6) 


SES 


RONNA ASIATER ITA SOSSAR ET 


KONGL. 


. VETENSKAPS- 
AKADEMIENS 


HANDLINGAR, 


FÖR ÅR 1833. 


STOCKHOLM, 1855. 


P. A. NORSTEDT & SÖNER, 
Kongl. Boktryckare. 


- 


EONGL. 


VETENSKAPS-AKADEMIENS 
HANDLINGAR, 


FÖR ÅR 1859. 


FÖRRA AFDELNINGEN. 


— 2209 Q DA 


INNE TATE E. 


Några bidrag till kännedomen om Tennets 


Brom- och Jodföreningar; af C. W. BLom- 


STRÄND IE 0 oa le noe ssd: "ÅR 
Om Galapagos-öarnes Vegetation; af N. I. 
JÄNDER SS ON! SSW bee So AGS frys ME RSS >» 64. 


— 40209 08$0 00 


FÖRTECKNING 


på Författarne till de i förra afdelningen af 1853 


års Handlingar införda afhandlingar. 


ÅNDERSSON, N. J.: Om Galapagos-öarnes Vegeta- 


15 (37 7 TRES RNA ES UR Ua BR NA KS REN RA, VA LT dl SHL 


BLOHXSTRAND, C. W.: Några bidrag till kännedomen 


om Tennets Brom- och Jod-föreningar . . . » 


— 220 ER -Tor 


61. 


= SEE Ar CSE 


Några bidrag till kännedomen om Tennets 


Brom- och Jod-föreningar; 


AF 


C. W. BLOMSTRAND, 
Philos. Mag. 


Inlemnad den 10 Maj 1853. 


K. V. Akad. Handl. 1853. LÖ 


FN 


i 
SAN SÅ 
rer 
ÖT 


VER 


ä Mä 
(EA 


2 
åk 


Tennets Bromföreningar. 


Dessa hafva sällan varit föremål för under- 
sökningar, och vi känna om dem knappast mera 
än hvad redan Bararp och Löwie, vid deras 
allmänna redogörelse för bromens kemiska för- 
hållanden, så godt som blott i förbigående an- 
fört. "Så nämner BaArArp ”), att tenn under vät- 
gasutveckling löses i bromvätesyra, men att det 
dervid bildade salt, afdunstadt till torrhet, öf- 
vergår till bromtenn in maximo, som han ej 
vidare undersökt, men dock finner vara »myc- 
ket olika med det, som erhålles vid broms di- 
rekta inverkan på tenn och som uppenbart måste 
vara bromtenn in maximo» (Den skenbara mot- 
sägelsen i dessa uppgifter förklaras lätt af un- 
dersökningens ofullständighet) Han anför vidare, 
att »tenn brinner vid beröring med brom och 
förvandlas till en fast, hvit, krystallinisk massa, 
som lätt smälter och i fuktig luft blott utstöter 
spår af hvita ångor; i vatten löses utan märklig 
värmeutveckling och förvandlas i sur bromid; 
vidare, i het svafvelsyra blir flytande, i form af 
oljaktiga droppar, samlande sig på bottnen under 
vätskan, utan märklig sönderdelning». 

Löwice ”") uppgifver, att enkelt bromtenn 
erhålles genom upphettning af tenn i bromväte- 


”) PoGG. Ann. 8: 330. 
”") GMELIN: Handb. d. Ch. 5 Aufl. 1852; III: 79. 


Af LöwiGs Originalafhandling: »Das Brom u. seine . 


chemischen Verhältnisse> HEIDELBERG 1829, har jag ej 
haft tillfälle att taga kännedom. 


4 


gas, eller med bromqvicksilfver, och bildar en 
gråhvit, glänsande massa, som vid upphettning 
smälter till en gulaktig olja, och, om luften lem- 
nas tillträde, utvecklar tvefaldt bromtenn under 
qvarlemnande af oxid; vidare att dess lösning, 
erhållen af det vattenfria saltet, eller genom be- 
handling af tenn med brom vätesyra, vid afdunst- 
ning blir gelgtartad utan att krystallisera, och vid 
vidare upphettning utvecklar bromväte. Hvad 
angår bromiden, synas Löwices uppgifter öfver- 
ensstämma med Bararpos. Han tillägger endast, 
att den äfven bildas vid behandling af öhkelt 
bromtenn med brom. 

De allmänna handböckerna 1 chemie, t. ex. 
GmELINS, Örtos, stadna vid dessa meddelanden. 
Endast Berzeuvs afviker i det fall, att han upp- 
gifver bromuren, vid afdunstning, lemna ett Lorrt, 
hvitt, ej vidare undersökt salt. 

Så vidt mig är bekant, äro hvarken bromu- 
ren eller bromiden förut underkastade särskild 
analys. 

Sedan jag sålunda i korthet redogjort, för 
hvad vi förut känna om dessa tennets föreningar, 
som, om de också ej 1 techniskt hänseende spela 
någon roll, som låter dem i någon mån med de 
motsvarande med chlor bringas i jemförelse, lik- 
väl från rent kemisk ståndpunkt ej kunna sakna 
intresse, öfvergår jag till den närmare framställ- 
ningen af dessa föreningars egenskaper och för- 
hållanden, så vidt de af mig anställda under- 
sökningar gifvit dem vid handen. 


Tennbromur. 


Bästa sättet för bromurens erhållande, i vat- 
tenfritt tillstånd, är att sammansmälta en bland- 
ning af omkring två delar qvicksilfverbromur 


” 


I 


och en del tenn, eller, såsom synes ännu fördel- 
aktigare, af 3 del. qvicksilfverbromid och 2 del. 
tenn, då sönderdelningen försiggår redan vid 
lindrig värme och hastigt sprider sig genom hela 
massan, 1 slutet rör till och med under svag ex- 
plosion. Oaktadt det stora öfverskottet af tenn, 
- bildas visserligen, serdeles i sednare fallet, sam- 
tidigt med bromuren, äfven spår af bromid; men 
dennes aflägsnande är inga svårigheter under- 
kastad, liksom äfven största delen af qvicksilfret, 
som, med det öfverskjutande tennet, bildande ett 
amalgam, samlar sig på bottnen af röret, med 
lätthet kan skiljas från den sammansmälta tenn- 
bromuren. 

Vid alla de försök, som jag på detta sätt 
anställde för tennbromurens beredning, erhöll 
jag den, såsom ock uppgifves vara för densamma 
utmärkande, af en mer eller mindre gråaktig 
färg. Denna är dock ingalunda för bromuren 
karakteristisk, utan synes bero endast på till- 
fälliga föroreningar, såväl härrörande af sjelfva 
beredningsmethoden, då en del qvicksilfver synes 
envist vidhänga den bildade tennbromuren, och 
endast genom långvarig och stark upphettning 
fullständigt kan afskiljas, som ock å andra sidan 
af svårigheten atl erhålla materialierna, särdeles 
tennet, i fullkomligt rent tillstånd. Då nemli- 
gen den på uppgifna sätt erhållna bromuren, 
genom fortsatt upphettning öfver qvicksilfrets kok- 
punkt, befriats från hvarje spår deraf, samt derpå, 
1 en retort, vid stark rödglödgningshetta under- 
kastades destillering, hvarvid den dels konden- 
serades i form af ett kornigt pulver, dels och 
hufvudsakligen i form af oljaktiga, hastigt stel- 
nade droppar, antog den en fullkomligt ren, blek- 
gul färg, utan någon dragning åt grått, och åter- 


6 


stoden i retorten gaf reaktion på jern, som alltså, 
oaktadt det tenn, jag till beredningen använde, 
var efter vanlig method med yttersta sorgfällig- 
het renadt, antingen på förhand deri förefunnits, 
eller och sannolikast, under filningen af detsamma, 
tillkommit. För erhållande af fullkomligt rent 
preparat, kan sålunda destillering af detsamma 
knappt undvikas. 

Att bereda bromuren genom att leda brom- 
vätegas öfver smältande tenn, synes, åtminstone 
för dess framställande i något större mängd, vara 
en mindre lämplig method, enär inverkan sker 
trögt, och ej obetydligt gas förloras utan nytta. 

Då den genom användande af qvicksilfver- 
bromur erhållna massa, till det qvarvarande qvick- 
silfrets aflägsnande, upphettades i en täckt degel, 
visade sig stundom ett hvitt sublimat, som till 
större delen tycktes bestå af bromqvicksilfver, 
som, sannolikt derföre att blandningen ej varit 
nog intim, undgått sönderdelning, men tillika gaf 
reaktion på tenn och således syntes mig möjligen 
kunna innehålla en förening mellan qvicksilfver- 
och tenn-bromur, motsvarande den af CAPITAINE”), 
vid undersökning af calomels förhållande vid 
upphettning med tenn, för framställning af vat- 
tenfri tennehlorur, såsom biprodukt erhållna dub- 
belföreningen af Sne€l och Hg€l. Huru jag på annan 
väg sökte finna en bekräftelse på denna min för- 
modan, torde jag i det följande finna en lämp- 
ligare plats alt framställa. 

Tennbromurens egenskaper äro, till en del, 
redan 1 det föregående angifnua. Fullkomligt ren 
bildar den en nästan färglös eller blekt gul massa, 
samt ger rent hvitt pulver, men vid minsta 


”) Journ. f. pr. Ch. 18: 426. 


H 


förorening har pulvret vanligen en dragning åt 
grönt. Den smälter vid omkring + 170C. och 
stelnar derefter stråligt krystalliniskt. Vid stark 
rödglödgning afdestillerar den till det mesta oför- 
ändrad, men en liten del synes sönderdelas full- 
komligt i öfverensstämmelse med de af VocGer ”) 
för ehloruren uppgifna förhållanden, i det nem- 
ligen spår af tennbromid, före bromuren, öfvergår 
och i retorten, efter operationens afslutande, be- 
finnes en eldfast återstod, som i form af en svart- 
aktig, antbracitglänsande, blåsig hinna bekläder 
kärlets botten och, jemte ferm: och möjligen 
närvarande främmande föroreningar, äfven tyckes 
innehålla metalliskt tenn, ty Kant löses, ehuru 
endast till en del och med svårighet, i varm 
ehlorvätesyra under svag vätgasutveckliug, och den 
sålunda erhållna lösningen ger, med vätesvafla, 
reaktion på tennoxidul. Det vill sålunda synas, 
som om genom den starka hettan, en del af före- 
ningen, genom förlust af hela sin bromhalt, re- 
ducerats till metall. 


Upphettad i beröring med luft, wvecklar 
bromuren, såsom redan Ng uppgifver, tenn- 
bromid med lemning af oxi 

Bromuren löses Ilan äddasta i en högst ringa 
mängd vatten, Af en större mängd sönderdelas 
den, liksom chloruren, i surt och basiskt salt, 
hvilket sednare fälles i form af ett hvitt, floc- 
kigt pulver; deremot löses den lätt i vatten, som 
håller fri syra. 

Concentrerad salpetersyra löser bromuren 
utan märkbar sönderdelning och frigör först vid 
upphettning bromgas; rykande SEEN med häf- 
tighet, redan vid salig temperatur. Chlorväte- 


") Sehw. Journ. 21: 66. 


8 
syra och svafvelsyra, vid tillräcklig utspädning, 
gifva klara lösningar, utan att, åtminstone vid 
vanlig temperatur, utöfva någon annan genom 
yttre fenomen märkbar inverkan. 

Analys: 0,642 grm destilleradt salt lemnade, 
efter behandling med rykande salpetersyra, 0,346 
SnO?, motsvarande”) 0,271 Sn, som, beräknadt 
i procent, och då tillika bromen bestämmes af för- 
lusten, ganska nära motsvarar formeln SnBr: 

Beräknadt. Funnet. 
Sn = '4240:4 «. dasjiei i Gi RPG 
Br = 07,90: 50101 oki ren 


100,00 100,00 

I lösning erhålles tennbromuren, utom af det 
vattenfria saltet, med största fördel genom be- 
handling af tennoxidulhydrat med bromvätesyra. 
På metalliskt tenn verkar denna syra, till och 
med vid kokning, temligen trögt och kan svår- 
ligen på detta sätt erhållas fullt mättad. Lös- 
ningen tål afdunstning, så väl vid vattenbads- 
värme, som öfver svafvelsyra, utan att, såsom upp- 
gifves, visa någon benägenhet att gelatinera. Dere- 
mot kan svårligen undvikas bildning af bromid, 
hvilken, såvida luften får inverka, lätt bildas 
i den sura lösningen, som derigenom antager en 
brandgul färg, och denna bildning kan till och 
med knappt, genom närvaron af metalliskt tenn, 
fullständigt förekommas. Concentrerad till tunn 


”) 1 &Xqu. tenn =726,88, beräknadt efter medium af de af 
MULDER och VLAANDEREN (journ. f. pr. Ch. 48: 31) an- 
ställda försök till bestämmande af tennets atomvigt. Tills 
vidare undersökningar ge stöd åt antagandet af talet 7235 
(såsom jemn multipel af vätet), synes mig riktigast att 
antaga ofvan nämnda tal. 

För öfrigt har jag begagnat WEBERS »Atomgewichts 
Tabellen» Braunschweig 1832. 


syrups konsistens, lemnar lösningen en krystall- 
massa af färglösa, sidenglänsande nålar, eller stun- 
dom mera tydligt ätkildade pelare. 


Vid hestämmandet af det krystalliserade sal- 
tels sammansättning, visade det sig vara svårt 
att med säkerhet afgöra, huravida” det vatten, 
" som deri innehölls, var verkligen kemiskt bun- 
det, eller endast härledde sig från svårigheten att, 
genom pressning mellan sugpapper, fullkomligt 
atskilja den medföljande moderluten. Analysen 
af det på detta sätt, till undvikande af oxidering, 
med yttersta sorgfällighet torkade preparatet, gaf 
nemligen resultater, som väl läto antaga re 
ron af 1 2&2qu. krystallvatten, då det deremot, 
torkadt öfver svafvelsyra till konstant vigt, visade 
sig fullkomligt vattenfritt, såsom af följande för- 
sök synes: 


9 


1) 0,5265 grm krystalliseradt salt, pressadt 
mellan läskpapper, löstes i svafvelsyrehaltigt vallen 
och fälldes med vätesvafla. Svafveltennet gaf 
glödgadt 0,266 SnO?, motsvarande 0,209 Sn. Efter 
vätesvaflans aflägsnande med svafvelsyrad jern- 
oxid, gaf silfversalt en fällning af O,6623 AgBr, 
motsvarande 0,282 Br. 

2) 1;004 grm af annan beredning, på samma 
sätt behandlad, men hvarvid endast tennet be- 
stämdes, lemnade 0,518 SnO? eller 0,406 Sn. 

Detta ger i procent, jemfördt med det efter 
formeln SnBr + HO beräknade resultat 


Beräknadt. Funnet. 
16 P2 
Sn = 39,52 39,62 40,46 
Br = 9I4,36 I3,52 —- 
HO = 6,12 = — 


10 


Detemot gåfvo 0,920 grm salt, öfver svafvel- 
syra bragt till konstant vigt, efter behandling med 
salpetersyra och glödgning, 0,500 SnO?, motsvarande 
0,392 Sn, eller 1 pröcent 42,61 Sn, öfverensstäm- 
mande med den vattenfria drev sam man- 
sältning. 


[ följd häraf tilltror jag mig icke att med 
säkerhet afgöra , huruvida den krystalliserade 
bromuren verkligen bör anses innehålla krystall- 
vatten. Då emedlertid, vid analys af åtskilliga 
af de i det följande beskrifna vattenhaltiga före- 
ningarne, torkuing mellan papper visat sig fullt 
tillräcklig, torde ej skäl till ett sådant antagande 
saknas, så mycket mer som, efter vattnets full- 
komliga aflägsnande, äfven saltets ulseende i viss 
mån förändras, 1 det nemligen den rent hvita 
färgen vanligen öfvergår till samma blekt halm- 
gula, som för den på torra vägen erhållna vat- 
tenfria bromuren är ulmärkande. 


Analysen af det, vid tennbromurens behand- 
ling med vatten, utfällda basiska saltet, utföll 
alltför litet tillfredsställande, att derefter med 
säkerhet kunde bestämmas dess sammansättning. 
Dock syntes i följd deraf, åtminstone med nå- 
gorlunda sannolikhet, kunna antagas, alt den in- 
nehåller en &X2qu. SnBr och en equ. SnO. Af den 
något för höga tennhalt, som vid alla försök er- 
hölls, vill synas såsom om ämnet, under tvätt- 
ningen med vallen, som för Mdderhiéås afskil- 
jande är nödvändig, efterhand förlorade en del 
af sin bromhalt. Dock torde de föga tillfreds- 
ställande resultaterna af undersökningen, till en 
stor del bero på de alltför små qvantiteter, som 
jag kom att till analys använda, då föreningen, 
ehuru utfälld ur en ej ringa mängd salt och, friskt 


11 


erhållen, högst voluminös, vid torkningen redu- 
cerade sig till en obetydlighet. 

Dubbelsalter bildas af tennbromuren med vida 
mindre begärlighet, än af motsvarande chlorföre- 
ning, ty då denna uppgifves, med alla alkaliernas 
öl de alkaliska jordarternas metallers chlorvurer, 
ganska lätt ge bestämda och väl krystalliserande 
RC Hinsar, lyckades det mig, oaktadt flera gånger 
ippsepade försök, endast att framställa ett jem- 
förelsevis ringa antal analoga bromsalter. Kalium- 
och amonium-föreningarne bildas ganska lätt; men 
i de flesta andra fall, utkristalliserar, ur den blau- 
dade lösningen, hvardera saltet för sig. 

Kaliumtennbromur erhålles ur en blandad lös- 
ning af de begge bromurerna, eller, om den vid 
behandling af tenn med brom vätesyra erhållna, 
starkt sura lösningen af tennbromur, jemnt mätlas 
med kali. Ur varm concentrerad lösning, utkri- 
stalliserar saltet, vid afsvalning, nära fullstän- 
digt och vätskan nästan stelnar till en magma 
färglösa, sidenglänsande, ända till Lämna 
fina nistallnålar I luften synes föreningen vara 
temligen beständig; af en större Id vatten 
sönderdelas den, liksom den enkla LDL OAS 
men löses lätt vid närvaro af en om ock högst 
ringa mängd syra. Äfven alkohol ger klar lös- 
ning, men som vid afdunstning sällan lemnar 
vackra kristaller. Upphettadt i slutet rör, afger 
saltet vatten, samt smälter slutligen oförändradt 
till en klar, gulaktig vätska, som vid afsvalning 
stelnar till eu otydligt kristallinisk, hvit massa, 
nästan alldeles liknande den rena bromuren. 
Glödgadt 1i luften, utvecklar saltet tennbromid 
och tennoxidhaltigt bromkalium återstår. 

Analys: 1) 1,190 grm dubbelsalt, torkadt öfver 
svafvelsyra, löstes i valten, som gjorts surt af svafvel- 


12 


syra. Det med vätesvafla utfällda svafveltennet 
gaf, glödgadt, 0,435 SnO?, motsvarande 0,34 Sn. 
Filtratet, genom svafvelsyrad jernoxid befriadt 
från vätesvafla, gaf med silfversalt 1,592 AgBr, 
motsvarande 0,677 Br. 

2) Af 0,926 grm salt bestämdes på samma sätt 
endast SnO? =0,337, molsvarande 0,264 Sn. 

3) 0,968 grm salt behandlades på samma sätt 
som i föregående fall, utom det att vätesvaflan 
allägsnades med svafvelsyrad kopparoxid, och gaf 
0,353 SnO?, motsvarande 0,277 Sn samt 1,300 AgBr, 
motsvarande 0,553 Br. Ur den från bromsilfret 
afliltrerade lösningen, utfälldes silfver och koppar 
med vätesvafla, hvarpå lösningen, försatt med 
svafvelsyra, lemnade efter afdunstning en kristall- 
massa, som glödgad gaf 0,203 KO,SO?, innehållande 
0,091 K. ; 

Den härefter beräknade procentiska sam- 
mansättningen, föranleder antagandet af formeln 
KBr + SnBr + 2HO; 


Beräknadt. |) EA å 
2Sn = 28,19 28,66 28,54 28,59 
3Br = 97,98 6,91 So d7,13 

RS fig -— Ia 
2Ho = 436 ESR ONE SIR 

100,00 


Ur en blandad lösning af tennbromur och 
bromnuatrium, lyckades mig aldrig att erhålla nå- 
gon bestämd dubbelförening, då de begge salterna 
utkristalliserade hvart för sig, på sin höjd mecha- 
niskt smittade af hvaraudra. 

Ammoniumtennbromur. Tennbromur och brom- 
ammonium bilda med hvarandra ej mindre än 
trenne, till utseende och sammansältning bestämdt 
skilda föreningar, ehuru det ej lyckades mig att 


13 


med säkerhet utröna de omständigheter, under 
hvilka den ena eller andra af dem företrädesvis 
bildas, då de stundom ur samma lösning till- 
sammans afsatte sig, stundom till och med vid 
omkristallisering af endera föreningen, en annan 
erhölls i dess ställe. Olikheten i kristallform och 
yttre egenskaper, gjorde dock möjligt, att, för ana- 
lysens anställande med någorlunda säkerhet, skilja 
dem ifrån hvarandra, utom det att de, i de flesta 
fall, utkristalliserade hvar för sig, temligen oblan- 
dade. 
a) AmBr + SnBr + HO 

afsatte sig ur den blandade lösningen af begge 
salterna, som det tycktes, isynnerhet vid långsam 
afdunstning af en mera utspädd lösning, men 
likväl stundom äfven vid afsvalming af en varm 
koncentrerad. Närvaron af tennbromid tycktes 
liksom medverka till dess bildning, då stundom 
inträffade, vid den långsamma och för luftens 
syre mera åtkomliga afdunstningen öfver svaf- 
velsyra, utan användande af luftpumpen, att en 
af de följande föreningarne först utkristalliserade, 
men efter en tuds förlopp, utan märkbar anled- 
ning åter upplöstes, hvarefter ur den klara lös- 
ningen, efterhand, inträdde bildningen af den 
ifrågavarande. Till yttre utseendet är denna 
förening serdeles utmärkt och igenkännes lätt, 
från de andra, genom sina ganska stora och väl 
utbildade kristaller, tillhörande rhombiska syste- 
met och isynnerhet utgörande kombinationer af 
grundformens prisma med tvärprismat, men fram- 
för allt genom sin elfenbenshvita färg och full- 
komliga ogenomskinlighet. 

Af vatten sönderdelas föreningen liksom ka- 
liumsaltet, och förhåller sig äfven, vid upphettning, 
1 analogi med detta; smälter således med förlust 


14 


af vatten till en hvilgrå massa, som, i slutet kärl, 
tål sublimering utan att, såsom det synes, un- 
dergå någon väsendtlig förändring. Genom svårig- 
heten att fullkomligt utestänga länen bldeck 
sublimatel vanligen gult af motsvarande tenn- 
bromid- amisbelel som, liktidigt med tennoxid, i 
ringa mängd bildats. 

Analys: 1) 0,316 grm salt gaf, med! vätesvafla 
och silfversalt på vanligt sätt behandladt, 0,094 
SnO? eller 0,073 Sn samt fö) 489 AgBr, innehållande 
0,208 Br. 

2) 0,972 grm salt gaf 0,290 SnO?, STRANTT 
0,227 Sn samt 17496 AgBr, iunehållande O,636 Br. 

3) 0,618 grm salt digererades med salpeter- 
syra och gaf 0,190 SnO?, innehållande 0,49 Sn. 


Beräknadt. Funnet. 
1. 2 3. 
Sn = 23,73 23,38 23,39 24.410 
2Br = 69,26 69,82 69,48 ESSEN 
An = 7,35 LANE 
Ho = 3,66 — —- — 
100,00 


b) AmBr + 2SoBr 

erhölls bäst, då i ett glasrör bromammonium i 
fast form upplöstes, med tillhjelp af värme, i en 
concentrerad lösning af tennbromur, direkt er- 
hållen genom behandling af friskt beredt tenn- 
oxidulhydrat med bromvätesyra, hvarpå röret 
korkades och lemnades en tid åt sig sjelf, då 
efterhand dubbelsaltet utkristalliserade, i form af 
en oredig massa af färglösa, genomskinliga nålar 
och otydligt utbildade pelare. 

Analys: 1) 0,632 grm sorgfälligt mellan läskpap- 
per prässadt salt löstes i af salpetersyra surt vatten. 
Med kolsyrad ammoniumoxid utfälld tennoxidul 
gaf, glödgad, 0,254 SnO?, motsvarande 0,199 Sn, hvar på 


15 


ur lösningen med silfversalt utfälldes 0,929 AgBr, 
motsvarande 0,395 Br. 

2) 1,106 grm salt, af annan beredning, gaf vid 
behandling med vätesvafla och glödgning af den er- 
hållna fällningen, 0,447 SnO?, innehållande 0,350 Sn. 

3) Den grumliga lösningen af 0,558 grm salt af 
samma beredning som föregående, kokades i en re- 
tort med kaustikt natron i öfverskott. Destillatet, 
som uppsamlades uti chlorvätesyra, gaf vid af- 
dunstning i vattenbad 0,074 AmEl, iunehållande 
0,025 Am. Återstoden i retorten, som bildade en klar 
lösning, gjordes sur med salpetersyra och gaf med 
välesvafla en fällning af svafveltenn, som glöd- 
gadt gaf 0,224 SnO?, motsvarande 0,175 Sn; åter- 
stående lösningen, befriad från vätesvafla, lemnade 
med silfversalt 0,82 AgBr, innehållande 0,349 Br. 


Detta ger i procent: 


Beräknadt. Å RR : 
AS RR aa SR DUSK 60 As 
3Br = 63,83 62,54 62,68 
Am = 4,79 snirnaa SENAT 4 64 

100,00 9I8,86 


c) AmBr + 3SuBr + HO 

utkristalliserade ganska ofta ur samma lösning, 
hvarur sedermera det först omnämnda saltet, samt 
slutligen det, under den ej tillräckligt utestängda 
luftens inverkan, bildade gula tennbromid-dubbel- 
saltet afsatte sig. De små, glänsande, genomskin- 
liga kristallkorn, hvaraf det utgjordes, formerade 
otydliga tärningar eller, såsom det för loupen 
föreföll mig, afstympade qvadratiska pyramider. 
Ofta hade det formen af små 4-uddiga stjernor. 

Analys: 1) 1,180 grm salt gaf på vanligt sätt 
med vätesvafla och silfversalt behandladt 0,525 


16 


SnO?, innehållande 0,43 Sn samt 1,665 AgBr, in- 
nehållande 0,708 Br. 

2) 0,996 grm salt, af annan beredning, gaf 
vid samma behandling, 0,43 SnO?, innehållande 
0,348 Sn, samt 1,3866 AgBr, motsvarande 0,589 Br. 
3) 0,673 grm salt lemnade, efter digerering 
med salpetersyra och glödgning, 0,293 SnO?, mot- 
svarande 0,230 Sn. i 

I procent: 

Beräknadt. Funnet. 
3Sn= JI3I,47 34,37 I4,88 34414 
4Br— 61,35 60,00 29,20 — 


Am= I,45 — oe 
Ho= 3 — SEN CE 
100,00 


Att noggrannare resultater ej här kunde vin- 
nas, är lätt förklarligt, då det var svårt, om ej 
omöjligt, att erhålla fullkomligt rent och oblan- 
dadt material. ”Tennhalten visar dock tydligen, 
att saltet ej är något af de föregående. 


Bariumtennbromur, kunde endast med yttersta 
svårighet erhållas, emedan vid afdunstning af den 
blandade lösningen af de begge salterna, dubbelsal- 
tet i de flesta fall alls icke visade sig, och när det 
uppkom var så blandadt med tillika kristalliserande 
brombarium, att det svårligen med säkerhet kunde 
skiljas derifrån. En enda gång lyckades det mig att, 
efter noggrannt utplockande af de först afsatta kri- 
stallerna af brombarium, som genom sin form 
och storlek läto urskilja sig från dubbelsaltets, 
ur den vidare afdunstade moderluten erhålla detta 
temligen reut och, efter sorgfällig pressning mel- 
lan sugpapper, passande för analys. Det -bildar 
stjernformigt grupperade nålar och sönderdelas 
af vatten. Ana- 


Analys: 0,808 grm behandlades i af salpeter- 
syra sur lösning med HS och gaf 0,284 SnO?, 
innehållande 0,223 Sn. Ur filtratet utfälldes, med 
svafyvelsyra, 0,233 svafvelsyrad baryt, innehållande 
0,137 Ba, samt derefter med silfversalt 1,045 AgBr, 

innehållande 0,444 Br. 

Saltet har således sammansättningen BaBr + 
2SnBr; och procentiska sammansältningen är: 


17 


Beräknad. Funnen. 
Ba = 16,14 16,95 
2Sn = 27,33 27,56 
3Br = I6,48 dJI,02 
100,00 99,53 


Om strontiandubbelsaltet gäller detsamma 
som om föregående bariumförening är anfördt, 
och ännu större svårigheter visade sig för dess 
erhållande i rent tillstånd, så att en tillfreds- 
ställande analys deraf ej var att vänta. Dock 
syntes deraf antydas en med föregående analog 
sammansättning. 

Med de öfriga alkaliska jordarternas brom- 
metaller bemödade jag mig förgäfves att fram- 
ställa några dubbelföreningar. 


Qvicksilfvertennbromur. I det föregående är 
redan nämndt, att vid beredning af tennbromur, 
genom upphettning af en blandning af qvick- 
silfverbromur och tenn, bildade sig stundom elt 
tennhaltigt, hvitt sublimat, som jag förmodade, 
jemte bromqvicksilfver, innehålla spår af en ke- 
misk förening deraf med bromtenn, ehuru den 
ringa mängden och svårigheten, att på detta sätt 
erhålla preparatet rent, gjorde en analys deraf 
omöjlig. Det gaf mig emedlertid anledning att 
undersöka, huruvida ej, ur en direkt blandning 

K. V. Akad. Handl. 1853. 


18 


af de begge bromurerna, en bestämd förening dem 
emellan och i tillräcklig mängd kunde erhållas. 
De försök, jag i följd deraf anställde, gjorde åt- 
minstone sannolikt, att en sådan förening verk- 
ligen existerar. 

1 del SnBr och 2 del. HgBr (omkr. 1 eqviv. 
af hvardera) blandades, fint pulveriserade, och 
upphettades temligen starkt i ett slutet glasrör, 
hvarpå röret sönderslogs, och den hårdt samman- 
bakade, gråaktiga massan, 1 ett sublimationskärl 
underkastades en småningom förökad uppvärm- 
ning. Till en början, och redan vid lindrigare 
värme, utvecklades tennbromid, som utträngde 
genom den ofullständigt tillslutna öppningen, hvar- 
på, när utvecklingen af bromid syntes i det när- 
maste hafva upphört, locket fullkomligt pålades 
och hettan ökades, då kärlet snart fylldes af hvita 
ångor, som, tll en del, först kondenserade sig i 
de öfre svalare delarne af kärlet, i form af små, rent 
hvita, glänsande nålar och fjäll; en del deremot 
antog, redan närmare bottnen, fast form och bil- 
dade, dels på kärlets väggar, en hård skorpa, 
hvarifrån temligen stora, blekt gulaktiga, pelar- 
formiga kristaller, i alla riktningar, utbredde sig, 
dels uppstod, ifrån sjelfva massan, en likartad 
efflorescens. Redan vid en förberedande under- 
sökning af det erhållna sublimatet, genom be- 
handling med vatten, visade sig, att den färglösa, 
mera flyktiga sölståntens måste vara ren qvick- 
silfverbromur, då vattnet derpå var utan all ver- 
kan, btvelkernos den mindre flyktiga, i större och 
tydligare kristaller sublimerande delen,, tillika in- 
nehöll tenubromur, emedan ämnet, vid beröring 
med vatten, blef grått af reduceradt qvicksilfver, en 
inverkan, som, utan detta antagande, ej rimligtvis 
kan förklaras. Återstoden efter sublimeringen, då 


ä ; 


slutligen vid stark hetta allt flyktigt blifvit utdrif- 
vet, bildade ett hvitgrått pulver, som befanns 
vara nästan ren tennoxid. 

Af ofvananförda synes, att vid upphettning, 
under nämnde omständigheter, af en blandning 
af HeBr och SnBr, i det förutsatt riktiga för- 
hållandet af: 1 och 1 2eqviv., endast en mindre del 
erhålles i form af den antagna nya föreningen, i 
följd af de sönderdelningsprodukter, som sam- 
tidigt bildas. Utvecklingen af tennbromid, synes 
enklast förutsätta en del qvicksilfvers reduction ur 
bromuren till metall, men då sublimatet visade sig 
högst obetydligt smittadt deraf, enär det hade 
en nästan fullkomligt ren färg, och endast här 
och der lät urskilja några, knappt märkbara, tyd- 
ligenr af qvicksilfver härrörande gråa punkter, 
syntes bromidens uppkomst ej ensamt deraf kunna 
förklaras, utan nödgades jag anse bromiden huf- 
vudsakligen härröra från den ej tillräckligt ute- 
stängda luftens inverkan på tennbromuren, ee 
donda en del gått förlorad. te rstolens egen- 
skap af tennoxid och den ganska betydliga mängd 
HgBr, som jemte dubbelföreningen sublimerade, 
gjorde ock detta antagande sannolikt. 

Att, med anledning deraf, mera hiudra luf- 
tens tillträde, än som med användande af ett 
sublimationskärl med löst påliggande lock kunde 
låta sig göra, begagnade jag. vid upprepade för- 
sök, ett i form af en retort böjdt, rymligt glas- 
rör, med fin öppning, samt, vid upphettningen för 
närmare bestämmande af den till sublimeringen 
erforderliga temperaturen, i stället för öppen lamp- 
låga, ett sandbad, der hettan, med tillhjelp af en 
thermometer, kunde hållas falllkorhligt likformig. 
Vid ett dylikt försök, då temperaturen hölls 
konstant vid + 250?, visade sig, öfverhufvud taget, 


20 


samma phenomener som i föregående fall. Samma 
blekt halmgula kristallmassa, nästan uppfyllde 
rörets nedre delar, tennbromid utvecklades, men 
i märkbart mindre mängd, liksom äfven det färg- 
lösa sublimatet af ren HgBr utgjorde en vida 
mindre del af det hela. Då sublimeringen kunde 
anses slutad och röret sönderslagits, visade sig 
äfven här en återstod, men som var mörkgrå 
och kompakt, samt vid glödgning i slutet rör, ut- 
vecklade tennbromur och lemnade till slutlig re- 
stans samma svarta, tennhaltiga ämne, som vid 
redogörandet för tennbromurens sönderdelning 
vid upphettning, är anfördt. 


Den erhållna föreningens egenskaper äro, till 
en del, redan i det föregående antydda. Den 
skiljer sig märkbart från den rena qvicksilfver- 
bromuren genom sin svagt gula färg. Af vatten 
sönderdelas den, särdeles vid upphettning, under 
bildning af tennbromid, på bekostnad af qvick- 
silfverbromuren, som derigenom, ehuru endast 
till en del, reduceras till metall. I fuktig luft 
sker efter hand samma sönderdelning, hvarför 
preparatet snart förlorar sin glans och blir grått, 
om det ej väl förvaras. 


Analysen af ämnet företedde ej obetydliga 
svårigheter. Den af CAPITAINE ”) använda me- 
thoden för qvicksilfrets bestämmande, genom di- 
rekt reducering, under inverkan af vatten, tyck- 
tes här vara mindre användbar, enär jag på detta 
sätt, äfven med tillsats af tenncehlorur, aldrig lyc- 
kades erhålla qvicksilfret i en sådan form, att 
jag med säkerhet kunde antaga det såsom ren 
metall, då det, envist bibehållande sin korniga 


”) Ir. pag. 5. 


21 


konsistens, äfven till färgen, tycktes icke vara 
fullkomligt homogent. 

Den omständligare methoden, medelst qvick- 
silfrets afdestillering, som tillika tillät samtidigt 
bestämmande af de öfriga beståndsdelarne, gaf 
väl, utförd med all erforderlig noggrannhet, gan- 
ska tillfredsställande resultater, men dock ull en 
stor del beroende på det dervid använda glasets 
större eller mindre lättsmälthet och benägenhet 
att angripas af det till qvicksilfrets afskiljande 
nödiga alkalit. 

1) 0,984 grm salt lemnade, vid digerering med 
rykande salpetersyra och glödgning, 0,116 SnO?, 
motsvarande 0,094 Sn. 

2) 0.900 grm salt glödgades i porslinsdigel, med 
soda i öfverskott. Qvicksilfret förflyktigades och 
den upplösta massan gaf, jemnt neutraliserad med 
salpetersyra, 0,091 SnOÖ?, motsvarande 0;jo71 Sn, 
samt filtratet derefter, med silfversalt, 0,717 AgBr, 
innehållande 0,305 Br. 

3) 1;052 grm salt, af annan beredning, behand- 
lades på samma sätt, utom det, att i stället för 
digel, begagnades en liten af eit glasrör för till- 
fället förfärdigad retort. Det öfverdestillerande 
qvicksilfret upptogs i ett kärl med vatten och 
utgjorde, torkadt öfver svafvelsyra, O,610 grm, 
hvarjemte, ur den återstående massan, vid be- 
handling med vatten och neutralisering, erhölls 
0,120 SnO?, motsvarande 0,094 Sn, samt med silf- 
versalt, 0,835 AgBr, innehållande 0,355 Br. 

4) 1,40 grm salt lemnade, efter samma me- 
thod, 1.139 AgBr, motsvarande 0,485 Br. Då glaset, 
ehuru ejstarkare hetta användes än i föregående för- 
sök, sannolikt i följd af sin större lättsmälthet, snart 
visade sig märkbart angripet, saml dessutom bör- 
jade här och der sätta sprickor, innan ännu ope- 


22 


rationen hunnit fullständigt afslutas, kunde nå- 
gon bestämning af qvicksilfret här ej komma i 
fråga, likasom jag, då tennoxiden lätt kunde vara 
smittad af kiselsyra, ej trott mig af detta försök 
kunna draga någon säker slutsats rörande tenn- 
halten. 

Sammanställas resultaterna af dessa analyser, 


1 procent beräknade, befinnas de temligen nära 
motsvara formeln 


2HoBr + SnBr. 
Beräknadt. Funnet. 
1. 2. 3. 4. 
Sn = 832 9,24 7,92 d,94 — 
4H0g = 57,33 — d7,98 — 
3Br = ö4,35 mm 33,90 33,77 34,37 
100,00 100,69 


Tennbromurammoniak. Då fint pulveriserad, 
vattenfri tennbromur, under en längre tid, ut- 
sättes för inverkan af torr ammoniakgas, blir den 
efter hand, under svag uppvärmning, något mör- 
kare till färgen, men hufvudsakligen ger sig dock 
inverkan tillkänna genom den betydliga tillök- 
ningen i volum. Fullt mättad bildar föreningen 
ett hvitt eller hvitgrått, något i grönt stötande, 
luckert pulver, som luktar starkt af ammoniak, 
men öfver svafvelsyra låter bringa sig till kon- 
stant vigt. Af vatten synes det endast ytterst 
långsamt röna någon inverkan, då det en lång 
tid, med till utseendet oförminskad mängd, deri 
bibehåller sin fasta, korniga konsistens. Efterhand 
blir emedlertid AmBr upplöst i vätskan. Vid 
upphettning afger det ammoniak och qvarlemnar 
tennbromur. 


Analysen af ämnet angaf en ammoniakhalt, 
motsvarande formeln SnBr+2NH:: 0,850 grm gaf, 


20 


vid behandling med rykande salpetersyra och 
glödgning, 0,370 SnO?, motsvarande 0,290 Sn, eller 
i procent, då högen derefter beräknas och am- 
moniaken bestämmes af förlusten: 


Beräknadt. Funnet. 
SN 34.13 
Br = 46,46 (46,93) 
NH? — 19,75 (18,94) 

100,00 100,00 


Tennbromid bildas, då tenn kommer i berö- 
ring med brom, vare sig liqvid eller i gasform, 
redan vid vanlig temperatur och erhålles bäst, 
om tennfilspån, i små portioner, sättes till i en 
retort befintlig vattenfri brom, då föreningen för- 
siggår under liflig gnistkastning och stark värme- 
utveckling, så att vätskan lätt kommer i kokning, 
hvarföre retorten bör, under tiden, hållas afkyld. 
När bromen är fullständigt mättad, hvilket lätt 
synes deraf, alt tennet ej längre tänder sig, och 
alt vätskan förlorar sin brungula färg, öfverde- 
stilleras bromiden från öfverskjutande tenn och 
samtidigt bildad bromur, då destillatet samlar 
sig i förlaget i form af en oljaktig vätska, som 
vid afsvalning stelnar till en kristallinisk massa. 
Att tennbromiden «sublimerar i nålar» har jag 
ej kunnat iakttaga, och torde det icke kunna 
uppgifvas såsom karakteriserande densamma, så- 
vida man ej, för en dylik sublimerinvg, vill anse 
det rimfrostlika öfverdrag, som, då destilleringen 
anställes vid så låg temperatur som möjligt, stun- 
dom här och der bekläder retorthalsens kallare 


delar. 


Utom vid beståndsdelarnes direkta inverkan 
på hvarandra bildas för öfrigt tennbromiden un- 


24 


der alla de omständigheter, hvarunder chloriden 
uppkommer, hvarföre ock de, för beredningen af 
denna, uppgifna methoder, äro utan undantag för 
bromiden användbara. Jag framställde den så- 
lunda, så väl genom upphettning af en blandning 
af 1 del tenn och 6 del. qvicksilfverbromid, som 
af bromkalium och svafvelsyrad tennoxid. Dock 
torde den på intet sätt, beqvämare eller med 
mindre förlust af material, kunna erhållas, än så- 
som i det föregående är framstäldt. 

Bromiden skiljer sig alltså derigenom från 
motsvarande chlorförening, att den vid vanlig 
temperatur är en fast kropp, men dess nära slägt- 
skap med chloriden röjer sig dock redan genom 
den lätthet, hvarmed den öfvergår 1 flytande 
form. Den behöfver nemligen endast omkring 
+ 20” för att smälta och, åt sig sjelf lemnad, 
kan den till och med, under en tid, bibehålla 
sig flytande vid en vida lägre temperatur. Då 
jag sålunda, under den starka sommarvärmen för- 
lidet år, först framställde densamma, frestades 
jag att anse de äldre uppgifterna, om dess egen- 
skap af fast kropp, såsom ogrundade, då dela så 
väl vid destilleringen öfvergick såsom en vätska. 
som ock, i hela dagar bibelkoll sig såsom sädän, 
tills slutligen en kall natt upplyste mig om mitt 
misstag. 

Bromidens kokpuukt är konstant + 202. I 
rent lillstånd är den fullkomligt färglös, men 
antager stundom, möjligen genom spår af förore- 
ningar, som det dock ej stod i min förmåga att 
upptäcka, en dragning åt gult eller rosenrödt. 
Den ryker svagt i luften, under utstötande af 
föga märkbara ångor, med en egen skarp lukt, 
som ovillkorligen retar till hosta. Upphettad i 
slutet kärl destillerar den, utan märkbar åter- 


25 


stod ; i öppet kärl förflygtigas den väl till det mesta 
oförändrad, men en del sönderfaller, sannolikt 
till följe af luftens faktigbet, i tennoxid, som 
återstår i form af ett hvitt pulver, och brom- 
väte, som ger sig tillkänna genom sin sura lukt. 

Då bromiden genom afsvalning hastigt öfver- 
går ifrån flytande till fast form, stelnar den van- 
ligen till en oredig massa, der högst sällan kan 
urskiljas någon bestämd kristallform. Dock vi- 
sade sig, att den, under gynnsammare omständig- 
heter, står att erhålla i ganska vackra och utbil- 
dade kristaller. Då den newmligen, i slutet kärl, 
förvarats en längre tid, i måttligt varmt rum, 
befiunas kärlets väggar, här och der, beklädde af 
vattenklara, kamfertlika kristaller, i åtskilliga kom- 
binationer af rhombiska prismat, och, om till- 
räcklig tid förflutit för deras bildning, stundom 
af ganska betydlig storlek. Det är således vid 
vanlig temperatur, som tennbromiden kan sägas, 
i egentlig mening, sublimera. 

I sitt förhållaude till vatten skiljer sig lenn- 
bromiden betydligt från chloriden, och visar re- 
dan derigenom sina svagare frändskaper. Utom 
det, alt den, så vidt mig är bekant, ej dermed 
ingår någon kemisk torenings ig, löses den äfven vida 
trögare deri. I smält tillstånd fogad till vatten 
samlar den sig, i form af tunga, oljaktiga drop- 
par, på bottnen af kärlet, och kan sålunda, om 
vätskan ej omröres, eller blandningen ej på an- 
nat sätt befordras, ganska länge motstå vattnets 
märkbara inverkan. I köld stelna till och med 
dropparne med nästan oförändrad form. Vid ha- 
stig omröring, eller bäst vid häftig skakning i 
ett glasrör, sker dock tpplösiabgen ganska lätt 
och under tydlig värmeutveckliug. Lösningen 1 
vaiten är fullkomligt klar, men efter en id bör- 


26 


jar den grumlas, under bildning af tennoxid och 
brom väte. Vid upphettning sker denna sönder- 
delning genast och fullständigt. 

Kall salpetersyra verkar knappt märkbart 
på tennbromid, men vid uppvärmning, eller redan 
vid vanlig temperatur, 1 fall syran är rykande, 
frigör den bromgas. I kall koncentrerad svaf- 
velsyra blir bromiden oförändrad, men i varm 
bli de färglösa dropparne efterhand rödbruna af 
fri brom. Chlorvätesyra ger klar, färglös lösning. 

Analys: 1,090 grm under vatten afvägd teun- 
bromid upphettades dermed lindrigt till full sön- 
derdelning. Den utfällda tennoxiden befanns glöd- 
gad = 0,380 SnO?, motsvarande 0,298 Sn. Filtratet 
gaf med silfversalt 1,863 AgBr, motsvarande 0,792 
Br. Analysen bekräftar den på förhand sannolika 
formeln SuBr?: 


Beräknadt. Funnet. 
Sn = 26,66 27,33 
2Br = 73,34 HT 
100,00 100,12 


Om tennbromidens dubbelsalter gäller i all- 
mänhet detsamma, som vid bromuren är om dess 
föreningar anfördt, och, med undantag af KBr och 
AmBr, synas andra brommetaller äga ganska svaga 
frändskaper till tennbromiden. 

Kaliumtennbromid kristalliserar, ur den blan- 
dade lösningen af de begge brommetallerna, i 
vackert gula, regelbundet octaedriska kristaller. 
Saltet är temligen luftbeständigt, löses redan i 
omkring 0,8 gånger sin vigt vatten af + 12.5 och 
sönderdelas icke af en större mängd deraf. Den 
koncentrerade lösningen, som reagerar surt, tål 
kokning utan att förändras. Vid upphettning 
sönderfaller saltet i sina beståndsdelar; tenn- 


27 


bromid öfverdestillerar och bromkalium, smittadt 
af tennoxid, återstår. 

Analys: 0,893 grm salt, torkadt vid +100?, gaf, 
vid behandling med vätesvafla och det utfällda 
svafveltennets glödgning, 0,201 SnO?, innehållande 
0,158 Sn, och filtratet behandladt med silfversalt 
gaf 1,484 AgBr, motsvarande 0,630 Br. Efter silf- 
rets afskiljande med vätesvafla bestämdes kalium 
såsom KO,50? = 0,223, innehållande 0,;099 K. 

Saltet har i följd häraf sammansättningen 
KBr + SnBr?. 


Beräknadt. Funnet. 
Sn = 17,25 17,65 
3Br = 71,14 70,59 
K = 11:61 11,6 
100,00 I9,44 


Natriumtennbromid sökte jag, förgäfves, erhålla 
ur en blandad lösning af de begge salterna, eme- 
dan alltid NaBr i sina stora, breda taflor, full- 
ständigt utkristalliserade, tills vid fortsatt af- 
dunstning, äfven öfver svafvelsyra, bromiden bör- 
jade oförändrad förflyktigas. Genom att sam- 
mansmälta, i en silfverdigel, lika zeqviv. kaustikt 
natron och tennoxid, samt lösa den erhållna mas- 
san i brom vätesyra, lyckades jag åtminstone komma 
till vissheten, att föreningen verkligen finnes till. 
Efter noggrannt afskiljande, af först utkristalli- 
serande NaBr, började slutligen, ur den; starkt 
koncentrerade moderluten, dubbelsaltet att an- 
skjuta i färglösa nålar. Svårigheten att erhålla 
detsamma i tillräcklig mängd, jemte dess stora 
lättlöslighet i vatten, till följe hvaraf det knappt 
kunde befrias från medföljande tennbromid, lem- 
nade föga säkerhet för tillförlitligheten af analysen. 
Denna ådagalade emedlertid tillräckligt, att en 
eqviv. af hvardera saltet i föreningen ingår, hvar- 


RES sn Ts Sa a 


28 


jemte densamma innehåller kristallvatten i ej 
obetydlig mängd. 

Ammoniumtennbromid liknar fullkomligt ka- 
liumsaltet och kristalliserar, vid långsam afdunst- 
ning uti exsiccatorn, liksom detta, i rent gula, eller 
svagt brandgula octaédrar. Den löses lätt, i om- 
kring 14 d. vatten, vid vanlig temperatur. Den 
klara lösningen tål, koncentrerad, till en tid, kok- 
ning utan att sönderdelas, men vid längre fort- 
satt afdunstning, till och med vid lindrigare värme 
öfver vattenbad, utfälles efterhand ett gult, kor- 
nigt pulver af till större delen oförändradt salt, 
men, att sluta af analysen, sannolikt äfven till 
följe af en börjande sönderdelning. 

Starkt utspädd lösning gelatinerar småningom 
fullständigt, äfven vid vanlig temperatur, under 
afskiljande af tennoxid. Upphettadt i slutet kärl 
sublimerar saltet utan återstod. 

Analys: 0,810 grm salt lemnade, efter den 
vanliga methoden, med vätesvafla och silfversalt, 
0,197 SnO?, motsvarande 0,154 Sn, samt 1,428 AgBr, 
innehållande 0,607 Br, hvilket tillräckligt antyder 
sammansättniugen: AmBr + SuBr?. 


Beräknadt. Funnet. 

Sn = 1840 19,07 

3Br = 753,91 79,04 
Am = = 3,69 
100,00 


En analys af den vid afdunstning i värme 
bildade, korniga fällningen, gaf 23,72 pr. Sn och 
69,81 pr. Br, jag illeg svårligen kan reduceras un- 
der en antaglig formel, utan torde öfverskoltet 
af tenn sannolikt endast vara att tillskrifva en 
börjad bildning af oxid. 

Med de alkaliska jordarternas bromider er- 
höll jag inga bestämda dubbelsalter. De porösa 


29 


kristallerna af BaBr och SrBr togo väl med sig 
en ej obetydlig mängd tennbromid, men dock 
alltför litet, att de kunde vara dermed i kemisk 
förening. 


Då jag af tennehloridens kända benägenhet 
att bilda föreningar, äfven med de mest olikar- 
tade kroppar, fann mig föranlåten att undersöka 
bromidens förhållande under liknande omstän- 
digheter, visade sig snart, att tennbromiden äger 
denna egenskap i vida mindre grad. De få före- 
ningar, som det emedlertid lyckades mig att fram- 
ställa i analogi med de för chloriden uppgifna, 
gåfvo dock tydligen tillkänna den stora öfver- 
ensstämmelse i egenskaper, som emellan dessa 
begge tennets haloidföreningar naturligen måste 
förutsättas. 


Tennbromidammoniak. Tennbromid absorberar 
torr ammoniakgas, redan vid vanlig lemperatur, 
under stark uppvärmning, och förvandlas små- 
ningom, i mån som inverkan sker, till en fast, 
snöhvit massa. Mängden af gas, som till bromi- 
dens fullkomliga mättning är behöflig, låter sig 
svårligen rätt bestämmas genom upprepad väg- 
ning, då förlust af substans knappt kan undvi- 
kas, så väl till följe af nödvändigheten att, gång 
efter annan, ur röret uttaga och pulverisera den 
ofta hårdt samimanbakade massan, som annars 
skulle göra gasens fullkomliga inverkan omöjlig, 
som ock derföre att, då isynnerhet i början af ope- 
rationen, till följe af det frigjorda värmet, bromi- 
den, till en del, i gasform sammanträffar med 
ammoniaken, spår af den bildade föreningen lätt 
kan medfölja gasströmmen och sålunda förloras. 
Men äfven, utan afseende på dessa svårigheter, 
synes omöjligt, att med full säkerhet direkt be- 


30 


stämma mättningspunkten, då af de försök, jag 
anställde, tycktes följa, att en ej ringa mängd 
ammoniak, utöfver hvad som är kemiskt bundet 
af tennbromiden, kunde mekaniskt qvarhållas af 
densamma, men 1 öppen luft, och särdeles vid 
uppvärmning, så vidt den var i öfverskott, af- 
skiljas. För bestämmande af den qvantitativa 
sammansättningen sökte jag sålunda att få före- 
ningen öfvermättad med ammoniak, samt derefter 
reducerad till konstant vigt, då sedermera, äfven 
utan särskild analys, kunde med någorlunda san- 
nolikhbet slutas till det relativa förhållandet mel- 
lan beståndsdelarne. 

2,350 grm tennbromid utsattes, under nära 6 
timmars tid, för en nästan oafbruten ström af 
ammoniak, men då, efter denna långvariga in- 
verkan, bromidens vigtullökning redan antydde 
en ammoniakhalt, som vida öfversteg den för den 
analoga chlorföreningen uppgifna, och ämnet dess- 
utom, redan vid vanlig temperatur, luktade yt- 
lerst starkt af ammoniak, ansåg jag mig kunna 
afsluta operationen. Vid uppvärmning till + 100? 
minskades vigten, bestämd så vidt sig göra lät, 
med afseende på ofvan uppgifna svårigheter, från 
2,95 grm, till hvilken punkt den under inverkan 
stigit, efterhand till 2,73, der den blef konstant. 
I följd deraf hade af den ursprungligen absor- 
berade ammoniaken i föreningen qvarhållits 0,38 
grm, eller, i procent af det hela, 13,09 grm, motsva- 
rande ungefär 2 eqviv. Ak på en eqv. tenubromid. 

Sannolikheten af den sålunda supponerade 
sammansättningen bekräftades äfven af ämnets 
förhållande vid behandling med vatten. Det sön- 
derdelades nemligen fullständigt deraf, äfven vid 
vanlig temperatur, i tennoxid och bromammo- 
nium, och lösningen, som ej innehåller spår af 


31 


tenn, reagerar fullkomligt neutralt, hvilket åter 
synes kunna inträffa endast om sammansättningen 
är den ofvan angifna; ty SnBr? + 2NH? + 2HO — 
SnO? + 2NH'Br, men ett plus eller minus af am- 
moniak måste ovillkorligen, såvida sönderdelnin- 
gen är fullständig, ge sig tillkänna för reaktions- 
papperet. Detta förhållande gaf ock ett enkelt 
sätt för analysens anställande. 

Föreningens egenskaper äro redan nästan till- 
räckligt antydda. Den är till färgen bländande 
hvit; 1 luften, sedan den en gång förlorat sitt 
öfverskott af ammoniak, ganska beständig. Af 
vatten, sönderdelas den på angifvet sätt. 

Analys: 1) 1,110 grm, af det från öfverskott 
af Ak vid + 100? befriade ämnet, gaf, vid be- 
handling med vatten, 0,323 SnO?, motsvarande 
0,253 Sn. Lösningen, afdunstad öfver vattenbad, 
lemnade 0,854 AmBr, innehållande 0,697 Br och 
0,157 Am, motsvarande 0O,148 Ak. 

2) 0,850 grm salt, af annan beredning, lemnade, 
vid behandling med svafvelsyra och glödgning, 
0,242 SnO?, innehållande 0,190 Sn. 

3) 1,0o70 grm salt gaf, på samma sätt, 0,303 
SnO?, innehållande 0,238 Sun. 

Efter formeln SnBr? + 2NE: 


Beräknadt. Funnet. 


1. 2, 

Sn = 23,07 22,81 22,32 22,24 
2Br = 63,44 62,80 
NR 199 13,33 ——— 


100,00 98,94 
I de två sednare analyserna antydes en nå- 
got högre ammoniak-halt, än den efter formeln 
beräknade, att sluta af den något för ringa mäng- 
den af tenn ; men då denna brist, till en del, torde 
kuvna tillskrifvas sjelfva sättet för analysens an- 


| 


mna 


VIRA RPO ANT RTNAN 


SSE SS TIN 


- DH ART 


32 

ställande, då möjligen en del tenn kunnat för- 
flygtigas såsom osönderdelad bromid, eller med- 
följa det bortrykande ammoniumsaltet, (för mot- 
svarande chlorförening är denna method alldeles 
oanvändbar), torde ej deri finnas något skäl till 
betänkligheter med afseende på det analyserade 
ämnets antagande som en sjelfständig förening. 
Såsom i det följande skall visas är emedlertid 
intet tvifvel underkastadt, att ju en annan före- 
ning, med blott en zeqviv. Ak, verkligen existerar 
och under omständigheter, som ej tillåta tvifvel 
om dess egenskaper af en konstant förening. 
Tennbromiden bildar således tvenne, bestämdt 
skiljda, föreningar med ammoniak. 

Ty underkastas den i det förra omnämnda 
rent hvita substansen, 1 ett täckt kärl, en star- 
kare upphettning, afger den en betydlig mängd 
ammoniak, och ett ljusgult sublimat afsätter sig, 
bildande en fast skorpa, kring kärlets väggar. Detta 
gula ämne, som tål omsublimering utan förän- 
dring, men, i olikhet med motsvarande chlor- 
förening, af vatten sönderdelas, ehuru ej af kallt 
så hastigt och fullständigt, som det osublime- 
rade, visade sig konstant äga sammansältningen: 
Sa Br? + NEP. 

1) 0,770 grm salt löstes, under stark grumling, i 
vatten. Lösningen, som reagerade surt, neutra- 
liserades jemnt med ammoniak, då tennet full- 
ständigt utfälldes, såsom 0,242 SnO?, innehållande 
0,190 Sn. Filtratet gaf, med silfversalt, 1,218 AgBr 
eller 0,518 Br. 

2) 1,023 grm salt behandlades med varmt vat- 
ten, som utfällde hela tennhalten såsom 0,318 SnO?, 
motsvarande 0,249 Sn. Ur lösningen fälldes 1,620 
AgBr, innehållande 0,689 Br. ; 

3) 


33 


3) 0,930 grm salt gaf vid behandling med ry- 
kande salpetersyra 0,295 SnO?, motsvarande 0,231 Sn. 

Detta ger på 100 delar, jemfördt med det 
efter anförde formel beräknade: 


Beräknadt. Funnet. 


1. 220 
Sn = 2474 24.64 24,37 24.37 
2Br = 68,03 07,29 67,38 
| Ab = TD 
100,00 
Bromidens, 1 följd häraf sannolika egen- 
skap, att i olika förhållanden förena sig med am- 
moniak, tycktes mig på ett enkelt sätt böra ge 
förklaring på de stridiga uppgifterna rörande tenn- 
chlorid-ammoniakens sammansättning, då nemli- 
gen GRrROUVELLE och Persoz”") uppgifva den såsom 
Sn€P + 2NH, 1 strid mot H. Roses urspruugliga, 
och efteråt ytterligare bekräftade, antagande af 
formeln Sn€l> + NEP. Då resultaterna af båda 
deras analyser väl öfverensstämma med de derur 
deducerade formler, kan svårligen förutsättas, det 
samma ämne 1i begge fallen varit föremål för 
undersökning, utan synes sannolikt, att då Rosz, 
såsom bestämdt uppgifves, ursprungligen under- 
sökt den sublimerade föreningen, GRoUVELLE och 
PErsoz analyserat den efter öfvermättning med 
ammoniak till konstant vigt reducerade. Jag har 
ej haft tillfälle att taga kännedom om dessa sed- 
nares originalafhandling 1 ämnet, och GMELIN in- 
skränker sina uppgifter till anförande af deras 
analyser och den deraf härledda formeln; men 
då Rose, till stöd för sin åsigt, och med anled- 


”) Ann. Chim. et Ph. 44: 322 efter citat i GMELINS Handb. 
d. Ch. III: 88. 


EK. V. Akad. Handl. 1853. 3 


34 


ning af dessa författares uppgifter, anställer ny 
analys endast af det icke sublimerade ämnet, 
synes deraf tydligen följa, att detsamma äfven 
af dem undersökts. Då emedlertid Rose ej heller 
af denna analys finner något skäl till frångående 
af sin förut yttrade mening, utan deraf endast 
föranledes till antagandet, att det ej sublimerade 
ämnet blott håller mekaniskt vidhängande am- 
moniak, men det å andra sidan blir svårt att 
fullkomligt bestrida riktigheten af tvenne olika 
personers såväl sinsemellan, som med beräknin- 
gen, väl sammanstämmande analyser, den ena 
gifvande 20,45, den andra 20,94 procent Ak, då 
formeln ger det nästan el emellan liggande 
20,83, synes endast återstå antagandet, att den af 
RosE analyserade föreningen ej ra fullständigt 
mättad. 

Endast genom direkta försök kunde emed- 
lertid med säkerhet afgöras, huruvida så verk- 
ligen var händelsen, och syntes mig så mycket 
mera skäl, att med anledning häraf underkasta 
äfven tenncehloridammoniaken en närmare un- 
dersökning, som möjligen dymedelst kunde genom 
analogien vinnas ett stöd för de i det föregående 
beskrifna bromfoöreningarnes sjelfständiga tillvaro. 
Resultatet af denna undersökning gaf ökad san- 
nolikhet åt min ofvan yttrade förmodan, och med 
all säkerbetl synes äfven af tennebloriden kunna 
antagas tvenne skiljda ammoniakföreningar. 

Utan att inlåta mig i en närmare redogö- 
relse för tennuchloridens för hållande vid ammo- 
niakgasens inverkan, som redan förut är tillräck- 
ligen bekant, och för öfrigt visar föga afvikande 
från bromidens, vill jag endast anmärka, det den 
synes behöfva ännu längre tid, än denna, för att 
fullständigt mättas. Sedau den, efter den första 


35 


häftiga inverkan, upphört att ryka och antagit 
fast konsistens, tilltar den vida långsammare i 
vigt än bromiden under samma omständigheter, 
men likväl tillräckligt, att deraf med temlig sä- 
kerhet kan bestämmas den tidpunkt, då inverkan 
upphört. 

Att den sublimerade föreningen, som, efter 
hvad redan är nämnde, afviker från motsvarande 
bromförening genom sin fullständiga löslighet i 
vatten, samt för öfrigl genom sin rent hvita 
färg, verkligen har den af Rose uppgifna sam- 
mansättningen SnCP + NF, kekräftades fullkom- 
ligt af derå anställd analys, i det nemligen: 

0,84 grm sublimerad förening gaf, genom 
behandling med vätesvafla och glödgning, 0,4275 
SnO?, motsvarande 0,336 Sn, hvilket, då chloren 
derefter beräknas och ammoniaken bestämmes af 
förlusten, ganska nära motsvarar formeln: 


Beräknadt. Funnet. 
Sn = 39,31 39,72 
201 = 45:55 (48,44) 
Ak = 11,64 (11,84) 
100,00 100,00. 


Såsom nyss är nämndt fordrar tenncehlori- 
den en ganska långvarig inverkan för att full- 
ständigt mättas, och torde deraf kunna förklaras 
den för antagandet af 2 xeqviv. alltför ringa am- 
moniakhalt, som Rose vid analysen af den osu- 
blimerade föreningen erhållit, då man af den 
långa tiden för inverkan lätt kan frestas att för 
hastigt afbrytla operationen. En gäng erhöll jag 
ock, vid analys af den sålunda, på god tro, såsom 
mättad supponerade substansen, enahanda resul- 
tat af omkring 15 procent Ak; men då samma 
substans Witerligare under några timmar utsattes 


36 


för ammoniakens inverkan, visade sig, att den 
ej obetydligt tilltog i vwigt, tills slutligen den 
tidpunkt tycktes vara hunnen, då gasen ej längre 
absorberades. Efter aflägsnandet af mekaniskt 
vidhängande ammoniak, genom upphettning till 
+ 100", gaf analysen derå ullräckligt skäl för an- 
tagandet af formeln Sn€P + 2NE. 

Till utseendet visar det sålunda framställda 
ämnet nästan intet afvikande från det sublime- 
rade, och är rent hvitt liksom detta, men skiljer 
sig särdeles genom sitt förhållande till vatten, 
hvaraf det äfven vid vanlig temperatur fullstän- 
digt sönderdelas, under det att den klara lös- 
ningen af den sublimerade föreningen uppgifves 
ej en gång grumlas vid tillsats af Ak”). 

1) 0,736 grm salt, 1 luftbad vid + 100? dertill 
reduceradt från 0,752, lemnade vid behandling 
med kallt vatten 0,330 SnO?, molsvarande 0,259 
Sn. Ati sönderdelningen af vatten, ehuru utan 
särskild uppvärmning, skett fullständigt, visade 
sig tydligt deraf, att den frånfiltrerade lösningen, 
som gaf knappt märkbar reaction på syra, ej 
fälldes af vätesvafla. 

2) 1,006 grm salt, på samma sätt ifrån 1,035 
bragt till konstant vigt, sönderdelades med varmt 
vatten. Den utfällda SnO? = 0,460, innehållande 
0,361 Sn. Filtratet gaf vid afdunstning 1 vatten- 
bad 0,645 AmE€l, innehållande 0,427 -€I och 0,27 
Am, motsvarande 0,205 Ak. 


Beräknadt. i Funnet. 3 
SW 35 68 35,16 35,85 
2C€1 = 43,49 SE 42.53 
2AK = 20,83 SR 20,39 

100,00 98,77 


”) GMELIN Handb. d. Ch. nyss anf. st. 


ET 


Tennbromid med Fosforväte. Fosforbunden vät- 
gas absorberas temligen begärligt af tennbromi- 
den, men under sleryolte vigttillökning och knappt 
märkbar värmeutveckling. Vid föreningens fram- 
ställande visade sig vara af yttersta vigt, att 
sorgfälligt hindra tillträdet såväl af luft som fuk- 
tighet, då ämnet genom den förra smittas af de, 
vid gasens delvis försiggående förbränning, bil- 
dade produkter, af den sednare deremot på sätt, 
som i det följande skall visas, genast sönderde- 
las. Väl sökte jag förekomma dessa olägenheter, 
i det jag dels lät apparaten före och efter den 
egentliga operationen genomströmmas af kolsyre- 
gas, dels använde en stor mängd chlorcalcium, 
men äfven med dessa försigtighetsmått var dock 
svårt, att med säkerhet erhålla preparatet i full- 
komligt rent och oförändradt skick, enär det af 
samma skäl, som vid ammoniakföreningen är an- 
fördt, tid efter annan måste ur röret uttagas och 
pulveriseras. 

Till egenskaper och förhållanden visar det 
för öfrigt en nära öfverensstämmelse med den 
af H. Rose”) beskrifna föreningen af PEP med 
tenncehlorid. Friskt beredt utgör det en fast, 
torr, rödgul kropp, som 1i luften ryker temligen 
starkt och ytterst lätt upptager fuktighet, hvari- 
genom det snart undergår en fullständig för- 
vandling. Det sönderdelas hemligen af vatten, så 
väl som af vattenhaltiga liqvida i allmänhet, under 
fräsning och liflig utveckling af PEP. För motsva- 
rande chlorförening uppgifves, att »endast ammo- 
niak utvecklar sjelfantändlig gas», men huruvida ga- 
sen tänder sig eller icke tlekes ålminstone 1 när- 
varande fall bero mindre på vätskans beskaffen- 


äv 


”) PoGG. Ann. 24: 159. 


38 


het, än på mängden af gas, som på en gång ut- 
vecklas, och isynnerhet på den större eller mindre 
tillgången på luft. Ammoniak tyckes nemligen 
i ingen mån mer, än någon annan vätska, föran- 
leda gasen att tända sig. Kastas en del af ämnet 
hastigt i en öppen skål, eller ett urglas med vat- 
ten, frigöres PH? under stark uppblossning, hvar- 


emot ingen antändning sker i ett kärl med trång 


öppning. 

Emedlertid blir endast en del af fosfor vätet 
på detta sätt fritt, ty liksom för chloridföre- 
ningen uppgifves, bildar vid behandling med 
vatten, samtidigt en fll af rent, gult fosfor- 
tenn. Då den Svår kt sura lösningen, jemte osön- 
derdelad teunbromid, iändhöäller prormgre. enär 
vätesvafla ger brun fällning, förklaras dågs u 
komst saa lätt, såsom föranledd af det på 
bekostnad af en del tennbromid, samtidigt med 
bromur, bildade bromvätet ”). 

Att avalysen af ämnet, i följd af det ofvan 
anförda, skulle ha stora svårigheter, kunde redan 
på förbånd antagas, och det så mycket mera, 
som här icke kunde, såsom vid dinuomakföret 
ningen, på något sätt bestämmas, huruvida den 
substans, som skuile undersökas, var jemnt mät- 
tad. Den af Rose vid analys af chlorföreningen 
använda method, eller sönderdelning med vatten, 
befanns i detta fall alldeles oanvändbar, enär 
det ytterst fint fördelade fosfortennet, som ännu 
efter nära 2 dygns förlopp höll sig uppslammadt 
i vätskan, till den grad fördröjde filtreringen, 
att efterhand all i lösningen qvarvarande tenn- 
bromid sönderdelades, och Sålunda gjorde bestäm- 
mandel af fosfortennet omöjligt, utom det att 


") 3(3SnBr? + PE23) = SnBr? + 7Sn5r + 9EBr + SnP2. 


39 


oxidering deraf under den långa tiden ej kunde 
förekommas. Den mindre omständliga method 
jag derföre nödgades använda, för att med nå- 
gorlunda säkerhet få åtminstone tennhalten be- 
stämd, då derefter de öfriga beståndsdelarne lätt 
kunde beräknas, lemnade visserligen långt ifrån 
tillfredsställande resultater, enär alla analyser 
gåfvo en tydligen för bög tennhalt, sannolikt 
förorsakad genom förlust af bromväte under den 
ej tillräckligt utestängda fuktighetens inverkan, 
likväl torde af dem åtminstone kunna hemtas 
stöd för antagandet af en med chlorföreningen 
analog sammansättning, eller 3SnB+r? + PH”. 

1) 0,838 grm salt, afvägdt i ett väl korkadt rör, 
glödgades med soda och salpeter. Lösningen gaf, 
neutraliserad, 0,2s0 SnO?, motsvarande 0,220 Sn. 


2) 1,082 grm salt gaf på samma sätt 0,365 
SnO?, eller 0,286 Sn. 


Beräknadt. i) Funnet. 5 
3Sn = 25,33 26,20 26,45 
6Br = 69,68 0 SES 

PH?= = 4,99 Sr FER 

100,00 


Vätesvafla, som endast vid upphettning, eller 
i mycket utspädd lösning, verkar sönderdelande 
på tennbromiden, absorberas deremot alls icke 
deraf. Åtminstone märktes, vid de försök jag 
anställde, alls ingen tillökning i vigt, och efter 
försökets afslutande lemnade bromiden vid de- 


stillering föga eller ingen återstod af svafveltenn. 


Qväfoxid synes, fast 1 högst ringa mängd, 
likväl i viss mån absorberas; ty, när den under 
inverkan ännu färglösa bromiden sättes i berö- 
ring med luften, färgas föreningen genast brun och 


40 


brom frigöres, sannolikt genom den dervid upp- 
komna undersalpetersyran. Någonting motsva- 
rande KUHLMANS tennehloridförening med NO? 
har jag emedlertid ej kunnat iakttaga. 

Huruvida en bromförening, i analogi med 
det af H. Rose beskrifna tennehlorid-ehlorsvaflet, 
verkligen existerar, kan jag ej för närvarande 
med säkerhet afgöra. Väl löses musivguld full- 
ständigt i brom, och bildar dermed en klar, gul- 
aktig, ej kristalliserande vätska, som af vatten 
lätt sönderdelas under afskiljande af svafvel, men 
jag betvifiar dock tillvaron af en konstant före- 
ving. Möjligen torde den likväl förtjena en full- 
ständigare undersökning, än som jag hittills haft 
tillfälle att underkasta densamma. 

I alkohol och ether löses bromiden klart, 
och ger vid afdunstning färglösa, lätt föränder- 
liga, små kristaller. 

Tennets Iodföreningar. 

Ehuru ej sällan af författarne omnämnda, 
dröjde det dock länge innan dessa föreningar 
blefvo tillräckligt bestämda och skiljda från kval 
andra. Namlgen antogs det på olika vägar er- 
hållna röda eller rödbruna preparatet, utan vVi- 
dare undersökning, och liksom på god tro, för att 
vara 1odur, hvaraf åter var en naturlig följd, alt, 
vid uppgifvandet af de densamma tillsvnnnaade 
egenskaper, ofta röjde sig en ej ringa motsägelse, 
såsom 1 fråga om pulvrets färg, löslighet i vatten 
etc. Bourrayr, som på våta vägen, genom fäll- 
ning af en tennehlorurlösning ed iodkalium, 
framställde det ämne, som han, särskildt med 
afseende på dess dubbelsalter, gjort till föremål 
för en omständlig undersökning ”), synes ha varit 


”) Ann. chim. et Ph. 34: 372. 


41 


den förste, som med säkerhet haft att göra med 
ioduren, och på samma gång genom analys be- 
stämt dess sammansättning. Davy, Gay-Lussac”), 
RAMMELSBERG "") m. fl. framställde deremot före- 
ningen direkt genom upphettning af en bland- 
ning af tenn och jod, utan noggrannare under- 
sökning af den dervid erhållna, lättsmälta massan, 
och äfven denna har i läroböckerna, såsom Ber- 
Zen, Gmenins m. fl, uppgifvits såsom iodur, tills 
slutligen Henry”) genom direkta försök åda- 
galade, att den sälhanda erhållna föreningen ej är 
ren iodur, utan en blandning deraf med iodid, 
som, genom sublimering, med lätthet kan afskil- 
jas från den icke lygtiga ioduren, hvarjemte han, 
såsom väsendtligen karåktensgrande den ena och 
den andra, uppgifver deras förhållande vid be- 
handling med vatten, i det nemligen ioduren 
säges vara deri löslig utan sönder dl iodiden 
deremot, vid beröring med vatten, säges genast 
sönderfalla. GAY-Lussac +) undersökte äfven iodi- 
dens inverkan på tenn vid upphettning med 
vatten, men då den bildade föreningen genast 
sönderfoll under afskiljande af allt tenn, i form 
af tennoxid, ansåg han denna method, långt ifrån 
alt för tltennels framställande vara lämplig, 
snarare kunna användas för beredningen af iod väte. 
Hvad angår iodtennets föreningar med andra 
ämnen, nämnes af RAMMELSBERG ++) tennioduram- 
moniak, Sut+2NP. Dourrayr framställde en series 
af iodurens dubbelsalter, och Henry erhöll, vid 
undersökningen af 1iodens direkta inverkan på en 


") ScEW. journ. 13: 399. 

”") PoGG. Ann. 48: 169. 
Jour: IE pr: Ch: 38: 960. 
T) Jfr. föreg. pag. 

TT) Ibid. 


42 


lösning af tenncehlorur, jemte iodur, som först 
utkristalliserade, ur moderluten en i gula nålar 
kristalliserande dubbelförening deraf med tenn- 
chlorur. 

Innan jag, efter att sålunda i största korthet 
hafva redogjort för de äldre uppgifterna om ten- 
nets iodföreningar, öfvergår till den speciellare 
framställningen af desamma, så vidt de obetyd- 
liga resultaterna af mina undersökningar föran- 
leda, torde lämpligen förutskickas några anmärk- 
ningar rörande de beredningsmethoder, hvarvid 
begge iodbindningsgraderna samtidigt kunna bildas. 

Att döma af det vanliga förhållandet vid 
saltbildarnes omedelbara verkan på metallerna, 
synes redan på förhand kunna förutsättas, att 
vid direkt sammansmältning af tenn och iod 
måste bildas iodid, ålminstone samtidigt med 
iodur. Den först af Henry meddelade upplys- 
ningen, att så verkligen var händelsen, fanns 
således ej skäl att betvifla, hvarföre ock de för- 
sök, jag i denna riktning anställde, mindre af- 
sågo en närmare undersökning af dess riktighet, 
än blott erhållandet af tillräckligt material af 
begge iodföreningarne till vidare undersökningar. 
Resultatet af dessa försök blef emedlertid det 
sannolika antagandet, alt, om en blandning af 
iod och tenn, vare sig det ena eller andra är i 
öfverskott, lindrigt upphettas, bildas vid den 
hastiga och lifliga inverkan nästan ensamt och 
uteslutande iodid, hvaremot ioduren först seder- 
mera uppstår under långsam digerering af det 
öfverskjutande tennet 1 beröring med den redan 
färdigbildade iodiden. Jag erhöll nemligen gång 
efter annan, till min ej ringa förundran, föga eller 
intet iodur, ehuru jag, såsom mig syntes, 1 det 
aldra närmaste efterföljt Henrys föreskrifter, tills 


43 


det slutligen blef mig klart, att olikheten i re- 
sultater sannolikt föranledts deraf, att jag vid 
sublimeringen af den sammansmälta massan an- 

vände en temperaturgrad, som låg ganska nära 
den punkt, hvarvid iodiden kokar, hvarför dels 
- denna alltför hastigt öfvergick, (dels det fint för- 
delade öfverskjutande tennet sammansmälte, och 


sålunda föga kunde verka, hvilket torde bli klart 
af följande . försök. 


1,570 grm tenn, i fint fördeladt tillstånd, 
blandades med 3422 grm iod (jemnt en 2qviv. 
af hvardera, således tillräckligt tenn till bild- 
ning af 1odur) och uppliettades lindrigt 1 ett 
vägdt glasrör. Vid den häftiga och nästan ögon- 
blickliga reactionen, som inträdde redan mellan 
+ 70 och 80”, således långt under iodens smält- 
punkt ”), utströmmade, i följd af den starka vär- 
meutvecklingen, en del iod genom den löst till- 
slutna öppningen af röret, att döma af minsk- 
ningen 1 vigt — O,o4 grm iod. Röret böjdes 
derefter 1 form af en retort, och den samman- 
smälta, rödbruna massan upphettades deri star- 
kare, hvarvid iodiden dels öfvergick, såsom ett 
destillat i flytande form, som 1 retorthalsen stel- 
nade till kristalliniska droppar, dels sublimerade 
1 små röda, glänsande nålar. Då slutligen röret 
rn des befanns såsom återstod en me- 
tallklump af 0,777 grm tenn och ett knappt märk- 
bart öfverdrag af en mörkröd kropp, som, be- 
haudlad med svafvelvätevatten, gaf brun fäll- 
ning och således måste vara iodur, hvilken alltså i 
ytterst ringa mängd bildats samtidigt med 1iodi- 
den. Detsamma bevisas ock genom qvantiteten 
af det tenn, som undgått inverkan. Autages 


N 


”) Såsom uppgilves af HENRY, anf. st. 


44 


nemligen, alt endast iodid bildats, skulle åter- 
stått hälften af det ursprungligen använda, eller 
0,785 grm, hvilket obetydligt afviker från det i 
försöket erhållna 0,777. 

3,554 grm 1od sammansmältes, på samma sätt, 
med 1,710 grm tenn (något öfver en eqviv. tenn, 
livar erfordrats 1,630). Någon bildning af iodur 
kande ej förmärkas, och det efter destilleringen 
återstående tennet utgjorde 0,935 grm, så att alltså 
endast 0,775 i 1odföreningen ingått, under det att 
äfven till uteslutande bildning af iodid erfor- 
drats 0,s14 grm. Men tydligen hade, utom den 
förlust af 1iod, som genom sjelfva reaktionens 
bäftighet föranledts, en del äfven, sannolikt i 
följd af den något starkare hettan än 1 föregående 
försök, undgått tennets inverkan, alldenstund 
den öfverdestillerade iodiden var märkbart smit- 
tad af fri iod. 

I fiere likartade försök erhöll jag, på samma 
sätt, nästan alldeles iutet eller obetydliga spår af 
iodur. Deremot uppträder den i ej ringa mängd 
om den vid reaktionen Saman massan, 
som ännu innehåller det öfverskjutande tennet 
temligen fint fördeladt, sublimeras vid låg tem- 
peratur, eller ock om den, såsom i anförda för- 
sök, hastigt öfverdestillerade iodiden ånyo sam- 
manrifves med tenn och dermed en längre tid, 
under lindrig upphettning, lemnas 1 beröring. 
Iodid sublimerar och den mindre flygtiga io- 
duren återstår jemte ej förbrukad metall. Genom 
att ofta upprepa samma förfarande kan efterhand 
all 1odiden förvandlas till iodur. 

I följd häraf förhåller sig 1ioden, vid direkt 
inverkan på tenn, fullkomligt i öfverensstämmelse 
med de starkare saltbildarne, i det nemligen t. 
ex. den vid sammanbringande af brom och tenn 


VISET 


ET 


45 


bildade tennbromiden, vid destillering öfver ett 
stort öfverskott af tenn, alltid lemnar en åter- 
stod af bromur, och har jag äfven funnit att 
tennehloriden, på samma sätt destillerad, till en 
del reduceras till chlorur. 

Äfven vid upphettning af tenn och iod till- 
sammans, vid närvaro af vatten, bildas i första 
hand endast iodid och detta, så vidt jag kunnat 
iakttaga, åtminstone vid blott användande af 
vattenbads värme, utan särdeles benägenhet att 
gelatinera, möjligen i följd deraf att, alldenstund | 
mverkan sker temligen trögt, och knappt, såsom 

å torra vägen, på en gång fullständigt, en del 
iod länge håller sig i fritt tillstånd upplöst i 
vätskan, som deraf är brun till färgen. Under 
fortsatt afdunstning vid samma värmegrad ut- 
kristalliserar todiden, och kan genom sublimering 
lätt skiljas från den merendels ganska obetyd- 
liga mängd tennoxid, som under lösningens upp- 
värmning utfälles. Endast om sublimeringen 
vokkstaltes i närvaro af metalliskt tenn okalles 
samtidigt iodur i märkbar mängd. Emedlertid 
befinnes upphettning med vatten, såvida ej allt- 
för stark hetta auvändes, för 1odidens framstäl- 
lande ej vara en helt och hållet förkastlig me- 
thod. 

Tenniodur, Snt, erhålles, utom på det sätt för 
hvilket i det föregående är närmare redogjordt, 
eller genom beståndsdelarnes direkta inverkan på 
hvarandra, under anförde omständigheter, med 
fördel, äfven i analogi med motsvarande chlor- 
och brom-förening, genom sammansmältning af 
ungefär 2 delar qvicksilfveriodid och 1 del tenn, 
hvarvid på samma sätt måste, genom fortsalt upp- 
heltning, noga sörjas för qvicksilfrets aflägsnande. 

Lättast torde dock dess framställning skon på våta 


46 


vägen genom utfällning ur en koncentrerad tenn- 
chlorurlösning, vare sig genom iodkalium, eller 
bäst genom omedelbar tillsats af fint pulverise- 
rad iod ”), då denna nästan ögonblickligen an- 
tager iodurens intensift röda färg, och efterhand 
förvandlar hela vätskan till en tjock massa af 
fina kristallnålar. En olägenhet i detta fall är 
dock svårigheten att er hålla preparatet fullkom- 
ligt ST hvarjemte vid användandet af iod, 
särdeles om denna finnes 1 öfverskott, ganska lätt 
spår af iodid samtidigt bildas. 

Utkristalliserad ur en lösning har ioduren 
en intensift mönjeröd färg, men förlorar vid 
torkning, särdeles under luftens tillträde, sin 
glans och blir gul. Erhållen på torra vägen, 
eller 1 allmänhet stelnad efter smältning, bildar 
den en stråligt-krvistallinisk massa, till färg och 
utseende nästan fullkomligt liknande nativ cin- 
nober, och ger liksom den ett, fast mindre klart, 
högrödt pulver. 

Ioduren fordrar ganska hög värmegrad för 
alt smälta, men kan likväl, liksom chlorur och 
bromur, vid stark rödglödgningshetta förflygti- 
gas, då den till störta delen öfvergår i flytande 
form, men till en ringa del subiimerar 1 otyd- 
liga, mörkröda blad. Emedlertid synes den der- 
vid i viss mån sönderdelas i likhet med de för 
bromuren uppgifna förhållanden, enär samtidigt 
iodid utvecklas. 

Hvad angår uppgifterna om iodurens full- 
ständiga löslighet i vatten, synas de äga sin fulla 
Hldiobet endast med hänseende till dn på våta 
vägen direkt erhållna, ty då den efter smält- 
ning, fint pulveriserad, behandlas med vatten, 


”) HENRY, anf. st. 


47 


vare sig kallt eller varmt, synes den temligen 
trögt deraf röna någon inverkan, tills den efter 
hand förlorar sin röda färg och till större delen 
öfvergår till en rent gul, flockig substans, utgö- 
rande ett basiskt salt, under det att, såsom det 
synes, endast mindre delen stadnar i lösningen. 
Ioduren undergår sålunda här en sönderdelning 
fullkomligt i OFvrenssvantmelge med de för tenn- 
Radnilsåltérna; och desamma motsvarande haloid- 
föreningar, vanliga förhållanden. Vid närvaro af 
en syra löses den deremot lätt och utan sönder- 
delning, liksom äfven 1 en lösning af Sn<€l, eller 
Sn Br. 

Vanligen kristalliserar ioduren i fina nålar, 
men någongång erhöll jag den, t. ex. ur en lös- 
ning i SnBr, i mörkt purpurröda, tegellagda, 
koncentriska, i midten genom borrade vårtor, hvaraf 
dock icke kunde dragas någon slutsats rörande 
kristallformen. 

Af koncentrerad salpetersyra sönderdelades 
ioduren, särdeles vid upphettning, under frigö- 
rande af iod. I chlorvätesyra löses den deremot 
klart, och med lätthet, utan sönderdelning, men 
vid lösningens afdunstning öfvergår den lätt till 
iodid. 

Då iodurens dubbelsalter äro af BouLLAY's un- 
dersökning tillräckligt bekanta, ansåg jag detsej 
löna mödan att vid dem uppehålla mig. HENnrRYS 
förening mellan Sn€1 och Snt fann jag vida lät- 
tare, än genom tillsats afiod till Sn€l (då vanligen 
endast tenniodiden ur moderluten efter ioduren 
afsatte sig), kunna erhållas ur en direkt upplös- 
ning af ioduren i Sn €1, då dubbelföreningen, efter 
fömntodar, utkristalliserade i bårfina, ljusgula nå- 
lar. Vid ett motsvarande försök ins SnBr er- 
höll jag på samma sätt ur moderluten, efter den 


48 


till större delen oförändradt utkristalliserande 
ioduren, slutligen små gula kristaller, som inne- 
höllo både brom och iod, men deras mängd var 
allt för ringa att en qvantitativ undersökning af 
dem kunde anställes. 

Tenniodurammomiak är väl redan förut beskrif- 
ven, men då det syntes mig ovisst, huruvida verkli- 
gen ren iodur af RAMmMELsBERG användts till dess 
beredning, ansåg jag mig böra deraf företaga en 
särskild undersökning, som emedlertid endast be- 
kräftade den af honom uppgifna sammansättnin- 
gen: Sof + 2NEP. 

Tennmodid, SnO?. Bästa methoden för iodidens 
framställande är utan tvifvel den, redan 1 det 
föregåeude tillräckligt omordade, genom omedel- 
bar sammansmältning af beståndsdelarne och lin- 
drig upphettning af den dervid erhållna massan, 
då den bildar ett vackert, mönjerödt sublimat 
af glänsande, genomskinliga nålar. Bildad på 
våta vägen genom upphettning af beståndsde- 
larne tillsammans med vatten, genom lösning af 
tennoxidhydrat i iod vätesyra, eller genom afdunst- 
ning i öppen luft af en sur lösning af 10duren, 
har den vanligen en blekare, nästan gul färg, 
som dock oftast ull en del synes härröra af un- 
der afdunstningen samtidigt utfällda spår af oxid. 
Såsom är nämndt bildas den äfven vid tillsatts 
af iod i öfverskott till en koncentrerad tennehlorur- 
lösning, och i detta fall kristaliiserar den oftare 
med bibehållande af sin ulmärkande röda färg. 

Den rena iodiden smälter vid omkring 

+ 120—130", kokar vid omkring + 260”, men 

öfvergår vida förr till en vackert rödgul gas, hvars 

lukt erinrar om bromidens. Upphettad i öppen 

luft förflygtigas den till en del under frigörande 
al 


49 


af iod och lemning af oxid, hvilken efter hand 
bildas genom fuktighetens inverkan, under sam- 
tidig utveckling af iodväte, äfven vid vanlig tem- 
peratur, så alt preparatet, om det ej sorgfälligt 
förvaras, deraf småningom beklädes med cb lyst 
Hikekirad: Stelnad offer smältning bildar den 
en klart röd, nästan genomskinlig massa och ger 
pomeransgult pulver, hvarigenom den lätt kan 
skiljas från ioduren. 

HeSrYs uppgift, att iodiden, vid beröring med 
vatten, genast sönderdelas, synes tåla någon in- 
skränkning, ty, så vidt jag kunnat Pr löses 
den i allmänhet fullkomligt klart och, särdeles 
den på våta vägen ankällna; ganska lätt i kallt 
vatten. Alt deremot den kalla, utspädda lös- 
ningen efter en tid, och vid upphettning genast 
och fullständigt, sönderdelas, är en egenskap, som 
den, om ock i vida högre grad, äger gemensamt 
med motsvarande chlor- och bromföreningar. Af- 
ven af alkohol löses den merendels fullständigt, 
men lösningen blir efterhand brun af iod, och 
låter rmärka lukten af iodethyl. 

Det bästa lösningsmedlet för iodiden fann 
jag dock, utan all fråga, 1 kolsvafla, en iakt- 
tagelse, som åtminstone kan äga det intresse, att 
jag först derigenom lyckades bestämma det kri- 
stallsystem, hvartill iodiden hörer, enär den ur 
lösningen i vatten vanligen afsätter sig såsom en 
binna på välskans yta, stundom som en oredigt 
flockig massa, knappt till och med i form af 
tydliga nålar. Någongång erhöll jag den likväl, 
isynnerhet ur en lösning af tennchlorur, i form 
af små hårda, tärninglika kristallkorn, men hvaraf 
jag dock lika litet, som af den otydliga kristall- 
bildning, hvilken stundom visade sig vid dess stel- 

E. V. Akad. Handl. 1853. 2 


30 


nande efter smältning, kunde med säkerhet sluta 
till kristallformen. Ur en lösning 1 kolsvafta 
kristalliserar den deremot särdeles lätt 1 ganska 
stora och väl utbildade kristaller, som märkvär- 
digt nog tillhöra det reguliära systemet, och isyn- 
nerhet utgöra de hos alunarterna vanliga kom- 
binalioner ”). 

Vid behandling med concentrerad salpeter- 
syra blir iodiden genast svart af fri 10d, och med 
rykande salpetersyra under så stark värmeut- 
veckling, att en stor del af ioden förflygtigas. I 
chlorvätesyra löses den deremot lätt och utan 
sönderdelning, samt kan vid afdunstning erhål- 
las oförändrad tillbaka. Kungsvatten bildar äfven 
en klar, rödgul lösning, men ioden synes vara 
deri närvarande i form af chloriod, eller i fritt 
tillstånd upplöst i syran, emedan den, vid neu- 
tralisering med kali, till större delen utfälles. 


Då HenkyY genom analyser fastställt såväl 
iodurens, som iodidens, sammansättning, synes 
öfverflödigt att anföra de af mig verkställda, så- 
som blott bekräftande hvad nämnde kemist upp- 
gifvit. 

Af tenniodidens dubbelsalter lyckades mig ej, 
att med säkerhet erhålla något enda, åtminstone 
ej i skick att förtjena analyseras. Till och med 
ur iodidens lösning med KI, eller Amt, afskiljde 
sig vid afdunstning först iodiden, som ett knottrigt 
öfverdrag på vätskans yta, eller som en oredig 


”) Då tenniodiden efter behandling med CS? ej synes märk- 
bart tilltaga i vigt, eller för öfrigt förändras till sina 
egenskaper, har jag antagit CS? här blott verka såsom 
lösningsmedel. En möjlighet är dock, att en ny egen- 
domlig förening uppkommit, hvilket jag likväl nödgas 
förbehålla mig, att genom en sednare undersökning full- 
ständigare utreda. 


1 


efflorescens på kärlets väggar, till en början i 
nästan rent tillstånd, men småningom med allt 
större halt af den alkaliska ioduren. Ännu min- 
dre kunde med några andra iodmetaller den ön- 
skade föreningen erhållas. 

Tenmodidammoniak. Då tenniodid mättas med 
torr ammuoniakgas, förlorar den efterhand sin röda 
färg och öfvergår småningom, under ej obetydlig 
värmeutveckling, till en vackert ljusgul substans, 
som, fullständigt mättad, luktar starkt af i öf- 
verskolt varande ammoniak, men hvarifrån den 
genom lindrig uppvärmning, eller bäst öfver 
svafvelsyra, lätt kan befrias. Endast på detta 
sätt, efter öfvermättning reducerad till konstant 
vigt, synes den med säkerhet kunna erhållas af 
en ej' varierande ammoniakhalt. 

Det sålunda framställda ämnet, som i luften 
synes vara temligen beständigt, sönderdelas genast 
och fullständigt af så väl varmt som kallt vat- 
ten, och lösningen reagerar starkt alkaliskt. 

Redan detta förhållande antyder, att en mer 
än vanlig mängd ammoniak, eller åtminstone öf- 
ver 2 eqviv., 1 föreningen ingår, hvarjemte äfven 
af den betydliga vigttillökningen vid ämnets be- 
redning detsamma göres sannolikt. Så erhöll 
t. ex., vid ett af de försök jag anställde, 1,544 
gem Sn$, vid behandling med Ak, en tillök- 
ning i vigt af 0,362 grm, eller ända till 18,50 pro- 
cent, tydligen allt för mycket för att kunna 
motsvara 2 eeqviv. Ak på en 2eqviv. iodid, då 
dertill erfordras blott 9,79 procent, men dere- 
mot ganska nära de för 4 eqviv. erforderliga 177,89. 

Analysen af ämnet gaf ej mindre skäl för 
antagandet af denna höga ammoniakhalt. 

1) 0,688 grm förening vid + 50? ifrån 0,710 redu- 
cerad till konstant vigt, lemnade, efter digerering 


532 


med svafvelsyra och glödgning, 0,129 SnO?, mot- 
svarande 0O,101 Sn. 

2) 0,649 grm förening, öfver svafvelsyra bragt 
till konstant vigt, sönderdelades med varmt vatten 
och lemnade 0,127 SnO?, innehållande 0,099 Sn, 
och lösningen gaf, sedan den gjorts sur med sal- 
petersyra, med silfversalt 0,802 Agt, motsvarande 
0,433 IE 

3) 1127 grm förening gaf på samma sätt 
0,223 SnO:, eller 0,175 Sn. 

4) 0,964 grm förening gaf 0,193 SnO?, mot- 
svarande O,151 Sn. 

I följd häraf har ämnet sammansättningen 
SnFP + 4NE. 


Beräknadt. Funnet. 
2 


1. . 
Sn = 15,32 14,70 15,34 15,50 15,70 


2 = 66,79 66,76 — 
4NH? — 17,89 SEN RASA fr EAA 
100,00. 


Vid lindrig upphettning synes föreningen ej 
sönderdelas, men redan vid omkring + 100? 
börjar utvecklas ammoniak och färgen öfvergår 
till brungul. Dess förhållande vid starkare upp- 
hettning synes ej göra otroligt, att äfven af iodi- 
den ännu en förening existerar med lägre am- 
moniakhalt, enär ämnet förflygtigas utan märk- 
bar återstod, och alltså efter sublimeringen måste 
innehålla samma qvantitet iodid, som förut, men 
vida mindre ammoniak. Sublimatets ojemna färg, 
ifrån blekt roströdt till mörkt svartbrunt, samt 
den tydliga närvaron af så väl iod som tenn- 
iodid i fritt tillstånd, lemnade emedlertid föga 
utsigt att erhålla föreningen 1 sådant tillstånd, 
att analys derå kunde förtjena anställas. 


d3 


Iodsvafveltenn. Vid ett försök att samman- 
smälta iod med mnssivguld, för att utröna dessa 
kroppars inverkan på hvarandra, erhölls efter den 
föga häftiga reaktionen en, som det tycktes, full- 
komligt homogen rödbrun massa, som lätt smälte, 
och vid afsvalning stelnade kristalliniskt. För att 
närmare undersöka densammas beskaffenhet lät 
jag den, i en porslinsdigel med väl slutande lock, 
- underkastas en lindrig uppvärmning, då ett su- 
blimal afsatte sig, 1 de öfre delarne deraf, i form 
af gulröda, genomskinliga moss- eller fjäderlikt 
grupperade nålar och blad med föga bestämda 
konturer, och af så lös konsistens, att de i pre- 
paratröret, hvari ämnet inlades, sammanpackade 
sig i bollar. Endast i de lägre, varmare delarne 
af digeln visade de sig mera tydligt utbildade 
och af fastare sammanhang. Ehuru till färg och 
öfriga förhållanden na mycket liknande iodi- 
den, röjde dock det sålunda erhållna ämnet, re- 
dan till yttre utseendet, en tydlig olikhet ned 
denna, emedan iodiden alltid sublimerar i skarpa 
och bestämda, oftast gallerformigt ordnade nålar, 
som sakna all benägenhet alt sammanbaka sig i 
klumpar. 

Vid upprepade försök, för föreningens fram- 
ställande, fann jag bästa förhållandet mellan in- 
gredienserna vara en del svafveltenn på 2 delar 
iod. Efter sublimeringens afslutande återstod en 
mer eller mindre betydlig mängd af en svart- 
aktig massa, som hufvudsakligen syntes bestå af 
osönderdeladt svafveltenn, men vid starkare upp- 
hettWning afgaf iod och fritt svafvel, och således 
tillika tycktes innehålla iodsvafvel i ringa mängd, 
hvarjemte kunde förmärkas spår af tenniodur. 

Den på detta sätt erhållna röda substansen 
tål vid lindrig hetta omsublimering utan att 


54 


märkbart sönderdelas. Den smälter nästan lät- 
tare, än den enkla iodiden, och stelnar till en 
mindre klar och genomskinlig massa, än denna, 
hvarjemte den ger ett mörkare gult pulver. I 
allmänhet visar den sig emedlertid till yttre 
egenskaper endast obetydligt afvikande från den 
rena 1iodiden. 

Att ämnet innehöll svafvel visade sig för 
blåsröret ganska lätt, men svårare blef det att 
afgöra, huruvida detta var chemiskt bundet, eller 
endast mechaniskt medföljl den sublimerande 
iodiden. Väl kunde detta sannolikt endast ge- 
nom analys med full säkerhet afgöras, men emed- 
lertid anställde jag, innan denna företogs, en 
förberedande undersökning, 1 det jag behandlade 
ämnet med kolsvafia, i tanke att svaflet, så vida 
det blott var en tillfällig blandningsdel, skulle 
deraf utdragas, men i annat fall motstå lös- 
ningsmedlets inverkan; till min förundran fann 
jag, att med undantag af några afskiljda flockor 
(af tennoxid eller sulfid ?), alltsammans med största 
lätthet upplöstes, då, såsom jag först derigenom 
erfor och i det föregående redan har anfört, tenn- 
iodid särdeles lätt löses i kolsvafla. På detta 
sätt kunde således ingen säker upplysning vin- 
nas ”). Lika litet af ämnets förhållande vid be- 
handling med vatten, hvaraf det sönderdelas i 
tenniodid, som löses, och svafvel, som jemte spår 
af tennouxid afskiljes såsom ett gult pulver. Väl 
kunde man vilja deri snarast se ett bevis, att 
ämnet vore blott tenniodid med inblandadt svaf- 
vel; men, då den af Henry och Gazror”") be- 


”) Då SnP löses fullkomligt klart i CS, det ifrågavarande 
ämnet deremot alltid lemnar nämnda flockiga afsats, 
ådagalägges emedlertid en olikhet, som knappt kan här- 
leda sig från mechaniskt vidhängande svafvel. 

”") ScHW. Journ. 13: 53. 


JD 


skrifna svafveliodantimon, som med ifrågavarande 
substans ovillkorligen erbjuder sig till jemförelse, 
på analogt sätt sönderdelas, kan ingen sådan 
slutsats med säkerhet deraf dragas. Hvad som 
deremot mest, om också ej tillräckligt, synes be- 
visa ämnets egenskap af en verklig chemisk fö- 
rening, är dess i hela massan fullkomligt homo- 
gena beskaffenhet, enär ej en gång vid starkare 
förstoring kunde upptäckas några svafvelkristaller, 
som doek genom sin afstickande gula färg, all 
de förefunnits, ej bort kunna undgå sjömän 
samheten. Deremot tilltror jag mig ej, att med 
säkerhet kunna göra några ormar semden rörande 
sammansättningen, till följe af ämnets ganska 
märk värdiga försilende vid stark upphettning 
i slatet rör, 1 det nemligen tenniodid och fri 
iod dervid afskiljas och RT sig 1 de öfre de- 
larne af röret, men deremot 1 de nedre afsätter 
sig tennsulfid i särdeles vackra, guldglänsande 
kristallfjäll. Väl kan synas mindre sannolikt att 
fritt svafvel skulle uttränga iod, aldra minst i 
etl fall som detta, der iodföreningen är vida 
mera fygtig, och i följd deraf kunde väl till 
sönderdelningens förklarande enklast förutsättas 
iennsulfid såsom redan förbandenvarande i för- 
eningen, men andra omständigheter, t. ex. äm- 
nets sönderdelning af vatten etc., ställa sig i 
vägen för detta antagande, och möjligt är ock, 
att svafveltennet, ang till följe af sin större 
eldfasthet, på iodidens bekostnad uppkommit. 

Ej en gång af den mängd analyser, som jag 
till utrönande af beståndsdelarnes qvantitativa 
förhållande anställde, kunde säker upplysning 
vinnas rörande ämnets egenskap af en chemisk 
förening, fastän en temligen antaglig formel för 
sammansättningen derur kunde härledas. Iod 


36 


och tenn fann jag snart vara närvarande i samma 
förbållande, som i iodiden. Hufvudsaken blef 
derföre bestämmandet af svafvelhalten. 


1) 1,053 grm förening gaf, efter digerering 
med salpetersyra och glödgning, 0,246 SnO?, mot- 
svarande 0,192 Sn. 

2) 0,980 grm förening gaf, på samma sält 
behandlad, 0,224 SnO?, eller 0O,176 Sn. 

3) 1,002 grm förening sönderdelades med kallt 
vatten, och det afskiljda svaflet togs på ett vägdt fil- 
trum, men under filtreringen började slutligen 
afskilja sig tennoxid, hvaraf svaflet alltså blef föro- 
renadt. Den sålunda uppkomna blandningen, vä- 
gande 0,061 grm, lemnade vid glödgning en återstod 
af 0,025 SnO?, som, om den utfällda oxiden an- 
tages hafva varit i form af hydrat, motsvarar 0,031 
SnO? + 2HO, efter hvars afräknande återstår S=0,030 
(ehuru, för ovissheten rörande den utfällda oxi- 
dens beskaffenhet, ej fullt tillförlitligt). Filtratet 
gaf med HS o. s. v. 0,208 SnO?; tillkommer 0,025, 
således inalles 0,233 SnO?, motsvarande 0,183 Sn, 
samt efter vätesvaflans aflägsnande 1,440 Agt, mot- 
svarande 0,708 1iod. 


4) 0,905 grm förening löstes i vatten och neu- 
traliserades med Ak, då den, jemte svaflet, utfällda 
SnQO? befanns glödgad = 0,209 grm, motsvarande 
0,163 Sn. Lösningen gaf med silfversalt 1,300 Agt, 
motsvarande 0,707 1od. 


3) 1;095 grm förening glödgades med soda och 
salpeter. Lösningen, neutraliserad med salpeter- 
syra, utfällde, jemte iod, 0,256 SnO?, innehållande 
0,201 Sn, samt gaf derpå med Ba€l 0,223BaO + 
SO?, motsvarande 0,0307 S. 

6) 0,936 grm förening gaf, på samma sätt 
behandlad, 0,18t BaO + SO?, innehållande 0,;j024 S. 


dr 


7) 1,064 grm förening behandlades med kungs- 
vatten. Ur den klart gula lösningen afsatte sig, efter 
en stunds upphettning öfver vattenbad, ett nästan 
svart lager af afskiljd iod, men som hastigt och 
under stark fräsning åter löste sig. Det olösta, 
rent gula svaflet, utgjorde 0,020 S; Ba£l utfällde 
ur lösningen 0,080 BaO + SO?, innehållande 0,04 S, 
således tillsammans S = 01031. Kolsyradt natron 
utfällde derefter ur lösningen iod och SnO? = 0,251, 
innehållande 0,197 Sn. 

8) 0,980 grm förening gaf; på samma sätt 
behandlad, 0,07 BaS, innehållande 0,;009 S, hvar- 
till olöst S = 0,027, således inalles 0O,036 S. 

9) 1,;208 sammaledes 0,100 BaS, innehållande 
0,013 S, samt olöst S = 0,o31; tillsammans 0,044 S. 

10) 0575 grm förening behandlad med ut- 
spädd <CIH afskiljde O;016 S. 

11) 1:086 grm förening behandlades med HCl 
och KEl tills svaflet fullständigt upplöstes. Bal 
utfällde 0,301 BaS, innehållande Ojou S. 

Sammanställas resultaterna af dessa analy- 


ser, 1 procent beräknade, (det inom klammer 
bestämdt af förlusten) befinnes: 


Sn I S. Summa. 

1. 18,32 — SES 
PA WES — 
FIOL SA TT,63 2,99 983,90 
4. 18,10 78,20 (3,69) 100,00 
3. 18.33 (78,81) 2,81 100,00 

(Ör 2,66 
7. 18.50 (78,55) 2,91 100,00 

Co (ög jig ESR 3,67 
Omen = 3,70 — 
100 So 2,77 NERE 
lig = IJ,81 — 


38 


Tages medium af dessa analyser, motsvarar 
det ganska väl formeln: 


3SnP + 2S. 
Beräknadt. Funnet. 
Sn = 18,04 18,23 
61 = 78,65 78,29 
Sk INS 3,22 
100,00 99,74 


Visserligen synes denna formel lemna föga 
öfrigt att ömsldas då den till och med med rätt 
Berny din noggrannhet ger ett uttryck åt de ge- 
nom ale funna vigtsförhållanden.: Det oak- 
tadt ger den dock ännu rum för tvifvel, rörande 
dess fulla giltighet, i följd af den, för EIA AR Lee 
göra en så obetydlig del af det hela, nog myc- 
ket varierande svafvelhalten, om också denna 
felaktighet till en del kan skrifvas på sjelfva 
analysens räkning. Jag tilltror mig alltså ej att 
utan betänkande, och med full säkerhet, garan- 
tera, hvarken för denna formels riktighet, eller i 
allmänhet för ämnets egenskap af en konstant 
förening. Af de från dess yttre karakterer hem- 
tade skäl för detta antagande, som redan i det 
föregående äro anförda, vill jag dock ånyo såsom 
det vigtigaste upprepa omöjligheten, alt äfven un- 
der mikroskopet urskilja fria svafvelpartiklar, utan 
synes snarare vid en sådan undersökning kunna 
slutas till svafiets fullkomligt homogena utbred- 
ning 1 massan, ty, om det på objectivglaset lig- 
gande kristallknippet bringas i beröring med 
vatten, eller utspädd chlorvätesyra, kan man tyd- 
ligen med ögonen följa den försiggående sönder- 
delningen och se, huru det gula svaflet på hvarje 
punkt af ämnet fratträdet hvilket knappt kunde 
inträffa, om det blott vore en tillfällig och me- 


kanisk inblandning. 


21) 


Antages emedlertid den ofvan uppgifna sam- 
mansättningen, blir en ny svårighet, att finna 
den rationella formeln, eller det bestämdare för- 
hållande, hvari beståndsdelarne äro sammanpa- 
rade med hvarandra. Den ofvan citerade anti- 
monföreningen innehåller likaledes iod och me- 
tall i jemnt förhållande af iodid, således svaflet 
på samma sätt som här, ehuru det ingår 1 större 
mängd, likasom ett tillfälligt appendix. Vill man 
emedlertid, i följd af ämnets förhållande vid upp- 
hettning, antaga Sn$? såsom ingredierande be- 
ståndsdel i föreningen, kunde visserligen upp- 
ställas t. ex. formeln: 7SnE + 2SnS? + 2SFE, men 
hvilken likväl är alltför komplicerad för att kunna 
anses antaglig, utom de nästan oöfvervinneliga 
svårigheter den framställer för förklarandet af 
de vid ämnets sönderdelning vanliga företeel- 
serna. Utan tvifvel är det riktigast, att stanna 
vid den empiriska formeln, så mycket mer, som 
flere analoga föreningar äro kända, der svaflets 
funktion lika litet kan förklaras, t. ex. den af 
Caprtase framställda Hg€l + S"), liksom äfven, 
i de af samma författare beskrifna arsenikföre- 
ningarne HeC€l + As och 2HgC€l + As, arseniken 
synes spela fullkomligt samma rol, som svaflet i 
ifrågavarande förening. 


ökJourns tt. pr. Ch. 185497. 


—22220-4000-0 — 


AA 


DE RTR VR AD 


Se RA Sa AN 


JS 


nere 


I 


Innehållsförteckning. 


Tennets Bromföreningar . 


Snör . jess 
SnBr + HO 


KBr + 2SnBr + 250 . 
AmBr -+- SnBr + HO . 


AmBr + 2SnBr . 


AmBr + 3SnBr + EO. 


BaBr + 2SnBr 
2Hg?Br + SnBr . 
SnBr + 2NE3., 
SnBr? : 
KBr -+- SnBr? 
AmBr + SnBr? . 
SnBr? + 2NH3 
SnBr? + NE, 
SnC€l? + NE3 . 
Sn€l? + 2NH3 
a3SnBr? + PH? 


Tennets Iodföreningar . 


SnE - 
SnE + 2NH? 
SnBP2 . f 
SnP + 4NE3 . 
ISnk? + 2S 


—2203- 00-000 


pagos-öarnes Vegetation; 


Sa Å AN 


MÅ Al Rp 
; : a v 


FE VTELST NS åå 14 FRU CL CAR AA 
: PER a FANN RES | 
AS Lr 


Galapagos- eller Sköldpaddsöarne utgöra en li- 
ten arkipelag af 10 större och 8 smärre klipp- 
öar ") belägna i Stilla hafvet å ömse sidor om 
Xequatorn (ehuru de festa och största ligga ome- 
delbart söder derom), och mellan den 89:de och 
92:dra long. v. fr. Greenw. Dessa öar erbjuda 
i flerfaldigt hänseende för naturforskaren ett högt 
och ovanligt intresse. Några urinvånare har man 
derstädes icke funnit och med undantag af tven- 
ne, eller på sätt och vis trenne, äro öarne ännu 
obebodda. Den befolkning, som tidtals här fin- 
nes, synes härröra från den straffkoloni, hvil- 
ken man, ehuru med ringa framgång, för några 
tiotal af år sedan här sökte grunda från republiken 
Ecuador, som eger dessa öar, och kan ej betraktas 
såsom varaktiga bebyggare af små länder, hvilka 
åtminstone ännu ej lämpligen egna sig för odling. 
Betydligare eller tätare inflyttningar, vare sig af 
djur eller menniskor, från Amerikas fasta land 


”) Dessa äro: 1 Albemarle, 2 Indefatigable, 3 Narbo- 
rough, 4 James, 5 Chatham, 6 Charles eller Floriana, 
7 Hood, 8 Bindloes, 9 Abingdon, 10 Barrington samt 
Douwes, Duncan, Jervis, Brattle, Wenmans, Culpepper, 
Grossmans och Gardner-holmarne. De äro här upp- 
räknade efter storleken. Albemarle och Chatham hafva 
en långdragen form med en utsträckt bergkedja i mid- 
ten; de öfriga en kantigare eller rundare skapnad med 
mera fristående vulkaner. 


PR 


En 2 DE a TA 


SR ng 


" 


64 


eller Polynesiens öar, mellan hvilka båda dessa 
äro belägne, hafva således ej uppblandat eller 
utplånat de egendomliga drag vi ännu här åter- 
finna 1 öarnes Fauna och Flora, och båda qvar- 
stå derföre, med få och för det hela mindre 
betydande undantag, i sin första renhet, och 
visa en ursprunglighet, som få andra hittills 
kända länder erbjuda. De dessa öar utmärkande 
geologiska förhållanden, närvaron af ett stort an- 
tal arkipelagen helt uteslutande tillhöriga växter 
och djur, samt dessas märk värdiga utbredning och 
fördelning öfver de särskilta små öarne, hafva dock 
i sednare åren allt mer och mer ådragit sig väl- 
förtjent uppmärksamhet, ehuru deras från verlds- 
handelns stråkvägar så afskilda läge, deras yt- 
terliga ofruktbarhet, deras torra klimat och de- 
ras ogästvänliga yttre, allt för länge hindrat för- 
värfvandet af en närmare kännedom om dem. 
Sålunda är det ej längre sedan än 1846 som 
man genom ett särskilt arbete först vunnit när- 
mare kunskap om dessa öars vegetativa betydelse 
och förhållanden. 


År 1829 besöktes Galapagerna af Huck Cu- 


MING, som derifrån hembragie ett ytterst ringa 


antal växter. DAvip Doucras och Dr Scourer land- 
stego under sin färd till Kalifornien på James- 
ön, och Mr Macrar gjorde sednare ett besök på 
denna och på Albemarle-ön. Men den, som 
hittills hemfört det mesta och vigtigaste så väl 
från växt- som djurriket, var den berömde Geo- 
logen och Zoologen CHArLEs DAr win, hvilken såsom 
naturforskare medföljde Kapten Fitzroy på Beagles 
stora jordomsegling, och som härstädes 1835 up- 
pehöll sig åtskilliga veckor (från d. 15 EEE 
(51 


65 


till d. 20 October). De af honom hemförda växt- 
samlingarne bearbetades sedermera af Dr J. D. 
HooxceEr, som 1 Transactions of the Linnean So- 
ciety vol. XX, år 1846 offentliggjorde tvenne a 
handlingar: 1) ”An Enumeration of the Plants of 
the Galapagos Archipelago; with Descriptions of 
those which are new” (pagg. 163—233) samt 2) 
”On the Vegetation of the Galapagos Archipelago, as 
compared with that of some other Tropical islands 
and of the Continent of America” (pag. 235—262), 
hvarvid den ryktbare författaren äfven begagnat 
de smärre samlingar, som jemväl hemförts af 
Amiral Du Petit THovArs och af T. EDMONSTONE, 
hvilken med skeppet Herald besökte Charlesön 
år 1845. 

Fregatten Fugenie, som hösten 1851 från 
Sverige utrustades att under närmare tvenne års 
tid besöka åtskilliga aflägsna trakter i de syd- 
liga farvattnen, befann sig i slutet af April må- 
nad 1852 ankrad i Panama. Fregattens vär- 
derade chef, Hr Contre-Amiral C. ÅA. VIRGIN, 
som alltid så utmärkt bevisade sin nitälskan 
för de med expeditionen äfven afsedda veten- 
skapliga syftena, beslöt att låta de ombord va- 
rande naturforskarne, bland hvilka jag hade lyc- 
kan att vara förordnad medfölja såsom Bota- 
nist, på vägen derifrån göra ett kort besök på 
de från den vanligare kursen ej obetydligt af- 
lägsnade Galapagosöarne, dit fregatten således af- 
gick från Perlöarne i Panamabugten d. 28 April. 
D. 11 Maj kommo vi i sigte af Chatham-ön (den 
ostligaste af dem alla), och en båt utsattes för 
att låta mig och Zoologen Hr Dr J. G. H. Kin- 
"BERG landstiga derstädes, medan Eugenie gick att 
söka hamn längre söder ut i närheten af Kicker 

K. V. Akad. Handl. 1853. 3 


) 


| 


66 


rock. Härigenom erhöllo vi tillfälle att genom- 
vandra en ansenlig kuststräcka och se en serdeles 
egendomlig trakt af ön, dit vi annars på intet 
sätl kunnat komma. Påföljande dag qvarlåg fre- 
gatten, och vi företogo då en längre utvandring 
åt det inre af ön, ehuru tiden ej medgaf att be- 
stiga de högre skogigare regionerna. D. 13 Maj 
afeick Eugenie till Charles-ön, hvarest oss bered- 
des möjlighet att i tvenne dagar uppehålla oss 
äfven på de inre och högre bergen, och vid afseg- 
landet härifrån fingo-vi tillåtelse att 1 en särskilt 
bemannad båt landstiga på den förut alldeles 
oundersökta ön Indefatigable, samt sedermera om 
natten afsegla till Albemarle, hvarifrån vi hade 
att påföljande eftermiddag uppnå fregatten, der 
den ankrat vid James-ön, hvarest ock en hastig 
exkursion gjordes. 

