3,5 255 — 3 255 — 3 246,5 | + 35 248 +2 245 + 5 241 + 9 225 +25 250 — 259 — 9 240 +10 259,5 | — 95 255 — 5 255 —u5 254 —4 255 — 3 Elastici- tetskoef- ficient. 18120 Elast.-förlängn. ber. = 1,20. Br. 17960 Elast.-förlängn. ber. = 1,77. Anmärkuingar. 214 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M.M. HOS JERNTRÄD. Nummer i serien, Sträckförsök med Martin- Kolhalt = 0,45 proc. Belastning i kilo | Aflästa skaldelar | Totalför- diameter, yta och nei å å längning kolhalt. ul. EN DER ER ifekals brygga. | qvmm. | m.-skruf. mikroskd delar. |skaldelar. | 10 | 64,44 24,24 7,75 21,45 6,26 100 NG SAA 30,76 8,50? | 28,00 6,55 | 12 | 72,50 sprang under upp- | 78 983,876 A | 14,52 0,52 0,00? — = 1) 25364 A + Br | 28,33 4,61 1,50 3,70? 3,70? Y=4,3s9 A | 151 | 0,00 0,79 2,91 Kolh. enl. brukets Nu, 4,83 | 1,50 3,92 3,13 uppgift=0,50 = | A | — 1,40 |, 0,00 0,88 3,04 Trådnummer = 13 | NE Be) — 4,83 | 150 | 3,95 3,07 FU 1,42 0,00 0,90 3,05 Ne 4,87 1,55 3,95 3,05 2 en) 7,92 2,50 6,75 2,80 AN 46,67 11,37 3,40 10,47 3,72 6 55,86 16,75 4,20 15,15 4,68 7 | 60,45 | 19,62 480 | 17,86 2,71 8 | 65,05 | 2342 | — | 2160 | 372 9 | 69,00 | 30,20 5,70 | 28,50 7,20 10 74,00 sprang under ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 215 tråd från Bofors. (0,40—0,46). 7 Perma- Elastici- nad i ent för Galvanometerns Be Skilnad. tetskoeffi- Anmärkningar. — lMNängningi 5 mm. |skaldelar. afläsning.| skilnad. cient. — 4,49 | 2,31 1. 246 + 4 — 4,78 | 0,29 244 + 6 Armen ostadig. skrufningen 130 +120 D:o sjönk. = = = 250 = — = = 259,5 | — 9,5 — 0,79 — 239 +11 = = = 261 —L11 = 0,09 — 239 ul 0,7579 0,02 = — — 17940 = 0,76 — (or 256 — 6 Elast.-förlängn. ber. = 2,04. — 1,68 0,92 2535 | — 35 — 2,64 0,96 252 — 2 _ 0,67 |—1,97 251 = dl — 1,70 1,03 246 + 4 — 5,16 3,46 240 +10 uppskrufningen 216 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Lanca- Kolhalt = Nummer I seen, at: Balastning i kilo | Atlästa skaldelar Nee yon diameter, yta och ä ä a ala | En Vv. i skal- brygga. | qvmm. |m.-skruf. So. delar. |skaldelar. 984,975 | 9 4 21,65 1,14 0,40 — — D = 3,489 127210038226 10.00 5,70 1,48 7,48 Y = 9,566 aba An) 6,03 3,00 4,21 3,67 Kolhalt = 0,05 12.94 2 10,25 | 6,10 7,63 3,42 | Trädnummer — 10 4 — 6,03 | 3,00 4,21 3,42 12 — 10,30? 6,40 7,63 3,42 21,65 6,85 | 3,50 — — 6 | 25,63 8,03 | 440 5,76 0,86 8 29,84 903 | 5,40 6,59 0,83 10 34,05 10,02 | 6,50 les) 0,76 12 38,26 11,05 | 7,10 8,17 0,82 13 40,36 11,57 7,60 8,50 0,33 14 42,47 12,07 7,70 9,00 0,50 15 44,50 15,83 8,50 15,59 6,59 16 46,50 | 29,36 — 27,00 11,41 | [ER 48,50 | 39,00 — 37,00 10,00 | 3 a) Sträckningen gjord efter 16 dygns belastning med DIT 985,371 4 25,81 0,50 0,55 — — Y ="7,94 6 30,88 oa | Lan 0,90 0,90 Kolhalt = 0,05 8 85,96 2a - 200 1,35 0,95 Trädnummer —=11 10 41,03 3,85 | 3,00 2,72 0,87 i A 4,95 3.95 3,57 0,85 | 14 51,00 6,13 4,50 4,60 1,03 16 56,20 29 + — — — 85) Sträckningen utan föregängen belastning. 984 4 — 0,00 0,00 — — 12 | — 13,13 5,15 11,79 11,79 4 | — 8,73 2,40 811 3,68 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 217 shiretrad från Bofors. 0,05 proc. nad i un Galvanometerns lese | nent för-| Skilnad. tetskoeffi- Anmärkningar. | längningi A ö | mm. |skaldelar. afläsning.| skilnad. exem | AI rö åa | ee 260 — = = — w.| 270 —10 — 4,21 — 236 +24 — SS 286 —26 — 0,00 — 236 +24 — — — 286 — 26 — — — 237 +23 0,01 — 267 — 7 Elast.-förlängn. ber. — 0,85. | = — 266,5 | — 6,5 D:o » —(0,42. ( 22000 ETEN 266,5 | — 6,5 | 20350 | — — 6. 206,5 | — 6,5 = = ai | 2635 | — 3,5 = 0,08 — 263 — 3 = 6,17 5,09 254 +6 — 10,99 4,82 242 +18 = | 215 +45 | Br. 43,5 kilo & qvmm. (11 kilo & bryggan). — — — 280 — — — 287,5 | — 7,5 Öde — — 287,5 | — 75 : — — 287,5 | — 7,5 22480 | — -— 280,5 | — 7,5 — — — AI. | = TS = — -- vände + Br. 3 a). 218 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. Sträckförsök med Lanca- Kolhalt = | | | Nummer icserien: | ee | Belastning i kilo | Aflästa skaldelar Tolias Skil- | diameter, yta och | angd i ä ä Lauaung Fn | ma, | ee = = i skal- | brygga. en m.-skruf. in delar. |skaldelar. | 6 — 9,78 | 2,80 9,05 0,94 8 | a 10,89 | - 3,60 9,85 0,80 10-31 12,00 | 4,35 | 10,88 1,03 12 -— 13,15 | 5,30 | 11,77 0,39 15 — 13,72 | 5,80 | 12,21 0,44 14 — 14,42 6,50 | 12,73 0,52 15 — 1915 | 600% 31230 4,57 | 15,5 — 21,70 + — 20,00 + | 2,70+ | | az: | 38 984,303 Aa ala 1,00 0,70 — en | D= 2,428 | A + Br | 26,86 5,00 2,70 3,48 3,48 | Y=4,63 | AS | 9,07 1.50 0,86 2,62 | Kolhalt = 0,06 | AN ES TP | = 5,13 | 2,90 3,56 2.70 | Trädnummer — 13 A (VE 2,04 1,40 0.36 2,70 | A + Br = 5,13 2,90 | 3,56 2,70 | 2 35,55 3,68 4,22 6,77 3,21 | 4 44,25 | 13,46 4,70 | 11,43 4,66 5 48,60 —- — — — ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 219 shireträd från Bofors. 0,06 proc. Perma- | et nad i ent för- Galvanometerns age Fe tetskoeffi- Anmärkningar. = —Jlängningi BER Br! | mm. |skaldelar. afläsnirg.| skilnad. een - = 7 a 21920 260 | = — 263,5 | — 3,5 Elast.-förlängn. ber. = 0,46. ng 263,5 | — 3,5 ES 250 +10 SR 250 =— =; 258 — 8 == 239 +11 35 261 — 11 | 0,6728 — = 19160 = 255 --5 = 252 — 2 220 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. N:o 46. Martintråd från Bofors, d = 1,005 mm., kol = 0,46 mm., yta = 0 793 qvmm., drag från sista glödgning = 8. B. Sträckning i lilla bänken. | | Belast- | | | Perma- | Delsfreck| ning å | Aflästa |,Skilnad i | nent. för: | Galvanometerns lå armen. armen | skaldelar. | skaldelar. | längning i | i | i kilo. | | | skaldelar. | afläsning. skilnad. | | | | | 2 ESO ADD | een 250 | = SO I Als | 4 | — IH 2595 OK I Bene, | os 2 85 | 41108 | 82 | — 258,5 | — 85 I (5 452,8 |) aa] FEN Wa 221 A Sn 410,8 | | 259 a) 2 | ae Ale Oe Par +8 u sa. oe as — Be En | 48 No | — | 2505 | 25 ass | 410, 14,4 = | 25285 | 2% 2 I 232 | De Og 220. in 2 9,245 | 418 ze 0 a — 3 394,1 23,9 20 FH | —5 4 367 DT 6,1 (G.) | 254,5 — 45 5 336,4 30, | 9 5 — 35 3 | 296,2 | 402 | 19,2 Br Ng | 7 236 00 | | 248 +2 8 122 144 93 238 +12 87,2) | 85 37 16 | 231 +19 !) Elastiska förlängningen beräknad till 21 skaldelar WERTHEIMS clsticitetagraas vid Fre) = 41 kilo. 0,793 Galvanometerns elasticitetsgräns = 583 kilo. 2) Brottbelastning. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 47. 221 N:o 47. Martinträd från Bofors, d = 0,982 mm., y = 0,755 qvmm., kol = 0,26, drag från sista glödening = 8. Sträckt i lilla bänken. Belast- Permanent | Delstreck ning å | Aflästa Skilnad i | förläng- | Galvanometerns a armen.| armen | skaldelar. |skaldelar. | ning i 2 > | i kilo. | skaldelar. | afläsning. skilnad. 2 | 807 443 War 1.98.1250 = SEN 396 ae oe 2 438 42 Id +8 Se spam aa. 257,5 — Us 2 In ao | a 02 er er 2 ae N RE IE 25255 ne 3 | 409 sa > een 8 | 395 | | 3 | 2 437 20 Ba 08 a en 8 393 A [ERE 257 + — JT 2 437 44 I m 242,5 + 7,5 8 | SOLL. | re ve 5 2.) 437 ASK ROR ora ker = BE 394,2 | 428 — 25 a Da 437 42,8 | 0,0 I. — 8 Sl as NE ER = 3 27. | AG 0,0 eu = a | A = DE) 437 8 | Do... = | 2 | 9245 | 400,8 ee 200 tif sNe | SOT HTS |. 1 5 BA | & 348,8 Ba 0 are a 306 2: | 0: | 2 —? 6 2) | 265 41 ae ee Stapeln lossnade. Nya stycken af samma träd lemnade brottbelastningen och indifferenspunkten. ') Elastiska förlängningen beräknad till 22. Werrnems elastieitetsgräns — 42—54. Galvanometerns elastieitetsgräns 54,7. *) Brottbelastning. 222 ISBERG, GALVAN.-BESTÄMN. AF ELAST.-GRÄNS M. M. HOS JERNTRÄD. N:o 48. Martinträd från Bofors, d = 0,993 mm., y = 0,774 qvmm., kol = 0,13, drag sedan sista glödgning = 8. Sträckt i lilla bänken. | Belast- Permanent | Delstreck ning å Aflästa |Skinad i förläng- Galvanometerns ä armen. | armen | skaldelar. | skaldelar. ning i i kilo. skaldelar. afläsning. | skilnad. 2 3,07 447,2 — | — | — | — 8 MA | da _ | | 2 AE 40:9 6,2 | 8 2986 Ara = 2 1440 ASA 1,00 | | | Galvanometerutslagen 8 399,4 40,6 _ | här oregelbundna till 2 441 41,6 | | . i följd af bristande 8 392,2 40,8 — | Be, edrin ; 2 440,5 41,6 6 all RN Er | Felet afhjelptes och 8 398,4 42,4 — | Bög | efterföljande värden 2 440,6 42,2 0,2 | erhöllos. 2 0 441!) == = 5 399 42 = 2 440,8 | 418 0,2 SR 398,1 42,7 = 2 440,8 42,7 0 250 | — 8 399,2 | Ale = 260+ | 0 2 440,8 41,6 0 240 +10 8 399 41.8 — | 260+ —10+ | 2 440,6 41,6 0,2 240— +10+ 8 399 41,6 = 260 + -10+ 2 440,6 41,6 0 240— 10+ 2 an 418 = — 250 = 3 401 17 1,00 ?) 255— | — 5— 4 381,3 16,2 0,2 | 254,5 — 4,5 Iw 5 363 21,8 58 | BH en 6 328,4 24,6 3,6 253,5 — 3,5 Z sprang — = = pet | 1) Efter 2 timmars hvila. 2) Blastiska förlängningen beräknad till 16. WERrRTHEIMS elasticitetsgräns be- räknad till 40—50. Galvanometerns elasticitetsgräns beräknad till 50. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 223 N:o 51. Martinträd från Bofors, d = 1,3167 mm., y = 1,360 qvmm., k = 0,27, drag sedan sista glödening = 6. Sträckt i lilla bänken. Belast- Permanent | Delstreck ning ä Aflästa | Skilnad i | förläng- Galvanometerns | å armen. | armen | skaldelar. |skaldelar. | ning i en i kilo. skaldelar. | afläsning. skilnad. | | | 3 4,65 -| 4986 u 250 = 8 38960 100,54 | — 262,5 | —12,5 3 | 420 | 304 3,6 236 +14 | 8 SSA RS ES 263,5 | —13,5 3 419,8 30,8 0,2 236,5 + 13,5 8 | 388,6 SL = > 3 | 4194 | 308 0.4 = = 8 | 388,4 a = 2 3 | 419,6 312 | .—08 2: Zi | 2 9,245 | 4104 — ll 250 22 | 3 397,6 1233) 0a 255,5 | —5,5 | 4 | 385 12,6 | 0,2 255,5 | —5,5 5 | 8718 08 255+ | —5+ 6 | 8 I | a 255 | -5 7 | 338,4 ie | 58 255 | 8 I Sl a Se 253,5 | --3,5 8"), | 300 15 a: 251,5 1,5 2 | 379 FOR ee 2 11,245 373 204 | ga 250 ar 3 | 358 | 256,5 | —6,5 4 | 343 Ta ES 256,5 | —6;5 5 | 328 N 256,5 | 6,5 6 3121 I 08 | 256,5 | U 394 18,1 3,1 255 -5 3 8 213 81 — 244 +6?) ') Elastiska förlängningen beräknad till 12,4. WERTHEIMS elastieitetsgräns = 44. Galvanometerns elastieitetsgräns = 50,9. 2:dra sträckningen: WERTHEIMS elastieitetsgräns = 53,7—62. Galvanometerns elasticitetsgräns = Ser. 2?) Sprang efter några sekunder. 225 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Bidrag till Amerikas Desmidie-flora. Af G. LAGERHEIM. Tafl. XXVII. [Meddeladt den 16 September 1885.] Sedan EHRENBERG .i sin afhandling: »Verbreitung und Einfluss des mikroskopischen Lebens in Süd- und Nord-Amerika, Berlin 1843» lemnat uppgifter om Desmidieernas utbredning i Nya Verlden, har var kunskap om amerikanska Desmidieer blifvit allt mer och mer ökad genom undersökningar af ARCHER, BAILEY, BERGGREN, DICKIE, JOSHUA, KÜTZING, LÖFGREN, MONTAGNE, NORDSTEDT, OLNEY, REINSCH, WALLICH, WILLE, WITTROCK, WOLLE, Woop, m. fl. För närvarande känner man Desmidieer fran Grönland i norr till Patagonien i söder, men ännu finnas vidsträckta omräden, om hvilkas Desmidie-flora vi sakna all kännedom. I denna uppsats lemnas uppgifter om Desmidieers förekomst pa Cuba, i Georgien och i Massachussetts. Materialet, som jag erhållit från Riksmusei Botaniska afdelning och från Botaniska Institutionen i Upsala, bestod af bitar af Utricularia- blad !). Dessa behandlades efter en metod, som jag närmare beskrifvit i: Eine Präparirmethode für trockene mikroskopische Pflanzen (Botanisches Centralblatt Bd. XVII, N:o 19, Cassel 1884). !) Samlade på Cuba af WricHt, i Massachussetts af GREENE och i Georgien af obekant botanist. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 15 226 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. Prepareringsvätskan bereddes pa följande sätt. En del smält Kaliumhydrat upplöstes i fem delar vatten; sedan detta skett tillsattes 5,5 delar Glycerin af sirapskonsistens. De torkade Utrieularia-bladen lades nu i vatten för att svälla ut. Med en pincett togs en liten bit af ett uppblött Utrieularia-blad och lades på ett objektglas. En eller två droppar af preparerings- vätskan anbringades nu på bladbiten, som sönderdelades sa mycket som möjligt med ett par preparernalar. Sedan objekt- glaset en kort stund hållits öfver en ljuslaga, pälades ett täck- glas. Preparatet lades nu under mikroskopet. De pa Utrieularia- bladen sittande sammanskrumpna algerna hade nu genom in- verkan af Kaliumhydratet och uppvärmningen svällt ut och an- tagit sin naturliga form. Genom tillsatsen af Glycerin hade prepareringsvätskan erhållit en sådan konsistens, att man, genom att försigtigt skjuta på täckglaset kunde vända på algerna och salunda betrakta dem från olika sidor. De bland Utricularia- bladen befintliga algerna bestämdes nu. Önskar man bevara de på detta sätt förfärdigade preparaten, borttages täckglaset och litet ättiksyra tillsättes. Ättiksyran inverkar på det sätt, att algerna nu ligga i Kaliumacetat och Glycerin, två för alger ut- märkta konserveringsämnen. Tillsammans med de i denna uppsats omnämda arter, som äro nya för Amerikas flora, uppgår antalet af för Amerika kända Desmidieer till omkring 600 arter. Utmärkande för den amerikanska Desmidiefloran är dess rikedom på Pleuro- tenium-arter och Arthrodesmus-arter. Amerika eger dessutom ett Desmidie-slägte, Phymatodocis NORDST., som ' ej finnes re- presenteradt i någon annan verldsdel. Såsom en egendomlighet i den amerikanska Desmidieé-floran kan vidare omnämnas den omständighet, att en stor mängd arter af slägtena Cosmarium, Arthrodesmus och Xanthidium hafva cellhalfvornas membran i midten mer eller mindre starkt förtjockad samt på detta ställe ofta gulaktig och försedd med scerobicul®. I materialet från Cuba har jag bland Desmidieerna an- träffat: Coelastrum sphericum NÄG., Scenedesmus quadricaudu ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 227 . (TURP.) BREB., Oocystis solitaria WITTR., Glaucocystis Nosto- chinearum ITZIGS., Merismopedium glaucum (EHRENB.) NÄc. och Chroococeus turgidus (KÜTZ.) NÄc. ENUMERANTUR DESMIDIE#£ QU/EDAM AMERICANE. DESMIDIEZ& (Kürz.) DE BAR. Unters. üb. Conjug. pag. 67; Desmidiace®w Kürz. Syn. Diat. pag. 591; ex parte. I. DESMIDIUM AG. Syst. Alg. pag. XV; mut. char.; DE BAR. Unters. üb. Con- jug. pag. 76. 1. D. aptogonum BREB. Als. Falais. pag. 65, tab. II. Long. cell. 21 u; lat. bas. cell. 30 u; lat. isthm. 24 u. Georgia; Tewksbury, Mass. P acutius NORDST. Alg. sandv. pag. 11, tab. I, fig. 21, 22. Long. cell. 20 u; lat. cell. 36 u. Tewksbury, Mass. 2. D. eylindrieum GREV. Scot. Crypt. Fl. pag. & tab. 293. Cuba (ce. zygosporis). 3. D. quadratum NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 49, tab. I, fig. 24. Zygospore globose vel subglobos®, membrana crassa, inermi preditz. Tab. XX VII, fie. 1. | Diam. zygosp. 33 u. Cuba. 228 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. 4. D. graciliceps (NORDST.) NOB. D. quadratum NORDST. ß graciliceps NORDST. in WITTR. & NORDST. Alg. exsiec. N:o 367. Cuba. FP. major nov. form. Tab. XXVII, fig. 2, 3. Long. cell. 45 u; lat bas. cell. 54 u; lat. apie. cell. 21 u; lat. isthm. 45 u. Tewksbury, Mass. Zygosporerna hos denna Desmidium (Tab. XXVIL, fig. 3) äro sa betydligt olika zygosporerna hos D. quadratum NORDST. (Tab. XXVL, fig. 1), att dessa former böra anses som skiljda arter. Då NORDSTEDT beskref zygosporerna hos D. graciliceps (NORDST.) NoB. (in WITTR. & NORDST. Alg. exsiec. N:o 554), voro ej zygosporer af D. guadratum NORDST. anträffade. Äfven i vegetativt tillstånd äro de båda arterna ganska lätta att skilja. I. HYALOTHECA EHRENB. Monatsber. d. Berl. Akad. 1840, pag. 212 et. 217. 1. H. dissiliens (SMITH) BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 51, tab. I, fig. 1; Conferva dissiliens SMITH Engl. Bot. (1812), tab. 2464. Long. cell. 16—21 u; lat. cell. 21 u. Georgia; Tewksbury, Mass. ß bidentula NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 48, tab. I, fig. 22. Long. cell. 33 u; lat. cell. 36 u; crass. cell. 33 u. Cuba. 2. H. mucosa (DILLw.?) EHRENB. Monatsber. d. Berl. Akad. 1840, pag. 212 et 217; Conferva mueosa DILLW. Brit. Conf. pag. 46, suppl. T. B. (?). Lat. cell. 14 u. Tewksbury, Mass.; Georgia. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 229 II. BAMBUSINA Kürz. Phyc. Germ. pag. 140. 1. B. Brebissonii KUTZ. Phye. Germ. pag. 140. Long. cell. 39—42 u; lat. bas. cell. 27 u; lat. apic. cell. 18— 19 u; lat. isthm. 24 u. Tewksbury, Mass. Pp gracilescens NORDST. WITTR. & NORDST. Alg. exsicc. N:o 367. Long. cell. 27 u; lat. bas. cell. 18 u; lat. apie. cell. 10 u. Georgia; Cuba (c. zygosporis). 2. B. delicatissima WOLLE Torr. bot. club. bull. vol. IX, N:o 3, pag. 27; Desm. of. U. S. pag. 25, tab. I, fig. 22—24. Long. cell. 35 u; lat. bas. cell. 13 u; lat. apic. cell. 9 u. Cuba. IV. ONYCHONEMA WALL. Desm. pag. 186 et 194. 1. 0. leve NORDST. Desm. Brasil. pag. 206, tab. III, fig. 34. Cuba; Georgia. P micracanthum NORDST. De Alg. et Char. pag. 3. F. membrana subtiliter punctata. Long. cell. 18 u; lat. cell. 18 u; lat. isthm. 5 u; long. ac. 2 u. Georgia. V. SPONDYLOSIUM BREB. in KÜTZz. Spec. Alg. pag. 189. 1. 8. nitens (WALL.) LUND. Desm. Suec. pag. 93; Leuronema nitens WALL. Desm. pag. 193, tab. VII, fig. 10—14, tab. VIII, fig. 12, 13. 230 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. Long. cell. 42—43 u; lat. bas. cell. 75—77 u; lat. apie. cell. 18 u; lat. isthm. 21—22 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 39 u; lat. bas. cell. 60 u; lat. isthm. 24 u. Cuba. VI. SPHEROZOSMA CORDA Alm. d. Carlsb. 1835. l. SS. exeavatum RALFS On Brit. Desm. pag. 15, tab. III, fig. 8. Long. cell. 13 uw; lat. cell. 9 u; lat. isthm. 4 uw. Tewksbury, Mass. VII. MICRASTERIAS AG. Neu. Gatt. v. Alg. pag. 642. 1. M. truneata (CORDA) BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 75, tab. X, fig. 5; Cosmarium trun- catum CORDA Alm. d. Carlsb. 1835, tab. II, fig. 23. Long. cell. 92 u; lat. cell. 82 u; lat. isthm. 20 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 84 u; lat. bas. cell. 84 u; lat. apic. cell. 60 u; lat. isthm. 18 u. Cuba. ß minor WOLLE Desm. of U. S., tab. XXXVIN fig. 9. Long. cell. 44 u; lat. cell. 40 u; lat. isthm. 13 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 42 u; lat. bas. cell. 42 u; lat. apic. cell. 24 u; lat. isthm. 9 u. Cuba. 2. M. laticeps NORDST. Desm. Brasil. pag. 220. F. major NORDST. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 4. 231 Desm. Brasil. pag. 220, tab. II, fig. 14. Long. cell. 180 u; lat. bas. cell. 150 u; lat. apic. cell. 160 wu; lat. isthm. 30 u. Cuba. 3. M. depauperata NORDST. Desm. Brasil. pag. 222. Long. cell. 150 u; lat. bas. cell. 140 u; lat. apic. cell. 100 u; lat. isthm. 21 u. Tewksbury, Mass. 4. M. furcata RALFS Brit. Desm. pag. 73, tab. IX, fie. 2. Long. cell. 150 u; lat. bas. cell. 120 u; lat. isthm. 18 u. Georgia. - 5. M. pseudofurcata WOLLE Torr. bot. club. bull. vol. VIII, N:o I, pag. I, tab. VI, fig. 3; Desm. of. U. S., pag. 111, tab. XXXV, fig. 4. Long. cell. 198 u; lat. cell. 175 u; lat. isthm. 18 u. Cuba. 5 6. M. dichotoma WOLLE Torr. bot. club. bull. vol. XT, N:o 2, pag. 14; Desm. of U. S., pag. 111, tab. LII, fig. 2; Tab. nostr. XXVII, fig. 4. Long. cell. 220 u; lat. bas. cell. 165 u; lat. apic. cell. 111 wu; lat. isthm. 18 u. Tewksbury, Mass. 7. M. alata WALL. Desm. pag. 279, tab. XIII, fig. 11. Zygospora magna, globosa, aculeis elongatis, obtusis, simplieibus ornata. Membrana externa hyalina, crassa; membrana interna subnigra, tenuis. Tab. XXVII, fig. 5. Diam. zygosp. sin. ac. 58 u; long. ac. 20 u; crass. membr. 6 u. Cuba. 232 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. 8. M. arcuata BAIL. Mier. obs. pag. 37, tab. 1, fig. 6. P expansa (BAIL.) NORDST. Alg. Brasil. pag. 23, fig. xylogr. II, 5, 6, b; Micrasterias ew- pansa BAIL. Mier. obs. pag. 37, tab. 1, fig. 7. Long. cell. 54 u; lat. bas. cell. 42 u; lat. apic. cell. 30 u; lat. isthm. 9 u. Cuba. 9. M. muricata (BAıL.) RALFS Brit. Desm. pag. 210; Euastrum muricatum BAIL. Amer. Journ. of Sc. 1846, pag. 126, fig. 1, 2; WoLEE Desm of U. S., pag. 118, tab. XXXI, fig. 4—7. Long. cell. 180 u; lat. cell. 155 u; lat. isthm. 27 u. Tewksbury, Mass. VIII. EUASTRUM (EHRENB.) RALFS On Brit. Desm. pag. 187; EHRENB. Entw. d. Infus. pag- 82; mut. char. -1. E. erassum (BREB.) LUND. Desm. Suec. pag. 17, tab. I, fig. 10; Cosmarium crassum BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 222. B scrobieulatum LUND. Desm. Suec. pag. 18, tab. II, fig. 1. Long. cell. 140 u; lat. bas. cell. 60 u; lat. apic. cell. 42 u; lat. isthm. 18 u. Cuba. 2. E. ventricosum LUND. ' Desm. Suec. pag. 18, tab. II, fie. 2. Long. cell. 110 u; lat. »bas. cell. 63 u; lat. apie. cell’ 42 u; lat. isthm. 18 u. Tewksbury, Mass. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7%. 233 3. E. pinnatum RALFS Brit. Desm. pag. 81, tab. XIII, fie. I. Tewksbury, Mass. 4. E. ansatum EHRENB. Infus. pag. 162, tab. XII, fig. 6. F. membrana in medio incrassata et luteola. Long. cell. 120 u; lat. bas. cell. 60 u; lat. apic. cell. 27 u; lat. isthm. 18 u; crass. cell. 36 u. Cuba. 5. E. cuneatum JENN. in RALFs Brit. Desm. pag. 90, tab. XXXII, fig. 3. Long. cell. 135 wu; lat. bas. cell. 70 u; lat. apic. cell. 30 uu; lat. isthm. 18 u. Cuba. 6. E. inerme LUND. Desm. Suec. pag. 20, tab. II, fig. 3: Long. cell. 93 u; lat. bas. cell. 58 u; lat. apic. cell. 25,5 ws; lat. isthm. 15 u; crass. cell. 45 u. Tewksbury, Mass. 7. E. Wollei NoB. Syn. E. intermedium WOLLE Desm. of U. S., pag. 102, tab. XXIX, fig. 1. Pp quadrigibberum nov. var. Tab. XX VII, fig. 6. Var. semicellulis tumoribus quaternis horizontalibus praditis; a vertice visis elliptieis, apicibus acuminatis, quadriundulatis. Long. cell. 170 wu; lat. bas. cell. 120 u; lat. apie. cell. 60 u; lat. isthm. 21 u; crass. cell. 66 u; Tewksbury, Mass. E. Wollei NoB. afviker från E. intermedium CLEV. genom sin storlek (E. intermedinm CLEY. är enl. CLEv. Sverig. Desm. pag. 485 endast 77—80 u lang och 44 u bred, då deremot I. Wollei NoB. blir 165—170 u lång och 112—120 u bred) och 234 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. genom formen af ändloben, sedd uppifrån. Hos EZ. Wollei No». är den nämligen »quadrilobulatus» men hos E. intermedium CLEV. »bilobatus» enligt LUND. Desm. suec. pag. 21. E. Wolle: NoB. 2 quadrigibberum nov. var. afviker från hufvudformen deri, att halfcellerna sedda uppifrån visa sig vara försedda med fyra utbugtningar, då derimot halfcellerna hos hufvudformen en- dast äro försedda med två utbugtningar pa hvar sida. i Jag har uppkallat denna art efter Rev. FR. WOLLE i Bethlehem Pa., som genom sina arbeten öfver amerikanska Desmidiaceer lemnat ett värdefullt bidrag till vår kunskap om denna formrika algfamilj. 8. E. compactum WOLLE | Torr: bot. club. bull. vol. XI, N:o 2, pag. 15; Desm. of U. S. pag. 107, tab. XXVI, fig. 28, 29. P major nov. var. Var. sub-duplo major. Long. cell. 50 u; lat. bas. cell. 33 u; lat. isthm. 9 x. Tewksbury, Mass. Den af mig funna formen liknade fullkomligt fig. 29, tab. XXVII i WOLLE Desm. of U. S., men afvek fran WOLLES form genom sin nästan dubbla storlek. 9. E. erassicolle LUND. Desm. suec. pag. 23, tab. II, fie. 8. Cuba. IX. COSMARIUM (CoRDA) RALFS On Brit. Desm. pag. 391; CorDA Alm. d. Carlsb. pag. 205; mut. char. 1. €. ornatum RALFS On Brit. Desm. pag. 392, tab. XI, fig. 3. Long. cell. 30 u; lat. cell. 33 u; lat. isthm. 12 u. Tewksbury, Mass. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 47. 235 2. ‘C. ortostichum LUND. Desm. Suec. pag. 24, tab. II, fie. 9. Long. cell. 35 u; lat. cell. 30 u; lat. isthm. 10—12 u. Tewksbury, Mass. P trigonum nov. var. Var. cellulis a vertice visis trigonis, lateribus rectis, angulis rotundatis. | Long. cell. 30 u; lat. cell. 26 u; crass. cell. 26 u; lat. isthm. 9 u. Tewksbury, Mass. 3. €, Lagoense NORDST. Alg. Brasil. pag. 20. Tewksbury, Mass. 4. €. Willei Non. Syn. C. Broomei THWAIT. ß obliguum WILLE Sydam. Algt. pag. 14, tab. I, fig. 28. Tewksbury, Mass. Denna egendomliga Cosmarium synes mig förtjena arträtt. Den afviker från C. Broomei THWAIT. deri, att den är mindre och sedd uppifrån saknar utbugtningar. Deremot är cellen tyd- ligt konkav på den ena sidan och svagt konvex på den andra sidan. Mest beslägtad synes den vara med ©. Pseudobroomei WoOLLE Torr. bot. club. bull. vol. XI, N:o 2, pag. 16, tab. XLIV. fig. 36, 37; denna art har dock, sedd uppifran, fullkomligt raka "sidor och sedd framifrån, skarpare hörn än ©. Willei NoB. 5. €. Portianum ARCH. Deser. of new Cosm. pag. 235, tab. XT, fig. 8, 9. ß brasiliense WILLE Sydam. Alefl. pag. 14, tab. I, fig. 29. Long. cell. 50 u; lat. cell. 39 u; lat. isthm. 18 u. Tewksbury, Mass. 6. €. Pardalis COHN Desm. Bong. pag. 9, tab. XI, fie. 8. 236 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. F. major. Long. cell. 75—80 u; lat. cell. 54—57 u; crass. cell. 39 u; lat. isthm. 18—20 u. Tewksbury, Mass. 7. €. quinarium LUND. Desm. Suec. pag. 28, tab. II, fig. 14. Long. cell. 44 u; lat. cell. 33 u; lat. isthm. 9 u. Tewksbury, Mass. 8 OC. quadrifarium LUND. Desm. Suec. pag. 32, tab. III. fig. 12. Long. cell. 45 u; lat. cell. 36 u; lat isthm. 18 u. Tewksbury, Mass. 9. €. excavatum NORDST. Desm. Brasil. pag. 214, tab. III, fig. 25. Long. cell. 44 u; lat. cell. 24 u; lat. isthm. 12 u. Tewksbury, Mass. B trigonum nov. var. tab. XXVIJ, fie. 7. Var. cellulis a vertice visis trigonis, lateribus rectis, angulis, rotundatis. Long. cell. 20 u; lat. cell. 18 u; crass. cell. 18 u; lat. isthm. 13 u. Georgia. 10. €. suberuciforme nov. spec. tab. XX VII, fig. 16. C. parvum, subeirculare, incisura mediana introrsum et extrorsum ampliata; semicellule reniformes, dorso rotundato non crenu- lato, angulis rotundatis verruculosis margine denticulato, in medio tumore elevato granulato pr&dit&; semicellule a vertice vise subcruciformes angulis granulatis, a lateri vise ovato- circulares.. Membrana crassa, punctata. Long. cell. 36 uw; lat. cell. 32 u; crass. cell. 25 u; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass. Arten är beslägtad med C. ornatum FoCKE Physiol. Stud. pag. 41, tab. I, fig. 2 och C. subreniforme NORDST. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 237 11. €. Wolleanum Nop. Syn. C. pseudogranatum WOLLE Desm. of U. S. pag. 158, tab. X VI, fig. 21—23. * granuliferum nov. subspec. tab. XX VI, fig. 17. C. magnum incisura mediana introrsum et extrorsum am- pliata; semicellule subsemicirculares, basi subreniformi, dorso rotundato, angulis rotundatis, margine subtiliter crenulato- denticulato; semicellule a vertice vise ovales zona mediana longitudinali granulorum instruct®, apieibus subtiliter erenu- lato-denticulatis, membrana in medio incrassata et luteola, a latere vise late ovales zona mediana longitudinali granulorum pr&dite medio dorsi subtiliter crenulato-denticulato, membrana in medio incrassata et luteola. Membrana ceterum subtiliter et rare punctata. Long. cell. 66 u; lat. cell. 54 u; crass. cell. 30 u; lat. isthm. 15 u. Tewksbury, Mass. Ofvan beskrifna form star troligen närmast C. pseudogra- natum WOLLE |. c., från hvilken den afviker genom den fint crenulerade kanten och genom halfcellernas form sedd från sidan. Hufvudformen har jag gifvit ett nytt namn, emedan den synes mig vara alltför olik C. pseudogranatum NORDST. för att kunna föras till denna art. C. * granuliferum nov. subsp. påminner äfven om C. cymatopleurum NORDST., C. de Notarisii (WITTR.) NORDST. och C. * capense NORDST. 12. C. taxichondrum LUND. Desm. Suec. pag. 39, tab. II, fig. 13. = Long. cell. 50 u; lat. cell. 45 u; lat. isthm. 14 u. Tewksbury, Mass. ß bidentulum nov. var. tab. XXVII, fig. 8. Var. subeirculare, semicellulis ad isthmum verrucula magna pr&- ditis, in parte superiori serie subdorsali, leviter arcuata, > verrucularum, in parte media 4 verruculis suberuciatim dispo- sitis, munitis; a vertice visis elliptieis, paullulum acuminatis, 238 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA, angulis bidentulis; a latere visis subeircularibus utrimque 4 verruculis instructis. Membrana subtiliter punctata. Long. cell. 48 u; lat. cell. 45 u; crass. cell. 24 u; lat. isthm. 10 u. Tewksbury, Mass. En mellanform mellan denna var. och hufvudarten bildar Forma irregularis NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 18. 13. (€. pseudotaxichondrum NORDST. Als. Brasil. pag. 20, tab. II, fig. 5. * trichondrum nov. subspec. tab. XXVII, fig. 9. C. parvum, circiter tam longum quam latum, profundissime eonstrietum, sinu lineari, extorsum non vel vix ampliato; semicellule subsemicirculares medio dorso leviter retus&, an- gulis inferioribus incrassatis, in parte media serie verrucularum 3 horizontali ornat&; a vertice vise ovales apicibus acutatis, bidenticulatis, utroque latere verruculis 3 predite; a latere vise subeirculares margine utrimque verrucula singula pr&- dite. Membrana hyalina, non punctata. Long. cell. 32 u; lat. cell. 33 u; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass. ß quadridentulum nov. var. tab. XXVII, fig. 10. Var. semicellulis medio dorso non retusis, a fronte visis angulis inferioribus bidenticulatis, serie verrucularum 3 levissime sur- sum arcuata. Long. cell. 36 u; lat. cell. 36 u; crass. cell. 17 u; lat. isthm. 8 u. Tewksbury, Mass. ’ Dessa båda former afvika från C. pseudotawichondrum NORDST. hufvudsakligast deri, att halfcellerna hos dessa äro på hvarje sida försedda med endast 3 knölar, som ligga midt på halfcellen, då deremot hos hufvudarten finnas 4 knölar liggande vid halfcellens bas. 14. C. pileigerum nov. spec. tab. XXVII, fig. 11. C. parvum, latius quam longius, incisura mediana profunda lineari extrorsum non vel vix ampliata; semicellule semiellip- tice, margine 4-undulata, angulis inferioribus incrassatis, in ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 239 parte subinferiori serie verrucularum 4 sursum paullulum ar- cuata, predite; a vertice vise lanceolato-elliptica apicibus bidentieulatis, utroque latere verruculis 4 predite, 2 inferiori- bus majoribus, 2 exterioribus minoribus; a latere vise sub- eirculares, margine utrimque verrucula magna singula predite. Membrana tenuis, hyalina, non punctata. Long. cell. 24 u; lat. cell. 36 u; crass. cell. 12 u; lat. isthm. 6 u. Cuba. 15. €. polymorphum NORDST. Desm. Brasil. pag. 207, tab. III, fie. 31. Long. cell. 35 u; lat. cell. 27 u; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass. 16. €. pachydermum LUND. Desm. Suec. pag. 39, tab. II, fig. 15. F. membrana in medio incrassata et luteola. Long. cell. 100 u; lat. cell. 75 u; crass. cell. 48 u; lat. isthm. 24 u. Cuba. 17. €. Smolandieum LUND. Desm. Suec. pag. 39, tab. II, fig. 17. Long. cell. 54 u; lat. cell. 50 u; crass. cell. 24 u; lat. isthm. 18 u. Cuba. 18. €. Phaseolus BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 220. Long. cell. 36 u; lat. cell. 33—36 u; lat. isthm. 10—12 u. Cuba. 19. C. oeuliferum nov. spec. tab. XXVII, fig. 12. C. parvum, profunde constrietum, insisura mediana in- trorsum et extrorsum dilatata; semicellule semicireulari-tri- angulares, medio dorso retus&, lateribus leviter convexis vel subrectis, angulis inferioribus obtusis, in parte superiori scro- bicula, in parte media serie scrobicularum parvarum 6 deorsum arcuata predite; e vertice vise ovales membrana in medio LJ 240 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. incrassata et luteola; e latere vise subeirculares. Membrana non punctata. | Long. cell. 32 u; lat. cell. 24 u; crass. cell. 13 u; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, "Mass. 20. €. moniliforme (TURP.) RALFS Brit. Desm. pag. 107, tab. XVII, fig. 6; Tessarthronia monili- formis TURP. Diet. Sc. nat. tab. VI, fig. 1. Forma elliptica. Tab. XX VII, fig. 13. Long. cell. 40 u; lat. cell. 25 u; crass. cell. 21 u; lat. isthm. 12—15 u. Tewksbury, Mass. 21. €. Ameriecanum nov. spec. tab. XXVI, fig. 14. C. parvum, incisura obtusa mox dilatata; semicellule sub- circulares, in centro scrobiculis majoribus 7 (6 peripherieis, 1 centrali), serobiculis minoribus circa 12 einctis predite; a vertice vise elliptic#; a latere vise subeirculares. Membrana levis in medio semicellulis incrassata et luteola. Long. cell. 40 u; lat. cell. 22 u; crass. cell. 18 u; lat. isthm. 6 u. Tewksbury, Mass.; Cuba. Arten är beslägtad med C. montliforme (TURP.) RALFS, från hvilken den afviker genom byggnaden af membranen i cell- halfvornas midt. 22. €. pseudopyramidatum LUND. Desm. Suec. pag. 41, tab. II, fig. 18. Long. cell. 42 u; lat. cell. 30 u; lat. isthm. 10 u. Tewksbury, Mass. F. minor WILLE Sydam. Alsfl. pag. 16, tab. I, fig. 32. Cuba. 23. €. mierosphinetum NORDST. Desm. Ital. pag. 33, tab. XII, fig. 9. F. parvula WILLE Nov. Seml. Alg. pag. 38, tab. XII, fie. Cuba. X ID ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0o%. 241 24. C., parvulum BREB. List. Desm. pag. 133, tab. I, fig. 18. Long. cell. 24 u; lat. cell. 15 u; lat. isthm. 7 u. Cuba. 25. €. bioculatum BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 95, tab. XV, fig. 5. Pp parcum WILLE Bidr. Norg. Alg. pag. 35, tab. I, fig. 21. h Long. cell. 20 u; lat. cell. 17 u; lat. isthm. 6 u. Georgia. 26. C. Meneghinii BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 96, tab. XV, fig. 6. F. inter RALFS 1. c. et C. concinnum (RAB.) REINSCH ß leve WILLE Bidr. Norg. Alg. pag. 30, tab. I, fig. 12. Long. cell. 30 u; lat. cell. 20 u; lat. isthm. 5 u. Cuba. F. DE BAR. Unters üb. Conjug. tab. 6, fig. 33, 34. Long. cell. 24 u; lat. cell. 21 u; lat. isthm. 6 u. Georgia. 27. OC. cambrieum COOKE & WILLS Journ. Quek. Micr. Club, Vol. VI, tab. 13, fig. A, b. Long. cell. 33. u; lat. cell. 25 u; lat. isthm. 6 u. Tewksbury, Mass. 28. C. oetogonum DELP. Desm. Subalp. pag. 104, tab. VII, fig. 49, 50, 51. P constrietum nov. var. tab. XXVII, fig. 15. Var. minor, profundissime constrietum, ineisura mediana sub- ampla; semicellule a vertice vise elliptice, in medio non tumid&, a latere vise ovales. Long. cell. 33 u; lat. cell. 27 u; crass. cell. 15 u; lat. isthm. 5 u. Tewksbury, Mass. Denna varietet (eller art?) är ungefär hälften mindre än hufvudformen, har smalare isthmus och halfeellerna, sedda upp- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 16 242 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. ifrån, ej pa midten svälda. Den påminner starkt om C. Braunü REINSCH B a majus REINSCH Algenfl. v. Frank. pag. 115, tab. X, fig. III, 6. A 29. C. exiguum ÄRCH. Micr. Journ. 1864, pag. 178, tab. VI, fig. 32, 33. Cuba. 30. €, pygmzum ÄRCH. Micr. Journ. 1864, pag. 174, tab. VI, fig. 45—49. Long. cell. 10 u; lat. cell. 9 u; crass. cell. 6 u; lat. isthm. 5 u. Cuba. | 3l. €. pseudoconnatum NORDST. Desm. Brasil. pag. 214, tab. III, fig. 17. Long. cell. 39—42 u; lat. cell. 27—30 u; lat. isthm. 24—27 u. Cuba. X. ARTHRODESMUS (EHRENB.) ARCH. in PRITCH. Infus. pag. 736; EHRENB. Infus. pag. 149; char. mut. I. A. inerassatus nov. spec. tab. XXVII, fig. 18. A. magnus, incisura mediana extrorsum ampliata; semi- cellul&e subellipsoidex, e basi subrecta subito dilatat& lateribus rectis, dorso convexo, ad angulos superiores subrectos aculeo singulo instructe, angulis inferioribus obtusis, in centro serie- bus binis scrobicularum sursum arcuatis predite; a vertice vise rhombico-ellipsoidex; a latere vise subeirculares.. Mem- brana in medio valde incrassata et luteola. Long. cell. 50 u; lat. cell. s. ac. 40 u; crass. cell. 25 u; lat. isthm. 12 u; long. ac. 15--20 u. Tewksbury, Mass. Pp eycladatus nov. var. tab. XXVII, fig. 19. Var. minor; semicellule in centro scrobiculis 8 (1 centrali, pe- ripherieis) ornate. Long. cell. 36 u; lat. cell. 30 ws; lat. isthm. 8 u; long. ac. 10 —12 u. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 7. 243 Tewksbury, Mass. Denna art star nära Xanthidium tetracentrotum WOLLE. 2. A. quadridens WOoD 3 Freshw. Alg. pag. 158, tab. XX, fig. 2. ß equalis nov. var. tab. XX VII, fig. 20. Var. margine non crenulato. Long. cell. 36 u; lat. cell. 33 u; crass. cell. 24 u; long. ac. 12 u; lat. isthm. 9 u. Tewksbury, Mass. 3. A. notochondrus nov. spec. tab. XXVII, fie. 21. A. mediocris, incisura mediana acutangula mox valde ampliata; semicellule subsemicirculares lateribus convexis, dorso recto, in margine verruculis paucis predite; anguli subrecti spina singula longa muniti; spine divergentes; semicellule a vertice vise ellipsoidex 3 seriebus longitudinalibus verrucula- rum predite; semicellule a latere vise subeirculares. Mem- brana non punctata, in medio incrassata et luteola. Long. cell. s. ac. 32 u; lat. cell. 30 u; crass. cell. 18 u; lat. 33 u. isthm. 7,5 u; long. ac. 30 Tewksbury, Mass. Närmast beslägtad med A. Incus (BREB.) Hass. afviker 4. notochondrus nov. spec. från denna art genom sin i midten starkt förtjockade och gulaktiga membran och de i cellens kant i tre rader ordnade papillerna. 4. A. Incus (BRÉB.) Hass. Brit. Fr. Ale. pag. 357; Cosmarium Incus BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 228. F. RALFS Brit. Desm. tab. XX, fig. 4 a—d. Long. cell. 24 u; lat. cell. 21 u; long. ac. 30 u; lat. isthm. 6 u. Georgia; Cuba. ame 1. c. fie 47,0. Long. cell. 25 u; lat. cell. 18 u; long. ac. 18 u; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass. 244 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. 9. A, triangularis nov. spec. tab. XXVII, fig. 22. A. medriocris, incisura mediana amplissima; semicelluls® isthmo cylindrico conjunct®e subtriangulares, lateribus rectis vel subrectis, dorso subrecto in medio retuso, angulis subacutis spina longa recta singula munitis; spine parallele vel paullu- lum convergentes; semicellul® a vertice vise lanceolato-ovales, a latere subeirculares. Membrana hyalina, non punctata, in medio non incrassata. Long. cell. 30 u; lat. cell. 25 u; long. ac. 25 u; lat. isthm. 7 u. Cuba. Long. cell. 28 u; lat. cell. 28 u; long. ac. 24 u; lat. isthm. 6 u. Georgia. 6. A. pachycerus nov. spec. tab. XXVII, fig. 23. A. parvus, incisura mediana acutangula mox valde dila- tata; semicellule subovales, lateribus leviter convexis, dorso rotundato, angulis obtusis spina crassa recta vel subrecta singula munitis; spin® divergentes; semicellule a vertice vise ovales; a latere vise subeirculares.. Membrana glabra in medio non incrassata. Long. cell. 20 u; lat. cell. 18 u; crass. cell. 10 u; long. ac. 10 u; lat. isthm. 5 u. Cuba. Arten påminner något om Staurastrum franconicum REINSCH Algenfl. v. Frank. tab. XII, fie. III, £. g. 7. A. oetocornis EHRENB. Infus. pag. 152. 3 m. RAGES Brit. -Desm. tab. XX, fie. 27ae. Long. cell. 24 u; lat. cell. 15 u; long. ac. 18 u; lat. isthm. 6 u. Georgia. Long. cell. 15 u; lat. cell. 18 u; long. ac. 12 u; lat. isthm. 6 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 18 u; lat. cell. 13 u; long. ac. 15 u; lat. isthm.'5 u. Cuba. | a ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o d. 245 3. A. minutus (KÜTZ.) RALFS Brit. Desm. pag. 213, tab. XXXV, fig. 15 a, b; Kuastrum mi- nutum KÜTZ. in litt. Lone. cell. 13 u; lat. cell. 10 iw; long. ac. 18 iu; lat. isthm. 6 u. Tewksbury, Mass. XI. XANTHIDIUM (EHRENB.) RALFS Brit. Desm. pag. 111; EHRENB. Beitr. z. Erk. er. Organ. page. 317; char. mut. 1. X. armatum BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 112, tab. XVIII. Long. cell. 126 u; lat. cell. 70 u; long. ac..18 u; lat. isthm. 30 u. Cuba (e. zygosporis); Tewksbury, Mass. 2. X. eristatum BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 115, tab. XIX, fig. 3 a p glabrum nov. var. C. Var. membrana perfecte glabra, in medio incrassata et luteola, tuberculo externo centrali nullo. Long. cell. 54 u; lat. cell. 39 u; crass. cell. 30 u; long. ac. 12 u; lat. isthm. 17 u. Cuba. Long. cell. 50—54 u; lat. cell. 39 u; crass. cell. 23 u; long. ac. 12 wu; lat. isthm. 12 uw. Georgia. 3. -X. fasciculatum EHRENB. Infus. pag. 147 (ex parte), tab. X, fig. 24 b. Long. cell. 54 u; lat. cell. 40 wu; long. ac. 15 u; lat. isthm. 12—15 u. Cuba. 4. X. antilopeum (BREB.) Kürz. Spec. Als. pag. 177; Cosmarium antilopeum BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 218. Tewksbury, Mass. 246 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. F. javanica NORDST. De Alg. et Char. pag. 12, tab. I, fig. 21. Long. cell. 50—54 u; lat. cell. 42—45 u; long. ac. 24—30 u; lat. isthm. 12 u. : Cuba. 5. X. heteracanthum nov. spec. tab. XX VI, fig. 24. X. medriocre incisura mediana obtusa extrorsum dilatata; semicellule elliptico-hemispherice aculeis 6 uniseriatis, sin- gulis, inferioribus maximis, superioribus minoribus, mediis mi- nimis munit&; semicellule a vertice vise rhombico-ellipsoides, a latere circulares. Tuberculus centralis nullus, sed mem- brana in medio fusceseens et incrassata et ceterum subtiliter punctata. Long. cell. 54 u; lat. cell. 45 u; crass. cell. 27 u; long. ac. max. 27, pu; lat. isthm. 12 u. Cuba. Arten är nära beslägtad med vissa former af X. antilo- peum (BREB.) KÜTZ. t. ex. f. javanica NORDST. och f. minor NorDsT. Als. Brasil. pag. 27, fig. xylogr. VI. Rättast är kan- ske derföre att betrakta den som en varietet af denna poly- morfa art. XII. STAURASTRUM (MEyEn) RALFS On Brit. Desm. pag. 149; MEYEN Beob. üb. Algenf. page. TTT; char. emend. I. S. Clepsydra NORDST. Desm. Brasil. pag. 224, tab. IV, fig. 48. Lat. cell. 27 u; lat. isthm. 6 u. Tewksbury, Mass. 2. 8. striolatum (NÄG.) ARcH. in PRITCH. Infus. pag. 740; Phycastrum striolatum NÄG. Gatt. einz. Ale. pag. 126, tab. VII, A, fig. 3. F. trigona. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 247 Lat. cell. 30 u. ov Tewksbury, Mass. 3. S. dejectum BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 227. Long. cell. 24 u; lat. cell. 24 u; long. ac. 7 u lat. isthm. 6 u. Georgia. 4. 8. aristiferum RALFS Brit. Desm. pag. 123, tab. XXI, fig. 2. F. trigona, magis constrieta; tab. XXVII, fig. 25. Tewksbury, Mass. 5. 8. trifidum NORDST. Desm. Brasil. pag. 226, tab. IV, fig. 51. P glabrum nov. var. Var. aculeis longioribus, magis divergentibus, membrana perfecte glabra. Long. cell. 32 u; lat. cell. 30 u; long. ac. 15 u. Tewksbury, Mass. ; 6. 8. Iuteolum nov. spec. tab. XX VII, fig. 26. S. submedriocre, subeirculare, profunde constrietum, in- cisura mediana lineari angustissima, extrorsum ampliata; se- micellule semicirculares, basi recta, dorso rotundato, angulis inferiobus obtuse rotundatis granulato-crenulatis; a vertice visa triangulares, lateribus rectis, angulis obtuse rotundatis granu- lato-crenulatis. Membrana crassa, luteola, punctata. Long. cell. 33 u; lat. cell. 32 u; crass. cell. 32 u; lat. isthm. 9 u. Tewksbury, Mass. 7. 8. echinatum BR&EB. i in RALFS Brit. Desm. pag. 215, tab. SO, fig. 24. Tewksbury, Mass. 8. 