JM^BflH^f^ ~ |
Mgi"^ |
ar^^w^j/^ |
^^^^i |
^^^^^L^ |
^^iSL^-j^ |
R. ^I^r |
^ IPif. |
■^g |
HK%i |
!jW^Km |
i*0 |
.^^^^\ |
ilC |
m <.Wåå |
'l^^j^S |
M::MEym
Digitized by the Internet Archive
in 2010 with funding from
University of Toronto
http://www.archive.org/details/hreuterdahlsteolOOaul
H. REUTERDAHLS TEOLOGISKA . ÅSKÅDNING
. REUTERDAHLS TEOLOGISKA ÅSKÅDNING
MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL
HANS STÄLLNING TILL SCHLEIERMACHER
AKADEMISK AFHANDLING
SOM MED TILLSTAND AF HÖOVÖRDIGA OCH VIDTEERÖMDA TEOLOGISKA
FAKULTETEN 1 UPPSALA TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMSTÄLLES Ä
LÄROSALEN N:0 5 FREDAGEN DEN I O MAJ I907 KL. I O F. M.
AF _,u*^'
GUSTAF AULÉN
'II
TEOL. LIC. OCH KIL.' KAND., KALM.
UPPS.^L.A. • W. SCHULTZ
STOCKHOLM 1907
KUNGL. HOFBOKTRYCKERIET. IDUNS TRYCKERI-A.-B.
At uiiii faders nihme
Förord.
Sv^eriges andliga odlings historia under i8oo-talet är till stor del okänd; framför allt gäller detta om teologiens historia, denna är så godt som alldeles outforskad. Det är gifvet, att en specialundersökning sådan som den här före- liggande måste blifva afsevärdt lidande häraf, i det att den bakgrund, mot hvilken teckningen bör ses, blir ytterst ofull- ständig.
Det har, såsom titeln visar, icke varit min afsikt att åstadkomma en Reuterdahlsbiografi. — därtill är tiden f. ö. ännu ej inne, allrahelst så länge en så viktig källa som Reuter- dahls egen utförliga själf biografi, (förvarad i Lunds univer- sitetsbibliotek) ännu icke är tillgänglig. Det har icke heller varit min hufvudafsikt att skildra, hvacl Reuterdahl uträttat genom sin teologiska verksamhet, utan att uppsöka och fram- ställa den åskådning, som uppbar denna verksamhet. Jag har härvid sträfvat efter att göra min framställning till- förlitlig genom att i möjligast största utsträckning låta Reuter- dahl tala med egna ord ; citaten skulle varit ännu flera och utförligare, om utrymmet så tillåtit.
Till min lärare professor D. Nathan Söderblom uttalar jag ett vördsamt och varmt tack för den hjälp i mitt arbete, som jag fått af honom — först och främst genom hans före- läsningar öfver svensk teologi 1903 — 04 — samt vidare för den uppmuntran, hvilken han under arbetets fortgång varit vänlig gifva mig. — Till doc. E. Billing och kand. A Magnéli står jag i tacksamhetsskuld för värdefull hjälp vid korrektur-
VIII
läsningen. Därjämte ber jag få frambära min tacksamhet till de personer, genom hvilka tillfälle beredts mig att taga del af 1 privat ägo befintliga brefsamlingar, liksom ock till biblioteks- tjänstemännen vid Uppsala och Lunds universitetsbibliotek samt Lunds landsarkiv.
Uppsala i april 1907.
Gustaf Aiilén.
t
Förteckning öfver använda källor och rådfrågad litteratur.
I. Arbeten af Reuterdahl.
Här upptagas endast de af Reuterdahls arbeten, som direkt cite- rats eller omtalats. En åtminstone i det allra närmaste fullständig Reu- terdahlsbibliografi finnes i Sundbergs minnesteckning öfver Reuterdahl i samlingen Lefnadsteckningar öfver K. Sv. Vet. Ak:ns efter år 1854 afiidna ledamöter, band 2, häfte 2, sid. 291 — 299.
Epigrammata Platonis, Graece et Suetice. 1817.
Dogmata Pauli apostoli. 1820.
Sacri Hebraeorum codicis loci, qui gentium Arabicarum mentionem
faciunt, in examen vocati. 1S21. Observationes criticae in priora duo evangelii Lucae capita. 1823. Ad sacri Hebraeorum codicis et alcorani locos, ciui de consecra-
tione prophetarum agunt, commentationes. 1824. Profeterna, sådana de i gamla testamentet och alkoran föreställas.
1 8 24. Uoctrinae biblicae de Spiritu Sancto lineamenta. 1825. De fontibus historiae ecclesiasticae Eusebianae. 1826. Om det theologiska studium med särskildt hänseende till Sverige.
1832. Inledning till theologien. 1837. Julläsning för barn. 1837, 1838. Svenska kyrkans historia. 1838 — 1866. Minnestal öfver professor G. R. Ahlman. 1838. Själfbiografi, införd i inbjudningen till Reuterdahls installationsföre- läsning. 1844. Svenska kyrkans och skolans ifrågavarande angelägenheter. 1853. Inträdestal [öfver C. F. af Wingård], hållet i Svenska Akademien;
Sv. Ak:ns Handl. Del 26. 1853. Till vördiga presterskapet i Lunds stift. 1855.
Predikningar och kyrkliga tal. Utgifna efter författarens död [af E. G. Bring]. 1878.
/ Theologisk Qitartaisk7-if/ (cit. Th. Q.;,
Hvad är religion? 1828.
De nyare dogmatiska systemernas principer. 1829.
Kyrkans enhet och själfständighet. 1829.
Episteln till Titus. 1831.
Seminarium i Lund. Historisk öfversikt. 1831.
I hvad förhållande står presterskapet till upplysning och skola? 1832.
Underdånig berättelse till H. K. H. Sveriges och Norges kronprins angående de theologiska undervisnings- och pröfningsanstalterna i Tyskland och undervisningsväsendet i Preussen. 1836.
Handlingar rörande prestbristen i Lunds stift samt prestbildningen vid rikets academier. 1836.
Den griesbachska skolans och C. Lachmanns strid angående nya tes- tamentets text. 1836.
Öfversigt öfver Sveriges theologiska litteratur under åren 1833—37.
1837.
Om nykterhet och nykterhetssällskaper såsom en religions- och tids- angelägenhet. 1838.
Om rörelse och stillastående i några af fäderneslandets vigtigare angelägenheter. 1839.
Den nyare theologiska journalistiken. 1839.
Om symbolikens begrepp. 1839.
Om religiös methodism. 1840.
Den evangeliska kyrkan och fornlutheranismen i Tyskland. 1840.
Pietismen, undersökt af nyare författare. 1840.
Sändebref till H:r Prosten J. J. Thomaeus och H:r Pastorsadjunc- ten J. Ternström. 1840.
Öfversigt af Sveriges theologiska litteratur under åren 1838 — 1840. 1840.
Homiletiska erinringar. 1841.
Pericopen om den otrogne gårdsfogden, Luc. 16: i fif. 1842.
Ett stort antal recensioner.
/ Studier, Kritiker och Notiser (cit. St. Kr. Not.l. Ernst Moritz Arndt och hans tillgörande för den nyare Svenska
historien. 1841. Den omarbetade och på svenska utgifna Strauss. 1841. Omdömena om religiositeten och moraliteten i Sverige. 1842.
XI
Tro och \'etande. Anmärkningar i anledning af Morgon\äkter :
en trosbekännelse af Fredrika Bremer. 1842. Tidens religiösa och dogmatiska ytterligheter. 1842. \'alda smärre skrifter af E. G. Geijer. 1843. Granskning af den evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta
lärostycken, af N. Ignell. 1843. I anledning af hr Ignells replik. 1843. Den närvarande tidens förhållande till christendomen och chris-
tendomens vetenskap, theologien. Inträdesföreläsning. 1844. Recensioner.
/ Svejisk Kyrkofidni/ig (cit. Sv. Kt.V Sveriges kyrka med hänseende till utlandets. 1856. (anonymt.) Om religiös dissens och förslaget till religionsfrihet i Sverige.
1857. (anonymt.) Staten, religiös, christlig, bekännelsetrogen, likgiltig. 1859. (ano- nymt.) Hvad innebär det hos oss mången gång hörda ordet, att man kan lära i öfverensstämmelse med Guds ord, och vara en god evan- gelisk Christen, utan att erkänna Christus som Gud? 1862. (anonymt.)
/ Protocoll och hand/htgar rörande prestmötet i Upsala. iSjQ. Föredrag hvarmed prestmötet öppnades.
/ Protocoll och ha7tdlingar rörande prestmötet i Upsala. iS6j. Föredrag hvarmed prestmötet öppnades. Se vidare afdelningen arkivalier.
II. Arkivalier o. dyl.
i) Upsala itttiversitctsbihliotek : Ur Reuterdahls manuskriptsamling : Dogmatiska föreläsningar, hållna
1842 — 1844. Två volymer. \'etenskap och christendom.
2) Lunds universitetsbibliotek . Bref från Reuterdahl till Es. Tegnér.
31 Lunds universitet. Akademiska konsistoriets protokoll 1817 — 1852. Teologiska fakultetens protokoll 18 17 — 1852. Anteckningar rörande Seminarium i Lund, började år 1821.
4) LandsarJdvct i Lund. Lunds Domkapitels protokoll 1828 — 52.
XII
Lunds Domkapitels brottmålshandlingar. 182g — 1843. Examensprotokoll vid Malmö skola 1803 — 181 1.
5) Kflpenhavins Kongl. Bibliotek Bref från Reuterdahl till Ch. Molbech. Utdrag ur dessa finnas tryckta i Kyrkohistorisk Årsskrift 1905 sid. 180 fif; vidlyftigare utdrag i Historisk tidskrift för Skåneland, band 2, h. 4 — 5. 1905.
6) / privai ägo. Bref från Reuterdahl till Carolina Winberg, J. H. Thomander och P. Genberg; bref från G. Nyblaeus till P. Genberg.
III. Rådfrågad litteratur.
Här nedan upptagas endast de arbeten, till hvilka i afhandlingen direkta hänvisningar blifvit gjorda.
Agardh, C. A., Samlade skrifter. Lund 1863.
Ahbnan, AL E., Theologiska skrifter. Lund 1841.
Ahnfelt, O., Ur mina minnen, Stockholm 1905.
Ahnfelt, P. G., Studentminnen, andra uppl., Stockholm 1882.
Ahnfelt., A., Tankar och löjen af Joh. Henr. Thomander, Stockholm 1876.
Allmänna kyrkomötets protokoll, 1903.
Arfvidsson, H. D., Den praktiska teologiens begrepp, indelning och be- tydelse. Göteborg 1897.
Aulén, G., Ett och annat från H. Reuterdahls Lundatid. (I Kyrkohisto- risk Årsskrift 1905; cit. K. H. Ä.).
Billifig, G., Biskopen m. m. Ebbe Gustaf Bring. Lund 1886.
Biografiskt lexicon, svenskt.
Cavallin, S., Lunds stifts herdaminne I, 1854.
Cleincji^ C., Schleiermachers Glaubenslehre, Giessen 1905.
Comelius, C., Svenska kyrkans historia efter reformationen. Upsala 1886—87.
Domer, J. A. Entwicklungsgeschichte der Lehre von der Person Christi,
1839. Ekedahl, J., Molbech den äldre och Sverige. Lund 1906. Eklund, J. A., Teologisk Encyklopedi. Upsala 1902. Eklund, Pehr, Den teologiska vetenskapen. Stockholm 1885. Frank, Fr. H. R. von, Geschichte und Kritik der neueren Theologie.
Dritte Aufl., Erlangen und Leipzig 1898. — — System der christlichen Wahrheit, Erlangen 1878.
XIII
Fries, S. A., Läronorm och lärofrihet vid rehgionsundervisningen i den svenska evangeHskt-Iutherska kyrkan. Upsala 1904.
Genbej-g, P. Inträdestal [öfver Reuterdahlj i Svenska Akademien 1872. Sv. Ak:ns Handlingar, del 47.
Göransson, N. J., Utkast till en undersökning af religionen med hänsyn till moralen. Sköfde 1899.
[Hase, K.] Hutterus Redividus. Öfvers. från 6:te tyska uppl., Helsing- fors I 1846 H 1847-
Herrniann, \V., Christlich-protestantische Dogmatik. (I Die Kultur der Gegenwart, Teil I Abt. IV.) Berlin und Leipzig 1906.
— — , Die Lage und Aufgabe der evangelischen Dogmatik in der Ge- genwart. (I Zeitschrift fiir Theologie und Kirche) 1907.
Huher, E., Die Entwicklung des Religionsbegriffs bei Schleiermacher. Leipzig 1901.
Hoffma7in, H., Die Theologie Semlers. Leipzig 1905.
Kaftenbi(sch,Y., Von Schleiermacher zu Ritschl. Dritte Aufl., Giessen 1903.
Ljunggren, G., Inträdestal [öfver J. H. Thomander], Sv. Akms Handl. Del 41.
Lunds Veckoblad 1831.
Maj-tcnsen, H., Den kristliga dogmatiken. Öfvers. från tredje uppl. Upsala 1876.
Martin, C. R., Praktisk ordning i praktisk teologi. Upsala 1899.
Moe, O., Om betydningen af Schleiermachers religions- og gudsbegrep. Kristiania 1905.
Nitzsch, Fr., Lehrbuch der evangelischen Dogmatik, 1892.
Nordisk familjebok.
Nordisk kyrkotidning, 1840 — 44.
Ord och Bild, 1906.
Pfleiderer, O., Die Entwicklung der protestantischen Theologie. Frei- burg 1891.
Praelectionum catalogi, för Lunds universitet 1817 — 1854.
Quensel, O., Homiletik. Upsala 1894.
Realencyklopädie fi.ir protestantische Theolog"ie und Kirche. 3 Aufl.
Seeberg, R., Die Kirche Deutschlands im neunzehnten Jahrhundert.
Zweite Aufl. Leipzig 1904. Samlaren 1904.
Schleiermacher, Fr., tJber die religion. Den af R. Otto utgifna jubile- umsuppl. Göttingen 1899.
— — , Zur Darstellung des theologischen Studiums. Den i Bibliotek
der Gesamtlitteratur intagna uppl.;
— — Der christliche Glaube. Den i Bibi. d. Gesamtlitt. intagna uppl.;
i afhandlingen förekommande svenska citat äro i regel efter N. Ignells öfversättn. Stockholm 1842 och 1844.
XIV
— — ijber den eigenthiimlichen Werth und das bindende Ansehen
symbolischer Bucher. Schleiermachers sämmtliche Werke I, band
5. Berlin 1846. Schniid, H., Evangelisk-lutherska kyrkans dogmatik. Öfvers. 1847. Sjöholm, J., Henrik Reuterdahls utländska resa 1835. (I Kyrkohistorisk
Årsskrift 1906.) Skånska Posten 1832. Sundberg, A. N., Henrik Reuterdahl (I Lefnadsteckningar öfver K. Sv.
Vet. Ak:ns efter 1854 aflidna ledamöter. Band 2, h. 2). 1883. Söderblom, N., Betydelsen af .Schleiermachers Reden iiber die Religion.
Upsala 1899.
— — Den allmänna religionshistorien och den kyrkliga teologien. Up-
sala 1 90 1. Treenighet. 1903.
— — • Uppenbarelsereligion. Upsala 1903. Tegnér, Es., Samlade skrifter. Jubelfestuppl. Theologische Studien und Kritiken 1828, 1830, 1838.
Thomander, J. H., Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter. Stockholm 1853.
To}-én, C. A., Predikan och personalier vid Erkebiskopen D:r H. Reu- terdahls jordfästning. 1870.
— — Minnestal öfver Erkebiskopen D:r H. Reuterdahl vid prestmötet
i Upsala 1873, Prästmöteshandlingarna. Tottie, H. W. Evangelistik. Upsala 1892. T7-oeltsch, E., Die Absolutheit des Christentums und die Religionsges-
chichte. Tiibingen und Leipzig 1902.
— — Protestantisches Christentum und Kirche in der Neuzeit (I Kul-
tur der Gegenwart Teil I Abt. IV) 1905. T-äJcsten, A. D. C, Vorlesungen iiber die Dogmatik der Evangelisch- luhtei-ischen Kirche. I Vierte Aufl. Hamburg 1838; II: i Hamburg
1837- IVeibull, M. och Tegnér, E., Lunds universitets historia. Lund 1868. Wermlandstidningen 1837. JVingärd, C. Fr. af, Öfversigt af Christna Kyrkans senare händelser och
nuvarande tillstånd. 1843. JVrangel, E., Brinknian och Tegnér. 1906.
Innehållsförteckning.
t>*
Kap. I. Reuterdahls verksamhet såsom teolog.
Sid.
Reuterdahls barndom och skoltid i
Hans akademiska studietid 5
Personer, som haft betydelse för Reuterdahls utveckling .... 6
Reuterdahl som lärare vid det teologiska seminariet i Lund ... 16
Hans vetenskapliga arbeten från tiden före 1828 21
-Aren 1 828— 1844 utgöra Reuterdahls verksammaste tid såsom teolog 29
Hans akademiska verksamhet till 1852 35
Hans teologiskt-vetenskapliga skriftställarverksamhet efter 1S28 . . 46
Reuterdahl lämnar akademien 52
Kap. II. Reuterdahls religionsbegrepp och allmänna teologiska ståndpunkt.
Inledningsord 55
Religionens väsen och ställning till vetande och moral 58
Religion och religionsformer 'j']
Religion, kyrka och bekännelse 87
Religion och teologi 1 1 1
Kap. III. Reuterdahls åsikter om teologiens begrepp och indelning.
Teologiens begrepp 128
Teologiens indelning 133
Jämförelse med Schleiermacher samt kritik . . 14g
Kap. IV. Reuterdahls dogmatiska åskådning.
Dogmatikens föremål och norm 160
Dogmatikens indelning , 175
XVI
Första boken i Reuterdahls dogmatik: Gud och världen . . . . 17S
Andra boken: Gud orh Kristus 205
Tredje boken: Kristus och världen 216
Slutord om Reuterdahls dogmatik 239
Kap. V. Reuterdahls ställning till samtida teologiska riktningar.
Reuterdahls ställning till ortodoxien och rationalismen 244
Hans ställning till den spekulativa teologien 250
Hans ställning till den pietistiska nyortodoxien 254
Slutord om Reuterdahls egen ståndpunkt och om hans teologiska
betydelse 26g
Kap. I.
Rcuterdahls verksamhet såsom teolog.
Reui EKDAHL skref en gång till en god vän: »Jag hörcr icke till de fåglar, som med lätthet kunna taga höjden och med säkerhet där hälla sig; jag får arbeta med de korta vingarna och tacka Gud, om jag dock någon stund kan hälla mig uppe. »^ Alltför anspråkslösa ord, kan man t)'cka, af en man, som steg till svenska kyrkans högsta värdighet och — hvilket betyder mera — genom sitt arbete i veten- skapens tjänst skapat sig ett förnämligt namn i Sveriges andliga odlings historia. Men denna från all falsk blyg- samhet fria, verkligt ödmjuka anspråkslöshet vittnar om SJ älf kännedom. Ty han var intet flyggeni; det var i själf\a verket icke så, att hans arbete gjordes lätt genom snillets allt genomträngande kraft, genom tankarnes djärfhet eller idéernas originalitet. Nu skall visserhgen icke hans begåf- ning underskattas. Han ägde förträffliga egenskaper för en vetenskapsman : en god och klar uppfattning, ett lugnt, opar- tiskt, skarpt kritiskt omdöme. »V^ingarna » voro icke kortare än att de höllo honom uppe, och det icke blott »någon stund», såsom han själf säger utan all pretention. De buro honom högre och vidare omkring än mången annan kommit, som haft lättare att flyga.
Knappast skall någon undgå att förvånas öfver, huru det varit honom möjligt att uträtta så mycket och värdefullt mom olika vetenskapsgrenar; och förvåningen måste växa, då man betänker, i huru hög grad ämbetsgöromål och offent-
* Bref till Carolina Winberg "/.s 1841.
Aulén, Reuterdafil, I
liga u|)j)diag lagt beslag pä lians tid. Men sa har han också sällsynt samvetsgrannt användt det honom förlänta pundet, han var en arbetare som fä, en arbetare, som utomordentligt väl förstod ätt tillvarataga dagens timmar alltifrån den tidiga morgonstunden, och som med sitt entusiastiska vetenskap- liga intresse djupt beklagade, om någon dag gått till ända »sme Imea». En »redlig och oförtruten arbetare» — detta hans eget uttryck om en god vän utgör den allra bästa ka- rakteristik af honom själf. G. Nyblasus har med några få penseldrag målat ett godt Reuterdahlsporträtt : »Ja Reuter- dahl är verkligen ganska kolossal ; han är den stora prosans man, och jag bugar mig inför honom vördnadsfull och öf- verväldigad. Plvad förslå all kvickhet och alla lysande gåf- vor mot detta ohejdeliga arbete? Hvad förslår snil- lets lek mot karaktärens allvar? Mänga finnas dock — tillägger han — för h vilka det enkla och klara är det allra obegriphgaste, så snart det med någon styrka framträder.»^ Xybteus har alldeles rätt. Arbetsintensitet och karaktärens allvar i förening äro de två makter, i hvilka Reuterdahls storhet såsom person och teolog ha sin yttersta grund.
Man kan följa dem båda tillbaka till hans ungdom och barndom. Han växte upp vid arbete. Som ung gosse tvangs han att använda sina krafter mer än som brukar vara fallet vid den åldern. Och hvilken fostrande betydelse måste det icke ha haft i synnerhet för ett sä känsligt sinne som Reuter- dahls att tidigt stå öga mot öga med lifvets nöd och allvar I Jag hämtar några ord härom ur Genbergs minnesteckning. »Själf ett barn blef han barnalärare. Men den dubbla bördan af egna och andras lärostycken kunde på späda skuldror icke bäras utan flit och ansträngning, och så lärde han sig tidigt att anlita dessa mäktiga häfstänger, med hvilka han i framtiden skulle lyfta så tunga bördor. E n lärdom måste han dock försaka ; ty efter egen bekännelse »lärde han sig aldrig att leka», och det var honom »icke möjligt att deltaga i ungdomens glädje, emedan tiden därtill var för
1 Bref från G. Nybkeus till P. Genberg.
knapp». Allvaret hade i)a ynglingen redan tryckt sm omiss- känneliga i)rägel.»^ En annan minnestecknare, som stått i nära förbindelse med Rcuterdahl under hans senare år, dom- prosten Torén, uttalar sig om det inflytande, som hans ung- domstid haft på hans karaktärsdaning, på följande sätt : »Nöden på en gång böjde och bildade det gryende manna- modet ; minnet af den tidiga hjälpen gjorde ett outplånligt intryck pä honom och gaf honom detta drag af förtröstan till Gud och medlidande med nödställda, som under hela lifvet utmärkte honom. Denna sällsamma förening af sträng- het och en till blödighet gränsande vekhet, hvilken förening ingen, som i ämbetets värf stod honom nära, kunde undgå att bemärka, får en viss förklaring från dessa hans tidigaste förhållanden. »-
Hen-rik Reuterdahl föddes i Malmö den 1 1 sept. 1795. Föräldrarna voro hårfrisören Bengt Fredrik Reuter- dahl och hans hustru Anna Kristina. Modern härstammade frän bondesläkt. Fadern var mycket obemedlad, och vid hans tidiga bortgång 1 april 1804 var huset hänvisadt till goda människors hjälp. Den unge Henrik, som kort före faderns död blifvit intagen i Malmö »lärdomsskola», hade under åren 1804 — 07 en välgörare i kyrkoherden vid tyska församlingen i Malmö L. Palm. I början af år 1808 träffades han ånyo af ett hårdt slag, i det han då också blef moderlös. Bland dem, som under de närmast följande åren stodo honom bi, nämner han särskildt possessionaten J. Falkman och kyrkoherden J. Myhrman 1 Flammarlöf. I den korta själf biografi, som finnes införd i inbjudningsskriften till Reuterdahls installationsföre- läsning såsom professor, berättar han, huru det var honom möjligt att draga sig fram och fortsätta sin skolgång: »1 goda hus skänktes mig föda; af välgörande män lämnades en vecko- och månadspenning; och dessutom försökte jag
' Genbergs minnesteckning af R. i Sv. Ak:s handlingar, del 47, sid. 218 f.
-' Torén, Predikan och personalier vid Erkebiskopen D:r H. Reuter- dahls jordfästning.
att förtjäna något genom den undervisning för mindre barn, som jag på fritimmar meddelade.»
Examensprotokollen for Malmö skola visa, att han, oak- tadt han måste ägna tid och krafter åt andras undervisning, själf gick igenom »lärdomsskolan » med heder, belönad med de utmärktaste vitsord och premier. Efter slutade skolstudier dimitterades han i febr. i8ii, ännu icke i6 år gammal, til! akademien.^ — Om det sätt, på hvilket teologiens studium på denna tid i allmänhet bedrefs i skolorna, har Reuterdahl i sin skrift »Om det theologiska Studium» fällt skarpt klan- drande ord. »Med Benzelius eller Wöldicke till grund» — - själf hade Reuterdahl i Malmö studerat Wöldicke- — »kunde rätt mycken dogmatik uppstaplas. Men den uppstaplades blott i minnet, den kunde omöjligen af tanken dirigeras.» I stället för detta sysslande med den teologiska vetenskapen, hvilkcn kräfde större förstudier och större ihärdighet och tankekraft än som kunde fordras på det stadiet, ville Reuter- dahl ha undervisning i »lef vande och varm och biblisk kristen- dom » — endast en sådan utgör en god förberedelse till högre teologiskt studium vid akademien.^ Om denna kritik i någon högre grad grundade sig på hans egna erfarenheter såsom skolpojke i Malmö, eller om den blott afsåg det rådande systemet i allmänhet, må lämnas därhän; säkert är i hvarje fall, att han såg tillbaka på sin .skoltid med stor tillfreds- ställelse och med tacksamhet såväl för hvad han under den fått lära som för de cggelser till fortsatta studier, som då gifvits honom. Denna tacksamhet koncentrerar sig fram- för allt på skolans framstående rektor G. R. Ahlman, i hvil- ken han hade icke blott en »oförtruten lärare» utan också en »faderlig vän och gynnare». »Jag tänker aldrig på
' Examenspiotokollet för 1811 meddelar angående R : »Henrik Reuterdahl, Faderns stånd Handtverkaremästare, åtnjutit understöd af Skolan, Inskrifven i första klassen 1803, i tredje klassen 1805, i fjärde 1806, i Rektorsklassen 1807; Naturgåfvor u. g. (utmärkt goda), Flit u. g., Framsteg u. g., Seder u. g., Dimmiterad till akademien Febr. 1811.
* Examensprotocoller vid Malmö Skola.
■■' Om det theol. Stud., sid 99 ff.
5 honom utan att i tankarna välsigna honom» skref Reuter- dalil till sin danske vän Molbech efter Ahlmans död 1838. ^ Ett 1 de mest erkännsamma ordalag affattadt uttr}xk f'".r den djupa tacksamhetsskuld, 1 hvilken Reuterdahl kän- de sig sta till sin gamle rektor, har han gifvit 1 sitt tal vid dennes bär. »Jag tackar dig» — heter det där — »för hvad jag 1 andligt hänseende är och blifver. Du in- förde mig 1 kunskapens, ljusets och sanningens land. Du underhöll och styrkte den gnista till andligt lif, som kunde finnas hos den i armod och sorg uppväxte ynglingen. Du lärde honom ordning och skick, sanning och dygd, under- gifvenhet och trohet. Det lilla goda han hafver, det hafver han af dig; det myckna som han saknar, det saknar han, därföre att han icke var en dig nog värdig lärjunge. »-
Reuterdahls akademiska studietid blef en fortsatt slitning mellan egna studier och undervisande af andra. Efter en tids vistelse 1 Lund mäste han till och med lämna akademien för att genom kondition skaffa sig sitt dagliga bröd. lian kom först till en familj 1 Göteborg, men dä han icke fann sig tillrätta här, utbytte han inom kort denna informatorsplats emot en annan 1 Uddevalla, där han 1 grosshandlare P. J. Hegardt »fann en far och 1 hans barn först disciplar och sedan mycket värderade vän- ner.'' Återkommen till Lund 18 15 fortsatte Reuterdahl allt- jämt att meddela privat undervisning. »Detta blef mig», säger han, »dock icke svårt, då jag inkom 1 ett hus, där jag behandlades icke som informator eller främmande, utan som barn och vän.»'' Det var hos den Rillbergska familjen, till hvilken han sedan i hela sitt lif kom att stå i nära för- bindelse, och hvilken han 1 sm tur längre fram fick taga
' Bref till Molbech 3 juni 1S38, tryckt i Hist. tidskrift för Skåne- land, band 2, häfte 4 — 5, sid. 223. — Chr. Molbech var professor och bibliotekarie i Köpenhamn.
• Minne af Cleorg Rich. Ahlman. Lund 1S3S.
^ Den anförda sjalfbiografien.
hand om nästan som en familjefader.^ Men oaktadt Reuter- dahl således icke hade förmånen att få sitta i fred på sin studerkammare, bedref han sina studier, hvilka framför allt gällde historia och filologi, med det eftertryck, att han 1817 blef magister med högsta vitsord. Under Tegnérs presidium utgaf han på våren samma år såsom respondent en gradu- aldisputation med titel »monumenta Graccorum ex antho- logia, graece et suetice», och promoverades kort därefter till doktor vid 18 17 års promotion. En del af de här gjorda öfversättningarna återfinnas i den dissertation, som Reuter- dahl utgaf några månader efter sin promotion och försvarade den II oktober 18 17. Ämnet för denna var Epigrammata Platonis, graece et suetice.- Inom 14 dagar efter denna senare disputationsakt blef han — vid 22 års ålder — an- ställd som docent vid det i Lund i8og upprättade teologiska seminariet, kallad till denna befattning af sin vän och gyn- nare, seminariets chef teol. prof. M. E. Ahlman. Såsom en förberedelse till den nya tjänsten hade Reuterdahl själf under loppet af 1817 gått igenom seminanekursen.^
Jag lämnar här för en stund Reuterdahl 1 hans verksamhet vid prästbildningsanstalten för att kasta ännu en blick till- baka och se till, hvilka de personer varit, som haft den största betydelsen för hans vetenskap- liga uppfostran. De källor, som jag haft till min dispo- sition, ha vant sparsamma med upplysningar härom, men
' -Så skrifver han t. ex. 1839 till Molbech. att han vant sig att anse denna familj som sin egen, och att den snart intet annat stöd ägde än honom, se K. H. Å. 1905 sid. 185.
""* Angående tvifvel på att R. verkligen öfversatt alla epigrammen se Sundbergs minnesteckning öfver R. i Vet:s Ak:s lefnadsteckningar. band 2, häfte 2. sid. 230 f. Ett par af epigrammen finnas visserligen upptagna i Tegnérs samlade skrifter, men skilnaden är stor mellan lär- jungens och den snillrike mästarens vana hand.
^ R. erhöll därvid följande betyg: i homeletik approbatur cum laude, i kyrkolagfarenhet med nöje approbatur och i kateketik approbatur cum laude — betyg, som sticka af mot de vanligen ytterst slätstrukna betygen i seminarii protokoll. — Consist:i Acad:i prot. 2 dec. 1843.
7
ett och annat kan i alla fall sägas. Sjalf omtalar Reuterdahl 1 den redan flera gånger citerade korta sjiilfbiografien två af lundaprofessorerna med stor tacksamhet. Deras namn ha redan nämnts: Esaias Tegnér och Martin Erik Ahlman. .Större kontraster än dessa t\^å kan väl knappast tänkas : Tegnér - konungen i poesiens värld, det blixtrande, all- sidiga geniet, och Ahlman -- den torre hedersmannen, det kategoriska imperativets inkarnation,han som enligt Agardhs litet elaka men säkerligen träffande ord »aldrig såg mer än 1 en direktion».^ I ett liknade de hvarandra: i konsten att kunna meddela intresse för de vetenskaper, som de företrädde. Reuterdahl värderade högt Tegnér såsom universitets- lärare — föreläsaren var lärorik och tentatorn instruktiv och rättvis. »Tegnér verkade» - skrifver han — »utomordentligt mycket. Grekiskan blef ett älsklingsämne i stället att den förut pä ett skamligt sätt vant vanvårdad.»- Men ännu betydelsefullare för honom har det säkerligen vant, att han redan under sina akademiska studieår började få räkna Tegnér som sin vän. Det kan vara svårt att beräkna vidden och djupet af det inflytande, som detta vänskaps- förhållande haft ; att det måste ha betydt mycket, att det personliga umgänget med en sådan man måste ha verkat i högsta grad lifgifvande och upplyftande på den unge studenten och docenten är själfklart. Ett af Tegnérs bref från i8i8 innehåller några ord om den inverkan, som han sökte utöfva på sin lärjunge, ett uttalande som är af stort intresse, äfven därför att det låter oss veta något om, att Reuterdahl i sin ungdom haft sina sympatier hos den romantiska rikt- ningen: Tegnér skrifver: »Reuterdahl har fordom haft litet fosforism, men denna ohyra har jag skrapat af honom, så att för närvarande ej mera är kvar, än som jag och andra bibehålla såsom merkurialsalva mot de akademiska fran-
* K. H. Ä. 1905, sid. 175.
- Reuterdahls omdöme om Tegnér såsom professor fmnes tryckt i Jubileumsuppl. af Tegnérs skrifter, band \TI, sid. 69 f.
soserna.»^ Xär Reuterdahl sedermera i Theologisk Ouartal- skrift framträder som en deciderad anhängare af Schleier- machers teologi, kan man — såsom det längre fram skall visas — knappast finna något af det romantiska från denna tidigare teologiska period. Det torde ej vara för mycket sagdt, om man i det Tegnérska inflytandet vill spåra en bidragande orsak härtill.
Den vänskapsförbindelse mellan Tegnér och Reuterdahl, till hvilken grunden så tidigt lades, upprätthölls sedan orubb- ligt å ömse sidor ända till den förres död. Sedan Tegnér flyttade till Växiö, öppnades en brefväxling, hvilken, såsom de tillgängliga brefven från Reuterdahl- visar, så småningom får allt förtroligare karaktär. Reuterdahl är Tegnérs teolo- giske rådgifvare, som skickar honom uppgifter om teologisk litteratur och diskuterar teologi med biskopen. Tegnér satte alltid stort värde på Reuterdahl såsom teolog ; »han är för närvarande Sveriges kunnigaste, liberalaste och verk- sammaste teolog», heter det 1832 i ett bref till Agardh.'^ Äfven skönlitterära frågor komma på tal i den lundensiske teologens bref, och jag antar, att mången, som ej känner till Reuterdahl annat än genom de traditionella berättelserna om en mindre lyckad talare och en dålig stilist, bör bli täm- ligen förvånad öfver att höra, att den store skalden råd- förde sior med honom ano-äende sina e^na vittra skrifter."* —
' Tegnér i bref till J. F. Lundblad 15 mars 1818.
- Tegnérs bref till Reuterdahl förvaras i den Reuterdahlska sam- lingen i Lunds universitetsbibliotek, hvilken icke får öppnas förr än 1920.
' Tegnér till Agardh 2 april 1832. — En annan gång benämnes R. af T. »den lärdaste och förnuftigaste teolog i Sverige». E. Wrangel, Brinkman och Tegnér sid. 315.
^ .Särdeles intressant i detta afseende är ett bref af den 12 juli 1 84 1. R. råder här T. till att för närvarande ej tänka på utgifvandet af några samlade skrifter, utan hvila under sommaren. »Xär sedermera hösten och vintern kommen, fortsätter han, »så kan det vara tid att taga de poetiska fostren i skola, att mönstra bort deras olater och göra dem presentabla för samtid och eftervärld. Tillåt mig såsom en ärlig och kärleksfull vän säga, att de ännu icke äro detta. \'id mönstringen vill
Det har uttalats den meningen, att Reuterdahl skulle visat sig svika Tegnérs förtroende.^ Denna tanke, hvilken för den, som känner Reulerdahls viinfasta sinne, förefaller )'tter.st osannolik, vinner ej heller nägot stöd däraf, att han i sina bref till sina vänner Ch. Molbech ocli hans fru ofta åter- kommer till Tegnér och där\'id målar i d}'stra färger. J. I-lkedahl har säkerligen fullkomligt rätt, när han säger: »att skaldens moraliska och intellektuella tillbakagäng så ofta kommer på tal i dessa bref beror pa den allmänmänskliga benägenheten att för sina bästa vänner omtala just sina sorger. Och T :s uppträdande vallade hos R. - äfven under den tid som föregick sjukdomens utbrott — icke vrede, utan soj'g. »- Xej, de omtalda brcfven visa i stället, att Reuter- dahl under hela denna tid, dä sorgen och sjukdomen hem- sökte östrabo biskopsgärd, var den trofaste vännen, som med varmaste deltagande led med den brutne skalden ; de visa ock- så, huru Tegnérs familj gärna litade till denne vän, och huru han mer än en gång bistod i svårigheterna.-' När Tegnér 1838 hade besökt Lund och under vistelsen där låtit åt- skilliga svagheter framträda, skrifver Reuterdahl : »Härföre vände honom många, båttre och sämre, ryggen. Jag kan det icke. Jag har visst icke den glädje af honom, som jag väntade; snarare sörjer jag, då jag 1 honom betraktar den ruinerade storheten. Alen jag finner ännu hos honom oänd- ligt mycket förträffligt och härligt, och han skall åtminstone icke 1 mifj finna en kallare vän än fordom.» »Dessa stor-
jag gärna lämna det biträde, som kan finnas i min förmåga, och jag kommer gärna i vinter eller nästa vär till IJiskopen för att radpläga om ett eller annat».
' I >Ord och Bild» för är 1906, sid. 73 skrifver E. Wrangel: »När besökande vänner kommo — såsom Henrik Reuterdahl, hvilken Tegnér betraktade såsom sig verkligt tillgifven, men som visade sig svika hans för- troende — utgöt han sig för dem på ett sätt, som slog dem med för- färan '- .
- J. Ekedahl. Molbech den äldre och Sverige, sid. 92.
^ Jmfr Ekedahl a. a., bilaga III sid. 153 ff. där hithörande Reu- terdahls bref äro samlade.
10
sinta ord utgöra ett program, h vilket R. ock orubbligen följde», säger Ekedahl med all rätt.^ Det allra förnämsta intyget om, huru ren och trofast vänskapen mellan Tegnér och Reuter- dahl verkligen varit, är den senares bref till den förre. Ty här talas hänsynslöst uppriktigt, men bevekande och varmt om Tegnérs svagheter, saker sägas, som endast den äkta vänskapen kan säga. Dessa bref äro i lika hög grad hedran- de för brefskrifvaren som — frän en sida sedt — för motta- cfaren.-
1
* Ekedahl, a. a. sid. 92.
- Det må tillåtas mig att anföra de två viktigaste brefställena : 'Haf den hjärtligaste tack för all godhet och vänskap, för all uppriktig- het och allt förtroende. Om det senare icke i sina stycken var gläd- jande, så var det dock i mer än ett hänseende lärorikt, jag kan gärna säga tröstande; jag fick »se mannen sådan han är». O huru mycket bättre kunde han ej vara blott han ville! Men också huru mycket sämre med sina »'sonderbare Meinungen». \'i tacka honom för allt hvad han är, för den entusiastiska rättrådighet, som han gjort till sin natur, för den ädla godhet och kärlek, hvaraf hans hjärta är uppfylldt. Men vi bedja honom tillika — och vi hafva rätt därtill, ty vi älska honom såsom goda barn och redliga vänner — vi bedja honom att bortlägga ett och annat, som vanställer hans bättre människa, som i någon mån gör denna till en karrikatyr, och som beröfvar densamma en del af den vördnad och kärlek, som den af samtid och eftervärld har att fordra. Att jag fram- för mångas bön, däröfver kan den icke vredgas, som låtit mig se djupt in i hans inre och icke försmått min innerliga tillgifvenhet. Jag skulle ej bedja, om jag ej visste, att min bön var god och kan uppfyllas och skall uppfyllas, så snart den till h\ilken den ställes, samlar sina krafter och blifver den man, till hvilken en god natur ämnat honom! Fiat!» (R. till T. '"A 1838) — »Heurlin säger mig, att Hr Biskopens lynne icke är det bästa, att björnen för vintern gått i sitt ide, att ingen utan att bäfva nalkas detta. Käre, gode Fader! H vartill detta? Hvarför göra sig till ett kreatur, när man är en människa? Hvarför icke begagna sig af det lilla herravälde man har öfver sig själf för att vinna ett allt större och större och sålunda blifva en sann, en verkligt fri människa? Hvarför i stället förneka sig själf inför Gud och männi- skor och göra sig till en bestia, den andre — och därtill de när- maste och käraste — antingen skola rädas eller förakta? Är något synd mot den helige Ande, så är det väl detta. Tro mig, det finnes ingen nödvändighet att begå en sådan synd, och man kan taga sig till vara
II
Jämte Tegnér nämndes teologen M. E. Ahlman.^ Nå- gon undersökning af det arbete, som denne man utfört i den svenska teologiens tjänst har ännu icke blifvit framlagd. En sådan skulle säkerligen komma att uppskatta detta arbete mycket högt. När Reuterdahl i Theologisk Ouartalsskrift för 1 84 1 anmäler Ahlmans »Theologiska skrifter», tackar han »i uppriktighet och oförställd hjärtlighet» för denna bok, hvilkens författare »befinner sig på den gamla, längesedan
lagda kyrkogrunden — med den insiktsfullaste frihet
och den mest klarseende själfständighet», samt slutar med några ord om den betydelse Ahlman haft för anmälaren själf och den lundensiska teologien: »Ref. erinrar sig härvid icke blott, hvad Författaren varit och är för honom själf, utan äfven hvad han varit för Lunds universitet och den teologi, som där studeras. liar denna något lif och någon kraft, och förtjänar den att nämnas bland vår tids och vårt lands bättre riktningar, hvarom ref. icke är berättigad att fälla ett omdöme, så tillhör tacksägelsen därföre ingen annan än Martin Erik /\hlman.»- Hvad Reuterdahl här säger cm Ahlman och lundateologien är riktigt, så tillvida :Som Ahlman var den man, som först pä allvar bröt lans för vetenskaplig teologi på en tid, då, såsom det med rätta blifvit sagdt, »till och med själfva skenet till teologisk vetenskaplighet var skingradt vid högskolan»,-^ och som genom sitt arbete lade grunden till ett nytt skede med storartadt uppsving. Den lundensiska teologien förde under 1800-talets första tid en isolerad och skråmässig tillvaro under ledning af sådana teologer som domprosten Wåhlin, hvilkens fullkomligt
för den, om man blott vill det. Hr Biskopen skulle hafva barmhärtig- het med sina många vänner, om Hr Biskopen såge, huru mycket de lida däraf, att de icke tro Hr Biskopen hafva denna vilja.'» (R. till T. ^■Vu 1838.)
' Han var bror till den förut omtalade rektorn i Malmö G. R. Ahlman.
- Th. Q. 1 84 1, sid. 320 och 324.
■'' Art. M. E. Ahlman i Biografiskt lexikon.
12
ovetenskapliga teologi var l>emängd, »så förunderligt det än låter, med åtskilligt af frihetstidens ekonomiska idéer »^ - Hylander, som blandade upp sin ortodoxi med herrn- hutism; »mer än lofligt tillgifven den herrnhutiska riktningen» säger Cornelius- om honom och tillägger, sannolikt med tanke pä denna olofiiga tillgifvenhet : »saknade vetenskaplig håll- ning», ett omdöme, som i alla fall är säkert träffande — och vidare Eberstein, hvilken väl knappast haft någon större förtjänst än sin renlärighet;-' m. fl. Man rufvade lugnt på gamla skatter, helt obek\-mrad om, att grannfolket söder om Östersjön lefde midt uppe i en af de mest lysande perioder, som mänsklighetens andliga historia haft att uppvisa. Då kom Ahlman och satte lundateologien i kontakt med åt- skilligt af det bästa i tidens tankelif. Det var hos ingen mindre än Immanuel Kant, som han gått i skola. Aled Kants kritik som bakgrund intog Ahlman sedan en teologisk ståndpunkt, som närmast kan betecknas såsom »rationellt supranaturalistisk». »Förnuftets religionslära är ofullständig, och det bristande kan endast fyllas af kristendomen».*
Naturligtvis har det nära vänskapliga umgänget med en så kunnig och för sitt ämne så ovanligt intresserad teolog som Ahlman gifvit Reuterdahl många impulser och varit af ovärderlig betydelse för hans teologiska uppfostran. Vill man här söka efter något, som särskildt vunnit anklang hos lär- jungen, sa bör man väl i främsta rummet tänka pä Ahlmans sällsynt nobla, äkta vetenskapliga uppfattning med program- met »fred mellan olika tänkande teologer» i den meningen, att alla personliga utfall, allt fördömande och förkättrande, förmanande och bestraffande borde vara uteslutna från ve-
* Weibull, Lunds universitets historia I, sid. 324.
^ Cornelius, Svenska kyrkans historia efter reformationen II, sid. 164.
^ När E. hade gifvit ut en dogmatisk lärobok, skref Reuterdahl till Tegnér: »Ebersteins dogmatik har väl W. Biskopen sett? Le pauvre honteux!» Bref d. 18. dec. 1826.
* Ahlman, Theologiska skrifter sid. 349; Jmfr t. e\. Th. Q. 1828, h. 3 sid. 1 1 f., anm. — Tegnérs teologiska sympatier gingo i samma riktning som A.s.
lenskaplig diskussion och polemik och enchist rent sakliga synpunkter göra sig gällande.' Fa hafva. följt detta program med en sådan samvetsgrannhet som Reuterdahl. Afven hvad ställningen till samtidiga teologiska företeelser beträffar ha AhlmaiT och Reuterdahl sympatiserat i ganska mycket. Gemensam för båda är den med tiden allt mer till- tagande oviljan mot den spekulativa teologien.- Likaledes inta båda en kritisk-polemisk ställning till Schartaus efter- följare, den, som Reuterdahl sade, »metodistiska» riktningen i Sverige. »Jag tror» — .säger xA.hlman — »det vara ett våg- samt företag att uppställa en i detalj gående teori om de till människans bättring hörande förändringarna och om ordnin- gen af Guds Andes verkande genom Ordet»;'' och Reuterdahl är af alldeles samma mening.
Men i fråga om själfva den teologiska grunduppfatt- ningen stämde Reuterdahl icke öfverens med sm vän och lä- rare. Ty medan denne arbetade med frågeställningen hos den teologi, som lefde pä att kompromissa mellan det mänskliga förnuftet och den utifrån kommande uppenbarelsen, slöt han sig till en starkare, skaparen af en ny problemställning. Han trädde i förbindelse med den makt, som vid denna tid inne- bar det stora framsteget i teologiens värld. Ty detta fram- gick icke ur kompromissen mellan de olika intellektualistiska teorierna, utan ur Fr. Schleiermachers nya uppslag.
Utom Tegnér och Ahlman har det väl knappast varit nå- gon lunda-akademiker, som utöfvat något väsentligare in- flytande på Reuterdahl. Att detta icke varit fallet med nå- gon annan af teologiska fakultetens lärare än de som nämnts,
'- Th. Q. 1S28 III, sid. I — 17; jmfr särskildt A:s rec. öfver Berg- qvists afhandling * Förnuft och Uppenbarelse >'. Th. Q. 1S28 I, sid. 39—66 samt T. Q. 1830 I, sid. 24 ft".
* A. går härvid slutligen så långt, att han i en på gamla dagar utgifver skrift »om den så kallade spekulativa dogmatikens förhål- lande till den rena evangelistiska läran t, 1843, i strid med sin förut häf- dade vetenskapliga metod söker uppvisa irrlärighet och otrohet mot prästlöftetihos de hegelska dogmatikerna.
^ Ahlman, Theologiska skrifter sid. 133; ang. R. se kap. 2 och 5.
iörvanar just icke. Däremot förtjänar det mera uppmärk- samhet, att han tydhgen icke stått i någon närmare förbin- delse med den lundensiske präst, hvilken haft mäktigare och varaktigare inflytande än någon annan under i8oo-talet pä det kyrkligt-religiösa lifvet, speciellt i Sydsverige, och hvil- ken just vid denna tid verkade som bäst — Henrik Schartau. Längre fram omkring 1840 — uppträder Reuterdahl mot det metodistiskt-formalistiska draget hos dennes efterföljare till förmän för individualitetens och olikhetens rätt 1 det and- liga lifvet. Schartau själf har han emellertid värderat och aktat högt^ — denne var ju också i mycket höjd öfver efter- följarnes skef heter.
Det finnes emellertid ännu en samtida svensk, till hvil- ken Reuterdahl erkänner sig stå i stor tacksamhetsskuld — Erik Gustaf Geijer. Särskildt är det ett par af dennes
ungdomsafhandlingar, som han tillmäter stor betydelse för sin utveckling. Jag lämnar ordet åt Reuterdahl själf. I en an- mälan^ af Geijers 1842 utgifna »Valda smärre skrifter» skrif- ver han om den här omtryckta, första gången år 181 1 utgifna afhandhngen »Om sann och falsk upplysning»: »Det var denna afhandlmg, som för trettio år tillbaka väckte en stor del af den yngre svenska allmänhetens uppmärksamhet på inre och andiga ting. Den var i Sverige, ehuru kanske i något mindre mån, hvad Schleiermachers »Reden iiber die Religion» var i Tyskland. Bekantskapen med denna afhandling var för
' Torén skrifver; :Jag kan ej glömma, hvilken gärd af aktning han gaf Schartau i sina skrifter och äfven i förtroliga samtal.. Torén. min- nestal öfver Erkebiskopen, D. H. Reuterdahl vid prästmötet i Upsala den 18, 19, 20 juni 1873; prästmöteshandlingarna sid. 116. I R:s skrif- ter förekommer emellertid ytterst obetydligt om Schartau själf. I Sv. Kt. 1856 (sid. 20) sammanställer R. Nohrborg och Schartau, båda »i hög grad aktningsbjudande». R. uttrycker sig f. ö. här med en viss reser- vation: De »hafva, oaktadt den ensidighet, från hvilken de ej alldeles kunna frikännas, verkat utomordentligt godt». — I Th. Q. 1829 I, sid. 26, säger R.: hvem beundrar icke en Luthers, en Speners, en Schartaus outtömliga visdomsskatter? >
' St. Kr. Not. 1843, sid. 97—100.
15
mänga (såsom tOr rcl.) (jivergangspuiiklcn fr,in cU medvets- löst till ett mera medvetet och moget lif. » Skriften »Om histo- riens nytta» får samtidigt följande vitsord: »Den var för ref. den blixt, som tände det lilla lif för historisk vetenskap, som hos honom kan finnas». Geijers betydelse för Reuter- dahl har väl närmast vant den att väcka och ge initiativ; däremot har det egentligt originella i dennes sä småningom mognande filosofiska tänkande icke spelat rollen af någon led- stjärna för honom, oaktadt han i den ofvannämnda recensio- nen säger erkännande ord om »personlighetsprincipen» såsom obestridligen varande »den basis, på hvilken mänsklighetens största och härligaste byggnader hvila».
Den ledstjäj-na, efter hvilken Reuterdahl styrde sin vandring öfver de teologiska vidderna, lyste i söder. Hans egentlige lärofader var, såsom redan nämnts, F. Schleier- M.\CHER. Man har sagt, att inflytandet från honom »icke skönjes i hans tidigaste arbeten hka litet som det skönjes i det senaste»^. Det sista af dessa omdömen är oriktigt; äfven 1 de senaste skrifterna framskymtar understundom en Schleier- machersk grundval,- trots det att den byggnad, som uppföres pä denna, är väsentligt olik mästarens. Det första kan där- emot vara sant, blott man icke däraf drar den slutsatsen, att Reuterdahl icke varit påverkad af Schleiermacher, förr än han 1 och med startandet af quartalskriften framträder såsom dennes entusiastiske lärjunge. Ty om Schleiermacherska tan- kar icke egentligen spåras i ungdomsafhandlingania före 1828, har detta sin grund däri, att de här behandlade ämnena icke nödgade författaren att yttra sig i principiella teologiska frågor. Rörande tidpunkten, när Reuterdahl först
^ Sundberg, a. a. sid. 245.
"- Man jämföre t. e.\. Sv. Kt. 1856 sid. 12, om förhållandet mellan tro och lära, samt Protocoll och Handlingar rörande prästmötet i Upsala år 1865 sid. 72 f. om de olika kristna kyrkornas förhållande till hvar- andra. Torén har rätt, när han i sin förut citerade minnesteckning säger: »vi hafva ofta i R:s uppfattning af de största och viktigaste lifsfrågorna funnit tydliga reminiscenser af hans litterära ungdoms starkaste intryck». Torén, minnestal sid. 116.
i6
j^^ort Ijckantskap med Schlcicniitichcr, och när han i honom börjat se sitt teologiska ideal, lämna de af mig kända källorna dessvärre ingen bestämd uppgift ; sannolikt har emellertid både det ena och det andra skett ganska tidigt.
Såsom lärare vid det teologiska semina- riet tjänstgjorde Reuterdahl i fulla 13 år, till 1826, som docent och därefter som seminarieprefekt. Seminariedocen- turen betydde ingen förbättring för hans dåliga ekonomi ; den hade nämligen det felet att icke rendera sin mnehafvare någon som helst inkomst. Kort tid efter utnämningen synes också Reuterdahl ha umgåtts med planer på att lämna, aka- demien och försöka få sig en kondition 1 Stockholm. ^ Häraf vardt emellertid intet, han stannade troget 1 seminarii tjänst år efter år, fortfarande hänvisad till det gamla försörjnings- medlet, privatundervisning. Till den bekymmersamma eko- * nomiska situationen kom ännu ett. Det öfvervägande prak- tiska arbetet vid seminariet var icke sådant, att det i någon högre grad kunde intressera en begåfnmg med så utpräglad teoretisk vetenskaplig läggning som Reuterdahls — allrahelst som han under sitt arbete icke kunde underlåta att känna ett ständigt missnöje med, att det var så illa sörjdt för den teoretiskt teologiska prästbildningen. »Med seminariernas inrättning var» — säger han kort efter deras upphäf vande — »nästan intet hulpet. Dessa anstalter voro till sin natur blott praktiska, och om de också 1 praktiskt hänseende uträttade åtskilligt, sa blef detta dock utan något synnerligt inflytande på teologien såsom vetenskap.»- I quartalskriften klagar han 1828: »Universiteten hafva knappt mera någon del i prästerskapets teoretiskt-teologiska bildning.»
Man må emellertid ha hur ringa tankar som helst om värdet af en sådan ensidigt praktisk utbildning, och sä kraftigt man vill betona olämpligheten af att det praktiska lös- ryckes från dess nödvändiga grund och förutsättning, den
' Tegnér rekommenderade R. til! en informatorsplats. Bref till J. F. Lundblad 'Vs 181 8, tryckt i J. U. Band V, sid. 141 f. - Om det theol. Studium, sid. 104.
1/
teoretiska teologien, nekas kan emellertid icke, att något 1 alla fall blef vunnet genom de för öfrigt med rätta klandrade seminariernas inrättande. Förut hade det kunnat hända, »att mångfaldiga präster ordinerades, som vid intet universitet afhört en enda teologisk föreläsning eller afgifvit svar pä en enda teologisk fråga.»! Detta var åtminstone nu en omöjlighet. Och hvad Lund beträffar borgade nam- nen Ahlman, Reuterdahl, Bergquist och Thomandcr för, att de s. k. »seminariedrängarna» icke fingo lämna aka- demien utan att ha inhämtat åtskillig värdefull insikt för deras blifvande kall. Här må anföras några drag ur det lundensiska seminariets historia- för att visa, huru energiskt man där — utan tvifvel hufvudsakligen på Ahlmans och Reuterdahls initiativ — sträfvade att skaffa sig en så god arbetsordning som möjligt.
Instruktionen för seminarium föreskref såsom läroämnen homiletik, kateketik, ministerialia och kyrkolagfarenhet. De som anmälde sig till seminariekursen fingo undergå en för- beredande examen, omfattande dogmatiken;S elementer, he- breiska, grekiska samt ett svenskt uppsatsprof. Befriade från denna förberedande undersökning voro de, som tagit an- tingen filosofisk kandidatexamen eller examen inför teologiska fakulteten med allmänt approbatur. Den sist nämnda möjlig- heten var betänklig nog. Ty denna enkla examen kunde af- läggas vid femton års ålder, och det man då möjligen hade inhämtat, hade god tid att försvinna till det tjugonde året, dä man tidigast fick inskrifva sig vid seminarium. .Så små- ningom uppfann man visserligen ett sätt att tillsluta denna okunnighetens inkörsport, därigenom att en af teologiska fakultetens medlemmar tog sig för att aldrig utdela betyget approbatur i examen theologicum.'^ Men härmed var man ej
' Ibm. sid. 103.
- Jmfr angående denna R:s uppsats i Tli. Q. 1831 I\' sid. 1—42, »Seminarium i Lund, Historisk öfversigt med bilagor, samt Lunds Uni- versitetshistoria, Del II, sid. 100 ff.
■' Th. Q. 1831, IV, sid. 5.
i8
nöjd. Man kunde, säger Reuterdahl, ändå icke förekomma »okunniga eller åtminstone endast med ytliga kunskaper utrustade personers admitterande. Så länge lagen icke var modifecerad kunde knappast några andra än de allra råaste afvisas. »
En tid efter det Ahlman blifvit prefekt och Reuterdahl docent aflät seminariets styrelse en skrifvelse till K. Maj :t, föreslående tilläggsstadganden, som skulle skärpa fordrin- garna.^ Man önskade dels ett i allmänna ordalag affattadt påbud om, att seminariets direktor skulle »uppmuntra semi- nansterna att söka framsteg i de språk och vetenskaper, som icke hafva ett omedelbart inflytande på den prästerliga tjänstgöringen, men likväl höra till den allmänna odlingen», och dels en stadga om en filosofisk examen, som omfattade flera ämnen än den gamla inträdesexamen, och som hvarje seminanst, hvilken ej uppfyllde andra mera meriterande kvali- fikationer, skulle aflägga inför seminariets lärare, innan han kunde fä admitteras till dimissionsexamen. Den behand- ling, som vederfors detta förslag, har sitt intresse icke minst därför, att det visar, att man i Uppsala ej hyste samma nit för skärpta fordringar. Där tyckte man tydligen, att lunden- sarna varit ute i ogjordt väder. Seminariedirektorn ödmann förklarar i sitt utlåtande, att han alltid sökt fullgöra det som åsyftades med första punkten i den föreslagna stadgekom- pletteringen. Den andra punkten vill han däremot inte alls vara med om, det skulle då bli för mycket examinerande, domkapitlens rättigheter skulle trädas för nära, och seminarie- betygen skulle »blottställas för obehaget af en tvetydig tro- värdighet», om någon under tiden mellan examen och ordi- nationen skulle vårdslösa eller glömma sina kunskaper. På grund af dessa skäl anhöllo alla Uppsala-myndigheter, att ett eventuellt tillägg till instruktionen för seminariet i Lund icke måtte utsträckas till seminariet i Uppsala. Sedan Ahlman
^ Den 1 8 juli 1818. Kungl. Maj:ts svarsutlåtande finnes tryckt i Th. Q. 1831, IV, sid. 13 — 16. Citaten i min framställning om det lunden- iska förslagets öde äro hämtade ur detta aktstycke.
IQ
och seminariets styrelse i Lund ånyo fått yttra sig, kom slut- ligen ett kungligt bref af den i mars 1820, som visserligen icke ville utgöra något egentligt tillägg till den gamla in- struktionen, men dock pröfvade skäligt förklara, »det bör Direktor Semmarii såväl vid Universitetet i Lund som 1 Uppsala hafva noga uppseende öfver seminaristernas flit, äfven 1 anseende till de präststudier, som icke ingå i Präst- ämbetets utöfning». Men i I^und lät man sig icke afskräcka ciäraf, att detta bref blott till hälften gick de uttalade önsk- ningarna till mötes. Seminariestyrelsens senare tillgöranden vittna om, att den förstått tolka den i allmänna ordalag af- fattade skrifvelsen på ett sätt, som förvånande nära öf- verensstämde med det ursprungliga vidlyftiga förslaget. »Man blef», säger Reuterdahli, »berättigad till fordringar icke blott pä de ingående seminaristerna, utan ock på dem, som deltaga i öfningarna».^ Och följden blef först en in- trädesexamen, betydligt mera omfattande än den förut van- liga. Förutom livad som fordrats i denna anställde man nu förhör i latin, profan-grekiska, historia, geografi, matematik, logik och tyska samt biblisk historia och kyrkohistoria. Därjämte fastställdes den föreslagna examen före seminarie- kursens afslutande. »På det att de för inträdet förvärfvade kunskaperna icke under Seminarietiden skulle bortdunsta, anställdes liknande men något strängare prof vid utgåendet. »^ Resultatet af dessa förändringar beskrifver Reuterdalil så : »det var numera icke sällsynt, hvarken att en stor del, till och med större delen af dem, som önskade ingå, tillbakavistes, eller att många af dem som ingått kvarhöllos hela år i stället för terminer.»- Så grundlades redan under seminariets till-
' Th. Q. 1 83 1, IV, sid. 6.
- Th. Q. 1831, IV, sid. 7. — Teol. fak. i Lund säger i ett utlåtande från 1830: »vid härvarande Seminarium hafva tid efter annan fordring- arna för att blifva godkänd blifvit äfven i de profana kunskapsarterna så betydligen uppstegrade, att de icke kunna sägas vara märkUgen mindre än för en vanlig filologie kandidatexamen» ; biskop Faxe vitsordar samma år, att en förändring till det bättre ägt rum efter förändringarna 1S20. Th. Q. 1831, IV, sid. 19 och 27.
varo det r)-kte för sträng-het och orimliga fordringar, som under den följande tiden gaf anledning till hvarjehanda kla- gomål öfver lundateologerna.^
Men seminariets lärare själfva hade icke alltför höga tankar om hvad de lyckades uträtta genom sitt arbete. I den redan flera gånger citerade nekrologen öfver seminariet, sknfven, för att tala med Sundberg, »utan tecken till be- klagande af dödsfallet », säger den afgående prefekten : »sä m}'cket tro vi oss kunna säga, att månget homiletiskt vanvett blifvit undanröjdt, mången dogmatisk sanning blifvit icke blott inpräglad, utan ock på det sätt framställd, att den åter för andra kunnat utvecklas och användas, och mången oskicklighet på den ecklesiastiska ämbetsmannavägen och i k)'rkans tjänst blifvit förekommen. Har utom allt detta, som nästan endast är negativt, äfven nägot positivt blifvit ut- rättadt, sä är det så mycket bättre. Däröfver må försam- lingen döma... Hvad däremot seminarium icke kan till- ägna gig, är att hafva utbredt några djupa och fullständiga teologiska kunskaper; men detta, så angeläget det ock måtte vara, låg icke i dess ändamål och kunde icke verkställas utan en fullkomlig förändring af dess inrättning. Att det icke gjort hvad det icke kunnat och icke fått göra, kan omöjligen lända det till förebråelse».- Alen de män, som haft ledningen vid det lundensiska seminariet, äro, såsom det föregående torde ha visat, icke i behof af någon apologi. Till deras ära måste sägas, att de varit outtröttliga i sin sträfvan att af en föga lyckad inrättning göra det bästa möjliga, och att de härvid tänkt på ingenting mindre än att bespara sig själfva arbete. I denna berömmelse har Reuterdahl stor del. Han inskränkte sig icke till att blott följa instruktionens bokstaf. I ett år 1826 utfärdadt tjänstgöringsbetyg ger Ahlman ho- nom det vitsordet, att han »med utmärkt skicklighet och med största noggrannhet förrättat alla till Seminani Docenturen hörande göromäl, såsom offentliga föreläsningar, prediknin-
1 Jmfr Th. Q. 1836, sid. 170. - Th. Q. 1831, IV, sid. 7 f.
21
gars rättande in. m.», samt att »han därjämte sträckt sitt verksamma nit att såsom Semiiiani lärare gagna mycket utöfver fordringarna i Kongl. Instructionen, hitmtills utan all vedergällnmg för använd tid och möda.»^
Uen praktiskt teologiska undervisning, som skulle utgöra universitetets egentliga uppgift, delades mellan dess fyra lärare så, att direktorn skulle ha Icdnmgen af det hela, prefekten undervisa i kyrkolagfarenhet och liturgik, adjunkten i kate- ketik samt docenten i exegetikens elementer och leda de de- klamatoriska öfnmgarna. I öfverensstämmelse därmed har Reuterdahl under aren 1818 — 1826 hållit offentliga föreläs- ningar i exegetik- och, sedan han blifvit prefekt, i kyrkolag- farenhet och åtminstone någon tid också i liturgik.'^ Dessutom har han deltagit i den sedan 1820 utvidgade förberedande undervisningen och därvid examinerat i ett flertal ämnen, hvilka växlat under de olika åren.
Trots skolmästaresysslan vid prästbildningsanstalten och den tidsödande privatundervisningen hann scmmarie-docen- ten Reuterdahl publicera en hel del smärre v e t e n s k a p- liga af handlingar — den kortaste var 18, den längsta 88 sidor — af hvilka somliga utan tvifvel kostat honom icke ringa arbete. Den närmaste anledningen till tillkomsten af dessa afhandlingar, hvilka på ett undantag när äro skrifna pä latin, har varit att meritera författaren till eftersträfvade värdigheter eller befattningar, dels inom teologiska och dels mom filosofiska fakulteterna. Först skref han om »Dog-
^ Betyget är utfärdadt den 10 okt. 1826 och finnes, skrifvet med Ahlmans stil, infördt i Anteckniny^ar rörande Seminarium i Lund bör- jade år 1 82 1.
"^ 181 8 — 19 föreläste han evangelierna, 18 19 — 20 I'auli mindre bref från Filipperbrefvet, 1820—21 Johannes evangelium och epistlar, 1S21 -—22 Matteus, Markus och Lukas, 1822—23 Matteus, Markus och Lu- kas (fortsättning), 1823 — 24 Apostlagärningarna, 1824 — 25 de katolska brefven, 1825—26 Korintierbrefven. — De deklamatoriska öfningarna om- talas i föreläsningskatalogerna blott åren 18 18 — 1820.
^ De liturgiska föreläsningarna omtalas blott i föreläsningskatalogen för 1826 — 27.
22
inata Pauli Apostoli» för candidatura theologiae, och för- svarade sin dissertation under presidium af Ahlman, »respondens från nedre katedren» den i8 dec. 1820.^ Året därpå utgafs och försvarades 1 filosofiska fakulteten en af- handling med titel: »Sacri Hebraeoruni codicis loci, qui gen- tium Arabicum mentionem faciunt, in examen vocati», på grund af hvilken Reuterdahl uppfördes på andra förslags- rummet till en ledig Linguarum Orientalium adjunktur. Denna gafs emellertid åt Ach. Kahl, och Reuterdahls nästa specimen frän 1823 »Observationes criticae 111 priora duo evan- gelii Lucae capita» faller åter under teologiska fakultetens domvärjo. Denna belönade hans teologiska förtjänster med att följande år utnämna honom till e. o. adjunkt i fakulteten, en värdighet, som visserligen icke medförde någon lön men däremot anvisning på kommande befordran.
Vid denna tid lockades Reuterdahl af den lediga pro- fessuren i österländska språk, och för att styrka sm kompetens till densamma utgaf han 1824 samtidigt tvänne afhandlingar i semitisk religionshistoria. Den ena skrefs på svenska och handlade om »Profeterna, sådana de i Gamla Testamentet och Alkoran föreställas», den andra hette »Ad sacri Hebrae- orum Codicis et Alcorani locos, qui de consecratione Pro- phetarum agunt, commentationes», och grundade sig till en del på den nyssnämnda svenska undersökningen. Lyckan var denna gång den svenska teologien huld. Reuterdahl gick • miste om platsen och bevarades åt teologien.- — Nästa alster
^ Teol. Fak. gaf honom det betyget satt han med lärdom författat och med heder försvarat» sin afhandHng, »hvilket med stöd af Författ- ningen svarar mot vitsordet Laudatur^. Fak:s prot. den 19 Dec. 1820.
- Angående denna befordringsfråga skref Thomander till sin vän Dahlgren i ett bref dateradt allhelgonadag 1823: »Till Norbergs efter- trädare lär vara ämnad en Bolmeen, — denne fick mycket riktigt plat- sen — 3Som kan knappt en glosa orientalia. Hans medtätlare, en Reu- terdahl, den ende orientalist vid akademien, redan en gång orättvisligen förbigången, blir det väl åter. Denne Reuterdahl den bästa Lundensis med en skön själ, godt hufvud och ovanliga kunskaper, är min bästa bekantskap där». Tryckt i Ahnfelt, >Tankar och löjen», sid. 7.
23
af hans vetenskapliga flit var en liten skrift om »Doctrinae biblicae de Spiritu Sancto lineamenta», som kom till i och för präst- och pastoralexamen och försvarades den 17 dec. 1825; följande dag blef Reuterdahl prästvigd.
En utsikt till befordran i teologiska fakulteten yppade sig genom den obetydlige teol. adjunkten Hallenborgs bort- gång hösten 1825. Ett par drag ur detta ärendes behand- ling må anföras såsom karakteristiska för dåtida akademiska befordringsförhållanden. Till platsen anmälde sig Reuter- dahl och jämte honom sju andra. Fakulteten beslöt 17 okt. 1825, att samtliga sökandena skulle aflägga disputationsprof^ och föreslog några dagar senare ämnen, hvilka på sedvanligt sätt utlottades. Det ämne, som Reuterdahl fick på sin lott, var: De fontibus historiae ecclesiasticae Eusebianae; följande vår hade han sin afhandling härom färdig och försvarade den den ig maj. Den 30 juni 1826 uppsatte fakulteten för- slag. x'\hlman ägnar härvid de aflagda specimina en om- sorgsfull granskning, upptagande icke mindre än 22 sidor 1 protokollet och resulterande däri, att Reuterdahls och semi- narieadjunkten Bergquists sättas främst. Den enda egentliga anmärkning, som göres mot Reuterdahl, är, »att det någon gång — — varit angenämt om författaren något mer ut- vecklat sin mening»; men, tillägger Ahlman urskuldande, »det kan icke billigtvis fordras eller väntas, att ett akademiskt specimen skall vara en bok». På förslaget uppställde han Bergqvist, Kahl och Reuterdahl 1 nu nämnd ordning, hvar- vid han till förklaring af förslagsordningen hänvisade på en förordning frän 1800, enligt hvilken rummen borde sättas endast efter tjänsteår. Ahlmans votum blef också fakultetens beslut.- Bergqvist erhöll adjunkturen, men samtidigt fick äfven Reuterdahl befordran; han utnämndes i december 1826 till seminarieprefekt och prebendepastor 1 Kjerrstorps och
^ Teol. fak:s protocoll 17 okt. 1825.
* Teol. fak:s prot. 30 juni 1826 Wåhlin instämde, sin vana trogen med Ahlman, den tredje ledamoten af fak. Hylander ville utesluta R. från förslaget.
24
Glostorps församlingar. Därmed blcf ändtligen hans ekono- miska situation någorlunda god.^
De nu omtalade afhandlmgarna vittna först och främst om, huru omfattande Reuterdahls studier varit, och huru väl bevandrad han redan nu var pä skilda vetenskapsområden, arabisk religionshistoria, gamla och nya testamentets exegetik och kyrkohistoria. -
Gällde det en undersökning af hvad Reuterdahl uträttat med sma historiska arbeten i jämförelse med vetenskapens dåvarande ståndpunkt, så skulle det ha sitt stora intresse att underställa dessa afhandlmgar en grundlig granskning, ^len angående det ämne, som här är i fråga, uppsökandet och klargörandet af författarens teologiska åskådning, ha de, ledsamt nog, icke mycket att säga. Det följer naturligtvis icks — åtminstone icke genomgående — af de behandlade ämnenas historiska art, att så är. Det sätt, på h vilket t. ex. en kyrkohistoriker bedömer de skildrade företeelserna, läm- nar ju ofta nog så goda upplysningar, som man någonsin kan önska, rörande författarens teologiska upp- fattning och ståndpunkt. Men Reuterdahl sparar så vidt möjligt pä sådana upplysningar. Redan i dessa historiska ungdomsskrifter kan man iakttaga, hvad som sedan visar sig vara karakteristiskt för hela hans omfattande historiska skrift-
I
I
* R. hade vid denna tid också planer på en ledig professur i hi- storia. Några dagar efter sin utnämning till prefekt skrifver han till Tegnér och omtalar denna samt fortsätter: -Därför låter jag dock icke Historien fara, om jag kan få henne — och duger till hennes man. Jag fruktar nog, att af äktenskapet blir hvarken ägg eller ungar». Bref till Tegnér 8 dec. 1826. — Historiarum professor blef E. S. Bring.
* Hans vän Thomander skref härom i ett bref till Dahlgren d. 17 juli 1825, hvari han ber denne i Stockholm arbeta för Reuterdahls be- fordran* till teol. adjunkt: »Han har ganska ovanliga kunskaper. Sin hebräiska kode.x känner han på fingrarna; koran och annan arabisk lit- teratur, något syriska, hela grekiska litteraturen, den romerska och mo- derna, teologi och kyrkohistoria mer än till den teologiska graden inne- fattar en lärdom, som utom honom väl få besitta af våra universitetslä- rare». Tryckt i Tankar och löjen, sid. 44.
25
ställarverksaiiihct. Hans princip är — - för att begagna hans egna ord — att endast och allenast »låta sakerna tala» »utan absolutions- eller condeninations-utslag». lian har en full- komlig skräck för allt, som möjligen kan häntyda pä parti- tagande: »man må så mycket man vill afvisa och förlöjliga den pä historiken gjorda fcrdran, att han skall vara parti- lös, att han skall vara herre öfver sina tycken, sträfvar han icke till denna partilöshet, gör han det icke för sig till grundsats att äfven mot sina tycken finna sanning och rätt, så blifver han en slät historiker».^ Det är svårt att kunna gå längre i tillämpandet af denna för all historia sä nödvändiga grundsats om opartiskhet, än Reuterdahl gjort. Men det torde icke vara att gä hans rättmätiga kyrkohisto- riska ära för nära, om man säger, att han understundom icke gjort en sådan skillnad, som önskvärdt varit, mellan döma och bedöma ; förskräckelsen att fälla domar blir till en ofta märkbar svårighet att fälla bestämda omdömen, den per- sonliga uppfattningen och värdesättningen af det som varit glider undan. Man förstår, att Reuterdahls historieforskning har sin styrka i den yttre kritiken, i källskriftsgranskningen, o. dyi., icke i förmågan att se de stora sammanhangen, upp- söka utvecklingens hemliga trådar. Alltnog, af det sagda är tydligt, att själfva arten af hans historiska författarskap är sådan, att detta lämnar ringa besked om hans teologiska åskådning och ståndpunkt.
Hvad som nu emellertid utmärker de omförmälda ung- domsskrifterna, om de betraktas från nu nämnda synpunkt, är den fläkt af en äkta vetenskaplig ande, som sväfvar öfver dem. Redan här framträder Reuterdahls kritiska noggrann- het, parad med en viss oförskräckthet, som icke låter sig bekomma, om händelsevis kritikens resultat skulle råka i strid med traditionella meningar. Af de tre enbart exegetiska afhandlingarna torde den cm de två första kapitlen i Lukas- evangeliet böra sättas i främsta rummet. Skriften om Pauli dogmer utgör helt enkelt en systematisk gruppering af hit-
' St. Kr. Not. 1841, sid. 57.
