ES FÅS Ng = AT - AL se AAA KR VÄ önlat $ ER re INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER AF CHRISTOPHER AURIVIEEITUS: UR: »A, E. NORDENSKIÖLD, STUDIER OCH FORSKNINGAR FÖRANLEDDA AF MINA RESOR I HÖGA NORDEN». odon STOCKHOLM TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET 18854. De område, hvars insektlif vi här skola taga i be- traktande, skulle egentligen i söder begränsas af polcirkeln. Men då så väl den utanför polcirkeln belägna delen af Grönland, som ock hela Island till sin natur i allt väsent- ligt äro arktiska och ej i djurgeografiskt hänseende kunna afskiljas från det arktiska området, betraktas de här i sam- manhang med de länder, som ligga inom norra polcirkeln. Möjligen borde också en del af nordligaste Asien och Ame- rika söder om polcirkeln räknas hit, men vår kunskap om dessa länder är i entomologiskt hänseende så ofullständig, att det ännu är omöjligt säga, hvar gränsen mellan det arktiska och tempererade området rätteligen bör dragas. Polcirkeln är derför i dessa senare fall tagen såsom gräns. Det område, som således föreligger oss att närmare taga kännedom om, sönderfaller geografiskt i följande af- delningar, hvilkas betydelse med afseende på insekternas ut- bredning sedermera skall visas: 1. Arktiska Europa, som innefattar nordligaste delen af Norge, Sverige och Finland, Kola-halfön samt ett smalt bälte af det europeiska Ryssland mellan Hvita hafvet och Kara-floden. 2. Arktiska Asien, ett mycket vidsträckt, men föga kändt land, som sträcker sig från Kara i vester till strax norr om Ostkap i öster. Till allra största delen består detta land af en öde tundra, genomfluten af de stora sibiriska flodernas nedersta lopp. 3. Arktiska Amerika, en smal kuststräcka längs Ishafvets kust jemte en stor mängd större och mindre öar utanför 405 CHRISTOPHER AURIVILLIUS kusten. 4. Grönland, som från Kap Farewell på 60? n. br. sträcker sig upp åtminstone till 83? i norr. 35. Island mel- lan 68” 20' och 66” 30' n. br. 6. Dubbelön Novaja Semlja jemte Waigatsch från 70:e till 77:e breddgraden. 7. Beeren Eiland, en liten klippö mellan Nordkap och Spetsbergen vid 74:e breddgraden. 8. Den svårtillgängliga vulkaniska ön Jan Mayen, som norr om Island genomskäres af 71:a bredd- graden. 9. Spetsbergen, en vidsträckt ögrupp belägen mel- lan 77” och 81” n. bredd. 10. Frans Josefs land på 80:e breddgr. mellan Novaja Semlja och Spetsbergen; samt slut- ligen 11. De Nysibiriska öarnå och Wrangels land i TIs- hafvet norr om BNibirien. Af alla dessa länder är det arktiska europeiska fast- landet utan all jemförelse det i entomologiskt hänseende bäst och längst kända och på samma gång det på insekter rikaste af alla. Detta gäller dock egentligen blott den skandinaviska delen deraf, som mäktigt påverkas af Golf- strömmen och derigenom får ett klimat, som ej återfinnes på något annat ställe i det arktiska området. Kola-halfön och den arktiska delen af Ryssland hafva deremot ett vida hårdare luftstreck, och efter all sannolikhet är deras insekt- verld mera öfverensstämmande med den, som finnes på Novaja Semlja och i det arktiska Sibirien. De äldsta iakttagelser af något vetenskapligt värde, som blifvit gjorda öfver insektverlden inom det arktiska Skandinavien, verkstäldes af LInnÉ på hans minnesvärda resa till Lappland 1732. Han besökte Qvickjock och närliggande delar af Luleå lappmark. De ovanligt stora svårigheter, som då mötte vid en färd i dessa trakter, samt den dryga tid, som han måste egna åt den nya och okända växtverlden, gjorde visserligen, att han ej så mycket kunde egna sig åt insekterna; dock meddelar han intressanta upp- lysningar om renstynget (Oestrus Tarandi), myggen, knotten och några fjärilar. I Fauna Svecica af år 1761 finnas 15 406 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER arter omnämnda såsom förekommande i Lappland, alla iakt- tagna af Linné sjelf under hans resa. Under åren 1784—1795 beskref Linnés lärjunge och efterträdare i Upsala C. P. THUNBERG i sina disputationer om svenska insekter äfven rätt många arter från höga nor- den. Sjelf hade han dock ej besökt dessa trakter, och noggrannare uppgifter om arternas förekomst lemnar han efter den tidens sed ej. Åren 1798—1799 besöktes Torneå lappmark samt norska Finmarken af italienaren ACERBI, som i sin berättelse öfver resan beskrifver och afbildar 28 arter, flere dittills okända. Någon utförligare kunskap i entomologiskt hänseende om det arktiska Skandinavien erhöll man dock först genom professor J. W. ZETTERSTEDTS resa sommaren 1821. Han fär- dades genom "Torneå lappmark öfver Torneå träsk till Ofoten i Norge och derifrån till Alten samt genom Kautokeino, Karesuando och Muonioniska åter ned till Haparanda. Re- sultaten af denna resas undersökningar finnas intagna 1 hans år 1828 utkomna »Fauna insectorum Lapponica» samt » Insecta Lapponica», utgifven 1840. Bland vigtigare entomologiska forskningsresor, hvilka för öfrigt företagits inom den arktiska delen af svenska och finska lappmarken, och hvilkas resultat till större eller mindre del blifvit offentliggjorda, må nämnas: fil. mag. FrEpDrR. G. SANMARKS till Torneå lappmark 1819 och 1820; R. F. SaAnLBERGS och G. Asrs till Torneå lappmark, Ivalo- joki och Finmarken 1830; professor BoHEmans till Luleå lappmark 1843; professor P. F. WAHLBERGS till Luleå lapp- mark 1843 och 1845 samt till Torneå lappmark och Vest- Finmarken 1847; professor F. W. MäÄkuins till Kuusamo lappmark 1847 och till Enontekis 1853; J. SAHLBERGS och A. ParméÉns till Torneå lappmark och Finmarken 1867 samt J. SAHLBERGS till Imandra och Kantalaks på Kola-halfön 407 CHRISTOPHER AURIVILLIUS 1870. På senare åren har ryska lappmarken äfven besökts af mag. ENVALD från Helsingfors. Det arktiska Norges insektverld blef först senare nog- grannare undersökt; ty om man undantager de iakttagelser, som gjordes af professor Zetterstedt under hans resa 1821, samt den förteckning (92 arter) öfver Saltdalens insekter, som lemnades 1827 af prosten SOMMERFELT, i hans » Physisk- ökonomisk Beskrivelse over Naltdalen», så egde man ända till år 1860 ingen tillförlitlig uppgift om någon enda in- sektordning inom den norska Finmarken. Åren 1860 och 1873 besöktes Finmarken af tvenne framstående tyska fjäril- kännare doktorerna O. STAUDINGER och M. WockKzE, hvilka ensamt vid Altenfjord anträffade 192 fjärilarter. Sedan den tiden har Finmarkens insektverld på ett synnerligen för- tjenstfullt sätt undersökts af de norska entomologerna W. SCHÖYEN, J. SPARRE-SCHNEIDER och G. SANDBERG. Den först- nämnde besökte 1878 Alten-, Porsanger- och Varangerfjord, 1879 Saltdalen, Porsangerfjord och Karasjok samt 1881 Saltdalen. Sparre-Schneider, som allt sedan 1877 varit an- stäld såsom konservator vid Tromsö museum, har besökt flere skilda trakter inom det arktiska området, såsom Tromsö 1877—83, Hindö 1879, Grötö 1880, Bejern 1880, Sydvaranger 1878, 1882 och Tanafjord 1879. Sandberg, sogneprest i Sydvaranger och således bosatt vid 69? 40", har dels gjort flere i faunistiskt hänseende vigtiga fynd, dels meddelat intressanta iakttagelser om insekternas lef- nadssätt i högsta norden. | Slutligen besöktes Saltdalen 1879 af dåvarande do- centen J. SAHLBERG i Helsingfors och den tyske lepidopte- rologen J. ScHILDE samt Varangerfjorden af författaren till denna uppsats 1878. De svenska expeditionerna till Is- hafvet och Sibirien hafva äfven insamlat ett och annat vid Tromsö, Måsö, Nordkap och några andra ställen, hvarest de lagt i land under bort- eller hemresan. 408 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Med undantag af en eller annan enstaka art, som förirrat sig till ryska samlingar och blifvit beskrifven af finska och ryska forskare, var insektverlden inom Sibiriens arktiska område fullständigt okänd till år 1843, då A. Tu. v. Mip- DENDORF med understöd af vetenskaps-akademien i S:t Peters- burg företog sin bekanta forskningsresa till 'Taimur-halfön. De hemförda insekterna blefvo beskrifna af MÉn£ÉrtriÉs och EricHsonN och utgjordes af 22 arter skalbaggar, 1 slända (Hemerobius), 14 tvåvingar, 3 parasitsteklar, 1 -myra, 3 humlor, 3 dagfjärilar och 1 nattfjäril. Ej mer än omkring 30 insektarter voro således kända från det arktiska Asien, när den svenska expeditionen under professor NORDENSKIÖLDS ledning år 1875 från Kariska hafvet seglade uppför Jenisej. Redan då insamlades åtskilliga insekter vid nedre Jenisejs stränder, ehuru årstiden ej var gynsam derför. Den svenska expeditionen 1876 deremot vistades inom det arktiska om- rådet vid Jenisej ifrån den 12 juli till den 17 september och hade då tillfälle att anställa undersökningar och göra samlingar, som utan tvifvel äro att anse såsom grundläg- gande för en bearbetning af dessa trakters insektfauna. Förutom kandidat FiriP TryBom, som då såsom entomolog deltog 1 expeditionen, medföljde äfven numera professor J. SAHLBERG från Helsingfors för att äfvenledes göra entomo- logiska studier. Den senare har sedermera utgifvit en be- arbetning af de skinnbaggar och en del af de skalbaggar, som insamlades under resan, och den förre en dylik öfver dagfjärilarna. Hårvingarna (Trichoptera) finnas intagna och beskrifna af R. M'LAcCHLAN i hans stora monografi öfver denna grupp. Af öfriga ordningar finnas i Tryboms sam- ling 1 växtstekel, 35 parasitsteklar, 3 humlor, omkring 40 flugor och 20 myggor, samt 1 ephemerid. Professor Sahl- berg har godhetsfullt meddelat mig, att hans samling inne- håller omkring 120 tvåvingar och omkring 60 steklar. Då samlingarna säkerligen vid en jemförelse skulle komplettera 409 CHRISTOPHER AURIVILLIUS hvarandra, kan man antaga antalet af de från det ifråga- varande området kända arterna för något större. Om den vestra delen af arktiska Sibirien känner man således ej så obetydligt. Långt mindre är bekant om den östra delen, som var fullkomligt okänd med afseende på sin insektverld, tills Vega-expeditionen från öfvervintrings- stationen vid Pitlekaj och ett par andra ställen hemförde en liten samling insekter. Dessa äro visserligen ej ännu fullt bearbetade, men torde uppgå till ungefär 86 arter, hvaraf 37 skalbaggar, 5 växtsteklar, 4 parasitsteklar, 1 humla, omkring 20 flugor, 10 myggor, 2 skinnbaggar, 2 stritar, 1 dagfjäril, 1 spinnare, 1 nattfjäril, 1 mätarefjäril och 1 hårvingeslända. Till och med vid gamla verldens nordligaste udde Kap Tscheljuskin (77? 36') anträffades af samma expedition 1 liten kortvingad skalbagge, Micralymma Dicksoni MäÄKL., 1 fluga och 4 myggarter. Der det arktiska Asien slutar i öster vidtager på andra sidan om Beringssund det arktiska Amerika, som består af tvenne till sin natur rätt skiljaktiga delar, fastlandet och öarna i Ishafvet. Trädgränsen, som genom hela Asien går ganska nordligt, vanligen mellan 66:e och 69:e breddgraden, fortsätter till en början på samma sätt i Norra Amerika, så att träd finnas ända ut mot mynningen af Mackenzie- floden, och endast sjelfva kuststräckan är trädlös. Men allt efter som man närmar sig Atlantiska hafvet, drager sig skogsgränsen allt mer och mer undan söder ut, så att den vid Atlantens kust går fram mellan 52? och 53”. Häraf följer, såsom naturligt är, att den vestra delen af det ark- tiska Amerika är vida rikare på insekter än den östra samt har att uppvisa flere verkliga skogsinsekter, hvilka annars äro mycket sällsynta inom polcirkeln. Med afse- ende på sin insektverld äro dock dessa trakter föga under- sökta. '410 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Åren 1848—49 företog Sir J. RICHARDSON en båtfärd på Mackenzie-floden till dess mynning samt efter ishafs- kusten för att söka finna några spår af Sir J. Franklin. Under denna resa insamlades insekter af alla ordningar, och ehuru Richardson uttryckligen nämner, att man endast tog de insekter, som händelsevis kommo i expeditions-medlem- marnas väg, men ej hade tid att särskildt söka efter dem, har dock A. Wurirrz från denna färd förtecknat ej mindre än 41 skalbaggar, 1 slända, 3 växtsteklar, 2 parasitsteklar, 1 guldstekel, 1 gräfstekel, I myra (den äfven i Europa före- kommande hästmyran), 2 getingar, 5 humlor, 3 skinnbaggar, I stritart, 11 dagfjärilar, 2 nattfjärilar, 2 mätarefjärlar, 3 malfjärilar och 4 tvåvingar. Bland skalbaggarna förekomma arter af sådana mera sydliga eller åtminstone endast bland träd förekommande slägten som HKlater, Ludius, Ampedus af knäpparnas samt Callidium, Clytus, Acanthocinus bland tim- mermännens familj. Detta, jemte det stora antalet af an- märkta dagfjärils-arter, gifver vid handen, att insektverlden härstädes är ovanligt rik, och att endast ett fåtal arter till- varatagits af de andra insektordningarna beror derpå, att ingen eftersökte dessa mindre i ögonen fallande former. De nordamerikanska ishafsöarna hafva besökts af ett långt större antal expeditioner, som hemfört samlingar af insekter. Det oaktadt känner man från dem ej på långt när så många arter, och det kan ej heller betviflas, att de bebos af en vida fattigare insektverld. Från ParrY's första resa 1819—1820 beskref KIRBY fyra arter: en 'spinnare (Bombyx Sabini K.) [rätteligen en mätare Psychophora Sabini Ki1rB.], en humla (Bombus arc- ticus K.) och tvenne tvåvingar (Ctenophora Parrii K., Chiro- nomus polaris K.); de första insekter, som blefvo kända från dessa öar. 1824 och 1825 besökte Parry för tredje gången samma trakt och hemförde då, förutom nyssnämnda arter, en dagfjäril 411 CHRISTOPHER AURIVILLIUS (Melitcea Tullia FABR.), 1 myra (Formica rubra) samt 3 två- vingar (Culex caspius PALras, Pedicia rivosa (FAB.), Simulium reptans FAB.). Något större blef utbytet från Ross besök 1829—33 vid Boothia Felix och trakten deromkring. :Öurrtis, som bearbetade insekterna, beskrifver nämligen 1 skalbagge (Co- lymbetes moestus), 4 parasitsteklar, I myra (Myrmica rubra), 3 humlor, 1 slända, 6 dagfjärilar, 2 spinnare, 1 nattfjäril, 2 mä- tare, 3 vecklarefjärilar, 2 halfvingar, 4 myggor och 35 flugor. På Baring-ön, den vestligaste af de ifrågavarande öarna, fann MIERTSCHING 1 augusti 1852 vid 74? 