nn al Kn ; ; ; A ! - AR Aa bu N ESEL REK RS ONS SRS ER DENE RETURN TO LIBRARY OF MARINE BIOLOGICAL LABORATORY WOODS HOLE, MASS. VÄVER: Ne KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. FEMTIONDEANDRA ÄRGÄNGEN. 1895. STOCKHOLM, 1895, 1896. KUNGL, BOKTRYCKERIET. P, A. NORSTEDT & SÖNER. INNEHÅLL. Utförliga uppsatser äro betecknade med en asterisk. Sid. ADLERZ, Myrmecologiska studier, III. Tomognathus sublevis............... ÖN * ——, Stridulationsorgan och ljudförnimmelser hos myror...................... 769. JÄINID HE'S SO NSI LV Se DE TALLEI BE. 2.2.2. 0 AS SO LINK Eh: ir ET Ne 2. Om Oländska.raukar:..: 2.2.2 en foo N N RL: 129} ANDREE, Plan till en polarfärd med luftballon .....................-......-....... 58. -— , Takttagelser under en ballonfärd d 4 Aug. SA a NET 129. — , Iakttagelser under: en! ballonfärd d. 29 News 92 m Ne a 282. , Iakttagelser under en ballonfärd d. 17 Mars 189........................ 416. ann och JENSEN, Ein bryologischer Ausflug nach Täsjö .................... 500. * AURIVILLIUS, OC. W. S., Littoralfaunans förhållande vid tiden för hafvets isläggning Selen HL NE ERAN KS Ba en AN KA AN RA 133. —, Das Plankton des Baltisehen Meeres..._................ -................... 760. AURIVILLIUS, CHR. anmäler gäfva till Riksmuseum ._............................. 416. ——, ref. HAGLUND, Ueber die Insektenfauna von Kamerun ................... 416. eReseherättelseie nz 2 an nn a a RSS, 600. *BEnDIxson, Sur les points singuliers d’une equation differentielle lineaire.. 81. *BERTHOLD, CHRISTIAN HERAUS und die Originalluftpumpe Orto von GURRICKERSEE A N ea N a BE AED: a HALT ÅN 45. Borez,AQlorophyllophyceentausfHalbyoden rm I Mö an a 30. *BreDıg, Ueber Wärmeleitung und Ionenbewegung............--..---------------- 668. "BRODÉN, Ueber unendlich oft oseillirende Funktionen.......--------------........ 768. BRUNDIN, Ueber Wurzelsprosse bei Listera cordata....--------.-.-...------..... 500. BÄCKLUND, En undersökning inom theorien för de elektriska strömmarne 350. "CARLGREN, Ueber die Gattung Gerardia messen SAALE EEE) I kr ara LS AR 319. CLEVE, A., On recent freshwater Diatoms from Lule Lappmark..............- 129. Creve, P. T., ref. AurıvınLıus, Om det Baltiska hafvets plankton .......... 600. ——-, Meddelar uppsatser af STRÖMHOLM och LarssoN ...............-......... 600. DusÉN, Some new and little known Mosses from the West Coast of Africa 350. EKHOLM, Spännkraft und Dichte des Wasserdampfes und Eisdampfes u. s. w. 499. EKMAN, och PETTERSON, Ytvattnets tillstånd i Nordsjön och Ostersjön under olikawarstidere: re er 20 7 SN EREHEEn EN ROTEN. FEIN MT 350. Imspiänikeseberättelsertuern en neu Fran min mine tn PRATER 2. *ENESTRÖM, Delegares förtidiga utträdande ur en enkekassa.....................- LIV *_—, Befordringars betydelse för en enkekassa._..................-...........-... 243. * ——, Beräkning af värdet af en tillämnad enkekassas förpliktelser.......-... 807. Knopmntuss@Beseberättetsen u. was HE SIAT ENSE 57. — , Ueber amitotische Kerntheilung im Keimbläschen des Igeleies........ 282. PRANSÉN, Coriolis sats, tillämpad i mjuka kroppars kinematik...........-.... 113. TEL Några anmärkningar om en differentialeqvation ..............-----...---- 223. —--, Bidrag till frågan om den rätta defivitionen på derivator med kom- Plexmindigesem UR 22 TR RB Te TE 481. [Vv *FRANSEN, Ett specialfall af trekroppars-problemet. Två himlakroppar röra sig pa lika afständ. fran den tredjert. 2 mn ee SS 5 GEEVILLIUS, Reseberättelsel _2!:..22..1 2..12.2 LS ATS SE 2. GRONBERG, Reseberättelge_.......u...1....0..22. en aa er BARNS ERS 2. GRÖNVALL; K., Reseberättelse _........_...._ neun 2 00 22 2. "GRÖNVALL, H., Om system af lineära totala differentialeqvationer............. 129. GYLDEN ref. BENDIXSON, Sur les points singuliers d’une equation differen- bielle" limeaire....2.........2...:02 2 222 Re 58. *—-, Om ojemnheter med mycken lång period vid planeters och satelliters norelserz... Sr... 022 or 022 San SE SL LR AR I BEE 416, 419. 3 , Transformation af differentialeqvationer med långa perioder i en planets'longitud...........2-........2.. 220. 0 Se SENSE 503. *"-— , Till theorien för rörelsen hos en pendel med variabel längd ._..____.. 507. x ‚ Om luckorna i de små planeternas förekomst i olika afständ från SOLENS EEE nn ee PONTE 2... ee 603. "HAGLUND, Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna von Kamerun... ..... 445. HAMBERG, Studien über Meereis und Gletschereis...__... _................ ..... 1. —— , Teinperaturobservationer i Mälaren och Saltsjön vid Stockholm ....... 599. HIASSELBERG, Om-metallernas'speetra. 1 N Nr 2. — ref. BERTHOLD, Ueber die originalluftpumpe. Terre 2. ——, Untersuchungen über die Speetra der Metalle. III. Spectrum des Tıtans 2.222.281. SIEBERT VEN NIE 57. —_ ‚ref. RYDBERG) Om luftens dispersion 2. es De ——, ref. ANDREE, Om utförda. ballonfärder___._.___..._......_............._.... 349. —— , Om en i Amerika utförd spektroskopisk undersökning af Saturni Lingsystem 29 EEE a. NE EHRE al na os be 3 Be STEN AA 500. o—, och LINDSTRÖM, Utlåtande i fråga om en internationel konferens i London rörande utgifvande af en katalog öfver vetenskaplig litteratur 759. FIELLBOM, Lichenea Neo-Zeelandiea.... st se EE 599. HEMBERG, Elgens. dentitioner. n.4.2. 2... 22220. 2 00.30, Se 599. HILDEBRANDSSON, RUBENSON och THEEL, utlåtande om fortsatta hydrogra- fiska "Undersökningar cos cs. s aaa. an a TE TEN HOGMEREN; Reseberättelse. 12.2 2.1000 ME Na RR AN SER 2. *Hormavıst, Triazolföreningar, framställda af aldehyder och dieyanfenylhy- drazin. II JENSEN och ÅRNELL, Ein bryologischer Ausflug nach Täsjö .................... 300. Juer, Mykologisehe; Beiträge, IV 22. na a Te Or Er eS 319. JUNGNER, Reseberättelse 2... .. Sn wa Henn at ESR 2. JÄDERHOLM, Ueber aussereuropäische Hydroiden des Zoologischen Museums der; Uuniversität Uppsala. 2... Lan. leden 2 ee 599. KIELLIN och KUYLENSTJERNA, Om några nya hydroxylaminderivat ........... 119. KJELLMARK, Nägra anmärkningsvärda Salix- och Betulaformer................- 320. *Krason, Ueber die Constitution der Platinaverbindungen ._............... 282, 288. *--—, Ueber die Platinammoniakdipyridinverbiugungen ..............---..- 282, 301. *——, Beiträge zur Kenntniss der Platinaethylsulfidverbindungen........ 282, 307. *KLINCKOWSTRÖM, Om ett nyligen funnet moget ägg af pirälen................ DD. Koss, Sur le calcul direct des solutions périodiques dans le probleme de trois: Corps I url nn inch RR RE 215. *KocH VON, Quelques theoremes concernant les fractions eontinues...._...... 101. +, Sur une classe d’equations aux derivees partielles du seconde ordre a deux variables independantes............ 0.21 222 ENN ASEAS ERAN 121. KUYLENSTJERNA och KJIJELLIN, Om nägra nya hydroxylaminderivat RER RER 119. *LANGLET, Om sexledade thiohydantoinerı Mae ern 39. * >» Om fem- och sexledade aromatiska thiohydantoinernas konstitution.. 69. om, Omforekomsten af helium 1. cleyeit 21m ae na Er all, fe. Om heliums atomvigt..\......0. 2.00. 0 er era 371. "LARSSON, Undersökningar öfver Niob. I.........................22.222.-2200... 699. "LINDMAN, Kärlväxtfloran PanWasbys Lun ent Sö. Bueer Bee ER ee ee .. 519. LINDSTRÖM ref. GRÖNVALL och ÅNDERSSON, Reseberättelser...................-- 2. > SR On remainsiof a Cyathaspis from the silurian strata of Gotland.....- 500. fn ON the »Corallia baltieas ot Iinnseus 2 el RER ER 615. ——— LINDSTRÖM, Beschrebeing einiger obersilurischen Korallen der Insel Gotland 760. , och HASSELBERG, Utlåtande i fråga om en internationel konferens i London rörande utgifvande af en katalog öfver vetenskaplig litteratur 759. LUNDELL och Witt, Några hydrografiska iakttagelser i Mälaren och Saltsjön under sHehrwantioche Mars 19ID, BemasBeE NE ST ET er 416. *LÖNNBERG, Notes on fishes collected in the Cameroons by Y. Ssöstepr.... 179. SS Notes OTEL BIC Sk CONe Ge dat ay a en AE SE TSV ERNER NE SR 657 MARS, De sydsvenska formerna af Rinodina sophodes och Rinodiua exigua 500. = Uber rg AE oe Mann ee ke NE FORE een 760. Marssos, Botaniska reseanteckningar från Gotland, Öland och Smäland..... 350. MIittaG-LEFPFLER, ref. WIGERT, Remarques sur les nombres des nombres pre- miers inférieurs å une quantite»donneea ar. st en ee SE RE 282. —— , Om integrationen af differentialegvationer medelst elliptiska och Abel- Skastunktionen 4. 2200,07. au a Be ee wa 416. -—-, Meddelar uppsatser af v. Koch och GRÖNVALL...........-..-.....-..--- 600. ans, Heseherättelgem a Lb se ch ba Hy ee an arte a lea AL 2. Ba , Om fyndet af ett benredskap i Ancyluslera nära Norsholm i Öster- ” götland Be DEE CA SO 3 EEE en N EM Eat 151 MURBECK, Reseberättelse ..... N EEE SE ERAN En ”>NaATHORST, Tvänne nya fyndorter för subfossila trapafrukter i Misterhults Sockene Smälandrr re EEE las ey ne ed A 513. NILSSON, ref. SÖODERBAUM, Om några från difenyloxetylamin deriverade hete- rocykliska base ns a alt entre EL SE er ..349. NORDENSKIÖLD ref. HEDIN och MARTIN. Resor i Elö gasens 3. — , ref. CLEVE och LANGLET, Om förekomsten af reiht A deal. 20% —— , förevisar thoriumoxalat och uranoxid, framställda i Riksmusei labora- (OEI EEE Beer 208. (ÖVD EINE RAL ERAVVIDD Es Reseberätielsen ea 500. *OLBERS, Bidrag till kännedomen om kärlsträngsförloppet hos Silene- blommanags ey 20 mau sam ss ehe ale 387. Oısson, Ueber die allgemeinen Jupitersstörungen des Planeten (127) Johanna 499. PETTERSSON, Contributions to the chemistry of the elements of the rare EEE a a a DE u ee il —— , och EKMAN, Ytvattnets tillstånd i Nordsjön och Ostersjön under olika . Arstider m er a menu een ee 350. Rerzıus öfverlemnar 6:e delen af Biologische Untersuchungen...............--- 3. ——, ref. HoLMeREn, Reseberättelse.....................................2..2..2222..- 8. — fel. KLINCKOWSTRÖM, Ombaegafı pıralen = ame 3. Roszen, Om senaste jordmätningskonfereus i Berlin, och utförda pendel- iakttagelser DEE RT DR I SEE TA SIA va EEE BEN EL, 600. RUBENSON, Utlåtande i fråga om stormvarningar inom vestra kustlänen...... 415. — , HILDEBRANDSSON och Turer. utlåtanden om fortsatta hydrografiska UT ÄETSÖKNIN AT Be N Ra ea ee ee 199. SIDERBLADH, , Om 1890) arsrtolkräkning y 2. 21 ne mit nen 130. SJÖSTEDT, Ueber das alte Männchen des Megaloglossus Woermanni.........- 129. Smitt och THÉEL, Utlåtande om en zool. kongress i Leyden.......--.....-...- 341. —— framlägger senare delen af arbetet: »Skandinaviens fiskar» ...........-- 349. STARBÄCK, Discomyceten-Studien en ee Bau ggr AO Ape Ees 341. ——, Sphzerulina halophila, en parasitisk pyromyeet.............................. 450. *SHRÖMHOLM, Omßdienylendisulsdtetin 3! ERE NS rs RAT Seg BE 673. Svensson, N. A., Om den fanerogama och kärlkryptogama vegetationen kring, Kaitumsjöarne i Lule Lappmark [SE BER fr: DES SEE Er DE 129. +SYENSSON, A., Om Bunsens iskolorimeter och dess användning för bestäm- ninseasanecbildninosvarmetsvid. 0, 0:2 a an m 537. Nine ders ventileradenpsykrometern 0 u 0 m en 760. *SÖDERBAUM, Om några från difenyloxetylamin deriverade heterocykliska ESP se EEE EEE RIAA OAS NRO La 851. THALÉN, Undersökningar för absoluta bestämningar af ljusets våglängder... 349. Taken ref. WALLENGREN och GRÖNBERG, Reseberättelser................-...... 2. LereNroDErRUspReseberättelse. 0... 00 0 nn 58. —-—, och Smitt, Utlåtande om en zool. kongress i Leyden..................-- 341. VI THEEL, RUBENSON, och HILDEBRANDSSON, Utlåtanden om fortsatta hydrogra- fiska,,undersökningar. tz. 23. a RS une ne 759. =— —, ref. CHR. AURIVILLIUS, Reseberättelse” ___._.____....__... u 760. JINTSEnrUS Weber Zuschlagspramien ra EN E 561. TÖRNEBOHM ref. MUNTHE, Reseberättelse_..___.._.._.._.............................. 58. IW/ATTEN GREN: Reseberättelseccc rod Mill en ya as ER re SENS 2. IVVTIDE. = Reseberättelse........22.2.22-2222 4 BER SIREN an HEN ne RS 499. *WıpMan, Metod för framställning af symmetriska derivat af fenylhydrazin. 5. * , Om några nya triazol- och triazinderivat m. m. 2. 2227 Samen k *—-, Om cyans inverkan på «a-acidylfenyl-hydrazider ............................ 61. x Om fenyl- och tribromfenylazokarbonsyra...................-......-......-- 433. *WIGERT, Remarques sur le nombre des nombres premiers inferieurs a une quantitendonnde.. 2 uU Er rn SE a a EEE NR 341. Wıman, Ueber die hyperelliptischen Curven..........................._............ IL == , Ueber die algebraischen Curven von den Geschlechtern p = 4,5 und ® welche eindeutige Transformationen in sich besitzen............ - ..- 499. Witt och LUNDELL, Några hydrodrafiska iakttagelser i Mälaren och Saltsjön under Kebruari och. Mars 1899,20. 2 22 eu ; IWITTROGCK, ref, IINDMAN, Reseberättelse._ ..._ 22122 TTR 129. —— , meddelar sina undersökningar öfver några sydamerikanska växters orala biolog oss 8. 1 au et ein. or ER SARAS BASAR 416 —-, förevisar skänker till Bergianska stiftelsen ................................. 760. SÅNGER Två metronomiska hjelpapparater... ........... Ze me XSekreterarens: ärsberättelse. .—.............................2..22. en RA EEINNSA 257. Hr. ÅKERMAN! väljes till Preses... ........... 2 Asa Se 208. Hr. Grefve CRoNsSTEDT nedlägger praesidium .........--..............2.-.....2..222.- 208. Med döden afgängne ledamöter: TscuegyscHEw, 1; Dana, Lupwıc, 281: Lov£n, Huxrey, WILLIANSON, 415; RYDBERG, PasteurR, 499. Invalde ledamöter: Zıeruen, 208; Suess, Fick. 601: AURIVILLIUS, MONTELIUS, FLoweEr, Treug, 760. LETTERSTEDTSKA författarepriset: NATHORST __..............-....ncaueeeeennne. 58. LETTERSTEDTSKA Öfversättningspriset: JENSEN, BERGMAN......................- NDS LETTERSTEDTSKA anslaget för undersökningar: ARRHENIUS.......................- 59. IPERNERSKAV beloningen:; Rosen 2 2.2 raue Eee ea Sr LEE 130. LINDBOMSKA belöningen: SEI AIR Rs re ES RUN LTE RE El nncon 130. FLOBMANnsKA belöningen:) ANDERSSON... uuen 22.002, ER Re 130. BERZELISKA stipendiet: ABENIUS__.... 2.222 WA 208. WALLMARKSKA belöningen: WIDMAN, BÄCKSTRÖM....-........-.2--22.00202202200n- 600. EDLUNDSKA belöningen: SÖODERBAUM, ABENIUS................n..e. 2 uaoenennnnn 8. BESKOWSKA- stipendiet:: PALMER... u..2.2.2. 00.00.2200 8202 TOENNNEEN UN RANN 761. REGNELLS zoologiska gäfvomedel: AURIVILLIUS, ÜARLGREN, WALLENGREN, Bora: el) SU aan a ee ee N. fa bg NES ENE EAU SEN 601 Reseunderstöd: AHLFVENGREN, HEDLUND, ERIKSSON, MALME, _ ANDERSSON, MUNTHE,CHOLMAYIST!, GRONBERGELE SE Er Em en ER Uppmuntran för instrumentmakare: P. M. Sörensen och G. SÖRENSEN....... 131. Naturforskareföreningens i Riga 50-års jubileum . ......................... > ---- 129. Skänker till bibliotheket: ar 59, 80, 100, 118, 131, 178, 196, 282, 300, 306, 348, 350, 370, 378, 412, 417, 480, 489, 501, 512, 560, 596, 601, 614, 642, 656, 761, 806, 82». ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Äre. 52. 1895. Je 1. Onsdagen den 9 Januari. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlinganı ga rege. hstdı Jule WIDMAN, Om en ny metod för framställning af symmetriska derivat altenylhydrazinsta hun Nn AE ENDE OCR ETS FRA RE SER an IR nn I WIDMAN, Om några nya ae Seh kniazinderipat samt om denken hydrazins och därur härledda triazol- och tetrazolföreningars konstitu- tion. LANGLET, Om Resa (Niohydantdiner IL. ARSER: Be I 098: BERTHOLD, Dr. Christian Heraeus und die a Imfpampe Otto von Guerickes".. .:. le : ee DE au ADS wenn, Om ett hyligeh fundet moget ägg af Fred RE eg RE a Sikankerstill Alkademiens biblioteke a Ar 2 a: Tillkännagafs, att Akademiens utländske ledamot, ledamoten af Kejserliga Vetenskaps-Akademien i St. Petersburg, Geheime- rådet P. L. TSCHEBYSCHEW med döden afgätt. Till offentliggörande i Bihanget till Akademiens Handlingar antogos följande inlemnade afhandlingar: af Professor O. PETTERSSON: »Contributions to the chemistry of the elements of the rare earth»; af Docenten A. WIMAN: »Ueber die hyperelliptischen Curven und diejenigen vom Geschlechte p=3, welche eindeutige Trans- formationen in sich zulassen»; af Docenten A. HAMBERG: »Studien über Meereis und Glet-. schereis». Berättelser om vetenskapliga resor, som blifvit med under- stöd af Akademien utförda, hade blifvit afgifna af: Docenten S. MURBECK, som inom Skäne anställt undersök- ningar öfver spontana växthybriders biologiskt-fysiologiska egen- skaper; Docenten H. MUNTHE, som anställt forskningar öfver Ancylus- hafvets utsträckning mot vester och dess höjdgräns derstädes; Med. Kandidaten E. HOLMGREN, som i Stockholms skärgård fullföljt förut pabörjad undersökning af Lepidopterlarvernas finare strukturförhällanden, af körtelinnervationer m. m.; Filos. Doktor A. Y. GREVILLIUS, som idkat biologiskt växt- fysiognomiska studier i Ängermanland; Filos. Doktor J. R. JUNGNER, som idkat studier i Jemtland öfver bladtypernas föränderlichet pa olika höjd öfver hafvet; Amanuensen G. GRÖNBERG, som vid Kristinebergs zoologiska station studerat hydropolyper och polypmedusor; Amanuensen H. WALLENGREN, som vid Kristineberg fortsatt sina studier öfver hafsinfusorier samt företagit undersökningar på Syllidernas delningsförlopp; Filos. Kandidaten K. GRÖNVALL, som undersökt den öfver- siluriska faunan vid Ramsåsa i Skåne; Amanuensen O. EKSTAM, som i vestra Jemtland studerat fjällväxternas pollinering; och Studeranden J. G. ANDERSSON, som fortsatt sina föregående paleontologiska forskningar på Öland och utsträckt desamma till Östergötland, särskildt med afseende på de undersiluriska Ostra- codfaunorna. Herr HASSELBERG redogjorde för sina fortsatta undersök- ningar öfver metallernas spectra, samt meddelade en uppsats med titel: »Dr. CHRISTIAN HERAEUS und die Original-Luftpumpe OTTO VON GUERICKE's». af Dr. G. BERTHOLD." Herr LINDSTRÖM refererade ofvannämnda reseberättelser af Kandidater GRÖNVALL och Studeranden ANDERSSON, och Herr THEEL berättelserna af Amanuenserne WALLENGREN och GRÖNBERG; 3 Friherre NORDENSKIÖLD meddelade utdrag ur bref från Dr. S. A. HEDIN och Kandidaten F. MARTIN rörande fortgängen af deras forskningsresor i Högasien. Herr Rerzıus dels öfverlemnade såsom gäfva till Akademien den nyligen utkomna 6:te delen af hans stora arbete: »Biologische Untersuchungen. Neue Folge», dels redogjorde för innehållet af ofvannämnda reseberättelse af Med. Kandidaten HoLMGREN, och dels meddelade en uppsats af studeranden A. KLINCKOWSTRÖM: »Om ett nyligen funnet moget ägg af pirälen».* Sekreteraren meddelade följande för offentliggörande inlem- nade uppsatser: 1:0) »Om en ny metod för framställning af osymmetriska derivat af fenylhydrazin», af Professor O. WIiD- MAN*; 2:0) »Om några nya triazol- och triazinderivat samt om dicyanfenylhydrazins och därur härledda triazol- och tetrazol- föreningars konstitution», af densamme”; 3:0) »Om sexledade thiohydantoiner. II.», af Docenten N. A. LANGLET”. Den Edlundska belöningen beslöt Akademien låta lika för- dela mellan Lektorn vid Chalmerska Slöjdskolan i Göteborg H. G. SÖDERBAUM och Docenten P. W. ABENIUS för det vackra inlägg de gjort i den vetenskapliga forskningen genom upptäckten af formoiner och tetraketoner, studiet af deras reaktionsförhål- landen och uppvisandet af tavtomera omlagringar inom formoin- molekylen. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Zntomologiska föreningen. Entomologisk tidskrift. Årg. 15(1894): H. 1—4. 8:0. Calcutta. Geological survey of India. Records. Vol. 27(1894): P. 4. 8:0. Kharkow. Université impeviale. Annales. 1894: Kn. 4. 8:0. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Berichte. Math.-phys. Cl. 1894: 2. 8:0. — Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 29(1894): H. 3. 8:0. 4 London. R. NMicroscopical society. Journal. 1894: P. 6. 8:0. — Royal Gardens, Kew. Bulletin of miscellanevus information. 1894: N:o 95—96. 8:0. London, Ontario. Fintomological society of Ontario. The Canadian Entomologist. Vol. 26(1894): N:o 11—12. 8:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 8(1893/94): N:o 4. 8:0. Osnabrück. Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht. 5(1880—82)—9(1891—92). 8:0. Paris. Societe d’etudes scientifiques. Feuille des jeunes naturalistes. (3) Annee 25(1894/95): N:o 291. 8:0. — Societe de geographie. Bulletin. (7) T. 15(1894): Trim. 3. 8:0. Comptes rendus des seances. 1894: N:o 17—19. 8:0. St. Petersbourg. Academie imperiale des sciences. Mémoires. (7) T. 39, 41: N:o 6-9, 42: 1-11. 1893—94. 4:0. Bulletin. (5) T. 1(1894): N:o 1—4. 4:0. — BSocieté Imp. Russe de geographie. Bulletin. T. 30(1894): Fase. 3—4. 8:0. — Institut Imp. de medecine ewperimentale. Archives des sciences biologiques. T. 3: N:o 2. 1894. 4:0. Wien. K. K. geologische Reichsanstalt. Verhandlungen. 1894: N:o 10—13. 8:0. Af utgifvarne: Bibliotheca mathematica, hrsg. von G. ENESTRÖM. 1894: N:o 3—4. 8:0. Annaes de sciencias naturaes, publ. par A. NOBRE. Anno 1(1894): 5-4. Porto. 8:0. Af författarne: ANDERSSON, G., Om senglaciala och postglaciala aflagringar i mellersta Norrland. Sthlm 1894. 8:0. NORDENSKIÖLD, A. E., Apofyllitens fluorhalt. Sthlm 1894. 8:0. OLSSON, K. G., Über die absolute Lösung des Dreikörperproblems. Nyköping 1891. 4:0. RETZIUS, G., Biologische Untersuchungen. Neue Folge. 6. 1894. 4:0. WALLENGREN, H., Studier öfver ciliata infusorier. 1. Lund 1894. 4:0. DIAZ DE LEON, J., El sulfito sulfurado de Sosa. Aguascalientes 1894. 4:0. STOSSICH, M., Il genere Heterakis Dujardin. Zagreb 1888. 8:0. — I Distomi dei pesci marini e d’acqua dolce. Trieste 1886. 8:0. — Vermi parassiti in animali della Croazia. Agram 1889. 8:0. — Elminti della Croazia. Zagreb 1890. 8:0. — Nuova serie di elminti Veneti raccolti del Dr. P. A. Conte Ninni. Zagreb 1891. 8:0. — I Distomi dei mammiferi. Trieste 1892. 8:0. — Il genere Ankylostomum Dubini. Trieste 1895. 8:o. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 1. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska laboratorium. 227. Om en ny metod för framställning af asymme- triska derivat af fenylhydrazin. Af ©. Wınman. [Meddeladt den 9 Januari 1395.] Redan i EMIL FISCHERS !) klassiska afhandling »Ueber Hy- drazinverbindungen» finnes en metod angifven för framställning af asymmetriska eller, såsom MICHAELIS?) senare benämnt dem, «@-derivat af fenylhydrazin. Denna består däruti, att man öfver- för sekundära baser i nitrosaminer och reducerar dessa senare med zink och ättiksyra. Metoden är väl i vissa fall god men har en ganska inskränkt användning, i det att den öfver- hufvud blott kan begagnas för framställning af sadana derivat, som innehålla kolväteradikaler, fordrar såsom utgångsmaterial sekundära baser och icke tillåter ett direkt införande af grupper i redan färdigbildad fenylhydrazin. Omkring 10 ar senare uppfann MICHAELIS?) en annan metod, som grundar sig därpa, att om metalliskt natrium får inverka på upphettad fenylhydrazin, metallen ersätter vätet i «-gruppen (NH) och därefter kan utbytas mot en organisk radikal genom den bildade natrium-phenylhydrazinens behandling med ett halo- genderivat: CH; . NNa.NH,+RCI=C,H,..NR.NH,. Denna metod erbjuder åtminstone teoretiskt en möjlighet att direkt i fenylhydrazin införa både alkyl- och syreradikaler. MICHAELIS och hans lärjungar hafva ock på detta sätt lyckats framställa 6 olika «-alkylderivat och ett «-acidylderivat (benzoylfenylhydra- !) Ann. Chem. Pharm. 150, 146, 1878. ?) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. 20, 1713. DSH » » » 19, 2448. 6 WIDMAN, ASYMMETRISKA DERIVAT AF FENYLHYDRAZIN. zid). Framställningen af natriumfenylhydrazin är emellertid mycket besvärlig och tidsödande, hvarförutom metoden gifver mycket osäkra resultat och öfver hufvud taget dåliga utbyten, samt kan i fråga om o-acidylföreningar betecknas såsom full- komligt obrukbar. Metoden lemnar därför mycket öfrigt att önska och kan blott i nödfall tillgripas. Så vidt jag af littera- turen kunnat finna, har den icke häller utom i MICHAELIS eget laboratorium blifvit använd. Då jag i och för vissa undersökningar, med hvilka jag under en tid varit sysselsatt, behöfde såsom utgångsmaterial vissa a- acidylfenylhydrazider, måste jag därför själf söka finna en an- vändbar metod för deras framställande. För en sådan metod, sedan den numera blifvit så utarbetad, att den kan anses fullt generell, anhåller jag att i det följande få redogöra. !) Såsom utgångsmaterial har jag användt ß-acetfenylhydrazid, som ytterst lätt erhålles vid sammanblandning af ekvimolekylära mängder fenylhydrazin och ättiksyreanhydrid. Uppvärmes acet- fenylhydrazid tillsammans med benzol och en beräknad mängd syre- klorid, så länge klorväte utvecklas, inträder den nya syreradikalen i a-gruppen, och man erhåller lätt en a-acidyl-£-acetfenylhydrazid. Man behöfver nu blott upphetta denna förening med utspädda syror för att erhålla den sökta «-acidylhydraziden. Egendomligt nog utträder härvid den först ingångna A-acetylgruppen. För- loppet kan åskadliggöras genom följande ekvationer: I. C,H,.NH.NH, + (CH, C0),0 = C,H,.NH.NH.CO CH, + + CH,.COOH. NNH.00 CH, N/NH.0OOH, CH +R.CO CI=C,H, SH CORE + HCl. NH. CO CH, NH, II. CH, EHO-GENG EE ‘cO.R : CO.R + CH,.COOH. 1 För ett år sedan meddelade jag på annat ställe (Nova Acta Reg. Soc. Se. Ups. Ser. III 1893) de dittills vunna resultaten. Sedan dess hafva nya undersökningar medfört en utvidgning af metodens användbarhet och en något förändrad uppfattning af reaktionsförloppet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 7 Reaktionerna förlöpa öfver hufvud mycket lätt. För aväga- bringande af reaktionen III uppvärmas acetylföreningarne allt efter deras sammansättning under olika tid med tämligen utspädd svafvelsyra (lika volymer vanlig, utspädd svafvelsyra och vatten jämte sa mycket alkohol, som erfordras för klar lösning). Vid framställning af aromatiska syrederivat stelnar hela lösningen efter afsvalning, i det att sulfat af den bildade «-föreningen utkristalliserar. Utbytet af aromatiska syrors derivat är särdeles godt, af alifatiska tämligen ringa pa grund af deras stora benägenhet att saponifieras. Metoden har visat sig användbar i alla de fall, i hvilka jag pröfvat den, om den ock för beredning af alıfatiska derivat, sär- skildt «a-acetfenylhydrazid, kräfver särskilda försiktighetsmätt. Jag har lyckats framställa en rad föreningar af olika mole- kylarvikt från och med acetyl- till och med kuminoylderivatet. 8-Acetylgruppens stora benägenhet att utgå före «-acidylgruppen framgar däraf, att jag i intet fall i reaktionsprodukten påträffat ß-acetfenylhydrazid utom vid saponifikation af a-£8-diacetylfenyl- hydrazid, i hvilken båda acidylgrupperna äro hvarandra full- komligt lika. För att vidare karaktärisera de erhållna a-derivaten har jag i allmänhet öfverfört dem i benzylidenhydrazoner genom behandling med benzaldehyd och i fenylsemikarbazider genom behandling med cyansyra i vattenlösning, hvarjämte motsvarande ö-derivat blifvit framställda i de fall, dessa förut icke varit kända. «a-Acidylerade semikarbazider har jag dessutom kunnat framställa på ett annat sätt nämligen helt enkelt genom upp- värmning af fenylsemikarbazid med syreklorider i benzollösning: ‚NH.CO.NH, +R.CO CI=0C,H,.N< "+ HCl. “CO.R CH a N. VGEzeNn Äfven för framställning af «a-alkylfenylhydraziner har «- acetfenylhydrazid visat sig vara ett lämpligt utgängsmaterial. Tillsätter man till en alkoholisk lösning af acetfenylhydrazid ekvimolekylära mängder kaliumhydrat och halogenalkyl bildas 8 WIDMAN, ASYMMETRISKA DERIVAT AF FENYLHYDRAZIN. lätt #-acet-a-alkylfenylhydrazid, i det att redan i köld haloid- salt af kalium afskiljes, och reaktionen vid kokning lätt föres till slut. Acetylgruppen kan sedan lätt aflägsnas genom för- eningens kokning med saltsyra eller utspädd svafvelsyra. Reak- tionerna förlöpa enligt följande ekvationer: NH. CO CH, CEN + KOH + RCl = NH.CO CH, =0H;.NO, +KC1+H,0. /NH.CO CH, I. CH,.N +H,0=C,H,.NR.NH, + CH,.COOH. Metoden har hittills blifvit använd för införande af grup- perna: -CH(CH,),, -CH,.CO.NH.C,H, och -CH,.C,H, och har i alla tre fallen gifvit goda utbyten och visat sig bekväm att utföra. e-A.cidylderivat. a-Acetfenylhydrazid. E,HLN ‘CO.CH.. Diacetfenylhydrazid, som lätt erhålles vid fenylhydrazins uppvärmning med ett öfverskott af ättiksyreanhydrid, löses i portioner om 10 gr i 10-procentig svafvelsyra, och lösningen uppvärmes i vattenbad vid 70—80° omkring 30 minuters tid. Därpa afkyles lösningen, som luktar starkt af ättiksyra, och extraheras 4 gånger med kloroform. Härigenom bortskaffas oangripen diacetförening jämte i icke obetydlig mängd bildad ß-acetfenylhydrazid. Genom tillsats af stark natronlut neutrali- serar man därpå största delen af fri svafvelsyra och extraherar lösningen åter 4 ganger med kloroform. Vid lösningsmedlets afdestillering erhålles en röd olja, som tämligen lätt stelnar till en kristallgröt. Kall eter utlöser därur mycket fenylhydrazin såsom en röd olja och lemnar färglösa kristaller olösta. Sedan ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 9 man därpå omkristalliserat den fasta substansen en eller ett par gånger ur alkohol eller benzol, utgör produkten fullkomligt ren a-acetfenylhydrazid. Utbytet är emellertid tämligen ringa, omkring 10 procent af använd diacetylförening. Beräknadt Funnet: för C;H,,N,0: C 64,0 63,6 H 6,7 1,2 N 18,7 18,7. Föreningen visade fullkomlig öfverensstämmelse med den a-acetfenylhydrazid, som PECHMANN och Runge!) helt nyligen erhållit genom reduktion af acetylformazylväte. Den kristalli- serade ur benzol i blad eller fyrsidiga taflor, ur alkohol i langa, rektangulära taflor och ur vatten i tumslanga, platta nålar. Smältpunkten lag vid 124—125°. Såsom BüLow?) först påvisat, färgas flere syrederivat af fenyl- hydrazin röda eller violetta, om de lösas i konc. svafvelsyra och försättas med helt litet FeCl,, K,Cr,O, m. fl. oxidationsmedel. Denna BürLow’ska reaktion visar hvarken «-acetfenylhydrazin, ej häller de öfriga af mig framställda och nedan beskrifna «- acidylföreningarne, under det att motsvarande 8-acidyl- och a-68- diacidylderivat färgas röda till blåvioletta. Detta enkla prof synes därför vara tillräckligt för att afgöra, om ett föreliggande monoacidylderivat tillhör &- eller 8-serien. Att det äfven kan användas för att skilja hydrazider och hydrazoner af fenylserien från sådana af p-tolylserien, hafva PECHMANN och RUNGE förut påvisat. é | N=CH. CH; Benzyliden-a-acetfenylhydrazon: C,Hz. ar CH, er- hölls af a-acetfenylhydrazid och benzaldehyd. Spkt. 122°. Är först framställd af SCHRÖDER ?) genom acetylering af benzyliden- hydrazon. 1) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. 27, 1694. ?) Ann. Chem. Pharm. 236, 19. 3) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. 17, 2096. 10 WIDMAN, ASYMMETRISKA DERIVAT AF FENYLHYDRAZIN. Beräknadt: Funnet: N 11,8 12,0. a- Acetfenylsemikarbazid. NH. CO.NE NÅ CO CH; erhölls dels vid behandling af fenylsemikarbazid med acetylklorid i benzollösning (analys I) dels vid a-acetfenylhydrazidens be- handling med kaliumeyanat och ättiksyra (analys IT). Ytterst små, lancettformiga blad (ur kokande alkohol). Smälter vid 196—197° under gasutveckling. C,H, Beräknadt: Funnet: IL, II. C 26,0 56,2 — H bomma 5,8 AR N 21,8 22,1 21,9. a-Kloracetfenylsemikarbazid. Nit CO .NH, No cH,ol Denna förening erhölls genom att behandla fölylsbmikai bara med kloracetylklorid i benzol. Kristalliserar ur benzolhaltig alkohol i platta nålar eller vid afsvalning af en vattenlösning i små, hvita bollar. Spkt 182°. GBR, Beräknadt: Funnet: N 18,5 18,6 CI 15,4 15,6. Då det icke var osannolikt, att denna kropp vid lämplig behandling skulle kunna förlora klorväte och gifva upphof till en heterocyklisk förening enligt följande reaktionsformel: NH. CO.NH, NE CON CH; .Nfenyl- metylpyrrodiazolon»), hvilken vid successiv oxidation och kolsyre- afspaltning öfvergick i en fenyloxitriazol. Denna fenyloxitriazol är lättlöslig i kokande vatten, ättik- eter och alkohol och kristalliserar ur vatten i långa, vid 182— 183” smältande nålar. Den är således alldeles skiljd från min och mäste därför vara en isomer, som kan betecknas såsom 1-fenyl- 3-0xi- 1, 2, 4-triazol: N—CH | ae SG N . CH; ANDRE0OCCI antog äfven, att föreningen hade denna konstitution utan att dock därför kunna lemna något verkligt bevis. Enligt bildningssättet kunde föreningen lika väl vara en 3-oxi-, som en 5-oxitriazol. Fenyltriazol, erhölls genom reduktion af oxiderivatet enligt följande af An- DREOCCI förut använda förfaringssätt. 2 gr. oxitriazol sammanrefs med 10 gr. P,S,, och bland- ningen upphettades 6 timmar vid 230—260"”. Efter reaktionens slut utkokades det gulbruna, glasiga kolfinnehållet med kalium- !) Regia Universitä degli Studi di Roma. Istituto chimico. 1890—91, $ 469. 24 WIDMAN, NYA TRIAZOL- OCH TRIAZINDERIVAT. karbonatlösning och den från ett svart pulver affıltrerade mörk- bruna lösningen utskakades med kloroform. Extraktet utgjordes af en lätt stelnande olja, som renades genom destillation med vattenängor. Fenyltriazol kristalliserar ur vatten i långa, vid 46—47° smältande, färglösa nålar. Den har en svag, sötaktig lukt, är ytterst lättlöslig i alla vanliga lösningsmedel utom kallt vatten och förenar sig med kvicksilfverklorid till en af små nålar be- stående fällning. Dessa egenskaper stämma i allt väsentligt med ANDREOCCIS. beskrifning på den fenyltriazol, han erhöll ur sin fenyloxitriazol. Funnet: Beräknadt: N 29,0 28,5. Hydrokloratet kristalliserar i stora, breda prismer eller taflor, som äro mycket lättlösliga i vatten. Platinakloriddubbelsalterna äro närmare studerade af AN- DREOCCI. Han fann, att hydrokloratet i starkt sur lösning för- enar sig med platinaklorid till ett normalt kloroplatinat, som kristalliserar med 2 eller 3, vid 100” utträdande, molekyler vatten. Upphettas det vattenfria saltet till 150—180°, bortgå äfven 2 molekyler HCl under bildning af en platina-difenyltria- zolklorid, hvilket salt för öfrigt äfven bildas, om kloroplatinatet behandlas längre tid med kallt eller några minuter med kokande vatten. Detta karaktäristiska förhållande har jag återfunnit hos mitt preparat. Fenyltriazolkloroplatinatet, |C,H,N,.HCI]),PtCl,, erhölls i små, glittrande, gula kristaller. Det vid 100” torkade, vatten- fria saltet aftog vid upphettning till 180” långsamt i vikt, under det att färgen öfvergick alltmer i blekgul. Då vikten blifvit konstant, motsvarade viktsförlusten 2 mol. HCl: Beräknadt för Funnet: [C;H-N, . HC1],PtC];: Pt 27,8 28,4 2 HC! 10,4 Viktförlust vid 180° 10,0. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 25 Platina-di-fenyltriazol-klorid, [C,H,N, ,PtCl,. Denna sam- mansättning har alltså det vid 180° upphettade kloroplatinatet. Samma salt har jag ock erhållit genom kloroplatinatets kokning med vatten under några minuter. Beräknadt: Funnet: C 30,7 30,6 H 2.2 2,5 Pt 31,1 81,2. Difenylaeitetrahydrotriazin. Fenylglycinylfenylhydrazid kokades under uppatvändt kylrör 5 timmar med ungefär sexfaldiga mängden starkaste myrsyra. Lösningen koncentrerades i vattenbad och utspäddes därpa med vatten, hvarefter den tjocka fällning, som härvid erhölls, om- kristalliserades ur alkohol. Föreningen är tämligen svarlöslig i kokande alkohol och kristalliserar därur i små, sidenglänsande blad. Smälter vid 175—174°. Beräknadt: Funnet: C ae 71.6 H 5,2 5,3 N 16,7 16,6. I alkalier är kroppen olöslig, 1 stark saltsyra löses den under bildning af ett hydroklorat, som lätt och fullständigt sönder- delas af vatten. Den är således en svag bas, men saknar alla sura egenskaper. FEHLINGska lösningen reduceras icke ens vid långvarig kokning. Kloroplatinatet, [C,;H,3,N,0 . HOI PtCl,, utfaller såsom en gul, af koncentriskt grupperade, platta nålar bestående fällning, om triazinderivatet löses i rykande saltsyra och försättes med en starkt sur platinakloridlösning. Beräknadt: Funnet: Pt 21,4 21,4. 26 WIDMAN, NYA TRIAZOL- OCH TRIAZINDERIVAT. Föreningen är att betrakta som representant för en ny klass triazinföreningar och skall blifva föremål för en närmare under- sökning. Oafsedt de nu meddelade, direkta resultaten, har den ofvan beskrifna undersökningen betydelse i ett annat afseende. Den kastar nämligen ett likaså oväntadt som klart ljus öfver dicy- anfenylhydrazins och de af BLADIN och ANDREOcCCI framställda triazol- och tetrazolföreningarnes konstitution. Som bekant har J. A. BLADIN i flere, i Öfvers. af Kongl. Vet. Akad. Förh. publicerade uppsatser beskrifvit en rad ur dicyanfenylhydrazin framställda, högst intressanta triazol- och tetrazolföreningar. Då han för dessa föreningar skulle uppställa konstitutionsformler, var emellertid dicyanfenylhydrazins konsti- tution icke med säkerhet känd. Ivarken EMIL FISCHER, som upptäckt denna krepp, ej häller BLADIN själf hade nämligen lyckats utreda, vid hvilken af fenylhydrazins båda kväfvehaltiga grupper cyanen binder sig, eller med andra ord, hvilkendera af följande båda formler: CN.C:NH H,N.C.CN | I CH,.N.NH, C,H,.NH.N Ik 108 ger det rätta uttrycket för dieyanfenylhydrazins inre samman- sättning. Allteftersom man utgår från det ena eller andra uppfatt- ningssättet, kommer man till beträffande substituenternas plats olika formler för såväl tetrazol- som triazolföreningarne. Sa blir fenylmetyleyantriazol, som BLADIN erhållit ur dicyanfenyl- hydrazin genom inverkan af ättiksyreanhydrid, sammansatt enligt någondera af följande formler: N—C.CH, N-C.CN Il i al CN.CN CH. «CSN NA RANN N.C,H, N . CH, I. I. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:01. 27 och fenyleyantetrazol, som uppstår ur samma förening vid in- verkan af salpetersyrlighet, blir alternativt sammansatt pa föl- jande sätt: NN NG. ON Il | CN.C N NN SÅ 04 | N.CH, N.C,H, I. II. BLADIN har, som bekant, antagit, att dicyanfenylhydrazins konstitution motsvarade den ofvan med I betecknade formeln och har i öfverensstämmelse härmed för triazol- och tetrazol- derivaten uppställt de ofvan likaledes med I betecknade form- lerna. Skälen härför har han utförligt angifvit 1 sin stora, sammanfattande afhandling: »Ueber Triazol- und Tetrazolver- bindungen».!) För det andra uppfattningssättet har ANDREOcCI gjort sig till målsman. Vid fenylhydrazins behandling med acetyluretan erhöll han en fenylmetylacitriazol (»fenylmetylpyrrodiazolon») en- ligt en reaktion, som han formulerat pa följande sätt: NH.COCH, NH, HN-—C. CH, | + | ze + H,0 + C,H,. OH CO OCH; NEO HE OC N NEL NEE Utgående från denna kropp har äfven ANDREOcCI framställt en rad triazolderivat (ja till och med triazol själf), hvaribland några äro identiska eller nära korresponderande med af BLADIN förut beskrifna. föreningar. Härigenom hafva dessa båda forskares undersökningar trädt i ett nära samband med hvarandra. I teoretiskt hänseende har dock i de punkter, där de mött hvar- andra, en skärande dissonans inträdt, som tydligt gifvit till- känna, att den enes formler utefter hela linien måste ändras, såsom hvilande på en oriktig uppfattning af resp. grundreak- tioners förlopp. 1) Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser. III, Upsala 1893. 28 WIDMAN, NYA TRIAZOL- OCH TRIAZINDERIVAT. (Genom reduktion af nyssnämnda fenylmetylacitriazol erhöll nämligen ANDREOCCI en fenylmetyltriazol, som vid oxidation öfvergick i en fenyltriazolkarbonsyra. Dessa föreningar har han tilldelat följande formler: N—C.CH, N—C.COOH el | HC N HC N 0 5 N.C,H, N. CH, BLADIN erhöll a sin sida genom eliminering af ritrilgruppen ur den ofvan nämnda fenylmetylcyantriazolen likaledes en fenyl- metyltriazol, som enligt den af honom antagna formeln för fe- nylmetylcyantriazol (se ofvan formel I) måste hafva samma sammansättning som ÄNDREOCCIS fenylmetyltriazol. Vidare har BLADIN genom upphettning af dicyanfenylhydrazin med myrsyra och följande sönderdelning af reaktionsprodukten med kalilut erhållit en fenyltriazolkarbonsyra, som enligt hans uppfattning af dicyanfenylhydrazins konstitution måste vara sammansatt en- ligt formeln: N—CH al HO CO.C N N N N IN (Or lae och således isomer med ANDREOcCCIS karbonsyra. Jämför man nu föreningarnes egenskaper, sa finner man dock, att fenyl- metyltriazolerna i själfva verket ej äro identiska, utan isomera, under det att fenyltriazolkarbonsyrorna ej äro isomera utan fullkomligt identiska. ANDREOccCI har med anledning häraf underkastat frågan om alla de i fråga varande triazolföreningarnes konstitution en ut- förlig diskussion och därvid kommit till det resultat, att såväl dicyanfenylhydrazin som alla af BLADIN undersökta triazol- och tetrazolföreningar äro sammansatta enligt de ofvan med II be- tecknade formlerna, och att således de flesta af BLADINS formler måste ändras till öfverensstämmelse härmed. BLADINS fenyl- metyltriazol och fenyltriazolkarbonsyra skulie således ega följande sammansättning: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 29 N—CH N—C.COOH Ill Il CH.C "N HC N VV | NA N.C,H, N.C,H, BLADIN har emellertid svarat med en lika grundlig speku- lativ undersökning, som ledde till den slutsats, att intet skäl för honom funnes att uppställa en ny formel för dicyanfenylhy- drazin, men att i stället formlerna för ANDREOCCIS föreningar borde utbytas mot andra, som öfverensstämde med ett annat uppfattningssätt af reaktionsförloppet vid acetyluretans inverkan på fenylhydrazin — ett uppfattningssätt, som enligt BLADINS åsikt icke blott lika väl utan till och med bättre förklarade de föreliggande fakta. Detta reaktionsförlopp har BLADIN 1 korthet formulerat på följande sätt: NH.CO.0C,H, NH, N—CO | sd = I | +H,0+C,H,.0H CH,.CO NH.C.H;, CH LEINE NA NEG SEI I enlighet härmed skulle ANDRE0OCCIS ofvannämnda båda för- eningar vara sammansatta på följande sätt: N—CH N—CH 1-1 I! CH,.C N HOCO.C N SÅ NÅ N. CH; N.C,H, Af de båda forskarnes undersökningar är det i själfva verket omöjligt att sluta sig till, hvilken åsikt är den rätta. Ett bindande bevis har ingendera lyckats förebringa, hvilket ock BLADIN för sin del erkänt. Frågan berodde tydligen på sammansättningen hos A ena sidan dicyanfenylhydrazin a den andra fenylmetylacitriazol. Kunde man blott med säkerhet afgöra den enas konstitution, så följde den andras sasom ett korollarium och därmed vore också alla hithörande triazol- och tetrazolföreningars formler fastställda. I och med min ofvan meddelade undersökning har i själfva verket fragan om fenylmetylacitriazols konstitution blifvit experi- mentelt afgjord. 30 WIDMAN, NYA TRIAZOL- OCH TRIAZINDERIVAT. ANDREOCCI har nämligen genom oxidation öfverfört i fråga varande fenylmetylacitriazol i en fenylacitriazolkarbonsyra, som vid upphettning förlorade kolsyra och öfvergick i en fenylacitri- azol. Denna mäste nu hafva följande sammansättning: HN—CH N—CO Kl ee al OC N HC NH Na NG N.C,H, N.C,H, enligt ANDREOCCI. enligt BLADIn. Den ofvan (sid. 21) beskrifna fenyloxifaci)triazolen, som jag er- hallit genom fenylsemikarbazids kokning med myrsyra, är äter pa grund af framställningssättet otvifvelaktigt sammansatt enligt den andra af sist anförda formler. Da den med afseende pa egenskaper är vida skild från ANDREOCCIS förening, måste denna senare vara isomer med min d. v. s. hafva just den af ANDRE- oCcI antagna konstitutionen. Häraf följer, att den tolkning af reaktionsförloppet vid acetyluretans inverkan på fenylhydrazin, som ANDREO0CCI gifvit, är den rätta. Men häraf följer äfven, att BLADINS formler för de af honom undersökta triazol- och tetrazolföreningarne måste ändras till öfverensstämmelse med de ofvan med II betecknade och att dicyanfenylhydrazin själf eger följande konstitution: . AON GHSINHUN! Sr 2 Då cyan reagerar på fenylhydrazin, bindes den således icke vid fenylhydrazins «-grupp, såsom BLADIN antagit, utan vid p- gruppen, hvilket för öfrigt står i full öfverensstämmelse med den från många håll gjorda iakttagelsen, att A-gruppen är vida mera reaktionsbenägen än a-gruppen. Samtidigt med ett meddelande i Berichte der Deutsch. chem. Ges. !) om resultaten af förestående undersökning, hafva BAM- BERGER, och DE GRUYTER ?) redogjort för en undersökning, som i allo bekräftat den slutsats, hvartill jag kommit. Dessa for- 1) 26, 2617. 2) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. 26, 2385. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. al skare hafva gått en helt annan väg och bland annat genom direkta synteser af dicyanfenylhydrazin ådagalagt riktigheten af sist angifna formel för denna förening. Vid bedömande af de BLADINska som ock de ANDREocCcI'ska triazol- och tetrazol- föreningarnes konstitution har man således numera att stödja sig på säkra formler för både dicyanfenylhydrazin och fenylme- tylacitriazol. Ett annat bevis för riktigheten af samma upp- fattningssätt skall jag meddela i en följande uppsats. Bea en. ae or CRD ; 33 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 1. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska laboratorium. 229. Om sexledade thiohydantoiner. II. Af N. A. LANGLET. [Meddeladt den 9 Januari 1895 genom P. T. CLEVE. I en föregående uppsats!) har jag beskrifvit några sexledade thiohydantoiner, framstälda genom inverkan af £-jodpropionsyra på aromatiska svafvelurinämnen vid närvaro af öfverskott af acetanhydrid. Dessa föreningar, ehuru icke på långt när så stabila som motsvarande femledade derivat, äro dock tillräckligt beständiga, för att utan svårighet kunna isoleras ur salterna och undersökas. I hög grad svårlösliga i vatten, kunna de samt- liga erhållas ur salterna genom behandling med ammoniak eller t. o. m. med endast vatten. På helt annat sätt förhålla sig de alifatiska föreningarna. Så väl svafvelurinämnet sjelft, som dess alifatiska derivat reagera visserligen liksom de aromatiska glatt med £8-jodpropionsyra och acetanhydrid, och de bildade jodidernas erhållande i ren form erbjuder icke heller några svarigheter, då dessa äro tillräckligt beständiga för att tåla omkristallisering ur kokande isättika eller (med undantag af acetylföreningen) alko- hol. Men då det gäller att afskilja de fria baserna, visar sig detta vara förenadt med mycket stora svårigheter. Den metod jag användt för de aromatiska föreningarnes framställning ger härvidlag icke något resultat, och i sjelfva verket har det varit nödvändigt att för hvar och en af de framställda föreningarna utarbeta en särskild metod för isoleringen af den samma. På grund af den stora obeständigheten hos de hydrerade 1, 3-az- 1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1894: 373. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 1. 3 34 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. thinderivaten, som dessutom är särskildt framträdande hos nedan beskrifna thiohydantoiner, har i allmänhet utbytet vid fram- ställningen af de fria baserna, varit ytterst otillfredsställande, och det har varit förenadt med icke ringa svärigheter att er- hälla tillräckligt material till analyser och framställning af salter. 2 Acetyl.-2-imido-4 acitetrahydro-1, 3-azthin. g.ÄcH, CH, .CO.N-KX . .2CH, HN—CO Jodiden till denna förening framställes på fullkomligt samma sätt, som motsvarande fenylderivat. Till följd af svafvelurin- ämnets ringa löslighet i acetanhydrid är det svårt att få det fullständigt löst innan reaktionen inträder, emellertid har detta ingenting att betyda; då i alla händelser allt går i lösning under sjelfva reaktionen på grund af den dervid utvecklade värme- mängden. Den bildade kristallmassan befrias på vanligt sätt efter afsvalning medelst tvättning med eter från kvarvarande acetanhydrid och ättiksyra. Den sålunda erhållna gulbruna, råa jodiden löses lätt i vatten samt äfven, ehuru svårare, i alkohol, aceton och kloroform, i synnerhet i de varma vätskorna, men kan ur dessa lösningar icke på något sätt åter afskiljas; vid afdunstning, vare sig på vattenbad eller vid vanlig temperatur, erhålles endast bruna klibbiga massor. Endast ur kokande is- ättika, hvaruti den dock är temligen svårlöslig, kan den om- kristalliseras och erhålles ur den mörkbruna lösningen i form af gulhvita blad. Då saltet löses i vatten, stannar olöst en ytterst ringa mängd af ett kristalliniskt pulver, troligen bestående af den fria basen. Ur vatten- och alkohollösningen erhålles vid tillsats af ammoniak eller natriumhydrat ingen fällning, äfven om lösningen är kon- centrerad. Då basen är svårlöslig i så väl vatten som alkohol, sa måste orsaken härtill vara den, att det vid lösningen bildade iodvätet genast saponifierar föreningen under bildning af sinapan- 3 8 Oo > ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 35 propionsyra. Att den senare vid lösningens indunstande ej ut- kristalliserar, måste bero på närvaron af den deligviscenta am- moniumjodiden, såsom framgår af följande försök: Ett gram af jodiden löstes i kallt vatten, och till lösningen sattes en likaledes kall utspädd lösning af silfvernitrat i beräk- nad mängd. Den från utfäldt jodsilfver affiltrerade lösningen afdunstades, en del på vattenbad, en annan vid vanlig tempe- ratur öfver svafvelsyra. Ur båda lösningarne kristalliserade färglösa glänsande blad, som smälte vid 159” och såsom fram- gar af öfriga egenskaper samt en qväfvebestämning, (funnet 10,82 %, ber. 10,69%) utgjordes af sinapanpropionsyra. Då det således icke syntes möjligt att ur jodidens vatten- och alkohollösningar erhålla den fria basen, försökte jag fram- ställa den ur isättiklösning. För detta ändamål löstes saltet i minsta mängd kokande isättika, hvarefter en eqvivalent mängd fint pulvriseradt silfver- acetat tillsattes. Sedan blandningen kokat en längre stund, filtrerades från afskildt jodsilfver, och lösningen indunstade på vattenbad till ringa volym. Efter afsvalning utkristalliserade långa gulaktiga nålar, som enligt hvad det senare visade sig, verkligen utgjordes af den fria basen. Pa grund af jodidens och i all synnerhet silfveracetatets stora svårlöslighet i isättika kan på detta sätt endast mycket små mängder af basen er- hållas, i synnerhet som till följd af den långvariga kokning, som måste ega rum innan allt silfversaltet blifvit löst, en stor del af jodiden förstöres. Efter flera fåfänga försök har det slutligen lyckats att på följande sätt erhålla ett någorlunda tillfredställande utbyte af basen. Den finpulvriserade jodiden öfvergjutes med kall alkohol (i hvilken den är temligen svårlöslig) hvarefter ammoniak dropp- vis tillsättes, till dess att vätskan efter omsorgsfull omrörning luktar deraf, hvarefter densamma afhälles. Återstoden tages på filtrum och tvättas först med litet alkohoi samt derefter med vatten (för att aflägsna möjligen befintlig osönderdelad jodid). 36 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. Den nedspolas derefter i en bägare och löses i kokande alkohol. Efter afsvalning afskiljas temligen langsamt gulaktiga nälar, som omkristalliseras ur 70- a 80 «-tig alkohol. I moderluten kvarstannar högst obetydligt af föreningen löst. Den sålunda erhållna basen kristalliserar i långa, starkt glänsande nålar af en ljust gul färg, som äfven efter upprepade omkristalliseringar förblir oförändrad. Icke ens efter öfver- förande till (färglöst) nitrat och förnyadt afskiljande med am- moniak förlorar den sin gula färg, som derför synes tillhöra den rena substansen. Föreningen är liksom glykolylsvafvelurinämnet vid vanlig temperatur mycket svårlöslig i vatten och alkohol. Vid kokning är den lättare löslig, i synnerhet i en blandning af de båda vätskorna. Ytterst lätt löses den i isättika, ur hvilken lösning den fälles af salpetersyra i form af nitrat. Ana- lysen gaf följande resultat: Beräknadt Funnet: för C53H,N,SO;: C 41,86 41,68 H 4.65 4,82 N 16,26 16,67 S 18,60 TOS Föreningen är således icke det väntade £-laktylsvafvelurin- ämnet, utan dess acetylderivat. Detta förhållande var temligen oväntadt, då hvarken något dess substitutionsderivat ej heller sinapanpropionsyra med acetanhydrid ger någon acetylförening och ger för öfrigt anledning till en annan uppfattning af de sexledade thiohydantionernas konstitution (se nedan!). Det har icke lyckats mig att afspalta acetylgruppen och sålunda erhålla modersubstansen, detta beroende på den senares lätta sönder- delbarhet. Föreningen smälter vid omkr. 195” hvarvid den också börjar sönderdelas under brunfärgning och afgifvande af surt luktande äangor; en ringa del sublimerar dock oförändrad. Af syror och alkalier sönderdelas föreningen 1 vattenlösning, så att i förra fallet ättiksyra, ammoniumsalt och sinapanpropion- syra, 1 senare ättiksyra, kolsyra, ammoniak och ß-thiomjölksyra ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 97 uppsta. I isättiklösning är den deremot temligen beständig mot syror och bildar med densamma salter. Nitratet, C,H,;N,SO,, HNO, utkristalliserar 1 hvita siden- glänsande nålar, vid tillsats af salpetersyra till en lösning af basen i isättika, uti hvilken saltet är nästan olösligt. Analys: Beräknadt: Funnet: N 26,81 27,09. ‚Jodiden, C,H,N,SO,, HJ, kristalliserar ur isättika i gul- aktiga blad. Är svårt löslig i isättika och fälles ur denna lös- ning af eter. Analys: Beräknadt: Funnet: J 43,33 43,19. Kloriden, C,H,N,SO,, HCl erhålles i form af hvita nålar, vid tillsats af klorvätesyra till en lösning af basen i isättika, och utfällning med eter uti hvilken saltet är olösligt. Analys: Beräknadt: Funnet: Cl 16,99 17,25. Vid analysen af dessa salter kan man icke använda titrering med natronlut, emedan icke någon skarp färgförändring kan iakttagas, förmodligen beroende derpa att natriumhydratet nästan genast sönderdelar acetylföreningen äfven i mycket utspädd lös- ning. 2-Metyl-2-imido-4-acitetrahydro-1, 3-azthin. S COR, CH,N=& ICH, HN—CO Om metylsvafvelurinämne upphettas med £-jodpropionsyra och acetanhydrid, inträffar reaktion som vanligt, och efter af- svalning afskiljes jodiden till ofvanstående förening i flytande 38 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. form. Först efter ett dygns förlopp stelnar den fullständigt. Vätskan, som knappast innehåller spår af saltet löst, afhälles då, återstoden krossas, tvättas med eter och omkristalliseras ur kokande alkohol, hvaruti den lätt och utan sönderdelning löses. Det sålunda renade saltets lösning i vatten eller alkohol fälles icke af ammoniak eller natronlut. Icke heller kan man använda den vid acetylföreningen beskrifna metoden; om man öfvergjuter jodiden med alkohol och tillsätter ammoniak, går den ögonblickligen och fullständigt i lösning. Om till denna lösning sättes eter, så utfaller en seg vätska bestående af den fria basen och jodammonium; löses denna i alkohol och utfälles ånyo och upprepas denna operation flera gånger, hvarvid stora qvantiteter eter måste användas (till 10 gr. af jodiden nära !/2 liter), så erhålles slutligen en ringa qvantitet af basen, fri från jodammonium, hvilket senare tillsammans med största delen af ' basen kvarstannar i eterlösningen. Om till denna sättes ättik- syra, så utkristalliserar inom kort återbildad jodid i långa nålar, som ånyo kunna underkastas samma behandling. Utbytet blir efter denna metod ytterst dåligt (af 10 gr. af jodiden erhölls ej mer än omkr. 0,05 gr. af den rena föreningen). Något bättre resultat erhålles på följande sätt: Den finpulvri- serade jodiden öfvergjutes med en vattenfri lösning af ammoniak i eter, och blandningen omröres; så snart ammoniaklukten för- svunnit, borthälles etern, och operationen upprepas tills all jodid är sönderdelad. Den kvarblifna kristalliniska massan utbredes på filtrerpapper eller bättre på en oglaserad porslinsplatta, der den får kvarligga ett par dagar (papperet ombytes då det blifvit fuktigt). Jodammoniet aflägsnas på detta sätt, derigenom att det flyter sönder och insuges 1 papperet. Det ligger i öppen dag, att utbytet af basen äfven efter denna metod måste bli dåligt, då en stor del deraf naturligtvis medföljer ammoniumsaltet. Det lyckas icke att skilja de båda föreningarna genom att till blandningen sätta vatten; redan vid ringa tillsats flyter alltsammans sönder till en seg vätska. I alkohol äro de båda kropparna nära nog lika lösliga. Ett försök ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 39 att sönderdela jodiden med blyacetat i alkohol eller isättiklösning misslyckades fullständigt; den från den uppkomna gula fällningen affiltrerade vätskan innehöll ej ett spår af basen. Lika litet resultat ernåddes genom att behandla jodiden med kalium- och natriumhydrat eller -karbonat; jag har derföre uteslutande varit hänvisad till ofvan beskrifna otillfredställande metod att frigöra föreningen. Det sålunda erhållna pulvret omkristalliseras ur minsta mängd kokande alkohol. Föreningen kristalliserar i stora snö- hvita derba prismer, är lättlöslig i vatten och alkohol, svårlöslig i isättika och eter. Ur alkohollösning fälles den af eter i form af en färglös olja, som vid beröring med en glasstaf genast stelnar. Upphettad börjar den vid omkring 165” att färgas och smälter slutligen vid 210° till en starkt brun vätska. Analys: Beräknadt Funnet: för C,H;N,SO: C 41,67 41,50 H 5,56 9,81 N 19,44 19,68 S 22,22 22,35. Jodiden, C,H,N,SO, HJ, kristalliserar ur kokande alkohol i färglösa, temligen stora, breda nålar. I kall isättika nästan olösliga. Analys: Beräknadt: Funnet: HJ 48,86 49,09. Kloriden, C,H,N,SO, HCl, erhålles genom att försätta en alkohollösning af basen med konc. saltsyra. Vid tillsats af eter utfaller saltet i form af glänsande fina nalar. Analys: Beräknadt: Funnet: HCl 20,18 20,07. 40 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. 2-Allyl-2-imido-4 acitetrahydro 1, 3-azthin. C,H,N=CK CH, HN—CO Jodiden erhålles på samma sätt som acetylföreningen, men behöfver temligen lång tid att utkristallisera. Vid tillsats af eter utfaller den genast i form af sega, snart hårdnande klumpar. Den renas genom omkristallisering ur alkohol eller bättre ur is- ättika, i hvilken den lätt löser sig vid kokning, om man tillsätter en eqvivalent mängd ammoniumacetat. Vid längvarigare kokning med alkohol sönderdelas den fullständigt, hvarför man vid upp- repad omkristallisering ur detta lösningsmedel, lider betydlig förlust. Lika litet som metyl och acetylföreningen kan den fria basen erhållas genom direkt fällning af jodidens vatten- eller alkohollösning med ammoniak. Om saltet öfvergjutes med eterisk ammoniaklösning, så flyter det sönder till en icke stelnande vätska, som vid blandning med ättiksyra öfvergår till ett kristall- pulver, som dock utgöres af återbildad jodid. Lättast erhålles basen på följande sätt. Jodiden utröres med alkohol till en tunn gröt, hvarefter en lösning af ammoniak i eter tillsättes till alkalisk reaktion. Skulle dervid något stanna olöst (jodammo- nium) afhälles vätskan från detta, och etern afdrifves under luftpumpen. Efter ett par timmar har ett glittrande kristall- pulver afsatt sig, hvilket löses i en ringa mängd kokande alko- hol. Denna lösning blandas med 3 å 4 gånger sin volym eter, hvarefter inom kort basen utkristalliserar i form af långa starkt glänsande färglösa nålar som smälta under sönderdelning vid 129”. Kokande alkohol löser den mycket lätt, kall alkohol äfvensom eter svårare. Ur öfvermättade lösningar afskiljes den alltid långsamt. Kallt vatten synes knappt märkbart lösa den, kokande löser den lätt och rikligt; ur denna lösning kan den dock icke åter erhållas. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 41 Analys: Beräknadt Funnet: för C,H,oN,S0: C 49,41 49,60 H 5,88 5,95 N 16,47 16,77 S 18,83 NS Jodiden, C,H,,N.SO, HJ, kristalliserar ur alkohol i hvita nålar. Är äfven i kokande isättika mycket svårlöslig; vid när- varo af ammoniumacetat löses den dock ytterst lätt och ut- kristalliserar oförändrad vid afsvalning. Analys: Beräknadt: Funnet: HJ 42,95 42,80. Kloriden, C,H,,N>sSO, HCl erhålles på samma sett som metylföreningen. Hvita nålar. Analys: Beräknadt: Funnet: HCl 17,64 17,64. 2, 3-Difenyl-2-imido 4-acitetrahydro 1, 3-azthin. S— OCH, CIHIN=00 SCH, CH,N—CO För att ytterligare karakterisera de sexledade thiohydan- toinerna har jag framstält detta disubstituerade derivat. Om thiokarbanilid upphettas med £-jodpropionsyra och acetanhydrid, tills reaktion inträder, erhälles vid afsvalning inga kristaller. Vid tillsats af eter afskiljes en mörkbrun olja, troligen ut- görande jodiden till ofvanstaende förening. Om denna olja upp- repade gånger utkokas med vatten under tillsats af 10 åa 20 % alkohol utkristalliserar vid afsvalning difenylbasen i form af hvita blad, som smälta vid 106°. Föreningen är lätt löslig i 42 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. alkohol, svårare i kokande vatten, samt i det närmaste olöslig kallt vatten. Analys: Beräknadt: Funnet: C 68,08 68,31 H 4,97 4,96 N 9:93 10,25 S 11,35 11,24. Nägra salter har jag icke lyckats erhålla. Att döma af den orena jodidens egenskaper, synas de vara flytande. Hvad dessa föreningars konstitution beträffar, så hade jag, då ingen anledning till motsatt åsigt fans, antagit att densamma vore fullkomligt analog med kända femledade thiohydantoinernas de v8. S--CH, HN 6X = >CH,, RN—6O och de i min förra uppsats angifna formlerna ansluta sig till denna uppfattning. Då emellertid af svafvelurinämnet icke erhölls sjelfva den sexledade thiohydantoinen, utan i stället dess acetyl- derivat, syntes det icke sannolikt, att dessa formler verkligen vore riktiga, och detta på följande grunder. Först och främst kan man anse för afgjordt, att acetylgruppen såsom substituent in- tager samma plats som fenyl, metyl, etc., ty eljest borde äfven vid framställningen af acetylsubstituerade derivat acetylföreningar uppstå, hvilket icke är fallet. Vidare är det sannolikt att ace- tylgruppen ej står vid den i kärnan befintliga kväfveatomen, emedan i sådant fall vid framställning af sinapanpropionsyran, SCH, COR CHR N HN—CO i stället borde erhållas dess acetylderivat. Af denna syra kan emellertid med acetanhydrid icke erhållas någon acetylförening: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 43 Men under denna förutsättning måste således äfven de öfriga substituerande radikalerna taga plats i den sidoordnade imid- gruppen och således t. ex. fenylderivatet hafva sammansättningen: S—CH, S—CH, oa 3 Ar AUS CH,N=C° ‚CH, och icke HN=(X CH, HN—CO C,H,N—C0O (1) (2) såsom jag förut antagit. Den vanliga fenylthiohydantoinen ger, som bekant vid kok- ning med saltsyra, fenyl-sinapanättiksyra. CO—S N >CH, C;H,N—CO Om det motsvarande sexledade fenylderivatet vore samman- satt enligt formeln (2) så borde detsamma undergå liknande sönderdelning, vid kokning med HCl d. v. s. det borde uppstå klorammonium och den af mig förut beskrifna fenyletern af sinapanpropionsyra: !) S—CH, COS CH, C,H,N—CO Om man uppvärmer kloriden till den sexledade fenylthio- hydantoinen med ungefär 5 ggr dess vigt vatten, löses sa små- ningom den i början afskilda fria basen. Lösningen, ur hvilken vid afsvalning ingenting afsättes, ger icke någon fällning med platinaklorid, oeh vid tillsats af natronlut utvecklas icke ett spår af ammoniak. Deremot luktar vätskan tydligt af anilin och densamma kan i sjelfva verket lätt påvisas medelst de be- kanta karakteristiska reaktionerna. Samma resultat erhålles, om saltet kokas med öfverskott af klorvätesyra, ehuru i detta fall bildningen af anilin synes vara rikligare. 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1892: 167. 44 LANGLET, OM SEXLEDADE THIOHYDANTOINER. II. Ur den med natronlut neutraliserade lösningen afsätta sig långsamt hårda kristallaggregat, som ännu icke blifvit närmare undersökta. Möjligen utgöras de af fenyl-imidokarbamin-8-thio- mjölksyra, H,N—C(NC,H,)—S—CH,—CH,COOH. Detta fenylderivatets förhållande vid upphettning med syror talar ju bestämdt för formeln (1). Emellertid behöfver denna sak utan tvifvel ytterligare utredning, och jag ämnar därföre vidare undersöka de vid kokning af fenylderivatet med klorväte- syra erhållna kristallerna och särskildt jemföra dem med en för- ening, som jag erhållit ur fenyleyanamid och ß-thiomjölksyra. 45 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 1. Stockholm. Dr. CHRISTIAN HERAEUS und die Original-Luftpumpe OTTO VON GUERICKES. Eine Skizze von Dr. G. BERTHOLD in Ronsdorf. [Mitgeteilt den 9 Januar 1895 durch B. HASSELBERG.|] Mit Nachforschungen über OTTO VON GUERICKE beschäftigt acquirirte ich kürzlich eine Dissertation von JOHAN WIMMER- STEDT aus Calmar »Historiam antlie pneumaticae sistens», welche eine höchst merkwürdige Auskunft über den Verbleib der Origi- nal-Luftpumpe gibt, welche OTTO VON GUERICKE in den »Experi- mentis novis» (pag. 76, 77; Iconism. VI.) beschreibt und abbildet. GUERICKE hat dreierlei Arten von Luftpumpen construirt, welche theils von ©. SCHOTT, theils von ihm selbst veröffentlicht wurden. Typus I. Beschrieben und abgebildet von ©. Schott. !) Über den Zeitpunkt der Erfindung dieser ersten Luftpumpe ist bekanntlich nicht das Mindeste bekannt. Den einzigen An- haltspunkt, der zu dem ungefähren Termine der Erfindung führen könnte, ?) gewährt die Notiz bei MUNCKE, ?) welche sich auf die Angabe von CHR. KRAMP *) stützt, dass noch i. J. 1799 sich in 1) *Mechanica hydraulico-pneumatica etc. Accessit Experimentum novum Mag- deburgieum. Francofurti et Herbipoli 1657. 4°. Appendix. $ 1. p. 445 s. Iconism. LV. 2) *Annalen der Physik und Chemie, Leipzig 1883. N. F. Bd. XX. p. 345 ss. 3) *GEHLER’s Physikalisches Wörterbuch. Leipzig 1831. Bd. VI. p. 527. Anm. 1. 2) +C. F. HINDENBURG, Archiv der reinen und angewandten Mathematik, Leip- zig 1799. Zehntes Heft. p. 232 46 BERTHOLD, GUERICKES ORIGINAL-LUFTPUMPE. Köln eine von GUERICKE selbst verfertigte Luftpumpe befunden habe, welche Letzterer i. J. 1641 dem Magistrate von Köln zum Geschenk gemacht habe. Es hat jedoch bisjetzt nicht gelingen wollen, weder die Angabe KrAMP’s anderweitig zu verificiren, noch über den ferneren Verbleib der Luftpumpe selbst Aus- kunft zu erlangen. !) Ein Exemplar dieser ersten Construction brachte GUERICKE mit zu dem Reichstage in Regensburg, wo er 1654 die bekannten Experimente vorführte. Diese fanden den besonderen Beifall des Grafen JOHANN PHILIPP VON SCHÖNBORN, Erzbischof von Mainz und Bischof von Würzburg; dieser wünschte gleichfalls ein Ex- emplar der Luftpumpe zu erhalten; da dasselbe äber nicht sofort beschafft werden konnte, verkaufte ihm GUERICKE die mitge- brachten Apparate, ?) welche darauf nach Würzburg geschaft, und zur Wiederholung der Experimente benutzt wurden. Hierbei sah sie C. SCHOTT, der sich darauf mit GUERICKE in Briefwechsel setzte, und von ihm die Erlaubniss erhielt, dieselben zu ver- öffentlichen. Über den Verbleib dieser Würzburger Luftpumpe fehlt jede Nachricht. Typus II. Beschrieben und abgebildet von ©. ScHoTT. ?) Construirt im Anfange des Jahres 1662. GUERICKE stand mit ©. ScHoTT in einem ziemlich lebhaften Briefwechsel, in welchem er Letzteren über seine Versuche mit der Luftpumpe auf dem Laufenden erhielt; noch am 30. December 1661 schickte er ein Resumé seiner neuesten Versuche: von einer Verbesserung der Luftpumpe ist jedoch in diesen früheren Briefen nirgends die Rede. Erst als C. ScHort ihn am 17. Februar 1662 mit der von BOYLE construirten Luftpumpe bekannt gemacht hatte, erklärt GUERICKE in einem Briefe vom 28. Februar 1662, »dass 1) Die Copialbücher im Stadtarchiv zu Köln enthalten keine Angabe; die Acten selbst konnten noch nicht eingesehen werden. Abgesehen von der Notiz bei MunckE wusste man übrigens in Köln selbst nicht das Geringste von dieser Luftpumpe. 2) *Experimenta nova (ut vocantur) Magdeburgica de Vacuo Spatio. Amstelo- dami 1672. Fol. Praefatio Blatt XX2; Textus p. 121. 3) *Pechnica curiosa sive Mirabilia artis. Herbipoli et Norimbergae 1664. 4”. P. I. Lib. I. cap. XXVI, exp. VIII. p. 67 ss.; Iconism. VII. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 47 er das Alles weit besser und vollkommener habe, und schickte am 15/25 April 1662 an C. ScHoTtT eine genaue Beschreibung seiner verbesserten Luftpumpe. Da diese Luftpumpe äusserst unbehülflich war (sie ging durch zwei Stockwerke), so hat sie, trotz der verbesserten Construction, keine Verbreitung gefunden, und ein Exemplar derselben ist nicht erhalten. Typus III. Beschrieben und abgebildet von GUERICKE. !) Zeit der Construction unbekannt, jedoch keinenfalls vor der zweiten Hälfte des Jahres 1662, nach dem Muster der BoYLE- Hookr’schen Luftpumpe, welche GUERICKE ganz genau bekannt war. BoYLE hatte seine 1658/59 construirte Luftpumpe, welche wesentliche Vorzüge vor der ersten Construction GUERICKE'S zeigt, in den »New experiments, physico-mechanical, Oxford 1660» (am Schluss findet sich das Datum des 20. December 1659) bekannt gemacht, und 1661 eine lateinische Übersetzung der Schrift gegeben. Als C. ScHorrt letztere kennen gelernt hatte, schickte er am 17. Februar 1662 an GUERICKE eine sehr detaillirte Beschreibung dieser Luftpumpe. GUERICKE erklärte darauf am 28. Februar 1662, er habe BoyLe’s Abhandlung noch nicht zu Gesicht bekommen, er werde dieselbe aber aus Holland kommen lassen; laut Brief vom 10. Mai 1662 war er nunmehr in den Besitz der »Nova experimenta, Oxoniae 1661» gelangt. Am 15/25 April 1662 schickte darauf GUERICKE an ©. ScHoTT eine Beschreibung seiner verbesserten Luftpumpe Typus II; wäre GUERICKE damals bereits im Besitz einer Luftpumpe Typus III. gewesen, so würde er nicht unterlassen haben, ©. ScHoTT davon in Kenntniss zu setzen. Ferner, am Ende desselben Briefes schreibt GUERICKE, er habe zu seinem grossen Vergnügen vernommen, dass der Erzbischof von Mainz an seinen (GUERICKE’s) Experimenten ein grosses Vergnügen finde. Auch der Churfürst UJ 1) *Experimenta nova etc. Lib. III, cap. IV. p. 76, 77. Iconism. VI; Iconism. VII. Fig. V. und auf dem Titelkupfer. —- Die innere Construction ist im Principe der Luftpumpe Typus IT. conform, das Äussere sichtlich nach dem Muster der Boyrr’scHEn Luftpumpe gearbeitet. — Es ist sehr auffallend, dass GUERICKE BoyLe’s Namen nicht erwähnt, während BoytE das Verdienst GUERICKE’s gebührend hervorhebt. 48 BERTHOLD, GUERICKES ORIGINAL-LUFTPUMPE. von Brandenburg sei ein grosser Verehrer und Beschützer der mathematischen Wissenschaften. Nun ergiebt sich aber aus den »Experimentis novis» GUERICKE’s, dass der Wunsch des Grossen Churfürsten, die Magdeburger Experimente zu sehen, für GUERICKE die Veranlassung gewesen ist, seine dritte Construction der Luft- pumpe zu erfinden.!) Währe ihm bei Abfassung seines Briefes dieser Wunsch des Grossen Churfürsten bereits bekannt gewesen, so würde er sicher dies ausdrücklich erwähnt haben. Auch in den Briefen GUERICKE's an ©. ScHoTT vom 22. Juli und 9. Oc- tober 1662 findet sich Nichts darüber vermerkt, dass GUERICKE wiederum eine neue Abänderung seiner Luftpumpe vorgenommen habe. GEHLER?) und FISCHER ?) neigen zu der Annahme, dass die Construction dieser Luftpumpe vor den 14. März 1663 zu setzen sei; an diesem Tage hatte nämlich GUERICKE nach seiner eigenen Angabe seinen Tractat »De Vacuo Spatio» abgeschlossen; allein dieser Schluss ist nicht stringent, da es nicht ausgeschlossen ist, dass GUERICKE später Zusätze gemacht hat, wie denn gerade an der betreffenden Stelle (Exp. nov. p. 76.) C. ScHoTzs’ »Tech- nica curiosa» eitirt wird, welche erst i. J. 1664 erschienen ist.*) Als Original der Luftpumpe Typus III. war man bekannt- lich bisher geneigt die in der Königlichen Bibliothek zu Berlin befindliche Luftpumpe anzusehen, über deren Erwerb freilich nichts Authentisches bekannt ist; feststellen liess sich nur, dass dieselbe seit d. J. 1715 sich dort befindet. Man konnte immer- hin an die Möglichkeit denken, dass es in der That die Original- Luftpumpe sei, welche GUERICKE nach seiner Angabe construirte, um mit derselben dem Grossen Churfürsten die Magdeburger Experimente vorzuführen. Ein gewichtiges Bedenken dagegen, dass hier GUERICKE’s erstes Exemplar vorliege, musste jedoch daraus entnommen werden, dass das Berliner Exemplar nicht D DAL SIE. P.K70: 2) *Physikalisches Wörterbuch. Leipzig 1790, Th. III. p. 62. 3) *Geschichte der Physik. Göttingen 1801. Bd. I. p. 444. 4) Die Druckerlaubniss für den ersten Theil ist von dem Vice-Provincial Jo- HANNES BERTHOLD unter dem Datum des 8. Juli 1663 ertheilt; die Dedica- tion des Werkes ist vom 1. Januar 1664 datirt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:01. 49 unwesentliche Abweichungen von der Beschreibung und Zeichung darbietet, welche GUERICKE selbst in den »Experimentis novis» von seiner Luftpumpe gibt.!) Völlig hinfällig wird aber die Annahme, die Berliner Luftpumpe sei das erste von GUERICKE hergestellte Exemplar Typus III. durch die Mittheilung, welche sich bei JoH. WIMMERSTEDT findet; es bleibt nur die Vermuthung zulässig, es sei das Berliner Exemplar eine spätere, möglicher- weise von GUERICKE selbst herrührende, etwas abgeänderte Nach- bildung des Originals. JOHAN WIMMERSTEDT berichtet nämlich in seiner Disserta- tion, ?) das Original — »_4ox&rvrrog» — dieser Luftpumpe be- finde sich in Schweden. Der berühmte Doctor HERARUS habe diese, für den Churfürsten von Sachsen bestimmte Luftpumpe für sich erworben, und 1676 nach Schweden mitgebracht. Nach- her sei sie in den Besitz des Directors Buchdrucker J. H. WERNER, ?) dem er diese Notizen verdanke, gelangt, in dessen Wohnung sie 1706—7 im Beisein des Landdrostes URBAN HJÄRNE, *) sowie 1726 als der Director TRIEWALD ?) seine me- chanisch-physikalischen Vorlesungen im Ritterhause zu Stock- holm hielt, zur Anstellung verschiedener Experimente gedient habe. Jetzt [also 1734] habe sie der Professor der Mathematik !) Vergleiche die Zeichnung bei GUERICKE mit der nach einer Photographie hergestellten Abbildung der Berliner Luftpumpe bei *R. BIEDERMANN, Be- rieht über die Ausstellung wissenschaftlicher Apparate etc. Berlin 1877. p. 158. N:o 770. *Dissertatio Gradualis, Historiam Antliae pneumaticae sistens. ... Praeside 8. KLINGENSTIERNA. ... Upsalise, Literis WERNERIANIS. [1734.] 4”. p. 6. =. — Aus der Dedication ergibt sich, dass Jom. WIMMERSTEDT der Verfasser ist, nicht der Praeses S. KLINGENSTIERNA, wie ”"POGGENDORFF I, 1272 annimmt. >) I. H. WERNER besass eine Buchdruckerei zu Upsala, hatte aber seinen Wohn- sitz in Stockholm, wo er 1735 oder 36 starb. Der bekannte Arzt und Chemiker URBAN HJÄRNE (1641—1724) in Stock- holm führte seit dem Jahre 1719 den Titel »Landshöfdings, Landdrost, Landvogt, Landeshauptmann. (Of. *G. GEzELnIUS, Biographiskt Lexicon öfver Svenske män. Stockholm, Upsala och Äbo. 1778, I. Delen. p. 413.) MÅRTEN TRIEWALD (1699—1743) lebte von 1716 bis 1726 in England; hielt dann physikalische Vorlesungen in Stockholm. (*Possznvorrr II, 1135.) Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. DISENE ONE 4 N De 4 — 5 2 50 BERTHOLD, GUERICKES ORIGINAL-LUFTPUMPE. zu Lund [der Name wird nicht genannt, !) der sie mit sich genommen habe, in Verwahrung; Eigenthümer sei aber der Di- rector WERNER, dessen Vater mit GUERICKE sehr befreundet gewesen sei, da er mit ihm zusammen in Jena und in Witten- berg ?) studirt habe. In dieser Mittheilung WIMMERSTEDT’s interessirt uns zu- nächst die Persönlichkeit des »Celeb. Doct. HERAEUS», der die Luftpumpe mit nach Schweden gebracht hatte. Es handelt sich hier um den Arzt und Apotheker CHRISTIAN HERAEUS zu Stock- holm, einen Sohn des Dr. JoHANN HERAEUS zu Güstrow in Mecklenburg. Letzterer, mit dem Beinamen »Destillator», war in Wetter bei Marburg a/L geboren, studirte in Paris und in Padua Medicin, und liess sich in Kassel als Arzt nieder. Als Leibarzt folgte er der Prinzessin ELISABETH, einer Tochter des Landgrafen Moritz von Hessen-Kassel, welche den Herzog von Mecklenburg-Güstrow, JOHANN ALBRECHT II., geheirathet hatte, nach Güstrow, und“ wurde gleichzeitig Besitzer der Apotheke daselbst. Dr. JOHANN HERARUS, welcher 1650 starb, hinterliess zwei Söhne, den älteren, Isaac, der i. J. 1664 sich in Hanau als Apotheker etablirte,?) und einen jüngeren, unseren CHRISTIAN. Dieser 1643 zu Güstrow geboren, erwählte, gleich seinem älteren Bruder, den Apothekerberuf5 er erhielt seine Ausbildung in der mütterlichen Apotheke, und zog dann in die Fremde. Auf seiner Wanderschaft kam er 1668 nach Ekebyhof bei Stock- holm, wo der schwedische Reichsfeldherr CARL GUSTAV WRANGEL ihn als seinen Leib-Feldscher anstellte.e Durch Vermittlung dieses hohen Patrones erlangte er nach einiger Zeit die Er- 1) Dante Mentös (1699—1743) Professor der Mathematik an der Universität zu Lund seit 1732; früher Assistent von M. TRIEWALD in Stockholm, wo er auch Vorlesungen hielt. (*PoGGENDoRFF, II, 119.) 2) GuErIcKE hat in Jena, aber soviel bekannt, nicht in Wittenberg studirt. 3) Dem liebenswürdigen Entgegenkommen eines Descendenten dieser Linie, des Apothekers und Fabrikbesitzers Hrn. W. C. Hrrazussen, in Hanau verdanke ich diese Mittheilungen aus der Familienchronik, wodurch die Angaben, welche sich über CHRISTIAN HERAEUS bei I. F. SACKLEN ("Sveriges Apotekare- Historia. Nyköping 1833, p. 50 ss.) finden, ergäntzt werden. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 51 laubniss (1670), in Stockholm eine Apotheke zu eröffnen, die den Namen Morianen auf Norrmalm erhielt. Seine Geschicklich- keit wurde bald allgemein anerkannt, und die Königin Wittwe HEDWIG ELEONORE, eine geborene Prinzessin von Holstein-Gottorp, ernannte ihn zu ihrem Hof-Apotheker. Kurze Zeit darauf erwarb CHR. HERAEUS ein eigenes Haus am Münzmarkt, und verlegte auch die Apotheke dorthin. Trotzdem das Geschäft sich ausser- ordentlich blühend und lucrativ gestaltete, fasste CHR. HERAEUS zum allgemeinen Staunen Stockholm’s den Entschluss, sich dem Studium der Medicin zu widmen und im Alter von 36 Jahren wieder als Student sich in’s Ausland zu begeben. Im Jahre 1679 finden wir ihn in Leiden, um dort sein Stu- dium zu beschliessen ; am 19. December 1679 wurde er daselbst als Studiosus medicinae inscribirt, und am 23. December auf Grund sei- ner Dissertation, »De Phthisiv zum Doctor medicinae promovirt.!) Heimgekehrt übernahm CHR. HERAEUS wieder die Apotheke, die inzwischen sein späterer Schwiegersohn, CASPAR ZIERVOGEL, gepachtet hatte. Seine hohe Gönnerin, die Königin Wittwe HEDWIG ELEONORE (dieselbe vertrat bei seiner 1682 geborenen jüngsten Tochter Pathenstelle) ernannte ihn zu ihrem Leibarzt. Als geschickter Arzt und Apotheker hatte CHRISTIAN HERARUS ausserordentlichen Erfolg; das HERAEUS'sche Pulver (ein Geheim- mittel) war noch lange Zeit in Schweden in Gebrauch. Auf einem von ihm erworbenen Grundstücke auf Södermalm (Süd- vorstadt) entdeckte er einen Sauerbrunnen; er errichtete alsbald“ daselbst ein Bad und eine Trinkhalle, auch publicirte er eine Druckschrift »Für Denjenigen, so den Sauerbrunn benutzen will». Da er beabsichtigte, das Institut zu vervollkomnen, unternahm er eine Reise nach Deutschland, um die dortigen Badeeinricht- ungen kennen zu lernen. In Begleitung eines Grafen NoRTI begab er sich Anfang 1691 auf die Reise, starb aber nach we- !) »Cum disputaverat in Senatu de Phtisi Doctor Medieinae dietus est a Doc- tore Lucas SCHACHT», heisst es in dem Album der Leidener Universität. CHR. HERAEUS war damals 37 Jahre alt und wohnte in Leiden »ad insigne Leonis avrei». Ich verdanke diesen Nachweis der Güte des Hrn. J. E. BODDAERT, Secrétaire des Curateurs de l’Universite & Leiden. 52 BERTHOLD, GUERICKES ORIGINAL-LUFTPUMPE. nigen Wochen plötzlich zu Frankfurt an der Oder, wo er auf der Durchreise bei seinem Sohne CARL GUSTAV, der dort dem Studium oblag, einige Tage verweilen wollte. !) Wir entnehmen aus dieser Lebensskizze, dass sich bei CHR. HERAEUS wissenschaftliches Interesse, glänzende Vermögensver- hältnisse und einflussreiche Verbindungen vereinigten, um es ihm zu ermöglichen, diese Original-Luftpumpe GUERICKE’s zu er- werben. Es liegt die Vermuthung nahe, dass sich CHR. HERAEUS im Gefolge des Reichsfeldherrn Grafen von WRANGEL befunden hat, als Letzterer i. J. 1675 das Brandenburgische besetzte, und sich hier ihm die Gelegenheit bot die Luftpumpe käuflich an sich zu bringen. Möglich ist es freilich auch, dass die Jahres- zahl 1676 bei WIMMERSTEDT auf einen Druck- oder Gedächtniss- Fehler zurückzuführen ist, und das Jahr 1679 gesetzt werden muss, da in diesem Jahre CHR. HERAEUS von seiner Studien- reise nach Stockholm zurückkehrte. Im Übrigen liegt nicht der mindeste Grund vor, die Angabe WIMMERSTEDT's irgend wie zu bezweifeln, und zwar um so weniger, da zur Zeit des Erscheinens der Dissertation ausser S. KLINGENSTJERNA, unter dessen Prae- sidium die Dissertation zur Prüfung vorgelegt wurde, auch der nunmehrige Besitzer der Luftpumpe, J. H. WERNER, ferner der derzeitige Verwahrer derselben, DANIEL MENLÖS, und MÅRTEN TRIEWALD, der dieselbe bei seinen Vorlesungen benutzt hatte, noch am Leben waren. Es musste sich nun darum handeln, dem weiteren Verbleib der Luftpumpe nachzuspüren, wobei es sich zunächst fragte, ob die Luftpumpe noch vor WERNER’S Tode (1735/36) wieder nach Stockholm zurückgelangt, oder ob sie nach dessen Tode in Lund verblieben war. Leider sind die 1) Das Todesjahr 1691 nach SacKLÉN (l. e. p. 51) scheint richtig zu sein; in der Familienchronik ist 1701 angegeben, doch muss dies auf einem Irrthum beruhen, da der Sohn Carr Gustav (geboren 167..), auf den hierbei Bezug genommen wird, bereits 1694 Domherr in Hamburg war. Übrigens ist (nach gütiger Mittheilung der betreffenden Pfarrämter) in den Sterberegistern der Frankfurter Kirchen zu St. Marien, St. Gertrud, St. Nicolai und St. Georg (die Kirchenbücher der evangelischen Garnisonkirche, der reformirten und der katholischen Kirche reichen nicht soweit zurück) CHRISTIAN HERAEUS weder 1691 noch 1701 verzeichnet. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 1. 53 Bemühungen, denen ein Schwedischer Gelehrter auf meine Bitte sich zu unterziehen die Güte hatte, bisjetzt erfolglos geblieben: die Stockholmer Luftpumpe scheint das Schicksal der Kölner und der Würzburger Luftpumpe getheilt zu haben. Wir können demnach nur bedauern, dass man in späteren Zeiten dieses »Archetyp», (das wir nach Obigem als historisch hinlänglich beglaubigt zu bezeichnen kein Bedenken tragen), nicht in der Weise werthgehalten hat, wie es die ersten Besitzer dieser Reliquie, Dr. CHRISTIAN HERAEUS und J. H. WERNER, gethan haben. At, f To RR HEUT. SRS Paar A R. Ipy 1 HL De) u | N Me" | | N | ) ON | Å on f in) | | 55 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 1. Stockholm. Om ett nyligen funnet moget ägg af pirälen. Af A. KLINCKOWSTRÖM. [Meddeladt den 9 Januari 1895 genom G. Rerzıus.] På grund af ett uppdrag, jag erhållit af min lärare, Prof. T. BovERI, att åt honom anskaffa några exemplar af den vid vår vestkust vanliga Pirålen (Myxine glutinosa), hade jag från fiskaren EDV. ÅBACK i Kristineberg beställt en sändning Pirålar, som anlände till Stockholm den 1 Januari detta år. Inpackade i fuktig tång, hade åtminstone en del af djuren hållit sig vid lif. Hela sändningen utgjordes af omkring 30 individer vexlande mellan 15 och 30 cm:s längd. Då jag erhållit i uppdrag, att, utom hela djur för demonstrationsändamål, äfven anskaffa köns- delar (mesorchium och mesovarium), fixerade i och för histo- logisk undersökning, skred jag genast till de erhållna djurens öppnande. Jag hade redan undersökt ett tiotal utan att finna något annat än det vanliga, d. v. s. ovarie-ägg i olika stadier och mer eller mindre utvecklade »testisflikar», då vid öppnande af ett af de största exemplarens kroppshåla ett ägg, olikt de öfriga såväl till form som färg, gied ut på dissektionsbrickan. Fig. a följ. sida återger detta ägg i 3 g:grs förstoring. Den rödgula färgen, det fasta pergamentartade skalet och framför allt de i äggets båda poler sittande knippena af borst- lika krokar eller hullingar visade tydligt nog, att jag genom en lycklig tillfällighet kommit i besittning af ett af de redan af THOMSON, STEENSTRUP, RETZIUS, m. fl. beskrifna s. k. mogna äggen. Då dessa mogna ägg, så vidt jag vet, blifvit funna i Sverige endast två gånger, nemligen af MALM (Lysekil 5 Aug. 1854) samt af G. Rerzıus (Kristineberg 24 Juli 1888), samt da utländska fynd, sa vidt jag vet, gjorts endast en gång i 56 KLINCKOWSTRÖM, ÄGG AF PIRÄLEN. Skottland, (beskrifvet af A. THOMSON 1859), samt en gång i Danmark (September 1862, beskr. af STEENSTRUP 1863), måste de betraktas som temligen sällsynta. Det af mig funna ägget öfverensstämmer i allt väsentligt med det RErzıus'ska exemplaret, det enda, af hvilket jag har till mitt förfogande en noggrann beskrifning. Det i fråga varande äggets totallängd är något öfver 20 mm. hvaraf på själfva ägget komma 16 mm. samt på det längre hakknippet 3 mm., på det kortare 1,5 mm. Det af RETzZIUS beskrifna ägget hade en längd af 14 mm. med ett par hak- knippen om hvardera 4 mm. Till formen öfverensstämmer mitt ägg så godt som fullständigt med det Rerzıus’ska. Liksom detta, är det bredare mot den ena polen (här den med det längre hakknippet), liksom detta visar det äfven här en liten Agg af Myxine, 3 ggr förstoradt. konisk upphöjning (kärnans plats?); hvad färgen angår, beskrifver Rerzıus det af honom funna som »von mehr gelber Farbe (än ovarie-äggen); mitt ägg skiljde sig skarpt från de hvitgula ovarie- äggen genom en bjärt gulröd, nästan pomeranslik färg; efter behandling med Perenyis vätska har det antagit en brungul färg, medan de i mesovariet sittande äggen blifvit rent hvita. Som jag redan nämnt, låg det i fråga varande ägget redan fullkomligt fritt i bukhålan, medan det af REtzIus funna ännu delvis var fästadt vid mesovariet. Ett särskildt intresse vinner fyndet derigenom, att det gjorts under vintern, då samtliga föregående fynd förskrifva sig från eftersommaren (Juli, Aug., Sept.); det bestyrker sålunda full- ständigt det af Rerzıus uttalade förmodandet, att Myxine skulle sakna en bestämd lektid. mn nn Stockholm 1895, Kungl. Boktryckeriet, ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Äre. 52. 1895. JE 2. Onsdagen den 15 Februari. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . RL B1d., NO WIDMAN, Om eyans inverkan pa «-acidylfenyl- hydfärider AR rl. LANGLET, Om de fem- och sexledade aromatiska oe Tantornemnas konstitution . . . . $ : N BENDIXSON, Sur les points singuljeih ende sghation différentielle Jug Aiel cos . 5 : 038781: von Koch, Se khedceines Scheer ic Ha ak den ac tions continues WILL „I. so. - ; 2 Sn OO FRANSÉN, Coriolis sats, tillämpad i il kropflars First A re KaELLın och KUYLENSTIERNA, Om några nya hydroxylaminderivat . . » 119. Skänker till Akademiens bibliotek . . . - . .... . . sidd. 59, 80, 100, 118. På tillstyrkan af komiterade antogs till införande i Akade- miens Handlingar en afhandling af Professor B. HASSELBERG med titel: »Untersuchungen über die Spectra der Metalle im elektrischen Flammenbogen. II. Spectrum des Titans.» Berättelse hade blifvit afgifven af Filos. Kandidaten O. M. FLODERUS om den resa, som han under sistlidne sommar, med understöd från Regnells zoologiska gafvomedel, utfört till Köpen- hamn, Kiel, Hamburg, Ploen och Kristinebergs zoologiska station för undersökningar rörande nordiska Ascidier. Hr HAsSELBERG refererade en af Docenten J. R. RYDBERG afgifven berättelse om de af honom med bidrag fran Wallmark- ska donationsfonden utförda undersökningar öfver luftens dis- persion. 58 Hr THÉEL redogjorde för innehållet af ofvannämnda rese- berättelse af Filos. Kandidaten O. M. FLODERUS. Hr GYLDÉN meddelade och refererade en af Doktor I. BEN- DIXSON författad uppsats: »Sur les points singuliers d'une equa- tion differentielle lineaire».* Hr TÖRNEBOHM redogjorde för den berättelse, som Docenten H. MUNTHE vid en föregående sammankomst afgifvit öfver en af honom under sistlidne sommar med understöd af Akademien företagen resa i qvartär-geologiskt syfte inom delar af mellersta Sverige. Öfveringeniör S. A. ANDRÉE meddelade en af honom ut- förligt utarbetad plan till en polarfärd med användande af luft- ballon. Sekreteraren meddelade för införande i Akademiens skrifter följande inlemnade afhandlingar: 1:0) »Om cyans inverkan på a-acidylfenyl-hydrazider», af Professor O. WIDMAN*; 2:0) »Om de fem- och sexledade aromatiska thiohydantoinernas konstitu- tion», af Docenten N. A. LANGLET*; 3:0) »Quelques theoremes concernant la theorie generale des fonctions continues», af Filos. Doktor H. von KocH*; 4:0) »CORIOLIS sats, tillämpad i mjuka kroppars kinematik», af studeranden A. E. FRANSEN*; 5:0) »Om några nya hydroxylaminderivat», af studerandena ©. KJELLIN och K. G. KUYLENSTJERNA*. Det Letterstedtska priset för förtjenstfulla originalarbeten eller vigtiga upptäckter tilldelades Professorn A. G. NATHORST för hans under sistlidet år utgifna arbete: »Sveriges Geologi». Det Lietterstedtska priset för förtjenstfull öfversättning till svenska språket beslöt Akademien fördela i två lika pris, hvaraf det ena skulle öfverlemnas till Litteratören ALFRED JENSEN för hans under senare ”åren utgifna öfversättningar i bunden form fran slaviska spräken, hvaraf under sistlidet ar utkommit en öfversättning med titel: »Ur Böhmens moderna diktning», och det andra priset skulle tilldelas Lektorn JOHAN BERGMAN för de 59 af honom under är 1894 jemväl i bunden form utgifna »Kristna hymner af PRUDENTIUS». De Letterstedtska medlen för maktpäliggande vetenskapliga undersökningar skulle ställas till förfogande af Doktor S. ARR- HENIUS för jemförande studier öfver det inflytande, som höga tryck utöfva på i medicinskt och tekniskt hänseende vigtiga bakteriers lifsfunktioner samt på åtskilliga ferments verksamhet och på förloppet af så kallade katalytiska processer. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Stockholm. K. Ecklesiastik-Departementet. WALLEM, F. M., Handelen med Törfisk og Klipfisk. Kra 1893. 8:0. GADE, Temperaturmaalinger i Lofoten 1891—92. Kra 1894. 4:0. KNAP, C., Lofotfiskeriet 1893. Kra. 8:0. Om Vaarsildfiskeriet Aar 1893. Horten. 8:0. Fiskeri-Inspektörens Indberetning om Ferskvandsfiskerierne 1887 — 90. "Kra 1894. 4:0. Tabeller vedkommende Norges Fiskerier i Aaret 1892. Kra 1893. 8:0. — K. Vitterhets, Historie och Antiqvitets Akademien. Handlingar. D. 31. 1893. 8:0. — K. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiela statistik. 5 häften. 4:0. — K. Domänstyrelsen. ÖRTENBLAD, TH., Om skogar och skogshushällning i Norrland och Dalarne. 1894. 4:0. — Geologiska föreningen. Förhandlingar. Bd 16(1894). 8:0. Lisboa. Commissäo dos trabalhos geologicos de Portugal. SAPORTA & CHOFFAT, P., Nouvelles contributions & la flore meso- zoique du Portugal. 1894. 4:0. Sachsen. Geologische Landesuntersuchung. Geologische Specialkarte des Königreichs Sachsen. Bl. 54—55, 65, 71—72. 1894. Fol. & 8:0. Greifswald. Geographische Gesellschaft. Jahresbericht. 2—5(1883/93). 8:0. — Generalstaben. Supplementkatalog. N:o 2: 1. 1893. 8:0. Amsterdam. Société mathematique. Revue semestrielle des publications mathematiques. T. 3(1895): P. 1. 8:0. Wiskundige opgaven met de oplossingen. D. 6: St. 4. 1895. 8:0. 60 Basel. Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 10: H. 2. 1894. Belgrad. Academie R. de Serbie. Glas (Bulletin). 45. 1894. 8:0. Berlin. Physikalische Gesellschaft. Die Fortschritte der Physik. Jahrg. 44(1888): Abt. 1-3. 8:0. Bergen. Museum. Aarbog. 1893. 8:0. GULDBERG, G., & NANSEN, F., On the development and structure of the whale. P. 1. 1894. 4:0. Bologna. R. Accademia delle scienze. Memorie. (5) T. 3. 1892. 4:o. Bonn. Sternwarte. Catalog der Astronomischen Gesellschaft. Abt. 1: St. 6. Lpz 1894. 4:o. Bruxelles. Académie R. des sciences, des lettres et des beaux-arts de Belgique. Bulletin. (3) T. 28(1894): N:o 12. 8:0. Annuaire. Anne 61(1895). 8:0. Buenos Aires. Sociedad cientifica Argentina. Anales. T. 38(1894): Entr. 1-4. 8:0. Cambridge, U. S. Astronomical observatory of Harvard College. Annual report. 49(1893/94). 8:0. — Museum of comparative zoology. Annual report of the curator. 1893/94. 8:0. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 2(1894): N:o 12. 8:0. Chapel Hill. Elisha Mitchell scientific society. Journal. Vol. 11(1894): P. 1. 8:0. Cordoba. Academia nacional de ciencias. Boletin. T. 13: Entr. 1. 1892. 8:0. — ÖObservatorio nacional Argentino. Resultados. Vol. 17 & Atlas. 1893—94. 4:0 & Fol. — Oficina meteorologica Argentina. Anales. I. 93P.: 1-2. 1893-94) 4:0. Dresden. K. Sächsisches statistisches Bureau. Zeitschrift. Jahrg. 40(1894): H. 1-2. 4:o. Dublin. BR. Irish academy. Proceedings. (3) Vol. 3: N:o 3. 1894. 8:0. ’s-Gravenhage. Ministerie van binnenlandsche zaken. KoPps, J., & VAN EEDEN, F. W., Flora Batava. Afl. 307—308. Leiden 1894. 4:0. | Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Math.-physikal. Kl. 1894: Nr 4. 8:0. > Philol.-hist. Kl. 1894: Nr 4. 8:0. Halle. Naturwissenschaftlicher Verein für Sachsen und Thüringen. Zeitschrift für Naturwissenschaften. Bd 67(1894): H. 3-4. 8:0. (Forts. & sid. 80.) 61 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 2. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 230. Om cyans inverkan på «-acidylfenylhydrazider. Af ÖSKAR WIDMAN. (Meddeladt den 13 Februari 1895.) I en föregående uppsats!) har jag bevisat, att dicyanfenyl- hydrazin icke, såsom BLADIN antagit, är ett a-derivat af fenyl- hydrazin: CN.C:NH C,H, N .NH, utan ett ß-derivat: ‚EN ee EN N Vid diskussion af dessa båda formler har emellertid BLADIN ?) bland andra skäl för sin åsikt äfven anfört det, att »wenn das Cyan sich zu der Amidogruppe des Phenylhydrazins und nicht zu der Imidgruppe addirt, ein a-symmetrisches Derivat von die- sem, z. B. das «-Methylphenylhydrazin, gleichwie das Phenyl- hydrazin selbst, ein Additionsproduct liefern sollte. Enligt ett af honom anställdt försök syntes dock cyan icke inverka pa en vattenemulsion af «-metylfenylhydrazin; atminstone kunde han därvid icke erhålla någon kristalliserad förening. Om nu också denna invändning på intet sätt är i stånd att väsentligen försvaga beviskraften hos de numera bekanta skälen för den nya uppfattningen af dicyanfenylhydrazins kon- 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1895, N:o 1, p. 19. 2) Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups., Ser. III, Upsala- 1893. 62 _WIDMAN, OM CYANS INVERKAN PÄ @-ACIDYLFENYLHYDRAZIDER. stitution, var det dock af intresse att undersöka, om icke det vore möjligt att af ett «-derivat af fenylhydrazin: C,H,.NR.NH, erhålla en cyanadditionsprodukt, analog med dicyanfenylhydrazin. Jag har därför företagit en undersökning i denna riktning, så mycket häldre som BLADINS nyssnämnda, såsom det synes, täm- ligen flyktiga försök är det enda, man känner om cyans för- hållande till fenylhydrazins substitutionsprodukter. Till undersökningsobjekt har jag emellertid valt acidylderi- vaten, hvilka numera utan någon större svårighet kunna er- hållas enligt den af mig funna metoden !), — och detta dels eme- dan de lättare än alkylderivaten gifva kristalliserande produkter, dels emedan deras cyanadditionsprodukter lätt borde kunna öfver- föras 1 triazolderivat, hvilka måste vara identiska med vissa af BLADIN förut framställda, för så vidt den numera antagna for- meln för dicyanfenylhydrazin är riktig. Sedan åtskilliga försök att låta cyan inverka på a-fenyl- hydrazider af aromatiska syror strandat på dessas olöslighet i vatten (i äfven svag alkohollösning inträdde förhartsning, i ben- zollösning egde ingen inverkan rum), öfvergick jag till de alifa- tiska acidylderivaten och specielt, såsom representant för dessa, a-isobutyrylfenylhydrazid, hvilken jag förut framställt och be- skrifvit. Cyans inverkan på «-isobutyrylfenylhydrazid. Ren, kristalliserad «&-isobutyrylfenylhydrazid löstes i en stor kvantitet ljumt vatten, hvarpa lösningen afkyldes och mättades med cyangas. Kolfven fick stå vid rumstemperatur först ett par dagar tillkorkad, därpå ytterligare några dagar öppen. Under tiden hade ett brunt harts i större eller mindre mängd afsatt sig. Den gula lösningen afhälldes därpå och utskakades med eter. Extraktet utgjordes af en lätt stelnande, röd olja, som vid tvättning med litet eter gaf en rent hvit, kristallinisk kropp. 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1895, N:o 1, p. 5. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 0:02. 68 ß-Dieyan-«-isobutyrylfenylhydrazin. 3 CO0.CH(CH,), Pa detta sätt erhållen, smälter föreningen vid 150°. Den är dock ytterst lätt föränderlig, i det den afger vatten och öfvergår i ett triazolderivat. Vid omkristallisation ur alkohol sjunker därför smältpunkten för hvarje gång t. ex. till 144”, 139” o. s. v. Kroppen uppträder därvid i vackra, färglösa blad eller taflor, som lösas lätt 1 alkohol men tämligen svårt i eter. Beräknadt Funnet: för C,H,,N,0: N 24,4 24,1. Vid omkristallisation af denna förening iakttager man under- stundom en inblandning af en annan kropp, som är mycket svår- lösligare och därför lätt kan bortskaffas helt enkelt genom filtre- ring. Denne senare uppträder sporadiskt, och jag har icke lyckats utröna de närmare vilkoren för hans bildning. Under skenbart alldeles lika förhållanden anträffas han den ena gången men icke den andra. Blott en gång har jag erhållit «honom i en för analys tillräcklig mängd. Att döma af kväfvehalt, bildningssätt och egenskaper torde han icke kunna vara något annat än P-Cyan-di-c-isobutyrylfenylhydrazin. N=C—C=N GH,.N“ H,N NH, N ‚CH, (CH,),CH.CO CO.CH(CH,),.- Kroppen smälter skarpt vid 217°, är temligen svärlöslig i äfven kokande vatten och kristalliserar i små, korta nålar eller prismer. 64 WIDMAN. OM CYANS INVERKAN PÅ @-ACIDYLFENYLHYDRAZIDER. 3-Cyan-5-isopropyl-1-fenyl-1, 2, 4-triazol. N—C.CN (CH,),CH © N NH, Sasom redan är anmärkt, förlorar dieyanisobutyrylfenylhy- drazin mycket lätt vatten. Den öfvergar därvid i en förening af ofvan stående konstitution. Man behöfver blott afdunsta alkohollösningen, försatt med några droppar saltsyra, till torrhet för att på kortaste tid föra reaktionen till slut. Eljest förlorar dicyanföreningen spontant vatten äfven i en vattenlösning vid vanlig temperatur. Om den med cyangas mättade vattenlösningen af «-isobutyrylfenylhydrazid far stå i öppet kärl, t. ex. en mindre cylinder, ett par månader, afskilja sig småningom vackra, stora, röda kristallkrustor. Öfvergjuter man dessa med kall eter, så löses det allramesta ytterst lätt. Det olösta består af dicyan- eller eventuelt cyanisobutyrylfenyl- hydrazin. Vid eterns afdunstning kristalliserar därpå cyaniso- propylfenyltriazol i vackra kristaller och vanligen i fullkomligt rent tillstånd. Föreningen kristalliserar lätt icke blott ur eter utan äfven ur gasolja eller något utspädd alkohol och afskiljer sig därvid i färglösa, utmärkt väl utbildade, sexsidiga taflor eller tunna, långa blad. Smältpunkten ligger vid 76—77°. Beräknadt Funnet: för C,.H,.N4: N 26,4 26,4. Genom dicyanfenylhydrazins upphettning med isosmörsyre- anhydrid har BLADIN!) framställt en cyanisopropylfenyltriazol, hvilken han dock icke kunde erhålla i rent tillstånd utan direkt öfverförde i isopropylfenyltriazolkarbonsyra och dennas amid. Enligt den nya dicyanfenylhydrazinformeln måste min förening vara identisk med BLADINS, såsom framgår af följande reaktions- formel: 1) Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1891, N:o 5, p. 319. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 0:02. 65 H,N—-C.CN N—C.CN I II (CH,),CH.CO OH + N =(CH,,CH.C N +2H,0. fa HN. C,H, N.C,H, För att konstatera identiteten har jag ur min cyanförening framställt motsvarande syra och amid. Isopropylfenyltriazolkarbonsyran. (CHCHN N..c0 OH 6 erhölls lätt ur nitrilen genom uppvärmning med utspädd kalilut. Efter tillsats af klorvätesyra till sur reaktion afskiljde sig snart breda, spetsiga, glänsande, i eter svarlösliga kristaller. Vid omkristallisation ur benzol erhöllos blad eller egendomliga vartor. De innehöllo kristallbenzol och smälte omkring 112”. Efter benzolens aflägsnande genom lindrig upphettning smälte sub- stansen under häftig gasutveckling vid 155°. Isopropylfenyltriazolkarbonsyrans amid. (CH,),CH C,H, framställdes ur nitrilen pa det sätt, att den ganska utspädda C,N,.CO NH, alkohollösningen försattes med nagra droppar kalilut och tämligen mycket vätesuperoxid, hvarefter blandningen uppvärmdes till 80°. Efter tillsats af något kloramonium afdunstades lösningen till torrhet. Härvid utföll den bildade amiden såsom en stelnande oljä. Vid därpå följande kristallisation ur vatten blandadt med litet alkohol afskilde den sig i färglösa, små, glänsande, tjocka pyramider, hvilka smälte vid två olika beredningar vid resp. 145—146° och 144°. Jämför man nu de af mig iakttagna egenskaperna med de af BLADIN angifna, finner man att de mot all förväntan alldeles icke stämma öfverens. BLADINS syra smälter (benzolfri) vid 66 _WIDMAN, OM CYANS INVERKAN PÅ @-ACIDYLFENYLHYDRAZIDER. 135°, min vid 155°, BLADINS amid vid 127,5°— 128°, min vid 145°. Docenten BLADIN har beredvilligt ställt till mitt för- fogande de preparat af de bada kropparne, som han ännu hade kvar, och jag har icke blott änyo bestämt deras smältpunkter utan äfven omkristalliserat dem utan att dock hafva erhållit annat resultat än en fullständig bekräftelse på BLADINS upp- gifter. Häraf skulle således framgå, att de af mig erhållna före- ningarne icke äro identiska med BLADINS. Detta var emellertid absolut oförenligt med den af mig och för öfrigt äfven af BAM- BERGER och DE GRUYTER !) bevisade konstitutionen för dieyan- fenylhydrazin och de därur härledda triazolföreningarne. För att undersöka, om detta högst oväntade resultat möj- ligen kunde bero på någon slags förorening i den af mig an- vända isobutyrylkloriden eller i den af BLADIN begagnade iso- smörsyreanhydriden, af hvilken senare en del ännu var tillgänglig, försökte jag att ur båda preparaten framställa samma förening och valde härtill B-isobutyrylfenylhydrazid. Genom sammanblandande af 2 molekyler fenylhydrazin och en molekyl isobutyrylklorid i eterlösning erhölls nu en produkt, som redan efter andra kristallisationen smälte vid 140” och var fullkomligt ren £-isobutyrylfenylhydrazid.?) Då jag däremot sökte framställa samma förening genom uppvärmning af ekvimolekulära mängder fenylhydrazin och BLA- DINS isosmörsyreanhydrid, visade sig produkten vara mycket oren, så att smältpunkten i början låg vid 123” och vid omkristalli- seringar blott mycket långsamt steg till resp. 126—128°, 132” 0. 8. V. Detta ådagalade, att den isosmörsyreanhydrid, som BLADIN erhållit från KAHLBAUMS fabrik i Berlin, var betydligt oren, hvilket äfven framgick af en kokpunktsbestämning. Anhydriden kokade nämligen mycket oskarpt, vid 170—193°. 1) Ber. der Deutsch. chem. Ges. 26, 2385. 2) Föreningens öfriga egenskaper äro beskrifna i Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1895, N:o 1, p. 12. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 67 Sedan nägra försök att framställa de ifragavarande triazol- föreningarne genom; dicyanfenylhydrazins behandling med isobu- tyrylklorid blott ledt till total förhartsning af reaktionsmassan, rekvirerade jag en ny kvantitet isosmörsyreanhydrid från KAHL- BAUMS fabrik. Detta preparat kokade till största delen mellan 180—190° och det mesta gick öfver vid 185—187° (756 mm. barometertryck, hela kvicksilfverpelaren i gasen). För att än ytterligare pröfva preparatets renhet användes en del af hufvud- fraktionen till framställning af $-isobutyrylfenylhydrazid. I detta fall erhölls en fullkomligt ren, vid 140° smältande produkt redan efter 2 kristallisationer. Med användande af detta preparat framställde jag därpa Fenylisopropyliriazolkarbonsyra ur dieyanfenylhydrazin enligt det af BLADIN använda och beskrifna förfaringssättet. Efter ett par omkristallisationer ur benzol och en ur vatten smälte den från kristallbenzol (resp. kristallvatten) befriade syran precis vid 153” och visade för öfrigt alla de ofvan angifna egenskaperna. Beräknadt Funnet: för C,,H,3N30;: N 18,2 18,4. Af den rena syran framställde jag därpå etyletern (med alkohol och klorväte) och ur denna fenylisopropyltriazolkarbon- syrans amid. Denna smälte redan efter den första kristallisa- tionen vid 140”, efter den andra vid 144” och öfverensstämde fullständigt med den ofvan beskrifna. Häraf framgår således, att de af BLADIN angifna smält- punkterna måste korrigeras: för fenylisopropyltriazolkarbonsyran från 135” till 153” och för samma syras amid från 127,5” till 145”, samt att de ur dicyanfenylhydrazin och de ur dicyan- isobutyrylfenylhydrazin erhållna fenylisopropyliriazolföreningarne äro identiska. Den ofvan beskrifna undersökningen har således ådagalagt, att o-acidylfenylhydrazider lika väl som fenylhydrazin själf kunna gifva cyanadditionsprodukter. Den lemnar äfven, såsom 68 WIDMAN, OM CYANS INVERKAN PÅ @-ACIDYLFENYLHYDRAZIDER. följande skematiska sammanställning visar, ett nytt, pätagligt bevis för uppfattningen af dieyanfenylhydrazin såsom ett B-deri- vat af fenylhydrazin och för de nya formlerna för BLADINS triazolföreningar. C,H,.NH.NH, X N NH, CO.CH(CH,) Are) YA 3)2 C,H,.NH.N:C C.H,.N 65 NCN Öm. NNH, | I SR om 760, He: N:C.CO OH N PG CH(CH;), C:N OHNE N n:ö.cn 69 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 2. Stockholm. 231. Om de fem- och sexledade aromatiska thiohy- dantoinernas konstitution. Af N. A. LANGLET. [Meddeladt den 13 Februari 1895 genom P. T. CLeEve]. I sammanhang med nagra undersökningar öfver substituerade sexlediga thiohydantoiner har jag i en föregående uppsats !) pa- pekat några skäl för antagandet, att substituenten hos dessa icke intager samma ställning som hos motsvarande femledade derivat, åtminstone med den uppfattning man hittills haft af de senares konstitution. Jag skall här i korthet upprepa dessa skäl och derjemte utförligare redogöra för de experimentella under- sökningar, som jag verkställt för att ytterligare belysa frågan. Med antagande af formeln RHN—C(SH)=NH för de aromatiska svafvelurinämnena blir egentligen endast en formel för thiohydantoinerna möjlig nämligen för de 5-ledade: S---CH HN=0< La RN--CO och för de sexledade säledes: S—CH, HN=0( = >OH,, RN— 00 och densamma är för de förra ocksa den allmänt antagna. Det hade derför legat närmast till hands att antaga samma konstitu- tion hos de af mig framställda sexlediga föreningarna, om icke uppkomsten af en acetylförening vid försök till framställande af r Om sexledade thiohydantoiner. II. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895, s. 42. 70 LANGLET, FEM- OCH SEXLEDADE AROMATISKA THIOHYDANTOINER. den osubstituerade thiohydantoinen lagt hinder i vägen för en sådan uppfattning. Ty om man gifver denna acetylförening formeln: SCH, G,H,ON=CX CH, HN--6O sa borde äfven de substituerade derivaten af den ofvan antagna formeln: S—CH, eu N - HN=CX , >CH,, RN—CO gifva ett motsvarande derivat dä de in statu noscenti behandlas med acetanhydrid. Tilldelar man åter acetylföreningen samman- sättningen: S—CH, -HN-cX SCH, C,H,0N—CO sa borde sinapanpropionsyran, under samma förhällande bilda ett acetylderivat. I intetdera fallet eger detta rum, och det synes derför icke osannolikt, att i thiohydantoinföreningarne den substituerade radikalen intager samma plats som acetylgruppen, och dessa säledes, att döma af sinapanpropionsyrans förhällande till acetanhydrid hafva formeln: SCH, RN=C{ JOH, (1) HN--CO Bildningen af acetylderivat är emellertid icke något af- görande bevis för nyssnämnda formel, ty det kan ju tänkas, att i sinapanpropionsyran de två på ömse sidor om NH stående grupperna verka hinderligt för bildandet af en acetylförening. Ytterligare klarhet borde härutinnan vinnas genom undersökning ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 1:02. 71 af de aromatiska thiohydantoinernas förhallande vid kokning med syror. En förening af formeln SCH, HN=CX CH, (2) RN—-CO bör vid en dylik behandling ytterst lätt gifva ammoniumsalt och ett derivat af sinapanpropionsyra pa samma sätt som vanlig thiohydantoin spaltas i ammoniak och sinapanättiksyra vid kok- ning med saltsyra. Emellertid visade sig detta ingalunda vara fallet. Jag har redan i. den ofvan citerade uppsatsen antydt att hvarken ammoniak eller det väntade diacitetrahydro-1, 3- azthinderivatet kunde erhållas genom upphettning af de sex- lediga thiohydantoiners klorvätesalt med vatten. I stället bilda- des smärre kvantiteter anilin, under det att hufvudmassan af reaktionsprodukten utgjordes af en i fina hvita nålar kristalli- serande substans, som småningom afskildes efter neutralisering med Na OH, och till hvilken jag straxt skall återkomma. Jag har sedermera öfvertygat mig om, att äfven vid längre upphettning med starkare syra intet spår af ammoniak kan iakttagas, under det att den bildade kvantiteten anilin betydligt ökas, utan att den.dock uppgår till sådan mängd, att den kan kvantitativt bestämmas. Den nyss omnämnda i hvita nålar kristalliserande substan- sen erhålles bäst genom upphettning af fenylthiohydantoinens klorvätesalt med vatten under ett par minuter till 100°. (An- vänder man öfverskott af syra blir utbytet vida mindre och efter kokning med stark syra erhålles alls intet af föreningen). Efter afsvalning neutraliseras vätskan försiktigt med natron- lut. Först efter flere timmar har föreningen fullständigt ut- kristalliserat; den tvättas da_omsorgsfullt med kallt vatten och omkristalliseras ur kokande 60- a 70 2-tig alkohol. Den af- skiljes ur detta lösningsmedel i form af hvita ytterst fina, med hvarandra tätt sammanfiltade, eller till små kulformiga aggregat förenade nålar, som smälta vid 125”. Föreningen är nästan olöslig i kallt vatten och kall alkohol och mycket svårlöslig i 72 LANGLET, FEM- OCH SEXLEDADE AROMATISKA THIOHYDANTOINER. de kokande vätskorna. I en varm blandning af alkohol och vatten löser den sig deremot*tämligen lätt. Analys: Beräknadt för Funnet: C,.H12N,80, + !/, aq: C 51,50 51,66 H 5,58 5,69 N 12,02 12,15 H,O 3,86 8,80. Föreningen skulle således vara fenyl-imidokarbamin-#-thio- mjölksyra: C,H, NH—C(NH)—S—CH;3--CH,COOH, motsvarande den antagna formeln för motsvarande thioglykolsyrederivat (MEY- ERS!) o-fenylthiohydantoinsyra) C,H,NH—C(NH)—S—CH,— CO,OH, eller också H,N—C(N.C,H,)— S—CH,—CH,— COOH. Till fragan om den ena eller andra formelns sannolikhet skall jag längre fram återkomma. Bestämningen af kristallvattnet var förenad med stora svårig- heter. Under 80” förlorar substansen icke det ringaste i vigt och vid längre upphettning till 90 å 100" undergår der så små- ningom en djupare sönderdelning och flyter sönder till en vätska som svagt luktar af fenylsenapsolja. Vid denna process förlorar den i vigt 14 a 15% Vid mycket långvarig upphettning vid ungefär 85” till konstant vigt uppgick vigtförlusten till ofvan nämnda tal. Föreningen smakar och reagerar svagt surt och löses ytterst lätt i syror och alkalier. Ur den senare lösningen kan den icke i oförändrad form åter erhållas. Reaktionen vid upphettningen med klorvätesyra går således till hufvudsaklig del i den riktningen att vatten upptages och ringen spränges emellan CO gruppen och kväfvet: CH, EN CH,— COOH CH, CO OHNE | | + | = CH, S, NE N NV S—C(NH)NHR C=NH 1) Ber. der deutsch. Chem. Ges. XIV: 1660. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 1:02. 73 eller snarare CH, EN CH,— COOH CH,COr oa er ul. une, Ss NH H N | N S--C(NR)NH, C=NR Bildningen af anilin talar temligen bestämdt för den senare formeln. Emellertid kan det vara möjligt, att denna anilin är en sekundär produkt, uppkommen genom inverkan af klorväte- syra pa redan färdigbildad thiohydantoinsyra. Deremot torde väl den totala fränvaron af klorammonium i reaktionsprodukten kunna anses för ett sa godt som afgörande bevis för riktigheten af formeln (1) sid. 70. Ty det är svårt, att inse hvarför en förening med den sammansättning, som formeln (2) angifver, icke skulle, innan den undergår någon vidare förändring, vid behandling med HCl utbyta NH-gruppen vid kolet mot syre, då detta så ytterst lätt sker t. ex. med acetylderivatet af deu osubstituerade sexledade thiohydantoinen: S—CH, HN=CX JCH.. NH--CO Då enligt uppgift den vanliga 5-ledade fenylthiohydantoinen vid kokning med utspädd saltsyra ger ammoniak och fenylsine- panättiksyra (fenylsenapsoljeglykolid): S—CH, >CO CO—NC,H, och således bör hafva en sammansättning motsvarande formeln (2), uppställer sig den förut antydda möjligheten af de femledade och sexledade derivaten icke skulle hafva samma konstitution. Det är dock icke lätt att förstå, hvarför fenylsvafvelurinämne skulle reagera på ett annat sätt på /-jodpropionsyra än på monoklorättiksyra. För att i någon mån vinna klarhet härut- innan har jag försökt framställa sexledad fenylthiohydantoin efter en annan metod, då det ju kunde vara möjligt en isomer Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. SAENEONR 2 74 LANGLET, FEM- OCH SEXLEDADE AROMATISKA THIOHYDANTOINER. form, motsvarande formeln (2) på detta sätt skulle kunna er- hållas. Som bekant har AnDREASCH!) erhållit fenylthiohydantoin genom inverkan af fenyleyanamid på thioglykolsyra, enligt följ- ande af honom uppstälda reaktionsformel NC,H, NC,H, HN AO SIHNZOC SR THS.CH,COOH 14,200 S-CH, Man kunde dä vänta sig att fenylcyanamid pa samma sätt skulle addera sig till $-thiomjölksyra, ehuru antagligen ingen kondensation skulle ega rum, då densamma hos de sexledade derivaten ojemförligt svårare försiggår. Produkten borde således icke blifva en sexledad thiohydantoin, utan den deremot svarande thiohydantoinsyran således fenylimidokarbamin-£-thiomjölksyra: HN=C=NC,H, + HS—CH,—CH,COOH = = HN=C(NHC,H,)—S—CH,COOH. Ur denna borde sedermera kunna erhållas hydantoinen genom kokning med acetanhydrid. Försöket utfördes sålunda, att en blandning af lika molekyler fenylceyanamid och £-thiomjölksyra (erhållen genom reduktion af g-dithiodilaktylsyra och följaktligen fullkomligt ren) och isättika kokades ett par minuter, hvarefter vätskan fick stå ett par dagar. Då efter denna tid inga kri- staller afsatt sig och lukten af thiomjölksyran fullständigt för- svunnit, kokades den brunfärgade produkten med vatten under tillsats af ammoniak och fick åter stå ett par dagar, hvarunder den till största delen stelnade till sega klumpar. Vattnet af- hälldes, och återstoden löstes i utspädd kokande alkohol. Efter 7 a 8 omkristalliseringar var produkten ren och utgjordes af hvita glänsande nålar som smälte vid 157”. Analysen gaf följande resultat: Beräknoadt Funnet: för C,,H,.NSO: C 98,25 98,34 H 4,85 5,13 N 13,59 13,66. 1) Monatshefte f. Chemie II: 775. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 75 Mot förväntan hade således kondensation egt rum och en sex- ledig fenylthiohydantoin uppstått. Det återstod då att afgöra, huruvida denna var identisk med den förut af P-jodpropionsyra och fenylsvafvelurinämne framstälda vid 154° smältande för- eningen. Den senare hade till följd af brist pa material icke kunnat omkristalliseras mer än tva gänger, och det var derför möjligt att smältpunkten blifvit funnen något för lågt. Jag framställde derför en ny kvantitet deraf, och efter en atta gånger upprepad omkristallisering ur alkohol gick smält- punkten verkligen upp till 157°. Vid kokning med utspädd saltsyra af den enligt den senare metoden erhållna produkten erhölls endast anilin och icke ett spår af ammoniak. De båda föreningarna äro således tydligen identiska. Reaktionen emellan fenyleyanamid och £-thiomjölk- syra försiggår följaktligen enligt sannolikt efterföljande ekvation: A a COOH NH-CO SCH, = GH,N—-CK, >CH, HS—OCH, SCH, och salunda icke analogt med det af ANDREASCH antagna, ofvan anförda reaktionsförloppet vid inverkan af fenyleyanamid på thioglykolsyra. Under sådana förhållanden kunde man vara berättigad att draga i tvifvelsmal, huruvida de femledade thiohydantoinernas konstitution blifvit rigtigt uppfattad. BEILSTEIN uppgifver i sin Handbuch der org. Chemie (3:e uppl. sid. 405), att fenylthiohydantoin vid kokning med saltsyra ger fenylsinapanättiksyra. Nägon litteraturuppgift derom har jag dock icke lyckats finna. Vidare har ANDREASCH !) funnit att allylthiohydantoins klorhydrat vid kokning med vatten spaltas i NH,CI och en olja, som han antager vara sinapanättiksyrans a allyleter, C,H,N neo CH, lage: 76 LANGLET, FEM- CCH SEXLEDADE AROMATISKA THIOHYDANTOINER. Det är väl dessa tvänne uppgifter jemte P. MEYERS!) syntes af fenylthiohydantoin (genom inverkan af kloracetanilid pa svafvel- urinämne), som ligger till grund för det allmänna antagande af att de substituerade thiohydantoinerna hafva en mot formeln (2) svarande sammansättning. För att kontrollera BEILSTEINS uppgift framstälde jag fenyl- thiohydantoin enligt den af P. MEYER (Ber. d. deutsch. Ges. XIV, 1661) angifna metoden genom kokning af fenylthiohydan- toinsyra med isättika. Den flera gånger omkristalliserade pro- dukten, som hade den uppgifna smältpunkten 178”, kokades en kort stund med starkt utspädd saltsyra. Efter afsvalning neutraliserades den med natronlut, hvarvid största delen af fenylthiohydantoinen oförändrad utföll. Någon ammoniak kunde icke observeras, deremot kunde äfven ı detta icke obetydliga spår af anilin påvisas. Äfven vid temligen lång- varig upphettning med en något mindre utspädd syra erhölls icke någon ammoniak, under det att anilin i detta fall i relativt riklig mängd bildades. Lika litet erhölls någon fenylsinapan- ättiksyra. Deremot kristalliserade denna i riklig mängd, om man kokade fenylthiohydantoin med 25 z-tig saltsyra i några minuter. I detta fall utvecklades vid neutralisering af vätskan med natronlut ammoniak, men äfven anilinmängden hade betyd- ligt ökats. Icke heller i detta fall hade hela thiohydantoin- mängden sönderdelats. Jag har sedermera öfvertygat mig, att äfven vid kokning af fenylthiohydantoinsyra med saltsyra, då fenylsinapanättiksyra särdeles lätt uppstår, icke obetydligt anilin bildas. Frånvaron af ammoniakbildning vid kokning med mycket utspädd HCl samt uppkomsten af anilin tala bestämt mot den antagna formeln S—CH, HN=0 CO NC,H, 1) Ber. d. deutsch. chem. Ges. X: 1965. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 77 och för formeln S—CH, GH,N=C\ 00. “NH Det återstår da att söka förklara bildningen af fenylsinapan- ättiksyra med antagande af den senare formeln. Detta bjuder inga svårigheter, om man antager en öfvergående bildning af en thiohydantoinsyra af samma art som den, som enligt hvad ofvan blifvit visadt, eger rum vid kokning af den sexledade fenylthio- hydantoinen med utspädd klorvätesyra (se sid. 72). Denna thio- hydantoinsyra saponifieras sedermera under bildning af en oxisyra, som genast öfvergäar till isomer (tautomer?) karbaminthiomjölk- syra hvilken sedan under vattenafspaltning öfvergar till fenyl- sinapanättiksyra. Reaktionen skulle således kunna uttryckas genom följande eqvationer: CH,—-CO oH /NCAH; 1) SK | Fl = 05-00 OM Sense NH oc NH, YNCHH, ACE, 2) C-S--CH, COOH + H,0—NH, = C—S—CH,—COOH= \NH, OH — C,H,.NH-—C0-—S—CH,COOH. S—CH, 3) C,H,NH—C0O—S-—CH,COOH = CO +H,0. IN C,H,N—CO Det har visserligen icke lyckats mig att pavisa mellanproduk- terna, men detta innebär intet förvånande, då de sannolikt före- finnas endast i ytterst små kvantiteter på en gång, emedan de genast öfvergå till slutprodukten. På samma sätt kan den af ANDREASCH iakttagna bildningen af ammoniak vid sönderdelningen af allylthiohydandoinklorhydratet förklaras. Enligt denna uppfattning skulle således reaktionen vid be- handlingen af fem- och sexlediga thiohydantoiner till en början 78 LANGLET, FEM- OCH SEXLEDADE AROMATISKA THIOHYDANTOINER. förlöpa fullkomligt pa samma sätt, men sedermera hos de senare afstanna i och med bildningen af en thiohydantoinsyra, under det att denna hos de förra undergar vidare sönderdelning. Anilinbildningen, som i båda fallen är en bireaktion, kan vara antingen primär eller sekundär och beror i senare fallet på saltsyrans inverkan på mellanprodukterna. Uppkomster af anilin vid behandlingen af fenylthiohydantoinsyra med HCI (sid. 00) talar för det sistnämnda. Fenylthiohydantoins syntes af klor- acetanilid C,H,NH CO CH,CI och svafvelurinämne, som af An- DREASCH ansetts afgörande för konstitutionen, (1. c.) bevisar i sjelfva verket ingenting då det alltid är möjligt att fenylderivatet här uppstår såsom sekundär produkt genom inverkan in statu nascenti af bildadt anilinklorhydrat på thiohydantoin, hvilka senare synas utgöra hufvudprodukterna vid reaktionen. Ehuru således inga fullt bindande bevis finnas för den ena eller andra formelns riktighet, tyckas dock flera skäl tala för än mot att de fem- och sexledade aromatiska thiohydantoinerna hafva sammansättningen: 7 CH, ‚S—CH, GH,N=C _ | resp. C,H.N—=C N NH—CO CH NH—CO Med antagande af denna uppfattning måste MEYERS s. k. o-fenylthiohydantoinsyra erhålla formeln: | H,N—C(NC,H,)—S—CH,COOH och deremot JÄGERS!) fenylimidokarbaminthioglykolsyra tilldelas den förut för den förra antagna: C,H, NH—C(NH)S—CH,COOH, en sammansättning som föröfrigt af upptäckaren föreslagits, ehuru den sedermera ansetts oriktig. Likaledes måste man anse, att svafvelurinämnena med monoklorättiksyra och 8-jodpropionsyra = NH, reagera enligt formeln BN=CC on och ej sasom förut antagits: 1) Journ. f. pract. Chemie [2]: 16, 17. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 79 Hvad de alifatiska derivaten beträffar, sa är det a priori sannolikt, att de hafva samma konstitution som de aromatiska; en undersökning angaende detta torde vara behäftad med stora svårigheter, dels på grund af dessa föreningars obeständighet, dels till följd af svårigheten att erhålla tillräckligt material. 80 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 60.) Hamburg. Verein für naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen. Bd 8(1891—93). 8:0. Harlem. Koloniaal museum. Bulletin. 1893: ı—3, 1894: ı-3 & Extra Bulletin. 8:0 & 4:0. Voortbrengselen van Nederl. West-Indie. 8:0. Gesteenten en mineralien van Nederl. Oost-Indie. 1—4. 8:0. Voortbrengselen van de groote cultuur in Nederl. Oost-Indie. 1—4, (0 Ba DAN Verschillende voortbrengselen uit het plantenrijk in Nederl. Oostindié. 1 32,.8:0. VAN EEDEN, F. W., Houtsoorten van Nederl. Oost-Indie. 1886. 8:0. — Plantaardige vezelstoffen. 1887. 8:0. — Le musee colonial de Harlem. Paris 1893. 8:o. Catalogus der boekverzameling. Ged. 1. 1891. 8:0. Fotografisk vy af museet. Fol. Helsingfors. Statistiska centralbyrån. Bidrag till Finlands officiela statistik. II: 6. 1894. 4:0. Kharkow. Kejseri. Universitetet. a Objazatelnyja patologo-anatomiceskija izsledovanija studentov medikov. 1890: 1—2, 1891— 93: 1-2, 1894. 8:0. Kjöbenhavn. Meteorologisk Institut. Observations intern. polaires, 1882—83. Expedition Danoise. Ob- servations faites a Godthaab. T. 1: Livr. 2. 1894. 40 La Plata. Museo. Revista. T. 3(1892)—4(1893). 8:0. London. Nautical Almanac ofjice. The Nautical almanac. Year 1898. 8:0. — R. Astronomical society. Monthly notices. Vol. 55(1894/95): N:o 1—2. 8:0. — Geological society. Quarterly journal. Vol. 51(1895): P. 1. 8:0. — Royal society. Proceedings. Vol. 57(1895): N:o 340-341. 8:0. London, Ontario. Fntomological society of Ontario. The Canadian Entomologist. Vol. 27(1895): N:o 1. 8:0. Annual report. 25(1894). 8:0. Madrid. Observatorio. Observaciones meteorolögicas. Anos 1892—93. 8:0. — (omision del mapa geolögico de Espana. Mapa geolögico de Espana. Escala de 1 :1,500,000. 1889—93. 1 bl. Fol. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 9(1894/95): N:o 1. 8:0. (Forts. å sid. 100.) 31 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 2. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola, N:o 148. Sur les points singuliers d'une équation differentielle lineaire. Par Ivar BENDIXSON. [Communiqué le 13 fevrier 1895 par Huco GYLDÉN.] Etant donnee l’&quation differentielle A dy A) a ou X et Y sont des fonctions entieres rationnelles de x et de y ne contenant que des termes de dimension plus grande que 1, on sait par un theoreme de M. PoINcARE, !) que l’integrale generale de cette equation, au voisinage de £=0, y=0 peut étre mise sous la forme suivante T, et T, etant des series procedant suivant les puissances en- tieres positives de w, y, et K designant la constante d’integration. Ce developpement de l’integrale n’est pourtant valable que 3 a i ÄG sous la supposition que -- ne soit pas un nombre reel positif. ?) b ; sa IE ; Pour le cas au contraire ou — est un nombre positif on n’a b pas reussi a donner un developpement de l’integrale pour des valeurs de x et y au voisinage de x=0. 1) Poıncarf »Sur les proprietes des fonctions definies par les Equations aux differences partielles». These inauguale. 1879. ?) Quant å une autre hypothese que fait M. Poincark dans le mémoire cite, jail montré qu’elle n'est pas essentielle. Voir BEnDIxson »Sur un Theoreme de M. Poıncart» Comptes Rendus. Avril 1894. 82 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. Le cas ou a=b=i a pourtant ete etudie par M. POINCARÉ dans un chapitre de son traite »Sur les courbes definies par une equation differentielle». !) Par un procede analogue a celui employe par M. PoINCARE je suis parvenu a un developpement de l’integrale de 1, valable . . x ad au voisinages de «=0, y=0, dans le cas ou + est un nombre b positif quelconque. Sans nuire A la generalite on peut evidemment supposer que les quantites a et b sont reels et positifs. En mettant alors lintegrale generale de Vequation (1) peut ötre Ecrite sous la forme suivante (2) o+0:Pxu)+... +0 Plu)+-..—K. Les P, sont des series procedant suivant les puissances entieres et positives de u, convergentes pour toute valeur de u. La serie (2) est convergente pour toutes les valeurs de o et de u satisfaisant å |oe| I Pr) | tant que [u|<@. En effet, | w, | etant pour ces valeurs de u moindre que Ä, on aura le > IP lv 1- Mais cette inegalite entraine la suivante 21:(luDA, + K, >|2P,w, + w;| ce qui nous donne 9a D>I Pl: 86 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. En continuant ainsi on etablit enfin que l’inegalite (7) sub- siste pour toute valeur de ». Il gen suit que la serie (4) qui n'est autre chose que le developpement (2) que nous nous sommes propose d’etablir est absolument convergente pour les m&mes valeurs des variables que la serie (65) c’est a dire pour 5; lel<3=7 DET c.. gende 2 a Dans le cas special ou — est un nombre rationnel, on peut b supposer que a et b soient des nombres entiers premiers entre eux. Il est alors evident qu’il existe des cas ou l’integrale generale de l’equation (1) peut étre developpee en serie procedant suivant les puissances entieres positives de x et y. Ces cas d’exception sont d’une importance capitale, notam- ment quand il s’agit de determiner si l’integrale generale de l’equation (1) peut s’ecrire F = const. F etant une fraction rationnelle. Nous voulons maintenant determiner les conditions neces- saires et suffisantes pour que l’integrale generale puisse étre developpee en serie procedant suivant les puissances entieres positives de « et de y. Puisque l’integrale generale satisfait a 0 oa; oc oh il est evident que le developpement de q doit commencer par un terme (w’y“). Mettons done »v =1 et on — ze + Cyue” yet (9) v+u=a+tb+l = Pa+d + Pa+do+1 + --- + Patöry Tres Pa+r+, etant homogene de degree a + b + » en x et en y. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 87 En supposant que satisfasse formellement a l’equation (8), les coefficients se calculent aisement par des equations de la forme (va — ub)Cyu = HyulCap) H,„ designant une fonction entire rationnelle A coeffieients positifs des coefficients de X et de Y ainsi que des coefficients Cyg tels quea+p. Supposons maintenant que l’on puisse donner aux constantes On rb de telles valeurs Cor 2b > (CR 35... que la serie cor- respondante (9 b) Par + Parı+ı +... + Paiörr +. satisfasse formellement å l’equation (8), je dis que la serie correspondant a des valeurs quelconques des C,., „, satisfait aussi a l’equation (8). Calculons a cet effet la serie [Pa+o SR Parb+1 78.810 Ar one a: 1; er NE 9 er. =, Gr (Pa+d) zu Pia+d)+1 no: Pia+d)+v aa d’apres les lois valables, quand la serie (9 b) est convergente. Tl est donc evident que cette nouvelle serie satisfait formelle- ment & l’&quation (8). Si l’on donne maintenant a C3, on une valeur quelconque On, ov + © sans changer les valeurs des autres constantes C,,,,, on aura. Pr = pf, pour v < 2a + 2b P2a+20 — Pra+20 Tr C(Pa+0)? 7a 2 Pxa+d)+1 = Pra+20+1 + pas 88 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINKAIRE. et en general = =) PXa+b)+r Fr: P2a+20+rv är CP Q On voit donc qu’apres l’introduction de la constante C la serie satisfait toujours a l’equation (8). De la méme maniere on prouve que |’on peut donner å Cza,3v >=: Cya,w ... des valeurs quelconques sans que la serie cesse a satisfaire a l’equation (8). c. gerade Nous voulons maintenant prouver que l’on peut determiner ces constantes de telle maniere que la serie (8) soit convergente. Ä cet effet nous faisons la méme substitution qwå la page 83, et l’equation (8) se reduit alors a Og Ip ES (11) Ou do 1—oT Op, = le + EUs + u le 6 oss Afin de faciliter la démonstration nous voulons d'abord in- troduire quelques définitions. Par une fonction E,(u) de la premiere classe nous enten- dons une fonction lineaire a coefficients constants de celles des fonctions er@- wu que l’on obtient en donnant a v et a u des valeurs telles que »v + u =1, » et u étant des nombres entiers >—|1. Par une fonction Es(u) de la seconde elasse nous enten- dons une fonction lineaire a coefficients constants de celles des fonctions e@ ud)“ que l’on obtient en donnant å » et a u des valeurs telles que v + u = 2, »v et u etant des nombres entiers >—2. En general nous entendons par une fonction Ex(u) de la ame lasse une fonction lineaire a coefficients constants de celles des fonctions e?«@—#b)« que l’on obtient en donnant a v et å u des valeurs tells que v +tu=e (v > — a, u>— a). Å PFégard de ces fonctions on peut énoncer quelques théo- \ LÖ . remes faciles. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 89 I. Le produit d'une fonction E,(u) de classe a et d’une fonction Eg(u) de classe B est egale a une fonction Eu+s(u) de classe a + ß. II. On aura Bufu + 4) = Eule a Pal TE b = au . Ce dernier theoreme est une consequence immediate de l’equation 27ri 2rri Aue [« + är 2] a me) [*+ GE 2] Be EI + DE — ub)u Nea 5 III. Une fonction Es(u) de classe a ne peut contenir de terme constant que dans le cas ou a est divisible par (a+ b). IV. Chaque fonction de la classe a peut s’ecrire comme une fonetion de la classe a + b + a. On sait en effet que eva —ub)ur el® + b)a — (u+a)b]u k CQ Ed: Par le theoreme de la page 82 on sait que l’equation (11) possede une integrale q de la forme (4). Elle a donc aussi get? pour integrale. Cette integrale peut &videmment &tre developpde en serie de la forme (12) gerb + getbrlz, +... + gatdtrz, +... o 2, :-, 2»... desiguant des series procedant suivant les puis- sances entieres positives et s’annullant pour v= 0. On sait de plus que cette serie est convergente pour les m&mes valeurs de o et u que la serie (4). Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 2. 3 90 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. p . ° . ' . . Les fonctions z, satisfont alors aux equations suivantes + (a + u dz | (a + bw, dz, Tu ala + d + lys + (a + d)ys d (13) | är =a(e+b+ nm + z(a+b+1l)w, +(a+b)w, dz, a zy—1(0 + b + v— 1))w+2,_.a+b+v — 2)ys + ou l’on a de plus determine les constantes d’integration de telle maniere que z2,—=(0 pour v=(. Si, au contraire, on forme la serie (iv + N, + ER + (ET, ou 2]... 2, sont des fonctions quelconques, satisfaisant aux equa- tions (13), on sait que cette serie satisfait formellement a l’equa- tion (11), mais on ne peut etre sür de la convergence de la serie. En observant maintenant que w, est une fonction £, 1i(u) de la classe »— 1, on voit aisement que l’on peut effectuer ’integration de telle maniere que 2, soit une fonction de la premiere classe. Cela fait, on peut determiner z, de maniere quelle soit une fonction de la classe 2. En continuant ainsi, on peut determiner z, de maniere qu’elle soit une fonction de la classe », tant que v CAT YE v+u=arb+l peuvent alors &tre determines, de sorte que la serie satisfasse & l’equation (8). Nous pouvons done €noncer le theoreme suivant: La condition necessaire et suffisante pour que lintegrale generale de lequation (1) svit de la forme q = const. ou @ est une fonction holomerphe de x et y, au voisinage de z=0, y =0, c'est que les équations Ida, oO) 0 28, auront lieu. 94 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. Il sera en general extremement difficile de reconnaitre si toutes les equations Hya, vö( Cop) ="0 VEIT en nombre infini, sont satisfaites ou non. Dans des cas speciaux, on parvient pourtant a determiner si une integrale de la forme (9) existe ou non, en considerant les equations (13) de la page 90. Dans le cas par exemple ou tous les ww, sont nuls, pourvu que » > 2, on aura dz, | Ei = (a + dur de, _ a4 b+1, da (14) | du TO RÖ Ck d, a+b+2, då TSAR ed LÅ On pourra donc satisfaire a ces equations par les fonetions suivantes: ua + b+1 2 Wade» . ENG Feet b + 2) 2 AR (a + b)? B Les fonctions z, seront alors des fonctions de la classe », et l’on sait par consequent qu’une integrale de la forme (9) existe. Elle est, en outre, facile a determiner, car la serie geru + oeroHla +... Host, peut a l’aide des equations que nous venons d’etablir, s’ecrire N Per AA UN, lo) ‚(a +b)(a+bd+1) g°+’+0 arne DISC (a + by? 2 +.. ce qui n'est autre chose que le developpement de la fonction 2 Bi 02) — (a+bd) e E a + ] i Comme tous les w, sont nuls identiquement pour v > 2, il s’en suit que T=(, et que S ne contient que des termes de la ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD, FÖRHANDLINGAR 1895, 0:02. 95 classe 1. Il faut done que X et Y dans l’equation (1) aient la forme suivante X = «(a + By) Y = ylar + By) a et 8 étant des constantes quelconques. On aura par consé- quent ys = det + Ber bu ce qui nous donne BE El et a Era en = (a + H| © >|. L’integrale générale de dy —by— ylaz + By) de ar — alox + By) pourra donc s’ecrire — a +b = const. en] Ju AE af a b resultat bien connu. Mais on peut effectuer l’integration par la méme methode dans un cas assez general. Supposons que tous les w, soient nuls identiquement, a l’excep- tion de la fonction 2;+1 qui ne s’annulle pas. L’equation (1) aura alors la forme suivante da dy 15 a Ne a ar — XP; --by— yF; Fi = ua + _ et ly +... + oy! + avyt. Les fonctions 2,, 2, ... 2:—1 etant alors nulles, la fonction 2; se calcule par l’equation 1 a, ekau Op je% — 1)a — b)u a, ela — (k — 1)b)u nen kbu en ae ar a ae ae 96 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. et l’integrale generale de l’equation (11) peut par consequent s’ecrire 1 a+b, rr (4) an const. | ae a+b En introduisant de nouveau les variables x, y, on aura integrale de l’equation (15) sous la forme simple qui suit b,,@ | — = const J ann (17) + OF ko a ko; _ 18% 7 ty ka, xy" kayy* re een Nous avons obtenu l’integrale en supposant que a et b soient des nombres entiers, mais il est maintenant facile de s’assurer que l’integrale (17) satisfait toujours a l’equation (15), quelles valeurs que l’on donne aux constantes a et b. Il y a pourtant un cas d’exception, a savoir quand a et 5b sont des nombres entiers et & est divisible par a + b. La fonc- tion 2; ne sera pas alors determinee par l’equation (16), car dans le membre droit de cette @quation se trouve un terme Or — sa multiplie par (k — sa)a — sab 5 dont le denominateur est nul identiquement. Dans le cas ou k=s(a + b) il faut par consequent sub- stituer a l’equation (16) l’equation suivante 1 a, ekau &.—ı ——— Zk — VE + SS nn a+b ka (k — 1)a — b ar FEN + KBR + 0%: sa (16bis) el& — l)a — b]u Ai. U et l’integrale generale de l’equation (15) s’ecrit alors b,,a CY ble const. (1—Z)E ou l’on a mis ÖFVERSIGT AF KR. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 0:02. 97 ER ar N ey ka,ayk 1 bis er ERS PN eh FH sn 117) re ee: kayy" k bajs 2 ar CYAN + = Ip sat & ) oz 9 Nous avons done prouvé que Uon peut toujours déterminer Vintégrale générale de VPéquation 15 sous la forme GE a zy = const. Z designant Vune des expressions (17) ou (17°). Le premier membre de cette equation est une fonction ra- tionnelle dans tous les cas ov a et b sont des nombres entiers et k n’est pas divisible par a+b. Si, au contraire, k= s(a+b) le premier membre n'est une fonction rationnelle que duns le cas ou Fr ne contient pas le terme z’y’*. Dans quelques autres cas l’integration s’effectue aisement. Si en effet l’equation (1) a la forme de Br dy ar — File, y) — by — Dilxy) ou F, et OM. sont des fonetions homogenes de degre k en x et y, qui satisfont a > [Fr (ec, Om Cem ER Dj. (et CEN buy gör] = un h[ Fr(ea, Cm du) Cm au.b+ D;(e%, e bu) gb d a] h designant une constante arbitraire, l’equation (11) pourra s'ecrire 0? dT ög dp, hm du de 1—eT ou l’on a (a + b)T = Filer, e- Een u, (ea e brjedu et l’integrale generale de cette equation aura la forme suivante (18) (Se A . 0". T = Const. 98 BENDIXSON, EQUATION DIFFERENTIELLE LINEAIRE. Si k=F2 lequation differentielle n’a evidemment pas d’in- tegrale generale qui est une fonction rationnelle de x et y. Si, au contraire, k = 2 et h est un nombre rationnel, Vin- tegrale générale de l’equation est une fonction rationnelle de x et y. L’equation (18) peut. en effet s’ecrire a +b) Ole ola ait 7 2 et) "= const. l En donnant å » une valeur entiere suffisamment grande, v(h— 1) sera un nombre entier, ce qui met en evidence que le membre gauche est une fonction rationnelle de x et y. | Dans le cas suivant on peut enfin aussi determiner l’inte- grale generale: Si T=0, S=W+Ood +... +0" TU en supposant en outre que av an en Y3 = a VY, ... Y=qa_2V’72:.W,, ont Aj, ---> An 2 designant des constantes arbitraires. L’equation de u eur + et +... + OY] pourra alors s’ecrire d TE = —o1l+aoV +... +@_20"=?2Vr=2]. En mettant oV = z on aura Ido 2 1+92+a,22+ 40-227? ode 1—zl+a2+...+4,_2"?) dont l’integrale s’obtient par quadrature. On voit en outre que l’integrale generale ne sera pas une fonction rationnelle, sauf dans quelques cas exceptionnels. Avant de finir, je veux encore observer que dans le cas ou a+b>2, et l’integrale generale de l’equation (1) est de la forme ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 99 adye + > O,ux’y® = const. v+u=a+b+1 il faut que tous les termes de la serie soient divisibles par a? y®. C'est en effet une consequence immediate du theoreme connu de BRIoT et BOoUQUET, qu’il ne passe pas par un col plus de deux caracteristiques.!) En donnant a la constante du membre droit la valeur zero, on obtiendrait en effet toujdurs plus de deux integrales passant par «=0, y=(0, si tous les termes de la serie n’etaient pas divisibles par «yt. On conclut de cela que les fonctions X et Y de l’equation (1) doivent necessairement &tre telles que X soit divisible par x, et que Y soit divisible par y, si l’integrale generale est une fonction holomorphe au voisinage de z=0, y = 0. 1) Brıior et BouauET »Recherches sur les proprietes des fonctions definies par des equations differentielles». Journal de l’Ecole Polytechnique t. XXI. Conf. aussi Pıcard >Traité d’Analysev. Tome III, pages 29— 30. 190 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. från sid. 80.) Mauritius. R. Alfred observatory. Results of meteorological observations. Year 1893. Fol. Milano. sSocieta Italiana di scienze naturali. Memorie. T. 5. 1895. 4:o. Moscou. societe Imp. des naturalistes. Bulletin. 1894: N:o 3. 8:0. Napoli. Accademia delle scienze jisiche e matematiche. Rendiconto. (2) Vol. 8(1894): Fase. 11—12. 4:0. — Accademia Pontaniana. Atti. Vol. 24. 1894. 4:0. New York. Microscopical society. Journal. Vol. 10(1894): N:o 4. 8:0. Paris. sSociete geologique de France. Bulletin. (3) T. 22(1894): N:o 7. 8:0. Compte-rendu des seances. 1894: N:o 14—18. 8:0. Regensburg. K. Bayerische botanische Gesellschaft. Flora. Bd 78(1894): H. 1-3, 79(1894). 8:0. St. Petersburg. Academie Imp. des sciences. Bulletin. (5) T. 2(1895): N:o 1. 4:0. — Physikalisches Central-Observatorium. Annalen. Jahrg. 1893: Th. 1. 4:0. Repertorium für Meteorologie. Suppl. bd. 6. 1894. 4:0. — Societas entomologica Rossica. Horz. T. 28(1893/94). 8:0. Springfield. Illinois state museum of natural history. Bulletin. N:o 5. 1894. 8:0. Stavanger. Museum. Aarsberetning. 1893. 8:0. Stuttgart. K. Öffentliche Bibliothek. Wirtembergisches Urkundenbuch. Bd 6. 1894. 4:0. Sydney. Linnean Society of New South Wales. Proceedings. (2) Vol. 9(1894): P. 2. 8:0. Trondhjem. X. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter. 1893. 8:0. Tiflis. Physikalisches Observatorium. Beobachtungen. Jahr 1892. 4:0. Tokyo. /mp. university, College of science. Journal. Vol. 7: P. 2-3. 1894. 4:0. Torino. FR. Accademia delle scienze. Atti. Vol. 30(1894/95): Disp. 1-4. 8:0. Washington. U. S. Coast and geodetic survey. Report of the superintendent. 1891/92: P. 2. 8:0. (Forts. & sid. 118.) 101 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 2. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskola. N:o 149. Quelques theoremes concernant la theorie generale des fractions continues. Par HELGE von Koch. [Communiqué le 13 fevrier 1895 par D. G. LINDHAGEN.] Dans une lettre & M. POoINCARE, dont un extrait a ete publie recemment!) dans les Comptes rendus de l’Academie des Sciences de Paris, j’ai indique succinetement comment la theorie des determinants infinis permet de completer, en des points essentiels, la theorie de la convergence des fractions continues. Dans la premiere partie de la note presente, je vais exposer avec un peu plus de details les resultats que j'ai obtenus dans cet ordre d’idees. Dans la seconde partie, je de- montre un theoreme concernant l’oscillation des fractions con- tinues qui embrasse comme cas tres particulier un theoreme obtenu par STIELTJES dans un memoire couronne recemment par l’Academie de Paris. ?) I. Sur la convergence des fractions continues. Lemme 1. &, &%, ... e& By, Bar -- - tant des quantites donndes quelconques, pour que le determinant infini 1 Oy 1 5 (ya Pa 0 Ba 1 1) Comptes rendus, le 21 Janvier 189. 2) STIELTJES, Recherches sur les fractions continues, Annales de la Faculte des Sciences de Toulouse, t. 8; 1894. 102 KOCH, THEOREMES CONCERNANT LES FRACTIONS CONTINUES. converge absolument, il faut et il suffit que la serie (1) ladıl+ Il] + [29 + --- soit convergente. En effet, la serie (1) etant supposee convergente, le produit P= ]],(1 — «,ß,) eonverge absolument et se developpe en une serie N absolument convergente. Or on voit facilement que tous les termes du developpement de A se retrouvent dans N, ce qui prouve bien que le developpement de .7 converge aussi absolument. Done la condition enoncee est suffisante. Supposons au contraire que la serie (1) soit divergente, ou, ce qui revient au méme, que la serie S,a,ß, ne converge pas absolument. Puisque tous les termes de cette derniere serie se retrouvent (changes de signe) dans le developpement de 4, il est elair que ce developpement ne peut non plus &tre absolu- ment convergent. Done la condition dont il s’agit est aussi necessaire. Lemme 2. Si les a; et pi sont des fonctions analytiques d'un nombre quelconque de variables independantes &, ..., Lr, holomorphes dans un domain continu T, si la serie (1) converge uniformement dans T, le determinant infini A represente une Fonetion analytique de &,, ..., tr, holomorphe dans T. En effet, des hypotbeses faites on conclut que le developpe- ment I converge uniformement dans 7; donc, a fortiori, le de- veloppement de 4 converge aussi uniformement dans le me&me domaine. Donc, d’apres un theoreme de M. WEIERSTRASS, 4 represente une fonction analytique holomorphe dans 7), CNG steige Lemme 3. Designons par A”) le mineur obtenu en suppri- mant dans 4 les n premieres lignes et les n premieres colonnes et supposons remplies les conditions du lemme 2: quand n croit indefiniment, le determinant A s’approche indejiniment et uni- formement de lunite. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK,-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 103 En effet, & tout nombre positif donne & correspond un en- tier positif n’ tel que l’on ait, des que n>n’ et pour tout le domaine T: +0 II 1+]&,&,)—-1n’ et pour tout le domaine T, ce qui demontre la proposition enoncee. Je passe maintenant a la consideration de la fraction con- tinue Ån (2) uy + do Urt... les A, et u, etant des quantites donnees quelconques. En s’arre- tant au denominateur u,, on obtient une fraction continue F, d’ordre p: en nn Ay Hy + ...+% Hp qui, d’apres un theoreme elementaire, !) peut s’exprimer par le quotient de deux determinants d’ordre p: at et —Az u; 1 5 —A, u, 1 | —Ap Up u dm 1) Voir, p. ex.: BALTZER, Theorie und Anwendung der Determinanten, 5. Aufl., p. 75. 104 KOCH, THEOREMES CONCERNANT LES FRACTIONS CONTINUES. Supposant d’abord que tous les u, soient differents de zero, on peut diviser le numerateur et le denominateur par ug ... Up ce qui donne ah de Pm Ay A, designant le determinant forme par les p premieres lignes et les p premieres colonnes de la matrice 1 IN 0 0 0 nl _ ha 1 1 0 0 (3) Ha Us 0 a 1 i 0 Hz Hz et f, ce que devient 4, quand on y supprime la premiere ligne et la premiere colonne. D’apres le lemme 1, pour que le determinant de la matrice (3) converge absolument, il faut et il suffit que la serie 4 a ji ug [oy kalla soit convergente. Supposons cette condition remplie; alors 4, et 4’, tendront (pour p = 00) vers des limites bien determinees 4 et 4’. Done la limite de F, (pour p =) est une quantite finie et determinee, pourvu que A ne soit pas nul Donc: Theoreme 1. Pour que la fraction continue (2) soit con- vergente, il suffit que la serie (1) soit convergente et que le determinant A ne soit pas nul. I y a un cas ou l’on voit facilement que AZ ne peut pas etre nul. En effet, designant par S la somme de la serie (4) et posant on a DÅ - Ta op Ae v=2 ar ıl 12 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:0 2. 105 et par suite: +» a Kr | 2 v2 d’ou I#+—-1| 0 tel que l’on ait 14,126 des que » sera suffisamment grand. Done on peut trouver un nombre positif K et un nombre positif entier » tel que l’on ait ; Lu 1 (6) | F%+e — F,|<|— un A Hall Hoklori des que v>»’ et quel que soit 0. Donc, si l’on designe par F K la valeur de la fraction continue (2), la valeur absolue de la difference # — F, sera certainement inferieure a RR Hy Maka Myllrrı des que v >». ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 109 Puisque la moyenne geometrique entre » nombres positifs est moindre que leur moyenne arithmetique, nous aurons done: Sr (7) I#—-RI<2#-, des que v>v H designant un certain nombre positif et S la somme de la serie (4). Appliquons ceci au cas ou les A, et u; sont fonctions des variables independantes x), &,, ..., Xr. Designons comme plus haut par 7 un domaine continu quelconque å l’interieur duquel les fonetions a = 09 VT = Oy (OVE DEG 006) sont holomorphes et la serie Z|q,| uniformement convergente. Soit 7, un domaine situé tout entier en dedans de 7’ et tel que la valeur absolue du determinant .7 possede, dans ce domaine T,, une limite inferieure plus grande que zero. D’apres le lemme 3 et les formules que nous venons d’ecrire, on voit qu’on pourra calculer un nombre positif H et un nombre positif entier v tel que la formule (7) ait lieu pour tous les points &, ...@ appartenant a T,. Cette formule permet done de trouver quel indice p on doit choisir pour que la reduite /", represente la valeur & de la fraction (2) avec une approximation donnee a l’avance, et cela pour tout le domaine 7; considere. IT. Sur Poseillation des fraetions continues. Dans le mémoire cité plus haut, STIELTJES a fait une etude approfondie des fractions continues de la forme 1 (8) hy an lg sk 110 KOCH, THEOREMES CONCERNANT LES FRACTIONS CONTINUES. dans le cas ou hor = Ay, harrı = Ayrız, les a designant des nombres réels et positifs et z une variable complexe. P.(2) Ale) STIELTIJES a demontre que, si la serie Na, est convergente, on a, Designant par la ni®me reduite de la fraction (8), pour toute valeur finie de z, lim Pa.(2) = p(z) lim Qox(2) 060) lim RO = Pı(2) lim Qa+1(2) = (2); p(z), 9(2), pı(2), (2) etant des fonctions holomorphes dans tout le plan qui satisfont a la relation NINE nEPE) =1. Il en resulte que les reduites d’ordre pair tendent vers une limite p() P1ı(2) 2) q(2) ı(2) limites sont necessairement distinctes l’une de l’autre. mais ces et les reduites d’ordre impair vers une limite Je me propose de generaliser ce resultat au cas general ou les A; sont des fonctions analytiques quelconques d'un nombre quelconque de variables independantes x,, Lo, -.., lr. Theoreme 5. Si hy, ha, ... sont des fonctions analytiques dun nombre quelcongue de variables ©), &, ..., ©; qui sont holomorphes dans un domaine donne U, si la serie >,| h,| con- . 0 EL dx verge uniformement dans ce domaine, si Zieh Ann) 2) de a nieme peduite de la fraction continue (8), on a, pour tous les signe la Points 2, oc ar CI me, ro plane, MD) lim Or) ae) m Bo) NE) lm On ze) ar P; 9% Pı, 91, designant des fonctions holomorphes dans U qui satisfont a la relation a >> CPI 2 Br) fl Er)plar srt) LR ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 111 En effet, on sait que Q, et P, satisfont aux formules de recursion: Qo = ho le-ı + R-2 &=1, Q-ı=0) (0 =1, 2, ...) De la on conclut que Q, se reduit identiquement a Qu. quand on fait I, =0 et, plus generalement, que Q,+2, se reduit identiquement a Q, pour how =... = horz = horı = 0. Or, dans le developpement du produit p+2V (9) Ia +1) =1 on retrouve tous les termes du développement de Q,+2,, ce que l’on voit le plus facilement en &crivant Q, sous forme d'un determinant d’ordre A: h, 1 — weh, 1 Q= u Ma ; | —1 Al quand on fait how =... = Nor = Rorı = O le produit (9) se reduit A (2 (10) Ia + hy) =1 Done la difference entre les produits (9) et (10) represente l’en- semble de ceux des termes du produit (9) qui s’annulent pour how =... =horrı =0; de meme Q,+2, — Q, represente l’en- semble des termes de Qo+27 qui s'annulent pour ces m&mes va- leurs et il est clair que tous ces derniers sont compris dans l’ensemble des termes represente par +27 Oo [a + m) — Ha + ha). g A=1 Dösignons par Q, ce que devient le d&veloppement de Q, quand on y remplace chaque terme par sa valeur absolue; nous aurons 0+2V (4 (11) +2 — Q, 0' et cela pour tout le domaine U et quel que soit »; on a done a fortiori: | Qo+2, — Q | Ee- Mais de lå on conclut que la fonction Qan(&, --- ©) tend uni- formement (pour n = + ©) vers une limite g(@,)...x;) et de meme que Qyn+ıl& -.. 2x) tend uniformement (pour n = + 00) vers une limite q,(@,)...%x). es limites pouvant &tre repre- r ISO sentees par des series: g(x, 9.00 ©) —1 5 2 (Asa SE Q20) 0=0 la cs Cr) = (OR — Ann) 0=0 qui convergent uniformenent dans U, on voit que Q et Q, re- presentent des fonctions holomorphes dans U. Puisque les ?} satisfont a des formules de recursion de la meme forme: Po=hoPoa + a (A =-F-ı=]) e-1n) on arrive au résultat que Paula, -. . ©) et Pon4il2, - .. 22) tendent respectivement vers certaines limites p(@, ...@,) et pı(& --- tr) qui se representent par des series: + 0 Pads Der: eb): 0=0 + 00 pi alaro är) = + DCP rara Pro — 1) , 0=0 uniformement convergentes dans U. Vu que Qan, Pan, Qon+1, Pon41 sont liees par l’identite QonPan+ı TE Ayn+ıF an = I il est clair que leurs limites 4, p, 91, Pi y satisfont egalement: m—-np=1- Le th&eoreme est donc demontre. 113 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 2. Stockholm. CorIoLıs’ sats, tillämpad i mjuka kroppars kinematik. Av A. Epbv. FRANSEN. [Meddeladt den 13 Februari 1895 genom M. FALK.] 1. CorIoLIs” sats om accelerationen vid en partikels rela- tiva rörelse utsäger, att den absoluta accelerationen f är resul- tanten av den relativa accelerationen @, systempunktens accelera- tion q och den sammansatta centripetalaccelerationen w. Vid projektion på tre mot varandra vinkelräta axlar x, y, z fås fr = Pr + 92 + Wr = Py a ba ol. AST) PEN Na, | Detta kan även tillämpas vid kontinuerlig rörelse hos kontinu- erlig massa. Rörelsetillståndet i en punkt (w, y, 2) av den kontinuerliga massan bestämmes vid tiden t av parallelhastig- heten (u, v, w) och rotationshastigheten (5, n, 5). Man kan tänka sig en partikel med hastigheten (vw, v, w)i sjelva punkten (x, y, Zz) och denna partikel omgiven av massa, som befinner sig i virvlande rörelse med rotationshastigheten (5, n, 5). Eller också får man med »massan i punkten (x, y, z) vid tiden t> mena den massa, som vid tiden 2 närmast omsluter punkten (x, y, 2); denna massa får tänkas solidifierad, varföre dess rörelse består av en parallelrörelse med hastigheten (uw, v, w) och en rotationsrörelse med vinkelhastigheten (&, n, 5). I alla händelser kan man införa en jelprymd, som roterar omkring 114 FRANSEN, MJUKA KROPPARS KINEMATIK. punkten (x, y, z) med vinkelhastigheten (5, n, 5), under det att punktens massa i denna jelprymd har hastigheten (u, v, w). Jelprymden har således endast rotationsrörelse, men ej parallel- rörelse; systempunktens hastighet är noll; den absoluta hastig- heten (wu, v, w) är lika med den relativa. Derför är WW: = Aw — vl), Wy = 2(ul — wS), We = 2(v5 — un)... . - (2) 2. Låt den partikel, som vid tiden t har koordinaterna x, y, z, karakteriseras av parametrarne (begynnelsekoordinaterna) a, b, c, så äro x, y, 2 funktioner av a, b, c och t. Likaså äro u, v, w funktioner av a, b, e och t, i det att a ER ae ee Ävensä äro fr, fy, f- funktioner av a, b, c och t, i det att du Ov dw Keep hesmph-n::::::-@& Men om ekvationerna m lab ch DS W— Bla, b, ct), 2 = Faa, b, c, 1) tänkas lösta med avseende på a, b, c, så bliva a, b, e funktioner av x, y, z och t; derigenom bliva u, v, w och fx. fy; fz funk- tioner av x, y, z och t. Men man har du(a, b, ec, ti) due, y, 2, t) dur y, 2,0) ot W dt IM dt & Hi du(z, y, 2, {0x ii du(z, y, 2, t) dy si du(z, Y, 2, t) 02 dx dt Oy ot 02 ot jemte analoga ekvationer för v och w; alltså du du du du du (5) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 115 da u, v, w betraktas som funktioner av &, y, z och t (EULERS 0) } betraktelsesätt). Härav synes, att är det specialfall av fr, dt som karakteriseras av du(2,09,120) Pauly dt 7 dt ; således det fall, att u är oberoende av &x, y, z. Då är u lika överallt. På analogt sätt tolkas de fall, att v eller w äro lika överallt. Om samtidigt u, v, w äro lika överallt, så rör sig hela den mjuka kroppen (såsom stel) med parallelhastigheten 3 du vd dw 2 ’ (u, v, w). Alltså betyder ve 1’ 3) accelerationen vid pa- rallelrörelsen eller den relativa accelerationen. Derför är du dv ow PT Du N Da ap: NO‘ . (6) 3. Rörelseenergien per massenhet i punkten (x, y, 2) vid tiden t är ju RB Mut wem ee 0) och även 7 är funktion av a, b, e och t. Härav fås DIR du Öv dw, HM age och enligt (4) oT Fr + vfy + fö och enligt (1) UP + Vy + WP + + uqr + vqy + wg: + + uYr + vYy + WWz- Den tredje horisontalraden är noll enligt (2). Den första hori- sontalraden är enligt (6), da ©, y, z och t betraktas såsom oberoende variabler, dv ‚dw RO (2,2, ) du oa de dt 116 FRANSEN, MJUKA KROPPARS KINEMATIK. Alltsa Ta, b,c,t) OT t ren + ugr + vgy + Wge. Multiplicera med dt, och genomför fullständigt EULERS be- traktelsesätt! Då är | de a di = My AD DE OC 20 5%) Er 2) dt + & OT(x, y, 2,0) N N 00) Oz, 020) de 0x Oy 02 och (KURS UDD Oh Eh ek de: Derför oT oT oT gr 22 + a + 7, % = Qrde + qydy + g.dz, da ©, y, z och t betraktas som oberoende variabler. Härav följer, att E oT oT oT a Re I %T PAN a SS . (8) 4. Vid insättning av (2), (6) och (8) i (1) fås nu ou OT er oT N m = + (ul — wS) ) : (9) dw HOT Je . | Äg JA SE) der 7T definieras enligt (7). Denna form är rationellare och mera användbar än den primitiva formen (5). Då man vet, huru &, n, & uttryckas medelst partiela derivator av u, v, w, kan man, som bekant, lätt härleda (9) ur (5). Ty derivera ekvationen (7) 0= T— Hu? + v? + w?) partielt med avseende på x, y, z successive, så fås ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 117 oT ou dv dw = — — 0x 0x de dm’ ör ön „de = Genom att addera detta system till (5) far man (9), da man iakttager, att Ow dw du Ow Ov du 118 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 100.) wien. K. K. Central-Anstalt für Meteorologie u. Erdmagnetismus. Jahrbücher. Bd 37(1892). 4:0. — K. K. Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 44(1894): Qu. 3-4. 8:0. — K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen. Bd 9(1894): Nr 1-4. 8:0. Zürich. Schweizerische meteorologische Central-Anstalt. Annalen. Jahrg. 29(1892). 4:0. Af Professor G. Retzius: Bericht über die Feier des 60. Geburtstages von ERNST HAECKEL am 17. Februar 1894 in Jena. 4:0. ERNST HAECKELS porträtt i fotogravyr. Fol. Af författarne: AGARDH, J. G., Analecta algologica. Cont. 2. Lund» 1894. 4:0. ARNELL, H. W., Moss-studier. Lund 1894. 8:0. — 6 referat i Botanisches Centralblatt. 8:0. LINDBERG, G. A., Welchen Nutzen haben die Kakteen von ihren Stacheln? Neudamm 1894. 8:o. — ÖOpuntia Darwinii und Opuntia galapageia. Neudamm 1894. 8:o. NORDENSKIÖLD, G., The photography of snow flakes. Lond. 1895. 4:0. ALBERT I® de Monaco, Sur les premieres campagnes scientifiques de la »Princesse-Alice». Paris 1895. 4:o. BAHIA, M. B., Curso de electrotecnica de la escuela professional superior. Vol. 6. Buenos Aires 1894. 8:0. BRÖGGER, W. C., Die Eruptivgesteine des Kristianiagebiets. 1. Kra 1894. 8:0. — Lagfölgen på Hardangervidda og den säkaldte »höjfjeldskvarts». Kra 1893. 8:0. — The basic eruptive rocks of Gran. Lond. 1894. 8:0. BUCHANAN, J. Y., Sur la densite et alcalinitE des eaux de l’Atlan- tique et de la Mediterranee. Paris 1893. 4:0. HALE, G. E., On some attempts to photograph the solar corona without an eclipse. 8:0. — The astrophysical journal. 8:0. JANET, CH., Etudes sur les fourmis. Note 4—6. Paris 1894. 8:0. — 3 småskrifter. 8:0 & 4:0. 119 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 2. Stockholm. Meddelanden frän Stockholms Högskolas kemiska laboratorium. Om några nya hydroxylaminderivat. Af CARL KJELLIN och K. G. KUYLENSTJERNA. [Meddeladt den 13 Februari 1895 genom O. PETTERSSON.] Inverkan af ett isocyanat (fenylisocyanat) på hydroxylaminen själf, eller en 8 monoalkylsubstituerad sådan försiggår enligt följande eqvation: NR OH CH,CON + HN CK" ni Son "NN HO, Egenskaperna hos de kroppar som härvid bildas stämma fullkomligt öfverens med deras uppfattning som oxiurinämnen, men icke som en art karbaminsyrederivat, hvilket de ju kunde anses vara, om hydroxylgruppens väte utgjorde angreppspunkten för cyanatets inverkan !) ‚„ONHR C,H, CON + HO NHR = COX | NHC,H, Hvad nu inverkan af thioisocyanat beträffar, sa är denna förut ej undersökt, men man kan ju på förhand, med en viss säkerhet förmoda, att den, åtminstone i första hand, sker analogt med den af ett vanligt isocyanat, således under bildning af ett oxithiourinämne, då det här är ännu mindre sannolikhet för att reaktionen skulle gå i en annan riktning. Vi komma i denna och en följande afhandling hufvudsakligen att redogöra för åtskilliga thioisocyanats inverkan på hydrocyl- aminen och hans homologer. Om det, såsom vi hoppas, skall !1) CARL KJELLIN Ber. d. deutsch. chem. Ges. XXVI 2381 och 2385. 