26
hörande bibelställen, anordnade efter det trnntanska schemat. Med mera utförlighet ha grunddragen af bibelns lära om den helige Ande behandlats. Här framletas och granskas gamla och nya testamentets samt äfven apokryhska skrifters uttalanden om anden från synpunkten af att söka åstad- komma en utredning af ursprunget till dogmen om den helige Ande, och därmed ett bidrag till dogmhistorien, om hvilken vetenskaps vikt och värde Reuterdahl är lifligt öfvertygad. »Dä äfven vi önska draga vårt strå till stacken för detta arbete (det dogmhistoriska), ha vi utvalt dogmen om den helige Ande, hvilken är oss synnerligen kär och dyrbar. Vi hafva redan sammanfört icke så litet till dess historia, men nu vilja vi blott framställa begynnelsen, d. v. s. dogmens bibliska ursprung. Ty vi kunna icke öfverensstämma med de dogmhistorici, som vilja hafva den bibliska läran afskild från sin historia och hänförd till någon biblisk teologi. 1 den heliga skrift finna vi dogmernas källa, och från denna källa tänka vi taga fram deras begynnelse.»^ Granskningen af bibelställena visar »dogmens enklare bibliska begynnelse», som sedan »öfvergår till en mera sammansatt gestalt».
Den omsorgsfullt gjorda undersökningen af Lukas- evangeliets första kapitel kommer, »utan att bero af andras omdömen»,- till det resultatet, att de ursprungligen skrifvits pä hebreiska, och att denna källskrift sedan öfversatts till grekiska, sannolikt af Lukas själf. Ett stöd för denna hypotes finner Reuterdahl bl. a. däri, att en äteröfversättning till hebreiska icke vållar någon svårighet, hvilket han visar ge- nom att själf verkställa en sådan. Affattningstiden be- stämmes till kort efter Jesu död ; det råder en fast och orubbad, icke den senare tidens ängsliga och otåliga väntan på Messias' återkomst, allt andas ännu gladt lugn. Hvad den historiska trovärdigheten beträffar, fastslår Reuterdahl, att om berättel- serna icke hvilade på historisk grund, hela den kristna histo- riens begynnelse skulle ryckas sönder ; icke heller skulle de
^ DoctriniE biblicie, sid. 4.
' R. beklagar, att han icke fått se Schleiemachers hithörande arbete.
27
första kristna lia kunnat hvila vid ren dikt. »Därför måste vi gifva dem en historisk grund.» Däremot vill han försiktigtvis icke yttra sig om berättelsernas detaljer: »att hafva gifvit dem en sådan historisk grund är tillräckligt. Vi gä icke längre, och icke spörja vi ängsligt och lätt utsatta för misstag om dess särskilda historiska momenter.^ Såsom det icke är historiens art att, så att säga, framställa ben- byggnaden, utan såsom den hellre må visa oss fullständiga bilder, lefvande och friska, så skola ej heller kritici taga bort sådana bilder från historien och granska dem med sin disse- kerande knif, så att lifvet alldeles försvinner. »^ Reuterdahl framhåller vidare, att det icke är tillräckligt att hänvisa på faktiska händelser såsom berättelsernas grund ; dessas genesis måste också förstås ur hebreernas sätt att uppfatta och fram- ställa, samt ur den fromme berättarens innerliga vördnad för Jesus. »Så har, om jag ej misstar mig, detta märkliga doku- ment från den äldsta kristendomen sprungit fram ur histo- riska fakta, hebreernas heliga gåfvor och någon kristens fromma sinne. »■^
I de båda afhandlingarne frän 1824 om profeterna har Reuterdahl gjort ströftåg ut på den utombibliska religions- historiens område, han har därvid velat försöka »att gifva något begrepp om den alldeles icke bearbetade och hos oss nästan okända koranen ».^ Den latinska dissertationen talar om Moses', Jonas', Elisas, Jesaias, Jeremias och Hesekiels invigningar och jämför därmed Muhammeds, hvarvid Reu- terdahl finner, att Muhammed öst ur bibliska källor, särdeles ur Hesekiel och Apokalypsen.^ Den svenska paralell-af- handlingen gör en mera omfattande jämförelse mellan pro-
' Detta ställe finnes öfversatt af Sundberg, a. a. sid. 241, hans öf- veisättning gör emellertid icke rättvisa åt originalets försiktiga uttrycks- sätt.
"■ Observationes criticit, sid. 9.
' Ibm sid. II.
* Profeterna, sådana de etc, inledningen.
* Ad sacri Hebraeorum Codicis etc, sid. 48.
28
fetismcn i gamla testamentet och koran. Det sätt, pä hvilkct härvid jämförelsen mellan dessa bada religionsurkunder ut- föres, visar Reuterdahls historiska blick och griper verkligen fatt 1 en central åtskillnad. Hufvudtanken är : gamla testa- mentet har vuxit upp jämsides med hebreernas religiösa lif och är en lefvande bild af ett helt folkslag, under det att däremot koran är »en produkt af ett enda sinne», skrifven för att vara en kanon, en regula fidei. Jag citerar några rader ur Reuter- dahls framställning : »Allt efter som Hebreernas lif utvecklade sig, utvecklade sig ock därur och därjämte deras heliga Co- dex, och därför kunde denna afspegla detta lif i all dess mångfald och olikhet, i alla skiftningar och förvandlingar, 1 alla yttre och inre omväxlingar. Så lika, så enahanda som bokens Ande är, så ombytande äro de gestalter, hvilka den låter framträda, de bildningar, hvilka den framställer. — — Ja, såsom himlen är denna Codex ett palats med mänga bo- ningar, och 1 hvarje bor en Engel, och den Engel vi mest älska kunna vi där uppsöka. Långt ifrån sådan är beskaf- fenheten af Arabernas Alkoran. Den är visst också ett pa- lats, stort och prunkande, men endast utgörande en enda en- formig boning, väl försedd med många zirater, men alla hvarandra i det närmaste lika. — — Den öppnar icke för oss skapelsens vida, omätliga, aldrig genomskådade rymder; den öppnar allenast en enda stor, men oförändrad utsikt till Allah, och en annan förskräckande, själ och sinne genom- skärande, till hans fiende i afgrunden.w^
Den mest observerade och väl äfven mest betydande af Reuterdahls nu omtalade afhandlingar är den sista af dem, hans undersökning om källorna till Eusebii kyrkohistoria, där han i anslutning till Eusebii rubriker bok för bok rannsakar dennes sagesman med en kritisk grundlighet, som tillvunnit sig mycket erkännande.- På någon närmare redogörelse för
* Profeterna sådana de etc, sid. 6i ff.
' Så t. e,\. berömmer den förnäma tyska tidskriften Theologische Studien und Kritiken arbetet för dess »flitiga och kritiska studium af patristiken). Theol. Stud. u. Krit. 1828. sid. 89S.
29
arbetet inlåter jag mig ej, då det ju alls icke ingår i afhand- hngfns plan att redogöra för och granska resultaten af Reuterdahls k)'rkohistoriska arbeten.
Ar 1828 betecknar en vändpunkt 1 Reuter- dahls verksamhet såsom teolog- Dittills hade han nöjt sig med att slcrifva akademiska specimina, alla så när som ett på latin, och hans teologiska arbete hade endast rört vetenskapliga specialundersökningar. Nu fram- träder han för den stora allmänheten, begynnande en verksam- het, som åsyftar ingenting mindre än en verklig pånytt- födelse af fäderneslandets teologi. Hans mål var att väcka upp denna från sömnaktighet och trött isolering, han ville förmå den att taga kännedom om, huru det på andra håll arbetades i de teologiska verkstäderna, och att själf efter måttet af sina krafter på allvar deltaga 1 detta arbete. Det ginge ej an för teologien att blifva efter i det allmänna ve- tenskapliga framåtskridandet, om den öfverhufvud ville lefva. »Det är», så Ijödo hans varningsrop, »väl också för teologien både det rättaste och det klokaste, att icke blifva efter sin tid. Det rättaste, ty förmår han det icke och förmår hans vetande det icke, så må detta försvinna : hvad som ej för- tjänar att lefva, må dö. Och det är det klokaste, ty om det ock genom begagnandet af särskildta omständigheter till en tid kan lyckas honom att inhägna och freda sin murkna plantering, så skall en gång en storm komma, som endast respekterar det lef vande, och dä skola de torra stammarne falla mera föraktligt, än om de genast vid sin börjande död af agaren blifvit uppgifna. »^ Frimodigt och med en hänförelse, som söker sin like och förtjänar vår beundran, samt en energi, som icke slappades, ställde han under en lång följd af är sina krafter i detta programs tjänst, fast öfvert}-gad om att därmed tjäna ett högt och viktigt mål.
Det var genom startandet af Theologisk Quartalsl-crift, som det rådande lugnet på detta sätt stördes. Härvid skola visserligen icke de män bortskymmas, som stodo vid Reuter-
' Th. Q. 1828, II, sid. 27.
30
dahls sida i arbetet : M. E. Ahlman, han som skjutit den första breschen i lunda-teolog^iens förskansnmgar, och som nu lät den förnämsta delen af sitt icke omfångs- men inne- hållsrika författarskap inflyta i quartalskriften, samt J. H. Thomander, Reuterdahls medredaktör under tio år, och trots en i hög grad olika läggning och olika åsikter i mycket, icke minst i teologien (där Thomander allt ifrån början intog en betydligt konservativare ståndpunkt än Reuterdahl) dennes nära vän och vapenbroder i många år.^ Thomanders flesta och värdefullaste bidrag föllo inom den praktiska teologiens område — här förtjänar framför allt hans homiletiska recen- sioner att omnämnas — , men äfven ät andra discipliner ägnade han sin uppmärksamhet ; särskildt intresserade honom den kristologiska frågan. Öfverallt i hans författarskap framträder den fart och dristighet och den briljanta stilistiska förmåga, som utmärkte hans geniala, något oroliga begåf- ning. Ahlman skref i teologiska principfrågor och systema- tisk teologi, sakligt, lidelsefritt, anspråkslöst och botten- ärligt med en gemytlig torrhumoristisk blink i ögat. Men själf var Reuterdahl den ledande själen i företaget och den, som mer än någon annan påtryckte tidskriften sin prägel, uppträdande som författare i de flesta teologiska discipliner. På honom hvilade den t)mgsta arbetsbördan- Några siffror äro belysande. Under det att . Thomander under quartal- skriftens första femårsperiod 1828 — 32 skrifvit omkring 500 och Ahlman inemot 200 sidor, kommer Reuterdahl upp till omkring 800. Sedan tidskriften, efter att ha legat nere under tre år, återupptagits 1836, blir differensen mellan de båda
' Vänskapen var redan gammal, då Thomander i januari 1827 utnämdes till R:s efterträdare såsom seminariedocent. Redan före quar- talskriftens tillkomst hade de båda vännerna umgåtts med planer på lit- terärt samarbete; 1826 var det deras mening att tillsammans åstadkom ma en bibelöfversättning. Thomander skrifver härom till Dahlgren d 23 april 1826 (tryckt i Tankar och löjen sid. 56 f.), och R. omtalar sa ken i ett bref till Tegnér i okt. 1826. — Angående planen på upprat tandet af en större allmän litterär tidskrift i Lund se K. H. Å. 1905 sid. 166 f.
31
redaktörernas arbete under femårsperioden 1836 — 40 ännu större: Thomander skref ej mer an knappa 150 sidor, Reu- terdahl omkring 800. Under de senare åren af denna fem- årsperiod s)'nes det hela ha skötts nästan uteskitande af Reuterdahl.i
Theologisk Ouartalskrift började med höga vetenskap- Hga vyer och svek dem icke. Något sådant som att utesluta en författare för misshagliga åsikters skull kom icke i fråga. Forskningens frihet upprätthölls som oeftergiflig grundsats. Det prospekt, som medföljde första årgångens första häfte, proklamerar: »med aldrig så litet begrepp om vetenskaplig- het inser man lätteligen, att den rått väl kan bestå med olika åsikter hos dem, som på densamma göra anspråk. Det vore således obehörigt, att af hvarje vetenskapsman fordra ena- handa åsikter och endast admittera sådana, som äro i öfver- ensstämmelse med ens egna. Till denna obehörighet vilja vi icke göra oss skyldiga ; vi hålla icke vårt repertorium stängdt för meningar, som skilja sig från våra.» Och i an- mälan till andra årgången heter det : »Redaktörerna själfva tanka på långt när icke lika 1 allt och skulle å ömse sidor icke heller vilja det. De äro således långt ifrån att hos' andra fordra eller ens önska en för all forskning och all sannings lif så föga båtande likstämmighet. Kyrkan känner kätterier, men icke vetenskapen.» .Sådan var och förblef den ledande tonen i tidskriften.
Den betydelse, som denna haft, måste uppskattas mycket högt. Den slog upp fönstren pä vid gafvel, så att den friska luften fritt kunde spela in i de instängda lokalerna. Det öf- verflödar på vittnesbörd af samtida eller den följande genera- tionens män om den roll, som quartalsknften verkligen spe-
' I ett bref till Molbech från hösten 1840 skref R: »Jag beger Quartalskriften. Den öfvertages af två unga raska teologer (Melin och Bring), som säkert komma att draga lasset mycket bättre än jag (Tho- mander har icke på lång tid därvid lagt ett finger).» Tryckt i K. H. Å. 1905, sid. 188. — Under quartalskriftens båda sista år 1841—42 voro H. M. Melin och E. G. Brin^i' dess redaktörer.
32
lat.i Vill man jämföra de båda femårsperioderna, sä bör otvifvelaktigt företrädet gifvas åt den första- Det är ju också naturligt, att den första stormlöpningen skulle ske med större ifver och bära en friskare prägel. Originalartiklarna från denna tid voro också i regeln mera betydande, centrala teolo- giska frågor behandlades oftare, recensionsafdelningen var rikhaltigare. Dock förtjänar icke den senare perioden att ställas för mycket i skuggan. Det är icke någon öfverdrift att säga, att Theologisk Quartalskrift under alla sina år, om man ser till det teologiska värdet, vant sina föregångare, samtida, och äfven en mycket stor del af hvad som senare presterats i svensk töologisk journalistik afgjordt öfverlägsen. Det skede af Reuterdahls teologiska verksamhet, som tar sm början med hans mera offentliga framträdande i quartalskriften 1828, finner en lämplig afslutningspunkt, om-
' Några exempel må anföras: Jmfr Sundberg, a. a. sid. 245; Gen berg, a. a. sid. 229; han säger, att den »under loppet af många år blef en banbrytare för nya och vidgade åsikter»; Ahnfelts studentminnen, sid. 161 f ; Ljunggren skrifver i minnesteckningen öfver Thomander, Sv. Ak:s Handl., del 41 sid. 22: »det är bekant huru lifvande och väckande denna tidskrift verkade, huru den kan sägas hafva lagt grunden till ett djupare studium af teologien i vårt fädernesland». S. Cavallin säger i Lunds stifts herdaminne I, sid. 243: »Genom sin frisinnade ande väckte quartalskriften förskräckelse och opposition på flera håll. Otvifvelaktigt var den den bästa tidskrift, som utkommit i Sverige. — Biskop Flens- burg sade sig genom quartalskriften först ha fått föreställning om hvad teologi är; se Otto Ahnfelt, Ur mina minnen, sid. 35. — Äfven ett ut" ländskt vederhäftigt vittne må höras: Theologische Studien und Kriti- ken, 1830, sid. 945 fF. berömmer i en recension öfver Sveriges teologiska litteratur quartalskriften såsom -die wichtigste Erscheinung nach dem Werthe der darin enthaltenen Beiträge sowohl, als nach dem zu erwar- tenden Einflusse auf den Geist und die Richtung der wissenschaftlichen Theologie». Af medarbetarne får R. mesta berömmet: »Bei weitem je- doch gebiihrt der erste Platz den Beiträgen des D:r Reuterdahl, die ganz geeignet sind als leuchtendes Vorbild die Richtung eines wahrhaft wissenschaftlichen Strebens zugleich auzuzeigen und zu empfehlen». Därjämte uppskattas Ahlman synnerligen högt. — Ar 1838 skrifver sam- ma tyska tidskrift (sid. 1220), att quartalskriften är »ein wiirdiges Organ freien Wissenschaft und des kirchlichen Geistes».
kring- är 1844. Dessa båda årtal innesluta hans verksammaste tid 1 teologiens tjänst, .sexton år af oafbruten och målmed- veten kamp för en vetenskaplig teologi 1 Sverige. Det kan måhända synas egendomligt att sätta som slutgräns just det år, då han ändtligen efter 25 års akademisk tjänstgöring 48 år gammal utnämndes till ordinarie professor, helst som han JU ännu omkring 8 år tillhör universitetet- Vid första påseende tyckes det naturligare att låta hans egentliga teolo- giska tid sluta med utnämningen till statsråd 1852. Dock har den gjorda indelningen sina goda skäl. Ty i själfva verket var han redan fullt upptagen af praktiska värf långt före sitt inträde i konseljen. Alltifrån åren 1844 — 45 har vetenskapen måst vika för statens och kyrkans tjänst. Till dess var han framför allt teolog, härefter blef han öfver- vägande kyrkoman och politiker. Intresset för teologisk forskning släpptes visserhgen aldrig, och det är endast för- vånansvärdt, huru han kunnat lyckas rädda så mycken tid, som han verkligen gjort, åt sin kära teologi och öfverlupen af ämbetsgöromål kunnat ända in i sena ålderns dagar bygga vidare på sin monumentala byggnad, svenska kyrkans historia. Men skillnaden är i alla fall stor mellan den tid, då Reuter- dahl jämförelsevis ostörd kunde ägna sig åt teologien, for- skande 1 de flesta af dennas grenar och utvecklande en om- fattande sknftställarverksamhet, och hans senare af stats- och kyrkogöromål upptagna år, då teologien icke längre kunde få vara hufvudsak, och då de stunder, som möjligen kunde sparas åt vetenskapen, togos i anspråk för fullföljandet af hans stora kyrkohistoriska arbete. De tilldragelser, som åstadkommo nu omtalade förändringar i Reuterdahls lif, voro i första hand hans val till riksdagsman 1844^ och därjämte utnämningen till domprost följande år. Reuterdahl var allt- för stor fosterlandsvän och alltför politiskt intresserad för att icke taga riksdagsmannakallet på allvar; han blef redan från början en verksam deltagare 1 det politiska lif\et, och kräf-
■ Rcterdahl valdes till representant för Lunds stifts prästerskap 17 juni 1844 med högre röstetal än någon af de på samma gång valde.
Aulén, Reutfrdahl. 3
34
vande uppdrag anförtroddes gärna åt honom, »helst som det statsmannaanseende han förvärfvade snart stod uti ett friskt stigande».' Domprostsysslan äter förde med sig, att prak- tiskt kyrkliga och kommunala bestyr i långt högre grad än förut varit fallet inkräktade på den tid, som annars skulle hört vetenskapen till.
Reuterdahl har också själf känt och uttalat, att han vid denna tid stode vid en skiljoväg. I dessa uttalanden ser man, att det var med allt annat än glädje han slog in på den nya vägen. I vetenskapens värld var hans rätta hem- vist; (ingenstädes trifdes han som bland sina böcker. Sverige har väl haft få män, som varit så entusiastiska för v^eten- skap och vetenskapligt arbete som han. Endast en stark plikt- känsla förmådde honom att lämna studerkammarens lugna arbete för det praktiska lifvets strider. Jag anför ett par utdrag ur bref till Molbech, hvilka förträffligt belysa Reuter- dahls sinnesstämning och tänkesätt i denna sak. Han be- rättar, att han blifvit påtänkt till riksdagsman, och fortsätter : »Gör jag afseende på min enskilda lefnad, så måste jag önska att icke blifva vald. Ett deltagande i riksdagen är föi-enadt med de största obehagligheter, förhindrar all litterär verksamhet och borttager ett år af lefnaden. Det kan äfven för alltid borttaga hälsa och krafter. Alen å andra sidan har jag väl knappt rättighet att draga mig tillbaka, ifall — såsom jag nästan tror — ett förtroende af detta slag skulle tillbjudas mig. Det blefve mig kanske möjligt att genom ett fridsamt, men dock bestämdt och kraftigt ord förhindra någon af de galenskaper, som utan tvifvel åsyftas. Kanske äro mina farhågor för stora; kanske tänker jag orätt om min förmåga att uträtta något godt. Men det före- kommer mig, som skulle jag icke kunna äga ett riktigt godt samvete, om jag nekade att emottaga det för mig inga- lunda kära uppdraget. »^ Två år senare skrifver han om domprosteriet : »Då det ännu var obestämdt, hvem som skulle
^ Torén, predikan och personalier etc.
- Bref till Molbech '"/i 1844, tiyckt i K. H. Å. 1905, sid. 191.
35
blifva domprost i Lund, sade jag mig- ofta, att jag stod på ett slags skiljoväg. Domprosteriets bortgifvande afgjorde, om jag helt och hållet skulle upptagas af praktiska bestyr och blifva en statens och kyrkans man, utan att mera än till nödtorft kunna fortsätta mina studier, eller om jag som hittills hufvudsakligen skulle få öfverlämna mig åt dem och jifven kunna verka något som författare. Utgången har visat mig sanningen af denna föreställning. Domprosten är i stor fara att blifva en dum prost. Jag har under de sista sex månaderna knappt kunnat smyga mig till någon läsning. Det enda jag fått sknfva har varit predikningar och tal, samt utkast till mina föreläsningar. »^
Under de första af dessa sexton hufvudsak- ligen åt vetenskapligt arbete ägnade år tjänstgjorde Reuterdahl, såsom vi af det föregående minnas, såsom prefekt vid det teologiska seminariet. Så småningom kommo emellertid äfven vederbörande myndigheter underfund med, att seminarieinrättningarna icke fyllde de anspråk, som rätteligen borde ställas på prästbildningsanstalter; en för un- dervisningsverkens ordnande tillsatt kommitté uttalade en- hälligt såsom ;sin åsikt, att »blif vande religionslärares» under- visning borde ombesörjas af de teologiska fakulteterna. Då under loppet af åren 182g och 30 flera vakanser inträffade i dessa fakulteter — år 1830 bestod fakulteten i Lund blott af en enda ordinarie medlem, Ahlman — fann man det vara en lämphg tid för den påtänkta reformen; och efter hvaxje- handa förhandlingar mellan kansler, prokanslerer och fakul- teter utfärdades den nya stadgan för Uppsala universitet i mars och för Lunds i .september 183 1.^ Härigenom ordnades den teologiska undervisningen på det sätt, som förblef vä- sentligen oförändradt i öfver 70 år, och som äfven bildar en grundval för den nuvarande sedan 1903 bestående anord- ningen.
^ Bref till Molbech ^'^ 1846, tryckt i K. H. A. 1905. sid. 192 f. - De lundensiska handlingar som beröra den nya stadgans tillkomst finnas tryckta i Th. Q. 1831, IV sid. 16 — 42.
Den kungliga förordningen betecknar en vändpunkt i prästbildningens historia. Man kom lyckligen ut ur det för- nedringstillstånd, som ovillkorligen följer af ett ensidigt praktiskt betraktelsesätt. Den teoretiska teologien fick sig tillerkänd sin rättmätiga plats såsom utgörande det hufvud- sakliga föremålet för en blif vande prästs universitetsstudium; därbredvid ställdes en praktisk kurs såsom lämpligen af- slutande hans utbildning. De förutsättningar, som härmed voro gifna för att åstadkomma ett höjande af denna, ut- nyttjades af lundateologerna på bästa sätt och med godt re- sultat. Mångfaldiga vittnesbörd skulle kunna anföras om de teologiska studiernas uppsving — icke minst belysande för detta är det på flera håll framträdande, så småningom växande missnöje öfver de skärpta fordringarna och studie- tidens ökande, hvilket till slut resulterade i att prästeståndet vid 1834 — 35 års riksdag tog saken under sin behandling. Här klagade man öfver strängheten i Lund i jämförelse med i Uppsala och trodde, att teologerna vid det sydsvenska universitetet »af det ädlaste nit spännt bågen för högt, för- blandat präststudier med fakultetslärdom» ;i biskop Agardh yrkade t. o. m., att de bestående fakultetsexamina för blif- vande präster skulle upphöra, och alla kointroller på dessas kun- skaper anförtros åt domkapitlen — - »de egentliga universi- teten äro blott till för skepsis, för kritiken. »^ Följden af dessa förhandlingar, som började den 17 febr. 1834 och slutade först den 2 mars 1835, blef en skrif velse till Kungl. Maj :t, hvilken knappast kan tolkas annat än som ett misstroende- votum mot lundateologerna, där det bl. a. önskas, att vid en förändring af 183 1 års författning »Kungl. Maj:t täcktes låta domkapitlen behålla deras i kyrkolagen stadgade rätt att pröfva bhfvande prästmän utan hinder af teologiska fakul-
> Th. Q. 1836 sid. 156 f. R. har i Th. Q. 1836 sid. 153—200 gran- skat en skrift betitlad »Handlingar rörande prästbristen i Lunds stift, samt prästbildningen vid Rikets universitet>, hvilken innehåller riksdags- öfverläggningama i denna sak, annan hithörande skriftväxling m. m.
* Th. Q. 1836, sid. 156 och 159.
37
teters eller annan auktoritets vitsord. »^ Detta beslut fattades dock med blott en rösts majoritet. Reuterdahl kunde tryggt svara härpå, att fakultetens af sikt endast varit »att uppfylla la- gens och en sund eftertankes fordringar»;'- den som läser dess till riksdagen uppsända protokoll angående fordringarna för dimissionsexamen^ kan icke finna dessa öfverdrifna."* Man lät sig icke heller i Lund störas af sådana försök till på- tryckningar utan fortsatte lugnt arbetet för den teologiska bildningens höjande på ett sätt, som alltid skall tillförsäkra den fakultet Reuterdahl tillhörde, och som jämte honom räknade namnen Ahlman, Thomander, Bergqvist samt senare Bring och Melin, en hedersplats i vår universitetshistoria. Genom seminariets upphäfvande hade Reuterdahl såsom alltjämt innehafvare af prebendet Kjerrstorp kommit i den egendomliga situationen att vara löntagare utan motsvarande ämbetsåligganden. Ett tillfälle att afhjälpa denna oegent- lighet yppade sig, då en adjunktur i teologiska fakulteten blifvit ledig efter adj. Hellstemus, som våren 1832 utnämnts
* Th. Q. 1836, sid. 161. ' Ibm sid. 170.
^ Ibm sid. 170 ff.
* Det har sitt intresse att jämföra dessa minimikurser med hvad R. för egen del i de metodologiska anmärkningar, som han tillfogat sin »Inledning till theologien» anser oundgängligt för vinnandet af en nödig öfversikt af teologien. Han ställer sina anspråk högre; särdeles intres- sant och vittnande om hans säkra blick för hvad som måste vara det centrala, när det gäller att få en teologisk orientering, är, att han här- vid framför allt tänker på dogmatiken. Medan fakultetens protokoll nöjer sig med Schotts Epitome, kräfver R. studiet af representanter för olika riktningar, en författare >af den gamla stränga, allvarliga, forn- lutherska observansen», en af »reflexionsteologerna», samt »för den nyare tiden» en af de ortodoxa och en >mera filosofisk . »Man skall förebrå oss» — säger han — »att vi till en vetenskaplig öfversikt fordra för mycket; vi se dock icke, huru man med mindre skall kunna vinna en sådan. — Huru denna skall kunna erhållas ur mindre än fyra eller fem måttliga oktavband, förstå vi icke. De som sky dessa, må sky hela det teologiska studium >. — R. uppgör tidsberäkning och ett detaljeradt kost- nadsförslag för att visa, att en svensk teologie studerande borde kunna gå i land med de af honom uppställda fordringarna.
38
till domprost. Ahlman föreslog dä,^ att fakulteten skulle begära hos kanslern, att Reuterdahl måtte få öfvertaga andra teologie adjunkturen, till h vilken i så fall Kjcrrstorp borde vara prebende. Om detta förslag uppstod mellan Ahlman och den nye domprosten en meningsskiljaktighet, som möj- ligen år en efterdyning af den långvariga och heta striden om domprosteriet.- Hellistenius ansåg sig öfverrumplad af Ahlmans förslag och begärde betänketid, vid nästa fakultets- sammanträde afstyrkte han. Men Ahlman hade såsom dekan utslagsröst och afgjorde fakultetens beslut till Reuterdahls förmån i ett utlåtande, där denne omtalas såsom »en af fäder- neslandets lärdaste teologer, utmärkt både såsom lärare och författare. »^
I början af år 1833 uppfördes Reuterdahl pä andra för- slagsrummet till den lediga tredje professuren, den exege- tiska. Sedan den på första förslagsrummet uppförde äldre medsökanden Bergqvist^ blifvit utnämnd, kallades Reuterdahl till dennes efterträdare såsom förste teologie adjunkt med Uppåkra pastorat som prebende; såsom innehafvare af denna jämförelsevis blygsamma befattning var det han gjorde Lunds teologiska fakultet sina största tjänster. Samtidigt, år 1833, förordnades han till universitetets bibliotekarie, hvilket äm- bete han skötte till 1844, däraf de sista 6 åren såsom ordinarie.
Såsom bibliotekarie har Reuterdahl uträttat mycket
^ Teol. fak:s prot. den 5 maj 1832.
' Angående denna och Reuterdahls ställning till densamma se K. H. Å. 1905, sid 171 — 176.
•'' Teol. fak:s prot. 12 maj 1832.
' I sitt i teol. fak. afgifna utlåtande öfver de sökandes meriter säger sig Ahlman vara »öfvertygad att universitetets väl och heder be- främjas, hvilkendera af dem (Bergqvist och R.) som vinner den sökta befordran». Första förslagsrummet ville han ge B. såsom äldre akade- misk lärare; R. har visserligen skrifvit mer exegetik, men det är — ytt- rar A. — >klart, att en teologie adjunkt — icke bör vid fråga om be- fordran i ringaste mån eftersättas, därför att han händelsevis mindre utmärkt sig såsom författare i de till den lediga professionen hörande vetenskaper än i någon eller några af de öfriga teologiska». Teol. fak:s prot. 6. febr. 1833.
39
såväl i fråga om bokinköp — han ansågs bl. a. ha medverkat till några större donationer genom sitt inflytande hos gif- varne - som med afseende på bibliotekslokalens utvidgande cch nymredande samt böckernas uppställning. »Den om- tanke och den skicklighet, hvarmed Reuterdahl bedref alla dessa bestyr, hafva åt efterträdarne lämnat ett väl ord- nadt bibliotek och ett tacksamt minne», säger Genberg och tillägger, att minnet också bevarat bibliotekariens välvilja och humanitet samt den ovanliga bokkännedom, med hvill<en han »kunde gifva anvisning på, hvad en hvar i sm väg be- höfde, och det behöfliga fanns. »^ På tal om hans förtjänster om det svenska bokväsendet får det icke bortglömmas, att det var han, som 1826 föranledde, att en filial från Dan- marks förnämsta bokhandel slog sig ned i Lund, något som blef af allra största betydelse för den litterära samfärdseln med utlandet och rent af anses beteckna ett nytt tidsskifte 1 svenska bokhandelns historia. Såsom kännare och råd- gifvare bistod Reuterdahl också den Gleerupska boldiandeln i den förläggarverksamhet, som den snart började och sedan i stor skala bedref.^
Men jag återvänder till teologen Reuterdahl. Under ifrågavarande period föredrog han 1 offentliga och enskilda föreläsningar^ ett flertal af teologiens discipliner — en teologie adjunkt måste vara beredd att hjälpa till med hvad som kunde behöfvas. Vårterminen 183 1 fick han förordnande att en tid upprätthålla tredje teologiska professuren och höll då föreläsningar öf\er episteln till Titus; sedermera utarbeta- des dessa och trycktes 1 quartalskriften.^ Läsåret 183 1 — 32 förestod han den praktiskt teologiska professuren och föreläste »disciplinas Theologiae pastoralis» samt dessutom nyare
' Genberg, a. a. sid. 264.
• Jmfr Genberg, a. a. sid. 262 f.
' Uppgifterna angående R:s föreläsningsverksamhet och akade- miska tjänstgöring äro hämtade ur Lunds universitets »priL-lectionum catalogi» samt Teol. fak:s och akad. konsistoriets prot.
^ Th. Q. 1831 III, 1—7.
40
tidens kyrkohistoria från reformationen/ det senare enligt fakultetens förordnande att »hålla offentliga föreläsningar i den af de till kyrkohistorien hörande vetenskaper, som af professor Hellstenius icke af handlas». Äfven 1832 — 33 skötte han professuren i praktisk teologi och föredrog kyrkolagfaren- het och liturgik, därbredvid också encyklopedi och metodo- logi. Hösten 1833 vikarierade han i kyrkohistoria; föreläs- ningarna behandlade den senare medeltiden, samtidigt fort- sattes de priv'ata föreläsningarna i encyklopedi. Läsåret 1834 — 35" ^'^J" han sysselsatt med teologiens historia.
I början af höstterminen 1835 hade Reuterdahl tjänst- ledighet med anledning af den studieresa till Tyskland, som han med offentligt understöd företog sommaren 1835." Re- sans egentliga ändamål var dels att taga reda på det sätt, på hvilket särdeles den teologiska undervisningen i detta land sköttes,* dels en del uppdrag för universitetsbibliotekets räk- ning. Reuterdahl yttrar sig med stor tillfredsställelse om denna resa och de bekantskaper han haft tillfälle att knyta med flere af Tysklands främsta teologer. Men en missräk- ning var det, att den som han helst velat träffa — Schleier- macher — icke längre fanns till. En gång hade han dock fått göra personlig bekantskap med sin teologiske lärofader,, nämligen på den resa, som denne 1833 företiog i Sverige. Det kan vara af intresse att nämna, att Schleiermachers biblio- tek höll på att gå till Lund. Reuterdahl, som under resan gjorde vidlyftiga uppköp för sitt bibliotek, blef erbjuden
* Inledningen till och ett par fragmenter ur dessa föreläsningar trycktes i Th. Q, 1832 I, i — 45.
- Angående vårterminen 1834 lämnar föreläsningskatalogen ingen uppgift.
^ Den 29 okt. 1835 hade R. ännu ej inträdt i tjänstgöring, TeoL fak:s prot, denna dag. — Se f. ö. angående R:s resa: Sjöholm, Henrik Reuterdahls utländska resa 1835, K. H. Å. 1906, sid. 227 — 254.
* En till kanslern H. K. H. kronprinsen ställd underdånig berät- telse härom finnes införd i T. Q. 1836, i — 60.
41
hela det Schleiermacherska biblioteket för 7,000 riksdaler banko, men kunde till sin sorg oj mottaga anbudet.^
Sedan Reuterdahl återinträdt i tjänstgöring föreläste han under återstoden af läsåret 1835 — 36 nyare tidens kyrko- historia såsom vikarie för Hellstenius. De båda följande åren 1836 — 38 sysslade han med encyklopedi och kyrkolagf aren- het. Från i sept. 1838 till i maj 1839 var han tjänstledig för fortsättande af sitt arbete på svenska kyrkans historia. Under denna tid uppehöll han sig i Stockholm och Uppsala, upptagen af studier i därvarande bibliotek. Höstterminen 1839 — vårterminen 1841 föreläste han symbolik,- hösten 1841 encyklopedi och våren 1842 ånyo symbolik.
Från höstterminen 1842 skötte Reuterdahl under Ahl- mans tjänstledighet professuren i dogmatik och höll då till och med vårterminen 1844 föreläsningar i detta ämne. Redan för föregående år var han påtänkt till Ahlmans vikarie, men lyckades då skjuta det ovälkomna uppdraget ifrån sig till dåvarande docenten E. G. Bring.-^ »Således har jag fått sysselsätta mig med sådant, som var mig kärare, nämligen med kyrkohistorien och annat därmed besläktadt», skref Reuterdahl, då han slapp förordnandet.'* Men 1842 var han mera gynnsamt stämd emot dogmatiken ; han talar visser- ligen om, att ämnet var honom främmande, och att det skulle kosta honom stor möda att nedskrifva sådana föreläsningar,-" men på samma gång väntar han sig nytta af dem : »Ju äldre jag blir» — skrifver han — »desto mera känner jag mig be- höfva en rätt noggrann bekantskap med dogmatiska ämnen. De historiska, som hittills för mig vant så mycket, ha visst
^ Bref från R. till Thomander, afsändt från Berlin; K. H. Ä. 1905, sid. 178 f.
- I Th. Q. 1839, sid. 302—320 har R. offentliggjort en uppsats »om symbolikens begrepp. Inledning till föreläsningar öfver denna vetenskap».
* Teol. fak:s prot. 15 juni, 3 aug. och 23 sept. 1841. JmfrG. Billing, E. G. Bring sid. 24.
* Bref till Molbech 30 sept. 1841, tryckt i K. H. k. 1905, sid. 189. " Bref till Molbech 13 sept. 1842, tryckt i K. H. k. 1905, sid. 189.
42
icke förlorat sitt värde, men begynna dock blifv^a mindre tillfredsställande. »1 Han åtog sig denna gång förordnandet; intresset växte under arbetet, och när kursen nalkas sitt slut, är han glad, att han fått tillfälle att utföra det och säger sig ha lärt åtskilligt däraf.'- Ledsamt nog blef det ingenting af med hans plan att efter en omarbetning låta trycka sina föreläsningar, »mindre som lärobok än som ett någorlunda utfört arbete, åsyftande att gifva klarhet i de viktigaste punkter af läran ».■'' För en undersökning af Reuterdahls teologiska åskådning äro naturligtvis dessa i manuskript för- varade dogmatiska föreläsningar en källa af oskattbart värde.
Då den dogmatiska professuren bFifvit ledigförklarad, och Reuterdahl anmält sig såsom sökande, var han också själfskrifven till platsen. Sällan har väl ett i mera beröm.- mande ordalag affattadt tjänstgöringsbetyg utdelats än teolo- giska fakultetens vid detta tillfälle. Det heter bl. a. : »Doktor Reuterdahls egenskaper och förtjänster såsom akademisk lä- rare och vetenskapsman äro så allmänt kända och af sä ut- märkt beskaffenhet, att då Fak. däröfver skall afgifva sitt vitsord, sker detta med erkännande af det öfverflödiga i ett yttrande, som icke kan utfalla nog fördelaktigt, h vadan Fak. tror sig i detta hänseende endast böra hänvisa till den all- männa rösten, under det Fak. lyckönskar sig, att bland sina medlemmar räkna en man med så sällsynta vetenskapliga och medborgerliga förtjänster. »^ Den g febr. 1844 utnämndes Reuterdahl till professor i dogmatik och moral samt kyrko- herde i Husie och Skräflinge. Sitt ämbete tillträdde han med en föreläsning om »den närvarande tidens förhållande till kristendomen och kristendomens vetenskap, teologien».^
Emellertid stannade han icke länge kvar såsom dog-
^ Bref till Carolina Winberg- 4 juli 1842, tryckt i K. H. Ä. 1905, sid. 189,
' Bref till Molbech 4 april 1843, tryckt i K. H. Ä. 1905, sid. 190. ' Bref till Tegnér 17 nov. 1842, tryckt i K. H. .4. 1905, sid. 190. * Teol. fak:s prot. 16 juni 1843. ■• Tryckt i St. Kr. Not. 1844, sid. 105 ff.
43
matikens målsman. Redan samma vår blef professuren i kyrkohistoria och den därmed förenade domprostbefattningen ledig genom Hellstenii död. Domprostsysslan med dess många praktiska bestyr afskräckte Reuterdahl, men kyrkohistorien lockade, ty trots de nyss citerade orden om att historien numera skänkte mindre tillfredsställelse, var och förblef nog kyrkohistorien hans starkaste intresse. Alltnog, han ansåg som sin skyldighet att ej draga sig undan, ^ sökte platsen och blef utnämnd den ig aug. 1845. En ledsam följd af denna be- fordran var den schism, som därigenom uppstod mellan Reu- terdahl och hans gamle vän Thomander, som jämte honom sökt domprosteriet.- Olika uppfattningar i en del frågor, så- som nykterhetsfrågan,3 och i synnerhet skilda politiska sträf- vanden hade redan fört dem bort ifrån hvarandra; nu kom detta befordringsärende till och verkade särskildt hos den för-
' Till biskop Mynster skrifver han efter utnämningen '^/s 1845; >Jag skulle varit gladare, om jag därifrån varit fri. Men då min skyl- dighet fordrade att icke undandraga mig densamma, och då man trott sig kunna pålägga mig den, får jag, så godt jag kan, anstränga mig för att någorlunda fullgöra hvad det med professorsembetet förenade kyrko- embetet fordrars. Tryckt i K. H. Ä. 1905, sid. 192.
- Striden om de båda namnen var ganska häftig. I konsistorium sattes Reuterdahl i första rummet med 6 röster, Thomander erhöll 4. De som satte Reuterdahl i första rummet åberopade hans större veten- skapliga meriter, de andra framhöllo dels Thomanders öfverlägsenhet som andlig talare, dels att han varit professor i mer än 10 år. — Con- sistorii Academici prot. 10 juli 1844.
' Thomander ställde sig afgjordt på den absolutistiska nykterhetsrö- relsens sida, under det att R. intog en mera kritiskt reserverad hållning. I en skrift lom nykterhet och nykterhetssällskaper» (i Th. Q. 1838 sid. 189 — 222), som väckte mycket uppseende, gaf R. sitt fulla erkännande åt bemödandena för dryckenskapens utrotande, men fann på samma gång vid en granskning af utgifna nykterhetsskrifter, att dessa stundom an- vändt falskt religiösa, moraliska och psykologiska argumenter samt äf- ven förgått sig i fysiologiskt-medicinskt hänseende. R:s uppsats gaf anledning till en skriftväxling, där Ahlman ställde sig på hans sida och Thomander samt P. Wieselgren på den motsatta. Den senare förebrådde R., att han ej förstode nykterhetsvännernas entusiasm, och att han vore för »neutrah.
44
bigångne en bitterhet, som ännu några år längre fram åck ny näring, dels genom en politisk fejd dem emellan, och dels då Reuterdahl ånyo gick förbi Thomander, denna gång vid valet af biskop i Lunds stift. Först under bådas senaste lef- nadsår blef förhållandet dem emellan åter bättre.
En öfverblick öfver Reuterdahls senare akademiska tjänstgöring bestyrker den förut angifna gränsens riktighet och viiSar, att det nu är förbi med hans verksammaste tid såsom teolog. Han föreläste mellan 1844 o,ch 1852 endast fyra fulla terminer. Läsåret 1844 — 45 åtnjöt han tjänstledig- het för riksdagens skull. Hösten 1845 började han och fort- satte under tre terminer att hålla kyrkohistoriska föreläs- ningar; dessa handlade om kyrkans nuvarande beskaffenhet, först om kyrkoläran^ och sedan — hösten 1846 — om kyrkans yttre form. Men med vårterminen begynner en lång period med tjänstledighet i och för olika uppdrag; de första måna- derna af detta år upptogos af kommittéarbete i Stockholm.^ Fram på våren återkom Reuterdahl visserligen till Lund, men var tjänstledig till terminens slut. Hösten 1847 började en ny riksdag, som fortsatte till slutet af 1848; i början af nästa åx var Reuterdahl i Lund, men måste snart ånyo upp till Stock- holm. Läsåret 1849 — 5^ ^öll han såsom universitetets rektor inga föreläsningar, och följande arbetsår upptogs af hans tredje riksdag. Först föreläsningskatalogen 185 1 — 52 om- talar, att han åter inträdt i professorstjänstgöring med före- läsningar öfver »initia ecclesiae christianae ». Dessa blefvo emellertid följande vår afbrutna genom den då inträffade ut- nämningen till statsråd,^ som för alltid gjorde slut på hans akademiska verksamhet. Den 31 mars 1852 satt han för sista gången i teologiska fakulteten i Lund.*
^ Se bref till Molbech 11 april 1846, tryckt i K. H, Ä. 1905, sid. 192 f.
- Kommitténs ändamål var att »öfverarbeta och sammanjämka de uppgjorda förslagen till konstitutioner för rikets universiteter». Teol. fak:s prot. 7 jan. 1847.
^ R. utnämndes till statsråd den 3 april 1852.
* Teol. fak:s prot. denna dag.
45
De dogmatiska föreläsningarna lämna prof på den grund- lighet och omsorg, med hvilken Reuterdahl skötte sina aka- demiska föreläsningar. Dessa egenskaper och föreläsarens lärdom gjorde dem gifvande för studenterna,^ om än fram- ställningsisättet ställde ganska stora kraf på åhöraren, däri- genom att det alls icke gaf denne forskningsresultatet i någon lätt öfversiktlig form, utan lät honom vandra med på själfva forskningsvägen.-
Reuterdahl skrifver en gäng till sin vän Molbech : »I Sverige söndersplittra vi vårt lif för mycket att det skulle kunna gifva produkter»,-^ och ofta återkomma i hans bref klagomål öfver de många olikartade och uppslitande göro- mål, som hindrade det vetenskapliga arbetet. Härvid tänker han icke minst på den kyrkliga tjänstgöring, som i Sverige hör universitetsteologen till. I en af sina skrifter fäller han skarpt klandrande ord om dessas skyldighet att deltaga i stiftsstyrelsen och om prebendeväsendet. Det senare får icke försvaras därmed, att denna boja skulle vara »nödvändig till förhindrande af teologiens extravagerande. » Ty »en rätt teo- log binder sig tillräckligen själf, och andra band än dem han
'- P. G. Ahnfelt, som verkligen icke i onödan berömmer R., skrifver i sina > Studentminnen» om hans föreläsningar: >af Reuterdahls lärdom hade jag mycket att hämta>. — »R. föreläste sin kyrkohistoria med stor grundlighet, ganska rik sakkännedom och skarp kritik, men hans språk tilltalade ej såsom Bergqvists». — Ahnfelt, Studentminnen, an- dra delen sid. 140 f.
^ Jmfr Sundberg a. a. sid. 266 f. Här heter det bl. a.: »Med de rika gåfvor han från sin kateder utskiftade borde dock i allt fall hans lärjungar hafva varit tacksamt belåtna, fastän deras eget arbete för till ägnelsen strängt togs i anspråk. Belåtenheten hos de flesta var äfven mycket stor. De lyssnade gärna till en man, som hvarje föreläsnings- timma verkligen lärde dem något och ständigt med yttersta sorgfällighet undvek att låta egna hugskott göra inkräktningar på sanningens mark. Dessutom visste de ganska väl, att när räkenskapens stund var inne, och de i e.xamen skulle göra reda för hvad de inhämtat, intet annat än just denna sanning dugde inför den från human ledare till omutlig do- mare förvandlade läraren».
3 Bref till Molbech "Ao 1836.
46
utspinner ur sitt inre skola blott fjättra hans rätta verksam- het». Deltagandet i stiftsstyrelsen kan visserligen vara gagneligt för teologerna, »så vida som det göt dem bekanta med kyrkans aktuella tillstånd och lämnar dem tillfälle att omedelbart på kyrkan använda sina teologiska insikter», men »i det hela taget är teologernas juridiska och civila äm- betsmannaförbindelse menlig för den vetenskapliga ».^ Af detta ogillande får man dock icke sluta, att dessa åligganden i och för sig icke skulle intresserat Reuterdahl.- Han var en arbetsam domkapitelsledamot,^ hvilkens vota alltid tack vare sakkännedom och oväld betydde mycket; under senare år anlitades han ofta af den äldrige biskop Faxe såsom dennes vikarie. Prebendebefattningen intresserade honom också, i synnerhet predikningarna. Teologie adjunkten tyckte om att resa ut och tala »till isina goda ärliga Uppåkra-bönder». Och domprosten skrif ver : »af de egentliga domprostbestyren är intet mig kärare än predikningarna».^
Härmed äro några konturer uppdragna af Reuterdahls verksamhet under hans lundatid. Det återstår att såsom en in- ledning till framställningen af hans teologiska åskådning lämna några uppgifter om hans vetenskapligt teo- logiska författarskap.
Det är respektingifvande att nalkas Reuterdahls litterära produktion. Man frapperas därvid icke blott af den stora kvantiteten — hans tryckta skrifter upptaga omkring 8,500
^ Om det theol. Studium, sid. 96 fif.
' Men icke heller får man, såsom Sundberg, genast sluta till en förändrad uppfattning, därför att R. nitiskt fullgjort de omtalade ålig- gandena. Jmfr Sundberg, a. a. sid. 269 f.
^ Han hade deltagit såsom adjungerad ledamot sedan 1S27 (den anförda själfbiografen); 1833 förordnade Kungl. Maj:t, att han skulle bi- behållas vid säte och stämma i domkapitlet», hvarvid biskopen »lyck- önskade domkapitlet till biträde af en man med Doktor Reuterdahls inom detsamma kända och bepröfvade egenskapen. Consist. Eccl. Prot. 6 nov. 1833.
* Bref till Genberg ",', 1849.
47
sidor,^ ändå oberäknadt en del recensioner och notiser samt riksdagsanföranden m. m. — utan också af att se, huru säkert och hemvandt han rör sig på ganska vidt skilda områden inom och äfven förresten utom teologien. Här kan det icke komma ifråga att gifva någon karakteristik af alla dessa olika skrif- ter, icke ens att omtala deras titlar. Det vare nog sagdt, att han jämte sitt vetenskapligt teologiska författarskap skrifvit 1 konst- och kulturhistoria, svensk linguistik, skolfrågor, både in- och utländskt undervisningsväsen, politik, kyrkopolitik och allehanda dagens aktuella frågor. Äfven med barnlittera- tur har den bamkäre ungkarlen med den glädjefattiga barn- domen sysslat. Två år i rad utgaf han »Julläsning för barn», »med den vänliga önskan att denna måtte skänka en eller annan glad aftonstund åt de kära små». Därjämte har helt naturligt också hans omfattande praktiskt kyrkliga verk- samhet lämnat spår efter sig i litteraturen. Hvad han själf i detta hänseende befordrat till trycket utgöres mest af graftal — han anlitades gärna vid sådana tillfällen — invigningstal och föredrag vid visitationer. Efter hans död utgafs ett band predikningar och kyrkliga tal, utvalda ur hans synner- ligen rikhaltiga manuskriptsamling af E. G. Bring.
Den stora hufvuddelen af Reuterdahls författarskap hör emellertid den teologiska vetenskapen till. I tvenne afseen- den hcir hans teologiska arbete varit betydelsefullt, dels ge- nom hvad han uträttat i historisk teologi närmast för den svenska kyrkohistorien, och dels genom hans insat,s i hvad man kan kalla den principiella teologien. Det förra har varit mera beaktadt än det senare, och väl med rätta ; både hans begåf- ning och hans intresse gjorde honom mera skickad för teolo- giens historiska sida; hans Svenska kyrkans historia är hans förnämsta verk och äger en betydelse, som helt enkelt måste sägas vara grundläggande för en metodisk bearbetning af Sveriges kyrkohistora. Men ehuru det således icke alls är min mening att på kyrkohistoriens bekostnad framhäfva hans
^ Förteckningen på R:s tryckta skrifter upptar 8 sid. i Sundbergs minnesteckning.
48
arbete i den principiella teologiens tjänst, är detta senare väl värdt att ihågkommas och dragas fram i ljuset.
I fulla 40 år har Svenska kyrkans historia utgjort Reu- terdahls käraste vetenskapliga sysselsättning. De första un- dersökningarna offentliggjordes 1 qu ar talskriften 1830 och i Skandia 1833, första bandet utkom 1838 och sista 1866.^ Dä hade han hunnit fram från kyrkans första dagar i Sverige till en tid inpå Gustaf Wasas regering (1533). Men mera material var samladt, och på verkets fortsättande arbetade han till sin död. Sitt stora värde har Reuterdahls kyrkohi- storia genom den omsorg, med hvilken han framletat, och det strängt kritiska sätt, på hvilket han utforskat och rannsakat de historiska urkunderna, hvarvid nya detaljer i mängd kom- mit i dagen, men också traditionella meningar ofta nog blifvit förvisade ur historiens värld. Boken bjuder på mer än titeln lofvar. Reuterdahl drog ingen snäf gräns omkring kyrkan. Han uppförde en byggnad, i hvilken våningar äro inrymda icke blott åt k}-rkolifvet, utan också åt stats- och allmänt kulturlif.
Man har klagat öfver, att Retuerdahl gått för långt i kritik, att han stundom förlorat sig i »den negativa riktning, som sammanfaller med skepticismen ».^ En sådan anmärk- ning är icke mycket värd, då man tänker på huru litet, som var gjordt förut, och att Reuterdahl till stor del fått utföra ett nyröjningsarbete. Att han under sådana förhållanden kunde taga fel är alltför naturligt, och det måste då i själfva verket räknas som en förtjänst, att »felet» gick i riktningen af en alltför skarp kritik och icke i den motsatta. Kom han någon gång till ett alltför negativt resultat, t. ex. vis a vis de gamla sagornas historiska värde, hvad annat var det än en alltför väl förklarlig reaktion mot gängse okritiskt accep- terande af dessa? Och om senare forskningar härvid och
^ Band I utkom 1838. II: i 1843, II: 2 1850, III: i och 2 1863, IV 1866.
* Jmfr Sundberg, a. a. sid. 258. S. anför ett exempel härpå sid. 261 ff.
49
äfven, tack vare nytt material, pä mänga andra punkter korri- gerat Reuterdahl, icke minskas därigenom vår tacksamhet för hvad han uträttat på en tid, då de historiska dokumenten mestadels fingo ligga i sina gömmor, och då fantasiens blom- ster frodades på historiens mark? Det tillhör ju hvarje histo- riskt arbetes art att blifva öfvervunnet af sina efterföljare.
Något konstverk är icke Reuterdahls kyrkohistoria. Den, som söker geniala kombinationer och vida öfverblickar, letar här förgäfves. Hvad man finner gör närmast skäl för namnet kritisk krönika. Själf anför Reuterdahl i företalet till första bandet två orsaker till att iså är. Största skulden har, säger han, hans egen oförmåga, och hän ligger en sanning, hans begåfning låg alls icke i riktning åt intuitiv historietolkning. Vidare anför han som ursäkt källornas beskaffenhet och den behandling de hittills rönt. »Ännu kunna icke på den svenska kyrkhistoriens floder några fartyg framgå. Där källorna blott gifva droppar, och där dropparna äro grumliga och oklara, där är all segling för tidig. Där är det angelägnast dels att samla, dels att rena dropparna. »^ De två skälen ange hvarför han icke kunde, men han ville icke heller. Han skref under den hegelska historiekonstruktionens dagar, och denna fyllde honom med förskräckelse — »huru mycket mera värde har icke en ofärgad, simpel, historisk exposition»!- Hans eget mål var rätt och slätt att Isxitiskt framlägga materialet, »upp- spana hvad som för ett verkligt historiskt vetande kan vara åtkomligt ».3 Däri låg hans styrka, men däri låg också, såsom redan förut är sagdt, hans begränsning. Ty historisk forsk- ning är ju icke tillfredsställd med enbart framdragande af fakta, den kräfver också försök till värdesättande och be- dömande, eller kanske rättare till tolkning af historiens egna domar.
Utom Svenska kyrkans historia har Reuterdahls kyrko- historiska forskningar, oafsedt talrika recensioner, afkastat
^ Svenska kyrkans historia, I sid. W f.
' Th. Q. 1837, sid. 294.
■' Svenska kyrkans historia III: i, förordet.
Aulén. Renterdahl. 4
50
en hel del smärre af handlingar och uppsatser, af h vilka många stå i närmare eller fj armare sammanhang med det stora hufvudarbetet, och något har föreläsningarna att tacka för sin tillkomst.
Till historisk teologi i vidsträcktare mening brukar ju ock- så exegetiken räknas. Reuterdahls första teologiska författar- skap föll inom exegetiken, och för denna har han alltfort in- tresserat sig. En del uppsatser och en mängd recensioner ut- göra frukten af hans exegetiska studier. Främst både till kva- litet och kvantitet står härvidlag hans kommentar till episteln till Titus. Efter själfva kommentaren, som utmärker sig för stor förmåga att utnyttja brefvets uppgifter och utprägladt försiktiga slutsatser, komma de isagogiska frågorna till tals — denna uppställning motiveras i inledningen. Härvid göres en undersökning af brefvets historiska data i sammanhang med Pauli lif, som resulterar däri, »att i den af oss kända historien icke någon säker plats kan hänvisas åt episteln till Titus ».1 Frågan om Pauli författarskap lämnas oafgjord, hvarvid Reuterdahl försvarar en eventuell pseudo-Paulus för beskyllning för afsiktlig oärlighet; hans af sikt har varit att göra uppbyggeisen säkrare verksam genom det lånade erkända namnet, man bör erinra sig, att då för tiden »för- fattandet inom sådant hade ingen vikt». — Förebråelsen att resultatet blifvit »ett icke — vetande frukta vi icke», säger Reuterdahl, »ett motiveradt icke — vetande är bättre än hvarje kunskap, som saknar sin grund, och att veta, hvad man icke vet, är också en kunskap af värde»."- Om de ledande grundsatserna för hans exegetiska författarskap skall talas i annat sammanhang.
Aled Reuterdahls arbete för den principiella teologien kommer hela den följande framställningen att sysselsätta sig. På grund däraf behöfver jag icke här orda vidlyftigt om hans hithörande skriftställeri, hvilket omfattar en hel skara afhandlingar och uppsatser samt en mycket rikhaltig recen-
' Th. Q. 1831 III, sid. 73. = Th. Q. 1831 III, sid. 74 ff.
51
sionslitteratur. Det är nog att nämna den kommande under- sökningens viktigaste tryckta källor. Jag tar dem krono- logiskt. Äldst är den lilla, men mycket viktiga religions- filosofiska afhandlingen »hvad är religion» från 1828. Från 1829 härstamma dels en skiss om »de nyare dog- matiska systemernas principer» och dels af- handlingen »om kyrkans enhet och själfstän- d ig het», full af träffande och förträffliga uttalanden och skrifven med en friskhet och fart, som i visst hänseende ställer den öfver alla andra Reuterdahls skrifter.
En stridsskrift, hänsynslöst frimodig i sitt angrepp, bittert satirisk mot allt hvad vetenskaplig slöhet heter, är boken »om det theologiska studium med sär- skildt hänseende till Sverige» frän 1832. Af- sikten är att försvara teologiens rättigheter och värde. Efter en framställning af hvad teologi är och af dess olika grenar dragés den svenska teologien — och äfven den öfriga svenska vetenskapen får göra sällskap — inför rättegångsskranket, elär Reuterdahl fungerar som en nitisk allmän åklagare. Några ord ur denna anklagelseakt må anföras för att illustrera dess stränghet. V^etenskapen behöfver samlif, men Sveriges veten- skapsmän äro idel eremiter, och dess vetenskapliga produk- tion »befinner sig ännu i den linda, som visserligen innefattar oskuld, men också något annat ».^ Den vetenskapliga utbild- ningen är bristfällig och intresset för vetenskaplig konsum- tion ringa : »vår bokhandel är förm!odligen den sämsta i Europa näst den ryska och turkiska».^ Och teologiens ställ- ning »är snarare sämre än bättre än vårt öfriga vetandes».-^ Man har i allmänhet trott sig ha att välja blott mellan »fri- tänkeri och ett orubbligt fasthållande vid det gamla», och så har man låtit »inbalsamera sig till mumie ».^ Man har så mycket hellre aktat sig »för den tyska lärdomen, som
* Om det theol. St. sid. 75.
' Ibm sid. 83.
' Ibm sid. 88.
•* Ibm sid. 91.
52
också denna var neologisk, och fordrade ansträngningar, hvil- kas värde icke af tiden erkändes, och dessutom icke behöfdes för bibehållande af löningstunnor och tertialtionde ». Såsom bidragande orsaker till detta bedröfliga tillstånd angifvas bl. a. befordri'ngsförhållanden, enligt hvilka »mångfaldiga icke-teologer till följe af anciennitetsprincipen, hvilken alltid varit helig för svenskarne, och hvilken visserligen har sina stora bekvämligheter, intagit de teologiska lärostolarne »,i vidare universitetsteologernas betungande med praktiska göro- mål och det teologiska studieväsendet, ehuru detta dock på sistone reformerats. Boken slutar med entusiastiska ord om »vikten af ett allvarligt och grundligt teologiskt studium i Sverige. »^
Hufvudarbetet bland Reuterdahls tryckta hithörande skrifter är hans stora encyklopediska huf vudarbete »i n 1 e d- ning till theologien. » Detta afslutas med några »metodologiska anmärkningar», hvilka trots de 70 åren ännu i dag behålla sin ursprungliga friskhet. Från tiden 1840 — 44 finns en hel del smärre afhandlingar och uppsatser, bland hvilka särskildt må nämnas Reuterdahls stridsskrift mot den pietistiskt-ortodoxa riktningen »om religiös metho- dism» och hans på grund af angrepp däremot föranledda »sändebref till hr pro st en J. T. Thomaeusoch hr pastorsadjunkten J. Ternström», båda in- förda i quartalskriften ; vidare 1 den lundensiska tidsskriften Studier, Kritiker och Notiser, där Reuterdahl var en flitig medarbetare, »tro och vetande», skrifven med anled- ning af Fredrika Bremers »morgon vakter»; »tidens reli- giösa och dogmatiska ytterligheter» samt hans skriftväxling med N. I g n e 1 1 med anledning af dennes »granskning af den evangelisk-lutherska trosbekän- nelsens förnämsta lärostycken».
Efter sin professorsutnämning skref Reuterdahl till sin vän Molbech, att den bästa följden af den nya värdigheten
^ Ibm sid. 95. - Ibm sid. 1 10 ft".
53
vore, att han kunde afgä med laension, när han icke längre dugde att arbeta: »Jag behöfver således icke längre kvarstå bland universitetets personal, än jag där kan göra någon nytta. »1 Men det blef icke hans lott att framlefva sina dagar i akademiens tjänst- År 1844 hade han räckt handen åt politiken, åtta är senare lade denna helt och hållet beslag på honom.
När Reuterdahl af sm företrädare på taburetten Genberg underrättades om sin utnämning till statsråd, svarade han: »ditt bref sätter hela min människa i skakning. På dess innehåll var jag beredd, och dock är jag däraf nästan för- krossad. Jag skall ej klaga. Jag har gjort hvad jag trott vara min plikt : Gud skall hjälpa mig. »- Det var en afgörande förändring i hans lif. I 35 år hade han varit universitetslärare, akademien var hans hem, vetenskapen hans största intresse; den nya verksamheten syntes honom främmande, och han tviflade på sin lämplighet för densamma.-^ Det var då ej underligt, att han kände det tungt att lyda den kungliga
^ Bref till Molbech 4 mars 1844.
' Bref till Genberg 10 april 1852.
•'' I ett bref till Genberg biktar R. öppenhjärtigt sina känslor i fråga om sitt eventuella inträdande i konseljen. Jag anför ur detta bref följande ord: »Efter den ståndpunkt, på hvilken jag befinner mig, anser jag mig som undersåte icke berättigad att säga ett kategoriskt nej till min konungs tillsägelse att ingå i hans rådkammare. Ett icke-olagligt konungabud måste hörsammas, hvad offer det ock fordrar. Men detta hindrar mig icke från att af hjärtats grund önska, att tillsägelsen måtte ute- blifva. Jag känner mig för väl för att tro mig duga till den plats, som kan komma ifråga. Däremot har jag måhända någon duglighet för den bana, på hvilken jag befinner mig. Jag är åtminstone vid denna van, jag kan utan stor skam eller skada fortsätta den, jag kan på den- samma måhända åstadkomma något grand nytta. Detta går förloradt, om jag införes på en annan, där jag alltid kommer att vara en stor stackare. Af detta, som är taget ur djupet af min själ, ser Du, hvad jag önskar. Skulle något på allvar komma ifråga, så haf den godheten och säg det anförda åt hvem Du anser bör veta det. Men säg tillika, att om konungen befaller, så lyder jag, lydnadens följder må blifva hvilka de kunna. Goda blifva de icke för mig såsom statsråd». — Bref till Genberg "/u 1851.
54
viljan — kanske t. o. m. tyngre, än när han några är senare ansåg plikten fordra, att han lämnade sitt kära biskopshus i Lund för ärkebiskopsstolen i Uppsala.^ Måhända hade också de bekymrade tankarna verkligen grund att inställa sig i den stund, då han på allvar bytte vetenskapens tjänst mot statens och kyrkans. Ty utan att därmed fälla något som helst klandrande omdöme om hans statsrådstid eller ännu mindre om hans episkopala verksamhet — hvad han här har uträttat lämnar jag f. ö. åt en kommande skildring af Reuterdahl såsom politiker och kyrkoman — tror jag, att Torén har rätt, då han, just med tanke på ungefärligen den period, som jag har betecknat såsom Reuterdahls verksam- maste för teologien, säger i sin minnesteckning ;2 »det fjärde- dels århundrade Henrik Reuterdahl verkade såsom Docens och såsom Adjunkt i teologi kan af goda skäl anses såsom den bästa tiden i hans lif. »
' R. utnämndes till biskop i Lunds stift d. 9 mars 1855, till ärke- biskop d. 31 jan. 1856. Han dog den 29 juni 1870.
- Torén, minnestal vid prestmötet i Upsala, sid. 116.
y5
Kap. II.
Reuterdahls religionsbegrepp och allmänna teologiska
ståndpunkt.
Reuterdahls teologiska åskådning har med tiden under- gått betydande förändringar; det är en afsevärd skillnad mellan den reformatoriska ifvern under quaitalskriftens första är och den utpräglade vördnaden för det bestående, sådan denna framträder i skrifter frän 1840-talet och senare. Men huru mycket man än må betona åtskillnaden, och huru lätt det än må vara att taga fram förändrade uppfattningar, äfven 1 ganska väsentliga stycken, och afgränsa olika skeden mot hvarandra — hvarvid särskildt tiden omkring 1842 och 43 borde komma ifråga såsom skiljogräns — vore det dock orätt att tillsknfva Reuterdahl någon bestämd »theologische Bekehrung». Äfven i detta fall liknar han sin mästare Schleiermacher. Hans lynne var icke sådant, att det förde honom till afbrott och tvära öfvergångar, mer än de flesta var han den jämna, lugna utvecklingens man. Af denna an- ledning faller det sig bäst att söka göra en genomgående framställning af hans åskådning, utan att skära af med några tvärgenomsnitt. Ett förfarande, som indelade 1 olika perioder, kunde ju visserligen också det ha sina fördelar, såtillvida som hans utvecklingsgång därigenom möjligen blefve tydligare lagd i dagen; men å andra sidan skulle en skallgång efter olikheterna lätt leda till förstorande af dem, åtminstone skulle helhetsintrycket förminska(s och därjämte komme de oundvikliga upprepningarna att verka tröttande. Därför är det praktiskt tjänligare att låta den sakliga synpunkten vara den kronologiska öfverordnad.
Detta så mycket hellre, som en framställning af Reuter-
56
dahls rcligionsbegrepp och hans hvad man brukar kalla all- männa teologiska ståndpunkt får sitt hufvudsakligaste material från en jämförelsevis begränsad tidsrymd: åren 1828 — 1844. Vi ha redan i det föregående sett, att ungdomsafhandlingarna från tiden före 1828 icke nämnvärdt syssla med prmcipiellt teologiska frågor, och att detsamma i stort sedt gäller för- fattarverksamheten efter 1844, då Svenska kyrkans historia samt kyrkopolitiskt och praktiskt uppbyggligt författarskap lade beslag på den tid, som var öfrig från de mångahanda ämbetsgöromålen. Från denna tid upphör Reuterdahl att vara teolog i ordets egentligaste betydelse. De under åren 1842 — 1844 utarbetade dogmatiska föreläsningarna af sluta detta skede af hans teologiska verksamhet ; i dem gör han upp räkningen med teologiens principiella och centrala frågor. Hädanefter upptagas sådana endast undantagsvis och 1 förbigående, vanligen med utgångspunkt från någon aktuell kyrkopolitisk angelägenhet.
Det är redan sagdt, att Reuterdahl vid Schleiermachers hand inträdde pä den egentliga teologiska författarbanan. Hans förhållande till sin lärofader skall i det följande när- mare undersökas; redan här må det emellertid sägas, att han aldrig var en blott eftersägare, om än själfständigheten till en början tyckes skymmas bort af beroendet. Säkert är, att den växte med åren, och på samma gång växte också känslan däraf, att de tyska tankarna behöfde försvenskas i mer än en mening för att kunna göra tjänst 1 den svenska försam- lingen. Karakteristiskt är, att Reuterdahl klagar öfver, att Ignells teologi »icke afser hvad för oss behöfves; det är som om den uppväxt på främmande mark».^ Men som en verk- lig lärjunge till den nämnde teologiske stormannen har emel- lertid Reuterdahl känt sig, 1 all synnerhet under quartal- skriftens första år, då mångfaldiga uttalanden vittna om, huru de Schleiermacherska tankarna varit en makt, som be- friat honom från den samtida teologiens virrvarr och låtit klart ljus lysa i dunklet. Det kan till och med heta i oför-
* Bref till Carolina Winberg, aug. 1843.
57
ställd lärjungabeundran : »Kanske är ref. alltför partiskt tillgifven de Schleiermacherska åsikterna, men antingen fin- nes sanning och riktighet i dem, eller tillstår han sig icke veta, hvar de inom det teologiska gebitet äro att finna. »^
Den uppgift, som Reuterdahl ställde för sig, var icke så omfattande som Schleiermachers. Redan den yttre situatio- nen, verksamhetsorten och omgifnmgen, är ju så olika : å ena sidan den dåtida intellektuella världens metropol, å andra sidan den undangömda, med 1820- och 30-talets kommuni- kationer tämligen isolerade sydsvenska lilla universitetsstaden.
Det är vanligt att omtala Schleiermacher såsom teolo- giens reformator. Men han ville vara och var mera än så. Denna reformation var för honom blott ett medel för det huf- vudsakliga målet : förnyelse af fromheten genom öfvervin- nande af tidens ensidigt mtellektualistiska och moraliseran- de riktningar. Hans första offentliga framträdande var en i religionens namn utfärdad ljungande protest mot re- ligionens förvandling till förståndssatser eller lagbud. Han vänder sig till reli gionens föraktare. Hos Reuterdahl träder det direkt teologiska momentet mer exklusivt i förgrunden. Hans hufvudsträfvan gick ut på den teologiska vetenskapens höjande från den föraktade ställning, den då intog 1 hans hemstad och hemland. De andra vetenskaperna skulle icke längre ha rätt »att behandla teologien antingen som ett barn eller som en fåne»; teologien skulle »iakttaga ett förfarande, som tvingar de andra att erkänna hennes adel, hennes rättigheter till en plats vid det stora öfverlägg- ningsbordet i mänsklighetens rådkammare. »^ Naturligtvis var det hans mening och förhoppning, att en regeneration af teo- logien skulle inverka på fromhetslifvet. Han väntade sig 1 det fallet mycket af ett prästerskap, som hade grundlig kännedom om religion och kristendom ;3 dessa förhoppningar uppburo hans strid för prästbildningens höjande. Men det var alltid
1 Th. Q. 1829 II, sid, 70.
"j^Inl. t. Theol., företalet.
^ Om det theol. studium 114 f.; Th. Q. 1836, sid. 199 f.
58
kring det egentligt teologiska arbetet, som hans verksamhet koncentrerade sig; klarare, djupare insikter i teologiska frågor var det mål, som aldrig lämnades ur sikte. Äfven när han behandlar ett sådant ämne Siom »hvad är religion», begyn- ner han med att framhålla teologiens plikt att uppvisa sin vetenskaps objekt och låter sedan framställningen myrma ut i vissa bestämda kraf på den teologiska forskningens be- skaffenhet. Utredandet af religionens väsen och polemik mot andra uppfattningar i detta afseende inta icke samma dominerande ställning som i Schleiermachers Reden; i stället är det frågan om religionens ställning till sin vetenskap, teologien, som träder i förgrunden, och det förra slagets frå- gor behandlas egentligen endast som förberedande under- sökningar för denna senare. Det är alltid teologen som ta- lar, hvilkens praeterea censeo är: en mera välgrundad och riktigare uppfattning af teologien än rationalismens och, hvad som i Sverige betydde mera, den gamla ortodoxiens, hvilken enligt Reuterdahl hade det stora och ödesdigra felet att vilja utsträcka religionens uppenbarelsekaxaktär äfven till dess vetenskap, teologien. Man skulle i korthet kunna formu- lera skillnaden så : Schleiermacher vänder sig till religionens föraktare, Reuterdahl till teologiens. Hans straffpredikan för sin svenska samtid heter icke »tal öfver religionen» utan »om det theologiska studium».
Jag grupperar min framställning af Reuterdahls reli- gionsbegrepp och allmänna teologiska ståndpunkt kring fyra hufvudpunkter: i) religionens väsen och ställning till ve- tande och moral; 2) religion och religionsformer, 3) religion, k)rka och bekännelse, samt 4) religion och teologi.
I.
Sina tankar om religionens väsen och ställning till andra närliggande andliga lifsområden har Reuterdahl först framställt i den nyss omtalade uppsatsen: »hvad är religion»,^
' Th. Q. 1828 II, sid. 13-27.
59
den lilla skrift, som öppnar den langa raden afhandlingar i quartalskriften, och som kan sägas stå där som ett program i spetsen för den följande verksamheten. I denna skrift fick den :svenska teologiska litteraturen för första gången stifta grundligare bekantskap med Schleiermachers banbrytande tan- kar. Och här höll det på att gå Reuterdahl, som det ofta plägar gä, när en ny insikt tar en människa i besittning och liksom med ett slag ställer de gamla föreställningarnas brister i skarp be- lysning, visande ny väg. Det nya får härska med oinskränl-ct välde — till en början. Ingenstädes är han mer beroende af Schleiermacher än just här. Men dennes herravälde är dock icke ens här alldeles oinskränkt. Utom det originella i själfva framställningssättet och en del, låt vara icke så betydande, modifikationer af de Schleiermacherska grundtankarna, fram- träder redan här åtskilligt, som sedermera satt sin stämpel på Reuterdahls teologi — jag tänker särskildt på uppmaningen att med omsorg vårda religionens »af gudomliga händer» skänkta» form — »spränges formen» — heter det — »så är innehållet, som alltid står i närmaste förbindelse med formen, i stor fara, och de andar, som därigenom lösas, blifva icke så lätt åter bundna» — en ofta återkommande och äkta l-ieuterdahlsk tanke. För öfrigt kan man med en viss rätt säga, att han med afseende på denna ungdomsskrift icke minst visar sin själfständighet genom det, som han icke tagit med från sin mästares skattkammare.
Grunddragen af hans här utvecklade åskådning rörande religionens väsen äro följande. En riktig insikt om hvad religion är kan endast vinnas genom en sådan framställning af det mänskliga sinnets förmögenheter, som »efterser om någon af dem i sitt område har något som vi vilja kalla religion» — genom en empirisk religionspsykologisk under- sökning vill Reuterdahl alltså säga.^
* »Får framställningen af någon den tillvitelsen, att den är mera empirisk än spekulativ, så skall det icke gräma författaren, blott den icke tillika i empiriskt hänseende befinnes alltför mycket oriktiga, heter det i inledningen. Th. Q. 1S28 II, sid. 16.
6o
Inom det mänskliga smnet, »det psykiska elementet», urskiljas tre slags funktioner: intelligens, kunskapsförmåga, resultatet af dess verksamhet är vetande; vilja med handling som resultat. Frihet är viljans karakteristikum ; indifferens, lugn, vetandets. Ingendera, men tvång, nödvändighet till- kommer sinnets tredje funktion, känslan. »Den är tingens första omedelbara, oundvikliga intryck på människosinnet. Den är till, innan man ännu vet, att den är till. Den är rosens doft, innan rosen ännu märkes; den är solens glans, innan solen ännu är på himmelen. » Liksom öfriga sinnesfunktioner har också känslan sina gradationer, af hvilka den fysiska känslan står lägst, högre upp kommer känslan för yttre ordning, skicklighet, anständighet. Jag citerar härefter ordagrant hufvudpunkten af Reuterdahls framställning: »En annan känsla är den vi hafva för eller mot ting och personer. Hvem har icke känt sig dragen till någon eller något, och åter bortstött från annat? Är det icke som ett elektriskt slag genomfor oss, då vi oförmodadt få se föremålet för vår kärlek eller vår vedervilja? Fylles icke hela själen med värme, då vi tänka på fader, moder, barn ? Och sedan vänskapskänslan 'f Och den så ofta som alls- våldig besjungna kärleken? Och känslan för det sköna och det goda och det sanna och det rätta. Och afskyn, den icke blott resonnerade afskyn, för deras motsatser? Du är i sanning icke människa, om icke åtminstone vid något af detta ditt hjärta kommer i rörelse. Och sedan ditt språk, och ditt land, och ditt folk, och dm konung. Har detta ingen annan betydelse för dig, än den begreppet gifver? Icke heller naturen eller mänskligheten ? Du är då ganska fattig och beröfvad en af det mänskliga sinnets bästa gåfvor. Om re- ligion kan icke med dig talas; ty, för att rent ut och genast säga det : den är den högsta känsla; icke en kän- sla som väckes af något särskildt ting, eller någon sär- skild person, eller någon särskild idé, eller mänga sådana, utan af allt, af det hela, af varandet i sin
6i
o ;i n d 1 1 g h et.' Om det oändliga kan vetas och viljas, lämnar jag därhän: påstås det, så kan jag gärna medgifva det ; men kännas kan det. För det öppna mänskliga sinnet framträder det, till en början omedvetet, gör sig gällande och förkunnar med en alla röster besegrande stämma, att det är. Det omedelbara förnimmandet af denna stämma, den all annan känsla underkufvande eller i sig innefattande känslan af en oändlighet, är det enda jag vill kalla religion och religiös blott den, hvars hjärta klappar och hvars känsla lefver icke för ett, eller för något, eller för mycket, utan för allt, för en oändlig- het, en evighet.»