6' två dagfjärils- arter, en Colias och en Argynnis, samt en liten nattfjäril och en hårig larv, som sannolikt tillhörde den 1 dessa trakter så utbredda och allmänna Dasychira Rossit Curtis. Dess- utom observerades myggor, men inga andra insekter. Ett ytterligare bidrag till insektfaunan på Boothbia Felix — Port Kennedy 72” — lemnades 1860 af dr D. WALKER, som åtföljde expeditionen 1858—59 under Sir M'CiintocKk. Han uppräknar 1 skalbagge (Platyderus niti- dus K.), 1 växtstekel (Nematus intererus), 2 humlor, 1 dag- fjäril, 1 spinnare (Arctia Americana Harris), 1 nattfjäril, 1 mätare, 1 vecklarefjäril, 11 tvåvingar och en hoppstjert. Vid Ponds Bay vid 72?” på vestsidan af Baffins bay fann samme naturforskare 1 nattfjäril (Anarta Richardsoni ÖUuR- Tis) och en harkrank (Tipula arctica Curtis)”. Norr om alla dessa nu nämnda öar ligger ett stort och till sin fulla utsträckning ännu okändt land, Grinnells land, som genom ett föga bredt sund, Smiths sund, samt dess fortsättning Kennedy- och Robesons-kanalerna skiljes från nordligaste delen af Grönland. Åren 1875—76 besöktes detta lands nordligaste delar af den engelska polarexpedi- ! Från Cumberlands-sundet just under polcirkeln, vester om Davis-sundet, hemfördes af den amerikanska Howgate-expeditionen 1877—78 4 dagfjärilar, 2 nattfjärilar, 1 humla, 4 tvåvingar, 2 skalbaggar och 1 slända. 412 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER. tionen under Sir NArRes. Föga väntade man i entomologiskt hänseende af denna forskningsfärd, som var bestämd att öfvervintra på en mycket hög breddgrad. Så mycket större blef emellertid den vetenskapliga verldens öfverraskning, då det visade sig, att expeditionens båda nitiske naturforskare, kapten H. W. FEiLDEN och mr Harr, från Grinnells land mellan 78” och 83? hemförde en samling insekter, som i vissa hänseenden var rikare än hvad, som kan anträffas på Grönlands vestkust, och vida öfverträffar hvad man funnit på Spetsbergen. MSamlingen innehöll nämligen 2 humlor (nordligast sedda vid 82” 30'), 3 parasitsteklar, 1 skalbagge (Quedius fulgidus ErRicHs.), 5 dagfjärilar (Colias Hecla ILEr. 814; Argynnis "polaris..Boisp. 812-52"; ÅA charieclea SCHNEID.. 81? 52'; Chrysophanus Phlceas L. var. Feildeni M'L. 81? 45'; Lycena aquilo Boisp. 81? 45), 1 spinnare (Dasychirå groenlandica WocKkeE 82 45), 2 nattfjärilar (Anarta Richardsoni Curtis; Plusia parilis HöBs. 799), 1 mätare, 4 småfjärilar 82” 30', I myggart (Culex 79”), omkring 7 andra myggformer från ända upp till 82? 33', 1 har- krank (Tipula aretica Curtis), omkring 7 flugarter, bland hvilka äfven en köttfluga (Pyrellia cadaverina KIrRBY) samt 3 arter hoppstjertar. Denna så märkvärdigt rika insektverld vid kusten af ett haf, som täckes af evig is, synes vid första påseen- det mycket svår att förklara, 1 synnerhet när man vet, att den så väl undersökta vestkusten af Grönland mellan 60? och 70? ej eger mer än två (i bästa fall 4) arter dag- fjärilar (Colias Hecla, Argynnis charielea). De samlingar, som af expeditionen hemfördes så väl af de öfriga djurklasserna som af växter, visa dock, att insektverlden ej är utan sam- band med landets natur för öfrigt, utan att denna äfven rötnsan fall ar. ovanligt /niki., Så tex) eger landet 8 inhemska landtdäggdjur (vestkusten af Grönland eger blott 4) samt 3 sötvattensfiskar. Af fanerogama växter hemfördes 413 ; CHRISTOPHER AURIVILLIUS 58 arter. Äfven i ett annat hänseende synes Grinnells land vara af betydelse. Det är nämligen den af de ark- tiska amerikanska öarna, som ligger Grönland närmast, och då detta land numera på goda skäl anses vara en ö, har den amerikanska delen af dess fauna och flora med all san- nolikhet invandrat just från Grinnells land. Derigenom för- klaras ock på ett naturligt sätt, huru det kan vara möjligt, att norra delen af Ostgrönland mera liknar det arktiska Amerika än vestkusten, som dock ligger så mycket när- mare. Grönlands vestkust skiljes nämligen från det närmast intill Grinnells land liggande Nordgrönland genom en väldig isström, som nog kunnat omöjliggöra myskoxens, lemmelns och Årgynnis polaris invandring längs vestkusten. För en vandring norr ifrån nedför ostkusten torde ett sådant hinder deremot ej möta, och de nämda djurens förekomst på ost- kusten kan på det sättet bäst förklaras. Grönlands insektverld behandlades redan 1780 rätt utförligt af den danske missionären O. FaABricius i hans bekanta »Fauna groenlandica>. Han uppräknar der 12 skalbaggar, 9 fjärilar, 3 sländor, 2 steklar, 19 tvåvingar och 6 hoppstjertar. Efter hans tid hafva fjärilarna bear- betats af dr STAUDINGER samt flugorna af professor ZETTER- stEDT och etatsrådet StEGER. I RinKs beskrifning öfver Grönland 1857 lemnar professor NCHJÖDTE en öfversigt öfver alla då från Grönland kända insekter, utgörande 134 arter. Detta antal ökades ytterligare med 30 arter, sam- lade och hemförda af professor NORDENSKIÖLD under expedi- tionen till vestkustens norra del 1870 och beskrifna af HOLMGREN 1872. Om ej något misstag med afseende på fyndort föreligger, skulle den amerikanska Howgate-expedi- tionen dessutom 1878 på Diskoön anträffat Arqgynnis Freya och Anarta melanopa, ett par fjärilarter, som ingen annan hittills iakttagit vare sig på Grönland eller på närlig- gande öar. 414 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Den senaste under 1883 års sommar af professor NoR- DENSKIÖLD företagna grönlandsexpeditionen hemförde likaledes, tack vare konservatorn (5. KorrtHorrs oförtrutna nit, en ovanligt rik samling insekter, som förutom nästan alla förut på Grönland funna arter äfven innehåller en del för landet nya former. Nu omnämnda uppgifter hänföra sig dock endast till Grönlands vestkust upp till 76:e breddgraden. Ostkusten är i entomologiskt hänseende föga känd. Det lilla man vet, har blifvit bekant dels genom W. NSCORESBY, som under sin hvalfångstfärd 1822 vid Scoresby-sundet 71” 30' fångade 2 dagfjärilar, hvilka professor JAMESON beskrifvit såsom P. Palano 1. och P. dio L., men som utan allt tvifvel ej äro dessa arter, utan Colias Hecla Ler. och Argynnis cha- riclea SCHNEIDER, dels genom den tyska expeditionen under KorpEwErY 1869 och 1870, då man från 74”—76?” hem- förde 1 humla, 2 parasitsteklar, 1 harkrank, 3 flugor, 3 dagfjärilar, 1 spinnare och 2 mätarefjärilar, samt genom 1883 års nyss omtalade expedition under Nordenskiöld, då vid 65? insamlades 1 nattfjäril, I humla, 2 skalbaggar (1 vattenbagge och 1 vifvel), 1 liten strit samt 1 mygga. Slutligen må nämnas, att den nordamerikanska Polaris- expeditionen vid 81? 20'—S1” 50' på Grönlands vestkust midt emot Grinnells land anträffade 1 dagfjäril (Arqgynnis polaris), 3 andra fjärilar, 1 humla, 1 parasitstekel, 12 två- vingar samt 1 hoppstjert. Ett af de äldsta meddelandena om Islands insektverld lemnas af HorreBow i hans 1752 utgifna »>Tilforladelige Efterretninger om Island». Han omnämner dock endast, att bromsar och hästflugor ej finnas på ön, men att mygg deremot förekommer i stor mängd. Dessutom tillägger han: »Understundom infinner sig efter mycket regn ett slags maskar, om hvilka inbyggarna tro, att de regna ned; de äro gröna, till form och storlek såsom silkesmaskar, när 415 CHRISTOPHER AURIVILLIUS de äro halfväxta, och ega förmågan att förderfva och för- störa gräset, der de förekomma, men det händer ej ofta, och när de förekomma, utbreda de sig endast öfver ett litet område >». I ÖLAFsENS »Reise igjennem Island» 1772 uppräknas visserligen 6 skalbaggar, 4 halfvingar, bland hvilka äfven den egendomliga sköldlusarten Dorthesia cataphracta, 4 fjä- rilar, 2 vattensländor, 3 steklar, 11 tvåvingar samt 2 po- duror eller hoppstjertar, men beskrifningarna äro allt för korta och orediga för att arterna i allmänhet skola kunna bestämmas. Olafsen uppger emellertid, att han funnit om- kring 200 olika insektarter på ön. Den förste, som lemnar en någorlunda tillförlitlig uppgift om öns insektfauna, är Morr. Han upptager 20 skalbaggar, 3 skinnbaggar, 12 fjärilar, 3 vattensländor, 9 steklar, 24 tvåvingar samt 6 hoppstjertar såsom inhemska på ön. Den ende, som hittills, så vidt jag vet, 1 ute- slutande entomologiskt syfte besökt Island, är den fram- stående tyske fjärilkännaren dr O. STAUDINGER 1 Dresden. Med biträde af tvenne landsmän lyckades han från skilda delar af Island under sommaren 1856 hopsamla ej mindre än 322 arter, hvaraf 110 Diptera, 81 Coleoptera, 69 Hy- menoptera, 33 Lepidoptera, 9 Neuroptera, 8 Hemiptera, 6 Parasiter och 6 Podurider. Sedan den tiden hafva inga vigtigare bidrag lemnats till kännedomen om Islands insekt- verld. Anmärkningsvärd är onekligen den fullständiga från- varon på Island af alla dagfjärilar och bin, med undantag af en enda humleart. Spetsbergens insekter hafva så godt som uteslutande blifvit samlade och beskrifna af svenska vetenskapsmän. Framlidne professor BoHEMAN är den förste, som meddelat något om Spetsbergens insekter; han uppräknar nämligen i en 1865 utgifven uppsats 26 arter, hvilka blifvit hemförda dels af professor SUNDEVALL, som åtföljde den stora franska 416 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER expeditionen 1838, dels af professor NORDENSKIÖLD 1858, doktorerna A. J. MALMGREN, F. A. Smitt och A. Goks 1861 samt MALMGREN å nyo 1863. Det bästa entomologiska re- sultatet vans dock af den svenska spetsbergs-expeditionen 1865; ty lektor A. E. HOLMGREN, som då såsom entomolog medföljde, lyckades uppbringa antalet af från Spetsbergen kända insektarter till 64. Härtill komma ytterligare 5 parasitsteklar, insamlade sommaren 1873 af Rev. A. E. Eaton. Dessa äro dock sannolikt endast synonymer till några af Holmgren beskrifna former. Sedan den tiden har oss veterligen detta antal ej blifvit förökadt, och senare expeditioner hafva endast kunnat bekräfta riktigheten deraf, att så väl skalbaggar som dagfjärilar och humlor alldeles saknas på Spetsbergen. Från Beeren Eiland känner man genom samma 1868 års expedition 12 insektarter (1 parasitstekel och 11 två- vingar). Af ännu yngre datum är vår kunskap om Novaja Semljas insekter. I v. Middendorffs stora verk öfver Sibi- rien omnämnas endast 3 insekter (Chrysomela septentrionalis, Bombus lapponicus, Anthomwia stigmatica, Psodos trepidata, Semblis nitida) såsom tagna på Novaja Semlja af v. BAER 1837, och HeEvGLuiN berättar, att under hans expedition 1870—1871 fångades 4 skalbaggar, 1 humla och 2 vatten- sländor på ön. Under frih. Nordenskiölds expedition 1876 hopbragtes deremot hufvudsakligen från Matotschkin Schar, Gåskap och Waigatsch ej mindre än 15 skalbaggar, 2 nattfjärilar, 46 steklar och S1 tvåvingar, till en stor del förut okända for- mer, beskrifna af lektor A. E. Holmgren och författaren i Entomologisk Tidskrift för 1883. Sommaren 1879 besöktes Novaja Semlja af den en- gelske polarresanden kapten A. H. Markmran. Bland de hemförda samlingarna befunno sig äfven några insekter af 417 Nordenskiöld, Studier och Forskningar. 