120 KJELLIN OCH KUYLENSTJERNA, HYDROXYLAMINDERIVAT. lyckas oss att erhålla ett tillräckligt antal välkristalliserande kroppar, så torde de äfven kristallografiskt kunna erbjuda ett visst intresse för studiet af hydroxylgruppens morphotropi. Vi hafva först låtit lika molekyler Ftylisothiocyanat och hydroxylamin reagera med hvarandra i eterisk lösning. Vid lösningarnes blandning inträder genast reaktion med stor häftig- het, hvarför blandningen bör företagas under afkylning. Det afskilde sig en färglös kristallinisk kropp, hvilken emellertid visade en mycket okonstant smältpunkt. En del smälte redan vid 85°, resten först bortåt 120°. Reaktionsprodukten tvättades med kolsvafla och omkristalliserades upprepade gånger ur benzol. Vi erhöllo så färglösa kristallblad, som smälte vid 91” utan sönderdelning och visade sig vara fria från svafvel. Smältan stelnar vid afkylning till långa prismor, hvilka äro synnerligt lättlösliga i vatten, kall alkohol, kloroform och kokande benzol. Ur luften upptaga de fuktighet och sönderflyta så småningom fullständigt. I eter äro de mycket svårlösliga, och utfällas de i form af små nalar vid tillsats af eter till deras alkoholiska lösning. Vattenlösningen ger vid tillsats af salpetersyra ingen fällning. Kroppen reducerar ej FEHLINGS lösning och ger ingen färg- reaktion med järnklorid. Detta bevisar att föreningen ej inne- håller någon grupp HNOH. Analys: I. 0,1951 gr. substans gaf 54 cem. fuktigt kväfve vid 760 mm. och 16° C. II. 0,975 gr. substans gaf 27 ccm. fuktigt kväfve vid 761 mm. och 16° ©. Beräknadt Funnet: för 0, N, OSH,—S: Sö]: II. N 31,82 32,27 32,27. Det synes oss, som kunde man ganska otvunget förklara etylisothiocyanatets inverkan på hydroxylamin, om man antoge, att det pa vanligt sätt i första hand bildades ett thiourinämne af nedanstäende sammansättning, men att detta, pa grund af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 121 sin obeständighet, afskilde svafvel, och hydroxylgruppens syre i stället intoge svaflets plats N N.H. OH CS N = S + COS . N.H.C, H, SN. H.C, H, 4 2 Det skulle således hafva bildats vanligt etylurinämne. LEUCK- HART,!) hvilken närmare studerat etylurinämnet, anger att det- samma skall vara lösligt i kolsvafla. Om man undantager detta, så stämma de egenskaper, han funnit hos detsamma, i detalj öfverens med de, vi funnit hos den af oss erhållna kroppen. Oaktadt denna uppgifna skiljaktighet äro vi dock böjda för att anse de bägge kropparne identiska. i Vi skola i den närmaste framtid undersöka andra isothio- cyanats inverkan på hydroxylamin, och hoppas vi att då få frågan fullt klargjord. Etylisothioeyanat och £ Etylhydroxylamin. Reaktionen företogs i eterisk lösning under afkylning. Det afskilde sig momentant en hvit, kristallinisk massa. Den nya kroppen löser sig lätt i alkohol, kloroform och varm benzol och afskiljer sig vid afkylning ur detta senare lösningsmedel i färg- lösa, skarpt vid 81”, utan sönderdelning smältande kristallfjäll. I eter äro de svarlösliga, lösa sig däremot ganska lätt i vatten. Efter omkristallisering ur benzol erhöllos väl utbildade kristaller. Herr amanuensen HEDSTRÖM, som haft godheten mäta desamma, meddelar oss följande: Kristallsystem: Monosymmetriskt. lakttagna former: a = (10) — P =H(0050ME: d = (101) — Po. e = (101) + Px. MANOR 1) Journ. prakt. Chem. [2] 21, 10 (1880). Öfvers af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. DMIEEIN:00 2 5 122 KJELLIN OCH KUYLENSTJERNA, HYDROXYLAMINDERIVAT. Ur följande vinklar (100): (001) = 86° 5’, medeltal af åtta mätningar, (100): (110) = 70° 44’, medeltal af sex mätningar, och (001):(101) = 17° 23’, medeltal af tre mätningar, beräk- nades axelförhällandet: arsle = 2,8616.:17240,8809. B= 86° 5°. Vinkeltabell. Vinkelvärde. Beräknadt. Medelvärde. Gränsvärden. Antal mätningar. a:c = (100) : (001) — 36 5’ 353 —86 55’ 8 a:m = (100) : (110) — 70° 44 70° 19—71° 207 6 e:e = (001) : (101) au 17 235° ° |16°51’—-17°56' 3 e:m = (001) : (110) 88 17 53 27 883 —88° 53 7 d:m = (101): (110) 83° 40 & 15 83° 00' - 83° 25’ 4 | a:d = (100) : (101) 69° 25 69° 14’ — 1 | a:e = (100): (101)| 76° 32 76° 23' Be 1 | ce: ds (001) : (101) 16” 40 15° 49 — 1 | Färglösa, små, glänsande kristaller, tafvelformiga efter orto- pinakoiden. Genomgångar tydliga efter OP. De optiska axlarnes plan ligger i symmetriplanet. Den ena axeln synes alldeles i randen af synfältet på ortopinakoiden. Den nya föreningens lösning ger med järnklorid en djup blågrön färgning. I köld reducerar den ej FEHLINGS lösning (i allmänhet fallet med hydroxylaminderivat, där bägge vid kväfvet bundna väteatomerna äro substituerade). Gentemot utspädda alkalier och syror är föreningen ganska beständig och synes först vid kokning sönderdelas. Analys: I. 0,1485 gr. substans gaf 0,2490 gr. Ba SO,. II. 0,09 gr. substans gaf 16,1 ccm. fuktigt kväfve vid 16° C. och 764 mm. Beräknadt Funnet: för C,N,S.O.H;: 1 IT. S 21,62 22 N 18,91 == 19. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:02. 125 Af analysen framgar, att föreningen är s. dietyloxithio- urinämne och säledes tillkommer densamma följande formel Framställning som vid föregaende kropp. Reaktionsprodukten var en olja som stelnade i köldblandning vid omrörning. Efter upprepade omkristalliseringar ur varm benzol, hvari den lätt löser sig, erhöllo vi föreningen som färglösa, vid 94°—55° smäl- tande nålar. I alkohol och kloroform äro de lättlösliga; svar- lösliga i eter. Lösningen ger med järnklorid en mörkgrön färg- ning. Reducerar ej FEHLINGS lösning. Vid upphettning med alkalier eller syror sker sönderdelning. Ur benzol kunde mät- bara kristaller erhållas. Amanuensen HEDSTRÖM, hvilken vi äfven hafva att tacka för denna kristallmätning, meddelar oss följande : Kristallsystem: Monosymmetriskt. Iakttagna former: a = (100) So P x. VO): b = (010) uPx. m = (110) — P. 3 I ! I I U I I Utom dessa mer eller mindre tydligt ut- bildade former förefunnos a ett par kristaller äfven några otydliga antydningar till pyramid- ytor och ortodoma. Ur följande vinklar (100): (001) =74" 8', medeltal af sex mätningar, och (100) : (110)— 30° 6’, medeltal af två mätningar, beräknas axelförhällandet a:b = 0,60264:1. > Me ro c-axeln kunde ej beräknas, emedan kristallerna saknade de I -- —— — därför erforderliga ytorna. 124 KJELLIN OCH KUYLENSTJERNA, HYDROXYLAMINDERIVAT. Vinkeltabell. Vinkelvärde. Medelvärde | Gränsvärden. SC i | mätningar. a:c = (100) : (001) | 14 8 173 33 — IL 48 | 6 a:b = (100): (010) 90° 4 89° 41’—90° 21’ 5 a:m = (100) : (110) (3006 Ze 2 b.:c = (010) : (001) | 89° 59° 189° 39—90 41" | 6 b:m = (010): (110)| 59 54° |59°37—60° 12 2 Färglösa, sma glänsande kristaller af en kort prismatisk habitus. De optiska axlarnes plan ligger i symmetriplanet. Pa ortopinakoiden utträder en bissektris sa, att den ena axeln synes i kanten af synfältet. Utsläckningsvinkeln pa (010) omkring 10° mot kanten af (100) i den spetsiga vinkeln 9. Analys: I. 0,1356 gr. substans gaf 0,222 gr. Ba SO, II. 0,082 gr. substans gaf 13,7 cem. fuktigt kväfve vid 15,5” C. och 756 mm. Beräknadt för Funnet: C,N,H,S0: Ik, 11. S 21,91 92,41 pr N 19,17 Nn 19,37. För att äfven hafva undersökt en a-hydroxylamin hafva vi latit 1. Allylisothiocyanat och «-benzylhydroxylamin reagera med hvarandra. Efter omkristallisering ur benzol erhöllos väl utbildade kristaller, som likväl voro ganska obeständiga och snart antogo en brun färg. Deras lösning ger ingen färgreaktion med järnklorid. Smältpunkt 57°—58, 5. Analys: | 0,1245 gr. substans gaf 0,1352 gr. Ba SO,. Beräknadt för Funnet: CN; Hj4 SO: S 14,41 14,57. al { NEL soma Nesse Sammansättningen är OS: OC, H;. NHC, H, ER ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 2. 125 2. Fenylisocyanat och «-benzylhydroxylamin. Sma i alkohol lättlösliga nalar. Ingen färgreaktion med jJärnklorid. Reducerar FEHLINGS lösning först efter spaltning med syra eller alkalier. Analys: 0,0668 gr. subst. gaf 7,4 cem. fuktigt kväfve vid 16,8” C. och 761 mm. Beräknadt för Funnet: OH LOSEND EN: N 11,57 141,974 _NHOGC, H, Den nya kroppens konstitution är = COX NELC ER a-Benzylhydroxylamin förmar äfven reagera med tvänne molekyler fenylisocyanat. Man erhåller små färglösa nålar, som smälta vid 240° C. Lösa sig lätt i alkohol, mindre lätt i benzol. Ingen färgreaktion med järnklorid. Analys: 0,1254 gr. substans gaf 15,1 ccm. fuktigt kväfve vid 18° C. och 758 mm. Beräknadt för Funnet: C,, 0; N, Hjg: N 11,63 11,96. Det förhallande att $-methyl och A-etylhydroxylamıin endast förmå reagera med en molekyl fenylisocyanat, under det hydro- xylgruppen blir orörd, synes oss, med en viss grad af sannolikhet, tala för att den nya kroppen har följande konstitution: N gr.) hydroxylamin, som successivt upphettades till olika temperatur, på en viss tid, utvecklade. Hydroxylaminen uppbevarades i ena ändan af ett böjdt, smalt glasrör, hvilken nedsänktes i ett vatten- bad. Glasrörets andra öppna ända var förenad med en SPRENGELS luftpump. Sedan luften utpumpats, upphettades vattenbadet till den önskade temperaturen och de sig utvecklande gaserna upp- samlades öfver kvicksilfver. 1. Efter ungefär 8 timmars upphettning vid 30” hade ungefär 5 cem. gas (760 mm. 15”) bildats. En ständig gas- utveckling. 2. Under ungefär 8 timmars upphettning vid 50” utveck- lades ungefär 9 cem. gas (760 mm. 15° C.). 3. Under 8 timmars upphettning vid 60° utvecklades 25 ccm. (760 mm. 15° C.). 4. Mellan 70 och 80° sker sönderdelningen raskare. Under 9 timmars upphettning hade ungefär 100 cem. gas utvecklats. Vid framställningen af den fria hydroxylaminen enligt DE BRUYNS metod, erhåller man den som bekant först löst i methyl- 128 KJELLIN OCH KUYLENSTJERNA, HYDROXYLAMINDERIVAT. alkohol. Vid methylalkoholens afdestillering är det af ingen egentlig vikt för erhällandet af ett godt utbyte att utföra den- samma vid mycket lågt tryck. Sedan alkoholen aflägsnats, och man kommer till destillationen af själfva hydroxylaminen måste trycket om möjligt sänkas till 15 mm. (man erhåller detta tryck med en god vattensträlluftpump) så att hans kokpunkt kommer under 60”. Vid förarbetning af 50 gr. hydroxylamin-klorhydrat erhålles vanligen 60 2 af den beräknade mängden. Detta ab- solut ren substans. Den vid nyssnämnda försök erhållna gasblandningen under- kastades explosionsanalys, sedan den tvättats med vatten för att aflägena ammoniak. Vid tvättningen sammandrog sig gas- volumen med ungefär ?/,. Tvättvattnet, hvilket icke reducerade FEHLINGS lösning innehöll utom ammoniak mycket ringa mängder af en kropp, som afskilde jod ur iodkalium (N, O3?). Analys: Gasblandning . ... 20.0 ....019,6 “ccm. Väteo DIT ale 3716220 » Summa . . 15,6 ccm. Efter explosion ikh ran: Su AIDS Då det ej är möjligt, att gasblandningen innehöll fritt syre, och den å andra sidan var fri fran NO, N,O, och N, O,, kunde vätets förbränning endast hafva skett på bekostnad af kväfve- oxidul. N,O + H, =N, + H, 0. Gasblandningen bestod således af kväfoxidul fe bero ns Aalicenik kyäfvers sa me NA DING GIS LoßBRY DE BRUYN!) anger äfven, att vid hydroxylaminens sönderdelning dessa bägge gaser utvecklas. ?) 1) Ber. d. deutsch chem. Ges. XXVII, 967. ?) Brünss uppgift att det skall utvecklas kväfve och väte saknar allt experi- mentalt stöd, och torde ej förtjäna någon uppmärksamhet. ra IN Stockholm 1895. Kungl. Boktryckeriet, ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. er 52 1895. NM 3. Onsdagen den 13 Mars. INNEHÄLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . . sid. 129. AURIVILLIUS, Littoralfaunans förhållanden vid tiden för Hafyels islasring > 133. MUNTHE, Om fyndet af ett SMER i Ancyluslera nära Norsholm i Östergötland . . . . . ae LÖNNBERG, Notes on fahes) föllectedti in äre Cameron Br Mr. Y. Sjöstedt 3 178): ENESTRÖM, Om olika sätt att vid utredning af en enkekassas ställning beräkna inverkan af delegares för tidiga utträdande ur kassan . . . » 19. Skankerstil]l Akademiens Wiblioteky. ne generierte sid LOL 178,21:96. Fran Naturforskare-föreningen i Riga hade inbjudning ingätt att deltaga i föreningens firande af dess 50-ars jubileum; och skulle med anledning häraf lyckönskningsskrifvelse till föreningen aflatas. Pa tillstyrkan af komiterade antogos följande afhandlingar till införande i Bihanget till Akademiens Handlingar: 1:0) »Ueber das alte Männchen des Megaloglossus Woermanni», af Filos. Kandidaten Y. SJÖSTEDT; 2:0) »Om öländska raukar», af stude- randen J. G. ANDERSSON; 8:0) »Om den fanerogama och kärl- kryptogama vegetationen kring Kaitumsjöarne 1 Lule Lappmark», af Farmaceuten N. A. SVENSSON; 4:0) »On recent freshwater Diatoms from Lule Lappmark», af Filos. Kandidaten ASTRID CLEVE; och 5:0) »Iakttagelser under en ballonfärd den 4 Aug. 1894», af Öfveringeniör S. A. ANDRÉE. Herr WITTROCK redogjorde för innehållet af den berättelse, som Lektorn ©. A. M. LINDMAN afgifvit öfver sina i egenskap af Regnellsk stipendiat under aren 1892—94 utförda resor i Södra Amerika. 130 Herr SIDENBLADH meddelade en öfversigt af de vigtigaste resultaten af de i samband med 1890 ars nyligen afslutade folkräkning uträknade dödlighets- och lifslängdstabellerna. Sekreteraren aflemnade följande för offentliggörande i Aka- demiens skrifter inlemnade uppsatser: 1:0) »Littoralfaunans för- hällande vid tiden för hafvets isbeläggning», af Docenten C. W. S. AURIVILLIUS*; 2:0) »Om fyndet af ett benredskap i Ancylus- lera nära Norsholm i Östergötland», af Docenten H. MUNTHE”; 3:0) »Notes on fishes collected in the Cameroons by Mr. Y. SJÖSTEDT», af Docenten E. LÖNNBERG*; 4:0) »Om olika sätt att vid utredning af en enkekassas ställning beräkna inverkan af delägares för tidiga utträdande ur kassan». af Amanuensen G. ENESTRÖM *. Den Fernerska belöningen för aret tilldelades Professor P. G. Rosen för hans i Akademiens Handlingar införda afhandling: »Telegraphische Längenbestimmungen zwischen Lund, Göteborg, Hernö und Tornea». Den Flormanska belöningen tillerkändes Medicine Kandidaten O. A. ANDERSSON för hans under året utgifna arbete: »Zur Kenntniss der Morphologie der Schutzdrüse». Den Lindbomska belöningen fann Akademien denna gang icke tillräcklig anledning att bortgifva, utan skulle årets ränta a donationskapitalet användas till dettas förökande. För vetenskapliga resor inom landet beslöt Akademien ut- dela följande understöd: at Filos. Licentiaten F. E. AHLFVENGREN 200 kronor för växtfysiognomiska undersökningar i Jemtlands fjelltrakter; at Docenten J. T. HEDLUND 175 . kronor för att i södra och vestra Sverige fortsätta och afsluta sina studier öfver landets odlade träd och buskar; at Filos. Doktor J. ERIKSSON 175 kronor för studium på Gotland, Öland och i östra Skåne af xerofila växters biologi och anatomi; 131 at Amanuensen G. O. MALME 100 kronor för biologiska lichenstudier i sydvestra Södermanland och östra Östergötland; at Docenten G. ANDERSSON 200 kronor för att inom Dal- elfvens och möjligen äfven Klarelfvens floddal undersöka quartär- aflagringar med särskild hänsyn till deras fossil; at Docenten H. MUNTHE 150 kronor för undersökningar öfver sänkta strand- och supramarina aflagringar på Gotland; at Kandidaten O. HOLMQVIST 150 kronor för att vid Kri- stinebergs zoologiska station undersöka anatomien af fiskarnes respirationsorgan äfvensom sidoliniens byggnad; och at Amanuensen G. GRÖNBERG 150 kronor för att vid Kri- stineberg fortsätta påbörjade studier öfver Sveriges hybrider. Statsanslaget till instrumentmakeriernas uppmuntran beslöt Akademien låta i lika lotter fördela mellan mathematiska och fysiska instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. XK. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien. Antiqvarisk tidskrift för Sverige. D. 13: H. 1, 14: 3, 15: 2. 1894. 8:0. — Statistiska centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiela statistik. 2 häften. 4:0. Göteborg. Museum. Årsberättelse. 1894. 4:0. Halmstad. Hallands läns hushällningssällskap. Handlingar. 1894: H. 2. 8:0. Upsala. Studentkårens bibliotek. Upsala universitets katalog. 1895: Vårterminen. 8:0. Belfast. Natural history & philosophical society. Report and proceedings. Session 1893/94. 8:0. Berlin. K. Preussische Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. 1894: 39—53. 8:0. Politische Correspondenz Friedrich’s des Grossen. Bd 21. 1894. 8:0. Brünn. Naturforschender Verein. Verbandlungen. Bd 32 (1893). 8:0. Bericht der meteorologischen Commission. 12 (1892). 8:0. Budapest. K. Ungarische geologische Anstalt. Földtani közlöny (Geologische Mittheilungen). Kötet 24 (1894): 11-- 190.8:8:0: Jahresbericht. Jahr 1892. 8:0. 132 Calcutta. Asiatic society of Bengal. Journal. NS: Vol. 63. (189A)AP. 12 N:03, 273.,8:0. Proceedings. 1894: N:o 9. Cambridge, Mass. Astronomical observatory of Harvard College. Annals: Moll, g2: Bi 15) 41: N:o os 1895 4:0: Catania. Accademia Gioenia di scienze naturali. Atti. (4) Vol. 7 (1894). 4:0. Bullettino delle sedute. Fasc. 36—38. 1894. 8:0. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 3 (1895): N:o 1. 8:0. Chicago. Field Columbian museum. Pub. 1. Vol. 1: N:o 1. 1894. 8:0. Cördoba. Academia nacional de ciencias. Boletin. T. 14: Entr. 1. 1894. 8:0. Dresden. K. Sächsisches statistisches Bureau. Zeitschrift. Jahrg. 39 (1893): H. 1-2. 4:0. Kalender und statistisches Jahrbuch für das Königreich Sachsen. Jahr 1894. 8:0. Dublin. Royal Irish academy. Cunningham memoirs. N:o 10. 1894. 4:o. Innsbruck. Ferdinandeum für Tirol und Vorarlberg. Wappenbuch der Städte und Märkte der gefürsteten Grafschaft Tirol. 1894. 8:0. Jena. Medicinisch-natwrwissenschaftliche Gesellschaft. Denkschriften. Bd 4: L. 1: Text & Atlas, 5: 1: Text & Atlas, 8: 1: Text & Atlas. 1894. 4:0. Kjöbenhavn. Dansk meteorologisk Institut. Meteorologisk Aarbog. 1891: D.2. Fol. Krakau. Academie des sciences. Acta rectoralia alm& universitatis studii Cracoviensis inde ab anno 1469: T. 12 Rase: 3. 1894: 8:0: Collectanea ex archivio collegii historieci. T. 7. 1594. 3:0. Monumenta medii »vi historica res gestas Poloni® illustrantia. T. 13—14. 1894. 8:0. Rocznik. Rok 1893/94. 8:0. Rozprawy. Wydziat filologiezuy. (2) T.5—6, 8. 1894. 8:0. » Wydziat hist.-filozofiezny. (2) T. 5. 1894. 8:0. Sprawozdania komisyi jezykowei. T.5. 1894. 8:0. Bulletin international. 1894: N:o 9—10; 1895: 1--2. 8:0. Kristiania. Norges geografiske Opmaaling. Topografisk Kart over Kongeriget Norge i 1:100,000. Bl. 1D,2C, 9A, 118, 27, 5 —1. Fol. Geologisk Kart i 1: 100,000. Bl. 31 D. Fol. Specialkart over den norske Kyst i 1: 50,000. Bl. 3—9, 46. Fol. Den norske Lods. 1893. 8:0. (Forts. å sid. 178.) 133 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 3. Stockholm. Meddelanden från Sveriges zoologiska hafsstation Kristineberg. Littoralfaunans förhållanden vid tiden för hafvets isbeläggning. Af CARL W. S. AURIVILLIUS. [Meddeladt den 13 Mars 1895 genom HJALMAR Tuer.) Genom de gäfvomedel från Stiftelsen »Lars Hjertas Minne», som i November 1894 stäldes till K. Vetenskaps-Akademiens för- fogande, möjliggjordes de jämförande undersökningar öfver hafs- faunans sammansättning under olika årstider som äro afsedda att fortgå under ett års tid vid Akademiens station Kristineberg i Bohuslän. Sedan stationens föreståndare, Prof. HJ. THÉEL, lem- nat i uppdrag åt förf. att utföra dessa undersökningar, pabör- jades desamma den 18 januari detta år och hafva sedan dess oafbrutet fortgatt. Att redogöra för de resultat som härvid vin- nas är afsigten med de meddelanden som inledas genom den här lemnade framställningen af littoralfaunans förhållanden vid tiden för hafvets isbeläggning. Anledningen dertill att detta ämne 1 första rummet gjorts till föremal för iakttagelser var framför allt den, att de hydro- grafiska förhållanden som gjorde sig gällande vid mellersta Bo- husläns kust under arets tvänne första manader i hög grad gynnade undersökningar af detta slag, hvarförutom den hit hö- rande faunan så att säga i första hand erbjuder sig at den jämförande biologen, emedan de fysiska betingelserna för en littoralfauna vid vår vestra kust äro vida mer vexlande än hela den öfriga hafsfaunans. Om det sålunda, för ett dylikt syfte 154 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. var en gynsam omständighet att hafvet vid iakttagelsernas bör- jan ej var isbelagdt, sa att littoralfaunans sammansättning kunde utrönas i en vattentemperatur af + 0°,5, sa blef den nagra dagar senare inträffande isbeläggningen af ännu större betydelse, emedan det efter isens afsmältning borde visa sig, om och hvilka djur öfverlefde strandomrädets nerisning, om andra vikit undan mot djupet i varmare vattenlager o. s. v. Ät dessa sistnämnda förhällanden kunde redan efter fjorton dagars förlopp egnas uppmärksamhet, enär den i de inre vikarne omkring 25 cm. tjocka isen oaktadt den tilltagande kölden — hvars minimum var — 17° — ater hastigt bröt upp eller sna- rare bortsmälte till följd af de varma hafsströmmar, hallande ända till + 4° temperatur som upprepade gånger — särskildt den 11 och 15 Februari — fran Skagerak inströmmade i Gull- marsfjorden.!) Men äfven under de dagar da gångbar is fans i vikar och vid stränder kunde genom upphuggning af vakar i densamma en del iakttagelser göras särskildt öfver de littoral- djur som utmärka sandsträndernas fauna. Och ännu fyra veckor efter de först erhållna profven kunde dylika undersökningar upp- repas i ett bottenfruset sund, der tillika sjelfva sandbottnen var frusen ungefär till samma djup som den öfverliggande isens mäktighet. För att emellertid tydligare påvisa karakteren af det djurlif som under den kallaste årstiden existerar inom den littorala regionen, synes lämpligt förutskicka en kortfattad framställning af djurlifvet inom samma område under motsatta förhållanden. nämligen vid tiden för vattnets temperaturmaximum. Denna in- träffar under Juli, Augusti och — åtminstone delvis — Sep- tember, under hvilken tid littoralfaunans prägel i hufvudsak torde kunna anses vara densamma, ehuruväl temperaturen, beroende på ström- och vindförhållanden, kan förete dagliga vexlingar. !) Den omkring den 23 Jan. öfver större områden inträffande isbeläggningen, som samtidigt blef hinderlig för segelfarten och föravledde dess afstannande, orsakades tydligen dels af den föregående ymniga regnnederbörden, dels ock af utgående ytströmmar af färskare vatten från fjordens inre delar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 135 Sjelfva strandens vexlande beskaffenhet och vattnets derpä be- roende olika uppvärmning tillåta å andra sidan ej att uppge någon gemensam högsta temperaturgräns för hela det littorala området, ty under det ytvattnet vid branta klippstränder — liksom Gullmarsfjordens ytvatten 1 allmänhet — sällan öfver- stiger + 19”, håller det samtidigt vid långgrunda sandstränder, äfven der dessa ej äro skyddade, 4—5 grader högre temperatur. Likasom bottnens beskaffenhet har en afgörande betydelse för hafsfaunans karakter i allmänhet, så eger detsamma sin tillämpning äfven på den fauna, som till följd af sin före- komst inom området för ebb och flod i egentlig mening kallas den Jlittorala.!) Här bildar nämligen det djurlif som tillhör ett område med sandbotten i allmänhet en skarp motsats till det som förekommer vid en om ock omedelbart angränsande klipp- strand, och det kan sägas om de egentliga sanddjuren, att de utan undantag genom hela sin byggnad äro uteslutande hänvisade till ett lif på eller i lös botten. Dock gifves det äfven ett tredje slag littoraldjur, nämligen sådana som utan att bestämdt kunna räknas till något af de nämnda områdena träffas inom hela strandregionen, vare sig att de till följd af sin rofdjursnatur in- finna sig hvarhelst ett byte står att vinna — ex. Carcinus moe- nas, Asterias rubens — eller deras tillpassningsförmåga är syn- nerligen vidsträckt — ex. Mytilus edulis. Härmed äro alltsa angifna de tre grupper littorala djur som kunna uppställas inom vår hafsfauna ?) och som sålunda böra hvar för sig tagas 1 betraktande. !) Anmärkas bör dock att, om också »strandbältet> under sommaren utgör littoraldjurens egentliga uppehållsort, ebbgränsen dock för de flesta icke ut- gör den undre gränsen för deras utbredning mot djupet utan ofta mer eller mindre öfverskrides. 2) Ännu en annan strandformation skulle kunna framhållas, nämligen den i mer instängda hafsvikar, isynnerhet intill bebygda orter förekommande gytje- botten, som delvis utmärkes af Zosteravegetation. Då denna emellertid i de flesta fall ej går omedelbart upp till flodmärket utan dessförinnan öfvergår i 136 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. Hvad då först den littorala sandfaunan angår, så synes vis- serligen sandstranden i jämförelse med klippstranden nästan blottad på djurlif och är i sjelfva verket detta i den meningen att högst få djurformer äro i rörelse på bottnens yta. Och äf- ven dessa få — Crangon vulgaris FABR., Pleuronectes flesus L. — komma endast då i rörelse när något byte visar sig eller de skrämmas upp ur sanden der de ligga mer eller mindre ner- bäddade och i hvarje fall genom sin färgteckning äro skyddade för upptäckt. Af de öfriga finnas på sandens yta endast m.l. m. tydliga spår i form af gångar, hål för siphoner eller ock exkre- menter, under det djuren sjelfva uteslutande lefva under ytan, vare sig sanden endast utgör en skyddande betäckning — muss- lor — eller tillika lemnar näring åt djuret — Arenicola. För så vidt emellertid dessa spår finnas inom flod- och ebbområdet torde djuren fa räknas till de littorala, då det djup på hvilket de lefva ej öfverskrider 20—25 em. Hvad musslorna beträffar visar sig detta djup olika för olika slägten och äfven för arter af samma slägte och bestämmes af siphonernas längd vid dessas största utsträckning; djupast under ytan ligger sålunda Mya arenaria, närmast densamma de med korta siphoner utrustade, ex. Cardium-arterna. De för den littorala sandfaunan karakte- ristiska musslorna äro: Mya arenaria L., Mya truncata L., Tellina baltica L., Tellina exigua Pori, Serobieularia alba WooD, Maetra solida L. var. subtruncata DA COSTA, Cardium edule L., Cardium exiguum GMELIN samt pa gröfre grusbotten, isynnerhet bland Zostera-rötter, och åtminstone pa sina yngre stadier till- hörande littoralomradet: de tre Tapes-arterna, Tapes aureus GMELIN, T. letus Pour och T. pullastra MONT., samt Thracia papyracea PoLI var. villostuscula. Hvad vidare den littorala klipp- (eller sten-)faunan beträf- far äro inom detta omrade de flesta former på grund af sin sand- eller klippgrund, men äfven der det förra inträffar nästan helt och hället saknar karakteristiska djurformer, under det att den eger några van- dringsformer gemensamt med de öfriga littoralområdena, så lemnas detta slags botten, för så vidt den berör littoralbältet, här ur räkningen. it . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 137 förmåga att vistas ofvan vattnet vida lättare att iakttaga än de förra och hafva derföre företrädesvis betecknats såsom »strand- djur». Det som genom sin sedentära natur framför andra kan göra anspråk pa detta namn är Balanus balanoides L., som till skilnad från ej blott alla öfriga skandinaviska Balanider utan äfven alla öfriga littorala djur, som tillhöra vår fauna, uteslu- tande träffas inom området för ebb och flod. Och genom sitt massvisa uppträdande inom vissa kusttrakter kan det tillika sä- gas sätta en karakteristisk prägel på detta område. Bland de öfriga, icke-sedentära, intaga Littorinaformerna — Littorina littorea L., L. rudis MATON och var. tenebrosa MONT. samt ÅL. obtusata L. — det utan jämförelse främsta rummet och uppträda isynnerhet ymnigt inom områden med rik Fucusvege- tation. För dem alla, men särskildt för de tre förstnämnda är betecknande, att de för timmar, ja dagar kunna lemna vattnet och andas atmosferisk luft. I sistnämnda fall skiljer sig från Littorinaformerna Purpura lapillus L., som för öfrigt mindre är bunden vid Fucusvegetationen och företrädesvis träffas på sjelfva klippgrunden. Till de littorala klippdjur som lättare undgå upp- märksamheten höra de båda Patella-arterna Patella testudinalis MÜLLER och P. vulgata L.!) Deras vanliga vistelseort är brant stupande berghällar, der de, ehuru alltid fästade på sjelfva klippan, hålla sig dolda mellan strandvegetationen; ej sällan finnas de emellertid uppkrupna ofvan denna, men äro i sådant fall genom form och färg väl skyddade för upptäckt. Anmärk- ningsvärd är för öfrigt den för alla nu nämnda littorala Ga- stropoder gemensamma variationen i anseende till form, färg och skulptur. Beträffande de fritt simmande Krustaceerna synes visserligen en del hufvudsakligen vistas inom den littorala klippregionen, då desamma emellertid snarare synas bundna vid ett visst slags vege- tation än vid en bestämd botten torde de rättast böra föras till ') Den senare träffas också i sjelfva verket endast i spridda exemplar i Bohus- läns inre skärgård, men är allmännare ut mot öppna Skagerak, t. ex. vid Bohusläns Wäderöar. 8 158 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. den tredje gruppen littoraldjur. Inom denna — de allmänt litto- rala djuren — äro först att märka två inom hvarje littoral- bälte — med undantag för grunda gytjestränder — allmänt uppträdande efter byte kringströfvande former Carcinus moenas L. och Asterias rubens L. Hvad den förra beträffar bevisas dess verkligt littorala natur bland annat af dess förmåga att, med oförminskad lifsverksamhet, lefva i timtal ofvan vattnet, en egen- skap som ej finnes i sa hög grad hos någon annan marin Deka- pod och som visserligen vid våra kuster ej i regeln tages i an- språk, men väl vid sådana — t. ex. Norges vestkust — der tidvattensskilnaderna äro mer betydande. Hvad åter den »van- liga sjöstjernan» angår synes den visserligen oftast bland vege- tationen vid sten- eller klippstränder men saknas ingalunda äfven på annan botten, hvarhelst de mollusker finnas som företrädesvis utgöra dess föda. En sådan är den vanliga blåmusslan, Mytilus edulis L. Ej mindre än Balanus balanoides är denna mussla på sina yngre stadier betecknande för den littorala klippregionen, der på gynsamma ställen — afsatser, remnor, håligheter och smärre m. 1. m. afstängda klippbassiner, som endast da och då nås af vagsvallet, kolonier på hundra- och tusentals indi- vider äro hopade och bilda de karakteristiska bläasvarta eller bruna gyttringar som täcka klippgrunden. Individerna äro der- vid ej blott fästade på den senare utan till stor del på och mellan hvarandra medelst byssus, i sin fasta sammanslutning egande ett medel att trotsa hafvets våldsamhet som den isolerade individen saknar. Men denna mussla är dock ej bunden endast vid klippbotten, ty ofta träffas äfven på sandgrund individer, ehuru de der vanligen äro isolerade eller på sin höjd bilda smärre samlingar; i förra fallet hafva de åtminstone såsom äldre gräft sig m. 1. m. djupt ned i sanden, i senare fallet utgör byssus det medel hvarmed individerna fästa sig vid något föremål, en mindre sten eller dyl., i sanden och vid hvarandra. Bland Kru- staceer, utom strandkrabban, som torde rättast föras till denna grupp littoraldjur, märkas: de båda räkarterna Palemon squilla .L. och P. Rathkei LILLJ., åtminstone två Mysis-arter, Mysis , ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 159 flexuosa MÜLL. och M. inermis RATHKE samt af Amphipoder Gammarus locusta L. och @. marinus LEACH. Efter denna kortfattade öfversigt öfver littoralfaunans sam- mansättning under den varmaste årstiden torde de förhållanden under hvilka densamma lefver vid tiden för årets lägsta tempe- ratur tydligare framträda. Att dessa förhållanden gent emot de förra skulle visa sig vara förändringar, kunde visserligen i all- mänhet a priori antagas, men sättet och graden för desamma återstod i alla händelser att för hvarje särskildt fall påvisa. I hvad mån den vid mellersta Bohusläns kust under denna vinter rådande luft- och vattentemperaturen gynnade undersökningar i dylikt syfte har ofvan antydts, till huru stor del af littoralfau- nan undersökningarne kunnat utsträckas skall deremot framga af den följande redogörelsen. För att underlätta jämförelsen med det föregående följes äfven här samma ordning och indelning som ofvan begagnats. 1. Den littorala sandfaunan. Den som under sommaren är van finna ett om ej form-, så Atminstone individrikt djurlif redan på några fa cm. djup röra sig öfver sandbottnen vid en långgrund hafsstrand skall under vintermånaderna förgäfves söka på samma ställe efter de kända djurformerna. Allt synes här dödt och stilla. Och när ett dy- likt ställe, som under fjorton dagar varit isbelagdt, efter isens afsmältning åter undersöktes, visade sig förhållandena lika som före isbeläggningen. Först när sand upptogs medelst »botten- skafve», närmast för undersökning på mollusker, kommo några få exemplar i dagen tillhörande ett af de sökta djuren, nämligen Crangon vulgaris. Exemplaren voro emellertid vid upptagandet nästan orörliga, ehuru skilnaden mellan luftens (+ 0°) och vatt- nets (+ 1°,5) temperatur för tillfället var helt obetydlig. Sedan de intagits i rumvärmen blefvo de emellertid snart lifliga och 140 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. när de senare samma dag släpptes i ett sandaqvarium dolde de sig genast på vanligt sätt genom sandens upphvirflande öfver kroppen, så att endast antenner och ögon voro synliga. Af det anförda samt af omständigheterna vid fångsten synes sannolikast, att dessa djur vid inträdande låg vattentemperatur gräfva sig ner i sanden och der lefva i ett dvallikt tillstånd tills gynsam- mare förhållanden åter höja deras lifsfunktioner. Möjligheten af vertikal vandring ned i djupare vatten behöfver för öfrigt inga- lunda vara utesluten; vid trawlning på helt grundt vatten, men nedom sandgränsen, erhöllos nämligen vid ett annat tillfälle ej få individer, alla vid full lifskraft. Tilläggas bör att öfver det ställe der de nämnda sandexemplaren fångades visserligen under fjorton dagar legat inemot 20 cm. tjock is, men att denna dock icke nått bottnen. Hvad det andra af de egentliga sanddjuren beträffar, som isynnerhet under sensommaren tillsammans med Crangon ger lif at sandbottnen, nämligen Pleuronectes flesus, så tyckas dessa företrädesvis såsom små arsungar älska det grunda och varma vattnet vid sandstränder, men vid tillväxten draga sig ut på djupare. Denna flyttning torde emellertid liksom hos andra flundrearter närmast fa tillskrifvas temperatursänkningen vid stränderna vid vinterns inträde och det derpa beroende aftagan- det af det lägre djurlif, som der utgör deras föda. I afseende pa de öfriga för sommarens sandfauna utmär- kande fritt rörliga djur hänvisas till den tredje gruppen, dit de till följd af sin allmänt littorala natur höra. Undersökningar pa skilda ställen af de nere i sanden let- vande djuren ha visat, att de under den kallaste årstiden äro att träffa på alldeles samma område och på samma djup som om sommaren. Arenicola gräfver i vatten af — 1” temperatur sina gångar och hål upp till sandytan på samma sätt som i vatten af + 23° och visar vid upptagandet i båda fallen lika stor rör- lighet. Likaså hafva erhållits lefvande vid först nämnda tem- peratur: Mya arenaria, Tellina baltica och T. exigua, Serobi- eularia alba, Mactra solida var. subtruncata, Cardium edule och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 141 C. ewiguum; de inom stationens draggningsomrade kända fynd- orterna för Mya truncata, de tre Tapes-arterna samt Thracia papyracea var. hafva deremot pa grund af sin aflägsenhet ej hittills blifvit närmare undersökta. Vid stränder der isen ej bottenfrusit och efter fjorton dagars tid bortsmälte befunnos samtliga exemplar som erhöllos af de först nämnda djuren fullt lifskraftiga redan vid upptagandet. Vid en bottenfrusen strand höggos nio dygn efter isbildningens början vakar i isen, som på dessa ställen nådde till 25 cm. tjocklek. På det ena stället var sjelfva sanden icke frusen, på det andra deremot kälad till 7 a 10 cm. djup. På båda erhöllos saväl Arenicola som Mya arenaria i fullt lefvande exemplar; dock lag musslan i sistnämnda fallet under det kälade grus- lagret. Tre veckor senare, således öfver 1 månad efter ner- isningens början, höggos ater hål vid sistnämnda sandstrand, hvars botten då befans kälad till minst samma djup som isens tjocklek. Vid bearbetning af denna hårdt frusna grus- och skal- botten medelst isspett erhölls ett litet (12 mm. långt) lefvande exemplar af Mya arenaria, som så snart det lades i vatten sträckte ut sina siphoner. Dessutom upptogos flere större exem- plar af friskt utseende, som visserligen ej längre visade några lifsyttringar — deras siphoner höllos, när de vidrördes, alltjemt utsträckta —, men bland hvilka ett vid närmare undersökning befans innehålla lefvande spermatozoider. Ett fullvuxet exem- plar af Cardium edule, ehuru af fullt friskt utseende, var lika- ledes utan lif — med slappa slutmuskler och sträckta siphoner. I en annan sandig hafsvik som likaså under en månads tid varit isbelagd och nu täcktes af omkring 70 cm. tjock botten- frusen is —- sjelfva bottnen var dock på detta ställe i mindre grad kälad — träffades lefvande: ett fullvuxet exemplar af Car- dium edule, två Tellina baltica och några Scrobicularia alba, un- der det att de flesta af sistnämnda form samt alla Tellina tenuis voro döda, ehuruväl djuren ännu bibehöllo ett friskt utseende. De anförda exemplen synes således gifva vid handen, att äfven der ett istäcke af 30—70 cm. mäktighet hvilar omedelbart 142 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. på hafsbottnen möjligheten af djurlif i denna ej är utesluten un- der förutsättning af att högt vattenstand da och då inträffar, så att flodvattnet tränger in mellan istäcket och bottnen eller — i bästa fall — genomdränker denna, hvarigenom en svårare käl- bildning förhindras. Ty att vattenbrist — och sålunda qväfning — varit närmaste dödsorsaken för en del af de nämnda muss- lorna är tydligt på grund af det tillstånd i hvilket de anträffa- des och som kan betecknas såsom siphonmusklernas förslappning vid maximum af siphonernas sträckning och utspänning. Att ater ett och annat exemplar af samma mussla kunnat hålla sig vid lif i omedelbart grannskap till andra som blifvit qväfda be- höfver ej nödvändigt tillskrifvas en större lifskraft hos de förra, utan torde snarare bero på ett i någon man fördelaktigare läge till följd af ringare storlek och derigenom kortare siphoner, hvarigenom de bättre än de djupare liggande kunnat tillgodogöra sig en tillfällig vattentillgång. Till sandfaunan under vintern kan slutligen räknas en Ga- stropod, Nassa reticulata L., som visserligen äfven sommartiden träffas 1 spridda exemplar på omradets utkanter, men under den kallare tiden fran den djupare liggande slam- eller dybott- nen synes närma sig stränderna i större antal. \ 2. Den littorala klöpp- (eller sten-)faunan. Den littorala djurform som pa grund af sin sedentära natur och sin vana att fästa sig vid högsta flodgränsen mer än andra maste vara utsatt för alla ej blott vattnets utan äfven luftens vexlingar är Dalanus balanorides. Dess lifsvillkor under den kallaste ärstiden måste sålunda erbjuda ett särskildt intresse. Det första tillfälle som erbjöd sig till iakttagelser öfver det- samma var den 21 Januari, då isbildning redan börjat visa sig inom vissa fjordomraden. Vid en lufttemperatur af — 8° voro då en del på det torra sittande exemplar öfverdragna af is och, när de frigjordes, befunnos äfven de inre delarne stel- frusna. Vid försök att öppna operculum visade sig slutmuskeln ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 143 slapp och intet lifstecken kunde för öfrigt märkas. Sedan djuren under några timmar legat i vatten (af + 0°,5 temperatur), lefde de emellertid åter upp och ur äggsamlingarna framkommo tal- rika Nauplius-larver. Några andra exemplar som samma dag anträffades på stenar © vattnet befunnos alla vid lif redan när de upptogos. Vid ett senare tillfälle, den 20 Februari, insamlades åter en större mängd Balaner på strandklippor som till större deien voro nerisade af vagsvall, emedan de, sedan fjorden sköljt, legat ut- . satta för hårda NO-vindar. Under den föregående två veckor långa isbeläggningen hade emellertid den fasta hafsisen på grund af lågt vattenstånd i allmänhet ej nått upp till Balanerna, men der sa skett hade dessa, liksom för öfrigt allt annat organiskt lif fullständigt utrotats inom ett till omfattningen vexlande, men stundom ända till 2 meter djupt bälte. !) De insamlade exem- plaren hade alltså under fyra veckors tid varit utsatta för en lufttemperatur som i mycket fa fall höjde sig öfver fryspunkten, men i medeltal utgjorde —8°—9° och under 7 dagar höll sig vid omkring —15°. Intet af djuren visade nu nagot lifstecken. De medfördes emellertid till stationen, en del förvarade i vatten af +0°,5, andra torra. Vid aterkomsten, som inträffade en timme derefter, hade de förra exemplaren åter left upp och utsläppt Naupliusungar 1 tusental, hvilka sistnämnda ännu — 3 veckor senare — äro vid full lifskraft der de förvaras i ett vatten af 0° till +3 temperatur. De exemplar åter som under hemfär- den förvarades torra lefde visserligen också, sedan de lagts i vat- ten, ånyo upp men antalet ungar, som dessa aflemnade, var jäm- förelsevis obetydligt. ') Detta >isbältes> vertikala utsträckning är för öfrigt ingalunda en index på isens mäktighet, utan beror i första hand på vattenståndets vexlingar och deraf — samt tillika af vindarne — framkallade höjningar och sänkningar af isfälten, deras förskjutning upp mot klipporna o. s. v. Innevarande vin- ters isperiod visar tillika exempel derpå, att det af isen härjade området ej alltid sträcker sig omedelbart upp till flodmärket utan upptill begränsas af en 30 a 50 cm. bred Fucusvegetation, som förblifvit oberörd af den- samma. 144 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. Denna Balanus-art lemnar sålunda det måhända enastående exemplet på ett hafsdjur som, utan att ega något särskildt skyddsmedel, förmår uthärda ytterligheterna i både luftens och vattnets temperatur och bibehåller hvad det senare beträffar som det synes under alla omständigheter sin lifsverksamhet oförmin- skad, under det att i luften lifsfunktionerna visserligen blifva latenta vid lag temperatur, men dock vid gynsamma förändringar ater mycket hastigt kunna upptagas. Och i afseende på de ny- kläckta Nauplierna hade jag upprepade gånger tillfälle iakttaga, när temperaturen i det aqvarium der de förvarades sänktes un- der fryspunkten, att deras rörelser så småningom slappades, så att de samtliga slutligen lågo orörliga på aqvariets botten, men när derpa temperaturen höjdes kommo de anyo i rörelse. På samma sätt synes i det fria, när djuren befinna sig på det torra och köld inträffar vid tiden för larvernas kläckning, denna för- dröjas tills de gynsamma omständigheter inträda, som tillåta bå- dadera att äterupptaga sina lifsfunktioner och de förra att ut- släppa de färdigbildade ungarne. De stranddjur som under sommaren genom sitt lefnadssätt mest erinra om Balanus balanoides äro de båda strandsnäckorna Littorina littorea och L. rudis samt äfven — ehuru i mindre grad — var. tenebrosa och L. obtusata. En vigtig skilnad ligger dock deri, att de senare frivilligt lemna vattnet och äfven vid hög lufttemperatur samt i starkaste solbadd vistas på det torra, den förra deremot i detta afseende helt och hållet beror af tid- vattnet eller vagsvallet, sedan den en gang satt sig fast på klippan. Denna väsentliga olikhet gör sig emellertid först under vintern gällande äfven i det yttre, i det att strandsnäckorna an- tingen icke eller ock i vida mindre mängd än under den varmare tiden träffas pa det torra; och de som der förekomma synas, pa grund af sitt nära grannskap till vattnet och ringa höjd öfver detta, i de flesta fall hafva lemnats qvar vid ebben. Lemna de stundom frivilligt vattnet, så aflägsna de sig helt obetydligt från detta. Dessa iakttagelser i det fria bestyrktes pa djur som in- tagits i aqvarier. Så länge nämligen aqvarievattnets temperatur ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 145 är lag -— nära fryspunkten eller under denna — hålla sig djuren i regeln i vattnet; ökas deremot värmen och isynnerhet om den höjes t. ex. till vanlig rumvärme, lemna snäckorna, likasom un- der sommartiden, utan undantag vattnet. Såväl kort innan fjor- den blef isbelagd som efter isens afsmältning träffades för öfrigt dessa Littorinaformer något djupare ned i vattnet vid sten- eller klippstränder än på sommaren, en del iakttogs till och med un- der det af isen renskrapade bältet, åtminstone på 1,5 met. djup. Hvad samma formers härdighet mot lag temperatur i vatten eller luft beträffar visade sig lifskraften i vatten af + 0°,2 såväl före som efter nerisningen fullkomligt oförsvagad — vid upptagandet ur vattnet drogs foten med operculum hastigt in 1 skalet. Af exemplar som anträffades på det torra vid —2”,5 lufttemperatur voro somliga fastfrusna vid klippan och på det temligen långt indragna operculum fans äfven isskorpa; dessa djur drogo sig vid beröring endast långsamt djupare in i skalet. Andra, som legat mera skyddade och ej voro fastfrusna, visade större rörlighet; och i båda fallen pressades vid operculi indragning rikligt slem ut kring dettas kanter. När vid ett annat tillfälle — den 25 Febr. — exemplar träffades på det torra vid — 8” lufttemperatur, hvarvid derjemte hos de flesta locket ej tillslöt skalmynningen utan blottade en del af foten, så reagerade denna visserligen ej längre vid retning, men så snart exemplaren vid hemkomsten lades i vatten lefde de inom få timmar åter fullständigt upp. För jämförelses skull anstäldes vidare försök med exemplar från samma ställe, af hvilka hälften lades i en skål med vatten, de öfriga 1 en tom skål och båda lemnades under natten i — 10° temperatur. Föl- jande dag voro de alla till utseendet liflösa, men sedan de in- tagits i ett några grader varmt rum lefde de inom få timmar upp, de som legat torra dock senare än de andra som legat in- frusna i isen. Hvad vidare Patella testudinalis vidkommer kunde jag efter isens försvinnande öfvertyga mig om att den ej stod att finna på de vanliga fyndplatserna i vattenbrynet såsom under sommaren; Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52 .11:023. 2 146 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. deremot iakttogs ett exemplar pa omkring 2 meters djup, alltsa under det bälte som betecknade isens härjningar och dermed til- lika under den egentliga littoralregionen. Liksom vid föregående afdelning kan äfven vid denna tilläggas en djurform, äfvenledes tillhörande de siphonbärande Gastropo- derna, nämligen Buccinum undatum L., hvilken under sommaren uteslutande är sublittoral. Vid de undersökningar som, efter isens bortsmältning, i slutet af Februari anställdes inom den littorala klippregionen var det öfverraskande att finna denna snäcka i stora massor uppkrupen på bergväggarne äuda upp mot vattenmärket. En anledning dertill, att den lemnar djupare vattenlager och söker de kallare ytliga, är möjligen att finna i fortplantningsförhällandena; åtminstone träffades samtidigt ny- ligen lagda äggsamlingar af djuret fästade på alger på endast c. 1 meters vatten. Huruvida derjemte andra orsaker föranleda - denna vandring måste f. n. lemnas oafgjordt. 3. Allmänt littorala djurformer. Bland de djur som jemte Crangon vulgaris och Pleuronectes flesus under den varmare årstiden gifva lif åt sandstränderna intaga Carcinus moenas och Asterias rubens ett framstående rum. Då de emellertid, liksom de följande djurformerna, lika talrikt uppträda inom littoralomraden af annan natur torde de rättast betraktas såsom en från de båda föregående skild biologisk grupp. Dessa stranddjur, som på grund af sin talrikhet och den om- vexling de bereda at våra hafsstränder under sommaren ej kunna undgå att väcka en allmän uppmärksamhet, sökas båda förgäf- ves saväl på sandbotten som inom hela littoralområdet under den kallaste årstiden. Öfverlefva de vintern och i sådant fall hvarest? Hvad strandkrabban angår träffades denna under januari och februari först på 3—4 meters djup på lösare, Zosterabevuxen botten och nästan uteslutande i halfvuxna exemplar. I en grund hafsvik med hufvudsakligen sandig botten, som varit isbetäckt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 147 under 2—3 veckor, erhölls, jemte några lefvande sandmusslor och lefvande Arenicola, två smärre döda exemplar af sandkrabban. Vid ett annat tillfälle erhölls, visserligen också på sandbotten, men nära dennas gräns mot dybottnen och på omkring 1 meters djup ett litet lefvande exemplar. I afseende på djurets lifskraft må anföras att den redan vid en lufttemperatur af —3° föreföll liflös, men när den kort efteråt lades i vatten af + 2° qvicknade den åter vid fullständigt. Hvad åter den »vanliga sjöstjernan» beträffar lyckades det mig redan i januari, före isbildningens början, samt sedermera under isen på Zosterabotten att erhålla talrika exemplar, men först på ett djup af 3—4 meter. Några dagar efter istäckets afsmältning och mycket sannolikt af samma anledning som or- sakade denna, nämligen tillströmningen af +5° till + 4” varmt vatten från Skagerak visade sig deremot en del exemplar på något grundare vatten (1—2 meter) upp mot stränderna utan att dock inkomma på det egentliga littoralområdet. När vid slutet af Februari de varmare inflödena mot svenska kusten upp- hörde och yttemperaturen under de första dagarne af Mars sjönk till £0° och —1’ — vid hvilken sistnämnda temperatur för öfrigt isbildning nu allmänt egde rum — bemärktes emellertid dessa sjöstjernor ej längre i det grundare vattnet. Bland de kräftdjur, som, förutom strandkrabban, i stora skaror svärma omkring i strandregionen under sommaren, äro vidare att märka: Palemon squilla och P. Rathkei samt Mysis flexuosa och M. inermis, hvilka isynnerhet: med förkärlek vistas bland Fucus- och Zosteravegetationen. Vid en yttemperatur som håller sig omkring fryspunkten står deremot intet enda exemplar att få inom denna region, och blott vid ett enda tillfälle — vattnet höll då i ytan +3° a +4° — bemärktes ett exemplar af Mysis flexuosa nära bottnen vid en klippstrand på omkring 1,5 meters vatten. När deremot häfningar anstäldes djupare ned, på 3—4 meters vatten — detta skedde för öfrigt under isen i upphuggna vakar —, så träffades bland Zosteravegetationen på skilda ställer både fullvuxna och halfvuxna exemplar af Palemon squilla och 148 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. och P. Rathkei samt bland Fucaceer och Florideer de båda Mysis-arterna. I —4° lufttemperatur visade räkorna snart inga lifstecken, i vatten af omkring 0° voro lifsyttringarne svaga, men i några grader varmt vatten befunno sig djuren i full verksam- het. På räkor som hållits lefvande i 11 månad i ett aqvarium kunde flere gånger iakttagas dylika förändringar, som olika temperaturgrader framkalla. Af Gammarus locusta och G. marinus, som under sommaren kunna räknas till de littorala djuren, förmärktes nu intet spår inom littoralbältet, men väl träffades åtminstone den förra dju- pare ned, på 2—4 meters vatten. Genom sin öfvervägande sedentära natur erbjuder slutligen inom denna grupp Mytilus edulis ett särskildt intresse. På ställen der förf. förliden sommar iakttog nybildade kolonier af denna mussla befunnos exemplaren nu hafva nått en storlek af 18 mm (och på ett annat håll träffades exemplar, också synbar- ligen från föregaende ar, som mätte till 40 mm), dock funnos der- ibland ännu manga som endast mätte 4—5 mm och sålunda af en eller annan orsak blifvit efter i utvecklingen. Med det läge dessa Mytilus-kolonier hafva var att vänta, att de skulle lida afbräck vid inträffande svåra isvintrar. Att detta också verk- ligen är fallet bevisades af de många m. 1. m. skadade kolonier som till och med efter den jämförelsevis korta — två veckor — isbeläggningen detta år kunde iakttagas, om ock det låga vatten- ståndet vid tiden för densamma äfven här var en gynsam om- ständighet. Hvad åter sådana blåmusslor beträffar som lefva på sandbotten och grundt vatten tyckas dessa visserligen ej i märk- i stor mängd vintertiden på samma ställen der de Jefva under sommaren —, men väl bereda de sig skydd derigenom att de gräfva sig djupare ned i sanden, ofta ända till 3/4 af musslans längd, så att endast den bakre siphonala delen är synlig ofvan bottnen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 149 Sammanfattas i korthet här meddelade iakttagelser öfver littoralfaunans förhållanden vid Sveriges vestkust under den kal- laste årstiden, så visa sig desamma jämförda med den varmare arstidens i de allra flesta fall såsom förändringar. Orsakerna härtill äro: temperaturskilnaderna i luft och vatten, ett littoral- områdes bottenfrysning under längre tid eller isens mekaniska åverkan. Beroende på den ena eller andra af dessa orsaker för- ändras littoralfaunan 1:0) genom vertikala vandringar. Dessa ske antingen a) mot djupet. Exempel härpå lemnas af första gruppen: Pleuro- nectes flesus (och delvis Crangon vulgaris), af den andra: Littorina-arterna och Patella — ehuru båda dessa i mindre grad — och af den tredje: Carcinus, Palemon-, Mysis- och Gammarus-arterna samt Asterias rubens; eller b) mot ytan. Hit kunna räknas Buccinum undatum och Nassa reticulata. 2:0) genom nergräfning 1 bottnen. Härpå lemna Crangon vulgaris (delvis) och Mytilus edulis (på sandbotten) exempel. 3:0) genom utdöende. Detta inträffar under vissa förhållan- den, framför allt med de littorala sandmusslorna, Balanus bala- noides, Mytilus edulis (inom klippregionen) samt äfven med några af de i mom. la) och 2) nämnda formerna — Littorin&, Patella, Mytilus (på sandbotten) och Crangon —, allesamman således an- tingen sedentära djur eller sådana som antingen icke eller endast i ringare mån vikit undan från de områden der de lefva under den varma ärstiden. I huru stor omfattning littoralfaunan utdör under en vinter- period beror helt naturligt i allmänhet på den styrka, med hvilken de båda senare af de ofvannämnda faktorerna göra sig gällande, och särskildt sammanhänger den åverkan på strand- området, som isen åstadkommer, på det närmaste med vexlin- garne i vattenståndet, vind- och sjöförhållandena under den tid ett sammanhängande istäcke utbreder sig i fjordar eller längs större sträckor af den öppna kusten. Anmärkningsvärdt är här- vid det förhållande, att den littorala djurform som framför andra 150 AURIVILLIUS, DEN LITTORALA VINTERFAUNAN. är utsatt för isens härjningar, nämligen strandbalanen, just vid denna ärstid har ungarne utvecklade, så att moderdjurets lös- ryckande fran klippan till och med kan synas vara ett medel för dessas frigörelse. För hvarje individ som dukar under träda således omedelbart tusenden fram i kampen för tillvaron. I detta fall — och det finnes skäl antaga i flere — behöf- ver sålunda den förödelse, som isen anställer på littoralfaunan inom en större kuststräcka, ej nödvändigt innebära ett utrotande eller ens någon minskning i en viss djurforms freqvens, der ej särskildt ogynsamma omständigheter träda hindrande i vägen för den unga afkommans fortsatta utveckling. Utsigterna för artens fortfarande bestånd äro för öfrigt just beträffande dessa littoral- djur större derigenom att antalet af de ägg som samtidigt komma till utveckling vida öfverträffar detsamma hos de migratoriska stranddjuren. 151 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 3. Stockholm. Om fyndet af ett benredskap i Ancyluslera nära Norsholm i Östergötland. | Af Hexer. MUNTHE. |Meddeladt den 13 Mars 1895 genom G. LINDSTRÖM.] Under den resa i kvartärgeologiskt syfte, som jag med understöd af K. Vetenskaps-Akademien sommaren 1894 utförde, besöktes äfven lergrafven vid tegelbruket under Tangstads egen- dom, Kimstads socken i Östergötland, 1,7 kilometer WNW från Norsholms jernvägsstation. Den lera, som här bearbetas, visade i flere hänseenden en sådan påfallande öfverensstämmelse med de förut såsom säkra Ancylusleror kända lerorna vid Skatt- mansö och Heby i Upland, !) att jag redan vid undersökningen på platsen kom till den öfvertygelsen, att äfven här förelåg en Ancyluslera. Utom genom sin stora yttre likhet med de anförda lerorna och sin förekomst på ett sätt, som förutsatte dess bild- ning i det baltiska hafvet, befans den nemligen ställvis lagrad direkt på ishafslera samt innehålla en makroskopisk flora med de från Ancylusleran kända formerna asp, björk och gråal, under det att för Litorinatidens flora karakteristiska representanter tycktes helt och hållet saknas. Genom den sedermera utförda undersökningen på lerans innehåll af diatomaceer, hvilka professor CLEVE med vanlig beredvillighet haft godheten bestämma, har 1) A. G. NATHORST: Om en fossilförande leraflagring vid Skattmansö i Upland. G. F. F., Bd 15, 1893, sid. 539. Hexe. MuntHE: Über d. sogennante »undre grälera» etc., Bull geolog. Institut. Upsala, Vol. I, N:o 2, sid. 118. 152 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. lerans Aneylusälder blifvit till fullo bevisad, hvarjemte konsta- terats tillvaron af Litorinalera ofvanpa Ancylusleran. Då jag nu gar att redogöra för denna fyndort, sker detta icke så mycket på grund af dess betydelse i geologiskt hänseende som fastmera därför, att 1 Ancylusleran härstädes gjorts ett arkeologiskt fynd af med all sannolikhet stort intresse. Det åsyftade fyndet utgöres af ett af menniskohand bearbetadt red- skap af ben, hvilket kort före min ankomst till platsen af en arbetare hittats på vid pass 2,5 meters djup under markens yta och, såsom längre fram skall visas, med stor sannolikhet 1 ur- sprungligt läge. Egaren af Tängstad, militärattacheen i Petersburg, major A. VON ARBIN, at hvilken redskapet öfverlemnats af egendomens förvaltare, fanjunkaren A. R. BJÖRNBERG, var, sedan fyndets betydelse blifvit framhallet, genast villig att öfverlata detsamma till Statens Historiska Museum, dock med rättighet för mig att om fyndet publicera, hvad jag kunde anse lämpligt. Jag har fattat denna uppgift så, att jag först lemnar en framställning af fyndortens geologiska förhållanden, därefter något redogör för redskapets beskaffenhet och äldre fynd af liknande utseende, sedan diskuterar frågan om fyndets äkthet (om i ur- sprungligt eller sekundärt läge) för att till sist ingå på frågan om fyndets ålder och vetenskapliga betydelse. Till herr BJÖRNBERG står jag i tacksamhetskuld för en del sifferuppgifter, som från honom erhållits efter mitt besök vid Tangstad. Geologiska förhällanden. Tegelbruket (med lergrafven) är beläget invid Roxen i en från N och NO, mellan urbergs- och moränkullar nedskjutande sänka (jemför kartskissen a nästa sida). Norr och nordost om Norsholmsviken, och mestadels först på något afständ från denna, höja sig enstaka punkter till omkring 100 fot (30 meter) EEE 153 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 22722277 20 nn geb suoysug Eee ud 02 DISLUR YA Kartskiss, utvisande fyndortens läge i förhållande till Roxen och de lägre liggande trakterna åt Asplången och Glan. 000. 2 Skala 1: 100 154 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. öfver Roxens yta, som ligger 110 fot (32,7 m.) öfver hafvet, och vid pass 15 kilometer NO till O från Norsholms station träffas den högsta punkten i trakten eller 273 fot (81,1 m.) öfver hafvet. Trakterna närmast söder om samma vik äro ej obe- tydligt lägre än de nyss anförda, och området mellan Norsholms egendom och något S. om kanalen var före jernvägsanläggningen så lågt, att Roxen vid högt vattenstånd svämmade öfver det- samma och tog sin väg ner åt Asplången. Faran för öfver- svämning blef afvärjd vid jernvägsanläggningen, därigenom att då anlades en grusbank, hvars yta vid stationen ligger vid pass 2—2,5 m. öfver sjöns nivå. Det synes sannolikt, att Roxen fordom haft sitt aflopp åt detta håll och först senare af någon orsak banat sig sin nutida väg mot norr till Glan genom de här förefintliga, delvis af ås-grus bestående lösa jordlagren. Vare härmed huru som helst, tydligt är emellertid, att traktens topografi, särskildt öster om Norsholmsviken, är sådan, att vid tiden för Ancyluslerans bildning, som måste antagas ha försiggått på Atminstone åtskilliga meters djupt vatten, Roxen icke kunnat existera såsom insjö, utan måste området ha stått i direkt förbindelse med och utgjort en del af det dåtida baltiska sjösystemet d. v. s. med Ancylussjön. På det geologiska kartbladet !) är området för lertaget be- tecknadt såsom »åkerlera», en benämning som, enligt hvad man numera vet, kan återföras dels på vittrad ishafslera (-mergel) dels ock på Ancyluslera och Litorinalera. Enligt mina under- sökningar utgöras de här och på en del andra närliggande lo- kaler uppträdande lerorna 1 öfvervägande grad af Ancyluslera, som ställvis betäckes af sand eller grus men i lertaget af en några decimeter mäktig, gytjeblandad Litorina- och sötvattens- lera, hvarom mera längre fram. Omstående profil, som är ämnad att åskådliggöra lagrings- förhållandena inom vestra delen af lertaget (jemför kartan), är tagen i N—S, hvarigenom Ancyluslerans läge direkt på ishafs- leran inom dess norra del framträder. 1) >Norsholm>, S. G. U., Ser. Aa, N:o 79, 1880 (af G. A. CARLSSON). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 155 Ishafsleran är tunnskiktadd — > skiktens tjocklek i medeltal 3,5 mm. — och i saknad af fossil. Lika litet som öfriga här förekommande aflag- $3 m.öRozen 5 meter ringar fräser den för syra, hvarför karbonathalten måste antagas vara obetydlig. I den på ishafsleran direkt hvi- lande Ancyluslerans understa del — 3 2 ungefär understa centimetern — kunde & inga fossil upptäckas, hvaremot 12 x 777 Ten: LJ So cm. högre upp några sparsamma lem- ningar af högre växter erhöllos, hvilka dock enligt Dr. GUNNAR ANDERSSON äro obestämbara. Af diatomaceer fans här endast Melosira arenaria men i talrika exemplar, och denna art är, såsom längre fram skall visas, allmän äfven i den södra profilens Ancylus- :S lera. För öfrigt anträffades här spongie- 3 8 nålar. — Högre upp i denna norra 8 . . x profil syntes inga fossil. Ö Från den södra skärningen, som 3 » © erbjuder det ojemförligt största in- & å É s tresset och där äfven redskapet blef 3” SPA .. > I S a N funnet, hafva prof undersökts från 3% RE ER: R SH SEIT följande nivaer, hvilka alla äterfinnas pa profilen (romerska siffrorna). U I Sen | X=0,1—0,2 m. under markens yta. = | IX =0,3—0,4 > = > » > Seh Will VI=0,5 MAD > Säg | MINE 0 m. under markens yta. VIS IL > > > > V =2,0—2,5 > > » > IV =2,5—3,5 > » > » 156 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. III = 3,5—4,0 m. under markens yta. IR ea » » » = HÖ » » » (borrprof‘). Skärningen upptages till hufvudsaklig del af Ancyluslera (I—VI). Som jag icke hade tillgång till någon längre borr, kunde hvarken denna leras mäktighet eller underlag bestämmas, men att detta senare utgöres af ishafslera, torde af flere orsaker kunna anses sjelf klart. Ancylusleran är nertill och till vid pass 1 meter öfver ler- tagets botten af en blågrå färg (ovittrad) och icke förklyftad, beroende på sin mjuka konsistens, som icke tillåter uppkomsten af sprickor. Ofvanför 1 m. öfver bottnen af lergrafven blir lerans färg efter hand mera brunaktig (vittrad), och vid ungefär 2,5 m. höjd uppträda i den för torkning i luften utsatta väggen talrika sprickor i leran. De öfversta dm. äro mera uppluckrade, och färgen stöter här något i gult. På Ancylusleran hvilar en blandning af gytjig lera (VIII—X), innehållande såväl laku- strina som brackvattensdiatomaceer, hvilka senare utvisa, att Litorinahafvet gått in öfver trakten efter Ancyluslerans tillkomst. Någon gräns emellan Ancyluslerans öfre och Litorinalerans undre yta kunde icke iakttagas. Ancyluslerans lager ligga i orubbadt läge, hvilket framgår af skiktens regelbundenhet. Då leran icke är alltför lös, låter den nemligen med temlig lätthet klyfva sig efter skiktytorna, hvilka äro försedda med en tunn beläggning af sand. Leran är för öfrigt af mycket fin beskaffenhet, och de funna lemningarna af högre växter äro i allmänhet väl bibehallna. Dessa växt- lemningar äro talrikast inom den del af profilen, som motsvarar V i profilen, och förefinnas mera sporadiskt saväl öfver som under denna nivå, dock icke i Ancyluslerans öfversta del, där de genom atmosferiliernas inverkan synas ha blifvit förstörda. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 157 Fossil i Ancylusleran. Högre väzter. Utom de förut anförda — asp, björk och Alnus incana — hafva, delvis vid senare företagen slamning, erhållits tallflarn, hvarjemte tillkomma några andra arter, som godhetsfullt blifvit bestämda af dr ANDERSSON. De äro samtlige upptagna i nedan- stående tablå, som äfven åskådliggör arternas stratigrafiska upp- trädande. Lemningar af högre växter från Ancylusleran. II III | IV Vv | VI IBinusmsilyestnisemun AIGA ALA dc Sir — — = + SL In omularsiptnenvulen Fe 60 ör RO FA OLD = SF är + pen Bein lv encore A RE EN EG) + (?) åda > OEKNPERK RR GAN NRA SEE Aa ta arterna | + (?) + (?) | (2) Alnusnglutinosan er a: — + + +(?) u N nen RR RE — är +(?) + — Phragmites commmis sik 2...» — — = IE Eu Myriophyllum spicatum . so ..... — — + — SER RO GGN TOG ELO NINS DE: = — + = un Pinus silvestris. — Af denna har endast erhållits barkflarn, i VI några smärre bitar och i V (enligt ANDERSSON) blott en bit. Populus tremula. — I V ett mycket vackert blad jemte åtskilliga fragment af sådana; hängefjäll hafva erhållits på såväl denna nivå som i III och IV. Betula verrucosa. — Från V föreligger ett helt, tillplattadt frukthänge af denna art. En del af de spridda hängefjäll, frukter och bladfragment af björk, som finnas från andra nivåer, torde enligt ANDERSSON tillhöra denna art, under det att andra sådana synas böra hänföras till — Betula odorata, som med säkerhet finnes representerad i IV. I VI är anträffadt »ett multnadt mindre grenstycke, hvilket troligen är af björk» (ANDERSSON). 158 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. Alnus glutinosa. — »Af denna art förekomma i V blad- fragment, hvilka med mycken stor sannolikhet höra hit. Be- stämningen af den blir sa godt som säker, därför att typiska frukter äro funna säväl i III (3 stycken) som i IV (en)» (ANDERSSON). Alnus incana. — Blad i V och frukter i III och IV (?). Phragmites communis. — Rhizom- och bladfragment i V. Myriophyllum spicatum. — Blad i IV (enligt ANDERSSON). Potamogeton sp. — »Ett bladfragment, som nästan med säkerhet torde härstamma fran en bredbladig Potamogeton-art, finnes pa några lerstycken från IV» (ANDERSSON). En jemförelse mellan floran i Ancylusleran vid Tangstad och den förut från säkra lokaler för Ancyluslera kända (Skatt- mansö och Viborg), visar en påfallande öfverensstämmelse. Alla vid Tängstad erhällna arter äro nemligen funna vid Skattmansö med undantag för Phragmites och Potamogeton.!) Förekomsten af Phragmites i södra Sveriges Ancyluslera, och särskildt nägot högre upp i densamma, var nagot som a priori kunde väntas, alldenstund arten blifvit funnen (vid Göstafs i Fröjel socken) på Gotland i lager af sannolikt något högre alder. ?) Af intresse är fyndet af Alnus glutinosa i Tangstadsleran, alldenstund denna art är den till dessa trakter från söder sist invandrade bland de här funna formerna och tillika den som har den sydligaste prägeln af dem alla. ?) Särskildt anmärk- ningsvärdt är, att arten träffas så pass djupt i lagerserien som !) Dr. ANDERSSON har meddelat mig, att bland de af Kand. E. NYMAN och mig våren 1894 hopbragta och till Riksmuseets Botaniskt-Palzeontologiska museum insända samlingarna af växtfossil från Skattmansö äfven finnas ett par blad, som »utan tvifvel torde tillhöra A. glutinosa, hvadan den af mig (ANDERSSON) på stället gjorda bestämningen af några större, då anträffade blad torde ha varit riktig. [Jfr G. F. F., Bd 15 (1893): 577 samt Bd 16 (1894): 370 och Bot. Not., 1894: 110]». — Härigenom blir öfverensstäm- melsen mellan Skattmansö- och Tängstadsflororna ännu större. 2) SERNANDER: Studier öfver den Gotländska vegetationens utvecklingshistoria, Upsala 1894, s. 43. 3) ANDERSSON: Studier öfver svenska växtarters utbredning och invandrings- vägar. I. Alnus glutinosa ... och A. incana ... Botan. Notiser 1893, sid. 217 o. följ. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 159 i III, ty detta utvisar, att klimatet redan vid tillkomsten af detta lager var ganska mildt.!) Ej mindre vigtig synes före- komsten af Alnus incana på samma nivå vara, emedan denna art, som, enligt hvad ANDERSSON sökt visa (l. c.), inkommit till vårt land från öster, icke hittills är känd från så gamla lager inom så pass sydligt belägna trakter af vårt land. Den lägsta nivå i lagerserien, på hvilken den hittills anträffats inom södra Sverige, synes vara i Litorinalera — vid Ryssby, norr om Kal- mar — såsom framgår af följande uttalande af ANDERSSON (Il. ce. p. 234): »Den med ett nedan omnämndt undantag (= det nyss anförda) fullständiga frånvaron af subfossila lämningar af Alnus incana inom det jämförelsevis väl undersökta Sydsverige visar med bestämdhet, att arten här måste vara mycket ung, och att dess nuvarande gräns inom denna del af vårt land ej är någon klimatisk gräns utan endast en tidsgräns.» Rörande de särskilda arternas stratigrafiska uppträdande för öfrigt i Ancylusleran vid Tängstad torde för närvarande, innan närmare undersökningar af särskildt de undre, vid mitt besök på platsen föga tillgängliga nivåerna blifvit utförda, inga bestämdare uttalanden böra göras. Att lemningar af fur icke träffats djupare än i V, beror sannolikt på artens relativt säll- synta uppträdande i trakten vid tiden för de äldre lagrens bild- ning; ty att arten här uppträdt före Alnus glutinosa, synes vara påtagligt af de resultat, som vunnits inom sydligare trakter af Sverige och i Danmark. Alger. På flere nivåer i Ancylusleran inom södra delen af lertaget, nemligen i II, III, IV och V, hafva vid slamning erhållits en del trådfina organiska lemningar, hvilka delvis, enligt benäget lemnade uppgifter af Dr. O. F. BorGE och Prof. F. R. KJELL- MAN, tillhöra Vaucheria sp. Liksom vid Skattmansö o. s. v. !) Artens förekomst här och vid Skattmansö i lager af sannolikt minst lika hög ålder som i Skåne och Danmark torde förtjena att framhållas, äfvensom att den för sistnämda områden ofvan »ekzonen» förlagda »alzonen» repre- senterar ett betydligt senare tidskede. 160 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. (NATHORST, G. F. F., Bd 15, p. 582) äro de sterila, hvarför de icke tillata närmare bestämning. Diatomacefloran, hvilken såsom förut nämnts blifvit be- stämd af prof. CLEVE, visar inom skilda delar af Ancylusleran det utseende, som nedanstående tablå anger (a = allmän, s = sällsynt). I | IT jIII| IV) V | VI VIL Anmärkningar. Amphora ovalis Kürz.... .|s|—|s | — |— | — | — Campylodiscus hibernicus EHB. | + | + +| sl +|+|— » noricus EHB...|a\a|a a|a)|+|— Oocconeis Disculus (SCHUM.) CL. — + | Ancylus-ledfossil. Cymatopleura elliptica Bree...| + + al sl s | —\— Cymbella Ehrenbergü Kürz...— | — | — | — | — | +|— > gastroides KUTz.. +l+l s|+|—|—|— Diploneis Domblittensis GRUN. | + | s + | + |— | — | — | Ancylus-ledfossil. Epithemia Argus (EHB.) Kürz.|— — | s — | — | — | — > Hyndmanni W-Sm.|alaJla|+|a|+|— > turgida (EHB.)KUTZ. | + | — | + — | +|+|1— Eunotia Clevei GRUN. . . . .!— | — | — |—|| a | a | + | Aneylus-ledfossil. Melosira arenaria MOORE . . + +Ja|a|a|a | + Navicula latiuscula Kürz. . .| s ı— | s | — || — | — |— | Ancylus-ledfossil. Pinnularia major Kürz.. ..|s | — | +| s| +|— |— Pleurosigma attenuatum W.Sm.| a ı ala | a | —|ı — | — Surirella bifrons EHB. (S. bise- riata BREB.). . . .'—|+|—- || —|—-|— > spirialis Körtz. . . .|+|—| sl s I— I— |— Det är bland de anförda arterna endast tvenne, Epithemia Argus och Surirella bifrons, hvilka icke förut blifvit anträffade i Ancyluslera. För öfrigt visar diatomacefloran vid Tångstad en mycket påfallande öfverensstämmelse med den vid Skatt- mansö och Viborg samt vid Heby och Lärbro (Gotland) !) funna och innehåller liksom vid dessa lokaler flere för Ancylusleran mycket karakteristiska arter, hvarför det icke lider det minsta !) Diatomacéfloran från Viborg återfinnes i NATHORST: En växtför. lera från Viborg i Finland, G. F. F., Bd 16, p. 364—365 och den i blekeblandad sand från Lärbro i MuUNnTtHE: Über d. sogenannte »Undre grålera> etc., Bull. Geol. Instit. Upsala, Vol. I, p. 122—123. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 161 tvifvel om, att leran är en verklig Ancyluslera. Sävidt man af de hittills föreliggande undersökningarna kan döma, synes Anceylusleran med hänsyn till diatomaceerna kunna uppdelas i två horizonter, en undre utan Kunotia Clevei och en öfre med denna art allmän. En sådan uppdelning vinner stöd såväl af förhållandena vid Tängstad som vid de tvenne andra, hittills stratigrafiskt närmare undersökta lokalerna, Skattmansö och Heby. På de båda förstnämnda ställena uppträder arten först i ungefär öfre hälften af lagret, under det att vid Heby, som ur denna synpunkt ännu icke blifvit i detalj undersökt, den- samma icke erhållits från lagrets understa del, men väl inom de öfre ?/, af detsamma. En jemförelse mellan dessa lokaler ger vidare vid handen, att likaledes Cymbella Ehrenbergii endast är funnen högre upp (Tangstad och Heby), men att däremot Cymbella gastroides är inskränkt till lagrets undre del (Skattmansö och Tangstad). Möjligen skall det därför genom kommande undersökningar visa sig, att den undre af de ifrågavarande horizonterna karakteri- seras af sistnämnda art. Då, sasom af tablån sid. 157, jemförd med den öfver diatoma- ceerna framgår, Eunotia Clevei uppträdt först efter (den sydliga) Alnus glutinosa, skulle man kunna förmoda, att densamma för sin invandring till denna och andra trakter af södra Sverige, där den hittills blifvit funnen, varit beroende af en väsentlig klimatförbättring. Mot ett sådant antagande synes emellertid tala artens förekomst i sannolikt postglaciala lager inom trakter, som äfven under det varmaste skedet af den postglaciala epoken knappast torde ha haft fullt så gynsamma klimatiska förhallan- den som de i södra Sveriges nordliga delar rådande vid tid- punkten för Kunotia Clevet's uppträdande här. Sistnämnda art är nemligen enligt CLEVE!) funnen i diatomacejord så pass nordligt som i Kemi Lappmark (vid Sodankylä). Under sadana förhållanden ligger det nära till hands att tänka sig orsaken till !) The Diatoms of Finland, Fennia 8, 2, 1591, p. 55 (separat). Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 2 INGO 0 3) 162 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. artens sena invandring till södra Sverige vara den, att invand- ringen skett fran Finland och Ryssland och att den därvid blifvit fördröjd, liksom fallet varit med den ännu senare inkomna granen (Picea excelsa). Artens förekomst i Litorinalera från Grundsunda socken i Ångermanland förtjenar äfven att i detta sammanhang framhållas, alldenstund man torde kunna taga för afgjordt, att den där härstammar från förstörda Ancyluslager, och att den sålunda under Ancylustiden lefvat i Sverige åtminstone så långt mot norr som i Angermanland. !) Djurlemningar. Djurlemningar synas vara temligen sällsynta i Ancylusleran vid Tångstad. Visserligen uppgafs af arbetare på platsen, att stora hvita »snäckskal» (musselskal) förr skulle vara funna inom nordliga delen af lertaget, men de efterforskningar jag gjorde inom detta område lemnade negativt resultat. De enda hit- hörande lemningar, som, mestadels vid lerans slamning, erhållits, utgöras af insekter (temligen sparsamma och hittills obestämda) samt Cladocer-fragment (allmänna) jemte några statoblaster af sötvattensbryozoen Cristatella mucedo. För öfrigt förefinnas genom hela lagret spongienälar (obestämda). Cristatella-statoblaster hafva erhållits på nivåerna II, III och V. Cladocer-fragmenten tillhöra, enligt af prof. LILLJEBORG be- näget verkställd bestämning, följande arter, fördelade på de olika nivåerna på sätt vidstående tablå utvisar: | TTT VA RM Sida erystallina O. F. MÜLLER . — Bosmina longispina LEYDIG = > humilis LiLLJ. = » longirostris var Er LILLJ. — Lynceus affinis LEYDIG ma, + Camptocercus rectirostris: -SCHÖDLER a ea elite Alonopsis elongata G. O. SARS . = Chydorus globosus BAIRD : SE > sphericus O. F. MÜLLER 4 Acroperus leucocephalus Kock = + ++s+++| + ae tel +2 [I 1) MunTHE: Physical Geography of Litorina-Sea; Bull. Geol. Instit. Upsala, ol. 2, 1894, noten p. 29— 31. (Separat). u LEE EEE RR ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 1635 Alla arterna äro enligt prof. LILLJEBORG sötvattensformer, som finnas utbredda öfver hela Skandinavien och därför icke gifva något bestämdare utslag rörande olikheter i de klimatiska förhållandena vid tiden för de olika nivåernas tillkomst. Samt- liga lefva 1 större vatten (sjöar och floder), flertalet dessutom i mindre vattensamlingar; men tvenne, Bosmina longispina och B. longirostris var. similes, äro inskränkta till större vatten. Bosmina longirostris O. F. MÜLLER (hufvudformen) är förut anträffad i Ancylusleran vid Heby, vid pass 2 dm. öfver ishafs- leran. (MUNTHE i Bull. Geol. Instit. Upsala, Vol. I, p. 122). Tillsamman med de förut sid. 159 anförda algerna (Vau- cheria sp.) hafva erhållits åtskilliga andra, något algliknande lemningar, som enligt prof. LILLJEBORG torde tillhöra sötvattens- bryozoen Paludicella. Af detta slägte finnes enligt LEUNIS (Syn- opsis d. Thierkunde, 3te Aufl., 1886, p. 27) endast en art, P. Ehrenbergii VAN BEN., i Europa, där den lefver på stenar »in ruhigen und langsam fliessenden Gewässern». — Om artens nu- tida förekomst i vart land har jag ännu ej lyckats erhålla upp- lysningar. Det förtjenar i detta sammanhang påpekas, att det var i närheten af Täangstads-fyndorten, man vid kanalgräfningen 1820 fann lemningar af den i vårt land numera utdöda kärrsköld- paddan (Emys lutaria). Fyndorten, som är belägen 1,5 kilo- meter ©. om Norsholms jernvägsstation, är pa kartskissen be- tecknad med ett «. Af den korta notis, som föreligger rörande fyndomständigheterna och som endast angifver att fyndet gjordes »pa 15 fots djup under jordytan, i grusåsen vid Norskogsvägen nära intill Svartjords halan», kunna visserligen inga bestämda slutsatser dragas rörande fyndets ålder, men da arten, såsom förut blifvit framhallet, !) sannolikt invandrat till vårt land under Ancylustiden, är det väl antagligt, att lemningarna lago inbäddade i någon Ancylusaflagring. De efterforskningar jag i somras gjorde för att få reda pa sjelfva fyndplatsen, ledde icke 1) MUNTHE: De yngsta skedena af jordens utvecklingshistoria ete., Upsala 1893, s. 16 och NATHORrST: Jordens Historia, sid. 1046, (1894). 164 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. till något resultat, emedan jag icke lyckades anträffa någon person, som härom kunde lemna närmare upplysningar. Fossil i Litorinaleran. Såsom förut blifvit framhållet, kunde vid undersökningen i fältet ingen gräns upptäckas mellan Ancylusleran och den öfverliggande gytjeblandade Litorinaleran. En sådan har lika litet kunnat senare påvisas, beroende därpå, att jag icke in- samlade prof från den del af profilen, som ligger emellan VII = säker Ancyluslera och VIII = Litorinalera. Att sistnämnda nivå, liksom de öfverliggande lagren, bör räknas till Litorinatiden eller att de åtminstone tillkommit efter Litorinahafvets inbrott öfver trakten, ådagalägger tillvaron af brackvattensdiatomaceer, sasom af nedanstående tablå framgar. VIELEN 0X A. Sötvattensarter. !) Cymbella gastroides Kürz, . . N... 0.0 ee re ra IKmithem.a Argus (BHBY) Kunze an nr I | » Humdmannı WW SME 2. aa oo ge Rss SN + | = In otid) Clever GIRUNE Se ond SR FER SS RR KEN Sä EF än prerupta, EHB. en sr Breuer ee ES Melosinas.01:6n01720% MOORE. Ge ENS SG a = Navicula ‚Semen EB. ., u... u... u. ären yr skrev gen er el | [re *Pinnulario, lata BREB, s 00 00 ol. Mn ee rau | 2 » streptoranhe CL a 1 | re B. Brackvattensarter. Campylodiscus Ichineis BuB2 2. eG a a Cocconers Scutellum KHHB: sissi nn ES Spongienålar (ovisst om tillhörande A eller B).. .....|+| +1 « Campylodiscus Echineis är en form, som icke träffats i sött, men väl i Bottenhafvets svagt salta vatten och vidare genom Baltiska hafvet åtminstone ner till Rägen. Cocconeis Scutellum visar en något saltare prägel än den föregående, i det att den !) Bland dessa fördraga de tvenne förstnämnda äfven bräckt vatten. De med * försedda arterna äro hvarken funna i den underliggande Ancylusleran eller vid de andra, ofvan anförda lokalerna för sådan lera. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 165 dels enligt CLEVE icke gar sa langt in i Baltiska hafvet dels ock finnes inom saltare omraden sasom Kattegat o. s. v. Af tablån framgår vidare, att de ö:ne nivåerna förete en blandad diatomacéflora, i det att jemte brackvattensformerna sådana tillhörande sött (eller både sött och bräckt vatten) här uppträda. Då de senare såsom nämndt utgöras af arter, bland hvilka några äro gemensamma med Ancylusleran, andra däremot icke, synes det sannolikt, att »Litorinaleran» delvis bildats på bekostnad af i närheten förefintlig Ancyluslera och att de för sistnämnda lera främmande sötvattensarterna blifvit från sött vatten utförda i Litorinahafvet och här inbäddade. 1) En annan förklaring är den, att här efter Litorinahafvets »tillbakavikande» den såsom »Litorinalera» betecknade aflagringen bildats i sött vatten, dit i sådant fall brackvattensarterna blifvit insvämmade från 1 närheten anstående Litorinalager. Detta sista antagande får ett visst stöd för sig genom förekomsten af Navicula Semen, emedan denna art, enligt hvad prof. CLEVE meddelat, i nutiden träffats lefvande inom Sverige endast på Gellivara Dundret, men däremot både i Amerika och Sverige synes bilda en särskild, karakteristisk horizont, som enligt fyndet här vid Tängstad tyckes vara yngre än Litorinalagren. Huru härmed än ma förhålla sig, så är det af brackvattensformernas härvaro klart, att trakten efter Ancyluslerans bildning varit betäckt af Litorinahafvet, hvars högsta gräns i denna trakt torde kunna anslås till omkring 50 meter öfver hafvet. Redskapets beskaffenhet och äldre svenska fynd af samma typ. Redskapet är, enligt af dr HJALMAR STOLPE meddelad upp- gift, förfärdigadt af högra radius af ely (Cervus alces L.), en- kannerligen af inre delen af detta bens framsida och så att dess tjockända, handtaget, som a afbildningen är vänd uppåt, bildas af benets nedre ända och äfven visar en del af dess led- ') På liknande sätt tror jag att den blandade diatomacéflora tillkommit, som ANDERSSON (G. F. F., Bd 16, p. 531 o. följ.) anfört från en del norrländska Ancylusleror. Jag kan därför icke dela hans åsigt, att en hithörande aflagring, som t. ex. innehåller Campylodiscus Echineis temligen allmän, kan . vara en Ancyluslera, ty arten lefver icke i sött vatten. 166 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. yta. Det är fint slipadt och poleradt och har i kanterna flere gruppvis ordnade, fina inskärningar, hvilka STOLPE anser icke vara följder af något slags praktiskt bruk, utan möjligen till- komna för prydnads skull, eller eljest afsigtligt. Rörande föremålets användning har STOLPE meddelat följande: »Fragan om användningen är svårast att besvara. Stötvapen kan det omöjligt vara. Väfredskap ej heller, dels på srund af formen, dels pa grund deraf att inga som helst spår af sådan användning synas. Den tvär-eggade ändan och de spår af nötning och repning, som der finnas på redskapets bak- sida, synas mig antyda att det begagnats som något slags skafningsredskap. Vid den tid, från hvilken jag anser föremålet härstamma, nämligen slutet af vår stenålder, kunde för öfrigt ett redskap hafva mera än en användning.» »Föremålet står ej enstaka. Liknande redskap äro funna på ätminstone sex olika HI HL ie, HH ställen i vårt land.» »Det mest öfverensstämmande är ett i Kri- stianstads museum förvaradt (Inv. 2413). Det är, enligt af mig ar 1883 gjord bestämning, förfärdigadt af tibia af elg. Det är ej mindre än 7,8 cm. längre än Tångstadsredskapet, men har påtagligen haft samma användning.» »I Statens historiska Museum finnas följan- de likartade föremål: Inv. 5189. — Från Sollerön i Dalarna, 9 funnet '3 alnar under jordytan i Anga myran vid Bengtsarfvet'. Det är mera rännformigt och taget ur ut- och baksidan af höger radius af elg; äfven här motsvarar tjockändan benets nedre ända. Pa utsidan är det orneradt med parallela linier och korta snedstreck och på insidan med tvärgaende, parvis ställda linier.» ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 167 »Inv. 5112. — Från Djulö, St. Malms s:n, Södermanland, funnet i torfmosse, 6 qv. under n. v. ytan. Af bakre höger kanonben af elg (fram- och utsida), tjockändan nedåt. Har kring handtaget varit lindadt, möjligen med skinnremmar, hvilket syn- barligen äfven varit fallet med Kristianstadsexemplaret». »Inv. 2898. — Ur Ax. Em. HoLMBERGS samling, N:o 147, men utan uppgifven lokal! Af venster tibia af kronhjort, bak- sidan; tjockändan (rörformig) ur benets nedre ända.» »Dessutom ha vi ett mindre benredskap från Öland (Inv. 8138), som ej låter sig med säkerhet bestämmas, men troligen är framsida af främre kanonben af kronhjort. Det är af intresse för jemförelse med Tångstads-exemplaret, därigenom att det har fyra inskärningar i ena kanten, närmare spetsen, dock gröfre skurna än å det sistnämnda.» »Tångstads-redskapet är sålunda icke enastående, ehuru det ej har något annat så direkt motstycke som Kristianstads-exem- plaret.» — »Äfven i Stora Förvar å St. Karlsö har jag temligen ofta träffat ett slags ännu ej bestämda benredskap af nära lik- nande form, men de äro mycket mindre.» Rörande åldern framhåller STOLPE, att det visserligen är sannt, att »alla de förut kända benredskapen af denna typ (med undantag för Karlsö-fyndet) äro funna enstaka och utan bifynd, som hänvisa till den ena eller andra perioden, men icke förty häntyda såväl arbetssätt som ornering, då sådan finnes, oför- tydbart på slutet af stenåldern.» Fyndets äkthet. Såsom förut blifvit anmärkt, hittades föremålet i Ancylus- leran, på ett djup af omkring 2,5 meter under markens yta d. v. s. ungefär på gränsen mellan IV och V (se profilen, på hvilken fyndets läge är angifvet med ett x). Arbetaren, som gjorde fyndet, beskref dess läge o. s. v. på ungefär följande sätt: När vid gräfningen i den lodräta lerväggen ett större parti lossnade och ramlade ner, stack sjelfva den »knapp»lika (=tjockare) delen af föremålet fram ur leran, och sedan han fattat tag i 168 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. denna utskjutande del, drogs föremålet »ungefär rätt ut ur leran.» !) Det är häraf tydligt, att redskapet haft ett ungefär hortzontalt läge i leran. Jag skall nu till besvarande upptaga frågan: gifves det något stöd för antagandet, att redskapet kommit på sin plats efter tillkomsten af det skikt, hvari det hittades? Härvid har man att tänka sig förnämligast trenne möjlig- heter. 1:0) att föremålet nedkommit genom en spricka i lerlagren; 2:0) att ett ras eller en glidning af lagren egt rum, och att detsamma därvid från Litorinaleran eller från markens obetydliga humuslager kommit i sitt ofvan beskrifna läge; 3:0) att föremålet sjunkit ner genom leran. I fråga om det första antagandet må anmärkas, att leran på den nivå, där redskapet hittades, endast företedde smärre, som det ville synas oregelbundna remnor utan nämnvärdt mellan- rum mellan sidorna, och att dessa remnor helt eller delvis torde ha uppkommit i följd af den genom gräfningen framkallade torkningen af leran. Häremot skulle möjligen kunna invändas, att lerlagren under något föregående skede, t. ex. före Litorimahafvets transgression i trakten, varit mindre fuktiga och mera sprickfulla än nu, och att redskapet då kommit ner genom en förefintlig sådan spricka. Gent emot en dylik invändning kan emellertid framhållas, dels att detta skulle förutsätta en lägre nivå hos Roxen än den nu- tida, ett antagande för hvilket icke finnes något som helst stöd i traktens geologiska bygnad; dels ock att, om äfven en sänk- ning af Roxens yta, tillräckligt stor för att de ifrågavarande lerlagren blifvit torrlagda, antages ha egt rum, en dylik djup- gående sprickbildning i ett större sammanhängande lerkomplex är ytterst osannolik på grund af våra trakters klimatförhallanden. Mot det andra antagandet eller att redskapet i följd af ras eller glidning af lagren kommit pa sin plats, talar med be- ') Som föremålet var lerhöljdt, slog han sönder detsamma för att få veta, hvaraf det bestod. Därvid förlorades den del, som fattas. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 169 stämdhet lagrens orubbade läge och den fullständiga franvaron af för den öfversta delen (Litorinaleran) karakteristiska diatoma- ceer genom hela lagerserien alltifrån I och upp till VII. Visser- ligen är det tänkbart, att lagren vid det sedermera bortgräfda ställe, där fyndet gjordes, varit på antaget sätt rubbade; men då, inom hela den långa O-W-liga väggen, som fans såväl före som vid och efter föremålets upphittande och endast ett par meter från sjelfva platsen för fyndet, intet spår af rubbningar kunde upptäckas, är denna möjlighet ytterst ringa. Återstår sålunda det tredje antagandet eller att redskapet småningom sjunkit ner genom leran. För att afgöra detta spörsmål hade det visserligen varit önskvärdt, att experiment blifvit utförda för utrönande af den hastighet, med hvilken föremal af samma sp. vigt och samma form som redskapet sjunka i lera af olika löshetsgrad, men då jag först helt nyligen kommit att närmare tänka härpa, måste jag af brist på tid för närvarande afstå från dylika experiment. Anmärkas bör emellertid, att dylika experiment, för att kunna tillmätas något verkligt värde, måste utsträckas öfver en längre tidsrymd, på det att föremålet måtte få tillfälle att sjunka at- minstone något. Vidare tillkommer svårigheten att kunna af- göra, hvilken ungefärliga löshetsgrad ett lerlager af ett par meters mäktighet fordom haft äfvensom att åstadkomma en trogen efter- bildning af en lera med sandlameller, såsom fallet var här. Ehuru det varit önskvärdt, att dessa frågor redan nu blifvit undersökta, torde det a priori kunna anses mycket osannolikt, att redskapet på antydda sätt kommit på sin plats, och detta äfven af den orsak att detsamma träffades 1 ungefär horizontalt läge; ty om redskapets ställning i leran varit vertikalt och dess aftunnade ända riktad nedåt, hade möjligheten för en sjunkning varit större än hvad nu kan anses ha varit fallet. Ett par »möjligheter» må till sist ytterligare tilläggas. Den ena är den, att föremålet efter Ancyluslagrens bildning och torrläggning blifvit nergräfdt. Då emellertid inga andra arkeologiska eller andra fasta föremål hittats tillsamman med 170 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. redskapet (lika litet som inom andra delar af lertaget), och intet i lagerserien vid fyndplatsen antydde, att detsamma blifvit nereräfdt, torde denna möjlighet kunna lemnas helt och hållet ur räkningen. En annan möjlighet är den, att arbetaren som hittade red- skapet lemnat osanna uppgifter rörande dess verkliga läge. Man kan svårligen tänka sig något antagligt motiv för en osann upp- gift i föreliggande fall, ty om han hade anträffat redskapet högre upp och det varit hans afsigt att tilldela fyndet en högre alder än det i sådant fall skulle ha haft, sa kunde han snarare ha uppgifvit att detsamma anträffats i lergrafvens botten än på den ungefärliga nivå, han för mig utpekade d. v. s. vid pass 1 meter öfver lertagets botten. Fyndets ålder och vetenskapliga betydelse. Af allt att döma synes det sålunda vara den största sanno- likhet för, att redskapet kommit på sin plats i leran vid tiden för tillkomsten af det skikt, hvari det anträffades, och att vi alltså i detta fynd ha ett bevis för menniskans uppträdande i trakten under Ancylustiden och, savidt man för närvarande kan döma, något efter midten af denna tid. Denna relativa tidsbestämning grundar jag på skäl, som ofvan, på tal om de högre växternas och diatomaceernas upp- trädande blifvit anförda och hvaraf bland annat framgår, att, utom furen, aspen, de tvenne björkarterna och gråalen, klibbalen, antydande ett temligen mildt klimat, redan under någon tid före redskapets inbäddande funnits i traktens flora. Patagligt synes det alltså vara, att de klimatiska förhållandena icke lade något hinder i vägen för menniskans uppträdande här vid ifrågavarande tidskede. Troligt är väl, att redskapet tappats i Ancylussjön, hvars yta då stod åtminstone åtskilliga meter, kanske ett par 10-tal meter högre än Roxens nutida, hvartill kan slutas af lerans fin- lek. Att ännu närmare angifva Ancylussjöns dåtida stånd låter sig icke göra af den orsak, att man hittills saknar tillräckliga ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 171 hållpunkter för att närmare kunna bedöma frågan om såväl arten af den strandförskjutning (om positiv eller negativ), som vid detta skede drabbade Ancylussjön, som tiden för särskildt klibbalens invandring till trakten. Det enda man för närvarande kan säga är, att Ancylus- sjön vid den (sannolikt längre tillbaka liggande) tidpunkt, da dess transgression öfver en del af Gotland, Öland o. s. v. nådde sitt maximum, inom Tängstadstrakten torde ha nått upp till omkring 250 fot (c:a 85 meter) öfver hafvets nivå. Vid denna tid skulle sålunda, såsom af kartskissen sid. 153 framgår, endast några få, obetydliga områden inom denna trakt ha nått öfver sjöns nivå. Om menniskan då fanns i trakten, hade hon med all sannolikhet icke sitt tillhåll på dessa småöar utan troligen inom det närliggande, öfver Ancylusgränsen belägna området norr om den egentliga Roxen. Här och antagligen också inom den angränsande, något lägre trakten, från hvilken Ancylussjön redan dragit sig tillbaka, ha de gamla inbyggarne säkerligen haft tillfälle att utom elgen jaga uroxen, af hvilken som bekant funnits fossila lemningar dels i lager från förra delen af Ancylustiden vid Råkneby, norr om Kalmar, !) dels ock på tvenne ställen i Östergötland i lager, som möjligen kunna härstamma från Ancylustiden. Detsamma torde vara fallet äfven med det fynd af bison, som blifvit funnet vid Hagebyhöga, mellan Wadstena och Motala, !) och jag in- stämmer alltså med professor NATHORST då han (l. c.) säger, att »fynden i Kalmar län och Östergötland tyckas antyda, att såväl uroxen som bisonoxen på sina vandringar norrut följt Ancylus- sjöns stränder.» Hvilka andra matnyttiga landdjur samtidigt lefvat i denna trakt, torde för närvarande vara svart att afgöra, emedan man hittills ingenting närmare känner om de nivåer i lagerserien, på hvilka dylika fynd blifvit gjorda, och af denna orsak kan man ») NatHorst: Jordens historia, sid. 1084. Horst: Fynd af uroxe etc. G. F. F., Bd 10, 1888, sid. 467. Fynd af bisonoxen vid Hagebyhöga, 1. c. sid. 462. 172 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. lika litet af de ofvan anförda redskapen af kronhjort sluta till denna arts tillvaro eller frånvaro i södra Sverige under Ancylus- tiden. Bland vattendjur, som möjligen tjenat den tidens menniskor som föda, kunna vi anföra den förut omnämnda kärrsköldpaddan samt, att döma af NATHORST's fynd vid Skattmansö, hornsimpan, siken och vikaresälen. Möjligen kunna hit räknas äfven Unto och Anodonta. Vi skola nu vända oss till de närmast liggande områden, inom hvilka menniskans uppträdande under Ancylustiden redan synes vara konstateradt eller till Danmark och Skåne för att se till, i hvilken mån fynden där tjena att belysa Tangstadsfyndet. I fråga om Danmark synes det vara bevisadt, att menni- skan lefde här under furens tid, men det är ännu ovisst, huru långt in i denna tid hennes första uppträdande går (jfr NAT- HORST: Jordens historia, sid. 1089). Ännu vigtigare torde de fakta vara, som anföras af SVEN NILSSON från södra Skåne, och hvilka jag vid ett par föregående tillfällen haft anledning framhålla. !) Jag åsyftar denne forskares bekanta fynd af »knifvar, spjutspetsar och pilspetsar af flinta» under de torflager af 3—4, ställvis ända till 10 fots mäktighet, som här öfverlagras af den från Litorinatiden härstammande »Gärabacken» eller »Gärvallen». ?) Vid ett annat tillfälle 3) säger samme författare, likaledes på tal om lagringsförhållandena vid Gäravallen, att dylika redskap i hans närvaro blifvit upptagna från understa delen af den ifrågavarande »mossen», som hvilar på blålera. Om sistnämnda iakttagelse är riktig, synes det sannolikt, att »blaleran» härstammar från (senare delen af) Dryas- tiden eller början af asptiden, emedan förekomsten af ett ännu yngre lager af blålera i denna på något djupare sjöbäcken fattiga !) Se referat af ett föredrag i geolog. sektionen i Upsala d. 13 mars 1893 (Bull. Geolog. Institut. Upsala, Vol. I, N:o 2, 1894, sid. 283—84) och Grundlinjer t. föreläsn. vid sommarkurserna i Upsala 1893, sid. 19. SVEN NILSSON: Skandinaviska Nordens Ur-invånare, Bd 1, 2:dra uppl., 1866, sid. 92. Förhandl. v. de Skand. Naturforskares Sde möde i Kjöbenhavn 1860, s. 844. 2 — 3 >> ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 173 kusttrakt, där Litorinahafvet vid landsänkningens maximum en- dast nådde några fa meter högre än nu, väl knappast är an- taglig. Under sådana förhållanden ligger det antagandet nära till hands, att det af NILSSON åsyftade torflagret representerar ett ganska betydande tidskede eller från aspens och till och med en del af ekens tid. Skulle detta visa sig vara fallet — något som med lätthet borde kunna afgöras genom en strati- grafisk undersökning af lagerföljden — hade man alltså här ett bevis för menniskans uppträdande i trakten vid en tidpunkt, som ungefärligen skulle motsvara förra delen af Ancylustiden. Förutsatt att nyss anförda förhållanden äro i hufvudsak riktigt tolkade, möter det inga svårigheter att antaga menniskans uppträdande i Östergötland under det förut anförda tidskedet eller något efter midten af Ancylustiden, ty af allt att döma bar denna tid varit tillräckligt lång för att äfven menniskan under densamma skulle hinna utbreda sig öfver åtminstone södra Sveriges kust- och slätt-trakter. SVEN NILSSON uppskattar den tid, som förflutit sedan Gära- vallens bildning, till minst 2000 år och framhåller, att, då en mycket lång tid måste ha åtgått för bildandet af så mäktiga torflager, som de ofvan nämnda, man häraf finner, »att ifråga- varande flintredskap, som ligga under torfbädden, måste vara vida äldre än den öfversvämning, som uppvallade Gärabacken» (Skand. Nordens Ur-invånare, sid. 92). Utan att ingå på någon kritik af arkeologernas försök till tidsbestämning inom stenåldern, en fråga som jag för öfrigt föga känner till, och utan att göra anspråk på att de nedan anförda, på geologiska förhållanden grundade siffervärdena skola betraktas annat än såsom blott approximativa, må det tillåtas mig att framhålla ett par synpunkter, som synas mig böra tagas i be- traktande vid uppskattningen af de tidskedens längd, om hvilka här är fråga. i Såsom jag vid ett par föregående tillfällen framhållit (jfr citaten, noten 1 föreg. sid.), torde man ega ett visst berättigande att vid bedömandet af ett yngre geologiskt skedes varaktighet 174 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. utgå från den nutida strandförskjutningens intensitet inom ett område, där denna är bättre känd. Detta kan sägas vara fallet med Sveriges och Finlands (baltiska) kusttrakter, tack vare särskildt R. SIEGERS kritiska sammanställning af hittills före- liggande iakttagelser öfver denna fråga. !) Häraf framgar bland annat, att landhöjningens intensitet på en och samma ort synes ha varit olika under den tid iakttagelserna omfatta och detta på sådant sätt, att densamma vid början af förra seklet var större än förut, men att den aftagit mot nutiden. Om man därför till grund för beräkningen af längden hos det skede, som förflutit efter Litorinasänkningens maximum lägger den siffra, som för en viss ort anger medeltalet af landhöjningens storlek under större delen af tidskedet mellan början af före- gaende sekel och nutiden — hvilket medeltal vi tills vidare kunna anse säsom ett någorlunda riktigt uttryck för Litorina- höjningens storlek i allmänhet — och vi taga såsom exempel Stockholm, där detta medeltal för tiden 1774—1875 utgör 0,47 meter pa 100 ar, och där Litorinagränsen ligger vid pass 50 meter öfver hafvet, sa erhälles siffran 10,600 ar sasom mättet pa den tid, som förflutit sedan Litorinasänkningens maximum. Taga vi sasom ett annat exempel Skallö vid Kalmar, där iakt- tagelserna omfatta ungefär samma tid som vid Stockholm eller mellan 1760 och 1886, och där landhöjningen utgör 0,11 meter per sekel och Litorinagränsen ligger vid ungefär 15 meter öfver hafvet, sa få vi siffran 13,600 ar för landhöjningens längd. Sasom ett tredje exempel kan tjena trakten af Sundsvall, med iakttagelser (vid Ulfön) mellan 1795 och 1867 och en sekular- höjning af 1,18 meter samt Litorinagränsen sannolikt omkring 110—120 meter, hvilket gifver respektive 9,300 och 10,200 år. Då det, såsom jag förut sökt visa,?) är sannolikt, att Litorinagränsen tillkommit ungefär samtidigt inom hela det bal- tiska omradet (och Kattegat-Skagerack), hade man möjligen !) Seenschwankungen u. Strandverschiebungen in Skandinavien. Zeits. d. Gesells. f. Erdkunde zu Berlin, Bd 28, 189. 2) Physical Geography of the Litorina-Sea. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 175 kunnat vänta, att de nyss angifna talen skulle visa större öfver- ensstämmelse än hvad fallet är. Härvid är dock att märka, att denna delvis bristande öfverensstämmelse är mycket naturlig och detta dels af den orsak, att iakttagelserna öfver de yngsta strandförskjutningarna icke äro tillfredsställande, dels ock därför att landhöjningens intensitet på en och samma plats företer smärre oregelbundenheter, hvilka säkerligen verka störande pa resultatet och möjligen utjemnas först efter exakta (pegel-) observationer under en längre tid, exempelvis några hundra ar. Af nämnda orsaker beror alltså sannolikt det förhållandet, att sekulärisobaserna till sitt förlopp icke så nära sammanfalla med Litorinaisobaserna som man kunnat vänta. För att möjligen undvika ett för högt värde på Litorina- höjningens längd, skola vi hålla oss till de lägre af de ofvan anförda siffrorna härför eller 10,000 är. Detta är alltså under den förutsättningen, att landhöjningens intensitet under hela Litorinahöjningen varit densamma som under det sista seklet. Att så emellertid icke kunnat vara förhållandet, synes på- tagligt därför, att, när en rörelse hos jordskorpan i en viss riktning nalkas sitt slut, denna rörelses intensitet måste antagas småningom aftaga ända till dess jemvigt inträder, under det att motsatsen eger rum, när denna upphört och den motsatta rörel- sen vidtagit. Det är häraf tydligt, att det ofvan anförda talet för Litorinahöjningens längd torde vara för litet, och detta äfven därför, att man väl knappast har anledning antaga, att den nu pågaende höjningen (särskildt inom de centrala delarne), som lagts till grund för beräkningen, kan antagas representera denna rörelses sista, af en obetydlig intensitet utmärkta stadium.!) Ju längre tillbaka i tiden man gar, desto större blifva naturligtvis svårigheterna att angifva absoluta tidsbestämningar, ') För antagandet att den anförda siffran (10,000 år) är för låg talar vidare den omständigheten, att, enligt en del vittnesbörd från historisk och för- historisk tid, den negativa strandförskjutningen inom vissa trakter antingen fortgått mycket långsamt eller till och med möjligen afstannat för att först för några århundraden sedan åter vidtaga. [Jfr t. ex. SIEGER, 1. c. p. 194 (separat) o. s. v.]. — För ögonblicket måste jag dock afstå från en närmare diskussion af denna och andra hithörande frågor. 176 MUNTHE, OM FYNDET AF ETT BENREDSKAP. och jag skall därför afsta fran försöket att närmare bestämma Litorina- och Ancylustidernas längd, i all synnerhet som den kännedom man hittills eger om arten och storleken af Aneylus- sjöns strandförskjutningar är ganska obetydlig. För belysning af Tängstadsfyndets älder förtjenar det dock att päpekas, att det ofvan antydda jemnvigtsstadiet mellan Litorina-sänkningen och -höjningen kan ha omfattat en ej obetydlig tid, som möjligen far räknas ätminstone i sekler, och att den föregaende landsänk- ningen haft en längd, som kanske föga understiger den följande höjningens. Då nu tillkomsten af det skikt, hvari redskapet hittades, måste vara äldre och sannolikt ej obetydligt äldre än Litorina- sänkningens början, är det uppenbart, att Tängstadsfyndets ålder icke kan uppskattas till mindre än några 10-tusentals år. Den i det föregående gjorda uppskattningen af en del af de postglaciala skedenas längd har baserats på strandförskjutning- arnas storlek och intensitet. Det gifves emellertid äfven andra geologiska data, som låta oss förmoda, att dessa skeden verkligen varit af en sådan betydande längd, som ofvan antagits, och bland dessa förtjena följande att framhållas: !) de stundom mäktiga aflagringarna af lera, torf, kalktuff 0. 8. v. från Ancylus- och Litorinatiderna; Ancylussjöns förvandling till det relativt salta Litorina- hafvet och det senares öfvergang till sin nutida, mindre salta karakter; och sist men icke minst de förändringar och förskjutningar, som land-floran och -faunan undergätt, och af hvilka, sasom NATHORST (l. c. p. 1093) säger, man åtminstone far »en aning om, att till och med den postglaciala tiden varit af oerhörd längd.» Det ofvan beskrifna fyndet kan dess värre icke anses fullt bevisande, och detta dels af den orsak, att redskapets ursprung- liga läge i det skikt.hvari det anträffades icke är oomtvistligt, !) Jfr NATHORST, 1. c. p. 1092—93. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 177 dels ock därför, att redskapet icke blifvit funnet af en fackman. Det torde därför rättast böra betraktas såsom ett observandum för kommande undersökningar, af hvilka man har all anledning att hoppas vigtiga upplysningar rörande vårt lands äldre be- byggare. : Genom den väsentligen ökade kännedom, som på senare tider vunnits särskildt ifråga om våra trakters postglaciala geo- logi, kan man nemligen med större säkerhet än hvad förut varit fallet bestämma de olika nivåerna i en föreliggande post- glacial profil. Då nu sådana arkeologiska fynd, som till sitt läge i denna lagerserie kunna anses säkert kända, äro jem- förelsevis sällsynta i våra trakter, men en ökad kunskap härom är af stort intresse för frågan om de arkeologiska periodernas för- hållande till de postglaciala skedena o. s. v., vore det mycket önskvärdt, om ett närmare samarbete mellan arkeologer och geologer efterhand kunde komma till stånd. Frågan om huru ett sådant samarbete bäst borde ordnas ligger dock utom ramen för denna uppsats. Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 3. 4 178 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 132.) Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 29 (1894): H. 4. 8:0. — K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-phys. Cl. Bd 21: N:o 3. 1895. 8:0. London. Geologists” association. Proceedings. Vol. 14 (1895): P. ı. 8:0. — British museum (natural history). Catalogue of the snakes. Vol. 2. 1894. 8:0. LISTER, A., A monograph of the Myzetozoa. 1894. 8:0. — Chemical society. Journal. Vol. 67—-68 (1895): 1-3. 8:0. Proceedings. Vol. 8 (1892): Tit. & Reg.; Session 1894/95: N:o 145 —- 148. 8:0. — Royal society. Proceedings. Vol. 57 (1895): N:o 342. 8:0. — Royal gardens, Kew. Bulletin of miscellaneous information. 1895: N:o 97—98. 8:0. London, Ontario. Entomological society of Ontario. The Canadian entomologist. Vol. 27 (1895): N:o 2. 8:0. Mirfield. Yorkshire geological and polytechnic society. Proceedings. N. S. Vol. 11: P. 2-3; 12:93. 1890 — 93:7 8:0: Madras. (Government observatory, Results of observations of the fixed stars. Vol. 8 & Errata to Vol. 1—6. 1894. 4:0. München. K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Math.-phys. Cl. 1894: H. 4. 8:0. Osnabrück. Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht. 1 (1870— 71), 4(1876—80). 8:0. Plymouth. Marine biological association. Journal. N. S. Vol. 3:,N:o 4. 1895. 8:0. Prag. Spolek chemiku Ceskych. Listy chemicke. R. 18 (1894): C. 11-20. 8:0. Riga. Naturforscher-Verein. Korrespondenzblatt. 37. 1894. 8:0. St. Petersburg. Institut imp. de medecine ewperimentale. Archives des sciences biologiques. T. 3: NEO; 3. 1894. 4:0. — Societe astronomique Russe. Ephémérides des étoiles pour 1895. 8:0. Saint John. Natural history of New Brunswick. Bulletin. N:o 12. 1894. 8:o. Stettin. FEntomologischer Verein. Entomologische Zeitung. Jahrg. 55 (1894): N:o 1—6. 8:0. (Forts. å sid. 196.‘ 179 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 3. Stockholm. Notes on fishes collected in the Uameroons by Mr. Y. Sjöstedt By Eımar LÖNNBERG. [Communicated 1895, March 18, by F. A. SMITT.] A collection of freshwater-fishes brought from the Cameroons by Mr. Y. Sjöstedt contained the following species: Periophthalmus koelreuteri PALLAS var. &. P. papilio BL. &. SCHN. This fish was extremely abundant on the muddy banks among the mangroves, when the tide was low. They even skipped up on the roots of the mangroves and often remained immovable for a good while in the hottest sunshine. Each leap usually covered a space of from 1 to 3 cm. in each step, but if frighte- ned they were capable of making longer leaps back into the water. When approaching the banks they swim with their eyes above the surface of the water. They feed on insects crabs etc. and seem to be provided with a rather good appetite. In the stomach of a 10 cm. specimen I found a 2!/2 cm. Blatta. In the intestines of other specimens I found remains of various in- sects and legs and claws of crabs, the bodies of which, very probably, the fishes were not able to swallow. The hard shells of the crab-legs pass undigested through the intestines. Mr. Sjö- stedt also saw the Periophthalmi feed on human excrements. On the other hand they are themselves the main food of birds of the families Alcedinide, Ardeide and Scopide. Mr. Sjöstedt obser- ved this fish on the delta-lands of the rivers Meme, Massake, Rio del Rey, Bekongolo as far as the salt water reached at high tide. The largest specimen, caught at Ekundu, measured 13 cm. 180 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. I have counted the number of rays in the vertical fins and found them as follows in the first dorsal 11 in the second dorsal 14 in the anal 11 »o» >» Skr ÖMSE >» DI aA » 11 Bu FARS a CI LEN SEA > NA > 11 N ES » SE ERST » Dr iA » 11 >> » Se N > De ld » 11 SL DI AD: 2» ll > 2 I » 11 Do » SN 1 190 > a 15 » 11 Dans N a VISAR » » 14 » » 11 SEEN N SE » old » 11 It seems thus to be rather constant: D. 11—14; A. 11. The first ray of the first dorsal fin is often more or less produced. This is the case with two thirds (the 6 last ones), including the largest of the above mentioned specimens. As this fish has been found in Sierra Leone, Liberia and other places in West Africa it was not astonishing to find it among Mr. Sjöstedts fishes from the Cameroons. KEleotris Büttikoferi STEINDACHNER. Fishes, which I have classified as belonging to this species, were caught in a muddy rivulet running through the farm of Bonge to the river Meme. It seems to be a rather variable species, so that specimens caught in exactly the same place are different in some respects, for instance, in one specimen of 11 cm. length there are only a few scattered scales between the hind margin of the eye and the hind margin of the pr&operculum on one side and none on the other. The same specimen has a rather short and bumped nose the length of which is contained 4 times in that of the head. The length of the head is contained a little more than three times in the total length to the base of the caudal fin. The number of scales and other characteristics are the same as STEINDACHNER gives (»Die Fische Liberias», Notes Leyden Mus. Vol. XVI, N:o I & II, 1894, p. 29) and therefore I regard this ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINFAR 1895, N:0 3. 181 specimen only as a »pug-variety». In some other specimens I have seen a few scattered scales on the cheeks and the pr&oper- culum. The above mentioned have been middle-sized specimens of about 10 cm. length. In the collection are two smaller spe- cimens of 6 cm. length, but the measurements of these are about the same, as the length of the nose is contained about 4 and the distance between the eyes 3!/2 times (or a little more) in the length of the head. When therefore Steindachner speaks about specimens 6 cm. long, in which the width of the front is contained 6 times in the length of the head, I suppose they belong to some other form; this he himself suggests as possible. Both small specimens from the Cameroons show scales behind the eyes. A black spot at the upper root of the pectoral is quite distinct on well preserved specimens especially on the young ones. STEINDACHNER does not mention that spot, but on his photograph of this species the root of the pectoral is darker (1. e. Pl. I. fig. 2). Eleotris melanosoma BLECK. seems to be very closely allied to this species. The Eleotris from the Cameroons is eaten by the natives, who catch them in small seines and dipnets. Eleotris Büttikoferi is described by STEINDACHNER from Liberia. Mastacembelus eryptacanthus GÜNTHER. Five specimens from a muddy rivulet Bonge, Cameroons. I counted the number of rays and found them as follows: in a 3 cm. long specimen: D. XXX—130; A. 11-127; in a 4!/2 em. long specimen: D. XXIX—-117; A. U—117; in a 6 cm. long specimen: D. XXX—123; A. II—126. The number of rays is thus variable, but seems neither to increase nor to decrease with age, it is much larger however than in M. Marchei SAUVAGE, which species inhabits the rivers of Liberia. 182 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. The coloration of the five specimens from the Cameroons is about the same, brownish above, lighter below, covered all ever with light spots which are a little larger than the eye. Dorsal and caudal fins with brown spots, anal plain. SCHILTHUIS and SAUVAGE have reported this fish from the Congo. Ophiocephalus obscurus GÜNTHER. One specimen with number of scales in the lateral line 66 +4. This species is recorded from Liberia by STEINDACHNER from the Congo by SCHILTHUIS and from the Cameroons and the upper Nile-region by GÜNTHER and thus seems to be largely distributed over the African continent. Hemichromis fasciatus PETERS. Two specimens. This species is also known from Liberia, Togoland, Gaboon and other parts of tropical West Africa. Clarias camerunensis n. sp. Two young individuals of a species of Clarias ressemble to a certain degree Clarias gabonensis GÜNTHER, but are on the other hand in some respects so different from that species that I dare not refer them to it. The length of the head is contained in the length of the body only about four times and a half, or a third. The head is very much depressed and flattened, so that its length is not much greater than its width over the opercles. The interorbital space however is contained nearly twice in the length of the head, as the small eyes are situated on the upper surface of the head. The head is smooth above. Processus oceipitalis rather pointed, about 25—30°. The nasal barbel nearly reaching the end of the pectoral spine. The maxillary barbel in one specimen reaching the root of the ventrals, in the other it is still longer. The outer mandibulary barbel reaching the tip of the pectoral fin or a little beyond the same, the inner extending to the root of the pectoral. The band of vomerine teeth is not produced into a posterior process, but in one specimen there are a few ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 183 scattered teeth behind the middle of the band. The band of vomerine teeth is narrow, so that that of the intermaxillaries is more than twice as broad. The lower jaw is provided with a broad band of teeth. The proportion between the band of teeth of the vomer and the intermaxillaries seems to be a valuable character which cannot vary very much with age and by the same Clarias camerunensis is easily recognized as different from Clarias macromystax GÜNTHER and Clarias gabonensis GÜNTHER, with which it otherwise has several affinities. The dorsal and anal fins are not united with the caudal. The number of rays in the dorsal fin 81, in the anal fin 59 or 60. The shape of the dorsal fin is also different from that of Clarias gabonensis GÜNTHER according to the picture given by SAUVAGE, !) as it is distinetly rounded behind, not angular. The pectoral spine is serrated on the outside, more than half as long as the fin. The largest specimen measures 85 mın. of which the caudal fin measures 10 mm. The distance from the vent to the snout is 7 mm. shorter than to the root of the caudal fin. The origin of the dorsal fin is a little behind the tip of the pectorals. By this character ©. camerunensis is also to be distinguished from C. macromystax and C. gabonensis. The ventral fins are smaller than the pectorals but reach a little beyond the origin of the anal fin, in which respect this form is different to ©. gabonensis, at least according to SAUVAGE’S picture |. ec. The coloration seems to have been uniform, but I dare not say more about it, as the specimens have been preserved for some time in rum. The accessory branchial organ of the second branchial arch is very small, and only provided with two short branches; that of the second arch is larger and divided into several branches. The gills of the third arch are still larger than the others and extend further back into the accessory cavity. 1) SauvagE: Faune ichthyologique de l’Ogöoue, Nouy. Arch. du Museum, 2. serie, T. 3. Pl. I fig. 2, Paris 1580. 184 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. Gymnolabes typus GÜNTHER forma heterocercalis LÖNNB. Two specimens of this peculiar fish are preserved by Mr. SJÖSTEDT from the Cameroons. The larger measured 24/2, the smaller nearly 12 cm. The number of rays in dorsal and anal fins is the same as is recorded by GÜNTHER!) as is also the case with the relative measurements of the head, barbels and body; moreover the characteristic shape of the head is the same as in the picture given by GÜNTHER (m. c. Pl. 3 fig. A). There would thus not be any doubt whatever about the identity of these two specimens, if not the shape of their caudal fin was so pe- euliar, for it is heterocercal to its exterior shape, especially in the larger specimen. It has however no corresponding change in the interior structure, but this form is given to the caudal fin by its bending upwards a little, to a closer connection with the dorsal than with the anal fin. T'he pectoral spine is serrated on both sides. Number of ventral rays six (5 according to GÜNTHER). The postbranchial- cavity is well developed and contains a rather large postbranchial organ with several processes on the fourth branchial arch (none on the second and third, on which GÜNTHER found »simple securiform» processes). ?) Pimelodus guttatus n. Sp. Two specimens from the river N’dian must be referred to this genus, but I have not been able to identify them with any species hitherto described.?) They show themselves belonging to the group Pimelodina by not having any of the, from each other remote, nostrils provided with a barbel. The palate is toothless and the gillmembranes notched in the middle. The dorsal fin has only 7 soft rays. Both specimens are quite different from the two already known african Pimelodonts, Pimelodus platychir GÜNTHER and Pimelodus balayi SAUVAGE, by relative measurements, number of rays etc. as can be seen from the following description. !) Anm. and Mae. of Nat. Hist. Bd. XX London 1867 p. 111. 2) I do not know if this difference is of specific value. 3) In some respeets they resemble Auchenaspis biseutatus GEOFFR. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 185 The head is depressed, entirely covered with soft skin. Its length is contained about three times in the length of the body without the caudal fin (in P. platychir 4 times and a third), it is longer than it is broad. The height of the body is contained five times in. the length (seven in P. platychir). The tail and posterior part of the body is compressed. The eyes are small, nearly directed upwards, placed on the same distance from the end of the operculum, as from that of the snout. The width of the interorbital space is shorter than the length of the rounded snout. The occipital process is shorter than the anterior part of the basal plate of the dorsal, the former being about as long as the diameter of the eye. The maxillary barbels reach the base of the pectoral spine, the outer mandibulary barbels, which are situated at the angle of the mouth extend beyond the root of the peectoral fin, the inner mandibulary barbels are about half as long. The anterior nostril is tubiform on the upper lip. The posterior is at the same distance from the anterior nostril as from the middle of the eye. The teeth are villiform in both jaws. The gillopenings are wide but the gillmembranes are anteriorly united, which characteristic possibly separates this form from the other African Pimelodonts, at least from P. platychir, in which species they are »only slightly united in front» (GÜNTHER). Dorsal rays: I—7. The dorsal spine is serrated in front and shorter than the pectoral spine, which is strongly serrated behind, less so in front. The length of the base of the pectoral fin is much longer than its distance from the oceiput, but only about one half of the length of the large adipose fin. The adipose fin is very long. It extends nearly to the root of the caudal, and in front of the regular adipose fin there is a slight dermal crest extending nearly to the dorsal fin, otherwise the interspace would be about two thirds of the length of the base of the dorsal fin (in P. balayi »fere nullum). The pectoral fin with a strong spine and 8 soft rays (no spine and 10 soft rays in P. platychir). The anal fin with 9 soft rays (8 in P. platychir, 12 in P. balayi). The caudal fin is rounded (»emarginate with the lobes pointed» in P. platychir 186 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. according to GÜNTHER, »un peu Eechancree» in P. balayi according to SAUVAGE). The ventral fins with six soft rays a little shorter than the pectorals. The vent is about midway between the posterior margin of the opercle and the root of the caudal. The coloration from which the fish has derived its name is pale brownish, with round dark brown spots, which are larger on the back and the sides, than on the belly. These upper spots sometimes become confluent, and then form five or six dark cross- bars. The lower smaller spots are not confluent, situated between and below the crossbars. The head is darker with round black spots. The dorsal and caudal fins with round brown spots. Mr. SJÖSTEDT observed these fishes hiding under stones in the river. The natives regard them as provided with electric power. The above described specimens measured between 6 and 7 cm. The two other African Pimelodonts are found in the West- African region Pimelodus platychir in Sierra Leone (GÜNTHER) and Pimelodus balayi-in Ogöone, Congo (SAUVAGE). This new form seems to be in several respects !) not a little related to the Brazilian species P. bufonius Cuv. & VALENC. and P. raninus Cuv. & VALENc. and thus form a connecting link to the South- American fauna. Synodontis marmoratus n. sp. From the muddy rivulet at Bonge Mr. SJÖSTEDT has obtained 3 small specimens of a Synodontis. These can possibly be the young of some species already described, but at present this can not be ascertained, and I do not think so;?) therefore I rather prefer to describe them than to bring confusion into the syno- nymic. The gill-opening extends downwards to before the root of the pectoral fin. Mandibulary teeth slender, curved, about half as long as the diameter of the eye, their number from 14—15, 1) Rounded caudal, short basal, anal bone of dorsal, serrated pectoral spine etc. ?2) The number and size of the teeth, number of fin rays, shape and size of spines, relative measurements ete. do not agree with the description of other species. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8 187 close together in a single series. Maxillary barbel longer than head, extending towards the middle of the humeral process, not fringed. Mandibulary barbels fringed, especially the shorter inner ones, with short and broad filaments. The pectoral spine stout, depressed, striated, strongly serrated along both edges, as well longer as stronger than the dorsal spine, but shorter than the head. The dorsal spine is serrated behind but not in front where only one obsolete denticulation can hardly be seen at the tip, its length equals the distance from the tip of the snout to the middle of the eye. It is thus smaller than in most species already described, but this characteristic can possibly change with age. The number of soft rays in the dorsal fin 7. The humeral process is more than twice as long as it is high. The nuchal carapace is longer than it is broad, extending beyond the dorsal spine on the sides. The distance between the dorsal and adıpose fins is considerably longer than the base of the former in one specimen, equals the same length in two. The length of the adipose fin is contained about four times in the length of the body, but the characteristics from the adipose fin seem not to be very reliable. Number of anal rays 11—12, the first one small. The ventral fins do not reach the anal fin. The caudal fin is deeply forked. The length of the largest specimen is 52 mm. with caudal, 39 mm. without the same. The length of the head is 12 mm. The coloration is blackish brown, marbled with white, fins white, marbled with black. Malapterurus beninensis MURRAY, GÜNTHER. This fish is, according to Mr. Y. SJÖSTEDT, the most common of all freshwater fishes in the Cameroons especially in small muddy rivulets. The natives like it very much as a foodfish and catch it and other fishes in small seines and dipnets with a semicircular opening, but dread their electric power. The larger specimens are uniform, dark coloured, somewhat lighter below, with some scattered small round black spots on the sides of the body. 188 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. Young specimens are provided with a black eross-band at the base of the caudal fin, which is separated by two white bands from two other black, but less sharply defined, cross- bands, one descending from the origin of the adipose fin, the other on the caudal fin. On one specimen, the tip of the caudal fin is margined by a fourth black band. The smallest specimen, only measuring 38 mm., has no black bands on the caudal fin. The largest specimen, on which the black bands are conspiceuous measures about 17 cm. The younger specimens are much lighter than the older, which have no white margin on anal and caudal fins. Number of anal rays 9. Malapterurus beninensis is not mentioned by STEINDACHNER among Liberias freshwaterfishes and not by SCHILTHUIS among Congos. GÜNTHERS specimens were from old Calabar. | Haplochilus infrafasciatus GÜNTHER. One beautiful specimen from a rivulet with stony bottom and clear water near the waterfall of the river N’dian. The carmine-red spots or streaks on the scales, which STEIN- DACHNER has described in »die Fische Liberias» (l. ec. p. 77), are very bright and form 6 longitudinal rows. The blackish lateral band (GÜNTHER) is not to be seen. The »six blackisch brown crossbars» become gradually darker towards the caudal fin. The first, second, third and fifth bands are double, or divided into two. Behind the eye is on each side a row of more or less ver- tical carmine-red steaks extending to the upper hind margin of the opercle. Another red band extends from eye to eye along the margin of the forehead and the upper part of the nose. Dorsal fin with carmine-red spots. Caudal and anal fins not speckled, but margined with black and red, pectorals and ventrals not coloured, nor margined. | Number of rays in the anal fin 17, it thus exceeds as well the number mentioned by GÜNTHER in the original description !) (14), as even the one (16) in STEINDACHNERS notes on specimens from Liberia (1. ec. p. 77) Number of dorsal rays 11. 1) Catal. Fish. Brit. Mus. VI p 313. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 0:03. 189 From the above given notes can be seen that this species is variable as well in colour as in other characteristics. Haplochilus infrafasciatus is a West African species. From West Africa and Upper Nile another species of Haplochilus is described by GÜNTHER under the name Haplochilus fasciolatus (l. ce. p. 358). The measurements of H. infrafasciatus and H. fasciolatus are nearly the same. According to the descriptions and diagnoses almost the only difference in measurement is, that the snout of H. fasciolatus is comparatively a little longer than that of H. infrafasciatus. But STEINDACHNER has shown that the relative length of the snout varies so that it can be con- tained from 22/2 to 3 times!) in the length of the head in H. infrafasciatus. The same is also the case with the diameter of the eye which is !/a—!/s of the same length. Haplochilus fasci- olatus is said to have somewhat longer pectorals, so that they reach beyond the root of the ventrals, but this can hardly be regarded as a specific character. The coloration and number of anal rays are varying: Anal rays in H. infrafasciatus GÜNTHER. . ..... 14 Sul Bd > STEINDACHNER. . . . . 16 Söraby få > from the Cameroons . . 17 y IL» Bi Haseiolatusi® GÜNTHER! MM. Ian 18 The red streaks on the scales are to be found on STEIN- DACHNER’S specimens of H. infrafasciatus, GÜNTHERS of H. fasciolatus and the above described specimen from the Came- roons. STEINDACHNER found dark crossbars on both sides of three, and on one side of one specimen; on the other side of this specimen was a longitudinal band as Günther mentions in the diagnosis of H. infrafasciatus. The crossbars of the species from the Cameroons are already described. The typical H. infrafas- ciatus ought to have »six blackish-brown crossbars», the typical H. fasciolatus »eight or nine oblique narrow bronwnish streaks, descending from the middle of the side forwards». If we consider the variability that already is stated, it does not seem impossible Sl pi dd: 190 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. that H. fasciolatus and infrafasciatus are forms of the same species, and if such is the case they ought to be known by the latter name, which is the older. The specimen from the Cameroons ressembles, by its greater number of anal rays and rather large pectorals, the fasciola- tus-type. Fundulus bivittatus n. Sp. A species of the genus Fundulus is represented in SJÖSTEDTS collection by one specimen, that can not possibly, so far as I can see, be referred to any form hitherto described, and I there- fore propose to call it Fundulus bivittatus from its characteristic coloration. There is only one specimen in the collection men- tioned and its measurements are: Total length from tip of snout to end of caudal fin 37 mm. Length of body > > > > base of » » 30 mm. Length of head is contained in length of body . . . 3,5 times Depth of body » =» > » » nina Ar Length of snout » > > » >» head about 3,2 > Diameter of eye » » > SEE EE 227 Interorbitalspace » » » » > » 2 » The head and anterior part of the body is depressed. The back is flattened to the origin of the dorsal fin. The lower jaw projects beyond the upper, diameter of the eye is a little shorter than the snout. The origin of the dorsal fin is about midway between the extremity of the caudal and the tip of the snout, corresponding to the 13th scale of the lateral line. The origin of the anal fin corresponds to the 12th—11th scale of the lateral line. Number of scales in the lateral line 26 + 2. L. transv. from the origin of the dorsal fin to the vent 7. Number of rays in the dorsal fin 12, in the anal fin 14. The ventral fins nearly reach the origin of the anal fin. The peectoral fins extend beyond the root of the ventrals.. The coloration is reddish brown, the margins of the scales are somewhat darker, more or less pro- nounced, with carmine red spots near the tip of the scales. Two rather broad dark brown bands run the entire length of the body. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 191 The upper band extends round the upper and lower lips, through the eve, to the upper root of the caudal fin. The lower band unites with that of the other side to a semicircle under the chin, a little behind the extremity of the lower jaw, which is white between the upper and lower bands. It runs from there below the eye through the root of the pectoral fin (on which it forms a darker spot) to the base of the anal fin from thence following, the lower margin of the body to the base of the caudal fin. At the base of the caudal fin is a large red spot. The caudal and dorsal fins are spotted with red. The outer teeth of both jaws are enlarged by which cha- racter this species indicates itself as belonging to the genus Fundulus. The intestinal tract is also rather short. On the other hand this fish forms a link between the two genera Fundulus and Haplochilus, through the position of the dorsal fin behind the origin of the anal, which character it has in common with Ha- plochilus; but the dorsal fin is rather long as in Fundulus. Fundulus bivittatus ressembles in this respect Haplochilus play- jairii GÜNTHER from the Seychelles, but its enlarged teeth and short intestinal tract separate it from the whole genus Haplo- chilus. As is already mentioned this species stands between Aa- ‚plochilus and Fundulus and it certainly is better to refer it to the latter genus, although the dorsal commences behind the anal fin. The above described specimen was caught in the same rivulet as the foregoing species, near the waterfall of the river N’dian. Fundulus sjöstedti n. sp. Of this species, which I have named in honor of the col- lector, I have had the opportunity to see a beautiful and well preserved male, and a female in less good condition. The former was caught in the same rivulet as the foregoing specimens, the latter at Bonge, together with Eleotris Büttikoferi, in a muddy rivulet. 192 LÖNNBER6, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. The coloration of the male is splendid, brown with bright carmine-red markings. The sides of the head are reticulated with oblique red bands and narrower red streaks. A red band under the chin, along the curvature of the lower jaw. The sides of the anterior part of the body to about the tip of the pectoral fins is irregularly spotted with red spots, which are situated on the posterior half of the scales and therefore partly form longi- tudinal rows. Across the sides of the body, behind the pecto- ral fins to the base of the caudal, are 8 or 9 carmine-red ver- tical bars. The upper half of the caudal fin is provided with broad longitudinal red bands on the web between the rays, the lower half is partly streaked, partly spotted in the same way. Along the base of the dorsal fin extends a bright carmine-red band. The fin itself, as well as the pectoral and ventral fins, is spotted with red. The anal fin is also spotted with red, especially in its exterior part, where, the large spots become more or less confluent. = The coloration of the female is neither so bright nor so well preserved, but so much can be seen that at least both dorsal and anal fins have been spotted with red. On the scales of the body some red spots can also be traced. Number of dorsal rays 17—18, but the first is nearly rudi- mentary; number of anal rays 17 in both sexes. In the female, the pectoral fins do not extend to the root of the ventral fins. In the male, on the contrary, the fins are considerably enlarged, so that the pectoral fins reach a good deal beyond the root of the ventral fins. In the female, the hindmost dorsal rays barely reach the first caudal rays; but the anal rays do not reach so far as to the caudal. In the male the posterior rays of the dorsal and anal fins are produced, filamentous, so that the for- mer extend greatly beyond the root of the caudal and the latter less so. In the male also the middle rays (especially the ones in the upper part of the middle) of the caudal are strongly pro- duced. The origin of the dorsal fin is in the male midway between the root of the caudal and the eye, in the female about ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 193 midway between the root of the caudal and the opercle, a little nearer to the latter. The origin of the dorsal fin is a little anterior to the origin of the anal fin in the male, in the female a little posterior to the same. The total length of the male including the caudal fin is 111 mm. without caudal 78 mm. The length of the female without the caudal fin 68 mm. The length of the head is contained in the length of the body without the caudal fin 3,7—8,6 times. The length of the snout is con- tained in the length of the head about 4 times. The diameter of the eye is contained about 4—4,2 times in the length of the head. The interorbital space 2,3—2,4 in the same length. Number of scales in the lateral line 35 + 3, in a transv. line 11. The lower jaw projects beyond the upper. The outermost series of the teeth is strongly developed, conical and curved inwards. Behind the rather broad band of small villiform teeth there is in both jaws a second series of enlarged teeth, but these are not so large as the outer. The strong development of the teeth indicates Fundulus Sjöstedti to be a fish of prey. The in- testinal tract is short. Fundulus Sjöstedti is related to F. orthonotus (PETERS) GÜNTHER, but the number of rays in the fins, as well as the. number of scales in the lateral line is different. Besides all the anal rays of the female of F. Sjöstedti are articulated and the coloration as well is different in both species. F. orthonotus is known from the east coast of Africa. Syngnathus kaupii BLECKER. A specimen of about 10 cm. length was caught at the Ekundu factory in the Cameroons, in a small rivulet, which running through the bushes empties its water in the mangrove- region, from where the Syngnathus had ascended. But when caught it lived in fresh water. Total length with the caudal fin . . . .........99 mm. Length,,ofithei caudal An anzu ös ‚wand Sieb. nolız£&oimm. Nrensithzofsthesheadan 2 2. 5; . „. 14 mm. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 3. D 194 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED IN THE CAMEROONS. Length of the snout . . . . . . RR fa tu. Length of the tail without the a fin. SONEN Otherwise this specimen agrees in number of crests, plates and dorsal rays etc. with STEINDACHNERS description of his spe- cimen from Liberia (l. ce. p. 89). The caudal fin is black. Across the back of the body and the tail about 9 darker bands are visible. Along the inferior margin of the body a row of occellated spots can be seen. From the above given notes it will be seen that the fresh- waterfishes of the Cameroons, at least as yet, partly, are charac- teristic for that region, partly are found also in other neighbour- ing countries in West-Africa. The relatively large number of new forms speaks for the supposition that the first mentioned class possibly is rather numerous, but on the other hand it can depend upon the incomplete knowledge of this faunistic region. As Mr. SJÖSTEDT had no opportunity of colleeting larger fishes, his collection from the-Cameroons can not be regarded but as a very small exponent of the ichthyological fauna of that region. It is however very interesting and I here wish to express my thanks for his great kindness of letting me classify his specimens of this group which is now preserved and kept in the zoological museum of Upsala. Addenda. The above was already printed when I found together with some other animals two more species of fish in the collection from the Cameroons. Mormyrus liberiensis STEINDACHNER D. 15, A. 28, L. | about 60. A small specimen from Kitta, caught in a creek in the inner-most mangrove-region. Measurements etc. as in STEINDACH- NERS description in »die Fische Liberias» (1. c.) p. 67—69. Coloration dark brown, by means of very closely arranged dark brown spots. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 195 Eleoıris camerunensis n. sp. ? Some specimens of Eleotris (not in very good condition) seem to be closely related to E. siamensis GÜNTHER, but as I dare not refer them to that species either, I provisorily name them Eleotris camerunensis. Number of dorsal rays 6 | 10—11. Number of anal rays 9—10. Lat. I. about 90. An ocellated spot on the upper part of the root of caudal. No spine on the pr&operculum; none of the rays produced into a filament; palate smooth. 196 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. från sid. 178.) Torino. Musei di zoologia ed anatomia comparata. Bollettino. Vol. 9 (1894): N:o 179-192. 8:0. Trieste. ÖOsservatorio astronomico-meteorologico. Rapporto annuale. Vol. 9 (1892). 4:o. Wien. K. Akademie der Wissenschaften. Denkschriften. Math.-naturwiss. Cl. Bd 60. 1893. 4:0. » Philos.-hist. Cl. Bd 43. 1894. 4:0. Sitzungsberichte. Math.-naturwiss. Cl. 1893 —94. 8:0. Abth. 1. Bd 102: H. s-ı0; 103: 1—3. > 2a. Bd 102: H. 81057 103: 1—5. » "2b. Bd 102: H. 8-10; 103: 1—3. » 3. Bd102:H.s-ı0; 103: 1—4. » Philos.-hist. Cl. Bd 130 (1893). 8:0. Archiv f. oesterreichische Geschichte. Bd 80: 2; 81: ı. 1894. 8:0. — K. K. Geologische Reichsanstalt. Verhandlungen. 1894: N:o 14—18. 8:0. Af Herr Premieraktören Edv. Swartz. Ett bref från BERZELIUS till professor OLOF SWARTZ, dat. London d. 7 Juli 1812. 5 Af författarne: ANDERSSON, G., Om några växtfossil från Gotland. Sthlm 1895. 8:0. — Torfmosse öfverlagrad af strandvall väster om Ladoga af G. ANDERSSON och H. BERGHELL. Sthlm 1895. 8:0. ANDRÉE, S. A., Förslag till polarfärd med luftballong. Sthlm 1895. 8:0. AURIVILLIUS, CHR., Die palsarktischen Gattungen der Lasiocampi- den, Striphnopterygiden und Megalopygiden. Dresden 1895. 8:0. DILLNER, HJ., Några rättskemiska studier. Sthlm 1895. 8:0. NILSSON, A., & NORLING, K. G. G., Skogsundersökningar i Norr- land och Dalarne. Sthlm 1895. 4:0. REUTER, E., Berättelse öfver undersökningar beträffande ängsmasken och andra skadeinsekter. Hfors 1895. 8:0. STOSSICH, M., 22 st. helminthologiska afhandlingar. 8:0. WOODWARD, A., The mieroscopical fauva of the cretaceous in Min- nesota. Minneapolis 1893. 4:0. — Bibliography of the Foraminifera. With Suppl. St. Paul & New York 1886—-88. 8:0. — 5 smäskrifter. 197 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 3. Stockholm. Om olika sätt att vid utredning af en enkekassas ställ- ning beräkna inverkan af delägares förtidiga utträde ur kassan. Af G. ENESTRÖM. [Meddeladt den 13 Mars 1895 genom D. G. LINDHAGEN] Med en delägares förtidiga utträde ur en enkekassa förstår jag hvarje utträde, som icke är betingadt af naturnödvändighet eller af de försäkringstekniska !) grunderna för kassan. Be- tingadt af naturnödvändighet är naturligtvis utträdet, om del- ägaren aflider; af de försäkringstekniska grunderna ?) för kassan ' I stället för ordet »försäkringsteknisk> har man på senare tider börjat an- vända uttrycket »matematisk teknisk». Detta uttryck är emellertid enligt min åsikt ingalunda att föredraga, enär det icke tillräckligt uttryckligt an- gifver, hvarom frågan är; det synes mig nämligen, som om uttrycket skulle kunna fullt ut lika väl passa t. ex. på en landtmäteriförrättning som på en försäkringsteknisk beräkning. För öfrigt lär man icke af uttrycket »mate- matisk teknisk> kunna omedelbart bilda substantiver med samma betydelse som »försäkringsteknik» och »försäkringstekniker», och tillgången till sådana substantiver medför ofta stor lättnad i språkligt hänseende. Under den allra sista tiden har man äfven börjat använda ordet »försäkringsmatematisk> (se t. ex. sid. 58 i Utdrag af protokollet öfver civilärenden den 14 januari 1895, infördt i Bihang till riksdagens protokoll 1895 saml. 1, afd. 1). Detta ord synes mig emellertid mindre lämpligt därför, att enligt min åsikt försäkringstekniken hufvudsakligen utgör en tillämpning af den mate- matiska statistiken och därför vida mera är af statistisk än matematisk art. Med »försäkringstekniska grunder» menar jag de omständigheter, till hvilka hänsyn tagits vid de försäkringstekniska beräkningarnas verkställande. Med försäkringsteknisk beräkning åter menar jag en beräkning, som utförts med tillhjälp af tillgängligt statistiskt material och med hänsyn tagen därtill, att kassans risker böra blifva betäckta genom motsvarande inkomster. Att 198 ENESTRÖM, DELÄGARES FÖRTIDIGA UTTRÄDE UR EN ENKEKASSA. äter beror utträdet, om delägarens hustru aflider, och kassan är en allmän enkekassa, där något tvång att kvarstanna icke före- finnes. Med allmänna enkekassor kommer jag emellertid icke att sysselsätta mig i denna uppsats, utan antager, att i den kassa, hvarom fråga är, delägareskapet är bundet vid en viss befattning, så att utträde icke kan under tjänstetiden ifråga- komma utan samtidig afgang från befattningen och allsicke kan äga rum efter tjänstetidens slut utom på grund af dödsfall; häraf följer, att i denna uppsats hvarje utträde af annan anled- ning än delägarens död betraktas såsom förtidigt utträde. Som bekant gälla inom olika enkekassor för tjänstemän olika föreskrifter i fråga om rätt till äterbekommande af erlagda af- gifter, då en delägare utträder ur kassan. Under det att inom vissa kassor en sådan delägare går helt och hållet förlustig de inbetalda afgifterna, erhåller han inom andra kassor en viss er- sättning för desamma. Det senare fallet erbjuder emellertid inga särskilda svärigheter,- om man känner, efter hvilka grunder er- sättningsbeloppet beräknas, och vid nu i fråga varande under- sökning inskränker jag mig därför till att betrakta det fall, då ingen återbetalning af erlagda afgifter förekommer. Betecknar man för den skull med A, kapitalvärdet af de afgifter, hvilka en nu «-årig delägare har att erlägga till en sluten enkekassa, under förutsättning att ingen hänsyn tages till möjligheten af förtidigt utträde, samt låter man under samma förutsättning P, utmärka kapitalvärdet af delägarens pensions- rätt, så förefaller det vid första påseendet, som om den vinst, det statistiska materialet till äfventyrs varit mindre tillförlitligt, eller att anmärkningar kunna göras mot vissa detaljer i de tekniska operationerna, anser jag icke upphäfva en beräknings egenskap att vara byggd på försäk- ringstekniska grunder. Icke häller vill jag fränkänna en lifförsäkringsanstalt egenskapen att vara byggd på sådana grunder därför, att anstalten till äfven- tyrs icke kan vid hvarje tidpunkt, t. ex. omedelbart efter en svår kolera- epidemi, till deras räkningsmessiga värde inköpa alla sina risker i en annan anstalt, som opererar på samma statistiska grund. Jag tager således ordet försäkringsteknisk i något vidsträcktare mening än den, prof. GYLDÉN gifvit åt samma ord å sid. 409—410 i Betänkande angående ordnande af pensions- väsendet för statens civile tjänsteinnehafvare samt för deras enkor och barn (Stockholm 1894). ÖFVERSIGT AF K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 199 kassan skulle göra, i fall en delägare af annan anledning än dödsfall utträder vid fyllda x år, och ingen återbetalning af er- lagda afgifter förekommer, borde vara P,— A,; häraf ater borde följa, att om under en följd af år a personer årligen ut- trädt förtidigt ur kassan och deras medelälder vid utträdet varit t år, den årliga vinsten a sådana utträden skulle vara i medeltal a(P,— A)). Vid härledningen af detta värde har man emellertid tyst antagit, dels att kassans afgifter äro på sådant sätt beräknade, att de fullkomligt motsvara pensionsrätten, d. v. s. så, att om 2 är medelinträdesåldern i kassan, ekvationen Pi = A; är satisfierad, dels att antingen delägarnes antal och ålders- fördelning är konstant, eller åtminstone antalet är konstant och ett förtidigt utträde ur kassan kan betraktas såsom en ren tillfällighet, hvilken är lika sannolik inom alla lefnadsaldrar. Härledningen gäller således icke, om de nu nämnda tysta förutsättningarna icke äro uppfyllda; särskildt blir den oriktig, om, såsom fallet torde vara inom flertalet tjänstemannakassor, deiägarnes afgifter icke ensamma täcka kassans risk, utan till pensionskostnadens bestridande ett jwwt ärligt bidrag af allmänna medel utgår. Man inser nämligen lätt, att under sådana för- hållanden kassans vinst vid en t-årig delägares förtidiga ut- träde icke uppgår till fullt P,— A,, enär en del af ?, skulle bekostas af allmänna medel, hvilka nu tagas i anspråk för den afgangne tjänstemannens efterträdare. Ur en annan synpunkt skulle man kunna framställa saken så, att kapitalvärdet af det allmännas bidrag till pensionskostnaden för delägarens samtliga efterträdare skall genom det förtidiga utträdet blifva behöfligt tidigare än under normala förhållanden, och hvarje utbetalning, som måste ske tidigare, än man beräknat, medför ju en särskild kostnad. Låter man nu I utmärka värdet af en kontinuerlig lif- ränta, som utgår med en enhet om året från och med fyllda » 200 ENESTRÖM, DELÄGARES FÖRTIDIGA UTTRÄDE UR EN ENKEKASSA. år till fyllda 2 ar, och antager man, att en delägare i kassan erhåller afsked från sin befattning vid fyllda wu år, samt obser- verar man, att, da en delägare inträder i kassan, P;— A, är kapitalvärdet af den del af pensionsrätten, hvilken måste be- kostas af andra medel än delägarens afgifter, så blir tydligen Dh RO det bidrag, som under tjänstetiden måste af andra medel årligen utga för en särskild delägares räkning. Utträder delägaren vid fyllda t år, är alltså P;,— A; == p(u) Ro 1 det belopp af sådana medel, som på grund af hans utträde visserligen icke tages i anspråk för hans räkning, men som i stället användas för hans efterträdare, och betecknar man med B, kassans vinst vid utträdet, blir således P; Fr 4; u Bi= Pi Ag a eller efter en enkel transformation P; (wu) 4; (u) (1) a ee ) Denna formel kan för öfrigt äfven härledas pa följande sätt. Vi taga i betraktande en särskild tjänst, hvilken nu är besatt med en i-arig tjänsteman, och antaga, att närhälst en delägare afgar fran sin befattning, hans plats intages af en ny i-arig delägare, samt föresätta oss att bestämma, hvilket in- flytandet skulle blifva på kassans ekonomi, om tjänstemannen, i stället för att kvarstå, till dess han fyller « år eller dessförinnan aflider, genast skulle utträda. För detta ändamål observera vi, att det ur kassans syn- punkt är alldeles likgiltigt, på hvilket sätt afgifter erläggas af en delägare, om blott närvarande värdet af samtliga afgifter förblir oförändradt. Äfven om delägaren i verkligheten skulle ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 201 betala afgifter efter tjänstetidens slut och till olika belopp under olika är, kunna vi alltsa vid denna undersökning antaga, att afgift utgår blott under tjänstetiden, och att den är lika stor under alla år, blott de fingerade afgifterna bestämmas så, att deras närvarande kapitalvärde är lika stort med de verkligas. Under detta antagande skulle för ifrågavarande tjänst afgiften, i fall utträde i förtid ej förekommer, under den nuvarande del- (u) ägarens tjänstetid årligen uppga till 0 och sedermera årligen t utgöra för all framtid men däremot, om den nuvarande > delägaren omedelbart utträder, redan från början bestiga sig till sistnämnda belopp. Förlusten i afgifter skulle således utgöra 4, 4; Ri” RE årligen under den nuvarande delägarens normala tjänstetid, och dess nuvarande kapitalvärde är följaktligen Å; A; (u) SS Te u) u) t (2 R Pa alldeles samma sätt finner man, att vinsten i afseende pa pensionskostnaden skulle genom den t-årige delägarens omedel- bara utträde blifva JE 1% u ee t i och kassans nettovinst vid det för tidiga utträdet blir således JG P; (u) A, 4; (u) B, = (20 I zo) t (20 =) KR, ? hvilket uttryck endast till formen skiljer sig från (1). ?). >?) Denna härledning utgör en obetydlig modifikation af det betraktelsesätt, jag i min utredning Om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid små- skolor och mindre folkskolor äfvensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor (Stockholm 1890) användt för att beräkna inverkan af nya del- ägares inträde i en pensionskassa. Jfr äfven min uppsats: Användning af en metod ur befolkningsstatistiken vid lösningen af ett problem inom teorien v A) för pensionskassor. Öfversigt af vetenskaps-akad. förhandl. 50 1893, sid. 374—375. 202 ENESTRÖM, DELÄGARES FÖRTIDIGA UTTRÄDE UR EN ENKEKASSA. Med bibehållande af själfva grundtanken i den nu angifna härledningen, men med en viss modifikation af betraktelsesättet, kan man erhålla ett annat uttryck för D,. För detta ändamål beteckna vi med SK nuvarande värdet af en enhet, som utgår, då en nu «-årig person fyller z år eller dessförinnan aflider, och skola med tillhjälp af denna storhet söka uttrycka närvarande kapitalvärdet af alla afgifter, kassan har att påräkna för en viss tjänst, som nu innehafves af en t- årig delägare och hvars nya innehafvare alltid inträda vid fyllda iär. Vi antaga då först, att förhållandena äro normala, d. v. s. att den t-årige delägaren kvarstår, till dess han fyller u år eller dessförinnan aflider. I detta fall blir nuvarande kapitalvärdet af den t-ariga delägarens afgifter A,, nuvarande kapitalvärdet af hans efterträdares afgifter AS , nuvarande kapitalvärdet af dennes efterträdares afgifter ASS , 0. s. v., sa att nuvarande kapitalvärdet af samtliga de till denna tjänst hörande delägarnes afgifter är Aj + AS® + ASP de (SER eller ea sa) a Antaga vi däremot, att den Z-arige delägaren omedelbart A, + afgar från sin tjänst och efterträdes af en ;-arig delägare, blir enligt samma betraktelsesätt nuvarande kapitalvärdet af samtliga de till denna tjänst hörande delägarnes afgifter A; + 489 + AS)’ + ASP) + on. eller — Å4i we Den t-ärige delägarens omedelbara utträde medför saledes för kassan en förlust af afgifter, uppgående till 4; (u) 4; 4; (u) eo ren > ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 205 På samma sätt finner man, att den t-årige delägarens omedel- bara utträde minskar kassans pensionskostnad med P; u ES), (a) un och man erhåller saledes ®) P; u A, u Att formeln (2), ehuru till utseendet afvikande från (1), dock är i sak identisk med denna, finner man omedelbart, om man erinrar sig, att mellan storheterna Br och ST en ‚relation af formen S?=1-—kR? äger rum. Vid härledningen af formlerna (1) och (2) är antaget, att inträdesaäldern för den nya delägaren förblir oförändrad, äfven om företrädaren afgar i förtid. Man kan emellertid också tänka sig, att till hvarje plats finnes en expektant, hvilken inträder tidigare i tjänst, i den mån afgang i förtid inträffar. De an- vända metoderna behöfva emellertid i sådant fall blott undergå en obetydlig modifikation; så har man t. ex. att vid den sista metodens användning i stället för serien A; + 481” + (SY + ASPY +... införa serien A ai Asa + 48 HA) + i— (u—t) — (u — t) Högra ledet i ekv. (2) får alltså följande utseende P; (u) (u) ee, = 4; (u) (u) a u OA ) , och högra ledet i ekv. (1) undergar en likartad förändring. *) Denna härledning utgör en obetydlig modifikation af en metod, hvilken blifvit för lösning af ett likartadt problem uttänkt af L. LINDELÖF och JoH. KARUP. Se LINDELÖF, Sur la theorie des caisses de pension, Acta Mathematiea 18, 1894, 89—95,; Karup, Gutachten über die akademische Wittwen- und Waisenpensions-Anstalt zu Jena (Litografiskt öfvertryck, 1894), sid. 54—58. 204 ENESTRÖM, DELÄGARES FÖRTIDIGA UTTRÄDE UR EN ENKEKASSA. Har man nu under en följd af år observerat, att i medeltal a personer årligen utträdt ur kassan i förtid, och att medelåldern för dessa varit t Ar, samt beräknar man B, enligt någondera af formlerna (1) eller (2), med eller utan den modifikation, om hvilken nyss talats, så borde man kunna representera kassans årliga vinst på delägares förtidiga utträde genom ad, eller om SB ä { =D) 0 man vill vara mera noggrann, genom a —— , där t nu betecknar fi N ‚den observerade utträdesäldern, och summationstecknet afser alla värden af t, som blifvit observerade, samt n utmärker antalet observerade utträden i förtid. | Detta sätt att beräkna inverkan af delägares förtidiga ut- träde förutsätter emellertid, sasom redan i början af denna upp- sats antyddes, att tjänsteinnehafvarnes antal och aldersfördelning är konstant. Ökas däremot antalet tjänster från år till år, blir naturligtvis det genom observation funna talet a icke använd- bart; ändras åter Aldersfördelningen, finnes ingen garanti för, att medelåldern vid utträdet skall äfven framdeles förblifva t, såvida man icke får förutsätta sannolikheten att utträda i förtid vara oberoende af lefnadsaldern. Men denna sista förutsättning är visst icke alltid uppfylld; så har t. ex, JoH. KARUP vid en undersökning af förhållandena inom enkekassan vid universitetet i Jena funnit, 5) att afgangssannolikheten för delägare i åldrarna 21—-26, 27—31 och 48—55 är varit respektive 0'042, 0:075 och 0:019. För en enkekassa, där sådana förhållanden råda, är den ofvan angifna metoden alltså icke att rekommendera. Oaktadt således ur teoretisk synpunkt befogade anmärk- ningar mot denna metod kunna göras, torde den dock i många fall kunna utan någon egentlig olägenhet användas. För de flesta enkekassor gäller nämligen, att utträde i förtid relativt sällan förekommer, och det fel, som genom metodens användande kan uppstå, blir därför i regeln utan betydelse. Vill man däremot söka erhålla en mera allmängiltig metod, maste man inslå på en annan väg. Därvid ligger det utan 5) KARUP, nyss anf. arb. sid. 9. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 205 tvifvel närmast till hands, att redan vid beräkningen af af- gifternas och pensionsrättens kapitalvärden taga hänsyn till in- verkan af förtidiga utträden. För detta ändamål har man att först beräkna utträdessannolikheten för olika åldrar, samt sedan konstruera en afgångstabell, som för hvarje åldersår angifver dels relativa antalet kvarstående delägare, dels antalet under närmast följande år genom dödsfall afgångna delägare. Har man nu dessutom för hvarje aåldersår medelst den så kallade indirekta metoden beräknat medelpensionskostnaden för en del- ägare, som genast aflider, så kan man utan svårighet finna både pensionsrättens och afgifternas verkliga kapitalvärde vid olika åldrar, och härmed är redan från början hänsyn tagen till in- verkan af delägares förtidiga utträde. Emellertid kan mot detta förfaringssätt, hvars grundtanke redan varit flera gånger tillämpad vid. kostnadsberäkningar för invaliditetspensioner, 6) anmärkas, att den indirekta metoden under dess hittills använda form är mindre tillförlitlig, och att den modifierade form, jag i en föregående uppsats föreslagit, 7) förutsätter, att tillräckligt statistiskt material finnes att tillga. Skulle därför det statistiska materialet vara sådant, att den indirekta metoden icke utan betänkligheter kan användas, torde det vara bäst att först enligt den exakta metoden beräkna pensionsrättens och afgifternas kapitalvärden, utan hänsyn till möjligheten af delägares utträde i förtid, samt sedan medelst den indirekta metoden bestämma den minskning i pensionsrättens och afgifternas kapitalvärden, som betingas genom delägares ut- träde i förtid. Detta sker på hufvudsakligen samma väg, som nyss antydts, blott med den skillnaden, att man vid afgangs- tabellens upprättande angifver icke relativa antalet genom döds- fall afgående utan relativa antalet i förtid utträdande delägare, 5) Samma metod har jag äfven användt vid beräkningen af kostnaderna för älderdomsunderstöd åt smäskollärarne och åt barnmorskorna, bland hvilka afgång af annan anledning än död eller invaliditet mycket ofta förekommer. Se min uppsats: Om de statistiska förutsättningarna för giltigheten af den så kallade indirekta metoden inom teorien för enkekassor. Öfversigt af vetenskaps-akad. förhandl. 