En ytterligare granskning af denna religiösa känslas be- skaffenhet, hvarvid pä densamma tillämpas hvad som blifvit sagdt om känslan i allmänhet att människan såsom kän- nande är beroende af de ting, som verka på hennes känsla — leder till accepterandet af den Schleiermacherska satsen : Religion är en känsla af absolut beroende. »Är det icke mycket, utan allt, som verkar på människans känsla, är det icke delar, utan det hela, är det icke ändligheten, utan oändlighetens frän alla himmelska väder inströmmande ande, som uppfyller hennes hjärta, så är allt motstånd omöjligt, all frihet bunden och all annan verksamhet upphörd an att villigt underkasta sig oändligheten och tjäna den.» Denna absoluta beroendekänsla innefattar i sig resignation, uppgifvande af allt ändligt, förgängligt och timligt. Härvid åtföljes religionen dels af en vemodskänsla öfver att detta ej kan fullständigt uppgifvas och det oändliga fullkomligt ägas, och dels af en fröjd öfver att detta oändliga dock åtminstone i någon mån kan kännas och ägas af hjärtat. Om vi, tillägger Reuterdahl, öfverflytta detta på kristligt språk, heter det: den pånytt- födda människan lefver i ånger och tro.
I motsättning till de invändningar han väntar sig mot sin teori om känslan såsom religiositetens bärare, framhåller han, att åtminstone de högre känslorna alls icke göra skäl
* Kursiveradt af mig.
62
för epiteten dunkla och flyktiga. Ännu mindre de högsta. »Den, som en gång för den Evige nedsjunkit i outsäglig andakt, skall visserligen ännu en gång, förr eller senare, göra det.» Reuterdahl vill icke, att hvad han härmed sagt skall betraktas såsom stående i direkt strid med »de gam- les» tankar. Ty i grund och botten står det, som dessa innerst uppfattade såsom religionens väsen, ej fjärran från .Schleiermachers tolkning. »De gamle» ville ju icke påstå, att religion ägdes af dem, som endast med förståndet om- fattade och biföllo de »uppenbarade sanningarna», utan for- drade såsom det hufvudsakligaste hjärtats tillförsikt och sinnets förtröstan. »Tillhör nu icke denna förtröstan käns- lan, så vet jag icke hvilken af de andliga förmögenheterna den skall tillhöra. Man säger väl, och detta med rätt, att den tillhör dem alla, hela själen, men är känslan den första af dem, så må den väl först och egentligast tillhöra denna, och från denna på det vanliga psykiska sättet, men utom- ordentligt mäktigt, efter den själf är det mäktigaste, inverka på de öfriga. » Dessa ord äro intressanta först därför, att de tydligt och klart gifva ett uttryck åt hvad liksom en röd tråd går igenom hela framställningen : när det blir fråga om hvad religionen är, har känslan en väsentligt dominerande ställning i förhållande till själens öfriga funktioner — blott i förbigående kan Reuterdahl, antagligen i tanke att därmed kritisera Schleiermacher, säga, att religionen tillhör dem alla tillsammans, »hela själen»; om något utförande af denna tanke eller af en närgränsande om religionens hemvist i ett bakom de tre själsfunktionerna liggande gemensamt själens grundorgan blir det icke tal. Men de citerade orden ha också intresse af den grund, att de afgifva ett vittnesbörd om, i hvilken nära förbindelse den religiösa känslan tankes stå till människans öfriga andliga förmögenheter, kunskapsförmågan och viljan.
Reuterdahls mening om religionens ställning till vetande och moral kan sammanfattas i två satser, en negativ och en positiv, i) Religionen är icke vare
sig vetande eller moral eller en sammanblandning af båda — så som man kan få se förhållandet uttryckt i definitionerna : »religionen är ett visst sätt att dyrka Gud» eller »ett visst sätt först att känna och sedan att dyrka Gud.» Den har sitt egna fullt själfständiga område — detta när man söker religionens medelpunkt. Men 2) in concreto träder den med nödvändighet i närmaste samband med vetande och moral. Genom den första af dessa två satser uttrycker Reuterdahl sin motsättning såväl till rationalismen, hvilken f alskeligen inbillar sig, att den med sitt resonnerande och »samman- räknande af ändligheter» kan åstadkomma »en oändlighet», som till »en del af tidens filosofer» — det är den då unga spekulativa teologien, som åsyftas — hvilka göra förnuftet till allt andligt och allt gudomligt. Äfven orto- doxien vill han träffa med sm opposition, för så vidt som den talar om religion såsom kunskap om vissa uppenbarade gudomliga sanningar; däremot är han, såsom vi sett, ange- lägen att betona sin principiella öfverensstämmelse med denna teologi, såtillvida som den åt »hjärtats tillförsikt och sinnets förtröstan» lämnar den centrala plats, som dem rätteligen tillkommer. Gent emot hvarje hoprörande af religion och kunskap dekreteras : religion är icke vetande. Den religiöse vet »egentligen» ingenting, som är obekant för den irreligiöse, »blott därigenom att han är religiös». »I hans hjärta bor den oändlige; han känner dess närvaro, och fröjdar sig däröfver, men därföre har han icke egentligen om honom någon större kunskap än den, som är utan denna känsla.» Kunskapen är alltså icke något som »primitivt och egentligen» utgör reli- gion. Men däremot träder den som sagdt nödvändigt i förbindelse med religion. Människan reflekterar »tillfölje af sin natur» på den religiösa känslan och erhåller härigenom en kunskap »som hon utan denna känsla icke kunde äga». Ve- tande står i ovillkorligt men sekundärt förhållande till religionen.
Från samma hufvudsynpunkt — religionens afskiljande »från det öfriga, som har tillvaro i människosinnet» — ses
64
frågan om religionens ställning till moralen. Moral och re- ligion äro »icke i idén identiska». Moralitet kan finnas utan tydligt spär af religion, och religiösa fenomen kunna sta tillsammans med sådant, som en ren moralitet alls icke vill vidkännas. Men å andra sidan knytes moralen åter på det mest intima sätt tillsammans med religionen, och i öfverens- stämmelse med hvad som sagts om känslans förmåga att mäk- tigt inverka på de andra mänskliga förmögenheterna fram- hålles, huru den religiösa känslan ger viljan impulser. »I psykologisk tsäsom i knstlig-teologisk mening har den satsen sin goda betydelse och sm fullkomliga riktighet, att genom tron varda vi helgade, och att goda gärningar äro trons säkra frukter. »
Grundtanken i den nu skisserade från skriften »Hvad är religion» hämtade religionsuppfattningen har Reuterdahl alljämt bibehållit. Denna tanke är, att religionen är något som människan omedelbart upplefver, en akt af omedelbarhet, »ett omedelbart förnimmande af det oändliga». Och samma grundtanke härskar ännu i hans dogmatiska föreläsningax, det sista arbete, i hvilket han på ett mera direkt sätt behandlar hithörande problem ; också här är religionen en omedelbax upplefvelse : »Gud och det gudomligas tillvaro för det omedelbara medvetandet.» Sinnesbeskaffenheten, sinnelaget är det primära i den kristna, liksom i all religion, dogmatikens källa är i första hand det kristliga sinnelaget, det Ivristliga medvetandet. ^len bredvid detta fasthållande af hufvudsynpunkten undergå hans tankar en modifierande ut- veckling i tvenne hvarandra närstående och inbördes sam- manhängande afseenden. i) Vetandet rycker när- mare religionen. Med bibehållandet af polemiken mot de teologiska riktningar, som i religionen vilja se ett vetande, i betydelsen af ett inseende af vissa satser — vare sig nu detta anses ha sin källa i en uppenbarelse, eller i det »reflek- terande och abstraherande förståndet», eller i förnuftet — och med full öfverensstämmelse med Schleiermacher och Twesten i fråga om betonandet af religionens egenart, gifver dock
65
det 1 837 utgifna arl^etet »inledning till tfieologien » tydligare än förr uttryck åt omöjligheten af att framställa ett religions- begrepp, som är isoleradt från allt hvad till vetande hörer. »I kristendomen liksom i hvarje annan art af fromhet hnnes, jämte annat, äfven en förvissning i afseende pä åtskilliga begrepp och föreställningar, således också dessa begrepp och föreställningar själfva, eller ett vetande. »^ Medan Reuterdahl 1S28 hade talat om vetande i samband med religion endast såsom ett vetande om densamma och om religiositeten såsom egentligen icke innebärande någon kunskap, talas här alltså om ett vetande såsom ett nödvändigt »element af fromheten, således tillvarande i fromheten» vid sidan af och till skill- nad från det vetande, eom äger rum om densamma — en distinktion, som göres i anslutning till Twesten.- Det är där- före ej adekvat att säga : fromheten tar gestalt och uttalar sig i meningar och satser, »alldenstund gestalten i sm grund- läggning, i sina första lineer icke är skildt från fromheten och icke senare tillkommen än denna».
I de dogmatiska föreläsningarna omtalas denna distink- tion icke vidare. Det heter visserligen, när en faktisk reli- gion, kristendomen, beskrifves, att den är till såsom sinnes- beskaffenhet, lära, handling och samhälle — denna fyrdel- ning förekommer f. ö. äfven förut; men blir det fråga om hvad som är det konstitutiva för religionen, betonas det, att kristendomen lika litet som någon annan religion är ett ve- tande; och polemiken särskildt mot den spekulativa religions- uppfattningen är till ytterlighet skärpt. Men på samma gång visar den i dessa föreläsningar gifna definitionen på religion hän på ett ännu intimare samband med ett vetande eller, om man hellre så vill, en begrepps- eller föreställningssfär. Definierar man, såsom Reuterdahl förut med Schleiermacher
^ Inl. t. Theol. sid. 13, jmfr sid. 45 § 16 mom. i o. 2 samt § 15 mom. I.
' Twesten Vorles. liber Rel. I, sid. 19—32, T. skiljer mellan »der religiöse Glaube», »das religiöse Wissen» och >das Wissen von Religion >. Enligt R. är T. den förste, som gör en sådan distinktion.
Attlén, Reuterdahl. 3
66
gjort, religion såsom känsla af absolut beroende, och haller man sig konsekvent till denna definition, har man tagit en rent subjektiv utgångspunkt, nämligen det absolut beroende jaget, och blott genom att efterfråga denna känslas grund, således genom reflexion på densamma, kan man komma fram till gudsföreställningen, fastän visserligen båda (känslan och gudsbegreppet) psykologiskt sedt hnnas tillsammans i samma moment. Ett annat blir förhållandet vid den här gifna fram- ställningen af hvad som är religion. »I alla de världar, om hvilka här kan vara fråga (d. v. s. de olika religionerna) linnes där något — vi kunna icke kalla det begrepp, icke heller känsla, icke heller en utvecklad lära( !) utan allt detta tillsammans och ännu mera, — något hvilket i dem alla är det högsta och för dem alla är gemensamt, hvilket vi sålunda vilja kalla allas lifsprincip och lifskraft. Detta är begreppet och känslan och läran: Gud.» Gud är i alla dessa »världar» »den öfversta, ja, den enda principen», »själfva lifvet och vä- sendet»; det gemensamma för all religion är, »att Gud i den är till för ett omedelbart medvetande. Han vetes icke, för- stås icke genom slutsatser, utan kännes, förnimmes, vi skulle nästan kunna säga erfares.» Och såsom Gud förnimmes, så förnimmes också på samma oförmedlade sätt »allt hvad som i hvar och en sådan värld står i sammanhang med Gud». Re- ligion är alltså : »Gud och det gudomligas till- varo för det omedelbara med vetande t. »^ I denna definition utgås från en realitet, från något objektivt, som på ett visst sätt — omedelbart — har tillvaro för män- niskan. Den förutsätter på ett annat sätt än förut medvetan- det om Gud och det gudomliga såsom ett för religionen kon- stitutivt, icke såsom ett genom reflexion tillkommet moment. Därför polemisera också samma dogmatiska föreläsningar mot att kristendomen förvisas »ensamt till hjärtat». »Detta är utan tvifvel rättare än att ensamt vilja hafva den i begreppet, men det är icke desto mindre orätt.» Ty lärosatserna »äro åtmin- stone i en viss måm af tydlighet och bestämdhet tillstädes, så * De dogm. förel., inledningen.
6;
snart kristendomen är tillstädes. Och de utbildas i samma mån som kristendomen utbildas.»
Den förskjutnmg, som inträdt i åskådningen, visar sig äfven därigenom, att 2) uttrycket »den religiösa känslan» skju- tes undan. Känslan är icke föremål för samma höga uppskattning som förut. Den hade lofsjungits såsom det mäktigaste i människosinnet; de högre känslornas varaktighet hade varit ställd utom allt tvifvel. Nu heter det däremot: »äfven de starkaste, de lifiigaste känslor slappas och dö bort.»^ Ordet finnes visserligen alltjämt kvar vid be- skrifningarne af religionen, men icke såsom hufvudord, endast paralellt med förnimmelse, erfarenhet o. s. v. för att i sin mån bidraga till uttryckandet af den omedelbarhet, i hvilken Reu- terdahl allt fortfarande ville se religionens väsentligaste kän- netecken.
I hvad förhållande stå nu Reuterdahls skrift »hvad är religion» och hans religionsbegrepps senare utveckling till Schleiermachers tankar ?
Schleiermacher har gifvit flera olika uttryck åt sin upp- fattning af religionens väsen under tiden från Redens första upplaga till Glaubenslehres andra. Men ehvad det heter såsom 1799: »religion är sinne och smak för det oändliga», »åskådning af universum» förbunden med »känsla», eller så- som i Glaubenslehre : religion är »känsla af absolut bero- ende», så äro dessa olika definitioner i det stora hela ense, såväl i fråga om själfva deras grunduppfattning af religionens väsen, som med hänsyn till hvad man kunde kalla deras praktiska ändamål. Detta gäller först obetingadt med hän- syn till det senare, hvilket är att uppvisa, att religionen icke är vare sig vetande eller handlande eller en sammanbland- ning af båda, utan att den har sitt egna och själfständiga område i det mänskliga själslifvet. Men det gäller också om själfva grundsynen på religionens väsen, om beskrifningen af hvilken denna religionens egenart är, eftersom Schleier- macher genomgående vill visa, att den är en omedelbar upp- ^ Dogm. förel., inl.
68
lefvelse i människans inre lif ; denna dess karaktär af omedel- barhet är det som han vill uttrycka genom sin såväl från Reden som Glaubenslehre välkända sats, att religionen är känsla. Man kan sammanfatta det centrala för Schleier- machers åskådning i tvänne satser, negativt : religionen är icke tänkande eller handlande, och positivt : religionen är en akt af omedelbarhet, en omedelbar upplefvelse.
Dessa tankar lyfte hela religionsuppfattningen upp på ett högre plan, öfver intellektualismens och moralismens andliga horisont. Religionen fattades icke längre såsom accepterandet eller trostillägnandet af ett uppenbaradt sanningsinnehåll, hvarken ett inveckladt och omständligt utarbetadt — såsom ortodoxiens — eller ett som blifvit inskränkt till några fås. k. fömuftssarmingar — såsom rationalismens. Den befriades från de band, som bundit den fast vid spekulationen, icke blott förresten under rationalismens och ortodoxiens tid utan ända sedan den gamla kyrkans dagar.^ Likaledes befriades den) från att identifieras med lagbud — äfven detta en missuppfattning, icke endast från den närmast föregående ti- den, utan med gamla anor. Så kunde den glädja sig åt att ha fått sitt område för sig själf utan att betungas af samman- blandningar, hvilka endast varit till förfång såväl för religio- nen som för vetande och moral. Hvad reformatorerna känt, att religionen är en frälsande tro, innerlig personlig lifserfarenhet, det återupptäckte och klargjorde Schleiermacher ; han förkun- nade med profetisk glöd på ett sätt, som vittnar om djup för- tiVDgenhet med den sanna och lefv^ande fromhetens helgedom : religion är inre personlig upplefvelse, omedelbar erfarenhet af Guds närvaro i hjärtat, »Gefuhl», därmed lyftande på det täc- kelse, som den gammalprotestantiska och rationalistiska teo- logien höljt öfver reformationens skatter. Genom denna åter- upptäckt iQch genom afgränsandet af religionens egna område från andra närliggande inleder han en ny teologisk tids- ålder.
* Söderblom, Betydelsen af .Schleiermacheis Reden iiber die Reli- gion, sid, 1 8 f.
69
Här kan icke vara platsen att framlägga någon ut- förlig redogörelse för den olika gestalt, i hvilken Schleier- machers religionsbegrepp uppträder i hans olika skrifter, icke heller för den följande teologiska utvecklingens försök att korrigera detsamma och de anmärkningar, som därvid fram- ställts, anmärkningar stundom välbefogade, men alltför ofta ockå beroende på misskännande af hans afsikter och verk- liga mening. Min uppgift i förhållande till dessa frågor är begränsad af det, som jämförelsen med Reuterdahls åskådning ger anledning till att säga därom.
Men innan denna jämförelse göres, må ett par ord till- låtas om sambandet mellan Reuterdahls religionsbegrepp och hans personliga fromhet. När Reuterdahl i sina skrifter från 1820-talets slut upptar Schleiermachers definition af reli- gionen såsom »känsla af absolut beroende», och sedan ännu 1 de dogmatiska föreläsningarna talar om religionen såsom »den fullkomliga afhängigheten», vore det i hög grad oriktigt att anse denna anslutning till Schleiermachers religionsteori vara tillkommen blott på grund af teoretiska motiv. Den imöteskom säkerligen Reuterdahls rent personliga behof såsom ett uttryck för föreningen af hans innerst varmt känsliga natur och det lidelsefria samt — trots all hans verksamhets- lust — för honom karakteristiska passiva, stundom vemods- fullt passiva, draget. Ingenting återspeglar bättre arten af hans fromhet än de i bref och predikningar ofta återkom- mande orden, om huru vi människor skola vara Guds vilja undergifne. För hängifven undergifvenhet under den gu- domliga viljan är »känsla af absolut beroende» ett träffande uttryck. Man har bl. a. anmärkt mot Schleiermacher, att formeln icke vore betecknande för »das Wohin» utan blott för »das Woher eines Menschen» (Kaftan, Clemen) eller att den icke läte religionens frigörande och upphöjande ka- raktär komma i dagen (t. ex. Pfieiderer). Hvarken Schleier- macher eller Reuterdahl skulle känna sig träffade af dylika anmärkningar. Den absoluta beroendekänslan innebär för båda det mest efterlängtade mål, på samma gång som den
högsta salighet och upphöjdhet. Först i upplefvelsen af denna känsla blir människan personligen fri. Kattenbusch har rätt, då han säger :^ »In diesem Gefiihl ist fiir den Men- schen allés b^liickend, innerlich befreiend, weil vergeistigt. In ihm weiss er sich allén brutalen Mächten des Weltlebens entzogen, er ahnt und spiirt iiberall die ewigen wahren Har- monien.»^ Reuterdahl finner i formeln det lyckliggörande, befriande och harmoniska, men på samma gång hnner han där en återspegling af sin på djupet liggande underström af vemod. Det är säkert taget ur hjärtat, när han, såsom vi hört, i sin beskrifning af den absoluta beroendekänslan talar om, att »en suckan, ett vemod åtföljer religionen — ett vemod öfver att det ändliga icke kan fullkomligt öfvergifvas — hvilket vemod åter genomtränges och upplyses af den fröjden, att det oändliga dock åtminstone i någon mån kännes och äges af hjärtat.»- Men ännu mer karakteristiskt, och dessutom ett framsteg, så till vida som religionens aktiva sida med allt eftertryck betonas, är det, när Reu- terdahl senare i sina dogmatiska föreläsningar skildrar den kristliga sinnesbeskaffenheten såsom »dels ett hvilande, en tillförsikt, en glad resignation (obs. derma sammanställning) och dels ett verkande, ett sträfvande, ett glädjefullt och ohejdadt arbetande.»^ Det är riktigt en själf karakteristik i korta drag.
Reuterdahl framträder i sin första rehgions-filoso&ska undersökning närmast som en populär uttolkare af Schleier- macher. Populariseringar kunna vinna i klarhet och öf ver- skådlighet, men till gengäld brukar det vara deras lott att förlora i djup och tankefrihet. Så också här. Den svenske lärjungen tänkte i enklare kategorier. Han lodade icke den Schleiermacherska spekulationens djup och följde icke lärofadrens tanke ut pä abstraktionens vidder, men med den konkreta verklilgheten för ögonen tog han fram ur
* Kattenbusch, Von Schleiermacher zu Ritschl sid. 13. » Th. Q. 1828 II, sid. 23. •'' Dojjmat. förel. inl.
71
mästarens rustkammare det harnesk, som för honom bäst läm- pade sig till bruk i dagens strider.
Man kan fråga sig, om Reuterdahl helt och hållet upp- fattat, i hvilken mening Schleiermacher begagnade ordet »Gefiihl» för att därmed uttrycka religionens väsen. Reuter- dahl fattade tydligen härvid »känslan» helt enkelt såsom en af det mänskliga sinnets tre grundförmögenheter, koordi- nerad med förstånd och vilja. Sedan ville han för egen del skydda sig mot en fingerad invändning genom att säga, att religionen tillhör både känsla, förstånd och vilja. Men trots den stora popularitet, åt hvilken en invändning af det antydda slaget haft att glädja sig, behöfver Schleiermacher näppeligen känna sig träffad af densamma. För honom be- tydde »Gefiihl» såsom religionens säte något som låg dju- pare m än det, som befann sig i linje med förstånd och vilja. Man kan t. ex. hänvisa till hans identifierande af fromheten såsom högsta graden af känsla med högsta graden af själf- medvetande — en konstruktion, gjord för att religionen icke skall behöfva bo tillsammans med de andra känslorna, utan själf äga sin egen våning^ — eller till det som han i sändebrefvet till Liicke direkt säger om begagnandet af ordet »Gefuhl» i religionens tjänst, att han icke ville koordinera denna känsla med vetande cch handlande, utan att den ut- gör något innerligare och högre».- Reuterdahl kan alltså icke frikännas från en visserligen mycket vanlig, men icke desto mindre ensidig tolkning af Schleiermachers »Gefiihl».
Det är intressant och upplysande att jämföra den ut- veckling, som å ena sidan Reuterdahls och å andra sidan Schleiermachers religionsbegrepp undergått. Härvid må först en iakttagelse göras angående den i »hvad är religion» fram- ställda, från Schleiermacher lånade religionsteorien. Först 1 82 1 har denne funnit formeln »känsla af absolut beroende», hvarigenom en innehållsbestämning vanns, som afgränsade
* Huber, Die Entwicklung des Religionsbegrifts bei Schleiermacher, sid. 239.
' Ibm sid. 254.
72
den religiösa känslan frän andra — ■ förut hade denna gräns varit mera flytande, ja det hade t. o. m. kunnat heta (1806), att all känsla vnore religiös.^ När nu Rsulerdahl upptar denna formel »känsla af absolut beroende», är detta ett bevis — som dessutom bestyrkes af hela hans öfriga framställ- ning — därpå, att han icke hämtade sina impulser från den »romantiske» utan från den senare »teologiske» Schleiermacher. Hans hufvudurkunder — hvilka också citeras i »hvad är re- ligion» — voro första upplagan af Der christliche Glaube 1 82 1 — 22 och den tredje af Reden (1821).-
Schleiermachers utvecklmg gick i riktning åt ett allt starkare accentuerande af känslan. Medan han i Redens första upplaga hade ställt bredvid denna »åskådning af uni- versum » — - om detta begrepp heter det t. o. m. där : »er ist der Ängel meiner ganzen Rede»^ — elimineras så småningom denna senare bestämning bort, och känslan får behålla fältet för egen del. Afsikten med denna förändring är att så efter- tryckligt som möjligt betona religionens subjektiva karaktär. Det får icke, vid bestämmandet af religionens innersta väsen, finnas kvar någon antydan om ett objektixi: element ; detta skall vinnas genom att religionen förlägges helt och hållet inom känslans sfär och fattas »såsom en ursprung- lig utsaga om ett omedelbart existensialförhällande.* Reuter- dahl däremot blir med tiden allt mer otillfredsställd med den rent subjektiva uppfattningen och inför ett objektivt element 1 definitionen: »Gud och det gudomliga.» Reli- gionen blir : »Gud och det gudomligas tillvaro för det omedelbara medvetandet.» Samtidigt utsättas »känslorna» för kritik — äfven de starkaste »slappas och dö.»
' Huber, a. a. sid. 288.
' I sammanhang härmed kan nämnas ett ganska egendomHgt miss- tag, som R. gör i Th. Q. 1829 I, sid. 29. Här säger han, att första upp- lagan af Reden utkom 1806 och tillägnades en svensk, under det att första upplagan i själfva verket som bekant utkom 1799 och icke, som de följande, var tillägnad G. von Brinkman.
' Reden, sid. 32.
^ Huber, a. a., sid. 288.
73
Denna utvecklingsgång står i intimaste samband med och har sin fulla motsvarighet i det förändrade sättet att uppfatta religionens och vetandets inbördes ställning. När Schleiermacher nämligen karakteriserar religionen såsom ett rent subjektivt tillstånd, vill han därmed hafva afskilt ifrån den allt, som kunde inl<räkta på dess egenart, särdeles frän vetandets håll. Därför måste »åskådandet af universum», som åtminstone skenbart tycktes räcka vetandet handen, och erinrade om Schellings »intellektuella åskådning», försvinna. »Auch ein subjektives »Erkennen» känn die Religion nicht bleiben, wenn sie von objektiven Erkennen sich deutlich unter- scheiden soll. »^ Reuterdahl bibehåller visserligen det för den .Schleiermacherska åskådningen af görande: den bestämda åtskillnaden i princip mellan vetande och religion, och skärper t. o. m. sin polemik mot den spekulativa teologien, som ville låta tron försvinna i vetande,- men han knöt dock å andra sidan, just genom sin ofvan omtalade sträfvan att få fram ett objektivt element såsom tillhörande religionens väsen, faktiskt tillsamman bandet mellan religion och vetande fastare och på ett annat sätt än Schleiermacher. Fides, quae creditur får större betydelse än förr, den kristna sinnesbeskaffenhetens oskiljaktighet från den kristna läran betonas skarpare — allt i sammanhang med Reuterdahls växande uppskattning af den kyrkliga bekännelsen.
Bredvid dessa skiljaktigheter må emellertid anmärkas, att han fullkomligt stämde öfverens med Schleiermacher där- uti, att religion och vetande, fastän till väsendet olika, dock faktiskt stodo i inbördes ömsesidighetsförhållande och väl kunde förlikas med hvarandra. De kunde godt ingå för- bund och bygga tillsamman i samma bröst. »Så naturlig som en motsättning mellan det logiska troendet och vetandet är, så onödvändig är den mellan den religiösa tron och ve- tandet ».^ Reuterdahls teologiska verksamhet var grundad
' Huber, a. a. sid. 312.
* St. Kr. Not. 1842, sid. 91.
•' St. Kr. Not. 1842, sid. 92.
74
pä den fastaste öfvertygelse därom, att tro och vetande, fromhet och forskning djupast icke kunde skada, utan endast gagna hvarandra.
Det linnes knappast något i Schleiermachers religions- uppfattning, som gifvit anledning till så många förebråelser som det sätt, på hvilket han skildrat religionens och mora- lens förhållande till hvarandra. Det kan väl dock svårligen förnekas, att dessa armiärkningar ofta nog skjutit öfver målet. Det är med fullaste afsikt, som Schleiermacher i Reden och Monologen skiljer de båda områdena, framställande i Reden en religion utan moral och i Monologen tvärtom. Och an- ledningen till detta förfarande är, att han alls icke vill teckna båda, sädana de uppträda i lefvande lifvet, utan vill söka upp, hvad hvardera till sitt innersta väsen är, vill finna den drifvande kraften, midtpunkten, som behärskar det hela. Men samma hand, som af denna anledning skär itu, är snar att binda tillsammans. Detta är i synnerhet fallet i de se- nare skrifterna. Gå vi t. ex. till första upplagan af Glaubens- lehre — som ju varit en hufvudurkund för Reuterdahl i fråga om hans skriftställeri från tiden omkring 1830 — sä omtalas här fromheten icke blott såsom en ständig följe- slagarinna till det sedliga handlandet, utan detta senare beskrifves också såsom på visst sätt (»nicht unmittelbar ») framgående såsom verkan ur den religiösa känslan — i öfver- ensstämmelse med all känslas natur att gifva impuls. From- heten är in concreto källa till sedliga handlingar, detta visar ju redan det sätt, på hvilket tros- och sedelära hopbindas och blott skiljas såsom framställande två sidor af en och samma andliga akt.^ Ja, hela den kristliga moralen deduceras ur modifikationer af den religiösa känslan.- Men också allaredan i Reden höra vi, att intet skall ske »aus Reli- gion» men allt »mit Religion»-^ och vidare: »Praxis haben zu
' Der chr. Glaube, första uppl. S 32, cit. efter Huber, a. a. sid.
249 !■;
' Huber. a. a., sid. 297. ^ Reden, sid. 39.
75
wollen ohne Religion ist verwegener Ubermut.»! yjfj dessa omständigheter — att Schleiermacher, då han skiljer reHgion och moral, åsyftar att finna hvarderas väsen, och att han sedan äter binder de båda tillsammans — har man icke alltid fästat tillräckligt afseende, då man framställt sina an- märkningar.
Men därför ha dessa visst icke alltid varit obefogade. Icke blott på den grund, att Schleiermacher i sina tidigare skrifter vid sin sträfvan att skilja i sär gått till obestridliga öfverdrifter. Han nöjde sig icke med att låta abstraktionen, som var nödvändig för att få fram religionens inre art, vara abstraktion, utan kunde framställa isoleringen såsom en brän- nande praktisk fråga och något faktiskt önskvärdt. »Af den \etenskapliga abstraktionen gjorde han under hand ett re- formatoriskt program.»- De religiösa känslorna — heter det — fä ej föranleda egentliga handlingar. »Ingen droppe reli- gion kan blandas med sedlighet utan att förbränna den och beröfva den dess renhet.»-' Sådana ord kunna finna till- räcklig förklaring i den historiska situationen. Den före- gående tiden hade vant ensidigt moralistisk. Religionen hade left sitt lif icke af egen kraft, men af moralens nåd. Be- själad af varm känsla och glödande hänförelse för religionens sak reste sig Schleiermacher för att befria henne ur slafvenet, det var ju icke underligt, om han med »die Religion des freu- digen Rechtthuns» för ögonen stundom frestades att tvärt afklippa bandet.
Men äfven bortsedt från dylika i stridens hetta fällda yttranden måste man säga, att Schleiermachers hela sätt att .se förhållandet mellan religion och moral måste blifva li- dande däraf, att han alltifrån början,^ och i stigande grad lade nästan all tonvikt på religionens passiva sida. Visserligen är det af största vikt, att de motiv för viljan komma till sin
* Reden, sid. 30.
- Huber, a. a. sid. 41.
' Reden, sid. 61.
'' Jmfr särskildt Reden, sid. 40.
;6
rätt, hvilka härleda sig frän denna sida, nämligen därifrån att »hela människans väsende samlas, så att det kan stå fullkomligt mottagande inför en andlig makt. »^ Och det är en stor gärning, att det Schleiermacherska religionsbegreppet, känsla af absolut beroende, kraftigt pekat på dessa motiv, de som »bilda driffjädrar för viljan till en inåtgående energi »'- — detta gentemot Ritschls ord om att Schleiermachers synpunkt skulle vara moraliskt indifferent.'^ Men å andra sidan får icke religionens aktiva sida, den som står i samband med det verksamma lifvet, och de motiv, som häraf väckas till lif, lämnas ur sikte, om ej bilden af förhållandet mellan religion och moral skall blifva dunkel och felaktig. Ritschl och den af honom influerade teologien har inlagt en stor för- tjänst genom att rikta uppmärksamheten på denna aktiva sida.
När Reuterdahl talar om förhållandet mellan religion och moral, ligger det icke så mycket i hans intresse att såsom Schleiermacher abstraherande forska efter den principiella åtskillnaden ; han har mer det faktiska ömsesidighetsförhål- landet för ögonen och konstaterar därför med större oförbe- hållsamhet den religiösa känslans bestämmande inverkan på viljan. Det är alltid en hufvudsak för honom att visa hän på detta : den absoluta beroendekänslan, säger han, för »nöd- vändigtvis» med sig, att man lämnar det ändliga; »from- heten, egentligen boende i sinnet, ingår äfven uti och ver- kar bestämmande på handlingen och lefvernet».^ Därjämte må det framhållas såsom betydelsefullt, att han i sina dogma- tiska föreläsningar, såsom vi redan sett, skildrar den kristna sinnesbeskaffenheten äfven såsom »ett verkande, ett sträf- vande, ett glädjefullt och ohejdadt arbetande», m. a. o. betonar religionens aktiva sida.
^ Göransson, utkast till en undersökning af religionen med hänsyn till moralen, sid. 12.; * Ibm. sid. 13. ' Ibm sid. 15. ■• Inl. t. Theol. sid. 354.
77
Hittills har frågan om förhållandet mellan religion och moral setts från synpunkten af den förras betydelse för den senare, det bör kanske också sägas ett ord från den mot- satta synpunkten. Här visar sig då en svaghet. Schleier- machers teologi — och detsamma gäller lärjungen Reuter- dahls — har icke uppskattat det sedligas betydelse för from- hetens öfvergång från möjlighet till verklighet, h varförutan ingen rätt förståelse kan vinnas af sambandet mellan sedlig insikt och religiöst lif. Detta sammanhänger åter därmed, att Schleiermacher nöjt sig med att betrakta det religiösa medvetandet såsom ett faktum, och att beskrifva den reli- giösa upplefvelsens rikedom utan att söka skaffa sig klarhet öfver, huru denna skänkes åt en människa.^
Jag sammanfattar resultatet af den nu gjorda under- sökningen i fråga om förhållandet mellan Reuterdahls och Schleiermachers religionsbegrepp i fyra satser, i. Reuterdahl har upptagit och fasthållit Schleiermachers stora grundtanke om religionen såsom något omedelbart, en upplefvad personlig erfarenhet. 2. Under det att Schleiermachers utveckling går 1 riktning åt att fatta religionen såsom något rent subjektivt och han därför slutligen förlägger den helt och hållet inom känslans område, låter Reuterdahl så småningom känslan träda till- baka och inför ett objektivt element. 3. Härmed samman- hänger att han flyttar vetandet närmare religionen — tvärt- emot förhållandet hos Schleiermacher. 4. Reuterdahl talar mera direkt och oförbehållsamt om religionens betydelse för moralen.
Gentemot upplysningstidens abstrakta och schablonmäs- siga allmänreligion uppträdde Schleiermacher till förmån för de historiska religionernas rätt. Det gifves alls icke — säger han — någon »allmän» eller »naturlig» religion, blott religio-
^ Jmfr Herrmann, Christlich-protestantische Dogmatik i Kultur der Gegenwart Theil I, Abt IV, sid. 597 f.
78
ner. Religionen är alltid »positiv» och »bestämd». Dessa för hela den följande utvecklingen så högst betydelsefulla tankar vunno helt naturligt den lifligaste genklang i Reuter- dahls historiska sinne; han upptog dem på sitt program och utvecklade dem i riktning åt ett allt starkare betonande af de historiska religionsbildningarna såsom omslutande och bä- rande individerna. Tanken att den individuella religiositeten har sitt hem i en positiv, historisk religion, att kristendomen är en »lefvande historia, i hvars midt vi befinna oss och äro verksamma deltagare »,i är en hörnsten i hans teologiska bygg- nad. Från denna synpunkt betraktar han Schleiermacher ; då han vill gifva sin lärofader en plats bland samtidens teologiska riktningar, ställer han honom såsom chef för »de historiske».^
När Reuterdahl i sina tidigare skrifter af hithörande art sökte taga fram själfva »väsendet» i religionen, kunde han visserligen tala om denna såsom »i sitt upphof nästan gestalt- lös»,-^ men det står dock alltid fast för hotiom som ett orubbligt faktum, att all verklig religion måste uppträda i bestämd ge- stalt. Det i sammanhang härmed uppkastade spörsmålet, huru den »i sig själf så enkla» religionen kunnat sönderfalla i så många skiljaktliga former, besvaras dels genom en hänvisning till att samma sak icke ens på känslan verkar lika. Det som väcker den enes fröjd väcker motsatsen hos den andre, och »i detta fall kunna tusen omständigheter vara af inflytande, naturanlag, temperament, uppfostran, fysisk hälsa, omgifning, klimat, inhämtade meningar o. s. v.»* Dels — och det är den viktigaste orsaken — kan oändligheten icke »framstå för en människa fullkomligt ren, färgfri och gestaltlös», om vi än »naturligtvis» måste erkänna, att den är sådan i sig själf. »Vi må reducera den så mycket och så länge som helst, någon form, någon färg, något mer eller mindre individuellt måste
' St. Kr. Not. 1842, sid. 94.
» Th. Q. 1829 I, sid. 26 ff. Inl. t. Theol. sid. 6 ff, 79, 391.
' Th. Q. 1829 III, sid. 34.
' Th. Q. 1828 II, sid. 24; jmfr Inl. t. Theol., sid. 70.
/9
den dock alltid för hvarje mänsklig känsla behålla.»^ Det slutliga utbildandet af de differenta religionsformerna sker sedan därigenom, att »begreppet» gör känslorna till föremål för reflexion. »Begreppet tillkom.mer och uppfattar erfaren- heten och gör hvad som från början varit och väl sedermera beständigt skall vara känsla också till kunskap och bildar en religionslära och fixerar en tro, hvari myriader människor finna en oförgänglig tillfredsställelse, en oändlig fröjd. »^ De många olikheterna, de otaliga nyanserna, som historien upp- visar, äro — säger Reuterdahl en annan gång — rent af en nödvändighet. När begreppet, som själf röner inverkan af så oändligt många moment, träder fram och skall uppfatta den frän annat håll gifna fromheten, är det icke tänkbart, »att hvarje mer eller mindre själfständigt begrepp på enahanda sätt uppfattar fromheten. Huru litet enhet finna vi icke uti olika personers uppfattande af blott sinnliga föremål, af veten- skapliga, af estetiska? Och likväl skulle det spiritu- ellaste, det mest eteriska af allt, tron, religiositeten, blott på ett sätt kunna inträda i tanken, blott pä ett sätt uttalas af tungan ? Det är icke tänkbart, vi svara tryggt ; det är icke möjligt. »-
De dogmatiska föreläsningarna framhålla, att »religion i allmänhet» och »naturlig religion» icke ha någon som helst motsvarighet i verkligheten. »Just därföre» — heter det här — »att fromheten är till blott för ett oförmedladt med- vetande, måste den vara till på ett bestämdt sätt». »Likaså litet som träd eller djur eller människa i allmänhet kan vara till för det kroppsliga ögat, utan detta måste vara ett visst djur, en viss människa, likaså litet kan religion i all- mänhet vara till för själens öga; detta kan icke se Gud annor- lunda än han för detsamma uppenbaras.»-^
Det är lika otjänligt (och oriktigt) att tala om natur- lig religion, vare sig man därmed menar, »att människans
» Th. Q. 1828, sid. 24.
- Th. Q. 1829 III, sid. 34 f.
' Dogm. förel., inledningen.
8o
egen natur och eftertanke kan lära henne densamma »^ — 1 det hänseendet är ingen rehgion naturhg — eller man fattar den såsom »de från en verklig religion abstraherade satser, som förståndsresonnement kan uppställa om Gud och gudomliga ting» — »sådana resonnementer sakna allt lif, och ha aldrig hos något folk, knappt hos några individer ut- gjort hvad man kallat dess religion. Denna framträdde däremot alltid på något särskildt sätt, i någon egen ge- stalt, med karaktärer, som gjorde den urskiljbar från hvar och en annan religion. »^ Därför kan man tala om religioner »något så när på samma sätt som man talar om stater». I skriften »om det theol. studium» hade uppställts så- som motsats mot religion i allmänhet »religion i synnerhet» eller »positiv» religion. Den förra är blott till in abstracto och faller under filosofiens domvärjo, medan den senare är teologiens föremål.- I de dogmatiska föreläsningarna vill Reuterdahl ännu mera pointera sin afvoghet mot allt tal om »religion i allmänhet», uttrycket positiv religion bör falla bort såsom obehöfligt: »då ingen religion har funnits eller finnes, utan den som man menar med positiv, så kan predikatet gärna undvikas».
I nära anslutning till Schleiermacher^ gör Reuterdahl i sina dogmatiska föreläsningar ett försök att bestämma de olika religionsformernas karaktär och förhållande inbördes. Denna gruppering utföres med hänsyn till det sätt, på hvilket Gud framträder för det omedelbara medvetandet (en- ligt äldre terminologi: det oändliga för beroendekänslan). Han följer alltså andra uplpagan af Glaubenslehre, hvil- ken indelar efter förhållandet till religionens objekt, un- der det att däremot Glaubenslehres första upplaga indelar efter religionens »Starke und Erregung» — detta i när- mare öfverensstämmelse med Schleiermachers religionsbe- grepp.
^ Inl. t. de dogm. förel.
' Om det theol. stud. sid. 7.
^ Der chr. Glaube, andra uppl. §§ 7 — 10.
Tre stadier urskiljas, i) Fetischismen, där ett en- skildt ting- — en så kallad fetisch — gällt för Gud. In- skränktheten 1 gudsbegrepp visar blott, »huru djupt behofvet af en Gud är nedlagdt i den mänskliga naturen och huru denna alldeles icke utan en Gud kan hafva tillvaro». 2) Polyteismen anser Gud vara förborgad bakom de synliga tingen; världskrafterna, — de naturliga och de moraliska — äro Gudar. Ett gudasystem uppstår. 3) Högst står monoteismen. I allt och genom allt verkar blott en mäktig- ande. I stället för enskildheter och mångfald träder enhet. Utvecklmgen går från de föregående stadierna till monoteismen, historien visar öfvergångar dit såväl från fe- tischism som från polyteism ; en motsatt väg är otänkbar.
Monoteismen har att taga sig till vara för tvänne ensi- digheter, dels den fetischistiska, då Gud på antropopatiskt sätt föreställes som »en bakom molnen sittande människa» — fullt fri från antropomorfism kan monoteismen dock icke bli, alldenstund den icke har annan tanke och annat språk än människans att begagna — dels åter för en motsatt en- sidighet, den panteistiska, som följdriktigt utgår från poly- teismen, sam.manblandar lifvets källa och upphof med dess synliga företeelser och mångfald och förvandlar Gud till en liflös abstraktion. Allt det sanna i panteismen har monoteisten i sin hufvudsats : Gud le f v er, hvarigenom han gör front både mot den inskränkthet, som låter lifvet vara något en gång gjordt, och mot »den obestämdhet, som i allt blott ser krafter, men ingenstädes upptäcker krafter- nas medelpunkt och ännu mindre kan erkänna en Icrafternas styresman och herre». Att observera är, att Reuterdahl icke begapar uttrycket Guds personlighet såsom motsättning mot panteistiska föreställningssätt. I sin dogmatiska fram- ställning behandlar han också, såsom vi längre fram skola se, Guds personlighet såsom »en biföreställning» till hufvud- satsen att 'Gud lefver' eller att 'Gud är en ande'.
Inom monoteismen urskiljas två arter, allteftersom »den fullkomliga afhängigheten af Gud» är af mera emottagande
Aitlén, Reuterdahl. 6
(lidande, njutande) eller mera aktivt slag,i hvarvid det dock anmärkes, att denna åtskillnad, fastän den är i ögonen fal- lande och verklig-», dock icke är absolut. Till det förra slaget hör muhammedanismen — »om en moralisk handling, om en i Gud företagen och för Guds skull verkad. Gud allt- jämt åsyftande handling visar sig muhammedanismen mindre angelägen » — till det senare judendom och kristen- dom. Åtskillnaden mellan dessa båda består dels däri, att kristendomen mera än judendomen känner söndringen mel- lan Gud och människor, dels och framför allt däri, att kristendomen erkänner ett upphäfvande af denna söndring. »Mänsklighetens försoning genom människan Jesus är det sista, men det hufvudsakliga och egentligen konstituerande draget af kristendomen ».^ Reuterdahl lägger särskild vikt på, att försoningen sker genom människan Jesus, icke — detta säges mot den spekulativa teologien — genom »mänsk- ligheten i allmänhet», »det mänskliga förnuftet» eller »det i Jesus framträdande förnuftet».
Hans religionsschema får alltså följande utseende:
I. Fetischism. 2. Polvteism. "?. Monoteism.
a. b.
emottagande aktiv
muhammedanism iudendom kristendom
' Enligt Schleiermacher äro de båda arterna den ästetiska och den teleologiska. Der chr. Glaube, § 9, i.
- Jmfr Der chr. Glaube § 11: »Das Christenthum ist eine der teleologischen Richtung der Frömmigkeit angehörige monotheistische Glaubensweise, und unterscheidet sich von andern solchen wesentlich dadurch, dass allés in derselben bezogen wird auf die durch Je- sum Christum von Nazareth vollbrachte Erlösung. År 1828 (T. Q. 1828 III, sid. 55) beskrifver R. kristendomen såsom den religion, där man lefver i Gud och det oändliga så, som detta för oss genom Kristus och hans lära uppgått-. »Inledning till theologien» låter den sats, genom hvilken apologetiken skall uttrycka kristendomens väsen och egendom- lighet, få följande lidelse: »Människan, skild från Gud genom synden, återförenas med Gud genom Jesum Kristum». — Inl. t. theol, sid. 82.
83
Man kan knappast säga, att detta schema företer nå- gon originalitet i jämförelse med det Schleiermacherska. Det delar dess brister med dess förtjänster, och bland de förra främst dess konstruktiva karaktär. Båda kunna lämp- ligen tjäna som bevis på oriktigheten af åsikten, att en Böfversikt af fromhetsgestalterna» skall utföra sitt verk filo- sofiskt och icke historiskt.^ Den senare religionsvetenskap- liga forskningen har också under sitt alltjämt fortgående arbete på vinnandet af en tillförlitlig öfversikt af religionerna väsentligen korrigerat det Schleiermachersk-Reuterdahlska schemat.
Alla dessa olika fromhetsgestalter äro, säger Reuterdahl, »individer af samma familj».- De hafva alla något gemensamt i erkännandet af det oändliga och det där- med förbundna sträfvandet att komma detta så nära som möjligt.3 Därför bilda de alla ett stort gemensamt helt, »den stora, universella kyrkan» eller »det samhälle af människor, som i allmänhet äga fromhet, den må nu vara af hvad sär- skild art och beskaffenhet som helst »^ — universell, därför att fromheten är en grundförmögenhet hos människan, hvilkens frånvaro endast kan förklaras som »en monstrositet»; histo- rien har öfverallt förnummit »åtminstone en skymt af kyrkans hvitglänsande murar.'* Tanken på religionernas samhörighet och släktskap är en ofta återkommande och i Reuterdahls hela teologiska skriftställarskap mycket framskjuten tanke. Fromhet finnes i alla religioner, och hvarhelst fromhet iinnes, där finnes ock gudomlig uppenbarelse ; uppenbarelse- karaktär tillkommer alltså alla religioner. Jag hämtar några karakteristiska uttalanden härom från olika tider. »Alla religionsformer förtjäna vår aktning, emedan de alla innebära något, som för människan är eller åtminstone varit af helig betydelse . . . Man kan icke så mycket tillsluta
^ Inl. t. theol. sid. 68.
^ Dogm. förel., inledn.
' Th. Q. 1829 III, sid. 32 f.
* Th. Q. 1829 III, sid. 32.
84
sina ögon för allt hvad till människohistoria och människotanke hörer, att man icke skulle kunna jämföra andras religiösa erfarenhet med sin egen, och således medgifva, att, om också andras är till beskaffenheten aldrig så mycket underlägsen ens egen, denna dock till slaget kan med andras vara jäm- förlig». Sä heter det 1828.^ Reuterdahls »inledning till theologien» opponerar mot, att sanning uppställes såsom kännetecken på en viss religion, och osanning på de öfriga; hvarje fromhetsgestalt måste äga någon sanning. »En rent af sannings- och grundlös fromhet kan lika så litet tänkas som vara till». Och »föga bättre är skillnaden mellan uppen- barad och icke uppenbarad eller naturlig religion»;- i öfver- ensstämmelse härmed säges apologetiken öfverskrida sina gränser, »om den vill göra kristendomen till den enda sanna fromhetsgestalten» och de öfriga till idel förvillelse.-^ I en uppsats från 1842 frågas: »Skall man icke kunna vara en god kristen och tillika erkänna, både att gudsfruktan pä något annat sätt än det kristna kan utbilda sig, och att den
kristna gudsfruktan kan på mer än ett sätt utbildas?
Vi veta visserligen, att människan är en myra, som icke utan fara att förgås kan skilja sig från sin stack, — -- men vi veta ock, att denna myra kan se opp från sin stack, och d ä r u t o m såväl som d ä r 1 n o m erkänna den Gud och den natur, i hvilka hon och alla andra myror hafva sin tillvaro. »^ De dogmatiska föreläsningarna fastslå : »icke blott kristendomen utan äfven de öfriga religionerna äro uppenbarelse».^
Reuterdahl väntar sig gensägelse mot denna åskådning ;6
^ Th. Q. 1828 II, sid. 25, jmfr Om det theol. studium sid. 22.
- Inl. t. theol., sid. 69.
' Ibm sid. 88, jmfr sid. 5.
■* St. Kr. Not. 1842, sid. 146 f.
^ Dogm. förel., inledn.
" I Nordisk kyrkotidning d. 2i okt. 1840 och d. 27 jan. 1841 fram- ställes R. såsom >på en gång katoHk. kalvinist och muhammedan, för- enande i sig en mångsidighet, som icke ens försmår kristendomens arg- aste fiende, Islamismen>. Beskyllningen för muhammedanism grundar
<S5
tar den icke bort det gudomliga från kristendomen ? Den blir ju blott »species bland species och icke den enda san- ningen och saligheten »,1 de öfriga kunna ju möjligen äga lika mycken sanning. Svaret blir : kristendomen kan visas hafva den högsta och ädlaste platsen bland de andra, den förnämstas värde förringas ej af att andra finnas. »Ar det icke med denna och de öfriga på samma sätt som med Kristus och de öfriga människorna: han var öf ver dem alla, och dock dem jämlik?»^ Och vidare: kärleken till det egna hemmet, det egna landet upphör ej för det att andra hem och länder finnas till. »Kan man ens älska något, om man icke älskar ett visst?»- Jag citerar slutligen in extenso det både vackra och välgrundade svar, som Reu- terdahl i sina dogmatiska föreläsningar ger på dylika in- vändningar. »Skulle ett medgifvande häraf (af de öfriga religionernas uppenbarelsekaraktär) vara så betänkligt ? Hafva icke alla religioner det gemensamt, att de erkänna en Gud ? Och är det så förnedrande att tillstå sig vara i släkt till dem, som erkänna en Gud ? Hela mänskligheten är ju i alla fall just såsom mänsklighet i inbördes släktskap. Släktskapsförhållandet tycker jag ingalunda förnedras eller förbittras, men väl upphöjas och förljufvas däxaf, att ett guds- medvetande är gemensamt för hela släkten. Tag bort detta och mänskligheten är intet annat än ett släkte af apor, kanske något slugare, men också mycket grymmare och vildare än det för oss bekanta. Men är det nu ingen skam att genom sitt gudsmedvetande stå i beröring med hela mänskligheten, så är det väl icke heller så betänkligt att låta detta med- vetande för andra så väl som för oss vara en uppenbarelse. Hvarifrån skulle väl de andra ha fått sitt, om icke från
sig närmast på en tes, som R. skulle ha försvarat, hvilken innehöll, att muhammedanismen icke vore så olämplig (non ita incommoda) för noma- der. Enligt hvad R. upplyser i Th. Q. 1S40 sid. 350 var han emellertid icke författare till denna.
^ Om det theol. Stud. sid. 22.
* Ibm sid. 23; samma tanke finnes .St. Kr. Not. 1842, sid. 146 och flerestädes.
86
den Gud, som deförnimma? Förnimma vi mera af honom, ar han för oss i ett klarare och härhgare ljus närva- rande, så låtom oss för det första därföre tacka den godhet och kärlek af honom, hvaraf vi alldeles oförskyldt blifvit del- aktiga, och låtom oss för det andra vara mera angelägna att i ett klarare ljus införa de i ett mindre sträfvande, än att frånkänna dessa all gudomlig uppenbarelse. Saknade dessa all sådan, så vore också a 1 1 möjlighet försvunnen att bibringa dem den bättre. Därigenom att kristendomen och de andra religionerna hafva något gudomligt tillsammans, därigenom att de alla erkännas för att vara gudomliga uppenbarelser, har kristendomen en kraft att till fullkomlighet upplyfta de öfriga. Vore blott kristendomen gudomlig, men de öfriga idel förvillelse och lögn, så vore ingen öfvergång möjlig. Af törne varder ej fikonträd, af tistel ej vinstock. Däremot säger Paulus just med hänseende till förhållandet mellan en klarare och en mindre klar gudomlig uppenbarelse, att kvistar af vildoljoträdet kunna inympas i det sannskyl- diga oljoträdet och blifva delaktiga af dess rot och fetma. Skulle vi i vårt bedömande af de icke-kristna behöfva att vara strängare än Paulus ?»!
Vi se, huru varmt det ligger Reuterdahl om hjärtat att gentemot allt sträfvande för kristendomens absoluta isole- rande fasthålla vid tanken på hvarje religions delaktighet i den gudomliga uppenbarelsen och på relativiteten i den mänsk- liga uppfattningen af det gudomiliga. All religion är sann, kristendomen är den högsta. Det kan synas vara en mot- sägelse, när han likasom Schleiermacher talar om alla reli- gionsformer såsom sanna och därjämte om en såsom san- nare och högre. Förklaringen ligger däri, att ordet sann den förra gången tages i objektiv och den senare i subjektiv be- tydelse. Här — vid den »allmänna» uppenbarelsen och Icristendomen såsom primus inter pares — gör Reuterdahl halt. För hans betraktelsesätt spelar i själfva verket den i våra dagar så mycket omskrifna frågan om kristendomens
* Dogm. förel., inledningen.
absoluthet ingen egentlig roll. Hans religionsjämförelse kän- ner intet försök att vindicera en »särskild» uppenbarelse- karaktär åt den kristna utvecklingslinjen,^ eller att på något sätt förmedla tanken på kristendomens fullkomlighet och på Kristus såsom gudomlig »i ordets fulla och alldeles egent- liga förstånd» med sin religionshistoriska relativism. Pro- blemet om kristendomens absoluthet hör ock i sin tillspets- ning först en senare tid till.-
3- Schleiermachers uppträdande för de »positiva», historiska religionernas rätt står i nära samband med hans betonande däraf, att religionen faktiskt och nödvändigt leder till gemen- skap, till samfundsbildningar. Alltifrån början framställde han religionen såsom samfundsbildande makt: »ist die Reli- gion einmal so muss sie notv/endig gesellig sein»." Visser- ligen ställde icke Redens första upplaga begreppen kyrka och kyrkligt samfund i relation till de historiska religionerna. Detta skedde först så småningom genom den förvandling, som Schleiermachers kyrkobegrepp undergick. Reden tecknade i stället kyrkan i motsats till den verkliga »oegentligt s. k. kyrkan »4 såsom ett idealiseradt andligt brödraskap, omfat- tande de fromma inom alla religioner, i det att »all åtskill- nad flöt Ijuft tillsammans».^ I denna kyrkobild »förband sig herrnhutisk mystik och romantisk exklusivitet till fantastisk idealism».^' Men snart ägde en förskjutning rum, kyrkan kom att betyda de frommas gemenskap inom en positiv reli- gion, och slutligen synes Glaubenslehre sätta likhetstecken mellan kyrka och positiv religion.'' Det behöfs knappast på-
^ Jag hänvisar till Söderblom, Uppenbarelsereligion 1903. - Jmfr Troeltsch, Die Absolutheit des Christentums. sid. 9.
* Reden, sid, 92.
* Reden, sid. 131. ^ Reden, sid. 103.
** Pfleiderer, die Entwicklung d. prot. Theol., sid. 49. ' Huber, a. a., sid. 301.
88
pekas, hvilken stor förtjänst detta hänvisande på den religiösa gemenskapens betydelse betecknade i jämförelse med den föregående tidens ensidigt individualistiska syn på religionen och ej heller hvilken inverkan Schleiermachers starka accentue- rande af kyrka och kyrkosamfund haft för hela den följande teologiska utvecklingen — jag erinrar blott med af seende på denna senare om hvad det betydt, att han knöt kyrka och teologi fast tillsamman, och att han för första gången ut- tryckligen ville ge en framställning af »den kristna tron enligt den evangeliska kyrkans grund- satser.» Reuterdahl kunde godt i anslutning till Dorner säga om Schleiermacher, att han »gärna företrädesvis kan kallas kyrkans, den tillvarande bestämda kyrkans teolog. »^
Detta ville också Reuterdahl framför allt vara. Vi hafva redan hört, hvilken tonvikt han lägger därpå, att individen har sitt hem i en historisk religionsform ; härifrån går hans tanke omedelbart öfver till den religiösa gemenskapens be- tydelse, ty Reuterdahl koordinerade alltifrån början de histo- riska religionsformerna och de olika religiösa samfunden.
Religionen kan — säger han — icke nöja sig med in- divider; »för positiv religion är icke ens en mängd sådana tillräcklig. Den fordrar nödvändigt sammanbindningar af de särskilda delarne; den fordrar ovillkorligen associationer. »- Denna tanke återkommer ofta och med större och större efter- tryck. År 1857 heter det: »för all religion är det egendomligt och väsentligt att syfta till samstämmighet, till förening. En blott för individer bestående religion finnes icke, har icke funnits.»-^ Schleiermacher genomför klarare följande åtskill- nad: den religiösa samfundsbildningen är icke något egent- ligt karakteristikum för religion, men denna leder faktiskt och nödvändigt till gemenskap.^
Att religionen måste vara samfundsbildande framgår»
Th. Q. 1840 sid. 292.
Om det th. Stud., sid. 8.
Sv. Kt. 1857, sid. 7. Jmfr 1859, sid. 33.
Huber, a. a. sid. 300.
89
säger Reuterdahl, af dess betydelse. Ty »ju viktigare en tilldragelse är, ju mer den rörer det hos oss allra väsent- ligaste, desto kraftigare verkar den till bildande af sam- hällen ».^ Han jämför fromheten med rätten. »Liksom rätten bildar sina samhällsföreningar, så bildar ock fromheten sina, hvilkas alla medlemmar visserligen icke i allt äro lika, men hvilka dock i hänseende till fromheten äro med hvarandra mycket närmare förbundna än med medlemmarne af andra fromhetsföreningar».'- Hvarje positiv^ religion framträder en- ligt Reuterdahls terminologi i ett »samhälle», kristendomen i en kyrka ».-^
Kristen tro är nödvändigt förbunden med kristen kyrka. »Tron bygger kyrkan, men kyrkan är å andra sidan en nöd- vändig följd af tron»."* Den är »kristendomens kropp ».^ Tron, sinnesbeskaffenheten är det primära. Nedanför denna och härledande sig ur denna står samhällsföreningen bredvid läran och handlingen. Mellan dessa tre sekundära element råder däremot intet subordmationsförhållande, de betinga hvarandra och fullständiggöra hvarandra,*^ och missrikt- ningar uppstå, sä snart någon af dem vill upphäfva sig på den andres bekostnad, såsom t. ex. samhället, kyrkan i katolicismen, eller läran — »en vådlig förvillelse, från hvilkea protestantismen väl icke alltid hållit sig ren».*'
Då Reuterdahl säger, att kyrkan har sin grund i den kristna fromheten, vill han därmed också hafva sagt, att den ytterst härleder sig från Kristus. Frågan om Kristus
* Dogm. förel-, inl.
- Om det theol. Stud., sid. 21.
^ Det är endast med en viss i-eservation (jmfr Th. Q. 1829 III, sid. 32, 37) som R. någon gång talar om »den stora universella kyrkan», hvilken innefattar alla människor, som äga fromhet; ty egentligen hör ordet endast kristendomen till. Han tillägger: »dock vi missbruka kanske benämningen kyrka, som utan tvifvel har en mera egentlig och specifik betydelse»; längre fram heter det: vi talade, /as/tfft oegeniligt om den universella kyrkan».
' Dogm. förel. inl.
•"' Om det theol. Stud., sid. 9.
" Dogm. förel. inl.
90
har velat grundlägga en kyrka kan visserligen besvaras både med ja och nej. Han ville förkunna Guds rike. Men detta framställes såsom något tillkommande, icke såsom något när- varande. Jesu gudsrikesförkunnelse bär enligt Reuterdahl en starkt eskatologisk prägel.^ Inträdet i det tillkommande »himmelriket» eller »Gudsriket» är emellertid knutet fast vid en fordran på »helighet och fromhet», och tänker man sig nu alla människor, som under jordelifvet bereda sig till inträde i detta rike,^ kan man i denna mening — i full öfverensstäm- melse med Jesus själf — tala om en kyrka. Kyrkan blir allt- så: »de till himmelriket sig beredande människorna», och Kristus har velat grundlägga en kyrka, »så vida som denna utgör en förening mellan människor, hvilka eftersträfva den innerligaste, den närmaste förening med Gud. »Föreningen är egentligen af inre art — den fromhet som åsyftas kan ut- tryckas med orden »enhet med Gud genom Kristus» — men är »så vida också' en yttre, som de sig förenande männi- skorna också äro till i det yttre, kunna biträda hvarandra och liksom upplyfta hvarandra till Herran ».^ Härmed är också gifvet, att arbete för fromhetens befordrande genom utbyte af de religiösa erfarenheterna blir kyrkans egentliga ändamål. Liksom Reuterdahl på tal om de olika religionsformerna ställt sig skarpt afvisande mot försök att tillägga en enda sanningshalt med uteslutande af de öfriga, så är det inför den i historien förefintliga splittringen mellan de olika kristna kyrkorna en hufvudsats för honom, att alla äro sanna och verkliga former af kristendom^ — en sats, som han ofta nog
^ Han öfverensstämmer häri med hvad som gjorts gällande i den nyaste exegetiken, af J. Weiss m. fl. — Endast på ett sätt vill R. vara med om att låta Guds rike betyda något redan kommet — om vi flytta tiden in i evigheten och göra »hvart nu till ett alltid, hvar tid till en evighet >>; då äro i djupaste mening de orden uppfyllda, att Guds rike icke kommer med utvärtes håfvor, utan är invärtes uti oss. — Th. Q. 1829, III, sid. 13.
- Th. 2. 1829 III, sid. 5^15-
' Inl. t. theol., sid. 88; jmfr t. ex. ProtocoU och handlingar rörande prestmötet i Upsala 1865, sid. 73.
91
har anledning att draga i härnad för gent emot i den sam- tida svenska litteraturen framträdande motsatta åskådningar, särskildt med afseende på katolicismen. När man t. ex. i ett förslag till ritualformulär vid öfvergång från katolicismen till protestantismen talade om det påfviska mörkret och villfarelsen» och »det felaktiga i den katolska tron», manar Reuterdahl att skona katolicismen från dylika tillmälen, »åt- minstone vid offentliga och religiösa tillfällen. Tillgifven- heten för protestantismen behofver icke vara aiindre stark eller yttrandet däraf mindre lefvande och sant, för det man lämnar allt främmande åsido ».^ När en anonym för- fattare i »Skandia» skrifver om den protestantiska kyrkan såsom den absolut sanna, om omöjligheten för en katolik att skrifva en kristlig kyrkohistoria och om »den konse- kv^ent sanningsskyende» katolska församlingen, svarar haa i en recension: »Ref. vågar för sin del icke att uttala en så- dan dom. I^an tror, att katolicismen icke mindre än protestantismen år en sann, mycket väl förklarbar form af kristendomen, och han tvingas till denna tro bland annat af katolicismens bestånd. En kyrka, som kunnat uppehålla sig omkring 15 sekler — — kan väl näppeligen sägas vara konsekvent sanningsskyende.» Protestantismen bör ej ge- nom dylika tillmälen framkalla liknande från katolskt håll.- — I sin i Studier, Kritiker och Notiser förda debatt med Ignell framhåller Reuterdahl gentemot denne, att den vid symbola förblifvande protestanten ej behofver vidkännas förebråelsen att vara mästare öfver syskonen. »Detta in- sågs mycket klart — — och uttalades mycket bestämdt af den man, på hvilken hr Ignell med s k ä 1 sätter ett så stort värde. Schleiermacher lät icke hänföra sig af något agg till katoliker; han var säkerligen likaså litet katolik som hr Ignell, men hans bedömande af och hans ord om katolicismen voro helt andra än hr Ignells. »"
1 Th. Q. 1 83 1 IV, sid. 71.
- Th. Q. 1838 sid. 53.
- St. Kr. Not. 1843 sid. 270.
92
Att en Schleiermachers lärjunge icke onödigt skärpte skillnaden mellan luthersk och reformert protestantism, bör ej väcka förundran. Reuterdahl säger sig icke »känna den ringaste fientlighet» mot den unerade kyrkan, ty den mot- svarar »allt hvad som efter Kristi och apostlcirnes anvisning kan fordras af en kyrka», och han gläder sig, att den fått ett värdigare namn, »den evangeliska», än de gamla partinamnen. Kraf vet på en lära, som på en gång är luthersk och re- formert, betyder blott, att differenserna »icke äro så djupt i botten gående, att de förhindra båda bekännelserna att utgöra en kyrka.» De olika bekännelserna skola ej till- intetgöras, de innehålla båda sanningen, såsom stödjande sig på bibeln. ^len »olikheterna i hvarderas sätt att förstå bibeln och således i hvarderas kira skola kanske en gång ut- jämnas, när en klarare och riktigare exegetik åstadkommer en enklare och riktigare dogmatik. »^
Denna uppskattning af de olika kristna kyrkosamfunden har sin förutsättning i tanken på vetandets sekundära ställ- ning till religionen, på den kristna läran såsom uppkom- mande genom reflexion på den kristna sinnesbeskaffenhe- ten. De upplefda erfarenheterna tolkas nödvändigt på olika sätt; och de kristnas försök att gifva sin fromhet uttryck i lärosatser eller dogmer måste därför såsom resultat med- föra de olika kyrkosamfunden på samma gång som de otaliga individuella variationerna inom dessa. Från denna utgångspunkt blir det omöjligt att yrka en läroenhet. Från lärans synpunkt kan - säger Reuterdahl också — krafvet på kyrkans enhet aldrig uppställas. »-
' Th. Q. 1840 sid. 142 och 144. — Senare ställde R. sig emeller- tid i skarpare motsats till de reformerte. Är 1856 (Svensk kyrkotidning sid. 26 o. 28) finner han skillnaden emellan lutheraner och reformerta vara »mycket betydande 5, och talar om den ii mer än ett hänsende be- klagansvärda unionen*.
- T. Q. 1829 III, 34 f{. — Ordet dogm begagnas af R. i betydel- sen af det kristna vetandet, de kristna lärosatserna öfverhufvud, för såvidt dessa skaffat sig insteg »hos en betydligare mängd af kyrkans medlem-
93
Kristendomen har \isserligen äfven med afseende pa läran något gemensamt, så till vida som den »har Kristus till upphof och föremål». Men icke ens Kristus uppfattas pä samma sätt, ehuru visserligen öfverensstämmelsen med afseende på denna kristendomens medelpunkt är störst. »Nästan öfverallt där kristligt sinne skall ägas, erkännes Kristus för a och o, begynnelsen och slutet». Ju aflägsnare en lära är från denna medelpunkt — desto större olikhet.'
Vill man däremot söka ett begrepp om kyrkans enhet, som kan hålla stånd inför historiens domstol, så är detta intet annat än »en trons enhet d. v. s. en kärlekens och rättfärdig h c te ns enhet »- — denna sammanställ- ning förekommer ofta hos Reuterdahl. Detta enhetsbegrepp är för öfrigt — säger han -- det enda, som stämmer öfver- ens såväl med Kristi och apostlarnes uppfattning som med protestantismens grundsatser, hvilka ingalunda kräfva en uniformitet i läran hvarken af de olika kyrkorna eller af sina egna kyrkomedlemmar. Härvid kan också protestantismen tryggt stanna, besinnande att läran aldrig är fromheten själf, utan blott ett uttryck af densamma — låt vara ett makt- päliggande.
Dessa tankar återkomma flerestädes både i positiva och polemiska framställningar — men ingenstädes med större klarhet än i den redan ofta citerade märkliga afhandlingen »Om kyrkans enhet och själfständighet». Enhet i lärobe-
mar» (Inl. t. Theol., sid. 351); dogmerna samla sig i grupper och bilda tillsammans ett helt, lärobegreppet.
* Dogm. förel., inl. — Här gör R. för öfrigt en distinktion mellan sådana olikheter i läran, som ha sin grund i själfva det kristna sinne- laget och sådana, som komma från »sättet att ur detta bestämma och utveckla läran». De förra representera en »ursprunglig» olikhet och kunna icke ändras, de senare åter bero ofta på »de åskådandes felak- tiga uppfattning af föremålet» och kunna låta utjämna sig. Distinktio- nen, som ger ett uttryck åt en växande uppskattning af läran, står i samband med den förut konstaterade böjelsen att flytta vetandet när- mare religionen.
' Th. Q. 1829 III, sid. 30.
94
greppet är hvarken möjlig" eller nödvändig eller önskvärd, heter det här. Vore den nödvändig, skulle också ett fullständigt utveckladt begrepp vara nödvändigt, fromheten komme dä att bero af begreppet, de insiktsfullaste blefve de frommaste; »blott de som bekände sig till ett visst ut- förligt och i minsta detaljer utveckladt och fullkomligt läro- system hade den rätta fromheten. )> Men då enstämmigheten i religiösa begrepp är sa sällsynt, »skulle vi kanske till slut med förskräckelse finna, att det knappt är mer än en enda, som haft eller kunnat hafva den rena läran. Alla de andra äro förvillelsens barn, hvilket är detsamma som ogudak- tighetens, hvilket åter är detsamma som förtappeisens.» Därför har det också sina betänkligheter att anse läro- enheten önskvärd. »Någon annan enhet i lärobegrep- pet kunna vi dock icke med alla våra önskningar erhålla, än den fariséerna i Jerusalem eller den de romerska påfvarne eller den en stor del af i6:de och i/ide seklernas prote- stantiske theologer sökte åstadkomma; och för att önska oss denna, vilja vi väl taga oss till vara.»^
Vi ha tvärtom i) ingen rätt att fördöma det som icke öfverensstämmer med våra begrepp.- Blott en absolut ofrom- het och ogudaktighet förtjänar en sådan fördömelse, men om tillvaron af en sådan har ingen människa rätt att döma. Fromhet kan finnas äfven då »dess uttryck, dess bekännelse äro förvirrade och falska, och i skenbar strid med rena och adekvata religiösa begrepp.» \'i ha vidare 2) »icke ens rättig- het att ovillkorligt förkasta hvad som strider mot våra begrepp.»- Allt förkastande bestrides visserligen icke, blott det absoluta. »Ur den sene satser, som uttrycker en viss form af fromhet, må gärna allt det förkastas, som icke passar in i serien, men endast förvirrar och vanställer den.-^ Men att förkasta detta relativt opassande såsom det där alldeles icke kan ingå i någon sene af religiösa satser, det
1 Th. Q. 1829 III, sid. 35.
2 Th. Q. 1829 III, sid. Z7 ^■
ä Sådant är kätteri, jmfr Inl. t. teol. sid. 115.
95
är detta, som vi icke anse tillbörligt.» Passar det icke i en serie, kan det möjligen ingå i en annan. Särdeles karak- teristiska äro följande ord : »Skall man ur bekännelsen ut- taga de enkla satserna, ställa dessa emot hvarandra, och låta dem med oböjlig myndighet trotsa hvarandra, eller skall man lämna dem, där de äro, låta dem gälla, hvad de vilja, och medgifva dem den sanning och den riktighet, som hvar- dera i sin serie och i sitt sammanhang kan äga ? Svaret är icke tvetydigt ...» Såsom belysande exempel anf öres, att protestanten gärna må förkasta satsen, att människan kan blifva rättfärdig på annat sätt än genom tro, men att man öfverskrider sina rättigheter, om man förkastar satsen »såsom irreligiös och alldeles ur stånd att i något afseende och under någon förklaring vara ett uttryck till och med af kristlig fromhet.»! Man må vara fast i sitt, men »lämna allt främ- mande i sitt värde, låta det vara hvad det kan och för sina anhängare innehålla så mycken sanning och så mycken vis- dom, som däråt är gifven. »^
På samma sätt bör man förhålla sig med afseende på den egna kyrkans medlemmar. Man är icke berättigad att fordra öfverensstämmelse i allt, därför att en förening skett om något hufvudsakligt. En sådan fordran innebär icke »den respekt för andras öfvertygelse hvarpä denna väl alltid äger anspråk».^ Ingen må vilja afsöndra från kyrkan en medlem, som icke själf vill uteslutas. ^ Detta gäller äfven om rationalisterna, hvilka å sin sida mot andra skola utöfva den fördragsamhet de själf va fordra.*
Det linnes knappast något, för hvilket Reuterdahl så ofta och så gärna tagit till orda som för olika åskådningars rätt på det religiösa området. I uppsatser och recensio- ner återkommer detta gång på gång gent emot alla klago- mål öfver tidens »söndring» och »förvirring»; man be-
1 Th. Q. 1829 III, sid. 38.
* Ibm sid. 39.
^ Ibm sid. 43 f.
* Ibm sid. 39 f.
96
sinnar icke, att viigarna till samma mål äro flera ».^ Detta är ock ett af hufvudyrkandena i hans strid med den »meto- distiska» riktningen i Sverige: att vi icke ha rätt att »i reli- giöst hänseende yrka det enahanda tungomål, som i histo- riskt är omöjligt ».^ Ju högre en fromhetsgestalt står, desto större är dess förmåga till individualisering.^ Reuterdahl är lifligt öfvertygad om, att denna olikhet har välsignelse med sig. Han kan visserligen framhålla de olägenheter i striden — olikhetens nödvändiga följeslagare — »som komma det goda och rätta på båda sidor att lida», och i förblindelsen, »som hindrar de olika sinnade att se egna fel och främ- mande förtjänster.»^ Men därjämte gläds han af allt hjärta åt det goda, som kan följa af olikheterna. Härigenom får »det hela den mångfald och utveckling, som saken tillåter», och »det felaktiga och osunda aflägsnas åtminstone från en del af den församling, som bekänner sig till samma herre.» Kunde brödrasinnet behållas och en noggrann undersök- ning af det skiljaktiga göras, skulle nog mycket sådant för- svinna, men det som ej försvunne skulle lända till kristen- domens förhärligande.^ Med ljus blick och trohjärtad glädje ser Reuterdahl på det la-istna tungomålets otaliga variationer. Jag citerar ett par mycket karakteristiska uttalanden från skrida tider. Han skrifver 1829: »Du som sörjer öfver detta (olikhetens bestånd) och gärna af bästa hjärta an- vänder dma bästa krafter för att åstadkomma ett annat förhållande, gäck ut i Herrans skapelse och betrakta blomstren : se, de äro ju alla olika, i mångfaldiga hänseenden olika; gör dem dock lika, om dem emellan någon enhet skall finnas; eller gör åtminstone alla liljor lika, alla tusenskönor lika, eller 1 det allra ringaste blad och stänglar och bloml^onor lika på alla tusenskönor. Betrakta vidare människorna :
' Th. Q. 1828 I, sid. 80, jmfr t. ex. Th. Q. 1829 I, sid. i f.