8. tricorne (BREB.) MENEGH. Syn. Desm. pag. 225; Binatella tricornis BRÉB. Ale. Falaise ‚pag. 57; tab. 8. Long. cell. 24 u; lat. cell. 27 w; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass. 248 TLAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. I. 8. Arachne RALFS On Brit. Desm. pag. 157, tab. XT, fig. 6. F. 5-radiata. Long. cell. 30 u; lat. cell. 54 u; lat. isthm. 12 u. Cuba. 10. 8. graeile RALFS On Brit. Desm. pag. 155, tab. XI, fie. 3. Cuba. Il. 8. Cerastes LUND. Desm. Suec. pag. 69, tab. IV, fig. 6. F. tetragona. Long. cell. 50 u; lat. cell. e. corn. 54 u; lat. isthm. 13 u. Tewksbury, Mass. i 12. 8. terebrans NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 34, tab., fig. 16. Long. cell. 50 u; lat. cell. c. corn. 39 u; lat. bas. cell. 12 u; lat. isthm. 7 u. Cuba. 13. 8. leptacanthum NORDST. Desm. Brasil. pag. 229, tab. IV, fig. 46. F. 6 + 4-radiata. Diam. semicell. 21 u; long. rad. 19 uw. Tewksbury, Mass.; Cuba. 14. 8. Rotula NORDST. Desm. Brasil. pag. „227, tab. IV, fig. 38. Cuba. 15. 8. macrocerum WOLLE Bull. Torr. Bot. Club. vol. VII, N:o 4, pag. 46. Tewksbury, Mass. 16. 8. leptocladum NORDST. ot —T Desm. Brasil. pag. 218, tab. IV, fig. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 7. 249 pP cornutum WILLE Sydam. Alefl. pag. 19, tab. I, fig. 39. Tewksbury, Mass. 17. _S. grallatorium NORDST. Desm. Brasil. pag. 228, tab. IV, fig. 52. B foreipigerum nov. var. tab. XX VII, fig. 27. Var. semicellulis supra basim szepe constrictis in dorso non cre- nato-dentato aculeis binis et verruculis binis preditis; radii ad finem aculeis binis insqualibus muniti. Long. cell. 50--58 u; lat. cell. ec. rad. 115—120 u; lat. bas. cell. 10 wu; lat. isthm. 7 u. Tewksbury, Mass; Cuba. 18. S. inconspieuum NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 26, tab., fie. 11. Tewksbury, Mass. 19. 8. Brasiliense NORDST. Desm. Brasil. pag. 227, tab. IV, fig. 39. F. pentagona. Long. cell. 60 u; lat. cell. 52 u; long. ac. 23 u; lat. isthm. 27 u. ‚Cuba. Lat. cell. 66 u; Tewksbury, Mass. 20. 8. longispinum (BAIL.) ARCH. in PRITCH. Infus. pag. 743; Didymocladon ? longispinum BAIL. Micr. Obs. pag. 28 et 36, tab. I. fig. 17. F. trigona, tab. XX VI, fig. 28. Long. cell. 108 u; lat. cell. 75 u; long. ac. 48 u; lat. isthm. 33 u. Cuba. XIII. ‘ TETMEMORUS RALFS On Brit. Desm. pag. 256. I. T. granulatus (BREB.) RALFS On Brit. Desm. tab. VIII, fig. 2; Closterium granulatum BREB. in MENEGH. Syn. Desm. pag. 236. 250 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. Long. cell. 186 u; lat. bas. cell. 36 u; lat. apic. cell. 18 u; lat. isthm. 33 u. Tewksbury, Mass. 2. T. Brebissonii (MENEGH.) RALFS On Brit. Desm. pag. 257, tab. VII, fig. 1; Closterium Brebis- sonit MENEGH. Syn. Desm. pag. 236. Long. cell. 90—220 u; lat. bas. cell. 20—39 u; crass. cell. 18 — 30 u; lat. isthm. 12—22 u. Tewksbury, Mass. XIV. PLEUROTENIUM Näc. Gatt. einz. Alg. pag. 104; LUND. Desm. Suec. pag. 89. 1. P. Georgieum nov. spec., tab. XXVII, fig. 29. P. validum, medio modice constrictum, sutura non (?) pro- siliente (semicellule tantum invent®); semicellule supra tu- morem basalem magnum leviter 4-undulat&, undis alternatim majoribus, ad medium inflate, ad apicem rotundato-truncat& leviter attenuate. Membrana hyalina punctata in apice se- micellulis incrassata, aculeis destituta. Long. cell. 900 u; lat. tum. bas. 54 u; lat. med. cell. 75 u; lat. apic. cell. 39 u; lat. isthm. 40 u. Georgia. Arten star nära P. pheodermum SCHAARSCHM. Magyar. Desmid. pag. 278, tab. fig. 22 och P. Archeri DELP. Pb triannu- latum SCHAARSCHM. |]. c. pag. 278, tab. fig. 23. 2. P. nodulosum (BREB.) DE BAR. Unters. üb. Conjug. pag. 75; Docidium nodulosum BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 155, tab. XXVI, fie. 1. Cuba. 3. P. Ehrenbergii (RALFS) NORDST. Sydl. Norg. Desm. pag. 46; Docidium Ehrenbergu ß BRALFS Brit. Desm. pag. 157, tab. XXXIII, fig. 4. Long. cell. 450 u; lat. bas. cell. 27 u; lat. isthm. 24 u. Tewksbury, Mass. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 201 4. P. coronulatum (GRUN.) WILLE Sydam. Alefl. pag. 22; Doeidium coronulatum GRUN. Desmid. Banka pag. 13, tab. II, fig. 20. ß Caldense WILLE Sydam. Algfl. pag. 22, tab. I, fig. 43. Long. cell. 510 u; lat. cell. 33 u; lat. isthm. 28 u. Georgia. 5. P. indieum (GRUN.) LUND. Desm. Suec. pag. 90; Docidium indicum GRUN. Desmid. Banka pag. 13, tab. II, fig. 18. Long. cell. 630 u; lat. bas. cell. 21 u; lat. apic. cell. 16 u; lat. isthm. 18 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 570 u; lat. bas. cell. 27 u; lat. apic. cell. 20 u. Georgia. 6. P. constrietum (BAIL.) NOB. Docidium constrietum BAIL. in RALFS Brit. Desm. pag. 218, tab. XXXV, fig. 7; WOLLE Desm. of U. S. pag. 50, tab. XI, fig. 2. Long. cell. 580 u; lat. bas. cell. 45 u; lat. apie. cell. 36 u; lat. sut. pros. 33 u; lat. isthm. 27 u. . Tewksbury, Mass. 7. P. rectum DELP. Desm. subalp. pag. 225, tab. XX, fig. 8-11. Cuba. 3. P. Metula nov. spec. tab. XX VII, fig. 30. P. mediocre, medio modice constrictum, sutura non pro- siliente; semicellule e, basi non vel paullum dilatata infra medium valde inflate ad apicem truncatum attenuat&. Mem- brana hyalina punctata in apice semicellulis aculeis vel verru- culis carens. Long. cell. 360 u; lat. max. cell. 34 u; lat. apic. cell. 12 u; lat. isthm. 12 u. | r Cuba. 252 LAGERHEIM, BIDRAG TILL ÄMERIKAS DESMIDIE-FLORA. 9. P. verrucosum (BAIL.) LUND. Desm. Suec. påg. 6; Closterium verrucosum BAIL. Amer. Journ. of Sc. 1846, pag. 127, fig. xylogr. 4. Membrana punctata. Cuba. 10. P. vertieillatum (BAıL.) RABENH. Fl. Eur. Alg. III, pag. 143; Docidium verticeillatum BAIL. in RALFS Brit. Desm. pag. 218, tab. XXXV, fie. 9. Long. cell. 400 u; lat. cell. 30 u; lat. isthm. 18 u. Cuba. Long. cell. 360 u; lat. cell. 23 u; lat. isthm. 12 uw. Tewksbury,. Mass. il. P. bidentatum NORDST. Alg. Brasil. pag. 18, tab. II. fig. 3. Cuba. 12. P. graeile (BAIL.) RABENH. Fl. Eur. Ale. III, pag. 144; Triploceras gracile BAIL. Micer. Obs. pag. 38, tab. I, fig. 10. Long. cell. 540 u; lat. cell. ec. ac. 21—27 u. Cuba; Tewksbury, Mass. XV. DOCIDIUM (BREÉB.) LUND. Desm. Suec. pag. 88; BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 155. 1. D. dilatatum (CLEV.) LUND. Desm. Suec. pag. 88, tab. V, fig. 12; Pleurotwnium dilatatum CLEV. Sverig. Desm. pag. 494, tab. IV, fig. 6. Long. cell. 126 u; lat. bas. cell. 12 w; lat. apıc. cell. 15 u. Cuba; Tewksbury, Mass. | 2. D. Baculum BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 158, tab. XXXII, fig. 5. Long. cell. 312 uw; lat. bas. cell. 11 ju; lat. isthmarenz Cuba. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4%. 253 XVI. PENIUM (Brkp.) DE Bar. Unters. üb. Conjug. pag. 73; BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 148; char. mut. l. P. minutum (RALFS) CLEV. Sverig. Desm. pag. 493; Docidium minutum RALFS Brit. Desm. pag. 158, tab. XXVI, fig. 9. Long. cell. 114 u; lat. bas. cell. 13 u; lat. apie. cell. 10 u; lat. isthm. I1 u. Tewksbury, Mass. Long. cell. 140 u; lat. cell. 15 u; lat. isthm. 12 u. Cuba. 2. P. margaritaceum (EHRENB.) BREB. in Raurs Brit. Desm. pag. 149, tab. XXV, fig. 1; Closterium margaritaceum EHRENB. Infus. pag. 95, tab. VI, fig. XIII. Pp punctulatum RALFS Brit. Desm. pag. 149, tab. XXV, fig. I d—.h. Long. cell. 150 u; lat. cell. 24 u. Tewksbury, Mass. 3. P. Digitus (EHRENB.) BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 150, tab. XXV. fig. 3; Closterium Digitus EHRENB. Infus. pag. 94, tab. VI, fig. 3. Long. cell. 315 u; lat. max. cell. 122 u; lat. apie. cell. 33 u. Tewksbury, Mass. 4. PB oblongum DE BAR. Unters. üb. Conjug. pag. 73, tab. VI, G. fig. 1—2. Long. cell. 81 u; lat. max. cell. 26 u; lat. apie, cell. 12 u. Cuba. 5. P. eruciferum (DE BAR.) WITTR. Alg. exs. fasc. 10, N:o 482; Cosmarium ceruciferun DE BAR. Unters. üb. Conjug., pag. 72, tab. VII G, fig. 3—6. Long. cell. 23—24 u; lat. cell. 13,5 u; lat. isthm. 12 u. | Cuba. 254 LAGERHEIM, BIDRAG TILL AMERIKAS DESMIDIE-FLORA. XVII. CLOSTERIUM NITZscH Beitr. zu Infus. pag. 60 et 67. I. €. Lunula (MÜLL.) NITZSCH . Beitr. zu Infus. pag. 60 et 67; Vibrio Lunula MÜLL. in Natur- forscher XX, 1784, pag. 142, sec. RALFS. Long. cell. 645 u; lat. max. cell. 100 u; lat. apic. cell. 20 u. Cuba. 2. CO. acerosum (SCHRANK) EHRENB. Beitr. z. Erk. gr. Organ. pag. 68; Vibrio acerosum SCHRANK Fauna Boica, III, 2, pag. 47. i Tewksbury, Mass. 3. €. costatum CORDA Alm. d. Carlsb. 1835, pag. 124, tab. V, fig. 61—63. Long. cell. 230—270 u; lat. max. cell. 33 u; lat. apie. cell. 12 u. Tewksbury, Mass. 4. €. subcostatum NORDST. in WITTR. et NORDST. Alg. exs. fasc. 8, N:o 370. Cuba. d. ©. angustatum KUTZ. Phyc. germ. pag. 132. Long. semicell. 240 u; lat. max. cell. 20 u; lat. apie. cell. 15 u. Tewksbury, Mass. 6. €. juneidum RALFS Brit. Desm. pag. 172, tab. XXIX, fig. 6. Long. cell. 310 w; lat: max. cell. 12 u; lat. apıc. cell. 7 u. Tewksbury, Mass. XVIII. SPIROTENIA BREB. in RALFS Brit. Desm. pag. 178. 1. 8. condensata BRÉB. in RALFS. Brit. Desm. pag. 179, tab. XXXTV, fig. 1. Cuba (ce. zygosporis). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 255 Explicatio figurarum. Tab. XXVII. Figure circa 400-es amplificatze sunt. a. = cellula a fronte visa; b. = cellula a latere visa; c. = cellula a vertice visa. Fig. 1. Desmidium quadratum NORDST., zygospora. » 2% » graciliceps (NoRDST.) NoB., cellule vegetative. » Do » » » » >, Zygospora. » 4. Micrasterias dichotoma WOLLE. >» Do » alata WALL., zygospora. » 6. Euastrum Wollei NoB. P quadrigibberum nov. var.; d. lo- bus polaris e vertice visus. » 7. Cosmarium ezcavatum NORDST. PB trigonum nov. var. Di Do » taxichondrum LUND. P bidentulum nov. var. Di Fö » pseudotazichondrum NORDST. * trichondrum nov. subspec. » 10. oo» pseudotaxichondrum NORDST. * trichondrum nov. subspec. quadridentulum nov. var. lee » pileigerum nov. spec. DE. » oculiferum nov. spec. » ll » moniliforme (Turp.) Raurs f. elliptica. » 14. » Americanum nov. spec. » 19. » octogonum DELP., P constrictum nov. var. » 110% » suberuciforme nov. spec. FD LS » Wolleanum NoB. * granuliferum nov. subspec. » 18. Arthrodesmus incrassatus nov. spec. > 118), » » » » PB cycladatus nov. var. >20, » quadridens Woop Pp w@qualis nov. var. » alle » notochondrus nov. spec. v2. » triangularis nov. spec. ERS » pachycerus nov. spec. » 24. KXanthidium heterachantum nov. spec. » 25. sStaurastrum aristiferum RALFS. » 26. » luteolum nov. spec. Dr » grallatorium NORDST. PP forcipigerum nov. var. » 2% » longispinum (BAıL.) ARCH. » 29. Pleurotenium Georgicum nov. spec. » al), » Metula nov. spec. SN jr SÅ NET ka % FÖREN if Er, r Lä [ ai EINEN A = f I Nana), ir BE Een 5 a x Å RT ? ne r Nee z Dr ER ER N ne ER d 2 NG DE gr Zug au neh € et RR RE I: FL : Ze j » = ker: rt ge £ # i : | 3 2 = ; N PAN r 17? å Fe a i E Går > Are u in jr er Sa S 2 2 £) 7 ie 4 a ET, ©, ; = v, ; Es / ; Å 4? er 4 3 £ ; 3 h ; UU 257 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 7. Stockholm. Polyarsenit, ett nytt mineral från Sjögrufvan, Gryt- hytte socken, Örebro län. Af L. I. IGELSTRÖM. [Meddeladt den 16 September 1885.] Med detta från mineralets sammansättning härledda namn har jag betecknat ett vid Sjögrufvan i Grythytte socken af Örebro län förekommande, nyligen af mig upptäckt vattenhaltigt manganoxidularseniat. Det är rödgult, genomskinande, för blotta ögat derbt, utan synliga genomgångar eller kristallytor. Herr E. BERTRAND i Paris, till hvilken jag sändt prof af Polyarse- niten, säger i bref till mig dat. 4 Juli 1885: »J’ai examiné les echantillons de Polyarsenite. Peut-étre avec des meilleurs échantillons pourrait-on determiner la forme cristalline, mais avec ceux qui vous m’avez envoyes, je n’ai pu y trouver aucune face cristalline et aucun clivage assez net pour y parvenir. Les proprietes optiques sont les suivantes: 2 axes optiques tres ecartes — mais n’ayant aucunes indications de faces et de clivages il est impossible de savoir si le mineral cri- stallise en prisme droit, obligque ou doublement oblique — on peut seulement dire que le min£ral cristallise dans ’un de ces trois systemes.» | Polyarseniten sitter tillsamman med det af mig äfven ny- ligen upptäckta mineralet kalladt Hematostibiit (ett mangan- oxidulantimoniat) på kalcitsprickor, af från en till flera centi- meters bredd, i en jakobsit- eller magnetithaltig, mer eller mindre Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 7. 17 258 IGELSTRÖM, POLYARSENIT FRÅN SJÖGRUFYAN. mörk, tephroitmassa. Denna innehåller äfven mikroskopiskt in- sprängda gula korn (Polyarsenit?) och blodröda (Hzmatostibiit). Massan i sin helhet ger, om den löses i chlorvätesyra och i den utspädda lösningen inledes vätesvaflegas, starka reaktioner för både arseniksyra och antimonsyra. Polyarseniten afger i kolf obetydligt vatten, smälter lätt på kol under kokning till en svart, ej magnetisk kula, som ej blif- ver grönaktig hvarken i reduktions- eller oxidationseld!); röker på kol med soda i reduktionseld af antimon och luktar af arse- nik. Är lätt löslig både i chlorväte- och salpetersyra till en svagt gul lösning. På min begäran har Professor P. T. CLEVE godhetsfullt dragit försorg om att Polyarseniten blifvit qvantitativt analy- serad på Upsala laboratorium af Herr H. G. SÖDERBAUM. Jag. har härom fatt följande meddelande: Analys å Polyarsenit af H. G. SÖDERBAUM. I. 1,0068 gm pulveriseradt mineral förlorade öfver H,SO, 0,0021 gm i vigt, afgaf vid 100” ytterligare 0,0057 gm H,O, men visade samtidigt tecken till oxidation (mörkfärgning), så att denna vattenbestämning måste lemnas utan afseende; gaf vid behand- ling med utspädd saltsyra 0,0122 gm olöst återstod (= 1,21 proc., beräknadt på öfver H,SO, torkadt mineral) till färgen grahvit; innehöll således 0,9925 rent, från hygroskopiskt vatten befriadt mineral [1,0068 — (0,0021 + 0,0122)]. Detta lemnade vidare 0,6066 gm MnS motsvarande 0,4950 MnO; 0,0283 CaO; 0,0212 Mg,P,O, motsv. 0,0076 MgO; 0,5248 Mg,As,0, motsv. 0,3894 As,0,; 0,0170 Sb,S, (bestämd enl. BUNSENS metod, se Lieb. Ann. 192, s. 317) motsv. 0,0136 Sb,O,. II. 1,0144 gm pulveriseradt mineral förlorade öfver H,SO, 0,0013; gaf vid behandling med saltsyra 0,0137 gm olöst äterstod (= 1,35 proe.); innehöll alltså 0,9994 gm rent, från hygroskopisk 1) Smältorna af Chondroarsenit, Xanthoarsenit m. fl. manganoxidularseniater antaga i reduktionseld en grönaktig färg. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 4. 259 fuktighet befriadt mineral [1,0144 — (0,0013 + 0,0137), hvilket lemnade 0,6181 gm MnS motsvarande 0,5044 MnO; 0,0292 CaO; 0,0205 Mg,P,O, motsv. 0,0073 MgO; 0,5235 Mg,As,O, motsv. 0,3834 As,0,; 0,0099 Sb,O, motsv. 0,0104 Sh,O,. III. 0,5083 gm pulveriseradt och öfver H,SO, torkadt mi- neral, motsvarande 0,5018 gm ren subst. d. v. s. med korrek- tion för 1,28 proc. olöst (medeltalet af de vid analyserna I och II funna värdena 1,21 och 1,35 proc.), afgaf vid upphettning i torr luftström 0,0158 gm H,O, hvilket uppsamlades uti CaQl, rör. Samtidigt öfvergick mineralets färg från gulhvit till mörk- brun; substansens vigtförlust till följd af glödgningen uppgick en- dast till 0,0072 gm. Ey. 0,3942 gm pulveriseradt och öfver H,SO, torkadt mi- neral, motsv. 0,3897 gm ren subst. (se ofvan under III), afgaf vid glödgning med K,Cr,0, 0,0137 gm CO,. Eller i procent: u em III IV H,O [3,15] [3,15] 3,15 = Co, [3,51] [3,51] — 3,51 A1s.0, - 39,23 38,86 — — Sb,O, 1,37 1,04 -— — MnO = 49,88 50,47 — = FeO spar spår — — CaO 2,85 2,92 — — MsO 0,77 0,73 — — 100,76 100,68, allt beräknadt pa öfver H,SO, torkadt, i HCl lösligt mineral. Tvänne bestämningar af eg. vigten, utförda med 1) 1,0458 gm och 2) 1,0722 gm icke pulveriseradt mineral, gafvo siffrorna: 1) 4,0s26 2) 4,0888 eller i medeltal 4,085. 260 IGELSTRÖM, POLYARSENIT FRÅN SJÖGRUFVAN. Af analyserna beräknar Professor CLEVE under antagandet att kolsyran härrör fran inblandad kaleit eller dolomit formeln (MnO),As,0, + H,O eller Mn Oo 3 hvilken fordrar: MnO 53,38 As,0, 43,23 H,O 3,39 100,00. Med upptäckten af Polyarseniten har man följande vatten- haltiga manganoxidularseniater: 5 As H Chondroarsenit fran Pajsberg innehaller 33,50 7,00 Xanthoarsenit fran Sjögrufvan » 33,26 12,00!) Polyarsenit » » » 43,23 3,39?) Allaktit » Nordmarken » 28,00 10,00 Hzmafibrit » » » 30,00 12,00 Diadelphit » » » 22, 00 14,00 5) Synadelphit » » » 29,0o 11,5?). Deras kemiska formler kunna sammanställas sålunda: Chondroarsenit Mn5Äs + 21/,H Xanthoarsenit Mn’Äs+ Ö5H Polyarsenit Mn*Äs + H Allaktit Mn’Äs + 4H Diadelphit MnsÄs + Äl(Fe) + 8H Synadelphit MnöÄs + Äl(Fe) + 5H Man finner salunda af denna sammanställning att Poly- arseniten, det sist upptäckta arseniatet, har, jemförd med de 1) Mineralet håller litet Sp. 2) Håller 1,37 proc. Sn. 3) Håller äfven omkring 7 proc. Äl. 2) Håller omkring 5 proc. Äl. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 %. 161 andra, en större halt af arseniksyra samtidigt med den minsta vattenhalten och att den saledes närmar sig, mer än de andra, det längesedan bekanta vattenfria arseniatet Berzeliit, men huru- vida, såsom man velat påstå, de manga andra vattenhaltiga haft den sistnämnde såsom modermaterial för sin bildning, måste ännu lemnas derhän. Emellertid äro troligen alla de andra vattenhaltiga arseniaterna sednare bildningar, eftersom de finnas afsatta på sprickor eller i drushal. Stockholm 1886. Kongl. Boktryckeriet. + ut 11 2 ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 42. 1885. Je 8. Onsdagen den 14 Oktober. Med anledning af Kongl. Maj:ts remiss a en afgifven revi- sionsberättelse öfver lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa afgåfvo Hrr LINDHAGEN och MITTAG-LEFFLER in- fordradt utlåtande, som af Akademien för dess del godkändes. På tillstyrkan af komiterade antogs till införande i Aka- demiens Handlingar en afhandling af Professor CHR. AURIVIL- LIUS: »A monographie revision and synopsis of the Microcerid& and Protomantiniden». Filos. Kandidaten R. LARSSEN hade afgifvit berättelse om sitt deltagande pa Akademiens bekostnad i utförandet, gemen- samt med Generalstabens topografiska afdelning, i en telegrafisk longitudsbestämning mellan Stockholms observatorium och navi- gationsskolan i Göteborg. Hr RUBENSON inlemnade och refererade en afhandling af Nederländske kemisten J. H. van T'HOFF: »Lois de l’eqvilibre chimique dans l’etat dilue, gazeux ou dissous». Hr WITTROCK redogjorde för innehållet dels af en af ho- nom sjelf författad uppsats: »Om könsfördelningen hos Acer pla- tanoides och en del andra Acer-arter»*, och dels af en uppsats af studeranden G. LAGERHEIM: »Codiolum polyrhizum n. sp., ett bidrag till kännedomen om slägtet Codiolum»*. Hr Frih. NORDENSKIÖLD meddelade en uppsats af Fil. Dr P. E. W. ÖBERG: »Bidrag till kännedomen af några mineraliers specifika värmen»*. 2 Hr MITTAG-LEFFLER inlemnade en uppsats af Bibliotheks- Amanuensen G. ENESTRÖM: »Anteckningar om matematikern PETRUS DE DAcIA och hans skrifter»*. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Osteologie und äussere Erscheinung des Wals SOWERBY’s, Micropteron bidens», af Docenten C. W. S. AURIVILLIUS (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Untersuchungen über Gliedermassenreste bei Schlangen», af Frö- ken ALBERTINA CARLSSON (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 3:0) »Undersökning af nagra felkällor vid nederbördsmätning», af Lektor S. A. HJELTSTRÖM*. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Frän H. M. Konungen. Natural history of New-York, Part. 6, Vol. 5: 1. Albany 1884. 4:0. Från K. Civildepartementet. AuBIn, J. A. & NoRDBEck, E. F. F. Karta öfver Jemtlands län. 8 blad. Sthlm 1885. E. Från Societe Malacologique i Bruselles. Annales, I. 15, 19. Proces-verbaux, T. 14: P. I—LXXX. Frän Observatorium i Dun Echt. Publieations, Vol. 3. Från Geological Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 5: 1. Från Royal Institution i Hull. Annual Report, 1884/5. Från Franska Regeringen. LAGRANGE, Oeuvres, T. 10. (Forts. å sid. 32.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 8. Stockholm. Om könsfördelningen hos Acer platanoides L. och en del andra Acer-arter. Af VEIT BRECHER WITTROCK. [Meddeladt den 14 Oktober 1885]. Genom CHARLES DARWINS och hans efterföljares grundliga forskning hafva de morfologiska och biologiska förhållandena hos fanerogamernas blommor erhållit en belysning, om hvilken man för ett par tiotal år sedan knappast skulle kunnat göra sig en föreställning!). En särskild uppmärksamhet har egnats åt de växter, som ega blommor af två eller flera slag, sådana som LInnks polygamister. I detta afseende ma vi blott erinra om DARWINS bekanta arbete: »The different forms of flowers on plants of the same species» 1877. Under sådana förhållanden förekommer det rätt påfallande, att ett sedan gammalt såsom utpregladt polygamistiskt kändt växtslägte, sådant som Acer, ända in i senaste tider förblifvit så ofullständigt kändt i af- seende på blommornas pleomorfism och fördelning. Med anled- ning häraf fattade jag för ett par år sedan det beslutet att söka närmare utreda dessa förhållanden särskildt hos var vanliga lönn-art, Acer platanoides L. Innan jag framlägger resultatet af dessa mina undersök- ningar, må det tillåtas mig att återföra i minnet det hufvud- sakligaste af hvad föregående forskare yttrat om könsfördelnin- gen hos slägtet Acer. LINNÉ hänför slägtet till sin klass Poly- !) CH. SPRENGELS upptäckter på detta område i slutet af förra århundradet hade ju före Darwın betraktats blott såsom rena fantasifoster. 4 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. gamia, dervid angifvande att dess blommor äro af tva slag, hermafrodita och hanliga, hvilka bada slag finnas pa samma stand; slägtet föres alltså till ordningen Monoecia!). I »Genera plantarum» ed. 6, 1764, sid. 546 gör han tilläggsvis följande uttalande: »Flores, in eadem umbella Hermaphroditi, s&epe duplieis generis: inferiores Hermaphroditi feminei, quorum anther® non dehiscunt, sed pistillum mox in fructum exereseit; superiores Hermaphroditi masculi, quorum anther&e pollen pluunt, pistilla vero non acerescunt, sed decidunt.» Af detta intressanta uttalande framgar, att LINNE med aldrig svikande skarpsynthet iakttagit, att åtminstone en del af de till formen hermafrodita Acer-blommorna till gagnet blott voro enkönade blommor: antingen honor, »hermaphroditi feminei», eller hannar, »hermaphroditi masculi». Det dröjde omkring 100 är innan detta förhållande (genom F. BUCHENAU 1861 och HERRMANN MÖLLER 1879) verificerades och fullständigt klar- gjordes. Flertalet af Skandinaviens florister följa LINNÉ deruti, att de föra Acer till klassen Polygamia, men skilja sig från honom derutinnan, att de föra slägtet till ordningen Dioecia (ej Monoecia), derigenom angifvande, att de båda slagen blommor skola finnas fördelade på olika stånd. Att denna förändring — ehuru le- dande sitt ursprung från den grundlige forskaren G. WAHLEN- BERG — är ej någon förbättring, kommer att framgå af hvad som längre fram meddelas. Att WAHLENBERG för öfrigt om- sorgsfullare studerat blomförhallandena hos Acer platanoides L. än måhända någon annan skandinavisk florist framgår af den utförliga, flere sjelfständiga och riktiga iakttagelser innehållande skildring han lemnar i sin »Flora Upsaliensis» (sid. 359). Näm- nas må att WAHLENBERG urskiljer ej mindre än tre slags blom- mor hos Acer, nemligen hanliga »masculi», honliga »feminei» och hermafrodita eller rättare neutrala »hermaphroditi (potius neu- tri)». Dessa sistnämnda karakteriseras genom korta standare !) Såsom bildande undantag anför LINNÉ A. rubrum L., om hvilken han, efter DUHAMEL, angifver att den är diecist. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 5 med knappar som knappast öppna sig, kort stift med gröna (ej röda) märken samt fruktämne som regelmässigt abortierar. Bland framstående utländska botanister, som biträdt den linneanska uppfattningen ma nämnas DÖLL och EICHLER!). Flera bland vara äldre svenska florister och de allra flesta utländska föra slägtet Acer till LINNEÉS klass Octandria, dervid fästande afseende blott vid de blommor, som de (med orätt) föreställde sig vara hermafrodita. Den florist som i sin skildring af könsfördelningen hos de vanliga mellaneuropeiska Acer-arterna (A. pseudoplatanus L., A. platanoides L. och A. campestre L.) kommit sanningen närmast torde vara A. NEILREICH. I»Flora von Wien» 1846 sid. 565, uttalar han sig på följande sätt: »Die Blüthen des Ahorns sind vielehig; bald sind nur männ- liche, bald nur zwittrige, bald männliche und zwittrige in dem- selben Blüthenstande vorhanden, oft tragt aber auch der ganze Baum nur männliche Blüthen und daher gar keine Frucht.» Om ordet »vielehig» utbyttes mot eingeschlechtig och ordet »zwittrig» mot weiblich, sa angafve denna korta skildring riktigt nog könsfördelningens beskaffenhet sa väl hos de enskilda blom- morna som hos inflorescenserna och träden i sin helhet. Genom F. BUCHENAU's »Morphologische Bemerkungen über einige Acerineen» (Botanische Zeitung 1861) gör kunskapen om Acer-slägtets florala morfologi ett betydande framsteg. Hvad könsfördelningen särskildt beträffar, betonar BUCHENAU, att Acer-blommorna hos de allra festa arter äro enkönade samt redogör (sid. 269) på ett riktigt sätt för han- och hon-blom- mornas inbördes ställning hos A. platanoides L. och A. pseudo- platanus L. hos de två vanligaste blomställningstyperna. I HERRMANN MÜLLTER’s afhandling »Weitere Beobachtungen über Befruchtung der Blumen durch Insecten» (Verhandlungen des Naturhistorischen Vereines der Preussischen Rheinlande und Westfalens, 63 Jahrg., 1879) beskrifves A. platanoides L. så- som monecist med tendens at andro-monecism (sensu Darwi- !) Blüthendiasramme construirt und erläutert von A. W. EicHLEr, II Theil, 1878, sid. 393. »Die Blüthen sind meist polygam mit Monoecıe» etc. 6 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. niano), och angifves der tillika, hvilka insekter besöka sa väl denna art som A. pseudoplatanus L. F. PAx’ nyss utkomna, särdeles förtjenstfulla »Monographie der Gattung Acer» (Engler’s Botanische Jahrbücher, 6 Band, 4 Heft, 1885) meddelar i afseende pa könsfördelningen ej sa mycket nytt som pa öfriga områden. Förhållandena i detta af- seende, särskildt hos de arter der han- och honblommorna äro likformiga (med undantag naturligtvis för könsorganen), förblifva nästan lika ofullständigt utredda som förut. Efter denna korta historik torde jag fa öfvergå till en redo- görelse för egna undersökningar. Mina undersökningar börjades våren 1883 och gälde då uteslutande Acer platanoides L. Lönnen blommade i Stockholms- trakten detta ar mellan den 21 och 29 Maj. Vid undersökning af de enskilda blommorna fann jag endast två slag sådana, nem- ligen honblommor och hanblommor; det af G. WAHLENBERG omnämnda tredje slaget, de neutrala blommorna har jag icke påträffat !). Honblommorna äro morfologiskt taget hermafroditer, allden- stund de jemte pistillen ega (8) till det yttre fullständigt ut- vecklade ståndare; se bild 1 som visar en honblomma tva ganger förstorad. Sa- som redan LINNE och sedermera bland andra HERRMANN MÜLLER uttalat, öppna knapparne sig dock ej; och detta fastän de innehålla ett ej ringa antal, till ut- IN seendet normala pollenkorn. Dessa funk- - Bild 1. tionslösa standare skilja sig föröfrigt i afseende pa det yttre från hanblommornas ståndare derigenom, att de hafva betydligt kortare strängar. 1) I sammanhang härmed må erinras derom att Cm. DARWIN hos Frazinus excelsior L. iakttagit, att de till utseendet hermafrodita blommorna hos ett askträd fungerade endast som hannar, i det att de aldrig satte frukt. Se »The different forms of flowers on plants of the same species». By OH, DARWIN. London 1877. Sid. 11. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:08. 7 Efter befruktningen, som naturligtvis mäste ske förmedelst främmande pollen, sluter sig blommornas hylle såsom bilden 2a utvisar. I bilden 25 äro ena sidans hylleblad borttagna, för att visa den till frukt ut- växande pistillen och de ännu qvarsittande, oöppnade stån- darne. Att denna hyllets sam- manslutning omkring fruktan- laget är att betrakta som ett Bild 2. skyddsmedel för detta har af C. LINDMAN!) riktigt påpekats. Hanblommorna hafva ståndare med knappar, som öppna sig på vanligt sätt. samt strängar så långa, att ståndarne här uppnå ungefär samma längd som hyllebladen (bild 3)?). Af pistill finnes blott ett rudiment (bild 35, i midten). Sedan stan- darknapparne tömt sig, resa sig strängarne upp och kröka sig något i sin öfre del (se de tre Bild. 3. foder-ståndarne i bilden). Anmärkningsvärdt nog sluter sig äf- ven hos hanblommorna hyllet efter blomningen omkring de tömda ståndarne. Denna, här gagnlösa postflorationsrörelse är otvifvel- aktigt ett arf från den tid, då de nu endast hanliga blommorna voro hermafrodita. Beträffande sätten för hanblommornas af- ') »Om postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för fruktanla- get.» Af C. A. M. LINDMAN. Sid. 35 och 64. (Kgl. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar. Band. 21, n:o 4. Stockholm 1884. Denna bild är af ett särskildt intresse derför, att den visar, det felslag- ningen af ståndare kan försiggä äfven i foder-ständarekransen. (Bilderna 2 och 3 på taflan 27 i J. B. Payer’s berömda »Traité dorganogénie comparée de la fleur», Paris 1857, ådagalägga, att hos Acer tataricum L. felslagningen eger rum i kronständarekransen.) Denna senare utgöres nemligen här pä- 2 De tagligen af de tre mot hvar sitt foderblad motsatta, uppätböjda, redan upp- sprungna ständarne. I denna krans hafva alltså två ståndare felslagit. Den inre kransen åter, som utgöres af de fem mot kronbladen motsatta, ut- åtböjda, senare uppspringande ståndarne, är här fulltalig. 8 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES, fallande torde jag fa hänvisa till LINDMANS nyss citerade af- handling sid. 64. Det följer nu i ordningen att tillse, huru dessa tvenne slag af blommor äro fördelade uti de särskilda inflorescenserna; huru- vida hvardera slaget finnes 1 sina särskilda inflorescenser, eller om de förekomma båda tillsammans uti en och samma blom- ställning. En omfattande undersökning af ett mycket stort an- antal inflorescenser hemtade från 100 särskilda träd har lärt mig att förhållandena härvidlag äro vida mer invecklade än man gerna kunnat föreställa sig. Innan jag framlägger undersökningens resultat, ma det till- latas mig erinra derom, att inflorescensen hos Acer platanoides L., efter den EICHLER’ska uppfattningen (hvilken enligt mitt förmenande har de bästa skälen för sig), är botrytisk med ter- Bild 4. Bild. 5. ee = 2? blomma OO SÅ » Bild 6. minalblomma, eller närmare bestämdt en qvast (corymbus) med toppblomma!). Med afseende på graden af förgrening är i fråga varande inflorescens vanligen 4-axlig (bild. 4), mera sällan 3- (bild 5 och 6) eller 5-axlig. Den innehåller sålunda 3—5 slags axlar, 1 Af andra, som vid bestämmandet af blomställningarnes art fästa hufvud- vigten vid hufvudaxelns begränsade eller obegränsade beskaffenhet, be- nämnes den flersidigt knippe (pleiochasium). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8, 9 > 197 nemligen hufvudaxeln samt biaxlar af 2—4 ordningar samt 3 blomgenerationer; sa nemligen att hufvudaxelns blomma bildar l:sta generationen, blommorna pa biaxlarne af första ordningen 2:dra generationen, blommorna pa biaxlarne af andra ordningen 3:dje generationen 0. Ss. Vv. Flertalet af de undersökta inflorescenserna visade vig vara sa beskaffade, att toppblomman var honlig, åtminstone en del af 2:dra generationens blommor äfven honliga, aterstoden af 2:dra generationens blommor samt blommorna tillhörande senare genera- tion eller generationer nästan utan undantag hanliga. Tvenne variationer af denna typ, kunna utan svårighet urskiljas. Hos den allmännaste utgöres blott en mindre del af 2:dra generatio- nens blommor af honor; flertalet af denna generations blommor, liksom de senare generationernas alla blommor äro hannar; se bild 5, der förgreningen är tecknad efter naturen samt bild B”, som är skematisk. Hos den mindre allmänna variationen äro deremot ej blott alla (eller nästan alla) blommorna i 2:dra generationen, utan äfven en del af blommorna i 3:dje genera- tionen honor; se den skematiska bilden B’. Dessa senare slags blomställningar gifva derföre betydligt större antal frukter än de förra. Den näst allmännaste inflorescenstypen visade sig vara af motsatt natur mot den förra. Toppblomman var hanlig, 2:dra och 3:dje generationens blommor likasa mestadels hanliga, samt vanligen först 4:de eller 5:te generationens blommor honliga. Två variationer förekomma äfven här. Oftast utgöres hela 2:dra samt atminstone största delen af 3:dje generationen af hannar; se bild 4, der förgreningen är tecknad efter naturen, samt bild D”, som är skematiserad. Mera sällan uppträda honblommor redan i 2:dra generationen, och blifva sedermera förherrskande (se den skematiska bilden D'), hvarigenom större fertilitet naturligtvis astadkommes. En tredje inflorescenstyp förekommer äfven temligen allmänt. Denna karakteriseras derigenom att alla blommorna här äro han- blommor (bild E, skemat.). 10 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. SE Bild A. Bild B". SS V Bild B”. = EBilde®: Bild D’. Bild D”. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 11 Mera sällan träffas deremot en fjerde inflorescenstyp, utmärkt derigenom att topp- blomman är hanne, en del af 2:dra och 3:dje generationens blommor honor, de öf- riga i 2:dra och 3:dje generationen samt de i 4:de generationen — när en sadan finnes — alla hannar; se bild 6, som är tecknad efter naturen samt bild C, som är skematisk. Hvad som särskildt utmär- ker denna typ, jemförd med de öfriga, är Benin att en omkastning i könsförhallandena här försiggår två gånger inom samma speciella grensystem; sa nem- ligen att efter 1:sta generationens hanblomma kommer i 2:dra generationen åtminstone delvis honblommor och i 3:dje genera- tionen åter hanblommor på just de grenar, som utgå från dem af 2:dra generationens, som bära honblommor. Mest sällsynt är den femte inflorescenstypen, som karak- teriseras derigenom att alla blommorna äro honor (bild A, skemat). De skematiserade bilderna, betecknade med A—FE, äro af- sedda att gifva en öfversigt öfver inflorescenstyperna hos Åcer platanoides L. och tillika att angifva, huru det förhåller sig med samtidigheten eller oliktidigheten beträffande blommornas anthesis hos de olika inflorescens-typerna!). Härvid betyder @ = befruktad, hopslagen | 5 — just i anthesis varande + hon-blomma e = ej ännu utslagen | 0 = hopslagen, vanligen redan el >= just i anthesis varande han-blomma o = ännu ej utslagen | Vid dessa bilder är att märka, att öfverallt blott tre blom- generationer tecknats. Det underförstas härvid, att när 4 blom- 1) Detta senare hänför sig uteslutande till förhållandet här vid Stockholm år 1883. 12 _WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. generationer finnas, förhålla sig blommorna i 4:de generationen på samma sätt som i den 3:dje. Kastar man en blick på dessa bilder, finner man lätt, att blommornas olika utslagningstid efter regeln omöjliggör befruktning mellan blommor tillhörande samma inflorescenser!) samt gynnar och nödvändiggör korsning mellan blommor från olika inflorescenser och — såsom vi på grund af de olika inflorescensslagens fördelning på olika stånd skola finna — äfven olika stånd. Såsom allmän (dock ej undantagslös) regel i detta afseende gäller, att alla inflorescenserna på samma träd höra till samma hufvudtyp. Undersökning af 100 träd i och vid Stockholm (ar 1883) visade följande resultat. Inflorescenstypen B’ (se de ske- matiska bilderna) förekom oblandad hos 3 träd samt i blandning med B” hos likaledes 3 träd. Typen B” herrskade enväldigt hos ej mindre än 41 träd samt förekom dessutom i blandning med typen E hos ett träd. Typen C uppträdde oblandad hos 3 träd. Typen D—D” förefans oblandad hos 24 träd, samt i blandning med E hos 6 och i blandning med E och A hos ett träd. Ty- pen E förekom oblandad hos 18 träd. Undersökning af en del af dessa samma träd aren 1884 och 1885 ger vid handen, att samma träd ar efter år regelmässigt bär samma slags inflores- censer?). Sasom förut har blifvit antydt, härstamma blommorna hos Acer, de hanliga sa väl som de honliga ursprungligen fran her- mafrodita blommor. Då de honliga ju sta den ursprungliga ty- pen närmare, sa äro inflorescenserna patagligen närmare den ursprungliga inflorescens-typen ju flere hon-blommor de inne- hålla. Främst kommer sålunda i detta afseende typen A och !) Blomningstiden för hvarje särskild inflorescens — från toppblommans till sista blomgenerationens ntslagning — varar vanligen 6 till 7 dagar. ?) Undantag synes likväl finnas, om än fåtaliga. — Anmärkas må här, att det ej är sällsynt att finna lönnträd som för året alldeles sakna blommor. Förslagsvis skulle jag vilja uppskatta antalet af sådana träd till högst Y,, af det hela. På vissa ställen (exempelvis botaniska trädgården i Budapest vären 1885) hafva dock de blomlösa träden visat sig nästan lika talrika som de blommande. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:08. 13 sist typen E samt förmedlande dessa ytterlisheter typerna B, C och D. Skulle vi efter den nu vunna kännedomen om könsfördel- ningen hos Acer platanoides L. vilja försöka att inpassa den i Linneanska sexualsystemet så finna vi: l:o att den ej är poly- gamist då den ej har några (fysiologiskt taget) 2-könade blom- mor, samt 2:0 att den hvarken är ren monecist eller diecist utan dels det ena och dels det andra, då den ju har dels moneciska träd och dels dieciska sådana. — Rent morfologiskt sedt är Acer platanoides L. polygamist enligt Linneansk terminologi; efter Darwinsk blir den (likaledes uteslutande morfologiskt sedt) ej polygamist, utan dels — och oftast — andromonecist samt dels androdiecist. Då jag innevarande ar kom att tillbringa våren i Budapest tog jag tillfället i akt för att undersöka, huru det månde för- hålla sig med könsfördelningen hos Acer platanoides L. i ett land, som ligger så aflägset från vart och der de klimatiska för- hållandena äro så olika våra. Undersökningen, som jag äfven här utsträckt till 100 träd, utfördes mellan den 14:de och 21:sta April. Resultatet framgår af följande tabellariska sammanställ- ning. Bokstäfverna A, B', B”, C etc. äro använda i samma betydelse som förut, betecknande de särskilda slagen af inflore- SCENSET. 14 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. 100 exemplar af Acer platanoides L. undersökta med af- seende pa inflorescensens beskaffenhet. T Stockholm I Budapest Inflorescens-typ. SN Iker Ey To hos antal exemplar. | hos antal exemplar. IN ER I Re dr om dose so — 1 TS SAG DAN RR RR RS ALL ro slå | 3 4 13 it [Brr a ee | 3147 4.150 SS Be 4 RE RR 41 42 Bee. 2. Jah 1 4 (BI EN 3 6 (Va Te SATS BRETT SEINE = äl (ÖV STADIER DeGe NE == 1 Da DR ee fan Re 24 20 DE Er: 6 9 DARE N SE SET SSR oERe 1 — 1 = RÖ Re MASTE a N er — 1 ee ae in Nude: 18° | | 7 Summa 100 Summa 100 Af denna tabell framgar, att alla de i Stockholm funna inflorescenstyperna aäterfunnos i Budapest, samt att inga nya typer der tillkommo. Vidare framgår af tabellen (något som jag knappast vågat vänta) att inflorescenstypernas fördelning på olika träd i Budapest väsentligen är den samma som i Stock- holm. Typen B är äfven i Budapest den allmännast uppträ- dande; i Stockholm är den iakttagen hos 47 träd och i Buda- pest hos 50 (pr 100). Dernäst kommer typen D som i Stock- holm representerades af 24 träd, i Budapest af 20. Typen C visar i Stockholm talet 3, i Budapest 6; D” + E i Stockholm 6 i Budapest 9. Ett väsentligt olika antal träd i Stockholm och i Budapest visar deremot typen E, som på förra stället räknar ej mindre än 18, på senare stället blott 7. Orsaken härtill tror jag mig finna deruti, att en del af de undersökta lönnträden och just de flesta af de till typen E hörande här ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8, 13 vid Stockholm vuxo i synnerligt mager och torr jord, Jag håller nemligen för sannolikt — i öfverensstämmelse med den DUSING- HOFFMAN'ska!) teorien — att mycket mager och torr jordmån gynnar utvecklingen af han-plantor?). — Då Acer campestre L. förekom allmän på bergen vester om Budapest begagnade jag tillfället att utsträcka undersökningen äfven till denna art. Tiden medgaf dock blott att af denna undersöka endast 50 exemplar. Blommorna visade sig — lik- som hos A. platanoides L. — vara af blott två slag nemligen honliga (morfologiskt sedt hermafrodita) samt hanliga?). Inflorescenserna befunnos uppvisa alldeles samma typer i afseende på han- och hon-blommornas fördelning, som hos A. platanoides L. Äfven inflorescenstypernas fördelning på olika träd befanns — såsom efterföljande tabell jemförd med den på sid. 14 visar — vara i hufvudsak densamma. 1) »Die Regulierung des Geschlechtsverhältnisses bei der Vermehrung der Menschen, Tiere und Pflanzen» von CARL Düsına. (Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaft. 17 Band. 3 und 4 Heft. Jena 1884.) — »Ueber Sexualität» von H. Horrmann. (Botanische Zeitung 1885. Nr 10 und 11. Leipzig 1885.) En iakttagelse i samma rigtning har blifvit mig meddelad af Dr S. ALM- QuIST, nemligen att vid Tibble i Upland hanbuskar af Ribes alpinum L. visat sig vara vida talrikare på magra ställen än på fetare. » > 3) I England säges A. campestre L. vara rent polygam, d. v. 8. ega 3 slags blommor, hermafrodita, hanliga och honliga. (CH. DARWIN, »The different forms of flowers» ete. sid. 12. 16 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. 50 exemplar af Acer campestre L. undersökta i afseende på inflorescensens beskaffenhet, pa Schwabenberg vid Budapest 262%), 1885. Inflorescenstyp. Hos antal exemplar.