27 CHRISTOPHER AURIVILLIUS synnerligt intresse, nämligen ej mindre än 3 dagfjärilar (Colias Nastes var. Werdandi, Argynnis chariclea, Argynnis improba BurtL.), 2 nattfjäriar (Anarta RBichardsoni, Anarta lapponica) samt 1 mätare. Alla dessa former voro förut ej funna på Novaja Semlja; de anträffades af Markham i Schu- bert bay, en temligen djup vik på östra sidan af södra ön vid 72” 46', och äro beskrifna af R. M'Lachlan i ett bihang till Markhams resa. Den helt nyligen undersökta Wrangels-ön, belägen norr om Östsibirien mellan 70? 50' och 71? 32', är ej heller utan insektlif, ty derstädes anträffades en fjärillarv och en spindel. Den senares närvaro tyder med säkerhet på till- varon af små insekter, såsom knott, myggor, hoppstjertar m. fl., som utgöra spindlarnas föda. Återstå nu slutligen den märkvärdiga vulkaniska klippön Jan Mayen, norr om Island, på 71” n. br., samt Frans Josefs land, som upptäcktes af österrikiska ishafsexpedi- tionen 1873. Antagligen finnes äfven på dessa svårtillgäng- liga ställen en eller annan insektart, som der lyckats bestå i den hårda striden för tillvaron, men derom känner man, så vidt jag vet, ännu intet. Resultaten af dessa nu i största korthet omtalade forsk- ningar öfver den arktiska insektverlden, torde bäst kunna åskådliggöras genom följande öfversigt, 1 hvilken jag för jemförelses skull äfven upptagit Skandinavien 1 dess helhet". ! När siffrorna äro inneslutna inom parentes, så är dermed angifvet, att de endast äro approximativa. De grupper, med hvilka detta är händelsen, äro näm- ligen ännu alldeles icke bearbetade inom förevarande områden, och jag har derför endast kunnat bedöma arternas antal genom samlingar och jemförelse med andra länder. De uppgifna siffertalen iäro dock med all säkerhet ej för höga, utan snarare för låga. Med afseende på den systematiska uppställningen har jag i hufvudsak följt Zetterstedts, Holmgrens och Thomsons arbeten, då de ju äro grund- läggande för kunskapen om större delen af den nordiska och arktiska insektverlden. Detta gör emellertid, att anordningen och indelningen i någon mån afvika från mina egna och nu gällande åsigter, ett förhållande, som dock torde ursäktas, då det för vårt närvarande syftemål ej kan vara af någon betydelse. 418 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER "1e3unoes suguortpadxa-e3ar tI94jo BUSS ”jesddu an gures eunvjixOstr SUJLUAIS BIISJAPION vd Surupyesjroj vujpsmo nuup us Mm I0Ixgis essop Su jejPpPpant IMVISIApoS IL DUGATHYS 'f I1OSSAJOIT I I 8 8 6 Go I SE AA T — sg 0 | (G | 81 96 g 8 9F 16 ÅTER Sr TE SAR I are sr ve SO UKO OL OLLE 098 TEE RT SSE SA Sn SR FI ät Sr Si NE SO UODTAG IG] (CV jga ar Rör VA AA Al BIJÄJIYJBIG UAE LR RI IR SEA AD. säg AT ARN AG nqrqdury PE NE EE SIISE a DERA Sa ERE sd ra i sau1021dTeq SprsnAd FS SR SRS ok ra Fl SE ERE IG (AL) EN 2 RA SO (1833eq[LAI) BI9Id098[02 FOP UR [BSS UATE H) BI9) CO Torn, (10puBr[SIÅT 90 -1014) eruuadruerg 108 SE AR Ad Ra (10pur[g) BI9JÄdOoININ 6F PETRA: fr os asien (CIOPILB [STON ABB LOG | ere ko | ESR sk SE (1opurejs3eq) BprrsusYdH CPI z Fr (D) En Er HD c 08 ENS ÖR ES ar TORA CL) 0) Op ESP YES os tor ab — — = I = = = g (80) FS (REIN OJSE IGN seg do nresAN — j! vå Gö - — eg 82 GET Sr rr rr plan ROR 2 35 Tefal 5 (039 9 ge ho KON OH AKA e — — — — — — — TI 18 RN (BRUN BIN BIO 9A OTTO < ST 6 | H) FP | == ol (08) OL Te SEN a 0 Ae ER AS LOGIC TTO KR) SG "HOTA '95ION "na3.teq | ”BlWDS "pure "U9RSV : = "PUB|ST "BJUV -BUIPUBII d0 spodg | elesoN PN fell Ng PYSYY al SR BASYJIY IFLIDAG 419 jo muane -— dd an är RIPA VR URIN på FOO FOJÄNG NNUR Ip AN KU Be FE TN ja g 1 - NN la L 18 - = == - +; 6l od — - = - - - - [4 18 Fd T - 1 - 1 = - gr 188 Aj ant Sj Xx T = = = = IN 2 LJ aprakmopnung le 1 a SE S [d " "apa 3 - - - - REL IAS P ” = = = = - = =) > 1 [dd Sä Män - a = RES EE = = ASEA Ia ' nu j= Ir) - un 3 2 a = 1 - a öl Md ö8 så SENSE I | 1 SEN ST RE E Sd IN 3 > 2 EN 1 i Fi i SS = a 8 ed frn ft a + FF = + a ng I = Fe = - li fa 2 - RE - oa Fl Hd I - > = = Ca OG 8 & - -= - = |] 8 - u | 08 sp sr r sa le >= öar ie - - - a: kl fia k ; 4 fc = = EN SN NE 3 Å - = 1 - 1 Fl [4 I Ls fa Kg NL oc 2 > t - = sw - - - - = as Fr + | g s R = I = la sr [ a ? - 14 I = ör ( 5 d = a REA LC 68 85 28 & oc Ia oz 191 MFdOJUuIIN ör Is fn om & | + val SR Ouornya) vIrdig EA Nr & t SÖ fa I ät T g ==) = 8 & = ES 21 - & Då Sy bea oc 3 = - 1 [4 = LA sr pu i dd - ; 9 = MAG 18 5 7 : - I f ö $ Be 09 Ousävqunygs) Bodom 5 äl -— LU LJ 5 F st su (ufunLJIVH) BI9IduuoH c 3 [0 La 1 SS HAR CH & öl vävydiprqdy 2 Hå Ld ö a AL SA Lå undo i 3 Så a = = H udorkyg : = 7 pos sö =O) Tr Ru ; i Er - H FB ue =" uogdogaväyy i Zz Se = ; = ; - 98 20 Haug Er = ? 3 FSA 8 FIILIODLLIGG 3 & ä 4 TF [Cd 18 == Mooon EE = Ä I FE ILE gl > tmmdojkx 4 & ee mosa BI04d09100 puu nara Ro gap |” Pour varpnuyg | po så vpmpy | sälg "sw ures Wp Uondjypelks-rE a 190 KR ET VIORÄLL JE Op VÄNDA k OS6'SL — JISAAOSUT Miu s = - - 6ö | SLL I - Ly | Ful I 2 oc | 5 2 & I [Ug MYR) peka i 4 r 8 188 sesam | : E ö ö 198 = (my) aug) « < uu 28 GujybjavN) anpoN & 3 ,w I vlt (mvuurdg) svvkquiog sa H El 08 Br te Löv : 3 ST y "n w > LÄNS) MODO NOJ) 5 = 928 ör om opererar essensen (uj UN ÖN) wvdojudong SE 9 068 18e'T femme (vIuNfGaD vao4dopider « i = - a 281 += (Mqymgs) MuVIoR = d u 08 ie ce cd us a De oc i» EE ft 8ö 091 Guppagug) apFogdg x r OvppmspIng) apiptsk4a 3 [CONN rr Grupo) I de I I fe (008) + 16 ö I = (08) + 888 st 2 1 - (008) + 0681)" vå 2” 0” (4 ö (08) (002) + +988 u I v [0 : a 066 4 2 GupAvxNA) ov ov 60 JG UJ (09) (002) + 5088) BvINNS) BrogdonewARH k = -A BN RAR SR fa 5 - - - - a k EN or 4 = = I - 22 = >= [i 3 = = = = FER ga AE 3 = = fa = oa ER rr H 3 = pr =S yr > | AR läge L - LANG KA [ => ch fe rn 08 3 5 E 2 - -- + Se or IX - 98 s - a - 5) 8 -— På BE 2: : = 18 mpupkydsr " = 28 aptekuronay = 08 MPN Md 09 aoN PRsgeTe pars CHRISTOPHER AURIVILLIUS Föregående historiska öfversigt jemte en blick på ta- bellen visar, att vår kunskap om de arktiska ländernas in- sektverld i flere fall är mycket ofullständig. Närskildt gäller detta om arktiska delen af Amerika och östra Asien. Huru frestande det än kunde vara, vågar jag derför ej nu upp- taga till behandling frågan om förhållandet mellan de olika ländernas insektverld och de vandringsvägar, som insekterna följt under utbredningen kring polen. För att med utsigt om ett godt resultat behandla detta ämne fordras, att hvarje lands fauna skall vara vida bättre känd än den nu är, liksom ock att de från de olika länderna beskrifna ar- terna blifvit bättre jemförda med hvarandra; ty nu vet man i flere fall ej med säkerket, om en del af de i arktiska Amerika funna formerna äro identiska med de europeiska eller ej, o. s. v. Det gifves nämligen mer än ett exempel på, att vissa arter, som uppgifvits såsom uteslutande före- kommande i det arktiska Amerika, sedermera äfven anträffats 1 Europa och Asien eller tvärt om. Några allmännare synpunkter förtjena dock att fram- hållas. Den första är, att alla de arktiska länderna till- höra ett enda fauna-område, som visserligen kan förete rätt framstående egendomligheter inom sina underafdelnin- gar, men dock i stort sedt öfverallt eger samma skap- lynne. Denna sats stödjer sig i hufvudsak på det stora antal arter, som fullkomligt oförändrade finnas öfverallt inom området, och ju mer man lär känna de skilda län- derna, desto större synes just antalet af dessa gemensamma arter blifva. Fjärilarna, såsom bäst kända, lemna flere bevis härför. Grönlands 3 säkra dagfjärilsarter, Colias Hecla, Ar- gynnis charielea och Argynnis polaris, förekomma dessutom i arktiska Amerika, Asien och Europa, och Argynnis chariclea fans af Markham till och med på Novaja Semlja. Anarta Richardsoni, som är mycket allmän i arktiska Amerika ända upp till Grinnells land samt på Grönland och länge ansågs 424 INSEBKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER såsom egendomlig för nya verlden, är nu anträffad i Lapp- land, på Novaja Semlja och i Öst-Asien af Vega-expeditionen. Dasychira Rossii, likaledes ansedd som egendomlig för Norra Amerika, fans af Vega-expeditionen vid Pitlekaj. Argynnis improba, beskrifven af Butler från Norra Amerika, fans af Markham på Novaja Semlja o. s v. Af den amerikanska arkipelagens 9 dagfjärilarter äro 5 funna i Europa och 21 Asien, så att endast 2, Colias Boothit och Colias Chione, återstå såsom ännu ej anträffade utanför Amerika. Längre söder ut på det amerikanska fastlandet ökas antalet af de egendomliga arterna, så att af de 11 derifrån kända 6 äro rent amerikanska, men detta är ju ej så underligt, när man besinnar, att det arktiska Amerika i söder gränsar till ett djurgeografiskt område, som i ganska väsentlig grad afviker ifrån det, som i söder begränsar Europas och Asiens ark- tiska trakter. Det nordamerikanska området utsänder i syn- nerhet efter Mackenzie-floden några utposter mot norden, som intränga på det arktiska området och i viss mån störa dettas kynne. På samma gång försvinna några af de mera högnordiska arterna, och derigenom sjunker antalet af de med Europa och Asien gemensamma arterna från 77 44 till 43 2. I högsta norden, på Grinnells land, äro deremot alla arterna gemensamma med Europas och Asiens arktiska länder. Häraf framgår en andra grundlag för det arktiska området, nämligen den, att dess egendomliga, så att säga cireumpolara prägel framträder allt tydligare, ju mer man närmar sig polen; ju mer man åter närmar sig polcirkeln, dess mer framträder lokalfaunan eller de egendomligheter, som hvarje verldsdel har för sig, hvilket hufvudsakligen beror på invandring söder ifrån. Detta märkes dock mindre vid en jemförelse mellan Europa och Asien, emedan dessa verldsdelars tempererade fauna är väsentligen likartad. Denna sats. synes i någon mån motsägas af det resultat, till hvil- ket professor Sahlberg kommit i sina förtjenstfulla arbeten 425 CHRISTOPHER! AURIVIELIUS öfver nordvestra Sibiriens insektfauna. Vid en jemförelse mellan nordvestra Sibirien och Europa fann han nämligen, att antalet af gemensamma arter var störst i det s. k. ur- skogsterritoriet, uppgående till 93 9 för Hemiptera hete- roptera och 89 97 för Coleoptera, men aftog mot norden, så att det i tundra-territoriet, som helt och hållet ligger imom polcirkeln, var blott 44 92 för Hemiptera heteroptera och 53 92 för Coleoptera. Det synes mig dock sannolikt, att en noggrannare undersökning af det arktiska Europa, särdeles Rysslands is- hafskust, skall medföra upptäckten af flere af de asiatiska arterna i Europa och tvärt om af de europeiska i Asien. Härför synes mig i synnerhet tala den omständigheten, att en jemförelse mellan dagfjärilarna inom det nämnda om- rådet och i Europa visar ett helt annat resultat. Ty af de 26 dagfjärilsarter, som 'Trybom uppräknar, återfinnas 22 1 det arktiska Europa; af de öfriga 4 förekommer 1 i det tempererade Europa och 2 i arktiska Amerika. Blott en enda art (Argynnis Engenia) återstår således såsom egen- domlig för Asien. I urskogsterritoriet finnas deremot något flere arter, som ej äro funna i Europa. Dagfjärilarna för- hålla sig således ej på samma sätt som de af Sahlberg be- arbetade grupperna. Ehuru således det arktiska området på goda grunder 1 djurgeografiskt hänseende kan anses såsom ett helt för sig, så kan dock å andra sidan ej förnekas, att Sahlberg och andra hafva rätt, då de framhålla egendomligheterna hos faunan inom vissa områden. På grund af dessa egen- domligheter kan man lämpligen uppställa åtminstone tre underafdelningar. En noggrannare begränsning af dessa är dock för närvarande ej möjlig på grund af de stora luckor, som öfverallt förekomma 1 vår kunskap om arternas utbred- ning. De tre underafdelningarna af det arktiska området äro: I. Det skandinaviskt-arktiska, omfattande Norge, 426 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Sverige, Finland och (?) Kola-halfön — antagligen kan grän- sen i öster dragas vid Hvita hafvet — samt Island, Grön- land (vestkusten åtminstone till 76?” och södra delen af ost- kusten), Beeren HEiland och Spetsbergen. 