2 Th. Q. 1840 sid. 22.
' Inledn. t. theol. sid. 116.
* Dogm. förel., inl.
^ Ibm; jmfr. Th. Q. 1829 III, sid. 43.
97
äfven de äro olika; till och med dina egna bröder äro väsent- ligen olika. Skåda också till himlen: så liten kunskap Du därom äger, så bestämdt ser Du dock, att äfven där är olikheten rådande. Förstör den, om Du kan; hindra åtminstone, att den verkar upplösande och förstörande. Eller om Du icke kan detta, haf åtminstone den frimodigheten att yrka, det ingen enhet, ingen harmoni hnnes i den Gudomliga ska- pelsen. Men kan Du icke det ena, och vågar Du icke det andra, så bekänn, under det Du besinnar, huru alla blomsters doft uppstiger till samma himmel, huru alla människor bära samma gudomliga beläte, och huru hela himmelen hvälfver sig till samma medelpunkt, bekänn, att all dyrkan, all till- bedjan, så olikartad den ock må synas, är vänd åt en och samma Herre, som icke har något anseende till personen, utan 1 allehanda folk anser den med välbehag, som fruk- tar honom och gör rättfärdighet.))^
Fjorton år senare har entusiasmen icke mattats: ))Är det icke härligt, att samma hus kan gifva härbärge åt bröder, som väl i mycket äro olika, men dock haf va samma upphof; att samma blomstersäng kan gifva näring åt växter, som till löf och stängel och krona väl äro tämligen åtskilda, men hvilka dock uppehållas af samma naturkrafter, att samma Gud kan bekännas af olika talande tungor, som få sina toner från sammanstämmande om ock något olika bildade bröst. ))2
Det föregående har visat den värme och det intresse, hvarmed Reuterdahl angriper allt som vill göra läroenheten till en för alla lika tvångströja, och hvarmed han försvarar olikhetens rätt såväl i fråga om de skilda kyrkosamfunden — dessa äro alla ))sanna och väl förklarbara» syskongestal- ter — som med afseende på de många riktningarna och otaliga individuella variationerna inom det egna kyrkosam- fundet. Men med denna individualistiska och mera negativa synpunkt är emellertid alls icke hela hans åskådning åter- gifven beträffande de kristna kyrkosamfundens inbördes för-
' Th. Q. 1829. III, sid. 48 f. * Dogm. förel., inl.
Aulén, Reuterdahl. 7
98
hållande och den ställning, som en protestantisk kristen bor intaga till de uttryck hans kyrka gifvit åt sin erfarenhet, eller m. a. o. till kyrkans bekännelse. Den omtalade tankelinjen representerar blott sakens ena sida; bredvid densamma löper en annan, som tjänar den till nödig komplettering. Vi ha redan i det föregående gjort bekantskap med denna andra tanke- linje, då vi hört Reuterdahl med Schleiermacher tala om reli- gionen såsom nödvändigt varande bestämd och karakteristisk och om de positiva religionerna såsom »nödvändigt fordrande associationer». Den fara för ren subjektivism, som ligger i ett ensidigt betonande af det religiösa tungomålets olikhet, öfvervinner ReuterdaJhl genom sitt historiska betraktelsesätt. Är en individ alltid och ovillkorligen medlem af en viss histo- risk krets, så har han också därigenom omedelbart del i det sätt, på hvilket församlingen uttryckt sin religiösa erfarenhet.
Hvad först de kristna kyrkomas inbördes förhållande beträffar, möta vi samma tankegång som vid betraktelsen af de olika religionsformerna, att kärleken till det egna icke behöfver minskas därför att det främmande icke fördömes.^ Jag bortser här från den frågan, om det verkligen är möj- ligt för en protestant att helt enkelt nöja sig med endast den af Reuterdahl urgerade relativistiska synpunkten, och om han icke tilläfventyrs måste på ett mera principiellt sätt uttala sm förvissning därom, att protestantismen funnit de hittills adekvataste uttrycken för det kristna lifs- och san- ningsinnehållet. Säkert är, att Reuterdahl själf är ett lef- vande exempel på sanningen af sin tes ; ty det är svårt att kunna vara en mera hängifven vän till den evangeliska kyr- kan, och särskildt till den svenska grenen däraf, än han var under hela sin verksamhet såsom teolog och kyrkoman.
Med afseende på individens ställning till sitt eget kyrko- samfund finner Reuterdahl med allt skäl, att åskådningen om det olika tänkandets rätt — i stället för att, såsom det kunde tyckas, utgöra en oförenlig motsats till religiöst sam-
* Jmfr t. ex. R:s föredrag vid prästmötet i Upsala 1865. — Präst- mötesförhandlingarna sid. "]■},.
99
fundslif, och långtifrån att befordra indifferentism och latitu- dinarism — tvärtom i själfva verket är en oeftergiflig' för- utsättning för de rehgiösa samhällenas existens och vid- makthållande. Genom fordran på fullkomlig likhet i läro- begreppet äter »skulle allt brödraskap, all gemenskap för- svinna och små och stora religiösa samhällen upplösas i individer.»^ Grundtanken är denna: sträfvan efter unifor- mitet i läran leder till splittring, medan däremot den åskåd- ning, som lämnar tillräckligt utrymme åt den individuella friheten, ensam mäktar uppbära samfundsbildningar.
Härmed är också Reuterdahls ställning till den kyrkliga bekännelsen gifven. Kristendomen är alltid »positiv, sym- bolisk och fullkomligt bestämd»- och »ju större lif den har desto egnare är den. »-^ Därför har bekännelsen sitt stora värde såsom uttryck för kyrkans egenart, den, »innebär väsen- det af den kyrka, som uttalat den » ;* men bundenheten får å andra sidan icke fattas för snäft såsom ett band vid bok- stafven, utan skall vara af sådan art, som det i våra dagar blifvit vanligt att uttrycka med orden : en evangelisk bun- denhet.
Vid tiden för Reuterdahls uppträdande var frågan om ställningen till bekännelseskrifterna föremål för en mycket liflig debatt, till hvilken särdeles reformatiohsjubileerna 1817 och 1830 gåfvo anledning. I sin berömda skrift »Uber den eigenthiimlichen Werth und das bindende Ansehen symbolicher Bucher» från 18 ig hade Schleiermacher tagit till orda dels mot ett på senare tid allt mer framträngande kraf på fast symboltvång och dels mot ringaktning af de kyrkliga be- kännelseskrifternas värde.^ Från samma synpunkt betraktar Reuterdahl samtidens olika riktningar, då han i en recension
' Th. Q. 1840, sid. 22 f. Jmfr Th. Q. 1829 III, sid. 42 och 46.
2 Th. Q. 1829 III, sid. 41-
^ Ibm sid. 42 f.
* Th. Q. 1839, sid. 312.
^ Jmfr ijber den eigenthiimlichen Werth und das bindende Anse- hen symbolicher Biicher, Schleiermachers sämmtliche Werke I, del 5, särskildt sidorna 427 och 445 f.
100
från 1828 skiljer mellan tre partier: ett, som yrkar pä »en i hufvudsak och detaljer fullkomligt begränsad kyrka», ett annat, som »förkastar all bestämning, all konsolidering och vill hafva allt andligt fritt som luften eller ännu friare», och ett tredje »mycket talrikt, men sig emellan mycket differe- rande parti, som tror, att enheten rätt väl kan bestå med friheten, att man kan förena sig om hufvudsaken och vara skiljaktig i bisaker. »^ När Reuterdahl själf i sin afhandling »kyrkans enhet och själfständighet» säger sitt ord i frågan till förmån för den enhet, som kan bestå med frihet, öfver- «nsstämmer han i grunduppfattning och tendens väsentligen med de 1 Schleiermachers nyss nämnda skrift framlagda tankarna. För öfrigt ger Reuterdahl här ett så klassiskt förträffligt uttryck åt innebörden af »evangelisk» bundenhet vid bekännelsen, att detta omöjligen kan få saknas i en skildring af hans teologiska åskådning. Jag lämnar alltså ordet åt honom själf :
»Åt symboler och symboliska böcker tillägges med rätta en fierfaldig viktighet. De hafva först en historisk. De äro nämligen viktiga historiska dokumenter för den tid, till hvilken de höra, och för den kyrkas upphof, hvilken uti dem. nedlade sina religiösa åsikter. De visa icke blott, med hvad själfständighet och kraft denna kyrka bildade sig, utan ock hvilken ande, som uppfyllde dem just i själfva dess bildnings- moment. Att de redan i detta hänseendet förtjäna stor upp- märksamhet och stor aktning, behöfver icke sägas : icke heller behöfver den kärlek ursäktas, hvarmed de redan i detta hän- seende vanligen omfattas. Därnäst hafva de en dogmatisk, d. ä. en vetenskaplig viktighet. De äro exakta, ofta lika skarpsinnigt tänkta som noggrant uttryckta framställ- ningar af den tro, som blef den bildande medelpunkten för en kyrka. I detta hänseende stå lutheranernas Formula con- cordiae och en eller annan af de refcrmerta konfessionerna ganska högt. Slutligen hafva de, om man så får kalla det, också en konstitutiv viktighet, d. ä. de bestämma, hvad
^ Th. Q. 1828, II, sid. 117.
101
den kyrka, där de äro antagna, en gång för alla velat hafva ansedt för sin bekännelse, för sin lära, för det gällande ut- trycket af sin fromhet. I detta fall är det dock tydligt, att deras mening, deras anda, deras totalitet skall afses, icke lösryckta stycken, ordalag eller bokstäfver. Medgifves dem nu all denna viktighet, och användas de såsom ägande denna, så användas de rätteligen, men de kunna ock orätt användas. Detta sker, när man antmgen med dem vill binda samveten, såsom då man förklarar, att hvar och en, som icke tror allt hvad de innehålla, ger sig lögnen och fördömelsen i våld, eller när man med dem vill binda vetenskaplig forskning, hvilken icke kan existera, då den icke får vara fullkomligt obunden, eller när man med dem vill binda kyrkan i dess fria och lefvande utveckling. Det är nämligen onekligt, att i sym- boliska böcker ett och annat kan förekomma, som kyrkan under sitt fortsatta lif omöjligen kan antaga, ehuru den i det hela ingalunda afsäger sig den en gång antagna bekän- nelsen. På ett sådant torde äfven ur den lutherska kyrkans symboliska kodex den närvarande tiden hafva ett eller annat exempel att uppvisa. Lämnas nu åt symbolerna en alltför stor och fjättrande myndighet, så är det klart, att de mera skada än gagna. Brukas de åter rätteligen, så äro de icke blott sköna monumenter i de kyrkor, som räkna sin egeni upp- komst frän deras, och därför med all rätt hra deras upp- komstår såsom sina födelseår, utan de äro ock säkert till- rättavisande signaler för de menigheter, som en gång hyllat dem. Har nämligen en menighet en gång fästat sig vid en dylik signal, funnit sig väl vid dess ledning och därför skänkt den fullt förtroende, så blifver den därvid, om den handlar klokt, och ser därefter, när den kommer i villrådighet och tvifvel; att utom menigheten också andra signaler finnas, kan icke sätta den i bryderi: alla kunna ju icke följa alla; det är nog att hafva ett, hvaraf man kan erhålla rättelse. Det är blott dåren, som önskar sig alla väder; den vise be- gagnar, så godt han kan, det han ofvanifrån erhållit. Den
102
i sin tro en gång stadgade kyrkan växer väl till i denna, men icke från densamma. »^
Detta år 182g gjorda i alla afseenden sant protestan- tiska uttalande får en särdeles stark accentuering, därigenom att Reuterdahl tio år senare säger, att »det, ehuru gammalt, ännu är så helt och hållet i öfverensstämmelse med vår me- ning, att VI till alla delar åberopa detsamma. »-
I den skrift, hvarur denna bekräftelse är hämtad, gör Reuterdahl ett försök att på de särskilda bekännelseskrifterna tillämpa de förut utvecklade allmänna principerna.'^ Såväl de äldre, frän kristendomens första dagar, som de yngre symbolurkunderna, hvilka »innebära all reformationens här- lighet», förtjäna »stor uppmärksamhet och högaktning». Om
^ Th. Q. 1829, III, sid. 41 f. Stället citeras af S. A. Fries, >Läro- norm och lärofrihet», sid. 20 f., såsom > belysning af betydelsen och innebörden af den evangeliska förpliktelsen till bekännelsen >. — Vid kyrkomötesdebatten 1903 om förändring af prästlöftet gaf biskop E. Keijser i ett anförande mot »en trångbröstadt juridisk uppfattning af bekännelsen» en direkt hänvisning på Reuterdahl såsom föregångare: »samma ståndpunkt, som jag och många andra i dag häfdat, är den som omfattats af den fast och troget kyrklige och på samma gång så framstående och s. k. frisinnade teologen Henrik Reuterdahl '. — All- männa kyrkomötets protokoll 1903, sid. 200.
I »kyrkans enhet och själfständighet > yttrar R. sig äfven om präs- tens ställning. Betraktad blott såsom kyrkomedlem intar prästen samma ställning som andra medlemmar af kyrkan. I fråga om prästemas läroverk- samhet är det vidare deras skyldighet »att icke lära något, som står i strid med det gifna lärobegreppet» dock icke så, som om de skulle vara bundna vid detta, när det innehåller sådant, >som strider mot det hela
och störer den fromhet, som det hela \ill uttrycka. Det torde vara
rättare att af samvete och förfarenhet än af yttre lagar och löften, som man stundom till och med vill hafva besvurne, låta läraren vara ålagd att icke genom förkunnande af nyheter och afvikelser i läran störa den tro, som finnes, och öfverändakasta den fromhet, som redan är grundad». — Th. Q. 1829, II, sid. 47. — I sina dogmatiska föreläsningar framhål- ler R-, att prästerna såsom Kristi tjänare i sin tjänst >fömämligast hafva att se på Kristus och hans ord. Detta är det enda, som egentligen binder dem».
- Th. Q. 1839, sid. 316.
" Ibm sid. 316—319.
I03
Augustana säges det : »Skola vi nu, om vi också kunna upptäcka en eller annan mindre väl lyckad bild i detta baner, om en eller annan af dess figurer antingen är för ny, såsom icke fullt skriftenlig, eller för gammal, såsom icke fullt tidsenlig, skola vi för sådant öfvergifva detsamma ? Framvisar det icke ännu allt det hufvudsakliga af vår tro, och må det icke där före ännu behålla all den ära och kär- lek, som det i mera än tre århundraden åtnjutit ! I
de s c h m a 1 k a 1 d i s k a artiklarna sjuder Luthers hela mäktiga sinne. Om mannen med alla sina egenheter, vi kunna gärna säga med alla sma fel, är oss kär, så må ock den urkund vara oss kär, i hvilken alla hans egenheter, de härliga lOch mindre härliga, klart framträda.^ — — Formula Concordiae införer oss i det inre af den protestantiska teologiens verkstäder. Den låter oss där se både godt och mindre godt. Den lärer oss att icke för mycket högfärdas öfver det egna, och att icke för omildt bedöma det främman- de eller att tänka öfver det ena och det andra. »
Reuterdahl gör slutligen ett försök att sammanfatta det väsentliga i den protestantiska bekännelsen. Detta sker i två punkter, af hvilka den förra representerar det allmän-krist- liga och den senare det specifikt protestantiska, i. »Gud var i Kristo och Gud är i kristendomen.» 2. »M änniskan kommer till rättfärdighet, och sålunda ock till salighet och till Gud, icke genom gärningar, utan genom tro, således genom sinnets beskaffenhet, genom kärle- ken.» Den senare punkten skiljer från allt icke-protestan- tiskt. Så länge dessa båda punkter vidhållas, »så länge kun- na icke den lutherskt-protestantiska kyrkans symboliska böc- ker sägas för oss hafva förlorat sin betydelse. »^
^ I allmänhet visar R. liksom många samtida »förmedlingsteologer» en benägenhet att något undanskjuta Luther till Melanchtons förmån. Jmfr Inl. t. theol., företalet och Kattenbusch, a. a. sid. 43.
- Th. Q. 1839, sid. 319.
104
Nu är det emellertid tydligt, att vid det af ReuterdaJiI härmed uppställda krafvet på en »evangelisk» bundenhet vid bekännelsen — en sådan, som icke låter bokstafven utan anden gälla — de försök, som göras att uttaga det väsentliga, kunna tillåta olika begrepp om hvad detta väsentliga är. Själf säger Reuterdahl härom med ord, som icke lära kimna jäfvas : »det svåraste härvid, eller kanske det omöjligci, är naturligtvis att bestämma hufvudsaken och skilja den ifrån bisakerna, hvilket bestämmande och åtskiljande af många blifvit försökt, men ännu icke rätt velat lyckas. »^ I fråga om ett sådant afskiljande af hufvudsak från bisak företer hans egen åskådning betydliga differenser mellan yngre och äldre dagar, allt mer blir hufvudsak, allt mindre bisak, allt starkare accentueras fordran på öf verensstämmelse ; men själfva prin- cipen att bandet icke får vara ett bokstafsband lider häraf ingen åverkan, den upprätthålles orubbad under alla år.
Redan i quartalskriftens första årgång uppmanar Reu- terdahl till att »akta formen» — »heligt bevaras mäste det gamla såsom innebärande allt det, hvilket himmelens makter för närvarande velat meddela oss». Men därbredvid tröttna de äldre skrifterna aldrig att inskärpa, huru man måste se till, att formen »icke är en blott form», utan är »ett uttryck för verkligt lif». Det gäller att undersöka tron och se till, att alla dess delar lefva, och icke tillåta, att någon »död eller obotligt sjuk» existerar. Sådana måste skäras bort — ehuru med all varsamhet, så att det friska ej skadas.^ Under de senare åren märker man icke mycket af dylika reformatoriska förmaningar, men så mycket talrikare äro de, som åsyfta »formens bevarande»; benägenheten är stor att se lif öfverallt, där gamla former finnas. I stället för att memngsskiljakt- ligheter förut ansågos representera icke blott något nöd- vändigt, utan också något, som kunde bidraga till en önsk-
^ Th. Q. 1828 IL sid. 117. Jmfr Sv. Kt. 1857, sid. 23.
* Th. Q. 1828 II, sid. 25 f; Jmfr Om det theol. Studium sid. 43, St. Kr. Not. 1843 sid. 203; bref till Wingård 1831, tryckt i K. Å. 1905 sid. 170 o. s. v.
105
värd djupare och renare utveckling af bekännelsen,' betraktas numera olikheterna snarare såsom en källa till oro, ty afvikel- ser i det mindre väsentliga kunna lätt leda till olikheter i det hufvudsakliga.- Talet om »symbolikens fjättrar» försvmner med åren för lof prisandet af »trohet mot bekännelsen.»-^
Yttersta polen i ena riktningen betecknar en recension från 1828, där Reuterdahl tackar P. Wieselgren* »för den värma, med hvilken han utför religionsfrihetens sak och yrkar aliägsnandet af symbolikens fjättrar». Men Wieselgren borde ha gått ännu konsekventare till väga. »Månne det» — frågar Reuterdahl — »i vår tid och i vårt land skulle vara af så mycket vådliga följder, att låta Bibeln vara den enda symboliska boken och lämna de öfriga 1 det värde, som de för den vetenskaplige forskaren kunna äga ? I alla fall bindes numera icke denne af symboliska bestämningar, och för den fromt troende synas dessa icke kunna vara af stort värde, äfvensom de differenser väl icke kunna vara rätt fördärf- liga, hvilka kunna hnnas i sätten att förstå det enkla och 1 det hela ganska tydliga bibelordet. Månne väl den har vunnit mycket, som blifvit kvitt Concordiaeformeln, men ännu är bunden vid Symbolum Athanasianum ? Månne icke genom hvar och en utifrån gifven påtvingad bestämning af fides quae creditur en farlig anstöt gifves åt den hufvudsak- ligt viktiga fides qua creditur.»^ Mot Wieselgrens åsikt, att en fullkomlig frihet från symboliska bestämningar vore betänklig och en »laglöshet» inom kyrkan, säger Reuterdahl: »Rec. lämnar denna mening, ehuru den icke är hans
^ Th. Q. 1829 III, sid. 52, jmfr t. ex. Inl. t. Theol, sid. 116 § 42.
"^ ProtocoU och handlingar rörande prästmötet i Upsala 1865 sid. 73 och 75.
» T. e.x. Sv. Kt. 1859 sid. 46.
* Med anledning af W:s skrift: »Hvilken är Sveriges Religion? en fråga till medborgare med hjärta, till ämbetsmän med samvete». Sthm 1827.
'"' Th. Q. 1828 I, sid. 79.
io6
egen, i sitt värde; han vet, att den har ganska mycket för sig. »^
Emellertid får det icke fästas för mycket afseende vid, att dessa uttalanden nog så radikalt synas tillstyrka frihet från alla symboliska bestämningar. Samtidigt yrkas ju på formens bevarande, och följande år gör Reuterdahl sin ofvan citerade utredning om symbolernas »flerfaldiga viktighet».
Man skulle kunna påvisa flera motiv af olika art, som medverkat vid hans utveckling i riktning åt ett allt starkare accentuerande af, hur viktigt det vore, att fi.des quae creditur noggrant bestämdes, eftersom »lärans noggrannhet, bestämd- het, följdriktighet» vore »en borgen för trons klarhet och fasthet. »2
Ett sådant motiv ligger i själfva principen för hans sätt att argumentera i teologiska frågor, genom att sluta från någots historiska verklighet till dess sarming. Liksom reli- gionen, fromheten icke behöfver något bevis för sin sanning, utan har sanning »därigenom att den är till», och liksom på samma sätt en religionsform, såsom t. ex. kristendomen, genom själfva sin tillvaro såsom »lefvande historia» har san- ning »på samma sätt som Sverige har sanning för svensken»,^ »som familjen har sanning för husfadern», så är det också — • den slutsatsen ligger nära till hands — med de uttryck, som fromheten skapar åt sig. Att tala om vikten af sym- boliska urkunder blir därför »ungefär som att tala om vikten af urkunder för en statsförfattning. De äro till : detta är nog sagdt om deras vikt; de hafva icke gjort sig själfva. De hafva fått tillvaro genom sakernas naturliga ordning och gång. Och en sådan tillvaro kräfver respekt. Den låter sig icke bortblåsas af ett abstrakt resonnement. »■* En hufvud-
^ Ibm sid. 82. " Sv. Kt. 1856 sid. 12, jmfr sid. 4, där R. åter ställer fides quae creditur bredvid fides qua creditur, men med långt mera eftertrjxk på den förra än i recensionen från 1828.
' St. Kr. Not. 1842 sid. 93 f, jmfr Inl. t. Theol. sid. 109 f.
* Th. Q. 1839, sid. 315.
I o/
invändning mot Ignell är, att han, missnöjd »med hela den utveclding läran hittills erhållit, satt sig ned och försökt omgöra den». »Lärans särskildheter» äro visserligen inga idoler, som ej få granskas, men Reuterdahl är öfvertygad om, att »i8 århundradens ännu tillvarande verk» icke kan vara en lögn.^
Ett närbesläktadt motiv är uppfattningen af dogmatiken såsom en historisk vetenskap, hvilken har att redovisa för en i en viss kyrka gällande lära. Denna uppfattning måste, om dogmatikern verkligen är sin princip trogen — och det var Reuterdahl i motsats till Schleiermacher, åtminstone i långt högre grad än han — verka i samma konservativa riktning. Det kommer därför alls icke oväntadt, när Reuter- dahl säger om sma dogmatiska föreläsningar : »Jag har (genom dem) fått sammanhang i mycket, som förut syntes mig enstaka. Jag har sett nödvändighet i åtskilligt, som förut syntes mig villkorligt. Jag har sett sanning, ja, jag bör säga gudomlig sanning i sådant, som förut förekom mig vara blott mänskligt. »-
Ytterligare en anledning ligger i hans allt mera stigande misshag med den sjDekulativa teologien. I stället för att gamla tider afskydde all rörlighet, opererar man i våra dagar »icke blott med räntor och af kastning utan ock med fonder», heter det 1839.-'^ I en sådan situation gäller det att emot denna »upplösande» teologi med dess »öfverändakastande af all historia»'* taga vara på läran, sådan den historiskt ut- vecklat sig såsom ett maktpåliggande uttryck af fromheten. Och härvid blir då helt naturligt den af församlingen en gång antagna bekännelsen af stort värde, den ger läran önskad fasthet, den representerar benbyggnaden i vår andliga orga- nism.^
^ St. Kr. Not. 1S43 sid. 268 f. — Mera härom i kap. 4 om R:3 dogmatiska åskådning.
- St. Kr. Not. 1844 sid. 105 — iii. ' Th. Q. 1839, sid. 320.
* St. Kr. Not. 1842, sid. 139.
* Inl. t. Theol.. sid. 329.
io8
Detta om några teologiska motiv, hvilka alla ha det gemensamt, att de referera sig till Reuterdahls utprägladt historiska läggning.
Därjämte skulle man också, om man sä vill, kunna hän- visa på hans deltagande i det politiska och kyrkopolitiska lifvet i Sverige. Liberalismen på 40-talet och senare för- skräcker honom i minst lika hög grad som den spekulativa teologien. Som bekant var han en af den politiska konserva- tismens ifrigaste och mest betydande förkämpar. Huru skulle detta kunna undgå att öfva inflytande pä hans kyrkliga och teologiska ståndpunkt ? »All ultraism är vår fi.ende. Såsom vi 1 religiöst hänseende hålla oss till urgammal kristlig tro och luthersk bekännelse, så hålla vi oss i världsligt och borgerligt till gammalt svenskt samhälle; dessa ge både ordning och frihet, och de äro lika så litet till något skydd för godtyck- ligt våld, som de fördraga de omogna hugskotten.»! Dessa ord skrefvos 1842; det aktiva deltagandet i det ix)litiska lifvet från 1844 stärkte denna uppfattning och band allt fastare ihop dessa två: »urgammal kristlig tro och luthersk bekännelse» samt »gammalt svenskt samhälle».
Med den nu skisserade utvecklingen som bakgrund måste Reuterdahls bekanta uppträdande mot konventikel- plakatets upphäfvande och religionsfrihetens utsträckande i Sverige ses. Denna kamp hvilar på öfvertygelsen om, att den kristendomsform, som härskade i svenska kyrkan, var den renaste och bästa, att insläppandet af något främ- mande därför gifvetvis skulle beteckna ett sjunkande i jäm- förelse med det förhandenvarande, att vidare den lutherskt- evangeliska läran verkligen var ett uttryck för den i Sverige förefintliga kristendomen och gaf önskvärd frihet, samt att det slutligen skulle vara en olycka att bryta den organiska enhet, som så fördelaktigt utmärkte svenska kyrkan i mot- sats till förhållandet i de flesta andra länder.^
* St. Kr. Not. 1842, sid. 148; samma sammanställning af teologisk och borgerlig löslighet göres i Th. Q. 1841, sid. 320.
- Svenska kyrkans och skolans ifrågavarande angelägenheter 1853 sid. 1—56; Sv. Kt. 1S59 sid. 33 f.
log
Men Reuterdahl är i samtida skrifter^ angelägen att framhålla, att han härmed icke vill utplåna all olikhet — sambandet med hans gamla försvar för det differenta reli- giösa tänkandets rätt hade icke brustit, trots den farliga makt, som den abstrakta principen kyrkans enhet hade fått öfver honom. »Vi känna nämligen för väl och värdera för högt protestantismen, att vi icke just på den individuella, på den personliga beskaffenheten skulle lägga en mycket stor vikt ; och om psykologiska förhållanden skulle vi veta för litet, om vi trodde en mångfaldig olikhet kunna ur dem utplånas. »2 Det finnes »mycken olikhet, som icke blott är oskadlig utan äfven nyttig». En sådan kan vara både af praktisk och teoretisk art. Den förra med hänsyn till den »svage och ömtålige brodern». Skyldigheten till fördrag- samhet mot denne »utsträcka vi mycket långt, mycket längre än en del nitälskande i våra dagar, som gärna i sin lilla cirkel vilja hafva all kristenhet innesluten och hastigt äro till hands med utvisning, med bannlysning mot hvar och en som ej där vill låta instänga sig, och tillika, för att ej kom- ma alltför mycket i delo med ett större, i mörksens regioner lefvande samhälle, låta detta gestalta sig huru som helst». Den senare olikheten hat afseende på forskaren, »den allvar- hge, den djupgående, den på sakernas nedersta grundvalar uppmärksamme forskaren.» »Men det är något helt annat att medgif va någon, att medgif va mångfaldig, och att medgifva all olikhet». Ett medgifvande af senare art förbiser »det för all religion egendomliga, och väsentliga, att syfta till samstämmighet».^ Samstämmigheten inom svenska kyrkan var det som Reuterdahl framför allt ville värna såsom den dyrbaraste klenod genom att säga nej till de ifråga- satta reformerna och genom att motsätta sig hvarje försök att lossa på bandet mellan kyrka och stat. Staten bör —
^ Särskildt i Sv. Kt. 1857, sid. 1—30.
^ Sv. Kt. 1857, sid. 7, jmfr Herdabref t. Lunds stifts prästerskap 27 juni 1855.
' Sv. Kt. 1857, sid. 7 f; jmfr Protocoll och handlingar rörande prästmötet i Upsala 1857, sid. V.
1 10
det är hans hufvudyrkande — vara »religiös, kristlig- och bekännelsetrogen», icke »likgiltig ».^
Med anledning af den i dessa ord påyrkade förbindelsen af intimaste art mellan kyrka och stat, som var en ledande grundsats för hans hela kyrkopolitiska verksamhet, kan det vara skäl påpeka, att denna grundsats också har rötter i hans tidigare skriftställeri. År 1832 skrifver han: »Vill man icke förlora både stat och kyrka, så må man åtmin- stone hos oss och åtminstone tills vidare låta dem vara förenade»; men på samma gång är han ange- lägen om hvarderas själfståndighet; fortsättningen af citatet lyder: »hvarvid man dock har att noga tillse, det icke den ena förtrycker eller upphäfver den andra».- Tidigare hade han i själfständighetens intresse med all omsorg afgränsat statens och kyrkans skyldigheter och fordringar och upp- ställt en teori för, huru ett idealt förhållande dem emellan skulle gestalta sig. Denna idealmålning uppvisar visserligen åtskilliga olikheter med senare förfäktade meningar — så- som t. ex. när det här yrkas, att den, som icke vill till- höra kyrkan, skall ha rätt att utträda utan »något slags yttre eller borgerlig olägenhet »,3 eller att kyrkan skall af säga sig all »annan hjälp af staten än att oinskränkt tolereras».^ Men det bör dock observeras, att Reuterdahl icke här och öfverhufvudtaget aldrig ställer stat och kyrka i skarp mot- sättning till hvarandra — tvärtom gör han det tillägget till sin omtalade teori, att stat och kyrka borde ha ett »inre, organiskt» inflytande på hvarandra.-^ Det är en helt annan ton än den, som ljuder oss till mötes i Schleiermachers Reden : »Bort med hvarje sådan förbindelse mellan kyrka och stat — det förblir mitt praeterea censeo ända till slutet eller till dess jag upplefver att få se den slagen i spillror».*^ Visst
^ Sv. Kt. 1859, sid. 33 ff.
" Om det teol. Stud. sid. 109, jmfr sid. 41 f och sid. 48.
=» Th. Q. 1829 III, sid. 44.
* Ibm sid. 52.
* Ibm sid. 53. ^ Reden, 123.
III
ar emellertid, att förbindelsen mellan kyrka och stat — med alltjämt bibehållet erkännande af bådas själfständiga art^
— af Reuterdahl så småningom uppfattades på ett allt in- timare sätt, med stöd af teorien om samhället såsom hvilande på religiös grundvaP och under liflig polemik mot försök att framställa staten såsom religiöst indifferent. »Är religionen»
— heter det — »till för individerna, så måste den ock vara till för foll<en; och är den till för folken, så måste den ock vara till för staterna».'' Kyrka och stat betraktas nästan som själ och kropp.
Schleiermacher såg på saken med andra ögon ; härvid har naturligtvis också bl. a. den olika nationella situationen spelat sin roll. För honom stod det fast såsom ett ideal att för kyrkans själfständighets skull skarpast möjligt skilja mellan kyrka och stat'* — äfven om han i senare år icke ut- tryckte sig med samma lidelse som i de nyss citerade orden
— under det att däremot det ideal, som föresväfvade Reuter- dahls kyrkopolitiska verksamhet var den innerligaste förbin- delse. Vi kunna höra hans hjärtas önskan i några ord häm- tade ur hans minnesskrift öfver ärkebiskop Wingård: »Hvar- ken stat eller kyrka kan måliända, om man ser noga till, all- deles undvara den andra. Hvarföre då längta efter upp- lösningen af en förening, som af högre makter är verkställd och länge befunnits god ? Hvarför icke hellre se till att föreningen blifver allt innerligare och kärleksfullare?»^
4- I början af detta kapitel har jag framhållit det specifikt teologiska draget hos Reuterdahl, huru hans sträfvan fram- för allt går ut på att bidraga till den teologiska vetenskapens
^ Jmfr t. ex. företalet till Svenska kyrkans historia Del I sid. II. ' Jmfr t. ex. Sv. Kt. 1857, sid. 6. =• Sv. Kt. 1859, sid. 34.
* Jmfr Seeberg, Die Kirche Deutschlands im neunzehnten Jahr- hundert, sid. 91 ff.
'" Sv. Ak:s Handl. Del 26, sid. 200.
112
pånyttfödelse i vårt land. Vi erinra os5 också från det före- gående, med hvilken ifver och kraft han arbetade för den teologiska bildningens höjande vid sitt universitet, bekäm- pande allt, som af en eller annan anledning ville ställa sig hindrande i vägen, huru han för egen del hellre än något annat ville vara teologisk forskare och sörjde öfver uppdrag, som störde honom i denna verksamhet.
Ett sådant lefvande intresse för teologiens sak förut- sätter naturligtvis en fast öfvertygelse om dess stora upp- gift och betydelse. I själfva verket är Reuterdahl också alltid angelägen att framhålla denna ; och den af hans skrifter, som framför andra har till ändamål att gent emot »teologiens vedersakare» söka »något litet uppehålla förkastelsedomen öfver teologien»! är, som sig bör, alldeles särskildt intresserad af att angifva grunder för denna betydelse.
Den beror — heter det här — först och främst på be- tydelsen af teologiens föremål : religionen, men försvinner icke ens för det man ringaktar föremålet; till och med om religionen »icke skulle hafva någon tillvaro för människan», »måste hon dock låta religionsvetenskap bestå såsom ett hi- storiskt vetande. »2 Teologisk insikt kan vidare icke und- varas för »den mänskliga handlingen», hvarken för samhälls- handlingen eller för den enskildes görande och låtande. Poh- tikern kan omöjligen umbära religiös kunskap, lika litet kyrkomannen: »kyrkans konservator och kyrkans reformator äro i lika stort behof af teologi » ; och hvad den enskilde be- träffar, skulle handlingen många gånger ske i blindo, om allt vetande i religiösa angelägenheter saknades. Det är en motsägelse att »vilja hafva religion i handlingen, men för- döma den i tanken, att fordra religiöst lif, men förkasta religiöst vetande». Antingen skall man »döda all religion, eller låta teologi bestå. »^ Teologien är också af vikt för det öfriga vetandet, och då närmast — om man skiljer mellan
* Om det theol. Stud; sid. 5.
- Ibm sid. 6 och 30 f.
2 Om det theol. Stud., sid. 55 — 59; jmfr Inl. t. theol. sid. 9.
"3
ett historiskt och ett fysiskt vetande — för det historiska, till h vilket den hör. Filosofien kan icke lämna fromhetsbe- greppet, historien icke kyrkan utan afseende. »Och hvad vore det ändtligen för en lefnads- och världsvetenskap, — som betraktade allt det yttre, men försummade det inre, försummade det som under årtusenden varit och säkert under årtusenden förblifver tallösa släkters enda kraft och salighet ?y>^
Detta om teologiens betydelse i allmänhet. Om nöd- vändigheten af att äga grundlig kännedom om religion och kristendom för dem, som skola tjäna kyrkan — den prote- stantiska kyrkan, hvilkens »grundval är insikt, individuell öfvertygelse »,- upphör Reuterdahl aldrig att tala — hela hans akademiska verksamhet är en enda predikan härom ; ett okun- nigt prästerskap arbetar å ena sidan fritänkeri och mate- rialism, samt å den andra religiös sjuklighet i händerna,^ men »religion och kristendom kan ett prästerskap icke be- fordra utan att själf känna dem, utan att själf vara, ej blott religiöst, utan ock vetenskapligt bildadt.»^ Hör t. ex. några ord ur introduktionen till hans metodologi, hvilken på hvarje sida andas en smittande entusiasm för teologiens sak ! »Namnet präst bör icke blifva så oprotestantiskt, att
det söndras från namnet och begreppet teolog. Skulle
svenska församlingen vara belåten med ett blindt redskap, då man på andra ställen vill hafva en seende människa ? Skulle man i Sverige vilja söndra, hvad annorstädes är för- cnadt?' Skulle man i Sverige kunna säga: studium, forsk- ning, vetenskap hör till universitetet, till teologie doktorn, icke till kyrkan, till prästen; däremot fromhet (som hör till alla) och praktisk skicklighet (som är otänkbar utan ve-
* Om det theol. Stud., sid. 59 — 61; dets. i in!, t. dogm. förel. och flerestädes.
- Th. Q. 1836, sid. 2; jmfr Om det theol. Stud. iio ff. Th. Q. 1836, sid. 199 f. St. Kr Not. 1841, sid. 53, o. s. v. 3 Om det theol. Stud., sid. iio f.
* Ibm sid. 114.
Aulén, Reuterdahl. o
114
tenskap) till de senare och icke till de förra '^ Nej ! detta söndrande är onaturligt och förvillande. »^ Eller läs med hvilken glädje han längre fram i samma skrift talar om teo- logiens rikedomar och nämner dess egna och filosofiens stor- män i broderlig endräkt, bjudande den unge teologen: »gå så långt tillbaka, som Din tid medgifver — — och tillika så djupt som Din förmåga räcker. Hvar Du går och hur djupt Du går, kommer Du icke utan skatter tillbaka. Men» — tillägger han — »haf allvar med Din gång och se till, att Du icke genom ett tomt och högfärdigt omdöme öfver dessa härligas ord förnärmar deras ande.»^ Vandraren på de teo- logiska fälten »skall blott finna för många vägar, för mycket att göra, för mången härlighet att njuta. »"^ Jag kan slut- ligen icke heller underlåta att anföra några af de vackra ord, med hvilka Reuterdahl tar afsked af den blifvande prästen eller vetenskapsmannen och ber båda ermra sig, att de alltfort äro studerande, som böra studera å ena sidan »m änniskan, världen — den är oaktadt allt det onda därom kan och bör sägas, dock Guds bok, visserligen på många ställen underlig och inkorrekt, genom de lägre arbetarnes vårdslöshet och oskicklighet, dock öfverallt vittnande om den högre upphofsmannen» — - och å andra sidan »böcker. Församlingsläraren, den praktiske man- nen, behöfver dem icke mindre än universitetsläraren. Han blifver en lumpen handtlangare, om han icke med kunskap och omdöme kan följa det verk, på hvilket han arbetar. Vi veta väl, att han också kan begå ett motsatt fel ; att han kan nedgräfva sig i böcker, vilja spela lärd, och sålunda för- glömma sitt egentliga värf. Men» — fortsätter Reuterdahl hälft vemodigt — »vi varna icke häremot, då denna sjukdom icke just är vår tids, åtminstone icke vårt lands. Det kan väl hända, att man för sin köpenskap och för sin afvelsgård för-
' Inl. t. Theol., sid. 480. - Ibm sid. 497 f. ^ Ibm sid. 498.
'15
glömmer sm församling ; det händer mera sällan, att man gör det för sitt bibliotek och författarebord ».^
Teologiens höga värde står orubbligen fast för Reuter- dahl — men på samma gång ställer han bestämda och oefter- gifliga kraf på det kunskapsområde, hvilket han är så ifrig att rekommendera. Gängse föreställningar om teologi dragas inför rätta, och mycket säges om, hvad denna icke bör vara, men dessvärre ofta inbillar sig vara.
Reuterdahl har framför allt tvenne förebråelser att göra. Teologien uppträder med alltför dryga och öfverdrifna an- språk, sådana, som ingen vetenskapsman kan godkänna, och den ställer sig för isolerad ifrån det öfriga vetandet. Dess höga pretentioner äro, säger han, till stor del grunden till det förakt, som går ut öfver teologien i våra dagar. Den får skörda, hvad den sått, när den icke »blygts att upphäfva sig öfver allt annat vetande, förklara sig för gudomlig,^ men alla andra vetenskaper för mänskliga, och till bestyrkande af sin gudomlighet framkasta yrkanden, som ingen förnuftig tanke och ingen tillförlitlig historia kan godkänna.»- Här- med sammanhänger det andra omtalade ödesdigra felet. Teologen har icke låtit sin verksamhet »gå i bredd med tidens och var kombinerad med den. »^ Han har sträfvat att ställa sig isolerad, men »hvad som i vetenskapemas stad, dit teologien ju också vill höra, står på isolerpallen, det står på likpallen. »^^
I de dogmatiska föreläsningarna skärpas och belysas ytterligare dessa ofta framställda anklagelsepunkter.
»Teologien är icke ett från all annan vetenskap afskildt vetande», icke »ett gudomligt verk», såsom »de gamle» yrka och många ännu i dessa dagar anse. Man får icke tala om »en uppenbarad teologi», därför att man talar om en gudom- lig religiös uppenbarelse. Redan teologiens mångfaldiga fel- steg bevisa motsatsen. Den s. k. uppenbarade teologien
^ Inl. t. Theol., sid. 505
* Ibm, företalet.
ä Th. Q. 1828 II, 26. f.
ii6
»försmådde icke antaga den stolta benämningen af gudomlig vishet», »den införde sin behandlare i Guds rådkammare och gjorde hans vetande till hart när detsamma som Guds», den »sökte hämta ur ajldeles egna himmelska brunnar», medan allt annat vetande »besökte de vanliga jordiska». Reuterdahl kan för ingen del gilla en sådan skilsmässa mellan teologi och annat vetande. »All den visshet, som kan falla på en människas lott, anse vi för en mänsklig. Den är icke på det sätt åtskild, att vi för någon hafva Gud omedelbarligen att tacka, för annan äter oss själfva. För all hafva vi antingen blott Gud, eller blott oss själfva, eller på en gång Gud och oss själfva att tacka. Möjligtvis låter det visa sig, att alla dessa tre altemativer kunna sam- manfalla, och att således intet af dem, när de behörigen utvecklas, är alldeles oriktigt. Hvad som däremot måste vara oriktigt, är, att det ena vetandet skall sakna för- bindelse och sammanhang med det andra, att det ena nedfaller från skyarna, då det andra måste förvärlvas under mycket sträfvande på jor- den, att det ena icke utan stolthet kan tillerkänna sig direkt upphof från Gud, då det andra ödmjukt måste bekänna, att det endast medelbart och därtill mycket aflägset samman- hänger med gudomligt vetande. »^
Reuterdahl gör häremot gällande, att teologien bör lämna alla höga låter, ställa sig bredvid de andra vetenskaperna såsom en gren af det allmänna vetandet och underkasta sig samma lagar som detta.
Han hänvisar gärna till den betydelse, som rationalis- men haft för denna insikts vinnande och erkännande : ett sakförhållande, som vi enligt honom — och däri har han rätt — obetingadt böra medgifva, äfven om vi, såsom han själf, kunna ha grava anmärkningar mot riktningen i öfngt. De rationalistiska systemen, »som gifvit högsta rätten åt för- ståndet, hafva hufvudsakligen bidragit att nedsätta de dryga anspråk på gudomlig myndighet, på ett all annan vetenskap
^ Dogmat. förel., inledn.
ii;
vida öfverträffandc värde, som tillförene tillhörde teologien.»'- Rationalismen har också gjort sitt till för att draga teologien ifrån sina isoleringstendenser med ty åtföljande svåra sviter. Den har förhindrat »teologiens urartande till tomt grubbel och fantastiskt vanvett» och uppmanat tanke och forskning till en verksamhet, som förut icke behöfts, då man ansåg all san- ning funnen och alla visdomsskatter lagda i dagen ».^ Reu- terdahl ger ofta uttryck åt sin glädje öfver den lifaktighet, som teologien visat allt sedan rationalismens dagar^ — sär- skildt Semler berömmes såsom »en icke ovärdig fader åt den nyare verkligt vetenskapliga teologien» — och han anser denna riktning därför till en viss grad förtjäna att försvaras »såsom en börjande vetenskap.»*
Men å andra sidan ha rationalisterna icke desto mindre en fullkomligt felaktig syn på hvad teologi är ; ty lika litet som den är »uppenbarad», lika litet är den ett reflexions- eller förståndsvetande. Den är icke heller — ■ gent emot den spekulativa riktningen, rationalismens »sidoanförvandt»^ — ■ ett fömuftsvetande. Rationalismen neddrog teologien i alltför låga sfärer, och spekulationen visade »benägenhet att uppföra den på höjder, där svårigheten att andas och lefva ett naturligt lif icke vax mindre tryckande. »^ Teologi är icke filosoh. Den är icke en vetenskap, som utan vidare kan utspinnas ur det mänskliga förståndet eller förnuftet.'^
Reuterdahl bygger alla dessa sina anmärkningar mot den gamla ortodoxiens, rationalismens och den spekulativa riktningens meningar om teologi på den insikt om religionens väsen, som han fått från Schleiermacher. Felet hos de nämnda åskådningarna är, att de icke mäkta genomföra en verklig
1 Th. Q. 1829 I, sid. 19.
- Inl. t. Theol. sid. 33. Jmfr Th. Q. 1830 II, sid. 71 och flerestädes.
ä T. ex. Om det Theol. Stud., sid. 66 f.
* Th. Q. 1829 III, sid. 40.
^ Th. Q. 1840 sid. 279.
® Inl. t. Theol., sid. 35, jmfr sid. 63 f.
' Dogm. förel., inl.
ii8
och effektiv åtskillnad mellan religion oth teologi. Detta hade icke ortodoxien kunnat, då den tillerkände det teolo- giska systemet samma gudomliga uppenbarelseauktoritet som den inspirerade skriften. Och lika omöjligt hade det varit för rationalismen i dess olika modifikationer såväl som för den spekulativa teologien, ty kunna de religiösa satserna härledas ur det mänskliga förnuftet, eller är religion icke till sitt innersta väsen skild från filosofi, så kommer teolo- gi, för att begagna Reuterdahls egna ord, att »hufvud- sakligen innehålla detsamma som religion ».^ Men med Schleiermachers upptäckande af religionens själf ständighet och afgränsande af dess egna område i det mänskliga själs- lifvet var förutsättningen gifven för en riktigare uppfattning. Teologien kommer härmed i en bestämdt sekundär ställning till religionen och alla dennas yttringar. Den träder visser- ligen enligt Schleiermacher i fromhetens tjänst — detta blir i synnerhet tydligt genom det sätt, på hvilket han knyter teologien till kyrkan, hvilkens mål är fromhetens befordran. Men teologi och religion äro icke desto mindre två full- komligt olika ting ; den förra ställer religionen och allt hvad därur härfiyter objektivt framför sig.
På grund af den ställning, som teologien efter denna laga skilsmässa kommer att intaga,- finner Reuterdahl henne ha erhållit en trygg position och kunna uppfylla de båda af honom framställda fordringarna, nämligen dels att hon »skall erkänna de öfriga vetenskaperna såsom jämnbördiga,»- icke ställa sig isolerad, och dels »att hon för sin egen del skall iakttaga ett förfarande, som tvingar de andra att erkärma hennes adel, hennes rättighet till en plats vid det stora öfver-
^ Inl. t. Theol., sid. 36. — Att de nämnda riktningarna icke kun- nat draga en verklig gräns mellan religion och teologi hindrar natur- ligtvis icke, att försök därtill gjorts; Jmfr t. ex. Semlers bemödanden, Hoffmann, Die Theologie Semlers, sid. 40 ff.
* Huru R. från denna utgångspunkt närmare bestämmer teologiens begrepp och innehåll, och huru han därvid förhåller sig till Schleier- macher skall följande kapitel undersöka.
119
läggningsbordet i mänsklighetens rådkammare b,^ d. v. s. att hon skall visa sig äga en verkligt vetenskaplig karaktär.
Teologien, fattad såsom vetenskapen om fromheten och alla dennas yttringar, står icke längre isolerad, hon har »en mängd legitima f ränder», nämligen de historiska vetenska- jjerna, såsom »rättshistoria, statshistoria, konsthistoria, veten- skapshistoria. Och hon betyder fullt så mycket som dessa. Eller skulle icke fromhetshistoria och fromhetslära vara full- komligen så viktiga som någon af de nämnda arterna af ve- tande? Skulle icke de företeelser, hvilka äro uttryck af from- het, fullt så mycket förtjäna en redande uppmärksamhet som hvilka andra företeelser som helst ? »- Icke heller ställer denna teologi sig öfver det öfriga vetandet genom att inkräkta vare sig på uppenbarelsens område eller filosofiens rätt. Hon har inga anspråk på att vara ett omedelbart gudomligt ve- tande, och hon erkänner oförbehållsamt filosofiens rättighet »att så långt den förmår utsträcka sin verksamhet»-^ — denna »må gärna försöka sig på de religiösa angelägenheterna»* — men teologien behöfver alls icke lefva på nåder under filosofien utan kan väl försvara sin vetenskapliga rätt inför »den all- männa vetenskapen».
Därigenom att teologien på detta sätt flyttas ned från sin piedestal kan hon verkligen — och detta är Reuterdahls stora hufvudintresse att framhålla — förmå att häfda sin vetenskapliga karaktär. Hennes verksamhet följer vetenskapliga lagar och har samma mål som all annan veten- skap : sanningens utforskande. Vetenskapligheten förminskas icke därför, att den, liksom juridiken och medi- cinen, tjänar ett praktiskt syfte, i det teologen genom sina forskningar också arbetar för sin fromhetsvärlds uppehållande,' eller därför att det teologiska vetandets innehåll kan sägas
^ I ni. t. Theol., företalet
' Dogm. förel., inl.. jmfr Inl. t. Theol. sid. 13.
^ St. Kr. Not. 1842, sid. 97.
* Dogm. förel., inl.
* Jmfr Inl. t. Theol., sid. 12.
I20
ingå i annat vetande — filosofi, historia (pedagogik och juri- dik).^ Vetenskaphgheten hålles upprätt, därigenom att teo- logien vid behandlingen af sin vetenskaps föremål, fromhets- fenomenet, icke för någon del får pruta af på fordran att eftersträfva sanningens utforskande och mgenting annat. Reuterdahl är mycket angelägen om och har naturligtvis ofta anlednmg att fixera detta såsom en oundgänglig fordran. Så heter det — för att taga ett par exempel — om den kyrko- historiska forskningen, att »dess enda syftemål måste vara sannmgen»; »den som vill lämna en historia måste endast söka sanningen och uppgifva alla andra ändamål, äfven upp- byggeisens ».^ I fråga om kritisk exeges framhålles, »att de följder, till hvilka undersökningarna föra, icke må afbryta eller afleda dessa. Undersökningarna äro af intet värde, om de icke äro fuUkomligen oberoende af allt dylikt ».^
Allra minst är det tillåtet att på grund af ett teologiskt arbete, som innehåller misshagliga åsikter, uttala fördömelse- domar öfver dess författare såsom gudlös el. dyl. »Är ännu icke den tiden förbi, då salighet eller fördömelse anses bero af åsikter i vetenskap ? »'* Sådant beifrar Reuterdahl med förkärlek, hvar han påträffar det. Han »kan icke förlika sig med det fördömande, ej blott af meningar och åsikter, utan ock af personer, som alltjämt förekommer» i Hengsten- bergs Evangelische Kirchenzeitung. »Vi hafva ingen rätt att fråga, om den eller den personen är stadd på omvändelsens och nådens, eller på fördärfvets och förtappeisens väg, och ett afgörande af dylikt, direkt eller indirekt, tydligen uttaladt eller blott i tysthet antydt, är för Ref. en vämjelse och af- lägsniar honom från skrifter, i hvilka det förekommer; så- ledes ock från den Hengstenbergska kyrkotidningen. »^ Det
* Om det theol. Stud., sid. 52 {, 107 f. - Th. Q. 1828 I, sid. 67.
3 Inl. t. Theol., sid. 129, jmfr Th. Q. I831 III, sid. 76 f. m. fl. ställen.
* Th. Q. 1829 I, sid. I f. " Th. Q. 1839, sid. 2S8.
121
s. k. odium theologicum har ingen bittrare fiende än Reuter- dalil. Han vämjes, så snart han märker något af »det raseri, som i vedenstygghghet icke har sin Hke, nämligen det theo- logiska».^ Han tröttnar ej att polemisera mot hätskhet och bitterhet i den teologiska polemikens tjänst. »Vi skulle ej säga detta» — skrifver han — »om vi trodde, att hat vore en nödvändig fordran för en tapper, en oförtruten, en aldrig tröttnande strid. Vi tro raka motsatsen. Vi tro hatet för- hmdra en sådan strid. »^
Har en skrift ett vetenskapligt förfaringssätt, får den icke förkastas på andra grunder än vetenskapliga. Intressant är 1 detta fall Reuterdahls omdöme om en så radikal kritiker som Strauss. Medan den svenska öfversättnigen af en obskyr tysk bearbetning af Strauss, hvilken icke på något ,sätt kan göra anspråk på vetenskaplighet, utan framställer Strauss' satser »som ett slags religiöst-filosofiska axiomer», blott kan blifva föremål för förakt, är, säger han, förhållandet helt olika vis a vis originalet. »Att själfva det Straussiska arbetet har en mycket tydlig riktning m o t bestående kristendom och kyrka, kan icke förnekas; men då detta arbete tillika har en vetenskaplig utgångspunkt och ett vetenskapligt syfte och ett Vetenskapligt framgångssätt och föredrag, så har kyrkan och det samhälle, som skall skydda kyrkan, ingen- rätt att förkasta det, förrän det af vetenskapen blifvit pröf- vadt. » Han känner sig därför frestad att försvara Strauss mot »insiktslösa och fanatiska förkättrare» och framhålla såsom förtjänster dels Strauss' »nit för sanning»,^ dels »en icke ringa mängd specialundersökningar», som skola ge anledning till nya insikters vinnande. Nit för sanning förtjänar alltid
* Om det theol. Stud., sid. ii6.
- I en i manuskript befintlig uppsats om >vetenskap och christen- dom», hvilken, såsom stilen visar, tillhör R:s senare författareskap.
^ Orden om Strauss sanningskärlek angrepos af C. F. af Wingård i hans bok: Öfversikt af Christna Kyrkans senare händelser och nuva- rande tillstånd, 1843, sid. 181; (jmfr R. härom St. Kr. Not. 1843, sid. 206).
122
respekt. »Ätnöjer man sig med dess fördömande, och under- låter man att undersöka de punkter, i hvilka det är missledt, så gör fördömandet säkerligen lika så stor skada, som det man fördömer ; hvarf örutom det blinda fördömandet är föraktligare.»! Reuterdahl följer troget den grundsats han 12 år tidigare uttalat: »Tillsammans med ett vetenskapligt nit, som förkastar allt falskt, må gärna en vetenskaplig fördrag- samhet bestå, som erkänner, att för människan mer än ett kan vaj-a sant, att sanningen vinner därpå, att den på mer än en väg sökes, och att icke livar och en är ett barn af lögnens och förvillelsens anda, för det att han hyser meningar, som icke delas af alla. »^
När han på detta sätt håller vetenskapens fana högt, känner han icke den ringaste fruktan för att kristendom och kyrka skulle tillintetgöra;s eller skadas därigenom. Han tve- kar icke att skrifva : »Den sanning, som vetenskapen fram- letar, måste anses gällande, dess följder må vara hvilka som helst, och kan icke denna sanning förlika sig med kristen- domen, så är den senare icke mera till. b-' Men Reuterdahl tror ej på denna fara. Ett sådant ord och f. ö. alla uttalan- den om vetenskapens okränkbarhet och auktoritet hvilar på hans aldrig svikande öf vertygelse om, att »alltid det exaktaste vetande och den frommaste tro kunna förlikas och understödja hvaran- dra»;4 eller med andra ord: teologiens vetenskapliga ka- raktär, dess ovillkorliga fordran på sanningens utforskande kan ytterst icke befinna sig i oförenlig motsats mot dess karaktär af att vara arbete för »fromhetsvärldens »• vidmakt-
I
^ St. Kr. Not. 1841, sid. 249 ff; i följ. årgång sid. 89 f. får Fred- rika Bremer beröm för sitt uttalande om Strauss, hvilket står i motsats mot hvad »som hör till dagens ton», då idet ogillande man uttalar nöd- vändigt skall gälla hela mannen». Fr. Bremer ogillar visserligen hans lära, »men därföre anser hon honom icke vara en hedning och otrogen, mot hvilken ingen bitterhet behöfver sparas.
- Th. Q. 1829 I, sid. 2.
^ Th. Q. 1831 III, sid. m.
' Th. Q. 1832 IV, sid. 50.
123
hällande och förkofran. Reuterdahl kan visserligen tala om kyrkans och vetenskapens fordringar och skyldigheter gent emot hvarandra, men grunden härtill är alls icke det miss- troende, som ängsligt söker efter tillräckliga garantier; det är endast fastställandet af hvarderas relativa själf ständighet, som åsyftas. 1 Den strid, som kan komma till stånd, skall i grunden endast tjäna båda parterna till det bästa.
Denna tro är den bärande grundtanken i Reuterdahls ifriga opposition mot framställda yrkanden, att de blifvande prästerna ej borde studera Icritisk teologi. I prästeståndet vid 1834 — 35 års riksdag hade man sökt misstänkliggöra universitetsteologien genom att framställa denna såsom våd- lig för kyrkan i akt och mening att därigenom bereda väg fÖT en förvandling af stiftsläraverken till några slags präst- seminarier; och såsom främste målsman för denna riktning hade biskop Agardh i Karlstad framträdt. Hithörande akter offentliggjordes sedan och försågos med »anmärknin- gar och upplysningar» af utgifvarne, bland hvilka Agardh var en.- Här predikas, att den akademiska teologien såsom icritisk och »ledande till ett på förhand obestämbart resultat» är en annan än kyrkans, hvilken är »positiv och således till resultatet på förhand bestämd». Därför böra ej prästerna vara förbundna att insupa den akademiska teologien. »Unge män skola ej varaj tvungne att höra föreläsningar, hvilka möjligen bekämpa den kyrkas bekärmelse, som de skola be- tjäna. Olyckligt kalla vi det land, där den akademiska
läraren despotiskt behärskar tankefriheten, där han kan tvinga en kring honom samlad oskyldig ungdom att genom
^ Th. Q. 1829 III, sid. 52. Vetenskapen får ej utifrån och meka- niskt, blott inifrån och organiskt inverka på fromheten; kyrkan får ej med sin bekännelse störa vetenskapen, »utan låta den obehindrad fortgå inom sitt område, såsom den själf vill inom sitt».
^ Agardh uppträder i Wermlandstidningen 1S37, n:o 5, 6, 10 och 13 till försvar för dessa »Handlingar rörande prästbristen i Lunds stift, samt prästbildningen vid Rikets Academier», sägande deras grundtanke vara »kristendomens bevarande genom kyrkan > ; f. ö. sysslar försvaret hufvudsakligen med angrepp på examensväsendet.
1
124
lektioner, examina och betyg öfvergå på hans läror. I ett sådant land finnes ingen samvetsfrihet ».^ Det frimodiga och kraftiga svar, som Reuterdahl ger på sådana, när de äro som bäst, välmenta ansträngningar att hålla de blifvande präster- na obesmittade af kritikens farsot är väl värdt att — liksom hela hans ingående kritiska granskning af ifrågavarande in- tressanta prästbildningsstrid- — läsas och begrundas ännu i våra dagar, då ju fortfarande tankar på isoleringskurer genom prästseminarier eller dylikt allt emellanåt dyka upp. Jag anför ett par hufvudpunkter ur hans argumentation för den fria universitetsteologien.-^ Om man, utan att fästa af- seende därvid att striden mellan kyrka och teologi, mellan kristendom och vetenskap hittills icke lyckats tillintetgöra de kampandes krafter, är öfvertygad om, att ingen försoning är möjlig — »hvarföre skyndar man sig icke då att undanrödja den, hvars lif är förverkadt?» Men höra åter »tro och
vetande tillsamman och hörer det icke nödvändigt till
den enas art att den skall uppäta den andra, hvar skall försoningen sökas, om icke hos dem, som användt sina äd- laste krafter och sitt redligaste bemödande för att finiui densamma, hvar om icke vid universiteten, där alla tankens och forskningens försök möta hvarandra, hejda hvarandra och rektificera hvarandra. Låt vara att icke vid universiteten för- soningen är att finna hos alla, af hvilka den kan väntas. Låt vara att många ännu äro inbegripna i stridens ensidigheter. Äro icke äfven sådana företeelser lärorika? Föres man icke äfven af felet, af misstaget, till sanning? Hvad är väl den senare om icke en seger öf ver det förra ? Och huru vinnes en seger utan beröring med fienden ? Alltså bort med far- hågorna ! Skall något vinnas, så må något vågas. Ädla stridsmän stå på hvardera sidan. De må skåda hvarandra i ansiktet och känna hvarandras vapen och sedan förenas till en enda helig kohort. Han, som anordnat striden på båda si-
1 Th. Q. 1836, sid. 190 f. ' Th. Q. 1836, sid. 153—200. ^ Ibm sid. 191 fif.
125
dorna, hade icke på båda ställt de ädla, om han velat, att dessa på någondera skulle gå under.» Men icke blott från dessa rättens och sanningens synpunkter utan också från klok- hetens bör kyrkan icke i förskräckelsen pruta af på kunskaps- fordringarna ; hennes lösen skall i stället vara så stor insikt som möjligt. »Låt vara att den så kallade akademiska teologien är vådlig. Månne icke både kyrkans folk och tjänare smakat för mycket däraf för att vara rentaf obesmittade ? Den protestan- tiska kyrkan och särskildt den svenska har aldrig haft någon index. Så mycken »oskuld» det må finnas ej blott hos dess »ungdom», utan ock hos dess tjänare, någon ringa portion saft af kunskapens frukt har dock inträngt i dess ådror och kan icke åter utsugas. Skall man låta denna hafva fritt lopp ? Eller hoppas man kunna döfva den ? Eller är det icke klokare att låta dem, som redan smakat, äta sig mätta på kunskapens frukter, till och med att för dem framställa dessa, på det att de sedermera icke må hafva något att frukta. Den som därpå äter sig döden, dens lif var visser- ligen icke mycket värdt. Det är en gammal lära, att läpp- jandet eller tömmandet till hälften skadar, då däremot kun- skapsbägaren tömd till djupet gagnar».
I öfverensstämmelse med hvad Reuterdahl skrifvit i fråga om ställningen till bekännelsen: »vetenskaplig forskning kan icke existera, då den icke får vara fullkomligt obunden »^ har han under hela sin akademiska verksamhetstid brutit lans för den teologiska forskningens frihet. »Lif och frihet i kyrkan, och lif och frihet i forskningen»- var hans paroll. »Hvem skulle» — frågar han — »ej glädja sig åt en strid för denna och deltaga däri, när det behöf ves ? » Den i det före- gående konstaterade utvecklingen af hans åskådning i kon- servativ riktning har emellertid äfven i nu berörda afseende kommit andra strängar att ljuda. Härvid har framför allt Reuterdahls förskräckelse för den tyska spekulativa teolo- giens utveckling inverkat. Med tanke särskildt på Tiibinger-
1 Th. Q. 1829 III, sid. 42. « Th. Q. 1 83 1 IV, 82.
126
skolan, kan han säga, att man, liksom man bäfvar tillbaka för en oinskränkt relig-ionsfrihet, också måste »bäfva tillbaka » ' för att lämna en sådan anspråksfull och öfvermodig- forsk- ning »en obegränsad frihet, den så kallade lärofriheten »>
Den i detta kapitel gjorda undersökningen har visat,^ huru Reuterdahl i de principiella frågor, som berörts, hämtat sina impulser från de ledande tankarna i den Schleiermacher- ska teologien. Dessa gåfvo honom en position, öfverlägsen de äldre teologiska riktningamas, med vidare och friare ut- sikt; och från den kunde han med framgång kämpa för sin kära teologi. I jämförelsen med Schleiermacher har Reuter- dahl icke framstått såsom blott en öfversättare från tyska till svenska. Han har gjort mästarens tankar till sin egendom, påtryckt dem sin personliga prägel och utvecklat dem på ett för honom karakteristiskt sätt. Allifrån början har han också vidtagit åtskilliga modifikationer — visserligen icke så mycket vittnande om djärfhet eller idérikedom och origina- litet, men ofta om en sund och praktisk blick.
Reuterdahl fördes emellertid så småningom allt längre bort från Schleiermacher. Vi ha sett, huru han påverkad af
^ Sv. Kt. 1857, sid. 8. — Någon förändrad ställning i principfrå- gan kyrka-vetenskap kan däremot icke sägas ligga i R:s utlåtande i teol. fak:s protokoll 1S46 öfver E. G. Brings professorskompetens, ett utlå- tande, som väckte åtskillig uppmärksamhet. Hvad R. här lägger vikt vid är, att han anser den skola, som Bring tillhörde (den spekulativa) »såsom teologisk» hafva ett ringa värde, medan Bring vore »en god lärjunge af en dålig skola». Att anse en teologisk skola ha ett ringa värde kan näppeligen identifieras med att anklag^a för kätteri. När emel- lertid Thomander i ett längre anförande vid professorsförslagets upprät- tande i konsistorium kritiserar R. och tyder hans ord i denna riktning, har detta väl sin egentliga anledning i den misstämning, som Thoman- der hyst mot R. alltsedan striden om domprosteriet — en misstämning, som f. ö. tagit sig flera uttryck i teol. fak:s och konsistoriets protokoller. R. fattade också själf i sitt svarsutlåtande Th;s angrepp ej : såsom ett försvar för en icke angripen sökande», utan såsom ^en något ovanlig hjärteutgjutelse mot en ämbetsbroder. — Teol. fak:s i Lund prot. 5 dec. 1846, Consistn Ac:i prot. 7 jan. 1847. — R:s utlåtande om Bring finnes tryckt hos G. Billing, E. G. Bring, sid. 31 f.
127
den teologiska och kyrkliga utvecklingen i Sverige och Tysk- land samt framför allt på grund af sitt eget starka sinne för det historiskt gifna styrde sin teologiska farkost från de nyupptäckta segellederna i riktning åt de mera trygga, väl- upplodade och noggrannt kartlagda farvattnen. Här kan dock ännu icke något slutomdöme fällas om hans ställning till Schleiermacher. Dessförinnan måste vi göra bekantskap dels med Reuterdahls teologiskt-encyklopediska arbete och dels med det sätt, på hvilket hans dogmatiska åskådning ifyller det i detta kapitel framställda schemat och söker förena en Schleiermachersk utgångspunkt med en närmare anslut- ning till den kyrkliga läroutvecklingen.
Kap, III.
Reuterdahls åsikter om teologiens begrepp och indelning.
Deasa frågor — hvilka bruka sammanfattas under be- nämningen teologiskt encyklopsdiska eller den teologiska inlednmgsvetenskapens — voro under många år föremål för Reuterdahls bearbetning i akademiska föreläsningar. Resul- tatet af hans hithörande arbete föreligger i den år 1837 ut- gifna: »inledning till theolcgien ». Redan fem år tidigare hade han framställt ett encyklopedislct schema i skriften »om det theologiska studium». Dessa båda arbeten — naturligt- vis framför allt det föristnämnda — utgöra de förnämsta källorna till min framställning i detta kapitel. Bland öfriga källor förtjänar här omnämnas uppsatsen om symbolikens begrepp i quartalskriften för år 1839 samt inledningen till de dogmatiska föreläsningarna.
Reuterdahls encyklopediska hufvudarbete »inledning till theologien» företer en väsentlig olikhet i förhållande till förebilden, Schleiermachers Zur Darstellung des theologischen Studiums redan därigenom, att Reuterdahl bredvid den »te- tiska» delen har en synnerligen rikhaltig historisk öfversikt öfver den teologiska vetenskapens utveckling, under det att Schleiermachers encyklopedi som bekant endast är principiell. Denna historiska del är ett vittnesbörd om författarens ena- stående beläsenhet och bokkännedom samt om hans opartiska och lidelsefria bedömande. För öfrigt är särskildt öfver- sikten af den svenska teologiens historia oss ännu 1 dag till
129
nytta, då den, såvidt jag vet, är den fullständigaste i sitt slag, som finnes tills dato. —
Den i »inledning till theologien » § 2 lämnade defini- tionen på teologi lyder ordagrant: »Teologien är veten- skapen om fromhet, sådan som denna utbildat sig i en viss gestalt, hvilken af en viss församling erkännes» — för vårt vidkommande alltså kristlig fromhet. Nu bildar fromheten nödvändigt samfund, den kristna fromheten bildar kristet samhälle ; och vår teologis föremål blir alltså tvåfaldigt : dels den kristna fromheten såsom ett mre, såsom princip, och dels kristlig kyrka såsom ett yttre, en produkt (§ 2, 3).
Teologien »utgår från» filosofi och historia. Då from- heten är ett psykiskt fenomen, »måste den vetenskap, som sysselsätter sig med fromheten, taga kännedom om alla psy- kiska fenomen och bland dessa uppsöka det, som skaH ut- göra föremålet för dess närmare betraktande.» Teologien måste alltså för att få sitt hufvudbegrepp vända sig till psykologien, »eller om man vill, hlosohen själf», af hvilken psykologien är en gren (§ 3). Den är på så vis hoipbunden med filosofien, därigenom att den uppfattar och utreder ett filosofiskt begrepp ; men härmed är dock blott grunden lagd till den egentliga teologien, ty denna, själfva »massan och kroppen af teologi » är historia. Den skall icke afhandla »fromhetsbegreppet i allmänhet, utan dess uppenbarelse i verklighet». Fromheten finnes ju endast till 1 vissa, be- stämda gestalter, och »den vetenskap, som sysselsätter sig med utvecklade eller i utveckling befintliga gestalter, är historia» (§§ 4 och 6).
Härmed är dock icke teologiens innehåll uttömdt. Med kunskaperna om en viss art af fromhet är ovillkorligen före- nadt intresse för densammas underhållande och förkofran; och »teorien för fromhetens och det fromma samhällets förkofran är själf ett momenit af detta vetande» — den praktiska teologien (§§ 8 och 9). Den praktiska teologien är oskil jaktlig från den teoretiska — denna »förer
Aulén, Reuterdahl. 9
130
nödvänidigl till en sådan teori» (§§ 146, 2)^ — och utgör teologiens tredje hufvuddel, dess »fulländning och krona», liksom den filosofiska teologien utgör grunden och den histo- riska den egentliga byggnaden.
Vi se alltså, huru Reuterdahl liksom Schleiermacher plockar ihop teologiens grenar från olika häll — »teologiens elementer äro filosofi och historia ; af filosofiska och historiska satser äro dess byggnader att uppföra» (§ 4,^) — och huru han likaledes följer sin föregångare 1 att låta det praktiska intresset, intresset för det fromma samhällets förkofran, vara ett band, som hopbinder de olika elementen. Han upptog oförbehållsamt Schleiermachers högst betydelsefulla tanke om teologiens kyrkliga bundenhet. Teologien skall tjäna det samhälle, 1 hvilket den uppstår. Kunskap om fromhet kan öfverhufvud taget icke isoleras från intresse för dennas under- hallande och förkofrande; och då nu fromhet blott finnes 1 historiska gestalter och samfund, måste teologien vara bunden vid dessa. Dock företer Reuterdahls förfaringssätt icke oväsentliga modifikationer.
Först är det intressant att se, huru han i alla fall söker afgränsa teologien mot filosofi och historia (§§ 5 och 10, 2 och 3). Ty — säger han — teologen blir något annat ån filosof och historiker därigenom, att han har del i den fromhetsgeStalt, som han undersöker. Andras from- hetsgestalter kunna undersökas rent historiskt, men icke den egna. »Helt annat blifver intresset och helt annan vikten af framgången, och sålunda också helt annan fullständigheten och noggrannheten i undersökningen, då jag .sysselsätter mig icke med något främmande, utan med mitt eget, med en del af mig själf och med en mycket viktig del, med en del, hvars åsidosättande eller upphäfvande vore ett
^ Jmfr § 8, 3. »Hos den, som med förvissning om framgång vill arbeta för fromhet och fromt samhälle, måste alltså vetenskap om dessa eller teologi finnas, och hos den som är i besittning af denna vetenskap kan icke det en sådan vetenskap föranledande intresset, således rud - mentet till den nämnda teorien, saknas».
131
åsidosättande eller upphäivande af mitt innersta och bästa väsen» (§2). Ju mer teologen lefver 1 sm fromhetsgestalt, »desto bättre och tillförlitligare arbete kan man vänta sig af honom, såvida som han icke är till vetenskapligt arbete otjänlig» (§ 5,3). Därför blir teologiens visshet, som närmast motsvarar historiens, dock i viss mån en annan och större än historiens : »så mycket större än historiens som teologiens idkare hufvudsakligen lägger sitt eget inre i dagen, hufvud- sakligen undervisar om upphofvet, utbildningen och beskaffen- heten af den egna värld, af hvilken han genom sin fromhet är en medlem» (§ 10, 3). Efter hvad det synes, tänkte sig Reuterdahl denna personliga visshet helt enkelt såsom ett plus till den historiska. Tanken på möjligheten af att en spänning skulle kunna inträda mellan den personliga och den historiska vissheten, var — såsom t. ex. hans lugn inför den samtiden upprörande Straussiska striden visar — främ- mande för hans historiska sinne.
Reuterdahl beledsagar sina ord om teologens person- liga ställning till sitt forskningsobjekt med en karakteristisk förmaning, att denne till förekommande af vetenskaplig otjänlighet bör ermra sig, att hans egen fromhetsgestalt icke är »den enda gällande». »Det må vara honom nog, att den bland andra är gällande.» Men, heter det vidare, »där- emot må den för honom vara gällande, om han skall vara teolog. Är den för honom död, så är han blott religions- historiker, mytolog» (§ 5,3)-^ Det är alltså, enligt Reuter- dahl, icke uteslutande den Schleiermacherska tanken på »kyrkoledningen », som gör teologen till något annat än filosof och historiker ; denna åtskillnad har sin grund redan 1 den personliga delaktigheten af fromheten och den däraf följande större vissheten ~- utan speciellt praktiska mål. Sedan är det en annan sak, som kommer till, att den personliga del- aktigheten i fromhetslifvet icke kan existera utan intresse för den gemensamma fromhetens befordran och tillväxt.
^ R. konstaterar, att ett i visst grad analogt förhållande äger rum med afseende på det egna samfundets statsvetenskap. (§ 5, anm. i; § 10, 2).