| Alltså procent. INMeller Dean... 2) 4 BAR BREITER BE, N. 155.8 21 42 BORN Kira. | at), 2 4 I ee BR 3 6 Ol nn 2l.o.. 3 6 De SER saa senses 3 16 DH Sa. 20 6 12 DS RER 5 10 Summa 50 Då det visat sig, att inflorescenstypernas fördelning på olika träd hos Acer platanoides L. är väsentligen densamma på två så vidt skilda lokaler som Stockholm och Budapest, och då nu dertill kommer, att samma regler för inflorescensfördel- ningen tyckas göra sig gällande äfven hos Acer campestre L., så synes det sannolikt, att ofvan uppgifna siffror verkligen an- gifva den allmänna lagen för könsfördelningen hos Acer pla- tanoides L. och dess samslägtingar. För att komma till full visshet härutinnan fordras naturligen parallellundersökningar på ett större antal orter i skilda länder. — På min återfärd från Budapest till Stockholm, besökte jag Berlin och fick der tillfälle att i botaniska trädgården under- söka två, den 21 maj, i full blomning stående träd af Acer pseudoplatanus L. Det ena trädet hade inflorescenser sådana som bild 7 utvisar, d. v. s. att blommorna tillhörande 1:sta och 2:dra generationen alla voro hannar under det att 3:dje genera- tionens blommor dels voro hannar och dels honor. (Denna in- 1) Då jag ej hade tillfälle att följa utvecklingen tillräckligt länge, kunde jag ej med visshet afgöra, huruvida inflorescenserna hos dessa båda exemplar hörde till typen A eller den närslägtade B". ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:08. 17 florescens motsvarar typen D” hos Acer platanoides L.) Det andra trädet hade inflorescenserna pa de flesta grenarna sådana som bild 8 utvisar, d. v. s. att blomman i 1:sta generationen (toppblomman) samt en del af blommorna i 2:dra voro honor, under det att resten i 2:dra generationen samt alla i 3:dje voro hannar (= typen B” hos Acer platanoides L.). På ett par grenar voro inflorescenserna sa till vida olika att toppblomman — såsom bild 9 utvisar — var hanne (= typen C hos Acer Es Bild 8. Bild 9. © Q blomma Ö-o» Bild 7. platanoides L.). — Huruvida äfven hos Acer pseudoplatanus L. — liksom hos Acer platanoides L. och Acer campestre L. — de inflorescenser äro allmännare som först utveckla honblommor och sist hanblommor, är jag naturligtvis ej i tillfälle afgöra, da jag hittills endast kunnat undersöka två träd. Efter ett uttalande af BUCHENAU (l. c. sid. 269) synes inflorescenser af motsatt beskaffenhet här vara allmännare. Framtida undersökningar ma afgöra huru härmed i verkligheten förhåller sig, liksom äfven huruvida inflorescenstyperna A och E förekomma hos Acer pseudo- platanus L. eller icke. — Med afseende på den betydelse saken eger för frågan om pollination från blommor tillhörande samma eller främmande inflorescens må nämnas, att hos inflorescenserna Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 8. 2 18 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. af typen D” (bild 7) hanblommorna (d. 21 maj) voro fullt ut- slagna, men honblommorna ännu i knopp. Hos inflorescenserna af typen B” (bild 8) voro honblommorna i full anthes, under det att hanblommorna ej voro fullt utslagna. Inflorescenserna af typen C (bild 9) hade honblommorna redan öfverblommade, den primära och de sekundära hanblommorna i full anthes samt de tertiära hanblommorna ej fullt utslagna. Bland Acer-arterna finnas, såsom bekant, ett par som äro rena dieeister. En af dessa, den nordamerikanska Acer Ne- gundo L. förekommer allmänt planterad i Budapest. Då trä- den just stodo i full blomning vid min dervaro (i midten af April) företog jag mig att se efter, huru antalet hanträd ställde sig till antalet honträd. Jag undersökte 300 blommande träd — äfven blomlösa träd funnos — och fann bland dem 143 hon- träd och 157 hanträd. Sålunda svarade här 109,8 hanexemplar . mot 100 honexemplar!). Skulle man vilja göra sig reda för det relativa antalet han- och honblommor hos Acer platanoides L., så möter detta af lätt insedda skäl rätt stor svårighet. Sa mycket tror jag mig dock med bestämdhet kunna uttala, att antalet hanblommor så betydligt öfverstiger antalet honblommor, att de förra äro minst dubbelt sa talrika som de senare. Det- samma synes äfven vara förhållandet hos Acer campestre L. och Acer pseudoplatanus L. Till sist anser jag mig ej böra underlåta att nämna en iakttagelse, som jag gjorde på ett exemplar af Acer pensylva- nicum L. (Acer striatum Lam.) i botaniska trädgarden i Buda- pest. Den l:ste maj fann jag exemplaret bära inflorescenser med uteslutande honblommor. Omkring halfannan vecka senare, då honblommorna längesedan voro öfverblommade, iakttog jag inflorescenser med uteslutande hanblommor, dessa inflorescenser 1) Hos Mercurialis annua svara enligt F. HevErs, 21,000 exemplar omfattande undersökningar (»Untersuchungen über das Verhältniss des Geschlechtes bei einhäusigen und zweihäusigen Pflanzen.» Dissertation. Halle 1883.) 105,86 hannar mot 100 honor, och hos Cannabis sativa (»Berichte aus dem phy- siologischen Institut der Universität Halle. 5 Heft. 1884) 86 hannar mot 100 honor. jr2 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0o8. 19 uppburna af dvärggrenar och nästan fullständigt dolda af löf- verket. Jag har nämnt detta för att väcka andras uppmärk- samhet på saken och dymedelst fa betydelsen af detta egendomliga förhållande utredd). Sammanfattning. Acer platanoides L. eger två slags blommor, honliga och hanliga. De honliga äro skenbart hermafrodita, i det att de jémte pistillen ega till det yttre väl utvecklade ståndare, hvilkas knappar dock ej öppna sig. Hos Acer platanoides L. förekommer 5 olika slags inflo- rescenser, nemligen 1:o sådana som bestå uteslutande af honliga blommor (se bild A, sid. 10); 2:0 sådana hos hvilka de först utvecklade blommorna äro honliga och de senare utvecklade hanliga (bild B' och B”); 3:0 sådana der den först utvecklade blomman (toppblomman) är hanlig, de derefter följande dels honliga och dels hanliga, samt de sist uppträdande mestadels hanliga (bild C); 4:o sådana hos hvilka de först utvecklade blom- morna äro hanliga och de senare utvecklade honliga (bild D’ och D'”), samt 5:0 sådana der alla blommorna äro hanliga (bild E). — Hos de allra flesta träd finner man blott endera af dessa olika slags inflorescenstyper; undantagsvis kan ett eller annat träd ega 2 eller till och med 3 slags inflorescenser. Den allmännast förekommande inflorescenstypen är nr 2 -(iakttagen hos c:a 49 proc. af de undersökta träden); dernäst kommer n:r 4 (hos c:a 22 proc.); så n:r 5 (hos c:a 12 proc.); samt sist n:r 3 (med c:a 4 proc.) och n:r 1 (med mindre än 1 proc.). Då två inflorescenstyper förekomma hos ett och samma träd, tillhöra de oftast typerna n:r 4 och n:r 5. — Denna egendom- liga anordning af han- och honblommor verkar kraftigt till för- hindrande af befruktning mellan könsorgan tillhörande blommor i samma inflorescens och till en del äfven samma träd. ) Ett i någon mån likartadt förhållande har jag iakttagit hos några exemplar af A. platanoides L., i det att hos dessa, som för öfrigt buro inflorescenser af typen B” (se ofvan), vid slutet af blomningsperioden framkommo några af korta och svaga grenar uppburna inflorescenser af typen E. 20 WITTROCK, OM KÖNSFÖRDELNINGEN HOS ACER PLATANOIDES. Hanblommornas antal är hos Acer platanoides L., i det hela taget, mer än dubbelt sa stort som honblommornas. Af det ofvan sagda framgar att Acer platanoides L. — fy- siologiskt sedt — ej är polygamist (vare sig i Linneansk eller i Darwiniansk mening), utan dels moneeist och dels diecist. Från rent morfologisk synpunkt betraktad är lönnen efter Lin- neansk terminologi dels monecistisk och dels diecistisk polyga- mist, samt efter Darviniansk dels andromonecist och dels andro- diecist. Acer campestre L. synes i allt väsentligt öfverensstämma med Acer platanoides L. Hos Acer pseudoplatanus L. hafva tre slags inflorescenser, motsvarande typerna 2 (= B), 3 (= C) och 4 (= D) hos Acer platanoides L. blifvit iakttagna. Flera slag torde finnas. Vid undersökning af 300 exemplar af diecisten Acer Ne- gundo L. med afseende på könsfördelningen befunnos 109,8 han- träd svara mot 100 honträd. 21 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 8. Stockholm. CODIOLUM POLYRHIZUM n. sp. Ett bidrag till kännedomen om slägtet Codiolum A. Br. Af G. LAGERHEIM. Taf, XXVII. [Meddeladt den 14 Oktober 1885.] Bland de algologiska iakttagelser, som jag gjorde sommaren 1884 under min vistelse på Kristinebergs zoologiska station, vill jag här närmare omnämna en. Visserligen hade det varit min afsigt att någon följande sommar så noggrant som möjligt stu- dera den i denna uppsats beskrifna algens utvecklingshistoria, men som detta troligen på länge ej kommer att förunnas mig, har jag ansett mig böra redan nu framlägga mina iakttagelser för offentligheten. En omfattande undersökning af Codiolum- arterna skulle utan tvifvel framvisa flere intressanta punkter i dessa algers lefnadshistoria och uppklara deras slägtskapsförhäl- landen. Den alg jag nu går att närmare beskrifva anträffades helt tillfälligt. Då jag, i början af Juli 1884, under en vandring pa den längsluttande sandiga hafsstranden vid sundet (»Smalsund») mellan Skaftö och Blabärsholmen kom att vända om några pa stranden liggande gamla skal af Pecten maximus, P. islandicus, Ostrea edulis, Mya arenaria, Cyprina islandica, Buceinum un- datum, m. fl., observerade jag, att nästan alla skalen på den undre, mot marken liggande, sidan voro försedda med blagraa, 22 LAGERHEIM, OM CODIOLUM POLYRHIZUM N. SP. blågröna eller rent gröna fläckar. Ej sällan var hela den undre sidan af skalen färgad. Höll man skalet mot dagern och be- traktade fläckarne, syntes de mörkare. Bröt man sönder skalet, visade det sig, att det till ett visst djup hade samma färg som de ofvannämda fläckarne. Vid den mikroskopiska undersökning af dessa fläckar, som efter hemkomsten från exkursionen anstäldes, visade det sig, att de voro förorsakade af åtskilliga alger, Clorophyllophyceer och Phycochromaceer, som, i det de borrade gångar, hade trängt ganska djupt ned i skalet. Hufvudmassan af dessa alger bil- dades vanligen af en Sirosiphonace, närmast beslägtad med den endast i varma källor funna Mastigocladus laminosus (KÜTZ.) CoHN; troligen är den att anse som representant för ett när- stående, nytt slägte. Möjligen blifver jag i tillfälle att fram- deles något närmare redogöra för denna egendomliga alg. Till- sammans med denna förekom ganska ofta den alg, som är före- mål för denna uppsats. Redan vid temligen svag förstoring (en starkare loup) kunde den skönjas i form af sma gröna prickar. För att kunna undersöka den med starkare förstoring var det nödvändigt att, medelst användande af utspädd ättiksyra, af- lägsna kalken. Diagnosen på den ifrågavarande algen, som jag anser vara en ny art af slägtet Codiolum A. BR., lyder: C. polyrhizum nov. sp., t. XX VIII, fig. 1—16. C. marinum, cellulis forma irregulari, plerumque plus minus elongatis, »clava» stipite longitudine plerumque valde superante, stipite singula vel plerumque stipitibus compluribus praditis. Aplanospor& globos® vel subglobose. Long. cell. veg. 10-240 u; lat. cell. veg. 8--150 u; diam. aplanosp. 4 u. Hab. in littore arenoso ad »Smalsund» inter Skaftö et Bla- bärsholmen prope Kristineberg in Bahusia. Som jag hos denna art ej iakttagit några svärmeeller, vill jag vid den närmare beskrifningen utgå från en aplanospor och redogöra för dess utveckling. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 23 Aplanosporerna äro sma, endast omkring 4 u i diam., till formen rundade, försedda med en tunn membran och starkt grönt innehåll (t. XXVIH, fig. 12). Sedan de genom partiell eller total upplösning af sporangiecellens membran kommit ut i det fria, visa de den första antydningen till groning genom att till- växa i storlek (t. XX VIII, fig. 1). När de uppnått en storlek af ungefär 8 u, tillväxa de starkare i en rigtning, sa att de erhålla en mera utdragen form (t. XX VII, fig. 2). Den ena ändan af cellen blifver alltmer och mer tillspetsad och erhåller en tjock membran (t. XX VII, fig. 13 a—f). Üellen tillväxer allt mer och mer, i synnerhet pa längden, och far en mer eller mindre klubblik form med något vågiga kanter (t. XX VIII, fig. 4, 9). Detta utseende kan cellen bibehälla ända till fruktifika- tionsstadiet. Såsom fig. 4 och 9 pa tafl. XX VIII utvisa är cellens sti- pes enkel, liksom förhållandet är hos de förut kända Codiolum- arterna. De fullt utvuxna cellerna äro dock oftare försedda med en på olika sätt grenig stipes, eller hafva de flere än en stipes. En sekundär stipes kan antingen utvecklas en kort tid efter det aplanosporen grott, eller på ett mera framskridet sta- dium af algens lif. I förra fallet erhåller den unga cellen, ej langt efter den primära stipes’ uppkomst, nära sin bas en liten utbugtning, på hvilken membranen förtjockas allt mer och mer, så att en liten ny stipes uppkommer (t. XX VIII, fig. 3). En dylik sekundär stipes kan äfven, såsom nyss nämdes, utväxa från cellen sedan cellen erhållit en ganska betydlig storlek. Den nya stipes kan i detta fall uppkomma på två sätt. Antingen uppstår vid cellens bas en sekundär stipes på samma sätt som nyss beskrifvits (t. XXVIII, fig. 5), eller också uppstår den omtalta utbugtningen, som i detta fall vanligen blir betydligt längre, mer eller mindre högt upp på cellen och utvecklar i sin spets en stipes (t. XXVIII, fig. 6, 7, 8). En dylik sekundär stipesbildning synes FARLOW hafva iakttagit hos C. gregarium A. BR. Han säger nemligen i Marine Alg&e pag. 58: »Occasio- nally one finds two spore-bearing cells on a single stalk, one 24 LAGERHEIM, OM CODIOLUM POLYRHIZUM N. SP. always being very much smaller than the other. The second cell is lateral and may be nearly sessible on the stalk or fur- nished with a short secondary stalk of its own.» På detta sätt kan cellen erhålla ända till fem stipites.. Un- der cellens tillväxt utjemnas vanligen så småningom afståndet mellan de olika gamla stipites, så att cellen tyckes vara för- sedd med endast en eller två förgrenade stipites (t. XX VII, fig. 8, 10, 11, 12, 13). Spetsen af den fullt utbildade stipes kan antingen vara mer eller mindre skarpt tillspetsad (t. XX VIIL, fig. 9, 10, 11, 12, 13), eller försedd med en särskild häftskifva (t. XXVIII, fig. 7, 8, 10, 11, 12, 13), såsom förhållandet är med de öfriga arterna af slägtet Codiolum A. BR. (jemför t. ex. A. BR. Alg. unicell. t. I, fig. 5, 7, 8, 9; KJELLM. Spetsb. Thalloph. t. VW, fig. 6, 7, 8; FOSLIE Arct. havale DoIpsree 4). Utom denna häftskifva bidrager äfven ett slem, som af- söndras omkring stipes, att gifva växten ett säkert fäste (t. XXVIH, fig. 9, 11). Hela stipes tyckes för öfrigt till sin be- skaffenhet vara mer eller mindre gelatinös. Pa de med ättik- syra behandlade exemplaren var stipes alltid vackert skiktad (t. XX VII, fig. 10, 11) eller till och med upplöst i flere mem- branlager (t. XX VIII, fig. 8). Orsaken härtill har man väl att söka i ättiksyrans inverkan. Pa något äldre celler i vegetativt stadium hade ofta ättiksyran inverkat så, att cellinnehållet dragit sig ganska betydligt tillsammans, så att ett rum upp- statt mellan stipes och »klubbans» bas (t. XXVIII, fig. 6, 7, 8, 9, 10, 11). De fullt utvuxna cellerna hade vanligen en mer eller mindre långsträckt form (t. XXVIII, fig. 9, 10, 11). Några celler, som jag uppmätte, hade följande storlek: Längd. . Bredd. 93 u 30 u I6 u 15 u 134 u 75 u 150 u 54 u 165 u 102 u ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 25 Längd. Bredd. 180 u 63 u 210 u 105 u 240 u 60 u. Såsom ofvanstaende siffror visa råder icke något bestämdt förhållande mellan cellens längd och bredd. Hvad kromatoforens form hos denna alg angår, så kan jag tyvärr icke gifva några upplysningar härom. Genom behandlingen med ättiksyra blef nemligen cellinnehållet så sammandraget och förändradt, att jag ej kunde bilda mig någon säker föreställ- ning om dess utseende i lefvande tillstånd. Så mycket kan dock nämnas, att kromatoforen är rent grön, och att stärkelse före- finnes. Angående cellinnehållet hos de förut kända Codiolum- arterna säga de olika algologer, som behandlat detta ämne, föl- jande. LYNGBYE säger i Hydroph. Dan. pag. 79 om sin Vaucheria pusilla (C. pusillum KJELLM.): »massa interna granulosa, vi- ridis, hie illie desinens geniculaque spuria mentiens». A. BRAUN beskrifver i Alg. unicell. cellinnehället hos C. gregarium A. BR. pa följande sätt, pag. 19: »eytioplasmate vi- ridi tenuissime granuloso, inspersis globulis numerosis amylaceis» och pag. 22: »Cytioplasma clavs intense viride, densum (non nisi in statu juniori nonnumquam vacuolis cavatum et quasi spu- mosum), punctato-granulatum, inspersis globulis amylaceis nu- merosissimis (circiter 100), exacte globosis, Y/,,, mm. vel paulo ultra erassis, nucleo distineto Y/,,, mm. magno (ut in Aydro- dietyo) instructis.» KJELLMAN beskrifver i Spetsb. Thalloph. pag. 57 en ny Codiolum, ©. Nordenskiöldianum KJELLM., om hvilkens _ cell- innehåll uppgifves: »Cellinnehället är hos C. Nordenskiöldianum finkornigt grönt eller stundom med en svag dragning at bla- grönt. Nagra stärkelsekorn innehåller cellen icke hos något af de tagna exemplaren». De värdefuilaste upplysningarne om kromatoforen hos sl. Codiolum A. BR. lemnar SCHMITZ i Chromatoph. Kromato- 26 LAGERHEIM, OM CODIOLUM POLYRHIZUM N. SP. foren hos C. gregarium A. BR. beskrifves noggrant pag. 15: »Ein solcher Chlorophylikörper findet sich z. B. in einfacherer Ausbildung bei Conferva, in sehr viel reicher Gestaltung aber bei Codiolum gregarium, bei welcher Alge ein dünnes, scheiben- förmiges, vielfach durchbrochenes Chromatophor die obere End- fläche der keulenförmig gestalteten Zelle bedeckt und von hier aus an der cylindrischen Seitenwand sich weit herabzieht, wäh- rend schmale bandförmige Fortsätze von seiner Innenfläche aus in den Innenraum der Zelle hinein sich erstrecken und hier ein unregelmässiges grünes Maschenwerk, dass den Zellraum durch- setzt, herstellen.» Att en eller flere pyrenoider i kromatoforen förefinnas, an- tyder redan BRAUNS beskrifning (Alg. unicell. pag. 19, 22). SCHMITZ säger härom i Chromatoph. pag. 44: »Noch grösser wird nun diese Unregelmässigkeit bei den grösseren unregel- mässig gelappten und durchbrochenen, scheibenförmigen Chro- matophoren, von denen band- oder strangförmige Fortsätze in das Zellinnere hinein sich erstrecken wie z. B. bei Codiolum. Hier sind zahlreiche Amylumheerde nicht nur in der wandstän- digen Chromatophorenscheibe regellos angeordnet, sondern ebenso auch in den Fortsätzen in grosser Anzahl vertheilt und be- wirken so eines durchaus unregelmässige und schwierig aufzu- klärende Gestaltung des "grünen Zellinhaltes”.» Redan A. BRAUN ansåg sig hafva funnit hvilceller (»hyp- nospor&») hos sin C. gregarium. Han säger nemligen i Ale. unicell. pag. 19: »Hypnospore (e zoogonidiis conversis ort?) libere, globos&®.» och pag. 23: »Occurunt enim hine inde in c»- spitulis Codioli cellule exacte globos&, zoognidiis majores, U,, —l/,, mm. crass®, cytioplasmate evidentius granuloso et cytio- dermate satis crasso et triplici, quale speciminum evolutorum supra desceriptum est. Has Codiolo non alienas esse reagentio- rum similes effectus et inprimis gelatinosa membrane secundaris natura suadent. Singulari zoogonidiorum evolutione ortas esse vix dubito; sporarum autem vices agere et conservationi per tempus hiemale et vernale inservire ea re probari videtur, quod ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 27 Codioli vegetatio, hieme interrupta, non ante finem »statis in stationibus suis resurgit.» Dessa cellers natur af hypnosporer tillhörande Codiolum A. BR. betviflas af HOLMES, som anser dem tillhöra »Aormo- trichum flaccum». I referatet i Bot. Jahresb. af HOLMES Co- diolum säges härom pag. 362: »Verf. fand nun kugelige Zellen, die mit BRAun’s Beschreibung jener Hypnosporen übereinstim- men; andere Zellen von ähnlicher gestalt waren mit einer Qver- wand versehen und stimmten in Aussehen und Grösse mit ganz jungen Fäden von Hormotrichum, die in demselben Rasen vor- kommen, sehr nahe überein. Verf. hält es daher für wahrschein- lich, dass die sogenannten Hypnosporen von Codiolun junge Fäden von Hormotrichum flaccum darstellen.» Med säkerhet äro hvilceller hos en Codiolum-art först funna af FARLOW, som i Marine Alge pag. 58 säger härom: »In Ame- rican specimens we have never seen the spores escape from the mother cell and swim about by means of cilia, but on the other hand, the wall of the mother cell dissolves and the spores thus set free begin to grow at once. It often happens that the spo- res begin to grow inside the mother cell. The spores are oval and have a thick wall.» Jag anser det ej osannolikt, att de »plant® zoosporifer&» af ©. Nordenskiöldianum, som KJELLMAN i Spetsb. Thalloph. pag. 57, t. V, fig. 8, 9 beskrifvit och afbildat, äro aplanospor- förande celler. Härför talar »zoosporernas» ringa storlek och rundade form. Hos ©. polyrhizum nov. spec. har jag af fortplantnings- celler funnit endast aplanosporer, ej zoosporer. För deras upp- komst kan jag ej fullständigt redogöra. Emellertid anser jag det sannolikt, att de uppstå genom en succedan delning af cell- innehållet. Jag har nemligen observerat delningsstadier, som tyda härpå. På tafl. XXVII, fig. 14, 15, 16 äro några så dana aftecknade; i fig. 14 äro endast några af de i aplanospo- rangiet liggande cellerna afritade. Liknande delningar har äfven FARLOW iakttagit hos aplanosporerna af C. gregarium A. BR. 28 LAGERHEIM, OM CODIOLUM POLYRHIZUM N. SP. Dock säger FARLOW 1 Marine Alg&e pag. 58: »or else the con- tents of the spore become divided into a small number of cells by means of cross-partitions at right angles to its longer axis, thus forming a short filament, each cell of wich gives off a stalk as previously described», da deremot de delningar, som jag ob- serverat, skett i rigtningar, som korsa hvarandra, sasom tafl. XX VIII, fig. 15, 16 utvisa. De pa detta sätt uppkomna dotter- cellerna äro en tid omslutna af modercellens membran. Sedan alla delningarne äro afslutade, är aplanosporangiet uppfyldt med ett stort antal rundade aplanosporer (t. XX VIII, fig. 12). Apla- nosporerna frigöras på sa sätt, att sporangiets vägg upplöses i öfre delen af cellen (t. XXVIII, fig. 12, 13). Stundom händer det, att några aplanosporer blifva kvarliggande i sporangiet och här gro (t. XXVIII, fig. 13). Zoosporer hos slägtet Codiolum A. BR. äro först funna af 2, slägtets auktor. BRAUN har dock endast sett dem liggande färdigbildade i modercellen, ej fria. Han säger om dem i Ale. unicell. pag. 19: »Zoogonidia cytioplasmatis divisione simultanea et multipartita orta, numerosissima, densissime congregata, ovata, viridia, apice subhyalina, demum e clava (goniocytio) apice rupta examinantia (ciliis vibratoriis binis agilia?)». I samma arbete pag. 23 papekar han zoosporernas likhet med zoosporerna hos Codium tomentosum (HUDS.) STACKH. Detsamma gör äfven HOLMES, som enl. referat i Bot. Jahresb. pag. 362 iakt- tagit fria zoosporer: »Sie treten durch eine Oeffnung an der Spitze der Pflanze aus und besitzen zwei Cilien.» I Brit. Fr. Alg. pag. 49, t. 20, fig. 7, 8 omnämner och af- tecknar COORE fria zoosporer af C. gregarium A. BR. De af- tecknade zoosporerna äro tydligen af tva slag, hvilket tyder pa, att hos Codiolum A. BR. en förökning pa könlig väg kan finnas. Slägtet Codiolum A. BR. har af olika författare erhallit olika plats i systemet. A. BRAUN för det till Characiee, likasa RABENHORST (Fl. Eur. Alg. pag. 90), KJELLMAN (Spetsb. Thalloph. pag. 56 och Ishafv. Alsfl. pag. 389) och WITTROCK (Plant. Scandin. pag. 22). FARLow (Marine Alg® pag. 58) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 29 för Codiolum A. BR. till Dotrydie@ och slutligen för HAUCK (Meeresalg. pag. 471) slägtet, med orden: »Systematische Stellung zweifelhaft», till Valoniacew. Onekligt är, att det ifrågavarande slägtet ganska mycket liknar slägtet Characium A. BR., hvar- före det oftast blifvit stäldt inom samma familj som detta slägte. Jag skulle dock nästan vara mera böjd för att söka de när- maste slägtingarne till Codiolum A. BR. inom familjen Proto- coccace@. Särskildt ber jag att få påpeka de stora öfverens- stämmelser, som råda mellan Codiolum A. BR. och Kentrosphera Borzi (Stud. Algol. pag. 87). Båda slägtena hafva en lik- artad kromatofor; zoosporerna uppkomma hos båda slägtena genom simultan delning af cellinnehållet, frigöras på samma sätt och gro på samma sätt. Äfven hos Kentrosphera-arterna finnes ett membranutskott, som liknar den för Codiolum-arterna egen- domliga stipes. 30 LAGERHEIM, OM CGODIOLUM POLYRHIZUM N. SP. Litteratur. Borzı Stud. Algol. = A. Borzı, Studi Algologici I. Messina 1883. A. Br. Alg. unicell. = A. Braun, Algarum unicellularium genera nova et minus cognita. Lipsise 1855. Cook&E Brit. Fr. Alg. = M. C. Cookz, British Fresh-water Algse, II. London 1882. FartLow Marine Aloe = W. G. FARLOW, Marine Alge of New Eng- land and adjacent coast (Report of U. S. Fish Commission for 1879). Washington 1881. FosLIE Arct. havalg. = M. FosLie, Om nogle nye arctiske havalger (Christiania Videnskabsselskabs Forhandlinger 1881, N:o 14). Christiania. Hauck Meeresalg. = F. Hauck, Die Meeresalgen (Dr L. RABENHORST’s Kryptogamenflora von Deutschland, Oesterreich und der Schweiz, Band 2). Leipzig 1884. Hoımes Codiolum = E. M. HoLMmEs, On Codiolum gregarium A. BRAUN (Journ. Linn. Soc. Vol. 18). Enl. ref. i L. Just. Bo- tanischer Jahresbericht 1881, pag. 362. Berlin 1884. KJELLMAN Spetsb. Thalloph. = F. R. KJELLMAN, Om Spetsbergens marina, klorofyllförande Thallophyter II (Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar Band 4, N:o 6). Stockholm 1877. — Ishaf. Alefl. = F. R. KJELLMAN, Norra Ishafvets Algflora (Vega- Expeditionens vetenskapliga iakttagelser, Bd III). Stockholm 1883. Lynesye Hydroph. Dan. = H. C. LYNnGBYE, Tentamen Hydrophyto- logie Danice. Hafnie 1819. RABENHORST Fl. Eur. Alg. = L. RABENHORST, Flora Europxa Al- garum aqua duleis et submarin&, Sect. III. Lipsise 1868. ScHMITZ Chromatoph. = Fr. Scumitz, Die Ohromatophoren der Algen (Verhandl. des naturhistorischen Vereins der preussischen Rhein- lande und Westfalens. Jahrg. 40). Bonn 1882. Wırtrock Plant. Scandin. = V. B. Wırrrock, Chlorophyllophyces et Nostochacee (Enumerantur Plante Scandinavie, 4). Lund 1880. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 31 Explicatio figurarum. TAB. XXVIL. Codiolum polyrhizum LAGERH. 1. Aplanospora. 2. Aplanospora germinata. 3. Cellula vegetativa juvenilis, stipitibus binis parvis praedita. 4. Cellula vegetativa juvenilis, stipite singula praedita. 5. Cellula vegetativa subadulta, stipitibus binis praedita. 6, 7. Cellule vegetative formationem stipitis secundaris osten- dentes. 8. Cellula vegetativa stipitibus binis ramosis praedita. 9, 10, 11. Cellule vegetativae adulta. 12. Aplanosporangium. 13. Aplanosporangium cellulas juveniles e aplanosporis ortas continens. 14. Pars aplanosporangii divisionem aplanosporarum ostendens; m membrana aplanosporangii. 15, 16. Divisio aplanosporarum. 32 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 2.) Från Bureau Central Meteorologique i Paris. Annales, 1881: 2; 1882: 1, 3—4. Rapport du Comite meteorologique international, 1882. Frän Societe Entomologique i Paris. Annales, (6) T. 3: 1—4. Från Société Geologique i Paris. Bulletin, (3) T. 12: 8&—9; 13: 1—7. Från Socidte des Sciences i Auxerre. Bulletin, Vol. 38: 1. Från Societe d Emulation du Doubs i Besancon. Mémoires, (5) Vol. 8. Från Societe Linneenne i Bordeaux. Actes, Vol. 37. Från Académie des Sciences, Arts & Belles Lettres i Dijon. MILSAND, PH. Bibliographie Bourguignonne. Dijon 1885. 3:0. Från Commission Departementale de Meteorologie du Rhone i Lyon. (Pulications) Année 3. ANDEE, C. Note sur les oscillations barométriques produites par V’eruption du Krakatoa. Lyon 1884. 8:0. Från Académie des Sciences & Lettres i Montpellier. Mémoires, Sect. de médecine, T. 5: 3. Från Academie de Stanislas i Nancy. Mémoires, (5) T. 1. Från Societe d Agriculture, des Sciences etc. i Troyes. Mémoires, T. 48. (Forts. å sid. 42.) 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 8. Stockholm. Undersökning af nagra felkällor vid nederbördsmätning. Af S. A. HJELTSTRÖM. [Meddeladt den 14 Oktober 1885.] Om man undersöker nederbördsdagarnes antal för stationer inom samma distrikt, sa skall man finna, att detta antal va- rierar ganska mycket äfven för platser, som ligga hvarandra betydligt nära, äfvensom att denna variation är störst för det antal dagar, da nederbörd uppmätts fran och med lägsta värdet 0,1 mm. och derutöfver. Orsaken härtill kan ligga ej blott i de sär- skilda orternas olika nederbördsförhällanden, utan äfven i den nog- granhet och papasslighet, hvarmed nederbörden uppmätes. Denna noggranhet är af större vigt, då nederbörden är ringa; ty om det kan uppvisas, att en viss mängd vatten af en eller annan orsak kan under dygnet ga förlorad för mätningen, måste, a dagar med nederbörd mindre än denna mängd, sannolikheten för att dessa dagar a nederbördsblanketterna komma att upp- tagas bland regndagar eller ej, blifva beroende af den noggran- het, hvarmed nederbörden uppsamlas a dessa dagar. Innevarande sommar företog jag mig under min vistelse vid Porla brunnsort att undersöka, dels huru stor afdunstningen i nederbördsmätaren kunde vara under dygnet, dels hvilka andra erfarenheter kunde göras vid uppmätningen af nederbörden. För- denskull verkställdes tvenne serier uppmätningar. Till en början slogs en 1 mätglaset uppmätt qvantitet vatten genom tratten i nederbördsuppsamlaren och uppmättes strax Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 8. 3 34 HJELTSTRÖM, OM FELKÄLLOR VID NEDERBÖRDSMÄTNING. derpa, för att undersöka, huru mycket vatten genom adhesionen mot tratten och botten i mätaren gick förloradt för uppmät- ningen. Det är nemligen klart, att da regn börjar falla, en viss mängd maste atga för att fukta dessa två delar af nederbörds- uppsamlaren, innan nagot kan komma i mätglaset i och för en uppmätning. Sedan mättes vattenmängden flere ganger om dagen för att se, huru fort vattnet afdunstade uti mätaren under olika tider på dygnet och olika förhållanden. Vid tillbakaslagningen iakt- togs alltid, att sa fa vattendroppar som möjligt qvarblefvo i mätglaset. Vattnet slogs i allmänhet på botten af mätaren, som naturligtvis var ständigt fuktad, men åtskilliga gånger slogs det ock genom tratten, så att den ock blef fuktad, hvarpa vatt- net antingen strax eller ock efter sa pass lang tid, att tratten hade hunnit torka, ater uppmättes. Härigenom kunde erhållas en särskild uppskattning af den mängd vatten, som fastnar vid tratten. Under observationerna iakttogs, att, sedan vattnet vid ur- hällningen slutat rinna och mätaren derefter stäldes upprätt, vatten rann tillbaka mot botten, hvilket vatten vid förnyade urhällningar och vickningar af mätaren slutligen kunde till största delen, men ej fullkomligt, fås i mätglaset. Mängden af det vatten, som sålunda stannade qvar vid första urhällningen, borde ocksa undersökas, emedan det torde vara sannolikt, att samma företeelse inträffar hos andra mätare och, om den icke uppmärk- sammas af observatören, kan den åstadkomma en origtig neder- bördsqvantitet. Orsaken härtill ligger deri, att öppningen på mätarens vägg är mindre än pipöppningen, och att den förra ligger något nedom den in i mätaren stående skifva, som skall hindra vattnet att rinna ut ur mätaren vid urhällningarne Pa den grund kommer en del vatten att stanna mellan nämnde skifva och öppningen, hvilket rinner tillbaka mot botten, då mätaren ställes rätt. Slutligen verkställdes vid ett par tillfällen tre till fyra om- mätningar omedelbart efter hvarandra, för att undersöka huru- . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 &. 35 vida och huru mycket vatten kunde ga förloradt genom sjelfva mätningarne. Emedan vid dessa uppmätningar en större nog- granhet var af nöden, antecknades vattenhöjden intill 0,05 mm. och observerades alltid samma del af vattenytan. Samtidigt med uppmätningen af vattnet observerades luftens temperatur, fuktighet, vinden, molnmängden etc.!). Instrumenten stodo pa en större gräsplan, genom hvilken gick en sandad gång, hvars bredd, der instrumenten stodo, var omkring 3 alnar, och på ve- derbörligt afstånd från hus och träd. Mätaren stod på ett bord mellan 4 stolpar och dess öfre kant var cirka 1,6 meter öfver marken. Termometerhufvens undre kant lag omkring 1,8 meter öfver marken, och var uppställningen af densamma fullt mönster- gild?). För bestämmande af vindrigtningen fans ingen pålitlig vindfana, utan radfragades derjemte rökens rigtning?). I följande tabell upptagas storleken af den använda vatten- mängden, den observerade afdunstningen och öfriga förluster, be- räknade i millimeter, samt derjemte observationer på luftens temperatur, dess största och minsta värde, luftens fuktighets- tryck och procent, vindens rigtning och styrka samt moln- mängden. !) Endast första dagen verkställdes dessa observationer blott kl. 8, 2 och 8. 2) Termometrarne voro från Meteorologiska Central-Anstalten i Stockholm. 3) Dessa observationer kunde ej fortsättas under de regniga dagarne, hvarvid man kunnat erfara, buru förhållandena då skulle hafva gestaltat sig, emedan på platsen fans blott en nederbördsmätare. 36 HJELTSTRÖM, OM FELKÄLLOR VID NEDERBÖRDSMÄTNING. oIeda Ze ie In le Dr ie = = Fuktighets- S f.m. 7,4 3,5 45 11 £.m. 2e.m.| 13,8 3,7 32 4 e.m. | 8 e.m. 10,0 a |, 8 f.m. 8,8 4,3 50 Midd 15,0 5,5 44 8,30 e. 14,2 7,2 59 Sem. 12,4 8,5 79 ofen! 13,2 7,8 69 0,30 e. 17,2 6,0 41 Se.m.| 144 7,0 57 1,30 f. 16,2 7,9 58 4 e.m 21,2 13,7 74 9e.m.| 13,6 6,7 | 58 Gast] 12,7 | 0,40 e.| 19,0 ae Bi | 9 e.m. 12,2 6,4 61 7,20 f. 10,8 4,7 49 1,15 e. 14,6 35 29 8,45 e. 12,2 ST 35 am 10,6 6,3 67 2 e.m. 18,5 6,8 43 9,30 e. 7,2 6,3 33 A308: 14,8 8,3 66 0,30 e. 19,5 7,2 43 2,30 e. 18,8 6,7 42 4,15 e. 18,6 14,6 92 Vindens 2 = B = = "pauewujon OO RH OO Mo oO u. m I (>) X RN OH HOS VM 8 == = 9 2.8. B 3 soc B 8 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 37 5 = = 2 2 = 2 = = ADA BROS ionselar: = ® A Millimeter 3,20 0,20 | Vätning af tratt och botten. 2,80 0,20 2,65 0,15 ‚55 0,10 Rimfrost; stark utfällning på trattens undersida. Detta vatten slogs bort af annan person. 3,00 0,15 | Nytt vatten islogs. Fuktning af tratt och botten. 2,80 0,05 Nägra regndroppar fallit. 2,70 0,10 Mulet hela e. m. 2,65 0,05 Utfällning pä trattens undersida. 2,45 0,20 0,05 | 2,40 mm. efter 3 ommätningar. 2,20 0,20 Tratten immig under. 2,15 0,05 1,80 0,35 0,05 | 1,75 mm. efter 3 ommätningar. 1,60 0,15 1,55 0,05 Tratten immig under. Svag vind f. m. 1,45 0,10 Första urhälln. gaf 1,40 mm., noggran mätning 1,45. 1,25 0,20 Efter 4 hällningar genom tratten. 1,05 0,20 Blåst e. m. 0,95 0,10 Tratt obetydligt immig. Stark blåst natten. 0,80 0,15 | Efter 3 hällningar genom tratten. 0,60 | 0,20 0,35 0,25 Stark blåst e. m. 0,30 0,05 Tratt immig. 0,15 0,15 0,00 0,15 Kommo nägra droppar, som slogos tillbaka. Tratt immig, fuktig plätt pä botten. Botten torr. 3,00 0,15 | Fuktning af tratt och botten. 2,80 0,05 Regn börjar. Vattnet bortslogs. 38 HJELTSTRÖM, OM FELKÄLLOR VID NEDERBÖRDSMÄTNING. = ti - i 5 = 3 Fuktighets Vindens 3 2 = a s © GS = 2 E E E Aa 1 e.m. 23,8 ia oo O W 2—3 2 5,30 e. 24,4 11,3 52 SW 1—2 1 25,5 9,45 e.ı 144 10,4 36 = 0 0 » 14,0 Ma 0 = 0 0 72 7,30 f 16,5 (ONA da = 0 0 9,8 Midd? | 24,8 — 0 0 ae are | Ti NW | Oo 28,0 Tem.| 21,6 10,9 58 W 0—1 1 9,30 e. 13,4 10,4 91 — 0 1 ser 19: 10 m SW 1 0 9,0 745 f. 20,6 12,1 67 Midd. 24,8 9,4 40 W 3 1 315 e.| 25,4 930.39 W 3 3 26,4 7,45 e. 20,4 10,3 57 W 0—1 1 9,30 e. 14,4 10,0 83 — 0 0 Ha 7,30 f. | 16,6 11,4 31 w 3 9 10,5 11,45 f. 22,2 8,9 45 W 3 1 Midd. 5,30 e.| 21,4 6,9 36 W 3 0 24,0 5,45 e 10 e. m. 12,2 5,3 34 = 0 0 107, 7,30 f. 17,7 10,5 69 W 1 0 5,8 7,45 f. 18,0 9,6 63 Midd. 24,6 3,5 42 W 2—3 1,30 e ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 39. ”ISN[IOJ uvruuvV = = = = 3 2 Millimet 8,00 2,65 0,20 2,50 0,15 2,45 2,50 2,40 3,00 2,75 0,25 2,55 0,20 2,45 2,40 0,05 2,40 _ 2,35 2,20 0,15 2,10 1,90 0,20 1,70 0,20 1,65 0,05 1,60 0,05 1,45 0,15 1,40 1,10 0,30 1,00 0,90 0,10 0,90 0,80 0,70 0,10 0,60 3,10 2,90 0,10 0,05 0,10 0,05 0,10 0,10 0,10 0,10 0,10 Anmarknınear Fuktning af tratt och botten. | o Sedan vattnet slagits 3 gånger genom tratten. Tratt immig. Efter fuktning af tratten. | Ihäldes nytt vatten. Det förra var bortslaget. Förlust genom fuktning och afdunstning. Efter trattens fuktning. | Tratt immig. | Tratten starkt immig under. Densamma fuktades och | vattnet fick afdunsta. | Tratt fuktades och gaf 1:a mätningen 2,00 mm., men 2:a noggran mätning 2,10 mm. 1:a mätningen gaf 1,50 mm. Tratt fint immig. 1:a mätningen gaf 1,55 mm. , Vattnet slogs sedan genom tratten. 1:a mätningen gaf 1,30 mm. D:o d:o 1,05. Tratten fuktades och fick sedan afdunsta. Tratt immig. D:o d:o. Tratten fuktades och fick afdunsta. D:o d:o d:o. Mätaren tömdes dä och fick torka. Endast botten fuktades. Mätningen gaf dä 3,00 mm. Sedan fuktades tratten, som fick torka, hvarefter mättes 2,90 mm. 40 MHJELTSTRÖM, OM FELKÄLLOR VID NEDERBÖRDSMÄTNING. Anm. Den 7 Juli pa morgonen var vattenmängden större än den sist mätta föregaende qväll. Som jag ej kunnat fa visshet om, att något regn fallit under natten, kan höjningen mahända förklaras deraf att, sedan tratten blifvit fuktad, detta vatten run- nit fullständigt ned på grund af luftens höga fuktighet dels utom dels inom mätaren. Vattenmängden är också icke större på morgonen än kl. 9,45 föregående qväll. De resultat, hvartill man kan komma på grund af förega- ende observationer, äro följande: 1:0. Till fuktning af tratten och botten atgar en qvantitet af 0,15—0,20 millimeter (hvardera delen för sig kräfver ungefär- ligen 0,10 mm.). Denna nederbördsmängd gar således vid hvarje uppmätning af regn förlorad för dygnets nederbördssumma. 2:0. Vattnets afdunstning i mätaren uppgår för dygnet i medeltal till 0,50 millimeter. Pa blåsiga eller mycket varma dagar är den åtskilligt större. Under nätterna deremot är af- dunstningen nästan ingen; endast vid stark blåst kan den uppga till 0,10 millimeter. 3:0. Den vattenmängd, som vid mindre noggran mätning kan stanna qvar i mätaren, uppgar till 0,10 millimeter. 4:0. Genom sjelfva uppmätningarne synes ej någon nämn- värd qvantitet ga förlorad. Af dessa resultat framgar, att den uppmätta nederbörden icke motsvarar den verkliga, utan måste den förra ena gången mer en annan gang mindre understiga den senare, beroende derpa om alla tre faktorerna samverka eller icke. Skulle t. ex. strax efter kl. 8 på morgonen en sommardag en mindre regnskur komma, och nederbörden ej genast uppmättes utan finge stå qvar till nästa morgon, samt väderleken vore varm eller något stormig, så kunde det lätt hända, att af en fallen nederbörd på 1,00 millimeter, vid en oaktsam uppmätning, ej så mycket vatten erhölles i mätglaset, att det steg till ne- dersta delstrecket, i hvilket fall vattenmängden ej skulle an- tecknas på nederbördsblanketten. I sa fall komme en sådan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 41 dag att försvinna fran nederbördsdagarnes antal, dit den dock rätteligen hörde. Den först upptagna felkällan gäller alla slags nederbörds- uppsamlare och torde den svårligen kunna pa något enkelt sätt undvikas. Vidare äro för visso alla våra mätare utsatta för afdunstning, den andra felkällan, men densamma kan dock förekommas genom uppmätningar strax efter det hvarje neder- börd fallit, ehuru en sådan sak torde blifva svår att förverkliga på alla stationer. Likaså kunde den tredje felkällan undvikas antingen genom större uppmärksamhet vid sjelfva uppmätningen af nederbörden, eller ock genom en förändring af sjelfva öpp- ningen till afloppspipen!). Af denna undersökning och dess resultat torde framga rigtig- heten af mitt påstående i uppsatsens början, att olikheten i nederbördsdagarnes antal hos stationer, som ligga hvarandra nära, är beroende icke blott af de olika lokalernas verkliga ne- derbördsförhallanden, utan äfven i hög grad af den noggranhet och papasslighet, hvarmed nederbörden blifvit uppmätt pa re-. spektive stationer. Till dessa slag af felkällor kunna mahända andra läggas, t. ex. för stora eller för små omkretsar till uppsamlarnes öpp- ning, hvarigenom uppsamlingsytan blefve origtig; förhallandet mellan mätglaset och uppsamlaren ej rigtigt, hvarvid den an- gifna nederbördssumman kan vara för stor eller för liten. Som korrekta instrument för sadan undersökning icke voro mig till- gänghige, sa maste jag underlata granskningen af dessa felkällor. !) Om en öppning på den ring, på hvilken tratten hvilar, funnes helt nära kanten af plåten inuti mätaren, så kunde man genom den slå det vatten, som eljest skulle stanna qvar i mätaren. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 32). Från Natuurkundig Vereeniging voor Nederlandsch Indie i Batavia. Natuurkundig tijdschrift. D. 44. Catalogus der Bibliothek. Batavia 1884. 8:0. Från Schweizerische Naturforschende Gesellschaft i Bern. Jahresversammlung, 67: Verhandlungen. Compte rendu. Från Naturforschende Gesellschaft i Bern. Mittheilungen, N:o 1092—1101; 1103—1118. Från Societe Vaudoise des Sciences Naturelles i Lausanne. Bulletin, N:o 92. Från Naturforschende Gesellschaft i Zürich. Vierteljahrsschrift, Jahrg. 26: 1—4; 27: 1—4; 28: 1---4; 29: 1—4. Frän K. Akademie der Wissenschaften i Berlin. Sitzungsberichte, 1885: 1—39. Frän Naturhistorischer Verein i Bonn. Verhandlungen, Jahrg. 42: 1. » Autoren und Sachregister zu Jahrg. 1—40. Frän Verein für Schlesische Insektenkunde i Breslau. Zeitschrift für Entomologie, (2) H. 10. Frän Naturforschende Gesellschaft i Halle. Abhandlungen, Bd 16: 3. Bericht, 1884. Från Naturhistorische Museum i Hamburg. Bericht, 1883, 1884. Frän Verein für Naturkunde i Kassel. Bericht, 31. ÄCKERMANN, K. Bibliotheca Hassiea. Kassel. 8:0. Smäskrifter 3 st. (Forts. å sid. 71.) 