Ett så kort vistande på en så från de flesta 
hittills kända förhållanden afvikande ögrupp har 
naturligtvis ej kunnat vara tillräckligt att allsi- 
digt lära känna dess naturalster, serdeles då min 
uppgift under dylika förhållanden måste vara att 
hopbringa så rikhaltiga samlingar af växter som 
möjligt. Det kan derföre, med kännedom deraf, 
att olika höjdregioner, särdeles i dessa trakter, 
alltid hafva att uppvisa en högst skiljaktig ve- 
getalion, ej blifva fråga om att påstå, det jag om 
Galapagos-öarnes Flora kunnat förskaffa den full- 
ständiga kännedom, som skall sätta oss i tillfälle 
alt i fråga om de i densamma sig företeende växt- 
geografiska förhållanderna angifva något med obe- 
gränsad visshet eller afslutad fullständigbet. Då jag 
emedlertid under de få dagarnes utflygter härstädes 
sattes i tillfälle att anteckna ett sådant antal växter, 
att numerären af denna ö-floras arter derigenom 
vann en tillökning af 120 (d. ä. mer än hälften 


67 


af de förut derstädes kända), hvaribland icke färre 
än vid pass 80 äro att anse såsom för vetenska- 
pen alldeles nya, så torde å ena sidan en fram- 
ställning af dessa arter kunna anses förtjent att 
meddelas, likasom å den andra dessa nya tillägg 
1 ej obetydlig mån ändra eller fullständigare upp- 
lysa denna Floras förhållande till grannländernas. 

Det skall derföre blifva föremålet för denna 
uppsats, att främst lemna en teckning af de sär- 
skilta af mig besökta öarnes växtlighet, deruäst 
betrakta densammas öfverensstämmelse med eller 
skiljaktighet från de likartade och närgränsande 
trakternas, sedan undersöka huruvida denna ve- 
getation är att anse såsom här ursprunglig, eller 
hvarifrån och på hvilka vägar den hit inkommit, 
derefter kasta en blick på de särskilta öarnes 
förhållande till hvarandra i floristiskt hänseende, 
samt att sluta med en uppräkning af alla hittills 
härstädes iakttagna växter med åtskilliga anmärk- 
ningar öfver några af de genom Hookers ofvan- 
nämnda afbandling redan kända samt fullständi- 
gare beskrifning af de arter, som böra anses så- 
som förut alldeles obekanta. 


I Fegetationens utseende. 


Jag skall här söka lemna en skildring af ve- 
gelationens fysionomi i de särskilta öarnes olika 
regioner, dervid omnämnande endast de för hvarje 
af dessa öar eller trakter mera karakteristiska väx- 
ter, hvilka jag sjelf derstädes iakttagit och om 
hvilkas växtplats jag är säker. 


a. Chatham-ön. 


I högre grad än vid någon af de öfriga öarne 
synes man på denna kunna skilja mellan tvenne 
särdeles olika delar, hvilka väl kunna kallas den 


68 


nakna och den skogbeklädda. Den förra utgöres af 
den nordliga, den sednare af den sydligare hälf- 
ten. På den förra märker man ännu 1 dag blott 
få spår till växtlighet. Der uppresa sig på några 
hundrade famnars afstånd från hvarandra (och 
ofta ännu närmare) kägellika spetsar, små vulka- 
ner, ur hvilkas djupa kraterer kanske för icke så 
länge sedan de flytande massor utspytts, som nu 
mellan dessa halfinstörtade eldgap utbreda sig till 
enformigt dystra fält. Än visa dessa massor sig 
såsom alldeles flata hällar af stelnadt eldskum, 
den ena ofvan den andra och så bräckliga, att 
man endast med största fara vandrar derofvan, 
fruktande att vid hvarje steg bryta igenom de 
tunna flarnytorna och nedstörta i de dem un- 
derliggande ofantliga tomrum, som bildat sig, 
liksom bubblor i den kokande lavamassan. Än 
åter har efter deras utflöde ur kratern troligen 
en sednare skakning och upplyftning af grun- 
den här och der uppristat de horizontala sten- 
massorna, och dessa ligga nu, såsom brustna ko- 
lossala block, utefter vida sträckor, liksom ispy- 
ramiderna vid kanten af glaciererna, i sin vilda 
förstöring ohyggliga att åskåda, svåra att beträda 
och omöjliga att öfvervandra. Och fastän hit ej 
ännu förts många mullkorn, som kunnat gifva 
fäste och näring åt en gryende växtlighet, kan 
man dock säga, att Opuntierna här frodas, stora 
feta armstaklika buskar af flere alnars höjd, med 
väldiga taggbeklädda grenar och vackra rödglän- 
sande frukter. 

Endast nere vid den yttersta stranden (det 
är om vestkusten jag här talar) finner man 
några få spår af andra smärre buskar och lä- 
gre örter. Här bildar Varronia flava tunna snår, 


bland hvilka en slankig form af Cyperus dissiti- 


69 


florus och Mentzelia aspera jemte Fuphorbie finna 
- sparsamma växtplatser. Det är i allmänhet dessa 
trakter hvilka man bör se, för att tycka sig hafva 
fått ett begrepp om huru Galapagerna sågo ut, in- 
nan ännu en planta kunnat fästa sig ofvan den 
mörka, taggiga, hårda lavagrunden. 

Närmast härintill breder sig ett flackland 
längs stranden, hvilket liksom bildar öfvergån- 
gen Will den mera frodiga och rika syddelen. 
Här består grunden ock nästan uteslutande af 
stora kantiga och skarpa lavablock, med alldeles 
nakna spetsar; men i fördjupningarne dem emel- 
lan, — ofta i sjelfva verket intet annat, än myc- 
ket tydliga ehuru alldeles icke upphöjda kraterer, 
hvaraf jag ofta räknat ett dussin på ett afstånd 
af 20 alnar från hvarandra — hafva några jord- 
partiklar hunnit afsätta sig, och efter förmult- 
ningen af de först hitkommande växterna hafva 
nya kolonister hit anländt, hvilka slutligen bör- 
jat likasom bilda små samlingar af buskar och 
örter. Af de förra är det egentligen Lantana pe- 
duncularis, Varronia flava, Gossypium Klotzschianum, 
Clerodendron molle, Scalesia divisa och Waltheria re- 
ticulata, som sälla sig tillsammans, medan HFEutri- 
ana pilosa, Aristida divulsa, Stipa rostrata, Trichoneu- 
ra Hookeri och Setaria Antillarum, samt här och 
der en långdragen Cyperus dissitiflorus, bilda ett 
slags gräsmatta, der för öfrigt FEuphorbia apiculata, 
Ipomea Kinbergi, Batatas pentaphylla, Tribulus ad- 
scendens och Heliophytum parviflorum äfven visa sig, 
medan Lorentea tenwfolia och Pectidium punctula- 
tum 1 sällskap med Euphorbia recurva, Borreria eri- 
cefoha och Phaseolus tomentosus upptaga de hår- 
dare stensluttningarne, Cardiospermum molle in- 
snärjer de högre buskarne och Cuscuta Sandwichi- 
ana äfven de lägre örterna. Mot stranden blifva 


70 


buskarne tätare, gräsmattan frodigare, här till en 
ej obetydlig del bildad längs kanterna af små 
saltgölar af Sporobolus virginicus under tvenne gan- 
ska utmärkta former, En på en utspringande udde 
högrest bergklump gör på denna öfvergångsmark 
liksom en bestämd gräns och företer i botaniskt 
hänseende flera egendomligheter. Dess norra 
sluttning är mera växtrik, betäckt al den för- 
utnämnda Mentzelia aspera, stora plantagelika sam- 
lingar af Amarantus celosioides, Scleropus squamula- 
tus, Telanthera filhifolia och T. argentea, ymnigt i 
buskarne, hvilka här nästan uteslutande bildas af 
Lantana peduncularis, Varronia leucophlyctis samt 
V. canescens. Högre upp gå Lycoper sicum pumpi- 
nellifohum, Cenchrus granularis, FEutriana pilosa, Tri- 
bulus adscendens, Evolvulus simplex, Sida spinosa och 
rhombifolia, Abutilon Anderssonianum, Encelia hispida; 
och öfverst på sjelfva berget finner man Alter- 
nanthera acaulis (och radicata?), Ozxalis Cornelli samt 
Panicum hirticulmum och Cenchrus platyacanthus, 
bildande änglika fält, der Ipomer, Encelia hispida 
och Polygala chatamensis för öfrigt ymmigare före- 
komma. Närmast stranden duder bergets sydliga 
fot ligga några små saltsjöar, hvaromkring en fro- 
dig vegetation af Rhamnea och Maytenus bilda täta 
stickande snår, i hvilkas skugga gömmer sig Thino- 
geton Miersir samt Cyperus åse nr och strigosus (?). 
Längs sjelfva hafsstranden finner man täta tuf- 
vor af Heliotropium curassavicum och på fastare 
mark Heliophytum parviflorum samt Mollugo flave- 
scens, och närmast härintill utbreder sig ånyo en 
lika hemskt ofruktbar och våldsamt söndersli- 
ten lavanejd, som längre norr upp på ön. Men 
här träffar man åtskilliga utomordentligt sällsynta 
växter, såsom Galapagoa Darwimi, Euphorbia num- 
mularia, articulata och viminea, hvilka lika finbla- 


71 


dig mossa bekläda de skrofliga lavaklipporna, från 
hvilka de dock tyckas erhålla så liten näring. 
Är den nu skildrade delen af ön egentligast 
egnad att visa Botanisten huru en nybildad, myc- 
ket egendomlig vegetation bör tänkas, innan den 
ännu uppblandats med eller undanträngts af in- 
vandrande och starkare nykomlingar, så är der- 
emot den, hvartill man längre söder ut anländer, 
till det yttre angenämare och i allo beqvämare 
att bevandra. Från den af nakna, svarta och 
låga lavaklippor bestående stranden, der mellan 
hafvets oupphörligt dånande hvita bränningar och 
den gröna kusten litet längre upp ett smalt bälte 
af korallsand utbreder sig (och hvarest man ibland 
finner några uppkastade alger), höjer sig Chatham- 
ön, väl en svensk mil uppåt, troligen till 1000 fots 
höjd. Hela denna sträcka är på afstånd sedd 
alldeles lummig mera af stora yfviga buskar, än 
af höga träd; men högre upp tyckas dessa löf- 
massor tilltaga i täthet. De nästan alltid lågt gå- 
ende molnen bänga nästan beständigt deruppe 
öfver skogarne, och nedgjuta öfver dem en fuk- 
tighetl, som lika mycket befordrar vegetationens 
ppighet, som de här befintliga egna och stora 
landtsköldpaddornas lefnadsmöjlighet. Att nå dessa 
högsta regioner var mig under dagens lopp ej för- 
unnadt, sysselsatt som jag under vandringen dit- 
upp måste vara att insamla allt det nya och för 
mig okända, som så rikligen mötte och uppehöll 
på vägen. Det är således egentligen om de lägre 
och medlersta trakterna af denna ös bördigare 
nejd jag af egen erfarenhet kan lemna en teckning. 
Ett stycke uppåt från stranden visa sig ej 
egentliga träd utgöra den högre vegetationen; 
den bildas såsom sagdtl är mera uteslutande af 
lummiga bladrika buskar, hvaraf följande äro de 


VSPRRRE 


72 


förnämsta: Åvicennia tomentosa längst ned med 
sina grenar ännu i vattenbryuet, Hippomane Man- 
cinella, Lantana peduncularis, Varronia flava (den 
ymnmnigaste af alla), canescens och leucophlyctis, Tour- 
nefortia difformis och strigosa, Chiococca racemosa, Cro- 
ton Scouleri och Scalesia divisa (samt troligen S. in- 
cisa). Mellan dessa uppspira här och der ofaut- 
liga Cacteer, och i skuggan gömma sig Ment- 
zelia aspera, Boerhavia erecta och pubescens, Acalypha 
cordifolia, sericea och spicata, Telanthera strictiuscula 
och glaucescens, Blainvillea rhomboidea, Bidens leu- 
cantha, Chrysanthelium pusillum, Porophyllum ellipti- 
cum, Tephrosia littoralis, Ipomcea Galapagensis, Ver- 
bena littoralis och Borreria basalis. Största delen 
af dessa buskar och örter medfölja ännu högre 
upp, men till dem sällar sig numera högre träd 
och bladrikare örter, som synas mera sällskapligt 
hafva trängt sig tillsammans och äfven deruti åda- 
galägga att de ”befinna sig på en högre ståndpunkt.” 

De träd, som här mera enstaka förekomma, 
äro Åcacia tortuosa, Parkinsonia aculeata, Dalea par- 
vifolia och tenuicaulis m. fl., men de egentligaste 
löfmassorna bildas af förutnämnde Varronier, vill 
hvilka sälla sig V. Scouleri, Tournefortie, Chiococca, 
Lantane och den med rikare blommor här smyc- 
kade Clerodendron molle. Gräsen blifva nu talrikare 
och tätare; verkliga mattor bildas af Pamcum hir- 
ticulmum och fuscum, Cenchrus platyacanthus i stor 
ymnighet och Poa megastachya, jemle på något 
fuktigare ställen af Cyperus dissitiflorus vegetior och 
1 smärre vattensamlingar af Panmicum flutans, 1 
hvilkas närhet man ock stundom finner Mariscus 
Mutisiu och cornutus. De feta Cacteerna hafva 
försvunnit och med dem vissa lägre och på de 
lägre trakterna helst befintliga växtler såsom Eu- 
phorbiacee och Amarantacee. I stället uppträda 


73 


här företrädesvis Gamopetalerna genom flera Com- 
posite och Convolvulacee (Ipomea Galapagensis och 
Kinbergi, Evolvulus glabriusculus samt Batatas pen- 
taphylla särdeles ymniga). Men när man kommer 
något högre upp är det företrädesvis Eleuterope- 
talerna, som visa sig i talrika och vegetationens 
hela utseende utmärkt bestämmande Papilionacee, 
såsom Cassia applanata, hvilken bildar verkliga busk- 
snår, C. occidentalis, picta och sericea, samt Crotala- 
ria glabrescens, men ännu mera Cr. puberula, kring 
hvilken Cuscuta Sandwichiana slingrar sig i de tä- 
taste ruskor, ofta äfven uppstigande på de när- 
stående buskarne af Lantana och Varronia, ja ej 
sällan till och med på Mimoseerna. 

De högre regionerna kunde jag. såsom. förut 
nämdt är, ej hinna att bestiga, men att döma 
efter de redan förut under framskridandet uppåt 
varseblifna förändringar 1 vegetationen kan med 
säkerhet antagas, att dessa trakter äga alt uppvisa 
icke allenast den största rikedomen och yppighe- 
ten, utan möjligen äfven den intressantaste bland- 
ningen af ursprungliga och invandrande växter. 
Man har nemligen framställt såsom ett antagligt 
factum, att i dessa trakter med temlig säkerhet 
kan efter graden af en ös skogsmassa bestämmas 
dess relativa ålder, och häraf kan man ock sluta 
till, att Chatham-ön, som, kanske med undantag 
af James-ön, 1 sin sydliga del visar den största 
lummigheten, längst haft en vegetation af troligen 
från fasta landet hit inflyttade arter; till hvilken 
omständighet man ock bör lägga tvenne andra, 
nemligen den ena, alt denna ö är den vestligaste 
af Galapagerna och således mest utsatt för de från 
Amerika kommande strömmarne och vindarne 
(Peruströmmen och sydostpassaden, samt längre 
upp och aflägsnare Panamaströmmen och nord- 


74 


ostvinden), och den andra, att uppe i de skogi- 
gare bygderna befinner sig en liten kolonisation, 
kriovg hvilken tvifvelsutan samlat sig en del af 
de växter, som allestädes pläga åtfölja menniskan 
och beteckna hennes odlande gång genom natu- 
rens vildmarker. Jag anser således troligt, att 
när dessa öar 1 en framtid blifva föremål för en 
närmare och långvarigare granskning i naturhi- 
storiskt hänseende, skola Chatham-öns högre regi- 
oner hafva att erbjuda många företeelser, som 
möjligen skola ställa förhållandet mellan den s. 
k. ursprungliga och mera tydligt invandrade Flo- 
ran, den af torra och fuktiga lokaler beroende 
vegetationen i en helt annan dager, än vi nu 
förmoda. 


b. Charles-ön eller Floriana. 


I motsats till den nyss skildrade Chatam-ön 
visar sig denna till en del af ett annat yttre och 
med ett något annorlunda beskaffadt utseende 
af sin Flora. Å ena sidan bemärkas här inga 
nakna lavafält, der den hårda klippan hindrar 
hvarje ört att fästa sig; men å den andra ej 
heller denna synnerliga lummigbet, som så yp- 
pigt grönkläder den föregåendes bergstrakter. 
Den vidgar sig ingenstädes till en flat och 
bred kusttrakt, utan höjer sig omedelbart från 
stranden upp mot sitt centrum, der ett par 
utbrunna nu något grönskande vulkankäglor (af 
hvilka Sadelberget, Saddle Hill, är högst) resa sig 
säkerligen till 1800 fots höjd öfver hafvet. Öf- 
verallt betäckas väl de sakta sluttande sidor- 
na och de mera stupande vulcanväggarne af 
stora klippblock, men dessa framstå sällan i en 
så påfallande naken dysterhet, utan antingen göm- 
mas de af låga träd eller yfviga buskar, eller ock 


öfverklädas de af slingrande växter. Vegeta- 
tionen saknar dock nästan helt och hållet all 
saftighet; den antager ett torrt och gråagtigt ut- 
seende, som ock noga öfverensstämmer med de 
oftast risiga och taggfyllda grenarne och de smala, 
styfva, undertill vanligen ludna bladen. Hvad 
som hos Galapagos-öarnes blommor för öfrigt är 
ett genomgående grunddrag 1 afseende på färgen, 
att nemligen gult, grått och brunt är öfvervä- 
gande, har jag (med undantag af hos Clerodendron 
molle, Plumbago scandens och några få andra) isyn- 
nerhet på Charles-ön funnit bekräftadt. Genom 
denna mera sluttande form hos ön åstadkommes 
dessutom tvenne andra egendomligheter i vege- 
tationen härstädes; den ena, att de flesta här före- 
kommande växterna intaga mera begränsade höjd- 
regioner, hvilkas bestämmande efter denna ö såle- 
des är möjligare och säkrare än efter de öfriga; den 
andra, alt många växter, som på Chatham syntes 
tillhöra kusttrakterna, här gå högre upp, liksom 
man härstädes äfven finner många växter tem- 
ligen lågt ned, hvilka dock egentligen tillhöra de 
högre regionerna och der bättre trifvas. 

Lägger man slutligen till dessa omständig- 
heter, att Charles-ön i ett par tiotal af år varit 
den, hvarest man bemödat sig att grunda en or- 
dentlig straffkoloni, och att således invandringar 
af menniskor och med dem följande husdjur och 
culturväxter hit ägt rum, så skall det blifva tyd- 
ligt, att åtminstone på de ställen, der dessa bo- 
satt sig, man tydligare kan spåra huru det främ- 
mande emottagits af, uppblandats med eller rent 
af besegrat det förut här varande. 

Detta blir oss redan tydligt nog vid första 
landstigandet vid Black Beach. Der utbreda sig 


ej några verkliga odlingar, men ett par smärre, 


79 


76 


kring en temligen usel hydda befintliga, af krea- 
tur och folk ofta besökta platser, och här stå — 
antydande bådaderas närvaro — Ricinus commu- 
nis, Åmarantus caraccasanus och celosioides, Cyperus 
esculentus, Physalis angulata, Lycopersicum pimpinel- 
lifolum, Flaveria Contrayerba, Trianthema monogyna, 
Poa megastachya och ciliaris samt Heliophytum par- 
viflorum — allt växter, hvilka man igenfinner 
1 det gent öfver på Amerikas kust belägna stam- 
landet kring Guayaquil. På vägen, som härifrån 
förer upp Hille högre trakterna, möta flera egen- 
domliga småväxter, såsom Chri ysanthellum pusillum, 
Mollugo glaberrima, Farelus scleranthoides, Euphorbia 
articulata, Telanthera glaucescens och nudiflora, Tri- 
bulus sericeus och adscendens, och buskarne här- 
omkring utgöras hufvudsakligen af Lantana pe- 
duncularis, Tournefortia strigosa, Clerodendron molle, 
Varromia canescens, Gossypium Klotzschianum, Disca- 
ria pauciflora och en annan taggig art af Rhamnece, 
Maytenus o. s. v., bland hvilka visa sig Waltheria 
reticulata, Encelia hispida, Bidens leucantha, Blainvil- 
lea rhomboidea, Porophyllum ellipticum, Thinogeton 
Miersa och hvarest Cardiospermum molle, Plumbago 
scandens, Menszelia aspera och Batatas pentaphylla 
.göra snåren ännu tätare och ogenomträngligare. 

Ungefär på midten af denna sluttning an- 
länder man snart till den första, egentliga sam- 
lingen af hus, ett halft dussin eländiga spjälkojor, 
med guvernörens föga ansenligare byggnad i mid- 
ten, och häromkring märkas några få tecken 
till förut varande, nu öfvergifna, odlingar ”). De 


”) Före vår ankomst hit hade nemligen ett slags uppror 
ägt rum bland de hit förviste brottslingarne, och de 
hade på ett af dem lömskt eröfradt fartyg, hyars befäl 
och besättning de mördat, begifvit sig ut på sjöröfveri, 
sedan de förut lemnat sin deportationsort i ett sådant 


TI 


förut nämnda Amarantr, EBuphorbia maculata och 
pilulifera, ett par resliga apelsinträd, Capsicum an- 
nuum, Lycopersicum Koulönult Solanum tuberosum, 
nigrum och väldiga buskar af Solanum verbascifo- 
lium, Eleusine indica, Panicum fuscum, Cenchrus 
platyacanthus, Mariscus Mutisii samt Raphanus sa- 
tivus, Simapis arvensis och Petroselinum sativum in- 
togo här de torrare, bördigare platserna, medan 
kring smärre vattensamlingar Oplismenus Colonus, 
Panicum multiculmum och Phaseolus cytisoides upp- 
trädde, och Azolla flöt i sjelfva källvattnet. Här- 
omkring bildades stora snår af den jättelika Sca- 
lesia decurrens och Varronia flava jemte Gossypium 
med sina stora svafvelgula blommor. 

Högre upp vidtager en för Botanisten be- 
tydligt intressantare nejd, den som 1 allmänhet 
på öarne synes innehålla de flesta och de ut- 
märktaste af för dem egendomliga växter, såsom 
liggande emellan strandtrakten och höjdregio- 
nerna, hvilka båda mest egnat sig för kolonisa- 
tion eller invandringar. Det är här som de stora 
buskformiga Composite 1 största rikedomen upp- 
träda med Trigonopterum Ponteéni (Macrea larici- 
folia), Baccharis Steetzii (B. pilularis) och Lecocarpus 
pinnatifidus; det är äfven här som en viss grupp 
af Amarantaceer (Telanthera filifolia, flavicoma och 
strictvuscula samt Mogiphanes vestita) och Cypera- 
ceer (Mariscus Mutisii, cornutus och brachystachys 
samt Cyperus dissitiflorus och den pygmeiska bi- 
uncialis) helst förekomma. Några Papilionacee 
(Rhynchosia auroguttata och ezxigua, Phaseolus to- 
mentosus) slingra här sina långa refvor och ett 


tillstånd, att man der nu icke kunde se annat än spåren 
af den fullständigaste, och gräsligaste förstöring. Deras 
fartyg uppbringades sednare af vår fregatt och de sjelfva 
blefvo i Guayaquil skjutne. 


78 


eller annat gräs (Paspalum longepedunculatum och 
penicillatum, Anthephora elegans med sin afart cCuspi- 
data) bilda smärre och tätare samlingar. Inströdda 
bland alla dessa finner man Polygala obovata och 
Galapageja, Capraria biflora och Scoparia dulcis, 
alvia occidentalis, Lycopersicum peruvianum och 
Coelestinia latifolia, äfvensom man här återträffar 
Ipomea Galapagensis, Batatas pentaphylla och Cu- 
scuta Sandwichiana samt mera sällan Clerodendron 
molle och Plumbago scandens, hvilka alla bär sy- 
nas upphöra. Karakteren af den här varande 
floran visar sig i en särdeles stor sällskaplighet 
bland både buskar och örter; de förra äro för 
det mesta smalbladiga och torra, de sednare få- 
bladiga och med särdeles utvecklade stjelkbild- 
ningar. Gult och grått äro ock här de öfver- 
vägande färgerna, och om det för Botanisten 
är fägnesamt att iakttaga så mycket nytt och 
genom sin egendowmlighet märkvärdigt, så kan 
man ej säga, att blotta betraktaren skall finna 
det särdeles lifvande eller angenämt. 

Grönare, bördigare och på sätt och vis mera 
tropiskt är det deremot uppe på sjelfva höjden 
af ön. Här befinna sig, såsom redan nämndt är, 
flera temligen fristående vulkankäglor af betyd- 
lig höjd, och från Sadelberget bort till ett par 
ännu längre i öster belägna dylika upphöjnin- 
gar sträcka sig ganska betydliga slätter, dels be- 
vuxna af stora buskar och medelmåttiga träd, 
dels afrödjade och egande hela utseendet af na- 
turliga, ehuru fattiga ängar eller rikare betes- 
marker. På strödda platser befinna sig några få 
hussamlingar radade ivtill hvarandra, omgifna med 
häckar af en Fourcroya och Zanthoxylum lentisci- 
folium. Gräsen uppträda här i större massor och 
bestå af Sporobolus indicus, Paspalum conjugatum 


79 


samt Leptochloa virgata. Den egentliga lummig- 
heten består af större buskar af Chiococca trisper- 
ma, Tournefortie species, Psychotria rufipes och an- 
ustata, Solanum verbascifolium och Scalesia ovata, 
öfver hvilka Passiflora foetida och Cissampelos Pa- 
reira slingra sig, och under hvilka de flesta här 
iakttagna Ormbunkar samt Urtica latifolia gömma 
sig. Särdeles högvuxna apelsinträd visa 1 för- 
ening med Capsicum annuum och Nicotiana glu- 
tinosa ännu några svaga tecken till menniskors 
planteringar. 

Den sista och betydligaste höjdregionen ut- 
göres af de spetsiga vulkan-käglorna. I den lösa 
jord, som på vissa ställen betäcker åtminstone 
Sadelbergets norra sluttning, finner man Passi- 
ora tridactylites, Scoparia dulcis, en liten Desmo- 
dium, Phyllanthus obovatus och Teucrium inflatum; 
och högst upp bildas buskvegetationen af den 
yfviga Tournefortia rufo-sericea, Öroton brevifolius, 
Lippia salicifolia jemte Psychotria rufipes. En del 
ormbunkar (Polypodium Paradisie, P. paleacum, 
Cheilanthus heterotrichus), Borreria ovalis, Urtica la- 
tifolia, Setaria Floriana och Ozalis carnosa äro de 
sista växter man träffar högst upp på Charles- 
öns centrala vulkaner och trädstammarnes bark 
beklädes af några lafvar och mossor, i hvilka 
Peperomia ramulosa fäster sig. 


c. Indefatigable. 


Som vårt uppehåll på denna ö endast va- 
rade ett par timmar, hvarunder jag ej ägde till- 
fälle att genomvandra mera än de närmast kusten 
belägna trakterna, är den kännedom jag om den- 
samma kunnat förskaffa mig, särdeles ofullständig; 
men då densamma ej, mig veterligen, förut i bo- 
taniskt hänseende varit känd, torde ändock några 


30 


ehuru ytterst få underrättelser derom förtjena 
att meddelas. 

Till det yttre utseendet skiljer sig Indefati- 
gable betydligt från de andra Galapagos-öarne. 
Den är nemligen visserligen till sin form nästan 
rundadt fyrkantig såsom Charles-ön, men allde- 
les icke såsom den högländig och brant med 
resliga vulkaner på sin midt, utan den genom- 
drages af en bergskedja, fullsatt af mera samman- 
hängande medelmåttigt höga toppar, och ända 
bort emot denna ås, i en sträcka af, som det tyc- 
kes, mera än en svensk mil, är hela landet svn- 
nerligen lågländigt och flackt. Det saknar, tro- 
ligen äfven derföre, egentliga trädsamlingar, fastän 
busk växterna här synas lika öfvervägande som på 
de andra öarne. Marken är dock ingenstädes na- 
ken af vegetationslösa lavafält, såsom på norra 
delen af Chatham, utan betäckes allestädes af 
mer eller mindre tätt växande örter och gräs, och 
sjelfva kusten utgöres här och der af temligen 
höga sandbankar. På ett ringa afstånd från 
stranden reser sig ett ungefärligen 200 fot högt 
enstaka berg, hvars åt alla sidor brant nedstu- 
pande sidor äro sönderkarfvade i de vidunder- 
ligaste ojemnheter, och sjelfva kammen är så smal 
och hvass, att den endast med stor svårighet kan 
beträdas. 

Ehuru dessa lågtrakters vegetation på det 
närmaste Ööfverensstämmer med de nejder på 
Chatham-ön, om hvilka jag förut nämnt, att de 
betäcktes med busksnår af Lantana peduncularis, 
Varronier och Clerodendron molle, Tournefortie och 
Chococca trisperma, och hvars gräsmatta utgjordes 
af Cenchrus platyacanthus, Panicum fuscum och hir- 
ticulmum m. fl., Batatas pentaphylla, Cardiosper- 

mum 


81 


mum molle, Mentzelia aspera, Boerhavice, Bidens teu- 
cantha, Ipomee och Evolvulus glabriusculus samt 
Crotalaria puberula ymmnigt förekommo, hade de 
ändock flera egendomligheter alt uppvisa. I san- 
den närmast stranden kröp den storblommiga 
Tribulus cistoides och i närheten af en liten nä- 
stan öfvergifven koja funnos Thinogeton Hookeri, 
Scleropus urceolatus, Chrysanthellum erectum och 
Amarantus CaATaCCcUSaANUS jemte Trianthema mono- 
gyna. Bland gräs framträdde här Aristida caudata 
resligare än de andra, och den särdeles yppiga 
Panicum fasciculatum, och der förekommo ock Eu- 
phorbia articulata, Evolvulus simplex, Chrysanthel- 
lum pusillum och erectum, Ipomea Kinbergi och 
ännu en annan art af samma slägte, Sida tenwi- 
caulis, Rhynchosia minima, Cassia sericea och den 
utmärkta, nya Sarcanthus asperrimus. Men der- 
emot företedde det omnämnda enstaka berget in- 
vid kusten det egna, att nästan alla de växter, 
hvilka jag derifrån medbragte, voro för denna ö 
egendomliga och nya arter. På sluttningen bil- 
dade dScalesia aspera, Tournefortia opaca och Var- 
ronia scaberrima glesa busksnår och uppe i sprin- 
gorna af den söndervittrade lavan funnos de ut- 
märkta Lorentea linearis, Chrysanthellum erectum, 
Borreria dispersa (?) och Polygala puberula. 

Af den jemförelsevis betydliga mängd nya 
arter, som blef utbytet af endast några timmars 
flygtiga besök på denna ö, är det tydligt, att 
densamma visar åtminstone lika stor egendom- 
lighet som de andra i vegetativt hänseende, ej 
blott jemförd med Amerikas fastland, utan ock 
med de närliggande öarne af denna arkipelag, 
och att vi ännu hafva mycket att uppdaga från 
Galapagerna. Säkerligen är det äfven i dess hö- 


K. V. Akad. Handl. 1853. - 6 


= —— rg FR 


32. 


gre bergstrakter inåt öns midt, som de rikaste 
och vigtigaste fynden skola komma att göras af 
den, som blir nog lycklig all framdeles närmare 
få undersöka Indefatigable, hvilken i allmänhet 
synes mindre svår att bevandra än sina grannar. 


d. Albemarle. 


Icke stort mera har jag att meddela om 
denna ö, än om den föregående. Vi hitkommo 
tidigt på morgonen och måste härifrån afresa 
oddassbden samma dag. 

Albemarle är af alla Galapagos-öarne den 
största och den, som högst reser sig ur hafvet. 
Den är genom Si ytterliga ofruktbarhet och syn- 
barliga nakenhet den allra mest afskräckande och 
den, som för naturforskaren synes erbjuda minst 
intresse. Och likvisst företer den helt säkert just 
genom denna sin bildning bäst af alla tillfälle 
att lära känna, huru det troligen såg ut, när dessa 

; först fingo sin gryende vegetation. 

Från den oftast branta stranden höjer sig 
ön uppåt temligen jemnt och starkt, tills man 
längst upp märker en bergås, som blifvit upp- 
gifven alt nå 4,800 fots höjd. Den synes tem- 
ligen grönklädd, dock ännu icke af skogar; men 
hela ön (så mycket jag af densamma kunde se) 
från hafvets strand upp till dessa berg utgöres 
af en-enda kolossal pimpstensbädd, lös som pac- 
kad flygsand, och hvarest den sparsammaste och 
torftigaste växtlighet blott fläcktals kunnat fästa 
sig och finna näring. Futriana puosa, Trichoneura 
Hookeri, Aristida compacta, Paspalum canescens och 
Cyperys dissitiflorus (en egen form) sälla sig så 
vidt möjligt är tillsammans och bilda här och 
der några grönskande plättar, der man mellan 
de ytterst ymniga och särdeles gigantiska (man 


83 


torde ock kunna tillägga artrika) Cacteerna finner 
strödda buskar af Scalesia gummifera, Trigonopte- 
rum Ponteémi och Lippia rosmarinifolia, samt några 
smärre torra buskar af ej särdeles hög bildning, 
såsom HFuphorbia diffusa och penciala a Acalypha 
diffusa, Boerhavie, Lorentea tenwifolia och subsquar- 
rosa, Erigeron tenwifolium (och lancifolium) samt 
Asclepias angustifolia. På vissa ställen stänges allt 
framskridande af dylika kringkastade lavablock, 
som vi först sågo på Chatham-ön, och det är på 
dessa ställen man likasom tycker sig blicka in i 
öarnes innandöme. Dess egentliga bål består af 
fast lavagrund och ofvan denna är lagrad en 
pimpstensbädd af ofta 18 alnars mägtighet. Hvil- 
ka eruptioner hafva ej erfordrats att bilda dessa 
massor! På de flesta ställen är denna bädd 
jemn och slät som vidsträckta fält, på andra har 
den drifvit tillsammans till temligen ansenliga 
kullar, och på andra åter är lavagrunden upp- 
lyftad genom densamma och sönderbruten af inre 
slitningar i de ohyggligaste ruiner man kan tänka 
skapelsen kunna göra af sig sjelf. Att öfvergå dessa 
är omöjligt, att kringgå dem nära nog likaså, eme- 
dan de utbreda sig i milslånga sträckor på tvä- 
ren. Dock hafva här några jordpartiklar under 
tidernas längd fästat sig och man finner derföre 
samma växter som på alldeles likartade ställen 
af Chatham-ön (Lantana peduncularis, Varronia flava, 
Waltheria reticulata, Cardwspermum molle &c.), hvar- 
till såsom egendomliga komma stora tufvor af 
Amphocheta exaltata, Hyptis subverticillata och snår 
af Croton canescens. 

; Vid betraktande af Albemarles höjd kan man 
antaga, atl dess vegetation längre uppåt måste vara 
högst egendomlig och Alvikande! DArRwin och 
Mickar (hvilka troligen landat på öns vestsida) 


84 


hafva påträffat andra och flera växter än jag; 
men det för denna ö hittills uppgifna växt- 
antalet är i alla fall högst obetydligt, och säkert 
synes vara, att af alla öarne är denna, ehuru 
högst och störst, till sin flora fattigast. 


e. James-ön. 


Ännu mindre än om de tvenne föregåendes 
har jag att säga om den vegetation, som finnes 
på denna ö Vårt vistande der varade endast 
några timmar, och buskarne nere vid kusten 
(Conocarpus erecta, Avicennia tomentosa och en Åca- 
cia, utom de på de förra öarne allmänna Lantane 
och Varronie) voro så täta, att de endast med 
den största svårighet kunde genombrytas, och de 
sedermera vidtagande skogsbackarne så branta, 
steniga och skogfyllda, att jag på den korta tiden 
blott kunde intränga helt litet och se, att växt- 
massorna här utgjordes af alldeles samma arter 
som på Chatham-ön. 

Medan således vissa delar af ön synas be- 
klädda med den lummigaste och frodigaste ve- 
getation (derifrån ock Darwin, som här längst 
uppehöll sig, medbragt sina flesta nya arter), 
visa andra trakter alldeles samma ödsliga och 
förstörda utseende genom sina nakna svarta lava- 
fält, som på den af oss först skildrade ön. Till 
de förut härifrån kända växt-arterna var jag 
derföre ej 1 uillfälle att lägga mera än ett 
högst obetydligt antal, och jag kan här således 
förbigå en framställning deraf, hänvisande till 
hvad som blifvit sagdt om Chatham- och Charles- 
öarne, i den tron, att man rättast bedömer James- 
ön, om man anser den och dess vegetation lika- 
som en medelbildning mellan de båda nyss- 
nämnda öarnes. 


I. Vegetationens beskaffenhet. 


Betrakta vi nu sammansättningen af den på 
dessa öar förekommande vegetationen, så skola vi 
visserligen finna densamma äfven här, liksom i 
nästan hvarje annat land af någon stömke om- 
fattning, utgöras dels af åtskilliga alldeles egen- 
domliga arter, dels af sådana, hilka äro gemen- 
samma med närmare eller fjärmare belägna trak- 
ter. Men derutinnan förete Galapagos-öarne ett 
i högsta grad märkvärdigt förhållande, att de äga” 
så många sig ensamt (ursprungligen?) bllhörsnde 
växter, 1 jemförelse med dem, hvilka äro med 
andra länder gemensamma. 


Vi kunna visserligen ännu icke säga oss 
med fullständig noggrannhet vara i stånd alt upp-, 
gifva antalet af alla de växt-arter, hvilka före- 
komma på dessa öar. De naturforskare, hvilka 
hittills besökt dem, hafva dels varit för få, dels 
derstädes uppehållit sig alldeles för kort tid, att 
dess Flora skulle blifvit af dem ull alla sina 
delar grundligt undersökt. Detta inses bland 
annat deraf, att Hoorer 1846 kunde säga, att af 
265 då derifrån kända växter, endast 40 hade 
blifvit insamlade af mer än en bland de 6 natura- 
lister, hvilkas herbarier han granskat, samt att jag 
efter åtta dagars besök på öärne var i stånd att 
till det förut kända antalet lägga ännu 120 arter. 


När en gång det blir tillfälle för en Bota- 
nist, att uteslutande under en längre tid egna 
sin uppmärksamhet åt Galapagos-öarnes Flora. 
skall tvifvelsutan vår uppfattning af dess vege- 
tativa förhållanden blifva 1 mycket utvidgad. 

Emedlertid är hvad vi redan känna häri- 
från 1 detta hänseende i icke ringa grad egnadt 


86 


att sprida ljus i åtskilliga frågor, hvilka för växt- 
geografien äro af högt intresse. Hvad som ge- 
nom kommande undersökningar skall blifva be- 
riktigadt eller tillagdt, torde snarare bestå 1 en 
fullständigare utveckling af hvad vi nu känna, 
än 1 kullkastande af de resultater, hvilka vi re- 
dan äro i stånd att i både växt-systematiskt och 
växt-statistiskt hänseende draga. 

Utan alt tillåta mig 1 det följande med nå- 
got anspråk på visshet eller ofelbarhet våga be- 
röra sådana frågor, hvilka innefatta några all- 
männare jemförelser med grannländernas vegeta- 
tion, skall jag inskränka mag till att, då jag lemnar 
en öfversigt af veg etationens sammansättning och 
fördelning på de Sarskalda öarne, främst uppgifva 
de egendomliga arter, hvilka tillhöra en eller 
Nere af dem, sedermera uppräkna de med an- 
gränsande länder gemensamma växterna och sluta 
med en redogörelse för växt-antalet på de sär- 
skilda öarne al Galapagos-arkipelagen. 


Eqgendomliga väster. 


Det är sagdt, att få länder (kanske med 
undantag af Australien och några dertill angrän- 
sande 20 hafva alt uppvisa så många sig een 
tillhörande växter, i jemförelse ed antalet af 
de, med andra trakter gemensamma, som Gala- 
pagos-öarne. Deras Flora innefattar nemligen, så 
vidt den är bekant, 337 fanerogama växter (ty 
jag utesluter de lägre, såsom dels af mindre be- 
tydelse för växtgeografien, dels hittills här en- 
dast högst ofullständigt kända). Af detta ringa 
antal äro blott 154 gemensamma med andra 
trakter af jorden, men icke mindre än 183, 
d. v. s. mer än hälften af hela den dessa öar 


87 


beklädande högre vegetationen, äro för ögruppen 
alldeles egendomliga. 

Men det är ej blott denna omständighet, 
som gör Galapagos-floran så märkvärdig, härtill 
kommer, att hvarje af dessa öar visar 1 förhål- 
lande till de andra nära nog samma egendom- 
lighet, som hela arkipelagen äger i jemförelse med 
Amerikas kontinent eller Oceaniens öar. Af de 
181 för ögruppen egendomliga växterna finnas 
nemligen endast 5, som äro gemensamma för 
de 5 öar, hvilkas vegetation hittills blifvit mer 
eller mindre undersökt; ett ganska ringa antal 
tillhöra gemensamt 4, 3:ne eller tvenne, medan 
Chatham-ön har 28 arter för sig alldeles egen- 
domliga, Charles-ön 42, Indefatigabie 10, Albe- 
marle 19 och James 24. Hvilka dessa äro inses 
lätt af följande förteckningar. 


1. På alla fem, fyra eller tre af Galapagos-öarne 
gemensamt förekommande egendomliga växter: 


Indefa- | Albe- 


Cha- a 
Charles. tigable. | marle. : 


tham. 


Lantana peduncularis Ands. — | — — 
Varronia flava A....... — — — 
Cyperus dissitiflorus A. .. — | — — 
Opuntia Galapageja Hook. — | -— — 
Waltheria reticulata H. .. — | — — 


Telanthera argentea 4. .. — 
Sida tenuicaulis H. . . . . « — 
Chrysanthellum pusillum H. — 
Chiococca trisperma H. . — 


Euphorbia viminea H. ... | — 
Varronia leucophlyctis H. . | 


Telanthera filifolia Moqu. 
EUROS See) eler kör ls Le — 


Erigeron tenuifolium H... 


88 


2. Gemensamma för tvenne af Galapagos-öarne 
äro följande egendomliga växter: 


a) För Chatham- och Charles-öarne: 


Cenchrus platvacanthus ÅA. Gossypium Klotzschianum 4. 
Mariscus cornutus Å. Abutilon Anderssonianum Garcke. 
T. glaucescens M. T. Polygala obovata H. 

Froelichia nudicaulis H. Maytenus obovatus H. 
Lecocarpus pinnatifidus Dec. Acalvpha cordifolia H. 

Encelia hispida A. Tribulus sericeus A. 

Varronia canescens Å. T. adscendens 4. 

Tournefortia strigosa Å. Crotalaria puberula H. 

Ipom&a Galapagensis ÅA. Phaseolus tomentosus ÅA. 


b) För Chatham- och Indefatigable-öarne: 
Evolvulus simplex A. 
Ipom&ea Kinbergi A. 
Euphorbia articulata 4. 


ce) För Chatham- och Albemarle-öarne: 


Eutriana pilosa AH. Galapagoa Darwini H. 
Trichoneura Hookeri Å. Discaria pauciflora H. 
Lorentea tenuifolia DC. Dalea tenuicaulis H. 


L. subsquarrosa H. 


d) För Chatham- och James-öarne: 
Varronia Scouleri H. Dalea paucifolia H. 
Croton Scouleri H. Tournefortia difformis A. 


e) För Charles- och Indefatigable-öarne: 
Galapagoa fusca H. 


f) För Charles och Albemarle-öarne: 


Trigonopterum Ponténi A. Polygala Galapageja H. 


Macr&ea laricifolia H. Spondias Edmonstonei H. 
Varronia revoluta H. 


g) För Charles- och James-öarne: 
Mariscus brachystachys H. Psychotria rufipes H. 
Spilanthes diffusa H. Tournefortia rufo-sericea H. 


h) För James- och Albemarle-öarne: 


Croton incanus ÅA. 
Croton Macrei H. 


89 


3. För enskilta öar egendomliga äro följande 
växt-arter: 


a) För Chatam-ön: 
Cenchrus granularis ÅA. 
Stipa rosträta Å. 

Aristida divulsa ÅA. 
Cyperus grandifolius ÅA. 
Urtica tuberculata ÅA. 
Scleropus squamulatus ÅA. 
Alternanthera radicata H. 
A. acaulis Å. 

Telanthera strictiuscula ÅA. 
Scalesia incisa H. 

S. divisa ÅA. 

Borreria basalis ÅA. 

B. ericefolia H. 

Vallesia pubescens ÅA. 

b) För Charles-ön: 
Paspalum penicillatum H. 
Panicum multiculmum Å. 
Setaria Floriana Å. 
Cyperus biuncialis A. 

C. rubiginosus H. 
Peperomia ramaulosa Å. 
Euxolus scleranthoides ÅA. 
Iresine Edmonstonei H. 
Alternanthera subscaposa H. 


Telanthera echinocephala M. T. 


T. flavicoma ÅA. 

T. nudicaulis M. T. 
T. vestita ÅA. 
Baccharis Steetzii ÅA. 


Desmocephalum inelegans H. 


Jegeria gracilis H. 
Scalesia ovata ÅA. 
S. affinis H. 

S. decurrens A. 
Borreria ovalis ÅA. 
-B. divaricata H. 


Tournefortia pubescens H. 
Viscum Galapagejum H. 
Mollugo flavescens ÅA. 
Polygala Chatamensis A. 
Euphorbia recurva H. 
E. apiculata A. 

E. nummularia H. 

E. amplexicaulis H. 
Acalypha strobilifera H. 
ÅA. sericea A. 

A. spicata 4. 

Oxalis Cornelli A. 
Crotalaria glabrescens Å. 
Cassia applanata ÅA. 


Psychotria angustata Å. 
Lippia salicifolia ÅA. 
Solanum Edmonstorei H. 
Acnistus ellipticus H. 
Viscum Henslovii H. 

V. Florianum A. 
Passiflora tridactylites H. 
Acrolasia squalida H. 
Sicyos villosa H. 
Sesuvium Edmonstonei H. 
Mollugo gracillima A. 
Abutilon depauperatum H. 
Acalypha velutina H. 

A. reniformis H. 

Croton brevifolius ÅA. 

C. albescens A. 

Phaca Edmonstonei H. 
Desmodium molli aff. H. 
Rhynchosia auroguttata ÅA. 
Rh. exigua Å. 

Castela Galapageja H. 


c) För Indefatigable-ön: 


Åristida caudata 4. 
Scleropus urceolatus ÅA. 


Lorentea linearis Å. 
Scalesia aspera ÅA. 


90 . 


Chrysanthellum erectum 4. 


Varronia scaberrima Å. 
Tournefortia opaca ÅA. 


d) För Albemarle-ön: 


Paspalum canescens A. 
Amphocheta exaltata A. 
Aristida subspicata R. T. 
ÅA. compacta Å. 
Boerhavia hirsuta var.? 
Lorentea gracilis H. 
Erigeron lancifolium H. 
Wedelia tenuicaulis H. 
Scalesia gummifera H. 
Asclepias angustifolia A. 


e) För James-ön: 


Aristida repens R. T. 
Epidendrum spicatum H. 
Peperomia petiolata H. 
P. flagelliformis H. 

P. Galapagensis H. 
Pisonia floribunda H. 
Microcesia repens H. 
Jegeria prorepens H. 
Scalesia Darwini H. 
S. pedunculata AH. 
Borreria linearifolia H. 
B. perpusilla H. 


Sarcanthus asperrimus A. 
Thinogeton Hookeri A. 
Polygala puberula A. 


Borreria suberecta H. 
B. parvifolia H. 

B. falcifolia H. 

Hyptis subverticillata 4. 
Lippia rosmarinifolia ÅA. 
Euphorbia diffusa H. 

E. punctulata 4. 
Acalypha parvula H. 
Ac. diffusa ÅA. 


Salvia prostrata H. 
Varronia linearis H. 
Ipom&ea linearifolia H. 
I. tubiflora H. 

Passiflora linearifolia H. 
P. puberula H. - 
Elaterium cordatum H. 
Pleuropetalum Darwini H. 
Acalypha flaccida H. 
Psidium Galapagejum H. 
Desmodium filiforme H. 


Phaseolus mollis H. 


Dessutom äro följande trenne arter uppgifne 
för Galapagos-öarne, ehuru det är obekant på 
hvilken af dessa de insamlats: 


Aplopappus lanatus H. Scalesia atractyloides H. 
Hemizonia squalida H. 


Jag skall längre fram lemna några antyd- 
ningar till förklaringen af huruvida dessa nu 
uppräknade arter i sjelfva verket framställa egen- 
domliga typer och äro att anse såsom på öarne 
alldeles ursprungliga, eller om de visa någon 
slägtskap med vegetationen i andra länder, deri- 


491 


från stamarterne möjligen kunde vara att här- 
leda. Till stöd för hvad som med afseende härpå 
skall yttras, bör tillses hvilka de växter äro, som 
Galapagos-öarne hafva gemensamma med andra 
länder, och hvarifrån de möjligen hitkommit. 


b. Med andra länder gemensamma växter. 


I den förtjenstfulla framställning af Gala- 
pagos-öarnes vegetation, som D:r J. D. Hoorer 
lemnat i XX vol. af Transactions of the Linnean 
Society p. 233—262, delar han densamma i tveune 
något skiljda typer, en vestindisk och centro- 
amerikansk, samt en mexikansk och tempereradt 
amerikansk både i den norra och södra konti- 
nenten. Den första af dessa typer skulle inne- 
fatta alla de med andra länder gemensamma eller 
till sin härkomst mera tvifvelaktiga växterna, och 
således antyda, att Galapagos-öarne fått en del af 
sin vegetation från Vestindien och Panamanäset; 
den andra deremot skulle utgöra de för arkipe- 
lagen mera uteslutande egendomliga, hvilka så- 
ledes skulle anses beslägtade med växter, som 
förekomma i Kalifornien, Mexiko och de sydliga 
Förenta Staterna samt Columbias högslätter och 
Chili, med ett ord i bergländer vester om Andes- 
kedjan eller på dess utplattningar. 

Huruvida de för ögruppen egendomliga väx- 
terna verkligen på detta sätt med bestämdhet 
låta hänföra sig till en tempereradt hög-ameri- 
kansk typ skall jag i det följande närmare söka 
utveckla. Aut emedlertid de här förekommande, 
med andra länder gemensamma växterna väl öf- 
vervägande, men dock ej så alldeles uteslutande, 
höra till den vestindiska eller centro-amerikan- 
ska typen skall jag fullständigare söka ådalägga 


92, 


genom att framställa med hvilka länder de äro 
gemensamma. 


Vi finna då nemligen, att af dessa äfven 
utom Galapagos-öarne förekommande kontinental- 
växter, äro icke mindre än en tredjedel, eller in- 
alles 63, gemensamma för både gamla och nya 
veriden. Några af dessa gå så långt i vester 
som till Cap Verd-öarne, Vest-Afrika och Goda 
Hoppsudden; andra stadna vid Asiens fastland 
(Ostindien och China), eller dess öar (Java, Phi- 
lippinerna etc.), medan vissa blott hafva en ut- 
bredning öfver Nya Holland eller audra af Ocea- 
niens öar. Undantager man nemligen först föl- 
jande kultur-växter eller kulturen följaktige ar- 
ter, hvilka anträffas nästan allestädes i länderna 
mellan eller nära intill tropikerna: 


Cyperus esculentus. Raphanus sativus. 
Phytolacca decandra. Sinapis arvensis. 
Poinciana pulcherrima. Capsicum annuum. 
Cucurbita Melopepo. Physalis angulata. 
Cucumis Citrullus. Solanum nigrum. 

Ricinus communis. Sol. tuberosum 

Jatropha Manihot. Lycopersicum esculentum. 
Petroselinum sativum. Citrus Aurantium. 


Carica Papaya. 
så återstå ändock följande 46, hvilka hafva sin 
utbredning både åt vester och åt öster i såväl 
gamla som nya verlden: | 


Paspalum conjugatum. C. inflexus. 

Panicum fluitans. Amarantus spinosus. 
Oplismenus Colonus. -Boerhavia erecta. 
Sporobolus indicus. B. paniculata. 

Sp. Virginicus. Plumbago scandens. 
Eleusine indica. Ageratum conyzoides. 
Poa megastachya. Bidens leucantha. 

P. pilosa. Spilanthes Acmella. 
P. ciliaris. Scevola Plumieri. 
Setaria Rottleri. Verbena officinalis. 


Cyperus rotundus. Heliotropium curassavicum. 


Heliophytum parviflorum. 
H. indicum. 

Ipomea Pes Capre. 
Batatas pentaphylla. 
Convolvulus Soldanella. 
Solanum verbascifolium. 
 Capraria biflora. 
 Scoparia dulcis. 
Cissampelos Pareira. 
Senebiera pinnatifida. 
Sida rhombifolia. 

S. carpinifolia. 


93 


S. spinosa. 

Malachra capitata. 
Paritium tiliaceum. 
Mollugo verticillata. 
Euphorbia pilulifera. 
E. maculata. 
Rhizophora Mangle. 
Phaseolus cytisoides. 
Rhynchosia minima. 
Cassia occidentalis. 
Tribulus cistoides. 
Cardiospermum molle. 


Dernäst finna vi, att följande 21 äfven på 
Galapagos-öarne förekommande växt-arter mera 
uteslutande tillhöra Syd-Amerika: 


Pilea succulenta. 
Amarantus caraccasanus. 
A. celosioides. 
Cryptocarpus pyriformis. 
Blainvillea rhomboidea. 
Coelestinia latifolia. 
Cordia dasycephala. 
Tournefortia syrimgefolia, 
Plantago tomentosa. 
Dicliptera peruviana. 


Clerodendron molle. 
Nicotiana glutinosa. 
Lycopersicum peruvianum. 
L. pimpinellifolium. 
Thinogeton Miersii. 
Helosciadium laciniatum. 
Oxalis Barrelieri, 

O. carnosa. 

Rhynchosia punctata. 
Cassia picta. 


Boussingaultia baselloides. 


För Amerika och vissa af Oceaniens öar ute- 


slutande gemensamma äro: 


Cyperus strigosus. 
Vigna oahuensis. 
Acacia Cavenia. 


Verbena littoralis. 
Teucrium inflatum. 
Hyptis capitata. 


På Sandwichs-öarne förekomma: 


Pilea peploides. 


Cuscuta Sandwichiana. 


Växande i både Nord- och Syd-Amerika äro: 


(Panicum fasciculatum). 
Antephora elegans. 
Leptochloa virgata. 
Mariscus Mutisu. 
Cyperus surinamensis. 
Commelina agraria. 


Urtica divaricata. 

U. latifolia. 

Parietaria Floridana. 
Boerhavia scandens. 

B. hirsuta. 
Porophyllum ellipticum. 


91 


Wedelia frutescens. 
Flaveria Contrayerba. 
Spermacoce tenuior. 
Chiococca racemosa. 
Salvia occidentalis. 

S. tiliefolia. 

Lantana odorata. 

L. canescens. 

Verbena caroliniana. 
Turnera ulmifolia. 
Avicennia tomentosa. 
Tournefortia psilostachys. 
Helosciadium leptophyllum. 
Evolvulus glabriusculus. 
Passiflora foetida. 


Trianthema monogyna. 
Hippomane Mancinella. 
Gossypium purpurascens. 
Conocarpus erecta. 
Crotalaria lupulina. 
Prosopis dulcis. 
Tephrosia littoralis. 
Rhynchosia reticutata. 
Desmanthus depressus. 
Neptunia surinamensis. 
Acacia tortuosa. 

AÅ. flexuosa. 

Mimosa asperata. 
Parkinsonia aculeata. 


Deremot äro följande 21 hufvudsakligen att 


anse såsom rent 


eller vestindiska arter: 
Paspalum longepedunculatum. 
P. serotinum. 

Panicum hirticulmum. 

P. fuscum. 

Setaria Antillarum. 

Hypoxis erecta. 

Urtica canadensis. 

Pectidium punctatum. 
Baccharis pilularis. 

Lobelia xalapensis. 

Croton xalapensis. 


nord-amerikanska, 


mexikanska 


Vallesia glabra. 
Portulaca parvifolia. 


 Drymaria glaberrima. 


Zanthoxylum Pterota. 
Z. lentiscifolia. 
Desmodium tenuiculum. 
D. molle. 

Piscidia erythrina. 
Cassia sericea. 
Phyllantus obovatus. 


Afven de växter, hvilka Galapagos-öarne äga 


med andra länder 


gemensamma, 


hafva en lika 


egendomlig utbredning öfver de särskilda öarne, 


som de för dem egna. 


Blott en art, Oc dis per mum molle, är hittills 


funnen på alla. 


Fyra växter äro funna på fyra öar: 
Plumbago scandens ”) 4, 2,3,4. Trianthema monogyna1,2,3,5. 


Batatas pentaphylla 1, 2, 3, 5. 


Boerhavia scandens 41, 2,3, 5. 


”) De särskilta öarne äro betecknade med siffror, så att 1 
betyder Chatham-, 2 Charles-, 3 Indefatigable-, 4 Albe- 


marle- och 5 James-ön. 


Fjorton förekomma 


Panicum hirticulmum 41, 2,53. 
P. fuscum 41,2, 3. 

Cyperus inflexus 2, 4, 5. 
Mariscus Mutisii 1, 2, 4. 
Boerhavia erecta 1,3, 4. 
Clerodendron molle 41, 2, 5. 
Heliophytum parviflorum 1,2, 5. 
Evolvulus glabriusculus 1, 3, 5. 


95 


på trenne öar: 


Cuscuta Sandwichiana 1, 2, 5. 
Lycopersicum pimpinellifolium 1, 

2, 5. 
Thinogeton Miersii 1, 2, 4. 
Tribulus cistoides 3,4, 5. 
Tephrosia littoralis 1, 2,4. 
Acacia tortuosa 1, 2, 5. 


Trettiotvå äro gemensamma för tvenne öar: 


Paspalum longepedunculatum 
2,4. 

Poa megastachya 41, 2. 

P. ciliaris 4, 2. 

Cyperus esculentus 1,2. 

C. strigosus 1, 2. 

Commelina agraria 2, 5. 

Parietaria Floridana 2, 5. 

Amarantus caraccasanus 2,3. 

A. celosioides 1, 2. 

Bidens leucantha 1, 2. 

Porophyllum ellipticum 41, 2. 

Lobelia xalapensis 2, 5. 

Salvia occidentalis 2,5. 

Verbena littoralis 1, 2. 

Lantana recta 2, 4. 

Avicennia tomentosa 41,5. 


Solanum verbascifolium 2, 5. 
S. nigrum 2, 5. 

Lycopersicum peruvianum 2, 4. 
Cissampelos Pareira 2, 5. 
Mollugo verticillata 1, 4. 
Gossypium purpurascens 41, 5. 
Sida rhombifolia 1,2. 
Euphorbia pilulifera 41,5. 

E. maculata 2, 3. 

Conocarpus erecta 41, 5. 
Parkinsonia aculeata 1, 2. 
Cassia picta 1,4. 

C. occidentalis 1, 2. 

C. sericea 1,3. 

Neptunia surinamensis 1, 2. 
Acacia flexuosa 2, 5. 


Ensamt på Chatham-ön förekom ma följan- 


de 16: 


Panicum fluitans. 
Setaria Antillarum. 
Sporobolus virginicus. 
Cryptocarpus pyriformis. 
Pectidium punctatum. 
Blainvillea rhomboidea. 
Scevola Plumieri. 
Vallesia glabra. 


Heliotropium curassavicum. 
Ipomea Pes Capre. 

Sida spinosa. 

Hippomane Mancinella. 
Rhizophora Mangle. 
Rhynchosia reticulata. 

Rh. punctata. 

Piscidia erythrina. 


På Charles-ön finnas 59 dylika hufvudsak- 


ligen kontinentala växter: 


Paspalum conjugatum. 
P. serotinum. 


Oplismenus Colonus. 
Anthephora elegans. 


96 


Sporobolus indicus. 
Leptochloa virgata. 
Eleusine indica. 
Hypoxis recta. 

Urtica canadensis. 

U. latifolia. 

U. divaricata. 
Amarantus spinosus. 
Ageratum conyzoides. 
Coelestinia latifolia. 
Baccharis pilularis. 
Wedelia frutescens. 
Spilanthes Acmella. 
Flaveria Contrayerba. 
Salvia tiliefolia. 
Teucrium inflatum. 
Hyptis capitata. 
Lantana- canescens. 
Cordia dasycephala. 
Heliophytum indicum. 
Convolvulus Soldanella. 
Nicotiana glutinosa. 
Physalis angulata. 
Capsicum annuum. 
Solanum tuberosum. 
Capraria biflora. 
Scoparia dulcis. 


Petroselinum sativum. 
Raphanus sativus. 
Sinapis arvensis. 
Turnera ulmifolia. 
Passiflora foetida. 
Carica Papaya. 
Cucumis Citrullus. 
Cucurbita Melopepo. 
Portulaca parvifolia. 
Boussingaultia baselloides. 
Paritium tiliaceum. 
Sida carpinifolia. 
Citrus Aurantium. 
Phyllantus obovatus. 
Jatropha Manihot. 
Euphorbia maculata. 
Ricinus communis. 
Zanthoxylum lentiscifolium. 
Ozxalis Barrelieri. 

Ox. carnosa. 
Desmodium tenuiculum. 
D. molle. 

Poinciana pulcherrima. 
Phaseolus cytisoides. 
Prosopis dulcis. 
Desmanthus depressus. 
Mimosa asperata. 


Helosciadium laciniatum. 

Indefatigable har ensamt Rhynchosia minima 
för sig egendomlig. 

Albemarle äger blott fyra: 


Setaria Rottleri. Crotalaria lupulina. 

Cyperus rotundus. Acacia Cavenia. 
James-ön deremot 22: 

Poa pilosa. Chiococca: racemosa, 

Cyperus surinamensis. Verbena officinalis. 

Pilea peploides. V. polystachya. 

P. succulenta. Tournefortia syringafolia. 

Boerhavia paniculata. T. psilostachya. 

Plantago tomentosa. Lycopersicum esculentum. 

Spermacoce tenuior. Dicliptera peruviana. 


Helosciadium 


JU 


Helosciadium leptophyllum. Malachra capitata. 
Senebiera pinnatifida. Croton xalapensis. 
Drymaria glaberrima. Zanthoxylum Pterota. 
Phytolacca decandra. Vigna oahuensis. 


c. Dessa vägters fördelning i grupper. 


Huru dessa växt-arter, som äro i arkipelagen 
eller på dess särskilta öar antingen rent inhem- 
ska, eller med andra länder gemensamma, fördelas 
inom de vigtigare växtfamiljerna, skall jag nu 
söka i korthet närmare framställa. 


De familjer, hvilka genom silt växt-antal 
visa sig såsom de i Galapagos-öarnes flora mest 
framstående, äro följande. 


Composite utgöra här 41 arter, således 
något mera än $ af hela den phanerogama ve- 
getalionen, d. ä. ungefär samma proportion, som 
man finner 1 jordens flesta länder med undan- 
tag kanske af vissa öar, såsom St. Helena, der 
deras antal är mycket öfvervägande, nemligen +, 
eller Sällskaps-öarne, der de tvärtom äro mycket 
underlägsna, nemligen blott ss. Redan I. D. Hoo- 
KER har anmärkt, att det näppeligen finnes något 
land, der Composite äro så afvikande från de i 
närliggande länder förekommande, som på ifråga- 
varande öar. Af de 23 slägten, som här finnas, 
äro icke mindre än 6 alldeles egendomliga, och af 
de 41 arterna gäller detsamma om trefjerdedelar, 
eller 31. Af de återstående 10 arterna äro 7 hemma 
i Nord-A merika (Californien, Mexico, Antillerna), 
2:ne tillhöra Syd-Amerikas näs eller högländer och 
blott en är mera egen för gamla verlden. Dels 
härigenom och dels deraf, att arterna af Lorentea 
och Scalesia (Trigonopterum och Macrea), jemte 

K. V. Akad. Handl. 1853. i 


L 
; 
u 
| 
d 
] 
| 
4 
j 
i 


bland 


98 


dem af Chrysanthellum, Erigeron, Lecocarpus, En- 
celia och Jegeria äro de mest utmärkande, sy- 
nas de här varande Com positae högligen erinra 
om den typ, hvilken förekommer 1 Nord-Ame- 
rika, samt några likna ett par arter från Colum- 
bien och Chili. 15 af dessa arter äro buskartade, 
somliga nående en höjd af 3—1i0 alnar och nä- 
stan lika stor yfvighet, liknande smärre träd, 14 
äro deremot att anse som halfbuskar, och återsto- 
den som verkliga örter. Men icke mindre egen- 
domlig är arternas fördelning på de :särskilta 
öarne.  Charles-ön, som eger 21 arter, har 6 sig 
uteslutande tillhöriga och eudast 15 med andra 
gemensamma; Chatham-ön har inalles 11 arter, 
hvaraf 2 egendomliga; Indefatigable 3, alla egen- 
domliga; Allbetdarlé” 10, alla rena Galapagos-väx- 
ter, och James-ön 6 arter, hvaraf 4 egna. 
Papilionace& och Mimosee äro de till 
art-antalet dernäst rikaste, bestående nemligen 
af 33 arter, således fullt +, af phanerogamerna. 
Då dessa växter, som bekaut är, hafva särdeles 
väl bevarade, nästan alltid hvitelösa frön, så kunna 
de hithörande arterna lätt föras till långt aflägsna 
länder och äga således i allmänhet en särdeles 
vidsträckt geografisk utbredning. Vi finna der- 
före här inga egendomliga genera, och af de 35 
arterna tillhöra blott 11 särskilt dessa öar. Af 
de öfriga förekomma 12 tillika i Syd-Amerika, 
4 i Nord-Amerika och Vestindien, 4 äro spridda 
öfver nästan alla tropiska länder och 2 villkomma 
från Oceaniens öar. Äfven på de särskilta öar- 
ne finner man denna gemensamhet af arter öf- 
vervägaude.  Charles-ön har 18 Leguminose, 
deraf 15 gemensamma med de närliggande; Cha- 
tham 16 samt 14 gemensamma; på Tudefatigable 
äro 2 funna, på Albemarle 5 och på James 6. 


99 


Oramine&e innefalta 32 arter, d. v. s. mera 
än +, af den phanerogama vegetationen, således 
ett medeltal mellan förhållandet på de tropiska 
kontinenterna, der gräsen auntagas utgöra +=, och 
å Oceaniens flesta öar, der de uppgå till + af 
hela floran. Af dessa 32 är nästan hälften, öller 
15 arter, för ögruppen helt egendomliga. Häri- 
bland äro tvenne slägten, af Vilka det ena (Am- 
phocheta) närmar sig ISetamsa och Pennisetum och 
det andra (öekoncuna) står midt emellan Dan- 
thonia och Leptochloa. De egendomliga tvänne 
Panicex äro analoga med mexikanska, Eutriana 
pilosa med nordamerikanska former, den enda 
Setaria och Stipa, de 3 Aristide och de 2:ne Cen- 
chri tillhöra mera egua sydamerikanska typer. 
Af de med audra trakter gemensamma synas 14 
arter hafva inkommit från Amerikas fastland och 
Antillerna, eburu man finner tvänne reera ute- 
slutande tillhöra gamla verlden. Treune äro 
med Europa gemensamma, med Afrika 7, med 
Ostindien 5 och med Nya Holland tvänne. 
Största antalet gräs förekommer på Charles-ön, 
som har 16 arter; Chatham äger 13 och Albe- 
marle 8. För Indefatigable ch James är blott 
ett ringa antal hittills uppgifvet, ehuru dessa öar 
annars äro ganska grönskaude. De för ögruppen 
mest karakteristiska gräsen äro tvifvelsutan de 
mellan lavastenarne uppskjutande eller på de ste- 
rila pimpstensfälten hopade Stipa rostrata, fem 
species af Åristida, Amphocheta exaltata, Tricho- 
neura Hookeri och Eutriana pilosa. 

Euphorbiace&e äro jemte efterföljande fa- 
milj Galapagos-öarnes mest utmärkande växter. 
Af denna familj finnas här 29 arter, d. ä. nära + af 
phanerogamerna, s således ett jemförelsevis större 
antal än i något annat land. Med undantag af 


pe od We dr 0 er ör a 


100 


Euphorbia puiulifera, maculata, Ricinus communis och 
Jatropha Mantihot, som finnas i både gamla och 
uya verlden, samt Croton Xalapensis, Phyllanthus 
obovatus och Hippomane Mancinella, hvilka äro 
mera egna för (Nord) Amerika, äro de öfriga 22 
arterna för dessa öar älldeles egendomliga och 
blott föga erinrande om anudra från de nord- 
ligare ländenus. Charles-ön har af detta antal 
11, Chatham också 11, Albemarle 7, James 6 och 
Indefatigable 14. En enda, Euphorbia viminea, är 
gemensam för J:ne öar, fyra för 2:ne, men alla 
de andra 20 tillhöra blott sin egen ö. 

Amarantace&e representeras här af 19 ar- 
ter, d. ä. ungefär +, af alla de fullkomligare 
växterna och således i mycket större propor- 
tion än familjen annars intager till de nu kända 
phanerogamerna. Häraf är blott en enda art 
(Amarantus spinosus) gemensam för nästan alla 
odlade ställen mellan tropikerna; och de tvenne 
andra arterna af samma slägte (ÅA. caraccasanus 
och celosioides) äro troligen skiljda från de syd- 
amerikanska arterna af samma namn. 16 Ama- 
rantace& tillhöra således uteslutande Galapagos- 
öarne.  Charles-ön äger 14, Chatham 9, Inde- 
fatigable 3 och James 2. Blott 5 äro gemensam- 
ma för 2:ne öar, annars 14 inskränkta mera till 
egua lokaler. De båda här öfvervägande genera, 
Adenanthera och Telanthera, äro hufv usd tro- 
piskt amerikanska, såsom ock familjen annars i 
Amerika äger sitl centrum och tvifvelsutan der- 
före här så talrikt uppträder. 

Rubiace&e bestå af 15 arter, således 7; af 
phanerogamerna, och följaktligen 1 ungefär sam- 
ma proportion som vi finna i Amerika och an- 
norstädes. Af dessa bilda alla de till slägtet 
Borreria hörande arterna en för dessa öar sär- 


101 


deles egendomlig, blott mera aflägset med arter 
från Essequebo analog, grupp, hvartill komma 
tvänne Psychotrie och en Chiococca, utan tvifvel 
mycket nära beslägtade med amerikanska och vest- 
indiska arter. — Charles-ön har 6 Rubiaceer, 3 
för sig egendomliga, Chatham trenne och blott 
en gemensam med tvänne andra öar, Indefati- 
gable en art, Albemarle 4, hvaraf trenne egna, 
och James 6, men blott 2:ue för sig egna. 

Asperifolie utgöra 13 arter, hvaribland 
förekomma tvänne nya slägten, det ena, Sarcan- 
thus, beslägtadt med chilenska arter af Cynoglos- 
sum, det audra, Galapagoa, påminnande om Col- 
denia från Peru eller Rhabdia från Brasilien. 
Tournefortia har 5 egna och 2:ne amerikanska ar- 
ter och de trenne Heliotropia, som här finnas, äga 
en vidsträcktare utbredning, äfven till gamla verl- 
den. Chatham-ön har 6 arter, Charles- och James- 
öarne hvardera 9, Indefatigable trenne och Albe- 
marle en. En art är gemensam för trenne öar, 
3 för tvänne och de återstående 7 tillhöra hvar 
och en sin ö. 

Solanace& innefatta äfven 13 arter, deraf 
3 tillhöra nästan alla (tropikernas) odlade trak- 
ter, 4 härstamma från Syd-Amerika, en utbreder 
sig ända bort åt Ostindien och trenne äro för 
öarne egendomliga. Bland dessa är det märk- 
värdiga slägtet Thinogeton, hvilket ock på pe- 
ruanska kusten äger trenne representanter. — 
Charles-ön är rikast på Solanaceer, hvaraf der 
finnas 10 arter, medan på James endast 4 före- 
komma, på Chatham 3, på Albemarle 2 och på 
Indefatigable blott en. 

Cyper ace& utgöra 12 arter. Deraf äro 
2 Marisci egna och en gemensam med Amerikas 


kontinent. 5 Cyperi förelormsna spridda dels äf- 


102 


ven 1 gamla verlden, dels 1 Nord-Amerika, me- 
dan trenne synas skilida, ehurn mycket närbe- 
slägtade med vissa arter En Nord-A merika och 
en en en art från Sanudwichs-öarne. De flesta 
tuillhöra Charles-ön, som har 9, hvaraf tvänne 
för sig egna. Ghalban äger af 6 arter en egen, 
James ten Albemone 4, deraf ingen egen. 


Verbenace&e äga 10 arter, således fullt 3; 
af phanerogamerna. Blott tvänne med antillan- 
ska eller central-amerikanska arter analoga Lip- 
pie och en från den amerikanska Lantana cane- 
scens säkert föga skiljd art äro för öarne egna; 
medan 3:ne Verbene och Avicennia ock förekomma 
1 Nord-A merika, 2:ne Lantan& och Clerodendron 
molle i Syd- Ane Charles-ön har af dessa tio 
6 arter, Chatham 4, Albemarle 2 och James 9. 
Lantana peduncularis är en af de få for alla öarne 
gemensamt egna växterna. 


Convolvulace& innefatta 10 arter, hvaraf 
en egen Evolvulus och 4 Ipomee. Bala penta- 
fhylla Ipomea Pes Capre och Convolvulus Soldanella 
tillhöra ock gamla verlden; Cuscuta Sandwichiana 
är gemensam med Sandwichs-öarne och KEvolvu- 
lus glabriusculus med Antillerna och Syd-Amerika. 
Chatham-ön är rikast på dessa växter, den har 
häraf 7 arter, James-ön 3, men Charles och In- 
defatigable hvardera 4. Blott tvänne Ipomeer har 
Darwin faonnit egendomliga för James-ön; de öf- 
riga arterna tillhöra två eller flera öar på en gång. 

Cordiace& utgöra här en mycket utmärkt 
ordning. Den äger på dessa öar blott slägtet 
Varronia (hvartill troligen ock höra Cordia dasy- 
cephala och lutea från Syd-Amerika, hvilka sägas 
här förekomma), men detta med 7 alldeles egen- 
domliga arter. Chatham-, Charles- och James- 


103 


öarne hafva hvardera fyra arter, ehuru ej desam- 
ma, Albemarle och Indefatigable tvänne. 

Malvace&e förekomma endast med 10 ar- 
ter. Af dessa äro tvänne, hörande till släg- 
let Abutilon, en med Gossypium purpurascens för- 
vexlad art, samt den med andra amerikanska be- 
slägtade Sida tenwifolia, för öarne egendomliga. 
De öfriga 6 arterna tillhöra nästan alla både 
gamla och nya verlden. Chatham-ön har 6 ar- 
ter, Charles deremot 7, blott den sednare en för 
sig egendomlig. James har 3 och Indefatigable 
en art. 

De återstående familjerna äro alla mindre 
artrika och ingripa följaktligen obetydligare i be- 
stämmandet af florans karakteristik. 

Af dessa utgöras följande 9 af arter, som 
dels äro för öarne egendomliga dels med andra 
länder gemensamma. 


Urticace& hafva inalles 7 arter, hvaraf 4 egendomlig. 


Apocyne& » » ND DER » 
Labiatae » » ÖLD » 2 » 
Passiflore&ge >» » AS » 3 » 
Loase&X » » EES » 1 » 
Cucurbitacezx» » (NE » 2 » 
f Portulacacexr » » END » 4 » 
; Zygophyllexe » » 3 2 FRIN » 
Oxalidex » » SEA » 1 » 


Följande 12 bestå endast af arter som äro 
för ögruppen egendomliga: 


Orchide& (1) Byttneriacez& (1) 


Piperace& (4) Polygale& (4) 
Asclepiade& (1) Celastrinex (1) 
Loranthace& (3) Rhamne& (1) 
Cactez (2) Spondiace& (1) 
Myrtace&e (1) Ochnace& (1). 


Och slutligen äro efterföljande 22 sådana famil- 
jer, som uteslutande innefalta växter, hvilka Ga- 


Lade 


104 


lapagos-öarne hafva med andra länder gemen- 


sam ma. 


a) Med båda garela och nya verlden: 


Commelynace& (1) 
Nyctagine&r (6) 
Plumbaginex&e (1) 
Goodenoviacere (1) 
Scrophularinex (2) 
Umbellifer&e (3) 


Crucifer2 (3) 
Papayacex (1) 
Phytolaccace:r (1) 
Menisperme& (1) 
Rhizophorezxe (1); 
Sapindaceer (1). 


b) Med Amerikas fastland och öar: 


Hypoxide&e (1) 
Salsolace&e (1) 
Plantagine& (1) 
Lobeliace& (1) 
Acanthace& (1) 


Turnerace& (1) 
Caryophylleze (1) 
Basellace& (1) 
Zanthoxylez&e (2) 
Combretace& (1). 


III. Vegetationens härkomst. 


Af den i det föregående lemnade framställ- 
ningen synes, att ej fullt hälften af de växter, 
hvaraf man för närvarande känner att Galapa- 
gos-öarnes flora består, utgöres af sådana, hvilka 
den eger gemensamma med andra närmare eller 
fjärmare belägna länder. Ett noggrannare aktgif- 
vande på dessa växters förekomst utom öarne 
gifver vid handen, att 42 af dem också till- 
höra Afrika och öarne öster och vester om detta 
fastland (Mauritius, Bourbon, Madagaskar, Cap 
Verd- och Canarie-öarna), att 40 tillika finnas 
i Ostindien och dess archipelager, 15 på Nya 
Holland, och 43 äfven på åtskilliga eller de fle- 
sta delar af Polynesiens stora överld i Pacifiken. 
Men man finner derjemte att 125 träffas i Ame- 
rika och deraf ända till 111 i norra hemispheren 
af det vestra halfklotet. 


När man således söker ett svar på den frågan, 
huruvida de växter, hvilka man vet vara gemen- 


105 


samma för andra trakter och Galapagos-öarne, äro 
att anse såsom derstädes ursprungliga eller dit 
annorstädes ifrån inflyttade eller öfverförda, lig- 
ger derföre, som det redan sagda utvisar, den slut- 
ledningen helt nära, att om de äro ditförda, så 
hafva de, åtminstone flertalet af dem, kommit 
"från den amerikanska kontineuten. 

D:r J. D. HoocrerR har i den förut om- 
nämnda afhandlingen antydt, huru Galapagos- 
öarne, som äro vid pass 100 svenska mil af- 
lägsna från Syd-Amerika och 500 sv. mil från 
de närmaste af Oceaniens öar, helt säkert från 
det förra landet emottagit flertalet af sina väx- 
ter; och huru dessa, ursprungligen härstammande 
från de högre sydliga bergsplatåerna af Nord- 
Amerika (i Kalifornien, Mexiko, Texas och För- 
enta Staterna) samt från Antillerna, derifrån 
spridt sig till Mexikanska vikens sydkuster, kring 
Guatemala, Honduras och Darien-bugterna, samt 
öfvergått det amerikanska näset vid Panama, der 
Cordillererna ej längre bilda någon sammanhän- 
gande bergskedja, utan upplösa sig i mera fristå- 
ende berg med mellanliggande tvärdalar, hvar- 
efter de spridt sig utåt Stilla hafvets kusttrak- 
ter. Han har derjemte visat, hvad hvar och 
en i dessa trakter så lätt måste bemärka, huru 
hafsströmmar och vindar kunna föra med sig 
sådana växtfrön, hvilka antingen genom hårda 
ytierbeklädnader eller saknanden af albumen (så- 
som de tlesta ärtväxter) eller annars genom fjun 
eller bihang (såsom Gossypium, Compositeerna m. fl. 
äro lätta att af vågorna, stormarne eller passaden, 
som herrskar 1 dessa trakter, lyftas och flyttas; 
huru foglar, och menniskan sjelf, äro de medel, 
hvarigenom växter ofta transporteras från en 
trakt till en annan (såsom sker med frön af Tri- 


106 


bulus, Nicotiana, Dicliptera, Plumbago, Pisonia, Boer- 
havia, Gräsen och Cyperaceerna m. fl.).. Hooker har 
vidare rigtat uppmärksamheten på, huru den från 
de antarktiska länderna upp mot 2eqvatorn flö- 
dande kalla strömmen under sitt lopp utefter 
Chilis och Perus kuster visserligen förer med sig 
frön af en och annan växt (nemligen dem vi 
förut uppräknat såsom tillhörande Syd-Amerika), 
men dock till följe dels af dessa Sydamerikanska 
kusters ofruktbarbet och saknad af större floder, 
dels af sjelfva Galapagos-öarnes nakna, all humus 
saknande lavastränder, hvarken mägtat tillföra 
eller der fästa sådana växter som Päldies Bambu 
o. s. v., hvilka kunnat göra vegetationen rikare 
och yppigare samt mera lik den på Oceaniens 
andra öar än nu är fallet. Dernäst har han an- 
tydt, huru man iakttagit en motström från Pa- 
namabugten, som blandar sitt vatteu med denna 
polarström och ofta gör vattnets temperatur vid 
de norra öarne 10 grader varmare än vid de 
södra, samt påvisat, huru det är med denna 
ström, som troligen största delen af de för öarne 
ej egendomliga växterna blifvit införda. Och 
slutligen har han ock uttalat sin åsigt, att fler- 
talet, om ej alla, af de mera rent Oceaniska ar- 
terna först blifvit förda till Amerika och sedan 
till Galapagerna, — ett motstycke till hvad vi mån- 
genstädes annars finna, t. ex. vid de 8 grader 
sydvest om Java liggande Keeling-öarne, som fått 
sin vegetation icke direkt från det närliggande 
Sumatra och Java, utan der växterna gått medelst 
strömmar och vindar först från dessa öar till 
Nya Holland, och derpå genom samma medel 
vidare uppåt norr. 

Man kan således anse  otvifvelaktigt, att 
de växter, hvilka ej äro att betrakta såsom 


& 


107 


för öarne egendomliga, blifvit förda från Ame- 
Tika. Ju mera trakterna af detta stora fast- 
land kring equatorn blifva undersökta och säkert 
kända, desto mera skall man helt visst här åler- 
finna nästan alla dessa växter på kuststräckan 
från Guayaquil ända upp till Kalifornien. Ty 
Perus sandöknar i söder och Oregon-gebietets 
kallare klimat i norr sätta en gräns för utbred- 
ningen af dessa växter, hvilka man på anförda 
skäl kan följa från sina stamländer, Mexico och 
Antillerna 

En annan fråga, som med mindre säker- 
het kan afgöras är denna: huru skall man be- 
trakta de växter, hvilka vi hittills endast känna 
såsom för Galapagos-öarne egendomliga, och hvilka 
vi ej hafva oss bekant annorstädes förekomma 
hbvarken på Amerikas fastland eller på några af 
Oceaniens öar? Hvilken af de tvenne gissningarne 
skola vi antaga, antingen att dessa växter här 


”) Jag har ej ännu varit i tillfalle att med vederbörlig 
noggranhet granska de af mig kring Guayaquil och på 
den derutanför liggande ön Puna insamlade växterna, 
men ett flyktigt genomseende af dessa samlingar har 
visat mig, att den der varande vegetationen i mycket öf- 
verensstämmer med Galapagernas. Följande arter har 
jag der funnit gemensamma: Porophyllum ellipticum, Bi- 
dens leucantha, Soianum verbascifolium, Amarantus ca- 
raccasanus och spinosus, Physalis angulata, Mentzelia aspe- 
ra, Evolvulus glabriusculus, Cardiopermum molle, Helio- 
phytum parviflorum, Boerhavia adscendens och hirsuta, 
(Varronia rotundifolia) Avicennia tomentosa, Euphorbia 
pilulifera, Sida rhombifolia, Poinciana pulcherrima, Spo- 
robolus virginicus och indicus, Poa pilosa, megastachya 
och ciliaris, Antephora elegans, Oplismenus Colonus, 
Eleusine indica, Leptochloa virgata, Setaria macrostachya; 
och derjemte iakttagit några ännu ej bestämda arter af 
Lorentea, Pectidium, Telanthera, Ipomea, Cassia, Aristida 
och Eutriana, som ovedersägligen äro mycket förvandta 
med de på Galapagos-öarne förekommande. 


108 


sjelfständigt uppstått och ännu gifva prof på en 
alldeles sjelfvuxen, ursprunglig vegetation, så- 
dan vi kunna ana den kanske hafva varit vid 
skapelsens början, eller skola vi tro, att de först 
hafva hitkommit någorstädes ifrån (och i så fall 
naturligtvis på samma väg, som vi ännu i dag 
se de mexikauskt-vestindiska arterna taga, då de 
draga sig åt vester), och, här rotfästade i en 
egendomlig jord, här växande upp under för- 
ändrade egendomliga klimatförhållanden hafva så 
förändrat sig, att vi ej i dag längre känna igen 
de ursprungliga dragen, utan nödgas uppfatta dem 
såsom sjelfständiga re produkter af en stunde- 
ligen sig utvecklande skapelse? Lemna, med ett 
ord, dessa öar med sina egna vegetativa förhål- 
landen, något bidrag till att afgöra den frågan, 
som i nyare lider så mycket sysselsatt naturfor- 
skarne, om man för växtarterna skall antaga flera 
skilda eller gemensamma centra, hvarifrån de se- 
dan utspridt sig längre eller kortare, i den ena 
eller andra rigtningen? 

Man bör i en sådan fråga varsamt öfverlemna 
sig åt blotta förmodanden, mer eller mindre sanno- 
lika gissningar, djerfva eller förledande hypotheser; 
för min del vill jag här hufvudsakligast framställa 
faktiska förhållanden. Vi återkalla då först i min- 
net, att ännu i dag visa de flesta af Galapagos- 
öarne, åtminstone på vissa delar, samma utse- 
ende de vid början af sin daning genom eldens in- 
verkan troligen företedde, nakna, skrofliga, svart- 
nande lavafält, der iutet tecken till vegetation 
finnes, der knappast lefvande varelser (kanske 
med undantag af stora vämjeliga ödlor, mi- 
niaturbilder af de från jordens yta längesedan 
utplånade) kunna existera. Nära derintill sy- 
nes en och annan fet Öpuntia fästa sig på de 


109 


torra klipporna; den förmultnar; litet mull upp- 
står, och deri rota sig snart några växtfrön, från 
hvilka en vegetation uppblomstrar ju längre i ti- 
den desto frodigare, allt efter som den föregångna 
beredt jordmån, rum och möjlighet för en efter- 
följande. Men lika litet som korall-öarne i verlds- 
hafvet äro 1 stånd att sjelfva dana sin växtlighet, 
utan man med bestämdhet kan följa spåren hvari 
den framgår från mer eller mindre aflägsna län- 
der, lika litet få vi troligen antaga, att de nak- 
na lavaklipporna på Galapagos-öarne haft för- 
måga att sjelfva ur sitt inre sköte framalstra de 
växter, hvilka vi nu se der så småningom upp- 
träda efter hvarandra. 

Vill man således hafva en föreställning om 
hvilka växter ännu 1i dag först uppträda på en 
jord så danad som dessa öars, så är det till de 
nästan nakna torra trakterna deraf man skall vän- 
da sig; ty de högre, af moln befuktade nejderna, 
kunna vi af många skäl anse såsom de äldsta, 
der vegetationens inflytande genom århundra- 
den visat sig verksam, der vi finna flertalet 
af de växter, hvilka mer och mer aflägsnat sig 
från den ursprungliga typen samt utgöra för 
vår uppfattning mera egendomliga arter, och ef- 
ter hvilkas växtrikedom vi ock kunna bedöma 
de särskilta öarnes relativa ålder. Vi anmärka 
då främst saknaden af ormbunkar, hvilka ej fö- 
rekomma förr än i de högre, skuggrikare, fuk- 
tigare regionerna, och i alla hänseenden äro att 
numera anse såsom hysterophyter på en redan 
förgången växtlighet; vi se dernäst, att de väx- 
ter, som här framträda, i allmänhet höra ull de 
ofullkomligare (om mnemligen vi få anse dem 
med dubbelt fribladigt blomhylle försedda stå 


högst i systemet) såsom Graminecer, Cyperacece, Eu- 


SAS 


110 


phorbiacece, Amarantacee, samt på sätt och vis HRu- 
biacee och Composite med alldeles egna former. 
Vi finna ock, att det naturligtvis är der som de 
första nykomilingarne bosätta sig och hvarifrån 
de sedan, en gång likasom hemmavande med 
sina nya omgifningar, stiga allt högre uppåt mot 
vulkanspetsarne och molnen. 

Man skulle dessutom med Hoorer och flera 
i detta hänseende kunna erinra om vegetationens 
beskaffenhet på andra i geologiskt hänseeude med 
Galapagerna öfverensstämmande öar. En sådan 
är t. ex. Ascension, belägen nära nog på sam- 
ma sydliga latitud och af alldeles samma af- 
skräckande sterila, torra yttre utseende och be- 
skaiffenhet. Der består hela den dikotyledona 
vegetatiouen nästan endast af en Rubiacé och 
en nedliggande ZEuphorbia, till det yitre snarlik 
dem från Galapagos-öarne, och Aristida Adscensi- 
onis, ett der rätt ymnigt gräs, påminner högeli- 
gen om de af oss här beskrifue 3 nya SRA af 
samma slägte. En sådan är vidare S:t Helena, 
en likaledes ur hafvets sköte uppkastad lavaklip- 
pa, der man nu ser de stelnade eldströmmarne 
slingra sig från kratern utåt de stupaude kuster- 
na. Den enda vegetation, hvilken från sin s. k. ur- 
sprunglighetstid der ännu mägtat bibehålla sig, och 
hvilken man ej återfinner förr än man hunnit de 
högsta spetsarne af Dianas peak i öns centrum, ka- 
rakteriseras också hufvudsakligen af trädartade syn- 
genesister, liksom vi nu finna förhållandet vara på 
Galapagerna. Och slutligen skall Juan Fernan- 
des vid Chilenska kusten ytterligare förete sam- 
ma vegetativa egenskaper. Hos alla dessa öar se 
vi en vegetation, som äfven i sina egendomliga 
former visar mycken öfverensstämmelse med de 
närliggande kontinenterna. 


s 


111 


Men vi äga i min tanke ett mera bindande 
bevis för den åsigt, att de växter, hvilka vi nu 
för tiden kunna anse såsom för Galapagos-öarne 
egendomliga, möjligen äro hit införda och under ti- 
dernas lopp likasom afvikit från sin ursprunglighet, 
samt blifvit hvad vi nu se dem vara. Och detta be- 
vis ligger i den förvandtskap dessa arter äga till 
div! som vi känna från närbeslägtade taktold 
I detta hänseende kan man indela ö-florans väx- 
ter i trenne slag: 

a) Sådane, hvilka ännu förblifvit så pass ur- 
sprungliga, att de i det allmännaste synas öfver- 
ensstämma med sina Amerikanska slägtingar eller 
stam föräldrar, men dock förete vissa afvikelser 
derifrån, ehuru ej så utpräglade, att man deraf 


kan uppfatta rätt skiljande karakterer, tillväck- 
liga att anse dem for egna arter. Hit höra bland 


många andra: 


Antephora elegans. 
Poa megastachya. 
P. pilosa. 

P. ciliaris. 

Cyperus esculentus. 
Amarantus caraccasanus. 
A. celosioides. 

Ageratum conyzoides. 
Porophyllum ellipticum. 


Heliotropium curassavicum. 


Cuscuta Sandwichiana. 
Solanum verbascifolium. 


Solanum nigrum. 
Lycopersicum peruvianum. 
Cucumis Citrullus. 
Mollugo verticillata. 
Zanthoxylum Pterota. 
Oxalis carnosa. 
Tephrosia littoralis. 
Desmodium molle. 
Parkinsonia aculeata. 
Desmanthus depressus. 
Acacia tortuosa. 


samt alla i växtförteckningen såsom varieteter 


uppförda. 


b) Sådane, hvilka man väl till följe af ännu större 
afvikelser i yttre form nödgas, efter nu gällande 
reglor i den botaniska systematiken, uppfatta och 
framställa såsom skilda arter, men bvilkas öfver- 
ensstämmelse (håde till affinitet och analogi) med 
andra, alla nästan uteslutande Amerikanska arter, 


| 
SNEENS ESSER SESSIONS IAN ME NYARE BIN RS SSI SSE UPPGER TEA 2. SPENISSPSEESEE ESSER 


112 


är för tydlig att kunna misskännas. Dessa skulle 
man, om man vill tro på växtarternas fortgående 
ombildning och utveckling, kunna kalla arter, som 
hålla på att fixera sig, som ännu äro sväfvande 
mellan hvad de varit och hvad de möjligen i en 
framtid skola blifva, och om dessa kan ett slags 
strid uppstå huruvida de ännu skola anses såsom 
varieleter af eller bestämdt skilda från redan be- 
kanta arter. Sådana äro: 


Eutriana pilosa nära beslägtad med E. curtipendula. 
Cyperus dissitiflorus » » » C. inflexus. 

C. latifolius » » » C. auriculatus. 
Peperomia ramulosa » » » P. microphylla. 
Urtica tuberculata » » » U. latifolia. 
Lippia salicifolia » » » LE. angustifolia. 
L. rosmarinifolia » » » LE. stoechadiflora. 
Lantana peduncularis » » » oL. canescens. 
Gossypium Klotzschianum » » » G. barbadense. 
Sida tenuicaulis » » » S. angustifolia. 
Sorg Eken ) » » » M:; verticillata. 
M. gracilis 

Crotalaria puberula » » » C. lupulina. 

C. glabrescens » » » GC. incanra. 
Rhynchosia aurogultata — » » » R. Fredericiana. 
Psychotria rufipes » » » P. laurifolia. 
Lorentea gracilis » » » LE. saturejoides. 
Baccharis Steetzii » » » B. obtusifolius. 
Encelia hispida » » » E. tomentosa. 
Evolvulus simplex » » » E. sericeus. 
Hyptis subverticillata » » » ÅH. spicigera. 
Vallesia pubescens » » » V. dichotoma. 
Asclepias angustifolia » » » ÅA. cinerea. 
Tribulus sericeus » » » T, terrestris. 

T. adscendens » » » T. trijugatus. 
Solanum Edmonstonei » » » S. triflorum. 
Scleropus urceolatus » » » 5. Crassipes. 
Varronia flava » » » VV. rotundifolia. 


jemte många flera. 

c) Sådane, om hvilka numera bestämdt intet 
tvifvel kan uppstå, att de äro skilda från andra 
oss hittills bekanta arter och följaktligen äro att 

betrakta 


113 


betrakta som helt egna arter, men hvilka i de 
flesta fall tillhöra slägten, som ock hafva närstå- 
ende representanter 1 andra länder. Dessa kunde 
nan anse vara sådane, som möjligen först upp- 
trädl på öarne och nu mest afvikit från sin ur- 
sprunglighet. Till detta slag kunna räknas: 


Panicum multiculmum. Jegerie sp. 2. 
Amphocheta exaltata. Scalesie sp. 10. 
Stipa rostrata. Trigonopteri sp. 4. 
Aristide sp. 5. Macree sp. 1. 
Trichoneura Hookeri. Lecocarpus pinnatifidus. 
Mariscus cornutus. Chrysanthelli sp. 2. 
Epidendrum spicatum. Borrerie sp. 10. 
Peperomize sp. 5. Varronie sp. 9. 
Alternanther&e sp. 3. Tournefortixe sp. 5. 
Telanthere sp. 8. Sarcanthi sp. 41. 
Froelichie sp. 41. Galapagox sp. 2. 
Lorente& sp. 3. Ipomer sp. 4. 
Erigerontis sp. 2. Visci sp. 3. 
Desmocephalum inelegans. Passiflore sp. 3. 
Microcoecia repens. Abutilonis sp. 2. 
Wedelia tenuicaulis. Polygale sp. 4. 
OTISE IM: 


Såsom ett ytterligare stöd för hvad här blif- 
vit anfördt kan ock dessa växters nuvarande ut- 
bredning på öarne gälla. Man finner nemligen, 
att de, hvilka tillhöra det första slaget, vanligen 
nu intaga de lägre regionerna; att de af det 
andra, som tydligen visa sig något mera af- 
vikande, företrädesvis förekomma 1 de medler- 
sta nejderna; medan de, hvilka höra till det 
tredje, d. ä. de mest egendomliga och mest skilj- 
da arterna, jemväl finnas på de högst be- 
lägna bergen och slätterna. Naturligt är, att 
detta endast kan sägas gälla i allmänhet, emedan 
det är tydligt, dels att växternas egen natur, ar- 
ten af deras frön o. s. v., dels att lokalernas be- 
skaffenhet skall inverka i högsta grad hindrande 


K. V. Akad. Handl. 1853. le) 


114 


eller befordrande deras spridning öfver större el- 
ler mindre sträckor. 

Såsom resultat af denna undersökning af 
Galapagos-växternas härkomst och medlen för 
deras öfverflyttning, skulle man derföre kuuna 
framställa följande förmodanden: 

1. Den på dessa öar befintliga vegetationen är 
hufvudsakligen af Amerikanskt ursprung. 

2. Liksom ännu 1 dag en öfverflyttning af väx- 
ter utifrån hit äger rum, så har densamma förr 
förefunnits. : 

3. Det finnes på dessa öar växter, som möj- 
ligen under tidernas lopp och under inverkan 
af egendomliga jord- och klimatförhållanden så 
förändrat sig, alt de nu mera visa sig från andra 
bekanta mer eller mindre afvikande. 

4, Det finnes åter andra, hviika tyckas fortfa- 
rande, till följe af ofvannämnde yttre orsaker, 
vara mer eller mindre på väg att ombilda sig i 
synbart afvikande former. 

5. Galapagos-öarnes Flora lemnar således nå- 
gra stöd för den åsigten, att man ej vid sam- 
ma växtarters förekomst på vidt aflägsna trak- 
ter är nödsakad antaga flera skiljda centra för 
deras uppkomst och spridning. 


IV. Vegetationens slatistik. 


Här meddelas slutligen uppgifter på dessa 
växters fördelning i familjer och på de särskilta öar- 
ne. I efterföljande tabell har jag angifvit an- 
talet af de arter hvarje familj äger på alla öarne 
ullsammantaget och på de enskilta öarne. För 
de särskilta kolumnerna utmärker siffran 1 total- 
beloppet af arter, som der förekomma, 2 huru 
många Galapagos-växter der finnas, och 3 huru 
många af dessa äro för ön alldeles egendomliga. 


115 


Huru många kontinentalväxter som förekomma, 
finner man genom att subtrahera n:o 2 från n:o 1. 


Alla. RER Charles. | Indefat. | Albem. | James. 
3 

Zaar osa sol NERD USER 
WIMLSCEN sen sees AES RANE 
TRÖJAES Oo SO ONE 30) - 8) 11 -1/—115) 5) 3J—-l—I—1 1/—1—121] 41 3 
Graminee -..- -I132115113| 6| 3116) 4 31 31 1 11 8 6) 41 2A 11 4 
CyperaceB. . . .. 12! 61 6) 3 OB ANNA YEE 
Commelynacer « - | U—l=1—=1 f-SE- 
Free ge | ES ESS (ES fö ES ER [20 fn i a Ly a [RN a 
Orclvedemen. Aa. 3 le SSE NA 
RÄADENdCeMR. rs 4! 4/—l—/—| 1 1 1—-/———=— 31 31 3 
UNHCaCER kk nes la NA lhA-—A—-EESSS=E RS 
Snisdorn ss ESSER EEE 
Amarantacee . . . 119116) 9) 8) 411411] 7) 3) 2 1—1—-)—-1) 21 2— 
iNyclaginer - - - «I OM 3——) 2—-1—1 2—1-1) 3) tl 3114 
Plantaginee . . | 1——=-—-———----1-/- 1-1 
Plumbaginee . « «| 1/—)| 1—-| 1—— EE ARE ES EA 
Composite ....|41[31]11] 7| 22113) 6) 3) 31 310110) 4) 6) 6) 4 
=q4ademovsarza SNI EE Ae [ES EE ER [fe a ja ad ja 
Lobeliacee - . «| 1—l—-I——- 1—-———--—-— 1-1 
Rubiacee ..... 15/13) 3 3| 2) 6) 6) 3) 11 11—]| 4) 4 3) 6) 4) 2 
VÄNOGYNREMRIS ce os 22 FA aa EL PE | RS ES SE EE EE 
Asclepiadee . . . | 1 1j—-—--=—--=— = 10 1—-—— 
Wabialti. i. «cr. « GEES EL 2 EE En SE a ee a ala 
Mrchenacer <. . .140) 3) 41] 6) 21-14 1 2-2 alla 
WOKdideeM ur ss 8) 7) 4) 4/—1| 4! 3) 11 21 2-1 21 2/—1 4) 41 1 
Asperifolie . . . .|13) 8) 6) 4) Il 51 3—1 3 3) 2 IH 1l—) 5 2— 
Convolvulacer. . .|10) 5) Zl. 3/—) 4) 1—) 41 2/—1=—=1—1—| 51 212 
Solanacee. .... 131 3) 3/—1—110) 21 21 11 1 1 2l—1— 4/—— 
Scrophularinee '.| 2——1l|—l—1 2/—-l-1-1—--1-1—=— JG 


116 


FE EAST 
on Nr Ta RA gra RR AE arga a SG ven a 


b Alla. Ga Charles. tndeat. Albo. James. 
| 11211|213]1)2]3] 1213) 1]213)112131) 
| Acanithacee . . «| 1—-l————-—-—— —l—|—|-1—-] 1—1/— 
| Umbellifere . . . | 3|—-|—-——| 2—l1—-I—-l—-—/—I—!—| 1—/— 
: Loranthaeee . . .| 3) 3) 1 1 1) 212 2———-—--—---—- 
| Menispermee. . «| 1——l—-/—) 1————-|—/——|—| 1—1/— 
; Crucifere . . ... 3——|—|—'| 2/—/——/—|=|—/—!l—-| 1—1— 
; Turnerace&. . «| U- FEI EREEEESERESE 
| PaSStLONEM = «vs Alde SEEN ES SE ra ra ara 
LOASEM bo dela nj 21 1 1—l—] 2 21 1 1—l—) 1—1—-] 1—/— 
Papayacee . . . I H—l—-I—-—) 1-l-———-1-—--/—-—- 
Cucurbitacee . . .| 41 2———| 3) 1 1——=---1- 1 
GAClEM NS NS SN 21 2 tl 1— TH 1—I 1 -1—| IH 1— KE 
Portulacacee . . .| 71 4) 3 1 11 4) 21 2 t—I—- t-J- 2 114 
Caryophyllacee&. | 11—-l—l—=|—'—|—-I=—-I=—=1—-1-I—-|I—!I=| 1/—— 
Phytolaccacee «I H—l—l—!—I|—-|—-|—I——/—'—-|—-I—]| 1/—-/— 
BOSE BEER os Ve | SS == || SEE fngö | EES SEP = ER 0 HE | REA RE RR EE 
Malvacee . .... 10! 41 6) 3—| 7) 4) 1 1 1/—j-I—)—) 3 1 
Byttneriacee . . + MW I 1 1-— 1 1— 1 1—) 1 1— 11 1 
Zz OproxodnRT av SEE AE 
SAapiNdACeR a Sd MN NEED EE SE a) SS 
Polygalee . . . .. 41 4121 21 11 2 2/—) 1 41 1 1 1—1——!—- 
Celastrinee . . «| 1 1 tf Ho 1-—-———=——=-=1=— 
RhamneRe . .... ae EcE RE 
Euphorbiacew .. |292211111 711) 6) 4) 21 1/—| 7) 7) 41 6) 4) 11 
SUDANS ao EEE NN NESS IN NE 
Ochnacee . . ... 20 EEE aa 2 EE ES ES) RR en Ra jane 
Zanthoxylem = od 2) =|= 1 A= EES (EE a en EE nn an nga are a 
ZAO NASN SN MANA AA JE MA 
OLANAeR SL a S HI 1 1 2—1—1—-1—-—-—-————'/— 
COMDRELACE MSE STAS Eg) (EE) == pr ng ena dr RE pen apel b ykj I 0) Ra 
IPOD DIDRIK EEE ja ER NA lr 
Myrlacee ..... ju EES ES [2 EE äs lj bla 
Papilionacee . . . |126|11114| 6) 21121 5 3) 21—1—) 4) 1—]) 4) 31 2 
Mimose& ..... 7|—| 21—1—| 6|/—|—1I—i—|I—| 11—]—- SM 


117 


Vid denna förteckning böra observeras: 


1) Att för de 3:ne Aplopappus lanatus Hoox., 
Scalesia atractyloides Ars. och Hemizonia squalida 
Hoox., intet speciellt växtställe på Galapagos- 
öarne är uppgifvet, blott i allmänhet, att de äro 


för dem egendomliga. 


2) Att följande äro 
Setarie sp. 1 från Albemarle. 
Rubie sp. 4 fr. Charles. 
Tetramerii sp. 1 fr. James. 
Clerodendri sp. 2 fr. Charles. 
Ipomer sp. 1 fr. Indefatigable. 
Scrophularinearum sp. fr. James. 


till arten obestämda: 
Euphorbie sp. fr. Chatham. 


» » » Charles. 
Acacie sp. fr. Chatham o. Charles. 
» » » Charles. 
Samt några andra ännu mera 
svårbestämda. 


Cerei sp. från alla öarne. 


Man finner då af förestående tabell, att hela 
antalet af från Galapagos-öarne nu med säkerhet 
kända växter uppgår till 387 arter. Att häraf äro: 


50, d. ä. mera än & af phanerogamerna; 


+ af Dikotyledonerna eller I af hela 
vegetationen; 

Dikotyledoner +. 290 vid pass 3 af phanerogamerna; 
samt alt af dessa 337 phanerogamer 154 äro ge- 
mensamma med andra länder och 183 bittills 
endast kända att förekomma på denna märkvär- 
diga ögrupp. Se vi vidare på förhållandet mel- 
lan dessa egendomliga eller med Amerika huf- 
vudsakligen gemensamma växter, så visar det sig, 
att af de 47 Monokotyledonerna äro 22 egna och 
den andra hälften med andra länder gemensamma 
arter, samt att ungefär samma proportion ock 
herrskar bland Dikotyledonerna, der af 290 väx- 
ter 161 äro för Galapagerna egendomliga. 


Cryptogamer . . 
Monokotyledoner 47 


-— 


Beträffande de särskilta öarnes phanerogama 
vegetation tydliggöres den af följande tabell: 


118 


| Charles. 


(Char | 
tham. 


Indefa- 
tigable. 


Albe- 


James. 
marle. 


Total-antalet af växt-arter 125 183 37 60 92 
Galapagos-växter ”) ..... 2 83 22 42 45 
Kontinental-växter ..... 53 100 | 151 RS 47 


Egendomliga <Galapagos- 

NÄXUET Se! LSS i ORSA 28 42 10 19 24 
Egna kontinental- växter . 16 59 1 4 22 
Med de andra öarne gemen- 


samma Galapagos-växter 44 41 12 25 21 
Med de andra öarne gemen- 
samma kontinental-växter 37 41 14 14 25 


Charles-ön har således den rikaste floran, 
nemligen mera än hälften af alla i hela arki- 
pelagen hittills kända phanerogamer. Dess Ga- 
lapagos- och kontinentalväxter äro till antalet 
så lika hvarandra, att de förra endast med 17 
understiga de sednare, hvarjemte man ser, att 
de för ön alldeles egna växterna af båda sla- 
gen iakttaga samma förhållande, att nemligen de 
egna Galapagos-växterna ock äro 17 färre än de 
egna med kontinenten gemensamma, samt att hvar- 
dera af dessa egna utgör ungefär hälften af sitt 
hufvudslag. Deraf blir ock naturligtvis en följd, 
att de arter (af både kontinental- och Gala- 
pagos-växter), hvilka denna ö har gemensamma 
med de andra öarne, äro lika många, nemligen 
ungefär 40 stycken. 


”) Med Galapagos-växter förstå vi sådane, som hittills en- 
dast äro kände tillhöra Galapagos-öarne, med kontinen- 
tal-växter deremot sådane, som ock förekomma annor- 
städes utom arkipelagen och mest på den amerikanska 
kontinenten. 


119 


Öns Galapagos-växter förhålla sig således till alla phaneroga- 
merna som 1: 2,2, 


HRtkontinentalSväxter eb os velar sl a 4. 4 Som Å: 1,93; 
HDikcSshatGalapdS0S-VAXlEN «eh essens vr. SOM 1: 4,35, 
» » kontinental-växter . . som 1: 3,28. 


Chatham-ön kommer der Näst 1 sösegilde till 
växt-antalet, som dock är 58 mindre än på Charles- 
ön, hvilket till betydlig del orsakas af de odlade 
fionimned odlingarne följande 19 växterna, som 
derstädes förekomma. Här är skilnaden mellan 
kontinental- och Galapagos-växter betydligare och 
alldeles omvänd; de sednare äro här med 19 
arter talrikare än de förra, och de af båda sla- 
gen för ön uteslutande egna uppgå här till blott 
en tredjedel, och således utgöra de egna Gala- 
pagos-växterna nästan dubbla antalet af de egna 
kontinental-växterna. Vi få derföre här följande 


proportioner: 

Öns Galapagos-växter förhålla sig till alla phanerogamerna 
som 1: 1,73, 

Skökkontinental=växters ss sliid ielöld ei se SOmiIT: 234; 

» egna Galapagos-växter « . . «. . .« . som 1: 4,46, 

» HSmukontinental-växteh s s sic oc som 1: 7,80. 


James-ön har ett ännu rd växt-antal 
än de båda förra, nemligen blott hälften af de 
hittills på Charles-ön iakttagne; de här varande 
Galapagos- och kontinental-växterna äro nästan 
lika många, således hvardera ungefär hälften af 
hela phanerogama floran, likasom åter halfva an- 
talet af dem (d. v. s. fjerdedelen af alla) äro för 
ön uteslutande egna. 

Albemarles phanerogama flora utgör blott en 
tredjedel af Charles-öns. Något öfver två tre- 
djedelar deraf äro rena Galapagos-växter och 
"den återstående tredjedelen kontinental-växter. 
Medan af de sednare blott en fjerdedel äro för 
ön egna, är deremot nära hälften af Galapagos- 


| 


EA a En RR TRENTER 


120 


växterna här "ensamt förekommande. De egna 
kontinental-växterna utgöra således endast en 
femtedel af de egna Galapagos-växterna. 

Indefatigable visar sig, nästan okänd som den 
ännu för oss är, äga den torftigaste floran, upp- 
gående i artrikhet blott till en femtedel af Charles- 
öns. Men äfven här äro Galapagos-växterna nära 
dubbelt så många som kontinental-växterna, då 
vi deremot finna, att af de förra nästan hälften, 
af de sednare blott en enda för ön är all- 
deles egendomlig. Dessa förhållanden skola dock 
med en noggrannare kännedom af öns flora sä- 
kerligen alldeles förändras. 


Slutligen är det mig en angenäm pligt att 
erkänna den förbindelse hvari jag står till ne- 
dannämnde gynnare och vänner, hvilka vid be- 
stämmandet af dessa växter biträdt mig med fler- 
faldiga upplysningar, nemligen D:r Fr. KrotzscH, 
som med vanlig Lberalitet beredt mig tillfälle 
att jemföra och begagna de rika botaniska sam- 
lingarne i Berlin, Prof. J. E. Wicström, som lem- 
nat mig tillgång till det offentliga hevbariet i 
Stockbolm, Prof. Er. Fries 1 Upsala, som bestämt 
de få Lichenerna, D:r K. Mörrer i Halle, som 
öfversetlt Musci, D:r J. SteeEtz i Hamburg, som 
granskat några Composite och D:r A. GARCKE i 
Berlin, som benämnt åtskilliga Malvacee. 


—=+e2 028-O)-000— 


Sia Seen 


' 


oo Enumeratio plantarum 


Kö 


mn 


NA 


SULIS GALAPAGENSIBUS 


TANKA 
TS 


K 


FUNGI L. 
1. SCHIZOPHYLLUM. 
Fr. Obs. 1 p. 103. Endl. gen. n. 450. 
1. ScH. commune Fries. Syst. myc. I p. 330. Hook. 
Transactions of the Linn. Soc. vol. XX p. 164. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


ALGA L. Agardh. 


(Ad littora insularum, precipue Chatham, 
species aliquot hujus ordinis legimus, quas autem 
deinde veuto violentissimo in navigatione, quum 
exsiccandas eas suspendimus, amisimus). 


LICHENES (L.) Juss. 
2. RAMALINA. 
Achar. Lichen. 122. Endl. gen. n. 177. 
SÅR invica Fr. Kongl. Vet. Ak. Handl. 1820, p. 43. 


Hab. in uns arborum regionis summ:e 
insule Charles (Ipse). 


d. EVERNIA. 
Achar. Lichen. 84. Endl. gen. n. 178. 
3. Ev. FrAvicAns Sw. FL ind. occ. III p. 1908. 
var. crocea (Dill. Musc. t. 13 f. 16). 
Hab. in arboribus reg. summe ins. Charles 
(Ipse). 
4. Ev. Jusate Fr. Sched. crit. 9 p. 33, affinis sp. 


Hab. cum priore in insula Charles (Ipse). 
Specimen ut sterile non rite determinari potest. 


124 


4. ROCCELLA. 
DC. fl. fr. II 334. Endl. gen. n. 176. 
5. R. Tinctoriu Åch. Lich. univ. p. 439. 
Hab. in scopulis littoralibus ins. Chatham et 
Charles (Ipse). 
3. STICTA. 
Schreb. gen. n. 1668. Endl. gen. n. 173. 
6. S. auraATtA Ach. Syn. meth. p. 321. Hook. 1. c. 
P- 164. 


Hab. in insula James (Darwin). 


6. USNEA. 
Hoffm. pl. Lichen. t. 30 f£. 2. Endl. gen. n. 179. 
7. U. PricataA Ach. Syn. meth. p. 305. Hook. 1. c. 
p. 164. 
Hab. in insula James (Darwin) et in Charles 
(Ipse). 
7. PARMELIA. 
Fr. Lichenogr. 56. Endl. gen. n. 172. 
8. P. rEUcOMELA Åch. Method. Lich. p. 256. 
var. FILIFoRMIS (Borrera leucomelas Åch. v. Hook. 
1:42. op. 164): 


Hab. in insula James (Darwin). 


9. P. ruysopves Fr. Lichen. p. 64. Forma huic 
speciei affinis. 
Hab. in insula Charles (Ipse). Sterilis lecta. 


iQ. P. perratA Fr. Lichonogr. p. 59. 
Hab. in ins. Charles (Ipse). 


HEPATICAE Juss. 
8. JUNGERMANNIA. 
Dill. Linn. gen. n. 1662. Endl. gen. n. 474. 


11. J. vAGisatTA Sw. Hook. 1. c. p. 164. 
Hab. in insulis James et Charles (Darwin). 


125 


12. J. Tamariscr Hook. — Hook. |. ce. p. 164. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


13. J. FILIFORMIS Var. LAXA Sw. — Hook. I. c. p- 165. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


14. J. Fiicisa Hook. — Hook. I. ec. p- 163. 
Var. TENUIS. 


Hab. in insula James. Var. in ins. Charles 
el James (Darwin). 


15. J. AtrATA Sw.? Hook. 1. c. p. 165. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


16. J. PungGens Wils. iu Hook. 1. c. p. 165. 


Hab. in ins. Charles (Darwin). 


MUSCI Dill. Linn. 


9. MACROMITRIUM. 
Brid. mant. 132. FEndl. gen. n. 511. 
17. M. scaBrisetum Wils. in Hook. I. ce. pI65 


Hab. in insula Charles (Darwin et Ipse). 


10. NECKERA. 
Hedw. Brid. Bryol. II, 226. Endl. gen. n. 573. 
18. N. NIGRESCENS. 
Hab. in insula Charles (Ipse). An eadem 
quam in insula James legit Darwin? 
11. CAMPYLOPUS. 
Brid. Bryol. I, 468. Endl. gen, n. 499. 
19. C. spec. forsan nova sed sterilis itaque diffi- 
cilis determinatu. 
Hab. in truncis arborum reg. summee ins. 


Charles (Ipse). 