132
Äfven frän en annan synpunkt sedt kan man iakttaga, huru Reuterdahl ger teologiens själfständiga karaktär en starkare accent än Schleiermacher genom att motivera denna på ett delvis olika sätt. Reuterdahl fattar det teologiska forskningsobjektet enhetligare. Bredvid det från Schleier- macher hämtade talet om teologien såsom något från olika håll hoplånadt löper en annan tankelinje, som går ut på, att teologien har sitt egna själfständiga objekt i fromheten, »det historiska och psykologiska faktum, som heter fromhet ». Differensen blir tydlig redan genom en sam- manställning af olika definitionerna på teologi. Reuterdahl säger: »teologien är vetenskap om fromhet, sådan som denna utbildat sig i en viss gestalt, hvilken af en viss församling erkännes». Schleiermachers definition lyder: »die christ- liche Theologie ist der Inbegriff derjenigen wissenschaft- lichen Kentnisse und Kunstreglen, ohne deren Besitz und Gebrauch eine zusammenstimmende Leitung der christlichen Kirche, d. h. ein christliches Kirchenregiment nicht möglich ist».i Schleiermacher låter teologiens delar sammanbindas genom tanken på kyrkoledningen; teologien får härigenom »sin enhetsprincip utom sig själf i ett utom liggande prak- tiskt syfte, och dess vetenskapliga karaktär komprometteras ».- Hos Reuterdahl har teologien däremot fått ett bestäm dt en- hetligt objekt : det egna kyrkosamfundets fromhetsgestalt. »Teologien har — säger han om sin framställning — blifvit helt och hållet beroende af fromheten, finnes ingen fromhet, så finnes ingen teologi . . . Försvinner kristendomen, sä försvinner ock kristlig teologi. Men består den förra, så är den senare nödvändig. Att vilja behålla den förra, men anse den senare som öfverflödig, är detsamma som att vilja be- hålla saken, men upphäfva medvetandet däraf» (^ 5, anm. 2). I dessa sist anförda ord om kristendomens och teologiens oskiljaktighet ligger äfven åtminstone en antydan om den
^ Zur Darstellung § 5.
* Arfvidsson, Den praktiska teologiens begrepp, inledning och be- tydelse, sid. 18.
133
teologiska forskningens motiv såsom omedelbart framgående ur kristendomens väsen, Reuterdahl har liksom en instinktiv förnimmelse af att den kristna tron utan vidare i och för sig kräfver teologisk vetenskap. ^
Tydligen har Reuterdahl icke gjort sig klart reda för, att han genom hänvisningen på teologiens egna bestämda objekt bestämt densamma på ett sätt, som gick utöfver Schleiermacher. Han låter i stället denne utan vidare stå såsom målsman för den riktning, som anser »religion för något psykologiskt och historiskt gifvet och låter teologien vara vetenskap om detta gifna, på samma sätt som andra data (i tiden de historiska, i rummet de fysiska o. s. v.) äro föremål för andra vetenskaper ».^ Han gör icke heller något försök att närmare utföra sin tanke på teologiens själf stän- diga objekt eller att förena dessa med den från Schleiermacher lånade satsen om teologien såsom bestående af filosofi och historia, hvarigenom visserligen teologiens innehåll kan blifva vetenskapligt, men dess form däremot måste vara oveten- skaplig, i det de olika elementen hopkittas endast genom det praktiskt kyrkliga intresset. Men det må dock räknas Reuterdahl till förtjänst, att han öfver hufvud fört fram den förra synpunkten och åtminstone gjort ansatser till att häfda, att teologien verkligen äger ett eget själfständigt objekt.-^ Naturligtvis är han i sin goda rätt, när han låter de två grun- derna för teologiens själfständighet uppträda bredvid hvar- andra : dess kyrkliga bundenhet och dess egna objekt. Någon motsägelse mellan dessa båda kan ju endast hnnas för den, som tror, att fromhetsgestalten och det fromma samfundet skulle skadas af en vetenskaplighet, hvilken framför allt af- sage vetenskapens objekt själf t, men, som vi i det föregående sett, var detta ingalunda fallet med Reuterdahl.
Den första af de tre hufvudgrenar, af hvilka Reuterdahl lät teologien bestå, var den filosofiska teologien.
' Jmfr J. A. Eklund, Teologisk encyklopedi, sid. 109 och iii.
^ Inl. t. Theol. sid. 36 f.
' Jmfr J. A. Eklund, a. a. sid. 72 och 107.
134
Han uppställer såsom dess första ändamål att åstadkomma en teologiens legitimation ; den skall visa, att teologien är »en nödvändig länk i det allmänna vetandets kedja». »Att den är ett kapitel af en annan vetenskap hindrar den icke från att vara grundläggningen till teologien och sålunda det första hufvudstycket af denna» § ii, i).
Den filosofiska teologien får fyra underaf delningar: i Religionspsykologi, 2) Religionsfilosofi, 3) Apologetik och 4 Polemik.
Religionspsykologien skall uppsöka fromhetens plats 1 människans själslif, därigenom uppvisas också from- hetens verkliga karaktär och dess »förhållande till allt öfrigt inom samma område» '§§ 12 — 14). Det visar sig, att den alltid uppträder 1 bestämd gestalt (§ 15), att den uttalar sig i me- ningar och satser (§ 16), att den har sin tillvaro i samhällen (§ 17), samt att den uppträder såsom handlande för sin fromhet (§ 18).
Men man kan icke redovisa för en fromhetsgestalt utan att ha fått en allmän öfversikt öfver de olika fromhetsgestal- terna. Detta är religionsfilosofiens sak att lämna. Ordet religionsfilosofi motsvarar bättre Reuterdahls utföran- de af den afsedda disciplinens program än namnet »religions- historiens filosofi», som han begagnar i registret till sin bok och som i själfva verket ger uttryck åt hans innersta syfte. Disciplinen skall, säger han, icke gifva en historisk öfversikt, af den anledning att en sådan icke kan göra anspråk pä fullständighet, utan dess tillvägagångssätt skall vara filosofiskt: »den måste visa, huru allt, som är till, måste vara till på detta eller på ett annat sätt: i dess uppgift om olikheter måste icke blott alla fromhetsgestalter, som ägt eller äga tillvaro, utan ock alla möjliga, kunna inrymmas». Nu säger han visserligen, att religionsfilosofien kan få ha sina blickar riktade på de faktiska religionerna, och att det är ett »afgörande dåligt tecken», om »någon fromhetsgestalt icke finner plats i dess schema.» Men på samma gång m- skärpes, att den »icke får blifva stående» vid de historiska
135
religionerna och anse dem för de enda möjliga»; hufvud- saken är en öfversilct, som kan redovisa för »den inre och egentliga arten af alla tänkbara religioner ».(§ 21.)
I öfverensstämmelse med sitt tillskrifvande åt alla reli- gioner af uppenbarelsekaraktär, betonar Reuterdahl, att undersökningen begagnar en oriktig indelningsgrund, om den indelar religionerna 1 sanna och falska — »det vore likaså ologiskt och ofilosofiskt som orättfärdigt», dä hvarje fromhetsgestalt måste ha någon sanning — eller i uppenbarade och icke uppenbarade eller naturliga religioner. Om någon religion skall kunna visas stå högre än andra, måste detta bero på, »att något som 1 all fromhet är väsent- ligt . . . kan vara tillstädes i olika potenser (^ 22 f.).^
Det kan sättas ifråga, säger Reuterdahl till sist, om religionspsykologi och religionsfilosofi verkligen äro teologiska vetenskaper. »Urgeras teologiens definition, så måste frågan nekas. Men då svårligen det särskildta kan redovisas, utan att det allmänna förut är bragt till klarhet, och då särskildt i våra dagar ovissheten och kampen om det allmänna är den största, har man svårt att befria teologien från upptagandet och fastställandet af detta». En gång kan man kanske kom- ma öfverens härom — då »må vetenskapen, som egentligen är filosofisk, utgå från de teologiskas antal». (§ 25, 2.)
Sedan så en öfversikt öfver de olika religionerna blifvit lämnad, tages den egna fromhetsgestalten om hand af en annan vetenskap, som skall uppvisa denna egna gestalts individualitet (§ 27). Denna nya vetenskap »kalla vi» — säger Reuterdahl — »apologetik, obekymrade huruvida vårt begrepp om denna vetenskap öfverensstämmer med det, som annars därom varit gällande» (§ 26, 2). Dess första uppgift blir att uppställa en sats, som uttrycker gestaltens »väsen och egendomlighet». Apologetiken utgår från reli- gionsfilosofien och måste öfverensstämma med hvad denna och religionspsykologien lärt — den skall således visa, »huru det egendomligt kristliga icke upphäfver det allmänt mänsk-
^ Jmfr ofvan sid. 84.
136
liga och förnuftiga». Och dess grunder skola vara »sädana, att de kunna erkännas af alla» (§ 28). Så har i allmänhet icke varit fallet med föregående apologetiska utredningar. I den historiska öfversikten framhåller Reuterdahl, att den hittillsvarande apologetiken »knappt varit annat än ett aggre- gat af satser, som medgifvits af den, hvilken förut om dem varit öfvertygad, men icke till ett enda grand ökat öfver- tygelsen hos någon annan ».^ Men detta från Schleiermacher hämtade begrepp om apologetik betecknar något helt nytt gent emot allt föregående, och svarar emot de fordringar, Reuterdahl vill ställa på dess vetenskaplighet. Enligt Schleier- macher ger sig nämligen icke apologetiken ut för att kun- na bevisa kristendomens absoluta sanning, hvilket föregån- garne inbillat sig kunna åstadkomma med sma spekulativa och historiska argument. För honom »har kristendomen sanning därigenom, att den är till, och dess sanning behöfver likaså litet någon bevisning som sanningen af en stat eller af en individ, hvars tillvaro icke kan förnekas».- Apologetikens uppgift blir därför, som sagdt, ingenting annat än att redovisa för, hvad det för kristendomen egendomliga är ; för detta ändamål begagnar den sig af både filosofi och historia, och på ett sådant sätt, att den kan göra anspråk på allmänt er- kännande, fordrande »för sig en plats bland människoan- dens mest allmänna och obestridda angelägenheter».^ Men däremot — Reuterdahl återkommer till sitt praeterea cen- seo — går den öfver sina gränser, om den vill bevisa, att andra religioner än den egna äro osanna och oförnuftiga, eller att andra kyrkosamfund än det egna äro okristliga — ett missförstånd, som har analogi med att »icke vilja anse någon annan stat berättigad till bestånd och trefnad än den, af hvilken man själf är medlem» (§§ 28, 2g).
Utom den omtalade hufvudsatsen, som skulle uttrycka fromhetsgestaltens väsen, skall apologetiken vidare »fastställa
Inl. t. Theol., sid. no. Ibm, sid. 109 f. Ibm, sid. iio.
137
alla de begrepp, som befinna sig i oskiljaktigt sammanhang» med densamma. De begrepp, som Reuterdahl härvid anser böra komma ifråga, äro : uppenbarelse, ingifvelse, kallelse, un- der, profetia och typ, inspirerad lära, de heligas samfund, sakrament samt klerk- och lekmannabegreppen. (§$^ 29 — 36).
Då kristendomen differentierat sig i skilda kyrkor, så behöfs det jämte den »allmänna kristliga apologetiken» en särskild apologetik, som skall uträtta detsamma för det egna kyrkosamfundet som den allmänna för kristendomen. Bland begrepp, som i detta sammanhang böra utredas nämnas bekännelse, kyrkans förhållande till staten, »de sär- skildta begreppen om den liturgiska handlingen och om klenkatet» (§ 37).
Såsom negativt motstycke till apologetiken står p o 1 e- m 1 k e n, som skall redovisa för afvikelser och abnormiteter, hvilka söka intränga i den egna fromhetsgestalten.i Pole- miken afser således en granskning af hvad som öfverensstäm- mer och icke öfverensstämmer med de af apologetiken ut- vecklade grundsatserna. För att nå sitt mål skall den, me- nar Reuterdahl, icke nöja sig med »ett blott empiriskt upp- räknande» — i så fall får man ingen visshet, att allt kommer med — utan »redogörelsen skall vara sådan, att sjukdomarnes uppställning har sin grund i fromhetsgestalternas art.» (§ 41). Utgående dels från att något kan saknas, som bort finnas, och dels från att något främmande kan finnas, som hade bort vara borta, deducerar Reuterdahl fram fyra slags be- grepp, som bli föremål för polemisk verksamhet: indifferen- tism, separatism, kätteri och skisma (|§ 42 — 51). Liksom apologetiken får polemiken en varning att akta sig för att öfverskrida sin befogenhet; dess beteende skall vara sådant, »att äfven de, som icke erkänna fromhetsgestalten, måste medgifva, att afvikelserna verkligen förtjäna detta namn» (§ 41, 2). Så öfverskrider den sin befogenhet, om den t. ex.
^ »Om det theol. Studium» upptar icke i sitt schema »polemiken» såsom själfständig disciplin, den är där blott i förbigående antydd. Jmfr sid. 34.
138
med afseende på kätteri icke förstår, »att icke allt nytt, som i en fromhetsgestalt kan inkomma, och mycket mindre alla olika modifikationer af det redan tillvarande, är att anse som något för fromhetsgestalten främmande» (§ 48). »Det gamla kan ses och förklaras på mera än ett sätt, och något nytt, h vartill fröet redan ligger i det gamla, kan uppväxa» — ju högre en gestalt står, desto större förmåga äger den till mdividualisering (^§ 48, i). Med denna nya, på Schleiermachers framställning grundade uppfattning af »polemik» behöfver man, anser Reuterdahl, icke alls vara intagen af någon tradi- tionell skräck för polemisk verksamhet, ty denna blir då till sin rätta natur irenisk. Därigenom att polemiken utreder, hvilka differenser mellan de olika kyrkorna som äro verkliga, och hvilka som äro blott skenbara, föranleder den de sken- baras försvinnande. »Någon sann irenik kan icke finnas utan tillsammans med en förståndig och klar polemik» ^§ 48, 3)-
Liksom apologetiken är polemiken af två slag,'en allmän med afseende på kristendomen och en särskild med afseende på de skilda kristna kyrkorna (§ 51).
Teologiens andra hufvuddel, den historiska teo- logien, uppdelas 1 tre delar, allteftersom den afser kristen- domens »nu», »förr» eller »allraförsta»; häraf uppkomma dogmatik, kyrkohistoria och exegetik. Kyrkohistoriens teo- logiska halt beror därpå, att det »förflutna slutar sig i ett närvarande, som ännu har lif och kraft» (§ 54, 2) ; exegetikens åter icke blott därpå, att den afser begynnelsepunkten, utan äfven därpå, att denna är en »reglerande punkt», soTn »skall återfinnas öfver allt i det hela» (% 54, i).
Inom exegetiken skiljer Reuterdahl mellan yttre och inre, hvardera med sina underafdelningar. Den yttre sönder- faller i kanonkritik och textkritik, en åtskillnad som göres med hänsyn till §§ no — 123 i Schleiermachers Darstellung. Till den inre exegetiken hör först hermeneutiken, som redo- gör för de lagar, hvilka bestämma skriftens tydning, lagar, som ha afseende, dels på »det språkbruk, som skriften följer»,
139
dels på »den tankegång, som i densamma lakttages » ; herme- neutiken är alltså dels linguistisk (grammatisk och lexikalisk) och dels retorisk. Den inre exegetiken skall uppvisa innehållet af kyrkans kanon och kan göra detta såväl analytiskt, genom öfversättningar, parafraser och utläggningar, som syntetiskt, då det teologiska resultatet af den analytiska verksamheten sammanfattas till en enhet. ^
Såväl i den tetiska framställningen af det exegetiska systemet som i de historiska öfversikterna begagnar Reuter- dahl sig flitigt af tillfället att inskärpa sina kända grund- satser om nödvändigheten af att endast af se sanningens ut- forskande. Exegetiken måste följa vetenskapliga metoder. Kanon- och textkritiken måste använda samma metoder, som användas, när det är fråga om andra historiska urkunder f§§ 68 och 80). Man skall arbeta »utan både den lättsin- nighet, som nedsätter de bibliska skrifterna öfver höfvan och den vidskeplighet, som sätter dem utom gränsen af mänskligt förklarbara skrifter» (§ 68). Likaså får den bibliske filologen icke följa andra lagar än rent filologiska (§ 90). »Af de logiskt-retonska lagarna är ingen högre än den, att en ifrå- gavarande författares sannskyldiga mening skall framletas, denna må nu vara sann eller falsk, i öfverensstämmelse eller 1 strid med annorstädes yttrade meningar, den mä under- stöda, eller upphäfva en viss form af fromhet och sedlighet» (§ 87). Om exegetiken icke sätter detta såsom sin grundsats — utletandet af författarens verkliga mening — »så blifver en annan för densamma nödvändig, hvars underliga oriktig- het lätt faller 1 ögonen, och hvilken ungefärligen så kan ut- tryckas: hvilken skrift som helst kan så uttydas, att hvilken mening som helst därur framkommer. Att mången bibelin- terpret icke varit så långt skild från denna grundsats, utvisar exegetikens historia» (§ 92, 2).
När Reuterdahl skildrar denna ger han därför oförbe- hållsamt uttryck åt sin belåtenhet öfver hvarje opposition.
^ Den tetiska uppställningen hos R. är gemensam för gamla och nya testamentets exegetik.
140
som riktades mot ortodoxiens stränga »verbalteopneusti»,^ och gläds af allt hjärta åt det historiskt-kritiska arbete, som tagit sin början hufvudsakligen med rationalismens inbrott, Semler får sin särskilda eloge vid framställningen af hvarje exegetisk disciplins historia ;- genom honom och J. A. Ernesti »erhöll nästan hela teologien, isynnerhet den exegetiska och historiska förändradt skick» — tolkningen efter analogia fidei sköts i bakgrunden för grammatisk och filologisk tolkning. Spinoza berömraes såväl för sina exegetiska teoriers skull som därför, att han framställt meningar, hvilka »man först i långt senare tider vågat omfatta såsom riktiga», t. ex. att Moses ej kan vara pentateukens författare o. s. v.^
Jag erinrar om, huru Reuterdahl själf genom sina exege- tiska arbeten praktiskt utfört de här uppställda grundsat- serna. Här må endast tillfogas ett yttrande af honom i den Johanneiska frågan, hvilket kan vara förtjänt af att ihåg- kommas ännu i våra dagar, då ju ofta nog ställningen till Johannesevangeliets äkthet uppfattas nästan som ett schib- bolet i fråga om tro eller otro. Reuterdahl skrifver: »Kristi ord, de må stå hos hvilken evangelist som helst, hafva något så slående, så öfvermänskligt, att den, som öfverhufvud ser något gudomligt hos människorna och i tiden, icke kan misstaga sig om deras ursprung. Men äro nu orden af Kristus och, såsom varande af honom, gudomliga, så ligger det mindre vikt på de mellanpersoner, genom hvilka de kommit till oss. Att en af dessa mellanpersoner varit Jo-
1
^ Calixtus, 3>den klart seendes, är här som alltid R:s favorit; Inl. t. Theol., sid. 263, jmfr 377 och 470.
- Inl. t. Theol., sid. 223, jmfr sid. 149: -De mycket egna omstän- digheterna vid våra evangelier kunde ej gärna förr komma i betrak- tande, än man börjat att på mänskligt sätt behandla den samling, till hvilken de hörde, och därvid följa samma lagar, som för andra mänsk- liga skrifter äro gällande, således först vid Semlers tid» ; jmfr ytterligare sid. 136, 146, 167, 180, 267. Det må emellertid anmärkas, att R. också hade klar blick för den rationalistiska exegetikens svagheter, jmfr t. ex. sid. 225.
^ Inl. t. Theol., sid. 134, 219 f.
Ml
hannes, den lärjungen, som låg vid Jesu bröst, det är efter mitt förmenande fullkomligen säkert. — — Men om jag också vore af en annan mening, jag skulle icke däraf finna mig mycket störd. I Johannes' evangelium har jag säkrare Kristus än Johannes. Den som hos Johannes talar kan icke vara mer än en, denne enes ord må sedermera hafva kommit från hvilkens läppar som helst. Frågan, huruvida de kom- mit från Johannes' eller någon annans, är blott en lärd fråga, såsom sådan icke oviktig, men ingalunda af den natur, att den, besvarad på visst sätt, behöfver betaga den, som fästat sitt hjärtas kärlek vid Johannes' evangelium —
och hvem har icke gjort detta föremålet för sin kärlek.
Denna kärlek hvilar sannerligen på bättre grunder, än att de af lärdomen, äf v^en den skarpsyntaste, skulle kunna omstörtas. »^
Den andra af den historiska teologiens discipliner, »den historiska teologien i inskränkt mening» eller »k y r k h i- s t or i en», har till sitt föremål hela kristendomens utveckling. Begynnelse- och slutpunkterna höra egentligen också hit, fastän de, mera själf ständigt tagna, behandlas af »egna med kyrkhistorien koordinerade vetenskaper» (§ loi). Också här inskärper Reuterdahl det vetenskapliga sannings- krafvet: kyrkohistorien »har att eftersträfva den noggran- naste och fullständigaste sanning» och — tillägger han ka- rakteristiskt — »ett partilöst lugn»; på samma gång skall den såsom teologisk vetenskap »lefva i den fromhet, hvars utveckling den i tiden vill framställa», hvilka bada fordringar för mgen del upphäfva hvarandra (§ 103). Källforskningarnas betydelse och nödvändighet framhäfvas särskildt (§ 104). Då fromheten uttalar sig i lära, samhälls- form och kult uppkomma häraf tre kyrkohistoriska under- discipliner: dogmhistoria, samhälls- eller författningshistoria och kulthistoria, af hvilka den första har nära beröring med filosofiens historia, den andra med den borgerliga historien.
^ Bref till fru H. Molbech, ^7^ 1838, tryckt i Samlaren, 25:te årg. 1904 sid. 133.
142
och den tredje stär relativt mest själfständig (§| iii — 114;. Såsom man kan vänta, betonar den blifvande författaren af Svenska kyrkans historia omöjHgheten af att skilja kyrko- och statshistoria, särdeles när det är fråga om behandling af partiell historia, såsom en viss nations (§ 113, i och 2, samt § 1 10).
Reuterdahl följer Schleiermacher 1 att placera dogma- tiken under den historiska teologien, den skall »redovisa för kristendomen i det rum af tiden, i hvilket en viss kyrka befinner sig» .(§ 116). Detta arrangemang af dogmatiken såsom en historisk vetenskap, parallell med kyrkohistorien, vållar honom redan från början svårigheter. Liksom kyrko- historien bör dogmatiken redogöra för lära, författning och kult (§ 117). Om den än hittills icke tagit befattning med de båda sistnämnda områdena, så följer däraf icke, — säger han mot en väntad invändning — att sådana bearbetningar icke äro naturliga, eller att de icke i framtiden kunna erhålla större afseende än hittills (§ 118). Det är nämligen »ej blott möjligt, utan äfven troligt, att 1 en framtid bredvid den egentliga dogmatiken en kyrkostatistik skall bilda sig, som finner det vara sin skyldighet att utreda en tillvarande kyrkoförfattnings grundsatser och art samt en liturgik, som finner sig hafva samma förbindelse i afseende på de litur- giska förhållandena ; hvilka vetenskaper i sådant fall blifva ej blott bihang till dogmatiken eller grundläggningar till mo- menter af den praktiska teologien, utan själf ständiga teolo- giska discipliner» (§ 118, 3). Men tillsvidare »låta vi dem vara förknippade, dels med den dogmatiska teologien, och dels med särskilda delar af den praktiska» (§ 118, 4). Så leder Reuterdahl sig fram till att dogmatiken »förnämligast afser läran, sådan denna i ett visst kyrkligt samhälle lefver och utvecklar sig» ('^ hq)-
Hans försök att plocka in framställningar om författ- ning och kult inom dogmatikens område, måste betecknas som en brist i jämförelse med Schleiermachers afskiljande af den statistiska teologien såsom en särskild vetenskap
143
bredvid den dogmatiska.^ Emellertid är Reuterdahls be- skrifning af de eventuellt sä småningom tillkommande ve- tenskaperna kyrkostatistik och liturgik intressant, icke blott därför, att den på visst sätt ger ett uttryck åt, att den prak- tiska teologien kräfver jämväl en principiell behandling, utan också därför att det här visar sig en tendens att encyklo- pediskt sidoordna sådana vetenskaper med den dogmatiska. - Och att han afstår från ett utförande af de föreslagna disci- plinernas program stämmer väl med hans första encyklope- diska regel: »först sedan vetenskapen blifvit till, kan man säga, hvad den är».
I den lefvande kyrkolära, för hvilken dogmatiken har re- dovisningsskyldighet, kan man urskilja dels »det gamla, fasta, regulativa», hvilket kyrkan kallar sin bekännelse, och dels »något nytt rörligt, modifikationer underkastadt»; detta se- nare, »1 hvilket det förra i mer eller mindre mån ingår», är kyrkans lefvande tro. Det förra har samma betydelse som benbyggnaden i en organism. Någon absolut åtskillnad får icke göras : »det i läran fasta är icke absolut fast : liksom det kommit till kan det förändras; men det förändras mera omärkligt än det andra och är i förhållande därtill att anse som fast» (§ 1 20, i). Det »fasta» och det »rörliga» behöfver hvartannat. »Åsidosätter den dogmatiska teologien bekän- nelsen, så åsidosätter den det formgifvande och griper efter luftbilder. Förnekar och vårdslösar den det utom bekän- nelsen i tron lefvande, så håller den sig till ett skelett i stället för till en lefvande varelse, och kommer själf att bära spår af den död, i hvilken den dväljes» (§ 120, 4).
Med anledning af den gjorda distinktionen uppdelar han dogmatiken i två delar: symboliken, som sysslar med det fasta, bekännelsen, och den egentliga dogmatiken, som be- handlar det mera lefvande och rörliga. Reuterdahl jämför symboliken med exegetiken ; det är äfven här fråga om ur- kunder med regulativt värde — fast detta icke är så stort
^ Zur Darstellung, § 195 och 232 ff.
- Jmfr t. ex. Pehr Eklund, Den teol. vetenskapen, 167 fF.
144
som kanons. Liksom exegetiken får symboliken en inled- ningsvetenskap bredvid den egentliga, analytiska och synte- tiska exegesen af de symboliska skrifterna (§ 123 — 126,. Därjämte hör det till symbolikens uppgift att utröna, i hvad förhållande bekännelseskrifterna stå till bibeln.^ Symboliken bör hafva sin uppmärksamhet fästad på de främmande sym- boler, som stå i något förhållande till de egna (§ 127), detta på grund däraf, att man eljest gör det främmande orätt. Men såsom dog-matisk disciplin är den 1 första hand bunden vid de egna bekännelseskrifterna, den »skall lära känna vä- sendet i den kyrka, .som uttalar symbolerna. »^ Det hör alltså icke symboliken till »att gifva en framställning af flera kyr- kors fasta lära» — detta hör mera »till det historiska gebitet än till det dogmatiska». Anmärkningen är riktad mot dem, som vilja göra symboliken till »en komperativ framställning af de olika kyrkopartiernas lärobegrepp», såsom Marheineke." Dock får symboliken icke uteslutande fattas såsom hjälp- medel till den egentliga dogmatiken; »det är i och för sig viktigt att se, hvilka meningar symboliska böcker verkligen bekänna såsom sina. »^
»Dogmatisk teologi i inskränkt mening eller dogma- tik är icke den lära själf, som i en viss kyrka gäller, utan en sådan läras vetenskapliga redovisning» (§ 129). I sma dogmatiska föreläsningar lägger Reuterdahl, såsom det fram- deles skall visas, stor vikt därvid, att den vetenskapliga dog- matiken är något härledt 1 förhållande till den faktiskt i för- samlingen gällande läran, den kristna kunskapens öfverhufvud. Denna blir »föremål för undersökning af ett vetande subjekt» och tjänstgör som »materialen i en räcka af satser, som mer eller mindre systematiskt kan utvecklas och afslutas. Först
■ Om symbolikens begrepp. Th. Q. 1839 sid. 313. I denna uppsats har R. utfört och motiverat det i Inl. t. Theol. gifna schemat.
* Th. Q. 1839, sid. 312. ' Ibm, sid. 305 fif.
* Ibm, sid. 313.
145
iiiirigenom upjikommer vetenskap.»^ Dogmatiken skall vara kristlig och kyrklig, dess källor- äro alltså bibeln och de sym- boliska böckerna; men detta är ej nog, dogmatiken skall ju äfven redovisa för »den lära, som i församlingen mer eller mindre klart utvecklat sig efter de symboliska böckernas an- tagande», den måste alltså taga hänsyn till de meningar, som i senare tider inträngt i kyrkan. Med afseende på dessa göres en distinktion mellan »privatmeningar» och »kyrko- meningar», af hvilka de senare äro sådana, som omfattas af en större allmänhet ; privatmeningarne kunna emellertid så småningom öfvergå till att blifva kyrkomeningar, och någon skarp gräns mellan de båda slagen går öfver hufvud icke att uppdraga^ (§ 133). Nu är det dogmatikens uppgift att skärskåda kyrkomeningarna, upptaga sådana, som kunna göra rättmätiga anspråk härpå, och förfara kritiskt, eftersom äfven dessa meningar, fastän allmänt erkända, kunna bero på för- villelse. Under detta arbete kan dogmatikern både själf komma att yttra privatmeningar och å andra sidan komma att vederlägga dylika, som ha »större eller mindre tendens att blifva kyrkomeningar» ('§ 134, f). Denna kritiska pröfning å:itadkommes därigenom, att dogmatikern »uppfattar den hufvud- och kärnsats, som uttrycker det väsentliga af den lära, hvilken han skall utreda, positivt-kritiskt bestämmer den- na sats, och positivt-kritiskt till densamma anordnar alla de satser, som med densamma hafva ett närmare eller fj armare sammanhang» (§ 136). Det är Reuterdahls mening, att dogmatiken icke härigenom träder i egentlig förbindelse med filosofi, han säger rent ut: »till filosofien tro vi icke dogma-
' Dogm. förel., inl.
' Huru R. närmare tänker sig dogmatikens förhållande till sina •källor skall visas i nästa kapitel.
^ Den väl i anslutning till Schleiermacher bildade termen ^ privat- mening» (jmfr Uer christliche Glaube § ig, 3 »Privatbekenntniss») an- vänder R. vid bedömandet af dogmatiska arbeten. Ett på »privatme- ningar» byggdt arbete kallar han »privatarbete^ i motsats till »kyrkoar- bete» så ifråga om Ignells dogmatiska skrifter, St. Kr. Not. 1843 sid. 270.
AuUh, Riuterdakl. IG
146
tiken hafva ett direkt förhållande»^ — intet direkt, d. v. s. intet annat än det hela teologien har genom sin filosofi,ska grundläggning. Ty dogmatikens förfarande är något annat än filosofiens; under det att den omtalade hufvudsatsen står fast för dogmatiken såsom verklig sanning, går det filosofiska förfarandet ut på att, när så behöfs, »rädda hufvuddogm och bidogmer» genom att omtyda dem och gifva dem en »oegentlig» mening jfr § 136, 2). Man ser af de sist an- förda orden, att Reuterdahl har den »spekulativa» teologien för ögonen. Dogmatiken kan väl medgifva, »att hvad som i den är sanning äfven kan vara filosofiskt sant» — under- sökningen härom är dock icke någon hufvudsak (§ 136, 2) — men den »fordrar icke nödvändigt ett sammanhållande af sitt resultat och de resultater, som filosofien gifver»
a 139)-
För att visa att Reuterdahl ändå trots allt bemödande icke riktigt lyckas i att stänga in dogmatiken pä det histo- riska gebitet, vill jag i detta sammanhang peka pä tre om- ständigheter, i) Det kritiska förfarande, som Reuterdahl talar om i förhållande till de i kyrkan uppkomna meningarna, måste naturligtvis syfta på en annan kritik än den rent histo- riska, hvilkens ändamål är att utröna faktiska förhållanden. 2) Därigenom att dogmatiken skall få »sin hufvud- och kärn- sats» från apologetiken, ställes den i själfva verket i ett ganska intimt beroendeförhållande till denna filosofiskt-teologiska disciplin. 3) Reuterdahl talar direkt om en genom dogmatiken skeende utveckling af läran. I de dogmatiska föreläsnin- garna förenas denna synpunkt med fordran på noggrann af- spegling af »gällande lära»: »Ju noggrannare» — heter det — »en dogmatiker söker att uppfatta den tillvarande läran och redovisande bestämma samt fortsättande utveckla denna, desto större varaktighet och värde får hans arbete inom den kyrka, som det ensamt kan af se ».2
Bredvid dogmatiken för moralteologien en blyg-
^ Dogm. förel., inledn. - Ibm.
147
sam tillvaro i det Reuterdahlska systemet, ännu blygsammare än hos Schleiermacher. Ty medan denne ändå icke finner endast olägenheter utan också hvarjehanda fördelar vara för- bundna med att en skilsmässa åstadkommes,^ nöjer sig Reu- terdahl med att helt enkelt säga, att en utredning af läran om »lefvernet och handlingen» ej sker »med större, utan med samma rätt som hvarje annan dogmatisk punkt monografiskt behandlas». Han har visserligen »intet att påminna» mot, att en särskild utrednmg företages, »ehuru den icke af sakens natur göres nödvändig» (§ 140); »ett nödvändigt kapitel i en kristligt-protestantisk dogmatik» är den i alla händelser (§138). Själf inför han 1 sina dogmatiska föreläsningar några ka- pitel af sådant innehåll, som eljest brukar finna sin plats i etiska framställningar — såsom läran om den kristliga famil- jen (kristligt äktenskap, föräldra- och barnaförhållande, hus- bonde- och husfolksförhållande) samt om den kristna staten. Äfven om man nu erkänner, att det kan ligga något riktigt i en sådan uppfattning af etikens förhållande till dogmatiken, såtillvida som den kan tjäna till att framhålla, att det inre sammanhanget mellan dessa discipliner nödvändigt måste upprätthållas, är det dock en afgjord brist, att etiken icke får blifva behandlad från en principiellt själfständig syn- punkt — - en brist, som kan sägas ha sin yttersta grund i den förut konstaterade otillräckliga uppskattningen af det sed- ligas betydelse för det religiösa hos Schleiermacher och Reuterdahl.2
Teologiens sista hufvudaf delning, den praktiska teologien, är »teorien för den handling, genom hvilken fromhet och fromt samhälle, för oss kristendom och kristen kyrka, underhållas och befordras» (§ 141). Den åsyftade verksamheten är en konstverksamhet och teorien således en konstteori, som förutsätter »förening af vetenskapligt sinne
* Jmfr Zur Darstellung |^ 224, 226 och 228.
* Om det theol. Studium erkänner fördelen af en delning; > sönd- randet må bibehållas» sid. 43. — Den historiska öfversikten i Inl. t. Theol. behandlar hvardera disciplinen för sig.
148
och intresse för det ändamål, som genom konsten kan vinnas» (§§ 142 — 143)- Denna verksamhet kallar Reuterdahl så- som Schleiermacher kyrkoledning, hvarvid han med »kyrka» vill förstå ej blott själfva samhället, utan också dess »prin- cip», »fromheten i den gestalt, som i detta samhälle gäller» (§ 144). Själfva namnet »kyrkoledning» innebär, att några i samfundet inta en ledareställning i förhållande till andra ; med hänsyn till dessa — det s. k. klerus — kan den prak- tiska teologien också kallas »disciplina clericalis» eller »pasto- ralis». Dock får skillnaden mellan ledare och ledda icke göras absolut ; alla kunna i viss mån vara på en gång ledare och själfva behöfva ledning; och klerus utgöres icke heller blott af dem, som af samhället förklarats för klerker. Reuterdahl gör i anslutning till Nitzsch och Schweitzer en åtskillnad mel- lan dessa — det positiva klerus — och det naturliga, hvilket senare består af »alla dem, som äro förpliktade eller skickliga att i något kyrkligt hänseende uppträda som ledare» :'^§ 145 -146}.
Den praktiska teologien är icke en »systemlös» samling regler, utan måste hafva »sin naturliga organisation, beroende på dess begrepp och dess förhållande till den teoretiska» (§ 146, 3). Vid sin organisation af de praktiskt teologiska disciplinerna anknyter Reuterdahl till det sätt, på hvil- ket han brukar framställa kristendomens hufvudmomenter: den kristna sinnesbeskaffenhetens trefaldiga framträdande i lära, samhälle och handling. Häraf alltså den praktiska teologiens tre hufvuddelar : i Kristlig eller kyrklig didaktik, teorien för undervisningen ; 2 Kyrkolagf arenhet,^ teorien för samhällsordningens, författningens vidmakthållande; 3 Li-
^ R, stannar för detta namn. ehuru han icke är riktigt belåten med detsamma; det är för inskränkt, det >förer ej tanken på begreppet för- valtning»; förslagsvis nämnas också >kyrkoförvaltningslära3, »kyrklig politik» och »kyrklig statistik» (§ 162, 2); däremot icke ^kyrklig för- fattningslära,» såsom Pehr Eklund uppger (Den teol. vetenskapen sid. 175).
149
turgik, teorien för den heliga handlingen eller kulten.^ Di- daktiken innefattar tre underaf delningar: a) homiletiken, »teorien för en hel i kristlig fromhet utbildad församlings undervisning genom kontinuerande tal» § 153); b) kateke- tiken, »teorien för de i kristlig fromhet mindre utbildades ytterligare undervisande, verkställdt genom afbrutet tal eller genom samtal»- (§ 156); samt c) kasuistik, teorien »för den undervisning, som särskildta själstillstånd göra nödvändig för särskildta personer» (§ 159). — Reuterdahl betonar och illustrerar genom exempel det nära samband, som råder mel- lan den praktiska teologiens olika verksamhetsgrenar, icke mindre än mellan teorierna för desamma (|§ 158, 170), äfven- som de mänga förbindelselinjerna mellan den praktiska teo- logien och andra både teologiska och icke teologiska veten- skaper (§§ 154, 157, 160, 163, i68).3
I fråga om sm encyklopedis ställning till Schleiermachers säger Reuterdahl i quartalskriften: »I uppställandet af teo- logiens begrepp följes i det hela Schleiermacher. Likaså i det hufvudsakligaste i grenarnas bestämmande; dock modificeras
^ Om det theol. Stud. indelar på följande sätt, sid. 41 flf. i) Teorien för undervisningen. 2) Teorien för kyrkans förvaltning och ledning, a) kyrkolagfarenhet, b) liturgik. ' Hit skulle R. vilja föra teorien för missionsverksamheten, »hali- eutiken», men säger han — i öfverensstämmelse med sin princip att en- dast hålla sig till förefintliga vetenskaper — »då denna hittills är allde- les outbildad, lämna vi den här oomtalad» f§ 156, 2). — Jmfr Tottie, Evangelistik, sid. 10 f
^ För öfversiktlighetens skull uppställer jag bredvid hvarandra grund- ritningen till R:s och Schks encyklopediska schemata. /. Reuterdahl.
A. Filosofisk teologi.
i) Religionspsykologi.
2) Religionsfilosofi (i registret religionshistoriens filosofi).
3) Apologetik.
4) Polemik.
B. Historisk teologi.
i) E.xegetisk teologi.
150
detta på sätt som förf. funnit tjänligast ».^ Om dessa modi- fikationers syfte låter han oss veta litet närmare i sin en- cyklopedi : han vill förfara genetiskt och empiriskt på en gång, under det Schleiermacher blott förfarit gene- tiskt. »Hvad som finnes bör refereras till hufvudidén och efter denna och sin egen idé insättas i den systematiska serien, men hvad som icke finnes, äfven om det bör finnas och en gång, kanske snart, kan komma att finnas, må tillsvidare från serien uteblif va ».^ Utan att i och för sig lämpligheten af denna synpunkts anläggande bestrides, må det dock påpekas, att den Schleiermacherska encyklopedien till stor del fick sin epokgörande betydelse däraf, att Schleiermacher från sin upp- fattning af teologiens inre väsen lät dess olika discipliner framspringa på ett organiskt sätt och därvid — för att tala med Pehr Eklund — »var så litet beroende af den omedelbart gifna bearbetningen af teologien, att han gaf grundritningar
2) Historisk teol. i inskränkt mening eller kyrkohistoria.
3) Dogmatik.
a) symbolik, b, egentlig dogmatik. C. Praktisk teologi.
i) Didaktik (homiletik, kateketik, kasuistik).
2) Kyrkolagfarenhet.
3) Liturgik. 2. Schleiermacher.
A. Filosofisk teologi. i) Apologetik.
2) Polemik.
B. Historisk teologi.
i) Exegetisk teologi.
2) Historisk teol. i inskränkt mening eller kyrkohistoria.
3) Historisk kännedom oiji kristendomens närvarande tillstånd.
a) dogmatik, b) kyrklig statistik.
C. Praktisk teologi.
i) Grundsatser för kyrkotjänsten. 2) Grundsatser för kyrkoregementet. ^ Th. Q. 1838, sid. 42.
■' Inl. t. Theol., sid. 475. Blygsamt heter det på samma ställe om det egna systemet, att det »väl af det Schleiermacherska har alla de för tjänster, till h vilka det kan finnas berättigadt».
151
till nya teologiska vetenskaper».^ Därför är det betydelse- fullt, att Reuterdahl äfven vill tillägna sig Schleiermachers genetiska synpunkt, ty härigenom var det, som hela encyklo- pedien flyttades upp på ett högre plan ifrån att, såsom under den föregående tiden, vara helt simpelt ett uppräknande och sammanställande af de faktiskt existerande disciplinerna utan någon genomgående indelnings- och organisationssynpunkt. Hvad nu Reuterdahls därbredvid ställda empiriska förfa- ringssätt beträffar, har det fört med sig både förtjänster och svagheter. Först må det emellertid konstateras, att han icke alltid sa riktigt konsekvent följt sin empiriska grundsats: »en vetenskap måste vara till för att man skall kunna säga, hvad den är».- Han erkänner själf, att det icke bekymrar honom, om det ännu icke finnes någon sådan apologetik eller polemik, som han skildrat. Att han trots detta här följ- de Schleiermachers förfarande, som var banbrytande för en vetenskaplig uppfattning af ifrågavarande vetenskapsgrenar, måste anses vara en förtjänst. Däremot är det å andra sidan icke till Reuterdahls fördel, når han i trohet mot sin empiri- ska grundsats låter Schleiermachers statistik försvinna från den vetenskap, som skulle behandla kristendomens närvaran- de tillstånd j-' härigenom blir den egentliga dogmatikens ka- raktär blott ännu mer »statistisk». Bättre tager sig hans grundsats ut, när den åstadkommer, att symboliken befrias från det skuggornas rike, till hvilket Schleiermacher förvisat densamma ; enligt honom år syml>oliken nämligen »nur aus Elementen der kirchlichen .Statistik zusammengesetzt, und känn sicii m dieser wieder zuriickziehen »."^ I jämförelse här- med är såväl afskiljandet af symboliken såsom en egen disci- plin som det sätt, på hvilket denna bestämmes, — såsom en
^ P. Eklund, Den teol. vetenskapen, sid. 9. ■' Inl. t. Theol., § i anm.
* »Om det Theol. Stud.> menar, att ingen statistik behöfs i den protestantiska teologien därför, att kyrkan och staten äro så nära sam- manflätade på protestantiskt område, sid. 41 f.
* Schleiermacher, Zur Darstellung, ^ 249.
152
systematisk framställning af kyrkans klassiska m-kunder — en förtjänst.
Från samma verklighetsintresse kan också härledas den förändring, som Reiiterdahl vidtager ifråga om grupperin- gen af den praktiska teologiens discipliner, då han tar fasta på kristendomens uttrycksformer och med anledning häraf gör sin tredelning: didaktik, kyrkolagfarenhet och litur- gik^ i motsättning till Schleiermachers tudelning: Kirchen- dienst und Kirchenregiment. Hans indelning kan åtmin- stone såtillvida sägas stå öfver Schleiermachers, som denne tar till indelningsgrund blott en kvantitativ åtskillnad mellan kyrkan i sm helhet och lokalförsamlingen, under det att Reuterdahl utgår från den k}Tkliga verksamhetens inre be- skaffenhet.-
Bland olikheterna mellan Reuterdahls encyklopediska schema och Schleiermachers finnes väl knappast någon, som faller lättare i ögonen, än den, att den senare låter den filo- sofiska teologien bestå af blott apologetik och polemik, me- dan den förre låter teologien inledas af de religionspsyko- logiska och religionsfilosofiska vetenskaperna. Nu har vis- serligen Reuterdahl härvid anknytningspunkter i Schleier- machers Darstellung §§ 21 — 23 samt § 33, där Schleiermacher framhåller, att man icke kan nöja sig med ett betraktelsesätt, som icke dels fattar kristendomens väsen »1 dess motsats till andra trossätt och kyrkor», och dels söker förstå fromhetens och dess samhällens väsen »i sammanhang med den mänsk- liga andens öfriga förmögenheter »."^ Vidare anknyter Reuter- dahl i ännu högre grad till Glaubcnslehre, där Schleiermacher närmare utfört, hvad han skisserat i Darstellung genom låne-
^ Jmfr Pehr Eklund, a. a. sid. 176, som anser R:s hufvudindelning ivara betingad af det mäktiga intryck, som kyrkans lärobegrepp, kyr- kans gudstjänstfirande och kyrkans författning gjort på honom såsom i sin mån parallellt ställda delar inom området af det som utgör den prak- tiska teologiens föremål».
^ Jmfr J. A. Eklund, a. a. sid. 274.
' Zur Darstellung, § 21.
satserna ur etiken om fromhetens och det fromma samfundets vasen §§ 3 — 6 samt ur rehgionsfilosofien om skiljaktHgheterna 1 de rehgiösa samfunden of ver hufvud §§ 7 — 10.^ Men det är icke desto mindre en förtjänst hos Reuterdahl att genom själfva införandet af de båda disciphnerna rehgionspsyko- logi och rehgionsfilosofi 1 själfva det encyklopediska schemat ha gifvit ett bestämdare uttr}xk åt det sakförhållandet, att den kristna teologien icke kan isoleras frångått själf taga be- fattning med den grupp problem, som kan karakteriseras genom sammanställningen religion — kristendom.-
Sedan är det en annan sak, om Reuterdahl lyckats be- stämma dessa båda discipliner på ett tillfredsställande sätt. Det program, som han uppställer för religionspsykologien,, är starkt empiriskt färgadt. Fromhetens plats och beskaf- fenhet skall bestämmas genom en öfversikt af det ps}'kiska området (jmfr $^^ 13, 14). Ännu tydligare kommer detta empiriska drag fram i Reuterdahls egen religionspsykologiska skiss »hvad är religion», där han säger, att »religionens verk- lighet» endast kan läggas i dagen genom en undersökning af »det mänskliga sinnets förmögenheter», samt framhåller, att det icke skall gräma honom, om hans framställning »far den tillvitelsen, att den är mera empirisk än spekulativ ».^ Men med dessa empiriska sympatier stämmer det icke riktigt, när en paragraf i »inledning till theologien» fastslår: »alla de nu antydda ''religionspsykologiska) undersökningarna böra vara allmänna, så att de... icke upptaga annat än hvad som filosofiskt kan inses, hvangenom det i verkligheten tiU- varände tills vidare lämnas på sidan» § 19). Utan att där- med ingå på frågan om den empiriska religionsps3d<ologiens
^ Der chr. Glaube, andra uppl.
^ Jmfr: Dogm. förel., inl. »Det är klart, att teologiens egentliga kärna är kristendom. Men det är klart, att dess sammanhang med an- nan religion också behöfver vetas och att all religions natur behöfver ve- tas, och att det område behöfver vetas, som är religionens och ännu an- nan andlighets egentliga säte, nämligen människosjälen, hela den mänsk- liga intelligensen och dess funktioner».
' Jmfr ofvan sid. 59.
154
betydelse för teologien vill jag fästa uppmärksamheten pä, att de sist citerade orden tyda på en öfverskattning af filo- sofiens förmåga att kunna konstruera, under det att det 'i verkligheten tillvarande lämnas pä sidan'. Och den svaghet i det Reuterdahlska systemet, som vi redan här se skymta fram, uppenbarar sig med all önskvärd klarhet vid hans skildring af religionsfilosofiens uppgift.
Denna skall ju på egen hand konstruera fram ur reli- gionsbegreppet en öfversikt öfvcr icke blott alla verkliga utan också alla möjliga religioner. Den kan visserligen få tillåtelse att 'hafva ögonen på' de verkliga religionerna, och det är 'ett afgörande dåligt tecken', om de icke alla få plats 1 den af filosofien upptimrade bostaden ; men det duger icke att utgå från den historiska verkligheten, denna skall i stället prässas in i det af logiken färdiggjorda schemat.^ Det var naturligt — - och vi ha redan sett det i det före- gående — - att det praktiska utförandet af dessa idéer icke kunde slå så väl ut.^ Den här uttalade öfvertron på filoso- fiens förmåga att konstruera oberoende af den historiska verkligheten, på dess förmåga att utan vidare kunna leverera teologien de »begrepp» och »idéer», som denna behöfver, fromhetens idé, de olika religionernas respektiva idéer o. s. v.,"' var ett arf från Schleiermacher. Jag an- tecknar den såsom en af de svagheter, hvilka äro gemen- samma för de båda encyklopediska systemen. Den var en rest af den gamla intellektualistiska åskådningen, som gömt sig kvar hos Schleiermacher och föga harmonierade med hans uppträdande för öfrigt mot samma åskådnings underskattan- de af de faktiska historiska religionerna. Den öfverensstämde icke heller med den af såväl Schleiermacher som Reuterdahl
^ »Om det theol. Stud.» säger bättre, sid. ^^, att »den specifika religionsfilosofien upptager de af religionspsykologien lämnade begrep- pen» och »jämför med dem de fenomener, som verkligheten förevisar».
^ Jmfr ofvan sid. 80 ft'.
' På samma sätt skall, som vi sett, polemiken konstruera fram alla afvikelsers begrepp.
155
påyrkade rent historiska behandlingen af kristendomen. Skulle då teologien kunna nöjas med, att de öfriga religionerna be- liandlas blott filosofiskt»? Och den går slutligen icke heller riktigt ihop med, att Reuterdahl kallar den riktning inom religionsfilosofien, som han låter taga sin utgångs- punkt hos Schleierraacher, den historiskt kritiska, och framhåller såsom denna riktnings förtjänst gent emot den »spekulativa» religionsfilosofien, »att religionsgestalterna kunna erhålla sin allmänna karaktär och sålunda äfven schema- tiskt anordnas, utan att därföre det i verkligheten tillvarande behöfver ombildas efter spekulationen».^ Man måste säga, att själfva namnet »historisk-kritisk » visar en tendens till att gå utöfver den gjorda beskrifningen af religionsfilosofiens uppgift, hvilken väl icke är alldeles fri från att vilja om- bilda verkligheten efter spekulation. I samma riktning pe- kar också det i registret till encyklopedien upptagna namnet »religionshistoriens filosofi». Det var skada, att Reuter- dahl icke upptog detta namn i den egentliga framställningen, ty i en sådan benämning ligger den tanken redan innesluten, att den filosofiska öfversikten öfver fromhetsgstalterna må- ste bindas nära tillsammans med religionshistorien, hvilken därmed också träder i nära förbindelse till teologien. Reu- terdahl vill nu emellertid icke låta religionshistorien höra med till teologien. »Den blotta religionshistorien kunna vi icke anse för en teologisk vetenskap, då den icke har någon be- stämd vikt för den ena fromhetsgestalt, som vi antaga för vår teologis föremål» (§21, 4). Man kan i våra dagar hålla med Reuterdahl om, att själfva religionshistorien såsom så- dan icke i egentligaste mening hör med till »vår teologi» — ■ detta i bestämd motsättning till de röster, som helst vilja för- ändra hela teologiens karaktär till allmänt religionshistorisk och därmed lösa den från dess faktiska samhörighet med den egna fromhetsgestalten. Men däremot ha de senaste decen- niernas forskningar kommit till en bestämd och väl motiverad uppfattning af religionshistoriens afsevärda »vikt för den ' Inl. t. Theol., sid. 80.
156
egna fromhetsgestalten ». Och ett af de skäl, som tala starkast för detta nära samband, är just, att den disciplin, som — för att tala med Reuterdahl — »skall lämna en måttstock för be- dömandet af fromhetsgestalternas relativa värde» (§ 25, i), icke kan nöja sig med en apriorisk religionsålosofi ; den sväf- var i luften, om den icke fotar på religionshistoriska undersök- ningar.i Dessutom har — för att nämna ännu ett skäl, som gjort sig särskildt gällande — teologiens isolering rent af omöjliggjorts genom upptäckten af de många förbindelse- linjer, som leda öfver från 'den egna fromhetsgestalten' till andra religioner.
En annan brist som Reuterdahl fick med från det Schlei- ermacherska systemet, är uppfattningen af dogmatiken så- som en historisk disciplin.^ Om man kan säga, att den nyss omtalade bristen betecknar ett öfverskattande af det sjDekula- tiva elementet, så äger här motsatsen rum. Dogmatiken har enligt definitionen endast att åstadkomma ett så noggrant aftryck som möjligt af det faktiska kyrkliga medvetandet. Nu är det visserligen sant, att Schleiermacher icke konsekvent stannade vid denna uppfattning, hvarken i fråga om principer- na för dogmatisk verksamhet eller ännu mindre vid sin egen bearbetning af dogmatiken. Hvad principerna beträffar säger han tvärtom, att en dogmatik på enskilda punkter måste kom- ma med heterodoxt innehåll^ samt att dess framställning blir fullkomligare, i samma mån som det divinatoriska elemen- tet gör sig gällande bredvid det assertoriska.* Och vidare kan ju hans egen i högsta grad individuellt färgade Glaubenslehre minst af allt betraktas som ett blott aftrvck af
^ Jmfr Pehr Eklund, a. a. sid. 140. — Jmfr till frågan om religi- onshistoriens ställning till teologien: N. Söderblom, Den allmänna re- ligionshistorien och den kyrkliga teologien, särskildt sid. 28 ff.
' Jmfr Zur Darstellung § 97: Dogmatiken är »den sammanhängande framställningen af läran, sådan som den vid en gifven tid är gällande, vare sig nu i kyrkan i allmänhet, såvida ingen söndring råder, eller annars hos ett särskildt kyrkoparti».
•^ Zur Darstellung § 207.
* Ibm S 202.
157
samtidens gällande kyrkolära. Att Reuterdahl däremot nog- grannare följde den uppställda principen är redan antydt,^ och skall ytterligare visa sig vid granskningen af hans dogmati- ska föreläsningar. Men på samma gång hafva vi också redan sett, att icke heller han kunde nöja sig med det rent historiska förfarandet, utan att han af dogmatikern kräfde ett kritiskt arbete för en fortsättande utveckling af läran. Dessa inkonsekvenser mot den uppställda principen kunna dock icke afvända anmärkningarna mot densamma, utan ställa snarare dess svagheter i bättre belysning. I själfva verket har man också från de flesta häll opponerat mot, att dogmatiken skulle \ara en historisk vetenskap.- Att göra dogmatiken till en historisk framställning af en kyrkas för tillfället »gällande» lära är vanskligt redan af den grund, att det närvarande svår- ligen kan göras till föremål för historisk behandling. Vidare kan man hänvisa till den faktiska spänning, som ofta nog äger rum mellan dogmatik och historisk teologi — därtill kan man särskildt känna sig frestad i våra dagar med dogmatikens och exegetikens skärmytslingar för ögonen. Sådant tyder på en olika art. Man kan visserligen lämna sitt fulla erkännande åt Reuterdahls afsikt att reagera mot ett förfarande, som tar sin utgångspunkt i något filoso- fiskt system och härifrån vill behandla det kristna trosinne- hallet. Men därför får man icke misskänna, att dogmatikens verkliga art är att spörja icke efter hvad som är, utan efter hvad som bör vara. Dogmatikern kan och får aldrig nöja sig med att uppställa som mål det blotta redovisandet för något faktiskt gällande; han kan därför icke heller nöja sig med en blott historisk kritik, som afser att fastställa faktum, utan kräfver en sådan kritik, som afser uppnåendet af ett idealt mål. »Den giltiga läran, hvilken dogmatiken har att bringa
^ Jmfr ofvan sid. 107.
- Ett arbete från våra dagar, som håller på den Schleiermacherska teorien, är Domers Grundriss d. Encyklopädie d. Theologie, 1901. Dor- ner låter > nutidens historia» sönderfalla i symbolik med dogmatik och statistik.
158
till sitt möjligast adekvata uttryck, är för den evangeliska kyrkan ej liktydig med det faktiskt inom kyrkan gällande, utan är ett ideal, till hvilket det för denna gäller att i fort- satt sanningssträfvan närma sig».^ Men härigenom blir dog- matiken principiellt skild från historisk vetenskap, och detta bör då äfven finna sitt uttryck i den plats, som dogmatiken har att intaga i det teologiskt-encyklopediska schemat. En sådan vetenskap åter, som skulle uppkomma genom ett kon- sekvent tillämpande af Schleiermachers och Reuterdahls prm- cip, hänföres bättre, såsom Pehr Eklund gjort det, till den statistiska teologien, hvilken redogör »för det kyrkliga lifvets och själfmedvetandets status quo», såsom en gren af denna — den dogmatiska statistiken.^
Det erkännes allmänt såsom en förtjänst hos Schleier- macher, att han sökt inordna den praktiska teologiens olika discipliner under en gemensam synpunkt och sålunda samman- sluta dem till ett helt, såsom en bestämd själfständig gren af teologien. Men å andra sidan är knappast någon an- märkning mot hans system vanligare än just den, som angår den praktiska teologiens ställning: att denna fått en alltför framskjuten plats. Från Schleiermachers principer var det helt naturligt, att det skulle blifva sä; när hela teologiens mål är att stå i kyrkoledningens tjänst, faller det af sig själft, att den praktiska teologien blir teologiens »krona». Den praktiska teologiens rang höjes, under det att den öfriga teologiens sänkes. Äfven Reuterdahl ställer nu på samma sätt den pral<tiska teologien gent emot den filosofiska och historiska, h vilka tillsammans bilda den teoretiska, och låter den praktiska vara hela teologiens »fulländning och krona».
^ E. Billing, art. Dogmatik i Nordisk familjebok.
^ Pehr Eklund, a. a. sid. iii. — För Reuterdahl har tydligen fram- hållandet af dogmatiken såsom en beskrifvande vetenskap framstått så- som en konsekvens däraf, att hvarje kristendomsform och troslära en- dast bör tillerkännas relativ karaktär, hvilket senare för honom var ett conditio sine qua non. Men gifvetvis låter sträfvan efter idealet väl förena sig med medvetandet af, att detta endast tillnärmelsevis kan nås. Jmfr J. A. Eklund, a. a. sid. 253.
159
Denna senare intar samma principiellt öfverordnade ställning- som hos Schleiermacher, och detta betecknar jag såsom ännu en svaghet, hvilken har sin grund i sammanhanget mellan Reuterdahls och Schleiermachers encyklopediska system. Dock förtjänar det påpekas, att Reuterdahl har ett korrektiv mot detta öfverskattande i de ansatser han, som vi sett, gör för att häfda teologiens egna forskningsobjekt. Fullföljas sä- dana intentioner, få de s. k. teoretiska teologiska discipli- nerna ett själfständigt värde af annan art, än om deras egent- liga syfte är att tjäna såsom förberedelse till den praktiska teologien. Men då är det också fara värdt, att den prak- tiska teologien, med bibehållande af den plats den har hos Schleiermacher och Reuterdahl, nedsjunker till att stå utanför den egentliga teologien såsom en samling tekniska regler, ett slags bihang, med kanske mera tillfälliga än nödvändiga för- bindelser med den öfriga teologien. Däremot skyddas den praktiska teologien för såväl öfver- som underskattning, om den, såsom Pehr Eklund vill, flyttas in i det egentliga systemet såsom sidoordnad med dogmatiken och etiken. Härmed göres dä också rättvisa åt det »principiella» eller »spekulativa» ele- ment, som icke bör kunna få f rånkännas den praktiska teologien,^ så tillvida som den afser att fastställa, hvilka grundsatser för evangelii förvaltning, som följa ur kristen- domens väsen.
^ Pehr Eklund, a. a. sid. 85 fif, särskildt sid. 98. Jmfr Arfvidssoa, a. a. sid. 24; C. R. Martin, Praktisk ordning i praktisk teologi; Tottie, a. a. sid. 6; J. A. Eklund, a. a. sid. 271, O. Quensel, Homiletik, sid. 27.
Kap. IV.
Reuterdahls dogmatiska åskådning.
Hufvudkällan för kännedomen af Reuterdahls dogma- tiska åskådning utgöres af hans i det närmaste fullständigt utarbetade, i manuskript be&ntliga dogmatiska föreläsningar frän aren 1842 — 44, hvilka omfatta hela det dogmatiska rsystemet. Manuskriptet upptar en ungefär dubbelt så stor volym som manuskriptet till hans »inledning till theologien» och torde därför, om det blifvit tryckt, ha gått på fullt looo sidor — således ett ganska utförligt dogmatiskt arbete.
Vi ha redan i det föregående upprepade gånger gjort bekantskap med dessa föreläsningar, särskildt i fråga om en del af de 1 inledningen till den egentliga dogmatiken be- handlade propedeutiska spörsmålen : om teologi, religionens väsen, olika religionsformer och kristendomens ställning bland dem. Detta kapitel afser nu att med ledning af dessa före- läsningar och med hänsyn till, hvad som f. ö. i Reuterdahls skrifter kan vara upplysande för saken,^ framställa hufvud- dragen af hans dogmatiska åskådning. Därvid skola en del jämförelser med andra dogmatici och särdeles med Schleiermachers Glaubenslehre tjäna som bakgrund för bilden af Reuterdahl själf samt gifva hållpunkter för fixerandet af hans dogmatiska ståndpunkt. Helt naturligt har den om-
^ Af sådana skrifter må nämnas såsom de viktigaste: >0m religiös methodism», Th. Q. 1840, med följdskrifter; >Tidens religiösa o. dog- matiska ytterligheter», St. Kr. Not. 1842; samt R:s skriftvä.xling med Ignell, St. Kr. Not. 1843.
i6i
ständigheten, att hans dogmatik icke bhfvit tryckt, fört med sig, att en hel del längre utdrag måst göras, där man eljest skulle kunna nöjt sig med blotta hänvisnmgar.
Reuterdahl bestämde i sin encyklopedi dogmatiken så- som den vetenskapliga redovisningen för den i ett kyrko- samfund gällande läran. Denna är alltså dogmatikens föremål och utgör något faktiskt föreliggande, som kun- skapsförmågan skall »uppfatta, reda och ordna ».^ Den dog- matiska vetenskapen representerar härigenom något sekun- därt 1 förhållande till den i församlingen förehntliga läran ; denna har i sin tur sin grund i kristendomen eller den krist- liga sinnesbeskaffenheten, och denna senare åter i Kristus. Kristus är därför dogmatikens egentligaste princip och föremål, och dogmatiken blir det i fjärde led härledda: »utan Kristus mgen kristlig sinnesbeskaffenhet hos människorna, d. ä. ingen kristendom, utan kristendomen ingen lära därom, utan läran ingen vetenskap. »-
Genom det sätt, på hvilket Reuterdahl beskrifver den kristna sinnesbeskaffenhetens uppkomst, markerar han sin oppositionsställning till den rationalistiska och spekulativa dogmatiken. Kristus framkallar — säger han — sinnesbe- skaffenheten på ett omedelbaxt sätt. De första lärjungarne blefvo kristna »under åhörandet och åskådandet» af Kristus; och på samma sätt går det till än i dag. Kristus framträder ånyo och oafbrutet i församlingen och gör så allt flera och flera till kristna. »En inre oemofttåndlig nödvändighet afgör allt. Man kan säga, att åsynen af den först personliga och sedan i sin församling framträdande Jesus afgör allt.^ Han gör kristen på samma sätt som den på himmelen framträdande solen gör vaken och seende.»
Den kritik, som Reuterdahl i detta sammanhang ger af den rationalistiska och spekulativa metoden, är alltför upp-
' Jmfr Th. Q. 1829 I, sid. 9.
- Alla i detta kapitel förekommande Reuterdahls-citat äro hämtade ur de dogmatiska föreläsningarna, försåvidt icke deras hemort särskildt angifves.
3 Jmfr Th Q. 1840, sid. 281 och Th. 1829 II, sid. 62.
Aulén, Reuterdahl II
102
lysande och för författarens ställning karakteristisk för att här kunna alldeles förbigås. Om kristendomen »genast in- går i det omedelbara medvetandet och där måste förblifvaw, så förmedlas den icke, såsom rationalismen vill, genom för- ståndet. Förståndet sluter från det som skett och sker till det som skall ske, men till kristendomen har det icke kunnat och kan det icke heller »räkna sig.» »Några af rationalister- na voro visst fientligt sinnade mot kristendomen, men detta gäller icke om de allvarligaste, om de bättre. Dessa ville snarare hafva kristendomen frälsad än förlorad. Och till dess frälsning ville de bidraga genom förståndsåtgärder. För- ståndet kan icke för sig få förklarligt eller förklaradt något eget, något nytt, något från hvardagsordningen afvikande. Därför skulle allt sådant utmönstras ur kristendomen. Där- för skulle kristendomen ombildas till något för hvardags- människan fullt begripligt. En tid fortgick detta ombildan- de, hvari välmeningen och nitet voro stora, här och där äfven ädla, men hvilket till slut dock måste afstanna, emedan det sysselsatte sig med ett material, hvilket var hårdare, ju djupare det ombildade förståndet däri inträngde, och hvilket till slut alldeles förstörde verktyget.»
Lika litet framgångsrik kan den spekulativa riktningen blifva. Förvandlingen kan icke ske genom förnuftet. »Nå- got så eget, så individuellt, så konkret som kristendomen kan förnuftet under bibehållande eller förkastande af ter- merna och formlerna bort förklara, men icke tro sig för- klara. Ännu mindre på egen hand finna och framlägga.
Det är vår fasta mening, att den, som icke låter sig nöja att i sitt omedelbara medvetande hafva Kristus och kristendomen, den får honom aldrig på annat sätt, den har strängt taget förlorat honom. Härvid böra vi dock tillstå, att mången hafver honom där, men tillika, för så mycket större sä- kerhets skull och för att i sin fullhet kunna äga sanningen, söker att med förnuftet bemäktiga sig honom. Sträfvandet är berättigadt till all aktning äfven inför dem, som tro sig förstå, att det måste misslyckas. Allra minst må de missakta
1 63
det för att bemöta lika med lika. Det kan nämligen icke undgå dem, att de om förmedling angelägna djupt nedsätta de af det omedelbara medvetandet tillfredsställda. De senare kunna gärna under förutsättning att försökarne verkligen äga hvad de vilja förmedla, låta förmedlingsarbetena hafva sin gång.» Reuterdahl vet däremot med sig, att hans upp- fattning af den kristna sinnesbeskaffenhetens uppkomst öf- verensstämmer med det sätt, på hvilket denna faktiskt alltid ägt rum. »Hittills hafva förmedlingsarbetena icke gjort rätt stort intrång i den besittningsordning, med hvilken ända från kristendomens uräldsta tider både de djupare seende och de enfaldigare måst åtnöja sig : intrånget skall väl i en framtid icke blifva mycket farligare.»
Dogmatiken skall alltså gå direkt tillbaka till den af Kristus uppväckta sinnesbeskaffenheten i stället för till för- ståndet och förnuftets satser. Reuterdahl vill härigenom till- höra den »historiska» skolan i motsats till rationalisterna och de spekulative.
Men, fortsätter han, det kristliga sinnelaget måste ut- tala sig i ord. Detta fordrar människans natur. Mycket mindre förändringar än kristendomens framträdande i sinnet skaffa sig uttryck i ord. »All smärta och all glädje, allt ve och allt väl kan tränga från hjärtat till läpparna.» Därför måste också kristendomen, »det högsta väl som människan kan erfara», uttala sig i ord; dessa uttalanden, de kristliga lärorna, »bilda sig i och med detsamma, som kristendom kom- mer; åtminstone i en viss mån af tydlighet och bestämdhet äro de tillstädes, så snart kristendom är tillstädes. Och de utbildas i samma mån, som kristendom utbildas. De söka att i möjligaste måtto göra sig själfva fullständiga; de samla sig efter sin särskilda syftning i grupper, och grupperna bilda till slut ett helt. Detta kallas lärobegreppet, den kristliga läran», och representerar »vetandet om den sinnesbeskaffen- het, som i och genom kristendomen hos en människa upp- kommit. »
Det är nu denna lära, som är dogmatikens närmaste före-
1 64
mål. Reuterdahl hänvisar till, att det ligger något tröstande däri, att dogmatiken intax en sekundär ställning i förhållande till församlingens lära, i fall man tycker sig ha anledning till att förskräckas öfv^er den förvirring, som råder pä det dogmatiska området. Enheten är nämligen mycket större i fråga om själfva läran : »under det få dogmatiker stämma öf- verens i sitt vetande, stämma de flesta kyrkomedlemmar öf- verens i sina kristendomsmeningar». Läran ligger »Kristus, den gudomliga uppenbarelsen, närmare», och kan därför be- stå, under det att »den vetenskapliga uppfattningen däraf såsom mera afiägsen kan förändras och äfven befinnas vara oriktig. » Men å andra sidan förringas ej dogmatikens värde, därigenom att den på detta sätt ställes i efterhand. Reuterdahl är angelägen att framhålla den vikt, som »lärans bestämning och utveckling» äger. Först för ens egen ställning till kristen- domen: »kristendomens ägande befästes; ju bättre, ju kla- rare vi veta den, desto säkrare äga vi den»; och vidare för andras vinnande för och befästande i kristendomen. »De här- för använda orden, satserna, begreppen skola så mycket bättre verka, ju redigare, ju noggrannare, ju fullständigare vetande de innehålla.»
Den anförda dogmatiska genealogien: dogmatik — församlingens lära — den kristna sinnesbeskaffenheten — Kristus har redan förrått, hur Reuterdahl tänker sig normen »för lärans utveckling». Denna kan icke vara något annat än »det kristna sinnelaget sådant Kristus gifver detta». Dogmatikern måste själf äga detta sinnelag. Detta är nödvändigt, om han verkligen skall kunna beskrifva det i kyrkan lefvande af KLristus skänkta sinnelaget. »Kristligt sinnelag kan ingen beskrifva, utan den som är dess ägare.»
Men härmed är icke hans svar på frågan, hvarefter läran skall utvecklas och bestämmas, uttömdt. Kristus brukar vissa medel för att uppväcka det kristliga sinnelaget hos människan, nämligen dels deras vittnesbörd, »hvilka redan äro i besitt- ning af gåfvan», eller »de lärosatser om gåfvan, som redan
lös
äro bildade», och dels det skrifna ordet, hvarvid bör obser- veras, att det icke är lärosatserna själfva eller skriften själf, som verka, utan Kristus, som genom dessa medel meddelar sinnelaget.^
Därmed kommer Reuterdahl in på frågan om den lutherska skriftprincipens värde och be- tydelse. Skriftprincipen »gifver åt läran den fasthet, som den eljest skulle sakna»; härigenom förebyggas »de farligaste anledningar till misstag».- Skriftens rättighet att vara rätte- snöre för läran beror på, att den är gudomlig uppenbarelse. Att den är detta kan visserligen icke godtgöras med de skäl, som man vanligen brukar anföra: att skriften själf ger sig ut för att vara gudomlig uppenbarelse, skriftens höghet och härlighet, förutsägelserna eller skriftens mäktiga verkningar.^ »Skriftens gudomlighet beror såsom allt hvad vi lära på Kristus. Han är vår enda uppenbarelse. Att bredvid honom, eller såsom några till och med göra, att öfver honom sätta en annan uppenbarelse synes oss icke kristligt. Att således först, på hvad skäl man kan finna antagliga, bevisa skriftens gudomlighet och att sedan därur framvisa Kristi torde vara ett förfarande alldeles motsatt det rätta. För oss står Kristus såsom själfva den gudomliga uppen- barelsen främst. Därur är all annan uppenbarelse, således ock
skriften, att härleda. Därför att Kristus var af Gud,
var helt och hållet af Gud, var mer af Gud än detta kan erkännas om någon dödlig, därföre voro också hans ord af Gud; och därföre att den samhng af urkunder, hvilken vi kalla skriften, innefattar både hans ord och de af honom själf utvalde och undervisade och erkände lärjungarnas ord och de mäns ord, som Kristus erkände såsom sanningsfulla före-
^ Skriften behandlas därför i den egentliga dogmatiska framställ- ningen såsom ett af de medel, genom hvilka Kristus verkar (bredvid sak- ramenten och läran om Anden). — Här sammanföres emellertid det vä- sentligaste af hvad R:s dogmatik har att säga om skriften på ett ställe.
^ Jmfr t. ex. Th. Q. 1840, sid. 286.
^ Icke heller undren få anföras såsom bevis på skriftens gudom- lighet. Th. Q. 1829 II, sid. 62.
i66
bud för honom, innan han ännu var kommen, därför anse vi denna skrift också vara en uppenbarelse. »^
Med bibelns inspiration vill Reuterdahl förstå, att ordet är verksamt genom Andens kraft. Han kritiserar den »alltför antropopatiska» åtskillnaden mellan real och verbal inspiration. Därmed har man anlagt en oriktig synpunkt, i det man frågat efter ordets ursprung. Ursprunget är Kristus, och ingifvelsen syftar på den kraft, ordet äger genom Andens verkande i detsamma. »Men för andens verksamhet kan man icke skilja mellan sak och ord, mellan materia och form. Han verkar i och genom det hela.»
Af grundsatsen om Kristus såsom orsak till skriftens uppenbarelseanseende följer, att den blir »ett medel till upp- väckande af kristligt sinnelag», samt att »den är att anse såsom innehållande en undervisning med af seende på läran». Reuterdahl opponerar mot den biblicistiska föreställningen, att själfva läran skulle kunna hämtas direkt ur bibeln. »En hvar vet, att kristlig lära icke på detta sätt uppkommit.» ]\Ien skriften är på grund af närheten till I-uristus »ett vittnes- börd om. läran och i den mån det yppersta nu förhanden- varande, att det med skäl kan kallas det enda». »Den, som skänkt sitt hjärta åt Kristus, har äfven skänkt det åt det från honom utgångna ordet.»
Tre beaktansvärda grundsatser uppställas i fråga om skriftens begagnande såsom ledning för läran, i) Skriften skall förstås och för detta ändamål underkastas samma her- meneutiska undersökning, som fordras för andra skrifter.- »Det vore besynnerligt, om ett gudomligt ord skulle hafva
^ Detta härledande af skriftens gudomlighet från Kristus är en af R. redan långt tidigare drifven sats. 1828 (Th. Q. III, sid. 61) skrif- ver han; >ordets gudomlighet, hvilken är oskiljaktig från Kristi gudom- lighet, är ett datum i det kristliga sinnet, som är sant, därför att det är till, men hvars sanning af tusende mänskliga argumenter icke kan afgöras». — Jmfr Th. Q. 1831 III, sid. 77: »Är Kristus Gud och hans anda gudomlig, så äro ock de ord gudomliga, genom hvilka anden talar».
^ Jmfr ofvan sid. 139 f.
i 6;
något att frukta af åtgärder, som icke anses för stränga för ett mänskligt.» 2) »Det hufvudsakliga afseendet skall fästas på de delar af ordet, som undervisa om det kristliga sinne- laget.» Finnes ingenting sagdt om detta, så finnes intet att hämta för den kristna läran. 3) Skriftens användning bör företagas mera i stort.^ Man må akta på sammanhanget och l^å motsvarande och hvarandra upplysande partier. »Lös- ryckta ord och uttryck bevisa intet, äfven om de skulle sy- nas hafva en tämligen klar mening.»