43 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 8. Stockholm. Bidrag till kännedom af nagra mineraliers specifika värme. AfP.E. W. ÖBERG. Tall. XXIX. [Meddeladt den 14 Oktober 1885.] Vid undersökning af sammansatta fasta kroppars specifika värme iakttog REGNAULT!) att för jernoxid, framställd pa kemisk väg, minskades värmekapaciteten i samma man, som oxiden underkastades starkare glödgning, för att slutligen närma sig den mineralriket tillhöriga Jernglansens Ehuru denna iakt- tagelse ej torde berättiga dertill, så gaf den likväl de svenska metallurgerna STARBÄCK?) och L. RINMAN?) anledning till en förmodan, att värmekapaciteten skulle minskas äfven hos jernets sasom bergmalmer förekommande naturliga oxider genom den bränning, de undergå vid rostningen. De framställde sitt an- tagande såsom en förklaring af det bekanta faktum, att den rostade malmen pa masugnen i allmänhet drager mindre kol än den orostade. Att det ej egde någon grund framvisades seder- mera af DELLVIK. Han bestämde nämligen?) sp. värmet hos orostad och rostad svartmalm från Rällingsbergs grufva i Da- larne. Den härvid funna skilnaden var sa obetydlig, att den !) Ann. d. chim. et d. Phys. Ser. 3 Bd. 1 p. 143 (år 1841). 2) Jernkont. Ann. 1844, pag. 121. 3) Jernkont. Ann. 1851, pag. 151. 2) Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1859, p. 439. 44 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. mäste skrifvas på observationsfelens räkning. Under antagande att differensen ej är större äfven vid högre temperaturer säger DELLVIK slutligen: »lärer man väl saledes bringas tillbaka till det gamla antagandet, att rostningen väl bidrager till en lättare reduktion af malmen men ej till dess lättare smältlighet». Som bekant atföljas vara bergmalmer vid brytningen af flere mineralier, hvilka vid malmernas tillgodogörande på mas- ugnen utgöra material för bildande af slaggen. Kunde hos dessa mineral uppvisas nagra väsendtliga olikheter i afseende pa speci- fikt värme, sa skulle derigenom ett bidrag kunna erhållas till för- klaring af det förhallandet, att jernmalmer, hvari vissa mineral inga, äro som man säger koldrygare än andra. Den ursprungliga afsigten med de observationer, hvilka med- delas i denna uppsats, var att utröna, huru härmed förhölle sig. Men da sp. värmet är kändt endast för ett jemförelsevis ringa antal mineralier, under det flere af deras öfriga physiska egenskaper med stor flit blifvit studerade, sa har jag ansett det ej vara utan intresse att nagot utvidga planen för undersök- ningen. Salunda hafva alla sådana mineralier blifvit medtagna, hvaraf rent material i tillräcklig mängd för tillfället kunnat anskaffas. Da nagra fullständiga mineralserier ej statt till buds, har samlingen blifvit temligen brokig. En del äro redan förut undersökta hufvudsakligen af NEUMANN!) men äfven af REG- NAULT?) och KoPP?). Dessa hafva repeterats för vinnande af behöflig kontroll öfver graden af undersökningens tillförlitlighet. Undersökningsmaterialet härrör dels direkt från fyndorterna, dels från Riksmusei och Bergmästare A. SJÖGRENS samlingar. Observationsserien utfördes enligt blandningsmethoden me- delst en REGNAULT's apparat, tillhörig Kongl. Vetenskapsaka- demien, hvilken genom Hr Professor E. EDLUNDS tillmötesga- ende ställdes till mitt förfogande. Den egentliga apparaten upp- stäldes i ett rum, under det att anggeneratorn befann sig i ett 1) PoGcGEND. Ann. Bd. 23, pag. 37. 2) Ann. d. Chim, et d. Phys. Ser. 3, Bd. 1. 3) Lrwsıss Ann. Supplementband 3, (1864, 1865). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 45 derintill gränsande. Detta försigtighetsmatt vidtogs, för att und- vika den starka upphettning af luften i observationsrummet, som maste blifva en nödvändig följd af flere timmars eldning i ett mindre rum. Då tillika de mindre solbelysta månaderna Okto- ber—Januari valdes för utförandet, sa blef det möjligt att med tillräcklig noggranhet reglera observationsrummets temperatur, en omständighet som är af vigt vid bestämningar af ifragava- rande slag. I beräkningsformeln för blandningsmethoden: (A +b) (€ —t) — BIT —t)= MT—t)C beteckna: A vattnets vigt, b samman af kalorimeterkärlets och thermometerkulans vattenvärden, t kalorimeterns begynnelse- temperatur, t dess sluttemperatur, B nätkorgens vattenvärde, T undersökningsmaterialets maximitemperatur, M dess vigt, € det sökta specifika värmet. Thermometern för bestämning af t och € äfvensom observa- tionsrummets lufttemperatur var förfärdigad af FRANS MÜLLER i Bonn och erhölls till lans af Hr Professor A. E. NORDENSKIÖLD. Hvarje grad hade en längd af 26 mm. och var indelad i 50 delar, hvarföre hundradelsgrader, med lätthet kunde afläsas. Emedan det egentliga thermometerröret var omgifvet af ett yttre skyddsrör, äfven inneslutande skalan, hvilken genom sin groflek ej kunde rymmas i uppvärmningscylinderns urskärning, så kunde ej heller thermometern, på vanligt sätt staende i kalorimetern, medfölja denna in under uppvärmningseylindern. En något af- vikande anordning maste derför vidtagas, som likväl ej märkbart inverkar på resultatens noggrannhet, och hvilken tydliggöres ge- nom tafl. XXIX. En uppständare från apparatens fotskifva upp- bar tvenne armar, ställda midt öfver hvarandra och sträckande sig nagot in öfver kalorimeterkärlet. Dessa armar voro vertikalt genomskurna och i de aflanga genomskärningarne insattes thermo- metern pa sadant sätt, att den ej behöfde borttagas oftare än för undersökning af nollpunktens läge. Salunda hvilade den förmedelst mot thermometerröret fast anslutande korkar helt löst pa genom- skärningarnes kanter och kunde till följe deraf ögonblickligen öfver- 46 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. flyttas från det ena till det andra af de på teckningen antydda lä- gena a och b. Sedan mineralet blifvit upphettadt och vattnet fyldt i kalorimetern, iakttogs först luftens temperatur, medan thermome- tern ännu innehade läget b. Derefter öfverflyttades thermometern i läget a och kalorimeterns begynnelsetemperatur (2) observerades, hvarefter den aterfördes till läget b, kalorimetern sköts in under upphettningseylindern för att mottaga nätkorgen med dess inne- hall och derefter ater till sin förra plats. hvarest thermometern aterigen insattes och sluttemperaturen (£') observerades. Under den tid af omkring en minut. som thermometerkulan var Iyftad ur vattnet, sänktes dess värmegrad genom det vid thermometer- kulan vidhäftande vattnets afdunstning vanligen 0,2” till 0,37, i intet fall mer än 0,6”. Denna värmeförlust är likväl så obe- tydlig, att nagon korrektion derför ej behöft vidtagas. Vid be- räkning af korrektionens storlek i ogynsammaste fall (N:o 2 Kop- parkis, se observationstabellen) befanns, att t skulle tagits 3 en- heter lägre i 4:de decimalen och att sp. värmet skulle ändrats med 2 enheter i ö:te decimalen. Nagon vattenspillning från ther- mometerkulan kunde i intet fall iakttagas. Da lufttemperaturen, sasom af observationstabellen i det följande synes, i de allra flesta fall ligger mellan ? och t', samt kalorimetern skyddades af ett omgifvande kärl och temperatur- utjemningen mellan det uppvärmda undersökningsmaterialet och vattnet tillfölje af lämplig kornstorlek hos det förra och stark rörelse af det sednare, dessutom försiggick temligen hastigt (pa | a 2 minuter), så har korrektion ej heller för luftens temperatur ansetts nödig. Den nyss nämnda rörelsen af kalorimeterns vatten- massa astadkoms derigenom, att nätkorgen, under det den me- delst en i observationsrummets tak anbragt häfstangsinrättning (se tafl. XXIX) hölls något upplyftad från kalorimeterns botten, gafs en utefter dess omkrets svängande rörelse med emellanat ombytt rigtning. Sa snart nätkorgen sattes i rörelse började thermometerns qvicksilfverpelare att oregelbundet oscillera upp och ned, alltefter som en varm eller kall vattenvag träffade thermo- meterkulan. Dessa oscillationer voro i början större (omkr. ett ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 47 par hela grader), men minskades naturligtvis, allteftersom värme- utjemningen blef fullständigare. Under det att omröringen af vattnet fortfor, blef derefter temperaturen stationär I a 3 minuter och antecknades då såsom sluttemperatur (t'), hvarefter den slut- ligen regelbundet och sakta drog sig ned mot den i observa- tionsrummet rådande temperaturen. Emedan jag dels arbetade utan biträde, dels saknade afläs- ningstub med lämplig fokaldistans, så måste thermometern afläsas direkt. För att härvid hindra kalorimeterns uppvärmning fran kroppen och det till skalans belysning använda ljuset, samt skydda ögat från mera ljus, än som genomgick thermometer- skalan, anbringades 3 st. pappskärmar på sådant sätt, att de ej behöfde rubbas under de för observationerna nödvändiga hand- greppen. Anordningen af dessa skärmar visas äfven pa tafl. XXIX. Temperaturens maximum (7) i upphettningseylindern, upp- mättes med en thermometer, graderad i hela grader. Genom en jemförelseserie med den fingraderade thermometern visade sig, att tiondels-grader med temlig säkerhet kunde afläsas. Dess kokpunkt undersöktes upprepade gånger och vid barometertryck varierande från 711 till 760 mm.!) Sedan konstant maximum upp- natts fortsattes uppvärmningen ytterligare 3 qvart till en timme, för att undersökningsmaterialet alltigenom skulle erhålla samma temperatur. Maximum erhölls vanligen på omkring 2 timmar, men vid de vattenhaltiga mineralen atgick mer tid och vid Chabasiten (det mest vattenhaltiga) voro 6 timmar nödvändiga. Vanligen un- dersteg maximum den mot barometertrycket svarande kokpunkten med 0,1” a 0,3” under det att vid REGNAULT's försök skilnaden utgjorde 1 a 2 hela grader, en omständighet som €. PAPE?) velat tillskrifva luftdrag i REGNAULT's apparat. Alla vigtbestämningar verkställdes medelst en känslig vag, förfärdigad af C. A. LINDQVIST i Stockholm. Vid undersök- ning befanns den vara likarmad och gaf vid belastning af 400 ') Platsen för observationerna vid Persbergs grufvor i Vermland låg omkr. 700 fot öfver hafvet. 2?) POGGEND. Ann., Bd 120. 48 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. sr. på hvardera skålen utslag för 1 milligr. Den dertill hörande vigt- satsen af G. WESTPHAL 1 Celle visade sig äfven vara fullt korrekt. I och för bestämning af kalorimeterns vattenmängd kalibre- rades 3 smalhalsade mätkolfvar a 300 gr. stycket genom vägning af destilleradt vatten vid 14° C. Dervid iakttogs, att före kolfvarnes tillbakavägning det vid deras insidor häftande vattnet fick afrinna lika lång tid (5 min.) som sedermera vid de sär- skilda försöken. Vid 15 försöksvägningar skiljde sig den högsta för glaset med vidhäftande vatten för alla tre kolfvarne sam- manlagdt funna vigten med en centigram från den lägsta. Öfver vigten af kolfvarnes vatteninnehåll vid andra ifrågakommande värmegrader än den, hvarvid de voro kalibrerade, upprättades en tabell med vattnets kubiska utvidgningskoefficient antagen till 0,000025 och vattnets täthet vid 14” till 0,999299. Enligt påskrift vägde glaset i thermometerkulan 0,96 gr. och qvicksilfret 9,46 gr. Med specifika värmet för glas = 0,198 (REG.) och för qvicksilfver = 0,0333 (O. PETTERSSON) blifver thermometerkulans vattenvärde = 0,505. Kalorimeterkärlet vägde 71,ıso gr. och då specifika värmet för mjuk messing antages till 0,0862 blifver dess vattenvärde 6,136 som tillsammans med vattenvärdet för thermometerkulan utgör 6.641 = b i formeln. Af de apparaten atföljande tvenne nätkorgarne vägde den ena 8,864 gr. och den andra 9,225. Med nyssnämnda specifika värme för messing blir således deras vattenvärden respektive 0,764 och 0,795. För den afkylning, som egde rum, då nät- korgarne med sitt innehåll passerade luftlagret mellan upphett- ningscylindern och kalorimetern och hvarvid värmeförlusten huf- vudsakligen antages drabba nätkorgarne, reducerades dessa vär- den proportionelt mot den af REGNAULT genom direkta försök!) funna nedsättningen till respektive 0,608 och 0,633 (= Bi formeln). Såväl kalorimeterns som nätkorgarnes vigter minskades något under begagnandet genom afnötning. På den härigenom upp- komna minskningen i vattenvärden har likväl afseende fästats vid beräkningarne. !) Ann. de chim. et de Phys. (1840), Bd. 73, p. 32. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 49 Sedan nu redogjorts för det vigtigaste af de omständigheter, som kunna inverka pa de i beräkningsformeln ingaende stor- heterna, anföras i det följande de verkställda observationerna, uppstälida i tabellform. De inom parenthes före mineralens namn staende talen till- kännagifva ordningsnummern inom observationsserien och de i anmärkningskolumnen förekommande matten det använda mate- rialets ungefärliga kornstorlek. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Ärg. 42. N:o 8. 4 50 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. Mineral. Svafvel- och Arsenikmetaller. . (40) Chalkopyrit (Kopparkis), Falun. (42) HD) » (41) Geokronit, Halun ..._.............. (45) » » . (26) Arsenopyrit (Arsenikkis), Danne- INO BANKS SAS SOK RR vo NM H 6. (51) » Dannemora........... 7. (23) Kobaltin (Koboltglans), Tunaberg 8. (35) » » Oxider. 9. (1) Jernglans (Blodstensmalm), Läng- bank BSS ST AA pa 2 10. (55) » [fan OD ASEA 11. (14) Braunit, Långban .................. 12. (50) 1183 (CD) EDI Ralunda ee » » 14. (29) Hausmannit, Längban............- 15. (30) » BAND ARE Haloidsalter. 16. (20) Kryolit, Ivigtuk i Sydgrönland 17. (36) » » ) Karbonater, vattenfria. IST4S)ECaleitı Bersberg 2. ee! Karbonater, vattenhaltiga. 19. (24) Malachit, Gumeschewsk pä Ural 20. (32) » » 5 Fosfater med Klarider och Fluorider. 21. (61) Apatit, Gjerrestad i Norge....... Silicater, vattenfria. 122. (52) Malakolit (Salit), Sala ............ 123.(53) » Hua TELEM Luftens Mm. A. T. t. gy | EE vid obs. 169,063 | 901,13] 98,9] 11,96 | 14,06 | 13,3 168,988 | 901,03] 98,8 | 13,24 | 15,30 | 14,1 202,700 | 900,97) 98,8 | 14,00 | 15,30 | 15,6 202,560 | 901,06) 982 | 12,70 | 13,98 | 13,2 180,857 | 901,09) 98,8 | 11,90 | 13,99 | 11,6 180,315 | 901,101 99,6 | 11,98 | 14,11 | 123 155,040 | 901,11) 98,9 | 12,32 | 13,79 | 13,4 155,004 | 900,ss| 98,7 | 14,72 | 16,14 | 15,6 159,315 | 901,10) 99,0 | 12,46 | 14,94 | 144 188,787 | 901,10] 99,9 | 12,34 | 15,29| 14,1 187,123 | 901,0s| 99,5 | 12,54 | 15,40 | 13,6 187,0so | 901,10) 99,6 | 11,93 | 14,82 | 12,0 28,060 | 901,09] 98,1 | 12,30 12,80 | 12,6 162,696 | 901,13) 99,0 | 11,99 | 14,35 | 12,9 162,595 | 901,12]| 99,0 | 12,11 14,46 | 13,0 174,618 | 901,12) 99,0 | 12,22 | 16,30 | 13,5 | 174,03s 901,10| 98,6 | 12,38 | 16,40 | 13,7 157,125 | 901,13] 99,2 | 11,94 | 15,02 | 18,3 188,164 | 901,1a| 98.7 | 11,58 | 14,70 | 12,2 18S,340 | 901,12) 98,6 | 12,02 | 15,14 | 12,9 158,910 | 901,11 99,1 | 12,06 | 14,92 | 13,2 183,936 901,97] 99,7 | 13,91 | 17.18 | 15,0] 183,851 | 901,12] 99,6 | 12,09 | 15,42 | 13,0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 5] (0 b. B. Sp. | Medium. "| värme. 6,638 | 0,632 0,1292 |onss 291 » | 0,607 0,1290] » oo» 0,0667 | 0 s 0,065: » » 0,0651 j » 0,635 | 0,1202 lg 210 6,635 | 0,607 |0,1218 || ” 6,638 | 0,608 en ‚0970 » » 0,0968 6,641 | 0,608 Bau, ‚1645 6,635 | 0,607 | 0,1647 | 6,641 | 0,608 | 0,1617 \o 1620 6,635 | 0,507 0,1622 | 3 » » 0,1680 6,638 | 0,608 | 0,1518 0 1520 » » |0,1522|[ ° 6,641 | 0,633 | 0,2529 0 x ‚2522 6,638 | 0,632 | 0,2514 6,635 | 0,607 | 0,2042 6,638 | 0,608 0,1757 0 1763 » 0,633 \O,1768|| ” 6,635 | 0,607.| 0,1903 » 0,632 | 0,1921 » » [0,1919 [92920 N 0,1906 (Diopsid fr. Tyrolen, Neum. 1. e.); 0,186 | (Possenp. Ann. Bd. 23, p. 97). | | Derb; 2 t. 6 mm. NEUMANN fann sp. värmet — (0,1289 | I rät; 2 t. 6 mm. | en tät; 8 t. 6 mw. Sp. värmet antagligen för | högt, emedan materialet var bergartblandadt; NEUM. | | fann 0,1012 (1. c.). \ Kristaller, förorenade af Kopparkis; 5 t. 10 mm.; 0,1070 (Neun. 1. c.). För Speiskobolt (Smaltit) fann NEUM. (1. e.) 0,0920. | Kristalliniskt kornig; 2 t. 3 mm.; 0,1692 (NEUM. |]. c.); 0,1670, 15°—98° (REGNAULT, Ann. d. chim. 1841); | 0,157, 18°—45° (Kopp, Lieb. Ann. Supplementband 9). | Kornig och tät; 3 t. 5 mm. Sp. värmet antagligen något för högt tillfölje afi materialet inblandad qvarts. | Kristaller; 3 t. 10 mm. \ Kristaller; 0,5 t. 1 mm. | | Derb, färglös; 3 t. 3 mm.; 0,2056 (Neum. 1. c.); 0,238, 22°—50° (Kopp. 1. e.). Kristalliserad, färglös; 2 t. 3 mm.; 0,2046 (Neun. 1. c.); ; 0,2086, 20°—100° (REG. 1. e.); 0,206, 16°—48° (Korr, I Ul Goa N Niurformig med skälig textur; 3 t. 8 mm. Grägrön, derb med genomgångar; 3. t. 5 mm.;. | 0,1787 Hermann Gm. Handb. I. | Ljusgrön, kristalliniskt stängliga agregat; 2 t. 5 mm.; (Diopsid fr. Schwarzenstein i Tyrolen, Kopp 1. c.). 52 vu & = PR Qt a . (45) Petalit, Utö Ö (47) » » . (54) » » . (13) Knebelit, Dannemora -.....-------- 39. (49) » » . (10) Chondrodit, Kafveltorp . (56 23 (OM I P6 SS . (59) Gul Granat, Längban..............- . (60) » » ni. IE ARE . (12) Pyrosmalith, Dannemora . (38) » » £ (58) » » > (OB) > » » . (25) Chabasit, Färöarne . (83) » » . (27) Heulandit (Stilbit),| Theigarhorn (ol) » ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. Mim Tentan (9) Malakolit (Grönskarn), Persberg (5) Augit, Nordmarks grufvor......- . (66) Rhodonit, Längban .........----.-- . (21 en) > » 22) OrihoklasssYtterby, 2 ee . (34) » DE RED => BeryllisRarartyei? 2 200% Ban AN biter Balun.........0... ee > (CIO) > ee IE NER . (67 Anorthit, Rådmansö ........... --- — KWERpido@eBersberg mer en — Granat (Pyrop), Böhmen (2) Brun Granat, Persberg (3). Talksilikat, Persberg_..______._...._ Silikater, vattenhaltiga. (4) Ädel Serpentin, Persberg vid Berufjord på Island Luftens Mm. A. T. t. tj en obs. 160,017 | 901,02] 99,4 | 13,48 1628| 141 132,879 | 901,13) 99,0 | 11,87 | 14,44 | 13,3 132,746 901,14 99,5 | 11,70 | 14,30 | 12,9 117,142 | 901,08, 98,6 | 12,54 | 14,58 14,0 163,000 901,12) 98,8 | 11,90 | 14,55 | 12,1 143,430 | 901,12 98,9 | 11,88 | 14,55 | 12,2 143,380 | 900,97) 98,6 | 13,82 | 16,47 | 15,2 148,258 | 901,13] 99,0 | 11,94 | 14,58 | 12,9 148,178 | 901,11) 98,8 | 12,21 | 14,85 | 13,5 137,165 | 901,05) 98,5 13,24 | 15,77 | 14,3 137,112 | 901,13) 994 | 12,14 | 14,72| 13,4 63,334 | 901,10! 99,2 | 12.22 | 13,46 | 13,0 171,225 | 900,99) 99,2 | 13,47 | 16,43 | 14,5 170,900 | 901,11) 99,7 | 12,15 | 15,17 | 12,8 155,247 | 901,08) 99,8 | 12,77 | 15,24| 14,9 155,217 |901,11 99,3 | 11,93 | 14,40 | 11,3 72,089 901,11) 99,7 | 12,36 | 13,88 | 13,1 139,147 | 901,07| 100,0 | 12,62 | 14,98 | 14,1 139,720 | 900,8s 99,» | 14,70 | 17,00| 16,3 167,420 901,12 99,4 | 12,18 | 15,00 | 13,7 167,354 901,10) 992 | 12,26 | 15,06 | 15,1 178,190 901,10 98,1 | 12,32 | 15,22| 18,7 121,062 | 901,08) 99,8 | 12,49 | 14,78 | 15,7 120,798 | 901,03 98&s| 13,25 | 15,51 | 15,7 136,990 | 901,0s) 980 | 13,06 | 15,68 | 14,1 166,908 | 900,98) 99,6 | 13,75 16,96 15,0 138,340 | 901,04| 97,1 | 12,86 | 16,12 | 14,1 138,293 | 901,09) 98,2 | 12,76 | 16,04 | 14,1 113,154 | 901,10] 97,1 | 12,43 | 16,29| 13,8 112,949 | 901,06] 97,2 | 13,09 | 16,96 | 14,8 92,203 | 901,09] 98,1| 12,23 | 14,55 | 12,6 92,014 | 901,101 97,4 | 12,32 | 14,64 | 13,3 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 53 RR ee — T' =——>q == ?02£€0m"==—=========f=O== C b. B. Sp. ‚Medium. Anm ar VR Ki EINE OVR AN värme. EEE 6,641 | 0,633 | 0,1871 ; Mörkgrön, derb; 2 t. 3 mm. 6,638 | 0,607 | 0,2031 | 0,2036 | Derb med genomgångar; 3 t. 6 mm. G.688 |. Oeoaı ||| 3 ER 6,641 | 9,608 | 0,1830 Kristalliserad, svart; 2 t. 4mm.; 0,1938 (Augit frän Böhmisk Basalt, Neun. 1. c.). 0,1699 Kristallinisk; 2 t. 4 mm. 0,1959 | 0,1979 | Derb; 3 t. 7 mm. 0,1998 | 0,1870 | Ljusröd; 3 t. 6 mm.; 0,1861 (Adular, St. Gotthard, 101077 Neun. 1. c.); 0,1911 (Fältspath, Lomnitz, Neun. 1. e.); 0,1884 | 0,183 (Röd Orthoklas, Aschaffenburg, KOPP. 1. e.). 0,1978 [ERNER strålig; 3 t. 7 mm.; 0,1961 (fr. Penig, 01970 Neun. 1. c.); 0,190 (Kristaller fr. Pfunders i Tyro- 0,1973 | len, Kor 1. c.). 0,1973 Derb med tydliga genomgängar. Urplockad frän Anor- thitgabbro (Eukrit). 2 t. 3 mm. 0,1860 [ Derb med kornig textur; 2 t. 3 mm.; 0,1940 (Zoizit 0,1861 o = 0,1862 || | från Fichtelgebirge, NEUM. 1. c.). 0,1667 ; Es 0,1665 | Mörkgrön, kristallinisk: 3 t. 7 mm. 0,1663 0,2142 Kristaller; 3 t. 10 mm. 0,17577 3 | unse Kristaller; 1 t. 2 mm. 0,17589 0,1725 | 3 -0,1772 | Derb, tät; 3 t. I mm. 0,1769 f 0,1744 Derb, tät; 2 t. 3 mm. 0,1969 |oa0ıs Kristalliniskt bladig; 3 t. 6 mm. 0,1986 0,2063 oe Ljusgrön, kristalliniskt bladig. Enligt undersökning 0,2077 f ; befunnen vattenfri. 2 t. 3 mm. 0,2596 0,2575 0,3778 0,3819 0,2668 0,2696 10.060 Gul, kolsyre- och bitumenfri; 2 t. 3 mm. | j0.3799 Färglös, kristalliserad; 3 t. 8 mm. 0.2083 Färglös, kristalliserad. Taflor af 1 t. 5 mm:s tjocklek. | 54 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. Mineral. 56. (28) Kalkmesotyp, Island.............:. 57. (39) » De SAN Jernmalmer. (5) Svartmalm fr. Storgerufvan vid Bersberegme ne nr nn 9. (ID Svartmalm fr. Alabamagrufvan VA FIS eNs Den oe ae te . (16) Svartmalm fr. Taberg i Småland (6) Rostad Dannemoramalm, Österby Slagger. . (17) Emaljslagg fr. Mariedam ......... . (64) » EEE . (18) Kristallinisk slagg| fr. Längbans- 5. (62) » » . (19) Slagg fr. Bessemerstälbläsning vid Längbanshyttan ............ . (63) Slagg fr. Bessemerstälbläsning vid Längbanshyttan ............. Luftens M. A. 7 t. Da FED vid obs. 92,255 | 901,11! 99,2 | 12,20! 14,383 | 12,9 92,100 | Ml,ı2), 98,8 12,24 | 1441| 13,4 191,750 | 901,02 99,2 | 13,74 | 16,70 | 15,2 | 187,sı0 | 901,12) 99,7 | 12,19 | 15,12 13,1 | 183,482 |901,03 99,0 | 13,32 | 16,54 | 14.1 180,425 | 901,10! 99,21 12,12 | 15,05 | 13,2 138,278 901,12! 99,1 | 11,99 | 14,44 | 13,9 138,246 901,06 98,5 | 12,93 15,36 | 142 121.911 | 901,14] 99,2 | 11,90 | 14,11 | 13,0 | 121,760 | 901,10) 99,1 | 12,09 | 14,30 | 1233| 160,522 | 901,14] 99,0 | 11,75 | 14,34 | 13,7 160,47v | 901,12] 99,0 | 12,02 | 14,60 13,1 | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 55 6,638 6,641 0,608 0,633 0,608 0,633 C. Sp. värme. 0,1667 0,1641 0,1899 0,1717 0,1854 0,1876 0,1382 0,1893 0,16906 0,16916 Medium. 0,1691 f Färglös. Nälformiga kristaller, dels fria dels i aggregat | af 2 t. 8 mm:s genomskärning. ; Ren Magnetit =0,1641 NEUM. 2 t. 3 mm. Profvet inne-| » » =0,1678 REG. höll omkr. 10 2 1 Malakolit] » » —(0,156 Kor. Svartmalm fr. Reale = 2 t. 3 mm Profvet inne-) 0,1649, DELLVIK, Öfvers. höll omkr. 5 ® Talk af io: -Akad. Förh. 1859, 0 3 t. 6 mm. Tunchålles Eg 50 % Olivin. 2t. 3 mm. Rostad svartmalm fr. SANNE = 0,1643 (DELLVIK 1. c.). Ljusgrå; 3 t. 6 mm. o Ljusgrå; 3 t. 6 mm. Gräsgrön; 3 I. 6 mm. 56 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. Redan af REGNAULT's undersökning öfver sp. värmet hos legeringar!) framgick, att metallernas sp. värme är detsamma, antingen de äro fria eller inga sasom beståndsdelar i en legering, tagen tillräckligt langt fran smältpunkten. Sedan WOESTYN funnit, att samma förhållande eger rum äfven för bestandsdelarne inom andra sammansatta kroppar än legeringar, så uppställde han följande hypotes?): »Den värmemängd, som är behöflig för att höja en sammansatt kropps atomvigt en temperaturgrad, är lika med summan af de värmemängder, som äro behöfliga för att höja elementaratomerna eller delar deraf en grad», och ut- tryckte den genom formeln: AD nacır nach nalen hvari A betecknar den sammansatta kroppens atomvigt, C dess r sp. värme; a', a”, a” elementernas atomvigter, c', c’, e” deras sp. värme och n', n”, n” det antal atomer, hvarmed elementen inga i den sammansatta atomen. Är denna sats sann, så skulle man å ena sidan kunna be- räkna en sammansatt kropps sp. värme, då dess sammansättning och beståndsdelarnes sp. värme äro kända och a andra sidan beräkna en beständsdels sp. värme, då de öfriga i formeln in- gaende qvantiteterna äro bekanta. Då ibland de i föregående tabell anförda mineralen några finnas, beträffande hvilka äfven det vilkoret är uppfylldt, att deras beståndsdelars sp. värme äfvensom den kemiske samman- sättningen äro kända, så har ett försök gjorts att beräkna deras sp. värme för att se efter, huru de beräknade värdena ställa sig i jemförelse med de genom direkt undersökning funna. Härvid har likväl ej räknats med atomer utan med de genom kemisk analys funna procenttalen. Några analyser på just det till sp. värmebestämningarne använda materialet har jag ej haft till- fälle att förskaffa mig. Men då de analyser, som i det följande citeras, äro gjorda på material från samma fyndorter, hvarifrån det af mig använda härleder sig, så torde afvikelserna i den !) Ann. d. Chim. et d. Phys. Ser. 3, Bd. 1, p. 172. 2) Ann. d. Chim. et d. Phys. Ser. 3, Bd. 23, p. 296. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 57 kemiska sammansättningen fa antagas vara endast obetydliga och oväsendtliga. Vid införande af procent i stället för atomer och atom- vigter erhåller formeln detta utseendt 100505 piece plcher pen. 2.2... 3 hvari 100 (eller ock den genom analysen funna procentsumman) ersätten A och p', pi. .... (elementernas eller oxidernas och kiselsyrans procenttal) ersätta n/a‘, n'a"..... Såsom grund för beräkningarna hafva begagnats nedansta- ende värden på sp. värmet: a) Enkla ämnen. b) Oxider. Ag = 0,0570) APO? = 0,1976 | As — 0,0814 Fe?QO3 = 0,1670 Co = 0,1070 MsO = 0,2439 ÅREGNAULT?). Cu = 0,0952 MnO = 0,1570 | Be — 0,1 138] Rnaxauum)) SiO? = 0,1913 | 170 = 0,0514 BeO = 0,24713)| NILSON och > = Wo ZrO? = 0,1076*)] PETTERSSON. Sb = 0,0508 1) Ann. d. Chim. et d. Phys. Bd. 73, pp. 36—45 (år 1840). 2) Ann. d. Chim. et d. Phys. Ser. 3, Bd. 1, pp. 173, 174 (år 1841). 3) Ueber Darst. u. Valenz des Berylliums, Nova acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser. 25: Do NV 1) Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1880, p. 47. ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. Kopparkis. Cu?S + Fe?S3. ur den kemiska formeln. Geokronit fr. Falun. 5PbS + (Sb, As)’S3. Proc. sammans. en]. ana- lys af Tu. HEISKENSKIÖLD under inseende af L. Svan- BERG i Ofvers. af Vet.-Akad. Förh., 1848, p. 65. Arsenikkis. FeS? + FeAs?. Proc. sammans. beräkn. ur kem. forml. Koboltglans. CoS? + CoAs?. Proc. sammans. beräkn. ur] kem. formeln. Gahnit fr. Falun (Zn, Mg)O + (Al?, Fe?)O?. Proc. sammans. enl. ana- lys af H. ABICH i POGGEND. Ann. 1831, p. 353. Proc. sammans. beräknad| | DICK C C p', p", ete. | pc", | beräk- funnet. etc. nadt. - Cu—34,6 | -3,294| Fe =30,5 | 3,471 S— 34,9 | 6198| 0,1289 100,0 | 12,963) 0,130 | 0,1291 S=15,16| 2,692) As— 4,62] 0,376) Sb= 5,66) 0,288 Pb = 64,17| 2,015 Cu= 4ır7 0,397] Fe= 0,08) 0,009 Ag— 0,24| 0,014 Za = 0,59 0,056 Al?O3—= 1,90| 0,375 el 1,75) 0,562 98,34| 6,584 0,067 | 0,066 Fe = 34,4 | 3,915) As—46,0 | 3,744 S=19,6 3,481 0,101 100,0 | 11,140) 0,111 [0,131 Co =35,5 | 3,799) As—45,2 | 3,679 —19,3 | 3,428 0,107 100,0 10,906 0,109 | 0,097 Al?O°— 55,14) 10,896 Fe?0°— 5,835! 0,977 MgO = 5,25, 1,280) ZnO = 30,02] 3,746 SIO02= 3:34 0735 100,10| 17,634| 0,176 | 0,168 Anmärkningar. NEUMANN !). | Denna afhandl. Denna afhandl. Obs. Det i denna afhandl. Ir: värdet för Arsenikkis är säkerligen för högt, eme- I materialet var förore- nadt af silikater, hvilkas sp. värme är högre. NEUM. E Denna afhandl. Den kem. sammans. osäker- het har antagligen förorsa- kat skilnaden mellan detbe- Dr och denna afhand- lings funna värden. NEUM. Denna afhandl. Det funna värdet (0,168) säkerligen nägot för lägt, emedan undersökningsmate- rialet, tillfölje af dess ringa qvantitet ej nog hastigt kunde bringas ned i kalori- metern. Denna afhandl. 1) Citaten i anmärkningskolumnerna hafva afseende på det funna C. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 59 Beryll fr. Falun. 3BeO, Al?03, 6Si0?. Proc. sammans. enl. ana- lys af BErRzELuIUvs i Schw. J. XVI, pp. 265, 217. Zirkon. ZrO? + SiO?. Proc. sammans. enl. ana- lys af Kraproru 1 Beiträge, Bd. 5, p. 126. pe, (© p', p", etc. | pc", | beräk- ete nadt. | ALO®—=17,60| 3,478 BeO = 13,13, 3,244 Fe?O°’—= (0,72) 0,120 SiO? — 68,35 13,075 99,30) 19,917 0,200 Ssi0?—= 32,5 | 6,217 ZrO? — 64,5 | 6,940 Fe?0°®—= 1,5 | 0,251 98,5 | 13.408] 0,136 | C funnet. 0,198 0,132 Kopp. Anmärkningar. | Denna afhandling. Största delen af de undersökta silikaten innehålla oxiderna K?O, Na?O, Li?O, CaO, FeO, angående hvilkas sp. värme, savidt jag kunnat finna, ej något blifvit offentliggjordt, med undantag af ett af NEUMANN beräknadt värde för CaO = 0,196 (POGGEND. Ann., 1831, p. 33). Härnedan göres ett försök att beräkna sp. värmet för dessa oxider. Sättes nämligen procentsumman stäfverna behålla sin betydelse, så blifver P och de öfriga bok- ne PO (RE ARNO NER Den ) R 0 " | PEST ER Beräknadt SVAN ög JD ST AO NIT pueh.ete. sp. värme: ar Wollastonit. CaO.SiO?. | SiO?—=5l,7 9,390 Proc. sammans. beräkn. ur | CaO = 48,3 7,910 Ca0— 0,164 kem. forml. Sp. värme (C) Ze de) EST (Kore). P=100,0 | PC = 17,300 Knebelit fr. Dannemora. SiO? —= 30,26 5,789 2(Mn, Fe)O . SiO?. MnO — 34,47 5,412 Proc. sammans. enl. ana- 0% VIEN lys af A. ERDMAN i Vet. PeO — 34,30 5,219 | FeO = 0,152 Akad. Handl. 1850, p. 53.| MgO = 0,5 0,061 Sp. värme (C) = 0,1665 (d:a | ,1an3__ afhandl.). APO 1,59 0,814 | P=100,87| PC -= 16,795 | 60 Albit fr. Penig. Analys i Schwgg. J., Bd. Sp. värme (C) = 0,1961 (NEUM., fr. samma 29, p. 324. lokal). Svensk Albit. Analys i Schwgg. J., Bd. 29, p. 324. Sp. värme (0) = (0,1976 (denna afh.). Albit. Na?O . Al?03.6Si0?. Proc. sammans. beräkn. ur Sp. värme (() = 0,1976 (denna afh.). kem. form]. Adular fr. St. Gotthard. K?O . A1l?03.6S10?. Analys af ABICH i Poce. Ang IBG, OM 9.2528: SN värme (C) = 0,861 (NEUM.). Orthoklas fr. Ytterby. K?0 . A1?03. 6Si0?. . Analys af B. LINDMAN i Ofvers. af Vet.-Akad. Förh., 1860, p. 261. Sp. värme (C) | == 0,1877 (denna afh.). Petalit fr. Utö. Li?O . Al?O?.8Si0?. Analys af K. SonDEn i Geol. Fören. Förh., 1882, p. 41. Sp. värme (©) = 0,2036 (denna afh.). ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. TR for 200.00 Beräknadt jD'3 JD HO DIE WC > etc. sp. värme. SiO? = 67,75 12,96 1 | A203 18,65| 8,685 Fe?O°— 1,20 0,200, Na?O = 10,06 2,290 INa20 =0,228 MOE 0584 0,083 P=48,00| PO=19,219 SiO? — 70,48 13,483 | Al203= 18,45 3,646 | |Na?O = 10,50 2,541 Na?O = 0,242 CaO —= 0,55 0,090 | P=99,98] PC=19,760 SiO? = 68,6 13,123 NEO IS 3,873 | Na?O =11s, 2,264 |Na?O — 0),234 P=100,0 | Pe=19,760 | SiO? — 65,69 12,566- A209 17,97 3,551 | K20 =13,99 2,037, K’O = 0,146 INa®O = 1,01 0,236 | Ca0 = 1,34 0,220 P= 100,00! PC = 18,610 SiO? — 64,57 12,352 N ELOR—n ÜEy TE) 3,899 Fe?O°— 0,20 0,033 K?O = 12,26 1,741) KO =0,142 INa20 = 3,06 0,716 CaO = 0,18 0,029 P= 100,00) PC=18,770 N SiO2 71,97 14,916 IAl20°— 17,08 3,375 LO — 4,22 1,898 | Li?O = (0,450 Na?O = 0,73 RA Ob P= 10,00! PC =20,360 Anmärkningar. Sp. värme på CaO, se ofvan. Vid de följande be- räkningarne har detta värde användts. Medium (0,144) af dessa två värden för K har i det följande lagts till grund för beräkningarne. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 61 Kryolit fr. Ivigtak. 6NaRFl . Al?FI®. Sammans. enl. P. GrorH, Zeitschr. f. Krystallogr., Bd. 7, p. 387. Sp. värme (C) = (0,2522 (denna afh.). CaFl?. Kem. sammans. beräkn. ur forml. Sp. värme (C)=0,209 (Kopp). Fiusspat. Chabasit fr. Färöarne. (H?K2)0 . CaO . A1?03.58i0? + 6H?O. Proc. sammans. omräknad på grund af den hos under- sökn:smaterialet funna vat- tenhalten och DUROCHER’s analys i Ann. de Mines, Ser. 2, Bel HÖ Do Hö Sp. v. (C) = 0,3799 (denna afh.). Heulandit fr. Island. 2H?0O . CaO . A1?03.6Si0? + 3H°0O. Proc. sammans. enl. anal. af RAMMELSRERG i POGGEND. Ann. Bd. 110, p. 525. Sp. v. (C) = 0,2682 (denna afh.). Kalkmesotyp fr. Island. CaO .. Al?O3.3SiO? + 3H?O. Proc. sammans. enl. anal. af GULICH i POGGEND. Ann.. Bd. 59, p. 373. Sp. värme (C) = 0,2464 (denna afh.). Al == 12,98 2,754 Na = 32,81| 9,626 Fl — 54,31 12,x40 , ' [23 ple!, pie, ete. P= 100,00 PC = 25,220 Ca =DLA | 9,255 FI=487 | Il645 P= 100,0 | PC=20,900 SiO? —= 47,37) 9,062 NO 20,68) 4,086 CaO= 5,69 0,933 Na?O — 2,32 0,543 | K20- 1,64 0,256 H?O = 22,30 23,130 P=1W%,00| PC =537,990 | SiO? — 58,2 11,134 AIZO2= 17,6 3,478 HOT 1,181 H?O = 16,0 10,759 P=99,0 PC=26.552 | SiO? = 46,76, 8,945 A1?0°— 26,22 5,181 CaO — 13,68] 2,244 H?O —= 13,94 8,418 P= 100,60 PC = 24,788 Beräknadt sp. värme. BI=10,23R Fl = 0,239 H°’O = 1,037 H?0 = (0,672 H°O = 0,604 Anmärkningar. Sp. värme för Al = 0,2122 (Rec.). Sp. värme för Na = 0,2934 (Ree.). Undersökningsmate- rialets vattenhalt lika med analysens. Undersökningsmate- rialets vattenhalt lika med analysens. Vid jemförelse mellan de för alkalierna beräknade värdena, finna vi, att sp. värmet för Li?O är störst dernäst för Na?O och sist för K?O. Detta är samma ordning, som i afseende pa sp. värme intages af alkalimetallernas klorider och en del syre- salter, der denna egenskap är känd. Ett par andra egendomliga omständigheter, som framgå ur föregående tabell, äro, att Fluorens 62 ÖBERG, NÅGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. sp. värme har samma värde hos Kryolit och Flusspat, ehuru dessa minerals kemiska sammansättning är sa väsendtligt olika, äfvensom att hos den undersökta serien ur Zeolitgruppen vatt- nets sp. värme aftager i samma mån som vattenhalten minskas. Ett mindre värde för vattnets sp. värme skulle antyda, att det vore starkare kemiskt bundet eller att det enl. SCHRÖDERS!) sats undergatt en starkare kondensation. Med tillhjelp af de beräknade värdena för K?O, Na?O, CaO och FeO fortsättes härnedan beräkningen och jemförelsen för ytterligare nagra mineralspecies hos hvilka det använda materia- lets sammansättning med temlig stor säkerhet kunnat antagas öfverensstämma med de tillgängliga och anförda analyserna. Malakolit (Salit) fr. Sala. CaO . (Ms, Fe)O ..2SiO?. Proc. sammans. enl. analys af H. Rose i Schw. J., Bd. 35, p. 86. Augit fr. Nordmarken. CaO . (Fe, Mg)O . 2Si0?. Proc. sammans. enl. analys af G: FUNCK 1 Ofvers. af Vet.-Akad. Förh. 1844, p. 93. Rhodonit fr. Långban. (Mn, Ca)O . Si0?. Proc. sammans. enl.analys af BERZELIUS i Afhandl. i Fysik, I, p. 110; IV, p. 382. I Pick 2. 2, etc | pre, etc. SiO? — 54,86 10,495, CaO = 23,57| 3,365 MgO —16,49 4,022 FeO = 4,44] 0,675 MnO = 0742! 0,066 APrO>= 0,21 0,041 7 99,99 19,164 SiO? —=52,17| 9,980) CaO = 22,00) 3,608 MsO— 7,06) 1,722 FeO = 16,12) 2,450 MnO= 1,61 0,253 Al?O®—= 1,42) 0,281 100,38] 18,294 SiO? — 48,00) 9,182 MnO —=49,04, 7,699 MgO = 0,22! 0,054 oz Bite alla 100,38) 17,447 ') POGGEND. Ann. Bd. 50, p. 597. 0,182 0,174 funnet. 0,192 0,183 0,170 Anmärkningar. Denna afhandling. Denna afhandling. Denna afhandling. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 63 Anorthit fr. Rådmansö. CaO .Al?’03. 2Si0?. Proc. sammans. enl. analys af P. OBErRG i Kem. och Min. undersökn. af Eukrit fr. Rådmansö, Akad. afh.. Upsala 1872. Gul Granat fr. Långban. 3(Ca, Mn)O. Fe?03. 3Si0?. Proc. sammans. enl. analys af TROLLE WACHTMEISTER i Vet.-Akad. Handl. 1823, p. 134. Talksilikat fr. Persberg. 2MsO .3Si0?. Sammansättn. på grund af LYCHNELLS analys på Talk fr. Sala i PoGGEND. Ann. Bd. 38, p. 147. Bessemerstäl-slagg. Proe.sammans. enl. KUPEL- WIESER 1 Percy-Weddings Metallurgie, Braunschweig 1874, Bd. 2, Abth. 3, p. 384. pc; p', Di; ete. Düch, ete. SiO? — 43,89) 8,396 A1?03— 34,32| 6,380 Fe?03= 0,70) 0.117 CaO = 18,63 3,055 MgO = 0,5| 0,110 Na?O = 1,17| 0,344 KO= (,7| 0,024 HO = 0,69! 0,690 100,82| 19,616 Sig? — 35,10| 6,715 Fe?03— 29,10) 4,360 CaO =%,91| 4,413] MnO= 7,08) 1,112 K?O = 0,98) 0.141 99,17| 17,241 SiO? = 63,13| 12,077 FeO= 2,27| 0,345 MsO = 34,30| 8,366 99,70| 20,788 SiO?—= 47,25| 9,039 A1l?0?= 3,45| 0,682 FeO —15,43| 2,345 MnO =31,s9 5,007 CaO= 1,23) 0,202 MsO = (0,51) 0,149 99,86 17.424 0,195 0,174 0,209 0,174 & funnet. 0,197 0,177 0,207 0,169 Anmärkningar. Denna afhandling. Denna afhandling. Det undersökta materialet höll 0,03 proc. vatten. Denna afhandling. Ofverensstämmelsen mellan de beräknade och funna värdena blifver för de vattenfria silikaten synbarligen rätt god. De mineral, hvilka förekomma i någon väsendtlig grad in- blandade i jernmalmerna och således såsom beskickningsämne för slaggbildningen atfölja dem på masugnen, äro: Malakolit, Augit, Epidot, Granat, Talksilikat och Caleit. Om man får antaga, 64 ÖBERG, NÄGRA MINERALIERS SPECIFIKA VÄRME. att differenserna mellan dessa minerals Sp. värme ej blifva större vid högre värmegrader, samt beräknar de olikheter i kolatgang, som dessa differenser föranleda, så befinnas dessa vara sa obetydliga, att de ej kunna i nämnvärd mån inverka på tackjernstillverkningens ekonomiska resultat. Härvid måste likväl undantag göras för den kolsyrade kalken, emedan denna vid upphettning afgifver sin kolsyra samt derigenom binder en värmeqvantitet, som af silikaten ej tages i anspråk. Så när som pa det mesta af jern- och manganoxidulen, som reduceras och ingar i tackjernet, finnas naturligen beskickningsmi- neralens beståndsdelar i de färdigbildade masugnsslaggerna. Dessa komma derföre att utgöras af Kalk-Talksilikater med nägra procent Lerjord, Jern- och Manganoxidul, hvari än Kalken än Talken är öfvervägande. Da den förre bidrager att nedsätta sp. värmet och den sednare att höja det, så bör en kalkrik slagg hafva lägre sp. värme än en talkrik. Den mest talkrika slagg, hvarpa analys blifvit publicerad i Jernkont. Ann. för de sista 30 åren, är från Björneborg i Vermland, under det att den kalkrikaste är från Wigan i Lancaschire. Beräknas sp. värme för dessa på grund af deras sammansättning, så utgör det för den förra 0,197 och för den sednare 0,177. Sp. värmet (0,1865 och 0,1888) för de undersökta slaggerna (N:is 62—065) ligger, som. synes, mellan dessa tal. Resultatet i afseende på frågan om kolåtgången blifver således detsamma, antingen man utgår från beskickningsmineralen eller de deraf bildade slaggerna. 65 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 8. Stockholm. Anteckningar om matematikern PETRUS DE DACIA och hans skrifter. Af GUSTAF ENESTRÖM. [Meddeladt den 14 Oktober 1885.] 2. Sedan min föregaende uppsats om PETRUS DE DACIA!) in- lemnades till Vetenskapsakademien, har jag varit i tillfälle att under en utländsk resa dels undersöka några af de handskrifter, hvilka jag der har uppräknat, dels taga kännedom om ett par tryckta arbeten, i hvilka PETRUS DE DACIA omnämnes, men hvilka i Stockholm ej varit mig tillgängliga. Några nya egent- ligen biografiska notiser hafva dock ej härigenom stått att vinna. De handskrifter, hvilka jag undersökt, äro följande: Petri de Dacia commentum in Algorismum Joannis de Sacrobusto. (Cod. lat. n:o 14401 i Statsbiblioteket i München). Denna handskrift saknar helt och hållet rubrik, men i slutskriften. upplyses, att uppsatsen är inventum et comple- tum anno dni. 1290 in ultima die Julii... per magistrum Petrum de Dacia dictum Philomenam. Den meddelar, ka- pitel efter kapitel, förklaringar till SACRoBoscos Algoris- mus med upprepande af begynnelseorden i de kommente- rade ställena; början lyder sålunda: 1) Öfversigt af Svenska Vetenskapsakademiens Förhandlingar 1885, n:o 3, sid. 15—27. Öfvers. af K. Vet-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 8. V 66 _ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. 2. Omnia que a primeva rerum origine. processerunt: in hoc tractatu discurritur de arte numerandi!). Kapitlen 9 och 10, som handla om qvadrat- och kubik- rotutdragning, upptaga tillsammans omkring !/, af hela upp- satsen. Commentum magistri Petri de Dacia bono compotista in villa Pari- siensi super textum Algorismi. (Cod. lat. n:o 11067 i Stats- biblioteket i München.) Denna handskrift börjar: I/neipit commentum mgri. Petri de Dacia bono compotista in Villa Parisiensi super textum Algorismi. Innehallet öfverensstämmer fullkomligt med före- gående handskrift. Slutskriften lyder: Explicit seriptum super algorismum editum a magistro Petro Daco bono com- potista in villa parisiensi et conscriptum per me fratrem Theodorichum Ruffi ordinis fratrum minorum in Gronen- berch.... anno dni. millesimo CCCC” XL VIII decima nona die mensis februari”). Tabula magistri Petri Philomene de Dacia ad inveniendum proposi- ) I tionem cujusvis numeri. (Cod. regine Suecie n:o 1452 i Vatikanska biblioteket i Rom.) Denna handskrift innehåller, med vanlig uppställning, en multiplikationstabell för alla tal från och med 1.1 till och med 49.49, med produkten uttryckt i sexagesimal- systemet. Den andra af MONTFAUCON anförda handskriften, med ungefär samma titel, finnes icke upptagen i bibliote- kets handskriftskatalog, och är således utan tvifvel identisk SACROBOSCOS Algorismus börjar som bekant med orden: Omnia que a pri- meva rerum origine processerunt ratione numerorum formata sunt. Då så- ledes här de sju första orden äro desamma som i PETRUS” DE Dacıa kom- mentar, är det mycket lätt alt förblanda dessa båda skrifter, om författarens namn i handskriften ej finnes utsatt. Det är derföre ej osannolikt, att flere handskrifter af PETRUS DE Dacıa kommentar finnas, hvilka i vederbörande kataloger blifvit upptagna såsom innehållande sjelfva Algorismus. Denna cod. n:o 11067 innehåller för öfrigt en temligen fullständig lärokurs i aritmetik (hela tal och bråk) samt geometri: Jfr S. GÜNTHER: Die Erfindung des Baculus Geometricus. Bibliotheca mathematica 1855. sp. 179, oo så > rd ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 8. 67 med den nu refererade, såsom jag äfven i min förra upp- sats angaf. Tabula magistri Petri de Dacia ad sciendum in quo signo sit Iuna in quolibet die anni a media nocte sui incepto. (Biblioteca Laurenziana i Firenze.) Handskriften innehäller en tabell med dubbel ingang, i hvilken de olika månaderna representeras af vertikala och de olika dagarna i månaden af horisontala kolumner. Tabula Petri Daci de loco lune inveniendo a media nocte sui in- cepto. (Cod. n:o 302 i furst B. BONCOMPAGNIS bibliotek i Rom.) Denna handskrift öfverensstämmer fullkomligt med när- mast föregående. Den i Cod. n:o 327 i samma bibliotek befintliga tabellen, hvilken enligt NARDUCCIS katalog härrör från PETRUS DE DACIA, har en något olika uppställning, och är, sasom jag i förra uppsatsen angaf, först genom en anteckning från vart arhundrade tillskrifven PETRUS DE Dacıa. Slutligen har jag äfven undersökt den af mig i förra uppsatsen omnämnda handskriften Cod. Ottobonianus n:o 1389 i Vatikanska biblioteket i Rom. Denna handskrift innehåller bland annat en lärokurs i geometri, hvilkens rubrik finnes a blad 4 a: Incipit summa artis geometrie valde bona edita a magistro Petro de Dacia que quidem fuit abstracta a geometria Euclidis pro majori parte, och hvilkens slutord lyda (blad 51 a): Explicit hie brevis theo- via geometrie valde bona edita a magistro Petro de Dacia... scripta per me Bartholomeum Juliani... XX die Juni anni m:i CCCCX III. För att konstatera, att denna innehåller en afskrift af den under BRADWARDINS namn utgifna Geometria spe- eulativa, har jag jemfört den med Cod. Regine Sueci® n:o 1235 i samma bibliotek, hvilken innehåller denna geometri i en af- skrift från ar 1386. Jag har dervid funnit, att båda handskrif- terna i hufvudsak öfverensstämma, och att skiljaktigheterna ej äro större, än att de mycket väl kunna bero på afskrifvarne. 