FREE TEEOE EIS SINN EAS ÖRRFV VR SME SE ESKDIE 


12. HYPNUM. 
Linn. gen. n. 11935. Endl. gen. n. 566. 
20. H. spec. sterilis et indeterminanda. 
Ex insula Charles reportavimus. 


FILICES Linn. 


13. POLYPODIUNM. 
Linn. gen. n. 79, Endl. gen. n. 613. 
21. P. Paravisie Langsd. et Fischer Plantes p. 11, 
tab: 11 Hookialte" ps os 
Hab. locis umbrosis elevatioribus ins. Charles 
(Ipse) et in ins. James (Darwin). 
22. Preiosoros Hook. fil. I. c. p. 166. 


Hab. in insula James (Darwin). 


23. P. PAreaceum (Hook.): fronde late ovato-ovali 
tripinnala, pinnis primariis et secundariis al- 
ternis subappropinquatis, primariis triangulari- 
bus, secundariis late linearibus apice attenuatis, 
curvatis, pinnulis incisis vel subintegris, laciniis 
plerumque obtusis, utrinque glabriusculis mar- 
gine tenuissime ciliatis; collo" et rachi squamis 
NESOlALoS linearibus acutis longis mollibusque 
rufescentibus erectis densissime paleaceis. 

Hoolestil:1 ep. 160 (2). 

Hab. in summo cacumine montis elevatis- 
simi ins. Charles (Ipse, et Darwin?) — et in 
insula James (Darwin)? 

Ex descriptione Hookeriana, ut speciminis fragmento tan- 
tum fundata, hec filix pulcherrima et singularis vix certe 
determinanda; in plurimis tamen congruit quare nomen novum 
ei non imponere, sed descriptionem fusiorem dare volumus. 

Cespilose crescit, bi- tripedale. Collum rhizomatis cras- 
sum et turiones novelli paleis 1—2 uncias longis, inferne li- 
neam latis, subulato-acutissimis, pellucidis, pallide rufo-nitentibus, 
arrectis vel divaricatis densissime obtecta. Rachis frondis qua- 
drangularis sulcata, vix penn: gallimace&e crassitie, flavo-vire- 


127 


scens, cum rachi secundaria et tertiaria paleis-multo brevioribus 
acutis pellucidis rufis divaricatis vel corrugatis dense vestita et 
tuberculis minutis -asperula.  Pinne primarie 1—2 infime 
semiunciam, sed 2—3 sequentes unciam remotze, inferiores ar- 
cuatim patentes, subreflexxe, sub-15-jugex, 6—58 unc. longxe, ex 
basi triangulari (4 uncias lata) acutissime, superiores breviores, 
divaricale, basi angustiores. Pinn&x secundarie usque ad ra- 
chin subadpresse-paleaceam pinnatisecte, multi (10—15) jugze, 
majores 4 uncias longe, vix unciam late, inferne exacte linea- 
res, supra medium acutatae, subrecurvate. Pinnulxe suboppositae 
lineari-oblonge, basi lata sessiles et subdecurrentes, apice oblique 
rotundate (interdum quasi acutiusculx), margine nunc remote 
et sat profunde crenatxe, nunc subintegre, superne ad venas 
pilis paucis albescentibus consperse, subtus glaberrime, mar- 
gine pilis minutis articulatis subrufescentibus subciliate. Sori 
in singula pinnula 6—58, semilineam lati, ad nervum medium 
utrinque seriati, distinceti. Ven&e dichotomze, ramo altero sim- 
plici, altero semel vel bis furcato. Sporangia minuta, lateribus 
leviuscula, annulo dorsali lutescente cincta. 


14. MARGINARIA. 
Endl. Bory. Dict. class. VI, 587. 


24. M. iscAnaA Presl. Tent. Pteridogr. p. 188. Hook. 
Ires p: 166: 
(Polypodium incisum Sw.). 
Hab. in insulis Charles (Darwin) et Albe- 


marle (Macre). 


25. M. EssiFonia Presl. I. ec. p. 188. Hook. 1. c. 
Pp, 167. 
(Polypodium ensifolium Sw.). 
Hab. in insula James (Darwin?) 


15. PLEOPELTIS. 
H. B. pl. zequin. II, 182. Endl. gen. n. 616. 


ROP fEPtoTA Wald. Hook. I..e: p. 167. 


Hab. in ins. Charles (Darwin). 


27. P. macrocarea Kaulf. Enum. Filic. p. 245. 
Hook. 1. c. p- 167. 


Hab. in ins. James (Darwin). 


NARE PRENSA 


128 
28. P. aAureaA Presl. 1. c. p. 193. Hook. 1. c. p- 167. 


(PoLYPODIUM AUREUM Å.). 
Hab. in insula James (Darwin). 


205 TANCEOLATA  Lresl. nes OD 
(POLYPODIUM LANCEOLATUM Å.). 
Hab. locis umbrosis elevatis ins. Charles 
(Ipse). 
Fructiferam non vidimus. Frons in nostra basi abrupte 
angustata, stipite tenui petiolata. 


30. PrEOPELTIS Sp.? 

Hab. locis summis ins. Charles (Ipse). 

Frons pedalis. GCollum rhizomatis squamis subulatis atris 
anguste fusco-marginatis adpressis comosum. +Rachis stricte 
rigida, a medio foliifera, angulata, squamulis brevibus fuscis 
albo-marginatis acutis passim tomentosa. Pinne suboppositae 
per paria remotze, sessiles, basi angustate, inferiores subtri- 
partite; laciniis linearibus spathulatis, 1—13 unciam elongatis, 
2—3 lin. latis, subtus papilloso-tomentosis, supra e papillis 
stellatis pilis basi latioribus adpressis incanis. Pinn&e su- 
periores simplices lineares, apicem versus latiores margine sub- 
involutae. 

Habitu P. Awncustate HBK. subsimilis, sed pinnis subequa- 
liter tripartitis diversa. Sterilem non accuratius determinare 
poluimus. 


16. CAMPYLONEURUM. 
Presl. Tent. Pterid. p. 189. 


31. C. Puyriitiois Presl. I. ec. p. 190. Hook. I. c. 
p. 167. 


(PorYPopium Sw.)- 
Hab. in insula James (Darwin). 


17. OLFERSIA. 
Raddi Synops. Filie. t. I. 
32. O. LAnGsporeru Presl. Tent. p. 234. Hook. 1. 
Vr JLOÖTE 
Hab. in insula James (Darwwm). 


32. 


129 


33. O. viscima Presl — Hook. 1. ce. p- 167. 
(O. viscosa Presl. |. ce. p. 234?) 


Hab. in insuala James (Darwin). 


18. HEMIONITIS. 
Linn. gen. n. 1176. Endl. gen. n. 604. 
34. H. Pinsata Hook. fil. I ce. p. 167. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


19. PTERIS. 


Linn. gen. n. 1174. Endl. gen. n. 622. 
Bö ETNILUTEA Cav. Spr. Sp. PL vol. IV p 74. 
Hook. 1. ce. p. 168. 


Hab. in insula James (Scouler). 


20. LITHOBROCHIA. 
Presl. Tent. p. 148. 


36. L. PEvDATA Presl. I. ce. p- 149. (Pteris L. Hook. 
Pre. 108). 
Hab. locis umbrosis elevatis insule Charles 
(Ipse et Darwin) et in insula James (Darwin, 
Douglas et Cuming). 


21: ADIANTUM. 
Linn. gen. n. 1180. Endl. gen. n. 620. 


37. Å. cuneatum Willd. Sp. pl. V, p. 450. Hook 
Is. pc 168. 
Hab. in insula James (Darwin). 
38. Å. PARVULUM Hook. fil. 1. c. POS. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 
39. ÅA. HEnsrLoViIAnNUM Hook. fil. 1. ce. P-.100- 
Hab. in insulis James et Charles (Darwin). 
22. CHEILANTHES. 
Swartz Synops. 129. Endl. gen. n. 618. 
40. CH. HETEROTRICHUS Ånds.: fronde ovato-lineari, 
bipinnata, glabriuscula; rachi altero latere pilis 
KE. V. Akad. Handl. 1853. 9 


130 
rufo-ferrugineis corrugatis hirsuta, altero 12xX- 
vissimo nitente; pinnis alternis; pinnulis ovali- 
oblongis integris vel obsolete panci-sinuatis, 
inferioribus subpetiolatis, superioribus sessili- 
bus, summis' confluentibus; involucris squa- 
meformibus. 

Hab. locis umbrosis in summo cacumine 
montis elevati insulae Charles (Ipse). 


Frons digitalis, erecta; rachis communis ebenacea, teres, 
altero latere nitida, altero pilis rufo-ferrugineis corrugatis vil- 
losa. Pinn& alterne, per paria subapproximate, patenti-excur- 
vatex; rachiola subtus glabra atra, supra rufo-hirta. Pinnulxe 
subaltern&e, inferiores brevissime petiolulate, intermedix basi 
lata sessiles, summ2e confluentes, ovali-oblonge, margine obsolete 
et remote sinuatx, supra parcissime pilosae, margine reflexo sub- 
integre, subtus glabriuscule. Sori ad margines collecti. 

Proximus est CH. Mac-Lreanu Hook. Species Filicum P. VI 
(vol. II, p. 2) p. 93 (ex Andis peruvianis), qui tamen distin- 
guitur pilis glandulosis totam plantam tegentibus, fronde exsic- 
catione sordide brunnescente, pinnis inferioribus suboppositis 
remotis, pinnulis latis, lobatis s. pinnatifidis. 


23. BLECHNUM. 
Linn. gen. n. 1175. Endl. gen. n. 624. 
41. B. OccimESTALE Sw. Synops. Filie. p. 113. 
Hook. 1. ce. p- 169. 
Hab. locis umbrosis elevatis insule Charles 
(Ipse) et in insula James (Darwin). 


24. ASPLENIUM (L). 
Sw. Synops. filie. p. 4. Endl. gen. n. 630. 
42. A. sugBurATuUM Hook. et Arnott Bot. of Beechey 
Nöy: Pp. 315 ti 2 Caok slet P:- 169. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


43. ÅA. FurcAtumM LIL. Sw. Synops. Filie. p. 83. 
Hook. 1. c. p- 169. 


Hab. in insula James (Darwin). 


131 


44. A. Macrai Hook. et Grev. Ic. Fil. t. 217. Hook. 
I. ce. p. 169. : 


Hab. in insula James (Darwin). 


45. ÅA. marisuMm L. sp. pl. p. 1540. var. AURICULA- 
TUM Hook. fil. I. c. 170. 
Hab. locis umbrosis maxime elevatis insula 
Charles (Darwin et Ipse), et in insula James 
(Darwin). 


46. Å. NIGRESCENS Hook. fil. 1. c. p. 170. 


Hab. in insula James (Darwin). 


23. NEPHRODIUM. 
Rchd. Mchz. F1. bor. Amer. II, 266. Endl. gen. n. 639. 


47. N. pPectisAtum Presl. — Hook. I. ce. p. 170. 
(Aspinium Willd.). 
Hab. in insula James (Darwin). 


48. N. morre Schott. — Hook. 1. cec. p. 171. 


(Aspiprum Sw.). 
Hab. in insula James (Darwin); 


26. POLYSTICHUM. 
Roth fl. germ. 111. 


49. P. corisceum Presl. — Hook. I. ce. p. 171. 
(ÅspipIum Sw.). 
Hab. in insula James (Darwin). 


27. ACROSTICHUM. 
Linn. gen. n. 1173. Endl. gen. n. 603. 


30. ÅA. (NEURocALLIs, ELAPHOGLOSSUM Presl.) AUREO- 
NITENS Hooker Icones plant. Vol. X, Part I, n. 
et t. 933. 

Hab. locis umbrosis reg. superioris insulee 
Charles (Ipse), et in insula Chatham (Capt. 
Wood R. N.). 


132 
SALVINIACEA Bartl. 


28. AZOLLA. 
Lam. encycl. I, p. 340. Endl. gen. n. 668. 
51. Å. CAROLINIANA Willd. sp. V, p. 541. 
Hab. in aqua fontis frigidi reg. medie in- 


sule Charles (Ipse). 


GRAMINEA. 


29. PASPALUM. 
Linn. gen. n. 73. Endl. gen. 761. 


52. P. cossucatum Berg. in Act. helv. 7, 129 t. 
8. Kunth. Agr. p. 91. 
Hab. locis graminosis reg. editioris insule 
Charles (Ipse) 
53. P. PEniciILLAtTUM Hook. fil. I. ce. 171. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


34. P. serotisum Fligge. Monogr 145. Kih. Agr. 47. 
Hab. in insula Charles (T. Edmonstone]). 


JD. P. LONGEPEDUNCULATUM Åeconte Monogr. in Journ. 
de Physique 91. 284. Kunth. Agr. 56. Hook. 
lc apa (2 

Hab. in insulis Charles (Darwin & Ipse) et 
Albemarle (Macrce). 


In speciminibus meis determinandis valde dubius fui, utrum 
ad P. LONGEPEDUNCULATUM referrentur, an speciem propriam constitue- 
rent. Cum descriptione 1. c. a Hookero data congruunt, si »spi- 
culge sub—10» excipias. Spice enim, que vulgo 2 uncias longae 
exstant, spiculis numerosis predite sunt. Nec culmi solitarii, 
sed densissime cespitosi. Ab -sequente, cujus formam minorem 
primo nostram appellare volui, satis differt: ligula longissime bar- 
bata, racemo multo minori, spicis brevioribus, pedicellis sublongio- 
ribus, spiculis duplo minoribus nigro-maculatis, gluma exteriori 
magis convexa, flosculo certe breviori et evidentius apiculata. Adest 
etiam forma quzxedam elatior, foliis saltem summis latioribus, glabris. 


36. P. cAnescess Ands.: incano-hirtum, spicis 6—38 
alternis, in racemum elongatum dispositis; rachi 


133 


flexuosa, anguste marginata; pedicellis scaber- 
rimis; spiculis geminis numerosis, ovato-orbicu- 
latis, glaberrimis; culmo stricto; foliis lineari- 
bus, utrinque molliter cano-villosis. 

Hab. in insula Abemarle locis siccissimis 
elevatis.  (Ipse). 


Radix fibris tenuissimis glabris fasciculata. Culmus solita- 
rius, subbipedalis, strictus, glaberrime flavo-nitens, sulcatus. Folia 
anguste linearia, acutata, stricta, longissima, culmum 2&quantia vel 
eum superantia, carimato-planiuscula, 4—5 lin. lata, utrinque 
molliter cano-villosa; vagin&e internodia superantes, inferiores sur- 
sum  villose, superiores tote nitide glaberrime, nervose; ligula 
elongata, truncata, fusca. Racemus elongatus, 4—6-uncialis, 
spicis 6—8 alternis, patentibus, 2—3 uncias longis; rachis flexu- 
osa, anguste marginata, marginibus scabriuscula, spiculis multo 
angustior, basi interdum pilis paucis longis barbata; pedicelli sca- 
berrimi. Spicule numerose, gemine, glaberrime, late ovato-orbi- 
culares, plus lineå longe, tote pallide flavescentes; gluma inferior 
trinervia nervis marginalibus 2 obsoletis, apice ob nervos ana- 
stomosantes calloso-apiculata, convexa; superior plana, medio ca- 
rinata, nervis 2 marginalibus subelevatis. Paleze flosculi herma- 
phroditi cartilaginexe, nitentes laevissime, interior sub lente minu- 
tissime punctulata. 

Quzxzdam cum P. LONGEPEDUNCULATO communia habet secundum 
descriptionem Hookeri, recedit autem vaginis foliorum internodia 
culmi tegentibus, spicis multo longioribus, spiculis majoribus et 
magis numerosis, totis flavescentibus, nec »gluma inferior nigro- 
maculata». 


30. PAÅNICUM. 
Linn. gen. n. 76. Endl. gen. n. 770. 


37. P. murticurmum Ands.: culmis ciespitosis, valde 
ramosis, adscendentibus, pubescentibus; foliis 
brevibus, planiusculis, incano-villosis, vaginis 
tlbdilatalis; panicula oblonga, condensala, rachi 
ramisque pilosis, spiculis vat acutiusculis; 
gluma inferiori brevi acuta, superiori flosculum 
equante 7-nervosa; flosculo neutro bipaleaceo, 
hermaphrodito osseo, paleis rugosis. 


134 TEESE 


Hab. ad scaturigines regionis medie insule 


Charles (Ipse). 


Radix fibris tenuibus pilosis densissime fasciculata. Culmi 
eximie czspitosi, ramosissimi, e basi geniculata adscendentes erecti, 
toti cano-villosi, tenues, internodia summa subfiliformia, nodi an- 
gusti atri pubescentes. Folia brevia (1—413 poll. longa) lanceo- 
lato-acutata, planiuscula vel margine involuta, valide nervosa, 
fusco-viridia, utrinque densissime incano-hirta; vagine internodiis 
sepius breviores, sub-dilatate, saltem marginibus et sursum vil- 
lose; ligule loco pili albi longi. Panicula ovato-oblonga v. py- 
ramidalis, lanceolata, vulgo contracta, unciam longa, vix semi-un- 
ciam lata; rami e basi spicati, cum pedicellis e pilis albis longis 
densis scaberrimi, sulcati; spiculx lineam long&e, ovato-lanceolate, 
obscure virides, apice fusco-violacex, glaberrime; gluma inferior 
marginibus basi conniventibus cyathiformis, latissime ovata, acuta, 
nervis 3—5 costata, superiore dimidio brevior; gluma superior 
flosculum &Xquans, acuta, apice et marginibus fusco-violacea, dorso 
nervis 7 obscure viridibus valide striata. Flosculus neuter bipa- 
leaceus: palea exterior glum&e interiori similis, sed 5-nervia, palea 
interior minor hyalina; flosculus herm. osseus: palea exterior con- 
vexa acuta, dorso rugulosa, interior planiuscula, etiam sed minus 
profunde rugulosa. 


98. P. HIRTICAULON Presl. (Reliquie Henkeane. I. 
Pp. 308)- Kuntch Aer. pisiode 


Hab. locis graminosis reg. inferioris insula- 
rum Chalham, Charles et Indefatigable (Ipse). 


In plurimis cum descriptione apud Presl. 1. c. congruit; quod 
tamen nonnulla restant, quibus melius illustrari debeat planta no- 
stra, hec addere volumus: 

Radix fibris tenuissimis, glabris fasciculata. Culmus a basi 
ramosus, geniculatim adscendens, glaberrimus, inferne fuscus, su- 
perne viridi-flavescens, pennam anserinam vel minus crassus, teres; 
nodi fusci, tenuissime albo-villosi. Folia 4—6 uncias longa, medio 
ad maximum semiunciam lata, sepe etiam angustiora, acuta, lan- 
ceolata, basi rotundato-constricta, plana, valide nervosa, utringue 
glaberrima, marginibus scabra, interdum etiam ad imam basin re- 
mote ciliala; vagine internodiis breviores, basi glabre, ceterum 
pilis divaricatis vel reflexis e punctis magnis callosis egredientibus 
strigose; ligule loco pili breves albi. Panicula ramis erectis di- 
visis subfastigiatis fere corymbosa, basi vagina folii summi inclusa, 


135 


3—96 uncias longa; rami ramulique tenuissime filiformes scaber- 
rimi.  Spicule longissime pedicellate, vix linea longiores, ovato- 
conice, acutissimae, glaberrimae, obscure virides; gluma inferior 
basin spiculge amplectens eaque tertia tantum parte brevior, late 
ovata, acuta, valide 5-nervia; gluma superior flosculo herm. lon- 
gior multinervia; flosculi neutri palea glumz&e interiori omnino si- 
milis, sed apice subinfuscata; palea interior vulgo nulla; flosculi 
herm. palex levissime nitentes. 


Variat: majus: culmo bipedali, subsimplici, penne anserine 
crassitie, foliis latis, panicula ramosissima, apice 
2—4 uncias lata. 

In insula Indefatigable. 
minus: culmo vix pedali, a basi ramosissimo, tenui, 
foliis vix semiunciam latis, vaginis multo den- 
sius et scabrius strigosis, panicula anguste con- 
tracta subrara, spiculis laetius wviridibus basi 
flavescentibus. 
Hab. in insulis Chatham et Charles. 
glabrescens: vaginis pilis tantum paucis derelictis gla- 
briusculis, foliis obscurius coloratis, spiculis (in 
duabus precedentibus formis mox caducis) di- 
utius persistentibus et paniculam densiorem effi- 
cientibus. 
In insula Chatham. 


39. P. fFuscum Sw. fl. ind. occ. I. 145. Kth. Agr. 
p. 94. 
Sub triplici occurrit forma: 
vegetius : pallide virens, culmo basi adscendente, diffuse ra- 
ramosissimo, 1—2 pedali; ramis panicule pyrami- 
dalis angulatim divaricatis; spiculis pallide ferrugineis. 
firmius: obscure wviridis, culmo pedali rigido, ramis et foliis 
strictissimis; ramis panicule elongate subadpressis; 
spiculis fusco-sanguineis. 
pubescens: foliis vaginisque longe pilosis. 
Hab. locis graminosis reg. inferioris et medie 
ins. Chatham et Charles (Ipse). 


> P. FAscicuLATUM Sw. prodr. 23 1. ind. occ. 
I. 156. Kih. Agr 94. 

Hab. locis maxime graminosis reg. inferioris 
ins. Indefatigable (Ipse). 


136 


Specimina hic lecta omnibus fere partibus cum illis a 
Swartzio ex insulis Indiz occidentalis reportatis congruunt; va- 
gine foliorum autem in nostris, marginibus extimis longe pilosis 
exceptis, omnino. glaberrim&e sunt, folia etiam sublatiora, et pani- 
cule rami minus fastigiati, minusque stricte condensati, rachis 
demum margine crebrius serrata. Vix tamen nisi magnitudine 
foliorum et culmi (spiculisque quodammodo majoribus et obscurius 
coloratis) a P. Fusco specifice distincta. 


GOCR: NS Retz. obs. 3. 8 et 3. 13. Kih. 
Agt p: dÖ: 


Hab. locis aqua stagnante repletis reg. medie 
ins. Chatham (Ipse). 


ål. OPLISMENUS. 
Palis. F1). Owar. II. 14. Endl. gen. n. 778. 
61. O. Corosus HBKih. nov. gen. et sp. 1. 109. 
Kth. Agr. 142. 


PaAnwicum CoLonNUuMm L. sp. 84. Hook. 1. c. p. 172. 


Hab. locis subuliginosis reg. medie insule 


Charles (Darwin et Ipse). 


32. AMPHOCHAETA Ands. 


Spicule biflore, setis subinvolucrate; flosculi 
mutici, inferior masculus v. neuter unipaleaceus, 
superior bipaleaceus. Involucrum deciduum, e 
setis 2—4, ad ulrumque latus spicule collectis 
constans. Glum&e 2 hyaline, inzequales, mutice, 
convex&e. Palee flosculi hermaphroditi mem- 
branaceze, convexe, exterior apiculata, interior 
superiorem margine amplectens. Lodicule mi- 
nute, concave, truncate, cuneiformes. Stamina 3, 
antheris rufescentibus, filamentis brevissimis. 
Ovarium glabrum, styli elongati, stigmata obscure 
purpurea, pilis simplicibus penicellata. 


137 


Genus (cujus nomen ab äugv ambo et xå 
seta sumtum), a Setariis distinctisssimum ob setas 
involucrales "in fasciculos duos spiculis collaterales 
divulsas, com spicula ipsa deciduas, et paniculam 
e ramis elongatis axillaribus racemosam. Habitu 
externo cum Setaria dioica (que forsan etiam e 
Setariis ceteris removenda!) congruit, sed differt 
aperte involucris et spiculis. 


Hoc Ppere jam conseripto et Conspectu geo- 
graphico plantarum jam prelo tradito mihi allata 
est Synopsis plantarum glumacearum auct. STEUDEL. 
Fasc. II:s, ubi pag. 102 plantam nostram sub nomine 
PENNISETUM PAUPERUM (GYMNOTHRIX /Vees) descrip- 
sit, nescio a quo collectore ex insulis Galapa- 
gensibus, diligentissimus auctor. — Qui tamen 
genus Pennisetum ita desceripsit, ut habeat thyrsum 
simplicem, spiculas setis arcte involucratas, setas- 
que plumosas, et ad hoc genus speciem retulit, 
que spicas habet axillares et terminales, setas 
scabras et habitum fere Digitarie, vix a plerisque 
probari potest. Necesse enim nobis videtur plan- 
tas habitu singulari diversissimas notisque aculis 
insignes ab affinibus secernere; nec dubito, quin 
species nostra cum G. ARABICA Kotschyrv ab 1is, 
quibus dispositiones mere artificiales displiceant, 
ad novum et optime naturale genus referatur. 


62. Å. EXALTATA Ånds.: culmo rigido erecto elato, 
foliis convoluto-filiformibus; spicis axillaribus, 
strictis, rigidis; spiculis lanceolato-acutis, albido- 
viridibus. 

GYMNOTHRIX PAUPERA Nees mscpt. PENNISITUM PAUPERUM Stleudel 

Synops. II. 102. 

Hab. inter lapides vulcanicos locis editioribus 


insule Albemarle (Ipse). 


SSE r INRE PNSTSENSSSS 


SSVASEESSOREAESREN EINE 


138 


Cespites magnos et elevatos format. Culmus subsimplex v. 
basi ramosus lineam Crassus, teres, glaberrimus, striatus, viridi- 
pallens, sub nodos angustos glabros subviolaceus. Folia patentia 
angustissima, linearia, acuta, subtus carinata, margine revoluta 
subfiliformia, pungentia, utrinque pilis omnino destituta secus ner- 
vos scabriuscula; vagin&e angustissime, foliis duplo breviores, gla- 
berrime, valide striato-costate, obscure virides, marginibus invicem 
tegentibus arcte clause; ligula brevis, in pilos albos soluta. Pa- 
nicula racemosa, vulgo e spicis 5 composita, quarum tres inferio- 
res ex axillis foliorum superiorum pedicellis vaginis inclusis erum- 
punt, terminales subgemine, tertia scilicet vel quarta apicali 
arcte approximata. Spice 11—2 uncias longe (folio .suo longio- 
res), lineares, vix 2 lin. late, angustato-lineares, erecte, rachi 
communi undulate subadpresse, recte v. subcurvate; rachis par- 
tialis angulata, scaberrima. Spiculx omnino sessiles, altern&e, invi- 
cem imbricate, 13 lin. longe, lanceolato-acute, stramineo-viri- 
dule, basi ad utrumque latus setis 2—4 adpresse involucrate; 
sete 2 in quoque fasciculo longiores, spiculam vulgo subxequan- 
tes, omnes aculeolis sursum scabre; involucrum unacum spicula 
deciduum. Gluma exterior minutissima, squameformis, cuneata, 
medio subapiculata, omnino hyalino-pallida. Gluma interior exte- 
riorem subduplo superante, sed palea exteriore quadruplo brevior, 
hyalino-lactea, enervia, apice rotundata sub-erosa vel minutissime 
denticulata.  Flosculus sterilis unipaleaceus: palea exterior lanceo- 
lata, acuta, hyalina, nervis 3 viridibus notata, dorso superne scabre 
subpunctata; palea interior nulla. Flosculus hermaphroditus bipa- 
leaceus: palea exterior lanceolata, acuta, nervis tribus obsolete 
striata, medio in apiculum excurrens, dorso lxvissima, marginibus 
involutis; palea interior angustior binervia; utraque viridi-herbacea, 
marginibus extimis hyalinis. 


33. SETARIA. 
Palis. Agr. 51. Endl. gen n. 781 a. 


63. S. AwtirrvArRUM Kth. gram. 1. 46. Agrost. 152. 
Hab. locis maxime lapidosis sterilibus insulze 

Chatham (Ipse). 
De hac specie cum SETtARIA MAcrostacuvya HBK. (PAniCUM SE- 


10sUM Sw. sec. Steudel p. 53.) conjungenda adhuc valde dubitans 
remaneo. Culmi, folia, spica et spicule mihi diverse videntur. 


64. S. Froriasa Ands.: spica brevi cylindracea, ob- 
tusiuscula, subflexuosa, flavide rufescente; in- 


139 


voluero unilaterali, setis spiculam quadruplo 
superantibus, scabris. 


Hab. locis graminosis in cacumine ipso summit 
montis insulae Charles (Ipse). Itaque vix cum 
cerealibus adportata. 


— Culmus geniculatim adscendens, e basi eximie ramosus, com- 
pressiusculus, glaberrimus, apice summo sub spica hirsutissimus; 
nodi magni, aterrimi, glabri; internodia summa elongata strictissima. 
Folia linearia, acuminata, flaccida, medio 2 lin. lata, superne sub 
lente scabriuscula, interdum ad ligulam pilis paucissimis conspersa, 
subtus glaberrima, margine involuta; vagin&e inferiores internodia 
obtegentes, ad basin fisse, glaberrim&, mnervoso-striate; ligula 
parva, in pilos soluta. Spica solitaria, erecta, densa, cylindracea, 
medio flexosa, 2 uncias longa 2—3 lin. lata, obtusa. Rachis 
incano-setosa, teretiuscula. Involucri sete inferne flavide apice 
purpurascentes, sursum scabre. Spiculxe altern& sessiles ovato- 
conice. Gluma inferior parva, spicula tertia parte brevior, late 
ovata, nervo medio in cuspidem excurrente; gluma superior flos- 
culis evidenter brevior, dorso nervis tribus viridibus costata, acuta. 
Palea ferior flosculi inferioris ovato-acuminata, sub apice nervo 
crasso viridi submucronata; palea superior hyalina, marginibus 
viridibus.  Flosculi hermaphr. pale&e cartilaginex, dorso rugose, 
exterior apice submucronata. 


Habet spiculas quam in S. GLauca, quacum habitu exteriori 
quodammodo congruit, multo minores, setasque quam in S. iM- 
BERBI SCabriores. 


65. S. Rortreri Spr. Syst. I. 304. Kih. Agr. 153. 
Hab. in insula Albemarle (Mr. Macrce). 


66. S. species indeterminanda Hook. fil. I. c. p. 172. 
Hab. in insula Albemarle (Macre). 


34. CENCHRUS. 
Linn. gen. n. 1149. Endl. gen. n. 783. 
67. C. PLATYACANTHUS Ånds.: culmis adscendenti- 
bus; foliis scabris, vaginis glabris; involuero 
subtruncato, irregulariter emarginato, latere in- 


mm ON RR ER ERAN rn 


140 


trorso ad basin fisso, extus undique spinis pla- 
niusculis echinato, glabriusculo, spiculis ple- 
rumdque ternis subbreviore; flosculo neutro uni- 
paleaceo. 

Hab. locis siceissimis graminosis reg. media 
in insulis Chatham et Charles abundans. (Ipse). 


Culmi czespitosi, simplices; a bast breviter geniculata ad- 
scendentes, erecti, pedales vel ultra, compressiusculi, glabri, flavo- 
nitentes; nodi angusti obscuri. Folia obscure viridia, anguste lin- 
earia, patentia v. subflaccida, acuta, plana, utrinque secus nervos 
et margines scabra; vagine longe, convolute, glabre, striate, 
internodiis paullo breviores; ligula brevis, truncata, fusco-fulva, 
longe albo-pilosa. Spica solitaria, 2—4 uncias longa, subcurvata, 
rachis angulato-marginata, scabra. Spicularum glomeruli inferio- 
res breviter pedicellati, superiores omnino sessiles. Involucrum 
violaceum, ovato-conicum, dorso convexum, introrsum ad basin 
bifidum, ibique vulgo lacinia subbifida parva clausum, undique 
presertim autem basin versus aculeis planiusculis acutissimis tri- 
angulariter elongatis erectiusculis creberrime armatum, apice irre- 
gulariter et leviter sinuato 3—5 fidum, intus et ore pubescens, 
ceterum glabriusculum. Gluma exterior ovata, acutissima, floscu- 
los 2Xquans, hyalina, nervis 3-viridibus notata; gluma interior 
exteriori aquilonga, acuta, uninervia. Flosculus sterilis neuter uni- 
paleaceus, vel masculus bipaleaceus, paleis hyalinis, filamentis an- 
theris duplo longioribus. Flosculus hermaphroditus: palea exterior 
dorso subeonvexo-3-nervia, basi costis 2 minutis notata, apice 
viridulo subcuspidata, marginibus interiorem binerviam hyalinam 
amplectens, lactea. Lodiculx nulle vel obsolete. 


68. C GRrRANUrARIS Ånds.: culmo erecto, foliis sca- 
bris, vaginis pilosis; involucero apice subinte- 
gro, introrsum ad Sn fisso, dorso tubercu- 
lato costato vel lzeviusculo, spiculas ineludente. 

Hab. locis graminosis declivibus reg. inferi- 
oris ins. Chatham (Ipse). 

Culmi caspitosi, simplices, a basi erecti v. subexcurvati, pe- 
dales, angulati, scabriusculi; nodi angusti infuscati. Folia erecta, 
medio latiora (2 lin.), superne scabra pilisque raris parce con- 
spersa; vagine subdilatate, ad basin fisse, plerumque apertae, va- 
lide striate, lateribus dense et longe hirsute; ligula brevissima 
longe pilosa. Spica fusco-brunnea, valde tenuis, strictissima; ra- 


141 


chis rigida, costato-angulata, scabra. Spicularum glomeruli omnino 
sessiles, minuti, subgranuliformes. Involucra plerumque difformia, 
sc. in parte spice inferiore subechinata, in superiore sublaevia, e 
basi lata et complanata conica, ore irregulariter sinuata, aper- 
tura introrsa lacinia simplici sxepe apa omnino glabra; acu- 
lei, si adsint, plani, breves, acuti, interdum obveniunt tuberculi 
rari vel coste plus minus elevate, pars superior autem semper 
nuda videtur. SpiculXx intra involucrum swpissime 2—3, ut in 
specie precedente omnino construct&. 

Qui hunc ut varietatem prioris speciei habere velint forsitan 
non multum aberrant; formas autem vere transitorias non vidi- 
mus, quare ut distinctas hic eos proposuimus. 


33. ANTEPHORA. 
Schreb. gram. t. 34. Endl. gen. n. 785. 


69. Å. ELEGANS Schreb. Gram. 2. 105. Kih. Agr. 
169. 


Hab. locis graminosis reg. medie ins. Char- 

les (Ipse). 

Specimina, que ex msula dicta reportavimus, ab iis ex In- 
dia occidentali differunt culmo etiam ramosiori, foliis latioribus et 
brevioribus, praesertim autem spica valde tenuiori, ila ut primo 
obtutu plantam nostram vere distinctam diceres. Sunt autem 
omnibus ceteris partibus pråesertim spicularum illi diu cognitae 
omnino similia, si glumas exteriores chartaceas forsan excipias, 
quas plerumque margine quodammodo sinuatas vidimus. 


+ ÅNTH. CUSPIDATA Ånds.: spica tenui, glumis 
exterioribus acutatis, foliis vaginisque scabre pilosis. 
Hab. locis graminosis reg. inferioris ins. In- 


defatigable (Ipse). 


Culmus internodus 2—3 inferioribus genuflexis adscendens, 
mox strictus, glaber, striatus, subpedalis. Folia lanceolato-linearia, 
acuminata, plana, 2—3 uncias longa, 2 lin. lata, margine sinuato- 
rugosa, utringque sepe pilosiuscula, basin versus pilis longioribus 
" parce obsita; vaging saltem inferiores hirsute vel pilose, valide 
striate; ligula producta apice lacera. Spica gracilis, 2—3 uncias 
longa, 11 lin. lata; rachis flexuosa, in medio margine late vi- 
ridi-alata. Spicule ex basi ovata ovato-conicx; glumze exterio- 
res longe cuspidato-acuminatze, extus viridi-nervosae, margine se- 
pissime sinuate. Partes cetere flosculi ut in normali. 


142 


Utrum species propria an varietas tantummodo sit dijudicare 
non valemus. = Differt ab Å. ELEGANTE: statura multo minori, 
culmi internodis 2—3 summis stricte erectis, folis brevioribus 
cum vaginis pilosis, spica adhuc graciliori, rhachi evidentius alato- 
marginata, glumisque connatis in cuspidem viridulum excurren- 
tibus. 


36. STIPA. 
Linn. gen. n. 90. Endl. gen. n. 798. 


70. S. rostrATA Ånds.: panicula spiciformi, basi 
subinterrupta, ramis solitariis v. pluribus a 
basi spicatis et divisis stricte adpressis; glu- 
mis hyalinis inequalibus aristatis, inferiore 
breviore acuminata, superiore apice bifida; 
flosculi palea exteriori glume inferioris aristam 
2quante, levi, in rostrum 4—6:es tortum atte- 
nuata, arista vix basi torta, 4-lineali. 

Hab. locis maxime lapidosis et sterilibus cum 
Setaria Antillarum et Eutriana pilosa aliisque, 
reg. inf. insule Chatham (Ipse). 


Radix fibris basi tomentosis ceterum glabris descendentibus 
fasciculata.  Culmi dense cespitosi, strictissimi, 1—3-pedales, te- 
retes, flavo-virentes, infra articulos anguste constrictos fuscos gla- 
bros scabri. Folia longa (vix tamen pedalia) laxiuscula, longissime 
acutata, plana rarissime margine involuta, 11 lin. lata, subtus gla- 
berrima, supra minutissime pubescentia, obscure viridia; vagina 
internodiis breviores, clause, striate, glabre; ligula brevissima, 
fuscescens, pilis albis longis dense ciliata. Panicula spiciformis, 
contracta, laxiuscula, flexuosa, basi vagina folii summi inclusa 
ibique interdum interrupta, apice acutiuscula, 5—7 uncias longa, 
medio vix semiunciam lata, virescenti-flavescens, rami solitarii vel 
semiverticillati (1—3) a basi divisi et florigeri, rachi adpressi, sca- 
bri, spicule brevissime pedicellate, 3 lin. longe, angustissime ; 
glumeae nervo dorsali viridulo, scabro, in aristam 131 linealem, prxe- 
sertim in gluma inferiore scaberrimam excurrente carinatze, mar- 
ginibus hyalinze, inferior parum brevior acuminata, superior apice 
bifida, ex emarginatura aristata, flosculum fere totum involvens. 
Flosculus lzevis, aristam glum&e inferioris equans, flavo-brunne- 
scens, pedicello apice parce et brevissime barbato insidens, rostro 
viridi spice longitudine 4—6ies contorto terminatus, cum arista 
simplici rectiuscula flosculi ipsius (cum rostro) longitudine, i. e. 


143 


3—31 lin., basi pellucidiore semel torta, minute scabriuscula ob- 
solete articulatus. 

ÅRISTIDAE SUBSPICATAE habitu externo et omnibus: partibus spi- 
cularum = similis, 'ut non nisi arista simplici rectiuscula accurate 
distinguatur. Radicis fibre basi hirsutae, culmi elatiores, folia 


plana! 

Ad eam tribum aperte pertinet, quam ”Trin. et Rupr. in 
Mém. de F'Acad. imp. de St. Petersbourg VI. Série. Tom. V. p. 
53 Schizachne appellaverunt »glumis subulato-acuminatis, inferiore 
apice integra, superiore apice bidentata flosculum subaquante». 
Continet ea tribus unam tantum speciem, sc. capensem S. PARVU- 
LAM Nees ab Esenb., que non tantum panicula depauperata, ra- 
mis divaricatis, sed etiam callo longepiloso, et arista horizontaliter 
reflexo basi torta recedit. 


37. ARISTIDA. 
Linn. gen. n. 94. Endl. gen. n. 801. 


71. A. sugsercatTA Rupr. & Trim. (Sp. Gram. Stip. 
p. 125 in Act. Acad. Imp. Petrop. Ser VI. 
tom. V.) Hook. I. c. p. 174. 

Hab. locis sterilissimis elevatis ins. Albe- 


marle (Macre & Ipse). 


72. Å. DIVULSA Ånds.: panicula 4—6-pollicari, ra- 
mosa, pyramidali, oblonga, ramis pluribus v. 
subsolitariis pluries divisis, longis; glumis cu- 
spidato-aristatis subequalibus; flosculo glabro, 
apice cum arista articulato, infra articulum 
bis torto, setis patenti-arcualtis subaqualibus 
media subsemipollicari. 

Hab. locis maxime lapidosis reg. inf. ins. 
Chatham cum Setaria Antillarum alisque (Ipse). 
Radix fibrosa, fibris eburneis glabris. Culmi densissime ce- 
 spitosi, 1—2-pedales, stricte erecti, teretes, glaberrimi, pallide 
virides, infra nodos vix geniculatos scabriusculi. Folia semipedalia 
laxe patentia, vulgo convoluto-filiformia, 1 lin. lata, subtus glabra 
punctulatla, supra dense et brevissime puberula, marginibus gla- 


bris; vagina ad basin fissxe, clausze, nervose, glabre; ligulae loco 
pili longi argentei. Panicula pallide straminea, ovato-pyramidalis, 


141 


junior basi vagina folii summi inclusa; rami subsolitarii vel 3—5 
semiverticillati, longissimi, subpatentes, pluries divisi, ramuli breves 
subspicato-stricti scaberrimi etiam divisi. Spicula cum aristis unciam 
longa, subalbida; glumze hyaline uninervie carinatae hispidae sen- 
sim "mucronatze, inferior dimidia parte inferiore superiorem paullo 
longiorem fere amplectens; flosculus glumis 1—114 lin. brevior, 
fulvo-fuscescens, apice infra aristam cum flosculo articulatam bis 
tortus, viridis; setae patente-recurvatae, minutissime hispidulz, 
1 unciam longe, xquales. 

Ab ÅRISTIDA SUSPICATA, Cui Certissime propior, differt: pani- 
cula in ramis patentibus divulsa (unde nomen), flosculo demum 
infra: aristam bis tantum torto, lxevi, setisque minus scabris. 


VD CAUDATA Ånds.: panicula 4—535 pollicari, spi- 
ER condensata, basi interdum interrupta, ra- 
mis a basi spicalis, brevissimis; glumis cuspi- 


EA superiore apice subbifida; ilosculo 
pubescente, longius rostrato, cum arista articu- 
lato, infra aristam bis vel semel torto, setis 
patenti-divaricatis, scabriusculis. 

Hab. locis lapidoso-graminosis iusule Inde- 
fatigable (Ipse). 


Radix flbris brevibus glabris fasciculata. Culmi cespitosi 
vel subsolitarii, 2—3-pedales, stricti, basi squamati, parte in- 
feriori subramosi, parum geniculati, firmi, 1—411 lin. crassi, 
inferne obscuri, ceterum virides, internodiis parte superiore 
scabris. Folia subpedalia, acuta, planiuscula vel marginibus 
revoluta, 2 lin. lata, subtus glabra, supra scabriuscula; vaginge 
maximam partem internodiorum tegentes, superne juxta margines 
scabriuscule ceterum glabre; ligule loco pili longiusculi albi. 
Panicula basi vagina inclusa, caudato-oblonga, subarcuata, ob- 
tusa, 5—6-pollicaris, medio vix semiunciam lata, ramis usque 
ad basin spicatis. Spiculx subsessiles; glum&e hyaline, nervo 
viridi scaberrimo carinatae et aristate, apice (interdum obsolete) 
bifide; flosculus glumis 113 lin. brevior, trigonus, fuscescens, 
parte superiore pubescens, longius VIS ibique infra aris- 
tam cum flosculo articulatam Same vel bis tortus; sete diva- 
ricate, glabriuscule, Xquales. 

Ab ÅRISTIDA sUBSPICATA Certe distinguitur rostro flosculi 
numquam quater torto, eodemque modo quo ab ÅR. REPENTE 
etiam differt: culmo elato stricto, foliis latis supra obsolete 

pilosis, 


145 


pilosis, giumis nullo modo obtusis, setis subuncialibus. ARris- 
TIDAM aulem nostram DIVULSAM et COMPACTAM quodammodo con- 
jungit, sed a priori recedit culmo multo crassiori et firmiori, 
foliis latioribus sepius planis, panicula caudatim contracta, 
gluma superiori apice interdum bifida, interiori longius ari- 
stata, utraque nervo viridi hispido carinata, flosculo hirsutulo 
longius rostrato, et ab Å. compacta culmo, foliis et panicula 
etiam majoribus, gluma inferiori acutata, rostro semel vel bis 
tantum torto, setisque etiam glabrioribus. 


74. ÅA. comPActA Ånds.: panicula 3—4 pollicari, spi- 
calim contracta, oblougo-cylindracea, ramis a 
basi spicatis, bECSUSs ins divisis; glumis apice 
erosis v. bifidis, aristatis, inferior breviori; 
flosculo glabriusculo, apice cum arista articulato, 
infra aristam qualer torto, setis divaricatis 
subegualibus, media subunciali. 

Hab. locis siccissimis admodum elevatis ins. 
Albemarle (Ipse). 


Radix fibris longissime pubescentibus fasciculata. Culmi 
semipedales, dense cespitosi, decumbentes, articulo ultimo geni- 
culatim erecto, tenues, glaberrimi, nitentes, infra nodos angu- 
stos atros scabriusculi. Folia rigida, convoluto-filiformia, sub- 
pungentia, 11 lin. lata, subtus glaberrima, in nervis scabre et 
densissime puberula; vagin&e internodiis breviores, clause, 
valide striate, glabre; ligul&e loco pili long: albi. Panicula 
flavescens, vagina basi inclusa, spiciformi-contracta, densa, cy- 
lindracea, 3—4-pollicaris, obtusa; spiculX& subsessiles, quam 
in prioribus majores; glume latiores, hyalinege, nervo unico 
(saltem in giuma inferiori) hispido carinate, inferior apice 
subtruncata, arista gluma duplo breviore armata, superior in- 
feriori evidenter longior, apice bifida, ex emarginatura aristata. 
Flosculus glumam inferiorem &quans, pedicello valde barbato 
insidens, scabriusculus vel punctulatus, infra aristam cum flos- 
culo articulatam, quater tortus, pallide virens; sete mox diva- 
ricate, minutissime hispidule. 

Ab Ar. Divunsa differt: fibris radicalibus pubescentibus, 
culmis brevioribus, inferne decumbentibus, foliis convolutis 
subpungentibus, parum latioribus, panicula spiciformi com- 
pacta, glumis bifidis longius aristatis latioribus, pedicello flo- 
sculi densius barbato, flosculo glumam inferiorem 2&quante, 


K. V. Akad. Handl. 1853. 10 


id 
; 
j 
| 
| 


146 


hispidulo, infra aristam quater torto, setis denique statim di- 
varicatis equalibus. 

Ab. ÅR. SUBSPICATA, Cul COngruit flosculo quater torto, di- 
stinguitur fere eisdem notis culmi, foliorum et paniculse, qui- 
bus a priore, setisque fere glabris. 

ÅR. REPENS recedit flosculo infra aristam semel torto, se- 
tis multo brevioribus. Ab ÅA. cauDAtA nostra diversa est 
flosculi rostro quater torto. 


735. Å. REPENS Rupr. et Trin. I. cec. p. 128. Hook. 
Liiesp. MD: ; 


Hab. in ins. Galapagensibus (James? Douglas). 


38. SPOROBOLUS. 
R. Br. prodr. 170. Endl. gen. n. 809. 


76. S. inpicus Br. prodr. 1. 170. Kätih. agr. 211. 


Hab. locis graminosis elevatis ins. Charles, 
cum Pasp. conjugato (Ipse). 


SP. inpDicUs et TENACIssIMUS, habitu externo valde similes, 
2gre dignoscuntur. In priori racemus quidem sepissime in 
paniculam contractam angustam dissolvitur, in posteriori ra- 
cemus spiciformis restat et contractus; quam tamem formam 
inflorescentie e variis locis pinguioribus vel siccioribus mire 
variam per orbem australem invenimus. Color tamen spicu- 
larum nonnihil diversus, in tTEsacIissimo obscurius viridis, in- 
terdum subviolacescens, in altero subflavescens; etiam glumae 
differentias, quamvis leves, praebent; in SP. Iinpico gluma 
superior inferiori paullo longior, in SP. TENACISSIMO subbrevior 
vel eam tantum 2xXquans. SP. TENACISSIMUS Orbi novo fere pe- 
culiaris, sed Sp. inprcus ab orbe vetere ad insulas Antillanas 
forsitan immigravit, unde huc introductus. Est enim hzc spe- 
cies utraque SporoBont colonorum ubique mira socia, quo- 
cunque domicilia sua vaga portant! 


TI. S. viremnovs Kth. Gram. 1. 67. Agr. 210. 
ÅGROSTIS VIRGINICA Linn. sp. J4. 


Hab. ad ripas aquarum salsarum prope li- 
tora insule Chatham (Ipse). 


147 


Plante antillane nostra omnino similis sub duplici occur= 
rit forma: 

obesa: subflavescens; culmis basi valde ramosis adscen- 
dentibus digitalibus, foliis densissime confertis3 
panicula angusta. 

elata: subvirescens; culmis basi longissime repentibus 
subsimplicibus, arcuatim erectis, pedalibus et ul= 
tra, foliis remotioribus, panicula ampliori. 


39. LEPTOCHLOA. 
Palis. agrost. 71. Endl. gen. n. 840. 


78. VIRGATA Palis. Agr. 71. Kith. Agr. 269. 
Hab. locis graminosis elevatis ins. Charles 


(Ipse). 


40. ELEUSINE. 
Gertn. fruct. I. 8 t. 1. Endl. gen. n. 841. 


HÖST Noica Germ. lic: Kih. Agr. 272. 


Hab. locis graminosis medi&e regionis ins, 


Charles (Ipse). 


41.  EUTRIANA. 
Trin. agrost. 161. Endl. gen. n. 847. 


80. E. PmosaA Hook. till I. ce. p. 173. 

Hab. locis lapidoso-graminosis reg. inferioris 
insul. Chatham (Ipse) et Albemarle (Ipse et 
Darwin). | 

Descriptio gquam dedit ill. Hooker (1. c.) in specimina a 

nobis lecta in plurimis quadrat. Quzxzdam tamen addenda cen=- 
semus. Culmus nunc digitalis (ins. Albemarle) nunc fere bi- 
pedalis (locis maxime graminosis ins. Chatham). Folia 6—9 
pollices longa (nec 2—3). Structura spicularum accuratius 
illustranda. Spicule nunc 4 nunc 6—73; du& vel quatuor 
.inferiores minus evolut&, sc. uniflore, flosculo non aristato. 
Spicule dux superiores biflore, flosculo superiori dorso longe 
aristato. Glum&e due, inferior aristeformis angustissima, e 
flosculis subremota, superior flosculos subinvolvens, dorso 
carina valida vwviridula scaberrima in mucronem excurrente 
aucta, marginibus latis hyalimis. Flosculus inferior herma- 
phroditus, ut in descriptione Hookeri. In spiculis inferioribus 
(i. e. in quarta et quinta si 6 vel 7 adsunt) ad basin lateris 


148 


interioris flosculi hermaphroditi rudimentum observatur flosculi 
secundi, aristam longam scaberrimam viridulam basi quodam- 
modo in paleam dilatatam simulans. Flosculus superior (in 
spiculis 2 summis) unipaleaceus, sterilis: palea dorso convexa, 
glaberrima, apice trifida, lacinia media in aristam scaberrimam 
submarginatam spicule latitudinem xquantem excurrente; la- 
cinie laterales subtrigon&e hyalinge, ad basin dilatatam lacinia 
angustissima seliformi cujusque lacinie lateralis longitudine 


utrinque armate. Stamina kermesina. 

Cum speciminibus E. CURTIPENDULE Trin. (ÅTHEROPOGON 
APLUDOIDES Åk. Enum. berolin. I. p. 234) ex Mexico (Henke), 
St. Louis (Engelmann) et Texas (Lindheimer) maxime congruit, 
sed differt: foliis latioribus et longioribus, paleisque aristatis. 
EUTRIANA JUNCIFOLIA (HETEROSTEGIA JUNCIFOLIA Desv., DINEBA BRO- 
MorDes HBK., a quo ÅRISTIDA AMERICANA ÅL. Sw. e Jamaica di- 
versa) forsan ad aliud genus pertinet. E. AFFINEM et GRACILEM 


non vidimus. 


42. TRICHONEURA Ands. 


Spice racemose paniculate. Spiculae disti- 
che, alterne, solitarie v. gemine, altera sessilis, 
altera pedicellata. Glum&e 2 bracteiformes, cari- 
nate, membranacecre, flores equantes, acutate, in- 
ferior exterior. Pale&e 2, membranacee; inferior 
J-nervia, carinata, ex apice biloba aristata, in 
nervis marginalibus pectinato-ciliata - Lodiculze 
angustae lineares, truncate. Starnina 3. Ovarium 
elongatum, obconicum, glaberrimum. Styli 2 ter- 
minales. Stigmata penicelliformia, pilis simpli- 
cibus. 

Nomen a 39.5 (pilus) et veöoov (nervus) sum- 
tum. 

Est, ut nobis videtur, genus distinctissimum 
inter LEPTOCHLOAM et DANTHONIAM prorsus me- 
dium, a priori panicule et spicularum notis sa- 
tis superque diversum, a posteriore eadem con- 
structione spicularum, palea inferiore biloba, arista 
recta brevi. Nec preterea habitu ullo ad Ave- 
naceas pertinet, potius ad Chlorideas! é 


149 


81. T. Hooreri ÅAnds.: viscida, pilis e tuberculis 
minutis ortis undique scabra; panicule ramis 
strictis, simplicibus, spicatis; spiculis d—7-flo- 
ris, palearum nervis lateralibus longissime ci- 
liatis. 


Calamagrostis pumila Hook. (1. ce p. 176) 
secundum descriptionem huc quidem pertinere 
videtur. Vix Calamagrostidis species esse potest, 
utpote cujus »locuste 4—95 florxe» deseribuntur! 


Hab. locis maxime sterilibus ins. Albemarle 


et Chatham (Ipse). 


Culmi cespitosi, a basi eximie ramosi, ramis geniculatim 
adscendentibus, internodiis 11—2-poilicaribus subflexuosis, 
ultimis erectis, nunc spithamei nunc pedales, nitidi, teretes, 
punctis scabris sub nodos conspersi; nodi angusti fusei glabri. 
Folia brevia (1—2 pollices longa), anguste linearia, acuta, 
utringue nervis elevatis fuscis, interstitiis albatis, et e punctis 
callosis magnis albescentibus longe pilosis scabra, erecto- 
patentia, marginibus involutis filiformia; vagin&eg internodiorum 
maximam partem involventes, ad basin fisse, clausge, dorso 
carinate, nervoso-costate, etiam ex punctis grossis longe et 
dense pilose, subviscide; ligula producta, apice lacera. Pani- 
cula ovata ramosa, ramis simplicibus patente-strictis, subspi- 
catis; rachis acutangula, compressa v. triquetra, costato-ner- 
vosa, scaberrima. viscida. Spiculg 5—7-florx, stramineo- 
brunnex; glume spiculam Xquantes, equilonge, acutato-cu- 
'spidate, exterior nervo subduplici valido apicem versus sca- 
briusculo carinata, marginibus hyalina; rachiola geniculata, in 
apice geniculorum sub flosculo singulo pilis brevibus albis 
scabris barbata. Flosculi distichi hermaphroditi, quinque ad 
septem, summus tabescens; palea exterior convoluta, dorso 
nervis tribus parce puberulis striata, apice biloba, nervo medio 
ex emarginatura in -aristam scabram, rectam 14 lin. longam 
"excurrente, lobis hyalinis, subrotundatis, sublaceris partita, 
marginibus involutis, in nervis induratis crassiusculis longissime 
et dense ciliato-hbispida; palea interior emarginaturam exteri- 
oris attingens, acuta, binervia, marginibus inflexis. Lodiculze 
et partes fructificationis ut in diagnosi generica. 


43. POA. 
L. gen. n. 83. Endl. gen. n. 876. 


82. P. meGAstacHya Koel. gram. 181. Kth. Agr 333. 


Hab. locis siccis littoralibus insularum Cha- 

tham et Charles (Ipse). 

A forma vulgari specimina a nobis lecta differunt: pa- 
nicula multo minori, glomerato-contracta, roseo-flavescente, 
ramis omnino glaberrimis, nervo marginal: glumarum valde 
prominente, flosculis remotiusculis, culmis geniculatim adscen- 
dentibus, foliis inferne turfoso-collectis. Nam vere distincta 
sit, nescio. 


83. P. Pirosa L. sp. 100. Ktih. Agr. 329. Hook. 
Pienp. 70 


Hab. in insula James (Darwin). 


84. P. cmiris L. sp. 102. Kih. Agr. 337. Hook. 
Le Pas LJ: 


Var. 2) panicula elongata, vaginis hirsutis, 
culmis erectis. 
ge) panicula contracta, vaginis pilosis, 
culmis suberectis. 
7) panicula elliptica v. elongato-ovata, 
vaginis glabriusculis, culmis tenui- 
bus procumbentibus. 


Hab. locis siccis regionis inferioris ins. Cha- 
tham et Charles (Ipse et Darwin) et in insula 
Albemarle (Macre). 


Specimina, que in insulis duabus legimus, inter se non- 
nibil differunt statura et forma. Que in insula Chatham 
crescentia invenimus, panicula angusta dense contracta fere 
spiciformi, eulmis digitalibus erectis, vaginis superne longe et 
sparsim pilosis, foliis brevissimis strictis convolutis singularia3 
que in insula Charles panicula verticillatim interrupta, culmis 
valde cespitosis geniculatim adscendentibus, interdum sub- 


151 


pedalibus, foliis patentibus planiusculis, vaginis totis pilosis 
recedunt. 


CYPERACEA DC. 


44. MARISCUS. 
Vahl. enum. II. 372. Endl. gen. n. 1003. be. 


85. M. Mutisu HBK. nova gen. et Sp:, 12 SÖSAE 
66. -Keh. Enum IL p. 124. 
Var. foliis culmo longioribus Hook. fil. 1. c. 


ja 178. 


Hab. Jlocis siccis reg. medie ins. Chatham 
(Ipse) et Charles (Ipse). — Var. in ins. Albe- 
marle (Macre). 


In speciminibus a nobis lectis squamas infimas spictula- 
rum aliter constructas invenimus, quam apud Hooker 1. c. 
describuntur. Squam&e vacue interdum tres, inferior minor 
et angustior, a basi lata ovata in apiculum elongatum viridem 
carinatum scabriusculum excurrens; squama secunda latissime 
ovata, rotundato-truncata, multinervia, medio flava, ceterum 
sanguineo-brunnescens; tertia sepe hermaphrodita, etiam dorso 
levis. Involucri foliola sepe 7, basi interdum brunnescentia, 
margine et carina scabra. Involucella subulata, ciliata spicu- 
las tantum inferioris glomeruli suffulciunt, easque spe sub- 
duplo superant. 

Variat preterea his in insulis: 


plenus: spiculis e squamis fertilibus tribus constantibus; 
squamis vacuis duabus obtusis apice hyalinis; invo- 
lucro triphyllos foliis angustissimis, subflaccidis, 
culmo brevioribus. (Insula Chatham). 

vegetior: culmo- pedali, foliis 23 lin. latis planis, culmum 
2equantibus, foliolis involucri 8—9 latissimis, maxi- 
mo plus quam semipedali, basi vaginantibus, in- 
fuscatis; umbelle radiis 10—11; glomerulis lon- 
gissime pedunculatis, apice subelavatis, fere unciam 
longis.  (Insula Charles). 


86. M. cornutus Ands.: culmo stricto trigono; fo- 
liis valde elongatis, carinatis, margine levibus; 
vaginis rufo-nigrescentibus; involucri foliolis 5 


FA SN rr a rg md SS ST mel så 


VER SYS Fem 


152 


striatis; glomerulis rotundis, radiis elongatis; 
squama hermaphrodita ovato-rotundata, apice 
cornu recurvato apiculata. 

Hab. locis siccioribus reg. medie insularum 

Charles et Chatbam (Ipse). 

Erectus, glaberrimus, rufescenti-sanguineus. Radix fi- 
brosa, fibris crassiusculis fusco-nigris, glabris. Culmi solitarii 
v. gemini, basi incrassati et foliosi, superne nudi, stricti, 
firmi, trigoni v. teretiusculi, sulcati, glaberrimi, simplices, 
rufo-brunnei, inferne sanguinei, fere bipedales, vix 2 lineas 
crassi. Folia tripedalia, 2 lin. lata, numerosa, pleraque radi- 
calia, basi vaginantia; vaging nonnull&e aphylle, apice trun- 
cato-rotundate, inferiores totx atro-nigrescentes, superiores 
tantum dorso nigro-maculate, ceterum sanguineo-rufescentes, 
radicales ad basin fisse, cauling omnino clausg, marginibus 
late hyalino-scariose, profunde sulcate; lamina longissima, 
crassa, carinata, utrinque glaberrima, lateribus applanatis, 
marginibus tenuiter scabriusculis, lete graminea vel glauces- 
cens. Involucri folia subquinque, minora 2 subtriquetra, mar- 
ginibus scaberrima, longiora tria foliis caulinis 2equilonga et 
subsimilia, basi vaginantia, dilatata, sanguineo-infuscata. Um- 
bella inzequaliter longeradiata; fascieuli 6—38, quorum 1—53 
sessiles, ceteri longepedunculati, solitarii vel gemini ternique, 
terminales ovato-globosi, 3—4 lineas longi, involucello 1—3- 
phyllo brevissime suffulti, sanguineo-fusco-nitentes. Spice 12— 
30 econglomerate, divaricate, invicem imbricate, 2 lin. longe, 
e squamis subseptem composite; squame omnes (apicalibus 
exceptis) fertiles, suborbiculares, lateribus ad basin dilatatze, 
apice in mucronem cornu instar obtuse incrassatum et pa- 
rum dilutiorem basi scabriusculum recurvum attenuate, cari- 
nate, utringue nervis 3 curvalis carin&e vicinis lineate. 
Squame apicales minores et vacue. Stamina 33; filamenta 
plana linearia; anthere exserte, lineares, flave. Caryopsis 
obceonica triquetra, lateribus impressis, flavescens, punctulata, 
minute apiculata; stylus fuscus, vix basi incrassatus, trifidus; 
stigmata exserta, curvata, dilutiora. 


87. M. BRACHYSTACHYS Hoola Glsslveap 7 
AHab. in insula Charles (Ipse et Darwin) et 
James (Scouler). 


Specimina mea a deseriptione Hookeriana differunt: culmo 
omnino erecto (nee basi repente), vix pedali, foliis dimidio 


153 


culmi brevioribus, apice curvatis, marginibus lxviusculis et 
spiculis brunneo-cinerascentibus. <Preterea hec addenda: 
Sete involucrales spiculam superantes, brunnescentes. Squa- 
me vacux, infme anguste; squama fertilis inferior maturi- 
tate trigona, dorso carinata, lateribus utrinque trinervia, 
superior cuneata valide striata, sursum involuta; squama api- 
calis tantum rudimentalis; rachiola inter squamas fertiles 
sursum dilatata, inter fertilem superiorem et rudimentalem 
oblonga, late alata, medio nervo et apice macula brunnescente 
(squama altera rudimentali?) predita, in squama superiori 
fertili inclusa. — Itaque a specie Hookeriana distinctus sit 
necne, incertum nobis videtur. Certissime tamen a M. mU- 
tisn diversus! 


45. CYPERUS. 
Linn. gen. Endl. gen. n. 1003. 
SÖCCT EseyrenTus. L. sp. OT. Kih: enum. IL p. Of. 
Hab. locis humidiusculis umbrosis littora- 
libus insule Chatham (Ipse). 
SITE stmwcosus LC: sp i69: oKih enum: Il pr87 
Hooker |. c. p. 177. 
Hab. in insulis Chatham (Ipse) et Charles 
(Darwin). 
Specimina que locis graminosis insule Chatbam legimus 


forsan ad hanc speciem pertinent, quamquam a priori non 
certe distinguuntur. Spice quam in eo multo graciliores! 


90. C. rotunDus ÅL. syst. veg. 98. Kih. enum. II 
psosinedooker 1 "cp. 1777 
Hab. in insula Albemarle (Macre). 
91. C. SURINAMENSIS Åottb. gram. 39. t. 6. Kth. 
emm. II. p:i43: wHooker: |. ep o477. 
Hab. in insula James (Darwin). 
92. C. inFrexus Miöhl. in Willd. herb. n. 1402. 
Kihenum. II .p. 22... Hooker, ]. eacpu KL7. 
Hab. in insulis Charles (Darwin), Albemarle 
(Macre) et James (Scouler). 
93. C. pissiTIFLoRUS Ånds. radice tenuissime fi- 
brosa, culmis cespitosis erectis vel excurvalis, 
triquetris, basi foliatis; foliis erectiusculis Vv. 


154 


arcuatis, culmum vix 2equantibus, glabris; in- 
volucro triphyllo; umbelle radiis inequalibus; 
rachiola non marginata; spicis elongatis de- 
mum dissitifloris; squamis carinatis excurvatim 
cuspidatis et dentatis 4-nerviis; stylo trifido; 
caryopsi lateribus concava, punctata, apiculata. 

Hab. in insulis Chatham, Charles, Indefati- 

gable, Albemarle et James (Ipse). 

Radix fibris glabris tenuibus fasciculata, fibrillis capilla- 
ribus longe pilosis. Culmi cespitosi, digitales-pedales, erecti, 
apice arcuati, triquetri, lateribus multistriati, glaberrimi, ob- 
scure virentes, basi squamoso-vaginati. Folia ad basin culmi 
conferta, inferne squamoso-vaginantia, culmo vulgo duplo tri- 
plove breviora, erectiuscula, angustissimå, apice in carina et 
marginibus scabriuscula ceterum glaberrima. Involucri folia 3, 
minimum umbellam 2Xquans, maximum eam duplo superans, 
carinato-plana, apice scabra. Umbella ingequaliter 3—4-ra- 
diata, radii apice spicas racemoso-fasciculatas gerentes; fasci- 
culus folio minimo involucri oppositus sessilis, qui folio maximo 
suffultus est longius (sepe 3 uncias) pedunculatus. Pedunculi 


spiculas 5—20 gerentes, triangulares, glabri. Spice ad maxi- 


mum 3 unciam longe, rectiusculx, fulvo-brunnee, maturi- 

tate valde dissitiflorg. Squam&e ovate, dorso carina viridi 

in mucronem acutum scabrum curvatum excurrente, compres- 
sione subalate, lateribus basin versus dilatatis sub mucrone 
sinuato-productis (dentiformibus), ferrugineo-castanex, nervis 
validis 4 fere ad margines excurrentibus notate. Stylus in- 
canus profunde trifidus; stigma simplex. Caryopsis triangu- 
laris, lateribus concavo-impressis punctata, incano-nigrescens 
minute apiculata. 

Form&e exstant sequentes: 

a. macrior: culmo 1—11 digitali, apice incurvato, firmulo; in- 
volucri foliis subtribus; radiis umbelle fere 3; fasciculis 
rotundatis, multispicatis. 

Hab. locis siccis insule Albemarle. 

"uliginosus: humifusus, valde cespitosus; culmis digita- 
libus; foliis 2 lin. latis curvatis; umbelle radiis tri- 
bus, 1—2-uncias longis; fasciculis fere semiunciam 
longis. 

Hab. locis uliginosis ihsule Charles. 

b. vegetior: culmo 1—13 pedali, angusto, stricte erecto, suhb- 

solitario; foliis flaccidis gramineis etiam angustioribus3 


| 455 


involucri foliolis 3—4 longissimis; fasciculis oblongis; spi- 
culis mox deciduis raris, carina squamarum pallescente, 
Hab. locis sterilibus et graminosis ins. Chatham. 

— "depauperatus: fasciculis lateralibus interdum defici- 
entibus, unde culmus apice fasciculum tantum uni- 
cum gerit eumque non raro paucispicatum. (Cha- 
tham). 

—"" minor: culmo digitali, foliis vix lineam latis erec- 
tis, umbelle radiis brevissimis, spicis rarifloris. 

Hab. locis graminosis ins. James et Charles. 

c. lugurians: culmo bipedali, basi paucifoliato glaberrimo; in- 
volucri foliis 4—6, minimo 2 uncias, maximo 8 uncias 
longo; umbelle radiis 7—8, usque ad quatuor vel sex 
uncias longis; spiculis subpersistentibus. 

Locis graminosis insulg James. 

—”" paludosus: c&espitosus, culmo erecto. digitali, basi 
squamato, deinde foliis stipato; foliis longissimis cul- 
mum fere duplo superantibus, laxis, planiusculis, 
glabris; involucri foliis 5—56 planis, maximo 8 un- 
cias longo, margine scabris; umbella contracta, in- 
volucro obtecta. 

Hab. ad ripas lacus parvi aqua salsa repleti non 
procul a litore insulge James. 

Qui has formas simul inspiciat vix credere potest eas ad 
unam pertinere speciem, tanta enim est differentia habitus, 
culmi, foliorum, involucri et umbelle. Constructione autem 
spicarum squamarum et caryopsis inter se fere omnino con- 
gruunt. Quz diversa systematis ut dicitur vegetativi forma et 
natura forsan ex indole locorum, ubi crescunt, explicari 
potest. Quo magis arida terra eo minores evadunt culmi, latiora 
folia et majores fasciculi spicarum; quo magis graminosa eo 
elatiores culmi, longiora et angustiora folia, minores et magis 
- rariflori fasciculi. Maxime autem singularis est varietas pa- 
ludosa, quam facile speciem propriam proponeremus, nisi 
forsan statum tantum juniorem forma luxuriantis esse crede- 
remus. Unum tantum praterea specimen legimus. 

Cum sequente congruit forma squamarum earumque ca- 
rina dorsali lete viridi in mucronem recurvatum excurrente, 
nervis lateralibus validis. Differt autem culmo (semper) ce- 
spitoso elatiori, foliis culmo adhuc brevioribus, umbelle ra- 
diis 2 frequentissime longe productis, spicis maturitate exi- 
mie rarifloris,'squamis apicem versus constrietis angustioribus, 
mucrone majori, nervis fere usque ad margines excurrentibus, 
lateribus magis castaneo-infuscatis, marginibus apice minus 


156 


profunde dentato-sinuatis angustioribus minusque rotundato- 
dilatatis, caryopsis demum lateribus magis concavis. 


CyPERUsS RrUBIGINOSUS Hook. differre videtur: »culmo aphyllo, 
involucro 6—8-phyllo, umbella 6—S8-radiata. squamis lateri- 
bus binerviis». Preterea bipedalis describitur. 

Omnium &C. InFLExo sine dubio proximus. Speciminibus 
autem numerosis ex America boreali cum nostra specie com- 
paratis, non possumus quin distinctam habeamus. In C. 1N- 
FLEXO enim squam& rostro eximie recurvato-uncinat2e, flaves- 
centi-virides et quinque- (v. septem-) nervie videntur. 


94. C. Biruncinis Ånds.: radice fibrosa, culmo 
erecto vel curvato, 1—3-unciali, basi pauci- 
foliato; foliis culmum subequantibus, excur- 
vatis, involucro 3-phyllo; umbella conglome- 
rala; rachiola immarginata; squamis ellipticis 
cuspide breviori subexcurvato acutiusculis, mar- 
gine superiori dentatis, ulrinque 4-nerviis; 
stylo trifido; caryopsi triangulari, punetulata. 

Hab. locis arenoso-siecis regionis medie in- 

sule Charles (Ipse). 

Statura humilis, simpliciuseulus, lete fuscescens. Culmi 
solitarii v. subc&espitosi, erecti, apice curvati, triangulares, in 
medio laterum costa simplici notati, glaberrimi, basi foliis 2— 
5 stipati. Folia basi vaginantia, vix culmum 2&quantia, cur- 
vata, 13 lin. lata, apicem versus marginibus et carina scabri- 
uscula, ceterum glaberrima. Involucri folia tria, quorum ter- 
tium minimum, maximum fasciculum spicarum duplo triplove 
superans, Umbella in glomerulum e spicis 4—58 formatum 
contracta; rachiola vix marginata, glaberrima. Spice 4 lin. 
long2e, recte, lineares, acute, fusco-brunnex; squameae late 
ovate, lateribus convexis rotundato-dilatatis infra cuspidem 
carin&e sinuato-inflexis, castaneo-fuscx, margine exteriore pal- 
lidiores, utrinque 4-nervie, nervis ante marginem desinentibus. 
Filamenta planiuscula carvopsi duplo longiora. Stylus pro- 
funde trifidus; stigma simplex. Caryopsis triangularis, lateri- 
bus obsoletius concavis, angulis non acutis, cinereo-nigro- 
fusca, punctulata, nitida, rostrata. 


Quibus notis a precedente, quocum maxime affinis, di- 
stinguatur jam supra exposuimus. 


157 
"95, C. ruBiGisosvs Hook. fil. 1. ce. 178. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


96. C. GRANDIFOLIUS Ånds.: rhizomate repente, culmo 
elato, stricto, triquetre, glabro, basi foliato; fo- 
liis, latissimis, planis glabris, margine serratis; 

involuero 7—10 phyllo, foliis longissimis; um- 

bella fere 20-radiata; fasciculis racemosis, 1— 
2 uncias longis; rhachiola non alata: spicis 
divaricatis, 6—10-floris; squamis dissitis, obtu- 
sis v. muecronulatis, lateribus å-nerviis. 


Hab. in fossis aqua repletis regionis medie 
insule Chatham, Panic fluitantis socius (Ipse). 


Rhizoma late repens, fibras radicales validas fuscas gla- 
bras emittens. Culmus tri-quadripedalis, 3 lin. crassus, tri- 
angularis, lateribus planis striatis, marginibus glabris, basi 
infima foliis numerosis dense stipatus. Folia culmum sub- 
2quantia, basi saltem unciam lata, plana, costa media elevata, 
lete virescentia, utringque glaberrima, margine scabra, erecta, 
acutissima. Involucri folia 7 —10, longissimum umbellam duplo 
superans, fere bipedale, omnia margine scabra plana. Um- 
belle radii 12—20 valde inequales, basi nigrescentes, in- 
crassati, vix lineam crassi, maximi 9 uncias longi, 1—2 vix 
producti, apice simplices vel longissimi interdum trifidi. Fa- 
sciculus e spicis in rachi communi distichis vel subverti- 
cillatis oppositis et horizontaliter divaricatis compositus, 1—2 
uncias longus, unciam latus, plano-compressus. Rachis et 
rachiola angulate non alate. Spice lineares compressiusculxe, 
6—10-flor&, floribus remotis. Squamze ovato-lineares, obtuse, 
nervo medio vix carinate v. sub apice mucronate, lateribus 
sepe apicem versus erosis ferrugineis angustissime hyalino- 
marginat>e, utringue 3-nervig. Stylus brunneus, ad medium 
trifidus; stigmata simplicia brunnescentia. GCaryopsis oblonga, 
triangularis, lateribus planis, margine interiore curvato nigre- 
scente, seriatim punctata v. striata, minutissime apiculata. 


Est habitu omnino americano vel indico, ut vix indige- 
nus crederetur. Maxime affinis C; AURICULATO ex insulis Sand- 
wicensibus; ab eo tamen culmo elatiori, foliis latissimis, spi- 
cisque differt. 


158 


COMMELYNACEA R. Br. Bartl. 
46. COMMELYNA. 
Dillen. Hort. elth. 93. Endl. gen. n. 1028. 


97. C. AGRARIA Kunth. enum. IV. p. 38. 
Hab. in insulis James et Charles (Darwin). 


HYPOXIDEAE R. Br. 
47. HYPOXIS. 
Linn. gen. n. 417. Endl. gen. n. 1264. 


98. H. erecta Willd. sp. IL I. p- 106. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


ORCHIDEAE R. Br. 
48. EPIDENDRUM. 
Linn. n. 1016. Endl. gen. n. 1371. 
99. E. sercatum Hook. fil. I. c. p. 180. 


Hab. in insula James (Darwin). 


PIPERACEAE Rich. 


49. PEPEROMIA. 
Gaud. Freyc. voy. 513. FEndl. gen. n. 1820 a. 


100. P. FråGELniuirormis Hook. fil. 1. c. p. 181. 
Hab. in insula James (Darwin). 


101. :P. -PEmoraTts. Hook. fil; Ice: psi 151. 
Hab. in insula James (Darwin). 

102. P. GALAPAGENsIs Hook. fil. I. c. p. 180. 
Hab. in insula James (Darwin). 

103. P. rAMmuLosa Ånds.: caule erecto ramoso, te- 
tragono, sursum cum ramulis puberulo; foliis 
parvis, ovato-oblongis, oppositis vel 4—95nis, 
obtusis, tomento lenuissimo adpresso puberulis, 
carnosis, breviter petiolatis; amentis..... 


159 


Hab. ad truncos arborum in cacumine sum mi 
montis insule Charles (Ipse). 


Caulis vix digitalis, inferne erassitie penn2&e passering, 
mox divisus, obscure viridis, succosus, teretiusculus, sursum 
fuscior, tetragonus et puberulus; rami patentes, inferne nudi, 
apicem versus racemoso-divisi; ramuli patenti-fastigiati, pube 
cinerascente subtomentosi. Folia in caule inferiori opposita, 
in ramis terna, quaterna v. quina, 2 lin. longa, lineam lata, 
planiuscula, carnosula, apice rotundato-obtusa, basi in petio- 
lum semilinealem subangustata, divaricato-patentia, utrinque 
brevissime puberula. Fructificationem et inflorescentiam non 
vidimus. 

Cum P. microrPHYLLA HBK. (nova gen. et sp. T. I. p. 69. 
tab. XV. fig. 2.) et P. GALAPAGESsSI Hook. aliisque paucis (ut P. 
LOxENSI HBK., FIMBRIATA Miquel, TRINEURA Miquel, rRuBiowE HBK., 
SELLOWIANA Miquel, DEPPEANA Schl., etc.) tribum sat naturalem 
foliis verticillatis sepe hirsutis insignem efficit. Ab omnibus, 
e quibus presertim duabus prioribus proxima, differt: statura 
singulari erecta, nec basi prostrata, sc. fruticuli minimi in- 
star, foliis brevioribus et latioribus, brevissime petiolatis et 
densissime puberulis. 


URTICACEJE Endl. 


50. URTICA. 


Tourn. Linn. gen. n. 1054. FEndl. gen. n. 1879. 


104. U. vivaricata (Uresa) Spr. Hook.l.c. p. 181. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 

105. U. LATIFOLIA Rich. 

Hab. locis umbrosis regionis elevatioris ins. 
Charles (Ipse). 

106. U. TUBERCULATA Ånds.: caule fistuloso, tereti, 
suleato, glaberrimo, sursum setoso; foliis ad 
apicem collectis, e basi rotundata ovalis, apice 
producta subacuminatis, grosse serrato-dentatis, 
tenuibus, utrinque glabris vel ad nervos rarius 
setosis; petiolo setoso; cymis brevibus, ramosis, 
rarilloris; seminibus ovato-rotundatis, unci- 
nato-apiculatis, lateribus rugosis, glabris. 


160 


Hab. ad ripas lacus parvi salsi sub frutici- 
bus ins. Chatham (Ipse) reg. littoralis. 

Herba tenerrima, elaberrima, vix pedalis. "Caulis erectus, 
inferne subnudus vel folus 1—2 ad basin et medium, et cyma 
oppositifolia praditus. Folia 2—21 poll. longa ad maximum, 
infra medium 2 poll. lata, basi exacte rotundata, apice pro- 
ducto subabrupte acutata, serraturis divaricalis erectis iner- 
mibus, subtus pallidiora nervis prominulis arcuatis et te- 
nuiter spinulosis notata, utrinque plana, tenuia. GCyme rami 
pollicem longi, mox divaricatim divisi, erecto-patentes,. inferne 
nudi et setosi. GCalyvcis lacinie setaceo-lineares subpersisten- 
tes. Semen vix lineam longum et latum, plano-convexum, 
flavo-nitidum, utringue rfugoso-punetatum, apice uncinato-re- 
curvatum. 

Differt a precedente caule simplici, foliis nullo modo cor- 
datis, cymis subsimplicibus nec supradecomposite ramosis et 
ramis rectangulariter divaricatis, seminibusque lateribus rugo- 
sis. Est quedam cum U. CARAVELLANA similitudo, quzae tamen 
folia habet cordata, subtus triplinervia et semina magis con- 
vexa. In Urtica CANADENSI folia basi cuneato-angustata et 
apice longe acuminato-producta observantur. 


107. U. cAnADensis Spr. Hook. |. ce. p. 182. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


51. PARIETARIA. 
Tournef. Linn. gen. n. 1152. Endl. gen. n. 1835. 
108. P. FLORIDANA MNutt. Hook. 1. ce. 182. 
Hab. in insulis Charles et James (Darwin). 


52. PILEA. 
Lindl. collect. t. 4. Endl. gen. n. 1882 


109. P. PeEeromes Hook. et Arnott. Bot. of Beechy 
Nov: op. 96: "Hook. 1 ce: pr L52- mer 
DEBREULIA PEPLOIDES Gaud. in Freyc. Voy. p. 495. 
Hab. in insula James (Darwin). 
110. P. succurenta Hook. I. c. p. 182. 
URrRTICA sUCCULENTA Salzmann sec. Hook. fil. 
Hab, iu insula James (Darwin). 


SAL- 


161 
SALSOLACEAE Moquin Tandon 


53. CRYPTOCARPUS. 
Kunth. HB. nov. gen. et sp. am. p. 187. FEndl. gen. n. 1936. 
111. C. PyYrirForRmis Kunth I. c. p. 188. t. 124. DC. 
prodr: XIV. p. 41. Hook. 1. c. p. 193. 


Hab. in insula Chatbam (Darwin). 


AMARANTACEA R. Br. 


54. AMARANTUS. 
Linn. gen. n. 1068. Endl. gen. n. 1972. 


112. Å. caraccasanus HBK. nov. gen. et sp. 2. 195. 
DC. prodr. XII. II. 257. Hook. 1. c. 189. 
Hab. locis cultis insule Charles (Darwin et 
Ipse) et locis incultis (itaque sine dubio spon- 
taneus) insule Indefatigable (Ipse). 

Specimina, que in insula Indefatigable legimus, a planta 
americana non paullum habitu exteriori discrepat; notas tamen, 
quibus certe distingueretur, invenire non potuimus <Habet tamen 
culmum multo graciliorem, folia angusta, anthuros aphyllos, et 
ramos excurvato-patentes. Ea etiam forma, que sine dubio in 
insulam Charles introducta fuit, a specie normali nonnihil differt. 


113. ÅA. cerostowes ABK. I. c. 2. p. 194. DC. 
prodr. XIII. IL p. 257. Hook. I. ce. p. 189. 
Hab. in insulis Chatham (Ipse) et Charles 
(Darwin et Ipse). 

Hic etiam a specie americana caule minori ceterisque no- 
tis foliorum et florum valde differt. Cum cetere species Ama- 
rantacearum (Am. spinoso excepto), que his in insulis proveniunt, 
is sunt peculiares, credere forsitan fas est has duas etiam omnino 
indigenas et ab americanis distinctas esse. 


114. A. spemosus L. sp. p. 1407. DC. prodr. XIV. 
p. 260. 
Hab. locis cultis regionis inferioris insulae 
Charles (Ipse). z 
Magis foliosus videtur, quam in aliis insulis Oceani Pacifici 
legimus. 
K. V. Akad. Handl. 1853. 11 


162 


553. SCLEROPUS. ; 
Schrad. in. sem. Gott. 1835. Endl. gen. suppl. n. 1971. 


115. S. sQuAmurLATtus Ånds.: caule erecto, glabro, 
viridi-stramineo; foliis petiolatis, anguste lan- 
ceolatis, mucronatis, glabris, viridibus; spica 
terminali elongata, lineari, subflexuosa; glome- 
rulis axillaribus, densis, sursum latioribus; flo- 
ribus viridibus, perianthio bracteas superante, 
limbo revoluto. 

Hab. locis graminosis regionis inferioris in- 
sule Chatham (Ipse). 


Caulis 1—2-pedalis, stricte erectus, firmus, angulis obtusis- 
simis subteres, omnino glaber, lete viridis v. pallide flavus, sub- 
simplex vel ex axillis superioribus ramos florigeros emittens; rami 
angulati, patentes. Folia in petiolum subuncialem valde attenuata, 
apice acuminata spinula parva mucronata, apicem versus subglan- 
duloso-serrata, utrinque glaberrime viridula, subtus nervis promi- 
nulis notata, summa linearia. ÅAnthurus terminalis sepe 4 uncias 
longus, semiunciam latus, subrariflorus, passim subflexuosus v. 
strictiusculus; glomeruli axillares distantes, e ramis subdivisis, in- 
ferne floribus non evolutis quasi squamatis, compositi. Bractezxe 
tres, e basi latiori acuminato-cuspidata, marginibus hyaline. Pe- 
rianthii foliola 5 inferne anguste unguiculata, superne spathulato- 
dilatata, rotundata, corollinea revoluta, nervo medio viridi in cu- 
spidem excurrente, marginibus late scariose membranacea. Utri- 
culus perianthio brevior, rugosus, stylis 3 distinctis, elongatis, flexu- 
osis, apice pallidioribus cornutus; semen rotundatum, pelviforme, 
castaneo-nigrum, nitidissimum. 


116. S. urcEoLATUs Ånds.: caule erectiusculo, an- 
gulato, sulcato, pubescente, viridulo; foliis peti- 
olatis, basi cuneato-attenuatis, ellipticis v. obo- 
vatis, apice mucronatis, glabris, viridibus, inte- 
gris; glomerulis superne condensatis, inferne 
remotis viridibus; calyce bracteas angustas su- 

"perante, urceolato; stigmatibus calycem &quan- 
tibus. 

Hab. locis graminosis regionis inferioris in- 


sula Indefatigable (Ipse). 


163 


Caulis pedalis, inferne ramosus, pennam passerinam Crassus, 
profunde sulcatus, angulatus, pube parva, subglandulosa, rara ob- 
tectus; rami divaricato-patentes, flavo-virides. Folia in petiolum 
uncialem et ultra attenuata, ceterum late elliptica vel obsolete 
obovata, 1—13 uncias longa, pollicem lata, margine remote den- 
ticulata, utrinque glabra, obscure viridia, subtus nervis prominulis 
notata, presertim juniora spinuloso-mucronata. Glomeruli api- 
cem versus caulis approximati, inferne subdistantes, rotundi, parvi. 
Flores sessiles, inter se divaricati. Bractex tres subulatae, cuspi- 
date, glabre, medio anguste viridule, tubum perianthii aequantes. 
Perianthii foliola 5, tubum supra basin rotundatum deinde con- 
strictum et limbum campanulatum formantia, nervis viridibus va- 
lide costata, nervo medio extra apicem obovato-dilatatum mucronis 
instar excurrente, margine cinereo-scariosa. Filamenta foliola pe- 
rianthii equantia. Utriculus faucem perianthii superans, rugosus. 
Semen utrinque convexum, rotundatum, marginibus auctum, nigro- 
castaneum, nitidissimum. 

Est Scr. CrassiEpi DC. prodr. XIII. II. ps 271 simillimus, 
sed differt caule erecto puberulo, foliis multo latioribus, saltem 
jumioribus apice acutiusculis ibique longius mucronatis, nec non 
bracteis minime retusis sed aristato-mucronatis. 


56. EUXOLUS. 

Rafin. 1. Tell. 1838. p. 42. Endl. gen. suppl. I n. 1971. 

117. E. scLERANTOIDES Ånds.: caule e basi ramoso; 
ramis adscendentibus, teretiusculis, glabris, pal- 
lidis; foliis in petiolum angustatis, linearibus, 
cuneatis, apice truncatis et mucronatis; glomeru- 
lis spieatis, axillaribus, petiolo brevioribus; flo- 
ribus densis, viridibus, calyce bracteis longiore, 
utriculis apice 3-dentatis. 

Hab. locis siecis regionis inferioris insulee 
Charles (Ipse). 

Radix tenuis. Caulis e basi ima mox ramosissimus; rami 
digitales vel ultra, diffusi, inferne decumbentes apicibus arcuatim 
adscendentes, fusco-flavescentes, teretiusculi. Folia inferiora polli- 
cem longa, vix lineam lata, e basi attenuata linearia, apice dila- 
tato-cuneata, ibique ommnino truncata, nervo medio subtus maxime 
elevato, fere duplici, albescente, in mucronem brevem .excurrente 


aristata, utringue late viridia, glaberrima, subtus grosse punctata: 
Glomeruli azxillares, e ramis 2—3 confertim spicatis compositi. 


164 


Bractee 2—3, subinzequales, acute, carinate, viridule. Sepala 
3—5, anguste lanceolata, mucronulata, carinata, nervo medio 
albescente, lateribus viridibus, margine hyalinis variegata. : Utri- 
culus compressus, apice 2—3-denliculatus, viridi-fuscus. Semen 
lenticulare, subinflatum, margine elevato-annulatum, nitidissimum, 
nigrum. 

Ab omnibus congeneribus differt foliis angustissimis, crescend; 
modo humifuso, glomerulis subaphyllis et habitu prorsus singulari. 


57. IRESINE. 
Browne Jam. p. 358. Endl. gen. n. 301. 
118. I. Epmosstoset Hook. fil. 1. ce. p. 190. DC. 
prodr. XIII. II. p. 353. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


58. ALTERNANTHERA. 
Martius nov. gen. et sp. Bras. 2 p. 53. FEndl. gen. n. 1956. 
119. A. (DassierA) suBscarosa Hook. fil. 1. c. p. 189. 
DC. prodr. XIII. IEI p. 353. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


120. A. (Dasstrera) RADICATA Hook. fil. 1. c. p. 262. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). 

121. A. (DassiErRA) Acavuis Ands.: rhizomate crasso, 
fusiformi; ramis florigeris gracilibus, strictis, 
simplicibus, raro trichotomis, supra medium 
foliis parvis, oppositis bracteatis; foliis ex apice 
rhizomatis rosulatis, excurvatis, filiformi-line- 
aribus, obtusis, crassiusculis; capitulis termina- 
libus, subrotundatis; perianthii foliolis oblon- 
gis, glaberrimis. 

Hab. locis elevatis siccissimis insul&e Cha- 
tham (Ipse). 

Radix e fibris elongatis composita. Rhizoma ad collum ovato- 
vel globoso-incrassatum (2—4 pollices latum), ibique 3—5-ceps, 
folia proferens. Folia plurima, plerumque 4 uneias longa, 1—2 
lineas lata, stellatim excurvata, superne costa impressa sulcata, 


marginibus incrassatis, revolutis, ibique parce in costa subtus et 
basi adhuc densius lanata, earnosula, sublacunosa. Rami florigeri 


DON 


165 


suboctoni, plerumque digitales, obsolete angulati, sepius simplices 
et tunc supra medium bibracteati, nonnumquam ad bracteas di- 
chotome, i. e. in duos ramulos oppositos, bibracteatos, productos, flo- 
rigeros, divisi et inter eos spica sessili terminali, exsiccatione fla- 
vescentes, bast parcius, superne densius lanati. Bractere vix se- 
miunciales, ex basi vaginante subulate, obtusiusculxe, lana den- 
sissima contiguxe. Capitula nunc hemispherica et depressa v. glo- 
bosa, I unciam lata, nunc basi angustata et rariflora, elongato- 
obovata; rhachis dense lanigera, bracteis 2 herbaceis sepe capituli 
magnitudine suffulta. Flos albo-scariosus. nitidus, omnibus parti- 
bus glaber. Bracteole ovate, obluse, scariose, perianthio paullo 
breviores, carina acutiuscula. Pertanthii foliola enervia, exteriora 
oblongo-rotundata, obtusa, basi flavescentia, interiora basi com- 
pressa, angustiora. Tubus stamineus cyathiformis 5-dentatus, den- 
tibus 2 lateralibus antheriferis3; staminodia 3, filamentis xequilonsza, 
subtriangularia, acuta, margine integra. Anthere 2 lineares Pi- 
stillum stamina &Xquans; stylus nullus; stigmata linearia erecta. 
Utriculus ovato-ellipticus, glaber, pellucidus; semen marginibus in- 
crassatum, medio rugulosum, orbiculare, fulvo-castaneum. 


ÅLTERN. SUBSCAPOSA Hook. (ex insula Charles!) differt: foliis 
basi tantum  pilis albis tomentosis, 1—1 unciam latis, ramis su- 
perne di-trichotome divisis, bracteolis perianthio duplo brevioribus, 
et perianthio basi villoso-barbato; Moquin-Tandon (DC. prodrom. 
XIII Il p. 353) his addit: »folia spathulato-linearia, inferne at- 
tenuata, flores basi villoso-barbati et sepala medio maculis 2 vi- 
ridibus notata». 


ÅLTERN. RADICATA Hook. (eliam ex insula Chatham) eadem ac 
nostra planta forsitan est, quamquam descriptio I. c. data non 
omnino in eam quadrat. Folia enim dicuntur teretia, arachnoideo- 
tomentosa, caule longiora; bracleg 3—+4, capitula + lin. lata 
(sine ullo dubio errore typographico!), bracteole floribus paullo 
longiores postice concavze, filamenta sterilia nulla, ovarium orbi- 
culare compressum, stigmata brevia. Nonne specimina macra, 
incomplefa vel juniora descripsit Hooker? — In re incerta tamen 
satius duximus plantam a nobis lectam completius describere. 


59. TELANTHERA. 
R. Br. Congo p. 58. FEndl. gen. u. 1957. 


122. T. Fiironia Moqu. Tand. (DC. prodr. X IHI. : 


II. p. 368.) 


BucHoLrziA Fiuironia Hook. fil I. c. po 192. 


166 


Hab. locis siccissimis regionis inferioris ins. 
Chatham (Ipse), medi&e2 ins. Charles (Ipse), et 


in insula James (Scouler). 


123. T. srtricrtiuscura ÅAnds.: (BucHorzia) erecta, 
virgata; ramis elongatis, nudis, teretibus, stri- 
atis, glaberrimis, trichotomis; foliis ad axillas 
ramorum sparsis, oppositis, linearibus, acutiu- 
sculis, marginibus revolutis, glabris; spicis axil- 
laribus terminalibusque, solitariis, geminis vel 
ternis, subeylindraceis, flavo-tomentosis. 

Hab. locis siccis regionis inferioris ins. Cha- 

tham (Ipse). 

Maxime cum BucHoLtztia NUDicaAuLI Hook. fil. congruit, sed dif- - 
fert evidenter caule strictiori non tam geniculato, ramulis magis 
erectis vix divaricatis, internodiis subbrevioribus tenuioribusque, 
ad nodos minus incrassatis magisque glabris, foliis angustioribus 
et longioribus, sed procipue capitulis. frequentius in axillis collec- 
tis, majoribus, fructiferis apicem versus magis apertis nec Oovatis, 
bracteis minoribus et perianthii foliolis extus undique pilosis, se- 
mine orbiculari, pallide castaneo, levi, glabro, nitidissimo. 


124. T. (BucHOLZIA) FLAVICOMA Ånds.: erecta vir- 
gata; ramis ad articulos foliatis, strictiusculis, 
teretibus; ramulis flavo-cinereis hirtisque; fo- 
his lingulato-linearibus, sessilibus, obtusiuscu- 
lis, utrinque flavo-tomentosis; spicis axillaribus 
sessilibus, terminalibus subpedunculatis, foliis 
bracteatis; bracteis foliolisque perianthii dorso 
tomentosis, exterioribus tricostatis, duplo bre- 
vioribus, carina pilosis. 

Hab. locis graminosis siccis regionis media 
ins. Charles (Ipse). 


Caulis inferne lignosus, pennam anserinam crassus, geniculatus, 
nodoso-articulatus, internodiis 1— 2-pollicaribus et ultra, tricho- 
tome divisus, cortice cinerascente in&quali obductus, glaber; rami 
fusci, internodiis longioribus, etiam trichotomi; ramuli stricti 
articulati, graciles, teretes, superne tomento brevi flavo-cine- 
rascente obtecti. Folia ad articulos superiores sessilia in pe- 


167 


tiolum brevem sensim attenuata, anguste linearia, versus apicem 
obtusiusculum vel minute mucronulatuin dilatata, pollicem longa, 
lineam lata, plana, utrinque vellere denso flavo intricato submi- 
cante tomentosa, supra basin versus nervo impresso subcanaliculata, 
marginibus subincrassatis et costa subtus precipue ad basin gla- 
briuscula. Spice minute 1l-lineales, globose; axillares sessiles, 
terminales foliis minutis bracteate, in axilla summa subsessi- 
les. — Bractee = perianthio duplo  breviores, ovate, obtusius- 
culxz, cymbiformes, carina flavo-hirsuta, marginibus scariosis gla- 
bris.  Foliola perianthii exteriora oblonga, dorso convexa, flavo- 
hirta, tricostata, intus glaberrime nitentia, foliola interiora angustis- 
sime linearia, scariosa, glaberrima, acutiuscula, exterioribus &qui- 
longa, subconvoluta. Filamenta filiformi-subulata, basi concreta; 
anther&e filamentis duplo breviores; staminodia filamenta sube- 
quantia, exacte linearia, apice lacinis filiformibus 4—5 fimbriata. 
Utriculus basi constrictus, medio valde dilatatus, apice coriaceus, 
fusco-castaneus. Stylus nullus; stigma capituliforme, globosum. 


125. T. crAvcescens Moqu. Tand. 1. c. p. 369. 

BuCHOLzIA GLAUCESCENS Hook. fil. 1. c. p. 194. 

Hab. locis graminosis et siccis regionis infe- 
rioris ins. Chatham (Darwin et Ipse) et media 
ins. Charles (Ipse). 

Exacte cum descriptione Hookeriana 1. c. congruit planta 


nostra. Quid autem: »rami medio incrassati?» Tale in nulla Bu- 
cholzie specie vidimus! 


126. T. supicavris Moqu. Tand. 1. ce. p- 369. 

BucHoLzia NUDICAULIS Hook. fil. 1. c. p. 1941. 

Hab. locis siccissimis regionis medie insult 

Charles (Ipse et Darwin). 

Fruticulus subbipedalis. Folia acutiuscula. Spice interdum 
axillares ibique solitariae, terminales solitarie v. plerumque terne; 
2—21 lin. longe, ovatx v. subglobose; fotiola perianthii acuta. 
Utriculus ovato-rotundus, obscurus. 


127. T. ECHINOCEPHALA Moqu. Tand. DC. prodr. XIII. 
Mö Sdd: 
BRANDE SIA ECHISOCEPHALA Hook. 1. c. p- 189. 
Hab. in insula Charles- (Darwin). 


168 


128. T. (MOGiIPHANFS) ARGESTEA Ånds.: caule suf- 
frutescente, erecto, ramoso, tereti, striatulo, 
molliter adpresse hirsuto; foliis breviter petio- 
latis, ovato-lanceolatis, acutis, integerrimis, mu- 
cronatis, supra parce et adpresse pilosis, sub- 
tus subtomentosis; pedunculis simplicibus, axil- 
laribus, erectis; capilulis solitariis, globosis, 
aphyllis; floribus nitidis, argenteo-stramincis, 
calyce bracteis duplo longiore, sepalis acutis, 
exterioribus lavibus. 


Hab. locis frutieibus obsitis et graminosis 
reg. inferioris et medie insularum Chatham, 


Charles, Indefatigable et James (Ipse). 


Planta subscandens. GCaulis inferne lignosus; rami stricti; 
articuli apice leviter constricti deinde incrassati, subangulati, pu- 
beruli, flavo-virides; ramuli extimi aequales, dichotomi, dense albo- 
birti. Folia 2—3 pollices longa, 4—+ pollicem lata, lanceolata, 
basi sublatiora, apice acutata brevissime mucronata, juniora ulrin- 
que sed subtus densius incano-pubescentia, adulta utrinque pilis 
tantum sparsis adpressis passim relietis glabriuscula, costa lu- 
tea valida subtus notata; petioli 3 unciam longi, basi pilosi. 
Pedunculi axillares, unciales, rigidi, dense albo-villosi, teretes. Ca- 
pitula 4 lin. longa fere pollicem lata, lucide albescentia. Bractex 
omnino aquales, e basi latissime ovata cuspidato-mucronata, dorso 
juxta nervum medium elevatum pilose, perianthio duplo breviores, 
margine integre. Pedicelli crassiusculi, acute pentagoni, basi 
villosiusculi. — Foliola perianthi lanceolato-linearia, acuta, exteriora 
duo glaberrima, convexa, tertium obsolete 3-costatum, interstiliis 
viridulum, interiora tria sequilonga, angustiora, dorso 3-costulata, 
albo-pilosiuscula, apice glabra. Filamenta subulato-linearia; sta- 
minodia antheras xequantia, elongata, linearia, apice dentibus 4—5 
capillaceis fimbriata, margine integerrima; anthere angustae, oblonge, 
sulphurezx. Stylli/ före nullus; stigma capitatum; UtgnleS obo- 
vatus trigonus. 

Eximie variat, ita ut forme sequentes forsan proprias species 
constituant: 

a) roBusTioR: caule ramisque firmioribus, ramulis ultimis dense in- 
cano-pilosis omnino teretibus, nunc strictis, nunc angulatim di- 
varicatis ; foliis medio latioribus; pedunculis axillaribuss sepe 2- 
uncialibus, terminalibus nudiusculis, fastigiatis, magnis; bractea 


169 


exteriori dorso pilosiuscula; foliolis perianthit interioribus 

sepissime glabris. 

Hab  locis silvestribus regionis inferioris insularum Char- 
les et James. 

b) sUuDiFLoRA: cCaule ramisque gracilibas incanis; foliis brevius 
petiolatis; pedunculis axillaribus, inferioribus (siepe 3-pollica- 
ribus) longissimis, terminalibus foliis nullis v. minimis suffultis, 
ideoque longe exsertis et nudis; bracteis omnibus parce pilo- 
sis; foliolis perianthit interioribus dorso lete viridibus, trico- 
statis, glaberrimis. 

Hab. locis silvestribus regionis inferioris imsularum Charles 
et Indefatigable. 

c) BRACTEATA: Caule ramisque sulcato-angulosis, incanis, strictis; 
foliis late lanceolatis; pedunculis axillaribus brevibus (vix 
pollicaribus), terminalibus foliis magnis obtectis; bracteis gla- 
briusculis 3 foliolis interioribus perianthi etiam glabris. 

Hab. locis silvestribus regioris medie insularum Chatham 

(ubi vegetior, foliis etiam majoribus) et Charles (ubi maxima, 

capitulis terminalibus interdom subnudiusculis). 

129. T. (MoGiPHAseEs) vestitA Ands.: caule suffru- 
tescente, erecto, ramoso, tereti, strialo, deusis- 
sime flavo-tomentoso; foliis breviter petiolatis, 
lanceolato-oblongis, obtusiusculis, mucronulatis, 
integerrimis, utrinque pilis stellatis fulvo-to- 
mentosis; capitulis parvis, terminalibus et axil- 
laribus, sessinbus, foliis minutis densissime vil- 
losis bracteatis; floribus brunneo-nitentibus; se- 
palis costatis, induratis, apice pilosis. 

Hab. locis graminosis siceis regionis medie 

in insula Charles (Ipse). 

Est species pulcherrima, habitu exteriore nitente, ob id etiam 
memorabilis, utpote que subgenera BuCHorziam et MoGIPHANIDEM 
aperte conjungit, generis hujus culmo et foliis, illius floribus quasi 
predita. — Caulis bipedalis inferne lignosus, superne fere tricho- 
tomus; rami stricti etiam subflexuosi debiles, omnes tomento den- 
sissimo brevi quasi viscidulo nec nitenti tecti, demum denudati 
et nigrescentes, teretes, leviter striati. Folia 2—3 pollices longa, 
vix unciam lata, basi attenuata, apice subrotundata, minute mu- 
cronata, margine subundulato integra, utrinque tomento denso 
stellato brevi fusco v. albescente vestita, adultiora fere denudata, 
venis et costa subtus elevatis notata; petiol mininu wvillost. 


170 


Capitula axillaria v. terminalia, inferiora foliis suffulta, superiora 
bracteis 2equilongis vel longioribus lanceolatis dense villosis inclusa, 
; solitaria vel gemina, vix pist magnitudine, late ovata, basi brun- 
| neo-nitentia, apice flavo-hirsuta. Bracte& 3, laterales subangusti- 
ores et fere longiores, dorso obtuse carinato-triquetra, scariosae, basi 
infima et carin& parte superiore parce pilose, ceterum brunneo- 
nitentes.  Foliola perianthii exteriora lanceolato-acutiuscula, indu- 
rata, basi brunnescentia, apice pallida et pilosiuscula, dorsale va- 
lide, cetera duo obsoletius tricostata, foliola interiora angustiora et 
acutiora, uninervia. Staminodia late limearia, brunneo-hyalina, 
| apice inequalia, quadrilaciniata, staminibus subbreviora; filamenta 
: medio dorso antherarum infixa, filiformia. Utriculus medio dila- 
tatus, marginatus, basi angustatus; stylus productus dimidiam par- 
tem staminodiorum &Xquans; stigma capitatum. 


a 60. FROELICHIA. 

| Moench. method. p. 50. Endl. gen. n. 1939. 

130. PF. supicavits Hook. I. ce. p. 192. DC. prodr. 

KIT FIEEp 2 

| Hab. äv insolis Chatham (Ipse) et Charles 
(Ipse et Darwin). 


NYCTAGINELE Juss. 


61. BOERHAVIA. 
Linn. h. Cliff. p. 17. Endl. gen. n. 2000. 
131. B. scanpens L. sp. 4. DC. prodr. XII IL 
p. 454. Hook. |. ce. p. 193. 

Hab. locis graminosis et lapidosis reg. infe- 
rioris el medie insularum Chatham et Inde- 
fatigable (Ipse), Charles (Ipse et Darwin) et 
James (Darwin). 

132. B. erecta L. sp. 4. DC. prodr. XII. IL p. 
450. Hook. I. c. p. 193. 

Hab. cum priori in insulis Chatham et In- 
defatigable (Ipse) et Albemarle (Macre). 

133. B. Hirsuta Willd. phyt. 1. n. 3. DC. prodr. 
XTEL. I på 45010. Hooks I. necspa 109: 


171 


Hab. locis euam sterilioribus reg. inferioris 
et medie insularum Chatham, Charles (Ipse) 
et Albemarle (Ipse et Macre). 


134. B. PAnICULATA Rich. act. soc. h. n. Par. 1. 
105. DC. prodr. XIII. II. p. 450. 
B. pEcumBENs Vahl en 1. p. 234. Hook. 1. c. pc 193. 
Hab. in insula James (Scouler). 
135. B. pirrusa L. sp 4. DC. prodr. XII. IL 
p. 452. 
| "BB. GLANDULOSA: caule eximie divaricato-ra- 
moso, subviscoso-pubescente, cum ramis 
undique diffuso el exsiecatione nigre- 
scente; foliis quam in ceteris minori- 
bus, ovato-lanceolatis, acutis, majoribus 
repando-sinuatis, minoribus bracteifor- 
mibus, integris, utrinque glanduloso-pu- 
berulis; pedunculis axillaribus divisis, 
floribus fasciculatis; fructibus cunealtis, 
obtusis, alato-marginalis. 
Hab. locis sterilissimis ins. Albemarle (Ipse). 
Videtur illa planta species singularis, cui in herbariis mnihil 
simile vidimus; sed determinationi accurate non satis completa. 


62. PISONIA. 
Plum. Amer. 7. t. 11. Endl. gen. n. 2012. 
136. P. FrorigunpA Hook. fil. I. ce p. 193. DC. 
prodr. XIII. 2. p. 447. 


Hab. in insula James (Darwin). 


PLANTAGINEAE Vent. 


63. PLANTAGO. 
Linn. gen. n. 142. Endl. gen. n. 2170. 
137. Pl. tomentosa Lam. ill. p. 340. DC. prodr. 
XIII p. 725. 
Pp. PumILA Hook. 1. c. p. 194. 


Hab. än insula James (Darwin). 


PLUMBAGINEIE Vent. 


64. PLUMBAGO. 
Tournef. Linn. gen. n. 213. Endl. gen. n. 2174. 


138. P. scAnpens L. sp. I. p. 215. DC. prodr. 
MIL; p: 692. Hook. d-5e: Py Lo 
Hab. locis sylvestribus reg. inferioris insu- 
larum Chatham (Ipse), Charles (Ipse et Darwin), 
Indefatigable (Ipse) et Albemarle (Darwin). 


COMPOSIT.E Vall. L. 


63. PECTIDIUM. 
Less. Linnea VI. 706. Endl. gen. n. 2249. 


139. P. rusctatum Less. in Linnea 1831. p. 707. 
DPCI-prodr: VM. cp. de: 
£) acheniis radii biaristatis, disci exari- 
statis. 
Hab. locis maxime lapidosis et sterilibus 
reg. iuferioris insule Chatham (Ipse) 
7) foliis basi utrinque unisetosis. 
Hab. cum priori. 


Quum planta nostra a charactere generis Pecripu Less. non 
parum recedat, eam typum novi generis, GYMNOPECTIDIS SC., Propo- 
sueram,. = Iillustrissimus et amicissimus autem Dr. J. Steetz, cui 
varias Compositas Galapagenses miseram, ut suo judicio peritissimo 
eas rite et exacte determinaret, mihi sequentes observationes de 
specie hacce benevole communicandas dedit. 

»In hac planta novi generis typum agnoscere equidem non 
valeo. Åttamen difficillimum est dictu, quid demum faciendum 
sit!  Prcrinis genus enim adhuc in profundis latet tenebris. 
Diligentissimus, accuratissimus atque (addere liceat) totius evi 
nostri sagacissimus scrutator ComPosirARUuM amicus 2stimatissimus, 
cel. Asa Gray quum in Plantis Fendlerianis (1848 p. 61) tum 
in Plantis Wightianis (Part. I. 1852. p. 82) monuit, pappum et 
aristas acheniorum in EuprEctipeis summopere variare, quare aut 
genera nova, habitu non distinguenda, creanda sint aul genus 
Precis charactere defintendum, quo gen. PeEctiporsin, Prcyipium, 
forsan etiam Lorentiam comprehendat. Etiam Lessing, cel. auctor 


173 


Pectimu generis (1831), in descriptione fusiore Pectipu PUNCTATI 
»achenia foliolis sequalia, precipue apice hispidiuscula, disci ari- 
stis plerumque binis (semel vidi nullos), radii plerumque ternis 
rarissime utraque singulis aut ternis etc.» memorat. 

Ex his observationibus satis superque patet »pappum in Prc- 
Tip speciebus esse characterem summopere fallacem, prasertim 
quod ad numerum aristarum, ut etiam absentiam vel prasentiam 
earum vel in radio vel in disco attinet», Quum autem nil va- 
leat in distinctione specierum, character ex eo sumtus ad constitu- 
endum novum genus sane adhiberi non potest. Hirsuties glan- 
dulosa involucri squamarum quoque levissimus character est. 

Ceterum planta memorabilis est, quod in ea achaenia radii 
semper biaristata, disci semper calva sunt. Ceteroquin habitum 
et characteres Prctipit PUncrATI Less. omnino pre se fert, quare 
sine ullo dubio equidem ut PeCtipium PUNCTATUM Less. var. P) 
considerare et describere mallem» (Steetz in litt.) 

Radix valde lignosa, ramosa. <Caulis stricte erectus, imferne 
nudus, mox ramosus, glaberrimus, teretiusculus, cortice purpu- 
rascente obductus; rami erecti, virgati, etiam dichotomi, lineis 
prominentibus pallidioribus angulati, cortice flavo-virescente v. 
purpurascente nitentes. Folia in petiolum angustata, apicem ver- 
sus attenuata, pollicem longa et ultra, vix lineam lata, margini- 
bus revoluta, obscure viridia, glandulis et ciliis omnino destituta. 
Pedunculi axillares solitarii, terminales umbellati, inaequales, lon- 
gissimi (semiunciales), glabri. Capitula pauciflora, heterogama, 
exacte cylindracea, 6—10-flora; floribus radii uniseriatis, ligulatis 
femineis, disci hermaphroditis, tubulosis. Anthodium cylindraceum, 
pentaphyllum; foliola 2&Xqualia, amplexiflora, linearia, basi saccata 
pallidiora, apice truncata v. emarginata infuscata, glaberrima, ve- 
nulosa.  Receptaculum nudum. Coroll disci tubulose, subregu- 
lares, tubo sursum clavato, limbo subeonstricto 5-vel sepius 4- 
dentato purpureo-flavescente, radii ligulate, tubo elongato cylin- 
draceo, ligula tubo breviori elliptico-rotundata pallide flavescente. 
Achenia linearia, angustata, striata, disci pappo omnino destituta, 
radii sursum angustata ibique e callo apicali setis duabus subu- 
latis, rigidis, corneis, levibus, nudis, demum divergentibus vel re- 
flexis armata, sub callo apicali scaberrima, exteriora interioribus 
fere longiora. — Herba glabra, suffrutescens, stricta, dichotome 
ramosa. 

Var. y) a vera Pusncrati varietate 8) nostra differt: statura 
multo humiliore (vix digitali) omnibus partibus graciliore, ramis 
magis divergentibus, sed inprimis foliis supra profundius sulcatis, 
margine magis revolutis, haud angustatis, glanduloso-punctatis- et 
basi eiliatis, setisque acheniorum marginalium brevibus, patentibus. 


174 


Ut species propria »P. suBciuARis» a me primo et forsan 
justius proposilta. 


66. LORENTEA. 
Less. Tinnsea VI. 717. Endl. gen. n. 2251. 


140. L. Tesurouia DC. Prodr. V. p. 103. Hooker 
Fear 00: | 
Hab. locis maxime lapidosis et sterilibus 
reg. inf. insularum Chatham (Ipse) et Albe- 
marle (Macre). 
141. L. Gracias Hook. til. I. ec. p.- 206. 
Hab. in insula Albemarle (Macrce). 


142. ÅL. tisEArRis Ands : caule brevi, ramis hori- 
zontaliter divaricatis, flabelliformibus, subpube- 
rulis; foliis oppositis, glaberrimis, lineari-lance- 
clatis, subtus grosse glanduloso-punctatis, mar- 
ginibus basi utringque ciliis 5 pectinatis; pedun- 
culis elongatis; capitulis 10—15-floris; achee- 
niis marginalibus bisetosis. 

Hab. in monte prerupto (200' alt.) ins. In- 

defatigable (Ipse). 

Radix perennis lignosa. Caulis brevis, strictus, internodiis 
3—4 inferioribus ramosis, ultimis erectis, foliatis, simplicibus; 
rami brachiati, elongati, humifusi, flabelliformes, apice adscenden- 
tes, teretes, fusco--brunnei, pilis brevissimis et sericeo-albis ob- 
solete quasi pulverulenti: Folia decussatim opposita, inferiora 
remote, versus apicem caulis et ramorum magis approximata, 
unilateraliter subfalcato-curvata, sxepius 13—2 lin. lata, exacte 
linearia, basi sessilia semiamplexicaulia, apice attenuata, cu- 
spide pallide mucronata, subtus costa glabrescente percursa, 
utringque glandulis piceis vel pallide fuscis maximis pellucidis irre- 
gulariter et crebre conspersa, ceterum utrinque glaberrima, plana 
vel margine incrassato obsolete revoluta, basin versus ciliis sub- 
quinque remotis longis pallide flavis pectinata. Pedunculi termi- 
nales, folia duplo superantes vel ea interdum 2equantes, brac- 
teis parvis squamaceis cuspidato-aristatis sparsim obtecta. Ca- 
pitula cuneata, rariflora; squamze anthodii wuniseriate, obtusae, 
pellucide glanduloso-punctata, glabre, striate. Flores ut in con- 
generibus, Pappus flavus, disci e setulis biserialibus, scabriusculis, 


175 


fulvescentibus, interioribus florem axquantibus, pappus radii e se- 
tis 2 basi infuscatis laminge dimidiam xequantibus iinterdum setulam 
terliam minutam etiam observavi) constat. Acbenium angulatum, 
fusco-nigrum, parcissime puberulum. 

Adsunt specimina VEGETIORA et MACRIORA, inter se nom nisi 
magnitudine caulis ramorumque, et longitudine foliorum diversa. 

Habitu exteriori est L. satureJomwri Less. (Linn. V. 135) e 
Mexico sat similis, sed differt caule glabrescente, foliis subtus in 
carina nudis, capitulisque multo minoribus. Folia tamen in sa- 
TUREJOIDE Nullo modo glabra (ut a Lessingio descrihuntur) sed pilis 
brevibus subtuberculatis scaberrima! 

Affinis etiam videtur &L. suBsQUARROSE Hook., cujus tamen 
folia in ramis valde abbreviatis fasciculato-congesta, angustissime 
ssubulata (3 lin. lata), et glandulis exacte biseriatis magnis nigris 
subtus conspersa. 


143. L. suBsQuArrosa Hook. fil. I. c. p. 206. 
Hab. in locis siccissimis medie reg.: ins. Al- 
bemarle (Ipse) et in insula Chathawm (Darwin). 


67. COELESTINIA. 
Cass. Dict. sc. nat. V. suppl. 8. Endl. gen. n. 2258. 


144. C. rATIFOLIA Benth. (in Oersted Composit. 
Centroamericane p. 7. N:o 25 (1853). 

Hab. locis subuliginosis regionis medie in- 

sulae Charles (EIpse). 