Reuterdahl har mycket att anmärka mot det sätt, på hvilket protestanterna ofta nog användt skriftprincipen, så att bibeln fått gälla lika mycket som Kristus eller t. o. m. blif- vit en herre öfver honom. »Och öfver bibeln hafva åter en mängd egna, nästan oförklarbara, åtminstone obevisliga mänskliga påfund tillvällat sig herradöme, så att dessa och icke bibeln och än mindre (det kristliga sinnelaget) ^ Kristus själf fått undervisa om läran.» Varningen för »bibliolatri » kommer upprepade gånger igen hos Reuterdahl. En an- klagelsepunkt i striden mot »metodismen» är, att denna riktning drifver vidskepelse och afguderi med bibeln.^ Samma förmaning häremot upprepas och utvecklas, när Reuterdahl i sin egentliga dogmatiska framställning åter- kommer till läran om skriften såsom ett af de medel, genom hvilka Kristus verkar. Man bör ej söka att »finna all sanning i ett enda ord och framdraga meningar, som författaren aldrig haft», eller göra sig skyldig till »ett antihistoriskt och antifilologiskt sammanblandande», som ej viU se någon skillnad mellan författarne. »Bibelns mänskliga tillkomst, dess mänskliga utveckling, dess mänsk- liga iniättning och beskaffenhet må af oss efterses och på- aktas. Författarnes syfte och mening få icke förbises.» Man får ej heller låta bibelordet inverka störande på historisk forskning eller naturvetenskap : »I ordet kan allt få religiös
^ Samma kraf framställde Schleiermacher i Der chr. Glaube, § 27,3. ^ Parentesen finnes i manuskriptet. 3 Th. Q. 1840, sid. 22.
1 68
betydelse antingen i och g-enom sig själf eller ock genom det sammanhang, som det har med något religiöst. Men däraf följer ej, att allt religiöst måste urgeras som verklig historia. Bibeln såsom innehållande historia må behandlas historiskt,
d. ä. i sammanhang med annan historia och under pröf-
ning af alla historiska förhållanden. Det låter således icke försvara sig, att man åberopar dess egenskap af gudomligt ord till stöd för tillfälliga eller icke tillfälliga historiska data. » Så får t. ex. icke historien om folkens härstamning från Noas tre söner lägga hinder i vägen för vetenskaplig etnografi. Likaledes gör man skapelseberättelsen orätt, »om man i den ser ej blott en religiös, utan äfven en fysisk sanning. Man ser därigenom förbi det syfte, som är skriftens enda, och gör den till hvad den icke är, en ledtråd i världsfysik och geologi ». Detsamma gäller om de båda berättelserna om människans skapelse. »Den kristna läran kan umbära dem såsom yttre faktum. Fordras ett sådant uttolkande, så lägges därmed i mer än ett hänseende ett hinder i vägen, vi vilja icke blott säga för en fullkomligt loflig och äfven nödvändig mänsklig forskning, utan äfven för verksamheten och utbildningen af vanligt människoförstånd. »
Men å andra sidan vill Reuterdahl — från det orga- niskas synpunkt och i känslan af religionens bundenhet vid historien — hålla fast vid satsen: »bibeln är Guds ord»; det är icke nog sagdt med, »att bibeln blott innehåller Guds ord».i Han opponerar sig mot utgallringar, vare sig man vill af skilj a Gamla testamentet eller det nationella, lokala och individuella. Ett sådant förfarande är »villkorligt och egenmäktigt». Bibeln måste uppfattas som helhet. »Det nationella, lokala, individuella, med ett ord allt det historiska,
^ Nordisk kyrkotidning (1840, 11 nov.) hade framställt den anmärk- ningen mot R., att han i^jned rationalismens öf?-iga hjältar yrkar, att uti bibeln väl finnes Guds heliga ord, men att denna bok dock icke i sin helhet är Guds ord». Sannolikt har detta och andra liknande an- grepp på R:s bibelkritiska utgångspunkt bidragit till, att han i sin dogmatik velat uttrycka sig så »positivt» som möjligt.
är &å nära förknippadt med det religiösa, att de båda ele- menterna icke kunna åtskiljas. Man kallar det religiösa mänsklighetens blomma. Alldeles riktigt. Men icke kan man skilja blomman från stammen och roten: de utgöra tillsam- mans ett. Afklipper man blomman, så företager man sig något, hvarigenom man förstörer, icke något hvarigenom man frälsar det, som man anser för det högsta. Att i bibeln vilja åtskilja det religiösa från det historiska och behålla det förra men bortkasta det senare är detsamma som att i en växt vilja åtskilja den vällulctande doften eller den skimrande färgen och de af några växttrådar och litet slem bestående bladen. De senare måste behållas, om de förra icke skola förloras. Man må i bibeln taga allt, som är oss gifvet, om det för oss bästa där skall finnas.»
Ett annat medel, hvarigenom Kristus verkar, utgöres af de redan bildade lärosatserna. Dessa blif va därför också ett »medel för lärans bestämmande». »Att läran är ett medel för lärans bestämmande, kan rätt väl låta säga sig. I den se vi det redan bestämda och kunna således genom den komma till fortsatta bestämningar och utveck- lingar.» Härvid måste dogmatiken göra af seende på de olikheter, som utbildat sig. Den skall vara det egna kyrko- samfundets dogmatik. För vårt vidkommande betyder detta närmast, att dogmatiken kn}^tes fast vid de protestantiska symbola eller »de lutherskt-protestantiska hufvudbegreppen». Härvid märkes, att dessa symboliska böcker »icke få tillägna sig någon annan myndighet, än den de äga såsom öfverens- stämmande med skriften», men därjämte »att det, som de upptaga såsom skiljaktlighet och hos oss gällande lära, icke får förbises och utplånas». Man må ej försöka att skyla öfver förefintliga olikheter. »Det är godt, att de kristna för sig göra skiljaktligheten tydlig. Att fördölja den, när den finnes, gagnar till intet.» För olikhetens skull försvinner ej det kristna brödraskapet. »Det är godt, om de kristna be- sinna detta och låta denna enhet i det hufvudsakliga gälla
170
mer än skiljaktligheterna i det härledda. »^ Redovisningen för »den hos oss lefvande läran måste samvetsgrant rätta sig efter de symboliska böckerna», hvaraf dock ej följer, att dessa böra anföras eller åberopas i utdrag; de »böra såsom en för- borgad fast tråd genomlöpa hela utvecklingen och gifva denna bestämdhet och stadga».
Med ledning af Guds ord och de protestantiska hufvud- begreppen träder alltså dogmatiken fram till det närmaste föremålet för sin verksamhet, nämligen de satser, i h vil- ka det kristliga medvetandet på dogma- tikerns egen tid söker uttala sig. Bildandet af lärosatser pågår alltjämt. Läran kan aldrig bli färdig. »Såsom det, som ligger till grund för en lära och i en lära uttryckes, nämligen ett i en religion lefvande sinnelag, är en med lif utrustad organism, således en oändlighet, så är ock läran en sådan.» Hela församlingen arbetar på dess utveck- ling, om än ej alla medlemmar i samma grad; för detta ändamål har kyrkan vidtagit sina anstalter : predikan, kate- kisation och enskild själavård, och hvad härvid framkom- mer skall bli föremål för dogmatisk behandling.^
Af det föregående framgår alltså, att Reuterdahl vill »verkställa lärans utveckling och bestämning»: »efter det kristliga sinnelaget, sådant Kristus gifver detta, och under begagnandet af den redan tillförne bestämda läran och det skrifna ordet såsom ledare.»
I sin dogmatik utför han detta program så, att han först framställer hvarje läropunkt i enlighet med hvad han anser det kristliga medvetandet därom yrka, och sedan jäm- för det så vunna med bibelns och den senare läroframställ- ningens utsagor. De dogmhistoriska utredningarna upptaga ungefär en fjärdedel, kanske en knapp tredjedel af det hela. När Reuterdahl framställde sin tes, att dogmatikens norm borde vara »det kristna sinnelaget, sådant som Kristus
^ Jmfr ofvan sid. 96 f.
' Jmfr Der chr. Glaube § 19, 3; Zur Darstellung § 196.
gifver detta», anslöt han sig dcärmed till den nya dogmatiska princip, som framlagts af Schleiermacher. Dennes program — att dogmatiken skulle utgå från den kristna erfarenheten, att dess föremål är ett genom Kristus verkadt nytt lif — be- tecknade en fullkomlig omstörtning i den dogmatiska veten- skapens historia. Härigenom borttogs förutsättningen för ortodoxiens och rationalismens inbördes fejd. Ortodoxien hade sett dogmatikens uppgift såsom framställandet af vissa läror, som skulle tros. Skriften var dogmatikens omedelbara källa. Scriptura sacra fattades såsom en samling af uppen- barade läror — revelationes. Rationalismen däremot till- erkände det mänskliga förnuftet (eller förståndet) normativ betydelse, skriften skulle tolkas efter förnuftet, det irrationella skulle aflägsnas ur kyrkans lära. Gemensam för båda var tanken, att kristendomen lefde af läror, som skulle erkännas. Häremot gjorde Schleiermacher gällande, att det var så långt ifrån att kristendomen bestode i ett accepterande eller ens 1 ett trostillägnande af läror, att dessa tvärtom först kunde uppstå ur den kristna erfarenheten, ur tron. De dogmatiska formuleringarna ha sin grund i den insikt, hvilken uppstår i en kristens själ, därmed att tron födes hos honom. ^ Från denna utgångspunkt får begreppet uppenbarelse en helt an- nan och ny betydelse. »Uppenbarelse är icke något med- deladt, som fordrar erkännande, utan den makt, som skapar det nya troslifvet.»^ Genom dessa tankar har Schleiermacher grundlagt en verkligt evangelisk teologi. Han har metodiskt utfört det, som låg inneslutet i de reformatoriska grund- satserna — reformatorerna grundade lifvet, ej teologien.
Med stöd af denna uppfattning förmår Reuterdahl där- för hänvisa till Kristus såsom den egentliga uppenbarelsen, såsom den där ger det kristna sinnelaget, och som alltså bör vara dogmatikens allra egentligaste utgångspunkt och föremål.
^ Jmfr Herrmann a. a. sid. 594; samt samme förf.: Die Lage mid .A.ufgabe der evang. Dogmatik, Zeitschrift fiir Theol. u. Kirche 1907 h. I s., 19.
172
Då blir ställningen till skriften en annan än ortodoxiens. Deni står ej längre såsom en sådan slags källa, ur hvilken man utan vidare kan ösa, och hvilkens ur sitt sammanhang lösryckta satser omedelbart kunna tjäna som dicta probantia för de dogmatiska utsagorna. Vi ha hört, huru Reuterdcihl framhäfver skriftens gudomlighet såsom något i förhållande till Kristus härledt. Följden af denna nya uppskattning visar sig redan i den förändrade plats i det dogmatiska systemet, som läran om skriften nu får intaga. Den ställes ej längre i teten såsom den port, genom hvilken man vandrar in till efterföljande loci, utan behandlas såsom ett af de medel, genom hvilka Kristus verkar. .Så går Schleiermacher till- väga, och Reuterdahl följer honom. Men följden visar sig ännu mera, när det gäller att närmare bestämma det sätt, på hvilket man vill använda skriften för dogmatiskt ända- mål. Jag erinrar om Reuterdahls tre fordringar, att skriften skall tolkas historiskt-kritiskt liksom andra historiska ur- kunder, att skrifttolkningen skall ske mera i stort, samt att dogmatiken bör fästa hufvudsakligt afseende vid det, som säges om det kristliga sinnelaget.
Reuterdahl kunde hänvisa på Schleiermacher såsom före- gångare, när han häf dade dogmatikens kristocentriska karaktär.! Också denna punkt hos Schleiermacher har varit af oerhörd betydelse, hvilket blir tydligt icke blott, om man
' Själf uppfattar R. detta som en af Glaubenslehres största för- tjänster, att Kristi person > framvisades som en axel, kring hvilken all kristlighet hos den enskilte och all kristendom i världen vänder sig». Detta Schleiermachers betonande af Kristus såsom »ett historiskt indivi- duale», som äger en öfver all mänsklighet upphöjd art, skiljer honom från all den spekulativa teologien. Därjämte framhåller R. två andra punkter såsom särdeles förtjänstfulla i fråga om »Schleiermachers åtgö- randen för dogmatik», dels att han gifvit dogmatiken ett begrepp, som kan bestå inför all vetenskap och dels »att han med ett herravälde öfver materialen, för hvilket hvarje hinder viker, och med en finhet och skarp- sinnighet i behandlandet af materialets särskilda momenter, som aldrig nog kan beundras, ända in i minsta detaljer utfört ett dogmatiskt sy- stem, som för samtid och efter\'ärld innehåller de kraftigaste fermenter
173
ser hans förfarande med rationalismen som bakgrund, utan också näx man betänker hvad det haft för inflytande på det I9:de århundradets protestantiska 'dogmatik. På denna punkt har Reuterdahl gått utöfver Schleiermacher. Redan i sin formulering af dogmatikens norm betonar han, att det är Kristus, som ger det kristliga sinnelaget; och genom det sätt, på hvilket han vid utförandet af denna tanke hänvisar till uppenbarelsen i Kristus, ger han klarare uttryck än Schleier- macher gjort åt det sakförhållandet, att tron är knuten fast vid ett bestämdt uppenbarelseinnehåll, eller m. a. o. däråt att dogmatiken icke kan nöja sig med en rent subjektiv utgångs- punkt, utan också fordrar en objektiv. Man ser i detta Reuter- dahls betonande af Kristus såsom Guds det kristna sinnelaget skapande uppenbarelse, huru nära^ i själfva verket steget ligger från Schleiermacher till de tankar, som med särskild energi framhäfts af Albrecht Ritschl och den af honom på- verkade teologien.
Men om det i dessa Reuterdahls tankar ligger något synnerligen värdefullt och förtjänstfullt, så kan detta knap- past sägas om det resultat, till hvilket han låter dem leda.
Man har med rätta framställt som en brist hos Schleier- macher, att han icke närmare undersökt på hvad sätt Kristus framkallar erfarenhet, tro.^ Men gäller detta om Schleier- macher, så gäller det ännu mycket mer om Reuterdahl. Ingen- städes har han gjort något försök att närmare beskrifva, på
för religiös kunskap». St Kr. Not. 1843, sid. 205. Det kan ej bestri- das, att R. härigenom verkligen träffat tre af Glaubenslehres hufvudför- tjänster.
^ Närmare än man ofta velat erkänna inom den s. k. Ritschlska skolan, jmfr t. ex. Kattenbuschs skarpa afgränsande, a. a. sid. 59 ff. Äfven slagordet »den historiske Kristus» förekommer i detta tankesam- manhang hos Reuterdahl. Mot den spekulativa teologien framhåller R., att kristendomen »erhåller sanning» för en människa, därigenom »att Kristus, den historiske och verklige Kristus, framföres för hennes ögon». St. Kr. Not. 1842, sid. 93.
' Jmfr Clemen, Schleiermachers Glaubenslehre sid. 29; Herrmann, Chr. prot. Dogmatik, sid. 597.
1/4
hvad sätt erfarenheten, sinnesbeskaffenheten kan ha och har sin grund i Kristus. Han nöjer sig med att blott hänvisa på medvetandet däraf såsom ett faktum. Men härigenom bhr det fara värdt, att Kristus kommer att framstå såsom en blott yttre auktoritet för människan, och att man på en annan väg kommer tillbaka till att fatta de »medel, genom hvilka Kristus verkar», icke blott såsom ledare utan såsom någonting, som betänkligt liknar reglementen för »gällande lära», såsom själf ständiga auktoriteten Antydningar i denna riktning saknas visst icke hos Reuterdahl. Det personliga momentet skjutes undan. Det är karakteristiskt, att när han rör sig "på ett så personligt område, som när han skildrar, huru »deras vittnesbörd, som redan fått mottaga gåfvan», är ett af Kristi medel för uppv^äckande af kristligt sinnelag, att han då utan vidare jämställer detta vittnesbörd med »de lärosatser om gåfvan, som redan äro bildade».
Samma sak — att läran tenderar att fattas såsom själf- ständig auktoritet — kan också iakttagas från en annan utgångspunkt. Schleiermacher fattade dogmatiken såsom en beskrifvande vetenskap och framhöll samtidigt — för första gången — att den borde skrifvas från partikulärkyrklig stånd- punkt. Ett kombinerande af dessa synpunkter kunde lätt ge som resultat, att den kyrkliga läran borde få gälla, sådan som den utvecklat sig. Vi kunna höra, huru Reuterdahl också slår in på denna väg, när han förebrår Schleiermacher, »att han för litet respekterar den gifna och bestående läran», och »att han ej i systemet upptar det gifna, ej ger detta det erkännande, som församlingen ger det», och motiverar denna förebråelse så : »då han låter Kristus och kristendomen såsom tillvarande vara bevis nog för deras rätt att tillvara och er- kännas, så borde han låta detsamma gälla i afseende pa läran. Sådan som denna en gång blifvit oss gifven, sådan må den af oss äras, såvidt som Kristus af oss äras».^ För- utsättningen för ett sådant resonnemang är den tanken, att
^ St. Kr. Not. 1843, sid. 205.
1/5
då religionen hör med till människonaturen, så äro de i den- samma utvecklade tankarna lika sanna som mänskligheten är verklig.^ Men göres det gällande, att den »tillvarande läran» är bevis nog för dess »rätt att tillvara och erkännas», så har man de facto sjunkit tillbaka till en för-Schleiermachersk ståndpunkt och utrustat läran med själfständig auktoritet; den är något gifvet, som fordrar erkännande.
Det är alltså tydligt, att Reuterdahls dogmatik bör få karaktären af att vilja medla mellan den nya Schleiermacher- ska principen och den gamla auktoritetsståndpunkten. I ut- förandet ter sig detta, som vi skola se, mången gång så, att Schleiermachers formler och tankar användas för att mildra den ortodoxa dogmatikens hårdheter. Reuterdahl kommer att intaga en förmedlingsståndpunkt, närmast besläktad med den, som i den tyska teologien representeras af namnen Twesten^ och Nitzsch.
Reuterdahl räknar det som en af Glaubenslehres förnämsta förtjänster, att den infört ett systematiskt betraktelsesätt och brutit med loci-teologien. På samma viäg vill han också själf slå in. Han hoppas, att den uppställning, han gör, »på ett naturligt sätt skall kunna vinna hela det kristna lärobegrep- pet ». Reuterdahls indelning af dogmatiken är icke utan originalitet. Han utgår från Kristus. Kristus är »hufvudmomentet i den kristnes sinne», han måste också vara »hufvudmomentet i den kristna läran» och »hufvudföremålet för den kristna dogmatiken». Men Kristus står icke ensam. Bredvid honom stå Gud och världen såsom »verkligheter, som för den kristne hafva full tillvaro.» »För det kristna med- vetandet framstår hvar och en af dessa tre hufvudpunkter både i och för sig och i förhållande till de tvenne andra.» Särskildt gäller det, att Gud måste betraktas i och för sig. Däremot är icke mycket att säga om Kristus eller världen i och för sig, sedan de behandlats både i deras förhållande till
^ Jmfr Herrmann, Chr. prot. Dogmatik, sid. 600.
- Jmfr särskildt Twesten,Vorlesungen iiber die Dogmatik II: I XIX ff.
176
Gud och i deras ömsesidiga förhållande. Med detta resonne- mang som utgångspunkt får Reuterdahls schema följande utseende :
Första boken. GUD OCH VÄRLDEN. Kap. I. Gud i och för sig. Kap 2. Gud i dess förhållande till världen. Första afd. Om världen i och för sig. Andra afd. Om skapelsen. Tredje afd. Om uppehållelsen. Kap. 3. Världen i dess förhållande till Gud.
Första afd. Läran om världens ursprungliga för- hållande till Gud eller om Guds beläte i världen. Andra afd. Läran om världens nuvarande för- hållande till Gud eller om synden.
Andra boken. GUD OCH KRISTUS.
Kap. I. Gud 1 dess förhållande till Kristus. Kap. 2. Kristus i dess förhållande till Gud.
Tredje boken. KRISTUS OCH VÄRLDEN.
Kap. I. Läran om Kristus i dess förhållande till värl- den eller om Kristi försoningsverksamhet.
Första afd. Om Kristi verksamhet i allmänhet. Andra afd. Om Kristus såsom verkande genom medel.
A. Kristus såsom den där verkar genom ordet.
B. Kj-istus såsom den där verkar genom sakra- menten.
I. Kristus såsom verkande genom dopet. II. Kristus såsom verkande genom natt- varden. Tillägg till A och B : Om ordets och sakramen- tens tjänare.
III. Kristus såsom verkande genom anden. Kap. 2. Läran om världen 1 förhållande till Kristus eller om mottagandet af Kristi försoningsverksamhet.
177
Första afd. Läran om mänskligheten såsom i all- mänhet delaktig af Kristi försoningsverksamhet.
Andra afd. Läran om de enskilde såsom tillhörande delaktigheten i nåden.
Tredje afd. Läran om föreningar af individer så- som delaktiga i nåden.
A. Den kristliga familjen.
L Det kristliga äktenskapet. II. Det kristliga föräldra- och barnaför- hållandet. III. Det kristliga husbonde- och husfolksför- hållandet.
B. Den kristliga staten.
C. Kyrkan.
Fjärde afd. Läran om människans fullbordande i nåden.
A. Döden.
B. Världens slut.
C. Kristi återkomst, de dödas uppståndelse,
domen,.
D. Kristi rike.
Redan indelningen af en dogmatik har åtskilligt att säga om dennas tendenser; och en jämförelse med Schleiermachers indelning är lärorik. Man kan spåra dennes inflytande i ter- minologien; äfven själfva anordningen kan sägas löpa täm- ligen parallellt med Schleiermachers ; dennes första hufvud- afdelning motsvarar ungefär hvad Reuterdahl behandlar i sin första bok fram till tredje kapitlets andra lärostycke, och rasten hos Reuterdahl har likaledes något så när sin mot- svarighet i Schleiermachers utveckling af »det religiösa med- vetandets företeelser sådana de bestämmas af motsatsetn mellan synd och nåd». Därjämte träffar man öfverensstäm- melse i en del detaljer, så t. ex. behandlar äfven Reuterdahl läran om Guds egenskaper på olika håll. Men man kan dock icke säga, att Reuterdahl står i något särdeles nära beroende
Aulén, Reuterdahl. 12
1/8
af Schleiermacher, hvad indelningen beträffar. Därtill visar hans schema alltför stora olikheter både med afseende på placeringen af det dogmatiska stoffet och i fråga om hufvud- och underrubriker. I förändringarne kan man spåra syftet att ge uttryck åt en annan dogmatisk ståndpunkt, och man får åtminstone en antydan om, hvartåt han vill, när man ser, att han inför ett särskildt kapitel om Gud i och för sig, in- sätter en speciell hufvudafdelning för kristologien, flyttar treenighetsläran från dess bihangsartade ställning i slutet på boken hos Schleiermacher in i centrum — den behandlas i kapitlet om »Gud i dess förhållande till Kristus »^ — låter Schleiermachers bihang om änglarne och djäfvulen inrycka i den egentliga framställningen o. s. v.
Reuterdahl börjar alltså sm första bok med ett kapitel om »Gud och i och för sig». Rubriken är ju på- fallande, om man kommer från Glaubenslehre, och visar redan den, att han känt ett behof att gå utöfver Schleiermachers gudsbegrepp. Nu är det visserligen oriktigt att utan vidare be- skylla Glaubenslehres gudsbegrepp för att vara panteistiskt. Det är ju själfva hufvudtanken i fråga om det där utvecklade religionsbegreppet, att den absoluta beroendekänslan ej kan hänföras på världen, utan blott på Gud,^ och att således Gud är något annat än världen. Men å andra sidan vill Schleier- macher alls icke tala om »Gud i och för sig» eller om Gud utom världeiL Idéerna Gud och värld äro korrelata.^ Han säger i sin dialektik : »det absoluta, den högsta enheten, identiteten mellan det reala och ideala äro blott schemata; vi veta blott om Guds vara i oss och i tingen, men alldeles
* Denna rubrik har tydligen tillkommit för systematikens skull och är intet adekvat uttryck för innehållet.
- Der chr. Glaube, § 4, 4.
^ Jmfr Moe, Om Betydningen af Schleiermachers Religions- og Gudsbegreb, sid. 9.
179
intet om ett Guds vara utom världen eller i sig»; och vidare: »Gud kan icke heller tänkas utom världen; så snart man liksom tänker honom före världen, märker man, att man icke längre har samma idé, utan ett tomt fantasma. »^
Reuterdahl däremot vill enligt rubriken tala om Gud i och för sig. Dock visar sig strax i början spår af det in- flytande, som Schleiermachers lära om Gud utöfv^ar. Han finner sig nödsakad att rättfärdiga sitt tal om Gud i och för sig. Ty strängt taget vet det kristliga medvetandet ingen- ting härom. Men man kan ändå med en iss rätt tala om ett sådant gudsbegrepp, om man skiljer mellan Guds när- mare och fjärmare förhållande till världen. I jämförelse med det närmare synes det fjärmare vara ett intet ; betraktar man då detta fjärmare förhållande, så tycker man sig se Gud i och för sig — fastän det noga taget ej är så.
Vid sin granskning af det kristna medvetandet- finner Reuterdahl, dels att världen befinner sig i en innerlig gemen- skap med Gud, och dels att Gud är utom världen, skild från världen, eller m. a. o. Guds immanens och extramundanitet
Han anmärker, att tanken på Guds immanens är den
* Schleiermachers Dialektik §§ 216 och 219, cit. efter Clemen a. a. sid. 7.
^ Inledningsvis behandlas frågorna om gudsmedvetandets uppkomst och de s. k. gudsbevisen. Gudsmedvetandet uppkommer ej genom re- sonnerande utan genom undervisning af fromma föräldrar, bamalärare och kyrkans lärare. Egentligen skänkes dock gudsmedvetandet ej på detta sätt, det blott uppkallas och förtydligas: »det är nämligen guds- medvetandet i mänskligheten, hos oss i kristenheten, som uppkallar och underhåller sig själf» ; eller rättare : »det är den i kyrkan lefvande Guden, som fortplantar sig själf och sin kunskap hos individerna.» — Härmed har R. också velat antyda sin mening om gudsbevisen. Dessa äro vis- serligen icke verkligt bindande bevis, men en bekräftelse. »Just därför att Gud i mänskligheten är tillstädes, kan han äfven af människans för- stånd finnas.» R. söker därför i anslutning till Twesten vindicera ett visst värde åt bevisen. De kunna ej föra den, som icke erkänner Gud, till tro, ej heller behöfvas de för det kraftiga gudsmedvetandet, men för många, »som hvarken rent af sakna en Gud eller på det sätt äga ho- nom, att han alltid för dem förnimmes vara närvarande», kunna de ha sin betydelse.
i8o
mera naturliga, tron på Guds immanens är gemensam för all religion. »Det är för människotanken ett slags behof att låta kringföra sig i cirkel af sig själf, världen och Gud, att göra än den ena än den andra af dessa punkter till medel- punkter.» Sådana försök kunna ej ogillas, så mycket mer som de framkallat härliga skapelser. »Hvem skulle önska Platos konstruktioner borta från världen ? Hvem skulle icke glädjas åt Spinozas konsekvens och klarhet och mod ? Hvem skulle icke beundra de senare tidernas spekulativa frihet och kraft ? Att vilja hafva allt detta aflägsnadt från mänskligheten skulle vara ett för den odlade mänskligheten föga värdigt barbari.» Men förfarandet är ensidigt. Gud är också utom världen. »Monoteisten är icke nöjd med den inre kraft, som håller världen tillsammans, han måste också hafva en kraft öfver denna kraft, en kraft, som af intet beror, som så- ledes icke blott är i allt, utan ock öfver allt.» Detta är så mycket nödvändigare för den kristne monoteisten på grund af den söndring, som han känner mellan Gud och människor. »Då vi lära våra barn, att Gud bor i himlen, gifva vi dem visserligen en sinnlig föreställning, men vi lära dem därigenom något mera, nämligen att den Gud, af hvilken världen och vi själfva bero, är en från världen skild Gud, hvilken äfven utom världen har sin tillvaro.»
Reuterdahl är alltså inte nöjd med Schleiermachers imma- nenta^ gudsbegrepp, som visserligen ville upprätthålla en skill- nad mellan Gud och världen, men fattade denna mera såsom en åtskillnad i fråga om existenssätt och funktion.- »Att den l<ristne» — säger han — ■ »icke kan tänka sig världens lif såsom skildt från Guds innebär för honom ingen nödvändighet att också förkasta tanken på ett Guds lif som skildt från världens.» Härvid bekymrar det honom föga, om det skulle uppkomma en dualism genom detta betraktelsesätt, men faran härför anser han icke vara verklig. Den skulle vara det, om Gud blott vore extramundan, men nu är han ju på samma
^ Jmfr Pfleiderer, Die Entwicklung d. prot. Theol., sid. iio. * Jmfr Moe, a. a. sid. 9.
i8i
gång immundan, »är världens själ, är anden i allt, lifvet och kraften och tanken i allt». Båda bestämningarne tjäna till att rektihera hvarandra och »gifva hvarandra jämvikt. Glömma vi extramundaniteten, så står panteismens villfarelse nära, glömma vi immundaniteten, blir Gud egentligen blott en fetisch». Hos den ene kan extramundaniteten, hos den andra immanensen öf verväga. »Den ene känner Gud för sig mera närvarande i naturens härlighet och obetvingliga makt, i konstens rikedom och skönhet, i människotankens skarphet och klarhet, i människosjälens rättrådighet och här- lighet; den andxa ser i allt detta blott stumma och liflösa gudar och finner allenast hos honom, som bor öfver molnen, en hvila för sin tanke. Vi få väl icke klandra det mått af öf\-ervikt, som på endera sidan kan finnas, blott den ena våg- skälen icke står alldeles tom. Lyckligast är utan tvifvel den, likasom han säkert är sanningen närmast, för hvilken båda vågskålarne stå något nära lika.»
Reuterdahl beskrifver det såsom en psykologiskt naturlig utvecklingsgång, om man slutligen når fram till en sådan syntes af immanens och extramundanitet. Barnets gudsföre- ställning är extramundan med fetischistisk anstrykning, ynglingens företrädesvis immundan, medan slutligen hos mannen den extramundana föreställningen kommer till sin rätt bredvid den immundana under trycket af skillnaden mellan det som är och bör vara.^ Karakteristiskt och vackert
^ Det är väl ej så utan, att denna tankegång återspeglar R:s egen utveckling. Åtminstone framhöll han i sina tidigare skrifter med för- kärlek det immanenta draget. Detta kunna vi höra redan i de termer R. använder, när han i »hvad är religion» skall uttrycka den absoluta beroendekänslans grund: »det oändliga>, »allt», »det hela», »varandet i sin oändlighet», »evigheten», »det eviga», »det gudomliga», »oänd- lighetens ande», »den oändlige», »den evige». Samma termer — »oändligheten», »den oändlige» — användas f. ö. redan i den 1824 utgifna skriften om Profeterna (jmfr inl. och sid. 8). Att tonvikten ligger på det immanenta märkes ock af den lifliga polemiken mot ratio- nalismens gudsbegrepp, som icke når fram till »det oändliga». »Deras Gud är icke en oändlig Gud; Han är en mycket stor, mycket mäktig, mycket vis Herre, men hans egenskapers oändlighet är en för dem dold
l82
beskrifver han ett sådant gudsbegrepp såsom »det första egentliga momentet af kristendom» och »en härhg gåfva». »Den tilldelar människan fasthet och trygghet. Den lämnar ljus åt hennes öga och stöd åt hennes hand. Med densamma har hon begynnelsen till allt det vetande, som för henne är af nöden, och anlaget, möjligheten till allt det görande, som af henne kan äskas. Och ändock saknar hon icke den glädje, den lefnadslust, den frimodighet, den mottaglighet för allt skönt och härligt, hvilken hon såsom människa icke heller kan umbära. Den extramundane Guden är nämligen för herme också en immundan, och när hon fröjdar sig åt naturen och konsten och människoanden och människoförmågan, så fröjdar hon sig åt Honom.»
Gudsföreställningens hufvudbegrepp är : Gud 1 e f- ver. Gud är den allena lefvande, allt lifs källa och upphof. Därbredvid ställer Reuterdahl begreppet Guds person- lighet som »en föreställning », hvilken egentligen betyder detsamma som att Gud lefver, att han är en ande utrustad med förmåga till andeverksamhet. Begreppet, som för »den enfaldiga föreställningen» är klart, vållar tänkaren svårig- heter, därigenom att uttr)'cket h,os oss betecknar en »enskild- het och ofullständighet». »Dock är det väl mera uttrycket person än den uttryckta saken, som innebär ett afskräckande. » Reuterdahl varnar emellertid för felaktiga och okristliga före- ställningar som lätt kunna ansluta sig till talet om Guds per- sonlighet; sådana som »att Gud för den enskiltes skull skall rubba den världsordning som han en gång bestämt, liksom att bönen är ett slags trollmedel för vinnandet af denna rubbning».
Inflytandet från Schleiermacher visar sig ännu tydligare vid Reuterdahls behandling af Guds egenskaper. Dessa beteckna egentligen intet hos Gud i och för sig, utan blott
sak.» — Jmfr t. ex. också Th. Q. 1828 III, sid. 55 och sid. 68, där R. i en recension af en dogmatik af S. Lundblad säger mot honom: >man hyl- lar icke någon irreligiös panteism för det man säger, att intet existerar utom Gud». — Trots R:s bemödanden att dela jämnt torde man få säga, att hufvudaccenten äfven i hans dogmatik ligger på immanensen.
i83
något i vårt medvetande om honom. Då allt vårt gudsmed- vetande är ett vetande om Guds förhållande till världen, blir följden, att äfven »Guds egenskaper mera (obs. den försiktiga formuleringen) uttrycka vårt medvetande om Gud, således hafva en subjektiv realitet, än de beteckna något i Gud verk- ligt och olika, således hafva en objektiv realitet.»^ Därvid upptages också Schleiermachers argumentation för detta be- traktelsesätt : att i motsatt fall föremålet för egenskaperna skulle blifva något sammansatt. Gud skulle komma att fattas såsom en mångfald funktioner och därigenom ställas inom motsatsernas område.- Reuterdahl säger : »olikhet tillhör värl- den, enhet Gud. Är det icke enhet i Gud, så är han ingen Gud. Skall det också hos honom finnas olikhet, skall den ena egen- skapen bestämma, modifiera, inskränka den andra, skall flera särskilda momenter tillsammans utgöra ett helt, sä hafva vi en värld och ingen Gud. Det är intet tvifvel, att vi behöfva säga oss, hurudan Gud är, men vi behöfva säga det för oss, icke för honom; vi behöfva säga det, för att vårt begrepp i någon mån skall kunna utveckla den rikedom och härlighet, som framträder för våra tankar, i det vi vända dem till Gud. Är det frågan blott om Gud själf i sitt oändliga väsende, så är det ingen åtskillnad, så är det ingen kvalitet, så är det ingen begränsning och bestämning.^ I honom, som är öfver värl- den, som är skild från världen, som är motsatsen till allt, som kallas värld, kan icke den olikhet finnas, som för världen är det utmärkande.» — Fördelen med denna åskådning anser Reuterdahl vara, att den hindrar dogmatikern att förfalla till antropomorfism och kosmomorfism. Karakteristiskt tillägges : »Det hindrar oss också från den stolthet, som skulle bli följ- den af att inbilla sig veta något om Guds innersta väsen,
* R. betonar, att han härvid står i öfverensstämmelse med »de gamle», exempelvis med Quenstedt.
- Der chr. Glaube, § 50, 2.
" Jmfr tidigare Th. Q. 1828 II, sid. 24. 5 Oändligheten kan icke för en människa framstå fullkomligt ren, färgfri och gestaltlös. I sig själf måste vi naturligtvis erkänna den såsom sådan»; se ofvan sid. 78.
i84
men det hindrar oss ej att forska i Guds väsen, sådant det för oss uppenbarat sig.»
Hela detta resonnemang om omöjligheten af att säga nå- got om Guds innersta väsen och om egenskapernas blott sub- jektiva realitet visar en i ögonen fallande likhet med Schleier- machers tankegång. Det är hans gudsbegrepp, som bildar den nödvändiga förutsättningen för resonnemanget, och som Reuterdahl skildrar, när han talar om Gud såsom en enhet, i hvilken ingen olikhet, ingen kvalitet, ingen begränsning och bestämning finnes. Vi känna igen Schleiermachers transcen- denta, absoluta och motsatslösa enhet och det bakom detta gudsbegrepp liggande spinozistiska substansbegreppet med dess : omnis determinatio est negatio.^ Men säkert är, att »det kristna medvetandet» icke är tillfredsställdt med ett gudsbe- grepp, som icke ger rum för öfvertygelsen om, att egenskaperna verkligen ha sin motsvarighet i Guds objektiva väsen, och att det icke är en förtjänst hos Reuterdahl, att han i detta stycke följt Schleiermacher så pass tätt i spåren. Ty om än detta medvetande naturligtvis icke gör anspråk på adekvat guds- kännedom, så tviflar det dock icke på, att t. ex. Guds kärlek verkligen är ett uttryck för Guds »innersta väsen ».^ Bättre än Reuterdahl säger här hans vän Twesten: »Vi ha en sann, om än icke adekvat föreställning om Gud. »^ — Den Schleier- machersk-Reuterdahlska argumentationen håller f. ö. ej streck. Egenskapernas motsvarighet hos Gud skulle endast då behöfva medföra, att Gud förvandlas till »en värld» och ställes inom motsatsernas område, såvida den ena egenskapen ej läte sig tänkas såsom inordnad under den andra j"^ och en åtskillnad
^ Pfleiderer, a. a. sid. i lo.
- Jmfr t. ex. Pehr Eklund, Den teol. vetenskapen, sid. 65; v. Frank, Geschichte u. Kritik d. neueren Theol., sid. 105 och Martensen, Den kristliga dogmatiken, öfvers. fr. tredje upplagan, sid 79. Den senare sä- ger: egenskaperna äro »Guds egna uppenbarelsesätt». En motsatt upp- fattning är »en kränkning af uppenbarelsen».
^ Twesten, a. a. II: i, sid. 4.
* I själfva verket ser R. själf saken på detta sätt; han säger; »egen-
i85
mellan egenskaper öfverhufvud strider blott mot ett sådant gudsbegrepp som Schleiermachers.i
Vid indelningen af de gudomliga egenska- perna följer Reuterdahl Twestens gruppering i negativa och positiva. De negativa, som tilläggas Gud i och för sig, hindra gudsmedvetandets neddragande i en lägre krets, de positiva åter ställa Gud närmare världen »och hindra oss från att vid de negativa förlora oss i kalla förståndsbegrepp, som hafva en större metafysisk än dogmatisk halt.» Dock vill Reuterdahl icke behandla egenskaperna i sammanhang.- »Så- som förnämligast ( ! ) uttryckande vårt medvetande om Gud stå de tillsemimans med andra momenter af detta medve- tande.» Han ansluter sig till »Schleiermachers förfarande i det hela.» »I enskildheterna ämna vi ej följa honom», till- lägger han. Dogmatikern bör ej klandras, därför att han be- handlar olika gudomliga egenskaper på olika ställen. »Så- som Guds allmakt och rättfärdighet hafva en något olika plats i det kristliga fromma sinnet, så synas de också böra hafva en olika plats i det Icristna dogmsystemet. »^ Detta hans försvar för sig och Schleiermacher torde i själfva verket vara öfvertygande.
Reuterdahls gudsbegrepp framstår i klarare dager ge-
skaperna ligga alla i hvarandra», »därför att Gud är fullkomlig, är han vis i godheten och rättfärdig i kärleken ».
^ Clemen, a. a. sid. 55.
^ R. afser härvid »förnämligast» de positiva, »operativa» egenska- perna. Han framställer de gudomliga egenskaperna på följande sätt. Gent emot »världen i och för sig» framstår Gud såsom oförgänglig, evig och allestädes närvarande; af skapelsen framgå hans allmakt och allvishet; af uppehållelsen hans allestädes närvaro och godhet, hvarjämte hans allmakt och allvishet närmare belysas. Begreppet »fader» sam- manfaller med Guds godhet, det är visserligen ett mänskligt uttryck, »men vi erkänna ock, att då ett oegentligt uttryck skulle väljas — och hvilka ord om Gud äro icke oegentliga? ... så kunde intet bättre väljas än uttrycket faderlighet». Mot världens ursprungliga och nuvarande förhållande till Gud svara hans helighet och rättfärdighet; och genom Kristi sändande till världen komma hans kärlek och barmhärtighet i dagen.
^ Jmfr Der chr. Glaube, § 31, 2.
1 86
nom hans lära om skapelsen och uppehållelsen. Han låter skapelsen motsvara Guds extramundanitet och uppehållelsen hans immanens samt tillämpar på båda be- greppen hvad som förut sagts om möjligheten af ett vetande om Gud. Om båda dessa gudomliga »handlingar» gäller, att vi endast kunna tala om dem, sådana de äro i förhållande till oss. »Hvad de äro i Gud, det drista vi oss så mycket mindre till att säga, som det för oss är klart, att skillnader blott för oss hafva en tillvaro, och att vi af de färger, som med icke ringa härlighet skimra för våra ögon, icke äro be- rättigade att sluta till någon ljusets brytning i det gudom- liga väsendet.» ^^len iakttager man detta och är varsam mot allt förmänskligande, »har det ingen betänklighet att tala om gudomliga handlingar».
Reuterdahls hufvudintressen vid behandlingen af ska- pelseläran är att å ena sidan undvika panteism, då Gud fattas såsom lifskraften för utvecklingen, och å andra sidan en dualistisk antropomorfism, »som låter Gud uppbygga värl- den som byggmästaren ett hus». Visserligen säger han, att han af dessa två riktningar anser dualismen stå kristendomen närmast; men i själfva verket är polemiken skarpast och ut- förligast mot denna, och hans närmare utveckling af skapelse- läran följer tämligen troget Glaubenslehres.
Hufvudsumman af hvad det kristliga medvetandet inne- håller om skapelsen kan enligt Reuterdahl sammanfattas så : »Såsom allt är beroende af Gud, så har ock allt af Gud sitt upphof. » »Det kristliga medvetan- det fattar Gud såsom absolut oberoende, men världen däremot såsom en i mångfald och omväxling, i inskränkthet och för- gänglighet varande verklighet, som därför måste vara till icke a se, såsom Gud, utan ab alio. Då världen blott kan bero af något oberoende, och då något annat oberoende än Gud ej kan tänkas, så blir för vårt medvetande Gud den som i sig innehåller orsaken till världen, den beroende.»
Liksom hos Schleierraacher följer nu en del negativa be- stämningar, i) Det skapade får icke sammanblandas med
18;
skaparen, hvarvid världen hvarken i sin helhet får samman- blandas med skaparen — mot den panteistiska åsikt, som »bort- tager skaparen» — eller någon del af världen undandragas skaparen — mot immanensläran, såvidt den gör människoan- den till en Guds ande (ej en skapelse af honom), hvilket tillin- tetgör klyftan mellan Gud och världen. Reuterdahl upptar de från Glaubenslehre § 40 kända teserna^ och låter deras udd få en bestämd riktning mot panteism och immanenslära.
Å andra sidan få 2) inga bestämningar, som blott till- höra det skapade tillerkännas skaparen. Till ett sådant för- mänskligande hör att fråga efter skapelsens huru och när. Förebilden är här Schleiermachers opposition dels däremot, att skapelsen fattas på mänskligt vis, och dels däremot att den föreställes såsom tidlig.-
I samband med en värdesättning af skapelseberättelsen i Genesis utreder Reuterdahl närmare det oriktiga och för fromhetens intresse främmande i att fråga efter skapelsens huru. »Världens utveckling bör ej sammanblandas med ska- pelsen. Till ett sådant sammanblandande har man gjort sig skyldig, då man t. ex. i den mosaiska urkundens ord om de sex skapelsedagarna trott sig finna svar på frågorna om ska- pelsens huru. Dessa ord åsyfta tydligen blott utvecklingen, och utvecklingen i en viss inskränkt del af skapelsen. De göra nämligen hufvudsakligen afseende på jorden, hvilken i skapelsens helhet icke har en större betydelse än sandkornet har i jordens helhet. Att nu göra de gamla ärevörda orden om en utveckling på jorden, ord som för vetgirigheten hafva en rätt betydlig vikt, men för fromheten ingen direkt, då hvilken utveckling som helst är för fromheten tillfredsställande en- dast Gud däri tankes verksam, att göra dessa ord, säga vi, till en ledning för läran om skapelsens huru, det kan icke godkännas. Frågan om ett huru i skapelsen behöfver icke uppkastas och får icke uppkastas. Den behöfver icke upp- kastas. Att Gud är skaparen är för den fromme nog och be-
^ Der chr. Glaube, § 40 tesen samt mom. 2. ' Der chr. Glaube, § 41.
i8S
höfv^er icke erhålla något tillägg. Den får ej uppkastas. Gre- nom det att den uppkastas göres Gud till en mänsklig konstnär. För denne gäller ett huru, för denne är ett sätt att efterfråga. Efterfrågas det ock för Gud, så brytes mot den förut upp- ställda satsen, att Gud såsom skapare icke får af sin skapelse emottaga några bestämningar. Utvecklingens huru hör där- emot till en vetenskap af helt annat slag än den teologiska. Denna må därmed själfständigt sysselsäta sig. Den har så- ledes visserligen att akta på de ifrågavarande orden, men är icke annorledes af dem bunden än af hvar och en annan kun- skapskälla. Att den annorledes däraf blifvit bunden, har i de äldre tiderna icke varit för denna v^etenskapen och i de senare, då bandet lossnat, icke för kristendom och teologi till någon nytta.» — - Vi höra i Reuterdahls resonnemang en utveckling af Schleiermachers ord om »att läran om skapelsen förnäm- ligast måste utvecklas i den akt och mening, att allt främ- mande må undanrödjas, på det icke från det sätt, hvarpå frågan om tingens upphof besvaras från annat håll, inom vårt område måtte insmyga sig något, som står i motsägelse till det rena uttrycket af den absoluta beroendekänslan.»!
Bestämningen att skapelsen skett genom Guds ord om- talar Reuterdahl såsom »en vacker och djuptänkt», fast »an- tropopatisk» bild, som uttrycker, att Gud ej på människors vis behöf de materia eller verktyg ; detsamma betyder också formuleringen : skapa »af intet ».
Skapelsens när vill Reuterdahl blott bestämma negativt. Den får å ena sidan icke ha skett i tiden, men får å andra sidan icke tänkas evig, genom hvilka tvenne satser Guds oberoende uttryckes. »En evig skapelse skulle göra världen till Gud ; ett timligt Guds verk gör Gud till timlig och världs- lig.» Att fråga efter ett bestämdare när innebär »en logisk förvillelse». Ett när kan blott komma ifråga, om en räcka tilldragelser är börjad; det behöfves särskildheter, bland hvil- ka det ifrågavarande föremålet har sin plats. Men frågar man om ett när med afseende på skapelsen, visar detta, att man
^ Der chr. Glaube, § 39, tesen (efter Ignells öfvers.); Jmfr § 40, i.
1 89
blott fattar världen såsom »en särskildhet» i stället för en helhet, medan det är en af Reuterdahls hufvudsatser, att världen vid skapelsen måste fattas såsom »helhet j^. Det kristna medvetandet kan — slutar han — icke komma längre än till att låta världen stå som något efterföljande i för- hållande till skaparen. »Längre åt någondera sidan kunna vi icke komma utan att stranda på de farligaste klippor.»
Jag sade, att Reuterdahls skapelselära visade nära be- röringspunkter med Schleiermachers. Det anförda har be- kräftat detta. Trots modifikationer i fråga om enskildheterna är tendensen densamma : att afsöndra allt, som ej kräfves af fromhetens behof, och återförvisa detta andra till naturveten- skapernas område. Och metoden är likaledes densamma : ge- nom negativa bestämningar skola felaktiga föreställningar uteslutas.
Skillnaden mellan skapelsen och uppehållelsen be- skrifver Reuterdahl så, att skapelsen fattar världen från hel- hetens synpunkt, men uppehållelsen däremot från enskildhe- ternas. Liksom världen är beroende af Gud, måste ock de särskilda tingen vara det. Skapelsen och uppehållelsen full- ständiga hvarandra och bilda tillsammans ett helt gudomligt verk. »De äro blott ett, om de betraktas med hänseende till Gud, de äro för oss två, antingen vi betrakta världen i dess helhet eller i dess enskildheter». Anledningen till att denna sats uppställes är naturligtvis samma misstänksamhet mot allt, hvilket kan synas flytta Gud inom motsatsernas område, som vi förut gjort bekantskap med ; den skulle väl f. ö. knappast ha blifvit uppställd, om ej Schleiermacher sagt, att skapelsen kunde återföras på uppehållelsen och tvärtom.^
Större intresse än Reuterdahls utveckling af begreppen uppehållelse, försyn, medverkan och styrelse^ erbjuder hans i
* Jmfr Der chr. Glaube, § 38, i.
" Jämte begreppet uppehållelse upptager och använder R. liksom Twesten (a. a. § 38 och 40) begreppen försyn, medverkan och styrelse, medan Schleiermacher däremot polemiserar mot användandet af uttrycken medverkan och styrelse; Der chr. Glaube, § 46 tillägget.
1 90
detta sammanhang förekommande behandling af frågorna om det onda samt om Guds ställning till naturkrafterna och om undren.
Huru förena det fysiska och moraliska onda därmed, att världen är skapad och uppehållen af den fullkom- lige Guden ? Det egentligen förklarande härvidlag finner Reu- terdahl i människans relativa frihet. Han fastslår först, att det verkligen finnes ett ondt ; ett förnekande häraf skulle vara ett förnekande af Gud. Finnes intet ondt, så finnes ej heller något godt, säger han i likhet med Twesten.i En del för- klaringar närma sig ett förnekande af det onda; så den, som låter detta ha »sin grund i den inskränkning, som är ett för världen nödvändigt attribut», och således vara något blott na- turligt och nödvändigt samt blott till skenet ondt — Reuter- dahl tänker väl närmast på Spinoza.- Något riktigt kan ligga häri, men förklaringen är ej tillräcklig, ej ens för det fysiska onda och mycket mindre för det moraliska. Han vänder sig vidare mot dem, som säga, att det moraliska onda ej skulle vara något absolut ondt, men en möjlighet, till och med en begynnelse till det goda, och afser därmed Schleier- macher.^ Också här finnes någon sanning. Men såvidt som förklaringen fråntager det onda dess verklighet, såvidt kan den aldrig erkännas af den kristne. Låt vara att i verklig- heten ingen skarp gräns kan dragas mellan moraliskt goda och moraliskt onda handlingar, så »kunna vi dock tänka oss skillnaden mellan godt och ondt rätt skarp, rätt bestämd». Hvarje förklaring, som söker upphäfva det onda, måste för- kastas, hufvudsakligen på grund af vårt eget medvetande om skuld.
Reuterdahl vill icke gå in på »de skarpsinniga försök» till förklaring, som blifvit gjorda, utan »helt enkelt och kort» säga, hvad som synes honom vara »det sannolikaste». Om
' Twesten, a. a. II: i, sid. 128.
' Jmfr Twestens liknande anmärkning mot denne, a. a. II: i, sid. 125. ^ Der chr. Glaube, § 48, 2; Jmfr Twestens anmärkning häremot, a. a. II: i, sid. 126.
igi
det fysiska onda gäller det, att detta utan tvif vel till en del har sin grund i den inskränkning, som är en nöd- vändighet för världen, och att det således är mera ett sken- bart ondt. Det kan synas .vara ett ondt i enskildheterna, »men för den som ser världen i dess helhet är det långt ifrån ett ondt, utan ett godt». Men å andra sidan kan det fysiska onda också vara ett verkligt ondt genom sitt sam- band med det moraliska onda, fastän ett sådant sam- band visst icke alltid finnes eller är möjligt att upptäcka Att sluta från fysiskt till moraliskt ondt vore orättvist.
Rörande »huf vudfrågan », det moraliska onda, opponerar Reuterdahl mot antagandet af en allmän ond världs- vilja. Funnes en sådan, skulle det vara svårt att anse värl- den hafva sin tillvaro af en fullkomlig Gud. Liksom det fy- siska onda ligger det moraliska onda blott »inom enskild- heternas område», hvilket förhållande »i betydlig mån minskar svårigheten af en förklaring». De enskildheter, hos hvilka det moraliska onda finnes — människorna, kunna nämligen »jämte eller före detta hafva något annat, genom hvaxs användande eller icke användande det mo- raliska onda både kan uppkomma och uteblifva, men hvars tillvaro och uppehållande så mycket mindre kan läggas Gud till last, som däraf ett moraliskt godt, ja det högsta moraliska goda likaväl som det moraliska onda kan komma». Reuterdahl hänför därför det moraliska onda på människoviljans, visserligen ej fullkomliga, men relativa frihet. Viljan »skulle icke kunna vittna om ett fullkomligt verk af en fullkomlig Gud, om den icke på mer än ett sätt kunde brukas». Funnes icke förmåga att välja det onda, »då funnes en fullkomlighet mindre i världen, för hvars frånvaro Gud väl med mera skäl skulle kunna anklagas, än han nu anses böra rättfärdigas, för det han i den mänskliga förmågan låtit ondt och godt ligga bredvid hvartannat och gifvit män- niskan val mellan båda».i Guds så kallade tillåtande af det onda »ligger i omöjligheten af de fullkomligheters inskränk-
^ Jmfr Twestens liknande resonnemang, a. a. II; i, sid. 130.
192
ning, som en gäng blifvit gifna åt världen. Det onda uppe- hälles då icke såsom ondt, men såsom frihet». Gud under- stödjer den onda handlingen icke såsom ond, utan blott så- som handling.
Härtill kommer, att man visserligen måste medgifva det ondas verklighet men icke dess herravälde. Världens be- gynnelse och slutmål visa hän till det goda, Reuter- dahl instämmer med Twesten : »Det onda är en försvinnan- de verklighet. Dess tillvaro är en undergång.»^ Den gudom- liga medverkan kommer den goda handlmgen till under^öd. Det onda hejdas och tuktas af Gud och förbytes i sin mot- sats. Därför hindrar det onda oss icke »från att erkänna, ej blott en gudomlig skapelse, utan ock en gudomlig uppe- hållelse och medverkan».
Vi finna alltså, huru Reuterdahl på denna punkt gör gemensam sak med Twesten och opponerar mot Glaubens- lehres skildring af det onda, enligt hvilken detta »icke är till i och för sig, utan har blifvit ordnadt af Gud endast såsom villkor för det goda och med hänsikt därtill ».^ Trots vissa erkännanden åt det delvis berättigade i Schleiermachers uppfattning vill han hålla orubbligt fast vid, att någon af- prutning af det ondas verklighet ej får komma i fråga. Att han i fråga om det onda vill taga så bestämdt afstånd från Schleiermacher, beror på denna läras sammanhang med läran om frälsningsbehofvet och frälsningen. Här påträffa vi, hvad som kan sägas vara utgångspunkten för de olikheter, som finnas mellan Reuterdahls dogmatik och Glaubenslehre.
Närmare står Reuterdahl åter Schleiermacher, när det blir fråga om Gudsförhållande till naturkraf- terna. Någon motsättning mellan dem och Guds »med- verkan» äger icke rum.3 Vi hindras icke — säger han — att tala om en gudomlig medverkan »därför att naturliga krafter verka i allt». Ty tingens krafter äro af Gud — i
^ Twesten, a. a. II: 1, sid. 127 f.
' Der chr. Glaube, § 48, 3.
=> Jmfr Der chr. Glaube, S§ 34, 46, 47 och 49.
193
annat fall är Gud icke den som betingar allt — och hvarje kraft i hvarje punkt af tiden och rummet uppehälles af Gud — annars förnekas tingens absoluta beroende af Gud. Man kan icke säga, att dels Gud och dels tingen åstadkomma det som sker, utan »Gud och tingen verka allt hvardera för sig, nämligen Gud i tingen genom ett uppehållande af deras väsen och krafter och tingen därigenom att deras väsen och krafter uppehållas af Gud».
Hans uppfattning blir tydligare genom det han har att säga om bönen och undret. Liksom Schleiermacher vill han icke fatta bönen så, att Gud skulle kunna ändra sig på grund af densamma. Reuterdahl utgår från begreppen »förutseende» och »beslutfattande» [npoyvcoaiQ och Tzpodsm^. Nyttjar man dessa termer om Gud, måste man se till, att ingen mänsklig svaghet insmyger sig i begreppen. I det Gud för- utser »det sätt hvarpå den af honom i tingen nedlagda ord- ningen följes, verkställer han sin handling. Då den förutse- ende Guden också är den Gud, som i tingen nedlagt sin ord- ning, så är det för hans handlande icke tvenne grunder, utan en, hvilken dock för oss synes vara tvenne, nämligen en TiftOi^eciQ, när vi blott fästa vår tanke på Gud, en -poyviamz, när vi blott se på världen.» Härmed är föreställningen om en förändring hos Gud utesluten. Bönen blir »behäftad med vidskepelse och icke rent kristlig, om den bedjande glömmer, att han talar till en herre, som fattat sitt beslut med afseende på det hela,^ således också på hans behof och hans bön, in- nan denna ännu från ett mänskligt hjärta uppsteg. I en kristlig bön finnes det icke vår vilja utan Guds, som vår mästare ville att det i bönen skulle finnas.»- Därför är bönen icke själf öfverflödig och okristlig. »Den hör ju också
' Jmfr Der chr. Glaube, § 147, 2: Tror man sig igenom bönen kunna utöfva en inverkan på Gud, så att hans vilja och råd skulle böjas
genom densamma», har man antagit en teori om bönen, »som vi
endast förklara för en öfvergång i det magiska > ; samt§ 47, i »Vår sats stäl- ler äfven bönen under den gudomliga uppehållelsen, så att bönen och dess uppfyllelse endast äro delar af samma ursprungliga gudomliga ordning >.
- Jmfr Th. Q. 1840, sid. 325.
Aulén, Reuterdahl. 13
194
till det hela, som för Gud är närvarande och af Gud af ses» — hör till Guds xpoyutoaic. På detta sätt vill Reuterdahl förena tron på bönens reala värde med öfvertygelsen om den af Gud »i tingen nedlagda ordningens» orubblighet.
Af samma art, endast något mer sväfvande formulerade, äro Reuterdahls tankar om undret. Han ville taga afstånd från två betraktelsesätt: ett, som anser undren omöjliga, det som »låter tingen styra sig själfva», och ett annat, som endast finner under, det som låter Gud stå såsom en främmande helt och hållet utanför världen. Emot dessa båda ställer han såsom den kristliga uppfattningen den, enligt hvilken undret är o b e- h ö f 1 i g t, »då Gud i och genom världen styrer världen ». Man skulle visserligen kunna tala om en medelbar och en omedelbar gudomlig styrelse, men »allmänneligen att tala» är allt medelbart. »Då vi i tilldragelserna erkänna Guds hand, Guds finger, så äro just tilldragelserna de medel, genom hvilka dessa låta erkänna sig. Att se Guds verkan utan något m e d 1 u m tillhör ett lägre gudsmedvetande, det högre, det kristliga ser Gud både i allt och öfver allt.» Härmed inskränkes ej Guds makt och styrelse. Såsom gudomlig är den oändlig och kan därför icke beräknas. Men »kan den icke beräknas, så kan den uppenbara sig på helt andra sätt än vi ana och tänka. Att den gör det erfara vi hvarje dag». Reuterdahl har ingenting emot, att dessa up- penbarelser kallas under, »tvärtom vi älska undret, såsom det där erinrar oss om Guds oändliga makt». Men han vill icke fatta det absolut. Så f attadt inskränker det Guds makt i stället för att upphöja den, säger han i nära anslut- ning till Schleiermachers argumentation mot det absoluta undret. 1 Ett sådant begrepp skulle vidare göra »Gud och värld till främlingar för hvarandra och införa Gud i en värld, där han icke annorlunda än som en externus skulle regera» — man jämföre Schleiermachers polemik mot att Gud skulle
^ Jmfr Der chr. Glaube, § 47, i, där det bestrides, att de absoluta undren skulle vara nödvändiga af den grund, att den gudomliga allmak- ten skulle behöfva dem.
195
behöfva undren för att träda i omedelbar förbindelse med världen. 1
UnderbegTcppct bör alltså fattas relativt. »Villigt och ödmjukt» tillerkännes Gud »det i relativt hänseende extra- ordinära, nämligen en makt och regering, som lika litet kan fattas och begripas, som den kan hejdas och motverkas. Gäjrna kallar en kristen denna makt och regering underbar». Reuterdahl vill från denna synpunkt icke draga någon skarp gräns mellan under och icke-under. »Från intet är undret absolut uteslutet, därföre att intet är skildt från Guds oändliga makt ; och i intet är undret absolut och ensamt tillstädes, emedan Gud aldrig kan sakna medel att låta den af honom från evighet beslutade ordningen i verklighet framträda. Den kristne sätter sålunda hellre det gudomliga och det världs- liga eller naturliga mot hvarandra såsom det skapande och det skapade, såsom det uppehållande och uppehållna, såsom det styrande och styrda, än han låter det naturliga och det öfvernaturliga vara hvarandras motsatser. Genom antagan- det af något öfvernaturligt skulle han sätta en absolut gräns för Guds skapelse och uppehållelse. »
Hvad som härefter följer hos Reuterdahl är icke precis ägnadt att göra hans framställning klarare. Han vill mana till försiktighet: »för den kristnes ögon är något det van- liga, det beräkneliga, det fattliga: detta kallar han naturligt, icke-underligt. Annat ligger bortom hans beräkning, hans fattning, detta är undret. För det att det ligger utom hans fattning, ligger det icke utom Guds ; för det att det icke passar efter den mänskliga naturens lagar, kan det rätt väl passa efter den gudomligas, det inträffade annars icke, det vidtoges annars icke af den gudomliga försynen. Vi kalla denna underbar, därför att den är gudomlig, icke därför att den är ö f v e r all natur, således också ö f ve r den gudom- liga». Dessa något otydliga ord kunna väl närmast be- traktas som ett slags parallell till Schleiermachers afslut-
^ Der chr. Glaube, § 47, i.
1 96
ningsord om vår bristande naturkännedom och oförmåga att kunna bestämma gränserna mellan det kroppsliga och andliga, pä grund hvaraf vi icke ha rätt att anse något omöjligt.^ Vill Reutcrdahl säga något mera^ — orden »icke passar efter den mänskliga naturens lagar» och sista satsen i citatet kunde tolkas i den riktningen — så lär det bli svårt att förena detta med hans uttalanden i öfrigt. Ty det slags under eller »det underbara», som Reuterdahl ofvan erkänt i till- dragelser, som särskildt äro förbundna med intryck af Guds hjälp och uppenbarelse, är icke längre under i ordets traditio- nella och egentligt supranaturalistiska mening.
Om Reuterdahl vid de nu senast behandlade dogmatiska problemen visat betydligt beroende af Glaubenslehre, blir af- ståndet däremot större, när han 1 sin första boks sista ka- pitel skall ge en utredning af världens, speciellt männi- skans ursprungliga och nuvarande till- stånd.
Då världen fått tillvaro af Gud, måste den vittna om sin upphofsman, fullkomlighet måste tillkomma såväl »hel- heten » som »delarna ». Människans ursprungliga fullkomlighet finner Reuterdahl bestå däri, att män- niskan ursprungligen måste haft »ett världsmedvetande och ett gudsmedvetande, som icke var stördt utaf enskildheter» såsom nu (vishet). Hon »såg Gud både i allt och öfver allt». Likaledes hade människans vilja en ostörd riktning till hel- heten och Gud (helighet). Hvad odödligheten beträffar, »lig- ger den i själen d. ä. i själfmedvetandet och gudsmedvetan- det. Den själ, för hvilken ett själf och en Gud en gång upp- gått, kan icke åter förlora desamma.» Men odödligheten kan icke utsträckas till kroppen — detta skulle vara »att upphäfva världsordningen» — annat än på så sätt, att döden icke var till såsom lidande eller fasa.
' Der chr. Glaube, § 47, 3.
- Man skulle nämligen i de citerade orden kunna spåra intryck af Twestens resonnemang a. a. II: i, sid. 172, som står det vanliga supra- naturalistiska föreställningssättet närmare.
197
Denna ursprungliga fullkomlighet vill Reuterdahl icko fatta såsom ett blott ideal, en tankebild. Att den blott är detta kan icke medgifvas af det kristna medvetandet. Ty i så fall skulle skulden antingen flyttas upp till begyn- nelsen, till Gud eller också utplånas från det närvarande. Människans ursprungliga fullkomlighet måste vara historisk verklighet ; men å andra sidan utgör den en historia, som ligger utanför vår historias område, — denna kan blott uppfatta människan, sådan hon nu är. Föreställningen om den ursprungliga människan är icke »ett yttre faktum, som ingår i kedjan af den tid och de lokaliteter och de former, som äro till för oss; men den har såsom ett inre, fullkomligen oafvisbart faktum lika mycken och lika oförnekelig verklig- het » ; skapelsen är ett annat sådant »inre faktum » som är verkligt, fastän det »undandrager sig vårt mänskliga igen- finnande».
Reuterdahl är alltså icke belåten med Schleiermachers tolkning af den ursprungliga fullkomligheten, enligt hvilken den icke omedelbart afser »något temporelt världens eller i synnerhet människans tillstånd, hvarken förflutet eller närvarande eller tillkommande, utan endast de förhållanden, som likformigt ligga till grund för hela den temporella ut- vecklingen och under densamma alltid förblifva sig lika»;^ och orsaken härtill är tydligen nära besläktad med den, hvil- ken föranledde Reuterdahls afvikelse med hänsyn till upp- fattningen af det onda : skuldkänslan får icke förringas. Men å andra sidan är han ense med Schleiermacher därom, att »alla försök att bilda en historisk tafla af den mänskliga till-
* Der chr, Glaube, S 57, 2, jmfr på samma ställe: »för hvarje gif- vet moment ligger den ursprungliga fullkomligheten i det, hvilket såsom ren ändlig kausalitet ligger till grund därför»; samt § 61, 5 om speciellt människans ursprungliga fullkomlighet: ändamålsenligare än kyrkans lära är »att icke bestämma någonting närmare angående de första män- niskomas tillstånd och att blott ur det högre själfmedvetandet, i dess all- mänhet betraktadt, utveckla naturens sig alltid lika ursprungliga full- komlighet».
1 98
varons första begynnelse nödvändigt måste misslyckas» ;i såsom »yttre faktum » kan den ursprungliga fullkomligheten ej framställas. Huru han alltså söker gå en medelväg mellan Schleiermacher och den äldre traditionella uppfattningen sy- nes bäst af hans ställning till Genesisberättelserna.
Dessa »kunna visserligen anses för yttre historia», men »äro tillika inre historia och beteckna sålunda de fakta, som försiggå i det mänskliga, i det monoteistiskt-religiösa med- vetandet». Denna »inre» historia står kvar för den kristnes öfvertygelse, »om han också måste lämna alla särskilclheter- na såsom en yttre och bokstafligen berättad historia i deras värde eller till och med i några af dem mera se en urgammal poesi än en exakt historia.» .Såsom sådana från skapelse- berättelserna hämtade »inre fakta», hvilka äro »momenter af religiöst vetande», och hvilka »den kristliga läran aldrig kan umbära», nämner Reuterdahl, i) att människan är skapad efter Guds beläte med herravälde öfver det skapade, 2) att hon blifver en lefvande själ genom Guds ande — hon verkar genom den anda, som hon fått från Gud och 3) att hon är en enhet ; hvarhelst en människa finnes, finnas ock mänskliga rättigheter och skyldigheter. — »Det må vara med härstam- mandet från det ena människoparet huru som helst — en annan antropologi än den teologiska kan af sina forskningar omöjligen vara bunden af Genesisorden i detta stycke — så mycket står fast, att ingen människa är utesluten från själf- medvetande, från världsmedvetande, frän gudsmedvetande och från frihet.»
Efter att alltså för egen del ha afböjt den bokstafliga tolkningen afslutar Reuterdahl sin framställning med några ord, som äro alltför karakteristiska, för att jag icke skulle anföra dem. »Den kristliga läran kan utan tvifvel fördraga, att de (berättelserna i Genesis) anses som yttre, bokstafligt historiska fakta. De hafva i årtusenden blifvit ansedda som sådana, utan att religion och särskildt kristlig religion däraf
' Der chr. Glaube, § 61, 3.
199
i ringaste måtto lidit. \'id ett sådant förhallande må vår hög- vishet val akta sig för att småle ät de föregifna enfaldiga, som med dem låtit sig nöja och ännu med dem lata sig nöja. Dessas enfaldighet är i många stycken icke blott renare, utan äfven klokare än vår högvishet. Men kristlig lära behöfver icke heller anse sig förnärmad, om någon i berättelserna ser ur- gamla, mycket sköna, till sin åskådning visserligen poetiska (vi skulle vara färdiga att säga mytiska, om icke ordet myt genom ett skänclligt missbruk blifvit vidrigt för det kristliga medvetandet^), men i sitt djup fullkomligt sanningsenliga ut- tryck af vår förvissning om människan i dess ursprunglighet.» I detta sammanhang placerar Reuterdahl en utredning om den ö f v e r m ä n s k 1 i g a världens, änglarnas och det onda anderikets realitet.
Gent emot Schleiermacher, som om änglar na säger, att »ämnet förblir fullkomligt problematiskt för det egentliga dogmatiska området»,- vill han fasthålla tron på deras rea- litet. Denna tro vill han icke härleda därur, att vi skulle behöfva några väsen, som förmedla mellan oss och Gud, men ur erkännandet af Guds allmakt, af Gud såsom i oändlighet skapande. »Människan skulle tänka sig Guds makt som slu- tad, Guds verk som inskränkt, om hon icke också uppöfver den mänskliga skapelsen tänkte sig en högre.» Fantasien är visserligen verksam vid änglarnas beskrifnmg, men därför äro de icke fantasiväsen. Detta sluter Reuterdahl, konsekvent tillämpande sin dogmatiska metod, ur det kristna medvetan- dets allmänna erkännande. Vore de blott fantasiväsen, skulle de »icke hafva fästat sig så djupt i det mänskliga religiösa medvetandet». »Det kristliga medvetandet skulle icke låtit sig nöja med blotta fantasibilder under hela sin utveckling.»
Han vill därför icke blott med Twesten^ säga, att dessa väsen icke äro likgiltiga för oss, »de äro äfven för vår mono- teistiska, vår kristliga tanke nödvändiga»; det är oriktigt
* R. tänker på Strauss och hans efterföljare.
' Der chr. Glaube, § 43, 2.
■'' Twesten, a. a. II: i, sid. 362 ff, särskildt sid. 365 f.
200
att ge dem »en blott problematisk tillvaro» eller behandla dem utan något strängt sammanhang med det hela, »således i blotta bihang till något annat lärostycke, vanligen till det om skapelsen».! Men å andra sidan vill han icke betrakta änglarna såsom i egentlig mening tillhörande den kristliga erfarenheten. Eftersom de tillhöra ett område, som är högre än vårt eget, kunna de »icke framletas ur den omedelbara kristliga erfarenheten», de »kunna icke alldeles på samma sätt af oss iakttagas som annat, hvilket är föremål för kristen tro och kristen lära, af oss erkännes». Däremot kan genom slutsatser från den kristna erfarenheten åtskilligt, åtminstone negativt, sägas om ämnet. Hvad Reuterdahl tror sig på så sätt kunna framdeducera, är följande: i) Såsom tillhörande skapelsen och beroende af Gud, måste änglarne tillhöra värl- den och kunna således icke bli föremål för dyrkan. 2) Med afseende på deras psykologi kunna vi ej veta, om de ha något slags finare eterisk kropp, men däremot, att de i förstånd och frihet öfverträffa oss; från Guds allmakt kan också slutas till olikhet änglarna emellan. 3) Deras förrättningar åsyfta Guds ära ; vi kunna ej säga mera härom, än att de tjäna Gud. 4) Andevärlden kan träda i beröring med vår värld, hvarvid ingripandet dock ej får tänkas tillfälligt, utan såsom framgående af Guds eviga och oföränderliga anord- "^^S- 5) Änglarna äro odödliga. 6) Det finnes också ett det ondas anderike.
»Skillnaden mellan godt och ondt är så djupt intryckt i vårt sinne, att vi äfven måste utsträcka den till det som är öfver oss. Hos den kristne sitter således tron på ett det ondas rike, på en djäfvul och onda andar likaså djupt som tron på goda andar.» Reuterdahl vänder sig här direkt mot Schleiermacher. »Vissa aktningsvärda systemer, äfven obestridligt kristliga — vi nämna t. ex. det Schleiermacher- ska — sätta all lära om ett öfvermänskligt område i fråga
* Såsom Schleiermacher, Der chr. Glaube § 42 f. — .\fven Twesten behandlar f. ö. läran om änglarne i ett bihang, följande de Wettes schema a. a. II: i, sid. 304.
201
och bestrida ett öfvermänskligt ondt område. »^ Felet ax, att dessa systemer icke taga sm utgångspunkt i erkännandet af en gudomlig makt utan alla gränser, utan »från andra punk- ter», och »från dem sträfva till en viss konsekvens, hvars pålitlighet dock icke kan medgifvas». Och hvad särskildt det ondas öfverv^ärldslighet beträffar, förenar han sig med Twesten- därom, att de åsyftade systemens hufvudbrist här- vidlag är, »att det onda för dem icke ligger nog djupt». — - Det onda får ej heller i fråga om andevärlden återföras på Gud. Reuterdahl varnar härvid för allehanda fantastiska utsmyckningar. —
I stället för världens ursprungliga fullkomlighetstillstånd står såsom det närvarande syndens tillstånd. Reuter- dahl börjar sin framställning af s\-nden med inskärpandet af, att det är en grundtanke i kristendomen, att världen och framför allt människan är söndrad från Gud. Syndens allmänna begrepp är »förståndets, viljans hela människans sig-själf-från v ändande från helheten och Gud till enskildheten och få- f ä n gl igh e t en. »-^ Till följd af denna förståndets och viljans missriktning försvinner lycksaligheten och har- monien. Denna söndring från Gud visar sig i de inre momenterna af människans lif — känslor, benägenheter, tan- kar — likaväl som i de yttre — ord och gärningar — så- som en öfver anden härskande sinnlighet.
Men upphofvet till detta tillstånd är ej blott sinnligheten ; människan måste medgifva, att allt är fördärfvadt hos henne.
' Der chr. Glaube, § 44: »Föreställningen om djäfvulen sådan denna utbildadt sig bland oss är så haltlös, att man icke kan begära, att nå- gon skulle vara öfvertygad om dess sanning».
' Twesten a. a. II: i, 368 f.
^ Detta syndbegrepp (»bortvändandet från skaparen») vill äfven Schlei- ermacher acceptera såsom förenligt med sitt eget: >ett genom de sinnliga funktionernas verksamhet förorsakadt hämmande af andens bestämmande kraft» § 66, 2. Anmärkningsvärdt kan vara, att också R. undviker det af Schleiermacher icke riktigt gillade: > öfveiträdelse af gudomlig ia.L-.
?02
att de enskilda syndiga momenten framg-å frän en i sitt djup syndig natur. Denna syndiga natur, vitiositas naturae, är grunden till de syndiga momenterna eller verksynden. »Den senare bevittnar den förra såsom floden bevittnar sin källa, såsom växten bevittnar sitt frö och sin rot, såsom rök och låga bevittnar en antändning eller en glöd. Den senare vore intet, om den förra icke vore till.»
Härmed är Reuterdahl inne pä frågan om a r f s y n d e n, och nu vänder han med större beslutsamhet, än vi hittills sett, Schleiermacher ryggen och försöker i stället så troget som möjligt sluta sig till den gamla k)'rkoläran. Han gör följande bestämningar angående arf.synden : i) Arfsynden är dels något negativt: förlusten af Guds beläte, dels något positi\i; : benägenhet till allt ondt. 2) Arfsynden innebär en skuld, eftersom hvar och en tillerkänner sig skuld, när han vet med sig, att han icke är eller gör hvad honom åligger. 3) Såsom innebärande en skuld förutsätter arfs}'nden en möjlighet att ha kunnat undvikas, och ingår ej i det mänskliga väsendet.