31, 1394, sid. 479—488. En — 206 ENESTRÖM, DELÄGARES FÖRTIDIGA UTTRÄDE UR EN ENKEKASSA. samt äfven vid afgifternas beräknande tager hänsyn till dessa delägare i stället för de kvarstående. ®) Vid de två sista förfaringssätten är ingen hänsyn ännu tagen till den omständigheten, att en växling i frekvensen af förtidiga utträden kan inverka på delägarnes medelinträdes- alder, sa att denna kan sjunka, i den man ett extraordinärt antal platser blifver ledigt genom förtidiga utträden. Emeller- tid torde i regeln de statistiska uppgifter, hvilka det är möjligt att anskaffa, knappast vara sådana, att de förtidiga utträdenas framtida inverkan i detta afseende kan med någon större grad af noggrannhet uppskattas. FEljes möter det visserligen icke några teoretiska svårigheter att beräkna kostnaden för de nya delägarne under antagande, att inträdesåldern är inom vissa gränser föränderlig. I det föregående har jag icke häller tagit någon hänsyn till den omständigheten, att hvarje tjänst i regeln står ledig någon tid efter innehafvarens afgång. Denna omständighet torde näm- ligen för den nu behandlade frågan icke hafva någon praktisk betydelse; vill man taga hänsyn till densamma, kan detta lätt ske med tillhjälp af den formel, LINDELÖF angifvit a sid. 92 af den förut citerade uppsatsen. 8) Detta förfaringssätt har användts af KAarup i det förut citerade arbetet (se sid. 51—53), dock så, att Karup efter räkningarnas utförande anbringat en korrektion med hänsyn därtill, att den indirekta metoden visat sig gifva för höga värden för pensionsrättens kapitalvärde. Stockholm 1895. Kungl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. JE 4. Onsdagen den 10 April. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . 2 22.2.2.2.2.2.. sid. 207. LANGLET, Om förekomsten af helium i cleveit. . . . . . . ; >. 211. Kosg, Sur le calcul direct des solutions periodiques dans le Se destLolsLcolpsrT Holen Er SEGER of NANA Hy tornar 210: FRANSÉN, Några ne om differed tjälegsationen y" = Ay? + By? N och dermed analoga egvationer . . . . . . AES RR AN 22.1228: ENESTRÖM, Om olika sätt att beträffande en enlekasen för Hensiemän beräkna inverkan af delegares befordran till högre tjenstegrad . . . > 248. Sekreteravenstärsberättelserarnan am han, U, VISE SAS OS LIME AHA 257: Skänker till Akademiens bibliotek . . . .. 2. ..2...2....sidd. 209, 214. Föredrogos inspektionsberättelser för de under Akademien lydande särskilda institutioner. På tillstyrkan af utsedda komiterade antogos följande in- lemnade afhandlingar till införande i Bihanget till Akademiens Handlingar: 1:0) »Nouvelles contributions a la flore bryologique de Bresil», af Filos. Doktor V. F. BROTHERUS ; 2:0) »Hemigaster, ein neuer Typus unter den Basidiomyceten», af Docenten H. O. JUEL. Friherre NORDENSKIÖLD meddelade innehållet af ett bref från Professor CLEVE angående de försök, som gjorts vid Upsala kemiska laboratorium att framställa det nyligen upptäckta ämnet 208 helium, samt redogjorde med anledning deraf dels för den när- varande ständpunkten af var kunskap om de nyupptäckta äm- nena argon och helium och om deras förekomst pa jordytan, dels för de skandinaviska mineral, i hvilka man med hopp om framgang kunde eftersöka dessa ämnen; och öfverlemnades i sammanhang härmed en af Docenten N. A. LANGLET författad uppsats: »Om förekomsten af helium i Cleveit».* Friherre NORDENSKIÖLD förevisade derjemte dels ett par kilogram af thoriumoxalat, som blifvit framställda vid Riksmusei mineralogiska afdelning, och dels en större qvantitet uranoxid, framställdt af svenskt råmaterial. Genom anställdt val kallades Professorn i mathematik vid Köpenhamns universitet HIERONYMUS GEORG ZEUTHEN till ut- ländsk ledamot af Akademien. Docenten vid Upsala universitet W. ABENIUS, som i snart tre ar innehaft det af Akademien disponerade Berzeliska stipen- diet, hade inkommit med ansökan att, såsom stipendieförfatt- ningen medgifver, under ytterligare två ar få vara i åtnjutande af samma stipendium, och lemnade Akademien härtill sitt bifall. Sekreteraren öfverlemnade för offentliggörande följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Sur le calcul direct des solutions pe- riodiques dans le probleme de trois corps», af Docenten vid Stockholms Högskola G. KopB; 2:0) »Nagra anmärkningar om differentialeqvationen: y" = Ay? + By? + Cy + D + (Ey + PYy', af studeranden A. E. FRANSÉN; 3:0) »Om olika sätt att be- träffande en enkekassa för tjenstemän beräkna inverkan af del- egares befordran till högre tjenstegrad», af Amanuensen G. ENESTRÖM. Genom val utsågs Generaldirektören A. R. ÅKERMAN till Pr&ses under det ingående akademiska året, hvarefter afgående Pr&ses Generaldirektören Grefve CRONSTEDT nedlade presidium med ett föredrag om signalväsendet vid jernvägar. Följande skänker anmäldes: 209 Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Lund. Universitetet. Ärsskrift. T. 30 (1893/94): Afd. 1-2. 4:0. Upsala. Meteorologiska observatoriet. Bulletin mensuel. Vol. 26 (1894). Fol. Berlin. Deutsche geologische Gesellschaft. Zeitschrift. Bd 46 (1894): H. 3. 8:o. Boston. American academy of arts and sciences. Proceedings. Vol. 29 (1893/94). 8:0. — Boston society of natural history. Memoirs. Vol. 3: N:o 14. 1894. 4:0. Proceedings. Vol. 26: P. 2-3 (1893/94). 8:0. Occasional papers. 4: Vol. 1: P. 2 & maps. 1894. 8:0. Bruxelles. Academie R. des sciences des lettres et des beaux-arts de Belgique. Bulletin. (3) T. 29 (1895): N:o 1-2. 8:0. — sSociete Belge de geologie, de paleontologie et d’hydrologie. Bulletin. T. 1 (1887)—8 (1894): Fasc. 1. 8:0. Budapest. Musee national de Hongrie. Termeszetrajzi füzetek. Vol. 17 (1894): 3—4. 8:0. Buenos Aires. Sociedad cientifica Argentina. Anales. T. 38 (1894): Entr. 5—6. 8:0. Buffalo. Society of natural sciences. Bulletin. Vol. 5: N:o 4. 1894. 8:0. Buitenzorg. ’s Lands plantentuin. Mededeelingen. 6, 9. 1889 —91. 8:0. Cambridge, Mass. Museum of comparative zoölogy. Memoirs. Vol. 17: N:o 3. 1894. 4:0. Cincinnati. Society of natural history. Journal. Vol. 17: N:o 2—3. 1894. 8:0. Des Moines. Iowa academy of sciences. Proceedings. Vol. 1: P 4 (1893). 8:o. Firenze. Societå entomologica Italiana. Bullettino. Anno 26 (1894): Trim. 1—4. 8:0. Frankfurt a. M. Senckenbergische naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen. Bd 18: H. 4. 1895. 4:0. Geneve. Observatoire. GAUTIER, R., Le service chronometrique et les concours de reglage. 1894. 8:0. Rapport sur le concours de reglage de chronometres. Annde 1894. 8:0. Güstrow. Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklenburg. Archiv. Jahr 48 (1894): Abt. 1-2. 8:0. Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Math.-phys. Kl. 1895: H.1. 8:o. 210 Hamburg. Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen aus dem Gebiete der Naturwissenschaften. Bd 13. 1895. 4:0. Verhandlungen. (3) 2 (1894). 8:0. — Deutsche Seewarte. Deutsches meteorologisches Jahrbuch. Jahrg. 16 (1893). 4:0. Harlem. societe hollandaise des sciences. Archives neerlandaises des sciences exactes et naturelles. T. 28: Livr. 3311895..8:0. Kharkow. Universite imperiale. Annales. 1895: Kn. 1. 8:0. — Société des sciences physico-chimiques. Travaux. T. 1 (1894). 8:o. Kjöbenhavn. Dansk geologisk Forening. Meddelelser. N:o 1—2. 1894—95. 8:0. STEENSTRUP, K. J. V., Johannes Frederik Johnstrup. 1395. 8:0. La Plata. Museo. Revista. R. 6: P. 1. 1894. 8:0. Lausanne. sSociete Vaudoise des sciences naturelles. Bulletin. (3) Vol. 30: N:o ı 15. 1894. 8:0. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-phys. Cl. Bd 21: N:o 4-5. 1895. 8:0. Madison. Washburn ‚observatory. Publications. Vol. 7: P. 2. 1894. 4:0. Madrid. AR. Academia de ciencias ewactas, fisicas y naturales. Anuario. 1895. 12:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 9 (1894/95): N:o 2. 8:0. Manila. Observatorio meteorolögico. Observaciones verificadas. 1893: 6, 11—12; 1894: 2—3. Fol. & 4:0. Mexico. Observatorio meteorologico central. Boletin de agricultura, mineria 6 industrias. Anio 4 (1894/95): N. 3— ASO. Minneapolis. Geological and natural history survey of Minnesota. Report of the state zoologist. 1. 1892. 8:0. München. K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physikal. Cl. Bd 18: Abt. 3. 1895. 4:0. LOSSEN, M., Die Lehre vom Tyrannenmord in der christlichen Zeit. 1894. 4:0. SOHNCKE, L., Über die Bedeutung wissenschaftlicher Ballonfahrten. 1894. 4:0. | Nantes. Societé des sciences naturelles de V Ouest de la France. Bulletin. T. 4 (1894). 8:0. New York. Microscopical society. Journal. Vol. 11 (1895): N:o 1. 8:0. Palermo. (ircolo matematico. Rendiconti. T. 9 (1895): Fase. 1-2. 8:0. (Forts. & sid. 214.) 211 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 4. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 232. Om förekomsten af helium i cleveit. Af N. A. LANGLET. [Meddeladt den 10 April 1895 genom P. T. CLEVE.] Ar 1878 beskref A. E. NORDENSKIÖLD U) ett från Arendal härstammande mineral, som han benämnde Cleveit uch som be- fanns vara närbeslägtadt med uranpecherz, men skilja sig der- ifrån hufvudsakligen derigenom, att det innehåller ytterjordar, ceritoxider samt torjord som väsentliga beståndsdelar. HILLE- BRAND?) upptäckte 1890, att ur detta mineral äfvensom ur alla andra uraniniter, som innehålla sällsynta jordarter, vid behand- ling med syror eller smältning med alkalikarbonat kväfve fri- gjordes, utan att han lyckades utreda, i hvilken form detsamma förefanns i mineralen. Halten deraf kunde ga upp ända till 2,5%. Han identifierade detta kväfve sa väl genom öfverförande till salpetersyra och ammoniak som framförallt på spektralana- lytisk väg. Ehuru det sålunda syntes vara fullt bevisadt, att den fri- gjorda gasen verkligen vore kväfve, beslöt jag för en tid sedan att återupprepa HILLEBRANDS försök, sedan Prof. CLEVE fram- kastat den tanken, att den föreliggande gasen möjligen skulle kunna vara argon, då ingen giltig förklaring af detta kväfvets egendomliga förekomstsätt kunde upptäckas. Hindrad af andra arbeten, måste jag dock uppskjuta denna undersökning ett par veckor och hade nyss påbörjat den, då underrättelsen anlände 1) Geol. Föreningens i Sthlm förh. IV: 28. 2) Bull. U. S. Geol. Surv. N:o 64 (1890): 43, N:o 90: (1892): 22. 212 LANGLET, OM FÖREKOMSTEN AF HELIUM I CLEVEIT. till Prof. CLEVE om att man funnit helium i cleveit. Da det emellertid af senare meddelanden !) framgick att den ur cleveit af RAMSAY erhållna gasen utgjordes af en blandning af helium och argon, fortsatte jag den påbörjade undersökningen i hopp att genom möjligen befintlig olikhet i utgångsmaterial och fram- ställningsmetod erhålla en ifrån RAMSAYS åtminstone i någon man afvikande produkt. Sa visade sig också vara förhållandet, och de resultat till hvilka jag kommit skilja sig 1 ett vigtigt afseende sa mycket från RAMSAYS, att jag ansett mig böra redan nu publicera dem, ehuru undersökningen ännu naturligtvis är långt ifrån afslutad. För framställande af gasen gick jag till väga ungefär på samma sätt som vid en kväfvebestämning (enligt DUMAS), 1 det att det med kaliumbisulfat blandade mineralet inlades i ett förut med nagot mangankarbonat beskickadt rör och sedan luften blifvit fullständigt utdrifven, småningom upphettades till svag glödgning. Gasen som i början utvecklades särdeles lifligt upp- samlades öfver kalilut i vanlig nitrometer. Den mot slutet af operationen bildade gasen uppsamlades särskildt i ett litet glasrör och användes till spektralanalys, under det att bestämning af sp. vigt utfördes a det i nitrometern uppsamlade materialet. Spektralundersökningen gaf det öfverraskande resultatet, att gasen bestod af helium, utan att nagon inblandning af argon kunde upptäckas. Prof. THALÉN, som godhetsfullt verkstält den spektrometriska undersökningen, har lemnat ett preliminärt med- delande om följande linier och våglängder. Våglängder. Styrka. 6677 halfstark. 875,9 stark. ?) 5048 halfstark. 5016 stark. 4922 halfstark. 4715,5 svagare. 1) BERTHELOT. Compt. Rend. LXX. 660. !) Sannolikt omgifves denna starka heliumlinie af två ytterst svaga linier på hvardera sidan (THALÉN). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 215 Alla dessa linier återfinnas enligt prof. DUNÉR i sol- spektrum. Den bestämning af spec. vikten som utfördes a det öfriga materialet gaf till resultat 0,14 (luft = 1) eller, räknadt i för- hållande till väte, ungefär 2,0. Detta resultat är dock föga till- förlitligt hufvudsakligen på grund af den använda apparatens otillfredsställande beskaffenhet och den ringa gaskvantitet som stod till mitt förfogande. Den är i alla händelser endast att anse såsom ett maximum, emedan blott den mot slutet ut- vecklade gasen blifvit spektroskopiskt pröfvad, och det är inga- lunda omöjligt att den först afgaende gasmängden kan innehålla argon, hvilket senare, om ocksa blott till ringa mängd närvarande, måste utöfva en betydlig inverkan på sp. vigten, som derföre och på grund af ofvannämnda omständigheter möjligen är icke obetydligt lägre än angifna tal. Så snart erforderliga apparater blifvit anskaffade ämnar jag fortsätta studiet af heliums fysiska egenskaper och nog- grannare bestämma dess sp. vikt m. fl. konstanter. Af stort intresse är naturligtvis att undersöka huruvida helium förefinnes andra mineral än de af HILLEBRAND analyserade uraniniterna. En dylik undersökning är redan börjad å härvarande laborato- rium och dess resultat skola framdeles publiceras. Det är mig en angenäm plikt att här uttrycka min stora tacksamhet för alla de upplysningar och det praktiska bistand, som laboratorn dr KNUT ÅNGSTRÖM gifvit mig vid anordnandet af den fysikaliska delen af föreliggande undersökning. 214 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. från sid. 210.) Paris. Muséum d’histoire naturelle. Bulletin. 1895: N:o 1. 8:0. — Societe geologique de France. Bulletin. (3) T. 22 (1894): N:o s—9. 8:0. Philadelphia. Geographical club. Bulletin. Vol. 1: N:o 3-4. 1894-—95. 8:0. — Academy of natural sciences. Journal. (2) Vol. 10: P. 2. 1894. 4:o. Salem. American association for the advancement of science. Proceedings. Meeting 42 (1893). 8:0. St. Petersburg. ZAussisch-kaiserl. mineralogische Gesellschaft. Verhandlungen. (2) Bd 31 (1894). 8:0. — Physikalisches Central-Observatorium. Annalen. Jahrg. 1893: Th. 2. 4:0. Repertorium für Meteorologie. Bd 17. 1894. 4:0. Santiago. sSociete scientifique du Chili. Actes. T. 4 (1894): Livr. 4. 8:0. Säo Paulo. Commissüo yeographica e geologica. Boletim. N:o 10. 1895. 8:0. Stonyhurst. Observatory. Results of meteorological and imagnetical observations. 1894. 8:0. wien. K. K. Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 45 (1895): H. 1-2. 8:0. — K. K. Geologische Reichsanstalt. Verhandlungen. 1895: N:e 1—3. 8:0. Zürich. Naturforschende Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 39 (1894): H. 3—4. Neujahrsblatt. 97 (1895). 4:0. Af författarne: HASSELBERG, B., Sur les observations spectroscopiques des nebuleuses faites & Mount Hamilton. Rome 1895. 4:0. — Positions apparentes des taches solaires photographiees a Poulkovo par B. Hasselberg 1881—88 deduites par A. Belopolsky et M. Morine. St. Petersb. 1894. 4:0. LINDVALL, C. A., Hvar låg Agnefit? Sthlm 1895. 8:0. NATHORST, A. G., Ett par glaciala »pseudorelikter». Lund 1895. 8:0. TRYBOM, F., Lygnern jemte Sundsjön, Stensjön och St. Svansjön i Elfsborgs och Hallands län. Sthlim 1895. 8:0. SIEDEK, R., Versuche über das magnetische Verhalten des Eisens bei verschiedener Inanspruchnahme desselben. Wien 1895. 8:0. THOMSEN, J., Relation remarquable entre les poids atomiques des elements chimiques. Poids atomiques rationnels. Khvn 1894. 8:o. TISCHNER, A., Le phenomene fondamental du systeme solaire. Lpz 1895. 8:0. 215 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 4. Stockholm. Sur le calcul direct des solutions periodiques dans le probleme de trois corps. Par Gustar KOBB. [Communiquee le 10 avril 1895 par A. LINDSTED'.] Dans son celebre ouvrage »Les methodes nouvelles de la Mecanique Celeste» M. PoINCARE a donne une methode pour le caleul direct des solutions periodiques des equations de la Dynamique !) da, 6F, dy ___ÖF EN NEN we Or F=RMR+ufli tue, +... v=1,2,...n (1) ou F, ne depend que des x et F\, F,, etc. sont des fonctions periodiques des y avec la periode 2zr. Il pose (2) Vv (3) v äy = 8 + UL, + u + Wweo+... (2) 0 1 2 (2) (3) fe = MN, rr MR Tr NT ENT Ross et determine les coefficients des puissances de u axl RÅ 5 comme des fonctions periodiques du Z par un calcul de proche en proche. u est un certain parametre tres petit. La methode de M. PoIncARÉ exige pourtant que le Hessien de F, par rapport aux x ne s’annulle pas pour 0 Oy — VC) v=1,2,...n 1) Tome I pag. 120 et suivants. 216 KOBB, SUR LE CALCUL DES SOLUTION PERIODIQUES. Dans le probleme des trois corps /, ne depend que de deux des variables x savoir les deux grandes axes, de sorte que le Hessien est toujours nul, et, par consequent, la methode de M. PoINcARÉ n'est plus appliquable. Je veux montrer, qu'en suivant la m&me marche que M. PoINCARÉ dans sa demonstra- tion de l’existence des solutions periodiques dans le probleme de trois corps, !) on peut modifier la methode de calcul de M. PoINCARÉ de sorte qu’elle sera appliquable dans le probleme de trois corps. Etudions le cas general du probleme de trois corps, ou il y a quatre degres de liberte. Pour u =0 nos equations de- viennent de, Iy, OF Eh = 2 — == My v =1, 2, 3,4 IE 40 dt 02, de sorte que la solution generale sera äy = a ="Nyt u „ad, Yv = Nyl + Gi, än et &, sont des constants arbitraires. On aura, ensuite, ll car F, ne depend que de x, et z,. Pour que la solution soit periodique il faut que, 7 etant la periode, ml etunsth soient des multiples de 27r. Enfin on peut toujours par une substitution lineaire faire que = 0 sans que les equations de mouvement cessent d'étre canoniques. Enfin on peut choisir l’epoque = telle que 2 =0 ainsi „vergba One ut a ; Yeah = I t=0 (2,) et an — 08 !) Les methodes nouvelles etc. Tome I pag. 133. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 217 Substituons, maintenant, les series (2) dans les @quations (1); nous aurons d’abord F= 0, + uD, +WDd,+...+«Dd. +... \ ou | DR 0 a ı IF, OF, Do, = HM; ov Alen y,), me Mu ta, y eier: en general on aura „of OF Vv, = 9: — ne = 9, + u — en a = Ox, dx, et IF, OF, ar SN «10 1 (k —]) 1 (k—1) 1 9% = 2, a a Ya FN (3) Ca vå Ya Al GM El) LE) =D) RA 1 > La , Ly 5 etc. etc. ou 2; depend de x Nous avons ar, dy, = 1 = 1 da” dr 3 Vv de sorte qu'en comparant les coefficients des puissances de uu des deux membres de (1), on aura de oe, apa ang Hr le) m ED BM scn AG (1) Posons d’abord k—= 1 et considérons les équations en «' et u, Yr ainsi a Dora oem au, MN OR (6 dt — dy? 27 dy? do 0.’ UT 02 2) v=1,2,3,4. Dans les seconds mempbres il faut partout substituer les valeurs de x, et y, pour u =0 savoir 0 PP ‚0 FP „0 1 — KU — fr 4 — Fr -— man, bl, LEX, Gall 3 Yr =M, Ya, Y3=003> yo 218 KOBB, SUR LE CALCUL DES SOLUTION PERIODIQUES. F, est une fontion periodique des y avec la periode 2zr. F, — JA sin (my + maya + May; + Maya + h) Apres la substitution #, devient 7, — YA sin (mynt + MW, + m,©, + m,&, + h) c’est-a-dire une fonction periodique de it avec la periode T. A , 0 0 > a 1 1 1 et & dependent des x, ... 2,- Pour que =, ...z2, ev Ya. Yä soient des fonctions periodiques du temps, il faut et il suffit que les valeurs moyennes des seconds membres soient nulles. Soit R la valeur moyenne de 7, Yu Sl [AIR | Rd (6) on aura rar, OF] OR: [OF]: AR“ [or] "or i ÖN NAD AV 0. and) (7) Ldy, dy, vx |de, da, or, Ox, v=2,3,4 Ainsi il faut que Da 2 0, ©; ©, soient choisies telles que IR Nas, GIG na alas OR, dr dt u = (0 (8) da. dar, 00, : 00, 00, Mais, cela est d’apres M. PoINcARE la condition necessaire pour l’existence d'une solution periodique. Il a aussi montre qu’il existe des solution communes de ces equations. !) Les conditions (8) remplies, les solutions des equations (9) deviennent RO le; Hy MOSE N- OK ©) ou les & et les n sont des fonctions periodiques du temps avec la periode 7, qui s’annullent pour = 0. Les C, ei ka k, sont des constants d’integration, que nous allons determiner. Considerons, maintenant, les deux @quations, qui nous don- £ köl öl neront y, et y,- i ') Tome I, pag. 139. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 219 u AO EN EA Ne dra ata CH Ta ae a I gr | (10) ED OA OR u RR | oo 0m) D 1 050 Les seconds membres ne contiennent que 2 a, et®, y, Is B . oa . 1 sont donc des fonctions periodiques du temps. Pour que y, et Y% soient aussi des fonctions periodiques du temps, il faut et il suffit que les valeurs moyennes des seconds wembres soient nulles; ainsi DO EN a en) 0 17,02 207 ON Du de, | dx da 0x | 1- 1 122 \ (11) LE rr ER re SEEN dr 1 9292 2 | dz, 2,02, x, J HAN (DE SS NE —n | et | —, | sont connues. Nous avons ainsi deux equations dar I [dx lineaires en eo et 6, dont le determinent est le Hessien de F, “ 2 a ‚0 0 . . , Ae par rapport a x, et @,. Mais ce Hessien n'est pas nul dans le probleme de trois corps. Les &quations (11) nous donnent, par consequent, ©) et C,. Ensuite, wo 5m (ÖR Les n sont des fonctions periodiques qui s’annullent avec t. Mais alors d’apres (2,) RR Ol Passons maintenant au calcul des et HK u En faisant k —= 2 dans (4) nous aurons 2 4 day N 00, RN 1 RN no, Vw arr, | ELEN SEA 6 A, MM dy) ey day, = yo), | v=1,2,3,4. 220 KOBB, SUR LE CALCUL DES SOLUTION PERIODIQUES. 4 daD a NR or, | u a a Na u 2 da Zu 4 En oa een Lan dt da, da ” dr, x) "del 2 — 1 I, da.| ou AA, ne contient que des quantites connues. Les condions, que les valeurs moyennes des seconds membres soient nulles, deviennent ici d’apres (6) et (7) ER OY, ; 4 | | JO or JR BR OR | 2 | ln ae a dy, 02,00, 02,00, En 1=9 4 92, de DER TER el aa aa Asa Yz 2,00; 2,00; De) Ra en ER BERN - ner | dy, ; da) DO da, 00, 2 2 00,00, | (13) 92, OR GR : OR | ng Garn! > Em | m oo 6 2 dio, da | EE AE Ra - _®R | Ti 7 0 2 FA 0 Ox, FÖRSE 9 ; > + 00,0, Le determinant de ces equations lineaires n'est autre chose que 1 RE . le Hessien de R par rapport a ©, 2 @,@,6,. Ce Hessien 3 4 ' [2 Q al 1 1 n'etant pas nul, nous pouvons determiner c, C, k,k, k, de sorte que les valeurs moyennes des seconds membres des cinq dernieres equations (12) sont nulles et, par consequent, a a ey SE sont des fonctions periodiques du temps. Quant a 2 ) en re- petant le méme raisonnement que M. POoINCARE, on s’assure (2) qu’elle est aussi une fonction periodique si », est une fonction periodique, de sorte que l’equation ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:04. 221 os 0 OY, est une consequence des autres. Ainsi 2? = 50) a Gr; = n; (£) NL Be = 0) a Ks ou les & et les n sont des fonctions periodiques. Ensuite, (2) 0907 Ko 0 PE (RI. x dt da” n a ” da öda (2) a ee ae du IE Oo: ou 2 ou @, ne contient que des quantites connues. En annullant les valeurs moyennes des seconds membres, nous aurons deux equa- tions lineaires en e et CE dont le determinant est le Hessien de F,. Par consequent, on peut determiner CT et 22 et on aura 2) (2) (2) 2) (2) Y — Un (t); Ya = if (8) + kl iz Faisons, ensuite, & = 3 dans les equations (4). Nous aurons six equations analogues aux (12) pour le calcul de (3) (3) (3) 2 Y 3 Ja 3 La condition, que les valeurs moyennes des seconds membres soient nulles, nous donne cing equations lineaires de la forme (13), qui determinent les constants 3 OM 1 2 1,8) G Gy ku, ka, k, et dont le determinant est le Hessien de R par rapport aå OO ie 2,®, ©, 0, 05. En procedant de la méme maniere, on voit qu’il est pos- sible de calculer les coefficients des series (2) de proche en proche. Il faut, seulement, que le Hessien de #, et le Hessien de R ne soient pas nulles. La premiere condition est toujours 222 KOBB, SUR LE CALCUL DES SOLUTION PERIODIQUES. remplie, quant a la seconde M. PoINCARE a montre qu’il existe des valeurs initiales Ion än Ö, 0; M,, telles que les equations (8) sont remplies et que le Hessien de R est different de zero et enfin que cela est une condition suffisante pour l’existence dans le probleme de trois corps des solutions periodiques d@veloppables suivant des puissances entieres de u, qui convergent pour des valeurs petites de u. 223 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 4. Stockholm. Nägra anmärkningar om differentialekvationen y" = Ay? + By? + Cy + D+ (Ey + Fy och dermed analoga ekvationer. Av A. Epbv. FRANSEN. [Meddeladt den 10 April 1895 genom M. FaALK.] 1. Den angivna ekvationen har nyligen varit föremål för funktionsteoretiska undersökningar av PICARD !) och MITTAG- LEFFLER. 2) Med anledning derav torde följande anmärkningar om samma ekvation och dermed analoga ekvationer hava något intresse. Med »analoga. ekvationer» menar jag närmast alla ekvationer av formen y” + BalyYy' + Ban4i(y) =0 4 2.2...) der KE, betecknar en hel rationel funktion av graden n. För n =1 få vi den i titeln angivna ekvationen och för n = 0 den lineära differentialekvationen av andra ordningen. I vidsträck- tare bemärkelse äro alla ekvationer av formen Yi UY LYNNE Öken ke Stena RE) analoga med den i titeln angivna ekvationen y'’= Ay? + By? + Oy + D+ (Ey + PY. so. .(8) Men för tillfället är det nästan uteslutande formen (1), som intresserar mig. Ty huvudsaken i detta meddelande utgöres av 1) Journal de mathématiques pures et appliquées, serie 4, t. 5, p. 281—287, är 1889. 2) Acta mathematica, t. 18, p. 233—245, år 1894. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 4. 2 224 FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. ett integrabelt fall, som jag funnit genom att först enligt bekant metod övergå till en ekvation av första ordningen och sedan göra en substitution av enklaste slag. Dervid visar det sig, att denna integrationsmetod förutsätter, att m = 2n + 1, och dess- utom, att mellan de 3(n + 1) konstanta koefficienterna i R, och Ren+ı bestå vissa relationer till ett antal av 2n. Säledes finner jag anledning att inskränka mig till formen (1) och spe- cielt för n =1 till formen (3). Den senare ekvationen kan, atminstone formelt, integreras enligt min metod, om de 6 koeffi- cienterna A, B, C, D, E, F satisfiera de båda vilkoren 3 AVE SR . B=345, E E3’ . varigenom B och D bestämmas i funktion av de 4 övriga. 2. Intresset för detta specialfall förhöjes derav, att det omfattar fallet BEN DE OR och för övrigt alltid kan genom en lineär substitution reduceras till detta enkla fall, som ju karakteriseras derav, att varannan koefficient försvinner, börjande med den andra. En tillämpning av MITTAG-LEFFLERS undersökningar kan ske i två fall, nemligen då utom vilkoren (4) även ettdera av vilkoren a ELR lj d är uppfyldt. Det intresse, som den allmänna formen (2) för- tjenar såsom en generalisation av (3), förökas derigenom, att ett ryktbart och betydelsefullt astrofysikaliskt problem leder till en ekvation av denna form. Det är problemet om täthet, tryck och temperatur i en sferisk gasmassa, som befinner sig i stabil .jemvikt under inverkan av gravitationen mellan smådelarne. Successivt har detta problem behandlats av en amerikan, J. HoMER LANE (1870), en tysk, A. RITTER i Aachen (1878— 1881), en engelsman, lord KELVIN (1887), och en svensk, H. PETRINI (1892), utan att dock ännu vara slutgiltigt löst. Såsom ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 225 PETRINI visat, kommer man genom en enkel substitution fram till ekvationen !) (Re hy ale UN 0, der =S > Nu uppgives visserligen icke m sasom helt tal; men da integral- funktionen y skall bli noll för ett ändligt positivt värde på den oberoende variabeln, har man god anledning att tillse, om detta nollställe kan vara ett regulärt ställe, och finner lätt såsom nödvändigt vilkor härför, att m är heltal. Men i så fall ha vi ju en ekvation av formen (2), der Bnly) = opp ar alv Fat Dy och By) = Ri) = 20 —1. Här kan min integrationsmetod icke användas, eftersom den är inskränkt till formen (1). Icke heller kan man genom MITTAG- LEFFLERS undersökningar komma till något positivt resultat, under antagande av m=2 eller 'm=3. Ty for mm =12 fäs a = 2 och således y” + dy + 2y + y? = 0. Detta är ekvation (3), om man sätter Bell mp Gun eu, Men det är endast i MITTAG-LEFFLERS första fall,?) som både A och E fa vara noll samtidigt, och der tillkommer vilkoret 1 9 N gr ER N TE BD 7 ( De som här icke är uppfyldt. Om vi deremot försöka med m = 3, fås « = 1 och således Bu Ra UNE a oh rl: 1) K. V. A. Öfversigt, 1892, n:o 10, p. 562, då man låter I = — 4, x = m, n=%- 2) Acta mathematica, t. 18, p. 235—238. 226 FRANSÉN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. Detta är ekvation (3), om man sätter A=:—1, 0 B-0,7C-—-0%. DEER HU MD Men det är endast i MITTAG-LEFFLERS fjerde fall, !) som # far vara noll, da A icke är noll, och der tillkomma vilkoren Band En Bi ag DD FAO FP] > av vilka det förra här icke är uppfyldt. Således måste vi nöja oss med det negativa resultatet, att den sökta funktionen icke för m=2 eler nm =3 är »skenbart entydig», ?) derför ännu mindre verkligt entydig eller av rationel karakter. I sammanhang härmed kan nämnas, att, såsom PETRINI påpekat, m — 5 är ett integrabelt fall, i vilket y? uttryckes rationelt genom en p- funktion. 3. Jag skall nu framställa min integrationsmetod. Låt oss betrakta en ganska allmän form för differentialekvationer av andra ordningen Val ragg) +) ey 0 IG der & betecknar en godtycklig funktionsform, a och b god- tyckliga konstanter. Denna ekvation kan alltid integreras en gång. Ty då | an har man en ekvation av första ordningen mellan y' och y. I denna äro variablerna icke skilda; men om man i stället för y inför en ny variabel u genom substitutionen aply) + = ylu—5), ee: (MD) far man en ekvation mellan y' och u, i vilken variablerna kunna skiljas. Denna ekvation, som således kan omedelbart integreras, lyder | !) Acta mathematica, t. 18, p. 240—242. ?) Ofversättning av PICARDS term: >»å apparence uniforme>, som i Acta ma- thematica, t. 17, p. 298 förklaras och användes säsom motsättning till »r&eellement uniforme». Jfr Journal de math., loe. eit., p. 139, 278, 291. Att den sökta funktionen icke för m >3 är entydig, följer av loc. eit., p. 278. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 227 Integralekvationen far olika form, allteftersom di. Vi beteckna v = Vy) = aply) + 6 och införa, efter verkstäld integration, enligt (6) u=} a u Da fas: I), ar! 1 y' =" gu 2Yy log (1 re = 05 G (OZ öv AN rs Dr in a 0. Fe Aa 1 '"=ca(l2ru +1) 2? Qru—]l) ?, r=———. Y i( ) ( ) VE a Al (r —1y' + Dry)? = elr + 1y' + 27) 2. 3) a>4. Be: 1 y = e,(1 + 4824? 2107 3 arctei2sur go gr Y i( ) er log (ay'? + Wy' + W?) + 2s aretg s [1 + 22] = log fe, (a —})}. Vid fallet 2) måste vi utesluta värdet a — 0, som strider mot (6). Vi få således ett fjerde fall: TO= y' — blog (y' + b) + ply) = - 4. För att kunna fortsätta integrationen antager jag, att ı(y) är en inversibel funktion. Men enligt (6) är w(y) = aply) + b=y(u—3)- 228 FRANSÉN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. Derför me BC SNS a 0 (0) der 4-1 betecknar den inversa funktionen till w. Insätt här y enligt 1), 2) eller 3), så fås y såsom funktion av u och c;. Derför 3 dy SM Hl Oy Ri (hag = FR du := f(u, c,) du och ; 2x En Oy : ® -| (voran ee. (©) Den allmänna integralen till (5) är den relation mellan « och y, innehållande konstanterna c, och «,, som enligt (7) och (8) förmedlas genom jelpvariabeln u, sedan „’ blivit ersatt med den funktion av u och c,, som angives i 1), 2) eller 3). TI fallet 4) få vi på analogt sätt y = gr" (blog (y' + b)—y + a) och der således y' sjelv ingår såsom jelpvariabel, motsvarande u i de föregående fallen. 5. Det är även möjligt att bestämma «a och b sa, att integrationen kan fortsättas. Då behöver således w(y) eller p(y) icke nödvändigt vara inversibel. Det första och viktigaste fallet inträffar vid sådana a-värden, att man vid 2) i 8 3 far en algebraisk ekvation mellan y' och W, saledes en ekvation av formen (FEN + 2) = or FY + 270) 22 der u och v äro hela tal, noll uteslutet. Vi låta (9) vara brakt till irreduktibel form, så att u och v icke hava någon gemensam heltalsfaktor, annan än + 1. Vidare göra vi u > 0. Deremot kan v=0. Da fas 2 ERAN a le Ve N Anl 0 . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 229 Vi observera, att r + 1, eftersom a =+0. Egentligen är r dubbel- tydig; men den kan utan inskränkning entydigt fixeras. Vidare kan r icke bli noll för något ändligt a-värde. Lat då r > 0, sa maste ett av två fall inträffa: antingen 0 << I och v < 0 eller r > I och v>0. Man finner u+v 1 iv == 9 «= (1 en 2° pv 2] (u +») I förra fallet, då v < 0, a <0, r<1 blir (9) av graden u —v=d,.4, 5, ON r I senare fallet, då v > 0, a > 0, r>1 blir (9) av graden Dei... Det finnes således en oändlig mängd a-värden, belägna mellan 1 och — © (noll uteslutet), för vilka y' blir en algebraisk funk- tion av w(y), innehållande c,. Om vi teckna detta y = FY ; c0)> sa fas dy | Det andra fallet, då man genom lämpligt val av värden på a och b kan fullfölja integrationen till kvadratur, är a=0, b=0. Ty fallet 4) i 8 3 ger för b = 0 y' =0, — fly). dy = | N EV Wer CE TA Ga mm ? 6. Den integrationsmetod, som sålunda blivit angiven för Derför ekvationer av typen (5), med den inskränkning, att w(y) skall vara inversibel eller a och b ha vissa uppgivna värden, skulle nu tillämpas på formen (2). Genom jemförelse mellan (2) och (5) fa vi först såsom koefficient för y' plyv) = Bly). 230 FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. Derför v(y) = ap(y) + db = Rurıly, a, b). Således är w(y) här en hel rationel funktion av graden n + 1 och far anses vara inversibel, ehuru y icke kan uttryckas genom radikaler, da n > 3. Följaktligen få a och b väljas efter behag. Genom att fullfölja jemförelsen mellan (2) och (5) får man Raly) = Py) wly) = RulyY)Rnrıly , a > db), eller Baly) = RBon+1(Y ea b)r För att denna likhet skall bestå identiskt, måste, da a icke är noll, m—=2n + 1, varken mer eller mindre; och om m=2n + 1, sönderfaller likheten i 2n + 2 algebraiska ekvationer mellan de givna koefficienterna i AR, och R„. Men de godtyckliga kon- stanterna a och b, som även inga i dessa ekvationer, kunna tydligen alltid bestämmas så, att två ekvationer satisfieras. Derför blir det nödvändiga antalet relationer mellan koeffici- enterna i R„ och R„ icke 2n + 2, utan endast 2n. Formen (2) har då specialiserats till (1). Om vi deremot låta a = 0, få vi w(y) = b och Rn(y) = bR(y)- Derföor m = n och, sedan b valts pa lämpligt sätt, n relationer mellan de 2(n + 1) koefficienterna. För a=0, b =0 veta vi, att p(y) är godtycklig; således här AR, godtycklig, men R„—=0. 7. För vissa ekvationer av typen (1) måste det inträffa, att a får den i $ 5 angifna formen uv er RR RESA RS (20) Turn EN der u är ett godtyckligt positivt heltal och » ett positivt eller negativt heltal, som icke har någon heltalsfaktor gemensam med u. Vi urskilja två olika fall: D »> 0. Då måste pe SV NN a SKON Ir NI ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 231 Substituera i (9) R=(u+vwy, al) » sa fås (an Bye —eluui ton... a (TT) 1) 0: Dä mäste u> uU, a SON <ıL. Substituera i (9) (2 a aid R=(u+v)w, = (— 1) oo [3 ] AA VTT så fås (al (eu Rn, 0) Eftersom R 1 båda fallen är (enligt $ 6) en hel rationel funk- tion av y med gradtalet n + 1, sa äro (11) och (12) irreduk- tibla algebraiska ekvationer, med avseende pa y och R av graden u eller o, med avseende pa y av graden u(n + 1) eller o(n + 1). De äro således specialfall av BRIioT et BouQuETs differentialekvation.!) Genom att utveckla enligt binomialteo- remet, ordna termerna och införa binomialkoefficienter med bäde positiva och negativa indices, de senare med värdet noll, få vi ur (11) u Byen CHE Teile ok) =0 der fal) = (u et Bl ev) rn Rizarr. Genom att utveckla och multiplicera fa vi ur (12) M Digg er =, ui un ut. 212%) 2=0 go(y) = ur "He — uj, 1) Briotr et Bovaust, Theorie des fonctions elliptiques, Livre V, Ch. IV, Paris 1875. 232 FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. Ay) = Bus =E Mo — ner po rg nz: o—2 (Sf Jo —20y) = u(0 — uu) RA an a + (— rt) + (— Du — 1), 9-19) = Me Zu) RE Der DAG IEEE ge) = be Re. 8. Till dessa formler torde det vara lämpligt att foga nagra korta anmärkningar, som utgöra en omedelbar tillämpning av BRIOT et BouQUETS undersökningar. I fallet I) kan integral- funktionen aldrig någonsin vara en dubbelperiodisk funktion. Ty om y vore en dubbelperiodisk funktion av x, skulle det visserligen mellan y och y' bestå en algebraisk ekvation av formen (11*); men i denna ekvation skulle identiskt !) Su-ı(y) =0. Men nu är Fu) = wRr Ru — 0), och det är omöjligt att göra detta till noll genom bestämning av u, v, n, c' eller konstanterna i £(y), eftersom det antages, att U Sy och A(y) alltid innehåller „. En sådan slutledning kan icke göras 1 fallet II); ty i ekvationen (12*) ha vi just identiskt Jo -1(y) = 0. Låt oss vidare tillse, om y i något fall kan vara en entydig funktion av .«. Ett nödvändigt vilkor härför är, att den hela rationela funktionen fi(y) eller ga(y) icke är av högre grad än 24.?) Men nu är fi(y) av graden Un + 1) och i allmänhet även gi(y) av graden A(n + 1). Således fordras för entydighet, att An + 1) €24, 1) BriotT et Bouauerty, loc. cit., n:o 181, p. 278. ?) Brıor et Bovauer, loc. cit., theoreme 1, p. 381. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 238 eller lo Det är saledes endast i formen (3), som vi ha att söka entydiga integraler, i det fall, som vi nu betrakta, da a har formen (10). Men vidare kan y icke vara entydig i fallet I), om (11*) är av högre grad än 3 med avseende pa y'. Ty vore u > 3, skulle ju den entydiga integralfunktionen vara dubbelperiodisk,!) vilket strider mot det föregaende. Ett nödvändigt vilkor för entydighet är således u 3, d. v. s. antingen w = 3, v=2, d=35, =D, eller. pe pyel Ber, = MIR pe v= ILE 7 =3. Och vore y entydig i dessa tre fall, skulle den antingen vara en rationel funktion eller en enkelperiodisk funktion, ?) eftersom dubbel periodicitet även här är omöjlig. Det skall visa sig, att endast fallet u —= 2 tillåter en entydig integral, och den är enkelperiodisk. 9. Den kalkyl, som i det föregaende endast blivit antydd för det allmänna fallet (1), skall nu i detalj utföras för special- fallet (3), då » = 1. Enligt anvisningen i $ 6 bestämma vi först py) = Bly) = — (Ey + PF). Derför NE aply) RO ag DIR Fy)+b. Sedan skall p(y) w(y) = Bly) = — (Ay? + By? + Cy + D), således (Ey + F) 5 Ey? + Fay — bl + Ay? + By? + Cy + D =0. Detta blir en identitet, om Ani, IB = EB EGNA = GL ID) i, Vore nu £ noll, skulle även A och D vara noll, således (3) urarta till lineär ekvation. Då således EF icke är noll, kunna vi bestämma a och 6 enligt den första och tredje ekvationen, !) Briot et Bovauer, loc. eit., n:o 258, p. 411. 2?) BriotT et Bouvavuer, loc. cit. théoreéme II, p. 387. 234 FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. varefter den andra och fjerde överga till de redan angivna in- tegrationsvilkoren (4). Nu är det ju sa, att de ekvationer vi betrakta, saledes typen (2), icke ändra karakter vid lineära substitutioner i variablerna. Man bör derför lämpligen genom sådana substitutioner förenkla ekvationernas form. Men just derför, att ekvationens karakter icke ändras, kan man icke vänta någon förenkling i sak, t. ex. någon minskning av inte- grationsvilkorens antal, genom sådana substitutioner. Detta be- kräftas här i fallet » = 1. Ty låt 2—.at, fm) (0 AE Yo SERENA 6, 0 (LS) så fås en ny ekvation av samma slag som (3), nemligen 2 =A2+ B2+ 0C2+ D' + (E'z + F)Z,. - (14) der A' = Aa? , E'— Eoß, B' = (B + 34Ay) «?B, Fl" —(F + Ey). C = (C + 2By + 34?) o?, 2 DE (D+ Cy x By + AP); Då varken a, ß eller £ kunna vara noll, är icke heller #’ noll. Integrationsvilkoren för (14) bli I GEN r Mi I 100 BZ 34 TT DEE zn ‚Mm och vid insättning befinnes detta leda just till vilkoren (4), som saledes äro invarianta vid lineära substitutioner. Likaså befinnes a vara invariant, i det att A 9 4 ne Sp TT Detta kunde man ocksa förutse, eftersom integralen antager olika form för olika a-värden (enligt $ 3). Men 5 är icke invariant. Den största möjliga förenkling 1 ekvationens form, som kan åstadkommas genom bestämning av y, inträder, da man låter NE Na ER ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 235 Ty da försvinna icke mindre än 3 koefficienter, nemligen D', D' och f’, just pa den grund, att relationerna (4) antagas bestå. Ekvation (14) reduceras derigenom till ee a a JD Pt a a) der ' 2 ' 703 UI are, c'=(C—34 73, E' = Eaß. 10. Vid bestämning av a och 8 ävensom vid integrationens utförande ma man iakttaga de 4 olika fall, som angivits i $ 3. I den förenklade ekvationen skriva vi y för 2 och « för t. Då fås: Mesa — 1 AZ aa Der Sa) ’ Feng: , I Ar Ad IE: 8 TR een 4=—-C'=E=-—8. Y"+&Yy +? —-d)=-0. b=—1, vy)=y’—1. -Substituera eg ER mean), ög? så fås EEE dv = We DER 7 / 7 T m 2) SI, a 0 E TE; =e-V:5 A : a SR 8 2 a ee [23 8 ' Ye ed 1 1 =, WW)= ED. FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. 236 Substituera EEE nen 1 2ru + 1 BREI .. mn v ren er u 0 sa fas "dv a me), y=Vl+ cy(ue DE), DEG 20 a Sa E NN BE a ' MV at 8 mean " 8 N De EO 1 1 = Ns 1 Y al + cysl(u — 4) (1 + 4s2u2) 2e-sarete zu, Sedan fås r i funktion av u enligt (8). jlvar= 03 F ZU, Kl), DE CT «=, B=- 4/0. 20, Ve, EE 2y(y +1) 0. bel, NR: Substituera ee ne, sa fas an Fe du y= VYu— ge, 2 = ,—} | —— Vu — epqe” I alla fyra fallen mäste vi observera de undantagsfall, da « eller 3 skulle bli noll eller oändliga. Vid 1), 2) och 3) antages C'=+0; vid 4) antages C=+0. Saledes ha vi två undantagsfall: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 237 Dee) ee! aa FP? Ps B=3A4 > C= DAT b DA: E © cu le Pig I EN 20 N „ 2 ' ir CY IR 00 YT För a = 1 substituera N aa "oma wi sa fäs 2 1 2 a Ser GE kb 0 För a < 1 substituera MODER) gun AN 2, Aha ce = 2r(u — v)e 0 Tf vor Drue-l i SE ! 2 0’ —— uv dv = ce Vu yes) r=0,— ; än oc "Au + le För a > lär y = Vylu — 3)» der y' är den funktion av u, som angives i 3) av $ 3. Sedan fås « i funktion av u enligt (8). 5) a=05 del, el Bel, deal. Det, "=lkky+Py. =, id=-GEi+iy. Integralen är enligt $ 5 hr dy Ve = " Je + Fy +4 Ey? Således kan y uttryckas rationelt genom exponentialfunktionen. 238 FRANSEN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. 11. Enligt MITTAG-LEFFLERS framställning i Acta mathe- matica, tome 18, p. 235—245, kan man urskilja sju fall, i vilka integralfunktionen till (3) är skenbart entydig, varvid det för övrigt visar sig, att den också är verkligt entydig och av rationel karakter. Låt oss tillse, om vilkoren (4) äro förenliga med vilkoren i något av dessa sju fall! I det första fallet (p. 235—238) ävensom i det fjerde (p. 240—242) är £ = 0, vilket vid (4) är uteslutet ($ 9). I det tredje fallet (p. 239 —240) förekomma två vilkor: A), CA +2 Zr. Detta överensstämmer med (4) endast i fallet A 10% 7 B 0, 040,8 DZ således fallet 6) i $ 10. I det femte fallet (p. 242—245), (f') förekomma tre vilkor: RER SPE, D=(C—-2F25- Detta är jemt upp det specialfall av (4), som fås för a = — 2, således 7=1. I sjette och sjunde fallen (p. 242—245), (/") och (f”) förekomma tre vilkor och deribland även A = E?. Då nu (4) under detta antagande fullständigt sammanfaller med det femte fallet, kan ingen överensstämmelse finnas med det sjette eller sjunde. Ännu återstår det andra fallet (p. 238— 239). Här förekomma endast två vilkor: A=—1l1E?, B=-—-1EF. Om det första införes i (4), fås det andra och dessutom ett tredje vilkor D=(C+3F)F. Mitt specialfall a =2, således r = 3, är följaktligen inneslutet i MITTAG-LEFFLERS andra fall. Resultatet av denna jemförelse blir, att integralen till den ekvation (3), vars koefficienter satis- fiera vilkoren (4), är entydig endast i de tre fallen GU ON DE MA ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 239 De båda senare tillhöra 2) i $ 3. Låt först «=2, så fås u r = 3, derför enligt & 5 RT 2, saledes enligt $ 7, fallet I) u=2,»=1, derför enligt (11) (RID = HC en), (02. Den förenklade ekvationen är enligt 2) i $ 10 YIT N Då fås = MIR AE (VR GA dee, der = SAMI Substituera pre l=Q +), således YT Ned Zen 1, så fås såsom första integral N = — nV +2en +1. Den oberoende variabeln ha vi förut betecknat med «. Men nu är det lämpligt att införa 2 —=t—tW-—log(e + 1) och betrakta £, såsom den andra integrationskonstanten. Då fas genom integration dn von t— tb, — | nVm? + 209 + 1 eller Vane, +23 x + log (ce + DR ar Ar = + 2m + 1: Derför Y— VY 2 Deg EGNA ol — I d.v.s SEDEN CNG a SN Te Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 4. 3 240 FRANSÉN, ANMÄRKNINGAR OM EN DIFFERENTIALEQVATION. (6 + De — (ec — 1)e*? TERDON Till samma resultat kommer man med mindre besvär enligt den metod, som angivits av MITTAG-LEFFLER för detta fall. Utbytande e mot 2c kunna vi teckna Eee Fe) a) (er — e=*?) + 2c(e + e7?— 2) Det finnes tva grupper av rörliga poler, svarande mot de bäda integrationskonstanterna t, och c. Den första gruppen fås ur ekvationen e® = 1, med serieutvecklingen !) yante+ de + dr dar + der dan + HE ClE a da Ct oa) ln Den andra gruppen fas ur ekvationen pa = Bern med samma serieutveckling för —y som förut för + y, om & utbytes mot x — log = I {-planet äro de båda grupperna —1 el t=tW+log(e+1) och t=t,+log(e--]). 12. Låt sedan a = — 2, så fås r =, ör — 2, således u=2,v—=—l1lenligt II) i $ 7. Derför enligt (12) By + R)(y — BJ = 0 = 00 (GY. Den förenklade differentialekvationen är EE IG 0 och R = uy) = dyr —1). Vid utveckling enligt (12*) fås | 2y3 — 3Ry? + R=dc. !) Konstanterna t, och c äro införda så, att denna utveckling antager enklaste möjliga form. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 241 Lät (= 2 Can euer 2 sa fas = R IR R Se oe DE 2y SKRy + 27(3 (5 «|; oc) 0, eller YE DIC DR + 20 (m Ale) (lo = MO — NR) (an VIE) (y— VI + ec) (y + VI + ec) = 0, en ekvation, som tillhör första typen av BRIOT et BoUQUETS tredje-grads-ekvation. !) Vid integrationens utförande är det väl enklare att använda den metod, som angivits av MITTAG- LEFFLER för detta fall. Man finner y-— 1 p'(x — Co 3 za ’ 93) UN : ; , MO 0 eo der g, är en viss funktion av c och således av den först in- förda konstanten ec, . 1) Brior et BouvaueTr, loc. eit., n:o 250, formel (49). REHUHUOEL in, TOTAL ya wg) % ät ed SADE EROROR STERN T: a a ei naar vi Krim or SIN ih hai bs BADER ONDBER MA Re RE “Ast. a AR ER J kal EEE, EN ii Jatol SUNE JAR aube bir a0» ve uolldnul TRUE Re N 2 Å I FIR, Be BB), Bit ONE u al of ao EL a d H RER En hi i | Å i fi NR 1 4 r 37 - „ at h || In p Se NE a 4 i Yu \ 24.3 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 4. Stockholm, Om olika sätt att beträffande en enkekassa för tjänste- män beräkna inverkan af delägares befordran till högre tjänstegrad. Af G. ENESTRÖM. [Meddeladt den 10 April 1895 genom D. G. LINDHAGEN.] Oafsedt den förenkling i de försäkringstekniska operationerna, som användningen af den indirekta metoden inom teorien för enkekassor i öfrigt medför, synes genom denna metod äfven er- bjudas en möjlighet att undvika särskilda beräkningar om in- verkan af delägares utsikt till befordran. I fall man nämligen icke tager enkepensionsbeloppet till enhet, utan direkt uttrycker pensionsvärdena i kronor, så kommer i pensionsrättens kapital- värde att ingå äfven värdet af den risk, kassan löper att på grund af en delägares befordran nödgas efter hans död till enkan utbetala högre pension, än som betingas af denne del- ägares nuvarande tjänstebefattning, och på detta sätt borde man erna en ytterligare förenkling i de försäkringstekniska operationerna. Emellertid är den vinst, man sålunda skulle komma att göra, i själfva verket af mycket tvifvelaktigt värde. Det angifna förfaringssättet ökar nämligen ytterligare den osäker- het i afseende pa resultatets riktighet, som vidlader den indi- rekta metoden under dess hittills vanliga form,!) enär man (sar Aer on dello NRRNyor aria nd lod stel iden af den så kallade indirekta metoden inom teorien för enkekassor; Ofversigt af vetenskapsakad. förhandl. 91, 1894, sid. 479—488, 244 _HNESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÖR EN ENKEKASSA. lämnar öppet åt rent tillfälliga befordringsförhällanden att få inflytande på pensionsrättens kapitalvärde för olika åldrar. För att inse detta behöfver man blott tänka sig ett ämbetsverk, där tjänstemän af olika grader finnas, och där de högre funktionä- rerna för tillfället äro jämförelsevis unga. Tillämpar man här den indirekta metoden så, som jag nyss antydt, har man där- med nödgats i tysthet antaga, att enkorna efter de delägare, som aflida i mera framskriden ålder, icke skola erhålla de högre pensionsbeloppen, ett antagande, som tydligen är fullkomligt ogrundadt. De beräknade kapitalvärdena af pensionsrätten blifva till följd häraf alltför små för de högre lefnadsåldrarna, men något för stora för de lägre åldrarna. Också synas till och med de, som eljest utan betänkligheter användt den indirekta meto- den, hafva tvekat att begagna sig af de särskilda fördelar, denna metod skenbart erbjuder i fråga om beräkningen af befordringar- nas inverkan, ?) och denna tvekan är enligt min åsikt fullt be- rättigad. Men under sådana förhållanden behöfves tydligen, till och med då den indirekta metoden användes, i fråga om enke- kassor för tjänstemän där olika tjänstegrader med motsvarande enkepensionsbelopp finnas, en särskild beräkning af befordringar- nas inverkan på förpliktelsernas kapitalvärde, och i denna upp- sats skall jag redogöra för olika sätt, hvarpa nämda beräkning kan utföras. ; Betecknar man med FP, kapitalvärdet af en kronas enke- pension till förmån för en nu x-årig delägare i en enkekassa för tjänstemän, bland hvilka n olika tjänstegrader finnas, och 2) LINDELÖF har i sina Statistiska beräkningar angående Jinska civilstatens enke- och pupillkassa (Acta societatis scientiarum fennicae 18, 1885, sid. 1—83) allsicke användt förfaringssättet att direkt uttrycka pen- sionsvärdena i penningar. LINDSTEDT har vid sin 1890 verkställda utred- ning af civilstatens enke- och pupillkassas ställning (se Betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjänsteinnehafvare, samt för deras enkor och barn, afgifvet af den för ändamålet af Kongl. Maj:t till- satt komite, Stockholm 1894, sid. 450—454) visserligen användt detta för- faringssätt, men blott såsom kontroll på den förut utförda beräkningen, och anmärker (anf. arb. sid. 453), att resultatet är betydligt osäkrare än det på annan väg funna. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 245 antager man, att enkepensionen för den r-te tjänstegraden är ko) kronor, sa är kapitalvärdet af pensionsrätten för en «-arig delägare inom denna tjänstegrad k")P,, om ingen utsikt till befordran för honom förefinnes. Kan däremot befordran komma i fråga, är kapitalvärdet tydligen större än kOP,, och för att erhålla det riktiga värdet, ligger det nära till hands att i stället för k”) insätta medelvärdet af de pensionsbelopp, enkan efter en nu lefvande »-årig delägare inom den r-te tjänstegraden möjligen kan erhålla, då mannen aflider; vid beräkningen af detta medel- värde mäste naturligtvis på något sätt hänsyn tagas till sanno- likheten för en delägare 1 graden r att kvarstå obefordrad till sin död och att uppnå graderna r + 1, r + 2, ..., n. Innan vi gå att angifva sättet för det nämda medelvärdets beräknande, observera vi, att detsamma kan anses vara beroende af x, enär för delägare i olika åldrar utsikten till befordran bör vara olika stor; ?) pa grund häraf beteckna vi också medelvärdet med #”. Antaga vi nu, att man genom en statistisk under- Ir sökning funnit, att bland m, redan aflidna delägare, som vid x års ålder befunnit sig i r-te tjänstegraden, m“ dött utan att hafva blifvit befordrade, m*” uppnått (r + 1):sta tjänstegraden, Ti (r+2):dra tjänstegraden, o. s. v., samt mö högsta tjänste- graden, så borde man kunna sätta z 1 : h 5 40 = = (Mm ED. 4 m), Myr PA T Tr och det riktiga värdet af pensionsrätten för en nu -årig del- ägare af r:te graden skulle följaktligen blifva ee +D,r+D } (n) 7(r) m (Rök +m, %k ÅR ole a ar MO Me RT Genom det nu angifna förfaringssättet blir emellertid pen- sionsrättens kapitalvärde i regeln något för lågt beräknadt. Det 3) Egentligen borde kanske tjänsteåldern mera än lefnadsäldern inverka på be- fordringsutsikten, men i tillämpningen är det lättare att göra denna utsikt beroende af lefnadsåldern, och båda metoderna torde i praktiken leda till ungefär samma resultat. 246 ENESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÖR EN ENKEKASSA. är nämligen klart, att de olika pensionsbeloppen här böra in- verka icke blott i förhållande till antalet delägare, hvilkas enkor kunna erhålla dem, utan äfven i förhållande till pensionsrättens, utan afseende på befordran beräknade, kapitalvärde vid tidpunkten för delägarens död. Nu böra emellertid af lätt insedda skäl de högre pensionsbeloppen utgå företrädesvis till enkor efter del- ägare i mera framskriden ålder, för hvilka det nyss nämda kapitalvärdet i allmänhet är relativt högt i förhållande till själfva pensionsbeloppet, och däraf följer, att i regeln dessa högre pen- sionsbelopp vid beräkningen af 27 inverkat mindre, än de egent- ligen borde göra. Man kunde visserligen undgå att göra sig skyldig till denna felaktighet genom att vid beräkningen af talen m tåga hänsyn blott till de delägare, som efterlämnat enkor, men härigenom skulle man i själfva verket komma att bega ett fel i motsatt riktning; man hade nämligen då ej tagit i betraktande, att enkor i mera framskriden ålder ej äga utsikt att uppbära sina pensioner så länge som de öfriga, och att på grund häraf de högre pensionsbeloppen, hvilka i regeln tillfalla just sådana enkor, icke vid det nu ifrågavarande förfaringssättet bort få inverka fullt så mycket, som de gjort. Naturligtvis skulle en förbättring af metoden komma till stand, om man vid beräkningen af 3% toge vederbörlig hänsyn till pensionsrättens kapitalvärde vid dödsfall i stället för själfva pensionsbeloppet, men härtill erfordras ytterligare uppgifter om delägarnes ålder vid dödstillfället, och redan vid det först an- gifna förfaringssättet ställas så stora anspråk på det statistiska materialet, att de mycket sällan torde kunna tillfredsställas. Ur praktisk synpunkt torde därför den nu omförmälda metoden icke vara af stor betydelse. Vill man fortfarande fasthalla vid den tanken, att beford- ringarnas inverkan bör tagas i beräkning genom en korrektion af kr, torde man alltsa af statistiskt-praktiska skäl nödgas in- skränka sig till att söka erhålla ett medelvärde af £'” för hvarje särskild tjänstegrad, och betecknar man med x”) medelvärdet för ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 247 r-te graden, bör man kunna sätta kapitalvärdet af kassans för- bindelser till de nuvarande tjänstemännen inom denna grad till- närmelsevis lika med «”S,P,, där summationen afser samtliga de nu nämda tjänstemännen. Taga vi da i betraktande, huru x”) bör beräknas, kan det lätt förefalla, som om tillvägagaendet här borde vara detsamma som i föregående fall, blott med den skillnaden, att man tager hänsyn till alla tjänstemän hvilka en gång befunnit sig i r-te tjänstegraden och nu äro aflidna. Emellertid inser man vid närmare eftersinnande, att fordringarna på resultatets största möjliga noggrannhet bäst tillgodoses, om man söker ställa så till, att medelåldern vid inträde under observation är för de tjänstemän, hvilka tagas 1 betraktande vid beräkningen af 4”, ungefär lika med »zedelaldern för de befintliga tjänstemännen i r-te graden. För detta ändamal åter är det mindre lämpligt att gå till väga på samma sätt som vid beräkningen af x utan man bör häldre förfara något annorlunda. Man väljer en tidpunkt, tillräckligt aflägsen för att alla då befintliga tjänste- män i »-te graden nu skola antingen vara aflidna eller, om de ännu lefva, hafva avancerat så långt, att någon vidare befordran ej bör kunna ifrågakomma. Man bestämmer, under antagande att alla tjänstemän efterlämna enkor, summan af enkepensions- beloppen för dessa tjänstemän och dividerar denna summa med deras antal. Den sålunda erhållna kvoten kan anses sasom ett approximativt värde af x”. Ett annat sätt för bestämmande af x”) har blifvit föreslaget af LINDELÖF i hans förut citerade utredning beträffande finska civilstatens enke- och pupillkassa. 1) Sedan han först för hvarje tjänstegrad bestämt antalet pensionerade sterbhus, som under aren 1827—1879 tillkommit, har han antagit, dels att de nu- varande delägarnes sterbhus skola vara fördelade på olika tjänste- grader i samma proportion som de pensionerade sterbhusen bland dem, dels att fördelningen skall för de senare vara densamma som 4) LINDELÖF, anf. arb. sid. 35—40. Vid sina senare utredningar har LINDELÖF icke begagnat sig af pensionernas medelvärden. 248 _ENESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÖR EN ENKEKASSA. för de under tiden 1827—1879 pensionerade sterbhusen. Känner man nu de närvarande tjänstemännens fördelning på olika tjänste- grader, är det lätt att beräkna, huru manga bland dem skola kvarstå obefordrade till sin död, och huru många skola uppflyttas i högre tjänstegrad.. Har man t. ex. funnit, att från de när- varande delägarne skola härflyta s, sterbhus i lägsta graden, un- der det att delägarne i denna grad nu äro d,, sa är tydligen sannolikheten att kvarsta obefordrad > och sannolikheten att 1 KAN ai „dus ; 3 uppflyttas i högre tjänstegrad — 7 —. Har man vidare funnit, 1 att från de närvarande delägarne skola härflyta s, sterbhus i näst lägsta graden, under det att delägarne i nämda grad nu äro d,, så är tydligen d, + d, — s, hela antalet närvarande del- ägare, som före sin död skola tillhöra näst lägsta graden; sanno- likheten för en af dem att befinna sig 1 näst lägsta graden vid . . ec o 59 . . sin död är alltsa —=— S— — , och sannolikheten att han blir EN ah + OMS 5 A uppflyttad i högre grad, är 2 —2 + ÅA På samma sätt kan man tydligen förfara för alla följande tjänstegrader. Be- tecknar man nu med 7,, 73, ..., 7, sannolikheterna för delägare i första, andra, ..., n-te graderna att kvarstå i samma grad till sin död, och med fi, fo, ---> f„ sannolikheterna för dem att uppflyttas till högre grad, så blir naturligtvis först och främst un) — km , enär nagon uppflyttning i högre grad icke här kan ifrägakomma. För de öfriga graderna åter erhåller man ekvationerna INR NE Ta —1 [KRT Ir a am) 9, a Tn—2 Ka) ap an AA ? RN YA (2 Der kl + fi 20, ur hvilka ekvationer %-värdena sukcessivt kunna beräknas. Såsom ofvan angafs, förutsätter detta förfaringssätt bland annat, att fördelningen etter tjänstegrader skall vara densamma ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 249 för pensionerade sterbhus som för samtliga sterbhus. Men detta antagande är i regeln ej alldeles riktigt. Da nämligen delägarnes medelålder bör vara högre inom de högre graderna än inom de lägre, och då med de högre lefnadsåldrarna är för- bunden en större mortalitet samt i allmänhet äfven en större sannolikhet att efterlämna pensionsberättigade arfvingar, sa följer däraf, att de högre pensionsbeloppen böra proportionsvis oftare förekomma biand pensionerade sterbhus än bland samtliga sterbhus, och detta äter bör verka därhän, att de beräknade be- fordringssannolikheterna blifva något för höga. Men om så är, bör äfven x”) utfalla något för stort, om inga omständigheter finnas, som verka i motsatt riktning. För att adagalägga detta väljer jag ett enkelt exempel. Jag antager, att inom en enkekassa finnas två grader, af hvilka den första berättigar till 500 kronors, den andra till 1000 kro- nors enkepension, vidare att antalet tjänster i hvardera graden är 45, samt att ingen befordran från den lägre till den högre graden kan förekomma. Jag antager slutligen, att, på grund af den högre medelåldern för tjänstemännen i den högre graden, antalet årligen pensionerade sterbhus inom denna grad är 25 2 större än inom den lägre, så att mot 40 nytillkomna pensione- rade sterbhus i den lägre graden svara 50 sådana sterbhus i den högre graden. Då skulle enligt det angifna förfaringssättet sannolikheten för en tjänsteman i den lägre graden att blifva befordrad till den högre vara 45 — 40 1 AFTON ehuru den enligt antagandet är lika med noll, och medelpensions- beloppet för den lägre graden vara 5.500 gu es Te non ehuru det i själfva verket är blott 500 kronor. Det torde så- ledes vara klart, att, om man vill erhålla så exakt resultat som möjligt, denna metod endast efter en föregaende undersökning bör användas. Kan en sadan undersökning ej verkställas, och 250 ENESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÖR EN ENKEKASSA. vill man begagna just det af LINDELÖF använda materialet, synes det mig vara bättre att ga tillväga sa, att man helt enkelt bestämmer summan af alla pensionsbelopp, som blifvit beviljade under en viss tidrymd, och dividerar denna summa med antalet beviljade pensioner; befinnes kvoten vara A, sa är A2,P,, där summationen afser alla delägare oberoende af tjänstegraden, ett approximativt värde pa kassans förbindelser till de nuvarande tjänstemännen. Mot detta sista förfaringssätt har LINDELÖF°) gjort den anmärkningen, att man genom detsamma måste erhalla alltför lågt värde på pensionsförbindelserna, emedan den omständigheten, att åldern och det däraf beroende pensionstalet P, i allmänhet är större för delägare i de högre graderna än i de lägre, därvid icke blifvit beaktad. Denna anmärkning skulle visserligen vara fullt befogad, om man bestämde storheten A med ledning af uppgifterna om samtliga sterbhus eller om befintliga delägares rätt till olika pensionsbelopp för sina eventuella enkor, men synes mig icke i lika man träffa det ofvan anförda tillväga- saendet. Det är väl sannt, att den af LINDELÖF framhallna omständigheten icke blifvit direkt beaktad, men samma orsak (den relativt höga lefnadsåldern och det däraf beroende relativt stora antalet nytillkommande pensionerade sterbhus), som astad- kommer de höga pensionstalen för de högra graderna, har pa en omväg fatt utöfva sitt inflytande pa pensionsförbindelserna, just därigenom att man utgått från de pensionerade sterbhusen och icke från samtliga sterbhus. Snarare skulle man kunna säga, att uttrycket AX,P, torde gifva något för högt värde på pensionsförbindelserna, emedan den omständigheten, att enkorna i de högre klasserna i allmänhet tillträda sina pensioner vid mera framskriden alder och följaktligen blott få uppbära dem under relativt kort tid, icke blifvit beaktad. ®) TA) lasten, anf. arb. sid. 41. 5) Till stöd för sin åsikt har LINDELÖF visserligen anfört, att det ur uttrycket AZrPr erhållna resultatet utfallit 4'4 % lägre, än det af honom på annan väg beräknade värdet af pensionsförbindelserna, men denna omständighet ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 251 För de hittills framställda metoderna ligger den tanken till grund, att man genom korrektion af första faktorn i uttrycket kr) P, bör taga hänsyn till befordringarnas inverkan på pensions- rättens kapitalvärde. Men man kan naturligtvis lika väl tänka sig, att denna inverkan vid beräkningen uppmärksammas genom lämplig korrektion af P,. En sådan korrektion kan utföras på följande sätt. Först bestämmer man medelst tillgängliga uppgifter dels sannolikheterna för en x-årig tjänsteman i r:te graden att uppflyttas i graderna r + 1, r + 2, ..., n, dels medelålderstalen vid sådana uppflyttningar. Aro sannolikheterna i ordning ai s +2 o . . a” see Wr och medelälderstalen i ordning £,41, ty42 --- , t,, samt antager man räntefoten vara p procent, sa kan tydligen det korrigerade värdet 7, sättas under formen a Je Can) dr TA] 2 zT een gen a”) Je DEE Te em 2% + m u nn Mn me, Bi, och genom multiplikation med X”) samt summering med hänsyn till alla närvarande tjänstemän i r:te graden erhåller man ka- pitalvärdet af kassans förbindelser till dessa tjänstemän. Mot denna metod synes mig ur teoretisk synpunkt ingen invändning af vikt vara att göra, men däremot kan här, liksom i fraga om sättet för korrigering af u, anmärkas, att metoden mycket sällan kan i praktiken komma till användning, 7) enär anser jag ej vara något afgörande skäl mot riktigheten af min uppfattning, enär LINDELÖF ursprungligen användt den metod för beräknande af x(r), för hvilken jag ofvan redogjort, och genom hvilken metod man mycket väl kan erhålla för högt värde för pensionsförbindelserna. Enligt enskildt meddelande af prof. J. Karur har denna metod 1863 blifvit begagnad vid en af S. Brown och P. Harpy verkställd undersökning af »Military Fund> i Madras, dock så att därvid alla delägare antagits blifva befordrade, då de uppnått medelbefordringsåldern. Samma tanke ligger till grund för ett förfaringssätt, som 1881 användts vid en utredning beträffande svenska arméns enke- och pupillkassa (se Betänkande och förslag angående - — ordnande af armeens enke- och pupillkassa, afgifvet af dertill i nåder för- ordnade komiterade (Stockholm 1881; bil. G. sid. 46—47). 252 __ENESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÜR EN ENKEKASSA. det mäste erfordras ett mycket rikt statistiskt material för att med nagon större grad af säkerhet kunna beräkna storheterna a och t för olika värden af «. I det föregaende hafva vi närmast tagit i betraktande de närvarande delägarne och sökt: bestämma befordringarnas in- verkan antingen för en enskild sadan delägare eller för särskilda grupper af dessa delägare eller för dem alla pa en gang. Det är lätt att inse, hurusom de angifna förfaringssätten kunna, antingen omedelbart eller genom en obetydlig modifikation af den förberedande statistiska undersökningen, användas äfven i fraga om framdeles inträdande delägare, sa snart man för hvarje grad känner det årliga antalet sådana äfvensom inträdesäldern, och jag anser därför obehöfligt att närmare utveckla, huru man för detta ändamål bör förfara. Jag öfvergår i stället till om- nämnande af några metoder, där man icke tager i betraktande befordringarnas inverkan på kassans förbindelse till hvarje sär- skild delägare eller grupper af ofvan angifna art, utan söker lösa det föreliggande problemet på annat sätt. Bland sådana metoder finnes en, hvilken vid första på- seendet förefaller mycket tilldragande, och som därför också blifvit mycket använd. Den består helt enkelt däri, att man för en viss tidrymd undersöker, huru stort beloppet af de förbindelser varit, hvilka årligen i medeltal påförts kassan genom befordringar, och antager, att detta belopp skall allt framgent blifva lika stort, hvarigenom hela befordringarnas inverkan med hänsyn till nuvarande och hädanefter inträdande delägare tydligen kommer att representeras af en oändlig aftagande geometrisk serie. ®) Beräkningen af förbindelsernas belopp utföras så, att man för hvarje befordran bestämmer motsvarande tillökning af enke- pensionsbeloppet och multiplicerar detta med P,, där » ut- märker delägarens ålder vid befordringen. Enligt min åsikt bör emellertid denna metod med stor försiktighet användas, enär 3) Denna metod kan tydligen också användas, om man vill på en gång beräkna tillökningen i kassans förpliktelser genom befordringar och nyinträden. Jfr Karup, Die Finanzlage der Gothaischen Staatsdiener-Wittwen-Societät am 31. Dezember 1890 (Dresden 1893), sid. 23—24, 140—141. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 253 tillfälliga förhållanden både i fråga om befordringarnas antal och de befordrades lefnadsalder kunna väsentligen inverka på beräkningens resultat. Samma förbehåll gäller äfven för de modifikationer af metoden, hvilka under vissa omständigheter kunna komma till användning. Ur rent metodisk synpunkt torde särskild uppmärksamhet böra fästas vid ett tillvägagående, där man genom uppdelning af den gifna enkekassan i n fingerade kassor kan helt och hållet bortse från den omständigheten, huruvida befordringar förekomma eller icke. Man kan därvid förfara så, att man behandlar hvarje grad såsom en särskild kassa, inom hvilken blott ett pensions- belopp kan förekomma, samt betraktar hvarje befordran såsom förtidigt utträde ur en kassa och samtidigt inträde i en annan; inverkan af det förtidiga utträdet kan beräknas enligt något af de sätt, jag i en föregående uppsats angifvit.?) Förekomma verkliga utträden i förtid mycket ofta, men befordringar mera sällan, erbjuder denna metod onekligen vissa fördelar; emellertid kan mot densamma anmärkas, att delägareantalen i de olika fingerade kassorna i allmänhet blifva ganska små, och att där- för det statistiska underlaget för utredningen lätt kan blifva ganska osäkert. Därför torde det i allmänhet vara fördelaktigare att välja de r fingerade enkekassorna så, att den första, med ett fixt pensionsbelopp kV, omfattar alla delägare, den andra, med ett fixt pensionsbelopp kö — kV, omfattar alla delägare utom den lägsta tjänstegraden, o. s. v., så att den n-te kassan, med ett fixt pensionsbelopp km) — kr =D, omfattar blott den högsta graden. Hvar och en af dessa n kassor kan tydligen behandlas helt och hållet på samma sätt som en kassa med fixt pensionsbelopp, och man behöfver inga speciella uppgifter om föregående befordringar, utan blott om medelinträdesäldern ?) Se min uppsats Om olika sätt att vid utredning af en enkekassas ställning beräkna inverkan af delägares förtidiga utträde ur kassan. Öfversigt af vetenskapsakad. förhandl. 52, 1895, sid. 197—206. 10) Ett förfaringssätt, som i grunden öfverensstämmer med det ofvan angifna, har blifvit flere gånger begagnadt af LINDELÖF (se t. ex. hans Statistiska under- 254 _ENESTRÖM, BEFORDRINGARS BETYDELSE FÖR EN ENKEKASSA. tillväga visserligen blifva ganska besvärligt, särskildt om många olika tjänstegrader finnas. Af det föregående framgar, att man på många olika sätt kan taga hänsyn till befordringarnas inverkan på en enkekassas pensionsförbindelser. Jämför man dessa sätt, finner man också, att de skilja sig från hvarandra icke blott i metodiskt afseende, utan äfven i fråga om det statistiska material, som för beräk- ningarna tages i anspråk. Under det att vissa förfaringssätt till väsentlig del grunda sig på förhållandena under den för- flutna tiden i afseende på pensionerade sterbhus, aflidna del- ägare eller befordringar, så användas vid andra hufvudsakligen uppgifter om de närvarande delägarne. Med anledning häraf kan det mycket väl hända, att en metod, som i ett fall visat sig lämplig, 1 ett annat fall är mindre användbar, och någon särskild normalmetod lär därför i regeln icke kunna angifvas. Fastmer är det önskvärdt, att man, innan man bestämmer sig för en viss metod, skäffar sig närmare kännedom om det statisti- ska material, som står till buds, och undersöker, dels i hvad man detta kan anses ofullständigt och otillförlitligt, dels 1 hvad mån det tilläfventyrs återspeglar förhållanden, hvilka numera icke längre äga rum. Sedan detta är gjordt, bör man utvälja ett förfaringssätt, där den ofullständiga, otillförlitliga eller för- åldrade delen af det statistiska materialet inverkar så litet som möjligt på resultatet. Att däremot redan på förhand fastställa en viss metod och sedan blott föranstalta om insamlande af de uppgifter, som behöfvas för metodens tillämpning, synes mig icke blott vara ovetenskapligt, utan äfven lätt kunna astadkomma vilseledande resultat. Skulle i ett särskildt fall en närmare undersökning af det statistiska materialet visa sig outförbar, bör man dock i alla händelser taga reda på, om under den platser inom olika tjänstegrader vidtagits, och om så är fallet, sökningar angående sjömannapensionsanstalten i Finland, Helsingfors 1893, sid. 33—39, samt hans uppsats Sur la theorie des caisses de pension, Acta Mathematica 18, 1894, sid. 93—95). De nn a Si se A ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4 255 söka till ett minimum reducera de äldre anordningarnas inverkan på det statistiska "materialet. I hvarje fall torde man böra undvika att grunda beräkningen på uppgifter från en alltför aflägsen tid. Vid den nu utförda undersökningen har frågan uteslutande varit om befordringarnas inverkan på en enkekassas förpliktelser. Men det är tydligt, att man på alldeles samma sätt kan be- stämma befordringarnas inverkan på de påräkneliga inkomsterna från delägarne. Utgöras kassans inkomster af arsafgifter, och erläggas dessa afgifter blott under tjänstetiden, så behöfver för öfrigt ingen särskild hänsyn tagas till befordringarnas inverkan, om man för hvarje ar beräknar summan af afgifterna för samt- liga tjänster. Då jag i denna uppsats talat om befordran, har jag där- med alltid afsett uppflyttning ifrån en grad med bestämdt antal tjänster till en annan grad med ett likaledes bestämdt antal tjänster. Dock gälla de flesta bland de framställda metoderna äfven för sådana fall, då olika lönegrader finnas, och då upp- flyttning i högre lönegrad sker efter ett visst antal tjänstear, oberoende af det närvarande antalet tjänstemän inom lönegraden. Å andra sidan kunna metoderna omedelbart, eller atminstone med obetydliga, lätt funna modifikationer, användas för sådana kassor, som utbetala både enke- och barnpensioner. Däremot har den utförda undersökningen tydligen icke någon betydelse för kassor, där afgifterna äro försäkringstekniskt be- räknade på sådant sätt, att vid hvarje befordran den högre för- pliktelsen fullt motväges genom särskilda befordringsafgifter eller högre Arsafgifter. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52, .N1:08,4. 4 nr re le ar a i BD a aeg SR aalaprn = en Ru ORM gi ÖRNEN ar 14 Ast as SEM BR n | ER ; N LETAR: NE LAN BEN LTE Geräßs: k + “4 a a hr Ti > 257 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 4. Stockholm. Berättelse om hvad sig tilldragit inom Kongl Veten- skaps-Akademien under året 1894—1895. Af Akade- miens ständige Sekreterare afgifven pä högtidsdagen den 31 Mars 1895. Under det ar som förflutit sedan Vetenskaps-Akademien fran detta rum senast offentligen redogjorde för naturforskningens vigtigare framsteg och sin egen verksamhet i dess tjenst, har inom alla grenar af denna forskning ett rastlöst och framgangs- rikt arbete fortgäatt. Att bland kulturländerna äfven vårt fä- dernesland i dessa sträfvanden tagit en aktningsbjudande del, framgår af de så väl till antal som innehåll betydande hithö- rande arbeten, som under året från Sverige utgått. Icke minst härom vittnande torde Akademiens egna skrifter vara, hvilka i senare tid utväxt till en omfattning, hvarom man för ett half- sekel tillbaka knappast torde hafva kunnat göra sig en före- ställning. Det upplysta och välvilliga hägn, hvaraf Akademien och henne underlydande institutioner af ålder varit i åtnjutande från Regeringens och Riksdagens sida, och hvilket varit ett väsentligt vilkor för denna hennes vidgade verksamhet i vetenskapens tjenst, har äfven under det sistförfutna året lika välvilligt kommit henne till del och pakallar uttalandet af hennes djupt kända tacksamhet. Sålunda har Riksdagen på Kongl. Majt:s derom gjorda fram- ställningar på extra stat för innevarande år anvisat: 258 SEKRETERARENS BERÄTTELSE. at det Naturhistoriska Riksmuseets afdelning för arkegonia- ter och fossila växter till inköp och insamling af naturalier, till arbetsbiträden och andra utgifters bestridande 2,000 kronor; at Riksmuseets Etnografiska samling för dess vård, under- håll och förkofran 2,800 kronor; till upprätthållande af en fullständigt ordnad väderlekstjenst vid Meteorologiska Centralanstalten 7,950 kronor; till bestridande af kostnaderna för utgifvande i tryck af andra delen utaf Professor GYLDÉNS arbete om hufvudplaneter- nas absoluta elementer 3,000 kronor; till fortsatt amortering af uppkommen brist i Riksmuseets expensanslag 1,000 kronor. Dessutom har Kongl. Maj:t utaf under hand hafvande me- del täckts anvisa ett belopp af 830 kronor för vissa lokala an- ordningar vid Riksmuseets Entomologiska afdelning. På Akademiens underdåniga förord och på Kongl. Maj:ts framställning har Riksdagen derjemte beviljat 4,000 kronor för fortsatt utgifvande under år 1895 af tidskriften Acta mathe- matica. Utaf statsanslaget för läroböckers och lärda verks utgif- vande samt vetenskapliga resors utförande har Kongl. Maj:t på Akademiens underdåniga förord anvisat: at Professorn F. A. SMITT 1,300 kronor för utförande af en resa i iktyologiskt ändamål till Medelhafvet och åtskilliga utländska zoologiska museer; och åt Geologen Friherre G. DE GEER 600 kronor för utgif- vande af ett geologiskt arbete till belysande af Skandinaviens geografiska utveckling efter istidens ingang. Om vetenskapliga resor, som blifvit utförda på uppdrag af Akademien och bekostade eller understödda utaf medel, som hon för sådant ändamal haft till förfogande, har Akademien mot- tagit och låtit sig föredragas följande berättelser: af Regnellske stipendiaten Lektorn C. A. M. LINDMAN, som efter återkomsten fran den nära tvååriga resa, hvilken han jemte Doktor G. A:son MALME utfört för hufvudsakligen botaniskt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 259 ändamäl i södra Amerika, afgifvit fullständig berättelse öfver resans förlopp äfvensom föreskrifven redovisning för uppburna stipendiemedel; af Docenten S. MURBECK, som inom Skåne undersökt spon- tana växthybriders biologiskt-fysiologiska egenskaper; af Docenten H. MUNTHE, som anstält forskningar öfver An- cylushafvets utsträckning mot vester och dess höjdgräns derstädes; af Medicine Kandidaten E. HOLMGREN, som 1 Stockholms skärgård fullföljt förut påbörjade undersökningar af Lepidopter- larvernas finare strukturförhallanden, af körtelinnevationer m. m.; af Filos. Doktor A. Y. GREVILLIUS, som idkat biologiskt- växtfysiognomiska studier i Ängermanland; af Filos. Doktor J. R. JUNGNER, som i Jemtland studerat bladtypernas föränderlighet pa olika höjd öfver hafvet; af Amanuensen G. GRÖNBERG, som vid Kristinebergs zoolo- giska station studerat hydropolyper och polypmedusor; af Amanuens H. WALLENGREN, som vid Kristineberg fort- satt sina studier öfver hafsinfusorier samt anstält undersökningar pa Syllidernas delningsförlopp; af Amanuensen O. EKSTAM, som i vestra Jemtland under- sökt fjellväxternas pollinering; af studeranden J. G. ANDERSSON, som fortsatt sina föregä- ende palzontologiska forskningar på Öland och utsträckt desamma till Östergötland, särskildt med afseende på de undersiluriska Ostracod-faunorna; samt af Filos. Kandidaten O. M. FLODERUS, som under besök i Köpenhamn, Kiel, Hamburg, Ploen och Kristineberg anstält un- dersökningar af nordiska Ascidier. Dessutom har Öfveringeniören S. A. ANDRÉE lemnat Aka- demien meddelanden om af honom utförda fortsatta ballonfärder och därunder anstälda vetenskapliga iakttagelser. Han har äfven för Akademien framlagt en utförlig och sakrikt grundad plan att medelst luftballon uppnå norra polen. Under året har Akademien på Kongl. Maj:ts befallning haft att afgifva utlåtanden i åtskilliga allmänt administrativa ärenden, 260 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. för hvilka någon vetenskaplig utredning varit erforderlig. För- utom sådana i frågor rörande anslag af allmänna medel för ve- tenskapliga ändamal ma här särskildt nämnas utlåtande med anledning af förnyad framställning från Franska regeringen om en internationel konvention rörande praktiska enheter för elek- triciteten och ljuset, äfvensom utlåtande med anledning af en framställning från Nautisk-meteorologiska byrån m. fl. om an- ordnande vid nordliga kusten af Östersjön af ytterligare en vat- tenhöjdmätningsstation förutom der redan befintlig. Offentliggörandet af Akademiens skrifter har under året fortgatt i vanlig regelbunden ordning. Af Akademiens Hand- lingars nya följd har det 25:te bandet fullständigt från trycket utkommit, omfattande i två starka qvartvolymer 12 till en del mycket omfångsrika afhandlingar. Dessutom är det 26:te ban- det i det aldra närmaste färdigtryckt, hvarjemte någon del af 27:de bandet äfven lemnat pressen. — Af Bihanget till Hand- lingarne har det 19:de bandet för ar 1893, innehållande 19 större och mindre afhandlingar, fullständigt och äfven af 20:de bandet en betydlig del utkommit. — Af Öfversigten af Akademiens för- handlingar är den 51:sta årgången för 1894, innehållande 42 mindre afhandlingar, fullständigt utkommen och äfven början blifvit gjord med tryckningen af innevarande års Öfversigt. — Af arbetet »Meteorologiska iakttagelser i Sverige» har det 32:dra bandet, och af arbetet »Astronomiska iakttagelser och undersök- ningar på Stockholms Observatorium» ett andra häfte af 5:te bandet utkommit. Vid Akademiens Observatorium har verksamheten företrä- desvis varit egnad åt redaktionen af andra delen utaf det arbete om hufvudplaneternas absoluta elementer, hvilket med understöd af allmänna medel blifvit utfördt genom Akademiens Astronom, och hvaraf en första del redan för ett år sedan anmäldes vara från trycket utkommen. Tryckningen af denna andra del kom- mer att under den närmaste tiden påbörjas. — Observatoriets meridiancirkel har hufvudsakligen blifvit använd till tidsbestäm- ningar, hvilka numera fatt en för det allmänna större betydelse ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 261 derigenom att, på grund af framställningar dels frän förestån- daren för Kongl. Flottans instrumentförrad i Karlskrona och dels från Kongl. Telegrafstyrelsen, regelmässiga tidsignaler numera afsändas så väl till Karlskrona som äfven till härvarande Cen- traltelegrafstation. — Med den astrofotografiska refraktorn har ett ej obetydligt antal afbildningar från stjernhimmeln erhållits, af hvilka de flesta blifvit tagna i afsigt att bestämma afstanden till vissa stjernor. — Under året har amuensbefattningen vid Observatorium fortfarande varit bestridd af Filos. Licentiaten V. CARLHEIM-GYLLENSKÖLD, och har derjemte Filos Kandidaten K. DIcKMAN tjenstgjort såsom räknebiträde. I arbetena pa Ob- servatorium hafva dessutom tre elever vid Stockholms Högskola, Herrar S. LAGERGREN, H. VON ZEIPEL och H. PLEIJEL, deltagit med hufvudsakligt syfte att inhemta öfning i astronomiska ob- servationers anställande. Vid Akademiens Fysiska Institution hafva arbetena äfven under detta ar hufvudsakligen varit egnade at studiet af me- tallernas spectra i elektriska ljusbågen. Sälunda har undersök- ningen af Titans spectrum blifvit afslutad och deröfver en af- handling utarbetad och till Akademien för offentliggörande in- lemnad, hvarjemte dylika undersökningar af metallerna Nickel, Kobolt och Mangan redan långt framskridit. — Under sistlidne sommar har Filos. Licentiaten S. FORSLING, med understöd från Edlundska donationen, vid institutionen, fortsatt sina förut på- började undersökningar öfver de sällsynta jordarternas spectra. — Institutionens instrumentsamling har under året blifvit för- ökad genom förvärfvandet af flere nya för pågående arbeten erforderliga apparater. Öfver hela den rikhaltiga samlingen upp- göres för närvarande en ny katalog efter ett mera rationelt och praktiskt system än den hittills varande. — De Thamiska före- läsningarne hafva under sistförflutna vintermånader blifvit af Akademiens Fysiker hållna i Akademiens hörsal, hvarvid be- handlats valda delar af solens fysik. Vid Bergianska stiftelsens trädgardsskola har antalet elever under aret varit 16. Undervisningen har omfattat den praktiska 262 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. hortikulturens olika grenar samt botanik, geografi, geologi, kemi, fysik, aritmetik, geometri, bokföring, trädgärdsritning och sven- ska skriföfningar. — Bland verkställda nyanläggningar 1 träd- gårdens botaniska afdelning ma nämnas gräfning af en större damm för odling af dikotyledona vatten- och sumpväxter samt anordnande genom bergsprängning och terrassering af ett område på halföns sydvestra sida för odling på fritt land af växter här- stammande från sydligare luftstreck. — Stiftelsen har under året ihagkommits med talrika gafvor. Samlingar af lefvande växter hafva lemnats af Deras Kongl. Högheter Arffurstarne GUSTAF ADOLF och WILHELM, Lektor E. ADLERZ, Amanuens F. AHLVEN- GREN, Rektor S. ALMQVIST, Docent G. ANDERSSON, Öfverkon- trollör P. G. BoRENn, Adjunkt E. CoLLINDER, Amanuens H. DAHLSTEDT, Artist A. EKBLOM, Professor F. ELFVING (från Fin- land), Kyrkoherde S. J. ENANDER, Konservator M. FosLIE (från Norge), Kandidat A. FRYXELL, Trädgardsmästare C. W. HART- MAN (från Mexico), Magister J. HENRIKSSON, Lektor C. H. Jo- HANSSON, vice Lektor O. E. KÖHLER, Professor G. LAGERHEIM (från Norge), Kollega N. G. W. LAGERSTEDT, Trädgardsmästare N. H. LINDSTRÖM, Kollega E. LINNARSSON, Fru G. LJUNGBERG, Docent E. L. LJUNGSTRÖM, Kollega A. MAGNUSSON, Docent S. MURBECK, Rektor C. J. NEUMAN, Doktor C. F. O. NORDSTEDT, Direktor S. NYELAND (från Danmark), Adjunkt P. OLSSON, Di- rektör F. PETTERSSON, Kollega G. E. RINGIUS, Telegrafkommis- sarien F. SVANLUND, Rektor S. W. TENOW, Kyrkoherden A. TORSSANDER, Botaniska trädgården i Täbingen, Regementsläkaren H. O. WALDENSTRÖM, Professor N. WILLE (från Norge), Adjunkt A. P. WınstLow och Studerandena G. och H. WITTRoCK. Frön hafva erhållits af Lektor E. ADLERZ, Radman C. H. BENCKERT, Öfverkontrollör P. G. BorRÉN, Amanuens H. DAHLSTEDT, Fröken M. L. DANIELSSON, Kyrkoherde S. J. ENANDER, Kandidat A. FRYXELL, Herr G. INDEBETOU, Lektor C. H. JOHANSSON, Adjunkt K. JOHANSSON, Docent H. O. JUEL, Professor G. LAGERHEIM (från Norge), Fröken M. LEWIN, Kollega M. LUNDELL, Kollega A. MAGNUSSON, Baron F. von MUELLER (från Nya Holland), ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 263 Professor A. G. NATHORST, Doktor C. F. OÖ. NoRDSTEDT, Adjunkt P. OLSSON, Generalkonsul J. W. SMITT, Telegrafkommissarien F. SVANLUND, Kyrkoherde A. TORSSANDER, Regementsläkare H. ©. WALDENSTRÖH och Adjunkt A. P. WınsLow. Morfologiska föremål hafva lemnats af Herr G. INDEBETOU, Docent H. ©. JUEL, Trädgardsmästare F. LILJEVALL, Doktor REUTERMAN samt jägmästarne H. SAMZELIUS och TH. ÖRTENBLAD. — Såsom del- tagare i det allmänna internationella fröbytet har trädgarden utdelat frön till och mottagit frön fran omkring 80 botaniska trädgardar och likartade institutioner. Akademiens Bibliothek har under förflutna året hållits till- näst föregaende ar för detsamma stadgades, eller alla helgfria dagar kl. 12—5 e. m. Statistiken öfver bibliothekets begag- nande utvisar, att under tillsammans 256 tjenstgöringsdagar de besökandes antal varit 2,147, att till begagnande framtagits 4,708 volymer, af hvilka 2,417 utlanats till hemlan, samt att 2,184 lantagna volymer blifvit äterställda. Vid årets slut voro om- kring 9,300 band och häften utlånade. Genom gåfvor, inköp och byten har boksamlingen tillväxt med 2,689 band och små- skrifter. — Akademiens egna skrifter utdelas för närvarande till 832 institutioner och personer, af hvilka 264 inom och 568 utom landet. Meteorologiska Centralanstaltens verksamhet har i fråga om de klimatiska arbetena fortgått efter hufvudsakligen samma plan som hittills, men i fråga om den dagliga väderlekstjensten har en ej obetydlig utvidgning kunnat ega rum genom det för ända- målet af Riksdagen anvisade extra anslaget af 7,900 kronor. De dagligen inkommande morgontelegrammen innehålla numera afton- och morgonobservationer öfver väderleken vid 13 inländska och 45 utländska stationer. Med stöd af dessa telegram upp- rättas dagligen tvänne öfversigtskartor, för morgon och afton, öfver väderleksförhållandena inom större delen af var världsdel, af hvilka morgonkartan jemte en sammanfattning af väderleks- tillståndet och utsigter för det närmast följande dygnet offentlig- göres inom hufvudstaden dels genom anslag a offentliga platser 264 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. och dels genom införande i de större dagliga tidningarne. Nämnda sammanfattning med utsigter öfversändes derjemte med telegraf till 15 kommuner i riket, till nagra bland dem dock endast un- der sommarmånaderna. En mera kortfattad sammanfattning af väderlekstillståndet jemte utsigter öfversändes till Styrelsen för statens jernvägstrafik, som låter ansla densamma a alla större jernvägsstationer, en anordning som äfven blifvit vidtagen å flere privata stationer, af hvilka de flesta erhålla sina uppgifter från närmaste statsstation. — I likhet med föregående år har äfven under det sistförflutna årets Juli—September månader en sär- skild väderlekstjenst varit vid Anstalten anordnad till jordbru- kets gagn, och har Anstalten för detta ändamål under nämnda månader mottagit telegrafiska morgonmeddelanden från ytterligare 6 inländska och 1 utländsk station samt eftermiddagsmeddelan- den från 17 inländska och 16 utländska stationer, på grund af hvilka meddelanden utfärdats särskildt för jordbruket afsedda väderleksutsigter beträffande nederbörd och nattfrost under på- följande dygn. Dessa eftermiddagsuppgifter hafva äfven blifvit vidare bekantgjorda genom offentliga anslag inom hufvudstaden samt genom Telegrafstyrelsens och Jernvägsstyrelsens försorg. — De till Anstalten ankommande morgontelegrammen hafva fort- farande till samma omfattning som förut publicerats i »Bulletin du Nord>, en tidskrift som bekostas af de tre Skandinaviska Centralanstalterna gemensamt. — Statens meteorologiska statio- ner äro för närvarande 34 till antalet, hvarförutom observationer öfver nederbörd och temperatur med egna eller från Anstalten till låns bekomna instrumenter anställas a flera privatstationer. Fullständiga observationsserier hafva inlemnats af Läroverks- rektorn P. R. BILLMANSON i Nora, Jägmästaren J. J. C. VON DöBELN i Björkholm, Kapten TH. EKENMAN i Helmershus, Tele- grafkommissarien G. A. LARSSON i Nässjö, från Ronneby helso- brunn, Gysinge bruk och Ulricehamns sanatorium, från Landt- bruksakademiens experimentalfält vid Stockholm samt af Grefve N. STENBOCK pa Gottenvik, och vidare frän en station i Hallands och en i Upsala län, de två sistnämnda inrättade och under- 3 i ‘ | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 265 hållna pa de respektive Hushällningssällskapens bekostnad. — Af de med skogsmedel bekostade försöksstationerna hafva iakt- tagelser öfver nederbörd, afdunstning och jordtemperatur fort- farande utförts. Äfven den utförligare nederbördsstationen vid Tegeludden nära Stockholm har fortfarande varit i oafbruten verksamhet. — Det system af stationer för iakttagelser öfver nederbörden och delvis öfver lufttemperaturen, som bekostas af Hushällningssällskapen i riket och hvilka observationer togo sin början ar 1878, är ännu i fortsatt oförminskad verksamhet. Om till hithörande stationer läggas statens meteorologiska sta- tioner, så väl de som lyda under Anstalten som under Nautisk- meteorologiska Byrån, samt de privata stationerna och skogssta- tionerna, vid hvilka alla nederbörden observeras efter en och samma plan, blir antalet nederbördsstationer i riket inalles 455, fördelade pa rikets samtliga län, således 11 mindre än under förra året. Alla dessa stationer insända sina iakttagelser till Anstalten vid hvarje månads utgång. Desamma publiceras i en månatlig tidskrift med titel: »Mänadsöfversigt af väderleken i Sverige», hvilken tidskrift redigeras af Amanuensen Dr. H. E. HAMBERG under Anstaltens inseende och uppehålles hufvudsak- ligen genom prenumeration af Hushållningssällskapen. Af denna tidskrift hafva 14 årgångar hittills utkommit. — Det af An- stalten för 14 år tillbaka öfvertagna system af iakttagelser öfver isförhållanden, åskväder och fenologiska företeelser har fortgått efter oförändrad plan, och hafva till anstalten inkommit jour- naler från 62 observatörer öfver isläggning och islossning, från 60 öfver iakttagna åskväder och från 81 öfver periodiska före- teelser inom växt- och djurvärlden. — Synoptiska tabeller hafva upprättats för hvarje dag af året 1893, upptagande nederbördens art och mängd, åskväder, dimma, dagg, rimfrost, luftens genom- skinlighet, solrök, norrsken m. m. I dessa tabeller ingå samt- liga stationer. -— Under året hafva följande stationer blifvit besökta af Anstaltens Amanuens Dr. HAMBERG: Stensele, Piteå, Haparanda, Gellivare, Nora, Örebro, Askersund, Wisby, Kalmar och Karlshamn. — Anstalten har slutligen meddelat en mängd 266 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. upplysningar at så väl in- som utländska myndigheter och en- skilda personer. Det Naturhistoriska Riksmuseum har fortfarande hållits till- gängligt för allmänheten alla Onsdagar och Lördagar kl. 12—2 och Söndagar kl. 1—3 pa dagen. Tillträdet har såsom tillförene varit afgiftsfritt, undantagandes om Lördagarne, da en afgift af 25 öre för person erlagts. Pa särskild derom framställd begäran har Museum fätt besökas äfven pa andra tider, isynnerhet af skolungdom under lärares ledning och undervisning. Riksmusei Mineralogiska afdelning har äfven under det för- flutna året varit i tillfälle att rikta sin skandinaviska samling med åtskilliga nya mineralfynd, ehuru ej af sådan betydenhet som under föregående år, enär de gamla berömda mineralfynd- orterna i Filipstads bergslag, vid Ytterby nära Waxholm, i trakten af Falun, Brevig i Norge m. fl. för tillfället äro föga gifvande. Sålunda har för Museum förvärfvats stuffer af colum- bit från Harholmen i trakten af Orust, synnerligen vackra pa- ramorfoser af bergkristali efter stora kristaller af caleit från Taberg i Wermland, en af Doktor HAMBERG närmare undersökt förekomst af caleit i ovanliga kristaller från trakten af Wisby, nägra ovanligt vackra kristaller af grön apatit från Gellivara, beryll från Orust, åtskilliga af Bergskonduktör IGELSTRÖM upp- täckta egendomliga ehuru ännu alltför ofullständigt undersökta arseniater och antimoniater från Sjögrufvan. Af utländska mi- neral hafva ej obetydliga sviter uppköpts dels af utländska mi- neralhandlare och dels af Herrar HAMBERG och FLINK. Bland dessa må här särskildt nämnas ett nytt thalliummineral, Loran- dit, från Allchar i Macedonien. Bland andra till deras samman- sättning eller i systematiskt hänseende märkliga mineral, som under året inköpts, må äfven nämnas Boteit, Cumengit, Kylin- drit, Sulfoborit, Whewellit m. fl. — Intendenten för afdelningen har för fortsättning af undersökningen af askans sammansättning i bituminösa ämnen från våra kristalliniska och äldsta sedimen- tära bergarter låtit insamla bituminösa mineral från ett stort antal inhemska fyndorter, och pågår undersökningen af dessa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 267 oansenliga men i geogenetiskt och möjligen äfven i tekniskt hän- seende vigtiga mineral fortfarande på afdelningens laboratorium. — För några år sedan trodde sig en Fransk resande, Mr. RABOT, hafva i en hufvudsakligast af granat bestående sand från en elf i Finmarken funnit små, nästan mikroskopiska kristaller af dia- mant. Ett dylikt fynd hade haft en mycket stor betydelse för hela det nordeuropeiska urbergsområdets mineralogi. Det ifraga- varande fyndstället besöktes under en resa till Finmarken sist- lidne sommar af afdelningens Assistent G. LINDSTRÖM, som der- ifrån hemförde rikliga profver af den sand, i hvilken diamanterna skulle hafva blifvit upptäckta. Sanden har efter hemkomsten pröfvats utan att det ringaste spår kunnat upptäckas af den dyrbara ädelstenen. — Meteoritsamlingen har under året ökats med meteoriter från Aleppo ock Mac Kinney, Collen C:o, Texas. — Bland under året till afdelningen lemnade skänker ma nämnas en vacker kristall af beryll från Orust, skänkt af Inge- niör P. WISTRAND, en rik samling af bergartsprof från Sydafrikas HoruvB i Wien, asfaltprofver från Trinidad lemnade af Konsul C. SCHÖNER, en suit Beauxit från franska fyndorter, det numera vigtigaste råmaterialet för aluminium och lerjordsindustrien, skänkta jemte några andra märkliga mineral af Mr. LACROIX i Paris. — En samling af förnämligast inhemska mineral har blifvit från dublettförrådet öfverlemnad till Stockholms arbetare- institut, hvarjemte från Musei samlingar undersökningsmaterial blifvit tillhandahållet flere inländska forskare. Riksmusei Botaniska afdelning har under aret vunnit be- tydlig förkofran såväl genom skänker som genom köp och byten. Akademien har till Afdelningen låtit öfverlemna de växtsamlingar, som Docenterne JUEL och MURBECK samt Doktorerne GREVILLIUS och JUNGNER, hvilka af Akademien åtnjutit reseunderstöd, enligt föreskrift aflemnat. Bland öfriga gafvor ma främst nämnas fram- lidne Lektor K. F. THEDENII rika och värdefulla herbarium, som förärats Museum af Apothekaren C. G. H. THEDENIUS. Doktor G. Tısenius har skänkt I1:sta fascikeln af sitt vackra 268 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. exsiccatverk »Potamogetones suecici exsiccativ, Alger hafva er- hållits af Doktor HornuB i Wien och Fru WEBBER VAN Bosse i Amsterdam; svampar af Landtbruksinspektör A. LYTTKENS; lafvar af Doktor F. ARNOLD i München; fanerogamer af Lektor E. ADLERZ, Rektor S. ALMQVIST, Docent G. ANDERSSON, Pro- fessor D. ANISITS 1 Asuncion, Kyrkoherden O. G. BLOMBERG, Öfverkontrollör P. G. BorÉén, Kamrer C. H. BRANDEL, Grefve G. ©. CRONHJELM, Kandidat B. F. CösTER, Amanuens H. DAHL- STEDT, Lektor K. F. Dus£n, Kyrkoherden S. J. ENANDER, Kan- didat G. FRÖDING, Hofkamrer H. HAFSTRÖM, Pastor ©. HAc- STRÖM, Kassör G. HOFGREN, Professor E. HuLTH 1 Frankfurt a. O., Docent H. P. Juen, Lektor S. J. KARDELL, Doktor G. KÜKENTHAL, Baron F. von MUELLER i Melbourne, Professor N. W. NETZEL, Student W. NORDENFELT, Adjunkt P. OLSSON, Apothekare J. PERSSON, Lektor C. O. von PoRAT, Häradshöfding C. O. SCHLYTER, Telegrafkommissarien F. SVANLUND, Farmaceut N. SVENSSON och Kyrkoherden A. TORSSANDER. Morfologiska föremål hafva skänkts af Herrar HEILBORN, KNUTSON och WAL- DAU (från Kamerun), Doktor HoLuB (från Syd-Afrika), Kamrer G. LINDBERG, Baron F. VON MUELLER, Friherre A. E. NORDEN- SKIÖLD och Friherre C. SKOGMAN. Bland de samlingar, som genom köp förvärfvats, må i främsta rummet nämnas framlidne Professor R. F. FRISTEDTS värderika herbarium. Vidare må anföras exsiccatverken A. COLLIER: »Flora silesiaca exsiccata» IIT, H. DAHLSTEDT: »Herbarium Hieraciorum Scandi- navie» VI—VII, E. M. HoLMEs: »Alg® Britannice rariores exsiccate» VII, C. G. PRINGLE: »Herbarium mexicanum» 1895, A. REHMAN et E. WoLoszczAK: »Flora polonica exsiccata» II— III, och H. SIEGFRIED: »Potentille exsiccate» V. Genom köp hafva ytterligare förvärfvats skandinaviska lafvar af Doktor P. J. HELLBOM, svampar från Kamerun af Ingeniör P. Dus£n, fa- nerogamer fran Minnesota af Professor MAc MILLAN samt skan- dinaviska alger och fanerogamer af »Floras vänner» i Stockholm. Genom byte hafva erhållits alger af universitetets i Köpen- hamn botaniska museum, »Cryptogam&e exsiccate. I af natur- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 269 historiska hofmuseum i Wien, fanerogamer från extraeuropeiska länder af universitetets i Berlin botaniska museum, ungerska fanerogamer från National-museum i Budapest, norska faneroga- mer af universitetets i Kristania botaniska museum, samt vest- indiska fanerogamer af Professor I. URBAN i Berlin. Delar af de skandinaviska, allmänna och Regnellska herba- rierna hafva för bearbetning varit utlanade till specialister i Sverige, Norge, Danınark, Finland, Tyskland, Holland och Bel- gien. — Vetenskapliga undersökningar hafva vid afdelningen blifvit utförda. utom af Intendenten sjelf, af Rektor S. ALMQVIST, Docent G. ANDERSSON, Kamrer C. H. BRANDEL, Professor H. CONWENTZ från Danzig, Amanuenserne F. AHLVENGREN, H. DAHLSTEDT och O. EKSTAM, Licentiat A. J. GREVILLIUS, Hof- kamrer O. H. HAFSTRÖM, Doktor P. J. HELLBOM, Jägmästare R. HERLIN från Finland, Student H. HESSELMAN, Adjunkt K. JOHANSSON, Doktor R. JUNGNER, Adjunkt T. O. B. KRrRoK, Ma- gister H. LINDBERG från Helsingfors, Lektor C. A. M. LINDMAN, Amanuens G. O. MALME, Doktor K. O. STENSTRÖM, Telegraf- kommissarie F: SVANLUND och Kyrkoherde A. TORSSANDER. Akademiens Regnellska stipendiater Lektor LINDMAN och Doktor MALME hafva återkommit från sin två ars långa forsk- ningsresa i Brasilien och Paraguay samt derifrån medfört sär- deles vackra och rika samlingar af kryptogamer såväl som fa- nerogamer, hvilka för närvarande äro under ordnande. — Såsom Regnellsk Amanuens har sedan årets början Doktor G. O. MALME tjenstgjort. Vid Riksmusei Vertebrat-afdelning har den skandinaviska fisksamlingen genomgätt fullständig omordning, så att de till förevisning utställda exemplarens antal betydligt förminskats till vinnande af en lättare öfversigt af arterna, och de utgallrade fiskarne blifvit öfverflyttade till den magasinerade samlingen, hvarest de äro bättre skyddade mot ljusets inverkan. Vid denna anordning har den i hela museum rådande bristen på utrymme gjort sig ännu mera känbar än förut, och största delen af de sålunda magasinerade fiskarne har måst inrymmas a en vind, 270 SEKRETERARENS ÅRSBERÄTTELSE. der den skadliga inverkan af temperaturvexlingar tyvärr ej kan undvikas. Bland öfriga vid Afdelningen utförda arbeten må nämnas, att ett stort hvalskelett af Balzenoptera borealis, inköpt från Norge och under förra året renprepareradt, blifvit i hval- museet inordnadt. Dessutom äro alla förberedelser gjorda för uppsättningen af ett annat lika stort hvalskelett, af Megaptera boops. — Arfdelningen har under året varit med skänker ihag- kommen af H. M. KONUNGEN, som täckts öfverlemna en till Honom förärad fogelsamling från Borneo. Den Afrikanske re- sanden Doktor HoruB har skänkt en mycket stor samling af uppstoppade exemplar, skelettdelar och spritexemplar af verte- brater, från hans resor i södra Afrika. Jägmästaren E. NILSSON har öfverlemnat de vertebrater, hvilka han insamlat under en Grönlandsfärd. Kapten ©. A. LARSEN har skänkt åtskilliga värdefulla skäldjur från antarktiska trakter. Af Sjökapten J. (+. HöGBERG har afdelningen mottagit en rik samling af verte- brater från hans resor under de senaste åren. Likasa har Sjö- kapten J. MEIJER öfverlemnat en ganska talrik fisksamling från skilda trakter af Atlanten. Dessutom har afdelningen att med tacksamhet erinra om gafvor fran Jägmästaren H. SAMZELIUS, Öfverkontrollör P. G. BorÉn, Herr C. Wıkstköm, Herr J. FISCHIER, Löjtnant A. CARLSSON, Baron G. C. CEDERSTRÖM och fogelhandlaren C. TIBERG. Riksmusei Etnografiska samlingar hafva, sasom under flera föregående ar, varit i två skilda lokaler fördelade, den ena delen förvarad och utställd i abyggnaderna i qvarteret Grönlandet Södra, och den andra delen, den s. k. Vanadis-samlingen, in- rymd i en förhyrd lägenhet 4 trappor upp i huset N:o 30 vid Kungsgatan. Åt båda dessa afdelningar har Professor G. RET- ZIUS, som är en af Inspectores för hithörande afdelning af Riks- museum, egnat sin stora sakkunskap och ett det frikostigaste intresse. Den förra afdelningen har under arst riktats genom värdefulla gafvor af Doktor E. HoLup med 65 föremal från syd- östra Afrika, af Jägmästaren K. A. CARLSSON med 16 föremål från södra Afrika, af Kapten J. MEIJER, Kammarherre CEDER- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 271 CRANTZ, Herr H. WAHLBERG m. fl. Hithörande samlingar hafva under året blifvit omordnade och derför ett antal glasskap an- skaffats, i hvilka de ömtaligaste föremålen blifvit till deras skyddande mot damm inflyttade. Omordnandet har egt rum i samråd med deruti särskildt sakkunniga personer. Derjemte har början gjorts till upprättande af en för de besökande afsedd katalog. — Den senare afdelningen har jemväl undergatt flera omfattande förändringar 1 afseende på uppställning och vård. Sålunda hafva äfven här åtgärder blifvit vidtagna för skyddande af ömtåligare och dyrbarare föremål mot damm och besökandes vidrörande genom anskaffande af nya glasskap och befintliga. öppna skåps förseende med glasdörrar. Flera värdefulla föremål hafva under året tillkommit, bland hvilka må nämnas 44 före- mål från Java, insamlade af Doktor JACoBS och öfverlemnade af H. M. KONUNGEN, 40 föremål från olika länder, förärade af Prins BERNADOTTE, 83 afgjutningar af föremal från Sydamerika, skänkta af Juveleraren P. TELGE 1 Berlin, modell af ett gammalt central- amerikanskt tempel, öfverlemnad af Doktor C. BoVALLIUS, samt vidare gåfvor af Herrar P. S. PETTERSSON från Chicago och Herr H. GousH. Riksmusei afdelning för lägre Evertebrater har under det förflutna året riktats såväl genom gafvor som genom inköp och byten. Kapten J. MEIJER, som upprepade gånger hemsändt sam- lingar hopbragta under vidsträckta resor, har ånyo visat sitt in- tresse för naturvetenskapen och Riksmuseum genom att till af- delningen öfverlemna en rikhaltig samling hafsdjur och genom löftet att äfven under nu pågående resa i aflägsna farvatten hafva afdelningen i åtanke. Kapten I. G. HÖGBERG, som under en flerårig resa besökt vidt skilda trakter af jorden, har äfven- ledes öfverlemnat en värderik samling intressanta djurformer, förvarade i öfver 100 flaskor och rör. Doktor E. HoLup har såsom gafva öfverlemnat en mängd djur insamlade under hans resor i syd- och central-Afrika, bland hvilka finnas en del in- tressanta parasitmaskar. Genom Friherre A. E. NORDENSKIÖLD har afdelningen fått mottaga några värdefulla djur från de ant- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. Niw 4. 5 212 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. arktiska hafven, hemförda af Kapten L. I. LARSEN, bland hvilka märkes en praktfull Astrophyton, en Serolis m. m. Jägmästaren E. NILSSON har öfverlemnat en synnerligen rik samling everte- brerade djur, tagna under hans färder i de arktiska farvattnen vester om Grönland, en samling som för Museum är af stort värde, alldenstund den till största delen är hopbragt norr om Cap York och från hafvet utefter N. Amerikas ishafskust. Slut- ligen har afdelningen blifvit ihågkommen med gäfvor af Doktor A. Go&s, Docenten O. CARLGREN och Docenten L. A. JÄGER- SKIÖLD, hvilken senare öfverlemnat den intressanta parasitmasken Gastrodiscus polymastos från Egypten i flera exemplar. — Ge- nom inlösen har afdelningen förvärfvat ett högst egendomligt kräftdjur, Sarcotaces arcticus, som lefver parasitiskt innanför huden hos Molva byrkelange, och som omhändertagits af Konser- vator ©. A. Hanson. Genom byte med Upsala universitets zoologiska museum samt med Professor R. KOEHLER i Lyon har erhållits dels ett antal nya korallartade djur hörande till släg- tet Spongodes, dels en samling Echinodermer från Frankrikes kuster. — För vetenskapliga undersökningar hafva suiter af samlingarne utlänats till Professorerna W. LILLJEBORG, A. WI- REN och D. BERGENDAL, Filos. Licentiaten L. JOHANSSON, Filos. Kandidaterne O. HoLMm, TH. EKMAN, H. WALLENGREN, N. G. LINDGREN och M. FLOoDERUS, Herr A. D'AILLY samt till Dok- torerne H. I. HANSEN och H. PossELt, de båda senare tjenst- sörande vid universitetets i Köpenhamn zoologiska museum. Arbetet med ordnande af afdelningens samlingar har oaf- brutet fortgått. Vetenskapliga undersökningar hafva vid afdel- ningen utförts, utom af Intendenten sjelf, af Docenten C. AURI- VILLIUS, hvilken i egenskap af Beskowsk stipendiat arbetat med exotiska kräftdjur, Docenten O. CARLGREN, Doktor C. A. WE- STERLUND, Studeranden E. G. WRETLIND och Herr A. D'AILLY. Den zoologiska stationen Kristineberg ı Bohuslän har under sistlidne sommar för vetenskapliga undersökningar och studier varit begagnad, förutom af föreståndaren sjelf, af Professorerne T. TULLBERG och D. BERGENDAL, Docenterne C. AURIVILLIUS ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 2753 och O. CARLGREN, Filos. Kandidaterne H. WALLENGREN, K. WIMAN, G. HEDSTRÖM, N. LINDGREN, I. Arwıpsson, G. A. FALKENSTRÖM, H. G. SIMMONS, M. FLODERUS, OÖ. HOLMQVIST, ULLA ROTHSTEIN samt Amanuensen &. GRÖNBERG och Fröken A. PALMQVIST. - Suiter af under sommaren insamlade föremål, preparerade efter moderna metoder, delvis behandlade med det nya ämnet Formol, hafva kommit Riksmuseum tillgodo, och ar- betsmaterial har öfverlemnats till de zootomiska laboratorierna vid rikets högskolor. — Pa ansökan af föreståndaren har sty- relsen för Lars Hiertas minne ställt en summa af 2,000 kronor till stationens förfogande för anordnande af undersökningar öfver hafsfaunans sammansättning under olika årstider, öfver tempera- turens inflytande på en del vigtigare former, öfver tiderna för djurens könsmognad m. fl. biologiska frågor af stor betydelse för vetenskapen och för stationens framtida verksamhet. Riksmusei Zntomologiska afdelning har under aret sasom gafvor fått mottaga en samling Hemiptera från A. MONTANDON i Bukarest, några spindeldjur från museum i Hamburg, diverse Coleoptera från L. PERINGUEY i Capstaden, den för Sverige nya Tribalium ferrugineum af Kapten C. GRILL och Ephestia Käh- niella af G. HOFGREN, en större samling Lepidoptera från Cen- tral-Amerika af W. ScHAus i Oxford, Hemiptera och Cassidider af GADMAN och LALNIN i London, Rheumatobatus Bergrathi af Inspektor F. MEINERT i Köpenhamn, några sällsynta afrikanska fjärilarter af Mr. GROSE-SMITH i London, Forficula Lesnei från P. LESNE i Paris, ett par arter af slägtet Phanaus från R. ÖBERTHÖUR i Rennes, en stor och synnerligen värdefull samling af afrikanska Lepidoptera och Coleoptera från »Museum für Naturkunde» 1 Berlin, samt af Lektor C. A. M. LINDMAN en större samling insekter af alla ordningar från södra Brasilien. Genom inköp hafva at Afdelningen förvärfvats några sällsyntare Lepidoptera och Hymenoptera från norra Sverige insamlade af J. RUDOLPHI, Coleoptera från Kamerun af Herr FRANKENBERG, en samling Hesperider, Bombycider och Curculionider från Java, diverse Coleoptera fran alla verldsdelar af Doktor O. STAUDINGER, 274 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. nagra högnordiska insekter fran Konservator J. SPORRE SCHNEI- DER i Tromsö, en samling Latyrider fran Madagascar af A. SIKORA derstädes samt några palearktiska fjärilar från naturalie- handlaren M. JENSEN i Köpenhamn. — Större eller mindre sam- lingar af insekter och spindeldjur hafva för vetenskaplig gransk- ning och bearbetning utlemnats till följande forskare i in- och utlandet: Doktor K. M. HELLER i Dresden, Mr. L. B. Prout i London, M. A. MONTANDON 1 Bukarest, Kandidat Y. SJÖSTEDT i Upsala, Kandidat HJ. Bore dersammastädes, Mr CH. GAHAN i London, Rev. W. W. FOWLER i Lincoln England, Mr. L, PERINGUEY i Capstaden, Doktor A. LENNA 1 Florens, Professor KRAPELIN i Hamburg och Inspektör F. MEINERT i Köpenhamn. För studier hafva afdelningens samlingar dessutom på platsen anlitats af Landtbruksstyrelsens Entomolog Herr S. LAMPA, Doktor E. HAGLUND, hvilken senare är sysselsatt med bearbet- ningen af de Hemiptera, hvilka Kandidat SJÖSTEDT hemfört från Kamerun, vidare af Häradshöfding J. HULTGREN, Lektor C. ©. von PORAT, Kapten C. GRILL m. fl. — Genom ett af Kongl. Maj:t anvisadt anslag af 830 kronor har det blifvit möjligt att i fyra af afdelningens sex rum uppföra läktare för uppställande af in- sektskåp, hvarigenom det förut till ytterlighet begränsade ut- rymmet för samlingarne vunnit en högst behöflig tillökning. Riksmusei Palwontologiska afdelning har under året fått emottaga följande skänker: af Doktor G. ANDERSSON fossila land- och sötvattensmollusker från qvartära lager i Skåne och Norrland, af Studeranden J. G. ANDERSSON en samling under- siluriska ostracoder, af Ingeniör A. KNös fossila däggdjursben från en grotta vid Mentone, af Friherre A. E. NORDENSKIÖLD fossil från Dalarnes silur, af Professor HJ. THÉEL åtskilliga post- pliocena fossil fran Fiskebäckskil samt tertiärfossil från Wien, af Professor WITTROCK fossilförande siluriska kalkstenar funna lösa i jorden vid Bergielund, och af Kandidat OÖ. W. WENNER- STEN tvänne större stuffer fran Wisby. Genom inköp hafva samlingar förvärfvats fran Italien, England, Nordamerika, Spets- bergen, Östergötland och Öland, samt tva särdeles dyrbara ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:0 4. 275 exemplar af en Cyathaspid fisk fran Gotlands mergelskifferlager. — För vetenskapliga arbeten hafva samlingarne begagnats af Studeranden J. G. ANDERSSON, Professor CONWENTZ från Dan- zig, Licentiat H. HEDSTRÖM, Doktor G. HoLM, Doktor JACHEL från Berlin, Akademiker FR. SCHMIDT från St. Petersburg samt Kandidat ©. WIMAN. — De hufvudsakligaste arbetena inom af- delningen hafva, utom det vanliga inordnandet och preparerandet, af inkomna förvärf, bestått i ordnande af Graptolitsamlingen, som utförts af Doktor G. HoLM, samt likaledes af de utländska trilobiterna och undersiluriska ostracoderna genom Studeranden J. G. ANDERSSON. Vidare har det ännu icke afslutade ordnan- det af den betydande samlingen nordiska qvartära och postplio- cena fossil, af hvilka en ansenlig mängd öfverlemnats från Mu- seets Evertebrat-Afdelning, tagit mycken tid och arbete i ansprak. Samlingen af de öfversiluriska svenska trilobiterna, som under de senaste ären vunnit stor tillväxt, har jemväl omordnats. Äf- ven hafva de vackra försteningarne fran Novaja Semljas jura- formation, insamlade under Friherre NORDENSKIÖLDS expedition 1874, underkastats ny granskning och omordnande. Riksmusei Afdelning för Arkegoniater och fossila växter har under året fått mottaga flera värdefulla gåfvor, bland hvilka i första rummet må framhållas framlidne Lektor K. F. THEDENII mossamling, skänkt af Apothekaren H. THEDENIUS. I samband härmed må nämnas, att afdelningen genom en frikostig pen- ningegafva af Kammarradet S. BORGSTRÖM kunnat anställa Ma- gister H. LINDBERG från Helsingfors sasom extra biträde i och för ett tidsenligt ordnande af det skandinaviska mossherbariet. Af öfriga gafvor må anföras en större samling växtfossil från Grönland hopbragt genom förmedling af Jägmästaren E. NILSSON vid expeditionen till Björlings och Kallstenii uppsökande; fossilt trä och några mossor från antarktiska kontinenten af Kap- ten ©. A. LARSEN, nagra växtfossil från Frankrike af Professorn Grefve SOLMS-LAUBACH i Strassburg, devoniska växtfossil af Herr J. PIEDBOEUF i Düsseldorf, ancyluslera med växtfossil fran Viborg i Finland af Docenten G. HoLM, fossila hasselnötter fran 276 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. Ångermanland af Jägmästare TH. ÖRTENBLAD, sandslipadt trä från Gotska Sandön af Docenten G. ANDERSSON, kottar af cem- bratallen af Baron F. LINDER på Svarta i Finland, diverse gaf- vor af Intendenterne för Riksmusei paleontologiska och botaniska afdelningar Professorerne G. LINDSTRÖM och V. WITTROCK. Vi- dare har afdelningen riktats med qvartärfossil från de norrländska elfdalsaflagringar, hvilka på uppdrag af Intendenten blifvit under- sökta af Docenten G. ANDERSSON med understöd från Letter- stedtska donationsfonden. Dessutom har Akademien låtit till afdelningen öfverlämna de samlingar af qvartära växtfossil, som blifvit hopbragta af Docenten H. MUNTHE under med understöd af Akademien utförda resor, och likaledes har Intendenten till Afdelningen öfverlemnat de samlingar af qvartära växter, som han hopbragt under en med statsanslag utförd resa till Tysk- land, af hvilka särskildt må nämnas originalsamlingen till den nyupptäckta glacialfloran vid Deuben i Sachsen. Genom inköp har förvärfvats dels en större samling mossor från nordliga Sverige och Norge, dels qvartära växtfossil från olika delar af landet, och dels tertiära växter och fossila spår från Italien. — För vetenskapliga studier hafva samlingarne an- litats af Kammarrådet S. BORGSTRÖM, Professor V. WITTROCK, Doktor HAGEN och Prosten KAURIN från Norge, Professor J. FELIX 1 Leipzig och Doktor G. STENZEL i Breslau. — För att lära känna slamningsmetoden af växtförande leror samt den af Docenten G. ANDERSSON uppfunna slamningsmetoden af torf hafva på afdelningen arbetat: Assisten E. HENNING, Adjunkt K. Jo- HANSSON från Visby, Agronom G. E. STANGELAND från Norge, Forstmästare R. HERLIN och Magister H. LINDBERG från Fin- land, samt Doktor G. J. TANFILJEW från Petersburg. De medel, som Akademien på grund af donationer under aret haft till förfogande för främjande af vetenskapliga studier och forskningar, hafva 1 öfverensstämmelse med donatorernas ädla afsigter blifvit på följande sätt använda. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 3. 277 Ärsräntan af den donation, som af H. M. Konung Oscar II och nägra enskilda personer blifvit Akademien anförtrodd för anordnande af astronomiska föreläsningar i hufvudstaden, har öfverlemnats at Akademiens Astronom, som fortfarande under aret hallit dylika föreläsningar vid Stockholms Högskola. Den Letterstedtska donationens ränta, som ännu under det förflutna året utgjort 9,000 kronor, har blifvit använd i enlighet med af donator lemnade föreskrifter. Sålunda har Letterstedt- ska resestipendiet, hvilket Akademien denna gång varit i tur att bortgifva för tekniska eller ingeniörsstudier, blifvit tilldeladt In- geniören C. O. LILJEGREN med uppgift att i England, Tyskland och Frankrike samt, om tiden så medgifver, jemväl Nordamerikas förenta stater studera skeppsbyggeri och sjöüangmaskinsteknik. — Det Letterstedtska priset för förtjenstfulla originalarbeten och vigtiga upptäckter har tillerkänts Professorn A. G. NATHORST för hans under sistlidet ar utgifna arbete: »Sveriges geologi». — Det Letterstedtska priset för förtjenstfull öfversättning till sven- ska spraket har Akademien låtit fördela 1 två lika pris, af hvilka det ena öfverlemnats åt Litteratören ALFRED JENSEN för hans under senare ären utgifna öfversättningar 1 bunden form från slaviska språken, hvaraf under sistlidet år utkommit ett öfversättningsarbete med titel: »Ur Böhmens moderna diktning», och det andra priset åt Lektorn JoHAN BERGMAN för hans öf- versättning från latin af PRUDENTIT kristna hymner. — De Letterstedtska räntemedlen för maktpaliggande undersökningar hafva blifvit ställda till förfogande af Doktor S. ARRHENIUS för jemförande studier öfver det inflytande, som höga tryck utöfva pa i medicinskt och tekniskt hänseende vigtiga bakteriers lifs- funktioner samt pa åtskilliga ferments verksamhet och pa för- loppet af sa kallade katalytiska processer. — Utaf donationens arsränta hafva föreskrifna andelar blifvit öfverlemnade till Dom- kapitlet i Linköping för utdelande af belöningar at förtjenta folkskollärare inom detta stift, till Pastorsembetet i Waller- stads församling af samma stift för utdelande af premier 1 för- samlingens folkskola, för bildande af ett sockenbibliotek m. m., 278 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. äfvensom till Direktionen för Serafimer-Lasarettet i Stockholm för nödlidande sjuke resandes vard derstädes. Letterstedtska Föreningens fonder, som äro ställda under Akademiens förvaltning, utgjorde vid 1894 ärs slut en samman- lagd summa af 664,735 kr. 31 öre, hvarförutom vid samma tid fanns en disponibel räntebehällning af 17,109 kr. 94 öre, som sedermera blifvit till Föreningens styrelse öfverlemnad. Ärsräntan af Wallmarkska donationen har Akademien lätit fördela i två lika lotter att såsom understöd tilldelas dels Fy- siske Laboratorn vid Upsala universitet K. ÅNGSTRÖM för fort- satta undersökningar öfver det strålande värmet, och dels Pro- fessorn P. G. ROSÉN för utförande af pendeliakttagelser å åt- skilliga orter inom landet. Den Edlundska belöningen har Akademien låtit lika fördela mellan Lektorn vid Chalmerska slöjdskolan i Göteborg H. G. SÖDERBAUM och Docenten P. W. ABENIUS för deras vackra in- lägg i den kemiska vetenskapen genom upptäckten af formoiner och tetraketoner, studiet af deras reaktionsförhållanden och upp- visande af tautomera omlagringar inom formoinmolekylen. Den Fernerska belöningen har tilldelats Professorn P. G. RosÉN för hans i Akademiens Handlingar införda afhandling: »Telegraphische Längenbestimmungen zwischen Lund, Göteborg, Hernö und Torneä». Den Flormanska belöningen har tillerkänts Medicine Kan- didaten O. A. ANDERSSON för hans under året utgifna arbete: »Zur Kenntniss der Morphologie der Schutzdrüse». Den Lindbomska belöningen har Akademien denna gång icke funnit tillräcklig anledning att bortgifva, utan kommer årets ränta a donationskapitalet att användas till dettas för- ökande. Det Beskowska stipendiet har tilldelats Docenten O. CARL- GREN med uppgift att vid Riksmusei afdelning för lägre Everte- brater fortsätta och afsluta förut påbörjadt bearbetande af mu- seets samling af af Nordiska Actinier äfvensom eventuelt af de exotiska formerna inom samma djurgrupp. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 4. 279 Scheelefondens räntemedel hafva anvisats åt Filos. Licen- tiaten N. A. LANGLET såsom bidrag för fortsatta undersökningar om Azthinföreningar. Af Regnells zoologiska gäfvomedel har Akademien anvisat följande understöd: till Professor HJ. THÉELS förfogande 500 kronor för upp- rätthallande af den vetenskapliga verksamheten vid Kristinebergs zoologiska station; till Professor CHR. AURIVILLII förfogande 500 kronor för användande af vetenskapligt biträde vid Riksmusei Entomologi- ska afdelning; at Docenten CARL AURIVILLIUS 300 kronor för idkande af studier öfver hafsmolluskernas utveckling och tillväxtförändringar; at Läroverkskollega W. E. ENGHOLM 400 kronor för att vid Riksmuseum bearbeta den af honom hopbragta samling foglar från sjön Tåkern i Östergötland; och at Filos. Kandidaten S. BENGTZON 270 kronor för att vid Riksmuseum studera och bearbeta dess samling af Braconider. För utförande af resor inom landet i ändamål att undersöka dess naturförhållanden har Akademien anvisat följande understöd: at Filos. Licentiaten F. E. AHLFVENGREN 200 kronor för växtfysiognomiska undersökningar i Jemtlands fjelltrakter; at Docenten J. F. HEDLUND 175 kronor för att i södra och vestra Sverige fortsätta och afsluta sina studier öfver landets odlade träd och buskar; at Filos. Doktorn J. ERIKSSON 175 kronor för studier pa Gotland, Öland och i östra Skäne af xerofila växters biologi och anatomi; at Amanuensen G. O. MALME 100 kronor för biologiska lichenstudier i sydvestra Södermanland och östra Östergötland; at Docenten G. ANDERSSON 200 kronor för att inom Dal- elfvens och möjligen äfven Klarelfvens floddal undersöka qvar- täraflagringar med särskild hänsyn till deras fossil; at Docenten H. MuntHE 150 kronor för undersökningar öfver sänkta strand- och supramarina aflagringar pa Gotland; Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 4. 6 280 SEKRETERARENS ÄRSBERÄTTELSE. åt Kandidaten O. HoLMQVIST 150 kronor för att vid Kri- stinebergs zoologiska station undersöka anatomien af fiskarnes respirationsorgan äfvensom sidoliniens byggnad; och at Amanuensen G. GRÖNBERG 150 kronor för att vid Kri- stineberg fortsätta påbörjade studier öfver Sveriges hybrider. Statsanslaget till instrumentmakeriernas uppmuntran har Akademien låtit lika fördela mellan mathematiska och fysiska instrumentmakarne P. M. SÖRENSEN och G. SÖRENSEN. Den minnespenning, som Akademien till denna sin högtids- dag låtit prägla, är egnad åt minnet af hennes framlidne leda- mot, Presidenten i Kongl. Kommers-Kollesium Friherre CARL DAVID SKOGMAN. Genom | döden har Akademien bland sina svenska och norska ledamöter förlorat Öfverläkaren vid Lungegårdshospitalet i Bergen Doktor DANIEL CORNELIUS DANIELSEN, samt bland sina utländ- ska ledamöter Professorn 1 kemi vid universitetet i Geneve JEAN CHARLES MARIGNAC, Professorn i statskunskap vid universitetet i Leipzig WILHELM ROSCHER, Professorn i fysik vid universitetet i Berlin HERMAN LUDVIG FERDINAND VON HELMHOLTZ, Professorn i botanik vid universitetet i Jena NATHAN PRINGSHEIM och Ry- ske Mathematikern och Akademikern PAFNUTIJ TSCHEBYSCHEW. Med sitt samfund har Akademien deremot såsom nya leda- möter förenat, inom landet Professorn i syfilidologi vid Karolin- ska Mediko-kirurgiska Institutet ERNST LUDVIG WILHELM ÖD- MANSSON och Fabriksdisponenten ROBERT ALMSTRÖM; samt i utlandet Professorn i fysik vid Johns Hopkins universitet i Bal- timore HENRY ROWLAND, Professorn i medicinsk klinik vid uni- versitetet i Helsingfors JOHAN WILHELM RUNEBERG, Professorn 1 organisk kemi vid universitetet i Paris CHARLES FRIEDEL, Pro- fessorn i statistik vid College de France i Paris PIERRE EMIL LEVASSEUR, Professorn i botanik vid universitetet i Strassburg Grefve HERMANN SOLMS-LAUBACH, och Professorn i fysiologi och histologi vid universitetet i Breslau RUDOLF PETER HEINRICH HEIDENHAIN. Stockholm 1895. Kungl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. 3 5. Onsdagen den 8 Maj. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . . 22.2.2... . sid. 281. Krason, Ueber die Constitution der Platinverbindungen . . . . . . . > 283. —, Ueber die Platinammoniakdipyridinverbindungen . . . 2.2...» 301. —, Beiträge zur Kenntniss der Platinaethylsulfidverbindungen . . . . > 307. Que Ueber die Gattung Gerardia Lac. Duth.. . . . . 22,919. Hormavıst, Triazolföreningar, framstälda af aldehyder och lövanten vit lnyGlraran Sl. oc ooo ; ae RR NET KID. WIGERT, Remarques sur je ombre des nosı hie premiers inferieurs å une quantite donnee . . . 2 DREI TE DER AR. DDR DENN SAL. Skänker till Akademiens bibliotek . . . . . .. . . sidd. 282, 300, 306, 348. Tillkännagafs, att Akademiens utländska ledamöter: Pro- fessorn vid universitetet i New Haven (Nordamerika) JAMES DWwIGHT Dana, och Professorn vid universitetet i Leipzig CARL FRIEDRICH WILHELM LUDWIG med döden afgått. Med anledning af från Kongl. Ecklesiastik Departementet erhållen remiss å en genom härvarande Nederländske Minister framförd inbjudning till deltagande från Sveriges sida i en zoologisk kongress i Leyden afgafvo Herrar SMITT och THÉEL infordradt utlåtande, som af Akademien godkändes. På tillstyrkan af komiterade antogos följande afhandlingar till införande i Bihanget till Akademiens Handlingar: 1:0) »Dis- comyceten-Studien» af Docenten K. STARBÄCK, 2:0) »Ueber amito- 282 tische Kerntheilung im Keimbläschen des Igeleies, af Filos. Kandidaten M. FLODERUS, 3:0) »Iakttagelser under en ballongfärd den 29 November 1894» af Öfveringeniör S. A. ANDRÉE. Herr KLASON meddelade resultaten af sina undersökningar öfver platinaföreningars konstitution och öfverlemnade följande derom handlande uppsatser: 1:0) »Ueber die Constitution der Platinverbindungen»;* 2:0) »Ueber die Platinammoniakdipyridin- verbindungen»; * 3:0) »Beiträge zur Kenntniss der Platinaethyl- sulfidverbindungen».* Hr MITTAG-LEFFLER meddelade en uppsats af eleven vid Stockholms Högskola S. WIGERT med titel: »Remarques sur le nombre des nombres premiers inferieurs a une quantite donnee».* Sekreteraren öfverlemnade för offentliggörande följande in- lemnade uppsatser: 1:0) »Ueber die Gattung Gerardia Lac. Duth.» af Docenten O. CARLGREN; * 2:0) »Triazolföreningar, framstälda af aldehyder och dieyanfenylhydrazin. Ib af Filos. Licentiaten P. J. HOLMQVIST.” Följande skänker anmäldes: Till Vetenskaps-Akademiens Bibliothek. Stockholm. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiela statistik. 1 häft. 4:0. — Kongl. Biblioteket. Handlingar. 17 (1894). 8:0. Lund. K. Fysiografiska sällskapet. Handlingar. N. F. Bd 5 (1893/94). 4:0. Baltimore. Johns Hopkins university. Circulars. Vol. 14 (1895): N:o 116-118. 4:0. Basel. Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 10: H. 3. 1895. 8:0. Batavia. Magnetical and meteorological observatorya Observations. Vol. 16 (1893). 4:0. ; Rainfall in the East Indian archipelago. Year 15 (1893). 8:0. Berlin. K. Preussische geologische Landesanstalt. Jahrbuch. Bd 14 (1893). 8:0. Bruxelles. ‚SocietE Belge de microscopie. Annales. T. 18: Fasc. 2; 19: ı. 1894, 95. 8:0. Bulletin. Annde 21 (1894/95): N:o 1—6. 8:0. (Forts. å sid. 300.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 5. Stockholm. Ueber die Constitution der Platinverbindungen. Von PETER Krason. [Mitgetheilt den 8. Mai 1895.] Gelegentlich der Entdeckung des grünen Platinammoniak- salzes durch MAGNUS (1328) äusserte BERZELIUS !) die Vermuth- ung dass jenes ein »basisches Doppelsalz» wäre. Aber schon in der dritten Auflage seines Lehrbuches (1833) finden wir eine andere Meinung von ihm ausgesprochen, wonach die Metallam- moniake Verbindungen des Metallsalzes mit Ammoniak waren, Verbindungen welche BERZELIUS zum Unterschied von den Am- moniumsalzen Ammoniaksalze nannte. Diesem Gedanken gab C. CLAUS ?) später (1854) eine bestimmtere Form, wenn er sagte, dass Ammoniaksalze (Metallammoniaken) zur Unterschied von Ammoniumsalze das Ammoniak an das Metall »gepaart» haben. Andere wieder betrachteten die Metallammoniake als Am- moniumsalze, worin das Metall Wasserstoff in Ammonium sub- stituirt hatte. GRAHAM?) soll sich zuerst (1840) in diesem Sinne ausgesprochen haben. Als nun Platintetraammoniakverbindungen durch die Unter- suchungen von (GROS und von REISET entdeckt wurden und da- bei alle Merkmale der wahren Ammoniumsalze zeigten, wurden sie von BERZELIUS als zugleich Amide und Ammoniumsalze auf- !) BERZELIUS, Jahr.-Ber. 1829 s. 161. ?) Beiträge zur Chemie der Platinmetalle. Dorpat 1854. >) Elements of Chemistry. Vergl. JÖRGENSEN, Journ. pr. Chemie 1886, 489. 284 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. gefasst, ein Gedanke welchen er in der Weise zum Ausdruck brachte, dass er z. B. das Chlorid als Salmiak, worin das Am- monium mit Platinamid verbunden oder »gepaart» war, erklärt, und demnach ihm der Formel (NH,), Pt + 2NH, Cl zuertheilt. Von den Anhängern der Substitutionstheorie oder den »Meta- leptikern», wie BERZELIUS sie nannte, äusserte sich zuerst Hor- MANN !) (1851) so, dass die Platintetraammoniake vielleicht Am- moniumsalze waren, worin Wasserstoff so wohl durch Metall wie durch Ammonium ersetzt war. Dem Chlorid sollte nach dieser Anschauung die Formel Pt(NH,(NH,)Cl), zukommen. Da diese Formel in unitarischer Sprache genau dasselbe ausdrückte wie BERZELIUS’ Formel in dualisticher, weil sie dieselben näheren Radikalen oder Constituenten nämlich Amid und Ammonium angaben, so blieb eine kurze Zeit zwischen den beiden Schulen keine Meinungsverschiedenheit in der Sache, nur in der Form. Mittlerweile trat CLAaus?) (1852) gegen die Annahme eines Ammoniums als Vertreter des Wasserstoffs in Ammonium selbst auf und verfocht die Meinung, dass auch in den Metallammoniak- salzen sämmtliche Ammoniakmoleküle inaktiv an das Metall ge- paart waren. WELTZIEN und SCHIFF wieder versuchten die von HOFMANN nur als Vermuthung geäusserte Meinung auch auf die noch höheren Cobaltammoniakbasen anzuwenden. Um in dieser Verwirrung wieder Ordnung herbeizuführen brachte BOEDECKER ?) in Erinnerung, dass die Möglichkeit auch vorlag, dass »das Metall in dem substituirende Ammonium sitzen konnte. Ebenso wie wir in den Platindiammoniaken ein Plat- ammonium, Pt(NH,),, haben, liegt in den Tetraammoniaken ein Ammoniumplatammonium, Pt(NH, NH,),, vor», dessen Chlorid also Pt(NH, NH, Cl), wäre. Er zeigte weiter, dass diese An- schauung sich auch auf den höheren Metallammoniaken wie auch auf den Cyandoppelsalzen angewendet werden Konnte, wo natür- lich Triammonium, Trieyan vorlagen. Da diese Anschauung Phil. Trans. 2, 357. ?) Journ. pr. Ch. 63, 80. 3) Ammoniak- und Ammoniumverb., Göttingen 1862; Ann. Chem. Pharm. 123, 56. tr ee M ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 285 auch als Entwickelung der von GERHARDT !) aufgestellte Mei- nung, dass die Metallammoniake polymere Ammoniake waren, selten konnte und sie zu dem sich nicht gegen den im Bälde hervortretende Atomwerth des Platins, wie es in den Verbind- ungen PtCl,, PtCl,, PtO und PtO, gegeben war, verstoss, war zu erwarten, dass sie ziemlich allgemeinen Beifall finden sollte. Dies war auch in der That der Fall aber erst nachdem BLoM- STRAND ?) der Gedanke laut der in der Zwichenzeit enstandenen Strukturtheorie näher entwickelt und namentlich nachdem JÖR- GENSEN 3) (1886) gezeigt hatte, dass die Existenz von Platinte- trapyridinverbindungen die Formel Pt(NH, (NH,) Cl), unmöglich macht und dass die von BLOMSTRAND gegebene Constitution »die einzige war, welche mit ihrem ganzen Verhalten übereinstimmt».?) BLOMSTRAND nahm also ebenso wie BOEDECKER nicht nur ein Diammonium sondern auch ein Tri- ja sogar ein Tetraam- monium an. Die Glieder waren nach Art der homologen Serien an einander »gepaart» dazu durch eine eigenthümliche Kraft des schwach positiven Metalles veranlasst. In derselben Weise nahm er in gewissen Doppelsalzen drei Nitrosyl, drei Chloratome, vier Cyan an, welche in derselben Weise an einander »gepaart» waren. In angegebener Weise war es nun ermöglicht eine grosse Menge Verbindungen systematisch zusammenzustellen. Das ganze war freilich nur ein artifizielles System, welches dringend die Erhärtung durch eingehende Experimentaluntersuchungen forderte. Solche allein konnten es beleben, entwicklungsfähig machen. CLEVE?) und namentlich JÖRGENSEN ?) haben sich diese Auf- 1) Ann. Chem. Pharm. 1850, 307. 2) Chemie d. Jetztzeit 1869, s. 280. Vergl. auch CLEVE: Ammoniakalische Platinverbindungen: Nova acta soc. seient. Ups. 1866, s. 115. BLoMSTRAND stützt sich dabei freilick auf BERZELIUS, dessen »Formel, Pt(NH,NH,Cl),, mit Anwendung des Gesetzes der Sättigungscapaeität offenbar Pt(NH,NH,Cl), geschrieben werden muss.» BERZELIUS schrieb aber immer (NH,), Pt + 2NH, Cl. Diese Formel wurde zuerst von Orro 1849 in seinem Lehrbuch der Chemie (2 Aufl. B. 2, s. 1338) in die von B. eitirte Formel Pt(NH,NH,CI), verändert. 3) Journ. pr. Ch. 1886, 493. 2) Vet. Akad. Handl. Bd. 10, 1872. 5) Journ. pr. Ch. 1886 und mehrere and. Abhandlungen. 286 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. gabe vorgesetzt. Es lässt sich aber nicht läugnen, dass sie dabei a priori setzten was eigentlich a posteriori folgen sollte nämlich die zwei- resp. vierwerthigkeit des Platins. Das ist es eben was bewiesen werden soll und nicht als selbstverständlich dahingestellt werden kann. Wir haben ja doch nicht nur Platin- chlorür, Pt Ols und Platinchlorid, Pt Cl,, sondern auch Wasser- stoffplatinchlorür, H, Pt Cl,, und Wasserstoffplatinchlorid, H, Pt Cl,, und es ist schon deswegen klar, dass die leitenden Prinzipien zur Aufstellung des Atomwerthes, welche speziell beim Kohlenstoff schliesslich einen so einfachen Ausdruck fanden, wo eben Ver- bindungen von den zwei letzt erwähnten Typen vermisst werden, nicht hier maasgebend sein können. Man darf nicht vergessen dass erst eine sehr eingehende Kenntniss von zahlreichen Kohlen- stoffverbindungen zur Aufstellung des Atomwerthes von diesem Elemente führte. Wie konnte man hoffen durch ein beque- meres Verfahren bei den übrigen Elementen sicher zum Ziele kommen? 3 Der Atomwerth eines Elementes ist doch schliesslich das- selbe wie sein ganzes chemisches Bindungsvermögen. Dass die von JÖRGENSEN beobachteten Thatsachen bei den gemischten Platinammoniakpyridinverbindungen nur schwierig mit der von ihm vertheidigten Anschauung vereinbar sind, hat WERNER!) in letzter Zeit gezeigt. Dieses neben anderen Thatsachen, welche nicht im Einklang mit obenstehenden Formeln sind, hat neben mehreren Umständen WERNER veranlasst eine ganz neue Grund- anschauung vorzulegen, wonach die Metallverbindungen überhaupt in der Art aufgebaut sind, dass rings um das Metall und in den Richtungen der Octaöderachsen bis zu sechs Molekülen (Ammo- niak, Wasser etc.) resp. einwerthige Reste liegen können. Für die eigentlichen Salze liegen die positiven oder negativen Jonen ausserhalb dieser Sphäre und deren Anzahl ist gleich der Diffe- renz der Valenz des Metallatoms und den einwerthigen Gruppen der ersten Sphäre. Vor allem hat aber WERNER experimentell gezeigt dass die Platindiammoniakchlorüre obwohl sie nach JÖR- 1) Zeitschrift anorg. Chemie 3, 267. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:05. 287 GENSEN Ammoniumsalze sind, nicht wie JÖRGENSEN behauptet hat sich als »quaternäre Ammoniumsalze» verhalten. Mir scheint es nun, dass wenn man zu einer fester als bis jetzt begründeten Auffassung der Metallammoniakverbindungen gelangen will, es vor allem nöthig ist, dass für ein typisches hierhöriges Metall z. B. Platin sichere Beweise geliefert werden, dass in seinen höheren Ammoniakverbindungen wirklich Stickstoff an Stickstoff gebunden ist oder nicht. Diese Aufgabe hatte ich mir vorgesetzt schon vor dem Erscheinen des Aufsatzes von WERNER, habe sie aber dann liegen lassen. Da ich aber That- sachen von wahrscheinlich theoretisch bedeutender Tragweite gefunden habe, habe ich sie wieder aufgenommen. Zwar hat JÖRGENSEN versucht Beweise für die erste Auf- fassung der Platinammoniakverbindungen zu geben. WERNER hat aber gezeigt dass die von JÖRGENSEN vorgebrachten That- sachen eben so gut für seine Auffassung sprechen, wenn man eine stereometrische Isomerie mitnehmen will, wogegen ja a priori nichts vorzubringen sein kann. Mittlerweile ist, so viel ich sehen kann, von WERNER noch keine Thatsache wenigstens bei den Platinverbindungen vorgebracht, welche die Auffassung von JÖRGENSEN ganz unmöglich macht und das muss doch schliesslich ge- schehen, falls eine definitive Entscheidung zur Stande kommen soll. Nach der von JÖRGENSEN vertheidigten Anschauung giebt es nur ein Platinmonoammoniakchlorür: NA, Cl CI i zwei Platindiammoniakchlorüre: NH, NH, Cl Pt Is Bit ; CI NH, Cl Det 5 NH, Cl ein Platintriammoniakchlorür: NH, NELL Cl NH, Cl 288 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. Wie ich in dem experimentellen Theil zeigen will, giebt es aber thatsächlich wenigstens zwei Platintriammoniakchlorüre und in den Monoammoniaken kann auch Ammoniak zwei verschiedene Stellungen einnehmen. Die erwähnte Auffassung von JÖRGENSEN kann daher wenigstens für den Platinverbindungen nicht richtig sein. Es kann nun bei Platin nichts anders erwartet werden als bei den übrigen Elementen, nämlich dass sämtliche seine Ver- bindungen Wiederholungen von wenigen Typen sind. Es kann nur die Frage sein, welche Platinverbindungen als typische gel- ten sollen? Wenn nun Platinchlorür, Pt Cl,, und Platinchlorid, BO sich der erwähnte Thatsache gemäss als zu eng erwiesen haben, so muss man zu Wasserstoffplatinchlorär, H, Pt Cl,, und Wasserstoffplatinchlorid, H, Pt Cl,, greifen. Hierin liegt nichts neues. Platin gehört ja sogar im System zu den achtwerthigen Elementen. Mehrere Verfasser!) haben auch für spezielle Fälle Formeln benutzt, weiche sich auf die Achtwerthigkeit des Platins stützen, aber durchgeführt liegt diese Anschauung nicht vor, noch weniger entsprechende Experimentaluntersuchungen. In der That können sämmtliche bekannte Platinverbind- ungen aus folgenden Typen entwickelt werden, wobei die erste Gruppe Platoso-, die zweite Plato-, die dritte Platin-verbind- ungen wenigstens vorläufig genannt werden können: IE II. ET Platosochlorür. Wasserstoffplatochlorär.?) Wasserstoffplatinchlorür. Pt Cl, H Pt Cl, H, Pt Cl, Platosochlorid. Wasserstoffplatochlorid. Wasserstoffplatinchlorid. Pt Cl, H Pt Cl, - H,PtCl, !) Vergleich MıcHAaütıs: Handbuch der anorg. Ch. 1889. 2) Diese Verbindung H Pt Cl, + 2H,O entsteht nach L. F. Nızson (Chlorosalze des Platins: Acta Soc. seient. Ups. 1877, s. 46) beim Verdunsten des Wasser- stoffplatinchlorürs in Vacuum. MıcHaüuis (loc. cit.) sieht hierin ein basisches Wasserstoffplatinchlorür, H, Pt OH Cl; + H,O, was a priori wenigstens keine Wahrscheinlichkeit hat. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 289 Die entsprechenden Hydrate wären: Pt(OH), = Platosohydrat. (HO), Pt(OH), = Hydroxyloplatosohydrat. H Pt(OH), = Wasserstoffplatonit, Platinigesäure. . H(HO), Pt(OH), = Wasserstoffhydroxyloplatonit, Hydroxylopla- tinigesäure. H, Pt(OH), = Wasserstoffplatinat, Platinsäure. H, (HO), Pt(OH), = Wasserstoff’hydroxyloplatinat, Hydroxylopla- tinsäure. Ich habe in der Einleitung die Entwickelung der Ansichten über die Platinammoniakverbindungen dargestellt. In Struktur- formeln bekommen sie folgenden Ausdruck: a) Platindiammoniakchlorür: (NH,), Pt Cl, (BERZELIUS, CLAUS); Pt(NH, Cl), (GRAHAM). b) Platintetraammoniakchlorür: Pt(NH, (NH,) Cl), (BERZELIUS, HOFMANN); (NH,), Pt Cl, (CLAUS); Pt(NH, NH, Cl), (BOEDECKER, BLOMSTRAND, CLEVE, JÖRGENSEN). Es giebt aber noch eine Möglichkeit die Sache bei den Tetraammoniaken strukturchemisch zu entwickeln. Man könnte sich darin den Platammonium von GRAHAM und HOFMANN, wel- cher mit Ammoniak nach den Ansichten von CLAUS »gepaart» wäre, denken. Sie wäre eine Combination der beiden Grundan- schauungen über den Diammoniaken. Eine solche Auffassung war schon für CLAUS (a. a. o.) (1852) nicht fremd. Er acceptirte sie aber nicht. Sie führt zu folgender Strukturformel: (NH,); Pt(NH, Cl),, welche somit eine Anhydroverbindung von Am- moniumplatinhydratammoniumchlorür, (NH,), Pt(OH), (NH, Cl),, wäre. Meine Untersuchungen haben mich zur Wahrscheinlichkeit von eben dieser Auffassung geführt und weiter zu folgenden For- meln der wichtigsten Platinammoniakverbindungen, welche dem- nach als Derivate der Platinige- resp. Platinsäure aufzufassen sind. 290 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. (NH,), Pt Cl, = Ammoniakplatinchlerür (REISET's zweite chlorid); NH, Pt Cl NH, Cl= Ammoniakplatochloramminchlorür (PEYRONE’s chlorid); (NH,), Pt(NH, Cl), = Ammoniakplatinamminchlorür (REISET's erste chlorid); H Pt Cl, NH, Cl = Wasserstoffplatodichloranminchlorür (Säure von CossA); !) sc H Pt Cl = Wasserstoffplatochloraminaquochlorär (Säure 2 von mir dargestellt); (NH,), (CINH,), Pt(NH, Cl), = Ammoniakchloramminoplatinam- minchlorid (Salz von DRECHSEL). ?) Es ist eine auffallende Analogie zwischen Platinammoniak- und Schwefelsauerstoffverbindungen wie aus folgender Zusammen- stellung hervorgeht, wobei a Ammoniak bedeutet: SH, € PO, ON a Cl) s 2 [rt ä | (S(OH),) (Pt(a C1),) O SH, aPtCl, OH a Cl OS u alt Cl O S(OH), a Pt(a Cl), O, SH, a,.Pb.0]% OH a Cl 0,5 H a, Pt CI 0, S(OH), äv Lila Ol), In das System können alle bekannten Platinverbindungen in ungezwungener Weise eingesetzt werden. Ich will dieses an folgenden Körpern zeigen, deren Auffassung Schwierigkeiten ge- boten hat. !) Ber. Ber. 1890, 2503 vergl. auch WERNER (loe. eit. s. 250) wo ein hierge- höriges Pyridinsalz von ANDERSON erwähnt wird. 2) Journ. pr. Ch. 1882, s. 277. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 291 : Das von CLEVE!) dargestellte Deplatosemidiamminanhydro- Cl Pt NH, . NH, | | | So, ist offenbar Ammoniakplatoanhydro- CI Pt NH, . NH,” NH, EN — NH, Cl amminchlorür: - NH, Pt” — NH, Ol chlorid, Die ebenfalls von CLEVE !) dargestellte Diplatinidiamnun- verbindung, welche durch Einwirkung von Ammoniak auf Am- moniakjodoplatinamminnitrat entsteht, ist offenbar Ammoniak- jodimidoplatinanhydroamminnitrat, (NH,), . J NHPtNH,NO,, welches durch Salpetersäure in Ammoniakjodoamidoplatinnitrat- aminnitrat, (NH,),. J NH, Pt NO, NH, NO,, übergeht. Das von E. von MEYER !) näher untersuchte Tetrachlorknall- platin wäre Wasserstoffchloroamidoplatinanhydrosäure, H, CI NH, Pt O(OH).. Die von SÖDERBAUM?) entdeckten isomeren Platoowalsäuren wurden von ihm in folgender Weise geschrieben: OCOCOOCOCOOH 1. Pt OH 0 CO CO OH 2. Pt | 0 CO CO O H WERNER (loc. cit.) fasst ihre Constitution stereometrisch: H,O 0C0C00H t H,O 0 CO CO OH” HO CO CO O H, O t : H, 0 0 CO CO OH Diese Auffassung wird aber hinfällig, da wie SÖDERBAUM ?) 1 gezeigt hat, die Isomerie auch ohne das Krystallwasser besteht. Nach obenstehender Auffassung wären sie Derivate der Platin- säure, aus welcher sie auch direkt dargestellt worden sind, näm- lich Wasserstoffplatinoxalsäureanhydrid, H, Pl, Ich und eine !) Vergl. MicHAELIs: Handbuch d. Anorg. Ch. IV Abth. 2) Ber. Ber. 19, 203. 3) Zeitschrift anorg. Ch. 1894 s. 45. 292 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. polymere Form davon. Dass die eine Modification eine polymere Form der andere ausmacht ist eine Auffassung, welche SÖDER- BAUM nicht fremd gewesen ist, da das ganze Verhalten der Ver- bindungen sehr dafür spricht. G. WALLIN !) hat neulich eine Verbindung zwischen Glyco- coll und Platin dargestellt, welche von ihm Platoglycın genannt worden ist und dessen Formel er in folgender Weise schreibt: (HO CO CH, NH), Pt. Wenn diese Verbindung aetherificirt wird, kann sie als Aeter nicht existiren ohne dabei 2 mol. Chlor- wasserstoff aufzunehmen, während das Platoglycin gegen Basen indifferent ist, aber leicht 2 mol. Chlorwasserstoff aufnimnt. Das ganze Verhalten dieser Verbindungen findet in folgenden Formeln seinen Ausdruck. Das chlorwasserstoffsaure Platoglycin ist Glycin- platinchlorür, (H O CO CH, NH,), Pt Cl,, welches durch Alkohol in Aethylglyeinplatinchlorür, (C, H, O CO CH, NH,), Pt Cl,, über- seht. Das Platoglycin selbst wieder ist Glycinplatinanhydrid, — CO CH, FD 3 — CO CH, NH, 0 — Das von ZEISE?) und BIRNBAUM ?) untersuchte Aethylen- platinchlorür ist offenbar Platosoaethylenochlorid, C,H, Pt Cl, welches mit Salzsäure Wasserstoffaethylenoplatochlorid, H C,H, Pt Cl,, giebt, welches durch Ammoniak in Ammoniakaethyleno- platochlorid, NH, C, H, Pt Cl,, übergeführt wird. Ebenso das von FOERSTER und Myuius*) in der letzten Zeit näher untersuchte Kohlenoxydplatinchlorid von SCHÜTZEN- BERGER, welches auch durch Salzsäure in Wassersto fkohleno@ydo- platochlorid, H CO Pt Cl,, übergeht, welches seinerseits in Py- ridinkohlenowydoplatochlorid, C, H, NC, H, Pt Cl, , übergeführt werden konnte. | Dass das durch Metall ersetzbare Wasserstoff der Platinsäure direkt an dem Metalle sitzt, ist offenbar, da ja die Platinsäure- 1) Öfversigt af Vet. Akad. Förh. 1892 s. 21. 2) Berz. Jahr. Ber. 1827 s. 131. 3) Ann. Chem. Pharm. 145, 69. ty Ber. Ber. 24, 2434, 3751. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 295 Salzen direkt aus Wasserstoflplatinchlorid dargestellt werden. Das best bekannte von diesen Salzen, Calciumchloroplatinat 2Ca0, Pt, O, Cl, + 7H,O ist offenbar Caleiumchloroowyplatinat, Ca CI NT (OH), | Ca CI Pt” —-(OH,) Die oben gegebenen Formeln der Platinammoniakverbindungen sind Ausdrücke thatsächlich bestehender Isomerieverhältnisse, und sind in so fern von jeder theoretischen Auffassung unabhängig. Will man sie weiter entwickeln, muss man von der Ebene in den Raum gehen, wie WERNER gethan hat. Es fragt sich nun in wie- fern die Thatsachen sich leicht und natürlich grade in die von ihm angenommene ÖOctaöderform des Platinatoms einzwingen lassen. Es ist zuerst klar, dass wenn man überhaupt in eine geo- metrische Anschauung übergehen will, solche Isomerien vorliegen müssen, welche nicht in anderer Weise klargelegt werden können, WERNER behauptet nun, dass geometrische Isomerie vorliegt: 1:0) in den beiden Platoowalsäuren, 2:0) in den beiden Platodipyridindiammoniakchlorüren, 3:0) in den beiden Platodiammoniakchlorüren. Das in dem ersten Fall keine geometrische Isomerie vor Handen ist habe ich schon erwähnt und ist von SÖDERBAUM (loc. cit.) nachgewiesen. Die Entwicklung von WERNER im zweiten Fall gründet sich auf die von JÖRGENSEN (loc. cit.) beobachtete Thatsache, dass Ammoniakplatinchlerür mit Pyridin eine und dieselbe Verbindung giebt, wie Pyridinplatinchlorür mit Ammoniak. Diese Thatsache und einige analoge Fälle, wo Pyridin durch andere Ammin- basen ersetzt war, suchte JÖRGENSEN durch die Annahme zu er- klären, dass die Ammoniakmoleküle kreutzweise in Complex auftreten. Diesen an und für sich wenig wahrscheinliche Verlauf der Dinge erklärt aber WERNER durch den Nachweis, dass die von JÖRGENSEN gefundenen Thatsachen eine klare Folgung seiner stereometrischen Anschauung sei, denn beide Verbindungen haben eine und dieselbe Formel: 294 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. C; H; N Näsa Cl Pt Cl NH, CH,N je nachdem sie aus: EINEN Cl | Pt + 2NH, CI CHEN oder aus: NH, Cl Pt + 2C,H,N Cl NH, dargestellt worden sind. Ebenso müssen die mit den erwähnten Diamminverbindungen geometrisch isomeren: Cl NH, Cl CHEN Pt “ und Pt Cl NH, Cl C,‚H,N eine und dieselbe mit obenstehender Tetraminverbindung isomere: Me H. N N ir (C,H, N NH, geben, was auch JÖRGENSEN festgestellt hatte. Nun verhalten sich die Thatsachen im Grunde nicht so, wie JÖRGENSEN gefunden hat, dass nämlich Ammoniakplatinchlorür mit Pyridin eine und dieselbe Verbindung giebt, wie Pyridin- platinchlorür mit Ammoniak. Es verhält sich in der That ge- rade entgegengesetzt. Sie geben zwei verschiedene und jeder für sich wohl karakterisirten Verbindungen, nur muss man dann bei niedriger Temperatur arbeiten, weil bei höherer die erste Form in die zweite übergeht. Die Auseinandersetzung von WERNER ist somit nicht mit den Thatsachen übereinstimmend. Man konnte sich freilich denken, dass die an Platin liegenden Molekülen und Atomen nicht nur in einem sondern in allen drei Hauptschnitten liegen. Es wären dann fünf Platindiamminchlorüre möglich, nämlich zwei mit diagonaler Stellung der Chloratome und drei mit Kanten- stellung derselben. Die zwei Verbindungen mit diagonaler Stell- ung der Chloratome wären: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 295 Den Thatsachen gemäss sollte die erste Form dem Pyridin- platinchlorür, die zweite dem in genau derselben Weise darge- stellten Ammoniakplatinchlorur angehören. Mit Pyridin sollte die letzte Verbindung dann ein Platindiammindipyridinchlorür von der Form I geben, welche sich dann in die Form II umlagern würde: IE II. Diese zweite Form spaltet nun sowohl Ammoniakplatin- chlorür wie Pyridinplatinchlorür ab. Das in dieser Weise ent- standene labile Ammoniakplatinchlorür würde sich dann wieder in die erst erwähnte stabile Form umlagern. Man kann sich weiter leicht überzeugen, dass die Sache noch grössere Schwierig- keiten hätte, wenn man annehmen wollte, dass Ammoniakplatin- chlorür die Chloratome in Kantenstellung hätte. Es liegt auf der Hand, dass die Sache sich viel einfacher erklären lässt, wenn man annehmen wollte, dass Ammoniakplatin- chlorür und Pyridinplatinchlorür genau denselben geometrischen Bau (T) hätte, dass aber die daraus entstandene Platindiammin- dipyridinchlorür in der einen Form die Chloratome an Ammoniak, in der zweiten Form an Pyridin gebunden hätten. Dann ist aber die Isomerie keine geometrische. 296 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. WERNER bemerkt, dass die geometrische Isomerie des Am- moniakplatinchlorürs und Ammoniakplatochloramminchlorürs dar- aus deutlich hervorgeht, dass in beiden Verbindungen die Chlor- atome keine Jonen sind und in Folge davon beide direkt an Pla- tin sitzen. Es ist auch eine allgemeine Annahme, welche schon sehr früh gemacht wurde, dass wenn ein Chloratom in den Me- tallammoniakverbindungen direkt an Metall sitzt, es nicht oder nur allmählig von Silbernitrat gefällt wird, auch kein Doppel- salz mit Kaliumplatinchlorür giebt und kein Chlorwasserstoff mit conc. Schwefelsäure entwickelt. Nun haben WERNER und MioLaArı !) gefunden dass während das aeqvivalente elektrische Leitungsvermögen des Platintetraammoniakchlorür etwa dasselbe wie dasjenige des Salmiakes ist, die Platindiammoniakchlorüre ein sehr viel niedrigeres Leitungsvermögen haben. Die meiner Meinung nach einzige völlig berechtigte Folgerung hieraus wäre, dass Platintetraammoniakchlorür chemisch dem Salmiak völlig an die Seite gestellt werden kann, was aber nicht der Fall sein kann mit den Platindiammoniakchlorüren. Ob WERNER und MIO- LATI mit Recht sagen können, dass die Platindiammoniakchlorüre keine Elektrolyte sind, lasse ich dahin gestellt. Das Leitungs- vermögen haben sie gefunden zu etwa 1,2—19 % von demjenigen des Salmiaks bei gleicher Verdünnung. Wenn man nun des- wegen sagen wollte, dass sie keine Elektrolyte, keine Salze seien, so wäre das dasselbe, wie zu sagen, dass Quecksilberchlorid kein Elektrolyt, kein Salz sei, dass Essigsäure und die übrigen fetten Säuren, deren Leitungsvermögen ja sogar nur etwa 0,4 % von demjenigen der Salzsäure ist, keine Elektrolyte, keine wahren Säuren seien. Darauf kann gewiss kein Chemiker eingehen. Wenn ich WERNER und MIOLATI recht verstanden habe, hegen sie die Ansicht, dass nur diejenigen Körper als Elektrolyte aufzufassen sind, bei denen die elektrolytische Dissociation in Lösung voll- ständig oder nahezu vollständig ist. Zu dieser Annahme haben wir heute aber gar keine Veranlassung. !) Zeitschrift f. Phys. Chemie 12, 35. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 297 Die Ursache eines niedrigen Leitungsvermögens ist ja, wie ARRHENIUS gezeigt hat, eine geringe electrolytische Dissociation. Diese hängt, wie OSTWALD wieder nachgewiesen hat, sehr von den Substituenten ab. Ich gebe gern zu, dass es a priori wahrscheinlicher. wäre, dass ein Körper mit der Formel NH, Pt CI NH, Cl ein grösseres Leitungsvermögen besitzen sollte als einer mit der Formel (NH,), PtCl,. Wenn wir aber bedenken, dass die erste Verbindung eine substituirte Salmiak ist, dessen Substituent, NH, Pt Cl, die elektrolytische Dissociation wahr- scheinlich erniedrigt, die zweite aber Platinchlorür, dessen Ad- dend, (NH,),, wahrscheinlich die elektrolytische Dissociation erhöht, so finden sich eigentlich gar keine Vergleichspunkte. Man kann, meiner Meinung nach, keine bestimmte Behauptung machen. Die Constitution muss erst festgestellt werden. Gegen die geometrische Isomerie der beiden Platindiammo- niakchlorüre spricht, dass sie sich so grundverschieden gegen Alkylsulfhydrate verhalten. Wenn man ein Chloratom gegen Thioaethyl ersetzt, so wird in PEYRoNE’s Chlorid das zweite Chloratom ionisirt, in REISET’s zweitem Chlorid aber nicht. Wenn beide Chloratome gegen Thioaethyl ersetzt werden, bleibt im ersten Fall höchstens ein Mol. Ammoniak noch zurück. Im zweiten Fall bleiben aber alle beide Ammoniakmoleküle in dem Derivat stehen. Schliesslich ist in den entsprechenden Platin- aethylsulfinverbindungen die eine Form entschieden ein Elektrolyt, die andere nicht oder kaum. Es wäre allerdings dennoch eine Möglichkeit, dass die beiden Platindiammoniakchlorüre geometrisch isomer wären. Um diese Isomerie zur Anschauung zu bringen muss nothwendiger Weise ein Modell gewählt werden. WERNER hat zu Gunsten des Oc- taéders die Valenzlehre aufgegeben und kann dennoch nicht erklären, was er damit erklären wollte: das Krystallwasser, wor- auf man beim Durchsehen der Platinverbindungen Beispiele in Menge findet. Ich wähle daher lieber die doppelte hexagonale Pyramide oder das Rhomboeder. Man hätte dann sechs unter sich ähnliche Angriffspunkte und zwei davon verschiedene, was Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 5. 2 298 KLASON, CONSTITUTION DER PLATINVERBINDUNGEN. der jetzigen Erfahrung wenigstens nicht wiederspricht. Die ge- genseitige Lage der sechs ähnlichen Angriffspunkte könnte dann durch Benutzen einer reguliären sechseckigen Figur zur An- schauung gebracht werden. Denken wir uns dann die schon angedeutete Umlagerung von Ammoniakplatinpyridinchlorür in Pyridinplatinamminchlorür. p EN in Na «lu Da 7 ca Ss N) so ist leicht einzusehen, dass diese Umlagerung nicht bei nur einem Ammoniak und einem Pyridin vor sich gehen kann, ohne dass die- selbe Umlagerung auch bei den zwei anderen Gruppen vor sich geht, oder mit anderen Worten: die gemischten Tetraminver- bindungen, welche aus Ammoniakplatin- und Ammoniakplatamin- verbindungen entstehen, können nicht in einander übergehen, was die Erfahrung auch bestätigt. Man konnte nun in Uebereinstimmung hiermit annehmen, dass Ammoniakplatochloramminchlorür in zwei tautomeren Formen existirt: IE Il. a VÄN N “ a | al | Sa sel Sl De 97 Cl CI und ebenso Ammoniakplatinchlorär: I. 108 Cl ZEN a BES: ar Sa | >a NOM Glan VA Na NV Cl Cl von welchen I. die krystallisirte Form vorstellen sollte, welche in Lösung theilweise in Form II. übergeht. Man könnte so eine geometrische Erklärung finden für die von WERNER und ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 299 MIioLATI gefundene allmähliche Steigerung des Leitungsvermögens, ein Verhältniss, welches auch bei den entsprechenden Platindi- aethylsulfidverbindungen wiederkehrt. Unter geeigneten Beding- ungen kann, wie schon erwähnt wurde, in Ammoniakplatochlor- amminchlorür ein Chloratom durch Thioaethyl, SC, H,, ersetzt werden, wodurch ein sehr leichtlösliches Salz, welches auch auf ganz andere Weise erhalten werden kann, entsteht. Dieses giebt nun mit Kaliumplatinchlorür eine mit Magnus’ grünem Salz analoge Verbindung, das Chlor wird auch augenblichlich von Silbernitrat gefällt, verhält sich mithin genau wie Platintetra- ammoniakchlorür. Entweder muss man annehmen, dass durch die Substitution von Chlor durch Thioaethyl der chemische Charakter (das elektrische Leitungsvermögen) verändert wird, oder es geht dabei Form I. in Form II. über. Ich meinestheils lege kein besonderes Gewicht auf diese Erklärungsversuche. Sie können zu nichts Anderem dienen als zur Anleitung bei Experimentaluntersuchungen. In den folgenden Abhandlungen werde ich einen Theil der experimentellen Grundlagen für die hier entwickelte Auffassung der Platinverbindungen niederlegen. Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 282.) Cambridge. Philosophical society. Proceedings. Vol. 8:P. 4. 1895. 8:0. Calcutta. Geological survey of India. Records. Vol. 28 (1895): P. ı. 8:o. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 3 (1895): N:o 2-3. 8:0. Erfurt. Ä. Akademie gemeinnütziger Wissenschaften. Jahrbücher. N. F. H.’21. 1895. 3:0. Firenze. R. Istituto di studi superiori pratici e di perfezionamento. Pubblicazioni. 8:0. Sezione di filosofia e filologia. 22. 1889. » » medicina e chirurgica. 11—12. 1889. » » scienze fisiche e naturali. 15—16. 1889. Genova. sSocieta Ligustica di scienze naturali e geografiche. Atti. Vol. 6: N:o 1. 1895. 8:0. Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Philol.-hist. Kl. 1895: H. 1. 8:0. Harlem. sSociete hollandaise des sciences. Archives neerlandaises des sciences exactes et naturelles. T. 29(1895): L.2.08:0: — Fondation de P. Teyler van der Hulst. Archives du Musée Teyler. (2) Vol. 4: P. 3. 1894. 8:0. Verhandelingen rakende den natuurlijken en geopenbaarden gods- dienst. N.S. D. 15. 1895. 8:0. Helsingfors. Statistiska centralbyrån. Statistisk årsbok för Finland. Årg. 16 (1895). 8:0. Houghton. Michigan mining school. Catalogue. 1892—94. 8:0. Ithaca. Cornell university. Library bulletin. Vol. 3: N:o 8. 1895. 8:0. Kiel. Ministerialkommission zur Untersuchung der deutschen Meere. Ergebnisse der Beobachtungsstationen an den deutschen Küsten. Jahrg. 1893. tv.-fol. Kjöbenhavn. Naturhistorisk Forening. Videnskabelige Meddelelser. (5) Aarg. 6 (1894). 8:0. Kristiania. Departementet for det Indre. Temperaturmaalinger i Lofoten. 1891—92. 1894. 4:0. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Phil.-hist. Cl. Bd 15: N:o 2. 1895. 8:0. » Math.-phys. Cl. Bd 21: N:o 6. 1895. 8:0. Berichte. Phil.-hist. Cl. 1894: 2. 8:0. » Math.-phys. Cl. 1894: 3. 