Diagnosis 1. ce. bene quadrat; folia quidem majora 11—21- 
pollicaria dicuntur. Magnitudo vero et forma foliorum sunt cha- 
racteres summopere fallaces. —  ÖorLEstInte MICROCARPE Benlh. 
diagnosis minus quadrat. 

Habitu exteriori ÅGERATO CONYZOIDI Linn. ita simillima est, ut 
forsitan conjicere liceat cl. Hookerum suo Agerato p. 153 (1. cp. 
207), de quo dicitur »specimina nonnulla epapposa vel pappo 
multo breviore predita esse» hanc speciem intellexisse. In nostra 
planta enim pappus est truncato-dentatus, coroniformis, sed in 
AGERATO Vero e paleis aristato-acuminatis constat. 


68. AGERATUM. 
Linn. gen. n. 936. Endl. gen. n. 2259. 
145. ÅA. conyzomrs L. sp. pl. 1175. DC. Prodr. 
V. p. 108. Hook. I. ec. p. 207. 


176 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


Planta, quam in eadem insula legimus, et primo a me ÅGERATUM 
conyzomes habita, est, secundum determinationem accuratissimam 
D:ris Steetz, CoELEsTINSIA LATIFOLIA Benth. Etiam Hooker de sua 
planta observavil »Some of the specimens have no pappus whate- 
ver(?), and in other the pappus is shorter, than in the ordinary 
state of the plant» (I. c. p. 207) et (1. c. p. 253): »the caryop- 
sides of ÅGFrATUM are singularlys enough in this group onlys de- 
prived of pappus». Nonne hiec etiam eadem est CorLEstiIsia? 


69. ERIGERON. 
Linn. gen. qu. 951. Endl. gen. n. 2332. 


146. E. rAscirorium Hook. fil. I. c. p. 208. 
Hab. in insula Albemarle (Darwin). 

147. E. Tesurouium Hook. fil. 1. ce. p. 2070). 
Hab. in ins. Charles et James (Darwin). 
Specimina cujusdam EnricErostis locis siccissimis insule Al- 

bemarle legimus nonnulla, que ad hanc speciem hasitatione qua- 

dam retulimus. De quibus, ad cl. Steetz delatis, nos hec edocuit 
amicissimus vVir: 

»Hoc certissime est congener ErRiGERONTIS TENUIFOLH Hook. fil. 
et E. rascirorn Hook. fil.! Sed sine autopsia speciminum authen- 
ticorum sane non potest definiri, utrum sit E. TEnutroru Hook. fi. 
varietas HIRTA, an species propria, inter utrumque intermedia. 
Equidem sine ullo dubio tamen e sola descriptione cl. Hookeri 
tamquam novam speciem pronuntiarem. Folia enim non sunt 
margine subrecurva, sed potius acerosa, pungentia, versus basin 
valde attenuatam (nervo medio subtus valde prominente) subtri- 
quetra; harum omnium in descriptione nullo verbo mentio facta 
est. Preterea hirsuties ita densa est, ut folia sane glaberrima 
vocari nequeant, et capitula ad summum linearum sunt duarum. 
Sine autopsia specierum Hookerianarum, ut jam monul, res absolvi 
non potest. 

Valde doleo, quod non sunt specimina perfecta; carent enim 
achaeniis maturis, lum forum disci tum ligularum, et capitulum om- 
nino perfectum non adest. Mibi videtur typus novi generis, in- 
termedit inter ÅsterRem et EricGErRostEM.  Habitu immo magis ad 
ÅsTEREM appropinquat, quam ad EriGEROSTEM. Åb illo enim non 
ditfert nisi: receptaculo convexo, ab hoc vero preterea: involucro 
imbricato, squamis valde inequalibus et ligularum serie (ut vide- 

tur) 


147 


tur) unica. lgitur (propter specimina imperfecta!) recipias sub 
EricerRosTIs genere» J. Steetz in litteris. 


70. HAPLOPAPPUS. 
Cass. Dict. se. nat. LVI. 169. FEndl. gen. n. 2381 b. 


148. ÅA. rAnATtus Hook. fil. 1. c. p. 215. 


Hab. in insulis Galapagensibus sine loco spe- 


eiali (Du Petit Thouars). 


71. BACCHARIS. 
Linn. gen. n. 949. Endl. gen. n. 2410. 


149. B. Streetzu Ands.; fruticosa, ramosissima, Ssu- 
perne parum viscosa; caule et ramis profunde 
sulcato-angulatis; foliis obovatis v. oblongis, 
evidenter pedunculatis, apice rotundato-mu- 
eronatis, utrinque glaberrimis, subtus tripli- 
nerviis, integerrimis; corymbis terminalibus, 
pedicellis arcuato-divaricatis, bracteatis; squa- 
mis anthodii obtusis; calathio circiter 10-floro. 

Hab. locis aridis regionis medie insulz&e Char- 


les (Ipse). 

Frutex semiorgyalis, valde ramosus; rami ramulique pa- 
tenti-divaricati, valide costato-angulati, cortice fusco-piceo ob- 
ducti, glabri vel ad petiolos pilis corrugatis albidi, parum 
viscosi (sed exsiccatione chart&e affixi. Folia circiter pollicem 
longa, dimidium lata, fere semper supra medium nonnihil la- 
tiora, ad basin rotundato-angustata et apicem versus, rotundata, 
subtus pallidiora et triplinervia, nervis ramulosis tenuiter reti- 
culata, nervo medio in mucronem subobliquum excurrente 
apiculata, supra nervis impressis arcuatolineata, sub lente 
— quasi cinereo-punctata, ceterum utringnue glaberrima (pilis tan- 
tum rarissimis in pagina inferiori passim derelictis), cori- 
aceo-rigida; petioli breves, vix distincti, costa subtus promi- 
"nente angulati. Corymbi in apice ramorum et ramulorum ter- 
minales, subfoliatiz; pedunculi ultimi racemosi, bracteis minutis 
squam&eformibus remolis vestiti, 13 lin. longi, sepe reflexi, 
subincrassati.  Calathia 2 lin. lata, demum hemispherica; 
squam2e anthodii 2—23-seriat2e, lanceolato-elliptice, inferne et 


K. V. Akad. Handl. 1853. 


178 


'margine flavo-scariose, medio et apice integro vel minute la- 
cero picex. Flores feminei angustissime tubulosi, sursum di- 
latati; limbi lacinie minutissime, divaricate, cuspidate; styli 
exserti, divaricatim rectiusculi. 'Achenia linearia, angulato- 
costata, pallida, levia; pappus pilosus, pilis simplicibus levi- 
bus, corollam &quantibus! 

Jam monuit cl. Steetz, Compositarum peritissimus seruta- 
tor, cujus in memoriam plantam nostram gratissimo animo 
dicavimus, eam a B. oetusiroyia HBK. et B. raexwwe HBK. 
viscositale et glabritie, foliis minoribus et obtusioribus, än- 
thodii squamis obtusis etc. esse diversam; nec in operibus Can- 
dollei, Walpersii, nec in Flor& chilen& parte (quarta) a cl. Remy 
de Compositis elaborata descriptam, nec in herbariis berolinensi 
vel Kunthiano asservatam invenimus. — B. PILULARIS, quam in 
eadem insula legit Edmonstone, longe differt statura minori 
(fruticulosa enim dicitur), foliis obovato=cuneatis, sepius sub- 
dentalis, uninerviis, capitulis solitariis, foliis parvis bracteatis, 
involucri squamis subacutis, apice subfimbriatis. 


150. B. piuvrsaris DC. prodr. V. p. 407. Hook. 1. 
es ps 201; 


Hab. in insula Charles (Edmonstone). 


725 BILAN NIBEBAS 
Cass. Journ. phys. 1823 p. 216. FEndl. gen. n. 2447. 
151. B. rHomMmBoiEA Cassim! Cand. prodr. V. p 
492, n. 1. 


(VERBESISA DiCHOTOMA Murr. Comment. Göttingens. 1779. p. 
15. t. 14. bona!) 
Hab locis siccis inferioribus ins. Chatham 
(Ipse). 
»Cum specimine a cl Gaudichaudio prope Rio Janeiro 
lecto optime convenit, neqne differt nisi: hirsutie paullo den- 


siore, tum in foliis tum in anthodii squamis exterioribus». 
(Determinavit et observavit J. Steetz). 


73. DESMOCEPHALUM. 
Hook. fil. 1. c. p. 208. 


152. D. inereGAns Hook. fil. I. c. p. 209. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


74. MICROCOECIA. 
Hook. fil, lic. ps 209: 
153. M. nrEPess Hook. fil. 1 p- 209. 


Hab. in insula James (Darwin). 


75. WEDELIA. 
— Jacg. Amer. 217. Endl. gen. n. 2496. 
154. W. TtEnuicAvnis Hook. fil. 1. ce. Pa. 
Hab. in insula Albemarle (Macre). 


1595. W. FRUTESCENS Jacqu. amer. p. 217. t. 130. 
DC. prodr. V. 541. Hook. I. ce. 261. 


Hab. in insula Charles (Edmonstone). 


76. JAEGERIA. 
H. B. Kunth Nov. gen. et Sp. IV. 277. FEndl. gen. n. 2497. 
156. J. cracnas Hook. fil. 1. ce. p. 213. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 
157. J. PROREPENS Hook. fil. I. c. p. 214. 


Hab. ad scaturigines in insula James (Darwin). 


77. SCALESIA. 
Arn. in Lindl. nat. syst. 443. Endl. gen. n. 2512 (sub CHILIOPHYLLO DC.) 


158. S. ATRACTYLOIDES Årnolt in Lindley Introd. to 
Nat. «ord. p. 204. DC. prodr. VIL p. 308. 
Hook. 1. c.. p. 210. 

Hab. in insulis Galapagensibus (Cuming), loco 
speciali non descripto. 

159. S. Darwinn Hook. til. I. c. p. 211. 

Hab. in insula James (Darwin), ubi nemora 
regionis editioris densa formal. 

160. S. iscisa Hook. fil. I. c. p. 210. 

Hab. in insula Chatham (Darwin). 

161. S. oivisA Ands: scabriuscula; foliis longe pe- 

tiolatis, ovalis, margine grosse dentatis, den- 


180 


tibus inequalibus subserratis; pedunculis sub- 
terminalibus. folia 2quantibus vel superanti- 
bus; calathiis discoideis, anthodio campanulato, 
paleis trifidis. 

Hab. locis lapidosis inferioribus ins. Cha- 

tham frequenter (Ipse). 

Frutex orgyalis, ramosissimus; rami divisi, divergentes, 
cortice fusco-flavescente obducti, tuberculis foliorum lapsu 
ortis pallidioribus cicatricati et guttis minimis gummosis ra- 
ris adspersi. Folia alterna, erecto-patentia, ovata, 2—3- 
pollicaria, coriacea, rigida, margine serraturis grossis in- 
tegris vel subserratis inzequaliter divisa, utrinque pilis bre- 
vissimis basi tuberculatis scabra; petioli 1—413  pollicem 
longi. Pedunculi solitarii vel interdum 2—4 umbellati, vix 
exacte terminales (sed e basi internodii ultimi egredien- 
tes), petiolo duplo triplove longiores, stricti, erecti, robusti, 
sursum cinerascentes, viscoso-gummiferi. Calathium semiunciam 
latum, basi umbilicatum, diametro latiore; anthodii squame 
lineari-oblong&e, obtuse, biseriales, apice interdum recurvate, 
extus glanduloso-hispide. Flores cireiter 20—40 et adhuc 
plures, omnes tubulosi, hermaphroditi, paleis brevioribus, apice 
trifidis, extus glanduloso-hirtis involucrati. Corolle tubus elon- 
gatus, dimidia parte inferiori pilosiusculus, sursum ampliatus; 
lacinie limbi recurvate, margine pilosiuscule. Stigmata an- 
theris nunc sub-breviora, nunc iis longiora, excurvata. Achenia 
omnia calva, compresso-alata latere interiori magis convexo. 

Quum in insula Chatham nullam aliam ScALEsiz speciem 
observavimus, valde suspicamur nostram eandem; esse ac. Sc. 
INCISAM Hook fil. ex ea insula a cl. Darwin solam reportatam. 
Descriptione autem hujus speciei in nostram minime quadrante 
(«folia 2-uncialia, ad medium pinnatisecta, petioli 2 unciam 
longi, pedunculi petiolis xXxquilongi, capitulum 4 unciam latum, 
cylindraceum, diametro angustiore, flores circiter 20)» fusius et 
exactius nostram illustravimus. 


162. S. AspPErRA Ånds.: frutescens; foliis ovalis, 
grosse serratis, scaberrimis, in petiolum longum 
attenuatis; pedunculo longissimo, axillari; cala- 
thiis discoideis, anthodio subgloboso, receptaculi 
paleis trifidis. 

Hab. in monte prerupto 200 alto insule 


Indefatigable (Ipse). 


181 


Distinclissima species. Frutex orvygalis et ultra, ramis 
diffusis amplus; rami cortice nigro obducti; ramuli pennze 
anserin&e crassitie, punctis pilisque albidis scabri. Folia al- 
terna, erecto-patentia, ovata, acuta, basi versus petiolum cu=- 
neata, margine non profunde sed grosse serrata, serraturis 
interdum obsoletius dentatis, setulis brevissimis, basi tubercu- 
latis, adpressis utrinque sed supra parcius conspersa et sca- 
berrima, 3—4 uncias longa, 2—3 lataz petioli sepius uncia= 
les, angulati, scabri. Pedunculi solitarii, folio suffulti, in 
curvatura rami infixi, ex qgua altero latere continuitur ra- 
mulus presertim apice valde foliatus, 3—4 uncias longi, firmi, 
scabri, fusco-ferruginei. Calathium fere unciale, subglobosum, 
basi umbilicatum. Squamze anthodii 3—4-seriales, ex ovata 
basi acutxz, imbricatim adpresse, scaberrime, striate. Flores 
numerosi, omnes tubulosi, hermaphroditi, paleis brevioribus, 
apice breviter trifidis, glabris, striatis involucrati. Corolle tu- 
bus ut in Sc. pivisa, sed hirsutior. Åchenia complanata, an- 
cipitia, nigra. 

163. S. ovata Ands.: pubescens; ramis validis, 
supremis foliosis; foliis petiolatis, ovatis, basi 
subrotundatis, acutis, integerrimis, utringque 
pubescentibus; pedunculo solitario, petiolum 
duplo superante; calathiis discoideis, subglo- 
bosis; anthodio umbilicato; paleis trifidis. 

Hab. locis sylvestribus reg. editioris insulae 

Charles (Ipse). 

Specimen minime completum asservo. Frutex, ut ceteri, 
orgyalis; rami firmi, foliis delapsis cicatricati. Petioli semi- 
unciam longi. Folia 1—11 unciam longa, basi obsolete peti- 
olata, petiolum versus obsolete angustata, subtus dense, supra 
parcius breviusque tomentesa. Peduncuii 2 unc. longi, gla- 
bri, nigri. Calatbium vix semiunciam latum, bast impressum; 
squam&e anthodii ovate, bas: glabrescentes et valide striate. 
Flores numerosi, omnes tubulosi, paleis tricuspidatis, glabris, 
utrinque valide nervosis, costa atra carinatis longiores; corolle 
tubus pilosus, limbi lineis 5 longitudinalibus notati lacinie 
ovale, magne, intus gquasi fusco-velutinge. Anthere appendice 
squamacea, pallide flava, longe prominule; stigmata exserta, 
convoluta. Achenia compressa, acuta, extus pilosiuscula. 


164. S. pepescurATtA Hook fil. 1. c. p. 211. 
Hab. in insula James (Darwin). 


182 
165. S. GummiFEraA Hook. til. 1. ce. p. 2412. 

Hab. locis siccissimis reg. medie insule Al- 

bemarle (Ipse et Macre). 

Hzec species, qualis a nobis lecta, ob id maxime singu- 
laris videtur, quod infra fasciculum foliorum, in apice ramorum 
collectorum, plurima adsunt folia emarcida, corrugata, persi- 
stentia, subcoriacea, marginibus scabre serrata et guttis gum- 
mosis frequentius conspersa. Folia etiam quam in ceteris 


longius petiolata, basi abrupte cuneata. Capitula longiora, late 
cylindracea. 


166. S. Arrinis Hook. fil. 1. c. p. 212. 

Hab. in insula Charles (Darwin). 

167. S. DECURRENS Ånds.: tomentosa; foliis ovatis, 
acuminatis, in petiolum late alatum longe at- 
tenuatis, serratis; pedunculis folio duplo tri- 
plove brevioribus; calathiis radiatis, mediocri- 
bus, bast truncatis; paleis trifidis. 

Hab. locis sylvestribus regionis medie insule 

Charles (Ipse). 

Ab omnibus differt statura et foliis multo majoribus. Est 
frutex densus et Jlatissimus, bi-tri-orgyalis, valde diffuse ramo- 
sus. Rami apice dense foliati. Petioli basi semiamplectentes. 
Folia 4—6 uncias longa, e medio 3 uncias lato apicem ver- 
sus late incurvatim-acuminata, a basi rotundato-cuneata in 
petiolum late alatum, 2 uncias longum, angustata, utringue 
dense incano-tomentosa, subtus pallidiora, margine grosse (sed 
quam in S. AspPEra et S. prvisa multo minutius et crebrius) 
serrata. Pedunculi terminales, 2—3 uncias longi, graciles. 
Squam& anthodii, basi lalioris, truncata, obtusg, hirte. Flores 
radii ligulati, albi. Palearum lacinie tres, lineate, obscure, 
elongatx. Flores disci tubulosi, limbo suberecto, pilosiusculo. 
Stigmata elongata curvata. 

An eadem sit ac ScCALEsta AFFINS Hook. fil. e manca 
descriptione dijudicare nequimus. Dicitur Sc. GUMMIFERE SIMI- 
lis (quod in nostram minime quadrat), et differt, secundum 
diagnosin perbrevem, foliorum petiolis brevibus vel subnullis, 
calathiis duplo majoribus, latioribus et campanulatis, peduncu- 
lisque petliolo multo longioribus! 

Adest etiam forma denudata: foliis hirsutie parciori vi- 
ridioribus. 


- 


183 


78. TRIGONOPTERUM Steetz. 

»Calathium multiflorum, heterogamum, flori- 
bus radii uniserialibus,- ligulatis, femineis, disci 
tubulosis, hermaphroditis. Anthodium bi-tri-seriale, 
disco brevius, squamis subinequalibus, interiori- 
bus paullisper minoribus, omnibus adpressis. Re- 
eeptaculum convexum, paleaceum, paleis florum 
disei ovaria amplectevtibus, deciduis. Flores radu: 
corolla basi breviter tubulosa, in ligulam apice 
bifidam expansa; ovarium glabriusculum, trique- 
trum, basi attenuatum, apice pappo minimo, co- 
ronam paleaceam, inequaliter dentatam, ciliatam 
exhibente, auctum; stylus glaber, exsertus; stig- 
matis rami breves, obtusiusculi. Flores disci: Co- 
rolla tubulosa, tubo brevi gracili, fauce subito 
ampliata, J-dentata, dentibus marginatis; fla- 
menta 3 libera, ime fauci inserta, plana; anthere 
lotidem, laxe coherentes, nigricantes, basi ecaudalte, 
dimidiatze, counectivo pallido, apice appendicula li- 
bera, ovata, obtusa, concolore aucto; ovarium plano- 
compressum, ceteroquin ut in floribus radii; sty- 
lus glaber; stigmatis rami breves, extrorsum cur- 
vali, cono brevissimo, acuto, hispido terminati. 
Achenia obovato-cuneata, difformia, radu triquetra, 
tri-alata, diset compressa, bi-alata, omnia rugosa, 
erassa et in vertice calyculo minimo, crassiusculo, 
cupulzeformi, hirsutiusculo coronata. 

Frutex in iusulis Galapagensibus indigenus, 
cinerascens, ramis -virgalis, incano-hirlis, foliis 
brevissime petiolatis, oppositis vel subverticillatis, 
approximatis, coriaceis, linearibus, margine recur- 
vis, ulringue pilosis, pedunculis terminalibus, nu- 
dis, folia superantibus, monocephalis, capitulis 
hemisphericis, parvis, flor:bus omnibus luteis. 

Genus, cujus nomen a Tolywvos trigonus et 
zteoöv ala sumtum, proxime ad Macrzam Hook. 


1814 


fil. I; ce. p. 209, (mihi ignotam) accedere videtur, 
sed, fide descriptionis, floribus disci 5-dentatis 
et presertim achenis difformibus, 'radi tri-, 
disci bi-alatis, epapposis, et nonnist calyculo cras- 
siusculo, vertici imposito coronatis, facillime dig- 
NoscCitur.» 


168. TriG. PontÉni Ands. 


Hab. locis silvestribus regionis media insulae 
Charles (600' alt.), ubi fruticeta densa format 
(Ipse), et rarius in Albemarle (Ipse). 


In honorem socii in circumnavigatione mihi amicissimi et 
sacerdotis nostri xestumatissimi, botanici perili et rerum celte- 
rarum naturalium scrutatoris et collectoris indefessi, D:ris S. 
B. Pontén grata mente plantam pulchram et insignem diea- 
vimus. 

«Frutex ramosissimus, fere biorgyalis. Rami superiores 
virgati, crassitie penne corving, teretes, brevissime sulcati, 
annotini Gcortice cinerascente vel fuscescente, glabrato in- 
terdum rimoso obducti, foliorum Jlapsu annulatim cicatri- 
cosi, juniores pube adpressa, incano-vel argenteo-sericea 
hirti, dense foliati. Folia brevissime petiolata, utplurimum 
opposita, raro subverticillata, basi semiamplexicaulia et con- 
nata, coriacea, linearia, apice in mucronem rigidum, callosum 
contracta, subpungentia, margine arcte revoluta, uninervia, 
nervo supra impresso, subtus valde prominulo, in pagina su- 
periori nitida et pilis albis conspersa, infra pallidiora et cum 
petiolo tomento adpresso, incano multo densius obducta, lon- 
gitudine et latitudine summopere ludibunda, occurrunt enim 
in aliis speciminibus pollicaria et ultra, semilineam vix lata, 
in aliis 4—38 lineas longa, lineam lata. Pedunculi in ramulis 
novellis terminales, omnino nudi, plus minusve graciles, pilis 
adpressis confertis incani. folia superantes, 1—11-pollicares, 
monocephali, sub capitulo paullum incrassati. Calathia hemi- 
spherica, ebracteata, diametro 3—4-lineali. Anthodium bi-tri- 
seriale, disci dimidium zxXquans; squame ejus paullisper ine- 
quales, adpresse, demum patentes, exteriores plerumque 7—58, 
coriaceae, ovatae, subacutae, extus pilis incanis hirte, intus 
preter summum apicem hirtum glabre et nervis pluribus lon- 
gitudinalibus perducte, 11—2 lineas longe, lineam circiter 
late; inleriores 10—14, plerumque minores, oblonge, apice 


185 


atlehuatae, acute vel subtruncate et brevissime cuspidata, 


sepe uninervie, utrinque glabre vel dorso apiceque interdum 
puberule, utplurimum arcuate, lineam circiter longae, semili- 
neam late. Receptaculum hemispherico-convexum, levissime 
tuberculatum, paleaceum; palex ipsius tot quot flores herma- 
phroditi, longitudine plicate, nervo valido dorso carinatae, an- 
guste lineares, scariose, glaberrim&e, straminexe, basi truncatae, 
apice in acumen incurvum, saturatius coloratum, dorso saxpius 
puberulum producte, 11—13 lineas longze, line quadrantem 
vix late, ovaria florum disci arcte amplectentes, demum de- 
cidug. Flores radii uniseriales, ligulate, feminex, cum ovario 
2—21 lineas longe; corolla basi breviter tubulosa, in ligelam 
triplo longiorem, semilineam vix latam planam, luteam, nervis 
4—935 saturatioribus notatam, apice breviter bifidam, patentem 
expansa; ovarium triquetrum, basi attenuatum, glabrum, summo 
apice puberulum et pappo minimo, coronam paleaceam, in&- 
qualiter dentatam, ciliatam exhibente terminatum; stylus gla- 
ber, e tubo exsertus; stigmatis rami breves, divergentes, 
obtusiusculi. Flores disci numerosi, 40—50 vel plures, her- 
maphroditi, cum ovario 2—21 lineas longi; corolla tubulosa, 
slabra, lutea, tubo brevi, gracili, in limbum subito ampliatum, 
subequilongum, cyathiformem, nervis 5 saturatioribus in sinus 
dentium excurrentibus ornatum, apice 5-dentatum dilatato, 
dentibus margine saturatius colorato, subincrassato cinctis; fi- 
lamenta 5 libera, ime fauci inserta, plana, pallida, cum con- 
nectivo valido concolore versus basin dorsalem antherarum 
articulata; anthere laxe coherentes, quare sepius loculi 
earum a connectivi basi soluti et pseudo-caudati apparent, 
revera autem ecaudatae, nigricantes, connectivo stramineo apice 
appendicula libera, ovata, concolore, diaphana, incurva, apice 
obtusa, basi vix ac ne vix quidem constricta aucto, dimidiate; 
pollinis granula spherica, undique echinulata, straminea; ova- 
rium plano-compressum, ceteroquin ut in floribus radu; stylus 
glaber, breviter exsertus; stigmatis rami breves extrorsum 
curvati, sepius jam medium tubum stamineum perrumpen- 
tes, cono brevissimo, acuto, hispidulo terminati. Achenia 
obovato-cuneata, difformia: radu breviter stipitata, triquetra, 
trialata, 5 lineam longa, disci longius stipitata, compressa sed 


-utrinque convexa bialata, 2 lineas longa; omnia crassa rugosa, 


fusco-atra, alis pallidioribus (integerrimis vel varie corrugatis 
et transverse striatis), in vertice pappo residuo, minimo, cras- 
siusculo, cupuleformi, hirsutiusculo, coronata, versus apicem 
lineam circiter lata.» (Joaeh. Steetz.) 


186 


79. MACRAEA. 
Hook. fil. 1. c. p. 209. N 


169. M. rARriciFoLIA Hook. I. ec. p- 210. 
Hab. in insulis Charles (Darwin) et Albe- 
marle (Darwin et Macre). 


80. LECOCARPUS. 


Decaisne Vayage de la Venus. 


170. L. PinsATietmus Decaisne I. ec. Atlas t. 14. 
Hook. 1. ce. p- 210. / 
Hab. loeis aridis reg. elevatioris (700' alt.) 
insule Charles (Darwin et Ipse) et Chatham 
(Darwin). 


81. ENCELIA. 
Adans. Fam. II. 128. Cass. Dict. Sc. nat. XIV. 447. FEndl. gen. n. 2524. 
171. E. HisetA Ånds.: erecta, ramosa; caule albo- 
hispido; foliis oblongis, acutis, subintegris, utrin- 
que hirtis; corymbis aphyllis; squamis antho- 
di hispido-villosis. 
Hab. locis siecis graminosis regionis inferio- 
ris insularum Chatham et Charles (Ipse). 
Caulis bi-tripedalis valde ramosus; rami stricti, ultimi 
teretes, valide striati, pilis brevibus lacteis, basi tuberculatis 
corrugatis et condensatis quasi farinosi et hispidi. Gemme 
axillares, niveo-lanate. Folia e basi subcuneata vel angustata, 
infra medium latiora, longius versus apicem acutiusculum pro- 
ducta, margine integra vel obsoletissime et remote crenata, 
11 pollicem longa, supra basin ad maximum semiunciam lata, 
supra rugulosa, costa venisque albo-pilosis, ceterum pilis albis 
brevibus sat dense conspersis hispida, subtus pallidiora, pilis 
adhuc longioribus subtomentosa, nervis prominulis notata; pe- 
tiolt semiunciam longi, dense albo-hirti, supra linea pilo- 
rum magis .confertorum perducti. Pedunculi corymbosi, ar- 
cuato-excurvati, subequilongi, inferiores bractea minima, line- 
ar: basi suffulti, superiores nudi, omnes dense hispido-villosi, 
simplices. Calathia obovato-campanulata, 3—4 lineas longa 
et lata; squamae anthodi ovato-triangulares vel ovato-oblonge, 
oblusiuscule, inferiores divaricato-distantes, superiores ad- 


187 


presse, vellere densissimo corrugato-crispo villosa. Recepta- 
culum planum, grosse punctatum. Ligule pure flave, unise- 
riales, subovales; flores disci cuneato-tubulosi, quinquedentati, 
laciniis triangularibus fusco-coloratis, extus parcissime”pilosis; 
palege membranacex, naviculari-compresse, subcarinatae, qua- 
drinervize, achenia involventes. Achenia compressa, calva, la- 
tere externo subconvexa, medio sed praesertim margine et apice 
villosa. 

 Cel. Steetz, qui mihi genus hujus plante determinavit, 
suspieatus est eam eandem esse ac E. rParvirouta HBK. (nova 
gen. et sp. T. IV. p. 206. n. 1.) et DC. (prodr V. 567.:2) vel 
E. ogtonGiFronia DC. (Prodr. V. 567. n. 4). Prior tamen, cujus spe- 
cimen nullum vidimus, ut frutex humilis, procumbens, ramosus, 
sericeo-pubens, foliis rhombeo-ovatis, canescenti-pubescentibus 
describitur. Altera, cujus specimina authentica in herbario re- 
gio berolinensi vidimus, certe differt: ramis denudato-hirtis, 
foliis duplo brevioribus, e basi vix angustato ovatis, obtusis, 
planis, utringue nudis vel pilis minutissimis, sub lente tantum 
conspicuis subpuberulis, pedunculis solitariuis, in axillis foliorum 
superiorum rectis, capitulis majoribus sed brevioribus, hemis- 
phericis, squamis anthodii arctius adpressis et longioribus, 
tomento adpresso hirsutis, ligulis medio etiam latioribus, la- 
ciniis florum disci acutioribus. E. tomeEntosa (Walpers Repert. 
bot. syst. Tom. II. p. 612. n. 1) tota molliter tomentosa, fo- 
liis ovato-rhombeis, basi cuneatis dicitur. Huic plantze chilene 
nostra tamen certe maxime affinis! 


82. BIDENS. 
Linn. gen. n. 932. Endl. gen. n. 2541. 


IR2AER Ör sucANTHRA. Walld: sp. 3. pp. 1282: DC. 
inodr: VIP. J98: n. 20. 


Hab, locis graminosis regiouis inferioris in- 
sularum Chatham et Charles (Ipse). 


»Hec est omnino eadem planta ac illa, quam cl. Seemann 
prope Panama legit et quam definivi in Botany of the Herald 
-fasc. IV. p. 158 sub N:o 593. De Candollei diagnosis optime 
quadrat! Forma foliorum utplurimum ludibunda est in toto 
genere, et Willdenowii planta dubia manebit in eternum! Cfr. 
que monui I. co. Hc sunt specimina macra! BIDEns CHILENSIS 
Cand. est planta longe diversa, in qua achenia biaristata!» 

; (J. Steetz.) 


AX 


188 


83. SPILANTHES. 
Jacqu. Am. 212. Endl. gen. n. 2553. 
173. S. AcmELiraA Linn. syst. 610. DC. prodr. V. 
p. 623. Hooker 1. c. 261. 
Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


174. S. pirrusa Hook. fil. 1. c. p. 214. 
B. minor, vage ramosa. 
Hab. in insula Charles et 82. in insula James 


(Darwin). 


84. CHRYSANTHELLUM 
Rich. Persoon Euchir. II. 471. Endl. gen. n. 2562. 


175. CH. rPusinLum Hook. fil. 1. c. p. 214. 
Hah. locis siecis subgraminosis reg. inferioris 
insularum Chatham (Ipse), Charles (Ipse) et 
Albemarle (Darwin). 


176. CH. ErecrTuMmM Ånds.: auvuum, glaberrimum; 
caulibus gracillimis, ramosis; ramis erectis; fo- 
Iiis omnibus petiolatis, ovalis, dissectis, laciniis 
eliam exlimis lanceolato-linearibus, acuminatis; 
pedunculis longissimis, ramosis; anthodii squa- 
mis 3-nerviis, acheniis obscuris, basi angustatis, 
uvodique tuberculatis. 

Hab. locis maxime graminosis regions infe- 

rioris insule Indefatigable (Ipse). 

Å priori certissime distinctum. Statura altior, pedalis; 
rami basi subcurvati, longi, streicti, firmiores; foliorum lacinie 
lineares, elongate, porrecte, multo profundius divise, nervis 
infuscatis eximie variegate; peduncuii multo longiores; squamie 
anthodii angustiores, nervis fuscis 2—3 notate; achenia de- 
mum basi angustiora, teretia, tuberculis &qualibus undique 
rugosa, multo fusciora. In Cu. pusicro caulis spithamegus; rami 
subprostrati, apicibus tantum arrecti; foliorum lacinie multo 
breviores, subexcurvate, semipartite; pedunculi fere semper 
simplices; squame anthodii multi-striate; achenia cinerascentia, 
non quidem l&evia, ut habet Hooker, sed tuberculis minutis 
rugulosa, angulisque 2 incrassatis (tertio obsoleto), marginali- 
bus, levibus notata. 


189 


85. FLÅVERIA. 
Juss. gen. 186. Endl. gen. n. 2571. 


177. Fr. CONTRAYERBA Pers. ench. 2. p. 489. Cand. 
prodr. V. p. 6359. 1. 

(Eupatorii sp 2 — Hook. 1. c. p, 261?) 

Hab. locis cultis regionis infime insule Char- 
les (Ipse). 

»Ånalysis anthodiorum in figura Ruiz. et Pavon. fl. pe- 
ruv. t. 24. optima! Rami spicati corymbosi, in quibus capi- 
tula unilateralia, secunda, basi bracteata, magnifice delineata; 
flores tum hermaphroditi, tum feminei et involucrum omnino 
ut in tuo exemplari observavi, referuntur. Habitus totius 
plante in icone Cavanillesii bene redditus, sed analysis capi- 
tuli et corymbi pessime delineata! Ligulas numquam tanta 
magnitudine inveni, sed semper ut in icone Ruiz. et Pavon. 
I. ce. Pauca capitula inveni uniflora, flore femineo, ut in 
BroterRoaA Cand. occurrunt. Br. TRINERVATA Pers. säepissime in 
hortis cum Fr. COSTRAYERBA Confunditur». (J. Steetz.) 


86. POROPHYLLUM. 
Vaill. Act. Acad. Paris 1719. p. 407. Endl. gen. n. 2582, 


178. P. Eruieticum Cass. diet. 43. p. 46. Cand. 
prodr. T. V. p. 648. n. 2. 


(CacaLria PororeyrLcum Linn. Cav. Icon. T. 3. p. 11 t. 222). 
Hab. locis lapidosis sterilissimis regionis in- 
ferioris insularum Charles et Chatham (Ipse). 
»Cavanillesii figura plantam optime referl et descriptio 
etiam bene convenit,. Forma foliorum in hac planta (ut in 
plurimis Compositis) summopere variabilis est. POROPHYLLUM 
MACROCEPHALUM Cand. mihi ignotum est, sed in hoc folia semi- 
pollicaria, 4 lineas lata dicuntur; anthodia majora, polli- 
cem secilicet longa, teste cl. Candolleo I. ce. reperiuntur. Su- 
spicor POROPHYLLUM LATIFOLIUM Benih. in Hooker Journ. of Bot. 
T. 2. p. 244 (Walpers Rept. Bot. syst. T. 2. p. 624) nil aliud 
esse, nisi lusus speciei variabilis». (J. Steetz.) 
Equidem saltem plantam ex insula Charlez ab ea ex in- 
sula Chatham distinctam crederem. Habet enim folia multo 
planiora et xqualia, marginibus magis rotundata, nec sinubus 


crispata, ut de alis notis taceam. AÅuctoritati cl. Steetzii ta- 
men cedendum! 


190 


87. HEMIZONIA. 
DC. prodr. V. 692. Endl. gen. n. 2630. 
179. H. souaniwa Hook. fil. I; ec. p. 208. 
Hab. in insulis Galapagensibus (Du Petit 
Thouars). 


GOODENIACEA Endl. 


88. SCZVOLA. 
Linn. gen. n. 224. Endl. gen. n. 3038. 
180. S. Pruvwieri Vahl. symb. 2. p. 36. DC. prodr. 
VII. p. 506. Hook. 1. c. p- 205. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). 


LOBELIACEA Bartl. 


89. LOBELIA. 
Linn. gen. n. 1006. Endl. gen. n. 3058. 
181. L. xAtAPessis HBK. nova genera et sp. 3J. 
p- 319: DC prodr. VIL Cp. Sv2IT Gör INte: 
p. 206. 


Hab. in insulis James et Charles (Darwwm?). 


RUBIACEA Juss. 


90. RUBIA. 
Tournef. institut 113. Endl. gen. n. 3101. 
182. Ruse sp. incerta (Ruse RELBUN Hook. et Ar- 
nott affinis) Hook. 1. c. p. 216. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


91. BORRERIA. 
Meyer Essequ. 79. Endl. gen. n. 3120. 

Borrerie omnes in his insulis invente peculiarem effi- 
ciunt tribum »foliis parvis plus minus linearibus, vix 4 lin. 
longis et 2 latis, floribus in axillis paucis parvisque, fauce 
barbata, fructibus tuberculis depressis scabris, stipulisque ci- 
ljatis» insignem. 


I okt Te) ÖRJAN 


191 
183. B. vispersa Hook. fill 1. ec. p. 217. 


Hab. locis graminosis regionis inferioris ius. 
Indefatigable (Ipse), Charles et James (Darwin). 
Descriptio Hookeriana perbrevis, nec in plantam a nobis 
lectam omnino quadrat. Quum pråeterea species hujus gene- 
ris, que in diversis insulis Galapagensibus occurrunt, is proprig 
sint, etiam licet conjicere nostram, a ceteris non parum rece- 
dentem et in insula antea non visitata lectam, novam esse, 
Caules lignosi (nec prostrati sed) erecti, vage trichotome 
et dichotome ramosi; ramuli undique pubescentes, brunneo- 
cinerascentes. Folia in petiolum distinetum contracta, late 
lanceolata, utrinque omnino glaberrima, margine vix vel le- 
vissime revoluta, ibique setulis minutissimis tantum cihata. 
Lacinie calycis late lanceolate, corollam denique superantes. 
Capsula majuscula glabra vel setulis paucis obsita. 


184. B. tineArironia Hook. til. 1. ce. p. 217. 


Hab. in insula James (Darwin). 


185. B. sAsauis Ånds.: glabrescens; caule lig- 
noso, ramis adscendentibus teretiusculis, ramu- 
lis tetragonis; foliis oppositis, sessilibus, a basi 
sublatiori lineari-lanceolatis, mucronatis, revo- 
lutis, utrinque glaberrimis; laciniis calycis co- 
rollam superantibus, ovatis. 

Hab. locis dense graminosis regionis inferio- 

vis insule Chatham (Ipse). 

Herba suffruticosa, vix pedalis. Caulis mox divisus, lig- 
nosus, cortice fusco-cinereo obtectus. Rami diffusi, intricati, 
ramulosi; ramuli tetragoni, omnino glabrescentes, vel tenuissime 
scabriusculi, obscure fusci. Folia 2—3 lineas longa, linea 
Jatiora, mucrone parvulo, albido pungentia, margine incrassato 
et parcissime ciliolato subrevoluta, basin versus latiora, non- 
nihil curvata, utringue glaberrima. Stipule obsolete ciliate. 
Lacinie calycis basi late ovate. Fructus glabriusculus. 

Species foliis et laciniis calycis bene distincta. Proxima 
videtur B. zAncironia Hook., que tamen foliis linearibus obtusis, 
basi subattenuatis, supra scabriusculis, medio sulcatis, et fructu 
glaberrimo recedit. 


136. B. suBErREctTA Hook. til. I. ce. jök la 


1922 


8. flaccida, ramis tenuioribus, foliis submem- 
branaceis. Hook. |. ce. 


Hab. in insula Albemarle (Macre). 


187. B. ovanis Ands.: radice caulibusque inferne 
lignosis, ramis erectis, marginato-tetragonis, fo- 
hosis; folus ellipticis, patulis, mucronatis, mar- 
gine revolutis, ciliato-hispidis, saltem subtus 
glabris, coriaceis; calycis laciniis acute lineari- 
bus; fructibus majusculis, hirtis vel glabrescen- 
tibus. 

Hab. locis siccis et graminosis regionis sum- 

me insule Charles (Ipse). 

Caules pedales, depresso-decumbentes, inferne teretes, cor- 
tice cinereo-fuscescente tecti, superne argute tetragoni; rami 
ramulique quadrangulares, glabrescentes, lineis flavescentibus 
vel cir.erascentibus marginati, sursum. brevissime hispidi. Folia 
opposita, sessilia, exacte elliptica vel latissime lanceolata, 3—4 
lin. longa, 2—21 lata, juniora interdum supra hispida, sed 
subtus Sa LG vero utringque omnino glabra, ad medium 
costa impressa, celerum plana, rigide coriacea, margine tenuiter 
revoluto valde hispida, mucrone albido pungentia. Stipulzg 
ciliato-hispide. Calycis lacinie corollam omnino 2quantes, 
lanceolato-lineares, mucronatae. Corolla extus glabra, fauce in- 
tus albo-barbata. Capsula pilis raris hispida vel demum sub- 
glabrescens. 

Borr. sUBERECTA Hook., que maxime affinis, aperte differt: 
tota hispido-pilosa, foliis linearibus, 3—4 lin. longis, vix li- 
neam latis, utringue hispido-pilosis, calycis laciniis ovato-lan- 
ceolatis. In nostra folia multo latiora et saltem pagina infe- 
riori glabra, calycis lacinig evidenter angustiores. Quanti mo- 
menti ad Borrerie species distinguendas forme diverse sint 
foliorum, jam bene observavit ill. Hooker. 


188. B. PErPusiILLA Hook. fil. I. c. po 218. 

Hab. in insula James (Darwin). 

189. B. EriceFouia Hook. fil. I. c. p. 2148. 

Hab. in societate Lorentize, locis maxime la- 
pidosis sterilissimis regionis inferioris insulae 
Chatlham (Darwin et Ipse). 

190. 


193 


190. B. rarvirontia Hook. fil. I. ce. p. 218. 
Hab. in insula Albemarle (Macre). 


191: B. oivAricaTA Hook. fil. I. c. p- 219. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


192. B. rarorouia Hook. fil. I. c. p. 219. 
 Hab. in insula Albemarle (Macre?). 


92. SPERMACOCE. 
Linn. gen. n. 119. Endl. gen. n. 3121. 
193. S. tEnuior L. sp. 147. DC. prodr. IV. p. 
92 Hook. 1..eap.- 219. 


Hab. in iusula James (Darwin). 


93. PSYCHOTRIA. 
Linn. gen. n. 229. Endl. gen. n. 3147. 
194. P. rufires Hook. fil. I. ce. p. 220. 
Hab. in insula James (Darwin) et locis maxime 
sylvestribus editioribus insule Charles (Ipse). 
Specimina, que ipsi legimus, non omnino cum descriptione 


Hookeriana congruunt. Num a P. LAscIFonuia Brot. vere di- 
stincta? 


195. P. AngGustATA Ånds.: glabra; foliis late lan- 
ceolatis, acutis, bast in petiolum angustatis; 
stipulis ovalibus, obtusis, deciduis; thyrsis ere- 
ctis, foliis brevioribus, pedunculatis; corolla 
fanuce barbhata. 

PsycBotriz species (the leaves and svhole plant quite gla- 

brous) Hook. fil. I. c. p. 2202? 

Hab. locis maxime sylvestribus regionis edi- 
tioris insule Charles (Ipse et Darwin?). 
Arbuscula: 2—4-orgyalis; rami divaricati, geniculatim ar- 
ticulati, sub nodizs incrassati, cortice fusco, levi, glaberrimo 
obducti. Stipule magn&e, marginibus subconcrete, vaginefor- 
mes, ovales, crasse, castaneo-fusce, basi mox circumscisse, 
parte inferiori persistente indurata, truncato-lacera. Folia late 
KE. V. Akad. Handl. 1853. 13 


br 


he 


«| 
S 


AR Trlb hetro 


a RTR SAR 


194 


lanceolata, basi in petiolum brevem, glabrum cunealim atte- 
nuata, integerrima, aculata, medio latiora, utringque glaberrima, 
subtus pallidiora, costa nervisque ante marginem arcuato-ana- 
stomosantibus, elevatis subrugosaå, 3—33 pollices longa, 11 
pollicem lata. Pedunculus axillaris, sub-2-uncialis, apice repe- 
tito-trichotomus v. spe primo in ramos quinque, omnes gla- 
berrimos, teretiusculos, fuscos divisus. Calyx brevis, urceo- 
latus, obsolete 5-dentatus, margine ciliatus. Corolla rosea, 
tubo calycem quadruplo superante, limbi quinquepartiti laciniis 
ovato-oblongis, obtusis, revolutis, fauce intus densissime albo- 
barbataz filamenta corolle infixa, barba obtlecta; anthere line- 
ares, flavescentes; stigma lobis incrassatis bipartitum. Fructus 
2—3 lineas longi, latitudine sublongiores, subglobosi, obtuse 
10-costati, glaberrimi, calyce persistente, ciliolato coronati. 


94. CHIOCOCCA. 
P. Browne Jam. 174. Endl. gen. n. 3167. 


196. CH. TRISPERMA JHook. fil. I. c. p. 219. 


Hab, locis sylvestribus regionis inferioris in- 
sul& Chatham (Ipse et Darwin), et in regione 
editiori insularum Charles et Albemarle (Ipse). 


Interdum in uno eodemque racemo fructus inveniuntur 
di- et tri-spermi. In insula Chatham specimina fructu di- 
pyreno frequentiora. Filamenta glaberrima non invenimus, sed 
a basi usque ad medium pilis sparsis albis villosula. Racemi 
basi sepe compositi. Corolle tubus sursum magis gquam in 
CH. RACEMOSA ampliatus; lacini& limbi angustiores. 

Tres formas observavimus: 

a. grandifolia: foliis late ovatis, acuminalis. 

b. angustifolia: foliis late lanceolatis. Nonne Chiococce spe- 
cies illa, quam incompletam in insula Albemarle a 
D:r Macre lectam refert Hook. fil. 1. c. p. 220.n. 188? 

ce. obesa: foliis brevibus, uncialibus, rotundato-ellipticis, acu- 
minatis, ramis stipulis 'coriaceis, persistentibus dense 
obtectis et quasi cicatricatis. 

Quia plantam nostram ita variabilem et insuper fructibus 
sepe dispermis preditam invenimus, CHococca RACEMOSA Jacqu., 
quam »in a very imperfect state» ex insula James a D. Scou- 
ler reportatam vidit ill. Hooker, '(eadem ac nostra facile esse 


potest. 


195 


197. CHioc. RACEMOSA Jacqu. amer. 68. L. sp. 246. 
DEtprodr. TV.p 482; (HookYlFe:p. 220. 


Hab, in insula James (Scouler ?). 


95. TETRAMERIUM. 
Gertn. III. 90. Endl. gen. n. 3154 b. 


198. T. nova sprcirs? Hook. 1. c. P9 


Specimina imperfecta ex insula James re- 
portavit D. Darwin. 


APOCYNEA R. Br. 


96. VÅLLESIA. 
Ruiz et Pavon prodr. fl. peruv. 2. p. 26. Endl. gen. n. 3384, 
199. V. GrAsra Cavanilles ic. 3. p- 50. t. 297. DC. 
prodr. VIII. p. 349. Hook. I. c. p. 205. 


Hab. in insula Chatham (Darwin). 


200. V. PUBESCENS Ånds.: foliis ovalo-oblongis, basi 
latioribus, subtus tomentosis, demum glabre- 
scentibus; cymis dichotomis, folium equantibus, 
hirtis; lobis corolle subulatis. 


Hab. locis silvestribus reg. inferioris insule 


Chatham (Ipse). 


ÅA VALLESIA GLABRA aperte differt: foliis basi subrotundatis, 
latioribus, cymis magis divaricato-dichotomis, lobisque corolle 
angustioribus, nec non hirsutie foliorum, precipue autem cym2e 
pubescentia. Major cum V. picHoroma (e Peruvia) affinilas. In 
hac autem (sec. specimen in herb. reg. berolinensi a Ruizio 
ipso communicatum) folia brevius petiolata, basi angustiora et 
 apice multo magis producta, cyme rami et pedunculi glabri- 
usculi, nec non lobi corolle subobtusi. In nostra etiam ra- 
muli sepe puberuli, petiolus 3 lineas longus, folia subtus 
levia, tomento crispo, brunneo obtecta, inferiora subovalia, 
superiora magis elongata, cyme rami et sepe etiam tubus 
corolle pilis brevibus, divergentibus hirsuti. 


SSE ESSEN ENN 


FÄR ARR 


196 
ASCLEPIADEAE Jacq. 


97. ASCLEPIAS. 
Linn. gen. n. 303. Endl. gen. n. 3490. 


201. Å. AnGUsTISSIMA Ånds.: caule erecto, glaber- 
rimo; foliis Opposilis, anguste linearibus, sub- 
cuspidatis, margine revolutis, subtus cdia lien 
latis, glabris, concoloribus, Subsessalib ue. pe- 
dunculis in apice caulis umbellatis, pilosiu- 
sculis, basi subebracteatis, semipollicaribus; la- 
ciniis calycis late ovatis, obtusiusculis, subpilo- 
sis, corolla duplo brevioribus; lobis corolle late 

ovatis, glabris, pedicello triplo brevioribus; cu- 
cullis auriculis obtusis, processu inclusa, gyno- 
stegio sessili. 

Hab. locis siccissimis regionis medie insule 
Albemarle (Ipse). 

Maxime cum A. cisereA Walt. (flor. carol. p. 105) con- 
gruit, que tamen superflue distinguitur: foliis latioribus et 
longioribus, basi evidentius angustatis, caule plerumque (saltem 
superne) piloso, pedunculis ad caulis apicem alternis, pollicaribus, 
corollis duplo majoribus, flavescentibus (que in nostra atro-fu- 
sce), laciniis calycis brevioribus et angustioribus. 


LABIAT/E Juss. 


98. SALVIA. 
Linn. gen. n. 16. Endl. gen. n. 3597. 
202. SS. "OCCIDENTATIS Sf tad: ock 
DC. prodr. XII p. 296. Hooker fil. 1. c. p. 200. 
Hab. locis aridis regionis superioris insulae 
Charles (Ipse et Darwin) et James (Darwin). 


203. S. TinueFonIA Vahl. Symb. 3. p. 7. DC. prodr. 
XII p. 299. Hook. fil. I. c. p. 200. 
S. FmBRAtTA HBK. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


197 
204. S. prostrarta Hook. fil. 1. c. p. 200. 


Hab. in insula James (Darwm). 


99. TEUCRIUM. 
Linn. gen. n. 706. Endl. gen. n. 3679. 


SÖS I iNerATUM Siw. prodr. fl ind. occ. piss. 
OEfiprodr.. NI p. ot Hook!" ep: 206. 


Hab. locis graminosis in summo cacumine 
montis altioris insule Charles (Ipse et Darwin). 


100. HYPTIS. 
Jacq. Benth. Lab. p. 64. Endl. gen. n. 3583. 
SUI PCAPITATA Jacgu: iewirar. Eoto tt DC 
prodr. XII p. 106. Hook. 1. ce. p. 261. 


Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


207. H sUBVERTICILLATA Ånds.: herbacea; caule 
elato, erecto, superne ramoso, sulcato, angulis 
tuberculatis; foliis petiolatis, ovatis, remote ser- 
ratis, glabris, floralibus bracteiformibus; verti- 
cillastris multifloris, saltem inferioribus di- 
stincte remolis; bracteis linearibus, calyces 
equantibus, cum dentibus calycis porrectis, 
hispidis. 

Hab. locis sterilissimis regionis medi insule 


Albemarle (Ipse). 


Est habita externo H. spiciGerRe Lam. sat similis, ab ea 
tamen -distinguitur: statura humiliori, caule superne magis 
ramoso nec ita profunde sulcato, angulis tuberculatis, obtusis 
(caulis in HH. spiciGeraA sxpe est aculeolis deflexis evidenter 
hispidus), foliis utrinque exacte glabris, subtus scabre ni- 
gro-punctatis, basi minus cuneato-angustatis, margine remotius 
et profundius dentatis, verticillastris etiam in junioribus re- 
molis, bracteis dentibusque calycis stricte porrectis vel incur- 
valis (nec subrecurvis). 


198 


VERBENACEAIE Juss. 


101. LIPPIA. 
Linn. gen. n. 781. Endl. gen. n. 3684. 


208. ÅL. ROSMARINIFOLIA Ånds.: ramis strictis, tere- 
tibus, nodosis, ramulis pubescentibus; foliis 
oppositis, linearibus, sessilibus, margine re vo- 
lutis, acutiusculis, canescenti-tomentosis et sca- 
orrumn, pedunculis axillaribus, strictis, folio 
longioribus; bracteis imbricatis, rotundato-ova- 
tis, Cor sl multo brevioribus, griseo-hispidis. 

Hab. locis siccissimis regionis medie insule 


Albemarle ( (Ipse). 


Frutex orgyalis et ultra; rami virgali, crassi, divisi, te- 
retes, ad nodos incrassati, cortice fusco-cinerascente; ramuli 
ultimi obsolete tetragoni, brunnescentes, pilis albis, brevissimis, 
deflexo-adpressis strigosi. Folia opposita, sessilia, anguste li- 
nearia, margine integerrimo revoluta, apice acutiuscula, exsic- 
catione brunnescentia, nervis impressis supra lineata, pilis v, 
aculeolis brevissimis, basi tuberculatis scaberrima, subtus carina 
crassa, elevata percursa, brevissime setuloso-hirsuta, basin 
versus angustata, lateribus cinereo-tomentosa, 1—+i pollicem 
longa, 2—3 lineas lata. Pedunculi axillares, cinerascente- 
strigosi, quadrangulares, superne subsulcati, folio subduplo lon- 
giores, erecto-patentes. Capitula subglobosa vel obovata, 20— 
30-flora. Bractexe arcte multifariam imbricate, extus griseo- 
hispide, inferiores ovato-cordate, acute. superiores spathu- 
late, minutissime apiculate, floribus duplo triplove brevio- 
res.  Calyx tubuloso-campanulatus, bilabiatus, bicarinato- 
compressiusculus, precipue superne hispido-pilosus, drupam 
maturam laxe involvens eamque laciniis duabus integris supe- 
rans.  Corolle lilacine tubus elongatus, inferne glaber, cam- 
panulato-dilatatus ibique griseo-hispidus; limbi lacinie breves. 
erectiusculze, extus hispide. Capsula semilineam longa, ossea, 
globoso-apiculata, viridi-cinerascens, glabra, minute punctulata, 
coccis 2 secedentibus. 

Videtur L. stoEcuADIFLoR& (ex insulis Caribeis et America 
meridionali littorali) quodammodo affinis, cujus tamen folia 
mucronato-serrata! 


209. L. SALICIFOLIA Ånds.: ramis excurvatis, tere- 
tibus, ramulis hirsutis; foliis oppositis, oblongo- 


199 


lanceolatis, basi cunealo-angustatis, apice obtu- 
siusculis, margine serratis, subtus cano-tomen- 
tosis; pedunculis axillaribus, patentibus; capi- 
tulis globosis, bracteis imbricatis, ovatis, apicu- 
latis, hirtis, floribus brevioribus. 

Hab. locis sylvestribus ad latera sumnii mon- 

tis insule Charles (Ipse). 

Fruticosa, orgvalis et ultra. Rami virgati, tetragoni, ad 
nodos ramulorum incrassati; ramuli versus apicem adpresse 
strigoso-pilosi. Folia opposita, oblongo-lanceolata, basi inte- 
gerrima in petiolum brevissimum, supra, canaliculatum cune- 
ato-angustata, apice obtusa v, subrotundata, marginibus pa- 
rum curyatis argute nec profunde erenato-serrata, 21—3 pol- 
lices longa, fere pollicem lata, supra costa venisque regulari- 
bus impressa, obscure viridia, exsiccatione nigrescentia, pilis 
brevissimis arcte adpressis obsolete conspersa, subtus elevato- 
venosa, densissime incano-tomentosa, in nervis hispida. Pe- 
dunculi axillares, vix 2 uncias longi, erecto-patentes, inCcras- 
sali, tetragoni, adpresse strigosi. Capitula globosa, post flore 
scentiam ovato-elongata. Bractex multifariam imbricata&, sub- 
zxequales, a medio dilatate, in apiculum contraete, basi angu- 
state, late cuneate, pilis hispidis extus birsute. tubo co- 
rolle duplo breviores. Calyx subglobosus, maturus obsolete 
bicarinato-compressiusculus, inferne cinereo-hirtus, basi el in- 
tus glabrescens, capsulam maturam totam arcte involvens, nec 
eam laciniis superans. Corolle tubus calyce duplo longior, 
sursum ampliatus, nudiusculus; limbus profunde partitus, la- 
ciniis margine revolutis. Capsula globosa, apiculata, glabra, 
lineam longa, coccis facile secedentibus. 

Secundum descriptionem cum L. AsPERIFOLIA valde congruit, 
Differt autem: pube nullo modo glandulosa, ramulis exacte te- 
Wragonis, bracteisque tubo corolle brevioribus. 


102. VERBENA. 
Linn. gen n. 23. Endl. gen. n. 3685. 
210. V. orficisaris L. sp. pl. p. 29. DC. prodr. 
XI. p. 347. Hooker I. c. p. 194. 
Hab. in insula James (Darwin). 
211. V. CAROLINIANA Åinn. Sp. 2 p. 20,3 DC. prodr. 
XL p. 246. 


200 


V. pPorystacava HBK. nov. gen. et sp. vol. il. p. 274, 
var. foliis incisis, laciniis grosse serratis (Hook. 
[icipa 195) 


Hab. in insula James (Darwwm). 


212. V. rittorAus HBK. nov. gen. et sp. 2376. 
DC. prodr. XI. p- 542. > Hook. I. ce. p. 195. 
Hab. locis silvestribus regionis inferioris in- 
sule Chatham (Ipse) et Charles (Darwin). 


103. LANTANA. 
Linn. gen. n. 705. Endl. gen. n. 3695. 
213. L. oporAtTA Linn. syst. p. 474. DC. prodr. 
XI p. 603. 
L. rEctA Ait. hort. kew. I. 2. p. 351. Hook. 1. c. p. 195. 
Hab. in insula Albemarle et Charles (Darwin). 


214. L. cAnescens HBK. nov. gen. et sp. vol. II. 
p. 299. DC. prodr. XI p 607. 
p. ramis aphyllis, superne foliosis; foliis 1—11 
une. longis Hooker I. ce. p- 1935. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 
Valde suspicor plantam a Hookerio ita determinatam no- 
stram subsequentem esse. 


2105. ÅL. PEDUNCULARIS Ånds.: canescens; ramis stri- 
Cbt1S, gracilibus, tetragonis, subsulcatis, peduncu- 
lisque strigosis; foläs oppositis, ovato-oblon- 
gis, e basi subcordata in petiolum angustatis, 
vötundatos -erenalis, supra pilis raris, adpres- 
sis conspersa, subtus dense tomentosis; pe- 
dunenulis folia sexies superantibus; capitalis 
subrotundis, bracteis laxe imbricatis, patulis, 
ovato-lanuceolatis, acutis, hispidis, interioribus 
corolla duplo brevioribus, exterioribus majori- 
bus, involucrantibus, patentibus, 


201 


Hab. locis sylvestribus regionis inferioris in- 
sularum omnium Galapagensium adhuc visita- 
tarum abunde (Ipse). 

(Nonne L. casescens (HBK.) Hook. I. c. p. 1952?) 

A LANTANA CANESCENTE HBK., cujus specimina authentica 
in herb. reg. berolinensi et Kunthiano attentius examinavimus, 
nostra valde differt, non tantum pubescentia ramorum (ran 
non sericeo-strigosi sed pilis deflexis hispidi) et foliorum (foha 
nullo modo glanduloso-punctata nec hirtula, sed subtus dense 
et scabre tomentosa), forma foliorum (e bagcei subcordata subito 
in petiolum brevem angustata) et serraturis sat grossis, ro- 
tundatis (nec rectis), sed maxime longitudine pedunculorum, 
qui in LÅ. CASESCENTE folium &quant vel eo breviores sunt. 


104. CLERODENDRON. 
R. Br. prodr. 510. Endl. gen. n. 3708. 
216. C. morreE HBK. nov. gen. et sp. 2. p. 244. 
DöSstprodr. Tp: 639:1- Hookerul:»e. ps 195: 
Hab. locis maxime sylvestribus regionis in- 
ferioris et medie insularum Chatham (Ipse), 
Charles (Darwin et Ipse) et James (Scouler et 
Ipse). 
217. C. species Hook. I. c. p. 261. 


Hab. in ins. Charles (Edmonstone). 7; 


1035. AVICENNIA. 
Linn. gen. n. 1237. Endl. gen. n. 3722. 
PIUSEAATOMENSOSA Jacg. amer. p. TIS: tv. Lr2E 
SN prodr.. PUL p-GI9 Hook Rep T9S: 
Hab. in insula Chatham (Darwin) et in li- 
tore insule James (Ipse). 


CORDIACEATE R Br. 


106. VÄÅRRONIA. 
DC. in Meisn. gen. comm., p. 185. prodr. IX. p. 468. FEndl. gen. n. 3738 bf. 
219. V. FLAVA Ånds.: ramis leretibus, cum ramu- 
lis dense: hispidis; foliis ovato-cordatis, sinualo- 


202 


dentatis, utrinque scabris, subtus tomentosis; 
calycibus cuneatis, laciniis triangularibus, acu- 
tis; corolla magna, tubo calycem subsuperanute, 
limbo valde ampliato, sinuatim 8-lobato. 

CorbiAa LUTEA (Lam.) Hook. fil. I. c. p. 198(2) 

Hab. in regione inferiore et submedia insu- 
larum Charles, James et Indefatigable (Ipse) nec 
non Chatham (Ipse et Darwin), et Albemarle 
(Macro), ubique dumeta densissima cum varis 
speciebus hujus et Lantane generis efficiens. 

Est certissime VArrosteE (CorpDieE Ruiz et Pavon) ROTUNDI- 

FoLE DC. (prodromus IX. p. 469 = Corbia LutTEa Lam.) valde 
affinis, sed me judice ab ea bene distincta. Rami numquam 
flexuoso-nodosi, sed strictiusculi, rufescentes, pube minus densa 
obtecti, et ramuli cinerascentes nec flavo-tomentosi. Folia multo 
majora, bast latiora, margine profundius et acutius eroso- 
sinuata, consistentia magis coriacea, subtus densius fusco- vel 
cinereo-tomentosa; calyces majores, profundius costato-nervosi, 
sursum latiores, laciniis bast latioribus. Maximam autem dif- 
ferentiam pråebet corolia sulphureo-flavescens, cujus tubus mox 
a calyce in limbum patentissimum ampliatur; lobi limbi sub- 
rotundati (in V. ROTUNDIFOLIA aculi). Filamenta duplo breviora, 
tubum corolle vix superant; stigmata 4, filiformia. 


220. V. scABERRIMA Ånds.: fruticosa; ramis setis 
brevibus tuberculisque scaberrimis; foliis peti- 
olatis, lanceolatis, basi longe attenuatis, acumi- 
natis, serratis, tuberculis setisque scaberrimis, 
subtus etiam glandulosis; pedunculis foliis lon- 
gioribus, circiter 20-floris; floribus capitatis, 
calyce hispidissimo, dentibus linearibus, co- 
rolie tubo brevioribus, limbo corolle subtrun- 
calo erecto. 

Hab. in monte prerupto insule Indefati- 
gable (Ipse) alt. 200" 


Distinctissima species. Frutex orgyalis, erectus; rami 
strictiusculi, cortice cinerascente, superne albescente, striato 
obducti; ramult setis lacteis, e tuberculo egredientibus hi- 


203 


spidissimi. — Folia 2—3 pollices longa, I—11 unciam lata, 
basi longissime angustata, acuminata, serrata, supra setis lon- 
giusculis, albis, basi fulvis, dilatatis scaberrima venisque im- 
pressis subrugosa, obscure viridia, infra creberrime glandulosa 
et inter setas sparsas validas tomentosa, pallidiora.  Petioli 
1—2 lin. longi, setosi. Pedunculi 1—2-unciales, erecti, 
setis divaricatis vel deflexis scaberrimi. Capitulum densum, 
globosum, 12—25-florum. <Calvx rotundatus, apice con- 
tractus, setis cinerascentibus quasi echinatus, 5-partitus, laci- 
nils angustis, linearibus, setosis. Corolla campanulato-tubulosa, 
tubo calycem bis superante, limbo erectiusculo, subtruncato, 
vel obsolete 7—5-sinuato. Drupa ovato-globosa, 2—3 lin. 
longa, rugosa, calyce persistente cincta, 1-locularis, 1-sperma. 


Å sequente differt: foliis majoribus, subtus planis ibique 
tuberculato-hispidis, capitulis sub-20-floris, corolla tota glabra, 
limbo vix revoluto, calyce numquam pilis stellatis sed setis vali- 
dis hispido. 


221. V. rEucoPHLYcTIs Hook. fil. 1. c. p. 199. 
Hab. locis sylvestribus regionis inferioris 
insularum Chatham (Ipse), Albermale (Darwin 
et Macre&) et James (Scouler). 


Est inter V. SsCABERRIMAM eb CANESCENTEM prorsus media. 
Folia supra tuberculato-hispida (sed pili multo breviores nec 
setarum instar longi, tuberculi etiam minores) subtus e2landu- 
lis et pilis stellatis conspersa (nec pilis simplicibus rigidis 
setosa), subserrata, e basi solito magis ovata (nec basi longe 
angustata). Differt preterea foliis brevioribus obtusioribus, 
margine remotlius sinuatis, capitulis magis paucifloris, corolle 
tubo longiori, limbo exacte revoluto. — ÅA sequente distin- 
guitur: foliis subtus stellatim (sed parcius) incanis, bast minus 
angustatis et apice obtusiusculis, calyce ovato, magis gla- 
brescente, laciniis subulatis et flexuosis. — Fructus globo- 
sus, apice mnonnihil producto obtusiusculus, in medio circum- 
ferentige tuberculato-subcostatus, pisi majoris magnitudine, 4- 
locularis, loculis 1-spermis. 


222. V. cCANESCENS Ånds.: fruticosa; foliis petio- 
latis, ovato-lauceolatis, obtusis, integris vel 
leviter repando-sinuatis, utrinque stellatim pu- 
bescentibus, subtus pallidioribus, cano-tomen- 


204 


tosis; pedunculis terminalibus, folium duplo 
superantibus; floribus capitatis, calycis stella- 
tim tomentosi laciniis basi triangularibus, bre- 
vibus, corolle glabre tubo duplo triplove bre- 
vioribus, limbo revoluto 4-lobato. 

Hab. locis sylvestribus regionis inferioris 

insularum Chatham et Charles (Ipse). 

Differt a VARR. SCABERRIMA et LEUCOPALYCTIDE: foliis basi brevi- 
ter anguslatis, pilis stellatis (nec simplicibus nec tuberculatis) 
subtus tomentosis, leviter sinuatis vel integris, in apicem rotun- 
dato-obtusum longius productis, calycis laciniis basi latiori- 
bus. AA Varr. Scoucerr recedit: folius longioribus (sepe 3- 
uncialibus), subtus dense intricato-tomentosis, subintegris, basi 
Jatioribus, apice obtusioribus, laciniis calycis nullo modo fili- 
formibus, tubo corolle calycem duplo triplove superante. — 
Corollge quam in ceteris speciebus parvifloris duplo longiores, 
tubo exsiccatione fusco, alabastra etiam magis rotundata, pisi 
minoris forma et magnitudine, dense stellatim pubescentia. 
223. V. Scoureri Hook. fil. 1 ec. ps 200: 

Hab. locis sylvestribus regionis altioris in- 

sularum Chatham (Ipse) et James (Scouler). 

Specimina a nobis lecta cum descriptione Hookeri optime con- 
gruunt. Folia habent sepe 3 unciam lata, utringue pilis bre- 
vissimis, stellatis densissime tomentosa, corollas omnino glabras, 
et tubum calveis lacininis &2quilongum. 

224. V. tineAris Hook. fil. I. c. p. 199. 
Hab. locis sylvestribus littoralibus iusule 
James (Darwin et Ipse). 
225. V. rREvoLuTA Hook. fil. I. c. p. 199. 
B nigricans: foliis siccitate nigricantibus, caly- 
cibus rufo-brunneis Hook. fil. 1. c. 
Hab. in insula Charles (Darwin); £ in insula 
Albemarle (Macre). 


107. CORDIA. 
Plum. geu. 13 t. 14. Endl. gen. n. 3738. 


226. C. pvasycerHAra HBK. nova gen. am. 3, p. 


76. DC. prodr. IX. p.- 497. 


205 


VARRONIA DASYCEPHALA Desv. journ. bot. I. p. 274. Hook. l. 
c. p. 261. (Nonne etiam sit vera Varronixe species?) 


Hab. in insula Charles (Edmonstone). 


ASPERIFOLLE Linn. 


108. TOURNEFORTIA. 
R. Br. Prodr. 496. Endl. gen. n. 3747. 


227. T. RuFo-sErRicEAa Hook. fil. I. c. p. 197. 

Hab. locis maxime elevatis et in cacumine 
montlis altissimi insule Charles (Ipse); etiam 
in insula James (Darwin.) 

Folia subtus densissime ferrugmeo-tomentosa, supra ob- 
scure viridia, siccitate nigrescentia, pilis adpressis sparsis 
cinerascentia, nervosa, 5 uncias longa. Rami panicule spicati, 
decurvatim horizontales, 2—3-pollicares. Drupa quadrangulari- 
conica vel ovoideo-globosa, vix 2 lin. longa, acuta, basi plana, 
nigra, extus rugosa; nucule 2, ossex, collaterales, 2-l0- 
culares. 


228. T. orpaca Ands.: fruticosa; erecta, ramosa, 
ramis teretibus, ultimis parce pilosiusculis; 
foliis lanceolato-oblongis, acutis, basi valde 
angustatis, integerrimis, supra glabresceutibus, 
Subtas opacis, brevissime velutinis; pedunculis 
terminalibus, ramosis; spicis Hichotontis CO- 
rolle tubo calyce duplo triplove longiore, 
extus hirsuto; drupa disperma glabra. 

Hab. locis sylvestribus inferioribus insulae 

Indefatigable (Ipse). 

Quasi media inter T. RUFO-SERICEAM eb PUBESCENTEM. Å 
priori differt: foliis minoribus et multo angustioribus, supra 
glabrescentibus, infra opacis, nec ferrugineo-tomentosis, basi 
: longe angustatis, pedunculis multo brevioribus et gracilioribus, 
pilis cinerascenti-velutinis, calycis laciniis acutioribus, tubo 
corolle evidenter longiore, limbo magis revoluto, nec ita 
profunde partito, drupa demum magis ovoidea (nec basi 
applanata) acutiore, lateribus magis tuberculata. AA T. PUu- 
BESCENTE (que suffruticosa describitur, quum nostra species 


206 


frutex est orgyalis et altior ramosissimus) differt: ramis parce 
pilosis, foliis lanceolatis (nec elliptico-ovatis), 33 uncias longis, 
1 13 pollicem latis, supra omnino planis, petiolis szepe polli- 
caribus, corolle tubo longiore, lobis limbi revolutis, et drupa 
(que in descriptione Hookeri 1. c., sine dubio errore gravi ty- 
pographico, 13 unc. longa dicitur) fere linea longiori, tota gla- 
bra, nitente, nigra. 


229. T. PuBEscens Hook. I. c. p. 198. 

Hab. in insula Chatam (Darwin). 

230. T. sYrRInGEFOLIA Vahl. symb. 3 p. 23 DC. 
prodr. IX p. 326. —? 

Hab, locis umbrosis sylvestribus insule James 
(Ipse). 

Secundum descriptionem, quam dederunt Vahl. 1. c. et 
Roem. et Schult. IV. p. 543, planta nostra ad hanc speciem per- 
tinet.  Exemplaria tamen, que in herbario regio berolinensi 
vidimus, cum nostra non bene congruunt. Folia (babitu om- 
nino Syringe vulgaris) in nostris minora, 13 unc. longa, 11 
unc. lata, e basi latiori exacte ovata, vel etiam subcordata, ab- 
rupte cuspidata, supra strigosa, subtus glabrescentia et palli- 
diora.  Cyma e basi dichotoma, polystachya; spice circiter 
10—15, densiflore; calycis lacinie parve, subulate, corolla 
quadruplo breviores; corolle tubus dense albo-villosus; limbi 
lacinie stricte, subulate. 

231. T. (PstostACHYA) DiFFoRMIS Ånds.: fruticosa, 
erecta; ramis teretiusculis, glabris; foliis petio- 
latis, ellipticis, basi subangustatis, acuminatis, 
integerrimis, supra strigillosis, subtus glabris; 
pedunculis lateralibus, laxis, 3J3—4-stachyis; ca- 
lycis laciniis subulatis, breviter et passim 
SUrIgOSIS. 

Hab. lIocis umbrosis sylvestribus insulae Cha- 
tham (Ipse). Forsitan etiam est eadem species, 
quam Douglas et Scouler in insula James lege- 
runt, quamque ad T. psioctacHram Cham. ve- 
ram retulit Hooker. : 

Frutex orgvalis, ramis divaricatis, cum ramulis albo-punc- 
tatis, glabris. Folia plana, petiolata, 2—2314 pollices longa, 


207 


2—1 pollicem lata, a basi angustata elliptica, acuminata, supra 
costa Iimpressa, ut In PsILOSTACHYA strigosa, obscure virentia, 
siccilate nigrescentia, subtus opaco-fusca, punctis albis brevis- 
sime pilosis vel passim derelictis glabriuscula, nervis promi- 
nulis notata. Petioli 3-lineales, pilostusculs  Cyme latera- 
les, folio subopposite vel in apicibus ramulorum lateralium 
terminales, dichotome-ramose, 3—4-slachy&; rami reflexi 10 
—18-flori, pilis brevibus fusco-birti; flores sessiles. (Corollas 
et fructus non vidimus). 

Cum speciminibus T. Ppsitostacuyg HBK. ex insula Marti- 
nica in herb. reg. berol. asservatis exemplaria a nobis in in- 
sula Galapagensi lecta ita congruunt, ut pro mera varietate 
hujus specei nostram haberemus, nisi differrent: folus la- 
tioribus, subtus fere omnino glabris et brunnescentibus, spicis 
laxioribus, laciniuis calycis fere glabrescentibus et multo latioribus. 
Descriptio autem in Humb. et Kih Gen. et Sp. VII. 61 non 
parum recedit, prasertim pubescentia. 

Adest etiam cum T. ruBICUNDA (»in collibus circa Bahiam») 


affinitas qu&dam, bec species tamen differt: cymis terminalibus 


polystachyis, calycis lacinius apice setaceis, foliis multo mino- 

ribus etc. Sequenti habitu multo similior, recedit tamen folus 

subtus glabris cymisque polystachyis! 

232. T. striGosa Ands.: fruticosa, volubilis; ra- 
mulis, petiolis, foliis utrinque, pedunculis ca- 
lycibusque pilis hispido-strigosis; pedunculis 
ramulos terminantibus, dichotomis, 10—135- 
stachyis, folio multo longioribus, calycis et 
corolle laciinis subulatis, fructu tetragastride, 
tuberculato et rugoso. 

Hab. locis sylvestribus regionis inferioris 
insularum Charles et Chatham (Ipse). 

Cum diagnosi perbrevi Candolleana TOovRN. PSILOSTACHYA (pro- 
drom. IX. p. 525) non male congruit planta nostra; specimina 
tamen hujus speciei, que in herbario regio berolinensi et Kun- 
thiano vidimus, ab ea longius recedunt. Est enim omnibus 
partibus robustior, rami pennam anserinam crassi, punctis albis 
dense conspersi, ramuli sxpius punctis rufo -flavicantibus et 
pilis incanis pubescentes. Folia 11—2 pollices longa, pollice 
latiora et basi exacte ovata, apice acutata, utrinque pilis vel 
setulis albis arcte adpressis sat dense conspersa, quibus in pa- 
gina inferiori puncta elevata intermixta sunt. (In T. PstLo- 


208 


stAcHYA folia supra punctalto-strigosa vel »adpresse strigilloso- 
pubescentia», subtus omnino glabra). Pedunculi, qui in T. 
PSILOSTACHYA 2—5-spicati et folio breviores, hic 12—15-vel 
etiam 20-spicali, patentes vel reflexi folia ter quaterve supe- 
rant.  Lacinie calycis in nostra magis cuspidate densiusque 
albo-hispide. Tubus corollge densissime cinereo-hispidus, sub 
limbo parum inerassatus; lacinie corolle etiam angustiores, 
Fructus cocci denique majores, omnino glabri, sed costis ele- 
valis obliquis rugosi. 


233. T. PsiostacHya Cham. in Linnea 1829 p. 
470. DC. prodr. IX p. 525. Hooker 1. ce. p. 198. 


Hab. in insula James (Douglas et Scouler). 


109. HELIOPHYTUM. 
DC. prodr. IX. p. 551. 


234. H. PARViFLoRUM DC. prodr. IX. p. 593. 
HELIOTROPIUM PARVIFLORUM Å. mant. 204. Hook. 1. c. p. 198. 
Hab. locis siccis regionis inferioris insularum 
Chatham (Ipse) et Charles (Darwin et Ipse), 
ut etiam in insula James. (Douglas). 


Specimina e duabus insulis valde dissimilia; quz in insula 
Chatham legi foliis angustioribus, caulibusque laxioribus nempe 
insignia sunt. 


235. H. inpicum DC. prodr. IX. p. 556. 
HetioTrRoPiUM INDICUM LÅ. sp. 187. Hook. 1. c. p. 264. 


Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


110. HELIOTROPIUM. 
Tournef. Linn. gen. n. 179. Endl. gen. n. 3751. 


236. H. curassavicum L. sp. 188. DC. prodr. IX. 
P11030: vk00kan eka NVS 
Hab. ad liltus oceani insul&e Chatham (Dar- 
win et Ipse). 
ÅA specie americana nonnihil recedit nostra colore inten- 
sius glaucescente (saepe exsiccatione fere nigrescit planta), cau- 


libus densius cespitosis, foliisque latioribus. Diversa tamen 
non habenda. 


111. 


209 
111. SARCANTHUS Ands. 


Calyx 4—5-partitus, laciniis hnearibus, acutis. 
Corolla tubulosa, tubo elongato, cylindraceo, basi 
subampliato, limbo leviter 9-fido, laciniis erectis, 
margine involuto incrassatis, fauce nuda, intus 
longitudinaliter costata (loco fornicum!). Stamina 
3, incelusa, medio corolle tubo inserta. Ovarium 
4-loculare. Stylus terminalis, basi annulo ele- 
valo cireumdatus. Stigma integrum vel obsole- 
tius emarginatum. Nucule quatuor subrotundee, 
pendulze, areola sublaterali, crassa, elevata prope 
basin contigue, dorso convexe, angulis levibus. 


Est genus Eritrichio et Cynoglosso quodammodo 
affine, a priori nuculis subrotundis, a posteriore, 
cujus potissimum habitum pre se fert, corollze 
laciniis acutiasculis, ab utroque corolle laciniis 
linearibus, crassis, ereetis, tubo costis elevatis 
longitudinaliter plicato, insertione nucularum, pi- 
lisque omnes parles tegentibus, singularibus di- 
versum. 


Herba ut videtur perennis, stricta, ramosa. 
Folia alterna, coriacea, undique sparsa. Flores 
parvi in racemis erectiusculi, sparsi, coerulei. 


(Nomen a ode5, caro et ärdog flos, quia laci- 
nig corolle carnosiuscule suut, in hac: familia 
singulare'!) 


237. S. Asperrimvs Ands.:  pilis lacteis. quasi 
tuberculatis  hispidissitmus; foliis lanceolalis, 
acutis; racemis erectis, floribus brevepedun- 
culatis. 


Hab. locis graminosis regionis inferioris in- 
sule Indefatigable (Ipse). ; 
K. V. Akad. Handl. 1853. KE 


210 


Suffruticosus. Radix crassiuscula, lignosa. Caulis solita- 
rius, 1-—11-pedalis, inferne divisus et lignosus, cortice glabres- 
cente, fusco obductus. Rami stricti, apice etiam divisi, teretius- 
culi, cortice albo-cinereo tecti et pilis erectis, lacteis adpressis 
hispidi. — Folia lanceolata, unciam longa et 2—4 lineas lata, 
acuta, basi in petiolum, 2 lineas longum angustata, utringue 
pilis lacteis, adpressis, presertim subtus condensatis obtecta, 
fusco-viridia, exiccatione nigricantia, stricte erecta, plana. 
Pili e papillis latis, radiatis, applanatis egredientes, tuberculis 
prominulis, subverticillatis ipsi quasi septati. Rami demum 
stricte erecti, ultimi apice spicigeri. Flores ebracteati, brevius 
pedicellati; calyx profunde partitus, laciniis patentibus, lineari- 
subulatis, cum pedunculo perbrevi dense hispidis; corolla parva, 
calycem duplo superans; tubus basi ampliatus ibique glaber, 
inde quasi constrictus et extus dense hispidus; limbus erectus, 
leviter 5-fidus, laciniis linearibus, crassiusculis, erectis, intus gla- 
brescentibus; faux glabra, costis quinque longitudinalibus, usque 
a sinubus laciniarum ad insertionem staminum percursa. Sta- 
mina in medio tubi inserta; filamenta adnata; anthere linea- 
res, breves, flave. Stylus inclusus, basi annulato-incrassatus; 
stigma lineare, leviter emarginatum. Nucule 4, calyce bre- 
viores, eoque incluse, subrotunde, latere exteriore convexo 
pilis brevioribus, adpressis dense, basi obsolete obsitze, latere 
interiori glabre, ad basin costa transversa pallidiori elevata, 
medio impressa notate, a basi styli pendule, inferne angulis 
valide coadunate. <Pericarpium osseum, pilosum; semen ex 
apice pendulum. i; 


112. GALAPAGOA. 
Hook. fil. 1. ce. p. 196. 
238. G. DaArwisi Hook. til. 1. ce. p- 196. 

Hab. supra lapides vulcanicos, quorum vesti- 
mentum quasi muscosum, densissimum efficit, 
prope litus oceani in insula Chatham (Ipse 
et Darwin), et Albemarle (Macre). 

239. G. Fusca Hook. 1. c. p. 197. 

Hab. locis arenoso-sterilibus, litoralibus in- 

sule Indefatigable (Ipse) et Charles (Darwin): 


Species due inter se valde diverse, quamquam primo ob- 
tutu similes videntur. In G. Darwisi folia supra fusca, 
parce pilosa, subtus dense argenteo-pilosa, pilis simplicibus, 


211 


rigidis, in pagina superiore setis longioribus, raris, spius 
versus apicem collectis, intermixtis hirta, in G. Fusca folia 
supra pilis, basi e punctis grossis albis egredientibus, brevibus 
scaberrima, subtus densius et rigide pilosa. Desriptioni Hoo- 
keri complete ceterum nihil addendum. 


CONVOLVULACEA Juss. 


113. EVOLVULUS. 
Linn. gen. n. 382. Endl. gen. n. 3791. 


240. E. cruasrivuscurus Choisy. Diss. Convolv. p-. 
156. DC. prodr. IX. p. 448. Hook. 1. ce. p- 205. 
Hab. locis graminosis regionis inferioris in- 
sularum Chatbham et Indefatigable (Ipse), nec 
non in insula James (Scouler). 


Caulis rami prostrati plus quam pedales, non semper ad- 
scendentes, inferne glabriusculi, superne hirsutiusculi. Folia 
sexpius omnino mulica, et tantum in junioribus »subtus in ner- 
vis hirsutula». Pedunculi inferiores folia xquantes vel is bre- 
viores, superiores ea superanles. 


241. E. smerex Ands.: herbaceus, gracilis; caule 
stricto, simplici, filiformi, albo-hirsuto; foliis 
linearibus, acutis, subsessilibus, villosis; pe- 
dunculis axillaribus, stmplicibus, vel semel di- 
visis; sepalis lineari-subulatis, longe ciliatis, co- 
rollam &quantibus. 

Hab. locis graminosis, siccis regionis inferio- 
ris insularum Chatham et Indefatigable (Ipse). 


Caulis simpliciusculus, albo-villosus, basi subfuscescens, teres. 
Folia anguste lineari-lanceolata, inferiora longa, in petiolum 
atlenuata, superiora sessilia, omnia plana, costa flavescente, sub- 
tus elevata notata, lete virescentia, utrinque pilis longis, albis 
hirsuta, ad maximum vix pollicem longa, 2 lin. lata. Flores 
in parte dimidia superiore caulis axillares. solitarii vel pedun- 
culo communi gemini, bibracteati. Pedicelli 1—2 lineas longi, 
cum floribus foliis multo breviores. Bractex anguste linea- 
res, longe pilose et ciliate. Sepala quinque, anguste linearia, 
bracteis similia, acutiuscula, brevissime ciliata et pubescentia. 


hi 


IA 


212 


Corolla : parva, albescens, sepalis non longior. Capsula glo- 
bosa, pallide flavescens; semina parva, atra, rugosa. 

Est EvoLvuLO sERiICEO sine dubio proximus, sed notis alla- 
tis abunde diversus. 


114. CALYSTEGIA. 
R. Br, Prodr. 483. FEndl. gen. n. 3801. 


242. C. SorpAseniua Br. prodr. 483. DC. prodr. 
IN. 4335 
Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


115. IPOMAEA. 

Choisy Mém. soc. h. n. Genev. VI. 393. Endl. gen. n. 3803 (sub Convolvulo). 

243. I. Pes-CAPrReE Sw. h. sub. 2 ed. p. 289. DC. 
prodr. IX p. 349. 

I. ManritimA Br. prodr. 486. Hook. 1. c. p. 204. Convul- 
vulus Pes-capre L. sp. 226. 
Hab. in litore insulge Chatham (Darwin et 
Ipse). 
244. I. tLIngeARIFOLIA Hook. fil. I. c. p. 204. 
Hab. in insula James (Darwin). 

245. I. KingerGi Ands.: glaberrima; caule filiformi, 
volubili, tereti, elongato, foliis petiolo longio- 
ribus, apicem versus obtusum vel mucronatum 
longe attenuatis, basi sagittatis, auriculis acu- 
tissimis, divaricatis; pedunculo folium sube- 
quante, unifloro; sepalis majusculis, ovato-lan- 
ceolatis, acuminatis, dorso 9I-costalis; stamini- 
bus inclusis; stigmate globoso. 

Hab. locis graminosis regionis inferioris in- 
sularum Indefatigable et Chatham (Ipse). 


Caules bi-tripedales et ultra, longe scandentes, crassitie 
corde tenuioris, striato-torti, glaberrimi, cortice livido. Folia 
sepe bipollicaria, ad insertiorem petioli 4—5 lin. lata, in api- 
cem rotundatum et brevissime mucronatum elongata, inte- 
gerrima, omnino glaberrima, exsiccatione nigrescentia, auri- 
culis ovatis, acutissimis, sinu rectangulari divergentibus, dimi- 
dio petioli longioribus vel eum nonnumquam subequantibus. 


2050 


Pedunculi pollicares, non inerassali, 2—3 lineas supra basin 
articulati et geniculati, superne sulcati, costis minute tuber- 
culatis.  Sepala 3 pollicem longa, acuta, interdum sub apice 
mucronata, glaberrima. Corolla infuondibuliformis, pallide pur- 
purea, calyce dimidio longior. -Capsulam maturam non vi- 
dimus. 

I. LINEARISOLIAa Hook. fil. huic valde videtur affinis, sed 
differt foliorum = auriculis -subulatis, 2—3 lin. longis, petiolo 
subparallelis (nec ovatis, aculissimis, semiuncialibus et ultra, 
et rectangulatim divaricatis), pedicellis + uncialibus (in nostra 
uncia longioribus), sensim incrassatis. 

In honorem soc met amicissimi, D:ris J. G. H. Kinberg, 
in cireumnavigatione nostra partibus Zoologi summa diligentia 
et experientia fongentis, grato animo plantam dicavi, quam ipse 
ex Iinsula Chatham mihi primus apportavit. 


240. I. TuUBiFLORA Hook. fil. I. ce. p. 204. 
Hab. in insula James (Darwin). 


247. I. GALAPAGENSIS Ånds.: caule ramoso, scan- 
dente, teretiosculo, nitido; foliis petiolatis, late 
ovatis, basi profunde cordatis, lobis rotundatis, 
sinu acuto productis, summo apice acute mu- 
eronalis, submembranaceis; pedunculo solitario, 
apice diviso, flores subumbellatos gerente; se- 
palis late ovatis, caspidatis; corolle tubo elon- 
gato, infundibuliformi, calyce duplo longiori, 
limbo palente; staminibus inclusis. 

Hab. locis graminosis regionis inferioris et 
medie insularum Charles et Chatam (Ipse). 
Caules graciles, filiformes, subangulati, striati, nec torti, 
scandentes, ad mnodos fusciores et pilosiusculi, cortice brunne- 
scente obducti. Folia lete viridia, 1—43 pollicem longa ea- 
demque latitudine, e basi profunde et late cordata acutata, 
utrinque pilis rarissimis, adpressis conspersa, nervis prominulis 
lineata, petiolo 2—23-pollicari, compresso, sxpe subduplo bre- 

"viora. Pedunculi unciales vel ultra, cum floribus petiolos 

aquantes vel us breviores, lineis elevatis quadrangulares, sub- 

inerassati et infuscati, apice bibracteolati et subarticulati, flo- 
rem solitarium gerentes vel sepissime divisi et flores umbella- 
tös proferentes, guorum medius primum et optime explicatur. 

Pedicelli laterales iterum sepe dividuntur, et fioribus 2—3 


214 


terminantur. Sepala 5, late ellptica, dorso convexo glabra, 

secus margines pallidiores ciliata, cuspidata. Limbus corolle 

lilacino-rose& subexsertus. Capsula globosa, superne parce pi- 
losa. Semina castanea, rotundata, levissima. 

I. TUBiFLORA Hook., que huic valde similis videtur, hoc 
modo differt: »glaberrima, foliis summo apice obtusis, pedun- 
culo unifloro, calycis anguste campanulati foliolis ovato-oblon- 
gis, corolla calyce triplo longiore» et »foliis 2—3-uncialibus, 
fere 2 unc. latis, petiolo 3 unc. longo, pedicello (pedunculo) 
Crassiorin. 

248. I. species (indelerminata): caule volubili, 
undique piloso; foliis e basi cordata rotundato- 
ovatis, acuminatis, utrinque pilis adpressis”con- 
spersis. 

Hab. in graminosis inferioribus insule Indefa- 

tigable (Ipse). 

Specimen incompletum, tantum foluferum, non accuratius 
determinari potest. 


116. BATATAS. 
Choisy Mém. soc. h. n. Genev. VI 435. Endl. gen. n. 3807. 
249. B. PESTAPHYLLA Choisy Conv. or. p. 595. DC. 
prodr. IX p. 339. 
Hab. locis graminosis regionis inferioris et 
medie insularum Chatam, Charles, Indefati- 
gable et James (Ipse). 


4017 CUSGUTAS 
Tourn. Lim. gen. n. 170. Endl. gen. 3816. 
250. C. SANDWICHIANA Choisy cusc. t. 5. f. 4. DC. 
prodr. IX. p. 458. 

mimosE: (Hooker 1. c. p- 205): pedicellis 
brevioribus, seminibus fulvis. 

Hab. in frutiecibus Mimosarum in insula James 
(Darwin) et locis graminosis in regione infe- 
riori et media insularum Chatham et Charles 
(Ipse), Cenchros, Cassias et Crotalarias pre- 
cipue oblegens. 


SOLANACEA Bartl. 


118. NICOTIANA. 
L. gen. n. 248. Endl. gen. n. 3841. 
2351. N. Gcrutisosa L. sp. pl. 259. DC. prodrom. 
XIIL p. 560. Hook. I. c. p. 202. 
Hab. locis cultis editioribus insule Charles 
(Darwim et Ipse). (Num eadem, quam in in- 
sula illa legisse dicitur T. Edmonstone?) 


119. PHYSALIS. 
L. gen. n. 250. Endlicher gen. n. 3851. 
252. Pu. AncurataA L. h. CH. p. 62. DC. prodr. 
XII p. 448. 
Fab. locis cultis regionis inferioris insule 


Charles (JIpse). 


120. CAPSICUM. 
Tournef. inst. 66.  Endl. gen. n. 3854, 
253. C. AnsvvMm Li sp. pl. 1 p. 270. DC. prodr. 
XIII p. 412. 
Hab. locis cultis editioribus insule Charles 


(Ipse). 


121. SOLANUM. 
L. gen. n. 251. Endl. gen. n. 3855. 


254. S. versascronuvm L. sp. pl. I p. 263. DC. 
prodr. XII p. 114. Hook. I. c. p. 201. 
Hab. locis silvestribus editioribus insulze 
Charles (Ipse) et James (Darwin). 
Sub duabus hic occurrit formis, utraque floribus majori- 
bus quam in vero S..verBAsciFoLIo priedita: 
ovalifolium: foliis latissimis, basi subcordatis, apice vix 
productis, ovalibus, utrinque fere denudatis. 
ovatifolium: foliis late ovatis, basi rotundatis, apice pro- 
ductis (9—10 poll. longis, 4 poll. latis), utrinque 
vellere denso flavescenti tomentosis, juxta costam 
et nervorum lateralium basin sulphureo-pulverulen- 


216 


tis, panicule ramis calycibusque densissime stellato. 
hirsutis. 

Utraque forma a planta americana et ab illa, que in in- 
sulis Philippinis crescit (iterum inter se valde diverse et for- 
sitan specie distinctx) habitu valde reccedit; notas- tamen, 
quibus certe distinguerentur, eruere tamen non potuimus. 
259..S. NIGrRuUM LÅ. sp. 1 p. 266. DC. prodr. XIII. 

Pp. 400..4 Hoak. IG: p-0T 


B caule tuberculato, foliis glabriusculis. 
d caule tuberculato, foliis glaberrimis. 
y foliis puberulis (Hook. 1. c.). 
Hab. locis cultis regionis medie insularum 
Charles (Darwin, Ipse) et James (Scouler). 
236. 'S. EpmonstonEt Hook. Gl. I cec. .p. 201. DC. 
prodr. XIII p. 45. 
Hab. in insula Charles (Edmonstone). Affi- 
nis dicitur S. TRIFLORO. 


(Solani species du& indeterminate in insula Charles etiam 
legit Edmonstone. Vide Hooker |. ec. p. 261). 


122. LYCOPERSICUMN. 
Tournef. inst. 93. Endl. gen. n. 3856. 
2357. L. EscurLextum Mill. diet. n. 2. DC. prodr. 
XIIL p. 26. 
SoLANUM ÅYCOPERSICUM LÅ. Sp. 150. 
var. MINOR Hook. Il, c. p. 202. 
Hab. in insula James (Darwin). 


258. LÅ. PIMPINELLIFOLIUM Dunal. syn. pe 3 DC. 
prodr. XIII p, 23. Hook. I. ce. p. 202. 

SOLANUM PIMPINELLIFOLIUM. Linn. Åmoen. 4. p. 268. 

Hab. locis aridis regionis inferioris insula- 
rum Charles et James (Ipse) et Chatam (Dar- 
win et Ipse). 

259. L. PEruviaAnuMm Mill. Diet. n. 5. DC. prodr. 
XIII. p. 24. 
SOLANUM PERUVIANUM Jacq. ic, rar. t. 337. 
BP PARVIFLORUM Hook. fil: 1. c. p. 202. 


217 


Hab. in insula Chatham (Ipse et Darwin) et 
locis siccis reg. medie insule Albermarle (Ipse). 
Qualis his in insulis crescit eximie a specie genuina pe- 
ruviana. recedit foliorum laciniis multo magis divisis et mi- 
noribus,  pilis longis divaricatis hirsutissimis et floribus fere 
duplo  minoribus. - Forsan est species distincta. Sub duabus 
formis occurrit: 

a. pilis subadpressis fusco-cinereum, procumbens, a basi 
ramosum, laciniis foliorum latioribus sinuato-erosis. (Al- 
bemarle.) 

b. erectum, apicem versus fruticuloso-ramosum, pilis divari- 
catis longis, cinereis undique hirsutum, laciniis foliorum 
profundius divisis et minoribus (Chatham). 


123. THINOGETON. 


Miers Ann. and mag. of nat. hist. 1849. n. 23. ser. 2 v. 4. p. 359. — 
DC. prodromus XIII. p. 689. 


260. TH. Miersiu Miers 1. c. DC. 1. c. 

DictyYocaALyx Miersu Hook. fil. 1. c. p. 203. DC. prodr. 
XIII. p. 538. 

Hab. locis graminosis littoralibus insularum 
Chatham (Ipse), Charles (Ipse et Darwin) et 
Albemarle (Macrw). 

Quod in hac planta nobis maxime mtmorabile videtur 
sunt pedicelli fructiferi arcu angusto refracti. Lobos calyvcis in- 
terdum inequales invenimus, i. e. unum alterumve foliaceo- 
ampliatum, ceteris majorem, unde calyx quasi bilabiatus. Se- 
mina complanata, sub-cochleariformia, obscura, concentrice 
punctata. 


261. TH. Hoorert Ands.: caule suffruticoso, ad- 
scendente, subflexuoso, cinereo-pubesceute; fo- 
liis longe petiolatis, triangularibus vel rhom- 
beo-ovatis, profunde repando-dentatis, subtus 
incano-tomenLlosis; floribus axillaribus, bre- 
vius pedunculatis, calyce apice obliquo, corolla 
infundibuliformi, tubo elongato, limbo 5-fido. 


Hab. loco graminoso klor insule In- 


defatigable. (Ipse). 


218 


A Tu. mMmaritino, Miersu et LoBBisno, species Columbianze 
et Peruviane que omnes hujus generis adhuc cognite, valde 
diversum. Differt enim tomento omnium partium perbrevi in- 
cano. Radix valde ramosa. GCaulis subpedalis inferne ligno- 
sus, subcrassus, adscendens, superne foliosus, suicatus vel com- 
planatus, internodiis flexuosis. Petioli 2—3-pollicares. Folia 
petiolos equantia, supra subglabrescentia, subtus tomento denso 
incana.  Pedunculi 2—4 lin. longi, densissime hirti.  Calyzx 
uncialis, tubulosus, basi latior, 5-dentatus, laciniis brevibus 
ovatis acutis, uno alterove majore fere bilaliatus. Corolla caly- 
cem duplo superans, alba, quam in precedente angustior, limbo 
leviter 5-dentata. Capsulam maturam non vidimus, nec se- 
mina. 


124. ACNISTUS. 
Schott Wiener Zeitschr. 1829 4. 1180. FEndl. gen. n. 3864. 


262. Å. Eruieticus Hook. 1. c. p. 203. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


SCROPHULARINEA R. Br. 


125. CAPRARIA. 
L. gen. n. 168. Endl. gen. n. 3921. 
263. C. BIFLORA Linn. sp. p..8z3 DC. prodr. Nu 
P: 429. 
Hab. locis siecissimis regionis medie insule 


Charles (Ipse). 


126. SCOPARIA. 
Linn. gen. n. 143. Endl. gen. n. 3973: 


264. S. pures DL. sp. p. 168. DC. prodr. X. p. 
431. Hooker 1. c. p- 200. 
Hab. locis arido-graminosis regionis medie 
et superioris insule Charles (Darwin et Ipse). 
260. SCROPHULARINEARUM 1iundeterminata species ex 
insula James (Darwin.) 


219 


ACANTHACEA R. Br. 


127. DICLIPTERA. 
Juss. in Annal. du Museum 9. p. 267. Endl. gen. n. 4093. 
266. D. PERUVIANA Juss. I. c. p. 269. DC. prodr. 
XI p. 478. Hook. 1. c. p. 195. 


Hab. in insula James (Darwin). 


UMBELLIFERAE Juss. 


128. HELOSCIADIUM. 
Koch umb. p. 125. Endl. gen. n. 4397. 


267. H. rAcintatumM DC. mem. soc. genev. vol. 4. 
Frods. BV p105: 0 Hook! le p./ 215. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


268. H. rePtorHYLLUM DC. mem. soc. genev. v. 4. 
prodr. IV. p. 105. Hook. I. c. p. 215. 


Hab. in insula James (Darwin). 


129; PETROSELINUM. 
Hoffm. umb. I. p. 78. Endl. gen. n. 4394. 
269. P. sativum Hoffm. et Kock umb. 127. DC. 
prodr. IV. p. 102. 
Hab. locis cultis regionis medie et superio- 
ris insule Charles (Ipse). 


LORANTHACEZA Lindl. 


130. VISCUM. 
Linn. gen. n. 1105. Endl. gen. n. 4584. 
70. V. Hessrovu Hook. fil. 1. c. p. 216. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


271. V. Frorianum Ånds.: foliosum; ramis dicho- 
tomis, teretibus; internodiis longis; foliis bre- 
viter petiolatis, oblique ovato-lanceoialis, acuti- 
usculis, basi rotundalis, trinerviis, crassis; spi- 


220 


cis 4—6-articulatis, folia subequantibus, flori- 
bus hexastiehis. 
Hab. in regione media insulae Charles (Ipse). 
Secundum -descriptionem MHookerianam cum V. HEnstovu 
proxime congruit, sed differt: internodiis semipedalibus, foliis 
1—41 1-pollicaribus et unciam latis, basi latioribus, venis 
tribus percursis, Crassissimis, petiolo lineam tantum longo 
(qui in V. Hesscovrano 1--11 unciam longus dicitur!). Spice 
adscendentes, sesqui-pollicares, articulo summo sterili.  Bacce 
lineam transversim late. 


272. V. GATLAPAGEJUM.: Hooks, Ol lena Be LOS 


Hab. locis inferioribus maxime sterilibus in- 
sule Chatham (Darwin et Ipse). 


MENISPERMELATE DC. 
131. CISSAMPELOS. 
Linn. gen. n. 1138. Endl. gen. n. 4693. 
273. C. Partra (L. sp. 1473) Lamark. ill. t. 830. 
DC. prodrom. I. 100. Hook. I. ce. p. 233. 
Hab. in regione superiori insularum Charles 
(Darwin et Ipse) et James (Darwin). 


CRUCIFERAE Adans. 
132: RAPHANDUS: 
Tournef. inst. 114. Endl. gen. n. 4972. 
274. RB. sativus L:sp290350:DC: prod? Lp. 226: 
Hab. locis cultis regionis medie et superio- 


ris ins. Charles (Ipse). 


133. SINAPIS. 
Tournef. Linn. gen. n. 821. Endl. gen. n. 4950. 


273. S. ArRvensis L. sp. 935. DC. prodr. I. 219. 


Hab. cum priori (Ipse). 


201 


134. SENEBIERA. 
Poir. Dict. VII. 75. Endl. gen. n. 4975. 


276. S. PINNATIFIDA DC. mem. soc. b. nat. par. 7. 
Ra 9. prodr., I... 203. oHook, |. oc. py 230 
B. incisa DC. 


Hab. in insula James (Darwin). 


TURNERACEAE Kul. 


135. TURNERA. 
Plum. Linn. gen. n. 736. Endl. gen. n. 5056. 
BN EE urnoronis ssp. oLlp. 1965: DC. prodr. 
HI. p. 346. Hook. |. c. p-202 


Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


PASSIFLOREALE Juss. 


136. PAÅSSIFLORA. 
Juss. gen. 397. FEndl. gen. n. 5098. 
278. P. (Dysosmia) FoetipA Cavan. diss. 10 t. 289. 
DC. prodr. IIL p. Jål. 
8. major: foliis trilobis, lobis integerrimis ciliato-glan- 
dulosis. 
Hab. in regione superiore insule Charles 
(Ipse); frutices, plerumque e Compositarum 
familia, involvens. 


279. P. (CiEcA) LINEARIFOLIA Hook. fil. 1. c. p. 222. 
Hab. in insula James (Scouler et Douglas). 


280. P. (CiecA) TrivaAcTtYLITES Hook. fil. 1. c. p. 222. 


Hab. locis graminosis in monte summo ins. 


Charles (Darwin et Ipse). 
281. P. (CrecA) rusErRuULA Hook. fil. 1. c. p. 223. 


Hab. in insula James (Darwin). 


222 


LOASEZAE Juss. 


137. ACROLASIA. 
Presl. Reliqu. Henk. II. 39. t. 54. Endl. gen. n. 5110. 


282. A. sQUALIDA Hook. 1. c. p. 222. n. 194. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


138. MENTZELIA. 
Linn. gen. n. 670. Endl. gen. n. 5111. 


283. M. AsperRaA L. sp. 516. DC. prodr. III p. 343. 

Hab. locis lapidosis omnium insularum Ga- 

lapagensium a litore usque ad summos mon- 
tes, loca omnia dense infestans. 

Sequentes form&e his in insulis a nobis iecte: 

a) canescens: eximie ramosa et setis canescentibus hi- 
spidissima; ramis rigidis, strictis; foliorum lo- 
bis basalibus exacte triangularibus, brevibus; 
laciniis calycinis corolla evidenter brevioribus; 
capsula asperrima. (In locis aridis graminosis). 

b) virescens: longe procumbens et subscandens; foliis 
basi non profunde lobatis, cinerascentibus et 
tomento denso, spinulis albis longioribus inter- 
mixtis mollioribus; lacinis calycis basi subova- 
tis, corollam subequantibus. (In locis densius 
graminosis et fertilioribus). 

c) lobata: simpliciuscula, stricta, tomento incano-brun= 
nescente et setis longis intermixtis hirsuta; fo- 
liis basi lobatis, ad medium profunde sinuatis; 
laciniis calycis corollam subsuperantibus. (In 
locis sterilissimis). 

Cum a planta in America continentali sat vulgari non 
parum differt hac in insulis Galapagensibus vulgatissima stirps, 
eam descriptione completiori illustare volumus. 

Caulis 1—2-pedalis, inferne prostratus, mox dichotome 
ramosus, ramis stricte divaricatis, undique setis brevibus, lacteis, 
quasi tuberculato-septatis, apice breviter glochidiatis asperrima. 
Folia alterna, petiolata, sesquipollicaria, ad basin unciam latam 
truncata, producte deltoidea, acuta, margine inferne sinuato- 
incisa, utrinque lobo plus minus triangulari aucta, deinde in&e- 
qualiter fere duplicato-serrata, obscure viridia, subtus nervis 
prominentibus, utrinque sed subtus densius adpresse-strigosa; 
petioli 23 lineas longi. Flores terminales, foliis bractean- 


225 


tibus, subequilongis fulcrati. Calyx profunde 5-partitus3; la- 
cinie subulato-lineares; flexuosxe, corollam sepius vix equan- 
tes, asperrime albo-hispide. Petala 5, ovato-oblonga, apice 
hispido-mucronulata, venoso-striata, flavescentia. Stamina sub- 
20, margini corolle imo infixa, glaberrima, inequalia, anthe- 
ris ovalibus. Capsula elongata, clavata, semina subquatuor 
includens, laciniis calycis erectis et stylo -persistentibus co- 
ronata. 

Differt primo obtutu ab ea M. AspEra, quam frequentis- 
simam circa Guayaquil legimus, foliis duplo brevioribus et 
stricte petiolatis, margine profundius serratis, laciniis calycis 
angustius subulatis et subflexuosis, que tamen differentix no- 
bis vix sufficiunt, ut propriam speciem. conderent. Longius 
recedit a M. FrLoriniasa Nutt. et Walp. Repet. Bot. II. 233 (ex 
Florida orientali) pilis simplicibus, foliis serratis, longius petio- 
latis, petalis hispido-mucronulatis quam stamina fere duplo 
longioribus, et a M. Hispina (ex Mexico) foliis petiolatis flori- 
busque minoribus. 

Ån eadem sit ac ÅCROLASIA SQUALIDA Hook. 1. c. pro 
certo e manca descriptione dijudicare nequimus. Est tamen 
nostra indubia species MesTtzeuie, et vix habet «caulem vage 
ramosum, ramos angulatim flexuosos, folia parva et petala 
dorso pilosa». 


PAPAYACEA Mart. 


439. CARICA. 
Linn. gen. n. 1127. Endl. gen. n. 5119. 
284. C. Paravra Linn. h. cliff. 461. 


Hab. circa domos in planitie summa insulze 


Charles (Ipse). 


CUCURBITACEA Juss. 


140. CUCURBITA. 
Linn, gen. n. 1478. FEndl. gen. n. 5138. 


285. C. meELoPEro LÅ. sp. 1435. DC. prodr. III. 
p. 317. 
Hab. locis cultis reg. superioris insulze Char- 


les (Ipse). 


224 


141. CUCUMIS. 
Linn. gen. n. 1497. FEndl. gen. n. 5137. 
236. C. Crrruurvs Ser. ess. DC. prodr. III. p. 301. 
Hab. locis aridis reg. inferioris ins. Charles 
(I pse). 


A planta chilena differt foliis majoribus, minus profunde 
divisis, longius et mollius pilosis, cauleque densius rufo-hirto. 
Nonne species jam distincta? 


142. SICYOS. 
Linn. gen. n. 1481. Endl. gen. n. 5146. 
207. 5: IVILLOSA, Hook. NU AG Pi 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


143. ELATERIUM. 
Jacg. Amer. 241. t. 154. Endl. gen. n. 5141. 
238. E. corvAtum Hook. fil. 1. ec. p. 224. 
Hab. locis silvestribus regionis inferioris in- 
sule James (Ipse et Darwin). 


CACTEAE DC. 


144. OPUNTIA. 
Tournef. inst. 239. Endl. gen. n. 5161. 

289. O. GALAPAGEJA Henslow. in Magazine of Zool. 
and. Bot. vök"L'p 467 DOVE Er Sool: 
VAG PING: . 

Hab. in insulis omnibus Galapagensibus (Dar- 
win et Ipse). 


145. CEREUS. 
Haw. Synops. 173. Endl. gen. n. 5157. 


290. C. sp. Hook. 1. c. Pp: 220. 


Cum priori. — Sine dubio plures adsunt species CAcTtE- 
ARUM, his insulis proprig, quas quidem observavimus ipsi, nec 
tlamen ob angustias temporis eas rite colligere vel depingere lici- 
tum fuit. Quatuor v. quingue certe distinctas saltem vidimus. 


POR- 


225 


PORTULACACEA Juss. 


146. PORTULACA. 
Tournef. Inst. 118. Endl. gen. n. 5174. 
291. P. PArRviFoLIA Haw. syn. 122. DC. prodr. III. 
p. 390. 
Hab. locis cultis regionis inferioris insulee 


Charles (Ipse). 


147. TRIANTHEMA. 
Linn. gen. n. 537. Endl. gen. on. 5168. 
292. T. mosocynaA L. mant. 69. DC. prodr. III. 
Pp; 332. 
Hab. locis iisdem ac prior in insulis Cha- 


tham, Charles, Indefatigable et James (Ipse) 


148. SESUVIUM. 
Linn. gen. n. 624. Endl. gen. n. 5170. 
293. S. Epmonstoneri Hook. fil. I. ce. p. 221. n. 192. 
Hab. in insula Charles (Goodridge). 


149. PLEUROPETALUM. 
Hook. fil. 1. ce. p. 221. 
294, P. Darwin Hook. fil. 1. c. pp. 221ma 193: 


Hab. in insula James (Darwin). 


150. MOLLUGO. 
Linn. gen. n. 139. Endl. gen. n. 3186. 

295. M. verTticaniataA LÅ. hort. ups. 24. DC. prodr. 
I. p. 391. Fenel. Ann. Wien. Mus. L 376. 
ddook Lil. I. ic. p- 232... 1. 1239, 

varialio B. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). B£. in in- 
sulis Chatham et Albemarle (Darwin et Macre). 


Num diversa sit a specie subsequente, in insula eadem a 
nobis lecta? 


K. V. Akad. Handl. 1853. 15 


226 


296. M. Fravescess Ands.: erecta, dichotoma, gla- 
berrima; foliis verticillatis, ingqualibus, spathu- 
lato-oblongis, apice obtustusculis; pedunculis 
raritloris, verticillatis, folus duplo breviori- 
bus; sepalis rotundatis; seminibus atris, opacis,. 
cochleariformibus. 


a. simplex: caule indiviso; foliis angustis, pedunculos 

equantibus. 

b. ramosa: caule divisoz foliis latioribus, pedunculos su- 

perantibus. 

MoLLUGO VERTICILLATA, Var. ff. ex insulis Chatham et Al- 

bemarle. quam plenius non descripsit Hook. I. ec. p. 233? 

Hab. locis 'arenosis, litoralibus insulge Cha- 

tham (Ipse). 

Planta gracillima, late glauco-virescens vel pallide fla- 
vescens, digitalis, nunc simplicissima, nunc a basi dichotome 
ramosa. omnibus partibus glaberrima. Radix tenera, filiformis, 
verticaliter flexuoso-descendens, eburnea, glabra, sepissime 
simplex. Caulis capillaceus, teres, internodiis 411-pollicari- 
bus. Folia ad basin caulis interdum usque ad 412, ro- 
sulata, late obovato-spathulata, quasi in petiolum subalatum 
angustata, valde ingqualia, longiora uncialia, breviora li- 
neam longa; caulina subsena, verticillata, fere cuneato- 
spathulata,. apice -brevissime acutiuscula, nervo medio subtus 
prominulo, margine obsolete revoluta, crassiuscula - Pedunculi 
axillares, uniflori, tot quot folia, vulgo ts breviores, patentes. 
Alabastra rotundato-globosa. Sepala rotundato-ovalia, con- 
vexa, capsulam subgequantia, margine vix scariosa sed palli- 
diora, dorso nervis tribus, latis, distinctis notata. Semina mi- 
nuta, omnino atra, subglobosa, cochleariformia, opaca. 

Non tantum habitu toto sed etiam characteribus optimis 
a M. VERTICILLATA ejusque etiam formis pusillis longe distat. 
In hac planta folia (semper?) triplo longiora et duplo latiora, 
in petiolum evidenter attenuata, apice acuta, multo tenuiora, 
lete viridia, caulis a basi divisus, cum ramis procumbens, in- 
terdum etiam puberulus; flos fructifer fere lineari-oblongus; 
sepala calyce duplo breviora, anguste oblonga, dorso 3—5-sul- 
cato-costata, hyalino-marginata; semina rufa, tenuissime pun- 
ctulata et nitentia. 


297. M. GRACILLIMA Ånds.: erecta, dichotoma, gla- 
berrima; foliis verticillatis, inequalibus, lineari- 


227 


bus, acutis, basi angustatis; pedunculis unifloris 
verticillatis, folia 2equantibus; sepalis oblongis, 
seminibus castanco-brunneis, rugulosis. 

Hab. locis aridissimis regionis inferioris in- 

sule Charles (Ipse). 

Habitu exteriori cum priori quodammodo congruit, facile 
autem dignoscitur: colore omnium partium multo saturatius 
virescente, nullo modo glaucescente seu flavescente, caule te- 
nuiori et vulgo duplo altiori magisque ramoso, internodiis fere 
duplo longioribus, ramis cum ramulis rigidis, erectis (nec pa- 
tenti-divaricatis), foliis longioribus, sed duplo angustioribus, 
evidenter acutis, pedunculis duplo longioribus, flore angustiori, 
sepalis acutiusculis, valide 3-nerviis et latius hyalino-margi- 
natis, nec non seminibus Jonge aliter coloratis et rugulosis. 
A M. VvertiCILLATA adhuc longius habitu distat, gracilitate 
omnium partium, seminibus minus cochleariformibus, obscuri- 
oribus et evidenter punctulato-rugosis, nec ullo modo costatis. 


CARYOPHYLLEJTE Juss. 


151. DRYMARIA. 
Willd. ex. R. S. Syst. V. 406. FEndl. gen. n. 5220. 
298. D. GcrABERRIMA Bart. Rel. Henk. — Hook. 1. 
CD DH 


Hab. in insula James (Darwin). 


PHYTOLACCACEAE R. Br. 


152. PHYTOLACCA. 
Tournef. inst. p. 299. t. 154. Linn. gen. n. 588. FEndl. gen. n. 5262. 
299. P. pecanpra L. sp. pl. 6314. DC. prodr. XIV. 
pe Hook. I. ce p: 193. 


Hab. in insula James (Darwin). 


BASELLACEJAE Moqu. Tand. 
153. BOUSSINGAULTIA. 
H. B. Kunth. nov. gen. et spec. am. 7. p. 194. HEndl. gen. n. 1938. 
300. B. saserromes HBK. 1. c p. 196. t. 645. 
DC. prodr. XIV. p. 228. Hook. I. c. p. 193. 


Hab. in insula Charles (Darwin). 


228 


MALVACEAE Juss. 