2. Det asiatiskt- arktiska, sannolikt från Hvita hafvet i vester och åtminstone till Lena-floden i öster. Hit höra Novaja Semlja och utan tvifvel äfven de Nysibiriska öarna. 3. Det amerikanskt- arktiska, som omfattar Amerikas fastland och öar samt möj- ligen östligaste delen af det arktiska Sibirien. Vega-expe- ditionen anträffade nämligen derstädes några former, som hittills ansetts såsom egendomliga för Amerika, och hvilka synas antyda ett närmare samband mellan Ost-Asien och Amerika. I alla händelser är säkert, att Berings-sundet alldeles icke bildar någon skarp gräns för det arktiska om- rådets djurverld. Innan vi lemna den geografiska sidan af det arktiska områdets insektverld, torde vara skäl att säga några ord om dess begränsning under förgångna tider. Reporna i våra berg, växtlemningarna i våra torfmossar och flyttblocken, som ligga strödda öfver södra Sverige och nordtyska låg- slätten, bära vittne om, att det fans en tid, då det istäcke, som nu bekläder betydande delar af de arktiska länderna, var utbredt öfver ett ännu större område och sträckte sig långt ner i det tempererade Europa. Under denna tid var också den arktiska djurverlden utbredd långt nedom pol- cirkeln, så väl i Europa som i Norra Amerika. På samma sätt som denna tid i djupet af sjöar, hvilka numera ligga långt söder om det arktiska området, qvarlemnat högnor- diska kräftdjur och fiskar, så har den ock lemnat ett minne efter sig i den insektverld, som ännu qvarlefver på högsta spetsarna af vissa berg, som då voro indragna inom det arktiska området. På Mount Washington vid 44? n. br. i staten New Hampshire i Norra Amerika finnes en sådan liten insektkoloni, som varit föremål för de amerikanska natur- 427 CHRISTOPHER AURIVILLIUS forskarnes studier. Berget når en höjd af 6,293 fot, och först vid 5,600 fots höjd börjar det område, som bebos af den arktiska qvarlefvan. Bland representanterna för denna qvarlefva kan nämnas en gråbrun dagfjäril (Oeneis Semidea SAY) och en spinnare (Dasychira Rossii). Den förra åter- finnes ej förr än i nordligaste Labrador på ett afstånd af 170 svenska mil och på Klippbergens nordligare delar, som äro ännu längre aflägsna. Den senare är den i det arktiska Amerika så vanliga spinnaren och finnes ej heller i mellan- liggande trakter. Dessa arter kunna i våra dagar ej ens nedstiga till bergets fot, långt mindre komma öfver det ofantliga lågland, som skiljer dem från deras anförvandter i norr, utan de äro uteslutande hänvisade till den skoglösa bergstoppen, der de återfinna förhållanden, under hvilka de kunna lefva. Detta egendomliga geografiska faktum förklarar man numera så, att då istiden nått sin höjdpunkt, och ett var- mare klimat åter inträdde kring norra polen, så drog sig den växt- och djurverld, som en gång följt med isen söder ut, åter tillbaka mot norr. Men då de höjder, som lågo i vägen, tydligen, åtminstone till en tid, erbjödo samma för- måner som en vandring norr ut, så stego en del individer uppför och blefvo snart vid klimatets fortskridande förbätt- ring afskilda från dem, som på låglandet fortsatte vandrin- gen norr ut. Ju varmare låglandet blef, dess mer måste de arktiska invandrarne flytta sig uppför bergens sidor mot toppen för att ej gå under i det nya för dem olämpliga luftstrecket eller underkufvas af de former, som 1 dess säll- skap togo låglandet och bergens nedre delar i besittning. Var nu bergets höjd tillräckligt stor, så kunde de genom att ständigt följa snögränsen uppåt bibehålla sig qvar ända till våra dagar. Hade de deremot råkat på ett lägre berg, så var deras undergång gifven, ty då kom en dag, när ej ens den högsta toppen blef dem tillräckligt sval, utan de 428 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER så småningom dogo ut, utan att lemna några andra spår efter sig än de qvarlefvor, som möjligen kunna uppletas i aflagringarna på bergets topp. I den af istiden berörda delen af Europa finnes dess värre intet berg af tillräcklig höjd för att ännu i denna dag några betydande spår af den arktiska insektfaunan skulle kunna finnas qvar. De skotska högländerna ega dock en del former, som utan tvifvel härröra från denna tid. Under samma tid hafva nog också Alperna och de öfriga central- - europeiska bergshöjderna erhållit en del af sina former. På grunder, som här ej kunna anföras, anser man dock, att dessa ega ett delvis med de arktiska gemensamt ursprung från Central-Asien, men att de deremot i allmänhet ej kunna anses vara direkta afkomlingar af de arktiska former, som under istiden trängdes ner mot mellersta Europa. För en närmare framställning af förhållandena i Europa och Asien under istiden ber jag för öfrigt att få hänvisa till dr Nathorsts i denna samling intagna uppsats om » Polarforskningens bidrag till forntidens växtgeografi» samt den denna afhandling åtföljande kartan öfver isens utbred- ning under istiden. Hvad som der säges om växterna och deras utbredning kan 1 de flesta fall äfven tillämpas på insekterna. Gå vi så öfver till en granskning af den insektverld, som nu lefver inom det arktiska området, så erbjuda sig flere synpunkter värda att beakta. Till en början finner man snart vid en blick på tabellen, att ej alla insektord- ningar och familjer äro representerade inom vårt område, samt att de, som äro det, ofta förekomma 1 ett helt annat förhållande till hvarandra än i sydligare länder. Beräknar man den procent, som de särskilda insekt- ordningarna utgöra af hela insektverlden inom de bäst kända af de arktiska områdena, så erhåller man följande resultat: 429 CHRISTOPHER AURIVILLIUS Arkt. Skand. Island. Grönland. Nov. Semlja. Spetsbergen. Collambola; extra s(03t)ir13;9 5 5,8 hyd OrthopterQ = Of = = Ta Pseudoneuroptera 1,5 0,6 kd 0,6 -— NEUrOptek a ...s..s=- 3 2,8 I Jag 14 Coleoptera ..... RONNA AL 9,3 — Hemiptera ......... AON NR2AD 250 — Arm Dipteka. .isasscsh 40 465 VARA 47,4 70 Hymenoptera ...... Hö rGLNLA 21 18,6 Bepidopterd = 1552 LONE 082 1,4 Af alla ordningarna försvimna Orthoptera hastigast mot norden, ty, så vidt nu är kändt, finnas de ej inom pol- cirkeln på något annat ställe än i Skandinavien. Man kan derför knappast anse rätvingarna såsom tillhörande det ark- tiska området, hvilket torde ega sin förklaring deruti, att de flesta af dessa djur älska torra och varma ställen, i hvars af solen upphettade jord deras ägg utvecklas och kläckas. J ordtemperaturen 1 arktiska länder blir utan tvifvel aldrig tillräckligt hög för utvecklingen af rätvingarnas ägg. Dernäst aftaga Pseudoneuroptera, Neuroptera och He- miptera mest mot norden. Af de förra är det endast hårvingesländor, dagsländor och Perlider samt en flor- slända, som förekomma utanför arktiska Skandinavien. Alla dessa, med undantag af florsländan, lefva såsom larver i vatten: Bland Hemiptera gå Homoptera längst mot norden. Det kan nämligen anses för temligen säkert, att äfven på Spetsbergen finnes någon bladlus-art, ty derstädes fann Holm- gren en Sceva, hvilkens larv utan tvifvel lefver af bladlöss, och Parry fann under sin resa 1827 till och med norr om Spetsbergen en bladlusart (Aphis borealis Curtis) på ett drif- vedsstycke, hvilket visar möjligheten af, att drifveden kan öfverföra dylika djur till Spetsbergen. Afven fjärilarna och skalbaggarna aftaga hastigt i antal 430 INSER TLIFVET I AÄARKTISKA LÄNDER norr ut. Bland de förra försvinna skymmningsfjärilarna nästan alldeles och Nematocera samt småfjärilarna aftaga vida hastigare än dagfjärilarna. MHäraf blir en följd, att dagfjärilarna i de arktiska länder, i hvilka de finnas, ut- göra en vida högre procent af fjärilarna än i det tempe- rerade Europas länder. I Skandinavien utgöra dagfjärilarna 6,3 24 af hela antalet fjärilar, men i arktiska Skandinavien äro de 12,3 924, på Grönland 20:92 (?) och på Novaja Semlja 335,3 4 af fjärilverlden. Märkvärdigt nog saknas de alldeles på Island och på Spetsbergen. Den ljusa polar- natten torde nog hafva sin betydelse för de egentliga natt- fjärilarnas utbredning norr ut, ty ehuru dessa ej alldeles saknas inom polcirkeln, så förekomma der hufvudsakligen blott sådana slägten, som lika gerna flyga i solskenet. Skalbaggarnas olika ordningar förhålla sig också ganska olika med afseende på sin utbredning norr ut. Längst mot norr gå de af rof lefvande Carabiderna, Dytisciderna och Brachelytra. - Dernäst komma de af växtdelar lefvande Curculioniderna och Chrysomeliderna bland Phytophaga. Hymenoptera, Collembola och Diptera deremot utgöra i arktiska länder en större procent af insektverlden än söder ut. Längst af alla, såsom utposter för insektlifvet mot polen och den eviga isens rike, gå utan tvifvel Collembola, representerade af vissa arter hoppstjertar, hvilka man funnit på snön och isen äfven på de högsta bergspetsar. Efter dem komma tvåvingarna, 1 synnerhet de små myggorna, som under larv-tiden lefva i vatten, samt vissa af de lägre flu- gorna, hvilka åter såsom larver lefva bland förmultnande växtämnen. I dessas spår följa såsom sjelfskrifna snylt- gäster parasitsteklarna, hvilka aldrig saknas der något annat insektlif finnes. Af öfriga steklar är det endast växtsteklar af slägtet Nematus samt några humle-arter, som gå något längre norr ut. De öfriga såsom myror, gräfsteklar, ge- tingar, småbin m. fl. torde knappast gå norr om skogs- 431 CHRISTOPHER AURIVILLIUS gränsen. Äfven med många af de högre utvecklade flugorna förhåller det sig på samma sätt. Såsom ett allmänt resultat af det föregående må fram- hållas, att de insekter, som såsom larver hemta sin föda från lefvande växtdelar, norr ut blifva allt färre eller till och med alldeles försvinna, hvaremot de, hvilka såsom larver lefva i vatten eller bland förruttnande växtämnen, samt en del af dem, som lefva af rof, behålla sig bäst. På Spetsbergen finnas blott 2 växtsteklar samt en liten malfjäril, som lefva af blad. De förra äro helt säkert hänvisade till polarvidet och den senare (Plutella eruciferaruwm) till en eller annan af de korsblommiga växterna. Hela den öfriga växtverlden är således fri från skadedjur; ett förhållande, som är rätt an- märkningsvärdt, när man besinnar, att i mellersta Sverige nästan hvarje växtart har en eller flere insekter, som lefva på dess bekostnad. Spetsbergens insektverld är i sjelfva verket mycket egen- domlig, ej så mycket derför att den består af många ej på andra håll funna arter, utan hufvudsakligen på grund af dess fattigdom och den fullständiga frånvaron af många grupper. Före upptäckten af Grinnells land förklarade man detta helt enkelt såsom en följd af landets nordliga läge. Det var då det nordligaste land på jorden, från hvilket insekter voro kända, och man kunde derför ej med skäl jemföra det med något annat land. Sedan man deremot nu fått veta, att på Grinnells land ännu mellan 82? och 83” trifves en in- sektverld, som med afseende på formernas omvexling och utveckling vida öfverträffar allt hvad som hemförts från Spetsbergen, kan man ej fasthålla vid den gamla förkla- ringen öfver förhållandena på detta land, utan måste söka förklara saken på annat sätt. Dr Nathorst har i sin redan anförda uppsats om växternas utbredning inom det arktiska området framhållit den nära öfverensstämmelsen mellan Spetsbergens och Finmarkens flora samt förklarat denna 432 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER genom en ännu vid slutet af istiden förefintlig landförbin- delse mellan norra Skandinavien och Spetsbergen. Skulle man utgå från vår nuvarande kunskap om nämnda länders insektfauna, så kommer man till ett helt annat resultat, ty af de 64 arter, som Boheman och Holmgren beskrifvit från Spetsbergen, äro endast 10, eller 15,6 2, funna i Skan- dinavien, och Holmgren misstänker till och med, att några af dessa 10 äro införda med fartyg till Spetsbergen. Detta resultat står emellertid i allt för stor strid med hvad man vet om växtverlden, för att jag skulle våga utgifva det- samma såsom tillförlitligt. Denna