8:0. (Forts. å sid. 306.) 301 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 5. Stockholm. Ueber Platindiammoniakdipyridinverbindungen. Von PETER KLASON. (Mitgetheilt den 8 Mai 1895.) Nach JÖRGENSEN !) entsteht beim Behandeln von Ammoniak- platochloramminchlorür, NH, Pt CI NH, Cl, mit Pyridin und von Pyridinplatochlorpyridinchlorür mit Ammoniak eine und dieselbe gemischte Ammoniakpyridinverbindung. Diese gemischte Am- moniakpyridinverbindung giebt beim Kochen mit Säuren Ammo- niakpyridinplatinchlorür NH, C, H, N Pt Cl,. Wurde in derselben Weise Ammoniakplatinchlorür, (NH,), PtCl,, mit Pyridin be- handelt und Pyridinplatinchlorür mit Ammoniak behandelt, so entstand wider Erwarten eine und dieselbe gemischte Ammoniak- pyridinverbindung, welche isomer mit der oben erwähnten war, und welche durch Kochen mit Säuren sowohl in Ammoniakplatinchlorür wie in Pyridinplatinchlorür überging. JÖRGENSEN erklärt diese Thatsachen in folgender Weise. »Vereinigt sich Platosemidiamin- b a a Cl é chlorid, DR , mit 2 Mol. subst. Ammoniak, 2s, so bildet a a Cl Cl ssC sich Pt/ ; nimmt das Salz Pt 2 Mol. ammoniak ‘ss CI NCI ss Cl auf, so entsteht Pt , folglich dieselbe Verbindung. Ver- Sa a Cl | liert letztere 2 Mol. Ammin, so geschieht es, indem aus Pt sis/Cl lala !) Journ. pr. Ch. 1886, s. 501. die zwei eingeklammerten oder die zwei nicht einge- 302 _KLASON, PLATINDIAMMONIAKDIPYRIDINVERBINDUNGEN. klammerten Ammine weggehen. Es entsteht somit immer eine a Verbindung, Pt/ die Zwei verschiedene Ammine enthält. Seh a) Nimmt Platosamminclorid, PX er 2s auf, so entsteht, in- a dem die eintretenden Ammine den Platz der weggegangenen ein- | | aclalalın., nehmen, die Verbindung Ptx a = > nimmt umgekehrt, Pt is; a s Cl s Cl such NEE N. ds ei mit dem vorigen identisch. Verliert eine solche Ver- Be ‚ 2a auf, so bilden sich in gleicher Weise das Salz Pt bindung 2 Mol. Ammin, so geschieht es wieder so, dass die zwei eingeklammerten oder die zwei nicht eingeklammerten Ammine weggehen.» JÖRGENSEN nimmt somit eine Nothhypotese zu Hülfe, dass nämlich beim Uebergang einer Tetramin- in eine Diamminver- bindung immer zwei Diamine kreuzweise austreten. WERNER, !) welcher, wie mir scheint mit Recht, die Schwäche dieser An- nahme hervorhebt, holt in den von Jörgensen gefundenen That- sachen seine beste Stütze dafür, dass man hier stereochemisch- isomere Verbindungen vor sich hat, wie ich in voriger Abhand- lung erwähnt habe. Eine nahe liegende Vermuthung, welche von den genannten Verfassern nicht in Betrachtung gezogen ist, wäre, dass bei diesen Reaktionen Umlagerungen stattfinden können. Wäre dass der Fall, so könnte man vielleicht erwarten, dass wenn die Reak- tion bei niedriger Temperatur verläuft, das Resultat anders werden würde. Das Experiment hat in der That diese Erwartung durchaus bestätigt. Lässt man Pyridin auf Ammoniakplatinchlorür bei niedriger Temperatur (etwa 5°) mehrere Tage unter Zuhülfenahme eines Schüttelapparates einwirken und concentrirt darauf die Lösung !) Zeitschrift Anorg. Chemie 3, 267. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:05. 303 im Vacuum, so krystallisirt allmählich beim Zusatz von Alkohol ein weisses Salz in kurzen mikroscopischen, flachen Nadeln aus. Dieses Salz ist Ammoniakplatinpyridinchlorür, (NH,), Pt(C, H, Ne), +, 077 Das Salz verlor beim Erhitzen bis 108°, 3,73 4 an Gewicht: ber. 3,78 % Wasser. Bei 108”. Ber. Get. Bis 2195 42,58 42,81. Cl, 71 15,50 15,30: Das Salz hat somit genau dieselbe Zusammensetzung wie das von JÖRGENSEN dargestellte, aber es ist doch nicht damit identisch. Es ist erstens viel leichter löslich in Wasser (von dem isomeren Salz löst sich 1 Th. in 11,4 Th. Wasser von etwa 18°). Es krystallisirt nur langsam und unvollständig aus, wenn die concentrirte Lösung mit Alkohol versetzt wird, während das isomere sogleich herausfällt. Wenn man wieder Pyridinplatinchlorür in genau derselben eben erwähnten Weise (niedrige Temperatur) behandelt, so er- hält man das von JÖRGENSEN aus beiden Verbindungen darge- stellte Pyridinplatinamminchlorür (C, H, N), Pt(NH, Cl), +H, O mit genau den von ihm beschriebenen Eigenschaften. Ammoniakplatinpyridinchlorür giebt: 1. Mit Kaliumplatinchlorür: allmählich auskrystalli- sirende Körner von unregelmässigem Umfang. Dieses Salz ist Ammoniakplatinpyridinplatinchlorür (NH,), Pt(C, H, N), Pt Cl, (Pt gef. 54,01 % ber. 58,86 %). 2. Mit Wasserstoffplatinchlorid: sogleich ein gelbes krystallinisches Pulver. 3. Mit Bromwasserstoffsäure: einen körnigen Nieder- schlag. 4. Mit Jodkalium in der Kälte: gelbe Krystallkörner. Pyridinplatinamminchlorur dagegen giebt: 1. Mit Kaliumplatinchlorür: feine lange verfilzte Na- deln aus Pyridinplatinaminplatinchlorür, (C, H, N), Pt(NH,), Pt Cl,, bestehend. 304 KLASON, PLATINDIAMMONIAKDIPYRIDINVERBINDUNGEN. 2. Mit Wasserstoffplatinchlorid: blassgelbe, farren- krautähnliche Krystallaggregate. 3. Mit Bromwasserstoffsäure: weisse besenförmig an- geordnete Nadeln. 4. Mit Jodkalium in der Kälte: weisse Nadeln, welche nicht Krystallaggregate bilden. Die beiden Salze sind somit durchgängig von einander sehr verschieden. Durch die erwähnten Reaktionen war es auch leicht zu zeigen, dass das erhaltene Ammoniakplatinpyridinchlorür kaum von Spuren der isomeren Verbindung verunreinigt war. Bei 100° in trockenem Zustande geht es leicht und vollständig in das isomere über, und wenn man die wässrige Lösung auf dem Wasserbad erwärmt, kann man mit den erwähnten Reagentien den allmählich eintretenden Uebergang in das isomere Salz sehr schön verfolgen. Die vollständige Umwandlung geht jedoch nicht gar zu leicht von Statten. In der Regel habe ich daher auch etwas von dem Salz erhalten, wenn Ammoniakplatinchlorür mit wässrigem Pyridin in gelinder Wärme behandelt wurde. Es blieb dabei in der Mutterlauge beim Zusatz von Alkohol und konnte mit Kaliumplatinchlorür leicht als solches erkannt werden. Ich habe sogar das Salz in dieser Weise wenn auch in unreiner Form zuerst dargestellt. Ammoniakplatinpyridinchlorür kann somit leicht in Pyridin- platinamminchlorür umgelagert werden, aber nicht umgekehrt. Ob die umgekehrte Umlagerung in wässriger Lösung vielleicht doch spurenweise vor sich geht, lasse ich dahingestellt, dass sie aber bei Anwesenheit von Salzsäure in der Wärme stattfindet, folgt aus dem Versuch von JÖRGENSEN. Er erhielt dabei nämlich ein Gemisch von Pyridinplatinchlorür und Ammoniakplatinchlorür, die erste Verbindung in etwas grösserer Menge. Ich kann dies völlig bestätigen (JÖRGENSEN erhielt ein Gemisch mit 49,53 — 50,06 % Platin, ich erhielt 51,12 % Platin). Ob nun ähnliche Umlagerungen in den von JÖRGENSEN erwähnten analogen Fällen, wo Pyridin gegen andere Amminbasen ersetzt war, constatirt werden können, wäre gewiss von Interesse ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 8305 zu erfahren, für die Theorie hat es aber keine Bedeutung. Ich werde bei Gelegenheit zeigen, dass es Fälle giebt, wo eine ähn- liche Umlagerung unzweifelhaft vor sich geht, ohne dass man, auch wenn die Reaktion bei niedriger Temperatur verläuft, die labile Form erhalten kann. Die obenstehenden Versuche lehren, dass wenn man die Constitution der Metallammoniake erforschen will, man mit sehr sanfter Hand eingreifen muss und ungeachtet dessen nicht sicher ist nicht irre geführt zu werden. Ich habe auch Ammoniakplatochloramminchlorür mit Pyri- din und Pyridinplatochlorpyridinchlorür mit Ammoniak in der Kälte behandelt, habe aber noch kein sicheres Resultat bekom- men können. 306 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 300.) London. Lords commissioners of H. M. Treasury. The voyage of H. M. S. Challenger. A summary of the scientifie results, BP. 1-2. .1895..2:0. — British association for the advancement of science. Report. Meeting 64 (1894). 8:o. — Entomological society. Transactions. 1894. 8:0. — Geological society. Quarterly journal. Vol. 51 (1895): P. 2. 8:0. Geological literature added to the library. Year 1894: 2. 8:0. — .R. Microscopical society. Journal. 1895: P. 2. 8:o. — Royal society. Proceedings. Vol. 57 (1895): N:o 343-344. 8:o. — Zoological society. Transactions. Vol. 13: P. 10. 1895. 4:o. Proceedings. 1894: P. 4. 8:0. Mexico. Sociedad cientifica »Antonio Alzate». Memorias y revista. T. 8 (1894/95): N:o 1-2. 8:0. Moscou. sSociete imp. des naturalistes. Bulletin. 1894: N:o 4. 8:0. München. X. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Philos.-philol. u. hist Cl. 1894: H. 3. 8:0. New York. Lenox library. Annual report. 25 (1894). 8:0. San Salvador. Observatorio astronomico y meteoroloögico. 1895. 4:0. St. Petersburg. Academie Imp. des sciences. Mémoires. (7) T. 42: N:o 12; (8) T. 1: N:o 1-8. 1894. 4:0. Bulletin. (5). 7..2.(1SIH)>N:0/2.04:0. — Institut imp. de medecine experimentale. Archives des sciences biologiques. T. 3: N:o 4. 1895. 4:0. Stettin. Zöntomologischer Verein. Stettiner entomologische Zeitung. Jahrg. 55 (1894): N:o 7—9. 8:0. Sydney. Geological survey of New South Wales. Memoirs. Paleontology. N:o 8. 1895. 4:0. — Linnean society of New South Wales. Proceedings. (2) Vol. 9: P. 3-4. 1894. 8:0. — Observatory. Results of rain, river, and evaporation observations made in New South Wales during 1893. 8:0. (Forts. & sid. 348.) 507 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 5. Stoekholm. Beiträge zur Kenntniss der Platinaethylsulfid- verbindungen. Von PETER Krason. [Mitgeteilt den 8 Mai 1895.] Die Verbindung zwischen Platinchlorür (1 Mol.) und Ae- thylsulfid (2 Mol.) existirt in zwei isomeren Formen wie BLoM- STRAND !) vor einigen Jahren gezeigt hat. Er nimmt an, dass die zuerst durch Einwirkung von Aethylsulfid auf Kaliumplatin- chlorürlösung entstehende Verbindung («-Form) in ihrem Bau mit PEYRONE’s Base übereinstimmt, also der Verbindung welcher unter ähnlichen Umständen bei Einwirkung von Ammoniak oder Ammoniakbasen auf Kaliumplatinchlorür entsteht. Die andere Form (ß-Form) wurde erhalten mittelst derselben Methode, wo- durch PEYRONE's Chlorid in REISET's zweites Chlorid übergeführt wird, also durch Schütteln der Verbindung mit Aethylsulfid und Wasser, aus welcher Lösung die $%-Verbindung an der Luft sich allmählich ausschied. BLOMSTRAND giebt den Schmelzpunkt des a-Chlorids zu 81°, des 8-Chlorids zu 106° an. Da ich für später zu erwähnende Untersuchungen diese Verbindungen und zwar in ganz reiner Form brauchte, habe ich zunächst die «-Verbindung dargestellt. Hierbei stiess ich aber auf ganz unerwartete Schwierigkeiten. Sei es, dass ich die Ver- bindung bei niedriger oder bei höherer Temperatur darstellte, 1) Journ. pr. Ch. 1888, s. 352. 808 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. sie hatte keinen scharfen Schmelzpunkt und dieser variirte noch dazu erheblich. Ich schüttelte nun das Präparat wiederholt mit kaltem Alkohol und bestimmte jedesmal die in Lösung überge- gangene Menge und machte zugleich Schmelzpunktbestimmungen des Rückstandes. Die Löslichkeit des Rückstandes nahm dabei ab, der Schmelzpunkt aber nahm zu, bis er den Schmelzpunkt der 8-Verbindung erreichte. Eine krystallografische Untersuch- ung zeigte aber, dass keine ß- sondern «-Verbindung vorlag, was darauf hindeuten würde, dass die beiden Isomeren den- selben Schmelzpunkt haben. Das ist auch in der That der Fall und BLOMSTRANDS «-Verbindung war sehr mit #-Chlorid verun- reinigt (etwa 20 %). Als allein zweckmässiges Lösungsmittel bei dieser Trennung habe ich conc. Aldehyd oder ein Gemisch von etwa gleichen Volumina von reinem Aldehyd und Alkohol gefunden. Wenn man das bei gewöhnlicher Temperatur getrocknete und pulverisirte Rohmaterial (1 Th.) mit etwa 2 Th. Aldehydgemisch bei ge- linder Wärme digerirt, so bleibt die «@-Verbindung in nahezu reiner Form zurück, während ein Gemisch der a- und ß-Ver- bindung in Lösung geht. Nach dem Verdunsten des Lösungs- mittels bei gewöhnlicher Temperatur kann die #-Verbindung durch Schütteln mit Silbersulfat und Wasser in wasserlösliches Sulfat übergeführt werden, während die @-Verbindung dabei nur spurenweise angegriffen wird. Zweckmässiger wird aber das Ge- misch auf reine ß-Verbindung verarbeitet. Zu diesem Zweck versetzt man es mit der berechneten Menge Aethylsulfid, und darauf mit Wasser von etwa 80° zu und schüttelt, wobei das ganze schnell in Lösung geht. Die Lösung wird bei gewöhn- licher Temperatur verdunstet, wobei allmählich die $-Verbindung nahezu rein auskrystallisirt. Durch Aethylsulfid allein ohne Wasser kann die «-Verbindung nicht oder wenigstens nur theil- weise in 8-Verbindung übergeführt werden. Beide Formen sind bei etwa 60° leicht löslich in Aldehyd- alkohol und beim Erkalten krystallisirt der grösste Theil wieder aus. In ganz trockener Form sind beide Formen zwar beständig ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 809 bis der Schmelzpunkt 108° erreicht ist, aber in Lösung fangen sie bei viel niedriger Temperatur an in einander überzugehen. Man darf daher bei Lösungen eine Temperatur von etwa 60° kaum überschreiten. Hieraus erklärt sich auch der gleiche Schmelzpunkt beider Verbindungen. Es ist nicht der wahre Schmelzpunkt welcher vorliegt, sondern die Temperatur, bei welcher sie in trockener Form in einander übergehen. Wenn man eine alkoholische Lösung der reinen «-Verbindung mit alkoholischer Silbernitratlösung verzetzt, so bleibt die Lös- ung einige Zeit ganz klar, trübt sich dann, worauf allmählich das Chlorsilber herausfällt. Wird die $-Verbindung in derselben Weise behandelt, so geht die Umsetzung anscheinend beinahe ebenso schnell vor sich, als wenn Silbernitrat zu Kochsalzlösung gesetzt wird. In dieser Weise kann die geringste Menge ß-Verbindung neben der a-Form nachgeweisen werden. Wenn man eine alkoholische Lösung des a-Chlorids mit Silbernitrat in der Kälte umsetzt und das Filtrat durch Koch- salz in Chlorid verwandelt, so erhält man nur oder beinahe nur 8-Chlorid. Auch wenn man dabei nur die Hälfte der berechneten Menge von Silbernitrat verwendet, so wird die «-Form vollständig in 8-Form verwandelt. Es muss demnach ein Nitratchlorid existirern. Auch wenn man «-Chlorid durch Silbersulfat in der Kälte in Sulfat überführt, wozu sehr lange Zeit nöthig ist, und das Sulfat wieder in Chlorid verwandelt, erhält man nur ß- Form. Nitrat und Sulfat existiren also nur in 8-Form. BLOMSTRAND meint dass das Bromid und Jodid, welche nur in einer Form existiren, auch der -Form angehören. Das dürfte aber nicht der Fall sein. Er stellte diese Verbindungen aus dem Sulfat dar. Direkter und bequemer erhält man sie aus den Chloriden, wenn man dazu Lösungen von Bromkalium resp. Jodkalium zusetzt. Eine Umsetzung tritt dabei vollständig oder nahezu vollständig ein. Nach dem Umkrystallisiren fand ich den Schmelzpunkt beider Bromide bei 124°, BLOMSTRAND giebt 118° an. In ihrer alkoholischer Lösung entstand mit Silbernitrat fast sofort eine schwache Trübung, welche sich dann allmählich ver- 310 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. stärkte. Werden die beiden Bromide in der Kälte durch Chlor- silber in Chloride übergeführt, so erhält man in beiden Fällen beinahe reines «-Chlorid, was leicht durch Silbernitrat in er- wähnter Weise gezeigt werden kann. Das Bromid (und Jodid), gehört somit der «-Reihe an. Diese Thatsachen stimmen auch mit den krystallografischen Untersuchungen von WEIBULL !) über- ein. Sie sind nämlich isomorph mit dem «-Chlorid. Man kann somit beliebig a- in $-Form und umgekehrt verwandeln. Die leichte Umwandlung der einen Form in die andere machte eine Mol. gewichtsbestimmung erwünscht, welcher nach RaouLts Methode unter Benutzung von Eisessig als Lösungs- mittel ausgeführt wurde. Die «-Form gab dabei: Gewicht des Lösungsmittel . . . . . . 25,727 gr. > (ers Substansg.c sie Könen 102 Depression..tange uniwensalzar HORSE Mol. gew. 461; ber. 448. Die 3-Form gab Zahlen die allerdings zeigten, dass keine polymere Form vorlag. Sie müssen indessen doch durch neue Bestimmungen bestätigt werden. Der bedeutende Unterschied in der Geschwindigkeit, womit. die beide Formen sich mit Silbernitrat umsetzen, machte eine Bestimmung des electrischen Leitungsvermögens der beiden For- men erwünscht. Die Bromiden waren direkt aus den Chloriden durch Zusatz. von Bromkalium in alkoholischer Lösung erhalten und einmal aus Aldehydgemisch umkrystallisirt. Mein verehrter Freund, Prof. S. ARRHENIUS, hat gütigst die Untersuchungen vorgenom- men und darüber Folgendes mitgetheilt: »Da die beiden Bromide auch bei geringen Zusätzen von Wasser zu einer alkoholischen Lösung ausfielen, so wurden, der Vergleichbarkeit halber, die Leitfähigkeiten von alkoholischen Lösungen bestimmt. Von den Chloriden wurden ausserdem durch Zusatz von gleich grossen Mengen Wasser 50-procentige alkoholi-. sche Lösungen bereitet, welche auf ihre Leitfähigkeit untersucht. !) Zeitschrift für Krystallographie 1888, s. 116. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 511 wurden. Die Messungen wurden bei 15° C. nach KOHLRAUSCHS Methode angeführt. Folgende Zahlen wurden gefunden. a-Chlorid 0,149 gr. in 50 ce. Alkohol (97 %) gab gleich nach der Lösung das mol. Leitvermögen 98,8.1071% nach 4 Tagen 250,10-1%. Dieselbe Lösung mit gleich viel Wasser ver- dünnt ergab u = 266.107 19. ß-Chlorid 0,1098 gr. in 50 ce. Alkohol gab u = 817.10 10, nach 4 Tagen u = 1650.10 1%, mit gleich viel Wasser verdünnt u = 3480.10 19. a-Bromid 0,1233 gr. in 50 cc. Alkohol gab u == 200.10 19 nach 4 Tagen u = 705.107 19. 8-Bromid gab die Ziffern u = 114.10-!° nach 4 Tagen 390810, 1% Eigenthümlich ist das für alle vier Salze beobachtete starke Ansteigen der Leitfähigkeit mit der Zeit, welches auf eine sehr langsam vor sich gehende Umlagerung nach der Auflösung deutet. Da nun weiter die anfangs bei dem «-Chlorid und bei den Bromiden beobachtete Leitfähigkeit nur einen geringen Bruchtheil von der (in den Ziffern abgezogenen) Leitfähigkeit des Lösungs- mittels (2,49.10-10) beträgt, so kann es sehr wohl als möglich, oder sogar als wahrscheinlich angesehen werden, dass diese Kör- per bei der Auflösung vollkommene Nichtleiter sind. Dasselbe gilt auch für das «-Chlorid in 50-procentischer alkoholischer Lösung, welche unmittelbar nach der Bereitung untersucht wurde. Anders sind die Verhältnisse beim ß-Chlorid, welches sich auch gleich nach der Bereitung als ein Leiter erweist. Am meisten bedeutungsvoll ist die Ziffer für 50-procentige alkoholi- sche Lösung, welche gleich nach der Bereitung ein molekulares Leitungsvermögen aufweist, das etwa 11 Procent des molekularen Leitungsvermögens von Chlorkalium unter denselben Umständen beträgt. Obgleich also das ß-Chlorid bedeutend schlechter als die Alkalisalze leitet, ist dasselbe doch entschieden als ein Leiter zu bezeichnen.» Lässt man auf die «-Form welche der Theorie nach Aethyl- sulfidplatochloraethylsulfinchlorur, (C, H,), S Pt CHC, H,), S Cl, 812 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. darstellt, in Chloroform gelöst, trockenes Ammoniakgas einwirken, so verschwindet die gelbe Farbe allmählich und das Ganze gesteht nach und nach zu einer Krystallmasse eines in Nadeln krystal- lisirenden Salzes.!) Wenn man das Gemisch nach dem Sättigen 1) LÖNDAHL (Lunds Univ. Årsskrift, Tom. XXVII) hat das Platinaethylsulfid- triammoniakchlorür in derselben Weise wie ich dargestellt, hat aber darin kein Krystallwasser gefunden; weiter hat er es als in Chloroform ziemlich schwerlöslich gefunden, während ich es als darin unlöslich fand. Wenn er die wässrige Lösung des Salzes mit Jodkalium versetzte, war der grösste Theil des entstandenen Niederschlages in Chloroform löslich und bestand aus Platinaethylsulfidammoniakjodür, PtC,H,,„SNHz31,. Wenn er nun von 8-Form ausging, so erhielt er ebenfalls ein in Chloroform lösliches gemischtes Jodür, welches sich mit dem Vorigen als (optisch) isomer zeigte. Als ich diese Reaktionen zuerst machte, bekam ich, wenn auch in geringer Menge, beim Extraktion der Jodide mit Chloroform in beiden Fällen Körper, welche in Chloroform übergingen. Die so erhaltene Jodide wurden von Docent HAMBERG krystallographisch untersucht. Er fand sie aber identisch und hat über seine Untersuchung folgendes mitgetheilt: Fig. 1. »Rothe Krystallen. Krystallsystem monosym- metrich. a:b:c = 1,472:1:0,990. 2 = 89” Brill, Beobachtete Ebenen: a = (100) © P oo, c = (001) 0 P, 1 = (110) oo P, d = (101) — P oo, e= (101) P so, r = (011) P oo. Die Krystallen waren nach der b-Axel ausgezogen, oftmals mehr oder weni- ger tafelförmige nach a (Fig. 1) oder c (Fig. 2). I Beob. Ber. TR (101) : (110) = 55° 47° 55 47 (101) : (100) = 56° 22 56? 22 , (101) : (001) = 33 31: 3 am, (101) : (001) = 34° 5 34 30 (011) : (001) = 44° 50' 44? 4a, (110) : (100) = 55 48 55° 48. Ich führte nun die Jodiden durch Chlorsilber in Chloriden über und es zeigte sich nun bei näherer Untersuchung, dass die Chlorüre kein Ammo- viak enthielten. Die Jodüre waren beide Platindiaethylsulfinjodide. Beim Nachsehen fand ich dann auch, dass obenstehende Messungen von HAMBERG sehr nahe mit denjenigen, welche WEIBULL (loc. eit.) für Platindiaethylsul- finjodid erhalten hatte, übereinstimmten. WEIBULL giebt a:b:c = 1,4714: 1:0,9885; #8=89° 43’ an. Wenn ich dagegen das Ammoniak Zeit zur vollstän- digen Einwirkung gab, bekam ich kein in Chloroform lösliches Jodur, wo dieses nicht der Fall war, blieb, wie aus dem Gesagten hervorgeht, unverändertes Pla- tinaethylsulfidehlorür in dem Reaktionsprodukt zurück. Eine gemischte Ae- tylsulfidammoniakverbindung war mir nicht möglich zu erhalten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 813 mit Ammoniakgas 12 St. sich selbst überlässt und es dann noch nach Ammoniak riecht, ist kein Substanz mehr in der Lösung. Das Chloroform wird nun abgesaugt und man lässt das schnee- weisse Salz an der Luft liegen, bis das Chloroform verdunstet ist. Es ist nun genau nach der empirischen Formel Pt(NH,), (C,H,), S Cl, + H, O zusammengesetzt. Analyse: Ber. Gef. Pt 195 45,88 46,00 pCt. C, 48 11,30 11,25 H,, 21 4,94 4,97 S 32 7,53 7,58 N, 42 9,88 9,80 Ol, 71 16,71 16,92 Ö 16 | 9,76 425 100,00. Das Salz verliert nicht sein Krystallwasser beim Stehen über Phorphorsäureanhydrid. In trockner Luft hält es sich völlig unverändert, in gewöhnlicher scheint allmählig eine Zersetzung einzutreten, wobei es nach Aethylsulfid riecht. Es löst sich sehr leicht in Wasser und kann daraus wieder durch Alkohol und nachherigen Zusatz von Aether gefällt werden. Wird es in Wasser gelöst mit Jodkalium versetz, so geht es unter Entwick- lung von Ammoniak und Aethylsulfid in Ammoniakplatinjodür über und zwar bei niedriger sowohl wie bei höherer Temperatur. Mit conc. Salzsäure erwärmt geht es vollständig in Ammoniak- platinchlorür über. Das Salz gibt mit Bromwasserstoffsäure all- mählich auskrystallisirende, sternförmig verbundene, gelbliche, fla- che, zugespitze Nadeln. Mit Kaliumplatinchlorür entstehen allmäh- lich auskrystallisirende Nadeln, dann grosse Blätter. Wird es in Das von LÖNDAHL neben das gemischte Jodür erhaltene reine Ammin- jodür giebt er als das Jodür des PEYRONE'schen Basis an, erwähnt aber keine Gründe dafür. Ich kann auch diese Beobachtung nicht bestätigen. Es lag in beiden Fällen Jodüre des ReEıser’s zweiten Basis vor. Diese wurden durch Chlorsilber in Chlorüren übergeführt, welche als Ammoniakplatinchlorüre durch ihr Verhalten zu Chlor und zu Aethylsulfhydrat (ich werde diese Re- aktion später erwähnen) leicht erkenntlich waren. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 5. 3 314 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. trockener Form auf 108” erhitzt, so verliert es etwa 27 2 seines Gewichtes. Der Rückstand besteht aus Ammoniakplatinchlorür und dem von CLEVE dargestellten Platintriammoniakchlorür. Wenn man nun Ammoniak anf das 3-Chlorid, welches wahr- scheinlich Aethylsulfidplatinchlorür, (C, H,, S), Pt Cl, ist, in ge- nau derselben Weise einwirken lässt, so sind die Erscheinungen wesentlich dieselben, nur verläuft die Reaktion schneller. Das vom Chloroform abgesaugte und an der Luft getrocknete Salz hat auch dieselbe Zusammensetzung, Pt C, H,, 5 3NH, Cl, +H, O und kann im Aeusseren kaum von dem vorigen unterschieden werden. Analyse: Ber. Gef. Pt 195 45,88 45,59 pCt. C, 48 11,30 11,58 H,, 21 4,94 4,87 N, 42 9,88 9,81. Zu Jodkalium und zu Salzsäure verhält es sich genau in derselben Weise wie das schon erwähnte Salz. Dass es aber damit nicht identisch ist, geht zur Genüge aus folgenden Reak- tionen hervor. Mit Bromwasserstoffsäure giebt es allmählich hervortretende Körner, mit Kaliumplatinchlorür kleine Bündel von farrenkrautähnlichen Kryställchen. In trockener Form bei 100° im Vacuum erhitzt, verliert es etwa 25 % seines Gewichts. Im Rückstande befindet sich Ammoniakplatinchlorür und ein Platintriammoniakchlorür, welches isomer ist mit dem schon er- wähnten zuerst von CLEVE dargestellten Salz. Ich werde dem- nächst diese zwei Platintriammoniakchlorüre, welche für die Theorie wichtig sind, ausführlich behandeln. Man kan nun den Verlauf der Reaktionen nach den früher entwickelten Grundanschauungen in Formeln zur Anschauung bringen sowohl unter Annahme einer strukturchemischen Ver- schiedenheit zwischen dem «- und dem #-Chlorid wie auch unter Annahme einer nur geometrischen. Im letzten Fall wäre auch die ‚Verschiedenheit zwischen den Platintriammoniakchlorüren nur eine geometrische. Ist das Elektrische Leitungsvermögen der Ver- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:05. 515 bindungen aber ein verschiedenes, so können wir kaum eine nur geometrische Isomerie vor uns haben. Wenn man a- oder ß-Chlorür in alkoholischer Lösung mit Aethylsulfhydrat versetzt und das Ganze bei gewöhnlicher Tem- peratur stehen lässt, so bildet sich allmählich ein gelblicher, schlei- miger Niederschlag, welcher nach dem Trocknen bei gewöhnlicher Temperatur beim Erhitzen auf 108° etwa 5 % Aethylsulfid ver- liert und in Platinmercaptid übergeht. Das Aethylsulfid geht somit grösstentheils weg, wenn das Chlor gegen Thioaethyl ver- taucht wird. Lässt man dagegen Phenylsulfhydrat auf die Chloride unter den erwähnten Umständen reagiren, so wird die Lösung zuerst prachtvoll goldgelb. Allmählich bildet sich ein Niederschlag von mikroskopischen Nadeln. Die so gebildete Verbindung ist im Anfange in Alkohol löslich. Sie repräsentirt Aethylsulfid- platothiophenyl, C,H,,SPt(SC,H,),. Sie kann aber nicht in trockene Form ohne Verlust von etwa 3—4 % Aethylsulfid ge- bracht werden, welches fortwährend aber langsam weggeht, bis nur etwa 8—9 % zurückbleiben. Das Präparat wird dabei theil- weise in Alkohol unlöslich. Bei 108° geht alles Aethylsulfid weg und reines Platosothiophenyl bleibt zurück. Aethylsulfidplatothioaethylehlorür, (C, H,), SPtSC,H, Cl. Bei den oben genannten Versuchen wurden beide Chlor- atome durch den Thioalkylcomplex ersetzt. Lässt man die Re- action in Chloroformlösung vor sich gehen, so wird nur das eine Chloratom ersetzt, aber das ist schon genügend, um das eine Mole- kül Aethylsulfid zum Entweichen zu veranlassen. Die Reaction verläuft ganz gleich bei beiden Formen, nur etwas schneller bei der #-Form. Sobald das Aethylsulfhydrat zugesetzt ist, fängt sich Chlorwasserstoff an zu entwickeln. Nach dem Verdunsten des Chloroforms bei gewöhnlicher Temperatur bleibt als Rückstand ein syrupöser Körper, welcher allmählich fest wird. Man löst in Chloroform und setzt vorsichtig Alkohol zu, bis die Verbindung auskrystallisirt. In reiner Form bildet die Verbindung schöne 316 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. gelbe Krystalle, welche in Chloroform und Schwefelkolenstoff sehr leicht, in kochendem Alkohol einigermaassen, in kaltem schwierig löslich sind. Aldehydalkohol ist ein zweckmässiges Krystallisationsmittel. Die Verbindung schmilzt bei 124°. Ge- schmolzen hält sie sich lange Zeit in flüssiger Form. Analyse: Ber. Gef. Pt 195 51,12 50,86 pCt. G, 12 18,37 18,54 H,; 15 3,93 4,12 S, 64 16,77 16,33 Cl 35,5 9,31 9,38 881,5 100,00 99,23. Wenn man die Verbindung in Aethylsulfid löst und mit grossen Mengen warmen Wassers schüttelt, so kann man sie in Lösung bringen. Wird diese Lösung bei gewöhnlicher Tempera- tur verdunstet, so krystallisirt dieselbe Verbindung wieder aus. Durch Zusatz von Brom- resp. Jodkalium zur alkoholischen Lös- ung erhält man das Bromid und das Jodid in schönen Kry- stallen, welche aber noch nicht näher untersucht sind. Wenn man zu der in Chloroform gelöste Verbindung die berechnete Menge Brom mit Chloroform verdünnt zusetzt. so fällt das Aethylsulfidbromoplatothioaethylehlorid, C,H,,SBr,PtSC,H,C1, aus als ein in Chloroform fast unlösliches rothes Krystallpulver aus (Pt ber. 36,01 %, Erh. 36,22 4). Man erhält dasselbe Aethylsulfidplatothioaethylchlorur, wenn man von der «- oder $-Form ausgeht. Um hierüber sicher zu sein habe ich Dr. A. HAMBERG veranlasst krystallographische Untersuchungen auszuführen. Er hat gütigst darüber folgendes mitgetheilt: Fig. 8. »Strohgelbe Krystallen: Krystallsystem: Rhombisch NN EN ars bee =0,901 1 TIS Su SG Beobachtete Ebenen (Fig. 3) ce = (001) OP und O=(111) P. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, 0:05. 517 Gemessen. Berechnet. (111): (001) = 63° 40’ 63° 40! damen 132 48, (11): (111) = 83° 481), 83” 31". Wie oben gesagt, enthält das Reaktionsprodukt zwischen Aethylsulfid und Kaliumplatinchlorür (BLOMSTRAND’s a-Chlorid) viel von der 8-Verbindung. Die Ursache davon wird klar, wenn zu einer Lösung von Platintetraaethylsulfidchlorür Kalium- platinchlorür zugesetzt wird. Es fällt dann sogleich ein pflaster- ähnlicher Körper nieder, welcher allmählich erhärtet und aus beiden Formen zu etwa gleichen Theilen besteht. Durch Erhitzen des Sulfinchlorids mit Kaliumplatinchlorür- lösung erhielt BLOMSTRAND ein unlösliches gelbes Pulver, welches als Doppelsalz zwichen #-Form und Platinchlorür aufgefasst wurde. Da nach meiner Auffassung ein solches Doppelsalz kaum existiren kann, habe ich die Sache näher untersucht. Ich habe die Verbindung aus beiden Formen durch längeres Di- geriren mit der berechneten Menge Kaliumplatinchlorur in wäss- riger Lösung bei höchstens 30° dargestellt. Wird das trockene Reaktionsprodukt mit Chloroform übergossen und der Einwirkung von Aethylsulfhydrat unterworfen, so geht es allmählich unter Entwicklung von Chlorwasserstoff in Lösung und diese Lösung enthält nun das oben erwähnte Aethylsulfidplatothioaethylchlorür. Diese Reaktion kann am besten in der Weise gedeutet werden, dass die vorliegende Substanz Aethylsulfidplatochlorür, C, H,,Pt Cl,, wäre. Die nur allmähliche Entstehung derselben spricht auch nicht für das Vorhandensein eines Doppelsalzes. Wird das Aethylsulfidplatothioaethylchlorur in Chloroform gelöst und darauf trockenes Ammoniakgas eingeleitet, so bildet sich allmählich ein in Chloroform unlösliches Salz. Wenn die Reaktion zu Ende ist, wird das Chloroform abgesaugt und das im Salze Rückständige an der Luft bei gewöhnlicher Temperatur verdunstet. Das Salz ist Ammoniakplatothioaethylamminchlorür, SINE OHE NH, RR ‚In unreiner Form. Zur Reinigung wird es in Te) j 318 KLASON, KENNTNISS DER PLATINAETHYLSULFIDVERBINDUNGEN. wenig Wasser gelöst, filtrirt, mit Alkohol versetzt und darauf mit Aether gefällt. Die ersten rein weissen Niederschlägen sind das reine Salz, welches, in dieser Weise erhalten, in kleinen sternförmig angeordneten Nadeln krystallisirt. Analyse: Ber. Gef. Pt 195 59,91 59,89 pCt. S 32 9,83 OM N, 28 3,60 3,52. In trockenem Zustande verliert das Salz bei 108” nicht an Gewicht. Es ist in Wasser äusserst leicht löslich. Beim Stehen oder nur gelinden Erwärmen trübt sich die Lösung, es bilden sich - amorphe Substanzen, welche sich nicht mehr in Wasser lösen. Versetzt man die Lösung des Salzes mit Jodkalium, so krystalli- sirt in kurzer Zeit das gebildete Jodid in langen, besenförmig geordneten Nadeln von schöner, weisser Farbe; wird nun gekocht, so schlägt die Farbe in Gelb um unter Entwicklung von Am- moniak. Wird die Lösung des Salzes mit Kaliumplatinchlorür versetzt, so krystallisirt sogleich eine dem Magnus’schen Salz analoge Verbindung in gelblichen Krystallkörnern aus, welche Ammoniakplatothioaethylamminplatinchlorür, (NH,PtSC,H,NH,), Pti@l, ist. Analyse: Ber. Gef. Pt, 585 63,80 63,68 pCt. Elia A142 15,49 15.21. Das Ammoniakplatothioaethylamminchlorür verhält sich so- mit genau wie Ammoniakplatinamminchlorür nur dass es ein- basisch ist. Nun kann man das Ammoniakplatothioaethylammin- chlorür auch direkt aus PEYRONE's chlorid durch Substitution eines Chloratoms gegen Thioaethyl erhalten. Es ist somit deut- lich, dass dieser letzen Verbindung entweder der Formel NH, Pt CINH, Cl zukommt oder dass bei dieser Reaktion eine Um- lagerung stattfindet. Das Ammoniakplatothioaethylamminchlorür hat mir in theo- retischer Beziehung sehr interessante Derivate gegeben. Ich hoffe daher auf dieses Salz zurückzukommen. 319 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 5. Stockholm. Ueber die Gattung Gerardia Lac.-Duth. Von OSKAR CARLGREN. [Mitgeteilt den 8. Mai 1895 durch HJALMAR THEEL.] Mit Untersuchungen über Actiniarien des Reichsmuseums zu Stockholm beschäftigt, wurde meine Aufmerksamkeit vor zwei Jahren auf einige Gerardia-Colonien gerichtet. Da sie mir grosse Ähnlichkeit mit Zoantheen zu haben schienen, war ich schon damals geneigt sie näher zu untersuchen, habe aber infolge anderer Arbeiten jetzt zuerst diese Absicht verwirklichen können. Es zeigte sich auch, dass die anatomische Untersuchung meine Vermutung vollständig bestätigte. Gerardia ist keine Anti- patharie sondern eine Zoanthide, die in ihrem anatomischen Bau mit dem Genus Parazoanthus hauptsächlich übereinstimmt. Äusseres Aussehen. Anatomische Beschreibung. In Betreff des äusseren Aussehens des Genus Gerardia ha- ben LAcAzE-DUTHIERS (1864) und BELL (1891) hinreichende Beschreibungen gegeben. Darum will ich mich kurz fassen. Im Reichsmuseum finden sich 5 Exemplare, ein kleines Stück »Algier, Kölliker» etikettiert, 3 ziemlich verzweigte, etwa 12 Ctm. lange Colonien aus la Calle, Algier, durch das Museum zu Paris erhalten, alle 4 in Weingeist aufbewahrt; ausserdem findet sich ein getrocknetes, etwa 0,5 Mtr. hohes Exemplar von demselben Lokale wie die letzteren und von Prof. LACAZE- DUTHIERS gegeben. 320 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. Das Coenenchym bekleidet in einer gewöhnlich dünnen Schicht die Hornachse, nur hier und da wird es mehr verdickt, wenn, wie nicht selten geschieht, Verbindungen zwischen den Zweigen statt- finden. Diese Verbindungsstücke sind nicht immer rund, sondern gewöhnlich zugeplattet und ausgebreitet, wovon sie das Aussehen unregelmässiger etwa 3 Ctm. langen und 0,5 Ctm. breiten Plat- ten zwischen den Zweigen erhalten. Auf manchen Polypen waren die Tentakeln sichtbar. Ich habe sie nicht nur einer äusser- lichen Betrachtung unterworfen sondern auch an Schnitten unter- sucht und im Allgemeinen gefunden, dass die Zahl 26 bis 28 ist. Bisweilen habe ich 24 gesehen, eine Zahl, die LACAZE- DUTHIERS (1864 p. 184) angiebt. Die Zahl 28 stimmt auch mit der Septenanordnung überein, wie wir unten sehen werden. Die Tentakeln sind, wie LACAZE-DUTHIERS sagt, in zwei Cyclen angeordnet. Das Ektoderm der Leibeswand, das oft auf den untersuchten Exemplaren weggefallen ist, bekleidet ganz und gar die äussere Fläche der Mesogloea. Wo es vorhanden ist, scheint es deut- lich und recht mächtig, obgleich es die Dicke der Mesogloea gewöhnlich nicht erreicht. Hier und da sieht man Inkrustier- ungen, die doch hauptsächlich in der Mesogloea liegen. Sie bestehen von Sandkörnchen, Spongiennadeln, Foraminiferen und Kalkkörperchen von Gorgoniden. Die Sandkörnchen sind von wechselnder Grösse und treten am zahlreichsten auf (Fig. 4). Spongiennadeln und Foraminiferen sind auch nicht ungewöhnlich; am seltensten habe ich Kalkkörper gefunden. Von den fremden Körpern bei Gerardia, die LACAZE-DUTHIERS (1864) abgebildet, habe ich solche, die auf den Figuren 15—18 und 21—23 sich finden, gesehen. Ausserdem trifft man sehr selten Diatomaceen. Die Mesogloea ist derjenigen des Zoanthidengenus Parazoanthus ähnlich. Sie besteht also von einer homogenen Zwischensubstanz mit mehr oder minder deutlichen Bindegewebszellen. Übrigens treffen wir hier ektodermale Lacunen und einen Ringsinus (ven- circling sinus») an (Fig. 6). Die Lacunen, die hauptsächlich in den distalen Teilen des Körpers sich vorfinden, stehen einerseits ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 321 mit dem Ektoderm, anderseits mit dem Ringsinus in Verbindung. In den distalen Partien des Körpers scheint der Ringsinus sehr unbedeutend, nimmt dagegen in der Mitte des Körpers zu und tritt hier an Querschnitten wie ein Kanal, hier und da von der Mesogloea abgebrochen, auf. Die Lacunen und der Ring- sinus in den distalen Partien des Körpers erinnern an die Ab- bildungen, die HADDoN und SHACKLETON (1891 a Taf. 59, Fig. 9—10) von Parazoanthus Dixoni geben, in den proximalen da- gegen mehr an die Abbildungen von P. anguicoma (Taf. 59, Fig. 11), obgleich ich unter den Querschnitten mehrerer Exem- plare nur bei einem (dem von Kölliker genommenen) einen so guten Ringsinus beobachtet habe. Bei übrigen Exemplaren da- gegen war der Ringsinus von mächtigen Mesogloeaschichten abge- brochen, so dass er gewöhnlich wie langgestreckte Höhlungen hervortritt. Die Ringmuskulatur der inneren Fläche der Mesogloea ist schwach, in dem distalen Teil ist ein entodermaler Sphinkter (Fig. 4) vorhanden. Ich benutze die Gelegenheit hier hervor- zuheben, dass man bei Zoantheen sehr genau untersuchen muss, ob der Sphinkter meso- oder ento-dermal ist. Man erhält näm- lich oft von Formen, die einen entodermalen Sphinkter haben, Schnitte, von denen man glauben könnte, dass der Sphinkter mesodermal wäre. Die Schnitte gehen in solchem Falle nicht nur durch die Leibeswand sondern auch durch einen grösseren oder minderen Teil eines Mesenteriums, wo der Sphinkter die Mesogloea durchbricht. Die Muskulatur der Tentakeln und die der Mundscheibe ist schwach, sowohl die Längs-(resp. Radial-)muskeln an der äusseren Seite der Mesogloea als die Ringmuskeln der inneren sind nicht weiter entwickelt und nicht in der Mesogloea einge- senkt. Das Entoderm und Ektoderm der Tentakeln übertreffen in Dicke vielfach die Mesogloea, auch in der Mundscheibe sind sie mächtiger. So ist es auch in dem Schlundrohr, wie man an der Figur 1 sehen kann, nur in der Schlundrinne ist die Mesogloea bedeutend verdickt (Fig. 1). 322 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. A a Kara HTT rn 324 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. Das Schlundrohr, dessen allgemeines Aussehen man an der Figur 1 sehen kann, ist wie gewöhnlich in der einzigen’ (hinteren, ventralen) Schlundrinne anders gebaut als in den übrigen Teilen und besteht wohl hauptsächlich von Stützzellen. Es läuft in einem Schlundrohrszipfel aus, der nur den verdickten Teil der Mesogloea enthält und nur mit dem vollständigen Richtungs- mesenterienpaar an der Körperwand verbunden ist. Die Figur 3 zeigt uns einen Querschnitt des Schlundrohrszipfels und des inneren Teils der zwei vollständigen Richtungsmesenterien. Das Ektoderm der Schlundrinne war von den seitlichen Partien des Ektoderms wohl markiert, dagegen scheint an den Schnitten die Grenze zwischen den Seitenpartien des Ektoderms, die von dem übrigen Teil des Schlundrohrs herstammen, und dem Entoderm nicht so deutlich. Auf der ektodermalen Seite des Schlundrohrs fanden sich wie gewöhnlich keine Muskeln, an der entodermalen waren die Ringmuskeln schwach. Die Mesenterien waren wie bei den Zoantheen entwickelt und die Anordnung derselben stimmt vollständig mit dem Makro- typus der Zoantheen überein. Von 6 näher untersuchten Ex- emplaren waren 4 mit 28 Mesenterien, 14 auf jeder Seite, ver- sehen; 2 hatten 26 Mesenterien, von denen 14 auf der einen Seite, 12 auf der anderen standen. Die Angabe von LACAZE- DUTHIERS, dass 24 Septen sich vorfinden, habe ich nicht kon- statieren können. Von der Fig 29 bei LACAZE-DUTHIERS (1864) erhält man auch die Vorstellung, dass alle Mesenterien voll- ständig wären, was nicht der Fall ist. Die Mesenterialfila- mente, die nur den vollständigen (Makro-) Mesenterien zukom- men, sind von dem typischen Aussehen der Zoantheen. Man kann deutlich sehen, dass das Ektoderm des Schlundrohrs sich an die Mesenterien fortsetzt; die Partien, die HADDON und SHACKLETON (1891 a, b) »reflected ectoderm» nennen, treten deut- lich hervor, und man erhält an Querschnitten solche Figuren wie HADDON und SHACKLETON (1891 b, Taf. 64) und HEIDER (1895) von Zoanthidenfilamenten abgebildet haben. Das Material ist indessen nicht so gut, dass ich in histologische Einzelheiten ein- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 925 gehen kann. In den proximalen Partien des Körpers sind nur die Drüsenwülste vorhanden. Die Makromesenterien sind in den distalen Partien des Kör- pers bedeutend dicker als in den mehr proximalen. Ebenso sind die Mikromesenterien in der Oralgegend bedeutend stärker ent- wickelt als in den übrigen Teilen, indem sie da an mehr als der Hälfte der Mundscheibe sich inserieren. Nach der proximalen Seite werden sie doch bald dünner und reichen wenig über die Fläche des Entoderms der Körperwand. Keine Lacunen habe ich in den Mesenterien gesehen, auf wenigen Schnitten habe ich Zellen- inseln beobachtet, bin aber wegen des nicht so guten Materiales in dieser Sache nicht völlig sicher. Nur in einem untersuchten Individuum fanden sich Ge- schlechtsorgane, Ovarien, die, wie gewöhnlich bei den Zoantheen, nur auf den vollständigen Mesenterien auftreten. Nach den Beobachtungen von LACAZE-DUTHIERS scheint es wahrscheinlich, dass nicht nur die einzelnen Individuen in derselben Colonie geschlechtlich getrennt sind, sondern auch dass eine Colonie nur männliche oder nur weibliche Geschlechtsprodukte hervorbringt. Das Genus stimmt also auch in dieser Sache, wenn die Beob- achtungen von LACAZE-DUTHIERS bestätigt werden, mit der Gat- tung Parazoanthus überein. Wir kommen schliesslich zu dem Coenenchym der Polypen und zu dem von ihnen abgesonderten Achsenskelette. Die Fig. 5 zeigt uns einen Flächenschnitt des Coenenchyms, der durch das Kanalsystem desselben geht. Der Schnitt ist von einem solchen Teil des Coenenchyms entnommen, der mehr ausgebrei- tet ist und ein flächenförmiges Achsenskelett enthält (siehe oben!). Die Figur 7 stellt dagegen einen Querschnitt der Achse eines Zweigs vor. In der Mitte sieht man das hornartige, mehr- schichtige Achsenskelett in der Peripherie von dem Kanalsystem des Coenenchyms umgeben; an der linken Seite ist ein Polyp längsgeschnitten; an der unteren sieht man in einer Höhlung zwei kleine Mesenterien. Mein Material ist nicht so reichlich. dass ich eingehende Studien über das Kanalsystem habe ma- 326 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. chen können; nach meinen Beobachtungen glaube ich doch, dass es nicht so regelmässig ist, wie LACAZE-DUTHIERS an der Fig. 29, Taf. 17 (1864) gezeigt hat. Ebenso scheint es mir als ob das Kanalsystem zwischen den Polypen reichlicher wäre in den flach ausgebreiteten Colonien als in den runden Zweigen. Die Fortsetzungen des ccoelenterischen Raums, die auf den flach aus- gelireiteten Armen zwischen jedem Mesenterium ausgehen, setzen sich in ein unregelmässiges System von Kanalen fort, die hier und da Verschmelzungspunkte zeigen. Der Bau des Coenen- chyms im Übrigen ist wie der der Körperwand der Polypen. In der Achse findet man an Schnitten das von dem Ekto- derm gebildete Hornskelett, das von zahlreichen, koncentrischen Schichten zusammengesetzt ist, aber wegen der Zusammenpres- sung der Schichten oft sehr unregelmässig wird und hier und da in dem Inneren besondere Faltungspunkte zeigt. Die Figur 7 stellt einen Querschnitt durch die Achse der Colonie dar. In den ausgebreiteten Platten bildet die Hornsubstanz eine dünnere Schicht, die auch deutlich in wechselnden Perioden von dem Ektoderm abgesetzt ist. Bisweilen hat sie das Aussehen von einem Maschenwerk, das jedoch möglicherweise mit der von LACAZE-DUTHIERS gegebenen Abbildung Fig. 26, Taf. 16 über- einstimmt. Oft treten an Schnitten unregelmässige, kugelförmige Bildungen auf, die von derselben Konsistenz sind wie das übrige Hornskelett, aber bisweilen sich von Boraxcarmin färben. Das Ektoderm, das die Hornsubstanz abgeschieden hat, tritt sehr unbedeutend und nur hier und da hervor. Die »petites elevations ombeliquees crateriformes», die LACAZE-DUTHIERS (Fig. 25, T. 16) abgebildet hat, sind wohl nicht anders als kleine, nicht ausge- bildete Polypen. Litteratur. Die älteren Autoren wie PALLAS (1766), BERTOLINI (1819) und teilweise auch LAMARcK (1836) führten das später von LACAZE-DUTHIERS 1864 aufgestellte Genus mit der Gattung Gorgonia zusammen. BERTOLINI gab ihm zuerst eine systematische ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 8327 Stellung, indem er die Species Gorgonia savaglia nannte. LA- MARCK hat, wie LACAZE-DUTHIERS (1864 p. 174) gezeigt, sich in mehreren Hinsichten geirrt, weil er in dem Achsenskelett der Colonien eine andere Species (Antipathes glaberrima) als in den mit Coenenchym und Polypen versehenen Colonien (Gorgonia tuberculata) gesehen hat. Übrigens standen nach der Angabe von LACAZE-DUTHIERS, da er 1864 über Gerardia schrieb, in den Sammlungen des Museums zu Paris einzelne Polypen unter dem Namen Palythoa denudata und Zoanthus sp. Eine zweite Periode in Betreff der systematischen Stellung unserer Species beginnt mit dem Jahre 1844. NArpo (1844), der zwar noch Antipathidi zu der Alcyonarien rechnet, teilt die Anti- pathiden in zwei Unterfamilien, Antipatini mit sechs Tentakeln und Savalini mit sechszehn Tentakeln. Zu der letzteren wird nur das einzige Genus Savalia, NARDO, geführt. NARDO setzt keinen Speciesnamen auf, aber sollte wohl, was BELL (1891 p. 90) hervorhält, die Species Savalia savaglia (oder savalia) genannt haben, wenn er einen Speciesnamen gebraucht hätte. Schon 1846 zeigt indessen Dana, '!) dass die Antipathiden näher den Actinoidea (die später s. g. Zoantharien) stehen und dadurch werden die Antipathiden und folglich auch unsere Species von den Alcyonarien geschieden und mit den Zoantharien, in weitem Sinne begriffen, zusammengeführt. HAımE (1849) rechnet das Tier zu dem von GRAY (1842) aufgestellten Genus Leiopathes, nennt es Leiopathes Lamarcki, und erwähnt, dass das »Museum histoire na- turelle de Paris» ein Exemplar von Leiopathes hat, das von LA- MARCK zu Gorgonia tuberculata geführt ist; er sagt weiter, dass es sehr nahe Antipathes glaberrima, Esper, steht und fügt hinzu: Ce sclerobase etait recouvert dans nos echantillons desséchés par une croüte assez epaisse, a la surface de laquelle on distinguait des sommets de Polypes tres semblables a des Zoanthes et munis ) Dana sagt (p. 975): The examination of the animal of two species (A. an- guina and A. arborea) has led to an arrangement of them with Actinoidea as the tentacles have the naked character peculiar to this suborder and the polypes closely resemble those of the Madreporae in appearance and habit>» (eitiert nach Gray 1857, p. 290). 328 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. de seize rayons å peu pres egaux». Übrigens giebt HAIME eine Beschreibung der chemischen Constitution des Skelettes. Gray (1857) rechnet Antipathidae, unter anderen das von ihm (1842) vorgeschlagene Genus Leiopathes umfassend, zu Ce- ratophyta. Möglicherweise meint er unsere Form mit seiner Leiopathes glaberrima »The black coral of commerce», einer von den zwei von ihm aufgezählten Arten. Auch MILNE-EDWARDS und HAIME (1857) führen die vor- liegende Species zu dem Genus Leiopathes und gebrauchen für sie den von HAIME gegebenen Speciesnamen Lamarcki. Ausser Leiopathes Lamarki werden zwei andere Antipathiden zu dem Genus Leiopathes geführt. Die Zoantharien teilt er in Actini- aria, Antipatharia und Madreporaria, eine Einteilung, welcher spätere Forscher im Allgemeinen gefolgt sind. Sie geben dem Genus Leiopathes folgende Diagnose: »Axe sclerobasique rameux et un peu rugueux ou m&me delicatement chagrine; coenenchym dense, assez persistant et renfermant des filaments siliceux.» Die Beschreibung von L. Lamarki lautet: »Polypier arborescent, dont les branches sont ceylindriques, tendent a s’etaler sur un méme plan et sont parfois coalescentes, mais ne forment pas un reseau bien caracterise. La tige a quelquefois 5 centimetres de diametre et les rameaux, qui diminuent progressivement de grosseur, ont a leur extremite environ 6 millim. Ecorce sclerodermique tres persistante et portant un grand nombre de gros tubercules verruciformes, deprimes, dont le centre est occupe par un calice a bords multilobes. Algerie.» LACAZE-DUTHIERS (1864, 1865) der einzige Verfasser, der bisher Gerardia anatomisch untersucht hat, kommt durch seine Studien zu dem Resultate, dass die Gattung Gerardia den Zo- antharien näher als das Genus Antipathes steht. Er giebt eine wertvolle Beschreibung von dem Hornskelett der Gerardia und von der Enstehung desselben; die anatomische Beschreibung scheint aber weniger glücklich ausgefallen zu sein. Weil die Untersuchungen von LACAZE-DUTHIERS sehr wichtig sind, unge- achtet wir nicht in Allem dasselbe Resultat erreicht haben, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 929 eitiere ich hier das hauptsächlichste der Beobachtungen von LACAZE-DUTHIERS (1864, p. 255): A l’origine de son developpe- ment, la GERARDIA LAMARCKI L.-D. etend son zoanthodeme, forme seulement par du sarcosome sur des polypiers d’emprunt; alors elle est entierement parasite. Plus tard, elle recouvre ces corps etrangers de son propre polypier; elle produit des bran- ches, des rameaux et des lors elle est independante, son parasi- tisme cesse. Cela explique pourquoi on trouve au centre des gros troncs de son polypier les tiges greles des Muricea placo- mus, Gorgonia subtilis etc». In Betreff der Anatomie sagt er (p. 235): »Les polypes ressemblent a de jeunes Actinies; ils ont vingtquatre tentacules simples, disposes sur deux rangs autour de la bouche, dont les levres oblongues et retroussees forment un mamelon. Dans leur cavite generale, on trouve autant de replis mesenteroides analogues å ceux des autres Coralliaires quil y a de tentacules. Un reseau vasculaire fort riche occupe tout le sarcosome et s’ouvre dans la cavite du corps des Polypes, qu’il fait communiquer les unes avec les autres. Le sarcosome secrete une humeur visqueuse et plastique capable d’agglutiner tous les corps tenus qui viennent a son contact; aussi trouve-t-on sur les zoanthodemes de la Gerardia des grains de sable et des spicules des Bebryces, des Muricees, des Gorgones, des Eponges, qui vivent a cöte d’elle. Les organs de la reproduction se de- veloppent dans i’epaisseur des replis radies, en arriere des cor- dons pelotonnes, absolutement comme dans les Actinies. Les sexes sont le plus habituellement portes par des zoanthodemes distincts.» VERRILL (1866, 1869) teilt die Antipathacea in zwei Fa- milien, Antipatidae und Gerardidae. PouRrTALES (1871 p. 52) schliesst von der Anordnung und dem Aussehen der Tentakeln bei Gerardia, dass sie den Zoanthiden zuhört. Er sagt nämlich: »The Antipathidae constitute a very natural and homogenous group, if we remove from it the Genus Gerardia of LACAZE-DUTHIERS, which has no other relationsship with the other genera than the property of secreting a horny Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 5. 4 330 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. polypidom. The polyps of Gerardia differ in no particular from those of the most of the Zoanthidae !) in the arrangement, number or shape of the tentacles; they even agree with that group in the habit of incrusting the derm with small foreign bodies. Hence it would be quite proper to place Gerardia La- marcki LACAZE-DUTHIERS, the only species known, among the Zoanthidae !) as type of a subfamily.» HAECKEL (1875) erwähnt Gerardia Lamarcki und reprodu- ciert die Figuren von LACAZE-DUTHIERS (nach BRooK 1889 p. 29). NARrDo (1876) giebt einige bibliografischen Noten und eitiert die Donati'schen Beschreibungen von (Savaglia) Gerardia. BrooK (1889) in seiner verdienstvollen Arbeit über die Antipatharien bedauert, dass er keine Schnitte durch Gerardia habe machen können, und stellt nur provisorisch (temporarily p. 75) für Savaglia Lamarcki, wie er unsere Form nennt, eine neue Familie, Savagliidae auf, der er folgende Diagnose giebt: »Antipatharia the zooids of which possess 24 simple tentacles and 24 mesenteries and are connected together by a coenenchym possessing a series of interzooidal canals opening into the base of each antimere. Sclerenchyma parasitic, not spinose. The tentacles may be completely covered in contraction by the an- terior portion of the bodywall. The zooids have the typical Actinian structure.» Von seinen Äusserungen geht es doch deut- lich hervor, dass Savaglia ihm eine Form zu sein scheint, die zu den Antipathiden nicht wohl zu rechnen ist. Er sagt weiter (p. 69) während einer Discussion der Phylogeuie der Antipatha- rien: »Savaglia has nothing in common with Antipathidae bey- ond the possession of a branched lamellate sclerenchyma, which, however, is always primarily parasitic, as in Amphianthidae, but which may extend beyond the limits of the foreign basis. The zooid, so far as its structure is known, belongs to the true Actinian type and has no similarity whatever to the zooid of !) Es scheint mir doch nicht vollkommen deutlich, was POURTALES mit Zoanthidae meint. In seiner Arbeit behandelt er nicht die Zoanthiden, dagegen führt er Palythoa, eine Zoanthide, zu der Familie Actinidae. Selbst scheint er nicht Gerardia untersucht zu haben. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 331 Antipathidae. The only essential point, in which it differs from colonial Actiniaria appears to consist in the fact, that the coe- nenchym possesses a series of interzooidal canals, one of which opens into the base of each interseptal chamber. It appears probable that some such communications must also exist between the zooids of certain Zoanthidae (e. g. Epizoanthus stellaris, R. HERTWIG)». Die regelmässige Anordnung der Mesenterien, legt doch, scheint es ihm — mit Recht, wenn es sich wirklich so verhält —, bedeutende Hindernisse für eine Zusammenführung mit den Zoantheen. BELL (1891) rechnet schliesslich Gerardia savalia, wie er sie nennt, zu den Antipatharien unter die Familie Gerardiidae. Er beschreibt ein riesiges, getrocknetes 2 Mtr. hohes und mehr als 2 Mtr. breites Exemplar mit seinen Verzweigungen, aber giebt keine Mitteilung von der inneren Morphologie der Species. BELL, der von älteren Autoren mehrere Mitteilungen von Ge- rardia giebt, die doch keinen oder wenig systematischen Wert ha- ben, kommt von seinen bibliografischen Studien zu dem Resultate, dass die von LACAZE-DUTHIERS näher beschriebene Species, Ge- rardia Lamarcki, am ehesten den Namen Gerardia savalia getragen habe. Ich muss mit BELL darin einstimmen und dafür habe ich im vorliegenden Aufsatz diesen letzteren Namen gebraucht. Zusammenfassung. Vom obenstehenden wird es deutlich, dass die Gattung Ge- rardia (Species G. savalia) keine Antipatharie, sondern eine echte Zoanthide ist, die sehr nahe dem von HADDON und SCHAKLETON (1891 a) aufgestellten Genus Parazoanthus steht. Die Charaktere, die HADDON dieser Gattung gegeben hat, sind bei Gerardia alle vorhanden. Der einzige, hauptsächliche Unterschied, den ich ge- genwärtig sehen kann, besteht darin, dass bei Gerardia ein stark entwickeltes Chitin- oder Hornskelett sich vorfindet, während ein solches dem Genus Parazoanthus fehlt und nur durch eine so weit bisher bekannt, nicht mächtige, Cuticula vertreten ist. 392 CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. Das Genus Gerardia kann man durch folgende Diagnose von anderen Zoantheen unterscheiden: Zoantheen mit nach dem Macrotypus angeordneten Mesenterien (»Macrocnemüe» Zoantheen). Sphinkter diffus, entodermal. Leibeswand inkrustiert. Das Ek- toderm bekleidet immer die äussere Fläche der Mesogloea (ist »continuous»). Die Mesogloea umfasst ektodermale Kanäle, Zelleninseln und einen Ringsinus (vencireling sinus»). Das Coe- nenchym hat ein stark entwickeltes, reich verzweigtes Hornskelett abgesondert. Der letztere Charakter ist zum Unterschied von der Gattung Parazoanthus hinzugefügt. Für die Ableitung der Antipatharien giebt also Gerardia ebenso wie Gephyra (Sagartia) Dohrnii keine Anhaltspunkt, weil es sich gezeigt hat, dass beide Genera anderen (Gruppen, das eine den Hexaktinien, das andere den Zoantheen, zuhören. Was ANDRES (1883 p. 174) in Betreff des Verhältnissses zwischen den Antipatharien und Gephyra bemerkt hat, dass nämlich die Skelettbildungen dieser Formen keinen direkten, phylogenetischen Zusammenhang haben, sondern von physiologi- schen Ursachen abhängen, gilt auch von dem Genus Gerardia. Die Absonderung einer mehr oder minder entwickelten Horn- lamelle bei den verschiedenen (Gruppen der Anthozoen beruht wohl auf einem Parallelismus und hat mit den Verwandtschafts- beziehungen nichts oder wenig zu thun. Die v. KocH'sche (1878) Erklärung der Entstehung eines inneren Hornskelettes wird hier- durch nicht verringert, weil sie den wahrscheinlichsten Modus der Bildung desselben sehr gut erklärt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 888 Oo TE SV Figurenerklärung. Für alle Figuren gelten folgende Bezeichnungen: Entoderm: punktiert, Mesogloea: schwarz, Ektoderm der Schlundrinne: gestreift, übriges Ektoderm gestreift und punktiert, v: vordere (dorsale) Partie, h: hintere (ventrale) Partie des Körpers, sp: Sphivkter, S!: Schlundrinne, S: Mesenterium. — Harnack’sche Systeme; Zwei Drittel von den unten an- gegebenen Vergrösserungen der Originalfiguren. Fig. 1. = 2 do IG! = 03 fer) Querschnitt von dem Schlundrohr, Septen und Leibeswand durch etwas mehr als die Hälfte eines Individuums. Die gestreifte Linie geht wie auf der Fig. 2 durch die Hälfte des Tieres und durch die beiden En- docoelen der Richtungsmesenterien. Vergrösserung: °/,. Schematisches Bild von der Mesenterienanordnung auf der Höhe des Schlundrohrs.. Die Querstriche auf den Mesenterien bezeichnen quer- geschnittene Längsmuskeln. Querschnitt durch den Schlundrohrszipfel und den angrenzenden Teil der vollständigen Richtungsmesenterien. Vergröss.: °/, ausgezog. Tubus. Querschnitt von dem Sphinkter. In der Mesogloea sieht man Inkrus- tierungen verschiedener Art. Vergröss.: 3/5. Flächenschnitt durch eine ausgebreitete Coenenchymplatte, das unregel- mässige Kanalsystem zeigend. Vergröss.: °/, ausgez. Tubus. Querschnitt durch die Leibeswand auf der Höhe des Schlundrohrs. In der Mesogloea sieht man Inkrustierungen, ektodermale Kanäle und einen Ringsinus. Vergr. °/.. Querschnitt durch die Achse und das Ooenenchym einer Kolonie. Die unregelmässige Schichtung der Hornablagerung wird an der Figur be- zeichnet. Vergröss.: ?/, ausgez. Tubus. 1869. 1866. 1869. 1871. 1875. 1876. 1878. 1883. 1889. 1891. 1891 a. 1891 b. 189. CARLGREN, UEBER DIE GATTUNG GERARDIA LAC.-DUTH. Litteraturverzeichnis. Paıras, P. S., Elenchus Zoophytorum. [p. 194—195: Hagae comitum 1766]. BERTOLINI, Amoenitates Italicae p. 219. (Nach Bell 1891 citiert). LAMARCK, J. B. DE, Hist. natur. d. animaux sans vertebres. [Edit. 2. T. 2, p. 477, 491; Paris 1836]. Gray, J. E., Synopsis of the British Museum. [1842 Ed., p. 135]. Narpo, G. D., Distribuzione naturale in ordini famiglie e generi della Classe dei Zoofitarj (Blainville). [Atti 5 Unione d. sc. ital. in Lucca 1843; Lucca 1844]. Dana, J. D., Report on Zoophytes. [Unit. St. Explor. Exp. 1. Vol. 4; Philadelphia 1846—1849]. Haıme, M. J., Note sur le polypieroide d'un Leiopathes glaberrima. [Ann. Se. nat. Zool. (3) 12, p. 224; Paris 1849]. Gray, J. E., Synopsis of the Families and Genera of axiferous Zoophytes and barked Corals. [Proc. Zool. Soc. London, 25, p. 278; London 1857). MILNE-EDWARDS & Haıme, Hist. nat. des Coralliaires. [T. 1, p. 322; Paris 1857]. LACAZE-DUTHIERS, H., Memoire sur les Antipathaires (Genre Gerardia, L. D.). [Ann. Se. Nat. Zool. (5) 2, p. 169; Paris 1864]; [Ref.: Ann. Mag. Nat. Hist. (3) 14, p. 241; London 1864]. LacAzE-DUTHIERS, H., Deuxieme mémoire sur les Antipathaires. [Ann. Se. Nat. Zool. (5) 4, p. 5; Paris 1865]. VERRILL, A. E., Classification of Polyps. [Proc. Essex Inst. 4. 1864— 1865, p. 148; Salem 18661. VERRILL, A. E., Review of the Corals and Polyps of the West Coast of America. [Trans. Connec. Acad. 1. P. 2, p. (377), 499, New-Haven 1867—1871]. Pourtauzs, L. F. DE, Deep-sea Corals. [Illust. Cat. Mus. Comp. Zool. Harward College 4, p. 52; Cambridge, Mass. 1871]. HAECKEL, E., Arabische Korallen [Berlin 1875— 76]. NarDo, G., Sull Antipate dell Adriatico. [Atti R. Ist. Veneto (5) 3, p. 674; Venezia 1376-— 17). Koch, G. von, Mitteilungen über Coelenteraten; zur Phylogenie der Antipatharien. [Morph. Jahrb. 4 Suppl., p. 74; Leipzig 1878]. ANDRES ANGELO. Le Attinie. [R. Accad. dei Lincei 1852—83. Roma 1883]. Brook, G., Report on the Antipatharia etc. | Rep. Sci. R. Challenger. Zool. 32; Edinburgh 1889]. Ber, F. J., Contributions to our knowledge of the Antipatharian Corals. [Trans. Zool. Soc. London 13. P. 2, p. 87; London 1891]. HADDON & SHACKLETON. A revision of the british Actiniae. P. 2. The Zoantheae. [Seient. Trans. R. Dublin Soc. 4 (2); Dublin 1891]. HADDON & SHACKLETON, Reports on the zoological collections made in Torres Straits. Actiniae 1. Zoantheae. [Scient. Trans. R. Dublin Soc. 4 (2); Dublin 1891]. HEIDER, A. R. von, Zoanthus chierchiae. [Zeits. wiss. Zool. 59; Leipzig 1595]. 330 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 5. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 233. Triazolföreningar, framstälda af aldehyder och dicyanfenylhydrazin II. Af P. J. HOLMQUIST. [Meddeladt den 3 Maj 1895 genom P. T. Creve]. I en föregående uppsats !) har jag beskrifvit några triazol- föreningar, framstälda genom inverkan af kanelaldehyd på di- cyanfenylhydrazin. Det visade sig, att äfven andra aromatiska aldehyder såsom o- och p-oxibenzaldehyd, anisaldehyd och fur- furol med lätthet gifva sammanslutningsprodukter med dicyan- fenylhydrazin vid närvaro af små mängder klorvätesyra, under det att deremot vid användandet af endast rent utgångsmaterial ingen eller åtminstone blott obetydlig reaktion egde rum. Då nu orto-, meta- och para-oxibenzaldehyd med dicyanfenylhydrazin gifva trenne isomera triazolföreningar NGE „20H N NE a el | N=C—C N N=0—C N Is 0, Jet, NEO, H:s N | von en Ne Nu No hvilka genom nitrilgruppens transformationer skulle kunna gifva upphof till tre serier triazolföreningar, deruti de analoga för- eningarne skildes endast genom olika ställning af en OH-grupp uti en sidokedja, syntes det mig vara af ganska stort intresse 1) Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1891, N:o 6, sid. 139. 336 HOLMQUIST, TRIAZOLFÖRENINGAR. ID och kristallformer, som häraf kunde betingas. Da jag emellertid genom andra studier har måst upphöra med dessa undersök- ningar, och då derjemte de aromatiska aldehydernas inverkan pa dicyanfenylhydrazin kommer att behandlas af en annan af docenten BLADINS lärjungar, har jag dock ansett det lämpligt att här framlägga resultaten af de undersökningar öfver para- oxtbenzaldehydens triazolderivat, som jag hann utföra. Inverkan af p-oxibenzaldehyd på dicyanfenylhydrazin. Ekvivalenta mängder af dessa båda substanser, lösta i al- kohol, gifva vid uppvärmning och med tillsats af en droppe salt- syra fullständig reaktion. Lösningen antager derunder en djupt gul färg och ett uttaget prof gifver ej längre med alkoholiskt kali färgreaktion för dicyanfenylhydrazin. Efter lösningens af- svalning utkristallisera gula fjäll, som äro lättlösliga i alkohol men svarlösliga i benzol. De smälta vid 175--176° C. utan gasutveckling men under antagande af en svartbrun färg. Analyser: 1. 0,2659 gr. vid 100” torkad substans gaf vid förbränning med kopparoxid 48,1 cm?. N-gas, mätt öfver kalilut vid 744 mm. barometertryck och 16,6” C. 2. 0,2578 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,6506 er. CO, (= 0,1774 gr. C) och 0,1148 or. H,O (Z 0,01 272er): Beräknadt: Funnet: Il, 2. er 180 6848 u oil His 12 4,55 an 4,93 N, 56 2121 20,98 . Ö 16 6,06 — — 264 100,00. Dicyanfenylhydrazin och p-oxibenzaldehyd gifva sålunda en sammanslutningsprodukt C,;H,;.N,O, med konstitutionsformeln C,H, N—N—-CH— JOH | u N=0—C-—NH ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:05. 8387 i öfverensstämmelse med hvad BLADIN förut visat för dessa re- aktioner. (1) Fenyl (3) paraoxifenyl (5) eyantriazol. erhälles lätt om föregäende produkt i alkoholisk lösning kokas med järnklorid. Lösningens gula färg ersättes da af en smutsigt brun och efter afsvalning utkristalliserar den nya föreningen i små välutbildade, något brunaktigt färgade kristaller, som efter flera omkristalliseringar ur alkohol blifva nästan färglösa. De äro olösliga i vatten och smälta utan sönderdelning vid 199” C. Kristallsystemet är monosymmetriskt: 35270, —055.095.0551.:0:60073 fö = (08) MA Iakttagna former m (110), n (011), p (010). HM Mätt (Supplementvinklar). Medeltal. 14102190’ 50. 512.507 38 50296, 011: 011 = 58° 35’—58° 39' 58° 97 11001010 3952187 935, 932 127 110:011 = 60° 32’—60° 47’ 60° 39. De optiska axlarnes plan ligger I mot 010, som visar ut- träde af en bisektris. Utsläckningen pa 010 bildar en vinkel af 26° mot c-axeln i den spetsiga ß-vinkeln. Dubbelbrytningen stark. Ingen tydlig spaltbarhet. Analyser: 1. 0,2509 gr. torkad substans gaf vid förbränning med kopparoxid 45,7 cm?. N-gas, mätt vid 768 mm. barometertryck och 18° C. 2. 0,2294 gr. gaf vid förbränning med blykromat 0,5802 gr. CO, (= 0,1587 gr. C) och 0,0838 gr. H,O (= 0,0093 gr. H). 338 HOLMQUIST, TRIAZOLFÖRENINGAR. Beräknadt: Funnet: 1. 2. er er 680 SIE HG 10 3,82 5 4,06 N, 56 21,37 21,44 kö en 116 6,11 a n 262 100,00. (1) Fenyl (3) paraoxifenyl-triazol-(5) karbonsyra. Array OH HOOGZEHN NY N GH, Vid behandling af nitrilen med alkoholiskt kali under upp- värmning afgifvas betydande mängder ammoniak. Vatten och saltsyra utfälla karbonsyran under form af ett rent hvitt, stundom kristalliniskt pulver, som efter omkristalliseringar ur alkohol smälter under liflig gasutveckling vid 193”. Syran är något löslig i vatten och lättlöslig i alkohol (dock något mindre lätt - än nitrilen). Kristalliserar ur alkohol uti monosymmetriska taflor, utgörande en enkel kombination af 001 (herskande) 100 och 010. 8#=100:001 ger värden växlande mellan 71° 55'— 72” 50°. Kristalliserad ur alkohol innehåller karbonsyran 1 molekyl kristallalkohol, som bortgar vid 150° C. Analyser: 1. 0,3255 gr. lufttorkad ur alkohol kristalliserad substans förlorade vid 150° 0,0465 gr. motsvarande 14,29 %. Beräknadt för 1 mol. C,H;OH 14,07%: 2. 0,1954 gr. förlorade 0,0288 gr. motsvarande 14,74 4. 3. 0,2790 gr. vid 130” torkad substans gaf vid förbränning med blykromat 0,6563 gr. CO, (= 0,1790 gr. C) och 0,1080 gr. H,O (= 0,0120 gr. H). 4. 0,1666 gr. vid 130° torkad substans gaf vid förbränning med kopparoxid 15,32 % N. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 399 Beräknadt: Funnet: 3. 4, CR so BLOG 64,16 u En 11 3,91 4,30 Lå N, 422 14,98 a äs: 32 Sn Aa is — = 281 100,00. Karbonsyrans etyleter erhålles genom mättning med HCl af en lösning af syran i alkohol. Den kristalliserar i fina färglösa nålar med paralell utsläckning i polariseradt ljus. Smältpunkten ligger öfver 256” och kunde derför ej bestämmas på vanligt sätt, genom upphettning i ett bad af koncentrerad svafvelsyra. Analvs: 0,2473 gr. torkad substans gaf vid förbränning med koppar- oxid 28,5 cm?. N-gas, mätt öfver kalilut vid 761,7 mm. baro- metertryck och 15,5” C. Beräknadt för Funnet: C,H ,N30:: N 13,59 % ST %. För kopparsulfat faller ur en neutral lösning af syrans ammoniumsalt en blekbla kristallinisk fällning af ett kopparsalt. Ammoniumsaltet. Karbonsyran löser sig svårt i kall am- moniak men lätt i varm. Vid afsvaining kristalliserar ett salt ut i fina nålar med sned utsläckning i polariseradt ljus och lifliga polarisationsfärger. Analys: En N bestämning gaf 34,8 cm. N gas vid 16,5” och 744,6 mm. barometertryck, motsvarande: Beräknadt för Funnet: formeln C,;H,,N,Oz3: N 18,79 18,84. Amiden erhålles lätt af nitrilen genom kokning i svagt al- kalisk alkohollösning under tillsats af en treprocentig vatten- lösning af H,O,. Den är temligen lättlöslig i varm alkohol och kristalliserar derur i nålar med sned utsläckning och smält- punkten 132”—133". 340 HOLMQUIST, TRIAZOLFÖRENINGAR. Tiamiden erhålles äfven af nitrilen, om dess alkohollösning mättas med H,S. Den kristalliserar i små, blekt gröngula, spolformiga nålar med sned utsläckning och lifliga polarisationsfärger samt stor benägenhet att sammanväxa till runda bollar. Är olöslig i ben- zol, ganska svarlöslig i kall alkohol, lättlöslig i varm isättika och har smältpunkten 228°—229°. (1) Fenyl (3) paraoxifenyltriazol erhålles af karbonsyran genom upphettning till dess smältpunkt (193°), så länge CO, bortgår. Återstoden är lättlöslig i alkohol och varm isättika, olöslig i benzol och eter. Smältpunkten ej konstant, 228”—232”. 341 Öfversigt af Kongl. Vetenskups-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 5. Stockholm. Remarque sur le nombre des nombres premiers inferieurs a une quantite donnee. Par S. WIGERT. [Communiquee le 8 mai 1895 par G. MittTAG-LEFFLER.]| Dans une note recente !) M. v. KocH a montre, comment on peut former une fonction entiere a(x) qui pour les valeurs entieres de x est egale a un ou & zero selon que x est ou n’est pas un nombre premier. De la resulte que l’on a N = Lab), vl N designant le nombre des nombres premiers inferieurs ou egaux an. En employant un procede analogue a celui de M. v. Koch, on peut parvenir a une fonction entiere qui est a certains egards plus simple que la dite #(x) et qui nous permet d’exprimer le nombre N par la formule integrale ce qui me semble digne d’etre mentionne. Cette integrale donnant, comme on le sait, le nombre des racines de la fonction f(x) qui sont situees a l’interieur du con- tour ferme C, il est evident que si l’on savait former une fonc- !) Comptes Rendus, 1894. 942 WIGERT, SUR LES NOMBRES PREMIERS. tion (2) qui s’annulle pour les nombres premiers, mais qui ne possede en outre des zeros reels, le nombre N serait donné par la formule l’integrale etant prise le long d'un contour renfermant la partie en question de l’axe reel et assez etroit pour qu'il n’y en ait pas de zeros complexes. Une telle fonction peut s’obtenir d’une maniere tres simple a l’aide de la fonction I(x). Soit en effet I(x) la fonetion Eulerienne definie par la formule Tr (x) au (Ben i 1 +2) > n=1 y etant la constante dite d'Euler. Puisque nous avons pour les valeurs entieres de x I(m) = Im —1, le théoreme connu de WILSON sur les nombres premiers fait sin 72 I = = sıannulle pour les nombres premiers et qu’elle est differente de voir que la fonction zero quand x a une autre valeur entiere. Mais excepte les nombres premiers, il y a d’autres zeros reels non entiers dont il faut nous affranchir, ce qui n’offre aucune difficulte. Posons en effet h N U Re IK&), = sin ex, sine I |; il est clair, que pour les valeurs reelles de x, f(x) ne peut pas s’annuller, si les deux termes ne s’annullent separ&ment, et on voit immediatement, que les nombres premiers sont les seuls zeros reels de la fonction f(x). De cette fonction on pourrait deduire une autre en rem- placant IX(x) par une fonction entiere W(x) vu que cette der- niere soit aussi egale a m —1 pour «= m afin d’obtenir une ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 343 fonction entiere avec la propriete demandee. Considerons en effet la fonction sin rt (2) =I(e) + —, (a) (la „»I(e)}; le residu de IXz) relatifa 2 — — n{n—=0,1, 2...) ayant la Ge) In valeur de , on voit sans peine, en eerivant w(x) sous la Torme (2) = Ti al | ji To) c'est a dire gen la fr n= que w(r) est une fonction entigre qui coincide avec I(x) pour les valeurs entieres et positives de x. De plus (x) devient egale a — 1 pour x =0, d’ou nous voyons que la division de 1 + w(x) par = n’introduit pas de puissances negatives de x.!) Cependant, la fonction sin ra + sin ?7r EO] ä etant un peu compliquee, il serait sans doute difficile d’assigner une bande autour de l’axe reel, telle qu’il n’y eüt plus de zeros complexes la dedans, tant que x ne serait inferieur A une quan- tite donnee. C'est pourquoi je vais considerer une autre fonc- tion entiere analogue å la fonction #(®) de M. v. Koch. Soit done H(x) la fonction entiere definie par l’egalite suivante I sin 7u% = I(&): —— . (1) Ha) = = - ') La fonetion w(z) satisfait a une &quation aux differences assez simple, savoir sin 27tx wlx + 1) = Ne). Voyez en outre une note de M. Hapamarp (Bulletin des Sciences Math&matiques; tome XIX, pag. 69). L’auteur donne dans cet article une fonction entiere avec des proprietes analogues. 844 WIGERT, SUR LES NOMBRES PREMIERS. On voit alors qu’en posant 00 oo 1 1 ” 2 2 22 LÄ = = EDEL TZETEETEERTETEEN ) GE 2) ’ FE — Uv \ uv " 2. ee — uv)” u=2 v=2 92) = H(z)Qx) , g(x) represente une fonction entiere de « qui s’annulle pour les nombres premiers. Pour tout nombre compose c, går) a la valeur de Ge Ae) ———, ec? le symbole Me) designant le nombre des diviseurs distinets de c. En faisant disparaitre comme plus haut les zeros non entiers introduits par Q(x), nous obtenons ainsi une fonction entiere: (3) 2) = Hz) + 9°%«) dont les seuls zeros reels sont les nombres premiers. Quant aux valeurs complexes qui font s’annuller la fonction f(x) on voit en l’ecrivant sous la forme Ka) = HA) [1 + Q’e)] ll que ces valeurs doivent satisfaire a l’egalite: Ka) ti, puisque A(x) n’a pas de zeros complexes. Ainsi en posant Q(E + in) = Qı + iQ; > nous devons avoir 2, =0; = #1 pour que /(x) s’annulle. Il faut done examiner un peu la fonc- tion (x). On trouve d’abord !) (4) As) a. | oe | !) Dans le voisinage de x =O on a le developpement: oo | a — Dei, = 1)?0”; N N & v=0 n=1 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 5. 345 ou lindice ce doit parcourir tous les nombres entiers composes et positifs. Par consequent (5) oe So nl. IT a Er i € Puisque on a en outre Q, #0 des que 5 <0, les zeros de la fonetion f(x) sont tous situes dans le demi-plan positif. Designons maintenant par r la somme de la serie 2, c et supposons que la condition suivante soit remplie pour toute valeur c: 2 2 zone] ce qui revient a dire que la variable x ne peut pas avoir au- cune valeur située a l’interieur des cercles (6) E— 0° + (7235) =". De la il suit (5) [ei 0, c'est a dire [Q,|<1, C c et par consequent Ha) 08 Ainsi nous voyons, que si la fonction f(x) possede des zeros s I . . 1 a ,” 29 complexes, ils sont necessairement situes a l’interieur des cerc- les (6). Ce ci pose je vais faire usage du theoreme suivant: »Soit oo Ve) = Yayı? ; (#0) v=0 une serie qui est convergente pour |x| = r, et supposons qu’on ait IP@)I ) leo | Developpons en effet la fonction entiere fö) = råg AO) einmal + 0 dont les zeros complexes sont. les mémes que celles de f(x), dans le voisinage d'un nombre composé c: = Alec =; V0=a= FF Plz — ce) designant une serie procedant suivant les puissances entieres et positives de @— c; de plus nous avons pour le—e|=r: 4 e’tr (FE zer\2 le =S; tonk |QE) TE es ]ein er<[ | i \ d’ou il suit =, Rn 1 s Kol set M Donc en vertu du theoreme cité tout a l’heure la fonction f(x), et par consequent f(x), n’a pas de zeros & l’interieur des cercles (7) (TE ou nous avons posé » (8) = LL me 1%(c) De la resulte que, & restant C.0oH® eller | C. 2 Slnn/ N / ) samtliga mycket svaga baser, som endast lösas i koncentrerade mineralsyror och vid saltlösningarnes utspädning med vatten anyo utfällas i oförändradt tillstånd. De utmärkas snarare genom sura egenskaper, i det de redan i köld lösas af utspädda alkalier och ge alkalisalter, som icke sönderdelas af kolsyra. Hos motsvarande svafvelföreningar 7 HN Dos eller CH > 3 u eller C,H, NA El) !) Kloroauraten äro merändels emulsionsartade fällningar. 2?) = »o-fenylenurinämne»; RupoLpH Ber. d. deutsch. chem. Ges. XII, 1296; HARTMANN ibm XXIII, 1047; LELLMAN, WÜRTHNER Ann. Chem. 228, 221. 3) LELLMANN, Ann. Chem. 221, 9; BiILLETER, STEINER, Ber. d. deutsch. chem. Ges. XX, 231. 304 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. är frånvaron af basisk karaktär ännu skarpare markerad, 1 det dessa icke ens lösas i koncentrerade mineralsyror med undantag af konc. svafvelsyra. Kännetecknande för samtliga dessa för- eningar är vidare den höga smältpunkten, som vanligen ligger i närheten af 300”. Helt andra egenskaper visar däremot den isomera »amido- benzoxazolen> N Be .NH, !) framstäld genom afspaltning af svafvelväte ur oxifenylsvafvel- urinämne. Här är lösligheten i alkalier försvunnen, hvaremot förmågan att bilda salter med syror förefinnes. Visserligen för- svagas den positiva karaktären genom inträde af aromatiska radikaler (fenylgrupper) i amidogruppen, utan att dock helt och hållet ga förlorad. Äfven hos de analogt sammansatta amidobenztiazolerna — N GE] „ze NHR 2) är förhällandet enahanda. Saväl hos syre- som svafvelföreningar ligger dessutom smältpunkten genomgående betydligt lägre än hos isomera oxi- resp. tioimidazoler, 1 det den sällan öfverstiger 200” och vanligtvis är belägen mellan 120 och 170”. Den omisskänneliga likhet i såväl kemiskt som fysikaliskt hänseende, hvilken sålunda förefinnes emellan de förut kända amidooxazolerna och motsvarande tiazoler a ena sidan och de nya, från difenyloxetylamin deriverande baserna å den andra, synes utgöra ett tillräckligt skäl att uppfatta dessa båda klasser af föreningar såsom sinsemellan analogt sammansatta, en upp- fattning, hvilken icke jäfvas af de nya basernas hittills iakttagna reaktionsförhållanden i öfrigt. I det följande komma därför dessa baser att betecknas sa- som derivat af atomkomplexen 1) BEnDIx, Ber. d: deutsch. chem. Ges. XI, 2264. 2) HOFMANN, Ber. d. deutsch. chem. Ges. XII, 1129; XIII, 11; XX, 1796. al m a RR ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 855 HC N 1) H,C\ /C. NH, O(S) och att i öfverensstämmelse därmed benämnas dihydroazowoler resp. -aztioler. ?) De hittills framstälda hithörande föreningarne kunna indelas i fem grupper, allteftersom den i det föregaende med R beteck- nade radikalen är I) H; II)CH,; III) C,H,; IV)C,H,; V)C,H.. Urinämnenas kondensation till baser har allt efter omstän- digheterna blifvit verkstäld pa tvänne olika sätt: dels genom upphettning med måttligt stark saltsyra (afspaltning af vatten), dels genom kokning i alkohollösning tillsammans med öfverskott af gul, pa vata vägen framstäld kvicksilfveroxid (afspaltning af svafvelväte). I. Difenyloxetylurinämne. C;H3.CH.NH:CO.NH, C,H,.CH.OH 1 ‘centigrammolekyl (2,13 gr.) omkristalliserad difenyloxetyl- amin 3) löstes i 10 kem. normal saltsyra under lindrig upp- värmning, lösningen filtrerades, om så behöfdes, utspäddes med sin lika volym vatten och försattes med en vattenlösning af 1 gr. kaliumeyanat, hvarefter hela blandningen en kort stund för- sigtigt uppvärmdes. Efterhand utföll en hvit, kristallinisk sub- 1) = GABRIELS >»Aethylenpseudoharnstoff> jfr Ber. d. deutsch. chem. Ges. RR IUI Om dessa benämningars företräde framför de i den äldre (HANTZScH'ska) nomenklaturen brukliga: oxazol och tiazol, se WIDMANS ofvan citerade af- handling: Zur Nomenclatur stiekstoffhaltiger Kerne. Vid framställningen af denna bas följdes till en början GoLDsScHMIDTS och PoLonowskas föreskrift; det befanns emellertid fördelaktigt att något modi- fiera densamma, dels så att större öfverskott af natriumamalgam användes (150 i st. f. 100 gr. på 5 gr. benzoinoxim), och dels så att särskild upp- värmning uraktläts. » — (CJ — 856 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. stans, så att vätskan efter ett par timmar nästan stelnat. Den nya kroppen affiltrerades, tvättades med vatten och omkristalli- serades upprepade gånger ur alkohol. Föreningen är så godt som olöslig i vatten och eter; mycket svårlöslig i benzol; löslig i aceton och varm alkohol. Ur sistnämda lösningsmedel kristalliserar den i platta, stjern- eller kulformigt grupperade kristaller af rektangulär omkrets. Smälter vid 215” under stark gasutveckling. Analys: I. 0,1588 gr. gaf 0,4097 gr. kolsyra och 0,0945 gr. vatten. II. 0,1954 gr. gaf 18,6 kem. kväfgas, mätt vid 17° och 755 mm. Beräknadt för Funnei: C,H,8N20:: JE II. C 70,31 70,34 — fo H 6,25 6,61 = 9 N 10,94 — NS 4, 5-Difenyldihydro-2-amino-1, 3-azoxol (a, 8-Difenyl-u-amino-oxazolin). C,H, .. HC —. C,H, .. Hcl I NH Ö Det ofvan beskrifna urinämnet kokades 1—2 timmar med saltsyra af eg. v. 1,10 under uppatvändt kylrör. Under kok- ningen afskildes en ringa mängd brungult harts, som franfiltre- rades. Vid filtratets mättning med natronlut erhölls en hvit emulsion, hvilken snart nog omsatte sig till en kristallinisk fäll- ning af spetsiga, stjernformigt grupperade, mikroskopiska nålar. Denna renades genom omkristallisering ur benzol, försatt med några droppar ligroin, bäst så att föreningen först löses i ren benzol, hvarefter, sedan fullständig lösning inträdt, ligroin för- sigtigt tillsättes. Härvid anskjuter substansen inom kort i stora, halfsfäriska kristallaggregat, bestående af spröda, jämntjocka, sexsidiga nålar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 357 Basen är mycket svårlöslig i ligroin, lättlöslig i benzol, alkohol och aceton. Med saltsyra flyter den sönder till en olja, som löses vid uppvärmning eller tillsats af vatten. Försättes vattenlösningen ånyo med stark saltsyra, uppstår en emulsions- artad fällning (klorvätesyradt salt). Smältpunkten ligger vid 1595—154°. Analys: I. 0,1769 gr. gaf 0.4896 kolsyra och 0,0961 gr. vatten. II. 0,1197 gr. gaf 12,1 kem. kväfgas, mätt vid 12° och 754 mm. Beräknadt för Funnet: C,H.N,0: Ik II. C 19,63 75.48 = 0% H 9,88 5,99 -— 9 N 11,76 — 12,05 > Kloroplatinat 2C,,H,,N,O . H,PtCl,. Erhälles genom att lösa basen i starkt utspädd klorvätesyra och tillsätta platina- klorid, hvarvid ögonblickligen uppstår en gulhvit, amorf, emul- sionsartad fällning, som likväl inom ett par minuter omsätter sig till ett chamoisfärgadt, tungt kristallpulver. Visar sig under mikroskopet fullkomligt enhetligt, bestående af små klotrunda kristallaggregat. Smälter vid upphettning i kapillärrör omkring 203” under mörkfärgning och gasutveckling. Analys: 0,2028 gr. gaf 0,0445 gr. platina. Beräknadt: Funnet: Pt 21,98 21,94 «4. I. Difenyloxetylmetylsvafvelurinämne CH, . CH. NH.CS.NH. CH, | CH, . CH. OH framstäldes genom inverkan af äkvimolekylära mängder difenyl- oxetylamin och metylsenapsolja i benzollösning under uppvärm- 308 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. ning. Efter benzolens afdestillering på vattenbad kvarstannade en tjockflytande sirap, som utan svårighet bragtes att kristallisera. Substansen renas lämpligen genom omkristallisering ur benzol, hvarur den kristalliserar hastigt och väl i form af hampfröstora, vartlika aggregat De särskilda kristallindividerna visa under mikroskopet formen af blad. | Urinämnet är lättlösligt i alkohol och aceton, äfvensä i varm benzol; mycket svårlösligt i kokande eter och ligroin; olösligt i vatten. Det smälter konstant vid 136”. 1) Analys: I. 0,1808 gr. gaf 14,6 kem. kväfgas, mätt vid 17,5° och 763,4 mm. Il. 0,1573 gr. gaf 0,1290 gr. bariumsulfat. ?) Beräknadt för Funnet: CH,8N:S0: 1. II. N 9,79 9,56 — 4. S Tao, a 11,27 » 4, 5-Difenyldihydro-2-metylamino-1, 3-azoxol («, B-Difenyl-u-metylamino-oxazolin). GH; ein 0,H,.HC\ /C.NH. CH, O Till en lösning af 1 del difenyloxetylmetylsvafvelurinämne i omkr. 100 delar alkohol sattes gul kvicksilfveroxid i öfver- skott, uppslammad i minsta möjliga mängd vatten. Blandningen kokades på vattenbad under upprätt kylrör, till dess att ett affiltreradt prof vid uppvärmning med en ny mängd kvicksilfver- oxid icke vidare svärtade denna. Efter slutad reaktion från- filtrerades blandningen af kvicksilfveroxid och -sulfuret medels sugpump, hvarefter alkoholen afdestillerades i vattenbad. Åter- stoden utgjorde en hvit kristallmassa, som renades genom om- kristallisering ur benzol. !) Ur moderlutarne erhölls efter någon tid en svårlöslig kropp, smältande öfver 160”, hvilken ej närmare undersöktes. ?) Samtliga svafvelbestämningar äro utförda enligt KrLasons metod. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 359 Basen är ytterst lättlöslig i kloroform, mycket lättlöslig i alkohol, lättlöslig i varm benzol, löslig i kokande eter, mycket svarlöslig i kokande gasolja. Kristalliserar ur de flesta lösnings- medel i fina, hvita, silkesglänsande nålar. Såväl: af ättiksyra som af kall utspädd saltsyra löses den utan svårighet och utfälles ånyo vid tillsats at ett alkali. Smäl- ter vid 158—159” till en gul olja, som stelnar vid afsvalning. Analys: I. 0,1537 gr. gaf 0,4265 gr. kolsyra och 0,0906 gr. vatten. II. 0,1882 gr. gaf 18,6 kem. kväfgas, mätt vid 23° och 737,3 mm. Beräknadt för Funnet: Q,5H16N 50: Ik 1. C 76,19 75,67 — 4. H 6,35 6,50 — > N 11,11 — 11,09 » Kloroplatinatet 2C,,H,,N,O . H,PtCl, erhålles genom sam- manblandning af varma, utspädda lösningar af platinaklorid och basens klorvätesyrade salt i form af en gul, tydligt kristallinisk fällning, som under mikroskopet visar sig besta af blad, hop- vuxna till greniga, mossliknande aggregat. Saltet sönderdelas vid ungefär 215° under stark pösning och brunfärgning. Analys: 0,1488 gr. gaf 0,0315 gr. platina. Beräknadt: Funnet: Pt NB ZA 4,5-Difenyldihydro-2-metylamino-l, 3-aztiol (a, #-Difenyl-u-metylamino-tiazolin). CH. HON CHE: HC JC.NH. CH, GG S Difenyloxetylmetylsvafvelurinämnet utrördes omsorgsfullt med sin 20-faldiga vigt saltsyra (eg. v. 1,05) och upphettades till kokning pa asbestbad. Efter en stund sönderflöt substansen till 860 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. en tung, färglös olja. Genom upprepad tillsats af hett vatten i smärre portioner och ihållande kokning (inalles omkr. 1!/,; timme) bragtes denna olja nästan fullständigt i lösning. Vid afsvalning inträdde endast obetydlig grumling, som frånfiltrerades. Filtratet försattes droppvis och under omröring med natronlut till alkalisk reaktion. Härvid utföll en hvit, smetig kropp, som lätt bakade ihop sig till större klumpar och inom kort stelnade till en spröd, kristallinisk massa. Denna renades genom omkristallise- ring ur benzol-ligroin (se ofvan!). Äfven oblandad benzol kan här med fördel användas. Basen är lättlöslig i kall kloroform, äfvensa i varm alkohol och benzol; den löses i kokande eter, men är ytterst svårlöslig i gasolja och olöslig i vatten. Bildar vackra, hvita nålar (ur benzol), som smälta vid 155”. Ur alkohol kristalliserar den långsammare i form af väl utbildade, vattenklara prismer. För- eningen löses utan svårighet äfven af utspädd ättiksyra. Analys: I. 0,1573 gr. gaf 0,4130 gr. kolsyra och 0,0875 gr. vatten. II. 0,1597 gr. gaf 13,8 kem. kväfgas, mätt vid 21° och 774,5 mm. III. 0,1570 gr. gaf 0,1374 gr. bariumsulfat. 5 Beräknadt för Funnet: CeH16N.S: T. II. 111. C 71,64 71,58 — — 4. H 5,97 6,16 — — > N 10,45 = 10,26 — » S 11,94 — — 122034» 100,00 Kloroplatinatet 2C,,H,,N)S . H,PtCl,. Äfven mycket ut- spädda lösningar af basens klorvätesyrade salt ge fällning med platinaklorid. För analys fäldes kloroplatinatet ur en varm och sur lösning. Fällningen är till en början amorf, men omsätter sig så småningom till mikroskopiska kristallaggregat, bestående af korta, från en gemensam medelpunkt utstralande prismer. ÖFVERSIGT AFK. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 361 Kristallpulvrets färg är blekgul med dragning åt rödt. Saltet smälter vid omkring 220” under brunfärgning och stark gasut- veckling. Analys: I. 0,1344 gr. gaf 0,0277 gr. platina. II. 0,1188 gr. gaf 0,0246 gr. platina. Beräknadt för Funnet: 2C,.Hj6N3S . H,PtC];: I. IT. Pt 20,58 20,61 20,70 %. III. Difenyloxetyletylsvafvelurinämne. C,H,.CH.NH.CS.NH.C,H, | CH, . CH. OH Framställes af difenyloxetylamin och etylsenapsolja i benzol- lösning på ungefär samma sätt som motsvarande metylförening. För urinämnets isolering är det här icke nödvändigt att af- destillera benzolen, enär detsamma efter någon tid frivilligt ut- kristalliserar. Som reningsmedel användes benzol, hvarur för- eningen hastigt och fullständigt utkristalliserar 1 form af ytterst fina, böjliga, hopfiltade nålar. Efter upprepade omkristallise- ringar instälde sig slutligen smältpunkten på 148—149°. Föreningen är lättlöslig i kall aceton äfvensom i het alko- hol, benzol och isättika; den löses i kokande eter, men är mycket svårlöslig 1 ligroin äfven vid kokning. Analys: I. 0,1533 gr. gaf 12,4 kem. kväfgas, mätt vid 18,5” och 748,2 mm. II. 0,1636 gr. gaf 0,1259 gr. bariumsulfat. Beräksadt för Funnet: C,;H,,N,S0: IR 1. N 933 9,35 uno S 10,67 = 10,58 >» 362 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. 4, 5-Difenyldihydro-2-etylamino-l, 3-azoxol (a, #-Difenyl-u-etylamino-oxazolin). C,H, .HC\ /C.NH.C,H, (0) Framstäldes ur nyss beskrifna svafvelurinämne genom kok- ning med kvicksilfveroxid i alkohollösning på samma sätt som metylföreningen. Ur filtratet från svafvelkvicksilfret afskildes efter alkoholens afdestillering en olja, som vid afsvalning lätt stelnade till en grofkristallinisk massa. Denna affıltrerades, torkades och omkristalliserades ur benzol-ligroin. Basen erhölls kristalliserad pa två olika sätt: dels i långa, hårfina nålar, dels i platta, snedt afskurna, perlemorglänsande prismer, båda formerna vanligen anordnade i halfsfäriska aggre- gat. Oftast uppträder endast endera formen åt gången; mera sällan förekommer en blandning af båda. Den hastighet, hvar- med kristalliseringen sker, synes utöfva ett väsentligt inflytande på kristallformen. Föreningen är ytterst lättlöslig i kall kloro- form, lättlöslig i alkohol och varm benzol; i kall eter iöses den utan svårighet, däremot mycket trögt i kokande ligroin. Upp- hettad i kapillärrör smälter den konstant vid 141° till en något gulaktig vätska. Analys: I. 0,2088 gr. gaf 0,5861 gr. kolsyra och 0,1308 gr. vatten. Il. 0,1875 gr. gaf 17.2 kcm. kväfgas, mätt vid 18° och 748,5 mm. Beräknadt för Funnet: C,H,N,0: le II. C 76,69 76,53 — 4. H 6,77 6,94 — > N 10,53 — 10,63 » Kloroplatinatet 2C,;H,3N>s0 . H,PtCl,. Genom tillsats af platinaklorid i värme till en lösning af basen i utspädd klor- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 969 vätesyra erhölls en i förstone smetig fällning, som snart stelnade kristalliniskt. Ljusgult pulver, bestående af mikroskopiska sex- sidiga prismer, vanligen stjernformigt grupperade. Sönderdelas under smältning och gasutveckling vid 195—200". Analys: 0,2130 gr. gaf 0,0444 gr. platina. Beräknadt: Funnet: Pt. 20,67 20,84 %. 4, 3-Difenyldihydro-2-etylamino-1, 3-aztiol («, 8-Difenyl-u-etylamino-tiazolin). C,H, . HE—.N CH. Hl IC .NH.C,H, Framstäldes genom kokning af difenyloxetyletylsvafvelurin- ämne med saltsyra (eg. v. 1,10) ungefär pa samma sätt som förut beskrifna närmast lägre homolog. Äfven här sönderflyter urinämnet till en olja, som dock hastigare och fullständigare löses. Ur den vattenklara lösningen utföll vid afsvalning en ringa mängd harts, som frånfiltrerades. Vid filtratets neutrali- sering med natronlut uppstod en hvit emulsion, som snart om- satte sig till en i början volyminös, därefter hopsjunkande, pulver- formig fällning. Basen är lättlöslig 1 benzol, alkohol, aceton och eter; löses vid kokning utan svärighet äfven 1 ligroin till skilnad från de föregående. Är olöslig i kokande natronlut. Ur benzol-ligroin, som användes till reningsmedel, kristalliserar den praktfullt i spröda, glasklara nålar. Smälter vid 139” och stelnar efter smältningen hastigt ånyo. Analys: I. 0,2002 gr. gaf 0,5283 gr. kolsyra och 0,1167 gr. vatten. II. 0,1935 gr. gaf 16 kem. kväfgas, mätt vid 18° och 758 mm. III. 0,1525 gr. gaf 0,1271 gr. bariumsulfat. 864 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. Beräknadt för Funnet: C,HyaN.S: N II. II. C 72,34 71,98 — — 9%. H 6,38 6,44 — — > N 9,93 = 9,70 — > S 11535 = — IDAS 100,00 Molekylarvigtsbestämning utfördes enligt fryspunktsmetoden (BECKMANNS apparat). Såsom lösningsmedel användes isättika. 0,2302 gr. bas, som till neutralisering fordrade 0,0489 gr. CH,COOH, åstadkom vid lösning i 40,11—0,0489 = 40,06 gr. isättika en depression af 0,098° C. Beräknad molekylarvigt Funnen för C,,H,&N.S: molekylarvigt: !) 282 216,8. Kloroplatinatet 2C,,H,,N5S . H,PtCl,. Vid ett försök att framställa detta salt på vanligt sätt, d. v. s. genom fällning af kloridens vattenlösning, erhölls ett amorft, blekgult pulver, som sintrade vid 105” och smälte oskarpt uppemot 130”. Det gaf vid analys omkr. 1!/, % lägre platinahalt, än ofvanstäende for- mel fordrar. Vid tillsats af platinaklorid till en utspädd alkohol- lösning af kloriden afsatte sig däremot efter någon tid en klart orangegul, kristallinisk kropp af väntad sammansättning. Den visade sig under mikroskopet bestå af sfäriska aggregat, sammansatta af ytterst tätt hopgyttrade prismer, och smälte vid 185—188” under gasutveckling, men utan svartfärgning, till en gulröd vätska. Analys: 0,2310 gr. gaf 0,0457 gr. platina. Beräknadt: Funnet: Bit 19,99 19,78 %. T(P + 1100 C(L — 1) !) Enligt formeln M = ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 365 IV. Difenyloxetylfenylurinämne. _&H,.CH.NH.CO.NH.C,H, | C,H,.CH.OH Framstäldes genom inverkan af fenylisocyanat pa difenyl- oxetylamin i benzollösning. Efter omkr. 12 timmar affiltrerades den utkristalliserade substansen och omkristalliserades ur alkohol. Rent hvita aggregat af tjocka, tafvelformiga eller prismatiska kristaller. Smpt 176°. Föreningen är olöslig i vatten, ytterst svårlöslig i kokande eter och ligroin, svårlöslig i kokande benzol, lättlöslig i varm alkohol och i kall aceton. Analys: 0,1625 gr. gaf 11,9 kom. kväfgas, mätt vid 18” och 758,5 mm. Ber. förs 0,,45,N205: Funnet: N 8.43 8,60 %. Såsom utgångsmaterial för framställning af azoxolderivat befanns detta urinämne vara mindre lämpligt, emedan det mycket trögt angripes af kokande saltsyra. Difenyloxetylfenylsvafvelurinämne. CH, . CH. NH.CS.NH. C,H; | CH, . CH. OH Framstäldes på vanligt sätt ur difenyloxetylamin genom in- verkan af en ekvimolekylär mängd fenylsenapsolja. Benzollös- ningen uppvärmdes en kort stund till nära kokning ända till dess, att kristaller började afsätta sig. Vid afsvalning stelnade vätskan tiil en gröt af hopfiltade, snöhvita nålar. Substansen renades genom omkristallisering ur alkohol. Den anskjuter ur detta lösningsmedel vid ostörd kristallisation i rosett- formigt grupperade, sexsidiga nålar. Smpt 171°. Olöslig i vatten, Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 6. 2 866 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. svarlöslig i varm eter; löses i varm benzol, lättare i alkohol och aceton. Analys: I. 0,1948 gr. gaf 14,2 kem. kväfgas, mätt vid 18,5° och 748 mm. i II. 0,1539 gr. gaf 0,1035 gr. bariumsulfat. Beräknadt för Funnet: C,,Hz0N28S0: 1. I. N 8,05 8,42 — 9%. S 9,19 — 924 > Äfven detta urinämne reagerar endast trögt med saltsyra. Däremot läter det genom inverkan af kvicksilfveroxid lätt öfver- föra sig till 4, 5-Difenyldihydro-2-fenylamino-l, 3-azoxol (a, 8-Difenyl-u-fenylamino-oxazolin). GH, an C,H, . an .NH.C,H, Reaktionen utfördes i alkohollösning pa förut beskrifvet sätt. Föreningen, som renades genom onkristallisering ur benzol-ligroin, bildar i rent tillstånd fina hvita nålar, förenade till halfsfäriska eller rosettlika aggregat. Smpt 162—163°. Lättlöslig i het benzol, svårlöslig i ligroin, löslig i varm alkohol, men kristalli- serar ur sistnämda lösningsmedel tämligen trögt. Basen är i motsats till ofvan beskrifna azoxoler med alifa- tisk radikal rätt svårlöslig i saltsyra. Öfvergjuten därmed, antar den först smetig konsistens, stelnar sedan ånyo under bildning af klorvätesyradt salt, men löses äfven vid kokning mycket trögt, väl hufvudsakligen på grund af det nämda hydrokloratets svar- löslighet. I isättika är den lättlöslig. Analys: I. 0,1298 gr. gaf 0,3812 gr. kolsyra och 0,0689 gr. vatten. II. 0,1645 gr. gaf 12,6 kem. kväfgas mätt vid 16,5” och 769 mm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 867 Beräknadt för Funnet: C,H,N50: I. II. C 80,25 80,05 — 9%. H 9,73 9,85 — > Nie 3,92 — 9,16 » Kloroplatinatet 2C,,H}sN>0 . H,PtCl, + 3aq. Basen löstes i alkohol, försattes med stark saltsyra och därefter (i värme) med en alkoholisk lösning af platinaklorid. Efter ett par timmar hade en riklig mängd kloroplatinat afsatt sig i form af platta, glänsande nålar af höggul färg, urskiljbara för blotta ögat. Sönderdelningstemperatur omkr. 195”. Analys: 0,1260 gr. lufttorkadt salt afgaf vid 105” 0,0055 gr. vatten och kvarlemnade vid glödgning 0,0226 gr. platina. Beräknadt: Funnet: 3H,0 4,95 4,36 %. Pt 17,83 1098 V. Difenyloxetylortotolylsvafvelurinämne C,H,.CH.NH.CS.NH.C,H,.CH, | C.H2 - CH. OH af ortotolylsenapsolja och difenyloxetylamin i benzollösning. Af- sätter sig på kärlets botten i form af en hvit kristallkrusta. Föreningen är lättlöslig i varm alkohol och aceton, tämligen svårlöslig i benzol, äfven vid kokning, mycket svårlöslig i ligroin och eter. Omkristalliseras bäst ur toluol, hvari den är lättlös- ligare än i benzol, men svårlösligare än i alkohol. Bildar half- sfäriska aggregat af korta, hvita nålar, hvilka vid 156-—157” utan gasutveckling smälta till en vattenklar olja. Analys: I. 0,1733 gr. gaf 11,3 kem. kväfgas, mätt vid 18,5” och 761,5 mm. Il. 0,2006 gr. gaf 0,1290 gr. bariumsulfat. 868 SÖDERBAUM, DERIVAT AF DIFENYLOXETYLAMIN. Beräknadt för Funnet: C„H,.N,SO: 1. II. N 13 7,67 — 9. S 8,84 — 8,84 > 4,5-Difenyldihydro-2-ortotolylamino-l, 3-azoxol (a, 8-Difenyl-u-ortotolylamino-oxazolin) 0,H,. HC ——N Ola, Hol Jc > NE TOS) > CER (0) framstäldes af föregående förening och kvicksilfveroxid. Vid alkoholens afdestillering erhölls som kolfåterstod ett smetigt harts, hvilket genom tillsats af något petroleumeter bragtes att stelna. Produkten var icke fullt enhetlig, i ty att vid behandling med benzol-ligroin i lämpliga proportioner en flockig, amorf, gulhvit substans stannade olöst. Denna affiltrerades, hvarpa filtratet försattes med en ny kvantitet ligroin. Om tiilräckligt mycket ligroin blifvit tillsatt före filtreringen, uppstod härvid icke någon grumling, men efter någon tid afsatte sig basen i form af en hvit bottenkrusta, bestående af små hårda, vid kärlet fast vid- häftande kristallaggregat. Den renades genom upprepad om- kristallisering ur benzol-ligroin. Den nämda amorfa substansen tyckes isynnerhet uppträda efter långvarig kokning med kvick- silfveroxid. Basen är lättlöslig i aceton, alkohol och benzol; svårlöslig i eter, mycket svårlöslig i ligroin. Löses sparsamt i kall ut- spädd saltsyra, rikligare vid kokning. Smpt 136—138”. Analys: I. 0,1628 gr. gaf 0,4776 gr. kolsyra och 0,0102 gr. vatten. II. 0,1555 gr. gaf 11,2 kom. kväfgas, mätt vid 18° och 754 mm. Beräknadt Funnet: för 0,H,N50: ll; 10% C 30,49 30,00 — 9%. H 6,10 6,26 — N 3,53 === 8,41 > ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 369 Kloroplatinatet: 2C,H,,N,0 . H,PtCl,. Franmstäldt på lik- nande sätt som motsvarande fenylförening, bildade saltet en gul kristallinisk fällning, hvilken under mikroskopet visade sig bestå af prismatiska kristaller, hopvuxna till trapp- eller stjernformiga aggregat. Färgas vid 220° mörkt och smälter omkr. 225° under liflig gasutveckling. Analys: 0,2270 gr. gaf 0,0412 gr. platina. Beräknadt: Funnet: Pt 18,26 18,15 4. 370 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 350.) Belgrad. Academie R. de Serbie. Glas (Bulletin). 46—47. 1895. 8:0. Spomenik (Mémoires). 28. 1895. 4:o. Berlin. K. Preuss. meteorologisches Institut. Veröffentlichungen. 1891: H. 3; 1894: 2. 4:0. Bremen. Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen. Bd 13: H. 2; 15:1. 1895. 8:0. — Meteorologische Station 1. Ordnung. Ergebnisse der Beobachtungen. Jahrg. 5(1894). 4:0. Bruxelles. Academie R. des sciences, des lettres et des beaux-arts de Belgique. Bulletin. (3) T. 29(1896): N:o 3. 8:0. Budapest. Musce national de Hongrie. Termeszetrajzi füzetek. Bd 18: Beilage. 1895. 4:0. Cambridge, U. S. Museum of comparative zoology. Bulletin, Vol 16:N:02155725212720522.18932.8:0. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 301895): N:o 4. 8:0. Dresden. K. Sächsisches statistisches Bureau. Zeitschrift. Jahrg. 39(1893): Suppl.; 40(1894): H. 3-4. 4:0. Geneve. Société de physique et d’histoire naturelle. Mémoires. T. 32: P. 1. 1894—95. 4:0. Haarlem. Koloniaal museum. Bulletin. 1895: 1. 8:0. Habana. AR. Colegio de Belen de la Campania de Jesus. Observaciones magneticas y meteorolögicas. Ano 1890. Fol. Halle. K. Leopoldinisch-Carolinische deutsche Akademie der Natur- Forscher. Nova acta. Bd 61—62. 1894. 4:0. Leopoldina. H. 30(1894). 4:0. Repertorium zu den Acta und Nova Acta. Bd 1. 1894. 4:0. Katalog der Bibliothek. Lief. 5. 1894. 8:0. GRULICH, O., Geschichte der Bibliothek und Naturaliensammlung. 1894. 8:0. — Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen. Bd 18:L. 2; 19: H. ı-4; 20. 1893—95. 8:0. Bericht über die Sitzungen. Jahr 1892. 8:o. Hamburg. Deutsche Seewarte. Aus dem Archiv der deutschen Seewarte. Jahrg. 17(1894). 4:0. Krakau. Academie des sciences. Rozprawy. Wydziat hist.-filosofiezny. (2) T. 6. 1895. 8:0. Archiwum .do dziejöw literatury i oswiaty w Polsce. T. 8. 1895. 8:0. Bulletin international. 1895: N:o 3—4. 8:0. (Forts. å sid. 378.) 371 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 6. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 234. Om Heliums atomvigt. Af N. A. LANGLeEr. [Meddeladt den 12 Juni 1895 genom P. T. CLEVE.] Under den korta tid, som förflutit sedan RAMSAY först pa- visade närvaron af helium i den gas, som utvecklas vid cleveitens behandling med syror, har ett relativt stort antal undersökningar rörande detta ämne blifvit publicerade, utan att dock med af- seende på heliums ställning till öfriga grundämnen eller för öfrigt dess egenskaper i fysiskt eller kemiskt afseende något väsendt- ligt blifvit uträttadt. Deremot har det blifvit visadt, att det argon som RAMSAY funnit i cleveitgasen sannolikt varit af atmos- feriskt ursprung, ehuru det onekligen är svårt att förstå, huru han har kunnat få gasen blandad med så mycket luft att märk- bara spår af argon efter kväfvets aflägsnande kunnat kvarstå. Då Ramsay icke närmare beskrifver sin framställningsmetod, kan man icke heller se, i hvad mån denna kan bära skulden till ofvannämda inblandning. LOCcCKYER har funnit att den ur cle- veiten utvecklade gasen består af helium och väte, och enligt RAMSAYS !) senaste uppgift utgöres den af helium, väte och kväfve. Det förefaller underligt, att RAMSAY icke före spektral- undersökningen befriat gasen från dessa föroreningar, hvilkas förekomst är helt naturlig och hvilkas aflägsnande ju icke möter några svårigheter. Att den af mig ur cleveit framstälda gasen ?) icke inne- hållit vare sig väte eller kväfve, beror helt enkelt derpå att den 1) Meddelande till Royal Society. 2) Se Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895, N:o 4, sid. 211. 312 LANGLET, OM HELIUMS ATOMVIGT. medelst kopparoxid blifvit befriad från den förra föroreningen (hvars bildning a priori kunde anses ytterst sannolik) och från den senare derigenom, att endast den sist utvecklade gasmängden gjordes till föremål för spektroskopisk undersökning. Den i början af operationen utvecklade gasen innehåller deremot rela- tivt stora mängder kväfve, tydligen härrörande från i mineralet eller kaliumbisulfatet kvarvarande luft (syret hade medels me- tallisk koppar borttagits). En täthetsbestämning på hela gasmängden ur 30 g. cleveit gaf till resultat 0,17 (luft = 1) ur hvilken siffra kväfvehalten beräknas till 3,8 vol. proc. (= 22 vigts 2). Vid spektralunder- sökning af denna gas framträdde kväfvelinierna tydligt. !) | Dä det naturligtvis är af allra största intresse att fa nagon om än sa approximativ föreställning om heliums atomvigt, hafva mina bemödanden tillsvidare gått ut på att erhålla en sa säker täthetsbestämning som möjligt. Under arbetets gång har emellertid RAMSAY publicerat en sp. vigtsbestämning som högst väsentligt afviker från det värde jag har funnit. Om dessa värden och de anmärkningar de kunna föranleda skall jag här nedan yttra mig i sammanhang med frågan om heliums specifika värme. Den gas som jag användt framstäldes och renades på följ- ande sätt. Ett vanligt förbränningsrör af svarsmält glas be- skickades till ungefär !/,, af sin längd med mangankarbonat (med !/, kvicksilfveroxid), hvarefter det finpulvriserade mineralet, blandadt med ?/, af sin vigt kaliumpyrosulfat, infördes. Om man ökar kvantiteten af kaliumsaltet, erhåller man något bättre utbyte af gasen, men, emedan utvecklingen af vätgas starkt ökas, får man dels en orenare gas, och dels visar den starkt pösande massan stor benägenhet att tilltäppa röret. Sedan luften blifvit utdrifven, upphettades hela röret på en gång under ett par mi- nuter så att ungefär 10% af gasen fick bortga, hvarigenom största ') En blandning af helium med !/, vol. kväfve eller syre (således innehållande nära 20 % He.) ger icke längre några heliumlinier i GEISSLERS rör, men väl om gnistan får slå genom blandningen vid atmosferstryck. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:06. 875 delen af den vid mineralet och kaliumpyrosulfatet vidhäftande luften bortfördes. Den derefter utvecklade gasen uppsamlades öfver kalilut. För att befrias fran väte och kväfve inleddes den sedan frän gasometern i ett förut evakueradt rör af svarsmält glas öfver ett ungefär 15 cm. langt skikt af ren kopparoxid derpå öfver fosforpentoxid samt slutligen öfver ett 30 cm. langt lager af magnesiumpulver. Detta senare samt kopparoxiden voro upphettade till stark glödgning. Genom detta rör passerade gasen långsamt in i en förut omsorgsfullt evakuerad och vägd ballong rymmande ungefär 100 cm?. Så snart temperaturen blifvit konstant, afstängdes ballongen, afkopplades och vägdes. Den i gasometern uppsamlade gas- mängden var så afpassad att den i det närmaste fullständigt förbrukades för fyllandet af röret och ballongen. Efter vägningen utpumpades gasen omsorgsfullt och fördes tillbaka i gasometern, hvarefter den ånyo fick passera genom det upphettade röret och in i ballongen. Ballongen rymde vid den använda temperaturen 101,5 cm? och vägde, fylld med helium af 761,0 mm. tryck och 23,4” temp. 0,0168 g. mer än evakuerad. Härur beräknas specifika vigten till 0,139 (luft = 1). Identiskt samma tal erhölls sedan gasen för andra gången passerat röret. Det kan synas tvifvelaktigt huruvida vid denna behandling gasen verkligen kunde bli fullständigt kväfvefri, då man vet med hvilken svårighet enligt RAYLEIGH's och RAMSAYS undersökning kväfvet bortskaffas ur argon vid behandling med glödande mag- nesium. Men det är att märka, dels att kväfvehalten i helium är obetydlig (ej fullt 4 % enligt ofvannämde best.) dels framför allt, att da tätheten endast är 1/,, af argons, diffussionhastig- heten följaktligen är mer än 3 gånger så stor, hvartill kommer att röret varit temligen hårdt packadt med magnesiumpulver hvilket erbjuder en mångfaldigt större yta och trängre genom- gång än den af RAYLEIGH och RAMSAY använda magnesiumtråden. Den omständigheten att specifika vigten icke undergick någon förminskning då den för andra gången leddes öfver magnesium 874 LANGLET, OM HELIUMS ATOMVIGT. tyder ju också pa att kväfvet redan första gången fullständigt absorberats. RAMSAY hade, som bekant, funnit argon i cleveitgasen hvilket enligt senaste uppgift sannolikt härstammat från atmos- färisk luft som blifvit inblandad (se ofvan). Då det kväfve, som funnits i den af mig framstälda gasen, har samma ursprung, så måste densamma naturligen också innehålla något argon. An- tager man, att gasen ursprungligen innehöll ungefär 4% kväfve, i enlighet med hvad genom ofvan anförda försök blifvit funnet, skulle således halten af argon uppgå till 0,04 %, en kvantitet som skulle sänka den funna tätheten med uära en enhet i sista decimalen. Då emellertid ungefär 10 % af gasen fick bortgå innan uppsamlingen började, torde det kunna anses fullt säkert, att kväfvehalten endast varit en bråkdel af ofvannämda tal och att halten af argon således varit för ringa för att märkbart inverka på tätheten. !) Da vigten af den använda gaskvantiteten uppgått endast till 0,0168 g., så är för öfrigt den sista siffran i detta tal i hög grad osäker. Emellertid torde man utan att frukta att misstaga sig kunna antaga talet 0,14 såsom heliums sp. vigt eller be- räknadt med väte till enhet ungefär 2,0, hvilket tal åtminstone kan anses såsom ett maximum. För att afgöra huru manga atomer heliummolekylen inne- håller har jag sökt bestämma förhållandet mellan värmekapaci- teterna vid konstant tryck och konstant volym. Da gasens täthet är så ringa och den tillgängliga gaskvantiteten jemförelsevis obetydlig, kunde knappast ifrågakomma någon annan metod att finna detta värde än bestämmandet af ljudets fortplantnings- hastighet enligt KUNDTS metod. Den använda gasen, som fram- stälts och renats på ofvan beskrifvet sätt, inneslöts i ett 40 cm. långt rör af ungefär 0,5 cm. inre diameter, som innehöll något fint fördelad kiselsyra och öfver hvars betydligt utvidgade ena ände !) Vid spektroskopisk undersökning af den använda gasen kunde icke någon förorening vare sig af kvälve eller argon iakttagas. Rättelser. Sid. 375 rad. 4 uppifrån star 17,5 bör vara 17,8 » 2009 > » 35,0 » 85,6 3 Skäl Mg 019 51.002 Öfversigt n:r 6. 1895. a Re ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 875 en kautschukhinna var lufttätt spänd. Genom blasning mot denna hinna medels ett glasrör frambragtes en ton, hvars sväng- ningstal bestämdes till 2,815 och som i röret frambragte stående vågor med ett afstand af 17,5 cm. mellan nodpunkterna. Ur den sålunda erhållna våglängden 35,0 cm. och det funna sväng- ningstalet beräknas ljudets hastighet i heliumgasen vid 20° till 1,019 meter. Tätheten på gasen bestämdes särskildt och befanns uppgå till 0,140. Om ljudets hastighet betecknas med wu, tät- heten (uttryckt med massa pr. volymsenhet) med d, trycket med p och temperaturen med t så är som bekant förhållandet mellan spec. värmet vid konstant tryck och konstant volym: == 1 = —\l+.38).- m + 973 Insättas ofvanstäende värden erhålles Zz = 1,67. Denna bestämning kan icke göra ansprak pa stor noggranhet, emedan pa grund af gasens ringa täthet våglängden blir allt för stor för att nodpunkterna skulle fullt tydligt framträda. Emellertid torde man dock med säkerhet på grund af nyss- nämda bestämning kunna antaga, att värdet pa x ligger mellan 1,6 och 1,7, således i närheten af det tal 1,66, som blifvit an- taget för gaser, hvilkas molekyler innehålla endast en atom. Heliums atomvigt blir således (med antagande af värdet 0,139 för tätheten) 4,0. Då man naturligtvis icke har några fullt betryggande garan- tier för gasens renhet och då dessutom den använda gaskvanti- teten var temligen obetydlig, kan detta tal icke anses fullt exakt, men emedan föroreningarna, om några sådana förefunnos, med säkerhet äro tyngre än helium, så kan talet 4 under alla för- hållande anses som ett maximum naturligtvis med den inskränk- ning som betingas af försöksfelen. Då emellertid den möjliga halten af föroreningar icke är spektralanalytiskt påvisbar, kan den tydligen icke i någon högre grad inverka på tätheten; för min del anser jag derför osannolikt att atomvigten är lägre än 3,9. 876 LANGLET, OM HELIUMS ATOMVIGT. Som ofvan nämdt har RAMSAY nyligen !) publicerat en tät- hetsbestämning som betydligt afviker från ofvan omtalade. Det värde RAMSAY erhållit pa heliums sp. vigt uppgår till 3,88, saledes nära dubbelt mot hvad jag funnit. Det är alldeles tyd- ligt, att den gas, som RAMSAY användt, varit i hög grad för- orenad antingen af kväfve eller af argon. I ett referat af ett meddelande till Royal Society, som kommit mig till handa upp- gifves att gasen varit »nästan fullständigt befriad från kväfve»>. Med antagande af att hela föroreningen utgöres af kväfve skulle halten deraf uppgått till 15,7 (vol. =) %. Skulle deremot den höga sp. v. vara förorsakad af argon och kväfvehalten således försvinnande liten, så skulle halten af det förra hafva utgjort 10,06 (vol.) %. Det senare antagandet blir sannolikt derigenom att RAMSAY funnit ungefär samma värde, 1,66, för förhållandet mellan värmekapaciteterua som jag erhållit, hvilket icke gerna varit möjligt om gasen innehållit så mycket kväfve som 15 vol. % (öfver 50 vigts %) då motsvarande konstant för kväfvet som bekant är 1,4. Emellertid är det under sådana förhållanden icke möjligt att antaga att detta argon är atmosferiskt, ty gasen skulle i sådant fall hafva varit blandad med tio ggr. sin volym atmosferiskt kväfve. Under sådana förhållanden synes RAMSAYS senaste uppgift om ursprunget till den af honom funna halten af argon i helium böra mottagas med försigtighet. En annan förklaring till denna skiljaktighet som finnes mellan de af RAMSAY och af mig erhållna siffrorna skulle må- hända kunna sökas 1 de tvifvelsmål, som helt nyligen af Loc- KYER ?) framkastats, angående heliums elementära natur. Dessa tvifvelsmal äro grundade på den spektralundersökning af de gaser, som utvecklas vid upphettning i vacuum af vissa, cleveit närstående mineral (bröggerit gummit m. fl.), hvarvid än den ena än den andra af de för helium karakteristiska linierna sak- nats, under det andra tydligt framträdt. Emellertid har Loc- KYER sjelf i ett meddelande till Royal Society förklarat, att !) Comptes Rendues CXX: 1050. 2) Comptes Rendues OXX: 1108. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 377 inga försök gjorts att fränskilja i mängd förekommande förore- ningar, hvarför heliumlinierna varit mycket diffusa och endast vid mycket svag dispersion kunnat iakttagas. Det torde derför vara för tidigt att af dessa försök draga nagra som helst slut- satser, huruvida en blandning eller ett enkelt ämne föreligger. Med antagande af den ofvan antagna atomvikten 4 skulle helium i MENDELEJEFFS system få sin plats emellan väte och litium; för ett element af den ur RAMSAY's siffror beräknade atomvigten 7,8 finnes deremot i nämda system ingen plats. Det förtjenar i detta sammanhang att anmärkas, att LECOQ DE BOISBAUDRAN !) helt nyligen i en uppsats om grundämnenas systematik förutsagt tillvaron af ett element med atomvigten 3,9, hvilket element han med förkastande af RAMSAYS värde på förhållandet mellan värmekapaciteterna, men med antagande af hans täthetsbestämning trott sig återfinna i helium. Den atom- vigt, som ur mina bestämningar härledes, kommer helt nära detta hypotetiska grundämnes. 1) Comptes Rendues CXX: 1095. 378 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 370.) Lausanne. sSociete Vaudoise des sciences naturelles. Bulletin. (3) Vol. 30: N:o 115. 1894. 8:o. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-phys. Cl. Bd 22: N:o 1. 1895. 8:o. Berichte. Math.-phys. Cl. 1895: 1. 8:o. London. Geologists association. Proceedings. Vol. 14(1895): P. 2. 8:0. — Royal institution of Great Britain. Proceedings. Vol. 14:P. 2. 1895. 8:0. List. 1894. 8:0. — R. Astronomical society. Monthly notices. Vol. 55(1894/95): N:o 5—6. 8:0. — Chemical society. Journal. Vol. 67—68(1895): 4—6. 8:0. Proceedings. Vol. 9—10: Tit. & Reg. Session 1894/95: N:o 150—152. 8:0. List. 1895: April. 8:0. Charter and bye-laws. 1895. 8:0. — Royal society. x Proceedings. Vol. 57(1895): N:o 345. 8:0. — Zoological society. Proceedings. 1895: P.1. 8:0. — Royal gardens, Kew. Bulletin of miscellaneous information. 1895: N:o 99. 8:0. London, Ontario. Zntomological society of Ontario. The Canadian Entomologist. Vol. 27(1895): N:o 3—5. 8:0. Lübeck. Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Museum. Mitteilungen. (2) H. 7—8. 1895. 8:0. Luxembourg. Institut Grand-ducal. Publications. Sect. des sc. nat. et mathem. T. 23. 1894. 8:0. Manila. Observatorio meteorolögico. Observaciones verificadas. 1892: Apend.; 1894: 4-5. Fol. Masö, M. S., La seismologia en Filipinas. 1895. 4:0. Mexico. Observatorio meteorologico central. Boletin de agricultura, mineria & industrias. Ano 4(1894/95): N:o 5— 6. 8:0. Boletin mensual. 1895: 1-3. 4:0. Milano. RB. Össervatorio di Brera. Pubblicazioni. N:o 38. 1893. 4:0. München. K. bayerische Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Math.-physikal. Cl. 1895: H. 1. 8:0. Napoli. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Rendiconto. (3) Vol. 1(1895): Fase. 1-4. 8:0. (Forts. å sid. 412.) 219 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 6. Stockholm. Mykologische Beiträge IV. /Eeidium Sommerfeltii und seine Puccinia-Form. Von E10 JD [Mitgeteilt den 12. Juni 1895 durch V. B. Wırrrock.] Während einer. Reise im Sommer 1894 in Norwegen und Jämtland, wo ich die alpinen Rostpilze studirte, suchte ich auch die Entwicklungsgeschichte des auf Thalictrum alpinum L. in jenen Gegenden häufig auftretenden “Heidium Sommerfeltü zu erforschen. In dem Aufsatze »Mykologische Beiträge I.» !) habe ich darüber nur berichtet, dass dies Aecidium wahrscheinlich heteröcisch sei, weil es keine andere Rostform auf derselben Wirtpflauze entwickelt, und weil es kein perennirendes Mycel besitzt. Ich hatte aber auch andere Beobachtungen gemacht, die ich jetzt mitteilen werde. An solchen Stellen, wo auf Thalietrum alpinum nur dies Aecidium und nicht dasjenige der Pueccinia borealis JUEL (=ZE. Thalietri GREV., vergl. JUEL a. a. O., S. 411) auftrat, suchte ich mehrmals nach Teleutosporen an trocknen Blättern und auch nach Uredoformen an den umgebenden Pflanzen, welche von den Aecidien angesteckt sein könnten. Auf den Gräsern und Carices fand ich im Allgemeinen keine Rostformen. Dagegen fiel es mir bald auf, das an diesen Standorten Polygonum vivi- parum L. von Rost befallen war. Unter dem Mikroskope stellte es sich heraus, dass dieser Rostpilz nicht die Pueeinia Bistort® DC. war, sondern mit der Beschreibung der P. mammillata 1) Öfversigt etc. 1894, N:o 8, s. 418. 350 JUEL, ZECIDIUM SOMMERFELTII UND SEINE PUCCINIA-FORM. SCHROET. recht gut übereinstimmte. Nachdem ich diese Beob- achtung gethan hatte, sammelte ich an mehreren Stellen bei Röisheim im Bzsverdal in Norwegen, bei Storlien und auf dem Areskuta in Jämtland Polygonum viviparum mit Puceinia, in der Gesellschaft von „EBeidium Sommerfeltii wachsend, ein. Es stellte sich immer heraus, dass die eingesammelte Pucecinia nicht P. Bistort®, sondern jene mammillata-ähnliche Art war. In den Mykol. Beitr. I, sowie in ERIKSSoN’s Exsickaten-Werke, Fasc. X, habe ich diese Form »P. mammillata SCHROET.» benannt. Wie unten gezeigt werden wird, war diese Identifizirung nicht richtig. Meine Form ist eine selbständige Art, die ich von nun an P. septentrionalis nennen werde. Die P. Bistorte fand ich dagegen auf derselben Nährpflanze bei Röisheim an anderen Stellen, wo kein 2E. Sommerfeltüi zu finden war. Diese Beobachtungen machten ein näheres Prüfen dieser Pilzformen durch Kulturen erwünschenswert. Ich brachte daher lebendige Thalictrum-Pflanzen nach Upsaia mit, wo sie in Töp- fen gepflanzt unter dem Schnee überwinterten. Auch Teleuto- sporen-Material wurde für das Ueberwintern unter dem Schnee bereitet. Gegen Mitte April, als der Schnee weggeschmolzen war, nahnı ich eine Probe von den Teleutosporen der P. septentrio- nalis und säete sie auf Wasser aus. Sie keimten erst nach beinahe 14 Tagen. Später ausgesäete Sporen, welche während einiger Zeit einem trockenen Wetter ausgesetzt gewesen, keimten etwa nach einer Woche. Die überwinterten Thalictrum-Pflanzen begannen zu der- selben Zeit junge Blätter zu entfalten.. Diese wurden mit den Keimenden Teleutosporen infieirt. Das Resultat war eben kein günstiges. Denn nach einiger Zeit traten auf mehreren Tha- lietrum-Blättern, welche nicht inficirt worden, jedoch Flecke mit EK. Sommerfeltii auf. Die auf den von mir inficirten Blättern auftretenden Aecidien bewiesen daher nichts sicher, denn sie konnten auch durch spontane Infektion entstanden sein. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 381 Um zu untersuchen, ob das spontane Auftreten der Aeci- dien doch mit meiner Hypothese in Einklang zu bringen wäre, untersuchte ich in einem Topfe mit Thalietrum-Pflanzen, die besonders reichlich von Aecidien befallen waren, die am Boden liegenden Blattreste, und fand da einige Blätter von Polygonum viviparum, welche ausgekeimte und auch keimende Teleutosporen, die ich als P. septentrionalis sicher erkennen konnte, noch tru- gen. Von diesen aus konnte also die Infektion erfolgt sein. Weit bessere Resultate habe ich durch Einimpfen von Sporen der eben erwähnten Aecidien auf Polygonum viviparum und Bistorta erlangt. Folgende zwei Versuche sind hier anzu- führen. 1. 12/, 1895 Sporen von £E. Summerfeltii auf Polygonum viviparum: in einem Topfe mit Polygonum-Pflänzchen wurden 10 Blätter inficirt, die übrigen etwa gleich vielen nicht. — **/, Uredo an 5 der infieirten Blätter. — °%/, Uredo an 8 infieirten Blätter. — 3%), Teleutosporen von P. septentrionalis vorhan- den. — ?/, Die Flecken an den kranken Blättern durch Teleu- tosporen schwarzbraun. Die nicht infieirten Blätter alle ohne Rost. 2. 12/, Sporen von E. Sommerfeltü auf zwei jungen Sprossen von Polygonum Bistorta eingeimpft. — °°/, 2 Blätter des einen Sprosses und 1 Blatt des anderen mit Uredo. — ?/, Teleutosporen von P. septentrionalis entwickelt. Die übrigen Blätter in demselben Topfe ohne Rost. Diese Versuche beweisen, dass /E. Sommerfeltii die Aeci- dienform der P. septentrionalis ist, sowie dass dieselbe sowohl auf Polygonum viviparum als auf P. Bistorta ihre Uredo- und Teleutosporen zu entwickeln vermag. Wie ich oben erwähnt habe, glaubte ich zuerst in der mit _E. Sommerfeltii verknüpften Puceinia die P. mammillata SCHROET. zu erkennen. SCHKROETER hatte diese Art nach Ex- emplaren aus der höchsten Alpenregion Schlesiens beschrieben, auch der Fundort stimmte also mit der skandinavischen Form Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 6. 3 382 JUEL, ZCIDIUM SOMMERFELTII UND SEINE PUCCINIA-FORM. überein. Die Nährpflanze des »seitlich» passen eigentlich besser auf P. septentrionalis als auf mam- millata ein, wie aus den Figuren hervorgehen dürfte. Es kann daher wohl nicht Wunder nehmen, dass ich die skandinavische Art für SCHROETER’s P. mammillata lange gehalten habe. ') DE 'Tonı hat in Saccarno’s Sylloge Fungorum, vol. VII, p. 775, alle Tha- lietrum-bewohnende Aecidien in eine einzige Art vereinigt, die er Lychnis Viscaria. Tvärsnitt visande ccs formförändringar inuti placenta; a nedtill, b och c högre upp; frks=kärlsträngar, som gå till fröna. Från hvar och en af dennes sidor (kärlsträngssamlingarne) af- skiljes sedermera en kärlsträng (= b-strängarne) (fig. 1b), och dessa 5 kärlsträngar ga liksom de förut omtalade a-strängarne till fruktväggen. — Centralceylindern, som efter afskiljandet af 1 För korthetens skull benämner jag den första kärlsträngskrets, som från centraleylindern afgär till fruktväggen, a-strängar, den andra b-strängar, den tredje c-strängar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 391 dessa kärlsträngar har det utseende som fig. 4a visar, ingar nu i placenta. Här ändrar den betydligt sin form; vinklarne dragas ut, och sidorna rycka in emot blommans centrum, sa att den slutligen på tvärsnitt liknar en 5-armad stjärna. — Hvart och ett af de 5 fröparen star midt emot hvar sin stjärnarm, och den kärlsträng, som ligger ytterst i stjärnarmarne, delar sig i två grenar, hvilka ga till motstående fröpar (fig. 4c). Dock kan samma kärlsträng upprepade gånger dela sig pa nyssnämnda sätt och således förse flera fröpar med kärlsträngar. Lychnis Viscaria. Kärlsträngskomplexen i placenta, då stjärnarmarne delat sig efter längden; ul=7Pplacentas uppbristningslinie. Högre upp på placenta klyfva sig kärlsträngarne efter läng- den, så att ett tvärsnitt, taget från denna del, i stället för nyss- nämnda stjärna visar 5 gaffelböjda linier (fig. 5). Då placenta, såsom redan är nämndt, i sin öfra del delar upp sig i 5 flikar, är det mellan dessa linier, som den brister upp (fig. 5 ul), och på hvar och en flik kommer då att sitta 2 frön, som ej tillhöra samma fröpar, utan två bredvid hvarandra liggande (fig. 14 d). Lychnis Flos cuculi L. Vid jämförelse mellan fig. 2 och 7 ses, att fästpunkterna för kron- och foderbladen hos L. Vis- caria äro långt från hvarandra, hos L. Flos cuculi däremot hvarandra ganska nära. Följden häraf blir, att foderkärlsträng- arne, som här liksom hos L. Viscaria äro 10, ej taga den långa omvägen nedåt blommans bas, utan omedelbart efter sitt ut- träde ur centralcylindern ingå i fodret. — I afseende på kärl- strängarnes förgreningar till kronan och ståndarne är förhällan- 392 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. krstks\ krks f ks cc Lychnis Flos cuculi. Kärlsträngsförloppet. Lychnis Flos cuculi. Kärlsträngsförgreningen från centraleylinderns ena sida. Y 5 E N ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 395 det detsamma som hos föregående växt. Kärlsträngsförgreningen i placenta, centraleylinderns form därstädes och klyfning upptill i 5 delar är äfven 1 hufvudsak detsamma. Däremot visar sig olikhet i den del af kärlsträngsförloppet, som gar till frukt- väggen. Centralcylindern afskiljer nämligen inga b-strängar, men däremot dela sig a-strängarne i 3 delar, af hvilka de båda laterala återigen dela sig i 2, så att af hvar sträng 5 nya upp- stå (fig. 6 a). Lychnis dioica rubra &A L. Nederst i blomman sänder centralcylindern ut 10 kärlsträngar, af hvilka hvarannan delar sig 1 2 grenar. De 5 odelade kärlsträngarne och de yttre gre- narne af de delade gå till fodret, de inre grenarne af samma kärlsträngar gå till kronan. Återstående delen af centralcylin- Fig. 8. ok r+st krstks 5 Lychnis dioica ©‘. Kärlsträngsförloppet. dern ordnar sig till de båda ständarkärlsträngskretsarne (fie. 3). — I blommans centrum finnes ett fruktbladsrudiment, »et enkelt, glatt trådformet Legeme» (se WARMING, Om Caryophyllaceernus Blomster, sid. 249), och i detta finnes en kärlsträng. På hvad sätt denna står i sammanhang med det öfriga kärlsträngssyste- met, har det emellertid ej lyckats mig att utreda. 894 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. Lychnis dioica rubra 9 L. Kärlsträngsförgreningen till foder och krona är densamma som hos hanblomman. Till de små standarrudimenten, hvilka som bekant finnas hos honblomman, afskiljer centraleylindern 2 kransar af kärlsträngar, af hvilka foderständarkärlsträngarne framkomma något litet före kron- ständarkärlsträngarne. De visa oregelbundenheter i sitt förlopp: sa förekommer t. ex. i stället för en enda kärlsträng en liten Fig. 9. plks. Lychnis dioica Y. Kärlsträngsförloppet. grupp af helt små sådana. Kärlsträngsförgreningen till frukt- väggen och kärlsträngsförloppet inuti placenta äro desamma som hos Lychnis Viscaria, men skiljeväggarne mellan placenta och fruktväggen äro här ställda midtemot a-strängarne och fröna midtemot b-strängarne, hvaraf följden blir, att fruktbladen här blifva epipetala, olikt mot hvad förhållandet var hos Lychnis Viscaria och Lychnis Flos cuculi (jämför fig. 1 och fig. 9).') !) SCHUMANN, som undersökt Melandrium album (Lychnis dioica alba), har fun- nit den hafva episepala fruktblad. (Blüthenmorphologische Studien, sid. 401). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 395 Agrostemma. Agrostemma Githago L. Stift 5; fröna sitta parvis i 5 rader, som äro parallela med placentas längdaxel. — Central- cylindern består som vanligt nedtill i blomman af en sluten krets, hvilken, sedan den genom delning utvidgat sig, bildar 10 oregelbundna utbuktningar. Dessa ordna sig sedan till en central fvks. krstks krks \ cc Agrostemma Githago. Kärlsträngsförloppet. Fodrets, kronans och frukt- väggens insertionsställen kunna ej i anseende till materialets däliga beskaffenhet med tillräcklig noggrannhet angifvas. kärlsträngskrets och 10 periferiska kärlsträngar. Hvarannan af dessa dela sig tangentialt i 2 delar, af hvilka de inre gå till kronan, de yttre till fodret, dit äfven de 5 odelade kärlsträngarne gå. Från den inre kärlsträngskretsen afskiljas ståndarkärlsträng- arne, foderståndarkärlsträngarne något före kronståndarkärlsträng- arne. — Den återstående delen af centraleylindern ordnar sig till 896 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. 5 kärlsträngssamlingar och 5 kärlsträngar, som alternera med de förra och ga till fruktväggen (= a-strängarne) (fig. 10). 1) Sedan dessa kärlsträngar äro afskilda, smälta kärlsträngs- samlingarne tillsammans, sä att de pa ett tvärsnitt visa bilden af en 5-siding. Inuti placenta antager denna en stjärnform (fig. 11), ehuru, sasom bilden visar, nagot mer komplicerad än Fig. 11. Agrostemma Githago. Tvärsnitt genom placenta, visande dess kärlsträngs- komplex. Fr=fröna; frks=kärlsträngar, som gå till fröna; %=smä kärlsträngar, som sitta emellan stjärnarmarne, och som ha uppkommit derigenom, att dessa utsändt grenar på ömse sidor om sig. Kärlsträngskomplexen och de små sträng- arne äro omgifna af en mekanisk väfnad. hos Lychnis-arterna. De små kärlsträngarne, som sitta mellan stjärnarmarne (fig. 11 8), äro delningsprodukter af dessa. — Högre upp pa placenta klyfva sig stjärnarmarne efter längden, liksom förhållandet var hos Lychnis-arterna. Någon bristning af sjelfva placenta har jag dock ej iakttagit. — Sasom af fig. 10 synes, äro fruktbladen epipetala (se ENGLER och PRANTL. l. e. pag. 63 och SCHUMANN Blüthenmorph. Studien pag. 401). !) Det tycks ej finnas några b-strängar. — I följd af det dåliga material, jag haft att tillgå, har dock denna växt ej kunnat undersökas så fullständigt som varit önskligt. Särskildt gäller detta om fruktväggen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 397 Silene. Stift 3; fröna sitta parvis i 3 rader, som gå parallelt med placentas längdaxel; denna delar sig i sin öfra del i 3 flikar. Fig. 12. Silene venosa. Kärlsträngsförloppet. Anm. Då fruktbladens antal hos Silene är 3 och i de öfriga bladkransarne ett 5-tal är rådande, komma naturligtvis de förstnämndes kärlsträngar att stå på ett annat sätt i förhållande till de yttre kärlsträngskretsarne, än fallet var hos de föregående. Anmärkningen till fig. I gäller således här blott för foder-, kron- och ständarkärlsträngarne samt för fruktbladskärlsträngarnes förhållande sins- emellan. Silene venosa AscH. Liksom hos Lychnis Viscaria utsänder centraleylindern ett litet stycke ofvanför blommans bas 10 kärl- strängar, af hvilka dock hvarannan i motsats mot hos denna snart delar sig i 3 mindre strängar. Dessa kärlsträngar böja sig först utåt sedan nedåt och ingå, sedan de ytterligare delat sig, i fodret. — Efter att därefter hafva afskilt 5 kronblads- kärlsträngar utsänder centraleylindern de båda ständarkransarnes Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 6. 4 898 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. kärlsträngar, först kronständarnes, sedan foderständarnes (fig. 12). 1!) — Efter franskiljandet af dessa 3 kransar har den form af ett slutet rör, men högre upp i blomman upplöser den sig i 3 pa lika afstånd från hvarandra ställda kärlsträngar (fig. 12 a) och 3 mellan dessa liggande oregelbundna kärlsträngssamlingar. Hvar och en af dessa senare afskiljer 3 kärlsträngar (fig. 12 b, fig. 13),?) och dessa 9 kärlsträngar jämte de förut omnämnda 3 kärlsträngarne (a-strängarne) ingå efter ytterligare delningar Silene venosa. Tvärsnitt visande kärlsträngskomplexen inuti fruktbladen, innan fruktvägg och placenta differentierat sig. a=den första gruppen kärl- strängar, som afgå till fruktväggen, b = den andra gruppen. i fruktväggen. — De 3 oregelbundna kärlsträngssamlingarne få sedan en regelbundnare form. TI placentas nedre del äro de sammanslutna till en trekantig pelare, som sedermera undergår åtskilliga förändringar till sin form, som antydes af fig. 14. Kanterna utdragas, och sidorna dra sig inåt, sa att den slutligen på ett tvärsnitt visar bilden af en 3-armad stjärna (fig. 14 c och d). Under tiden dela sig de kärlsträngar, som ligga i stjärnarmarnes spetsar, i 2 grenar, som ga till de fröpar, som . d !) Afvikelser härifrån äga dock rum. — Enligt ENGLER och PRANTL (l. c. pag. 63) hör Silene venosa till de caryophyllaceer, som hafva obdiplostemona blommor. Det tillägges emellertid om dessa (pag. 64), »Die Insertion der Stf ist eine derartige, wie sie bei richtiger Diplostemoni begegnet; und damit im Zusammenhange stehen die Gefässbündel der Kelchstb weiter nach aussen als die der Kronstb.» ?) Antalet kan dock något växla. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 399 stå midt emot dem, pa samma sätt som hos de tre Lychnis- arterna. Liksom hos dessa klyfva sig också stjärnarmarne efter längden, innan placenta delar upp sig i 3 flikar (fig. 14 d). Fig. 14. frks. 3 ET A i 2 D Oo a NN RT Ns (GÅ I En = frks SÅ ' co SE D ----frks Silene venosa. Tvärsnitt. Cc inuti placenta. A nedtill, b, ce och d högre upp. Fr=frön, frks = kärlsträngar, som gå till fröna. I fig. d hafva stjärn- armarne klufvit sig efter längden. Silene nutans L. Foderkärlsträngarne äro 10 liksom hos den föregående, men de blifva alla odelade. Kronkärlsträngarne, ständarkärlsträngarne och fruktväggens a-strängar förhålla sig på samma sätt som hos Silene venosa. Däremot äro b-sträng- arne blott 3, men de dela sig ganska snart i 3 grenar (fig. 15 b). För öfrigt råder ingen väsendtlig olikhet mellan de båda Silene- arterna. — Af denna blomma har jag gjort en utvecklings- historisk undersökning för att efterse, hur det förlängda inter- nodiet mellan kronbladens och foderbladens fästpunkter bildas, hvilket som bekant finnes hos många Sileneer. — Af denna framgår, att öfra delen af detta internodium?!?) — den del, som ligger ofvanför foderkärlsträngarne — är yngre än nedra delen. Se vidare fig. 16, 17, 18 och 19, som framställa längdsnitt af 4 blommor, tagna i aldersföljd, (fig. 16 yngst, fig. 19 äldst). 1) På figurerna 16, 17, 18 och 19 betecknade genom a. 400 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. Fig. 15. Silene nutans. Kärlsträngsförloppet. Fig. 16. Silene nutans. Längdsnitt. Silene nutans. Längdsnitt; n=nektarium, fr&=fruktämne. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:06. 401 Fig. 18. Fig. 19. N’. I II © \| | | N N | (ET (CN fas | N | If f SA Silene nutans. Längdsnitt. Silene nutans. Längdsnitt. Dianthus. Stift 2; fröna sitta i 4 enkla rader, !) som ga parallelt med placentas längdaxel. Denna delar sig upptill i 2 flikar. Dianthus barbatus. Sedan centraleylindern sändt kärl- strängsgruppen till ytterfodrets bada bladpar, afskiljer den en krans af 10 kärlsträngar, 5 större och 5 mindre, hvilka alternera med hvarandra. Fran hvar och en af de 5 större kärlsträngarne utskilja sig några små, som dela sig ytterligare och gå jämte de 5 mindre kärlsträngarne till fodret (fig. 20 fks); de 5 större kärlsträngarne blifva däremot kronkärlsträngar. — Kärl- strängarne till ständarne afskilja sig sedan i 2 5-taliga kransar, af hvilka foderständarkärlsträngarne framkomma först (fig. 20 fstks, krstks). | Fig. 21 visar de närmast härefter följande delningarne af centraleylindern: 2 par korsställda kärlsträngar, a och b, af- ') Detta omnämnes ej i »Die natürlicher Pflanzenfamilien», men pä ett dia- gram i samma arbete öfver Dianthus enligt EICHLER stå fröna i 4 enkel- rader. 402 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. skilja sig nämligen successivt därifrån, af hvilka a-kärlsträngarne äro de först framkommande (fig. 21 a och b). Af figuren synes också, att centralcylindern lagt sig i veck. Dessa veck blifva högre upp 1 blomman färre och mer regelbundna och ordna sig på så sätt, att centralcylindern på tvärsnitt får utseendet af en Fig. 20. Dianthus barbatus. Kärlsträngsförloppet. "Växlar till antalet. **Att denna krans hvarken står midtemot någon af de två nedanför liggande kärlsträngs- kransarne ej heller alternerar med dem, kan naturligtvis ej uttryckas på ett längdsnitt (jämför fig. 21). Anmärkningen till fig. 12 angående kärlsträngarnes i fruktbladen ställning till de öfriga kärlsträngskretsarne gäller naturligtvis äfven för Dianthus-arterna. 4-armad stjärna. Hvar och en af denna stjärnas armar afskiljer en kärlsträng (= c-strängarne) (fig. 20 c, fig. 21 c), och dessa 4 kärlsträngar jämte de i fig. 20 och 21 med a och b beteck- nade gå till fruktväggen. — Fig. 22 visar kärlsträngsklomplexen inuti placenta. Den har fortfarande form af en 4-armad stjärna, fröna sitta i 4 rader motsvarande stjärnans 4 armar och motsatta c-strängarne ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 403 (jämför fig. 21 c). Fran spetsen af hvar arm utgår en kärl- sträng till motstående frö. !) Då placenta högre upp i blomman klyfver sig i 2 hälfter, har också kärlsträngskomplexen delat sig efter sin midt i 2 delar, så att hvar placentahälft får sitt kärl- strängsparti (fig. 22 ul). Fig. 21. Dianthus barbatus. Tvärsnitt. Ce inuti fruktbladen, omgifven af en meka- nisk väfnad (m). A= det först framkommande kärlsträngsparet; 6 = det andra kärlsträngsparet, ännu omgifvet af den mekaniska väfnaden, c = den plats, där högre upp i blomman 4 nya kärlsträngar skola framkomma (jämför fig. 20). Fig. 22. ul EN en nen Få / 4 Dianthus barbatus. Tvärsnitt. Cc inuti placenta; ul=den linie, efter hvilken placenta brister upp och kärlsträngskomplexen delar sig i två delar; m=en mekanisk väfnad, som omgifver kärlsträngskomplexen. !) Obs. Kärlsträngarne i stjärnarmarnes spetsar dela sig ej här i 2 grenar, efter som fröna ej sitta parvis; af samma skäl klyfva sig ej stjärnarmarne efter längden, som hos de föregående. 404 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. Dianthus deltoides L. Nedtill i blomman afskiljer central- cylindern en periferisk krans af kärlsträngar (fig. 28 fkrks), hvilken åter delar sig i 2, en inre, bestående af 5 kärlsträngar, kronkärlsträngarne (fig. 23 krks), en yttre, bestående af många tämligen tätt stående kärlsträngar, foderkärlsträngarne (fig. 23 Dianthus deltoidus. Kärlsträngsförloppet. * Placentasträngarne hafva samma ställning i förhållande till a och 5 som c-strängarne och placentasträngarne i fig. 20, eller med andra ord de alternera med a- och d-strängarne, om dessa betraktas som tillhörande samma krans. fks). Ständarkärlsträngarne förhålla sig pa samma sätt som hos Dianthus barbatus, sa ock a- och b-strängarne; däremot saknas alldeles de kärlsträngar, som utgå från stjärnarmarnes spetsar (c-kärlsträngarne, jämför fig. 20c). Kärlsträngsförloppet inuti placenta är detsamma som hos D. barbatus. Saponaria. Stift 2; fröna sitta i 4 enkla rader, som äro parallela med placentas längdaxel; denna delar sig i sin öfra del i 2 hälfter. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 405 Saponaria officinalis L. Som det material jag haft att tillgå i afseende pa krona och ståndare afvek från det för denna växt normala, i det att båda voro öfvertaliga, mellan- former mellan ståndare och kronblad förekommo m. m., så har jag ej undersökt kärlsträngsförgreningen till dessa organ, utan blott fäst mig vid foder- och fruktbladskärlsträngarne. De 10 foderkärlsträngarne utgå från centraleylindern ett stycke ofvanför blommans bas, böja sig nedåt tills de uppnått fodret och ingå då i detsamma, liksom förhållandet var hos Silene- arterna och Lychnis Viscaria. Kärlsträngsförgreningen till frukt- bladen, centraleylinderns form i sin öfra del och klyfning i 2 hälfter öfverensstämmer med Dianthus-arterna, särskildt med Dianthus deltoides, i det att ej heller här nagra c-kärlsträngar förekomma. Sammanfattning. Kärlsträngsförgreningen till foder, krona och ståndare. Den första krets, som centralcylindern utsänder, består hos Lychnis- och Silene-arterna, Agrostemma, Saponaria och Dian- thus barbatus af 10 kärlsträngar. Dessa ga hos Lychnis Vis- carıa, L. Flos cuculi, Silene-arterna och Saponaria direkt till fodret utan att förgrena sig till nagot annat organ. Hos Agro- stemma och Lychnis dioica delar sig däremot hvarannan kärl- sträng i en sträng, som gar till kronan, och en, som gar till fodret, dit äfven de 5 odelade kärlsträngarne ga. — Hos Di- anthus barbatus gar hvarannan kärlsträng till fodret, och de 5 aterstaende till kronan, sedan de dessförinnan afskilt några mindre kärlsträngar, som äfven de ga till fodret. Ett nagot olika förhällande äger rum hos Dianthus deltoi- des, i det att centralcylindern icke som hos de föregående af- skiljer 10 kärlsträngar, utan en tät krets af sadana, hvilken sedan delar upp sig i en foderkärlsträngskrets och en kronkärl- strängskrets. — Hos Lychnis Viscaria, Silene-arterna och Sapo- naria utga de 10 foderkärlsträngarne ett stycke ofvanför blom- 406 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÜRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. mans bas, böja sig därefter nedåt, tills de uppnått fodrets in- sertionsställe, och inga därefter i detsamma. Hos Dianthus- arterna och Lychnis Flos cuculi sitter däremot fodrets fästpunkt högre än det ställe i blomman hvarifrån fodersträngarne ut- skiljas; hos Lychnis dioica ha de båda ställena samma höjd. — Kronans 5 kärlsträngar komma hos Silene-arterna direkt från centraleylindern. Hos Lychnis Viscaria och Lychnis Flos cuculi komma däremot från centraleylindern, sedan foderkärl- strängarne äro afskilda därifrån, 5 kärlsträngsstammar, hvilka sedan dela sig i kronbladskärlsträngar och kronståndarkärlsträngar. Huru kronkärlsträngarne uppkomma hos Lychnis dioica, Agro- stemma, Dianthus barbatus och Dianthus deltoides, är nyss nämndt. — Ståndarkärlsträngarne komma hos alla direkt från centralcylindern, utom hos Lychnis Viscaria och Lychnis Flos cuculi, där, som nyss nämndes, kronkärlsträngarne och kron- ständarkärlsträngarne komma från en gemensam stam. Foder- ståndarkärlsträngarne komma hos alla — utom hos Silene — före kronständarkärlsträngarne. !) Kärlsträngsförgreningen till fruktväggen. Frän centraleylindern komma kärlsträngarne till fruktväggen i 1, 2 eller 3 afdelningar,?) och deras antal är atminstone i första afdelningen lika med fruktbladens antal. Sa komma de hos Lychnis Viscaria och Lychnis dioica i 2 afdelningar med 5 kärlsträngar i hvarje, hos Silene venosa och Silene nutans äfven i 2 afdelningar med 3 i första och 3 (S. nutans) eller 9 (S. venosa) i andra afdelningen; hos Lychnis Flos cuculi och Agro- stemma saknas däremot 2:dra afdelningen. — Hos Dianthus barbatus komma fruktväggens kärlsträngar i 3 afdelningar; de 2 första bestå af 2 kärlsträngar hvardera, den tredje af 4. Dianthus deltoides och Saponaria förhålla sig pa samma sätt, men sakna 3:dje afdelningens kärlsträngar. — Hos Lychnis Viscaria, L. Flos cuculi och L. dioica äro första afdelningens !) Se Silene venosa, not. 1. 2) A-, b- och c-strängarne. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 407 strängar episepala, hos Agrostemma däremot epipetala; med b- strängarne, som alternera med dem, äger naturligtvis ett mot- satt förhållande rum. Kärlsträngsförloppet inuti placenta. Hos Lychnis- och Silene-arterna samt Agrostemma antar centraleylindern inuti placenta pa tvärsnitt formen af en stjärna. Midt emot hvar stjärnarm sitter ett fröpar, !) och kärlsträngarne i hvarje arms spets dela sig i 2 grenar, sa att till hvarje frö går en gren. Stjärnarmarnes och fröparens antal beror på frukt- bladens antal. (Hos Lychnis och Agrostemma 5, hos Silene 3). Högre upp klyfva sig stjärnarmarne efter längden, så att 5 (Lychnis, Agrostemma) eller 3 (Silene) små kärlsträngskomplexer i form af gaffelböjda linier uppstå. Äfven placenta brister upp i sin spets i lika många flikar som det finnes stjärnarmar på det sätt, att på hvar flik kommer en kärlsträngskomplex och 2 frön, ett från hvart och ett af 2 närgränsande fröpar. — Hos Dianthus och Saponaria, där fruktbladen äro 2, bildar kärl- strängskomplexen i placenta äfven en stjärna, men denna är 4- armad. Fröna sitta här i 4 rader i armarnes spetsar (ej parvis), och de kärlsträngar, som gå till dessa, dela sig således ej i 2 grenar. Så väl kärlsträngskomplexen som placenta klyfver sig upptill efter sin midt i 2 delar med 2 frön på hvar del. Fröna äro motsatta a-strängarne hos Lychnis Viscaria, L. Flos cuculi, Agrostemma och Silene-arterna. Hos Lychnis dio- ica äro de däremot motsatta b-strängarne, hvarigenom fröna blifva epipetala, i motsats mot hvad förhållandet var hos de öfriga Lychnis-arterna. Hos Dianthus-arterna och Saponaria stå de emot c-strängarne (D. barbatus) eller, då dessa fattas, på den plats de skulle intaga (D. deltoides, Saponaria) d. v. s. de alternera med a- och b-strängarne, uppfattade såsom en enda krans. !) EnGLER och PRANTL (1. e. sid. 65) säga att fröna stå i dubbelrader, men omnämna ej, att placenta delar sig i flikar i sin öfra del. 408 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. Zusammenfassung. Verzweigung der Gefässbündel an Kelch, Krone und Staub- blätter. Der erste Kreis, den der Centraleylinder aussendet, besteht bei den Lychnis- und Silene-Arten, Agrostemma, Sapo- naria und Dianthus barbatus aus 10 Gefässbündeln. 1) Diese gehen bei Lychnis Viscaria, L. Flos cuculi und den Silene- Arten direct an den Kelch, ohne sich an irgend ein andres Organ zu verzweigen. Bei Agrostemma und Lychnis dioica rubra teilen sich dagegen jedes zweite Gefässbündel in einen Strang, der an die Krone geht, und in einen, der an den Kelch geht, wohin auch die 5 ungeteilten Gefässbündel gehen (Fig. 8, 9 und 10 fks). Bei Dianthus barbatus geht jedes zweite Gefässbündel an den Kelch und die 5 übrigen an die Krone, nachdem sie vorher einige kleineren Stränge abgesondert, die auch an den Kelch gehen (Fig. 10 fks). Ein etwas verschiedenes Verhältnis findet bei Dianthus deltoides Statt, indem der Oentral- cylinder nicht, wie bei den vorhergehenden der Fall war, 10 Bündel sondern einen dichten Kreis dergleichen absondert, welcher sich später in einen Kelchgefässbündelkreis und einen Kronge- fässbündelkreis zerteilt. Bei Lychnis Viscaria, den Silene-Arten und Saponaria gehen die 10 Kelchstränge ein Stück oberhalb der Basis der Blüthe !) Siehe die Fig. 1, 6, 8, 9, 10, 12, 15, 20, 23, welche alle eine Darstellung des Gefässbündelsverlaufs geben. ce = der Centraleylinder; fks=die Stränge des Kelches; krks = die Stränge der Krone; fstks = die Stränge der Kelch- staubblätter; krstks = die Stränge der Kronstaubblätter; foks = die Stränge der Fruchtwand; pks=die Stränge der Placenta. Die Stränge, die einander opponiert, sind in Fig. 1—10 zu derselben Seite der Linie cc gestellt. In Fig. 12—23, welche den Strangverlauf in solchen Blüthen darstellen, wo eine 5-Zahl in Krone, Kelche und Staubblättern, eine 2- oder 3-Zahl aber in der Fruchtwand und Placenta herrscht, kann diese Bezeichnungsweise natürlich nicht gebraucht werden, ausgenommen für das gegenseitige Ver- hältnis der Gefässbündel in den soeben erwähnten Organgruppen. Die punktierten Linien geben die Insertionstellen des Kelches (f), der Krone und der Staubblätter (kr +st) wie auch der Fruchtwand (fv) an in Ver- hältnis zu der Stelle auf dem Centraleylinder, wo die Gefässbündel ausgehen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 6. 409 aus, biegen sich dann nach unten, bis sie die Insertionstelle des Kelches erreichen, und gehen dann in denselben hinein (Fig. 2, 7, 16, 17, 18, 19).!) Bei den Dianthus-Arten und Lychnis Flos cuculi sitzt dagegen die Insertionstelle des Kelches höher als die Stelle in der Blüthe, von wo sich die Kelchstränge ab- sondern (Fig. 6, 20, 25); bei L. dioica haben beide Stellen dieselbe Höhe. — Die 5 Gefässbündel der Krone kommen bei den Silene-Arten direct von dem Centralceylinder. Bei Lychnis Viscaria und L. Flos cuculi kommen dagegen vom Central- cylinder, nachdem die Kelchgefässbündel davon abgesondert, 5 Gefässbündel, welche sich dann in Kronstränge und Kronstaub- blattstränge teilen (Fig. 1, 6 &«). Wie die Krongefässbündel bei Lychnis dioica, Agrostemma, Dianthus barbatus och D. deltoides entstehen, ist soeben erwähnt. — Die Staubblatt- stränge kommen bei allen direct vom Centralcylinder, ausgenom- men bei Lychnis Viscaria und L. Flos cuculi, wo, wie soeben erwähnt ist, die Gefässbündel der Krone und die der Kronstaub- blätter von einem gemeinsamen Stamme kommen. Die Kelchstaub- blattstränge kommen bei allen, ausgenommen bei Silene, wo die Stränge der Kronstaubblätter zuerst kommen, vor den Kron- staubblattsträngen. ?) Verzweigung der (efässbündel an der Fruchtwand. Vom Centraleylinder kommen die Gefässbündel in 1, 2 oder 3 Ab- teilungen.?) So kommen sie bei Lychnis Viscaria und L. dioica in zwei Abteilungen mit 5 Gefässbündeln in jeder, bei Silene venosa und Silene nutans auch in 2 Abteilungen mit 3 in der ersten und 3 (S. nutans) oder 9 (S. venosa) in der zweiten Abteilung (Fig. 12, 13, 15); bei Lychnis Flos cuculi und Agro- ') Die vier letzten Figuren stellen Längsschnitte von 4 Blüthen in Alterfolge dar (Fig. 16 die jüngste, Fig. 19 die älteste) um die Entwicklung des stiel- förmigen Internodiums zwischen Krone und Kelche zu zeigen. Wie es scheint, ist derjenige Teil, der oberhalb der Kelchgetässbündel liegt (auf die Figuren mit «& bezeichnet) zuletzt entwickelt. ?) Abweichungen davon können doch vorkommen. ?) Die Gefässbündel der ersten Abteilung nenne ich A-Stränge, die der zweiten B-Stränge und die der dritten C-Stränge. 410 OLBERS, KÄRLSTRÄNGSFÖRLOPPET HOS SILENEBLOMMAN. stemma fehlt die zweite Abteilung. — Bei Dianthus barbatus kommen die Gefässbündel der Fruchtwand in 3 Abteilungen; die beiden ersten bestehen jede aus 2 Gefässbündeln, so gestellt, dass sie unter einander ein Kreuz bilden (Fig. 21 a, 5).!) Die dritte besteht aus 4 Grefässbündeln, welche, wie die Figur 21 zeigt, mit den A- und D-Strängen alternieren, wenn diese näm- lich wie ein einziger Gefässbündelkreis betrachtet werden. Di- anthus deltoides und Saponaria verhalten sich ebenso, haben aber nicht die Stränge der dritten Abteilung. — Bei Lychnis sind die A-Stränge episepal (Fig. 1, 6, 8, 9), bei Agrosteımma dagegen epipetal (Fig. 10); mit den D-Strängen, welche mit den A-Strängen alternieren, findet natürlich das entgegengesetzte Verhältnis Statt. Verzweigung der (sefässbündel in Placenta. In Placenta hat der Centralcylinder bei den Lychnis- und Silene-Arten sammt Agrostemma auf Querschnitten die Form eines Sternes. Jedem Sternarm gegenüber sitzt ein Samenpaar, ?) und die Stränge an der Spitze jedes Armes teilen sich in zwei Zweige, so dass an jeden Samen ein Zweig geht (Fig. 4, b und e, Fig. 14, ce, d). Die Zahl der Sternarme und der Samenpaare kommt auf die Zahl der Fruchtblätter an (bei Lychnis und Agrostemma 5, bei Silene 3). Höher hinauf spalten sich die Sternarme nach der Länge, so dass 5 (Lychnis, Agrostemma) (Fig. 5, 14 d) oder 3 (Silene) kleine Gefässbündelcomplexe, wie gabelförmige Linien gebildet, entstehen. Auch Placenta bricht an ihrer Spitze, in eben so viele Zipfel, wie es Sternarme giebt, der Art, dass an jedem Zipfel ein Gefässbündelcomplex und 2 Samen kommen, einer von jedem der 2 angrenzenden Samenpaare (Fig. 14 d). Bei Dianthus und Saponaria wo die Fruchtblätter 2 sind, bildet ') Bei Dianthus und Saponaria liegt der Centraleylinder in unregelmässigen Falten — wie die Figur 21 zeigt — und ist ausserdem von einem mechani- schen Gewebe umgeben. Auf der Figur sind die B-Stränge noch in diesem Gewebe eingeschlossen. 2) Die Samen stehen, wie bekannt, bei den Sileneen in D (Lychnis, Agrostem- ma) oder 3 (Silene) längsgehenden Doppeltzeilen oder auch in 4 einzelnen Zeilen (Dianthus, Saponaria). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895,N:06. 411 das Gefässbündelcomplex in Placenta auch einen Stern, dieser aber ist vierarmig (Fig. 22). Die Samen sitzen hier in 4 Zeilen an den Spitzen der Arme (nicht paarweise), und die Stränge, welche an dieselben gehen, teilen sich also nicht in zwei Zweige. So wohl das Gefässbündeleomplex als Placenta spaltet sich oben ihre Mitte entlang in 2 Teile mit 2 Samen auf jedem Teil. Die Samen sind den A-Strängen bei Lychnis Viscaria, L. Flos cuculi, Agrostemma und Silene opponiert. Bei Lychnis dioica dagegen sind sie den D-Strängen opponiert, !) wodurch die Samen und auch die Fruchtblätter epipetal werden, im Gegensats zu dem, was bei den übrigen Lychnis-Arten der Fall war.?) Bei Dianthus und Saponaria dagegen sind die Samen den C-Strängen opponiert (D. barbatus) oder, wenn diese fehlen, alternieren sie mit den A- und D-Strängen wie ein einziger Kranz betrachtet, (Dianthus deltoides und Saponaria). ') Vergleiche die Figuren 1, 6 und 9. ?) Bei Agrostemma dagegen sind so wohl die A-Stränge als die Fruchiblätter epipetal. 412 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 378.) New York. Microscopical society. Journal. Vol. 11(1895): N:o 2. 8:0. Paris. Muséum d’histoire naturelle. Bulletin. 1895: N:o 2-3. 8:0. — Societe d’etudes scientifiques. Feuille des jeunes naturalistes. (3) Annee 25(1894/95): N:o 292—296. 8:0. x — sSociete de geographie. Bulletin. (7) T. 15(1894): Trim. 4. 8:0. Comptes rendus des seances. 1895: N:o 1-8. 8:0. — sSociete geologique de France. Bulletin. (3) T. 23(1895): N:o 1. 8:0. Pisa. Societa Toscana di scienze naturali. Atti. Processi verbali. Vol. 9(1894 —96): p. 133—241. 8:0. Potsdam. K. Geodätisches Institut. Verhandlungen der 1894 in Innsbruck abgehaltenen Conferenz der permanenten Commission der internationalen Erdmessung. 1895. 4:0. Prag. K. böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Sitzungsberichte. 1894: Mathem.-naturw. Cl.; CI. für Philos., Ge- schichte und Philol. 8:0. Jahresbericht. Jahr 1894. 8:0. Riga. Naturforscher- Verein. Festschrift in Anlass seines 50-jährigen Bestehens. 1895. 8:0. Roma. RB. Accademia dei Lincei. Memorie. Cl. di scienze morali... (5) Vol. 2(1894): P. 2: 10-12; Vol. 3(1895): P. 2: 1-3. 4:0. Rendiconti. Cl. di scienze morali... (5) Vol. 301894): Fasc. 10—12; Vol. 4(1895): 1-2. 8:0. » Cl. di scienze fisiche... (5) Vol. 4(1895): Sem. 1: Fasc. 110. 4:0. Annuario. 1895. 12:0. St. Petersburg. sSociete Imp. Russe de geographie. Isvjestija. T. 30(1894): 5—6. 8:0. Zapıski.»1, 29 N:0 1,32 18957 8:0. Ötschet. 1894. 8:0. — Hortus Petropolitanus. Acta. T. 13: Fasc. 2. 1894. 8:0. Springfield. Illinois state museum of natural history. Bulletin. N:o 6. 1895. 8:0. Tokio. I/mp. university, College of science. Journal. Vol. 7:P. 4. 1895. 4:0. — Medicinische Facultät der K. Universität. Mittheilungen. Bd 2: N:o 2; 3: 1. 4:0. 413 wien. K. K. zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 45(1895): H. 3—4. 8:0. BRUNNER VON WATTENWYL, C., Monographie der Pseudophylliden. Text & Atlas. 1895. 8:0 & Fol. — K. K. geologische Reichsanstalt. Verhandlungen. 1895: N:o 4—7. 8:0. — K. K. Reichs-Kriegs-Ministerium, Marine-Section. Relative Schwerebestimmungen durch Pendelbeobachtungen. 1895. 8:0. Würzburg. Physikalisch-Medicinische Gesellschaft. Verhandlungen. N. F. Bd 28: N:r 6-7. 1894. 8:0. Sitzungs-Berichte. 1894: N:o 8-10. 8:0. Zürich. Naturforschende Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 40(1895): H. 1. 8:o. Af Kamreraren G. A. Lindberg. Sammlung von Pflanzenabbildungen, 1804. 4 bd handritade. Af öfverstäthällaren frih. G. Tamm. En samling geologiska, geografiska och agronomiska kartor öfver Mexico. 25 blad. Af kapten A. W. Vogdes, San Francisco. 5 geologiska småskrifter. Af utgifvarne: Acta mathematica, hrsg. von G. MITTAG-LEFFLER. 19: 2. 1895. 4:o0. Bibliotheca mathematica, hrsg. von G. ENESTRÖM. 1895. N:o 2. 8:0. FAVARO, A., Sulla Bibliotheca mathematica di G. ENESTRÖM. Com. 10-1399, 83:0. Bohuslänsk fiskeritidskrift, utg. af A. V. LJUNGMAN. N:o 61—64. SG DN Annaes de sciencias naturaes publ. par A. NOBRE. Anno 2(1895): N:0 2. 8:0. Af författarne: FORSLING, S., Om sulfonering af ß-naftalymin. Ups. 1895. 8:0. HASSELBERG, B., Spectroscopice observations of Nebule made at Mount Hamilton, Cal. San Francisco 1895. 8:0. PALMER, K. V., Om iridiums ammoniakaliska föreningar. Ups. 1895. 8:0. BERGROTH, E., Contributions to a knowledge of the Rhynchota of Australia. Melbourne 1895. 8:0. CAMPBELL, F., The bibliography of the future. Lond. 1895. 8:0. CARLES, C., Cödigos postal y telegråfico. T. 1—3. Buenos Aires 1895. 8:0. KUNTZE, O., Geogenetische Beiträge. Lpz 1895. 8:0. LIVERSIDGE, A., Boleite, Nautokite, Kerargyrite, and Cuprite from Broken Hill. Sydney 1894. 8:0. RASPAIL, X., Durée de l’ineubation de l’oeuf du coucou et de l’edu- cation du jeune dans le nid. Paris 1895. 8:0. EE [db Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 6. Ad KN H Kn In Bern tab Se Re Me 3 we > MAR, ie ten. re 2 Å a Anden Ia Di dar warn Se Asa BEN) ELUIERDERLST | ‚030 FREE 20 EN :BCHH N Er: ES er FÖRS BoM:hhet ‚a RENTEN OB a En ro då RESER Fä så får BV a ACRE NOA satdub ‚Airlaae RR i FREE KS Ta VG AE a GO (å aha bd N ‚auar ii yerublihdamssort dor EUER ‚mmet Ds sornilåd 79710 Sör 1 Brr ie Ba salbiles sova RA en. u Da Far | wirt R er Er Be ARE pt = okholm 189 895. A lH ROTER RORERAAAEEIE FORE a sank RO EÖRTERAH Das insnlinnt.koadtoildit av fr er di Be: i Lt 3 N 08 8 RADAR ET UA 0 ‚min ER B i ; ; IBUNOR HORSE or TO KUIA Be BORTRE anisualon sm ENT ‘ STAR NTE ORT nA UTSPELA ERASA- Io Saloon iu) SE in Ab onda fö og Rudy ro er ER ORBT GAA Be ik UME alt. Sung Nöt sleileslarnamınee armibiaf 20 eo ad "4 LYLE TKA sd 30 Sahabrenl WAR änsfidedan N SR ua „ORAL antennen SAAL ar vilgenpalleitd oc SVE BYTTA MOR ES ori X ed BODOM N 08 0:8 ORG Ref Sn adsallsnsadisn ER "ort UNE bin ‚oti TORNET SÅ ah ASTOLOELS VA ‚ÜRNEIE ; BB Rat I Huch Bine) rl [ ab fö nosen Hb Ti GM UN HE Intl bh a oe ee i ‚oral BAT he" al art) aha il Ö Ra ‚nah, DEE a ra Kal 2 We ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. JB 7. Onsdagen den 11 September. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . ale 15106 415; GYLDENn, Om bestämningen af ojemnheter med mecket läng period i theorien för planeters och satelliters rörelser . . . 2.2.2.2...» 419. WIDMAN, Om fenyl- och tribromfenylazokarbonsyra. . . . 2.2...» 483. HAGLUND, Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna von Kanon. 