134. GOSSYPIUM. 
Linn. gen. n. 873. Endl. gen. n. 5286. 


301. G. KrortzscHiaAnum Ands.: foliis rotundato- 
cordatis, acuminatis, (integris), utrinque breviter 
et adpresse tomentosis, subtus 1-glandulosis, 
petiolis hirtis; involucro laciniato, vix epun- 
ctato, pilis stellatis consperso, corolla duplo 
breviori. ; 

Hab. locis lapidosis, sterilibus regionis infe- 
rioris insularum Chatham et Charles (Ipse). 


Ill. Dir Fr. Klotzsch, de Gossypiis omnium peritissimus, quem 
ob multas mihi de plantis hic descriptis communicatas obser- 
vationes diuque probatam amicitiam hoc modo honorare volui, 
hanc novam esse speciem, a ceteris distinctam, affirmavit. ÅA 
GossYPIO BARBADENSI Å.; Certissime distinguwtur: foliis indivisis, 
latissime ovato-rotundatis, basi cordatis, in apicem longe pro- 
ductum angustatis, utringue molliter stellato-pubescentibus, 
punctis nigris majoribus omnino destitutis, involucro breviori, 
laciniis basi angustioribus, nec ita longe setaceo-acuminatis 
diviso, pilisque stellatis densissime incano. — Frutex biorgyalis, 
valde ramosus, ramis divaricatis. Folia infra medium latiora 
et exacte rotundato-cordata, 21 uncias longa, fere 2 uncias 
lata, pilis stellatis canescentia. Flores expansi circiter 11 unc. 
lati, pure flavo-sulphurei. 


302. G. PURPURASCENS Poir. Suppl. 2. p. 369. 
Lam. Enceycl. meth. Bot. T. II. Pp: JOD ANGE. 
prodr I. 457. Hook. fil. (van G. BARBADENSE?») 
RSA UR 

Hab. in insulis Chatham et James (Darwin). 


Foliis trilobis, subtus pubescentibus. involucro glabro de- 
scribitur. Est valde incerta species, multas inter se diversis- 
simas formas, floribus purpureis insignes, sine dubio ample- 
ctens. Specimen, quod exsiccatum determinavit Poiret, cultum 
etiam fuit in horto parisiensil 

Folia supra medium arcuato-dilatata denotant Goss. BAR- 
BADENSE, puncta ceterum plus minus densa, atra ramorum, 
foliorum et involucri. Pili, qui paginam inferiorem foliorum 
sparsim obtegunt, semper longiores et molliores, in nervis pre- 


229 


cipue collecti, sepe etiam deficientes. Involucra juniora swepe 


longe pilosa, numquam autem tomento densissimo, stellato ca- 


nescentia! 


153. PARITIUM. 
Juss. in St. Hil. Flor. Brasil. I. 198. Endl. gen. n. 3283. 


303. P. Titraceum (HigBiscus Tirraceus Linn. sp. 976. 
fWtkprodr. I. 454): Hook. fil. 1..c., pp, 262. 
Hab, in insula Charles (T. Edmonstone). 


156. SIDA. 
H. B. K. nov. gen. et sp. V. 256. FEndl. gen. n. 5289. 
304. S. cArRPinFroniA (MarvastrRUM) L. fil. suppl. p. 
307. DC. prodr. I. 461. 
Hab. locis aridis regionis medie ins. Char- 


| les (Ipse). 
305. S. RHOMBIFOLIA LÅ. sp. 961. DC. prodr. I. 462. 


Hab. locis lapidosis reg. inferioris insule Cha- 
tham (Ipse), et in insula Charles (Edmonstone). 


306. S. spisosa L. sp. 960. DC. prodr. I. p. 460. 


Hab. cum priori in insula Chatham (Ipse). 


307. S. tEnurcavris Hook. fil. 1. c. p. 232. 

Hab. locis inferioribus insularum Chatham, 
Charles, Indefatigable (Ipse) et James (Darwin 
et Ipse). 

Comparatur a cel. Hooker cum S. spisosa. Est autem, 
auctoritate amicissimi A. Garcke, S. ANGUSTIFOLIE Lam. affinis, sed 
differt »defectu pulvini spinosi sub basi petioli, foliisque apice 
magis rotundatis, et a propinqua S. saALV4EFOLIA Prsl. carpellis 
minoribus, calyce inclusis». 


157. MAÅLACHRA. 
Linn. gen. n. 1266. Endl. gen. n. 5291. 
308. M. carPitataA ÅL. syst. 518. DC. prodr. I. p. 
440. Hook. 1. c. p- 231. 


Hab. in insula James (Darwin). 


230 
158. ABUTILON. 
Gertn. II. 251. t. 135. Endl. gen. n. 5292. 


309. Å. DEPAUPERATUM Hook. fil. 1. c. p. 232. 
Hab. in insula Charles: (Darwin). 


310. ÅA. ÅNDERSSONIANUM Garcke (in liut ): »velutino- 
tomentosum; ramis teretibus; foliis petiolatis, 
cordatis vel ovato-cordatis, integris subtrilobisve, 
acuminatis, crenatis; stipulis lineari-lanceolatis, 
deciduis; floribus paniculatis, pedunculis sub-4- 
floris, pedicellis apice articulatis; calycis quin- 
quepartiti laciniis ovatis, acutis, corolla fere 
duplo brevioribus; carpellis 8—9, birostratis, 
calyce longioribus, trispermis. 

Crescit locis aridis regionis inferioris insu- 
larum Chatham et Charles (Ipse). 


Frutex 2—3-pedalis et ultra, ramosus, ut tota planta, 
exceptis petbalis genitalibusque, pilis stellatis, minutis dense 
velutino-tomentosus. Folia late cordata vel ovato-cordata, 
acuminata, integra vel subtriloba, margine erenata, petiolo 
excepto 4 poll. longa, 21—531 poll. lata, superiora sensim mi- 
nora, pallide flavescentia, 3—5-nervia, nervis subtus promi- 
nentibus, venis reticulatis. Petioli foliorum inferiorum 2 poll., 
superiorum 3—2 poll. longi, teretiusculi, subtus plus minusve 
evidenter canaliculati. Stipule lineari-lanceolate, acute, basi 
attenuate, 2—A4 lin. long2e, vix 3 lin. late, erecte vel patulze, 
decidue. Inflorescentia paniculata. Pedunculi 3—5-flori; pe- 
dicelli teretes, apice articulati, uniflori, fructiferi circiter 3 lin. 
longi.  Calycis lacinie ovate, acute, corolla capsulaque bre- 
viores.  Petala obovata, unguiculata, nervosa, flava, glabra, 
apice tantum Pparce ciliata, unguibus pilosis. Tubus stamineus 
petalis brevior, tomentellus, inferne aliquantulum ampliatus, 
basi unguibus petalorum adnatus. Stamina in apice tubi cre- 
bra; filamenta glabra, longiuscula, flava; anthere reniformes, 
uniloculares, bivalves. Styli 8—9, flavi, glabri, sepe reflexi; 
stigmata capitellata. GCapsula ex 8—9 carpellis constans, ca- 
lyce persistente cincta, circa 4 lin. longa, tomentosa. Carpella 
birostrata, trisperma. Semina (nondum plane matura vidi) 
angulata, glabra, fusca. 


231 


Differt ab ÅsBuT. DEPAUPERATO Hook. fil., in eadem regione 
crescente, preter alias notas forma et colore calycis ejusque 
laciniis acutis nec obtusis, capsula e S$—9 (nec 5—56 )carpel- 
Jlis constante et carpidiis semper trispermis.» (Garcke). 


BYTTNERIACEZAE DC. 


159. WALTHERIA. 
— Linn. gen. n. 827. Endl. gen. n. 5336. 
311. W. rETticULATA Hook. fil. I. c. p. 231. 

Hab. locis sterilissimis regionis inferioris in- 
sularum Chatham (Darwin et Ipse), Charles 
et Indefatigable (Ipse), James (Macre& et Doug- 
las) et Albemarle (Macre). 


SAPINDACEA Juss. 


160. CARDIOSPERMUM. 
Linn. gen. n. 498. Endl. gen. n. 5598. 
312. C. morieE H. B. Kunth. nov. gen. et 'sp. 5d. 
p- 105. DC. prodr. I. p. 601. Hook.l1.c. p. 231. 
Hab. locis sylvestribus regionis insularum 
Chatham (Darwin et Ipse), Charles, Indefati- 
gable, Albemarle et James (Ipse). 


POLYGALEJE Juss. 


161. POLYGALA. 
- Linn. gen. n. 851.- Endl, gen. n. 5647. 


313. P. osovata Hook. fil. I. ce. p. 233. 

Hab. locis aridis regionis inferioris et medie 
insularum Chatham (Darwin et Ipse) et Char- 
les (Ipse) 

In planta frequenter a nobis lecta folia numquam pellu- 
tide punctata, nisi hinc inde diachymate quasi abortiente te- 
nuioria, nec umquam ale capsulam subxequantes, semper au- 
tem eam superantes occurrunt. Form&e dux observatae: 

a. latifolia: foliis exacte spathulatis, apice submucronatis; 

alis etiam subrotundato-obtusis. — Precipue in 
insula Charles. 


il 


232 


b. angustifolia: foliis magis productis, basi longius angu- 
statis, nec apice ita dilatatis; alis etiam magis at- 
tenuatis. — Hzc precipue in insula Chatham. — 
Folia in utraque glauca, summa parcissime pilosi- 
uscula, cinereo-nigricantia. 

314. P. CHATAMENSIS Ånds.: glaberrima; caule her- 
baceo, erecto, simpliciusculo; foliis sparsis, sub- 
confertis, oblongo-linearibus, obtusiusculis, ener- 
viis; racemis breviter spiceformibus, anguste 
ovatis; alis ellipticis, acutiusculis, capsulam sub- 


equantibus. 
Hab. locis aridis elevatis insule Chatham 
(Ipse). 


Est quasi forma transitoria, P. OBOVATAM et GALAPAGEJAM 
quodammodo connectens. Differt ab utraque: caule exacte 
herbaceo, inferne vix lignoso, omnino simplici vel superne 
tantum brachiatim ramuloso, colore denique minus glaucescente. 
Folia habet minus quam in P. oBovata apicem versus dilatata, 
et quam in P. GALAPAGEJA minus acutala. Statura sxpissime 
digitalis, folia quam in subsequente specie majora et capsula 
quam in precedente brevior et latior, flores etiam quodam- 
modo majores. 


315. P. GALAPAGEJA Hook. tll Tevipe 209. 

Hab. locis graminosis et siccis regionis medize 
insularum Charles (Darwin et Ipse) et Albe- 
marle (Macre). 

Differt ab omnibus folius fere lineari-lanceolatis, versus 
apicem nonnihil latiorem acutatis. Ale capsulam multo supe- 
rant. Occurrit etiam angustifolia et latifolia. 

316. P. PUBERULA Ånds.: caule basi lignoso, erecto, 
simpliciusculo, superne puberulo; foliis sparsis, 
coriaceis, lineari-lanceolatis; racemis angustis, 
- valde elongatis; alis ovato-oblongis, obtusis, 
capsula brevioribus. 

Hab. locis siccis in lateribus montis insulge 
Indefatigable (Ipse). 

Ad P. GALAPAGEJAM fere omnino se habet ut P. CHATA- 

MENSIS ad P. oBovataAn. = Differt autem: caule numquam basi 


233 


ramoso, sed aut simplice aut apice brachiatim diviso, ramulis 
caulisque parte superiore tenuiter pubescentibus, ramis brevis- 
simis, arcuatis, foliis fere duplo majoribus, pure viridibus, lon- 
gius distantibus, racemis denique magis elongatis, floribus ma- 
gis persistentibus et remotioribus, "fere duplo majoribus et 
capsulis angustioribus. 

Polyg gal hic observate, inter se arctissime affines, quasi 
speciem his insulis propriam constituunt, ab celeris TimuTtuis 
bene distinctam, sed P. PAnicULATE LÅ. ex nsulis Caribeis po- 
tissimum analogam. 


CELASTRINEA R. Br. 
162. MAYTENUS. 
Juss. gen. 449. FEndl. gen. n. 5680. 
317. M. ozovatus Hook. fil. i. c. p. 230. 

Hab. locis sylvestribus regionis inferioris in- 
sularum Chatham (Darwin et Ipse) et Charles 
(Ipse) 

RHAMNEA R. Br. 


163. DISCARIA. 
Hook. Bot. Miscell. I. 1356. Endl. gen. n. 5731. 
318. D. PAuciFLoraA Hook. fil. I. c. p. 229. 
Hab. locis silvestribus ad litus oceani insu- 
larum Chatham (Ipse) et Albemarle (Darwin), 


dumeta densissima et horrida formans. 


EUPHORBIACEA R. Br. 


164. EUPHORBIA. 
Linn. gen. n. 609. Endl. gen. n. 5766. 
319. E. PILULIFERA Å. am. ac. Spr. syst. veget. III. 
Wo TuHook/ fil: len p. 482. 
Hab. locis cultis, graminosis regionis medie 
insule Charles (Ipse) et in insula James (Darwin). 
SEO MacuLATA LC. sp. pli I. 652. n. 22. Hook. 
Bretp: 182. 
Hab. locis regionis medie Braminosis insule 
Charles (Ipse et Darwin). 


234 


Differt non parum a vulgari europxea specie, quare de- 
scriptionem completiorem addere liceat. Glaberrima. Caulis e 
basi decumbente adscendens, articulatus, ad articulos vix nodo- 
sus, superne undique ramos divaricato-patentes, foliatos, fili- 
formes emittens. Folia semiunciam longa, 1 unc. lata, basi 
leviter et oblique subcordata, subsessilia, patentia, subovalia 
obsoletissime sinuata vel integerrima, apice rotundata, ob- 
scure viridia, superne costa impressa, nervisque elevatis ru- 
gulosa, subtus fere carinata; folia ramea multo minora, 
horizontalia vel subreflexa; summa minima. Stipule brevis- 
sim&e vel obsolete, ovate, apice flavescentes, fimbriate. Flo- 
res in axillis foliorum superiorum pedicellati, solitarii; invo- 
lucrum pyriforme, glabrum, cinereo-glaucescens, lobis parvis, 
iotus fuscis, incrassatis, rotundatis. Cocci majusculi, flave- 
scentes, glaherrimi, angulis obtusis, fusco-lineatis. — E. DIFFUSE 
propingua, sed caule et foliis differt. 


321. E. pirrusa Hook. fil. I. c. p. 184. 
Hab. locis siccissimis, elevatis insule Albe- 
marle (Macre, Cuming et Ipse). 


322. E. rEcurvaA Hook. fil. 1. ec. p. 182. 

Hab. locis lapidosis, inferioribus insule Cha- 

tham (Darwin et Ipse). 

Caules non raro bipedales, primo adscendentes, deinde 
subprostrati. Folia sepissime 2 pollicem longa, + pollicem lata, 
apicem versus sublatiora et (in junioribus) ibi non räro quasi 
retusa. Involucrum cum pedunculo, plus linea iongo, folium, 
quo fultum est, subequans. Capsula virescens, angulis acuti- 
usculis. 


323. E. APicULATA Ånds.: glaberrima; caule elon- 
gato, frutesceute, divaricatim dichotome ramoso; 
ramis geniculatim flexuosis, superne et ramulis 
foliosis; foliis oppositis, civissänspole oblongo- 
linearibus vel apicem versus latioribus, plani- 
usculis, costa excurrente mucronata, basi mar- 
ginibus decurvis; stipulis fimbriatis; involucris 
in axillis foliorum superiorum bregissine per 
dunculatis, solitariis, globosis. 


235 


Hab. supra lapides juxta litora insule Cha- 
tham, E. NUMMULARLE socia (Ipse). 


Caules vix pedales, penna passerina crassiores, decum- 
bentes, flexuoso-articulati, ad nodos incrassati, internodiis vix 
unciam longis, cortice cinereo, subrugoso obductis. Rami digi- 
tales vel ultra, adscendente-erecti, vel flabellatim prostrati, ad 
caulis nodos siti, Xquales, flexuoso-articulati, ramulos dicho- 
tomos, inferne nudos, glaucescentes emittentes. Folia hori- 
zontaliter patentia, apicem versus interdum latiora et bre- 
vissime mucronata, 3—4 lin. longa, 11—2 lin. lata, basi sub- 
ingequalia, vix cordata, supra ad medium canaliculata, mar- 
ginibus recurvis, nervo dorsali fusciori, elevato, glaucescentia; 
folia summa lineam longa, conferta; petioli brevissimi. Sti- 
pule petiolum &Xquantes, ovato-rotundate, fimbriate, pallide 
flavescentes, Involucrum cyathiforme, evidenter pedunculatum,' 
lobis late ovato-rotundatis, incrassatis, fuscis, integris. Cocci 
majusculi, nitide flavescentes, levissimi, angulis acutis, infuscatis. 

Ab E. vimisea differt foliis minime emarginatis, sed mu- 
eronato-apiculatis, ceterisque notis caulis et ramorum. 


324. E. NUMMULARIA Hook. fil. 1. c. p. 183. 

Hab. in insula Chatham (Darwin et Ipse) ubi 
lapides magnos vulcanicos prope litus oceani 
densissime obtegit, in societate Galapagoe Dar- 
winii ceterarumque Euphorbiarum. 


323. E. AMPLEXIcCAULIS Hook. fl. 1. c. Pp. OD. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). 


326. E. vmmiseA Hook. fil. I. c. p. 184. 

Hab. in insula Albemarle (Macre) et locis 
inferioribus, sylvestribus insularum Chatham et 
Charles (Ipse). 

327. E. PUNCTULATA Ånds.: herbacea, glaberrima, 
divaricatim ramosa; ramis horizoutaliter paten- 
tibus vel reflexis; foliis oppositis, brevissime 
petiolatis, profunde et oblique cordatis; stipu- 
lis minutissimis, subulatis; involucris parvis, in 
apicibus ramulorum, lobis incrassatis. 

Hab. locis siecissimis insul&e Albemarle (Ipse). 


236 


Secundum characteres E. pDirrUsE maxime affinis, sed 
abunde differt caule, ramificatione et foliis. Caulis in E. DIF- 
FUSA rectus, dichotome ramosus, fusco-brunneus, ramis strictis3 
in nostra undique ramosus, letius brunneo-fulvescens, ramis 
divaricato-horizontalibus. Folia in priori stricta, apicem ver- 
sus angustata, acutiuscula, 4—53 lin. longa, vix lineam lata; 
in hac horizontaliter patentia, exacte linearia, rotundato-obtu- 
sissima, 3 lin. longa, lineam lata. Capsule in E. DIFFUSA in 
axillis foliorum omnium superiorum sessiles, in E. PUNCTULATA 
foliis tantum summis suffultze. 


328. E. ARTICULATA Ånds.: glaberrima; caule ere- 
cliusculo, lignoso, divaricatim ramo9oso; ramis 
diffuse intricatis, valde ramulosis; foliis in ra- 
mulis minoribus confertis, crassiusculis, angu- 
ste linearibus, basi cordatis, apice obtusis, mar- 
ginibus incurvis canaliculatis; stipulis brevis- 
simis; involucris minimis, in foliorum s ummo- 
rum axillis solitariis; capsulis glaberrimis, acute 
Urigonas. 

Hab. locis siccis, lapidosis regionis inferioris et 
medie insularum Chatham et Indefatigable (Ipse). 


Magna cum E. vimisea ex descriptione Hookeri 1. ec. affi- 
nitas, presertim forma caulis his duabus speciebus in hoc ge- 
nere omnino peculiari. Differt autem magnopere ramificatione, 
foliis et stipulis. å 

Caules 1—2-pedales, fruticosi, erecti, infenne 2—3 lineas 
crassi, transversim nodosi; internodii singuli margo superior 
et inferior anguste incrassatus, ita ut uterque nodus e duabus 
lineis, 3 lin. crassis, juxtapositis, transversis constat, quibus 
caulis valde fragilis videtur, tenacissimus tamen persistit. 
Rami etiam crebrius eodem modo nodosi, ad caulis nodos (i. 
e. internodiorum marginem inferiorem) sitiz internodia 1—2L 
unciam longa, cortice fusco-cinerascente vel interdum subglau- 
cescente, ruguloso obducta, ima basi valde incrassata; ramuli 
secundi ordinis etiam transverse nodosi; tertii, quarti et quinti 
rectangulariter divaricati, valde intricati, fusco-fulvescentes, 
foliati, omnes elongati (nec ut in E. vimtsEa 2 lin. tantum 
longi). Folia patentia et recurva, fere numquam apicem versus 
latiora, semper rotundato-obtusa (nec retusa), 2 lineas longa, 
semilineam lata, basi sat profunde et oblique cordata (nec ro- 


237 


tundata), crassiuscula, supra obscure virentia, marginibus in- 
curvis (nec recurvis), canaliculata, petiolo vix ullo, dilutiori 
subsessilia. — Stipule (que in E. VIMINEA pro magnitudine 
foliorum majuscule sunt) fere nulle, vel ad cilia 2—3 cras- 
siuscula sed brevia, flavescentia redacte. Involucra minuta, 
in axillis foliorum superiorum subsessilia, obovato-pyriformia, 
margine profunde 5-partita, lobis apice incrassatis fuscis. 
Capsula levissima, lutescens, marginibus elevatis, acutis, infu- 
scatis. Semina quadrangularia, lateribus grosse et transverse 
rug0sa. 


329. EuPHORBIE species? 

Specimen unicum, idque valde imperfectum, ex insula 
Chatham reportavimus. Est digitale, floribus fructibusque 
destitutum, herbaceum; folia habet opposita, subsessilia, 
ex basi oblique cordata lineari-lanceolata, acuta, subfalcata, 
latere sc. inferiore curvato, superiore rectiusculo, unciam longa, 
2 lin. lata, plana, subtus costa elevata subcarinata, pallidiora. 
Stipule brevissime, apice flave, fimbriata. 

330. EuvuPHoRBIE Species? 

Hab. in insula Charles (Darwin). 

»ÅAperte ad hoc genus pertinet; specimina tamen in her- 
bario Darwinii asservata imperfecta, ut non determinari pos- 
sint. ÅA ceteris speciebus mihi cognitis eximie diversa». Hook. 
Wifi KSlGSp. 195: 


165. HIPPOMANE. 
Linn. gen. n. 1088. Endl. gen. n. 5777. 
331. H. MAnwciseLuaA L. sp. p. 1431. 


Hab. ad litus oceani in insula Chatham (Ipse). 


160. PHYLLANTHUS. 
Swartz FI. ind. occ. II. 1101. Endl. gen. n. 5847. 
332. P. osovatus Mälhl. — Hook. I. c. p. 185. 
Hab. locis graminosis montis altissimi in 
insula Charles (Ipse et Darwin) frequens. 


167. ACALYPHA. 
Linn. gen. n. 1082. Endl. gen. n. 5787. 


333. Å. VELUTINA Hook. fil. 1. c. pro: 


238 


B. minor: foliis minoribus cum peliolis vix 

3-uncialibus. Hook. 1. ce. 

Hab. locis aridis regionis medie insule Char- 

lies (Darwin et Ipse). 

Spice mascule non raro versus apicem caulis fere un- 
ciam long&, interdum involucris florum femineorum suffultze, 
quorum infimum breviter pedicellatum, et alterum 2 lin. al- 
tius lateraliter infixum. 

334. Å. FraccimaA Hook. fil. I. c. p. 186. 

Hab. in insula James (Darwin). 

330. ÅA. corbiFonia Hook. fil. I. c. p. 186. 

Hab. locis graminosis insule Chatham (Ipse) 
et Charles (Darwin). 

336. ÅA. STROBILIFERA Hook. fil. 1. c. p. 187. 

Hab. locis siccis regionis medie insule Cha- 

tham (Darwin et Ipse). 

Rami strictissimi, rigidi, pilis brevissimis, uncinato-decurvis, 
incanis et pilis glanduligeris, rectis, intermixtis puberuli. Folia 
vix rugosa, majora unciam longa, 1 unc. lata, subtus ad ner- 
vos pilosa, minora subrotundata, 3 lin. longa et lata, subtus 
magis velutina, petiolis &equilonga. Flores feminei in apicibus 
ramorum strobilati, in parte inferiori caulis et media ramulo- 
rum, inferne longe nudorum, involucro sessili inclusi, ex cujus 
basi pedunculus erumpit uncialis, flores rmasculos (ut in ple- 
risque hujus generis speciebus) apice gerens. 

337. Å. sERICEA Ånds.: molliter albo-pilosa; caule 
erecto, ramoso, ramis erectis, foliosis; foliis ova- 
tis. basi subceordatis, grosse crenato-serratis, ro- 
tundato-obtusis; floribus femineis in spicas stro- 
biliformes, densas, terminales collectis; involu- 
eris cucullatis, 8-fidis; spicis masculis laterali- 
bus, elongatis, basi involucro, 1—2 flores femi- 
neas fovente, iustructis. 

Hab. locis lapidosis regionis inferioris insulee 

Chatham (Ipse). 

Caulis pedalis, lineam crassus, cortice fusco-nigrescente 
obductus, sursum ramosus. Rami tenues, elongati, erecti, pi- 
lis brevissimis albis molliter pubescentes. Folia plana, subtus 


239 


venis minime elevatis reticulata, 1—i-uncialia, utrinque ad- 
presse puberula, obsolete cordata, rotundato-obtusa, grosse 
crenata, petiolo cinereo-pubescente breviores. Flores fem. in 
spicas terminales, tantum femineas, subunciales, curvatas, 
densas collecti. Involucra sessilia, in nervis elevatis albo- 
pilosa, 2 lin. longa, cucullata, margine inequoaliter 8-fida. 
Capsule 1—3, sessiles, albo-pilose, rotundat>e, fulve, punctu- 
late. In lateribus ramorum exstant spicule monoice, uncia- 
les, ad quarum basin involucrum solitarium, flores femineos 
fovens, et in: apice flores masculi 10—20, distantes, bracteis 
lanceolatis, minutis, pilosis suffulti conspiciuntur. 


Quxdam cum Å. sTROBILIFERA communia habet ob flores 
femineos in spicas terminales collectos, sed distinguitur: spicis 
terminalibus mere femineis, densis, nec pedunculos ultra stro- 
bilum productos, floribus masculis preditos producentibus, in- 
volucris non plicatis, caule magis simpliciusculo, ramis ramu- 
lisque, petiolis foliisque simpliciter pilosis nec glandulosis, fo- 
liis demum petiolo brevioribus, non rugosis. 


338. Å. spicATA Ånds.; tota glanduloso-pubescens; 
caule prostrato, ramoso, ramis brevibus, adscen- 
dentibus, foliosis; foliis subcordato-ovatis, cre- 
nato-serratis, acutiusculis; floribus femineis in 
spicas terminales, laxe erectas collectis; invo- 
Iuceris cucullatis, 8-fidis; spicis masculis latera- 
Libus, elongatis, involucro, flores femineos fo- 
vente, in medio instructis. 

Hab. locis siecis regionis inferioris insule 
Chatham (Ipse). 

Cum Å. STROBILIFERA CONgruit hirsutie glandulosa, flave- 
scente, foliis rugosis, acutiusculis, et floribus femineis in spi- 
cas terminales collectis; sed differt: caule breviore, procumbente, 
ramos teretes, adscendentes emittente, foliis minoribus, basi 
obsolete cordatis, petiolo brevioribus, spicis terminalibus mere 
femineis; qua nota cum Å. sERICEA COngruit, a qua tamen di- 
versa est: hirsutie glandulosa, caule depresso, foliis rugosis, 
minutissime crenatis, basi rotundatis, spicis strobiliformibus, ra- 
rifloris, involucris majoribus, capsulis glabris et floribus mascu- 
lis in apicibus pedunculorum longorum tantum breviter et dense 
spicatis. Ad basin pedunculi monoici sepe etiam adest alterum 


240 


involucrum solitarium, flores femineos involvens. Involucra in 
hac specie maxima. Cum 4. pDirrusA Congruit crescendi modo 
et hirsutie, sed recedit foliis floribusque. 


339. Å. PARVULA Hook. fil. 1. ce. p. 185. 
Hab. in insula Albemarle (Macrce). 


340. Å. RENIFORMIS Hook. fil. I. ce. p. 187. 
Hab. in insula Charles (Darwin). 


341. ÅA. pirrusa Ands.: tota glanduloso-pubescens; 
caule procumbente, divaricatlim ramoso, ramis 
diffusis, apicibus adscendentibus, foliatis; foliis 
breve petiolatis, reniformibus, grosse crenatis, 
rugosis; involucris solitariis, Aslan e basi 
pedunculum recurvum, flores paucos, Wastulos 
gerentem, emittentibus. 


Hab. in locis sicecissimis insule Albemarle 
(Ipse). 


Humilis, terr&e adpressa. Caulis brevissimus, lignosus, cor- 
tice albescente-cinereo obductus; rami vix penne passering 
crassitie, fusco-nigrescentes, pube brevissima, cinerea, pilis glan- 
dulosis intermixtis obtecti, prostrati vel ascendentes usque ad 
apicem foliosi. Folia patentia, basi profunde cordata, nervosa, 
valde rugosa et crenata, exsiccatione nigrescentia, £ unciam 
longa et lata, petiolis equilonga, summa et minora fere ses- 
silia. Spice laterales in axillis foliorum, 4—2 unciales. Ad 
basin pedunculi adest involucrum solitarium; ingequaliter et 
profunde 8-fidum, campanulatum, lobis obtuse rotundatis, mar- 
gine subreflexo, lineå longius, fere 2 lin. latum, extus glan- 
duloso-pubescens, nervosum, flores femineos 2 sessiles fovens. 
Capsule fulvo-pubescentes. Spica mascula in pedunculi curvati 
apice brevis; flores densi, basi 1-bracteolati; bracteola ovata, 
pubescens. 

Ab ÅCALYPHA RENIFORMI, Cul foliis minimis, rotundatis, ru- 
gosis, caule procumbente, hirsutie glandulosa congruit, con- 
structione spicarum monoicarum facile distinguitur. In AA. 
RENIFORMI Spice nempe adsunt terminales strobiliformes. In A. 
PARVULA cCaulis simpliciter pubescens, folia petiolo longo bre- 
viora, flores masculi numerosi, basi bibracteolati. 

168. 


241 


168. RICINUS. 
Tournef. L. gen. n. 1805. Endl. gen. n. 5809. 


342. R. communis L. sp. pl II. p. 1430. 
Hab. locis cultis insule Charles (Ipse). 


169. CROTON. 
Linn. gen. n. 1083. Endl. gen. n. 5827. 


343. C. sAraressis HBK. nov. gen. et sp. fasc. V. 
Puro, Hook. |; ec. pc 188. 
Hab. in insula James (Darwin). 


Planta, quam examinavit Hooker, ab americana salis di- 
versa dicitur. Nonne autem h&ec etiam forma sit species 
nova. insulis propria ut cetere? 


344. C. srREviFontus Ånds.; fruticosus, ramosus; 
ramis rufescenti-tomentlosis; foliis late ovatis 
vel cordatis, peltiolatis, obtusis, supra pilis stel- 
latis conspersis, subtus dense et adpresse stel- 
lato-tomentosis; spicis elongatis. 

Hab. in summo monte insulze Charles (1000” 


alt.) (Ipse). 

Arbuscula orgyalis, diffuse ramosa, cortice cinereo; rami 
divaricati; ramuli ultimi angulati, profunde sulcati, pilis stella- 
tis, flavo-rufescentibus vel incanis densissime tomentosi. Folia 
alterna, omnia simplicia, petiolata, latissime ovato-subrotundata, 
obsolete (in foliis majoribus evidentius) cordata, integra, dila- 
tata, obtusiuscula vel rotundata, supra pilis stellatis, flavis 
dense conspersa, subtus densissime et molliter stellato-to- 
mentosa, albescentia, costa venisque parum elevatis rugosa, 
in utroque latere petioli glandula solitaria, atra, nuda in- 
structa, 11 unciam longa et unciam lata, minora et juniora 
oblonga. Peltioli semiunciales, pilis stellatis, ferrugineis vel 
flavescentibus densissime tomentosi, angulati. Stipule breves, 
lineares. Spice terminales, solitarig, erecte vel subcurvate, 
graciles, 1—2-unciales. Flores pedicellati, bracteati (tantum 
masculos vidimus); bractea minima, pedicello 2 lineas longo 
duplo brevior, squamzeformis, hirsuta. Calyx profunde quin- 
quepartitus, pilis stellatis flavo-incanus; iaciniis anguste ova- 
tis. Corolla pentaphylla; petala oblonga, obtusa, unguiculata, 


EK. V. Akad. Handl. 18533. 16 


i, 


242 


glabra. Glandule ad basin staminum quinque. Stamina 12 
—20, petalis longiora; filamenta basi longe villosa; anthere 
ovato-oblongae, connectivo lato, fusco. 

CROTON ' XALAPENSIS, qualis a Kunth I. c. describitur, dif- 
tert: foliis superioribus subternis aut quaternis(?), ovatis, 
acuminatis, membranaceis, adultis pilorum vestigus asperiu- 
sculis, 5 aut 51 pollices longis, 30—31 lineas latis; petiolis 
pollicaribus; spicis monoicis! staminibus 45—50. — Spe- 
cies precedens, quam Hooker multa hesitatione ad plantam 
Kunthianam duxit, utpote que foliis (superioribus) simpli- 
cibus sit predita, a nostra etiam differe videtur: petiolo un- 
ciali et foliis junioribus mucronatis, 3 uncias longis, 2 latis. 


345. C. Scoureri Hook. fil. I. c. p. 188. 


Hab. locis litoralibus, dumosis insularum 
James (Douglas, Scouler et Ipse) et Chatham 
(Darwin). 

Specimina nostra a descriptione Hookeriana nonnihil dif- 
ferunt. Rami cortice fusco-nigricante obducti, foliati, angu- 
lati. Folia supra lucide viridia, exsiccatione subbrunne- 
scentia, subtus pallidiora, pilis stellatis, non condensatis con- 
spersa, fere denudato-glabrescentia, pure viridia (juniora tan- 
tum tomentosa), basi angustata, costa valide elevata venisque 
rectiusculis percursa. Spica unisexualis. Floris masculi petala 
apice stellato-ciliata; stamina circiter 20, filamentis basi bre- 
viter pilosis; antheris late ovatis. 


346. C. ALBESCENS Ånds.: fruticosus, ,ramosus; ra- 
mis flavo-tomentosis, junioribus lepidotis; fo- 
liis longe petiolatis, e basi rotunda lanceolato- 
linearibus, acutiusculis, supra pilis stellatis 
dense obtectis, subtus densissime stellato-to- 
mentlosis, junioribus etiam lepidotis; floribus 
elongato- et subracemoso-spicatis. 

Hab. locis editioribus umbrosis insulge Char- 

les (Ipse). 
Multa cum QC. ScoureRr communia habet, habitus autem 
omnino alienus. Rami teretes, brunneo-nigrescentes; ramuli 


foliati, teretiusculi, a bast flavo-tomentosa lepidoti. Folia non 
ultra 2 uncias longa, semiunciam lata, basi rotundato-ovata, 


243 


apice angustata, nunc obtusata vel etiam leviter emarginata, 
nunc obsoletius mucronulata, utrinque albescenti-tomentosa, 
subtus dilutiora, costa elevata venisque curvatis percursa; pe- 
tioli subunciales, teretes, utrinque ad apicem glandulis duabus 
minutissimis, obscurioribus instructi. 


347. C. IncAnus Ånds.: fruticosus, ramosus; ramis 
dichotomis, cinerasceutibus, ultimis lepidotis; 
foliis petiolatis, linearibus, acutiusculis, mucro- 
nulatis, siuuatis, supra pilis Stellatis crebre 
conspersis, subtus incano-lomentosis, costa sola 
elevata; floribus elongato-spicatis. 

Hab. locis siccis insule James (Ipse). 


Priori proximus, sed differt: foliis adhuc angustioribus, 
basi magis angustatis, utrinque opacis, supra virescentibus, 
subtus incanis, costa valide prominente uninerviis, apice acu- 
tioribus, remote sinuato-denticulatis, interdum 23 uncias lon- 
gis, 4 unciam latis, petiolo nonnihil breviore. 

2. MICROPHYLLA: foliis vix unciam longis, 23 lin. latis, 
ramis nudiusculis, angulatis. — In insula Albemarle. — A priori 
satis diversus videtur; flores et fructus tamen non vidimus. 


348. C. Macrari Hook. fil. 1. c. p. 188. 
Hab. locis sylvestribus ins. James (Ipse) et 
Albemarle (Macre). 


ANACARDIACEAZ LEindl. 
170. SPONDIAS. 
Linn. gen. n. 377. Endl. gen. n. 5920. 
349. S. EDpMONSTONEI Hook. fil. 1. ce. p. 230. 


Hab. in insula Albemarle (Macrwe) et Char- 
les (Edmonstone). 


OCHNACEAE DC. 


171. CASTELA. 
Turpin Annal. Mus. VII. 78. t. 5. Endl. gen. n. 5965 


350. C. GALAPAGEJA Hook. |. c. p. 229. 
Hab. in insula Chatham (Darwin), 


3 244 
ZANTHOXYLEAE Juss. 


; 172. ZANTHOXYLUM. 
HBK. nova gen. et spec. VI. 1. Endl. gen. n. 5972. 


331. Z. Prerota HBK. nov. gen. et sp. 6. på 3. 
DC. prodr. I. p. 725. Hook. 1. c. p. 231. 


Hab. in insula James (Darwin). 


ji 302. Z. LENTISCIFOLIUM (Willd. enum. I. p. 166). Kih. 
Synops. III. p. 326. 


Hab. ad domos in planitie summa insulze 
Charles (Ipse). 
Willdenow in Enumeratione plantarum horti berolinensis 
1. c., Kunth in Synops. 1. c. et post eos De Candolle in Pro- 
dromo I. c. FacGaram Prterotam Linngi Åmoen. V. p. 393 et 
FAGARAM LENTISCIFOLIAM Willd. 1. c. synonyma habent. Linneus 
plantam suam »folius trijugis, foliolis integerrimis» descrip- 
sit; nostra autem folia habet exacte 5-juga et foliola su- 
perne serrata. Kunth insuper speciem suam »rachi (folio- 
rum) aculeolata» preditam dixit, quod in nostra minime oc- 
currit. Specimina Z. Prteroteze in herbario Kunthiano cum 
speciminibus F. LEnTtisciFoLig authenticis in herbario Willde- 
nowii attente comparavimus, nec possumus, quin ea specie 
dissimilia habeamus. In LENTISCIFONA semper petioli aculeis 
duobus oppositis, fusco-nitentibus, basi applanato-dilatis, sub- 
persistentibus, stipuliformibus inferne instructi sunt. In Z. 
PrtErRota €e contrario 3aculei (saepius) solitarii, citius decidui, 
cinereo-opaci conspiciuntur. Foliola etiam in priori vulgo 
| breviora, magis in formam obovatam vergentia. 


ZYGOPHYLLEA R. Br. 


173. TRIBULUS. 
Tournef. Linn. gen. n. 532. FEndl. gen. n. 6030. 
393. T. astomnes L sp. 334. DC. prodr. I. p. 703. 
Hook. 1. ce. p. 231. 
Hab. in arena litorali insularum Inadefatigable 
(Ipse), Albemarle (Macre) et James (Darwin). 
Folia magna, saltem 7-juga; foliola vix 2qualia, summa 
minora, omnia obliqua, sericea, subcerenata; cocci non raro 


245 


transverse 5-loculares. A forma vulgari statura elatiori non 
parum diversus. 


304. T. (TErRrRESTRIS Var.?) sERicEUS Ånds.: foliis 6- 
jugis, foliolis utrinque adpresse sericeo-villosis, 
subdecrescentibus, denticulato-ciliatis; pedicel- 
lis petiolo brevioribus; carpellis 5, connatis, 
Lransverse 4-locularibus. 


a. EREcTUS: caule erectiusculo i-pedali, ramis saltem 
strictis. 
Hab. locis aridis insule Chatham. 
b. HumMiFUsUS: caule digitali, undique ramoso, ramis de- 
pressis. 
Hab. locis aridis insul&e Charles in regione inferiori. 

- Maxima cum T. rTeErrestrti affinitas, nec differt, nisi foliolis 
multo magis sericeis et capsula marginibus non 5-partita. 
Capsula suturis elevatis superne 5-radiata,-inferne umbilicata, 
in singulo cocculo acute bicornuta, spinis pube substellata 
dense villosis. 

Est autem verus T. TteErrestris L. sp. 554 presertim spe- 
cies europ&a et africana, vix Americe australis incola. 


300. T. AvscEnpess Ands.: foliis 3-jugis, foliolis 
penultimis majoribus; pedunculis erecto-paten- 
tibus, hispidis; carpellis tuberculato-decemco- 
stlatis, le virostratis, dispermis. 

Hab. locis graminosis, siecis regionis inferio- 
ris insularum Chatham et Charles (Ipse). 


Caules simplices vel basi vix ramosi, adscendentes, an- 
gulato-striati, superne tenuiter pubescentes, digitali-pedales vel 
ultra, apice incurvati. Folia vulgo trijuga3 foliola oblonga, 
acutiuscula, basi inequali et latere exteriore magis curvato 
subfalciformia, paris penultimi maxima, supra glabra, omnia 
subtus pilis adpressis pubescentia, minutissime denticulata, 
ciliata.  Stipul&e lineari-lanceolate, basi longe angustat2e, pecti- 
nato-ciliate. Pedunculi laterales, subpollicares, strictiusculi, 
pilis divaricatis hispidi. Sepala lineari-subulata, longe hispida. 
Petala calycem vix &quantia. Fructus e carpellis 5 compositus, 
superne rostratus ibique levis; carpella dorso bicostata, ad 
medium in singula costa tuberculis 2—4 elevatis notata, pilis 
uncinatis conspersa, bilocularia, disperma. 


Oe 


fresansen 


246 


Secundum diagnosem GCandolleanam brevissimam T. TrR- 
JUGATUS Nultt. (gen. am. I. p. 277) nostro proximus est; differt 
autem foliolis et carpellis: 


OXALIDEAE DC. 


174. OXALIS. 
Linn. gen. n. 582. HEndl. gen. n. 6058. 


306. O. BARRELIERI Jacg. Ox. n. 4. t. 3. DC. prodr. 
I. p. 690. . 


Hab. locis arenosis regionis medie insulze 


Charles (Ipse). 


397. O. Corneru Ands.: caule erecto, subsim plici, 
folioso; pedunculo folio breviori, subumbelli- 
fero; foliolis obovato-oblongis, junioribus sub- 
puberulis; sepalis ovatis, fere mucronatis. 

Hab. locis elevatis, aridis insule Chatham 

(Ipse). 

Est habitu O. Barrenieri ita similis, ut varietas ejus pu- 
mila forsan merito haberetur. Radix tenuis, longe descen- 
dens, ramosa. Caulis digitalis, strictus, firmulus, fusco-brunneus, 
tenuiter sericeo-puberulus, simplicissimus, apicem versus peti- 
olis longis quasi ramosus. Folia inferiora minora, terminalia 
majora. Stipule ad lacinias carnosulas, cum petiolis basi con- 
tiguas redacte. Petiolus communis stricte patens, brevissime 
subpuberulus. Foliola semiunciam longa, 231 lin. lata, basi an- 
gustata, apice rotundata, carnosula, utringue glabra, juniora 
dense puberula, impar longius lateralia brevissime petiolata. 
Pedunculus inferne simplex, petiolum subequans, apice in ramos 
duos brevissimos squamosos divisus, stricte erectus, glaber seu 
parcissime pilosus. Flores in angulo divisionis solitarii, in 
ramis racemosi, breviter pedunculati. Sepala ovato-lanceo- 
lata, apice producta, submucronulata. Corolla flava. Capsula 
ovalis, obtusa, stylis persistentibus coronata. Semina rufe- 
scentia, transversim rugosa. 

In memoriam amicissimi D:ris M. Cornell, in circum- 
navigatione socii optimi, rerum omnium naturalium mire 
curiosi, dicavi speciem, que habitu externo et corollis minutis, 
flavis Ö. CcornicULaATtTAmM haud male revocat. 


247 
358. O. cArnosa Molina (Lindl. Bot. Reg. t. 1063. 
Hook Bot. Magaz.. t. 2866. Walpers BRepert. bot. 
syst. I. p. 487. n. 127). 
Hab. in summo monte insule Charles (Ipse). 


In hac planta determinanda haud omnino certus sum, dum 
specimina male conservata tantum restant, nec adnotata mea 
secundum plantam vivam facta, in descriptionem 1. c. da- 
tam bene congruant. Eadem tamen esse videtur ac illa, quam 
in cacumine insule S:t Lorenzo prope Callao Peruvie jam 


antea legeram, et quam pr&eterea a planta Chilena vix diver- 
sam suspicor. 


COMBRETACEZA RR. Br. 
175. CONOCARPUS. 
Gertn. fruct. II. 470. Endl. gen. n. 6081. 


359. C. erectA H. B. Kth. nov. gen. am. 6. p. 113. 
DC. prodr. III p. 16. 


Hab. locis silvestribus subuliginosis regionis 
litoralis insularum Chatham et James (Ipse). 


RHIZOPHOREAE RK. Br. 


176. RHIZOPHORA. 
Lom. Dict. VI. 169. FEndl. gen. n. 6098. 


360. R. ManciE Linn. sp. 634. DC. Prodr. II. 
p. 32. Hook. I. ce. p. 225. 


Hab. in insula Chatham (Darwin). 


MYRTACEAE Juss. 
177. PSIDIUM. 
Linn. gen. n. 615. Endl. gen. n. 6315. 
361. P. GALAPAGEJUM Hook. fil. I, c. p. 224. n. 202. 


Hab. in insula James (Darwin et Scouler). 


MM 


248 


PAPILIONACEAE Endl. 


178. CROTALARIA. 
Linn. gen. n. 862. Endl. gen. n. 6472. 


362. C. ruruuisa DC. Prodr. IL p. 133. Hook.l. 
C: pr 220: 
Hab. in insula Albemarle (Darwin). 


363. C. PUBERULA Hook. fil. I. c. p. 225. 
Hab. locis graminosis regionis medie insulze 
Chatham (Ipse) - et regionis superioris insulae 
Charles (Darwin et Ipse). 


Tanta est differentia speciminum, quz& in insulis his dua- 
bus legimus, ut facile ea ad duas pertinere species diceres. 
Que ex insula Charles reportata sunt caule mox a basi ra- 
moso, ramis horizontaliter divaricatis, apicibus adscendentibus, 
ibique demum fastigiato-ramulosis, foliolis late cuneatis, pro- 
fundius emarginatis, intense glaucescentibus predita; que au- 
tem ex insula Chatham relata sunt multo graciliora et stri- 
ctiora, caule basi subsimplici, ramis arrectis, longioribus, cum 
petiolis -hirsutioribus, foliolis longioribus et angustioribus, mi- 
nus profunde emarginatis, intensius viridibus, laciniisque ca- 
lycis angustioribus, floribus demum pallidius flavis recedunt 
et transitum ad C. LuPULINAM evidentem prabent. 


364. C. GLABRESCENS Ånds.: stipulis setaceis, sub- 
ciliatis; foliolis obovato-rolundatis, utringue gla- 
bris; racemis oppositifoluis, spiciformibus; caly- 
cibus glaberrimis, carina margine tomentosa; 
leguminibus subsessilibus, subpilosis. 

Hab. locis graminosis regionis medie insulae 

Chatham (Ipse). 

Proxime accedit ad C. incanam (ex insulis Caribeis); a- 
perte tamen differt. Radix descendens, fibris tenuibus ramosa. 
Caulis erectus, pedalis et ultra, uno latere sulcatus, altero te- 
res, glaberrimus vel superne pilis paucis passim conspersus. 
Foliorum petioli biunciales et ultra, raro pilosi. Foliola bre- 
viter petiolata, obovata, ad basin angustata, integerrima, apice 
rotundata, mucronulata, subtus venis prominulis rugulosa, 
omnino glaberrima, integra. Stipule filiformi-setacex, 3 lin. 
longe, pilis sparsis ciliate, fusce. Racemus semipedalis, elon- 


249 


galus. Pedunculi 2 lineas long:, deflexi, glabri. Calycis lacinize 
omnino glabre, oblonge, acutiusculx, corollam vix xquantes. 
Carina margine albo-tomentosa. Legumen inflatum, fuscum, 
pilis raris, longis, fuscis hirsutum. 


179. DALEA. 
Linn. Hort. Cliff. t. 363. Endl. gen. n. 6523. 
365. D. Parvironia Hook. fil. I. c. p. 225. 
Hab. locis silvestribus regionis medie insu- 
larum Chatham (Ipse) et James (Darwin). 


366. D. tTEnuicavris Hook. fil. I. c. p. 226. 
Hab. locis sylvestribus regionis medige insu- 
larum Chatham (Ipse) et Albemarle (Darwin). 


180. TEPHROSIA. 
Pers. Enchir. II. 328. FEndl. gen. n. 6539. 
367. T.; tttorauis Pers. ench. 2. p. 328. DC. 
prodr. II. p. 253. 
go. foliolis subsericeis. Hook. 1. c. p. 226. 
Hab. locis lapidosis, sterilibus regionis infe- 
rioris et medie insularum Chatbam, Charles 


(Ipse) et Albemarle (Macre). 


181. PHACA. 
Linn. gen. n. 891. Endl. gen. n. 6571. 
368. P. Epmosstonei Hook. fil. 1. c. p. 227. 
Hab. in insulis Galapagensibus (Du Petit 


Thouars); in insula Charles (T. Edmonstone). 


182. DESMODIUM. 
DC. prodr. II. 325. Endl. gen. n. 6615. 
369. D. FimmirormeE Hook. fil. 1. ce. p. 227. 


Hab. in insula James (Darwin). 


370. D. tenuicurum DC. prodr. IL p. 333. 
Hab. locis siccis regionis mediz insulae Char- 


les (Ipse). 


250 


371. D. morre(?) DC. prodr. II p. 332. 
Hab. cum priori (Ipse). 
Planta, quam in insula Charles legimus, ab ea ex insulis 


Caribeis non parum recedit, ita ut distinctam potius habere- 


mus. Specimina tamen ita incompleta, ut certe determinari 
nequeant. 


Erectum. GCaulis teretiusculus, superne sulcatus, pilis mi- 
nutis, divaricatis et corrugatis brevissime pubescens. Folia 
ternata, subequalia, lateralia latere exteriore rotundato-dilatato 
obliqua, e basi ovata subangustata, obtusa, impar longius peti- 
olatum, basi vix cuneato-angustatum, apice productius, omnia 
utringue lete viridia, subtus pallidiora et acute ramuloso- 
venulosa, glabra vel pilis tantum ad nervos derelictis passim 
hirsuta. Stipule angustissime, aciculares, subciliate. Flores 
et fructus evolutos non vidimus, quare plantam a specie 
Candolleana distinguere non audemus. 


183. PHASEOLUS. 
Linn. gen. 866. Endl. gen. n 6674, 
372. P. moruis Hook. til. 1. c. p. 228. 
Hab. in insula James (Darwin). 


373. P. ToMENnTosus Ånds.: volubilis, totus molli- 
ter sericeo-velutinus; foliis ovalibus, integerri- 
mis, obtusissimis, subtus curvato-venosis, om- 
nibus equalibus; stipulis setaceis, fulvo-pilosis; 
racemis axillaribus, elongatis, laxifloris, folia su- 
perantibus; pedicellis arrectis, bracteolis mi- 
nutis suffulus, calycibus villosis, laciniis acu- 
tis; leguminibus compressis, velutinis, lineari- 
bus, rectis. 

Hab. locis sterilibus, lapidosis regionis infe- 
rioris insularum Chatham et Charles (Ipse). 
Caulis diffuse volubilis et scandens, teres, striatus, pilis 
mollibus, brevibus, densis, pallide fulvescentibus tomentosus, 
crassitie penn& passerin&e. Petioli pollicares, basi vix incras- 
sati sed excurvati, stipulis 2 parvis, setaceo-subulatis, fulve- 
scentibus et pilosis muniti. Foliola unciam longa et nonnihil 


angustiora, nervis arcuatis, subtus prominulis rugosa, dense 
velutino-tomentosa, juniora adpresse argenteo-villosa. Racemus 


251 


4 pollices longus; rachis versus apicem flores 4—6 gerens, 
stricta, dense villosa. Calyx basi bibracteolatus, latitudine duplo 
longior, quinquepartitus, laciniis lanceolatis, acutis, longius 
cinereo-pilosis. Corolla purpurea; vexillum fere semiunciam 
longum, obtusum, retortum. Legumen 13 unc. longum, 2 lin. 
latum, convexiusculum, marginibus rectiusculis. Semina atra, 
nitida. 

Differt a P. morur Hook.: foliorum marginibus non recurvis 
sed planis, nec lateribus obliquis, ut videtur brevioribus et 
angustioribus, racemis brevioribus magisque paucifloris, caly- 
cisque laciniis acutis (nec »valde obtusis»). 


374. P. cytisowes Zoll. et Mor. (Morizi Verzeichn. 
p. 3—4. Zoll. exsicc. n. 1425). 
Hab. locis graminosis, subuliginosis regionis 
medie ins. Charles (Ipse). 


Proxime congruit cum planta Javanica a Zollingerio lecta 
et in herbario regio berolinensi a nobis comparata. Utrum 
hec eadem sit ac P. LATAYROIDES LÅ. (nec DC), planta in Ame- 
rica indigena et a nobis prope Guayaquil lecta, non pro certo 
dicere audemus. P. ALaAto et P. PsoraLowi Wight ic. 249 planta 
javanica affinis etiam dicitur. In nostra folia basin versus 
nonnihil latiora et evidentius glabrescentia. 


184. VIGNA. 
Savi Diss. p. 16. Endl. gen. n. 6675. 
375. V. owAiHensis Vogel Linnea, vol. X. p. 983. 
var. Hook. I. c. p. 228. 


Hab. in insula James (Darwin). 


185. RHYNCHOSIA. 
DC. prodr. II. 384. Fndl. gen. n. 6692. 
376. R. retIcuLATA DC. prodr. II. p. 385. Hook. 
ep 227. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). 


FSREER. vin DC. prodr. II. p. 385. Hook. 1. 
GC par228. 


Hab. in insula Albemarle (Darwin). 


252 


378. R. rPunctAtA DC. mem. leg. IX. t. 56. prodr. 
II. p. 385. 
Hab. locis graminosis reg. medie ins. Cha- 
tham (Ipse). 


379. R. AUREO-GUTTATA Ånds.: caule scandente; fo- 
His ternatis, foliolis lateralibus ovatis, latere 
exteriore oblique rotundato-dilatatis, impari 
longius pedunculato, late rotundato-ovato, sub- 
tus cum pedunculis, calyce, corolla et legumine 
guttis flavo-micantibus conspersis; laciniis caly- 
cis subulatis; leguminibus puberulis. 

Hab. in graminosis regionis medie insule 


Charles (Ipse). 


Ambigit inter RHYNcHOSIAM PUNCTATAM DC. et FREDERICIANAM 
DC. foliis illius magnis, punctis flavescentibus hujus pre- 
dita.  Caulis longe lateque scandens, pubescentia minutis- 
sima, albescente subpuberulus, striatus, piceus. Foliola rhom- 
beo-rotundata, lateralia minora, latere exteriori rotundato-dila- 
tata; foliolum impar e medio latiori utrinque- rotundatum; 
omnia subtus nervis prominulis rugosa et punctis plus minus 
densis aureo-nitentibus conspersa. Pedunculi laterales, folio 
suo subduplo longiores, stricti, sulcati, tenuiter puberuli. Flo- 
res fere secundi, racemosi, breviter pedicellati. GCalyx urceo- 
latus, obsolete puberulus, punctis fulvo-nitentibus vel auratis 
guttatus, laciniis anguste acutis, inferioribus longioribus. Co- 
rolla aureo-flavescens. Legumen apicem versus margine un- 
dulatum, latius, pube brevissima et punctis raris conspersum. 

Ab utraque nuper dicta specie RuyscHosie differt foliolis 
lateralibus latere exteriore magis rotundato-dilatatis et impari 
basi subcordato-rotundato, punctis denique aureo-nitentibus. 
Foliola etiam majora quam in R. FREDERICIANA. ÅR. MINIMA 
longius differt foliis minoribus et acutioribus. 


380. R. ExiGuA Ånds.: ramis adscendentibus, bre- 
vissime pubescentibus; foliolis rotundato-rhom- . 
beis, obtusissimis, utrinque resinoso-punctulatis, 
supra brevissime subtomentosis; racemis folio 
longioribus, calycibus puberulis. 


253 


Hab. in graminosis regionis medie insule 
Charles (Ipse). 

Radix valida. Caulis mox ramosus. Rami adscerdentes, 
teretes, substriati, pubescentia brevissima, incani. Petioli bre- 
ves, vix semiunciam longi, hirsuti. Folia ternata; foliola lä- 
teralia minora, intermedio triplo brevius petiolata, sub rotun- 
data, latere exteriore subampliata, diametro vix 2 lin. lato; 
foliolum impar nonnihil majus, saltem latius, lateribus sub- 
productis ampliatum, nervis subtus prominulis, costa inter- 
dum in mucronem brevissimum excurrente, utrinque punctis 
resinosis, igneo-purpureis conspersa, supra tomento obsolete 
puberula. Stipul& lineares, subulate, incano-villose, vix lineam 
longe. HRacemus folium duplo triplove superans. Flores se- 
cundi, brevissime pedunculati; calyx late tubulosus, incano- 
puberulus, laciniis acutis; corolla glaberrima, lutea. Fructus 
non vidimus. 


186. PISCIDIA. 
Limn. gen. n. 856. Endl. gen. n. 6723. 
JO. P. ERYTHRINA LÅ. sp. 993. DC. prodr. II. p. 
BN Hook. A.. cop. 228. 
Hab. in insula Chatham (Darwin). 


187. POINCIANA. 
Linn. gen. n. 515. Endl. gen. u. 6766. 
382. P. rurcHERRIMA ÅL. sp. 354. DC. prodr. II. 
p- 484. Hook. 1. c. p. 261. 
Hab. in insula Charles (Edmonstone), ubi sine 
dubio olim culta fuit. : 


188. PARKINSONIA. 
Plum. Linn. gen. 25. Endl. gen. u. 6775. 
SFR. ACULEATAC Å hort. (CH 157: t. 133 DC. 
prodr. II. p. 486. Hook. I. c. p. 262. 
Hab. locis silvestribus regionis medie insule 
Chatham (Ipse) et in insula Charles (Edmonstone). 


Qualis a nobis loco citato lecta a speciminibus ex India 
occidentali examinatis admodum differt: ramis geniculatis, te- 
retibus, glaucescentibus, aculeis apice subincurvatis, petiolo 


254 


duplo triplove latiori, late marginato, foliis evidenter latiori- 
bus, leguminibus crassioribus, etiam glaucescentibus. Vix ta- 
men propria species. 


189. CASSIA. 
Linn. gen. n. 514. Endl. gen. n. 6781. 


334. C. APPLANATA Ånds.: foliolis 5—6-jugis, ova- 
Ilibus vel oblongis, glaberrimis; stipulis deci- 
duis; petiolis eglandulosis; bracteis ovato-lan- 
ceolatis, acutis; leguminibus complanato-alatis, 
glaberrimis, atris, nitidis. 

Hab. locis graminosis regionis medie insulze 

Chatham (Ipse). 

Ab omnibus nobis cognitis forma leguminum statim di- 
gnota. Frutex quadripedalis, ramosus, foliosus, grandiflorus; 
rami teretes, glaberrimi, iterum divisi. Folia erecto-patentia3 
petiolus communis inferne nudiusculus, glaberrimus, ad inser- 
tionem atro-piceus, ceterum pallide virens, superne canalicula- 
tus; foliola 5—6-juga, ovalia, apice et basi 2xXqualia, supra 
medium sublatiora, utringue glaberrima, viridia, nitentia, co- 
sta subtus evidentiori et venis supra prominulis striata, ad 
maximum vix 2 pollices longa, pollicem lata, petiolo vix 
lineali, atro, subtumidulo. Racemi axillares, strictiusculi; 
rachis tota pallide viridis (nec basi atrata), rariflora; pedun- 
culi patentes, semiunciales, fusci, glabri, bracteis e basi latiori 
lanceolato-subulatis, striatis, mox deciduis fulcrati. Calycis la- 
cinie obovate, glaberrime, petalis late spathulatis, basi angu- 
'statis intensius fusco-venosis duplo breviores. Stamina glaber- 
rima. Stylus productus, curvatus, glaber. Legumen 3 polli- 
ces longum, 2 poll. latum, late alatum, apice basique obtusa- . 
tum, medio seminiferum. 


385. C. occmmestALis L. sp. 339. DC. prodr. II. 
pr 07. 

Hab. locis graminosis regionis medie -insule 
Chatham et superioris insule Charles (Ipse). 
386. C. sEricEA Swartz H. ind. occ. 724. DC. prodr. 

II. p. 493. 
Hab. locis iisdem ac prior in insula Cha- 
tham et in regione inferiori insule Indefati- 


gable (Ipse). 


2359 


387. C. PictA Don Gardeners Dict. vol. IL p. 444 
Föll. oc. p. 229. 
Hab. in insulis Chatham (Darwin) et Albe- 
marle (Macrce). 


A vera CaAssIia PICTA non parum differt; Nonne C. serRicEA Sw.? 


MIMOSEZE Endl. 


190. PROSOPIS. 
Linn. Mant. 68. Endl. gen. n. 6821. 


388. P. purcis Ktih, Mimose p. 110. t. 34. nov. 
gen. et sp. 6. 307. DC. prodr. II. 447. Hook. 
Ute. 229. 

Hab. in insula Charles (Darwin). 


191. DESMANTHUS. 
: Willd. sp. IV. 1044. Endl. gen. n. 6828. 
389. D. pepressus Kih. Mimosee p. 115. t. 35. 
DC. prodr. II. 444. 
B. foliolis paucijugis. Hook. 1. c. p. 228. 
Hab. in insula Charles (Darwin). Num a 
subsequente diversus? 


192. NEPTUNIA. 
Lour. DC. prodr. II. p. 444. Endl. gen. n. 6828 a. 
390. N. suRINAMENSIS Steud. — Herb. reg. berolin. 
Hab. locis graminosis regionis medie insulee 
Chatham et regionis superioris insule Charles 


(Ipse). 


193. ACACIA. 
Neck. Elem. 1297. Endl. gen. n. 6834. 
391. A. Cavenia Hook. til. et Arn. Bot. of Beechy 
paret oHook. I..c. p..228. 


Hab. in insula Albemarle (Darwin). 


256 


392. A. tortvosa Willd. sp. 4. p. 1083. DC. prodr. 
II. p. 461. 

8. GLABRIOR Hook. I. c. p. 229. 

Hab. locis graminosis regionis medie insu- 
larum Chatham : et Charles (Ipse) et James 
(Darwin). 

393. ÅA. Frexvosa HBK. Willd. sp. 4. p. 1082. DC. 
prodr. II. p. 463. Hook. 1. c. p. 229. 
Hab. in insula James (Darwin) et Chatham 


(Ipse). 


194. MIMOSA. 
Adans. Fam. II. 319. Fndl. gen. n. 6831. 
394. M. AsperaTtA Willd. sp. 4. p. 1034. DC. prodr. 
II. p. 428. Hook. 1. ce. p. 262. 
Hab. in insula Charles (T. Edmonstone). 


Species du& in insula Chatham et Charles locis grami- 
nosis regionis medix a nobis lecte non determinari possunt, 
ut floribus omnino destitute. Aliam, etiam indeterminatam, 
ex insula Charles reportavit Edmonstone. Sine dubio ex Ame- 
rica immigraverunt Mimose hic provenientes. 


— 22333 (JE — 


KONGL. 


VETENSKAPS-AKADEUIENS 
ÄNDLINGAR, 


FÖR ÅR 1859. 


SEDNARE AFDELNINGEN. 


Skandinaviens Copromyzinee 


granskade och beskrifne 


AF 


CHR. STENHAMMAR. 


Inlemnad den 19 December 1854. 


KR. V. Akad. Handl. 1853. 17 


Södan MeiGEN och MacovarTt i sina arbeten öfver 
Europas tvåvingade Insekter samlat de intill de- 
ras tid gjorda iakttagelser öfver denna Insekt- 
flock, hafva Vetenskapsmännen genom monogra- 
fisk behandling spridt ljus öfver många bland 
dess serskilda familier. Det Meisenska slägtet 
Borborus eller de Macquartska Sphaeroceridce haf- 
va likväl, åtminstone af Entocmologerna inom Eu- 
ropas fasta land, blifvit nästan helt och hållet 
åsidosatta. Äfven i de vetenskapliga Samfunds 
handlingar, som egnat sina forskningar åt Ento- 
mologien, finner man knapt något enda bidrag 
till denna familjs sorgfälligare utredning. För 
de Skandinaviska arternas kännedom har väl den- 
na brist, till ganska hufvudsaklig del, blifvit 
undanröjd genom Professor Zettersteors rikhaltiga 
arbete öfver Skandinaviens tvåvingade Insekter. 
Jag hoppas dock att detta försök, hvilket jag har 
äran till Kongliga Vetenskaps-Akademien öfver- 
lemna, genom noggrannare bestämning af syno- 
nymien, urskiljandet af ett större antal förblan- 
dade eller tillförene obeskrifna arter uch den 
uppmärksamhet jag sökt egna åt deras uppställning 
efter närmare slägtskaps-förhållanden, kan i något 
afseende bidraga till utredning af denna Hitintill 
försummade familj. Under Copromyzine har jag 
dock ansett icke allena de af Macovart benämnda 
Sphaeroceride, utan jemväl slägtet Coelopa böra 
innefattas; och har dervuti följt den antydning 
grundläggaren af kunskapen om Sveriges två- 


vingade Insekter, Prof. Fartén, gifvit. Då jag 


260 


blifvit satt i tillfälle, att sedan detta försök var 
fulländadt på grund af egna fleråriga och an- 
dra inhemska Vetenskapsmäns benäget meddelade 
iakttagelser, jemföra dem med de upplysningar . 
om Hanwayrs' i England utgifna, men hos oss, 
och sannolikt för Entomologerna i det öfriga Eu- 
ropa likaledes okända arbeten, hvilka utur War- 
KErRS öfversigt öfver Englands Insekter kunnat 
inhemtas; så har denna lilla afhandling utan 
tvifvel vunnit ett ökadt intresse genom den jem- 
förelse, som derutur erbjuder sig mellan de hit- 
hörande naturalstren mom Britannien och Skan- 
dinavien. ; 


Copromyzine Scandinavize 


recognite et dispositae. 


P ost editum opus celeberrimi J. W. ZETTERSTEDT 
amplum et copiosum, Dipterologiam Scandinavize 
universam tradens”), ea certe est hujus disciplinge 
ratio, ut singulas Dipterorum familias examinan- 
do potissimum augeatur et amplificetur. Cu ta- 
men scientiae amplificationi consuli puto non tan- 
tum congeriem specierum novarum jam recensitis 
addendo, quantum affinitatis vincula indagando et 
exponendo, quibus inter se conjungantur. Studio 
enim, quod in rerum naturalium vestigatione ver- 
satur, propositum est, ut ordinem seriemque re- 
rum contemplando summi auctoris cogitata, que 
in rerum natura impressa sunt, quodammedo di- 
vinemus. Quare plenior specierum notitia eatenus 
inprimis magni est &estimanda, quatenus in aucta 
earum sedulo definitarum multitudine, 1 affini- 
tatis gradus luculentius exstent, quibus inter se 
consociantur. In copia et varietate specierum di- 
vitias quidem nature admirari juvat: at vero 
scientie est, quantum fieri possit, consilium illud 
indagare, quo cuncta ordinantur et componuntur. 
NK omnem rerum naturam legi et regule 
singula connectenti subjectam esse in minimis 
precipue fit manifestum. 


"”) Diptera Scandinavie disposita et descripta, undecim 
voluminum opus, 1842—1852 editum. 


n 
h 
| 


In quavis autem antimalium dispositione in- 
dicia affinitatis vera et legitima petantur ex forma 
congruente organorum, que ad vitam agendam 
maximam habent vim. Quod in Dipteris per- 
tractandis etiam tenendum est. Precipue autem 
vile functioues horum animantium quum nutri- 
tionem et procreationem foctus speclent, in affi- 
nitatis gradibus definiendis animadvertere decet 
ad ea corporis membra, quorum admmiculo he 
ipse funeliones peraguntur. Oculis quidem ut 
plurimum subducta sunt instrumenta, quibus ad 
hec negotia perficienda utuntur Diptera. At in- 
dicio certo forme illorum disparis est dispar for- 
ma earum corporis partium externarum, quarum 
tegumento rmunita delitescunt.  Primum igitur 
respicere oportet capitis partes, quarum similrt 
conformatione idem nutrimentorum diserimen vVi- 
teque sustentande similis ratio indicatur. Dein- 
ceps eonsideranda sunt segmenta abdominis ul- 
tima, vel que vulgo dicuntur analia, in sexu 
masculo, siquidem econsinili eorum habitu atque 
inde plerumque pendente tota abdominis forma, 
stmilis nuptiarum conditio innuitur. At nulri- 
tione singula animalium individua sustentantur, 
que actio non nisi ad breve cujusvis indtvidui 
vile spatium transigendum valet: procreatio foe- 
lus ad speciem conservandam nominatim pertinetl. 
Hinc conjectura ducti facile intelligimus, affinita- 
tem latioris ambitus simili partium capitis con- 
formalione, ambitus autem arctioris simili babitu 
segmentorum abdominis significari. Quod quam- 
quam bactenus non salis animadversum, accuratior 
horum anvimalium considerauo probat. Igitar in 
Dipterorum dispositione, quam dicunt, systema- 
tica, si naturam ducem sequi velimus, species 
eidem generi adnumeratas secundum formam ab- 


263 


dominis masculorum per sectiones vel subdivisio- 
nes distribuere convenit: quo facto simul patebit 
qua conjunctione singula genera consocientur. De- 
nique his signis affinitatis adjungenda sunt ea, 
que redundant ex instrumentis motus, quippe 
quorum ope utrumque conficitur et alimentorum 
delecltus et mariwum ad feminas accessus. Hec 
autem tria, capitis partes, ultima abdominis seg- 
menta et instrumenta molus aflfinitatem Diptero- 
rum precipue exponunt. Quare ex his etiam 
derivande sunt regule seriem horum animalium 
per familias, genera horumque divisiones distri- 
buendi: nec nota generis discernendi queeratur in 
diserepantia quadam singulari nedum defectu mem- 
bri cujusdam, jam hujus jam illius, quo disposi- 
tionis artificio, apud celeberrimum MaAcovart sat 
frequenti, ea divelluntur que natura conjunxit. 
In eo vertitur dispositionis cardo, quod sectiones 
in ipsa natura constitute investigentur alque se- 
cundum rationes supra indicatas definiantur. Ha- 
rum singula merito genus appelletur: plures, in 
quibus membra principalia a communi typo le- 
vius deflectunt, familia complectitur. Ke autem 
vera parvi est momenti quonam titulo suprascripto 
generis an subdivisionis he sectiones a se invicem 
dibcernantur et designentur; qua in re qui pauci- 
ora admittunt genera minus errare mibi videntur, 
quam qui frullärn certam regulam sequuti, ex mi- 
nutiis quibuslibet characterem generis fingunt. In 
quibusdam speciebus typus familie integer et de- 
finitus exstat. He in gregem collecte sectionem 
centralem constituunt: relique sectiones typum 
quidem sequuntur eumdem, sed transfiguratione 
sive faciei sive abdominis sive instrumentorum 
motui adjumenbtum adferentium, vario modo tem= 
peratum. Quamdiu non nisi pauce species inno- 


2064 


tuerunt, in fauna insectorum singularum regio- 
num, omnes, nullo divisionis diserimine adhibito, 
conjuncte proponi possunt: quo facto notio gene- 
ris omnes simul continentis, re ipsa est familie 
notio. Sic Copromyze genus, a beato FALLÉNn, in 
Heteromyzidum Suecicarum conspecetu prolatum, 
quolquol is notas habuit, octo Copromyzinarum 
species complectitur, at eo jam ordine enumeratas, 
ut futuram generis partitionem premonstrent. 
Cujus partitionis ut usus ita indieia in majort 
specierum numero luculentius apparent. Quare 
elarissimus MeicEn, Coelopa sola a Copromyzina- 
rum consortio separata, speeies triginta, ex Varils 
Europ&e regionibus collectas, sub tttulo generis 
Borbort per sex subdivisiones distribuere adgressus 
est; illustris Macovart non solum subdivisiones 
Meigenianas suas faciens, sed duas insuper addens, 
octo statuit, preter Coelopam, ÖCopromyzinarum 
sectiones, quarum singulas generis titulo ornavit. 
In his autem subdivisionibus, sive si placet gene- 
ribus constituendis, quum uterque alas situmque 
et directionem nervorum in alis presertim respi- 
ciens, affinitatis indicia, in partibus corporis prin- 
cipalibus conspicua fere mnegligat, denique Mac- 
QUART ex Corpore densius hirsuto, defectu calcaris 
in apice tibiarum posticarum aliisque minutiis 
notas generum nimis leves trahat, non potuit fieri 
quin plures bharum sectionum, ad generis honorem 
evectarum , veris affinitatis rationibus repugnent. 
Hec autem de regulis, quas in generibus 
horumque sectionibus definiendis tenendas censeo, 
breviter premonita antequam singulatim perse- 
quar, primum Copromyzinarum notionem, qualem 
mente concipiam atque denominationis caussas ex- 
plicare 'convenit. Verum vestigia sequutus beati 
FALLEN, viri ad affinitatis rationes deprehendendas 


205 


sagacissimi, quatuor numero hujus familie genera, 
Coelopam Meic., Sphaeroceram LaTr., Copromysam, 
que Crumomyjam, Borborum et Apterinam Mac- 
ovarTi compleclitur, atque Limosinam Macou. sed 
Heteropteram Macou. simul ineludentem. Horum 
enim quatuor generum singulas species descriptas, 
Coetope&e nimirum unam, Cropomyze duas, Sphae- 
rocerce item duas, Limosine tres sistit Copromyza 
FALLEN, atque sic re vera totius familie epitome 
habenda est. Quod non animadvertens MEeiGEen, 
immerito (Zweill. Insekten VI, 9), locum Coelop:e 
in bac Copromyzinarum tribu adsignatum repre- 
hendit. Nam Coelopa quamvis a Borboro MeiGEn 
differat non solum metatarso postico simplici, quo 
argumento utitur MeiGEn, sed diversa forma alia- 
rum et quidem principalium corporis partium;, 
attamen he ad exemplum reliquarum Copromy- 
zinarum adeo manifeste aptate mihi videntur, ut 
auctoribus, qui MeicEnio preeunte, Coelopam in 
Dipterorum enumeratione ab his longius removent, 
haud assentiri possim. Quo igitur sensu Copro- 
myzam statuit FALLEN, eodem ego Copromyzinarum 
Familiam acceptam volo, iisque harum speciebus, 
in quibus typus familie accuratissime impressus 
est, appellationem Copromyzce servandam existimo. 
Hec quidem sectio centralis, nomine Meigeniano 
recepto , Borborus et inde familia Borboride ab 
exteris Entomologis plerisque vocatur. Utique Bor- 
bort nomen antiquius est, quippe septem fere 
annos ante publici juris fåetanm Novam Diptera 
disponendi Methodum beati FALLEN, in IcuiGeri En- 
tomolog. Magazin prolatum. At vero a me im- 
petrare non potui, ut appellationem adeo foedam 
el ineptam reciperem, Sane animalia, que To» 
pPogpopor Sive Tv aZ0700v 1. €. coenum vel fimum, 
viclus et prolis servand&e caussa vVisitantl, ipslus 


206 


coeni vel fimi vocabulo nominare, et foedum est 
et ineptum. At aptissime Copromyze appellantur. 
Quare appellationem Borbori? omnino abrogandam 
esse puto. Illustrem LATrEILLE, dum genus Sphee- 
rocerm (Genera Crustac. et Insectorum T. IV. p. 359) 
definiret, omnem Copromyzinarum familiam , Coe- 
lopa excepta, animo cogitasse, contendunt MeIiGENn, 
Macovart, Anglorum Hauway et nuperrime War- 
KER, unde et MacovartT condidit nomen familie 
Sphaeroceride. At vero LATREILE Sphaeroceram 
suam adeo lato sensu intellecetam voluisse, eo mi- 
nus pro certo habendum est, quo certius ipse 
(Histoire Natur. des Crustacées et des Insectes 
T. XIV p. 394) non nisi dubitanter et signo in- 
terrogationis addito, Spheroceram cum Borboro 
Meic. &equiparet. Sectio autem illa Copromyzina- 
rum, que, ob typum Spheroceram curvipedem 
LaTtRr., MacQuvarto auctore, Sphaerocerce uomen jure 
tuetur, atque a celeb. ZETTERSTEDT conjuncte qui- 
dem cum Copromyza, sed in propriam subdivi- 
sionem a Copromyzis genuinis segregata exponitur, 
species complectitur capitis forma peculiari a fa- 
milie typo quam maxime aberrantes. At appel- 
latio familie minime petatur ex illa sectione, que 
a centro longissime distat, sed ex genere mnotio- 
nem familie legitime exhibente. Quée sectio cen- 
tralis quum mihi Copromysza nominetur, inde etiam 
complexus omnium sectionum Copromyzine. 
Quatuor tantum cur agnoscam Copromyzi- 
narum Scandinavicarum genera, ÄAplterinam vero 
et Heteropieram Macouarti non admittendas cen- 
seam, ex is patet, que de characteribus generum 
definiendis supra monui: nam de Ceroptera, Cru- 
momyia et Olina, quas non alit Scandinavia, non 
est quod in presenti disputem. Atqui ÄApterina 
pedestris toto corporis habitu, capitis, epistomatis, 


267 


scutelli, abdominis forma, pedibus, notas Copro- 
mysa vel Borbori Macov. praefert manifestas, nec 
differt nisi alis non quidem plane nullis, sed quam 
maxime curtis. Nam differentia, quam laudant 
auctores, ex linea impressa in segmento abdominis 
secundo Apterine, revera non exsistit.  Cuivis 
Copromyzinarum speciei adest in basi segmenti 
abdominis secundi, nota impressa, formee in gene- 
ribus diversis diverse. In plurimis autem Copro- 
myze speciebus ex hac nota impressa, per me- 
diam segmenti longitudinem descendit lineola, quee 
quidem in ÄAplterina presertim visui sese obtulit 
propter segmentum abdominis secundum magis 
quam in ulla alia Copromyzinarum specie el 
tum, nec alis obtectum. Igitur a Copromyzis Se 
nuinis nvullo generis charactere differt: nam ex alis 
modo quam maxime curtatis genus definire certe 
ineptum est. Quod si quis tamen probaverit, cur 
non ex alis etiam dipterorum variorum haud raro 
abbreviatis? Ad Heteropteram vero quod attinet, 
hec a speciebus generis Limosinw mnulla re disce- 
dit, nisi nervo dana Wransverso ultimo, non qui- 
in, quod adfirmavit MacovarTt, nullo, sed celeb. 
ZETTERSTEDT jam observante, oblique posito et cum 
nervo longitudinali quarto fere contiauo. Qui 
tamen nervi transversi situs obliquus non valet 
nisi in altero sexu. Innotuit jam quoque femina, 
que nec situ nec longitudine nervi transversi ul- 
timi a ceteris Limosinis admodum differt. Neque 
in femina adsunt cilie ille introrsum deflexe, 
que prope apicem ale marginem interiorem in 
mare exornantl. Hoc autem argumento evincitur 
Borborum pusillum MriG. a celeb. ZeTTERSTEDT SUM- 
mo jure ad Limostinam relatum esse. 

In historia Copromyzinarum perpolienda, post 
labores MriGEnt et MAcovarti, perexiguam curan 


208 


posuerunt Europe continentalis Entomologi, neque 
operam a Britanno Hanmay, hos ante octodecim 
annos, huic familie collatam, animadvertisse vi- 
dentur. Nimirvrum egregius vir, in ephemeridibus 
literariis Entomological Magazine et Annals of Na- 
tural History ad bistoriam Copromyzinarum Bri- 
tannie plurima commentatus est. Horum autem 
HaLriaY! operum, quorum apud nos, neque in 
publicis neque in privatorum Bibliothecis est copia, 
iguarus, hoc qualecumque commentariolum, Co- 
promysinas Scandinavie exponens, mense Martio 
MDCCCLIV Regie Academie Scientiarum tradidi. 
Deinde versus finem eestatis ejusdem anni ex Anglia 
allatum est volumen secundum . libri clarissimi 
WaLKrer: Insecta Britannica, Diptera, in quo re- 
censentur species plurime ab Hanmaro descripte. 
Felici igitur casu accidit, ut ex libro WaALKERI 
discerem species aliquot Scandinavie indigenas, in 
operibus celebb. virorum MeiGEnt, Macovarti et 
ZETTERSTEDTI NON memoratas, apud Anglos jam esse 
notatas et nomine donatas. Hc nomina, que 
olim finxerat Hanmay, meis rejectis, recepi: pre- 
terea in commentariolo nihil mutavi. Post horum 
virorum operam haud pauca tamen restare, quibus 
non modo augeri possit Copromyszsinarum historia, 
sed etiam species diu note plenius illustrari, exem- 
plis aliquot ostendere liceat. 

Alia sane est Coelopa frigida MueiGent, alia 
Haniayi, neutra autem Copromyza frigida FALLÉN, 
quamquam uterque hanc citat. Coelopa frigida 
Macov. potissimum eadem est, quam  descripsit 
MeIiGEn, quamvis ad suam traxerit Psalidomyiam 
fucicolam Dovmerc, quam tamen non differre ab 
Orygma luctuosa et descriptio et figura testantur 
(Ann. de la Societé Entom. de France 1833, 89). 


Igitur eodem nomine frigide tres Coelope species 


209 


diverse a diversis auctoribus appellantur, singulze 
in Scandinavia reperte, Harum altera, Coelopa 
( Coprom.) frigida FALnrÉn vera, meridionalium 
Suecize Danieque regionum insularumque maris 
Balthici incola, in Jätoralibus Sueci&e orientalibus 
raro, usque ad Holmiam visa est. An hec etiam 
in Britannia adsit, forte sub genere Fucomyia 
Hacim. latens, nescio, quandoquidem commentaria 
ipsius Hanwavr consulere non licuit, WaALKErRus 
autem nomina modo nec definitiones plurium 
hujus generis specierum ab HaALipAYO deseriptarum 
tradit. Relique Coelope species, C. eximia mihi, 
que Hanuwaro est C. frigida et C. pilipes Hau., 
quam nomine C. frigide appellatam describunt 
MeiGEn et forte Macovart, utraque Britannie civis, 
in litoralibus non nisi occidentalibus Scandinavize 
degunt. Ipsa specier appellatio derivatur a Musca 
frigida FaBr. Antliat. p. 307 n. 116, quam ad Copr. 
frigidam primus retulit Farrén. Hoc idem syno- 
nymon deinde omnes auctores, ut mos est, in 
libros suos transscripserunt, quanquam diversas 
species describerent. Verum Musca frigida FABr. 
certo certius est gener 1S Scatomyze , quod patet 
ex loco in enumeratione specierum FABRICIANA |. C. 
proxime post Scat. merdariam et Scat lutariam, 
maxime vero ex definitione et presertim ex ad- 
dita observatione de puncto lineolaque transversa 
alarum nigris, 1. e. nervis transversis infumatis, 
gue non cadunt. in aliquam Coelope speciem. 

At Coelopa Fucorum Zett. (Dipt. Scand. VI, 
2474), a celeb. Wanmcbere primum ad litora Bahu- 
sie lecta, certe non hujus est generis. Toto ha- 
bitu mox Heteromr yzam in memoriam revocat, 
sed epistomate, genis setulosis, forma et colore 
abdominis fusco-ferrugineo, presertim in femina, 
Coelopam imitatur. Igitur quamquam ad Copro- 


myzinas devertit, rvevera Heteromyzinis genuinis 
(Heteromyzw, Helomyziw, Actor) affinis est et in 
barum seriem referenda. A ceteris lamen Hete- 
romyzinis tam epistomatis forma quam appendice 
squamacea segmenti abdominis ultimi in mare 
tantopere distat, ut non possit non, tanquam sui 
generis, separalim proponi. Supra aggeres Fuco- 
rum ad litora maris congestos celeriter cursat. Ex 
qua vite consvetudine, svadente celeb. WAHLBERG, 
nomen genericum finxi. Ut hinc a Coelopa illinc 
a ceteris Heteromyzinis distinguatur, hujus animal- 
culi deseriptionem tradere convenit. 

Phycodroma. Epistoma subquadratum, longi- 
tudine fere latius, versus apicem dilatatum, mo- 
dice concavum, carinatum, utrimque Impressum, 
margine apicali reflexo, Prelabrum apice sum- 
mo vix prominulum. Antenne sessiles, decli- 
nate, articulo tertio semiorbiculari. Scutellum 
triangulare, linea basali brevius, medio impressum. 
Alarum nervus auxiliaris fere in medium mar- 
ginis exterioris excurrens, transversus ordinarius 
ante mediam aream ultimam insertus. Segmen- 
tum abdominis ultimum in mare globoso-inflexum, 
sub ventre appendiculatum, appendice squamacea, 
pellucida, apice incurva. 

1. Ph. Fucorum: thorace griseo, opaco, tenuis- 
sime trilineato; abdomine fusco-ferrugineo, niti- 
diusculo; ventre pallido; vertice basique anten- 
narum testaceis; epistomate, prelabro pedibusque 
pallido-flavescentibus; nervis alarum longitudina- 
libus tertlio quartoque leniter convergentibus. 
(Long. 11 lin.) 

Mas: abdomine oblongo-elliptico, segmento- 
rum basi, maculis lateralibus margineque summo 
apicali pallescenti-flavidis, segmento septimo squa- 
ma pellucida, bifida appendiculato; pedum inter- 


: 271 


mediorum subelongatorum tibiis basique tarsorum 
intus longius pilosis. 

Femina: abdominis ovati dorso fusco-ferru- 
gineo, immaculato; pedibus intermediis intus bre- 
viter pilosis. 

Coelopa Fucorum Zetterst. Dipt. Scand. VI, 
2474. 

Habit: in Sueci&e meridionalis litoralibus Ba 
husie ad Marstrand a celeb. P. FR. WAHLBERG 
primum observata (d. 25 Aug. 1842), Hallandize 
in paroecia Wärö E. A. HormGren (1854), Scanie 
ad Lomma, C. H. Bonrreman (1851), in fucis e mari 
rejectis sat copiosa. (An in Britannia degat, me 
latet. Forte eadem est Malacomyia sciomyzina 
Harin., quam Warker Ins. Britann. I, 157 tantum 
nominat nec describit?) 


Vertex planus, levis, folvo-testaceus, lineis orbitalibus 
tenuissimis albidis, pilosulus, setis ad oculos paucis. 
Epistoma parum concavum, versus apicem aliquantisper 
dilatatum, manifeste carinatum, margine apicali reflexo, 
sinuato-retuso. Os vix prominens. Antenn&e basi im- 
merse, testacex, pubescentes, apice infuscate, articulo 
tertio parvo, suborbiculari, compresso. Seta antennarum 
recta, tenuis, equalis, tenuiter pubescens, dupla et ultra 
antenn&e longitudine. Gene epistomati concolores, palle- 
scentes , antice setulosge. Seta mystacina vera nulla. 
Thorax convexus, immarginatus, breviter nigro-pilosus , 
pilis per series positis, in medio dorso triplici serie 
longioribus. — Pleure setis adspers&e et scutellum trian- 
gulare, longitudine lineam basalem vix &equans, versus 
apicem impressum, cinerascentia. Abdomen maris oblon- 
gum, versus apicem attenuatum, pilosum, segmento pri- 
mo lateribusque secundi pallescente-testaceis, segmentis 
posterioribus subaxqualibus, fusco-ferrugineis, margine api- 
cali versus latera latius ex albido pallescente, sexto 
dimidiato septimoque parvo oblongo, sub apicem ab- 
dominis reposito nitidis, e piceo ferrugineis. In apice 
segmenti septimi squama membranacea, pellucida, tenuis, 
incurva, bipartita. Abdomen feming ovatum, obtusiu- 
sculum, totum e fusco ferrugineum, immaculatum. Ven- 


272 


ter pallescente-flavicans. <Halteres pallescentes vel ex 
albido flavicantes. Al& cinerascenti-hyalin&e, nervis e 
fuscescente pallidis, longitudinalium tertio et quarto quam 
lenissime convergentibus. Nervus transversus medius in 
media ala situs, ordinarius longius ante mediam aream 
ultimam insertus, unde segmentum nervi quarti tertium 
duplam fere secundi longitudinem &quatur. Pedes sub- 
simplices, femoribus anticis maris parum, femin& vix 
extus gibbis, flavido-pallescentes tibiis anticis apice in- 
fuscatis, breviter pilosi. Femora subtus, intermedia 
et tibie intermedize intus in mare longius, pilosa. Tar- 
sorum articuli, preter metatarsum pallescentem , nigro- 
fusci, triangulares, ultimo magno. 

Ex his jam expositis cuivis patebit Phyco- 
dromam Fucorum corporis habitu, vertice nimirum 
plano levi rufo-ferrugineo, thorace convexo im- 
marginato, abdomine maris versus apicem atte- 
nuato, scutello magis elongato, colore tandem 
plurimarum corporis partium, ad Heteromyzas et 
Helomyzas accedere, a Coelopa discedere, at forma 
epistomatis, neque perpendicularis neque valde con- 
cavo-curvali et appendice segmenti abdominis ul- 
timi in sexu masculo, ab illis non minus quam 
ab hac differre. Igitur in enumeratione Dipte- 
rorum locum sibi vindicat proprii generis, potis- 
simum in Heteromyzinarum cohorte. 

Copromyza pallifrons FALLÉN entomologis ex- 
teris Vvix rite innotuisse videtur. MeiGEn (Zw. Ins. 
VI, 205, 19) descriptionem hujus ex commenta- 
riolo Farresi (Heterom. Suec. 7, 4) transscripsit, 
additoque signo sibi ignotam esse fatetur. At 
omnino idem mihi videtur Borb. ater (Mec. VI, 
203, 11): niger, nitidus, epistomate et margine 
verlicis  antico ferrugineis , segmentis abdominis 
equalibus, pedibus nigris, que omnia ad Coprom. 
pallifrontem pertinent. Apud Macouvartum exstant 
et Borborus ater Mec. (Hist. nat. d. Ins. Dipt. 
II, 568, 12) et Borb. pallifrons Eau. (1. c. 569,17). 


273 


Verum definitio illius speciei verbo tenus est ipsa 
MeIiGEnt ex sermone latino in gallicum conversa, 
prelereaque nihbil additur quo illustrari posset spe- 
cies. Itidem MEIGENIANAM delineationem Borb. palli- 
frontis, ue vocabulo quidem mutato transscripsit 
MacorarTt, definitionem vero omisit, unde accidit 
ut coloris epistomatis ferruginei, qua hujus speciei 
nota vix ulla EROS est, non facta sit men- 
Lio. Iositur neque ex interpretatione MACQUARTIANA 
disewmus an revera Borb. ater Meic. differat a 
Copr. pallifronte Faurén.  Britannis Haumway et 
Wacrkrer (Ins. Britannica Dipt. II. 176, 9) Borb. 
ater Mere. est Borb. geniculatus Macou. et ZETTERST., 
qua in re procul dubio errant, quandoquidem 
character illi speciei maxime principalis episto- 
matis ferruginei huic deest. Alia autem species 
in Britannia degens, Borb. flavipennis Harv. (WaAL- 
KeR Ins. Brit. II, 176, 6) omnibus notis a War- 
KERO lraditis adeo exacte convenit cum Copr. pal- 
lifronte Farr., cui sunt ale hyaline quidem sed 
leviter flavido tincte, ut facile crediderim illam 
ab hac nihil differre, quamvis afficmet WaLKErk 
abdomen, in hac valde nividum, illi sordide nigrum 
I. opacum esse. Dubius igitur et controversus est 
Borb. ater MriG. At Copromyza pallifrons FALL. 
et Borb. geniculatus Macou. minime ambigua sunt. 
Quare nomina harum specierum sat luculenta re- 
tinere fas est. 

Mirum quantum de Copromyza pusilla Fa. 
errant exteri dipterologi. Quod licet a celeb. 
ZETTERSTEDT probe sit monitum (Dipt. Scand. VI, 
2490 et 2499), quum tamen nec a WaLKERO, 
Opus ZETTERSTEDTI Consulente, satis sit animadver- 
sum , nominatim est notandum. Auctor erroris 
est Meiern, qui Copromyzsam pusillam Faur. ad 

RK. V. Akad. Handl. 1853. 18 


hh 


i 


274 


eam Limosine speciem traxit, quam deinde He- 
teropteram pusillam nominaruant. - Hunc postea 
omnes, ut mos est, nullo examine adhibito se- 
quuti sunt. At sane Copr. pusilla Far. non est 
Limosine, sed Sphaerocere generis et quidem ea- 
dem ac Sphaer. scabricula Harm. (Warker Ins. 
Brit. II, 174, 5). In commentariolo de Hetero- 
myzidibus Suecie (pag. 8) diserte monet FALLEN 
Copr. pusillam suam Copr. subsultanti affinem esse 
at minutie ab illa distare. Quis vero est, qui 
non videat quam longe absit Heteroptera pusilla 
vel Limosina acutangula Zertt. a Sphaer. subsul- 
tante? Multe preterea note, quibus Copr. pusillam 
(1. ce.) definivit FALLÉN, vertex nimivum antrorsum 
produetus depressus, femora valida, ale fusco- 
nervose cet. nequadquam in Bord. pusillo Mr. vel 
Heteroptera pusilla  Macov. exstant. E contrario 
quod de vertice affirmatur in solam Sphaeroceram 
incidit. Et sane nos Sueci certissime scimus quod- 
nam dipteron nomine Copr. pusille designatum 
voluit FALLEN, nempe in Suecia vulgare, fimeta 
ubique visitans, et revera Sphaer. subsultanti vel 
adhuc magis Spher. denticulate ev Spher. coro- 
hate, FALLENO ignolis, affine. Quare saltem hac 
in re nobis vera profitentibus credant exteri. 

Ad Sphaeroceram subsultantem, tanquam sy- 
nonymon, primum a FaBricio relata est Musca 
subsultans Linn. Syst. Nature XII. T. I P. 2, 
993, 84, atque inde nomen speciem designans 
repetitum est. Hanc FaBrici sententiam postea 
omnes auctores amplexi sunt. Eandem vero spe- 
ciem deinde describens LATREILLE nomine Sphero- 
cere curvipedis signavit (Hist. nat. et Gen. d. Crust. 
et d. Ins. XII, 394). Is aliam speciem, Muscam 
grossipedem Linn. Syst. Nat. XII, 988, 59) syno- 
nymon Sphaer. subsultantis esse suspicatur. Utrum- 


279 


que conjectura nititur, at maxime ambiguum a 
FaBricio receptum videtur. Musca enim subsultans 
Linn. diserte dicitur pilosa, quod quantum a Sphaer. 
subsultante absit quisque videt. Parvi sane pretii 
sunt ejusmodi conjecture, que ex definitionibus 
valde curtis et imperfectis capiuntur. Nihilo mi- 
nus nomen speciei subsultans, quamquam ex sy- 
nonymo dubio ortum, mutare nihil attinet. 

In tanta, qua Limosine genus scatet, specie- 
rum copia, sepe maxime affinium et caute distin- 
gvendarum, minus mirari fas est, quod de diseri- 
mine et synonymia earum dissentiant auctores. 
Sic Lim. limosa Britannorum certe alia est, alia 
vera FaLtent, at forte sub hoc nomine apud plu- 
rimos auctores utraque comprehenditur. Lim. fon- 
tinalis Fart. in Supplemento Dipterorum Suecie 
anno MDCCCXXVI prolata est et accurate defi- 
nita. Cujus rei procul dubio ignarus MaAcouart 
novem post annis- eandem speciem palam propo- 
sitam Lim. arcuate nomine signavit. Quam ap- 
pellationem et MeicEn (Zw. Ins. VII, 410) et 
Haunar (Warrer Ins. Brit. II, 179) receperunt. 
Lim. crassimanam anno MDCCCXXXVI ab Ha- 
£IDAYO descriptam esse et nomine aptissimo orna- 
tam ex WaALKERo jam scimus: eandem anno se- 
quente propositam, ZeTTERSTEDT Åim. pygmer no- 
mine signavit (Insecta Lappon. 771, 8): ab hac 
vero diversa est Lim. pygmea Meic. (Zw.Ins. VIL 
410). Lim. scutellata alia est Hatnmwayi (WALKER 
Ins. Br. II, 180) epistomate testaceo, scutello ater- 
rimo, alia Meicent (Zw. Ins VII, 409) capite ni- 
gro, scutello ferrugineo. Lim. setulosam Zertt. (Dipt. 
Sc. VI, 2502) diu mihi dubiam, non differre a 
Lim. Zoster& Hann. docuere Warkrer (Ins. Brit. IL 
182, 19) et specimina ab. A.: E. HoLmearen mecum 
communicata. Lim. vitripennis Zertt. (Dipt. Scand. 


276 


VI, 2505, 14) distinctissima et lucide definita, longe 
distat a Lim. nigerrima Hau. (Warker Ins. Br. 
II, 183, 21), cujus tamen inter synonyma a WaL- 
KERO est relata. Lim. minimam Macou. MmGEn ad 
suam Lim. pygmeam trahit, Hauwar ad Lim. ni 
gerrimam, procul dubio diversam. Quis vero putet 
se rite interpretari posse Lim. minimam Macov. , 
cujus definitio tota hec est: re pedibus nigri- 
cantibus, alis hyalinis, long. + fin? Sane Dia 
definitiones specierum, a MeIiGEno et MACQUARTO 
ficte, ad has dignoscendas minime sufliciunt, neque 
caveri potest, quin species aflines et consimiles 
permutentur, nisi ad directionem non modo ner- 
vorum in alis, quod jam a celeb. ZETTERSTEDT 
factum est, sed etiam conformationem faciei se- 
dulo animadvertatur. 

Copromyzinarum Scandinavicarum notitiam 
redintegratam et eximie auctam debemus celeb. 
ZETTERSTEDT, qui hos ante sex annos, in volumine 
sexto operis, quod Diptera Scandinavie disposita 
et descripta sistit, praeter octo a beato FALLÉN 
descriptas, novem protulit Scandinavie indigenas, 
a MeicEno et Macovarto jam enumeratas, insuper 
autem quindecim a neutro commemoratas. At 
per ultimos hos annos haud exiguum numerum 
specierum, que auctori operis laudati nondum 
innotuerant, indagare mihi contigit: alias nec ma- 
gis cognitas amici communicarunt. De his seriei 
specierum jam notarum inserendis quum cogita- 
rem et effata auctorum pensitarem, visus sum 
mihi intelligere, operam que in integra familia 
recognoscenda et recensenda poneretur, non omni- 
no irritam fore. In hoc autem, quod quis 
bonisque harum rerum 2stimatoribus offero Copro- 
myzinarum Scandinavicarum commentariolo absol- 
vendo, quantopere auxilio virorum, qui intra pa- 


2 


triam his studiis operam dant, sublevatus fuerim, 
profiteri juvat. Typos plurimarum specierum a 
se descriptarum inspiciendos celeb. ZETTERSTEDT 
summa =liberalitate mihi commodavit. Dubia 
que mihi restabant de speciebus in Museo Aca- 
demig&e Lundensis, benigne datis literis enodavit 
amicus G. DasrBom. Copiam speciminum ex varis 
patrie regionibus collectarum mecum communi- 
carunt celebb. Professores C. H. Bomeman et P. F. 
WAHLBERG nec non juvenes studio entomologico 
felici successu incumbentes A. E. HoLmGren et C. 
Står. Ex Gothoburgo etiam species quasdam mihi 
obtulit Pharmacopola H. I. ExeBerG. Ex quo re- 
rum  supellectile partim species aliquot emerse- 
runt, quas mibi prehendere non obtigit, partim 
loca et commorandi fines singularum specierum 
satius discere licuit. Neque silentio pretereun- 
dum est, quod ante typis expressum hoc opuscu- 
lum, opera egregii juvenis ejusdem, quem supra 
dixtsAS:E. Elisachen denuo rei meg& accessit sub- 
sidium. Is enim stipendio Reg. Academie Scien- 
tiarum Holmiensis adjutus, estate anni MDCCCLIV 
meridionales Suecie regiones, insectorum investi- 
gandorum caussa obiit, hortatuque meo ad Copro- 
myzinas horum locorum examinandas singularem 
adhibuit curam. Neque frustra. Nam non solum 
observationes instituit preclaras, quibus species 
jam note illustrantur, sed etiam novas et intra 
patriam antea non visas adportavit. Que quum 
commentariolo inserenda mecum communicaret, 
haud exiguum decus opusculo adferri, gratus fa- 
teor. Quas autem in his animantibus recensendis 
et disponendis sequar, rationes paucis monere 
fas est. 

Generis tilulo signandas existimo sectiones, 
que typum familie in membris principalibus im- 


278 


pressum , vario modo temperatum sistunt: nedque 
genera admittenda opinor, nisi ex diversa horum 
membrorum conformatione definita. At he tamen 
sectiones nequaquam natura penitus disjuncte sunt. 
Sed plerumque una vel altera nota, que ad cha- 
racterem universum generis centralis pertinet, in 
quibusdam speciebus reliquorum familie generum 
exslat. Que res indicio est seriei et continuatio- 
nis, qua omnes sectiones inter se connectuntur. 
Quare ut, quantum licet, affinitas, qu&e genera 
intercedit et singulas familie partes pervadit, ma- 
nifesta reddatur, species cujusvis generis, centro 
familie maxime propinquas, in ipso limine gene- 
ris recensere oportet. In Copromyzinarum familia 
illa, quam modo dixi, diversorum generum con- 
junetio evidens est. Nam ex altera parte quedam 
Limosine species, verbi gratia L. sylvatica et L. 
flaviceps Zertt., forma corporis et habitu segmenti 
abdominis ultimi in mare, ex altera parte Sphae- 
rocera subsultans epistomate et segmento abdo- 
minis ultimo , brevi, ad Cropromyzam accedunt. 


Tgitur ex his incipienda est specierum enumeratlio. 


Sunt quidem genera arctis limitibus termi- 
nata, quorum singulis in speciebus partes corporis 
principales typum generis, vix vel minimum va- 
riatum , exprimunt: quare ad genera familie re- 
liqua transitum non habent adeo manifestum. 
He igitur species valde affines sunt, nec nisi co- 
loris et indumentorum varietate vel leviore mem- 
bri cujusdam discrepantia 2eegrius discerni possunt. 
Quamobrem nullum prebent locum generis in 
subdivisiones distribuendi, sed unicam sectionem 
efficiunt. Hec autem genera velut in confinio 
alius cujusdam familie posita sunt, atque seriem 
indicant, qua nexe sunt diverse familie. Ita 
inter Copromyzinas commparata est Coelopa, 'cujus 


279 


species, cognatione naturali arcte juncte, ad Sca- 
tomyzinas et Sciomyzinas quodammodo accedunt. 
Hinc generum ordo polissimum incipit a Coelopa, 
que ad alias familias spectat. Quo autem ordine 
recenseantur genera centrali proxima, fere perinde 
est. Sane non simplex est sed multiplex et varia 
singulorum generum aflinitas. Sic, quemadmodum 
supra mounui, hinc Sphaerocera illine Limosina 
affinitatis vinculo cum Copromyza connectuntur. 
Igitur familias et genera animantium una con- 
tinua serie disponendo cognationem eorum in li- 
bris lectori ante oculos ponere, irritum foret in- 
ceptum. 

Quo autem ordine recenseantur singule ge- 
neris species, minime perinde est. Que fieri 
solent generum subdivisiones, ut species facilius 
internoscantur, ex forma, situ vel colore variarum 
corporis parlium ad usum quidem entomologiae 
studiosorum accommodate sunt. Hoc autem dis- 
posiliomis artificio facile accidit, ut species dissi- 
miles in eadem tribu consocientur, maxime affines 
in diversis removeantur. At sane plerumque ipsa 
natura in sectiones inferioris ordinis vel subdivi- 
siones dispertiit genera specierum multitudine abun- 
dantia. Cujus partitionis indicia in forma et situ 
aliquantulum diserepantibus segmenti abdominis 
ultimi et inde pendente totius abdominis forma 
in sexu masculo, precipue exstare, initio jam hujus 
prefaminis monilum est. Utique hac re specie- 
rum affinitas indicatur. Igitur secundum hoc 
necessitudinis signum species generis per sectiones 
naturales primum distribuantur: deinde alia di- 
visiomis subsidia, quibus singule sectiones disper- 
tiri possunt, adhibere licitum sit, ut expeditior 
via tironibus aperiatur ad species internoscendas;, 
Exemplo sit Limosina. Quantum differant forma 


280 


et situs segmenti abdominis ultimi masculorum 
in Lim sylvatica, Lim. limosa ev Lim. ochripede 
quisque videre potest. At totius abdominis forma 
ad hujus segmenti habitum aptata est, in L. syl- 
vatica planiusculi elliptici, in L. limosa ovati basi 
subequilati, in L. ochripede subeylindracei, apice 
globoso- inerassati. H&e autem typi sunt totidem 
sectionum generis Limosine, quarum singula affi- 
nes species comprehendit generumque mnovorum 
condendorum cupidis longe probabiliorem illius 
studii materiam suggerere posset, quam situs obli- 
quus nervi alarum transversi ultimi in mare Bor- 
bori pusilli Mric. At speciebus Coelope e contrario 
segmentorum ultimorum et totius abdominis idem 
est habitus: unde omnes quoque ejusdem sectio- 
nis vinculo continentur. 

In definitionibus autem vel, ut aliquando di- 
citur, diagnosibus et delineationibus generum et 
specierum concinnandis eam legem tenendam cen- 
seo, ut comparative reddantur. Quod ut impe- 
tremus, in singula generum ejusdem familie vel 
specierum ejusdem generis definilione semper eas- 
dem eorporis partes notasque ex harum sive for- 
ma sive colore petendas recensere opus est. Hac 
regula spreta quando ad speciem dignoscendam 
nota adhibetur ex membro quodam corporis de- 
sumta, cujus in alia ejusdem generis specie defi- 
nienda nulla fit mentio, sepissime dubium manet 
de harum specierum differentia. Igitur hanc re- 
gulam studiose sequor, neque multum curo defi- 
nitiones, que auctoribus placent, precipue breves 
et concinne&e. Sed omnes illas notas, que neces- 
sarie sunt ad speciem a reliquis ejusdem generis 
probe internoscendam, in definitionem recipiendas 
esse puto. Ex nimis brevibus definitionibus plu- 
rimi orti sunt errores in synonymia horum ani- 


281 


malculorum. Que majoris sunt molis res naturae 
paucis notis manifestis facile discerni possunt, non 
item h&e minutissime. Veritati magis consulendum 
est quam elegantie verborum. 


Vocabula quedam, quibus partes corporis 
horum animalium designo, quo sensu accepta ve- 
lim monere necesse duco, quum partim non vulgo 
sint recepta partim apud auctores entomologicos 
aliter adhibeantur. 

Vertex mihi dicitur tota superior capilis su- 
perficies, oculis interjecta, qu&e apice terminatur 
linea impressa faciem cingente. Heec vel antica 
hujus pars ab aliis nominatur frons. 

Tv riangulum verticis est macula triangularis 
in medio vertice, lineis tenuissimis impressis termi- 
nata, verticis apicem versus cuneata. 

Linee Juxtaoculares dicuntur line ille tenues, 
in plurimis Copromyzinis plerumque bine, que 
utrimque inter triangulum . verticis et marginem 
oculi posile sunt, 

Epistoma est antica faciei pars, que linea 
impressa incurva circumscribitur et in apertura 
capitis desinit. Linea illa impressa epistoma dis- 
jungitur a vertice et orbita oculorum. 

Epistomalis tres discerno partes longitudi- 
nales. Area media est media epistomalis pars, 
que linea vel plica longitudinali ab area laterali, 
ex utraque parte sita, separatur. In Copromyzinis 
plurimis, Copromyze nimirum et Limosine spe- 
ciebus, area media totum fere epistomatis spa- 
tium explet. Quo facto are& laterales obsoletee, 
tenuissime, mar ginem versus epistomatis apicalem 
parum exserte, egrius discernuntur. 


282 


Frons mihi dicitur summa epistomatis ora, 
que linea impressa epistoma cingente a vertice 
disjungitur et basin antennarum suscipit. Igitur 
triangulum frontale mihi est macula exigua tri- 
angularis perparum eminens, in epistomate Copro- 
myzinarum plurimarum summe basi carine in- 
cum bens. 

Orbita est faciei segmentum subquadrangu- 
lum, inter marginem oculi antieum et lineam: 
impressam epistoma cingentem interjacens, superne 
vertici inferne genis continuum. 

Gene dicuntur latera capitis infra oculos, an- 
tice linea impressa epistoma cingente ab hoc 
separata. 

Prelabrum est lamina in stipite proboscidis, 
labium retractum cingens, in Copromyzinis sub 
margine apicali epistomatis prominens. Par est 
ratio prelabri dipterorum et clypei coleoptero- 
rum, quare et illud a quibusdam auctoribus cly- 
peus vocatur. At dipterologi raro ad prelabrum 
animadverterunt, quod tamen in diversis generi- 
bus ad conformationem reliquarum capitis par- 
tium modo peculiari adeommodatum est et ali- 
quando eximiam prebet generis notam. 

4d venas sive nervos alarum designandos 
Gallorum et Anglorum dipterologi vocabula satis 
artificiosa excogitarunt, que mihi parum idonea 
videntur. flis utor, que MeEiGEn et FALLÉN usurpa- 
runt, stmplicia et intellectu facilia. Igitur, preter 
primos, quos duwiliaris et secundarii nomine appel- 
lavit FALLÉN ceteros nervos longitudinales numeris 
designo, auxiliario proximum secundum, sequentes 
tertium, quartum et qguintum nomino. — Sed ad 
species dignoscendas haud raro maximi est mo- 
menti rationem notare intervallorum inter apices 
nervorum longitudinalium in costam sive exlterio- 


283 


rem marginem alex exeuntium. Heec igitur in- 
tervalla segmenta coste dico, et quidem segmen- 
tum coste prinum intervallum inter basin ale et 
exitum nervi auxiliaris, secundum intervallum inter 


exitus nervi auxiliaris et secundi longitudinalis, 


tertium intervallum inter exitus nervorum longi- 
tudinalium secundi et tertii. Quod si inter en- 
tomologos conveniret, rationem horum interval- 
lorum absque multorum verborum ambagibus 
definire liceret. Pariter nervos alarum transversos 
simpliciter, ut solet FALrÉn, primum, medium et 
ultimum sive ordinarium nomino, horumque situm 
definio ratione intervallorum, quibus exitus eorum 
in nervum longitludinalem quartum inter se di- 
stant. Hec autem intervalla segmentia nervi lon- 
gitudinalis quarti mihi dicuntur. Ita nervi lon- 
gitudinalis quarti segmentum primum est inter- 
vallum exitus mnervi transversi primi et medii, 
secundum intervallum exitus nervi transversi medi 
et ultimi, /Zertium mtervallum exitus nervi trans- 
versi ultimi et quarti longitudinalis in marginem 
ale 5). — Appellationes ille peculiares arearum 


”) Que de epistomatis partibus, prelabro ac segmentis 
coste et nervi longitudinalis quarti supra monui, ea 
in Actis Reg. Academig Scientiarum Holmiensis anno 
MDCCCXLIII, Ephydrinarum familiam exponens, plu- 
ribus explicavi; horumque plura probavit et reccpit 
celeb. ZettERSTEDT.  Quanti commodi sit discrimen 
arearum medie et lateralium epistomatis ad genera 
Copromyszinarum rite definienda inprimis in Sphaerocera 
manifestum fit. — Notam, qua internoscantur species 

— Limosine sepe valde cognate, fere necessariam praebet 
ratio longitudinis que intercedit inter segmenta coste 
secundum et tertium. Quod optime observavit celeb. 
ZeTttERSTEDT. Video jam eandem notam a WaALKEERo 
(Ins. Brit. Dipt. IL.) adhiberi in Limosinarum deline- 
ationibus. Sed circuitu multorum verborum uti cogitur 
ut intervalla apices inter nervorum in costam exeuntium 


284 


ale, que nervorum terminis circumscribuntur, ab 
auctoribus quibusdam excogitate, minus necessariae 
mihi videntur. Quod his nominibus adhibitis 
efficitur ad species definiendas, idem fit nervorum 
directionem atque segmentorum sive coste sive 
longitudinalium rationem simpliciter notando. Sed 
appellationem aree ultime a celeb. ZETTERSTEDT in 
Copromyzinarum descriptionibus jam receptam re- 
tineo. Area igitur ultima dicitur que a nervo 
transverso medin inter nervos longitudinales ter- 
tium et quartum interjacens, ad apicem alex por- 
rigitur. In hanc aream ultimam ad longitudi- 
nalem quartum inseritur nervus transversus ul- 
timus. 

Singula abdominis segmenta, in femina 
omnia, in mare anteriora, in modum annuli sub 
ventrem continuantur. Åt segmentum quintum et 
sextum in mare Jlatera versus abdominmis sensim 
angustatum et sub ventre evanescens, a me dimidi- 
atum dicitur. 

Denique forte monendum est, me in pedibus 
desceribendis non promiscue uti vocabulo: crassus 
vel incrassatus. Sed femora intus planiuscula vel 
canaliculata, extus incrassata, gzbba, undique 
autem, et extus et intus tumida, crassa vel zn- 
crassata dico. 


Character familie Copromyzinarum. 


Heteromyzidum familia, a beato FALLÉN pro- 
posita, plures continet dipterorum tribus, cor- 
poris habitu et vite consvetudine admodum dissi- 
miles. Has omnes, ipso diserte monente (Hetero- 


definiat, que nos simpliciter et commode segmenta 
coste dicimus. 


285 


myz. pag. 1) e familia Micromyzidum, quam anno 
MDCCCX , Methodum Diptera disponendi edens, 
meditlatus erat, exemtas, ob magnitudinem cor- 
poris, nervum auxiliarem longiorem vel nervum 
transversum ordinarium propius ad marginem ale 
duetum, seorsim recensendas existimavit, atque 
variam vivendi rationem respiciens, nomine Hetero- 
mysidum signavit. At vero naturam in sectionibus 
superioris ordinis constituendis alias sequi rationes, 
manifestum est. Nam ut magnitludinem specierum 
in quovis genere variam non commemorem, lon- 
gitudo nervi auxiliaris diversa et intervallum ner- 
vorum transversorum dispar sepius diversas ejus- 
dem generis species designant. TIgitur quum ad 
ejusmodi levioris ponderis differentias respexerit 
Farrén, facile factum est, ut sectionem Hetero- 
myszidum condens, varias dipterorum <catervas 
consociaret, quas tam arcto consvetudinis vinculo 
natura non conjunxit. Inde etliam note, quibus 
familiam Heteromyzidum definivit, certe nimis am- 
bigu&e sunt. He sclicet adferuntur: proboscis et 
palpi retracti, que cque ad alias plurimas fami- 
lias pertinent, sete mystacine vel utrimque unica 
vel plures, que tamen non adsunt in Actora, 
Heteromyza buccata, neque re vera in Coelopa et 
Orygmate, antenne rotundate que antennarum de- 
finitio admodum vaga multiplicem admittit forma 
interpretationem, corpus oblongo-ovatum et caput 
setosum, quibus utrisque nihil efficitur ad fami- 
kas dipterorum plurimas internoscendas, alarum 
nervus auxiliaris medium coste säapius attingens, 
qua nota familie Copromyza, Limosina, Sphaero- 
cera et Helomyze saltem plurime excluderentur. 
Utique patet hac non sufficere ad notionem fa- 
milie cujusdam verbis adumbrandam. Neque mi- 
rum. Nam ad vitam animantium, proboscide 


286 


palpisque exceptis, perexiguum habent momentum. 
At de conformatione proboscidis palporumque, in 
variis Heteromyzidum FALL. generibus haud parum 
dispari, quum nihil dicatur, parvi sane refert 
retracta an exserta sint. 


Quod vero attinet ad vivendi rationem dip- 
terorum, que in numerum Heteromyzidum retulit 
beatus FarrcÉn, multa quidem eorum sunt com- 
munia. Usque dum imagmes, involucris depositis 
prodeunt, in residuis corporum vegetabilium vel 
-animalium , actionibus chemicis sive intra anima- 
lium intestina mutatorum sive putredine corrup- 


torum, vivunt et metamorphosin peragunt. At 


ipsarum imaginum non omnino par est vite con- 
svetudo, Etenim alig in putridis, stercore, fungis, 
fucis marinis per litora congestis, quisquiliis et 
purgamentis culinariis fere semper degunt, nec 
nisi fortuitlo alibi deprehenduntaur. Quod gene- 


ralim ad Coprom yzinas pertinet. His tegumenta | 


corporis coriacea sunt et prelabrum OS SLA 
Alie loca quidem uliginosa sive humida et um- 
brosa amant sed in srenmninoste et plantis vivis 
vitam agunt, nec nisi ut copulentur et ova edant 
stercorata et putrida aliquando visitant. Cujus 
indolis sunt Helomyze et Heleromyze species. His 
ut plurimum corporis tegumenta membranacea et 
letius colorata, prelabrum inclusum. Ab utraque 
autem et Copromysinarum et Helomyzinarum grege 
distant Piophile vere, que quidem in limosis et 
putridis sepius deprehenduntur, sed etiam flores 
arborum haud raro visitant. His tegumenta cor- 
poris cornea et prelabrum apice vix promi- 
nulum. 