68 ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. 2 ze Hvad deremot angar den af MONTFAUCON upptagna hand- skriften: Nonnulla... Magistri Petri de Dacia, hvilken jag i slutet af förra uppsatsen omnämnde, sa har denna ej, oaktadt noggranna efterforskningar, kunnat återfinnas i den handskrifna katalogen öfver Vatikanska bibliotekets manuskripter; den har således antagligen gått förlorad, sedan det af MONTFAUCON be- gagnade inventariet uppgjordes, och i hvarje fall är det omöjligt att afgöra, om matematikern PETRUS DE DACIA författat den eller ej. Innan jag öfvergär till att sammanställa de upplysningar rörande PETRUS’ DE DAcIA vetenskapliga verksamhet, hvilka genom - undersökningen af de nu omnämda handskrifterna er- hållits, vill jag i förbigående anteckna, att, enligt uppgift af HALLIWELL!), i Savilianska biblioteket?) i Oxford finnes en handskrift innehållande PETRUS’ DE DACIA Kalendarium; några vidare upplysningar rörande denna handskrift har jag dock ej lyckats finna. De materialier, som sålunda blifvit sammanförda, äro vis- serligen ännu tämligen ofullständiga, men tillåta oss dock att i någon mån fastställa PETRUS’ DE DACIA betydelse såsom ma- tematiker. Att han, trots TRITHEMIUS’ frikostigt berömmande uttalande, ej varit någon banbrytare för vetenskapen, var redan på förhand klart — inom matematiken äro banbry- tarne under medeltiden mycket lätt räknade — men får nu ytterligare bekräftelse. Hans kommentar till SACROBOSCOS Algorismus innehåller, efter hvad jag vid en granskning af de ofvan anförda handskrifterna funnit, blott en närmare ut- läggning och tillämpning på speciela exempel, utan att i sak tillfoga något nytt; nagon framställning af läran om minutie physice finnes der icke. Multiplikationstabellens upprättande erfordrade icke heller några djupare insigter eller nagon större konstfärdighet. Hvad vidare beträffar hans astronomiska för- !) HALLIWELL, Rara mathematica. London 1841, 8:0, sid. 117. 2) Detta bibliotek består af en mindre samling böcker, hvilka blifvit donerade till den Savilianska professuren i matematik. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 8. 69 fattareverksamhet, så synes äfven denna hafva bestått hufvud- sakligen i att bearbeta hvad som redan före honom var bekant. Och tabellen öfver månens rörelse bland djurkretsens tecken innehåller ju i sak ingenting nytt, om också uppställningen i tabellform härrör från honom. HALLIWELL!) framkastar vis- serligen den förmodan, att »Homo signorum» (d. v. s. afbildningen af en menniska, med de tolf himmelstecknen fördelade pa olika ställen af kroppen), hvilken i senare kalendarier och almanackor allmänneligen brukade finnas införd, ledde sitt ursprung från PETRUS DE DACIA, men denna gissning torde väl tills vidare fa betraktas såsom obestyrkt, och man har öfver hufvud taget allt skäl att, såvida ej några hittills okända aktstycken komma i dagen, instämma i BALDI's yttrande, da han om PETRUS DE DACIA säger: lasciv scritte molte operette... non fu pero tale, che arrivasse all’ eccellenza?). Ännu har jag dock ej berört fragan om författareskapet till den i Cod. Ottobonianus n:o 1389 befintliga ars geometriw. I sjelfva verket kunde det synas, som om ej mänga ord behöfde spillas pa denna fraga, sa att arbetet utan vidare kunde tiller- kännas BRADWARDIN, hvilken i flere århundraden gällt såsom författare dertill. Emellertid har den förnämste nu lefvande kännaren af matematikens historia under medeltiden, furst BAL- DASSARRE BONCOMPAGNI, muntligen meddelat mig, att han ej anser omöjligt, det PETRUS DE DaAcCIA verkligen är den sann- skyldige författaren?). I alla händelser torde det dock vara för- bundet med synnerligen betydande svårigheter att definitivt af- göra fragan; i sjelfva handskriften har jag ej lyckats finna na- gon ledtrad dervid. Lättast skulle utredningen ske, om man kunde anträffa nagon handskrift af arbetet, hvilken förskrefve !) HALLIWELL, anf. arb. sid. 117. 2?) BALDI, Cronica de’ matematici. Urbino 1707, 4:0, sid. 82. 3) Att matematiska arbeten från medeltiden under flere århundraden tillskrif- vits orätt författare, är, som bekant, ej alldeles exempellöst. Jag vill blott påminna om den af Schöner 1534 utgifna skriften Algorismus demonstratus de integris, till hvilken REGIOMONTANUS ända in i våra dagar ansetis vara författare, ehuru arbetet härrör från JORDANUS NEMORARIUS. 70 ENESTRÖM, ANTECKNINGAR OM PETRUS DE DACIA. 2. sig från slutet af 1200-talet eller 1300-talets första ar; i sadant fall vore nämligen frågan afgjord till PETRUS DE DACIA för- man, enär denne, såsom ofvan blifvit anfördt, redan 1290 för- fattat sin kommentar till algorismus under det deremot BRAD- WARDIN föddes först detta ar. Ett annat sätt vore att kritiskt granska tillförlitligheten af de äldsta uppgifterna rörande förfat- tareskapet till arbetet; måhända skulle på detta sätt kunna upp- visas, att skriften blifvit utgifven under BRADWARDIN's namn, endast pa grund deraf att bland dennes efterlemnade hand- skrifter anträffats ett exemplar utan uppgifvet författarenamn. För en sadan granskning saknar jag dock för närvarande de er- forderliga materialierna!). Forskningarna rörande PETRUS’ DE DACIA vetenskapliga me- riter hafva salunda tillsvidare ej lemnat nagot större positivt resul- tat. Det bör emellertid ej förvana oss, att han detta oaktadt ernatt den stora ryktbarhet, hvarom TRITHEMIUS talar — sjelfva den berömde SACROBOSCO skulle ju råka ganska illa ut, om man ville bedöma hans skrifter efter de nya upptäckter de innehålla, Och såsom innehållande ett bidrag till kännedomen om matema- tikens studium under medeltiden ega PETRUS’ DE DACIA skrifter helt säkert 'ett bestående värde. Det vore derföre ej utan intresse att fa dem utgifna; emellertid borde dessförinnan dels de i Eng- land befintliga handskrifterna granskas, dels också konstateras, huruvida »bibliotheque nationale» i Paris förvarar nagra hand- skrifter af honom, hvilka, i brist pa tillgång till katalogerna, för- blifvit för mig obekanta. ') Jag har i Bibliotheca Mathematica 1585, sp. 94 infört en fråga rörande denna punkt, men ännu ej erhållit något svar derä. zul Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 42.) Från Naturwissenschaftlicher Verein i Kiel. Schriften, Bd 6: 1. Från Vetenskaps-Akademien i Krakau. Publikationer, 7 band. Från Museum Francisco-Carolinum i Linz. Bericht, 43. Frän Naturhistorische Gesellschaft i Nürnberg. Jahresbericht, 1884. Från KR. Umiversitetet, i Rostock. Akademiskt tryck, 1884/5, 24 st. Fran K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien. Jahrbuch, 35: ı—3. Verhandlungen, 1885: 1—9. Brezina, A. Die Meteoritensammlung des K. K. Mineralogischen Hofkabinets in Wien. Wien 1885. St. 8:0. Från Zoologisch-Botanische Gesellschaft i Wien. Verhandlungen, Bd 35: 1. Från Hrr P. A. Norstedt & Söner i Stockholm. SCHULTHESS, F. Svensk-Fransk Ordbok. Sthlm 1885. 8:o. Frän Författarne. Key, A. Läroverkskomitens betänkande, 3: Redogörelse för den hy- sieniska undersökningen, Afd. 1—-2. Sthlm 1885. 8:0 & 4:0. KLEEN, R. Försök till framställning i naturrätt och rättsliga för- begrepp, Afd. 1: D. 1: 1—2; 2; Afd. 2: D. 1—2. Sthlm 1883—1885. 8:0. Krox, Tu. & Armavıst, S. Svensk flora för skolor, Uppl. 2, D. 1. Sthlm 1885. 16:0. Marcov, J. Note sur la geologie de la Californie. Paris 1883. 8:0. Netto, L. Conference faite au muséum national 1884 Nov. Rio de Janeiro 1885. 8:0. Stockholm 1886. Kongl. Boktryckeriet, BAR Innotin« N y MR Sr { ih ao ENTER FAR REN ELNA ILL TE % FH oc MOE Be Aloe ih u, FESTA JOE TE FAT dr HH Mn). so Ti: Inte, Mi NER ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Arg. 42. 1885. AR 8 Onsdagen den 11 November. Fran Chefen för Kongl. Finans-Departementet hade till Akademien öfverlemnats prof pa iridierad platinatrad af noga den legering, som blifvit antagen för de fastställda meter- och kilogram-prototyperna, hvilket prof blifvit af Franska Re- geringen öfversändt till förfogande för svenska vetenskapsmän, som sysselsätta sig med att i fast form framställa likare för det elektriska motstandet; och skulle samma prof öfverlemnas till Akademiens fysikaliska Kabinett för att derstädes tillhanda- hallas vetenskapsmän, hvilka sysselsätta sig med arbeten af ifragavarande art. Genom Konsul G. EKMAN ı Madrid hade blifvit öfversänd en uppsats af Professorn vid dervarande universitet ENRICO SERRANO FATIGATI: »Recherches sur les reactions chimiques dans le champ du microscope, avec 8 photographies microchi- miques», hvilken uppsats med tillhörande fotografier skulle öfver- lemnas till Riksmusei Mineralogiska afdelning. Pa tillstyrkan af komiterade antogs till införande i Akade- miens Handlingar den vid Akademiens Oktober-sammankomst anmälda afhandlingen af Nederländske kemisten J. H. VAN T'HOFF: »Lois de l’equilibre chimique dans l’etat dilue, gazeux ou dissous». Läroverksadjunkten Dr P. J. HELLBOM hade afgifvit be- rättelse om en resa, som han med understöd af allmänna medel utfört till Sveriges vestkust och Bornholm för lichenologiska forskningars anställande. bb Hr CHR. LOVÉN redogjorde för innehållet af en vid ett föregaende tillfälle till Akademien inlemnad uppsats af Dr R. TIGERSTEDT och studeranden G. SANTESSON: »Einige Betracht- ungen und Versuche über die Filtration in ihrer Bedeutung für die Transsudationsprocesse im Thierkörper». Hr NILSON refererade Professor FATIGATIS ofvan nämnda uppsats. Hr GYLDEN meddelade en uppsats af Filos. Kandidaten C. V. L. CHARLIER: »Om integrationen af differential-eqvatio- nerna för den intermediära banan»*. Sekreteraren öfverlemnade pa författarnes vägnar följande insända uppsatser: 1:0) »Hzmatocleptes Terebellidis, une no- velle Annelide parasitique de la famille des Euniciens», af Do- centen A. WIREN (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Konstitutionen hos nagra naftalinderivat», af Docenten AMG EKSTRAND”; 3:0) »Om fenyltetrazol-föreningar», af Amanuensen J. A. BLADIN*; 4:0) »Nagra iakttagelser om milaritens förhål- lande vid upphettning», af studeranden W. RAMSAY”. Genom anställda val kallades till utländska ledamöter af Akademien Professorn i hygien vid universitetet i München MAX VON PETTENKOFER, och Professorn i fysiologi vid uni- versitetet i Wien ERNST WILHELM VON BRÜCKE. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Från K. Utrikes-Departementet. Conference Internationale tenue å Washington pour l’adoption d'un premier meridian unique. Washington 1884. 8:0. Från K. Ecklesiastik-Departementet. PASTORIN Y VACHER, J. Memoria sobre el congreso internacional de Washington. Madrid 1885. 8:0. HIrRSCHWALD, J. Das mineralogische Museum der K. technischen Hochschule Berlins. Berlin 1885. 8:0. Från K. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiella statistik, 8 band. Från Meteorologiska Institutionen i Upsala. Bulletin mensuel, Vol. 16. ; Från Kommitteen for den Norske Nordhavs-Expedition i Kristiania. Den Norske Nordhavs-Expedition, 14: 1 A—B. Från K. Universitetet i Helsingfors. Universitetstryck 1884/85, 18 häften. Från Literary & Philosophical Society i Liverpool. Proceedings, N:o 38. Från R. Society of Victoria i Melbourne. Transactions, Vol. 20. Från Liunean Society of N. South Wales i Sydney. Proceedings, Vol. 9: 4; 10: 1—2. Rules 1885. 8:0. Från Canadian Institute i Toronto. Broceedings, Vol. 2:17 3523712. Från New Zealand Institute i Wellington. Transactions and proceedings, Vol. 17. Frän R. Accademia dei Lincei i Rom. Attı (3) Classe di scienze fisiche ete., Vol. 14-—-17. » » » » morali etc., Vol 8; 10—11. Från Naturforschende Gesellschaft i Basel. Verhandlungen, Th. 7: H. 3. Från Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. Zeitschrift, Bd. 36: 4; 37: 1—2. Från Physikalisch-Ökonomische Gesellschaft i Königsberg. Schriften, Jahrg. 25: 1 —2. Från Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Vierteljahrsschrift, Jahrg. 19: 4. Fran Naturforschende Gesellschaft i Leipzig. Sitzungsberichte, Jahrg. 11. Från Library of Congress i Washington. Catalogue. Wash. 1861. 8:o. Catalogue of books added to the library 1866/67, 1867/68; 1868/69; 1869/79; 1871; 1872; 1873—1875. Ib. 1868—1876. 4:0. Catalogue of works on political economy and the science of gover- nement. Ib. 1869. 4:o. Alphabetical catalogue, Vol. 1—2. Ib. 1878—1880. 4:0. Index of subjects, Vol. 1—2. Ib. 1869. 4:0. Frän American Association for the Advancement of Science. Proceedings, Meeting 32. Från Smithsonian Institution i Washington. Contributions to knowledge, Vol. 24—25. Annual report, 1882. Reports of J. Hzmy, 1866—1876. Hoden, E. S. & HastInGs, CH. S. A synopsis of the scientific writings of hr WILLIAM HERSCHEL. Washington 1881. 8:0. Från New York: State Museum i Albany. Report, 35—38. Frän John Hopkins University i Baltimore. Annual report, 9. Cireulars, N:o 30—32; 36-—42. Chemical Journal, Vol. 2: 2; 6: 3—6; 7: 1—2. Journal of mathematics, Vol. 7: 1—4: 8: 1. » of philology, N:o 18—22. Studies from the biological laboratory, Vol. 3: 2—3. » in historical & political science, N:o 3—8; 11—12; (2) N:o 11—12; (3) N:o 1—10. Från Minnesota Academy i Minneapolis. Bulletin, Vol. 2: 4—5. Från Connecticut Academy i New Haven. Transactions, Vol. 6: 2. (Forts. å sid. 20.) 5) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 9. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 109. Om konstitutionen hos några naftalinderivat. Af A. G. EKSTRAND. [Meddeladt den 11 November 1885.] Vid mina fortsatta undersökningar öfver naftoösyrorna har jag iakttagit åtskilliga förhållanden, som visat sig egnade att sprida ett visst ljus öfver den inre bygnaden hos några af naf- talins substitutionsderivat saväl med som utan karboxylgrupp. Försöken hafva hittills hufvudsakligen inskränkt sig till «-naf- toesyran. I en föregaende uppsats: »Om mononitro-a-naftoösyror»!) har blifvit visadt, att mononitro-a-naftoesyra af smpt 215° vid upphettning med salpetersyra, af eg. v. 1,3 gifver en dinitro- naftalin, som smälter vid 169°. Dennas bildning har jag tänkt mig försigga pa det sättet, att en nitrogrupp trädt i stället för en karboxylgrupp, och en annan tolkning af förhållandet synes knappt möjlig. Man bör då kunna från dinitronaftalins kon- stitution sluta till nitronaftoösyrans och omvändt. På grund af smältpunkten måste den erhållna dinitronaftalin vara iden- tisk med den s. k. g-dinitronaftalin, om hvars konstitution me- ningarne ännu synas vara delade, enär BEILSTEIN och KUR- BATOW?) af sina försök dragit den slutsatsen, att de båda nitrogrupperna stå i samma benzolring; då de oxiderade p-di- nitronaftalin med utspädd salpetersyra erhöllo de nemligen en ') Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1885, N:o 2. 2) LiEBIGS Ann. 202, 224. 6 EKSTRAND, OM NÄGRA NAFTALINDERIVAT. blandning af dinitroftalsyra, mononitroftalsyra, dinitrobenzoesyra (1.3.5) och pikrinsyra, hvari dinitroftalsyra utgjorde hufvud- produkten. Men strängt taget kan man af detta försök ej draga nagon slutsats om nitrogruppernas ställning, enär den samtidiga bildningen af mono- och dinitroftalsyra och pikrinsyra ger vid handen, att en direkt nitrering egt rum genom salpetersyran. En annan asigt om ß-dinitronaftalins konstitution har flere ar förut blifvit framställd af ATTERBERG!), som genom fosfor- pentaklorids inverkan pa /-dinitronaftalin erhållit dels d-triklor- naftalin, dels C-diklornaftalin. Båda dessa hafva, sasom ATTER- BERG visat, alla sina kloratomer stående i «-ställningar och -diklornaftalin derjemte en kloratom i hvarje benzolring. För [-diklornaftalin har man alltså att välja mellan form- Cl Cl Cl ZEIGEN EN lerna | | jean | | och för P-dinitronaftalin mellan N SEN Cl två liknande. Pa grund häraf måste också här ifragavarande mononitro-a-naftoösyra hafva sammansättningen NO, COOH COOH. DRIN PAD | | | eller | | | x N Ya VERS VA Då denna nitrosyra reduceras till amidosyra inträder lätt redan vid syrans kokning med vatten eller alkohol en anhydrid- bildning, i det att en indifferent kropp, amido-a-naftoid, upp- står. Ehuru jag i min föregående uppsats trott mig böra för d renineiföresiä fi In a CO — NH enna förening föresla formeln C,, 6 Cds och detta hufvudsakligen derför att PIUTTI?) erhållit en liknande förening ur meta-amidobenzoösyra, synes det dock enklare och e naturligare att gifva den formeln Gi Om föreningen 1) Berichte d. d. chem. Ges. IX 1734. 2) Berichte d. d. chem. Ges. XVI 1321. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09. 7 uppstode vid vexelverkan mellan 2 molekyler borde man kunna erhålla en dylik äfven ur den amidosyra, som fas ur nitro-@- naftoösyra af smpt 239°, men en amidonaftoid ur denna har ej kunnat erhållas. Antages derför- såsom sannolikast formeln OS , kan man af de bada ofvanstaende formlerna blott NO, COOH NEN välja | | |» Visserligen plägar en anhydridbildning inom NA molekylen förutsätta ortoställning för de deri deltagande sub- stituenterna, men två närliggande a-ställningar torde enligt den allmänna uppfattningen af naftalins strukturformel erbjuda i det närmaste samma möjlighet för en inbördes vexelverkan mellan 2 grupper. I det nämnda förhållandet vid nitrosyrans reduktion ligger ett kraftigt stöd för den af ATTERBERG upp- ställda åsigten om ß-dinitronaftalins och ö-diklornaftalins kon- stitution. Vid mitt försök att oxidera nitro-a-naftoösyran med kalıum- permanganat (l. c.) erhöll jag bland annat ocksa en oxiftalsyra, hvars bildning da syntes mig tala för, att nitro- och karboxyl- gruppen stodo i samma benzolring. Men man kan också för- klara saken sa, att nitroftalsyra först bildat sig, och att i denna genom ett öfverskott af natronlut nitrogruppen blifvit ersatt med hydroxyl. Om så är, vore bildningen af oxiftalsyra ett bevis för att nitro- och karboxylgruppen stå i olika hälfter. På tal om p-dinitronaftalin må dock ej förgätas, att LA- DENBURG!) funnit, det klorhydratet af den diamin, som erhålles derur, vid inverkan af benzaldehyd utvecklar klorväte liksom ortodiaminer, hvarför också LADENBURG är böjd att anse den såsom en «8-diamin. Men, såsom nyss påpekades, torde (a, — &) ställningen i det närmaste motsvara en ortoställning, hvarför B-diamidonaftalin "skulle komma att förhålla sig som en orto- diamin. !) Berichte d. d. chem. Ges. XI 1650. 8 EKSTRAND, OM NÅGRA NAFTALINDERIVAT. Mononitro-a-naftoösyra af smpt 239° har af GRAEFF!) blifvit oxidérad med kaliumpermanganat i alkalisk lösning och med salpetersyra af eg. v. 1,12, och dervid erhölls i båda fallen en mononitroftalsyra af smpt 212”, hvari båda karboxylgrup- perna och nitrogruppen intaga ställningarne 1, 2, 3. För att om möjligt införa en nitrogrupp i stället för karboxylgruppen i nitronaftoésyran, upphettade jag den med ett öfverskott af sal- petersyra af eg. v. 1,3, tills allt löst sig, hvilket fordrade längre tids kokning. » Efter afsvalning utspäddes lösningen med vatten, hvarvid en fällning af fina kristallnalar uppstod. Vid dennas behandling med sodalösning blef en del deraf olöst; och denna del omkristalliserades flere gånger ur alkohol, hvarur den erhölls i nästan färglösa nalar, som smälte vid 211”—212”. Det var alltså oa-dinitronaftalin, som enligt BEILSTEIN och KURBATOW?) smälter vid 211°; enligt AGUIAR?) vid 216”. Med afseende pa dess konstitution hafva BEILSTEIN och KURBATOW (l.c.) genom sina oxidationsförsök med salpetersyra visserligen bekräftat det sedan länge kända förhållandet, att nitro- och karboxylgruppen stå i olika kärnor, men tro sig deremot böra medgifva möjligheten af 8-ställning för den ena nitrogruppen, en möjlighet, som väl al- drig funnits, sedan ATTERBERG?) ur a-dinitronaftalin lyckats erhålla y-diklornaftalin, hvari enligt CLEVE?) båda kloratomerna helt säkert intaga «a-ställningar. Den här ifrågavarande nitro-a-naftoösyran har derför också sina båda substituenter i «-ställningar och måste vara NO, COOH COOH WEN ZSZN antingen | | | eller | I. Om den första af dessa NYE ANG NO, formler har jag redan visat, att den med all sannolikhet maste tillkomma mononitro-a-naftoösyran af smpt 215°; derför äter- 1) Berichte d. d. chem. Ges. XV 1127. 2) LiEBIGS Ann. 202, 219. 3) Berichte d. d. chem. Ges. V 372. 4) Berichte d. d. chem. Ges. IX 1188. 5) Berichte d. d. chem. Ges. IX 1734. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:09, 9 star för den andra blott den sista formeln. Härigenom bekräftas alltså de gamla af ATTERBERG uppställda formlerna för a-di- nitronaftalin och y-diklornaftalin. De båda isomera nitro-a-naftoösyror, som af mig blifvit framställda, hafva saledes båda två nitrogruppen i «-ställning. Nitrosyran af smpt 215” öfvergår vid behandling med salpeter- syra vida lättare än den andra till en dinitronaftalin, hvilket tyckes antyda, att karboxylgruppen lättare frigöres, om den står ı närheten af en nitrogrupp. Monoklor-a-naftoösyra af smpt 245” erhålles lätt vid in- ledning af klorgas i en med något jod försatt isättikelösning af a-naftoösyra. Da den ur nitro-a-naftoösyra af smpt 239” er- hallna amidosyran behandlades med kopparklorur enligt SAND- MEYER’s!) metod erhölls en klor-«-naftoösyra, som sublimerade i hvita nalar af smältpunkten 244°, och hvilken alltsa var iden- tisk med den nyssnämnda. Kloratomen intager derför i denna syra sanıma ställning som nitrogruppen i den motsvarande nitro- syran och kan derför enligt BEILSTEINS beteckningssätt med samma rätt som denna kallas ett (a, — «,)-derivat. Då denna klor-a-naftoösyra löstes i rykande salpetersyra, erhölls en klornitro-a-naftoösyra C,,H;CINO,.COOH, som smälte vid 224°— 225°. Vid ett tillfälle da klornaftoösyran upphettades- något starkare med rykande salpetersyra, erhölls derjemte vid den bildade produktens behandling med sodalösning en indiffe- rent kropp, som kristalliserade ur alkohol i guldglänsande nålar, hvilka efter upprepade omkristalliseringar smälte vid 175”. Dess sammansättning motsvarade formeln C,,H,CHNO, ),. 0,1995 gr. lemnade vid 16° C. och 747 MM. 19,25 C.C.N = 0,02206 gr. N. Funnet: Beräknadt: . N 11.0 U. Den s. k. S-dinitroklornaftalin smälter enligt ATTERBERG?) vid 180° och den af mig erhallna synes vara identisk dermed, 1) Berichte d. d. chem. Ges. XVII, 1633, 2650. 2) Berichte d. d. chem. Ges. IX, 928. 10 EKSTRAND, OM NÄGRA NAFTALINDERIVAT. fastän dess smältpunkt ligger något lägre. Ur denna P-dinitro- klornaftalin har ATTERBERG!) erhållit d-triklornaftalin, hvars alla kloratomer stå i a-ställningar; i öfverensstämmelse härmed är p- NO, NO, NO, NR N dinitroklornaftalin antingen | eller | 5 ör den NY h EA VS CI Cl NO, NO, AN tredje möjligheten | | | kunna vi här lemna åsido, da ut- SON VA Cl NO, gangsmaterialet, klor-«-naftoösyran, med största sannolikhet har COOH NEN sammansättningen | | |. N EN = 2 Cl Klornitro-a-naftoesyran maste alltså vara sammansatt efter NO, COOH COOH ÄNDEN J N % en af formlerna | | | eller Höfsels NRA VÄNTA Cl Cl NO, För att söka afgöra mellan dem har jag genom reduktion med ferrosulfat i ammoniakalisk lösning ur klornitrosyran fram- ställt dess motsvarande amidosyra, hvilken redan vid uppvärm- ning med alkohol fullständigt öfvergick till en anhydrid, klor- amidonaftoid. Denna kristalliserade ur alkohol i guldgula nalar af smpt 270°. 0,1807 gr. gafvo 0,1259 AgCl = 0,03124 Cl. . . 1045 . I unnet Ber för H Gl Cl 1 ( 2 1 ( „4 Denna lätta och hastiga anhydridbildning synes mig möjlig blott under antagandet af den första bland förestående formler. !) Berichte d. d. chem. Ges. IX, 1733—1735. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9, 11 Härmed är också motsvarande konstitution för -dinitroklornaftalin gifven. Den anhydridbildning, som här eger rum, liknar full- komligt den i det föregaende vid amido-a-naftoiden skildrade, och, emedan beviset för klornitro-«-naftoöésyrans struktur är oberoende af [-diklornaftalins formel och endast stöder sig derpa, att d-triklornaftalin har alla tre kloratomerna i «-ställningar, så vinner den förut uppställda formeln för den vid 215” smäl- tande nitro-a-naftoösyran härigenom en fullkomlig bekräftelse. Sammanfattar man nu de föreningar, som här blifvit be- handlade, erhållas följande strukturformler, enligt hvilka alla hittills kända förhållanden på ett enkelt och naturligt sätt för- Klor-«-naftoesyra. Smpt 245°. Amido-«-naftoid. Smpt 180—181°. klaras. oe cl NO, NO, TEEN S N IN 3 Y N ER N % N | / S7 N | | | | I | SG . VG ; j N 9% ya \ i; CI &-diklornaftalin. y-diklornaftalin. -dinitronaftalin. Smpt 83°. Smpt 107°. Smpt 170°. NO, NO, COOH COOH N AN ZEN DEN hl | | a FSA NY NY NG Na 0% NA NO, NO, ' a-dinitronaftalin. Nitro-a-naftoesyra. Nitro-a-naftoesyra. Smpt 212”. Smpt 215°. Smpt 239. NH CO COOH en NO, NO, AG a 4 N Da N ne 3 N EN | | | Ih NN N AK NG ; a va N: ÅA ; SE ÅA ; NA T 3-dinitroklornaftalin. Smpt 175° (180°). 12 EKSTRAND, OM NÄGRA NAFTALINDERIVAT. NO, COOH ein o. an fi er “ | | Bl I N BA 7 N 92 CI Cl Klornitro-a-naftoesyra. Kloramido-«-naftoid. Smpt 224— 225°. Smpt 270°. 13 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 9. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 110. Om fenyltetrazolföreningar. Af J. A. Brapın. [Meddeladt den 11 November 1885.] För någon tid sedan lemnade jag ett kort meddelande!) om några föreningar, som jag erhållit ur dicyanfenylhydrazin. Jag beskref då en förening af sammansättningen O,H,N, , hvil- ken jag erhöll genom inverkan af salpetersyrlighet på nämda cyanförening, och för hvilken jag uppstälde följande formel: GE IN CON | NC — C N. NN/ Som vi se, håller denna förening en af IC och 4N bestä- ende atomkomplex. Jag föreslar, att den ännu okända föreningen HN —N | HC N NN/ benämnes tetrazol. Föreningen C,H, .CN,. CN är dä fenyleyan- tetrazol eller med andra ord fenyltetrazolkarbonsyrans nitril. Jag har nu noggrannare studerat denna förening och vill i det följande beskrifva några fenyltetrazolderivat, som jag er hållit ur den samma. 1) Öfversigt af K- Vet.-Akad. Förh. 1885. N:o 6, sid. 149. 14 BLADIN, OM FENYLTETRAZOLFÖRENINGAR. Fenyltetrazolkarbonsyra C,H,.CN,. COOH. Kokar man en alkohollösning af ofvan nämda nitril med stark kalilut i öfverskott, utvecklas ammoniak i mängd, och snart utkristalliserar kaliumsaltet af syran i glänsande färglösa blad. Vatten tillsättes, da saltet ater lätt löser sig, och alkoholen af- dunstas på vattenbad. Efter afsvalning — skulle vid afsvalningen saltet åter afskilja sig, tillsättes mera vatten — neutraliseras lösningen med klorvätesyra, hvarvid den fria syran afskiljer sig i fina färglösa nålar. Reaktionen tycks förlöpa fullkomligt glatt. Syran renas genom omkristallisering ur vatten. Föreningen är temligen löslig i vatten och smälter under vatten vid det sammas upphettning till kokning till en olja. Ur kokande koncentrerad vattenlösning afskiljer sig derför vid af svalning föreningen såsom sma oljedroppar, hvilka dock snart stelna kristalliniskt. Ur ej för koncentrerad lösning kristalli- serar föreningen i fina färglösa, ganska långa nålar, som hålla en molekyl kristallvatten, som bortgar i exsickator öfver svafvel- syra. Föreningen är lättlöslig i alkohol, svårlöslig i eter. Vatten- fri smälter den samma under ringa gasutveckling vid 137—138° till en färglös olja. Vid 150° blir gasutvecklingen starkare. Analys på lufttorkad substans gaf i procent: Beräknadt: Funnet: Os 96 46,2 46,0 H, 8 3,8 4,1 N, 56 20,9 Den Ö, 48 2351 -— 208 100,0. En vattenbestämning gaf 8,6 proc. vatten; formeln C,H,N,O, + H,O fordrar 8,7 proc. Analys på i exsickator torkad substans gaf i procent: Beräknadt: Funnet: (0 NG 50,1 H, 6 3,2 3,2 ING 56 29,5 = 0, 32 16,3 — ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 15 Analyserna gafvo salunda tal, som motsvara sammansätt- ningen pa den väntade fenyltetrazolkarbonsyran GH INN | | NO — Ö N NN/ Metyletern C,H, . CN, . COOCH, erhålles, om man inleder torr klorvätegas i en lösning af syran i metylalkohol. Lösningen afdunstades på vattenbad till torrhet, återstoden behandlades med litet utspädd ammoniak för att utdraga oangripen syra, och det dervid olösta omkristalliserades ur metylalkohol. Föreningen er- hålles dervid i form af långa silfverglänsande blad af smältpunkt 116°. Den är lättlöslig i alkohol, träsprit och eter, svårlöslig i vatten. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: CT 108 52,9 52,6 H, SNI 4,0 N, 56 27,5 — 0, 32 15,7 = 204 100,0. Etyletern C,H,.CN,.COOC,H, erhålles pa samma sätt, som metyletern. Kristalliserad ur alkohol, bildar den små färg- lösa nålar af smältpunkt 73,5—74”, lättlösliga i alkohol och eter, svarlösliga i vatten. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: Öv IAN Bö 54,5 bc RE 4,8 N, 56 25 26,0 0, 32 14,7 — 218 100,0 Kaliumsaltet C,H,. CN,. COOK erhålles vid framställningen af syran, såsom ofvan är nämdt. Det bildar silfverglänsande 16 BLADIN, OM FENYLTETRAZOLFÖRENINGAR. "blad, svarlösliga i alkohol, lättlösliga i vatten. Kristalliseradt ur alkohol, är det samma vattenfritt. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: K 17,1 17,2. Kopparsaltet (C,H,. CN, .COO),Cu + 2H,O bildas, om man till en varm vattenlösning af syran sätter en kopparkloridlös- ning. Det bildar små rombiska taflor af blågrön färg, är i vatten ytterst svarlösligt och håller tva molekyler kristallvatten, som det förlorar vid 125”. Vattenfritt har saltet en smutsigt ljusblå färg. Det förpuffar vid upphettning, hvarför kopparn ej kan direkt bestämmas genom förbränning. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: Cu 13,3 13,2 13,3 2H,0 7,5 8 ag Silfversaltet CH; .CN,.COOAg bildas vid tillsats af silf- vernitrat till en lösning af ammoniumsaltet. Det är ett färglöst kristalliniskt pulver, som i vatten är ytterst svårlösligt. I ljus färgas det samma brunt. Det är vattenfritt och förpuffar vid upphettning ännu häftigare än kopparsaltet. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: Ag 36,4 36,0 - 36,2. Blysaltet är en svarlöslig kristallinisk fällning; ammonium-, natrium-, barium- och kaleiumsalterna äro lättlösliga. Fenyltetrazolkarbonsyrans amid. Helt nyligen har RADZISZEWSKI!) visat, att nitriler vid be- handling med vätesuperoxid i alkalisk lösning lätt öfverga i motsvarande syreamider. Föreningen CH; .CN,.CN bör derför kunna genom inverkan af vätesuperoxid öfverföras 1 amiden CH; . CN, . CONH, . Detta är också i sjelfva verket fallet. 1) Ber. d. D. chem. Ges. XVIII, 355 (1885). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 17 Om man nämligen till en alkohollösning af nitrilen sätter ett par droppar kalilut och derpa en treprocentig lösning af väte- superoxid och uppvärmer till 50—60°, inträder reaktion och syr- gas bortgar enligt eqvationen: Öraläla > (ONA o (ON SE JELLO IC, HEZCN, EONH,L0R Genom inverkan af den alkoholiska kaliluten saponifieras samtidigt en del af nitrilen till karbonsyra, hvarför man måste undvika öfverskott af kali, äfvensa starkare uppvärmning. Efter fulländad reaktion neutraliseras lösningen genast med klorväte- syra, ty om kalit längre äfven vid vanlig temperatur far inverka pa amiden, sa öfverföres denna deraf i karbonsyra. Alkoholen afdunstas på vattenbad, ammoniak tillsättes för att öfverföra fri syra i det lättlösliga ammoniumsaltet, och vid afsvalning ut- kristalliserar amiden, hvilken sedan renas genom omkristallisering ur alkohol. Föreningen är temligen svarlöslig i vatten, kall alkohol och eter. Ur varm alkohol, hvari den är lättlöslig, kristalliserar den i små färglösa prismor eller blad. Den smälter vid 167,5 —168” under lindrig gasutveckling. Vid behandling med kali öfverföres amiden lätt som sagdt under utveckling af ammoniak 1 karbonsyran. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: @; 96 50,8 50,2 H, TE 3,7 3,9 NE 70 37,0 37,2 Ö 16 85 — 189 100,0. Analysen bekräftar alltsa den väntade sammansättningen pa föreningen: CH, — N—N | H,C0OC—C N. NN/ Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh, Arg. 42. N:o 9. 2 18 BLADIN, OM FENYLTETRAZOLFÖRENINGAR. Fenyltetrazol. Sasom ofvan nämdes smälter fenyltetrazolkarbonsyran under ringa gasutveckling vid 137—138°, och vid upphettning till 150° blir gasutvecklingen starkare. Gasen, som utvecklas, är kolsyra, och man bör på detta sätt kunna framkomma till fenyltetrazol, hvilket också är förhallandet. I exsickator torkad syra upphettades i svafvelsyrebad vid 150—160” sa länge, tills gasutvecklingen upphört. Den kvar- varande gulbruna oljan försattes med eter, då csönderdelad kar- bonsyra kvarblef olöst. Etern afdestillerades, och den kvar- varande gulbruna oljan destillerades i vattenangor, hvarvid en svagt gul olja lätt gick öfver, som var tyngre än vatten. Den samma utdrogs med eter, och eterlösningen befriades från vatten medels smält klorkalcium. Efter eterns afdestillering kvarblef en svagt gul, lättrörlig olja, hvilken ytterligare torkades i vacuum öfver svafvelsyra. Oljan besitter en ingalunda obehaglig aromatisk lukt, är tyngre än vatten, lättlöslig i alkohol och eter, olöslig i vatten. Den färgas i luften småningom brun. Föreningen kan ej de- stilleras vid varligt lufttryck, utan förpuffar 1 ett ögonblick vid starkare upphettning. Analysen gaf i procent: Beräknadt: Funnet: & Bi Di 57,3 H; 6 4,1 4,4 ING 56 38,4 = 146 100,0. Föreningen har alltså sammansättningen C,H,N,, och dess konstitution är 1 2 \ GH, — N—N on HÖ AN. NN KH Den är alltsa fenyltetrazol. ÖFVERSIGT Al' K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 19 Föreningen är en bas, men en mycket svag sådan: den löser sig i koncentrerade syror. Kloroplatinatet afskiljer sig vid tillsats af platinaklorid till en lösning af basen i rykande salt- syra sasom en gul olja, som snart stelnar till sma gula blad. Saltet sönderdelas dock lätt. 20 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. frän sid. 4.) Frän Second Geological Survey of Pennsylvania i Harrisburg. Second geological Survey, 1874—1876, A, AA: Anthracite region, Rep. 1; Northern d:o d:o P. 1; Southern d:o d:o Vol. 1; We- stern & middle d:o d:o Atlas, P. 1; A2, AC: Text & Atlas; C, CC, CCC: Text & Atlas; CA, C6; D, DD, D3: Text & Atlas, Vol. 122 D5: E: EB E2:G, 66 666 GREGG IH, HH, HHH, HHHH, H5, H6. H7; 1,1 TNEerNex a Aas 14:7 IK, KK, KKK, KAS 5%; M, MM, M3:2N220500F2E2 Text & Atlas Vol. 13, PP) P3; 0, @@aZa@BZATTGERE Text & Atlas; RR: Text & Atlas; T: Text & Atlas; T2; 4, V, NAV NE Från Peabody Academy of Science i Salem. Annual reports, 1874—1884. Från Författarne. BERGSTBAND, UC. E. Johan Gottskalk Wallerius som landtbrukskemist och praktisk -jordbrukare. Sthlm 1885. 8:0. Ericsson, J. The temperature of the solar surface. (Nature 1884: N:o 776). HYLTEN-CAVALLIUS, G. OÖ. Om draken eller lindormen. Uppl. 2. Vexiö 1885. 8:0. Krok, TH. O.B.N. Svensk botanisk literatur, 1884. Luud 1885. 8:0. LinDsKkoG, N. En rings rörelse i en vätska. Upsala 1885. S:o. — Die Drehung eines starren Körpers, auf den keine Kräfte wirken, um einen Punkt. Upsala 1884. 4:0. LINDSTRÖM, G. List of the fossils of the upper silurian formation of Gotland. Sthlm 1885. 8:o. SANTESSON, C. Vid minnesfesten i Stockholm öfver Dr A. F. Reg- nell. Sthlm 1885. 8:0. ÄSHBURNER, OC. A. Description of the anthracite coalfields of Penn- sylvania. Philad. 1884. 8:0. BREDICHIN, TH. Sur la grande comete de 1811. Moskwa. 8:0. — Smäskrifter, 4 st. Darz, W. H. The native tribes of Alaska. Salem 1885. 8:0. Dana, J. D. Origin of Coral reefs & islands. New Haven 1885. 8:vo. Lewis, W. ©. Marginal kames. Philad. 1885. 3:vo. (Forts. å sid. 28.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 9. Stockholm. Om integrationen af differential-ekvationerna för den intermediära banan. At €. .V. L. CHARLIER. [Meddeladt den 11 November 1885. ] I Prof. GYLDENS nya teori för himlakropparnes rörelser bestämmes, om den perturberade kroppen ligger närmare cen- tralkroppen än den perturberande, relationen mellan radius vector och tiden medelst differentialekvationerna l dr \? | a) = — 6 + Zur — hr? + tor? på du 7 dt = prdu, (1) hvarest Pp betecknar en ännu ej bestämd konstant. (Se GYLDEN: Theorie för himlakropparnes rörelser I, p. 31.) Lösningen af den första af dessa ger, såsom man ser, » sasom en rationel funktion öfver elliptiska funktioner, men re- ; 4 4 3 5 dr sultatets form blir väsentligen olika altefter som 7 du —() har: fyra reela eller endast två reela och tva imaginära rötter. I det förra fallet erhålles nemligen (se GYLDENS ofvan- nämda afhandling p. 38) sn PT en hvilket uttryck för » insatt i den andra formeln (1) nästan omedelbart ger t framstäld såsom en elliptisk integral af tredje slaget. 22 CHARLIER, INTEGRATIONEN AF DIFF.-EKV. FÖR INTERMED. BANAN. Aro åter tvenne rötter imaginära, sa blir såsom vi skola se uttrycket för r af formen a + benu Be s I + deny och i detta fall låter således ej 7 framställa sig under form af en elliptisk integral af tredje slaget. I sina föreläsningar denna hösttermin har Prof. GYLDÉN härledt följande formel för t a Ra oa t-—t, = Au + Blog Son) ar Oaretang | der A, B och C äro vissa konstanter. kenwsnu al | Det kan emellertid bade fran teoretisk och praktisk syn- punkt ej vara utan intresse att visa, att äfven da tvenne rötter RR RE SR. a AR ENG É | till RNE 0 äro imaginära, integralen till (1) later framställa sig 7, 2 under en form, som är analog med den som erhalles da alla rötterna äro reela. Detta kan ske pa följande sätt. Med 4%u,a,b) beteckna vi en hel transcendent funktion, som för hvarje värde på u är definierad genom serien [0,0] [| \ NITU (2) 2u,a,b)=1+2 ) (CEO gg 5 a = hvarest Q ==KC a samt a och b äro tvenne fullkomligt godtyckliga kvantiteter, endast underkastade det vilkoret, att den reela delen af kvoten 0 A — är negativ. a Vi anmärka att för a = K, b = iK', u) ingenting annat är än JACOBIS O-funktion. Au) har egenskaperna I + 2a) = Au) (3) umu | Au +20) = —- 0 TW, samt inom den af 2a och 2b bildade periodparallelogrammen en- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 23 dast en enkelrot «=b, hvaraf enligt (3) följer att alla röt- terna till (u) äro sammanfattade i formeln u — 2ma + (2n + 1)b, der m och n äro godtyckliga hela tal. Integrationen af (1) i det fall, hvarmed vi sysselsätta oss, beror hufvudsakligen pa att finna integralen m» enudu I + een’ och vi skola innan vi öfverga till lösningen af (1) visa, huru denna integral med lätthet later uttrycka sig medelst 2(u)- funktionen. Vi sätta i (2) a = DR, NUR KA Au, 2K,K + iK)= Ca), hvaraf följer Q FA iVg> uk der q sasom vanligt betecknar uttrycket e #, samt oo Glo = I SÖN ; an ER NITU (0 = lid 2 \ (— 1) q C0S Ir» n=1 hvarjemte vi anmärka att C(uw) inom den af 4K och 2K + 22K' bildade periodparallelogrammen har enkelpolen u = K + iK". Betrakta nu funktionen fu) =1— roms enu ; Den är dubbelperiodisk med samma perioder som cn wu, har inom periodparallelogrammen tvenne enkelpoler uU iR och u=iK' + 2K samt pa grund af relationen en(u + K+ iK) => Z ikenu nollställena 24 CHARLIER, INTEGRATIONEN AF DIFF.-EKV. FÖR INTERMED. BANAN. u=w+K+iK w=—w+KH+iK och dermed kongruenta punkter. Men samma nollställen och poler har äfven funktionen AU CHR C(u—K) C(u+K)' och som de äro dubbelperiodiska funktioner, kunna de saledes endast skilja sig pa en konstant d. v. s. ik CCK) C(0) C(u — w) C(u + w) ET 00 NE Cure Differentiera bada membra logaritmiskt med afseende på ik . > m wdnwenu CH ae ww) CK I 05 ) C'(u 0 w) Cu a w) Oz w) ROSS 0) Cu + ww) C(u==w)'" ik I-— „enwenu hvilken ekvation multiplicerad med du och integrerad ger den sökta integralen: ik = „snwenw dnudu ER a 0) De ze a (OO ne ne i i V NV) I er 27 SME 4 u w) hvarest vı hafva satt ja Ol w) C(K+w) TE Ren Vi kunna nu öfverga till integrationen af (1). Inför i st. f. r en ny variabel y En N (6) 7 LE sa erhålles för bestämmande af y differentialekvationen (? ai 2\(2 (= 24, + 249 — Ay? + Ay Aue, p du der koefficienterna A hafva följande betydelse: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9, 25 24, = — ce + 2up — hp? + mp? 24, = — 40 + 2,(3p — 9) — 2hp(p — g) — Aunpg — 4A, = — be + Gun (p = M— kp? — 4pg + 9°) + 6up?g? 2 345 = — 46 + 211(p 39) — 2hqlg —p) — tuspg? Sh =— c— 2m — hg? + ug. Vidare bestämma vi p och q sa att Ad, och A, försvinna, hvarigenom difterentialekvationen för y antar formen 7 Ba 3 - (24, — Ayy + SA (7) | 3 X = yl24, — Any + 3 Åsy”t: Var uppgift är här att behandla det fall, då de båda röt- terna till 2 (7°) 24, — Ay + Ay = 0 äro imaginära d. v. s. | NG (8) A; < — 4,4; s I = LJ För reduktion af (7) använder prof. GYLDEN substitutionen 9 an (9) y = tang? zu, der vi lemna g obestämdt; vi erhålla sålunda BE 7 fö 1 ER el al! 3 | = = 2A, cos? ot m; A,g sin? u cost + 2 el = 34 9” sin! Zab. Bestämmes här g sa att 2 34 A 4,02, gg ae A som enligt (8) ger ett reelt värde pa g, samt sättes wa 4,9 Dino Oo pa . an . sa far man slutligen, om & bestämmes ur likheten 26 CHARLIER, INTEGRATIONEN AF DIFF.-EKV. FÖR INTERMED. BANAN 2 BEE ß följande differentialekvation för ı = Be 5 —=1— k? sin? w eller v — amu. Det motsvarande värdet pa y blir enligt (9) tang? 2 amu = I a TU 2 md Ten som insatt i (6) ger 2 Digg + VRENA I + g + (1 — g)enu (ÖR GR 2g(p + D enu mg (aD = + Ion A) Sättes här samt ofvanstaende värde pa r införes i formeln (1) dt = Prdu, sa erhåller man ik B(p — 99) 289(p + g) cmw ysmodnwenudu el, = 7 du 1 = ge ik Gi smwdnw Ar - Cmwcenu eller enligt (5) C(u — w) tt = Mu + Nlog Rn)’ hvarest M och N hafva följande betydelse MB 20 | CE JOE +9 C(K—w) C(K+w) Ran Se +) cn 1—g? "snmwdnw a ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 9. 27 hvilken form på integralen är analog med den som erhålles da alla rötterna äro reela. M och N borde nu uttryckas genom banans element; till denna reduktion likasom ett par andra hithörande fragor hoppas jag en annan gang fa återkomma. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. (Forts. fran sid. 20.) Fran lörfattarne. Lewis, W. GC. A great trap dyke across S. E. Pennsylvania. Phi- ladelphia 1885. 8:0. Marcot, J. Catalogue of geological maps relative to N. & S. Ame- rica. Washington 1884. 8:0. Warning, E. Symbole ad floram Brasilie centralis cognoscendam, 2302 Kön. I 8:0. 29 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885. N:o 9. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 45. Några iakttagelser. om milaritens förhållande vid upp- hettning. Af WILHELM RAMSAY. Tafl. XXX. [Meddeladt den 11 November 1885.] Mineralet milarit omnämnes första gången af KENNGOTT'!), hvilken beskrifver det såsom hexagonalt med formen P, &P, & P2 och oP. Senare blefvo dess kristallform och optiska för- hållanden föremål för en ny undersökning af TSCHERMAK?) och pa grund af da gjorda iakttagelser ansags milariten för ett mi- metiskt mineral, uppbygdt på ett ganska inveckladt sätt, men öfver hufvud taget bestående af minst sex rombiska subindivi- der, som vuxit samman enligt den tvillingslag, som är allmän hos Arragonit, Witherit m. fl. Denna asigt delades af DES CLOIZEAUX?) och BERTRAND®). Helt nyligen?) hafva detta minerals egendomliga kristall- förhållanden blifvit aterupptagna till behandling af F. RINNE i Göttingen. Resultatet af hr RINNES rätt omfattande undersök- ningar är att: »Milaritens ursprungliga jämvigtsläge varit ett hexagonalt. Men i följd af sekundära omständigheter har den sedermera sönderfallit i flere delar af lägre symmetrigrad, och !) Neues Jahrbuch für Mineralogie etc., 1870, pag. 80. ?) Min. und petr. Mittheilungen 1877, pag. 350. ?) Neues Jahrbuch für Min. etc. 1878, pag. 41 och 371. *) Bulletin de la Soc. min. de France, T. I, 1879, pag. 10. 3) Neues Jahrbuch für Min. etc. 1885, B. II, pag. 1. 30 RAMSAY, MILARITENS FÖRHÅLLANDE VID UPPHETTNING. denna delning har inträdt pa ett sätt, som är egendomligt för hvarje kristallindivid, ty den står i ett visst förhållande till dess begränsningselement.» Denna asigt torde väl blifva den allmänt antagna. Ändamålet med nedanstående uppsats är att redogöra för några pa milarit gjorda iakttagelser, hvilka synas lemna ytterligare stöd för RINNES asigt. Dessa undersökningar äro gjorda på uppmaning af prof. W. C. BRÖGGER och under hans ledning. Materialet, milarit från Val Giuf i Tavetsch, tillhör Stockholms Högskolas mineralo- giska institut. Det utgöres af små, 1—5 mm. langa, genom- skinliga, svagt gulfärgade kristaller med milaritens vanliga for- mer (fig. 1). Alla ytor utom oP visa en ganska anmärknings- värd beskaffenhet. Pyramidytorna äro skrofliga. Hos oc P2, som är mycket mera utvecklad än oP, äro de repade och vec- kade i längdriktningen. oP visar till en del samma utseende. Dess ytor äro derjämte i de flesta fall afrundade och utatböjda. Endast sällan finnas några alldeles släta och plana ytor. I följd häraf äro kristallerna föga lämpade för goniometriska be- stämningar. Likväl gjordes mätningar pa fem skilda kristaller. De vinkelvärden, som derigenom funnos, voro naturligtvis mycket varierande och osäkra. Dock iakttogs dervid att vinkeln mellan två ytor af samma prisma antingen konstant var nagot öfver eller under 120”. Men någon regelbundenhet i anordningen af dessa kunde ej finnas vid jämförelse af två kristaller. Äfven storleken af de skilda polkantvinklarna visa likartade afvikelser. I själfva verket motsvara detta minerals kristallografiska kon- stanter således ej fullkomligt det hexagonala systemets fordringar på symmetri. Det är förut nämdt att prismaytorna äro streckade och veckade parallelt med hufvudaxeln. Detta kunde möjligen bero på en ojämn sammandragning hos kristallen vid dess afsvalning från en högre bildningstemperatur. Samma orsak är troligtvis äfven en af de förnämsta »sekundära omständigheter», som astad- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 31 kommit kristallens delning i subindivider. För att möjligen kunna utröna detta gjordes ett försök, att se om veckningen på kristallytorna skulle försvinna vid upphettning, likasom tvil- lingssträckningen på leucitens ytor vid en högre temperatur ut- plånas, enligt hvad ROSENBUSCH nyligen har iakttagit!). För detta ändamål instäldes en yta af oP2 framför tuben af ett mikroskop och belystes i mörkt rum af en lamplåga, så att skenet från en del af vecken på ytan aterkastades i riktning af instrumentets optiska axel. Derpå upphettades mineralet med en Bunsens brännare, först lindrigt och sedan till svag röd- slödening, i hvilket tillstånd den hölls i c:a 5 minuter. Ingen förändring kunde iakttagas på kristallens yta. Försöket upp- repades med samma resultat med en annan yta af oP2. Efter afsvalningen var kristallen hvit och ogenomskinlig. En bättre kunskap om milaritens kristallsystem vinnes ge- nom optisk undersökning af tunna plattor, slipade normalt emot eller parallelt med prismazonen. Kristallpräparat af det förra slaget visa sig mellan korsade nikoler delade i flere enkel- eller dubbelbrytande partier med olika utsläckningsriktningar. Deras beskaffenhet och utseende äro förut beskrifna af TSCHERMAK, DES CLOIZEAUX, RINNE m. fl. och öfverensstämma närmast med hvad som i fig. 2 finnes afbildadt. De sex yttre fälten äro sammansatta af lameller, hvilka äro ungefär jämlöpande med de yttre kanterna (oP2:0P). Dessa lister hafva kon- vergerande gränslinier, sa att de i följd deraf äro likasom in- kilade mellan hvarandra. Utsläckningen mellan korsade nikoler är ej samtidig inom ett helt fält; ty den är något olika för de skilda lamellerna eller system af lameller. Fig. 4 a och b visar tva system af lameller, hvilkas utsläckningsriktningar med hvarandra bilda en vinkel af omkring 7°, saledes för hvardera en afvikning af 31/,° från kantlinien (oP2:oP). På andra ställen är denna skilnad ej fullt så stor. I anledning af detta förhållande anmärker RINNE ganska riktigt, att om man vill 1) Neues Jahrbuch für Min. ete. 1885, B. II, p. 59. 32 RAMSAY, MILARITENS FÖRHÅLLANDE VID UPPHETTNING. anse milarit för ett mimetiskt mineral, sa kunna subindividerna ej anses för annat än asymmetriska. Den innanför de sex yttre fälten liggande delen af präpa- ratet varierar, som genom tidigare undersökningar redan är bekant, mycket till storlek dels hos olika kristaller dels hos samma, be- roende på det ställe hvarest plattan är utskuren. När denna inre del har en större utsträckning kan -man tydligt se att den är delad i ett hexagonalt midtfält och flere omgifvande dubbel- brytande delar. Ett fullkomligt enaxligt midtfält anträffas mycket sällan. I de flesta fall är deremot äfven denna del af kristallen delad i flere dubbelbrytande partier med olika riktning hos dess utsläckningsplan. RINNE har beskrifvit ett par fall, der man kunde varseblifva en viss regel i anordningen af dessa delar. När den inre delen af kristallsnittet är mycket liten i förhallande till de omgifvande yttre, har man svårare att se na- gon regelbundenhet i dess sönderfall i dubbelbrytande partier. En högst anmärkningsvärd delning hos ett dylikt litet midt- parti visade sig i en af de kristallplattor, som jag undersökte. Mellan korsade nikoler 1 parallelt polariseradt ljus var nämlı- gen hela fältet tämligen ljust utom ett svart kors, som sträckte sig genom det. Korsets armar voro ungefär parallela med ni- kolernas svängningsriktningar. Under en hel kringvridning bi- behöll sig fenomenet något sa när oförändradt (fig. 5 a, b, och c). Detta kan tydas sålunda att kristallens midtparti sönderfallit i en mängd från centrum radialt utgaende dubbelbrytande kilfor- miga partier med en utsläckningsriktning löpande parallelt med längdaxeln. Detta skulle närmast likna det kända förhållandet hos sfärolitbildningar. Präparat, slipade parallelt med en prismayta oP2 synas mellan korsade nikoler delade i ett midtfält och två sidofält, som skilja sig från hvarandra genom olika grad af dubbelbryt- ningsförmåga. Fig. 3 visar en sadan platta med längdaxeln i 45” lutning med nikolernas svängningsplan. Längdsnittspräparat af milaritkristaller visa en tradighet i hufvudaxelns riktning och spjälkningsspringor parallelt med basen. Dessutom genomdra- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 33 gas de i tva riktningar af springor, som luta ungefär 50° mot de yttre kanterna. I toppen företer midtfältet en utvidgning öfver de andra fälten och en skalformig afsöndring parallelt med pyramidytorna. RINNE anser att den delning, som egt rum i den hexago- nala milariten, möjligen kan bero på en inre spänning, upp- kommen vid dess afsvalnande efter bildningen. För att i nagon man kunna utröna detta gjordes upphettningsförsök med milarit- plattor och de förändringar, som substansen undergick, synas mig i hög grad lemna stöd för asigten om ett ursprungligen hexagonalt jämvigtsläge hos milaritkristallerna. Upphettnings- försök äro förut gjorda af MALLARD!), som derom yttrar: »Une lame perpendiculaire a l’axe et presentant des plages bien de- limitees subit des modifications tres apparentes pendant la cal- cination. Ces modifications ne subsistent qu’en partie apres la refroidissement.» Någon noggrannare upplysning om sina försök och de hastigt öfvergående förändringar han sett dervid, lemnar han ej. Jag upphettade en platta af milarit, skuren parallelt med oP, under mikroskop, först direkt pa en för instrumentet kon- struerad värmeapparat till 120”, och derefter genom kokning i olja till c. 320°, under ständigt iakttagande af de förändringar, som möjligen kunde inträffa i präparatet. Men sadana kunde ej märkas. Likaså var en svag upphettning öfver en Bunsens brännare utan märkbart inflytande. Då upphettas plattan ända till svag rödglödgning. Vid afsvalnandet hade den ett hvitt kalcineradt utseende. När den nu betraktades under mikrosko- pet, sa visade sig, att väsentliga förändringar försiggatt inom den. Den inre delen af plattan, som förut var delad i flere dubbelbrytande partier, hade nu blifvit enaxlig eller nästan en- axlig. Från hörnen af denna utgingo normalt mot midten af de yttre sidorna breda dubbelbrytande partier, som bestå af lameller med samma riktning och med en ljusutsläckning pa- rallel med denna. De hörnfält, som derigenom uppkommit i !) Bulletin de la Soc. min. de France 1882, pag. 241. I Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 9. 3 34 RAMSAY, MILARITENS FÖRHÅLLANDE VID UPPHETTNING. plattan, äro likaledes enkelt brytande likasom midtfältet. Fig. 6 gifver en skematisk framställning af förhållandet. Detta ut- seende hos kristallen bibehöll sig dock ej länge oförändradt, utan småningom uppkommo inom saväl hörn- som midtfält tal- rika dubbelbrytande fläckar. Fig. 7 visar kristallplattans ut- seende mellan korsade nikoler ett par dagar efter upphettningen. En annan förändring i följd af upphettningen kan iakttagas ) formen af det inre fältet. Före upphettning hade kristallplattans inre delar en hexagonal begränsning, sidorna i denna sexhörning voro dervid parallela med kanterna (ceP2:0oP). Inuti denna fanns ett annat hexagonalt fält med kanterna normalt mot den förras. Det är denna inre hexagon, som efter upphettning bil- dar centrum 1 kristallplattan. För vidare iakttagelser upphettades hela kristaller till röd- glödgning och höllos i detta tillstand mellan 5 och 10 minuter. Af dem gjordes sedan tunnslipade präparat, skurna såväl på tvären som längden af kristallerna. De förändringar som egt rum i dessa kristaller voro ännu mera bevisande, än de nyss beskrifna. Plattor, slipade parallelt med basen, visade under mikroskop i vanligt ljus ett utseende, hvarom fig. 8 skall lemna en föreställning. Kristallplattans färg är ljusgul, något oklar och opak. Men från midten utgå smala ljusare strimmor eller band af genomskinliga lameller, normalt mot de yttre sidorna. Likadana ljusa strimmor genomdraga dessutom hela präparatet nätartadt i 3 riktningar, som med hvarandra bilda 60” och med kristallkanterna 90°. Indelningen i fält har alldeles försvunnit. Der förut möjligen funnos skarpa gränser, fortlöpa de lamellika strimmorna oafbrutna. Mellan korsade nikoler äro plattor af detta slag alldeles mörka vid” en hel kringvridning (fig. 10). Endast vid de smala klara strimmorna, som utgå från plattans centrum kunde en ytterst svag dubbelbrytning varseblifvas. I det dunkla fältet syntes de i vanligt ljus klara lamellstrimmorna såsom svarta hvarandra skärande nålar. Längdsnittspräparat af till glödgning upphettade kristaller visade ett från icke upphettade tydligt skildt utseende. De pa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 9. 35 snedden genom kristallen gående springorna äro alldeles für- svunna, och den tydliga indelningen i fält har upphört. Dock kunde fortfarande en svagare dubbelbrytning iakttagas 1 prä- parat, som äro gjorda af delar, som ligga närmare kristal- lens yttre. Man kan möjligen invända att dessa förändringar bero på en smältning eller en ändring i substansens sammansättning, nämligen afgaende af vatten. Men detta är tämligen säkert ej fallet. Ty mot det förra antagandet lemnar dubbelbrytningen hos längdsnitt ett bevis och vid den förut omnämda upphett- ningen af en kristall framför mikroskop kunde som sagdt ingen förändring märkas, allra minst en smältning. Ej heller synes milariten vid denna temperatur afgifva vatten. En vägning af milaritsubstans (0,0261 gr.) före och efter en c. 10 minuters rödglödgning utvisade ingen förlust i vigt. De ändringar, som milaritkristallerna underga vid upphett- ning till svag rödglödgning, synas mig sätta RINNES asigt om milaritens kristallsystem utom allt tvifvel. Ty det att milari- tens förra delning i subindivider försvinner eller blifver en helt annan, tillåta ej sådana antaganden som TSCHERMAKS, DES CLOIZEAUX m. feres. Den enaxlighet som substansen, till största delen åtminstone, antager är ett ganska godt bevis för dess hexagonala karaktär. Att enaxligheten ej är fullständig beror derpa att kristallen vid afsvalningen ater sammandragit sig ojämt, hvilket haft nya spänningsföreteelser till sin natur- liga följd. Dervid antager den dock ej samma utseende som den egde före upphettningen. Detta har väl sin orsak deri att afkylningen nu försiggick under helt andra förhållanden än när kristallen bildades. Stockholm 1886. Kongl. Boktryckeriet. IR då I m 2 x USP 12 ÖFVERSIGT AR, KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Aro. 42. 1885. 10. Onsdagen. den 9 December. Tillkännagafs, att Akademiens ledamot Godsegaren JOHAN GUSTAF SWARTZ med döden afgatt. Hr RETZIUS redogjorde för en af Fröken ALBERTINA CARL- SON vid ett föregaende Akademiens sammanträde inlemnad af- handling: »Untersuchungen iber Gliedermassenreste bei Schlan- gen». Hr GYLDEN refererade en af Doktor PAUL HARZER för- fattad afhandling: »Remarques concernant un cas special du probleme des trois corps, éclaircies par une premiere approxima- tion pour les mouvements de la planete Hecube sous l’influence du soleil et de Jupiter». Hr TÖRNEBOHM meddelade en uppsats af folkskoleläraren G. FLINK: »Om Schefferit från Langban och Pajsber@» *. Hr RUBENSON föredrog en uppsats af Professor H. HILDE- BRANDSSON och Amanuensen C. CHARLIER: »Observationer pa stjernfallen den 27 November 1885, utförda i Upsala»*. Hr MitTAG-LEFFLER öfverlemnade följande tva uppsatser: »Über die verschiedenen Ansichten in Bezug auf die actual un- endlichen Zahlen», von GEORG CANTOR (se Bihang till K. Vet.- Akad. Handl.); och »Om G. CANTORS uppsats: "Über die ver- schiedenen Ansichten in Bezug auf die actual unendlichen Zah- len’», af G. ENESTRÖM*. Sekreteraren meddelade pa författarnes vägnar följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »New or imperfectIv known Isopoda», I LU af Docenten C. BOWALLIUS (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 2:0) »Systematical list of Amphipoda hyperidea», af densamme (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 3:0) »Notes on the fa- mily Asellide», af densamme (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); #0) »Die (Gesetze der Atomgewichtszahlen», af Do- venten J. R. RYDBERG (se Bihang till K, Vet.-Akad. Handl.); 9:0) »Om kambriska pyramidalstenar», af Hr A. G. NATHORST*; 6:0) »Pyroxen och amphibolförande bergarter fran mellersta och östra Smaland. I. Klassificering och beskrifning af bergarterna», af Dr F. Eıchsräpr (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.); 7:0) »Om dubbeloxalater af platina», af Filos Kandidaten H. (x. SÖDERBAUM*; 8:0) »Myrmecologiska studier», af Amanu- ensen G. ÄADLERZ (se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.). (Genom anställda val kallades till utländska ledamöter af Akademien: Professorn i mekanik och Directorn för Sibley college vid Cornell university i Ithaca N. Y. ROBERT H. THURSTON, Professorn vid Musée d’histoire naturelle i Paris och ledamoten af Franska Institutet ALPHONSE MILNE-ED- WARDS, och Professorn i Anatomi vid universitetet i Heidel- berg CARL GEGENBAUR. | Wallmarkska belöningen för aret anvisades med ena hälften at Adjunkten vid Lunds universitet Dr N. C. DUNER för hans i Akademiens Handlingar offentliggjorda afhandling: »Sur les etoiles a spectre de la troisieme classe», och med den andra at Docenten vid samma universitet Dr J. P. CLAESSON für hans dels i Bihanget till Akademiens Handlingar och dels i Lunds universitets arsskrift offentliggjorda kemiska undersökningar öfver cyan- och rhodanföreningar. Till Letterstedtsk resestipendiat utnämndes Docenten vid Upsala universitet Dr SVANTE ARRHENIUS, med uppgift att i utlandet studera elektrolyters galvaniska ledningsförmaga och dermed sammanhängande delar af fysiken samt 1 allmänhet den fysikaliska kemien i experimentelt och theoretiskt hänseende. Följande skänker anmäldes Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Frän H. M. Konungen. Flora Brasiliensis, Fasc. 92—95. Fran K. Universitetet i Upsala. Arsskrift, 1884. Akademiska skrifter, 25 st. Från K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn. Skrifter, (6) Naturvidensk. Afd. Bd. 1: 11; 2: 7. Översigt, 1884: 3; 1885: 1. Recesta Danıca, Scr. 2, T. NA Kjöb. 1885. 1:0. Från Carlsberg-Laboratoriet i Köpenhamn. Meddelelser, Bd. 2: 3. Från Geological Society i Edinburgh. Transactions, Vol. 4: 3. Från Physical Society i Edinburgh. Proceedings, Vol. 8: 2. Från R. Society of New S. Wales i Sydney. Journal & proceedings, Vol. 18. ER rån Ecole Polytechnique i Paris. Journal, Cah. 54. Från Societe Entomologique i Paris. Annales, (6) T. 4: 1—4. Från Societe d’Emulation i Abbeville. Bulletin, 1881—1884. Från Societe des Sciences Historiques & Naturelles de VYonne i Auxerre. Bulletin, Vol. 38: 2: 39: 1. ® Från Societe Linneenne i Bordeaux. Actes, Vol. 38. 4 Från Société des Sciences Naturelles & Mathematiques i Oherbourg. Memoires, T. 24. Catalogue de la bibliotheque, P. 2: 3. 1883. 8:0. Från Académie des Sciences, Belles Lettres & Arts i Lyon. Mémoires. Classe des Sciences, Vol. 27. » » » Lettres, Vol. 21-—-22. Fran Société Linneenne i Lyon. Annales, 1883. Från Académie des Sciences & Lettres i Montpellier. Memoires. Section des Sciences, T. 10: 3. » » > Ibanmes, 1, Ze 9: Från Societe des Sciences i Nancy. Bulletin, (2) Fase. 17. Frän Académie des Sciences, Inscriptions & Belles Lettres i Toulouse. Memoires, (8) T. 6: 1—2. Från Direzione della Statistica i Rom. Skrifter, 16 band. Från Accademia delle Scienze i Bologna. v Memorie, (4) T. 5. Indie, (3) 1—10. Från Societa di Sceienze Naturali ed Economiche i Palermo. Giornale, Vol. 16. Från Societa di Scienze Naturali i Pisa. Memorie,. Vol. 4: 3; 6: 2. Processi verbali, Vol. 1: 1—11; 2: 1—4, 6—16, 18; 3: 1—12, 18—19; 4: 1—14. Från Académie Imp. des Sciences i S:t Petersburg. Mémoires, (7) T. 32: 13—18; 33: 1—2. Bulletin, T. 29: 4; 30: 1—2. Från Medieinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena. Zeitschrift, Bd. 19: ı. (Forts. å sid. 18.) I Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 10. Stockholm. Om kambriska pyramidalstenar. Af A. G. NATHORST. [Meddeladt den 9 December 1885.] I »Geognostische Skizzen aus der sächsischen Schweiz» (pag. 71) beskrifver och afbildar A. v. GUTBIER 1858 några egen- domliga block, hvilka utmärkas derigenom, att de äro afslipade pa flere sidor (»wie Facettirung mit mehr oder minder scharfen Kanten»). För att förklara detta antog han, att dessa stenar varit infrusna 1 undre sidan af drifis och att de, sedan de vid dennas af böljorna förorsakade rörelse blifvit afslipade mot under- liggande stenar, lossnat nagot, sa att de ändrat läge, hvarpa de anyo fastfrusit, så att en annan sida blifvit afslipad o. s. v. Denna förklaring faller emellertid af sig sjelf sedan det blifvit adagalagdt, att Sachsens lösa jordlager för sin uppkomst ej hafva med drifis att skaffa. Vid ett senare tillfälle, 18651), skall v. GUTBIER anyo hafva beskrifvit detta slags föremal, men till detta arbete har jag icke haft tillgang. Upptäckten af liknande stenar 1 närheten af förhistoriska grafplatser ledde i Tyskland sedermera (1870, 1871) till det antagandet, att de voro af menniskohand förfärdigade, hvilken asigt dock af VIRCHOW, som till en början varit böjd för den- samma, slutligen (1874) vederlades (enligt uppgift i BERENDTS längre fram citerade uppsats). ‚) Sitzungsbericht der Gesellschaft Isis, 1865, pag. 47 (enligt citat hos Br- RENDT, se nedan). 6 NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. 1872 förevisade MEYN i Deutsche geologische Gesellschaft liknande föremål från Holstein, hvilka han da för första gången benämnde med det namn, hvarunder de sedermera blifvit mera allmänt bekanta, nemligen »Pyramidalgeschiebe». Följande ar, 1873, meddelade professor JOHNSTRUP vid de skandinaviska naturforskarnes möte i Köpenhamn !), att ett slags egendomligt formade block, hvilka af upphittaren antagits vara kulturföremal, redan 1859 blifvit från trakten af Skander- borg inlemnade till universitetets i Köpenhamn mineralogiska museum. Sedermera hade andra af liknande slag erhållits från olika trakter af vestra Jutland, och de hade befunnits vara tem- ligen vanliga pa de jutländska hedarne. 1870 hade professor JOHNSTRUP sjelf insamlat flere i närheten af Varde. De danska pyramidalblocken beskrifvas sasom hafvande på öfre sidan en i rigtning af stenens längdaxel gående kant, hvarföre en tvär- genomskärning af stenen på midten har utseende af en triangel. Som de utan undantag utgjordes af qvartsit och qvartsitskiffer, var professor JOHNSTRUP böjd att anse föremalens form såsom staende i samband med nagot slags förklyftningsfenomen. En liknande åsigt uttalades äfven i Deutsche geolog. Ge- sellschaft 1876, vid det tillfälle da BERENDT lemnade det med- delande, att han på en stor mängd ställen i norra Tyskland funnit dessa »Pyramidal-Geschiebe» eller »Geschiebe-Dreikanter». Men denna asigt maste snart öfvergifvas sedan det visat sig, att ej blott qvartsiter utan snart sagdt alla slags härdare berg- arter (granit, gneis, hälleflinta, porfyr, syenit, diorit, diabas, qvartssandsten, qvarts, qvartsit) kunde förekomma under samma form. Deremot uttalades vid samma tillfälle en annan möjlig- het: att slipningsfenomenet nemligen skulle vara uppkommet genom inverkan af flygsand. BERENDT sjelf hyllar en annan mening, för hvilken nedan skall redogöras. Efter 1876 hafva pyramidalblock blifvit uppmärksam- made på en stor mängd ställen i norra Tyskland, för hvilket ') Forhandlingerne ved de skandinaviske Naturforskeres 11:te Möde i Kjöben- 9 Juli 1873. Tryckt 1874. havn, 3 ÖFVERSIG AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 7 här ej är nödigt att redogöra. 1 Skane hafva de ar 1883 blitvit pavisade af G. DE GEER!), i Estland hafva de af G. HOLM”) uppmärksammats på flygsandsfälten i närheten af Reval. Rörande deras förekomst i Schleswig-Holstein yttrar GOTT- SCHE?) följande: »Die sogenannten ”pyramidalen” Geschiebe, “ welche im Gebiete des Decksandes häufig auftreten, können den- noch weder für diese noch für eine andere Schicht des Dilu- viums als characteristisch gelten. Sie finden sich vielmehr über- all, wo lockere Sande und Kiese der Einwirkung des Windes unterliegen (besonders schön auf grossen Haiden, wo die Haupt- schlifflächen dann stets in derselben Weise nach der Hauptwind- richtung orientirt sind) und müssen daher als "sandeuttings”, als Product der vereinigten Wind- und Sanderosion betrachtet werden.» En helt olika uppfattning hyllar BERENDT 1 en nyligen publicerad uppsatst). Han menar, att stenarnes egendom- liga form skulle hafva sin orsak dels i det sätt, hvarpa tätt packade stenar beröra hvarandra, dels i en särskildt verkande kraft, som pa ett visst sätt skulle hafva satt stenarne i rörelse. Undersöker man nemligen, säger BERENDT, huru stenar beröra hvarandra när de äro hopade tillsammans, sa skall man i 9 fall af 10 finna, att en sten hvilar pa tre andra; endast om den är mycket mindre än de andra kommer den att ligga mellan tva; är den mycket större kan den betäcka fyra eller flere. Om man nu tänker sig, att dessa stenar på ett eller annat vis försättas i en skakande rörelse, sa att de väl höjas eller flyttas, men ') Geol. Fören. i Stockholm Förh., Bd 6, pag. 680. Mötet den 7 Dec. 1883. »Frih. DE GEER förevisade och beskref några prof af vindslipade stenar från Skåne». ?) Bericht über geologische Reisen in Ehstland, Nord-Livland und im St. Pe- tersburger Gouvernement in den Jahren 1883 und 1884. (Aftryck ur Sa- piski Mineralog. Obst. 22.) ?) Die Sedimentär-Geschiebe der Provinz Schleswig-Holstein, pag. 6, not. 2. Yokohama 1883. *) Geschiebe-Dreikanter oder Pyramidal-Geschiebe. Jahrbuch d. königl. preuss- geologischen Landesanstalt für 1884 (tryekt 1885). S NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. alltid aterfalla i sitt förra läge, så blifva, menar BERENDT, i ofvan omnämnda första fallet tre, i andra två sidor af den ifrågavarande stenen afnötta mot de öfriga. Och på så sätt uppstå de tre eller tva jemnslipade ytor, hvilkas afskärning mot hvarandra bilda de karakteristiska kanterna. Den er- forderliga kraften tror BERENDT sig hafva funnit 1 istidens smältvatten. Hvarför detta skulle verka på stenarne, så att de alltid återföllo i sitt förra läge, framgar dock icke rätt klart af BERENDTS beskrifning, och ej heller har han lemnat något be- vis, att pyramidalblocken varit tätt hopade, såsom för hans för- klaring fordras. Vatten är vatten, och om det rinner ned genom smältande is eller på annat sätt, så äro pyramidalblocken allt för afvikande fran hvad man i öfrigt känner om resultatet af vattnets verkningar, för att den lemnade förklaringen skulle kunna anses antaglig. En vederläggning deraf är dessutom sa mycket mindre behöflig, som den verkliga uppkomsten af pyra- midalblocken ej längre kan vara tvifvel underkastad. I »Neues Jahrbuch für Mineralogie» etc. 1885 (Heft 2, sid. 177) har FR. SCHMIDT lemnat ett meddelande från ingeniör A. MICKWITZ, hvilken iakttagit pyramidalblock pa dünerna vid Nömme nära Reval (der de af HOLM först uppmärksammades). MICKWITZ har här med kompassen i hand observerat, att de enskilda blockens afslipade ytor i det stora hela taget äro vända at motsvarande väderstreck, och dessa öfverensstämma med de i trakten herrskande vindrigtningarne. Da SCHMIDT sasom in- ledning till detta meddelande säger sig ingenstädes hafva sett nagon motsvarande förklaring uttalad, har han emellertid förbi- sett GOTTSCHES uppgift, hvilken, såsom af ofvan meddelade citat framgår, innehåller alldeles detsamma. Detta förringar na- 9’ turligtvis i ingen grad MICKWITZ’ intressanta iakttagelse, hvil- ken fullständigt bekräftar GOTTSCHES asigt, för hvilken utan vidare kan anföras, att pyramidalblocken hufvudsakligen obser- verats pa eller i närheten af sandfält (Estland, Skåne, Jutland, Schleswig-Holstein, Tyskland o. s. v.). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10, 9 Hvad som ofvan meddelats är det vigtigaste af pyramidal- blockfragans europeiska historia. Jag skall nu vända mig till en annan sida deraf, hvilken hittills utan undantag blifvit förbisedd af alla dem, som sysslat med denna fråga, och ej mindre af BERENDT än af SCHMIDT. Hade detta förbiseende ej egt rum, skulle väl BERENDTS ofvan meddelade asigt på senare tider aldrig blifvit anyo uttalad. Ty langt innan pyra- midalblocken pa allvar blifvit uppmärksammade i Europa, hafva de ej blott beskrifvits fran Nya Zeeland, utan der har på samma gang äfven förklaringen öfver deras uppkomst blifvit lemnad.', | Den 9 Februari 1869 meddelade nemligen TRAVERS för Wellington Philosophical Society en redogörelse för af sanden sli- pade stenar, hvilka förekomma vid Evans” Bay!) på Nya Zee- land. Tvenne, fran nordvest och sydost respektive, mot hvar- andra inskjutande vikar, Evans’ Bay och Lyalls Bay, afskilja en mot öster utskjutande halfö. Afstandet mellan de båda vi- karnes botten är en engelsk mile eller nagot mera, och mellan- rummet upptages af ett lägre land, hvilket saväl mot öster (halfön) som i vester är begränsadt af en temligen hög slutt- ning. Midten af dalgången, som förbinder de bada vikarne, är högst och upptages af en blocksamling, medan marken när- mare sjön utgöres af sanddüner, bestaende af fin hafssand. De radande vindarne äro från nordvest och sydost, d. v. s. de blåsa i dalgangens rigtning från den ena viken till den andra, och af sanden, som föres med vinden, blifva blocken afslipade. ENYS?), som äfven lemnat ett meddelande öfver samma lokal, säger, att stenarne hvila pa ett hardt lerigt underlag, samt att sanden i blåsväder bildar en tät rörlig massa längs marken, till ungefär höjden af vandrarens knän. Här har man alla möjliga öfver- ') W. T. L. Travers, On the saud-worn Stones of Evans’ Bay. Transactions and Proceedings of the New Zealand Institute, vol. 2, 1869 (utgifven i April 1870), pag. 247, Plate 17. Liksom i Europa antog man äfven här till en början, att stenarne voro konstprodukter (förfärdigade af maoris). On sandworn Stones from New Zealand. Quarterly Journal Geol. Society of London, vol. 34, pag. 86, 1878. 06) Ka 10 NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. sängar fran stenar, som blifvit obetydligt slipade, till sådana, som äro fullt utbildade. Att döma af figurerna ville det synas, som vore de flesta stenarne ursprungligen platta, och sasom en följd häraf visar sig afnötningen först på sidorna sasom en slut- tande rand rundt om stenen. Den öfre platta sidan försvinner slut- ligen och ersättes af tva sluttande sidor, hvilka mötas i midten i en skarp kant. Denna form är alldeles densamma, som beskrifvits af JOHNSTRUP, och hvilken äfven aterfinnes bland de af BERENDT afbildade tyska exemplaren, ehuru de der tyckas vara mindre vanliga. Enligt ENYS blifva stenarne mest regelbundna när längdaxeln är parallel med vindens rigetning!), hvaremot slip- ningen blir större på den ena sidan om längdaxeln bildar vinkel mot sagde rigtning. Det är intressant att finna, att pa detta ställe, der tva vindar äro öfvervägande, visa stenarne sasom nämndt vanligen blott två afslipningsytor. Saväl i Europa som i Nya Zeeland har man följaktligen, oberoende af hvarandra, kommit till samma resultat, att nem- ligen pyramidalblockens form är en följd af den för vinden drif- vande flygsandens afslipande kraft. Och sa till vida kan ett förbiseende af de nyzeeländska forskarnes arbeten vara bra nog, resultatet har derigenom blifvit desto säkrare. Men ingen af Europas geologer kan numera göra anspråk pa att vara den förste, som lemnat den rätta förklaringen öfver företeelsen. Den som det gjort är W. T. L. TRAVERS. BERENDTS asigt, att pyramidalblocken skulle för sin upp- komst fordra en isbetäckning, kan utan vidare anses såsom ve- derlagd. Ett ytterligare bevis för origtigheten af ett sådant an- tagande kommer nedan att lemnas, men dessförinnan torde en nagot utförligare redogörelse för pyramidalblockens utseende än som ofvan blifvit meddelad vara på sin plats. Den vanligaste formen uttryckes med det tyska ordet »Dreikanter». Pa öfver- sidan finnas tre afslipade ytor, hvilkas afskärningar med hvar- andra bilda tre temligen skarpa kanter. I andra fall finnas — ') Detta är väl en misskrifning; regelbundenheten bör väl bli störst när längd- axeln bildar rät vinkel mot vindrigtningen. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:O 10. 11 såsom pa de nyzeeländska, men äfven temligen ofta pa de tyska — endast en kant, det vill säga de afslipade ytorna äro tva. Stundom är antalet större än tre. Men jemte dessa mera regel- bundna former finnas andra, hos hvilka snart sagdt ingen regel- bundenhet med hänseende till afslipningsytor och kanter är förhanden. För sadana former är benämningen pyramidalblock icke särdeles lämplig. Vanligen äro blocken endast på sin uppat vända del afslipade, men i andra fall kunna de vara det a ömse sidor. Exemplar af senare slaget, af BERENDT kallade »Doppel- dreikanter», hafva naturligtvis uppstatt pa sa sätt, att blocken af en eller annan anledning, af vind, vatten, djur o. s. v., blifvit vända, sa att äfven den undre sidan blifvit afslipad. Regel- bundenheten är som nämndt varierande, men är stundom sa stor, att det icke är att undra öfver, att sadana pyramidalblock blifvit uppfattade sasom förfärdigade af menniskohand. Detta gäller såväl tresidigt som tvasidigt afslipade block. Storleken är äfven vexlande, såsom ju ocksa helt naturligt är. JOHNSTRUP uppgifver, att diametern kan vexla fran ett par tum till 2 a 4 fot. BERENDT säger, att hufvud- och knyt- näfstorlek är vanligast, men sådana block, hvilkas diameter nar 0,3 meter, äro ej heller sällsynta, och han har vid ett tillfälle iakt- tagit ett pyramidalblock, hos hvilket genomskärningen nadde 0,5 meter. A andra sidan äro mindre storlekar än de ofvan upp- gifna langt från sällsynta, de af MEYN iakttagna exemplaren äro, enligt BERENDT, ej större än nötter eller ägg. Harda bergarter äro bland pyramidalblocken vanligast. JOHNSTRUP hade 1873 funnit uteslutande qvartsiter, och BERENDT angifver äfven denna bergart sasom allmännast. På Nya Zeeland ut- gjordes materialet företrädesvis af sandstenar, men ENYS an- gifver, att stycken af pimsten äfven visat samma slipnings- fenomen. Redan BoYD-DAWKINS har framhallit!), att vi i sandblästern, som nu har så stor användning, har ett bevis pa sandens slipande förmåga. Det skulle helt säkert vara af intresse (> I) Quarterly Journal Geol. Soc. London, vol. 54, 1978, pag. 88. 12 NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. att medelst sådan bläster pa experimentel väg söka framställa motsvarighet till pyramidalblocken. De pyramidalstenar, som i det föregaende omtalats, hafva alla uppmärksammats inom qvartärsystemet, vanligen pa eller i närheten af flygsandsfält, düner etc. När professor JOHNSTRUP vid skandinaviska naturforskaremötet 1873 förevisade de från Jutland erhallna exemplaren, påpekade docenten HoFF, att Ho- GARD i sitt arbete »Coup d’oeil sur le terrain erratique des Vosges» (Epinal 1851) afbildat liknande föremal. Det synes mig emellertid knappast sannolikt, att de i sagde arbete afbil- dade stenarne, af hvilka nagra härröra fran Vogesersandstenen, äro verkliga pyramidalstenar. Men vid det tillfälle, 1876, da BERENDT förevisade pvramidalblocken i Deutsche Geol. Gesell- schaft, omnämnde professor WEISS!) förekomsten af »ähnlicher Flächen und pyramidaler (Gestaltungen an concretionären Ge- bilden aus dem Vogesensandsteine der Saargegend und legte eine Anzahl derselben zur Ansicht vor». Huruvida dessa föremal voro fullt äkta pyramidalstenar eller ej, framgar visserligen icke af detta korta meddelande, men osannolikt förefaller det icke. De skulle i så fall vara fossila pyramidalstenar, ehuru deremot visserligen i nagon man synes tala den omständigheten, att de sägas vara konkretioner, hvilka ju dock kunde förekomma se- kundärt. De pyramidalstenar, som närmast gifvit anledningen till denna uppsats, äro emellertid med säkerhet fossila, och genom desamma förlägges förekomsten af detta slags föremal sa langt tillbaka i tiden som till den kambriska. Äfven vid detta till- fälle är det Lugnas, som häfdat sitt rykte att vara rikt pa märkliga ting. I sistlidne September manad visade mig professor G. LIND- STRÖM nagra pyramidalstenar, hvilka han för länge sedan, jemte atskilliga andra föremal från Lugnas, erhållit af numera aflidne 1) Fn d. deutsch. geol. Gesellsch. 1876, pag. 416. ÖFVERSIGT AF K. VEDENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 13 professor N. E. FORSSELL. Bergarten i samtliga dessa stenar är qvarts, och vid närmare undersökning befanns det, att några visa pa ytan ännu qvarsittande sandkorn, ja en af dem till och med ett stycke sandsten. Äfven finnas enstaka gnistor af svafvelkis, och hos en af stenarne synes på en fläck en grönaktig lera, all- deles lik den, som mellanlagrar eophytonsandstenen. Detta jemte den qvarsittande sandstenens beskaffenhet visar på det otvety- digaste, att de ifragavarande stenarne, lika väl som de öfriga af FORSSELL skänkta föremalen, verkligen härröra fran eophyton- sandstenen. Professor LINDSTRÖM, som förut ej underkastat dessa py- ramidalstenar någon närmare undersökning, insag genast riktig- heten häraf, men ville icke sjelf beskrifva fyndet, utan har till mig öfverlemnat att redogöra för denna intressanta före- komst. Det kan icke vara tal om, att dessa stenar blifvit slipade sedan de lossnat ur sandstenen, ty i sa fall skulle naturligtvis sandkornen och sandstensmassan pa deras yta allra först blifvit bortnötta. Nu sitta dessa på de afslipade ytorna, och stenarne voro följaktligen slipade redan da de inneslötos i sanden. Att närmare precisera det lager inom eophytonsandstenen, fran hvilket de härröra, låter sig för närvarande icke med säkerhet göra, dertill fordras antagligen en undersökning pa sjelfva stället. Enligt LINNARSSON!) är eophytonsandstenen allra nederst kon- glomeratartad. »Han innehaller derjemte ymniga fältspatskorn, afrundade bollar af qvarts och af en brunaktig, lös, fin, sand- stensartad bergart. Detta arkoslika konglomerat bildar vanligen ett enda temligen tjockt skikt, men är stundom afdeladt i flera helt tunna, skiljda af skifferlera.» »Pa konglomeratet följer den egentliga eophytonsandstenen, som är utan inblandade fältspats- korn, men innehåller nagon gang en eller annan mindre qvarts- boll.» Det synes mig nästan mest sannolikt, att pyramidalste- narne härröra från detta senare lager. De äro alla sma, längd 1) Geognostiska och paleontologiska iakttagelser öfver eophytonsandstenen i Vestergötland, pag. 4. Sveneka Vet.-Akad. Handl. Bd 9, N:o 7. 14 NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. och bredd hos den största 34 x 30,5 mm., hos den minsta 26 x 16 mm., ett sjette exemplar, hvaraf endast finnes ett frag- ment, synes möjligen hafva varit större än nagot af de öfriga. Alla de fullständiga exemplaren visa slipytor på ömse sidor och motsvara följaktligen s. k. »Doppeldreikanter». Trekantigheten är igenkänlig hos alla, hos ett exemplar (fie. 1) är den till och med ganska väl utpräglad, men kanterna äro ej längre skarpa, och pa nagra exemplar kan den ena af kanterna, oaktadt pyra- midalformen är igenkänlig, helt och hållet saknas. Äfven ytorna äro ej särdeles jemna utan nagot kullriga, och pa de större kunna finnas mindre, jemna fläckar eller stundom urgröpningar, äfven dessa glatta och liksom polerade. Huruvida dessa urgröpningar kunna motsvara de af BERENDT omnämnda s. k. »Narben», har jag ej af hans beskrifning kunnat komma under fund med. Hos tvenne exemplar är en af ytorna särdeles jemn, hos det ena är den till och med speglande. Dessa pyramidalblock äro följaktligen delvis ej sa regelbundna, som de mest typiska, och fastän alla kunna igenkännas sasom trekanter, finnas äfven kanter af andra ordningar mellan de förnämsta. Ett exemplar (fig. 2) har tva sidor sa öfvervägande utvecklade, att det närmar sig den form, som endast har en kant, hvilken här är ganska skarp samt nagot böjd; vid spetsen synes den mycket oansenliga tredje ytan. Motsvarande former finnas äfven bland de af BERENDT beskrifna exemplaren. Urgröpningarne äro isynnerhet tydliga pa det frag- mentariska exemplaret (fie. 3). Oaktadt dessa oregelbundenheter kan det likväl ej utan vidare antagas, att de ifragavarande pyramidalstenarne blifvit ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 10. 15 genom vattnets verksamhet något afrundade sedan de erhallit sin pyramidalform. Man finner nemligen motsvarande former äfven hos nutida pyramidalstenar, och det bör ej glömmas, att de, som blifvit afbildade och beskrifna, hafva varit de mest typiska, hvarföre den, som ej sjelf granskat nagon sam- ling häraf, lätt far det intrycket, att pyramidalstenarne i all- mänhet äro mera regelbundna än de i verkligheten äro. Nu framträder helt naturligt frågan, hvarest de väl blifvit afslipade. Då man ännu icke känner något närmare om deras förekomst i bergarten, erhålles i detta hänseende ingen ledning, men det ligger ju närmast till hands att antaga, att slipningen skett pa den sandiga stranden — dünen — samt att stenarne sedermera vid sänkningen kommit att rullas i vattnet och in- bäddas i sanden. Men en annan möjlighet finnes törhända äfven, och den är, att stenarne afslipats på sjelfva den leriga stranden i det lager, som varit torrlagdt mellan tvenne springfloder eller, pa grund af andra för oss okända omständigheter, ännu längre. I mitt arbete öfver de vid Lugnas förekommande aftrycken af medusor!) har jag nemligen papekat, att det ville synas, som hade den leriga, grunda hafsbottnen emellanåt ganska länge varit torrlagd, hvarvid de i den mjuka leran uppkomna aftrycken Fig. 4. a = den torrlagda lerans yta. d =ett aftryck i denna fylldt med sand. c = ett sedermera afsatt lerlager. blifvit härda. Äfven förekomsten af torksprickor kunna sägas tala härför. Nu är det dessutom fallet, att slutna afgjutningar, hvilka besta af sand, äfven tyckas i leran förekomma, och man kunde derför tänka sig, att fin sand blifvit af vinden framdrif- ven öfver leran, hvarvid den afsatt sig i de fördjupningar som förefunnits. Bifogade skematiska figur tjenar att askadliggöra detta uppkomstsätt af skenbart slutna afgjutningar efter ett ur- sprungliet aftryck. | ') A. G. NATHORST, Om aftryck af inedusor i Sveriges kambriska lager. Vet.