4. Verzeichniss der von Yngve Sjöstedt im nordwestlichen Kamerun- gebiete eingesammelten Hemipteren.. . . . . ; DATE 2 15% FRANSEn, Bidrag till frågan om den rätta definitionen på | defsator med komplexa indices . . . EYE AR a fran RS LTDTE 22,3 2481. Skänker till Akademiens bibliotek TERN A er OR. 47, 480, 489. Tillkännagafs, att Akademiens äldste inländske ledamot, f. d. Intendenten vid Riksmuseum Professor SVEN LUDVIG LOVÉN, samt utländska ledamöterna f. d. Professorn vid Royal College i London THoMAsS HENRY HUXLEY och Professorn vid Victoria University i Manchester WILLIAM CRAWFORD WILLIAMSON med döden afgatt. Med anledning af Kongl. Maj:ts remiss å en ansökan af Länsstyrelsen i Göteborg om anvisande af anslag för spridande af stormvarningar inom vestra kustlänen hade Hr RUBENSON i egenskap af föreståndare för statens Meteorologiska Centralanstalt afgifvit utlåtande, som af Akademien godkändes. Med anledning af Kongl. Maj:ts remiss a inkomna fram- ställningar rörande Sveriges representation vid en i Berlin före- 416 stående generalkonferens af de delegerade för den internationela jordmätningen beslöt Akademien att hära afgifva ett tillstyr- kande utlåtande. På tillstyrkan af komiterade antogos till införande i Bi- hanget till Akademiens Handlingar följande inlemnade afhand- lingar: 1:0) »Iakttagelser under en ballonfärd den 17 Mars 1895» af Öfveringeniör S. A. ANDRÉE, och 2:0) »Nägra hydrografiska. iakttagelser i Mälaren och Saltsjön under Februari och Mars. 1895» af studerandena H. Witt och G. LUNDELL. Hr GYLDÉN meddelade några resultat af sina förnyade under- sökningar rörande ojemnheter med mycket ianga perioder i theo- rien för planeters och satelliters rörelser.” Professor AURIVILLIUS dels anmälde, att Riksmusei Entomo- logiska afdelning af Apothekaren H. THEDENIUS såsom gafva. fått mottaga framlidne Lektorn K. F. THEDENII efterlemnade värdefulla insektsamling, och dels öfverlemnade en af Doktor C. E. HAGLUND utarbetad uppsats: »Verzeichniss der von YNGVE SJÖSTEDT im nordwestlichen Kamerungebiete eingesammelten He- mipteren» samt redogjorde för innehället af denna uppsats.* Hr WITTROCK lemnade meddelanden om undersökningar öfver atskilliga sydamerikanska växters florala biologi, undersökningar som utförts i Bergielunds botaniska trädgård, der dessa växter odlas på fritt land. Hr MITTAG-LEFFLER meddelade resultaten af sina under- sökningar öfver integrationen af vissa allmänna klasser af diffe- rentialeqvationer medelst elliptiska och Abelska funktioner. Sekreteraren öfverlemnade på författarnes vägnar följande inkomna uppsatser: 1:0) »Om fenyl- och tribromfenyl-azokarbon- syra», af Akademiens ledamot Hr OÖ. WIDMAn,* och 2:0) »Bi- drag till frågan om den rätta defenitionen på derivator med komplexa indices», af studeranden A. E. FRANSEN.* Följande skänker anmäldes: 417 Till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Stockholm. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiela statistik. 4 häften. 4:0. — Svenska trädgårdsföreningen. Tidskrift. 1895: N:r 7--8. 8:0. — K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien. Handlingar. D. 32. 1895. 8:0. Antiqvarisk tidskrift för Sverige. D. 5: H. 4; 14: 2. 1895. 8:0. Halmstad. Hallands läns hushällningssällskap. Handlingar. 1894: H. 3. 12:0. Lund. Universitetsbiblioteket. Akademiskt tryck 1894/95. 21 st. 8:0 & 4:o. Abbeville. Memoires. Societe d’emulation. NT TOS IPS SAFE: Bulletin. 1893: 1-4; 1894: 1. 8:0. Cinquantenaire de M. Ernest Prarond. 1894. 12:0. Amsterdam. Société mathematique. Revue semestrielle des publications math&matiques. T. 3(1895): P. 2. 8:0. Verslag. Vergad. 116(1895 ?°/a). 8:0. Angers. Société d’etudes scientifiques. Bulletin. Nouv. Ser. Année 22(1892)—23(1893). 8:0. _ Auxerre. Societe des sciences historiques et naturelles de V Yonne. Bulletin. Vol. 47(1893): Sem. 1—2; 48(1894): 1. 8:0. Baltimore. Peabody Institute. Annual report. 28(1894/95). 8:0. — Johns Hopkins university. University circulars. Vol. 14: N:o 119—120. 4:0. Basel. Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 11: H. 1. 1895. 8:o. Berlin. K. Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. 1894. 4:0. Sitzungsberichte. 1895: 1-38. 8:0. — Permanente Commission der Internationalen Erdmessung. Verhandlungen. Conferenz, Insbruck 1894. 4:0. — Deutsche geologische Gesellschaft. Zeitschrift. Bd 46(1894): 4; 47(1895): 1. 8:0. — Physikalische Gesellschaft. Verhandlungen. Jahrg. 12(1893)—14(1895): N:o ı—2. Lpz. 8:0. Die Fortschritte der Physik. Jahrg. 49(1893): Abth. 1-3. 8:0. — K. Preussisches meteorologisches Institut. Ergebnisse der Gewitter-Beobachtungen im Jahre 1891. 4:o. Ergebnisse der Beobachtungen an den Stationen 2:r und 3:er Ord- nung im Jahre 1895. 4:0. Bericht über die Thätigkeit. 1894. 8:0. 418 Berlin. K. Preussische geologische Landesanstalt. Abhandlungen. N.F. H. 16 & Atlas. 1895. 8:0 & 4:0. — Entomologischer Verein. Berliner Entomologische Zeitschrift. Bd 39(1894): H. 4; 40(1895): 1-2. Besangon. Academie des sciences, belles-lettres et arts. Proces-verbaux et memoires. Annees 1885 —1890; 1893. 8:0. — sSociete d’emulation du Doubs. Mémoires. (7) Vol. 7(1892)—8(1393). 8:0. Bonn. Naturhistorischer Verein der preussischen Rheinlande ... Verhandlungen. Jahrg. 51(1894): H. 2. 8:0. Bordeaux. Comission meteorologique de la Gironde. Observations pluviometriques et thermometriques faites dans le de- partement de la Gironde 1892, Juin—1893, Mai. Note. 1893. 8:0. — Societe Linneenne. Actes. Vol. 46. 1893. 8:0. Catalogue de la bibliotheque. Fasc. 1. 1894. 8:0. — sSociete des sciences physiques et naturelles. Mémoires. (4) T. 3: Cah. 2; 4: 1-2. 1893—94. 8:0. Bruxelles. , Académie R. des sciences, des lettres et des beaux-arts. Bulletin. (3) T. 29(1895):'N:o 4-6; 30(1895): 7—8. 8:0. — sSociete RB. de botanique de Belgique. Bulletin. T. 33. 1894. 8:e. — Office international de bibliographie. Decimal classification. Tables générales. 1895. 8:0. ». Nociologie. Tables methodique et alphabetique... 1895. 8:0. Budapest. Magyar tudomanyos akademia. Mathematikai és termeszettudomänyi ertesitö (Mathematischer und naturwissenschaftlicher Anzeiger). Kötet 11: Füz. 6-9; 12: 1-12; 13: 1-2. 1893-95. 8:0. Ertekezesek a mathematikai tudomänyok köreböl (Mathematische Ab- handlungen). Kötet 15: Sz. 4-5. 1894. 8:0. Ertekezesek a termeszettudomänyok köreböl (Naturwissenschaftliche Abhandlungen). Kötet 23: Sz. 3-12. 1893— 94. 8:0. Mathematikai és termeszettudomänyi közlemenyek (Mathematische und naturwissenschaftliche Mittheilungen). Kötet 25: Sz. 4-5; 26: 1—2. 1893 — 94. 8:0. Archxologiai ertesitö (Archäologisches Bulletin). Kötet 13(1893): Sz. 3-5; 14(1894): 1-5; 15(1895): 1—3. 8:0. Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn. Bd 11(1892/93): 1—2; 12(1893/94): 1. 8:0. Ungarische Revue. Jahrg. 13(1893): H. 6-10; 14(1894): 1-10; 15 (1895) 314218:0, Almanach. 1894—-1895. 8:0. Rapport sur l’activit& de l’academie. Annee 1893—1894. 8:0. — Königl. Ung. Central-Anstalt für Meteorologie und Erdmagnetismus. Jahrbücher. Bd 22(1892). 4:o. (Forts. å sid. 480.) 419 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 7. Stockholm. Om bestämningen af ojemnheter med mycket lång period i theorien för planeters och satelliters rörelser. Af HuGo GYLDEN. (Meddeladt den 11 September 1895.) Sedan LAPLACE visat, att i de analytiska uttrycken för himla- kropparnas koordinater ganska märkliga termer kunna uppstå genom integration af de för fallet gällande differentialeqvationerna, äfven om koefficienterna till motsvarande termer i dessa eqva- tioner hade belopp, som betydligt låge under den numeriska gräns, man hade faststält för räkningens noggranhet, vunno dylika termer, hvilka alltid äro bundna vid, jemförelsevis med omlopps- tiderna mycket långa perioder, ett synnerligt intresse för de astronomiska forskningarna. — Till en början syntes under- sökningen af dylika termer ej vara förenad med några nämn- värda svårigheter, utan tvärtom synnerligen enkel, för så vidt man nämligen fick antaga de motsvarande termerna i de dyna- miska differentialeqvationerna vara numeriskt kända. Hade näm- ligen en sådan differentialeqvation t. ex. formen 2m A sin (2\v + 25), der 7 betecknade den sökta funktionen, v den oberoende vari- abeln, samt A, A och B numeriskt gifna konstanter, sa erhölls resultatet omedelbart; detta blef nämligen [7 A D c = yB sin (24v + 2D). 420 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. 36 o DR funna resultatet, att en i differentialeqvation förekommande nu- Då nu den föreliggande termens period är , sa utsäger det meriskt gifven term, genom integrationen förstorades i förhållande af qvadraten på periodens förhållande till omloppstiden. Sedan detta enkla resultat blifvit vunnet, syntes undersökningarna rö- rande de långperiodiska ojemnheterna böra koncentreras på upp- sökandet af sådana argument, der A hade mycket små värden, samt att bestämma de motsvarande värdena A. Också har upp- märksamheten, då frågan gälde dylika ojemnheter, under det, sedan LAPLACES undersökning af desamma förgångna århundradet, nästan uteslutande varit riktad mot dessa två punkter af pro- blemet. Men under dessa bemödanden yppade sig likväl då och då anledning att återgå till det egentliga integrationsproblemet, och bärvid kunde det icke undgå uppmärksamheten, att man ej ännu stode vid målet, äfven om alla ifragakommande argument vore kända, och den s. k. störingsfunktionens utveckling verkstäld med önskvärd fullständighet. I afseende pa de långperiodiska termernas inflytande märktes nämligen, att detta icke allenast var ett direkt, utan att detsamma äfven kunde inverka indirekt, enär produkterna af dessa termer med andra, i kortare perioder föränderliga ojemnheter, understundom blefvo märkliga, häri- genom föranleddes räkningar, som förorsakade ganska betydande svårigheter utan att dock fullt motsvara ändamålet med desamma. Hvilka utvägar härvid anlitades och hvartill dessa ledt, kan man inhämta t. ex. genom att studera HANSENS mäntheori, !) samt den öfversigt, Herr TISSERAND lemnar i tredje delen af sin mecanique-celeste, såväl af HANSENS bestämningar af vissa ojemn- heter med lång period, som äfven af det förfaringssätt, han sjelf anser föra till målet. ?). !) Darlegung der theor. Berechnung der in den Mondtafeln angewandten Stör- ungen. $$ 15 och 16. 2) Traité de mee. céleste. Tome III, Chap. XVIII, hvaraf i synnerhet må observeras n:o 176. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 421 Härtill kommer en annan omständighet, som visserligen ej blifvit synnerligt beaktad, men hvilken dock, närmare beredd, måste framtvinga en omarbetning af integrationsmethoden. Denna omständighet består deri, att det resultat, ofvan angafs för T, ej gerna kan vara annat än approximatift, något som ju mycket väl låter tänka sig, då endast en enda term i högra membrum af den förelagda difterentialeqvationen tillvaratogs. Om nämligen det anförda resultatet i afseende a 7 vore fullständigt, så skulle de langperiodiska termerna kunna växa till alldeles exorbitanta belopp, hvilket visserligen icke synes omöjligt, men dock mindre antagligt. Intill början af detta sekels nionde decennium trädde man emellertid denna fråga ej närmare in på lifvet, sannolikt emedan man ej ansåg densamma hafva någon större praktisk betydelse; och då man någon gång påträffade ett mycket litet värde af koefficienten A, var man benägen att antaga det motsvarande argumentet oscillera kring ett medelvärde, eller vara behäftadt med libration. Koefficienten A skulle i detta fall i all stränghet hafva värdet noll. I sådan riktning afgaf Gauss i förklaringen till det nästan exakt kommensurabla förhållandet emellan Jupiters och Pallas medelrörelser, ehuru visserligen denne store forskare försigtigtvis endast uttalade sig i en chiffre, hvars innehåll han dock i ett bref meddelade åt BESSEL. !) Likaledes har Herr NEWCOMB för ej länge sedan förklarat, att theorien för Saturnsatelliterna Titan och Hyperion innehåller en med libration behäftad term, ?) och slutligen har Herr STRUWE sökt visa, att librationstermer, d. v. s. termer, hvilkas argument oscillera omkring ett medelvärde, före- komma, såväl i theorien för satelliterna Mimas och Thetys som i theorien för Enceladus och Dione.?) Numera synes ingen 1) Briefwechsel zwischen Gauss und Besser, p. 170. 2) On the motion of Hyperion. A new case in celestial Mechanics, by SIMON NEWCOMB. 3) Ueber die Bahnen von Mimas und Enceladus, von HERMANN STRUWE. Astr. Nachr. Band 125. 422 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. astronom omfatta GAUSS äsigt, ehuru visserligen något verkligt bevis för att den af honom förmodade librationen icke existerade, mig veterligen ännu ej blifvit vffentliggjordt. Angående de inom Saturnsystemet förmodade librationerna, synes äfven en närmare undersökning behöflig, innan man far antaga deras existens vara. definitift bevisad. När jag för omkring 15 år tillbaka begynte mina under- sökningar angående theorien för himlakropparnas rörelser, före- sväfvade mig närmast två syften: 1:0, att, om möjligt, undvika alla utvecklingar efter potenser af tiden eller af den oberoende variabeln; 2:0, att framställa en integrationsmethod, som äfven i afseende på de långperiodiska termerna lemnade fullt pålitliga resultat. Fullföljandet af det första af dessa syften har visserligen medfört en högst betydlig komplikation af hela perturbations- theorien. Denna ansåg jag dock oundviklig, för så vidt man ville ernå en verklig, öch således för alla tider gällande theori för en himlakropps rörelse, och den erfarenhet, jag sedermera. haft tillfälle att inhämta angående tillämpningen af den nya methodens räkneföreskrifter, har till fullo bekräftat min åsigt. — Undvikandet af s. k. sekulära perturbationer, d. v. s. af ut- vecklingar efter potenserna af den oberoende variabeln, medförde nämligen uppkomsten af termer, dem jag benämnt elementära; och utan att fästa afseende vid dessa är det icke möjligt att erhålla riktiga integrationsresultat, för så vidt dessa öfverhufvud genom integrationsprocessen blifva betydligt förstorade. Jag vågar derföre påstå, att alla i äldre undersökningar förekommande be- stämningar af ojemnheter med mycket lång period, dervid man ej kunnat fästa afseende vid de elementära termernas inflytande, måste anses såsom mer eller mindre illusoriska. Intills nu har jag visserligen icke särskildt betonat denna omständighet, men densamma framgår dock tydligt och omedelbart, då man vill tillämpa de integrationsmethoder, som finnas förklarade i »nou- velles recherches &c.» från och med N:o 518 6.!) I föreliggande 1) Acta mathematica. Bd. 15 och 17. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:07. 423 meddelande skall jag äterkomma till denna punkt och i ett nu- meriskt exempel visa, huru fullkomligt ändradt integrations- resultatet kan blifva, allt efter som man, 1 enlighet med princi- perna i sist nämnda arbete tager hänsyn till de elementära termernas inflytande eller icke. Utgångspunkten för de af mig utvecklade integrations- methoderna bildar följande typiska differentialeqvation ET = Av sin (220 +2, + s I) -Xı 9» der Ay, Ay, By och s, beteckna numeriskt gifna konstanter, X, en serie termer af alldeles samma beskaffenhet, som den främst till höger redan utsatta, samt slutligen 2, en annan serie termer, hvilka endast derigenom väsentligen skilja sig fran termerna i X,, att koefficienterna till 7 äro qvantiteter af de störande krafternas storleksordning. Koefficienten s, och de ana- loga i X, antagas deremot vara qvantiteter af nollte ordningen, hvilka växa i samma mån, man fortskrider i utvecklingen. Dock äro i allmänhet koefficienterna A, och de motsvarande i X, större än koefficienterna i 2,, enär de största af de senare äro qvantiteter af andra ordningen af den störande kraften, hvaremot A, och de märkligaste koefficienterna i X, innehålla endast den första potensen af dessa krafter såsom faktor. Bortlemnar man alla med 7 multiplicerade termer i argu- menten till höger i ofvanstaende likhet, d. v. s., utvecklar man efter potenserna af 7‘, och medtager i en första approximation endast de af denna funktion oberoende termerna, så återfinner man den differentialeqvation, till hvilken jag i början af detta meddelande anknöt några betraktelser. Men det är just utveck- lingen efter potenserna af 7, som bör undvikas, åtminstone i den först till höger förekommande termen, samt i de väsentligaste af dem, som förekomma i X,. Ty genom att bibehålla 7 inom argumenten vinner man en utgångspunkt för en verklig och till- fredsställande bestämning af denna funktion, hvaremot det pro- visoriska uttryck, som ofvan anfördes, i kritiska fall leder till 424 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. fullkomligt illusoriska resultat. Att utveckla funktionen 2, efter potenserna af 7 synes deremot icke föranleda någon olägenhet, hvilket beror derpå, att 7 der ingår i argumenten multiplicerad med en liten qvantitet. Karaktären af det resultat, man vinner, då 7 bibehålles inom argumenten hos termerna i X,, kan emellertid öfverskädas, äfven om man förenklar den förelagda likheten derhän, att densamma endast innehåller en enda term, inom hvars argument 7 bör bibehållas. Jag skall derföre tillåta mig denna förenkling här, der det endast gäller att på möjligast direkta väg aterfinna re- sultatets allmänna drag. Dessutom skall jag inskränka antalet termer i 2, till endast två, hvilket för mitt nuvarande ändamål är tillräckligt. Var likhet blir då den följande: (1) 77 _ — Asin(@ + sT)— a, sin H—a, sin, der jag för korthetens skull bortlemnat index „, samt infört beteckningarna G = 2wv + 2B, H, = ov — Db, , Jah, = öv + ba. Koefficienterna o, och o, antager jag härvid vara mycket små qvantiteter, så att resultatet af en lineär integration [an- vändande af den i början anförda formeln] kan uppgå till högst betydliga belopp. Behandlingen af likheten (1) inleder jag nu medelst alldeles samma operationer, som förklarades i »nouvelles recherches», d. v. s., jag sätter: Be 27: I = Zn + Rn IM, 9 samt bestämmer Z, ur likheten SRA : | =— G Ay): do? A sin (G + sZ,) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 425 I enlighet med, hvad som blifvit anfördt i nämnda afhand- ling, samt äfven pa nägra andra ställen, vinnes af denna likhet följande resultat: 2K SAN 2am = (in + B)—G, i det modylen för de elliptiska funktionerna bestämmes ur lik- heten (2) fö, sÅ 7? TT U Subtraheras nu den differentialegvation, hvarur Z, bestämdes, från likheten (1), sedan man å densamma utvecklat sin(@+sZ,+2V}) efter potenserna af 2V,, så kommer man till nedanstående re- sultat d”V, I = — sA cos (G' + sZ,)V, + sAsin (G + sZ)Vi + FL GOES ÄN 54 sin dA, + a, sin H,). Vid bestämningen af modylen & kunna vi emellertid före- taga den modifikation, att vi uppsöka densamma ur likheten 2 _ 3A — 29) TE 4° , der g betecknar en ännu till vårt förfogande stående konstant. Detta medför, att vi i stället för den anförda differentialeqvationen i V, finna den följande 2 a — — 5A cos(G + sZ,)V, + sA sin (@ + sZ) (Vi 0) +23sAcos(@ + sZ,)V, (a sin A, + a, sin A,); eller, om vi beteckna NULL eo, samt införa den elliptiska modylen och amplituden, 426 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. EN k? ER ne a TEN ee fn k2 2 KN? . ok FE mer sin 2am 2 (v2 ® ke [2K\2 2K 5 i Ej I) cos 2am Be ee sin H, + a sin A,). Vi förutsätta nu g vara en konstant af samma storleks- ordning som Vi; och dä vi redan bortlemnat de termer, som äro af fjerde graden, sa kunna vi äfven negligera qvadraten af 9 äfvensom produkterna af denna konstant med Vi och med Vi. Vi erhålla da 2 2 c 3K\: | || (2) = +29) | = cos Zum a + Vy + hk? =) sin 2am — (vg S 5 sin H, + a,sin A,). var (22 Med denna likhet skola vi nu vidtaga några transformationer, hvilka afse att ur henne härleda en ny differentialeqvation, genom hvars integration man omedelbart skall komma till uttryck för ojemnheterna med argumenten H, och H,, hvilkas koefficienter aldrig kunna blifva oändligt stora, äfven om o, och o, fullstän- digt skulle försvinna. För detta ändamål sätter jag först och främst (3) V, TE ’ 2K 2K dn u - IC TC hvarigenom erhälles 2 sin 2am“ a PYAW) d CM a a — 27) kg cos 2am Sä U TU | de? dn 2 dar IT sin 2am 2< 2 3 ° Treu + =) k” sin 2am ZN dn a U? Mn: 5 = IC 7T 7C 7C dn zn PLA = 2K 3 97 27% 9 . | ee Bei; RL. | = | cos 2am — = e[än 25 «) U" — 512 ar (Au sin A, + sin HM) - ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 427 Vidare inför jag här de bekanta serieutvecklingarna för de elliptiska funktionerna, samt sätter härpa: 4q = BR 04 (4) | a og RINNA Den förestående likheten blir sålunda transformerad till följande, i hvilken några här fullkomligt obehöfliga termer blifvit bortlemnade, 2v 0 = — 128941 + 299 7 — gl + 20 + ÖGA ende de — 2g(164(1 + q?) cos 2x + 329° cos 4) Y + {16g(1 + 92) sin 22 + 649? sin 4x) Y” + 2 {16g(1 + 99?) cos 22 + 969? cos 4} y. a Ir la sin H, + a,sin H,}. Härifrån kan man nu på mångfaldiga sätt framkomma till en, för bestämningen af de längperiodiska termerna lämplig eqvation, en s. k. horistika; och man erhåller en för denna mer eller mindre lämplig form, beroende på den olika substitu- tion, man använder för att transformera likheten (5). Min afsigt är nu visserligen icke att i detta meddelande uppsöka det möjligast gynsamma transformationsresultatet, d. v. s. den 'horistika, hvars omedelbara integration skulle lemna ett möjligast noggrant resultat i afseende å de sökta termerna. Jag skall tvärtom till en viss grad lemna detta syfte ur sigte, och inskränka mig till att uppsöka den möjligast enkla substitution, som öfverhufvud leder till en horistika, d. v. s. en differential- eqvation, genom hvars integration man finner sadana koefficienter till de langperiodiska termerna, som icke bli oändliga med perio- derna, eller da o, och o, försvinna. Att den sålunda funna horistikan i kritiska fall kan leda till resultat, som ännu äro ganska felaktiga, skall ej förnekas, men dessa få dock under 428 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. alla omständigheter anses såsom begynnelsevärden, med stöd af hvilka man, medelst successiva approximationer kan finna de sanna värdena, huru nära man vill. Den substitution, som här skall komma till användande, är följande (6) Y = 9, + py cos 2x + Py cos 4x + y, sin 22 + w, sin 42, der 9, P9, 0. S. v. beteckna funktioner af v, dem jag dock tänker mig oberoende af argumentet x. Man finner häraf medelst differentiation: dY de, |A | iq len + 2, cos 22 + (7 + 4yr) 005 42 dy d + | Aa — 29, sin 20 + | = — 49) sin 4x, dvd KP Ja” P dun c de? da? Kr; da? Rå STR cn + Ex +8 SS 2 — Bi cos 4a Ja Insättas nu dessa uttryck i likheten (5), och observeras, att summorna af alla med sin 4x, med cos 4x, med sin 2x och med d’w, dpa T da? nn da cos2x multiplicerade termer, hvar för sig, måste försvinna, enär funktionerna %,, Pa, ... antogos oberoende af argumentet «x, så uppstå följande eqvationer: d” {UM d 63 N 2 9 A 9 8 2 — 16y, = 64g?p} + 16q(l + Pr , 2 N dw Då Em +8 än 169, = 649? + 169(1 + q?)p, — 1641 + 9? )PoYn — 649499, . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 429 al d N 2 G : u N TT 4y, = 16901 + q?)p2 — 32401 + PP » l d ; Ä REG + — 49, = 3 all + I9)på + 16901 + q?)powa + 649? pot — 324014 9?) pa — 324(1+9)gPo » U’, a 4 UN ER Zn — 128001 + 29 + & gl + 20797 + 16901 + g) por — 16401 + gp + 649 pop rs — or“ sin, + a, sin ÄA,}, dervid fortfarande alla termer blifvit utelemnade, som 1 afseende på q öfverstiga den 4:de ordningen, samt i afseende på q,, den tredje; äfvensa äro öfverallt de termer förbigangna, som i slut- resultatet skulle föranleda qvantiteter af högre ordning. Om vi nu antaga koefficienterna o, och 0, så sma, att deri- vatorna i de fyra första af nyss anförda eqvationer kunna negli- geras, så få vi, under bibehållande af samma noggrannhetsgräns som ofvan, följande uttryck: w=ß0, På = dp — al + g’)pı + 49’99 » Dal) fal ön Lie! + 324990 + Sq(l + g°)9po » eller, 1 stället för den sista af dessa likheter, 9 =—5l +) + 8A — 3q7)gg - Insättas dessa värden i den senast funna differentialegva- tionen, så antager densamma följande enkla form d” | Zn — 12891 + 2q?)990 = — 1289?(1 — 29°)99o 8 TYSTNAR. EL : | >72 ör a sin H, + a, sin As}, eller I q a sl2g?9p, = Ir fa, sn A, + a sin Hs). wor 3K 430 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. Sadan är den form, vi genom de anförda substitutionerna funnit för den horistiska likheten. I föreliggande fall är den- samma befunnen vara lineär, hvarjemte koefficienten till @, re- ducerades till en konstant. Integrationen af den horistiska eqvationen kan derföre omedelbart utföras. Vi beteckna STE, a a Dom ar, 2 Dr (SN = © WONADR, ? | | hvarjemte vi sätta a a ön JE AN 5 TORE BER 2 : nd ERT gg utan) RER OLA integrationsresultatet blir då: (Py 7 Sin EEE x, SIMPEISE Vi antaga nämligen medelrörelsen vara sålunda bestämd, att de med integrationskonstanter behäftade termerna kunde bortlemnas. Vore detta icke händelsen, så skulle uttrycket för q&, komma att innehålla exponentialfunktioner eller utvecklingar efter po- tenser af den oberoende variabeln. Häraf framgar äfven den tvingande nödvändigheten att alltid använda den verkliga medel- rörelsen, och ej, såsom det ibland varit brukligt, en medelrörelse, som varit behäftad med koefficienten i den mot tiden propor- tionella termen i utvecklingen af en summa elementära termer. Konstanten g står ännu till vårt förfogande. Det mest direkta och fördelaktigaste sätt att bestämma densamma synes vara, åtminstone vid detta tillfälle, att identifiera henne med den konstanta delen af På d. v. s., att sätta: g = 302) + 22). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 431 Koefficienterna az, och %, komma dä att bestämmas medelst två kubiska eqvationer, hvartill dock lösningen oftast erhålles ganska lätt medelst approximationer. I ett numeriskt exempel, som hänför sig till asteroiden Hekuba, antogs: log A = 8.24915—10; log A = 9.70973 ; — a, = 4.01578—10; — 0, = 7.11362; — a, = 9.33990=20; —0,= 4.62172; log s = 9.99296. Med de anförda värdena af A, A och s beräknades först, i enlighet med föreskrifterna i en uppsats, som blifvit intagen i astr. Nachrichten, Bd. 121, log q = 7.61850, hvaraf vidare följde: log 5124? =3.18327 . Vidare erhölls: log ä, = 4.28106—10 , log a, = 9.60518—20 , -— 0, = 7.40389—10, — 0, = 4.91199—10. Jag beräknade nu härmed först koefficienten %, under an- tagande att 2, vid denna beräkning kunde negligeras, och erhöll då följande kubiska eqvation [2.88224]a] + [4.80778]a, = [4.28106], der talen inom [ | äro logarithmer för de i densamma ingående koefficienter. Genom att lösa denna eqvation erhölls log, = 9.47283 , eller i båge: 2 = MIB Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 7. 2 432 GYLDEN, OM OJEMNHETER I PLANETERS RÖRELSER M. M. För bestämningen af %, härleddes härpå eqvationen %1[2.88224] (x) + vå) + [9.82398—20]} = [9.60518— 20], hvaraf, med det redan funna värdet af «,, erhölls: x + [8.94994 2, = [6.72294]. Lösningen af denna likhet förde slutligen till värdet log %, = 7.77283 , eller i båge: 2, = 20,4. Medelst lineär integration har Herr HARZER funnit värden för «x, och #,, af hvilka det första endast oväsentligt skiljer sig från det ofvan angifna, men det andra deremot uppnår det be- tydliga beloppet af 35,7 grader. !) Man inser häraf, huru koef- ficienterna till ojemnheter i mycket långa perioder kunna utfalla totalt oriktiga, såvida man ej använder den horistiska integra- tionsmethoden. De i denna uppsats beräknade värdena af «, och %, äro emellertid ej heller definitiva, och det senare till och med ännu mycket för stort, men de skulle kunna användas att medelst approximationer finna de sanna värdena, så vida man ej hade mer kraftiga, ehuru på samma gång mer komplicerade methoder att tillgå [jmf. Nouvelles recherches, $ 6, n:o 121. !) P. HARZER, Untersuchungen über einen speciellen Fall des Problems der drei Körper. 433 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 7. Stockholm. Meddelanden från Upsala kemiska Laboratorium. 235. Om fenyl- och tribromfenylazokarbonsyra. Af ÖSKAR WIDMAN. [Meddeladt den 11 September 1895]. I sin afhandling: »Ueber die Hydrazinverbindungen» !) har EMIL FISCHER omnämnt, att fenylsemikarbazid, om den i salt- sur lösning behandlas med natriumnitrit, ger ett i färglösa blad kristalliserande nitrosoderivat, som vid kokning med alka- lier sönderfaller i diazobenzolimid, kolsyra och amoniak, och vid reduktion med zinkgrätt likaledes under afspaltning af nitroso- gruppen återgår till semikarbazid. Sa vidt jag vet, är detta allt, hvad hittills blifvit publiceradt angäende detta nitrosoderivat. Redan för ett par år sedan undersökte jag emellertid kroppen något närmare i hopp om att därur kunna framställa ett tetra- zolderivat enligt följande reaktionsformel: NO NH, N=N RAN kd CH,.N CO = GH,.N CO +H,0. NA NH NH Då detta icke lyckades, afbröts undersökningen snart. Ett ar senare fann jag emellertid, att ett från början alldeles rent pre- parat, som under tiden förvarats 1 ett tillslutet rör, hade för- ändrat utseende, hvilket föranledde mig att omkristallisera krop- pen. Utan svårighet erhöll jag därvid en ny förening, som !) Ann. Chem. Pharm. 190, 114. 434 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. kristalliserade i vackra röda, vid 114° smältande nälar. Ut- redandet af denna kropps konstitution har gifvit anledning till den i det följande beskrifna undersökningen. Nitrosofenylsemikarbazid C,H,.N(NO).NH.CO.NH, har jag framställt antingen genom att försätta en lösning af 12 gr. fenylsemikarbazid i 400 gr. vatten med 3,3 gr. natriumnitrit. och därpå ett litet Öfverskott af ättiksyra eller ock genom att blanda en lösning af 10 gr. fenylsemikarbazid i 75 gr. alkohol vid 40° med 7,8 gr. amylnitrit. I båda fallen utkristalliserar nitrosoderivatet lätt och i vackra kristaller. Substansen kristalliserar ur vatten i blekgula, långa, atlas- glänsande, platta nålar, ur alkohol i tjockare kristaller. Vid. 126—127° smälter den under stark utveckling af nitrösa ångor. I till och med kokande benzol är den svärlöslig, i eter så godt som olöslig. Vid omkristallisationer lider föreningen partiell sönderdelning. Analys: Ber. för C,H,N,O;: Funnet: N 3l,11 30,94. Sasom redan är nämndt, öfvergar kroppen vid längre för- varing spontant i en annan förening. Såsom framgår ur andra, nedan beskrifna bildningssätt, är denna intet annat än Fenylazokarbonamid. GHL.N:N.CO.NH, Nitrosoföreningen visar stor benägenhet att öfverga i denna. Redan vid blott smältning bildas azoföreningen. Likaså uppstår den, understundom i godt utbyte, om man försiktigt uppvärmer en alkohollösning af nitrosokarbaziden, tills gulbruna ångor börja utvecklas, därpå afbryter uppvärmningen och låter lösningen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 435 kallna samt upprepar samma operation några gånger. Detta framställningssätt är dock temligen osäkert, ty ofta erhåller man som reaktionsprodukt blott en röd, icke kristalliserande, smetig olja. Säkrare erhåller man azoföreningen ur nitrosoderivatet på följande sätt. 10 gr. fenylsemikarbazid lösas i 75 gr. kokande alkohol, lösningen afkyles till 40” och försättes med 7,8 gr. amylnitrit. Sedan det bildade nitrosoderivatet utkristalliserat, tillsättes ånyo lika stor mängd amylnitrit och blandningen upp- värmes försiktigt under omskakning i vattenbad till 50° a 60°. Då efter några timmar den mycket långsamma gasutvecklingen upphört, afdunstas den röda lösningen hastigt i vattenbad till torrhet, och den stelnade återstoden tvättas med eter och om- kristalliseras därpå ur benzol. Utbyte omkring 8 gr. Fenylazokarbonamiden är lättlöslig i alkohol, i ättiketer, i hett vatten och i varm benzol, ytterst svårlöslig däremot i eter. Ur vatten eller benzol kristalliserar den lätt i långa, röda nålar, som smälta vid 114°. Med vattenangor förflyktigas den ej. Analys: Beräknadt: Funnet: C, 84 56,38 56,22 H, 7 4,70 4,75 N, 42 28,19 27,98 28,00 Vogler - 149 100,00. Konstitutionen framgår däraf, att samma kropp kan er- hållas genom oxidation af fenylsemikarbazid. Såsom oxidations- medel kan man använda såväl en blandning af kaliumbikromat och svafvelsyra, som ock kaliumpermanganat vid närvaro af svafvelsyra. För beredning af större kvantiteter fenylazokarbon- amid lämpar sig bäst följande framställningsmetod. 10 gr. fenylsemikarbazid lösas i 200 gr. kokande vatten, och lösningen blandas i små portioner med en kokhet blandning af 7 gr. kaliumpermanganat, 45 kem. normal svafvelsyra och 150 436 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. gr. vatten. Under svag gasutveckling affärgas härvid kalium- permanganatet genast. Den utfällda mangansuperoxiden affıl- treras därefter lämpligast, för att undgå kristallisation i tratten, på 2 Witt’ska filtrerplattor under stark sugning. Ur filtratet kristalliserar azoföreningen genast i rent tillstånd. Utbyte 7 gr. EmIL FISCHER har för oxidation af sekundära hydraziner med god framgång användt gul kvicksilfveroxid. I ifrågavarande fall kan detta reaktionsmedel icke användas. En reaktion in- träder visserligen, men produkten är icke kristalliserbar. Azokarbonamiden löses lättare i utspädd natronlut än i rent: vatten. Vid uppvärmning af en alkalisk lösning frigöres lätt amoniak. FEHLINGS lösning reduceras icke. I kall, koncentrerad svafvelsyra löses föreningen med intensiv brunröd färg, som icke förändras vid tillsats af järnkloridlösning. Tillsätter man enligt GATTERMANNS föreskrift beredt kopparpulver till en kokande vattenlösning af föreningen, inträder en riklig kväfgasutveckling, under det att i köld knappast någon inverkan eger rum. Löser man azokarbonamiden i varmt vatten och tillsätter några drop- par ättiksyra och därpå zinkgrått, affärgas den röda lösningen lätt. Härvid äterbildas fenylsemikarbazid. Fenylkarbazinsyreetyleter. CH, . NH. NH. CO O C,H, 10 gr. fenylhydrazin blandades med eter och afkyldes med snö, hvarefter 5 gr. klormyrsyreeter långsamt infördes. Sedan: blandningen fått stå ett dygn, tillsattes vatten, och etern afdun- stades på vattenbad Den stelnade produkten omkristalliserades- först ur vatten och metylalkohol och därpå ur en blandning af benzol och gasolja. Långa taflor eller platta nålar. Omkristalliserad flere gånger ur ligroinbenzol, innehåller föreningen ännu en molekyl kristall- vatten, som bortgar vid 85°. Vattenhaltig smälter substansen vid 79— 80”, vattenfri vid 82—83°. En lösning i koncentrerad ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 487 svafvelsyra färgas intensivt röd vid tillsats af jJärnklorid. Löses i kokande utspädd svafvelsyra och utkristalliserar därur oförändrad vid afsvalning. Analys: Ber. för C,H,,N,O, + H,O: Funnet: N 14,14 14,17 14,36 14,50 H,O 9,09 9,31. Fenylazokarbonsyreetyleter. CH,.N:N.COOC,H, 2 gr. tenylkarbazinsyreeter löstes i isättika, hvarefter under afkylning med snö en temligen koncentrerad. kall lösning af nagot mer än 0,586 gr. kaliumpermanganat längsamt under om- rörning infördes. Sedan lösningen antagit en violett färg, redu- cerades öfverskottet af kameleon genom tillsats af några droppar vätesuperoxidlösning. Vid utspädning med vatten utföll en röd olja, som extraherades med kloroform. Kloroformlösningen tvätta- des därpå med vatten och sist med svag sodalut. Efter filtrering fick kloroformen frivilligt afdunsta och extraktet torkades där- efter i HEMPELS vakuumexsiccator. Röd, lättflytande olja, något flyktig redan vid vanlig tem- peratur. Färgas intensivt blodröd af koncentrerad svafvelsyra. Stelnar hastigt vid skakning med starkaste amoniak till kristaller af fenylazokarbonamid. Analys: Ber. för CH, N,O;: Funnet: H 5,62 9,67 N 15,73 15,57 Salter af fenylazokarbonsyra kunna ock framställas, ehuru det icke lyckats mig att erhålla sådana i analysrent tillstånd. Sammanrifver man t. ex. fenyl- azokarbonamid med 33-procentig natronlut, inträder ingen reak- 458 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. tion vid 0°, men om man uppvärmer blandningen försiktigt, frigöres amoniak och de röda kristallerna öfverga i gula. Smä- ningom blir hela massan homogent gul och visar sig under mikroskopet bestå af gula prismer. Kristallerna lösa sig lätt i vatten och ännu lättare i alkohol och kunna svårligen befrias från öfverskottet af alkali. Vattenlösningen sönderdelas små- ningom redan vid vanlig temperatur under afskiljande af hart- siga produkter. Ur en alkohollösning utfälles saltet hvarken af eter eller benzol. Sätter man en syra till vattenlösningen, in- träder genast utveckling af kolsyra och kväfgas under bildning af benzol och biprodukter. De nu: beskrifna azoderivaten stå i ett nära sammanhang a ena sidan med den af J. THIELE !) framställda, högst intres- santa azodikarbonamiden: NH,.CO.N:N.CO.NH, jämte dess derivat, ä andra sidan med de af GABRIEL 2) först erhållna additionsprodukterna af »diazocyanider» med cyanväte CI Next CH,.N:N.CN, HCN och ännu mer med de helt nyligen af A. HANTZSCH och OTTO SCHULZE 3) beskrifna »p.klor- och p.nitrodiazobenzolcyaniderna»: R.CHH,.N:N.CN hvilka senare ju lika väl kunna betecknas som »fenylazonitriler» och uppfattas som nitriler till motsvarande fenylazokarbonsyror. De sistnämnda forskarne hafva till och med erhållit hvar och en af sina föreningar i tva isomera former (»syn-» och »anti-»), hvilka de uppfatta sasom stereoisomerer. Då man a priori kan vänta, att karbonamiderna och karbonsyreetrarne lika väl som nitrilerna kunna uppträda i stereoisomera former, och det icke ') Ann. Chem. pharm. 270, 42; 271, 129. 2) Ber. d. Deutsch. chem. Ges. 12, 2120. Sr » > > 28, 666. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 439 syntes omöjligt, att den af mig använda oxidationsmetoden under passande förhållanden kunde gifva äfven labila former, har jag utsträckt undersökningen äfven till stabilare substitutionsderivat och därvid valt till utgångsmaterial symmetrisk tribromfenyl- hydrazin. Tribromfenylsemikarbazid. ‚Bi 2, 4, 6 C,H, NIE NER 602 Hs 1 Enligt SILBERSTEIN’s !) förfarande framställd tribromfenylhy- drazin löstes i kokande alkohol och blandades med en tillräcklig mängd kaliumcyanatlösning, hvarefter blandningen surgjordes med ättiksyra. Efter koncentrering eller vid utspädning med vatten erhölls ett preparat, som smälte vid 230° och mäste renas genom utkokning med amylalkohol, hvari föreningen är mycket svar- löslig. I rent tillstånd bildar den hvita, i alla lösningsmedel mycket svarlösliga, vid 235—236° under gasutveckling smältande nålar. Analys: Ber. för C,H,Br,N,0: Funnet: Br 61,80 61,54 N 10,84 10,51. Tribromfenylazokarbonamid. C,H.Br.N:N.CO.NH, 5 gr. tribromfenylsemikarbazid löstes i stor mängd isättika och försattes med en lösning af 0,815 gr. kaliumpermanganat. Härvid affärgades kameleonlösningen genast ända till slutet utan utfällning af mangansuperoxid. Vid utspädning af den vackert röda lösningen utföll en skarlakansröd fällning, som renades genom omkristallisation ur benzol. Föreningen är lättlöslig i kokande benzol, svårlöslig i kall och kristalliserar därur i långa, !) Journ. f. prakt. Chemie 27, 99. 440 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. platta nålar af vackert röd färg. Smälter under gasutveckling vid 176°. Analys: Ber. för C,H,Br,N,O: Funnet: Br 62,11 62,28 N 10,88 10,90. För att om möjligt erhålla en labil form af tribromfenyl- azokarbonamid har jag i ett särskildt försök sasom lösnings- medel användt propionsyra i stället för ättiksyra, som stelnar för lätt vid afkylning. Lösningen afkyldes till — 10° a — 15° och den efter tillsats af kaliumpermanganatlösningen i detta fall mörkbruna lösningen affärgades genom tillsats af litet vätesuper- oxid. Produkten utfälldes därpå genom försiktigt ingjutande af isvatten till den alltjämt med köldblandning afkylda lösningen och den röda, fasta fällningen affiltrerades genast och torkades på en porslinsskifva. Utan vidare rening smälte det så erhållna preparatet omkring 150”,-och smältpunkten steg efter omkristal- lisation till 176”. Någon med den beskrifna isomer förening kunde jag icke med säkerhet iakttaga. Tribromfenylkarbazinsyreetyleter. C,H,Br,.NH.NH.COOC,H, En varın benzollösning af 5 gr. tribromfenylhydrazin för- sattes med 0,79 gr. klormyrsyreeter. Härvid afskiljde sig hastigt en slemmig fällning af klorvätesyrad tribromfenylhydrazin. Efter dennas affiltrering afdunstades lösningen till nära torrhet och blandades därpå med en stor mängd gasolja, da den nya för- eningen utkristalliserade i spröda nålar eller länga prismer, som smälta vid 103” och äro ytterst lättlösliga i benzol eller alko- hol, svarlösliga ı gasolja. : Analys: Ber. för C,H,Br,N;O,: Funnet: Br. 57,49 57,35 N 6,72 7,05. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 441 Tribromfenylazokarbonsyreeter. C,H,Br,.N:N.COO C,H, 1 gr. af nyss beskrifna förening löstes i isättika och för- sattes långsamt under iskylning med 0,19 gr. kaliumpermanganat, löst i vatten. Öfvermangansyran reduceras i detta fall icke längre än till manganoxidsalt, hvarför lösningens färg hela tiden är svartbrun. Vid ringa utspädning med vatten kristalliserar föreningen i bladiga, spetsiga, guldglänsande kristaller, som smälta vid 72—73°. Substansen är lättlöslig i både benzol och gasolja. Kristalliserar i allmänhet väl och lätt. Afskiljer sig ur gasolja i romboidrar. Analys: Ber. för C,H,Br,N,0;: Funnet: Br 97,77 97,44 N 6,75 6,89. Tribromfenylazokarbonsyran och hennes salter. Kaliumsaltet: C,H,Br,.N:N.COOK erhålles i full- komligt rent tillstånd på följande sätt: Nyss framställd, ännu fuktig tribromfenylazokarbonamid uppslammas i litet vatten, så att allt blir fint fördeladt, bland- ningen uppvärmes till omkring 60” och försättes därpå med ett ringa öfverskott af 10-procentig kalilut, hvarefter kärlet häftigt skakas och försiktigt uppvärmes, så att temperaturen håller sig vid 60°. Härvid afskilja sig under frigörande af amoniak och svag gasutveckling gula nålar. Då den röda färgen fullständigt försvunnit och öfvergätt i ljusgul, afkyles lösningen skyndsamt med köldblandning, hvarvid den stelnar af utkristalliserande kaliumsalt. Det på sugfiltrum affiltrerade saltet innehåller emeller- tid litet vid reaktionen på grund af sönderdelning bildad tribrom- benzol och renas därifrån genom upplösning i minsta mängd vatten af vanlig rumstemperatur. Den affiltrerade klara gula lösningen 442 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. skakas därpa med fast klorkalium och afkyles med köldbland- ning, da saltet ånyo utkristalliserar. Det upptages nu på filtrum, tvättas en gång med iskyldt vatten och torkas pa porslin och är da alldeles rent. Saltet kristalliserar i vackra, gula, långa nålar, hvilkas lös- lighetsförhällanden framgå af nyss beskrifna framställningssätt. Det sönderdelas mycket lätt. I torrt tillstånd exploderar det med knall, om det upphettas långsamt på ett urglas. Likaså förpuffar det vid öfvergjutning med koncentrerad svafvelsyra. Vid analys måste man därför, innan man tillsätter svafvelsyra, uppvärma det invägda profvet med vatten i vattenbad, tills det blir fullständigt sönderdeladt. Under uppvärmningen med vatten sublimera långa, hvita nålar af tribrombenzol. Analys: Ber. för C:H,BrsN :N. CO OK: Funnet: K 9,12 9,21. På samma sätt kan man äfven framställa natriumsaltet, hvilket alldeles liknar kaliumsaltet. Äfven andra salter torde kunna framställas. Om en klar, utspädd lösning af kaliumsaltet afkyles starkt och försättes med utspädd svafvelsyra, uppstår genast utan all gasutveckling en gulhvit fällning af fri tribromfenylazokarbon- syra: C,H,Br,.N:N. COOH. Efter få sekunder inträder dock sönderdelning under stark gas- utveckling. Härvid bildas utom kolsyra och kväfgas symmetrisk tribrombenzol, hvilken igenkändes därpå, att den fasta produkten var ytterst lättflyktig med vattenångor, kristalliserade i långa, hvita nålar och smälte vid 119—120° (KÖRNER anger smält- punkten till 119,6°), hvarförutom en brombestämning gaf följande resultat: Ber. för C;H,Brz: Funnet: Br 76,15 75,01. Undersökningen af den fria tribromfenylazokarbonsyran er- bjöd a priori ett särskildt intresse. Skulle öfverhufvud »fenyl- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 443 azoväte» C,H, .N: NH kunna existera, så skulle det kunna vara möjligt, att reaktionen vid nämnda syras sönderdelning förlöpte i 2 stadier: C,H,Br,.N:N.COOH = C,H,Br, »N: NH + CO, , C,H3Br,.N: NH = CH,Br, + N,. Nägot om ock blott momentant uppträdande af »tribromfenyl- azoväte» har jag emellertid icke kunnat iakttaga. Slutligen lemnar jag här en kort beskrifning af tribrom- fenylhydrazins bada acetylderivat. $-Acettribromfenylhydrazid C,H,Br,.NH.NH.COCH, erhålles genom sammanblandning af ekvimolekulära mängder hydrazin och ättiksyreanhydrid. Kan f. ö. äfven framställas genom längre kokning af klorvätesyrad tribromfenylhydrazin med isättika. Föreningen kristalliserar i väl utbildade, fyrsidiga prismer med tillskärpta ändar. Smälter utan sönderdelning vid 188°. Lättlöslig i varm alkohol, metylalkohol och ättiketer, mycket svårlöslig i kokande benzol, olöslig eller åtminstone ytterst svår- löslig i kokande vatten. Analys: Ber. för C;H,N,Br,0: Funnet: N 7,25 AT a-8-Diacettribromfenylhydrazid C.H,Br, . NH. (CO CH.) erhölls genom att koka tribromfenylhydrazin några minuter med ättiksyreanhydrid, hvarefter lösningen utspäddes med vatten. Kokar man längre, blir produkten förorenad af en smetig sub- stans. Föreningen kristalliserar lätt ur kokande alkohol, hvari den är lättlöslig, i spröda nålar, som smälta vid 144—145°. 444 WIDMAN, OM FENYLAZOKARBONSYRA. Samma kropp bildas äfven, om man kokar tribromfenyl- semikarbazid ett par timmar med öfverskott af ättiksyreanhydrid. Analys: Ber. för C,0HgBr3N,0;: Funnet: N 6,54 6,73. 445 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 7. Stockholm. Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna von Kamerun. 4. Verzeichniss der von YNGVE SJÖSTEDT im nordwestlichen Kamerungebiete eingesammelten Hemipteren von ©. J. EmiL HAGLUND. [Mitgeteilt den 11. September 1895 durch CHR. AURIVILLIUS.] 2.1) Fam. Coreidee. Subfam. Mictidee. 68. Hoplopterna serrata HaAGL. n. sp. Oblongo-elongata, supra remotissime silaceo-sericea, testacea, femoribus tibiisque postieis obscurioribus; antennarum articulis 1—3 et basi ipsa art. 4:ti, margine laterali cum denticulis anguste, margine postico et spina laterali late, scutello apice ipso excepto, costa venisque hemelytrorum nec non membrana et connexivo nigris; pronotum margine postico rotundato, marginibus lateralibus remote sed fortiter serrato-dentatis, angulis lateralibus in spinam sat longamı, acutam, extrorsum vergentem productis; dorsum abdominis flavo- testaceum; als hyalins®, flavescentes seu vinace®, apice late et limbo posteriore anguste infuscatis. &2. Long. 23—26, Lat. pronoti 11—12 mill. Antenn® articulo 1:0 4:0 subzsquali seu paullo breviore, 2:do 3:0 distinete longiore, 3:0 4:o multo breviore, atque ideo relatio articulorum plane ut in Pleetrocnemia. !) Erste Abteilung siehe Öfvers. Vet. Akad. Förh. 1894, n:o 8, p. 387. 446 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. &. Ventris segmentum 2:um utrimque in medio pone mar- ginem externum coxarum posticarum tuberculis duobus brevibus, conicis armatum, postice produetum cum basi segmenti 3:til tu- berculum sat magnum, convexum, postice truncatum formans; femora postica paullo incrassata, basi leviter curvata, supra et subtus carina, pr&sertim apicem versus distincta, instructa, ca- rina superior subtilissime denticulata seu granulata, carina in- ferior paullo distinctius dentieulata in dentem anteapicalem ter- minata; tibie postice utrimque fere »qualiter dilatate, supra in apice calcarat&, subtus infra medium denticulo armat. & Ventris segmentum 2:um medio indistincte late pro- ductum, 3:um truncatum; femora postica non curvata, apice paullo incrassata, sed carinis distinetis sicut in mare; tibie posticz basi angustat&, utrimque, subtus minus et lineare supra magis et convexe dilatat. 1 9. (Gabun &9. Coll. mea). Species valde eximia, structura et pr&sertim colore affinibus aliena. Von dieser Art erhielt ich schon vor 15—20 Jahren ein Weibchen aus Gabun durch den alten Dämel in Hamburg und neulich habe ich wieder ein Pärchen aus derselben Localität bekommen. Die Art ist wahrscheinlich selten, da ich dieselbe nirgends beschrieben finde. Die von STÄL in Enumeratio 3. p. 38 für Hoplopterna angegebenen Längenverhältnisse der Fühler- glieder treffen weder auf diese Art noch auf H. cornuta DALL, ein; dagegen sind die Fühlerglieder ganz so wie bei Plectro- enemia gebildet. STÅL. hatte doch nur defekte Stücke unter- suchen können. Bei einer unzweifelhaften Pleetrocnemia, die ich gleich beschreiben will, sind im Gregentheil die Fühlerglieder so gebildet wie sie von STÅL für Hoplopterna angegeben werden. Vielleicht stehen diese beiden Hoplopternaarten, cornuta DALL. und serrata m. besser bei Plectroenemia, wenn man nicht eher Hoplopterna mit Pleetrocnemia vereinigen will, was vielleicht das richtigste wäre; wahrscheinlich werden doch neue, noch unbe- schriebene Arten eine andere Umgrenzung sämtlicher Mictiden- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 447 Genera bald nothwendig machen. STÅLS systematische Über- sichten, obgleich auf ein damals sehr bedeutendes Material ge- gründet und mit der grössten Genauigkeit und Wissenschaft- lichkeit ausarbeitet, sind nunmehr, seitdem so viele neue Arten entdeckt sind, natürlich unzureichend und müssen sämtlich aufs neue durchgegangen und verändert werden, ein ganz selbstver- ständliches Verhältniss, dass STÄLS ungeheure Verdienste, speciell um die Systematik der Hemipteren, nicht im mindesten ver- ringern kann. 69. Pleetrocnemia erueiata DALL., List. 2. p. 396. 31. (1852). 12 ög, 11 22. 3 Nymphe. Hier mag eine der Plectrocnemia eruciata sehr verwandte Art kurz beschrieben werden. Pleetrocnemia bicolor HAGL. n. sp. Pl. eruciatz Westw. similis et valde affinis, major, obscurior. Rufa, capite, scutello, margine interno clavi apice excepto, parte externa coni apice excepto, mesosterno maculaque inter coxas 2:di et 3:til paris, tuberculis 4 conicis abdominalibus, segmento genitali, coxis om- nibus, femoribus anterioribus, basi ipsa femorum posticorum nec non tibiis posticis nigris; prosterno medio infuscato; articulis duobus ultimis tarsorum nigro-maculatis; dorso abdominis, con- nexivo et apice exceptis, nigro, segmento 2:0 postice macula media subquadrata, 3:0 et 4:o macula magna cyathiformi medium totum segmentorum oceupante, 9:0 basi et apice anguste flavo- testaceis; alis hyalinis, dilute vinaceis, venis flavo-testaceis, ma- cula costali ante cellulam, costa pone hanc maculam, apice et limbo posteriore anguste infuscatis. & Long. 25, Lat. pronoti 8,2 mill. Patria: Usambara Africz orientalis. (1 &, Coll. mea). Antenne articulo 1:0 4:0 longiore, 4:0 8:0 paullo longiore. ö- Segmentum ventris 2:um medio late et indistincte rotun- dato-producetum, utrimque tuberculo conico armatum, 3:um medio triangulariter produetum, tuberculis duobus ut in segmento 2:0, 4:um tuberculo ordinario gemino, rugoso, parum elevato instructum; femora postice sat incrassata, basi leviter curvata, subtus apicem Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 2. I INSO- Yo 3 448 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. versus eminentia seu carina valida pluri-tuberculata instructa; tibie postice a basi usque ad apicem latissimum sensim dila- tat, denticulo subtus longe infra medium et superne in apice calcari valido, lato armate. Diese Art ist der P. eruciate am nächsten verwandt. Die- selbe ist wohl eine sogenannte vicariirende Art, da sie wahr- scheinlich in Ost-Africa die west-africanische cruciata ersetzt. Wie aus der Beschreibung zu sehen ist, sind die Längen- verhältnisse der Fühlerglieder bei dieser Art dieselben, wie sie von STÅL für Zoplopterna angegeben werden, was ich übrigens schon oben bemerkt habe. 70. Pleetrocenemia oblongipes FABR., S. R. p. 206. 12. (1805). 1 &, 3 29. 71. Plectroenemia lobata HAGL. n. sp. Elongata, fere pa- rallela, postice paullo angustior, einnamomea seu ferrugineo- fusca, remote silaceo-sericea, maculis tribus pleurarum densissime albido-sericeis; antenne” totz rufo-ferrugine®, articulo ultimo densius pubescente; membrana fusco-nigra, cellula basalı atra; ale flavescenti-hyalin@, apice limboque posteriore infuscatis, venis nigro-fuscis; dorsum abdominis obscure fuscum, velutinum, basi anguste, incisuris 1—3 maculisque triangularibus, obsoletis, lateralibus, in medio segmentorum sitis, dilutioribus; pedibus anterioribus et tarsis posticis dilutioribus; pronotum rugoso- punctatum, angulis lateralibus paullo triangulariter productis, obtusis, margine ante et pone angulum denticulis nonnullis ob- tusis instructo; venter et femora postica eranulata. &. Long. 28, Lat. pronoti 9 mill. 1 & (Gabun 1 &, Coll. mea). &. Segmentum ventris secundum prope apicem tuberculis duobus conicis, obtusis, late distantibus armatum, apice medio leviter triangulariter productum; segmentum tertium apice medio levissime et late rotundato-productum; quartum tuberculo ordi- nario gemino fortiter granulato seu longitudinaliter rugoso, sat elevato instructum; connexivum segmentorum d:ti et 6:ti postice paullo sed distinete triangulariter dilatatum seu lobatum, lobo ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 449 ipso apice obtuso seu rotundato; femora postica incrassata, basi leviter curvata, granulata, subtus interne tuberculo apicali ma- jusculo, 3—4-dentato, dente medio majore, validiusculo instructa; tibie postice ut in hoc genere normaliter construct®, subtus cireiter in medio denticulo armat&, pone dentem sinuat®, apice latissim&. Pleetroenemie granulat®e STÅL affinis, fere major, notis alla- tis abunde dignota, ab omnibus speciebus adhuc cognitis structura segmentorum 5:ti et 6:ti abdominis distinetissima. 72. Pleetroenemia hottentotta P. B. Ins. p. 203. Hem. pl. 12. f. 3. (1805). 2 åå, I 22. 73. Mygdonia tubereulosa Sıen., Rev. et Mag. Zool. 1851. 9.448.115. pl2.12.0f.:6. 2888, 1.22. 74. Mietis metallica SIGN., Rev. et Mag. Zool. 1851. p. 447, 14..pl.& 11. fa et. d.; Thoms. Arch Eat IL pl: 9.1f.,6. (1858), 1 &, 3 22. 75. Cossutia flaveola Drury, Ill. 3. p. 59. pl. 48. f. 3. (1782). 12. 76. Anoplocnemis tristator FABR., S. R. p. 206. 13. (1805); 2. Mictis melancholica StÅL, Hem. afr. II. p. 35. 12. (1865); Enum. III. p. 49. 22. (1875). 9 85, I 22. > Bei dem Männchen dieser Art ist der Hinterleibsrücken schwarz oder dunkel mit zwei kleinen, gelben oder gelblichen Flecken; bei dem Weibchen dagegen, mit Ausnahme der Basis und der Spitze, ganz roth oder gelbroth; ein Verhältniss, dass sich übrigens bei einigen anderen Mictiden wiederholt. !) Die Länge und Breite der Hinterschienen variiren bei dem Weibchen auch ein wenig. Selten ist der Apicalrand der Hinterflügel weisslich. 77. Anoploenemis graeilicornis STÄL, Hem. afr. II. p, 42. 22. (1865). 12. !) Ich habe doch soeben ein Weibchen gesehen mit dem Rücken wie bei dem Männchen gefärbt. 450 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. Subf. Petascelide. 78. Petillia? Distanti HAcL. n. sp. Oblonga, tota sat dense silaceo-sericea, fusco-nigra, tarsis dilutioribus; segmentis dorsi 1-—3 sordide testaceis medio et lateraliter plus minusve nigromaculatis, ceteris, margine postico segmentorum 4 et 5 anguste sordide testaceo excepto, nigris; membrana maculis ro- tundis in»qualibus, parce et irregulariter conspersa; alis coeruleo- fuscis, basi antice dilutioribus. Long. 25, Lat. pronoti 11, Lat. abdom:s 11 mill. 9. Antenn® articulo 1:mo margine laterali pronoti zqui- longo 2:do tertia parte longiore, 3:0 2:0 breviore. Rostrum me- dium metasterni subattingens articulo 1:mo basin capitis sub- superante, 2:do brevissimo 8:0 et 4:o subzsquilongis breviore. Prothorax supra sat dense, subtus parcissime granulatus, mar- ginibus lateralibus pra&sertim postice dentibus nonnullis irregu- laribus instructis, angulis lateralibus paullo triangulariter pro- duetis, ipso apice subacuto, margine postico latissime subrotun- dato, fere truncato, angulis posticis distinetis. Abdomen con- nexivo, basi segmentorum excepta, crenulato, angulis apicalibus pr&sertim segmentorum 9 et 4 acutis, subspinosis, spiraculis maximis, oblongo-transversis. Femora anteriora subtus prope apicem utrimque spina parva, acuta, nigra armata, cetera inermia; postica sat incrassata, basi subcurvata, granulata, supra tuber- culis minoribus, acutiusculis, fere seriatim positis, seriebus dua- bus, una interna et una externa, distinctioribus formantibus, parce conspersa, subtus apicem versus spinis paucis, 4—5, va- lidis, apicali maxima, armata. Tibi® postice .femoribus paullo longiores, basi angustat®, deinde subtus fere ad medium paullo convexe dilatate et usque ad apicem dentibus remotis instruct&. Eine sehr ausgezeichnete Art, die leider nur in einem ein- zigen, sehr beschädigten und schlecht erhaltenen, weiblichen Stücke vorliegt. Da das Männchen bekannt wird, muss sie sicher die Aufstellung einer besonderen Gattung veranlassen. Aus Africa ist, wie bekannt, nur eine Art Petillia bisher be- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 451 schrieben, P. Mormo STÅL; nach der Beschreibung zu urtheilen, kann auch diese Art vahrscheinlich nicht in derselben Gattung mit den typischen, asiatischen Arten stehen. 79. Petascelisea velutina Dist., Proc. Zool. Soc. 1881. p. 273. pl. 31... 8Net 9285,37 22. f 30. Petascelis foliaceipes Dist., Proc. Zool. Soc. 1881. p. 204 prallt Subf. Daladeride. 81. Hormambogaster expansus KARSCH, Ent. Nachr. 1892. PAS Stetting BZ. 189 Op Re Subf. Homoeocerid&. 82. Homoeocerus pallens FABR., Spec. II. p. 369. 149. (1781). Valde oblongus, mas minor et angustior, sordide testaceus seu virescens (vivus verosimiliter magis viridis), supra nigro- punctatus, margine laterali thoracis et margine costali corii im- punctatis; subtus pleuris fortiter impresso-punctatis, abdomine basi subtilissime punctato, apicem versus fere levi; parte apicali articulorum antennarum 2 et 3, 3 latius, nigra; dorso abdominis, connexivo pallidiore excepto, rufo-testaceo, apice plus minusve nigro; membrana dilute fusca; alis hyalinis dilute fuscescenti- vinaceis. &9. &. Long. 13 tale medio triangulariter productum, utrimque ad processum me- 15, Lat. pronoti 4—4,5 mill. Segmentum geni- dium anguste sed distincete excisum. 9. Long. 17, Lat. 5 mill. Segmentum sextum abdominis plica magna, apicali, angulata, apice ipso obtuso, angulis fissu- ralibus fere contiguis, paullo, interdum indistincte, dentato-pro- ductis, margine postico obsoletissime trisinuato. 4 &&, 3 22. Specimina valde sordidata et mutilata. 83. Homoeocerus Karschi HaGL. n. sp. Elongatus, paral- lelus, supra punctatus, subtus, propleuris partibusque supero- 452 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. posticis meso- et metapleurarum exceptis, fere levis, testaceus- seu virescens, vivus verosimiliter magis viridis; macula minu- tissima ocellorum, marginibus lateralibus et fascia transversa inter angulos laterales pronoti, vittis 5 obliquis clavi et partis. interne corii, vittis 4 et 5 fere contiguis, tibiisque, apicibus presertim apud feminam exceptis, nigris; dorso abdominis testa- ceo toto, disco plus minusve sanguineo; membrana fusca basi obsceuriore; alis dilute fuscescenti-vinaceis, venis obscurioribus, costa sanguinea. 39. Long. & 18, 2 20; Lat. pronoti & 5, 9 5,5 mill. | Oculi sessiles. Antenn® long&, subgraciles, corporis longi- tudine, art. 1:mo apice subincrassato 2:do subzquali capite thora- ceque ad unum zquilongo et 3:0 longiore, 3:0 et 4:0 subaqui- longis. Rostrum inter coxas medias, pr&sertim in mare, exten- sum, art. 4:o longissimo ceteris tribus subaqualibus singulatim distinete longiore, 8:0 fere minimo. Prothorax pr&sertim supra. dense punctatus, angulis lateralibus angulatis, non productis. Scutellum longius quam latum. Hemelytra parce punctata, vittis nigris densius et fere fortius punctatis. Hz vitt®, 3 in clavo: 2 in corio, sequenti modo posit®: l:ma marginem internum totum clavi occupans, 2:a et 3:a in parte exteriore clavi a vena clavı elevata divise, d:a et 4:a fere contigu& a sutura clavi divis&, 4:a et 5:a a vena interna corii separate, breviores, postice la- tiores, magis irregulares. Metapleura non nigro-maculata. Api- ces tibiarum apud marem obsolete apud feminam late dilutiores, testacei seu virescentes. Segmentum genitale maris apice late subemarginato, in medio nonnihil producto, indistinete bitu- berculato. Segmentum 6:um abdominis apud feminam plica an- gulata basali, angulis fissuralibus rotundatis, marginibus posticis fere bisinuatis, sinu externo obsoleto. 1 & 1%. 84. Homoeocerus lineaticornis HA@L. n. sp. Femina unica. mutilata, pracedenti valde similis et affinis, sed latior, antennis brevioribus, harum art. 1:0 viridi, supra et subtus nigro-lineato, 2:0 et 3:0 viridi-fuseis apieibus nigris; art. 1:0 margine laterali pronoti zquilongo, atque ideo angulum lateralem pronoti non ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 455 attingente, 2:0 1:0 sublongiore, 3:0 pracedentibus multo breviore. Rostrum coxas intermedias fere attingens, articulo ultimo lon- sissimo ceteris tribus subzqualibus singulatim paullo longiore. Prothorax pr&sertim supra fortiter rugoso-punctatus, angulis la- teralibus distinctioribus, marginibus lateralibus concoloribus et fascia transversa nigra nulla. Vittze hemelytrorum obsoletiores. Metapleure macula nigra, ovali-rotundata ornat®. Pedes toti flavo-virides. Segmentum 6:um abdominis femine ut in prace- dente. Long. 20, Lat. pronoti 6 mill. Noch ein Paar diesen Arten sehr nahestehende Formen kenne ich aus West-Africa. Da ich von denselben nur einzelne defecte Stücke besitze, müssen sie vorläufig unbeschrieben sein. Subf. Latimbid&. 85. Latimbus punetiventris SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p- 299. 571. (1858). 2 ås, 4 92. Subf. Anisoscelide. 86. Leptoglossus membranaceus FABR., Spec. II. p. 851. 79. (1781). 1 & 1 Nympha. Subf. Physomeride. 37. Rhyticoris spinipes P. B., Ins. p. 203; Hem. pl. 12. f. 5. (1805). 8 öd, 4 99. i 38. Acanthocoris spinosus SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p- 304. 579. (1858). &2. 89. Acanthocoris obseuricornis DALL., List. II. p. 516. 4. (1852). 3 åå, 2 22, 2 Nymphe. 90. Acanthocoris dentatus HAGL. n. sp. Fusco-cinnamomeus, griseo-tomentosus et pra&terea breviter et erecte fusco-pilosus. Caput linea media pallida, interdum obsoleta. Antenn&, articulo 454 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. ultimo pallido apicem versus plus minusve infuscato excepto, concolores; artieulo 1:0 supra tuberculis nonnullis minutis, nune per paria, nunc irregulariter dispositis, 2:0 et 8:0 supra tritu- berculatis, tuberculo subapicali pr&sertim in articulo 3:0 distinc- tiore, dilatationem apieis articuli mentiente. Articulus l:us 2:0 et 3:0 aquilongis brevior, 4:us 3:0 multo brevior. Pronotum parte anteriore fusco-nigra, velutina, marginibus et linea media longi- tudinali pallidis; parte posteriore multo majore, superne medio tuberculis 2 parvis, sed distinetis, subconieis instructo, postice lateribus transverse et rectangulariter dilatato-productis. Pro- cessus lateralis angulis anticis et posticis dentatis et margine apicali pr&terea indistincte bisinuato seu obsoletissime 1—2- dentato. Margo lateralis pronoti ante processum fortiter fere semieirculariter sinuatus; ante hunc sinum dente distincto, por- recto, interne nigro armato. Scutellum basi transverse elevatum, apicem versus obsolete carinatum. Corium et clavus pr&sertim hic, remote, sed sat fortiter punctata. Membrana fusco -cinna- momea. Dorsum abdominis fulvo-rubrum. Margo lateralis seg- mentorum connexivi in angulo apicali distinete et in medio ob- solete dentatus. Pedes ut in affınibus. Femora pr&sertim po- stica incrassata, supra subtusque tuberculata. Tibie superne tuberculis nonnullis instruct®, postice etiam subtus dentieulat® et ante medium in modo ordinario paullo dilatate. Segmenta ventris granulis nonnullis nigris, in mare forsitan distinctius, conspersa, praterea inermia. &. Femora postica valde incrassata. Segmentum genitale apice truncatum seu obsoletissime sinuatum, angulis rotundatis; 6:um dorsale truncatum, angulis obtusis. 9. Femora postica minus incrassata. Segmentum dorsale 6:um et segmentum penultimum genitale angulis obtuse produc- tis, ultimum triangulariter emarginatum, angulis obtusis. & Long. 10,5—12, Lat. pronoti 4—5, abdom:s 5—9,55 9. Long. 14. Lat. pronoti 5,2 abdom:s 7 mill. 6 &&, 15 29, 7 Larve et Nymph&. Species ab omnibus mihi cognitis structura antennarum et thoracis bene distincta. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 455 Subf. Pendulinide. 91. Pendulinus nigripes HAgL. n. sp. Elongatus, capite et abdomine exceptis, sat dense et fortiter punctatus, fulvus seu fulvo-testaceus, subtus pallidior, artieulis antennarum 1—5, basi primi concolore excepta, artieulis 2—-4 rostri, maculis tribus utrim- que fascieformibus pleurarum, membrana, dimidia parte apicali dorsi, fasciis 5 basalibus segmentorum 2—6 ventris nec non femoribus tibiisque nigris; articulo quarto antennarum fiavescenti- albido; tarsis testaceis; alis fuseis, subeoerulescentibus, basi pa- ullo decoloribus. 39, Long. 20, Lat. pronoti 5,2—5,3 mill. &- Segmentun genitale apice medio rotundato-producetum, utrimque ad processum anguste sinuatum seu excisum. Caput et abdomen fere levia. Prothorax pr&sertim supra fortiter punc- tatus. Macule nigre meso- et metapleurarum remote, sed for- titer punctat@e. Antenn& artic. 1:0 et 2:0 subaquilongis 4:0 paullo brevioribus, 3:0 brevissimo ultimo multo, fere dimidio breviore. Rostrum coxas posticas subsuperans, art. 1:0, 2:0 et 4:0 fere »quilongis 3:0 brevissimo fere duplo longioribus. Fascie nigere abdominis basin segmentorum occupantes: 1:a late et 5:a angustius medio interrupt&, 2:2 in margine postico fere tri- sinuata, 3:4 et 4:a postice in medio triangulariter emarginat&. P. melanoenemi STÅL et P. rufifemorato DALL. affinis, ab ambobus colore facile dignotus. 2 &4&, 192. Subf. Gonocerid&. 92. Cletomorpha indicator Hast. n. sp. Testacea, supra obscurior, sat dense et fortiter punctata. Antenn& corpore paullo breviores, articulis 2:0 et 3:0 gracilibus, 1:0 et ultimo crassiori- bus; 1:0 subelavato, longissimo 2:0 longiore, 3:0 2:0 subbreviore, 4:0 3:0 breviore, testaceo. Articuli 1—3 nigri; clava artie. l:mi, basi et apice articulorum 2:di et 3:tii plus minusve rufe- scentibus. Pronotum angulis lateralibus longe productis, acutissimis, 456 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. nigris, fascia nigra transversa conjunctis, basi spinarum latera- lium postice denticulis paucis (2—8) serrulata. Rostrum coxas intermedias superans. Pleur&, abdomen nec non femora postica maculis minutis rotundatis valde remote conspersa. Anguli postici connexivi segmentorum 3—35, 3 obsoletissime 4 et 5 distinctius, paullo acute dentato-productis. &9. Long. 8, Lat. pronoti vix 4,5 mill. Specimina mutilata et obscurata non rite describenda, ad divisionem bb. STÄL, Enumer. III. p. 79. pertinentia. 15,1%. He dus species nec non Ületomorpha lituripennis STÅL transitum ad genus Uletum prabent. Genera Cletus et (leto- morpha forsitan conjungenda seu in tria genera dividenda. 93. Cletomorpha laneigera FABR. E. S. 4. p. 128. 7. (1794); S. R. p. 195. 17. (1803). 12 ås, 9 9L. Subf. Pseudophloeidee. 94. Acanthomia hystrix DALL. List. II. p. 512. 4. (1852). ine: Subf. Micrelytride. 95. Dulichius gemellus HAGL. n. sp. Supra flavo-testaceus, pronoto, corio et clavo nec non pleuris sat fortiter punctatis; subtus &neo-niger, levis, nitidus. &. Long. 10, Lat. pronoti 1,2 mill. Antenn& articulo 1:0 2:0 breviore, apice subincrassato, late nigro et pra&terea sparse fusco-punctato, 2:0 gracili, apice late nigro. Caput macula obsoleta verticis triangulari, postice atte- nuata, infuscata; lateribus paginaque inferiore eneo-nigris, nitidis. Rostrum coxas posticas fere attingens, apicem versus infuscatum. Spin& thoracis basi nigra. Scutellum nigro-fuscum spina testa- cea, apice obscuriore. Sulcus orificialis metasterni externe sat distinctus, tuberculum simulans. Pectus et venter »neo-nigra, hic levissimum, valde nitidum. Macula orificialis indeterminata, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 457 margines acetabulorum, apices coxarum et trochanteres pallida; femora et tibise flavo-testacea, fusco-punctata; apicibus femorum late et tibiarum minus late nec non articulis duobus ultimis tarsorum nigris. Segmentum genitale maris duplicatum, apice paullo rotundato-emarginatum, medio processu crecto, gracili, compresso, apice acute dentato armatum. D. trispinoso STÅL valde similis et affinis exceptis coloribus parum diversus, sed vix ejus varietas. Specimen unicum de- scriptum valde mutilatum. Subf. Leptocoriside. 96. Leptocorisa apicalis Westw. in Hope Cat. of Hem. II. p. 18. (1857). 1 2. Subf. Alydide. 97. Riptortus flavolinea SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p. 301. 574. (1858); R. flavo-lineatus STÅL, Hem. Afrie. II. p. 9. (1865). 18. Fam. Lyg&id&e. Subf. Eulygeide. 98. Melanospilus sternalis DALL., List. II. p. 546. 45. (1852). 21 ö6, UV Q. 99. Lygeus (Spilostethus) militaris FABR., Syst. Ent. p. 717. 103. (1775). 3 åå, 8 92. 100. Graptostethus rufifemoratus DALL., List. II. p. 534. 4. (1852). 4 ög, 5 99. Pictura ut in @. servo FABR. valde variabilis. Femora nunc tota, nunc partim rufa, sed etiam interdum tota nigra. Anguli postici superiores metapleurarum apud specimina camerunensia extrorsum rotundato-ampliati, non acuti. 458 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. Subf. Blisside. 101. Ischnocoridella pieipes Has. N. G. et n. sp. Elon- gata, linearis, depressa. Caput et pronotum nigra, fortiter punc- tata. Antenne nigr&, art. 1:0 brevi, apicem capitis non supe- rante, piceo, art. 2:0 et 3:0 »aquilongis, 4:0 his longiore. Rostrum gracile, longum, inter coxas posticas extensum, art. 1:0 longitu- dine capitis, 2:0 et 3:0 longissimis, subzsquilongis, 4:0 his bre- viore. Pronotum fere quadratum, antice nonnihil angustatum, lateribus fere parallelis, antice rotundatis, basi latissime sinuata; disco paullo pone medium transverse impressum et in hac im- pressione pr&cipue fortiter punctatum. Scutellum punctis non- nullis majoribus, medio longitudinaliter subcarinatum. Hemelytra basi segmenti 6:ti dorsalis attingentia, serie subcostali fovearum punctiformium, medium hemelytrorum fere attingente instructa, cetera impunctata, nigra, sutura clavi et macula minuta longi- tudinali pone medium clavi, parte dimidia basali corii serie punctigera subcostali »quilonga, a sutura clavi linea lata nigra separata, testacea. Membrana magna nigra, margine interno basali, a sutura clavi concolore continuata, testacea, macula magna subtriangulari in angulo basali externo et macula minore discali (apud marem obsoleta), basi propiore et cum macula majore triangulari fere conjuncta, fasciam obliquam irregularem fere formante nec non apice albidis seu pallidis. Propleur® for- titer sed remotius et abdomen distincte sed densius punctata. Mesopleur& transversim subrastrate et punctis nonnullis remotis instructe. Metapleure opac&®. Orificia. sat distincta. Meso- sternum leve, nitidum, medio longitudinaliter canaliculatum. Pedes dilute picei, apud marem dilutiores. Femore antica sat incrassata, subtus in parte dimidia apicali spinulis 5 (interdum 6) armata, interna (interdum dux) a ceteris 4 apicalibus, arcte approximatis, paullo remota; femora posteriora paullo incrassata, inermia. &9. Long. &. 6,3, 9 7,3; Lat. circ. 2 mill. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 459 Acetabula antieca postice ocelusa. Coxe antice marginem posticum prosterni haud superantes. Cox® intermedie paullo distantes. 1 9. (I &, Gabun, Coll. mea). Ischnocoridella ist wahrscheinlich der Gattung /schnocoridea Horv. nahe verwandt. Nach HorvÄrh’s Beschreibung kann doch meine Art nicht in seine Gattung gehören. J/schnocoridella ist unter den Blissiden durch den langen Rüssel, die Reihe punkt- förmiger Grübchen am Costalrande des Corium, die Bewaffnung der Vorderschenkel etc. sehr ausgezeichnet. Subf. Aphanide. 102. Pamera capicola STÅL, Enum. IV. p. 148. 7. (1874). 3 dö, 6 PP. Speecimina camerunensia a P. parvula DALL. antennis pa- ullo longioribus forte diversa. 103. Pamera Bergrothi Horv., Term. Füzet. Vol. XV. p. 4. p. 261. 14: (1892). forte! 172. P. ferruginose STÅL valde affinis, forsitan varietas ejus obscurior vel rite colorata. Caput puberulum, fronte inter ocu- los alutacea.. Pronotum opacum, atro-fuscum, impunetatum, margine postico ante scutellum angustissime rufescente. Antenn& art. 1:0 capite breviore, apicem capitis attingente, art. 2:0 1:0 fere duplo et 3:0 distincte longiore, 8:0 et 4:0 subaquilongis, 4:0 3:0 sublongiore. Rostrum coxas anticas superans, art. 1:0 art. 1:o antennarum distinete longiore.. Femora antica basi et apice anguste, posteriora fere dimidia parte basali pallida; tibiz et tarsi fusca, bası dilutiora. Femora antica subtus apicem versus spinulis nonnullis minutissimis et indistinctis, in margine anteriore duabus distinctioribus armata. Long. 6 mill. 104. Dieuches armipes FABR., Ent. syst. IV. p. 164. 102. (1794). Femina unica valde mutilata. 105. Dieuches flavipes HA@L. n. sp. Caput nonnihil ex- sertum, paullo productum, subacuminatum, impunctatum, nigrum. Vertex ante marginem pronoti maculis duabus minutis trans- 460 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. versis flavo-testaceis ornatus. Antenn& art. 1-3 flavo-testaceis, apice imo articulorum fusco, art. 4:o ultra medium albo, apice infuscato. Rostrum flavo-testaceum, art. 4:0, basi excepta, nigro. Pronotum pr&sertim pars ejus postica remote punctata, lateribus obtuse carinatis; carinis lateralibus ab apice ultra strieturam valde obtusam, nec non carinula brevi longitudinali pone medium testaceis; disco partis postice maculis 4 minutis indistinctis, fere quadratim positis, duabus posterioribus in margine ipso postico sitis, rufescentibus. Scutellum lateribus et apice punc- tatum, maculis duabus minutis, oblongis, geminatis, fere in me- dio apiceque testaceis. Hemelytra clavo et parte interna corii seriatim, parte externa et postica irregulariter punctatis, disco fere levi, nigro-fusca, margine costali ad apicem clavi et macula oblongo-rectangulari costali, paullo ante apicem corii nec non maculis 4 minutis, duabus in disco et duabus aliis intra margi- nem apicalem pallidis seu testaceis. Membrana fuscescens, basi dilutiore. Abdomen subtus nigrum, marginibus anguli postici metapleurarum anguste nec non macula elongata connexivi seg- menti 4:ti testaceis. Pedes elongati, coxis nigris exceptis, totis flavo-testaceis, apicibus ipsis femorum tibiarumque nec non tarsorum infuscatis. Tarsi postiei art. 1:0 apicalibus duobus simul sumtis duplo longiore. 2. Long. 11,2, Lat. pronoti 3 mill. Antenn& corporis longitudine, art. 1:0 capite aquilongo seu sub- longiore, articulis 2—4 subzquilongis. Rostrum coxas medias attingens, art. 1:0 basin capitis non attingente, art. 1:o anten- narum breviore. Spinule coxarum anticarum apud specimen descriptum non rite distinguend®. Femora antica subincrassata, subtus in margine anteriore spinulis 4—5, subapicali maxima, armata. Pronotum lateribus obtuse carinatum. Ad divisionem Stälii ff in Enum. IV. p. 162. pertinens. 19. 106. Dieuches dispar HaAGL. n. sp. Elongatus, gracilis, subparallelus. Caput subexsertum, non productum, antice ob- tusiusculam, nigrum, pubescentia sericea flavo-grisea tectum, apice tyli flavo. Antenn® long®, sexuum difformes, art. 1:0 nigro, ceteris fuscis seu nigris, 2:0 dilutiore, art. 4:o ultra me- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:07. 461 dium albo. Rostrum apud marem coxas anticas attingens, apud feminam subsuperans, flavo-testaceum, apice nigro. Prothorax sexuum valde difformis, lateribus fortiter et acute carinatis, strietura obtusissima. Pronoti latera et pr&sertim pars postica fortiter punctata. Pars antica pronoti brunnea seu rufescenti- fusca, margine antico pr&sertim in medio, marginibus lateralibus, apud feminam etiam linea media levigata longitudinali partis an- tic® flavis; pars postica flava, macula media oblongo-elongata ma- culisque 4 irregularibus, postice plus minusve conjunctis limbum posticum fere totum occeupantibus, lateralibus antrorsum magis productis, nigris; angulis lateralibus levigatis, nitidiuseulis, nigris. Margo pronoti posticus ipse flavus. Sentellum fortiter punctatum, nigro-fuscum, macula discali geminata apiceque flavo-testaceis. Hemelytra fortiter sed irregulariter punctata, flavo-testacea, clavo fere irregulariter punctato, basi excepta, strigis 1—2 partis corii intern®, fascia magna irregulari pone medium nec non angulo apicali nigris. Membrana nigra, macula apicali triangulari alba, angulo basali externo nec non maculis seu strigis nonnullis (3 — 4) basalibus ad venas testaceis. Als coerulescentes, venis nigris. Corpus subtus nigrum. Prosternum transverse rugosum, margine antico et postico nec non angulo postico superiore propleurarum fortiter punctato, testaceis, hoc intus rufescente. Abdomen se- riceo, griseo-pubescens, connexivo segmentorum 3—5, ad mar- ginem posticum segmenti 4:i interrupto, testaceo. Pedes elongati cum acetabulis flavo-testaceis, femoribus supra apicem versus plus minusve infuscatis; apieibus tibiarum tarsorumque etiam infuscatis. Tarsi postici art. 1:o duobus aplcalibus ad unum triplo longiore. &2. Long. & 11—13,, 9 11, Long. pronoti &. 8,5 @ 2; Lat. pronoti 2,5 mill. &% Antenne longissim&, corpore dimidio longiores, art. 1:0 strieturam thoracis fere attingente, 2:0 et 3:0 longissimis, 2:0 1:0 duplo longiore, 3:0 apice ipso subdilatato 2:0 paullo et 4:0 brevissimo triplo longiore. Prothorax valde elongatus, basi apice vix duplo latiore. Pars antica pronoti parte postica duplo lon- gior. Cox antice spinulis duabus et trochanteres spinula 462 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. unica armata. Femora antica paullo incrassata, subtus denticulis minutissimis numerosis exasperata et in margine anteriore spi- nulis circiter 6, subapicali maxima, armata. Tibie rect&, basi ipsa vix curvate, subtus denticulis 4 aquidistantibus instruct&, apice ipso subtus paullo dilatate. Segmentum genitale tuber- culatum. 2. Antenn& corpore paullo breviores, art. l:o capite paullo longiore, 2:0 3:0 et 4:0 subaquilongis paullo longiore. Prothorax brevior, basi apice duplo latiore. Pars antica et postica pronoti zquilong®. Cox& antic® spinula minutissima armat®. Femora antica minus exasperata, cetera fere ut apud marem. Tibis antic& inermes. 1 & Specimen valde mutilatum. (Gabun 2 &&, 19, Coll. mea). Bei dieser Gelegenheit will ich auf eine neue stattliche Pachymerus- Art aus West-Africa aufmerksam machen. Pachymerus crudelis HAsL. n. sp. Caput fere ad oculos immersum, triangulare, antice paullo productum, nigrum, supra fusco-rufescens, maculis duabus fere oblongis ad ocellos et tribus minutis frontis, in triangulum dispositis, nigris. Antenn& dimi- dio corporis longiores, art. 1:0 capite breviore, apicem capitis paullo superante, art. 2:0 articulis 3:0 et 4:0 subzquilongis sub- longiore; art. tribus basalibus flavo-testaceis, apice art. 3:1 et art. 4:o nigris, hoc annulo non lato, subbasali albido. Rostrum inter coxas anticas extensum, testaceum, apice nigro, art. 1:0 art. 1:0 antennarum zequilongo, basin capitis vix attingente. Prothorax validus, lateribus postice rectis et ante medium an- trorsum rotundatis; parte antica parte postica fere duplo longiore; lateribus intra marginem et parte postica remote punctatis; supra nigro-fuscus, linea lata laterali, intramarginali, basin non attingente, sed postice dilatata et cum fascia transversa, postice pr&sertim irregulari, maximam partem partis postice pronoti occu- pante, fuscopunctata, testaceis; disco levi in medio et postice ma- culis et strigis obsoletis seu plus minus distinctis testaceis. Pro- thorax subtus niger, lateribus exceptis, remote punctulatus, margine ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 463 laterali ut in pagina superiore colorato et margine postico an- guste testaceo, angulo postico superiore nigro. Mesopleur& punc- tulate, margine laterali et postico, hoc intus ad coxas remote subrugoso, levibus; angulo superiore punctulato. Metapleure pr&- sertim intus ad coxas subrugos&, opac&, lateribus, linea margi- nali punctata excepta, levia; angulo superiore postico testaceo. Scutellum fortiter remote punctatum, nigrum, linea tenui, longi- tudinali, media apiceque nec non maculis duabus in disco, non parvis, postice rotundatis, antice acutis, apice extrorsum vergen- tibus, testaceis. Hemelytra, regione apicali interna levi excepta, remote punctata, nigra. Clavus, irregulariter punctatus, et pars interna corii strigis et maculis nonnullis minutissimis, obsoletis nec non margine costali ad medium testaceis; fascia anteapicali antice fere recta, postice tridentata alba. Membrana nigra, strigis subbasalibus venarum testaceis. Abdomen nigrum, sericeo-opacum, impunctatum, maculis oblongo-elongatis, sat obsoletis, basalibus connexivi segmentorum 4—6 testaceis. Pedes cum acetabulis flavo-testaceis, femoribus late pone medium nec non apieibus tibiarum tarsorumque nigris; art. 1:o tarsorum posticorum duo- bus apicalibus ad unum plus duplo longiore. Femora antica, apice ipso testaceo, elongata, oculos attingentia, valde incrassata, subtus spinulis minutis exasperata et prope apicem utrimque spina majore, sat valida instructa. Tibie antic® parte basali tenuiore, valde curvata, subtus antice serrulata; infra medium triangulariter dilatate et dentibus tribus magnitudine crescenti- bus, infimo maximo, armat&; parte apicali validiore, subtus de- pressa et setis rigidis nonnullis instructa. Segmentum genitale non tuberculatum. &. Long. 9, Lat. vix 3 mill. Gabun. (Coll. mea). Fam. Pyrrhocorid&. Subf. Largide. 107. Physopelta festiva FABR., S. R., p. 220. 70. (1803). 4 åå, 6 29, 1 Larva, 2 Nymphe. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 7. 4 464 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. 108. Physopelta analis SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p. 306. 583. (1858). 8 &5, 10 29. Subf. Pyrrhocoride. 109. Sericoris acromelanthes KARSCH, Ent. Nachr. 1892. p. 133. 8; Stettin. „Ent... Z. 1894. p. 106. 47: pl. 1: fi 7. (fig: pessima). forte! 5 29. Corpus brevissime pubescens. Antenn®, dimidia parte ba- sali art. 4:i alba excepta, nigr&, art. 1:0 2:0 evidenter longiore. Caput tylo vel vitta percurrente nigris. Area antica callosa pronoti nunc punctis nigris circumseripta nunc tota nigra. Scu- tellum testaceum basi nigra vel nigrum apice ipso testaceo. Menbrana dilute fusco-flavescens, apice dilutiore, immaculata. vel macula magna media transversa oblonga seu rotunda nigra, basi flavescenti et apice albo. Pleur& testacex, interdum nigr&. Femora, testacea supra plus minus infuscata, sed interdum tota. nigra. Wie aus diesen Erörterungen ersichtlich, ist die Bestim- mung zweifelhaft. Das grösste Bedenken veranlassen die schwar- zen Fühler (die Figur zeigt dieselben dunkel) und das angegebene Längenverhältniss der zwei basalen Fühlerglieder. — Die Farbe ist bei den Pyrrhocoriden, wie bekannt, sehr variabel; eine Art mit drei hellen Fühlerglieder habe ich noch nicht gesehen. Sind die Geschlechter vielleicht verschieden? Dr Karsch’ Beschrei- bung stimmt übrigens recht gut. In der Sammlung ist noch ein einzelnes Weibchen vor- handen, das ich nun beschreiben will. 9. Oblonga, flavo- vel rufo-testacea. Caput testaceum, basi et vitta media percurrente, postice latiore, nigris. Antenn& et rostrum nigra. Pronotum, lateribus subreflexis, fere rectis, te- staceum, area antica callosa nigra. Scutellum nigrum apice ipso testaceo. Hemelytra testacea, postice rufescentia striga obsoleta, basali, subeostali, scutello subbreviore infuscata. Mem- brana nigra, basi angustissime testacea et limbo apicali albo. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 465 Ale infuscat®, cellula magis lutescente et venis apicalibus ob- scurioribus. Sterna testacea, impressionibus leviter infuscatis et marginibus posticis nec non acetabulis dilutioribus. Femora obsceure testacea, superne infuscata; tibie et tarsi nigra. Long. 15,5 Lat. pronoti 5. Oculi subpedunculati. Antenn& art. 1:0 longissimo 2:0 lon- giore, 2:0 4:o subbreviore, 8:0 minimo 4:0 fere dimidio breviore. Rostrum coxas posticas attingens. Pracedenti ut ovum ovo similis, sed non pubescens; pra&terea antennis totis nigris et lateribus pronoti rectis diversa. 110. Roseius eircumdatus Dist. Proc. Zool. Soc. Lond. 1881:,P..205: pl. 314144: 3 åå, 5 29, 1 Nympha. (1 2 VALDAU et KNUTSSON). 111. Census sanguinolentus HAGL. n. sp. Sanguineus seu ruber, art. 3:0 apiceque art. 4:i albi antennarum; basi ipsa scu- telli; fascia irregulari, transversa, subbasali, in margine interno continuata membrane flavo-albide; meso- et metapleuris su- perne; margine antico mesopleure, maculis lateralibus mesosterni nec non orificiis nigris; apice art. 2:1 antennarum et rostro pr&- sertim apicem versus nec non trochanteribus tarsisque plus mi- nus infuscatis.. Als subhyalin®, vix flavescentes, venis, basi sanguinea excepta, distinete Havescentibus. &2. Long. & 8,5, Q 11; Lat. pronoti & 3, 2 4 mill. Ocnli subpedunculati. Caput, pronotum et scutellum levia; hemelytra punctulata. Antenn® art. 1:0 et 4:o zquilongis ca- pite et art. 2:0 longioribus, 3:0 minimo 4:0 fere dimidio breviore. Rostrum coxas posticas subsuperans, art. basali capite »qui- longo seu subbreviore. Pronotum lateribus vix reflexis et area antica linea continua punctata circumscripta. Mesosternum ca- rinatum. Femora antica inermia. 1 &, 1 Q. 112. Cenzus apieiecornis FAIRM. in Thoms. Arch. Ent. II. p- 807. 585. (1858). 12. 113. Cenzus bifaseiatus HA6L. n. sp. Elongatus. Caput supra et lateribus sanguineum, subtus nigricans. Antenn& art. tribus basalibus nigris (4:us deest). Rostrum coxas posticas 466 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. superans, medium segmenti 2:di ventris fere attingens, nigrum. Pronotum favo- seu rufo-testaceum, area antica callosa et fa- scia transversa antebasali marginibus valde reflexis attingente nigris (unde nomen). Scutellum nigrum. Hemelytra rufo-testa- cea, punetulata, basi clavi nigra et margine costali usque ad apicem dilutiore. Membrana nigra, basi flavescente et limbo apicali alboe. Als fuscescentes venis, basi sanguinea excepta, testaceis. Sterna et pleur® nigra, margine antico tenue et po- stico latius propleurarum, margine postico meso- et metapleura- rum nec non acetabulis pallidis.. Abdomen dorso et segmentis 4 basalibus ventris sanguineo-rufescentibus (in vivo sanguineis?), ineisuris et segmento 5:0, margine postico tenuissime pallido excepto, nigris, 6:0 et genitale sanguineis. Pedes nigri. 2 Long. 12. Lat. pronoti 4,5 mill. Oculi subpeduneulati. Antenne art. 1:0 2:0 longiore. Fe- mora antica spinis 3—4 minutissimis, duabus externis distincti- oribus, armata. C. apteicorni FAIRM. similis et affinis, sed an- gustior et magis elongatus. 1 2 mutilata et male conservata. 114. Cenx»us plebejus HAGL. n. sp. DBrevior, elongato- ovatus. Caput sanguineum. Antenn® nigr&, articulo ultimo albo, apice ipso nigro. Rostrum inter coxas posticas extensum, nigrum. Pronotum, lateribus valde reflexis, nigrum, marginibus omnibus rufo-testaceis, parte postica remote punctulata. Scu- tellum nigrum, apice ipso rufescente. Hemelytra rufescenti-fusca, fortiter punctulata, clavo obscuriore et margine apicali corii dilutiore. Membrana fusca, limbo apicali albido.. Als dilute fuscescentes, venis paullo obscurioribus. Sterna et pleur® nigra, margine antico tenue et postico latius propleurarum, margine postico meso- et metapleurarum nec non acetabulis albidis. Ab- domen sanguineum. Pedes toti nigri. 2. Long. 11. Lat. pronoti 3,5 mill. Oculi distinete pedunculati. Antenn&e art. 1:0 2:0 longiore, 2:0 et 4:0 subzquilongis 3:0 non duplo longioribus. Femora antica spinis duabus minutissimis armata. Femina unica mutilata et male conservata. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 467 115. Dysdereus melanoderes KARSCH, Ent. Nachr. 1892. p. 133: 95 Stettin: Ent. Zeit. 1894. p. 106.90. pl få 4. (fig. mala). D. nigro-fasciatus STÅL var. b. Hem. afr. III. p. 15. (1865). 3 &&, 3 22. (Congo et Gabun. Coll. mea). 116. Dysdereus superstitiosus FABR., S. Ent. p. 719. 109. (1775). 6 &&, 4 29. Fam. Capsid&. 117. Linocerocoris eariniventris KARSCH, Ent. Nachr. 1892. jos MD 107 Stettin Ent 2,2.21859492 1072 51. ap) 21 21212: (fig. pessima). 2 99. Ich liefere hier einige Zusätze und Berichtigungen. 2. Caput deflexum, valde nutans, fere ad oculos immersum, latitudine oculari suba&quilongum seu paullo longius; parte ante- oculari producta reliqua parte capitis fere equilonga. Vertex postice non marginatus, sulculo tenui medio longitudinali. Spa- tium intra-oculare postice latitudine oculorum paullo latius. Frons inter antennas medio obtuse subcarinata. Gene (juga Fieb.) lateribus subdilatatis, presertim antrorsum acutis seu, si vis, distinete carinatis. Lor& non discrete. Gula retrorsum convexa, postice submarginata et basi carinula media longitudi- nali brevissima. Oculi magni, oblongi, linea longitudinali capitis fere paralleli, antice vix emarginati, margine interno antrorsum valde divergente. Scutellum lateribus convexis, supra fere pla- num. Vena cubitalis fracturam vix attingens; ramus furcalis et vena brachialis sat obsoleta. Abscissa basalis cunei exitum ven® brachialis incidens. Cuneus elongatus, fractura profunda. Membrana bicellulata. Parapleure albid&, orificiis magnis, fere auriculatis. Abdomen forma ordinaria, non angustatum. Vagina medium abdominis vix attingens, squama medioeri. Tibi® spi- nulis seu setis brevibus, tenuissimis instructe. Tarsi postici articulis duobus basalibus fere zquilongis, ultimo his, simul sumtis, subbreviore. Unguiculi subgraciles.. Arolia non magua. 468 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. Rostrum, dorsum abdominis et pedes fulvescentia. Tibie anteriores annulo anteapicali, lato, nigro seu fuscescente et etiam medio vel ante medium plus minus, interdum obsolete, infuscate. Femora postica supra pone medium macula dilutiore; tibie postice basi concolore, deinde ultra medium nigr&; parte apicali flava vel pallida. 118. Odoniella Reuteri HAGL. N. G. et. n. sp. Caput par- vum, vix declive, breve, latum, transversum, leve, glabrum, nitidum, fronte fere verticali. Vertex levissimus, nitidus, non marginatus. Oculi parvi, non granulati, verticales, subrotundati, latissime subpedunculati. Rostrum coxas medias attingens, art. 1:0 basin capitis attingente, subtus compresso-dilatato, reliquis in speeiminibus descriptis non rite distinguendis (subzquilongis?). Antenn® in medium marginis interioris oculorum insert&, sed ab oculis paullo remote; art. 1:0 subglabro, parce pubescens, levi, crasso, capite dimidio breviore, 2:0 &qualiter incrassato, pubescente, capite cum pronoto fere »quilongo (reliqui desunt). Pronotum et scutellum glabra, fortiter cicatricosa, id est foveis profundis rotundis dense impresso-punctata. Pronotum convexum, apice magis nbrupte declivi, latum, transversum, longitudine dimidio latius, antice angustatum collare et callis levibus in- structum, lateribus antice convexis, rotundis, postice fere semi- circulariter dilatatis, submarginatis; margine basali ante scutel- lum paullo et late sinuato. Collare leve, nitidum, supra fovea minuta, rotunda impressum. Scutellum valde convexum, fere semiglobosum, basi truncatum et apice obtusissime rotundatunı. Hemelytra pubescentia, vix punctulata, venis sat obsoletis; mar- gine apicali corii late subsinuato; cuneo elongato, postice sat producto; fractura minus distincta. Membrana magna, abdomen longe superans, unicellulata; cellula rhomboidea, latere externo latere interno circiter quadruplo longiore, apice acutangulata, sed angulo ipso rotundato. Latus apicale cellule antrorsum subsinuatum. Sterna, meso- et metapleur& levia, glabra, nitida; parapleur® et orificia minus distincta. Angulus superior poste- rior metapleurarum retrorsum valde productus. Abdomen latum, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 469 fere circulare, postice attenuato-productum, angulis apicalibus segmentorum connexivi saltim mediorum rectangulariter subpro- ductis. Segmentum genitale non carinatum. Pedes breviusculi, non graciles, pilosi; femora postica vix incrassata. Tibi® non spinulos®e. Tarsi postici breves, art. 1:o et 2:0 fere zquilongis, ultimo his simul sumtis subbreviore. Unguiculi valde curvati. Flavo-testacea, antennarum art. 2:0, basi et apice ipsis excep- tis; callis et maculis quatuor postieis, duabus mediis obliquis, multo majoribus pronoti; maculis duabus oblongis seutelli; ma- cula subbasali clavi et disco corii nec non angulo basali in- terno, macula pone marginem apicalem corii limboque apiecali membrane nigris. Color ventris in speciminibus descriptis non rite distinguendus. Long. corp:s 8, cum membrana 10; Lat. pronoti 4 mill. 2 &5. Specimina valde mutilata et pessime conservata. Ich gebe hier die Beschreibung von einer recht interessan- ten Capsiden-Art aus West-Africa. Sahlbergella singularis HasL. N. G. et n. sp. 2. Caput vix deflexum, brevissimum, valde transversum, latitudine oculari longitudine capitis triplo longiore. Vertex foveis duabus rotundis, obsoletis impressus. Frons inter antennas tubereulis duobus minutis instructa. Clypeus (tylus Fieb.) ver- ticalis. ‚Gen® antice ad clypeum paullo elevate, subtuberculat, nitide. Buccule distinete. Oculi subrotundi, fortiter granulati, antice non emarginati, valde prominentes, pedunculati. Antenn& pubescentes, infra medium marginis interioris oculorum insert&; art. 1:0 brevi, capite subbreviore, crassissimo; 2:0 incrassato, capite cum pronoto zquilongo, apice breviter sed fortiter clavato et pr&terea supra tuberculis tribus obtusis, aquidistantibus, ex- trorsum magnitudine crescentibus ornato et art. 3:0 crassissimo ac valde clavato plus duplo longiore (4:us deest). Rostrum coxas medias attingens, art. basali crasso, subcompresso, mar- ginem basalem gule non attingente; reliquis tribus subaqui- longis. Pronotum sexangulare, convexum, antice valde declive, collare distincto, subrugoso et callis sublevibus instructum, fortiter 470 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. punctato-rugosum et tuberculis minutis, callosis, rotundatis, pre- sertim postice, remote conspersum; lateribus antice convexis; angulis lateralibus subdilatatis, rotundatis et cum margine toto basali tenuissime marginatis. Margo basalis pronoti ante scu- tellum late sinuatus et margines inter angulos posticos rotun- datos et angulos laterales etiam distinete sinuati. Scutellum maximum, valde convexum, apice obtuso, supra postice crasse et obtuse sat productum, fortiter rugoso-punctatum et tuberculis. callosis ut in pronoto, sed paullo majoribus et magis oblongis, pr&sertim apicem versus remote conspersum. Hemelytra subti- lissime punctulata, pubescentia, venis subdistinctis; vena cubi- tali non furcata; fractura non profunda; cuneo paullo elongato; margine apicali corii fere recto. Membrana abdomen longe su- perans, unicellulata; cellula subtriangulari, apice acutangulata, sed apice ipso obtuso. Latus apicale cellule subeurvatum. Sterna et pleur® posteriores levia; parapleur& et orificia minus distincta. Abdomen latum, angulis "apicalibus segmentorum mediorum con- nexivi fere rectangulariter subproductis. Vagina medium abdo- minis attingens, squama destituta. Segmentum 6:m abdominis ınedio fissum. Pedes pilosi; tibie non spinulos®. Femora po- stica vix incrassata. Tarsi postiei art. 1:o et 3:0 fere »qui- longis 2:0 minimo longioribus. Fusco-cinnamomea, antrorsum et subtus magis testacea, oculis, antennis, art. 1:0 excepto, lateribus externis callorum pronoti, protuberantia scutelli subtus, basi membran&, mesopleu- ris, lateribus externis coxarum nec non macula anteapicali ventris vaginaque nigris. Rostrum apicem versus, basis pronoti, medium scutelli, hemelytra apicem versus, macule connexivi plus minus fuscescentia. Venter sanguineo-conspersus. Pedes pallide testacei nigro et fusco- (postiei etiam sanguineo-?) varie- gati; basi et apice femorum, pra&sertim posticorum, late nigris. Long. corp:s 8,5, cum membrana 10,5; Lat. pronoti 4 mill. Fe- mina unica. Patria: Congo, Kuilu. (Coll. mea). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 471 Genera Odoniella et Sahlbergella, nunc descripta, ab omni- bus generibus Capsidarum, adhuc cognitis, valde aliena. Fam. Tingidid&. 119. Phyllontochila Mayri HaAGL. n. sp. Nigre-fusca, an- tennarum art. 3:0 et basi art. 4:1, dorso abdominis nec non ti- biis dilutioribus, fusco-testaceis; lateribus valde dilatatis pronoti basi et maculis 2, 1 basali 1 discali, aree externe hemelytro- rum vitreis, irregularibus, fusco-retieulatis. &Q. Long. corp:s 4, ad apicem hemelytrorum vix 5. Lat. pronoti 4,5, hemelytrorum vix 5. mill. Ph. erose Fieb. et Ph. Wahlbergi STÅL affinis. Antenn& corpore subbreviores, art. 2:0 gracillimo. Pronotum tricarinatum, carinis lateralibus postice subdivergentibus; vesicula antica sub-vitrea, dense fusco-reticulata, in spinam acutam, an- trorsum paullo vergente terminata; lateribus in lobum foliaceum maximum, transversum productis. Margo anticus lobi lateralis pronoti plus minus distincte quadrisinuatus et spinulis tribus armatus; margo externus seu lateralis trisinuatus, angulo antico- obtuso, postico spinula armato; margo posticus profundius uni- sinuatus. Hemelytra amplissima, abdomine multo longiora et latiora, membrana cost corio pone medium multo latiore, mar- sine laterali (costali) a basi sensim rotundato-ampliato, dein paullo ante medium subangulato et ab angulo ad apicem paullo sinuato. Hemelytra postice subparallela, non angustata, angulis apicalibus, externo subproducto, rotundatis; margine laterali ante medium obsolete 3—4-sinuato et spinulis 3—5 instructo. Lobus lateralis pronoti dimidia basali plus minus vitrea et praterea extra medium cellulis nonnullis vitreis sparsis et in margine postico serie cellularum vitrearum ornatus. Hemelytra intra costam pr&sertim postice dilutiora, subvitrea. Macul® vitree hemelytrorum in membrana coste site; basalis extus maculam parvam irregularem fuscam includens; discalis major, extus pro- funde, fere triangulariter sinuata. Magnitudo et forma macula- rum vitrearum paullo variabiles. 3 åå, 4 22. Sg 1 [NG] HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. Fam. Aradid&. 120. Braehyrrhyuchus rugosus SIGN. in Thoms. Arch. Ent. NER AVD DN (INN AO! Fam. Reduvid&. Subf. Harpactoride. 121. Margasus Afzelii STÅL, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1855, p. 189. | Specimen unicum femininum connexivo segmentorum omnium flavo et tibiis totis nigris gaudet. 122. Archilochus quadridens FABR., Ent. Syst. IV. p. 200. 25. (1794). 1 & 4 88. 123. Domnus flavosniger StÄL, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1858. p. 446. &2. 124. Phonoctonus Cesar HacL. n. sp. Maximus, sangui- neus, antennis, vitta lata inzequali, subinterrupta capitis pone antennas, articulis duobus apicalibus rostri, disco lobi antici et strictura transversa medio in fundo nec non fascia antebasali marginem lateralem non attingente pronoti, scutello, fascia me- dia marginem costalem non attingente margineque apicali, ex- trorsum in maculam rotundatam subcostatam dilatato coril, ster- nis partim pleurisque, dorso abdominis, ventre ad maximam par- tem, femoribus tibiisque, basi et apice exceptis, nec non tarsis nigris; margine basali pronoti ante scutellum, sternis plus mi- nusve, margine postico propleurarum, acetabulis partim, margi- nibus segmentorum ventris, margine postico segmenti 6:ti ex- cepto, nec non maculis mediis transversis lateralibus segmento- rum flavidis; membrana fusca, abdomine paullo superante. 9. Long. ec. membrana 32; Lat. pronoti 9, abdominis 10 mill. Species nobilissima, speciebus adhuc cognitis multo major. Art. 2:us antennarum capite cum pronoto paullo brevior, an- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 475 gulum lateralem pronoti fere attingens. Rostrum coxas anticas non attingens, art. 1:0 subtus infuscato. Strietura pronoti sat profunda, lateribus exceptis, nigra, antrorsum lineas quatuor breviores nigras projiciens, externe angustiores antrorsum sat divergentes, medie latiores in maculam discalem, irregularem lobi antici pronoti confluentes. Segmenta ventris medio maculis sanguineis, prima obsoleta, 2:a, 3:a et 6:a elongatis vel oblongis, 4:a et 5:a | -formibus ornata. Fasci® pallide quatuor posteri- ores ventris connexivum immaculatum non attingentes. Femina unica. — 125. Vestula lineaticeps SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p- 327. 624. (1858). 6 55 11 92. 126. Vestula obseuripes STÅL, Hem. afr. III. p. 66. 3. (1865). 1 & 4 99. Vestula paupera STÅL et V. obscuripes STÅL non nisi va- rietates Vestule lineaticipitis SIGN. Color apud species Redu- viidarum admodum variabilis. Spine&e laterales pronoti forma et longitudine paullo variant, interdum longiores et acutiores. 127. Hamatochares obseuripennis STÅL, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1855. 91907]. 91856. PREIS PB TFT NA (het NON bona). #2 99 varr. Species colore valde variabilis. 128. Cosmolestes »thiopieus STÅL, Hem. afr. III. p. 92. 36. (18695). 1 &. 129. Pisilus tipuliformis FABR. Ent. Syst. IV. p. 190. 9. (1794). 4 48 3 99. 130. Sphedanolestes einetipes SIGN. in Thoms. Arch. Ent. 1749. 32212615. 1858). NS: 131. Harpactor acutus P. B., Ins. p. 63. Hem. pl. 2. f. 1. (1805). 2 55 3 99. 132. Harpaetor nitidulus FABR., Spec. II. p. 378.5. (1781), 4 99. 133. Harpaetor obtusus P. B., Ins. p. 63. Hem. pl. 2. f. 2. (1805). 16 55 14 29, 1 Nympha. H. bellicosus STÅL et A. obtusus P. B. verosimiliter una eademque species. a 474 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. 134. Harpactor bicolor FABR., Spec. II. p. 379. 11. (1781). 3 öd 4 LS. 135. Harpaetor albo-pilosus SIGN. in Thoms. Arch. Ent. Il. p. 320. 612. (1858). 4 55 5 99. 136. Harpaetor albo-faseiatus SIGN. in Thoms. Arch. Ent. Il. p. 323. 618. (1858). 12 var. Specimen camerunense lobo postico pronoti et corio, fascia nigra excepta, testaceis gaudet. H. tibialis STÅL et H. albo-fasciatus SIGN. forsitan species non distinct&. Subf. Ectrichodiide. 137. Physorhynehus intermedius HA6L. n. sp. Ph. lucido St. F. et S. et Ph. distineto SIGN. valde similis et affinis; a priore corpore minus elongato et presertinn apud feminas latiore; scutello vix vel obsolete vermiculato-rugoso; dorse abdominis minus distinete transversim rastrato-rugoso nec non fossis spon- giosis tibiarum anteriorum ut in Ph. distincto formatis; ab hoc antennis apud marem minus longe pilosis, et articulis apicalibus + dilutioribus, testaceis, articulis basalibus feminarum etiam non raro rufescentibus; scutello, pr&sertim apice + rufo-san- guineo nec non parte basali costali hemelytrorum corallina multo breviore facile dienotus. &9. Long. 23—27, Lat. pronoti 6— 7,5, abdom:s 9—12 mill. 5 22, 5 Larve et Nymph&. (32. Gabun. Coll. mea). Specimina camerunensia conservatione mala obscurata. Species Physorhynchorum Africe adhuc non rite cognite, nec descripte. Ph. gigas H. S. lobo postico pronoti transver- sim rugoso a ceteris bene distinetus. (Sierra Leona, Coll. mea). 138. Physorhynehus distinetus SIGN. in Thoms. Arch. Ent. II. p. 315. 600. (1858). 2 åå, 1 Nympha. Antennz maris longe pilos&, tote nigr&. 139. Cimbus chalybeus HA6L. n. sp. Chalybaus plus mi- nus viridescens, hemelytris nigris; apice rostri fusco-testaceo; apicibus tibiarum nec non tarsis subtus testaceo-pilosis. 9. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 475 Long. 11, Lat. pronoti vix 3, abdom:s 3,4 millim. A. ©. produeto Hann ex insula Java differt: capite medio latiore; parte ocellos ferente magis convexo et tumido, levi; parte anteoculari basi non coarctata; antennis ab oculis minus remotis nec non lateri- bus pronoti magis sinuatis. Vix novum genus. Femina unica. 140. Santosia trimaculata P. B., Ins. p. 64. Hem. pl. 2. f. 3. (1805). 3 55 3 29, 2 Nymphe. 141. Santosia simillima StÅL, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1858. p. 445. 2. Bathysmataspis rufipes REUTER ad Cogn. Reduv. mundi antiqui p. 40. (1881). 11 3512. S. trimaculate certe simillima, nonnihil magis elongata, collo capitis longiore pr&cipue differt. Antenn& sicut apud S. trimaculatam colorate i. e. articulo basali marium basi ipsa, feminarum fere toto rufescenti-corallino. Macula basalis colli nigra apud specimina camerunensia obsoletissima, sepissime plane deest. Specimina camerunensia maculis anterioribus pronoti sem- per in medio et etiam spe cum maculis posterioribus confluen- tibus gaudent. Subf. Acanthaspidide. 142. Platymeris horrida STÅL. Hem. afr. III. p. 123. 1. (1865). 5 92. 143. Acanthaspis spinifera P. B., Ins. p. 15. Hem. pl. 1. 124201805). 1519. 144. Acanthaspis bilineolata P. B., Ins. p. 14. Hem. pl. 1. f. 3. (1805). 4 &3 7 22. 145. Cethera musiva GERM. in Silberm. Rev. Ent. V. p. 128319. (1830). 1738189: 146. Carcinomma astrologus BERGR., Ann. de la Soc. Ent. ella, IRA för 10714. 3179: Subf. Salyavatidee. 147. Petalochirus rubiginosus P. B., Ins. p. 14. Hem. pl. EZ EALEON NEO! 476 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. Subf. Stenopodide. 148. Oncocephalus subspinosus AM. et SERV., Hem. 388. 144119: 149. Oneocephalus sp. O. fuscescenti REUTER, Mon. p. 33. 19. forte affinis. 1 2. Subf. Emeside. 150. Gardena Sjöstedti HAGL. n. sp. Fusco-testacea, fe- moribus antieis apice, posterioribus apicem versus nec non tibiis posterioribus ultra basin obscurioribus. Antenne, basi apiceque exceptis, caput parte antica partis postocularis excepta, thorax, basis et fere dimidia pars apicalis abdominis nec non cox& et trochanteres posteriora nigra. Genua pedum posteriorum latis- sime alba. 9. Long. corp:s 26, abdom:s circa 15, femorum po- sticorum 25 mill. Femur anticum tibia cum tarso fere dupio longius. Spin& majores femorum anticorum circiter 11. Specimen unicum. (Gardena prima ex Africa reportata. 151. Ischnobezna Preussi KARSCH, Ent. Nachr. 1892. p. 136. 16; Stettin.“ Ent. 2. 1894: p. 111. 71. 1 & I PP. Specimen femininum e Gabun in collectione mea tibiis inter- mediis annulis pallidis tribus obsoletis, tertio a duobus subbasa- libus magis remoto, et genibus posticis latissime albis gaudet. Fam. Henicocephalid&. 152. Henicocephalus sp. Nigro-fuscus, basi hemelytrorum, trochanteribus, basi femorum intermediorum nec non genibus omnibus testaceis. Long. 7 mill. Specimen unicum, minus bene conservatum. Fam. Velid&. 153. Rhagovelia »neipes HAGL. n. sp. Atra vel fusco-atra, pedibus, presertim femoribus posterioribus, nigro-viridi-enescenti- bus; pronoto antice rufescenti-cinereo; hemelytris totis nigris, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 477 vitta obsoleta basali cinerascenti; coxis, trochanteribus et basi femorum anticorum + rufescenti-testaceis. &9. Long. vix 4, Lat. 1,3 mill. &. Femora postica sat incrassata, subtus paulo ante medium spina majore testacea et pone hanc apicem versus serie spinula- rum sensim minorum armata. 9. Femora postica minus incrassata, spina majore pone medium sita et spinulis paucioribus (2—4) instructa. Ich. nigricanti BURM. (luctuose STÅL) valde similis et affı- nis, colore antennarum, pronoti et pedum distineta; ab ea pri- sertim antennis totis nigris primo intuitu dignota. Tarsus in- termedius tibia »quilongus. Tibia postica tarso plus quadruplo longior. Specimina numerosa, plurima aptera. Nonne Rh. Reit- teri mas? REUTER ad cogn. Heteropt. Afr. oceident. p. 39. Fam. Gerridid&. 154. Gerris sp. 3 Ex. 155. Tenagogonus sp. T. albo-vittato STÄL in Mus. Holm. valde similis et affinis et verosimiliter una eademque species, sed speciem Stali nunc comparare nequeo. 1 Ex., 2 Larv. Einzelne Species von den @errididen zu beschreiben, finde ich nicht statthaft. Die @errididen müssen monographisch be- handelt werden. Fam. Galgulid&. Subf. Mononychide. 156. Phintius grandicollis GERM. in Silberm. Rev. V. p. 122. 4. (1837). 2 38. Fam. Naucorid&. 157. Maerocoris angusticeps HagL. n. sp. M. Jlavicolli SIGN. similis et affinis, paullo minus convexus. Caput multo angustius. Pronotum antice magis emarginatum, margine basali 478 HAGLUND, HEMIPTEREN AUS KAMERUN. capite cum oculis fere quintuplo (apud M. flavicollem capite latissimo non quadruplo) latiore. Mesosternum postice minus tuberculatum. Femora antica adhuc magis dilatata. Differentia sexualis? Long. 10, Lat. pronoti vix 6, abdom:s 6,4 mill. 1 &? Fam. Belostomatid&. 158. Appasus nepoides FABR., S. R. p. 111. 7. (1805). Mayr, die Belostomiden p. 433 (sep. p. 85). 1. (1871). forte. 8 Ex., 1 Nympha, 1 Larva. Fam. Nepide. 159. Nepa (Laccotrephes) sp. Specimen unicum sordidatum et mutilatum. Bemerkungen. 1. Da eine Gattung Montandonia schon unter den Coleop- teren existirte, muss meine Gattung desselben Namens anders benannt werden. Vielleicht, ja nicht unwahrscheinlich, ist meine Gattung Montandonia identisch mit Caternaultiella SPIN., ob- gleich dies aus Spinolas Beschreibung nicht zu ermitteln war. Ob die Type existire oder nicht, ist mir unbekannt. Unter solchen Umständen ist es wohl am besten für meine Gattung Montandonia den Namen Caternaultiella SPIN., wenigstens bis auf weiteres, zu adoptiren. 2. Unter den von SJÖSTEDT eingesammelten Heteropteren sind noch einige wenige Arten vorhanden, die ich bisher nicht bestimmen konnte. Die allermeisten derselben liegen übrigens nur in einzelnen, defekten und schlecht conservirten Stücken vor. Wenn es sich lohnt, werde ich später über dieselbe berichten. 3. Schliesslich wünsche ich zu betonen, dass die Reihen- folge der Familien meinen systematischen Auschaungen nicht entspricht. Ich habe hier nur Stäl’s Hemiptera Africana gefolgt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 479 Homoptera. Fam. Stridulantia. 160. Platypleura confusa KArscH, Berliner E. Z. 1890. p. DD MO p1 TIERES TA 161. Platypleura Afzelii STÅL, Öfv. Vet. Ak. Förh. 1854. Da24l...1o: 162. Platypleura Rutherfordi Dist. Ann. and Mag. Nat. Hist. 1883. p. 173. pl. II. fig. D. 2 55 2:99. 165. Platypleura clara A. et S. Hist. des Hem. p. 469. 1. (1845). 1 &. Margo costalis tegminum basi spinulis minutissimis di- stincte serrulatus. 164. Trismarcha umbrosa KArscH, Ent. Nachr. 1891. p. 349. 4 5%. Specimina a me ad hanc speciem relata, vitta media deter- minata, medio angustata, nigra pronoti et tegminibus alisque, pr&sertim his, basi fulvescentibus gaudent. An propria species? 165. Trismarcha fuliginosa KArscH, Ent. Nachr. 1893. p. 173. 7.; T. ferruginosa KArscH, Ent. Nachr. 1891. p. 350. 4. 1 & 3 99. Vena transversa basalis are& apicalis secund&e multo minus obliqua quam apud pr&cedentem. Transitum ad Abromam Stål prebet. 166. Musoda flavida KArRscH, Berl. E. Z. 1890. p. 128. 70. plalVvert. 15. 17854299. Antenn® articulo basalı nigro. Pars basalis ven&® ulnaris anterioris ramo furcali posteriore apud marem paullo brevior, apud feminas squilonga vel sublongior. Plica rami furc. post. in medio - vel pone medium sita. Terebra femin® plane ut apud Nablistem constructa, longissima, abdominis apicem longe superans. 167. Nablistes terebrata KARSCH, Ent. Nachr. 1891. p. 351. ne: Plica rami furc. post. subbasalis. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 7. Qu 480 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 418.) Budapest. Ungar. Centralbureau für ornithologische Beobachtungen. HERMAN, O., A madärvonuläs elemei magyarorszägban 1891:ig. — Die Elemente des Vogelzuges in Ungarn bis 1891. 1895. 4:o. — Musée national de Hongrie. Termeöszetrajzi füzetek (Zeitschrift für Zoologie, Botanik...) Vol. 18(1895): Füz. 1-2. 8:0. Buenos Aires. Sociedad cientifica Argentina. Anales. T. 39 (1895): Entr. 1-5. 8:0. Buitenzorg. ’s Lands plantentuin. Mededeelingen. N:o 14. Batavia 1895. 8:0. Caen. sSociete Linneenne de Normandie. Bulletin. (4) Vol. 7(1893). 8:0. Calcutta. Indian museum. WOOD-MASON, J., Figures and descriptions of nine species of Squil- lide from the collection in the I. M. 1895. 4:0. — Asiatie society of Bengal. Journal. N. S. Vol. 61(1892): P. 1: Extra N:o; 63(1894): 1: 4; 2: 4; 64 (18:95)72:31218:0. Proceedings. 1894: N:o 10; 1895: 1—2. 8:0. — Geological survey of India. Records. Vol. 28(1895): P. 2. 8:0. Cambridge. University library. Annual report. Year 1894. 4:0. CAYLEY, A., The collected mathematical papers. Vol. 8. 1895. 4:0. Cambridge, U. S. A. Museum of comparative zoölogy at Harvard college. Bulletin. Vol. 26: N:o 1; 27:15 28: ı. 1894—95. 8:o. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 3(1895): N:o 6-8. 8:0. Cincinnati. Observatory. Publications. N:o 13. 1895. 4:0. — Society of natural history. Journal. Vol. 17(1894/95): N:o 4. 8:0. Coimbra. Sociedade Broteriana. Boletim. 12(1895): Fasc. 1. 8:0. Dijon. Academie des sciences, arts et belles-lettres. Mémoires. (4) T. 4(1893— 94). 8:0. Dorpat. Naturforscher-Gesellschaft. Schriften. 8. 1895. 4:0. Sitzungsberichte. Bd 10: H. 3(1894). 8:0. Dresden. Statistisches Bureau des K. Sächs. Ministeriums des Innern. Kalender und statistisches Jahrbuch für das Königreich Sachsen. Jahr 1896. 8:0. (Forts. å sid. 489.) 481 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 7. Stockholm, Bidrag till frågan om den rätta definitionen på derivator med komplexa indices. Av A. Epv. FRANSÉN. |Meddeladt den 11 September 1895 genom M. Fark.] 1. Förebadad genom nagra korta anmärkningar av LEIB- NITZ, EULER, LAPLACE och FOURIER, framträdde den nya kalky- len i sin första klart definierade form år 1832, da LIoUVILLE pa en gång publicerade tre stora avhandlingar!) om derivator med indices av vilken natur som helst (»sur le calcul des diffe- rentielles & indices quelconques»). LIOUVILLE utgick från den bekanta formeln VD na esse erti) som enligt differentialkalkylen gäller för hela positiva u, da d D = un 9 och enligt integralkalkylen för hela negativa u, då D"'=/fde. Denna formel (1), som således är sann för alla hela tal u, tog LIOUVILLE såsom definition på derivatan av et? med index u, der u får vara vilket tal som helst, positivt eller negativt, helt 1) Journal de l’&cole polytechnique, cahier 21, (tome 13), p. 1—186. Om samma ämne skrev han senare i ÖRELLES Journal, 11 och 12, och i sin egen Journal, I: 20. 482 FRANSEN, DERIVATOR MED KOMPLEXA INDICES. eller brutet, rationelt eller irrationelt, reelt eller imaginärt. Men varje funktion y av x kan, säger LIOUVILLE, utvecklas 1 en konvergent exponentialserie 4 NN Anne 2 NE Men och hans allmänna definition lyder Diy= NY Amm“e””. ac dl) Häremot kan åtminstone den invändningen göras, att defini- tionen blir illusorisk, dels för alla »-värden, dä serien (3) sak- nar konvergensomräde, dels för somliga x«-värden, da serien (3) har mindre konvergensomrade än serien (2). LIOUVILLES defini- tion måste således kompletteras med ett tillägg av ungefär föl- jande lydelse: Under förutsättning, att ett gemensamt konver- gensområde för serierna (2) och (3) verkligen finnes, gäller de- finitionen för alla »-värden inom detta. Varje derivering måste säledes vara förenad med en konvergensundersökning såväl av den ursprungliga som av den härledda serien. !) 2. Valet av exponentialfunktionen såsom utgångspunkt var synnerligen lyckligt, och huvudsaken i detta meddelande är i sjelva verket, att jag funnit ett nödvändigt sammanhang mellan den vanliga differentialkalkylen och LIoUVILLES allmänna diffe- rentialkalkyl, förmedladt genom en viss exponentialfunktion. Men det blev ödesdigert för den nya kalkylens framtid, att ingen objektiv motivering gavs, varför just denna funktion valdes. Det minsta antalet av LIOUVILLES efterföljare har tagit intryck av hans alltför subjektiva motivering (p. 72): »I me parait comme impossible d’acquerir une idee exacte et complete des differentielles a indices quelconques, sans faire usage du develop- !) Detta är i sjelva verket endast ett konsekvent genomförande av LIOUVILLES egen princip: >»Cette nécessité de n’employer que des series convergentes mest plus contestée par personne. Les series divergentes, amenant le plus souvent des resultats fautifs, doivent &tre tout-A-fait bannies de l’analyse. Si donc il m’arrive quelquefois de raisonner sur des series qui ne soient pas toujours convergentes, entendez quwil faut restreindre les cons&equences obtenues par ce moyen dans les limites ou la convergence des series dont on se sert est demontree.» Journal polyt., cah. 21, p. 77. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 483 pement des fonctions en series d’exponentielles.» KELLAND, BUCH- WALDT och HAMMOND ha utgått från potensen. Det stora fler- talet (Hs. HOLMGREN, GRÜNWALD, MOST, LETNIKOFF, NEKRASSOFF, LAURENT, KRUG, LINDNER) har slagit in pa en alldeles ny väg och definierat »begrenzte Derivationen» eller »begrenzte Ablei- tungen mit complexem Zeiger», en generalisation av definita integraler. Denna kalkyl framstäldes nästan samtidigt (1865 — 1873) och säkerligen fullt sjelvständigt av HOLMGREN, !) GRÜN- WALD och LETNIKOFF. Den sammanhänger väl närmare med integralkalkylen än med differentialkalkylen, sa att jag kan lemna den alldeles a sido, da jag nu gar att söka den närmaste generalisationen av differentialkalkylen och dervid antingen a priori förutsätter eller ser mig tvungen antaga, att den reela delen av derivatans index u är positiv. Resultatet kommer att ansluta sig till LiouviLLes kalkyl. Men da jag sa till vida avviker fran honom, att jag inskränker u till det ena halv- planet, öppnar jag ju möjligheten för en annan kalkyl, som må inskränka wu till det andra halvplanet. Detta blir då en gene- ralisation av integralkalkylen, under det att LIOUVILLES kalkyl, modifierad på angivet sätt, blir en generalisation av differential- kalkylen. 3. I varje framställning av differentialkalkylen måste limes- formeln, även om den icke rent av användes såsom definition, intaga ett framstående rum. Den första derivatan av f(x) är ju fa + Daun) | Ka) um (4) MW) och härvid måste man iakttaga följande, som numera är allmänt erkändt och skall utgöra grundvalen för våra undersökningar: 1:0) Inkrementet h är av minst lika allmän natur som argumentet ©, så att Ah måste vara en komplex kvantitet på !) »Om differentialkalkylen med indices af hvilken natur som helst.» Vet. Ak. H., B. 5, N:o 11, 1865. Grünwauos första publikation är av år 1867. — För att göra min författarelista något så när fullständig, må jag anföra namnen SERRET, TORTOLINI, WESTERGAARD, PEACOCK, GREGORY och slutligen OLTRAMARE (»Essai sur le caleul de généralisation>, Gentve 1893, refererad i SCcHLÖMILCHS Zeitschrift, 40, år 1895, p. 94). 484 FRANSEN, DERIVATOR MED KOMPLEXA INDICES. samma gang som «, och « måste vara en reel kvantitet pa samma gång som h. 2:0) Resultatet är oberoende av den riktning, i vilken h gar mot noll, med undantag möjligen av enstaka x-värden. 8:0) Resultatet är oberoende av det sätt, på vilket h går mot noll, så att h får vara en godtycklig försvinnande funktion av en försvinnande eller oändligt växande, kontinuerlig eller diskontinuerlig, variabel. Dessa tre grundsatser för limesövergången gälla också vid den allmänna limesformeln a f"(&) = lim 4 N - 1) (ul), flv + u— nh), h n=oh" 5 TR—a0 där ae ul — n N) DEINEN Här betyder u ett helt positivt tal, och sasom övre summations- gräns kan man använda vilket helt positivt tal som helst, en- dast det är större än eller lika med u, saledes även L . 1 NV n MINEN Inale) — m ) (— 1) (u) fx +u—nh)......(8) n=0W Vad blir det av denna formel, da u icke är helt positivt tal? Skulle icke detta kunna användas såsom definition på derivatan med index u av f(x)? — Nej, ty då innehåller formeln en oändlig serie, som i allmänhet är divergent. LIOUVILLES be- handling av denna fråga är mycket bristfällig. Men lyckligtvis fäster han ringa vikt vid sina betraktelser i detta avseende (»jattache fort peu d' importance a tous ces details», p. 109), och avdelningen V (p. 106—113) i hans huvudarbete star icke i sammanhang med det övriga. Emellertid må det här påpekas, att han begår två fel (p. 110), det ena, då han från utvecklingen F(x) — YA„emz ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 485 utan vidare sluter till utvecklingen Flx + u — nh) = Anm + u—nh) N och detta även för oändligt växande n, vilket skulle förutsätta ett obegränsadt konvergensområde, det andra, då han inskränker h till en positiv kvantitet, vilket strider mot vår andra grund- regel för limesövergången. Ty, väl att märka, då ju den nya kalkylen skulle vara en generalisation av differentialkalkylen, måste varje formel i den nya kalkylen kunna specialiseras till en motsvarande formel i differentialkalkylen. Om nu Ah in- skränktes i den allmänna formeln, kvarstode ju denna inskränk- ning vid specialiseringen. 4. Även den kalkyl, som vanligen bär GRUNWALDS eller LETNIKOFFS namn, har sin limesformel, ehuru somliga (t. ex. HOLMGREN) derav icke göra någon användning. Då emellertid GRÜNWALD sjelv fäster en så stor vikt dervid, att han rent av tar den till utgångspunkt för kalkylen, torde en anmärkning mot densamma vara av intresse. Här inskränkes Ah på det sätt, att him hm orig), n=0& n der n är ett positivt heltal och x, en konstant. Detta strider tydligen mot vår tredje grundregel för limesövergången. 3. Då således serien (5) icke utan vidare kan användas i en limesformel för derivator med komplex index u, kan man föresätta sig den uppgiften att finna en lämplig konvergent serie, som för alla hela positiva u-värden antager formen (5). Om detta är möjligt, så torde det vara möjligt på flera sätt, och något godtyckligt skulle kvarstå vid valet av den nya kalkylens grunddefinition. Men antag nu, att det finnes någon funktion f(x) så beskaffad, att serien (5) blir konvergent, åtminstone för några x-värden, och att en limesövergång kan verkställas utan kränkning av de tre grundreglerna i 8 3; då ha vi ju funnit ett fall av omedelbar generalisation av differentialkalkylens limes- formel, och det synes mig omöjligt att bestrida det på sådant 486 FRANSEN, DERIVATOR MED KOMPLEXA INDICES. sätt erhållna resultatet namn av derivata med index u, för så vidt nemligen den nya kalkylen vill göra anspråk på att i första hand vara en generalisation av differentialkalkylen. Antag vidare, att andra funktioner kunna utvecklas i summor av sådana funk- tioner, som vi enligt det sagda kunna derivera, så ha vi ju en metod att derivera även dessa andra funktioner, och så torde väl åtminstone en början vara jord till ett slutligt avgörande av den sekelgamla striden om den rätta definitionen på derivator med komplexa indices. 6. Låt oss alltså bestämma funktionen /( ) och, om så behöves, äver konstanten u, så att serien (5) blir konvergent. Argumentet i /( ) är för seriens allmänna term S=72 + (u— n)h, nd, 1, 2, 3, uk... co Huru litet än |A] tages, kommer $ att överfara hela argumen- tets plan, och då JA] måste tillåtas antaga godtyckliga värden i en liten närhet till noll, blir ju 5 för varje särskild term all- deles obestämd, om n tages tillräckligt stort. Detsamma in- träffar i allmänhet med kvoten mellan två successiva termer Heu ne al) Un n+l een Och eftersom » och Ah skola ga till limes oberoende av varandra, kan lim & icke bestämmas, da imn= © och limh=0. För avgörande av konvergensen med ledning av (6) fordras således först och främst, att & utgar ur denna formel. Nu betrakta vi två variabler n och h. De kunna ersättas med & och h. Således mäste ITS a = u) eller FE -h)= (5) pch). Härur kan /( ) bestämmas. Ty derivera partielt med avseende pa & och Ah successive och eliminera f’(&—h), sa fås oe (5) pch) i ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 7. 487 saledes TE) ETOD) Cec” Men då /(#) har denna form, blir serien (5), om den antages konvergent, oo Ce I (— 1 "(u )ne® — n)ah — Ceaz( can lot by PR NAHE (7) n=0 och för konvergensen fordras, att antingen den reela delen av ah är positiv eller aa) — U, LANDS: Det första alternativet måste förkastas. Ty lat h vara reel och positiv, sa måste A(a) vara positiv; låt vidare h vara reel och negativ, så måste A(a) vara negativ. Det ena strider mot det andra. Enligt det andra alternativet måste till en början R(u) > 0, och så inskränka vi nu u, såsom redan i $ 2 angivits. Vidare mäste R(ah)=0. Låt då t. ex. h vara reel, så följer härav, att A(a) =0. Utbyt derför a mot ia, så fås ee ea TS (0) der a är en reel konstant. Sätt sedan Nee in), sa fas vilkoret an 0% Antingen måste da a = 0, således f(x) = C och enligt (5) DEC=lim ze R 0) he devass 79,68-0R, ett resultat, som gillas av alla. Eller också måste n = (0), sa- ledes Ah reel, derför även x reel, enligt den första grundregeln i $ 3. Med denna inskränkning fa vi nu enligt (5), (7) och (8) D” Ceiaz — lim Cie h=0 h" Ce! az | 488 FRANSEN, DERIVATOR MED KOMPLEXA INDICES. d. v. s. D" Ceiaz = (ia) Ceiaz ; Och detta överensstämmer med LIOUVILLES utgangsformel (1), dock med den inskränkning, att variabeln x måste vara reel och den konstanta faktorn till x måste vara rent imaginär. 489 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 480.) Erlangen. Physikalisch-medieinische Societät. Sitzungsberichte. H. 26(1894). 8:0. Frankfurt a. M. Senckenbergische naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen. Bd 19: H. 1. 1895. 4:o. Genova. Musei di zoologia e anatomia comparata della R. universita. Bolletino. 1894: N:o 27; 1895: 28-33. 8:0. — sSocieta Ligustica di scienze naturali e geograjiche. Atti. Vol. 6(1895): N:o 2. 8:0. Giessen. Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. Bericht. 30. 1895. 3:0. ’s-Gravenhage. Ministerie van binnenlandsche zaken. Kops, J., & VAN EEDEN, F. W., Flora Batava. Afl. 309 —310 Leiden 1895. 4:0. Granville, Ohio. Scientific laboratories of Denison University. Bulletin. Vol. 8: P. 1-2. 1893 —94. 8:0. Graz. Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. Mittheilungen. Jahrg. 1894. 8:0. Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Math.-phys. Kl. 1895: H. 2. 8:0. > Philol.-hist. Kl. 1895: H. 2. 8:0. » Geschäftliche Mittheilungen. 1895: H. 1. 8:0. — K. Sternwarte. Astronomische Mittheilungen. Th. 4. 1895. 4:0. Halle a. S. Naturwissenschaftlicher Verein für Sachsen und Thü- ringen. Zeitschrift für Naturwissenschaften hrsg. von G. BRANDES. Bd 68 SI) AE1 22 IN NO Hamburg. Deutsche Seewarte. Katalog der Bibliothek. Nachtrag 1. 1894. 8:0. Harlem. Musee Teyler. Archives. (2) Vol. 4: P. 4. 1895. 4:0. — Koloniaal museum. Bulletin. 1895: Juli. 8:0. — Societe hollandaise des sciences. Archives neerlandaises des sciences exactes et naturelles. T. 29: Livr. 29.13.9990 8:0. Helsingfors. Institut meteorologique central de la Societe des sciences de Finlande. Observations meteorologiques. 1889 —1890. Fol. Observations meteorologiques faites å Helsingfors. Vol. 12(1893): Livr. 1. 4:0. — Universitets-biblioteket. Akademiskt tryck 1894/95. 13 st. 8:0 & 4:0. Houghton. Michigan mining school. Prospectus of elective studies. 1895, May. 8:0. 490 Irkutsk. roizkossawsk-Kjachtaer Section der Amurländischen Ab- teilung der Kais. Russischen geographischen Gesellschaft. OrTyeTb. — Jahresbericht. 1894. 8:0. Jekaterinburg. Societe ouralienne d’amateurs des, sciences naturelles. Sapiski. — Bulletin. T. 13: Livr. 2; 15: 1. 1891—95. 4:0. Jena. Medizinisch-naturwissenschaftliche Gesellschaft. Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaften. Bd 29: H. 3-4. 1895. 8:0. Kasan. Observatoire astronomique de ÜUniversite Imp. Resultate der Beobachtungen in Kasan betreffend die Veränderlichkeit der Polhöhe. Beobachtungsreihe 1(1892/93). 4:0. — Kejserl. universitetet. YyenpIa sanuckn. T. 61(1894): KH. 6; 62(1895): 1-4. 8:0. Akademiska dissertationer. 5 st. 8:0. Kharkow. Universite Imperiale. Annales. 1895: Rn. 2. 8:0. Akademisk dissertation. 1 st. 8:0. Kiel. Naturwissenschaftlicher Verein für Schleswig- Holstein. Schriften. Bd 10: H. 2. 1895. 8:0. Kjöbenhavn. Det meteorologiske Institut. Meteorologisk Aarbog. 1892: D. 2; 1894: 3. Fol. — Carlsberg Laboratoriet. Meddelelser. Bd 4: H. 1. 1895. 8:0. — Kyl. danske Videnskabernes Selskab. Skrifter. Naturvid.-math. Afd. (6) T. 7: N:o 10. 4:0. Oversigt over Forhandlinger. 1894: N:o 3; 1895: 1. 8:0. — ÜUniversitets-Observatorium. BURRAU, Ö., Undersögelser over Instrumentkonstanter ved Kjöben- havns Universitets astronomiske Observatoriums Maaleapparat for fotografiske Plader. 1895. 4:0. Krakau. Academie des sciences. Bulletin international. 1895: 7. 8:0. Kristiania. Norske Gradmaalingskommission. Astronomische Beobachtungen und Vergleichung der astronomischen und geodätischen Resultate. 1895. 4:0. SCHIÖTZ, O. E., Resultate der im Sommer 1894 in dem südlichsten Theile Norwegens ausgeführten Pendelbeobachtungen. 1895. 8:0. Königsberg. Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften. Jahrg. 35(1895). 4:0. Lausanne. Société Vaudoise des sciences naturelles. Bulletin. (3) Vol. 31: N:o 117. 1895. 8:0. ' Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrschrift. Jahrg. 30(1895): H. 1-2. 8:0. Catalog. Abth. 1. Catalog der Sterne bis zur 9:ten Grösse zwischen 80° nördl. und 2° südl. Declination für das Aequinoctium 1875: St. 10. 1895. 4:o. — Verein für Erdkunde. Wissenschaftliche Veröffentlichen. Bd 2. 1895. 8:0. Mitteilungen. Jahr 1894. 8:0. 491 Liege. Société geologique de Belgique. Annales. T. 20(1892/93): Livr. 3; 21(1893/94): 3; 22(1894/95): 1. 8:0. Lille. Universite. Travaux & memoires des facultes. T. 3: Mem. N:o 10-14. 1893—94 8:0. Lima. Sociedad geograäfica. Boletin. T. 4(1894): Trim. 3. 8:0. Linz. Museum-Francisco-Carolinum. Jahres-Bericht. 53(1894). 8:0. Lisboa. Academia R. das sciencias. Jornal de sciencias mathematicas, physicas e naturaes. (2) T. 3: N. 12. 1895. 8:0. London. Geologists association. Proceedings. Vol. 14: P. 3. 1895. 38:0. — British museum (Natural History). Catalogue of the fishes. 2:d ed. Vol. 1. 1895. 8:0. THORELL, T., Descriptive catalogue of the Spiders of Burmah. 1895. 8:0. — RB. Astronomical society. Monthly notices. Vol. 55(1894/95): N:o 7—8. 8:0. — Chemical society. Journal. Vol. 67—68(1895): 7—8. 8:0. Proceedings. Session 1894/95: N:o 153—154. 8:0. —- Geological society. Quarterly journal. Vol. 51(1895): P. 3. 8:0. — Linnean society. Transactions. (2) Zool. Vol. 6: P. 3. 1894. 4:0. > » Bot. Vol. 4: P. 2; 5: 1. 1894—95. 4:0. Journal. Zool Vol. 25: N:o 158-160. 1894. 8:0. » Bot. Vol. 30: N:o 209-210. 1894—95. 8:0. Proceedings. 1893/94. 8:0. List. 1894/95. 8:0. — ER. Microscopical society. Journal. 1895: P. 3—4. 8:0. — Royal society. Philosophical transactions. Vol. 185(1894): A: P. ı-2; B: ı-2. 1895. 4:0. Proceedings. Vol. 57(1894/95): N:o 346; 58(1895): 347-350. 8:0. List. 1894 39/11. 4:0. — Zoological society. Proceedings. 1895: P. 2. 8:0. — Royal gardens, Kew. Bulletin of miscellaneous information. 1895: N:o 100-104. 8:0. London, Ontario. Zntomological society of Ontario. The Canadian Entomologist. Vol. 27(1895): N:o 6—8. 8:0. Lyon. Academie des sciences, belles-lettres at arts. Mémoires. Sciences et lettres. (3) T. 2. 1893. 8:0. 492 Cartulaire Lyonnais. Documents inedits pour servir å l’histoire des anciennes provinces...compris jadis dans le Pagus major Lugdu- nensis. T. 2. 1893. 4:0. Lyon. sSociete d agriculture, sciences et industrie. Annales. (7) T. 1(1893). 8:0. — sSociete Linneenne. Annales. N.S. T. 38(1891)—40(1893). 8:0. Madrid. Comision del mapa geologico de Espana. Memorias. 8:0. LOZANO, R. S., Descripceiön fisica, geolögica y minera de la provin- cia de Logrono. 1894. — Observatorio. Resumen de las observaciones meteorolögicas effectuadas en la penin- sula y algunas de sus islas adyacentes. Ano 1891 —1892. 8:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 9(1894/95): N:o 3-5. 8:0. Manila. Observatorio meteorolögico bajo la direccion de los padres de la compahia de Jesus. Observaciones. 1894: 6-10. 4:0. Marseille. Faculte des sciences. Annales. T. 3: Fasc. 1-3, Suppl. 4: 1-3. 1893—-95. 4:o. PEROT, A., Sur l’existence et la propagation des oscillations &lectro- magne6tiques dans lair. 1894. 8:0. Melbourne. Royal society of Victoria. Proceedings. N. S. Vol. 7. 1895. 8:o. — EB. Geographical society of Australasia (Victorian Branch). Journal, notes and addresses on the voyage of the Norwegian 8. S. »Antarctic» to the South Polar Seas 1894/95. 8:0. Mexico. Observatorio meteorologico central. Boletin de agricultura, mineria & industrias. Aho 4(1894/95): N. 7— 9. 8:0. Boletin mensual. 1895: 4—6. 4:0. Milano. Societå Italiana di scienze naturali. Atti. Vol. 35(1895): Fasc. 1-2. 8:0. Minneapolis. Minnesota academy of natural sciences. Occasional papers. Vol. 1: N:o 1. 1894. 4:0. Mirfield. Yorkshire geological and polytechnice society. Proceedings. N.S. Vol. 12: P. 5. 1894. 8:0. Photograph of Boulder cliffs, Carr Naze, Filey. Fol. Montpellier. Academie des sciences et lettres. Mémoires. Section des sciences. (2) T. 1: N:o 1-45 2: 1. 1893 — 94. 8:0. » » de médecine. (2) T. 1: N:o 1. 1893. 8:0. » » deslettres. (2) T. 1: N:o 1-4. 1893 —94. 8:0. Moscou. Observatoire meteorologique de l’universite Imp. Observations. 1894: 2—12. 8:0. — Imp. Obzestvo ljubitelei estestbosnanija, antropologii i etnografi. Isvjestija. T. 73: 1-2; 75—77: 1; 78: 1-2; 80: 1: 1-2; 82; 83: 13 85: 86: 1-2; 88— 895 91: 1. 1891—94. 4:0. 493 Moscou. sSociete Imp. des naturalistes. Bulletin. 1895: 1. 8:0. Mount Hamilton. Lick observatory. A brief account of the observatory. 2:d ed. Sacramento 1895. 8:0. München. X. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte. Philos.-philol. u. hist Cl. 1895: H. 1. 8:0. Nancy. Académie de Stanislas. Mémoires. (5) T. 11(1893). 8:0. — sSociete des sciences. Bulletin. (2) T. 13=Fasc. 28(1895). 8:0. Napoli. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Rendiconto. (3) Vol. 1(1895): Fasc. 5—7. 8:o. New Haven. Connecticut academy of arts and sciences. Transactions. Vol. 9:P. 2. 1895. 8:0. — Editors of the American journal of science. The American journal of science. (3) Vol. 47—48(1894). 8:0. — Yale university observatory. Report. Year 1894/95. 8:0. New York. Academy of sciences. Annales. Vol. 3: N:o 13; 5: 9-12 & Extra N:o ı-3 & Index; 6: 7—12; 7: Index; 8: 5. 1890-95. 8:0: Transactions. Vol. 9: N:o 3—4 & Index; 10: 1; 11: 6—8. 1889—92. 8:0. — American museum of natural history. Bulletin. Vol. 6(1894). 8:0. — Microscopical society. Journal. Vol. 11(1895): N:o 3. 8:0. Nürnberg. Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen. Bd 10:H. 3. 1895. 8:0. Odessa. ‚Societe des naturalistes de la Nouvelle- Russie. Mémoires. T. 1971-2. 189495.” 8:0: Offenbach. Verein für Naturkunde. Bericht. 33--36(1891/95). 8:o. Ottawa. Royal society of Canada. Proceedings and transactions. Vol. 12(1894). 4:0. — Geological survey of Canada. LAMBE, L. M., Sponges from the western coast of North America. 1894. 4:0. Palermo. (ircolo matematico. Rendiconti. T. 9(1895): Fase. 3-4. 8:0. Paris. Bureau central meteorologique. Annales. Annee 1892: 1. 4:0. — Bureau des longitudes. Connaissance des temps pour l’an 1896. 8:0. > » » Extrait å l’usage des écoles d’hydrographie . pour l’an 1895. 8:0. Rapport sur les observatoires astronomiques de province. 1893. 8:0. LOEWY, M., Ephemerides des étoiles de culmination Junaire et de longitude pour 1894. 1893. 4:o. 494 Paris. Bureau international des poids et mesures. Travaux et memoires. T. 10. 1894. 4:0. — Ecole polytechnique. Journal. Cahier 64. 1894. 4:0. — Ministere des travaux publics, Division des mines. Annales des mines. (9) T. 3—4(1893): Livr. 10-12; 5—6(1894): 1-12; 7—8(1895): 1—2. Statistique de l’industrie minérale pour l’annee 1892. 4:0. — Museum d’histoire naturelle. Nouvelles archives. (3) T. 5—6: Fasc. 1. 1893—94. 4:0. Centenaire de la fondation du Muséum d’histoire naturelle. Volume commemoratif. 1893. 4:o. Bulletin. Annee 1(1895): N:o 4-5. 8:0. — ÖObservatoire de Paris. Annales. Observations 1385—87. 4:0. — sSociete d’etudes scientifiques. Feuille des jeunes naturalistes. (3) Année 25(1894 95): N:o 297—300. 8:0. -- Societe entomologique de France. Annales. Vol. 62(1893): Trim. 1-4. 8:0. — sSociete de geographie. Bulletin. (7) T. 16(1895): Trim. 1—2. 8:0. Comptes rendus des seances. 1895: N:o 9-12. 8:0. — Societe geologique de France. Bulletin. (3) T. 23(1895): N:o 2—4. 8:0. Mémoires. T. 4: Fasc. 2-4; 5:1 & 3. 1894—95. 4:0. — sSociete zoologique de France. Mémoires. T. 6(1893). 8:0. Bulletin. T. 18(1893). 8:0. Philadelphia. Academy of natural sciences. Journal. (2) Vol. 9: P. 4. 1895. 4:0. Proceedings. 1894: P. 3. 8:0. — Geographical club. Bulletin. Vol. 1: N:o 5. 1895. 8:0. -— American philosophical society. Proceedings. Vol. 32(1893): N:o 1435 33(1894): 146. 8:0. Plymouth. Marine biological association. Journal. N. S. Vol. 3: Special number. 1895. 8:0. Port of Spain. Victoria Institute of Trinidad. Proceedings. P.2. 1895. 8:0. Potsdam. K. Preussisches geodätisches Institut. Astronomisch-geodätische Arbeiten 1:rOrdnung. Telegraphische Länger- bestimmungen in den Jahren 1890—93. 4:0. Prag. Spolek chemiku Oeskych. Listy chemicke. R. 19(1895): €. 1-10. 8:0. — K. K. Sternwarte. Magnetische und meteorologische Beobachtungen. Jahrg. 55(1894). 4:0. Pressburg. Verein f. Heil- u. Naturkunde. Verhandlungen. H. 3(1892—93). 8:0. 495 Richmond. Kew Observatory. Report. Year 1894. 8:0. Roma. R. Accademia dei Lincei. Atti. Cl. di scienze morali... (5) P. 1: (Memorie): Vol. 1. 1894. 4:0. » Du » 2 » P. 2: (Not. degli Scavi): Vol. 3(1895): 4-7. 4:0. » ©]. di scienze fisiche. (5) Rendiconti. Vol. 4(1895): Sem. 1: Fasc. 11-125 2: 1-6. 4:0. » Rendiconto dell’ adunanza solenne del ?/6 1895. 4:0. Rendiconti. Cl. di scienze morali... (5) Vol. 4(1895): Fasc. 3-6. 8:0. — Accademia Pontificia de Nuovi Lincei. Atti. Anno 47(1893/94): Sess. 5-7; 48(1894/95): i—6. 4:0. — KR. Osservatorio del Campidoglio. Catalogo delle ascensioni rette medie pel 1890,0 di 2438 stelle com- prese fra l’equatore ed il parallelo 80° Nord e di 45 stelle dell’ emisfero australe. 1894. 4:0. San Francisco. California academy of sciences. Proceedings. (2) Vol. 4: P. 1. 1894. 8:0. St. Petersburg. Academie Imp. des sciences. Bulletin. (5) T. 2(1895): N:o 3—4. 4:0. — Institut imp. de médecine ewperimentale. Archives des sciences biologiques. T. 3: N:o 5. 1895. 4:0. — „Societe Imp. Russe de geographie. Bulletin. T. 31(1895): 1. 8:o. Stettin. Zöntomologischer Verein. Stettiner entomologische Zeitung. Jahrg. 55(1894): N:o 10-12. 8:0. Stuttgart. Verein für vaterlündische Naturkunde in Württemberg. Jahreshefte. Jahrg. 51(1894/95). 8:0. Strassburg. Universität. Academische Schriften 1894/95. 90 st. Sydney. Geological survey of New South Wales. Records. Vol. 4: P. 3. 1895. 4:0. Annual report. Year 1894. Fol. — Australian museum. Report of trustees. Year 1894. Fol. Tiflis. Physikalisches Observatorium. Beobachtungen. Jahr 1893. Fol. Beobachtungen der Temperatur des Erdbodens. 1888—89. 8:0. Tokyo. /mp. university, College of science. Journal. Vol. 7:P. 5. 1895. 4:o. Torino. FR. Accademia delle scienze. Atti. Vol. 30(1894/95): Disp. 5-11. 8:0. Össervazioni meteorologiche. Anno 1894. 8:0. — Musei di zoologia ed anatomia comparata. Bollettino. Vol. 10(1895): N:o 193-209. 8:0. Toulouse. Académie des sciences, inscriptions et belles-lettres. Mémoires. (9) T. 5. 1893. 8:0. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 7. [or] 496 Trieste. Museo civico di storia naturale. At 9.218,95 8:0: Troyes. sSociete academique d' agriculture, des sciences, arts et belles- lettres du dep. de VAube. Mémoires. (3) T. 30(1893). 8:0. Utrecht. K. Nederlandsch meteorologisch instituut. Meteorologisch jaarboek voor 1893. tv. £ol. Onweders in Nederland. D. 15(1894). 8:0. Verona. Accademia d’agricoltura, arti e commercio. Memorie. (3) Vol. 70(1894)—71(1895): Fasc. 1. 8:0. Washington. U. 8. Department of agriculture, Div. of ornithology and mammalogy. North American fauna. N:o 8. 1895. 8:0. — Smithsonian Institution. Annual report. 1892/93. 8:0. Miscellaneous collections. 854, 969—970. 8:0. — U. 8. Geological survey. Annual report. 14(1892/93): P. 1-2. 8:0. Monographs. 23—24. 1894. 4:0 Bulletin. N:o 118—122. 1894. 8:0. Wellington. New Zealand Institute. Transactions and proceedings. Vol. 27(1894). 8:0. wien. K. K. Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 45(1895): H. 5—7. 8:0. — K. K. Geologische Reichsanstalt. Jahrbuch. Bd 44(1894): H. 2—4. 8:0. — K. K. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen. Bd 37(1894). 8:0. Würzburg. Physikalisch-Medicinische Gesellschaft. Verhandlungen. N. F. Bd 29: N:r 1. 1895. 8:0. Sitzungsberichte. Jahrg. 1895: N:o 1—2. 8:0. Zürich. Naturforschende Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 40(1895): H. 2. 8:0. Af Herr H. Hyltén-Cavallius, Vexjö. Smäskrifter utgifna af botaniska bytesföreningen Linnea. Af Protokollsekreteraren J. Tegner. BRAUNE, F., Anteckningar om abbreviations-signaturer i svensk li- teratur. Sthlm 1893. 8:0. Af utgifvarne: P. A. NORSTEDT & SÖNERS förlagskatalog. N:o 1—2(1823-—93). Sthlm. 8:0. Annaes de sciencias naturaes publ. par A. NOBRE Anno 2(1895): N:o 3. 8:0. Festskrift i Anledning af Professor HJALMAR HEIBERGS 25 Aars Jubileum som Professor ved Kristiania Universitet. Kra 1895. 8:0. 497 Af författarne: HoLST, N. O., Har det funnits mera än en istid i Sverige? Sthlm 1895. 8:0. JUNGNER, J. R., Wie wirkt träufelndes und fliessendes Wasser auf die Gestaltung des Blattes? Stuttg. 1895 4:o. KLINCKOWSTRÖM, A., Zur Anatomie der Edentaten. Jena 1895. 8:0. NERMAN, G., En inomskärs farled mellan Stockholm och Öregrund. Sthlm 1885. 8:0. — Om kanaler och slussar. Sthlm 1894. 8:0. —- Polhems slussar och Trollhätte kanal. Sthlm 1895. 8:0. RYDELIUS, J. P., & CEDERBERG, V. A., Minne från John Ericssons graf i Filipstad. Sthlm 1895. 8:0. THORELL, T., Decas Aranearum in ins. Singapore a Th. Workman inventarum. Firenze 1894. 8:0. — Scorpiones exotici R. Musei historie naturalis Florentini. Firenze 1894. 8:0. TRYBOM, F., Iakttagelser om vissa bläsfotingars uppträdande i gräsens blomställningar. Sthlm 1895. 8:0. — Fisket i Halland år 1894. Halmstad 1895. 8:o. CRIVETZ, TH., Essai sur le postulat d'Euelide. Bucarest 1895. 8:0. FRESENIUS, ©. R., Anleitung zur qualitativen chemischen Analyse. - 16:e Aufl. Braunschweig 1895. 8:0. HARTZ, N., Östgrönlands Vegetationsforhold. Khvn 1895. 8:0. HJELT, E., Minnestal öfver A. E. Arppe. Hfors 1895. 4:o. HOLM, TH., On the validity of some fossil species of Liriodendron. 13952.8:0: JANET, CH., Etudes sur les fourmis. Note 8S—11. Paris 1895. 8:0. — 3 småskrifter. 4:0. KUNZE, O., Geogenetische Beiträge. Lpz 1895. 8:o. KÖLLIKER, A. V., Zum feineren Baue des Zwischenhirns und der Regio hypothalamica. Jena 1895. 8:0. LE JOLIS, A., Remarques sur la nomenclature hepatologique. Paris 1894. 8:0. LEYST, E., Über den Magnetismus der Planeten. St. Petersb. 1894. 4:0. MOURGNE, Docteur, La doctrine physiologique moderne. Programme des travaux. Alais 1892. 8:0. REUTER, E., Zwei neue Cecidomyinen. Hfors 1895. 8:0. SAINT-LAGER, Dr., Les anes et le vin. Paris 1893. 8:o. SÖRENSEN, W., Forelöbig Meddelelse om Spiraclerne hos Insecterne i Almindelighed og hos Scarabzerne i Sixrdeleshed. Khvn 1895. 8:0. THOMPSON, S. P., Polyphase electric eurrents and alternate-current motors. Lond. 1895. 8:0. WILD, H., Das Konstantinow’sche meteorologische und magnetische Observatorium in Pawlowsk. St. Petersb. 1895. 4:0. Stockholm 1895. Kungl. Boktryckeriet Sö ” — ie ENDA IR 0 VÄRME EL DICH AR SELL Eh TE (ESR YT SES pr nz 2% ’ | hi ä 5. kr) 4 fi i rn | & n | Vd SÄNG dv el 4... 4 + ER Burr had 3ER ARR RE 194 Ko PUT FET TRES TEE SIN GEES fä IS MPG DIENEN Y SJ J 3 sur Bi lasst Hd EHbilny Re ur) „uch „OREE darank „ie Folia unit u NRA ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. 58. Onsdagen den 9 Oktober. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . 2» 2.2.2.2... . sid. 499. GYLDÉN, En transformation af den differentialeqvation, som bestämmer ojemnheterna med mycket långa perioder i en planets longitud . . . » 503. —, Till theorien för rörelsen hos en pendel med variabel längd . . . » 507. NaATHORST, Tvänne nya fyndorter för subfossila Trapafrukter i Mister- RultsfsockenSmaland 2 can... un age ELITE lt LINDMAN, Kärlväxtfloran på Wisby ruiner . . . 06 avg DL OMY SVENSSON, Om Bunsens iskalorimeter och dess Användning för bestäm- mingrat angbildningsvarmet vid: 0: (OJ so wel a aaa 2 DIG TrisEurus, Ueber Zuschlagsprämien und, einige damit nsanınänhangende INS Lr bro a ne nd ARE ANS OL Skänker till eodanzens bibliotek a ae 3105052 ON SN Tillkännagafs, att Akademiens inländske ledamot, Professorn vid Stockholms Högskola VICTOR RYDBERG, samt utländske leda- moten Professor LovIs PASTEUR i Paris med döden afgatt. Letterstedtske stipendiaten Professor SAM. WIDE hade af- lemnat berättelse om den resa, som han i sadan egenskap utfört till Italien och Grekland. Pa tillstyrkan af komiterade antogos till införande dels i Akademiens Handlingar en afhandling af Amanuensen N. EK- HOLM med titel: »Spännkraft und Dichte des Wasserdampfes und Eisdampfes nebst einigen anderen das Wasser betreffenden physikalischen Grössen», och en afhandling af Doktor K. G. OLSSON med titel: »Ueber die allgemeinen Jupitersstörungen des Planeten (127) Johanna»; samt dels i Bihanget till Handlingarne följande afhandlingar: 1:0) »Ueber die algebraischen Curven von 200 den Geschlechtern p = 4, 5 und 6, welche eindeutige Transfor- mationen in sich besitzen», af Docenten A. WIMAN; 2:0) »Sphe- rulina halophila, en parasitisk pyrenomycet», af Docenten K. STARBÄCK; 3:0) »Ein bryologischer Ausflug nach Tasjö», af Lek- tor H. W. ARNELL och Apothekaren ©. JENSEN; 4:0) »De syd- svenska formerna af Rinodina sophodes och Rinodina exigua», af Fil. Doktor G. O. A:son MALME; och 5:0) »Ueber Wurzel- sprosse bei Listera cordata», af studeranden J. A. Z. BRUNDIN; hvarjemte Akademiens ledamot Hr LINDSTRÖM för intagande jemväl i Bihanget öfverlemnade en af honom författad afhand- ling med titel: »On remains of a Cyathaspis from the Silurian strata of Gotland.» Hr ODHNER redogjorde för innehållet af ofvannämnda rese- berättelse af Professor WIDE samt för de vigtigaste af denne derunder utförda arbeten. Hr HASSELBERG lemnade meddelande om en i Amerika ut- förd spektroskopisk undersökning rörande den fysiska konstitu- tionen af planeten Saturni ringsystem. Hr GYLDÉN meddelade följande af honom författade upp- satser: 1:0) »En transformation af den differentialeqvation, som bestämmer ojemnheterna med mycket länga perioder i en planets longitud»*, 2:0) »Till theorien för rörelsen hos en pendel med variabel längd>", samt redogjorde för dessa uppsatsers hufvud- sakliga innehall. Sekreteraren meddelade för intagande i Öfversigten af Aka- demiens förhandlingar följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Tvänne nya fyndorter för subfossila Trapafrukter i Misterhults socken, Smäland, af Prof. A. G. NATHoRsT*; 2:0) »Kärlväxtfloran pa Visby ruiner», af Lektor ©. A. M. LINDMAN”; 3:0) »Om Bunsens iskalorimeter och dess användning för bestämning af angbildnings- värmet vid 0° C., af Filos. Licentiaten A. SVENSSON"; 4:0) »Ueber Zuschlagspr&emien und einige damit zusammenhängende Fragen», af Filos. Doktor H. TISELIUS”. Följande skänker anmäldes: 501 Till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Stockholm. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Sveriges officiela statistik. 3 häften. 4:0. Lund. Universitetsbiblioteket. Porträtt af professor M. V. Odenius. 1 bl. fol. Upsala. X. Vetenskaps societeten. Nova acta. (3) Vol. 15: Fase. 2. 1895. 4:o. Östersund. Jämtlands läns fornminnesförening. udskzitt. BRANN Albany. New York state library. Annual report. 47(1893). 8:0. Amsterdam. X. Akademie van wetenschappen. Verhandelingen. Sect. 1:D. 2: N:o 7; 3: 1-4. 1894-95. 8:0. > » 2:D.A4:N:o 1-6. 1894—-95. 8:0. > Afd. Letterkunde. D. 1: N:o 4: 1895. 8:0. Verslagen en mededeelingen. Afd. Letterkunde. (3) D. 11. 1895. 8:o. Verslagen van de zittingen der wis- en natuurkundige afdeeling. D. 3(1894/95). 8:0. Jaarboek. 1894. 8:0. Myrmedon aliaque poemata. 1895. 8:0. Berkeley. University of California. Biennial report of the president. 1888; 1893. 8:0. Annual report of the secretary. 1893/94. 8:0. Bulletin. N:0o 7, 10, 13, 15—17, 19—20, 2 23,126-.28, 531, 33 18703 la Sko. Studıes.2 Vol IS INO ND 11893 Wet BIO College of agriculture. Reports. 1879, 1884, 1887. 8:0. Agricultural experiment station. Report of work. 1888/89; 1891/92; 1892/93. Report of the viticultural work. 1885 — 86; 1887 — 89. 8:0. Reports of examinations of waters,water supply, and related subjects. 1886 — os Qu JL DV > ; > Alkali lands, irrigation and drainage in their mutual relations. 1892. 8:0. » > > Reports of experiments on methods of fermentation, 1886 — 87. 8:0. Bulletin of the department of Geology. Vol. 1: N:o 1-9. > >» > » Mechanical engineering. N:o 2—3. 1887. 8:0. Library. Contents-index. Vol. 1. 1889—90. 8:0. > Bulletin. N:o 1, 9, 12. 1887—94. 8:0. legister. 1893/94. 8:0. Addresses at the inauguration of the presidents. 1881, 1886—88, INR The blue and gold hand-book. 1886. 8:0. 502 Berkeley. University of California. WRIGHT, J. W. A., Lecture on cotton culture. 1875. 8:0. HOLDEN, E. S., List of recorded earthquakes. 1887. 8:0. HARRISON, G. F. E., Report of physical training. 1888. 8:0. JACKSON, A. W., On the building stones of California. 1888. 8:0. STRINGHAM, I., Class-room notes on uniplanar kinematies. 1893. 8:0. GAYLEY, ©. M., & BRADLEY, C. B., Suggestions to teachers of English in secondary schools. 1894. 12:0. Memorial of Professor John Le Conte. 1892. 4:0. Alumni association. 3 papers. 8:0. Bruxelles. Société entomologique de Belgique. Annales. T. 38. 1894. 8:0. — sSociete Belge de microscopie. Bulletin. Annee 21(1894/95): N:o 7—9. 8:0. Bucarest. I/nstitutul meteorologic. Analele. T. 9(1893). 4:0. Buenos Aires. Sociedad cientifica Argentina. Anales. T. 39(1895): Entr. 6; 40(1895): 1. 8:0. Calcutta. Asiatic society of Bengal. Journal. N. S. Vol. 63(1894): P. 1: Index; 64(1895): P. 1: N:o 1; 222. 8:0. Proceedings. 1895: N:o 4-6. 8:0. — Geological survey of India. Records. Vol. 28(1895): P. 3. 8:0. Cambridge, U. S. A. Museum of comparative zoology. Memoirs. Vol. 18. 1895. 4:0. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 3(1895): N:o 9. 8:0. BARBEY, C. & W., Herbarisations au Levant. Lausanne 1882. 4:0. BARBEY, W., Flor& Sardo& compendium. Lausanne 1885. 4:o. — Epilobium. Lausanne 1885. 4:0. — Lydie, Lycie, Carie. Etudes botaniques. Lausanne 1890. 4:o. — Cypripedium Calceolus Macranthos. Lausanne 1891. 4:o. BERNET, H., Catalogue des Hepatiques du sud-ouest de la Suisse. Geneve 1888. 8:0. BOISSIER, E., Icones Euphorbiarum. Geneve 1866. 4:0. —- & BUHSE, F., Aufzählung der auf einer Reise durch Transkau- kasien und Persien gesammelten Pflanzen. Moskau 1860. 4:0. HELDEREICH, T. DE, Flore de l’ile de Cephalonie. Lausanne 1883. 8:0. LERESCHE, L., & LEVIER, E., Deux excursions botaniques dans le Nord de l’Espagne et le Portugal. Lausanne 1880. 8:0. LOSCOS, F., & PARDO, J., Serie imperfecta de las plantas Aragonesas espontäneas. Alcaniz 1867. 8:0. MAJOR, ©. J. F., Le gisement ossifere de Mitylini. Lausanne 1894. 4:0. — & BARBEY, W., Halki, etude botanique. Lausanne 1894. 4:0. (Forts. å sid. 512.) 903 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 8. Stockholm. En transformation af den differentialegvation, som be- stämmer ojemnheterna med mycket länga perioder i en planets longitud. Af Huco GYLDEN. [Meddeladt den 9 Oktober 1895.] I mitt meddelande vid K. Akademiens senaste sammankomst återkom jag till en fråga, som sedan länge och vid flere till- fällen sysselsatt mig, och till hvars fullt tillfredsställande lösning jag genom fortsatta bemödanden sökt närma mig, nämligen till undersökningen af den differentialeqvation, hvars lösning för- medlar bestämningen af sådana ojemnheter i planeternas och satelliternas rörelser, hvilkas perioder i förhållande till omlopps- tiden äro mycket stora tal, jemförbara med förhållandet af centralkroppens massa till den störande kroppens. Denna gång skall jag åter anföra ett litet bidrag till undersökningen af denna ytterst svårlösta fråga, i det jag i likheten (5) af det föregående meddelandet inför en ny oberoende variabel. Genom denna ät- gärd vinner jag en ny horistika, som omedelbart leder till ett betydligt mer approximeradt numeriskt resultat än det, jag senast anförde. Ifrågavarande likhet är den följande !) dT RR | da — 16g(1 + q?) Sin 2 He —g[ 128401 + 2q?) + 32q(1 + 4?) Cos2x + 649? Cos 42] Y= — 2, der jag nu dels bortlemnat de med Y” och Y” multiplicerade termerna, dels med — 2 betecknat summan af de bekanta. ') Angående betydelsen af dei den anförda eqvationen förekommande bokstäfverna, hänvisas till mitt meddelande vid sistlidne septembersammankomst. 504 GYLDEN, OM LÄNGPERIODISKA OJEMNHETER. I denna likhet inför jag nu den nya variabeln, som må betecknas med », och hvars förhållande till x, jag tills vidare fastställer medelst relationen der = SPauqy, der ® tänkas såsom en funktion af «, som det ännu återstår oss att bestämma. Man erhåller nu: d Var d Y, pe de du X ER dY, F dY. Ä sie NEHME, — 2/ Pau 5 da? na zZ Den ursprungliga likheten antar härmed a form: (1) a {16g(1 + 92) Sin 22 ef Pau + a, du? en — 912891 + 29°) + 92g(1 + 9?) Cos 2 + 649? Cos Ar] Ye/Pau = — Qer/Pau ; och det är tydligt, att man kan bestämma funktionen ® sålunda, > d) Tr : 3 att den med IR multiplicerade termen fullständigt försvinner. u Man vinner dock ändamålet äfven medelst ett mindre strängt fasthållande af detta vilkor, och jag skall derföre använda det uttryck, som bestämdes för ifrågavarande funktion i afhandlingen »Nouvelles recherches &c.> Enligt denna bestämning har man EN 5 es Pau = K dn 2K U ; E 7 Häraf följer Ko 2K /oDdu = log St Aus u, samt De a ET 72 dn 2 u IT — 184 - Sin 2u ; — q“ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 505 och det bör anmärkas, att största termen, som blifvit bort- lemnad i det senaste approximativa uttrycket, är multiplicerad med 4 upphöjd till den tredje potensen. Ur den nämnda afhandlingen hemta vi nu följande af- kortade uttryck gu \| mw NV? $ ala re sw x (2K\: 3K 2 | : j a (an ul = 1 + 8q(1 — 7q?) Cos 2u + 164? Cos 4u , {It m\? 2K\t 2K 2 eR 5 | on! | =) (ån pe ul) = 1 + 829° — 3209 + 16q(1 +q?) Cos 2u + 644? Cos Au, samt vidare: Cos 22 = — 4q + 449? + (1 — 124?) Cos 2u +49 Cos 4u + ..., Sin 22 = (1 — 209?) Sin 2u + 49 Sin 4u + ..., Cos 47 = 249? — 8q Cos 2u + Cos4u+..., Sin de = — 8q Sin 2u + Sin 4u +... . Med stöd af dessa uttryck erhåller man nu följande resultat ur (1): Be, e Re Er dY EE 12341 + 29?) (1 + 329?)9g Y + 164(1 + 9?) Sin 2u du = 16g(1 + 9?) (1 — 209?) Sin 2u + 4q Sin Au) x {1 + 8g(1 — 79?) Cos 2u + 169? Cos 4u) = + 9{1289?(1 + 229%) — 32g(1 — 279?) Cos 2u — 1929? Cos Au} x {1 + 829° + 164(1 + q?) Cos 2u + 649? Cos 4u) Y Ki, 2K NE = = AE re. (a) lan u Utföres här de betecknade multiplikationerna, sa förenklas re- sultatet väsentligen, och man bibehåller följande likhet: 506 GYLDEN, OM LÄNGPERIODISKA OJEMNHETER. dy du? > | ; dY (2) — 11776g99* Y = |— 1929? Sin 2u + 1284? Sin Au} dö — gi32g(1 + 219?) Cos 2u + 4489? Cos 4u) Y ÖR der vi för korthetens skull betecknat den sista termen med £,-. Den senast funna eqvationen är emellertid ännu ej fullt lämplig för sitt ändamål, emedan den horistiska termens koeffi- cient, vid fortsatta approximationer, kommer att väsentligen förminskas. Sätter man emellertid: (3) Y = (1 + gl8g(1 + 219?) Cos 2u + 289° Cos 4u)ö , så erhåller man följande nya eqvation i &: 2 q ne + 324244 + 7g) Sin du} ER der alla med g? multiplicerade termer blifvit bortlemnade. Det är denna likhets härledning, jag asyftat med förelig- gande meddelande. Att densamma i högre grad, än den, jag anförde i mitt föregående meddelande, begränsar koefficienterna till de längperiodiska termerna, inses utan svårighet. Densamma egnar sig derföre bättre än den sistnämmda till att härleda nu- meriska resultat. Genom att använda densamma på det exem- pel, som anfördes i föregående meddelande, finner man ett re- sultat, som är omkring 10 gånger mindre än det förra, således i vida högre grad begränsadt. 507 Öfversigt af Kongl. Vetenskups-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 8. Stockholm. Till theorien för rörelsen hos en pendel med variabel längd. Af Hvco GYLDEn. [Meddeladt den 9 Oktober 1895.] I det senast utkomna häftet af Acta mathematica !) finnes införd en afhandling af Herr LÉON LECORNU, der författaren utvecklar theorien för pendelrörelsen under förutsättning att pendelns längd tänkes föränderlig. Detta arbete har särskildt väckt mitt intresse derföre, att innehållet af detsamma företer vissa likheter med ett problem, som jag för ett antal år sedan behandlat, och till hvilket jag då fann en, i alla afseenden till- fredsställande lösning. Jag sökte nämligen vid detta tillfälle den inverkan på planeternas rörelser, som skulle uppstå, om solens massa oafbrutet vore underkastad förändringar. ?) — Det är tydligt, att detta problem måste hafva vissa beröringspunkter med det af Herr LECORNU behandlade, alldenstund en ändring af pendellängden kan kompenseras genom motsvarande ändringar af tyngdkraftens intensitet, och således äfven genom ändringar af jordens massa. I anseende till beröringspunkterna emellan de båda om- nämnda problemen, syntes det mig genast antagligt, att den af Herr LECORNU behandlade uppgiften, äfven på den väg som jag brukat beträda vid liknande tillfällen, skulle kunna finna sin lösning. Jag kunde derföre icke motstå frestelsen, att träda ifrågavarande problem något närmare, och synes mig ett kort meddelande om gången af min undersökning "ej sakna sitt in- 1) Acta math. Ba. 19. 2) Öfversigten, 1884, Mars 12. 