Ad hec autem indicia, que in habitu horum 
animalium et paullo dissimili vite ratione exstant, 


287 


accedit forma partiurn corporis precipuarum ad- 
modum dispar. Quare Heteromyszsides Fann. in 
tres seetiones naturales jure dispertiri videntur, 
Helomyzinas , Copromyzinas et Piophilinas. At 
Orygma, iwter Helomysinas et Copromyzinas in 
mulltis anceps, propter formam capitis et abdo- 
minis sexus masculi, neutri harum sectionum in- 
seri potest. Privus tamen quum sit suze sectionis 
civis, post Copromyszinas, appendicis instar, genus 
Orygmatis recensere, forte haud absurdum existi- 
metur. Ad affinitatem, qua Copromyzine cum 
ceteris conjunctXe sunt, accuralius explicandam, 
singularum sectionum characteres breviter tradere 
expedit. 


EELOMYZINAE. 


Pallide (cinerascentes 1. flavo-ferrugineze). 
Epistoma rectum perpendiculare, area media con- 
vexiuscula, lateralibus distinctis. Praelabrum mem-- 
branaceum in sinu marginis epistomatis retusi 
apice parum prominens. Antenne subsessiles, pa- 
tentes, articulo ultimo compresso apice rotundato. 
Abdomen septem-annulatum, maris subeylindra- 
ceum apice subglobosum, segmento sexto quintum 
longitudine excedente septimoque incurvato, apice 
ventri applicato, annularibus. 


Helomyza. Heteromyza. Actora. Phycodroma. 


At certe genera Helomyzam et Heteromyzam 
recognoscere opus est et per sectiones denuo distri- 
buere. Leria Desv., cvi typus est Helom. serrata, 
jam ab Anglis recepta est. — Phycodroma a cha- 
ractere sectionis paullo deflectit ad Copromyzinas. 
— Helerom. buccata etiam in variis normam fa- 
milie non sequitur. 


288 


PIOPHILINE. 


Nigre. Epistoma inmersum rectum, sub- 
reclinatum. Prelabrum corneum apice vix pro- 
minulum. Antenne incumbentes, articulo ultimo 
compresso elliptico. Abdomen septem-annulatum, 
maris ovatum, apice subtruncalum, segmento sexto 
planiusculo apice leniter incurvato septimoque 
exiguo ventri applicato, dimidiatis. 


Piophila et forte Rhynchea. 


Insigne discrimen, quo non modo ab his, 
verum a Scatomyzinis simul et Sciomyzinis dis- 
junguntur Copromyzine, in partibus capitis posi- 
tum est. In illis enim anlica pars capitis recla 
est, sive omnino plana sive medio convexa: unde 
et proboscis retracta et prelabrum intra cavitatem 
capitis recipiuntur. E contrario antica pars ca- 
pitis Copromyzinarum a vertice apicem epistomalis 
versus concava est. Hinc caput, medio trans- 
versim impressum, proboscidi et prelabro recipi- 
endis neque est capax. TIgitur in Coelopa inferior 
capitis cavitas dilatatur in os prominulum, quo 
singulari apparatu spatium conciliatur proboscidi 
et prelabro intra margines oris quoad maximam 
parlem recondendis. In reliquis autem GCopro- 
myszinis proboscis et prelabrum, quod huic pre- 
sidio est, infra margines capitis apicales, sive tolee 
sive ob faciem minus concavam ex parte, detruse 
prominent. Antennarum articulus ultimus, non 
quidem, ut auclores passim perhibent, in omni- 
bus sphaeroideus, tamen semper gibbus vel in- 
crassatus tlurgescit. Abdomen Copromyzinarum 
generalim ovatum, sed in sexu masculo vario 
modo forma abdominis in subeylindraceam de- 

vertit. 


289 


vertit. In singulis hujus familie speciebus nota 
impressa sive foveola in basi segmenti abdominis 
secundi adest, que in sectionibus dipterorum 
Copromyzinis affinibus non exstat. Ultima abdo- 
minis segmenta, sextum et septimum maris totum 
abdomen in modum annuli non cingunt, sed sex- 
tum in medio dorso latius, latera versus sensim 
angustatur et sub ventre obsolescit, septimum extus 
per longitudinem foveolato-1mpressum, inflexum, 
tegumento ventris membranaceo applicatur et apice 
bifido sub marginem ventralem segmenti sive 
quinti sive quarti insertum genitalia obtegit. Aper- 
tura ani in rima vel foveola longitudinali se- 
gmenti septimi sita est. 

Heec fere familiam Copromyzinarum definiunt. 
Nam directio et numerus nervorum 1. venarum 
longitudinalium in alis, itemque squame sub- 
alares exigu&e vel obsolete iis communia sunt cum 
plurimis familus, que habitu alarum Muscidas 
FauL. imitantur. Åt si notionem Copromyzinarum 
strictius terminare placuerit, Coelopa exclusa, que- 
dam note inferioris dignitatis accedunt, nimirum 
seta mystacina utrimque unica, nervus alarum 
auviliaris brevis, ante tertiam partem coste exiens, 
metatarsus posticus dilatatus, articulo secundo bre- 
vior, et forte seta antennarum gracilis, equalis nec 
basi incrassata. Hec ad Borborides Auglorum 
sive Sphaeroceridas Macouv. pertinent, que Copro- 
myzam, Limosinam cum Heteroptera et Sphaeroce- 
ram, a Coelopa sejunctas, complectuntur. Et sunt 
quidem Coelope adeo in confinio aliarum familia- 
rum posite, ut de loco intra hanc vel aliam illis 
vindicando disceptare opere non sit pretium. Sed 
qui conformationem epistomatis et segmentorum 
abdominalium respicio, Coelopam in societatem 

k. V. Akad. Handl. 18533. 19 


290 


Copromyzinarum merito cooptari et has ita defini- 
endas existimo. 


COPROMYZINA. 


Nigricantes.  Epistoma longitudine concavum, 
carinatum , utrimque foveolatum. Prelabrum cor- 
neum, prominens. ÄAntenne subsessiles, declinate, 
articulo tertio incrassato, suborbiculari. Abdomen 
septem-annulatum, maris oblongum I. ovatum, 
apice convexo-subglobosum, segmento secundo in 
basi media impresso, sexto dimidiato, septimo 
incurvo, apice bifido, intus ad sextum applicato. 

Singula autem genera Copromyzinarum, se- 
cundum formam metatarsi postici et nervum 
auxiliarem magis vel minus protentum, per duas 
sectiones distribui possunt, quarum altera Coelo- 
pam, ad proximas familias accedentem, altera 
Copromyzinas strictiori sensu continet. In gene- 
ribus constituendis ante omnia respiciendum est 
ad epistoma et prelabrum. Nam forma episto- 
malis, ad typum quidem familie accommodata, 
in diversis generibus varie mutatur, prelabri 
etiam situs et habitus ad epistomatis conforma- 
tionem aplantur. Quo autem accuratius obser- 
vantur que ex his petantur diversorum generum 
indicia, eo luculentiora deprehenduntur insuper 
accedentia signa differentie generum, que in for- 
ma scutelli, situ nervorum transversorum ale tar- 
sorumque intermediorum habitu exstant. Ex qui- 
bus rationibus hec redundat dispositionis adum- 
bratio: 

Sectio 41. Metatarsus posticus cylindraceus, articulo 
secundo longior. Nervus alarum auxiliaris in 
mediam fere costam exiens. Setlxe mystacinee 
vere nullxe. Seta antennarum basi incrassata. 


291 


ÅA. epislomate subquadrangulari, longitudine lati- 
tudinem excedente, concavo-curvato. 


1. Coelopa. 
Sectio ad familias affines deflectens. 


Sectio 2. Metatarsus posticus dilatatus, articulo se- 
cundo brevior. Nervus alarum auxiliaris costa 
partem vix tertiam exitu attingens. Seta my- 
stacina utrimque unica.  Seta antennarum 
2equalis. 


B. epistomate semiorbiculari, area media dilatata, 
lateralibus obsoletis. 


2. Copromyza. 3. Limosina. 
Sectio familive centralis. 


C. Epistomate subtrapeziformi, areis lateralibus 
retroflexis. 


4. Sphaerocera. 


Conspectus Generum et Sectionum natu- 
ralium. 


1. Coelopa. 


Copromyza FartéÉén Heteromyz. Coelopa Meic. 
Zweifl. Ins. VI, 8. Macou. ZETTERST. HALIDAY. WAL- 
KER Ins. Brit. Dipt. IL 

Caput sessile, subquadratum, lateribus reclinatis, 

ore prominulo, thorace parum angustius. Hertex 
horizontalis, margine antico Sat utrimque ad 
oculos prominalo, triangulo verticis lineisque juxta- 
ocularibus obsoletis, setis lateralibus paucis. Oculi 
ovales. Epistoma subquadrangulare, apicem versus 
parum angustatum, longitudine latitudinem exce- 
dente, a fronte os Versus concavo-curvatum, obso- 


292 


lete earinatum, carina acutiuscula, inferne abbre- 
viata, utrimque obsolete foveolatum, areis latera- 
libus angustissimis, obsoletis. Triangulum frontale 
parvum, subelevatum. ÖOrbita auteoca exilis. 
Prelabrum apice convexo in ore prominulum. 
Gene ample, oculis longiores, indumento setarum 
vel pilorum munitee. 

Proboscis compressa, apice hamata, pilosa. 
Palpi cylindracei, breves, pilosi. 

Antennw exserte, parallele, declinate, basi 
setulose, articulo tertio semiorbiculari, extus gibbo. 
Seta antennarum gracilis, basi breviter incrassata, 
recta, subnuda. 

Thorax subquadrangulus, antice angustior, pla- 
niusculus, dorso lineatus, marginatus, setis ad mar- 
ginem acutiusculum paucis. Pleure sub margine 
thoracis secundum = longitudinem = foveolato-im- 
presse. 

Scutellum triangulare, apice rotundato, linea 
basali duplo fere brevius, lateribus declive, planum, 
tenuissime striolatum , setis marginalibus quatuor, 
lateralibus brevioribus. 

Abdomen depressum, septemaunulatum, se- 
gmentis quinque anterioribus subequalibus, secundo 
ad basin 1transversim late canaliculato-impresso, 


maris oblongum, segmentis sexto et septimo niti- 


dis, abrupte minoribus, sexto sub apicem segmenti 
quinti subretracto, semigloboso, septimo ovali, 
exiguo, ventri applicato, apice angustato, bifido, 
sub marginem segmenti quinti inserto, femine 
ovatum. 

Alarum nervus auxiliaris a dr di- 
seretus in medium fere marginem anteriorem exi- 
ens, longitudinales tres (2, 3, 4) in costam exe- 
untes, nervus transversus medius mox pone me- 
diam alam positus, transversus ordinarius ante 


293 


mediam aream ultimam insertus, ad marginem 
ale interiorem appropinquatlus, longitudinalis se- 
cundus apice subrectus, quintus rectus, pone trans- 
versum breviter continuatus, marginem ale non 
atlingens. 

- Pedes longitudine subaquales, indumentlo pi- 
lorum vel: spinarum muniti. Femora antica intus 
depresso-planiuscula, subceurva, nuda, extus gibba, 
intermedia teretia, postica inter Heds vix longiora, 
perparum compressa. Tibie subequilonge, e basi 
tenul apicem versus conice erassescentes , posticae 
incurve, intus summo apice spinis brevibus, in- 
termedie pluribus, antice posticeque unica ar- 
mate, Iintermedie in mare crebrius et longius 
villose. Tarsti intermedii simplices, tibia perparum 
longiores.  Metatarsus anticus simplex, longitudine 
articulorum secundi et tertii simul sumtorum, 
intermedius tenuior, longitudine articulorum trium 
proximorum, posticus cylindraceus, subincrassatus, 
subincurvus, dupla fere articuli secundi longi- 
tudine. 


Coelope in aggeribus Algarum marinarum per litora 
congestis transformantur et fere omnem vitam transigunt, 
nec nisi una I. altera earum species in graminosis vel 
tempore verno in floribus arborum deprehenduntur. Ad 
hanc vero vite rationem, ut ejectamentorum marinorum 
angustias illese pererrare possint, membra eorum com- 
posita sunt. Igitur corpus depressum cutis tenacis te- 
gmine spinarumque vel pilorum crebrorum indumento ut 
plurimum munitur, caput parvum sessile velut thoraci 
adglutinatum est, proboscis et prelabrum genis longis 
et in os prominulum antice productis proteguntur. Acce- 
dunt forma peculiaris thoracis subquadranguli, dorso 
planiusculi, postice depressi, marginati, margine acutiu- 
sculo supra pleuras foveolato-impressas prominente, se- 
gmentum abdominis primum intermediorum (2, 3, 4) 
singulo haud brevius, scutellum breve, fere Copromyzwe 
generis, denique epistoma valde curvatum et segmenta 


294 


abdominis ultima in sexu masculo exigua, sub ventirem 
retracta. Hoc singulari corporis habitu tantopere diffe- 
runt Coelope non ab Helomysinis modo, sed etiam a 
Scatomysinis et Sciomyzinis, quibuscum ab auctoribus 
entomologicis plerumque consociantur, ut privam di- 
pterorum sectionem sistere, at ob epistoma concavum et 
rationem segmentorum abdominis ultimorum in sexu 
masculo Copromyzis genuinis potissimum affinitate proxi- 
me censeantur. Coelopis vero a reliquis Copromyzinis 
diversa et fere omnino peculiaris est forma epistomatis 
curvatura continua et &equali, a fronte apicem versus 
truncatum concava, secundum longitudinem porrecta et 
hinc fere quadrangula. Nec satis caute auctores epistoma 
Coeloparum setosum et setis mystacinis spuriis instru- 
ctum describunt. Tota enim epistomatis area, que 
linea impressa terminatur, omnino nuda est: sete autem, 
quas mystacinas nominarunt, in genis epistomali con- 
terminis posite sunt. Quin ne in genis quidem spe- 
cierum quarundam, verbi caussa Coel. pilipedis set&e 
adsunt, sed pro setis pili molles, multo minus in epi- 
stomate. 


In sexubus autem diversis Coeloparum ani- 
madvertendum est ad formam abdominis haud 
parum diversam marium oblongam 1. ellipticam, 
feminarum ovatam, in quibusdam speciebus fate 
ovatam. De cetero femine specierum maxime 
insignium a maribus nitore et indumento admo- 
dum differunt, at diversarum specierum simillimee 
egre internoscuntur. Species Scandinavice qua- 
tuor jam innotuere: 


1. C. eximia. 2. C. frigida FALLÉN. 
3. C. nitidula Zetterstevt. — 4. C. pilipes FALwaAr. 


Quum commentaria ipsius Haumavi consulere non 
liceat, an forte h&e omnes in Britannia lect&e sint nescio. 
C. eximiam et C. pilipedem descripsit Wanrzer (Ins. 
Brit. Dipt. II, p. 156). At ab eodem Warnkero dug 
preterea Coelope species, C. simplex Haum. et C. par- 
vula Har. Britannig incole, definitione suppressa, me- 
morantur. Forte h&e non differunt a Scandinavicis C. 
frigida et C. nitidula. Omnes Coelope species in lito- 


EE 


295 


ralibus regionum Europe borealium vivunt, unde spe- 
ciem, quam descripserunt Meicen et Macouart, sibi 
innotuisse fatentur. Nam supra jam monui Psalido- 
myiam Doum., in Gallig septentrionalis litore visam, 
hujus non esse loci. 


2. Copromyza. 


Copromyza FarrÉn Heterom. ex parte. ZETtT. ex p. 
Borborus sect. c. MeEiGEn Zweifl. Ins. VI, 201. Bor- 
borus Macovart, MeiGen Zw. Ins. VII, c. HaALiaAY. 
WaLrkrzer Ins. Brit. Dipt. IL 


Caput subquadratum, transversum, latitudine 
thoracis, truncatum. JZertex horizontalis, apici le- 
niter convexo-declivis, margine antico recto. Tri- 
angulum verticis exserlum. Linee&e juxtaoculares 
utrimque bine, altera triangulo proxima exiliter 
setulosa, altera ad marginem oculi latior, remote 
setosa. Oculi suborbiculares. Fpistoma semiorbi- 
culare, secundum longitudinem modice concavum, 
apice reflexo, latitudine brevius, carinalum, utrim- 

ue foveolato-impressum , foveola patula, areis 

lateralibus angustissimis, obsoletis.  Triangulum 
frontale parvum, planiusculum, reclinatum. Seta 
mystacina utrimque unica. Örbita anteocularis di- 
stincta, subrectangularis.  Prelabrum lIamellare, 
margini capitis arcte contingens, sub epistomate 
margine prominens. Gene longitudinem oculorum 
subequantes. 


Proboscis sub capite prominens, postice sub- 
globoso-incrassata. Palpi breves, cylindracei, in- 
clusi. 


Antenne subsessiles, divergentes, declinate, basi 
setulose, articulo tertio incrassato, reniformi. Sefa 
antennarum capillaris, gracilis, equalis, recta. 


' 


296 


Thorax subquadrangulus, inodice convexus, 
antice convexo-declivis, ad margines laterales re- 
mole setosus, dorso seriatim pilosus, humeris cal- 
losis.  Pleure planiuscule. 


Scutellum triangulare, longitudine dimidiam 
Ilineam basalem equante, apiee truncatulum, pla- 
niusculum, leve, margine convexo-declivi, a la- 
terali utrimque una apicales binas subegquante. 


Abdomen planiusculum, septemannulatum, se- 
gmento primo brevissimo, secundo in media basi 
foveolato-impresso, foveola parva, semiorbiculari, 
maris subequilatum, oblongum, segmento sexto 
dimidiato, septimo basi convexo-declivi, inflexo, 
ventri applicato, apice bifido sub marginem ven- 
tralem quinti insertlo, subtus canaliculato, apertura 
ani in canaliculo postica, femine ovato, apice co- 
nico, segmentis omnibus annularibus. 


ÅAlarum nervus auxiliaris cum secundario fere 
coalitus, longius ante medium marginem anterio- 
rem, longitudinales tres (2, 3, 4) in costam exe- 
untes, secundus elongatus, apice summo curvato 
in costam inflexus, tertius apice rectus, transversus 
medius longius ante mediam alam, ultimus ad mar- 
ginem ale interiorem appropinquatus z2 vel paullo 
pone mediam aream ultimam inserti, quintus lon- 
gitudinalis pone transversum ultimum brevissime 
continuatus.  Nervus sextus angularis subincurvus, 
ante marginem interiorem evanidus. 


Pedes longitudine inequales, postici elongati. 
Femora antica intus depresso-planiuscula, extus 
gibba, intermedia teretiuscula, longitudine vix an- 
ticorum excedente, postica intermediis dimidio 
fere longiora, intus apice impresso-explanata, in- 
curva.  Tibize tereles, apicem versus parum crasse- 
scentes, intermedize anticis parum , postice elon- 


MESTA PIAS EA 


297 


gate firmiores intermediis dimidio fere longiores. 
farsi antici tibiam 2&quantes, intermedii paullo, 
circiter quarta parle, /bia longiores, postici lertia 
sallem parte tibia breviores. Metatarsus anticus 
teres, articulos secundum et tertium simul sumtos 
equans, intermedius tenuior, articulo secundo fere 
duplo longior, longitudine plerumque duorum, 
aliquando trium, arliculorum proximorum , posti- 
cus inerassatus, intus dilatatus, articulo tarsorum 
secundo parum brevior. 


In Copromyza typus familig exstat. Linea impressa 
nitida, qua epistoma a vertice, orbita et genis disjnn- 
gitur, in dimidiam fere circuli formam curvatur, Hinc 
epistoma semiorbiculare. At media area dilatata totum 
fere epistomatis spatium occupat: quare laterales are&e 
valde angustate vix discernuntur, nisi ad infimum mar- 
ginem in ipso epistomatis sinu, ubi in speciem macul&e 
parve triangularis nigre, plerumque nitide, inferior 
are& lateralis pars paullo magis conspicitur. In hoc 
epistomatis sinu seta mystacina posita est. Area media 
a fronte apicem versus &qualiter in concavum curvatur 
et hinc transversim impressa apparet. At per longitu- 
dinem in media area eminet carina acutiuscula foveolas 
patulas, utrimque unicam, disterminans. He&ec autem 
concava epistomatis curvatura in caussa est, cur caput 
medio transversim coarctatum proboscidem tumidam non 
capiat, atque prelabrum, quod proboscidi presidio erit, 
modice protrusum sub margine epistomåtis promineat. 

Hec principalium capitis partium conformatio in 
omnibus Copromyze speciebus eadem est eandemque 
alimentorum viteque rationem indicant. Et quidem 
plurim&e in fimo et stercoratis vivunt et nutriuntur, una 
vel altera species in graminosis pinguibus Fucisque ma- 
rinis putrescentibus: at in diversis Copromyze specie- 
bus non eadem est forma segmenti septimi in sexu 
masculo nec totius abdominis. Duplex in universum 
observatur illius segmenti varietas. In speciebus qua- 
tuor Scandinavie, C. nitida, C. equina, C. tibiali et 
C. pallipede apice armatur spinis duabus discretis ob- 
tusis. In C. geniculata apex ejusdem segmenti appen- 
dice instruitur incrassato, trilatero, acuminato, medio fisso. 


298 


Et hujus segmenti septimi formam cetere omnes Copro- 
nyse species imitantur. Hinc facile suspicari posses, 
Copromyzas in duas sectiones naturales secedere. Ve- 
rum in quavis harum sectionum insignis est ipsius se- 
gmenti ultimi forme dissimilitudo. Nam in C. nitida 
hoc segmentum sub ventrem longius inflexum est, late 
canaliculatum, spinis apicis basi coarctatis, subciavatis, 
pilosis, in C. equina, C. tibiali et pallipede brevius 
incurvatum, tenuiter canaliculatum, spinis equalibus, cy- 
lindraceis, nitidis. Plurimis autem earum, que ad C. 
geniculatam propius accedunt, idem segmentum abdo- 
minis parvum, breve et brevissime apiculatum, intra mar- 
ginem segmenti septimi comprehensum, parum con- 
vexum, in ipsa C. geniculata insigniter convexum, cym- 
biforme, sub ventrem longe productum et apiculatum. 
Verum pr&esertim in singulis speciebus diversa obser- 
vetur forma totius abdominis et ratio segmentorum reli- 
quorum peculiari modo ad habitum segmenti ultimi 
accommodata. Que quum singulatim persequi jam 
non vacat, ex descriptione sexus masculi singularum 
specierum colligi possunt. Utique in conformatione 
dissimili abdominis Copromyzarum est velut prolusio 
sectionum naturalium Limosine generis. Sed fateor me 
latere regulam, ad quam per sectiones distribuantur 
Copromyze, in Limosinis e contrario manifestam. Suf- 
ficiat igitur in specierum enumeratione providisse ne 
species magis aflfines a se invicem dimoveantur. 


Qve Copromyzam a reliquis familie generi- 
bus distinguunt, preter epistoma et prelabrum, 
quibus ad Limosinam accedit, situmque nervorum 
in alis, quem notant auctores, hec fere sunt: 
scutellum triangulare, breve, pedum intermedio- 
rum tarsi haud elongati, tibia parum longiores, 
metatarsus posticus articulo secundo parum bre- 
vior, ratio segmentorum cost&e secundi triplo lon- 
gloris et tertii in omnibus speciebus constans. 
Scutellum Limosine triangulare quidem est, sed 
fere Xequilaterum, ita elongatum ut linea media 
longitudinalis lineam basalem circiter &equetur. 
In Copromyza illa linea hac fere duplo brevior. 


299 


Scutellum Sphaerocere subquadrangulum est, mar- 
gine postico rotundato. ”Tarsi intermediu Limosi- 
narum elongati dimidia fere longitludine, Copro- 
mysinarum paullulum tibiam excedunt. Metatar- 
sus posticus Limosinarum articulo secundo dimidio 
et ultra, Copromyzinarum parum brevior, Sphaero- 
cerarum paullo longior. Aptennis modice diver- 
gentibus articuloque antennarum tertio reniformi 
Copromyza et Limosina conveniunt, hinc a Coe- 
lopa antennis parallelis, articulo tertio semiorbi- 
culari, illinc a Sphaerocera antennis divaricanti- 
bus ärticnlo tertio subsphaeroideo insignibus, dif- 
ferunt. Seta anlennarum non quidem in omni- 
bus Copromyze speciebus elongata, sed varie 
longitudinis, antenna sive quadruplo sive triplo 
sive duplo tantum longior, que varia longitudo 
aliquando notam prebet diversarum specierum 
haud spernendam. Fabrica segmentorum ahbdo- 
minis, in sexu masculo, ut supra monui, varia, 
maxime est observanda, ut que speciebus affini- 
bus et valde similibus internoscendis conducat. 
Segmentum abdominis sextum in dorso exsertum, 
latera versus sensim angustatur, indeque integrum 
non exhibet annulum sed dimidiam vix annuli 
partem forme fere lunulate, et sub ventre sepis- 
sime omnino deficit. In quibusdam speciebus 
hoc segmentum exiguum oculos facile fugit; quam- 
obrem 6 vel, ultimo sive anali non numerato, 
3 modo abdominis segmenta Copromyzis plerum- 
que assignarunt auctores entomologici. Verum et 
septimum, in quo reperitur apertura ani, et 
sextum, in formam annuli oblique dimidiati com- 
positum, ut septimum introrsum conversum ex- 
cipere possit, in numerum segmentorum abdo- 
minis referenda sunt. Et equidem feminis etiam 
sunt septem abdominis segmenuta, omnia annu- 


300 


laria, quamvis sextum el septimum retracta et 
solo margine prominula parum exstent nisi va- 
gina porrecta. 

Quod in quavis Copromyzarum specie adest, 
signum imrpressum in basi segmenti abdominis 
secundi singulatim notandum est, presertim quia 
generis Äpterine condendi materiam suggessit. 
Ejusmodi nota impressa in nulla Copromyzinarum 
specie desideratur, sed in singulo genere diverse 
forme. Media in basi segmenti abdominis se- 
cundi Copromyzarum inseripta est nota exigua 
fere semiorbicularis, cujus ex margine postico in 
plurimis speciebus emittitur linea impressa in 
dorsum medium segmenti decurrens, marginibus 
descendentibus arcte inclusa, in costam vel li- 
neam elevatam sensim coalescentibus. Que in 
ceteris speciebus ob modicam segmenti longitudi- 
nem, alis preterea obducti, pretervisa est linea 
impressa vel costa tenuis, in Coprom. pedestri visui 
manifesta admirationem entomologorum justo ma- 
gis movil. Nam in hac linea, dorso segmenti 
secundi hujus speciei elongati insceripta non majus 
inest miraculum, quam in eadem linea dorsi ejus- 
dem segmenti ceterarum specierum brevioris. At 
in C. aitida alia est hujus note impresse ratio. 
Nulla enim inde descendit linea dorsalis segmenti, 
sed utrimque in segmento animadvertitur linea 
elevata curvata, per totam segmenli longitudinem 
continuata: area aulem inter utramque lineam 
interjacens cerulescenti-enea nitet. 

Ad armaturam pedum, in hoc genere satis 
memorabilem , neque rite animadversum est. 
Copr. geniculata, de cetero a congeneribus haud 
parum deflectens abdomine etiam maris late ovato 
atque hujus segmento septimo sub ventrem tu- 
mido, fere tlota glabra pedibus omnino inermibus 


J01 


ab omnibus secernitur. KE contrario ceterarum 
Copromyzarum tibie poslice armate sunt intus 
caleare extus pilo elongato horizontali plerumque 
unico, in speciebus Scandinavicis duabus binis, 
femora antica superne serie setarum vel in C. nigra 
et C. pedestri pilis mollibus crebris, subtus, preter 
indumentum pilorum brevium, pilis perpendicu- 
laribus, strictis, tenuibus, spiniformibus, remotis, 
pluribus (4—7), serie positis, quorum tamen vicem 
in mare OC. aitide supplent spine breves truncate, 
tibice intermediw spinis ad apicem plurimis Has 
igitur omnes, a C. geniculata sejuncetas, communi 
appellatione calcaratas nomino. Verum harum 
quatuor species, C. mitida, C. nigra, C. pallifrons 
et C. fuscipennis insuper iustructe sunt pilo elon- 
gato unico, extus ante apicem femorum posticorum 
spinisque tibiarum intermediarum extus validis. Sed 
in plurimis calcaratarum preterea spinule que- 
dam intus in tibus intermediis posile sunt, qua- 
rum ratio in singulis speciebus diversa non est 
negligenda, quia ad species internoscendas con- 
fert. 


Ad hanc pedum armaturam, que sub oculos 
cuivis cadit, species ita ordine disponi possunt: 


Trib. 1. Calcarate. 


A. Pilo postico horizontali ad apicem tibia- 
rum posticarum elongato unico. 


Tibiis intermediis distimete et extus et 
apice spinosis, pilo subtus ante apicem 
femorum posticorum elongato. 


1. C. nitida Meic. 2. C. Suillorum Hau. 
. (C. fuscipennis.) 
3. CO. pallifrons. 4. OC. nigra Mete. 


+ Tibiis intermediis extus muticis, apice 
parce spinulosis, pilo subtus ante apicem 
femorum posticorum nullo. 


+ Aptera (alis maxime curltatis). 
5. OC. pedestris Meic. 
 Alate. 


6. C. borealis Zevrtrerst. 7: C. equina FALLÉN. 
8. C. tibialis ZETTERST. 9. C. pallipes. 
10. C. vitripennis MeiG. 11. C. sordida Zetterst. 


B. Pilis posticis elongatis, horizontalibus, ad 
apicem tibiarum posticarum duobus (in- 
feriore paullo breviore). 


12. C. fumipennis. 13. C. costalis STAEGER. 
Trib. 2. Ecalcarata, pedibus inermibus. 


14. C. geniculata Macov. 


Utique hec dispositio artificialis rationes non 
sequitur ex partibus corporis principalibus petitas. 
Que autem ex forma abdominis in sexu masculo 
capienda essenl naturalium sectionum indicia ex 
minori specierum Scandinavicarum numero non 
satis exstant. Aliis, quibus liceat copiam simul 
specierum exolicarum examinare, forte patebunt. 
At in dispositione tamen formam abdominis occulte 
consuluimus. 


3. ILimosina. 


Limosina Macou. Zertt. et Heteroptera Macov. 
Hariway. Warker Ins. Brit. Dipt. II. Borborus sectt. 
d. et e. Mere. Zweifl. Insect. VI, 206, 207. — Li- 
mosina et Borborus pusillus MeiG. Zw. Ins. VIL 


303 


Caput subquadratum, transversum, latitudine 


thoracis, truncatum. Hertex subhorizontalis, apice 
leniter convexo-declivis, margine antico recto. 
Triangulum . verticis exsertum. Linewe juztaocu- 
lares utrimque bine, altera tenuissima, triangulo 
appropinquata, setulosa, altera ad oculum latior, 
remote setosa, selis 2 I. 3 extrorsum, postice utrim- 
ue una introrsum incurvis. Sete in puncto 
ocellorum bine. Oculi suborbiculares. Epistoma 
semiorbiculare, secundum = longitudinem parum 
concavum, apice subrecto, latitudine brevius, cari- 
natum, utrimque tenuiter foveolato-impressum, 
areis lateralibus obsoletis. Seta mystacina utrim- 
que unica. Triangulum frontale exiguum, planiu- 
sculum. Prelabrum lamellare, margini capitis 
arcte contingens, sub margine epistomatis Vix pro- 
minens. Gene oculis sepe breviores. 


Proboscis sub capite parum prominens, po- 
stice convexo-tumida. Palpi cylindracei, inclusi. 


Antennce subsessiles, distantes, divergentes, 
deflexe, articulo tertio incerassato, reniformi. Seta 
antennarum capillaris, gracilis, equalis, recta. 


Thorax subquadrangulus, modice convexus, 
ad margines laterales et posticum remote setosus, 
dorso seriatim pilosus. Pleure planiuscule. 


Scutellum = triangulare, longitudine = basin 
equante, apice rotundatum, planiusculum, margine 
tenui, acutiusculo, seta laterali utrimque una api- 
cales binas subequante, subinde in speciebus ma- 
joribus setula utrimque una alterave minus con- 
spicua, laterali. 


Abdomen septemannulatum, segmento primo 
brevissimo, secundo media in basi foveolato-im- 
presso, foveola exigua semiorbiculari, mmaris se- 


204 


gmentis quinque annularibus, quinto sub ventrem 
extrorsum producto, sexto dimidiato, septimo 
ovato, acuminato, apice bifido intra marginem 
quarti vel quinti inserto, per mediam longitudi- 
nem canaliculato, apertura ani in canaliculo po- 
stica, femince ovato, segmentis omnibus annu- 
laribus. 


Alarum mnervus auzciliaris cum secundario 
fere coalitus, longius ante medium marginem an- 
teriorem , longitudinales duo (2, 3) in costam 
exeunutes, quartus et quintus ad transversum ulti- 
mum abrupti, at quartus pone transversum veluti 
marcescens quam tenuissime in marginem ale 
productus, quintus plerumque tenuiter et breviter 
excurrens in disco ale evanescens vel in transver- 
sum curvatim inflexus, transversus medius fere in 
vel paullo ante, ultimus a margine ale remotus 
mox pone mediam alam inserti Nervus sextus 
angularis subincurvus ante marginem interiorem 
evanescens. 


Pedes longitudine inequales. Femora antica 
intus depresso-planiuscula, extus gibba, superne 
serie selarum munita. Tibice intermedie spinosee, 
spinis supra medium extus et ad apicem extus 
et intus aliquot tenuibus elongatis, spinulis pre- 
terea subinde in basi et ad apicem. Tarsi antici 
et postici tibia parum longiores, intermedir elon- 
gati, tibia dimidio saltem longiores, articulis omni- 
bus teretibus, secundo metatarsin longitudine 
subzequante. Metatarsus anticus teres, posticus 
incerassatus, intus dilatatus, brevis, dimidia articuli 
secundi longitudine brevior. 

Limosine Copromyszis quam maxime affines sunt. 

Nam his eadem ac illis est earum partium corporis con- 


formatio, que ad vitam perficiendam precipuum habent 
mo- 


205 


mentum, neque nisi in instrumentis motus haec genera 
admodum differunt. Qu&é in Copromyza, ipso Copro- 
myszinarum centro, luculentissime exstant familie hujus 
note proprig, in Coelopa et Sphaerocera, licet ad eum- 
dem typum, diversa ratione transfigurate, in Limosina 
non mutate sed minus acute veluti minuta forma im- 
presse conspiciuntur. Quod cuivis delineationes jam 
traditas Limosine et Copromyze conferenti patebit. 
Forma capitis illiusque partium in utroque genere eadem 
est, epistoma modo Limosine Ppaullo minus concavum 
et transversim impressum. Igitur quia caput medio 
minus coarctatur, minus etiam detruditur prelabrum et 
margine parum prominet simulque proboscis qua maxi- 
mam partem cavitate capitis excipitur neque, quod in 
Copromyza fit, fere totum sub capite exstat. PFertex 
consimili modo ac in Copromyza signatur, seta an- 
tennarum pariter gracillima diverse longitudinis in spe- 
ciebus diversis, thorax pari ratione convexus et setis 
armatus. His autem a Copromysza diftert Limosina: 
antennis paullo magis remotis, divergentibus, scutello 
elongato, alarum nervis longitudinalibus quarto quinto- 
gue ad transversum ultimum abruptis, pone hunc marce- 
scentibus, transversis ab apice ale remotioribus, tarsis 
intermediis gracilibus, elongatis, melatarso poslico brevi. 
Que quoniam minus habent momentum ad vitam ani- 
malium, qui ex diversa considerandi ratione Copromy- 
zam et Limosinam ejusdem modo generis sectiones ha- 
beret, in ea re non vehementer reprehendendus esset. 


Verum specierum generis, magno harum nu- 
mero abundantis ac Copromyzce adeo cognate, 
ut arte potius quam natura jubente ab hac sepa- 
ratam facile existimares, alias Copromyzis magis 
affines esse, alias ab illis longius distare, ex ipsa 
re sequitur. Natura enim non facit saltus a fa- 
milia ne in aliam quidem familiam multo minus 
genera inter atque species ejusdem familia. Genus 
centrale arctius limitatur, non item genera, que 
tanquam radii inde progrediuntur. Diversas Li- 
mosine species non iisdem affinitatis vinculis Co- 
promysis nexas esse, neque diflicile est visu. Nam 

EK. V. Akad. Handl. 1883. 20 


306 


corporis habitu Limosina sylvatica prope accedit 
ad Copromyzas. Hec quoque non solum pilo 
horizontali tibiarum posticarum  apicali, Copro- 
myszis calcaratis ordinario, armata est, pedibusque 
gaudet incrassatis Copromyzarum, sed quod ma- 
joris esl ponderis, segmentum hujus septimum, 
in mare lotum sub ventrem iuflexum et eidem 
applicatum idem Copromyzarum segmentum imi- 
talur. Deinde Lim. limose est forma admodum 
dissimilis corporis et presertim abdominis sub- 
equilati apice subtruncati. Et sane non modo 
segmenta abdominis in hac specie longe alia ra- 
tione composita sunt quam in Lim. sylvatica, sed 
presertim segmentum septimum parvum, minime 
sub ventrem inflectitur verum in ipso apice abdo- 
minis demissum, fere perpendiculare intra mar- 
ginem productum segmenli quinti inseritur. Deni- 
que ab ulraque, et L. sylvatica et L. limosa, sece- 
dunt L. fenestralis et L. ochripes abdomine an- 
gustato, subeylindraceo, ob segmentum sextum 
convexo-declive septimumque gibboso-convexum, 
postice incrassato, semigloboso. Tres igitur sectiones 
naturales, his tanquam typis indicantur. Quare 
etiam series specierum ÄLimosine enumerandarum, 
apud auctores nulla fere regula temperata, secun- 
dum hec indicia digeratur. 


Sectio 1. 


Abdomen oblongum. Segmentum abdominis 
septimum maris sub ventrem inflexum eidemque 
applicatum, apice intra marginem ventralem se- 
gmenti quarti insertum, subtus late foveolatum. 
Nervus longitudinalis tertius pone nervum trans- 
versum medium leniter sinuatus. 


1. L. flaviceps Zevrerst. "2. L. sylvatica Meic. 
3. LD. curtiventris. 4. L. verticella. 


307 


In speciebus, qu& hac sectione continentur, segmenta 
abdominis ulriusque sexus sive omnia sive saltem maris 
ultima longiuscula, unde abdomen aut magis elongatur 
quam in ceteris congeneribus aut saltem, ut in tertia 
L. curtiventri, cujus segmenta media in brevius reducta 
sunt. apex abdominis preter solitum protenditur. Huic 
Limosinarum tribui peculiaris est ejusmodi segmentorum 
-ahdominalium conformatio, presertum vero ultimi in 
mare basi convexi, sub ventrem inflexi eidemque arcte 
applieati, per longitudinem foveolato-impressi. Utraque 
re, et corpore in longitludinem producto et forma ac 
incurvatione simili segmenti ultimi in mare, ad Copro- 
myzse species he Limosine accedunt. In singulis spe- 
ciebus ista cognatio luculentius apparet: nimirum L. 
flaviceps et IL. sylvatica pedibus incrassatis tibiisque 
posticis elongatis, illa preterea nervo longitudinali se- 
cundo elongato h&ec pilo horizontali tibiarum posticarum 
apicali conjunctionem affinitatis cum Copromyza ar- 
guunt. Quare in limine generis, Copromyzis l0co pro- 
xim&e, species hujus sectionis proponi debent. Verum 
ad hanc tribum definiendam preterea accedit, quod nervi 
alarum longitudinalis tertii segmentum tertium inter 
nervum transversum medium et marginem al& inter- 
jacens, intus leniter sinuetur. Idem enim segmentum 
in speciebus sectionum aliarum pone transversum me- 
dium omnino &quabile recta linea absque flezu proce- 
dit. Hic autem flexus ut speciebus prime sectionis 
communis est, ita affinitatem earum propiorem con- 
firmat. 

Sping, quibus tibie intermedig Limosinarum ar- 
mantur, in speciebus hujus sectionis parum valide, te- 
nues, nec subuliformes, basi incrassate, quales sunt 
spin&e tibiarum intermediarum in speciebus majoribus 
sectionis secund&e. Diversa etiam est illarum vite ratio. 
Saltem L. flaviceps et L. silvatica stercorata non visi- 
tant, sed in graminosis humidis lucorum, sub foliis ar- 
borum frondosarum degunt. 


Sectio 2. 


Abdomen aut oblongum aut ovatum. Se- 
gmentum abdominis seplimum maris exiguum, 
ovale, perpendiculare, intra marginem segmenti 


308 


quinti sursum inflexum insertum, foveolato-im- 
pressum, foveola in summo abdominis apice con- 
spicua. Nervus alarum longitudinalis terlius pone 
transversum medium rectus nec sinuatus. 


Hzec sectio Limosinarum centralis est, species a 
Copromyszis corporis forma maxime discedentes nume- 
r0sas comprehendens. Harum pauce, ad sectionem 
primam propiores, abdomine maris oblongo insignes 
sunt, plurime a sectione prima discedunt corpore maris 
ovato, apice subtruncato. 


A. Abdomine maris oblongo. Eximie nitide, 
epistomate nigro. 

5. L. nitens. 6. L. eneiventris. 

B. Abdomine maris ovato. 


a. Epistomate nigro aut cinereo. 


7. L. fontinalis Faurén. 8. L. anceps. 
(LC. arcuata Macov.). 
9. L. breviceps. 10. LD. crassimana Hau. 
(L. pygmmead ZETTERST.) 
11. L. limosa FALLÉN. 12. L. lutosa. 
13. L. Pumilio Zetterst. 14. L. septentrionalis. 


19. L. piligera. 16. L. Zostere Hau. 
(LC. setulosa ZETTERST.) 
17. L. opacula. 18. L. oelandica. 


19. L. brachystoma. 


b. Epistomate flavicante vel Rädd 


20. L. ferruginata. 21. L. cozxala. 
22. L. Diadema. 


Species hujus sectionis a priore sectione discernun- 
tur, segmento abdominis in sexu masculo ultimo parvo, 
åd peérpendiculum in ipso apice abdominis posito nec 
sub ventrem retracto. Hinc etiam foveola hujus se- 


309 


gmenti ultimi, in qua exit apertura analis, in apice 
abdominis conspiciendam se prebet neque, ut in priore 
sectione, in pagina ahbdominis ventrali insculpta est. 
Forma abdominis utriusque sexus in plerisque hujus 
sectionis speciebus ovata est atque abdomen maris xequi- 
latum, apice, propter segmentum ultimum exiguum et 
parum convexum, subtruncatum. In his segmenta ab- 
dominis intermedia dimidia latitudine fere breyviora sunt, 
unde fit ut abdomen minus elongetur et formam ovatam 
adsciscat. Quod tamen non omnibus hujus sectionis 
speciebus competit. Nam quibusdam, transitum ad hanc 
alteram a prima sectione indicantibus, abdomen est ob- 
longum. Precipuum autem discrimen, quo omnes se- 
ctionis secund&e species a sectione prima separantur, 
in conformatione segmentorum abdominis ultimorum 
in mare positum est. Nam segmentum sezxtum in se- 
etione prima sat longum, convezxo-declive, in speciebus 
secund&e sectionis breve, supra in dorso abdominis pa- 
rum conspicuum, ad latera ventris sensim angustatum, 
sub margine quinti desinens evanescit. Segmentum 
septimum ad perpendiculum in summo abdominis apice 
directum nec sub ventrem inflexum, foveolato-impressum, 
apice acute emarginatum. Segmenti autem quinti margo 
ventralis rotundato-productus sursum inflectitur apicem- 
que septimi insertum excipit. Igitur segmentum septi- 
mum reclinatum et e margine quinti elapsum, totum 
in summo abdominis apice spectandum dependet. In 
femina segmenta abdominis omnia annularia, sextum 
breve, septimum turgidum. Denique a sectione prima 
species hujus alterius sectionis differunt segmento tertio 
nervi longitudinalis tertii inter transversum medium et 
marginem ale interjacente, mox pone transversum abs- 
que sinu recta linea procedente, nec sinuato. 


In speciebus hujus sectionis exiguis spin tibiarum 
intermediarum graciles et pauciores, at in majoribus 
ad basin incrassate versus apicem attenuate, subuli- 
formes. De cetero omnibus armatura pedum fere eadem, 
series pilorum setiformium extus superne in femoribus 
anticis et pili breves subhorizontales, erebri, extus in 
tibiis posticis. Plurime in stercoratis vel coenosis atque 
ad aquas lutulentas vel in ejectamentis maris putre- 
scentibus vitam degunt. 


510 


Sectio J. 


Abdomen maris equilatum, subeylindraceum, 
apice incrassatum. Segmentum abdominis sepli- 
mum exiguum, ovale, convexum, intra marginem 
ventralem segmenti quarti oblique inserltum, fo- 
veolato-impressum, foveola sub summo abdominis 
apice conspicua. Nervus alarum longitudinalis 
tertius pone transversum medium rectus nec 
sinuatus. 


Species hujus sectionis ut plurimum minute, abdo- 
mine masculi sexus angustato fere cylindraceo quodam- 
modo ad Copromyzas revertunt. 


A. Epistomate flavido vel ferrugineo. 


23. L. ochripes Meicen. 24. L. bifrons. 

(L. ochripes var. C. ZETTERST.?) 
29. L. pullula Zetterst. 26. L. fenestralis F ALLÉN. 
27. L. curvinervis. 28. L. scutellaris Hau. 
29. L. rufilabris. 30. L. heteroneura Haup. 
31. L. Pusio ZettERST. 


B. Epistomate nigro. 


32. L. acutangula Zetr. 33. L. litoralis. 
(Heteroptera pusilla Macou.) | 

34. L. vitripennis Zert. 35. L. minulissima ZeTtT. 

36. L. obtusipennis. 37. L. parvula. 

35. L. leucoptera Haupv. 39. L. nigerrima Haup. 

40. L. melania Haup. 


A speciebus sectionum priorum h& discedunt cor- 
pore magis angustato, precipue maris subeylindraceo et 
apice subclavato, segmento abdominis ultimo neque sub 
ventrem inflexo neque in apice abdominis perpendicu- 
lari sed oblique introrsum verso, ut marginem segmenti 
quarti contingere possit atque intra eundem immilli. 


311 


Hince foveola, aperturam ani includens, non prorsus in 
summo apice, sed paullo retractior sub apice abdominis 
posita est. Ut in sectione secunda nervus longitudi- 
nalis tertius pone transversum ahsque sinu rectus. 

Abdomen maris, ratione habita latitudinis, haud pa- 
rum elongatur. Quod efficitur conformatione segmen- 
torum et anticorum et posticorum. Nam segmentum 
abdominis secundum intermediis majus, tertium autem 
secundo parum brevius, sextum dimidiatum longitudine 
fere segmenti secundi convexo-curvatum. Igitur quam- 
vis quarlum supra in dorso abdominis breve quintum- 
que dimidiatum, brevissimum sit, abdomen nihilo minus 
segmentorum secundi, tertii et sexti extensione prolon- 
gatur. Segmentum quartum sub ventre modice porre- 
ctum ut apicem septimi excipiat, cui non est locus intra 
marginem quinti ventralem abbreviatum. Propter for- 
mam segmentorum ultimorum convexorum apex abdo- 
minis fere clavatus tumescit, antica abdominis parte 
densior. Segmentum vero septimum, ob longitudinem 
sexti non annularis sed dimidiati, haud ad perpendicu- 
lum sed oblique versus marginem quarti dirigitur et 
intra hunc inseritur. Inde etiam fit, ut apertura ani 
paullo reducatur sub apicem abdominis. 

In sectione prima apex segmenti septimi, pariter ac 
in hac tertia, intra marginem quarti reconditur, sed 
pars illius maxima, sub ventrem inflexa, huic applicatur. 
Isitur in sectione prima foveola analis tota sub abdo- 
mine posita est. In hac autem tertia sectione, haud. 
aliter ac in secunda, segmentum septimum exiguum, 
totum in apice abdominis conspicuum, nec tamen per- 
pendiculare sed oblique intus inclinatur. At precipue 
apex abdominis ob segmenta ultima fere semiglobosus 
et in plurimis speciebus admodum incrassatus, a forma 
abdominis in sectione secunda &quilati et apice sub- 
truncati differt. 

Spin& tibiarum intermediarum plerumque in specie- 
bus hujus sectionis tenues. Armatura pedum eadem ac 
in sectionibus antecedentibus, nimirum femora antica 
extus setosa et tibig postice extus pilorum crebrorum 
serie munitg. Sed ob minutiem animalculorum sete 
et pili exiles. Vitam degunt partim in graminosis hu- 
midis, plurime tamen in stercoratis et putrescentibus. 


312 


Postquam tot innotuere Limosinarum species, facilc 
intelligitur ad has definiendas et dignoscendas non suffi- 
cere notas a Meiceno et MacQuarto adhibitas. Singule 
enim definitiones ab iis tradite& ad plures certe diversas 
species sepe referri possunt. ÅQuod etiam viderunt, 
qui egregiam in Copromysztnis discutiendis posuerunt 
operam viri celebb. Hauiway et ZetteErRstEDT. Characte- 
rum, guibus usi sunt, quidam tamen mihi partim mi- 
noris esse momenti, partim non semper constare viden- 
tur. Halterum color, haud raro dubius, in quibusdam 
speciebus, pro diversa etate ct commorationis loco 
variat. Ratio diversa setarum vel pilorum in basi costa 
alarum a diversa specierum magnitudine ut plurimum 
pendet. Numerus setarum in margine scutelli ad spe- 
cies definiendas parum valet, quum sete ordinarige qua- 
tuor sint, nec nisi in una alteraque specie majori alixg 
quatuor parve et parum conspicueg. Hec igitur omit- 
tenda sensui. At notam haud spernendam aliquando 
prebet longitudo sete antennarum, in plurimis quidem 
quadruple, sed in quibusdam sive triple sive modo 
duple longitudinis antenn&. Verum preter colorem 
atque nitorem corporis et epistomatis, precipua que 
species Limosinarum definiunt hec tria sunt: nervi ale 
tertit longitudinalis directio, ratio segmentorum costa 
secundi et tertii atque conformatio carin&e epistomatis, 
quorum primum et alterum a celeb. ZettErRSTEDT, alte- 
rum a Britannis Harimayro et Warkero est observatum. 
Dolendum sane est in definitionibus horum plerumque 
desiderari indicium directionis nervi longitudinalis tertii 
recti vel curvati. Inde enim fit, ut de speciebus Bri- 
tannicis pluribus, forte a me alio nomine descriptis, tu- 
tum ferre judicium non licuerit. Que autem a forma 
epistomatis, inprimis ecarin&g sive a fronte usque ad 
apicem &quabilis sive superne tuberculate, recte vel 
medio retusae, acutae vel obtus&e, capiantur specierum 
note, maximi momenti mihi videntur. 


24. Sphaerocera. 


Sphaerocera Latreire Genera Crustac, et Ins. 
IV, 3539. Macovart, HaAripaArY, WALKER Ins. Britt. II. 
— Copromyza (sectio 2) Zertterstevt Dipt. Scand. 
VI, 2487. — Borborus MeiGEn Zw. Ins. VI et VIL 


313 


Caput e quadrato-obeonicum, latitudine tho- 
racis, truncatum. Zertex subdepressus, medio apicis 
prominens. Triangulum verticis et linee juxtaocu- 
lares obsoletie, setulis ad oculos exilibus, perpaucis. 
Oculi orbiculares. Epistoma trapeziforme, versus 
apicem = sensim dilatatum, antice subrectum, 
utrimque superne foveolalum, area intermedia 
dilatata, lateralibus retroflexis sub genis descendens, 
apice constrictum, late sinuato-retusum. Triangu- 
lum frontale exiguum, planiusculum, utrimque 
exiliter unisulcatum. Prelabrum lamellare, totum 
infra marginem epistomatis prominens. Gene 
oculos fere longitudine 2quantes. 


Proboseis sub margine epistomatis prominens, 
prelabro obtecta, postice parum incrassata, apice 


subtus gibbo. 


Antenne basi immerse, distantes, divaricantes, 
articulo tertio subgloboso. Seta antennarum gra- 
cilis, equalis, recta, subnuda. 


Thorax subquadrangulus, convexus, esetosus, 
immarginatus, subtilissime punctatus. 


Scutellum subquadrangulum, margine postico 
rotundatum, ruguloso-tuberculatum, setis margi- 
nalibus nullis. 


Abdomen septem-annulatum , compressum, 
planum, elevato-marginatum. Segmenta maris 
sextum dimidiatum ad latus sinistrum septimi 
positum, septimumque postice basi convexo-in- 
curvum, ventri applicatum, convexiusculum, sum- 
mo apice emarginatum, margine ventrali segmenti 
quinti comprehensum, utraque sub ventrem re- 
tracta. Apertura ani in mare sub ventre prope 
apicem segmenti quinl. 


314 


Alarum nervus auxiliaris cum secundario 
coalitus, longius ante medium marginem exterio- 
rem ale, longitudinales tres in costam inlegri 
exeuntes, tertius summo apice recurvus, transversus 
medius ante mediam alam, ultimus a margine ale 
relraclus longius ante mediam aream uluimam in 
media fere ala insertus, quintus longitudinalis pone 
transversum ultimum longius, fere ad duplam 
transversi longitudinem continuatus. 


Pedes validi, subinermes, femoribus anticis 
extus gibbis. Tibizxe postice calcarate, elongatee. 
Metatarsus posticus incrassatus, intus parum dila- 
tatus, antice basi excavatus, unidenticulatus, po- 
stice convexus, articulo tarsorum secundo longior. 
Tarsi intermedii simplices tibiam longitudine 
equanles. 


Spherocere conformatione peculiari partium cor- 
poris adeo: longe deflectunt a reliquis Copromyzinarum 
sectionibus, ut genus proprium merito constituere existi- 
mentur. Hoc genus jam ab illustri L.ATREILLE propo- 
situm, a Macouarto deinde et entomologis Anglis re- 
ceptum, non solum directione et situ nervorum in alis 
sed forma capitis, presertim epistomatis et prelabri, 
simulque scutelli et abdominis, a Copromyza et Limo- 
sina distinguitur. FEpistoma et prelabrum inprimis in 
singularem modum adornata sunt. Nam are&e laterales 
epistomatis, que in Coelopa, Copromyza et Limosina 
adeo obsolescunt, ut vix discerni possint, in Sphe- 
rocera dilatate, triangulares, in latera capitis converse 
sunt et sub genis longius descendunt. Prelabrum autem 
non tantum margine sed totum protrusum eminet. 
Scutellum longitudine latius, minime triangulare, sed 
ad quadrangulam formam accedens, parum oblique mar- 
ginibus lateralibus precisum, apicali modice rotunda- 
tum. Abdomen insigniter dilatatum, planum, valde 
compressum , marginatum, marginibus linea tenui a 
disco abdominis disjunctis, Copromyzinarum reliquarum 
abdomini prorsus dissimile est. Segmenta abdominis 
sexus masculi secxtum et seplimum fere ut in Copro- 


310 


myza componuntur, at segmentum sextum dimidiatum 
exiguum, ad alterum ventris latus detrusum, septimum 
totum ventri applicatum subtriangulare, utraque sub 
apicem abdominis retracta sunt. Denique nervi trans- 
versi alarum, presertim ultimus, ab apice al& longius 
remoli sunt. Nam transversus ultlimus adeo ante medi- 
am aream ultimam insertus, ut segmentum nervi quarti 
tertium duplam et ultra &quet segmenti secundi longi- 
tudinem, segmentum vero nervi quinti pone transversum 
excurrens, fere duplam assequatur transversi longitu- 
dinem. 


His omnibus genus Sphaerocere vite definiri 
exislimo. Et sane tanti momenti mihi videntur, 
ut a Copromyza Spheroceram longius distare pu- 
tem quam Limosinam. Quod vero attinet ad no- 
tam generis, nervum longitudinalem quartum cur- 
vatum, quam adhibent Macovarr et post illum alii, 
observandum est hanc pertinere ad unicam no- 
tissimam Sph. subsultantem, non vero ad ceteras 
generis species. 


At hec species vulgatissima nexum ostendit 
quo Sphaerocera conjungitur cum Copromyza. 
Area enim epistomatis intermedia in Sph. subsul- 
tante fere ejusdem est forme&e ac in Copromyza. 
Scilicet foveole, in epistomate Copromyzinarum 
ordinarie, in illa, pariter ac in hac, patule sunt, 
modo ab apice epistomatis magis remote. Adest 
etiam in epistomate Sph. subsultantis carina, sed 
inferne depressa et dilatata, adsunt simul sete 
mystacine, utrimque unica, sed ab apice episto- 
malis remote posite. Margo denique epistomatis 
parum constrictus et prelabrum modice elonga- 
tum, epistomate multo brevius. Pedum quoque 
fabrica fere Copromyzarum est. Hec affinitatem 
cum Copromyza probant. Sed areze laterales re- 
trorsum flexe, latera capitis occupantes, scutellum, 


316 


abdomen a norma generis Copromyze magnopere 
discedunt. 


Cetere autem Sphaerocere& species non solum 
his corporis partibus, sed ipsa capitis forma multo 
magis a Copromyza divertunt. In illis enim fo- 
veole in summum epistomatis marginem retracte, 
prope apicem verticis posite, fere in postica ca- 
pitis parte impresse sunt, carina fere obsolescit 
et margo apicalis epistomatis arcte constringitur. 
Igitur caput, inferne angustatum et intus parum 
capax, proboscidem non excipit. Huic igitur ut 
paretur presidium, prelabrum porrectum totam 
faciem longitudine zequat. 


Duze igitur sectiones generis Spherocere di- 
scernenda sunt. 


Sectio 1. 


Nervus alarum quartus longitudinalis pone 
transversum ultimum leniter curvatus, ad tertium 
convergens. Thorax subtilisssime punctulatus, pu- 
bescens. Scutelli margo posticus muticus. Foveola 
utrimque patula in disco are&e intermedixX episto- 
matlis. Antenn&e ad marginem superiorem foveo- 
larum sessiles. Prelabrum antica epistomatis parte 
brevius. 


1. Sph. subsultans (LInnÉ?) FALLEN. 


Sectio 2. 


Nervus alarum longitudinalis quartus pone 
transversum ultimum rectus, tertio parallelus. Tho- 
rax punctulato-granulatus, nudus. Scutelli margo 
posticus denticulatus. Foveola utrimque acute 
marginata, superne in margine epistomatis im- 
pressa. Antenne in foveolis immerse. Prelabrum 


317 


porrectum, longitudine anticam epistomatis par- 
tem subzaquans. 


2. Sph. coronaäta Zerterst. 3. Sph. denticulata Mei. 
4. Sph pusilla FALLÉN. 


.Copromyzinarum Scandinavicarum dispo- 
sitio synoptica. 


1. Coelopa Meic. 


Caput subquadratum, ore prominulo. Fpisto- 
mna subquadrangulare, latitudine longius, a fronte 
os versus concavo-curvatum. Antenne parallel, 
declinate, articulo tertio semiorbiculari, extlus gibbo. 
Pralabrum apice convexo in ore prominulum. 
Scutellum breviter triangulare.  Alarum mnervus 
auxiliaris in medium fere marginem exteriorem, 
longitudinales tres in costam exeuntes, fransversus 
medius mox ante mediam alam, ultimus ante me- 
diam aream ultimam inserti, quintus longitudi- 
nalis pone transversum ultimum ad marginem 
interiorem ale appropinquatum breviter continu- 
atus. Metatarsus posticus cylindraceus, dupla fere 
articuli tarsorum secundi longitudine. 


Antenne exserte nec basi immersee, parallela 
nec divergentes. Thorax planiusculus, marginatus. 
Scutellum linea basali dimidio fere brevius. Nervi 
longitudinales alarum tres (2, 3, 4) 2quales in 
costam exeuntes, nec quartus pone nervum trans- 
versum marcescens, quintus longitudinalis rectus. 


Mas: abdomine oblongo; thorace antice pla- 
niusculo, postice depresso, tenuiter punctulato, 
subtilissime trilineato; pedibus validis, femoribus 


318 


anticis extus valde gibbis, tibiis tarsisque inter- 
mediorum intus villosis; segmentis abdominis sexto 
et septimo abruple minoribus, retractis. 


Femina: abdomine ovali, superne punctulata; 
thorace antice sulcato-trilineato, postice foveolato- 
depresso; pedibus simplicibus, femoribus anticis 
exlus parum gibbis, tibius tarsisque intermediis 
intus pubescentibus. 


1. Nigre. 


Genis femoribusque extus spinosis, tibiis 
tarsorumque  intermediorum basi pilosis, 
exlus spinosis, spinis elongatis, declinatis. 


1. C. eximia: antennarum basi pedibusque im- 
maculatis testaceis; &A opacus, thorace dilute 
cinerascenle; abdomine fusco-nigro, levi, se- 
gmentorum utrimque maculis marginalibus 
continuis strigaque apicali nec non ventre tolo 
flavo-lestaceis, segmento abdominis sexto ob- 
scure testaceo, nitido; pedum inlermediorum 
femoribus ad apicem curvatis; Q nigra, tho- 
race subnitido, striga utrimque dorsi marginali 
pleurorumque = cinerascente; abdomine late 
ovato, nilido, segmenti quinti margine summo 
latlerali et apicali tenuissime  segmentorumque 
postremorum apice flavo-testaceis; femorum 
intermediorum = apice recto. &A 2. Long. 


21—3 lin. 


Coel. frigida Haunay. Wager Ins. Brit. Dipt. ll, 
156, certissime. (Hec enim teste Warkzero insignis est 
kbdominis lateribus fulvo-maculatis, segmentis fulvo- 
marginatis, pedibus fulvis). 


Hab. in Nordre Trondhjems Amt Norvegiz. 


Mense Junii MDCCCXXXII sub Fucis marinis ad 


319 


litora congestis pluribus locis legit C. H. BonEMAN. 
(In Insulis Britannicis vulgaris. WiaLKER). 


Species Coelope generis maxima. Mas C. frigida 
et robustior et tertia saltem parte major, valde insignis 
maculis utrimque marginalibus continuis strigaque api- 

 cali segmentorum abdominalium quatuor (2—5) ac ven- 
tre toto flavo-testaceis, quibus a mare C. frigide pri- 
mo adspectu dignoscitur. Preterea differt colore dorsi 
thoracis (in illesis) dilute cinerascente, spinis genarum 
pedumque validioribus, segmentis abdominis ultimis 
obscure testaceis nec nigris. — Femina admodum dissi- 
milis colore totius corporis nigro, nitore, thoracis cre- 
brius punctulati lineis impressis, abdominis forma ovali, 
a feminis specierum ceterarum distinguitur presertim 
margine segmenti quinti summo tenuissime postremo- 
rumque paullo latius flavo-testaceo, a femina insuper 
C. frigide abdomine nitido quidem nec tamen &ne- 
scente. — Uterque sexus differt a C. frigida pedibus 
lete testaceis nec piceo-maculatis, alis e flavido cinereo- 
hyalinis, qu&e flavedo in alis C. frigide nulla est. — 
Epistoma griseo-ferrugineum., Gen& ample, crebre et 
valide spinos&e orbiteque tenues e griseo-cinerascentes. 
Prelabrum summo apice in ore parum prominulum, 
genis concolor. Antenn&e basi testacee, articulo tertio 
fusco-nigro. Dorsum thoracis in mare illeso dilute 
cinereum, opacum, exiliter punctulatum, breviter pilo- 
sum, pilis e punctis oriundis, lineis tribus tenuissimis 
nigricantibus, nudis, postice leniter depressum, in fe- 
mina nigrum, nitidum, striga ad marginem obsoleta, 
dilute einerascente, lineis tribus impressis, postice foveo- 
latum, crebre punctulatum, punctis postice distinctiori- 
bus, breviter pilosum. Abdomen maris opacum, leve, 
puberulum, setis marginalibus segmentorumque apicali- 
bus paucis. Pleure nigre, nitide, striga dilute cinerea 
notate, maculis postice sub radice alarum pluribus 
parvis, testaceis, subconfluentibus, in mare paullo ma- 
nifestioribus. Al& cinereo-hyalin&, flavido leviter tincte. 
Costa alarum subnuda et nervi pallide ferruginantes, = 
transversi paullo obscuriores. Halteres testacei. Cox&e 
antice apice testacex. Femora spinosa, spinis validis, 
rectiusculis,. antica intus planiuscula, extus gibba. Tibize 
intus pilos&Xx, intermedixe maris sat dense villose, omnes 
"extus spinos&e, spinis rectis, declinatis, intima supra - 


320 


apicem sublongiori. 'Tarsi extus, intermedii fortius, 
pilosi, pilis rigidis, intus -antici et postici pubescentes, 
intermedii dense pilosi. 

2. C. frigida: antennarum basi pedibusque fulvo- 
testaceis, femoribus anticis extus nigro-piceis; 
2 opacus, thorace griseo-cineracente; abdo- 
mine nigro, levi, ventre concolore, margine 
segmentorum postleriorum apicali tenuissime. 
sordide testaceo, segmento abdominis sexto 
nigro, nitido; 4 nigra, thorace nitido, striga 
dorsi utrimque marginali pleurorumque cinera- 
scente; abdomine ovato, eneo-nigro, nitidissi- 
mo, segmentis posticis concoloribus. &A 9. 
Long. 11—2 lin. 

Copromyza frigida Fauzcén Hydromyz. 6, 1. Coe- 
lopa frigida Zetterst. Dipt. Scand. VI, 2172, 1. 


Hab. per provincias Suecie meridionales et 
insulas maris Balthici, Scaniam, Blekingiam, Hal- 
landiam, Bahusiam, Oelandiam, Gottlandiam, 
Danieque ad Hafniam saltem vulgaris (ZETTERST. 
1. e.), in litoribus marinis sub Fucis congestis 
educta et in his a mense Iunio ad auctumnum 
degens, interdum stercorata visitans, copiosa, tem- 
pore verno in floribus Salicis Capree et Pruni spi- 
nose deprehensa, ad litora maris Balthici in 
Suecia media rarius nec supra Holmiam visa. 
(An adsit in Britannia nescimus, WaLrkero de 
speciebus GCoelope duabus in commentariis Ha- 
uipAYI  descriptis praeter nomina nuda nihil ad- 
ferente). 


Species et a C. exwimia, que litora maris oceiden- 
talis septentrionalia inhabitat, et C. pilipede egregie 
diversa, entomologis exteris ignota videtur. A C. eximia 
evidenter distinguitur abdomine et ventre totis nigris, 
segmentis abdominis intermediis ($3—5) linea tantum 

marginis 


321 


marginis apicalis tenuissima, obscure testacea, in mor- 
tuis sepe obsoleta. Color thoracis illesi in mare sordide 
cinerascens in griseum vergit. Femina, ut C. eximie, 
mari valde dissimilis, nigra, nitida, lineis thoracis fo- 
veolato-impressis. A femina C. eximie dignoscitur 
abdomine toto &neo-nitidissimo segmentisque ultimis 
nigris nec testaceo-marginatis. Uterque sexus differt a 
C. eximia alis cinerascente-hyalinis nec flavido infectis 
et pedibus sordide fulvo-testaceis, femoribus saltem an- 
ticis in adultis extus nigro-piceis. Sexpius etiam femora 
posteriora extus tibiarumque apices nigro-piceo tincta. 
Isitur pedum ecolore omni obscuriore a C. eximia disce- 
dit. Preterea omnia fere ut in C. ecimia. Epistoma 
griseo-ferrugineum, gen& setose, orbite et apex prelabri 
griseo-cinerascentes, antenn& basi testacex. Thorax pu- 
bescens, in mare exiliter punctulatus, postice subde- 
pressus, lineis tribus tenuissimis, nigricantibus, nudis, 
in femina evidentius punctulatus, postice foveolato- 
depressus, lineis tribus impressis sepe sat profundis. 
Abdomen exiliter puberulum, maris leve, ad margines 
et apices segmentorum parce setosum, femin& punctula- 
tum. Nervi alarum et halteres pallide testacei. Femora, 
tibie et tarsi ut in C. eximia. Scte tantum, ut gena- 


rum, ita etiam femorum et tibiarum paullo breviores 
et minus validae. 


Genis femoribusque espinosis, extus setosis, 
tibis pilosis, extus setosis, setis declinatis, 
longioribus. 


3. C. mitidula: antennis fusco-nigris; pedibus sor- 
dide testaceis, femoribus nigris, nitidis; tho- 
racis striga utrimque marginali cinerascente; 
AA epistomate fusco-ferrugineo, genis cinera- 
scentibus; thoracis dorso abdomineque nigris, 
subnitidis, segmento abdominis sexto promi- 
nente, nitido; 9 epistomate, genis, thoracis 
dorso et abdomine nigris, nitidis. & 9. Long. 
1—112 lin. 

Coel. nitidula Zetterstepvt Dipt. Scand. VI, 2173, 2. 
R. V. Akod. Handl. 1853. 21 


322 


Hab. in maritimis regionum meridionalun: 
Suecie, Norvegie et Danie insularumque maris 
Balthici, seilicet intra Sueciam in Scania, Oelandia 
et Gottlandia ZertTtErstenor I. e. atque in Hallandia 
intra paroeciam Waeroe et ad diversorium Åsa 


ÅA. E. HOLMGREN (1854). 


Vivam non vidi, at specimina benigne communica- 
vit eceleb. ZertterstEDT: alia recentia et integra amico 
A. E. Horcmeren debeo. 


Quanquam CC. frigide valde propinqua, procul 
dubio diversa species, tertia circiter parle minor. Spin 
in genis et pedibus mnullg, sed harum loco set&e par- 
ciores eodem modo posite ac sping in precedentibus. 
Pedes preterea pilosi, ut in C. frigida, pilis modo 
brevioribus. Distinguitur inprimis antennis obscuri- 
oribus, fusco-nigris nec, in adultis saltem, basi testaceis, 
thoracis dorso etiam maris nigro, tantum utrimque, 
pariter ac femin&g, prope margines laterales tenuiter 
cinerascente abdomineque subnitidis nec opacis. Femina, 
ut antecedentium, magis nitida, preter antennas obscu- 
riores, a ceterarum Coeloparum feminis dignoscitur ca- 
pite toto nigro, genis et epistomate nitidis. Uterque 
autem sexus differt et a C. exémnia et a C. frigida pe- 
dum colore. Nam femora nigra sunt et admodum ni- 
tida, antica summa basi et apice, intermedia basi latius 
summoque: apice, postica iterum basi breviter apiceque 
summo, tibie et tarsi toti pallide testacea, tibiis' extus 
parum e nigro infuscatis. Halteres testacei. Ale cinera- 
seente-hyalin&e, nervis pallide-testaceis. Femora antica 
extus gibba. Tibie et tarsi intermedia maris intus 
densius pilosa. 


2. Fusco-nigree. 


4. C. pilipes: fusco-nigra, ventre concolore, subo- 
paca; antennis, pedibus lineaque segmentorum 
abdominalium tenuissima obscure testaceis; 
pedibus fusco-ferrugineo-villosis; &A thorace 
languide cinereo-pollinoso; pedibus segmentis- 
que abdominis quinto et sexto dense villosis; 


323 


2 subnitida, pedibus apiceque abdominis 
exilius villosis. & 9. Long. 14—2 lin. 


Coel. pilipes Haumar. Ann of. Nat. Hist. II, 186. 
1. secundum Wazrrer Ins. Brit. Dipt. II, 1536. (In com- 
mentariolo manuscripto a me, operis HaALmavi ignaro, 
. Coel. villosa appellata). — Coel. frigida Meic. ZW. 
Ins. VI, 8. ex descriptione et figura- Tab. 56, f. 5. 
exclusis synon. Faericu et Farreni. Macovart Buff. IL 
5302 itidem ex descriptione et figura, exclusis iterum 
synonymis Farten et Doumerci. 


Hab. in Suecie meridionalis litoralibus ma- 
rinis occidentalibus, metamorphosi sub Fucis con- 
gestis peracta, in horum aggeribus degens, primum 
mense Augusto 1842 ad Marstrand Bahusie a 
celeb. P. F. WaurBerce observata et sat copiosa. 
In Hallandia A. E. Hocmerens 1854. Neque nisi 
ad litora maris occidentalis hactenus visa. (In in- 
sulis Britannicis vulgaris. Warkrer 1. c.) 


Esgregie distincta species, insignis colore corporis 
non pure nigro sed in fuscum vergente et indumento 
pilorum mollium, nec spinarum vel setarum, preter 
ordinarias breves intus in apice tibiarum basique meta- 
tarsi postici. Magnitudine fere C. frigide &mula, at 
abdomen maris minus elongatum. obtusum. Epistoma 
fusco-nigricans. Gen& cinerascentes, pilose. Antenne 
tote, triangulum frontale, proboscis, halteres testacea. 
Pedes etiam toti testacei, immaculati. Humeri, pectus 
et pleur&e postice sub alis testaceo-maculata. Pedes, 
margo et apex abdominis, in mare crebrius, villosi, 
dorsum thoracis et abdominis nec non inferior corporis 
pagina in utroque sexu pedesque in femina breviter 
pilosa, villis pilisque fusco-ferrugineis. Tibie tarsique 
intermedia maris dense villosa. 


2. Copromyza. 


Caput subquadratum, transversum. Epistoma 
semiorbiculare, latitudine brevius, secundum lon- 
gitudinem modice concavum, carinatum, utrimque 


J24 


foveolato-impressum , seta mystacina ulrimque 
unica. Antenne divergentes, declinate, articulo 
terlio incrassato, reniformi. Pralabrum sub epi- 
stomale margine prominens. Scutellum breviter 
triangulare, apice truncatulum. Alarum mnervus 
auxiliaris longius ante medium marginem exteri- 
orem, longitludinales f£res in costam exeuntes, 
transversus medius longius ante mediam alam, 
ultimus in vel paullo pone mediam aream ultimam 
inserti, quintus longitudinalis, pone transversum 
ultimum ad marginem interiorem appropinqua- 
tum brevissime continuatus. Metatarsus posticus 
incrassatus, intus dilatatus, longitudine articulum 
tarsorum secundum subequans. 


Antenn& subsessiles, basi vix immerse, divergentes, 
nec parallele. "Thorax modice convexus. Scutellum 
longitudine dimidiam lineam basalem suhaequans. Nervi 
longitudinales alarum tres (2, 3, 4) xquales, in costam 
exeuntes,. nec quartus pone nervum transversum mar- 
eescens; secundus longitudinalis, apice summo in costam 
incurvatus, ita elongatus ut segmentum costa secundum 
triplam saltem tertii longitudinem excedat. ”Tarsi inter- 
medii anticis parum longiores. 


Mas: abdomine oblongo, segmento sexto di- 
midiato, septimo basi convexo-declivi, inflexo, 
ventri applicato, apice bifido, sub marginem ven- 
tralem quinti inserto; femoribus anticis extus 
gibbis. 

Femina: abdomine ovato, apice conico; fe- 
moribus anticis extus parum gibbis. 


Trib. 1. Calcarate. 


Tibius posticis intus apice spina armatis. 


= Pilo ad apicem tibiarum posteriorum po- 
stlico horizontali alioque ante apicem fe- 


320 


morum posticorum subtus elongatis, tibiis 
intermediis extus et apice spinosis. 


1. C. nitida: nigra, nitida, capite concolore, parce 
pilosa; epistomate tenuiter cinereo-pubescente; 
anlennis fuscis, seta "subplumata, longitudine 
saltem quadrupla antenne; pedibus fusco-pilosis, 
femoribus anticis extus modice gibbis, puncto 
geniculorum summorum testaceo, metatarso 
intermedio tres tarsorum articulos gequante; 
alis ferruginantibus, nervis transversis subin- 


fuscatis. &A 2. Long. 2 lin. 


Mas: abdomine oblongo, segmentis tribus 
intermediis (2, 3, 4) zequalibus, quinto dimidio 
breviore, sexlo dimidiato, exserto, septimo semi- 
globoso, apice producto, inflexo, sub marginem 
ventralem quinti inserto, spinis duabus apicali- 
bus armato; femoribus anticis subtus breviter 
spinosis, inlermediis antica longitudine exce- 
dentibus, basi coarctatis, subelavatis , subtus 
breviter spinosis, posticis parum incurvis, basi 
subtus dente recurvo armatis, tarsis intermediis 
intus longius pilosis. 


Femina: abdomine ovato, apice acutiusculo, 
segmentis quatuor (2, 3, 4, 3) longitudine xequali- 
bus; femoribus subtus Pilosis, basi. pilo perpen- 
diculari armatis, anticis extus minus gibbis, 
posterioribus simplicibus, tarsis intermediis bre- 
viter pilosis. 

Copr. nitida Zetterst. Dipt. Scand. VI, 2477. — 
Borborus Meicen ZWw. Ins. VI, 201. Tab. 62. f. 18? 
Macou. Buff. II, 566. — Hari. Entom. Mag. III. "WALzE. 
Ins. Brit. Dipt. II, 174. 1. 

Hab. in graminosis humidis umbrosis et 

sub foliis arborum deciduis Sueciz meridionalis 
et medie, Scaniz, Smolandige, Ostrogothix, Up- 


RR ARV AND RR —— OROAR 


326 


landie passim, nec hactenus supra Holmiam 
capta, nisi in Jemtlandia rarissime (J. W. Zert- 
TERSTEDT |. C.). 


Inter indigenas generis species maxima. ÅA conge- 
neribus distinguitur magnitudine, corporis nitore in- 
signi, seta antennarum distinete subplumata, metatarso 
intermedio tres, nec tantum duos, tarsorum articulos 
proximos &quante, femorum in mare intermediorum 
elongatorum forma subcelavata -posticorumque dente 
subtus ad basin recurvo, a C. nigra preterea colore 
corporis intense nigro nec fusco-nigro, articulo antenna- 
rum ultimo ferrugineo-fusco mnec nigro, seta longiore, 
femorum anticorum setis superne nigris, pilis pedum 
obscurioribus, fusco-nigris nec fusco-ferrugineis, alis 
ferrugineo-hyalinis nec ex albido-hyalinis. 


Tota nigra, preter trochanteres et punctia geniculo- 
rum summorum testacea, eximie nitens, thorace sub&ene- 
scente. ”Triangulum verticis cuneatum, leve et liner 
juxtaoculares nitentes, areis interjacentibus opacis. An- 
tenn&e majuscul&ge, basi nigre, articulo tertio ferrugineo- 
fusco. Seta antennarum radiis sat distinctis subplumata. 
Area epistomatis intermedia manifeste at tenuissime 
cinereo-pubescens. Margo prelabri nigri prominens, 
parum cinerascens. Sete mrystacin&e latera capitis lon- 
gitudine fere superantes. Gene totge nigre. Oculi 
suborbiculares.  Dorsum thoracis pubeseens. Pleurge 
&neo-nitidge. Abdomen pilis rarioribus adspersum. 
Venter lateribus ferrugineus, medio &neo-niger, pilosus, 
presertim margine. Cox&e nigre, subglabre, pilis extus 
apice paucis. Halteres flavo-testacei. Al& subhyalinee, 
ferrugineo-tinctg. Costa basi breviter pilosa, pone 
exitum nervi auzxiliaris parum incrassata, fusco-ferrugi- 
nea, in junioribus medio, in adultis tota, fuscescens. 
Nervi longitudinales flavicanti-ferruginei, transversi le- 
viter at fere semper distinete infuscati. Pili pedum 
fusco-nigri. In utroque sexu femora antica extus pilosa, 
pilis setiformibus nigris, superne serie dispositis, sub- 
tus maris spinis brevibus, acutis armata, femin& pilosa, 
posteriora depresso-pilosa, intermedia apice superne et 
antice ad apicem parce spinosa, maris preter solitum 
elongata, a basi subcoarctato apicem versus modice 
incrassata, subcelavata, parum curvata, subtus a basi 


327 


ultra medium spinis brevissimis, truneatis, crebris, po- 
stica maris extus modice gibba, superne parce setosa, 
subtus pone basin dente valido retrorsum curvato ar- 
mata, femin&e antica extus parum gibba, posteriora 
simplicia, omnia pilo subtus in basi elongato, perpen- 
diculari.  Tibige anticg et postice extus pilose, po- 
stice apice calcarat&e, calcare recto, tenui, dimidiam vix 
 metatarsi longitudinem &quante, maris dente intus mi- 
nuto, incurvo, intermedi& pubescentes, spinose, spinis 
rectis, remotis, intus duabus, extus sex, apicem versus 
sensim validioribus, apicali maxima, intus et antice 
apicalibus sex vel septem, sat validis. Tarsi subciliato- 
pilosi, intus cinereo-villosi, metatarso intermediorum 
longitudine trium articulorum proximorum simul sumto- 
rum, posticorum incrassato, intus parum dilatato, arti- 
culo secundo parum incrassato, cylindraceo. 


Obs. Color epistomatis in C. nitida nostra adulta 
semper 2iger, quod in hac specie solenne esse etiam 
Macouart Oobservat. Igitur vix pro certo affirmari po- 
test eandem a Meicen ll. c. innui, qui epistoma C. nitide 
testaceum dicit. Cetere note, quas Meicen recenset, 
nostre etiam competunt, sed de forma pedum in mare 
setaque subplumata silet. Tab. 62, fig. 18, quam- 
vis quadruplo aucta, setam sistit omnino nudam. Hinc 
de synonymia dubium restat, quod ut tollant ezxteri 
entomologi, diserte notandum censui. 


C. Suillorum: nigra, nitida, capite concolore, 
parce pilosa; epistomate utrimque tenuissime 
cinerascente; antennis nigris, seta distincte 
pubescente, longitudine quadrupla antenne; 
pedibus breviter nigro- pilosis, femoribus anticis 
extus gibbis, coxarum apice summo, trochanteri- 
bus summisque geniculis testaceis, tarsis testa- 
ceo-fuscis; alis feruginantibus, nervis transversis 
infuscatis; calcare tibiarum posticarum brevissi- 
mo. & 9. Long. circiter 1 lin. 


Mas: abdomine oblongo, segmentis tribus 
intermediis (2, 3, 4) longitudine 2qualibus, 


EES RE SEEN ES 


328 


quinto dimidio breviore, sexto dimidiato parum 
exserto, septimo curvato-inflexo, apice incrassato, 
ventri applicato, bifido, sub marginem ventra- 
lem segmenti quinti valde dilatatum inserto. 


Femina: abdomine ovato, segmentis quatuor 
(2, 3, 4, 5) xqualibus; femoribus anticis extus 
minus gibbis. 


Borborus Suillorum Haumn. Entom. Mag. III, 332, 
2 (ex Wazrnzrer Ins. Br. Dipt. II, 175). — Borb. fusci- 
pennis SrarGeEr in literis ad celeb. ZetterstEDT daltis. 
— Copromyza fuscipennis Zertrerst. Dipt. Scand. VI, 
248. 


Hab. in Lapponia inferiori (C. H. BoHEMAN 
et G. DarrBom), Uplandia ad Holmiam et Smo- 
landia (C. H. Bomeman), Ostrogothia ad Winner- 
stad (A. E. HormGren), Scania ad Lund (J. W. 
ZETTERSTEDT) parcius, ut etiam in Dania (C. 
STAEGER). 


Ob tibias intermedias distinete neque, ratione ha- 

bita magnitudinis minoris, minus spinosas quam i C. 
nitida et C. nigra, itemque pilum elongatum et subtus 
ante apicem femorum posticorum et extus in apice ti- 
biarum posticarum, in harum tribum referenda est. — 
Cum C. nitida convenit tam colore quam nitore in- 
signi, sed dignoscitur, preter magnitudinem dimidio 
fere minorem, pedibus undique &Xqualiter brevissime 
pilosis nec anticis posticisque intus nudiusculis, maris 
femoribus anticis pilis perpendicularibus remotis nee 
spinulis armatis, posterioribus simplicibus nec inter- 
mediis subelavatis, subtus spinulesis nec posticis subin- 
crassatis, tarsis testaceis vel e testaceo-fuscescentibus, 
" calcare perexiguo, costa etiam ante medium nigricante. 
A C. nigra non solum magnitudine quarta saltem parte 
et ultra minore distat, sed colore saturate nigro, nitore, 
pedum indumento tenui, alis ferruginantibus. At C. 
Suillorum minutie et colore similis est C. costate et 
C. fumipenni. Ab utraque tamen facile dignoscitur 
tibiis intermediis setosis, pilo extus ad apicem femorum 
posticorum elongato, seta antennarum duplo longiore, 


> 329 


quadruple nec tantum duplex antenne longitudivis, 
tarsis testaceo-pictis. 


Tota nigra, insigniter nitida, trochanteribus et genu- 
bus tarsisque etiam plus minus testaceis. ”Triangulum 
verticis opaci anguste cuneatum et line&x juxtaoculares 
nitida. Epistoma nitidum, sed ad latera carin&e utrim- 
que tenuissime cinerascente-pubescens. Preelabri margo 
prominens, nitidus. Antenn&e nigre, opace, suborbi- 
culares. Seta antennarum pubescens, radiis sat distin- 
etis, quadruplam fere antenn& longitudinem excedens. 
Oculi subrotundi. Gen&e nigre, oculo transverso dimi- 
dio breviores. Dorsum thoracis et abdomen fere nuda. 
Pleur& nigre, nitide. Venter lateribus late ferrugineus, 
medio et apice nigro-nitidus, brevissime pilosus. Hal- 
teres pallescentes. Al& plus minus ferrugineo-hyalin&e, 
in speciminibus Lapponicis, (quemadmodum de Brit- 
tannicis testatur Warrzer) intense ferruginantes, in Da- 
nico viso atque intra Sueciam mediam et meridionalem 
collectis ferrugineo parum inquinate itemque nervi 
transversi in illis infumati, in his vix obscuri. Costa 
basi exiliter pubescens, pone exitum nervi auxiliaris 
nigricans, basi apicemque versus cum nervis longi- 
tudinalibus flavicante-testacea. Pedes  undique pilis 
brevibus obsiti. Cox&e antice parum pilose, snummo 
apice angustissime testacex. Femora omnia in summa 
basi subtus pilo solitario, perpendiculari instructa, an- 
tica extus modice gibba, superne pilis erectis, setiformi- 
bus, serie positis, circiter septem, subtus pilis perpendi- 
cularibus, remotis, preter basalem, circiter quatuor 
armata, intermedia tenuiler pubescentia, subtus antice 
exiliter spinulosa, postica parum incurva, in utroque 
sexu simplicia. Tibig antice posticeque exiliter pilose, 
posticXx extus subciliate, pilo ad apicem ordinario hori- 
zontali longiore, calcare brevissimo, vix tertiam partem 
metatarsi equante, intermedi& spinulis intus infra me- 
diam tibiam una et in apice altera majore, extus sex 
sensim apicem versus majoribus, antice apicalibus, dua- 
bus minutissimis. Tarsi plerumque obscure testacei, 
aliquando ferrugineo-fusci vel fere nigricantes, exiliter 
pubescentes. Metatarsus intermedius articulos prozimos 
duos simul sumtos longitudine 2&quans, posticus in- 
crassatus, intus dilatatus et articulus tarsorum secundus 


IJ0 


subequilongus , simplex. intus margine albido-pube- 
scentes. 


Obs. Ut ex Warrero (Ins. Br. Dipt. II, I. c.) 
discimus, h&ec species jam 1836 ab Hauimayvo proposita 
est. Ita enim Borb. Suillorum Haum. a WaALKErRo 
delineatur, ut manifeste appareat non differre C. fusci- 
pennem ZetterstT. Igitur nomen ab Haumavo fictum 
recipere fas duxi. In Britannia neque vulgaris, et co- 
lore tarsorum varians, diserte observante WVWVALKERO. 
Quze de Borb. punctipenni suo adfert Macouarrt, at 
nimis pauca, in C. Sutllorum exacte conveniunt. Obstat 
tamen magnitudo duplo major speciei MaAcQuARrRTIianze. 


3. C. pallifrons: nigra, nitida, subnuda; episto- 
mate, antennis subtus, prelabro, coxis an- 
ticis, genubus tarsisque posterioribus flavo 
testaceis; sela aulennarum tripla et ultra an- 
tenn&e longitudine, subnuda; pedibus nigris, 
exiliter pilosis, femoribus anticis posticisque 
extus modice gibbis; alis subhyalinis, parum 
flavicantibus. & 2. Long. 4—+i lin. 

Mas: striga verticis apicali, orbitis fe- 
morumque basi latius flavo-testaceis; abdomine 
oblongo, segmentis intermediis tribus (2, 3, 4) 
2equalibus, quinto dimidio breviore, sexto di- 
midiato vix exserto, sub quinto fere retracto, 
septimo magno, curvato-inflexo, ventri appli- 
cato, apice bifido, sub marginem quinti ven- 
tralem inserto. 


Femina: apice verticis orbitisque obsolete, 
basi femorum - anguste flavo-ferrugineis; abdo- 
mine ovalo, segmentis quatuor (2, 3, 4,9) sub- 
2equalibus, apice subacuto. 


FarrÉn Heteromyz. p. 7. ZerttersteDTt Dipt. Scand. 
VI, 2485. — Borborus pallifrons Meicen Zw. Ins. 
VI, 105. — Borb. pallidifrons Macou. Buff. II, 569 (a 
Meiceno ex descriptione Farreni, a MacQuarto verbo 
tenus ex descriptione Meicent transscriptus). — Borb. 


JJ1 


ater Meic. Zw. Ins. VI, 203? Macouarr Buff. II, 568? — 
Borb. flavipennis Harioay, Warker Ins. Brit. Dipt. IL, 
176? 


j Hab. in fimetis et graminosis pinguibus 
Suecie medie et meridionalis, Uplandixe ad 
Holmiam , OÖOstrogothie, Westrogothie, Smo- 
landi&e, Öelandie, Gottlandie, Hallandie, Scanize 
passim. 


Species parva, jam 1826 a beato Farrén proposita, 
exteris sive ignota sive non rite cognita, epistomate, 
prelabro, proboscide, cozxis anticis, trochanteribus, genu- 
bus tarsisque qua maxsimam partem flavo-testaceis facile 
dignoscenda. ”Tibig intermedig&, ut in C. nitida et C. 
Suillorum, tantummodo ob minutiem speciei exilius 
spinos&e. Pilus etiam elongatus et subtus ante apicem 
femorum posticorum et extus ad basin tibiarum posti- 
carum. Vertex subopacus, postice cum occipite, tri- 
angulo verticis angustato, cuneato, sublevi lineisque 
juztaocularibus nitidus. Striga apicalis verticis in mare 
fere semper conspicua, flavo-testacea, in femina obso- 
leta. Gene etiam flavo-testacexe, dimidiam vix oculi 
longitudinem &quantes. Antenn&e flavo-testacer, su- 
perne fuscescentes, suborbiculares. Seta antennarum 
non omnino nuda sed tenuiter pubescens, longitudine 
ultra triplam vix autem quadrupla antenneg. Oculi 
transversim subrotundo-ovales. Thorax et abdomen 
tenuiter pubescentia, pilis in margine abdominis paucis. 
Pleur&e valde nitide, nigre. Venter ferrugineus, medio 
anguste et apice niger, nitidus, exiliter pilosus. Halte- 
res pallidi, apice clav&e albicante. Al& hyalinge, tenuissi- 
me flavido-tincte. Costa basi exiliter pilosa, pone exi- 
tum auxiliaris ex pube tenui nigricante fuscescens nervi- 
que flavescenti-pallida. Cox&e antice flavo-testacere, et 
posteriores nigre, pilose. Femora nigra, nitida, in 
mare basi late, inprimis intermedia subinde fere tota 
testacea, in femina fere tota nigra, antica extus breviter 
pilosa, superne serie pilorum setiformium et subtus 
pilis ordinariis perpendicularibus, remotis armata, po- 
steriora subtus pilis brevibus subeiliata. ”Tibig nigre, 
basi testace&, antice et postice extus pilose serieque 
spinularum tenuium pallidarum in anticis fere quinque 


232 


in posticis circiter septem remotarum subpectinate. 
Calcar brevius, dimidiam vix metatarsi longitudinem 
equans. In tibiis posticis intus infra medium spinula 
nigra. Tibie intermedige tenuiter pubescentes, intus 
spina in medio et altera in apice, extus circiter qua- 
tuor tenuissimis et apicali majore. ”Tarsi testacei, antici 
et subinde postici fuscescentes. Metatarsus posticus pa- 
rum incerassatus, intus dilatatus. Articulus tarsorum 
posticorum secundus subeylindraceus, metatarso vix 
longior. | 


Obs. Vix dubito, quin Borb. ater Meic.a Copronm. 
pallifronte Fauvén nihil ditferat. Descriplio Meicent 
pro more valde manca, ad feminam saltem hujus exacte 
convenit. Borb. pallifrontem sibi ignotum esse, Borb. 
atrum neque vivum vidisse sed a WintHemMo missum, 
ipse Meicen fatetur. Igitur maxime probabile est 
ipsum, Coprom. pallifrontem Fautuest in librum suum 
transscribentem, non animadvertisse eundem esse Borb. 
atrum. Hoc etiam quodammodo confirmaretur Mac- 
QUaRTO, diserte monente Borb. atro halteres esse albidos, 
quod revera ad Copr. pallifrontem pertinet, nisi defi- 
nitio hujus a Macouarto tradita, ne verbo quidem mu- 
tato, ex definitione Mericent translata esset, qui halteres 
singularum specierum ftestaceos eodem albidi vocobulo, 
fere semper designat. — Parum abest quin existimem 
Borb. flavipennem Haupn. nigrum, facie, coxis anticis 
et genubus testaceis, alis flavescentibus, pallido-venosis, 
halteribus albidis (WaALrkzer 1. c. pag. 1776) non difterre 
a C. pallifronte Faurn. Sane etiam que in definitione 
addita tradit WaLrkzer omnia ad hunc pertinent, neque 
dubium restaret nisi abdomen haud nitidum speciei 
Britannic&e tribuisset WaArzer, quum in C. pallifronte 
idem sit eximie nitidum. 


4. C. nigra: fusco-nigra, subopaca, capite con- 
colore, superne parce pilosa; epistomate leviler 
cinereo-pubescente; antennis nigris, seta distincle 
pubescente, longitudine quadrupla antenne; pe- 
dibus fusco-ferrugineo-pilosis, femoribus anticis 
extus parum gibbis, willosis, geniculis summis 
tarsisque sordide testaceis; alis ex albido-sub- 


hyalinis. &A 9. Long. 1—1:2 lin. 


333 


Mas: abdomine oblongo, segmentis quatuor 
(2, 3, 4, 5) subaequalibus, sexto dimidiato, bre- 
vissimo, vix exserlo, septimo parvo, subgloboso, 
apice bifido, sub marginem quinti ventralem 
inserto. 


Femina: abdomine ovato, apice subacuto, 
segmentis omnibus annularibus, quatuor inter- 
mediis (2, 3, 4, 53) subequalibus, sexto et sep- 
timo subretractis. 


ZLeTtTERSTEDT Dipt. Sc. VI, 2477. — Borborus niger 
Meic. Zw. Ins. VI, 201. Macou. Buffon II, 566. War- 
ger Ins. Br. Dipt. II, 175. 


Habitat in stercoratis Suecie medie minus 
vulgaris; Uplandige ad Holmiam et Upsalias, 
Ostrogothie prope Norcopiam initio sestatis. — 
In Jemtlandia prope Mulfjellet et in Nordlandia 
Norvegize J. W. ZETTERSTEDT |. cC. 


Species magnitudine sepe C. nitide emula, unde 
forte factum est ut de difterentia harum aliquando sit 
dubitatum. At C. nigra primo adspectu dignoscitur 
colore corporis in fuscum vergente nec pure nigro ut 
et nitoris in C. nitida eximii defectu. At si ad notas 
in definitione allatas rite animadvertatur, mox intelli- 
gitur has species minime propiori quadam affinitate 
conjuncetas esse sed longius invicem distare. Diversitas 
precipue elucet in mare. Hujus enim femora posteriora 
in C. nigra subsimplicia sunt nec intermedia elongata, 
subelavata nec postica extus gibba, subtus dente armata. 
Uterque autem sexus C. nigre a C. nitida differt an- 
tennis minoribus, nigris nec fusco-ferrugineis, seta bre- 
vius pubescente et revera breviore, linea trianguli ver- 
ticis tenui impressa, pedibus et corpore subtus fusco- 

- ferrugineo pilosis, femoribus anticis dense villosis nec 
serie setarum superne armalis, tarsis in vivis semper 
sordide testaceis nec nigris, metatarso intermedio duos 
nec tres proximos articulos simul sumtos &quante, alis 
albido-hyalinis nec ferrugineo infectis. 

Tota fusco-nigra, parum nitida, trochanteribus 
summoque femorum apice letius, tibiarum basi an- 


334 


guste, tarsorumque maxima parte sordide testaceis. Ver- 
tex opacus, postice tenuissime, saltem certo situ, cinera- 
scente-pubescens. Triangulum verticis anguste cunei- 
| forme, acuminatum, linea media per longitudinem le- 
A viter sulcatum et line& juxtaoculares subnitide. An- . 
; tenn&e tote in adultis nigre, antennis C. nitide minores. 
Seta distincte pubescens, seta C. nilide brevior et bre- 
vius sed distincte radiata, at pari modo quadruplam 
cireiter antenn&e longitudinem &quans, quia antenna 
ä ipsa brevior est. Epistoma tenuissime cinerascente- 
pubescens. Sete mystacine latere capitis fere longiores. 
Margo prelabri prominens, epistomati concolor, leviter 
| cinerascens. Gene fusco-cinerascentes oculo transverso 
: breviores. Oculi subrotundi. Thoracis dorsum nigrum, 
i in illesis distincte fusco tinetum, subopacum, pubescens, 
Ek pube tenui fusco-ferruginea. Pleur&e nitidiusculxe. 
; Scutellum medio foveolato-subimpressum. Abdomen 
| parce, venter utrimque late ferrugineus, medio et apice 
niger, subnitidus, crebre fusco-ferrugineo-pilosa. Coxge 
nigre, nitidge, antice dense pilosge. Halteres fusce- 
scente-testacei, clava superne dilutiore. Ale -opace, ex 
h albido sordide hyalin&e, in quieteincumbentes, manifeste 
å albide. Costa nigro-pubescens, segmento primo bre- 
viter piloso et nervi longitudinales flavescente-pallida. 
Nervi transversi nigricantes, ultimus in medium are& 
il ultime insertus. Segmentum nervi longitudinalis quarti 
; tertium ad longitudinalem tertium lenissime convergens 
nec perfecte parallelum. Pedes fusco-nigri. Femora 
subnitida, antica, precipue maris extus gibba, dense 
villosa, subtus villis longioribus, remotis subceiliata nec 
superne spinosa, intermedia adpresse pilosa, antice mar- 
gine infero spinulis acutis munita, postica crebre pilosa. 
In summo apice femorum posteriorum spinula una al- 
terave. Tibie antice et posticg intus dense pubescen- 
tes, extus patulo-pilos&e, postice calcare curvato dimi- 
diam circiter metatarsi longitudinem &quante spinulis- 
que minimis in summo apice paucis, intermedige parce 
pubescentes, spinis intus in media tibia una et ad api- 
cem altera valida, cextus quatuor quintaque ad apicem 
valida, antice tribus apicalibus sat magnis, postice una 
apicali, parva armate. Pilus elongatus, extus supra api- 
cem tibiarum posticarum itemque subtus ante apicem 
femorum posticorum. Preterea pilus perpendicularis 
rectus, longior, sub summa basi femorum singulorum 


330 


utriusque sexus. ”Tarsi sordide pallido-testacei, breviter 
pilosi, antici posticique extus fuscescentes, in mortuis 
paullo obscuriores. Metatarsus pedum intermediorum 
longitudine duos articulos tarsorum proximos &Xquans, 
posticorum incrassatus, intus dilatatus. Articulus tar- 
sorum posticorum secundus parum sed evidenter in- 
erassatus. cylindraceus. 


Obs. 4. Auctores, preeunte Meicen, tradunt hanc 
speciem ab omnibus sui generis distingui halteribus 
fuscis. Sed halteres, revera pallide-testacei fuscedine 
parum inquinantur, unde in vivis sordide testacei appa- 
fent, in mortuis paullo obscuriores. Igitur hunce cha- 
racterem fallacem omisi. ”Tarsi omnes pallide testacei 
et pellucidi, in mortuis magis fuscescunt nec tamen 
nigrescunt. 


Obs. 2. C. nigra habitu propius accedit ad se- 
quentem C. pedestrem et C. borealem quam ad priores. 
Quare in ordine specierum locum his proximum merito 
luetur. 


== Pilo ad apicem tibiarum posticarum extus 
horizontali elongato, tibiis intermediis extus 
muticis, apice parce spinulosis. 
+ Äptera. 
9. C. pedestris: nigricans, subnitida, cinereo-pilosa; 
eapite nigro, macula verticis apicali testacea, 
epistomate tenuissime cinereo-pubescenle; an- 
tennis apice testaceis, seta distincte pubescente, 
quadrupla et ultra antenn&e longitudine; pedi- 
bus nigris, undique pilosis, tibiarum apice et 
basi tarsisque testaceis, femoribus anticis extus 
gibbis, tibiarum omnium pilo ad apicem extus 
-horizontali, elongato; alarum rudimento exiguo, 


halteribus nullis. & 2. Long. 13 lin. 


Mas: abdomine oblongo-elliptico, segmento 
secundo elongato tertium quartumque 2qualia 
simul sumta longitudine excedente, per longi- 
tudinem costato, quinto subeordato? . . . . . « 


4 


FEET FVO 


KSR so Rae nn 


330 


septimo  ventri applicato, planiusculo, sub mar- 
ginem quinti ventralem inserto. 


Borborus pedestris MricEn Zw. Ins. VI, 209. 
Wazrrer Ins. Br. Dipt. II, 177. — Apterina Macou. 
Buff. II, 574. — Limostna Zrext. Dipt. Scand. VI, 2506. 


Hab. in Norvegia ad diversorium ”Thynäs 
prope litus maris a celeb. ZETTERSTEDT, Nec ha- 
ctenus alibi in Scandinavia, lecta. 


Vivam examini subjicere mihi non contigit, neque 
feminam vidi. Ex specimine maris, quod summe li- 
beralitati celeb. ZETtTtERSTEDT debeo, conformationem 
abdominis neque plene indagare licuit. 


Presertim insignis segmenti secundi abdominis longi- 
tudine duplam et ultra segmenti tertii excedente, costa 
tenui per mediam illius segmenti longitudinem ducta, ex 
nota exigua basi impressa descendente, pilo elongato nigro, 
horizontali, extus ad apicem singularum tibiarum nec 
tantum posticarum, halteribus nullis, alis quam maxime 
curltis. Ab omnibus Copromyze speciebus nostratibus 
differt corpore ipso crebrius cinereo-piloso pedibusque, 
precipue tibiis, pilis patentibus sat longis vestitis. — 
Vertex subopacus, nigricans, antice fusco-testaceus, 
triangulo angustato, cuneiformi lineisque juxtaoculari- 
bus cinerascentibus. Antenn& basi nigre, articulo tertio 
fulvo-testaceo, vel ferruginege. Seta fuscescens, distincte 
pubescens seu fere subplumata. Corpus totum sordide 
nigrum, parum nitidum. ”Thoracis dorsum, abdomen 
et precipue pedes crebre pilosa, pilis cinereis. Al 
quarta parte thoracis breviores, angustate, ferruginantes. 
Pedes nigri, trochanteribus, tibiarum basi et apice an- 
guste tarsisque totis testaceis. Femora antica et postiea 
villosa, intermedia superne subnuda, subtus pilosa. In 
femorum anticorum margine superiori pili etongati, ut 
in C. nigra, nulli. Tibie villose, villis patentibus. 
In tibiis intermediis intus spinul&e, licet inter pilos minus 
conspicue, supra apicem una, in ipso apice plures 
exigug. Pedum posticorum metatarsus incrassatus, intus 
dilatatus tarsorumque articulus secundus subincrassatus, 
cylindraceus. 

Obs. 


307 


Obs. De loco hujus speciei in serie Copromyzina- 
rum nimis diserepant auctores. Illustris Macouart in 
genere peculiari posuit, addito nomine Apterinwe, ut 
hoc titulo indicetur quo charactere precipue differat, 
alarum scilicet et halterum defectu. Quam quidem 
Macovarri opinionem celeb. Zetrerstept, Borb. pede- 
strem Mzic. inter Limosinas recensens, nec suam fecit 
nec omnino improbavit (Dipt. Scand. VI, 2506 sequ.y 
Verum ut sententiam meam, in prefamine commenta- 
rioli breviter indicatam, paullo fusius exponam, tanto- 
rum virorum pace dixerim, omnia organa, que ad vi- 
tam horum animantium momentum habent, in Borb. 
pedestri Meic. et singulis Copromyze speciebus adeo 
convenire, ut ab his ille minime removeri possit. Nam 
corpus Borb. equestris elongatus, epistoma non parum 
concavo-retusum, carinatum, utrimque foveolatum, scu- 
tellum breve, late triangulare, apice rotundato, pedes 
antici gibbi, postici validi, elongati, quemadmodum in 
definitione generis supra expositum est, Copromyzam 
attinent. Autumat quidem Macouarrt soli Apterine inter 
Copromyzas competere lineam impressam vel rectius 
costam in segmento abdominis secundo, eandemque hac 
nota ab omnibus differre. Qua in re eximium virum 
errare ex iis patet, que in delineatione generum pleniore 
exposui de nota impressa in media basi abdominis se- 
cundi per totam Copromyzinarum familiam solenni. Hoc 
vero ad Compromyszas singulatim pertinet, quod linea 
ex marginibus descendentibus hujus note coalitis orta 
per medium segmentum decurrat. Illam autem notam 
impressam et lineam inde emissam in speciebus reliquis 
alis obtectas et sepe minus conspicuas dipterologi non 
animadverterunt, in Borb. pedestri Meic. non potuerunt 
non oculis cernere, unde factum est ut pro singulari 
generis charactere a Macouarto proponantur. Quare 
quum hic character, de cetero nimis exilis, minime 
Borb. pedestri privus sed in toto genere Copromyze 
normalis sit, neque genus notis mere privativis, quales 
sunt halteres nulli et alg& quam maxime decurtate, 
definire conveniat, Borb. pedestris, ob characteres 
principales, certe Copromyza dicatur. 


KE. VP. Akad. Handl. 1853. 22 


c 


338 
ok Alate. 


C. borealis: mgra, thorace enescente, nitida, 
parce pilosa; epistomate nigro, tenuiler cinera- 
scente, macula verticis apicali lunata, orbita 
anteoculari genisque testaceis; antennis nigris, 
seta subpubescente, quadrupla vix antenne 
longitudine; pedibus undique breviter pilosis, 
femoribus anticis extus valde gibbis, geniculis 
summis, tarsis intermedis posticorumque apice 
fulvo-testaceis; alis sordide ER costa media 
subincrassata, nigra. &A 9 Long. 11—2 lin. 


Mas: abdomine oblongo,segmento secundo 
sesquiplicem saltim tertii quartive 2equalium 
longitudinem 2equante, quinto dimidia vix quarti 
longitudine, sexto dimidiato, exserto, septimo 
semigloboso, apice inflexo, crasso, bifido, ventri 
applicato; femoribus posticis extus parum gibbis, 
tibiis intermediis intus duplici spinularum serie, 
in singula quatuor armatus. 


Femina: abdomine ovato, acutiusculo, se- 
gmentis intermediis (2, 3, 4, 5) subaequalibus, 
secundo parum longiore; femoribus posticis 
simplicibus, tibiarum intermediarum spinula 
intus unica. 


Copr. borealis ZetterstEoT Dipt. Scand. VI, 2481. 


Hab. in Lapponia boreali ad Qvickjock, 
Jemtlandia et Bottnia boreali. 


Copromyza nilida parum minor, at minus nitens. 
Preterea primo adspectu dignoscitur a C. nitida tibiis 
intermediis, preter spinulas apicales tenues, extus in- 
ermibus, pilo elongato subtus ad apicem femorum posti- 
corum nullo, macula verticis apicali testacea, seta an- 
tennarum parum pubescente. Longe propius accedit 
ad C. equinam, sed ab hac statim dignoscitur macula 
verticis apicali utrimque abbreviata nec didyma, colore 


339 


saturatius nigro, pedibus maxima ex parte nigris, femori- 
bus posticis maris extus crassis, segmenti abdominis 
septimi apice crasso tenuissima linea fisso nec remote 
bispino, et fere ab omnibus ceteris Copromyzce specie- 
bus pedibus undique et crebre breviter pilosis. 


Nigra, thorace parum &neo-nitente, abdomine mi- 
nus nitido. Vertex opacus, triangulo late cuneato, ele- 
vato lineisque juxtaocularibus subnitidis, tenuissime 
cinereo-pubescentibus. Macula verticis apicalis fere 
equilata vel superne paullo arcuata, ad latera oculos 
versus abbreviata et hinc fere lunata, orbita ante oculos 
superior et maxima genarum pars, trochanteres, pun= 
ctaque summorum geniculorum testacea sunt. Antenn&g 
majusculXe, suborbiculares. Seta antennarum subnuda, 
brevissime pubescens, quadrupla antenn&e longitudine 
fere brevior. FEpistomatis area intermedia cinerascens. 
Prelabri margo prominens, epistomati concolor, rarius 
apice testaceo-maculatus. Proboscis nigra, valde in- 
crassata. Dorsum thoracis et abdominis parce, broviter 
pilosa, pilorum crebrorum serie ante marginem abdo- 
minis lateralem. Segmentum secundum abdominis in 
mare dimidio, in femina parum tertio longius. Segmen- 
tum quintum abdominis in mare dimidia quarti longi- 
tudine fere brevius, sextum subretractum, parum pro- 
minens, at dum segmenta ultima maxime distenduntur, 
ne dimidia quidem quinti longitudine. Halteres sor- 
dide vel e fuscescente testace&, clava dilutiori. Ale 
cinerascente-hyalin&eg, fere flavedine quadam tenuissime 
tinete. Costa basi pubescens, pone ezxitum auxziliaris 
parum incerassata, fere ad medium fusco-nigricans, in 
adultis nigra, nervique flavescenti-pallidi. Nervus lon- 
gitudinalis quartus pone transversum ultimum, in me- 
diam aream ultimam insertum, ad tertium lenissime 
convergens. Cox&e apice longius pilose, antice intus 
testacex. Pedes nigri, undique et crebre breviter pi- 
losi. Femora antica extus valde gibba, superne serie 
pilorum setiformium armata, maris intermedia subtus 
antice tenuiter spinulosa, postica elongata, abdomine 
fere longiora, extus modice gibba, feming postica sub- 
simplicia. Sub basi femorum omnium utriusque sexus 
pilus rectus perpendicularis, elongatus. Tibie maris 
intermedige extus mutice, apice spinulis tribus, intus 
planiuscula, duplici spinularum quatuor ordine armat2e, 


N 


340 


feming intus infra medium spinula unica. Tibiarum 
posticarum pilus ad apicem ordinarius elongatus, po- 
sticus longitudine tibiam transversam parum superat. 
Calcar breve, dimidiam vix metatarsi longitudinem 
equans. Tarsi antici nigro-fusci, intermedii fulvo-testacei 
vel in mortuis fuscescenti testacei, metatarso articulos 
duos prozximos simul sumtos sublongiore, posticorum 
metatarso intus dilatato articuloque secundo cylindra- 
ceo, incrassatis, nigro-fuscis, intus grisescenti-pube- 
scentibus, articulis tertio et quarto sordide testaceis, 
ultimo nigro-fusco. 


C. equina: olivaceo-nigra, subnitida, thorace 
lineato abdomine nigro-pubescens; epistomate 
griseo, striga verlicis apicali didyma, orbita 
anteoculari genisque testaceis ; antennarum arlbt- 
culo ultimo ferrugineo-fusco, Kr subnuda, tripla 
antenne longitudine; pedibus pubescentibus; 
alis sordide hyalinis.. & 9 Long. L—1+ lin. 


a: pedibus pallide-testaceis, femoribus an- 
ticis medio late, posterioribus apice 
supra, nigricantibus. 

b: femoribus tibiarumque apice nigris, 
genubus tarsisque pallido-testaceis. 


Mas: abdomine oblongo-elliptico, apice 
obtuso, segmento secundo dupla fere tertii longi- 
tudine, tertio quartoque subzequalibus, quinto 
dimidiam vix quarti longitudinem excedente, 
subtus elongato-rotundato, sexto dimidiato, longi- 
tudine vix dimidia quinti, septimo  brevi, po- 
stice semigloboso, apice bidentato, dentibus ni- 
gris, tids dimidia cireiter metatarsi postici 
longitudine, intra marginem ventralem segmenti 
quinti recondendis segmento reclinato exsertis; 
femoribus posticis extus subgibbis. 


Femina: abdomine ovato, acutiusculo, se- 
gmentis secundo et quarto subequalibus tertio 


341 


fere dimidio longioribus; femoribus posticis 
subsim plicibus. 


FanrÉns Heteromyz. 6. Zerttersteot Dipt. Sc. VI, 
2478. — Borborus MeiceEn Zw. Ins. VI, 201. Macou. 
Buff. II, 566. Warrer Ins. Br. Dipt. II, 175. 


Hab. in stercoralis et coenosis ubique per 
totam Scandinaviam, Daniam, Sueciam, Norve- 
glam ad alpes usque boreales. 


Vulgatissima et notissima, abdominis segmento se- 
cundo maximo, in mare dupla, in femina sesquiplici 
secundi longitudine, inter congeneres insignis, colore 
olivaceo lineisque thoracis grisescentibus a reliquis di- 
scedens. Pedum color varius. Ut plurimum femora 
antica- nigricantia, basi apiceque angustissime testaceis, 
posteriora superne apice fusco-piceo-maculata; tibie et 
tarsi pallide testacea. HEjusmodi individua  describit - 
Meicen I. ce. Rarius femora omnia fere tota et tibix 
apice late nigrescunt vel piceum induunt colorem. 
Inde factum esse videtur ut ab aliis pedes potissimum 
nigri dicantur, varietate tamen coloris probe notata. 
Conf. FALLÉn et ZeETTERSTEDT ll. CC. 


Heec species una cum sequentibus duabus maxime 
affinibus propriam velut generis sectionem constituunt, 
corpore maris angustiore segmentoque abdominis septi- 
mo modo peculiari formato. In C. equina, C. pallipede 
et C. tibiali apex segmenti septimi producitur in dentes 
vel potius spinas duas interjacente foveola apertur2e 
ani invicem remotlas, segmento retracto et ventri appli- 
cato non conspiciendas sed intra marginem segmenti 
quinti sub ventre repositas, at segmento reclinato inde 
elabentes. Hee autem spinge revera sunt apices laterum 
segmenti foveolam utrimque ambientium et prolongato- 
rum. Reclinato segmento posterior abdominis pars in 
his speciebus incurvatur, unde plurima specimina mor- 
tua sexus masculi apicem abdominis prebentincurvum. 
Ratione segmentorum abdominalium maris optime di- 
stinguitur C. equina ab utraque et C. tibiali et C. 
pallipede. In his enim segmenta secundum et tertium 
fere equalia, in C. equina segmentum secundum duple 
fere  tertii  longitudinis.  Spine vel dentes apicales 


342 


segmenti septimi in C. equina breves, in illis magig 
elongati. 