4) Den är dock ej något individuellt utan universell ; och
5) är såsom allmän också outrotbar hos individ och släkte — ju mera ljus en kristen erhåller, ju klarare visar sig hans syndaktighet. 6) Arfsynden åtföljes af ett straff.^ Att göra det enskilda, göra sig själf till Gud, är redan en begynnande död. »Det enskildta kan nämligen icke såsom sådant bestå ; det kan blott i det hela och Gud bestå.» Lösrycker det sig själf t, begynner det att dräpa sig själf t. Med fullt skäl kallas därför synden en andlig död, hvilken när »synden är full- bordad» öfvergår till en evig död. — Under det att Schleier- macher visserligen upptog en del af de gamla termerna, men gaf dem en annan tydning, vill Reuterdahl icke inlåta sig på sådana omtolkningsförsök. Så talar Schleiermacher icke om arfsynden såsom i egentlig mening individens egen skuld ; när han ändå begagnar uttrycket, motiverar han detta
^ Dessa sex punkter öf\-erensstämma mycket nära med den skild- ring som Hase (Hutterus redivivus, § 84) ger af den >ortodoxa framställ- ningen».
203
därmed, att den medfödda syndigheten växer genom den enskildes själf verksamhet. ^ Men differensen mellan honom och Reuterdahl framträder ännu skarpare, när det blir fråga om arfsyndens uppkomst eller fallet. Först vilja vi emellertid höra, huru den senare bedömer afvikande meningar om arfsynden.
Han anser — säger han - det icke vara nödvändigt, att man i allo erkänner den bild han tecknat. »Från kristen- domen våga vi väl ej utesluta den, som i yttrandena om den mänskliga naturen såsom en fördärfvad afviker från oss eller icke lägger vikt på alla de bestämningar, som v i därom yrka.» Men en oundgänglig fordran är att icke »rent af neka detta fördärf». Den, som det gör, »nekar därmed ett återlösningsbehof, och sålunda nekar han ock en verklig åter- lösning. Men förnekandet häraf är förnekandet af Kristus. Hvar Kristus åter förnekas, där är ingen kristendom». Syn- den måste fattas såsom universell, först därigenom erkännes kristendomens grundtanke : återlösningsbehofvets och äterlös- ningens allmännelighet.
Öfvergången mellan människans ursprungliga och när- v^arande tillstånd visar sig som ett fall, det närvarande är »en utomordentligt stor försämring» af det ursprungliga. Lika litet som någon egentlig kunskap var möjlig om det ursprungliga tillståndet — »det är egentligen det närvarande, som därigenom att det icke kan hafva varit det första, nödgar oss till erkännande af ett ursprungligt» — lika litet kan detta vara fallet med själfva öfvergångspunkten. En sådan står dock klar för det kristliga medvetandet, och den kristna tanken »har ett eller annat att därom yrka». Hvad Reuter- dahl yrkar, är följande: i) fallet är icke sken, utan faktum; 2) det är ett verk af frihet; 3) att det härleder sig från fri- heten hindrar ej tanken på en frestelse, hvilken då måste kommit från det öfvermänskliga hållet; 4) fallets följd var skilsmässa från Gud, detsamma var ock dess straff; 5) på ett sätt, hvarom vi intet kunnat veta, öfvergingo fallets följder
^ Der chr, Glaube, S 71, i.
204
till den fallnes alla efterkommande. I fräga om fallets verk- lighet argumenteras genom hänvisning till arfsyndens verklig- het ; båda äro nödvändiga förutsättningar för äterlösningens verklighet. »Vi hafva blott mellan två ting att välja, an- tingen förklara oss själfva för rena, åtminstone icke för mera orena, än att det blott beror på oss själfva att bortkasta den orenhet, som icke tillhör släktet utan blott individen, som så- ledes icke sitter i hjärtats djup, utan blott i det yttre af handlingarna, eller ock att erkänna oss såsom belastade med en synd från fäderna, som af barnen, som af oss själfva blifvit förökad, och som således trycker oss dels genom sin gamla tyngd och dels genom en ny af oss själfva tillagd. Genom det förra valet tillintetgöra vi synden såsom ett arf, men vi tillintetgöra ock Kristi återlösning, och vi upphäfva all krist- lig ordning. Genom det senare medgifva vi något, som vi väl icke fullt kunna begripa, men som vi ännu mindre kunna förneka, och vi hafva därigenom medgifvit kristendomens första hufvudstycke. »
Det är redan påpekadt, att det olika syndbegreppet ut- gör en principiell och hufvudsaklig differens mellan Schleier- machers och Reuterdahls dogmatiska system. Huru pass vä- sentlig denna differens verkligen är, blir klart, om vi erinra oss, att den förre i stället för motsatsen mellan en ursprung- lig och en genom fallet förändrad natur, talar »om en, för- lossningen oafsedd, öfver allt och utan undantag sig själf lika mänsklig natur», om »en af tid oberoende, alltid och alle- städes människonaturen vidlådande ursyndighet, som all- tid består på samma gång som den henne gifna ursprungliga fullkomligheten», samt »om en för alla lika absolut gemensam skuld, i stället för motsatsen mellan en ursprunglig skuld och en meddelad ».1 Synden tillhör alltså enligt Schleiermacher den mänskliga naturen, status integritatis och corruptionis representera icke något efter-hvartannat utan ett bredvid-
^ Der chr. Glaube, § 72, 6.
205
hvartannat ; och den första synden utöfvade icke någon förändrande in\erkan på människonaturen.^ — •
Med läran om synden har Reuterdahl afslutat första boken i sin dogmatik och leder sig nu öfver till en ny hufvud- afdelning. Motsättningen af Gud och värld är icke den enda för ett kristligt medvetande tillvarande och i kristlig lära yrkade; både i medvetandet och läran står ock mot- sättningen af nåd och värld, d. ä. af Kristus och värld i otvetydig klarhet, och denna motsättning föregås af en an- nan : »Gud och Kristus. » I stället för att med Schleiermacher låta »motsatsens andra sida», medvetandet om nåden, följa omedelbart på medvetandet af synden, inskjuter han alltså först denna nya »motsättning» mellan Gud och Kristus samt låter sin andra bok behandla densamma.
I fråga om själfva hufvudaf sikten med behandlingen af det kristologiska problemet kan Reuterdahl åberopa sig på Schleiermacher lika väl som på den äldre kyrkliga uppfatt- ningen, ty i grund och botten utgick Schleiermacher från samma problemställning som denna. Frågan var: hurudan måste Kristus såsom återlösare och försonare vara, för att återlösningen skall vara verklig, eller allmännare formuleradt : huru skall man kunna försäkra sig om, att den nödvändiga garantien för frälsningen verkligen finnes ? Och svaret an- sågs icke kunna gifvas med mindre man kunde i fixa dog- matiska formler bestämma sättet för föreningen mellan Gud och människa i Jesus Kristus.^ Att Schleiermacher sedan kom med en annan Kristusbild än den äldre teologiens är intet bevis mot den gemensamma frågeställningen. Men det kan icke förvåna någon, att Reuterdahl, som ju i all- mänhet ville intaga en medlande ställning, från den gemen-
^ Jmfr Der chr. Glaube, § 72, 4. ' Jmfr Herrmann a. a. sid. 604 f.
206
samma utgångspunkten lätt fmner vägen åt de gamla tormu- leringarna till.
Reuterdahl begynner med att ange motivet till, att han behandlar förhållandet mellan Gud och Kristus i ett särskildt kapitel. Kristus är försonaren och återlösaren. Hur högt den kristne än sätter honom, måste han dock »i honom se något annat än Gud». Och då försonaren, såsom allt, »är af Gud», måste det blifva tal om ett Guds förhållande till honom. »Vidare, då den kristne i Jesus ser sin försonare, han må sätta denne så lågt som helst, så måste han i honom erkänna något annat, något mera än sig själf, än. den värld, än alla de människor, som behöfva försoningen» — • världens förhållande till Gud blir ej detsamma som försonarens; Kristus är medelbegreppet mellan Gud och värld, och detta måste blifva föremål för en särskild undersökning.
Första kapitlet skulle enligt öfverskriften handla om »Gud i dess förhållande till Kristus», men Reuterdahl låter denna fråga sammanfalla med den om »den gudomliga tre- heten», och kapitlet innehåller alltså egentligen hans tre- enighetslära.
Han utgår härvid liksom Twesten^ — hvilkens treenig- hetslära äfven f. ö. visar nära frändskap med Reuterdahls — från begreppet försonare och försoning. För att kunna häfva söndringen mellan Gud och människor måste Kristus vara gudomlig, hvarvid ordet icke får tagas i retorisk mening, utan »i dess fulla och alldeles egentliga förstånd». »Kristus såsom Gud blifver således ett hufvudstycke i vår kristliga tro, och därigenom också i vår kristliga lära.» Erkännes ej detta, blir följden, att söndringen antingen förklaras för ohjälplig eller nekas.
Därjämte måste den kristne erkänna en. — likaledes gudomlig — kraft, en »renande och helgande makt, som, genom det att den införde försonaren i världen och särskildt 1 mänskligheten, också införer världen, och mänskligheten i försoningen, och därigenom på sitt sätt, h vilket är ett full-
* Twesten, a. a. 1!: i, sid. 182, 190 f.
2o;
koniligen nödvändigt och oeftergifligt sätt, medverkar till försoningens fullkomnande.» Erkännandet af »en trehet» - den allting betingande Guden, försonaren och den re- nande och helgande makten - - »är blott ett fullständigt ut- veckladt erkännande af s)^nd och försoning».
Gudomspersonema — med afseende på oirdet person varnar Reuterdahl fortfarande mot förmänskligande föreställ- ningar — äro till från evighet »på ett oskiljaktigt och nöd- vändigt sätt». Deras tillvaro är »samväsentlig» — - ingen har ett annat väsende än den andra. Härvid gäller det att å ena sidan fasthålla enheten — det ena väsendet — och å andra att fatta en åtskillnad. Den gudomsmakt, som fram- trädt såsom försonande, måste för den kristne vara något annat än, ehuru icke skild från, den världen betingande mak- ten. Och den makt, som drager den kristne från enskild- heterna och fåfängligheten till det hela och eviga, kan icke vara absolut skild från den, till hvilken han drager, och måste på samma gång vara »något annat än den, genom hvilkens försoningsverksamhet dragandet är möjligt. Vi få icke kalla dessa trenne något rent af åtskildt, något till väsendet annat ; men vi måste säga den ene vara en annan än den andre».
Från Reuterdahls förutsättningar måste det vålla honom betydande svårigheter att afgöra, om åtskillnaden i gudomen är att fatta såsom »verklig eller blott apparent», om de olika personerna kunna tänkas annat än såsom »olika verk- ningar af den ene och samme Guden, för oss på olika sätt sig företeende och af oss på olika sätt uppfattad» — med »den åsikt, som under namn af modalism icke blifvit ansedd fullt kristlig». Han framhåller i likhet med Twesten,i huru det gäller att söka undvika dels modalism och dels triteism, och säger, att farorna lättast undgås, därigenom att man ställer Kristus för ögonen. Men i grunden måste Reuterdahl från sitt gudsbegrepps synpunkt stanna vid att se olikheterna såsom följande ur vårt betraktelsesätt. I gudomens väsen —
^ Twesten a. a. Il: i, sid. 298.
208
säger hein — »se vi, och måste vi säsom kristne se en tre- faldighet ». Visserhgen tillägges : »vi se denna såsom verkHg och icke blott skenbar i logiska tankeformler och retoriska uttryck». Men låt vara att de för oss synas verkliga — här- med har han ej kommit längre än till att se saken frän vår synpunkt; att en verklig åtskillnad skulle kunna äga rum nekas direkt. »Hvad vore väl en verklig åtskillnad i Gud ? En gräns, en bestämning. En dylik kunna vi ingalunda medgifva utan på bekostnad af Guds oändlighet och omät- lighet. Kunna vi nu i de gudomliga verkningarne och i de gudomliga egenskaperna icke yrka absolut verkliga åtskill- nader, utan endast tala om skillnader, sådana som de af oss nödvändigt måste erkännas, så må våra ans,pråk icke vara större, när fråga är om det innersta af gudomens väsende».
Emellertid försöker Reuterdalil icke desto mindre genom anslutning till de traditionella formuleringarna åtskilja de tre personerna — icke blott med hänsyn till det sätt, hvcirpå de uppenbara sig i världen (notae ad extra) utan också — med afseende på »förhållandena i det gudomliga varandet» (notae ad inträ), hvarvid visa sig: a) vissa handlingar, som äro egendomliga för de särskilda personerna (generatio, spi- ratio o. s. v.), och b) en viss i gudomen bestående ordning, (fadern såsom den första personen o. s. v.). Han vill skaffa sig rätt att tala härom genom att framhålla, att vi endast kunna komma åt detta »handlande inåt» genom härledande från Guds sätt att uppenbara sig i världen, och att våra uttryck alltid måste blifva ofullkomliga. —
Vid behandlingen af treenighetsläran saknar Reuterdahl ju icke grundad anledning att göra ett angrepp pä sin fiende, den spekulativa teologien ; han begagnar också tillfället. De anmärkningar, han härvid gör, innesluta utan tvifvel ett viktigt sanningsmoment, fastän visserligen »spekulationen» haft mera inflytande på treenighetslärans utbildning, än Reu- terdahl tänkte sig. Treenighetsläran har — säger han — icke sin grund i någon filosofisk spekulation. »Vi hafva tillräcklig anledning att icke vara mycket angelägna om ett filosofiskt
209
begrundande.» Kristi historiska uppenbarelse är lärans grund. »Kristus framträdde och förklarade med fullkomlig bestämd- het, att han var Guds son», och härvid stödde han sig icke pa någon spekulation, »utan pä det oförmedlade och sig själf full- komligen tillfredsställande medvetande, som uppfyllde hans själ». Hans omgifning trodde på honom, ej på grund af någon spekulativ bevisning, utan »därför att det, som genom honom talades och verkades för deras ögon, uppgick såsom något gudomligt». Och på samma sätt sker det än i dag. Tre- enighetsläran bör fortfarande söka all sin näring hos Kristus, men ingen hos spekulationen. Reuterdahl vill därför i stället för till »spekulationen» hålla sig till »den gamla historiska byggnaden», men därvid »väl esomoftast företaga allmänna inskränktare granskningar af densamma, nedrifva i tider- nas längd tillkommet murverk, som icke numera är till gagn, och utfeja det odugliga och opassande, äfvensom, på sätt som med byggnadens art kan vara öfverensstäm- mande och framför allt sålunda att byggnaden däraf icke lider, göra de inskränkningar och omflyttningar, som för oss äro nödvändiga». Orden äro betecknande icke blott för Reuterdahls behandling af 'treenighetsläran utan ock för hans dogmatiska intentioner öfverhufvud.
Han tror såsom Twesten, att den utveckling läran fått är öfverensstämmande med grtmdsanningen i skriften och i kyrkan, samt »att om denna utveckling icke vore färdig, utan förestode, den skulle utföras någorlunda på samma sätt, som redan i de första seklerna erkändes som det rätta ».^
»Fröet» till läran finnes i gamla testamentet, »brodden» i nya. Däremot polemiserar Reuterdahl mot de spekulatives, särdeles Baurs, behandling af de utomkristliga religionerna från trinitetslärans synpunkt. Baur »ef ter visar hos folken ur en nyare spekulation idéer, som endast ur historia torde eftervisas». Sådana försök kunna visa skarpsinnighet och fyndighet, men de blifva dock förglömda, »ty de framgå icke på den säkra historiska vägen. De låta spekulationen
' Twesten, a. a. II: i, sid. 291, 296.
Aul^H, Reuterdahl. 1 4
2IO
göra historia. De förklara historien efter ett system, som blott är deras eget, icke världens, icke den evige Gudens. De söka utom kristendomen en lära, som är för kristen- domen egendomlig och således utom kristendomen icke kan finnas. Hvadhelst de andra religionernas trinitetslära^ må vara, den är hvarken till sitt frö eller till sin blomma och frukt densamma som kristendomens ».-
Såsom trinitariska ansatser i gamla testamentet nämner Reuterdahl hypostaserandet af »Guds ande», af »visheten» och »ordet», samt messiastanken i dess utveckling, men varnar, såsom man kunde vänta, mot att där söka upp dicta pro- bantia, hvilka skulle innehålla treenighetsläran, t. ex. plural- formen för gudsnamnet. »Man öfvergifver en säker exegetisk väg och öfverlämnar sig åt oklara och obevisbara villkorlig- heter, om man i dylika uttryck uppsöker mera än hvad de efter naturlig uttydning innebära.» Icke heller i nya testa- mentet vill han finna någon utvecklad lära, men »däremot gifver oss N. T. om hvar och en af de gudomliga personerna särskildt en undervisning, som samlad till enhet och helhet näppeligen kan blifva någon annan än den kyrkan antagit som sin angående den heliga treenigheten».
Bibelns och kyrkans tro ligger till grund för det trini- tariska lärosystemet ; detta »hindrar lärarne från att förfalla till indifferentism och ytlighet». Men fastän denna lära är en viktig beståndsdel af tron, får den ej användas »såsom föda åt hungriga», ty »födan är det lefvande ordet Kristus». j
Ej heller behöfver man »svärja vid verba magistrorum» i fråga om treenighetslärans bestämningar. Det är härvid
^ Att en sådan kan finnas hos de utomkristna religionerna, vill R. alltså icke förneka. Härom har den senare religionshistoriska forsk- ■ ningen åtskilligt att säga: Jmfr Söderblom, Treenighet. 1
' Jmfr Domer, Die Lehre von d. Person Christi sid. i — 34. D. framhåller, att kristendomens grundidé, gudamännisko-idén, hvarken kan förklaras vara hedendom eller judendom, den är hvad dessa båda söka och ana, men är ursprunglig för kristendomen. — I ett bref till Carolina Winberg (^Vi 43) förklarar sig R. med afseende på kristologien ha haft god ledning af Domer.
211
särdeles intressant och upplysande att se, huru Reuterdahl bedömde en del samtida teologer, bland dem Schleiermacher. »Må teologerna blott erkänna grunden, hufvudstycket i kristendomen, Jesus af Nasareth såsom Kristus. Det öfriga finner sig af sig själft, det öfriga blifver lätt sammanstäm- mande, äfven om det till en början skulle synas skiljaktligt. Vi hafva särskildt i den nyare tiden åtskillig olikhet. Så- dana män som Schleiermacher, Nitzsch, Steudel, Hase, Daub äro långt ifrån ense i förklaringen af de tre gudomsper- sonerna.^ Så olika dessa män äro i mycket, så öfverens- stämma de dock i mycket, i erkännande af Jesus såsom Kristus och Guds son. Därför måste vi anse deras ut- läggningar förtjäna uppmärksamhet».
Detta omdöme — liksom förresten också hela Reuter- dahls egen framställning — visar, att han, trots det att han icke stälde sig så kritisk som Schleiermacher gent emot den gammalkyrkliga läroframställningen,- likväl långt ifrån kände sig slafviskt bunden vid dennas formler.
När Reuterdahl härefter i kapitlet om »K r i s t u s i dess förhållande till Gud» kommer in på den egentliga kristologi en upprepar han sin deduk- tion ur försoningsbegreppet. De kristologiska bestämningar, som göras, »äro icke annat än en på försonarens person an- vänd fortsättning af den dialektik, som själfva begreppet försonare gör nödvändig, och som i första rummet utbildat läran om en trinitet i Gud».^ Liksom denna är tvånatursläran en »nödvändig utveckling af kristendomens grundbegrepp, försoningen genom Kristus»; och under sådana förhållanden äro egentliga bevis för denna lära obehöfliga. Kristendom kan visserligen finnas före en sådan utveckling, men en åter- gång från det utvecklade till det outvecklade är omöjlig.
^ R. omnämner sedan också Ahlmans »försök angående trinitets läran» (theol. skrifter sid. 150 — 174), hvilket »för sin skarpsinnighet och finhet förtjänar ett rum bredvid hvilket annat som helst».
^ Jmfr Der chr. Glaube, §§ 170, 171.
* Jmfr Twesten a. a. II: i, sid. 190, 293.
212
Då han alltså på Kristi person »använder den dialektik, som begreppet försonare gör nödvändig», får Schleiermachers utredning om med kristendomen oförenliga kätterier tjäna som ett schema, hvilket Reuterdahl ifyller med mera kyrkligt innehåll.! Skall Kristus kunna borttaga söndringen mellan Gud och människor, måste han tillhöra båda parterna på det sätt, att mgen söndring äger rum i honom — måste vara Gud och människan utan söndring mellan båda, Guda- märmiska — »helt och fullt och egentligt Gud och helt och fullt och egentligt människa». Den ebionitiska ensidig- heten, som gör skillnaden mellan Kristus och andra människor till blott graduell, och den doketiska, som förnekar det mänsk- liga, måste båda undvikas. Reuterdahl vänder sig åter mot den spekulativa riktningen : »När man lägger det försonande hos Kristus icke i hans historiska företeelse, icke i det han verkligen var och gjorde, utan i själfva Kristusidén, i den idé, som den fullmogna anden kan frambringa och utföra, så upphör människan Kristus att hafva någon vikt, så är det icke längre Jesus af Nazareth, som är försonaren, så är den enskildta människan bortvisad, och det är i stället det hos människan i allmänhet gudomliga, som, i samma mån som det upphinner mognad och kraft, verkställer försoningen». »Särdeles i den närvarande tiden» vilja de ebionitiska och doketiska riktningarna närtna sig hvarandra. »Båda försmå Jesus som försonare; den ena därför, att den icke erkänner något behof af en gudomlig försonare, den andra därför, att den icke ser någon möjlighet för den ensamt försonande Guden att blifva en särskildt människa, som på en gång är detta och i full verklighet Gud».
Reuterdahl grupperar sin kristologiska framställning kring tre huf vudpunkter : sändandet af Gud, tvånaturs- läran, och Kristi s. k. tillstånd.
Sändandet har sin grund i Guds kärlek ; det har skett i den för Gud välbehagliga tiden — mot Strauss säges, att
^ »Förlossaren får icke bestämmas så. att han icke kan fullgöra förlossningen.» § 22, 2, i Der chr. Glaube.
213
Kristus ej får fattas blott såsom barn af sin tid — och har förut vant utlofvadt. Af största intresse är härvidlag, det som säges om de gammaltestamenthga löftena. Reuterdahl varnar^ mot de vanliga försöken att redan i gamla testa- mentets tidigare s. k. messianska profetior inlägga en ut- präglad kristologi. Gen. 3, 14 f. innehåller visserligen en aning om, att söndringen med Gud ej är evig, men »Kristus i personlig bestämdhet och klarhet kan icke sägas i orden vara omtalad». Abrahams välsignelser innehålla ingen kristo- logi, men väl »föreställningen om en Abrahams och de öfriga patriarkernas ättlingar tillkommande ymnig välsignelse». — - Teokratien med sina offer och sitt behof af försoning bär därigenom ett messianskt drag. Men de gamle gingo för långt 1 sin typologi. Typerna kunna försvaras, om man iakttager, »först att de mera tagas i stort än smått, att sär- skildheter och deras motsvarigheter icke alltför mycket efter- jagas, samt för det andra, att man erkänner autotypen vara klarare än typen, att man icke betraktar den senare som sigillstämpeln, i hvilken allt måste finnas inbildadt, som 1 det aftryckta sigillet är afbildadt». Vid Jesu ankomst var emellertid Messiasföreställningen bestämdt utbildad. Histo- rien vittnar om, att då »världen, åtminstone en icke alldeles föraktlig del af världen, trodde sig äga löftena och lifligt väntade efter deras uppfyllande. Och » — tillägger Reuterdahl vackert — - »knappt behöfver historien rådfrågas. Har icke hvarje människa inom sig sitt gamla testamente? Hvar och en, som endast i någon ringa mån kommit till erkännande af världens fåfänglighet och det ondas vederstygglighet, har långt innan Kristus i klarhet uppgår för hans sinne en pro- fetisk förkänsla af den annalkande härligheten, en anande visshet, att Gud af bamihärtighet skall besöka honom och frälsa honom från det onda och skänka honom bättre skatter än de världsliga.» Han fäster f. ö. uppmärksamheten därpå,
^ Vid sin dogmhistoriska framställning af den kristologiska lärans utveckling.
214
att vi äfven utom det hebreiska området påträffa sådana känslor.
I fråga om tvånatursläran låter Reuterdahl det kristliga medvetandet producera fram väsentligen det gamla ortodoxa systemets lärobegrepp.^ Kristus är Gud och män- niska, han har två natuPer i en person. Person betyder eget och odelbart subjekt, natur ungefär detsamma som väsen. Det gudomliga och det mänskliga väsendet uppträda tillsam- mans i den ena personen genom en gudomlig akt, unio per- sonalis, som inträffade, då Kristus hck tillvaro i moderlifvet ; den gudomliga naturen är handlande, den mänskliga blott lidande, den genomtränges af den gudomliga. Reuterdahl omtalar vidare positiva och negativa »proprietates personales» samt »proprietates individuales humanae Christi naturae». De senare äro : den »utomordentliga » aflelsen, opersonlighet, syndfrihet samt utmärkta själs- och kroppsförmögenheter.^ Om den öfvernaturliga aflelsen heter det : »den personliga föreningen skedde, gudamänniskan blef till i det ögonblick af tiden, då Jesus aflades i sin moders lif. I dogmatiskt afseen- de måste vi fasthålla detta, och detta kan äfven vara oss nog». Men Reuterdahl har heller intet emot tron på Jesu födelse »utan mans tillskyndelse» — i hvad förhållande denna tro skulle stå till det af honom förut utvecklade underbe- greppet, utreder han icke. — Syndfriheten måste erkän- nas, när den gudomliga naturens mpr/wprjatc. i den mänskliga erkännes; den hör nödvändigt tillsammans med försonings- begreppet. — Läran om Communicatio idiomatum behandlas på vanligt sätt med framhållande af de tre olika genera för egenskapernas meddelning, som i regeln brukade omtalas.-^
Om Kristi til l.s tand talar Reuterdahl ungefär på samma vis som Hollazius.* Förnedringen betyder, att Kristus »blef förnedrad genom sin delaktighet i den vanliga mänskliga
* Jmfr t. ex. Fr. Nitzsch, Lehrbuch d. ev. Dogmatik, sid. 457 ff.
' Alldeles i öfverensstämmelse med Hase, Hutt. Red. (svenska uppl.) II, sid. 58 f.
' Jmfr Nitzsch, a. a. sid. 460 f.; Hase, a. a. II, sid. 64 f.
* Nitzsch, a. a. sid. 464.
215
ringheten och nöden.» Upphöjelsen visar, a) att Kristus är herre öfver världen och hfvet och döden samt med Fadern »samväsenthg », och b) att hans mänskhga natur är Hka evig och oförgänghg som den gudomHga. »Kristus såsom guda- människa är ett närvarande, ett i evighet beståndande. » Detta fordrar försoningen. »En gudamänniska såsom blott en för- flutenhet vore icke en tillräcklig försonare.»
Innan jag lämnar Reuterdahls kristologi, vill jag tillfoga några ord om den utveckling, denna kan hafva undergått, särskildt med anledning af att denna fråga förut blifvit före- mål för behandling. Sundberg konstaterar i sin minnesteck- ning, att hans kristologiska åskådning alltid varit »den ob- jektivt kristliga», med hvilka ord Sundberg särskildt åsyf- tar en bestämd motsättning till Schleiermachers kristologi. »I en sådan af forskningens alla betänkligheter och tvifvel och felsteg orubbad tro lefde han från ungdomen intill dö- den. »^ För att bestyrka sitt påstående har Sundberg sär- skildt hänvisat till Reuterdahls uppsats i Svensk kyrkotidning för år 1862: »Hvad innebär det hos oss mången gång hörda ordet, att man kan lära i öfverensstämmelse med Guds ord och vara en god evangelisk kristen utan att erkänna Kristus såsom Gud » ; samt till hans ord i de metodologiska anvisnin- garna :- »Vi tro, att det arbete, som af människor kallas ett prästerligt, och den forskning, som benämnes den teologiska, kan riktigt skötas endast af den, för hvilken Kristus är Gud och kristendomen ett Guds verk. »^
Härvid måste jag emellertid göra en restriktion. Reu- terdahls kristendomsuppfattning är alltid afgjordt kristo- centrisk.* Men åtminstone för såvidt det gäller ett be- dömande af olika kristologiska ståndpunkter visar sig en be-
1 Sundberg, a. a. sid. 254.
« Inl. t. theol., 1837, sid. 483.
' Sundberg skulle f. ö. kunna ha citerat ett liknande uttalande redan från 1828: »I och med detsamma att Kristus som Gud och män- niska berörde jorden» etc. Th. Q. 1828 III, sid. 60.
* Jmfr t. e.x. Th. Q. 1831, III sid. n; 1840, sid. 2S2: St. Kr. Not.
2l6
stämd skillnad mellan äldre och yngre uttalanden. När han 182g med afseende på rationalisternas kristologi skrifver: »Är Kristus för en människa det högsta, likgodt hur hon för öfrigt förklarar sig detta högsta, så är hon en kristen och kan utvecklas till kristlig fromhet »,^ kräfver han alltså icke här tron på Kristi gudom i samma metafysiska mening, som han gör i den af Sundberg omtalade uppsatsen från 1862. I polemik däremot, att Kristi gudomlighet framställes såsom en blott gra- duell, icke essentiell åtskillnad från människors^ — den som med sådana åsikter vill kalla sig kristen »seglar under en falsk flagga »3 - — framställer han nämligen här såsom »kristen- domens principala sats », hvilken icke får förnekas : »Jesus Kristus är Gud. Jesus af Nasareth, den 1 tiden födde, var tillika den i evighet tillvarande, den med Gud till väsendet samme, således den öfver all mänsklighet upphöjde.» Ma- terialet tillåter icke ett utrönande af, om det bakom detta olika bedömande af andra också gömmer sig en olika egen uppfattning, men det sannolikaste är väl, att Reuterdahl äfven i fråga om kristologien i sina yngre dagar icke stått den Schleiermacherska åskådningen så synnerligen fjärran.
3-
Då försoningsbegreppet varit utgångspunkten för Reuter- dahls treenighetslära och kristologi, så är det därmed gifvet,. att äfven själfva försoningsläran (»läran om Kristus i dess förhållande till världen») skall visa sanrnia återgång från Schleiermacher i riktning åt den gamla kyrko- läran som dessa dogmatiska läropunkter. Reuterdahl vill
1842, sid. 146; 1843 sid. 201. — >'I kristendomen är Kristus den enda och egentliga sanningen»; 1844 sid. 105 ff. —
^ Th. Q. 1829, III 40; flere besläktade uttalanden finnes : Jmfr Inl. t. theol., sid. 484; St. Kr. Not. 1842, sid. 91; Th. Q. 1840, sid. 282: >Tron på Jesus såsom Kristus — en tro, hvars olika tnodifikationer icke upphäfva tron själf-^; jmfr också ofvan sid. 211.
^ Svensk kyrkotidning 1862, sid. 113.
^ Ibm, sid. 115.
217
fasthålla vid det transcendenta försoningsbegreppet — om försoningen genom Kristus såsom mänsklighetens tillfyllestgörande ställföreträdare inför Gud — gent emot Schleiermachers närmast empiriska^ enligt hvilket Kristi verk består däri, att Kristus genom det intryck, som hans person gör, kan upptaga de troende i sitt gudsmedvetandes kraft och i sin ostörda salighet. Men däremot vill han icke vara med om det gamla systemets alla detaljer och utsmyckningar» utan behandlar detta i afsikt att åstadkomma förenkling och utplånande af skarpa begreppsåtskillnader.
Han anknyter till sin skildring af synden och den däri- genom uppkomna trefaldiga söndringen i vårt vetande, vil- jande och känslolif. Kristi försoningsverksamhet betyder upp- häfvandet af denna söndring. Mot det trefaldiga syndatill- ståndet ställer Reuterdahl, under anknytning af sitt psykolo- giska schema till den vanliga indelningen inom den lutherska dogmatiken sedan Gerhard, Kristi tre ämbeten: genom det profetiska upphäfves söndringen i vårt vetande, genom det öfversteprästerliga söndringen i vår vilja och genom det ko- nungsliga söndringen i känslan.
Genom sin profetiska verksamhet ger försonaren oss förmåga »att se det hela, att se Gud», därigenom att han själf, såsom Gud, är visheten och sanningen. Kristus sprider ljus i fråga om vårt förflutna, närvarande och tillkommande. Säger man, att undervisningen härom kommer från vårt inre» så kommer den »från det inre, i hvilket kristendomsunder- visningen redan länge blifvit ingjuten», och därigenom från Kristus. — Man kan skilja mellan det profetiska ämbetets omedelbara utöfnin,g under Kristi jordelefnad och dess me- delbara utöfning genom ordet och dess tjänare. Reuterdahl anser, att en framställning af denna senare egentligen borde göras i detta sammanhang, men uppskjuter den till längre fram, hufvudsakligen därför »att därigenom lärostycken komme att åtskiljas, som från ålder och nästan af alla för-
^ Jmfr Clemen, a. a., sid. 91; Pfleiderer kallar Schleiermachers uppfattning den historiska, a. a. sid. 116.
2l8
fattare blifvit ställda tillsammans.» — Han betonar slutligen dels — igent emot Hase — att det profetiska ämbetet är ett verkligt försoningsämbete, söndringen i vetandet är näm- ligen lika väsentlig som söndringen i viljan, och dels — mot rationalismen — att det profetiska ämbetet ej får fattas såsom innehållande hela försoningsverksamheten.
Såsom öfverstepräst ger försonaren oss helighet
— »förmåga att hvila vid det hela, att hvila vid Gud, att låta allt görande och låtande vara ett görande och låtande i Gud» — detta därigenom att han såsom själf Gud är den fullkomliga heligheten.
Kristus »frambär» å ena sidan »till människorna en helighet, som mänskligheten honom förutan icke ägde»; och »återbär» ä andra sidan på samma gång heligheten till Gud. Han kunde återbära en sådan helighet, som gäller inför Gud, den fullkomlige; han kunde säga: »det är f ullkomnadt », me- dan andra människor måste säga : »intet är af mig fullkom- nadt». På grund af denna distinktion skiljer Reuterdahl mellan Kristi görande lydnad, som innefattar »den helighet, som Kristus i hela sin lefnad, således också i de sista stunderna ådagalade» ; och Kristi lidande lydnad, hvarmed afses »den helighet, hvilken hans lidande och död, d. ä. hans återgång till Fadern ådagalade». Men liksom Schleiermacheri vill han icke betrakta den lidande lydnaden såsom till tiden afskild från den görande. Åtskillnaden äger
— säger han — blott rum i begreppet : »I verkligheten hörer denna tvåfaldiga helighet tillsammans; hela hans lefnad var nämligen ett lidande, en begynnande död. — — Men då vi föreställa oss lefnaden såsom ett gående framåt, hvars utgångs- punkt är Gud, däremot lidandet och döden såsom ett gående tillbaka, hvars slutpunkt också är Gud, så kunna vi åt- minstone i begreppet åtskilja lef nådens helighet från lidan- dets och dödens.»- Här inställer Reuterdahl satisfaktionsbe-
* Der chr. Glaube, § 104, 2.
- Jmfr Th. Q. 1828, III sid. 60, där R. opponerar mot att Kristi
219
greppet. »Detta moment af Kristi verksamhet, hvarigenom han var den fuUkomhga heligheten, heHgheten i lefnaden och hehgheten i döden kalla teologerna tillfyllestgörelse (satis- factio).» Det är en tillfyllestgörelse för människorna, som sakna heligheten. »Kristus kom och hade heligheten med sig och framvisade heligheten såsom en mänsklighetens till- hörighet.» Så gjorde han tillfyllest för människorna och detta innebär uttrycket satisfactio vicaria.
Hvad nu särskildt Kristi lidande och död beträffar, vill Reuterdahl därvid i dubbel bemärkelse tala om tillfyllest- görelse. För det första på grund af lidandets och dödens helighet. Det är icke lidandet och döden »i och för sig» utan »det oskyldiga lidandet, den heliga döden», som verkar till försoning. »Detta förbises icke så sällan. Man lägger hufvudvikten på pinan och döden; man företager sig äfven till åstadkommande af ett slags uppbyggelse, att bjärt måla pinan och döden. Såvidt hufvudsaken, heligheten och o- skulden förgätes, är den uppbygglighet, som åsyftas, icke rent kristlig.»^ För det andra är Kristi lidande och död att anse s å- som ett straff och därför tillfyllestgörande. Här var- nas för sinnliga utsmyckningar. Det hufvudsakliga är, att liksom en förson are behöfdes för syndens skull, så kräfdes af samma orsak dennes lidande och död. »En i mänsklig natur lefvande försonare vax nödvändigt en lidande för- sonare. Det är nog för kristlig lära att yrka Kristi lidande och död såsom erforderliga för mänsklighetens synder och så- ledes såsom i egenskap af ett för mänsklighetens synder under- gånget straff ingående i Kristi försoningsverksamhet.» Reuter- dahl vill icke vara med om en sådan utveckling af läran, hvil- ken anser hvarje lidande och kval, som Jesus lidit, ha varit »ett åt oss ämnadt lidande, som fråntogs de skyldige, men på-
ämbeten åtskiljas till tiden. De »äro trenne olika sidor, men icke trenne olika efter hvarandra följande delar af hans medlareverksamhet >.
^ Jmfr Der chr. Glaube, § 104, 4: Man öfverflyttar genom ett så- dant betraktelsesätt »till Kristi öfversteprästerliga värdighet hvad som kan tillkomma honom blott såsom offer».
220
lades den oskyldige». Då »inkommer man lätt i meningar, som äro alltför mycket sinnliga och förvillande, och lätt kunna blifva okristliga».
Genom sitt öfverprästerliga ämbete åstadkommer Kristus, att »Gud för hans skull anser människan hafva återvunnit sin första helighet». Medvetandet af synd är grundmedvetandet i kristendomen. Härmed följa skuld och straff. Nu fram- visar Kristus en fullkomlig renhet och helighet, hvilket är »medelpunkten i Kristi verksamhet». Kristus äger genom sin helighet, hvad människorna sakna: förtjänst. »Den motsvarar Kristi tillfyllestgörelse . . . Den står på ena sidan, då människans synd, skuld och straff stå på den andra. Och just detta är det egendomliga, det på en gång enkla och stora i kristendomen, att den på mänsklighetens sida stående synden och skulden med dess nödvändiga följd, straffet,! öfverskyggas, tillintetgöres, försvinner för den på andra sidan stående förtjänsten af Kristus.» Synd och straff »borttagas för mänskligheten såsom ett helt. Om individerna är ännu icke fråga. Det är klart, att dä det hela är rent, så äro ock delarna rena; men i afseende på delarna kan åt- skilligt vara att anmärka, som icke gäller om det hela.» Att detta genom Kristi helighet återfår sin helighet är »kristen- domens högsta sanning», »medelpunkten i all kristlig lära».^
Intressant att iakttaga är, huru försiktigt Reuterdahl väljer sina ord, när han skall uttrycka försoningens verk- ningar på Gud, huru han undviker alla uttryck, som direkt tyda på en förändring hos Gud ; han talar icke såsom Hollazius om Guds förnärmade rättvisa, om hans vrede, eller om att, såsom de gamle sade, den gudomliga straffrättfärdigheten
* R. vill icke vara med om den traditionella fördelningen emellan Kristi görande och lidande lydnad, så att den förra skulle tillintetgöra skulden och den senare straffet. Jmfr t. ex. Hase Hutt. Red. II, sid. 85.
' Här skulle R. egentligen vilja utveckla läran om sakramenterna, men uppskjuter behandlingen däraf till följd af samma skäl, som förut anförts rörande läran om »Kristus såsom verkande genom ordet».
221
måste göras tillfyllest, för att sedan den gudomliga barm- härtigheten skulle kunna framträda.^
Bredvid söndringen i vetandet och viljan stod sönd- ringen i känslan. Det kan — säger Reuterdahl — synas, som om denna senare, som om olycksaligheten skulle vara upphäfd redan därigenom, att söndringen i vetandet och viljan blifvit borttagen. Så sker emellertid icke, åt- minstone icke helt och hållet. »Det elände, som synden
haft med sig, låter sig icke med ens utplåna. I känslan
behöfs en ständigt återkommande försoning, äfven sedan försoningen i begreppet och försoningen i viljan äro verk- ställda» — detta så mycket mer som känslan inverkar på begrepp och vilja, och sålunda söndringen åter lätt kan in- finna sig. Denna »försoning i känslan behöfver verkställas hos hvar och en individ särskildt. Hvar och en behöfver erkänna, att särskildt han i hela sitt tillstånd har ett för- soningsbehof, som aldrig fullkomligen upphörer, att särskildt han har rester af syndaeländet, för hvilka gudomlig hjälp är af nöden».
Häremot svarar Kristi konungsliga ämbete. Kristus är, såsom lefvande, makten och hjälpen och saligheten. Han verkar ständigt närvarande genom sm ande. Utgångs- punkten för detta ämbete är hans uppståndelse och him- melsfärd.
Gör man en åtskillnad mellan olika Kristi riken, uni- versum, alla människor, och »de som kommit till medvetande af den andliga ordning, i hvilken de äro försatta», så in- skärper Reuterdahl, att man icke i fråga om de båda senare rikena får draga några skarpa gränser. Det är en central och ofta återkommande tanke hos honom, som tar sig ut- tryck när han säger: »Ingen, hos hvilken mänskligt hjärta klappar, är rent af okunnig om sitt förson ingsbeh of, och om åtminstone en i fjärran anad möjlighet att få behofvet uppfylldt. B
' Jmfr Hase a. a. II: sid. 84; samt Domers kritik af Schleiermacher, Fr. Nitzsch a. a., sid. 489.
222
Efter framställningen af Kristi omedelbara verkande öfvergår Reuterdahl till att tala om »Kristus såsom verkan de genom medel», hvarvid de profetiska, öfversteprästerliga och konungsliga ämbetena motsvaras af verkandet genom ordet, sakramenten och anden.
Det viktigaste af hvad han här har att säga om »Kristus såsom den där verkar genom ordet», har emellertid redan kommit till tals i det föregående, i samband med redogörelsen för hans ställning till den lutherska skriftprincipen, hvarför jag nu direkt vänder mig till hans sakramentslära.
Platsen är visserligen icke denna läras vanliga, men sakramentsläran kan — motiverar Reuterdahl sin placering — - lämpligen hänföras till läran om Kristi verksamhet, eme- dan Kristus »är vissheten och borgen för, att sakramenternas härligheter verkligen utdelas». Reuterdahl låter sambandet med den öfverstqprästerliga gärningen framträda, därigenom att han bestämmer sakramenterna såsom »anstalter, genom hvilka Kristus till mänskligheten frambär renhet och helighet». I sakramenten, är Kristus den gifvande och människan den eraottagande eller också icke-emottagande. På grund här- af kunna de i) icke vara blott signa et symbola, 2) icke verka på ett onaturligt, »hart nära magiskt sätt», icke ex opere operato. »Det är en grundsats i vår församling, att intet utvärtes, äfven det utmärktaste, det heligaste är för den inre människan tillfyllest. Den inre människan själf måste blifva sådan, som hon af Kristus fordras.» Vidare är det 3) tydligt, att intet beror på de timhga verktyg, de per- soner, de ting, som begagnas. För de mottagande är det visserligen icke likgiltigt, hvilka verktyg, som begagnas, men »hindra icke dessa människan från att uppfylla det henne förelagda villkoret, så hindra de ingalunda Gud från att fullgöra s i n barmhärtighet. Mänskliga och timliga för- hållanden kunna icke hafva något herravälde öfver Guds outtömliga rikedomar».
Dopet är en »sakramenterlig tvagning », i hvilken »Kristus or tillstädes med sin renhet och sin helighet och
223
lämnar delaktighet i denna åt den människa, som undfår dopet». Den enskilde får i dopet del af den stora gåfvan: försonmgen. Kristus äx »det himmelska elementet», den fysiska tvagningen »det jordiska»; gudsordet sammanbinder de båda elementen.
I fråga om dopets förmåga att verka fastslår Reuterdahl först, att intet uppsåtligt motstånd får finnas, och för det andra att, i enlighet med Kristi ord, tro måste fordras, åtminstone såtillvida som frånvaro af motstånd kan uppfattas som en begynnelse till tro. Detta senare yrkande försvarar han genom en för honom synnerligen karakteristisk vändning; han hänvisar på omöjligheten af, att vi människor kunna uppdraga en skarp gräns och säga : här finnes tro, men där åter finnes den icke. Tron är — säger han — icke ett på en gång fullständigt verk. »Likaså litet som vi någon- sin kunna uppnå eller ens upptäcka tron i dess största höjd, likaså litet kunna vi följa den i dess största ringhet eller se, näx den alldeles upphör, eller hvar den alldeles icke finnes. Vi hafva icke blott anledning, utan äfven skyldighet att an- taga den vara åtminstone i någon mån tillstädes, där den icke absolut förniekas. Således må frånvaro af motstånd anses som begynnelse till den undergifvenhet, hvaraf den i sitt första moment utgöres. Den, som icke absolut förnekar Kristus, må anses som den där begynt bekänna honom.» Väl är skillnaden mycket stor mellan denna begynnelse och den bekännelse, som fordras af en fullmogen kristen. Men äfven öfver den förra hvilar gudomlig välsignelse. Kristus kan skänka välsignelse genom dopet »äfven där, hvarest trons planta ännu blott växer i det osynliga».
Resonnemanget har natiirligtvis förts med hufvudsaklig tanke på barndopet. Reuterdaiil förklarar det vara en »vidskeplig föreställning», att tron skulle skänkas barnet i dopet på ett ej blott öfvernaturligt, utan äfven »vidunderligt» sätt. »Vi tro icke» — säger han på ett annat ställe — »att det döpta barnet i och för sig själf är något annat eller något
224
bättre än det odöpta. »^ Ej heller nyttar det att tala om, att tron skulle vara »implicite» tillstädes hos barnet och »explicite» hos den vuxne, detta är blott »ett ordspel», som ingenting förklarar. Ty tron är icke ett oklart och omed\-etet verk i människosinnet. Men Reuterdahl vill förena satsen om trons förefintlighet vid dopet med dess art att vara klarhet och kraft genom sitt tal om frånvaro af motstånd såsom en begynnande tro: »då hos barnet ett uppsåtligt mot- stånd icke finnes, och då frånvaron af detta är att anse som en begynnnde tro, åtminstone» — tillägger han försiktigare — - »som villkoret för en begynnande tro, samt då de bästa anledningar äro oss gifna till visshet därom, att hvad så- lunda åtminstone i sitt villkor och därigenom i sin möjlighet, 1 sin allra ursprungligaste begynnelse är till, också skall blifva till i sin verklighet, i en mera fulländad, om också aldrig rent af fullkomlig form, så äro vi fullkomligt be- rättigade att anse dopet såsom medförande välsignelse äfven för den späde och således tillika yrka, det äfven späde skola döpas.» Vissheten om detta trons växande har sin grund i den omständigheten, att barnet uppväxer i en kristen för- samling under kristligt inflytande;- utom det kristliga om-
^ Th. Q. 1840, sid. 14. — Denna sats angreps af J. J. Thomaeus i Nordisk Kyrkotidning 1841, n:r 3 såsom stridande mot bekännelse- skrifterna, och anfördes såsom bevis för rättmätigheten af den ankla- gelse för kätteri, som Thomaeus i en till Lunds domkapitel år 1840 in- lämnad skrift utslungat mot R.
R. hade redan i Th. Q. (1840 sid. 328 ff, särskildt sid. 341) sökt försvara sig mot denna anklagelsepunkt därmed, att han i de an- förda orden talat om »handlingen såsom handling», »icke såsom hand- ling af kyrkan eller Gud, således icke om en med gudomliga löften be ledsagad handling >>, och att han vidare talat om »barnet, betraktadt blott i och för sig, således icke med afseende på de åt detsamma gifna gudomliga löftena och den däråt beskärda gudomliga välsignelsen, utan blott med afseende på dess psykiska tillstånd'.
- Jmfr Der chr. Glaube, § 138, i »man har goda skäl att räkna på barnets tillkommande tro och bekännelse», o. s. v,
225
rådet vill Reuterdahl i enlighet med Matt. 28 icke yrka på barndop.!
I den nyss citerade uppsatsen »om metodism» vill Reuter- dahl häfda att och utreda huru dopet verkligen kan medföra välsignelse för den späde. »Det innebär först en oändlig rikedom af gudomliga löften.» Fastän dessa löften stå alla människor, äfven odöpta, till buds, är det dock af betydelse, att de uttalas öfver barnet — både för dess egen skull och för församlingens. »Särskildt i detta barns hjärta inledes den ström af gudomlig nåd och barmhärtighet, som lifvar och närer hela mänskligheten, och hvarförutan den skulle för- vissna och förfalla. Därföre är det» — ■ tillägger han — »så rörande att se ett barn döpas. Därföre är det så upplyftande att se det omfattas af församlingens armar såsom af Guds.» Men han vill gå ett steg längre. Döpelsen verkar vidare »åtminstone frön till omvändelse och bättring»; barnet in- plantas från början i en troende församlings tro, och från tro är bättringen oskiljaktlig.-
Frågan om dopets nödvändighet för saligheten vill Reuterdahl besvara med en motfråga, hvarför det ej skulle vara så : »Aktas icke en anordning af Kristus så mycket, att den just såsom befalld af Kristus verkställes, hvad värde har i så fall Kristi ord ? » Denna Kristi befallning binder således kyrkan vid dopets ordning, men för den en- skilde kan det icke sägas vara absolut nödvändigt för salig- heten. Om dopet uraktlåtes, faller skulden på den, som skulle ha befordrat baptizanden till dopet. »Kristi verksamhet och den därur flytande välsignelsen är allmän för hela mänsklig- heten och kan tillflyta denna utan utvartes begagnande af de för välsignelsen vidtagna anstalterna.» Reuterdahls stånd-
* Jmfr v. Frank, System d. chr. Wahrheit, II sid. 269. i>Där en undervisning icke kan ställas i utsikt i anslutning till dopet, där har bruket af barndop ingen rätt.»
- Th. Q. 1840, sid. 14 f.
Aulén, Rfutfrdahl. Ij
226
punkt blir alltså i enlighet med den gamla satsen: neccessitas sacramentorum non est absoluta, sed ordinata.^
Konfirmationen är dopets f ulländning.^
Reuterdahls lära om dopet innebär ett försök att be- hålla det för den lutherska uppfattningen väsentliga, men att samtidigt aftrubba den extrema ortodoxiens formu- leringar, t. ex. i fråga om dopets betydelse för och trons före- komst hos de späda barnen. Ståndpunkten kan ju lätt leda till sväfvande och oklara uttalanden, och i själfva verket kan man icke heller påstå, att hans framställning utmärker sig för stor precision i formuleringarna. Sådana utsagor som de om barnets begynnande tro och dopet såsom inne- bärande »åtminstone frön till omvändelse och bättring» kunna bli föremål för olika tolkningar. Hans lära om dopet kan emellertid sägas vara ganska typisk för hans dogmatiska tendenser.
Af mindre intresse åter är hans nattvardslära. I nattvarden kommer människan till ett ännu innerligare åt- njutande af Kristi helighet än i dopet. Där gifves »del- aktighet af Kristus själf». »Kristus skänker sig själf och därmed också sin renhet och helighet åt den individ af den kristna församlingen, som i nattvarden anammar brödet och vinet. »
För öfrigt kan — säger han — läran om nattvarden egentligen blott framställas i negationer genom afvisande af ytterlighetsföreställningar — en metod, af hvilken Reuterdahl, såsom vi veta, med förkärlek begagnar sig. Transsubstantia- tionsläran afvisas. Det gudomliga kommer icke till oss på ett magiskt sätt. Ett sådant under behöfs ej. »Kristus själf är undret, det enda för oss erforderliga stora undret. Och han är ock offret, det i ofördunklad makt och helighet för oss framburna offret.» Å andra sidan räcker det icke att säga, att Kristus blott är närvarande på ett andligt sätt. »Vi fordra i nattvarden en verkligfhet. Vore den blott ett
^ Jmfr t. ex. Martenssen, a. a. sid. 366. - Så Der chr. Glaube, § 138, 2.
227
signifikativt, till och med ett genom vår tro verkligblifvet undfående af Kristus, så skilde den sig icke från andra akter, från andra momenter i det kristliga lifvet.» Den förra upp- fattningen förlorar det ideala, denna det reala. Här stan- nar Reuterdahl. »Längre än till dessa tvenne icke komma vi näppeligen. Vi anse oss hafva nog, då vi bibehållit på ena sidan idealiteten, på den andra realiteten af Kristi när- varo i nattvarden.» Möjligheten af hans reala närvaro för- klaras genom communicatio idiomatum; härigenom kan Kristus äfven efter den mänskliga naturen vara allestädes närvarande, således också i nattvarden. Reuterdahl vill hålla sig till Luthers ord »i med och under».
Emellertid få icke de ytterligheter, som denna medelväg vill undvika, frånkännas kristlighet. »Lika litet som vi säga, att skillnaden mellan den ena läran och den andra är obetyd- lig, därigenom gifvande vårt eget, som väl kan försvaras, till spillo för ett främmande, hvars bristfälligheter icke kunna förnekas, likaså litet äro vi berättigade att anse skillnaden för så stor, att den sätter bekännarne af det främmande utom det kristliga samfundet.» — Reuterdahls ståndpunkt är ungefär densamma som den Hase utvecklar i Hutterus Redivivus.i
l^ill läran om ordet och sakramenten har P.euterdahl fogat ett tillägg om dessas tjänare. Be- tecknande är härvidlag hans behandling af frågan, om »ett blott yttre tillhörande» är tillfyllest för tjänsten. »Svaret må blifva hvilket som helst, så mycket är alldeles obestridligt, att ju innerligare tillhörandet är, desto bättre blifver tjän- sten.» Han återkommer f. ö. till att framhålla, att vi »knappt hafva rätt att angående någon kristen människa yrka, att hon blott i yttre hänseende tillhör Kristi församling. Tillhörer hon den i yttre hänseende, så kan hon alltid med något, om också med ett mycket svagt band, i inre hänseende med honom vara förbunden». Hvad emellertid själfva hufvud-
* Hase, Hutt. Red. II, sid. 174 ff.
228
frågan beträffar, så är det — säger han — icke tjänarens beskaffenhet, utan »det åt honom anförtrodda heHga, eller hellre Kristus, som verkar». Kristus nedsättes, om man gör honom beroende af verktygen.
Därjämte uttalar Reuterdahl sig här mot skarp skillnad mellan präster och lekmän; ordinationen medför ej särskilda gåfvor, lekmän förmenas ej att undervisa och vid behof ut- dela sakramenten.
Läran om Kristi konungsliga ämbete utfylles med »läran om Kristus såsom verkande genom Anden». Kristus verkar alltjämt. När vi förnimma, huru han verkar ibland oss, säga vi också, att det är Guds eller Kristi ande, som verkar, eller närmare bestämdt : »den från Fadren och Sonen utgående anden». Dennes förhållande till Kristus bestämmes såsom på en gång enhet och åtskillnad. »Är det Gud, som verkar, så är det ock allt som Gud är. Men tänka vi oss en skillnad i Gud, tänka vi oss Gud åtskild såsom
den från världen skilde och den världen med sig själf
återförenande, så måste vi också tänka oss den tredje. Anden, såsom skild från de tvänne första. »^
I egentlig mening får Anden icke tänkas blott såsom ett medel, genom hvilket Kristus verkar. »Den eviga sig själf medvetande och äfven personliga gudomskraften fattar världen och gudomliggör med hänvisande på Kristus världen i den mån och i de utvecklingsmomenter, som för dennas gudomliggörande äro möjliga.» Anden verkar i ordet,^ sakramenten och dessas tjänare. — Härmed har Reuterdahl slutbehandlat »läran om Kristi förhållande till världen» och öfvergår till »världens förhållande till Kristus».
Hufvudf rågan med af seende på »m ä n s k 1 i g h e te n såsom i allmänhet delaktig af Kristi för- soningsverksamhet» rör förhållandet mellan nå- dens universalitet å ena sidan och begreppen utkorelse och förkastelse å den andra. Reuterdahl fastslår först, att för-
^ Jmfr ofvan sid. 206 ff.
- Om andens verkande genom ordet, jmfr ofvan sid. 166.
22g
soningen måste vara oinskränkt. Liksom den kristne ser söndringen öfverallt, så måste han också erkänna, att den kraft, som upphäfver denna, upphäfver den öfverallt. Hela mänskligheten är föremål för nåden i Kristus. Denna uni- versella delaktighet i nåden betyder, att vägen till förening med Gud är lagd fri: det är »möjlighetens allmännelighet », som yrkas, icke verklighetens. I verkligheten är skillnaden mellan olika nådestadier mycket stor. Dock får den icke fattas absolut, och »ännu mindre uppdraga vi i tillstädes- varande företeelser en bestämd gräns mellan en blott möjlig och en förverkligad nåd». Olikhetens orsak måste först sökas 1 Gud, i hans förutbestämmelse, predestinationen, »den gudom- liga handling, genom hvilken det nådesmått afgöres, som kommer att tillhöra hvarje individ eller hvarje afdelning af mänskligheten». Härvid betonar Reuterdahl åter, att ut- korelsen likaväl som förkasteisen är relativ : ingen kan från- kännas absolut delaktighet i nåden, och ingen kan anses äga det högsta nådemåttet. »Skillnaden mellan de i andligt hänseende rika och fattiga är stor, om också icke oöfverstiglig. » I stället för att såsom Schleiermacher — med deterministisk utgångspunkt — försvara predestinationen genom att förena den med tanken på mänsklighetens slutliga allmänna salighet,! upptar Reuterdahl såsom ytterligare förklarings- grund för olikheten människans relativt fria vilja. Förut- bestämmelsen är alltså villkorlig. Nåden är resistibel. An- nars skulle Gud kunna beskyllas för godtycklighet. Reuter- dahl varnar för två ytterligheter: Man får ej se blott på den gudomliga makten — då blir Gud skyldig till det mer eller mindre af gudomlig nåd, som finnes i mänsklig- heten — eller blott på den mänskliga förmågan — då går Gud förlorad för oss — utan på den Gud, som gifvit män- niskan frihet. Emottager människan nåd, »så är gåfvan visser- ligen Guds och icke hennes, och emottagandet är också Guds, i det förmågan därtill är gifven af Gud, men människan har dock brukat den henne gifna mottagningsförmågan. Emot-
' Der chr. Glaube, § ii8, i.
230
tager hon den icke, så är förkastandet icke Guds, i det han gifvit förmåga att mottaga, utan människans, hvilken lämnar denna förmåga obegagnad». Åt samma håll syftar — säger Reuterdahl — - det antropopatiska uttrycket, att Guds beslut är efterföljande i förhållande till Guds kunskap om männi skans sinnesbeskaffenhet.
Under den något tunga öf verskriften »läran om den de enskilte tillhörande delaktigheten i nå- den» behandlas hvad som vanligen brukar kallas nådens ordning. Tron f ramställes såsom hufvudbegreppet. Den saliggörande tron betecknar »delaktigheten i nåden». Denna tro har sina »särskilda hufvudstycken». Medan Schleier- macher i sin stränga systematisering af frälsningens momen- ter eliminerar bort åtskilligt af hvad som vanligen förekom- mer hos äldre dogmatici, ansluter Reuterdahl sig närmare till den sedvanliga terminologien. i Han uppställer följande indelning, i. Kallelsen: väckt besinning på det för- hållande, som äger rum mellan Gud och människa. Guds ande kallar dels ordinärt genom ordet, sakramenten och dessas tjänare, dels extraordinärt genom vissa lefnadstill- dragelser o. s. v. 2. Upplysningen: anden ger upplys- ning om människan själf, om Gud och Kristus. 3. Ånger (eller bättring, omvändelse, förkrosselse) : afsky för och sorg öfver synden. 4. Tro i oinskränkt bemärkelse (eller ny födelse) : människan skänker hela sin tillförsikt åt Kristus. 5. Förnyelse (helgelse) : sinnesförändringens verkningar med afseende på människans handlande, det inre och det yttre; viljan blir en »vilja i Gud och helheten», lefvernet blir godt. Det i dessa punkter skildrade tillståndet såsom helhet utgöres af en hemlighetsfull förening med Gud och Kristus, unio mystica, hvilkens utmärkande kännetecken är kär-
^ Der chr. Glaube, § 106 ft. — De olika momenternas placering växlar f. ö. betydligt hos äldre lutherska dogmatici — jmfr Fr. Nitzsch a. a., sid. 570. R. följer något så när schemat i Hutterus Redivivus (II: 131 ft] hvilket har följande ordningsföljd i Kallelsen. 2 Upplysningen. 3 Omvändelsen (omfattande ånger och tro). 4 Helgelsen. 5 Unio Mystica.
231
leken till Gud.' Ett uttryck af föreningen är bönen, fram- kallad genom behofvet af en allt innerligare förening. — Så- som ett sista moment, hvilket dock icke egentligen är något moment hos människan, står f 6) rättfärdiggörelsen af Guds nåd : »den handling af Gud, hv-arigenom Gud till följd af sin nåd förklarar den människa, som i tro hvilar vid Kristus, fri från sina synder och rättfärdig.» I ett hänseende kan rättfärdiggörelsen sägas vara det sista momentet, följden af det föregående, i ett annat är den samtidig med tron.
Det för Reuterdahls åskådning mest intressanta, af hvad som kommer till tals i denna afdelning, skulle kunna grup- peras kring tre inbördes sammanhängande hufvudtankar. i) De olika stadierna innebära ett jämtehvartannat på samma gång som ett efterhvartannat. Så är kallelsen aldrig blott ett förflutet, utan alltid också ett bestående moment för den kristne. Människan känner alltid »ett nu, ett är, som icke år detsamma som det bör vara». På samma sätt förhåller det sig med de öfriga momenten. »Läran har utan tvifvel rätt i att framställa nådens verkningar såsom på hvarandra följande stadier; men den skulle hafva orätt, om den före- ställde sig dem såsom hvarandra afiösande stadier, såsom försvinnande den ena för den andra. De äro stadier, men tillika status, som inbördes betinga och förklara hvarandra.» Ett exempel på momenternas oskilj aktlighet hämtar Reuter- dahl från den vanliga beskrifningen på tron såsom inne- fattande kunskap, bifall och förtröstan : kunskap och bifall syfta egentligen på upplysningen och bättringen, medan för- tröstan uttrycker det för tron väsentliga. Reuterdahl ger sin sats en praktisk tillämpning, när han i polemiskt syfte till- lägger: »Såsom ett sådant åtskiljande i teoretiskt hänseende är oriktigt, så leder det i praktiskt, där det icke så sällan, sär- deles i närvarande tid, försökes, till stora missgrepp och be- tydliga olägenheter.»
2. Det är omöjligt att uppdraga någon skarp skiljogräns
^ För den närmare utvecklingen af detta tillstånd hänvisar R. till den kristna moralteologien.
232
mellan benådade och icke-benådade, mellan »världen» och »Guds barn». »Finnes en sådan linje, kan den endast upp- dragas af Gud.» Människorna kunna vara Guds barn blotf i relativ mening, men i en allt mer och mer stigande full- ändning. Tron har sina grader uppåt och nedåt. Den högsta graden kan en människa aldrig nå på jorden, och lika litet kan en absolut frånvaro af tro tänkas. Icke heller uppnå viljan och gärningarna den högsta heligheten. Och lycksaligheten, som unio mystica åstadkommer, blir aldrig fullkomlig i tiden. »Men just detta är en särskild nåd af Gud, att människan aldrig här i tiden hinner det godas gräns, utan alltid har nya höjder af insikt och förbättring, af tro och helgelse, af kärlek och fred och lycksalighet att intaga.» — Tanken på människans ofullkomlighet i helgelsen är en cen- tral punkt i Reuterdahls predikningar, och skildringen häraf utgör, jämte maningen att framhärda till slutet, en af dessa predikningars starkaste sidor.
3. Det är oriktigt att påstå, att omvändelsen nödvändigt måste försiggå på en viss bestämd tid eller på ett visst be- stämdt sätt. Någon stor vikt kan icke läggas på skillnaden mellan den första och den fortsatta bättringen. »Förstår man med poenitentia prima en handling, hvarigenom män- niskan på ett för henne själf i ögonen fallande sätt, till och med plötsligt, och såsom många föreställa sig nästan våld- samt skall försättas ur den ena belägenheten till den andra, så tro vi icke, att en sådan handling för alla kan antagas, och således icke heller, att dess begrepp såsom något all- mänt gällande i dogmatiken kan statueras.» Reuterdahl häfdar med Schleiermacheri de olika individualiteternas rätt mot läran om en nödvändigt förekommande, afgörande och för alla likartad kris. En sådan kris kan intr'ä£fa, men Reuter- dahl vill icke anse den vara det normala. Såsom det nor- mala vill han däremot framställa ett tillväxande i bättring, som går tillbaka ända till dopet'- — alltså hvad man har
^ Der chr. Glaube, 108, 3. 2 Jmfr Th. Q. 1840, sid. 15 ff.
233
kallat »kontinuitetstypen ». Otvifvelaktigt uttryckte han sin personliga erfarenhet, när han talade om en sådan konti- nuitet. Hans egen »typ» var ju i alla afseenden den lugna utvecklingens, för hvilken alla häftiga omskakningar och genombrott voro så främmande, att han, såsom det också visar sig i hans polemik mot »metodismen », hade svårt att riktigt uppskatta den s. k. »genombrottstypen». De krist- liga samhällsmedlemmarna äro — - säger han — visserligen medvetna om mycken synd och sörja öfver den, »men när denna sorg allraförst uppkom, när de allraförst utträdde ur gemenskapen med det onda och vände sig till det goda, det minnas de lika så litet, som de minnas, när deras naturliga lif tog sin början. Det ena såväl som det andra ligger i det fördolda». Tycker man sig se begynnelsen, kan detta bero på missförstånd: »den gnista, som plötsligt uppflammar, kan den icke mycket länge hafva legat fördold under askan?» —
När Reuterdahl talar om »föreningar af indi- vider såsom delaktiga af nåden», inskränker han sig icke till blott kyrkan. Tron både bildar samhällen och inverkar på redan bildade; och kristlighetens inverkan på redan förhandenvarande samhällen bör bli föremål för icke endast en etisk utan äfven en dogmatisk utredning, så till- vida som den kristliga kärleken icke blott »utgör ett bud», utan »också utgör ett tillstånd». Därför upptar han i sin dogmatik både »en lära om den kristliga familjen» — det kristliga äktenskapsförhållandet, föräldra- och barnaförhållan- det, husbonde- och husfolksförhållandet — och »om den kristliga staten». — Med af seende på den senare yrkas, att den kristne icke hindras att vara en god medborgare, därför att han är kosmopolit i sin kristliga kärlek.
Framställningen om kyrkan koncentrerar sig på be- greppen osynlig och synlig kyrka. — Kyrkan hvilar på den »i hjärtat tillstädesvarande» nåden — denna bildar såsom osynlig, ett osynligt samhälle, hvarför kyrkan får predikatet osynlig. Men den nåd, som är kyrkans bildande princip, låter förnimma sig i företeelser. En yttre synlig förening uppstår.
234
»Den osynliga och öfv-ersinnliga kyrkan liksom förkropps- ligar sig och blifver synlig.»
Medlemmar af den osynliga kyrkan äro de, »som 1 sannskyldig tro tillhöra Kristus». Nu kan man icke tilltro sig att veta, hvilka som sakna det minimum af nåd, som fordras. Ett sådant minimum kan blott »yrkas in thesi». Gränslinjen är liksom kyrkan osynlig. »Vill någon förklara Imean för synlig, så upphäfver han därmed det för oss så viktiga begreppet af en osynlig kyrka.» — Inom den syn- liga kyrkan åter finnas medlemmar, som på grund af nå- dens resistibilitet icke kunna erkännas såsom verkliga med- lemmar, äfven om de icke med hänsyn till nådens universa- litet få anses absolut utanför. Där finnas både värdiga och ovärdiga medlemmar.
Härmed har Reuterdahl bestämdare och på ett annat sätt än Schleiermacher skiljt mellan begreppen synlig och osynlig kyrka. Schleiermacher kritiserade den vanliga åt- skillnaden, enligt hvilken den osynliga kyrkan likställdes med totaliteten af de pånyttfödda : denna s. k. osynliga kyrka måste alltid blifva något i viss mån synligt, medan å andra sidan det som man vanligen ville kalla synlig kyrka egent- ligen alls ej är någon kyrka.^ Han ville i stället tala om mot- satsen mellan synlig och osynlig kyrka såsom en motsats mellan kyrkans dogmatiska idé — »totaliteten af alla andens verk- ningar i deras sammanhang »^ — och dess empiriska verklig- het, hvarvid olikheten blott innebure ett tvåfaldigt betraktelse- sätt af samma gemenskap. Medan detta Schleiermachers kyrkobegrepp erinrade om Luthers,^ öfverensstämde Reuter- dahls sätt att göra distinktionen närmare med den lutherska ortodoxiens.*
Reuterdahl bemöter ett par fingerade invändningar mot
'■ Der chr. Glaube, 148, 2. * Der chr. Glaube, § 148, i. ^ Jmfr Fr. Nitzsch, a. a. sid. 539.
^ Jmfr Fr. Nitzsch, a. a. sid. 534 fif och Schmid, EvangeHsk-luther- ska kyrkans Dogmatik, sid. 385 och 391 ff.
235
sitt kyrkobegrepp. Vill någon säga, att den osynliga kyrkan blott blir en tankebild och ingenstädes förverkligas, så svarar han, att den har samma realitet som den kristna tron själf. Människans »förandligande» når ingenstädes fulländningen, det är således något »ideelt och utopiskt», men är lika fullt kristlig sanning. På samma sätt är det med den osynliga kyrkan, hvilken »rymmer all kristlig tro, som är fördold i människohjärtat». Tro och kyrka äro verkligheter, fastän de äro oändligheter och omätligheter. — Säger man, att den osynliga kyrkan blir ett obestämdt samhälle, där alla och ingen har plats, invänder han, att kyrkan ingalunda blir fastare, om hon förklaras för blott synlig. Skillnaden mellan döpte är ju mången gång större än skillnaden mellan döpte och odöpte.
På grund af kyrkans karaktär att vara både osynlig och synlig, »genom det att vi i kyrkan se något ideelt, men till- lika något fullt reelt, få de p r e d i k a t e r sanning, som från ålder blifvit kyrkan tillagde». I egentlig mening utsägas pre- dikaterna — en, helig, allmännelig, apostolisk (bättre krist- lig), ofelbar, allena saliggörande — • om den osynliga kyr- kan. — Men utom den ideela enheten finnes det också en real : det andliga brödraskapet, som utvidgadt låter parti- kularkyrkor uppstå. Enheten når sin fulländning, »fullt ideal blifver den utan att upphöra vara real i den allmänna kyr- kan, som är osynlig och sammanfaller med mänskligheten, eller rättare sagdt är mänskligheten i sin högsta fulländning eller mänskligheten med Gud försonad. Den som vill hafva en annan kyrkans enhet sträfvar efter något, som all tanke och historia visar vara en omöjlighet.»^
Om kyrkans organisation säges, att »läran är nöjd, endast tron och trons utveckling och förkofran är vär- nad». Den har ingenting emot, att kyrkans makt utöfvas af personer, som på samma gång äro statens tjänare och tvärt- om. »Kyrkan erkänner sitt syskonförhållande till staten och
^ Jmfr ofvan sid. 93 ff.
236
erkänner tillika en möjlighet för de båda syskonen att bo un- der samma tak och åtnöja sig med en hushållning. »^
I sin dogmatiks sista kapitel, om »människans fullbor- dande i nåden» behandlar Reuterdahl läran om de yt- tersta tingen, visserligen med närmare anpassning ef- ter den kyrkliga traditionen än Schleiermacher, men likvisst med fullt erkännande af hithörande lärostyckens hypotetiska karaktär och »det kristliga medvetandets» ofullkomlighet på detta område samt med en förbehållsamhet, som var okänd för den lutherska kyrkans äldre dogmatici.
För det kristliga medvetandet är det — säger han — icke nog med ett växande i nåden, detta fordrar också en nådens fullbordan, fordrar, att den andliga striden skall öfvergå till fullkomlig seger. Denna kan ej inträffa förr än efter lefnadens slut, och förutsätter således människans odödlighet. Tron på själens odödlighet kräfver lika litet filosofiska bevis som tron på Guds tillvaro. »Båda på- tränga sig den kristne med nödvändighet». Den närmaste utgångspunkten för odödlighetstron utgör läran om nåden. En verksamhet af Guds nåd, ett lif, som Guds ande fått upptända, kan ej upphöra. En annan utgångspunkt bildar läran om den alltid lefvande Kristus. »De af den till evig tid lefvande Kristus återlösta kimna icke helt och hållet dö.» Man kan också utgå från läran om Guds beläte, en punkt, där dogmatik och filosofi räcka hvarandra handen.
Reuterdahl fördelar det eskatologiska läroinnehållet på 4 af delningar: i) döden; 2) världens slut; 3) Kristi återkomst, de dödas uppståndelse, domen; 4) Kristi rike, den eviga sa- ligheten och den eviga fördömelsen.
I. Hvad döden är, är en fråga, som dogmatiken blott upptager, för såvidt det rör sig om dess betydelse för den kristne. Döden är då: »gränsen för delaktigblifvandet af nåden». Förmågan att mottaga är då slut, »för så vidt vi kunna döma». Inför de invändningar, som kunna göras från synpunkten af Guds kärlek, och det olika mått af nåd, som
* Jmfr ofvan sid. iio f.
237
tillbjudits människorna, erkänner Reuterdahl, att det ligger utom vår synkrets, hvad Gud i nåd vill göra, men anmärker på samma gång, att ingen rent af saknat Guds nåd, och att Gud blott dömer efter kampens beskaffenhet, »icke efter de slagna fiendernas antal eller de vunna segertecknena ».
Det, som icke d ö r, är allmänt bestämdt det, som män- niskan har gemensamt med Gud, det som gör henne till per- son, hennes personliga förnuft och frihet. Reuterdahl vill emellertid gifva en närmare bestämning och upptar den från N. T. hämtade trichotomiska föreställningen om män- niskan såsom bestående af kropp, själ och ande; an- den är odödlig, själen står förmedlande, den behöfver ej dö. »Såsom besläktad med kroppen kan själen ha ett ut- växtes, en form eller en tendens till form», som ej behöfver försvinna. Ehuru vi intet veta härom, synes detta vara den bästa förklaringen.
Människans odödliga del når ej genast fullbordan, ty till nådens fullbordan hör »samvaro af dem, i hvilka nåden är fullbordad.» Därför kräfves ett mellantillstånd.^ Men med afseende på detta är ingen bestämning nödvändig. »Den kristne behöfver ingen annan visshet än den, att den gudomliga nåden icke fråntages honom i dödsstunden och icke upphör att hos honom vara närvarande efter döden. Således afvisar han ock de svar på frågorna om ett mellan- tillstånd, hvarmed mänsklig vishet vågat försöka sig.»
Tron på nådens fortfarande tillväxt fram till alltings återställelse afböjes — i motsats till Schleiermacher- — vidare tron på skärselden och på ett indifferent tillstånd. »Skall något nödvändigt sägas, så är väl intet annat att säga, än hvad Jul. Muller sagt härom. För de af nåden delaktige är mellantillståndet såsom en glad hvila; för de öfriga såsom en kvalfull sömn.»
^ Mot de gammalprotestantiska dogmatici, jmfr Nitzsch a. a. sid. 6x6; Schleiermacher träffar intet bestämdt afgörande i frågan, Der chr. Glaube, § i6i, 2.
^ Der chr. Glaube, § 163, bihanget.
238
2. Till nådens fullbordan hör en frånvaro af alla, som äro synden undergifne, d. ä. af världen. Världen måste alltså få ett slut, närmast mänskligheten, som är stadd i det onda, men också — i motsats till J. Muller — den öfriga världen. Om något när eller huru yrkar den kristne intet, däremot erkänner han, att världens slut skall ske genom Kristus.
3. Den kristnes hopp är, att Kristus skall åter- komma; om än de ord, med hvilka Kristus omtalar sin återkomst, äro bilder, så ger detta oss ingen rätt att förneka själfva saken, den skall blifva härligare än bilderna. — I fråga om de dödas uppståndelse nekar Reuterdahl krop- pens uppståndelse, under det att Schleiermacher vill finna en form för upprätthållandet af denna tanke.^ Emellertid söker han ge uttryck åt samma tendens som Schleiermacher, däri- genom att han fasthåller tanken på ett organ för det efter döden fortlefvande elementet och från sin psykologis stånd- punkt finner detta i »den med kroppen besläktade själen»; denna uppstår såsom organ för anden. — Med afseende på domen framhålles, att i och under bilderna härom gömmes en realitet, som icke försvinner. — I fråga om tiden säger Reuterdahl, att vi måste framställa de yttersta tingen såsom successiva, ehuru de i verkligheten icke äro detta ; tiden blir evighet i ett ögonblick, i ett nu.