tvekan grundar sig huf- vudsakligen derpå, att vår kunskap om Finmarkens Diptera och Hymenoptera är så ofullständig, att flere af de på Spetsbergen funna arterna möjligen kunna återfinnas i Fin- marken. : Emellertid bör man dock vara så försigtig, att man ej anser de följdsatser, som kunna dragas af landets räxtverld eller insektverld, hvar för sig såsom afgörande, utan alltid jemföra båda med hvarandra. Först då båda hänvisa på samma förklaringsgrund, bör den kunna anses såsom tillfredsställande. Det är emellertid ej så mycket förklaringen af den insektverld, som finnes på Spetsbergen, som synes mig svår, utan svårigheten ligger tvärt om uti att förklara, huru så många arter och former kunna saknas, i fall verkligen en landförbindelse med norra Skandinavien förefunnits. Antager man tillvaron af denna landförbindelse, så synes det mig nödvändigt att tillika antaga, antingen att denna förbindelse upphört så tidigt under istidens slut, att det ytterst svåra klimatet, då ej tillät andra än de mest härdiga insekter — att invandra, eller flugor, parasitsteklar och hoppstjertar ock, att efter landbryggans försvinnande de öfver densamma invandrade högre insekterna dukat under på grund af en för någon tid inträdande försämring 1 klimatet. Det senare antagandet eger emellertid intet stöd af de geologiska under- 433 [NS] Oo Nordenskiöld, Studier och Forskningar. CHRISTOPHER AURIVILLIUS sökningarna, ty man har snarare skäl att antaga, att kli- matet på Spetsbergen någon tid efter isperiodens slut varit bättre än nu, än att det skulle varit sämre. Tills vidare och intill dess det visat sig, huruvida de på Spetsbergen inhemska insekterna kunna återfinnas i Fin- marken, anser jag, särskildt med hänsyn till växtverlden, bäst att antaga den af Nordenskiöld, Nathorst och andra framstälda hypotesen om en landförbindelse med Skandina- vien, men med den modifikation att klimatet, så länge den fans, varit nog strängt att förhindra de ömtåligare former- nas invandring. Skulle det deremot visa sig, att Spets- bergens insektformer ej återfinnas i det arktiska Europa, så synes det mig vara föga troligt, att den ifrågasatta landför- bindelsen förefunnits. Växtverldens likhet finge då på annat sätt förklaras. Här torde slutligen vara rätta stället att nämna några ord om det insektlif, som af danska inlandsis-expeditionen på Grönland 1878 anträffades på den östligaste af de ur isen uppskjutande nakna bergstopparna, de s. k. »Jensens nunatakker». Den ifrågavarande bergstoppen är belägen 10 mil från iskanten och på 4,000 fots höjd öfver hafvet samt på alla håll omgifven af en öde isöken. Det oaktadt växa der flere Saxifraga-arter, Cerastium alpinum, Potentilla nivea, Ranunculus pygmeus, Silene acaulis, Papaver nudi- caule samt till och med Campanula uniflora. Det lägre djurlifvet representerades af en nattfjärilslarv samt en spin- delart af slägtet Zycosa. Spindelns närvaro bevisar, att der måste finnas äfven småinsekter, såsom hoppstjertar, mygg och dylikt. Att expeditionen ej anträffade några sådana, torde förklaras deraf, att den endast helt kort stannade på nunatakken och att vädret då var mycket ogynsamt. Fjärils- larven och spindlarna synas mig svårligen hafva kunnat vara tillfälliga gäster på nunatakken, utan voro utan tvifvel så väl som växterna inhemska der. Då man emellertid näppe- 434 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER ligen torde kunna antaga, att vare sig växterna eller in- sekterna behållit sig här ända sedan den tid, då landet mellan bergstoppen och kusten var fritt från is, måste man an- taga, att de invandrat öfver isen, hvilket är ett talande bevis för den stora förmåga, som vissa former ega att öfvervinna svårigheter, hvilka lägga sig i vägen för deras utbredning. Af synnerligt intresse är frågan om insekternas lefnads- sätt och förhållande till sin omgifning i höga norden. Med kännedom om, att den tid, som en insektart i polartrakterna har för sin utveckling, hvarje år ej belöper sig till mer än 4—6 veckor, har man undrat, hur det är möjligt för vissa arter att genomgå hela sin förvandling på en så kort tid. I sin uppsats om insekterna från Grinnells land påpekar R. M'LAcHLAN de svårigheter, som sommarens korthet synes lägga 1 vägen för insekternas utveckling, och framkastar den förmodan, att den utveckling, som vi äro vana att se föregå på ex sommar, der behöfver flere. Denna förmodan har visat sig fullkomligt riktig genom de intressanta iakt- tagelser, som gjorts af G. SANDBERG på fjärilarter i Syd- varanger vid 69” 40' n. br. Han har lyckats följa några högnordiska arters utveckling ända från ägget. Såsom exempel må här tagas Oeneis Bore ScHnN., en äkta hög- nordisk dagfjäril, som aldrig är funnen utanför de arktiska trakterna och äfven der endast förekommer på lokaler med rent arktisk prägel. Fjärilen flyger från midten af juni och lägger då sina ägg på åtskilliga gräsarter. Äggen kläckas samma sommar; larven öfvervintrar dold under jord- ytan, fortsätter följande sommar att äta och växa, men hinner ej heller då sin fulla utveckling, utan öfvervintrar för andra gången samt förpuppar sig först följande vår. Puppan, som hos närstående former i sydligare trakter är fritt upphängd i luften vid ett grässtrå eller dylikt, ligger här gömd i jorden, hvilket tydligen måste vara mycket för- delaktigt i ett så svårt luftstreck. Fjärilen framkommer 435 CHRISTOPHER AURIVILLIUS efter en pupptid af 5—56 veckor, en ovanligt lång tid för en dagfjäril. I sydligare länder hvila dagfjärilspuppor om sommaren ej mer än 14 dagar. Hela utvecklingen går så- ledes vida långsammare än i sydligare trakter. Genom denna och flere likartade iakttagelser har Sandberg således visat, att den arktiska sommaren redan vid 70? ej är tillräcklig för många fjärilars utveckling, utan att de dertill använda två eller flere somrar. När alltså mer än en sommar visar sig behöflig för fjärillarnas utveckling, så synes det mig nästan ännu antagligare, att humlorna behöfva mer än en sommar. Hos oss öfverlefva från det ena året till det andra endast de fullt utbildade honorna; om våren bygga de det nya boet, lägga ägg och uppföda de första larverna, som utveckla sig till arbetare och genast börja att biträda vid familjens underhåll, hvarpå slutligen mot hösten utvecklas hanar och honor. Föga troligt synes det, att allt detta kan ske på samma sätt hvarje sommar uppe på Grinnells land vid 82”, der dessutom tillgången på föda måste vara mycket mindre än hos oss. Humle-koloniens utveckling måste sä- kerligen der vara en helt annan. Vore det ej till fullo be- visadt, att humlor förekomma på så hög breddgrad, så skulle man med kännedom om deras lefnadssätt vilja påstå, att de ej kunna lefva under sådana förhållanden. En fördel synas de dock hafva framför sina slägtingar 1 södern. Inom det arktiska området äro ej anträffade några af de fiendtliga parasiter, Conopider bland flugorna, Mutillor bland steklarna m. £., som förminska deras antal 1 andra trakter. Det band, som i tempererade och tropiska länder så fast sammanbinder insekterna och den högre växtverlden med hvarandra, är ej så hårdt tilldraget inom det arktiska området, åtminstone är det ej så märkbart. De växtätande insekterna försvinna, såsom redan är framhållet, mot norden vida hastigare än de, som hemta sin föda annorstädes ifrån; på Spetsbergen finnas ej mer än tre arter, som lefva af 436 INSEKTLIFVEYT I ARKTISKA LÄNDER växternas blad. Hos oss deremot har nästan hvarje växt- art en eller flere insekter, som för sitt uppehälle äro af den- samma beroende. Å andra sidan synes det också, som om de arktiska blommorna för sin befruktning ej skulle vara i lika hög grad beroende af insektverlden, som blommorna i sydligare trakter. Detta ämne har emellertid, så vidt jag kunnat finna, ej hittills beaktats af dem, som behandlat förhållan- dena 1 höga norden. På grund deraf och då denna fråga är af synnerligt intresse både för insektverlden och den högre växtverlden, må det tillåtas mig, att här något ut- förligare redogöra för densamma. Växtpaleontologien visar, att de fröväxter, som först uppträdde på vår jord, egde ofärgade blommor, som ej af- söndrade någon honung samt hade ett torrt frömjöl, som med lätthet kunde kringföras af vinden. Dylika blommor finna vi ännu i dag hos barrträden, gräsen och flere andra bland de lägre fröväxterna. Den tidens växtverld, som sak- nade blommornas färgprakt, doft och rika omvexling till form och anordning, skulle utan tvifvel förefalla oss, om vi kunde få den att lefva upp igen, ytterst enformig och färglös. Längre fram 1 tiden uppträda deremot slägten och arter, om hvilka man genom jemförelse med nu lefvande slägtingar med skäl kan antaga, att de egde ett större, mera utveckladt hylle, som genom sin färg skilde sig från växtens öfriga blad. Sådana blommor — eller till och med redan en del af dem, som äro försedda med ofärgadt hylle — afsöndra honung. Denna ligger till en början öppen i bottnen af det utbredda och fribladiga hyllet; men så små- ningom drager den sig undan, försvinner från ytan och gömmer sig i blommans botten, derigenom att endera af hyllets afdelningar, fodret och kronan eller bådadera, blifva sambladiga och bilda ett rör, i hvars botten man träffar honungen. Samtidigt har äfven färgen hos kronan från en 437 CHRISTOPHER AURIVILLIUS mindre lysande och i ögonen fallande öfvergått till en mera klar och ren. Slutligen förändras kronans form, så att den ifrån att vara regelbunden, d. v. s. åt alla sidor lika, blir mer eller mindre tvåsidig, läppformig, hvarvid honungen ofta afsöndras uti en åt ena sidan utskjutande förlängning af kronans eller fodrets nedersta del, en s. k. sporre. Sådan är, 1 allra största korthet antydd, gången af den utveckling, som blomman enligt nutida botanisters mening haft. Denna utvecklings mål synes hafva varit tvåfaldigt, nämligen dels en förlängning och förträngning af honungsvägen — d. v. s. afståndet mellan blommans mynning och det ställe, der honungen är att finna — dels en på färg, storlek och lukt beroende utbildning af blommans förmåga att göra sig bemärkt. Insekterna äro ej kända längre tillbaka i tiden än från den devoniska formationen. Alla från devon-formationen kända arter tillhöra ordningen Pseudoneuroptera, ehuru de äfven synas ega ett eller annat kännetecken, som numera blott återfinnes hos Orthoptera. De voro utan tvifvel, liksom nu lefvande närbeslägtade former af samma ordning, rofdjur. Den växtverld, bland hvilken de lefde, bestod af ormbunkar, de ännu högre stående kryptogamslägtena, Lepidodendron, Jalamites, Sigillaria m. f., samt de äldsta fröväxterna, repre- senterade af nakenfröiga former. I kolformationen återfinner man en större mängd arter af Pseudoneuroptera samt dessutom Orthoptera (kackerlackor, gräshoppor, spöken) och slutligen 2 skalbaggar jemte 3 stritar, som anses stå nära det nu lefvande slägtet Fulgora. Växt- verlden under denna tid var i hufvudsak lika med den de- voniska; de nakenfröiga växterna hafva dock förökat sig i antal, och afdelningen Cycadee visar sig nu för första gången. Under den sista afdelningen af den palreozoiska tiden uppträda inga nya insektordningar, men väl nya arter och 438 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER högre stående familjetyper af de ordningar, som funnits i de föregående formationerna. Växtverlden eger ej heller att uppvisa några väsentligt nya typer; de nakenfröiga väx- terna hafva nu nått höjdpunkten af sin utveckling. Vid den paleozoiska tidens slut beboddes jorden således uteslu- tande af växter med vindblommor, och bland de hittills an- träffade insekterna finnes ingen enda, om hvilken man har anledning att tro, att den varit blombesökande eller haft mundelar af den byggnad, som fordras för upptagande af honung. Ingen enda af de former, som nu lefva qvar och kunna anses såsom närbeslägtade med den palzeozoiska tidens insekter, förekommer nämligen i blommor; ty äfven de båda i kolformationen anträffade skalbaggarna höra näppeligen till dem, som göra besök i blommor. Må hända kan man dock antaga, att redan nu en eller annan insektart, särskildt bland skalbaggarna, börjat använda frömjöl såsom föda, och att detta varit första