Vertex niger, opacus. Triangulum verticis per 
longitudinem leviter medio sulcatum linexeque juxta- 
oculares cinerascentia, subopaca. Striga verticis apicalis 
testacea, in areas nigras, opacas, triangulares utrimque 
adscendens et hinc didyma. Orbita anteocularis testa- 
cea. Gen& nitidge, medio testacee, superne anguste, 
postice latius nigr&e, inferne grisescentes. FEpistoma e 
flavido-griseo dense, tenuissime pubescens. Prelabrum 
margine late prominens, testaceum. Set&xe mystacinege 
utrimque unica latus capitis longitudine equantes. Pro- 
boscis nigra, valde incrassata, totam aperturam capitis 
opplens, apice apiculato. Thorax ex vittis quatuor 
olivaceo-nigris lineisque tribus dilutioribus grisescenti- 
bus, in mortuis obsoletis, variegatus, antice et lateribus 
griseseens, parum nitidus. Pleur&e nigre, valde nitide. 
Segmentum abdominis secundum in mare duplo in fe- 
mina fere dimidio longius tertio. Segmentum quintum 
in mare sub ventre rotundato-ampliatum ut apicem se- 
gmenti septimi ventri applicatum intra marginem suum 
excipiat. Dentes apicales segmenti septimi dimidiam 
vix metatarsi postici longitudinem &quantes, valde ni- 
tidi, apice subtruncati. Halteres e pallido-testacei. Al&e 
subhyaling. Costa subnuda, pone exitum auxiliaris vix 
inerassata, ex pube tenui fusco-nigricans, cum nervis 
alg e pallido-testacea. Nervus longitudinalis quartus 
pone transversum ad tertium lenissime convergens. Ner- 
vus transversus ultimus in mediam aream ultimam in-- 
sertus. Cox&e antice intus et apice testacer, posteriores 
nigre, apice anguste testaceo, antice pilose. ”Trochan- 
teres testacei. Femora antica extus gibba, nigra, basi 
apiceque anguste testacea, superne serie pilorum seti- 
formium subtus spinulis tenuibus armata, posteriora 
aut testacea macula apicis superne fusca aut picea, 
subtus ante medium testaceo-maculata aut denique 
nigra, pubescentia. Sub ipsa basi femorum singulorum 
pilus strietus, perpendicularis. Tibige plerumque totae 
testacex, interdum picex, basi testacea, intermedix ad 
basin spinulis circiter quinque, antice in medio spinulis 
tribus munite, postice pilo postico ordinario prope 
apicem horizontali tibia transversa parum longiore, cal- 
care longitudinem fere metatarsi xequante. ”Tarsi testa- 


340 


cei, metalarso intermedio articulum secundum et terti- 
um simul sumtos longitudine axquante, postici intus 
dense, tenuissime griseo-pubescentes, metatarso extus 
dilatato et articulo secundo cylindraceo, incrassatis, extus 
piceo-nigricantibus. 

8. C. tibialis: ceneo-nigra, nitida, exiliter pube- 
scens;  epistomate <tenuissime cinereo-pube- 
scente, orbita anteoculari genisque nigr IS, striga 
verlicis apicali sublunata coxisque anticis lösta 
ceis; antennis magnis, nigro-fuscis, seta pube- 
scente, tripla antenne longitudine; pedibus pube- 
scentibus, femoribus nigris, tibis anticis nigro- 
fuscis, posterioribus fuscescente-testaceis, anguste 
nigro-fusco-annulatis; alis hyalinis. &A Long. | 
I lin. | 

Mas: abdomine oblongo- elliptico, apice ob- | 
tuso, segmento secundo et tertio majoribus, 
longitudine zequalibus, quarto dimidiam tertii 
longitudinem VIiX equante, quinto in dorso ab- 
dominis vix summo margine, sub ventre mo- 
dice exserto, sexto dinidiato. con vexo-declivi, 
quarti fere longitudine, septimo postice semi- 
globoso sub ventrem incurvato; apice bispinoso, 
spinis validis, subulatis, longitudine saltem meta- 
tarsi postici, intra marginem ventralem segmenti 
quinti recoriditis, segmento reclinato exsertis; 
femoribus posticis extus subgibbis. 


Copr. tibialis ZettERSTEDT Dipt. Scand. VI, 2482 
(Borb. nigri-femoratus. Macou. Buff. II, 567? War- 
KER Ins. Br. Dipt. II, 175?) 


Fab. in Dania SrtaeGer (ZetTterRst. 1. c.) 


ÅA me non visa. Interpretationem speciminis unici in 
Museo Reg. Acad. Lundensis asservati, a celeb. ZETTER- 
STEDT |. c. descripti, amico dilectissimo A. G. Daureom 
debeo, qui comparativam hujus et sequentis delineatio- 
nem  litteris liberaliter datis communicavit. Inde non 


344 


potui non hanc C. tibialem Zertr. et sequentem C- 
pallipedem in utroque sexu mihi bene notam specie 
diversas habere. An vero hec vel illa eonveniat cum 
Borb. nigri-femorato Macau. non &que patet. Equi- 
dem ab utroque auctore ita deseribitur &7, pedibus ni- 
mirum anticis nigris (Macou.) vel fuscis (WALKER), 
ut potissimum C. tibialis Zertrterst. innui videatur. 
Quod etiam probabile censeo. Verum Macouarrt testa- 
tur femin& Borb. nigri-femorati femora tantum antica 
nigra, posteriora testacea esse, quod an in feminam C. 
tibialis congruat, hactenus ignotam, nescimus. Quare 
quum nota, quam edit uterque auctor, segmentorum 
ahdominis secundi et tertii longitudine &qualium, ad 
C. tibialem et C. pallipedem &que pertineat, de aliis 
vero, quibus h& species internosci possent, segmfenti 
inprimis ultimi forma et armatura in Borb. nigri- 
femorato uterque sileat, rem in medio relinquere cogor. 


C. tibialis a C. equina facillime distinguitur co- 
lore corporis admodum nitido, thorace &neo-nigro nec 
lineato, epistomate nigro, cinereo-pubescente nec flavido- 
griseo, triangulo verticis lineisque juxtaocularibus ni- 
tidis nec subopacis, striga verticis apicali sublunata nec 
didyma, antennarum articulo tertio majori setaque di- 
stincete pubescente, femoribus (saltem maris) omnibus 
nigris. Verum precipue fabrica abdominis maris et 
ratio segmentorum abdominalium diversissima est. Que 
in C. equina disparis sunt longitudinis segmentum se- 
cundum et tertium in C. tibiali &qualia, at simul sumta 
fere longitudine &quiparant eadem C. equine segmenta 
simul sumta. In C. equina segmentum quartum tertio 
equale, quintum quarto dimidio brevius: in C. tibiali 
quartum tertio dimidio et ultra brevius, quintum vix 
in dorso abdominis sub margine quarti eminens, bre- 
vissimum. In C. equina segmentum sextum quinto 
dimidio brevius, in C. tfibiali idem segmentum, quarto 
parum brevius ideoque fere ejusdem longitudinis ac 
segmentum quintum in C€. equina. Segmentum ultimum 
in C. tibiali duplo fere majus et lentius convexo-declive 
quam in C. equina. Inde longitudine segmentorum 
sexti et septimi compensatur quod quarto quintoque 
deest -longitudinis. Preterea observandum est segmen- 
tum quintum in C. equina sub ventre insigniter pro- 
longatum esse in laciniam fere semiorbicularem, qua 


343 


re fit ut apex segmenti septimi bidentatus brevis intra 
hane laciniam inseri possit. Margo ventralis segmenti 
quinti in C. tibiali etiam producitur in laciniam ro- 
tundatam, sed multo breviorem, cujus rei caussa est 
quod segmentum septimum longius incurvatum sub 
ventrem magis productum apice marginem quinti minus 
elongatum assequi potest et sub hoc recondi. 


Prorsus eadem in C. pallipede abdominis confor- 
matlio et sane huic quam maxime affinis est C. tibialis. 
At ditfert corpore, trianpgulo verticis lineisque juxta- 
ocularibus magis nitidis, orbita anteoculari genisque 
nigris nec testaceis, tibis anticis nigro-fuscis posteriori- 
bus fusco-testaceis nec omnibus testaceis, spinis apicali- 
bus segmenti septimi abdominis saltem tertia parte 
longioribus. 


C. equina paullo minor. Corpus nigrum, &ne- 
scens, nitidum. Vertex niger, subopacus, tenuissime 
cinerascente-pubescens, triangulo lineisque juxtaoculari- 
bus nitidis. FEpistoma nigrum, ex pube tenuissima 
cinerascens. Striga verticis apicalis postice arcuata et 
hine sublunata, ad latera versus oculos abbreviata, in 
specimine typico postice medio emarginata, fulvo-testa- 
cea. Orbita anteocularis et gene nigre, nitidissime, 
margine genarum inferiore tenuissime cinereo-pubescente. 
Prelabrum epistomati concolor, nitidum, margine api- 
cali glaberrimo, nitidissimo. Antenn&e magne, antennis 
C. equine majores, suborbiculares, nigro-fuscXe: Pro- 
boseis postice subgloboso-incrassata, apice truncata. 
Seta antennarum manifeste pubescens, tripla antenn&g 
longitudine. Thorax nigro-&eneus, nitidissimus, exiliter 
pubescens. Pleur&e nigre, nitidissim&e. Abdominis dor- 
sum subnitidum, subnudum, ad margines laterales serie 
pilosum. Venter basi et lateribus late ferrugineus, me- 
dio niger, nitidus. Spin& apicales, in quas producun- 
tur latera segmenti abdominis septimi subulat&e, longi- 
tudine metatarsum posticum fere excedentes, spinis 
apicalibus ejusdem segmenti C. equine circiter triplo 
longiores.  Halteres pallide testacei. Ale hyalinge. Costa 
et nervi alarum fuscescente-testacea. Cox& antice testa- 
ce&x, macula baseos antica nigro-fusca, posteriores nigre, 
apice summo et trochanteres obscure testacei. Femora 


Xeneo-nigra, intermedia margine basali obscure testacea. 


Tihbie antice nigro-fuscgx, hasi summoque apice ob- 


340 


scure testacex, posteriores fuscescente-testacexr, annulo 
ante apicem nigro-fusco. Calcar tibiarum posticarum 
metatarso postico dimidio brevius. ”Tarsi testacei, po- 
stice fuscescentes. Metatarsus intus dilatatus et arti- 
culus secundus tarsorum posticorum incrassati. 


9. C. pallipes: nigra, nitida, parce pubescens; tho- 
race olivaceo-nigro; epistomate nigro, tenuissime 
griseo-pubescente, orbita anteoculari, genis su- 
perne, striga apicali trigono-lunata coxisque an- 
ticis testaceis; antennis magnis, nigro-fuscis, seta 
pubescente, tripla et ultra antenne longitudine; 
pedibus flavo-testaceis, femoribus nigris, nitidis; 
alis sordide hyalinis & 2. Long. 1—11 lin. 


Mas: abdomine oblongo-elliptico, apice ob- 
tuso, segmento secundo et tertio majoribus, lon- 
gitudine subequalibus, quarto dimidiam longi- 
tudinem tertii vix excedente, quinto in dorso 
abdominis vix summo margine, sub ventre mo- 
dice exserto, sexto dimidiato, convexo-declivi, 
longitudine fere quarti, septimo postice semi- 
globoso, sub ventrem incurvato, apice bispinoso, 
spinis conicis, nitidis, longitudine dimidia meta- 
tarsi postici, intra marginem segmenti quinti 
recondendis, segmento reclinato exsertis; femori- 
bus posticis extus subgibbis. 


Femina: abdomine ovato, apice acutiusculo, 
segmento secundo et tertio 2qualibus, quarto 
parum breviore; femoribus posterioribus sub- 
simplicibus. 

Hab. in Suecia rarius, in Ostrogothia ad 
Häradshammar; in Smolandia et Bahusia C. H. 
BomHEMAN. 


C. equine magnitudine emula et affinis, at simil- 
lima precedenti C. tibiali. A C. equina facillime di- 
gnoscilur colore thoracis totius olivaceo-nigro nec grisco- 


d47 


lineato, macula verticis apicali postice subrotundatla, 
fere trigona, ad latera oculos versus abbreviata nec 
equilata, didyma, antennis majoribus, seta distincte 
pubescente nec subnuda, coxis anticis fere totis et pe- 
dibus, preter femora omnia nigra nitida nec piceo- 
maculata, lete flavo-testaceis, segmento abdominis se- 
cundo tertium subequante nec duplo fere longiore ut 
et Tatione segmentorum abdominalium reliquorum di- 
versa. Quam proxime accedit ad C. tibialem, sed 
differt corpore minus nitido nec &nescente, triangulo 
verticis lineisque juxtaocularibus subopacis, macula 
verlicis subtrigona nec anguste lunata, epistomate griseo- 
pubescente nec cinerascente, orbita anteoculari et su- 
periore genarum parte testaceis, tibiis omnibus lzete 
flavo-testaceis, alis sordide-e fuscescente nec pure hyali- 
nis. — Fabrica abdominis maris in C. tibiali et C. palli- 
pede Omnibus numeris eadem est, sed spin&e apicales 
segmenti septimi in C. pallipede fere dimidio breviores. 


Corpus olivaceo-nigrum, modice nitidum, parum 
pubescens. Vertex subopacus, niger, triangulo per lon- 
gitudinem medio tenuissime sulcato lineisque juxta- 
ocularibus tenuissime cinereo-pubescentibus. Striga verti- 
cis apicalis testacea, postice rotundata, semielliptica vel 
subtrigona. Orbite anteoculares et gen&e sub oculis 
testacex. Margo genarum inferior niger. Epistomatis 
area media tenuissime grisescente-pubescens. Prelabrum 
late prominulum, nigrum, macula sepe apicali testacea. 
Antenn& majusculXe, magnitudine antennas C. tibialis 
2equantes , antennis C. equine majores, nigro-fusce, 
suborbiculares. Seta manifeste pubescens, seta C. equine 
longior, at ob antenn&e ipsius magnitudinem non nisi 
triplam hujus longitudinem &Xquans. Proboscis postice 
valde semigloboso-incrassata, apice breviter trigono. 
Thorax obscure olivaceus, nitidus, breviter pubescens. 
Pleure nigre, nitide. Abdominis dorsum nigrum, pa- 
rum nitidum, nudiusculum, ante margines laterales 
serie pilosum. Venter basi lateribusque late ferru- 
gineus, medio niger, nitidus. Segmentorum abdomina- 
lium ratio omnino ut in C. tibiali. Segmentum se- 
cundum et tertium in utroque sexu majora, maris se- 
cundum tertio perparum longius, feminge xqualia. Se- 
omentum quinlum maris supra in dorso abdominis vix 
vel paullulum prominet, sed subtus modiece elongatum, 


348 


margine leniter curvato. Segmentum sextum solito 
longius, ad brevitatem segmenti quinti compensandam. 
Segmentum septimum reclinatum, dentes sive potius 
spinas apicales duas remotas, nitidas prebet conspicien- 
das, dentibus apicalibus ejusdem segmenti in C. equina 
duplo fere longiores et acutiores, que retracto segmento 
intra marginem segmenti quinti latent. Halteres flavo- 
testacei. Ale sordide vel e fuscescente hyaling, costa 
nervisque pallide testaceis. Transversus ordinarius mox 
pone mediam aream ultimam insertus. Nervus quartus 
longitudinalis pone transversum tertio subparallelus. 
Pedes deflexo-pubescentes. Cox&e anticg Ilete flavo- 
testace& , macula baseos antica parva, nigra, nitida, 
posteriores antice pilosXg, summo apice et trochanteres 
toti testacea. Femora nigra, nitida, antica modice extus 
gibba, superne serie pilorum setiformium, subtus spi- 
nulis tenuibus armata, basi et apice anguste, intermedia 
basi latius, postica valida in mare subincerassata basi 
anguste flavo-testacea. Sub ipsa basi femorum singu- 
lorum pilus elongatus, strictus. ”Tibige et tarsi lexte 
flavo-testacea, tibiarum anticarum annulo infra medium 
angusto, fusco. ”Tibig intermedige ad apicem spinulis 
circiter quinque, antice in medio tribus exiguis armate. 
Calcar tibiarum posticarum metatarso brevior et pilus 
posticus ordinarius extus ad apicem preter solitum 
tenuis, brevis, transversa tibia brevior. Metatarsus et 
articulus secundus tarsorum posticorum modice incras- 
sati, extus fuscescentes. 


10. C. vitripennis: migro-picea, mitida, parce pilo- 
sa; epistomate nigro, medio tenuissime cinereo- 
pubescente; antennis nigris, seta breviter pube- 
scente, tripla antennee longitudine, macula Ver- 
ticis apicali trigona testacea; pedibus breviter 
pilosis, nigris, coxis anticis, trochanteribus, ti- 
biarum basi tarsisque intermediis testaceis; alis 
subhyalinis, nervo transverso ultimo pone me- 
dium are&e ultime inserto, segmento nervi lon- 
gitudinalis quarti secundo segmentum tertium 
quarla saltim parte longitudine excedente. & Q. 
Long. 3—1 lin. 


349 


Mas: abdomine lineari-oblongo, subequi- 
lato, apice subelavato, segmento secundo majori, 
intermediis (3, 4, 5) subequalibus, quinto sub- 
tus rotundato-elongato, sexto dimidiato, brevi, 
seplimo magno, nigro, nitidissimo, postice trun- 
cato, apice crasso, triangulari, bifido, intra mar- 
ginem segmenti quinti inserto. 


Femina: abdomine ovato-lanceolato, apice 
acutiusculo, segmento secundo majori, posteriori- 


bus (3, 4, 5) subequalibus. 


Copr. vitripennis Zertterst. Dipt. Scand. VI, 2485. 
— C. equina y. FauzéÉn Hydrom. 7. I Biporborus vitri- 
pennis Meicen Zw. Ins. VI, 206. Warrer Ins. Br. 
Dipt. 177. 


Hab. in graminosis et uliginosis passim 
per Sueciam meridionalem et mediam a Scania 
ad Uplandiam ut et in Gottlandia et Oelandia. 


Ab omnibus congeneribus, simili pedum colore 
nigro testaceoque variegato, C. equina nimirum C. ti- 
biali, C. pallipede et C. geniculata, primo adspectu 
dignoscitur corpore angustato nervique transversi ultimi 
distincte pone mediam aream ultimam inserti situ a 
nervo transverso medio remotiore segmentoque nervi 
longitudinalis quarti secundo hinc manifeste, quarta 
saltem parte segmentum tertium longitudine excedente. 


Nigricans, nec pure nigra sed piceo-tincta, prae- 
sertim abdomen. Vertex opacus, triangulo per longi- 
tudinem tenuiter medio sulcato lineisque juxtaoculari- 
bus nitidis. Margo apicalis verticis (in maturis) ma- 
cula subtrigona, obscure testacea (in mortius obsoleta) 
notatus. Epistoma nigrum, area intermedia ad utrum- 
que carin&e latus pube tenuissima cinerascens, margini- 
bus lateralibus nitidis.  Prelabri margo prominens, 
niger, nitidus. Antenn& nigre, seta vix antenna triplo 
longiore, breviter pubescente. Orbite anteoculares ge- 
neque oculo dimidio breviores, nigre, nitide. Margo 
genarum inferior cinerascens. Oculi subrotundi. Dor- 
sum thoracis e piceo-nigrum, subnitidum, parce pilo- 


sum. Pleurg nigre, nitide. Abdomen nigro-piceum, 
ad margines laterales serie pilosum, segsmento ultimo 
in mare nigro, nitido, piloso. Venter ut in reliquis 
ad margines ferrugineus, medio niger, nitidus, pilosus. 
Halteres revera albidi. Al&e subhyaling. Costa et nervi 
longitudinales testaceo-pallida. Segmentum coste pri- 
mum breviter pilosum, pilis pallidis. Nervus transver- 
sus medius mox pone exitum auxiliaris positus, ad 
basin al&e propius admotus quam in C. equina, quod 
a celeb. ZettErRstTEDT probe est observatum. Qui tamen 
nervi transversi medii situs retractior parum efficit ad 
situm nervi transversi ultimi ad apicem ale propius 
admoti explicandum. Sed nervi longitudinales quartus 
et quintus ante transversum ultimum leviter curvantur, 
et hinc iste transversus solito magis pone medium ale 
retrahitur. Inde segmentum nervi quarti longitudinalis 
secundum, quod inter nervos transversos interjacet, 
longius evadit, segmentum tertium quarta parte et ultra 
longitudine excedens, nervusque transversus ultimus 
manifeste pone medium are&e ultime insertus. Coxe 
anticg tote sordide testacex. Pedes breviter pilosi. 
Femora antica et postica vix incrassata, antica superne 
serie pilorum setiformium armata, subtus pilosa, pilis 
mediocribus, &equalibus, postica subtus breviter ciliata, 
superne pone medium pilo unico setiformi. <Tibigx 
intermedige breviter pilos&e, spinulis ad apicem paucis. 
Calcar tibiarum posticarum metatarsum subequans. 
Pilus ad apicem extus ordinarius niger, longitudine 
tibie transverse. ”Tarsi antici fusci, intermedii testacei, 
summo apice obscuriores, 'metatarso longitudine arti- 
culorum secundi et tertii simul sumtorum, postici meta- 
tarso incrassato, intus modice dilatato articuloque se- 
cundo vix incrassato, nigricantibus, apice testacei, extus 
fusci. 


Obs. Pro diversa e&tate color pedum dissimilis. 
Nuperrime exclusa tota sordide fiavida (var. d ZLEettErst. 
Dipt. Scand), &tate aliquantulum provectior lucique per 
aliquod temporis spatium exposita nigricans pedibus 
pallidis (var. e loco cit.). Mox vero pedes magis magisque 
nigredinem induunt, posteriorum femora et tibie primum 
apice fusco tinguntur, pedibus anticis adhuc totis flavidis, 
denique femorum et tibiarum omnium apices infuscantur 
(var. a ZerttersTt. I. C.), postremo insectum maturum 


331 


prodit pedibus nigris, femoribus anticis et intermediis 
basi et apice, poslicis basi tarsisque intermediis testaceis, 
macula verticis apicali subtrigona, fulvo-testacea. 


11. C. sordida: fusco-grisea, subopaca; capite 
grisescente; thorace griseo-lineato; margine se- 
gmentorum abdominalium ad latera cinereo- 
Hatalato; antennis nigris, seta subnuda, dupla 
antennae longitudine; pedibus grisescente-nigri- 
cantibus, parce öxilliter pubescentibus, femori- 
bus anticis extus subgibbis, tibiis posticis intus 
infra medium pilo deflexo nigro; alis subhya- 
linis. & 2. Long. +—+i lin. 

Mas: abdomine lineari-oblongo, segmento 
secundo intermediis (3, 4, 3) subequalibus lon- 
giore, quinto brevi tertiam qduarti partem vVix 
longitudine excedente, subtus dilatato, sexto 
dimidiato, parum exserto, septimo convexo- 
incurvato, apice ventri applicato, crasso, bifido, 
intra marginem ventralem segmenti quinti in- 
serto. 


Femina: abdomine ovato, apice acutiusculo, 
segmentis subequalibus, secundo parum lon- 
glore. 


Coprom. sordida ZertterstepDt Diptera Scandin. 
VI, 2484. 


Hab. in Suecia media et meridionali, 
Uplandia ad Holmiam, in Ostrogothia Fdbe 
locis tempore vernali et auctumnali sat copio- 
sa, fimum equinum recentem visitans. 


Corporis colore griseo ab omnibus congeneribus 
discedit. Nam magis vel minus dilute grisescunt vertex 
totus, epistoma, latera thoracis et abdominis. Dorsum 
ihoracis in vivis semper distincte griseo-lineati et ab- 
dominis fuseum. Cum sequentibus C. fumipenni et 
C. costali convenit magnitudine minore, seta antenna- 


J02 


rum brevi, pilo nigro deflexo intus infra mediam tibiam 
posticam, sed ab his discedit totius corporis colore 
Ietiore, pilo tibiarum posticarum extus ad basin tantum 
unico longiore. 

Vertex fuscescepte-griseus, opacus, triangulo sub- 
unisuleato, truncato, sulcis tenuibus a lineis juxtaoculari- 
bus disjuncto. Epistoma abbreviatum, antennarum lon- 
gitudinem non &quans et prelabrum grisescentia. Gene 
cinerascentes, vix quartam partem oculorum longitudine 
excedentes. Oculi transversim ovales. Antennarum seta 
vix microscopice exiliter pubescens. Proboscis postice 
valde subgloboso-incerassata, nigra. Dorsum thoracis 
fuscum, lineis quatuor lateralibus abruptis, in mortuis 
obsoletioribus. Pleur&e subnitide. Dorsum abdominis 
fuscum, subnudum, ad margines laterales serie pilosum. 
Segmenta bina ultima maris subnitida, grisescentia, 
pilosa. In apicibus segmentorum abdominalium inter- 
mediorum utrimque ad marginem macula cinerascens, 
rarius obsoletior. Venter ad latera anguste ferrugineus, 
medio fusco-grisescens. Halteres sordide testacei, clava 
flavido-testacea. Ale subhbhyaling, flavedine vix tenu- 
issime tincte. Costa obscure ferruginea vel nigricans, 
segmento primo breviter piloso. Nervi longitudinales 
pallidi, quartus pone transversum tertio parallelus. 
Nervus transversus medius mox pone exitum auxiliaris 
positus, ultimus in medium are& ultime insertus. 
Pedes tenuiter, brevissime pubescentes. Femora extus 
grisescentia, subnuda, antica extus parum gibba. Tibia 
nigro-fusce, anticg et postice, illeg antice he postice 
setulis minutis circiter quinque remotis rectis, intermediz 
setula antice infra medium spinulisque paucis apicalibus 
armate. In tibiis posticis intus pilus infra medium 
deflexus et postice ad apicem alius horizontalis, nigri. 
Calear tenue, metatarso postico brevius. ”Tarsi omnes 
nigricantes. Metatarsus intermediorum articulos binos 
proximos simul sumtos &2quans, posticorum parum 
incrassatus, articulo secundo simplici. 


B. Pilis posticis elongatis, horizontalibus, ad 
apicem tibiarum posticarum extus duobus 
(inferiori paullo breviore). 

12. C. fumipennis: nigrofusca, parum nitida, sub- 
nuda; capite concolore, epistomate tenuissime 
cinereo- 


3033 


cinereo-pubescente; antennis nigris, seta distincte 
pubescente, dupla vix antenne longitudine; pe- 
dibus exiliter pilosis, nigris, subnitidis, femori- 
bus anticis modice incrassalis, tibiis posticis in- 
tus infra medium pilo longiori, deflexo armatis; 
alis infamatis, costa pone apicem auxiliaris 
nigra, simplici. & 29. Long. i—1 lin. 

Mas: abdomine oblongo, segmento secundo 
paullo longiore, intermediis (3, 4,5) zequalibus, 
sexto dimidiato, parum exserto, septimo in- 
curvato, postice semigloboso, apice subtriangu- 
lari, crasso, bifido, intra marginem quinti ven- 
tralem inserto. 


Femina: abdomine ovato, apice acutiusculo, 
segmentis longitudine subgequalibus. 


Hab. in Lapponia Lulensi C. H. BoHEMAN, 
nec in Suecie medix vel meridionalis regioni- 
bus visa. 


Obiter inspecta C. Suillorum simillima videtur, 
sed ab hac quam maxime differt corpore non pure nigro 
sed e fusco-nigricante, parum nitido, seta antennarum 
fere dimidio breviore, pilo elongato ante apicem 
femorum posticorum subtus nullo sed tibiarum posti- 
carum extus ad apicem duobus, tibiis intermediis exztus 
muticis, apice tantum exiliter spinulosis, alis subin- 
fumatis nec ferruginantibus, pedibus totis nigris. A 
C. sordida longius discedit colore corporis nigro nec 
grisescente. A C. costali distinguitur magnitudine fere 
duplo majore, alis infumatis nec hyalinis, seta antenna- 
rum distincte pubescente nec subnuda, pedibus nigris 
nec piceis, corporis denique forma oblonga in mare, 
nec lineari-oblonga. 


E fusco-nigra, parum nitida, abdomine subopaco. 
Vertex niger, opacus, triangulo late cuneato lineisque 
juxtaocularibus subopacis, areis interjacentibus trian- 
gularibus atris. Åntenne tote nigre. Seta antenna- 


E. V. Akad. Handl. 4853. 232 


304 


rum, cireiter dupla antenn&e longitudine, distincte et 
crebre pubescens. Epistoma nigrum, opacum, exilissime 
cinerascente-pubescens. Oculi transversim ovales. Gene 
oculi longitudine dimidio breviores, nigre, nitide, mar- 
gine inferiore cinerascentes. "Thorax parce pubescens. 
Pleur&e nigre, subnitide. Abdomen subopacum, fusco- 
nigrum, subnudum, serie pilorum ad margines laterales. 
Segmenta abdominis ultima in mare pilosa. Venter 
utrimque ferrugineus, medio niger, subnitidus, pube- 
scens. Halteres sordide testacei, clava dilutiore, flavido- 
testacea. Al& plus minusve infumate, in mare dilutius 
colorate, sgpius non nisi cinerascentes, in femina ob- 
scuriores. Costa tota, inde ab exitu nervi auxiliaris ad 
exitum nervi quarti, nigricans, subsimplex, ad exitum 
auxiliaris Vix incrassata, tenuissime pubescens. segmento 
primo breviter piloso. Nervi longitudinales fusci vel 
nigricantes. Nervus transversus medius parum pone 
exitum auxiliaris positus, ultimus in medium are& in- 
sertus. Pedes subnitidi, toti cum cozxis et trochanteri- 
bus nigri, tarsis subopacis. intermediis interdum dilu- 
tioribus, fuscescentibus. Femora breviter pilosa, antica 
vix incerassata, superne margine serie pilorum setifor- 
mium, intermedia simplicia, subtus pone medium pilo 
longiore setiformi, postica subsimplicia, superne apicem 
versus pilo unico setiformi, subtus subciliata. Tibizx 
antice et intermedig breviter pilose, intermedig intus 
infra medium spinula tenui truncata, apice quatuor vel 
quinque armate, posticge extus pilose, pilis cinera- 
scentihus declinatis, inferne pilis setiformibus duobus 
nigris, altera in apice breviore, altera supra apicem 
longiore, subhorizontalibus, intus presertim apicem ver- 
sus brevius pilose, pilo nigro infra medium setiformi, 
declinato. Calcar nigrum, attenuatum, longitudine fere 
metatarsi postici. Tarsi pubescentes, metatarso inter- 
medio longitudine articulos binos proximos &quante, 
postico modice incrassato, intus dilatato, articulo posti- 
corum secundo perparum incerassato, cylindraceo. 


13. C. costalis: nigro-fusca, subnitlida, subnuda; 
capite concolore, epistomate nigro, tenuissime 
cinerascente-pubescente; antennis nigris, seta 
subnuda, duplam vix antenne longitudinem 
excedente; pedibus nigris, genubus tarsisque 


395 


dilutioribus, femoribus anticis extus subgibbis, 
tibiis posticis intus infra medium pilo longiore, 
deflexo armatis; alis subhyalinis, costa pone 
apicem nervi auxiliaris nigra, simplici. & 9. 
Long. +—+ lin. 

Mas: abdomine lineari-oblongo, apice sub- 
clavato, convexo, segmento secundo intermediis 
(3, 4, 5) subequalibus dimidio longiore, sexto 
dimidiato, parum exserto septimoque semi- 
globoso, apice ventri applicato, crasso, triangu- 
lari, bifido, subnitidis. 


Femina: abdomine ovato, apice acutiusculo, 
segmentis secundo et quinto terlium quartlum- 
que subzequalia longitudine dimidio fere exce- 
dentibus. 


Copr. costalis Staecer in litteris ad celeb. ZETTER- 
stEDT datis. ZerttErstEDT Dipt. Scand. VI, 2483. 


Hab. in Suecia et Dania passim. In Ostro- 
gothia auctumno, fine mensis Septembris et 
initio Octobris sole claro stercus equinum visi- 
tans, sat Copiosa. 


C. fumipenni saltem tertia parte minor et differt cor- 
poris forma multo magis elongata, abdomine maris preci- 
pue subequilato, lineari-oblongo, apice clavato-incras- 
sato, alis fere hyalinis nec infumatis, seta subnuda nec 
distinete pubescente, genubus tarsisque fusco-nigris. 
Magnitudine C. sordide &emula, sXepe minimis hujus 
individuis paullo major et huic corporis forma similis. 
Sed ab hac dignoscitur colore corporis omnino diverso, 
Nigro-fusco nec grisescente. 


Vertex niger, triangulo late cuneato lineisque juxta- 
ocularibus nigro-fuscis, subopacis, areis interjacentibus 
atris, opacis. Seta antennarum vix duplam antennarum 
longitudinem <excedens, microscopice vix tenuissime 
pubescens. Epistoma abbreviatum, longitudine antenna- 
rum. nigrum, quam tenuissime certo tantum situ ci- 
nerascente-pubescens. Prelabrum epistomati concolor. 


356 


Proboscis postice modice incrassata. Gene breves, oculo 
transverso dimidio breviores. Corpus, preter ordinarias 
setulas verticis et ad latera thoracis pilosque ad margi- 
nes laterales abdominis, serie dispositos, ut etiam in 
segmento septimo maris, fere nudum. Halteres sordide 
testacei, clava flavicante. Ale subopace nec tamen 
cinerascente-vel fumido-tincte. Costa pone exitum 
auxiliaris tota nigricans vix ad exitum incrassata, se- 
gmento primo tenui, brevissime piloso. Nervi longi- 
tudinales pallescentes, quårtus pone transversum tertio 
parallelus. Nervus transversus ultimus in vel vix ante 
mediam aream ultimam insertus. HFemora breviter 
pilosa, antica extus parum gibba, margine superne serie 
pilorum setiformium armata, posteriora simplicia. ”Ti- 
big, presertim antice distinctius, posteriores anguste 
tarsique, inprimis intermedii, in vivis basi dilutius fusco- 
nigri, interdum tibig& et tarsi (in nuperius exclusis) 
picei. ”Tibige exilissime pubescentes, intermedig spinu- 
lis intus infra medium unica minuta. ad apicem qua- 
tuor vel quingue armate, postice extus et intus apicem 
versus pilos&, pilis cinerascentibus, deflezis. Intus infra 
mediam tibiam posticam pilus longior deflexus et po- 
stice ad apicem duo subhorizontales, quarum inferior 
brevior, nigri. Calear attenuatum, longitudine meta- 
tarsi postici incrassati, intus dilatati. Metatarsus inter- 
medius binos articulos proximos simul sumtos Xquans. 
Articulus secundus tarsorum postremorum cylindraceus, 
Vvix incrassatus. 


Trib. 2. Ecalearata. 
Pedibus inermibus. 


14. C. geniculata: 2enescente-nigra, nitida, sub- 
glabra; epistomate cinereo-grisescente; antennis 
nigro-fuscis, seta subnuda, tripla antenn&e lon- 
gitudine; pedibus nigris, exiliter pubescentibus, 
slriga verticis apicali coxis anticis intus tibia- 
rum tarsorumque intermediorum basi testaceis, 
femoribus anticis extus eximie gibbis, nitidissi- 
mis; 'alis sordide hyalinis, costa pone exitum 


357 


auxiliaris incrassata, ad medium nigra. & 9. 
Long. circiter 1 lin. 


Mas: abdomine ovato, apice incrassato, 
segmento secundo tertium fere dimidia longi- 
tudine excedente, tertio quartoque subequali- 
bus, quinto dimidia fere quarti longitudine, 
sexto dimidiato, parum exserto, septimo in- 
curvo, elliptico, cymbiformi, subperpendiculari, 
apice triangulari, crasso, bifido, intra marginem 
ventralem prolongatum segmenti quinti inserto. 


Femina: abdomine ovato, apice conico, 
planiusculo, segmentis subequalibus, secundo 
parum longiore. 


Copr. geniculata Zertrtersteot Dipt. Scand. VI, 
2479. — Copr. equina Pp. FarnrÉn Hydromyz. 7. — 
Borborus geniculatus Macou. Buff. II, 567. (Meicenx 
Zw.Ins. VII, 408, ex opere MacouarTtriano transscriptus). 
— Borb. ater Hauvayr secundam Warrer Ins. Brit. 
Dipt. II, 176 (certe non Borb. ater Mzicen). 


Hab. in fimetis et graminosis humidis per 
omnem Sueciam a Scania ad Jemtlandiam et 
Lapponiam inferiorem, Daniam et Norvegiam 
vulgaris. 


Copr. equina plerumque minor, nec ulla ratione 
eidem affinis, sed corporis forma, abdominis preser- 
tim maris sat late ovati, et conformatione segmenti 
septimi dissimili ab hac longius discedens. Facillime 
dignoscitur vertice cinerascente nec nigro, triangulo lato, 
subeordato, &enescente-nigro, thorace &nescente, uni- 
colore nec lineato, striga verticis apicali testacea xque 
lata, pedibus ex maxima parte nigris, tenuissime pube- 
scentibus, femoribus anticis extus eximie gibbis pleuris- 
que nitidissimis, costa ab exitu auxiliaris ad medium 
nigra, abdomine etiam in mare ovato, segmento septi- 
mo elliptico nec semigloboso, oblique intra marginem 
quinti inserto nec sub ventrem retracto. 

Corpus nigrum, nitidum, thorace &nescente, sub- 
nudum. Vertex subopacus. triangulo magno subcordato. 


meet og ar ör 10 ig a RR 


evidenter per longitudinem uni-suleato lineisque juxta- 
ocularibus tenuibus, &nescenti-nigris. Are& verticis tri- 
angulares cinerascentes. Striga verticis apicalis flavo-testa- 
cea, equilata, continua, oculos utrimque contingens', raro 
ohsoletior. Oculi transversim ovales. Orbita anteocularis 
et genarum pars antica testacex. Gene oculo dimidio 
breviores, postice nigr&e, nitide, summo margine inferiori 
grisescentes. Area epistomatis intermedia cinerascens, 
certo situ in griseum tenuissime vergens. Prelabrum 
margine prominens, epistomati concolor. Antenn&e 
presertim intus fuscescentes. Seta stricta, tripla vix 
antenn&e longitudine, subnuda, tantum apicem versus 
microscopice exilissime puberula. Dorsum  thoracis 
exiliter pubescens. Pleur& nigre, insigniter nitentes. 
Abdomen utriusque sexus fere ovatum, nigrum, niti- 
dum, subnudum, serie pilorum ante margines segmen- 
tisque ultimis parce pilosis. Segmentum abdominis 
secundum majus, in mare dimidio, in femina parum 
longius tertio. Segmentum septimum abdominis maris 
incurvatum, ellipticum, lateribus subcoarctatum, fere 
cymbiforme, oblique declive nec sub ventrem retractum, 
apice brevi, crasso, bifido, intra marginem quinti in- 
serto. Segmenta sextum et septimum maris &nescente- 
nilida, apicem abdominis sistunt incrassatum. Venter 
ferrugineus, medio per longitudinem nigro, nitido, 
parce ezxiliter piloso. Halteres sordide testacei, clava 
flavicante. Ale subhyaling, perparum einerascentes. 
Costa subtestacea, ab exitu auxiliaris fere ad medium 
incrassata, in mnuperius exclusis brunnea, in adultis 
nigra, tota cerebre ezxzilissime pubescens. Nervi pallidi. 
Nervus transversus medius longius pone exitum auxilia- 
ris positus, ultimus fere in vel perparum ante mediam 
aream ultimam insertus, unde segmentum nervi quarti 
secundum tertio vix brevius. Nervus longitudinalis 
quartus pone transversum ad tertium lenissime conver- 
gens. Pedes tenuissime, sat crebre pubescentes. Coxe 
anticg ex maxima parte testace&x, summa basi strigaque 
antica nigr&e, posteriores nigr&e, antice pilosge. Tro- 
chanteres testacei. Femora nigra, antica intus compla- 
nata, cinerascentia, extus valde gibba, insigniter nitida, 
superne modo exiliter pilosa nec pilis longioribus serie 
positis munita, posteriora nigra, subnitida, intermedia 
tenuia, postica subsimplicia, omnia subtus cxiliter pube- 


309 


scentlia, pilo ad basin nullo. Tibig nigre, subnitide, 
genubus basique omnium apiceque intermediarum testa- 
ceis, intermedi&e spinulis antice in medio duabus, ad 
apicem quatuor vel quinque, tenuibus munite, posticege 
calcare piloque extus horizontali nullis. ”Tarsi antici 
et postici fuscescentes. Intermediorum metatarsus binos 
proximos articulos longitudine &equans articulusque sc- 
cundus testacei. Metatarsus posticorum parum incrassa- 
tus et intus dilatatus. Articulus tarsorum posticorum 
simplex. 


3. ILimosina. 


Caput subquadratum, transversum. Epistoma 


semiorbiculare, secundum longitudinem concaviu- . 


sculum, carinatum, utrimque foveolato-impressum, 
seta myslacina utrimque unica. Antenne diver- 
gentes, articulo ultimo incrassato, reniformi. Pre- 
labrum vix sammo margine prominulum. Scutel- 
lum triangulare, longitudine basin subsequante, 
apice rotundatum. Alarum nervus auxiliaris lon- 
glus anfe medium marginem exteriorem, longi- 
tudinales due in costam exeuntes, transversus 
medius longius ante mediam alam, ultimus in 
media fere ala a margine remotior positi, quartus 
quintusque longitudinales apud transversum ulti- 
mum abrupti. Pedum intermediorum tibie spi- 
nose, tarsi elongati, attenuati. Metatarsus posti- 
cus subincrassatus, subtriangularis, articulo secun- 
do dimidio brevior. 


Antenn&e exserte, divergentes, aliquando fere di- 
varicantes, nec parallelg. Thorax modice convezus. 
Scutellum longitudine lineam basalem subequans, elonga- 
tum, subequilaterum et hinc scutello Copromyze duplo 
fere longius. Nervi longitudinales tantum duo equales 
in costam exeuntes, quartus pone transversum ultimum 
marcescens, tenuissime ad marginem ale continuatus, 
quintus sive leviter in transversum incurvatus sive pone 


| 


360 


hunc tenuior breviter excurrens. Tibie intermedig 
semper spinis armate et extus et ad basin. ” Tarsi in- 
termedii tarsis anticis dimidio longiores, articulis omni- 
bus teretibus; tenuibus. Metatarsus posticus brevis, 
intus leviter dilatatus, dimidiam vix articuli secundi 
longitudinem &quans. — His precipue a Copromyzis 
distinguuntur Limosine. At in utroque genere eadem 
est capitis conformatio. Epistoma Limosine modo mi- 
nus concavum et bhinc prelabrum fere totum intra ca- 
pitis aperturam receptum. 


Sectio 1. 


Abdomine utriusque sexus oblongo, nervo 
alarum longitudinali tertio mox pone nervum 
transversum medium leniter sinuato, maris se- 
gmento abdominis ultimo sub ventrem inflexo 
ventrique applicato, subtus late foveolato. 


Species Limosine Copromyzis proxime affines. 


1. L. flaviceps: nigra, nitida; abdomine zenescente, 
nitidissimo; eapite e fulvescente flavo, episto- 
mate late convexo-carinato, coxis anticis lateri- 
busque ventris flavis; antennarum basi tarsis- 
que intermediis testaceis; pedibus nigris; alis 
infuscatis, nervo longitudinali tertio pone trans- 
versum leviter intus sinuato, apicem versus 
recto, juxta apicem ale exeunte, segmento costa 
secundo sesquiplicem et ultra tertii longitudi- 
nem &equante. &A Q. Long. circiter 13 lin. 


Mas: abdomine lineari-oblongo, 2quilato, 
longitudine circiter tripla latitudinis, segmento 
secundo tertium et quartum 2qualia longi- 
tudine excedente, quinto quartum vix equante, 
dimidiato, sexto longitudine quarti et ultra, 
convexo-declivi, septimo subgloboso-incurvatlo, 
subtus late foveolato, apice sub marginem ven- 


61 


tralem quarti inserto; pedum anticorum et 
posticorum femoribus extus valde gibbis, tibiis 
intermediis parum curvalis, tibiis tarsisque in- 
tus brevius pilosis. 


Femina: abdomine oblongo, segmento se- 
cundo majore, intermediis (3, 4, 5) equalibus, 
sexto subtus elongato, septimo subgloboso-in- 
crassato; femoribus anticis extus parum gibbis, 
posterioribus simplicibus, tibiis tarsisque Pure 
scentibus. 


ZeTTErRSTEDT Dipt. Scand. VI, 2501. &. 


Hab. in Suecie provinciis Hallandia et 
Scania a celeb. J. W. ZETTERSTEDT primum ob- 
servata et descripta, anno 1854 mense Julio 
in fagetis, sub foliis deciduis degens, Hallandize 
ad Karup et Scanie ad Kulla Gunnarstorp, in 
utroque sexu ab ÅA. E. HoimcreS collecta. 


Species maxime insignis, magnitudine et fere nitore 
L. sylvatice rqualis, abdomine Xneo-nitidissimo longi- 
ore, &quilato diversa et colore capitis, coxarum antica- 
rum laterumque ventris partim fulvescente, partim flavo 
decora. Vertex levis, opacus, postice lineis duabus 
abbreviatis nigris, setulosis notatus et gen& fulvescentes. 
Epistoma superne late, obtuse carinatum, utrimque 
exiliter foveolatum. Antenn&e testacex, apice nigri- 
cantes, seta distincte pubescente, longitudine antenn&e 
fere quintupla. Prelabrum epistomati concolor, subin- 
clusum. Proboscis flava, apice nigricans. "Thorax mo- 
dice nitidus, brevissime pubescens, pube in seriebus 
disposita. Sub radice alarum et postice in pleuris 
macul&e ferrugineg. Abdomen lineari-oblongum, niti- 
dissimum, subnudum, marginibus lateralibus et apice 
parce pilosum. Segmentum abdominis secundum &que 
fere latum ac longum, tertium et quartum longitudine 
dimidia latitudinis, quintum quarto parum brevius, 
dimidiatum, sextum quarto longius leniter convexo- 
declive, septimum postice subglobosum, sub ventrem 
productum, subtus late foveolato-impressum, apice bi- 


RUE ESO EKE pe NEO RR Ta rn a Er de oa = tg ot JAR ma 0 fe v- 


ERSNE ST ESTERISSIMOESEISES ORT TST STEELE SU rt USERS FEI 


furco, -intra marginem quarti insertum. Apertura ani 
in foveola sub apice abdominis. Halterum stipes flavus, 
clava nigra. Ale intense infuscate, costa nervisque 
fuscis. Segmentum coste primum pilis brevibus rectis, 
rigidis subciliatum. Nervus secundus longitudinalis 
apice summo ad costam arcuato-inflexus ita elongatus, 
ut segmentum costXx secundum dimidio et ultra longior 
sit tertio nec tamen duplam tertii longitudinem &Xquet. 
Nervi transversi medius et ultimus ita distantes, ut se- 
omentum secundum quarti longitudinalis transversos 
interjacens duplam fere transversi ultimi longitudinem 
&quet. Nervus longitudinalis quartus, quod huic speciei 
privum est, non quidem abruptus pone transversum sed 
parum tenuior duas fere partes intervalli inter nervum 
transversum et marginem ale adtingit. Nervus quintus 
in transversum ultimum curvatura inflectitur nec angu- 
latim incidit, ideoque nec nisi raro et vix evidenter, 
pone ipsum excurrit. Pedes breviter pilosi, nigri, 
coxis anticis et trochanteribus flavis, pedum intermedio- 
rum tibiis obscure, anpticorum et posticorum genubus 
dilutius testaceis. Femora antica et postica superne et 
subtus setarum serie munita, maris eximie, femin&eg an- 
lica levius extus gibba, intermedia et postica feminee 
simplicia.  Tibie intermedig maris parum curvate, 
postice utriusque sexus elongate. Tarsi antici postici- 
que e fusco-nigricantes, pilis brevibus, rigidis subciliati, 
postici subtus basi holosericeo-flavi, intermedii, ut in 
Limosinis vulgo, valde elongati, articulis teretibus, ulti- 
mo triangulari, dilatato. Posticorum metatarsus parum 
dilatatus et articulus secundus subeylindraceus, in- 
crassati. 


2. L. silvatica: atra, nitidissima; epistomate genis- 
que flavicante-testaceis, carina epistomatis acutiu- 
scula; antennis nigris, seta distincte pubescente, 
quadrupla antenne longitudine; pedibus nigris, 
nitidis; alis leviter infuscato-hyalinis, mnervo 
tertio longitudinali pone transversum leniter 
intus sinuato, apicem versus recto, juxta apicem 
ale exeunte, segmentis coste secundo et tertio 
equalibus. & 9. Long. 1—1+ lin. 


203 


Mas: abdominis oblongo-elliptici segmento 
secundo tertium quartumque sequalia longitu- 
dine excedente, quinto dimidiato, dimidia cir- 
citer quarti longitudine, sexto longitudine cir- 
citer quinti, modice convexo-declivi, septimo 
subgloboso-convexo sub ventrem inflexo, subtus 
foveolato-impresso, apice bifido, intra marginem 
quarli inserto, fasciculo pilorum  nigrorum 
utrimque sub margine segmenti quinti promi- 
nente; femoribus anticis posticisque extus gibbis, 
pedum intermediorum femoribus incrassatis, 
subtus spina ad basin elongata pilisque apicem 
versus decrescentibus armatis, tibius incurvis, 
intus supra medium fasciculo pilorum elongato- 
rum tibie fere apicem longitudine attingentium 
spinam referente, inferne breviter pilosis, pilis 
ad apicem crebrioribus, metatarso subarcuato, 
extus margine breviter pectinato-ciliato, meta- 
tarso antico extus ciliato-pilosis. 


Femina: abdomine ovali, segmentis omni- 
bus annulatis, intermediis (2, 3, 4) zequalibus; 
femoribus anticis extus modice gibbis, pedibus 
posterioribus tarsisque anlicis simplicibus. 

MacouarTt Bull. II, 572. Zettersteot Dipt. Scand. 

VI, 2500. Warzrzer Ins. Brit. Dipt. II, 178. — Bor- 


borus Mricen ZW. Ins. VI, 207. VIL 409 (Limosina). 
— Copromyza ZeTtterst. Ins. Lapp. &, 771. 


Hab. in graminosis umbrosis humidis et 
sub foliis deciduis arborum frondosarum per 
omnes fere Suecie provincias continentales 
etiamque in Gottlandia, a Lapponia Umensi ad 
Scaniam minus frequens, atque in Dania (Zet- 
TERSTEDT Dipt. Sc. 1. c.). 


Colore corporis totius, preter epistoma genasque, 
una cum pedibus nigro summoque nitore insignis, mas 


304 


armatura pedum intermediorum singulari, ahbdominis 
forma oblongo-elliptica, minus elongata segmentlisque 
quinto et sexto brevioribus presertim a L. flavicipite 
differt. — Vertex opacus, triangulo angustato, acumi- 
nato lineisque juxtaocularibus subnitidis. Epistoma in 
junioribus cum genis et plerumque linea verticis api- 
cali tenuissima, flavescens, deinde saturatius coloratum, 
flavo-testaceum, in mortuis fusco-testaceum vel nigri- 
cans, modice concavo-curvatum, triangulo frontali de- 
clivi, carina humili, acutiuscula, foveola utrimque pa- 
tente, margine reflexo. Prelabrum et basis proboscidis 
epistomati concolora, apice proboscidis nigricante. An- 
tenn& nigre, seta distincte pubescente, basi subnuda, 
quintupla circiter antenne longitudine. "Thorax tenuiter 
pubescens, pube seriatim disposita. Pleur&e postice et 
sub radice alarum ferrugineo-maculate. Abdomen &ne- 
scente-nitidissimum , nudiusculum, ad latera et apice 
pilosum. Fasciculi pilorum utrimque sub margine 
ventrali segmenti quarti prominentes e margine quinti 
sub quarto absconditi prodeunt. Halterum stipes testa- 
ceus, clava nigra, nitidula. Ale fuscescente-hyalinee, 
costa nigra, nervis fuscis. Segmentum coste primum 
pilis setiformibus subciliatum. Nervus secundus modice 
elongatus in medium fere intervallum inter exitum nervi 
auxiliaris et apicem ale exiens, apice summo ad costam 
arcuatim inflexus. Nervus quartus pone transversum 
ordinarium tenuissime continuatus, marginem versus 
ale evanescens. Nervus quintus in transversum ulti- 
mum  curvatura inflectitur. Pedes cum <:cozxis toti 
nigri, trochanteribus sordide testaceis, pubescentes. 
Femora antica utriusque sexus superne setarum serie, 
maris subtus in basi spina stricta, elongata munita, et 
postica maris evidentius, femin&e vix extus gibba, in- 
termedia maris brevia, incrassata, femin&g simplicia. 
Tibig intermedig modice curvate, spinis ordinariis, 
maris intus pilorum fasciculo ex duobus punctis supra 
medium tibige exeuntium coadunatorum, spinam refe- 
rente, fere longitudine apicem tibige attingentem, su- 
buliformem pilisque ad apicem paucis setiformibus, crebris 
munite, feming simplices, posticg parum elongate pilo 
postico ad apicem, ut in Copromyzis, elongato, hori- 
zontali. ”Tarsi intermedii ordinarii elongati, metatarso 
maris paullo curvato, extus pilis brevibus, crebris ciliato. 


3605 


Metatarsus pedum <anticorum extus pilis Iongioribus 
ciliatus, posticorum brevis, cum tarsorum anticulo se- 
cundo longiore intus sericeo-flavicans. ”Tarsi feminge 
omnes simplices. ' 


3. LD. curtiventris: nigra, subnitida; capite con- 
colore, epistomatis nitidi carina subobtusa, su- 
perne subtuberculata; antennis nigris, seta sub- 
plumata; tarsis fuscescente-testaceis; alis cinereis, 
nervo tertio longitudinali mox pone transver- 
sum leniter intus sinuato, apicem versus recto, 
juxla apicem ale exeunte, segmento coste se- 
cundo tertium longitudine vix equante. & Q. 
Long. + lin. 


vi 
än 
vi 

/ 

N 

| 


Mas: abdominis subequilati, apice sub- ; 
globosi, segmento secundo magno, longitudine ; 
tertium quartumque equalia, brevia, simul sumta, | 
excedente, quinto brevi quartum 2&quante, di- ; 
midiato, ultimis duobus nitidis, sexto parum | 


convexo-declivi, longitudine duorum segmento- 
rum intermediorum, septimo sub apicem abdo- 
minis fere toto retracto, convexo-inflexo, apice 
porrecto, acuminato, bifido, intra marginem se- 
gmenti quarti inserto. 


Femina: abdominis ovati, apice acutuli, se- 
gmentis intermediis (2, 3, 4, 5) subequalibus, 
secundo parum longiore. 


FREE ERS SENSE IEEE 


Hab. in Suecia tam boreali quam meri- | 
dionali, in Lapponia, Vestrobottnia et Scania a | 
celeb. C. H. Boteman lecta. 


L. silvatica  dimidio minor, distincta epistomate 
nigro, nitido, tarsis testaceis, alarum colore infumato- 
cinereo, forma et constructione abdominis in mare. 
Segmenta enim intermedia (3, 4, 5) brevissima, at 
secundum valde elongatum, longitudine hec fere tria 
simul sumta &quans. Apex abdominis ob segmentum 
septimum fere totum sub ventre positum, subgloboso- 


ENE TI AE SINNEN PR SE VESNA SE SEE FOSIE ITA 


FE TEE 


206 


incrassatus. Abdomen igitur maris in hac LCimosinarum 
sectione preter solilum breve, segmentis intermediis 
brevissimis ad species sectionis secund&e accedit, ad 
species tertie sectionis apice subgloboso. At ob nervum 
alarum longitudinalem tertium pone transversum sinua- 
tum atque segmentum septimum maris totum sub apice 
ahdominis positum L. silvatice et L. flavipedi potissi- 
mum affinis. 


Vertex ater, opacus, triangulo angustato, acuminato 
lineisque juxtaocularibus tenuissimis, nitidis. Epistoma 
modice nitidum, certo situ levissime subeinerascens, 
apice modice reflexo. Carina epistomatis subobtusa, 
superne, sub triangulo frontali parum cinerascente, sub- 
tuberculata, tuberculo elongato, compresso. Prelabrum 
et proboscis nigra. Antenn& tote nigre, seta distincte 
pubescente, basi nuda, longitudine circiter quintupla 
antenn&e. Gene nigre, nitide. Thorax parum nitidus, 
tenuissime cinerascente-pollinosus et exiliter pubescens. 
Pleur&e nigre, subopace, linea tenui testacea sub radice 
alarum et supra basin coxarum. Abdominis dorsum 
nitidum , subglabrum, summis apicibus segmentorum 
intermediorum tenuissime testaceis. Venter niger, pube- 
scens, lateribus testaceis. Halterum stipes testaceus, 
clava nigricante. Ale leniter infumate, cinerex. Costa 
nigra, segmento primo brevissime subciliato, seceundo 
tertium non exacte &quante, sed manifeste licet parum 
breviore. Nervus secundus summo apice ad costam 
arcuatim inflexus, quintus curvatura in transversum 
ordinarium inflectitur. Coxe nigre, antice tenuissime 
cinereo-pubescentes. 'Trochanteres et summa tibiarum 
basis sordide testacea. Femora antica superne serie et 
subtus a medio ad apicem setosa. Tibixg intermedige 
spinis ordinariis munite, postice subelongate, exiliter 
pubescentes. Tarsi testacei, intermedii dilutius, antici 
posticique subinfuscati. 


4, L. verticella: nigra, subopaca ; epistomate genis- 
que cinereis, carina epistomatis con vexo-obtusa, 
vertice postice nigro, antice late fulvo; antennis 
nigris, seta nuda; pedibus nigris, tibis et tarsis 
intermediis basique tibiarum anticarum et posti- 
carum fulvescente-testaceis; alis sordide albidis, 


307 


basi summo sordide testaceis, nervo tertio lon- 
gitudinali mox pone transversum leniter intus 
sinuato, apicem versus lenissime ad costam in- 
flexo, paullo ante apicem ale exeunte, segmento 
coste secundo tertium longitudine parum exce- 
dente. 9. Long. + lin. 


oo Hab. in Scania ad lacum "Silfåkra a celeb. 
C. H. BoHeman anno 1851 capta. 


Certe distincta species, quamvis mas haud innotuit. 
Ad hanc tribum referenda propter formam corporis 
elongatam nervumque tertium al&e longitudinalem mox 
pone transversum medium non omnino rectum sed 
lenissime sinuatum. Ab antecedentibus speciebus, qui- 
buscum his convenit, discedit facie cinerea, corpore fere 
opaco, alis albidis alarumque nervis basi flavo-testaceis, 
verticis dimidia fere antica parte fulva. 


Vertex opacus, levis, postice niger, apicem Versus 
Nate fulvus. Epistoma cum triangulo frontali perexiguo 
genisque pure cinereum, Carina epistomatis, absque 
tuberculo inter antennas, &quabilis, humilis, obtusa. 
Antenn& nigre, seta nuda, in specimine viso, forte haud 
illgso, duplam antenn&e longitudinem vix excedente. 
Prelabrum summo margine vix prominulum, cinereum. 
Proboscis nigricans. Thorax subopacus, tenuiter pube- 
scens. Pleur& opace, fuliginoso-atr&e, macula sub ra- 
dice alarum lineaque oblique ducta fulvis notat&e. Scu- 
tellum subopacum. Abdomen ovatum, subgequilatum, 
apice obtuse rotundatum, cinerascente-nigrum, segmen- 
tis subequalibus, longitudine dimidia latitudinis, quinto 
dimidio breviore, nudiusculum, margine parce pilosum, 
apice pubescens. Venter totus nigricans. Halteres pallide 
flavicantes, stipite sordido. Al& sordide ex albicante- 
hyaling, costa nervisque fuscescentibus, basi testaceis. 
Nervus longitudinalis secundus apice ad costam lenius 
ita inflectitur, ut segmentum coste secundum paullo 
longius sit segmento tertio. Nervus tertius pone trans- 
versum medium lenissime sinuatus, medio rectus, apice 
parum ad costam curvatur. Cox&e anticge intus testa- 
cex. ”Trochanteres testacei, intermedii dilutius. Tibizx 
avtice posticeque fuscescenti-nigricantes, basi anticae 


308 


late, postice anguste fulvescentes. Pedum intermedio- 
rum tibixe obscure, tarsi dilutius ferrugineze, ille spinis 
solitariis munite, he elongate. Tarsi antici griseo- 
fusci, postici obscuriores, nigricantes. 


Sectio 2. 


Abdomine oblongo vel plerumque ovato, 
nervo alarum longitudinali tertio pone transver- 
sum medium recto nec sinuato, maris segmento 
abdominali ultimo perpendiculari, ovali, convexiu- 
sculo, postice impresso-foveolato, summo apice 
emarginato, intra marginem segmenti quinti sur- 
sum inflexum inserto. 

Species Limosine a Copromyzis maxime re- 
cedentes conformatione et situ segmentorum ultimo- 
rum abdominis, sepissime ovati, in sexu masculo. 


A. Abdomine maris oblongo. Ezximie nitide, 
epistomate nigro. 


d. L. nitens: nigra, nitida, subnuda; capite con- 
| colore, striga verticis apicali ferruginea, episto- 
; mate nitido. carina inter antennas modice tu- 
berculata, medio retusa, obtusa; antennis nigris, 
v seta antennarum subnuda; tibiarum apice tar- 
sisque testaceis; alis cinerascente-hyalinis, nervo 
longitudinali tertio apice ad costam leniter in- 
curvato, ante apicem ale exeunte, segmenltis 
coste secundo et tertio xqualibus. & 29. Long. 
säll. 
Hab. in Hallandia ad Karup A. E. Horimnm- 
GREN (1854). 
Species distinctissima, summo corporis nitore et 
colore intense nigro insignis, preterea carina epistomatis 
obtusa, medio retusa, superne levius tuberculata, nervo 


tertio longitudinali Jleniter incurvato, coste segmento 
secundo 


sa SE 


309 


secundo tertium cequante, tarsis late lestaceis facile 
dignoscenda. Ab omnibus Limosinarum speciebus no- 
tis differt abdomine femin&e latissime ovato. Ad species 
sectionis prime corporis forma proxime accedens, se- 
gmentorum abdominis ultimorum corformatione nervo- 
que tertio longitudinali alarum pone transversum medi- 
um non sinuato ab iis discedens. Prieter summum 
-corporis nitorem primo adspectu dignoscitur a L. fonti- 
nali, L. ancipite et L. brevicipite segmentis coste se- 
cundo et tertio xequalibus, a LL. ecrassimana epistomate 
superne tuberculato, medio retuso nec zequabili, nervo 
longitudinali tertio versus apicem leniter curvato nec 
recto, coxis omnibus nigris alisque magis limpidis, le- 
vissime cinerascentibus. — Totum corpus cum episto- 
mate, coxis femoribusque eximic nitidum. Vertex opa- 
cus, triangulo lineisque juxtaocularibus nitidis. Striga 
verticis apicalis in mare viso obsoletior, in femina lata 
et in areas verticis opacas adscendens, una cum orbila 
anteoculari, fulvo-ferruginea. Triangulum frontale cinera- 
scens, declive, basi carina incumbens. Tuberculum in- 
ter antennas modice eminens, subtriangulare. Carina 
infra tuberculum retusa, versus apicem epistomatis con- 
vexo-obtusa. Thorax exiliter pubescens. Scutellum 
subnitidum, margine rotundatum, fere semiorbiculare, 
setis quatuor subzequalibus. Abdomen subnudum, maris 


dT 


RA RNA ÖS 


oblongum, segmento secundo intermediis (3, 4,5) sub- kl 
equalibus paullo longiore, seplimo brevi, ovali, aper- Ht 
tura anali in summo apice abdominis conspicua, femine 4 
prieter solitum dilatatum, apice rotundatum. Halteres |. 
fusco-nigri, stipite dilutiore. Ale hyalinee, leviter cinera- | 
scentes, costa basi breviter pilosa, fusca, nervis e fusce- ; 


> 


a 


scente-testaceis. Nervus secundus longitudinalis apice 
parum curvatus, tertius apicem versus ad costam leni 
curvatura inflexus, manifeste ante apicem ale exiens. 
Intervallum nervorum transversorum sive segmentum 
nervi quarti secundum transversum ultimum longitudine 
parum excedens. Nervus longitudinalis quintus ad lon- 
gitudinem fere transversi ultimi pone transversum tenu- 
issime excurrens. Coxe omnes nigre. Trochanteres, 
tibiarum basis et tarsi pallide e flavo-testacea. Femora 
antica modice extus gibba, postica maris etiam valida. 
Tibie intermedie setis ordinariis armate, De cetero 


FR. V. Akad. Handl. 1853, 24 


= 


SEA 


370 


armatura pedum ordinaria, sete in femoribus anticis 
 extus, pilorumque brevium ecrebrorum series extus in 
tibiis posticis. Articulus tarsorum posticorum secundus 
subincrassatus, metatarso dimidio longior. 


6. L. eneiventris: nigra, e&eneo-nitida, subnuda; 
capite concolore, epistomate nitido, carina in- 
ter antennas modice tuberculata, medio retusa, 
tenui, subconvexa; antennis nigris, seta pube- 


J - scente quadrupla fere antenne longitudine; 
b pedibus nigricantibus, subopacis, tarsis fuscis, 
é intermediis sordide fuscescente-testaceis; alis 
| e cinerascente-hyalinis, nervo tertio longitudi- 
nali rectiusculo, juxta apicem ale exeunte, se- 
” ; gmentis coste secundo et tertio subequalibus. 
d &A 9. Long. + lin, 

| Hab. in fagetis Scanie A. E. HoLMGrRen 
i (1854). 


| Propter minutiem et colorem nigrum forte ad spe- 
j cies quasdam sectionis tertige V. ce IL. minutissimam 
i propius accedere videretur. Sed longe ab his distat 
eximio nitore, presertim abdominis, manifeste enescente, 
abdomine maris oblongo, hujusque segmentis ultimis 
parvis, foveola anali in summo apice abdominis posita. 
| — Vertex opacus, niger. Epistoma nigrum, nitidum, 
carina parum eminente, superne modice tuberculata, 
| medio retusa, subobtusa, Seta antennarum manifeste 
exiliter pubescens. "Thorax niger, &neo-nitidus, exilis- 
| sime pubescens. Abdomen nigrum, eximie zxeneo-nitens, 
| maris oblongum, femine ovatum. Halterum stipes 
fuscus, clava nigricante, subnitida. Alx parum cinera- 
scentes. Costa nigricans. Nervus longitudinalis tertius 
fere rectus, apicem versus lenissime subeurvatus, quam 
| proxime ad apicem ale exiens. Segmentum coste se- 
cundum longitudine tertium fere xequans vel aliquan- 
tillum tertio brevius. Nervus longitudinalis quintus 
perparum curvatus, ante transversum quarto subparal- 
lelus, pone transversum vix ultra dimidiam hujus lon- 
gitudinem excurrens. Intervallum nervorum transverso- 
rum duplam transversi ultimi- longitudinem 2xquans. 


371 


Coxe nigre. Pedes nigricantes, perparum nitidi. Tarsi 
fusci, intermedii dilutiores, sordide testacei. Articulus 
tarsorum posticorum secundus simplex, metatarso parum 
longior. 


B. Abdomine maris ovato, subequilato, upice 
subtruncato. 


a. Epistomate nigro vel cinereo. 


7. L. fontinalis: nigra, nitida, subnuda; epistomate 
nigro, nilido, tenuissime subceinerascente, carina 
equabili, tenui, acutula; antennis nigris, seta 
exiliter pubescente longitudine quadrupla an- 
tenn&e; pedibus nigro-piceis, striga verlicis api- 
cali, äga tibiarum basi tarsisque ferrugi- 
neis; alis fuscescente-hyalinis, nervo tertio 
longitudinali apicem versus arcuatim curvato, 
longius ante apicem ale exeunte, segmento 
coste secundo sesquiplicem et ultra tertii lon- 
giludinem 2quante. &A 2. Long. 4—1 lin. 


Lim. fontinalis Zettersteot Dipt. Sc. VI, 2493. 
— Lim. areuata Macou. Buff. II, 572. Haumar. War- 
ker Ins. Brit. Dipt II, 179. — Copromyza fontinalis 
FarrÉs Supplementum Dipteror. Suec. (1826), 16. 
ZeTtTERSTEDT Ins. Lapp. 770. 


Hab. in uliginosis graminosis ad scaturigi- 
nes et ripas fluminum et rivulorum per omnes 
Suecie provincias a Scania in Lapponiam vul- 
garis atque in Norvegia. 


Prseter nitorem corporis et epistomatis, quo ceteras 
magnitudine &emulas species sui generis antecellit, in- 
primis dignoscitur carina epistomatis xquabili nec su- 
perne tuberculata, humili, subacuta, atque curvatura 
nervi tertii longitudinalis inde a medio segmenti hujus 
nervi tertii ad costam arcuata, manifeste longius ante 
apicem ale exeuntis. — Vertex subopacus, triangulo 
per longitudinem medio tenuiter sulcato lineisque juxta- 
ocularibus subnitidis. ”Triangulum frontale fusco-ferru- 


| 
| 
j 
| 


372 


gineum, adpressum, tenuiter medio costatum. Epistoma 
et gene tenuissime cinerascentia. Carina epistomatis 
inter antennas non tuberculata, parum eminens, mani- 
feste acutula nec convexo-obtusa. Apex epistomatis 
parum reflexus. Seta antennarum subnuda, exiliter cre- 
bre pubescens. Dorsum thoracis modice nitidum, pube- 
scens. Pleurie subopace, maculis parvis sub alis con- 
fluentibus lineaque supra coxas ferrugineis notate. Scu- 
tellum planiusculum, setis marginalibus octo, binis api- 
calibus elongatis, lateralibus utrimque tribus, intermedia 
apieales subaequante, alteram 2apici propiorem duplo, 
tertiam prope basin scutelli sitam minutam, multoties 
longitudine excedente. Abdomen nitidissimum, utriusque 
sexus late ovatum, segmentis, preter primum brevissi- 
mum, subequalibus, secundo parum longiore, septimo 
maris exiguo, apice intra marginem quinti dilatatum 
inserto. Ale fuscedine leviter tincte et hinc sordide 
vel cinereo-hyaline. Costa alarum basi breviter in- 
curvo-setosa, pone exitum nervi auxiliaris exiliter pube- 
scens. Nervus secundus longitudinalis apice parum cur- 
vatus, tertii segmentum ultimum, inter nervum trans- 
versum medium et marginem ale interjacens, pone 
transversum rectum a medio arcuatim ad costam cur- 
vatum. Intervallum inter exitum nervi tertii et apicem 
ale tertia segmenti cosle tertii parte longius. Halteres 
toti fulvo-testacei, stipite parwn pallidiore. Coxe nigra. 
Pedes exiliter pubescentes, nigro-picei, trochanteribus, 
genubus, tibiarum basi et apice tarsisque totis (in vivis) 
ferrugineis. In junioribus szepe tibie, intermedizx in- 
primis, fere tote ferruginexe. Femora antica parum 
extus gibba, setulosa, intermedia modice incurva, sublus 
apice canaliculata. ”Tibie antice et postice exiliter 
pilose, intermedixe spinis ordinariis munite. Tarsorum 
intermediorum elongatorum metatarsus intus spinula 
unica, pluribus ad apicem armatus. Metatarsus posticus 
intus parum dilatatus. Articulus tarsorum posticorum 
secundus simplex, dupla metatarsi longitudine. 


L. anceps: nigra, nitida; epistomate cinera- 
scente, carina superne compresso-subluber- 
culata, inferne &equabili, tenui, subobtusa; an- 
tennis nigris, seta subnuda, quadrupla antennae 
longitudine; pedibus nigris, striga verticis 


373 


apicali tenui, genubus larsisque lestaceis; alis 
infuscalis, nervo tertio longitudinali lenissime 
ad costam incurvato, juxta apicem ale exeunte, 
segmento coste secundo sesquiplicem fere tertir 
longitudinem 2equante. 9. Long. 1 lin. 


oo Hab. in Suecia media et meridionali pas- 
sim, in Uplandia ad Holmiam, Ostrogothia 
ad Häradshammar, Westrogothia in Kinne- 
kulle, Scania ad Lomma: et Kullen, Oelandia. 


Ad L. fontinalem accedit colore corporis nigro et 
fere nitore, sed maxime differt epistomate distincte 
cinerascente et magis curvato, carina inter antennas 
exiliter compresso-subtuberculata, suboblusa nec omnino 
xequabili, acuta, nervo alarum tertio perparum curvato 
nec arcuato, prope apicem nec longius ab apice ale 
exeunte. A LZ. brevicipite distinguitur epistomate di- 
stinete cinerascente, carina epistomatis perparum nec 
insigniter subgloboso-tuberculata, nervo tertio paullo 
minus curvato, propius ad apicem ale exceunte. Di- 
rectio nervorum in alis fere eadem ac in L. lutosa et 
L. limosa maxime diversis et epistomate et alarum 
colore. — Verticis opaci triangulum et line& tenuis- 
sium&e juxtaoculares subnitida. Striga verticis apicalis 
tenuis, interdum obsoleta. Epistoma (illesum) distincte 
cinerascens. Triangulum frontale cinereum, declive, basi 
caring& incumbens. Carina epistomatis inter antennas 
sub triangulo frontali exiliter tuberculata, tuberculo 
compresso, inferne 2aquabilis, subobtusa nec acuta. 
Margo apicalis epistomatis modice reflexus. Thorax 
parum nitidus, exiliter pubescens. Scutellum plani- 
usculum, quadrisetum, setis apicalibus duabus, laterales 
utrimque unam, longitudine excedentibus. Abdomen 
fortius nitidum. Halteres sordide testacei, infuscati, 
clava interdum fusca. Ale distincte infuscate vel fusco- 
ferruginezre. Segmentum ultimum nervi tertii longitudi- 
nalis pone medium lenissime curvatum, prope apicem 
ale exiens. Segmentum coste secundum tertio non 
quidem dimidio sed ultra quartam partem longius. 
Intervallum nervorum transversorum medii et ultimi 
nervo transverso ultimo saltem dimidio longius. Pedes 
nigri, exiliter pilosi. ”Prochanteres, genua et (in vivis) 


ae ann a em mmm attror Ane——RRR—RR 


74 


tarsi omnes obscure testacea. Femora antica ut in £L. 
fontinali extus parum gibba, intermedia modice incurva, 
subtus apice canaliculata. Eadem etiam et omnino 
ordinaria pedum armåtura, series selarum superne in 
femoribus anticis, spine in tibiis intermediis, spinula 
unica intus plures ad apicem in metatarso intermedio, 
series pilorum crebrorum brevium extus in tibiis posti- 
cis. Metatarsus posticus intus parum dilatatus. Arti- 
culus tarsorum posticorum simplex, dupla metatarsi 
longitudine. 


L. breviceps: nigra, nitida, subnuda; episto- 
mate concolore, abbreviato, carina superne 
inter antennas protruso-tuberculata, tuberculo 
convexo, lateribus compresso, infra tuberculum 
late convexa; antennis nigris, seta subnuda, 
quadrupla fere antenn&e longitudine; pedibus 
nigris, striga verticis apicali tenui, geniculis 
tarsisque piceo-ferrugineis; alis cinerascente- 
hyalinis, nervo tertio longitudinali apice lenis- 
sime curvato, parum ante apicem ale exeunte, 
segmento coste secundo tertlium longitudine 
aliquantulum excedente, &A 2. Long. + lin. 


Hab. in graminosis humidis ad ripas aqua- 
rum coenosarum et stagnantium in Uplandia 
ad Holmiam atque in Ostrogothia ad Härads- 
hammar haud raro et ad V. Ny A. E. Horm- 


GREN. 


Festinanter inspecta forte cum minoribus L. fonti- 
naalis individuis confundi posset, quibuscum et colore 
et corporis statura convenit. Åt luculentissime diversa 
tuberculo inter antennas wvalde protruso et infera epi- 
stomatis parte brevi recta nec apice reflexa, praeterea 
etiam nervo longitudinali tertio curvatura Jlenz mnec 
arcuata ad costam inflexo atque hinc non longius ab 
apice neque tamen in ipso apice ale sed aliquantulum 
ante apicem excunte. Similis L. dispari curvatura 
nervi longitudinalis tertii leni et colore partium corpo- 
ris; sed egregie diftert epistomatis nigri vix tenuissime 


370 


cinerascentis tuberculo maximo, convexo, alis e cinera- 
scente-hyalinis nec fusco-vel ferrugineo-tinctis nervnque 
longitudinali secundo atque hinc segmento costw se- 
cundo breviore. — Vertex opacus, ater, triangulo an- 
gustato lineisque juxtaocularibus tenuissimis, subnitidis. 
Summus verticis margo in vivis semper et orbit: ante- 
oculares ferruginea. ”Triangulum frontale cinerascens, 
subborizontale, tuberculo carine incumbens. Epistoma 
nigrum, subnitidum, certo situ subceinerascens. Carina 
epistomatis inter antennas prominens, in tuberculum 
convexum subglobosum sed ad latera compressum elevata, 
inferne sub tuberculo abbreviata, late convexa. Inferior 
epistomatis pars sub tuberculo longitudine vix tertia 
partis totius epistomatis, recta. Gene cinerascentes, 
breves. Prelabrum et proboscis nigro-picea. Pleurze 
subopace, parum ferrugineo-maculate. Thorax modice 
nitidus, exiliter pubescens. Scutellum planiusculum, 
quadrisetum, setis apicalibus duabus, laterales utrimque 
unam longitudine parum excedentibus. Abdomen utri- 
usque sexus ovatum, ut in LZ. fontinali, sed minus 
nitidum, subnudum. Halteres toti testacei, stipite parum 
fuscescente. Ale fere ex albido cinerascente-hyaline, 
costa subfusca nervisque pallide ferrugineis, unde ex 
horum colore resplendente ale, non satis caute consi- 
deratze, leviter infuscate apparent. Nervus longitudi- 
nalis secundus apice ad costam lenissime inflexus, ter- 
tius versus apicem lenissima curvatura manifeste, sed 
parum, ante apicem ale exiens, quintus pone trans- 
versum brevissime, vix ad dimidiam transversi ultimi 
longitudinem excurrens. Segmentum coste secundum 
vix ultfa quartam partem tertium longitudine excedens. 
Exitus nervi tertii ab apice ale sexta circiter parte se- 
gmenti coste tertii distat. Intervallum nervorum trans- 
versorum medii et ultimi duplam fere transversi ultimi 
longitudinem xquat. Pedes omnino ut in L. fontinali. 
Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, duplam 
metatarsi longitudinem vix aequans. 


Obs. Specimina sexus feminei, alterum e Gotho- 
burgo alterum e Scania, magnitudine minorum L. fonti- 
nalis individuorum, mecum communicata, nigra, nitida, 
carina epistomatis xequabili, tenui, acuta, pedibus nigris, 
alis hyalinis, nervo tertio longitudinali nec arcuatim nec 
leniter curvato, sed omnino recto, coste segmentis se- 


PRIS STR EN ARR RR og FANER VIE RATE 


TER Fa LE SN SE or 


370 


10. 


cundo et tertio subzequalibus, a L. fontinali, L. anci- 
pite et L. brevicipite differunt alis hyalinis nec cinera- 
scente-vel fusco-inquinatis  nervoque longitudinali tertio 
recto, a L. crassimana magnitudine, alis purius hyalinis 
pedibusque simplicibus, articulo tantum tarsorum posti- 
corum secundo subincrassato mnec dilatato. Heec in 
schedulis nomine Lim. orthoneura designavi. Sed istam 
speciem adhuc ambiguam censeo et ulteriori examini 
subjiciendam. 


L. crassimana: nigra, mtida, subuuda; capite 
concolore, striga verticis apicali, coxis anlicis, 
tibiarum basi tarsisque ferrugineis, epistomatis 
nigri nitidi carina tenui, 2quabili, subacuta; 
antennis nigris, seta exiliter pubescente, qua- 
drupla fere antenn&e longitudine; alis sub- 
byalinis, nervo tertio longitudinali recto, juxta 
apicem ale exeunte, segmento coste secundo 
tertium longitudine vix excedente, tarsis an- 
ticis posticisque dilatatis, tibiis maris anticis 
infra medium intus sinualo-impressis. & Q. 
Long. 4—1 lin. ; 

ZVar.: halteribus obscuris, coxis anticis 
extus nigricantibus, pedibus totis nigris vel 
tarsis modo intermediis ferrugineis. 

Lim. crassimana Hauvoay Entom. Mag. 328 (1836) 
ex Wanreri Ins. Br. Dipt. II, 179. — Copromyza 
pygmed ZerttersteoTt Ins. Lapp. T71 (1837). — Limo- 
sina pygmea Dipt. Scand. VI, 2503. — (Lim. pygmea 
Meicen Zw. Ins. VIL 410, vana conjectura cum L. 
minima Macou. comparata et diserte opaca dicta, certe 
alia est, nec ob nimis mancam definitionem determi- 
nanda). 

Hab. per totam Scandinaviam vulgatissima, 
in Suecia a Scania usque in Lapponiam Umen- 
sem et Tornensem in fimetariis tempore ver- 
nali et auctumnali copiosissima, at per totam 
estatem vigens. Varietas halteribus pedibus- 


77 


que obscurioribus in graminosis umbrosis et 
humidis, presertim prope domos et stabula 
pecudum, locis pinguibus. 


Postquam animadverteram tarsos huic speciei esse 
complanatos et hinc dilatatos, coloris sepius ferruginei, 
vix dubitabam quin auctoribus, quos consulere licebat, 
-incognita fuerit. Deinde ex speciminibus integris plu- 
ribus, a celeb. Zerterstebor liberaliter communicatis, 
didici, nihil differre a L. pygmea Ins. Lappon. et Dipt. 
Scand. His etiam speciminibus confirmatum vidi, quod 
in magno meorum ex diversis provinciis collectorum 
numero observaveram, halterum pedumque colorem vel 
nigrum vel ferrugineum variare. Denique ex opere 
WarLkreri nuper comperi, speciem jam 1836 ab Haui- 
DAYO egregie esse descriptam. Quare nomen ab hoc 
auctore excogitatum, ob tarsos insolito modo dilatatos 
aptissimum, retinendum pulavi. 


Id enim huic speciei privum videtur nec, quantum 
animadvertere potui, in alia quadam Limosince specie 
obvenit, quod in utroque sexu, in mare tamen -eviden- 
tius, articuli tarsorum anticorum omnes et posticorum 
saltem secundus et tertius complanati sint et fere ad 
latitudinem metatarsi postici dilatati, in mare preterea 
tibige antice subelavate apicem versus leviter coarcten- 
tur et sinuate sint. Quod quidem in individuis mi- 
noribus facilius oculos fugit. — Vertex opacus, trian- 
gulo angustato lineisque juxta-ocularibus nitidis. Or- 
bita anteocularis strig& verticis raro obsolete concolor, 
ferruginea. ”Triangulum frontale nigricans, costa exili 
media, cum carina epistomatis continua. FEpistoma 
nigrum, admodum nitidum, perparum cinerascente re- 
nilens, parum concavum, &quabile absque tuberculo 
inter antennas, carina acuta, parum prominente. An- 
tenn&e nigro-pice&, seta exilissime sed crebre pubescente. 
Gene nigricantes, subopac&e. Thorax modice nitidus, 
ezxiliter pubescens. Scutellum subnitidum, setis margi- 
nalibus quatuor, duabus apicalibus, una utrimque la- 
terali breviore. Abdomen subnudum, valde, fere ex 
Xnescente, nitens, segmentis intermediis (2, 3, 4, 5) 
subequalibus, maris septimo perpendiculari, foveola 
impressa in ipso apice abdominis conspicua, parte an- 
tica equilatum, apice subtruncatum, feming ovatum, 


4 
I 


USS Nr ANT NR 


kohe 


378 


apice subacuto. Latera ventris ferruginea. Ale per- 
parum cinereo infecte, fere hyaling. Segmentum coste 
primum breviter ciliatum, secundum aliquantillum sed 
perparum longius tertio. Nervus longitudinalis secun- 
dus apice leniter ad costam curvatus, tertius pone trans- 
versum medium omnino rectus, non quidem in ipso 
apice alX, sed quam proxime ad apicem exiens, quin- 
tus pone transversum quam brevissime neque ad di- 
midiam transversi ultimi longitudinem excurrens. Inter- 
vallum nervorum transversorum medii et ultimi trans- 
verso ultimo parum longius. Cox&e antice tote testa- 
ce&e, at in individuis halterum tarsorumque colore ob- 


scuriore affectis antice infuscate vel (in mortuis) nigri- - 


cantes, posteriores nigre. Trochanteres testacei. Hal- 
teres et tarsi aut testacei, aut nigricantes, stipite halte- 
rum dilutiore. - Tarsorum anticorum- articuli omnes, 
inprimis in mare, complanati, dilatati, posticorum meta- 
tarsus ordinarius, articuli reliqui dilatati, ultimi inter- 
mediis paullo tenuiores. ”Tibie antice maris a basi 
sensim conice incrassate, subcelavatae, intus infra medium 
impresso-sinuat&e , intermedie utriusque sexus spinis 
ordinariis armate. Articulus tarsorum posticorum se- 
cundus metatarso saltem dimidio longior. 


Que sub estate in graminosis pinguibus vivunt 
individua, halteribus tarsisque obscurioribus satis dif- 
ferre videntur et plerumque magnitudine precellunt. 
At sane individua, que in stercoratis capiuntur, saepe 
minora, cum illis prorsus conveniunt omnibus characte- 
ribus speciem definientibus mnec nisi colore halterum 
tarsorumque testaceo vel ferrugineo differunt. Hanc 
speciem in insulis Britannicis abundantem halterum co- 
lore variare, WaALreRr JL. c. etiam testatur. 


Obs. Ex Hallandia et Scania A. E. HoLnmGrREn 
(1854) attulit specimina Limosine, et quidem utrius- 
que sexus, magnitudine, colore, nitore corporis et epi- 
stomate L. crassimane similia, at discedentia tarsis, si 
quid video, simplicibus, articulo tantum tarsorum posti- 
corum secundo parum incrassato, subeylindraceo, alis 
obscurioribus, infumato-cinereis ad costam fortius in- 
fumatis, nervo transverso medio paullo propius ad ba- 
sin ale retracto atque inde segmento nervi quarti sc- 
cundo sive intervallo transversorum medii et ultimi 
longiore, duplam fere transversi ullimi longitudinem 


11 


379 


equante. Hec mihi in schedulis Lim. sordidata. Sed 
adhuc dubiam existimo neque in specierum satis explora- 
tarum numerum referendam. Breviter notasse sufficiat. 


L. limosa: nigra, subopaca, subnuda, capite 
pedibusque concoloribus; epistomatis nigri 
subnitidi carina superne subtuberculata, modice 


prominula, obtusa; antennis nigris, seta exili- 


ler, crebre pubescente, tripla antenne longi- 
tudine; alis infumäto-cinerascentibus, mnervo 
tertio longitudinali apicem versus leniter ad 
costam curvalo , juxla apicem ale exeunte, 
segmento cosle secundo sesquiplicem et ultra 
tertii longitudinem 2quante. &A 9. Long. 
2—1 lin. 


Macou. Buff. II, 572. Meicen Zweifl. Ins. VIL, 
409. Zertterst. Dipt. Scand. VI, 2494 (forte nec dif- 
fert Lim. lugubrina Dipt. Sc. VI, 2502?). — Copro- 
mysa FanuÉn Heteromyz. 8. Zerttersteot Ins. Lapp. 
Til. — Borborus limosus Meicen Zw. Ins. VI, 207. 
(Plurima tamen synonyma et hanc et Lim. lutosam 
spectare, probabile est. — £Z.- limosa Warnker Ins. Brit. 
Dipt. II, 178 potius ad L. lutosam pertinet). 


Hab. ad aquas stercoratas et coenosas, fos- 
sas aquarum, ripas et lilora, etiam maris, per 
omnem Scandinaviam vulgatissima a Scania 
in Lapponiam et summas alpes. 


ÅA L. fontinali adeo manifeste differt corpore subo- 
paco, perparum nitido, carina epistomatis obtusa, curva- 
tura nervi tertii alarum leni, pedibus totis nigris, ut ne 
merito quidem comparari possint. Revera affinis est 
L. lutose et forte cum hac confusa ob curvaturam nervi 
longitudinalis tertii similem, at differt colore corporis 
pure nigro nec nigro-fusco, epistomatis nigri tenuissime 
cinerascentis nec cinerei carina parum prominente, tu- 
berculo inter antennas parvo, alis leviter infumatis nec 
flävescentibus, nervo longitudinali quinto in transversum 
ultimum angulatim nec curvatura incidente, pedibus 
totis nigris. — Vertex niger, opacus, lineis juxtaocu- 


| 
i 
| 
| 
; 
| 


RE Er a er SE TEA eg fa VERS DER 


PRE TAR NAN RTR INRE FAR PRATAS FIRA INR TE PR SKR IG PIRNES  O 


380 


12. 


laribus fuscis, subopacis. ”Triangulum frontale nigri- 
cans, declive, basi carin&e incumbens. Carina episto- 
matis superne tuberculata, tuberculo parum protruso, 
elongato, medio modice retusa, obtusa. Apex episto- 
matis reflexus. Seta antennarum manifeste et crebre 
sed breviter pubescens, quarta saltem parte brevior 
quam in L. fontinali et omnibus speciebus supra re- 
censitis. Dorsum thoracis. subnitidum, pubescens. Scu- 
tellum magnum, planum, setis apicalibus duabus, late- 
ralibus utrimque unica, subequalibus. Pleure opace, 
immaculate. Abdomen utriusque sexus ovatum, se- 
gmentis preter primum brevissimum subgequalibus, se- 
cundo parum longiore, maris subequilatum, segmento 
quinto subtus rotundato-elongato, sexto brevi, dimidiato, 
septimo subperpendiculari, convexiusculo , impresso- 
foveolato, apertura ani in foveola. Al& leviter infu- 
mate et inde cinerascentes, in quiete altera alteri in- 
cumbente obscure cinere& fere nigricantes apparent. 
Costa nigra, segmento primo >breviter setoso-ciliata. 
Nervi alarum nigricantes, longitudinalis secundus apice 
leniter ad costam inflexus, tertii segmentum ultimum 
pone transversum medium rectum, apicem versus lente 
ad costam curvatum, prope apicem ale exiens, quintus 
in transversum angulatim incidens, pone eundem vix 
vel non excurrens, Intervallum nervorum transversorum 
medii et ultimi duplam fere ultimi longitudinem Xquans. 
Halterum stipes fuscus, clava testacea. Pedes nigri, 
pubescentes, coxis anticis vix summo apice intus, puncto 
geniculorum summorum, saltem anticorum summo pun- 
ctoque in summa basi trochanterum testaceis. Arma- 
tura pedum ordinaria ut in L. fontinali. ”Tibig inter- 
medix spinis sat validis subuliformibus armate. 'Tarsi 
in junioribus fuscescentes, in adultis nigri. Articulus 
tarsorum posticorum secundus simplex, dupla metatarsi 
longitudine. 


L. lutosa: mnigro-fusca, cinerascens, subopaca, 
subnuda; epistomatis cinerei opaci carina pro- 
trusa, convexo-obtusa, superne tuberculata ; 
antennis nigris, seta exiliter pubescente, lon- 
gitudine vix tripla antenne; pedibus nigri- 
canlibus, genubus summis, tibiis intermedio- 


381 


rum tarsisque omnibus sordide testaceis; alis 
flavicante-subhyalinis, nervo longitudinali ter- 
tio apicem versus ad costam leniter curvato, 
juxta apicem ale exeunte, segmento costa se- 
cundo sesquiplicem tertii longitudinem exce- 
dente. & 29. Long. 2—11 lin. 


L. limosa Warkzer Ins. Britann. Dipt. II, 178, in 
insulis Britannicis abundans, (potissimum, nisi forte et 
hec et L. limosa sub definitione Warreri contineantur. 
Certe multa, que sug L. limose competere dicit, ad 
veram L. limosam non perfinent, qualia sunt thorax 
sepe fuscus, facies inter antennas admodum prominens, 
ale fuscescentes, scutelli sete bis quatern&, potius L. 
lutosam nostram quodammodo indicantia). 


Hab. ad aquas stagnantes et in litoribus 
coenosis eliam marinis, per omnem Sueciam 
a Scania, Hallandia, Bahusia, Westrogothia, 
Ostrogothia, Gottlandia et Oelandia saltem ad 
Uplandiam. 


Plerumque £L. limosa paullo major et robustior, 
cum hac confusa, sed certissime diversa. Differt colore 
corporis nigro-fusco, cinereo adsperso nec pure nigro, 

 epistomate (in vivis et illesis) ex pubescentia tenuissi- 
ma densa cinereo, late convexo-carinato, carina pro- 
trusa tuberculo inter antennas majori, alis in vivis mani- 
feste flavido-tinetis nec infumato-cinerascentibus, se- 
gmento cost&e secundo sesquiplicem tertii longitudinem 
manifestius excedente, tibiis pedum intermediorum tar- 
-sisque omnibus in vivis sordide testaceis nec nigris. 
Insuper huic speciei inter affines id est privum, quod 
ad species quasdam sectionis prime pertinet, quod ner- 
vus longitudinalis quintus in transversum ultimum cur- 
vatim inflectitur nec angulatim incidit atque hanc ob 
caussam pone transversum non excurrit. — Vertex 
opacus, lineis juxtaocularibus subnitidis. Triangulum 
frontale cinerascens, subhorizontale vel perparum de- 
celive, in tuberculum epistomatis incumbens. Carina 
epistomatis opaci cinerei eximie prominens, Cconvexa, 
inter antennas tuberculata, tuberculo antice rotundato, 
lateribus compresso, infra medium parum retusa. Apex 


: 
3 
1 
i 
r 
? 
; 
k 
i 
- 
Kå 
& 
- 
hå 
; 
| 
äl 


382 


13. 


epistomatis parum reflexus, subrectus. Seta antennarum 
exiliter, brevissime pubescens, manifeste, fere ut in L. 
limosa, tripla vix antenn&e longitudine. Dorsum -thora- 
cis convexum, fuscum, cinereo-conspersum, pubescens. 
Pleure opace, nigro-fusce, immaculate, inferne cinera- 
scentes. Scutellum magnum, nigro-fuscum, subopacum, 
planiusculum, setis octo apicalibus, duabus lateralibus, 
utrimque tribus, intermedia longiore, apicales longitu- 
dine subequante. Abdomen utriusque sexus ovatum, 
cinerascens, segmento secundo tertium, quartum et quin- 
tum subequalia longitudine parum superante, maris 
subequilatum, segmento quinto postice subtus rotundato- 
dilatato, sexto dimidiato, septimo parvo, perpendiculari, 
ovato, foveola aperturam ani fovente impressa in ipso 
abdominis apice conspicua, feminae segmentis omnibus 
annularibus, apice subacuto. Al& subhyaline, in vivis 
manifeste flavedine tincte, in quiete altera alteri in- 
cumbente, luculenter flavescentes. Costex segmentum 
primum breviter setoso-ciliatum. Nervi longitudinales 
pallescentes, secundus summo apice leniter ad costam 
inflexus, tertii segmentum ultimum a medio sensim 
apicem versus leniter ad costam curvatus prope apicem 
ale exiens, quintus curvatura in transversum ultimum 
transiens nec pone eundem excurrens. Intervallum ner- 
vorum transversorum medii et ultimi sesquiplicem et 
ultra ultimi longitudinem 2xequans. Halterum stipes 
fuscus, clava flavido-testacea. Pedes e fusco nigricantes, 
cinereo parum conspersg, armatura ordinaria. ”Tibixe 
intermedi&e spinis validis, subuliformibus instructe, et 
tarsi omnes pallide testacei, postici et anfici in exsicca- 
tis et diutius asservatis s&epe obscurati. Articulus tar- 
sorum posticorum secundus ordinarius, gracilis, dupla 
vix metalarsi longitudine. 


L. Pumilio: nigra, subopaca, subnuda, pedi- 
bus concoloribus; epistomatis albidi carina 
prolrusa, superne compresso-tuberculata, suba- 
cuta; antennis nigris, seta tripla saltem antenne 
longitudine; alis cinerascentibus, nervo tertio 
longitudinali recto juxta apicem ale exeunte, 
segmento coste secundo tertlium longitudine 
paullulum exeedente. &A 9. Long. +—+3 lin. 


383 


ZerttERSTEDT Dipt. Scand. VI, 2495. — Copromyza 
Ins. Lappon. 771. — Borborus Mec. Zw. Ins. VI, 
208? — Limosina Macou. Buff. II, 253? — Limosina 
humida Hau. Warrer Ins. Brit. Dipt. II, 178? — 
(CL. Pumilioni MeicEn et Macouarr alas denigratas atque 
vertlicem medio secundum longitudinem elevatum com- 
petere asseverant, que notx nostram non spectant spe- 
ciem, de epistomatis colore insigni nervorumque ale 
directione silent. Igitur synonyma MeicEnti et MACQUARTI 
maxime dubia sunt. At probabile est £. Pumilionem 
ZeTtr. non difterre a L. humida Hauin., qu2e a WALKERO 
1. c. definitur facie albida, alis obscure hyalinis, ala- 
rum segmento primo pubescente, scutello guadriseto. 
Hee enim nostram indicant. Sed de nervo ale tertio 
segmentorumque cost&e ratione etiam Warrerus silet. 
Quare satius putavi nomen ZertrtErstEDT! Nullis dubiis 
vexatum retinere). 


Hab. in graminosis uliginosis atque ad 
aquas coenosas per omnem Scandinaviam me- 
ridionalem et mediam sat frequens, per se- 
ptentrionalem rarius. 


L. limose prosime affinis, plerumque hac minor. 
Dignoscitur epistomate in illesis e cesio albicante sive 
lacteo, carina epistomatis protrusa tuberculata, tuberculo 
elongato, recta nec medio retusa, nervo longitudinali 
alarum tertio pone transversum absque curvatura usque 
in marginem ale recto segmentisque costx secundo et 
tertio subequalibus nec secundo dimidio et ultra lon- 
giore, quibus et a L. limosa et a L. lutosa luculenter 
distinguitur. — Vertex totus opacus, triangulo per me- 
diam longitudinem unisulcato lineisque juxtaocularibus 
linea impressa a triangulo discretis, fusco-nigris. Epi- 
stoma integrum, semper pulchre lacteum, colore in 
senescentibus vel lesis interdum detrito partim cinera- 
scente-fuscescens. ”Triangulum frontale fuscescens, sub- 
horizontale, basi carin&e incumbens. Carina prominens, 
recta vix medio retusa, superne paullo magis elevata 
et hinc elongato-subtuberculata, subconyvexa acie suba- 
cuta. Gen&e ex albido-cinerascentes. Seta antennarum 
subnuda, triplam antenn&e longitudinem vix excedens. 
"Thorax subnitidus, exiliter pubescens. Scutellum sub- 
nitidum, planiusculum, quadrisetum, setis duabus api- 


mr FS 


EAA 


Myrsten kt 


ler dtnA 


ATI UIF, AST SSR ska Västa Pa To AN 


14 


384 


calibus, laterali utrimque una parum breviore. Abdo- 
men opacum, subnudum. Halterum stipes fuscescens, 
clava pallide-flavicante. Al& sordide hyaline vel cinera- 
scentes, Costa nigra, segmento primo pubescente. Nervi 
fuscescentes, secundus apice leniter ad costam inflexus, 
tertii segmentum ultimum omnino rectum exitu apicis 
parum ab apice ale distante, quintus angulatim in trans- 
versum ultimum incidens, pone eundem ad duplam fere 
transversi longitudinem excurrens. Intervallum nervo- 
rum transversorum medii et ultimi, dupla circiter trans- 
versi ullimi longitudine. Segmentum coste secundum 
longitudine tertium perparum exeedens. Cox2e antice 
intus, trochanterum basis tibiarumque intermediarum 
summus apex testacea. ”Tarsi intermedii testacei, antici 
posticique nigro-fusci. Pedum armatura ordinaria, se- 
tis tibiarum intermediarum gracilibus. Articulus tarso- 
rum posticorum secundus simplex, duplam fere meta- 
tarsi longitudinem 2Xquans. 


L. septentrionalis: cinerascente-fusca, subopaca, 
subnuda, pedibus nigrofuscis, striga verlicis 
apicali didyma tarsisque intermedus dilute 
testaceis; epistomatis incani carina parum pro- 
minente, 2equabili, subacuta; antennis nigri- 
cantibus, seta duplam antenn&e longitudinem 
vix excedente; alis subhyalinis, nervo longi- 
tudinali tertio subrecto ante apicem ale exe- 
unte, segmento coste secundo et tertio longi- 
tudine subzequalibus. & 2. Long. + lin. 


E Lapponia anno 1843 ex itinere sub 
auspicio celebb. P. F. WancBere et C. H. Bone- 
MAN Instituto mihi allata est. Nuper (1854) 
duo specimina apportavit A. E. HoLmGrEn e 
Suecia meridionali, alterum in Hallandia prope 
Karup initio mensis Julii, alterum in Scania 
ad lacum Ringsjön initio Augusti captum. 

L. Pumilioni vel minoribus L. limose individuis 


magnitudine 2equalis, corporis colore L. lutosum fere 
referens, 


385 


referens, ab his pariter differt epistomate ex albido 
cinerascente vel incano, nec nigro nec cinereo nec 
e&esio-albido, carina epistomatis perparum prominente, 
&equabili, nec superne tuberculata vel subtuberculata, 
striga verticis apicali lete testacea, nervo longitudinali 
alarum tertio non quidem accuratissime recto ut in L. 
Pumilione neque manifestius apice curvato ut in L. 
limosa et L. lutosa, sed a medio versus apicem quam 
tenuissime incurvato vel fere recto. ÅA L. limosa pre- 
terea ditfert colore corporis fusco nec nigro, tarsis in- 
termediis testaceis, segmento coste secundo tertium per- 
parum Ilongitudine excedente nec sesquiplicem  tertii 
longitudinem et ultra &equante, a LZ. lutosa item se- 
emento costXxe secundo non nihil nec dimidio et ultra 
excedente, a IL. limosa colore totius corporis fusco- 
cinerascente nec nigro. — Tota fusca, cinereo parum 
conspersa , femoribus nigricantibus, tibiis nigro-fuscis, 
tarsis anticis posticisque fuscescentibus, intermediis te- 
staceis. Vertex opacus, triangulo lineisque juxtaoculari- 
bus cinerascentibus. Triangulum frontale minutissimum, 
epistomati concolor, perpendiculare. Antenn&e nigro- 
fuse&, seta subpubescente, duplam antenn& longitudinem 
perparum excedente. Gen&e incan&. Thorax esxiliter 
pubescens, subnitidus et abdomen opacum leviler cine- 
rascentia. Scutellum subnitidum, planum, quadrisetum, 
setis duabus apicalibus, laterali utrimque una &quali. 
Pleur&e cinerascentes. Halterum stipes fuscus, clava ex 
albido flavida. Ale sordide hyaling, coste nigricantis 
segmento primo breviter setuloso-ciliato. Nervi fusce- 
scentes, secundus apice leniter ad costam lente inflexus, 
tertius segmento ultimo pone transversum medium 
lenissime subsinuato, a medio apicem versus non qui- 
dem plane rectus, sed adeo exiliter ad costam incurva- 
tus, ut curvatura vix percipiatur, parum ante apicem 
ale exiens, quintus pone transversum fere ultra longi- 
tudinem transversi excurrens. Intervallum nervorum 
transversorum -non omnino duplam sed ultra sesqui- 
plicem transversi ultimi longitudinem &equans. Femora 
nigra, subnitida. Coxe antice intus, trochanteres, geni- 
cula samma tarsique intermedii dilute testacea. Tibiz 
griseo-fusc&, tarsi antici posticique fuscescentes. Arma- 
tura pedum ordinaria. Spine tibiarum intermediarum 


KE. Z. Akad. Handl. 18533. 25 


i 


SR 


2 SA gå ET 


= SA STICEANNEET 


2 


SS 
AN 


RT SEE VY STSROE SETS TSARENS OA ONE a 


386 


15. 


magne, aciculares. Articulus tarsorum posticorum se- 
cundus simplex. 


L. piligera: nigro-fusca, tenuissime cinera- 
scente-pruinosa, opaca, subnuda; epistomate 
cinereo late obtuse carimato, carina 2equabili; 
antennis nigris, seta exiliter pubescente, dupla 
antenn&e longitudine; pedibus cum coxis an- 
ticis e fuscescente sordide-testaceis, tarsis in- 
termediis dilute testaceis, pilis tibiarum posti- 
carum extus duobus elongaltis a basi et apice 
2eque distantibus; alis fuscanis, nervo tertio 
longitudinali recto prope apicem ale exeunte, 
segmentis coste secundo et tertio zequalibus. 
2. Long. + lin. 


Hab. in Lapponia ad Muonioniska, P. F. 


WaurLBErG (1847, medio mensis Augusti). 


Species distinctissima quamquam alter modo sexus 
innotuit, epistomate obscure cinereo nec incano, carina 
epistomatis late convexo-obtusa, striga verticis apicali 
testacea nulla, seta antennarum tertia parte breviore, 
pedibus sordide e fusco testaceis nec nigro-fuscis, nervo 
ale longitudinali tertio omnino recto pilisque tibiarum 
posticarum extus duobus longioribus, infra basin altera, 
altera supra apicem insignis eta L. septentrionali diversa. 
-— Vertex opacus, nigro-fuscus, triangulo per mediam lon- 
gitudinem tenuiter sulcato. "Triangulum frontale equila- 
tum, declive, cinereum. Antenne distantes, nigre. Seta 
basi nuda, manifeste exiliter pubescens. Epistoma cinere- 
um, carina late convexo-obtusa, equabili, absque tuber- 
culo. Prelabrum margine cinereo prominulum. Gene 
cinere&. Thorax e nigro fuscus pruina cinerea, at tenuis- 
sima et vix nisi certo situ conspicua. conspersus, con- 
vexiusculus, exilissime pubescens, fere opacus, puncto 
humerali lineaque tenuissima ad radicem ale ducta ferru- 


 gineis. Pleurge fusco-atre, opace, postice sub ala fer- 


rugineo-maculat&e. Supra basin coxarum linea tenuis 
ferruginea. Scutellum triangulare, &quilaterum, apice 
obtuso-rotundatum, subopacum, planiusculum, medio 
per longitudinem impressum, quadrisetum, setis duabus 


16. 


387 


apicalibus, laterali utrimque una dimidio fere breviore. 
Abdomen fuscum, opacum, subnudum, margine pilo- 
sum, segmento secundo intermediis (3, 4,5) equalibus 
paullo longiore. Halterum stipes testaceus, clava flavi- 
cante-cinerascente. Al&e leviter fusco infecte, opace. 
Costa e fusco nigricans, segmento primo setuloso-ciliato. 
Nervi longitudinales fusci, secundus rectus nec apice 


ad costam incurvatus, tertius pone transversum medium 


per omnem longitudinem usque ad marginem ale re- 
ctissimus, prope apicem al&e exziens, quintus pone trans- 
versum ultimum vix ad hujus longitudinem excurrens. 
Intervallum nervorum transversorum longitudinem trans- 
versi ultimi parum excedens. Coxe antice sordide e 
fuscescente testacex.. ”Trochanteres testacei. Femora 
fusea. Tibige fuscescentes, genubus summoque tibia- 
rum apice pallide-testaceis, intermedie setis ordinariis 
acicularibus armate. ”Tarsi antici posticique dilute 
fuscescentes, intermedii pallescente-testacei. Armatura 
pedum de cetero ordinaria, sed preter pilos breviores 
crebros, tibig postice instructe sunt pilis duobus lon- 
gioribus a basi et apice equidistantibus, quod huic et 
proxime sequenti L. Zostere, inter nostras, proprium 
et peculiare videtur. Articulus tarsorum posticorum 
secundus vix paullulum incrassatus, sesquiplici meta- 
tarsi longitudine. 


L. Zostere: fusco-nigra, opaca, rigide pube- 
scens, capite concolore, subdepressa; episto- 
mate abbreviato apice truncato, late convexo- 
carinato, carina superne inter antennas tumido- 
tuberculata, inferne depresso-convexa; antennis 
distantibus, divaricato-declinatis, articulo se- 
cundo intus dilatato, margine prominente, seta 
crebre pubescente, tripla vix antenne longi- 
tudine; pedibus nigro-piceis, tarsis testaceo- 
fuscis, tibiarum posticarum pilis duobus elon- 
gatis extus a basi et apice equidistantibus; 
alis leviter infumato-cinereis, nervo tertio longi- 
tudinali recto, paullo ante apicem als exeunte, 
segmentis coste secundo et tertio 2equalibus. 
&A 2. Long. circiter +—+2 lin. 


FT dn. ena 0 FEN ER fo FT RA 


Te SESSIONS IR SANT 


388 


Lim. Zostere Hauvar (1834) ex Warreri Ins. 
Br. Dipt. II, 182. — Lim. setulosa Zettersteot Dipt. 
Scand. II, 2502. 


Hab. in Suecia meridionali ad Ö. Torp 
Scanie J. W. ZerttErstebT (1838) 1. c. In Hal- 
landie paroecia Wärö sub fucis in litore ma- 
rino (1854 initio mensis Junii) copiose, A. E. 
HOLMGREN. 


Insignis et ab omnibus Limosine speciebus Scan- 
dinavicis hactenus notis longe diversa capitis, epistoma- 
tis antennarumque conformatione. LZ. limosa minor, at 
nihilo minus latior, subdepressa. Ad antecedentem L. 
piligeram accedit corporis colore, nervorum directione 
in alis, pedibus, pilis tibiarum posticarum extus duobus 
elongatis, sed differt capite late transverso, epistomate 
nigro-fusco nec cinereo, tuberculo carin&e late tumido, 
antennarum magnarum versus latera epistomatis divari- 
cantium articulo secundo supra tertium prominente. 
Est quedam huic speciei corporis similitudo cum Coelo- 
pis. Dorsum thoracis, fere ut in his, planiusculum; 
abdomen depressum. Set&e etiam capitis et thoracis 
ordinarie plures, pili breves, quibus pubescunt thorax 
et pedes, magis rigidi quam in aliis congenerum. Quare 
satis apte, dum nondum innotuerat, quod ex descri- 
ptione apud Warrerum dilucide patet, ab Harimayo 
propositam esse eandem speciem nomine L. Zosterce, 
a celeb. ZeTttErRSTEDT, Qui apud nos primus legit, L. 
setulosa appellabatur. Verum corpus depressum et 
indumentum pilorum rigidiorum ad vitam animalculi 
accommodata sunt. Observante enim ÅA. E. Hormcren 
gregatim vivit intra aggeres vegetabilium e mari ejecto- 
rum reptans, fere ut Coelope. 


Corpus fusco-nigrum, abdomine et pedibus dilu- 
tioribus. Caput, preter solitum in Limosinis, late 
transversum, atque hinc etiam verlex et epistoma magis 
dilatata quam in aliis. Vertex totus opacus, transversus, 
latitudine fere dupla longitudinis, tumido-convexus, tri- 
angulo lineisque juxtaocularibus concoloribus: <Sete 
linearum juxtaocularium firme. Epistoma breve, lon- 
gitudine vix dimidia latitudinis, apice truncatum, carina 
inter antennas late convexo-tuberculata, inferne humilis, 


TZ 


| 389 


late depresso-convexa, obtusa. Seta mystacina utrimque 
valida. - Prelabrum sub apice truncato epistomatis 
margine prominens. Gen& oculis suborbicularibus di- 
midio saltem breviores, margine breviter setosg. An- 
tenne, ob latitudinem epistomatis haud parum distantes, 
versus latera capitis declinate, epistomati fere incum- 
bentes, magne, subsphaeroidex. Articulus antenn&e se- 


-cundus preter solitum magnus, tertio fere longior, obli- 


que campanulatus, intus dilatatus margine prominente 
articulum tertium comprehendens, apice setiger. Seta 
antennarum manifeste crebre pubescens, pube pallide- 
cinerea, triplam antenn&e longitudinem vix aquans. 
Thorax subdepressus, planus, sat crebre rigide pube- 
scens, lineis per longitudinem duabus distantibus, tenuis- 
simis, impressis, setigeris. Scutellum latitudine aliquan- 
tulum brevius, longitudine metathoracem admodum pro- 
minentem non prorsus zxequans, planum, apice rotunda- 
tum, quadrisetum, seta utrimque laterali unica, apicales 
longitudine &equante. Abdomen ovatum, obscure fuscum, 
depressum, subnudum, margine et subtus pilosum. Hal- 
terum stipes flavicans, clava fusca. Ale parum infu- 
mate, cinerexe, opace, costa basi setuloso-ciliata, fusca, 
nervis sordide testaceis. Nervus secundus longitudinalis 
apice summo vix aliquantillum incurvatus, tertius pone 
transversum medium absque curvatura rectissimus prope 
apicem ale exiens, quintus pone transversum ultimum 
saltem ad hujus longitudinem excurrens. Intervallum 
nervorum transversorum duplam fere transversi ultimi 
longitudinem xquans. Coxe fusco-testacee. 'Trochan- 
teres testacei. Pedes picei, breviter pilosi, pilis rigidis, 
genubus tarsisque sordide testaceis. Tibige intermedigeg 
fortius setose. Armatura femorum anticorum extus pa- 
rum gibborum tibiarumque posticarum ordinaria, pre- 
terea harum extus pili duo longiores altera infra basin, 
altera supra apicem. Articulus secundus tarsorum posti- 
corum subincrassatus, metatarso dimidio longior. 


L. opacula: fusco-nigra, subopaca, subnuda; 
epistomatis nigri subeineråscentis carina 2equa- 
bili, exili, subacuta; antennis piceis, seta tripla 
circiter antenne longitudine, subnuda; pedibus 
fusco-nigris, tlibiarum basi tarsisque, saltem in- 


JNBRS SVS ARTAS RR NR 


IR TTR AR I PINNE 


390 


termediis testaceis; alis ex albido cinerascenti- 
bus, nervo tertio longitudinali subreclo, mani- 
fa ante apicem ligg exeunte, segmento costa 
secundo or longitudine aliquantulum ex- 
cedente. & 9. Long. + lin. 


Hab. in fimetariis, mense Septembri mihi 
obvia in Ostrogothia, celeb. C. H. BoHeMAn in 
Gottlandia. | 


Minuta, sed certe distincta species. A ceteris magni- 
tudine quodammodo &qualibus, quibus est nigrum epi- 
stoma, sectionis hujus speciebus, dignoscitur thorace et 
scutello perparum nitidis, abdomine -autem plane opaco, 
nervo longitudinali tertio manifestissime ante apicem ale 
exeunte, segmento coste secundo etiam manifeste quam- 
quarn haud multum longitudine tertium excedente. His 
a minoribus L. crassimane individuis distinguitur pre- 
tereaque etiam tarsis simplicibus. Neque cum is L. 
coxate individuis, in quibus epistoma, revera fusco- 
testaceum, magis est obscuratum et fere nigricans, L. 
opacula confundi potest, quum sint illi exitus nervi 
tertii longitudinalis apici ale proximus nec, ut in L. 
opacula ab apice remotior, coste segmentum secundum 
tertio fere brevius nec manifeste longius, atque pedes 
fere toti nigri. In proxime sequentibus, JL. oelandica 
et L. brachystomate epistoma est abbreviatum et exitus 
nervi lertii longitudinalis perparum ab apice ale distans, 
quibus ab his etiam luculenter dignoscitur L. opacula. 
Neque cum specie quadam e sectione tertia h&ec com- 
mutari potest. Quotquot enim harum minutie L. opa- 
cule subequales videntur, sive epistomate superne tu- 
berculato sive nervo tertio longitudinali manifestius 
apice curvato ditferunt. Sola L. Pusio, eujus epistoma 
sepius adeod est obscuratum, ut nigrescat, nervo tertio 
longitudinali omnino recto et paullisper oblique ad 
costam ducto ZL. opacule quodam modo similis videri 
posset, sed facillime dignoscitur segmento coste secundo 
admodum brevi, longitudine tertium non &xquante. 


Vertex totus opacus, ater,triangulo lineisque juxta- 
ocularibus nigro-fuscis. Triangulum frontale fere per- 
pendiculare, cinerascens, FEpistoma nigricans, subniti- 


391 


dum, cinerascente parum renitens, apice reflexum, ca- 
rina &quabili, tenui, subacuta. Antenne picex, in 
junioribus presertim sexus masculi testace&, seta Vix 


quam tenuissime pubescente, triplam antenn&e lkongi- 


tudinem fere &quante. Gene epistomati concolores. 
Thorax nigro-fuscus, exiliter pubescens et scutellum 
linea basali parum brevius, planum, quadrisetum, seta 


utrimque laterali unica, apicales sub&equante, subopaca. 


Abdomen omnino opacum, subnudum, segmentorum 
apice summo (in vivis) tenuissime cinerascente. Halte- 
res toti pallide-testacei. Ale albicante-cinere&. Nervus 
longitudinalis secundus apice subrectus quam lenissime 
ad costam inflexus, tertius pone transversum medium 
non quidem exactissime rectus, sed in disco ale ali- 


" quantillum oblique ductus et versus apicem ita lenissime 


18. 


curvatus, ut curvatura oculos facile fugiat, longius ab 
apice al&Xx exiens. Intervallum - exitus nervi tertil et 
apicis. ale quartam partem et ultra segmenti costee tertii 
gequans. Nervus Iongitudinalis quintus ad longitudinem 
transversi ultimi pone hunce excurrens. <Intervallum 
nervorum transversorum medii et ultimi longitudine 
transversum ultimum &equans. Pedes nigro-fusci. Coxe 
anticX et trochanteres dilutius, tibiarum basis tarsique 
intermedii obscure testacea. ”Tarsi antici et postici in 
junioribus etiam testacei, in adultis fuscescentes. Arma- 
tura pedum ordinaria. Articulus tarsorum posticorum 
secundus subincrassatus, longitudine metatarsi sesquiplici. 