- Akad. Handl., Bd 19, N:o 1. 16 NATHORST, OM KAMBRISKA PYRAMIDALSTENAR. Jag tar mig friheten här anyo reproducera ett i anförda arbete redan citeradt yttrande af LyELL!): »I have noticed in my "Travels in North America’, that on the beach at Beauly, in the delta of the Savannah river, in Georgia, I saw nume- rous foot-tracks of racoons and oppossums made on the sandy mud, where the anımals had come down to the sea-shore to feed on oysters. These trails had been formed during the four pre- ceding hours or after the ebbing of the tide. The surface of the mud had, by exposure to the air and sun, already acquired in that short time a considerable degree of firmness and con- sistency, and, while some of the moulds remained empty, others were halffilled with fine blown sand, which had already quite covered up a portion of each trail. The quartzose sand was in this instance derived from a low cliff, formed of tertiary strata so incoherent that elouds of minute grains were swept along by a gentle wind, — admirably exemplifying a process by which perfect casts of footmarks or of rain may be taken in a matrix capable of being afterwards converted into the hardest quartzose sandstone.» Om ur lerans yta uppstuckit nagra qvartsbollar, sa kunde dessa följaktligen pa stället afslipats af dylik flygsand; när floden kom kunde de vändas och efter tillräcklig tid kunde bada ytorna förete afslipningsfenomen. Emellertid äro utsigterna här- för naturligtvis mycket mindre än pa ett sandfält ofvan vattnet, isynnerhet derför, att under förstnämnda förutsättning det väl hufvudsakligen är med landvind, som sanden drifves fram öfver den torrlagda stranden. Stenarnes tresidiga afslipning i analogi med nutida pyramidalblock torde derföre kunna sägas tala för det antagandet, att de erhallit sin form på eller vid ett sand- fält helt och hället ofvan vattnet. Det är naturligtvis intet i och för sig, som hindrar, att detta kunnat ske ganska lång tid före Lugnaslagrens bildning, men det finnes sa många andra omständigheter, som tala för, att eophytonsandstenen afsattes invid en verklig strand, att det ligger närmast till hands, att !) Quarterly Journal Geol. Society of London, vol. 7, 1851, pag. 238. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10, 17 antaga, att pyramidalstenarne äro ungefär samtidiga med denna sandsten. En undersökning vid Lugnas skulle väl möjligen gifva upplysning om ett och annat i samband härmed stående för- hållande. Huru som helst äro dessa pyramidalstenar ett intressant vittnesbörd om tillvaron af flygsandsfält eller stranddüner redan under den kambriska tiden. Manne pa detta land ännu uppträdt växter och luftandande djur? Och sedan pyramidalstenarnes före- komst under denna aflägsna tid blifvit adagalagd, kan man na- turligtvis vänta sig, att de skola uppdagas äfven inom öfriga sedimentära formationer!). BERENDTS asigt, »dass auch die Drei- kanter gerade wieder ein neues Glied in der Kette der Beweise für die Richtigkeit der Eistheorie werden dürften», är emellertid efter ofvan beskrifna fynd ej längre hallbar. !) Berenpss beskrifning (1. ec. pag. 205) öfver de af MEYN iakttagna pyrami- dalblocken ädagalägger, att dessa äro ganska lika de vid Lugnäs förekom- mande. Då de dessutom sägas ursprungligen härstamma från tertiära lager, torde det vara skäl att efterse, om de icke redan i dessa förekomma såsom pyramidalstenar. [NO] Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 10. 18 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 4.) Från K. Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig. Abhandlungen, Bd. 14: 4—5: 22: 2—4; 23: 1—-2. Berichte. Math.-Phys. Klasse, 1884: ı—2; 1885: 1—.2. » Philol.-Hist. » 1884: 1—4; 1885: 1—3. Fran K. Akademie der Wissenschaften i München. Denkschriften, Bd. 58: 2; 59: 1. Sitzungsberichte. Math.-Phys. Klasse, 1884: 4; 1885: 1—3. » Phil.-Hist. » 1884: 4—6; 1885: 1—3. Monumenta Tridentina, H. 2. München 1885. 4:0. ÖERTEL, K. Astronomische Bestimmung der Polhöhen auf den Punkten Irschenberg, Höhenstieg und Kampenwand. München 1885. 4:0. Reden von F. BrzoLnD, F. OHLENSCHLAGER. Från Författarne. BovarLıvs, ©. Mimonectes a remarkable genus of Amphipoda hy- peridea. Upsala 1885. 4:0. — Smäskrifter, 10 st. LeeHn£e, W. Bronns Klassen und Ordnungen des Thierreichs, fort- gesetzt von W. LeEcHE, Bd. 6, Abth. 5: L. 28. Heidelberg SST SO ABREU, E. O medico Ferran e o problema da vaccinacas cholerica. Lisboa 1885. 8:0. 2 HERMITE, CH. Sur quelques applications des fonctions elliptiques, NAS. Il, 3 Ba:is22l8899024°0: Hırs, G. A. Recherches sur les lois de l’ecoulement et du choc des gaz en fonction de la temperature. Paris 1886. 4:0. — Smäskrifter, 3 st. Luvist, J. Sept &tudes: sur l’etat spheroidal, sur les explosions des machines a vapeur... Turin 1884. 8:o. — Smäskrifter, 2 st. ROSELLI, E. Armonia assoluta e naturale delle scienze filosofiche e sociali, Ancona 1885. 38:0. — Logica e eritica sull’ origine delle umane cognizioni. Ib. 1879. 12:0. Rosengusch, H. Mikroskopische Physiographie der Mineralien und Gesteine. Aufl. 2, Bd. 1. Stuttg. 1885. 8:0. SAINT-LAGER. Recherches historiques sur les mots »plantes males et plantes femelle». Paris 1884. 8:0. SANTAMARIA, B. Huelva y la Rabida. Ed. 3. Madrid 1882. 12:0. 19 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 10. Stockholm. Observationer pä stjernfallen den 27 November 1885, utförda ı Upsala, redigerade af H. HILDEBRAND HILDEBRANDSSoN och C. V. L. CHARLIER. [Meddeladt den 9 December 1885.] Redan pa eftermiddagen den 26 November visade sig efter mörkrets inbrott flera stjernfall, hvilka tycktes ga i den för Biela-svärmen väntade riktningen. Den inbrytande dimman, hvilken fortfor hela natten, gjorde fortsatta iakttagelser da omöjliga. Följande dagen var mulen, men da himlen kl. 5 e. m. började uppklarna, sa visade sig genast, att vi befunno oss midt inuti meteorsvärmen, 1 det att talrika stjernfall öfverallt fram- blixtrade. Kl. 5,30 var himlen fullkomligt klar och de frivil- liga observatörerna ordnades pa platsen kring den meteorolo- giska institutionens nya byggnad af HILDEBRANDSSON, som ledde arbetet. Observatörerna voro: Herrar C. CHARLIER, OC. G. FINE- MAN, GÖSTA FINEMAN, L. FINEMAN, C. AF GEIJERSTAM, W. CARLHEIM-GYLLENSKIÖLD, R. LARSEN, AD. MEYER, K. OLs- SON, S. PETTERSON, Å. SCHULTZ-STEINHEIL och TH. WIGERT. Tvenne uppgifter förelago. Dels var det af vigt, att så vidt möjligt räkna stjernfallens antal, dels måste för bestäm- mandet af radiationspunktens läge sa många meteorers banor som möjligt inritas pa stjernkartor, hvaraf ett stort antal i tem- ligen stor skala förefans, hvilka utbredts pa flera utstälda och med lämplig belysning försedda bord. Himlen indelades nu i distrikter af olika storlek, beroende pa deras afstand från radiationspunkten. Observatörerna om- 20 HILDEBRANDSSON OCH CHARLIER, STJERNFALLEN D. 27 NOV. 1885. vexlade med att räkna och rita. Räkningen började pa slaget 6 och fortfor till kl. precis 11 e. m. borgerlig tid. Ritningen hade redan tidigare börjats vid ett par af borden och fortgick till efter midnatt. 1. Stjernfallens antal. Nedanstaende tabell visar antalet under hvar fjerdedels timma antecknade stjernfall. Tabell TI. Tid. | Antal. IN TG Antal | "u" —6',15” | 2545 8,30" — 8",15”| 2295 6,15 —6 ‚30 2287 3,45 — 9,0 1999 3.00 6.15 | ANG ON | 1 | 0,45 —7,0 3382 Os OO 1341 No Tas | Asia 90 > ae an 0 MADEN ar 585 x I 0 —J 3330, 110,0 —10,15 502 | 7,45 —8,0 | 3383 110,15 —10,30 375 18,0 —8,15 2497 110,30 —10 ‚45 307 18.15 —8,30 | 2072 |10,.5 —11,0, | 268 Summa | 40844 Det starka aftagandet i freqvensen under de sista timmarna Ma- Genom grafisk inter- torde till en del fa tillskrifvas det tilltagande manljuset. dock inträdt. polation har tiden för detsamma erhallits vara I 12 NIT ximet hade dessförinnan svensk borgerlig tid = 7* 29”, 8 Upsala m. t. Rörande freqvensen ma ytterligare nämnas, att meteorerna tycktes visa sig sa att säga svärmtals. Deras talrikhet var ej konstant af- och tilltagande, utan de kommo i grupper åtskiljda af mellantider med tydligt minskad freqvens. Pa grund deraf inträffade ock maximifreqvensen i de olika väderstrecken pa nagot olika tid, hvilket visar att massan af meteorer var delad i flera svärmar eller strömmar, hvilka passerade jorden pa olika hall. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 21 2. Radiationspunktens läge. Såsom ofvan sades inritades sa manga stjernfall som möjligt pa stora stjernkartor. Inalles inritades pa 27 kartor 2210 meteorbanor fran alla delar af himlen. För bestämmandet af. radiationspunkten hafva dock endast observationer i närheten af radiationspunkten användts. Deras antal är 464 fördelade på 12 kartor. De observatörer, som ritade dessa, voro de mest öfvade. Da det ej i allmänhet medhanns att inskrifva tiden för hvarje stjernfall, så ombyttes kartor efter vissa mellanrum, och i Tab. IT är under kolumnen »Tid» angifvet, omkring hvilken tid kartan användts. Tabell IT. Kartans | j i Antal ob- Ku BE Observatör. Tid. |servatio- or & AI ner. W. GYLLENSKIÖLD 6° 15” I | 444 | 23,7 2 > 650 | 49 | 44,2 | 22.3 3 » 7 30 48 44 ,2 | 21,0 4 » 10 0 21 | 45,0 | 2,6 5 0. G. FINEMAN 6 50 62 | 41535 | 22,6 6 8 30 a7 al 7 | 10.30 | 27 | 45.4 al. 3 C. CHARLIER ee 42 | 45,0 | 23,4 9 » 1030| a 45|2%, 10 3 11 30 aa) ps 23% 11 A. SCHULTZ-STEINHEIL | 90 | 125 | 42,5 | 25,2 12 nn t 80 | 38 |s.|2, ; 464 448 | 2301 | Dessa 12 kartor hafva nu betraktats sasom lika manga af hvarandra oberoende observationer, och radiationspunktens läge är med största noggrannhet bestämd ur hvar och en af dem. Pilarna på kartan öfverflyttades medelst kalkering på rent pap- per och utdrogos sedan pa detta. Salunda uppkom ett nät af fina linier, hvars skärningspunkter i allmänhet lago sam- manträngda pa en liten area. Tyngdpunkten för dessa skär- 22 HILDEBRANDSSON OCH CHARLIER, STJERNFALLEN D. 27 NOV. 1885. ningspunkter bestämdes efter ögonmatt och markerades, se- dan papperet ater inpassats pa stjernkartan, medelst ett nal- sting. Slutligen bestämdes detta märkes läge, sedan felet i kartans gradering bestämts, - i förhållande till närbelägna stjernor. Resultaten äro sammanförda i ofvanstaende tabell TI. 3. Meteorsvärmens elliptiska. element. För att kunna be- räkna elliptiska element för meteorsvärmen maste man förutom radiationspunkten äfven känna till halfva storaxeln i banan. För att erhålla något sannolikt värde på densamma har man tva utvägar, antingen att a priori antaga den lika med halfva storaxeln i BIELAS komets bana, eller att antaga tiden mellan dess apparition nu och 1872 vara jemnt tvenne omlopp för me- teorsvärmen. Ehuru den sednare hypothesen är langt ifran säker, sa synes den dock ej gerna kunna afvika mycket från verkligheten. För 1885 inträffade maximum enligt ofvanstaende 1885 Nov. 27 7% 29”,s Upsala M. T. och 1872 eniigt SCHMIDT i Athen 1872 Nov. 27 8" 207,6 Upsala M. T., hvilket ger en omloppstid af 2373,96 M. T: dygn eller med till- räcklig noggranhet 6,5 Julianska ar. Visserligen kan man ej antaga att jorden passerade genom alldeles samma del af meteorsvärmen nu som 1872, men ı be- traktande af den omständigheten att meteorsvärmen vid båda tillfällena synes hafva framträdt med samma intensitet, och varit af temligen kort varaktighet, torde dock, som sagdt, detta antagande ej afvika mycket fran verkligheten. Utgår man saledes från ofvanstaende värden pa omlopps- tiden och radiationspunktens koordinater (Tab. II) kombinerade med jordens ort vid observationen, sa fas följande elementsystem för meteorsvärmen. För jemförelsens skull hafva vi derjemte i ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 23 Tab. III infört BIELAS komets element, enligt den sednaste be- stämningen af HUBBARD 1852). Tabell III. Element. | Meteorsvärmen. | Bıstas komet. | | a | a 9,482 —- i 137,50 | IP a NN 22 245°,71 245° 51’ 28” 7 108,71 109” 16” € 0,7494 0,755865 q | 0,8732 0,860622 | PERIHELII passage | 1585 Dee. 26,6 | 1852 Sept. 22° 22" 47” 46° Sasom synes är öfverensstämmelsen mellan dessa element vanska stor. 4. Egendonmligt fenomen. Kl. 6” 52” visade sig en ovanligt stark meteor, som lemnade en kort lysande strimma efter sig, hvars midt bestämdes till d = 32°, « = 312°. Denna strimma qvarstod i 6 minuter och vred sig derunder mer än 90°, sa att W vid försvinnandet var riktad den fran att sta ungefär i E i N—S. Enligt enskildt meddelande fran Stockholm observerades samma wmeteor pa dervarande observatorium i rigtningen d = + 38°, a = 211"; detta motsvarar en parallax pa 29° och en höjd af ungefär 100 kilometer öfver jordytan. !) Houzeau: Vade-mecum de l’astronome. Bruxelles 1882. Sid. 776. ER h MEN \ x n DANN 1 PRATER SENS u bs Ir 2 MERAN HL N Hk. NE Va wi | Vu UNE, N KÖNEN di ; P | RE Y NI NAT HR HEN til in MM NÅ u N an MAN dl N 1 ae B \ \ RAN N Cl I Y N af RM In 7 fy digg | a } I Å é EE MR er * t [| , Vv I L [3 a Å I N rå Mr 25 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 10. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 111. Om dubbeloxalater af platina. Af H. G. SÖDERBAUM. [Meddeladt den 9 December 1885.] Redan DÖBEREINER!) iakttog, att vid inverkan af oxalsyra pa platinaoxidnatron bildas ett i vackra kopparröda nalar kristal- liserande salt, hvilket han antog vara »oxalsyrad platinaoxidul». SoUCHAY och LENSSEN?) hafva sedermera ådagalagt, att derma förening i sjelfva verket består af natriumplatinaoxidul- en PtO le ’ oxalat, sammansatt enligt formeln Na Oj 406 + 4aq. De an- INdo föra analytiska data och beskrifva de egendomliga färgskiftningar, som inträda vid saltets lösning i vatten (hvaraf dock framgar, att de ej lyckats erhalla det i fullt rent tillstånd), men synas för öfrigt ej hafva egnat det nagon särskild uppmärksamhet. Vid ett närmare studium af nämda förening har det emel- "lertid visat sig, att densamma sa till vida öfverensstämmer med de af LANG”) och NILSON?) undersökta platosulfiten och plato- nitriten, som deruti hvarken platinan eller syran kunna upp- täckas med vanliga reaktionsmedel, i det att platinan ur en neutral lösning ej fälles af vätesvafla, lika litet som oxalsyran 1) Pose. Ann. XVII: 243. 2) Über die Oxalate der schweren Metalloxyde. Ann. d. Chem. und Pharm. CV: 256. | 3) Om några nya platinaoxidulföreningar af Dr JoHAN Lang. Upsala 1861. 4) Om platinans dubbelnitrit. Öfversigt af K. Sv. Vet.-Akad. Förhandl. 1876. N:o 7 m. fl. st. 26 - SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. vid tillsats af ett lösligt kaleiumsalt afskiljes i form af kaleium- oxalat. Pa grund af detta egendomliga förhallande. som mahända star i samband med natriumplatinaoxalatets och andra derur härledda salters påfallande stora beständighet, har en noggran- nare och utförligare undersökning af dessa föreningar ansetts kunna erbjuda åtskilligt af intresse, särskildt da man tar i he- traktande det jämförelsevis ringa antalet hittills närmare kända syresalter af platina. Uti arbetets plan lag ursprungiigen blott att framställa och studera ett fåtal väl karakteriserade dubbel- salter af oxalsyra och platinaoxidul med nagra af de vanligaste metallerna samt att om möjligt söka i fritt tillstånd erhålla det sura platinaoxalatet, hvilket i öfverensstämmelse med den förut framstälda platonitrosylsyran borde kunna förmodas ega karak- teren af en syra. Att denna plan sedermera kommit att icke obetydligt utvidgas, hvad beträffar antalet framstälda och ana- lyserade föreningar, har förnämligast haft sin grund uti upp- dagandet af det egendomliga isomeriförhallande, som eger rum mellan en stor del af hithörande salter, och som ansetts påkalla ett mera detaljeradt studium af desamma. Föreliggande undersökning, hvars resultat här meddelas i ett kortare sammandrag, har utförts pa Upsala kemiska labora- torium under ledning af dess prefekt, professor P. T. CLEVE, till hvilken jag här begagnar tillfället att få uttrycka min tack- samhet för den liberalitet, hvarmed ett dyrbart och rikligt ma- terial blifvit stäldt till mitt förfogande. Vid framställning af platinaoxidulens dubbeloxalater utgar man lämpligen från platinaoxid-natriumhydrat, Na,O.3PtO,. 6H,0. Denna förening erhålles genom att upphetta natrium- platinaklorid med ungefär sin lika vigt natriumhydrat. Efter afsvalning behandlas smältan med kallt vatten, da vid reak- tionen bildadt klornatrium och en del af platinaoxid-natrium- hydratet lösas, hvarefter det senare anyo utfälles genom för- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 27 sigtig neutralisation med utspädd saltsyra. Hydratet tvättas omsorgsfullt med kallt vatten, bäst på sugfiltrum, och torkas genom prässning mellan filtrerpapper. Omkring 2 delar af det så beredda hydratet utröras fint och uppslammas i litet vatten samt behandlas med en tämligen koncentrerad, varm lösning af ungefär 3 delar oxalsyra (innehållande 2 mol. kristallvatten)... Der- vid inträder en liflig kolsyreutveckling, platinaoxiden reduceras till oxidul, och man erhåller en svartbrun till mörkblå lösning, ur hvilken vid afsvalning ett i mörkt kopparfärgade nålar kristal- liserande natriumplato-oxalat afsätter sig. Detta, som är lätt- lösligt i hett vatten men svarlösligt i kallt, renas genom omkri- stallisering, hvarvid följande förfaringssätt befunnits hastigt leda till malet: saltet placeras på ett rymligt filtrum och öfvergjutes upprepade gånger med kokande vatten; dervid erhålles först ett ljusgult filtrat (1), så ett grönaktigt till blatt (2) och slutligen ett af klart rödbrun färg (3), som icke vidare undergar nagra förändringar. Ur det sistnämda, saledes filtratet 3, afsätter sig genast det ofvan omtalade, i harfina, hopfiltade nalar kristallise- rande, mörkt kopparfärgade natriumplatooxalatet, rent och i ymniga massor, sa att vätskan stelnar, redan innan den hunnit antaga rummets temperatur. Ur filtratet 1 anskjuta deremot först efter någon tids förlopp ljusgula prismer eller nålar af ett annat, med det förra isomert natriumplatooxalat, och ur filtratet 2 erhåller man slutligen en blandning af bada dessa föreningar. Fälles en lösning af endera saltet, likgiltigt hvilket, med silfver- nitrat, uppstår en gulhvit kristallinisk fällning af silfverplatooxalat. Behandlas detta med en beräknad mängd titrerad saltsyra, er- håller man klorsilfver och en intensivt indigobla lösning, inne- hallande hydroplatooxalat eller, som föreningen med hänsyn till sina egenskaper äfven skulle kunna benämnas, platooxalyl- syra, hvars sammansättning torde kunna askadliggöras genom formeln oo NLA HO >60 00 0>Ft 28 SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. Vid framställningen af denna syras här nedan beskrifna salter har jag i allmänhet utgatt antingen fran nagot af natrium- salterna eller från den fria syran. Ur natriumsalternas vattenlösning hafva de mera svarlösliga platooxalaterna (Ca, Ba, Sr, Di, La, Ce, Y, Th, Cd, Pb, Hg, , Ag och platodiaminsalterna) erhållits genom fällning med något lättlösligt, neutralt metallsalt, vanligen nitrat, stundom äfven klorid. Dervid ger det mörkfärgade natriumsaltet upphof till en serie likaledes mörka (kopparfärgade, bruna, gröna eller blåa) salter, under det att deremot det gula lemnar en serie med de förra isomera, men till färgen ljust gula eller orangeröda för- eningar. De mera lättlösliga platooxalaterna hafva ater blifvit framstälda af den fria syran, dels genom dess neutralisering med respektive bashydrat eller karbonat, dels genom fällning med nagot lösligt metallsalt. (Sa hafva erhallits salterna af K, Na, H,N, Ms, Zn, Fe, Mn, Co, Ni, Cu.) Härvid uppsta företrädesvis mörkt färgade salter, af hvilka dock somliga i likhet med na- triumsaltet genom om-kristallisering delvis kunnat öfverföras till den ljusa modifikationen. Anmärkas kan, att vissa metaller, t. ex. flera bland zinkgruppens element, med förkärlek bilda mörka salter, andra aterigen, t. ex. Ag, ljusa, under det ännu andra med ungefär samma lätthet kunna erhallas i bada modi- fikationerna. Beträffande de tre- och fyr-värdiga metallerna bör framhållas, att de visserligen ocksa ge saväl mörka som ljusa salter, men af olika sammansättning, sasom närmare framgar af det följande. De mörka platooxalaterna äro i allmänhet svar- lösligare i vatten och ega lägre specifik vigt än de ljusa, samt innehålla ofta färre molekyler kristallvatten. Att det emellertid icke kan vara en olika vattenhalt, som betingar den genom- gripande olikheten i utseende och egenskaper, framgår dels deraf, att vissa mörka salter erhållits med alldeles samma vattenhalt som motsvarande ljusa, dels deraf att äfven vattenfria salter existera i de bada olika modifikationerna. Den fria syran synes i fast tillstånd endast uppträda i en enda modifikation, motsvarande den mörka saltserien, men flera ÖFVERSIGT AF K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 29 fakta häntyda pa, att den i vattenlösning under vissa förhal- landen (se nedan!) äfven kan existera i en de ljusa salterna motsvarande form. Platooxalaterna äro i allmänhet tämligen svarlösliga i kallt vatten och kalla utspädda syror, samt fullkomligt olösliga i al- kohol; i varmt vatten äro somliga lätt, andra svart lösliga. I varm utspädd saltsyra och salpetersyra löses flertalet med gul till brun färg. De flesta innehålla kristallvatten och afge detta helt och hållet eller delvis vid 100° C. De kunna utan fara torkas vid 110—115" C. (med undantag af ammoniumsalterna, som sönderdelas redan vid 100°), men stegras temperaturen nagot öfver denna gräns, börjar i allmänhet langsam sönderdelning att inträda. Vid hastig upphettning förpuffa de; de hafva derför icke kunnat analyseras genom: direkt glödgning, utan måste af- rykas med koncentrerad svafvelsyra. Somliga hafva blifvit ana- lyserade på vata vägen, 1 det att deras lösningar i utspädda syror fälts med vätesvafla, hvarefter baserna pa vanligt sätt blifvit bestämda i filtratet från svafvelplatinan. Vid bestämning af oxalsyran har i regel användts förbränning i bajonettrör med blykromat eller en blandning af blykromat och kaliumdikromat. I I I. Platooxalater af formeln R,.(,0,.0,0,.Pt. (R=K, HIANSENG, Kies vNozellernEh): 1. Kopparfärgadt kaliumplatoowalat, K,C,0, . C,0,Pt + 2H,0, vackert metallskimrande nålar. Eg. vigt 3,01. Afger vid 100° C. hela vattenhalten. Funnet i procent: Beräknadt. Ns 2. Pt + K,SO, 76,61 — 76,12 Pt 40,22 — 40,20 H,O -— 1,63 7,42. 2. Ljust kaliumplatoowalat, K,0,0, . C,0,Pt + 2H,O, korta sexsidiga prismer. Eg. vigt 3,03. Äfger vid 100° C. hela vatten- mängden. 30 SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. Funnet. Beräknadt. K 16,16 16,08 Bit 40,35 40,20 H,O 7,55 7,42. 3. Mörkt ammoniumplatoowalat, (H,N), CO, . C,0,Pt + 2H,O, fina kopparglänsande nalar. Eg. vigt 2,58. Sönderdelas vid 100° ©. Funnet. Beräknadt. H,N 7,50 8,13 Br 44,10 44,02. 4. Ljust ammoniumplatoowalat, ‚(H,N), C,0, . C,0,Pt + 2H,0, små ljusgula prismer. Eg. vigt 2,61. Sönderdelas vid 100? C. och färgas dervid svart. Funnet. Beräknadt. H,N 1,82 3,13 I 44,17 44,02. 5. Mörkt natriumplatoowalat, Na,050, . C50,Pt + 4H,0. Förut analyseradt af SOUCHAY och LENSSEN. Kg. vigt 2,89. Löses i omkring 152 delar vatten af 11° ©. Lösningens färg rödbrun, icke grön, sasom uppgifves af S. och L., hvilka sannolikt haft en blandning af detta salt med en ringa mängd af följande; en sadan blandning löses nämligen 1 vatten med grönaktig färg. De för Pt och Na funna värdena stämma med de af nämda forskare publicerade. Vid elementaranalys erhölls följande re- sultat: Funnet. Beräknadt. (© 10,12 9,82 106,0) 14,10 14,72. 6. Ljust natriumplatoowalat, Na,0,0, . C,0,Pt + 5H,0, langa guldgula prismer eller nalar. Eg. vigt 2,92. 1 del salt löses i omkring 70 delar vatten af 11° ©. Funnet Beräknadt. 10 2% 2 Pt + Na,SO, 66,37 — 66,47 Pt 38,14 — 38,46 Na 9,13 — 9,07 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 31 Funnet Beräknadt. 2. © = 9,47 9,47 1,0. — 18,57 17,75. 7. Hydrargyroplatooxalat, Hg,C,0, . C,0,Pt + 11/,H,O, er- hålles af det mörka natriumsaltet och hydrargyronitrat såsom ett halmgult, amorft pulver. Afger vid 100° C. !/; mol. vatten. Funnet Beräknadt. 1. 2. 3. Hs 20,16 — — 90,13 Bit — 24,42 — 24,44 EOS 1,20 1,30 1,12. 8. Hydrargyroplatooxalat, Hg,0,0, . C,0,Pt + 2H,0, er- hälles af ljust alkalisalt och hydrargyronitrat. Gul amorf fäll- ning af något klarare färg än 7. Förlorar vid 100° C. hela vattenhalten. Funnet Beräknadt. Hg = 50,69 49,57 Pt 24,19 = 24.16 H,O — 4,10 4,46. 9. Silfverplatoowalat, Ag,C,0, . C,0,Pt + 2H50. Gulhvitt xxlliniskt, i vatten svarlösligt pulver. Afger vid 100° C. hela vattenhalten. Funnet Beräknadt. 1 2. Ag 34,78 34,83 34,67 Pt 31,13 31,04 31,30 H,O 2,62 5,71 De. I är framstäldt ur det mörka, 2 ur det ljusa natriumsaltet. 10. Hydroplatoozalat eller platoowalylsyra, H,C,0, . C5O,Pt + 2H,0, erhalles af silfversaltet och en beräknad mängd salt- syra i form af en intensivt indigobla lösning. Afdunstas denna i vacuum, erhålles föreningen i fast form såsom en praktfullt kopparfärgad, starkt metallglänsande massa af tydligt kristallinisk struktur. Torkad öfver svafvelsyra eller vid 100° ©. till kon- stant. vigt, eger den ofvanskrifna sammansättning. I vatten löses syran ytterst lätt med bla färg, som dock vid uppvärm- 32 SODERBAUM, OM DUBBELOXALATER AT PLATINA. ning eller utspädning öfvergar till ljusgul, wen vid afsvalnıng eller koncentration aterkommer. Vid neutralisation med KOH ger den koncentrerade blå lösningen mörkt K-salt (1), den ut- spädda gula deremot ljust (2). Funnet Beräknadt. 1. 2 Pt 47,67 — 47,68 C — 11,42 Nez H — 1,63 a6. Il. Platooxalater af formeln RC,0, . 6,0, Pt. (R = Ca, Ba, Sr, Me, Be, Mn, Co, Ni, Zn, Cd, Cu PbrellerSptzEeNy) 11. Kaleiumplatoowalat, CaC,O, .Cs0,Pt + 6Y,H,0, er- hålles af mörkt natriumsalt och kalciumnitrat. Fina nålar at olivgrön färg. Afger vid 100° C. 4\/, mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Ca 6,94 1,57 Pit 36,91 36,83 H,0 15,28 a 12. Kuleiumplatoowalat, CaC,O, . C,0,Pt + 4H,O, erhålles af ljust natriumsalt och kaleiumnitrat i värme; orangefärgade mikroskopiska prismer. Afger vid 110° ©. I mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Ca 5,61 8,28 Pt 39,93 40,37 H,O 4,04 3,72. 13. Kalciumplatoowalat, CaC,O, . C,0,Pt + 8H,O, erhålles af ljust natriumsalt och kaleiumnitrat i köld; gula harfina nalar. Afger vid 110° C. 5 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Ca 7,60 7,20 Dt 35,01 35,13 E5072716,50 16,21. 14. Bariumplatoowalat, BaC,O,. C,0,Pt + 3H,O, erhålles af mörkt natriumsalt och bariumnitrat sasom en mörkgrön till srönbrun amorf fällning. Aftar ej i vigt vid 100° C. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 33 Funnet. Beräknadt. Ba 24,53 24,38 Pt 34,44 34,69. 15. Bariumplatooxalat, BaC,0, . C,0,Pt + 2H,O, erhålles af det ljusa natriumsaltet; orangeröda, mikroskopiska kristaller, beständiga vid 100° C. Funnet. Beräknadt. Ba 24,95 29518 Pt 35,60 35,84. 16. Strontiumplatoowalat, SrC,O, . C,0,Pt + 31/,H,0, er- halles af mörkt natriumplatooxalat och strontiumnitrat i värme. Bruna stafformiga kristaller, som vid 100° C. förlora 1/; molekyl vatten. Funnet. Beräknadt. Sr 16,63 16,78 Pt + SrSO, 72,24 72,58 H,O SSE 22: 17. Strontiumplatoowalat, SrC,O, . C,0,Pt + 61/,H,0, er- hälles lika som föregaende, men i köld. Gräviolett, af fina hop- filtade nålar bestående fällning; afger vid 100° C. 3 mol. vatten. 55 Funnet. Beräknadt. Sr 14,69 15,20 Pt + SrSO, 65,78 65,77 H,O 9,22 9,38. 18. Strontiumplatooxalat, SrC,0, . C,0,Pt + 3H,0, erhålles af ljust natriumsalt och strontiumnitrat. Orangeröd, kristallinisk fällning, beständig vid 100° C. Funnet. Beräknadt. Sr ERS 17,07 Pt + SrSO, 73531 13,86. 19. Magnesiumplatoowalat, M&C,O, . C,0,Pt + 6H,O, bruna, kopparglänsande nålar; afger vid 100° C. 5!/; mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Ms 4,29 4,77 Pt 39,07 38,77 H,O 19,9 19,68. Öfvers. af K. Wet.-Akad. Förh. 1885. Årg. 42. N:o 10. 3 34 SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. 20. Ferroplatoowalat, FeC,O, . C,0,Pt + 6H,0, bruna, kop- parglänsande nalar, hvilka vid 100° C. afge omkring 4 mol. vatten. Funnet. Fe 10,02 Pt 36,88 H,O 12,76 Beräknadt. 10,47 36,45 13,45. 21. Mangano.widulplatoowalat, MnC,O, . C,0,Pt + 7H,O, bruna, kopparglänsande nalar, som vid 100° C. förlora 5 mol. vatten. Mn Pt H,O Funnet. 10,35 35,57 15,78 Beräknadt. 9,96 35,33 16,30. 22. Koboltoxidulplatooxalat, CoC,O, . C,0,Pt + 8H,0, fina kopparfärgade nålar, som vid 100° C. förlora 6 mol. vatten. Co Pt H,O Funnet. 10,73 33,93 18,55 Beräknadt. 10,28 33,97 18,81. 23. Nickeloxidulplatooxalat, NiC,O, . C,0,Pt + 7H,O, brun- gröna nalar, som vid 100° C. förlora 5 mol. vatten. Ni Pt H,O Funnet. 10,37 35,31 16,17 Beräknadt. 10,52 35,10 16,20. 24. Zinkplatoowalat, ZnC,O, .C,0,Pt + 7H,O, rödbruna, kopparglänsande nålar, som vid 100° C. förlora 5 mol. vatten. Zn Pt H,O Funnet. 11,09 34,51 16,69 Beräknadt. 11,57 34,70 16,01. 25. Kadıniumplatooxalat, CdC,O, . C,0,Pt + 5H,0, er- hålles af mörkt natriumsalt och kadmiumnitrat i form af mi- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 35 kroskopiska, mörkt olivgröna nålar, som vid 100° C. afge 2 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Pt + CdSO, 69,88 70,33 Pt 34,81 34,03 H,O 6,20 6,28. 26. Kadmiumplatoowalat, CdC,O, . C,0,Pt + 41/,H,0, er- hålles ur moderluten från föregående; siskgröna nålar, betydligt ljusare än 25. Afger vid 105° C. blott 1 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Pt + CdSO, 71,32 71,46 Pt 34,92 34,57 H,O DD 3,19. 27. Kadmiumplatoowalat, CdC,O, . C,0,Pt + 4H,0, erhålles af ljust natriumsalt och kadmiumnitrat; orangeröda, glänsande nålar, som vid 100° C. afge !/, mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Pt + CdSO, 72,83 72,62 Pt 35,26 35,13 H,O 1,36 1,62. 28. Kopparplatoowalat, CuC,O, . C,0,Pt + 6H,O, små staf- formiga kristaller af mörkt grabrun färg; afger öfver H,SO, 3 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Cu 11,19 11,62 1% 35,46 35,98 H,O 9,04 9,96. 29. Mörkt blyplatooxwalat, PbC,O,.C,0,Pt + 3H,0, er- hålles af mörkt natriumsalt och blynitrat; brun, flockig fällning, som vid 110° C. antar grön färg och förlorar 21/, mol. vatten. Funnet Beräknadt. je 2% Pb 32,42 — 32,75 Pt 30,92 — 30,85 H,O — ST T,12. 36 SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. 30. Ljust blyplatoozalat, PbC,O, . C,0,Pt + 3H,O, erhålles af ljust natriumsalt och blynitrat; mönjeröd kristallinisk fällning, afger vid 110° C. 2 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Pb 32,77 32,75 Pt 30,87 30,85 H,O 6,15 5,70. 31. Mörkt platodiaminplatoowalat, Pt4H,N .C,O, . 0,0,Pt, erhälles af mörkt natriumsalt och första Reisetska basens klorid. Mörkbla kristallinisk fällning. Eg. vigt 3,48. Funnet. Beräknadt. Pt 61,22 61,51 N 8,67 8,83. 32. Ljust platodiaminplatoowalat, Pt4H,N .C,O, . C,0,Pt, erhalles af ljust natriumsalt och första Reisetska basens klorid. Glittrande kristalliniskt pulver af vackert svafvelgul färg. Eg. vigt 3,51. Funnet. Beräknadt. Pt 61,33 61,51 N 9,00 8,83. III. Platooxalater af formeln RR. 20,0, . 20,0, . Pt,. (R = Y, Di, La; R=K, Na eller H.) Erhållas af mörkt alkalisalt. 33. Yitriumnatriumplatooxalat, YNa2C,O, .20,0,. Pt, + 12H,0, mörkt kopparfärgade nålar, som vid 100° C. förlora 8 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Y 3,30 8,32 Na 1,34 2,15 Pt 36,02 36,44 H,0 13,83 13,45. 34. Yttriumkaliumplatoowalat, YK2C,0, . 20,0, .Pt, + 12H,0, svartbruna mikroskopiska kristaller, som vid 100° C. förlora 7 mol. vatten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 37 Funnet, Y 8,10 K 3,79 Pt 36,87 H,0 12,20 Beräknadt. 8,19 3,60 35,91 11,60. 35. Yttriumhydroplatoowalat, YH2C,O,. 2C,0,.Pt,+12H,0, vackert kopparglänsande, stjernformigt grupperade nalar, som vid 100° €. förlora 8 mol. vatten. Funnet. Y 3,68 Pt 36,97 H,O 13,89 Beräknadt. 8,49 37,22 13,74. 36. Didymnatriumplatoowalat, DiNa20,0, .2C,0, . Pt, + 12H,0, bruna nalar, som vid 100° C afge 7 mol. vatten. Funnet. Di 12,96 Na ori Pt 34,51 H,O — 11,24 Beräknadt. 12,64 2,04 34,73 11,21. 37. Lantannatriumplatoowalat, LaNa2C,O, . 20,0, . Pt, + 12H,O, bruna nålar, som vid 100° C. förlora 8 mol. vatten. III IV. Platooxalater af formeln R, . 30,0, . 30,0, . Pt,. Funnet. La 12,96 Na 2,49 Pt 34,76 3,0 1304 Beräknadt. 12,33 2,05 34,35 12587. Di, La, Ci.) Erhallas af ljust alkalisalt. 38. III (R = Normalt didymplatoowalat, Di, 30,0, .30,0,.Pt, + 18H,0. Rödsula prismer, som vid 100° C. förlora 9 mol. vatten. Funnet. Di 16,42 Pt 33,90 H,O 9,95 Beräknadt. 16,50 33,99 gar. 38 SÖDERBAUM, OM DUBBELOXALATER AF PLATINA. 39. Normalt lantanplatooxalat, La, 30,0,. 30 FFREHT 20H,0, gula, qvastlikt grupperade nålar, som vid 110° ©. för- lora 9 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. La 15,6 1 15,78 Rö 33,55 33,44 H,O 8,96 9,26. 40. Normalt ceriumplatoowalat, Ce, 30,0, .3C,0,. Pt, + 16H,0, höggula prismer, som vid 100° C. förlora 7 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Ce 16,55 16,65 Pt 34,30 34,30 H,O 7,50 ge V. Platooxalater af fyrvärdiga metaller. 41. Normalt toriumplatoowalat, Th 2C,0, . 20,0, . Pt, + 15H,0, erhålles af mörkt natriumsalt och toriumnitrat. Mörk- brun kristallinisk fällning, som vid 100° C. förlorar 14 mol. vatten. Funnet. Beräknadt. Th 18,16 18,00 It 29,81 30,00 H,0 19,03 19.38. 42. Toriumplatooxalat, Th 20,0, . C,0,Pt + 6H,0, erhålles af ljust alkalisalt och toriumnitrat; orangerödt kristalliniskt pul- ver, som hastigt antar mörkbrun färg. Förlorar vid 100° C. hela vattenhalten. Funnet. Beräknadt. Th 29,68 29,22 Et 24,00 24,34 H,O 13,09 13,48. VI. Inverkan af ammoniak pä platooxalater. 43. Försättes en kall lösning af den fria syran droppvis med ammoniak till neutral reaktion, erhåller man en fällning af kopparfärgadt ammoniumplatooxalat. Tillfogas nu ytterligare nagra droppar anımoniak till svagt alkalisk reaktion och upp- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 39 värmes lindrigt, löses detta och ur lösningen afsätter sig efter nagon tid ett mörkfärgadt salt i form af sma svartgröna klot- formiga kristallaggregater. Förhallandet mellan ammoniak och Bbeärl2: 1]. Beräknadt Funnet. för (H,N), 0,03Pt, + H,O. Bit 59,64 59,81 N 8,58 8,58. Föreningen bildas äfven, i fall en lösning af alkaliplato- - oxalat behandlas med en ringa mängd ammoniak i köld. 44. Försättes en varm lösning af den fria syran med am- moniak, eller tillsätter man på en gäng ammoniak i öfverskott till en kall lösning af densamma, uppstår ingen fällning genast, men ur den klart ljusgula lösningen afsätta sig efter hand kristaller, hopgyttrade till små gulhvita bollar, hvad formen beträffar full- komligt liknande 43, ehuru vanligen något större. Förhållandet mellan H,N och Pt är här 3:1. Beräknadt. Funnet. för (H;N);C,O,Pt + 1!/,H,O. Pt 54,13 53,90 N 12,14 11,64. Samma förening erhålles äfven af alkaliplatooxalat genom inverkan af öfverskjutande ammoniak i värme. Till en närmare undersökning af dessa ammoniakaliska för- eningar hoppas jag framdeles fa tillfälle att återkomma. 41 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1885. N:o 10. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 46. Om schefferit från Långban och Pajsberg. Af Gust. FLINK. Tatl. XXX], XXXIE. [Meddeladt den 9 December 1885.] Literatur. . A. MIKAELSON: Öfvers. af Vet.-Ak. Förh. 1862, N:o 9, s. 506. . I. Brusu: Sillim. Journ. 1864, N:o 38, pag. 274. A. BREITHAUPT: Berg- und hüttenm.-Zeit. 1866. A. E. NORDENSKIÖLD: Ofv. af Vet.-Ak. Förh. 1870, N:o 6, s. 560. pie Med namnet schefferit betecknade MIKAELSON en af honom analyserad »ny augitart från Langbanshyttan». Samtidigt hade BREITHAUPT för afsigt att offentliggöra en af honom utförd un- dersökning af samma mineral under namnet wallerian, men blef förekommen af MIKAELSON. BREITHAUPT meddelar dock i sina 1866 utkomna »Mineralogische Studien» en karaktäristik öfver mineralet. För den asigt om dess kristallform, som han der uttalar, skall längre fram redogöras. Äfven meddelas resultatet af en analys af WINKLER a, som det uppgifves, samma mineral, men detta resultat är mycket afvikande från det af MIKAEL- SON ernadda. Sedan jag lyckats erhålla någorlunda brukbart undersök- ningsmaterial af ifrågavarande mineral, fann jag snart, att de förhandenvarande kristallografiska bestämmelserna a detsamma voro alldeles felaktiga. Jag underkastade med anledning deraf mineralet en sa noggran kristallografisk granskning, materialet kunde tillåta, och ansåg mig derjämte, då väsentliga motsägelser förefunnos i uppgifterna om mineralets sammansättning, böra 42 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH FAJSBERG. analysera detsamma för att samtidigt kunna framlägga dess ka- raktäristik nagot sa när fullständig. Jag sammanställer här de bada äldre analyserna med den af mig utförda och skall sedan söka visa, huru de befintliga differenserna sannolikast böra för- klaras. Analys a schefferit fran Langban af v C. A. MIKAELSON. WINKLER- G. Frisk. SIiO, 52,31 49,5 52,28 CaO 19,09 T,752 19,62 MsO 10,86 4,267 15,17 MnO 10,46 6,777 8,39 FeO 1,63 — 3,83 NiO = 0,204 — Fe,0, 3,97 25,43 — Al,O, = 1,425 — K,0 0,193 = Glödgn.-förlust 0,60 = = 98,92 95,548 99,29. Som man finner, äro differenserna rätt betydliga. Isynner- het är den höga jernoxidhalten i WINKLERS analys i ögonen fallande. Den betydliga bristen i nämda analys fylles till en del genom 3,078 CaCO, och 0,088 MnCO,, hvilka funnos i det analyserade profvet, men ansagos utgöra föroreningar. MIKAEL- SON angifver, att hans material vid behandling med saltsyra frigjorde klor ur densamma, ehuruväl det ganska fint pulvrise- rade mineralet endast obetydligt angreps af syran. Då nu mi- neralet vid Långban förekommer tillsammans med hausmannit, sa ligger antagandet nära, att materialet till MIKAELSONS analys varit i någon mån orenadt af denna malm eller af någon annan vid Långban förekommande högre oxidationsgrad af Mn, som kunnat försätta klor i frihet. Detta antagande vinner äfven stöd deraf, att MIKAELSONS analys anger en något högre Mn- halt än de båda andra. Det förklarar äfven, att MIKAELSON funnit det mesta jernet närvarande som oxid, ty hur är det tänkbart, att jernoxidul skulle under mineralets uppslutning ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 43 kunna ega bestånd vid sidan af något sa kraftigt oxiderande ämne, att. det ur saltsyra kunnat frigöra klor? Pa denna om- ständighet gör BRUSH med rätta uppmärksam och anmärker med anledning deraf, att MIKAELSONS bestämning af jernets oxidationsgrader icke kan vara rigtig. För öfrigt är ju sjelfva den metod, som MIKAELSON använde att bestämma ifragava- rande syrsättningsgrader, smältning med borax och lösning i kol- syreatmosfer samt titrering, bevisad vara felaktig. Sjelf har jag icke sökt efter någon jernoxid, utan trott mig kunna an- taga, att jernet är närvarande endast som oxidul, hvilket MI- KAELSON vid sin beräkning också gör. Det material, kristaller och kristallfragment, jag använde till analysen, var ganska intimt inmängdt med sma korn och kristaller af hufvudsakligen jernglans. Delvis voro dessa så stora, att de redan med blotta ögat eller med lupen kunde iakt- tagas, dessutom visade tunnslipadt preparat eller pulver af mi- neralet under mikroskopet alltid en mängd för blotta ögat osyn- liga korn af samma föroreningar. För att få materialet rent krossades det först i mortel temligen fint, hvarefter pulvret be- handlades med en någorlunda stark elektromagnet, som utdrog hvarje spår af den metalliska inpregnationen. Då WINKLER icke angifver, att han befriat sitt analysmaterial från inblandad jernglans, så är det mycket möjligt, att den af honom funna höga jernhalten kan hafva sitt ursprung från sådan inblandning, savida man ej kan antaga, att han arbetat med ett helt annat mineral. Om man, sasom vanligt, later manganen liksom jernet fun- gera sasom substituent för magnesium, så är den vanliga TSCHER- MAK'ska beräkningsmetoden icke tillämplig på schefferiten. I sådant fall blir kalkhalten relativt för liten. Man har nem- ligen: 44 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. Elem. sammans. Qrotinenter. Molek.-förh. Si 24,40 0,3714 16 Ca 14,01 0,3502 6 Mg 9,10 0,3792 7 Mn 6,50 0,1182 2 Fe 2,98 0,0532 1 (0) 42.30 2,6438 48. Om man deremot till det förhandenvarande kalksilikatet lägger en motsvarande qvantitet af magnesia-silikatet, sa blir af det sistnämda öfver en qvantitet jämnt motsvarande det till- städesvarande jernoxidulsilikatet. Dessa bada silikat tillsam- mans skulle kunna betraktas sasom t. ex. en hyperstensubstans med tillfälligtvis lika stor jern- som magnesiumhalt. Slutligen skulle da manganen med återstoden af kiselsyran bilda mangan- silikatet MnSiO,, rodonitsubstans. Mineralets molekylära sam- mansättning skulle alltsa vara: 6CaMgSi,0, MgFeSi, Ög Mn,S1,0,. En annan tolkning vore att, som vanligt lata jernet ersätta magnesium och dessutom manganen träda i stället för kalcium. Schefferiten vore då en diopsid, hvari Ca till en tredjedel er- sattes af Mn, och Mg till en attondel ersattes af Fe. Schefferiten har vid Langban förekommit rätt ymnigt, men det är nu manga ar sedan något deraf anträffades. Mineralet förekom dels 1 täta, kristalliniska massor, dels 1 mer eller mindre väl utbildade, i kalk inväxta kristaller. Af omedelbart beled- sagande mineral har af mig observerats, utom den förut om- nämda jernglansen, endast richterit och möjligen hausmannit. Richteriten uppträder i synnerbet i de täta massorna, såsom fina nålar och stängliga aggregat, hvilka äro lätt igenkänliga på sin ljusgula färg och lifliga glans. I schefferitens närhet i gruf- van torde äfven rodonit och hedyfan hafva förekommit, dock har jag ej pa stuffer härifrån sett dessa bada mineral till- samman. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 45 Kristallerna äro ofta rätt stora. I sin största utsträckning äro de stundom öfver 3 cm., vanligen dock endast c:a 1 cm. De äro i regeln illa utbildade med skrofliga, kullriga ytor samt afrundade hörn och kanter. Äfven om ytorna undantagsvis se någorlunda jämna ut, visa de sig dock vid närmare undersök- ning försedda med tätt stående små vartlika upphöjningar och oregelbundna fördjupningar dem emellan. Väl speglande ytor sta derföre nästan icke att anträffa. Det matte till god del hafva varit denna kristallernas föga tilldragande beskaffenhet, som gjort, att ännu ingen nöjaktigt tolkat de a desamma upp- trädande ytorna. BREITHAUPT, t. ex., missuppfattar kristallerna till den grad, att han säger: »In der Krystallisation ist keine Ähnlichkeit mit Pyroxen wahrzunehmen». Deremot anger NOR- DENSKIÖLD om schefteritens kristaller, att »de tillhöra det mo- noklinoedriska systemet och äro fullkomligt isomorfa med augit». Af min undersökning framgär alldeles detsamma, men de af mig funna formerna äro dock (skenbart) helt andra än de af NORDEN- SKIÖLD anförda, detta beroende derpa, att jag gifvit kristallerna en sadan ställning, som deras relation till vanlig pyroxen kräfver. De af mig funna och bestämda formerna äro följande: NOR = 001 s= P =11 jo = er NON =-P =. De af NORDENSKIÖLD undersökta schefferitkristallerna måtte hafva haft en annan habitus än de vanliga. Vertikalzonen är nemligen a desamma väl utbildad, isynnerhet är detta fallet med grundprismat &P samt ortopinakoiden ocPo, hvilken se- nare form af mig aldrig anträffats. De af NORDENSKIÖLD an- förda formerna äro: 46 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. e =. = ui 2 re WIN b = Po = 010 a = Po = 100 mu LP IE LO samt en yta y, som enligt sitt läge i zonerna [110 :011] och [110 : 0117] är Pco= 108. Om man vrider dessa kristaller 180° omkring vertikalaxeln, sa blifva formerna, pa ortopinakoiden när, identiska med de af mig funna, nemligen: c = Po = 101 e = P=1ll b = »Po = 010 a: = ooPeo; — 100 m —iookin — MO Role = Wk Basis är nästan beständigt kristallernas mest dominerande yta och manga af de mindre (och enkla individerna äro tunnt tafvelformiga efter densamma. I allmänhet är hon mindre glän- sande än de öfriga ytorna. Kristallernas habitus bestämmes vanligen af basis jämte ortodomat och positiva grundpyramiden, men är dock på det hela tämligen växlande. Än äro kristal- lerna tafvelartade (fig. 1, tafl. XXXI), än af ungefär samma tjocklek som längd och bredd samt erhålla då, isynnerhet om domat träder tillbaka, en viss likhet med t. ex. jernspatrombo- edrar (fig. 2, tafl. XXXIJ). Endast a de större kristallerna är klinopinakoiden obser- verad. Denna, som vanligen är kristallernas mest glänsande yta, bildar tillsammans med P och Po en utmärkt zon, efter hvilken de större individerna äro ganska långsträckt utdragna (fig. 3, tafl. XXNXT). Denna starkt uppreglade zon ställde BREITHAUPT upprätt och erhöll så i de båda pyramidytorna, P, prismaytor, som med hvarandra bildade vinklar af c:a 60” och 120”. Basis blef då ock ett brant hemidoma, som med vertikalaxeln bildade 2 N & ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10, 47 en vinkel af endast 321/,°. BREITHAUPT anförde äfven en annan form ti, som skulle motsvara 2P&. Något sadant doma har jag icke observerat. Pyramiden 2P är ganska vanlig och stundom rätt stor, men sällan glänsande. Grundprismat är sällsynt. Men då det någon gang är till- städes, är det tämligen jämt och glänsande, derutinnan jäm- förligt med klinopinakoiden. Då dessa två ytor äro de enda representanterna för vertikalzonen, kan om denna sägas, att ytorna i densamma äro något bättre utbildade än de öfriga. Parallelt med grundprismat har mineralet, sasom pyroxen i allmänhet, utmärkt tydliga genomgångar. De båda, mot hvar- andra nära vinkelräta genomgångsrigtningarne äro så starkt framträdande, att mineralet i brottyta äfvensom i mikroskopiskt preparat nästan ser stängligt ut. Pyramiden — P är sällsynt och har af mig iakttagits en- dast a två kristaller. Den är alltid ganska underordnad, men stundom någorlunda glänsande. Tvillingbildning är hos schefferiten så vanlig, att tvillingar äro vida allmännare än enkla kristaller. Detta bidrager i sin mon att gifva kristallerna ett främmande utseende. Tvillings- ytan är, som vanligt hos pyroxen, ortopinakoiden. Da kristal- lerna tillika, såsom redan är nämdt, äro något tillrundade, så hafva de gemenligen ett visst linsartadt utseende med de båda basytorna vända at ena sidan och ortodomerna med grundpy- ramiderna åt den andra. Den sida, hvarat de båda basytorna äro vända, igenkännes derpå, att der vanligen å två motsatta punkter af omkretsen finnas tvänne inspringande hak, bildade af de mot hvarandra lutande ytorna af grundpyramiden hos de särskilda individerna (se fig. 5 och 6, tafl. XXXT). Om de särskilda individerna äro tafvelformiga, uppkomma sådana egen- domliga tvillinggestalter som återges af fig. 7, tafl. XXXI. Följande 8 kristaller äro, sasom de bästa, utvalda ur det tillgängliga materialet och af dem äro de i vinkeltabellen upp- förda värdena genom mätningar erhallna. 48 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. N:o 1. Kombination: oP, P och Poe. Kristallen är liten, enkel och tunnt tafvelformig efter basis; domat är ovanligt smalt. Ytorna äro någorlunda speglande (fig. 1, tafl. XXXTJ). N:o 2. Kombination: oP, Po», «Pe, P och &P. Detta är en mindre tvilling med tämligen god utbildning. Prismat och klinopinakoiden äro dock mindre glänsande än dessa ytor pläga vara. N:o 3. Kombination: oP, Po, P, 2P och «Pe. Detta är en något större tvilling med skrofliga och knappt speglande ytor. Den är typisk för flertalet af schefferitens tvillingar (fig. 5, tafl. XXXJ). N:o 6. Kombination: oP, Po, P, «»P och oPo. Kri- stallen utgöres af en mindre, enkel individ, med rätt glänsande ytor. Basis är stor, men illa utbildad (fig. 4, tafl. XXXTJ). N:o 7. Kombination: oP, Po, Poch —P. Denna kristall är äfven enkel och har nagot sa när plana ytor, ehuru de äro svagt speglande. Den negativa pyramiden är ytterst liten. N:o 8. Kombination: oP, Po, P, »P och oPo. Detta är en mindre tvillingkristall med skrofliga och ofullkomliga ytor. Både prismat och klinopinakoiden äro ganska oansenliga. N:o 9. Kombination: oP, Poe, P, oPx, oP, —P och 2P. Denna kristall, en medelstor tvilling, är rätt väl utbildad och företer alla de a mineralet iakttagna formerna. Bäst glän- sande är den negativa pyramiden och prismaytan. Pyramiden 2P är ganska smal (fig. 6, tafl. XXXI). N:o 10. Kombination: oP, Poe, P, oP& och 2P. Denna är äfvenledes en medelstor tvilling och någorlunda fullkommen. Isynnerhet är grundpyramiden och klinopinakoiden rätt glän- sande. Basis är skroflig och 2P är ytterst smal. Ehuru de a sådana kristaller erhållna mätningsvärdena na- turligtvis icke kunna vara synnerligen noggranna, har jag dock trott mig kunna för mineralet fastställa ett axelförhållande. Detsamma är beräknadt ur följande mätningar a kristall ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10, 49 N:0°2° 10. 21012 30223: >00 Ok sl? 29740; >= 9522001220012 322 14r. Ch SN Rch116110:068: 12: 0,599 64. 33 33% Vinkeltabellen, som här nedan meddelas, upptager, utom de vanliga kolumnerna för mätta och beräknade vinklar, i de tva sista kolumnerna de motsvarande beräknade värdena für den jernfattigaste, Typus V (a), och den jernrikaste, Typus I (b), bland Nordmarksdiopsiderna!). Genom denna sammanställning askadliggöres, att schefferiten till sina vinkeldimensioner ligger närmare den jernfattiga än den jernrika af nämda diopsider, ja att vinkeln 5, hvilken isynnerhet är afvikande, hos schefferiten är ännu mindre än hos Typus V. Då hos den rena rodoniten nämda vinkel blott är 71” 153/,' ?), så ligger det antagandet nära tillhands, att det är den i scheferiten ingående rodonitsubstan- sen, som morfotropiskt inverkat på P-vinkeln, sa att den blifvit mindre än den hos diopsid normala. Nämda vinkel är hos Diopsid (Nordmarken) Typus I. Typus V. Schefferit. Rodonit. 74° 34°), 74° 123/,' 173° 53 2 189. 1) Se förf. uppsats i denna Öfversigt N:o 2, 1885, sid. 29. 2 DD » » » » N:o 6, » ill): Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 22 NSÖLNMN 4 o LANGBAN OCH PAJSBERG. o SCHEFFERIT FRAN -OM FLINK, 50° ER Oel -— insel — | Hd | — | — | — | — | 100: ım „IE Bere. -— | — | — = aa) = heran) OG — 88.09 | — 08.09 | — 4109 | 28.091 — | — — ders) “u m 8.09 | — | oro: TTT | TG BT LET|.98 I SET OP AGE — | — | — WerM) — | — | (6PAENIFNO BET) 100: ITT „BER re eg OR el — | — | — we — | — [SPAR | 100: TI 8 nei — | — | — — ae) | Ve nee jan ee ea | ihm. = | One. 02.620.600 | ME ‚28 09.08 |,8r.HE.IE | — FILE) — | FLER — — — 9222| — | 1100:1T00 88 ST TE |.8T 09.08 | — 88.08] —— - = | — — | a le ET STE OR BLTE WORSITEL — | are) — Mrd | SPA) — | —— | — | 100: TOT SE BTSIAE WeLeT.og TG — (FT Tel — — ‚wie — 8608 — | TIL: OTT | 198 92 62 | — Eh LOT 1064 — (Hess) — —— ——- | — |) — | = | 100: OT — ee |uGP PES | — er| — | [m — — Iren) — | (are) — | 010: OTT | | ‘q » "IPLUNLIOE "OL | 6 '8 A: ‘9 x 'C u "ON | TIOYEITONULA x ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 51 Schefferiten är till färgen rödbrun till gulbrun och genom- lysande endast i tunn splittra. Pulvret är blekt gulgratt. Tunn- slipadt är mineralet nästan färglöst med endast en svag drag- ning at gult. I polariseradt ljus visar det mycket lifliga inter- ferensfärger. Pleokroism är knappt märkbar. För bestämmandet af elasticitetsaxlarnes läge i symmetri- planet slipades af en orienterad tvillingkristall ett preparat pa- rallelt med nämda plan. Den elasticitetsaxel, som utträder ge- nom ortodomat, d. v. s. ligger inom den spetsiga p-vinkeln efter den ställning, som 1 det föregående blifvit gifven at kristallerna, befans vid undersökning medelst qvartskil i konvergent polari- seradt ljus sammanfalla med rigtningen för mineralets största optiska elasticitet !). Svängningsrigtningarne bestämdes medelst den BERTRAND- ska stauroskopinrättningen a NACHET's stora mikroskop. Vin- keln mellan den minsta optiska elasticiteten (d. v. s. den ela- sticitetsaxel, som utträder genom basis) i den ena tvillinghalfvan och motsvarande elasticitetsaxel i den andra halfvan af tvil- lingen, bestämdes genom 20 afläsningar at hvardera sidan. Me- deltalet af dessa gaf Då nu vertikalaxeln halfverar denna vinkel, så är vinkeln mellan vertikalaxeln och den inom den trubbiga g-vinkeln be- lägna rigtningen för den minsta optiska elasticiteten i symmetri- planet: I ett mot denna elasticitetsaxel vinkelrät preparat utträdde de optiska axlarne i sjelfva ytterkanten af mikroskopets synfält. Den sammanföll alltså med den spetsiga bissektrix, hvadan schef- feriten, liksom den vanliga pyroxenen och i motsats till rodo- niten, är optiskt positiv. ') Härmed är ådagalagdt, att den ställning, kristallerna här erhållit, är den enda rigtiga, såvida öfverensstämmelsen med vanlig pyroxen skall bibehållas. 82 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. Mineralet har, sasom förut är nämdt, en nästan stänglig afsöndring, Denna egenskap är vid bestämmande af de optiska axlarnes vinklar till stor olägenhet. Det är nämligen icke möj- ligt att erhalla ett så stort sprickfritt parti, som är erforderligt till en god axelvinkelplatta. Vidare är mineralet föga genom- skinligt, hvarföre plattorna måste göras mycket tunna, hvilket ytterligare förminskar interferensbildernas tydlighet. Såsom om- gifvande medium vid mätningarne användes en starkt ljusbry- tande THOULET’s jodkaliumgvicksilfvervätska!). Det oaktadt kunde a den trubbiga vinkeln endast för gult ljus brukbara af- läsningar erhallas och äfven dessa torde icke kunna antagas o säkra på mindre än c:a ! ah i Na-ljus. Ti-ljus. 2Ha 65° 22 64° 585 64° 22 2Ho — 114” 45 — 2Va Z 65° 3° = Afven i fråga om de optiska awlarnes vinklar bildar schef- ‚Feriten således ett mellanled mellan vanlig pyrowen och rodonit. För gult ljus har jag nämligen funnit a Diopsid. Schefferit. Rodonit. 2Ha 59° 18 64° 58 19 — 2Ho 122° 231), 114° 45 108° 25° 2Va 58° 52 0923 76° 12. Anm. Nyligen erhöll jag jämte andra mineral från Långban ett par stuffer, om hvilka det af tillvaratagaren förmodades, att de inne- hölle kristaller af berzelit. A dem fann jag ett gulbrunt mineral, kristalliseradt så som fig. 8 och 9, tafl. XXXI visa. Vid mätning å kristall N:o 1, fig. 8, erhöllos följande vinklar: 30 160 SB ju = BITA mb, = 497 ANG mm = 92, 9518 Här förelåg alltså en pyroxen af kombinationen: pp = Eco 101 9 =P ov IN 1) Se förf. upps. i denua Öfvers. 1885, N:o 2, sid. 34. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885. N:o 10. 53 ) == Cole — 1 me eo 51,0: Å kristall N:o 2, fie. 9, förekom dessutom 0 = ec ON Att döma af färgen torde äfven denna pyroxen vara starkt man- ganhaltig, d. v. s. vara en schefferit, hvarom äfven dess förlängning efter zonen [Poo:P:coPoo] erinrar. Dessa schefferitkristaller(?) äro emellertid mycket små, blott några få mm. långa. De sitta inväxta i kalkspat, som äfven ofta uppfyller håligheter i deras inre. De äro nämligen icke sällan till sitt inre alldeles uppfrätta, så att endast ett tunnt skelett återfinnes. Andra kristaller åter äro hela och ganska glänsande. Kanter och hörn äro något tillrundade, såsom ofta är fallet med i kalkspat före- kommande mineral. Tillsammans med denna schefferit förekomma färglösa richterit- eller hornblendenålar samt ett svafvelgult, i rundade korn eller kri- staller uppträdande mineral, som tagits för berzeliit, hvilket det dock sannolikt icke är. Svart jernschefferit från Pajsberg. Om den egentliga Längbansschefferiten uppgifves, att den förekommer tillsammans med rodonit. Detta är endast sa till vida berättigadt, som de bada mineralen träffats i samma grufva, men såsom omedelbara grannar torde de icke derstädes uppträda, ty rodonitstufferna från Langban ”förete ett helt annat mineral- sällskap än de derifrån härstammande schefferitstufferna. Den schefferitart från Harstigsgrufvan vid Pajsberg, hvarom här är fraga oeh hvilken torde kunna benämnas »jernschefferit», synes deremot troget atföljas af den dersammastädes förekom- mande kristalliserade rodoriten. Det är dock icke den vanliga, i svart hisingeritmassa inväxta rodoniten, som der har scheffe- riten 1 sitt sällskap, utan den mera sällsynta, af kalkspat om- sifna. Då salunda förekommande rodonit i och för sig är säll- synt och da icke på långt när alla dylika rodonitstuffer tillika föra schefferiten, sa är tydligt, att denna måste vara ett ganska rart mineral. Då jag med syra bortetsat kalkspaten från ett större antal rodonitstuffer, anträffades schefferiten på tre eller fyra stycken bland hela förrådet. Jemte densamma förekommer, 54 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. utom rodoniten, sma ganska väl utbildade jernglanskristaller af tafvelaktig habitus och utmärkt glans. Dessa synas vara af samma bildningsperiod som schefferiten, hvaremot rodoniten tyd- ligen tillhör en yngre generation. Å kristalldruserna förekomma dessutom sma, illa utbildade kristaller äfvensom bladiga massor af färglös tungspat. Jernschefteritkristallerna äro ganska sma. De nå sällan 5 mm. i sin största utsträckning och de särskilda taflorna äro sällan mer än en mm. tjocka. Jernschefferiten är icke sasom den vanliga schefferiten från Langban förorenad af inväxta främmande substanser, hvarföre det icke var förenadt med någon svårighet att erhålla analys- material uteslutande af kristallernas egen substans. Det oak- tadt torde, som den optiska undersökningen visat, analysen icke vifva nagon pålitlig upplysning om detta märkliga minerals verkliga sammansättning. Analysen gaf emellertid följande re- sultat: 5 SiO, 50,88 GAO 2: MsO 9,08 FeO 17,48 MnO 6,67 AO, 1,97 98,8 ie Kalken och magnesian motsvara till qvantiteten hvarandra fullkomligt, hvarföre de kunna antagas tillsammans bilda diop- sidsubstans. Lerjorden kan, tillsammans med en erforderlig mängd jernoxidulsilikat, bilda sesqvioxidsilikatet FeAl,SiO,. Manganen bildar med motsvarande kiselsyremängd rodonitsub- stans. Återstoden af jernoxidul och kiselsyra skulle slutligen kunna anses bilda t. ex. en hyperstensubstans utan magnesia. Man har nämligen: Elem. sammans. Qvotinenter. Molek. förh. Si 23,74 0,3478 52 ya 9,27 0,2318 12 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 99 Elem. sammans. Qvotinenter. Molek. förh. Ms 5,45 052271 12 Fe 13,59 0,2427 13 Mn Dan 0,0940 5 Al, 1,05 0,0383 2 (0) 40,54 2,5340 1322 Jernschefferitens molekylära sammansättning skulle alltså vara: 24 MeCaSi,0, 11 Fe,Sı,0, 5 Mn,S1,0, 4 FeAl,SiO,. Detta är redan en tämligen komplicerad sammansättning, ‘och dock är icke osannolikt att mineralet äfven håller jernoxid. Denna sesqvioxid plägar nämligen gerna atfölja lerjorden, hvar- förutan bristen i analysen talar för, att någon substans blifvit förbisedd eller med mindre noggrannhet bestämd. För att icke förbruka mer än nödigt af det sällsynta materialet uraktläts den särskilda bestämningen af jernets oxidationsgrader, och detta sa mycket heldre, som den optiska undersökningen lärde, att kristailerna sannolikt icke hafva homogen sammansättning genom hela sin massa. Pa grund af kristallernas allmänna habitus och mineralets jämförelsevis höga manganhalt har detsamma blifvit betraktadt sasom en schefferit, oaktadt det ganska väsentligt skiljer sig från icke blott det förut kända mineralet med detta namn, utan äfven från alla hittills kända pyroxenarter. Kristallerna äro i allmänhet, ehuru små, väl och skarpt utbildade. Då emellertid de flesta ytorna äro mindre glänsande och då nästan hvarje kri- stall egentligen bestar af flera icke fullt parallelt sammanväxta subindivider, sa låta noggranna vinkelmätningar a dem svårligen utföra sig. Det har varit förenadt med ganska mycken möda att, genom påläggning af matt substans a sådana ytor, som vid mätningarna kunnat vilseleda, söka få reflexer från endast till 56 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. samma individ hörande ytor, hvarförutan vinkeluppsifterna na- turligtvis skulle varit utan allt värde. Kristallerna äro alltid mer eller mindre förlängda i rigtning af zonen [Pce, P, oP x] sasom hithörande teckningar, fig. 1— 4, tafl. XXXII, visa. Klinopinakoiden är starkt glänsande, men ofta ytterst smal och så starkt streckad i vertikal rigtning, att den nästan förefaller sågtandad. Domat och pyramiden äro van- ligen jämna, men alltid svagt glänsande, nästan matta, en egen- skap, som vanligen tillkommer alla ytorna, utom de i vertikal- zonen. Till kristallernas dominerande ytor hör äfven basis. Den är minst fullkomlig, i det man a densamma vanligen kan iakt- taga, huru de särskilda, kristallstocken sammansättande indivi- derna, skjuta utom eller bilda insänkningar mellan hvarandra. Dessutom är denna yta i regeln kristallernas minst glänsande. Grundprismat, som, ehuru ofta smalt, nästan a hvarje kri- stall är tillstädes, är högst fullkomligt, jämt och glänsande. Detsamma gäller äfven om ortopinakoiden, som dock icke sällan saknas. En till klinoserien hörande, tämligen vanlig prisma- yta är ocoP3. Den är oftast för smal eller för obestämd att kunna mätas, men bestämmes genom sitt läge i zonem [221« 312]. Pyramiden !/,P förekommer a de flesta af kristallerna. Den är stundom rätt bred och jämn, men sällan glänsande. Lika allmän är pyramiden ?/,P3. Äfven den är ofta tämligen stor och icke sällan någorlunda speglande. Kombinationskanten [312:312] är sällan skarp, utan afstympad eller tillrundad. Denna afstympning eller tillrundning skulle förorsakas af domat 3/,P oo, men det torde icke vara radligt att anse en dylik till- rundning för en verklig kristallyta. Pyramiden 2P är äfven ganska vanlig, men den är all- tid ganska liten. Vanligen är den rätt glänsande. Negativa grundpyramiden är deremot sällsynt och alltid mycket liten. Slutligen är klinodomat 2 = 2Po att omnämna. Det är säll- synt och mycket litet samt endast bestämbart såsom liggande i zonerna [112:130] och [111:110]. 'ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 57 Följande kristaller hafva lemnat de a vinkeltabellen med-. delade mätningsvärdena. N:o 2. Kombination: Po, P, oP, Po, »P, —P och oP5. Kristallen är långt utdragen efter zonen Po, P, Pol. Klinominakoiden är smal mellan 111 och 111 samt starkt repad i vertikal rigtning. Basis är matt och ytorna —P och »P5 äro ytterst sma. N:o 3. Kombination: oP, P, Po, «Po, «Po, Pp, 2P 3/,P3 (fig. 1, tafl. XXXII). Vertikalzonen är väl utbildad, isynnerhet är ortopinakoiden af ovanlig storlek och glans. Kli- nopinakoiden är, som vanligt, starkt streckad. Kanten [110 : 010] afstympas af en yta, som är sa smal, att det ej kunnat afgöras om den är &P3 eller PD. ISO. 52 = Kombination: (VE, Beo, INN NP, ab, Be, VP (fie. 2, tafl. XXXI). Kristallen är liten och någorlunda glänsande a alla sina ytor, isynnerhet är vertikalzonen väl ut- bildad. N:o 6. Kombination: oP, coPce, P3, Y,P, PB, Pe, 2P, ooP, »Po (fig. 3, tafi. XXXI) Kristallen är liten, men väl utbildad. Isynnerhet äro grundpyramiden och klinopina- koiden väl glänsande och jämna. N:o72 Kombination: 0P, Beer, B, ,Pr @Paı, ob, oB3, «Po, 3/,P3, 2P, 2Po (fig. 4, tafl. XXXI). Detta är en tämligen stor och i allmänhet väl utbildad kristall, samt den formrikaste som blifvit observerad. Basis, grundpyramiden och !/,P äro jämna, men endast svagt glänsande. Vertikalzonen är högst fullkommen. Ytorna 2P, ©P3 och 2Po äro ytterst små, men genom zoner väl bestämbara. Pyramiden 3/,P3 är starkt utvecklad, men ytorna äro mindre jämna och deras gemensamma kombinationskant är, som vanligt, starkt tillrundad. - INFO 8.2. Kombination: Pco, PB} oP; 2P; 2, BES, SP, PB» Kristallen är längt utdragen i den vanliga rigtningen. N:o 9. Kombination: Poe, P, coPo, oP, &P, oPo. Kristallen är liten och någorlunda glänsande med jämna ytor. Klinopinakoiden är dock starkt farad. — 58 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. N:01 10. Kombination=20P, PB, Po, 23, 2P Ferenc oP3, “Po, —P. Kristallen är liten och sammansatt af flera icke fullt parallela individer. Den negativa pyramiden är ovan- ligt väl utbildad. Äfven 2P är rätt stor. I vertikalzonen före- kommer en yta, som möjligen är cP3, men den är för liten att med säkerhet kunna bestämmas. Följande ytor äro a mineralet iakttagna och bestämda: & = 0 = WO =S Ca LIND 5 — WreoPco# = UM mm = eo el) fen .= 130 0 = eh 10V 2 = Area MA RE — Ile Axelförhallandet är beräknadt ur följande vinklar, mätta a kristall: N:o 6. BE eco 002125 Du ob = 0 DN » Po : Po = 74° 57. a:b:c=1,0990: 1 :0,59305 Br 3 ST NN OFVI N:o 10. i Air . VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, X RSIGT AF hk 4 „DE | „08 ‚OL „08 us 106 „De „0% 08 08 „06 ‚98 „08 „ol „0% FPC ‚86.41 98 066 ‚TE .8€ ‚08.48 ‚68.69 9 .69 NT och ‚SP 66 ‚61 09x pF Ol ‚68 ol Op SÅ 186 och ‚18 IF PG of ıLG cVL* SE LO So ”IpruquIdt 86 09 Lb BL ‚LE ET „CLIP ‚6 LP ‚98 66 vi 68 09 ,6G 84 NGEREN OF OF GT JE ‚6% 61 4 IE: Ge TV CC AT 69 88 .6& ‚/168 :09 ‚68 266 GL ch) „129.64 RS LAN Ie6h SL "266 € TE IP & 06 | 0.66 ‚LG AP ‚6 I 09% 166 JT 168 066 NOCH 182 66 ‚21.09 (/19F 82) OG och AT SIF 184 IE ("heg pu) ShET EL Fat en as TN | rage | ——- | 00 ee fa ne 200,21 a | EG fe I = | 00,% | = | ne we I: — | OIL : III , 81 AF —— L00 : TIL 1 race | heskoae TOR: LIT IE Dar | 28:09. >) 070: TTT FS 866 | 010: OCI Ber = (000 I (Er) —= | 00:0 ve | Ob | OTO: OTT per OO = 1 (GM 1002101 eb SL | 001 : 101 een = 00L : 100 | | | '€ GC ‘on LIBRI NU 60 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. I reflekteradt ljus är mineralet rent sammetssvart och dess pulver är askgräatt. Det är genomlysande endast i tunn splittra och med en färg stötande på samma gang i grönt och brunt. Som tunnslipadt preparat har det en vacker gulgrön färg. Såsom förut är nämdt, äro kristallerna icke af homogen sammansättning genom hela sin massa. Detta visar sig isyn- nerhet uti preparat, som äro skurna parallelt med symmetri- planet. I dem kan man se, att kristallerna bestå af en inre kärna och deromkring 4 olika zoner, hvilka gå parallelt med kristallernas yttre begränsning. De särskilda zonerna hafva be- tydligt olika utsläckningsvinklar. Betecknas kärnan med 1 och zonerna sedan i riktning utåt med 2, 3 o. s. v., så äro utsläck- ningsvinklarne för 59 91) 2 = 55° 12 3r— Al 2% 4=—49P YI DE 192929 De elasticitetsaxlar, som med vertikalaxeln bilda dessa vinklar, falla inom den trubbiga %-vinkeln. Medelst qvartskil i konvergent polariseradt ljus bestämdes, att de sammanfalla med rigtningen för mineralets minsta optiska elasticitet. De sär- skilda zonerna äro ganska skarpt begränsade och mellan de tre yttre äro tunna skikt af substans med samma utsläckningsvinkel, som den inre kärnans. En dylik zonar uppbyggning hos kristaller är visserligen vanlig och lätt förklarlig genom en tid efter annan förändrad sammansättning hos den tillförda substansen under kristallisa- tionens gang, men sällan torde man paträffa ett sa vackert exempel härpa, som det dessa kristaller erbjuda. !) Utsläekningsvinkeln är hos zegirin för samma elasticitetsaxel enligt munt- o ligt meddelande från prof. BröccErR = 86!/,. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:0 10, 61 Brun jernschefferit frän Längban. Om den vanliga vid Langban förekommande schefteriten uppgifves, att den ursprungligen varit förväxlad med granat. Hur en dylik förväxling varit möjlig är icke lätt att fatta, da ifrågavarande schefferit alldeles icke har någon likhet med granat. Deremot är likheten mellan den schefferitart, som här nedan skall beskrifvas och vissa granatarter ganska utpreglad bade hvad färg och (ytligt betraktad) form beträffar. Denna schefferit- art är emellertid enligt mitt förmenande ny, och det kan der- före icke vara den, de äldre uppgifterna afse. Jernschefferiten från Långban har ett helt annat förekomst- sätt än den egentliga schefferiten. Ursprungligen maste jern- schefferiten här, likasom vid Pajsberg, hafva varit utkristalli- serad i sprickor eller drushal, än i sjelfva jernmalmen och än i en tät richteritmassa. Dessa sprickor eller drushal äro sedan utfyllda med kalkspat. Denna schefferit atföljes ofta af rodonit i stora, mörkt rosen- röda kristaller, som dock vanligen äro utbildade endast i en zon. Hedyfan är ock ett vanligt mineral a jernschefferitstuf- ferna. Hedyfanen har der ofta varit kristalliserad, men da kalk- spaten bortetsats, hafva hedyfankristallerna omvandlats till en hvit kaolinlik massa med bibehållande af sin form. Richterit atföljer alltid jernschefferiten och förekommer dels i derba massor, dels i stängliga individer utan utvecklade kristallytor på ändarne. Stundom uppträder mineralet dock i kort prismatiska individer och har då hornblendets vanliga ändytor P och oP. Slutligen är att såsom ledsagande mineral nämna tungspat, som upp- träder dels såsom sma, otydliga kristaller och dels såsom bladiga massor. Mineralet är icke förorenadt af någon främmande substans och kristallerna äro alltigenom, savidt jag kunnat finna, af lik- artad sammansättning. En a detsamma verkställd analys gaf följande resultat: 62 FLINK, OM SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG- SiO, 92,19 CaO 14,57 MsO 10,95 FeO 14,98 MnO 6,20 A110; 0,88 "99,75% Härur beräknas: Elem. sammans. Qvotinenter. Molek. förh. | Si 24,36 0,8119 63 Ca 10,41 0,2602 20 Meg 6,71 0,2796 21 Fe ING 0,2073 16 Mn 4,80 0,0693 6 Al, 0,47 0,0171 1 0) 41.39 2,5869 192 99,75. Om man för lerjorden tager en till silikatet MgAl,SiO, er- torderlig qvantitet magnesiumsilikat, sa aterstär deraf jämt hvad som erfordras för att med allt tillstädesvarande kaleiumsilikat bilda diopsidsubstans. Föröfrigt blir sammansättningen här den samma som hos den svarta jernschefieriten. Den molekylära bygnaden skulle alltsa vara: 20 CaMeSi,0, Sun Bess Og 3 Mn510, MgAlSIO,;- Mineralet förekommer endast kristalliseradt. Kristallerna äro ungefär af samma storlek som de af föregäende varietet. De sitta vanligen sa tätt sammanträngda i druserna, att de nästan aldrig äro mätbara ä mer än en sida. Ofta far man vid försöket att löstaga dem endast obrukbara brottstycken. Sådan polysyntetisk sammansättning, som den vid föregaende varietet anförda, förekommer icke här, men ofta äro ytorna mindre vslänsande eller ock ojämna, sa att mätningarna varit ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 63 försvårade. En och annan oklanderlig individ är dock an- träffad. Da kristallerna äro mer fria, visa de en förlängning efter zonen | “Po, Po, P] på samma sätt som jernschefferiten från Pajsberg. Ytorna i denna zon äro äfven de bäst glänsande. Å klinopinakoiden är aldrig iakttagen nagon streckning, utan är denna yta alltid jämm och väl speglande. Ortodomat är ofta något ojämt och har a dessa kristaller vanligen mindre utsträck- ning än & de föregående. Pyramiden !/,P är vanligen tämligen stor och väl utbildad. Deremot är 2P nästan alltid helt liten och öfvergar icke sällan i en afrundning af kanten mellan P och “P. En dylik afrundning förmärkes äfvenledes icke sällan på de efter nämda zon utdragna kristallerna, der de negativa pyramiderna skulle förekomma. A de tätt sammanhopade kri- stallerna deremot äro dessa pyramider väl och skarpt utbildade. Da dessa kristaller oftast sitta sa, att föga mer än basis med !,P och P a ena sidan samt — P och — 2P å den andra är synligt, så förete de en ytkomplex, som är förvillande lik den a granat vanliga kombinationen 00, 202, m (Us (Jämf. fig. 5 tafl. XXNKXII etc.) Basis är på dessa kristaller vanligen daligt utbildad. An- tingen är denna yta mycket liten eller ock, om något större, ojämn och föga glänsande. Ortopinakoiden och grundprismat äro sällsynta, och då de förekomma äro de ytterst små, men någorlunda glänsande. Dock finnas kristaller af en särskild ha- bitus, hvara dessa ytor äro väl representerade (fig. 9, tafl. XX XII). Klinodomat är vanligen ganska litet och ljussvagt, men emellanat anträffas det rätt väl utbildadt. Pyramiden 3/,P3 är alltid mycket liten och icke sällan förmärkes endast en obestämd tillrundning der den har sin plats. Å följande tio kristaller äro alla mätbara vinklar bestämda;. de erhållna värdena meddelas i nedanstående vinkeltabell. N:o 1. Kombination: coPoo, 2P, P, !/,P, Pe, oP, BP, — 2P, 2Po, P3 (fig. 5, tafl. XXXII). Ytorna i zonen |oPo:Po:P] äro någorlunda glänsande, men de äro icke fullt. 64 FLINK, OM 'SCHEFFERIT FRÅN LÄNGBAN OCH PAJSBERG. jämna. De öfriga ytorna äro nästan matta, isynnerhet de ne- gativa pyramiderna. *°/,P3 och 2Po äro ytterst små. N:o 2. Kombination: ;P, Po, coPo, 2P, —P, !/,P, oP, 3/,P3 (fig. 5, tafl. XXX). Detta är den vanligaste kombina- tion och habitus bland kristallerna af denna varietet. N:o 3. Kombination: lika med föregaende (fig 7, tafl. XXX). Kristallen är utdragen efter zonen [oa Po: Po, P] och de af denna habitus kunna anses sasom öfvergangsled mellan den svarta och den bruna jernschefferiten. Ytorna i den förherskande zonen äro tämligen glänsande, men ojämna. Basis är nästan matt och den negativa pyramiden är mycket ojämn. N:o 4. Kombination: Po, oP«o,P, oP, —P, /,P, 2P, 2P». Kristallen är till sin habitus lik föregaende. Ytorna äro ojämna och föga glänsande. 2P och 2P& äro ytterst sma. N:o ror, I Kombination: coPoo, 2P-B, op, Paare SR Po, ?,P3, 2Po (fig. 8, tafl. XXXII). Ytorna i zonen [20 Po: Poeo:P] äro bäst glänsande. Den negativa pyramiden är alldeles tillrundad, och så är delvis äfven fallet med 2P. Kli- nodomat är större än vanligt, men det är nästan matt. N:o 6. Kombination: 2P, «Po, oP, —P, —2P, !/,P; P, «P. Öfriga former saknas, ty kristallen är endast ett brott- stycke. Klinopinakoiden och pyramiden !/;P äro godt glänsande. De negativa pyramiderna äro väl och skarpt utbildade, men föga speglande. N:o 7. Kombination: oP, —P, —2P, U,P,P, «Po», 2P0, &P. Kristallen sitter i en liten drus så tätt omgifven af andra, att de öfriga vanliga formerna icke äro tillgängliga. Klinodo- mat är a denna kristall ovanligt stort och väl utbildadt. Klino- pinakoiden är utmärkt jämn och glänsande, !,P och oP nagor- lunda. De negativa pyramiderna äro matta. N: 8. Kombination: “Po, »P, «Po», P, oP, Y,P, 2P, 2Po, —P (fig. 9, tafl. XXXII). Denna kristall, liksom den följande, är af en helt annan habitus än de öfriga schefferit- kristallerna. Den eljest så godt som felande vertikalzonen är här starkt dominerande och utmärker sig dessutom med jämna 00 im ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 67 _ Mineralet är i reflekteradt ljus mörkbrunt eller mörkrödt. Kristallerna äro svagt genomlysande med djupt pyropröd färg. Pulvret är blekgult. Den inom trubbiga p-vinkeln belägna axeln för mineralets minsta optiska elasticitet bildar med vertikalaxeln en vinkel af I Kristallerna äro sa små, att nagra brukbara plattor för mätning af de optiska axlarnes vinklar svårligen af dem kunna framställas. Sasom resultat af den undersökning, för hvilken här redo- gjorts, framgar: l:o. Schefferit är en starkt manganhaltig pyroxen. 2:0. P-vinkeln är hos schefferiten mindre än hos vanlig pyroxen, och har ett värde mellan pyroxenens och rodonitens. 3:0. Schefferitens utsläckningsvinkel är stor. 4:0. De optiska axlarnes vinkel är hos schefferiten mycket större än hos vanlig pyroxen, och bildar schefferiten äfven här- utinnan en mellanlänk mellan vanlig pyroxen och rodonit. 9:0. Kristallerna äro vanligen förlängda efter zonen [| “Po : Po:P] och få derigenom en karakteristisk kristallografisk ha- bitus. | 6:0. Jernschefferit bildar tva särskilda varieteter, som för- nämligast utmärka sig genom mycket stora utsläckningsvinklar i symmetriplanet, uppgäende ända till 69°. Orisinalmaterialet till den undersökning, för hvilken här ofvan redogjorts, tillhör Stockholms Högskolas mineralogiska in- stitut, der arbetet blifvit utfördt under öfverinseende af dess förestandare, herr prof. W. C. BRÖGGER, till hvilken det derför här ma tillatas mig att uttrycka min innerligaste tacksamhet. us a ae 69 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1885 N:o 10. Stockholm, Om G. CANTORS uppsats: »Über die verschiedenen An- sichten in Bezug auf die actualunendlichen Zahlen». (Se Bihang till K. Vet.-Akad. Handl.) Af G. ENESTRÖM. [Meddeladt den 9 December 1885.] Det är bekant, att GEORG CANTOR, i sammanhang med sin teori för punktmängder, sökt utvidga omradet för de hela talen till att innefatta icke blott de ändliga talen, utan äfven derutöfver ett slag af tal, som han kallar transfinita; dessa äro visserligen oändligt stora, men skilja sig dock enligt hans asigt skarpt från de eljes inom matematiken förekommande oänd- liga storheterna (hvilka han kallar oändliga i oegentlig mening) » derigenom, att dessa senare måste betraktas såsom variabla storheter, under det de transfinita talen väsentligen äro kon- stanter. Denna CANTORS teori för de transfinita talen har från flere håll rönt motsägelse, och hans motståndare hafva bland annat äfven aberopat sig på flere framstaende matematiker och filosofer, hvilka uttalat en från hans afvikande mening. Senast har MoIGNO i en 1884 utgifven skrift!) åter framdragit de skäl, ') Redan 1863 offentliggjorde MoiGNno i den af honom utgifna tidskriften »Les Mondes» en uppsats rörande de oändligt stora talen: Impossibilités du nombre infini et ses conséquences; demonstration mathematique du dogme de la erdation et de la récente apparition des mondes, hvilken sedermera äfven utkom i brochyrform. Denna uppsats utgafs 1868, tillökad och omarbetad, såsom bihang till CaucHYs Sept lecons de physique générale (se följande not), och omtrycktes 16 år senare med titel: Impossibilité du nombre actu- ellement infini; la science dans ses rapports avec la foi. Paris, Gauthier- Villars, 1884. 70 ENESTROM, OM CANTORS »ACTUALUNENDLICHE ZAHLEND. hvilka af CAUCHY i hans »Sept lecons de physique generale») (1868) anförts mot möjligheten af transfinita tal?). Med anledning häraf lemnar CANTOR i sin uppsats en öfver- sigt öfver de historiskt gifna asigterna i frågan, hvilka han in- delar i fyra grupper, samt söker visa att, oaktadt hans egen uppfattning star i strid mot den, sem uttalats af LEIBNIZ, GAUSS, CAUCHY, m. fl. af vetenskapens stormän, detta förhäl- lande dock icke kan inverka afgörande till hans nackdel; desse hafva nämligen i föreliggande fall gjort sig skyldiga till inkon- seqvenser, eller till och med begått ett groft logiskt fel, bestä- ende deri, att de först i definitionen tillagt talen de egenskaper, som äro specifikt utmärkande för ändliga tal, och härur omedel- bart slutit sig till omöjligheten af andra (transfinita) tal. 1) Sept lecons de physique generale par AUGUSTIN CAUCHY. Avec appendices sur Vimpossibilité du nombre actuellement infini; Vantiquité de lhomme; la la science dans ses rapports avec la foi. ' Par M. V'abbé Moıcno. Paris, Gauthier-Villars, 1268. De skäl, som af CaucuHY sjelf anföras mot möjligheten af oändliga tal, [SC — finnas i anf. arb. s. 23—25, men äro egentligen valda från mera populari- serande ståndpunkt. Så anmärker CaucHYy t. ex., att i serien af de natur- liga talen, qvadrattalen blifva allt färre och färre, i den mån man fram- skrider i serien, ehuru de för ett aktuelt oändligt antal borde vara just lika många som de naturliga talen sjelfva. MoiGNos kommentar härtill finnes i anf. arb. s. 7—81. Stockholm 1886. Kongl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT AF K, VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1885, N:o 10. 71 Tillägg och rättelse. Häfte 2, sid. 2 tillägges: Det LETTERSTEDTSKA priset för utmärkt originalarbete och vig- tiga upptäckter skulle öfverlemnas till Hr G. LINDSTRÖM för en i Akademiens Handlingar under året offentliggjord afhandling: »On the silurian Gastropoda and Pteropoda of Gotland». Det LETTERSTEDTSKA priset för förtjenstfull öfversättning till svenska språket tilldelade Akademien Hr SMITtT för en under året från tryeket utgifven öfversättning af BREHMS berömda arbete »om foglarnes lif». De LETTERSTEDTSKA räntemedlen för särskildt maktpåliggande undersökningar skulle ställas till Hr LINDSTRÖMS förfogande för ut- förande af fortsatta och nya undersökningar af palsontologiskt vigtiga fyndlokaler på Gotland. Häfte 6, sid 2, rad 10 uppifr. står: ofvannämnda, läs: nedannämnda. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Årg. 42. N:o 10. 6 Km KÖR Sa ; UR GTI ; ER: af | pt ei i få N Öfversist af K Vet Akad. Förhandl. 1885. ee rer -LLjunggren et ÖJA del : Lifh.L.Ljungoren Ups. 1 Taphrina nana Johans.,2 T. Potentillee (Farlow) Johans, 3 T.Sadebeckii Johans. “borealis Johans., AT. polyspora(Sorokin) Johans., 5-6 Tcarnea Johans. (ONE NOG handl. | N =-=--- --- -- - — -- --- ---=---,-- 4 Zen Öfversigt af K_Vet. Akad. fö olm. N vy Syn I Lo U I Y chlachte a 1 thW. Ti G Flink del. x rd a u Vg Id N =, N Üfrersist af XK’Vet Akad. Förhandl. 1805. Tat. 1. G. Flink del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. andl.1 rad. Förh 3 t.af RVet. 8 G. Flink del. Stockholm. hter, N Schlac el Lith Vv = J Wi Ru Faß Wi R.Boidt del. LithW, Schlachter, Stockholm. Öfversigt af KVet.Akad.Förhandl. 1885. \ | > u © R.Boldt del. Tith. W. Schlachter, Stockholm. N EN Er ua N iR | | an ink Öfversigt af KVet.Akad Förhandl 188 on 0.Nordstedt ad nat.del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. 1. Cosmarium Sranatum Brebradf.alatam accedens (2). 2. C.pseudoprotuberans Kirchn. ß trisonum Nordst. (2). 3. O.ps.a (SP). &.6.Blytii Wille (232). 5. 0.ölobosum Bulnh .x subarctoum Laderh.(27%). 6.Staurastrum lanceolatum Arch..x perparvulum Nordst. (222). 7. S.me$alonotum Noräst.f. 242). 8.9.meg.f.(*22). 9. S.oxyacanthum Arch.ß polyacanthumNordst.79) 10. Xamfhidium fasciculatum Eihrenb.ß ornatum Nordst. (2). Ofrrersis t at ING Vet. Akad.förhandl. 1885 ar Ni — = a OO SN A.Berg del. Lit. L.Ljunggren, Upsala. unop}9org Larenpg MITT [ep yeu pe UN HV XITFEL GET IPIEYIOd PEXY I2A 4 JP 191S134)0 ar ws . 3 = : : = a) lackter, Stockholm. Lith,\W. Sch D Arena DAL, on \ Öfversiöt af K.Vet. Akad. Förhandl.188 Tıtk.W Schl acht er, Stockholm. 4 + Öfrersist af X Vet Akad.Förhandl. 1885. ee G.Hedelin del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. Öfversigt af K.Vet. Akad. Förhandl 1885. Tafl. XI. re] en | C.Hedelin del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. Öfversist af K Vet. Akad. Förhandl.1885. TaflXIV. jelin & Tilterall de th WS Kl C.Hedelin & Lilfevall del. LithW. Schlachter, Stockholm. HA Mi Öfversist af K.Vet Akad. Förhandl. 1865. Tafl NV. C. Hedelin Liljevall del. Lith.W. Schlachter, Stockholm. WE BERN T! TER He SSA | Ye É Ki Ag 7 2 kholm.‘ (0 Tafl KV. er, Sto ut ch ee] Förhandl.1885. d ‚Vet Akaı En 7 JAG iljevall del &lith. Ofversist af! \ al FK. Stockholm, een Rt 6 Lith.W.s G.Eimk del LA nn ann OA Stockholm. fan ach = L WW. Sv UL at T At H m 50 co m #0 9 100 igen Milliohim H nuunube H FORE HT Fa NED Ahtkohm mat Sr HH ar an Sean + IH aEbs FREE + Timmar lachter, Stockholm LithiW “ Mir ad a aa ERE +) Er EFT 22 23 U a EEE Timmmar ART: Som er N > FFS - een + Täth W. Schlachter, Stockholm | = dt fe = San men NL: + dl Skala = Ya mem Pe PR i + | I Du Lith.W. Schlachter, Stockholm. st ar Kst Akad. Fö : | i Tafl. XRV. 5 kilo. A Hi Ei H nn ERE Belasining i kilogr. & gu. mm. % em. Lith.W. Schlachter, Stockholm. Förlängning "2 Centimeter = 2 hvarf d mükrometerskrufven = 0. 184 mm. Bet ee} PITE Ir (# Ir NS En EE ER Vet Akad Förhandl 1885. 0.4984. mm. + EEE + TH Bat a = 5 na: - I | 1 bog : + + una anne sans F jä ia ++ + nuanagaun ++ B Fr + Br Ei EEE I Hr ? hvarf & mikrometerskrufven Centimeter 2 Förlängning. I 15 10 SN SS 38% sacea? lh & UA Que ta, 6.Evastrum Wollei 7.7: 0 | Omid Hua u Wolles, lentulum, 9.0.tmchondnum, Ipica, 14.0, Amerivanıum, 15 jonstrichn, 16 i I E TWwanum, 13 ICH, 10, Tor ISEN iangularis, Z3.A ps 3,8 nitadam Plew ; 3 00 2 I NYA FOT ALL L [2 VRR N Skärning genom AB. Fa af nat. st. 8 fa Schlachte Neil 2088, Öfversigt af K.Vet.Akad.Förhandl. 1885. Lith.W. Schlachter, Stockholm. ‚W. Ramsay del. Öfvers Söt ar (Ver Akad förl anal 18 8. AA dal tockholz Terl XXXI. rien Öfversist af KMVetAkad Fo = SE ee NE >) Anz Mi on VRR = 3 S v2 n x ? ER Hd ah Ex I EN, ws & 5 IE DT RT! , 5 > CV = = AN N | TB SE N Sr nr Or ai EI 3 SON N Sv . 7 R 3 Kr Jes © SER as, © > 3 DS VS Ne = ng era N NISE 03068 a NA al 2 ER ’ @ KN RG N 2a ep ITS a TER É Bl: % A <= er TH: = ER See: Se Br BR, rd Å 1 3 SAT Ne ri SAN NS FA Mk, | 3 Za ? ei