begynnelsen till den betydelsefulla vexelverkan mellan växt- och insektverlden, som sedermera visar sig ega rum. Från den mesozoiska tidens första period, trias-forma- tionen, känner man endast få insekter. De tillhöra Neu- roptera, Orthoptera och Coleoptera. Bland växterna känner man ännu ej med säkerhet någon angiosperm. Under jura-formationen deremot påträffar man dels högre stående former af Neuroptera och Orthoptera, dels representanter för de flesta nu lefvande familjer af Coleo- ptera, samt för första gången Hemiptera heteroptera (skinn- baggar) och Diptera. Alla dessa former visa sig redan i jurans undre afdelning Lias; i de öfre lagren, i synnerhet i den bekanta Solenhofer-skiffern, har man dessutom an- träffat representanter så väl af biens familj (slägtena Apiaria och Bombus), som af fjärilarnas, en svärmare Sphinx Snel- leni. Det plötsliga uppträdandet af så högt stående och skarpt differentierade former antyder, att många af dessa 439 CHRISTOPHER AURIVILLIUS ordningar redan långt tidigare egt representanter, som ej lemnat några spår efter sig, eller att utvecklingen bland insekterna under jura-tiden försiggått med ovanlig hastighet. Samtidigt visar sig också de första spåren af de täckfröiga växterna. De växtlemningar man anträffat gifva dock inga säkra upplysningar om den dåtida växtverldens blomformer, och det är först i kritan, som man hittills funnit lemningar af tvåhjertbladiga växter så väl med fribladiga, som med sambladiga kronor, 'och bland dessa äfven former med rätt högt utbildade blommor, t. ex. leguminoser. Från kritan känner man deremot endast få insekter, och dessa ej af något särskildt intresse. Vid den meso- zoiska tidens slut synas således de flesta nu lefvande insekt- typer hafva förefunnits och följaktligen äfven sådana, som haft en mycket högt utvecklad sugapparat. Lemningarna af växtverldens former äro, såsom nämdt, färre och synas knappast hafva den utveckling med afseende på sina blom- mor, som insekterna nått med afseende på sin sugmun. Deraf får man dock ej draga den slutsatsen, att sugmun- nens utveckling gått före honungsvägens hos blommorna. Ty det är mycket antagligt, att högre utbildade blommor funnits redan tidigare hos örtartade växter. Det är näm- ligen knappt annat än de fasta bladen af träd och buskar, af hvilka aftryck finnas qvar i dessa tiders aflagringar. Under den kainozoiska tiden blifva insektformerna allt mera lika de nu lefvande. Bland Diptera, som vid sitt första uppträdande under juran företräddes af myggor till- hörande familjerna Bibionide, Tipulide, Mycetophilide m. fl. och några få flugor af Muscide och Asilide, förekomma redan under eocen-formationen arter af sådana högt utveck- lade familjer som 'Tabanide, Syrphide och Bombylide. Hymenoptera ega att bland sig uppvisa flere myror, getingar och bin. Fjärilarna representeras af mått, nattfjärilar, spin- nare samt dagfjärilar utaf alla nu lefvande familjer. 440 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Med fröväxterna förhåller det sig på samma sätt: alla deras hufvudtyper, till och med de högst stående, uppträda snart nog, och ju mer man närmar sig nutiden, dess mer tilltaga i antal de former, som ega sambladiga kronor och lång honungsväg, hvaremot de lägre utbildade, som hafva öppen eller mindre djupt dold honung, blifva fåtaligare, åt- minstone i förhållande till de andra. Kasta vi nu slutligen en blick på den närvarande insektverlden, så kan den med afseende” på den synpunkt, som nu föreligger, bäst indelas i två afdelningar, insekter med bitande och insekter med sugande mundelar. Till de förra höra Pseudoneuroptera, Neuroptera, Orthoptera och Coleo- ptera, till de senare Hemiptera, Diptera, Hymenoptera och Le- pidoptera. Så väl den individuela utvecklingen, som den jem- förande anatomien visar, att de sugande mundelarna utan svårighet låta hänföra sig till samma typ som de bitande och kunna betraktas såsom uppkomna genom förvandling af dessa. På goda grunder anser man derför de ordningar, som hafva sugande mundelar, såsom högre stående än de andra; en äsigt, som ju fullständigt bekräftas af hvad vi här ofvan meddelat om de respektive ordningarnas uppträdande efter hvarandra i tiden. Men äfven bland insekterna med su- gande mundelar kan man urskilja flere olika stadier i sug- apparatens utveckling. Då emellertid sugapparaten hos de olika ordningarna ingalunda är bildad på samma sätt eller genom förvandling af samma delar, så måste man anse de olika typerna såsom af hvarandra oberoende utvecklingsserier, som på skilda vägar närmat sig samma mål, ehuru väl ej alla kommit det lika nära. Då likväl för vårt närva- rande ämne endast sådana sugande mundelar äro af intresse, som kunna användas för upptagande af den i blommorna afsöndrade honungen, kunna vi lemna de öfriga, för blad- sugning m. m. afsedda, å sido. Först möta oss då flere bland de lägre tvåvingarna, så väl myggor som flugor af 441 CHRISTOPHER AURIVILLIUS familjen Muscide 1 vidsträckt mening. Dessa hafva ett kort sugrör, som endast kan upptaga öppet liggande eller föga dold honung, samt besöka ofta nog endast mera tillfälligtvis blommor och äro således ej af dem beroende. Vida längre komna i sin utveckling äro arter af familjerna Conopide, Empide (Empis och Rhamphomyia) och Syrphide. Hos dem är sugapparaten längre, ända till 11—12 mm. hos Rhingia rostrata. Flere bland dem lefva också uteslutande af blommornas honung och af frömjöl (Syrphide). Högst bland alla tvåvingar stå arter af familjerna Anthracide?, Bombyliide och Nemestrinide. Hos dessa äro mundelarna utdragna till ett sugrör, som hos den europeiska Bombylius major är 12 mm. och hos Nemestrina longirostris från Syd- Afrika blir ända till 65 mm. Liksom Sphinx-arterna bland fjärilarna sätta de sig aldrig på blommorna, utan suga ho- nungen sväfvande framför blomman. Bland steklarna träffar man mycket ofta i blommor arter af parasitsteklarnas stora afdelning. Utan att egent- ligen ega någon utbildad sugmun kunna de dock uppslicka honungen, der den ligger fullt åtkomlig och i dagen; det- samma gäller om myror och getingar. Biens stora familj utgöres deremot af insekter, hvilka både såsom larver och utvecklade äro hänvisade till den näring, som erhålles från blommorna, så väl frömjölet som honungen. De ej i sam- hällen lefvande arterna, småbien, stå onekligen lägre; deras sugtunga är kortare och den mängd honung de samla vida mindre än den, som insamlas af de i samhällen lefvande formerna. Dessa, som tillhöra slägtena Apis, egentliga bin, och Bombus, humlor, stå högst bland alla steklar så väl med afseende på sugapparatens utveckling, som med afse- ende på den betydelse de ega för blommornas befruktning. Sist och i vissa afseenden högst bland blombesökande insekter komma fjärilarna. De utmärkas i synnerhet genom . sugapparatens längd och ringa tjocklek. - De mindre for- 442 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER merna ega ett ganska kort sugrör, som ej öfverträffar flu- gornas och småbiens; hos nattfjärilar, dagfjärilar och svär- mare tilltager det successivt i längd, så att det hos de största svärmare uppgår ända till 120 mm., den största ut- veckling som sugapparaten hunnit hos någon känd in- sektart. Förutom af dessa nu nämnda insekter med sugande mundelar besökas blommor äfven rätt mycket af vissa skal- baggar, hvilka antingen endast bita sönder och uppäta blom- - mans delar eller ock uppslicka honungen. Det. bakre käk- paret är också hos en del af dessa på ett rätt egendomligt sätt förvandladt till en slicknings- (Lepturidee, Cetonia m. 1.) eller till och med till en sug-apparat (Nemognatha bland Tele- phorid2e), som jemte hufvudets förlängning gör det möjligt för dessa former att åtkomma äfven rätt väl dold honung. Någon mera betydande rol spela dock dessa former ej. I det föregående har framhållits, dels huru under jor- dens utveckling uppträdt blommor med allt mer och mer dold och svåråtkomlig honung, dels insekter med en sug- apparat, allt bättre och bättre egnad att åtkomma den väl dolda honungen. Förtjensten att först hafva påvisat, att ett samband i detta hänseende finnes mellan växt- och insektverlden tillkom- mer den tyske naturforskaren CHR. CONR. SPRENGEL, Som i sitt 1793 utgifna arbete: » Das entdeckte Geheimniss der Natur im PBaue und der Befruchtung der Blumen»>, i en mängd enskilda fall redogör för det märkvärdiga sätt, hvarpå blom- morna äro lämpade för befruktning genom insekter. Först i våra dagar har det lyckats sådana män, som CH. DARWIN, F. Dereino, F. HILDEBRAND, S. AxeLL, H. MÖLLER m. d., att genom förnyade undersökningar göra detta förhållande allmänt kändt och erkändt. Med undantag af den sist- nämnde hafva dock nästan alla endast fäst sig vid blom- mornas byggnad, men föga beaktat insekterna. (Genom nog- 443 CHRISTOPHER AURIVILLIUS granna iakttagelser i naturen har Möller ådagalagt, att in- sekterna ej besöka blommorna utan åtskilnad, och att man i full öfverensstämmelse med hvad, som på grund af blom- mornas och insekternas bygnad kunde förutses, eger rätt att indela blommorna i flug-blommor, humle-blommor och fjärils-blommor. Det är visserligen sant, att dessa olika slag af blommor ej äro skarpt åtskilda, utan att många mellanformer och öfvergångar finnas dem emellan, men i stort sedt kunna dessa afdelningar mycket väl särskiljas. Flugblommorna äro regelbundna, fribladiga eller, då de äro sambladiga, platta, utbredda, med kort eller omärklig pip. Honungen ligger alldeles i dagen eller är obetydligt dold. Lukt saknas eller är obehaglig. Färgen är grön, gröngul, gul eller hvit, mycket sällan röd, oftare brunaktig. Hit höra umbellater, alsinaceer, cruciferer, lägre ranuncu- laceer m. d£. Humleblommorna hafva oftast foder eller krona sam- bladiga. Kronan är ofta läppformig, och honungen af- söndras 1 bottnen af den långa pipen eller i särskild sporre, hvartill vägen ofta stänges af hår eller klaffar. Lukt finnes ofta. Kronans färg är vanligen röd eller blå, sällan gul. Exempel på dylika blommor lemna Aconitum, Delphinium, labiater och de flesta personater. Fjärilsblommorna hafva oftast foder eller krona sam- bladiga, men mindre ofta oregelbundna. Honungsvägen är mycket lång och trång. Luktafsöndring finnes ofta och alltid hos nattfjärilsblommorna, hvilka dofta starkast om nätterna och ofta nog endast då äro utslagna. Kronan eller kalken är till färgen hvit eller röd, mera sällan blå. Fjärils- blommor äro de festa Lilium-arter och orchideer, många silenaceer, Primula-arter m. fd. Mellanformer mellan humleblommorna och fjärilsblom- morna äro få och sällsynta; mellan flugblommor och humle- blommor finnas deremot en stor mängd mellanformer, som 444 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER äro en gemensam tummelplats för bättre utrustade flugor, småbin, humlor och fjärilar. Dessa mellanformer hafva honungen dold, men honungsvägen är ej längre eller trängre än att de flesta insekter med måttligt långt sugrör kunna komma åt densamma. Hit höra nästan alla compositeer eller blomkorgsväxter, dipsaceer och en stor mängd andra både bland dem som hafva sambladiga och fribladiga blom- kronor. Man skulle visserligen kunna förmoda, att de lägst stående blommorna, flugblommorna, besöktes lika mycket af humlor, bin och fjärilar, som af flugor, då ju honungen är tillgänglig för dem alla. Mällers, mina egna och andras iakttagelser visa dock, att detta ingalunda är fallet. Hum- lorna och fjärilarna synas ej bry sig om de små oansenliga flugblommorna, utan gå dem förbi och hålla sig till de arter, som äro för dem särskildt afpassade, och hvilkas honung flugor och andra insektverldens plebejer ej kunna komma åt. Väl utpräglade humleblommor besökas ej heller af fjärilar. Orsaken härtill torde vara den starkt utpräglade läppformigheten, som åtminstone för dagfjärilar är högst olämplig, emedan den ej lemnar dem någon plats för vin- garna under hvilan. Hos de läppformiga fjärilsblommorna (t. ex. Orchis, Platanthera) stå också läpparna helt annor- lunda, enär de med hvarandra bilda en vinkel, som närmar sig 180”, hvilket ej är förhållandet med den läppformiga blomkronan hos en Salvia eller Pedicularis. Att några besök 1 omvänd ordning, så att