508 GYLDEN, TILL THEORIEN FÜR PENDELRÖRELSEN. tresse, hufvudsakligen i betraktande af den anmärkningsvärdt korta räkning, densamma erfordrat. Det omnämnda problemet reducerar Herr LECORNU till in- tegrationen af följande differentialegvation: d’u y? de” 1+pyt (1) u=0 Betydelsen af de olika, i denna likhet förekommande bok- stäfver inhemtas ur följande utredning. Antag, med Herr LECORNU, att den variabla pendellängden ! förändras, helt enkelt proportionelt mot tiden, så att man har: l=a+Dt, der a och db beteckna konstanter. Låt vidare 9 beteckna pen- delns utslagsvinkel, och g, såsom i liknande undersökningar vanligt, tyngdkraftens intensitet; då gälla uttrycken DEI, l A= — vV=3 == 119 Y Ad 1 jez och slutligen u = l6 = a(l + pyt)e . Likheten (1) måste integreras medelst på hvarandra följande approximationer. För att finna en lämplig utgångspunkt för desamma, inför jag först och främst en ny variabel z, som jag bestämmer medelst likheten ee VI + pyt Ur likheten (1) erhålles då följande: (2) dt du Hear Au Då 1 FRE a (5) zus een TE + yu=0. Jag anmärker 1 förbigående att, alldenstund man ur lik- heten (2) finner ” ) Eat, T=—Vl+pyt, el ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 509 der integrationskonstanten tänkes införlifvad med r, sa kan lik- heten (3) äfven skrifvas sasom följer: : Fu I (3. a) ETERN RE dt” T dt och sätter man vidare: uU=TY, sa antager densamma följande form dy I dy LEE 000 eller, om man betecknar: NO Ay: d’y 1dy i I 4724 (1 IE = 0 Men denna eqvation kan, såsom bekant är, integreras medelst s. k. cylinderfunktioner, och på denna bas har äfven Herr LECORNU begynt sin undersökning. Man finner för öfrigt, om man inför lH, att ifrågavarande likhet öfvergår i denna: dT FE = ann + J=0 Da emellertid den väg, som sålunda blifvit beträdd, ej synes i alla afseenden ledande till målet, anknyter Herr LECORNU sin undersökning till en ny utgångspunkt. Utveckiingarna enligt den senare methoden utför han dock icke synnerligen langt, emedan de leda till, såsom han uttrycker sig, en räkning »d’une longeur rebutante». — Ur likheten (3) kan man emellertid vinna en annan utgångspunkt för undersökningen af funktionen u, än de författaren till meranämnda afhandling tillgripit, och vill det synas som om man sålunda lättare kommer till det äsyftade resultatet. Den framställning af mitt tillvägagående, jag i följande rader skall lemna, är dock inskränkt, ehuru sådant icke varit 510 GYLDEN, TILL THEORIEN FÖR PENDELRÖRELSEN. nödvändigt, till det fall, da tiden antages hafva ett värde emellan 0 och &, samt värdet af produkten py understiger enheten. För att vinna den afsedda utgångspunkten, utsätter jag först och främst den integrationskonstant, som tänktes ingå i tr, och tilldelar at densamma värdet —. Härigenom vinnes 12) relationen (4) l+3pys—=Vl + pyts och i stället för likheten (3), hafva vi nu den följande d’u ap du de? °"1+4!pyvdr (5) +yu=0. Genom att åter här införa: (6) u=VI+3pycy, finnna vi: (7) Ira SE de? (I + 3 py) Ville man i denna likhet bortlemna termer af ordningen p?y?, då vore densamma omedelbart integrabel. Men vi kunna gå vidare och genom en ytterligare transformation än mer närma den resulterande likheten till en sådan, som har ifrågavarande egenskap. Införa vi nämligen en ny oberoende variabel medelst likheten dT Vi ERA SI EE NA sa framgår ur den föregående differentialeqvationen den följande (8) ah — de [U +3pr) ip] dH (9) + yy=0. Denna likhet blir integrabel, om man bortlemnar termer, som äro af fjerde ordningen i afseende på p, men uppnåendet af detta resultat var icke anledningen till föreliggande med- delande. Deremot tror jag mig genom de anförda transforma- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 511 tionerna hafva framvisat, huruledes man, genom fortsatta sadana, allt mer och mer skall kunna närma sig en differentialeqvation, som besitter ifrågavarande egenskap. Stannar man emellertid vid den senast anförda likheten, och bortlemnar man de med p* och högre potenser af p multiplicerade termerna, så vinnes resultatet — 3,029 (10) 7 = (ce, Sin y$ + ec CosyPle 77, der ec, och c, beteckna de båda integrationskonstanterna. I detta uttryck bör nu variabeln I ersättas först med rt och sedan med t. Men äfven om man föredrar att bibehålla detsamma under den ursprungliga formen, som onekligen är den enklaste, så måste dock den ändliga relationen emellan 9 och z uppsökas, ur hvilken sedermera relationen emellan 9 och £ omedel- bart kan erhållas. För detta ändamål skrifver jag likheten (8) såsom följer dör ha 2 pre)" 28 & Pi dr I +3 pyr I och finner ur densamma, efter att pa ett passande sätt hafva bestämt integrationskonstanten, det approxiva resultatet (11) = (1 — 3 pp?) _ Al) N. IP Att införa detta värde i formeln (10) synes fullkomligt öfverflödigt, ty resultatets allmänna egenskaper äro med till- räcklig tydlighet synliga ur de relationer, som redan blifvit ut- satta. Deremot vill jag ännu påpeka, att ett strängare uttryck för relationen emellan 9 och z lätt nog hade kunnat erhållas, om man hade integrerat uttrycket dT p> ah a a N SW Nagon ändrig af resultatet, som hade berört dess allmänna karaktär, hade dock icke blifvit följden häraf, och derföre har jag uraktlatit att fortsätta denna räkning. 512 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 502.) Chambesy. Herbier Boissier. STEFANI, C. DE, MAJOR, C. J. F., & BARBEY, W., Samos. Etude geologique, paleontologique et botanique. Lausanne 1892. 4:0. — — — Karpathos. Etude geologique, pal6ontologique et botanique. Lausanne 1895. 4:0. 37 smäskrifter. Cordoba. Academia nacional de ciencias. Boletin. T. 14(1894): Entr. 2. 8:0. Danzig. Provinzial- Commission zur Verwaltung der Provinzial- Museen. Abhandlungen zur Landeskunde der Prov. Westpreussen. H. 9. 1895. 4:0. Des Moines. Jowa academy of sciences. Proceedings. Vol. 1: P. 2-3(1890—92); 2(1894). 8:0. Göttingen. X. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Hist.-philol. Kl. 1895: H. 3. 8:o. Hamburg. Naturhistorisches Museum. Mitteilungen. Jahrg. 12(1894). 8:0. Hanau. Wetterauische Gesellschaft für die gesammte Naturkunde. Bericht. 1892/95. 8:0. Harlem. socicte hollandaise des sciences. Archives Neerlandaises des sciences exactes et naturelles. T. 29(1895): INA So SO Helsingfors. Finska vetenskaps-societeten. Acta. T. 20. 1895. 4:0. Öfversigt af förhandlingar. 36(1893/94). 8:0. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. H. 54—56. 1894 —-95. 8:0. —- Sällskapet för Finlands geograf. Travaux géographiques exécutés en Finlande. 1895. 8:0. Karlsruhe. Grossh. Technische Hochschule. Dissertationen etc. 1894/95. 7 st. Lansing. State horticultural society of Michigan. Annual report. 33(1893). 8:0. Leipzig. K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Phil.-hist. Cl. Bd 15: N:o 3. 1895. 8:0. Berichte. » ALS ISA NED RO » Math.-phys. Cl. 1895: 3. 8:0. Liege. »ocicte BR. des sciences. Mémoires. (2) T. 18. 1895. 8:0. London. Geologists” association. Proceedings. Vol. 14(1895): P. 4. 8:0. — Royal society. Proceedings. Vol. 58(1895): N:o 351. 8:0. Indian meteorological memoirs. Vol. 7: P. 1-2. Simla 1894. +:0. (Forts. å sid. 560.) 513 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 8. Stockholm. Tvenne nya fyndorter för subfossila Trapa-frukter i Misterhults socken, Smäland. Af A. G. NATHORST. [Meddeladt den 9 Oktober 1895.) I slutet af juli manad innevarande ar (1895) ankom fran gsodsegaren H. NORDENSKJÖLD på Farebo till Riksmuseets afdel- ning för fossila växter en sändning Trapa-frukter, upphemtade fran bottnen af Fagersjön i Misterhults socken. Denna sändning erhölls sasom svar pa ett af Dr GUNNAR ANDERSSON föranledt upprop, infördt i Svenska mosskultur-föreningens tidskrift och framhallande önskligheten af att tillvarataga de frukter af Trapa, som vid mossodlingar eller andra liknande tillfällen tilläfventyrs kunde anträffas. Fyndorten i Fagersjön var emellertid redan bekant och är af mig för länge sedan beskrifven.!) På samma gang jag åa museets vägnar till godsegaren NORDENSKJÖLD ut- tryckte min tacksamhet för den erhållna gåfvan, påpekade jag, att det kunde vara af intresse att undersöka de nedanför Älmten belägna sjöarne, särskildt Trästen, hvilken A. F. CARLSON vid sina forskningar 1885 icke hade kunnat undersöka 1 brist pa båt, ehuru han för öfrigt ansag, att denna sjö borde hafva erbjudit lämpliga lokaler för Trapa.. ; Till min stora tillfredsställelse erhöll jag 14 dagar senare från godsegaren NORDENSKJÖLD den glädjande underrättelsen, att 1) A. G. NATHORST, Om de fruktformer af Trapa natans L., som fordom funnits i Sverige. Bihang till K. Vet. Akad. Handl., Bd 13, Afd. III, N:o 10, 514 NATHORST, NYA FYNDORTER FÖR TRAPA-FRUKTER. hans med anledning af min skrifvelse utförda undersökningar krönts med framgäng, i det att han funnit Trapafrukter dels i den lilla sjön (eller rättare utvidgningen af an) Dofvan mellan Älmten och Trästen, dels i denna senare. Pa förra stället pa- träffades endast några få exemplar, medan deremot Trapa for- dom synes varit allmän i Trästen, på hvars södra sida en stor mängd frukter funnos i gyttjan på bottnen, der vattnet var ungefär 2,1 meter (7 fot) djupt. En undersökning af de längre ned befintliga Fårebosjön och Långsjön gaf deremot negativt resultat. och redan CARLSON hade ju i fråga om den förra på- . Fig. 1. Kartskiss utvisande förekomsten af Trapa-frukter på bottnen af sjöarne Dofvan och Trästen i Misterhults socken. Skala 1:100,000. Fynd- orterna angifvas genom kors. pekat, att dess steniga botten knappast torde hafva erbjudit tjenlig standort för växten. Da Trästen genomdrages af samma vattendrag, som de öfriga sjöar i Misterhults socken, pa hvilkas botten Trapa- frukter hittills blifvit funna, skulle man ju kunna ifrågasätta, om ej de i densamma erhallna frukterna kunde vara ditsvämmade från dessa. EDU. LEHMANN uppgifver i förbigaende !) att Trapa- frukter föras från gouvernementet Minsk med floden Wilia ända !) Epuarp LEHMANN, Flora von Polnisch-Livland, S. 398. Arch. für Naturk. Liv-, Ehst- und Kurlands. 2 Ser. Bd XI, Lief. 1. Jurjew (Dorpat) 189. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 515 till Wilna, en sträcka, som fågelvägen uppgar till minst 150 kilometer, längs floden till betydligt mera. Att emellertid de ur Trästen upphemtade frukterna icke blifvit ditsvämmade, utan härröra af på stället fordom lefvande exemplar, synes mig tem- ligen obestridligt på grund af frukternas egen beskaffenhet. Ty ehuru visserligen det stora flertalet af frukterna tillhöra samma ras som i Älmten, Fagersjön, Bosjön, Ösjön, finnas derjemte några andra (fig. 2), hvilka äro utmärkta genom sina ovanligt kraftiga tornar och knölar, och till hvilka jag icke sett full mot- svarighet i öfriga sjöar. Då derjemte, enligt godsegaren NORDEN- SKJÖLDS uppgift, frukterna förekomma i mängd tillsammans i b a c Fig. 2. Trapa-frukt från bottnen af sjön Trästen, naturlig storlek; a, från sidan; b, ofvanifrån; c, underifrån. gytja, eller just på en sådan lokal, der Trapa plägar lefva, har man ingen anledning att antaga annat, än att växten äfven i Trästen haft sitt hemvist. För att återkomma till redogörelsen för de härstädes funna formerna, sa är om dessa ej mycket annat att säga än att de samtliga, i likhet med öfriga frukter från Hemsjön, Ösjön, Bosjön, Fagersjön och Älmten, tillhöra formen coronata samt att de närmast öfverensstämma med de raser, som funnits i Älmten, Fagersjön och Ösjön, ofta med den öfversittande delen förlängd (f. elongata). Hos flertalet af de till nära ett hundratal upp- gående frukterna äro de undre tornarne nedåtböjda, liksom hos Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 8. 2 516 NATHORST, NYA FYNDORTER FÖR TRAPAFRUKTER. Fagersjö-rasen, ehuru här ej alltid fullt sa mycket. De öfriga erinra mest om formerna i Älmten och Ösjön med öfvergångs- former till de förra. En stor och två mindre frukter hafva icke kronan utvecklad, men dessa exemplar äro abnormt utbildade och visa genom sina öfriga karakterer, att de det oaktadt höra till formen coronata. Hos ett annat, äfven något snedt och abnormt utveckladt, exemplar är den undre delen mera förlängd, och då kronan äfven här är mindre utbildad, uppkommer hos detta exemplar en viss likhet med de fossila frukterna från Näs- byholm i Skane. Af särskildt intresse är ett exemplar, hos hvilket en af tornarne är fördubblad, såsom jag förut iakttagit hos 4 exemplar från Qvittinge ängar (1. c. sid. 20, tafl. 1, fie. 3). Dock är endast den ena af de dubbla tornarne utbildad såsom torn, medan den andra motsvaras af en rund knöl. Hos intet exemplar visar någon af tornarne den yttersta med hullingar försedda spetsen, medan deremot de borst, som täcka fruktens mynning, stundom ännu äro bevarade. Huruvida äfven de i Dofvan påträffade frukterna härröra från exemplar af Trapa, som lefvat på stället, är deremot för närvarande omöjligt att afgöra, och man kunde ju tänka sig, att de blifvit ditsvämmade från Älmten. Å andra sidan innebär det ju icke någon osannolikhet, att T’rrapa äfven derstädes kunnat förekomma lefvande. I Fårebosjön och Långsjön har herr NORDENSKJÖLD förgäfves sökt finna spar af växten. Fyndorten i Trästen ligger fågelvägen cirka 10,5 kilometer från Kattsviken i Storuttern, det nordligaste ställe, der Trava i ifrågavarande sjöar blifvit funnen (se fig. 3, som är lånad ur min förut citerade uppsats, sid 28). Längs ån är naturligtvis afstandet ännu större. Fran nordvest till sydost äro de nu kända fyndorterna följande: Kattsviken i Storuttern, Storutterns södra ände, Hemsjön, Ösjön, Bosjön, Fagersjön, Älmten, Dofvan och Trästen, af hvilka Kattsviken ligger i Tuna socken, de öfriga 1 Misterhults. Eget är, att formerna i Storuttern afvika så mycket från de i de öfriga sjöarne förekommande och att ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8 917 conocarpa endast är funnen i Storutterns södra del. Man tycker annars att växten lätt bort spridas med vattendraget derifran mot söder till de öfriga sjöarne, der emellertid endast coronata synes varit för handen. Var fullständiga obekantskap med väx- tens spridningsmedel, med frukternas variationer pa nutida ex- emplar o. s. v. gör det emellertid temligen lönlöst att för när- varande diskutera hithörande fragor. Fig. 3. Kartskiss öfver de forna Trapa-förekomsterna i Misterhults och Tuna socknar, Kalmar län. Skala 1:100,000. Fyndorterna för frukter på sjö- bottnen angifvas genom kors. (Reproducerad ur Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Ba 13, Afd. III, N:o 10). När man har framför sig de stora och kraftigt utvecklade frukter, som i Trästen och äfven i öfriga sjöar äro funna, har man svart att första, hvarföre växten här dött ut. De kraftigt utvecklade tornarne och knölarne hos det afbildade exemplaret tyda sannerligen icke pa nagon aftagande lifskraft. Man måste derföre förmoda, att det icke varit de klimatologiska förhållan- dena, som här varit orsaken till växtens försvinnande. Såsom jag i förut citerade arbete (sid. 5) framhaller, angifver HOLM- 518 NATHORST, NYA FYNDORTER FÖR TRAPAFRUKTER. BERGER 1779 bestämdt, att »dämpenoten» !) bär skulden härför. Jag har pa sista tiden till och med tänkt mig möjligheten deraf, att Trapa afsigtligt blifvit utrotad af fiskarena. I sitt in- tressanta meddelande om den i somras upptäckta förekomsten af Trapa natans lefvande i Ostpreussen, berättar CONWENTZ, ?) att fiskarena i den sjö, der Yrapa förekommer, vid notdragningen använda läderhandskar för att skydda sig mot frukternas hvassa tornar, enär frukterna till stor mängd pläga fastna 1 notens maskor. Det vore under sadana förhållanden mindre underligt, om fiskarena i hvad på dem ankommit sökt att bli den för dem besvärliga växten qvitt. ') Dämpenot är, enligt hvad dr F. Trysom meddelat mig, en sådan not, som icke drages från land utan från båtar. ?) CONWENTZ, Trapa natans L., lebend in Ostpreussen. Naturwissenschaftliche Wochenschrift. Bd 10, 1895, 5. 541. 519 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 8. Stockholm. Kärlväxtfloran på V isby ruiner. Af ©. A. M. LinDMAN. [Meddeladt den 9 Oktober 1895 genom V. B. Wrrrrock.] De förnämsta olikheter, genom hvilka Gotlands natur skiljer sig från det svenska fastlandets, äro: dess ö-klimat och dess kalkstensgrund. Båda dessa naturförhällanden äro fördelar för den gotländska vegetationen. På gynsamma lokaler frambringar Gotland lundar och skogsängar, som genom sin yppighet och sydländska karakter öfverträffa dem, hvilka Sverige eger i de a fastlandet spridda kalktrakterna, och namnet »Östersjöns pärla» är berättigadt, äfven om blott öns flora tages 1 betraktande. Men Gotland har äfven betydliga hedar. Hela öns yta har i det närmaste samma nivå öfver hafvet, och en ofruktbar, sandblandad jordmån gör slätten på flere ställen till en verklig alfvar, under det a andra ställen (t. ex. i staden Visbys om- gifningar) själfva den jämna, horisontela kalkplatåen träder i dagen. Dessa lokaler äro vatteniösa och solöppna, ofta äfven vindöppna växtplatser, som blott kunna frambringa en småväxt vegetation, hvilken bildar ringa mylla, liksom ej heller kalkstens- hällen själf förvittrar till lösa jordlager. Regnvattnet afrinner och afdunstar därför snart. Gotlands regnmängd är dessutom obetydlig, åtminstone under var och försommar, sasom synes af följande jämförelse (uppgifterna benäget meddelade från Meteorolo- giska Centralanstalten i Stockholm): 520 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. Medelnederbörden 1860—1894. April. | Maj. | Juni. | Juli. | Aug. mn. mm. mm. mm. mm. Visby . SJR LIE 120,61. 200,41 29,8 | 49,6 | 58,9 Stockholm (Observatoriet) . . . . . . | 23 | 35,5 | 42,3 | 57,8 | 61,8 Einköping 2... 2.0. sur. 202 .28,8: | 40:91 AS EGEN EOS Vale ee a 42,5 | 52,2 | 723,0 | 733 Men oaktadt dessa svarigheter är Gotlands hed- (resp. alfvar-) vegetation ej utprägladt xerofil (verkliga xerofyter äro fa, t. ex. Sedum-arter, Helianthemum Fumana MILL., Globularia vulgaris L.). Det kan ej betviflas, att detta bör tillskrifvas ö-klimatets särdeles märkbara fuktighet, som skänker vegeta- tionen förmanen af en minskad afdunstning. Äfven pa en annan terräng, där man likaledes kan vänta föga gynnsamma yttre betingelser för växtlifvet, företer Gotland en bäde art- och individrik vegetation af högre växter, nämligen pa de kalkstensmurar, som i staden Visbv (andra orter att förtiga) finnas i stor myckenhet såsom vidlyftiga och storartade ruiner af forntida byggnadsverk. Under sin storhetstid såsom hansestad (på 1200- och 1300- talen) egde Visby 16 kyrkor. Dessa förstördes till största delen under 1500-talet, men ännu sta 10 kyrkor qvar såsom mer eller mindre betydliga ruiner, och några af dessa hafva i behåll såväl sina yttermurar ända till takresningen, som pelare och hvalf, alit af kalksten. Vidare qvarstar såsom en ansenlig ruinlämning en liten del af Visborgs slott. Slutligen eger Visby ännu sin väl- diga ringmur i nästan hela dess utsträckning; dess längd upp- gifves till öfver 3320 m.; dess höjd uppgår till 9 m.; den eger ännu qvar 37 torn, af hvilka många äro 20 m. höga; ringmuren är blott på en kort sträcka dold af stadens hus. De delar af dessa ruiner, som lämna växtlokaler för högre växter, äro först och främst alla horisontela ytor, sasom krö- net af stads- och kyrkomurarne, kyrkoruinernas hvalf och tak, terasser, nischer o. s. v. På sadana ställen är vegetationen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 521 stundom lika tät och frodig som pa hvilken annan ruderat-plats som helst; en ofta fotsdjup mylla vittnar om florans obestridda herravälde sedan århundraden tillbaka öfver sin högtbelägna ständ- ort. Myllans uppblandning med sand, kalkdam, tegelstensbitar m. m. utvisar dock, att den lösa jordmånen erhållit tillökning dels från marken genom vindar och stormar, dels från de åldriga ruinernas byggnadssten och murbruk. Att det likväl är växt- ligheten själf, som mest bidragit till de tjocka lagren af lös jord, ses t. ex. i öfversta våningen af tornet på S:t Lars’ ruin; här inneslutes ett fyrkantigt rum af tornmurarne på betydlig höjd öfver marken, men den mylla, som hopat sig, är mycket djup, och ur detta tornrum höjer sig, ehuru till ?/, af sin höjd dold bakom murarne, den största af de på Visby ruiner förekommande växterna, en 8 m. hög oxel med två stammar af 20 cm. genom- skärning. Det artrikaste och mest vidsträckta växtsamhället befinner sig ofvanpa de till största delen bibehallna hvalfven af S:t Nikolaus (en 67 m. lång, 3-skeppig kyrka); ungefär 12 m. öfver gatan finner man där en verklig ängsbacke af gräs och örter, delvis täckt med täta snår af buskar och små löfträd. Å denna ruin träffas i det närmaste samtliga de arter, som i det följande uppräknas. Äfven å lodräta väggar ses ej sällan en riklig vegetation, om också glesare än på de nyss anförda ställena. Det är natur- ligt, att dels remnor och hål, dels fogarne mellan kalkstens- blocken lätt skola erhålla en jordmån af dam, sand eller mylla, tillräcklig för högre växter, både örter och buskar. Detta är isynnerhet fallet å murarnes nedersta delar. En kalkstensmur är till sin natur föga olik Gotlands lodräta kalkstensklippor med deras tydliga, vågräta skiktning. En sådan klippvägg, den s. k. »klinten», förekommer inne 1 själfva Visby i stadens högre be- lägna del. Liksom växter af olika slag, föregångna af de mull- bildande mossorna, kunna rota sig i springorna mellan kalkstens- klippans naturliga skikt, likaså finna de mellan murarnes sten- plattor, isynnerhet nära jorden, en växtlokal, som blott omärkligt skiljer sig från gruset eller myllan nedanför själfva murens fot. 522 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. Det är att vänta, att särskildt de arter, som trifvas på klippor, skola vara starkt representerade inom ruinfloran. Inom staden fins till och med ett litet antal arter, som för sin förekomst tyckas uteslutande hänvisade till kalkstensmurarne, t. ex. Asplenium Ruta muraria L., Melica ceiliata L., Hieracium opacum LÖNNR. —- Stora sträckor af ruinerna äro emellertid nästan utan all vegetation, sa t. ex. den langa stadsmurens jämförelsevis väl bibehällna yttre sida, utsatt som den är i hög grad för vind och ljus. — I sammanhang härmed böra särskildt framhållas de många buskar och träd, som frodas på ruinerna, ty ehuru de alltid ega mylla för sina rötter, är dock denna ofta så obe- tydlig, att den ej tyckes stå i rimligt förhållande till busken eller trädet. De förnöjsammaste och vanligaste vedväxterna här äro kanske Solanum Dulcamara L., Cotoneaster integerrima MED., Rosa canina L., Sorbus aucuparia L., men med dem täfla Berberis vulgaris L., Acer platanoides L., Fraxinus excelsior L., Sambucus nigra L. o- a. Af dessa ses isynnerhet Solanum Dulcamara leta sig väg med sina smidiga grenar mellan stenarne langt inne i murarne och längre bort åter framträda i ljuset; det är sannolikt, att äfven andra sända sina rötter vidt omkring 1 det inre af de tjocka murarne. Mest uppmärksamhet förtjena dock de fanerogamer, som fästat sig så att säga direkt vid stenen i murarne och an- tingen dölja sina subterrana delar i de små tomrummen mellan murstenarne, eller t. o. m. rotat sig 1 små sprickor a ytan af stenblock och murbruk. På dylika ställen saknas någon gång sand (eller mylla) så fullständigt, att den undgår äfven en nog- grann uppmärksamhet; vid andra tillfällen finnes något lös jord, men 1 så ringa grad, att den ej synes kunna betyda mycket för växten, och dess mängd är atminstone i förhållande till plantans storlek och frodighet minimal. Dylika fynd äro visser- ligen ej talrika, men dock ingalunda ovanliga. Sålunda före- kommo i augusti månad 1895 t. ex. följande arter Asplenium Ruta muraria L. Arabis hirsuta ScoP. Poa compressa L. Cerastium vulgatum L. / ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 523 Melica eiliata L. Campanula rotundifolia I. Chelidonium majus IL. Plantago lanceolata L. f. dubia L. stundom fästade i små fina springor, där de liksom psammofila växter utvecklat rikliga, men mycket fina och korta rotgrenar, och detta' till och med på ej beskuggade samt därför relativt ganska torra ställen af ruinerna och på betydlig höjd öfver marken. På samma sätt förekom ett ungt exemplar af Ver- bascum Thapsus L. på ett kalkstensblock uppe på Thorsburgen (torr, öppen lokal) vid Gotlands östra kust. I dylika fall får växten för sin näring halla till godo med den försvinnande qvantitet stoft (resp. humus), som häftar vid stenen, det atmos- feriska vatten, som kan finna väg till rötterna, och den fuktighet, som bergarten (en på petrifikat rik kaiksten) kan qvarhålla genom sin porositet. De till denna sista kategori hörande växterna uppträda så- ledes såsom rena aörofyter i samma mening som flertalet af lafvar och åtskilliga mossor. Jag öfvergår nu till en uppräkning af de kärlväxter, som jag iakttagit på ruiner i Visby under juli och augusti månader 1895. Med fetstil betecknas de arter, som utgöra ruinflorans allmännast återkommande och mest karakteriserande element. Med * betecknas de arter, som (åtminstone vid något tillfälle) visat sig kunna förekomma såsom aörofyter i egentligare me- ning, d. v. s. med ett underlag af i det närmaste blott och bart kalksten. Förteckning öfver ormbunkar och fanerogamer, iakttagna på Visby ruiner juli—augusti 1895. Polypodiacer (R. Br.). *]. Asplenium Ruta muraria L. 2% > Trichomanes L. Liliace DC. >. Allium Scorodoprasum L. 324 “4. *25. LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. Gramina L. Melica eiliata L. (strån från vertikala murar vanligen hori- sontelt utåtriktade eller böjda mot jorden). Avena pratensis HUDS. Poa pratensis L. > compressa L. Bromus mollis L. Schedonorus tectorum FR. Festuca rubra L. var. fallax [THUILL.| > >» oo» genuina forma macra Hack. Dactylis glomerata L. Lolium perenne L. Triticum repens L. Urtieacex Dum. Urtica dioica L. Vaginales L. Rumex crispus L. > Acetosa L. Caryophyllexe L. Arenaria serpyllifolia L. Cerastium vulgatum L. Stellaria media CYRILL. > graminea L. Silene venosa (GIL.). Ranunculacex Juss. Anemone hepatica L. — a en kalkstensvägg vid Jakobs- berg i Follingbo]. Berberides® Juss. Berberis vulgaris L. (förekommer högst uppe a ruinerna med armtjocka stammar). Papaveracex® Juss. Chelidonium majus L. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 525 26. *27. 28. 29. =30. "31. "32. 34. 39. 36. 37. +38. 39. "40. "41. "42. Crueifer® Juss. Hutchinsia petrea R. Br. (frömognaden afslutad 1 juli; i början af augusti var en ny generation plantor, upp- komna af den förstas frön, färdig att blomma). Arabis hirsuta ScoPp. Cheiranthus annuus L. (steril). Sisymbrium offieinale Scop. Geraniex DC. Geranium Robertianum L. Acerace® Sr. Hır. Acer platanoides L. Esculus Hippocastanum L. (endast nagra fa ungplantor, ungefär 1 m. höga). Rhamnex R. Br. Rhamnus cathartica L. (flere m. hög med stamdiameter af 15 dm.). Araliace® D. Don. Hedera Helix L. (hufvudstammen har sin rot i jorden, men en stor mängd grofva grenar söka sig in 1 mur- springorna, där de utveckla rötter). Umbellate L. Pimpinella Saxifraga L. (storväxt, tätluden med grof rot). Aegopodium Podagraria L. (blott nära marken). Torilis Anthriscus GMEL. Cerefolium silvestre BEss. Ch&rophyllum temulum L. Sueceulent® VENT. Sedum acre L. » album L. Sempervivum tectorum L. 526 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. Grossulariex DC. 43. Ribes Grossularia L. 44. > rubrum L. Onagrari® Juss. 45. Epilobium angustifolium L. (förekom blommande jämte Poa compressa och Acer platanoides i fogar mellan stenarne i en af domkyrkans, S:a Marias, fönsternischer). Rosace® Juss. *46. Cotoneaster integerrima MED. (rikligt fruktbärande). *47. Sorbus aucuparia L. (förekommer liksom följande art pa mycket högtbelägna ställen, t. ex. tinnarne af St. Drot- tens torn, vid 35 m. höjd). 748. Sorbus sueeica (L.) (största exemplaret 3 m. högt med 2 stammar af 20 cm. genomskärning, högt uppe i tornet af St. Lars). 1) 49. Sorbus fennica (KALM). 50. Prunus spinosa L. 5l. Geum urbanum L. 92. Potentilla argentea L. "53. Fragaria vesca L. "54. > collina EHRH. (ej sedd med mogen frukt). 55. Rubus cesius L. 96. » ıidaus L. (i frukt). *57. Rosa canina L. («@ genuina). *38. > » var. dumetorum (THUILL.). Leguminos® L. 59. Medicago falcata L. 60. Trifolium repens L. 61. » pratense L. 62. Vieia cracca L. 65. Cytisus Laburnum I. ') Enligt meddelande af professor V. B. Wırrrock förekommer en oxel äfven på krönet af ett gammalt torn i Sundre vid Gotlands sydspets. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 527 *64. 69. 66. *78. 19. 30. Vleace® LINDL. Fraxinus excelsior L. Syringa vulgaris L. (bland dess fyndplatser må nämnas taket af St. Lars, där arten bildar ett mycket stort snar af låg växt och ljus grönska). Convolvulace2 VENT. Convolvulus arvensis L. (blott nära jorden). Asperifoli® L. Anchusa offieinalis L. Cynoglossum officinale L. Echium vulgare L. Vertieillat® L. Ballote nigra L. Calamintha Acinos ÜLAIRV. Plantagine» Juss. Plantago lanceolata L. f. dubia L. Solane® Juss. Solanum Dulcamara L. > tuberosum L. (några potatisar sagos groende mellan kalkstensplattorna i en trappa; den största plantan var den 25 juli till sina gröna delar 0,25 m. hög). Lycium barbarum L. Personat® L. Veronica Chamzdrys L. Antirrhinum majus L. — a en kalkstensmur vid Jakobsberg i Follingbo; se nedan!|. | Campanulace® Juss. Campanula rotundifolia L. Rubiacex Lam. Galium boreale L. > uliginosum L. 928 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. *8]. Galium verum L. 82. > Aparine L. Gaprifoliacex BARTL. *83. Sambucus nigra L. (ofta a mycket högtbelägna platser). 34. Symphoricarpus racemosus MICHK. Composite L. 85. Leontodon autumnalis L. *86. Taraxacum officinale WEB. (öfvervägande steril). *87. Hieraeium murorum (L.) *opacum LÖNNR. *88. > cesium FR. 39. > poliodermum DAHLST. 90. Lactuca muralis D. Don. "91. Lappa sp. (första årets ungplantor, ster.). "92. Carduus erispus L. 93. Inula salicina L. 94. Senecio vulgaris L. *95. Artemisia vulgaris L. 96 > campestris L. 97. Achillea Millefolium L. *98. Anthemis tinctoria L. I denna förteckning a 98 nummer (af 31 olika familjer) äro 28 arter (genom fetstil) betecknade såsom ymniga eller ätmin- stone allmänt återkommande och därför karakteristiska för ruinfloran. 42 nummer (*) hafva vid ett eller flere tillfällen iakttagits såsom i strängare mening aörofytiska. Åtminstone 15 arter äro allmänt odlade såsom trädgärds- växter; af dem äro 3 örter (Cheiranthus annuus L., Antirrhinum majus L., Solanum tuberosum L.) samt 12 buskar eller träd (Acer platanoides L., Eseulus Hippocastanum L., Hedera Helix L., Ribes Grossularia L., R. rubrum L., Rubus ideus L., Cy- tisus Laburnum L., Fraxinus ewcelsior L., Syringa vulgaris 15% Lyeium barbarum L., Symphoricarpus racemosus MICHX., Sam- bucus nigra L.; bland dessa ma särskildt framhållas Rubus ideus, som eljest ej anses vara spontan pa Gotland). För dessa ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 529 trädgardsväxter har spridningen till ruinerna delvis underlättats af den sluttande terrängen i staden, hvarigenom en ruin lätt mottager invandring från en högre belägen trädgard; särskildt var ett af de få iakttagna unga träden af Zsculus tydligen uppkommet af frö från ett äldre träd, hvars krona höjde sig öfver växtplatsen på ruinen. Nyligen har professor V. B. WITTROCK visat (Om den högre epifyt-vegetationen i Sverige, 1894, i Acta Horti Bergiani, Bd 2, N:o 6), att ett betydligt antal högre växter hos oss förekomma epifytiskt: icke mindre än 103 arter och 2 underarter hafva anträffats växande pa stammarne eller i kronorna af träd. Af dessa återfinnas 30 arter i ofvanstående förteckning från Visby ruiner, hvarjämte en stor del af de öfriga motsvaras af närbe- slägtade arter. I öfverensstämmelse med nämde författares in- delning af de epifytiska arterna efter deras spridningsmedel, må här påpekas motsvarande förhållanden hos ruinvegetationen. Bland de från trädgardarne förvildade arterna finnas några med bärlika, ätliga frukter, och detsamma gäller om flere vilda arter bland de uppräknade. Sådana äro: Berberis vulgaris L. Fragaria collina EHRE. Rhamnus cathartica L. Rubus eesius L. Hedera Helix L. » ideus L. Ribes Grossularia L. Rosa canina L. > rubrum L. ) > var. dumetorum Sorbus aucuparia L. (THUILL.). > suecica L. Symphoricarpus racemosus >» fennica (KALM). MICHX. Cotoneaster integerrima MED. Sambueus nigra L. Prunus spinosa L. Solanum Dulcamara L. Fragaria vesca L. Lyeium barbarum L. En ej ringa procent hafva frön eller frukter med flyg- apparater: Melica ciliata L. Acer platanoides L. Rumes erispus L. Epilobium angustifolium L. » Acetosa U. Frawinus ewceisior L. 530 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. Syringa vulgaris L. Lactuca muralis D. DON. Leontodon autumnalis L. Carduus crispus L. Tarawacum ofieinale WEB. Inula salieina L. Hieracium opacum LÖNNR. Senecio vulgaris L. cesium FR. Anthemis tinetoria L. > poliodermum DAHLST. och till dessa sluta sig säkerligen några andra, t. ex. Trifolium- arterna, vissa Gramvina, samt de med slung-apparat försedda Chelidonium majus L. och Geranium Robertianum L. Slutligen märkas några arter med hakformiga fästorgan för fruktspridningen: Torilis Anthriscus GMEL. Galium Aparine L. Geum urbanum L. Lappa sp. Cynoglossum ofieinale L. Alla dessa arter, ungefär 45 % af hela antalet, hafva således effektiva medel för spridning med djurens eller vindens tillhjälp, och deras förekomst på ruinerna är därför hvad fröspridningen angår lätt förklarlig. Däremot kan denna ruinvegetation uppvisa många arter, som sakna särskild fröspridningsapparat. Särdeles anmärkningsvärdt är, att flere af dessa förekommo på ruinernas högre delar, skilda från vegetationen på marken genom lodräta, kala väggar, t. ex. Allium Scorodoprasum L. Ballote nigra L. Cheiranthus annuus L. Plantago lanceolata L. f. dubia L. Arabis hirsuta ScoP. Veronica Chamedrys L. Pimpinella Saxifraga L. Campanula rotundifolia L. Sempervivum tectorum L. Galium verum L. Vieia Cracca L. Artemisia vulgaris L. Medicago falcata L. >» campestris L. Anchusa officinalis I. Aclällea Millefolium L. Echium vulgare L. De flesta af dessa hafva små och lätta frön eller frukter, men hos några, t. ex. Allium Scorodoprasum (groddknopparne), Viciu Cracca, Medicago falcata, Anchusa oficinalis, Echium vulgare, Plantago lanceolata, äro de af tämligen betydlig storlek och af ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 531 en form, som tyckes hinderlig för spridning pa langt hall. Man torde ej kunna på annat sätt förklara, huru dessa arter uppnått sin högtbelägna ståndort, än genom antagandet, att våldsamma stormar fört dem dit upp; måhända kunna äfven här fåglar (t. ex. dufvorna) hafva medverkat. !) Ruinflorans sammansättning är således i viss mån oberoende af frönas (frukternas) beskaffenhet. Detsamma gäller om de epifytiskt förekommande arterna i vårt land (enligt WITTROCKS anförda afhandling). 10—80 meter öfver marken träffas växter, som man ej skulle tro i stånd att genom frön sprida sig dit och som tyckas sakna anordningar att fästa sig på så högt be- lägna ställen af träd eller murar. Detta förhållande förtjenar att beaktas, emedan det försvagar A. F. W. SCHIMPERS argu- mentering (Die epiphytische Vegetation Amerikas, sid. 103, 104) till stöd för att vissa tropiska växter, närbeslägtade med ut- präglade epifyter, ej själfva kunna blifva epifyter: »ihre Samen entbehren jeder Mittel, auf die Bäume zu gelangen». Bland de epifytiskt förekommande kärlväxterna i vart land finnas, såsom WITTROCK (anf. afhandl.) själf påpekar, inga verk- liga epifyter, inga växtformer, afpassade uteslutande eller åtmin- stone företrädesvis för ett lefnadssätt i trädens kronor. ?) Denna svenska epifyt-vegetation är därför blott en samling äkta terre- striska former, som tillfälligtvis utvecklat sig på en ståndort, analog med de äkta epifyternas, och motsvarar närmast floran på torftaken i vårt land och på sådana ställen af ruiner, som enligt beskrifningen i det föregående ega ett någorlunda djupt jordtäcke. Ett steg längre mot ett aörofytiskt lefnadssätt hafva de växter tagit, som i vårt land bebo klippväggar. Det synes, !) Angående fröspridning på detta sätt, se A. KERNER V. MARILAUN, Pflanzen- leben, Band 2, sid. 800. 2) Såsom sådan skulle man dock kunna anse Polypodium vulgare L. i den an- förda afhandlingen sid. 7; jfr A. F. W. ScHImPER, Die epiphytische Vegeta- tion Amerikas, sid. 149, samt V. B. Wırrrock, Biologiska Ormbunkstudier, sid. 7 och följ. (i Acta Horti Bergiani, Band 1, N:o 8). Öfvers. af K. Vet.-Akad: Förh. 1895. Årg. 52. N:o 8. 3 532 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÄ VISBY RUINER. som om Skandinaviens petrofila vegetation!) eller klipp- flora skulle omfatta atskilliga arter, hvilka verkligen äro i viss man afpassade för att, isolerade från växtsamhällena på marken, lefva liksom upphängda pa sin luftiga, men karga och för vattenbrist utsatta ständort samt därför ej sky klippornas kalare ställen. Af Gotlands flora kan särskildt nämnas Globu- laria vulgaris L. Hit kunna vidare räknas flere succulenta . växter, bland hvilka särskildt ma erinras om Rhodiola rosea L. och Sawifraga Cotyledon L. Af icke (eller föga) succulenta arter ma nämnas Silene maritima WITH., Plantago major L. var. scopulorum FR., Erica cinerea L., Ilex Aquifolium L. (de två sistnämda uti Norges »Ilex-region» ej sällan förekommande & klippväggar), Sorbus Aria CR., Allium Schoenoprasum L., samt några af de mindre ormbunkarne, isynnerhet Asplenium-arter. Till denna vegetation af petrofyter sluter sig, om ocksa af mera tillfällig natur, det antal ruinväxter fran Visby, hvilka jag ofvan företrädesvis framhallit såsom aörofytiska. Såsom dessa exempel visa, komma isynnerhet arter från våra hafskuster (och fjälltrakter) i fråga. I sådana trakter är luftens fuktighet stor, och i detta afseende eger Gotland, enligt hvad redan blifvit antydt, ett märkbart företräde. Oaktadt Gotlands nederbörd under våren och försommaren är jämförelsevis ringa (se om Visby, tabellen sid. 520), så är dock dess luftfuktighet under samma tid större än på fast- landet. Följande siffror visa en jämförelse med städerna Lin- köping och Vexiö, belägna ungefär vid samma bredd som Visby och i det inre af fastlandet (uppgifterna äro godhetsfullt lemnade från Meteorolog. Centralanstalten i Stockholm genom Dr H. E. HAMBERG): Relativa luftfuktigheten i medeltal. Juni. | Juli. | Ang. Ki Visbyiycce, un u 13.6 77 Tinköpinsiy ur RE 64 68 75 12 MEXLO' GET ee We 64 71 | 74 | ') Detta namn synes mig ega företräde framför benämningen »die rupestre Ve- getation>, SCHIMPER, anf. st., sid. 103, 105. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 535 Följande tabell (hemtad ur H. E. HAMBERGS afhandling Om skogarnes inflytande pa Sveriges klimat, III, Luftens fuktig- het, Stockholm 1889, sid. 24) innehåller en jämförelse med Vestervik, beläget vid samma bredd som Visby och tillika vid Östersjöns kust; denna jämförelse är gjord med hänsyn till sär- deles torra dagar; den visar konstant en högre fuktighetsprocent för Visby. Medeltal af de 5 lägsta fuktighetsprocenten i månaden kl. 2 e. m. i Visby och Vestervik under 4 år (1883—1886). % % fö I8DG ort fn u he; 44 Misbyo #8 2.0207. 2 49 Apalesan Vestervikı 2,0. 35 | Juli Mestervakon. ı 22% 36 | Skilnad | + 9 I Skilnad | + 13 NIELS er 45 MLS DYER ee 55 1 fen REN r 29 | Aug. . . fran POR SERA 43 Skilnad | + 16 Skilnad | + 12 Visbyian Ra ang. 49 VISFEST aa BA BE 55 Juni . In RR ET 32 Sept... . Ks ER. 42 Skilnad | + 17 Skilnad | + 13 “| ee (AO April— September . s Vestervik.. . . . . «| 86,5 | | Skilnad | + 13 Gotlands (af nederbörden oberoende) betydliga luftfuktighet torde därför vara en tillräcklig förklaringsgrund till ruinflorans rika utveckling, hvilken genom rent petrofytiska individ nått den yttersta gräns, som hos aörofyt-vegetationen i vårt klimat torde vara möjlig. Ytterligare tvänne exempel från Gotland må i detta sam- manhang anföras. Marchantia polymorpha L. sågs i Visby utbreda sig från beskuggad jord upp på lodräta, kala kalkstens- ytor, dock ej till större höjd än ungefär 1 meter — ett tämligen ovanligt förekomstsätt för denna lefvermossa. — Antirrhinum majus L. hade vid Jakobsberg i Follingbo nära Visby (jfr för- 554 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÄ VISBY RUINER. teckningen, n:r 77) fran en plantering spridt sig i ätskilliga exemplar till en mur och företedde nu spensliga, uppstigande individ af 0,5—1 m. längd, blommande i flere färger, rotade i fogarne mellan murens stenar, 3 m. öfver marken (10 juli 1895). Detta förekomstsätt förvånade mig så mycket mera, som jag förut sett samma art växa på ett liknande sätt i Sydbrasilien; i staden Porto Alegre (30° s. lat.) är Antirrhinum majus (jämte några fa andra arter) mycket allmän dels i takrännor, dels mellan tegelpannorna på husens låga tegeltak. Ett märkvärdigt exempel på, hur föga växtligheten i ett fuktigt klimat behöfver den jordmån, som man eljest föreställer sig vara nödvändig, lämnar den råg, som odlas a Gotlands strand- åkrar (redan LINNÉ omnämner densamma i sin Öländska och Gothländska Resa, 1741, sid. 202). Denna s. k. »strandräag» växer ren och frodig i en jordmån af nästan idel klapperstenar, hvilka vanligen ega ungefär flata handens form och storlek; äkerjorden är ofta försvinnande ringa på dessa åkrar, och med undantag af den såsom gödningsmedel ditförda hafs-tången tyckes plogen mångenstädes välta upp ren kalkstensklapper. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 535 Haupt-Inhalt. Die höhere Ruinen-flora der Stadt Wisby. Die ehemalige Hansestadt Wisby, jetzt die Hauptstadt der Insel Gotland in der Ostsee, besitzt grossartige Ruinen von alten Bauten, der Stadtmauer, Kirchenruinen, Festungsmauern, alles aus Kalkstein. An diesen Kalksteinmauern wuchert eine reiche Vege- tation von Gefässpflanzen. In den Monaten Juli und August im Jahre 1895 sind 98 Arten beobachtet worden (vgl. das Verzeichnis). Die grösste Zahl findet sich an den horizontalen Flächen der alten Mauern, wo sich eine mächtige Erdschicht gebildet hat. Viele Pflanzen wuchern auch in den mit Staub, Sand oder Staub- erde gefüllten Ritzen und Fugen zwischen den Steinplatten, wo die Verhältnisse den natürlichen, steilen, geschichteten Kalkstein- gewänden ziemlich ähnlich sind. Es gibt endlich noch eine kleine Zahl, die sich bisweilen begnügt, an dem Gestein selbst zu leben, d. h. sich in kleinen Löchern und Ritzen zu befestigen, die fast ganz leer an Stauberde oder Sand sind oder nur eine Staub- quantität darbieten, die der Grösse der betreffenden Pflanze nicht entspricht. Diese letzte Kategorie kann deshalb ebensowohl wie die an Felsen und Mauern lebenden Moose und Flechten als rein a&rophytisch bezeichnet werden. Denjenigen Arten, die zufällig in dieser Weise vorkommen, ist im Verzeichnis ein * hinzugesetzt worden. In dem Verzeichnisse sind diejenigen Arten, die allgemeiner vorkommen und der Ruinenflora charakteristisch sind (23 Num- mern), durch dickere Schrift hervorgehoben. Unter ihnen sind viele Bäume und Sträucher zu bemerken, die zumal an den höchsten Gipfeln der alten Bauten wuchern, z. B. eine Sorbus suecica L. von 8 M. Höhe. Für etwa 45 % der beobachteten Arten ist das Vorkommen an den Ruinen durch die effektiven Verbreitungsmittel der Samen 536 LINDMAN, KÄRLVÄXTFLORAN PÅ VISBY RUINER. oder Früchte erklärlich. Auch von den übrigen Arten haben die meisten winzige und leichte Samen; es bleibt jedoch eine kleine Gruppe übrig, die an den höchsten Punkten der Ruinen gesehen wird, deren Samen aber ziemlich gross sind und un- fähig scheinen auf längerer Weite sich zu verbreiten und an den Mauern zu befestigen. Es ist von V. B. WıITTRock nachgewiesen worden, dass eine bedeutende Anzahl höherer Pflanzen (bis jetzt 105 Species und 2 Subspecies) in Schweden epiphytisch vorkommen, also unter beinahe denselben Bedingungen wie die hier besprochene Ruinenflora, und diese hat mit jener epiphytischen Vegegation 80 Arten gemeinsam. In Skandinavien dürfte man vielleicht ausserdem eine, wenn auch schwach ausgeprägte petrophile Vegetation oder Felsenflora von höheren Pflanzen unterscheiden, deren Elemente indessen ohne Zweifel der aörophytischen Lebens- weise besser angepasst sind, als die epiphytischen Fanerogamen unsres Klimas. Diesen Petrophyten reihen sich diejenigen Rui- nenpflanzen an, die oben als rein aörophytisch (im Sinne unsrer felsenbewohnenden Laubmoose u. dgl.) bezeichnet werden. Die starke Entwickelung der Ruinenflora in Wisby wird durch die klimatischen Verhältnisse der Insel Gotland ermöglicht. Die Luftfeuchtigkeit ist nähmlich während der Vegetationsperiode sehr merkbar und durch meteorologische Beobachtungen dar- gethan. Es steht dies auch mit dem Faktum im Einklange, dass Gotland, obgleich mit grossen Haiden bedeckt und im Frühjahr und Sommer verhältnissmässig sehr regenarm, jedoch keine aus- geprägt xerophile Vegetation aufzuweisen hat. 37 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 8. Stockholm. Om Bunsens iskalorimeter och dess användning för bestämning af ängbildningsvärmet vid 0° C. Af ARON SVENSSON. [Meddeladt den 9 Oktober 1395 genom B. HASSELBERG.] De förbättringar i metoden för användningen af den s. k. BUNSENS iskalorimeter, som gjorts af SCHULLER och WARTHA, !) hafva undanröjt de väsentligaste anmärkningar, som man fram- ställt mot detta ytterst känsliga instrument och i hög grad för- storat dess brukbarhet. Ty derigenom att SCHULLER och WARTHA nedsätta kalorimetern i ett kärl med destilleradt vatten, som del- vis är fruset till is, göra de ren snö obehöflig, och genom att väga den mängd kvicksilfver, som aflemnas (resp. insuges), undgå de det stora fel, som kan begas pa grund af olika kapillaritet i det ytterst fina rör, hvari man förut uppmätte kvicksilfverpelarens förflyttning. Härigenom anse de sig ock hafva aflägsnat de förut befintliga oregelbundna spontana förändringarna i kalorimeterns tillstand och bragt dess gang till fullständig regularitet. Med andra ord: den mängd aflemnadt (resp. insuget) kvicksilfver, som erhölles, da den öfverlemnades ät sig sjelf, skyddad från yttre värmetillförsel, vore proportionel med tiden och endast beroende af det tryck, under hvilket isen inuti star. I afseende pa denna punkt, om hvilken meningarna icke blott före SCHULLER och !) ScHULLER und WARTHA: Wied. Ann. 2, s. 359. 1877. 538 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. WARTHA utan äfven sedermera varit synnerligen delade, skall längre fram utförligare ordas. För icke lang tid sedan har BUNSENS iskalorimeter fått en ny användning nämligen för bestämning af angbildningsvärmet. Utom af CHAPPUIS, !) som med denna apparat uppmätt detsamma hos några under 0? C. kokande vätskor, dock utan att tillgodo- göra sig alla de anförda förbättringarna 1 metoden, har den med särskild noggrannhet och framgång begagnats af DIETERICI ?) för bestämning af angbildningsvärmet hos vattnet vid 0° C. Iskalori- metern har förut hufvudsakligen användts för att bestämma en viss värmemängd, som tillföres densamma. Härvid eger således smältning af isen rum. Att den likaväl funktionerar i omvänd ordning, kan pa förhand antagas och har af DIETERICI bekräf- tats. Härigenom kan ängbildningsvärmet bestämmas analogt med den af REGNAULT använda metoden för ångor vid låga tempera- turer på följande sätt. I kalorimeterns recipient införes en med en uppvägd kvantitet vätska beskickad kula, från hvilken vätskan genom en rörledning far destillera öfver antingen till en i en köldblandning nedsatt flaska eller, som DIETERICI gjort, till ett glasrör delvis fyldt med svafvelsyra eller fosforsyreanhydrid, om dessa uppsupa destillatet. I förbindelse med samma rörledning star en luftpump, genom hvilken trycket nedbringas något under | angans maximitension vid temperaturen i kalorimetern (vid is- kalorimetern således 0° C.). Fördelen med denna metod är den, att all korrektion såsom för värmeledning m. m. blifver obehöflig. Sedan DIETERICI efter den nu nämnda metoden med stor noggrannhet bestämt angbildningsvärmet vid 0”, begagnar han sig af-det så erhållna resultatet för att i motsatt ordning finna den mängd vattenånga, som upptager en viss volym (hvaraf angans spec. volym) vid en temperatur öfver eller vid 0°. >) Han låter nämligen ett visst rum, som pumpas lufttomt, fyllas med anga från det i kalorimetern nedsatta röret, och genom !) CHAPPUIS: Ann. de chim. et de phys. 15, sid. 498, 1888. 2) DieTERICI: Wied. Ann. 87, s. 494, 1889. 3) DiETERICI: Wied. Ann. 88, s. 1, 1889. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 539 kalorimeterns indikationer beräknar han ängans mängd. Pa detta sätt kan Gay-Lussac’ska lagen undersökas för ångor ända till mättningstemperaturen. Efter att hafva påvisat densammas giltighet för mättad vattenanga vid 0”, beräknar han med an- vändning af AVOGADROS sats Angans tryck vid samma temperatur. Härmed är således också en metod gifven att studera angtrycket öfver saltlösningar vid en så låg temperatur som 0”. Det var just för att utföra en dylik undersökning, som jag påbörjade mitt arbete med BUNSENS iskalorimeter. Då jag emeller- tid underrättades, att undersökningar af saltlösningar i vatten pågingo i Berlin, tänkte jag tillämpa det nämnda förfaringssättet på nägon annan vätska. Det är tydligt, att metoden bör vara känsligare, ju större ångbildningsvärmet är. Om man då ser sig om bland andra ämnen, finner man, att etylalkohol har ett ganska stort ångbildningsvärme, ehuru dock icke hälften så stort som vattnets. Vidare kan etylalkohol erbjuda sitt särskildta intresse bland annat såsom lösningsmedel för en mängd i vatten olösliga organiska föreningar. Det gäller således i första hand att under- söka, huruvida etylalkoholens ångbildningsvärme later med till- räcklig noggrannhet bestämma sig, och jag går nu att redogöra för utförandet af denna bestämning och börjar med nagra an- märkningar om BUNSENS iskalorimeter. Det torde icke vara olämpligt, att den som sysslat med ett instrument, som icke blott varit, utan fortfarande kan blifva till stor nytta för värmelärans utveckling, och som erbjuder så många — för att använda en skicklig experimentators ord — »capri- ciousnesses», !) meddelar sina praktiska rön om detsamma. I detta afseende är det att beklaga, att DIETERICI, som med sadan framgång skött detta instrument, icke lemnat några detaljerade uppgifter. En olägenhet med BUNSENS iskalorimeter, som torde vara omöjlig att alldeles bortskaffa, är dess bräcklighet. Här- vidlag kommer dock ej det minsta ansvaret på glasblasaren: denne bör hafva valt lämplig glassort och tillräckligt härdat glaset efter upphettningen. 1) O. PETTERSSON: Vega-expeditionens vetensk. iakttagelser II, s. 287. 540 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. Vidstaende teckning (fig. 1) lemnar en bild i genomskärning och i '/, naturlig storlek af det exemplar, jag senast arbetat med. Det yttre rörets väggar hafva en tjocklek af 1,9 mm., det sma- lare rörets (afledningsrörets) 1,5 mm. och det inre rörets (reci- pientens) 1 mm. Afledningsröret har en inre diameter = 5,5 mm. (I öfrigt torde figuren lemna tillräckliga upplysningar). Kalorimeterns fyllande till- gick på följande sätt. Sedan S den noga rengjorts med kalilut, klorvätesyra, alkohol och destil- leradt vatten, stäldes den upp och nedvänd i ett kärl med vatten (fig. 2) samt sattes me- delst ett ej alltför trångt glas- rör, som genom en inslipning slöt lufttätt till vid A, 1 för- bindelse med en kolf innehål- lande destilleradt vatten. Detta rör mynnade ut under vatten- ytan i kolfven. Från denna förde en annan rörledning till en luftpump efter att först hafva genomgatt en kolf, nedsänkt i en. bägare med kallt vatten. Under luftförtunning bragtes vattnet i Fig J. B till kokning, och sedan det (£nat. storlek.) fått fylla kalorimetern till en del, hölls vattnet så väl i denna som i kolfven i kokning, tills man kunde antaga, att luften blifvit utdrifven. Vattnet i kalorimetern kokade mycket vald- samt och explosionsartadt. På grund deraf får glasröret, som leder derifran, ej vara allt för trängt. När sedan vattnet fick strömma in i kalorimetern, kvarstannade alltid en gasblåsa längst upp, hvilken icke gick att få bort, om än kokningen upprepades flerfaldiga gånger. Men derigenom att man på lämpligt sätt ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 541 vände om kalorimetern, sedan denna jämte rörledningen upp- lyftats, steg gasbläsan upp i den senare och bortskaffades. Vattnet får ej släppas in hastigt, ty då kan det hända, att kalorimetern i samma ögonblick den blir full springer sönder på grund af den häftiga patryckningen (såsom det en gång hände mig). Sedan kalorimetern sålunda blifvit fylld med destilleradt vatten, fritt från luft, ända till mynningen C (fig. 1), infördes genom denna medelst en pipett med fin spets kvicksilfver, som nyss förut blifvit utkokadt och sedan förvaradt under likaledes utkokadt vatten. Man kunde nu lätt få kvicksilfret att undan- tränga vattnet och fylla kalorimetern efter behag t. ex. från A till B. Vattnet ofvanför B borttogs, och röret DC uttorkades under försigtig uppvärmning, medan luften utpumpades och er- sattes af torr. (Ett annat förfaringssätt användes med de första kalorimetrarna. Uttorkningen företogs först efter frysningen, då det fuktiga kvicksilfret borttogs och ersattes under upphettning af röret BC med torrt uppvärmdt kvicksilfver, som ifyldes genom en kapillärtratt). För att sedan få kvicksilfret att sluta till glaset utan luftblasor, är af största vigt, att röret och kvick- silfvermenisken äro fullkomligt rena. 542 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. Nu företogs frysningen, som verkstäldes sa, att en afkyld spritström leddes genom ‘recipientröret R (således i öfverens- stämmelse med den af BUNSEN !) föreslagna metoden). Afkyl- ningen försiggick i tvenne med till- och afledningsrör af glas försedda små bleckeylindrar (fig. 3), som voro nedsatta i en köldblandning (af snö eller is och koksalt) vid ungefär — 21° C. Dä afkylningen af spriten ej härigenom blef tillräcklig, till- sattes ett blyrör, som i några hvarf omslingrade bleckeylindrarna. Medelst en handpump drefs nu spriten fran ena cylindern genom Yttre luften. Iryck- och Sugpump. blyröret till kalorimeterrecipienten och derifran till den andra cylindern, från denna i motsatt ordning tillbaka till den första 0. s. v. Förut hade kalorimetern afkylts till O°:s temp. Tem- peraturen i rummet var temligen lag, i allmänhet ej öfver + 6°. Vattnet i kalorimetern öfverkyldes betydligt, och först efter 1/,— 1 timme, ibland längre, inträdde frysning. Det inre röret omgafs då i ett ögonblick med långa kristallnalar, som utgingo derifrån radielt och hade en något nedåtgående riktning. Kvicksilfver- 1) BUNSEN: Pogg. Ann. 141, s. 1, 1870. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 545 nivån i det smala röret ändrade sig pa samma gång betydligt !) (en gång 13 cm.). Sedermera fortgick frysningen mycket lätt och fick fortgå, tills kvicksilfret nått mynningen af röret. Isen ändrade småningom utseende och öfvergick rundt om recipienten till en klar homogen massa med jämn begränsningsyta utaät. Det rör, genom hvilket kvicksilfret skulle ledas ut från kalori- metern, blef derpå insatt. Detta var i ena ändan inslipadt i kalorimeterröret (se figur 1) och i den andra försedt med den af SCHULLER och WARTHA angifna spetsen. För att erhålla denna afsmältes ett glasrör med 1 mm. inre diameter, och den afsmälta ändan afslipades, tills en öppning på några tiondels Fig.4. Fig 2 millimeter uppstod. Närstaende figur 4 i genomskärning och i förstorad skala torde gifva en föreställning om dess utseende. Afledningsröret bör kunna insättas i kalorimetern sa, att ej någon luft stannar mellan glaset och kvicksilfret. Att fullt ex- 1) Om röret ej är för trångt och sätter för stort hinder mot den plötsliga vo- lymförändringen, synes mig att man ej behöfver frukta för kalorimeterns sprängning vid det kritiska tillfället för frysningen, då man följer BUNSENS metod, på grund af sjelfva sättet för isbildningen. Det torde ej sakna in- tresse, om här anföras de orsaker, som vållat förolyckande bland de af mig använda kalorimetrarna. Pä den första, jag använde, sprack det smala röret nere vid kröken under upphettningen för att bortdrifva vattnet mellan kvick- silfret och glaset, ett exemplar gick sönder vid fyllningen, och en tredje, som begagnats en längre tid, sprang sönder alldeles af sig sjelf utan någon yttre anledning, nedsatt som den var i nollgradigt vatten. 544 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. akt uppfylla denna fordran, torde emellertid vara omöjligt: Rundt om utvändigt kittades med en hopsmält blandning af harts och vax. Röret var böjdt så, som figur 5 angifver, och räckte med sin spets, då kalorimetern stod vertikalt, ungefär i jämnhöjd med kvicksilfverytan inuti. I afseende på kalorimeterns förvarande och skyddande mot yttre värmetillförsel under försöken voro anordningarna följande. Den fasthölls medelst ett lock af järnbleck i en bägare, fyld med destilleradt vatten och is. Vid de första försöken hade jag i vattnet nyfallen snö, men lät sedan vattnet frysa till is i bägaren rundt omkring väggarna och i botten, hvarjämte vatten- | INUITUBLINHLLNULDIUNLLINRG N H fig 6. Bägaren stod i en med lock försedd ytan täcktes af isbitar. zinkeylinder, denne åter på trenne temligen smala trästöttor i en tunna af trä (fig. 6) och kunde sålunda på alla "sidor omges med snö eller is. I tunnans botten var ett hål för aflopps- vattnet, som uppsamlades i en bleckränna, från hvilken det bort- leddes vidare. I zinkcylinderns och tunnans väggar voro springor för afledningsrören A och D. Spetsen af röret A doppade ned i en liten glaskopp med kvicksilfver. Denna stod på ett litet bord ©, som var försedt med tvenne fördjupningar för två sådana koppar. Genom en fjäderinrättning, som uppbar det lilla bordet, kunde detta sänkas ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 545 och pa samma gang vridas, och spetsen pa sa sätt hastigt och lätt sättas i hvilken kopp man ville. Om nu kvicksilfret fran kalorimetern var utdrifvet ända till spetsen och stod i förbin- delse med detsamma i koppen, kunde således genom koppombyte och vägning utrönas den ändring kalorimetern på en viss tid undergatt. Den särskilda anordningen med spetsen, hvarom förut nämnts, afser att vid ombyte af koppar åstadkomma kontakt. mellan kvicksilfret i röret och i koppen. Antag nu, att kalorimetern blifvit nedsatt i bägaren, säker kontakt vid spetsen eger rum, locket till zinkeylindern blifvit påsatt och denna rundt om omgifven med smältande snö, samt att tillräcklig tid förflutit, så att kalorimetern kan anses inträdt i sitt normala tillstånd. Hvilka anledningar till oregelbundna förändringar i detta tillstånd förefinnas? BUNSEN,!) som under användning af den ursprungliga metoden med ren snö omkring kalorimetern och graderadt rör observerat en oregelbunden gång hos kvicksilfverpelaren några dagar strax efter frysningen, synes ej hafva uteslutit möjligheten af en modifikation 1 den redan bildade isens volym såsom anledning dertill. Vore så förhållan- det, förlorade metoden sitt stora värde. SCHULLER och WARTHA hafva aldrig kunnat iakttaga något sådant med sina anordningar. Detta har bekräftat sig genom observationer af C. v. THUN ?) och DIETERICI. ?) O. PETTERSSON, ?) som accepterat endast SCHULLERS och WARTHAS förslag med vattnet, men deremot icke med vägningen, anser rummets temperatur på något sätt orsaka variationer i kvicksilfverpelarens läge. Det torde vara svart att inse, huru detta är möjligt, om rummets temperatur är konstant. De reela anledningarna till de observerade variatio- nerna torde i hvarje fall, om värmeledning utifrån den yttre luften — såsom förut tacite antagits — förhindras, kunna till- skrifvas olika fryspunkt hos vattnet i kalorimetern och utanför densamma och en således deraf uppkommande värmeledning 1) Bunsen: 1. e. 2) ©. v. THUN: Wied. Ann. 13, s. 84, 1881. 3) DreTtERICI: Wied. Ann. 33, s. 417, 1888. SOM PETTERSSoN: 1. c. 546 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. mellan kalorimetern och dess närmaste omgifning. En sådan olikhet i fryspunkten kan astadkommas antingen genom olikhet i trycket eller olika renhet hos vattnet inom och utom kalori- metern. Direkta undersökningar af C. v. THUN hafva visat tryckets inflytande. Mynningens höjd hos kalorimeterröret be- stämmer trycket inom kalorimetern. Genom att ändra den ändras frysningen. För att finna den höjd, för hvilken hvarken frysning eller smältning försiggår, bestämmer DIETERICI kalori- meterns tillstånd för två olika höjder och kan genom propor- tionering beräkna densamma. En höjdskillnad på 14 cm. be- tingade en förändring på 61,1 mg. kvicksilfver i timmen hos en af honom använd kalorimeter. Fryspunktsnedsättningen för 76 cm. är funnen = 0,0075° C. Således erfordrades endast en temperaturskillnad pa 0,0014° för att åstadkomma en ganska ansenlig variation. Fullt jämförbar med denna skillnad i frys- punkten är den, som förorsakas af en liten lätt förefintlig olik- het i det destillerade vattnet. En mg.-melekyl pa 10 kg. vatten betingar en fryspunktsnedsättning pa 0,0002—0,0004 grad C. Att erhålla samma renhet hos vattnet utom och inom kan anses mera som en tillfällighet, då ju det senare måste underkastas en längre tids kokning. Den höjd, som kalorimeterrörets spets bör inta, för att man skall erhålla en fix nollpunkt (hvarken frysning eller smältning) måste derför i hvarje fall bestämmas. Jag har gjort följande beräkning för att teoretiskt uppvisa den ungefärliga storleken af den värmemängd, som kan trans- porteras genom vattenlagret mellan isen i kalorimetern och den yttre väggen af densamma vid en temperaturskillnad af 0,001° C. För en ihålig cylinder med inre radie =r cm. och yttre radie = (r + e) cm., hvars begge ytor äro vid temperaturen A och B, är den värmemängd Q, som genomsläppes på 1 sek. genom ett stycke med höjden 1 cm., !) !) Se t. ex. JAMIN: Cours de Physique, II, 3:e fase. (4:e ed.) s. 197. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 547 der k är värmeledningskoöfficienten i absolut mått och log. na- turliga logaritmen. Antag här k = 0,00155 för vatten (= den af LUNDQVIST bestämda koöff.), A— B=0,001°, = OM Dr Blase sa blir Q = 0,000119 kal. pr sek. På en timme och för en 20 cm. lang cylinder blir Q = 0,859 kal. 1 kalori motsvarar 15,44 mg. kvicksilfver, och således astad- 13,26 mg. Hg., en siffra af samma storleksordning, som den af DIETERICI för en tryckskillnad pa 14 cm. (motsvarande en temperaturskillnad = 0,0014°), experimentelt funna. Värmeledningen är saledes en tillräcklig förklaringsgrund. Att man ej som O. PETTERSSON !) kan antaga olikhet i isens volym vid olika renhet hos vattnet, tror jag de flesta fysici, som sysslat med hithörande frågor, äro ense om. Den åsigten, som samme experimentator påstår några fysici hysa, att varia- tionerna inom kalorimetern skulle bero af förändringar i atmos- fertrycket, har jag icke återfunnit. Dessa variationer träffa ju lika väl isen utom som inom kalorimetern. Vid användning af de af SCHULLER och WARTHA införda förbättringarna torde der- för kunna anses bevisadt, att kalorimeterns gång blir fullkomligt regelbunden. Det behöfver knappast nämnas, att man bör tillse, att kvicksilfvertråden i rummet utanför snöhöljet ej ändrar stor- lek på grund af temperaturvexlingar. Jag vill nu nämna några ord särskildt om de två kalori- metrar, med hvilka jag sjelf utfört bestämningar. Genom en liten ändring af kalorimeterns läge i bägaren kunde mynningen 1) O. PETTERSSON: 1. ce. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:0, 8. 4 548 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. på röret höjas eller sänkas och således trycket regleras. Häri- genom erhölls en i det närmaste konstant nollpunkt. Hos den andra kalorimetern inträdde dock efter en tid en förändring, så att en kontinuerlig frysning, som dock var reguliär, pågick inom den. Denna förorsakades påtagligen genom förorening af vattnet i bägaren, något som lätt kunde inträffa vid den ofta förekom- mande användningen af köldblandningar, ES (F AE | Da jag nu redogjort för de allmänna anordningarna vid kalorimetern, äterstar att mn visa, huru den användes för bestämning af angbildnings- värmet. Den vätska, som | ZN x S skulie undersökas, infördes i a ) kalorimeterns recipient ge- NER nom ett 7 mm. vidt glasrör, i ena ändan utbläst till en Fig. få kula med tunna väggar och med ungefär 17 mm. dia- meter. Två olika sådana försöksrör användes (se fig. 7), af hvilka dock (1) endast i några få experiment. Det ena (1) var i andra ändan böjdt, och öfver denna kunde skjutas en kautschukslang, som sedan ledde till ett med kran försedt glasrör. Det andra (2) var rakt och försedt med en inslipning, i hvilken ett glasrör med kran kunde lufttätt insättas. Från detta gick rörledningen antingen till en kolf, nedsatt i en köldblandning, eller till rör med koncentrerad svafvelsyra. Härifrån gick en ledning till en luftpump, som antingen var en stöfvelluftpump eller kvicksilfver- luftpump. Genom ett sidorör stod ledningen i förbindelse med en manometer. Kalorimeterrecipienten var till en del fylld med kvicksilfver, som, när röret var nedsatt, steg till något öfver midten af densamma. Om nu röret blifvit fyldt med en lämplig ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 549 kvantitet vätska och vägts, sedan dess väggar invändigt torkats, antingen genom lindrig uppvärmning eller med en torr linnelapp, samt det med kran försedda röret lufttätt vidfogats, nedfördes det i kalorimetern, der det fasthölls medelst en kork, och sattes i förbindelse med luftpumpen. Sedan tunnan fyllts med snö och kalorimetern lemnats tillräcklig tid för att komma i sitt normala tillstånd, var experimentet färdigt att börjas. Kranen öppnades, luftpumpen sattes i gång och trycket nedbragtes under ängans maximitension vid 0° sa mycket, att den inträdande öfverdestil- leringen af vätskan blef tillräckligt hastig. Denna hastighet hade förut undersökts och bestämdes närmare under försöket genom att tid efter annan ombyta kvicksilfverkoppar och väga dem. Da all vätska kunde anses ha destillerat öfver, stängdes kranen, och efter en kvarts timme antogs temperaturen inom kalorime- tern utjemnad, hvarpå sista koppombytet och vägningen gjordes. Emedan försöken utfördes i ett mindre, oeldadt rum, med en temperatur (2°—7°) mellan det närgränsande rummets och yttre luftens, var det möjligt att genom luftvexling åstadkomma samma temperatur vid sista koppombytet som vid det första, så att kvicksilfret i röret utanför kalorimetern vid begge tillfällena också hade samma temperatur. Den värmemängd, som åtgått för ång- bildningen, mättes genom den tillökning i vigt, kvicksilfverkop- parna undergått, med en liten korrektion för kalorimeterns till- stånd. Utträngdes nämligen på n, minuter strax före experi- mentet a, mg. Hg. och på n, min. strax efter experimentet da mg. Hg., så blir korrektionen för de n minuter experimentet varar: nu flata I + 2 NO 5 mg. Detta förusätter således, att jag observerat kalorimeterns gång före och efter experimentet, hvilket ock till en början gjordes. Ett annat sätt att bestämma korrektionen användes vid de se- nare försöken. Emedan kalorimeterns gång visade sig regel- bunden, så länge kalorimeterrörets spets ej höjdes eller sänktes, bestämdes den genom att väga den mängd Hg., som utträngdes under en längre tid (en natt, ett dygn eller mer). Härur be- 550 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. räknades förändringen per minut. Jag ansag en sadan korrek- tion fullt tillförlitlig och användbar, om, såsom alltid var fallet, försöken ej börjades förrän efter en god tid (3 a 4 timmar), sedan röret insatts och snöhöljet omkring kalorimetern rubbats. Genom vägning af röret efter försöket bestämdes den öfverdestil- lerade vätskans vigt. Är denna p gram, det utträngda kvick- silfrets (korrigerade) vigt g milligram och betecknar a det antal milligram Hg., som uttränges för 1 medelkalori, blir angbildnings- värmet 2 för 1 gram af vätskan: er u ee ne (IL) ap För a har jag begagnat samma värde som DIETERICI,!) nämligen 15,440 mg., utgörande medelvärde ur försök af BUNSEN (15,41), SCHULLER och och WARTHA (15,442) och VELTEN (15,47). | Den vag, jag använde, stod i ett angränsande rum med vanlig rumstemperatur och tillät en precision af 0,1—0,2 mg. Kvicksilfverkopparna, som alltid flyttades med tång, fingo stå 1, timme i vågen, innan de vägdes. Glasrören, som noga af- torkades med en linnelapp, strax innan de hängdes på vågen, vägdes ej heller förrän efter !/, timme. Det raka röret, som vid de allra flesta försöken tjenstgjort, hölls slutet med en glas- propp. Af formel (1) synes, att endast relativa vigter behöfvas, hvarför blott enkelvägning utförts. Korrektion till lufttomt rum har skett för vätskorna. Jag kommer nu till den frågan, huruvida den ånga, som lemnar kalorimetern, utgöres af mättad ånga vid 0”. Emedan det tryck, manometern utvisar, i fall destilleringen skall ske med erforderlig hastighet, icke obetydligt understiger ångans maximitension vid 0°, kan man misstänka, att ångan bildas vid märkbart lägre temperatur. I afseende härpå hänvisas till DIE- TERICIS undersökningar ?) öfver vattenangan. Han har icke blott inom mycket vida gränser varierat den hastighet, med hvilken angan fått bilda sig, utan äfven begagnat olika rör, än af glas, 1) DiETERICI: Wied. Ann. 33, sid. 431, 1888. 2) Dirtericı: Wied. Ann. 37, sid. 494, 1889. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 551 än af platina. Under dessa olika förhållanden har han återfått samma värde på angbildningsvärmet, hvaraf han sluter, att ängan måste bilda sig högst obetydligt under 0°. På grund af kvick- silfverfyllningen i kalorimeterrecipienten är värmefördelningen också betydligt underlättad, något som jämte den länga tid, destilleringen tager, talar derför. Af de försök, jag sjelf gjort, framgar ej heller något särskildt inflytande af ångbildningshastig- heten, som betydligt varierats. Denna har 1 allmänhet varit mindre än hos DIETERICI, emedan jag varit hänvisad till endast glasrör. Då manometern befinner sig temligen långt från ång- bildningsstället, och ångan har att passera genom en ganska trång kran, är tydligt, att en ej obetydlig tryckskillnad kan ega rum mellan de båda ställena. Jag går nu att redogöra för de särskilda försöken. Då dessa med alkohol ej utföllo så gynnsamt, som jag hoppats, har jag pröfvat metoden på andra vätskor. Det var särskildt af intresse att se, om jag skulle återfå det af DIETERICI funna värdet för vatten, som så betydligt afviker från REGNAULTS bestämningar. Vidare har jag utfört några försök med blandningar af vatten ; och alkohol och ett par med kolsvafla. Mina första bestämningar gjordes på en etylalkohol, som framställts ur 98-procentig med eter denaturerad sprit genom destillering öfver bränd kalk. Endast det mellersta destillatet blef användt. Etylalkoholen förvarades i en med glaspropp väl sluten flaska, som öppnades sa kort tid som möjligt vid försöks- rörets fyllande. Detta, som var det böjda, sköljdes upprepade gånger med vätskan, innan den önskade mängden infördes. Den från kalorimetern öfverdestillerade alkoholen stannade till största delen i den i en köldblandning vid — 21” nedsatta kolfven. Trycknedsättningen skedde med stöfvelluftpumpen. I följande tabell, som torde förstås af sig sjelf med ledning af de öfver hvarje kolumn stående rubrikerna, återfinnas resultaten. 552 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. Etylaikoholens ängbildningsvärme vid 0” C. Tab. 1. zu Alkoholen Trycket | ent, (g SE) Kalorimeter- Ängbildniusst icke i mm. Hg. | Be TD GT korrektion. värmet för | = = 1 g. alkohol. 0.767 | 7-10 | 1 tim.: 2853.5 |30 min. före — 1.5 | | 30 » efter + 0.8 | ai! ih + tim. 0 en | 0.5563 8-9 25 min.: 1132.5 |30 min. före + 0.3 30. >» 880.5 30 >» efter + 5.5 | la. 18.5 |. 1t.10 min. 6.0 iR 1 t. 10 m. 2031.5 | ZI 0.7158 | 8-9 | 54 min.: 2649.2 34 min. före + 11.3 | | ee | | 54 min. + 85 240.0 Med. } = 239.37 Specifika vigten för alkoholen bestämdes efter försöken med pyknometer och befanns = 0.81657 vid 0”. Enligt noggranna bestämningar af MENDELEJEFF är ren etylalkohols spec. vigt — 0.80625 (0°). Den undersökta alkoholen ansåg jag derför ej obetydligt vattenhaltig. Genom interpolering i af MENDELEJEFF !) uppgjorda tabeller skulle den innehålla 3.4 % vatten. Min förnämsta omsorg härefter blef att framställa en så ren alkohol som möjligt och under dess förvarande och införande i röret, så vidt möjligt, hindra tillträdet af luftens fuktighet. Af samma slags sprit, hvaraf den förra blifvit framstäld, be- handlades en kvantitet med bränd kalk under 48 timmar. Vät- skan dekanterades och afdestillerades. Destillerades ånyo öfver vattenfritt kopparsulfat. I afsigt att borttaga det sista spåret af vatten begagnades derpa en i WURTZ: »Dictionaire etc.» och på andra ställen ?) rekommenderad metod att destillera öfver natrium. Af det nu erhållna destillatet uppsamlades särskildt blott det mellersta, utgörande endast en mindre del af den ur- sprungliga alkoholen, i en mindre, väl uttorkad flaska. Denna !) MENDELYJEFF: Zeitschrift für Chemie, 8, sid. 257, 1565. 2) Bland dessa: RoB. Otto und ADELB. RössınG: Ber. d. Deutschen Chem. Ges. N:o 10, sid. 1649, 1890. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 553 tillslöts genom en med tvenne glasrör liksom vid en vanlig sprutflaska försedd kork (fie. kautschukballong (P) kunde alkoholen utpressas genom spetsen (C), som eljest tillslöts med ett kautschukrör. D var ett U-rör med kaustikt kali för att insläppa endast torr luft i flaskan. Då alkoholen skulle införas ı försöksröret, som nu- mera var det raka, infördes spetsen (C) ett godt stycke i 8). N fig. Med tillhjelp af en mindre röret och, sedan vätskan insprutats i kulan och väggarna aftorkats, isattes glasproppen. I de 5 första försöken användes köldblandning, i de senare kulröret med svafvelsyra. Samma luftpump som förut. Etylalkoholens ängbildningsvärme vid 0” C. Tab. 2. | Ner. holen a at rr deu Ångbildn. | Yirt | före. IR Sat: korrektion. mängd, | Yärmet för ig = s 2" |1g. alkohol. 1 102733 11 30 min.: 464.0 34 » 116.3 26 > 391.630 min. före: + 34.0 | 1508 0.2/30- > efter: 0.0 | j | 1t.45m.: 972.1. 1t.30m.: + 51.0] 1023.1| : 242.46 2 0.2743 9 133 min.: 996.6/30 min. före: + 7.9 | | [15 >» 3.130 » efter: + 0.1 | 48 min.: 1002.7/:.' 48 min.: + 6.4|1009.1| 238.26 3 ‚0.3091 10—11 1 tim.: 939.625 min. före: + 0.3 | 15 min.: 210.130 > efter: 0.5 | 14.15m.: 1149.7.-1t.15m.: 1./1150.8) 241.13 4 |0.2592| 10-1140 min.: 575.4 | Er 389.730 min. före: + 0.0 18.08 0.1130 > efter: + 0.1 1t.30m.: 965.2]|'.:1t.30m.: + 0.2) 965.4|: 241.23 954 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. Tab. 2. (forts.) | Alko- FENA holens Try cket h Uttrangd Kalorimeter- Near. mm. | kvicksilfvermängd en vigt . korrektion. nes Hg. i mg. g. 5 10.5171) 7—8 130 min.: 1912.430 min. före: +0.2 Korr. Hg.- Ångbildn:s- värmet för res 18. alkohol. 20 >» 44.330 min. efter: —0.3 55 min.: 1956.7.: 55 min.: —0.1| 1956.6 245.06 | 6 | 0.0932) 10—11/35 min.: 282.530 min. före: —2.3 ar 9 64.4130 min. efter: + 0.6 50 min.: 346.9. 50 min.:— 1.4 345.5| 240.09 7 |0.1959] 10. 136 min.: 647.3|30min.före:—12.3 | a 99.865 » efter: —28.1 | | | 55 min TAG 55 mins 2a. 720 8 0.2130 10 pr. min.: — 0.421 | | | | 60; min: . 807.2:..60 min: 95:3 7822) Wesen 9 [0.1426 8 | De m MA | | 130 min.: 527.430 min.: —10.5| 516.9| 23477 | 10 |0.3232| 8-9 es = 02 30 min.: 1220.9\°.. 30 min.: — 10.4) 1210.5 242.58 11 0.2756) 10 80 min.: 939.0 30 > 113.2|pr. min.: — 0.318 | i | 60 min.: = 1052.21:. 60 min.: —19.1|1033.1| 4278 | 12 |0.46s7|10—11[30 min.: 471.7 | | 30 > 521.5 | 30 >» 531.7 | 30 > 271.1|pr. min.: — 0.215 2 tim.: 1796.0):.' 2 tim.: — 25.8) 1770.2 | 244.61 13 |0.3370 8 pr. min.: — 0.215 30 min.: 1276.2|°. 30 min.: — 6.5| 1269.7 244.02 Efter omdestillering af alkoholen öfver bränd kalk. 14 |0.3027| — pr. min.: — 0.215 45 min.: 1123.7|' 35 min.:.— 9.7 1114.0 15 |0.3527| 8—9 | pr. min.: — 0.227 82 u 33 min.: 1811.7|.: 33 min.: — 7.5| 1304.2 | 239.49) ” Med. 4 = 240.81 Då i försöken 12 och 13, som gjordes omedelbart i följd, en tendens till stigning i värdena visade sig, blef alkoholen om- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 555 destillerad, och nu inträdde en betydlig nedsättning i angbild- ningsvärmet. Af dess storlek, som ganska bra öfverensstämmer med de i Tab. 1 anförda försöken, kunde antagas, att ej heller denna alkohol var ren. Vid gjord bestämning af spec. vigten erhölls denna till 0.81527 (0°) saledes endast obetydligt mindre än den förras. Det är derför högst sannolikt att äfven andra föroreningar än vatten i väsent- lig mån ökat den spec. vigten öfver den af MENDELEJEFF gifna 0.80625. Efter alkoholens afdestillering från kulan i försöks- röret stannade ett tunt lager af något icke flyktigt ämne kvar, som dock var så ringa, att det ej genom vägning kunde bestäm- mas. Jag har sedan från en redogörelse öfver MENDELEJEFFS undersökningar af absolut alkohols spec. vigt och framställnings- sätt fått bekräftelse på den stora svårighet, som är förenad med att framställa och bibehålla ren absolut alkohol. Metoden med natrium är ej lämplig, emedan detta ämne ryckes med vid de- stilleringen. : Försöker man att destillera med natriumamalgam, så ryckes till och med kvicksilfver med. Om ren alkohol fär stå några timmar i beröring med torr luft, förändras den. Den är så starkt vattenupptagande, att äfven CaO,H, vid viss tem- peratur delvis beröfvas vatten. Ju renare man lyckas erhålla alkoholen, desto mer förlorar den sin lukt, hvarför det torde vara sannolikt, att den fullkomligt rena alkoholen saknar all lukt. REGNAULT har också anmärkt svårigheten att hålla alkohol oför- ändrad. På sid. 819 t. II af »Relation des experiences» heter det: »D’ailleurs il est difficile d’obtenir l’alcool a l’etat de purete, et ce liquide m’a presente des anomalies dans toutes les expe- riences de physique auxquelles je Pai soumis» Sa t. ex. har REGNAULT vid bestämning af totala angbildningsvärmet vid 78° vid olika tillfällen funnit 265,5 och 271,49, ') hvilket ej gerna kan hafva berott på något annat än olikhet i alkoholen. De flesta i förestående Tab. 2 befintliga afvikelser mellan de funna värdena kunna, på grund af hvad som nu blifvit anfördt, till- 1) REGNAULT: Rel. des exp. IT, sid. 910. 556 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. skrifvas en förändring af alkoholen. Men under sådana för- hallanden lämpar sig absolut alkohol föga för den i början af denna uppsats omnämnda metoden för angtrycksbestämning. Det är derför, som jag ansett mig böra afstå ifrån att ingä pa några försök i den riktningen. I de försök, som gjorts med destilleradt vatten, upptogs ångan i det med pimpsten och svafvelsyra fylda röret. Kvick- silfverluftpumpen användes. I öfrigt voro anordningarna de- samma som förut. Vattnets ångbildningsvärme vid 0° C. Tab. 3. SDR 3 | ; 2 Vattnets! Trycket Utträngd ee a Korn ent Ba N:r. | vigt i mm. |kvicksilfvermängd He.- fa Sö | He. i mg. : mängd. | le | | | | 1. 0.2748) 3 pr. min.: — 0.235 je 80 min.: 25627: 30 min.: — 7.01 2555.7| 602.54 2 1.0.2962 3.5—4.5/35 min.: 1053.6 SO 747.2 55» 974.5|pr. min.: — 0.235 2 tim.: 2773.3|°. 2 tim.: — 28.2] 2745.1| 600.21 3 | 0.3065 | 3—3.5 45 min.: 2289.2) | 0 >» 554.4 pr. min.: — 0.230 | I1t.15m.: 2843.6|:.' 1 t. 15 m. — 17.3| 2826.3| 597.23 Dels sasom kontroll, dels för att undersöka, om med denna metod blandningsvärmet lät uppvisa och bestämma sig, har jag utfört några försök med blandningar af vatten och alkohol (af den senast undersökta). Anordningarna voro såsom vid närmast föregaende försök. Trycket minskades småningom till under vattenångans tryck, emedan det, som sist destillerade öfver, utgjordes af nästan ute- slutande vatten, om detta ingick i blandningen till någon högre procent. Tvenne försök hafva mäst förkastas, emedan alltsam- mans icke destillerat öfver. I sista kolumnen (Tab. 4) angifvas beräknade värden för summan af angbildningsvärmet för vattnet ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 557 och alkoholen 1 1 g. blandning under antagande af vattnets ang- bildningsvärme = 600 och alkoholens = 238.9 (= medeltal af de två sista försöken). Blandningar af vatten och alkohol. Tab. 4. ; = [so orsa, | Beräkn. Vattnets och Utträngdt - . { Korr. Angbildn. värde e . „ |Procent BER 3 Kalorimeter- värmet : N:r. | alkoholens vigt |), kvicksilfver / Ira Ja om för i alkohol. |; korrektion. ES för le. 1 gram. 1 mg. mängd. > lvatten + LS blandn. Sa alkohol. 1 |Alkohol=0.2782| 93.98 Vatten =0.0178 | pr. min.: — 0.230 Sma=0.3060, 45 min.: 12073): 45 min.: — 10.3) 1197.0) 261.90 | 260.62 | Ir - | | Fi 2 lAlkohol=0.2196 74.24 40 min.: 1129.6 | | Vatten =0.0792| 3a 430.1 pr. min.: — 0.212] | | t Sma=0.2988 I1t.15m.: 1559.7.-1t.15m.:—15.9|1543.8 338.02 | 331.92 3 |Alkohol=0.1570| 59.83 |33 min.: 947.2 | Vatten =0.1054 SU» 162.3 | Sma=0.2624 9er > 468.8 | 20 > 32.7 pr. min.: —- 0.225) 1 #. 38 m.:/1611.0]|*: 1.38 m.:— 22.0 1589.0| 392.20 | 383.96 Differenserna mellan de två sista kolumnerna angifva blaud- ningsvärmet vid 0” under antagande af att ångor af vatten och alkohol blanda sig med hvarandra utan värmeutveckling. Man finner: Blandn.-värmet Procent alkohol. fo bland INT RAS medel kal I ER NE se lt 0) DIES DU N a A a ELEENE 24 » DuPrRÉ och PAGE!) hafva funnit vid ungefär 17°: Se a RL SAL RENE KO DIS Sa REL Vr ER EA FE A ET I De RE oe: a a SEJ a ål e fisk ROR ADS HÖNS EA a SR 4) Dupré und Page: Pogg. Ann. Ergb. V. 221, sid. 221, 1871. 558 SVENSSON, OM BUNSENS ISKALORIMETER. Då enligt J. THOMSEN !) blandningsvärmet aftager, då tempera- turen stiger, sa att det i närheten af 78° är 0, sa synes öfver- ensstämmelsen nöjaktig.. Man far naturligtvis ej fordra stor noggrannhet, da blandningsvärmet är så litet i jemförelse med angbildningsvärmet. Sasom en kontroll kunna dock de gjorda bestämningarna tjena. Till sist vill jag anföra ett par bestämningar af kolsvaflans üngbildningsvärme vid 0°. Dessa skedde vid samma tillfälle och med samma hjelpmedel, som de i Tab. 1 meddelade försöken utfördes. Kolsvaflans ängbildningsvärme vid 0” C. Tab. 5. ET Kol- Utträngdt | Korr o NE | Nr [örnen Er | 6: | vaaaeree gt.ıg. + INS Jä mans g. kolsvafla., 1 | 2.2172 |30 min.: 8045.0/30 min. före: + 5.2 18) 3 5.1130 > efter: + 0.4 45 min.: 8050.1|.- 45 min.: + 4.2] 3054.35 | 89.22 2 1.5352 |45 min.: 295.9 | | 25 > 650.8 | 15105 455.4 | 1t.47m.: 742.930 min. före: + 0.4 | 30 min.: 120 JOBS Retter. dl | BUR NES DIR BI VA Ls AE RNE 89.83 | Med. A = 89.52 För att kunna jemföra de erhållna resultaten med af REG- NAULT bestämda värden på ångbildningsvärmet, erfordras känne- dom om sambandet mellan de olika värmeenheterna. Härmed är man ännu icke fullt på det klara. Under det att ur obser- vationer af ROWLAND och DIETERICI öfver värmets mekaniska ekvivalent skulle följa, att 1 medelkalori = 1.0144 REGNAULTS kal.,?) 1) J. THOMSEN: Thermochem. Untersuchungen I, sid. 78. 2) N. EKHOLM: Sur la chaleur lat. de vap. de l’eau etc., sid. 24, Bih. t. K. S. Vet. Akad. Handl. Bd. 15, Afd. I, N:o 6. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 559 har deremot N. EKHOLM kommit till annat resultat. Genom diskussion och omräkning af REGNAULTS egna undersökningar öfver vattnets spec. värme har han funnit 1 medelkalori = 1.003558 REGNAULTS kal.!) och att den Regnaultska kal. är i det närmaste konstant mellan 0 och 30 grader. (REGNAULT sjelf far 1 medelkal. = 1.0050 vanl. kal.). Emedan, som EKHOLM anmärker, vid beräkning af REGNAULTS kalori, REGNAULTS egna undersökningar måste läggas till grund, har jag ansett det på så sätt erhållna af EKHOLM beräknade värdet (1.00358) mest acceptabelt. För etylalkohol erhålles ur mina bestämningar i Tab. 1 och de 2 sista ı Tab. 2, för hvilka den gjorda spec. vigt-bestämningen gäller, såsom medeltal ångbildningsvärmet vid 0° C.= . . 239.14 med. kal. (spec. vigt [1 med.] = 0.81592 vid 0”). REGNAULT har funnit 236.5 vanl. kal. eller 235.7 med. kal. För vatten har jag erhållit ångbildn.-värmet vid 0° (Tab. 3) = 599.92 med. kal., ett värde, som är större än DIETERICIS 596.75 med. kal. enligt samma metod bestämda, men som närmar sig det ur REGNAULTS undersökningar enligt EKHOLMS beräkningar funna 602.02 ?) med. kal. För kolsvafla har jag funnit (Tab. 5) ångbildn.-värmet vid 0°—= 89.52 med. kal. och REGNAULT 90.00 vanl. kal. eller . . . ...8.68 > > Förestående undersökning är utförd ar 1890 på Uppsala Universitets Fysiska Institution, till hvars Prefekt Hr Professor THALÉN jag hembär ett hjertligt tack. !) N. EKHOLM: 1. ce. sid. 27. 2) N. EKHOLM: 1. e. sid. 29. 560 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 512.) London. Royal observatory, Greenwich. Introduction to the astronomical observations. 1892. 4:0. Results of the astronomical observations. 1892. 4:0. > >» magnetical and meteorological observations. 1892. 4:0. » >» >» spectroscopic and photographic observations 1892. 4:0. » Meridian observations of stars made at the R. Observatory, Cape of Good Hope. 1885 —87. 4:0. Catalogue of 1,713 stars, for the equinox 1885°0 from observations made at the R. Observatory, Cape of Good Hope. 1894. 4:0. Meteorological office. Meteorological charts of the Red Sea. 1895. Fol. Madrid. AR. Academia de ciencias exactas, jisicas y naturales. Memorias. T. 16. 1895. 8:0. Mexico. (omision geologica. Boletin. N. 1. 1895. 4:o. Moscou. societe Imp. des naturalistes. Bulletin. 1895: N:o 2. 8:0. München. K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Histor. Cl. Bd 21: Abth. 1. 1895. 4:0. Sitzungsberichte. Philos.-philol. u. hist. Cl. 1895: H. 2. 8:0. » Math.-physikal. Cl. 1895: H. 2. 8:0. New York. American museum of natural history. Annual report. Year 1894. 8:0. Paris. Societe geologique de France. Bulletin. (3) T. 22(1894): N:o 10; 23(1895): 6. 8:0. Philadelphia. Academy of natural sciences. Proceedings. 1895: P. 1. 8:0. — Wagner free institute of science. Transactions. Vol. 3:P. 3. 1895. 8:0. — American philosophical society. Transactions. N.S. Vol. 18: P. 2. 1895. 4:0. Proceedings. Vol. 34(1895): N:o 147. 8:0. Plymouth. Marine biological association. Journal. N. S. Vol. 4: N:o 1. 1895. 8:0. Riga. Naturforscher- Verein. Die Jubiläumsfeier am 27. März (8 April) 1895. 8:o. Rio de Janeiro. Observatorio. Annuario. 1894—95. 12:0. Roma. Ministero della pubblica istruzione. Indici e cataloghi. 1—4: Vol. 1: Fasc. 1-10; 2: 1-4; 5: Vol. 1-3; 6— 7: Vol. 1: Fasc. 1-3; 8: Vol. 1: Fasc. 1-3; 9—11: Vol. 1: Fasc. 1-4; 12: Fasc. 1-4; 13— 14: Fasc. 1; 15: Vol. 1: Fasc. 1-4. 1885— 95. 8:0. Rostock. Universität. Academische Schriften 1894/95. 85 st. (Forte. & sid. 596.) 561 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 8. Stockholm. Uber Zuschlagsprämien und einige damit zusammen- hängende Fragen. Von Dr. Hans TISELIUS. [Mitgetheilt 9. Oktober 1895 durch M. Fark.] Die Lebensversicherungstechnik ist, wie der Name angiebt, derjenige Theil der Versicherungswissenschaft, dessen Gegenstand die mathematische Behandlung gewisser in das Gebiet der Ver- sicherung auf das menschliche Leben fallenden Probleme ist. Es ist somit die Aufgabe der Lebensversicherungstechnik, für jedes in das genannte Gebiet fallende Problem, das überhaupt eine mathematische Behandlung zulässt, eine Lösung zu finden. In- dessen scheinen uns die Probleme, mit denen die Versicherungs- mathematiker der Gegenwart sich beschäftigen, sehr einseitiger Natur zu sein. Die Konstruktion von Mortalitätstafeln und damit zusammenhängende Fragen wie Ausgleichungsmethoden u. a. m., das Aufstellen von Formeln für die Berechung der Netto- prämie und der Prämienreserve für mehr oder weniger zusammen- gesetzte Versicherungsarten sind fast die einzigen versicherungs- technischen Fragen, denen die Fachzeitschriften ihre Aufmerksam- keit widmen. Es giebt jedoch Fragen von vielleicht ebenso grosser Tragweite, die, obgleich sie in der Versicherungspraxis täglich vor- kommen, soviel wir wissen, keine oder jedenfalls eine sehr geringe Beachtung gefunden haben. Darunter gehören die Fragen über die Berechnung der Zuschlagsprämie. über die Ermittiung des Rück- kaufswerthes einer Lebensversicherungspolice, über die Prineipien, die bei der Umwandlung einer Versicherungspolice nach einem anderen Tarife als dem ursprünglichen anzuwenden sind u. s. f.) ') Nachdem Obiges niedergeschrieben wurde, ist »Mathem. Techn. Kapitel zur Lebensversicherung» von C. L. LANDRÉ, Jena 1895 erschienen, in welchem Werke einige Kapitel der Behandlung dieser Fragen, jedoch nach gauz aun- deren Principien als in dem vorliegenden Aufsatze, gewidmet sind. 562 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Es scheint, als hätte man diese Fragen als für eine streng mathematische Behandlung weniger geeignet angesehen und die- selben deshalb als gar keine technischen, sondern vielmehr als dem rein administrativen Gebiete der Versicherungsthätigkeit angehörige betrachtet. Wie verfährt man zum Beispiel bei der Berechnung der Zuschlagsprämie? Eine gewisse willkürliche Norm — gewöhnlich ein gewisser Procentsatz der Nettoprämie —- wird a priori für dieselbe aufgestellt, ohne dass man es sich auch nur klar gemacht hat, welchen Bedingungen dieser Zusatz genügen soll. Bedenkt man nun, dass diese Zuschlagsprämie nach all- gemeiner Praxis 15 bis 20 % der Nettoprämie beträgt, so kann man nicht umhin, über die Leichtfertigkeit zu erstaunen, womit die Frage über ihre Grösse abgefertigt wird, während man der Konstruktion der Nettoprämie die allergrösste Aufmerksamkeit widmet. Die Tarifprämie ist von diesen beiden Faktoren, der Nettoprämie und der Zuschlagsprämie, abhängig, und die Ver- änderung der Nettoprämie, welche durch die Zugrundelegung einer neuen Mortalitätstafel verursacht wird, kann in der That für die Tarifprämie von weit geringerer Bedeutung sein als ein veränderter Princip bei der Berechnung des Zuschlages es sein würde. Die Grösse der Zuschlagsprämie ist freilich bei der Berech- nung der Prämienreserve ohne Bedeutung, und diesem Umstande dürfte es in der That zuzuschreiben sein, dass man dieser Frage im Vergleich mit der Konstruktion der Nettoprämie so wenig Aufmerksamkeit geschenkt hat. Andrerseits aber hängt die Frage über die Zuschlagsprämie mit mehreren anderen Fragen der Versicherungstechnik, beispielshalber mit den Fragen über Rückkauf, Reduktion oder Veränderung einer Lebensversicherungs- police, Vertheilung des Gewinnes u. s. w. eng zusammen. Hat man nun ohne von irgend einer mathematischen Theorie aus- zugehen die Zuschlagsprämie willkürlich konstruirt, so ist selbst- verständlich auch für jene sekundären Fragen keine mathema- tische Theorie zu gewinnen, sondern man ist fortwährend auf die reine Willkür hingewiesen. Unter solchen Verhältnissen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 565 gelangt man indessen nie zu der nothwendigen Einheitlichkeit der verschiedenen Theile der Versicherungstechnik, diese werden gar nicht oder nur lose aneinandergefügt, und die Folge davon tritt als eine Menge Inkonsequenzen und Uneigentlichkeiten in der Praxis hervor. Schon früher hatte ich Gelegenheit darauf aufmerksam zu machen. In einem Aufsatze »Die Principien bei Änderung eines Lebensversicherungsvertrages» (»Gjallarhornet» 28 April 1894) habe ich einige der besagten Inkonsequenzen, wie sich dieselben in den schwedischen Lebensversicherungsgesellschaften gestalten, dargethan; und in einer späteren Abhandlung »Über das Auf- stellen neuer rationeller Principien in Bezug auf Rückkauf, Re- duktion und Veränderungen der Lebensversicherungsverträge über- haupt I: Über den Rückkauf» (Försäkringsföreningens tidskrift 1894) habe ich der Frage über die Berechrung des Rückkaufs- werthes eine besondere Behandlung gewidmet und dabei gezeigt, wie eng diese Frage mit derjenigen über die Zuschlagsprämie zusammenhängt. Der Zweck des folgenden Aufsatzes, der gewisserinassen als eine Fortsetzung meiner letztgenannten Ablıandlung betrachtet werden kann, ist theils eine mathematische Theorie der Zu- schlagsprämie zu geben, theils zu zeigen, wie einige Probleme der Lebensversicherungstechnik sich im Zusammenhange mit dieser Frage gestalten. Über die Zuschlagsprämie. Wir nehmen an, dass von A, Neugeborenen ee LE RE laut der Mortalitätstafel nach resp. Da N au. Jahren noch am Leben sind. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. No 8 5 204 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Bezeichnen wir ferner dureh p den gewählten Zinsfuss, durch w die von der Mortalitätstafel angegebene Tiebensgrenze, und führen wir folgende Bezeichnungen ein lee 03 Ba = ID == Id De N Mas T, = 140% +! Z0.= 2 Das: Nehmen wir nun an, dass eine Lebensversicherungsanstait sich verpflichtet, beim Tode einer beim Zutritt a-jährigen Person auszuzahlen Mo, Kronen, wenn der Todesfall im Laufe des ersten Versicherungsjahres eintrifft M, » > > > » > > zweiten » > Mn —1 » > » » > » > n:ten > > us und Hays Kronen am Anfang des ersten Versicherungsjahres, In: » > > » zweiten > In—1, » » > » on:ten » US Sccol: alles unter der Voraussetzung, dass der Versicherte damals am Leben ist, so ist der gegenwärtige Werth W, dieser Versicherung offenbar (fv) (44 2 [La +: MM: + Dh: ee] i=0 W.= u) ei) wenn man nämlich die Erstattungen beim Todesfalle an das Ende jedes Versicherungsjahres verlegt. (Siehe meine Abhand- lung »Über Sterblichkeit, Prämien- und Gewinnberechnungen in der Lebensversicherungstheorie,» Abt. II). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 565 Die Gleichung (1) ist die Grundformel, die wir als Aus- sangspunkt für unsere weiteren Untersuchungen wählen, indem sämmtliche Versicherungsverträge, die wir im Folgenden be- trachten werden, sich als Specialfälle der obigen allgemeinen Versicherungsart rubrizieren lassen. Die Formel DD W, 1 — =" DENE 2 “ IDG +n ( ) giebt offenbar an, was am Ende des n:ten Jahres von dem Risico W, übrig ist, d. h. den bis zu diesem Zeitpunkte diskon- tirten Werth aller in Folge des Versicherungsvertrages seitens der Anstalt noch zu leistenden Auszahlungen. Statt durch die Entrichtung der einmaligen Prämie W, kann die Versicherung erworben werden durch eine konstante jährliche Prämie spa während s Jahre, bestimmt durch die Formel W, wo ‚A. den Wertli der temporären Leibrente während s Jahre für eine beim Eintritte a-jährige person bezeichnet; und für den erforderlichen Kapitalüberschuss nach n Jahren finden wir den Ausdruck W, NOS, = Way a El) wo die Leibrente ‚_„R.+„ durch O0 zu ersetzen ist, wenn 0. >>. 8: Die Versicherungsformen, welche wir im Folgenden betrachten werden, sind die in dem reinen Lebensversicherungsbetriebe am häufigsten vorkommenden, nämlich die Kapitalversicherung auf den Todesfall und die sogenannte gemischte Lebens- und Kapital- versicherung, in beiden Fällen mit Prämienzahlung entweder während der ganzen Versicherungsdauer oder während eines Theils derselben. Die Nettoprämien bei diesen Versicherungen ergeben 566 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. sich mit der grössten Leichtigkeit als specielle Fälle aus den all- gemeinen Formeln (1) und (3). Indem wir nun die Frage über den Zuschlag auf diese Netto- prämie aufnehmen, haben wir zuzusehen, welche Verpflichtungen ausser der Auszahlung der Versicherungssumme die Anstalt durch einen solchen Versicherungsvertrag übernimmt. Es wird dann nothwendig sein, nicht nur die rein theoretischen Prineipien, auf welche die Lebensversicherungsidee basirt ist, zu berücksichtigen, sondern auch die Art, auf welche diese Idee zur Verwirklichung gelangt, oder mit anderen Worten die Grundsätze, die von einer Anstalt, welche die Lebensversicherung als Geschäft bestreibt, zu befolgen sind, in Betracht zu ziehen. Schon wegen des Ab- schlusses des Versicherungsvertrages muss die Anstalt direkte Ausgaben wie für die ärztliche Untersuchung, Abschlussprovision u. s. f. machen, Ausgaben, die wir unter die gemeinschaftliche Benennung »Abschlusskosten» zusammenfassen wollen. Während des ganzen Laufes der Versicherung hat die Anstalt ferner eine gewisse jährliche Ausgabe für die Verwaltung derselben zu be- streiten, die sogenannten Verwaltnungskosten; und es liegt in der Natur der Sache, dass sowohl diese als die Abschlusskosten durch die von dem Versicherten entrichteten Prämie bestritten werden müssen. Was nun für’s Erste die Abschlusskosten betrifft, so werden wir uns bei der Bestimmung des Zuschlages auf die verschiedenen Prämien von dem Grundsatze leiten lassen, dass diese Kosten als von dem Beitrittsalter, der Versicherungsart und der Art der Prämienzahlung unabhängig zu betrachten und demnach pro- portional dem Versicherungsbetrage zu setzen sind. Hierzu finden wir uns vor Allem dadurch veranlasst, dass die Abschluss- provision, die ja den grössten Theil der Abschlusskosten verschlingt, in den meisten Fällen nach Procenten des Versicherungsbetrages berechnet sind. Demgemäss wollen wir den zur Deckung der Abschlusskosten für eine in einer der obigen Kategorien von Versicherungsformen gehörende Versicherung von 1 Kr. zurück- zulegenden Betrag durch & bezeichnen. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 567 Was dagegen die Verwaltungskosten betrifft, so zeigt sich ein wesentlicher Unterschied zwischen den Fällen, wo die Ver- sicherung prämienpflichtig, und denjenigen, wo dieselbe prämien- frei ist. Zuerst bemerken wir, dass die jährliche Ausgabe für die Verwaltung einer prämienpflichtigen Versicherung als in zwei Theile zerfallend betrachtet werden kann, wovon der eine für die Bestreitung der Agenturkosten als z. B. für die Einkassierung von Prämien u. a. m., der andere für die Verwaltung der Ver- sicherung im Hauptbureau in Anspruch genommen wird; dem- gemäss theilen wir auch den jährlichen Verwaltungsbeitrag, den wir durch b, bezeichnen, in zwei Theile & und &, den genannten Zwecken entsprechend. Was die Bestimmung dieser beiden Quantitäten & und & angeht, so scheinen gewisse Gründe dafür zu sprechen, dass die erste derselben proportional der jährlichen Nettoprämie (p), die letztere dagegen konstant, unabhängig vom Beitrittsalter wie von der Versicherungs- und Prämienzahlungs- art, gesetzt werde. Die Incassoprovision wird ja nach gewissen Procenten des Prämienbetrages berechnet, und die Agenturkosten wachsen ja in Folge dessen in demselben Masse wie die Prämien- einnahme steigt. Die Verwaltungskosten des Hauptbureaus, d. h. die Kosten der Buchführung, der Ausschreibung von Prolonga- tions-quittenzen etc. müssen dagegen als von der Höhe der Prä- mie ziemlich unabhängig betrachtet werden, und es scheint daher angemessen, dieselben nach Procenten der Versicherungssumme zu schätzen. Wir setzen demgemäss für eine den betreffenden Versicherungskategorien angehörige Versicherung im Betrage von 1 Kr. =& FE OPEN wo d und & Konstanten sind, unabhängig von Beitrittsalter, Versicherungs- oder Prämienzahlungsart. Bei einer prämienfreien Versicherung kommen die Agentur- kosten in Wegfall; aber auch die Kosten des Hauptbureaus, die wir wie in dem vorhergehenden Falle proportional der Ver- sicherungssumme setzen, müssen wir als in Folge der Prämien- bi 68 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. freiheit der Versicherung in gewissem Masse reducirt ansehen. ‘Nehmen wir also an, dass für die Bestreitung der Verwaltungs- kosten einer prämienfreien Police im Betrage von 1 Kr. ein jähr- licher Betrag 8 erforderlich ist, so haben wir zwischen 8 und & die Relation DIENEN, welches die einzige Relation zwischen diesen beiden Quantitäten ist, die eine rein theoretische Betrachtung an die Hand giebt. Nach diesen einleitenden Betrachtungen gehen wir jetzt zur Bestimmung des Zuschlags für die verschiedenen Arten der ein- fachen und der gemischten Lebens- und Kapitalversicherung über. Bei der allgemeinen Kapitalversicherung auf den Todesfall mit einmaliger Prämienzahlung haben wir in Formel (1) kl = = =, AN zu setzen und finden dann für diese Prämie den bekannten Ausdruck Vi STEL 0)RA a 3... ee wo Ru= 5: a wie gewöhnlich den Werth der sofort beginnenden lebenslänglichen Leibrente bezeichnet. Um den Gesammt- oder Brutto-werth der Verbindlich- keiten, welche die Anstalt durch diesen Versicherungsvertrag übernommen hat, zu ermitteln, haben wir indessen unseren obigen Betrachtungen gemäss und indem wir bemerken, dass die Ver- sicherung während des ersten Jahres prämienpflichtig, seitdem prämienfrei ist, in Formel (1) un N L, =0 + 0V, + e Din ne Bi ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 569 zu setzen und finden dann für diesen Bruttowerth WW, den Ausdruck W.=Viy+0a+0dV,i +te+B-IRo. . 202.6) wo !R, den Werth der ein Jahr aufgeschobenen lebenslänglichen Leibrente bezeichnet. Hätte die Anstalt eine Versicherung der in Rede stehenden Art zu einem Preise gleich dem obigen Gesammtwerth W, der Verpflichtungen abgeschlossen, so würde sie ohne Rücksicht auf eine Avance gehandelt haben. Die von dem Versicherten ent- richtete Prämie wird für gewisse bestimmte Zwecke in Anspruch genommen, von denen jedoch keiner das Interesse der Anstalt vertritt. Soll die Lebensversicherung als Geschäft betrieben werden — soll übrigens auch andernfalls die nöthige Sicherheit gewon- nen werden —, so muss foglich dieser Kapitalwerth der übernom - menen Verpflichtungen mit einem gewissen Zuschlage belastet werden, welcher gleichsam die Avance der Anstalt ist. Bezeichnen wir denselben durch y, so finden wir als Ausdruck für die ge- sammte einmalige Prämie IF Wo an = Mai Jä a wo V,„ die reine Nettoprämie und RN) den Gesammtzuschlag bezeichnen. Ausser den schon eingeführten Konstanten a, 8, d und e haben wir folglich eines rationellen Verfahrens bei der Bestim- mung der Zuschlagsprämie halber noch eine Quantität y ein- führen müssen. Wir machen nun bezüglich dieser Quantität dieselbe Annahme wie bezüglich der erstgenannten, nämlich dass sie von dem Beitrittsalter des Versicherten und von der Art der Versicherung und der Prämienzahlung unabhängig sei. Wir sind nämlich der Ansicht, dass eine Versicherungsform dem Ver- sicherten ebenso vortheilhaft (billig) wie die andere sein soll und 70 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. dass daher die Anstalt keinen Grund hat bei einer Versicherungs- form auf eine höhere Avance als bei der andern zu rechnen. Auch das Beitrittsalter soll die berechnete Avance nicht beein- flussen, sondern dieselbe soll für alle Versicherten und Ver- sicherungen dieselbe sein. In der That sind die fünf Konstanten, die wir nun eingeführt haben a, ß, ;, 0 und e hinreichend, um den Zuschlag auf sämmtliche Prämien, welche innerhalb des Rahmens der gewöhlichen Lebens- oder der ge- mischten Lebens- und Kapitalversicherung fallen, nach unseren festgestellten Prineipien zu fixiren. In den schwedischen Versicherungsanstalten berechnet man den Zuschlag zur Nettoprämie stets nach der Formel DEU LES RET OR RET wo p die Nettoprämie, 5 den Gesammtzuschlag und u und v Konstanten, deren Werthe lediglich von der Versicherungs- und Prämienzahlungsart, nicht aber von dem Beitrittsalter, abhängig sind. Dass ein nach der Gleichung (8) bestimmter Zuschlag auf die einmalige Prämie wirklich, unter Voraussetzung einer rich- tigen Bestimmung der Konstanten u und », die oben für den- selben aufgestellten Bedingungen genügen kann, lässt sich leicht zeigen. Für die einmalige Bruttoprämie finden wir nämlich, wenn der Zuschlag nach der Gleichung (8) bestimmt wird, den Ausdruck Bu=Va-t ul. v, und wenn wir davon den Gesammtwerth W, aller von der Anstalt übernommenen Verbindlichkeiten nach der Gleichung (6) subtrahieren, so finden wir als Ausdruck des Prämienüberschusses (der Avance) y=P,— Wi =(u — d)V, + v—E—a— BR, oder auf Grund der Gleichung (5) und der Relation ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 571 al »—- ud a WZErd) Ku) or AR. Soll nun y von dem Beitrittsalter a unabhängig sein, so muss der Koefficient des R,„ im obigen Ausdruck = (0 sein, und zur Bestimmung von u und » erhält man folglich die Gleichungen (ao) on 00 uU—d—a+v—e+ß=Y und daraus durch Auflösung ssdainian Bes ai | .(9) a lei, u 10 welche Gleichungen u und » als lineare Funktionen der Konstan- ten a, 8, 7, 0, € bestimmen. Als Ausdruck für den Gesammtzuschlag D, auf die ein- malige Prämie haben wir somit ausser der Gleichung (7) den Ausdruck 7 a) Bu=(ö- Vu +23 +? a0) | -— (0) wozu wir noch einen damit gleichwerthigen hinzufügen können nämlich Be=(e +9 + VER (EB) + +la+r il o]R, (1) den wir in dem Folgenden wiederfinden werden. Die nächste Versicherungskategorie, die wir betrachten wollen, ist die Kapitalversicherung auf den Todesfall mit lebenslänglichen Jahresprämien. Die Nettoprämie wird dann angegeben durch die Formel Vans! fbe = m Lola ER BALD) Um den Gesammtwerth der durch diesen Versicherungs- vertrag von der Anstalt übernommenen Verbindlichkeiten zu 572 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. finden, haben wir in Gremässheit unserer vorhergehenden Be- trachtungen in Formel (1) zu setzen MM N i I, =a+06pa+E I Er ODE und finden dann für diesen Bruttowerth W, den Ausdruck W„=1—(1—o)k. + a + (dpa + &)Ra - - - (18) den wir durch die Quantität y oder die von dem Versicherungs- vertrag berechnete Avance zu erhöhen haben, um den Kapital- werth der von dem Versicherten zu entrichtenden jährlichen Bruttoprämien zu ermitteln. Demgemäss erhalten wir, voraus- gesetzt dass die Versicherung durch Zahlung einer konstanten jährlichen Prämie ohne Antrittsgeld zu erwerben ist, als Aus- druck für die gesammte jährliche Bruttoprämie Pr =Pa + ga + pa +84 7, oder indem wir @ ham | by = Opa + E I ini ae (CE) 8, | Dazu, + b, är bi setzen, SEA Då är ba 9 wo b„ den Gesammt-Zuschlag bezeichnet. Die durch b,, d, und b, bezeichneten Theile dieses Zuschlages bezwecken resp.: 1) die Amortisation der Abschlusskosten, 2) die Deckung der laufenden Verwaltungskosten, 5) die Erzeugung der s. g. Avance der Anstalt. Hierbei findet also ein beachtenswerther Unterschied von dem vorhergehenden Falle statt. Die Abschlusskosten und die Avance werden nicht mit ibrem vollen Betrage schon während des ersten ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:08. 575 Versicherungsjahres, sondern erst nach und nach im Laufe deı Versicherungsdauer entrichtet; die ersteren werden von der Anstalt vorgeschossen, und der entsprechende Betrag nebst der berechneten Avance macht eine Schuld des Versicherten aus, welche dieser allmählig durch die Prämie zu tilgen hat. Sehen wir jetzt zu, ob in diesem Falle ein mittels der gebräuchlichen Gleichung (8) bestimmter Bruttozuschlag unseren oben aufgestellten Bedingungen genügen kann. Die Gleichung by + by + by = kiPa + V giebt nach Eintragung der Werthe von b,, b, und b, laut Gleichungen (14) RF Öpa + nz durch Lösung dieser Gleichung in Bezug auf y erhält man 0 Og u PRE oder nach Eintragung des Werthes von pa, laut Gleichung (12) ren 20 oe) a Hl Zeit: Soll y von dem Beitrittsalter « unabhängig sein, so muss der Koefficient für R, =0 sein, weshalb die obige Gleichung in die zwei folgenden zerfällt: Be (u 0) 0) vzu—d—a, welche u und v als Funktionen der Konstanten «&, d, y und & bestimmen, indem wir erhalten u=a+d+y | v=e + (0 + 7) (1 — 0) CE) und als Ausdruck für den Gesammtzuschlag ergiebt sich »,=(a+d+YyPatEe+le+y)i—o).. . -(16) 574 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Auch in diesem Falle ist also eine Bestimmung des Brutto- zuschlags mittels der Gleichung (8) unter Beibehaltung der für den Zuschlag aufgestellten Bedingungen ınöglich. Wir gehen jetzt zur Betrachtung der Kapitalversicherung auf den Todesfall mit abgekürzter Prämienzahlung — Prämien- aufhör nach s Jahren — über. Die Nettoprämie wird dann angegeben durch die Formel Vi 1—(1— Ita = en Um den (Gesammtwerth der durch diesen Versicherungsvertrag von der Anstalt übernommenen Verbindlichkeiten zu ermitteln, haben wir in Gemässheit unserer obigen Betrachtungen und indem wir bemerken, dass die Versicherung während der ersten s Jahre prämienpflichtig, dann aber prämienfrei ist, in Formel (1) ba a NS I, = 6 + Of Eg U, Lo ae One Din ae NEU eh zu setzen, und finden dann für diesen Bruttowerth den Ausdruck W.=1—(1-—o)Ra + a + (Opa + e)sBa + PB Ra: (18) wo "Ra, den Werth der s Jahre aufgeschobenen Leibrente be- zeichnet. Diesen Bruttowerth hat man, um den Kapitalwerth der von dem Versicherten zu entrichtenden jährlichen Brutto- prämien zu finden, durch y oder die von dem Versicherungs- vertrage berechnete Avance zu erhöhen. Demgemäss ergiebt sich, vorausgesetzt, dass die Versicherung durch eine konstante Jahresprämie ohne Eintrittsgeld erworben werden soll, folgender Ausdruck für die gesammte jährliche Bruttoprämie JA E Aa NEG = sPa Ar PER + ÖPa + E + p ME u + i oder indem wir ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1865, N:0 8. 575 [04 u Re | by = Ospa + & | De 19 3 on ( Vb Är SET A el J) er | 5 Rn I dög = lp se Da SO DR) setzen, De De REV SA oa ERE “u (LONG) wo ‚da den Gesammtzuschlag bezeichnet, b,, b, und b, dieselbe Bedeutung wie bei der lebenslängiichen Prämienzahlung haben und b, denjenigen Theil des Zuschlages bezeichnet, welcher jähr- lich zurückgelegt werden muss, um die nach dem Aufhören der Prämienzahlung zur Deckung der Verwaltungskosten nöthigen Mittel zu bereiten. Wir wollen jetzt zusehen, ob ein durch die gewöhnliche Gleichung (8) ermittelter Bruttozuschlag in diesem Falle unseren Bedingungen genügt. Die Gleichung by + by + by + by = UPpa + V giebt nach Eintragung der Werthe von b,, by, d, und b, laut Gleichung (19) und Auflösung in Bezug auf y 7 = (u — spa + (v — Ra — a — PB: "Ra: Substituirt man den .Werth von spa. laut Gleichung (17) und wendet die bekannten Leibrentenformen ben Fr In Fra IRRE an, so nimmt die obige Gleichung nach einigen Reductionen die folgende Form an 0 a ee ol co). — "Riv —e+B]:. . . (20) Ponieren wir für’s erste s Konstant und a variabel, so fordert die Gleichung (20), insofern derselbe konstante, von a unab- 576 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. hängige Werthe von u und » genügen sollen (da zwischen RR, und 1) dass jeder der Koefficienten für R„ und :R. = 0 ist oder ve (fu — 0) (1 — 0) vy—e+0=0, woraus rn ii — Ö 1 are 0 v=Ee—ß folglich „kit nähuein lo Da nun y in Folge seiner Bedeutung keine negative Quan- tität sein kann, folgt also, dass der Bruttozuschlag für diesen Fall sich nicht aus der Gleichung DEI Da + V bestimmen lässt, insofern die dem u und » gegebenen Werthe vom Beitrittsalter unabhängig sein und unsere Zuschlagsbeding- ungen aufrecht erhalten werden sollen. Hingegen kann man natürlich den Werth einer dieser Konstanten beliebig fixieren und dann den Werth der anderen (welcher dann von a und s abhängig wird) aus der Gleichung (20) bestimmen, so dass un- seren Bedingungen genügt wird. Fixieren wir den Werth von « genau wie bei der Kapital- versicherung auf den Todesfall mit lebenslänglicher Prämien- zahlung oder laut Gleichung (15) zu u=a+öd+y und setzen wir statt » die Quantität PE ne (21 Die Gleichung (20) giebt dann für die Bestimmung dieser (Juantität KR Ma + AZ O)Rı RR —e Bl, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 977 woraus durch Auflösung eo. ee NHR) Durch die Formel a, [8 + (e + nü=olk _ (os, sba = (A& + Ö + Y)sPa + €— R, wird also der Gesammtzuschlag auf die Nettoprämie spa an- gegeben. Machen wir in dieser Formel s=1, d. h. gehen wir zu dem einmaligen Prämienzuschlag über, so erhalten wir ba = Ba = (a + + y)Va + (€— p) + [8 + (a + 7) lo) oder unsere schon gefundene Formel (11). Machen wir hingegem s = wW — a, d. h. gehen wir zur lebenslänglichen Prämienzahlung über, so nimmt die Gleichung (23) die Form w—aba = ba = (0 + + Y)Pa + € + (0 + 7) (1 — 0) an, d. i. Formel (16). Die Gleichung (23) schliesst also die vorhergehenden Fälle als specielle Fälle ein, was ja auch der Fall sein muss, wenn die nothwendige Kontinuität bezüglich des Zuschlages erlangt werden soll. Untersuchen wir nun, wie die Quantität ,4,, durch die Gleichung (22) bestimmt, bei verschiedenen Werthen von a und s varlirt. Sind a und a, zwei Beitrittsalter und ist a, > a, so müssen die folgenden Ungleichheiten statt finden en > Raz non | 5 Dar Dart a LS) De D Die erste von diesen giebt ja an, dass nach & Jahren die Prämien- reserve bei Versicherung auf den Todesfall für eine beim Eintritte a,-jährige Person grösser als für eine a-jährige ist, und die letztere giebt an, dass die einmalige Prämie für eine reine Kapitalversicherung mit Auszahlung des Versicherungskapitals nach % Jahren für eine a,-jährige Person kleiner ist als für eine 378 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. a-jährige, und diese Ungleichheiten finden beide bei über einer gewissen Grenze liegenden Werthen von a und a, statt. Andere Werthe der Beitrittsalter als diejenigen, welche diesen Ungleich- heiten genügen, können wir bei dieser Betrachtung auslassen, da solche bei den hier in Rede stehenden Versicherungsarten nicht vorkommen. Von den Ungleichheiten (24) ergiebt sich ie: Bark EL a os Dich, Dosis Dur: - Dy Durch Multiplikation und Anwendung der Formel ; ID gasa ea, — Dr ING +5 a erhält man hieraus Na + FK > IR, +% = - : Ra AR RA und durch Anwendung der Formel Ro == Jan va Ha ergiebt sich hieraus R. > Ye +& Ra sRa EK Auf Grund dieser Ungleichheit finden wir leicht, dass wir la +% = ol haben müssen oder dass bei wachsenden Werthen des Beitritts- alters a die Quantität ‚A sich mindert, wenn s konstant gehalten wird, und für a=w—Ss ihren kleinsten Werth erreicht, in welchem Falle wir ns =E TT (@ = 7) (1 ET 0) oder den laut Gleichungen (15) bestimmten Werth von » bei lebenslänglicher Prämienzahlung erhalten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 579 Aus der Ungleichheit s+ klva > slöa ergiebt sich unmittelbar, dass s+ kha < ha Für fallende Werthe von s nimmt folglich bei unveränderten Werthen von a die Quantität ‚A, zu, und erreicht ihren grössten Werth für s= 1, indem wir denn ae 0 + [6 ++ Y)Ü—o)]R haben. Die hier entwickelte Methode für die Berechnung der Zu- schlagsprämie für die verschiedenen Arten der Lebensversicherung lässt sich in allen Einzelheiten auch auf die sogenannte gemischte "Lebens- und Kapital-Versicherung anwenden. Soll das Kapital nach k Jahren, von dem Anfang der Versicherung an gerechnet, ausgezahlt werden, so hat man nur statt der lebenslänglichen Leibrente A, die temporäre ;R, und bei abgekürzter Prämien- zahlung statt der aufgeschobenen lebenslänglichen Leibrente sR,, die aufgeschobene temporäre Leibrente , ‚R, in die angeführten Formeln einzutragen, um die entsprechenden Formeln für die gemischte Versicherung unmittelbar zu erhalten. Aus der obigen Analyse der Zuschlagsprämie ergiebt sich unzweifelhaft das Vorhandensein eines gewissen rationellen Zu- sammenhanges zwischen den Zuschlägen der verschiedenen Prä- mien nicht nur für eine und dieselbe Versicherungsform, sondern auch für die verwandten Formen. Ist nun dieser nothwendige Zusammenhang nach den üblichen Zuschlagsmethoden in den Tarifen der schwedischen Versicherungsanstalten vorhanden ? Wie früher gesagt, ist bei diesen Anstalten der Brutto- Zuschlag durch Formel (8) bestimmt, und für alle Arten ein- facher oder gemischter Lebensversicherung hat u denselben Werth Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 8. 6 580 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. nämlich u = 0,1. Der Werth von » hingegen ist von der Prä- mienzahlungszeit abhängig. Bei der Kapitalversicherung auf den Todesfall mit lebenslänglicher Prämienzahlung ist » = 0,0025, bei derselben Versicherung mit abgekürzter Prämienzahlung ist für s> 25, v = 0,0030 Ns = 94V = 0,0031 »..8 — 1099 —:0,0045 URSSEEn Für s=1 oder einmalige Prämienzahlung erreicht » seinen grössten Werth » 30,06% Da wir gefunden haben, dass für die lebenslängliche Prämie eine Bestimmung des Zuschlags nach Formel (8) möglich ist, wenn man nur den Quantitäten u und » die in Formeln (15) angegebenen Werthe giebt, so ist es einleuchtend, dass kein theoretisches Hinderniss sich der Richtigkeit einer Bestimmung dieses Zuschlags nach der Formel b=0,1p + 0,0025 entgegenstellt. Es ist alles davon abhängig, ob die Konstanten a, y, d und & den Gleichungen 01 =0ae+0+7 I 0.0005 (oa ON ER . (25) genügen können, ohne dass dadurch eine praktische Ungereimt- heit entsteht oder mit anderen Worten ohne dass diesen Quan- titäten Werthe beigelegt werden, welche mit ihrer Bedeutung oder mit der Erfahrung der Anstalten nicht übereinstimmen. Andrerseits giebt die Gleichung (10) offenbar an die Hand, dass die Methode der schwedischen Anstalten, den Zuschlag auf die einmalige Prämie zu berechnen, keine rationelle sein kann. Schreiben wir nämlich diese Gleichung unter der Form (11), so finden wir, dass, wenn ınan, wie es diese Anstalten thun, in der ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 581 Gleichung (8) der Quantität u für diese Prämie denselben Werth wie für die lebenslängliche Prämie giebt, nämlich u=qa+ Ö + 79 die Quantität », die in solchem Falle, unserer früher eingeführten Quantität ‚A. (sieh Seite 579) gleich wird, nicht konstant bleiben kann, sondern von dem Beitrittsalter abhängige Werthe annimmt. Dies war a priori schon dadurch klar, dass der obige Werth von u nicht der in den Gleichungen (9) angegebene ist. Die (Gleichungen u=a+d0+y und ß n=60— sr = Br lassen sich nämlich nicht mit einander vereinbaren, da dies für «, 8 oder y einen unmöglichen Werth voraussetzen würde. Da bei wachsenden Werthen von a die Werthe von j4. abnehmen, ist es einleuchtend, dass die schwedischen Anstalten mit ihrem konstanten Werthe von » für die den höheren Bei- trittsaltern entsprechenden einmaligen Prämien einen relativ zu hohen Zuschlag berechnen. !) Auch bei abgekürzter Prämienzahlung während mehr als eines Jahres wird für die den höheren Altern entsprechenden Prämien der Zuschlag relativ zu hoch bestimmt. Wählt man nämlich für diesen Fall denselben Werth von u als bei der lebenslänglichen Prämienzahlung, so nimmt » in der Gleichung (8) den Werth DE de an, und es ist oben nachgewiesen worden, dass die Quantität sla bei wachsenden Werthen von a abnimmt. Wir wollen nun diese Abtheilung mit einer Tafel über die (srösse der nach unserer Methode konstruirten Zuschlagsprämie schliessen. Es wird dann nöthig sein, den Konstanten «, ß, y, ') Dass der Zuschlag, im Ganzen genommen, ein zu niedriger ist, geht aus dem folgenden hervor. 582 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. d, € gewisse Zahlwerthe beizulegen, und um eine kritische Ver- gleichung der schwedischen Bruttoprämien zu erhalten, werden wir unsere Konstanten so zu bestimmen suchen, dass in beiden Fällen die lebenslängliche Prämie ungefähr dieselbe wird. Wir ponieren somit 002 8 = 0,0004 | y = 0,03. 2 SR d = 0,05 | & = 0,0006 = 1,5 8 | d. h. wir veranschlagen die Abschlusskosten auf 2 % der Ver- sicherungssumme, die jährlichen Verwaltungskosten einer prämien- freien Police auf 0,4 pro mille, die Centralverwaltungskosten einer prämienpflichtigen auf 0,6 pro mille und die Agenturkosten auf 5 % der Nettoprämie, und nehmen als Avance oder Sicher- heitszuschlag 30 Kr. pro 1,000 Kr. Assekuranz an. Mit diesen Werthen der Konstanten erhält man bei lebenslänglicher Prämien- zahlung laut Gleichung (15) (Zinsfuss 4 %) u = 0,020 + 0,050 +0,30 = 0,1 v = 0,0006 + 0,050 - 0,03846 = 0,002523 also bis auf die 5:te Dezimalstelle dieselben Werthe, welche die schwedischen Anstalten anwenden. Die folgende Tafel giebt die Werthe der Quantität v an, und zwar für eine Versicherung auf 100 Kr., aber mit Prämien- zahlung während 1, 5, 10, 15, 20, 25 und 30 Jahre für die in der ersten Kolumne angegebenen Beitrittsalter, unter der Voraus- setzung, dass der Quantität «u stets der Werth u = 0,1 gegeben wird, mit anderen Worten also die Werthe unserer Quantitäten un el AL UST. mit der unter (26) gegeben Bestimmung der Konstanten und Zugrundelegung der Mortalitäts-Tafel der 17 Engl. Gesellschaften und einem Zinsfusse von 4 % a ıla sÅa oda 15a oola 95da soka 30 4,21 0,94 0,54 0,40 | 0,34 | 0,30 0,28 35 4,00 0,90 0,51 0,39 0,33 0,29 0,28 40 3,76 0,84 0,48 0,37 0,31 Ma NEO 45 3,47 0,78 0,45 0,35 0,30 0,27 0,26 50 3,15 0,72 0,42 0,33 0,29 0,27 0,26 55 2,80 0,65 0,39 0,31 0,27 0,26 0,25 60 244 0,58 0,35 0,29 0,26 0,25 0,25 enter 1,0 0,50 | 045 0,40 0,35 0,30 0,30 Werthe. Auffallend ist in dieser Tafel der allzu niedrige Zuschlag auf die einmalige Prämie nach dem gegenwärtigen Principe. Die Tafel spricht übrigens für sich selbst ohne eines Kommentars zu bedürfen. Man könnte einwenden, dass die von dieser Tafel ange- gebenen Zahlwerthe der Quantitäten ‚A, keine Bedeutung haben, weil die Bestimmungen der Konstanten (26) willkürlich sind. Diese Willkürlichkeit ist doch nicht so gross, als man zuerst zu glauben geneigt ist. Wir müssen nämlich bedenken, dass man bei diesen Bestimmungen von der Voraussetzung ausge- gangen ist, dass der jetzt gebräuchliche Bruttozuschlag bei der Versicherung auf den Todesfall rationell festgestellt worden ist, eine Voraussetzung, der, wie wir gesehen haben, kein theoretisches Hinderniss im Wege steht. Unter solchen Umständen kommt es darauf an, dass den Gleichungen (25) durch solche Werthe der Konstanten genügt wird, welche nicht zu praktischen Un- gereimtheiten führen. Dass der Werth d = 0,05 dem Resul- tate der Wirklichkeit ziemlich nahe kommt, wird man sowohl aus anderen Gründen als besonders daraus ersehen können, dass die Incasso-provision allein gewöhnlich 3 % der Bruttoprämie beträgt. Ist der Werth von d dermassen fixiert, erhalten wir, insofern der ersten der Gleichungen (25) genügt werden soll, @+Yy=0,05: 584 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Dieser Gleichung kann durch Werthe für &« und y, die praktisch möglich sind, genügt werden; ein Abschlusskostenbe- trag von 2 % der Versicherungssumme lässt ja sehr wohl einen positiven und in jeder Hinsicht möglichen Werth von y zu. (Welche Werthe jeder besonderen dieser Quantitäten beigelegt werden, ist in der That für die Bestimmung des Bruttozuschlags von keinem Belang, da nur ihre Summe in dem Ausdruck für så, enthalten ist.) Die andere der Gleichungen (25) giebt dann als Werth der Quantität e & = 0,0006. Die Wahl von 8 muss hingegen ziemlich willkürlich gemacht werden; man sehe nur zu, dass der Ungleichheit pe genügt werde. Andererseits beeinflusst der Werth von £ sehr wenig die Quantität 4, in Folge der Beschränkung der mög- lichen Werthe von £, die von der obigen Ungleichheit bedingt ist, II. Über Rückkaut. »Versicherungspolicen, die seit mindestens 3 Jahren in Kraft sind, werden von der Gesellschaft, wenn sie prämienpflichtig sind, mit ?/,, wenn sie prämienfrei sind, mit ”/,, des mathematischen Versicherungswerthes zurückgekauft,» so lautet die Regel, nach _ welcher seit längerer Zeit die meisten schwedischen Anstalten den Rückkaufswerth einer Police berechnen. Wie unrichtig dem Principe nach diese Bestimmung ist, nach welcher das Opfer, das der Versicherte beim Austritte bringen muss, grösser wird, je älter die Versicherung und je grösser die Gefahr die Versicherungssumme auszahlen zu müssen ist, wie unförmlich in ihrer Anwendung sie ist und welche tech- nischen Uneigentlichkeiten dieselbe in der Praxis mit sich bringt, das alles habe ich in meinem vorigen Aufsatze über diesen Ge- -ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 585 genstand nachgewiesen. Es wurde auch daselbst angedeutet, wie man durch gewisse Betrachtungen über die Natur der Zuschlags- prämie ein neues und gerechteres Princip für die Berechnung des Rückkaufswerthes ermitteln könne. Mit den Formeln für die Zuschlagsprämie, die es uns in der vorhergehenden Abtheilung gelungen ist aufzustellen, ist es jetzt möglich dieses Princip konsequent durchzuführen und dadurch eine völlig rationelle und gerechte Methode für die Konstruktion des Rückkaufswerthes zu finden. Wir können diesem Princip die folgende allgemeine Formu- lierung geben: »Der Rückkaufswerth einer Versicherung ist der Betrag, um welchen der Werth sämmtlicher Verbindlichkeiten der Anstalt gegenüber dem Versicherten grösser ist als der Werth sämmtlicher Verbindlichkeiten des Versicherten gegenüber (der Anstalt.» (Man vergleiche hiermit die Definition des s. g. mathemati- schen Werthes als des Betrages, worum der Werth der Netto- Verbindlichkeit der Anstalt gegenüber dem Versicherten grösser ist als der Werth der Netto-Verbindlichkeit des Versicherten :gegenüber der Anstalt.) Sehen wir jetzt zu, wie sich dieses Princip in seiner An- ‘wendung auf unsere in der vorhergehenden Abtheilung behan- (delten Versicherungsformen gestaltet. Nehmen wir denn zuerst den allgemeinsten. Fall der Kapitalversicherung auf den Todes- fall, nämlich mit s-jähriger Prämienzahlung, so ist durch Formel (18) der gegenwärtige Werth der Gesammt-Verbindlichkeit der Anstalt gegenüber dem Versicherten beim Abschliessen des Ver- ‚sicherungsvertrages angegeben, und die Formel W, LA R = d0a Ar OM Or DM oiebt an, welcher Theil der jährlichen Bruttoprämie für das Er- füllen dieser Verbindlichkeit in Anspruch genommen wird. Die Formel Mi I Ve ar (dspa + een Ze Ba (27) 586 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. giebt ferner an, vorausgesetzt dass s>n, was nach n Jahren von dem Risico W, übrig ist, oder mit anderen Worten den bis zu diesem Zeitpunkte reducierten Werth aller restierenden Verbindlichkeiten der Anstalt gegenüber dem Versicherten; und als Ausdruck für den nach n Jahren erforderlichen Kapitalüber- schuss finden wir folglich nach Formel (4), nachdem die Werthe von 5, b, und 5, laut (19) eingetragen worden sind, den Aus- druck | jä, a Res, = a+n— sPa lee n Ir Bl Ras NEE R en >= stla [04 Skatt a+n sfta oder indem wir tes, = Ve 4n 7" sPa's— aha +n Ra sOn = Ra +n 7 2 i en stla setzen, offenbar = 5 6 [04 Res, = res, + 8: son — RR se Mast AR al o. (CAN), S 'a Die Quantität res, bezeichnet hier offenbar die mathemati- sche Reserve der Versicherung oder den s. g. mathematischen Werth derselben, die Quantität 8 -,o,, die nichts anderes ist als die mathematische Reserve einer aufgeschobenen Leibrente im Betrag von £ Kr., die zum erstenmal nach Aufgehör der Prämien- zahlung und dann jährlich, so lange der Versicherte am Leben, auszuzahlen ist, und mit s-jähriger Prämienzahlung, bezeichnet offenbar den Betrag, der, nachdem die Versicherung prämienfrei geworden, für die Bestreitung der Verwaltungskosten zurückgelegt sein muss. Die Quantität 8 ag n endlich bezeichnet das nach n Jahren Rückständige von der Schuld des Versicherten an die Anstalt für die von derselben vorgeschossenen Abschlusskosten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 587 Für n>s, d. h. nachdem die Versicherung prämienfrei geworden, nimmt Formel (28) folgendes Aussehen an Res, —=res, + ß 5 Ba +n9 welche Formel auch für s=1 d. h. für einmalige Prämienzahl- ung gilt. Für s= w-—.a oder lebenslängliche Prämienzahlung finden wir > & 2 Res, = res, —- R, ea. Die hier entwickelten Formeln für den erforderlichen Kapital- überschuss zeigen, dass ausser der mathematischen Reserve eine s. g. Verwaltungsreserve für Fälle mit abgekürzter Prämien- zahlung und Freipolicen unter den Fonds der Anstalt erforderlich ist. Von einer solchen Verwaltungsreserve wissen aber die mei- sten schwedischen Anstalten nichts, der ganze Bruttozuschlag wird während des Fortganges der Prämienzahlung verschlungen und nach dem Aufhören derselben müssen die prämienpflichtigen Versicherungen allein die Verwaltungskosten bestreiten. Das Unrichtige dieses Verfahrens liegt zu Tage und bedarf keines Nachweises, Andrerseits giebt das in unseren Formeln auftre- tende negative Glied an, dass die Anstalt als in gewissem Masse berechtigt angesehen werden kann, den gegenwärtigen Werth derjenigen Theile der Zuschlagsprämien, die für die Amortisation der Abschlusskosten berechnet sind, als einen Theil ihres Ver- mögens zu betrachten. Indessen kommt in den schwedischen Anstalten keine Amortisation der Abschlusskosten, sei es nach der sogenannten »Zillmerschen» Methode oder nach irgend einer anderen, vor; und wir sind gewiss weit entfernt, für diesen Zweck Verminderung der mathematischen Reserve zu empfehlen, die nach unserer Ansicht vor Allem bei ihrem vollen Werthe erhalten werden muss. Wir haben nur auf Grund der Bedeu- tung dieses Verhältnisses für unsere folgenden Untersuchungen auf dasselbe hinweisen wollen. In Gemässheit unseres oben festgestellten Principes für die Berechnung des Rückkaufswerthes finden wir bei abgekürzter 588 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Prämienzahlung als Ausdruck für den uk an Bee nach n Jahren den Ausdruck A TR Wiesn — Pa ! en oder nach Eintragung der Werthe von W,;„ und ‚?, nach den Formeln (27) und (19) (19 a) EEE ns SSR NG . Ä=res, + P >: sOn — Für s = 1 erhält man A mes, äg und fürrs=w-—.a & + m a FR A = res, — welche Formeln den Rückkaufswerth für resp. einmalige und lebenslängliche Prämienzahlung angeben, die erstere übrigens für alle prämienfreien Versicherungen auf den Todesfall gültig. Setzen wir & R a tat stla d(b,) = d(b,) = SR "s— Re +n)9 wo wir also unter d(b,) und d(b,) die bis zum Zeitpunkte für die Berechnung des Rückkaufswerthes diskontierten Werthe der mit 5, und b, bezeichneten Theile des Zuschlags verstehen, und bezeichnen wir den mathematischen Werth res, durch m, so kann der generelle Ausdruck für den Rückkaufswerth folgender- massen geschrieben werden A=m+Pß- 0 — db, +:b;), unter welcher Form wir denselben in unserer vorigen Abhand- lung über diese Frage angegeben haben; (die daselbst mit 5, bezeichnete Quantität entspricht dem d, dieses Aufsatzes). Wenn man die Rückkaufswerthe nach dieser Methode kon- struirt, so erhalten die Versicherten beim Austritt aus der An-: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 589 stalt ihr volles Recht, aber auch die Anstalt hat ihr Recht gesichert, indem sie sich sowohl für die vorgeschossenen Ab- schlusskosten, die der Versicherte der Anstalt schuldet, als für die beim Fortbestande des Versicherungsvertrages berechnete Avance kreditiert. Wie ersichtlich, ist die Grösse des Rückkaufsbetrages im Wesentlichen von den Werthen abhängig, die man den Quan- titäten bir ba, bå giebt oder mit anderen Worten von den Konstanten «a, ß, y. Sollen sämmtliche Versicherungen beim Abschliessen des Rückkaufsvertrages mit gleicher Gerechtigkeit behandelt wer- den, so ist es also nothwendig, wenn der Rückkaufswerth nach unseren obigen Formeln berechnet werden soll, dass der Zuschlag auf die verschiedenen Prämien rationell berechnet worden ist, damit der nöthige Zusammenhang zwischen denselben vorhan- den ist. Durch die in der vorhergehenden Abtheilung entwickelte Methode für die Bestimmung des Zuschlags wird dies der Fall, und erst durch die Anwendung derselben erreicht die jetzt an- gegebene Methode für die Berechnung des Rückkaufswerthes die erwünschte Vollendung. Hier möchten nun einige Tafeln gegeben werden, um zu zeigen, wie sich die nach dieser neuen Methode konstruirten Rückkaufswerthe in einzelnen Fällen gestalten. Wir müssen in- dessen denn von solchen Werthen des Zuschlags, beispielshalber den auf Seite 583 angeführten ausgehen, welche den in der vor- hergehenden Abtheilung aufgestellten Bedingungen, genügen. Wir erhalten in diesem Falle die folgenden zwei Tafeln, welche die Rückkaufsbeträge in Procenten der Versicherungssumme für die ersten 20 Jahre der Versicherungsdauer bei einer Versicherung auf den Todesfall a) mit lebenslänglicher, 5) mit 20-jähriger Prämienzahlung angeben. Zum Vergleiche ist auch der mathe- matische Werth in die Tafeln mit aufgenommen. 590 - - TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. DM: b) | Versiche- Mathema- 'päckkaufs. |: | Versiche-| Mathema- Räckkaufe- rungs- tischer a rungs- tischer we « dauer. Werth. | dauer. Werth. Jahr. % % | Jahr. % % 1 0,933 | — 4,020 1 1,606 | — 3,222 2 1,893 | — 3,012 2 3,272 | — 1,376 | 3 2,886 | — 1,970 3 5,009 0,549 4 3,912 | — 0,892 4 6,813 2,550 5 4,968 0,216 5 8,687 4,630 6 6,062 1,365 6 10,640 6,798 id AON FN 7 12,672 9,041 8 | 3,773 8 14,785 11,404 9 9,560 | 5,038 9 16,989 13,854 10 10,807 6,347 I) 19,287 16,411 11 12,092 7,697 11 21,678 19,073 12 13,426 9,097 | kli 24,176 21,356 3 14,800 | 10,540 | _ es 26,780 | 24,757 14 16,216 | 12,027 a 29,192 | 27,783 15 17,668 13,551 15 32,314 30,933 16 19,154 ar 16 35,251 34,215 | 17 20,666 16,699 17 | 38,301 37,628 18 22,209 18,319 18 41,478 41,188 19 23,776 | 19,965 19 44,784 44,897 20 | 25,369 | 21,637 20 48,227 | 48,765 Dass die oben angegebenen Rückkaufswerthe nicht mit den in meinem vorigen Aufsatze angeführten übereinstimmen können, erhellt daraus, dass diese nach der bisherigen Methode für die Zuschlagsberechnung konstruirt sind, während jene nach der in der vorhergehenden Abtheilung dieses Aufsatzes vorgeschlagenen Methode berechnet sind. Unsere jetzt gefundenen Rückkaufsbeträge beziehen sich also auf wesentlich neue Prämien und lassen sich nicht auf die jetzi- gen anwenden. Die Bedeutung der in Anfang der Versicherungszeit auf- tretenden negativen Rückkaufswerthe ist zu klar, um irgend eines Nachweises zu bedürfen. Diese Versicherungen verursachen beim ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:0 8. 591 Austritte des Versicherten der Anstalt einen Verlust oder we- nigstens eine Verminderung der berechneten Avance, und das Recht den baaren Rückkaufsbetrag zu bekommen dürfte daher nicht eintreten, sobald dieser einen positiven Werth erhält, son- dern erst etwa ein Jahr nachher, damit die Anstalt beim Ab- falle der jüngeren Versicherungen entschädigt werde. III. Uber Reduktion und Änderung eines Versicherungs- vertrages. Verlangt ein Versicherter, welcher mit der Prämienzahlung aufhört, statt des baaren Rückkaufsbetrags eine Freipolice auf einen reducierten Betrag, so ist es einleuchtend, dass dieser Be- trag so zu bestimmen ist, dass der gegenwärtige Werth der Verbindlichkeit der Anstalt auf Grund der reducierten Police dem Guthaben des Versicherten bei der Anstalt auf Grund der ursprünglichen Versicherung(dem Rückkaufswerth derselben) gleich wird. Demnach erhalten wir für die Bestimmung des reducierten Betrages (/") nach n Jahren bei Versicherung auf den Todesfall die Gleichung IH en Zr BRa+n) >= A oder A Je = Va u Fur BR. +-n und bei gemischter Lebens- und Kapitalversicherung mit Aus- zahlung des Kapitals nach k Jahren vom Anfang der Versiche- rung an gerechnet A ID EI a, +n Sr De one wo für den Rückkaufswerth A die in der vorhergehenden Ab- theilung aufgestellten Formeln anzuwenden sind. 592 TISELIUS, UEBER ZUSCHLAGSPRÄMIEN. Die schwedischen Anstalten berechnen den Werth der Frei- police nach der Formel Mm 72» wo m der mathematische Werth der Versicherung und P die PM > een einmalige Bruttoprämie für das Alter des Versicherten zur Zeit der Reduktion der Police ist. Gegen dieses Princip, das an und für sich ebenso willkürlich ist wie das Princip, das man bei dem Rückkaufe anwendet, können zwei wesentliche Einwendungen gemacht werden: 1) Der mathematische Werth ist an und für sich kein rationeller Ausdruck für das wirkliche Guthaben des Versicherten bei der Anstalt; 2) Die Anwendung der vollen einmaligen Bruttoprämie beim Berechnen der Freipolice ist unzweckmässig, weil die An- stalt nicht verpflichtet ist, die Abschlusskosten, welche ein Theil dieser Prämie decken soll, zu tragen. In folge dieser Uneigentlichkeiten und der oben in der ersten Abtheilung dieses Aufsatzes erwähnten unrichtigen Konstruktion der gesammten einmaligen Bruttoprämie wird diese Methode der schwedischen Anstalten für die Berechnung der Freipolice in ihrer Anwendung äusserst unförmlich. Denken wir uns, um ein Beispiel anzuführen, dass ein Versicherter, um eine Freipolice auf den vollen Versicherungsbetrag (0) zu erhalten, sämmtliche noch ausstehende Prämien auf einmal einzuzahlen wünscht, so kann wohl die Anstalt nicht mehr als den gegenwärtigen Werth dieser Prämien, den wir mit %k bezeichnen, von ihm fordern. Wenn also der Versicherte für den mathematischen Werth + die Kapitaleinzahlung & eine Freipolice auf. den vollen Versiche- rungsbetrag erhält, so sollte er wohl eigentlich für den mathe- mathischen Werth allein eine Freipolice auf den durch den Bruch DIV» m + k bezeichneten Theil der Versicherungssumme erhalten. Da nun die Freipolice durch die Formel (29) bestimmt ist, bekommt er ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 8. 595 somit eine auf einen zu kleinen Betrag lautende Freipolice, wenn m+k s— n annehmen). Die schwedischen Anstalten befolgen bei den in Rede ste- henden Änderungen eine Berechnungsmethode, nach welcher, nach- dem der Werth der Freipolice auf dieselbe Art wie beim Auf- hören der Prämienzahlung bestimmt worden ist (sieh oben For- mel (29)!), die nach der neuen Versicherungs- oder Prämien- zahlungsart zu entrichtende Prämie für die Differenz zwischen der Versicherungssumme und dem Betrage der Freipolice erlegt wird. Diese Methode entbehrt offenbar, wie die gebräuchliche Methode für die Berechnung des Rückkaufswerthes und der Frei- policen, jeder mathematischen Berechtigung. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 8. 7 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. fr. sid. 560.) St. Louis. Academy of science. Transactions. Vol. 6: N:o 18; 7: 1-3. 1894—95. 8:0. — Missouri botanical garden. Annual report. 6(1894). 8:0. San Francisco. California academy of sciences. Memoirs. Vol. 2: N:o 4. 1895. 4:0. Proceedings. (2) Vol. 4: P. 2. 1895. 8:0. San Salvador. Observatorio astronomico y meteoroloögico. Anales. 1895. 4:0. St. Petersburg. K. Russische geographische Gesellschaft. Beobachtungen der russischen Polarstation an der Lenamündung. Th. 1. 1895. 4:0. Sydney. Royal Society of New South Wales. Journal & proceedings. Vol. 28(1894). 8:0. — Government of New South Wales. COGHLAN, T. A., A statistical survey of New South Wales 1893 — 94.1895: 8:0. Washington. Dureau of ethnology. BOAS, F., Chinook texts. 1894. 8:0. MOONEY, J., The Siouan tribes of the east. 1894. 8:0. FOWKE,; G., Archeological investigations in James and Potomae val- leys. 1894. 8:0. — Dep. of agriculture, Weather bureau. Report of the meteorological congress, held at Chicago 1893. P. 2. 8:0. wien. K. K. Geologische Reichsanstalt. Jahrbuch. Bd 45(1895): H. 1. 8:0. — Verein zur Verbreitung naturwissenschaftlicher Kenntnisse. Schriften. Bd 35(1894/95). 8:0. Af utgifvarne: Acta mathematica hrsg. v. G. MITTAG-LEFFLER. 19: 3—4. 1895. 4:0. Bibliotheca mathematica, hrsg. v. G. ENESTRÖM. 1895: N:o 3. 8:o. Svenska jägareförbundets nya tidskrift utg. af A. WAHLGREN. Årg. 33(1895): H. 2-3. 8:0. Af S:or Federico Botella y de Hornos i Madrid. Comision ejecutiva de estadistica minera. Datos estadisticos. 1890 — 93. Madrid. 4:0. Af författarne: ÅSTRAND, J. J., Ny seismometer. Bergen 1895. 4:0. HOLUB, E., Sieben jahre in Süd-Africa. Bd 1—2. Wien 1881. 8:0. — Von der Capstadt ins Land der Maschukulumbe. Bd 1—2. Wien 18:90..8:0. 597 Af författarne: HOoLUB, E., Dr Emil Holubs Südafrikanische von Photographien |. Fol. — 11 smäskrifter. ÖUDEMANS, J. A. C., Die Triangulation von Java. Abt. 4. 1895. 4:0. TISCHNER, A., La configuration du systeme solaire et les figures decrites par les corps celestes. Lpz. 1895. 8:0. VEEDER, M. A., Magnetie storms and sunspots. New York 1895. Fol. Ausstellung. | Sammlung Haag Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet PORN ER ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. 5 9. Onsdagen den 13 November. INNEHÅLL: Öfversigt af sammankomstens aenellingpn ER? 6 75100939. GynDENn, Om luckorna i de små Pa Apr fürekomethi i olika afständ Rrangsolenee- ae: N hl Be er LINDSTRÖM, On the Corallin Baltica: of ieh SAH HY NIS. 6 5387 0108 ÅNGSTRÖM, Två metronomiska hjelpapparater . . . . > 648. LÖNNBERG, Notes on fishes collected at Hayti by Capt. omas Ekman > 651. BrEDIG, Ueber Wärmeleitung und Ionenbewegung . . . .......» 669. STR OMHOTM, Om > 91 9 - Sı So - - - sma qvantiteter, som försvinna med den störande ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 609 massan; koefficienterna Y,, Ya, - » - 91 Ja - - . kunna dessutom vara multiplicerade med nagon af excentriciteterna och den ömse- sidiga lutningen beroende faktor. Koefficienterna oj, 03, . . . tänka vi oss deremot, visserligen äfven de mycket små, men dock icke på så sätt beroende af den störande massan, att de försvinna med henne. Den oberoende variabeln v tänka vi oss visserligen beteckna den sanna längden i det instantana banplanet, men ingenting hindrar att, om man så vill, låta denna variabel betyda asteroi- dens medellängd, att ifrågavarande variabel således vore gifven medelst formeln VE Mar & der t betecknar tiden och c, en konstant. Det är öfverflödigt att här utveckla de åtgärder, som blefve erforderliga, om denna ändring af variabelns betydelse skulle vidtagas. Efter dessa förberedelser återgår jag till undersökningen af likheten (1). För detta ändamål sätter jag: o=(0+R, och sönderdelar härmed likheten (1) i två andra, hvilka jag kan välja på följande sätt: (2) (0) + (1 — PB, — 36 RÖ NE 3= dv? Pi 2 0) 63(0) FT — 7, Cos ((1 — g,)v — B',) d’R | 5 (3) a (1 — 6, — 363(0))R — P;R = — 0 ll =D IE) Ur likheten (2) erhålles då de elementära termerna, hvaremot de icke elementära termerna erhållas ur likheten (3). Vår undersökning gäller nu det fall, då en icke elementär term, i följd af integrationsdivisorns litenhet, växer till sådant belopp, att densamma icke allenast blir jemförlig med de ele- 610 GYLDEN, ANGÄENDE SMÄPLANETER. mentära termerna, utan till och med öfverskrider dessa i stor- lek. Då emellertid ingenting här behöfver erinras angående bestämningen af de elementära termerna, så kan jag vid detta tillfälle inskränka mig till undersökningen af likheten (3). Denna likhet tänka vi oss dock nu på så sätt transformerad, att koeffi- cienten till R antagit värdet af en konstant. I det vi derföre med £, beteckna ett något modifieradt värde af 8,, samt i högra membrum af ifrågavarande likhet bibehålla endast en enda term, hafva vi nu: d’R On MPR BR NEED — CO) För att finna den väsentliga delen af denna likhets integral, till hvilken ingen med någon integrationskonstant multiplicerad term behöfver fogas, antar jag helt enkelt: R = k Cos ((1 — ojv — C), och finner då, för bestämningen af koefficienten k, följande ku- biska eqvation: [ Re eller, om man sätter: RE 303 Zen ne den följande: Basen DER Med stöd af dessa uttryck inses omedelbart, att när &, för- svinner, eller med andra ord, när o har ett så litet positift värde, att detsamma satisfierar likheten (5) 0? — 20 +, = 0, då erhålles & ur formeln ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 611 Men vi ga att uppsöka det största värde, k öfverhufvud kan erhalla. I :detta syfte skrifva vi & = Wej? , då qvantiteten w är gifven medelst formeln vidare införa vi en ny obekant i st. för k, i det vi sätta al ERA: Den kubiska likheten antager härefter följande enkla form 2? + dwz = Man inser häraf lätt, att z uppnår ett maximum, då w an- tager värdet — 1. Det befinnes da: z => eller 2= —1. Bäda dessa värden kunna komma till användning, men här är ej plat- sen att inlåta sig på frågan, när det ena och när det andra värdet bör väljas. Det är oss här tillfyllest att konstatera, att det största värde af k, som öfverhufvud förekommer, är gifvet medelst formeln k= 283; detsamma förhåller sig således till nyss anförda värde af k så- som 2°:1. Vi gå nu att draga några konseqvenser ur detta uttryck. Först och främst antaga vi då, att koefficienten g är en qvantitet af nollte graden 1 afseende på excentriciteterna och inklinationen. Denna förutsättning är berättigad, när förhållan- det z närmar sig det rationela bråket = Förhållandet m 73 blir nu helt enkelt en qvantitet af nollte ordningen, men huru- vida koeficienten & dervid antager ett värde, som är större eller mindre än 1, lemnar jag för tillfället derhän. Att detsamma ej väsentligen kan understiga enheten, är emellertid tydligt, och häraf följer, att banan i alla händelser har en sådan beskaffen- 612 GYLDEN, ANGÅENDE SMÄPLANETER. het, att en asteroid, som rörde sig i densamma, antingen slun- gades bort från solsystemet, eller åtminstone endast i sällsynta fall kunde blifva synlig och tillvaratagas af oss. Om derföre REN n koefficenten w har ett värde nära — 1, och förhallandet = der- jemte närmar sig det anförda rationela bråket, så äro de vilkor uppfylda, som äro nödvändiga och tillräckliga för att ett afbrott i asteroidernas förekomst skall kunna ega rum. ' { Nee : a SEN Om vidare — närmar sig ett rationelt förhallande af for- n ; men — sa motsvaras detta deraf, att koefficenten g är mul- D tiplicerad med en faktor af första graden. Koefficienten & be- finnes da vara af den storleksordning, som anges af kubikroten ur excentriciteten. Men äfven denna qvantitet ligger allt för nära enheten, att man under de anförda förutsättningarna skulle kunna vänta att päträffa någon asteroid med en medelrörelse af den nämnda arten. ? Desslikes inser man, att koefficienten & äfven då kan an- I : ® SAL Br . - Fa taga temligen stora värden, när — närmar sig det rationela för- n o i—5 . .ıe je] .. hallandet Sen: det är dock ingalunda nu omöjligt att paträffa ° 2 planeter, der medelrörelsen är ganska nära en sådan, som nöd- vändgjorde en lucka, i händelse g hade varit en qvantitet af nollte graden. se . n ev . NES o eu. Men när slutligen — kan sättas lika med ——, då är g gen % en qvantitet af tredje graden; och häraf följer, att k ej kan bli strörre än en qvantitet af första graden, d. v. s. af samma stor- lek, som de vanliga elementära termerna. Under sådana för- hållanden kan en lucka icke uppstå, och man har ej heller funnit en sådan vid det afstånd, der planetens medelrörelse är 3 af Jupiters. Alla de nu funna detaljerna äro just de, jag ofvan påpekat, och hvilka således i den föregående analysen finna sin förklaring. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 615 För öfrigt finner man Herr CALLANDREAUS lag deri erhälla sin bekräftelse, att negativa värden af &,, sådana som föranleda ne- gativa och derjemte ej allt för stora värden af w, erfordra att © skall hafva ett litet positift värde. Om man nu beräknar & ur formeln RS NUTZEN n så inser man ögonblickligen, att resultatet blir positift och litet, om n har ett något mindre värde än det, som motsvaras af en exakt kommensurabilitet, d. v. s. af o = v. Öfriga detaljer, som här kunna anföras, måste jag emellertid denna gång förbigå. En omständighet vill jag emellertid ännu framhålla, emedan densamma synes vara af ett alldeles särskildt intresse. Vi antaga, att koefficienten & är större än summan af alla öfriga termers koefficienter — de elementära såväl som de icke elementära. Da kan man sammandraga alla dessa termer och representera deras summa medelst ett uttryck af formen oe = & Cos ((1 — 0) v — C + 6) Här betecknar & en qvantitet, som alltid bibehåller ett ändligt positift värde, och 9 en qvantitet, som oscillerar kring ett be- stämdt medelvärde. Under sådana förhållanden är (1 — o)v argumentets medelrörelse, samt ov anger, hvad man kallar apsi- dernas medelrörelse. Då nu de värden af o, som öfverhufvud förekomma, och derjemte äro mycket små, äro negativa, så följer, att apsidrörelsen måste vara retrograd. Bland de planeter, som hafva mycket små o-värden, och der man tillika kan förmoda, att koefficienten k öfverväger sum- man af alla öfriga koefficienter, finnes det blott en enda, der observationerna redan synas med bestämdhet utvisa att apsid- rörelsen är retrograd. Denna planet är n:o 153 Hilda. 614 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 602.) Greifswald. K. Universitäts- Bibliothek. Akademische Schriften. Jahr 1894/95. 110 st. Harlem. sSociete Hollandaise des sciences. HUYGHENS, CHR., Oeuvres completes. T. 6. 1895. 4:0. Heidelberg. Universitäts-Bibliothek. Akademische Schriften. Jahr 1894/95. 88 st. Ithaca. Cornell university. Library bulletin. Vol. 3: N:o 9. 1895. 8:o. Kiel. Universitäts-Bibliothek. Akademische Schriften. Jahr 1894/95. 89 st. Kjöbenhavn. Observatorium. THIELE, T. N., Recherches numeriques concernant des solutions pé- riodiques d'un cas special du probleme des trois corps. Mem. 3. 1895. 4:0. Klagenfurt. Naturhistorisches Landes-Museum von Kärnten. Jahrbuch. H. 23. 1895. 8:0. Diagramme der magnetischen und meteorologischen Beobachtungen. Jahr 1894. Fol. Krakau. Academie des sciences. Rozprawy. Wydziaf matem.-przyrodniezy. (2) T. 7. 1895. 8:0. Sprawozdanie komisyi fizyograficznej. T. 29. 1894. 8:0. Pamietnik. Wydziat matem.-przyrodniezy. T. 18:2. 3. 1894. 4:0. Zbiör wiadomosci do antropologii krajowej. T. 18. 1895. 8:0. Biblioteka pisarzöw Polskich. 30. 1895. 8:0. Bibliografia historyi Polskiej. OC. 2:2. 1. 1895. 8:0. Bulletin international. 1895: 5—6. 8:0. Leiden. Nederl. botanische Vereeniging. Nederlandsch kruidkundig archief. D. 6: St. 4. 1895. 8:o. Liege. sSociete geologique de Belgique. Annales. T. 22: Livr. 2. 1895. 8:0. London. RB. Astronomical society. Monthly notices. Vol. 55 (1894/95): N:o 9. 8:0. — Geological society. Quarterly journal. Vol. 51 (1895): P. 4. 8:0. — RB. Microscopical society. Journal. 1895: P. 5. 8:0. Manchester. Literary and philosophical society. Memoirs and proceedings. (4) Vol. 9 (1894/95): N:o 6. 8:0. Manila. Observatorio meteorologico. Observaciones verificadas. 1894: 11. Fol. ALGUE, J., Baguios 6 tifones de 1894. 1895. Fol. (Forts. å sid. 642.) Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akudemiens Förhandlingar 1895. N:o 9. Stockholm. On the »Corallia baltica» of Lınn us by G. LINDSTRÖM. (Communicated November 13th 1895.) Amongst the palzontological treasures which lie hoarded up in the Silurian strata of Gotland the Corals are the most pro- minent in regard to their frequency, their beauty and their great size, in which they often surpass the other fossils. Long be- fore these attracted any notice corals found a place in the collec- tions and museums which in our northern countries began to be formed during the seventeenth and eighteenth centuries. Thus OLAUS WORMIUS mentions them in his »Museum Wormianum», !) STOBZUS?) and especially MAGNUS VON BROMELL?) made large collections of them and published descriptive works. A closer consideration of the labours of these writers must, however, now be left out of the question, as it is more im- portant to try to settle which, according to our present knowledge, were the fossil corals described by LINnNzus, the more so as many of his very clearly defined species have been rejected or not rightly understood by most of the recent authors on fossil corals. 1) Printed Amstelodami 1655 in folio; he says, p. 81 »Fungites seu fungos imitantes lapides ex Gotlandia habeo», clearly Ptychophyllum patellatum. ?) Opuscula in quibus petrefactorum . . . . historia illustratur. Dantisci 1753. 3) »Lithographiee Suecane specimen» in the Acta Literaria Sueeise 1727—28, especially Cap. II de Coralliis fossilibus, p. 363 in the vol. II of the Acta. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 9. 2 616 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. It was during his remarkable tour in Gotland in the year 1741 that the chief mass of materials were collected, subse- quently the foundation for his work on the Corallia baltica. In this excursion LINNEUS was accompanied by six young students of natural history, who seem to have had each his part to which to attend according to a sort of division of labour. Of these companions FREDRIK ZIERVOGEL!) was the fossil colleetor proper. The fossils found were no doubt divided between LINNZUS and ZIERVOGEL, who was also the owner of a large collection of natural history objects, which he later, in 1789, presented to the Society of Sciences of Upsala.?) This collection comprised, besides a large number of other things, »more than 3,000 specimens, foreign as well as indigenous, of petrifications, in good condition». No doubt a great number of Gotland corals, which ZIERVOGEL himself had brought home were amongst these. When in later times the Society of Upsala gave its collections to the museums of the university, the mineralogical and pal&ontological specimens were united with the geological cabinet of the University. Now a days it is quite impossible to tell which specimens belonged to ZIERVOGEL, as, through some carelessness, all the old labels have been lost. A similar misfortune has also befallen LINN2AUS” own collections of fossils. When in 1784 his museum was sold to Sir JAMES E. SMITH it contained of »Corallia Balthica cum varietatibus et iis que in duplo vel triplo sunt» 726 specimens, according to the »Catalogus Rerum naturalium Musei nobilis a Linné», which Professor ACREL, as he stated to MYRIN, sent to’ Sir JAMES SMITH, a copy of which AcREL gave to MYRIN who published it.?) There may be some mistake in regard to the ') He was then a boy of only fourteen years, but as the King and Queen were his godparents he already at this early age had been nominated by letters patent Apothecary to the Royal Court, to inherit later the large offieine of his father. Sackuen’s Apothekare Historia från Kon. Gustaf I till närva- rande tid p. 44. ?) See Prosperın Tal om K. Vetenskaps-Societeten i Upsala, 1789, p. 52—56b. 3) >»Om Linnés naturhistoriska samlingar och deras bortförande till England» in »Skandia>. vol. II för 1833 p. 261. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 617 copies, as the one which is published by Lady SMITH!) and which should be the copy sent from ACREL contains only: »Co- rallia magno numero, sed non adnotata». Sir JAMES again says in his own account of the collections in a letter to STÖVER?) that »the Fossils are numerous but mostly bad specimens and in bad condition». Soon after the Linnean collections came into the possession of Sir JAMES SMITH the zoological part thereof was unfortunately rearranged by the owner himself, according to his peculiar systematic views. He mingled numerous other spe- cimens with the ancient ones,?) gave them new names on new labels and many of the old Linnean ones were destroyed. A part of the collection was sold by auction, chiefly minerals. The Linnean Society, which became the possessor of the collec- tions after Sir JAMES SMITH, has with praiseworthy piety pre- served the botanical collections and the library, but as to the zoological collections, with exception af the shells, this has not been the case. When I in 1861 visited London I saw some fossils of the old Linnean museum still in the Linnean Society’s rooms. There were, for instance, some Silurian brachiopoda from Gotland, also mentioned and described in HANLEY'S book, and a specimen of Goniophyllum pyramidale from Gotland, which Lınnaus, with a keen perception of its affinity, had placed together with Calceola sandalina on the same piece of card-board.. When I in 1874 revisited the Linnean Society nothing was to be seen of the Linnean fossils. It was said, that they had »disappeared» or been lost during the moving of the Society from their old rooms to the new ones.?) Happily the descriptions and figures in the »Corallia bal- tica» are to some extent a compensation for the loss of the 1) See Memoir and Correspondence of Sir JAMES EDWARD SMITH by Lady SMITH, Vol. I, p. 114. 2) StÖVER, Leben des Ritters Carl von Linné. 2r Theil, p. 163. 3) HANLEY, Ipsa Linnsi Conchylia, p. 2. 4) HANLEY, 1. ec. p. 129 also says: »Mr. SHARPE and myself were so fortunate as to have examined the collection previous to the ill-judged and unauthorised attempt of a tyro to rearrange the collection in modern genera.» 618 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. originals, as they are sufficiently complete and distinet, and, with help also from other subsequent writings of LINN&us, in which he refers to his first work, it is possible to deeide, what corals he meant and to reinstate for them the names given by him. Before I proceed to clear up the question about these species it is worth the while to investigate the question as to whether LINNAUS is really the author of the »Corallia baltica» or not, a moot point, which has commonly been decided in the negative. There is, namely, a generally prevalent conviction amongst foreign palsontologists that FouGT is the true author of the most important of the oldest works on our corals. It is not necessary to cite any particular author, as almost every one affixes the name of FouGT to the first work in which corals are described. As the little book itself is very rare and was evidently unknown to most of the said authors, it may be best to give a more exact account of its contents and also of all the reprints of it. The title in full is as follows: @7 EIER ÖRE) Dissertatio CORALLIA BALTICA adumbrans, Quam, Consensu Ampliss. Facultat. Medic® In regia Academia Upsaliensi, Pre&side Celeberrimo et experientissimo viro Domino Doct. CAROLO LINN20, Med. et Botan. Professor Reg. et Ord. Socc. Imperial N. C. Monspeliens. Stockholmens. Upsaliens. Soc. hujusque Secretario, public bonorum censur& submittit HENRICUS FOUGT, Reg. Coll. Metall. Adser. ?) In Audit. Carol. Majori ad diem VIII Junii Anni MDCCXLV. Horis, ante meridiem, consuetis. Upsalie. ') Quod faustum felixque sit. ?) This means that he had been inseribed as a clerk to the Royal Board of Mines at Stockholm. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 619 It is in quarto and of course printed the said year and near the time of its public discussion. It consists of seven un- numbered pages of introduction and 40 pages of descriptive letterpress to which is affıxed a plate with 32 figures engraved in copper. The introductory pages contain such dedications to high personages as were customary in those times with one to the father of FouGT, and a preface on the scope of the paper. The first fourteen pages treat of the nature of corals in general and of the opinions of older authors as well as the discoveries of REAUMUR and JUSSIEU. The rest of the treatise is devoted to the. description of the species. The plate contains two sets of figures, one numbered from I to XXVII, and the other numbered from 1 to 5, the latter set in outline, to show more distinetly the buds and manner of growth. They are all drawn by Fougr somewhat roughly, but still many of them well enough to re- present the essential features. Owing to a too slisht knowledge of the manner in which such »dissertations» were published at the Swedish universities and no doubt because the name of FoueT is printed on the title page he has been credited with the authorship. - Now, in fact, at least since 1602, the custom had been at Swedish uni- versities and I suppose also at the German ones, on which ours were modelled, that the young students who aimed at taking a degree in any of the four faculties were obliged to appear as »Respondens» at a public wrangling (»disputation») over which a professor presided — was Prses, as it was said — and both had to defend the contents of a scientific paper, called disser- tatio, which had previously been printed and published at the cost of the respondens and had on its title page the names of both. As a rule the presiding professor was the author of the dissertation. It was in those times the cheapest and almost the only way for learned men to get their works published, as the cost of the printing etc. was defrayed by the respondents. Now it is of course in several instances most difficult to decide, which of the two was the real author. It is evident that a treatise 620 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. continuing through more than one part and having the same preses for all, but a new respondent for each new part, had the preses for common author. In cases of only one part we must depend on intrinsic evidences to determine the authorship. As to the dissertation, »Corallia baltica», the inquirers have been led astray, because there is no mention in it of LINNAUS as its author, he is spoken of as »Celeberrimus Dominus Pr&ses». Nor is the circumstance that the treatise was afterwards reprinted in the »Amoenitates Academic®» amongst other Linnean treatises a conclusive argument to corroborate its Linnean authorship, as it is proved that some of the dissertations in that collection are written by the respondents, as for instance one by LÖFLING on »Gemmx& arborum», concerning which it is expressly stated that LÖFLING is the author. On the other hand, the contents of this treatise on the corals, which presuppose an author deeply con- versant with the science, augment the improbability of Fouer's being the author. What -is known of his studies and life strengthens this argument. Born in 1720, he studied metallurgy in Upsala, became a clerk to the Roy. Board of Mines (»Bergs- collegium»), then went to England, where he became a patentee of a new manner of printing music with moveable type. After his return he became a partner in the printing office of GREFING, and later its sole proprietor, when by royal letters patent it was changed into the so called Royal Printing Office (Kongl. Bok- tryckeriet).!) Happily there cannot any longer subsist the least doubt that LINNAUS is the true author of the »Corallia Baltica» since an original letter from LINNAUS to his friend archiater ABRAHAM Bäck has been found in the library of the R. Academy of Sciences in Stockholm, dated March 7th 1745, in which the following statement occurs. »Jag har nu en Disputation för mig, De Coralliis Balthicis med 30 figurer, der jag rangerar de mesta !) For further partieulars about him see »Svensk Familjebok» in which his biography is written by EICHHORN, and is not quite in accordance with that in »Svensk Boktryckeri-Historia» by KLEMMING and NORDIN. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGARK 1895, 0:09. 621 Bromells coraller till varieteter och beskrifver många nya.» This reads in English as follows: »I am now working at a Disputation De Coralliis Balthieis with 30 figures, wherein I arrange most of the corals of Bromell as varieties and describe several new ones.» Moreover, in his Systema Nature, Ed. VI p. 76 he refers to the »Corallia baltica» as his own work in saying »Li- thophytorum ordinem disposui . . .. Vide Dissert. de Coralliis Balthieis p. 8—9.» The only part which Foust took in its publication, was then, that he paid the costs of the printing, both of the letter-press and the plate on which he had drawn the figures. The dissertation was reprinted no less than four times and translated once into German and once, in an abridged form, into English. These editions are here enumerated in chronologi- cal sequence. 1. 1749. In the Amoenitates Academic@, Holmie et Lip- sie apud Godofredum Kiesewetter. Vol. I. The Corallia bal- tica are the fourth treatise and occupy pages 74—106. The title is of course much abridged — »Corallia baltica pr&side ©. Linn&o, proposita ab Henr. Fougt» — and the plate has been engraved anew, having the figures placed in a direction opposite to that of the original plate. The figures, especially xvII and XXI are not so well executed as in the dissertation. There are a few additions to the letter-press as foot-notes. They contain only additional remarks about the nature of the corals and about the formation or origin of calcareous rocks, but do not in any way alter the descriptions, which are copied verbally. This first edition of the Amoenitates was printed in Leipzie, as can easily be seen by the type and as is also expressly stated in the Swedish literary gazette of those times.!) 2. 1749. Amoenitates Academic Lugduni Batavorum ap. Cornelium Haak. Vol. 1; edited by PETRUS CAMPER, who does not in his dedication to CoLLINSON with a single word mention !) Lärda Tidningar 1751 n:o 91. »Vol. I blef för 2 år sedan upplagd utrikes af Bokhandlaren här i Stockholm Gottfried Kiesewetter.» 622 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. that it is with: the permission of LINNAUS that he reproduces this paper. , This edition contains the same papers as were in the original one but in a different order aud with the addition of LINNAUS treatise »De febrium intermittentium causa». The »Corallia baltica» occupy pages 177—212, a literal reprint with- out the additions of the preceding edition. The plate is engraved anew, with the figures arranged as in the original dissertation, and nearly as good. This is considered as the second edition of the Amoenitates and as the third one of the »Corallia». 3. 1764. Selecte ex Amaenitatibus(!) Academicis Caroli Linne . . . . edidit et additamentis auxit L. B. e 8. JAY Green 4:0 without designation of volume. Pages 154-202 contain the. »Corallia baltica» unabridged, which according to HALLER is not the case with the other treatises, which have been, »more jesuiticov, expurgated. The plate is new, showing many of the figures only in half. The »additamenta editoris» occupy pages 195 to 202 and treat of Austrian corals in the Museum of Graz. According to STÖVER (II, 222) this volume was reprin- ted in 1788. 4. 1778. Des Ritter Carl von Linné auserlesene Abhand- lungen aus der Naturgeschichte, Physik und Arzneywissenschaft. III Band. Leipzig, Böhme. The editor, in the preface to the first volume (1776), signs himself only with the initials E. J. T. H. He gives a literal translation of the whole disertation on pages 89—126. A foot-note concerning DONATT'S discovery of the coral animal is added, on page 99. The plate is copied from that in the Graz edition. 5. 1781. Select Dissertations from the Amoenitates Aca- demice, a supplement to Mr. Stillingfleet's Tracts, relating to Natural History,?) translated by the Rev. F. J. Brand. In two volumes it is said on the title page, but only one volume !) LeopoLpus BIWALD e Societate Jesu, according to STÖVER, II, 222. ?) STILLINGFLEET’S Miscellaneous Tracts relating to Natural-History, Husbandıy and Physic, London 1862, are said to be an English Edition of vol. 1 of the Amoen. Acad. but they contain only a few dissertations taken out of it. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 623 appeared in London 1781. The »Essay on Corals», an abridged transiation of »Corallia baltica», begins on page 457 and stops on page 480, containing only the introduction, and a short review of the genera Madrepora and Millepora without descrip- tion of the species and no figures. 6. 1787. Caroli a Linne Amoenitates Academic® ,... editio tertia curante J. C. D. Schrebero, Erlange 1787. This is in fact the fourth edition, if that of BIWALD is to be reckoned as the third. The »Corallia baltica» is entirely reprinted on pages 74—106, as it stands in the Stockholm edition of 1749, with the important addition of the »Nomina trivialia» as they are found in Linnaus’ later works; the arrangement of the figures on the plate resembles that in the first edition. | STÖVER says! that J. E. GILIBERT also, in 1787—83, edited the Amoen. Acad. in two volumes, but I have not succeeded in finding that edition nor have I seen it mentioned anywhere else. May he not have confounded it with GILIBERT’S edition of Systema plantarum. Europe, which was published in 1785? Excepting SCHREBER, none of all the editors or translators of the Corallia baltica has made any use of the corrections or additamenta to the first editions thereof, which could be found in LINNAZUS Systema Natur& or Fauna Suecica. Consequently there is no need to cite other editions than those of 1749 and 1787 in the list of synonyms given below Of LINNAUS other works the following also contain descrip- tions or annotations concerning the fossil corals and must be considered together with the original work. 1737. Genera Plantarum. 1737. Hortus Cliffortianus. 1745. Öländska och Gotländska resan. 1753. Museum Tessinianum, contains a few remarks. 1758. Systema Nature Ed. decima Tomus I, p. 789—798. 1759. Animalium specierum . . . . dispositio — an abstract from the preceding in a new arrangement. ') Leben des Ritters Carl von Linné, vol. II p, 222. 624 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. 1761. Fauna Svecia Ed. altera p. 536. 1767. Systema Nature, Ed. XII, Tomus 1, pars I, p. 1270 — 1286, pars III, p. 167. 1793. Systema Nature, Ed. 13, Tom. VI, p. 8758—37%0, Tom. III p. 421. Descriptions of corals by LINNAUS occur sometimes in works where nobody would think of looking for such. Thus, in »Man- tissa plantarum altera», p. 547, where Calceola sandalina is described for the first time. Works by such authors as MODEER, WAHLENBERG, who lived so near to LINNAUs’ times or even during his lifetime, may with advantage be consulted to elucidate the Linnean species. In his own copies of Systema Natur&, now in the library of the Linnean Society, there are a few annotations in his own hand, of some real importance The library of the Academy of Sciences contains several manuscript reports of lec- tures by LINN&us, written by pupils, but these do not contribute much to our understanding of his corals. The earliest evidence that LINNZUS paid very close atten- tion to our fossil corals is found in the narrative of his tour in Gotland!) in 1741. In it he several times refers to the corals which lie scattered on the shores. So, for instance, on page 190 he says: »Every stone» — on the shores of Capelshamn — »was nothing else but a coral, which is called Madrepora, so that those persons, who hereafter wish to collect choice corals for their cabinets of art or minerals, need not search in any other locality, because every man in the world could here get a cart- load of them». He further says that these Madrepor& can grow only in the depths of the sea, from which they are thrown up on the shores. He evidently thought that the corals he saw on the shores were still living in the Baltic, and he says that the animals which build them up have not yet been described and he leaves it to others who have more time and could choose calm 7) »Carl Linnai Öländska och Gothländska Resa . . . . ähr 1741, Stockholm & Upsala 1745.» I cannot find that there exists any other translation of this book but one in German, editel by SCHREBER, Halle, 1763. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 625 weather to search for these animals in the depths of the bay of Capelshamn. To his admiration of the coral shores of this place he again, in the same year, fresh from his tour in Gotland, gave vent in the following terms, spoken in a public oration »Qua peregrinationum intra patriam asseritur necessitas»: »Üorallifera Indorum Jlitora miramur, sed Capelli portus (locus est in Goth- landia), eredite Auditores, unus hic locus ex&quat, immo ex- superat orientis has opes; vidi enim densissima Corallorum strata per integra stadia et milliaria hujus litoris sese extendentia.» Of course it was the enthusiasm of a youthful orator — LINNAUS was then only 34 years old — which dietated such exaggerated periods. His opinion that the corals still lived off the shores of Gotland continued unchanged in 1745, when the »Corallia baltica» was printed, as may be seen from various expressions on pages 10—11. A change sets in with the »Museum Tessinianun» (1755), in which on page 84, he says, under the heading of Corallia fossilia, »Ex his autem nullum vivum extractum obser- vavimus, quamvis quotannis immensa copia rejiciatur ad littora, inprimis Gothlandie, ut merito dubitemus, num etiamnum apud nos prognascantur vel dudum ad aquas nobis incognitas mig- rarunt.» No wonder he could foster such views, when the knowledge of marine animals and plants in a living state was so imperfect. He followed what those old masters, TOURNEFORT and BOERHAVE, had enunciated, and in his Genera plantarum (1757) he placed the corals among the Cryptogamie plants, forming a group Lithophyta, the lowest in the vegetable kingdom. In this work he enumerates Miellepora, his own new-created genus, characteri- sed by simple pores, Madrepora with radiated pits and Tubipora, composed of parallel cylinders, which three genera we find in all his works. In the narrative of his tour in Gotland he had been in- fluenceed by the discoveries of B. JussIEuU, but in the Corallia baltica, again, he is doubtful and cannot decide in which of the three kingdoms of nature they are to be ranged. Traces of 626 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNZUS. this uncertainty may be still followed in his last edition of Systema Nature, in which he places most of the fossil corals amongst the recent ones, but some of them also in »Reenum Lapideum». | In »Corallia baltica» he divided the Madrepor& into three artificial groups, simple, composite, in which the polypierites cohere only with their base, and aggregate, in which they have coalesced and are enveloped all around by a common epitheca. In his descriptions of them he employed the term stella for calyx, as it is now called, rad, or lamell® for septa, diaphragma for tabul®, but also for the broad expansions around the calices of Syringophyllum. Instead of stella he used porus for the minute calicular openings of the Millepor«. I shall now give a review of the Gotland species described by LINNZUS and try to identify them as far as possible, with those described by later authors. He gave a wide expansion to his species and in several of them included different forms, as for instance, his N:o I below. The difficeulties arising form this eircumstance may be lessened by comparing the figures with the descriptions, when we shall find that he had a typical specimen for both. In doubtful cases I have, when the descriptions are not quite clear, given the preference to the figures and, when these are too incorrect, to the descriptions. Rarely are both unintelligible. In a few instances only I have given the complete synonymy, but the Linnean synonymy as complete as needed, with the latest established name of each species, where it was possible. Page 15,!) N:o I. Madrepora simplex, turbinata etc. Fig. 1, «IE IL "IV, VII. This /Speciesiis more" than "any oflthose mentioned below made up of corals belonging, not only to different species but even to different genera. LINNAUS also divides it into the following five varieties, marked a—e, each corresponding to one figure in the same order. ') Refers to the page in the »Üorallia», original edition, the next number is that given by Linn&us and his »diagnoses» are printed in italies. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 627 Fig. I, ov cujus diameter disci superat longitudinem ipsius corallii; stella vero planiuscula margine instruitur latissimo, centro parum ewcavato, radis e medio cavitatis ad cireumferen- tiam ductis integris ommübus. In the subsequent editions of Amoen. Acad. nothing is added, and in Ed. X of Syst. Nat. p. 795 all the varieties are called Madrepora turbinata. This species occurs also in Fauna Suecia p. 536. In S. N., ed. XII, p. 1272, tbe de- scription is thus far altered that it stands »stella hemispharico- concava». The description coineides so exactly with Piychophyllum pa- tellatum SCHLOTH., that, in my opinion it is evident, this species has been intended. The figure, however, is not so exact as those formerly given by BROMELL;!) but it cannot be applied to any other Gotland fossil. Var. 8. Fig. II, the long description together with the figure point to the common rugose coral, for which exclusively M. EDWARDS & HAIME?) have kept the Linnean name turbi- natum, placing it in RAFINESQUE'S genus Omphyma. M. Epw. & H. also refer fig. I to this species. Var. y. Fig. III represents no doubt a small specimen of the very common Omphyma subturbinata D’ORBIGNY, described by him as a Cyathophyllum in Prodr. de Palzontologie I, 47. It abounds especially in the shale beds of the isle of Stora Carlsö. Var. d. Fig. IV is probably a variety of Cyathophyllum articulatum WAHLENBERG. The constrietions of the polypierite are not so evident in this as in several other specimens of the typical ones, but this depends on the circumstance that it is single. Var. e Fig. VII. The description comprehends a number of the small Cyathophyllide and various other hornlike corals, ') Lithographia svecana n:o 7, p. 445 and n:o 16, p. 463. 2) Histoire Nat. Coralliaires III, 394. 628 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. but the figure may with a high degree of certainty be set down as Oyathophyllum mitratum HISINGER. = P. 19, N:o Il. Madrepora simplex, orbicularis, plana; stella convexa. Fig. V. 1749 The same description in Am. Acad. I, p. 91. 1755 Porpita, Helmintholithus, Hafspenning, Kräksten af Manetter. Museum Tessinianum p. 96, 97. 1767 Madrepora Porpita L. S. N. ed. XII, 1272. 1819 » > WAHLENBERG, Petrific. Tell. Sue- can p. 9. 1850 Palzocyclus porpita Epw. H. Brit. Foss. Cor. XLVI. Strangely enough LINNZUS does not mention this most common Gotland fossil in S. N. X, nor in Fauna Suec. In S. N. XII he mixes it up with several other fossil corals and says »frequens inter Petrificata Europ&a». P. 21, N:o III. Madrepora composita, corporibus proliferis e centro pluribus undique -coadunatis; stella convexa, centro- concava fig. IX and fig. n. 2 and also fig. VIII. 1749 > > Am. Acad. p. 92. 1758 Madrepora ananas, L. S. N., ed. X, 797. 1761 > SNES BE Sur, ed. 119308 1767 > > SUN. ved. XII vol! Tp: RD 1819 > > WAHLENB., p. 97. 1850 Acervularia ananas Epw. H., Pol. pal&oz., p. 421. In Corallia baltica LINNz&us distinguishes plainly between the two different forms which FougT has delineated in fig. VIII & IX and he says expressly, concerning the latter »radiis cen- trum cavum occupantibus», which is not the case with the former. In Syst. N. ed. XII p. 1275 again he confounds it with a recent coral and refers both figures to M. ananas, contrary to what he did in F. Suec., where he cites only fig. 9 & fie. 2. He says (S. N. I e.) about the transversal section, after comparing it to the back side of playing cards, »maculis sexangularibus et intra singulas maculas annulum album (=the interior wall) cum striis inter rete et annulum, non vero intra ipsum annulum», a ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 62% character, which can be applied only to the Acervularia in fig. VIII. As his first description in Cor. baltica chiefly aims at the Acervularia fig. IX, I think it best to keep for that the name which LINNAUS first gave it or to call it Acervularia ananas. Fig. VIII then represents what has generally been called Acervularia luxurians EICHWALD p. p. which is distin- guished by its total want of septa within the interior eircle of the calicle, as shown in Fouer’s figure. It is probable that the specimen delineated in figure N:o 2 belongs to a third species, WAHLENBERG’S Madrepora (Acervularia) truncata, which is quite another species than Madrepora truncata of Linnzus. As to the figure IX it is so badly drawn that it is only possible to identify it by means of the description. It very much resembles certain specimens of Syringophyllum. I cannot now enter into all the details, accompanied by the figures necessary to demonstrate that there are at least four quite distinct silurian species of Acervularia in Gotland. P. 22, N:o IV. Madrepora composita corporibus proliferis e disco pluribus margine coadunatis; stellis truncatis, centro eylindraceo-concavis fig. X, n. 3.1) 1749 » » An. Ac. I, p. 98. 1758 Madrepora truncata S. N. ed. X, 79. 1761 » > F. Su. ed. II, 536. 1767 > > S. N. ed. XII, p. 1277. 1768 Madreporus (Helmintholitus) truncata S. N. ed. XII, vol. III, p. 167. 1820 Strombodes truncatus SCHWEIGGER Handb. 448. 1837 Caryophyllia explanata Hısıng. Leth. Suecica p. 101, pPIS2SEL. I: 1851 Cyathophyllum truncatum E. H. Pol. pal. 379. 1865 Diplophyllum Nasianum KJERULF Veiviser p. 31, f. 40 (ceteris exclusis). ') Figure »n. 3» has been reproduced by Dana, Zoophytes U. S. Exploring Ex- pedition p. 80 and by Quensteor Petrefaktenkunde Deutschlands, pl. 156, fig. 7. 630 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. 1873 Streptelasma Milne Edwardsii, DyBowskI Zeitschr. Deutsche Geol. Ge- sells. p. 410, Taf. XII, f. 5—10, 12. 1873 Ptychophyllum truncatum LINDSTRÖM Under-Siluriska Koraller, Öfvers. Vet. Aks Förhandl. n:o 4, p. 29. There can not be the slishtest doubt that LINNZUS meant this species as his description and figure sufficiently show- WAHLENBER@’S truncatus is an Acervularia. P. 24, N:o V. Madrepora composita, corporibus proliferis e centro solitariis, coadunatis, stelle margine dilatato. Fig. XI, n:o 4. 1749 > » Am. Ac. I, p. 9. 1758 Madrepora stellaris S. N. ed. X, p. 79. 1761 » » F. Su. ed. II, 586. 1767 » 20,8: IN. sed. XIE LTR. 1768 Madreporus (Helminthol.) stellaris S. N. ed. XII, pars IIT, 67. 1820 Strombodes stellaris SCHWEIGGER Handb. 418. 1851 > > M. Epw. H. Pol. pal. 431. 1874 Spongophyllum contortiseptatum DYBowsKIMonographie p. 228, pl. [IV M2) 22. 1885 Ptychophyllum stellare LINDSTRÖM List of Fossils U. Sil. Form. of Gotland, p. 19. 1894 Endophyllum eontortiseptatum and var. pr&cursor W EISS- ERMEL Korallen der Si- lurgeschiebe Ostpreus- sens etc. p. 601—-603, pl. 48 f. 1—-3. This most characteristic coral is found in the eastern parts of Gotland and is pretty common in the strata called d, in situ as well as in large detached blocks. There is no justifiable reason why the old Linnean names which have been in use from 1758 till 1874 should be set aside for new ones, which the ignorance ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 63 or even carelessness of recent authors have coined in flagrant violation of the rules of priority, so clearly laid down by several assemblies of men of high authority in natural science. We shall see that this is the case with yet more of the Linnean species. A ‚proceeding such as this ought to meet with a more general condemnation than unfortunately it usually does. When Dr WEISSERMEL in the above cited treatise, relying on the authority of Prof. KoKEN says that this species is a Lower Silurian one, he must be greatly mistaken, unless it can be proved that the specimen, which Prof. KoKEN thought he saw in the quarries of Borkholm belongs to the same species. I cannot find that the differences between the specimens described by DYBOWSKI and WEISSERMEL are so important as to necessitate a separation into different varieties. The rich material, which I have brought to the museum of Stockholm sufficiently shows the nice shades of variability. I have placed it in the genus Ptychophyllum in consequence of its interior structure, which entirely agrees with that of Pt. truncatum and pateilatum. I can not find a clue to determine which fossil is intended by fig. XVII, which LINNAUS describes as a variety of M. stellaris. The specimen must have been a very bad one and the figure is, mereover, badly drawn. To judge by the descrip- tion it might well have been an often occuring variety of Ptychophyllum stellare with short internodia. The figure, again, shows calicles with a columella: in fact, I do not know of any Gotland coral at all resembling it. P. 25, N:o VI. Madrepora composita, corporibus proliferis e centro solitarüis membrana reflexa coadunatis stellatis. Fig. VI and n. 1. 1749 > » Am. Ac.ı], ‚96: 1758 Madrepora organum S. N. ed. X, 796. 1761 » » F. Su. ed. II, 536. 1767 » > S. N. ed. XII, 1278 with some alterations in the description. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 9. 3 632 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. 1788 Tubipora stellata MoDÉER, Om slägtet Pipmask, Vet. Ak. Handl. p. 230, Taf. VIII f. 1. 1793 Madrepora organum GMELIN S. N. ed. 13, p. 3763, but confounded with the recent Tubi- pora musica. 1819 Madreporites organon WAHLENBERG p. 97. Syringophyllum organum of M. EDWARDS & HAIME and of subsequent authors. For a complete list of synonyms see ANGELIN Fragmenta Silurica p. 35. P. 26, N:o VII. Madrepora composita eylindris flexuosis, scabris, cortice hine inde coalitis. Fig. XIII & n. 5. 1749 > > Am. Ac. p. 9%. 1758 Madrepora flexuosa, S. N. ed. X, 796. 1761 » > F. Su. ed. Il, 536. 1767 > > S. N. ed. XII, 1278 (ex errore fie. XXI). 1768 Madreporus (Helmintholitus) flexuosa, S. N. ed. XII, pt. III, 167. This species is not to be confounded with Oyathophyllum flexuosum HISINGER, Leth&a, tab. XXIX, fig. 3 a—b, of which a is Cystiphyllum cylindricum LoNSDALE and b Acervularia truncata WAHLENB. Nor is Caryophyllia flexuosa LONSDALE, in Sil. Syst. pl. 16 f. 7 identical with it; this seems rather to be a variety of the polymorphic Pholidophyllum tubulatum SCHLOTH. Cyathophyllum flexuosum Epw. & H. Brit. Foss. Cor. pl. 67, fig. 2, can not be regarded as the same as the Linnean species. According to the description I should think it is identical with an undescribed species of Diphyphyllum which lies in long- stretehing reefs in the shale beds along the shores on both sides of Likkershamn in Gotland. The figure, although it is not good, does not contradiet this suggestion. The description, upon the whole, corroborates my opinion, for instance, »cortice prope- modum artieulato» and what he says about the calicle (»stella»), and, above all, about the manner in which the polypierites are connected with each other. However, the size does not agree, ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 683 as LINNAUS says that it has the »crassities calami scriptorii» or as thick as a goose quill, for the species which I have in view is of the same size as in FoueT’s figures. D’ORBIGNY, Prodr. paleont. t. I. p. 38, calls the Linnean species »Diphy- phyllum flexuosum», but I am not sure, whether this is the same species as the one to which I refer. P. 26, N:o VIII. Madrepora aggregata, stellis anyulosis, concavis; radiis quatuor altioribus. Fig. XVI. 1749 » » Am. Ace. I, 9. 1758 Madrepora favosa S. N. ed. X, 796. 1761 > » Fa. Su. ed. II, 536. 1767 > > cp. p.'S. N. ed. XII, 1275. 1850 Stauria astreiformis M. Epw. H. Brit. Foss. Corals Intr. p. LXIV. 1851 » > Iid. Pol. pal&oz. p. 316, pl. I, fig. 1—1d. 1858 Stauria astresformis FR. SCHMIDT p. p. Silur. Format. von Estland. p. 232. 1860 Stauria astreiformis M. Epw. & H. Hist. Nat. Cor. III, 325. 1860 >» > EICHWALD Leth&a Rossica LI, 519. 1867 Stauria astrezformis LpMm Nom. fossil. Silur. Gotl. p- 28. 1874 Stauria astr&iformis, DYBowsKkI Monographie p. 213. 1881 Cyathophyllum articulatum, QUENSTEDT Petrefakten- kunde Deutschlands TI, pl. 6, p. 450, Tab. 158, fig.18, 19 n—m (ceteris exelusis). 1883 Stauria astreiformis, F. ROEMER Lethea geogn. I, 348. 1883 Stauria favosa G. v. Koch, die ungeschlechtliche Ver- mehrung einiger paleoz. Korallen (Pa- leontographica XXIX, p. 5). 1885 > » Lopm List of U. Sil. Fauna of Got- land, 19. 634 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. 1887 Stauria favosa In. List of Fossil Faunas of Sweden, 11,721. 1894 Stauria astr&iformis WEISSERMEL Korallen d. Silur- gesch. Ostpreussens p. 612. Columnaria sulcata LONSDALE, Russia I, p. 601, pl. A. £. I, by M. Epw. & H. considered as identical with Stauria, is quite different and belongs to another generic type. Nor can the Columnaria sulcata of EICHWALD be congeneric with Stauria. The »not® characteristice» which LINN&us ascribed to this fossil leave not the least doubt that it is the same as Stauria astr&i- formis of MILNE EDWARDS and HAIME. There does not indeed exist any other Gotland coral exhibiting the four large septa. It was also the opinion of the said celebrated authors, but surely it was the ceircumstance that LINNZUS in the twelfth edition of Syst. Nature p. 1275 united with it exotic recent forms from the Indian Ocean that induced them to form a new name for it. He refers it, however to the figure and description in Amoen. Academic®. He, as we know, sometimes mingled the fossil Baltic corals with recent ones, which is explained by the circumstance, that he believed that the corals which had become extinct in the Baltic, had migrated to warmer seas. None of the recent corals mingled up with the fossil M. favosa is pro- vided with the characteristic four large septa and they belong probably to the genus Prionastr@ea. Now, if a new name is to be given, it should be to the recent species, which have been confounded with the original »favosa», nor is it necessary to abolish this name altogether and create new specific names for all: for the old species and for each of the new ones. I there- fore think it most advisable to keep the Linnean name for the fossil which originally received it and still had it in the tenth edition of Syst. Nat., that basis for the future nomenclature, and to abolish the new name. P. 27, N:o IX. Millepora ramis vagis; punctis sparsis fig. XL. There is no further mention made of this coral in the later works of LINNAUs. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 635 The figure very strongly resembles Pachypora lamellicornis Lom, which grows in lamellar branches and ends upwards in narrow, fingerlike tips. P. 28, N:o X. Millepora ramis vagis punetis imbricatis, he. Vent This does not occur further in the works of LINNZUS. When in his very full description it is said: »Pori sunt . . . imbricati... exteriore margine obtuso et oblique ineisi; ut ab apice non a basi ramorum, inspecti, fundus eorum appareat» it is evident, that this fossil is a Coenites and probably the common Gotland species, C. juniperinus EICHWALD. M. Epw. H. (H. N. Cor. III, p. 268) identify it with Alveolites repens, what is in con- tradiction with their own figure in Brit. Foss. Corals, pl. 62, f. 1—1 a. P. 28, N:o XI. Millepora ramis cylindraceis, diehotomis, seriebus longitudinalibus punetatis. Fig. XV. WAHLENBER@ (l. c. p. 100) calls it, in citing LINNAUS, for Milleporites repens. To judge from the description of the zoocecia, which are pointed towards their base, of triangular shape, with bipartite margins it is a Coenites or is allied to this genus. I formerly called it Cladopora repens. Of all the Gotland bryozoa it however resembles none more than Cladopora seriata HALL (Pal. N. York vol. 2 p. 137, pl. 38 fig. 1). In none is the characteristic serial arrangement of the zoo@cian openings so evident. P. 29, N:o XII. Millepora repens, ramis dichotomis, lineolis subulatis, imbricatis poros distinguentibus. Fig. XXV. This coral is not further mentioned in the works of LIN- NAUS; WAHLENBERG (l. c. p. 100) calls it Millepora cervicornis, which with some doubt, is identified by M. Epw. & H. (H.N. Cor. III, 268) with their Alveolites repens. It is not likely, that it belongs to that species, which has more narrow branches; both figure and description point to identity with Monticulipora Bowerbanki E. H. (Pal&oz. Cor. Great Britain p. 268, pl. 62 fig. 1). 636 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. P. 30, N:o XIII. Millepora subrotunda, poris minimis confertis, majoribusque crenatis, remotis. Fig. XXIV. 1749 > 105 Am) CA Cad sr 1767 Madrepora interstincta S. N. ed. XII, 1276. The figure differs a little from the description, as it shows a fragment with nearly even surface, such as may often be found near Wisby. SCHREBER in his edition of Amoen. Acad. I, p. 99, does not adopt the »nomen triviale» znterstinctus, as he else- where has done with most of the other species, which had received such names in Systema Nature. He did not, consequently, consider the fossil identical with that species in S. N., no doubt because there is no reference to Corallia Baltica such as we commonly find in the writings of Linnzus. That he, nevertheless, meant the same species, is evident from his own remarks written in a copy of Systema Nat., 12th edition, now in the Linnean Society’s library. We find there after M. interstineta »Amoenit. Acad., I, 44, fig. 21», and, in a second copy of the same book, is written in the same place »Amoen. Acad. I, 64, fig. 21». It is manifest that he had forgotten to insert it and now would supply the omission. When we turn to the two discordant re- ferences in all the editions ha could examine of Amoen. Acad., we find that both references are wrong and that he had written them without consulting the book. No edition of Am. Ac. has the Corallia baltica at page 44 or 64, and the fig. 21 represents Favosites Hisingeri Epw. H., while the description of Madr. interstineta is found on page 99 in the first and on p. 201 in the second edition and the figure is numbered xxIv. Errors in references were in LINNAUS’ times of no rare occurrence, as every one, who has consulted works from olden times well knows. The main point is that Linn&us himself regarded his Madr. inter- stincta as a Gotland coral and that his description cannot he applied to any other than just this fossil. It may even be that he in Syst. Nature had other forms of Heliolithide in view and he adds there the important words, »stelle . . . fundo radıato», or the septa are elongated within the calicle and cover its bottom. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 637 This points to another species than the first intended, but the specimens first described must have the name, the others belong to a different species. In my description of the Chinese corals brought home by Baron F. von RICHTHOFEN!) I have given a figure of Heliolites interstinetus, which I consider to represent the true and original Linnean species. What recent authors have called Hel. interstinetus are mostly quite different forms, as I remarked in the paper on the Chinese corals and will try further to demonstate in a paper on the group of the Helioli- tid® prepared a long time ago. P. 31, N:o XIV. Millepora subrotunda poris contiguis, angulatis, farctis, subtus sulcata. Fig. XVII. There is no further mention of this fossil in S. N., nor in F. Su. and so is also the case with the two following ones. As M. Epw. & H., though with some doubt, have accepted this species as their Favosites Forbesi there is no reason to deviate from this conclusion. P. 32, N:o XV. Millepora poris contiguis, angulatis; dia- phragmatibus transversalibus plurimis. Fig. XXI. By M. Epw. & H. identified with their Favosites Hisingeri. P. 33, N:o XVI. Millepora tubis contiguis subrotundis; diaphragmatibus transversalibus plurimis. Fig. XXIH. In all probability this may be the narrow-tubed Favosites fibrosa, but I cannot decide with certainty. P. 34, N:o XVII. Millepora tubis ovatis longitudinaliter reticulatimque concatenatis. Fig. XX. 1749 > > Am. Ac. I, p. 103. 1767 Tubipora catenularia, S. N. ed. XII, 1270. 1768 Tubipora catenularia, S. N. III, p. 167. 1792 Tubipora catenulata GMELIN, S. N. ed. XIII, p. 3753. 1819 Tubiporites catenularia WAHLENB. Petr. Suec. 99. Perhaps LINNzus also meant the same coral, when he (1737), in »Genera plantarum» p. 329, mentions »Cellepora* Lithophyton !) Obersilurische Korallen von Tshau-Tien, p. 54, Tab. V, fig. 7, in RICHTHOFEN China, Bd. IV. 1883. 638 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. cavernulis oblongis reptatriecibus excavatum», and in »Hortus Clifortianus» (1738), p. 481, »Cellipora margine catenulato. Creseit in mari Baltico juxta Gotlandiam.» All authors regard this fossil as the common, large tubed Halysites catenularius. The figure, however, gives the impres- sion that the small tubed species, Hal. escharoides, had been the prototype. According to M. Epw. & H. WAHLENBERE’s Tubip. catenularia should be Hal. escharoides, but, as he expressly states that of it »nulla forma tubos intus stellatos habet» this can- not be so. P. 37, N:o XIIX(!). Millepora dichotoma, repens, teres, poris awillaribus solitariis eminentibus. Fig. XXVI. 1749 » » Am. Acad. I, 105. 1753 » » Museum Tessinianum Tab. III, f. 3. 1768 Tubipora serpens S. N. ed. XII, 1271. 1819 Tubiporites serpens WAHLENBERG, 99. Tubipora serpens in S. N. ed. X, 790, is only eited from the Mediterranean, but, nevertheless, LINNAUS in the twelfth edition unites this and the fossil one under the same name. This species was by M. Epw. & Hame H.N. Cor. III, 297 called Syringopora serpens, to which species they also refer the next coral. P. 37, N:o XIX. Millepora tubulis eylindraceo-flexuosis, distantibus, congestis plurimis. Fig. XXI. This is not mentioned by LINNAUS in any of the ed. of S. N., nor elsewhere afterwards. It is Tubipora strues of MODEER, Om slägtet Pipmask, Vet. Ak. Handl. 1788, p. 247. P. 35, N:o XX. Millepora membranacea, plana, punetis contiguis quincuncialibus, fig. XIX. 1752 Millepora crustacea plana etc. LÖFLING p- p., Beskrit- ning på tvenne fina Co- raller, Vet. Ak. Handl. Tab. III, f. 1—2 p. 109. 1758 Millepora eschara S. N. ed. X, 792. 1761 » » FÅ Surred.»I1n53@ ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 639 This is a recent bryozoon the Flustra membranacea, now com- mon in the Baltic. It is not certain that the species described by LÖFLING is the same. P. 39, N:o XXI. Fig. XXV1M. LAMARcK in Hist. Anim. sans vertebres vol. 2, p. 206, gives this coral as Favosites Gotlandicus of LINNzus, but his own description leaves us in uncertainty as to whether it is the same or not, as he says that the »prismes» are »petits. Com- pared with others they are on the contrary large. LINnnzus never named it and never gave any »not® characteristice» of it; to there is no foundation for a Linnean specific name. It belongs to a group of Favosites with larger sized, almost equal poiypie- rites, which is also found in the Upper Silurian of Norway and by QUENSTEDT has been called Favosites maximus.!) It is nearly related to the North American Favosites favosus. In the great confusion, which prevails as to the Favositide, I think it best, for the present at least, to regard this fossil, so common in the oldest strata of Gotland as a variety of Favos. maximus QUENSTEDT. In eonnection with this review it may be well to mention a couple of other fossil corals, which are described in Systema Nature. Tubipora fascicularis, first mentioned in S. N., ed. XII, p. 1271, without any reference to previous works. Might not N:o XIX have been intended? It is said to be found along the shores of Gotland and also in the limestone. It is of course a Syringopora, which M. Epw. & H. call fascicularis. The identity is uncertain. Millepora solida, S. N., ed. XII, p. 1283 also found »rejecta ad littora Gotlandie», a Favosites to judge by the description. WAHLENBERG (l. c. 109) says that the specimens in the collec- tion of the Society of Upsala which bore the name (since old?) of Milleporites solidus had nearly the same surface as Madr. !) Petrefaktenkunde 1,6, p. 61, Tab. 145 f. 25. 640 LINDSTRÖM, ON THE »CORALLIA BALTICA» OF LINNAUS. interstincta. It is now impossible to decide what LINNZUS may have meant, whether it is a Favosites or a Heliolites. To conclude I shall now give a recapitulation of the names which, as far as I can identify them, have been given to the Linnean species according to the now prevalent nomen- clature. Fig. I Ptychophyllum patellatum SCHLOTHEIM. II Omphyma turbinata L. III Omphyma subturbinata D'ORB. IV? Cyathophyllum articulatum W AHLENEB. V a—b, Pal&ocyclus porpita L. VI Syringophyllum organum L. VII Cyathophyllum mitratum HISINGER. VIII Acervularia luxurians EICHW. p. p. IX Acervularia ananas L. X Ptychophyllum truncatum L. XI Ptychophyllum stellare L. XII? Pachypora lamellicornis LDM. XIII Diphyphyllum flexuosum L., non D'ORB. XIV Coenites juniperinus EICHW. XV? Cladopora seriata HALL. XVI Stauria favosa L. XVII Favosites Forbesi Epw. & H. XVIII Undetermined. XIX Flustra membranacea L. XX Halysites catenularius L. XXI Favosites Hisingeri E. H. XXII? Syringopora serpens E. H. XXIII? Favosites fibrosus GOLDFUSS. XXIV Heliolites interstinetus L. XXV? Chatetes Bowerbanki E. H. XXVI Syringopora serpens L. X XVII Favosites maximus QUENSTEDT var. N:o 1 Syringophyllum organum L. 2 Acervularia truncata W AHLENB. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 641 N:o 5 Ptychophyllum truncatum L. 4 Ptychophyllum stellare L. 5 Diphyphyllum flexuosum L. It results from the research now made that the »Corallia Baltica» contains the description and figures of 23 species of corals, of which 18 can with certainty be refered to their name, and 4 with some doubt, while one is indeterminable. Lastly that there are four species of bryozoa, of which three are fossil and one recent. 642 Skänker till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 614.) Melbourne. Royal society of Victoria. Transactions. Vol. 2:P.ı; 3; 13—14; 18; 22—24:P. 1-2. 1857 — 88. 8:0. Mexico. Comision geolögica Mexicana. AGUILERA, J. G., & ORDONEZ, E., Brpkhein cientifica al Popoca- tepetl. 1895. a — Geographical and exploring commission of ie Mexican republic. Catalogue of the exhibits presented to the Internat. geographical exposition and congress of London. 1895. 8:0. Montevideo. Museo nacional. Anales. 3. 1895. 4:o. Napoli. AR. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Atti. (2), Vol. 7. 1895.. 4:0. — R. Istituto d’incoraggiamento. Atti. (4) Vol. 7. 1894. 4:0. Osnabrück. Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht. 10 (1893— 94). 8:0. Ottawa. Geological survey of Canada. Paleozoic fossils. Vol. 3: P. 2. 1895. 8:0. Maps. 364—-372, 379—390, 550—551. 1895. 8:o. Paris. sSociete geologique de France. Mémoires. Pal&eontologie. T. 5: Fasc. 2. 1895. 4:0. Roma. KB. Accademia dei Lincei. Memorie. Cl. di sc. fisiche... (4) Vol. 7. 1894. 4:0. — Accademia Pontifieia de nuovi Lincei. Atti. Anno 45 (1892): Ses. 7; 47 (1894): 4; 48 (1895): 7 — R. Comitato geologico d’Italia. Bollettino. Anno 25 (1894): N:o 1—4. 8:0. — R. Istituto botanico. Annuario. Anno 6 (1895): Fase. 1. 4:0. Salem. American association for the advancement of science. Proceedings. Meeting 43 (1894). 8:0. S:t Petersburg. (Comite geologique. Mémoires. Vol. 8: N:o 2-3; 9: 3-4; 10: 3; 14: ı, 3. 1894--95. 4:0. Bulletins. 12 (1893): N:o 8-9; 13 (1894): 1—9 & Suppl.; 14 (1895): 1-5.,18:0: Stettin. Zntomologischer Verein. Stettiner entomologische Zeitung. Jahrg. 56 (1895): N:o 1—6. 8:0. Sydney. Linnean society of New South Wales. Proceedings. (2) Vol. 10 (1894/95): P. 1. 8:0. Torino. ZA. Accademia delle scienze. Atti. Vol. 30 (1894/95): Disp. 12—16. 8:0 (Forts. å sid. 656.) 645 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 9. Stockholm. Två metronomiska hjälpapparater. Af KNUT ÅNGSTRÖM. (Meddeladt den 13 November 1895.) Vid den jämförelse mellan svenska riksprototypen för kilo- grammet och några statens institutioner tillhöriga hufvudlikare och normalvigter, som af Byraingeniören A. G. EKSTRAND och författaren blifvit utförd, och för hvilket arbete vi pa annat ställe !) redogjort, konstruerades och användes af mig två enkla hjälpapparater, den ena för bestämning af de s. k. bråkgrammens verkliga värde, den andra för bestämning af volymen af de kilo- grammassor, hvilka ej kunde vägas i vatten, och lemnas i det följande en kort redogörelse för dessa hjälpapparater. Närmast sker detta för att fullständiga redogörelsen för ofvan nämnda kilogramkomparation, men äfven i hepp om att derigenom under- lätta arbetet för dem, som möjligen härefter vid liknande arbeten nödgas finna sig till rätta med enkla hjälpmedel. De båda apparaterna äro nämligen till sin konstruktion så enkla, att de utan svårighet torde kunna anskaffas af hvar och en, som deraf har behof. Våg för komparering af smävigter.?) Min uppgift var att med så enkla medel som möjligt och således utan användning af mer invecklad arreteringsmekanism astadkomma en våg, på hvilken lätt och beqvämt vigter intill !) Kongl. Svenska Vet. Akad. Handl., Band 27, N:o 5, 189. Me Ip:tLO 644 ÄNGSTRÖM, TVÄ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. 1 g kunde med hvarandra kompareras och detta med en nog- orannhet af åtminstone 0,01 mg. Fig. 1 visar den härför träffade anordningen. A A’är den af trä förfärdigade omsorgsfullt fernissade vag- balansen, vid hvilken i A, D och A’ tre axlar af tunnväggiga glasrör äro fästade. Det midtersta af dessa utgör vagens vrid- ningsaxel, de två öfriga fästpunkter för skålarna 7 och K. Vägbalansens såväl som skalarnas upphängning verkställes medelst kokongtradar, två fästade vid hvarje tväraxel och lagda omkring ett halft hvarf kring dessa. Upphängningstrådarna för balansen äro fästade vid skrufvarna A, och A,, genom hvilkas kring- vridning axeln C kan gifvas en horisontal ställning. Skälarnas a ja upphängning synes närmare genom figuren, hvarest D föreställer det vid balansen fästade glasröret och @ F D den fortlöpande kokongtråden, som hålles utspänd af metallträden M. Vid dennä metalltråd hänger a vågens ena sida dubbelskalen HI, a den andra skålen K, från hvilken en liten magnet 7 nedhänger i induktionsrullen P. Genom en enkel häfstängsinrättning, som icke finnes angifven i fig., kan skålen H I aflyftas från tråden samt åter påsättas efter nämnda operations slut. Härvid häm- mas vågbalansens rörelse genom inrättningen vid W, hvars klykor gripa öfver axeln D. Genom glimmerplattan Q dämpas i någon mån svängningarna hos balansen, hvilka man med någon ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 645 vana för öfrigt nästan ögonblickligt kan häjda genom att i lämpligt ögonblick kasta en ström genom rullen P. Afläsningarna af vågens jämvigtsläge ske med kikare och skala förmedelst den lilla vid balansen fästade spegeln S. Alla metalldelar äro af aluminium och hela vågen omgifves till skydd för dam och luftströmmar af en liten glaslåda. Belastningen af skålen K är så vald, att man måste lägga 1 g på skålen I för att jämvigt skall ega rum. Härför pla- cerar man lämpligast på I alla småvigterna i en vanlig bråk- gramsats, hvars summa plägar utgöra 1 g. Skall nu en vigt kompareras med en annan, placeras den ena af dessa a skålen H och från I borttages en vigt af motsvarande storlek, hvarpa vagens jämvigtsläge iakttages. Derpå utbytes vigten a H mot den, hvarmed den förra skall kompareras, och det nya jäm- vigtsläget afläsas. Man får således härigenom som afläsnings- resultat, att skilnaden mellan de komparerade vigterna är lika med den vigt, som motsvarar den aflästa förändringen i vågens jämvigtsläge. Tydligen äro utslagen vid denna våginrättning strängt taget ej proportionela mot öfvervigterna. Då balansen vrider sig kring sin axel, sker detta genom en rullande rörelse af axeln på upp- hängningstradarna. I hvarje ögonblick sker vridningen kring upphängningstrådarnas tangeringspunkter med cylindern, men då dessa vid vridningen ändra sig, flyttas således vridningsaxelns läge i förhållande till balansens tyngdpunkt, och härmed ändras ock vågens känslighet. För att vinna någon närmare kännedom om utslagens beroende af öfvervigtens storlek, vilja vi för att förenkla problemet antaga, att skalarnas upphängningspunkter ligga på den genom vridningsaxelns centrum gående räta linien, något som vid vågens förfärdigande så vidt möjligt iakttagits. Då radierna till upphängningsaxlarna för skålarna äro små (blott c. 0,8 mm), kan för en liten vridning förändringen 1 läget af dessas anbringningspunkter fullständigt negligeras. Kalla vi nu (se fig. 2): 646 ÅNGSTRÖM, TVÅ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. Vägarmens längd från skälens upphängningspunkt till upp- hängningstradarnay,lier sims tili fn des. Jeilänaue Pu vridningseylinderns radie . : = BR afståndet mellan balansens tyngdpunkt och linien genom axlannasumidtpunkter suvar coh lad SSE balansens. Vigbucsu. 2.2.2.0. 02,ebklasli: enter een skalarnası diton nes tn. blaue hand I: malkde ia ano och antaga vi vidare att vagen för öfvervigten p ger utslaget a, sa fäs enligt fig. 2 resultanten till de a upphängningstradarna verkande krafterna: R=Q+2W +p, R Fig.2. e och taga vi momenten kring vridningscylinderns centrum fås vidare: Q(r cos a — s sin a) + (P + W)(b + 7) cos « — W(b — 7) cos «a — — Er — 0; genom insättning af ofvan stående värde pa A i denna sista eqv. fås: Q(r cos « — ssin a) +(P + W)(b ++) cos a — W(b — rr) cos a — —(Q + 2W + p)r =0, hvaraf efter hyfsning och division med sin « erhålles: OL. 2Wr 200 + — tsla(Q D)r ge en = = FFK TR to te & ISIN 0 . ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 647 Då nu p kan negligeras i jämförelse med Q samt vinkeln « städse är liten, uppgående högst till 1°, sa kan man sätta sine=tg« samt tgla=!tge. Härigenom erhalles: I Qrtg°« + Qstg oe — Pb=0; häraf synes, att relationen mellan tg« och p i rätvinkliga ko- ordinater representeras genom en parabel. Löst med afseende på tg a, ger denna eqv. som brukbart värde på tg a: 5 s? = b » U ee Ve Dl a: r 2 r Q Äro nu Q, b, r samt tg « för ett visst värde på p bekanta, kan tydligen s beräknas och härmed äfven den kurva konstrueras, som anger förhållandet mellan p och tg«. För det utförda ex- emplaret af instrumentet var: Q=2300 mg, b — Ab LIND, PDS Emm" och för 1 m afstand mellan spegel och skala erhölls för 0,2 mg ett utslag å skalan af 22 mm, hvarför således i detta fall tg a = 0,011. Genom insättning af dessa värden i ofvanstaende eqv. fas: s — 0,3542. mm. Egvationen kan derför skrifvas: tg « = — 0,1260 + V0,01589 + 0,01447 .». Da vi emellertid vid denna beräkning negligerat inflytandet af kokongtradarnas stelhet och antagit vridningsaxeln, pa hvilken tradarna upprullas, fullt cylindrisk — ett antagande, från hvilket förhållandena i verkligheten naturligtvis mer eller mindre afvika — torde det vara lämpligt att på empirisk väg kontrollera riktig- heten af den genom nu funna formel beräknade kurvan. Detta är äfven lätt gjordt; man behöfver härför blott af fin metalltrad af- klippa små stycken så lika som möjligt och vägaude omkring 0,2 mg stycket. Man iakttager nu vågens utslag för hvar och en af Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. 1 648 ÅNGSTRÖM, TVÅ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. dessa tradstycken och bestämmer derpa utslaget für 2, för 3 etc. stycken tillsammans. varande kurvan experimentelt bestämmas. tabell visar Ööfverensstämmelsen den beräknade kurvan. Värdet på pi + + +++ + mg. 0,1 0,1 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 Pa detta sätt kan formen på den ifråga- Nedanstående lilla reellan den sålunda funna och Utslag i skaldelar. Obs. 22,0 42,5 61,2 79,0 95,0 Ber. — 11,6 11,4 22,0 42,4 61,4 79,4 96,4 Som häraf synes; är Öfverensstämmelsen mellan observation och beräkning synnerligen god. Vidare framgår häraf, att för de små värden på utslagen; som vanligen kunna förekomma vid vigtkomparation, (största differens mellan två massor, som på vågen komparerades, motsvarade c. 16 skaldelar) kunna utslagen sättas proportioneia mot belastningarna. Såsom exempel på vägens användning och för att visa, hvad noggrannhet man med densamma kan ernå, anföres här ett par observationsserier, hvilka erhöllos vid komparationen af de vid prototypbestämningarna använda småvigterna. a) Två milligramvigter [1] och [17] Saledes: Med. 115,1 Med. Jämnvigtslägen tör [1]. för [1]. 115,1 115,5 115,0 116,0 115,2 115,9 115,8 Differens 0,7. Bas) Bl ro TR. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 649 by En massa pa [100] mg a ena sidan och a andra 5 massor af resp. [50], (10), (11), (13) och (16) mg valör. Jämvigtslägen för [100). för [50] + (10) + (11)+ (13) + (16). 118,2 121,3 118,0 120,9 118,1 120,8 Med. 118,1 121,0 Differens: 2.9. Således: [100] — ([50] + (10) + (11) + (13) + (16)) = 2,9 k. Som af dessa exempel synes, är medelfelet i en enskild bestämning omkring 0,17 skaldel, hvilket i detta fall betyder omkring 0,0015 mg, ett resultat, som 1 betraktande af de enkla hjälpmedel, med hvilka det ernåtts, torde få anses såsom synner- ligen tillfredsställande. Det finnes ännu ett sätt att använda den nu beskrifna vågen, hvarvid man har fördelen att slippa bestämningen af relationen mellan belastning och utslag. Man kan nämligen med tillhjälp af en efter behag variabel elektrisk ström, som man sänder genom rullen P (Fig. 1), alltid återföra vågen till samma jämvigtsläge. För de svaga strömmar, som härför äro af nöden, är kraftverkan mellan rullen och magneten noga proportionel mot strömstyrkan, och man har saledes blott att afläsa denna på en på lämpligt sätt afshuntad spegelgalvanometer. Denna bör dock vara af god beskaffenhet och hafva en fast uppställ- ning, så att under en försöksserie reduktionsfaktorn bibehåller sig konstant. Äfven på detta sätt har jag med fördel begagnat mig af vågen; dock har jag funnit den först beskrifna metoden i längden beqvämare. Ännu då ofvanstående först nedskrefs var förf. okunnig om, att den här angifna principen för konstruktion af vågar med tillhjälp af kokongtrådar förut blifvit använd. Prof. THALÉN 650 ÅNGSTRÖM, TVÅ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. har emellertid senare godhetsfullt gjort mig uppmärksam pa en afhandling af G. E. WEBER: »De tribus novis librarum con- struendarum methodis», Göttingen 1841, i hvilken just samma princip för samma ändamål användes. Mellan WEBERS våg och den nu beskrifna förefinnas dock rätt betydande olikheter, och emedan WEBER alltid kompenserade utslagen genom en motvigt och således städse återförde vågen till samma jämvigtsläge, var för honom relationen mellan belastning och utslag likgiltig, hvar- för han ej heller angifvit denna. Den magnet-elektriska an- ordningen för dämpning af vågens svängningar och eventuelt kompensation af utslagen saknas äfven a den WEBER'ska trad- vagen, och trådarna äro lagda öfver cylindrar af ytterst liten radie (eggar af 90” vinkel), hvilket visserligen minskar storleken af rotationsaxelns förflyttning men a andra sidan torde öka in- flytandet af upphängningstradarnas stelhet. En voluminometer. !) För bestämmandet af volymen hos kroppar är vägning i vatten den metod, som utan all jämförelse lemnar de noggran- naste resultat. Det kan dock ofta hända, att denna metod icke låter använda sig för bestämmandet af volymen hos vigtstycken. Ofta äro nämligen dessa, synnerligast sådana från äldre tider, försedda med en paskrufvad knapp, nagot som visserligen i hög grad underlättar vigtens justering men för öfrigt medför många olägenheter. En sådan vigt kan man tydligen ej väga i vatten, da detta härvid skulle kunna tränga in i vigten. I sådant fall maste således volymen på annat sätt bestämmas. De vanliga s. k. voluminometrarna af KOPP, REGNAULT m. fl. tillata dock icke synnerligen stor noggrannhet. Bättre blir resultatet genom följande anordning, hvilken i princip och hufvudsak redan blifvit angifven af Ingeniör K. SONDÉN, ?) men här är modifierad med hänsyn till det särskilda ändamål, för hvilket instrumentet skulle användas. 1. ce. p. 14. 2) Svensk Kemisk Tidskrift p. 30, 1590. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 651 2 Fig. 3 visar denna apparats hufvuddelar. V och V’ äro tvänne cylindriska glas af så lika volym som möjligt. Dessa glas äro stälda med bottnarne upp och med de planslipade kan- terna på två planslipade glasplattor. Dessa äro i midten genom- borrade, och i hälen äro inslipade och inkittade två glasrör HK och /Z, sinsemellan förenade genom röret F. De nedre ändarna af de vertikala rören äro medelst kautschukslangar förenade med hvar sin reservoir M och N, genom hvars höjning eller sänkning man kan efter behag införa eller borttappa qvicksilfver i de Fig.3. vertikala rören. Tvåa vid /7 och / i rören insmälta platina- trådar tillåta en noggrann inställning af qvicksilfret i ett be- stämdt utgångsläge. Röret F är försedt med ett nedåt riktadt grenrör, slutande med en nedtill sluten kautschukslang @. Denna innehaller något qvicksilfver och der ofvanpå nägot parafinolja. (Genom en skruf S kan slangen hopklämmas, hvarvid oljan stiger upp i röret F och bildar här en lättrörlig index, hvilken åter kan aflägsnas ur röret F genom att låta vätskan draga sig till- baka 1 G. 652 ÄNGSTRÖM, TVÄ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. Vid instrumentets användning för bestämning af kilogram- massors volym har jag funnit det lämpligast att förfara pa följande sätt. Indexen i röret /’ afläasnas och under den ena glascylindern sättes den vigt, hvars volym « skall bestämmas, under den andra en massa af känd och ungefär lika volym C. Cylindrarna tätas med talg och skyddas från temperaturpertur- bationer genom en dem gemensamt omslutande papplåda. Man låter nu temperaturen mellan: instrumentets olika delar utjämna sig, inställer derpa qvicksilfret i rören HK och /Z på spetsarna vid H och / och inför först derefter indexen i röret #. Är temperaturen i de båda cylindrarna lika, så bevisas detta deri- genom, att indexen i F’ icke förflyttar sig, då instrumentet någon tid lemnas åt sig själf. Man sänker nu bada reservoirerna M och N, men försigtigt, så att indexen förblir 1 röret F. Da tillräckligt med qvicksilfver runnit ut ur rören, injusteras re- servoirerna så, att indexen äter noga intager sin ursprungliga plats i röret F, då således de båda gasmassorna ater sta under lika tryck. Gasen i de båda glascylindrarna har nu utbredt sig öfver volymen V— x + v och V, — C + v,, om nämligen v och v, är volymen af det ur rören borttappade qvicksilfret. Härvid har det ursprungligen gemensamma trycket H minskats till det gemensamma sluttrycket H —h, och har instrumentets temperatur under försöket möjligen ändrats fran t till t,. Enligt den MARIOTTE-GAY-LUSSAC'ska lagen fås då för gasmassan i den ena glascylindern: eo 1 + at, och för den andra (1, — OH (Vi, —C + 2) (H—h) 1 + at I + ot, H hvaraf: er nt verein eller: ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 653 Äro således volymerna af V och V, kända, behöfver man blott känna förhållandet - för att kunna beräkna x. Äro rören 1 HK och IL af samma genomskärningsarea och jämntjocka är LA om I och /, äro afständen mellan platinaspetsarna och qvicksilfrets ställning i de båda rören. Dessa afständ upp- mättes vid hvarje försök med en katetometer, hvarpa det häri- genom funna förhallandet JA — en korrigerades för rörens kaliberfel. En stor fördel vid denna metod är den, att temperaturin- fiytandet elimineras, att vid hvarje volymsbestämning det blott eäller, att uppmäta förhallandet mellan tva volymer, i det änd- ringen i tryck äfven bortfaller, samt slutligen att observations- felen kunna förminskas genom ett godtyckligt antal inställningar och afläsningar. Sedan man nämligen utfört en bestämning, kan man åter nagot sänka reservoirerna, änyo inställa och afläsa och så fort- v sätta, tills förhållandet A blir med tillräcklig skärpa kändt. 1 Derpa later man « och C byta plats under glasceylindrarna och förnyar pa detta sätt försöket. Genom denna arbetsmetod eli- mineras till större delen de fel, som kunna införas genom oriktig konstantbestämning. Konstanterna V och V, kunna bestämmas genom direkt uppmätning med vatten eller qvicksilfver men ännu enklare genom användande af apparaten själf. Lemnar man nämligen den ena cylindern tom och insätter i den andra den till vo- lymen bekanta massan (, så fås genom samma operation som förut: ra (UAE m, och sedan massan C bytt plats: Meg 654 ÅNGSTRÖM, TVÅ METRONOMISKA HJÄLPAPPARATER. 170 n 2 Sr © der — och — beteckna de observerade värdena pa förhallandet m, N, 2 Uv . x —. Ur dessa eqv. kunna nu tydligen V och V, bestämmas. : 1 Volymen af vigten €, ett ämne till Justeringsbyrans hufvud- likare, hvilket försöksvis blifvit utfördt men kasseradt, bestämde jag genom vägning i vatten och fann: C =120,85 cm”. På detta sätt erhöll jag: VES2390ren , V, = 240,1 cm’. Som exempel på instrumentets användning anför jag här bestämningen af Fysiska Institutionens i Upsala normalkilo F. F under cylindern V,, C under V. Genom tre olika inställningar erhöllos följande värden på — : rin v 1 0,9763 0,9761 0,9774 Med. — 0,9766. F under cylindern V, C€ under Vi: 0,9696 0,9688 0,9695 Med = 0,9693. Häraf genom insättning: x, = 240,1 — (239,7 — 120,85)0,9 766 , och 2, = 239,7 — (240,1 — 120,85)0,9693 , häraf: x, = 124,0 cm’, fö = NAM ON Med. » — 124,05 em’. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 655 Da tiden ej tillät mig att bestämma instrumentets kon- stanter med all den noggrannhet, som kunde hafva varit önsklig, kan denna bestämning af volymen hos £ blott göra anspråk på riktighet på 0,05 cm” när. Bestämmes deremot konstanterna noggrannare bör felet i volymsbestämningen lätt kunna ned- bringas till omkring 0,01 cm”. Det är emellertid lätt att inse, att äfven den nu utförda volymbestämningen är gjord med en noggrannhet, som i de Aesta fall är tillfyllestgörande. Antaga vi nämligen, att komparationen mellan en kilogramprototyp och en annan kilogrammassa verk- ställes vid ett tillfälle, då luftens täthet är d, så blir resultatet af komparationen, om vi bortse från möjliga vägningsfel, att massans värde rätt angifves för vägning 1 luft af den vid kom- parationen befintliga tätheten och detta oberoende af fel i vo- lymbestämningen. Sker deremot sedermera vägning i luft af annan täthet t. ex. d,,, sa införes derigenom ett fel=4v(d, — dy), der fv är felet i volymbestämningen. Antaga vi, för att se huru stora dessa fel i svåraste fall kunna bli genom ett fel i 4v = 0,05, att ena väguingen är utförd vid 10° och 770 mm, då d, = 0,00126, och den andra vid 25° och 720 mm, då dy, = 0,00113, sa fås Av(d, — dy) = 0,007 mg, hvilket fel i bestämningen af kilogrammens värde 1 de flesta fall kan negli- geras. 656 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. frän sid. 642.) Af författarne: BLOMSTRAND, C. W., Zur Frage über die Constitution der aromati- schen Diazoverbindungen und ihrer Isomere. Lund 1895. 4:0. NATHORST, A. G., Sverigs kvartsre Aflejringer. Khvn 1895. 8:0. ALBERT I, prince de Monaco, Resultats des campagnes scientifiques accomplies sur son yacht. Fasc. $—9. Monaco 1895. 4:0. BONAPARTE, Prince ROLAND. Documents de l’£poque Mongole des 13:e et 14:e siecles. Paris 1895. Fol. FRITSCHE, H., Über den Zusammenhang zwischen der erdmagneti- schen Horizontalintensität und der Inclination. St. Petersburg 1895. 3:0. HERING, ©. A., Das Entwickelungsgesetz der Erde und der Erz- lagerstätten. Dresden 1895. 8:0. Sacco, F., Essai sur l'orogénie de la terre. Turin 1895. 8:0. — 9 smäskrifter. 4:0 & 8:0. SCHREIBER, P., Über registrirende Regenmesser und Pegel. Lpz 1895. 4:0. STANLEY, W. F., Notes on the nebular theory. Lond. 1895. 8:0. WILLE, N., Über die Lichtabsorption bei den Meeresalgen. Erlangen 1895. 8:0. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 9. Stockholm. Notes on fishes collected at Hayti by Capt. Conrad Eckman. By Emur LÖNNBERG. [Communicated 1895, Nov. 15, by Hy. THÉEL.| The following fishes were collected at Hayti, Cape Haitien, by Capt. C. ECKMAN, and presented by him to the Zoological Museum of Upsala which he has previously favored many times with very large and splendidly preserved collections, of verte- brate as well as invertebrate animals, and the museum in question is indebted to him for many beautiful and rare speci- mens from the animal kingdom. 1) Epinephelus striatus (BLocH) GILL. 3 specimens. 2) Epinephelus apua (Cuv. & VAL.) JORDAN & GILBERT. (= E. guttatus GOODE). 1 specimen. ' 5) Enneacentrus fulvus (LIN.) forma: punetatus Porr. 1 specimen. 4) Enneacentrus guttatus (Lin). (= Bodianus cruentatus [LACÉPEDE] JORDAN). 3 specimens allied to the variety coronatus (= nigricu- lus GÜNTHER). Colour in alcohol: lower parts of head, body and vertical fins covered with dark, round spots arranged in 658 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED AT HAYTI. 2 rows. 3 round, black spots along the base of the dorsal fin. The first of these spots under the third spine, the second under the sixth spine and the third under the second soft ray in all three specimens. Any fourth inky spot cannot be traced. 5) Ocyurus chrysurus (BLOCH) GILL. 1 specimen. There is no externally prominent, »sharp, median keel» on the interorbital space otherwise the specimen fully agrees with the description by JORDAN. 6) Lutjanus synagris (LIN.) PoEY. 1 young specimen with the back greenish and the stripes less defined than in the adult. 2 adult specimens. One of these with a large parasitie erustacean below the eye and one with the dorsal formula X, 13. 7) Hemulon aurolineatum Cuvv. & VAL. (= H. jeniguano PoEY). 1 specimen. 3) Hemulon Eckmani n. sp. 1 specimen of the genus Haemulon I cannot possibly refer to any hitherto known species, so far as I am able to see, and I therefore propose to name it in honour of the donor and col- leetor. It seems to be closest allied to Hzmulon flavolineatum (DESMAREST) JORDAN (conf. JORDAN: »A review of the species of the genus Hamulon», Proc. U. S. Nat. Mus., Vol. 7 1884, Washington 1885). Ha&mulon Eckmani ressembles this species in having the scales below the lateral line considerably enlarged, but differs from it by its comparatively longer nose, smaller eye and in having neither canine nor otherwise enlarged teeth, and by the stripes occupying the middle, not the upper part, of the scales (conf. JORDAN, 1. c. p. 306 and the following des- eription) etc. Description: Mouth rather large, gape curved, dorsal and anal fins entirely scaled. Body comparatively deep and compressed; back rather ele- vated. Profile of head nearly straight. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 659 Length of body, from tip of snout to tip of middle caudal vays nnillimetsesinmntel 0 UN amakı 0 animals nr: 1207 Depth of body in % of the above measurement. . 2... 0.8 rens ofi head nn millimetres ta ut man. ka „or, 2087 Ibeneih, of, snoutsinn% omlenethXof head..n.0.2... 22. 8339 (Thus considerably more than in H. flavolineatum in which the length of snout is 3 in head, here only about 21.) Diameter of eye in 4 ofilength of heads sum ur ia 20 Interorbital width » » > large AGAIN 20 The eye thus is very small compared with that of H. u flavolineatum, in which the diameter of that organ is only 3! in head; in this form 5 in head. The interorbital width is also different from that of H. flavolineatum as it is 4 in head in this, but 33 in that species. All teeth of about equal size, villiform, no canines (conf. H. flavolineatum). When the mouth is shut the maxillary reaches to about the vertical through the anterior margin of orbit. Preopercle evenly serrate. Preorbital rather high, its least width about the same as the horizontal diameter of eye, thus 5 in head. (In H. flavolineatum this measurement is 7} in head). Scales large; those of the anterior and middle parts of the body below the lateral line in about four rows considerably en- larged so that their depth is about one and a half of.the depth, of the greatest scales above the lateral line, and nearly double the depth of the scales between the soft dorsal fin and the lateral line, and still more compared with the scales of the tail. The series of scales above lateral line are anteriorly to the ex- tent of about ten scales from the head parallel to the lateral line, but turn upward towards the dorsal fin from that place. All rows of scales posterior to the tenth scale from the head are running very obliquely upward and backward, and because not all scales in these upper series are of the same size the rows become wavy. The rows below the lateral line run straight and horizontal to under the middle of the soft dorsal, where some of them curve a little upward, some form a curve first 660 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED AT HAYTI. downward, and then upward. There are six scales in a series from the beginning of dorsal fin, to lateral line, but the upper- most is small. Lateral line about 54 on the body, !) but it extends on the head as far as it is scaly on the interorbital space. Dorsal: XII, 15. Anal: II, 8. Dorsal spines moderate; the fourth 2! in head. Second anal spine a little longer and much stronger than third, nearly of the same length as fourth dorsal, when de- pressed it reaches beyond the last rays. Ventrals 13 in head or 57,1 % of the length of head. Pectorals 15, in head or 71,4 “ of the length of head. CGaudal rather deeply cleft, middle rays about half as long as the upper lobe, which is larger than the lower. Colour in alcohol, light bluish gray as ground colour. A dark golden-bronze band through the middle of all scales. These bands are not so broad as the interspaces of ground-colour between them. The direction of these bands is given by the rows of scales, thus they are horizontal below the lateral line, a little wavy posteriorly. Above the lateral line the bands are parallel to the same through ten scales behind the head and then turn obliquely upward, as all the upper stripes do, behind these foremost ones. The posterior upper stripes are also wavy. On caudal peduncle the stripes are less conspicuous. Head dark without stripes. A faint black mark under the angle of the preopercle. Vertical fins dark, pectoral and ventral fins dusky. On places, where the scales have been lost, the stripes are blackish brown. From this description it can be seen that there is no doubt as to the specific value of Hamulon Eckmani. 9) Conodon nobilis (LIN.) JORDAN & GILBERT. (=. plu- mieri [ BLocH |). l specimen. 1) As some scales are damaged in the lateral line on both sides I am not per- fectly sure about the exact number, perhaps they are only 52. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 661 10) (@erres olithostoma GOODE & BEAN. 2 specimens. 11) Pomaecentrus arenatus (LIN.). 1 halfgrown specimen, representing the type »balteatus». 1 young specimen of the type »quinquecinctus». The larger measures 26 cm., the smaller 14. 12) Holocentrum ascensionis (ÖSBECK). (= H. pentacan- thum [BLocH]). 3 beautiful specimens. 13) Upeneus maculatus (BLocH) Cuv. & VAL. 1 specimen. 14) Echeneis naucrates Lin. 2 specimens, the longest measures 66 cm. 15) Scarus guacamaia Cuv. & VAL. l specimen. 16) Sparisoma aurofrenatum (Cuv. & VAL.). 3 specimens. Colours in alcohol of two specimens, greenish with a purple or reddish flush on the sides, of the third, blue. The band on the head looks rather yellowish and is in all three very conspicuous as far as to the opercle, where it disappears. Head blue and colour of vertical fins as in the descriptions by GÜNTHER and others. 17) Platophrys ocellatus AGASSIZ. 2 specimens. One a male, the other a female. Sexual characters very pronounced. Maxillary knob and that on the orbital margin well developed in the male; in the female no pro- minence on the orbital margin and the maxillary knob much smaller than in the male. Upper pectoral rays of the male very elongate, so that they are twice as long as the fin itself, but in the female they are only slightly produced. Secondary ab- dominal cavity well developed in the female, not at all in the male. The latter had preyed on small fishes which quite filled its stomach; among these a cyprinodontid could be discerned. 662 LÖNNBERG, NOTES ON FISHES COLLECTED AT HAYTI. 18) Tylosurus raphidoma (RANZANI) JORDAN. (=T. cras- sus [PoeY|). (= T. gladius BEAN). D. 22; A. 21—22. Eye a little more than 6 in head. The longest specimen measured about 70 cm. Both had been speared. 19) Albula vulpes (Lix.). 1 specimen. 20) Echidna (Poecilophis) catenata (BLoch) BLEEKER. - ‘ specimens of different sizes. 21) Enchelycore nigricans (BONATTERRE) GÜNTHER. 3 specimens. Three large but slender depressible, vomerine teeth in front, otherwise the specimens agree with the description given by JORDAN (»Apodal fishes of America and Europe; U. S. Fish. Com. Rep. 1888 p. 588, Washington 1892). The tail is a little longer than the body. I do not know if the presence of the above mentioned long vomerine teeth can be of any specific value as it is possible, that they may have been lost in JORDAN's specimens. 22) Gymnothorax funebris RANZANTI. 1 large specimen with uniserial womerine teeth, thus re- presenting the var. erebus PORY. Narrow dark lines along the folds of the throat, otherwise without markings. 23) Gymnothorax moringa (CUVIER) GOODE. 1 specimen with a little aberrant coloration, as there is a very narrow. whitish edge on the dorsal fin, which also shows some faint, longitudinal dark streaks. The anal is also provided with a white margin, but tbe white groundcolour of the body with the confluent dark brown spots the jaw, that cannot be completely shut, and all other characteristics are as in a typical G. moringa. 24) Gymnothoraw ocellatus AGASSIZ. 2 specimens. The black blotches of the dorsal fin are not confluent and the light round spots are mostly small, and smaller ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 665 than the pupil so that these specimens do not fully agree with any of the 4 varieties which JORDAN discerns (1. e. p. 597) but the difference cannot be taken into account as forming a sub- species, or even a variety before a larger number of specimens from the same place have been examined. 25) Ostracion bicaudalis LINNAUS. 1 specimen. 26) Tetrodon testudineus LINNAUS. 2 specimens. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. ot Mark i KUR ad EN b 665 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 9. Stockholm. Ueber Wärmeleitung und Ionenbewegung. VON G. BREDIG. (Mitgetheilt den 13 November 1395 durch R. RUBENSSON.) Bereits in einer früheren Arbeit!) habe ich mir die Frage gestellt, ob auch andere stöchiometrische Eigenschaften dieselben Regelmässigkeiten zeigen, wie ich sie bei der Ionenbeweglichkeit gefunden habe, und ob sie mit dieser in Zusammenhang zu bringen sind. Dabei ist mir eine Arbeit. von Herrn H. HÖFKER?) »Ueber die Wärmeleitung der Dämpfe von Aminbasen» entgangen, weil sie nur als Dissertation gedruckt ist. Beim Lesen derselben muss es aber auffallen, dass ganz analoge Regelmässigkeiten, wie sie Herr HÖFKER bei den Wärmeleitungsphänomenen in den Dämpfen von Aminbasen gefunden hat, auch von mir für den Transport der Bleetricität in wässeriger Lösung durch die Ka- tionen derselben Aminbasen konstatiert worden sind. Statt aller theoretischen Erklärungsversuche will ich zunächst diesen empirisch gefundenen Parallelismus zeigen: 1) Herr HÖFKER fand durch Messung der Wärmeleitung: »Die mittlere Weglänge in Dämpfen metamerer Aminbasen bei gleichem Druck und gleicher Temperatur ist von der Lagerung der Atome abhängig.» »Die mittlere Weglänge metamerer Aminverbindungen ist um so grösser, je mehr Alkyle mit dem Stickstoff verbunden sind. Es hat deshalb eine tertiäre Base eine grössere Weglänge 1) Brepic. Zeitschr. f. physik. Chem. 13, 257. 2) Hörker. Dissertation, Jena 1892. 666 BREDIG, UEBER WÄRMELEITUNG UND IONENBEWEGUNG. als die entsprechende secundäre Base, und diese wiederum eine grössere als die entsprechende primäre Base.»!) Analog hierzu fand ich durch Messung der Kleetmieitätsleitung folgende Regelmässigkeiten, die ich natürlich in der betreffenden Arbeit mit anderen Worten ausgedrückt habe, die sich aber auch in völliger Analogie zu Herrn HÖFKERS Sätzen folgendermassen aussprechen lassen: (Vergl. Tab. I.) Die Kationenbeweglichkeit metamerer Aminbasen bei gleicher Temperatur ist von der Lagerung der Atome abhängig (l. e. 248 fi. 285). Die Kationenbeweglichkeit metamerer Aminverbindungen ist um so grösser, je mehr Alkyle mit dem Stickstoff verbunden sind. Es hat deshalb eine tertiäre Base eine grössere Kationen- beweglichkeit als die entsprechende sekundäre Base, und diese wiederum eine grössere als die entsprechende primäre Base (1. c. 249 ff.). K Wärmeleitungskonstante (Luft = 100) ae L mittlere Weglänge (Luft = 100)| EU ORLEBIE. a‘ Kationenbeweglichkeit (Quecksilbereinheiten) nach BREDIG. Tabelle I. a L K Aethylamin . . . . 46.8 46.9 98.4 Dimethylamin . . . 50.1 49.4 61.6 Bropylamin .. . . - 40.1 96.8 52.6 Trimethylamin . . . 47.0 40.0 57.1 Butylamin . . . . . 86.4 32.8 52.2 Diaethylamin. . . . 86.1 33.1 92.6 Dipropylamin. . . . 90.4 24.0 44.8 Triaethylamin . . . 82.6 25.0 46.8 1) Anmerkung: Man kann natürlich bei Metameren dieselben Sätze auch auf die Wärmeleitungskonstante K selbst anwenden. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 667 Es kann wohl auch kaum als Zufall gelten, dass das einzige Metamerenpaar Butylamin—Diaethylamin, weiches (innerhalb der Versuchsfehler) gleiche Werte der Wärmeleitung zeigt, auch nahezu gleiche Kationenbeweglichkeit besitst. 2) Herr HÖFKER fand ferner: »Vergleicht man die primären Basen untereinander, so zeigt sich mit zunehmender Grösse des Alkyls eine Abnahme der mittleren Weglänge; der Betrag dieser Abnahme vermindert sich aber mit zunehmender Alkylerösse mehr u. mehr. Dasselbe findet sich bei der Vergleichung der secundären Basen unter- einander.» Aus meinen Befunden folgt (was übrigens nach OSTWALDS Untersuchungen an den organischen Anionen zu erwarten war): Vergleicht man die primären Basen untereinander, so zeigt sich mit zunehmender Grösse des Alkyls eine Abnahme der Kationenbeweglichkeit; der Betrag dieser Abnahme vermindert sich aber mit zunehmender Alkylgrösse mehr und mehr. Dasselbe findet sich bei der Vergleichung der sekundären Basen unter- einander (l. ec. 245, 266—267). (Vergl. Tab. II.) Tabelle IT. a) Dit da: Ib, Diff. dL Methylamin . 97.6 64.1 Aethylamin . je a EG Propylamin . 40.1 Ru 3008 N Butylamin 36.4 a 92.8 N Amylamin . 39.9 an 28.3 = Dimethylamin. . . . . 50.1 49.4 Diaethylamin. . . . . 36.1 1) 39.1 I Dipropylamin . . . . . 30.4 U 940 =. 3) Ferner lässt sich sogar quantitativ die Wärmeleitungs- konstante Ä des Dampfes ziemlich gut als eine (lineare) Funk- tion der Kationenbeweglichkeit a: in wässeriger Lösung darstellen. 668 BREDIG, UEBER WÄRMELEITUNG UND IONENBEWEGUNG. Ich habe diese Funktion nach der Methode der kleinsten Qua- drate berechnet zu: | Kr 23a FAR: Tabelle III. a x beob. ber Methylamin: .. . . 97.6 66.4 66.5 Aethylamin . ... . 46.8 58.4 98.4 Bropylammun ar og 1 ANN 52.6 59.4 Butylamin. . ..... 86.4 92.2 50.6 Amylamin. oem „088.9 49.0 49.8 Dimethylamin... . . 50.1 61.6 60.9 Diaethylamin. . . . 86.1 52.6 20.4 Dipropylamin . . . . 30.4 44.8 46.1 Trimethylamin . . » 47.0 91.1 58.6 Triaethylamin ... .: 32.6 46.8 41.3 Die Daten für K werden also durch obige lineare Gleichung mit einem mittleren Fehler von 1.3 Einheiten also 2—3 % dargestellt, welcher den totalen Beobachtungsfehler nicht erheblich über- schreiten dürfte.!) Die obige Funktion stellt daher wohl die Wirklichkeit mit genügender Annäherung dar. Auch das Gesetz von WIEDEMANN und FRANZ beweist ja bereits für Leiter erster Klasse einen Parallelismus, ja sogar Proportionalität zwichen Wärmeleitungs- und Eleetrieitätsleitungs- vermögen. Ob der bei obigen Leitern zweiter Klasse gefundene Parallelismus auch ein allgemeinerer ist oder nur innerhalb engerer Gruppen gilt, können freilich erst weitere Versuche ent- scheiden. !) Anmerkung: Herr Hörker giebt nämlich zwar die Fehler seiner anscheinend vortrefflichen Messungsmethode auf höchstens 1 % an, doch habe ich leider in seiner Abhandlung Angaben über die Reinheit der Praeparate nicht gefunden. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 669 Es ist wohl kaum nötige zu betonen, dass man die hier auf- gestellte Beziehung nicht ohne weiteres auch direkt auf die Flüssigkeiten übertragen darf, also z. B. glauben, dass von zwei Lösungen diejenige mit grösserem electrischen Leitvermögen auch die grössere Wärmeleitfähigkeit besitzt. Die Bestimmungen von WINKELMANN,!) JÄGER, LUNDQVIST, GRÄTZ, WEBER u. a. zeigen auch, dass die Wärmeleitfähigkeit des Wassers zumeist durch Salzzusatz abnimmt, während die elektrische Leitfähigkeit zu- nimmt. Die electrische Leitfähigkeit und die Wärmeleitung (derselben Lösung sind aber auch nicht direct mit einander ver- gleichbar, da die Wänrmeleitung in Lösung zumeist vom Lösungs- mittel und nur wenig vom gelösten Körper geleistet wird, die Pleetvieitätsleitung in der Lösung dagegen nahezu ausschliesslich vom gelösten Körper allein. Man muss daher die Hlectricitäts- leitung des gelösten Körpers vergleichen mit seiner Wärmeleitung in einem Zustande, wo nur er ebenfalls allein den Wärmetrans- port vermittelt, also mit seiner Wärmeleitung im Dampfzustande. Ferner könnte man den Einwand gegen obige Beziehungen machen, dass dabei zwei ganz verschiedene Dinge, nämlich die Base im Dampfzustande und ihr Kation in wässeriger Lösung verglichen werden. Der Wärmetransport im Amindampf geschieht nun aber auch nach der kinetischen Theorie der Gase durch die Amisnmolekel vom Typus Ni, (R ein Alkyl oder H-Atom). Auch in wässeriger Lösung bestehen diese schwachen Basen nach den Gefrierversuchen von RAOULT und den Berechnungen von ARRHENIUS zumeist aus einfachen Molekeln?) (da sehr nahe 2 = 1) und haben daher einen dem gasförmigen analogen Zustand.?) Es ist daher a priori wahrscheinlich, dass die Beweglichkeiten 1) Vergl. WINKELMANN. Handbuch d. Physik II 306, 313. ?) Vergl. Ostwann. Lehrb. II 657 (2 Aufl.). 3), Anmerkung: Einige Forscher nehmen sogar an, dass das Amin nur zum Teil als Anımoniumhydrat in der Lösung existiert, also ein Teil auch nur die Formel NR, besitzt. Vergl. ARRHENIUS. Memoire presente a l’Acad. R. des Sejences le 6 Juin 1885, II 3. Kouuskausch, Wied. Ann. 6, 189 ff. BERTHELOT, Essai d. me&chan. chim. II, 147. 670 BREDIG, UEBER WÄRMELEITUNG UND IONENBEWEGUNG. der verschiedenen Amine auch in dem flässigen Medium, wenn sie durch electrische oder osmotische Kräfte fortgetrieben werden, wenigstens dieselbe Reihenfolge beibehalten, wie im gasförmigen.!) Daher wird auch der Difusionskoefpeient (ebenso auch von Nichteleetrolyten) in Lösung ebenfalls in Zusammenhang mit der Wärmeleitungskonstanten im Dampfzustande gebracht werden können.?2) Diese Beweglichkeiten im flüssigen Medium findet man nun auch in den electrischen Ionenbeweglichkeiten wieder, wie Nernst?) auf Grund der van't Hoffschen Lösungstheorie und der Ionentheorie von ARRHENIUS gezeigt hat. Es wird uns also nicht befremden, dass wir oben einen Zusammenhang zwischen Tonenbeweglichkeit in Lösung und Wärmeleitung im Gaszustande finden. Freilich ist ja das Äation einer Aminbase um ein H-Atom grösser, als die Gasmolekel derselben Base. Doch ist bereits durch die Arbeiten OSTWALDS und seiner Schüler fest- gestellt, dass die Vergrösserung complexer Ionen um ein H-Atom ceteris paribus keinen bedeutenden Einfluss auf die Ionenbeweg- lichkeit ausübt und daher auch ihre Reihenfolge nicht wesentlich ändert. Auch hat mich mein verehrter Lehrer, Prof. ARRHENIUS, darauf aufmerksam gemacht, dass die von ihm bestimmten Dif- fusionskoeffieienten?) von nicht dissociierten Ammoniak- und Essigsäuremolekeln sich annähernd ebenso (Quotient 1.84 bei 12°) verhalten, wie die Beweglichkeiten ihrer um ein //-Atom grösseren resp. kleineren Ionen? (Quotient 1.87 bei 18°). Die Reihen- tolge der Beweglichkeiten wird also durch den Unterschied eines H-Atomes nicht wesentlich geändert werden. !) Anmerkung: Dies ist um so begründeter, als die Untersuchungen über Leit- fähigkeit und Diffusion von Boury, Lenz, ARRHENIUS, VÖLLMER u. a. einen solchen Parallelismus der Beweglichkeitsgrössen derselben Ionen in ver- schiedenen flüssigen Medien ergeben. Vergl. Ostwarn, Lehrb. (2 Aufl.) II 705, 618 ff., Boury C:r 106, 595, Lenz. Mem. Pet. Acad. 30 N:o 9 1882. ARRHENIUS, Zeitschr. f. physik. Chem. 9, 487. VÖLLMER, Halle Dissertation 1892. Iaun, Eleetrochemie 106. 2) Anmerkung: Auch dieser Punet kann noch experimentell verfolgt werden. 3) Vergl. NERNsST Zeitschr. f. phys. Chem. 2, 613. Lehrb. 207—210, 305—314. ARRHENIUS Zeitschr. f. physik. Chem. 10, 51. 4) ARRHENIUS, Bihang der Stoekh. Ak. Bd. 18 Afd. 1 N:o 8 p. 22. 5) Nach Nernst Lehrb. 306. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 671 Eine Stöchiometrie der Diffusionskoefficienten (auch für Nichtelectrolyte) und der Wärmeleitung in Gasen experimentell anzubahnen, wie es bereits für die Ionenbeweglichkeit geschehen ist, wäre zur weiteren Verfolgung obiger Beziehungen zwischen den Bewegungserscheinungen in Gasen und denjenigen in Lös- ungen sehr erwünscht. Auch wäre wohl eine strengere mathe- matische u. experimentelle Prüfung dieser anscheinend vorhandenen Beziehungen nicht ohne Interesse für die kinetische Theorie der (rase und Flüssigkeiten. Octob. 1395. Stockholms Högskola. Physiska Institutet. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 9. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska Laboratorium. 236. Om dietylendisulfidtetin. Af D. STRÖMHOLM. [Meddeladt den 13 November 1895 genom P. T. Creve.] De af Crum BROWN upptäckta tetinföreningarna äro kroppar ‚_CH,CO af sammansättningsformerna R!, — S\ , de fria tetinerna, v -CIECOHH och" RL = SK „ders. k. tetinsalterna. (RI = en en- T Ac | värdig kolväteradikal, Ac = en envärdig syreradikal, en half tvavärdig o. s. v.). Det första meddelandet om dessa föreningar gjordes 1872. De närmare undersökningarne äro publicerade af CRUM BROWN och LETTS i en serie afhandlingar 1 Edinburgh Soc. Trans. vol. 28. De af dem undersökta tetinerna äro dimetyl-, dietyl-, di- propyl-, diisobutyl- och diamyltetinerna. Undersökningar öfver tetiner äro äfven utförda af CARRARA (Gazzetta Chim. ital. 1895), som framstält etylmetyltetin samt tvenne tetiner af något afvikande typ, dimetyl a propionyl- och dimetyl % propionyl- ‚CH(CH,)CO;H och (CH,), = Yr x tetinerna, sasom bromider (CH,,), — S“ ‚CH,CH,C0,H SÅ R NT sakligen "i afseende pa deras kristallografiska och kryoskopiska och meddelat undersökningar öfver dem hufvud- förhållande. Samme forskare har äfven framstält ett motsvarande s | NE | | ,CH,CO,H selenderivat, dimetylselenetin, såsom bromid DES Br 674 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. (Gazzetta 1894). Slutligen ma omnämnas de af DELISLE (Berichte 1892) framstälda tetinkarbonsyrorna, (HO,CCH,), = „CH,C00 CH, , ,CH,CO 3 1 SA 2 och SA „ hvilka föreningar dock 0) HO,CCH, OZ erbjuda blott föga analogi med andra tetiner. Undersökningen af dessa tetiner har försvårats genom den för dem alla (utom tetinkarbonsyrorna) gemensamma egenskapen, att de själfva och deras derivat, med undantag af några dubbel- salter, äro delikvescenta och svära, ofta omöjliga, att erhålla i kristalliseradt tillstånd. Kristallisationsförmågan är störst hos derivaten af dimetyltetin; den blir mindre i samma mån, som molekylarvikten hos tetinerna ökas, så att af diamvltetin inga kristalliserande derivat erhållits. Då jag i dietylendisulfidtetin ee CH, CH, Br „„CHsC0;H] £ S | funnit en hithörande o . sh o . .. | såsom bromid SÅ och således tillhörande en något afvikande typ R!! = Ac förening, hvars derivat i allmänhet kristallisera mycket väl och ej äro i högre grad hygroskopiska, har jag därför försökt, att genom studium af denna kropp i någon man komplettera den genom de nämda forskarne vunna kunskapen om ifrågavarande klass af föreningar. Innan jag öfvergår till redogörelse för den experimentella undersökningen, vill jag i korthet gifva en öfver- sikt af några för tetinernas kemi viktiga förhållanden, hvilka denna undersökning berört, hvarvid jag utgår från den förutsättningen, I. . EB ; 2 ‚CH,CO att den för tetinerna utmärkande komplexen = ST 7. resp. AQ) _ .CH,CO,H i | 5 å = DÅ funktionerar pa samma sätt hos de vanliga te- Ac tinerna som hos dietylendisulfidtetinen. Man kan skrifva den fria tetinens formel sålunda: R, = ‚„CH,C0,H Sun ‘OH en karboxylgrupp. Bland kväfveföreningarna finnas kroppar af , saledes innehållande både en basisk grupp och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 675 tvenne typer, med hvilka samma förhållande eger rum, nämligen dels amidosyrorna, t. ex. glykokoll NH,CH,00,H, dels betainerna, .„CH,CO,H t. ex. det egentliga betainet, som kan skrifvas (CH,),N< ; OH (i själfva verket är betain liksom tetin troligen anhydrid). Dessa båda klasser af föreningar förhålla sig ganska olika. Hos glyko- koll hafva både den basiska och den sura gruppen kvar sin karaktär. Man kan erhålla föreningar af följande typer: „NH,—CH,CO,;H, hvilka äro syror sa väl som salter, Ac NH,CH,CO,Me, (Me = en metallvalens eller envärdig positiv ra- dikal), salter hos hvilka amidogruppen har kvar sin basiska a . H\ Tr . .. . funktion samt NH,.CH,CO,Me, hvilka äro verkliga salter. Ac Betain däremot är en ensyrig bas och ger med syror föreningar _„CH,;CO,H 5 & 6 : SI , hvilka äro neutrala salter, och i hvilka G ER R __CH,CO;K karboxylens väte ej är ioniserbart. (Föreningar R,N< äro visserligen framstälda, men ej ur vattenlösning). Vid undersökning af tetinernas förhållande i nämda hän- seende visar sig, att de, oaktadt deras formel visar den största analogi med betainets, likväl ansluta sig till glykokoll, ett för- hållande, som väl endast kan bero därpå, att komplexen R,S= har betydligt mindre basiska egenskaper än komplexen R,N=. Redan CRUM BROWN och LETTS angifva, att tetinernas lösning reagerar neutralt, salternas däremot surt, och att de senare lösa metallhydrat o. s. v. De därvid uppkomna produkterna hafva de ej kunnat isolera, med undantag af bromblyföreningar, af hvilka ett ganska stort antal blifvit framstälda, hvilkas formler ade Te Mon) RUM BROWN och LETTS skrifva salunda: u + ben ‚CH,CO,PbBr (2—5)PbBr, ehuru eventuellt äfven formlerna RS B + Br 676 . - STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. (1—4)PbBr, omnämnas; de äro således dubbelsalter, och för- fattarne uttala den förmodan, att i allmänhet, da baser inverka pa tetinbromider, dylika dubbelsalter bildas, hvilka de beteckna som föreningar af tetinbasen med metallbromider. Dietylen- disulfidtetinen däremot ger lätt isolerbara derivat af de neutrala slykokollsalternas typ. Vid ersättande af hydroxyl med sura radikaler bildas liksom af andra tetiner föreningar, som äro både salter och syror. De kallas i det följande dels blott tetin- salter, dels sura tetinsalter. Dessa lösa metallhydrat o. s. v. och gifva upphof till ofta väl kristalliserande kroppar af typen _ „CH,CO,Me hi BEN “© ,„ hvilka äfven erhållas genom direkt förening af tetin med salter. De äro neutralt reagerande kroppar med fullkomlig saltkaraktär. De kallas i det följande neutrala tetin- salter. I vattenlösning af dessa salter förekomma både den basiska och den sura radikalen i samma tillstand som hos mot- svarande enkla salt, MeAc,.d. v. s. såsom ioner, hvilket framgår däraf, att lösningen i de flesta fall reagerar som en lösning af det enkla saltet. En följd häraf är, att dessa tetinsalter kunna existera endast, då det enkla saltet är lösligt i vatten, eljest faller detta ut, och fri tetin stannar i lösningen. Några före- ningar motsvarande den tredje föreningsformen af sglykokoll, NH,CH,CO,Me, har jag ej isolerat, men i en alkalisk lösning af tetin finnas otvifvelaktist kroppar af motsvarande typ /CH.COX(K,Na) OH ej analoga föreningar af tunga metaller exsistera, då ju metallen (se nedan). Däremot kunna uppenbarligen naturligtvis måste förena sig med hydroxylen och falla ut soni hydrat eller oxid. Detta är a priori så klart, att jag som bevis för denna sak atnöjt mig med det redan förut väl kända fak- tum, att da silfveroxid i öfverskott reagerar på en lösning af tetinbromid, produkten blir en lösning af tetin och en olöst massa af silfveroxid och bromsilfver. Rörande tetiners förhallande mot svaga syror hafva CRUM BROWN och LETTS funnit, att karbonat eller cyanider af tetiner ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 677 ej exsistera. Vid skakning af bromid med eyansilfver och af sulfat med bariumkarbonat bortgick ceyanväte resp. koldioxid, och lösningen innehöll blott tetin. Jag har undersökt dietylen- disulfidtetins förhållande till fluorvätesyra och ättiksyra. Ren fluorid kan erhållas blott vid frivillig afdunstning af mycket sur, koncentrerad lösning. Vid den utspädda lösningens af- durstning på vattenbad bortgar fluorväte, och fri tetin blir kvar; dock är sönderdelningen ej fullständig. Acetatet kan man er- hålla i fast form blott genom att låta en lösning af tetin i is- ättika afdunsta vid vanlig temperatur. Om man i stället an- vänder 75-procentig ättiksyra, erhålles neutralt reagerande tetin, ett förhållande, som gör det högst sannolikt, att vattenlösningen ej alls innehåller något acetat utan blott tetin och ättiksyra. Å andra sidan undergå salterna af starka syror ej 1 någon man någon liknande sönderdelning; sa har jag hos bromiden ej kunnat observera nagot sönderfallande i bromväte och tetin. Dessa för- hallanden förklaras väl ej lämpligen blott genom att säga, att tetin är en svag bas; i sitt förhållande till ättiksyra m. fl. visar den sig som en så utomordentligt svag bas, att man knappt kunde vänta, att dess föreningar med starka syror skulle vara så pass beständiga som de äro. Emot ett annat tänkbart för- klaringsförsök, nämligen att tetinsalternas sura grupp skulle drifva ut ättiksyran, kan dels en liknande invändning göras, dels äfven den, att det knappt är troligt, att den sura gruppen i tetinacetatet skulle vara så utomordentligt mycket starkare syra än ättiksyran. Enklast torde väl förhållandet uttryckas sålunda, att i de sura salternas lösningar både syreradikalen, karboxylens väte och tetinresten förekomma såsom fria ioner åtminstone delvis. Då syran är stark, hafva väteionen och den sura ionen ingen benägenhet att förena sig med hvarandra, är den åter svag, är denna benägenhet stor, hvarför sådana . syrors sura tetinsalter lätt sönderfalla i icke dissocierad syra och fri tetin. Äfven om, som ju är sannolikt i fråga om sura tetin- salter af svaga syror, af dessa salters molekyler ursprungligen blott en ringa del äro dissocierade, så blir, då dessa dissocierade 678 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. molekyler successivt sönderfalla i tetin och syra, detta sönder- fallande till slut nästan fullständigt. Om det blir alldeles full- ständigt är ej godt att säga, troligare är väl, att ett jäm- viktstillstånd mellan de olika komponenterna inträder; att man det oaktadt vid acetatlösningens afdunstning erhåller ren tetin, beror då på, att tetinen är svarlösligare än acetatet och således kristalliserar ut förr, hvarigenom jämviktstillståndet ändras. Om man antager ett sådant, blir det förklarligt, hvarför, då man genom användande af isättika ökar den ena komponentens mängd i ofantlig grad, man erhåller rent acetat. Intressant i detta afseende vore att försöka, om man ej genom användande af stark blasyra kunde få cyanid; något dylikt försök har emellertid ej blifvit gjordt. — CARRARA har vid undersökning af tetinbromiders krvoskopiska förhållande i vattenlösning funnit en molekylär fryspunktnedsättning nästan tre gånger så stor som den beräknade, hvilket förhållande han tolkar så, att dessa salter i lösning äro dissocierade i H, Br och tetinhydrat, men som naturligtvis lika väl kan tala för dissociation i H, Br och tetinrest. En annan fråga af intresse är den fria tetinens konstitu- tion. CRUM BROWN och LETTS erhöllo den fria dimetyltetinen kristalliserad af formeln (CH,),SCH,CO, + H,O; denna förlorade i vakuum öfver svafvelsyra en molekyl vatten och öfvergick i föreningen (CH,),SCH,CO, således anhydrid. Sådana anhydrider hafva äfven framstälts af CARRARA. Frågan huruvida det i den förra föreningen ingående vattnet var kristall- eller konstitu- tionsvatten, eller allmännare uttryckt, huruvida tetiner i vatten- lösning förekomma såsom hydrat eller anhydrider, torde vara svår att besvara genom studiet af tetiner med öppna kedjor; däremot gifver dietylendisulfidtetinens förhållande en värdefull fingervisning till lösandet af denna fråga. MANSFELD (Berichte 19), V. MEYER och DEMUTH (Annalen 240) hafva undersökt ,CH,—-CH OR dietylendisulfidalkylsulfinhydrat FOO C;H,, C,H,). De hafva funnit, att dessa hydrat vid vatten- (R=CH,, ÖFVERSIGT AFP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 679 lösningens upphettning förlora vatten, hvarvid den slutna ked- jan öppnas och s. k. sulfuraner bildas, hvilka hafva formeln R—S—CH, nom syntes af etylsulfuran. Om man upphettar dietylendisulfid- —S—CH = CH,, en formel som bevisats ge- tetinens yatteniBaning; ne ej nagot Sylt lösningen kan tetin. Detta torde ös. att tetinen i vattenlösning förekom- ! I yCcH;CH. „eu, CO mer sasom anhydrid SÅ SSK cH,CH, NOA ‚CH,—CH;. ,CH,CO.H h Br OR 3 OSS — © och således ej liksom sulfinhydratet S"CH,—CH,”" OH haller hydroxyl vid svaflet. Om man tillsätter alkali till teti- , ej såsom hydrat nens lösning, blir förhallandet helt annat; vid afdunstning på vattenbad sönderdelas tetinen fullständigt, och man får alkali- saltet till en syra, af hvilken jag visserligen ej erhållit något derivat i analyserbart tillstånd, men som väl otvifvelaktigt är sulfurankarbonsyra CH, = CHSCH,CH,SCH,CO,H. Detta för- hållande bör troligen tolkas så, att vid inverkan af alkalier på tetin anhydridbindningen går upp under bildning af en förening SÄ CHA a ‚CH,C0,(K, Na) "\cH,cH, “OH och reagerar därför sasom sulfinhydratet. Alldeles absolut af- ; denna haller hydroxyl vid svaflet görande för fragan är väl ej denna iakttagelse, da det ju ej är fullkomligt säkert, att den hypotetiska, neutrala föreningen ‚CH,C0,H N AE : En SC,H,S“ "skulle förhalla sig pa samma sätt som de “OH CH,C0,K YR alkaliska föreningarna SC,H,S\ ° och SEEROS, onen ‘OH ‘OH en hög grad af sannolikhet förlänar den väl ändå at antagandet, att tetin i vattenlösning förekommer som anhydrid. För tetinanhydriderna hafva Crum BROWN och LETTS före- ‚CH,;CO - slagit tvenne formler, nämligen den enkla Baer Zz ochrden NY Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. 6 680 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. \ EEE fördubblade R,S<_ 2 © »CH,—C0--0° tetinernas kryoskopiska förhållande och funnit, att molekylar- SR,. CARRARA har undersökt depressionen i vattenlösning motsvarar den enkla formeln. Men för att man skall kunna från lösningens förhållande sluta till anhydridens konstitution, fordras naturligtvis bevis för, att lös- ningen verkligen haller anhydrid, ej hydrat, något som äfven CARRARA själf framhåller. Först med detta bevis kan frågan om tetinanhydridernas molekylarvikt anses afgjord. Dessutom har CARRARA sökt bestämma molekylarvikten i isättiklösning, en metod, som ej kan gifva afgörande resultat, då, som jag funnit, tetin under dessa förhållanden ger acetat, samt äfven i alkohollösning genom bestämning af kokpunktens höjning, hvilken metod dock blott gaf dåligt stämmande resultat, och där dess- utom anhydridbindningens lösning genom alkoholatbildning ej är a priori utesluten. Slutligen kan omnämnas en reaktion, som tyckes vara all- män för tetinerna. Fri brom inverkar pa en tetinbromid R, —= „„CH,C0,H o ER a Re N sålunda, att de två väteatomerna, som sta bredvid karboxylen, ersättas af brom; vid tillsats af ännu mera brom bildas en olöslig superbromid. Den dibromsubstituerade tetinen afger mycket lätt koldioxid, (sa lätt att den ej kunnat fram- ställas i rent tillstånd) och öfvergar till en dibromsubstituerad sulfinbromid, R, = SC “. Denna reaktion är pröfvad både med dimetyltetinbromid och med dietylendisulfidtetinbromid (i senare fallet oxiderar bromen först den tvavärda svafvelatomen One : | a S /CH,CO,H under bildning af en sulfoxidtetin OSC,H,S° ‚pa | Je hvilken sedan brom inverkar på nyss anförda sätt). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 681 Dietylendisulfidtetin. N H,07 \CH, | H,C SL CH, SCH, 00 + 2H,O \ AZ N 0 Den i det följande beskrifna bromiden löses i vatten, skakas ' med silfveroxid i öfverskott, och den filtrerade lösningen af- dunstas till torrhet pa vattenbad, da tetinen erhälles som en lätt, hvit skorpa; denna löses i minsta mängd varmt vatten och filtreras från en obetydlig silfverhaltig återstod. Vid afsvalning utkristalliserar tetinen i långa, mjuka nålar, lättlösliga i vatten och alkohol. Den kristalliserar ur alkohol med samma vatten- halt som ur vatten. Substansen förlorar intet i vikt öfver svafvel- syra. Vid upphettning i torkskåp börjar den sönderdelas, innan den afger sitt kristallvatten, hvarför detta ej kunnat direkt bestämmas. Analys: 0,2437 gm substans gaf vid förbränning med bly- kromat 0,3001 gm CO, och 0,1496 gm H,O. Beräknadt: Funnet: C 33,64 33,59 H 6,54 6,82 Substansen smälter vid 198—109° under gasutveckling till en färglös vätska. Tetinens lösning reagerar neutralt, dess smak är bitter. Som förut nämnts, eifver tetinen upphof till tvenne serier RE | > ,CH,CO.,H salter, dels de sura salterna af typen ale SÅ medels c ‚CH,;C0,Me de neutrala af typen C,H,S5,% N Bland de förra är SAC bromiden utgängsmaterialet för alla tetinföreningarna, de öfriga hafva framstälts antingen af bromiden genom behandling med 682 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. silfversalter eiler af tetinen med syror. De senare framställas antingen af de sura salterna genom neutralisation med hydrat, oxider eller karbonat af metaller, eller ocksa genom direkt före- ning af tetin med ett salt i lösning. Denna senare metod är i synnerhet fördelaktig, då det enkla saltet är lösligt i alkohol. De neutrala tetinsalterna äro nämligen i allmänhet olösliga i alkohol, och man kan således genom utkokning af den till torr- het afdunstade massan med alkohol få tetinsaltet rent. Är det enkla saltet olösligt i alkohol, måste man, för att enligt denna metod få ren produkt, taga öfverskott af tetin. Alla neutrala tetinsalter, som jag framstält, äro lättlösliga i vatten (utom dubbelsalter), ett stort antal så lättlösliga, att man ej kan erhålla dem i kristalliseradt tillstånd. Vid afdunst- ning af sådana salters lösning i exsickator utkristalliserar efter längre tid det enkla saltet och tetin; vid afdunstning på vatten- bad erhålles däremot i allmänhet tetinsaltet, stundom som ej stelnande syrup. a Dietylendisulfidtetinbromid. S H.07 NCH, FER Pan Br—S—CH,C0,H Utgängsmaterialet för framställningen af denna förening, dietylendisulfid, har jag framstält enligt V. MEYERS anvisning (Berichte 19, 3259) utaf etylenmerkaptan. Etylenmerkaptan har jag framstält enligt följande metod. 150 gm etylenbromid, löst i alkohol, försättes småningom med en med svafvelväte full- ständigt mättad, konsentrerad lösning af kaliumhydrat i alkohol. Sedan den första portionen blifvit tillsatt, uppvärmes till in- ledande af reaktionen, och sedermera halles temperaturen mellan 45 allt är tillsatt, kan man uppvärma nagot högre för att fullborda 55”, hvilken temperatur ej bör öfverskridas. Först sedan reaktionen. Därefter tillsätter man svafvelsyra till sur reaktion ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 683 och destillerar med vattenanga. Destillatet fälles med blyacetat; alkohol och etylenbromid afdestilleras med vattenanga, efter af- svalning tillsättes svafvelsyra i öfverskott, och genom förnyad inledning af vattenanga afdestilleras etylenmerkaptanen. Utbyte omkring 45 % af det teoretiska. Ekvivalenta mängder dietylendisulfid och bromättiksyra upp- hettas lindrigt pa vattenbad i en kolf. Kolfinnehallet blir först flytande genom syrans smältning, men stelnar snart till en fast massa. Denna löses i varmt vatten med undvikande af stort öfverskott, lösningen filtreras fran en ringa mängd oangripen sulfid; vid afsvalning utkristalliserar tetinbromiden såsom hvita krustor eller i knippen förenade prismer, hvilkas genomskärning har en nästan kvadratisk, obetydligt snedvinklig form. Ofta genomsätta två kristaller hvarandra under bildning af ett något snedvinkligt kors. Vid moderlutens konsentrering, helst vid vanlig temperatur, erhåller man mera af substansen. Analys: 0,3712 gm gaf med AsNO, 0,2687 gm AgBr; 0,2132 gm gaf 0,1544 gm AgBr. 0,2201 gm gaf vid förbränning med blykromat 0,2244 gm CO, och 0,0890 gm H,O. 0,1641 gm gaf enligt KLASONS metod 0,2968 gm BaSO, Beräknadt: Funnet: Ü 27,80 27,80 H 4,25 4,48 S 24,71 24,79 (0) 12,35 _ Br 30,89 30,81; 30,81 100,00 Substansen smälter vid langsam upphettning vid 159° till en rödbrun vätska, som några fa grader däröfver börjar sönder- delas. Den är lättlöslig i hett vatten, svårlöslig i kallt (1 del i ungefär 7 delar vatten af vanlig temperatur), föga löslig i alkohol. Hos bromiden saväl som hos andra sura tetinsalter märkes stundom bildning af öfvermättade lösningar, som länge 684 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. halla sig klara, men plötsligt, t. ex. vid omröring, stelna till kristallgröt. Vid upphettning af lösningen sönderdelas saltet, ehuru långsamt, i dietylendisulfid och bromättiksyra. När lös- ningen kokades i en kolf med kylrör, afsatte sig i detta kri- staller, som genom smältpunkt o. s. v. identifierades såsom die- tylendisulfid. Däremot har ingen dissociation i tetin och brom- väte observerats. Ur de sista, sirupösa moderlutarne efter af- dunstning på vattenbad af en större mängd bromidlösning ut- kristalliserade hvarken tetin, resp. tetinbromacetat, ej heller, efter tillsats af bromväte, nagon nämnvärd mängd tetinbromid. Att ej den närvarande bromättiksyran hindrade detta, se nedan inverkan af bromättiksyra pa tetin. Bromidens lösning reagerar starkt surt; den smakar både bittert som sulfinsalter och surt som vinsyra. Salter af dietylendisulfidtetinbromid. HC Dietylendisulfidtetinbromkaleium. sous, 20 6 Ca +5H,0. Br \ Framstäld dels af bromiden genom neutralisation med kalcium- karbonat, dels af tetin och bromkalcium i lösning. Den kon- sentrerade lösningen afsätter langa, smala, ej sa tunna, sneda blad, hvilka sa länge de äro i moderluten äro vattenklara, men hastigt vittra i luften och blifva ogenomskinliga. I följd häraf ger vattenbestämningen för lågt värde. Medan en del af vattnet bortgar sa lätt, är det svårt att fullständigt aflägsna det öfriga i exsickator, däremot går det fort i torkskåp vid 60°. Vattenbestämning: 0,1979 gm förlorade 0,0262 gm H,O. Beräknadt: Funnet: H,O... 13,94 19,95: Analys af vattenfritt salt: 0,3240 gm gaf 0,2169 gm AgBr och 0,0318 gm CaO. Ber. för (C,H,,S50,Br),Ca: Funnet: 3r 28,75 28,50 Ca 7.19 7,01 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 685 ‚CH,CO, Dietylendisulfidtetinbrombarum. Iscns(, | 3a + 4H,0. + Af bromid och bariumkarbonat. Liknar föregaende, men är luftbeständigt; förlorar ej kristallvatten i exsickator. Analys på exsickatortorkad substans: 0,3236 gm förlorade vid 70° 0,0317 gm H,O. 0,3195 gm gaf 0,1658 gm AzBr. Beräknadt: Funnet: E20) 0.99 9,80 Br 22,04 22,06 Öfriga salter af bromiden. Alkalisalter ha ej erhallits i fast form; ur den starkt konsentrerade lösningen utkristalliserar nämligen blott tetin. Äfven i alkohol tyckas de vara lösliga, ty ingen fällning erhölls, när alkohollösningar af tetin och brom- natrium blandades. Kopparsaltet är lättlösligt, kristalliserar i blå kristaller, men har ej erhåilits i rent tillstånd. Zinksaltet utgöres af hvita, delikvescenta blad. Aluminiumsaltets starkt konsentrerade lösning stelnar vid afsvalning till ett gelé, som åter löser sig vid uppvärmning; det torkar in till en glasklar massa. Dietylendisulfidtetinklorid. schen. Tel At bromiden vid skakning med klorsilfver; af tetinen med saltsyra. Liknar bromiden. Smälter under sönderdelning vid 167°, sintrar något förut. Liksom hos alla dessa föreningar, som smälta under sönderdelning, varierar smältpunkten betydligt efter hastighet vid upphettning, kapillarrörens tjocklek o. s. v. Analys: 0,2673 gm gaf 0,1790 gm AgCIl. Beräknadt: Funnet: Cl 16,56 16,56 686 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. a LER alfa, a OR Dietylendisulfidtetinklorkalerum. a ÅR Ca + 5H3,0. Af tetin och klorkalcium. Liknar motsvarande bromsalt. Vattenbestämning: 0,4268 gm förlorade (i exsickator, full- ständigt i torkskåp vid 70°) 0,0680 gm H,O. Beräknadt: Funnet: H,0 16,13 15,93 Analys af vattenfritt salt: 0,3576 gm gaf 0,2178 gm AgCl och 0,0436 gm CaO. Ber. för (C,H,,S,0,C1),Ca: Funnet: Cl 15,18 15,06 Ca 8,56 8,69 : Kloriden och järnklorid. När alkohollösningar af tetin och järnklorid (vattenhaltig) sammanblandades, erhölls en gulbrun, i vatten mycket lättlöslig fällning, som tvättades med alkohol och torkades i exsickator. Analysen gaf: 4,33 % H,O, som bortgick vid 100°, 14,83 « Fe och 17,70% Cl (Fe: Cl =1:1,9), ett resultat, som ej stämmer på nagon enkel formel, men tyder på N : EN An zes en blandning af ungefär 85 % Ds G ) | 2 allg Ne, EN . „CH,—C0O,—Fe(0C,H,), H,O och ungefär 15 % C,H,SX I © 7 GEHE, O8 Cl När tetin och järnklorid i vattenlösning afdunstades till torrhet pa vattenbad, erhölls en röd massa. . . 5 ei 2 CH,CO,H Kloriden och platinaklorid. PtCl, + SC,H,ST st : Om man försätter en lösning af kloriden med platinaklorid, er- hålles en amorf, gul, olöslig fällning, som torkar ihop till en mycket lätt, vid rifning elektrisk massa. egenskaper, som äfven tillkomma alla andra analoga föreningar, som jag framstält. Analys: 0,2810 gm gaf 0,0989 gm Pt; 0,4169 gm (annan beredning) gaf 0,1470 gm Pt. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 687 Beräknadt: Kunnet: Bt 35,27 30,20; 35,32 Liknande fällningar, alla lättlösliga i natronlut, erhalles af andra tetinsalter och af tetin själf med platinaklorid. Af ana- lyserna kunna dock ej enkla formler beräknas. Otvifvelaktigt bör den ofvan angifna formeln för föreningen af klorid och pla- tinaklorid fördubblas. BLOMSTRAND har nämligen vid sina under- sökningar öfver platosulfinföreningarna funnit, att man vid an- vändande af beräknade mängder får sadana föreningar, hvilka hålla 1 PtCl, pa 2 sulfid, men vid användande af platinaklorur i öfverskott erhållas föreningar af 1 PtCl, pa 1 sulfid, hvilka äro att anse som dubbelsalter, analoga med den MAGNUS'ska kloriden. I själfva verket erhållas, om man sätter en molekyl kaliumplatinaklorur till två molekyler dietylendisulfidtetin, kroppar analoga med de BLOMSTRAND'ska platosulfinföreningarna; dock är jag ännu ej i tillfälle att kunna lemna redogörelse för dessa föreningar. Ifragavarande förening skulle da skrifvas sälunda: Cl,Pt(C,H,,S5,0;C1),C1, + PtCl,. ‚Cl + 2HoCI, ‘CH,CO,HgCi Kloridens lösning försättes med sublimatlösning. Om lösningen Kloriden och kvicksilfverklorid. HgCl, + SC,H,S“ är konsentrerad, uppstar en hvit fällning, men om den är ut- spädd, afskilja sig småningom hvita, väl utbildade kristaller. Samma förening kan äfven framställas af tetin med kvicksilfver- klorid. Den är svårlöslig i vatten; sönderdelas ungefär vid 180”. Analys: 0,6551 gm gaf 0,4805 gm HgS; 0,4817 gm gaf 0,3547 gm HeS. 0,3196 gm gaf (glödening med kalk) 0,2896 gm AgCl. Beräknadt: Funnet: Hg 163.30 63,23; 63,47 Cl! > 22,50 22,41 Empiriskt kan formeln skrifvas 1 tetin + 4HgCl,. Att af dessa kvicksilfverkloridgrupper en ej förekommer sasom sadan ‚CH,C0,HgCl N N N utan delad, C,H,S, , följer redan af de anförda 688 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. bildningssätten, bevisas af ett tredje. Om man till en lösning af kloridens kaleiumsalt sätter kvicksilfverklorid, erhålles ifraga- varande förening ren, utan spår af kalcium; gruppen HsOl har således ersatt Ca/, och intagit dess plats. Att af de tre öfriga grupperna HgCl, en är förbunden med den tvåvärda svafvelatomen, två med tetinkloridens klor, följer redan däraf. att sulfinkloridernas föreningar med HeÜCl, vanligen äro samman- satta efter formelu R,SCl+2HgeCl,, aldrig efter R,SC1+5HgCl, (tetinkloriders kvicksilfverkloridföreningar äro ej förut framstälda), sulfidernas däremot efter R,S+HgCl,. Säkert bevisadt blir det däraf, att den 1 det följande beskrifna sulfoxidens förening med ‚CH,C0,HsCl kvicksilfverklorid har formeln O = SC,H,S“\ “Cl + 2HeCl, Dietylendisulfidtetinjodid. Af tetin och jodvätesyra. Den färglösa lösningen antog vid afdunstning pa vattenbad starkt gul färg, och vid afsvalning afskilde sig langa, mjuka, violetta nålar, uppenbarligen en superjodid, och vätskan blef åter färglös. Da superjodiden ej kunde genom pressning befrias från vatten och i exsickator förlorade jod, kunde den ej analyseras. Den filtrerade vätskan blef vid afdunstning öfver svafvelsyra ater gul, och afsatte dels superjodid, dels hvita, snedvinkliga prismer af jodid, hvilka smälta vid 150° till en mörkröd vätska. \ | „CH,CO, 5 Dietylendisulfidtetinyodbarium. sans, r | Ba + 4H,0. En lösning af tetin och jodbarium inkokades i kolf, öfverskott af jodbarium borttogs genom kokning med alkohol. Den ater- staende rent hvita massan förlorade ej i vikt i exsickator. Någon vattenbestämning kunde ej utföras, då substansen sönder- delades redan vid 70”. Analys: 0,1995 gm gaf 0,1138 gm AgJ och 0,0573 gm BaS5O,. Beräknadt: Funvet: J 30,97 30,82 Ba 16,71 16,87 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 689 Di N R-NCHT NE LIE: ‚CH,C0,H i Dietylendisulfidtetinbisulfat. ee der De Fram- TRA stäldes af tetin med något öfverskott af svafvelsyra. Den svafvel- syrehaltiga lösningen kunde konsentreras starkt, utan att något utkristalliserade, men vid tillsats af litet alkohol stelnade efter en kort stund den öfvermättade lösningen till en hvit massa. När en utspädd lösning af det rena saltet får frivilligt afdunsta, erhållas väl utbildade kristaller. Analys: 0,3313 gm gaf 0,2808 am Ba5O,. Beräknadt: Funnet: So, u 29.00 29,10 Salterna af bisulfatet sa väl som af sulfatet äro högst lätt- lösliga i vatten. När deras lösningar fa frivilligt afdunsta, ut- kristalliserar blott enkelt salt och tetin; så är förhållandet med kalium-, koppar- och mangansalterna. När kopparsulfat och öfverskott af tetin afdunstades på vattenbad, erhölls tetinsalt som en blå syrup, hvilken vid tillsats af alkohol öfvergick till en plasterlik massa, som ej fullständigt hårdnade vid förvaring i exsickator, och som delikvescerade i luft. ,CH,CO.H SONO, Dietylendisulfidtetinnitrat. SC,H,S“ +H,0. Erhölls af bromiden med beräknad mängd silfvernitrat. Det kristalliserar ur utspädd lösning i långa, smala blad, ger lätt öfvermättade lösningar. Kristallerna vittra obetydligt i luften. Vattenbestämning: 0,4870 gm förlorade i exsickator 0,0330 gm. Beräknadt: Funnet: HON 005 6,77 Det kristallvattenhaltiga saltet smälter vid 109°, det vatten- fria vid 130” under liflig gasutveckling. - ‚CH,C0, Ag Dietylendisulfidtetinsilfvernitrat. SCH, ° —- Ni- ONO, tratets lösning neutraliserades med silfveroxid, afdunstades först pa vattenbad, sedan öfver svafvelsyra. Lösningen höll sig längre tid klar, sedan utkristalliserade saltet mycket hastigt i skenbart 690 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. amorfa små kulor, som under mikroskopet visade sig bestå af en hopfiltad massa af langa, mycket fina nälar. Analys: 0,4533 gm gaf 0,1864 gm AgCl. Beräknadt: Funnet: Ag 81,03 30,95 Silfversaltet och jodmetyl gifva vid 70° jodsilfver och ett i vatten och alkohol högst lättlösligt ämne, hvilket icke erhållits i en till undersökning tillräcklig mängd. BR ern EN AR, „„Hs00;H Dietylendisulpdtetinbenzolsulfonat. SC,H,SX 2 "0S0,C,H; konsentrerad lösning af benzolsulfonsyra och tetin stelnade först En efter lång tid öfver svafvelsyra till en kristallgröt. Denna ut- pressades och omkristalliserades, da stora, väl utbildade taflor erhöllos. Saltet är vattenfritt; det smälter under lindrig gas- utveckling vid 171°. Analys: 0,1905 gm gaf 0,3020 gm CO, och 0,0877 gm H,O. Beräknaädt: Funnet: E46 43,15 H 4,76 5,09 ‚CH,CO,H Dietylendisulpidtetintrikloracetat. SC,H,S‘ När ”OCOCCI, en lösning af tetin och triklorättiksyra konsentrerades i exsickator, erhölls en tjock syrup, som stelnade vid behandling med eter. Den tvättades med eter, sa länge denna reagerade surt, löstes i vatten och lemnades att afdunsta 1 exsickator, då åter syrup erhölls, som dock efter en längre tid plötsligt stelnade till en porslinslik massa. Saltet är mycket lättlösligt i vatten och alkohol. Det sönderdelas under häftig uppkokning vid 91”. Det förlorade i exsickator 3,27 % H,O, men då det svårligen kan fullständigt utpressas mellan papper, är det ovisst, om denna viktsförlust utgjordes af kristallvatten. Analys af vattenfri substans: 0,1542 am gaf (KLASONS metod) 0,2123 gm BaSO,. i Beräknadt: Funnet: S 18,77 18,91 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 691 Bariumsaltet kristalliserar i langa prismer med samman- sättningen | SC,H,SC OCOCCI, Vattenbestämning: 0,4281 gm förlorade i exsickator 0,0401 gm H,O. Im + 5H,0. Beräknadt: Funnet: H,O 9,89 Sl Analys af vattenfritt salt: 0,3900 gm gaf (afrykning med H,SO,) 0,1107 gm BaSO,. Ber. för (C3H 082 0,C1,), Ba: Funnet: Ba 16,70 16,66 Hvarken bitartrat eller fosfat af tetinen kunde erhallas i fast form. ‚CH,C0,H 1 Dietylendisuljidtetinfluorid. Sn TITTEN (ESO En konsentrerad tetinlösning försättes med stort öfverskott af konsentrerad fluorvätesyra, och lösningen fick frivilligt afdunsta. Då erhöllos långa, vackra kristaller, hvilka utpressades väl mellan papper. Saltet förlorar långsamt i exsickator, fort vid 30” en molekyl kristallvatten. Fluorbestämningen hos återstoden tydde pa, att ännu en molekyl vatten var närvarande, men denna kunde ej direkt bestämmas. Vattenbestämning: 0,6295 gm förlorade 0,0519 gm H,O; 0,5171 gm förlorade 0,0414 gm H,O. Ber. för C,H,,S,0,Fl + 2H,O: Funnet: 1H,0 ra 8,24; 7,98 Analys af exsickatortorkad substans: 0,3547 gm gaf 0,0634 gm CaFl,. Ber. för C,H,,S:0,Fl+ H,O: Funnet: Fl 3,80 5,86 Exsickatortorkad substans smälter under uppkokning vid 156°. Fluoriden är lättlöslig i vatten. I vattenlösning sönder- delas den vid upphettning i fluorväte och tetin; fluorväte bort- går, och vid den konsentrerade lösningens afsvalning utkristalli- 692 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. serar fri tetin. Dock smälter denna icke skarpt vid 107° (i st. f. 108°) och dess lösning reagerar surt, hvilket visar, att sönderdelningen icke är alldeles fullständig. Fluorsilfversaltet har jag ej kunnat erhalla i fast form, ty dess lösning afsätter vid frivillig afdunstning en svart, okristalliserbar massa. 5 Se 7 «/CH,C0,H Dietylendisulfidtetinacetat. SC,H,S< 3 “‘OCOCH, Om tetin löses i isättika, och lösningen far afdunsta öfver kalk, + Us H,0 . utkristallisera langa, väl utbildade prismer. Vattenbestämning: 0,6231 gm mellan papper väl utpressadt salt förlorade i exsickator 0,0201 gm H,O. Beräknadt: Funnet: H,O 3,64 3,22 Analys af vattenfri substans: 0,1751 gm gaf (KLASONS metod) 0,3413 am BaSO,. Ber. för 05H ,5,0,;: Funnet: SÅ 1126,90 26,77 Vattenfri substans smälter under gasutveckling vid 116°— 117° till en färglös vätska; den sintrar dock langt förut, troligen beroende pa hygroskopiskt vatten. Den är högst lättlöslig i vatten; lösningen reagerar surt. Torr substans förlorar ingen ättiksyra vid förvaring öfver kaliumhydrat. Däremot sönder- delas saltet ytterst lätt af vatten; om tetin löses 1 75 % ättik- syra, och lösningen far frivilligt afdunsta, erhåller man en neu- tralt reagerande produkt. En sadan produkt, erhållen ur mera utspädd lösning, smälte vid 108” och visade sig vid analys vara ren tetin: 0,1846 gm gaf 0,2305 gm CO, och 0,1172 gm H,O. Ber. för C,H,,8;0, + 2H,0: Funnet: Ü 99,64 34,05 H 6,54 7,05 Inverkan af alkalier på tetin (se inledningen). Om en lös- ning af tetin blandas med kalilut och afdunstas till torrhet pa vattenbad, hvarefter den aterstaende saltmassan löses i vatten och göres sur med saltsyra, utfaller en brunaktig olja med obe- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 695 haglig lukt; sönderdelningen af tetinen är fullständig. Att denna olja är sulfurankarbonsyra CH, = CHSCH,CH,SCH,CO,H, lider väl intet tvifvel, men hvarken syran själf eller något derivat af densamma kunde erhållas i analyserbart tillstånd. Syran sönder- delas fullständigt vid försök att destillera den. Ur alkohollös- ningen fäller kaliumhydrat kaliumsaltet som en voluminös, hvit fällning, men det är ej olösligt i alkohol, så att det småningom löser sig vid försök att tvätta det rent. Såväl kaliumsaltet, som kalcium-, barium- och kopparsalterna äro mycket lättlösliga i vatten och kunna ej förmas att kristallisera. Silfversaltet är en hvit voluminös fällning, som snart bakar ihop sig och svartnar. Inverkan af bromättiksyra på tetinbromid och tetin. Denna reaktion omnämnes blott därför, att dess undersökande var mitt hufvudändamal, då jag framstälde ifrågavarande tetin. Jag hade hoppats att erhålla en kropp af sammansättningen RSS SETT OH N ee Ne , som möjligen kunde uppträda i cis- och transformer. Det har dock ej lyckats mig. Tetin- bromid och bromättiksyra 1 vattenlösning inverka ej alls på hvarandra, i torrt tillstånd upphettade i vattenbad reagera de under bildning af en brunaktig, halfflytande massa, som är löslig 1 eter och delvis olöslig i vatten, och således ej kan vara någon tetinbromid. Den blef ej närmare undersökt. När en lösning af fri tetin och bromättiksyra afdunstades på vattenbad, erhölls vid tillsats af bromvätesyra vanlig tetinbromid nästan kvanti- tativt. Ej heller inverkan af jodmetyl på tetinbromid eller af bromättiksyra på dietylendisulfidmetylsulfinjodid gaf tillfreds- „CB; moa " CH;\ ställande resultat. En analog förening De, äl framstäld af MANSFELD (Berichte 19, 696), men enligt hans uppgift försiggår reaktionen först vid hög temperatur och ger högst ringa utbyte. 694 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. Oxidietylendisulfidtetinbromid. Ss—0 Bu NcH, H,C\ ‚CH, Br S—CH,CO,H Till en lösning af en vägd mängd dietylendisulfidtetinbromid sattes en molekyl brom, löst i vatten. Den färglösa lösningen konsentrerades på lindrigt kokande vattenbad, sedan öfver svafvel- syra. Vid långsam afdunstning utkristalliserade tjocka, rätvink- liga taflor. Substansen är lättlöslig 1 vatten. Den smälter vid 156—159°. Analys: 0,2206 gm gaf (KLASONS metod) 0,1498 gm AgBr och 0,3697 gm BaSO,. Beräknadt: Funnet: Br 29,09 28,90 S 25,28 25,01 Bariumsaltet bildar en lättlöslig kristallmassa. Kloriden är framstäld af bromiden med klorsilfver; af denna har jag framstält dubbelsalter med kvicksilfverklorid och platina- klorid, hvilka till sammansättning högst betydligt afvika från mot- svarande salter af dietylendisulfidtetinklorid, beroende därpa, att den tvavärda svafvelatomen öfvergått till fyrvärdig och ej längre deltager i bildningen af dubbelsalterna. Salterna af sulfiden voro be /CH,CO,H | ‚CH,C0,HsCl PtCl, + SC,H,S‘ au \vn..0ch: HC, SG ES ee ; Cl ; Cl + 2HeCl, N ‚CH,CO,H af sulfoxiden äro de JO = le "> 1 PtCl, + aq och - ‚CH,CO,HsCl SE F2HEON Kloroplatinat af owidietylendisulpidtetinklorid. CH,CO,H = SCH, | PtCl, FASHION 0 = SC, H,S< En utspädd lösning af kloriden blandades med platinaklorid, och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 695 den filtrerade lösningen lemnades att frivilligt afdunsta. Länga, glänsande, rödgula, rosettlikt grupperade prismer utkristalliserade. Analysen utfördes pa omkristalliseradt material. Vattenbestämning: 0,4102 gm förlorade i exsickator 0,0241 gm H,O och ännu vid 60° intet mer; vid 100° ytterligare 0,0139 gm H,O. Beräknadt: Funnet: 0 ans 5,87 11,30 3,08 3,39 9,93 9,26 Analys af vid 100° torkad substans: 0,1359 gm gaf 0,0331 em Pt; 0,1134 gm gaf 0,0277 gm Pt. Ber. för (C,H,,Sz0z01),PtC];: Funnet: Pt 24,34 24,355 24,42 Oxidietylendisulfidtetinklorid och kvicksilfverklorid. O = CH3;C0;Hg0l SC,H,S < Om kloridens lösning blandas med “Cl + 2HgCl, kvicksilfverklorid, uppstår en fällning, som löser sig vid upp- värmning och vid afsvalning kristalliserar ut i sma kristaller. Saltet håller möjligen Y/, mol. kristallvatten; det förlorade tem- ligen långsamt i exsickator 0,97 % H,O, beräknadt 0,89% H,O. Den torra substansen sönderdelas vid 162”. Analys: 0,5205 gm exsickatortorkad substans gaf 0,3604 gm HeS. Beräknadt: Funnet: Hs 59,58 59,67 Inverkan af brom i öfverskott på dietylendisuljidtetinbromid. När bromidens vattenlösning försättes med brom, utfaller ett tungt tegelfärgadt pulver, uppenbarligen en superbromid. Pro- dukten luktar starkt af brom och förlorar öfver kalk oupphörligt i vikt; den har därför ej kunnat underkastas analys. Om man upphettar superbromiden med alkohol, löses den icke, men alko- holen färgas brun, och samtidigt bortgår gas. Slutligen förvandlas superbromiden till en hvit, i alkohol olöslig massa, och äfven alkoholen blir färglös. Den hvita massan, som är mycket svår- Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. 7 696 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. löslig i kallt vatten, omkristalliseras ur varmt vatten. Vid lös- ningens afsvalning utfalla glänsande, ofta rosettformigt förenade prismer eller nålar. I stället för att upphetta superbromiden med alkohol, kan man använda vatten, då redan vid 40° gas- utveckling inträffar, och efter längre försigtig upphettning en färglös lösning erhålles, hvarur vid afsvalning samma slags kristaller utfalla. Substansens lösning reagerar neutralt. Ana- lysen visar att owidietylendisulfiddibrommetylsulfinbromid O = „„CH,—CH;\ „ CHBr, au ledes försiggätt på det sätt, att först den tvavärda svafvelatomen föreligger. Inverkan af brom har sa- oxiderats, därefter de tva väteatomerna vid karboxylen ersatts af brom, och slutligen brom adderats till den ioniserbara brom- atomen under bildning af den olösliga superbromiden, hvars CBr,CO,H sammansättning da blir O = SCH,SC ri a Miderwppn ‘Br + xBr hettning af denna med alkohol eller vatten afspjälkes dels kol- dioxid, dels den som superbromid bundna bromen. Att ej, som möjligen kunde tänkas, substitutionen af brom för väte försiggår först vid superbromidens upphettning, framgår däraf, att då tre mol. brom som bromvatten sättas till tetinbromid, en färglös lösning erhålles, som mäste innehålla dibromsubstituerad tetin- bromid; denna är dock alltför obeständig, för att kunna isoleras i rent tillstånd. Analys: 0,2144 gm gaf 0,1214 gm CO, och 0,0504 gm H,O. 0,1824 gm gaf (KLASONS metod) 0,2644 gm AgBr och 0,2236 gm BaS0,. Ber. för C,H,S,OBrgz: Funnet: Gr IE 15,44 H 2,32 I De Se 16,83 Br 61,69 61,69 (0) 4,12 100,00 Substansen sönderdelas ungefär vid 189°. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 697 Kloriden framstäldes af bromiden genom skakning med väl ut- tvättadt klorsilfver; den liknar bromiden, sönderdelas vid ungefär 156°. Den ger ett svärlösligt kloroplatinat [C,H,SsOBr,C1],PtCl,. Analys: 0,1890 gm gaf 0,0360 gm Pt. Beräknadt: Funnet: Pt 18,94 19,08 Nitratet erhälles af bromiden med beräknad mängd silfver- nitrat. Det kristalliserar i väl utbildade kristaller och är i motsats till haloidsalterna lättlösligt i vatten. I sammanhang med undersökningen af denna kropp har jag äfven undersökt inverkan af brom på den enklaste tetinen, di- metyltetin. Reaktionen har motsvarande förlopp. i ‚CHBr, Dimetyldibrommetylsulfinbromid (CH, 2 Till en vattenlösning af dimetyltetinbromid sattes brom, dock med und- vikande af stort öfverskott. En tjock, brunröd olja utföll, säker-- | ‚CBr,C0,H Br + Br sammans värmes pa vattenbad, gär fällningen under kolsyreut- ligen en superbromid af formeln (CH,),S Om allt- veckling småningom i lösning. Innan ännu allt löst sig, iakt- tages ett ögonblick, då ur den gulröda lösningen smä glänsande kristallfjäll afskilja sig, och om man då filtrerar, utfalla ur lös- ningen lätta, glänsande, bladguldlika fjäll. Bättre är att fort- sätta uppvärmningen, tills allt gått i lösning, vid bromtillsats faller då samma förening som ett tungt kristallpulver. Ehuru detta ej analyserats, kan med all sannolikhet antagas, att dess CHBr formel är (CH)SC, SÅ . Denna superbromid försattes r + xBr med litet vatten och upphettades, tills den gått i lösning, och lösningen affärgats. Vid afsvalning utkristalliserade ur den illa- luktande lösningen stora, väl utbildade hexagonala taflor, oftast genomsättande hvarandra i ungefär 30” vinkel. Analys: 0,1674 gm gaf (KLASONS metod) 0,2996 gm AgBr och 0,1242 gm BaSO,. | 698 STRÖMHOLM, OM DIETYLENDISULFIDTETIN. Ber. för C,H,SBr;: Funnet: Br 76,19 UNG 10T 10,18 Substansen smälte vid 120—121° till en klar vätska, som blott vid ytan var brunfärgad; den höll sig oförändrad till 170°, da små färglösa gasbubblor visade sig vid bottnen, och vätskan utan färgförändring hastigt aftog i volym och slutligen försvann, lemnande en obetydlig svart återstod. Klorid erhölls af bromid med klorsilfver. När dess lösning försattes med platinaklorid, afskilde sig smäningom långa, smala, gulröda, i vatten svärlösliga nålar af formeln | CH.),S< el PtCI (CH,), Ne R 4° Analys: 0,0851 gm gaf 0,0189 gm Pt. Beräknadt: ‘ Funnet: Pt 22,12 22,20. 699 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 9. Stockholm. Meddelanden frän Upsala kemiska laboratorium. 237. Undersökningar öfver Niob I. Af AKSEL LARSSON. [Meddeladt den 13 November 1895 genom P. T. CLEVvE.] Trots den rikhaltiga litteratur som finnes angående de båda grundämnena Niob och Tantal, synas dessa ännu erbjuda ett vidsträckt fält för fortsatta undersökningar. På uppmaning af professor Cleve har jag derför börjat studera dessa i många hän- seenden så intressanta grundämnen. Professor Cleve har med vanligt tillmötesgående ställt till mitt förfogande ganska stora kvantiteter niob- och tantalmaterial, som erhållits ur Euxenit, Samarskit, Hjelmit, Fergusonit och till en del ur andra mineral. För fortsatta arbeten har jag till min disposition 16 kilo Colum- bit från Norge. För erhållande af ren niob- och tantalsyra har jag begagnat mig af den metod, som hittills användts af de flesta kemister, som arbetat på detta område. Då denna metod finnes utförligt beskrifven hos flera författare, vill jag här endast i största kort- het relatera densamma. Efter mineralets sönderdelning med kaliumbisulfat, natriumbisulfat eller koncentrerad svafvelsyra, ha metallsyrorna behandlats med svafvelamonium och derefter med klorvätesyra och sedan upplösts i fluorvätesyra, hvarefter surt fluorkalium har tillsatts och lösningen afdunstats till kristallisa- tion. De så erhållna kaliumfluosalterna blefvo några gånger om- kristalliserade ur vatten. Då behandlingen med svafvelamonium och klorvätesyra är mycket besvärlig och tidsödande, har jag 700 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. vid ett par tillfällen öfverhoppat densamma, och det har visat sig, att jag på så sätt lättare kommit till målet. Enligt BLOMSTRAND!) kan man ej pa detta sätt erhålla titanfri niobsyra. Han upplyser emellertid ej huru han konsta- terat titansyrans närvaro, och det förefaller som om detta ej skulle hafva varit möjligt med den ofullständiga kännedom, som man hade om niobens och titanens reaktioner vid den tid, då BLOMSTRANDS undersökningar verkstäldes. Förmodligen har han gjort detta antagande pa grund af de skiljaktiga resultat, hvar- till analyserna af niobfluorkalium fört, en omständighet som lätt låter förklara sig på annat sätt, såsom här nedan skall påvisas. Enligt min erfarenhet erhåller man utan särdeles stor svårighet titanfri niobsyra, atminstone om man arbetar med tillräckligt stora mängder. Medels vätesuperoxid?) har jag öfvertygat mig om att all titan blifvit aflägsnad. Tantalsyran kan med stor lätthet framställas i fullkomligt rent tillstånd enligt här angifna. metod. = Da det i litteraturen finnes uppgifter, som tala för att i vissa mineral tillsammans med tantal och niob skulle finnas ett med dessa beslägtadt grundämne, hvars atomvikt skulle ligga mellan dessa ämnens, har jag ansett det vara nödvändigt att undersöka, hvilken betydelse bör tillmätas de skäl, som anförts för detta antagande. En af de kemister, som ihärdigast sökt att utreda »tantal- metallernas» inbördes ställning är HERMANN i Moskwa. Han har vid olika tidpunkter trott sig finna flera till denna grupp hörande grundämnen, hvilkas existens dock genom Roses arbeten blifvit vederlagd med undantag af ett, nemligen »neptunium»,? som till- kom först. sedan striden mellan HERMANN och RosE upphört. Ehuru HERMANNS afhandling om neptunium ej tyckes hafva till- vunnit sig nagon uppmärksamhet, synas mig dock de skäl, som ') »Om tantalgruppens metaller». Lunds univ. årsskrift 1865. 2) Profvet på titan med vätesuperoxid är äfven vid närvaro af fluorsalter ytterst skarpt, om klorvätesyra tillsättes. 3) J. pr. Ch. [2], 123, 105 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 7O1 han anfört för dess existens vara af den beskaffenhet, att de fordra en vederläggning eller bekräftelse. Det mineral, ur hvilket HERMANN framstält sitt neptunium, hade erhållits från Haddam, Counecticut. Mineralet sönderdela- des med kaliumbisulfat, metallsyrorna behandlades med svafvel- amonium och klorvätesyra samt upplöstes i fluorvätesyra, hvar- efter surt fluorkalium tillsattes. Lösningen afdunstades upprepade sanger till kristallisation. Den återstående mycket sura moder- luten utspäddes med vatten och försattes med natronlut i öfver- skott. Dervid erhölls en amorf fällning, som enlig HERMANN skulle vara ett natriumsalt af neptunium, under det att natrium- niobat dels skulle förbli löst, dels skulle utfalla såsom en kri- stallinisk fällning, som löser sig vid kokning med vatten. Nep- tuniums atomvikt är af HERMANN bestämd till 118,2 (H = 1). Redan a priori är det sannolikt, att niob skall förhålla sig pa detta sätt. Det bör nemligen bildas dels kristalliniskt lösligt alkalifluoniobat, dels amorft olösligt alkaliniobat. För att kon- trollera detta antagande har jag följt HERMANNS föreskrifter. Jag har tyvärr ej haft till mitt förfogande samma mineral som han användt, utan sett mig nödsakad att inskränka min under- sökning till euxenitsyror. Vid tillsatts af natronlut afsatte sig en amorf fällning, som afryktes med koncentrerad svafvelsyra. Den så erhållna metall- syran öfverfördes på vanligt sätt i oxiklorid, hvilken analyserades. Under förutsättning att denna har sammansättningen ROCI, be- räknades ur analysen metallens atomvikt till 95,7, således 1,7 högre än den af MARIGNAC funna atomvikten för niob. Ana- lysen utfördes på det sätt, att den i ett med kväfgas fyldt glas- rör insmälta kloriden efter vägning uppsamlades i vatten, som blifvit försatt med amoniak i tillräcklig mängd för att binda all kloren. Dervid bildades ett tjockt gelé, som äfven efter kok- ning syntes omöjligt att filtrera. Vid tillsats af amoniumnitrat öfvergick emellertid niobsyran till en flockig fällning, som med lätthet kunde uttvättas med amoniumnitrathaltigt vatten. Här- igenom undveks den nödvändigheten att för öfverförande af niob- 702 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. syran i filtrerbar form surgöra lösningen med svafvelsyra, i hvil- ket fall naturligtvis klorväte måste bortga med vattenaängorna vid kokningen. Öfriga af BLoMSTRAND m. fl. vid analys af niobens klorider använda metoder torde ej vara så tillförlitliga och bekväma som den här beskrifna. Den funna höga atomvikten, som ju för öfrigt ganska obe- tydligt skiljer sig från den rätta atomvikten för niob, är emeller- tid lätt förklarlig genom de felkällor, som vidlåda en sådan analys som den här utförda. Man riskerar lätt att förlora något klor, då man aflägsnar substansen ur glasröret. Härtill kommer svårigheten att erhålla en oxiklorid, som är alldeles fri från främmande produkter. Vid sublimering i klorgas eller någon indifferent gas bildas lätt, såsom äfven BLOMSTRAND iakttagit, en ej flyktig substans, som förmodligen utgöres af niobsyra eller oxiklorider med mindre klorhalt än den flyktiga, hvarigenom preparatet lätt förorenas. Om båda dessa omständigheter in- fluera, måste man fa en alltför hög atomvikt. På anförda grunder kan det således antagas att den analy- serade substansen endast utgjorts af nioboxiklorid, möjligen något förorenad af niobsyra. Det återstår nu att förkiara, huru HERMANN kunnat erhålla en atomvikt, som med icke mindre än 24 enheter öfverstiger atomvikten för niob. Det bör då märkas, att han äfven för detta ämne funnit ett mycket högt tal, nemligen 114. Han har ej heller vid sina föregående bestämningar kommit till lägre tal, men väl högre, ehuru det sannolikt måste antagas, att han åtminstone vid några tillfällen arbetat med ren niobsyra. Häraf är det klart att hans bestämningar måste vara i hög grad felaktiga. Detta har helt säkert sin grund deri att han vid sina analyser ej användt den rena »normala» kaliumdubbelfluoriden, såsom han själf antagit, utan sura tluorider. Det torde nemligen vara ytterst svårt att erhålla denna i rent tillstånd. Jag har alltid äfven efter upprepad omkristallisering af till utseendet normalt salt fått mer eller mindre sura moderlutar, hvilket måste bevisa att sura fluorider varit närvarande. Då HERMANN arbetat med mycket små kvantiteter, är det så mycket antagligare ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 708 att han ej varit i tillfälle att tillräckligt manga ganger om- kristallisera sina salter. Om denna förklaringsgrund till de fel- aktiga bestämningarna af niobens atomvikt är den riktiga, kan den naturligtvis äfven tillämpas pa neptunium. Härmed anser, jag mig hafva vederlagt de skäl för detta grundämnes existens, vid hvilka kunde fästas något afseende. Hvad beträffar öfriga reaktioner, som HERMANN anfört för neptunium, äro de af den beskaffenhet, att de saklöst kunna förbigås, i synnerhet som de motsvarande för niob och tantal oriktigt uppgifvas. I en afhandling om »Jordarterna och niobsyran i Fergusonit»!) ha Krüss och NILSON sökt göra troligt, att i detta mineral skulle finnas ett förut okändt grundämne. De grunda sin åsigt på följande iakttagelser. Till en lösning af metallsyrorna i fluor- väte sattes surt fluorkalium i tillräcklig mängd att franskilja all kisel och tantal. Derefter tillsattes ytterligare surt fluorkalium, dock ej på en gång till full mättning, utan i flera omgångar. Efter hvarje tillsats af surt fluorkalium afdunstades lösningen till kristallisation två eller flera gånger. Hvarje saltfraktion renades två eller tre gånger genom omkristallisering ur rent vatten. På detta sätt erhöllos 13 fraktioner. I hvar och en af dessa bestämdes de relativa mängderna af kalium och metallsyra. Under förutsättning att alltjämt 2KF!.ROFI,.H,O hade bil- dats, beräknades R ur dessa analyser. På detta sätt erhölls en serie atomvikter, som visade en stegring från 89,3 i den första fraktionen till 117,8 i den 8:de och derefter en minskning till 65 i den Il:te. | För att förklara detta sakförhållande behöfver man helt säkert ej tillgripa det antagandet, att ett okändt grundämne skulle vara närvarande. Ej heller är det troligt att tantal, så- som Krüss och NILSON ej varit obenägna att antaga, här spelat någon större rol. Såsom redan här ofvan anmärkts, är det ej tillräckligt att två eller tre gånger omkristallisera de sura kalium- fluoniobaten för att erhålla det normala. Der är derför mycket antagligt att Krüss och NILSON vid sina analyser ej användt 1) Öfv. af K. Vet.-Ak. förh. 1887, sid. 267. 704 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. detta i rent tillstånd. Det är lätt att inse, att de ju längre kristallisationen fortgått måste ha fått. allt surare salter och äfven efter omkristallisationen måste en senare fraktion ha varit surare än en föregående. Detta förhållande har naturligtvis så inverkat på bestämningarna att atomviktsserien visar en steg- ring. Otvifvelaktigt har väl titan, såsom äfven Krüss och NILSON antagit, varit orsaken till de i de första fraktionerna erhållna låga talen. Förklaringen till den minskning af atom- vikterna, som inträdt efter den 8:de fraktionen, är troligen att söka deri, att större delen af nioben redan blifvit aflägsnad och att surt fluorkalium utkristalliserat. mi Innan jag öfvergår till det egentliga ämnet för mitt med- delande vill jag äfven något beröra en afhandling med titeln »Versuche mit den Oxyden von Columbium und Tantal,!) som pa sista tiden publicerats af SMITH och Maas. Som synes af afhandlingens titel, hafva författarne upptagit det äldre namnet columbium i stället för nieb. Då det sistnämda vunnit burskap i litteraturen och det således måste förorsaka oreda att utbyta det mot något annat, är det helt säkert prioritetsskäl, som för- mått dem härtill, liksom förut CLARKE af detta skäl upptagit namnet columbium. Det är emellertid ej alls odisputabelt att detta har prioritet. WOLLASTON påvisade ar 1809, att HATCHETS columbium och EKEBERGS tantalum, som några år förut af nämda personer upptäckts, voro identiska. Ända till år 1844 gjorde sig den uppfattningen gällande, att man här hade att göra med endast en metall. Nämda ar fann ROsE, att det s. k. colum- bium eller tantalum utgjordes af två metaller. För den ena af dessa bibehöll han namnet tantalum, den andra benämde han niobium. Da saledes columbium före Roses tid ej bevisligen användts såsom benämning på sistnämda metall i rent tillstånd, utan alltid utan atskilnad afsett tantal och niob, finnes ej något skäl att nu aterupptaga detta namn. SMITH och Maas hafva framstält en klorförening med niob, hvilken de gifva den mycket egendomliga formeln a Zeitschr. f. Anore. Ch. 7, 96. ÖFVERSIGT AP K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 705 3H,0.Nb,0O,. HCl. Denna formel hafva de uppstält på grund af fyra analyser, vid hvilka de endast bestämt nioben och kloren. Den till analyserna använda substansen har utgjorts af endast 0,0312—0,0896 g. Det synes ganska djärft att pa grund af dessa bestämningar draga några slutsatser om substansens sam- mansättning, ehuruväl de samstämmande analyserna tala för att här föreligger en bestämd förening. Den använda analysmetoden torde nemligen kunna gifva anledning till ganska stora fel, då ju klorväte kan bortga med vattenangorna vid utkokningen med vatten, oafsedt den osäkerhet, som mäste uppsta pa grund af den använda alltför ringa mängden substans. Det synes mig vidare ej vara tillåtet, att utan något som helst bevis taga för afgjordt att H,O och HCl ingå i sammansättningen. Da pro- dukten är bildad vid mycket hög temperatur är det tvärtom mycket antagligt att detta ej är fallet. Niobat. För att erhålla niobat med konstant sammansättning, har jag sökt att kristallisera de amorfa niobaten genom att smälta dem dels med de respektiva metallers klorider vid stark röd- glödgning eller hvitglödgning under vid pass 2 timmar, dels enligt EBELMENS metod med borsyra i porslinsugn under vid pass 36 timmar. Hr D:r J. A. NORBLAD har pa det mest förekom- mande sätt utfört det sistnämda slaget af smältningar vid Rör- strands porslinsfabrik. Det är mig en kär plikt att här till honom framföra min stora tacksamhet för hans tillmötesgående. A. JoLY!) har framstält magnesium-, kalcium-, yttrium- och manganniobat i kristallinisk form. Den af honom använda metoden skiljer sig-fran den här ofvan först nämda endast deri, att han i stället för amorfa niobat användt niobsyra och att han i några fall utbytt kloriderna mot motsvarande fluorider eller en blandning af dessa med en alkaliklorid. Jag har ansett mig 1) ©. R. 81, 266. 706 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. böra underkasta JoLys salter en förnyad undersökning, i synner- het som han ej medelat sina analyser. De på torra vägen kristalliserade niobaten angripas hvarken af kalla eller kokande utspädda syror. Af koncentrerad svafvel- syra sönderdelas de först vid den temperatur, då svafvelsyran afryker. Af smältande kaliumbisulfat angripas de endast med stor svårighet; för att dekomponeringen skall blifva fullständig måste temperaturen stegras till rödglödgning. Af en blandning af fluorväte och utspädd svafvelsyra angripas de vid vatten- badstemperatur, men sönderdelningen blir ej fullständig. Vid analyserna ha i allmänhet salterna sönderdelats med kaliumbisulfat. Smältan har utkokats med vatten och den så erhållna niobsyran tvättas genom dekantering tre eller flera _ ganger, hvarefter den fullständigt uttvättats pa filtrum. För att hindra niobsyran att gå genom detta har till tvättvattnet satts en ej alltför obetydlig mängd amoniumnitrat eller amoniumkar- bonat. Om detta förfaringssätt iakttages, kan all svafvelsyran med lätthet uttvättas. Den så erhållna niobsyran har glödgats och smälts med en ny kvantitet kaliumbisulfat. Det visade sig nemligen, att baserna i allmänhet ej läto fullständigt aflägsna sig efter första smältningen. I några fa fall ha tre eller fyra smältningar måst företagas. Sedan niobsyran åter blifvit ut- tvättad, har den glödgats för bläster och vägts. Baserna hafva bestämts efter FRESENIUS och ROSES anvisningar. Bestämning af de specifika vikterna är utförd genom vägning 1 benzol vid en temperatur af 14°—18°. Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag till be- skrifning af de särskilda salterna. I. Magnesiumniobat. 4MgO.Nb,O;s. Till en lösning af kaliumniobat sattes magnesiumklorid. Den erhållna fällningen smältes med vattenfri magnesiumklorid. Vid smältans utkokning med vatten erhölls ett kristalliniskt pulver, som innehöll ända till 91,5 % MgO och som troligen bestod af magnesiumoxid och magnesiumniobat. Vid behandling med van- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 707 lig kokande saltsyra löste sig en stor mängd magnesiumoxid och ett hvitt kristalliniskt pulver förblef olöst, hvilket bestod af små taflor och långsträckta prismor, hvilka senare voro begränsade af en pyramid. Kristallerna tillhörde det hexagonala systemet.!) HD Wo LAR Analys: 0,2210 g gaf 0,2347 g. Mg,P,0, = 0,0846 g MgO. » oc > Vase a NOV I procent: Funnet: é Beräknadt: 4MsO 38,28 37,38 Nb,0, 62,58 62,62. JoLY har framstält ett salt med samma formel som den af mig funna. Han gifver dock en annan beskrifning på saltets uteesnde, i det han säger sig hafva erhällit »de larges lames hexagonales transparentes, douses de l’eclat gras des lames de mica». JOLY uppgifver sig äfven hafva framstält ett magnesiumniobat med sammansättningen 8MgO.Nb,O, utan att iikväl beskrifva framställningsmetoden. Jag har ej kunnat erhålla detta salt. II. Magnesiumniobat. MsO.Nb,0,. Pa ofvan angifvet sätt utfäldt magnesiumniobat smältes med borsyra. Vid utkokning med vatten erhölls ett kristalliniskt pulver, bestående af små, korta, prismatiska kristaller, mindre än 0,5 mm i längd med otydlig kristallhabitus. Äfven större tafvelformiga kristallfragment. . Dubbelbrytningen starkare än hos kalciummetaniobatet. Äfven de minsta kornen gifva endast hvitt af högre ordning. Utsläckningen är parallel med en pris- matisk zon. Nagra större kristallfragment visa sig ha längd- zonen positiv och en spetsig bisektris utträdande vinkelrätt mot en af denna zons ytor. Dispersionen tydlig o > v.?) !) De kristallografiska bestämningarna äro utförda af amanuensen MORTON. 2) De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten HOLMQVIST. 708 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. Si 3, 0le Analys: 0,2912 g gaf 0,1049 g Mo,P,0- = 0,0378 g MsO. » & » 0,2536 g Nb,0,. I procent: Funnet: Beräknadt: MgO 12,98 12,99 Nb,0, 87,08 87.01 III. Kaleiumniobat. 2CaO .Nb,0,. Till en lösning af kaliumniobat sattes klorkaleium. Den erhållna fällningen smältes med vattenfritt klorkaleium. Vid ut- kokning med vatten erhölls en kristallmassa, bestaende dels af tjockare, dels af hårfina nålar. De förra, som hade mycket högre specifik vikt än de senare, kunde genom slamning med lätthet skiljas från dessa. Färgen angaf att någon förorening, som förmodligen berodde derpå, att niobsyran ej blifvit tillräck- ligt omsorgsfullt renad, måste ingå i de tyngre nålarna, hvilket äfven bekräftades af analysen. Analys: 0,4890 g gaf 0,1366 g CaO. » g >» 0,3348 g Nb,0,. Dessutom erhölls 0,0070 g af en gul oxid, förmodligen uran- oxid. I procent: Funnet: Beräknadt: 2Ca0 27,93 29,47. Nb,O, 68,65 70,53. Saltet dekomponerades med kaliumkarbonat. Vid tvenne försök att ater framställa detta niobat erhöllos endast ytterst smala, länga nalar, hvilka liksom de här ofvan omnämda harfına nålarna utgjordes af nästan ren niobsyra. Ehuru de vid analysen funna värdena ganska mycket under- stiga de beräknade, torde dock den uppstälda formeln med stor sannolikhet kunna antagas vara den riktiga, alldenstund de re- lativa procenttalen ganska väl öfverensstämma med densamma ÖFVERSIGT AFK. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 709 och dessutom JoLY framstält ett salt, som han gifvit denna for- mel. Han har dervid sasom flussmedel användt en blandning af fluorkaleium och fluorkalium. JoLY säger sig vid användning af ringa mängd fluorkaleium hafva erhållit ett salt med sammansättningen CaO . Nb,O,, som 3) kristalliserar i långa smala nålar. Då -jag trots mina upprepade försök ej kunnat framställa detta salt, ligger det antagandet nära till hands att han haft en blandning af kalciumpyroniobat och niobsyra. IV. Kalciumniobat. CaO.Nb,O,. Pa ofvan angifvet sätt utfäldt kaleiumniobat smältes med borsyra. Vid utkokning med saltsyrehaltigt vatten erhölls ett kristalliniskt pulver, bestående dels af platta nålar, refflade pa- ralelt med längdutsträckningen, dels sf små, korta, prismatiska, temligen ytrika kristaller. De större nalarna ha en längd af 2—4 mm och en bredd af 0,5—1 mm. De små kristallerna äro under en mm i längdutsträckning. Den kristallografiska yt- begränsningen synes utgöras af prisma, pinakoid och pyramid- ytor. Tvillingsbildning efter en prismatisk yta kan understundom iakttagas. Hög relief och stark dubbelbrytning. Längdriktningen är alltid riktning för den minsta optiska elasticiteten. Kristal- lerna äro optiskt tvåaxliga. På en bred näl iakttogs utträde af en bisektris normalt mot en yta i prismazonen med stark dispersion o >». Bisektrisen är sannolikt spetsig. Kristallerna äro sålunda optiskt negativa. Kristallsystemet är sannolikt rom biskt. !) Dö VS AND Analys: 0,3194 g gaf 0,0569 g CaO. RE or 9 GA 2 Nb,O. I procent: Funnet: Beräknadt: CaO 17,81 17,29. Nb,0, 82,69 82,71. ') De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten HOLMQVIST. 710 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. V. Kopparniobat. CuO.Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes kopparsulfat. Det utfälda kopparniobatet smältes med borsyra. Efter utkokning med saltsyrehaltist vatten äterstodo nästan svarta kristallgytt- ringar, som visade glänsande ytor. Massan pulveriserades fint och utkokades anyo med saltsyrehaltigt vatten. Sp: Vv. 5,60. Analys: 0,4283 g gaf 0,1005 g Cu,S = 0,1005 g CuO. > 0.02920)3293% 2. Nb,0r I procent: Funnet: Beräknadt: CuO 23,46 22,88 Nb,0, 77,00 77,12 Kopparoxiden fäldes med svafvelväte. Fällningen glödgades i vätgasström. ne VI. Zinkniobat. ZnO.Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes zinkklorid. Det ut- fälda zinkniobatet smältes med borsyra. Vid smältans utkok- ping med vatten erhöllos bruna kristallgyttringar, hvilka till färg och glans liknade zinkblende. I slipprof visade de sig hälla talrika inneslutningar af borsyra och måste derför pulveriseras ytterst fint för att kunna fullständigt befrias från densamma. Zinkniobatet synes hafva en tydlig genomgång, efter hvilken det kan spjelkas, samt en deremot vinkelrät, mindre tydlig. I slip- prof paralelt med den tydliga genomgängen visar detsamma pa- ralel utsläckning med kanten mellan bada genomgängarna. En axelbild synes. Spar af kristallskelett finnes med konturer af basplan och doma. I snitt efter den andra genomgången är ut- släckningen äfven parallel med kanten mellan bada genomgan- garna. Zinkniobatet synes sålunda vara rombiskt.!) Sp: 219,69. ') De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Amanuensen MORTON. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 711 Analys: 0,5072 g gaf 0,1186 g ZnO. Tesen 2'Nb,O,. IQ I procent: Funnet: Beräknadt: ZnO 25,38 25,21. Nb,0, 76,71 76,79. Zinkoxiden fäldes som karbonat och vägdes som oxid. VII. Kadmiumniobat. CdO.Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes kadmiumnitrat. Det utfälda kadmiumniobatet smältes med borsyra. Vid smältans utkokning med saltsyrehaltigt vatten erhölls ett gulbrunt kri- stalliniskt pulver, som bestod. af sma mycket ytrika kristaller, hvilka stundom nå en längd af inemot 3 mm och en bredd af 1 mm. Prismor och derjemte pinakoider och pyramidytor iakt- togos. Den minsta optiska elastieiteten är parallel med längd- utsträckningen.!) DD: DE Analys: 0,3895 g gaf 0,1447 a CdS = 0,1286 g CdO. 0102635, °7 150 I procent: Funnet: Beräknadt: CdO 33,02 32,32. Nb,0, 67,65 67,68. Kadmiumoxiden fäldes som svafvelkadmium. Fällningen torkades vid 100° och vägdes pa filtrum. VIII. Koboltniobat. (oO .Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes koboltnitrat. Det utfälda koboltniobatet smältes med borsyra. Efter utkokning med vatten återstod ett vackert mörkblätt- kristalliniskt pulver, som bestod af små väl utbildade kristaller med prisma och änd- !) De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten Hormavıst. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. 5 712 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFYER NIOB I. ytor, i längd ungefär 1,5 mm och i bredd ungefär 0,5 mm. Ut- släckningen är parallel med prismazonen, hvilken äfven är rikt- ning för den minsta optiska elastieiteten. Dubbelbrytningen är svag.) Sp. v. 3,56: Analys: 0,3063 g gaf 0,0538 g Co = 0,0684 g CoO. > 0005.2.02392722N,0 I procent: Funnet: Beräknadt: CoO 22,33 21,87. Nb,O, 78,09 78,13. Koboltoxiden fäldes med kaliumhydrat och glödgades i vät- gasström. IX. Yttriumniobat. Y,O,.Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes yttriumklorid. Det utfälda yttriumniobatet smältes med vattenfri yttriumklorid. Vid utkokning med saltsyra stannade ett kristalliniskt pulver olöst, bestående af ytterst små kristaller, hvilka till följd af sin ringa storlek ej kunde underkastas några kristallografiska bestämningar. Dö Vo DN Analys: 0,4062 g gaf 01845 g Y,O;. » g » 0,2230 g Nb,O,. I procent: Funnet: Beräknadt: 0% 45,40 45,75. Nb,O, 94,89 54,25. Yttriumoxiden fäldes med amoniak, löstes i saltsyra och fäldes åter med oxalsyra. JoLY har franıstält ett yttriumniobat, som han tilldelar ofvan uppstälda formel. Angående kristallografiska egenskaper säger han, att saltet utgöres af dubbelbrytande oktaedrar. 1) De: kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten HOLMQVIST. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 713 X. Yttriumniobat. Y,O,.3Nb,0,. På ofvan angifvet sätt utfäldt yttriumniobat smältes med borsyra. Vid smältans utkokning med vatten erhölls ett kristal- liniskt pulver, som bestod af fina nålar utan tydlig kristall- "begränsning. Utsläckningen är paralel med längdutsträckningen, som äfven är riktning för den minsta optiska elasticiteten.!) Sp. v. 4,83. Analys: 0,1882 g gaf 0,1476 g Nb,O,. I procent: Funnet: Beräknadt: 3Nb,O, 78,43 78,06. Yttriumbestämningen förolyckades, och jag har tyvärr ej haft material till en ny analys. Då niobsyrebestämningarna i allmänhet visat sig vara mycket tillförlitliga, torde dock den upppstälda formeln kunna antagas såsom säker. XI. Manganniobat. 3MnO.5Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes mangansulfat. Det utfälda manganniobatet smältes med borsyra. Vid smältans ut- kokning med saltsyrehaltigt vatten erhölls ett smutsgult kristal- liniskt pulver, som bestod af kristallografiskt begränsade, pris- matiska stafvar, som hade en längd af. i medeltal 0,5 mm och en bredd af 0,2 mm. Äfven funnos större strimmiga taflor. Utsläckningen är paralel med längdriktningen, som är riktningen för den största optiska elasticiteten.!) DI Wo AV Analys: 0,4613 g gaf 0,0772 g MnS = 0,0630 g Mn. > g » 0,3975 g Nb,0.. !) De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten HoLMQVIST. 714 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. Beräknadt för: I procent: ' Bunnel So, BNb,O2.4.2MuD, 3Nb50,, MnQ) 2RpieH MnO 15,66 arzt 15,01 11-70: N 02 2 Sb 86,29 54,99 88,30. 5 Manganoxiden fäldes som svafvelmangan. Fällningen glöd- gades i vätgasström. XII. Torniobat. 5ThO,.16Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes torsulfat. Det ut- fälda torniobatet smältes med borsyra. Vid smältans utkokning med vatten erhölls dels ett kristallaggregat i botten pa platina- skälen, dels ett grätt kristalliniskt pulver, som bestod af pris- matiska nalar, som förete stor likhet med kalciumniobatet men ofta synas begränsade af en mot den prismatiska zonen vinkel- rät yta. Prismazonen synes besta af 6 ytor (4 prismaytor och 2 pinakoid?). Stundom finner man tvillingar af två i ungefär 90° vinkel med hvarandra knäformigt sammanväxta prismor. Smärre isometriska kristaller af kubiskt utseende förekomma talrikt. Dessa äro äfven dubbelbrytande men ha ej fullt en- hetlig utsläckning. Med tillhjelp af kvartskil kan man tydligt iakttaga, att dessa kuber äro s. k. »Wendezwillinge,. De visa sig nämligen sammansatta af 4 af en kubytas diagonaler begrän- sade segment, af hvilka två närliggande äro tvillingsartadt, men två motsatta paralelt orienterade. Tvillingsgränserna kunna stun- dom iakttagas utan hjelp af analysatorn. Ljusbrytningen och dubbelbrytningen äro starka. Nälarnas längdriktning är rikt- ning för den minsta optiska elasticiteten. Vinkelrätt mot en prismayta iakttogs, ehuru ej tydligt, utträde af en bisektris. Sub- stansen syntes för öfrigt homogen. 1) SN Ne DAN Analys: 1.050827 82232. OLSSON g 0,3889 g Nb,O,. I le © 0,0755.g ThO,. & 0,2422 g Nb,02 !) De kristallografiska‘ bestämningarna äro utförda af Licentiaten Hormavıst. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 715 I N Funnet: Beräknadt för: BADEN I. 1. 5'n0,. 16NDb,0,.. 'ThO,.3N0,0,. ThO,.4Nb,O,. ThO, 232,69 23,75 25,07 24,86 19,88. N0,0.2270.32.10,19 76,33 75,14 80,12. Toroxiden fäldes med oxalsyra. XI. Zirkonniobat. ZrO,.5Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes zirkonoxiklorid. Det utfälda zirkonniobatet smältes med borsyra. Vid utkokning med saltsyrehaltigt vatten erhölls ett kristalliniskt pulver, som bestod af oklara, fint refflade stafformiga nalar med tvära afskärningar. Längdriktningen är riktning för minsta optiska elasticiteten. Tvillingsbildning uppträder liksom hos torniobatet, men utsläck- ningen är här enhetlig och parallel med diagonalen i den fyrsidiga rätvinkliga taflan.!) Sp. v. 5,14. Analys: I. 0,4246 g gaf 0,0360 g ZrO,. > 8 2.0,388977 Nb,0.. 12.0.3512 0222.00333 3.2:0% > 097.0 32112 ENDS OS I procent: 1. Dome H. Beräknadt: ZrO, 9,62 847 8,34. 5Nb,O, 91,46 91,60 91,66. Zirkonoxiden fäldes med amoniak. Son synes af föregaende framställning har jag erhållit nio- bat af följande typer: II 1) Ortoniobat, R,O,. Nb,0, (R = Y); flussmedel: klorid. Nn 2) Metaniobat, RO.Nb,O, (R= Me, Ca, Cu, Zn, Cd, Co), 111 R,O,.3Nb,0, (R = Y); flussmedel: borsyra. ') De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Licentiaten HOLMQVIST. 716 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. 3) Pyroniobat, IRO . NO, (R = Ca); flussmedel: klorid. 4) Pyroniobat af fembasisk syra: 4RO.NDb,O, (R = Mg); flussmedel: klorid. Hvad beträffar mangan-, tor- och zirkonniobatens formler synas de vara alltför komplicerade för att utan vidare under- sökningar kunna antagas. Här meddelas några försök, som gjordes att med andra oxider erhålla niobat. Ur lösningar af kaliumniobat fäldes lantan-, barium- och strontiumniobat medels de respektive kloriderna. Fällningarna smältes med de vattenfria kloriderna. Vid smältornas utkokning med saltsyrehaltigt vatten erhölls, liksom fallet var vid tvänne här ofvan omnämda försök att pa detta sätt fa kalciumniobat, endast niobsyra, kristalliserad i ytterst fina nålar. Amorft lantanniobat utfäldes på nyss nämda sätt och smäl- tes med borsyra. Vid utkokning med saltsyrehaltigt vatten er- höllos dåligt utbildade mikroskopiska kristaller och i botten pa platinaskälen kristalleyttringar. Analyserna gafvo 78,5—78,8 2 Nb,0, och 18,5—20 % La,0,. Till en lösning af kaliumniobat sattes nickelnitrat. Det ut- utfälda nickelniobatet smältes med borsyra. En grön massa af obestämbara kristaller hade bildat sig. Analysen gaf 28,43 2» NiO och 69,10 % Nb,O,. Till en lösning af kaliumniobat sattes cerklorid. Det ut- fälda cerniobatet smältes dels med vattenfri cerklorid, dels med borsyra. I ingendera. fallet erhölls någon kristalliserad enhetlig produkt. Till en lösning af kaliumniobat sattes berylliumklorid. Det utfälda berylliumniobatet smältes med borsyra. Dervid erhöllos dels långa, härfina nålar, liknande den flera gånger omnämda kristalliserade niobsyran, dels tunna taflor. Det lyckades mig ej att skilja dessa båda substanser. Analysen gaf 6,24 % BeO och 89,60 % Nb,O;. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 717 Till lösningar af kaliumniobat sattes barium- och strontiun- klorid. De utfälda niobaten smältes med borsyra. Dervid er- höllos delvis väl utbildade kristaller, som liknade de pa samma sätt erhållna kristallerna af kalecium- och magnesiumniobat. Ana- Iyserna gäfvo alltför mycket niobsyra för att antagliga formler skulle kunna uppställas. Till en lösning af kaliumniobat sattes uranklorid. Det ut- fälda uranniobatet smältes med borsyra. Dervid erhölls dels en amorf substans, dels ganska stora, särdeles väl utbildade gula kristalltaflor, som på mekanisk väg kunde skiljas från den amorfa substansen. Taflorna äro i genomfallande ljus under mikroskopet ljusgröna. De ha parallel utsläckning efter längdriktningen. En optisk axel utträder rätt på den största ytan; axelplanet är vinkelrätt mot längdriktningen. Kristallerna äro lätt klyfbara efter längdriktningen och vinkelrätt mot denna. Om den stora ytan antages som brachypinakoid, motsvara möjligen linier, som på densamma korsa hvarandra, macrodoma, bildande med orto- pinakoidet en vinkel af 79”.!) | Sp. Vv. 5,22. Analys: 0,1548 g gaf 0,1249 g TO = 0,1405 UO,. >» og 20.000, N0% Uranoxiden fäldes med amoniak och glödgades i vätgasström. Af denna analys framgar tydligen att här hade bildats uranborat. Om förlusten beräknas som borsyra far man i procent: VO, 90,76. 3.0, 8,72. Detta öfverensstämmer närmast med formeln 5UO, . 2B,O,, som fordrar 91,14% UO, och 8,86 % B,O,. Denna formel kan naturligtvis ej ega anspråk på tillförlitlighet, da ju analysen blifvit gjord på alltför ringa mängd substans och dessutom ett mycket litet analysfel till följd af uranens och borens så vidt 1) De kristallografiska bestämningarna äro utförda af Amanuensen MORTON. 718 LARSSON, UNDERSÖKNINGAR ÖFVER NIOB I. skilda atomvikter maste gauska mycket influera på resultatet. Sannolikare synes det vara att här föreligger uranortoborat, 3U0,. B,0,, som fordrar 92,51 % UO, och 7,49 % B,O,, eller uranpyroborat, 2UO,.B,O,, som fordrar 89,17 % UO, och 10;83 % B,O,. Om man antar, att niobsyran är bunden vid uranoxid, kommer man ganska mycket närmare den sist anförda formeln, hvilken derför måhända är den sannolikaste. Tyvärr har jag ej haft tillräcklig mängd substans till en ny analys. Reduktionsförsök med niobsyra. Jag har vid Stockholms Högskola under professor PETTERS- sons ledning utfört reduktionsförsök med niobsyra. Dä dessa försök inom kort skola fortsättas, meddelar jag här endast i största korthet de vunna resultaten. Niobsyran blandades med kol och utsattes för elektrisk ström i en koldegel. Angående de detaljerade anordningarna hänvisas till en nyligen publicerad afhandling af Professor PETTERSSON: Contributions to the chemistry of the elements of the rares earths. 1) Sedan reduktionen en stund fortgatt, visade sig en hvit rök af oxid och genom spektroskopet iakttogs ett vackert linierikt spektrum. Operationen afbröts nu, och degeln afkyldes. Det hade bildat sig en metalliknande regulus, som i sitt inre inneslöt mycket sma, vackra, ytrika kristaller. En del af substansen uppvägdes i platinaskepp och glödga- des för Bunsens brännare i syrgasström. Dervid bildad kol- dioxid upptogs i barytvatten och uppmättes enligt PETTERSSONS metod. 01370207 931. 0,1725, c2N,O- ou » 12,845 ce CO, vid 0° och 760 mm. barom. höjd, motsvarande 0,0068 g ©.?) = 1 Bih.rt. K. Vet. Ak. förh. 21, 210,01. 2) Kolbestämningen år utförd af fröken PALMQVIST. ÖFVERSIGT AR K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 719 0,4079 g af substansen uppvägdes i platinaskepp och glöd- sades för bläster i klorväteström. Den dervid uppkomna vät- gasen uppsainlades öfver vatten. Utom vätgas bildades äfven en icke brännbar gas, som helt säkert utgjordes af kväfve. I röret, hvari substansen glödgades, afsatte sig ett hvitt sublimat. Inne- hållet i skeppet vägde efter blästringen 0,2828 g. F RN DER, | 721 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 9. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 151. Sur une classe d’equations aux dérivées partielles dır second ordre a deux variables independantes. Par HELGE von KOCH. [Communiquee le 13 novembre 1895 par G. MIttAG-LEFFLER.| Pour etudier les integrales d'une @quation differentielle liné- aire et homogene a une seule variable independante dans le voisinage d'un point singulier donne, on met å profit ce fait essentiel que l’integrale generale peut s’exprimer lineairement et a coefficients constants par rapport a un certain nombre d’in- tegrales particulieres, formant ce qu’on appelle un systeme fon- damental d’iniegrales. Si en effet la variable independante de- erit un chemin ferme autour du point singulier (dans le voi- sinage duquel les coefficients de l’@quation donnee sont supposes uniformes), les integrales du systeme fondamental subissent une substitution lineaire ce qui permet d’enoncer a priori (indepen- damment de l’equation particuliere consideree), les th&eoremes classiques sur la forme analytique des integrales dans le voisinage du peint considere. La meme methode s’etend, comme on sait, a un systeme d’equations lineaires et homogenes aux derivees partielles dont la solution generale ne depend que d’un nombre fini de con- stantes arbitraires. !) Si, au contraire, on considere une seule equation lineaire aux derivees partielles ou, plus generalement, !) Voir: APppELL, Sur les fonctions hypergedometriques de deux varıables, Journ. de Math., Ser. 5, t. 8; Horn, Über ein System linearer partieller iz ileiehingen, Acta mathematica, t. 12. 722 KOCH, SUR LES EQUATIONS AUX DERIVEES PARTIELLES. un systeme d’equations tel que l’integrale generale depend d'une infinite de eonstantes arbitraires, le probleme devient beaucoup plus difficile, surtout puisqu’on ne peut pas, comme dans le cas preeedent, se fonder sur la theorie des substitutions lineaires. Pour ce qui concerne le cas d’une equation aux derivees partielles du premier ordre, on a un memoire classique de M. POINCARE !) "qui vient d’etre complete sur d’importants points par M. BENDIXSON. ?) (Quant aux equations d’ordre superieur, on ne connait rien sur la forme analytique des integrales dans le voisinage d’un point singulier, sauf dans certains cas tres particuliers comme celui des &quations A coefficients constants ou des equations qui s’y ramenent par un changement de variables. Je me suis demand& si l’on ne pouvait pas, pour l’etude du cas general, tirer quelque parti de la theorie des determi- nants infinis; et en effet, jai trouve que, par ce moyen, on peut traiter la question dans des cas tres etendus. Dans ce qui suit, je me bornerai a e&noncer brievement les resultats aux- quels je suis arrivé; jaurai A les demontrer et å &tudier d’autres questions qui s’y rattachent dans un memoire qui sera publie bientöt. 1. Considerons une equation de la forme Rn Fa ÖRE dz dz (1) AV Dee + 2bey dx0y Ir CY m + pr A Ar rm + play) =0 a, b, e designant des constantes reelles verifiant la condition (2) ac —b>? > 0, p, q des constantes quelconques et q& une fonction de x, y assujettie a la seule condition détre developpable, dans un domaine donne (, selon les puissances positives et negatives (en nombre fini ou infini) de = et de y, soit: !) Poıncar&, Theses de doctorat; Paris 1879. Of. Acta math., t. 18. 2) BENDIXSON, Comptes rendus 1894; Ofvers. af K. V. A. Förh., 1894, 1895. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 723 +% + on (3) MM N Anpäryl ue=— afh=—o Nous pourrons demontrer ce theoreme: Dequation (1) adınet une intégrale de la forme (4) XY N G' om ag up Af af o et u cdtant des constantes assujetties seulement a verifier une certaine equation (5) Die W=0, les coeffieients dtant des fonetions entieres de o et de u et la serie figurant dans (4) etant convergente dans le meme domaine C que la serie (3). Nous avons done dans (4) une integrale particuliere ren- fermant une constante arbitraire. La serie (4) converge uni- formement par rapport a o et a « dans un domaine fini quel- conque. On peut done la differentier terme par terme et obtient ainsi de nmouvelles integrales contenant log x et logy a des puissances aussi elevees qu'on le voudra. Quant a D(e, w), c'est une fonetion entiere transcendante de o et de u, periodique et de periode / par rapport a chacune de ces variables. Attribuons a u une valeur fixe quelconque u, et considerons, dans le plan ou l’on represente o, une bande limitee par deux droites paralleles decoupant sur l’axe reel la longueur un. Dans cette bande 5, la foncetion D(o, u,) admet une infinite de couples de racines que nous designerons par Considerons d’autre part la fonction du second degre (7) He, uj = aol(o— 1) + 2bou + cu(a — 1) + po + gu + Ay; désignons par S l’ensemble des racines de #(o, u) et de toutes les fonctions 60 + @, u + ß) obtenues en augmentant o et u par des entiers positifs ou negatifs queleonques. Nous suppose- 724 KOCH, SUR LES EQUATIONS AUX DERIVEES PARTIELLES. rons, ce qui est permis, que la bande B ait ete choisi de telle sorte que les deux droites qui la limitent ne passent par aucun des points S, ni s’y approche indefiniment. Cela etant, de- signons par (8) Dy, Op(k — = co...) celles des racines S qui se trouvent a l’interieur de la bande D. On peut supposer les or, or; ranges dans un ordre tel que lon att (9) lim (0; — 0) = 0, lim (0; — or) = O = 35 TC k=+ 20 ce qui donne des valeurs asymptotiques des or, 0, pour les srandes valeurs de k. 2. Prenons en partieulier u,=0 et supposous d’abord que toutes les racines (6) correspondant a cette valeur soient distinctes. Nous pouvons former les foncetions suivantes: en (ERDE ECE 2 Say Nor REN, (10) U: = &X Då Gr Ley”, Up = IX us EC Yt (k=—0..u+ ©) a,ß a, dont chacune sera, nous le savons, une integrale particuliere de l’equation (1), definie dans le domaine de convergence C de la serie (4). Ces integrales (10) sont lineairement independantes. J'en- tends par la quwil est impossible de determiner une suite de constantes ON FA a) telle que la serie IC + Inc’ Vr possede un domaine de convergence uniforme (situe a l’interieur de C, bien entendu) et s’annule identiquement. De plus, on pourra etablir les formules suivantes: b Uj 4 Vr ND ll, lin = = Il k=-+ o ky k=+® rt ky valables pour toutes les valeurs de « et de y dans le domaine C. Ces formules, combinees avec (9), montrent qu’une serie quelconque de la forme ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 725 N TOR Ur + Sr cr Ur converge (ou diverge) de la m&me maniere qu’une serie ordonnee selon les puissances positives et negatives d’une variable. Considerons maintenant une integrale quelconque z de l’equa- tion (1), holomorphe dans le voisinage d'un point donne xyy, (de ©). Seit 2 = fly)» OR = fly) DON =), Ay) et f.(y) etant des fonetions holomorphes de y pour y=y,- Supposons d’abord que ces fonctions soient holomorphes dans une certaine couronne dans le plan des y: R<]jy|<®, R et R' etant des constantes reelles verifiant la condition R 0, = 0, (k=— 00... + 00) ce qui permet de calculer algebriquement les exposants des in- tegrales (10); et l’o voit de plus qu'aucune de ces integrales ne contiendra qu’un nombre limite de puissances negatives de x et de y. Ce cas est done tout a fait analogue au cas regulier dans la theorie de M. Fuchs. Dans ce qui precede, je me suis borne au cas d’une equa- tion (1) ou a, b, e, p, q sont des constantes, a, b, c etant de ’ 9) Ps 9 ’ 9 plus reelles et assujettis a la condition (2). Les mémes resul- tats s’etendent facilement au cas ou l’une des deux quantites p, q serait une fonction de x et de y, holomorphe pour &x = 0, y=0. Puis, par un changement de variables et de fonction, on peut ramener a ce cas toute &quation de la forme (1) ou a, b, ce, p, q ne sont plus des constantes, mais des fonctions de x et de y, holomorphes pour x = 0, y= 0, pourvu toutefois que !) Journal de l’Ecole polytechnique, 1890. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 9. 9 725 KOCH, SUR LES EQUATIONS AUX DERIVEES PARTIELLES. les fonctions a, db, c prennent, pour @=0, y=(, des valeurs reelles ay, by, ©, verifiant la condition 9 yo = u >I. Je remarque enfin que les resultats precedents, obtenus a l’aide d'une theorie generale des determinants infinis. peuvent se generaliser a des e&quations analogues & (1), d’ordre pair quelconque et a un nombre quelconque de variables independantes. 129 Öfversigt af Kongl. Vetenskups-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o N. Stockholm. Meddelanden från Stockholms Högskola, N:o 152. Om system af lineära totala differentialekvationer. Af HAKON GRÖNWALL. [Meddeladt den 13 November 1895 genom MITTAG-LEFFLER.] Ett system af lineära differentialekvationer dz 2 In = Daas@)z3 (&, 8=1...m) [4] karakteriseras som bekant fullständigt genom angifvande af ett fundamentalsystem af m? funktioner z,; sådana, att hvarje lös- ning 2, ...2„ kan uttryckas genom e 1 m Cd [=] (2) CC Dopzap (@, ß=1...m) där cz äro konstanter, och hvarje uttryck af formen (2) är en lösning till (1). Söker man generalisera denna egenskap till n variabler, i det man frågar efter sådana system af differentialekvationer, hvilkas allmänna lösning kan framställas enligt formeln (2) genom m funktioner zep(@, .. - @n), sa kan man med dessa bilda ett system af totala differentialekvationer (3) Ola = Droge iR Zn)zpdey . för Y i BEN sot eller | ( pan m) (3) - = Daus(zı 8.008 LIDER a ty 8 hvars allmänna lösning har formen (2). 730 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. Dee För att de ur (8) beräknade värdena pa - och 02,029 0?za é ; skola vara lika, fordras att 02908, ÖA ue (Aueh a Y ae a — a = Vs DE Hel apytped Aapd Bey) = > E das 0x, €, p € och som determinanten af fundamentalsystemet 2,2 är skild från noll, äro dessa integrabilitetsvilkor identiskt uppfyllda i afseende på 2e, Så att Ja, an B 8 Bere = as au biken) Genom att differentiera (3) och eliminera alla 2, utom ett, som vi benämna 2, erhåller man ett system Orıt+---+’nz (@) a Bi ae (5) > A, me oe ( (a=1...p) n Al Yn ee x 0x0: 2.00% med mot (4) svarande integrabilitetsvilkor, och dess allmänna lösning är den mot z svarande ur raden (2) z = IP - (BZ, m) Ett bland de först framställda exempel pa ett dylikt sy- stem är följande 0?2 02 al — 2) a + yl— ös re + 84 Dal. — Bör — aß = 0?z ’ 02 ve NT 2 + Dy OD ee som har till partikulärlösning den hypergeometriska serien af tva variabler: (a, m + n)(ß, m)(8, n) An R DE („, m + n) (l, m) (l, n) Mm, n=0 där (a; m) = ala + 1)...(a + m—1). ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 731 Detta system har behandlats af APpELL!) i analogi med den vanliga teorin för GAuss’ differentialekvation, och af PICARD ?) med anslutning till RIEMANN’ska ideer. Analoga system i flera variabler hafva undersökts af ät- skilliga författare, bland andra Horn ?) och LAURICELLA. ®) Den allmänna teorien för system af formen (5) har först behandlats af Horn i afhandlingen »Über ein System linearer partieller Differentialgleichungen» (Acta Math., Bd. 12, 1889). Han börjar med att betrakta en rationell funktion af tva variabler: „nn E(2y) Kay) = Kay) och definierar såsom singulär bild till R(xy) hvarje algebraisk bild play) = 0 där g(ay) är en irreduktibel faktor till Q(zy). Efter att ha framställt nagra allmänna satser öfver flertydiga funktioners för- hallande i omgifningen af singulära bilder öfvergar han till en framställning af SAUVAGES undersökningar angående formen af lösningarne till (1) och öfverför-dessa på ett system i två variabler af formen (5) med rationella koefficienter. Han finner sa- lunda, att i omgifningen af en punkt 2=a, y=b på den Ip Ox y=b och som ej tillhör en annan singulär bild, har ett funda- singulära bilden play) = 0, sådan att ej =(0) mr = AA, mentalsystem formen a = pay) 5 = gay) > (C + 5 log qlxy)) Q [SA 1 & 1880 och Journal de Math. 1882. 2) nn de l’Ecole Normale 1881. 3) Math. Annalen Bd 39, (1889). Jfr. eitaten längre fram. 2) Rendieconti del Circolo Matematico di Palermo 1893. 732 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. där alla (© kunna utvecklas i serier af formen [2.0] le RE b) play)” 0 Analogien med de vanliga lineära differentialekvationerna leder nu till att särskildt betrakta det fall, då fundamental- systemet förhåller sig bestämdt, d. v. s. da exponenterna o kunna väljas så, att samtliga & förhålla sig regulärt för x = a, y =D. Härför lämnas några tillräckliga men icke nödvändiga vilkor. Efter studiet af ett specielt system, som uppfyller dessa vilkor, öfvergar författaren till att generalisera det föregående till » variabler. Frågan om de nödvändiga och tillräckliga vilkoren för be- stämdhetsförhällande har HORN löst i två senare afhandlingar: i sin Habilitationsschrift (Freiburg i. B. 1890) för några speciella system, 1 Math. Annalen Bd 42 (1892), för det allmänna syste- met i 2 variabler. Dessa vilkor gälla dock endast inom omgif- ningen till en punkt a, b, som tillhör endast en singulär bild gy(a,) = 0 och för hvilken ej 5 0. äv Genom att reducera systemet (5) på en normalform har det lyckats Fuchs (Berliner Sitzungsberichte 1892) att åt nämnda vilkor gifva en synnerligen enkel form. Äfven hans undersök- ningar gälla blott ett omrade som uppfyller ofvanstaende vilkor. Frågan, när systemet förhåller sig bestämdt inom ett godtyckligt område, besvaras salunda ickg genom dessa arbeten. Några undersökningar öfver system af formen (5), hvilkas koefficienter äro 2n-periodiska funktioner af n variabler, ha utgjort närmaste anledningen till föreliggande arbete, som -har till ända- mål en utredning af denna fråga. Till grund för framställningen lägga vi den FUCHS'ska normalformen, hvars härledning vi först gifva. Sedan öfverga vi till allmänna undersökningar öfver lösningarnes form, då koefficienterna antagas vara godtyckliga analytiska funktioner. Slutet bildar en lösning af bestämdhetsfrågan utan alla inskränkningar. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 733 För att verkställa den antydda reduktionen af systemet (@) är ur: (1) De ..o. Sn) EN An = 0 DEN... 08 n på den FucHsS'ska normalformen, behöfva vi följande hjälpsats: Bons av mellan AG sccm oc ov Al ov IEI besta en relation af formen (2) GA ars ca nl) där ce... em äro konstanter, är nödvändigt och tillräckligt, att om man inför nya variabler genom likheterna ( 3) tj = Yan determinanten % PER om — 12 : dx, 02 i (4) D(2,-..2zm|&) = ” Zn om Fem Ding ee leerer | de, a I är identiskt noll för alla värden på konstanterna ax, hvilkas determinant är = 0. Att vilkoret är nödvändigt, är evident. Om D(z)...2m|&,)=0 för alla genom (3) definierade «,, så är på grund af identiteten (5) Der ale) 2 De nl) där (6) (=) WG dx, VA äfven D(v, -..vm|2,) =0, enär vi kunna antaga 2, +0. Är nu vilkoret tillräckligt, då antalet funktioner är m — 1, så måste Gö saras Kr Aga = NN) där c3... Cm äro konstanter. Således är 0 > ei — ee a Ör, z “lı LÖ | {0} - 734 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. hvaraf, om vi successive för iu Sätta ©... Ra oa — — konst. = — c, 1 a hvilket bevisar vårt påstående, enär det tydligen är sant för m=>2 på grund af identiteten (5). Låt nu 2-...2m vara ett fundamentalsystem till systemet (1), sa kan man enligt hjälpsatsen välja konstanterna a; så, att om n ch VALE S LI = Yausı (i=1...n) k=1 determinanten D(z)...2m|%)) ej är identiskt noll. Då satisfiera 2, ...z» följande system ( OMz Qm— 12 | ge” + Pu Jan +... + Pre = 0 J 1 | 2 I dz om — 12 | da; Pıi Ja” 1 Ar SP Pmi? oe =] om —v—1 ( 2 UV, 1» ‚— 1, 2] De 2 on | om 21 = Oz v— i; de De —v+1l''' Da — 1 — Ü 2 1 1 1 ae, | 2) j A om —V— en OT om — V+ Ian Om N rder den der H (6), R ee 02, Oz BEZ, . Fe ne = Ser = den 7 1 Ox; I dx m—v+l da 1 | Pre 30027) 2) ß Im — Kör Lö Oz am —v+ 12 IR — lan Tue > m—v—1o9 mwN m—1 » lg p a | da, : ÖT, da, | Kal?) (% IE hafva fullt bestämda värden. Systemet (A) är den FucHs’ska normalformen.!) Det kan tydligen erhållas genom att i (1) införa de nya variablerna och !) FucHs begagnar icke någon variabeltransformation och kommer därför till ett oriktigt resultat. Att hans sats 1. c. sid. 167: z satisfierar i afseende på ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 735 medelst differentiationer och eliminationer bortskaffa alla derivator utom dem, som ingå i (A). Häraf inses, att koefficienterna py: äro rationela funktioner af koefficienterna i (1) och deras deri- vator i afseende på &,...&Zn. Af det sätt, på hvilket (A) är härledt ur det ursprungliga systemet af totala differentialekvationer, följer att allmänna lös- ningen är af formen ZI CE 02 där €) ...c„ äro konstanter. Detta kan äfven direkt visas pa följande sätt. Den första af ekvationerna (A) kan skrifvas: dz OMz Or, OCR ö2, 0m, 2 EN m E Ve cn On m Tauern . 0 FISHER oa, dz | hvarje lösning till densamma har således formen (7) Z= Che 0 oc BFA TF soc a Mer oc Kp) a Skall z satisfiera äfven de öfriga af (A) så måste, enär 2, -- > Zm äro partikulärlösningar ög Ip 4 1 ms 71 Je; + ... + Zm da; = OR ((W=2bssW) Genom att derivera m — 1 ganger i afseende på x, fås 5 Ah da Ä Ip, AU se 0 Zm N pm ur (= ‚n ) da!” 0%; da Ok; A=0,1,...m—1 1 elleremedan AZ. >. Zz |) SF 9: hvar och en af variablerna $,...$5n ett system af formen (A), hvars grad är DS 0?2 0°z Re o 0 3 5 ö 0 Koefficienterna i dessa serier äro tydligen potensserier i a, — &, , 0 8 o . . ... 22 — @, > som konvergera atminstone inom Zr. Betecknar D determinanten af Z,;, sa är d log D Br Mm at Faa oe, Bl hvaraf IDE Ey oc a! FÅ OS EET AD, Om D således blir noll inom R, så är den noll oberoende af värdet på «,, men som för x, = 0 ID) | Cap | &, P=1.:.m = 0 9 sa är D+0 inom hela området R. Fundamentalsystemet Zap till (9), som för on = 2 un (0 cs © . . > x, Öfvergar 1 Cap, kan skrifvas under formen A (10) Zu = NCsalrr ... An) AES (a, P, d=1...m) Ö er 5 es 0 0 a. där Cage für ©, = %,,..,&%n—=x, anta värdena nn yal Cop = Il ’ ORT, =). (dp) Sätter man ide mot y=2, ..., n svarande ekvationerna i (9): 20 = AE : Lied d 738 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. sa blir KO} DONE Zn ER — Go danach Va eh Od = dr, da, Or, Or, == IausylCı VAS ho Rn) Pp eller genom lösning i afseende på derivatorna 005 ; (ea = HA Br Os B,d=1...m ) dx, e 9 KE ( EE B FS R 9 0 där Aspy aro potensserier af Vä — Dy > An — on konvergenta inom R, enär D=+0 inom detta område. Funktionerna Os Cdm äro enligt (10) partikulärlösningar till (11); de bilda ett funda- mentalsystem, ty enligt (10) är el, FÅ aß | a, P=1...m C = | Op | 0, ES På grund häraf kunna Aspy uttryckas i determinantform Y 0055 Sr © o genom Oz och ae och äro således oberoende af x,. Saledes: DA = Csa bilda ett fundamentalsystem med begynnelsevärdena Cgs=1, (CS = 00 (0) OR dä — är RR, a till systemet (11), hvars koefficienter äro potensserier 1 w, — Dvs ann konvergenta inom R. Cs; kunna alitsa framställas som potensserier i dessa variabler, konvergenta åtminstone för | — 27 JE lan — 7 Zn) = Vr där /, ... äro potensserier, som konvergera inom R. Låt nu a,...a, vara en punkt, som tillhör den singulära bilden £ = 0, där f är någon af f,, fa, -.. men ej någon af de öfriga. Om man utgår från ett fundamentalsystem Er 0002 som är definieradt för en regulär punkt i omgifningen af a, ...an, och fortsätter detsamma längs en sluten väg, som omsluter endast f och ej någon annan singulär bild, sa öfvergår funda- mentalsystemet. i Zen hvilka äfven bilda ett fundamentalsystem. Man har således Q =S ONA TR soc a One (13) a at a Zm = Im1?ı + ...+ Anm!m > där, pa grund af de nyss gifna satserna, konstanterna aj, äro desamma, hur man än väljer den väg, längs hvilken fortsätt- ningen göres, blott den ej omsluter någon annan singulär bild än =. På ekvationerna (13) behöfver man nu blott tillämpa det bekanta resonnemanget om fundamentalekvationen Aj Sa an ee lr (14) Se. Am As Ami AÄm2 “0. Amm— S för att inse, att det finnes ett fundamentalsystem, som för hvarje omlopp kring f = 0 förändras pa följande sätt: 742 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. | a SOA | Br SW rå (15) ee | > = pp + 9-1 | Zp+1 — Wy2p+1 Af dessa omloppsrelationer sluta vi genast, att ifragavarande lösningar äro af formen | a4 =f! pm = f(9a + ty) . N tv . 0 Do IP | ep = jelon + m-ı1H+.-- 9) Zp41 = Pia f där = I log tv or oe (17) 1 | t = Ii log nen aBlelte An) och alla g.s äro funktioner, hvilka icke förändras vid något omlopp kring f= 0, som icke på samma gång omsluter en eller flera af de öfriga singulära bilderna. För att finna analytiska uttryck för funktionerna q.g, skola vi bevisa följande sats, som är analog med den LAURENT'ska satsen i teorin för funktioner af en variabel: Om en analytisk funktion x, ,..., Crn) är entydig inom området (0) | = a|l<9, .. | 2 = an | < 0 och förhåller sig regulärt öfverallt inom detta område utom för de värden, som tillhöra bilden vie, ... LX) = 0 ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 745 — där w förhåller sig regulärt inom och på gränsen af det betraktade området — så kan funktionen utvecklas i en serie KEN nie) ae. an) JE ="0 där Pi äro inom (g) konvergenta potensserier, och denna ut- veckling konvergerar likformigt inom (ge) utom för de värden som tillhöra w=0. Bevis: För ett inom (g) beläget fixt värdesystem w,...@, har ekvationen Den 5 ocg Ta) 0 endast ett ändligt antal lösningar as Berg Ya Sig Nr AN som uppfylla vilkoret Ja, -- a, |< o,. Antalet u är gifvet genom formeln dy — 1 Im 4 9 Vv EN ’ där integrationen utsträckes öfver eirkelperiferien | x, — a |= &- Integralen är inom (o) en kontinuerlig funktion afx,...x,, och är alltså en konstant, da u blott antar heltalsvärden. u är således detsamma, hur man än väljer £,, ..., Xx, och &,.. ., Su äro algebroidiska funktioner inom (0). Betraktar man nu F(x,,...,@„) som funktion af endast .r,, sa har man följande för |x, — a, |< eo, giltiga utveckling u ee ) rn sr TIG, en) 2 — Sv v=1 där G, äro hela funktioner, hvilkas koefficienter äro funktioner af ry, ..., &„, och denna utveckling konvergerar, som man lätt ser, likformigt för x,, ..., £, belägna inom (e). Å Låter man nu @,,...,2„ genomlöpa en sluten väg inom (0), så permuteras rötterna &, i en viss ordning, och högra membrum öfvergar i: Öfvers. af Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:0 9. 10 744 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. A > A ae v=]l men enär Flx,, ..., &„) är entydig, sa måste identiskt = a Ga BD: Om man således skrifver > S ) | wi ne A) Re Eee + Pla, — a) A=1l sa är 72, en symmetrisk funktion af 5,...$, och alltså entydig och P(x, — a) är äfvenledes entydig. Genom att införa D FIN SN A S ; EIN SR (a N Da, a) VR eo (fö SG ( Sä ar finner man säledes 3 EP Elan) — 4 WA? 2=0 som är likformigt konvergent utom för w =0, och ?, kunna tydligen utvecklas i potensserier af &, — adj, - . ., Zn — An > konver- genta inom (0). Beviset är tydligen oberoende af om w är reduktibel eller irreduktibel, en omständighet som senare kommer oss till nytta. Genom att använda denna sats på de i (16) förekommande Pug, finna vi, att om qa,,..., A, är en punkt som ej tillhör någon annan singulär bild än f—=0, sa är (18) Br > Ba run \ ne =) Le; Soc oa) konvergent för hvarje omgifning till ay, ..., An [2 ol 92 le An STOR som ej innesluter någon annan singulär bild än f£ = 0. De i (16) ingående ox, som voro oberoende af den för om- loppet kring f= 0 använda vägen, äro också, på. grund af (17) he ms Sar Fe ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 745 och en bekant egenskap hos fundamentalekvationen, desamma, hur man än väljer stället a, , ..., In. . Frågan om fundamentalsystemets form i omgifningen af en för flera singulära bilder gemensam punkt har berörts af HORN i hans förut citerade Habilitationsschrift (sid. 110). Hans be- traktelser afse dock blott ett ytterst specielt fall och synas icke ens för detta vara fullt bindande; vi skola derför med en helt olika metod angripa fragan i det allmänna fallet. Låt oss t. ex. antaga, att a,, ..., a, samtidigt tillhör de två singulära bilderna A=0,/f2=0 men ingen annan. Da existerar ett fundamentalsystem aan Zn af den kanoniska formen (17): | 21 = fY9n | 22 =fU(fa + Pu) (17)' | E02 pri = $i Pi Q där qog äro entydiga vid omlopp kring fi = 0; och ett annat ee, af formen (& =, Wı | G = GP + syr) 1 an å (= 200) an => Wyo där wag äro entydiga vid omlopp kring f, = 0. Mellan dessa båda fundamentalsystem består relationen Zi = Fur (i, k=1...m) k 746 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. och genom att lösa detta ekvationssystem i afseende pa @a3 finner man Dar AG R(l08 föl (NE där Gr är polynom i logf, med vid omlopp kring f, — 0 entydiga koefficienter. Genom insättning 1 (17) fås (19) 2. = fil Grallog fi ‚ log fö) + fyO2ullog fis log.f2) + = där koefficienterna i polynomen G,, äro entydiga vid omlopp kring både f, =0 och f, =0. De kunna således i omgifningen till a)... a, utvecklas efter den allmänna satsen (sid. 742) om vi där sätta w=fı :fa- Genom insättning af (19) i systemet (4) finner man, att om skillnaderna mellan de olika o ej äro hela tal, hvarje sär- skildt uttryck FifsP@gellog fi , 108 fo) måste satisfiera vårt system. Vi kunna således anta fundamen- talsystemet gifvet under formen “ N - N o (20) a SJ EO , log fa) : (een) Men nu inser man lätt, att hvarje uttryck af formen frafla Ö+eG (log fi ‚ log fs) 2227 Toller), också satisfierar (A). Enär dessa kunna lineärt uttryckas i fundamentalsystemet (20), finnas vissa relationer mellan koeffi- cienterna i @„, hvilka äro lätta att härleda och som fullständigt bestämma dessa polynom. För att utföra beräkningen af koefficienterna pr” i ut- vecklingarna (18) kunna vi förfara på följande sätt: Antag att a, ..., a, tillhör endast den singulära bilden DEE aa he f.=0 och ingen annan, och att == + 0 för 2, — a, 2 2.07, ame a X 1 Då kan man fixera en omgifning A till detta ställe (R) la -al. ss Ca SASOM Parametrar, sa har den för [|e|< d det enda singulära stället & = 0, och inom detta område äro dess koefli- cienter af rationel karakter. Da kan man, enligt den af von KocH !) angifna metoden med tillhjälp af oändliga determinanter, framställa ett funda- mentalsystem till denna ekvation ZEN SE NZ: ') Acta Mathematica Bd 17, Jfr ScHuesinger, Handbuch der Theorie der linearen Differentialgleichungen Bd TI, sid. 272 ff. 748 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. Dess determinant PD, som satisfierar ekvationen 0 log D 22 ee ( ) dx 11? har således formen 5) 5, Zag? (23) Ze ee där serien i exponenten konvergerar för I z| < 6, | x, — a, | < rs, ; £ 5 IRS lea — a | a nl äro de genom denna punkt gaende singulära bilderna. För att lösa detta problem, skola vi först nagot närmare- utföra undersökningen för området A. Vi använda det förut. betraktade variabelombytet och studera ekvationerna (A'). Antaga vi, att ett inom A’ definieradt fundamentalsystem zZ z . ZEN förhåller sig bestämdt, sa har, emedan 2,,..., 2„ bilda ett funda— mentalsystem till ekvationen OR z om — 12 Alan te, 0 ett bestämdhetsställe. Man kan således skrifva. denna i 2 = denna ekvation under formen IM -1z OMz 2) ler TUR dam" R np dam 1 +...+ Pn2 = 02 där P, äro potensserier, som konvergera för [x] > Av —1,7—1(0) a0) Erle) a0)... Av, v— 200) - Låt nu 70,791, ...,7u Vara de till en och samma grupp hörande rötterna till den determinerande ekvationen fy(0) = 0, så att Pa = Ta ar fas fa He a ÖV Gu

ba Zz I ( d x) Zell In 805 /% ga, & __ do‘ och sammanfattningen af alla till de olika rotgrupperna hörande — där gÖ(x, 0) = äro lösningar till De) = 0, sadana uttryck bildar ett fundamentalsystem ANNELIE VÄN som tydligen uppfyller de förut stälda vilkoren för att de med hjälp af detsamma bildade ekvationerna ESSEN EID ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 758 ICy > a en ER 2,A58yCe (Ü a) p skola hafva sina lösningar regulära inom KM. Hör nu Z. till roten oc till /,(0) = 0, och är z, den af lösningarne i fundamentalsystemet (16) som hör till samma ex- ponent, sa måste Ce =i0 9 (@=#0) enär tva element i fundamentalsystemet Z, ej höra till samma exponent. Man har således Fr ONE) Ze där C, satisfiera ekvationerna UC sh = Une: 7 De Pi Omi BE Ze FryZar 0% 5 Härmed är således beräkningen af fundamentalsystemet inom R' afslutad. Återgå vi till x, som oberoende variabel i stället för x, sa kunna vi på grund af (21) draga följande slutsats ur de nu gifna utvecklingarne: Nödvändiga och tillräckliga vilkoret för bestämdhetsförhal- lande inom R' är, att koefficienterna py - - - Pm ha följande form DO Lr = ån) 1a — > 7 (Fulti > Ad) Detta är just det af FucHs (l. c. sid. 168) framstälda vilkoret. För att nu kunna allmänt behandla bestämdhetsfrågan, behöfva vi en hjälpsats, som vi formulera på följande sätt: Om en entydig analytisk funktion q(£,,---, 2„), hvilken för- håller sig regulärt öfverallt inom R utom möjligen för ställen belägna på de singulära bilderna, är regulär för ett ställe Eon 2, 0, oa. 0, sa maste den forhallazsie ve- gulärt för hvarje pa /„—= 0 beläget ställe, som icke tillhör någon af de öfriga singulära bilderna. Ty vore satsen icke sann, sa kunde man taga ett pa f.=0 beläget ställe a’, , ..., a’„, som ej tillhör någon annan singulär 754 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. bild, i hvilket funktionen icke vore regulär, i en sadan närhet, till a), ..., An, att konvergensomradet för den i omgifningen . ' r .. - Q till a',, ..., a’, gällande utvecklingen [e.] ) | sulky — @ 1,2, ln © Pe, 2) PA 1 pP Ren a) v=0 er och konvergensomrädet för den regulära utvecklingen i omgif- ningen af a), ..., a, hade någon del gemensam. Men som de bada uttrycken inom denna del öfverensstämma, kan utvecklingen kring a’), ..., a, ej innehålla några negativa potenser af f.. Som nu en kontinuerlig öfvergång från a,, ..., a, till ett godtyckligt ställe på f.=0 kan förmedlas genom ett ändligt antal ställen sådana, att hvarje efterföljande ligger i det före- gåendes omgifning,!) så finna vi genom att upprepa samma slutledning, att p(&, , -.., Tx) förhåller sig regulärt för hvarje ställe på Im = 0, som kan erhållas ur a,,..., a, genom kontinu- erlig öfvergang utan öfverskridande af någon af de öfriga singu- lära bilderna. Betrakta vinug(@,,...,@„) 1 omgifningen af den för bilderna Ju=0, ..., fv=0 gemensamma punkten a", ... a„, som för öfrigt antages sa belägen, att funktionen enligt det nyss bevisade för- håller sig regulärt för ställen pa /„—= 0 i hvarje närhet till Aly rss sr AR, sa Måste utvecklingen i denna punkt Vv, os De a ny = 094 Bk a Ru: lg icke innehålla några negativa potenser af fu. Detta uttryck kan således utvecklas i potensserie för alla punkter på /„ =0 i omgifningen af a”,,..., «@”„, som ej tillhöra de öfriga singulära bilderna, och genom att fortsätta detta resonnemang kunna vi utsträcka regularitetsområdet för q till det i satsen angifna. !) Detta är en följd af monogeneiteten hos bilden Fu = 0. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 755 Vi använda nu detta pa bestämdhetsproblemet. Om R innehäller ett oändligt antal singulära bilder, sa afgränsa vi ett område, som endast innehåller ett ändligt antal, lat vara föl Os 0% Enligt det förut bevisade kan ett fundamentalsystem inom detta område framställas under formen Zu — 8 T: fika. P(log fı IE log fr) a sim) där koefficienterna 1 P, äro entydiga. Antag, att i & punkter Au 000% Anu (u=1...k) där Au, ..-, Anı tillhör endast bilden /„—=0 och ej är ett noll- SKO \ 3 ; | ställe till ae de nödvändiga och tillräckliga vilkoren för be- 2 stämdhetsförhallande äro uppfyllda. Koefficienterna i P, för- hålla sig således, vid lämpligt val af 0 ,... -, @x«, regulärt i dessa punkter. Enligt var hjälpsats förhålla de sig således regulärt inom hela det afskilda området. Enär detta område var godtyckligt, kunna vi således ut- tala följande fundamentala sats: Nödvändiga och tillräckliga vilkoret för att lösningarne till systemet (A) skola förhålla sig bestämdt inom området R, som innehåller de singulära bilderna, ir 03 Ja Ve är, att det finnes punkter Ally ss An 412, 9, Am sådana att Aya, -- -, Inu tillhör endast bilden fu=0 och ej är ett ct . u . . a nollställe till Er hvilkas omgifning Pu, ---, Pmı kunna ut- 1 vecklas under formen Re) Pa u 756 GRÖNWALL, LINEÄRA TOTALA DIFFERENTIALEKVATIONER. Härvid är uteslutet det fall, att någon af f. ej innehåller x), men detta fall kan lätt reduceras på det förra genom att taga en af x,, ..., @, till hufvudvariabel i stället för z,. Undersökningen om ofvanstående vilkor äro uppfyllda, er- fordrar tydligen för hvar och en af f. =0 endast ett ändligt antal operationer. Hvad beträffar allmänna analytiska uttryck för koefficien- terna i (A), hvilkas utseende vi endast känna i omgifningen af ställena au» -.., Ana, ArO sadana lätta att erhålla. Af deter- minantrelationerna (6) följer, att p,; kunna innehålla negativa potenser af f,, fa... endast till ändligt antal. De äro således af rationel karakter inom R och kunna således framställas så- som kvot mellan två inom BR konvergenta potesserier ER un Pri — a ö SV Genom att jämföra med utvecklingarne i omgifningen af Gans sås %u finner man ann där k,; är ett visst helt tal. Specielt är ae er Hittills hafva vi betraktat endast system med entydiga koefficienter; det fall, då de äro af algebraisk karakter, låter lätt återföra sig pa det nu betraktade. Lät Ce, äg ads >) vara den i x algebraiska likhet, som definierar den ifråga- varande irrationaliteten, så att p,; kunna uttryckas rationelt i x med inom KR entydiga funktioner af x,, . .., &, som koefficienter. Man kan då framställa hela den algebroidiska bilden genom ett ändligt antal funktionselement !) 1) Jfr Koss, Journal de Math. 1892. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 9. 757 (diem = len 0 och bv) Uf Ad — Pal, Foren ro) Glare en) och genom att till nya oberoende variabler taga t,....,t, eller lineära kombinationer af dem, kan man för hvarje » bilda ett med (A) ekvivalent system af samma form med 1 t,,..., t, en- tydiga koefficienter. En särskildt anmärkningsvärd klass af system med entydiga koefficienter äro de, hvilkas lösningar förhålla sig bestämdt för alla, ändliga eller oändliga, värden pa a, ,...,&„.. Dess koeffici- enter äro då öfverallt af rationel karakter, d. v. s. äro, enligt en bekant sats (HURWITZ, Crelles Journ. Bd 95) rationella funk- tioner. Denna klass är tydligen analog med den Fuchs’ska klassen af vanliga lineära differentialekvationer, och till densamma höra de i inledningen omnämnda generalisationerna af den hyper- geometriska seriens differentialekvation. Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. ÖFVERSIGT KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIENS FÖRHANDLINGAR. Årg. 52. 1895. a, Onsdagen den 11 December. INNEHÄLL: "Öfversigt af sammankomstens förhandlingar . . . 2. 2.2.2.2... . sid. 759. BRoDEN, Ueber unendlich oft oscillirende unkuensn a rn BoD: ADLERZ, Stridulationsorgan ‘och ljudförnimmelser hos myror . . . . » 769. FRANSÉN, Ett specialfall af tre-kroppars-problemet. Två hinläkehpper röra sig på lika stora afständ från den tredje . . . . » 783. ENESTRÖM, Om ett matematiskt-statistiskt sätt att nieht ee värdet af en tillämnad enkekassas förpliktelser . . . . 2.2.2...» 807. Skänker till Akademiens bibliotek. . . . . . 2... .... sidd. 761, 806, 825. Med anledning af remiss från Kongl. Maj:t a framställningar af Professorerne O. PETTERSSON, AUG. WIJKANDER och Herr G. EKMAN rörande fortsättning af de hydrografiska undersök- ningarne m. m. afgafvo Herrar RUBENSON, HILDEBRANDSSON och TH£EEL infordrade utlåtanden, som af Akademien godkändes sa- som grund för hennes eget underdaniga utlatande i ämnet. Med anledning af en pa ministeriel väg ankommen och till Akademiens utlatande remitterad inbjudning fran Royal Society i London till de Förenade Rikena att genom ombud deltaga i en internationel konferens derstädes för behandling af fragan om internationel samverkan för utgifvande af en fortlöpande katalog öfver vetenskaplig litteratur afgafvo Herrar LINDSTRÖM och Has- SELBERG infordradt utlåtande, som Jikaledes af Akademien god- kändes. 760 Professor CHR. AURIVILLIUS hade afgifvit berättelse om de resor, som han i egenskap af Letterstedtsk stipendiat utfört i mellersta och södra Europa för anställande af entomologiska forskningar sa väl i naturen som i museer. Till införande i Bihanget till Akademiens Handligar an- togos följande inlemnade afhandlingar: 1:0) »Beschreibung einiger obersilurischen Korallen der Insel Gotland», af Professor G. LINDSTRÖM; 2:0) »Ueber Triuris lutea (GARDA)» af Amanuensen Dr. G. O. A. MALMÉ; 8:0) Das Plankton des Baltischen Meeres», af Docenten C. W. S. AURIVILLIUS; 4:0) Experimentiel under- sökning af den ventilerade psykrometern», af Filos. Kandidaten A. SVENSSON. Herr WITTROCK förevisade och beskref åtskilliga synnerligen - värdefulla skänker, som under innevarande års sommar och höst blifvit till Bergianska Stiftelsens samligar öfverlemnade. Herr THÉEL redogjorde för innehållet af ofvannämnda rese- berättelse af Professor CHR. AURIVILLIUS. Sekreteraren meddelade följande inlemnade uppsatser: 1:0) »Ueber unendlich oft oseillirende Funktionen», af Docenten T. BRODÉN”; 2:0) »Stridulationsorgan och Ijudförnimmelser hos my- ror», af Lektor G. ADLERZ*; 3:0) »Ett specialfall af tre-kroppars- problemet. Två himlakroppar röra sig pa lika stora afständ från den tredje», af studerande A. E. FRANSEN”; 4:0) »Om ett matematiskt-statistiskt sätt att numeriskt beräkna värdet af en tillämnad enkekassas förpligtelser», af Amanuensen G. ENESTRÖM”. Genom anstälda val kallades till inländska ledamöter af Akademien Intendenten för Riksmuseets Entomologiska afdelning Professor PER OLOF CHRISTOFER AURIVILLIUS och Förste Ama- nuensen vid K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien GUSTAF ÖSCAR AUGUSTIN MONTELIUS, samt till utländska leda- möter Direktorn för den naturhistoriska afdelningen af Britisch Museum WILLIAM HENRY FLOWER och Direktorn för det Neder- ländska Botaniska Institutet i Buitenzorg pa Java. A. TREUB. 761 Det Beskowska stipendiet beslöt Akademien tilldela Docenten - vid Upsala universitet WILHELM PALMAR med uppgift att vid Stockholms Högskolas fysiska institution utföra en undersökning öfver reaktionshastigheten vid inversion af rörsocker. Följande skänker anmäldes: Till K. Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. Stockholm. Svenska Akademien. Handlingar ifrån år 1886. D. (1894). 8:0. — Statistiska Centralbyrån. ; Bidrag till Sveriges officiela statistik. 6 häften. 4:0. — Kongl. Landtbruksstyrelsen. Meddelanden. 8 häften. 8:0. Verksamheten vid de kemiska stationerna. 1892—94. 8:0. 5 småskrifter. — Sveriges geologiska undersökning. Carte géologique internationale de 1' Europe. Livr. 1. Berlin 1894. Ful. — Svenska trädgårdsföreningen. Tidskrift. Ny följd. 1895: N:r 10-11. 8:0. — Geologiska föreningen. Abhandlungen zur geologischen Specialkarte von Elsass-Lothringen. BOSE 4. Strassb. 1895. 8:0. Falun. Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag. Förteckning öfver Bergslagets Mineralkabinett. 1895. 4:0. » » » Bibliothek. 1895. 8:0. » > » Myntkabinett. 1895. 4:o. Halmstad. Hallands läns hushällningssällskap. Handlingar. 1895: H. 1. 8:0. Upsala. Universitets-Biblioteket. Ärsskrift. 1894. 8:0. Dissertationer & Program. 1894/95. 15 st. Austin. Texas academy of sciences. Transactions. Vol. 1: N:o 4. 1895. 8:0. Baltimore. Johns Hopkins university. American journal of mathematics. Vol. 16(1894): N:o 4; 17(1895): 1322420. American chemical journal. Vol. 16 (1894): N:o 7-8; 17(1895): 1—7. 8:0. Studies in historical and political science. Ser. 12(1894): 8-12; 13 (1895): 1-8. 8:0. American journal of philology. Vol. 15(1894): 2-4; 16(1895): 1. 8:0. Cireulars. Vol. 15: N:o 121—122. 1895. 4:o. Batavia. K. Natuurkundig Vereeniging in Nederl.-Indie. Natuurkundig tijdschrift voor Nederl.-Indi6. D. 54. 1895. 8:0. Boekwerken der tafel gebracht in de vergaderingen van de directie. Jaar 1893—94. 3:0. 162 Belfast. Natural history and philosophical society. Report and proceedings. Session 1894/95. 8:0. Belgrad. Academie R. de Serbie. Spomenik (Mémoires). 26— 27,29. 1895. 4:0. Glas (Bulletin). 48. 1895. 8:0. Berlin. Physikalische Gesellschaft. Die Fortschritte der Physik. Jahrg. 45(1889): Abth. 1-3. 8:0. — K. Preussisches meteorologisches Institut. Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen in Potsdam i. J. 1894. 4:0. Bern. Departement des Innern, Abth. Bauwesen. — Departement federal de UInterieur, Section des travauz publics. Tableau graphique des observations hydrometriques suisses. 1894: 1— 16. Fol. : Meteorologische Beobachtungen an 12 Stationen der Schweiz. 1894: Sem. 2. 4:0. Bonn. K. Sternwarte. Veröffentlichungen. N:o 1. 1895. 4:0. Bruxelles. Académie R. des sciences, des lettres et des beaux-arts de Belgique. | Bulletin. (3) T. 30(1895): N:o 9—10. 8:0. — ÖObservatoire R. de Belgique. Annales. — Observations meöteorologiques d’Uccle. 1893: 9. 4:0. Bucarest. Institutul meteorologie. Buletinul observatiunilor meteorologice din Romania. Anul 3(1894). 4:0. Budapest. Ungarische geologische Anstalt. Földtani közlöny (Geologische Mittheilungen). K. 25(1895): 1-5. 8:0. Mittheilungen aus dem Jahrbuche. Bd 9: H. 7. 1895. 8:0. — Musee national de Hongrie. Terme6szetrajzi füzetek Vol. 18(1895): 1-4. 8:0. Buenos Aires. Sociedad cientifica Argentina. Anales. T. 40 (1895): Entr. 4. 8:0. Calcutta. Asiatic society of Bengal. Journal. N. S. Vol. 64(1895): P. 1: N:o 2. 8:0. Proceedings. 1895: N:o 7—8. 8:0. Cambridge. Philosophical society. Proceedings. Vol. 8: P. 5. 1895. 8:0. Cambridge, Mass. Museum of comparative 2oology. Memoirs. Vol. 19: N:o 1. 1895. 4:0. Bulletin. Vol. 27: N:o 5-6. 1895. 8:0. Chambesy. Herbier Boissier. Bulletin. T. 3(1895): N:o 11-12. 8:0. Chemnitz. K. Sächsisches meteorologisches Institut. Das Klima des Königreichs Sachsen. H. 3. 1895. 4:0. (Forts. a sid. 806.) 163 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. 'N:o’ 10. Stockholm. Ueber unendlich oft oscillirende Funktionen. Von T. BROoDen. (Meddeladt den 11 December 1895 genom A. LINDSTEDT.) 1. Unter eindeutigen Funktionen einer reelen Veränder- lichen, welche in einem endlichen Intervalle unendlich viele Maxima und Minima haben, deren Häufungsstellen nicht ab- zählbar!) sind, kann man zwei Hauptarten unterscheiden: die Menge M der Max.-Min.-Stellen ist im ganzen Intervalle kon- densirt?) — oder sie ist in keinem noch so kleinen Partial- intervalle kondensirt; oder mit einer anderen Ausdrucksweise: jede Stelle des Intervalles gehört zur »derivirten Menge» MW3) — oder diese Menge ist, obgleich von der zweiten Mächtigkeit, I) in keinem Partialintervalle kondensirt?) (selbstverständlich sind ausserdem Zwischen-Arten denkbar). Beide Fälle können bei Stetigkeit und Derivirbarkeit der Funktion vorkommen. Stetige und derivirbare Funktionen mit überall kondensirten Max.-Min.-Stellen hat A. Köpcke (Math. Annalen XXIX p. 123—140, XXXIV p. 161—171) durch ziemlich komplicirte geometrische Konstruktionen hergestellt.?) Sowohl diese Kon- 1) S. G. Cantor, Acta Math. Bd II, p. 311—13, 352—53, 384. 2) CANToR, 1. e. p. 351. 3) CAnTor, ]. c. p. 350. 4) Beispiele nicht-abzählbarer Mengen, welche in keinem Partialintervalle kou- densirt sind, findet man leicht; s. Cantor 1. ce. p. 407, I. BENDIXSON, Öfversigt af Vet.-Akad. Förhandlingar 1883, p. 31-85. 3) Eine andere Darstellung mittels Summen von trigonometrischen Reihen hat derselbe Verf. ausserdem gegeben, Mitteilungen der Hamburger Mate- matischen Gesellschaft II, p. 128—53. 764 BRODÉN, UEBER UNENDLICH OFT OSCILLIRENDE FUNKTIONEN. struktionen selbst, alt auch die Darlegung, dass sie wirklich zu den erwünschten Funktionenverhältnissen führen, lassen sich bedeutend vereinfachen, wie ich auf anderer Stelle in Zusammen- hange mit ausführlichen Untersuchungen verwandter Fragen zeigen werde. Auch für stetige und derivirbare Funktionen, welche der zweiten der erwähnten Arten gehören, lassen sich derartige di- rekte Darstellungen finden. Hierauf werde ich doch gegenwärtig nicht eingehen. Dagegen erlaube ich mir im Folgenden eine einfache Methode herzustellen, mittels welcher man aus gewissen stetigen und derivirbaren Funktionen oAne Max.-Min. Funk- tionen der nun fraglichen Art herleiten kann. 2. Es sei (1) (Or Mg de A vs IN NG eine abzählbare, aber in einem gewissen Intervalle A überall kondensirte Werthmenge (EL sende, stetige Funktion, welche für alle endliche & eine be- und (x) eine mit & durchaus wach- stimmte, endliche (positive) und stetig sich ändernde Ableitung p(x) hat, mit Ausnahme für == 0, indem 0) = © ist (oder g(x) habe wenigstens diese Eigenschaften im Gebiete —I 0 ? n=1 welche im Intervalle A stetig ist und die Ableitung (3) Wa) = Lnp (2 — 0) n=1 besitzt, welche fär alle im Systeme (1) nicht eingehende x einen endlichen Werth hat. Da alle («= — w,) mit x durchaus wachsen, und alle ce, > 0 sind, so wächst auch (x) durchaus ') S. G. Cantor, Matb. Annalen XIX, p. 588—94. Vgl. unten, $ 4. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 765 mit x, und in ww) ist jedes Glied > 0; nur wird für alle © = _,„ ein Glied in W(z) unendlich gross, und also auch Wa) — co Man betrachte eine beliebige Stelle w,. Für hinreichend kleinen Werth von [2 — w,| ist p(& — w,) beliebig gross, und also auch c,q'(«-— w,„) beliebig gross. Da in (3) negative Glie- der nicht vorkommen, ist aber W(x) > e,9'(x — w,). Also liegt für eine hinreichend kleine Umgebung von w, die Derivirte w'(w) oberhalb einer beliebigen Grenze. Ferner ist niemals w'(x) —= (N Es bedeute nun Fx) die Umkehrung der Funktion Vz). Es ist auch (x) eine Funktion, welche in einem gewissen In- tervalle D stetig ist und mit «x durchaus wächst; für die ab- zählbare, aber im Intervalle 5 überall kondensirte Menge von «-Werthen pw), Plwa ,) Plws) > --- Pan), --. oder kurz (4) On, O9 SARS ist (a) = 0; für alle andere x hat F(x) einen bestimten end- lichen Werth > 0; aber in einer hinreichend kleinen Umgebung einer Stelle &, liest F(x) unter einer beliebig kleinen Grenze. Die Stellen, wo (x) grösser ist als eine gewisse positive Grösse k, können somit — da die a, überall condensirt sind — in keinem Partialintervalle überall kondensirt sein. Anderseits bilden alle Stellen, wo f(x) > 0 ist, eine nicht- abzählbare Menge (da die Nullstellen abzählbar sind). Hieraus folgt, dass wenn & hinreichend klein aber > 0 ist, schon die- jenigen Stellen, wo Fax) > k ist, eine nicht-abzählbare Menge bilden. Man nehme nämlich an, dass für einen gewissen k-Werth —k, diese Menge abzählbar ist, und es sei ki, ka, ... kn, - eine Grössenreihe, welche die Bedingungen k,;1 < kn, lim k, = 0 n= 00 erfüllt; wenn für jeden n-Werth die Stellen, wo k, > F(x) > ky+1 ist, abzählbar wären, so würde man durch successive Hinzu- 766 BRODÉN, UEBER UNENDLICH OFT OSCILLIRENDE FUNKTIONEN. fügung aller Stellen, welche bei unbegrenzt wachsendem n die Bedingung k, > Fx) > k,+ı erfüllen, eine abzählbare Menge abzählbarer Mengen von x-Werthen erhalten, d. h. eine ab- zählbare &-Menge; auderseits erreicht man bei diesem Verfahren alle überhaupt mögliche positive Werthe von F(x), welche 0 ist, abzählbar sein. Da dies nicht der Fall ist, muss es also einen ersten n- Werth geben, für welchen die Stellen mit k, > F(x) > kazı, und also sämmtliche Stellen mit F(x) > A,+1 eine nicht-abzählbare Menge bilden. 3. Gesetzt also, dass für ein nicht-abzählbares System von z-Werthen Fa) >k > 0 ist, nehme man eine andere positive Grösse m = k, und bilde die stetige Funktion (5) Ka) = x) — me, deren Ableitung 5 (6) fler) = Ele) m ist.! Für jede Stelle a, ist F(x) = 0, also f(x) = —m. Und in einer hinreichend kleinen Umgebung von «, ist F'(x) überall k, und also, da k> m ist, f'(x) >O für eine nicht- abzählbare aber in keinem Partialintervalle kondensirte Menge von z-Werthen. Diese Menge muss, wie jede nicht-abzählbare Menge, ein nicht-abzählbares System von Häufungsstellen besit- zen. In einer beliebig kleinen (oberen oder unteren) Nähe einer soJchen Häufungsstelle liegen Stellen mit f(x) > 0, aber ander- seits auch Stellen mit f(x) <0, da die Gesammtheit solcher Stellen ja überall kondensirt ist. Dies bedeutet aber, dass in der Nähe der fraglichen Stelle die Funktion /(x) unendlich oft ') Vergl. Dini, Fondamenti per la teorica delle funzioni di variabili reali, Pisa 1878, $$ 141-172. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 767 zunimmt und unendlich oft abnimmt und somit unendlich viele Maxima und Minima hat. Also besitzt f(x) eine unendliche Menge von Maximi- und Minims-Stellen, deren Häufungsstellen nicht-abzählbar sind; aber diese Häufungsstellen sind, dem Vorigen zufolge, in keinem Partialintervalle kondensirt, was selbstverständlich dann auch von den Max.-Min.-Stellen gilt (die Häufungsstellen bestehen übrigens nicht nur aus den Stellen, in deren Nähe #'(z) > k ist, sondern überhaupt aus denjenigen, in deren Nähe f(x) > m, und also f(x) > 0 ist). 4. Im Vorigen wurde vorausgesetzt, dass — in Überein- stimmung mit dem erwähnten »Condensationsprincipe — die für die Funktion w(z) erforderten Eigenschaften durch geeignete Wahl der Koetficienten c, wirklich realizirbar seien. Hierbei ist Folgendes zu bemerken: wir nahmen unter Anderem an, dass w(x) keine andere Unendlichkeitsstellen als die abzählbare Menge ©, hatte; es ist aber offenbar für unseren jetztigen Zweck hin- reichend, wenn es nur gilt, dass die Stellen, wo w'(«) endlich ist, eine nicht-abzählbare Menge bilden. Mit dieser Modification lässt es sich in der That zeigen, dass (wenigstens für gewisse gp(x)) die erwähnten Bedingungen erfüllbar sind. Dagegen ist es sogar wahrscheinlich, dass andere Unendlichkeitsstellen für W(x) als die w, immer unvermeidlich sind; jedenfalls gilt dies z. B. im Falle o(x) = Va. Ich werde auf diese Fragen ausführlich zurückkommen. Ferner ist zu bemerken, dass aus dem Vorigen nicht her- vorgelit, wie klein die Zahl m sein muss: wir können nur sagen, dass wenn m hinreichend klein ist, so hat f(x) die erwähnten Eigenschafte.e Doch kann man als wahrscheinlich annehmen, dass m beliebig nahe an der oberen Grenze für F'(x) genommen werden kann. 5. Selbstverständlich gilt es übrigens unabhängig von der Darstellungsweise der Funktion (x), dass für hinreichend kleinen m-Werth die entsprechende Funktion f(x) die erwähnten Eigen- schaften hat, sobald nur x) für eine überall kondensirte Menge 168 BRODÉN, UEBER UNENDLICH OFT OSCILLIRENDE FUNKTIONEN. von z-Werthen gleich Null ist und in einer hinreichend kleinen Umgebung einer solchen Stelle überall unter einer beliebig kleinen Grenze liegt, aber für eine nicht-abzählbare x-Menge > ist. Auch lässt sich die Sache zu dem Falle ausdehnen, dass wenigstens an gewissen Stellen eine vordere Derivirte F,'(x) und eine davon verschiedene hintere Derivirte F (x) existiren. Durch Grenzübergang mit einer gewissen Art gebrochener Linien ist es mir (wie ich auf anderer Stelle darstellen werde) in der That gelungen, eine Funktion (x) mit folgenden Eigenschaften zu bekommen: f(x) ist stetig und nimmt mit x durchaus zu; für eine überall kondensirte und nicht-abzählbare Menge von «- Werthen existirt eine bestimmte Derivirte F(x) > 0; für eine andere überall kondensirte und nicht-abzählbare «-Menge ist Fa) = 0; die restirenden «-Werthe bilden eine überall konden- sirte, aber abzählbare Menge, für welche F;'(£) und F_‘(z) ver- schieden sind, indem F;,'(x) > 0, Fa) =0 ist; und in einer hinreichend kleinen Umgebung einer Stelle mit F(x) — 0 bez. in einer hinreichend kleinen unteren Nähe einer Stelle mit Fa) = 0 liest F(x) oder F;'(x) beliebig Nahe an Null. Die aus diesen Funktionen (x) hervorgehenden f(x) haben entsprechende Eigenschaften. 769 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 10. Stockholm. Stridulationsorgan och ljudförnimmelser hos myror. Af GOTTFRID ADLERZ. (Meddeladt den 11 December 1895 genom Hs. THÉEL.) Finnas nagra otvetydiga bevis för att insekterna förnimma ljud? — Det är mycket langt ifrån att angående svaret på denna fråga någon enighet herskar. Medan å ena sidan män sadana som NEWPORT, LÉON DUFOUR, J. MÜLLER, V. SIEBOLD, LEYDIG, LANDOIS, LESPES, GRABER — åtskilliga andra att förtiga — ansett det otvifvelaktigt, att insekterna hafva hörselförmaga, sta deremot P. HUBER, PERRIS, Dueks och FOREL tviflande, möjligen med undantag för en del orthopterer, angaende hvilka mera planmessiga experiment föreligga. Icke utan skäl tillvitar FOoREL!) en del, för att icke säga de flesta, af de naturforskare, som på experimentell väg sökt utreda frågan, att de ej vid sina försök vidtagit tillräckliga försigtighetsmått mot mekaniska dallringar af underlaget, enär insekterna visa en utomordentlig känslighet för sadana. När DUFOUR?) anser hörseln, hos insekter otvifvelaktig, der- för att fältsyrsan upphör med sitt läte, om man stampar med foten pa marken 2 a 3 meter från hennes plats, eller derför att Anobium genast af bryter sitt tick-tack i väggen, om man flyttar en stol i rummet, så är det påtagligt, att han förbisett de rent 1) Experiences et remarques critiques sur les sensutions des insectes [Recueil Zoologique Suisse T. IV. N:o 2] sid. 222 och ff. 2) Quelques mots sur Vorgane de l’odorat et sur celui de l’ouie dans les insectes. [Actes de la Société Liuneenne de Bordeaux, Tome XV], 2me Ser. T. VI, sid. 268.] 770 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. mekaniska dallringar, som i dessa fall kuuna förnimmas medels ifrågavarande insekters känselorgan. Detsamma kan sägas om LanpoIs,!) då han anser sig ha påvisat hörsel hos myror, derför att de förskräckta kommo fram ur sina gångar, då han på deras stack kastade en stor korsspindel. Helt annorlunda äro de försök, som GRABER?) företagit, hufvudsakligen med fältsyrsan, och genom hvilka framgar, att atminstone detta djur har påtaglig hörselförmåga. Med större eller mindre visshet kan detsamma sägas om åtskilliga andra orthopterer. Om man erinrar sig, att icke blott en stor del af orthop- terernas grupp, utan äfven en mängd andra insekter: cicader, longicornier, lamellicornier, hymenopterer m. fi., äro utrustade med speciella ljudorgan, stundom af ganska komplicerad be- skaffenhet och päfallande effekt, sa tyckes det vara endast en skyldig tribut åt logiken att tillskrifva samma djur förmågan att uppfatta — låt vara på något annat sätt än vi — de ljud, som de sjelfva frambragt. Att med PERRIS?) betrakta humlans surrande och ınyggans pipande såsom »en naturens lek» torde vara en ståndpunkt, som ej delas af manga nutida naturforskare. Den, som sett en gräshopphane sittande framför sin hona och, oförtrutet spelande, göra henne sin kärleksförklaring, kan väl knappast undgå tanken, att det gnisslande ljudet afser att göra något behagligt intryck på henne. Estetikens lagar ega endast en relativ giltighet. Om 1 detta fall meningen med ljudet tycks ligga i öppen dag, så är detta likväl ej alltid förhållandet. En timmerman, fasthällen mellan fingrarne, jämrar sig sakta under nickande rörelser med hufvud och thorax, och en tordyfvel i samma belägenhet beklagar sig högljudt, i det han utför stridu- lationsrörelser med sin bakkropp. Såsom skräckmedel mot en öfvermägtig fiende torde ljuden ifråga vara föga verksamma, och 1) Thierstimmen, 1874, Freiburg i/Br (citerad af FORE). 2) Die tympanalen Sinnesorgane der Orthopteren. [Denkschr. der K. Akad. der Wissensch. in Wien. Bd 36, 2:te Abth., sid. 111, 1876.] 3) Memoire sur le siöge de l’odorat dans les articules. |[Actes de la Soc. Linn. de Bordeaux, T. XVI. 2me Ser. F. VI.] sid. 240. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 771 sannolikt är deras betydelse en annan. Jag sluter dertill af föl- jande iakttagelse på en annam skalbagge. På en sälgstam kröpo åtskilliga individer, både hanar och honor, af Cryptorhynchus Lapathi. Flere voro stadda i parning, och hanarne täflade dervid om besittningen af honorna,!) i det flere samtidigt sågos försöka krypa upp på samma honas rygg. Ofta sags en hona med två ofvanpa hvarandra sittande hanar på sin rygg, såsom man kan få se vid parningen af Formicoxe- nus. Vid dessa tillfällen gaf alltid endera af hanarne eller båda sitt missnöje tillkänna genom ganska ljudlig stridulation. Att stridulationen här var ett uttryck för den förorättade partens misshag och ej anlagd pa att behaga honan, sluter jag deraf, att ingen stridulation kunde förmärkas annat än i de fall, då två hanar försökte knuffa undan hvarandra, äfvensom deraf, att djuret stridulerar på samma sätt, om man håller det fast mellan fingrarne. Då stridulationen således i detta fall pätagligen är uttryck för en missbelaten (jag kan ej om den flegmatiske skal- baggen använda uttrycket »uppretad») sinnesstämning, är väl stor sannolikhet för, att den utgör ett slags skräckmedel, hvar- med den mest energiske hanen möjligen kan förmå en mindre modig rival att rymma fältet. Att eljes ur utilitetens synpunkt här förklara stridulationsförmågan förefaller nästan omöjligt. Vare härmed huru som helst, så är det likväl härmed adaga- lagdt, att stridulationsraspen kommer till användning vid in- bördes misshälligheter skalbaggarne emellan, hvadan sålunda ljudorganet i fråga atminstone ej kan betraktas uteslutande sa- som ett skräckmedel mot fiender af annat slag. Likartade fall med åtskilliga andra skalbaggar omtalas i literaturen, äfven- som flere andra, i hvilka de frambragta ljuden tyckas vara ett eggelsemedel, genom hvilket könen söka inverka på hvarandra. Bland hymenopterer känner man sedan länge Mutilla euro- paea såsom stridulerande. Hos myror påvisades ett förmodadt 1 De hos det ena könet hvitfjälliga kroppsdelarne ha hos det andra könet en gulaktig anstrykning, en könskaraktär, som ej nämnes af THOMSON i hans »Skandinaviens Coleoptera». 172 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. stridulationsorgan först af Lanpois!) (hos Ponera och Lasius Fuliginosus) samt sedan af LuBBock?) (hos Lasius flavus), men ingendera af dessa författare omnämner sig hafva hört några ljud. LUBBOCK beskrifver raspen hos Lasius flavus sasom be- lägen pa framkanten af 3:dje abdominalsesmentets ryggskena. Emellertid har jag aldrig sett någon ZLasius-art göra nagra stridulationsrörelser, och sådana omnämnas ej heller af någon författare. Under senare åren har ämnet återupptagits af flere för- fattare, bland hvilka SHARP?) framhåller, att myrorna frambringa ljud, i det de med bakkanten af 2:dra abdominalsegmentets dorsalplåt?) skulle gnida mot en rasp pa 3:dje abdominalseg- mentet. JANET?) uppgifver sig ha hört tydliga stridulationer fran Mwyrmica och Tetramorium. Han omtalar hos Myrmica en stri- dulationsrasp belägen pa framkanten af ö:dje abdominalsegmentets dorsalpläat (petiolarlederna- här betraktade såsom abdomens första segment), hvilken skulle gnidas mot den nedböjda bakkanten af 2:dra abdominalsegmentet (2:dra petiolarleden). Hans beskrif- ning Öfverensstämmer sålunda med SHARPS. WASMANN®) anför några meddelanden af WROUGTHON (Our Ants: Journ. Bombay Nat. Hist. Soc. 1892), enligt hvilka denne märkt tydliga ljud frambragta af Cremastogaster Rogenhoferi, under det dessa dervid utförde stridulationsrörelser med sin ab- domen. Ännu tydligare ljud frambragtes af Zobopelta. WAS- MANN meddelar sig sjelf hafva iakttagit ljud, som frambringades I) Thierstimmen. 2) Ants, Bees and Wasps, sid. 231. 3) On Stridulation in Ants |[Trans. Ent. Soc., London, sid. 199—213.] *) 1:sta petiolarleden härvid betraktad såsom 1:sta abdominalsegmentet. 5 — Sur la monphologie du squeletie des segments postthoraciques chez les Myr- micides. [Mémoires de la Soc. Academ. de l’Oise, t. XV. 1894] sid. 603. Sur l’anatomie du petiole de Myrmica rubra L. [Mém. de la Soc. Zool. de France 1894], sid. 187 (3). Note sur la production des sons chez les Fourmis et sur les organes qui les produisent. [Ann. Soc. Ent. France. Vol. 62, sid. 159—168.] Lautäusserungen der Ameisen. [Biol. Oentralblatt 1893, sid. 39.] [23 — ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 775 af Myrmica ruginodis, samt anför äfven ett meddelande af SWINTON,!) enligt hvilket denne, sedan han sett en Myrmica ruginodis stridulera, vid undersökning trott sig finna ett stri- dulationsorgan beläget på framkanten af ö:dje och bakkanten af 2:dra abdominalsegmenten, således pa en plats motsvarande den af JANET (se ofvan) hos samma art angifna. EMERY slutligen påpekar?) tillvaron af en stridulationsrasp på framkanten af 3:dje abdominalsegmentet hos de stora ameri- kanska Poneriderna af slägtena Paraponera och Pachycondyla. Genom att med bakkanten af föregående segment gnida mot denna rasp lyckades han hos döda djur frambringa ljud, mycket liknande Mutillernas stridulation. Sedermera erhöll han äfven från Para en Pachycondyla-art jämte bifogad uppgift, att denna myra i lefvande tillstand later höra stridulationsljud. Redan i Svenska myror, sid. 191 och 239, har jag papekat förmodade stridulationsrörelser hos Leptothoraw och Tomognathus, da jag omnämner, att misshandlade individer af båda dessa slägten pläga hastigt röra sin abdomen uppåt och nedåt. Hos saväl Leptothorax som Tomognathus har jag funnit en stridula- tionsrasp, :-belägen på motsvarande ställe till de i det föregående omnämnda, d. v. s. på öfre sidan af det knappformade parti, ‚med hvilket d:dje abdominalsegmentet ledar i motsvarande för- djupning i 2:dra abdominalsegmentet (d. v. s. 2:dra petiolarleden). Denna stridulationsrasp utgöres af ett litet upphöjdt, trekantigt fält, försedt med ytterst fina parallela tvärlister, tydligen upp- komna genom en tvärutsträckning och regelbunden anordning af de nätmaskor, som eljes, oregelbundet fördelade, utgöra chitin- hudens struktur pa öfriga delar af abdominalsegmenten. Säsom man kan se af stridulationsrörelserna, gnides denna rasp mot bakkanten af 2:dra petiolarleden. Alla tre könen af såväl Lep- tothoraw som Tomognathus äro försedda med denna rasp, och alla tre könen stridulera ocksa. | 1 Note on the stridulation of Myrmica ruginodis and other Hymenoptera. [Entom. Monthl. Mag. XIV, 1878—79, s. 187.] ?) Zirpende und springende Ameisen. |Biol. Ceutralblatt 1893, sid. 189.] 774 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. Fastän de med denna stridulationsapparat frambragta ljuden äro för svaga att kunna direkt förnimmas af mensk- liga öron, har det dock lyckats mig att med tillhjelp af en mikrofon göra dem fullt hörbara och tydliga. Härvid tillgick så, att myrorna i fråga fastklibbades med hufvudet vid mikro- fonens kolstaf i en sådan ställning, att det öfriga af kroppen stod fritt ut från stafven och benen vid sina rörelser ej kunde nå densamma. I denna situation beklagade sig myran nästan oafbrutet medels ofvanbeskrifna stridulationsrörelser med sin abdomen, hvarvid det från andra insekter välbekanta taktmäs- siga stridulationsljudet mycket tydligt förnams i hörluren. En person, som lyssnade derpa, liknade det träffande vid knarrandet af en skosula. Da stridulationsrörelserna stundom upphörde, men myran 1 stället gjorde häftiga rörelser med benen vid för- söken att lösgöra sig, hördes andra oregelbundna ljud, tydligt skilda från de rytmiska och knarrande stridulationsljuden. For- mica sanguinea och fusea, behandlade på samma sätt, läto ej höra några stridulationsljud, hvilket ju ej heller var att vänta, då de ej ses göra nagra rörelser, som gifva anledning att miss- tänka stridulation. Myror, som fasthallas och misshandlas af fiender, stridulera. Da den ena Tomognathus-individen lekfullt bortsläpar en annan ur samma samhälle, plägar den bortsläpade stridulera. En myra, som matar en annan, plägar ofta stridulera, likasa en myra, som matar larverna.!?) En hane, som före parningen smeker honan med antenner och mundelar, plägar också stridulera. Stridula- tionen måste påtagligen vara ett uttryckssätt för sinnesstämnin- gen, ett uttryckssätt, som måste uppfattas med hörselsinnet. A priori borde man kunna sluta, att insekter, som äro försedda med ljudorgan, och som i sitt inbördes samlif använda dessa ') Janer [Sur Vespa germanica et V. vulgaris, Limoges 1895, sid. 22] med- delar, att larven af V. vulgaris visade tydlig förmåga att förnimma ljud. Under sådana förhällanden vore ju ej otänkbart, att äfven myrlarverna kunde besitta samma förmåga, hvarigenom den nämnda stridulationen vid larvernas matande kunde få sin förklaring. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 775 Ijudorgan, förmå uppfatta åtminstone de med dem frambragta ljuden. Förutom hos Tomognathus och Leptothoraw finner jag en synnerligen tydlig och välutvecklad rasp på motsvarande seg- ment hos flere arter af de sydamerikanska bladskärande myrorna (Atta). Någon uppgift om att arterna af detta slägte skulle stridulera föreligger visserligen ej, men blir sannolikt i betrak- tande af den starkt utbildade raspen. Hos arterna af slägtet /ormeca finnas fina, parallela tvär- strimmor i framkanten af 3:dje och 4:de segmenten, men att dessa här kunna spela rollen af stridulationsorgan förefaller så mycket osannolikare, som dessa myror aldrig ses göra några stridulationsrörelser. Föröfrigt vore platsen olämplig, enär ab- domen ofta är utspänd, så att intersegmentalmembranerna fram- träda, i hvilka fall naturligtvis ingen stridulation skulle kunna ifragakomma. Detsamma skulle kunna sägas om slägtet Lasius. Om, sasom af det föregående framgar, stridulationsorgan ej äro sällsynta hos myror, så återstår att besvara frågan, om myror verkligen kunna förnimma ljud. Alla hittills offentlig- gjorda försök 1 detta afseende hafva gifvit negativt resultat, om man bortser från LANDoIs’ ofvan meddelade försök, hvilket på- tagligen grundar sig på ett missförstånd. Detsamma skulle kunna sägas om LUBBOCKS!) citat ur en resebeskrifning från Central- afrika, hvari omtalas, huru några infödingar, som sutto vid in- gången till ett myrbo, medels slag på ett slags trumma fram- lockade myrorna. Här är det påtagligen fråga om dallringar i marken, på samma sätt som när myrorna visa sig upprörda, om man stampar pa marken på rätt stort afstand från deras bo. Både HUBER och FOREL anse myror såväl som bin och getingar fullkomligt okänsliga för ljud. Angående den senares försök >?) vill jag tillåta mig den anmärkningen, att ögonblicket att undersöka biens hörselförmaga ej är väl valdt, om man be- gagnar tillfället, då de hålla på att suga honing ur blommorna 1) Ants, Bees and Wasps, sid. 226. 2) Sensations des insectes, sid. 223. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. .N:0 10. 2 776 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. och salunda med sin kända arbetsifver hafva hela sin uppmärk- samhet koncentrerad pa sin sysselsättning. LUBBOCK har med stor ihärdighet gjort upprepade försök med både myror, bin och getingar, men lyckades aldrig fa se något, som kunde tyda på att de uppfattade några ljud. Hvar- ken »de ljudligaste och gällaste toner, som han frambragte pa en flöjt, en hvisselpipa och en violin, eller de mest genomträn- gande och förskräckliga läten, som han kunde åstadkomma med sin egen stämma»,!) syntes göra något intryck pa dem. Emeller- tid aktar sig LUBBOCK väl att af sina misslyckade försök draga den slutsatsen, att djuren i fråga verkligen skulle sakna hörsel. Han är tvärtom benägen att tillskrifva dem detta sinne, ehuru han tror, att deras hörselförmåga är betydligt afvikande från var, \sa att de t. ex. skulle kunna förnimma för oss ohörbara ljud. Sjelf har jag bidragit?) att befästa den föreställningen, att myrorna synas okänsliga för ljud, enär jag oaktadt många försök ej lyckats få se något som tydde på motsatsen. Icke ens ett så starkt ljud som af ett skott, afskjutet bredvid en myrstack, sags göra nagot intryck på myrorna. | De försök, som jag på senare tiden anställt, hafva emellertid gifvit ett annat resultat, och jag vet nu med säkerhet, att vissa myror, nämligen Formica sanguinea, fusca och rufa, kunna uppfatta ljud, som hvarken behöfva vara synnerligen starka eller ligga högt på tonskalan. Sedan jag gjort några fåfänga försök att märka någon inverkan af hvarjehanda ljud på Tomognathus och Leptothorax, anordnades liknande försök med ett fanget san- guinea-samhälle, inneslutet i ett observationsbo mellan tvänne i trälister inramade glasskifvor. Ett sträkdrag på en violin i närheten af boet kom. dessa myror att spritta till och börja springa omkring, ifall de förut suttit stilla. Upprepade försök visade, att detta icke var en tillfällighet, utan att det påtagligen var mot ljudet som myrorna reagerade på detta sätt. Emellertid I) Ants, Bees and Wasps, sid. 222. 2) Svenska myror, sid. 7. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 777 var det i ögonen fallande, att icke alla individer i lika grad röjde någon inverkan af ljuden. Under det en del äfven vid starka ljud icke gjorde den minsta rörelse, läto andra medels en karaktäristisk rörelse med sina antenner uppåt och utåt märka, att de förnummit ljudet, medan ännu andra ryckte till och sprungo några steg framåt eller till och med tycktes råka i stor förskräckelse och fortsatte sina häftiga rörelser en stund. TI all synnerhet var det sista förhållandet med tvänne vinglösa och äggproducerande honor. Äfven då de båda glasskifvorna tungt belastades, för att försvåra deras vibration, blef resultatet detsamma, äfvensom dä myrorna placerades 1 ett öppet kärl af tjockt glas. Genom dessa försigtighetsmått är en förnimmelse medels känselsinnet af underlagets vibration utesluten, särskildt som kärlet placerades på ett mjukt underlag för att hindra möjliga vibrationer i bords- skifvan att fortledas. Förnimmelsen omfattade alla toner på violinen, dock tycktes tonerna på G-strängen åstadkomma största effekten, medan åter tonernas inverkan tycktes aftaga med stigande tonhöjd. Dock kunde ännu vid anstrykning af sexstrukna £ hos vissa individer skönjas en svag, men dock tydlig verkan. Det största afstånd från glaslådorna, på hvilket ljudet från violinen märktes utöfva någon inverkan på myrorna, var omkring 1 meter. En hvissling, ett rop, skrapandet med en fil på en glasbit, m. fl. ljud utöfvade samma inverkan. Äfven de fusca-slafvar, som vistades i sanguinea-samhället, reagerade mot ljuden, fastän svagare än sangutnea. Försöken upprepades med individer från flera andra sanguinea-fusca-sam- hällen och med samma resultat. Ännu svagare än fusca rea- gerade rufa mot alla af mig framkallade ljud. Deremot var det omöjligt att upptäcka någon inverkan på Camponotus, Lasius niger, flavus, mixtus och fuliginosus, Myr- mica-arterna, Tomognathus samt Leptothorax-arterna. Sannolikt kan man dock ej deraf draga den slutsatsen, att dessa senare 778 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. myror ej alls kunna förnimma några ljud, men möjligen att deras- förnimmelseförmåga omfattar någon annan del af ljudskalan äm den, som vid försöken kommit till användning. Måhända kunna de uppfatta toner med så höga svängningstal, att de ej af oss kunna förnimmas. Denna förklaring blir dock onödig i fråga. om de arter, hvilka sjelfva äro utrustade med ljudorgan, som frambringa för oss hörbara ljud. Såsom ofvan framhållits, reagerade olika sanguinea-individer på mycket olika sätt mot ljuden, så att till och med många alls- icke tycktes påverkade. Då man svårligen kan förutsätta sa stora individuella olikheter i sinnesorganens utveckling hos samma art, att en stor del individer ej ens skulle förnimma starkare ljud af samma slag, som andra förnummo, äfven da de voro- vida svagare, synes det, som skulle förklaringen ligga 1 olika. temperament hos de olika individerna. Att, sasom förut blifvit nämndt, honorna skenbarligen starkare påverkades, tyder sanno- likt mera på deras större skygghet än på finare hörsel. På samma sätt måste vid bedömande af olika insekters- känslighet för ljud tagas 1 betraktande, huruvida temperamentets. tröghet kan vara orsaken till, att vissa insekter alls ej synas röja någon inverkan af några, äfven de starkaste ljud. Det skulle vara svärförklarligt, om sanguinea skulle blifvit utrustad med finare förnimmelseförmaga i detta afseende än närslägtade former. I artens lefnadsförhallanden tyckes atminstone ingenting tyda på nyttan eller nödvändigheten af mera utbildad hörsel. Men sanguinea har ett lifligare temperament än de flesta af sina slägtingar och reagerar derför tydligare mot yttre inverkningar af hvarjehanda slag, så t. ex. vid mekaniska dallringar af under- laget, åstadkomna genom en sakta skrapning med en fil mot kanten af den låda, der myrorna äro inspärrade. Sannolikt skulle försök, anställda med den likaledes mycket lifliga Formica ex- secta, adagalägga, att äfven denna art röjer tydliga tecken till hörselförmaga. Om hörselförmaga hos insekterna är omtvistad, sa är i icke mindre grad förhållandet detsamma med platsen för hörselorganen. ‘ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 779 De flesta författare tyckas tyckas dock vilja tillskrifva antennerna denna roll, och om det också maste medgifvas, att i de festa fall de direkta försök, som skulle fälla det afgörande utslaget, lemna atskillist öfrigt att önska i beviskraft, sa synes denna ‚asigt vara den, för hvilken de mest talande skälen kunna anföras. Angaende deremot de hos vissa orthopterer förekommande s. k. tympanalorganen, hvilka redan af upptäckarne, J. MÖLLER och v. SIEBOLD, ansågos vara hörselorgan, mera, såsom det tycks, derför att de i sin byggnad erinrade om dylika organ hos de högre vertebraterna, än på grund deraf att de påvisats fungera -såsom sådana, så tycks deras roll af hörselorgan vara mer än tvifvelaktig. Såsom GRABER påvisar i sin vidlyftiga monografi öfver detta ämne, tala minst lika många skäl för som emot, och bland dessa senare torde det tyngst vägande, för att ej säga af- -görande, skälet vara det, att hörselförmågan i ingen mån synes lida hos dessa djur efter exstirpationen af ifrågavarande organ. Om man det oaktadt framhärdar i att vilja anse tympanalorganen för hörselorgan, måste man göra det osannolika medgifvandet, att ifrågavarande djur äro utrustade med två slags i läge och byggnad väsendtligt olika organ för samma sinnesförnimmelse. Af sina försök anser sig GRABER kunna sluta,!) att anten- nerna spela en betydande roll vid ljudens uppfängande, och att den egentliga akustiska nervapparaten befinner sig någonstädes i hufvudet, d. v. s. hos Locustider, Gryllider och Acridiider, ty 1 sina senare arbeten?) anser han, att hos Periplaneta hörselsinnet ej är lokaliseradt, utan att förmågan att förnimma ljud är ut- bredd öfver hela kroppen. Hvad nu särskildt myrorna angår, så kunna följande försök bidraga till lösning af frågan, om förmågan af ljudförnimmelse 'hos dem är lokaliserad eller ej. 1. På ett antal af omkr. 20 sanguinea-arbetare afklipptes antennerna, hvarefter de åter försattes till sitt samhälle, der de snart åter repade sig. Oaktadt förlusten af sitt förnämsta orien- 4) 1. ce. sid. 119. 2) Archiv f. mieroscop. Anat. Bd XX och XXI 780 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. teringsorgan voro de ännu en månad efter operationen vid full vigör, tack vare sina kamraters bistånd, hvaremot de, öfver- lemnade åt sig sjelfva, utan tvifvel snart skulle hafva gått under. Då nu de förutnämnda försöken med hvarjehanda ljud upp- repades, medan myrorna "befunno sig inuti de på ett mjukt. underlag (en flerdubbel filt) hvilande glasladorna, visade äfven några af de antennlösa myrorna genom reflexrörelser tecken till att de förnummo ljuden, ehuru, af rörelserna att döma, för- nimmelsen var mindre liflig än hos de med antenner utrustade. Vid denna senare omständighet kan dock ej läggas mycken vigt, då, såsom ofvan blifvit nämndt, äfven de med antenner försedda myrorna reagerade på mycket olika sätt mot ljuden. Emellertid: var inverkan alldeles påtaglig. Vid hvarje sträkdrag på violinen sagos de nämnda antennlösa springa några steg, och dessa rörelser framkallades af såväl de högsta som de lägsta tonerna. Anten- nerna äro således åtminstone ej ensamma förmedlare af ljud- förnimmelsen. 2. Nagra af de med antenner försedda myror, hvilka förut visat tydlig ljudförnimmelse, infångades, och deras hufvud af- klipptes. De afklippta hufvudena placerades på ett flerdubbelt underlag af tjockt, fuktadt läskpapper (styft och tunnt papper, om också ej spändt, bringas, såsom jag öfvertygade mig, af starka ljud lätt i dallring). Några af hufvudena visade, få ögon- blick sedan de blifvit skilda från kroppen, inga lifstecken. Andra åter gjorde flere timmar derefter lifliga rörelser med antenner och mandibler, så snart de berördes. Men äfven utan yttre på- verkan voro antennerna i ständig rörelse, hvaremot mandiblerna voro hopslutna. Da starka ljud frambragtes genom att med en fil skrapa på en glasskifva, och isynnerhet vid slag med filen på glasskifvan, röjde ett af hufvudena, genom att för hvarje gång vidt uppspärra sina mandibler, sin förnimmelse af ljuden. I detta fall voro hufvudena pa det nämnda underlaget af fuktadt läskpapper pla- cerade pa botten af ett tomt dricksglas af tjockt gods. Ljuden frambragtes pa några centimeters afstand från glaset, dels på ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 781 sidan derom, dels öfver glasets öppning. I senare fallet gjordes ett kontrollförsök på det sätt, att samma rörelser utfördes med filen ofvan glasets öppning utan att beröra glasskifvan, i hvilket fall mandiblernas rörelser uteblefvo. Häraf framgar, att det ej kunde vara möjligen uppkommande luftdrag, ej heller luktför- nimmelse, som framkallade mandiblernas nyssnämnda reflex- rörelser. Af försöket framgar, att organet för ljudförnimmelsen här befinner sig i hufvudet. 3. Samma hufvud, beröfvadt sina antenner, visade ingen känslighet för ljud, ehuru mandiblerna fortfarande vidt utspärrades, då hufvudet berördes. Häraf framıgar, att sannolikt antennerna i försök 2 förmed- lade ljudförnimmelserna. 4. De hufvudlösa kropparne visade länge lifsföreteelser, i det benen i början voro i nästan oafbruten rörelse. Efter någon tids förlopp afstannade denna rörelse, utom vid yttre retning, t. ex. genom beröring, då rörelserna åter blefvo lifliga. Krop- parne placerades dels på ofvannämnda underlag af fuktadt läsk- papper, dels på mjukt tyg och lemnades i fullständigt lugn, till dess orörlighet inträdt. Tarsernas rörelser fortforo längst. Sedan äfven dessa afstannat, upprepades försöken med hvarjehanda ljud. Mot dessa reagerade flere af de hufvudlösa kropparne medels mer eller mindre tydliga rörelser med benen, visserligen vida svagare än hos de lefvande myrorna, men otvetydiga nog för att göra sannolikt, att i dessa fall en verklig inverkan af ljuden egde rum på nagra i den hufvudlösa kroppen befintliga organ. Om också, i betraktande af de antennrörelser, en myra utför vid ljudförnimmelse, antennerna sannolikt äro speciella hörsel- organ, på samma gång som de påtagligen äro lukt- och känsel- organ, framgar. af det föregående, att de ej äro nödvändiga för ljudförnimmelse, utan att påtagligen ljudförnimmande organ be- finna sig äfven i andra kroppsdelar. Tillsvidare åtminstone har man ingen anledning att söka dem annat än i de »känselhär». som, spridda här och der på kroppen, äro förmedlare af subtila 782 ADLERZ, LJUDFÖRNIMMELSER HOS MYROR. känselförnimmelser och möjligen ocksa skulle besitta en sa hög grad af känslighet, att de kunna förmedla förnimmelsen af luft- vibrationer, d. v. s. ljudförnimmelser i vanlig mening. Men äfven om sa ej skulle vara, utan om de nämnda fenomenen hos myror, trots alla försigtighetsmätt, skulle visa sig framkallade genom vibration af underlaget, så utesluter ej detta möjligheten, att dessa vibrationer af insekter kunna uppfattas såsom ljud, på samma sätt som fisken uppfattar af vattnet fortledda ljudvågor eller vi sjelfva med örat intill marken kunna förnimma ljudet af en på afständ rullande vagn. I alla händelser synes det, som om gränsen mellan dessa båda slag af förnimmelser, då det ej gäller sådana speciella hörselorgan, som vi sjeltva och de flesta andra vertebrater besitta, skulle vara svår, om ej omöjlig, att uppdraga, och att man vid bedömandet af kvaliteten af de lägre djurens förnimmelser måste stanna vid mer eller mindre sanno- lika gissningar. 183 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1895. N:o 10. Stockholm. Ett specialfall af tre-kroppars-problemet: Två himlakroppar röra sig på lika stora afständ från den tredje. Af A. Env. FRANSEN. [Meddeladt den 11 December 1895 genom N. C. DuNnÉzr.] 1. För att göra framställningen så kort som möjligt an- sluter jag den till $ 1 af JACoBIS lätt tillgängliga Memoire sur l’elimination des noeuds dans le probleme des trois corps. !) Jag behåller för formlerna JAcoBIs numrering från (1) till (21) och fortsätter med (22) och följande. I somliga upplagor finner man typerna 5, v, & i (1) och cos U i (8), men jag följer de andra, som ha 5, n, Ci (1) och cos V i (8). 2. Det är tillåtet att göra den lineära substitutionen (2), såvida eliminationsresultatet af (2) blir (1), således om a PB, är Ba @ ß a, Ps 2 a Pı På grund af (6) kunna dessa tre vilkor uttryckas i ett enda, == (03 I zen) +9, nemligen e-0. Sedan vi funnit detta om kvantiteterna & och fp, öfverga vi till y och d enligt (10). Man finner genom hop- multiplicering, att t. ex. 7103 — 7201 = (0183 — 02583) + (038 — fs) + (aß, — aß): ') Comptes rendus de l’Acad&mie des sciences de Paris, t. 15, p. 236— 255, S Aug. 1842. Journal für Mathematik, B. 26, p. 115—131, är 1843. Journal de Mathematiques, t. 9, p. 313—333, år 1844. Astronomische Nachrichten, B. 20, p. 81—-98, 99—102. Gesammelte Werke, B. 4, p. 295—816, är 1886. 784 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. Iakttag nu (6) och beteckningen M i (20), sa fås Deraf är klart, att vi ha en formel, analog med (6), nemligen Ya — 720, = 700 — ys = 70, — nd=EeM. ..(28) Vilkoret &=+0 leder nu till tre vilkor, analoga med (22), nem- ligen en 1 fö | 0 0: == 0 . (24 In alt N I . 2 3. För att ledigare kunna röra oss med ekvationssystemet (13) använda vi tre beteckningar m,m MM mm mn me, va o” OM 0) | INMENn MM vå mm oe | a a ge. (25) 1 0° i 0? il 05 2 | MM, Mm mm Jo = == 10 SO — 7202 - | 0 e' ; Derför d?& oU Lt de = — Ja Säg da 3 ] d2y oU ee N d?z oU ee | rss > (26) an U ER a a ra uy dt? J, 7 NG da, , GR 8 ” oU u, STE an: Jr Jay dy dz, N sei oU uy di? = — Ja = Jn2 = da B | Vi se, hvilken oerhörd förenkling det vore, om man kunde få J,=0. Låt oss derför se till, huruvida y och d, sex kvanti- teter, underkastade tre vilkor, nemligen (11) och sista ekvationen ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 785 (21), kunna bestämmas sa, att J, blir noll. Antag först, att 0, 0,, 0, Variera oberoende af hvarandra. Då borde vi ha 70=0, 70, =0, 720, = 0. Således skulle atminstone två konstanter af den ena sorten vara noll, likgiltigt hvilkendera, således t. ex. d, =0 och d, = 0. Men detta strider mot (24). Antag sedan, att ingen term 1 J, är noll, men att 0, 0, 0 stå i konstanta förhållanden till hvarandra. Detta blir ett specialfall af tre-kroppars-problemet, åt hvilket LAGRANGE egnat det andra af de fyra kapitel, som bilda hans Essai sur le probleme des trois corps, !) prisbelönt af franska vetenskaps-akademien ar 1772. LAGRANGE bevisar der, att en sadan rörelse är möjlig endast i de båda enkla fall at plan xöselse, da 0 0 — o, ME = Or ör tb Va 5 då afstånden bilda en liksidig triangel eller då de ligga i rät linie. Och dessa båda partikulära lösningar af tre-kroppars- problemet äro de enda, som hittills blifvit exakt behandlade. ?) 4. Att göra två termer i J, till noll är onyttigt och för öfrigt omöjligt. Ty antag t. ex. 0 0010108 sa följer af sista ekvationen (21), att äfven 7202 = 0, således alla tre termerna i J, noll. Och detta bevisades nyss vara omöjligt. Nu återstår endast den möjligheten att göra en term i .J, till noll. Det vore frestande att efterfölja JACOBI, som i slutet af $ 2 låter d, = 0. Men då enligt början af 8 1 m skulle vara massan hos solen, m, och m, hos de båda pla- neterna, samt vi strax få anledning att särskildt studera det fall, att två massor äro lika stora, ligger det närmast till hands att låta m, = m,, och i sa fall är det första termen i J,, som bör försvinna. Låt då den första konstanten y vara noll. De fem !) Prix de PAcadémie, t. 9. Oeuvres de LAGRANGE, t. 6, p. 229—324. TISSERAND, Mécanique céleste, I, Ch. VIII, p. 128—157. 2) TISSERAND, 1. c., p. 157, $ 58. 786 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. återstående äro underkastade tre vilkor, som framgå ur (11) och sista ekvationen (21) för y = 0, således hh + =0, 0 + 0, + 0, =0, mad, + mh, = 0. (27) Två konstanter förbli obestämda, låt vara y, och d,. Men y och d, y, och d, erhålla nu följande bestämning ma R My x 5 7=0, J=— (1 + 22)6ı. VEN di) 3 Derför enligt (25) J=m I al \ or | | 03 | nf m JL 09 my 0 ce | Js mm ie =). 2 2919 0; & ] 5. Att nu göra J, till noll innebär, att man inskränker sig till sådana partikulära lösningar, som uppfylla vilkoret 9, = 0,, d. v. s. att de tre afständen mellan kropparne ständigt bilda en likbent triangel. Enligt LAGRANGE är sådan rörelse möjlig, om äfven den tredje sidan är lika med de båda andra, d. v. s. om den likbenta triangeln specialiseras till liksidig. I denna uppsats skall visas, att det finnes åtminstone ett fall till. 6. Antag på försök, att rörelsen kan försigga pa sådant sätt, att 0, =0, under huru lång tid som helst. Då är enligt (29) SJ (my + MYT m +m,)6} ie” “u ah J,=0 (30) SE % och enligt (26) ne = Eos I Ne ) Ne Jam jog Ede (7, des EL "de SO (CI) \(31) dee, JT oU dy, ou\ | ro Al ea nn 141m a d’z, OU in) | ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:0 10. 787 Jag sätter parentes omkring de partiela derivatorna af U för att erinra derom, att deriveringen i allmänhet maste tänkas verkstäld före specialiseringen 0, = @, så att U i (31) ej utan vidare får anses betyda kraftfunktionen, sådan den blifvit genom specialiseringen 0, = 0. Detta vore ju orimligt redan af det skäl, att en koordinat skulle kunna vara eliminerad ur U på grund af vilkoret 0, = @. Säledes äro 2 allmänhet de sista membra i (31) utan värde för den följande integrationen. Men det finnes ett viktigt undantagsfall, nemligen da vilkoret 0, = 03 satisfieras derigenom, att några koordinater upphöra att variera. Då bortfalla motsvarande derivator, och de återstående behålla sin ursprungliga form. Det är endast för detta undantags skull, som jag behåller de sista membra i (31). ds AN (ÖL) Se Vil ENG puukterman zu, 2) OCh (fy) Mio AN ha centralrörelse i vidsträckt bemärkelse, i det att accelerationen ständigt är riktad mot origo. Följaktligen gäller areornas lag, och vi kunna omedelbart uppskrifva de sex integralerna dz dy da dz dy de yz-—— em, 2— Ör = Og DV —h;, dt dt dt dt lt dt (32) [9] dz, dy, da dz dy da q SR ESS oe nen ANNE MB OA. ld I de lt Ze Dez DAN % Dessa sex integraler träda nu i stället för de tre allmänna (15), som erhållas ur (32), om man sätter ma: MO = @, an FP ni a, ma = One Af (32) fäs ; ar + ay + av = 0, | Da a | nn ekvationerna för de fixa plan, i hvilka röreisen sker. Det inne- bär ingen inskränkning, om vi lägga sy-planet sa, att punkten (2), Yı, AA) rör sig i detta, och x-axeln så, att punkten (x, y, z) rör sig i ett plan, som går genom ««-axeln. Och dervid ute- slutes ej heller det singulära fall, att banorna äro räta limer, gående genom origo, och icke heller det fall, att äfven punkten (x, y, 2) rör sig i wy-planet. I alla händelser kunna vi sätta 788 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. 20 av rn NR ee en specialisering af (33), nemligen a=0,b=0, b,=(0. Deri- genom öfverga tre af integralerna (32) till identiteter, och tva sammanfalla till en. De båda återstående äro | dy, de, A Se 02 Ben oe 5 . (35) och antingen dy de teen 0 . (36) eller de dz He 09 . (37) Formeln (36) kan användas, om «a, + 0, och (37), om a, + 0. 8. Vi öfvergå nu till polära koordinater. Insätt 2, = 0 enligt (34) i (8), sa fas Bat u 2 | 2 Do e4yper, Be (ee) 109, => 0, = iR, 008 7 Den mellersta likheten visar, att r, är radius vector i zy-planet. Låt då 5, vara motsvarande vectorsvinkel, så ha vi ; FR 2 — 77 608.4, y, — m sine. 0 nr Integralen (35) öfvergar nu till 2 da, mb. 2... Men Den sista ekvationen (31) satisfieras identiskt; de båda före- gaende uttrycka, att accelerationen är riktad mot origo och har Ik re A! o . för . 0 storleken — .J,. Vid öfvergang till polära koordinater får man [ } derför två ekvationer, af hvilka den ena är integrabel och ger (40), under det att den andra blir dr, da, \? BR r A 1 (OU sl a ea ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 789 Men af (40) fås da, bz En 7 MI 2) Insätt detta i (41), sa fås Ba An Baal „ih aa 0 Zur BR lan he DE N Ck 9. När det gäller den andra punkten (x, y, 2), fa vi skilja på tre fall, allteftersom rörelsen sker i wy-planet, x2-planet eller ett mellanliggande plan. I det första fallet är 2=0. Den första ekvationen (38) blir a ry =, och vi införa 2=P 030, =O ad) Enligt (34) är a, = 0, och integralen (36) blir ek BE Sa re AES ee SRA (AE) De tre första ekvationerna (31) reduceras till en enda d?r da\? r 1/00 ee Men af (45) fas das 2.as 5 dd RR . . . . . . . . . ” (47) Insätt detta i (46), sa fås dene r = ill | die are T 73 Zr | ee I det andra fallet är y= 0. Den första ekvationen (38) blir Pr PER och vi införa 3 = POM 0 Zinn 1.149) Enligt (34) är a, = 0, och integralen (37) blir aA Turm RE RE AR (SAL) 790 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. Men detta är detsamma som (45), om vi skrifva a, för a,; och formlerna (46), (47) och (48) reproduceras pa samma sätt. I det tredje fallet är såväl a, #0 som a, +0. Af (34) kunna vi hemta och vi införa dor SIN 8 BR, = 5 (02) Va? Ar a, Integralen (36) blir 9 do KORET = I ar + ad? AO lg = (55) och häraf fås (45) och (50) sasom specialfall för a, = 0 eller a, =0. De tre första ekvationerna (31) sammanfalla till två ekvationer, som med beteckningen { ER u=rsing= Va; Lay 2 aa (DA) kunna skrifvas d?x d’u up Jh er u Vid öfvergäng till polära koordinater » och 9 far man derför två ekvationer, af hvilka den ena blir integrabel och ger (53), under det att den andra blir d’r 3 3) at: 5 arg) = : 2:2: > (547) u Men enligt (53) är da Vale: Abe re a... (80) Insätt detta i (54*), sa fas d’r r aeg N a N a fen dt” gu Hå 3 (86) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 791 De partiela derivator af U, som förekomma 1 (31), kunna här icke bibehållas. Ty man skall ha NOA oh la, In 2 dz Insätt 2 enligt (51), så fås vilkoret a =a;. Derför u=7V2y. Af ekvationen a Oy skulle då följa oU under det man wille ha Kr u du för att fa in en partiel derivata med afseende pa » i (54*), lik- som man förut fatt i (46). 10. Låt oss nu använda vilkorsekvationen 0, = 0. Enligt (9) och (28) ha vi n 0? == 1 + a =) dir A ’ | 22 ee yer2 + a cos V + dir,» ) le) 2: Ach FRANCOS + Er a | NG Sätt 0, = 0,, så fås en ekvation, som ger oss u a el . (58) 2m 1% Insätt detta i (57), sa fas m 2 29 m 2 9) 2 2 2 2 20,2 2 Or 2 SEN 0 on OR | | N 9, % Kan 1 Mm; =..209 Vi kunna utan inskränkning låta d, vara positiv. Ty y, och d, förekomma endast i (30) och här i (58) och (59). Men i (30) och (59) ingå endast kvadraterna och i (58) endast kvoten. Det Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 10. 3 792 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMERT. är da tillräckligt att låta y, vexla tecken, under det att d, får vara positiv. Men då fås enligt (59) e=|1 + Jän, ov = | vert + Te 0. «+ (60) Derför enligt (30) ; m ma mami J=(m, + mMa)y? 3 9 Jı=— a fa db ma)di - (6) eg r "m + m,)d} rå Da således ./ och J, äro funktioner endast af r och r,, bilda ekvationerna (43) och (48) eller (43) och (56) ett system, som är tillräckligt för att bestämma r och r, 1 funktion af tiden. Detta ekvationssystem har formen (FRE der, dt? ra a... der R och X, äro bekanta funktioner af r och r,. Om vi da betrakta r och », såsom rätvinkliga koordinater för en rörlig punkt, sa se vi, att (62) utgör den vanliga formen för rörelse- ekvationerna, da punkten rör sig i rr,-planet. Deraf följande sats: Tre-kroppars-problemet reduceras till en partikels plana rö- relse i det fall, då de tre afstånden mellan kropparne ständigt bilda en likbent triangel. 11. Ännu ha vi icke användt energi-ekvationen T=UÜ—_h, ...... Seen, der MM, MAMA mm, Mm m Ku) 2 1 U 2 un — 2, (m +m,) 0 01 0, 0. 0, elier enligt (60) Mo LON 2 TG + zn rn = (m, + m.) Rörelse-energien är enligt (4) T= Fv + 302, . 0.0. 120. LEH(6H) ÖFVERSIGT AF K. VETRNSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 795 der v betecknar hastigheten hos punkten (x, y, 2) och v, hos (2, Yu AA). Då 2 = 0 enligt (34) och vi substituera r, och 4, m 2 TN GG för ©, och y, enligt (39), så fås a En Al 28 TT) 1 dt dt eller enliet (42) 2 Zi bs | ©, de ar 7? ö . (65) Om z=0 eller y =0 och vi införa r och 9 enligt (44) eller (49), sa fa vi lan, ILO : = (GT) + RET (00) Men äfven i det allmänna fallet få vi samma form på v?. Ty enligt (51), (52) och (54) fås a ENE NNE NAN NET [ee ar fn da a = lan a ANS iz im dt ee For 2 saledes till slut formen (66). Använd nu (53), som äfven inne- fattar (45) och (50), så fås enligt (66) eller 5 (2 Dr ar de a, u ——, dt Insätt (65) och (67) i (64), så fås an Ir\? den. a, 3 b; dt dt r? MPR y2 I Det är nu lämpligt att införa en ny variabel s i stället för »,. q S a EN och observera, att en punkt (r, s) med massan 1 har rörelse- energien Om vi nemligen sätta I 794 _FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMRT. dr\? ds\? I | Sl os > (5 } slö : a): wo sa fa vi 1 ö aa ER ANG a re 12, 72 Bu s2 Insätt detta i (12). sa fas en integral af formen en. > 0 (00) der a A => = — em, Ve 2r? 129822 Eu ae 12. I stället för systemet (62) fa vi naturligtvis enligt (68) ett system af formen Ir ds a SA dt? dt? 2 (7) der R och S äro gifna funktioner af » och s. Dessa funktioner skola vi nu framställa. Först böra vi väl då uträkna u och u,. Enligt (21) och (28) finner man , m a ma 2 = Lin vr zu ms)y, » (v0 m, (m, + ma)di . el) Sedan ga vi till (60) och finna Det är bäst att bestämma sig för ett visst tecken pa y,. Detta bör ske med iakttagande af (58). Vi se, att cos V måste ha ett bestämdt tecken. Således måste V oscillera (i allmänhet) mellan gifna gränser. Lät då EV SH 5 »u008 V> Oder Be NSEN Nu är d, > 0. Derför måste (m, — m,)y, >0. Nu kunna vi ju beteckna den större massan med ms, så att m, >m,. Då fås 0.22 Dertor ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. eller med beteckningen 9 AERO Qu aa Hei). Sedan gå vi till (61) och finna J=(m, + ma) (0 I EE, 1 Ö et I (m, + ma) (1? + As? 2), ® 2 v31 m Vä 1 Ur (63) fås OR + my)k2s3 7 ärar m, mV MA ma (m, + ma)y, Vks U=/(m, + ma) (0 + ASTA + 1 Derför enligt (70) RM 5 1 ra: u A| MMS NI a a. Di) sy (PR. sn at A (m, + ma)? ys Dr 272 24 msb50, 242m? y%s? 1 Insätt nu (68) i (43), sa fas d2s s bs Koi ui ba Re REST 3 AN, TEE CEN [5 fra HUT RAN dt? (RE ös] u 120252 Derför enligt (70) eller (75) des al = et de \ 05% 2 3 2,2 24 3 est lerne] ! YZ 302 a De 4 (m + ma)?y?s? Armiyis of m; mm, | 795 . (74) (76) Vi se, att sista membrum verkligen är (identiskt) partiela deri- vatan med afseende pa s af U, enligt (75). derigenom, att variera. (Jfr slutet af $ 6). 13. framstäld; Insätt J i (56), sa fås 2 2 LEA Car OR HU, ER Kor nu till den andra AR. dr en 24 14 Detta förklaras att en af de ursprungliga koordinaterna 2, N Den ena S af de båda funktionerna i (71) är salunda (09) 796 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMERT. Vi se, att äfven R kan uttryckas sasom partiel derivata af U, enligt (75). Detta kunde man icke förutse enligt (56). Ej heller kan man säga, att det följer af (70) och (76). Ty deraf fäs visserligen OU OO ehe OM äs Bat Ba eller enligt (69) drd’r dsd2s OU, dr OU, ds dt dt? i dt dt? Or dt ix os dt och saledes enligt (76) UN. ar or” men man kunde ju icke förutse, att detta skulle identiskt samman- falla med (77). Förklaringen bör sökas deri, att vilkoret 0, —=0, leder till upphörande af två rörlighetsgrader, i det att båda två punkterna (x, y, 2) och (+, Yr 2,) inskränkas till fixa plan; det är sedan likgiltigt, om dessa plan analytiskt framställas genom (33) eller (34) eller på annat sätt. Allt nog, då således både S och & enligt (76) och (77) identiskt äro partiela derivator af samma funktion U,, så är U, kraftfunktion vid den rörelse, som en materiel punkt med massan 1 har i rs-planet enligt (71), och ekvationen (70) är således denna rörelses energi-integral. Deraf ett tillägg till den i slutet af $ 10 framstälda satsen, så att den får följande lydelse: Om afständen mellan tre himlakroppar ständigt bilda en likbent triangel, så reduceras rörelse-ekvationernas inte- gration till lösningen af ett vida enklare problem, nem- ligen en materiel punkts plana rörelse under sådana om- ständigheter, att kraftfunktion existerar. Denna kraftfunk- tion, som jag utskrifvit fullständigt i (75), har formen A Bun RD u a 1 5 2 >) Vr? AL As? 8 S 9 der A, B, ©, D och A äro positiva konstanter samt » och s de Cartesianska koordinaterna för den rörliga punkten. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 797 14. Vi öfverga nu till att framställa det analytiska ut- trycket för vilkoret 0, = 0,. Vi använde detta vilkor för be- stämning af cos V i (58). Men cos V har naturligtvis sin gifna definition, nämligen den sista ekvationen (8) eller uu (38). Eli- minera da cos V mellan (38) och (58), sa fås det vilkor, som är palagdt rörelsen, nämligen ma — m dj 2 1 220 + Yyı = 1 1 c 2m, VA säledes i rätvinkliga koordinater enligt den andra ekvationen (38) oo Mg = löp Ör og É | 22, + yYı = ROSE a m) 20 Male) Enligt (39) kan vilkoret skrifvas 5 mM, — my 6, 38080 + YAN SER es se el) 1 1 5 1 2m 9 Det innebär, att projektionen af » pa r, är proportionel mot r}. Tvä lika tunga himlakroppar pä lika stora afständ frän den tredje. 15. Vid diskussionen af vilkoret (78) eller (79) är det tydligen lämpligt att skilja på två fall, allteftersom m, > m,. Jag inskränker mig nu till det enklare fallet m, =m,, då således två lika stora massor (planeterna) röra sig på lika stora afstånd från den tredje massan m (solen). Derför enligt (78) a Sr SO SÖKS Re or (MV) Antag först, att hvarken x, eller y, är noll beständigt. Då fås Er, Ja Ly eller Bene, ME nee era aa (SL der w är en hjelpvariabel, som bestämmes på följande sätt. Differentiera (80) två gånger med afseende på t och insätt enligt (31), så fås 798 _FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. N dw dy, dw Yr Adde el ee Rd RANN aygpäintan Au) 0 ya TR, 4 FRE 2 "de ; dede | m är Insätt « och y enligt (80), så fås d?w 1 1 0. 2a dw, 2dz, dw Ä le nee u Den sista ekvationen satisfieras pa tva sätt, nemligen lady, Lada, dw men ——0 a ca ah al : Da 34 = IKON WE konst I förra fallet skulle punkten (x, %,, 2,) röra sig längs en rät linie; vi kunde da taga denna linie till y-axel, sa att vi finge % =0; men detta fall uppskjutes. I senare fallet, da w är en konstant, fas ur (82) IH) —40% u, u Fallet w—= 0 uppskjutes.. Nu skola vi antaga Bun u A, eller enligt (72) Mm.6 Ly SIE fr SV = Er MA Men enligt (30) är 2 JANE zn m + Pal lee x er ol. mm y? % 1 Derför o=g,. Den likbenta triangeln öfvergar till liksidig; saledes det fall, som LAGRANGE behandlat. 16. Antag sedan) att x, — Veller y = 03 Bader och y, kunna icke vara noll; ty da vore 7, =0 och således o = 0 enligt (60). Om säledes y, = 0, men x, #0, så måste «= 0 enligt (80). Punkten (x, y, 2) rör sig längs en rät linie i yz- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 799 planet, under det att den andra punkten rör sig längs «-axeln. Då kunna vi lägga «y-planet sa, att den förra punkten rör sig längs z-axeln. Derför y=0. Derför w == 0 enligt (81). Men detta fall uppskjutes. Om åter x, =0, men y, +0, så måste y=0 enligt (80). Den ena punkten rör sig på y-axeln, den andra i «z-planet. Enligt (35) är b, = 0. Enligt (38) är y, = tr). Enliet (SN) är OS + =, Formlerna (49) och (50) gälla. Man har a, =0. De slutliga rörelse-ekvationerna äro enligt (76) och (77) des OM as en a a as my ANy3s dr OU, 2 OR der enliet (75) Mr re u 2 INT dl a un 1 M u I ale AS IR Aa2y?s 27° Det karakteristiska för denna rörelse är, att i d?s d?s ge < 0, SSV N se 0% Men att accelerationen blir oändlig, innebär, att tva massor sammanstöta och saledes rörelsetillständet afbrytes. För rörelsens bestånd skulle således fordras, att s ej far antaga värdet noll, utan ständigt måste vara positivt. Men rörelsen sträfvar att minska s oupphörligt, och intet hindrar, att s minskas obe- gränsadt. Efter tillräckligt lang tid måste derför s bli noll för hvilka (ändliga) begynnelsevärden som helst. Då s tenderar mot noll, tenderar U, mot + co; detta strider ej mot energi- ekvationen (70), enligt hvilken Un, = NO a. 180) Huru sammanstötningen ästadkommes, inses lätt, om man ater- gar till de ursprungliga koordinaterna 5, n, 6. Insätt x, = 0, a INN B)N SaRtas 300 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. SE a , Uj By ; = a2, Sr = 040 > MM = BN = @ Hit, Na = borr Ca = mi: Men dertill kommer, att enligt (28) 7y=0, 0=—20,, „= ah, > > (84) säledes enligt (20) 2 ...2mYı AR: ST Fu ay = 03 = 271 > | RHS P=0, A=-b=dh. I Derför SE CB MV = 08 , Sj = 53 = Ar, mWenp-ty, == Oj? Häraf synes, att m rör sig i Sö-planet, som sammanfaller med »z-planet; vidare, att m, och m, röra sig längs en rät linie, som sjelf rör sig med punkten (x, z), men ständigt är parallel med n-axeln (eller y-axeln); och pa denna linie ligga m, och m, symetriskt med afseende pa Sö-planet (eller wz-planet). När saledes s och dermed äfven r, enligt (68) och y, tendera mot noll, så närma sig m, och ms, från olika sidor samma punkt i öC-planet och sammanstöta der. 17. Under antagande af m, = m, ha vi nu ingen annan möjlighet kvar än w—=0; och det är i sjelfva verket här vi finna det i & 5 antydda, nya specialfallet af tre-kroppars-pro- blemet. Af w=0 fås «=0 och y = 0 enligt (81); och der- med är vilkoret (80) satisfieradt. Den ena punkten rör sig på 2-axeln, den andra i xy-planet. Konstanterna äro redan be- stämda i (84) och (85). Insätt das = 0; yr= 07 OC) och använd (85), så fås Se 0: =0, f=03 N = N LJ = , å (86) — 5, = 85, = Oj), —M = AN = Yr I a2. Häraf synes, att ö- och z-axlarne sammanfalla, att således xy- planet rör sig paralelt med Sn-planet, och för öfrigt, att x- och ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 801 y-axlarne äro paralela med &- och n-axlarne respective; vidare, att m rör sig längs [-axeln, samt att m, och m, ligga i xy- planet, symetriskt med afseende pa z-axeln (eller L-axeln). Någon sammanstötning kan således icke ske annat än pa [- axeln, alltså för 7, = 0 eller s = 0; och följaktligen är samman- stötning omöjlig, om det visar sig, att s > 0 för huru lang tid som helst. 13. Alla tre massorna m, m, och m, ligga i samma rörliga plan, som innehåller Z-axeln och roterar omkring denna axel ; E S de ; Re ; med den variabla vinkelhastigheten hvilken fås i funktion af t enligt (42), så snart r, (eller s) blifvit bestämd i funktion af t enligt systemet (71). Rotationen är positiv med b, och kan icke slå öfver till negativ; ty då skulle vid någon tidpunkt 1a N d A — vara noll, derför b, = 0, således ingen rotation alls. I detta dt roterande plan ligga »- och s-axlarne, och det så, att r-axeln sammanfaller med rotationsaxeln. Ty enligt (38) är r? = 2?; derför, om vi tillåta äfven negativa r-värden, » = 2. Till origo för rs-systemet taga vi m. Koordinaterna för m, eller m, i detta system äro enligt (86) och (85) samt (68) och (72) so =E 5 5 ı 7 : VE += VE += dn = ds E = 2 VA (87) De äro således proportionela mot r och s. Att studera rörelsen hos punkten (r, s) enligt ekvationerna (16) och (77) är således nästan detsamma som att studera rörelsen hos m, eller my i förhållande till m i det roterande plan, som innehåller de tre massorna. 19. Vi öfverga derför nu till den »representativa punkten» (r, s). Då £=0 och y = 0, äro enligt (36) och (37) både a, och a, noll. Insätt detta (jemte m, = m,) i (75), (76) och (77), sa fås 802 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KKOPPARS-PROBLEMERT. 24 \ a Re ga | 71 Ahr yds 20y1s | das ms 8 re m ba SOM ee dr In ou, TH Mh 2 NA | de Dr y° im Punktens bana är symetrisk med afseende pa s-axeln. Rörelsen sker sa, att (83) satisfieras. Den gränskurva, som punkten ej kan öfverskrida, har ekvationen !) U, = h,, som kan lösas med afseende pa r? och ger —2 2,4 u CAN | 1 ee r?— M? Man I, 2127 5 3 zu, Kurvan är säledes symetrisk med afseende pa s-axeln. Lat oss först undersöka den för mycket små s-värden. Utveckla och negligera s?, så fås : 44 fö ns Ist —_As2. För tillräckligt små s-värden blir den sista termen större än den föregående, således r?<0; d. v. s. kurvan existerar ej i när- heten af r-axeln. Deremot för s=0 fås ett reelt r-värde, nemligen 7 =0. Således är origo en isolerad punkt, som är konjugerad med gränskurvan. 20. Låt sedan s> 0. Beteckna parentesen i (89) med P, sa ha vi 1) Se Bonuın, Über die Bedeutung des Prineips der lebendigen Kraft für die Frage von der Stabilität dynamischer Systeme, Acta mathematica, t. 10, p. 109—130, år 1887. — I denna afhandling förekommer bland exemplen äfven ett specialfall af tre-kroppars-problemet: två lika stora massor röra sig sy- metriskt med afseende på en fix rät linie, längs hvilken den tredje massan rör sig (p. 118—119). Det är här fråga om plan rörelse. Om en sådan rörelse är möjlig, måste den återfinnas i min framställning, som afser att uttömmande behandla det fall, att två lika stora massor röra sig på lika stora afstånd från den tredje. Och i sjelfva verket innehåller $ 16 just BoHtıns exempel, om man inskränker sig till plan rörelse, således t. ex. ee! ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 803 ni M? Es 2” på NS RE CAO) Det nödvändiga och tillräckliga vilkoret, för att kurvan skall existera för ett visst s-värde, är P? As? > 0 Derför M? N: M pr ts ; palks, IST, I sjelfva verket var kurvans ekvation i sin ursprungliga form M M UNO < ; Vr? + As? VA s (Alla kvadratrötter äro i denna uppsats positiva). Alltså Bu P>0, ST >= dee rs båd 1 M MA Z AE 0 08 tal Ara) men 2 24 Oedaieuı Me Ep) 207,8? AmVAs Omni fy 0, sa fas häraf s, ss, der 214 214 uw 2b50, A 20, VAyı(m, + Am) Mon 51 . (93) Kurvan existerar således mellan de räta linierna s=s, och s=5s,. Likhetstecknet i (91) innebär » = 0; kurvan skär så- ledes s-axeln i punkten s==s. För s=5s, är P=0, således r = © enligt (90). Mellan s, och s, fås idel ändliga r-värden. Kurvan går från s-axeln till ©, under det att s varierar från 5; till ss. För s =S ar U, =0; säledes är äfven: © en kon- jugerad punkt. 804 FRANSEN, ETT SPECIALFALL AF TRE-KROPPARS-PROBLEMET. 21. Om åter A, <0, sa har hvardera likheten (91) och (92) två reela rötter, nemligen sa, att (91) har en positiv rot s; och en negativ rot — o, samt (92) en positiv rot s, och en negativ rot —0,. Viülkoren (91) och (92) bli derför 2 st | 2 14 630, (Eg Fa 1. 2 Ba AN ae a 2A \8 SNS > Og Och tydligen är RT NA » 9 < 59 - SSA För kurvans existens fordras således ss Os Es. Kurvan gar (som förut) från s-axeln till ©, då s varierar från s, till 5. 22. Om slutligen Ah, > 0, så inträffa olika fall för olika stora A,-värden. Om h, tages tillräckligt stort, kunna icke de venstra membra i (91) och (92) ändra tecken. De ha således för alla s-värden samma tecken som för s = co. Men dä öfvergå de till h,y:. De äro således positiva för alla reela s-värden. Detta satisfierar (92), men ej (91). Det finnes således ingen gränskurva alls. Om åter h, visserligen tages så stort, att venstra membrum i (92) ej ändrar tecken, men likväl ej större, än att venstra membrum i (91) ändrar tecken, så satisfieras ju (92), och det blir äfven möjligt att satisfiera (91). Ty för lik- hetstecknet fås ur (91) två reela positiva rötter s, oeh s,, Så att vilkoret blir ie a 1 DANS si SS SÖN Derför måste s ligga mellan de båda rötterna. Om således 3 Is, Så skall s, Cs tCs,. Kurvan skär då s-axeln 1 två punkter s = s, och s = s,. Den existerar mellan dessa punkter och har idel ändliga r-värden. Den är således sluten och har ingen oändlig gren. 23. Om åter Ah, tages tillräckligt litet, sa få vi ur (91) två reela positiva rötter s, och o, samt ur (92) två reela posi- tiva rötter s, och o,. Dem ordna vi sålunda sy I 8 I 6, h. Derför nn — Vr? + As? der likheten gäller för gränskurvan och olikheten för den rörliga punkten. Mot samma s-värde svarar således ett mindre r-värde för partikeln än för gränskurvan, d. v. s. partikeln ligger på samma sida om gränskurvan som s-axeln. På grund häraf draga vi följande slutsats med afseende på rörelsens stabilitet: Om energi-konstanten är alltför stor, stå de båda lika massorna i fara såväl att sammanstöta som att bortslungas på oändligt afstånd; om den är alltför liten, noll eller negativ, stå de i fara att bortslungas, men kunna ej sammanstöta; om den ligger mellan lämpliga positiva gränser, som bero af integrations- konstanterna, kunna de hvarken sammanstöta eller bortslungas, utan de röra sig mom slutna kurvor, som ligga i massornas plan på ömse sidor om detta plans fixa rotationsawel. 306 Skänker till Vetenskaps-Akademiens Bibliotek. (Forts. från sid. 762.) Dorpat. Meteorologisches Observatorium der Universität. Bericht über die Ergebnisse der Beobachtungen an den Regenstationen in Livland. Jahr 1894. 4:0. Ä Gewitterbeobachtungen angestellt in Liv- und Estland i. J. 1894. 8:0. Dresden. K. Sächsisches Statistisches Bureau. Zeitschrift. Jahrg. 41(1895): H. 1-2. 4:0. — ÖObservatoire de B. d’ Engelhardt. Observations astronomiques. P 3. 1895. 4:0. Eberswalde. Meteorologische Abtheilung des forstlichen Versuchs- wesens in Preussen. Jahresbericht über die Beobachtungs-Ergebnisse. Jahr 1894. Berlin. 8:0. Emden. Naturforschende Gesellschaft. Jahresbericht. 79(1893/94). 8:0. Geneve et le Grand Saint-Bernard. [Stations]. Resume meteorologique de l'année 1894. 8:0 Genova. Museo civico di storia naturale. Annali. (2) Vol. 14(1894)—15 (1895). 8:0. Göttingen. K. Gesellschaft der Wissenschaften. Nachrichten. Math.-phys. Kl. 1895: H. 2-3. 8:0. > Philol.-histor. Kl. 1895: H. 4. 8:0. » Geschäftliche Mittheilungen. 1895: H. 1-2. 8:0. — K. Sternwarte. Astronomische Mittheilungen. Th. 4. 1895. 4:0. Hamburg. Sternwarte. Mittheilungen. N:o 1—2. 1895. 8:0. Harlem. Koloniaal museum. Extra Bulletin. 1895. Fol. Helsingfors. Statistiska Centralbyrån. Bidrag till Finlands officiela statistik. I: 14; VI: 25. 1895. 4:o. Travaux géographiques exécutés en Finlande. Statistique. 1895. 8:0. Innsbruck. Ferdinandeum für Tirol und Vorarlberg. Zeitschrift. (8) H..39.,1895..48:0. Jefferson City. Missouri geological survey. Vol. 4—7. 1894. 8:0. Jekaterinburg. Société Ouralienne d’amateurs des sciences naturelles. Bulletin. T. 14: Livr. 4. 1895. 8:0. Jena. Medizinisch-naturwissenschaftliche Gesellschaft. Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaft. N. F. Bd 23(1895):H. il, 10 Karlsruhe. Centralbureau für Meteorologie und Hydrographie im Grossherzogthum Baden. Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen Jahr 1894. 4:0. Niederschlagsbeobachtungen der meteorologischen Stationen im Gross- herzogth. Baden. Jahrg. 1888: Halbj. 1-2; 1894: 2; 1895: 1. 4:0. (Forts. å sid. 825.) 807 Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1895. N:o 10. Stockholm. Om ett matematiskt-statistiskt sätt att summariskt beräkna värdet af en tillämnad enkekassas förpliktelser. Af G. ENESTRÖM. (Meddeladt den 11 December 1595 genom D. G. LINDHAGEN). Innan ännu teorien för enkekassor hunnit blifva vederbör- ligen utbildad, användes ofta för att beräkna värdet af de för- pliktelser, hvilka en enkekassa för tjänstemän iklädt sig gent emot delägarnes familjer, förfaringssätt, som icke egentligen voro försäkringstekniska, d. v. s. icke använde lifräntevärden, utan snarare skulle kunna kailas matematiskt-statistiska. Ett bland dessa sätt grundade sig på antagande af ett konstant förhaål- lande emellan antalet delägare och antalet pensionerade enkor,?) och ehuru detta tillvägagående ur matematiskt-statistisk syn- punkt är föga tillfredsställande, kan det dock gifva något så när riktiga resultat för en enkekassa, som under en längre tid existerat, samt där förhållandena följaktligen redan blifvit mera stabila. Är det däremot fråga om att beräkna kapitalvärdet af kostnaden för en tillämnad enkekassa för tjänstemän, är nämda sätt tydligen alldeles oanvändbart; under de första åren af en 1) Jämför J. KARUP, Gutachten über die akademische Wittwen- und Waisen- Pensions-Anstalt zu Jena (Gotha 1894), sid. 1. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Ärg. 52. N:o 10 4 808 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. enkekassas tillvaro är förhallandet mellan antalet delägare och antalet pensionerade enkor alls icke konstant, utan detta für- hållande växer mycket raskt från år till år. Denna omständighet hade också icke undgått deras uppmärksamhet, hvilka för en -mansålder sedan sysselsatte sig med finansiella undersökningar om enkekassor. Vid beräkningar angaende tillämnade enke- kassor för tjenstemän användes därför andra metoder, af hvilka en tämligen nära ansluter sig till grundtanken i den ofvan an- förda. Förfaringssättet vid denna metod!) är följande. Man an- tager äfven här ett konstant förhållande mellan antalet delägare och en viss grupp pensionerade enkor, men denna grupp utgöres icke af antalet befintliga enkor utan af antalet årligen nytill- kommande sådana. Man antager vidare mortalitetsprocenten bland de pensionerade enkorna vara densamma från ar till ar, och på grund af dessa två antaganden kan man tydligen utan svå- righet uttrycka antalet befintliga enkor under hvarje ar sasom en funktion af antalet delägare och de två konstanterna. Ut- märker man nämligen med d, medeltalet delägare under n:te aret af enkekassans tillvaro, och betecknar man med « det kon- stanta förhallandet mellan antalet ärligen nytillkommande enkor . och medeltalet befintliga delägare, samt med u den konstanta mortalitetsprocenten för de pensionerade enkorna, kan tydligen deras antal vid midten af de olika kalenderåren representeras genom uttrycken 1) Denna metod har, så vidt jag känner, användts först i Betänkande angående pensioneringen af enkor och barn efter civile tjensteinnehafvare, jemte för- slag till pensionsreglemente, afgifna af den dertill i nåder förordnade komite (Stockholm 1865), bil. D sid. 7—16, samt kort därefter i Betänkande angående ordnandet af pensionsväsendet för folkskolelärarne samt deras enkor och barn, jemte förslag till pensionsreglementen, afgifna den 19 december 1864 af dertill i nåder förordnade komiterade (Stockholm 1865), sid. 28. På 1870-talet användes metoden sedermera flere gånger af F. W. HuULTMAN, bland annat vid utredningar om enkekassor för presterskapet (1873) och folk- skollärarne (1874). Utom Sverige synes däremot metoden icke varit använd. Åtminstone har det ej lyckats mig att återfinna den i något utländskt arbete om enkekassor, och på framställd förfrågan har prof. J. Karup meddelat, att icke häller han har sig något sådaut arbete bekant. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 809 ad, , (1 — u)ad, + ad, , (1 — u)’ad, + (1 — u)ad, + ad, , de ur lad, -E (U ur 2ad, +: Sh «di i fall man för enkelhetens skull antager, att alla enkor inträda vid kalenderärets midt. Multiplicerar man nu. detta uttryck med pensionens medel- värde samt diskonterar alla beloppen till nuvarande tidpunkt, erhåller man tydligen ett approximativt uttryck för nuvarande kapitalvärdet af enkepensioneringskostnaden; man har da förut- satt, att utbetalningen af pensionerna sker förskottsvis vid kalenderarets midt. Då denna metod tillämpats på beräkningen för en tillämnad enkekassa, har det icke varit möjligt att ur en sådan kassas even erfarenhet finna konstanterna @ och u, utan dessa tal hafva bestämts med ledning af förhållandena inom någon annan enkekassa; talen d, åter har man sökt erhålla ge- nom att taga hänsyn dels till tjänstebefattningarnas sannolika tillväxt, dels till ökningen af de pensionerade tjänstemännens antal, för den händelse detta antal ännu ej nått sitt maximum. Eftersom metoden afsett blott att beräkna kostnaden för enkepensioneringen men icke för barnpensioneringen, måste den senare på annan väg bestämmas, och detta har vanligen skett så, att man på grund af erfarenheten från annat håll ökat den redan beräknade kostnaden i en viss proportion, t. ex. med 30 eller 40 procent; naturligtvis måste storleken af förhöjningen vara beroende af bestämmelserna om barnens pensionsrätt. En olägenhet vid det nu beskrifna förfaringssättet är, att kapitalvärdet af kassans förpliktelser representeras genom en oändlig serie af termer, hvilkas nämnare visserligen tilltaga i geometrisk progression, men hvilkas täljare ytterst langsamt kon- vergera emot sitt gränsvärde, som de egentligen först för n = oo uppna, hvadan man ofta varit nödsakad att beräkna ett par 810 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. hundra termer, innan man kunnat betrakta täljaren såsom kon- stant och alltså behandla de återstående termerna såsom en geometrisk serie. Denna olägenhet aflägsnas emellertid, om man observerar, att delägarnes antal ej gärna kan tillväxa i oändlighet, och att, om d, blir tillnärmelsevis konstant från och med n = m, den oändliga serien kan transformeras till en summa af m — 1 oändliga aftagande geometriska serier, och en oändlig aftagande geometrisk dubbelserie, d. v. s. till en summa af m ändliga stor- heter. Betecknar man nämligen räntefoten med p och medel- enkepensionen med FP, kan den oändliga serien reduceras till produkten af och uttrycket TR 1—u d-u) | Alt] ee da 1—u (1 —u)? | u ee Zain iR er Ol 1—u el ——— [1 sale | ee 1 | rer) + | END)? me 1+p F +p Di: ni ah (1 * u i = N | da oa als. re hvilket uttryck är lika med äl a da f 4 NE rn Am >) 1 + Pp ep Name Namen Da Skulle antalet delägare ända från början vara konstant = d, reduceras detta uttryck till dl+p) 1 +p p p+u' hvadan kapitalvärdet af enkepensioneringskostnaden blir ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 511 Pod UD p(p + u) ett synnerligen enkelt resultat.!) ;) Såsom ofvan nämdes, förutsätter metoden för sin giltighet, dels att för hvarje år förhållandet mellan antalet nytillkommande enkor och medeltalet befintliga delägare kan anses konstant, dels att bland de pensionerade enkorna mortalitetsprocenten (hvari egentligen borde ingå äfven sannolikheten att utträda på grund af giftermål) förblir densamma från ar till år, hvarjämte vid me- todens tillämpning förutsatts, att « och u hafva ungefär samma värden inom olika enkekassor. För att bedöma metodens till- förlitlighet är det således af nöden att undersöka, i hvad man de gjorda förutsättningarna kunna anses giltiga. Jag tager da till en början i betraktande kvantiteten & och bortser först från den omständigheten, att antalet tjänstemän inom den kär, hvarom fråga är, kan komma att tillväxa, samt att mortaliteten bland tjänstemännen kan underga förändring. Jag antager således, att antalet tjänstebefattningar är konstant, och att en oföränderlig mortalitetsordning gäller för tjänste- männen samt väljer därtill den mortalitetsordning, som enligt Statistiska Centralbyråns beräkning gällde för Sveriges hela manliga befolkning under decenniet 1881—1890.?) Det tillhör oss då att undersöka, i hvad mån « kan under olika förhållanden variera. För att lättare kunna göra detta tager jag till utgangs- punkt ett specielt fall. Jag antager nämligen, att alla tjänste- män anställas vid fyllda 25 ar och afga med pension efter 30 tjänsteår, således vid fyllda 55 ar. Da nu enligt den öfverlefvelse- tabell, som Statistiska Centralbyrån uträknat för decenniet 1881—1890, bland 1,000 lefvande födda barn af mankön 718 borde lefva kvar vid fyllda 25 ar, antager jag för att under- lätta de numeriska räkningarne, att ärligen 718 tjänstebefatt- 1) De angifna uttrycken för hela pensioneringskostnaden hafva. så vidt jag vet, icke blifvit härledda vid de tillämpningar af metoden, om hvilka ofvan talats. ?) Se Bidrag till Sveriges officiella statistik. A) Befolkningsstatistik. Ny följd. XXXIH: 3. (Stockholm 1895), sid. 172. 812 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. ningar blifva lediga och besättas med 25-arige män; i det föl- jande hafva endast de relativa talen nagon betydelse, och det är därför i själfva verket likgiltigt, huru många tjänstemän år- ligen inträda. Under de nu gjorda antagandena är det lätt att med nöj- aktig grad af noggrannhef beräkna antalet tjänstemän inom olika åldersklasser vid en viss tidpunkt. Om nämligen alla de 718 tjänstemännen inträda vid fyllda 25 år, och om inträdena äro likformigt fördelade öfver kalenderåret, sa böra vid hvarje tid- punkt de, som tillhöra åldern 25—26 ar vara i medeltal nära 25!/, ar, vid hvilken alder antalet lefvande bör enligt lifslängds-- 718 + 713 a äfven antalet befintliga tjänstemän i aldern 25—26 ar. Pa samma tabellen vara ; alltså kan detta uttryck representera sätt kan man beräkna antalet befintliga tjänstemän 1 högre aldrar till och med arsklassen 54—55 år. För öfriga ars- klasser åter är antalet beroende af den tidrymd, under hvilken tjänstemännen atnjutit pensionsrätt. Existerar ännu ingen så- dan, eller har den nyss beviljats, finnas tydligen inga delägare äldre än 55 ar; har rätten beviljats för ett år sedan, finnas en- 540 + Hal ligt lifslängdstabellen a delägare i åldern 55—56 ar, så att om pensionsrätten varit medgifven i 42 ar, samtliga ålders- klasser intill åldern 96—97 ar äro representerade. Inom högre åldersklasser skulle delägarnes antal utgöra mindre än !/, enhet, och. jag låter därför högsta förekommande aldern vara 97 ar. Jag antager nu vidare, att giftermalsfrekvensen bland samtliga tjänstemännen samt mortaliteten bland de gifta tjänstemännen representeras af de tal, som enligt Statistiska Centralbyråns be- räkning gällde för Sveriges manliga befolkning under decenniet 1881—1890. Det är da lätt att beräkna, huru manga nyblifna enkor årligen komma på hvarje arsklass bland tjänstemännen. För att i nagon man förkorta de numeriska kalkylerna har jag emellertid icke utfört nänida beräkning för hvarje sådan klass, utan jag har förenat arsklasserna i femarsklasser och sedan verk- ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 813 ställt vederbörliga räkningar. Äktenskapskoefficienten för fem- årsklasserna intill 80 ar har jag hämtat direkt ur Befolknings- statistiken,!) och för de högre åldersklasserna har jag beräknat dem med ledning af primärtabellen.?) Till mortalitetskoefficient för femarsklassen 5«/5x + 5 ar har jag valt aritmetiska mediet mellan befolkningsstatistikens koefficienter?) för gifta män i ål- drarna dx + 2 år och 5x + 3 ar. Jag har sedan för hvarje fem- arsklass multiplicerat antalet tjänstemän med äktenskaps- och mortalitetskoefficienterna. Resultaten af de nu angifna beräk- ningarna innehällas i nedanstaende tabell. Tab. 1. ; | RA Aon Antalet ny- Åldersklass: RE a talet gifta dr | koefheienten a en äldersklass NE | am leran inom älders- äldersklassen klassen | 20—30 3,581 03915 0:00451 6 30—35 3.414 0:6447 0.005533 12 3540 3,293 0:7643 0:00658 17 40—45 3,155 08152 0:00828 21 45—50 2.393 08354 001041 26 50—55 2,305 0:8315 0:01337 31 55—60 2,578 0:8163 0:01854 39 60—65 2,285 0:7790 002593 46 65—70 1,931 0:7166 0:03907 54 70 --75 1,485 0.6238 0:06006 56 75—80 974 0:5096 0:09599 48 80—85 492 0.3861 015438 29 35—90 165 0:2858 022576 11 | 90—95 32 0:1844 0:35543 2 | 95—97 3 0:0612 0:45000 0 Antager man nu först, att inga pensionerade tjänstemän finnas, framgar det af tabellen, att antalet delägare i enkekassan är 19,191 och antalet ärligen nytillkommande enkor 113, hvadan ') Befolkningsstatistik. Ny följd. ?) Befolkningsstatistik. Ny följd. 2) Befolkningsstatistik. Ny följd. XXXIL: 3, sid. XXV. 30:04 12 ml le Era NS XXXI: 3, sid. 171. 814 _ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. 113 19,191 klasser af pensionerade tjenstemän finnas, blir i stället & = 152 21,769 antagande, att 10, 15, o. s. v. årsklasser af pensionerade tjänste- talet &« är = = 00059. Antager man åter, att fem års- = (0070. På samma sätt kan man beräkna «& under män finnas. Men tabellen kan äfven användas till att beräkna värdet af & för den händelse, att inträdesaldern är högre än 25 är. Är den t. ex. 30 år, och låter man alltjämt pensions- rätt (med skyldighet att omedelbart afga) inträda efter 30 tjänste- ar, finner man, att om inga pensionerade tjänstemän ännu finnas, | 146 c (07 är — = 0:0080, och man kan pa samma sätt som förut = 19938 beräkna värdet af « under olika antaganden beträffande antalet befintliga pensionerade årsklasser. Utför man dessa beräkningar, och verkställer man dylika äfven för inträdesäldrarna 35 ar och 40 ar samt multiplicerar värdena af « med 1,000, erhåller man följande tabell, hvilken saledes angifver, huru manga nyblifna enkor under olika förutsättningar årligen komma pa 1,000 del- ägare. Tab. 2. Tjänste- | Antalet år, under hvilka pensionsrätt varit beviljad åt tjänstemännen männens inträdes- | ålder: 0 5 10 15 20 25 30 35 40 | 4 ov o ar 25 39 zo, 82 | 97 112 | 12:5 | 13.3 213,62 Blase 137 30 80 | 94 | 110 | 12:6 | 14:0 | 149 | 15:3 | 15:3 | 15:3 | 15:3 35 > 10:6.) 19:3 | 141 15:7 le 10 | Iz | 10 age 40 | 138 | 158 | 176 | 187 | 191 | 192 | 192 | 19:2 | 192 | 192 Af tabellen framgar, att värdet af « ingalunda behöfver vara ungefär lika stort inom alla enkekassor, och att det äfven inom samma kassa kan under olika år vara mycket olika. Detta värde är större, ju flere årsklasser af pensionerade tjänstemän ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 815 finnas, och ju högre åldern vid inträde i tjänst är. Att sa skulle vara förhållandet, är också mycket naturligt, eftersom bada de angifna omständigheterna medverka att höja delägarnes medel- ålder, samt en högre medelalder medför dels ett relativt större antal gifta män, dels en starkare dödlighet bland de gifta männen. Men tabellen tjänar icke blott att konstatera sakförhällandet, den visar äfven, att « inom en och samma enkekassa kan va- riera med mer än 100 Zz, och att den inom olika enkekassor kan differera ännu mera. i tjänstemännens mortalitetsförhallanden och tjänstebefattnin- garnas antal. Denna verkan är emellertid i regeln af under- ordnad betydelse. En minskad dödlighet medför visserligen ett relativt mindre antal dödsfall inom en och samma arsklass af gifta delägare, men A andra sidan ökas da ocksa relativt antalet tjänstemän i de äldre årsklasserna, där dödligheten är större, så att en partiell kompensation af mortalitetsförhållandenas inverkan pa antalet nytillkommande enkor uppstår. En tillväxt i tjänste- befattningarnas antal gifver visserligen under en följd af ar en relativ öfvervikt at de lägre åldersklasserna och minskar således relativa antalet ärligen nytillkommande enkor, men da tillväxten vanligen är obetydlig, eller atminstrne icke kan i större skala fortga under en längre följd af ar, sa blir inverkan af densamma jämförelsevis ringa. Väljer man t. ex. den fingerade tjänste- mannakar, där inträdesaldern är 25 ar, pensionsåldern 55 ar och antalet årligen inträdande tjänstemän 718, sa skulle denna kär enligt det föregående räkna 19,191 i tjänst varande medlemmar. Skulle nu här antalet tjänstebefattningar på en gång ökas med 5 2, d.v.s. 960 platser, blefve, om bland de pensionerade tjänste- männen alla åldersklasser vore representerade, under första året 398 + 1 == AG 0: 9 2,139 + (Od ANS (04 under det att värdet af « under normala förhållanden skulle varit 0:0137. Man kan saledes säga, att värdet af a är väsent- 316 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. ligen beroende dels af antalet årsklasser bland de pensionerade tjänstemännen, dels af inträdesaldern; blott om flertalet aldersklas- ser bland pensionärerna redan förefinnes, kan a betraktas såsom kon- stant, och för bestämmande af dess värde måste då uppgifter från en kar med samma inträdesalder väljas. Eljes kan värdet af a blifva alldeles oriktigt bestämdt, och då & ingår såsom faktor i alla termer af den oändliga serie, som representerar enkepensio- neringskostnaden, så är det klart, att ett fel af t. ex. 30 %i värdet af «, astadkommer ett fel af 50 % i kapitalvärdet, förut- satt att icke andra omständigheter inverka i motsatt riktning. Jag öfvergår nu till frågan, i hvad man mortalitetsprocenten bland enkorna kan betraktas sasom konstant och ungefär lika inom alla enkekassor. Äfven här bortser jag till en början från ändringar i mortalitetsordningen, vare sig för delägarne eller deras enkor, samt från det fall, då nya tjänstebefattningar inrättas. Jag antager först, att den kär, om hvilken fråga är, haft pensions- rätt så länge, att bland de pensionerade tjänstemännen alla ålders- klasser äro representerade. Jag antager vidare, att man dels känner medelåldersskillnaden emellan de gifta tjänstemännen och deras hustrur, dels med ledning af sista kol. i tab. 1 beräknat de aflidna gifta tjänstemännens medelålder, samt att man på detta sätt funnit de nyinträdande pensionerade enkornas medel- ålder vara t ar. Betecknar man nu med # antalet årligen ny- tillkommande enkor, hvilket antal i det nu behandlade fallet kan antagas vara konstant, och med e, antalet kvarlefvande vid x» ars ålder i den för enkorna gällande öfverlefvelsetabellen, finnas alltså vid midten af första kalenderåret af enkekassans tillvaro | ; 3 ej; — Gt +1 E enkor. Af dessa aflida under loppet af ett.är DI, ® e, - . FE u Ge . hvadan mortalitetsprocenten under detta ar är — =. Vid er . på 2 a o ei 1 midten af andra kalenderåret finnas alltså kvar 2 (t +1)- er åriga enkor, och tillkomma X t-åriga nya sådana, så att hela antalet af dem är E + EX*!. Af dessa dö under loppet af 2) ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 817 ett ar A Te a &+177 +2 ee) De un et et e, hvadan mortalitetsprocenten under detta ar är Hr e+ı På samma sätt blir under följande ar mortalitetsprocenten CHEN 2 gr Gee I SA 0. 8. V., sa att om ww är den högsta förekommande åldern i öfver- _ lefvelsetabellen, mortalitetsprocenten efter w—t ar, räknadt från första kalenderarets midt, blir e; er + &rı + 42 + -:- + wo samt under de gjorda förutsättningarna bibehåller detta värde allt framgent. Nu är det lätt att inse, att mortalitetsprocenten oafbrutet tilltager. Man vet nämligen, att om a,, @,, üg,... och by, da, da, ... äro två serier positiva storheter, och om så är dy by a + % 4 ar Ek +4; by + by ” by + by + bs TER = Men nu har man, enär dödligheten tilltager med åldern, Ama, Lem Cam, een Aa _— N et &+1 e& +2 där alla täljare och nämnare äro positiva tal, alltsa blir a 0 mer & Te+3 FSS e& & F e&+1 4: + &rı Fr +2 Skulle tjänstemännen icke hafva ägt pensionsrätt sa länge, att alla aldersklasser äro representerade bland de pensionerade del- ägarne, äro storheterna # och t icke konstanta, utan ökas från ar till ar, till dess de nå sitt maximum, hvilket inträffar sam- tidigt med maximum för antalet pensionerade tjänstemän. Un- der hela denna tid ökas mortaliteten bland enkorna, och ök- 818 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. ningen fortfar äfven sedermera, till dess mortaliteten nätt det i föregående fall angifna maximivärdet. För att fa en föreställning äfven om den variation, som kvantiteten wu enligt det föregående kan vara underkastad, äter- går jag till tab. 1 och väljer först det fall, då inträdesäldern för tjänstemännen är 25 ar samt alla äldersklasser äro representerade bland de pensionerade tjänstemännen. Af tab. 1 finner man, att om tjänstemännen i aldersklassen 5x/5r + 5 är antagas vara i genomsnitt 5x + 21 år, medelåldern för de aflidna gifta männen är 63 år. Antager man nu, att bustrurna äro i medeltal 3 år yngre än männen, kan man sätta de nyblifna enkornas medelålder till 60 år. Läter man slutligen för enkorna gälla den öfverlefvelse- tabell, som Statistiska Centralbyrån beräknat för Sveriges hela kvinnliga befolkning under decenniet 1881—1890,!) finner man, att mortaliteten bland enkorna under första aret af kassans till- 53,750 900,285 — 0:05970. Hafva åter tjänstemännen nyss fått pensionsrätt, finner varo skulle uppga till 0:01913, och slutligen blifva man på samma sätt, att under första året enkornas medelålder är 41 år och mortaliteten bland dem alltså blott 0:00815; maxi- mum för mortaliteten blir äfven i detta fall 0:05970. Utför man liknande beräkningar äfven för inträdesåldrarna 30, 35 och 40 år samt sammanställer de funna resultaten, erhåller man följande tabell. Tab. 3. De nyblifna enkornas | De pensionerade enkornas Masi fö Tjänstemän- | medelålder, om enke- | mortalitetsprocent, om enke- ER EN nens inträdes- | kassan nyss bildatsoch| kassan nyss bildats och ib ni ns älder: ineanı alla inga alla en. En är årsklasser af pensione-| årsklasser af pensionerade Re |rade tjänstemän finnas tjänstemän finnas Pp 25 41301011260 000815 0:01913 005970 | 30 45 60 0:00860 0:01913 0:05970 35 50 61 0:00990 0.020850 | 006228 40 55 63 0:01364 0:02464 0:06799 ') Befolkningsstatistik. Ny följd. XXXI: 3, sid. 174, 172. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 819 Jag har hittills bortsett från verkan af ändringar i mortaliteten bland delägare och enkor samt ökning af tjänstebefattningarnas antal. Hvad angår sistnämda ökning äfvensom ändringar i delägarnes mortalitetsordning, så kan man på samma sätt som i fråga om « visa, att inverkan däraf är jämförelsevis obetyd- lig. Däremot kan tydligen en minskning af dödligheten bland enkorna komma att utöfva ett afsevärdt inflytande på storleken af u och därmed äfven på värdet af kassans förpliktelser, men detta är en omständighet, som måste tagas 1 beräkning vid alla metoder för utredning af enkekassor, och har saledes ingen speciell betydelse för nu ifragavarande metod. Tvärtom skulle man kunna säga, att minskningen af enkornas mortalitet i någon man motväger ökningen i värdet af u, och saledes bidrager att göra metoden mindre otillförlitlig. Det nu anförda gifver vid handen, att värdet af u är väsent- ligen beroende dels af antalet arsklasser bland de pensionerade tjänstemännen, dels af antalet år, under hvilka enkekassan ägt bestånd, dels slutligen i någon mån af tjänstemännens inträdes- ålder; härjämte ma erinras, att medelaldersskillnaden mellan de gifta tjänstemännen och deras hustrur äfven influerar pa värdet af u. Bestämmer man alltså « utan att taga hänsyn till de nämda omständigheterna, kan man lätt erhalla ett alldeles fel- aktigt värde. I det föregaende har blifvit uppvisadt, att ungefär samma omständigheter inverka bade pa a och u, sa att da värdet af « är lågt, är vanligen värdet af u äfven lagt och tvärtom. Da nu A andra sidan värdet af enkekassans förpliktelser ökas på samma gang som «, men minskas, i den mån u tillväxer, skulle man kunna tänka sig, att en kompensation ägde rum, så att den här behandlade metoden ändock gafve ett tillnärmelsevis riktigt resultat. Att så emellertid icke är fallet, finner man lätt genom en blick på uttrycket för värdet af förpliktelserna. Detta uttryck är nämligen af formen 820 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. där X utmärker en storhet, som är oberoende af både « och u. @ p tU manhörande värden af « och u, som 1 det föregående blifvit be- Men bråket är icke tillnärmelsevis konstant för de sam- räknade. Låta vi räntefoten vara 4 %, och bestämma vi värdet af för de i tab. 3 angifna värdena af u och för de vär- Da den af a, som enligt tab. 2 svara däremot, erhålla vi följande tabell. Tab. 4. | Värdet af — p ad Om . I 7 ie Tjänstemän- | N lalla årsklasser nens inträdes- enkekassan nyss bildats och både af pen- älder: inga | alla sionerade a o tjänstemän och årsklasser af pensionerade E pensionerade tjänstemän finnas 5 enkor finnas > om 25 | .0:1935 | 0:2817 | 01374 30 | 01646 | 0:2588 0:1535 35 02104 02813 0.1672 40 | 02573 0:2970 0:1778 Vi se således, att det ifrågavarande bråket i olika fall antager helt olika värden. Jag har hittills sysselsatt mig uteslutande med de omstän- digheter, som i främsta rummet kunna göra den behandlade me- toden otillförlitlig. Men det behöfves icke mycken skarpsinnighet för att upptäcka äfven andra brister hos densamma. Så t. ex. bortser metoden helt och hållet från den inverkan, som del- ägarnes utträde i förtid och enkornas omgiften kunna utöfva på värdet af kassans förpliktelser. En ännu större olägenhet, som vidlåder densamma, är, att det procenttal, hvarmed kostnaden för enkepensioneringen bör höjas, på det att kapitalvärdet må omfatta äfven kostnaden för barnpensioneringen, är mycket svårt att med nöjaktig noggrannhet bestämma, äfven om man känner, huru förhallandet mellan beloppet utbetalta enkepensioner ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, n:0 10. 321 och beloppet utbetalta barnpensioner gestaltat sig under en följd af år inom en kassa med alldeles samma bestämmelser som den tillämnade. Förhällandet mellan dessa belopp är nämligen icke ens inom samma enkekassa detsamma från ar till år, utan det aftager, i den mån enkornas medelålder ökas och relativa an- talet minderariga barn alltså minskas. Af den verkställda undersökningen skulle det lätt nog kunna förefalla, som om den nu behandlade metoden blott ägde ett historiskt intresse; ett uppvisande af dess brister skulle alltså för den moderna pensionskasseteorien vara af värde blott så till- vida, att uppmärksamheten därigenom fästes på nödvändigheten af att alltid taga vederbörlig hänsyn till de karakteristiska egen- skaperna hos de grupper af personer, hvilka inverka på värdet af en enkekassas förpliktelser. Onekligt är också, att metoden icke i någon mån kan uthärda en jämförelse med de förfarings- sätt, hvilka 1 våra dagar användas vid utredning af en enke- kassas ställning. Men på samma gång håller jag före, att me- toden ännu kan vara förtjänt af uppmärksamhet ur en annan synpunkt. Genom densamma sättes man nämligen i stand att beräkna de successiva antalen pensionärer 1 en enkekassa, och äfven om dessa antal icke erhållas med så stor noggrannhet, att en värdering af kassans förbindelser därpå kan grundas, så kunna de dock hafva sin betydelse för en framtida kontroll öfver giltig- heten af de förutsättningar, på hvilka den rent försäkrings- tekniska utredningen grundats. Jämför man nämligen med hvar- andra de beräknade och de verkliga antalen enkor för en följd af ar, bör man därigenom kunna få en föreställning om, huru- vida de gjorda förutsättningarna i afseende på tjänstemännens mortalitets- och giftermålsförhållanden samt enkornas mortalitet varit tillnärmelsevis riktiga, och på grund häraf afgöra, i hvad mån själfva slutresultatet af utredningen förtjänar förtroende. Naturligtvis är det icke rådligt att använda metoden i dess ursprungliga form, utan den måste vederbörligen modifieras med ledning af den ofvan verkställda undersökningen. För detta ändamål anordnar man först en tabell i öfverensstämmelse med 822 _ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. tab. 1; dock bör, om möjligt, vid uträkningen af talen i andra kolumnen hänsyn äfven tagas till sannolikheten att afgå i förtid. Därefter söker man för enkorna konstruera en afgångstabell, i hvil- ken hänsyn är tagen både till mortaliteten och sannolikheten att ut- träda ur kassan på grund af nytt gifte. Har tjenstemännens pen- sionsrätt varat så länge, att alla årsklasser äro representerade bland de pensionerade tjänstemännen, är tillvägagaendet sedan ytterst lätt. Man beräknar nämligen ur den första tabellen dels antalet arligen nytillkommande enkor, dels männens medelålder vid döds- fallet, samt drager från det sista talet medelåldersskillnaden mellan de gifta delägarne och deras hustrur. Har man på detta sätt funnit, att de nyblifna enkornas antal är £ och deras medel- alder t år, samt angifver afgångstabellen, att vid z års ålder finnas kvar e, enkor, blifva de successiva antalen enkor E, Br se DE ei (fran er 1 Ser FE En e Lagen för dessa tal är tydlig; de tillväxa i w—t ar, där w ut- märker den högsta förekommande aldern i enketabellen, samt antaga från och med (w—t):te aret det konstanta värdet?!) (5 ER CON OR en ar da LL . et Har däremot tjänstemännens pensionsrätt ännu icke varat så länge, som ofvan förutsattes, blir tillvägagåendet något mera in- veckladt, enär FE och t nu icke längre äro desamma från år till år. Man kan då förfara så, att man med ledning af den första tabellen samt med användande af medelåldersskillnaden mellan de gifta tjänstemännen och deras hustrur beräknar för ') Den olägenhet vid den ursprungliga metoden, som & sid. 809—810 påpekats, nämligen att enkorvas antal först för n = oo uppnår sitt gränsvärde, är således icke beroende på sakliga förhållanden, utan på det mindre riktiga antagandet, att u kan betraktas såsom konstant. ÖFVERSIGT AF K. VETENSK.-AKAD. FÖRHANDLINGAR 1895, N:0 10. 823 hvart femte år värdena af £ och t samt bestämmer värdena för de mellanliggande åren genom interpolation. Har man på detta sätt funnit, att antalet nytillkommande enkor bör blifva i ord- ning E, Ey, Hy, ..., och enkornas medelålder vid pensione- ringen vara t,, ty, ty, ... ar, sa blifva de succesiva antalen enkor JD NG Eı Era EB; , en e; Ci +1 JD LÄS JD, =E ID, en et, Talen ökas här ända till dess alla årsklasser äro representerade både bland de pensionerede tjänstemännen och de pensionerade enkorna. Tillväxer antalet tjänstebefattningar, så kan inverkan däraf uppmärksammas genom lämpliga korrektioner af stor- heterna £ och t. I det föregående har jag öfverallt förfarit så, som om medel- åldern vid tjänsters till- och frånträdande likasom vid dödsfall och pensionering utgjort den verkliga lefnadsaldern för alla ifrågavarande personer, samt såsom om inga störande orsaker (utom möjligen tillökning i antalet tjänstebefattningar eller död- lighetens aftagande) inverka på proportionen mellan de olika arsklasserna bland tjänstemännen och deras hustrur. Men i verkligheten gestaltar sig saken naturligtvis icke alldeles så. Åldern vid tjänsters till- och franträdande samt vid dödsfall och pensionering varierar emellan ganska vidsträckta gränser, och härigenom förryckes i viss man den äldersfördelning, som i det föregående blifvit lagd till grund för beräkningen. Samma stö- rande inflytande hafva äfven andra omständigheter, t. ex. en variation i medelinträdesåldern eller i antalet årligen ledigblifna tjänster. Häraf följer, att de resultat, till hvilka den allmänna undersökningen ledt, aldrig kunna vara fullt exakta. I hvilka fall afvikelserna äro så stora, att de böra föranleda till särskilda atgärder, lär icke kunna a priori afgöras, utan denna fråga bör vid hvarje särskild undersökning tagas i öfvervägande. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1895. Årg. 52. N:o 10, 5 824 ENESTRÖM, OM VÄRDET AF EN ENKEKASSAS FÖRPLIKTELSER. Till slut vill jag anmärka, att ehuru den nu behandlade metoden närmast betraktats med hänsyn till dess användning för tillämnade eller nyss bildade enkekassor, den dock kan be- gagnas — och i verkligheten blifvit begagnad -— äfven för sa- dana kassor, som redan varit i verksamhet. Man har härvid blott att ytterligare taga hänsyn till antalet redan pensionerade enkor och deras medelälder. Är det förra £' och den senare r, så har man att till de successiva antalen enkor lägga respektive e 1/ e 3 e 5/ E' uns E ar 2 E TH ei er er er Tilläggstermen blir tydligen från ar till år allt mindre och för- svinner, då täljarens index blir större än w. 525 Skänker till K. Vetenskaßs-Akademiens Bibliotek. (Forts. från sid. 806.) Kassel. Verein für Naturkunde. Abhandlungen und Bericht. 40(1894/95). 8:0. Kazan. Kejserl. universitetet. * _ YyenpIa sanucKA. I. 62(1895): 5—9. 8:0. — Socieéte physico-mathematique. Bulletin. T. 4: N:o 3-4; 5: 1-2. 1894—95. 8:0. — Observatoire magnetique et meteorologique de luniversite Imp. Observations meteorologiques. Annee 1894: 9-12; 1895: 1-2. 8:0. Kharkow. sSociete des naturalistes a Universite Imp. Travaux. T. 28(1893/94#). 8:0. — Universitätssternwarte. Publication. H.3. 1895. 8:0. Kiachta. Troizkossawsk-Kjachtaer Section der Amurländischen Ab- theil. der K. Russ.-geographischen Gesellschaft. Protokol. 1894: N:o 2-3; 1895: 2. 8:0. Kiew. Observatoire meteorologique de l'universite. Observations. 1893: 10-12; 1894: 1-12; 1895: 1-3. 8:0. Bulletin. N:o 1—11. 1895. 8:0. Travaux du reseau meteorologique du bassin du Dnieper. T. 2: N:o 1-4. 1894 —95. 4:0. Kjöbenhavn. Kyl. danske Videnskabernes Selskab. Skrifter. (6) Hist. og filos. Afd. T. 4: N:o 2. 1895. 4:o. > » Naturvid.-math. Afd. T. 8: N:o 1. 4:0. Oversigt over Forhandlinger. 1895: N:o 2. 8:0 LANGE, J., Descriptio iconibus illustrata plantarum novarum vel minus cognitarum, pr&cipue e flora Hispanica. Fasc. 1—3. 1864—66. Fol. Krakau. Academie des sciences. Materyaty do klimatografi Galicyi. Rok 1894. 8:0. Bulletin international. 1895: 8. 8:0. Kristiania. Norwegisches meteorologisches Institut. Jahrbuch. 1892. 4:0. — Videnskabs-Selskabet. Forhandlinger. Aar 1894: N:o 1-11 & Oversigt over Möder. 8:0. Skrifter. 1894: 1: Math.-naturv. Kl. N:o 1-6. 8:0. > » 2: Higst.-filos. Kl. N:o 1-5. 8:0. La Plata. Museo. Revista. T. 6: P. 2. 1895. 8:0. Lausanne. BSocieéte Vaudoise des sciences naturelles. Bulletin. (3) Vol. 31: N:o 118. 1895. 8:0. Leipzig. Astronomische Gesellschaft. Vierteljahrsschrift. Jahrg. 30(1895): H. 3. 8:o. — K. Gesellschaft der Wissenschaften. Abhandlungen. Mathem.-phys. Cl. Bd 22: N:o 2-5. 1895. 8:o. > Philol.-hist. Cl. Bd 15: N:o 4. 1895. 8:0. 826 Lincoln. University of Nebraska, Dep. of Botany. COULTER, J. M., The botanical outlook. 1895. 8:0. Liverpool. Biological society. Proceedings and transactions. Vol. 9(1894/95). 8:0. London. Geologists association. Proceedings. Vol. 14(1895): P. 5. 8:o. — R. Astronomical society. Monthly notices. Vol. 56 (1895/96): N:o 1. 8:0. — Chemical society. Journal. Vol. 67—68(1895): 9-12. 8:0. Proceedings. Session 1895/96: N:o 155-157. 8:0. — EB. Meteorological society. Quarterly journal. Vol. 21(1895): N:o 95. 8:0. Meteorological record. Vol. 14(1894): N:o 56. 8:0. — Royal society. Proceedings. Vol. 58(1895): N:o 352. 8:0. — Royal gardens, Kew. Bulletin of miscellaneous information. 1895: N:o 105-107 & App. 2 3.850. London, Ontario. Zntomological society of Ontario. The Canadian Entomologist. Vol. 27 (1895): N:o 9-12. 8:0. Manila. Observatorio meteorologico. Observaciones verificadas. 1894: 12. 4:0. Marseille. Commission de meteorologie du dep. des Bouches-du- Rhone. Bulletin annuel. Année 12(1893). 4:0. Mexico. Observatorio meteorologico central. Boletin mensual. 1895: 7—9. 4:0. Boletin de agricultura, mineria & industrias. Ano 4(1894/95): N. 10— 12. 8:0. Milano. RB. Istituto Lombardo di scienze e lettere. Memorie. Cl. di scienze mat. e nat. Vol. 17: Fasc. 3—4. 1894. 4:0. > Cl. di scienze stor. e morali. Vol. 19: Fasc. 2; 20: 1. 1893 — 95. 4:0. Rendiconti. (2) Vol. 26 (1893) —27 (1894). 8:0. Atti della fondazione scientifica Cagnola. Vol. 12(1893/94)—13 (1894/95). 8:0. Indice generale dei lavori all anno 1888. 8:0. — RB. Osservatorio astronomico di Brera. Osservazioni meteorologiche. Anno 1894. 4:0. RAJNA, M., Sull’ apparato esaminatore di livelle construito dal sig. L. Milani nel 1889. 1895. 8:0. Modena. AR. Össervatorio. Pubblicazioni. N:o 6: Osservazioni meteorologiche fatte negli anni 1892 — 94. 4:0. Montevideo. Observatorio wmeteorologico del Colegio Pio de Villa Colon. Boletin mensual. Ano 5 (1895): N:o 2-3. 8:0. 827 Montevideo. Sociedad meteorolögica Uruguaya. Resumen de las observaciones pluviometricas. 1895: Trim. 1—2. Fol. Moscou. Observatoire meteorologique de luniversite. Observations. 1892: 11-125 1893: 1-12; 1894: 1—125 1895: 1-3. 8:0. Mount Hamilton. Lick observatory. Contributions. N:o 4. Sacramento 1895. 8:0. München. X. Meteorologische Centralstation. Beobachtungen der meteorologischen Stationen im Königreiche Bayern. Jahre. 17 (1895): H. 1-2. 4:0. Übersicht über die Witterungsverhältnisse im Königreiche Bayern. 1895: 2, 4, 6, 8—-10. Kol. Napoli. Accademia delle scienze fisiche e matematiche. Rendiconto. (3) Vol. 1(1895): Fasc. 8-11. 8:0. New York. American museum of natural history. Memoirs. Vol. 1:P. 2. 1895. 4:o. — Meteorological observatory of the Dep. of public parks. Report. Year 1895. 4:o. — Observatory of Columbia college. Contributions. N:o 6-—7. 1895. 8:0. — Microscopical society. Journal. Vol. 11(1895): N:o 4. 8:0. Nizza. Societe de medecine et de climatologie. Nice-medical. Année 19(1894/95): N:o 9, 11-12. 8:0. — Öbservatoire. Annales. T. 4—5. Paris 1895. 4:0. Ottawa. Field-naturalists’ Club. The Ottawa naturalist. Vol. 8(1894/95): N:o 10; 9(1895/96): 3, 5, 7-9. 8:0. Palermo. R. Accademia di scienze, lettere e belle artı. Pel III centenario della morte di Torquato Tasso. 1895. 4:0. — (ircolo matematico. Rendiconti. T. 9(1895): Fase. 5—6. 8:0. Paris. Bureau central meteorologique. Annales. Annee 1893: 1—3. 4:o. — Bureau international des poids et mesures. Travaux et memoires. T. 11. 1895. 4:0. Proces-verbaux des seances de 1894. 8:0. — Ministere des travaux publics, Divisions des mines. Annales des mines. (9) T. 7—8(1895): 3-9. 8:0. — Museum d’histoire naturelle. Bulletin. 1895: N:o 6. 8:0. — sSociete d’etudes scientifigues. Feuille des jeunes naturalistes. (3) Annee 26(1895): N:o 301. 8:0. — sSociete meteorologique de France. Annuaire. Annee 42(1894): 12; 43(1895): 1-3. 8:o. — Societe de geographie. Bulletin. (7) T. 16(1895): Trim. 3. 8:0. Comptes rendus des seances. 1895: N:o 13. 8:0. 328 Pisa. R. Scuola normale superiore. Annali. Vol. 17. 1895. 8:0. Pola. HAydrographisches Amt der K. K. Kriegsmarine. Meteorologische und magnetische Beobachtungen. Jahr 1895: 7. 4:0. Portland. Society of natural history. Proceedings. Vol. 2: P. 3. 1895. 8:0. Potsdam. Astrophysikalisches Observatorium. - Publicationen. Bd 7: Th. 2; 10. 1895. 4:0. Rio de Janeiro. ÖObservatorio. Anuario. Ano 16(1896). 12:0. CRULS, L., Methode graphique pour la determination des heures approchees des Eclipses du soleil et des occultations. 1894. 8:0. — Determinacäo das posicöes geographicas de Rodeiro, Entre-Rios, Juiz de Föra, Joäo Gomes e Barbacena. 1894. Fol. — Le climat de Rio de Janeiro. 1892. Fol. Riposto. Osservatorio meteorologico. Bollettino mensile. Anno 21(1895): Fasc. 4—5, 9-10. 4:0. Roma. AR. Accademia dei Lincei. : Memorie. Cl. di scienze morali... (5) Vol. 3: P. 2(1895): 8-9. 4:0. Rendiconti. Cl. di scienze morali... (5) Vol. 4(1895): Fase. 7—10. 8:0. » Cl. di scienze fisiche ..... (5) Vol. 4(1895): Sem. 2: Fasc. 7 — 11. 4:0. Rousdon. Observatory. s Meteorological observations. Vol. 11 (1894). London. 4:o0. San Francisco. California state mining bureau. Bulletin. N:o 2-3. 1894. 8:o. St. Petersburg. Academie Imp. des sciences. Bulletin. (5) T. 2.(1895): N:o 5; .3(1895): 1. 4:0. — K. Mineralogische Gesellschaft. Materialien zur Geologie Russlands. Bd 17. 1895. 8:0. — Institut Imp. de medecine experimentale. Archives. T. 4: N:o 1-2. 1895. 4:0. — Societé astronomique Russe. Metern. B. 4. 1895. 8:0. Ephemerides des etoiles (W. DÖLLEN) pour 1896. 8:0. — Physikalisches Centralobservatorium. Ezemesjaönyj meteorologiteskij bjulleten dlja Evropejskoj Rossii. G. 3(1895): 4—11. 4:0. —— Société Imp. Russe de geographie, Bulletin. T. 31(1885): 2-4. 8:o. Zapiski po obszei geografii T. 26, 29: N:o 4. 1895. 8:0. San Fernando. Instituto y Ol de marina. Almanaque näutico para 1897. Madrid 1895. 8:0. San Jose. Instituto fisico-geografico nacional de Costa Rica. Anales. T. 5(1892). 4:0. San Salvador. Ubservatorio astronomico y man Anales. 1895. 4:0. Simla. Meteorological reporter to the Government of India. Indian daily weather report. 1895. Fol. 829 Strassburg. K. Universitäts- u. Landesbibliothek. Festschrift zur Einweihung des neuen Bibliotheksgebäudes von 8. HAUSMANN. 1895. 8:0. Katalog. Elsass-lothringische Handschriften und Handzeichnungen bearb. von K. A. BARACK. 1895. 8:o. — (entralstelle des meteorologischen Landesdienstes in Elsass-Loth- ringen. Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen i. Jahre 1893. 4:0. Stuttgart. Meteorologische Centralstation. Meteorologische Beobachtungen in Württemberg. Jahrg. 1894. 4:0. Sydney. Australian museum. Records. Vol. 2: N:o 6. 1895. 8:0. = Geological survey of New South Wales. Records. Vol. 4: P. 4. 1895. 4:0. Memoirs. Paleontology. N:o 9. 1895. 4:0. Tacubaya. Observatorio astronomico nacional. Boletin. T. 1: N:o 21—22 1895. 4:0. Torino. Societå meteorologica Italiana. Bollettino mensuale. (2) Vol. 15 (1895): N:o 1—11. 8:0. Relazione del presidente provvisorio, 1895 ?®/a. 8:0. Vilafranca del Panades. ÖObservatorio. Observaciones meteorolögicas. Ano 1893. 8:0. Washington. U. S. Dep. of agriculture, Div. of Ornithology and mammalogy. Bulletin. N:o 6. 1895. 8:0. — Weather Bureau. Montbly weather review. Year 1894: 12 & Summary; 1895: 1—7. 4:0. Climate and health. Vol. 1(1895): N:o 1—4. 4:0. — Smithsonian institution. Contributions to knowledge. Vol. 29: N:o 980. 1895. 4:o. Miscellaneous collections. Vol. 38: N:o 971—972. 1895, 94. 8:0. An account of the Smithsonian institution, its origin, history, objects and achievements. 1895. 8:0. — Coast and geodetic survey. Bulletin. N:o 31—33. 1894—95.- 8:0. — U. S. Geological survey. Geologie atlas of the United States. Fol. 1—6, 8—12. 1894. Fol. wien. K. K. Hydrographisches Central-Bureau. Jahrbuch. Jahrg. 1(1893). 4:0. — K. K. Gradmessungs- Commission. Astronomische Arbeiten. Bestimmung der Polhöhe und des Azimuthes auf den Stationen: Spieglitzer Schneeberg, Hoher Schneeberg und Wetrnik. Ausgeführt von J. HERR. 1895. 4:0. — K. K. Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. Bd 45 (1895): H. 8-9. 8:0. — K. K. Geologische Reichsanstalt. Verhandlungen. 1895: N:o 8-13. 8:0. Würzburg. Physikalisch-medicinische Gesellschaft. Verhandlungen. N. F. Bd 29: N:o 2-5. 1895. 8:0. 850 Af utgifvarne: Annaes de sciencias naturaes publ. por A. NOBRE. Anno 2(1895): N:o 4. 8:0. Bibliotheca mathematica, hrsg. v. G. ENESTRÖM. 1895: N:o 4. 8:o. Botaniska notiser, utg. af O. NORDSTEDT. Separater ur årg. 1895. 8:0. Svenska jägareförbundets nya tidskrift utg. af A. WAHLGREN. Årg. 3311895):. 8:0: Af författarne: HENNING, E., Agrikulturbotaniska anteckningar frän en resa i Tysk- land och Danmark är 1894. Malmö 1895. 8:0. KROK, TH. O. B. N., Svensk botanisk literatur 1894. 8:0. LINDSTRÖM, G., Sven Lovén, nekrolog. 1895. 8:0. MALM, A. H., Berättelse öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfısken under 1894—95. 8:0. OLSSON, P., Väderleken i Östersund 1894. 8:0. WALLENGREN, H., Studier öfver ciliata infusorier. Lund 1895. 4:0. BARBOZA DU BOCAGE, J. V., Subsidios para a fauna da ilha de Fernäo do P6. Lisboa 1895. 8:0. — 2 småskrifter. 8:0. CANETE DEL PINAR, Conde DE, Öbservaciones de precision con el sextante. Madrid 1895. 8:0. FICK, A., Arbeitsleistung des Muskels durch seine Verdickung. Würzb. 1895. 8:0. — Ein neuer Universalcommutator. Würzb. 1895. 8:o. FOSLIE, M., The Norwegian forms of Lithothamnion. Trondhjem 1895. 8:0. — New or critical Lithothamnia. Trondhjem 1895. 8:0. KAMMERMANN, A., Sur quelques particularités de l’hiver 1894—95. Geneve 1895. 8:0. PLASSMANN, J., Beobachtungen veränderlicher Sterne. Th. 4. Waren- dorf 1895. 8:0. RUSSELL, H. C., Recent measures of double stars made at Sydney. Kiel 1894. 4:0. chart of circumpolar stars. Sydney 1894. 8:0. STEENSTRUP, J., Det store Sölvfund ved Gundestrup i Jylland i 1891. Khvn 1893. 8:o. “ Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet, Mund un! HH ah Near, Ber fs. LERNTE ST FE RE AR = rad