4. Kristus allena regerar, sedan det ondas makt blifvit tillintetgjord. Han regerar både öfver de »af nåden delaktige» och de »nåden förlustige» — i förra fallet erkännes hans makt villigt, i det senare motvilligt. Ett oändligt antal skiftningar äger rum bland dem som mottagit nåden. »Icke heller kunna vi göra till ett de fräcka och de betänksamma föraktare.» — Reuterdahl varnar mot sinnliga föreställningar om himmel och helvete. Då neddragas vi »i en ny sinnlighet, i en ny motsättning, i en ny söndring». »För fördömelsen torde icke mera behöfva yrkas, än ett evigt medvetande däraf,
^ Der chr. Glaube, § 161, i: »utan kroppsligt lif kan det alls icke vara fråga om en själens odödlighet i egentlig mening».
239
att gudomlig nåd är förspilld, att gemenskap med Gud ar förlorad. Således ett ev^igt erkännande af skuld. För salig- heten åter erkärma vi ett evigt medvetande af gemenskap med Gud, en evig ostörbar och för oss själfva fullkomligen klar delaktighet af hans nåd.»
Den härmed slutade öfversikten öfver Reuterdahls dog- matiska åskådning, sådan han framlagt denna i sina dog- matiska föreläsningar, har visat, att han i mycket följer Schleiermacher : hans dogmatiska metod är till sin hufvud- riktning densamma, deduktion ur det kristliga medvetandet; liksom Schleiermacher vill han ha en systematisk indelning af dogmatiken samt vill fatta läran såsom en organism ; många enskilda punkter i systemet röja därjämte afsevärdt inflytande från Glaubenslehre, jag nämner särskildt Reuter- dahls utförande af lärorna om Guds egenskaper, skapelsen. Guds uppehållelse och naturlagarne, om undret och bönen. Det är ingen tillfällighet, att hvad som härvid uppräknats faller inom Glaubenslehres första hufvudafdelning : »Entwicklung des frommen Selbstbewusstseins wie es in jeder christlich from- men Gemiithserregung immer schon vorausgesetzt wird, aber auch immer mit enthalten ist. » Äfven i fråga om det följande kan det ju visserligen erinras om en mängd enskilda ställen, där tankar från Glaubenslehre gå igen, särskildt när det gällt att slipa af någon skroflighet hos den gamla kyrkoläran; och å andra sidan följer Reuterdahl för ingen del troget Glaubens- lehres första hufvuddel, jag tänker t. ex. på hans bestämda försök att häfda Guds extraaiiundanitet bredvid hans im- manens och på hans skildring af det onda. Men i stort sedt kan det fastslås, att han i fråga om »motsatsen mellan synd och nåd» befinner sig i bestämdare opposition mot Schleier- macher än med af seende på »troslärans första del».
Utgångspunkten för de skiljaktigheter, som yppa sig, kan man söka i hans afvikande betraktelsesätt af den ge- nom Kristus skedda försoningen, eller, för att begagna Reu- terdahls egna termer, i hans olika sätt att se på söndringen
240
mellan Gud och människa och på denna söndrings upphäf van- de. Gent emot Schleiermachérs optimism i fråga om det onda och hans historiska, immanenta, eller hur man vill säga, be- traktelsesätt af försoningen, enligt hvilket Kristus genom total- intrycket af sin person verkar ett stegrande af gudsmed- vetandet och därmed ett fulländande af skapelsen, ställer Reuterdahl en djupare och mera reel uppfattning af det onda samt ett transcendent försoningsbegrepp. De flesta af de ofvan i den dogmatiska framställningen konstaterade dif- ferenserna stå i nära samband med derma hufvuddifferens; så referera sig hit olikheterna i fråga om uppfattningen af män- niskans ursprungliga tillstånd, det ondas anderike och djäf- vulen, arfsynden, fallet samt slutligen också treenigheten och Kristi person. Ty från den transcendenta försoningen sluter Reuterdahl till en i metafysisk mening gudomlig person.
Reuterdahls afsikt är att förena Schleiermachérs utgångs- punkt och dogmatiska principer med en mera kyrklig stånd- punkt med hänseende till det dogmatiska innehållet. Han ställer sig icke så kritisk mot detta som Schleiermacher. För hans historiska sinne stod det apriori klart, att den utveck- ling, som läran tagit under århundradenas lopp, vore den riktiga, som det väl gällde att ifylla och justera, men ej »ombygga». Han anser Ignells »omgörande» »utgå från falska åsikter om läran ».i Något sådant »behöfves icke, så länge läran i dess hufvudsakligaste stycken lefver i vårt folks vetande och erkännande». Att Reuterdahls förfarande därigenom står i närmare öfverensstämmelse med Schleier- machérs dogmatiska princip — om dogmatiken såsom en redo- visning för en viss kyrkas gällande lära — än dennes eget, är redan förut påpekadt ; likaså att Reuterdahl är kritisk mot Schleiermachérs sätt att följa principen.^ »Då det Schleier- macherska systemet», säger han en gång »icke i sig upp- tager det gifna, icke respekterar detta såsom berättigadt till det erkännande, som församlingen skänkt och skänker
* St. Kr. Not. 1843, sid. 269. ' Jmfr ofvan sid. 174.
241
detsajiimei, utan tvärtom på ett alldeles egendomligt sätt är dogmbildande, så måste vi, under ett tacksamt mot- tagande af allt det myckna förträffliga och härliga, som dogmatikern Schleiermacher erbjuder oss, anse hans dogma- tik i det hela betraktad, icke som en position, utan som en negation, icke som ett uppbyggande, utan som ett nedrif- vande af objektiv kristlig läxa. »^ I de dogmatiska föreläs- ningarna och 1 sin samtida skriftväxling med Ignell, hvari Reuterdahl nödgades ta till orda mot en representant för en Schleiermachersk »vänster »,2 markerar han, trots allt fortfaran- de erkännande, ett bestämdt afståndstagande från Schleier- macher. Detta finner äfven ett uttryck däri, att han numera — 1 de dogmatiska föreläsningarna — karakteriserar Schleier- machers ståndpunkt såsom förmedlande mellan de »spekula- tive» och de »historiske» i stället för att såsom förut betrakta honom såsom chef för de senare.
Men trots sin vändning åt den äldre kyrkliga åskåd- ningen är Reuterdahls dogmatik icke »ortodox» hvarken i ganunalprotestantisk eller restaufationsteologisk^ mening. Jag behöfver väl blott för att styrka detta påstående erinra om hans behandling af skriftprincipen och, för att taga ännu ett exempel, o^m hans ställning till undret. De tidens »dog- matiska ytterligheter», som Reuterdahl ville undvika, voro å ena sidan den spekulativa och å andra den pietistiskt orto- doxa.* Han ställer sig bland dem af Schleiermachers efter- följare, som genom ett förmedlande af mästarens principer med kyrkans gamla tro ville »undvika ytterligheter». I
* St. Kr. Not. 1843, sid. 205 (mot Ignellj.
* Sin hofsamma polemik mot Ignell omtalar R. i ett bref till Ca rolina Winberg'^ 11 aug. 1843 med de karakteristiska orden: »min trak- tat mot eller för Ignell fman kan säga att den är både det ena och det andra)».
^ Man jämföre t. ex. Hengstenberg, Philippi, eller Vilmars »Die Theologie der Thatsachen vrider die Theologie der Rhetorik (se Pflei- derer, a. a. sid. 172 f.).
* St. Kr. Not. 1842, sid. 137 — 141; 14; — 148: »Tidens religiösa dogmatiska ytterligheter >; se vidare kap. 5.
Aulén. Reuterdahl. 1 6
242
Twesten har han funnit en god kamrat, honom citerar han med förkärlek och benämner honom »en af vår kyrkas utmärktaste teologer». Dock synes Twesten ha ställt sig ännu något mindre kritisk mot den kyrkliga traditionen än Reuterdahl.^ Det kan nog vara karakteristiskt, äfven för Reuterdahls senare ställning till derme teolog, hvad han i sina reseminnen från Tyskland (1835) säger om en föreläsning af honom öfver »Weissagung» : »litet frimodigare kunde dock den gode mannen ha varit».'-
Det förmedlande draget är typiskt för Reuterdahls fram- ställning. Hvad han skrifver om nattvardsläran — »våra lärosatser hålla dels en medelväg mellan de ytterligheter, för hvilka detta ämne kan vara utsatt, och medgifva dels en frihet, som icke kan vara annat än önskvärd och god för det kristliga lifvet» — kunde han godt ha satt som motto för sin dogmatik. Det är riktigt hans specialitet att »undvika ytterligheter», af trubba motsatser och utplåna skarpa gränser. Att vid ett sådant förfaringssätt tydligheten ofta får sitta emellan är gifvet, allra helst som Reuterdahls gåfva icke var systematisk tankekraft. Utsagorna bli ofta sväfvande; ingen skall kunna säga, att Reuterdahls dogmatik briljerar med klara formuleringar, jag erinrar t. ex. om det, som han har att säga om undret, det ursprungliga tillståndet, treenig- hetsläran och dopet.
Den s. k. förmedlingsteologien brukar ju — och väl icke alldeles med orätt — beskyllas för dylika brister; men dessa brister uppvägas åter af den ovärderliga nytta denna riktning gjort åt både fromheten och teologien, därigenom att den verkat lifgifvande och uppryckande på många håll, där man eljest skulle hyllat stillaståendet som ensamt här- skande princip, samt utöfvat ett genom sin vidhjärtenhet hälsosamt inflytande till partimotsatsers förmildrande och partilidelsers dämpande. I denna riktning bör också
* Jmfr ofvan sid. 184 och 196. - K. H. Å. 1906, sid. 244.
243
Reuterdahls dogmatiska föreläsningar ha verkat genom sina många förträffliga, sunda och äfven varmhjärtade uttalan- den. Därför måste man beklaga, att Reuterdahl icke full- följt sin plan att utgifva sin dogmatik.^ Den skulle utan tvifvel gjort åtskillig nytta här i Sverige, om den blifvit tryckt — och därjämte läst.
* Däremot skulle man knappast göra R. någon tjänst genom att aftrycka föreläsningarna i deras nuvarande skick. Både hvad samman- hang och framställning beträffar finnes åtskilligt att anmärka; R. skulle antaghgen ha vidtagit hvarjehanda förändringar, innan han lämnat sin dogmatik till tryckeriet.
Kap. V.
Reuterdahls ställning till samtida teologiska riktningar.
Reuterdahl skrifver 1829: »den i senare tider icke så sällan förda klagan, att vetenskap i allmänhet alltför mycket aflägsnat sig från trosläran och vetenskapsmännen från kyr- kan, har åtminstone i Sverige icke mycken grund . . . Vår filosofi och teologi om andra vetenskaper kan svårligen blif- va frågan) vedersaka, i allmänhet betraktade, så litet kyrkans bekännelse, att de, ifall de hos oss finnas, hufvudsakligen synas oss vara apologier och kommentarier öfver denna. »^ Vi ha 1 dessa ord en bild af situationen vid Reuterdahls offentliga framträdande 1 och med startandet af theologisk quartalskrift. Rationalismen, som väl f. ö. särdeles vid vårt sydsvenska universitet aldrig verkligen slagit igenom, hade vid denna tid sett sina klang- och jubeldagar försvinna, och när denna riktning figurerar i den samtida svenska teolo- giska litteraturen, är den nästan undantagslöst f rambesvär jd för att öfverhöljas med okvädingsord. Man betraktade den rationalistiska tidsåldern endast och allenast som en tid af depravation, hvilkens nytta på sin höjd kunde vara den af ett varnande exempel. Hufvudtendensen var återgång till det gamla ; gent emot »neologien » ville man sätta en sträng supranaturalism med återupplifvande, såvidt sig göra lät, af 1600-talets ortodoxi.
1 Th. Q. 1829, II sid.
245
På grund af sin Schleiermacherska utgångspunkt kom Reuterdahl att göra front åt båda dessa sidor, den döende rationalismen och den fortlefvandc eller återupplefvande ortodoxien.
Hvad först den senare beträffar, vill han visserligen alls icke markera någon slags oppositionsställning till densamma, utan är fastmera allt ifrån början angelägen om att visa, hurusom det i grund och botten rådde öfverensstämmelse mellan honom och »de gamle ».^ Men icke desto mindre är, såsom den föregående framställningen upprepade gånger tor- de ha visat, hans ton afgjordt reformatorisk samt polemisk mot den teologi, hvilken såsom sitt egentliga mål satt det gamlas bevarande eller återupplifvande. Hvad han därvid framför allt angriper, hvarhelst han påträffar det, är rädslan för sådan teologisk forskning, som är obunden af alla andra hänsyner än sanningens utforskande, samt den metod, som, under försök att rädda en falsk öfverhöghetsställning åt teo- logien, håller denna isolerad från det öfriga vetenskapliga framåtskridandet och därigenom i själfva verket föran- leder, att den förlorar vetenskaplig karaktär samt sjun- ker i såväl värde som anseende.- Karakteristiskt för Reuterdahls position under qvartalskriftens första period är hans försvar af sin tidskrift inför biskop C. F. af Win- gård i Göteborg, hvilken, såsom man kan se, uttalat sitt tvif- vel på lämpligheten af, att teologiska tvistefrågor på sätt som skett utreddes inför allmänheten. Reuterdahl svarar honom, att han visserligen »aktar och ärar» det praktiska intresse, som föranledt detta biskopens uttalande, men undrar, om man, då man låter bestämma sig af sådant, kan undvika att gå för långt. »Det gifves» — fortsätter han — »ingen så stor obe- tydlighet, till och med ingen så stor galenskap, att den icke är kär eller dyrbar för någon. Hvart kommer man, om man af praktiskt intresse vill skona allt sådant ? Och är icke mycket en obetydlighet för oss, som i äldre tider var ett hög-
' Jmfr ofvan sid. 59, 62.
'■' Jmfr ofvan sid. 28 f, 58. 104. n; ff., 139 fi'.
246
mål ? Skall icke framtiden anse åtskilligt för lappri, hvarpå vi lägga vikt ? Tiden nöter upp sina skor liksom den en- skilde sina. Jag vill visst icke göra mig skyldig till den förebråelsen att hafva förkastat det gamla, som duger; men jag är likaså rädd för den att hafva bibehållit det odug- liga».^ Reuterdahls lösen var, såsom vi höra, icke restaura- tionsteologiens : tillbaka till det gamla, utan ett reformato- riskt: framåt i sträfvan efter allt klarare insikt.
När han kastar en blick tillbaka på den föregående pro- testantiska teologiens utveckling, uttalar han också oförbe- hållsamt, hurusom han kände det ortodoxa systemets öfver- vinnelse såsom en befrielse. »Vi frukta icke», säger han, »att erkänna det goda och hälsosamma, som tillskyndades mänskligheten därigenom, att den protestantiska papismen blef förjagad».- Dennas lärobegrepp hade velat vara »all- rådande och således äfven hålla vetenskapen i bojor». Ty »det begrepp, i hvilket den protestantiska tron uttalat sig, ville icke blott vara ett trosbegrepp, utan också den teolo- giska vetenskapen in nuce, således en sammanfattning af dogmatiken, en källa och en norm för exegetiken, ett resul- tat af kyrkohistoria, och en proba på all filosofi.»''' Reuter- dahl vill ej direkt anklaga Luther härför. »Det vore en oför- rätt mot den store mannen att säga, det han gynnade läro- begreppets herravälde», men »omständigheterna gjorde, att han med sin ynnest måste omfatta många, hvilka i trosbok- stafven funno den enda sanningen och saligheten». Gent emot dessa »rigorister» låter Reuterdahl den af honom högt beundrade Melanchton stå såsom »en i intet hänseende för- aktlig motståndare», representant »ej blott för vetenskap- ligheten i allmänhet utan ock för den fria teologiska veten- skapligheten i synnerhet ».4 Han fäller skarpa ord om den
' Bref till C. F. af Wingård 26 febr. 1832, se K. H. Ä. 170.
- Th. Q. 1829, III sid. 31.
' Om det theol. Stud., sid. 63; följande framställning af R:s be- dömande af protestantismens utveckling är hämtad ur samma skrift, sid. 63-67.
* Jmfr ofvan sid. 103.
247
segrande »rigoristiska» teologien. Visserligen har han allt- för god historisk blick för att frånkänna denna all nytta: »det var kanske godt, att den i sjuttonde och en del af det adertonde seklet icke dukade under; den var möjligtvis det enda medlet att göra papistisk illfundighet och mystiskt svärmeri oskadliga ». Men å andra sidan var den i teolo- giskt hänseende »tämligen ofruktbar. Något annat än dog- matik var icke teologien, och dogmatiken var nästan ingen- ting annat än skolastiskt käbbel om definitioner och distink- tioner. Och såsom härigenom allt egentligt vetande mörda- des, så var det ock fördärfligt för fromhetens lif. Luther skulle sannerligen hafva varit likaså oblidkeligt sträng mot i/ide seklets så kallade lutheranism, som han var emot det 1 6: des papism».
Reuterdahls sympatier följa afgjordt oppositionen mot ortodoxien. Calixtus lyckades visserligen icke mycket åstad- komma med sina goda intentioner. Men »Pietister och Wol- fianska teologer» bidrogo »till den protestantiska skolasti- cismens undergång», ehuru teologien af båda endast hade »negativ vinst». Såsom den egentlige reformatorn betrak- tar Reuterdahl Semler, och han konstaterar med glädje den följande tidens växande teologiska lifaktighet samt inten- siva arbete. »Teologien växte allt mer och mer i flera rikt- ningar och fick den vidd och den härliga gestalt, som den 1 dag äger. Och dock är den ännu icke på långt när fullän- dad ; den har också mycket både gammalt och nytt, som kanske bör bortskäras; men i det hela sträfvar hon till det bättre, fastän sträfvandet går långsamt och stundom under bitter kamp. På den teologiska himmelen som på hvar och en annan finnas digra skyar, men mellan dessa framtitta ock stjärnor, stjärnor af hvarje storlek, från den första till den sista, och den, som blott ser moln, den har molnen i sitt eget öga». Reuterdahl känner lif ligt, att han själf lefver i en teo- logiskt rik period.
Detta Reuterdahls bedömande af den protestantiska teologiens utveckling visar, redan det, att han för sin del
248
icke var hägad att instämma i det vanliga fördömandet af r ä- t i o n a I i s m e n utan någon som helst reservation. Han vet sig genom sin anslutning till Schleiermachers nya insikt stå i bestämd opposition till riktningen och uttalar detta vid mån- ga tillfällen ;i men å andra sidan säger han bestämdt ifrån att han icke har lust att instämma i något anatema öfver ra- rationalisterna.2 Tvärtom har den härskande fördömelselu- stan vållat, att han, reagerande mot densamma, snarare känt sig hågad att i recensioner af rationalistisk litteratur och an- norstädes säga ett eller annat ord till rationalismens försvar. I en recension från 1830 skrifver han : »som vanligt lägges ne- ologerna åtskilligt till last, hvarifrån det icke kan vara Rec :s mening att fritaga dem. Han medgifver gärna, att deras förfarande icke blott var obetänksamt, utan äfven fåvitskt och ofta i hög grad förvridet. Men det oaktadt känner han sig ofta frestad att säga ett ord till deras beröm. Det före- kommer honom ovedersägligt, först och främst att de ganska kraftigt bidrogo till förstörandet af mångfaldig förvillelse, mångfaldig förryckthet, som före dem gällde för oomkull- stötlig sanning, och sedermera att de just härigenom gjorde det möjligt för en bättre msikt att göra sig gällande. Men nu synas icke förvillelsen och förrycktheten vara af det utom- ordentligt stora värde, att deras förstörare förtjäna att öfver- hopas med försmädelse och hån, eller den bättre insikten sä obetydlig, att icke den, som beredt dess möjlighet, må veder- faras någon ära. Om de så kallade neologerna gmgo för långt, om de läto villkorlighet, platthet och den oförståndi- gaste förståndighet behärska sig, så må detta tjäna oss till varning, men icke hindra oss att erkänna de verkliga för- tjänster, de ägde både af bibeltolkning och all annan teologi. Vi vilja icke neka, att de ägde de dem tillagda felen och mycket annat, som mot dem anföres; vi vilja icke ens försöka, hvilket väl utan så stor svårighet skulle kunna verkställas, att
' T. e.K, Th. Q. 1828, II, sid. 20 f. III sid. 80; Th. Q. 1840, sid. 348; Inl. t. Theol., sid. 33, 117. » Th. Q. 182S, III, sid. 80.
249
i vackrare ord, men likväl utan att gå sanningen för nära, framställa deras åtgärder: vi vilja blott erinra om det mång- faldiga goda, som de, tämligen taktlöst, förvärfvat oss.w^
Reuterdahl återkommer ofta till, att rationalismen för- tjänar ett tack, därför att den genom sitt vetenskapliga forsk- ningsnit- blottat många ohållbara föreställningar i det gamla systemet och sålunda röjt väg för en ny och riktigare in- sikt,-' fastän han därvid ingalunda förnekar, att »den makt, som började undanrödja dessa föreställningar, var sämre än den, som upprätthöll densamma».-* För att diimpa suprana- turalismens och rationalismens ömsesidiga fiendskap påpekar han därjämte — och med rätta — att de båda riktningarna från en sida sedt befinna sig i samma teologiska utvecklings- linje. De rationalistiska meningarna »innehålla oändligen mycket mindre, de äro oändligen mycket fattigare än de supranaturalistiska», men de äro »icke så väsentligen skilda» från dessa. ^ Hvad Reuterdahl här åsyftar är, att de båda ha samma intellektualistiska uppfattning af religionsinnehål- let. »Samma sens commun» — säger han — »som medgifver supranaturalisten att vidblifva hvad han kallar uppenbarelse, förmår rationalisten att därtill lämna sitt samtycke.»^ Slut- ligen hänvisar Reuterdahl i fråga om de båda riktningarnas
- Th. Q. 1830, II, sid. 71.
' Th. Q. 1829, III, sid. 40 — .\fven en sådan ärkerationalist som Paulus i Heidelberg undfägnas med ett erkännande för sitt forskningsnit. R. skrifver om hans Leben Jesu: >OgiIlar man också å ena sidan det myckna villkorliga, som Förf. antager såsom bestämdt, och förundrar man sig öfver hans stora dristighet att af saker, öfver hvilka ett full ständigt ljus för ingen dödlig uppgått eller kan uppgå, lämna framställ- ningar, som icke äro mindre detaljerade, än om Förf. varit en af de hufvudsakligaste deltagarne, så kan man å andra icke annat än hålla honom räkning för den stora oförtrutenhet, hvarmed han efterforskar allt, och den ovanliga om också onyttiga och för långt drifna skarpsin- nighet, som utmärker hans efterforskningar 5. — Th. Q. 1828, III, sid. 78.
' Jmfr ofvan sid. 117 och 140.
' Inl. t. Theol., sid. 53.
* Th. Q. 1829, III, sid. 39.
« Th. Q. 1828, II, sid. 61.
-'50
inbördes strid gärna på den betydelse, som deras nötning mot hvarandra haft för teologiens utveckling. i
I en uppsats från 1840 om pietismen konstaterar Reuter- dahl, att det teologiska läget på senare tid förändrats. »De stridande hufvudpartierna hafva under de senaste åren för- ändrat namn, ställning, stridsämne, stridssätt och kanske ännu andra tillhörigheter». Rationalister och supranaturalister ha af lösts af spekulative och pietister, hvilka senare, om de själfva ge sig något namn, kalla sig »fornkristne, äkta kristne ».^ Från sin ståndpunkt, h vilken han själf kallar den historiska, kände Reuterdahl sig stå i en bestämd opposition mot båda dessa partier och inlät sig också under de närmast följande åren upprepade gånger på kritik af deras åskådningar. Mest fientligt sinnad var han därvid mot den spekulativa teolo- gien ; mot denna föllo hans skarpaste ord. Dock vållade si- tuationen 1 Sverige, att hans vidlyftigaste debatt kom att utkämpas med den »pietistiska» riktningen. Genom de an- grepp, för hvilka han blef utsatt af denna riktnings anhän- gare, föranleddes han att närmare utveckla och precisera sin ställning till densamma.
Redan i sitt tidigare skriftställen under quartalskriftens första dagar hade Reuterdahl tagit afstånd från den unga spekulativa teologien. »Bestämdare än med orto- doxien) är väl», säger han, »vår strid med en del af tidens filosofer, dem nämligen, som göra förnuftet, kunskapsförmå- gans högsta potens, icke blott till allt andeligt, utan ock till allt gudomligt och således icke utan såsom underordnad er- känna någon annan funktion än förnuftets ».^ Af ståndsta- gandet sker vid denna tid alltid i erkännsamma ordalag. Med hänvisning därtill att »filosofien icke är det vapen, hvarmed Gudar kunna försvaras», tror Reuterdahl visserligen icke, att de spekulativa systemen tjäna till det, som de åsyfta, nämligen att upprätthålla kristendomen, därigenom att de vindicera åt
^ T. ex. Th. Q. 1829, I, sid. 19 och II. sid. 61.
- Th. Q. 1840, sid. 275.
" Th. Q. 1828, II, sid. 32, jmfr 1829, I, sid. 21 flf. samt ofvan sid. 63.
251
den en objektiv och inför det eviga förnuftet alltid bestående sanning. Men» — tillägger han — »det oaktadt förtjäna de, så väl för detta i sanning icke oheliga syftemål, som för det in- re värde, de kunna äga, all aktning».^ Med kanske större erkän- nande, men på samma gång på goda skäl afböjande talar han 1837 i sin »inledning till theologien» om den spekulativa teolo- gien. »De filosofiska åsikterna och särskildt den hegelska uppträda med stora anspråk. Onekligen ligger också något stort i det företaget att göra anden till herre och mästare öfver allt, att låta andens verklighet vara den enda verkligheten, och att låta anden fatta allt, därföre att den är allt. Det är ock mer än sannolikt, att denna enkelt stora åsikt förr eller se- nare, 1 den hegelska gestalten eller i någon annan genomskin- ligare,... skall blifva alla de klarare seendes. Men detta hindrar oss icke att hafva betänkligheter vid det samman- smältande af religion och filosofi, som den filosofiska åsik- ten hittills fordrat. Vi tro, att principen går för långt, då den vill finna icke blott sig själf, utan ock hela sin egen de- taljerade utveckling i de religiösa företeelserna, likasom vi tro, att det historiska 1 dessa och därigenom också de själfve lida våld genom det, att de uppskrufvas till förnuft och allmänt vetande ».-
Men ifrån denna tid bli omdömena allt skarpare och skarpare. I en uppsats från 1840 framhåller han visserligen, att man »1 några hänseenden» bör »buga sig för» den spe- kulativa riktningen, nämligen på grund af dess allmänna sträf vande .. . »att begripa allt, att finna sanningen i allt» samt på grund af »det vapen, med hvilket den arbetar, tan- kens skarpa svärd, hvarmed den bortrensar mångfaldigt dödkött, mångfaldig ruttenhet och oduglighet».'' Men å an- dra sidan framläggas skarpa anklagelser: den spekulativa teologien »respekterar alltför litet den historiska kristendom, som hon vill göra till en sanning» — något som exemplifieras
' Th. Q. 1829, I, sid. 25. - Inl. t. theol., sid. 63 f. ' Th. Q. 1840, sid. 276 f.
252
med dess behandling af gudsbegreppet, trinitetsläran och kristologien — vidare fattar den det onda hor. människan såsom »en blott negation, som kan upphäfvas af hennes egna positioner». Efter dessa utan tvifvel väl berättigade invänd- ningar slutar Reuterdahl med en beskyllning för bristande ärlighet i fråga om metoden. »Då den spekulativa teologien nyttjar den gamla kristendomens termer såsom sina egna, så leker den med ord, så nyttjar den gamla ord för beteck- nande af ny sak, så ger den anledning till den förvillelse, att gammal sak är räddad, därigenom att dess uttryck äro behållna, men hafva fått en annan betydelse. Genom ett sådant förfarande kan den icke förtjäna stort beröm för är- lighet». Ärligare var, säger Reuterdahl, dess »moder, den hegelska filosofien» och »dess sidoanförvant rationalismen».^ Dessa anklagelser mot de spekulatives metod återkomma i hans följande polemik med förnyad styrka. Två år senare skrifver han härom: »hvarje kristlig dogm lägges i degeln och omskakas och omsmältes, tills den blifvit det filosofiska quodlibet, som köksmästaren vill hafva fram i dagen. Och därmed skall den gamla egendomliga, formstarka kristen- domen vara förklarad, vara frälsad ? Vi tro det icke. Och af de i sin kristendom lefvande tros det lika så litet, som den i rättrådighet och fromhet lefvande tror, att rätten är frälsad af sofisten, för det att denne med formalistiska vändningar kan försvara en uppenbar orätt. »^ I en annan uppsats från sam- ma år, 1842, om »tidens religiösa och dogmatiska ytterlig- heter» skiljes mellan tvenne olika läger inom den »spekulativt- universella» ytterligheten. Det ena förvisar religionen till nattens och dimmornas rike, förklarar Kristus för en myt och »öfverändakastar all historia.» Denna åskådning har, till- lägger Reuterdahl, hos oss blifvit »packets filosofi». Det andra lägret, som »synes vara mindre fientligt mot kristen- domen», vill genom dess begripande göra den till sanning — något som väl kan vara godt i fråga om »kristendomen i dess
' Ibm.. sid. 278 f.
' St. Kr. Not. 1842, sid. 94.
253
allmänhet», men är betänkligt med af seende pä »särskild- heterna». Den nyare filosofien blir världens Kristus i högre grad än Jesus af N åsaret ; det är fara värdt, att lifvet för- svinner ur en kristendom, som »genomtränges » på detta sätt. Den senare riktningen hyser större aktning för kristendomen, den förra åter visar mer mod och ärlighet — låt vara »tem- pelförstörarens mod och stråtröf vårens ärlighet».^ Dock stå de i grunden hvarandra mycket nära, och Reuterdahl låter omdömet om båda falla hårdt. Han har visserligen, såsom i det följande skall visas, grava anmärkningar också mot den andra »ytterligheten», den »partikularistiska»; men gällde det ett val, säger han, valde han ändå obetingadt denna. Den är »blott genom sin ensidighet och inskränkthet felaktig ».- Den har sant kristligt ursprung och kan möjligen återfå deji kristliga art, som den förlorat ; den filosofiska kristendomen däremot anse vi för ingen eller hart när ingen.»''
Allra mest oförsonligt fientligt uttalar Reuterdahl sig i de dogmatiska föreläsningarna. Ännu här talar han visser- ligen om, att den spekulativa teologiens sträfvande är »be- rättigadt till aktning»,^ men ingen kan säga, att hans eget bedömande af densamma röjer mycket af denna aktning. »Därmed att den behåller några termer», säger han, »är sa- ken icke behållen. Det enda behållna är förnuftet, det sig själf till allhet uppskattande och således all värld förnekande förnuftet. Då världen sålunda förnekas, hvarföre hafva nå- gon ömhet med termerna ? Jag för min del ser många gånger hellre en teologi, som uppenbart förnekar Kristus och hånar kristendom och sönderspränger kristlig kyrka, än den fega och hycklande gestalt, som i våra dagar icke vågar att öfver- gifva den gamle mästaren, som således kläder sig i harts färger och uppsticker hans fana, men som i hjärtat dock ingalunda erkänner Kristus utan blott förnuftet.» Längre
' St. Kr. Not. 1842, sid. 139 f.
» Th. Q. 1840, sid. 283.
•"' St. Kr. Not. 1842, sid. 147,
* Jmfr ofvan sid. 162.
254
fram heter det: »tidens bemödande att förmedla kristendom är — medvetet eller omedvetet — ett bemödande att för- störa den.))i
Den växande ovilja, hvarom ofvan anförda uttalanden vittna, har utan tvifvel sin egentligaste grund i den hegelska vänsterns vid denna tid framträdande ytterliga radikalism. Reuterdahl fick bevittna, huru denna i Strauss', L. Feuer- bachs och B. Bauers skepnader fullkomligen krossade den illusionen, att den hegelska filosofien skulle kunna uppträda såsom en kristendomens räddarinna. Han säger också på ett ställe om Bauer och Feuerbach, att vi genom dem fått veta, »hvad barn som uppvuxit af en moder, hvilken visserligen för- de kristligt språk på läpparne, men omöjligen kan hafva varit den rätta kristendomen, då barnet numera sätter dolken på kristendomens hjärta.»- Därjämte har det gifvetvis inverkat på Reuterdahl, att alster af denna hegelianismens teologiska bankruttförklaring började spridas i Sverige^ och tycktes vinna något gehör. Om och i hvad mån åter E. G. Brings moderata och hufvudsakligen formella hegelianism, hvilken uppfordrade M. E. Ahlman till ifrig- opposition, bidragit till att skärpa tonen i Reuterdahls polemik må lämnas därhän.
Större betydelse än detta bekämpande af spekulativ teologi har emellertid Reuterdahls tämligen långvariga och heta debatt med representanter för den andra af »tidens ytterligheter», som han med olika namn kallar den pieti- stiska», »metodiska», eller »partikularistiska». Dessa namn, som kunna sluta många skiftande företeelser inom sig, ge ingen bestämd hänvisning på, hvaråt Reuterdahl syftar med sin polemik. Detta blir först klart genom en del bestämningar i hans karakteristik af ifrågavarande åskådning, samt ge- nom den opposition, som riktades mot honom.
^ Dogm. förel., inledn.
' St. Kr. Not. 1841, sid. 256.
* Så utkom vid denna tid (1841) arbetet »Strauss och evangelierna>, utgörande en öfversättning af ett tarfligt tyskt arbete med en af Stra- uss' sämre eftersägare som författare. Boken blef föremål för tryckfri- hetsåtal.
255
Första gången Reuterdahl direkt vänder sig mot denna andra »ytterlighet» är 183g i en uppsats, betitlad »om rörelse och stillastående i några af fäderneslandets viktigaste frågor».^ Han talar här om det goda tecken, som på se- nare tid visat sig genom en allvarlig stämning med varmt bemödande om sann och verklig kristendom. »Men här och där har denna rörelse», säger han, »urartat och antagit en karaktär, som vi icke kunna anse för god.» Den har visat sig såsom en »rigorism, som icke är evangelisk » ; i afseende på läran har den »velat proklamera en mikrologisk ortodoxi, som för vår tid omöjligen kan vinna ett sant lif, och i afseende på sinnesbeskaffenheten och sinnesförändringarna en metodism, till hvilken samhället, folket omöjligen låter bekväma sig». Reuterdahl fruktar för riktningen, dels därför att den icke är »naturlig», »biblisk», eller »kristlig», ty bibel och kristendom fordra icke något så »konstigt», »omänskligt» och »bar- bariskt»; och dels därför att kristendomens fiender antag- ligen skola begagna sig af förvillelserna och orimligheterna.-
Quartalskriften för följande år inledes med en uppsats på 25 sidor »om religiös metodism». Här ingår Reuterdahl utförligare på den angripna riktningens egendomligheter och svagheter. Metodismen tages härvid icke i dess vanliga betydelse, såsom syftande på den från England utgångna rörelsen, utan i en »allmännare mening» såsom betecknande den åskådning, hvilken anser, att omvändelsen nödvändigt måste ske »på ett visst och bestämdt sätt, på en enda väg, efter en metod, som är noggrant uppgjord och som icke får förändras. »
Hufvudpunkten 1 den positiva åskådning, som Reuter- dahl utvecklar gent emot »metodismen», är: »omvändelsen är 1 grunden en enda . . ., men den verkställes pä oräkneligt och obestämbart olika sätt.» Han hänvisar till hvad det be- tyder att födas inom kristendomen och genom dopet inledas till det kristliga lifvet och fastslår, att vi aldrig ha rätt att
» Th. Q. 1839. sid. 193—256. * Ibm., sid. 249 f.
256
anse en kristen för alldeles oomvänd. »I djupet af hvarje ut- koradt, d. ä. hvarje kristens hjärta, ligger det en gnista af nåd och tro, som kan uppblåsas till gudomlig eld.» Alla hafva vi syndat, men mellan uppsåtliga och ouppsåtliga, mellan dödliga och förlåtliga synder kan ingen sträng skillnad upp- dragas, lika litet som man kan »skilja människorna i goda och onda». »All synd är dödlig och oförlåtlig, ty den af- bryter den gudomliga ordningen, det gudomliga lifvet; all synd är förlåtlig, ty denna ordning, detta lif kan återställas. Den ena 'synden är som den andra: ett afbrott från det and- liga lifvet.» Ställningen blir alltså denna: »i hvad fall som helst behöfves ett tillknytande af nåden ; i intet fall är nådens tråd att anse som alldeles förlorad.» Syndens förekomst hos den kristne kräfver en ständig bättring, en oafbruten om- vändelse.
I fråga om denna omvändelse, detta »tillknytande af nåden» vill Reuterdahl sedan med all makt häfda möjlig- heten och förekomsten af olika typer. Omvändelsen är vis- serligen »till väsendet enahanda», men dock »efter de yttre och inre förhållanden, med hvilka den står i förbindelse, till gestalten mycket omväxlande». Han lägger särskild vikt vid. att omvändelsen såväl kan hafva karaktär af ett tillväxande som af ett genombrott. I senare fallet bemärker människan »det hufvudsakliga, dock icke det enda omvändelsemomentet 1 sin lefnad, det momentet, som har helgelse, ehuru icke en oafbruten eller ingen ytterligare omvändelse behöfvande helgelse med sig.» Så var fallet med Paulus och Petrus. Men ett bestämdt genombrottsmoment behöfver icke be- märkas; Reuterdahl hänvisar till Johannes' och Jakobs per- sonligheter.
Från denna utgångspunkt framställde Reuterdahl nu sina anmärkningar mot »metodismen». Den första rör dess uppfattning af det mänskliga fördärfvet. Den anser, »att hela mänskligheten med hvarje dess individ, ej mindre de af döpelsens nåd delaktige än de andre, äro i grund fördärf- \ade; den anser detta fördärf så radikalt, att totala förvand-
25/
lingar behöfvas, hvilka måste komma helt och hållet utifrån och ej finna något inom människan, sum genom dem kan anses fortsättas; den uppfyller mänskligheten och hvarje dess individ med onda andar, hvilka blott genom ett slags gröfre eller finare exorcismus kunna öfverväldigas.» Reuterdahl sä- ger sig visst icke vilja »deificera» mänskligheten, men vill ej förklara fördärfvet så, att denna »diaboliseras». »Så mycket diaboliskt där v^erkligen är hos denna, så är den dock icke till alla dess delar, i rot och stam och grenar, diabolisk». Mänsk- ligheten har druckit djupt ur syndens bägare, men har ock smakat på nådens och rättfärdighetens. »Och de droppar den af den senare njutit anse vi icke vara förlorade.»
Den andra hufvudanmärkningen är denna: »metodismen» anser, att Gud blott på en väg kan återföra människan till sig, och »vägordningen anser den hafva i sin hand.» Denna ordning kan ta sig uttryck i vissa yttre saker såsom kläde- dräkt, talesätt m. m. ; icke sällan påyrkas en sabbatolatri, som är judisk och icke kristlig, samt en bibliolatri, som »urgerar bibelns bokstäfver» i stället för att »lägga vikt på det viktiga, men lämna det öfriga i sitt värde». »Metodismen» kräf- ver vidare absolut likhet i fråga om lärobegreppet utan att besinna, att kristendomen måste uttala sig i olika formler, samt uppgör slutligen en bestämd nådesordning, »mer eller mindre systematiskt, mer eller mindre konstigt». Denna »får än flere än färre actus, och i dess actus sättas än flere än färre gradus. Huru den ena gradus efter den andra upp- nås, bestämmes med noggrannhet. Och de, som anse sig vara satta till uppsyningsmän öfver tillämpningen, veta med noggrannhet, när den ena och när den andra graden är uppnådd. Det hela blifver... mera en orden än en ordning. Men lifvet är ingen orden. Det rättar sig icke efter konstigt om ock regelmässigt och någorlunda följdriktigt uppgjorda systemen Den, som skall behärska det, behöfver mer än abstrakt logik. Den, som skall leda det andliga lifvet, be- höfver mer än ett skarpt begrepp om och en konstmässig upp- ställning af ordo salutis. » Med »metodismens» nådesord-
Aulén, Reuterdahl. 17
-\=i8
ningslära löper man fara dels att »våldföra den mänskliga na- turen, räta de linjer, som äro ämnade att vara krokiga, kröka dem som kunna vara räta », och dels att framkalla hyckleri och bedrägeri, i det människorna lätt kunna förledas att tro sig vara i besittning af sak, när de blott äro herrar öfver ord.
»Metodismen» kan visserligen uträtta mycket godt, helst i en löslig tid, och den bör äras och välsignas såsom hejdande världens flärd och fåfänglighet. Men därför få ej svagheterna förbises. Det kan visserligen vara en härlig syn att se en enskild eller en hel församling »troget följa de anvisningar, som en med bestämdhet utbildad och med orubblig fasthet handlande lärare gifver, och sålunda på dennes ord och auktoritet samt efter hans art varda del- aktig af kristligt lif». »Dock veta vi» — slutar Reuterdahl — »något ännu skönare, nämligen en människa, som utan att mörda sin mänskliga och individuella natur, hvilken med alla sina brister är en skänk af Gud, låter denna oaf- låtligen pånyttfödas och förädlas af Kristus, samt en för- samling, i hvilken lärarne allvarligt och ingripande, men okonstladt och utan egenmäktigt tillämpande af deras egna spetsfundiga och välmenande, men endast för en mycket ringa del af människosläktet tillämpliga läror, hänvisa till Kristum, och sålunda låta honom och icke det mänskliga sy- stemet regera».^
Reuterdahls skrift väckte ett oerhördt uppseende och gaf anledning till en hel rad motskrifter, af hvilka flertalet uppblandade de sakhga anmärkningarna med personliga utfall och insinuationer. Denna opposition, hvilken hade sitt hufvudkvarter i den af pastorsadjunkten J. Ternströin i Kri- stianstad utgifna Nordisk Kyrkotidning, nöjde sig dock icke med enbart motskrifter. Det gick sä långt, att Reuter- dahl med anledning af ifrågavarande lilla afhandling blef anklagad för kätteri inför Lunds domkapitel. Anklagare var prosten J. J. Thomaeus i Kristianstad. Denne inläm-
^ Jmfr för ofvanstående framställning Th. Q. 1840, sid. 1—25, fram- för allt sid. 14—25,
259
nade den 14 nov. 1840 till biskopsämbetet och consistorium ecclesiasticum i Lund en skrift, hvari han säger Reuterdahls afhandling stå i strid med den dock äfven af honom be- svurna rena evangeliska läran samt gynna åtskilliga af ra- tionalismens villfarelser. Prosten Thomaeus uppräknar 10 irrläriga punkter, hvilka — • »ibland mycket annat i mina ögon anstötligt», tillägger han — finnas att läsa i afhand- lingen. Domkapitlet ingick emellertid icke på någon saklig granskning af prosten Thomaei anmärkningar; det beslöt den 25 nov. 1840, att dessa skulle till ingen åtgärd föranleda, och motiverade detta beslut därmed, att åtal enligt tryck- frihetsförordningen icke ägt rum.i
I quartalskriftens sista häfte för 1840 införde Reuter- dahl ett »sändebref till prosten m. m. hr J. J. Thomaeus och pastorsadjunkten hr Joh. Ternström». Här granskar han så- väl Thomaei anklagelseskrift som tre i Nordisk Kyrkotidning införda polemiska artiklar; den första af dessa var skrifven
^ Domkapitlet behandlade saken den 21 och 25 nov. 1840. När- varande vid sammanträdet den 21 nov. voro: biskop Faxe, domprosten Hellstenius, prof. Bergqvist samt teol. adj:a Reuterdahl och Pettersson. Sedan Thomaei skrift upplästs, afgaf Reuterdahl ett utlåtande, däri han förklarade sig icke skyldig att ingå i svaromål på Th:i beskyllningar, såvida icke denne enligt tryckfrihetslagen tilltalade honom inför behörig domstol — i föreliggande fall erkände han icke Th. utan blott domka- pitlet såsom åklagare. För öfrigt anmälde R. sig jäfvig att handlägga saken och lämnade därefter sammanträdet. Domkapitlet uppsköt be- handlingen af ärendet till nästa sessionsdag för att till dess »närmare granska Prosten Thomaei i den inlämnade skriften intagna anmärkningar». Vid följande sammanträde voro närvarande : Faxe, Hellstenius, Bergqvist Pettersson samt såsom tillkallad ledamot Eloq. Rom. Prof. Lindfors. Domkapitlet affattade då följande resolution: »Då, såsom Prosten Tho- maeus själf anmält, åtal enligt tryckfrihetsordningen icke ägt rum efter utgifvandet af Theologisk quartalskrift (första häftet, Lund 1840), finner Consistorium någon åtgärd i anledning af de anmärkningar däremot, hvilka innefattas uti nu ifrågavarande Prosten Thomaei skrift, icke kun- nat vidtagas, utan kommer den att till handlingarna läggas, skolande Consistorium för öfrigt icke underlåta att, i afseende på stiftets präster- skaps Religionsskrifter, iakttaga hvad enligt författningarna vederbörs. — Lunds Domkapitels brottmålshandlingar 1829 — 1843.
200
af kyrkoherde P. G. Ahnfelt,i i den andra igenkänner Reu- terdahl Thomaei hand, den tredje var redaktionsartikel. Det lugn och den lidelsefrihet, som eljest utmärker Reuterdahls hela skriftställareskap, svek honom vid detta tillfälle; hans sändebref talar obestridligen i en något öfverlägsen och hån- full ton till »herr prosten» och »herr pastorsadjunkten». Med af seende på själfva kätterisaken förklarar han här, att han visserligen är medveten om, att vetenskapliga misstag måste förekomma i hans afhandling, men skulle domkapitlet, enligt Thomaei mening, upptaga till behandling vissa ur sitt sam- manhang ryckta såsom felaktiga ansedda uttalanden och »sententiera öfver vissa uttrycks större eller mmdre vågsam- het», så vore detta »att bruka våld på vetenskapen, vanhedra kyrkan och åstadkomma förvirring i staten». Reuterdahl vet med sig, att han icke nekat eller förvrängt någon af kyrkans grundläror.-
Här skall nu icke bli fråga om att punkt för punkt följa Thomaei anklagelseskrift — hvilken f. ö. röjer mångfaldig missuppfattning och misstolkning — - och därmed upptaga den kätterirannsakning, som det lundensiska kapitlet tydli- gen gärna sköt ifrån sig. Intressantare och mera fruktbäran- de är att se, hvilka hufvudanklagelserna i de många mot- skrifterna^ mot Reuterdahl voro. Härigenom skall den sak- liga differensen mellan de båda åskådningarna klarare fram- träda.
^ Enligt dennes egen uppgift i Studentminnen I, sid. 228.
^ Th. Q. 1840, sid. 353 f. — R. anser, att den egentliga anledningen till Thomaei anklagelse varit förbittring öfver att han blifvit förbigången vid en utnämning, hvartill enligt Th:i mening R. skulle medverkat. Th. Q. 1840, sid. 330 fif. — Thomaei anklagelseskrift mot R. finnes införd i dennes sändebref Th. Q. 1840, sid. 333 — 335.
^ I Nordisk Kyrkotidning förekomma oppositionsskrifter mot R. i följande nummer: 1840, n:r 42, 45, 50; 1841, n:r 2, 3, 6, 9; 1842, n:r 4; 1843, n:r i ; 1844, n:r 17. De senare af dessa äro dock icke direkta följdskrifteraf R:s afhandling om »metodism». — Den mest måttfulla af motskriftema mot ifrågavarande afhandling är en i Th. Q. 1841, sid. 241 — 275 af »Philalethes».
201
Bland den brokiga mängd anmärkningar och beskyll- ningar, som göras, kan man urskilja trenne ofta förekom- mande, h vilka representera oppositiomens hufvudargument.
En af dessa invändningar rör Reuterdahls framställ- ning af mänsklighetens allmänna tillstånd. Han beskylles däjvid för pelagianism. Gent emot den bild Reuterdahl målat framhållas såsom »metod ismens» erfarenhet i fråga om ett allmänt syndaelände hos vårt släkte, att man nödvändigt- vis måste »utgå från den åsikten, att hela mänskligheten med hvarje dess individ är i grund fördärfvad och att detta för- därf är radikalt.»^ Det är oriktigt af Reuterdahl — säger man — att icke vilja göra en bestämd åtskillnad mellan dödliga och förlåtliga synder^ samt att säga nådens tråd i intet fall vara alldeles förlorad. Vi få tvärtom i bibeln veta bestämda kännetecken på hvilka som äro Guds och hvilka som äro djäfvulens barn.^ De anmärkningar, som låta hän- föra sig till ifrågavarande hufvudinvändning, gå ut på att upprätthålla en absolut skillnad mellan omvända och oom- vända, hvilken man ytterst grundade på den gamla arfsynds- lärans strängt fasthållna formuleringar.
I sammanhang härmed står den andra hufvudanmärk- ningen, hvilken vänder sig mot Reuterdahls skildring af om- vändelsen. Förändringen måste alltid vara »radikal.» Reuterdahl synes vilja tala om den mänskliga naturens för- ädlande i stället för om den gamla människans dödande. »Hela lifsträdet, både »rot, stam och grenar», hemfaller under Bibelns dödsdom, ty innan någon själ kan inympas i Kristo, måste hon lösryckas från sin onda och fördärfvade jordmån, omplanteras på en annan grund och, såsom skriften säger, »blifva ett nytt kreatur och delaktig af Guds natur. »"^ Reuter- dahl åter förväxlar de trognas dagliga bättring med den stora
^ Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 250; jmfr Th, Q. 1841, sid. 259 f.
* Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 270; 1841, sid. 18. ^ Nordisk Kyrkotidn. 1841, sid. 19.
* Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 253.
202
öfvergången ifrån andligt mörker till andligt Ijus.^ Den skillnad, som han vill uppställa mellan bättring inom och till kristendomen, är godtycklig.- Man framkastar den be- skyllningen, att Reuterdahl blott skulle vilja häfda namn- kristendom,^ eller uppkonstruerar slutligen en fullkomligt in- billad motsättning, i det man gent emot Reuterdahls tal om de många vägar, på hvilka Gud kan föra människan till sig, uppställer den satsen, att ingen annan väg eller ordning finnes, »i hvilken saligheten, kan vinnas än omvändelsens eller bättring och tro»,* något som Reuterdahl aldrig förnekat.
En tredje starkt betonad invändning göres mot Reuter- dahls ord om bibliolatri och i allmänhet mot de af honom häfdade bibelkritiska grundsatserna. Härvid undfägnas Reuterdahl gemenligen med benämningen rationalist, hvar- med han för öfrigt ofta förut fått hålla till godo allt ifrån sitt första mera offentliga framträdande.-^ Han gör sig skyl-
^ Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 269.
* I själfva verket utgör R:s framställning af det bibliska omvän- delsebegreppet (Th. Q. 1840, sid. 5 fif) en tvifvelaktig och lätt angripbar konstruktion.
^ Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 271.
* Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 250.
^ Några exempel må anföras. Tidskriften Antiquartalskrift, hvil- kens ändamål var att motarbeta det »Thomanderska partiet > vid striden om domprosteriet 1830 och 31 (se K. H. Å. 1905. sid. 172), var en ni- tisk bekämpare af quartalskriftens och särskildt Reuterdahls »rationalism». I Skånska Posten (jmfr 28 mars, 18 april 1832) och Lunds Veckoblad förekomma häftiga anfall på R.; i den sistnämnda tidningen skrifver t. ex. en insändare den 5 okt. 1831 på tal om återbesättande af lediga platser i teol. fakulteten bl. a.: »Om f. d. Seminarii Prefekten Doktor Reuterdahl renlärigheten till pris utan alla förslags formaliteter genast utnämndes till Professor i Theologia Pastoralis, d. v. s. i katekesen, i hand- boken, i andliga deklamationskonsten och kyrkolagen, huru skulle icke då vårt nyss sjunkna Seminarium åter höja sig, icke såsom en Theolo- giens Phoenix ur askan, men som ett nyvuxet hufvud på Socinian is- mens Hydra från Germaniens träsk». R. säger i sin Tituskommentar, att han på grund af densamma ^förutser ett förnyande af de frenetiska anfall, hvilka under den sist förflutna tiden varit mot honom riktade» (Th. Q. 1831 III, sid. 3); och Thomander talar 1853 om »en tid, ännu icke bort-
263
dig till »ett själfklokt och egenmäktigt mästrande af den heliga skrift», då han, »troligen efter helt subjektiva och ra- tionalistiska grunder, »lägger vikt» blott på sådana Uppen- barelsens sanningar, som han finner vara viktiga, och lämnar de mindre viktiga i sitt värde.» Det vore »artigt att veta», hvad han finner mindre viktigt. »Vore han ej såsom präst i konungariket Sv-srige bunden vid de Symboliska Böckerna och förpliktad att lägga vikt vid vissa grundläror, kunde den lika oförställda som egna bekännelsen, att Bibeln innehåller mycket, som Hr Doktorn helt simpelt »lämnar i sitt värde», hos enfaldiga läsare injaga farhågor af ömmaste
fallen ur mannaminne, då vid Lunds universitet renlärigheten hos vissa män var så stor och brinnande, att vid en offentlig teologisk disputa- tion försäkrades, att utgifvarne af den därstädes då utkommande Theo- logisk Quartalskrift icke kunde bli saliga, för det de dels skrefvo dels gynnade irrläriga satser, ja man omtalade afsikten, att på Lunds torg offentligen uppbränna d. v. teol. adjunkten Reuterdahls skrifter såsom kätterska> (Thomander, Om svenska kyrkans och skolans angelägen- heter, sid. 56).
Såsom belysande för arten af den polemik, som Nordisk Kyrkotid- ning kunde tillåta sig, må anföras följande »slutkläm» i ett genmäle af redaktionen mot R:s ord om Nordisk Kyrkotidning i Th. Q. 1840, sid. 383. Ternström skrifver: lutgifvaren anser det för en lycka i olyckan, att omdömet härleder sig från en sådan man som D:r Reuterdahl, hvil- ken så länge vräker och förkastar allt, som icke passar in i de stolpar hans förnuft upprest, till dess han blifver själf förkastad som en oduglig byggmästare». Nordisk Kyrkotidn. 1841, sid. 48. — I Nordisk Kyrko- tidning 1840, sid. 302 beskylles R. för att vilja utrota den bibliskt-histo- riska kristendomen till förmån för den »Straussiskt-my tiska», och beviset är — ett par berättelser ur R:s »Julläsning för barn!> En annan gång heter det, att R:s rationalistiska, försåtliga anfall på läran väl icke kan vara så farligt, eftersom han såsom »en väldig brännvinsförsvarare» (jmfr ofvan sid. 43) icke kan äga så stort förtroende. Nordisk Kyrko- tidn. 1840, sid. 270 f. — R. kunde med allt skäl i sitt sändebref säga: »Jag vet väl, att skriket om min rationalism är stort, i synnerhet bland dem, som icke veta hvad rationalism vill säga; men jag vet också, att detta skrik är orättvist, och detsamma vet hvar och en, som med nå- gon sakkännedom och billighet bedömer mina tillgöranden». Th. Q. 1840, sid, 348.
264
beskaffenhet. »1 I stället för att »blifva vid Skriftens tydlio-a ordalydelse och bokstafsmening» vill Reuterdahl jämte san- ning finna villfarelse i bibeln ;2 han förfar alltså härutinnan så- som »rationalismens öfriga hjältar ».^ När Reuterdahl i quar- talskriften för 1842 hade framkastat möjligheten af, att Lu- cas' relation af »perikopen om den otrogne gårdsfogden» (Le 16, I ff) vore i någon mån ofullständig,"* skref en insän- dare i Nordisk Kyrkotidning: »Skall det djärfva förnuftet, som på så många sätt sökt undergjäfva Guds ords anseende, se ett ännu vidare fält för sig öppnadt med att under före- bärande, att den helige Skribenten förgätit, förbisett eller för korthetens skull lämnat det eller detta, själft få fylla, tillägga, utesluta eller omflytta, hvad skulle icke då komma i dagen? Kan ett rätt begrepp om Teopneustien härmed förenas?» (Redaktionen tillägger här i en not : »huru skulle vi då hafva någon fast och viss grund för vår tro?») Insändaren hän- visar Reuterdahl till Herrens förbud mot ett sådant förfaran- de med skriften i 5 Moseb. 4 : 2 och Uppenbarelseb. 22 : 18, 19.5
De drag, som nu tecknats af ifrågavarande teologiska debatt, ha åtminstone något så när demaskerat den af Reuter- dahl bekämpade »ytterligheten». Denna har då framträdt såsom ägande hemortsrätt inom den under förra delen af nittonde århundradet åvägabragta unionen mellan pietism och ortodoxi, den pietistiska nyortodoxien. Förmedlad ge- nom kvarlefvor af den äldre pietismen och genom de herrn- hutiska brödraförsamlingarna vaknade pietismen till nytt lif vid »väckelsetiden» under och efter de stora napoleonska krigens dagar. Sin maktställning vann den då genom sam- mansmältning med ortodoxien, hvilken rest sitt hufvud sam-
^ Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 252.
* Nordisk Kyrkotidn. I840, sid. 251.
^ Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 270, jmfr 272, 1841, sid. 10 samt Th. Q. 1841, sid. 273.
* Th. Q. 1842, sid. 18—25.
^ Nordisk Kyrkotidn. 1843, sid. 3.
265
tidigt med den politiska reaktionen; den gemensamma fien- den rationalismen hade närmat de forna motståndarna. Teo- logiskt blef pietismen beroende af ortodoxien: dennas insats i unionen var det gamla läroinnehållet; pietismen åter gaf den subjektiva grundläggningen, ortodoxien skulle hvila på personlig öfvertygelse och erfarenhet. ^
Den riktning, mot hvilken Reuterdahl vände sig, bär de för denna pietistiska nyortodoxi karakteristiska kännemär- kena. Där finnes den subjektiva grundläggningen, det varma och uppriktiga nitet för religiös väckelse, predikningarna syssla — såsom Reuterdahl en gång säger — nästan ute- slutande med bättringen ;2 och på samma gång finnes där en orubblig månhet om ortodoxi och om den grundval, på hvil- ken man fann denna hvila, den stränga verbalinspirations- läran. Ortodoxien och den kristliga ortotomien äro lika nöd- vändiga för en kristlig predikant, skrifver Nordisk Kyrko- tidnings utgifvare.2
Det har icke heller undgått Reuterdahls historiska blick, att den företeelse, som han såg växa upp till en makt, ut- gjorde en sammansmältning af pietism och ortodoxi. Den nuvarande »pietismen» är, säger han, »den gamla supra- naturalismens köttslige broder»; och hvad läran vidkommer, finns där ingen skillnad. »Den förfäktar Guds supramun- dana existens, Guds specifika och exklusiva uppenbarelse i judendom och kristendom, Kristi gudom alldeles egentligen förstådd, arfsynd, försoning, ny födelse och rättfärdiggörelse, alldeles efter de gamla teorierna, och slutligen en verklig köttets uppståndelse och såsom slut på allt antingen ett evigt lif eller en evig fördömelse.» Men den skiljer sig från den gamla supranaturalismen därigenom, »att den icke gör läran
' Jmfr för ofvanstående öfversikt: Troeltsch, Protestantisches Cris- tentum und Kirche in der Neuzeit, i Kultur d. Gegenwart, Teil I Abt. IV, särskildt sid. 420 f; Kattenbusch, a. a. sid. 30 f; Seeberg, a. a. sid. 125 f; samt Haucks Realencyklopädie f. Theol. u. Kirche, art. Pietismus.
^ Th. Q. 1841, sid. 233.
' Nordisk Kyrkotidn. 1840, sid. 272.
2Ö6
till allt, knappt en gång till det hufvudsakliga». Läran måste »öfvergå till verklighet», kristendomen måste bli lif. Den uppställer omvändelse och pånyttfödelse såsom »det andra och mest hufvudsakliga stycket af kristendom och kristlig teologi». »Hvem kan — tillägger Reuterdahl — »neka, att pietismen i denna sin art har ett stort företräde framför den blotta supranaturalismen ?»i
Det, som stött Reuterdahl tillbaka från denna teologiska riktning, var hufvudsakligen först dess stränga ortodoxi, hvilken han fann alltför »mikrologisk» för att kunna »vinna sant lif för tiden». Kristendomen måste, säger han, »i någon mån» rätta sig efter tiden, »icke så, att den förändrar sitt eget väsen, att den låter sig göras till något, som den icke är, eller bortlägger något, som den i sitt väsende är, utan så, att den af sina oändliga och outtömliga skatter framtager just det, som tiden behöfver, och låter det tillsvidare vara oanvändt, som icke kan något uträtta.»- »Pietismen» åter besinnar icke, »att ord icke äro annat än tecken, att de innehålla hvad den talande däri lägger, att olika ord kunna innehålla samma sak, men lika ord däremot olika sak, att, då man håller på orden, man ofta kan förlora saken, men däremot att saken, som väl ändock är det viktigaste, ofta kan räddas genom en liten eftergifvenhet i ord»."^
Vidare afskräcktes Reuterdahl af den ytterst på läran om mänskligheten såsom fullkomligt fördärfvad »till alla dess delar, i rot, stam och grenar» grundade tuklyfningen af mänskligheten genom upprätthållandet af en absolut skillnad »mellan Guds barn och världens.» Han fruktade för följ- derna af en sådan isolering. »Därigenom att pietismen allt- för mycket skiljer sig från världen och gör sig, om vi få nyttja detta uttryck, alltför mycket ovärldslig, skiljer sig ock världen alltför mycket från pietismen och blifver allt mer och
* Th. Q. 1840, sid. 277 f.
- St. Kr. Not. 1844, sid. 110 (R:s installationsföreläsning).
^ Th. Q. 1840, sid. 281.
26/
mer opietistisk. Att detta svalg alltjämt ökas är icke godt. »^ I synnerhet kunde han icke förlika sig med den fördömelse och det förkättrande af personer, som ofta nog blef en följd af nämnda tuklyfning ; han kunde icke gä in på att förvandla bedömandet af teologiskt arbete till bedömande af författarens personliga troslif. Hengstenbergs »famösa» Kirchenzeitung, hvilken han fann vara en förebild till Nordisk Kyrkotidning, klandrade han för dess »grofva råhet» och »oblyga förkätt- ringsifver».2 Vida större sympatier hyste Reuterdahl för den mindre strängt utpräglade, mildare form, som mötte honom i Tholucks gestalt. När han recenserar en bok om »Doctor A. Tholucks predikosätt», uttalar han sin glädje öfver och re- kommenderar varmt dennes förträffliga predikoregler.-^ Dock känner han sig stå i en viss inotsättning äfven till denna mildare form. I en anmälan af Tholucks Litterarischer An- zeiger fur christliche Theologie und Wissenschaft iiberhaupt skrifver han efter några erkännsamma ord om tidskriftens kamp mot allt hvad som strider mot den lutherska protestan- tismen : »Det blifver dock en läsare trångt om hjärtat och oklart för ögonen, när han ser den lutherska ortodoxiens måttstock användas på föremål, för hvilka den icke rätt passar, t. ex. på den grekiska antiken, på gammal och ny filosofi och poesi, på Sokrates och Byron, på Plato och Goethe. Och nästan likaså ängslig blifver läsaren till sinnes, när han ser sådana män, som Schelling och Hegel, Schleiermacher och De Wette, Marheineke och Daub, Twesten och Hase visser- ligen med all höflighet och yttre respekt, men dock utan den inre respekten, som är den hufvudsakliga, underlagda samma måttstock och bedömda efter densammas tumtal. »^
Reuterdahls nu omtalade teologiska debatt fick sin sär-
^ Ibm, sid. 280 f.
- Th. Q. 1839, sid. 387; jmfr ofvan sid. 120; jmfr också Th. Q. 1840, sid. 358.
3 St. Kr. Not. 1841, sid. 49—53. ■* Th. Q. 1839, sid. 381 f.
268
skilda prägel af den svenska situationen. Den samtida syd- svenska pietistiskt-ortodoxa riktningen bar bestämda och skarpt markerade drag; och dessa hade den framför allt fått genom inflytandet från den i svenska kyrkans lif djupt in- gripande Henrik Schartau. Jag går härvid icke in på den frågan, i hvilken ställning hans efterföljare, de s. k. schartau- anerna stå till Schartau själf, om och i hvilken grad de ha skärpt ensidigheter eller snedvridit. Udden i Reuterdahls ifrågavarande polemik är emellertid, fastän detta icke direkt utsäges, riktad mot schartauanismen. Denna har präglat hans opposition mot den bekämpade riktningens lära om mänsklig- hetens fördärf och dess skarpa afsöndrande af Guds barn från världens, samt mot det asketiska och rigoristiska draget och den därmed gärna förenade benägenheten att göra form till väsen. 1 På denna schartauanism med dess öfverdrifna uppskattning af prästämbetets ställning syfta hans förut an- förda ord om församlingen, som lefver på lärarens auktoritet och efter hans art. Men framför allt har Reuterdahl schar- tauanismen i sikte vid sin ofta återkommande polemik mot läran om en bestämd psykologisk ordning, i hvilken om- vändelsen måste försiggå med bestämda grader, hvilka måste genomgås i sträng följd. Enligt denna ordning kan man efter Reuterdahls ord visserligen erkänna »flera vägar till väckelse, men icke mera än en enda till omvändelse», och denna utstakas »icke blott konstigt utan också mycket vill- korligt.» »Nådeverkningarna utvecklas efter en mängd af del- ningar och underafdelningar, dem alla människor skola ge- nomgå, innan de kunna sägas vara i det rätta nådaståndet. »- Emot denna åskådning opponerar Reuterdahl från flera syn-
' Th. Q. 1840, sid. 21 f; 1839, sid. 249 f; 1832 IV, sid. 37; samt St. Kr. Not. 1842, sid. 9 — 11 och 20 — 24 i en uppsats med titel »om- dömena om religiositeten och moralen i Sverige»; i hvilken R. tar till orda mot den skildring, som metodistpastor G. Scott gifvit af Sveriges religiösa tillstånd, men på samma gång försvarar honom mot de äre- kränkande beskyllningar, för hvilka han blifvit utsatt.
- Th. Q. 1841, sid. 236 och 234.
269
punkter : frän bibelns, dess omvändelselära är icke så konstig ; frän psykologisk, att kräfva för alla lika, bestämda lagar är att bära våld på den mänskliga naturen; från praktisk homi- letisk, redan terminologien vållar svårigheter, och uppbyggei- sen lider af att »ideligen höra samma tema drifvasw.i
Den ståndpunkt, utifrån hvilken Reuterdahl bedömer de samtida teologiska riktningarna, kallar han, som sagdt, själf
— och med goda skäl — den historiska. Hans teologi bär, såsom vi ofta sett, ett historiskt-realistiskt drag.- Det var Schleiermacherska tankar på religionens historiska bundenhet, hvilka han med sitt historiska sinne med förkärlek tog fasta på och vidare utförde. Jag erinrar härvid särskildt om, huru detta historiskt-realistiska drag förtjänstfullt framträdt i hans bestämmande af teologiens begrepp, samt däruti att han så starkt betonade och ställde i centrum den i Kristus gifna uppenbarelsen. Man observere särskildt, hvilken vikt Reuter- dahl lägger på denna sistnämnda sats, 1 det han gentemot de bekämpade teologiska »ytterligheterna »hänvisar på Kristus, gifvaren af det kristliga sinnelaget, skaparen af Ivristen- domen, såsom det tecken, i hvilket seger skulle vinnas. I tanken på Kristus såsom »hufvudpersonen för alla kristna» har
— - säger han — »den, som skall arbeta på kristendomens upprätthållande, något att gripa uti ; han har något fastare än så kallade idéer, men tillika någpt af idéer modif icerbart ; han har något mildare, mänskligare, mera eftergifvande och kärleksfullt än en rigorös sekttro, men tillika något fast och under vindkasten orubbligt. Det är vår mening, att detta, att denna tro på Kristus, på en verklig och lefvande Kristus, skall bevaras såsom det förnämsta och högsta. Dess bestånd är kristendomens bestånd ; dess räddning är kristendomens. Genom dess försvinnande är kristendomen ohjälpligt för-
^ Th. Q. 1 84 1, sid. 232—239, jmfr 1839, sid. 250 f, samt 1840, sid. 22 ff. — Agardh säger i en skrift om Schartau, att R:s afhandling »om religiös metodism» är riktad mot »den Schartauska metodismen». — C. A. Agardhs samlade skrifter af blandadt innehåll I, sid. 55.
^ Jmfr ofvan sid. 78, 106 f, 132 f, 173 f.
270
svunnen och kan hvarken kvarhållas i dystert omgärdade borgar eller på öppna filosofiska allmänningar».^
Men å andra sidan ha Reuterdahls »historiska» syn- punkter icke varit till uteslutande gagn för hans teologi. Detta är fallet, när den vållat, att han tenderat att fatta det som historiskt utvecklat sig såsom varande tillräckligt bevis för dettas sanning, i det han från den kristna läroutvecklingen utan vidare härleder krafvet på dennas »rätt att tillvara och erkännas». Från en sådan ståndpunkt är det, såsom redan förut är påpekadt, fara värdt, att »läran» utrustas med själf- ständig auktoritet och blir något, som den kristne måste er- känna för att vara kristen.^ Men därmed tillintetgöres eller — om det icke går så långt — bortskymmes och förvanskas den genom Schleiermacher vunna insikten om trostankarna såsom framspringande ur tron; och icke heller kan då den evangeliska dogmatikens uppgift att ständigt söka tränga allt djupare in i och finna allt adekvatare uttryck för uppen- barelsens innehåll komma till sin rätt.
Särskildt i tvenne afseenden har Reuterdahls verk- samhet i den principiella teologiens tjänst varit af betydelse. Jag tänker härvid först på den allmänna karaktären af hans arbete, på den äkta och fria vetenskapliga ande, som uppbar hans teologiska skriftställarskap, och som hos ho- nom förenades med ett entusiastiskt forskningsbegär, ett lefvande intresse för allt, som kunde bidraga till vidgande och fördjupande af teologisk insikt. Dessa för Reuterdahls teo- logi utmärkande drag — det allvarliga, orädda vetenskaps- begreppet och det universella teologiska intresset — fram- träda i skarp dager gentemot de följande decenniemas teo- logiska utveckling i Sverige. Ser man på den efterföljande Lundateologien, sådan denna typiskt framträder i Svensk
1 Th. Q. 1840, sid. 283; Jmfr St. Kr Not 1841, sid. 250, 1842, sid. 93 och 95.
- Jmfr ofvan sid. 174 f.
2/1
Kyrkotidning (1855 — 1863), sä är skillnaden mellan denna tidskrift och Reuterdahls Ouartalskrift frapperande. Intresse- sfären är oerhördt mycket inskränktare i Kyrkotidningen. De teoretiska teologiska problemen ha skjutits i bakgrunden ; det som skrifves sysslar nästan uteslutande med kyrkobe- greppet.^ Och ännu mera frappant blir skillnaden, om man vänder sig till den samtida Uppsalateologien och dess mest representativa organ Theologisk Tidskrift (1861 — 1889). Apologetiska synpunkter behärska här på ett exklusivt sätt det teologiska arbetet. Teologiens egentliga uppgift är att göra bevakningstjänst gentemot farligheter af allehanda slag. Men att anläggandet af sådana synpunkter icke skulle bi- draga till höjandet af teologiens nivå och dess framåtskri- dande är tydligt. Teologiskt betecknar denna utveck- ling ett nedåtgående, hvilket man bl. a. kan illustrera genom att hänvisa på de svårigheter, med hvilka under de båda senaste årtiondena äfven den mest moderata bibelkritiska forskning i Sverige fått arbeta.
Vända vi oss vidare till själfva innehållet i Reuterdahls teologi, så har detta sin hufvudsakligaste betydelse, därigenom att han införlifvat med vår svenska litteratur ledande tankar i Schleiermachers teologi. Värdet häraf bör icke förringas. Det är visserligen sant, att det har större och mera genom- gripande betydelse för ett lands teologi, om en själfständig teolog med skapande Icraft framträder. Men därför får icke deras verk underskattas, som — på ett mer eller mindre själfständigt sätt — göra sitt fosterland bekant med det bästa, som tänkts af främmande stormän; och allra minst bör i detta fall Reuterdahls arbete underskattas, då den man, af hvilken han lärt, var den evangeliska kyrkans störste teolog.
* G. Billing skrifver härom i sin bok om E. G. Bring, sid. 54: »Äfven sådana uppsatser, som vid första påseende kunna tyckas af handla fjärran från detta (kyrkobegreppet) Hggande ämnen, torde vid närmare undersökning visa sig hafva ett tämhgen nära sammanhang med frågan om kyrkans väsende och hennes funktioner».
Det är icke något oväsentligt, att vårt land genom Reuter- dahl fick något med af den teologiens förnyelse, som hufvud- sakligen leder sitt ursprung från Friedrich Schleiermacher. Lika viktigt som det på det andliga lifsområdet är att be- vara och utnyttja det specifikt nationella — och vår teologi har härvidlag en oskattbar egendom i vår svenska religions- filosofi — lika nödvändigt är det å andra sidan att upp- rätthålla kontakten med det arbete, som utföres på annat håll. Det är i vetenskapens värld — för att begagna Reuter- dahls uttryck — icke långt från »isolerpallen» till »likpallen».
^7^
RÄTTELSER OCH TILLÄGG.
Sid. 4. rad ( i uppifr. Se angående lienzelii och Wcilclickes liirohörker Reuterdahls Inl. t. Theol. sid. 396.
» 5. iS och 7 nfr. står vänner, läs vänner».
» 13, not 2, rad 2 uppifr. står utgifver, läs utgifvcn.
-> » 3 > » evangelistiska, läs evangeliska.
;■ 16. rad i ft". 1 ett bref till Tegnér från den i okt. 1826 omtalar R. Schleiermacher såsom sin hjälte in theologicis?.
16. 6 uppifr. står 1826, läs 1826
i 22, > 6 » s Arabicum, läs Arabicaruni.
26. not 2 står Schleiemmacher, läs Schleiermacher. > 32, •> I rad 10 uppifr. står Sverige, läs Sverige».
» ' I sista raden står freien, läs der freien.
» 50, rad 12 nfr. står inom, läs såsom.
» 59. '- 17 uppifr. står händer läs händer.
65. 17 skildt » skild.
115. 12 nfr. » var ' vara.
»116, 7 uppifr. visshet » vishet.
» 129, >' 6 nfr. » kunskaperna, läs kunskapen.
C^>
JAN 31 1262
University of Toronto Library
Actne Library Card Pocket LOWE-MARTIN CO. umited
:S^ «| 4HI
«^ *« «
^ «!' in te
«^,
m
Ä
W
W^ til'
•» ■i^. «i^
UJ
G) =1
N
^
00
-si E:
_i E-
00 e:
_L E"
CD e;
r\3. o
I\3 (V)
CD
M == |
|
00 — |
|
ro — |
|
-t^ = |
|
@ |
M - |
en - |
|
> |
|
o |
— |
^ |
M ^ |
m |
0^ = |
z |
-vi
00 CD
00. O
M
;r ■ V s ;■■'■•
'"■". i
60INCH
6
»4*j
LTJ
10
o
^-^=
^. ■ ■ ■ y^
6
'jyii:fl
§i
^Vi/^i^
J^-''<*"'
miK
m:,
IjV-?;
'fM^
'■>A ij ■
• >liU- \'
■>x-
i.V
mm
■G)
-00
■N
■CD
■LO
-CO
-C\J
i^'.'-
:t/ii
Aii^
9i
lO
C\J
o
ii2
.(.■J^jä
r»'?^
i^^
.v-fl»;