flugor besökte humleblommor och humlor fjärilsblommor, ej kunna ega rum, behöfver väl knappast påpekas. Ehuru således det bör vara påtagligt, att ett visst om- rådes insektverld och växtverld äfven i nu afhandlade hän- seende måste visa sig beroende af hvarandra, så har, så vidt jag vet, ännu ej någon försökt att använda denna synpunkt i djur- och växtgeografiskt hänseende. Mäller gör visserligen i sitt senaste intressanta arbete öfver »Die Alpenblumen» 445 CHRISTOPHER AURIVILLIUS en och annan jemförelse mellan det tyska låglandets och Alpernas. former, men detta sker endast i förbigående och utan uppgift i bestämda siffror. Det väl kända förhållandet, att de olika insektordnin- garna ej i samma proportion aftaga mot norden, ingaf mig tanken att med afseende på blombeskaffenhet undersöka den arktiska växtverlden för att se, huru dessa båda fakta, in- sekternas och växternas utbredning mot norden, stämde öfverens. Bristfälligheten af vår kunskap om en del af det ark- tiska områdets så väl växt- som insektverld gör, att jag i nedanstående tabell endast ansett det vara skäl att upptaga arktiska Skandinavien, Island, Grönland, Novaja Semlja och Spetsbergen. För jemförelse upptages också en öfversigt öfver växterna i Sveriges sydligaste provins, Skåne. Det är visserligen sant, att endast ytterst få eller inga iakttagelser af insektbesök i blommor äro gjorda inom det arktiska om- rådet — ett fält af synnerligt intresse och största omfatt- ning ligger dervidlag alldeles obearbetadt för kommande polarforskare — men med tillhjelp af den kunskap, man eger om de arktiska växtformernas blombyggnad, har det varit mig möjligt att med — efter hvad jag hoppas — ganska stor säkerhet afgöra, till hvilken af Möllers hufvud- grupper hvarje art bort föras. Den angifna procenten är för vindblommor och insekt- blommor räknad såsom procenten af alla inom området kända fröväxter och för de särskilda afdelningarna bland insekt- blommorna såsom procent af alla insektblommorna. 446 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER NUNgs9UYpoå urq BYTA JO ES8T UIIVUHOS ITHANQUIS 'H 94J913 tu9jeprpuey 'Iy Je Bprofs "UuSILJILJIOJ JL[APPITT 19s[93r) Ner ÄNNU Wes 'B1OY SPULIST "ANMTINQUD HH) 130uTF i d« ST « Fö —6 « (A= 0) a 8 =9 « KONG « AC =0F « 8'B=(i0 HIP « STL =PI « 9'T=88 |« LT=18 OUTEG « £'I0=8L1 kr ER Tk TN Ed ASS AS ST ONES RR EO NE DE AME SO SOA Oe ka u« ST =T ud 8'0=1 » S0=3 « e70=G « 6 GG « GR-—=NG « 69=EL « 9'19=G81 |« 5T9=918 | << 09=L18 UTÄSIEERIaTR « S'pL=818 70 LE =EF 20 08 =09 20 8'86=L81 |A Be=G6I | SS=6491 | fc3=9L0 JITT S8 698 1 FE TOS 6801 'ua310gqsiadg keljusg elfesoN | 'purjuong "puejsT "UaYIB WULT '9UBYG > PKN soq I = 10owwuojqsuelq 'F soININ soq (YH 420 10wwo[gaunH 490 19 '€ TON 199 I q90 I = "2peppasn anrq visa op INJ FuFuRFjl HFIOp UJuvu 'pIop Funuoq 'towwolq apepur[g "3 qv q90 Vv 1e3urda[apje Slo 447 -ININ IBABASJONT 'PIOP 134pL2290 IEI? uaddo 19334 sunuoH 'towwolq3ulT I "10Wwwo[qs3unuoH sunuoq euqes "touwolgquallod senses tt (dOtuwo[gd34asuT) VIuydowojum sa (AOTUNOTG PUL AD RP ty do WU ESA SNLESd (19)XBAQIT) IOVUBBOIOUL AT CHRISTOPHER AURIVILLIUS &€ 35 OR « FI « 6'C1 « 9'61 | « 808 CTETG FS I BIG SIS IP OTEO MATT OEGK « 2'68 « 98 « I'p8 « +'08 | « 861 LEN RE TR a ts SRS rr AN Ve fs) [EA AS 9msuo0x3 Junss (BUOIT III FED AKH 'S—1 :7eymusar apueftog solleqr Bs (BISIS AJ op Bapur Up B Wes VUILZUUDP -JB BISIOJ 31) op ULPIS BU BV UP IP[SUBUUUTY « Pe « 8'p « IG « öl) (EDEN « 19 rr RE Sa 5 Sr si AR ERSSON fö FÄRS CIH6-g (CK fl « 801 cIFOL CE CST SSI ROT « "61 c GL CGT ROT « 8'6[ [EE 0 VARE fa Ren Se > Ner FRE RER a fn Fr RDR mö '€ « 860 « 9393 Co N0G « FO (COEEFO « Fö FE SN ar VART NR EE RN ARS 26 ET TR 2 STF Ole Z 9'ep 20 6rGGe 26 Te SERGE [n3uos3 199 UuNIF "pe3rBjo "I : MEJ 99 BUOIY "ug3rvgstadg kefjuwunvg BlesoN |] 'puemuon) "puejsT "U3IBUULT "JUBYI 448 "u9perwo Bewwes Wour Step Seutowuojd Je J3rsIvAJO apueljog IB assexjur ros orpuruxt [3 JV INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Af föregående öfversigt framgår för det första, att vind- blommorna visserligen tilltaga mot norden, men ej regel- rätt, utan så att de flesta förekomma på Grönland (38,8 95), hvarefter de aftaga mot öster, så att de på Novaja Semlja ej utgöra mer än 32,4 &Z af fröväxterna. Huruvida pro- centen af vindblommor ytterligare minskas ännu längre öster ut är jag ej i tillfälle att afgöra. Ej heller vågar jag påstå, att något tydligt samband der vid lag är att påvisa mellan insektverlden och växtverlden. Visserligen måste erkännas, att vindblommor böra ega bättre utsigt att taga sig fram i täflingen med insektblommor uti ett land, som har få, än uti ett, som har många blombesökande in- sekter, förutsatt att förhållandena för öfrigt äro lika. För- hållandena äro dock oftast äfven i andra fall, som äro af vigt, mycket olika i de olika länderna, och dessa omstän- digheter måste tagas med i beräkningen, när man rätt vill bedöma vindblommornas fördelar inom ett visst område. Det förefaller, som ett mycket regnigt klimat borde vara ogynsammare för vindblommorna än för insektblommorna; men så synes ej vara förhållandet, att dömma deraf, att på Island finnas så många vindblommor. Pollenblommorna, som endast hafva att bjuda insek- terna på frömjöl, utgöra visserligen öfverallt ett fåtal, men synas gifvet aftaga norr ut, så att på Novaja Semlja och Spetsbergen blott finnes en art, den bekanta fjellvallmon. I dessa länder saknas också alldeles de små och stora skal- baggar, som vanligen tumla om bland dessa blommors frö- mjöl och utföra korsbefruktningen. Omöjligt är dock ej, att en eller annan af de högnordiska tvåvingarna besöker fjellvallmon. Gå vi så öfver till flugblommorna, så möter oss en synnerligen intressant sifferserie. I Skåne utgöra dessa endast 36,2 24,i Finmarken äro de redan 41,6 2 och på Spetsbergen uppgå de ända till 73,7 94 af alla insektblom- 449 Nordenskiöld, Studier och Forskningar. CHRISTOPHER AURIVILLIUS morna. Detta står 1 bästa samklang med insekternas ut- bredning inom det arktiska området; ty ju längre man kommer mot norr, desto flere blifva tvåvingarna 1 förhål- lande till de andra ordningarna, till dess slutligen på Spets- bergen ej finnas några andra blombesökande insekter än tvåvingar samt de parasitsteklar, som lefva på deras be- kostnad, och hvilka i och för blombesök ej äro bättre ut- rustade än tvåvingarna sjelfva. 'Tvåvingarna, som i Fin- marken äro ungefär 34 9 af insektverlden, uppgå näm- ligen på Novaja Semlja till 47 9 och på Spetsbergen till 70 924 af alla kända insekter. Dessutom är att märka, att endast de lägre och för blombesök mindre väl utrustade formerna bland tvåvingarna bibehålla sig i de arktiska trak- terna. Så t. ex. saknas i arktiska länder Bombyliide, An- thracidse, Conopide och högre Syrphide. Former af den senare familjen förekomma dock till och med på Novaja Semlja och Spetsbergen och äro, jemte former af familjen Empide, de bäst utrustade flugor, som finnas på dessa öar. De »blandade» blommorna deremot aftaga mot norden, ehuru ej så hastigt, som de ännu högre stående humle- och fjärilsblommorna. Humleblommorna förekomma dock i un- gefär lika stort antal på Island, Grönland och i Finmarken. På Novaja Semlja äro de betydligt reducerade till antalet och på Spetsbergen äro de ej flere än 8,2 2 af insekt- blommorna. Men äfven denna lilla qvarlefva af humle- blommor är mer än man skulle vänta och af synnerligt intresse. Om jag undantager Wahlbergella affinis och ape- tala, om hvilkas blombyggnad man egentligen ingenting har sig bekant, och hvilka sannolikt ej böra föras hit, ehuru jag i brist på bättre upplysningar stält dem här, så återstå 4 arter: Campanula uniflora, Gentiana tenella, Pedicularis hirsuta och P. lanata. Campanula uniflora borde i öfverens- stämmelse med andra arter af slägtet och på grund af blom- mans byggnad vara en humleblomma. Den har dock aldrig Cd 450 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER blifvit undersökt af någon med afseende på insektbesök. Det skulle derföre vara möjligt, ehuru föga sannolikt, att den åtminstone i nödfall kunde befruktas af flugor. För öfrigt är det mig obekant, om den sätter frukt på Spets- bergen. Gentiana tenella är enligt Möllers undersökningar på alperna en tydlig humleblomma. På Spetsbergen är den dock blott en gång funnen af engelsmannen EATonN och är der säkerligen högst sällsynt. Annorlunda förhåller det sig med de båda Pedicularis- arterna. Båda äro ganska utbredda på Spetsbergen samt sätta ofta och rikligen frukt. Deras blommor äro bland de mest typiskt utbildade humleblommor, och alla anstälda undersökningar visa, att de endast besökas af humlor och endast af dem kunna befruktas. Möller har i Tyskland och på alperna noggrant studerat ett stort antal arter af slägtet och funnit dem alla flitigt och uteslutande besökta af hum- lor. I Sveriges och Norges fjelltrakter har författaren flere gånger varit 1 tillfälle att iakttaga P. lapponica och P. Oederi. Båda besökas flitigt af fjellhumlorna, och vill man särskildt samla dessa, så bör man uppsöka lokaler, der Pe- dicularis-arterna växa, ty der äro de säkrast att träffa. Samma iakttagelse gjordes af FFEILDEN under Nares' expe- dition till Grinnells land. Han fann der humlor ännu mellan 82” och 83” och anmärker särskildt, att de flitigt besökte Pedicularis-arter. Det kan på grund af allt detta ej vara det ringaste tvifvel underkastadt, att äfven Spets- bergens Pedicularis-arter äro verkliga humleblommor; ty deras blombyggnad afviker i intet väsentligt från deras, som blifvit noggrant undersökta. Så mycket mer förvånar det då, att ingen humleart är känd från Spetsbergen. För att få denna sak ännu bättre undersökt uppmanade författaren dr Nathorst att under den geologiska expeditionen till Spets- bergen 1882 fästa särskild uppmärksamhet vid de båda 451 CHRISTOPHER AURIVILLIUS Pedicularis-arterna. Dr Nathorst, som med synnerligt in- tresse och framgång egnade sig äfven åt undersökningar af den nutida Spetsbergsfloran, har godhetsfullt meddelat mig, att han, ehuru Pedicularis-arterna förekommo 1 mängd, aldrig lyckades iakttaga några insektbesök i deras blommor, och spår af någon humla lyckades han lika litet som någon af sina föregångare upptäcka. Deremot fann han frukter af Pedicularis i stor mängd samt hemförde dessutom blommor i sprit, hvarigenom det blifvit mig möjligt att meddela bifogade afbildning af blomman hos Pedicularis lanata. Deraf framgår, att densamma i hufvudsak är byggd så, som öfriga arters blom- mor, Honungsvägens stora längd samt den öfre läppens byggnad, som innesluter ståndareknap- parna så väl, att endast en insekt, nog stor att med sin rygg nå upp till öfverläppen, och nog stark att utöfva så stort tryck på densamma, att dess mot spetsen under knapparna fullstän- digt slutna kanter skiljas och framsläppa frö- mjölet, göra det otänkbart, att någon af de på Blomma af 68 Ö Pedicularis Spetsbergen förekommande insekterna skulle lanata jemte 23 ! öfverläppen kunna utföra korsbefruktning eller ens hafva sedd under- VerAn anledning att besöka Pedicularis-blommorna. Det kan ej heller vara möjligt, att någon humleart finnes, åtminstone i de hittills kända trakterna af Spets- bergen, ty funnes det någon, så kan man vara fullt säker på, att den visade sig der, hvarest Spetsbergens bästa humle- blommor växa. Förutom de erfarenhetsrön, som jag sär- skildt med afseende på Pedicularis redan anfört till stöd för ett sådant påstående, vill jag påpeka, att hvar och en, som besöker en botanisk trädgård, der växterna äro ordnade familjevis, lätteligen kan finna, att humlorna samla sig i de afdelningar, som innehålla humleblommor; så t. ex. kan man i botaniska trädgården i Upsala i labiaternas afdelning 452 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER finna stora mängder af humlor, under det att i flere af de andra ingen enda är att se. De enda insekter, som utom de nu kända med någon sannolikhet kunde vara att anträffa på Spetsbergen, vore nattfjärillar. Men äfven om en eller annan sådan finnes på Spetsbergen, så talar så väl blommans byggnad som er- farenheten för, att de ej äro bland dem, som besöka Pedi- cularis-arterna eller hos dem kunna åstadkomma korsbe- fruktning. : Då återstår blott en enda möjlighet, och det är den, att de båda Pedicularis-arterna på Spetsbergen sätta frukt på grund af sjelfbefruktning inom samma blomma, och att de så gjort genom otaliga generationer. Hvar och en, som något tagit kännedom om de åsigter, hvilka i detta fall för närvarande äro gällande inom den bo- taniska verlden, och som vet, huru man sökt förklara blom- mornas allt högre och högre utbildning för korsbefruktning genom insekter, inser genast, att detta egendomliga fall från högsta norden måste vara af största betydelse. DARWIN och flere efter honom hafva visat, att hos en hel mängd växtarter befruktning med eget frömjöl antingen ej medför någon fröbildning eller ock ger upphof till en mindre rik och mindre god fröbildning, så att de plantor, som utvecklas ur sådana frön, blifva svagare och ej kunna bestå i striden med genom korsbefruktning uppkomna exem- plar. Fortsättes befruktningen med eget frömjöl genom flere generationer, så blifva dessa till sist alldeles ofrukt- samma och utdö. Andra författare, som hos en del växter ej kunnat iakttaga någon försämring hos arten vid sjelfbefruktning, hafva bestridt allmängiltigheten af den af Darwin uppstälda satsen. Härpå svarade Darwin, att deras försök ej vore bevisande, emedan de omfattade för få generationer. Fort- satte man blott en längre tid på samma sätt, så skulle nog 453 CHRISTOPHER AURIVILLIUS sanningen af hans till allmän naturlag upphöjda sats, att intet organiskt väsende kan fortlefva genom att under obe- gränsadt antal af generationer befrukta sig sjelft, komma i dagen. Härpå var naturligtvis omöjligt att omedelbart genom försök gifva något svar. Men, så vidt jag kan förstå, gifva de båda Pedicularis-arterna från Spetsbergen ett svar, som är långt vigtigare än något, som på experimentel väg skall kunna gifvas. De visa nämligen, att en art verkligen genom en otalig mängd generationer kan fortplanta sig genom sjelfbefruktning och ändå ej duka under i en strid för till- varon, som måste anses för ganska hård. Visserligen råder på Spetsbergen näppeligen en sådan täflan mellan bättre och sämre utrustade arter, som i varmare trakter, ty ut- rymmet är der stort nog för den växtlighet, som finnes. Striden mot de yttre klimatiska förhållandena är deremot så mycket hårdare, och en växtart, som kan behålla sig under dylika svårigheter, kan sannerligen ej anses för svag eller illa utrustad. Häraf följer naturligtvis ingalunda, att de af Darwin och andra gjorda iakttagelserna äro felaktiga, utan blott att de satser, man velat grunda på dessa iakttagelser, ej äro allmängiltiga, utan endast gälla för en del former och under vissa betingelser. Erkänner man nu detta, så måste man ock medgifva, att läran om arternas försämring genom sjelf- befruktning ej kan användas såsom förklarimgsgrund för uppkomsten af korsbefruktning genom insekter, utan tvärt om sjelf behöfver sin förklaring. Har det nämligen lyckats ex» art att blifva sådan, att den utan att gå under kan befrukta sig sjelf genom otaliga generationer, så behöfs det en förklaringsgrund derför, att ej alla blifvit så beskaffade, utan i stället antingen icke kunna befrukta sig sjelfva eller blott göra det med dåligt resultat. 454 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER Gå vi så öfver till fjärilsblommorna, så visar det sig, att äfven dessa aftaga mot norden. Dock äro märkvärdigt nog fjärilsblommorna i Finmarken något flere än i Skåne, ett förhållande, som emellertid väl stämmer öfverens med hvad Mäller fann vid en jemförelse mellan Tysklands låg- land och alperna. Fjärilarna spela nämligen enligt hans iakttagelser en vida större rol uppe på alperna än på låg- landet. Äfven inom Finmarken utgöra fjärilarna, särskildt dagfjärilarna, en betydande del af insektfaunan. På Island finnas blott sex fjärilsblommor: Silene ma- ritima, S. acaulis, Viscaria alpina, Lychnis flos cuculi, Orchis maculata och Platanthera hyperborea, hvilka alla torde kunna befruktas af de nattfjärilar, som finnas på ön. Dagfjärilar saknas, såsom bekant, alldeles. På Spetsbergen finnes blott en enda art, Silene acaulis, som kan misstänkas för att vara en fjärilsblomma. På al- perna är den, åtminstone enligt Mällers undersökningar, en sådan. Honungsvägen hos denna art är emellertid så kort och pistillernas och ståndarenas läge sådant, att det inga- lunda är omöjligt, att flugor och andra mindre väl utrustade insekter kunna utföra korsbefruktning. Så sker troligtvis också i högsta norden, hvarest denna art är mycket utbredd. Af synnerligt intresse är denna växt äfven derigenom, att den ofta nog har enkönade blommor och i detta fall är ute- slutande hänvisad till befruktning genom insekter. Huruvida dock de samkönade blommorna hos denna art i höga norden äro vanligare eller sällsyntare än i sydligare och huruvida honungsvägen der är kortare, har jag ej med säkerhet kunnat utröna. Ganska sannolikt synes dock på grund af de exemplar jag sett, att honungsvägen i arktiska trakter är kortare än i mera sydliga länder, hvilket väl passar till- sammans med insektverldens olikhet. Det är ett af resande i arktiska länder ofta upprepadt påstående, att blommorna i dessa trakter äro mer lysande 455 CHRISTOPHER AURIVILLIUS än i tempererade länder. Detta är sant så till vida, att blom- mornas färger äro mycket klarare och renare än i allmänhet söder ut, men ingalunda så, att de högre, mera lysande fär- gerna, rödt och blått, skulle vara allmännare inom pol- cirkeln än söder om densamma. Detta framgår otvetydigt af den här ofvan lemnade öfversigten öfver blommornas färg i en del af det arktiska området. De högre, röda och blå färgerna aftaga nämligen gifvet mot norr, hvaremot de ofärgade och hvita blommorna i samma mån tilltaga; de gula deremot förhålla sig något olika inom olika områden och synas ej nämnvärdt vare sig ökas eller minskas ens i högsta norden. På Spetsbergen finnas endast fyra arter med blå blommor, nämligen Campanula uniflora, Gentiana tenella, Mertensia maritima och Polemonium pulchellum, bland hvilka den sista ofta är hvitblommig och den andra i ord- ningen är ytterst sällsynt. Den blå färgen är således mycket klent representerad på Spetsbergen och ådrager sig naturligtvis derföre så mycket mer resandes uppmärksamhet på de ställen, der den visar sig. Äfven blommornas färg i arktiska länder talar således för riktigheten af de iakttagelser, som blifvit gjorda med afseende på de olika insektordningarnas färgsinne. Ty huru ofullständig än vår kunskap ännu är om insekternas synorgan, så är dock visst, att bland de blombesökande formerna flugorna stå lägst med afseende på synorganet samt före- draga hvita och gula eller till och med gröna blommor fram- för röda och blå. Härför talar bland annat äfven den om- ständigheten, att flugornas ögon genom GRENACHERS anato- miska undersökningar visat sig stå på en lägre utvecklings- grad än de öfrigas, samt att flugorna sjelfva nästan aldrig prydas af andra färger än svart, hvitt, gult, grönaktigt och smutsrödt, hvilka färger nästan alldeles motsvaras af flug- blommornas färger. De röda och blå färgerna visa sig deremot mest till- 456 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER tala humlor, bin och fjärilar. De aftaga också mot norden nästan i alldeles samma förhållande som humle- och fjärils- blommorna. Af de blå blommorna äro 1 Skåne 56,1 4, på Island och Novaja Semlja 62,5 922, på Grönland 77,7 2 och på Spetsbergen 50 9 utpräglade humleblommor. De öfriga höra till Möllers afdelningar B och PB". Slutligen torde det här vara platsen att säga några ord om Jan Mayens säregna växtverld. Den norska nordhafs- expeditionen iakttog på denna ö 11 fröväxter, nämligen Naxifraga cespitosa, 5. nivalis, S. oppositifolia, 5. rivularis, Ranunculus glacialis, Halianthus peploides, Cerastium alpi- num, Draba corymbosa, Cochlearia officinalis, Öxyria digyna och Catabrosa algida. Bland dessa finnas 2 vindblommor (= 18,2 95), och af de återstående, insektblommorna, hafva 8u(="88,9295) öppen: honung och blott/1-(="11,1--90) har honungen något dold, så att den bör föras till Millers af- delning £. De båda vindblommorna äro ofärgade, och alla de andra äro hvita, förutom en, Saxifraga oppositifolia, som har röda blommor, på samma gång som den har något dold honung. På Jan Mayen finnes således hvarken någon humle- eller fjärilsblomma och ej heller någon art med gula eller blå blommor. Växtverlden antyder således ej före- komsten af några andra insekter än tvåvingar, och föga san- nolikt är också, att några andra finnas på ön. Det är en känd sak, att de flesta insektblommor äro så byggda, att vid uteblifvande af insektbesök sjelfbefrukt- ning kan såsom en sista utväg ega rum. Hos åtskilliga arter är dock all sjelfbefruktning omöjlig, derigenom att blommorna äro skildkönade eller frömjölet af ena eller andra orsaken förhindradt att komma på märket i samma blomma. Af intresse kan derför vara att tillse, huru det förhåller sig i de arktiska trakterna med utbredningen af de arter, som fullständigt äro beroende af insektbesök. På Island finnas åtminstone 6 orchideer, 7 Salix-arter 457 CHRISTOPHER AURIVILLIUS samt Bilene acaulis och Rhodiola rosea, hos hvilka sjelfbe- fruktning är omöjlig. De båda sistnämnda hafva dock såsom bekant äfven samkönade blommor. På Grönland finnas 14 dylika arter, nämligen 5 orchideer, 6 salices, Silene acaulis, Rhodiola och Rubus chamgemorus. Novaja Semlja saknar orchideer, men eger 12 Salix-arter och de 8 från Grönland uppräknade polygamisterna. På Spetsbergen återfinner man af alla dessa endast Salix polaris och S. reticulata samt Silene acaulis och Rubus chamemorus. Den sista lär dock aldrig blomma på Spetsbergen och bör således ej tagas med i beräkningen. Högst få arter finnas således i den högre norden, som uteslutande äro beroende af in- sekterna. Till sist må påpekas, att välluktande blommor äro mycket sällsynta inom polcirkeln. Redan i våra fjelltrakter äro de ganska få. På Island och Grönland förekomma 2—3 orchideer och på Spetsbergen blott en enda art, Ranunculus Pallasii. Detta står utan tvifvel i samband med det ständiga ljuset under sommaren, som gör det obehöfligt för blommorna att locka insekter på annat sätt än genom färgen. De nattfjärilar, som förekomma 1 arktiska länder, tillhöra också nästan uteslutande sådana grupper, som äfven i sydligare trakter äro kända såsom flygande om dagen. Af föregående redogörelse för de arktiska trakternas växtverld och blombesökande insekter framgår visserligen å ena sidan, att dessa stå i ett tydligt beroende af hvarandra, men å andra sidan tyckas vissa växtarter hafva gjort sig oberoende af insektverlden genom att befrukta sig sjelfva. Polarforskningen har visserligen, särskildt genom de många under de senaste åren från Sverige utgångna expe- ditionerna, i väsentlig grad vidgat kunskapen om insekt- lifvet inom polcirkeln. Det oaktadt återstår ännu så mycket 458 INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER att göra för specielle forskare, att lång tid torde förgå, innan en verkligt nöjaktig framställning af den arktiska insektverlden kan lemnas. Härtill fordras nämligen ej blott säkrare uppgifter om insektfaunan inom hvarje område, utan ock noggrannare iakttagelser öfver arternas lefnadssätt och utveckling. De förhållanden, som i det föregående påpekats, gifva emellertid anledning att hoppas, att en grundligare kunskap om de arktiska insekternas lif i väsentlig mån skall bidraga till en rätt lösning af många bland de vigtiga spörsmål, som framställas af den nutida naturforskningen. Det skall då utan tvifvel visa sig, att höga norden äfven i dessa fall liksom i många andra är synnerligen egnad att gifva svar på frågor, som ej kunna på samma säkra sätt besvaras genom undersökningar i sydligare trakter. Hvar och en, som intresserar sig härför, kan derför ej önska annat, än att polarforskningarna flitigt må fortsättas samt bedrifvas så, att de må lemna en säker utgångspunkt för utredandet af nu antydda frågor. << ILL Hi HULL H EG AN HG IN Ik SMITHSONIAN INSTITUTION LIBRARIES Will Il I nhent OL555.S2A92 Ueber sekund?are Geschlechtscharaktere n |! m m = Pr AMA m ===0 Oo c0 c0 Oo L m m Ill