L. oelandica: nigra, subopaca, pubescens; ca- 
pite concolore, epistomate abbreviato convexo- 
carinato, carina superne inter antennas mo- 
dice elongato-tuberculata; antennis piceis, seta 
subnuda, dupla antenne longitudine; scutelli 
dorso parce setoso; pedibus nigris, tarsis in- 
termediis sordide testaceis; alis infumatis, 
nervo tertio longitudinali subrecto, prope api- 
cem ale exeunte, segmento costa secundo ter- 
tium longitudine aliquantum excedente. & 9. 
Long. vix 4—12 lin. 

Hab. in Oelandia, unde collectam (1852) 
apportavit Å. E. HormGren. 


STESSEEESTYESSESIEE TSE ERAN NIER SINNE SSU 


i 
: 
S 
; 
4 
X 
k 
| 


392 


Proptet colorem nigrum et nitorem exiguum, ad 
L. limosam prope accedere forte aliquis ezxistimaret. 
Sed dimidio minor et certe diversa. Etenim epistoma 
breve, longitudine vix dimidia latitudinis, carina epi- 
stomatis superne minus prominens, medio vix retusa, 
ale fortius infumate, segmentum coste secundum paullo, 
quarta fere parte, nec dimidio et ultra tertium longi- 
tudine excedens, pretereaque in medio fere scutelli 
dorso sete quatuor transversim posite, dux media setis 
ordinariis apicalibus et lateralibus dimidio breviores, mar- 
ginique propior utrimque una parva. His nen solum 
a L. limosa, sed a congeneribus omnibus in Scandi- 
navia hactenus observatis distinguitur. Cum £L. brevi- 
cipite ne comparari quidem potest, cui corpus multo 
magis nitidum, ale longe dilutiores, segmentum costa 
secundum brevius, atque presertim tuberculum episto- 
matis rotundato-convexum admodum protrusum. A L. 
brachystomate, dimidio et ultra minore, differt carina 
epistomatis parum prominente nec protrusa, subacuta 
nec late convexa, seta antennarum breviore, vVix exilis- 
sime nec manifeste pubescente, pedibus nigris nec sor- 
dide testaceis. In multis quidem similis L. fuscipennis 
Hauin., Warrer Ins. Brit. Dipt. II, 181. Sed differt 
magnitudine haud parum minore, tuberculo carin& forte 
minus prominente, apice verticis nigro nec ferrugineo, 
palpis non rufescentibus. 


Vertex totus opacus, triangulo lineisque juxtaocu- 
laribus nigro-fuscis. Epistoma breve, carina superne 
inter” antennas sub triangulo frontali declivi, modice 
tuberculata , tuberculo elongato. Inferior epistomatis 
pars sub tuberculo recta, perbrevis. Antenn& picee vel 
nigro-fusce, seta brevi, dupla circiter antenn&e longi- 
tudine, fere nuda. Gen& epistomati a latere viso sub- 
cinerascenti concolores, breves, quartam partem longi- 
tudinis oculi haud &equantes. Thorax pubescens, parum 
nitidus. Pleur& opace, nigre. Abdomen subopacum, 
segmento secundo in utroque sexu longiore, maris an- 
tice subequilatum, apice subtruncatum, segmento septi- 
mo perpendiculari, apice intra marginem ventralem 
quinti inserto, feming ovatum, segmentis omnibus annu- 
laribus. Scutellum magnum, longitudine lineam basa- 
lem &X&quante, setis apicalibus duabus ac utrimque una 
laterali ordinariis, sed preterea pone medium disci setis 


19 


393 


duabus dimidio brevioribus, aliaque utrimque prope 
marginem perbrevi munitum. Halterum stipes sordide 
testaceus, clava pallide-testacea. Ale infamate, nigri- 
cantes, costa et nervis e fusco testaceis. Nervus longi- 
tudinalis secundus apice leniter, tertius quam lenissime 
et parum manifeste apicem versus ad costam incurva- 
tus. Segmentum coste secundum tertio quarta fere 


. parte longius. Nervus longitudinalis quintus vix pone 


transversum  excurrens. Intervallum nervorum trans- 
versorum medii et ultimi, longitudine transversum ulti- 
mum fere dimidio excedens. Pedes pubescentes, nigri, 
tarsis intermediis manifeste pallide-testaceis, anticis posti- 
cisque paullo dilutioribus, e fusco nigricantibus. Spin&e 
tibiarum intermediarum, presertim apicales, valide. 
Armatura pedum de cetero ordinaria. Articulus tarso- 
rum posticorum secundus simplex, metatarso vix dimi- 
dio longior. 


L. brachystoma: fusco-nigra, opaca, subnuda; 
capite concolore, epistomate abbrevialo, carina 
protrusa late convexa, margine apicali recto 
brevissimo, prelabro prominente; antennis 
fusco-nigris, divaricato-distantibus, seta mani- 
feste crebre pubescente, tripla et ultra an- 
tenn&e longitudine; pedibus sordide-testaceis, 
femoribus tibuisque infuscatis; alis ex albido 
infumato-cinereis, opacis, nervo longitudinali 
tertio recto, juxta apicem ale exeunte, se- 
gmentis coste secundo et tertio 2qualibus. 
AA 9. Long. 1—+4 lin. 

Hab. in sordibus putrescentibus, in cumu- 
lis segminum culinariorum et purgamentorum 
coacervatorum Holmie ad finem mensis Maji 
copiosissime exclusa (1848). Ex Hallandia 
communicavit Å. E. HoLrmMGREN. 


Insignis epistomate brevissimo, longitudine vix 
dimidia latitudinis, carina protrusa convexa, antennis 
ad latera capitis divaricato-retroflexis, prelabro mani- 
feste prominente, alis infamatis certo situ ex albo reni- 


4 


V- SASEN A 


FIFe EE 


394 


20 


tenlibus, omnino bpacis nec pellucidis. Igitur neque 
cum L. brevicipite, neque cum precedente L. oelan- 
dica comparari potest. Caput latius transversum etan- 
tenn&e divaricato-reflexe affinitatem cum LL. Zostere 
indicant. Item situs et directio similis antennarum 
eadem quarundam specierum, L. leucopterw, L. niger- 
rime et L. melanie in sectione tertia, de cetero diver- 
sissimarum. 


Vertex totus opacus, lineis elevatis opacis notatus. 
Epistoma nigro-fuscum, subopacum, tuberculo per maxi- 
mam epistomatis longitudinem producto, protruso, late 
convexo. Margo epistomatis sub tuberculo brevissimus, 
rectus. Prelabrum prominens, longitudine tertie fere 
partis epistomatis. Antenn&e e fusco nigre, seta ereber- 
rime pubescente vix quadrupla antenn&e longitudine. 
Thorax subnudus, omnino opacus absque nitore, linea 
utrimque tenuissima pallide-testacea, laterali, ab humeris 
ad radicem al&ge. Pleurge nigre, opace, linea continua 
pallide-testacea supra coxas. Scutellum opacum, linea 
basali parum brevius, setis quatuor ordinariis. Abdo- 
men vix vel perparum nitidum. Halteres toti sordide 
testacei. Al& opace, infumate, sordide-cinere&e, sed 
certo situ albido-cinerascentes. Costa alarum nigra, 
nervi pallescentes, tertius longitudinalis obscurior, fusce- 
scens. Nervus longitudinalis secundus apice subrectus, 


-tertius omnino rectus, manifeste at paullulum ante api- 


cem ale exiens. Nervus longitudinalis quintus parum, 
neque ad longitudinem transversi ultimi excurrens. Inter- 
vallum nervorum transversorum medii et ultimi longi- 
tudinem ultimi vix excedens. Cox&e antice extus paullo 
infuscate et trochanteres toti- sordide-testacei. Pedes 
simplices, articulo tarsorum posticorum secundo vix in- 
crassato, sordide-testacei, in junioribus toti, in adultis 
femoribus tibiisque magis minusve infuscatis vel nigri- 
cantibus, tibiarum basi et apice tarsisque omnibus totis 
testaceis. Armatura pedum ordinaria, sed spine tibia- 
rum inptermediarum, ob minutiem animalculi, tenues. 


b. Epistomate flavicante vel ferrugineo. 


L. Diadema: nigra, nitida, parum pilosa; epi- 
stomate flavido, tenuiter carinato, carina 2qua- 
bili, subacuta, macula utrimque verticis apicali 


395 


cum summo margine coxisque anticis fulvo- 
testaceis; antennis nigris, seta subnuda, tripla 
et ultra antenn&e longitudine; pedibus sordide 
testaceis, femoribus nigro-fuscis; alis fuscescen- 
tibus, nervo longitudinali tertio recto, fere in 
summo apice ale exeunte, segmentis coslae 


secundo et tertio 2qualibus. 9. Long. fere 
1 lin. 


Hab. in Scania ad Kullen et in Hallandia 
maxime meridionali prope Båstad Scanie, in 
litore marino A. E. HoLrmGren (1854). 


Locus hujus speciei in sectione secunda dubius 
quidem est, quum femina modo innotuerit. Sed forma 
corporis satis late ovata suadet ut potius in hanc se- 
ctionem adscribatur. Aliquatenus similis L. rufilabri, 
in sectione terlia proponende. At differre videtur 
magnitudine, macula triangulari utrimque ad oculos in 
apice verticis, pedibus sordide-testaceis, femoribus tan- 
tum superne nec tibiis nigro-fuscis, alis fusco tinctis 
nec cinerascentibus, segmento coste secundo tertium 
&quante nec paullo breviore, corpore et triangulo ver- 
ticis magis nilidis. 

Vertex opacus, postice niger, triangulo lineisque 
juxtaocularibus subopacis, margine testaceo, maculaque 
ad oculos triangulari fulvo-testacea. Orbite anteocu- 
lares cum macula verticis continue, testacex. Epistoma 
testaceo-flavicans, nitidum, carina &quabili, tenui, sub- 
acuta. 'Triangulum frontale albidum. Prelabrum vix 
prominulum, sub apice epistomatis modice reflexo-re- 
tractum, flavicans. Proboscis compressa, postice parum 
incrassata, nigricans, apice pallescens. Gene testacer. 
Seta antennarum vix vel quam exilissime pubescens. 
Thorax modice nitidus, exiliter pubescens. Scutellum 
glabrum, planum, modice nitidum, quadrisetum, seta 
marginali utrimque apicalibus breviore. Abdomen haud 
parum nitidum, glabrum, segmentis intermediis (2, 3, 4, 5) 
in femina &qualibus. Halteres sordide-testacei, opaci. 
Ale e ferrugineo fuscescentes. Costa fusca, nervi ala- 
rum testaceo-fusci. Nervus longitudinalis secundus sum- 
mo apice arcuatim in costam inflexus, tertius omnino 


FRONT SE 


ngn 


21 


396 


. 


rectus fere in summo ale 'apice exiens, quintus pone 
transversum brevissime excurrens. Intervallum nervorum 
transversorum medii et ultimi parum longius transverso 
ultimo. Cox&e antice tote fulvo-testacexe. Femora 
fusco-ferruginea, superne parum nigricantia, nitida. Tibize 
et tarsi obscure et sordide testacea, subopaca, tarsis an- 
ticis posticisque extus fuscescentibus, posticorum meta- 
tarso fusco-nigro, articulo secundo simplici. Armatura 
pedum ordinaria. ”Tibiarum intermediarum spine extus 
due longiores, alie parve. 


L. coxata: nigra, subopaca, subnuda; episto- 
mate fusco-testaceo, cinerascente, subopaco, te- 
nuiter carinato, carina sequabili, subacuta; an- 
tennis mnigris, seta exiliter pubescente, qua- 
drupla et ultra antenn&e longitudine; pedibus 
Digris, coxis anticis testaceis; alis cinerascenti- 
bus, nervo longitudinali tertio apice subcur- 
vato, paullo ante apicem ale exeunte, segmento 
coste secundo vix tertium &equante. & Q. 
Long. + lin. 

Hab. in uliginosis et litoralibus per Sue- 
ciam meridionalem et mediam in Scania, Hal- 
landia, Smolandia, Ostrogothia, Uplandia, sal- 
tem usque ad Holmiam et Upsalias. 


L. crassimane primo adspectu quodammodo similis 
et forte interdum cum hac commixta, sed omnino di- 
versa.  Epistoma in &tate provectioribus et mortuis 
plerumque obscuratum, leviter inspectum nigricans 
apparet, at colore sordide-testaceo versus apicem translu- 
cente. Hc individua, ob formam corporis similem, 
incaute inspecta forte ad L. crassimanam referri possent. 
At in vivis et integris epistoma revera est e fusco, in 
nuper exclusis e pallescente testaceum, perparum piti- 
dum. Preterea ale cinerascentes, nervus longitudinalis 
tertius pone transversum rectus quidem sed summo 
apice quam lenissime curvatus, coste segmentum se- 
cundum vix tertium &quans sed fere paullo brevius, 
corpus subopacum, tarsi simplices. His a L. crassimana 
valde differt. Ad quasdam species sectionis tertize, V.c. 


22 


4 


397 


L. fenestralem, ob epistoma colore testaceo imbutum 
accedere forte existimaretur. Sed forma corporis in 
mare longe alia, &quilata, apice subtruncato, nec elon- 
gata, subeylindracea, segmentumque ultimum abdominis 
perpendiculare, pedes obscuri, nervus tertius longitudi- 
nalis multo lenius summo apice adeo parum curvatus, 
ut curvatura oculos facile fugiat. 


Vertex totus cum triangulo et lineis juxtaoculari- 
bus opacus. FEpistoma perparum concavum e fusco 
testaceum, in illesis distincte cinerascens, subopacum. 
In summo verticis apice linea tenuissima ferruginea, 
obsoleta. ”Triangulum frontale nigricans, fere perpen- 
diculare. Carina epistomatis zequabilis, tenuis, subacuta. 
Prielabrum et stipes proboscidis apice fuscescentis flava. 
Thorax, scutellum et abdomen subnuda, parum nitida. 
Sete marginales scutelli ordinarie. Segmentum abdo- 
minis septimum maris perpendiculare vel paullo intus 
reclinatum, foveola impressa in ipso apice abdominis 
conspicua. Segmentum secundum abdominis in utroque 
sexu paullo longius intermediis (3, 4, 5). Halteres 
pallidi, stipite e fusco testaceo, clava superne albido- 
pallescente.  Al& parum cinereo-tincte, opace, nec 
hyaling. Nervus longitudinalis secundus apice summo 
ad costam arcuato-incurvatus, quintus longius, fere ad 
longitudinem transversi ultimi pone transversum excur- 
rens. Intervallum nervorum transversorum sesquipli- 
cem circiter transversi ultimi longitudinem &quans. 
Cox&e antice tote testacere, lineola fuscescente antica 
interdum notate. Trochanteres et summa genicula testa- 
cea. Prieterea pedes nigri, tarsis paullo dilutioribus e 
fusco nigricantibus, intermediis fuscescentibus. '”Tarsi 
antici posticique tibia graciliores, simplices, metatarso 
postico intus parum dilatato, subtus complanati, ex aureo- 
viridi pubescentes. Articulus tarsorum posticorum se- 
cundus subincrassatus, dupla fere metatarsi longitudine. 


L. ferruginata: ferruginea, opaca, subnuda, 
capite, scutello pedibusque concoloribus, abdo- 
mine fusco-nigro, femorum tibiarumque apice 
nigro-piceo; epistomatis carina tenui, sequabili, 
convexo-obtusa; antennis piceis, seta pube- 
scente, quadrupla antenn&e longitudine; scu- 


398 


telli disco setuloso; alis leviter infumatis, nervo 
longitudinali tertio subrecto, ante apicem ale 
exeunte, segmento coste secundo longitudinem 
tertil sesquiplicem subequante. & 2. Long. 
vix + lin. 


Hab. in fimo suillo et equino, et tempore 
vernali, ad finem mensis Maji et sestate mense 
Julio et tempore auctumnali, mense Septem- 
bri in Ostrogothia ad Häradshammar, Grebo 
et urbem Lincopiam haud parce;. in Scania 
ad urbem Lund et prope Kullen (1854) A.E. 
HOLMGREN. 


Colore partium omnium corporis, preter abdomen 
nigricans, valde insignis. Vertex opacus, postice magis 
minusve nigricans, antice ferrugineus. FEpistoma et 
gen&e paullo dilutius e griseo ferruginea. Scutellum 
manifeste, preter setas apicales duas lateralemque ut- 
rimque unam longitudine subequales, in disco setis 
pluribus brevibus obsitum. His facillime dignoscitur. 
— Carina epistomatis perparum prominens, late convexa. 
Antenne ferrugineo-fusc& vel picee, seta manifeste pu- 
bescente, antenna circiter quadruplo longiore. Dorsum 
thoracis exilissime rigide nigro-pubescens, medio pube 
creberrima nigro-unilineatum. Pleurge nigro-maculatze, 
maculis confluentibus. Abdomen e fusco nigricans, 
margine et apice breviter pilosum. Halteres toti testacei. 
Alx subinfumate, opace. Costa nigricans, segmento 
primo setuloso-ciliato. Nervus lIongitudinalis secundus 
apice subrectus ita elongatus, ut segmentum coste se- 
cundum tertio circiter dimidio lIongius sit. Nervus 
longitudinalis tertius adeo lenissime curvatus, ut cur- 
vatura vix sub sensus cadat, at tamen ob hanc curva- 
turam manifeste paullo ante apicem alx exit. Inter- 
vallum apicem inter ale et exitum nervi tertii quar- 
tam saltem partem segmenti coste tertii xquans. Ner- 
vus longitudinalis quintus pone transversum fere ad 
longitudinem nervi transversi ultimi excurrens. Inter- 
vallum nervorum transversorum medii et ultimi trans- 
verso ultimo vix longius. Pedes cum coxis et trochan- 
teribus ferruginei, femoribus anlicis posticisque supra, 


399 


presertim apice, tibiisque omnibus apice e fusco nigri- 
cantibus. Armatura pedum ordinaria. Spinz tibiarum 
intermediarum plures pro magnitudine animalculi firma. 
Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, dupla 
metatarsi longitudine. 


Egregius A. E. Hornmcren communicavit specimen 
Limosine ex UVstrogothie paroecia Wärna, sub lapide 
captum valde singulare, alis brevibus, nervo transverso 
ultimo nullo, corpore nigro nitido, antennis nigris 
seta subnuda, epistomate tenuiter carinato, superne 
prominulo, subtuberculato pedibusque sordide rTufo- 
testaceis,, nervo longitudinali tertio lenissime curvato, 
segmento coste secundo longiludine terlium non equante. 
QQ. Long. + lin. 

Ale cinerascentes, abdomine saltem tertia parte 
breviores, apice obtuse rotundate. Nervi longitudina- 
les quartus et quintus abrupti, ut in ceteris Limosinis, 
sed transversus ultimus omnino deficit. TIgitur valde 
paradoxa, quo nomine in schedulis annotavi. Ex hoc 
tamen unico specimine de specie statuenda judicium 
ferre non audeo. — Sane colore et corporis et episto- 
matis pedumque convenit L. nivalis Hario. WALKER 
Ins. Brit. Dipt. II, 180, sed huic deest transversus 
medius nec ultimus. 


Sectio 3. ; 


Abdomine maris 2equilato, subeylindraceo, 
apice incrassato, segmento abdominis ultimo 
exiguo, ovali, convexo, intra marginem ven- 
iralem segmenti quarti oblique inserto, foveo- 
lato-impresso, foveola sub summo abdominis 
apice conspicua, nervo alarum longitudinali 
tertio pone transversum medium recto, nec 
sinuato. 

Species Limosine ut plurimum minute, abdo- 
mine maris angustato subcylindraceo ad Copro- 
myzas fere revertentis. 


400 


A. Epistomate flavo vel ferrugineo. 


23. L. ochripes: nigra, nitida, subnuda; capite 
flavo verticis opaci postico fulvescente, puncto 
ocellorum nigro, epistomate exiliter late con- 
vexo-carinato, carina eequabili; antennis nigris, 
seta da tripla circiter antenne longitu- 
dine; pedibus flavo-testaceis; alis subhyalinis, 
nervo longitudinali tertio recto, juxta apicem 
ale exeunte, segmentis coste secundo et tertio 


equalibus. &A 9. Long. 4—3+ lin. 


Meicen Zw. Ins. VI, 209 (Borborus), VIL, 409 
(Limosina). Macou. Buft. I, 572. ÅETTERSTEDT Dipt. 
Scand. VI, 2497. Ins. Lapp. 771 (Copromyza). WALEER 
Ins. Brit. Dipt. II, 179. (Ambigua est Lim. ochripes 
Meicen. Nam alg infumate et tarsi postici nigri, 
quibus speciem definiri asseverat, ad nostram non per- 
tinent. Sed vivam non vidit. Forte specimina com- 
municata &etate obscurata descripsit). 


Hab. in graminosis humentibus per totam 
Scandinaviam continentalem a Scania usque in 
Lapponiam Umensem et Tornensem inque 
Gotltlandia et Oelandia vulgaris. 


Facillime dignoscitur vertice flavo, postice macis 
vel minus fulvescente, alis fere hyalinis, nervo alarum 
longitudinali tertio omnino recto, pedibus cum coxis 
anticis totis flavo-ferrugineis, tibiis (in vivis) modo an- 
ticis tarsorumque posticorum basi leviter infuscatis. A 
prozima L. bifronte differt corpore, presertim abdomine, 
nitido nec subopaco, vertice preter punétum ocellorum 
toto flavicante nec postice nigro, alis fere pure hyalinis 
nec cinerascentibus, exitu nervi longitudinalis tertii 
quam proxime apud apicem ale nec manifeste ante 
apicem. — Epistoma et gen&e e sulphureo flava, ver- 
ticis antica parte concolore, postica magis vel minus 
fulvescente. Carina epistomatis perparum prominens, 
convexa. Margo apicalis rectus. Antenn&e nigre, arti- 
culis interioribus in nuper exclusis pallidis vel fusce- 

scentibus. 


401 


scentibus. Seta antennarum subnuda vel exilissime 
pubescens, triplam antenn&e longitudinem vix excedens. 
Prelabrum vix prominulum nisi demissa proboscide, 
una cum hac, pallide flavidum. Thorax modice niti- 
dus, brevissime pubescens. Scutellum nigrum, nitidum, 
leve, quadrisetum, setis duabus apicalibus, laterali utrim- 
que unica dimidio breviore. Abdomen e fuscescente 
nigrum, admodum nitidum, dorso nudum, margine parce 
pilosum, maris subeylindraceum, segmentis (2, 3, 4) 
e&qualibus, quinto dimidiato brevi, sexto convexo-declivi, 
magno, septimoque parvo convexo, foveolato-impresso, 
nigris, nitidissimis, apice abdominis globoso-incrassato, 
femin&eg planiusculo, ovato, segmentis omnibus annulari- 
bus. Halteres toti pallide flavicantes. Ale fere hyalin&, 
costa nervisque pallidis. Coste segmentum primum 
pallide setuloso-ciliatum, secundum et tertium &qualia. 
Nervus secundus summo apice ad costam arcuatus, ter- 
tius pone transversum omnino rectus, mox ante apicem i 
ale exiens. Intervallum nervorum transversorum medii | 
et ultimi, sive segmentum nervi quarti secundum, sesqui- | 
plicem circiter nervi transversi ultimi longitudinem i 
equans. Nervus longitudinalis quintus pone trans- 
versum vix vel quam brevissime excurrens. Pedes toti H 
pallidi, testacei, tarsis anticis posticisque paullo inten- 
sius coloratis. Femora antica extus gibbosa, precipue 
maris. Tibix antice leviter fusco-annulate. Tarsorum 
posticorum articuli primi magis minusve infuscati, se- 
cundus subincrassatus, tertio duplo longior. Pedum i 
intermediorum tibie extus spinis ordinariis munite | 
tarsique elongati metatarso reliquos articulos simul sum- 
tos subequante. — Var b. Zertrt. Dipt. Scand. tota 
rufescens vel rufo-testacea nuper exclusam sistit. 


L. bifrons: nigra, subopaca, subnuda; vertice 
nigricante, apice fulvo-testaceo, epistomate exi- 
liter convexo-carinato, genis pedibusque flavis; 
antennis nigris, seta pubescente, quadrupla an- 
tenn&e longitudine; alis cinerascentibus, nervo 
longitudinali tertio recto, ante apicem ale 
exeunte, seomento coste secundo tertium vix 
equante. & 9. Long. + lin. 

K. V. Akad. Handl. 1853. 26 


402 


Limos. ochripes var. c Zrettersteot Dipt. Scand. 
VI, 2498? 


Hab. in graminosis Suecie medie et meri- 
dionalis, in OÖstrogothia passim et in Scania 
non raro observata. 


Proxima L. ochkripedi, at minimis hujus indivi- 
duis non major et procul dubio diversa species. Differt 
corpore minus nitido, vertice nigro-fusco, opaco, an- 
tica parte magis minusve late fulvo-testaceo, antenna- 
rum seta manifestius exiliter pubescente, pallescente, 
longiore, quadruplam et ultra antenne longitudinem 
equante, alarum colore manifeste cinerascente, exituque 
nervi longitudinalis tertii paullo magis ab apice ale 
remoto. Nervi transversi paullo magis appropinquati 
quam in L. ochripede, et segmentum' costXe secundum 
fere aliquantillum brevius tertio, quod in L. ockripede 
saltem tertio est &Xequale. 

Parum nitida, thorace exilissime pubescente, abdo- 
mine subopaco, segmentis in mare omnino ut in L. 
ockripede. NVertex parte postica maxima fusco-niger, 

c antica flavus. Epistoma et gen& flava. Carina episto- 
matis - perparum eminens, convexa. Antenn&e nigre, 
parve. Seta antennarum luculenter exilius pubescens, 
cinerascente-pallescens, quadrupla et fere ultra antenn&e 
longitudine. Prelabrum et proboscis flavicantia. Hal- 
teres flavidi. Al&e cinereo-tinete, nervis pallidis. Se- 
gmentum costa secundum et tertium subequalia, sed 
secundum perparum brevius videtur. Nervus tertius 
longitudinalis pone transversum medium rectus ad mar- 
ginem al&g procedens, sed paullo magis oblique ductus 
quam in L. ockripede, adeoque manifestius ante apicem, 
nec juxta apicem exiens.  Intervallum nervorum trans- 

| versorum medii et ultimi longitudinem transversi ultimi 

vix excedens. Pedes cum coxis anticis flavi, femoribus 

posticis supra leviter fuscescentibus, in mortuis sordidius 
| pallide-testacei, ut vulgo exilissime pubescentes armatura 
ordinaria. "Tibiarum intermediarum spina pauce tenues. 

Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, dupla 
fere metatarsi longitudine. 


25. L pullula: nigra, subnitida, subnuda; capite 
concolore, epistomate exiliter convexo-carinato 


403 


pedibusque flavo-testaceis; antentis nigris, seta 


quadrupla antenne longitudine; alis cinera- 


scentibus, nervo longitudinali tertio apice ad 
costam leniter curvato, longius ante apicem 
ale exeunte, segmento coste sécundo tertium 
longitudine subequante. & 9. Long. + lin. 


ZeTTERSTEDT Dipt. Scandin. VI, 2498. 


Hab. in Suecia meridionali, nimirum in 
Scania ad urbem Lund (J. W. ZETTERSTEDT) 
et ad Lomma (C. H. BoHEMAN) raro, nec hacte- 
nus alibi visa. 


Specimina bina juxta urbem Lund lecta et in Dipt. 
Scandinavie I. ce. descripta celeb. ZetterstEDT summa 
liberalitate mecum communicavit, tertium a celeb. C. 
H. Bomeman captum cum his omnimodo convenit. Quare 
de characteribus, quibus species admodum rara defini- 
tur, mihi non est dubium. At observandum precipue 
est, nervum longitudinalem tertium, qui in Dipteris 
Scandinavie, nescio quo casu, describitur rectus, versus 
apicem ante exitum in marginem ale leniter quidem 
sed manifeste incurvari. Et hac precipua nota L. pul- 
lula Zert. ab antecedentibus L. ochripede et L. bi- 
fronte optime distinguitur. Hac etiam nervi curvatura 
fit, ut longius ah apice ale exeat quam in his utrisque. 
Accedit vextex L. pullule totus niger, medio nitidus, 
in L. ochripede flavus, in L. bifronte totus opacus, 
antice flavus. Denique epistomatis pedumque color 
flavus obscurior, in testaceum vergens, L. pullulam ab 
his discernit. 


Minuta, minimis L. ochripedis individuis sube- 
qualis. Vertex totus niger, triangulo nitido. Epistoma 
e flavo testaceum, exilissime convexo-carinatum, mar- 
gine subreflexo. Antenn&e nigre, seta subnuda, qua- 
druplam fere antenn&e longitudinem xquante. Proboscis 
nigricans. (Gen& nigricantes?) Thorax exilissime pube- 
scens et abdomen parum nitida. Scutellum breve, fusco- 
nigrum, subnitidum, quadrisetum. Halteres flavo-testa- 
cei. Al& leviter cinerascentes, nec pure hyalinee. Costa 
leviter fuscescens nervique pallidi. Nervus longitudinalis 


| 


404 


secundus summo apice ad costam arcuatim inflexus, 
tertius leniter ad costam incurvatus, ita exiens, ut inter- 
vallum inter exitum et apicem ale tertiam et ultra, fere 
dimidiam, segmenti coste tertii longitudinem &Xquet. 
Nervus quintus longitudiualis fere ad longitudinem nervi 
transversi ultimi pone hunc excurrens. Intervallum 
nervorum transversorum medii et ultimi, transverso 
ultimo vix longius. Segmentum coste secundum fere 
aliquantillum brevius tertio. Pedes flavo-testacei, fe- 
moribus posticis apice supra infuscatis. Tibix inter- 
medi& exilissime setose, setulis extus una infra basin, 
duabus prope apicem. Articulus tarsorum posticorum 
secundus simplex. metatarso circiter dimidio longior. 


26. L. fenestralis: nmgra, subnitida, subnuda; 


epistomate obsolete couvexo-carinato genisque 
flavescente-testaceis; antennis nigro-fuscis, seta 
subnuda, quadrupla circiter antenn&e longitu- 
dine, margine verlicis apicali pedibusque e 
fulvo testaceis; alis fusco-hyalinis, nervo longi- 
tudinali tertio apice ad costam leniter curvato, 
prope apicem ale exeunte, segmento coste 
Ern tertium subeequante. &A 9. Long. vix 
2 lin. 

FarzéÉn Heteromyz. 8 (Copromyza), ZLETTERSTEDT 
Dipt. Scand. VI, 2504. (An vero Borb. fenestralis 
Meic. VI, 209. VIL, 409 (Limosina), Macou. Buff. II, 
273, eadem sit vel L. rufilabris nostra, vel alia que- 
dam affinis species, ex descriptione nimis brevi vix 
colligi potest). 

Hab. in Suecia meridionali rarius, ad urbem 
Lund et villam Esperöd Scanige. In Ostro- 
gothia rarissime ÅA. E. HoLrmGrREen. 

Species, a beato FarzÉn jam ante annum 1826 pro- 
posita, specimine typico a celeb. ZertrtErstEDT benigne 
communicato, mihi nota. A L. ochkripede nullo negotio 
distinguitur vertice nigro, alis obscurioribus, pedibus 
intensius testaceis, at praesertim nervo ale longitudinali 


tertio ad costam curvato nec recto, a L. bifronte item 
pedum  colore intensius testaceo, nervo longitudinali 


405 


alarum tertio curvato nec recto, a £. pullula triangulo 
verticis subopaco nec nitido, pedibus paullo obscurius 
testaceis, alis fusco leviter tinctis nec subfumato-cinera- 
scentibus, nervi tertiil longitudinalis exitu ad apicem ale 
non parum propiore, ab his autem singulis clava halte- 
rum fusco-nigra mnec testacea. A sequentibus longius 
 distat, a L. curvinervi epistomate pedibusque obscurius 
testaceis nec pallescente-flavidis, alis fuscescentibus nec 
pure hyalinis, nervo tertio longitudinali apice leniter 
nec arcuatim ad costam curvato, halterum clava obscura, 
a L. rufilabri preter pedes letius coloratos nec ex 
parte nigros verticisque triangulum subopacum nec niti- 
dum, nervo ale tertio longitudinali curvato nec recto, 
a L. scutellari scutello nigro, nitido nec atro opaco, 
abdomine subnitido, unicolore nec opaco, flavo-fasciato, 
clava halterum obscura nec flava, femoribus testaceis, 
infuscato-obscuris nec nigris, a L. heteroneura episto- 
mate flavido-testaceo nec fusco-ferrugineo, nervis trans- 
versis multo magis distantibus, nervo longitudinali tertio 
curvato nec recto. 


Vertex niger, opacus, triangulo valde angustato, 
fere lineari, perparum nitido.3 Epistoma e flavido testa- 
ceum, genis fere concoloribus. Apex summus verticis 
et orbite anteoculares rufescente-testacea. Carina epi- 
stomatis admodum humilis, convexo-obtusa. Antenna 
nigro-fusce , presertim intus fusco-ferrugineg. Seta 
antennarum subnuda vel vix quam tenuissime pubescens. 
Thorax? subnitidus, exiliter pubescens. Scutellum ni- 
grum , subnitidum, quadrisetum. Ahdomen nigricans, 
parum nitidum, segmentis 2, 3, 4, 5 subequalibus, 
parum pilosum. Halterum stipes rufescente-testaceus, 
claya fusco-nigra. Al& e fuscescente hyalin& vel ferru- 
gineo-fusco leviter infecte. Nervi alarum e pallido 
fuscescentes, secundus longitudinalis apice levissime, 
tertius apice leniter sed manifeste ad costam curvatus, 
paullo ante apicem al& exiens. Intervallum exitum 
inter et apicem al&Xx sextam segmenti coste tertii partem 
vix equans. Ob longitudinalem secundum breviorem, 
nervus transversus ultimus, quemadmodum a celeb. 
ÅETTERSTEDT rite est observatum, apici illius accurate 
oppositus est. Inde etiam segmentum cost&e secundum 
lertio manifeste paullo brevius est. Nervus longitudina- 
lis quintus breviter vix ad longitudinem transversi ul- 


406 


27: 


timi excurrens. Intervallum nervorum transversorum 
medii et ultimi dimidio fere longius transverso ultimo. 
Pedes toti cum cozxis anlicis et trochanteribus rufescente- 
testacei, femoribus magis minusve infuscatis, interdum 
e fusco nigricantibus. Armatura pedum ordinaria. Spine 
tibiarum intermediarum graciles, ad apieem tibie satis 
firme. Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, 
dupla metatarsi longitudine. 


L. curvinervis: nigra, subopaca, subnuda; epi- 
stomate genisque flavicantibus, carina episto- 
matis tenui, acuta, superne tuberculata; an- 
tennis nigris, seta subnuda; pedibus palle- 
seente-flavicantibus; alis vitreis, neryo longi- 
tudinali tertio ad costam arcuatim curvato, 
longius ante apicem ale exeunte, segmento 
cosle secundo tertium longitudine excedente. 
&. Long. + lin. 


Hab. in Oelandia, ab A. E. HoLrmMcreS estate 
18952 capta et benigne communicata. 


Species insignis non solum colore epistomatis 
et pedum pallide-flavicante, sed precipue curvatura 
nervi longitudinalis tertii arcuata ejusdemque mnervi 
exitu ab apice ale ita distante, ut intervallum inter 
exitum et apicem al& dimidiam longitudinem segmenti 
coste tertil xequet, segmentum vero coste secundum 
longitudine tertium manifeste excedat, His igitur et 
preterea alis pure hyalinis vel vitreis ah omnibus affi- 
nibus facillime dignoscitur. — Vertex niger, Oopacus, 
lineis quatuor tenuissimis fuscis, Epistoma, gene, hal- 
teres toti et pedes sordide pallescente-flavicantia. Ca- 
rina epistomatis superne inter antennas tuberculata, in- 
ferne tenuis, aecuta. Antenn&e nigre, seta subtilissime 
vix pubescens (dupla vix antenn&e longitudine? forte 
mutilata). > Foveolg& epistomatis utrimque profundius 
excavate, nitide, certo situ nigricantes. Nervi alarum 
pallescentes, Segmentum coste primum setuloso-cilia- 
tum. Nervus longitudinalis secundus apice summo pa- 
rum incurvatus, tertius fere mox pone transversum me- 
dium - curvatus, sensim, curvatura continua, lente ad 


28. 


407 


costam arcuatus, quintus brevissime excurrens, mox ob- 
solescens. Intervallum inter exilum nervi longitudinalis 
lertii et apicem ale circiter dimidiam longitudinem se- 
gmenti coste tertii equans, longius quam in ceteris omni- 
bus epistomate flavido vel ferrugineo insignibus. Inter- 
vallum nervorum transversorum medii et ultimi duplam 
transversi ultimi longitudinem fere excedens. Femora et 
tibie pallescentia, perparum infuscata, tarsi toti palle- 
scentes. Spin& tibiarum intermediarum ordinarix tenues, 
setiformes. — Articulus tarsorum posticorum secundus 
simplex, dupla metatarsi longitudine. 


L. scutellaris: vigra, subopaca, subnuda; epi- 
stomate, genis halteribusque flavis, carina epi- 
stomatis 2equabili, tenui, convexo- obtusa; an- 
tennis nigris, seta subnuda, quadrupla circiter 
antenne longitudine; scutello opaco, atro, velu- 
tino; abdomine atro, opaco, segmentorum apice 
summo flavo; pedibus sordide ferrugineis, fe- 
moribus nigro-piceis; alis cinereis, nervo lon- 
gitudinali tertio lenissime curvato, juxta api- 
cem ale exeunte, segmento costa secundo lon- 
gitudine tertium excedente. & 9. Long. 3 lin. 

Lim. scutellaris Hauvar Entom. Mag. III, 329 
ex Warrer Ins. Brit. Dipt. II; 180 (in commentariolo 
manuscripto nomine L. flavofasciate a me appellata). 

Hab. in Suecia meridionali et media, in 
slercore et fungis pulrescentibus a mense Junio 
ad auctumnum, in Scania et Hallandia fre- 
quenter (ÅA. E. HormGren), in Smolandia, Ostro- 
golhia et Uplandia saltem usque ad Holmiam. 


Species pulchrior, inter ceteras epistomate flavo vel 
ferrugineo decoras, insignis colore epistomatis, genarum, 
fasciarum in apice segmentorum abdominis (in mortuis 
sepe obsoletarum), halterum laterumque ventris pallide 
flavo fere sulphureo, et presertim scutello aterrimo, 
opaco atque articulo tarsorum posticorum secundo mani- 
feste incrassato, cylindraceo. His ab omnibus digno- 
scitur. et preterea a L. ochripede,. L. bifronte et L. 


ESSER SS VE 


408 


29. 


rufilabri nervo longitudinali alarum tertio curvato nee 
recto, a L pullula nervo longitudinali tertio manifeste 
propius ad apicem ale exeunte, a L. fenestrali segmento 
coste secundo tertium manifeste excedente nec fere 
breviore. 


Vertex totus opacus, margine apicali summo flavo. 
Epistoma flavum, maris immaculatum, femine macula 
utrimque nigra, nitida, interdum econfluentibus. Carina 
epistomatis absque tuberculo inter antennas, perparum 
eminens, convexo-obtusa. Örbite anteoculares genxeque 
flave. Antenne nigre, seta fere nuda. Proboscis nigri- 
cans. Thorax parum nitidus. Scutellum absque omni 
nitore, atrum, velutinum, setis quatuor ordinariis. Ab- 
domen in utroque sexu omnino opacum, aterrimum, se- 
gmentis ultimis subnitidis, maris subeylindraceum, se- 
gmentis 2, 3, 4 subequalibus, fascia apieali tenui flavi- 
cante, quinto brevissimo vix prominulo, sexto convexo- 
declivi, septimo ovato, oblique intus sub ventrem Verso, 
foveola ferruginea notato, femin& oblongum, segmentis 
omnibus annularibus, inde a tertio (in vivis) summo 
apice flavicantibus. Halteres toti flavi. Al& cinerexe, 
subopac&e. Costa tenuis, fuscesceens. Nervus secundus 
longitudinalis apice parum curvatus, tertius curvatura 
leni ad costam inflexus. Intervallum exitum inter nervi 
et apicem alXg quartam partem segmenti coste tertii 
vix equans. Nervus longitudinalis quintus pone trans- 
versum ultimum quam brevissime, neque ad dimidiam 
hujus longitudinem excurrens. Intervallum nervorum 
transversorum medii et ultimi duplam longitudinem 
ultimi equans. Coxe antice et trochanteres flava. Pe- 
des sordide testacei, femoribus magis minusve infuscato- 
nigricantibus, in adultis nigro-piceis, tibiis anticis posti- 
cisque s&epe infuscatis, intermediis dilutioribus, tarsis 
testaceis, posticorum articulo secundo in mare manifeste 
incrassato, cylindraceo cum metatarso fusco, in femina 
vix incrassato, in utroque sexu duplam metatarsi longi- 
tudinem &xquante. Spine tibiarum intermediarum ordi- 
narie distinctez, setiformes. 


L. rufilabris: nigra, subnitida, subnuda; epi- 
slomate genisque sordide testaceis, carina epi- 
stomatis zxequabili, tenui, convexo-obtusa; an- 


409 


tennis nigris, seta subnuda, quadrupla fere an- 
tenuge longitudine; pedibus nigris, coxis an- 
ticis genubus tibiarumque apice sordide testa-' 
ceis; alis cinerascentibus, nervo tertio longi- 
tudinali recto, paullo ante apicem ale exeunte, 
segmento coste secundo longitudine tertium 
vix equante. & 9. Long. 4—+ lin. 


Hab. per Suecie meridionalis et medie 
provincias plurimas, Scaniam, Hallandiam, Ba- 
husiam, Oelandiam, Ostrogothiam, Uplandiam, 
frequens. 


L. fenesirali quodammodo similis, colore episto- 
matis genarumque languide testaceo, alis cinerascenti- 
bus, halteribus fuscis I. nigricantibus, segmento costa 
secundo tertium longitudine non omnino xquante, et 
forte interdum cum hac confusa. Sed manifeste differt 
nervo longitudinali tertio recto nec apicem versus cur- 
vato, femoribus tibiisque nigris, nitidis nec fulvo-testa- 
ceis, triangulo verticis nitido nec subopaco. Cum L. 
ochripede et L. bifronte, nervo longitudinali tertio 
recto pariter insignibus, ne comparari quidem potest 
propter colorem pedum halterumque obscurum. A L. 
curvinervi, L. pullula et L. scutellari rtecedit nervo 
tertio recto nec curvato, a L. scutellari insuper pedibus 
multo obscurioribus, segmento coste secundo tertium 
longitudine non &quante sed parum breviore, nec lon- 
giore. — Vertex niger, opacus, triangulo haud parum 
nitido.  Epistoma subabbreviatum, obsoletius obtuse 
carinatum. Gene, orbita anteocularis et plerumque 
apex verticis summus tenuissime sordide testacea vel 
pallide rufescentia. Carina epistomatis perparum emi- 
nens, fere equabilis, inter antennas levissime subtuber- 
culata.  Proboscis nigricans. Seta antennarum nigra- 
rum vix aliquantillum pubescens. Thorax modice niti- 
dus, brevissime pubescens. Scutellum subnitidum, setis 
marginalibus quatuor ordinariis. Abdomen haud parum 
nitidum, margine breviter pilosum, maris subeylindra- 
ceum, ”apice convexo-subelavatum, feminze ovatum. Hal- 
teres in junioribus fusci, in adultis stipes fuscus, clava 
nigricans. Ale cinerascentes, nervis pallidis. Costa 


410 


30. 


seomentum -primum brevissime setuloso-ciliatum, se- 
cundum semper tertio aliquantillum brevius. Nervus 
longitudinalis tertius pone transversum medium absque 
curvalura rectus usque in marginem ale, manifeste 
paullulum ante apicem ale exiens. Nervus longitudi- 
nalis quintus pone transversum ultimum non vel adeo 
quam brevissime excurrens ut sub oculorum sensum 
vix cadat. Intervallum inter nervos transversos medium 
et ultimum parum longius transverso ultimo. Cox&e 
antie& sordide pallescente-testacee, extus parum fusce- 
scentes. ”Trochanteres, genua et apex tibiarum sordide 
rufo-testacea. Femora in adultis nigra, haud parum 
nitida. Tibige in junioribus medio pice&, in adultis 
femoribus concolores, nigr&e, nitide. Tarsi fusci, inter- 
medii paullo dilutiores, sordide e pallido fuscescentes, 
articulo posticorum secundo, in mare subincrassato, in 
femina vix nisi simplici, in utroque sexu sesquiplicem 
circiter metatarsi longitudinem &quante. 


L. heteroneura: nigra, subopaca, subnuda; 
epistomate fusco-ferrugineo, tenuiter carinato, 
carina superne inter antennas subtuberculata, 
inferne parum prominente, subacuta; antennis 
nigris, seta exiliter pubescente, quadrupla cir- 
citer antenn&e lungitudine; pedibus obscure 
testaceis, femoribus tibiisque medio infuscatis; 
alis infumato-cinereis, nervis transversis valde 
appropinquatis, tertio longitudinali subrecto 
ante apicem ale exeunte, segmentlo coste se- 
cundo tertium longitudine subequante. & 9. 
Long. circiter +—+ lin. 

Lim. keteroneura Hau. Ent. Mag. IL, 331 (1836) 


ex Warreri Ins. Brit. II, 181. (In commentariolo manu- 
scripto nomtne L. fuscilabris a me descripta). 


Hab. in Suecia meridionali et media, ha- 
ctenus rarius observata, in Scania et in Ostro- 
golhiee territoriis Winnerstad et W. Ny, A. E. 
HoLMGREN, 


411 


Pusilla. Situ nervorum transversorum medii” et 
ullimi maxime appropinquatorum a reliquis speciebus 
epistomate flavicante decoris distinctissima. Neque ob- 
scurato in mortuis L. heteroneure epistomate, con- 
fundi potest cum speciebus minutis epistomate nigro 
insignibus, Lim. leucoptera, L. melania, ne quidem 
cum L. nigerrima quamquam nervi transversi in hujus 
ala quam maxime appropinquati sunt. His enim ner- 
vus .longitudinalis ale tertius manifeste curvatus est, in 
L. heteroneura adeo quam lenissime curvatus, ut cur- 
vatlura vix percipi possit. 


Vertex opacus, linea media longitudinali subnitida. 
Epistoma e fusco ferrugineum, post mortem sxpe magis 
obfuscatum, fere nigricante-fuscum, translucente tamen 
inferne colore ferrugineo, haud parum nitidum. Carina 
epistomatis inter antennas revera prominens, tuberculo 
minuto, inferne parum eminens, acuta. Seta antenna- 
rum erebre sed quam exilissime pubescens. Gene, 
epistomati concolores. Thorax et abdomen nigra, fere 
opaca, subnuda. Scutellum nudum, nigrum, opacum, 
setis marginalibus quatuor ordinariis. Halteres toti sor- 
dide testacei, opaci. Ale evidenter magis minusve in- 
fumate et hinc cinere&. Costa nigricans; nervi pallidi. 
Nervus longitudinalis secundus ad costam summo apice 
curvatus, tertius subrectus vel adeo parum lenissime 
curvatus ut vix oculis capiatur curvatura, at hanc pro- 
pter curvaturam tamen longius ab apice ale exiens. 
Exzitus enim nervi tertii luculenter saltem quarta parte 
segmenti costa tertii ab apice ale distat. Nervus lon- 
gitudinalis quintus breviter et quidem vix ad dimidiam 
transversi ultimi longitudinem pone hunc excurrens. 
Transversi medius et ultimus in media fere ala ita 
appropinqualti, ut intervallum intercedens, sive segmen- 
tum nervi quarti secundum, longitudinem transversi 
medi vix superet, at transverso ultimo dimidio fere, 
atque segmento quarti primo, inter transversos primum 
et medium interjacente, octuplo saltem brevior sit. 
Cox&e antice et trochanteres sordide testacea. Pedes 
obscure testacei, femoribus tibiisque medio, magis mi- 
nusve obscure,; late fuscescentibus, unde dilute picei 
apparent, ”Tarsi e pallido testacei. Spinze tibiarum in- 
termediarum extus una infra basin, altera ad apicem, 
pro minutie animalculi, parve, tenues.  Arlticulus tar- 


412 


31. 


sorum posticorum secundus simplex, metatarso dilatato 
circiter dimidio longior. 


L. Pusio: nigra, subopaca, subnuda; episto- 
mate genisque maris flavicantibus, /femine 
fusco-grisescentibus, carina epistomalis xqua- 
bili, tenui, subacuta; antennis marzss flavican- 
tibus, superne apice fuscescentibus, femine 
nigro-fuscis , seta manifeste creberrime pube- 
scente, quadrupla fere antenne longitudine; 
pedibus nigro-piceis, tarsis testaceis; alis infu- 
mato-cinereis, nervo tertio longitudinali pone 
transversum sensim leniter ad costam appro- 
pinquato, recto, longius ab apice ale exeuute, 
segmento coste tertio secundum longitudine 
manifeste excedente. &A Q. Long. + lin. 


b: epistomate genisque utriusque sexus 
nigris, pedibus nigricantibus. 


ZettErRSTEDT Dipt. Scand. VI, 2496. 


Hab. ad profluvia fimetorum et in litore 
20enoso maris copiosissima per omnem Sueciam 
meridionalem et mediam a vere ad auctum- 
num, in Scania, Hallandia, Bahusia, Ostrogothia, 
Westrogothia, "Odd Uplandia saltem usque 
ad Holmiam. 


Specimen sexus feminei, alterum eorum qu& in 
Dipt. Scandinavig, descripsit celeb. ZeETTERsSTEDT, libera- 
liter communicatum, de synonymia me certiorem reddi- 
dit. Id vero huic speciei fere peculiare est, quod color 
epistomatis et pedum variet a flavicante in nigrum. 
Tempore verno fere semper sexui masculo epistoma, 
gen&e et qua maximam partem antenn&e, sordide flave- 
scunt, tibig una cum tarsis testace&x sunt, femine epi- 
stoma et gen& grisescunt. Individua ejusmodi coloris 
subinde etiam estate et auctumno prehenduntur. At 
plurima tum, obscure colorata, epistoma nigrum pedes- 
que nigricantes gerunt. HRaro tamen epistoma plane 


413 


nigrescit, sed e fusco-griseo cinerascit. Et talia quidem 
individua descripsit celeb. ZettErstebT. Speciei hujus 
vulgatissimae pluribus centenis examinatis, inter indivi- 
dua diverso, ut jam indicatum est, modo colorata, neuti- 
quam specierum diversarum differentiam intercedere, 
manifestum mihi est. 


Species minuta, at distinctissima et facile digno- 
scenda alis infumato-cinereis, seta antennarum crebre 
distinete pubescente et directione nervorum in alis. 
Nervus enim longitudinalis secundus brevior, apice fere 
rectus, adeo in costam incidit, ut segmentum costa se- 
cundum manifeste, saltem quarta parte, tertio brevius 
sit. Nervus longitudinalis tertius pone transversum 
medium absque curvatura, usque in marginem ale 
omnino rectus procedit, sed adeo pedetentim ad costam 
leniter appropinquatus, ut longius ante apicem alxe 
exeat. Nam intervallum exitum inter nervi tertii et 
apicem ale tertiam saltem segmenti cost&e tertii partem 
equat. Nervus idem longitudinalis tertius apice omnino 
rectus et in costam exiens ante hunc versus apicem ala 
admodum curvatam, angulum cum costa efficit preter 
solitum acutum. His precipue L. Pusio distinguitur. 


Vertex opacus, triangulo verticis valde angustato, 
subnitido. Carina epistomatis inter antennas haud tuber- 
culata, tenuis, acuta, medio retusa. Proboscis nigri- 
cans. Seta antennarum radiis creberrimis, cinerascen- 
tibus, insigniter pubescens. "Thorax subopacus, subnu- 
dus. Abdomen opacum, maris subeylindraceum, apice 
nitido, semigloboso, feming ovatum. Scutellum subo- 
pacum, apice rotundatum, setis marginalibus quatuor 
ordinariis, apicalibus longioribus. Halteres toti testacei, 
opaci. Ale apice obtuse rotundate, intus dilatatre. 
Costa et nervi nigricantia. Segmentum costa secundum 
manifeste, quarta parte et ultra, tertio brevius. Nervus 
longitudinalis quintus ad longitudinem transversi ultimi 
et ultra pone hunc excurrens. Intervallum transverso- 
rum medii et ultimi longitudine transversum ultimum 
paullo excedens. Femora nigricantia. Tibie maris, 
presertim intermedixe, sordide testacex, sepe nigro- 
picex, femine sepius tote nigro-piceg. Neque differt 
b. nisi epistomate pedibusque nigris. ”Tibiarum inter- 
mediarum spine extus tres minute quidem sed satis 


414 


conspicuxe. Articulus tarsorum posticorum secundus 
simplex, metatarso fere duplo longior. 


B. Epistomate nigro. 


32. L. acutangula: nigra, subnitida, subnuda; ca- 
pite pedibusque concoloribus, epistomate Sco- 
nigro, cinerascente, carina sequabili, acuta; an- 
tennis nigris, seta subnuda, tripla Nenne 
longitudine; scutello pubescente; alis ex al- 
bido hyalinis, nervo longitudinali tertio recto, 
juxta apicem ale exeunte, quarto pone trans- 
versum medium a tertio divergente, trans- 
verso ultimo in disco ale oblique posito, se- 
gmento coste secundo tertium longitudine fere 
dimidia excedente. & 9. Long. + lin. 


Mas: abdomine 2&quilato, subeylindraceo, 
apice convexo, segmento septimo sub apicem 
abdominis oblique inserto; nervo transverso 
ultimo in disco ale oblique posito cum quarto 
longitudinali continuo, ad quintum elongatum 
angulum admodum acutum formante, margine 
interiore ale postice ante apicem sinuato- 
retuso, ciliis pallidis, suberectis munito; meta- 
tarso antico intus dilatato. 


Femina: abdomine ovato, apice acuto, se- 
gmentis omnibus annularibus; nervo trans- 
verso ultimo paullulum obliquo, in nervum 
longitudinalem quartum ad angulum obtusum 
incidente, margine ale interiore simplici nec 
postice sinuato-retuso nec ciliato; metatarso 
antico non dilatato. 


Lim. acutangula Zertrtersteot Dipt. Scand. VI, 
2499. — Borborus pusillus Mueicen Zweifl. Ins. VI, 
206 (procul dubio quamquam figura ale Tab. 62, 19 
in pluribus non congrua et descriptio manca) excluso 


415 


synonymo Coprom. pusille FarnutÉn, longe diverse, — 
Heteroptera pusilla Macev. Butt. II, 570. WaLKer 
Ins. Brit. Dipt. II, 183. 


Hab. in Suecia meridionali et media, ster- 
cus equinum  visilans, in Hallandia australi, 
Scania ad urbem Lund, Kullen et lacum Ring- 
sjön vulgaris, atque in Oelandia et Ostrogothia, 
mense Junio et Septembri observata. 


Species directione et situ nervorum in alis prorsus 
peculiari, precipue in sexu masculo insigni, facillime 
dignoscenda. Nervus enim quartus longitudinalis in 
utroque sexu pone transversum medium introrsum fractus 
a nervo tertio admodum divergens, in mare eum apice 
nervi transversi, in disco ale oblique posito, ita coit, 
ut lineam fere continuam hi ambi nervi constituere 
videantur, cum nervo quinto, pråeter solitum in Limo- 
sinis producto, angulum acutissimum formante. Scilicet, 
quemadmodum a celeb. ZeETTERSTEDT |. C. est obser- 
vatum, magnopere falluntur, qui credant transversum 
ultimum plane deesse (quod de sua Heteroptera pusilla 


adserit MacouarTt I. ce. et inter characteres generis Hete- - 


roptere venditat) nervumque quartum, oblique ductum, 
usque in concursum cum nervo quinto continuari. Ner- 
vus quartus revera fere ad medium intervallum inter 
transversum medium et apicem nervi quinti abrumpitur 
et coit cum transverso ultimo, in ipso conjunctionis 
puncto perparum curvato. Idem nervus transversus 
ultimus in concursu cum nervo quinto lenissime, quamn- 
quam oculis nudis vix conspicue, curvatur. Oph hanc 
nervi quarti longitudinalis et transversi ultimi directio- 
nem obliquam, nervus quintus longitudinalis longe ma- 
gis, quam in aliis Limosinis producitur et cum trans- 
verso angulum valde acutum format. Eodem celeb. 
ZetTERSTEDT Monente, huic speciei privum est, quod 
in margine ale interiore maris, postice sinuato, cilia 
suberecta vel intrörsum incelinata observentur, numero 
cireiter 8—10, sinum ambientia. Hec vero proprie 
ad marem pertinent, neque ad feminam. Huic enim 
nervus transversus ultimus non quidem transversim, sed 
oblique, at perparum, in disco ale positus est, quo fit, 
ut cum nervo quarto ad angulum obtusum, cum quinto 
ad angulum subrectum coeat. Igitur a feminis reliqua- 


RR mA Rh AR Am RR Rn nn nn nn rar rare 


416 


rum Limosinarum femina L. acutangule gquidem facil- 
lime dignoscitur nervo longitudinali quarto multo magis 
a terlio divergente nervoque transverso ultimo aliquan- 
tulum oblique posito. Sed character generis fictitii 
Heteroptere in solo mare exstat, femina situ nervorum 
ale adeo quam levissime- a ceteris Limosinis discedit, 
ut generis differentie statuendae nullum offerat locum. 
Margo etiam ale interior in femina omnino simplex 
absque sinu et ciliis. At denique observandum est 
metatarsum maris anticum apice intus acute dilatatum 
esse, fere ut in metatarso postico, quod in ulla alia 
Limosina non animadvertitur. Hoc in delineatione Hete- 
ropterce pusille a Waukero I c. pag. 184 etiam nota- 
tum video, unde patet hanc a L. acutangula Zett. non 
differre. 


Vertex opacus, triangulo valde angustato lineisque 
juxtaocularibus subnitidis. Epistoma modice concavo- 
curvatum, non quidem pure nigrum, sed in fusceum 
paullo vergens, maris fere fusco-ferrugineum, plerum- 
que obscurius , femine dilutius cinerascens. Carina 
epistomaltis inter antennas sub triangulo frontali declivi, 
cinereo, perparum vel vix prominula, ezxili, acuta. Seta 
antenne exilissime pubescens. Orbite oculorum fuscr, 
in mare sepe e ferrugineo fuscescentes. Thorax modice 
nitidus, tenuissima pube obsitus. Pleur:e tote nigre, 
immaculate. Scutellum triangulare, xquilatum, apice 
truncatum, disco breviter pubescens, setis marginalibus 
quatuor, apicalibus longioribus. Abdomen opacum, 
maris subeylindraceum, :equilatum, angustatum, longi- 
tudine fere tripla latitudinis, segmento secundo tertium 
et quartum 2equalia, longitudine parum excedente, 
quinto brevi. sexto convexo-inflexo, septimo oblique 
sub apicem abdominis intus converso, intra marginem 
ventralem quinti inserto, feminze ovatum, apice acumi- 
nato. Halteres toti testacei, stipite parum fuscescente. 
Ale albedine tincete, subhyaline, costa nigricante, ner- 
vis pallidis. Coste segmentum primum breviter setu- 
loso-ciliatum, secundum ultra quartam partem fere dimi- 
dio longius tertio. Coxze antice apice et trochanteres 
testacea. Pedes nigri, tibiarum anticarum basi ferru- 
ginea tarsisque intermediis, ut vulgo in Limosinis tenui- 
bus, elongatis, fusco-ferrugineis. Metatarsus posticus 

intus 


417 


intus dilatatus, in mare acutius. Metatarsus anticus 
maris ad apicem intus dilatatus et apiculatus. Tibizx 
intermedixe extus spinose. Articulus tarsorum postico- 
rum secundus longitudinem circiter sesquiplicem meta- 
tarsi equans. 


L. litoralis: nigro-fusca, opaca, exiliter pube- 
scens; capite concolore, epistomate nigro-fusco, 
opaco, carina &quabili, tenui, acuta; antennis 
nigris, seta pubescente, tripla et ultra antenne 
longitudine; scutello pubescente; pedibus ni- 
gro-fuscis, coxis anticis, genubus tarsisque in- 
termediis testaceis; alis ex albido cinerascen- 
tibus, nervo longitudinali tertio lenissime ad 
costam curvato, distincte ante apicem ale 
exeunte, segmento coste secundo tertium lon- 
gitudine parum excedenle. & 9. Long. + lin. 


Hab. in Suecia meridionali, nimirum in 
litore marino Scanie A. E. HoLrmGres (1854). 


Totum corpus opacum, nec pure sed e fusco ni- 
grum. Abdomen maris oblongum, &equilatum, segmento 
sexto convexo-declivi intermediis sublongiore, septimo 
sub apicem abdominis oblique inclinato. Igitur tertize 
hujus Limosinarum sectionis speciebus affinis. Cum 
neutra autem harum comparari potest nisi cum L. minu- 
tissima et LI. obtusipenni. At ab utraque differt epi- 
stomatis carina acuta, equabili, tuberculo inter antennas 
nullo, scutello pubescente, nervo tertio leniter quidem, 
sed magis curvato et longius ab apice al&e exeunte, 
magnitudine fere dupla. Neque cum ulla specie in 
sectione secunda recensita confundi potest. Ab omni- 
bus enim corpore opaco, nigro vel fusco-nigro differt, 
scutello pubescente, preterea a L. Zostere carina epi- 
stomatis tenui, acuta, &equabili, nec superne insigniter 
tumido-tuberculata, nervo tertio longitudinali curvato 
nec recto, a L. opacula curvatura nervitertit longitudi- 
nalis manifesta nec vix conspicua, seta antennarum di- 
stincte pubescente, epistomate opaco, magnitudine, a 
L, oelandica et L. brachystomate epistomate non ab- 


EK. VV. Akad. Handl. 148533: 27 


34 


418 


breviato, nervo longitudinali tertio manifeste curvato nec 
täntum subrecto vel omnino recto. 


Vertex totus opacus. Epistoma et thorax e fusco 
nigra. Carina epistomatis xquabilis nec inter antennas 
tuberculata. Seta antennarum exiliter pubescens, radiis 
distinctis. Thorax breviter, rigide pubescens. Scutellum 
opacum, disco crebrius pubescens, setis apicalibus binis, 
laterali utrimque una breviore. Abdomen opacum, se- 
gmentis subzaequalibus, secundo parum longiore. Hal- 
teres toti pallide-testacei. Ale albide, parum infumatae 
et hinc cinerascentes. Costa pone exitum auxiliaris 
nigra, Vix incrassata. Segmentum coste primum. longi- 
tudine secundi, breviter pilosum, secundum perparum 
tertio longius. Intervallum inter exitum nervi tertii et 
apicem ale longitudinem fere dimidiam segmenti coste 
tertii 2equans. Intervallum nervorum transversorum 
medii et ultimi ipsum transversum ultimum vix equans. 
Nervus quintus longitudinalis pone transversum ultimum 
fere ad hujus transversi longitudinem excurrens. Pedes 
nigro-fusci, pubescentes, coxis anticis totis extus cinera- 
scentibus, posteriorum apice, trochanteribus, femorum 
anticorum basi intus, genubus, tibiarum intermediarum 
basi summa tarsisque intermediis testaceis. Tibie inter- 
medie distincete setose, setis extus ordinariis longiori- 
bus. Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, 
metatarso dimidio longior. 


L. vitripennis: nigra, nitida, subnuda; abdo- 
mine ferrugineo; capite cinerascente-caesio, ma- 
cula verticis postica nigra, nitida, subcordata, 
carina epistomatis 2quabili, tenui, acuta; an- 
tennis nigris, seta subnuda, tripla circiter an- 
tenn&e longitudine; pedibus nigris, tarsis testa- 
ceis; alis hyalinis, nervo longitudinali tertio 
subrecto, juxta apicem ale exeunte, segmento 
coste secundo incrassato, nigro, tertium lon- 
giludine non 2&quante. 2 9. Long. circiter 
3 lin. 

Lim. vitripennis ZLettErRsteDT Dipt. Scandinavia 
VI, 2505. — (Lim. fungicola Hauv. Warcker Ins. Brit. 


419 


Dipt. II, 1807 Sed quamquam in multis, ex descri- 
ptione, conveniens differre videtur facie inter antennas 
prominente, alis infumatis, intervallo transversorum 
medii et ultimi dupla fere transversi ultimi longitudine. 
Neque colorem abdominis ferrugineum, que nota L. 
vitripenni constans est, memorat WaLkrker). 


Hab. in provinciis Suecie meridionalis et 
medie rarior, nempe in Scania ad Esperöd 
(ZetTERSTEDT Å. c.), ad Kullen et ad lacum Ring- 
sjön (A. E. Hormeres 1854), in Ostrogothia ad 
Häradshammar et W. Eneby territorii Kinde 
ad stabula pecorum media estate. 


Specimen typicum inspiciendum benignissime com- 
modavit cel. ZetterstEDT. Hujus caput cinereo-cxsium 
et abdomen ferrugineum, omnino ut in meis. Nullum 
igitur dubium est de synonymo ZETTERSTEDTI. Spe- 
eies distinctissima et insignis colore capitis cinereo in 
cesium vergente, abdominis ferrugineo, triangulo ver- 
ticis abbreviato, subcordato, nitido, alis limpide hyalinis 
seu vitreis, segmento costex secundo crasso, atro, longi- 
tudinem tertii nor xquante. — Vertex, epistoma et 
gen&e cinereo-cesia. Triangulum verticis breve, fere 
eordiforme, haud parum nitidum, lineola media impressa 
albicante notatum. Epistoma parum concavo-curvatum, 
carina sub triangulo frontali albido subperpendiculari, 
vix aliquantillum prominula, tenui, acuta. Seta anten- 
narum vix vel quam minime pube tenuissima asperata. 
Thorax non parum nitidus, tenuissime pubescens. Pleurze 
nigre, immaculate, tenuiter cinerascente-pollinosze. Ab- 
domen subopacum, ferrugineum, maris subinfuscatum, 
cylindraceum, apice semiglobosum, segmentis ultimis 
nigris, nitidis, femine oblongo-ellipticum, apice acumi- 
natum, basi ad latera fuscescens. Halteres toti fusco- 
picei, clava in mortuis nigricante. Coste segmentum 
primum tenuiter setuloso-ciliatum et tertium pallida 
tenuissime nigro-pubescentia, secundum atrum, duplo 
fere crassius, tertio manifeste quarta saltem parte bre- 
vius. Nervi alarum pallidi, longitudinalis secundus, a 
costa paullo magis quam in plurimis congeneribus di- 
stans, summo apice arcuatim ad costam inflexus, tertius 
non quidem accurate rectus, sed quam lenissime cur- 


35 


420 


vatus, prope apicem ale exiens, quintus quam brevis- 
sime vix ad dimidiam transversi ultimi longitudinem 
excurrens. Intervallum nervorum transversorum medii 
et ultimi ipso transverso ultimo parum longius. Coxie 
nigre, antice intus cinerascentes. Pedes simplices, 
nigri, basi anteriorum tarsisque omnibus testaceis. Spi- 
ne tibiarum intermediarum ordinarie tenues. Articulus 
secundus tarsorum posticorum vix incrassatus, metatarso 
dimidio longior. 


L. minutissima: nigra, opaca, subnuda; capite 
concolore, epistomate fusco-nigro, subnitido, 
carina superne inter antennas compresso-tuber- 
culata, convexo-subobtusa, medio retusa; an- 
tennis nigris, sela manifeste pubescente, qua- 
drupla vix antenn&e longitudine; pedibus pi- 
ceis, tarsis testaceis; alis ex albido hyalinis, 
nervo longitudinali tertio subrecto, juxta api- 
cem ale exeunte, segmento coste secundo lon- 
gitudine tertium paullo excedente. & 9. Long. 
I lin. 

ZeTttERsTEDT Dipt. Scand: VI, 2505. (At,secundum 
specimina a celeb. ZetTERSTEDT cOMMUnNicata, sub L. 
minutissima forte et hec et sequens L. obtusipennis 
comprehenduntur. Characteres vero, a celeb, ZETTER- 
stEDT |. C. traditi, ale albide et segmentum coste 
secundum tertio nonnihil longius, hanc potissimum 
spectant). 

Hab. in Suecia et meridionali et media, 
nimirum in Scania, Oelandia et Ostrogothia, 
mihi in stercoratis obvia. (At alia, que tra- 
duntur loca dubia sunt, quum minus constet 
utrum ad hanc an ad sequentem spectent. 
Specimen, in alpe Åreskutan Jemtlandiz, quod 
in nive repens legit ZeTtTERSTEDT, Dipt. Scand. 
25306, jam satis mancum, vix hujus est loci). 


Certissime distincta species, tarsis simplicibus, nervo 
longitudinali ale tertio non omnino recto, segmento 


421 


coste secundo manifeste longitudine tertium excedente, 
corpore opaco, carina epistomatis inter antennas modice 
sed aperte tuberculato-prominente ab individuis vel 
minimis L. crassimane facile dignoscenda. A L. lito- 
rali differt scutello nudo nec pubescente, carina su- 
perne manifeste tuberculata nec equabili, nervi tertii 
longitudinalis exitu prope apicem ale nec fere tertia 
segmenti coste tertii parte ab apice ale distante, magni- 
tudine dimidio fere minore. A L. obtusipenni digno- 
scitur epistomate minus nitido, alis angustioribus, lon- 
gioribus, albido leviter tinctis, segmento coste secundo 
tertium manifeste longitudine excedente nec subaequante, 
exitu nervi tertii quam proxime ad apicem ale nec 
manifeste paullo distante. A L.parvula, L.leucoptera, 
L. nigerrima et L. melania facillime distinguitur nervo 
longitudinali tertio quam lenissime curvato, subrecto, 
nec luculenter curvato, nec longius ab apice ale 
exeunte. 


Vertex opacus, niger, triangulo angustato lineisque 
tenuissimis subopacis. Epistoma non pure nigrum, sed 
in fuscum vergens, parum nitidum, modice concavo- 
curvatum, carina subobtusa, inter antennas manifeste 
modice tuberculato-prominente, sub tuberculo retusa. 
Gene nigre. Antenna divaricato-distantes. nigra, seta 
radiis distinctis pubescente, circiter quadrupla antenn&g 
longitudine. Thorax opacus, tenuissime pubescens, linea 
ab humeris ad radicem ale tenuissima, testacea. Pleurze 
Nnigre, opace, linea supra coxas tenui testacea. Scutel- 
lum nudum, opacum, apice rotundatum, setis quatuor 
ordinariis, apicalibus longioribus. Abdomen subopa- 
cum, perexiguo nitore resplendens, subnudum, maris 
cylindraceum , segmentis anterioribus ferrugineis, sexto 
convexo-declivi septimoque parvo intra marginem quinti 
oblique inserto, tumidis, nigris, nitidis. Halteres toti 
fusco-nigri. Ale hyaline, parum albide, oblonge, dupla 
fere longitudine latitudinis. Costa infuscata, nervi pal- 
lidi. Segmentum coste primum exiliter setuloso-cilia- 
tum, secundum longitudine, saltem quarta parte tertium 
excedens. Nervus longitudinalis secundus apice summo 
leniter ad costam inflexus, tertius quam lenissime sub- 
curvatus, manifeste quidem ante sed prope apicem ale 
exiens, ita ut intervallum inter exitum et apicem ale 
vix octavam partem segmenti cost&e tertii equet, quin- 


422 


tus pone transversum ultimum brevissime, ad dimidiam 
vix transversi longitudinem excurrens. Intervallum ner- 
vorum transversorum medii et ultimi dimidio et ultra 
longius transverso ultimo. Cox2&e anticg et trochanteres 
sordide testacea. Pedes simplices, picei, tarsis, et in 
junioribus -etiam magis minusve tibiis testaceis. Setae 
tibiarum intermediarum tenuissime, infra basin una, 
prope apicem altera longior. Articulus tarsorum posti- 
corum secundus simplex, metatarso circiter dimidio 
longior. 


L. obtusipennis: nigra, subopaca, subnuda; 
capite concolore, epistomate nigro, nitido, carina 
inter antennas subtuberculata, subobtusa, medio 
retusa; antennis nigris, seta manifeste pube- 
scente, quadrupla fere antenne longitudine; 
pedibus nigricantibus, tarsis sordide ferrugi- 
neis; alis cinerascente-hyalinis, apice obtuse 
rotundatis, nervo longitudinali tertio leniter 
curvato, ante apicem ale exeunte, segmentis 
coste secundo et tertio subequalibus. Y 9. 
Long. vix + lin. 

Hab. in graminosis et fruticibus forte per 
plurimas Suecie meridionalis et medie pro- 
vincias, saltem in Scania, Hallandia et Ostro- 
gothia. 

L. minutissime proxima, diversa epistomate magis 
nitido, carina inter antennas minus prominente, alis 
leviter cinerascentibus, nervo tertio longitudinali paullo 
masgis curvato et nonnibil longius ab apice ale exeunte, 
segmento coste secundo vix vel aliquantillum tertium 
longitudine excedente, intervallo nervorum transverso- 
rum medii et ultimi vix dimidio longiore transverso 
ultimo, pedibus obscurioribus, fusco-nigris, alis mani- 
feste brevioribus, subdilatatis, longitudine sesquiplicem 
latitudinem vix excedente, apice ohbtuse rotundatis. De 
eetero L. minulissimeae similis. 


37. L. parvula: nigra, subnitida; abdomine niti- 


dissimo; capite concolore, epistomate nilido, 


35 


423 


carina superne inter antennas tuberculata, sub- 
obtusa; antennis nigris, seta exilissime pube- 
scente, quadrupla antenne&e longitudine; pedi- 
bus piceis, tarsis testaceis; alis leviter cinera- 
scentibus, nervo longitudinali tertio subrecto, 
nonnihil ante apicem ale exeunte, segmentis 
coste secundo et tertio subequalibus. & 9. 
Long. vix + lin. 

Hab. in Ostrogothia, ad Häradshammar 
pluries lecta, in Polygono aliisque herbis ad 
margines cisternarum degens. Ex Hallandia 
apportavit ÅA. E. HoLcmGREN (1854). 

Minuta, precedente L. obtusipenni fere minor, 
huic et IL. minutissime similis. Sed differre videtur 


nitore corporis presertim eximio abdominis, apice sum- 
mo nervi ale longitudinalis secundi arcuatim ad costam 


 curvato, exitu nervi tertii longitudinalis longius quam 


in L. minutissima, circiter sexta segmenti coste tertii 
parte, ab apice ale. — Vertex niger, opacus, triangulo 
angustato lineisque juxtaocularibus modice nitidis. Linea 
tenuis apicalis ferruginea verticis plerumque obsoleta. 
Triangulum parvum frontale cinerascens, tuberculo ca- 
ring, modice prominente, inecumbens. Antennarum seta 
tenuiter pubescens, radiis brevioribus quam in L. minu- 
tissima. "Thorax subnitidus. Pleur& subopace. Scu- 
tellum et abdomen insigniter nitida. Halterum stipes 
testaceus, elava fusca. Ale tenues, parum cinerascentes. 
Nervus tertius longitudinalis leniter curvatus, manifeste 
sed parum ante apicem ale exiens, quintus pone trans- 
versum ultimum vix vel quam brevissime excurrens. 
Segmentum coste secundum fere tertio longitudine 
equale. Intervallum nervorum transversorum medii et 
ultimi longitudinem transversi ultimi paullo excedens. 
Cox&e antice sordide ferrugine&. Pedes simplices, picei, 
tarsis sordide testaceis. ”Tibig in junioribus dilutiores, 
tarsis fere concolores. Articulus tarsorum posticorum 
secundus simplex, metatarso dimidio et ultra longior. 


L. leucoptera: fusco-nigra, subopaca, subnuda; 
capite concolore, epistomate nigro, nitido, ca- 


424 


rina superne inter antennas tuberculata, in- 
ferne tenui, subacuta; antennis nigris, seta 
erebre pubesceute, tripla antenne longitudine; 
pedibus fusco-ferrugineis; alis ex albido hya- 
linis, nervo tertio longitudinali modice cur- 
vato, longius ante apicem ale exeunte, segmento 
cosle secuudo nigro, incrassato, tertium dimi- 
dio fere longitudine excedente. & 2. Long. 
+ lin. ; 


Lim. leucoptera Haum. Ent. Mag. III, 333 (1836), 
ex Warreri Ins. Brit. Dipt. II, 183 (in comment. manu- 
seripto mihi L. crassinervis). 


Hab. in Suecia meridionali et media, hacte- 
nus observata in Scania ad Kullen A. E. Horm- 
GREN (1854), in Östrogothia ad Häradshammar 
et Grebo, in fimetis, medio mensis Juli. 


Species egregie distineta, conditione et directione 
nervorum ale. Characteres precipui, quibus ab omni- 
bus congeneribus dignoscitur, sunt: segmentum costa 
secundum modice incrassatum, nigrum, longitudine cir- 
citer sesquiplici segmenti tertii, nervus longitudinalis 
secundus reliquis paullo firmior, tertius modice ad costam 
curvatus, ita exiens, ut intervallum exitum inter et apicem 
ale dimidiam fere segmenti coste tertii longitudinem 
equet. Segmento costa secundo incrassato et longitudine 
tertium dimidio fere excedente non minus a precedenti- 
bus L. minutissima, L. obtusipenni et L. parvula, 
quam a sequentibus differt, ab illis preterea nervo tertio 
longitudinali longe magis curvato, et hinc longius ante 
apicem al&e exeunte. A L. nigerrima, preter costam 
medio incrassatam et segmentum secundum longius nec 
dimidio brevius tertio, differt nervo longitudinali mo- 
dice curvato nec arcuato, propius ad apicem exeunte, 
intervallo nervorum transversorum transverso ultimo 
nonnihil longiore, nec brevissimo, transversum medium 
vix &equante. Ad L. melaniam propius accedit curva- 
tura nervi tertii longitudinalis modica, intervalloque 
inter exitum hujus nervi et apicem ale, dimidiam fere 
segmenti coste secundi longitudinem equante, ut etiam 


420 


intervallo nervorum transversorum fere transversum ulti- 
mum &quante, que omnia ad L. melaniam fere pariter 
pertinent. Ab hac igitur caute dignoscenda segmento 
costg secundo incrassato nec -simplici, longitudinem 
segmenti tertii circiter dimidio excedente, nec sub- 
equante. At vero cum L. vitripenni, segmento coste 
secundo etiam incrassato insigni, non comparari potest 
L. leucoptera.  Illi enim color corporis nitidus nec 
subopacus, caput e cesio cinereum nec nigrum, carina 
epistomatis &equabilis nec tuberculata, nervus longitudi- 
nalis tertius quam lenissime curvatus, prope apicem ale 
exiens, segmentum cost&e secundum tertio nonnihil bre- 
vius nec longius. 


Vertex opacus. Epistoma modice nitidum. Carina 
inter antennas distincte, sub triangulo frontali declivi 
fusco, protruso-tuberculata, inferne subobsoleta, tenuis- 
sima, acuta. Antenn& divarieato-distantes, seta mani- 
feste pubescente, radiis erebrioribus. "Thorax subopacus, 
perparum nitore resplendens, exilissime pubescens. Pleu- 
r&e subopace, tote nigre. Scutellum planum, opacum, 
margine poslico late rotundatum, fere semiorbiculare, 
selis quatuor ordinariis marginalibus, apicalibus longi- 
oribus. Abdomen non parum nitidum, maris subequi- 
latum, apice convexo, femin& late ovatum. Halterum 
stipes sordide ferrugineus, clava fusco-nigra, nitida. Ale 
albide, apice obtuse rotundate. Coste segmentum pri- 
mum tenue exiliter setuloso-ciliatum, secundum modice 
incrassatum, fusco-nigrum, manifeste longitudinem tertii 
dimidio et ultra excedens; tertium fusco-nigrum, tenuius. 
Nervus longitudinalis secundus, prope ad costam ductus, 
reliquis paullo crassior, fuscus. Nervus tertius ferru- 
gineo-fuscus, ad costam leni curvatura inflexus, longius 
ante apicem al& exiens. HReliqui nervi pallidi, tenues. 
Exitus nervi tertii in costam dimidia fere longitudine 
segmenti coste tertii ab apice ale distans. Intervallum 
nervorum transversorum medii et ultimi ipso transverso 
ultimo parum longius. Cox&e antice fusco-ferrugine&. 
Pedes fusco-ferruginei vel picei, tarsis dilutioribus. 
Spine tibiarum intermediarum extus due tenuissimee. 
Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, meta- 
tarso dimidio longior. 


l 
i 
| 
| 
| 


420 


39. L. nigerrima: mnigra, opaca, subnuda; capile 
concolore, epistomate nitido, carina superne 
tuberculato-protrusa, inferne exili, obtusa; an- 
tennis nigris, divaricato-distantibus, seta crebre 
pubescente; pedibus nigro-piceis, tarsis sordide 
testaceis; alis vitreis, nervis transversis in me- 

| dia ala quam maxime appropinquatis, longi- 
| tudinali lertio arcuatim ad costam incurvato; 
longe ante apicem ale exeunte, segmento costae 
secundo dimidiam fere tertii longitudinem 
equante. &A 9. Long. + lin. 

i Lim. nigerrima Hauiway Ent. Mag. III, 334. (1836) 

| ex Wankeri Ins. Brit. Dipt. II, 183 (exclusa Lim. vitri- 

; penni LetteERST. longe aliena, et quam maxime dubia 


| 
| Lim. minima Macou., que pari jure ad L. leucopteram 
| et L. melaniam referri posset). (In schedulis nomine 


L. exilis antea appellavi). : 


Hab. in Suecia meridionali et media ad 
aquas stercoralas, nec raro, nempe in Scania 
| et Hallandia (A. E. Hormeren), in Bahusia 
| (Pharmacopola EkxeBErR6) et in OÖOstrogothia 

obser vata. 


| Perpusilla, omnium Scandinavie Limosinarum, que 
; bhactenus innotuerunt, minima. Maxime insignis nervis 
transversis adeo appropinquatis ut parum absit, quin 
| unam lineam contiguam <constituant, neque minus 
| nervo ale longitudinali tertio arcuato, longius ante 
j apicem ale exeunte, quam in ulla alia hujus generis 
specie. — Totum corpus opacum, nigrum, abdomine velu- 

tino. Epistoma solum modice nitidum. Carina epi- 
| stomatis, pro minutie animalculi distinctius inter an- 
| tennas tuberculata, inferne convexo-obtusa. Antenne 
extrorsum verse, distantes. Seta antennarum fusca, 
manifeste crebre pubescens, radiis cinerascentibus. Hal- 
teres toti sordide testacei, opaci. Ale absque omni 
| fuscedine, pure hyalin&e sive vitreg. Costa fuscescens. 
Nervi pallidi, tertius longitudinalis certo silu obscurior. 
Nervus longitludinalis secundus quam proxime ad costam 
ductus, apice summo subrectus, brevis, atque hinc ante 


40. 


medium marginem ale exteriorem exiens. Nervus longitu- 
dinalis tertius arcuatus, ad costam ita incurvatus, ut ab 
exitu nervi tertii fere &eque distent apex ale et exitus 
secundi, sive intervallum inter exitum tertii et apicem 
ale fere equet segmentum coste tertium. Nervus lon- 
gitudinalis quintus pone transversum ultimum excurrens, 
ultra mediam distantiam transversi a margine interiore 
ale sensim obsolescit. Nervi transversi medius et uiti- 
mus in media fere ala ita appropinquati, ut intervallum 
eorum sive segmentum secundum nervi quarti longilu- 
dinalis, inter apices eorum interjacens, longitudinem 
transversi medii brevissimi vix xequet, transverso autem 
ultimo multo brevius sit. Cox&e antice et trochanteres 
sordide testacea. Pedes in adultis nigri, in junioribus 
tibie sordide testace&, tarsis semper testaceis. Spin 
tibiarum intermediarum minutissim&e vix dignoscuntur. 
Articulus tarsorum posticorum secundus simplex, sesqui- 
plici longitudine metatarsi. | 


L. melania: nmgra, opaca, subnuda; capite 
concolore, epistomate nitido, carina superne 
tuberculato-protrusa , inferne tenui, obtusa; 
antennis mnigris, divaricato-distantibus, seta 
crebre pubescente, quadrupla vix antenne 
longitudine; pedibus nigro-piceis; alis cinera- 
scentibus, nervis transversis longitudine trans- 
versi ultimi distantibus, nervo tertio longi- 
tudinali ad costam modice curvato, longius 
ante apicem ale exeunle, segmento costa se- 
cundo tertium fere equante. &A 9. Long. vix 
ultra & lin. 


Lim. melania HMauway Ent. Mag. III, 334 (1836) 
ex Warreri Ins. Brit. Dipt. II, 183 (in commentar. 
manuscripto mihi Lim. affinis antea appellata). 


Hab. in fimetariis et ad aquas stercoratas 
in Suecia meridionali et media, ad Karup 
Hallandize australis (A. E. HocmGren), in Ostro- 
gothia passim et ad Holmiam (C. Står). 


428 


Lim. nigerrime propinqua et similis sed aliquan- 
tillum major et certissime diversa.  Differt precipue 
alis non pure hyalinis "sed parum cinerascentibus ner- 
vorumque directione et situ in alis. Epistoma inter 
antennas tuberculatum, antennarum seta fusco-ferrugi- 
nans, pubescens, radiis cinerascentibus, thorax et ab- 
domen opaca, ut in L. nigerrima. Halteres sordide 
fusco-testacei. Sed intervallum nervorum transversorum 
medii et ultimi longitudinem saltem transversi ultimi 
&equans, duplo et ultra longius quam in L. nigerrima. 
Nervus longitudinalis ale tertius lenius curvatus nec 
arcuatus. Intervallum, quod exitum inter nervi tertii 
et apicem al& interjacet, dimidiam circiter nec totam 
longitudinem segmenti coste tertii equans. Denique 
segmentum costge secundum longitudinem fere segmenti 
coste tertii equans nec tantum segmento tertio dimidio 
brevius. Pedes plerumque toti picei, in junioribus 
paullo dilutiores, articulo tarsorum posticorum secundo 
simplici, sesquiplici fere metatarsi longitudine. 


4. Sphaerocera. 


Caput e quadrato obceonicum. JFEpistoma sub- 
trapeziforme, versus apicem dilatatum, lateribus 
retroflexis sub genas descendens, apice constrictum, 
sinuato-retusum, superne foveolatum. Prelabrum 
totum prominens. Antenne basi immerse, divari- 
cantes, articulo tertio subgloboso. Scutellum sub- 
quadrangulare, margine postico rotundatum, setis 
marginalibus nullis. Alarum nervus auxiliaris 
longius ante mediam costam, longitudinales tres 
(2, 3, 4) integri, in costam exeuntes, transversus 
medius ante mediam alam positus, quintus longi- 
tudinalis pone transversum ultimum, ante tertiam 
partlem arve& ultime insertum, fere ad duplam 
transversi longitudinem continuatus. Metatarsus 
posticus incrassatus, intlus dilatatus, articulo tar- 
sorum secundo longior. 


429 


Are& laterales epistomatis, in capilis latera retror- 
sum versa, triangularia, admodum conspicua. Prela- 
brum sub apice epistomatis constricto totum protrusum: 
Abdomen ovatum vel oblongum, compressum, planum, 
elevato-marginatum. Nervus tertius longitudinalis sum- 
mo apice recurvus. Nervus transversus ultimus a mar- 
gine ale interiore retractus, ante tertiam partem are&e 
ultime ita insertus, ut segmentum nervi quarti secun- 
dum, -quod transversos medium et ultimum interjacet, 
dimidia longitudine segmenti tertii, exitum nervi et 
transversum ultimum interjacentis, nonnihil brevius sit. 
Tarsi intermedii simplices, tibiam &quantes. 


Mas: apice abdominis subtus tumido, sub- 
clavato, segmento sexto dimidiato, ad alterum 
segmenti septimi latus posito, septimo basi con- 
vexo-incurvato, parte antica ventri applicata con- 
vexiuscula, intra marginem ventralem segmenti 
quinti comprehensa, apertura ani sub ventre prope 
apicem segmenti quinti sita. 


Femina: apice abdominis simplici, subtus 
planiusculo, segmentis omnibus annularibus. 


A. Nervo longitudinali alarum quarto pone 
transversum ultimum leniter curvato, ad tertium 
convergente.  Thorace levi, pubescente. Scutelli 
margine postico mutico. Foveola utrimque episto- 
matis patula. Prelabro antica epistomatis parte 
breviore. 


1. Sph. subsultans: nigra, opaca; thorace exiliter 
ferrugineo-pubescente, bilineato; epistomatis 
perpendicularis carina complanato-obtusa, apice 
triangulari-dilatata, prelabro laminari longi- 
tudine vix dimidia antice partis epistomatis; 
abdomine ovato, apice conico, levi, margine 
segmentorum anteriorum compresso, adscen- 
dente; pedibus pubescentibus, nigricantibus, 


430 


coxis anticis tibiarumque basi testaceis. & Q. 
Long. 1—13 lin. 


Mas: abdominis apice subelavato, subtus 
convexo, segmento secundo magno, duplam 
fere tertii longitudinem 2equante, quarto di- 
midia tertii longitudine quintoque brevi pa- 
rum prominulo, subtus antrorsum dilatatis, 
sexto dimidiato, laterali septimoque ovali, con- 
vexo-gibbo, sub apicem ventris retractis; fe- 
moribus posticis extus insigniter gibbis. 


Femina: abdomine apice complanato, se- 
gmento secundo sesquiplici tertii longitudine, 
posterioribus (3, 4, 5) longitudine subequali- 
bus; femoribus posticis extus modice gibbis. 


Sphaerocera curvipes Latreiue Hist. Nat. d. Crust. 
et d. Ins. XIV, 394. -— Sph. subsultans MacQuarr 
Buff. II, 565, NN ex Warreri Ins. Br. Dipt. I, 
193. — Calobara" ked Antl. 264. — Copromyza 
FarzLÉn Heterom. 7. Zertterstebot Dipt. Scand. VI, 2487. 
— Borborus Meicen ZWw. Ins. VI, 200. 


Hab. in stercoratis, presertim stercore equi- 
no, per omnem Scandinaviam usque ad Lap- 
poniam infraalpinam vulgatissima. 


Habitu quidem ad Copromyzas accedit, has cum 
ceteris Sphaerocere speciebus connectens, sed episto- 
matis forma, scutello, alis, segmentis abdominalibus 
ultimis maris his proxima. Pedibus posticis elongatis, 
validis, quorum adminiculo cursu celeri velut saltatorio 
movetur, notabilis et inde denominata. An vero Musce 
subsultanti Lin. Syst. Nat. XI, T. I. P. 2, 988 syno- 
nyma sit, dubium est. 


Vertex parum depressus, apice subdeclivis, margine 
apicali medio modice prominulo, triangulo cuneiformi, 
nudo, subopaco, opacus, fusco-ater, tenuissime pubescens, 
linea tenui ad oculos impressa. Antenn& ferruginee, 
sessiles, distantes, seta stricta, subnuda, longitudine 
tripla et ultra antenn&e. Triangulum frontale superne 


401 


planiusculum, parum protrusum, inferne abiens in cari- 
nam complanatam, versus apicem epistomatis in formam 
triangularem dilatatam. Margo apicalis epistomatis rectus, 
nitidus. Foveola arex intermedie utrimque patens, a 
margine apicali remolior. Are& laterales triangulares, 
a costa elevata, foveolam extus inceludente, sub genis 
descendentes. Ad marginem foveole exteriorem in me- 
dio fere epistomate utrimque seta unica nigra, incurva. 
In margine antico arearum lateralium series vibrissarum 
brevium, ferruginantium, ad marginem epistomatis obli- 
que descendens. Dorsum thoracis convexum, tuberculo 
humerali distineto, quam exilissime punctulatum, pilis 
brevibus, rigidis, ferrugineis pubescens. In medio dorso 
strige bing& nude et inde nigriores, serie pilorum bre- 
vium disjunetae. Pleure subopace, nude. Scutellum 
opacum, tenuissime rugosum, margine postico revera 
(microscopice) crenulatum vel potius granulatum. Ab- 
domen punclis minimis impressis conspersum, antice 
ovatum, postice presertim femingeg conice attenuatum, 
nudum, leve. Segmentum secundum maximum, basi 
obsolete punctato-impressum. In segmento tertio ad 
basin et latera linea obsoletior impressa, dilatata. Se- 
gmentum secundum et tertium marginata, margine sube- 
recto, compresso. Summi segmentorum posteriorum (3, 
4, 5) margines ferruginei. Segmenta maris ultima (6, 7) 
nigra, subnitida, sub apicem abdominis retracta, sextum 
ad latus sinistrum segmenti septimi positum, lunulatum, 
septimum convexo-tumidum, longitudine quintam ab- 
dominis partem vix zequans. Halteres pallescente-flavi- 
cantes.  Al& albide, costa nervisque pallescentibus. 
Pedes toti declinato-pubescentes, spinis nullis. Color 
pedum pro diversa etate varius, in nuper exclusis testa- 
ceus (ZerterstT. Dipt. Scand. I. c. var. b), in adultis 
femorum medio tibiarumque anteriorum apice piceo- 
niger, tibiarum posticarum sordide testaceus. Femora 
maris antica extus, postica supra valde gibba, femin&eg 
subsimplicia. Pedes postici in utroque sexu elongati, 
dupla anteriorum longitudine, validi, maris prcesertim 
incrassati, tibiarum calcare valido. 


B. Nervo alarum longitudinali quarto pone 
transversum ultimum recto, tertio parallelo.  Tho- 
race punctulato-granulato, nudo. Foveola utrim- 


KRIS SEE ROD 


432 


que acute marginala, superne in margine episto- 
matis impressa. Scutelli margine postico denticu- 
lato.  Prelabro porrecto, longitudine anticam par- 
tem epistomalis subequante. 


2. Sph. coronata: wmgra, opaca; thorace glabro, 
tenuiter bilineato; epistomatis antice perpen- 
dicularis superne carinati inferne concaviusculi 
margine superiore eminente, carima obtusa, 
abbreviata, prelabro subfornicato, longitudine 
antice partis epistomatis; abdomine oblongo, 
levi, subopaco, margine segmentorum anterio- 
rum tumidulo, segmentis intermediis sube- 
qualibus, quinto subquadrato, nigricante, mar- 
gine postico sinuato-emarginato; pedibus ni- 
gris, puncto geniculorum ferrugineo. 2. Long. 
11—12 lin. 

ZetterRstTEDT Ins. Lappon. 770. Dipt. Scand. VI, 
2489. 

Hab. in Suecia rariwws. Mas nondum inno- 
tuit, nec nisi tria specimina feminee hactenus 
lecta, primum in Lapponia Umensi, jam ante 
viginti annos, a celeb. ZETTERSTEDT, alterum in 
Suecia inferiori (Dipt. Scand. 1. c.), tertium 
prope Holmiam a celeb. C. H. BoHeman captum 
atque benevole communicatum. 


Singularis partium corporis conformatio, que huic 
Spherocere tribui competit, in hac specie, sequentes 
magnitudine superante, optime conspicitur. — Margo 
epistomatis supremus supra apicem verticis eminens, 
truncatus. In hoc margine utrimque impressa est foveola, 
marginibus elevatis, subacutis cincta, postice dilatata. 
Antenn&e in foveolis immerse, divaricantes, seta nuda. 
Triangulum frontale exiguum, medio longitudinaliter 
sulcatum, ferrugineum. Area epistomatis intermedia 
concaviuscula, inferne rotundato-dilatata,- carina superne 

exili 


433 


exili convexo-obtusa, abbreviata. Are&e laterales sub 
foveolis fere angulatim ad latera capitis retrofracte, 
margine infero tenuiter setulos&Xe. Prelabrum partem 
anticam epistomalis Xquans, crassum, supra convexum, 
lateribus inflexis, subtus concavum, porrectum, probo- 
scidem totam, propter partem epistomatis anticam con- 
cavo-impressam et marginem apicalem constrictum, sub 
capite detrusam protegens. Femina insolito modo 
discedit ab affinibus segmento abdominis quinto subee- 
quilato, vix versus apicem angustato, longitudine an- 
teriora subequante, fusco-nigricante, opaco, margine 
postico anguste et profunde sinuato-emarginato. 


Vertex opacus, scabriusculus, parum depressus, 
antice foveolato-impressus, margine prominulo. Antenna 
obscure ferrugine&e, late distantes, divaricantes, seta 
stricta, subnuda, longitudine circiter quadrupla antenn&. 
Oculi orbiculares. Thorax subtiliter granulatus, gra- 
nulis subnitidis, fuscis, medio dorso in series binas 
duplicatas dispositis, lineas duas nudas, tenues disjun- 
gentes. Revera inter has series duplicatas granularum 
alia etiam media adest linea tenuissima nuda, que diffi- 
culter animadvertitur. Pleur& subnitide, nude. Scu- 
tellum supra tenuissime punctato-granulatum, margine 
postico septem-denticulatum. Abdomen oblongum, po- 
stice truncatum, subopacum, glabrum, leve. Segmen- 
tum secundum basi obsolete impressum, tertium quar- | 
tumque marginata, margine subtus plano, supra tumido. 
Summus margo segmenti quarti sordide ferrugineus. | 
Venter nigricans. Halteres sordide fusci. Al& albido- | 
hyaling, costa nervisque fuscis. Coxe omnes nigra. 

Pedes simplices, femoribus anticis perparum crasstori- 
bus, subnitidi, pilis brevibus adpressis seriatim positis 
pubescentes, tibiis posticis elongatis, calcaratis. ”Tarsi | 
fusci, metatarso postico intus breviter ciliato. 


| 
| 
| 
| 
; 
| 


3. Sph. denticulata: nigra, subopaca; thorace gla- 
bro, tenuiter bilineato; epistomate antice su- 
perne tuberculato-prominulo, inferne concaviu- 
sculo, prelabro subfornicato, longitudine an- 
tice parlis epistomatis; a bdominer ovato, sub- 
nitido, nudo, margine seg mentorum anteriorum 


FR. V. Akad. Handl. 18533. 28 


404 


subcompresso, superne exiliter rugoso, segmen- 
tis intermediis subaequalibus, ad basin et mar- 
gines laterales late sulcato-impressis, quinti 
brevis margine eequali; pedibus nigris, tibia- 
rum basi anguste testaceis. 3 9. Long. I lin. 

Mas: segmentis abdominis apice sublus 
incerassati quarto quintoque sub ventre intror- 
sum dilatatis, sexto dimidiato, laterali septimo- 
que convexo, gibbo, tertiam abdominis par- 
tem longitudine wequante, sub apicem ventris 
retractis. 


Femina: abdominis apice simplici, com- 
planato, segmentorum quarti quintique mar- 
gine ventrali recto. 


ZertterRstEDT Dipt. Scandin. VI, 2488, (a nobil. 
SraEcErR e Dania missa et titulo Copr. denticulate in- 
scripta). — Borborus denticulatus Mueicen Zw. Ins. 
VI, 200? — Spherocera Macouart Buff. II, 565? 
Warzrer [Ins. Brit. Dipt. II, 173? (Hi omnes auctores, 
MeEIiGEn, Macouart et WarLker, inter characteres generis 
Sphaerocere referunt nervum alarum longitudinalem- 
quartum curvatum. Iste autem character neque in 
Sphaer. denticulatam, neque in Sph. coronatam et Sph. 
pusillam cadit. Igitur” synonyma aliquatenus dubia, 
presertim Meiceni, qui Spå. denticulate sug segmentum 
abdominis secundum maximum esse lineaque longitudinali 
media impressum asseverat, quibus alia omnino species 
indicari videtur. Macouart adeo leviter speciem de- 
scribit, ut facile existimemus ei non innotuisse nisi ex 
libro Meicentano. Utique nostram describere videtur 
WaLxer. Sed character generis, qualem adfert, tum 
errore laborat). 


Hab. in Suecia prope Holmiam, ubi plura 
utriusque sexus specimina, benigne communi- 
cata, cepit celeb. C. H. Bonreman, nec hactenus 
alibi. In Dania nobil. STAEGER. 


Habitu et epistomatis conformatione Sph. coronate 
valde affinis, sed differt, preter magnitudinem minorem, 


435 


abdomine minus elongato, ovato, margine abdominis 
subeompresso nec supra tumido, halteribus e pallido- 
flavicantibus nec sordide fuscis, tibiarum basi anguste 
ferruginea, at precipue et luculenlissime superiore epi- 
stomatlis parte prominente, reclinata. 


Vertex subdepressus, lineis granulisque scabrius- 
culus, opacus, apice prominens. ”Triangulum frontale, 
pars inferior are& intermedixe epistomatis, foveole in 
ipso margine superiore epistomatis impress&e, antenne 
in his immers&e, prelabrum subfornicatum, modo pro 
minore capitis magnitudine paullo angustius, are& epi- 
stomatis laterales in latera capitis retrofract&, omnino 
ut in Spå. coronata. Sed apex verticis distincte pro- 
minens, superior epistomatis pars antice protrusa, recli- 
nata, et carina conspicua nulla. Ut in Spå. coronata 
etiam proboscis tota sub prelabro recondita, apice flavi- 
cans, oculi orbiculares, thoracis dorsum convexum, 
minutissime pupcetulato-grannlatum, line& thoracis du& 
denudat&e serie duplicata granularum interstincte, scu- 
tellum exiliter punctato-granulatum, margine postico 
sex-denticulatum, segmentum abdominis secundum media 
basi impressum, inlermedia (2, 3, 4) fere longitudine 
equalia. At segmentum quintum breve, margine po- 
stico recto nec emarginato et margo lateralis segmento- 
rum intermediorum tenuis, subcompressus, supra tenu- 
issime striatus. In singulo segmentorum intermediorum, 
juxta basin et margines laterales, stria impressa dila- 
tata. Summus apex segmenti quinti sordide cinera- 
scens. Venter nigro-fuscus. Halteres pallescente-flavi- 
cantes. Al& albido-hyaling, ad costam perparum fusce- 
scentes, costa nervisque obscuris. Cox&e omnes nigre. 


"Pedes simplices, femoribus anticis perparum, in mare 


aliquantisper evidentius crassioribus, subopaci, sub- 
nudi, pilis raris adpressis pubescentes. Pedes postici 
elongati, tibiis calcaratis. Tarsi fusci, metatarso postico 
intus breviter ciliato. 


Sph. pusilla: nigro-fusca, subopaca; thorace 
subglabro, remote bilineato, epistomate antice 
subtriangulari, superne prominulo, reclinato, 
nigro, inferne planiusculo, puncto trianguli 
frontalis ferrugineo, prelabro subfornicato, 


430 


longitudine partis antice epistomatis; abdo- 
mine oblongo, subnitido, nudo, margine com- 
planato-depresso, segmenlis intermediis subee- 
qualibus, tenuissime striolatis, intra margines 
laterales lineato-impressis, quiuti brevis mar- 
gine postico 2quali; pedibus nigricantibus, 
coxis anlicis, femorum basi genubusque ferru- 


gineis. & 9. Long. + lin. 


Mas: segmento abdominis oblongo-elliptici, 
apice smmo subtus convexo-gibbi, subcelavati, 
septimo basi semigloboso, apice ventri appli- 
cato, minuto, intra marginem quinti inserto. 


Femina: abdominis oblongo-ovati apice 
compressi segmento quinto subretracto, sexto 
abrupte angustiori, prominulo, 

Copromyza pusilla FarzÉn Heteromyz. 8. & Q. 


certissime! ZettersteDT Ins. Lappon. 770. Dipt. Scan- 
din. VI, 2490. — Sphaerocera scabricula VAuipav 


 Ent. Mag. III, 320 (1836) ex Wanreri Ins. Brit. Dipt. 


II, 174. (At omnino excludendum est synonymon 
Borbori pusilli Meicen Vel Heteroptere pusille Macou. 
quod, observante jam celeb. ZertterstEDT (M. C. pag. 
2491) procul dubio Limosinam aculangulam LEtTERST. 
spectat, quo deinde seducti sunt omnes exterorum En- 
tomologorum ut, Meicesum absque discrimine trans- 
scribentes, Copromyzam pusillam FALnLÉn ad speciem 
longissime alienam traherent). — Coprom. erenata 2 
ZeTTERSTEDT Dipt. Scand. VI, 2489, secundum speci- 
mina typica, que miserat nob. Staecer, a celeb. ZeTt- 
TERSTEDT benevole mecum communicata, neque a femina 
juniori Sphaer. pusille differre mihi videtur. 


Hab. in stercoratis et ad profluvia fimeto- 
rum in Dania ac Norvegia et per totam Sue- 
ciam a Scania ad Jemtlandiam, vulgaris. 


Precedentibus Spå. coronate et Sph. denticulate 
similis. Harum autem utraque, apud nos admodum 
rara, quum beato FacrcéÉs non innotuerat, non mirum 


437 


est ipsum Copr. pusillam suam Copromyzae subsultanti 
proximam dicere. Et hoc certissimo indicio est, quam 
longe Copr. pusilla FarrtÉx absit ab Heteroptera pusilla 
Macovu. — Capitis parte superiore antica ad Sph. denti- 
culatam propius accedit quam ad Sph. coronatam, sed 
ab utraque differt, magnitudine saltem dimidio minore, 
epistomatis parte inferiore magis triangulari vix con- 
caviuscula, thoracis lineis denudatis duabus magis re- 
motis, abdominis margine tenui compresso, segmento- 
rumque abdominis disco tenuissime, crebre striolato. 
— Pedes nuper excluse toti flavido-pallescunt, pri- 
mum etiam epistoma atque prelabrum pallida. Pro 
diversa &tate pedes magis sensim fusco-nigricantes, 
tandem basi femorum angustius genubusque solis ferru- 
gineo tinctis. Has xtatum diversitates respiciens celeb. 
ZetterRsteDT (Dipt. Scand.) pedes dicit varicolores. 
At cox&2 anticg semper pallide testace&e. 


Vertex subdepressus, apice prominens, granulis 
scabriusculis, serie utrimque granulorum elevatorum 
insigniori oblique ducta, subnitida. ”Triangulum fron- 
"tale, foveol& in margine superiore capitis impressie, 
antenn&e in his immers&, divaricantes, prelabrum, partes 
cpistomatis laterales ut in precedentibus, at ob minutiem 
tantum minoris amplitudinis. Proboscis apice flavescens, 
sub prelabro tota recondita. ”Thoracis convexi dorsum 
tenuissime punctato-granulatum, granulis per series 
dispositis piloque minutissimo, rigido, albicante api- 
culatis. Line& thoracis nud&e du& distantes, seriebus 
granulorum sex vel potius tribus duplicatis interstincte. 
Scutellum exilissime scabrum, margine postico crenato 
vel potius denticulis circiter octo minutissimis armato. 
Segmentum abdominis secundum media basi obsoletis- 
sime impressum. Segmentum quintum brevissimum, 
vix quartam partem longitudinis segmenti quarti Xquans, 
in femina plerumque retractum, sub quarto reconditum, 
sextum femin& prominulum, quarto duplo angustius. 
Segmenta abdominis tertium quartumque apice et mar- 
gine, in femina obsoletius, pallide ferrugineo tincte. 
Venter medio nigricans, ad latera fusco-ferrugineus. 
Halteres pallescente-flavidi. Ale albide, apice obtuse 
rolundate. Coxe antice tot, posteriores summo apice 
et trochanteres sordide testacei. Pedes simplices, fe- 
moribus anticis in mare vix extus subgibbis, tenuissime 


[ 


EES 


438 


punctato-granulati, pilis minutissimis, rigidis, albidis, 
adpressis asperati, postici elongati, tibiis tenuissime 
calcaratis. 


OÖOrysma. 


MeEiGeEn Zw. Ins. VI, 6. Macov. Buff. II, 419. 
Hattar, WALKER Ins. Brit. Dipt. II, 157. ZETTER- 
stepT Dipt. Scand. VI, 2470. — Psalidomyia Dov- 
MERC Ånn. Soc. Enut. de Fr. 1833. II, 89. 


Caput e qguadrato obeonicum. Epistoma ob- 
ovatum, superne perpendiculare, utrimque foveo- 
latum, foveolis elongatis, acuminatis, infra medium 
reclinatum, apice sinuatum, medio secundum lon- 
gitudinem late explanatum. Antenne sessiles, de- 
clinate, articulo tertio ovato. Scutellum breve, 
semiorbiculatum. Alarum mnervus auxiliaris in 
medium fere marginem exteriorem excurrens, 
longitudinales tres in costam exeuntes, transversus 
medius in media fere ala, quintus longitudinalis 
pone traänsversum ultimum, ante mediam aream 
ultimam inserlum, ultra dimidiam transversi ul- 
Lumi longitudinem continuatus. 


Genus Orygma a Copromyszinis non tantum sed 
ab Heteromyszidibus propriis discedit forma epistomatis 
non concavi, superne perpendicularis et abdomine, sal- 
tem maris, distinete octo-annulato. Prelabrum quoque 
minutum non prominens, segmentum abdominis primum 
exsertum, antennarum articulus secundus ovatus, non 
incrassatus, quibus omnibus a Copromyzinis differt. 
Ioitur, ab his segregatum genus in appendice tamen 
memorare fas pulavi, quum ab auctoribus quibusdam 
Copromysinis proximum censeatur. 


Vertex horizontalis, apice convexo declivi, promi- 
nulo. Gene ample, dupla fere oculorum longitudine, 
modice reclinate., Epistoma infra medium reclinatum, 


439 


apice late sinuatum, area intermedia obovata, superne 
utrimque elongato-foveolata, medio per longitudinem 
latissime explanato-carinata, paullo descendens. Are& 
laterales angustissim&, subobsolete, vibrissis utrimque a 
medio epistomatis descendentibus. Apertura capitis ob- 
longa. Prelabrum inclusum, tenue, proboscidem com- 
pressam simplicem arcte comprehendens. Antenn& ses- 
siles, basi sub margine verticis prominulo immersze, 
declinate, arliculo tertio ovato, compresso. Thorax 
planiusculus, immarginatus. Scutellum semiorbiculare, 
longitudine dimidiam lineam basalem vix &quante, 
planum, rugulosum, setis marginalibus quatuor, late- 
ralibus parum brevioribus. Abdomen, segmento primo 
exserto, dimidiam saltem segmenti secundi longitudinem 
&quante, secundo intermediis (3, 4, 5) subequalibus 
parum longiore, maris subeylindraceum, segmento sexto 
dimidiato, longitudine fere dimidia quinti, Versus latera 
abdominis sensim angustato sub ventre deficiente,septi- 
mo postice convexo-declivi, magno, longitudine segmenti 
secundi et ultra, sensim sub ventre coarctato, octavo 
postice subgloboso, apice sub ventrem porrecto, longi- 
tudine saltem tertiam partem abdominis excedente, per 
longitudinem bipartito, singulis partibus elongato-coni- 
cis, acuminatis, liberis, nec intra marginem segmenti 

. cujusdam anterioris ventralem insertis. Apertura ani 
sub basi segmenti octavi. Abdomen femin& ovatum, 
compresso-planiusculum, segmento sexto brevi, ultimis 
retractis. Alarum nervus auxiliaris a secundario discre- 
tus, fere in medium marginem ale exteriorem exiens, 
longitudinales tres integri (2, 3, 4) in costam exeuntes, 
paralleli, secundus apice leniter curvatus, transversus 
medius z2 media ala, transversus ultimus manifeste 
ante mediam aream ultimam insertus, quintus longitu- 
dinalis pone transversum ultimum ultra dimidiam trans- 
versi ultimi longitudinem fere ad marginem interiorem 
ale continuatus. Pedes validi, femoribus anticis supra 
et subtus serie, tibiis omnibus apice posticisque extus 
parce spinosis. Metatarsus posticus simplex, secundo 
tarsorum articulo duplo longior. 


1. 0. luctuosa: sordide nigra, opaca, breviter pilosa; 
thorace trilineato; epistomate genisque ferru- 
gineis; antennis pedibusque obscure-testaceis; 


RARVRETRE 


ne 


EYTTIEREOE 


RER 


SRS STR SRATA 


440 


alis cinerascente-hyalinis, nervis flavido-testa- 


ceis. & 9. Long. 2—21 fe 


Mas: abdominis subeylindracei segmentis 
ultimis sordide ferrugineis, nitidis; femoribus 
omnibus extus gibbis, subtus libiisque cum 
trochanteribus intus dense pilosis. 


Femina: abdominis ovati apice obtuso; fe- 
moribus anticis extus modice gibbis, posterio- 
ribus subsimplicibus, subtus tibiisque intus 
pubescentibus. 


Mezic. Zw. Ins. VI, 6. 1. &A. T. 55. f. 17. Macou. 
Buff. II, 419. 1. A. T. 18. f. 18. Zerr. Ins. Lapp. 
768. 1. 7 2. Zerr. Dipt. Scand. VI, 2471.1. 7 Q. 
— Psalidomyia Fucicola Doumerc Ann. Soc. Ent. de 
Fr. 1833. II, 93. & 9. T. VI, f. 1—8. 


Hab. in Norvegie, Bahusie et Hallandizx 
litoribus marinis, intra aggeres fucorum e mari 
ejectorum degens. 


Vertex subnitens, niger, linea media apiceque sum- 
mo ferrugineis. Antennarum articulus tertius infuscatus. 
Seta antennarum stricta, nuda, dupla vix antenn& lon- 
gitudine. Thorax subquadratus, niger, sed fusco-cinereo 
conspersus et hinc sordidescens, crebre pubescens, sub- 
depressus, lineis tribus distinctius nigris. Pleur& cinera- 
scente-nigricantes, testaceo-maculate , breviter pilose. 
Abdomen nigricans, cinereo leviter pollinosum, parce 
pubescens, margine et apice pilosum. Halteres toti 
pallide-testacei. Al&e revera cinerascentes, ex nervis 
testaceis certo situ ferrugineo-flavido refulgentes. Coxe 
antice intus pallide testaceze, extus cinerex. Pedes ni- 
tidi. Femora in adultis ferrugineo-picea, tibig obscure, 
tarsi dilutius testacei. Tibiarum anticarum et presertim 
posticarum spin& apicales elongate. Tarsi spinulosi. 


— 0200) tor 


441 


Index Alphabeticus. 


Nomina generum litteris majoribus, 
» specierum litteris minoribus, 
» synonyma litteris obliquis impressa sunt. 


Apterina . 


Borborus 293, 302, 312. 


BIKE VET GS BAREN F EI Sn out SDS 
NICI SETA DID A a sa öv ae, SINE äl. 
denticulalus MEG. . . . . » « 434. 
CgUENUS NITIGS TAL EE oe a 341. 
flavipennis HAr. . . sc IS 
fenestralis MEiG. . . . . + «+ 404. 
fuscipennis STAEG. . . . . . . 328. 
geniculatus MAcQU. ....- 357. 
MUNRO SUSKMEIG: & s ekid.s 379. 
Higer. MEIG. >. des. sd 2005 
nigrifemoralus Macou. . . . 343. 
HR ORMS AV RIG, = Stal ade SIN ITE 
BERND ES MEG: 59 5 RSS 440. 
pallidifrons MAcQu. . . . . . 330. 
PalkWrOns MEG: - «sc s JJU- 
PLACSWESK MIFAG. 7 «oc dn SV: 
PILSTILUSKUVÄ PIGS sn sarj vis sl 414. 
SALAa FE GIES KIVLELGSN (sol eye le 303. 
subsullans MEIG. . - - » e - 430. 
vilripennis MEG. .. .s «> JA. 

Calobata . 430. 
subsullans EABR. - - » > - » « 430. 

COELOPA . 291, 317. 
ÄTDTLA vo RR SRONSEE 318 
OA er alel as re 320. 
[TA OLETELARID ee & ss 318. 
försedda MEG: ss sic ee Re I20 
HÄCORUMNUV SLETT: >) oe > See 271 
FÖL ANT AED SNS je Ce Ao see 321. 
TE DSS SARS ARR ON SNA ANAR DE 322 
: COPROMYZA . 295,323. 
HERE MSNS SN ale leda: lav. ee on 308. 
BR SIMSRE es a Ls ses en jer lar ss ADEL 
BILDEN 0 Gt SRARSAEKRSRENN 340. 
feneskyalistEATL. Oc oa ons ve 404 
fORVENANYSISATES ve so AN 371. 
(RJ (JTI DING Fer SR Star 320. 


K V. Akad. Handl. 1853. 


p. 336. 
pedeslris MACQU.. . . . « . - 330. 


[UT DELE SS skog a SFS ED PINE 
JUSCEPENNESEAEUNT ie SSE 328. 
TEDICUIA CAN, SE NESS er SLS 356. 
(MOSA KATIE & dyrast del Sr ARE 379, 
TI 18:00 ISA SSE Ae SNR IE NA RSEES ST 
[4 ULL ET 08 or SS TENN agn 320. 
ochripes Zett. Macou. . . - 400. 
DALUFONSAP 225 SN SE EAA 330. 
PA LIPCS Er Sa a TSE ss 346. 
DEUCSÖNISLEE Skrsr sr sars SS 333. 
PWMUCO CEETT: > osbs Aa SVS 383. 
PWSTIONSEEATI SIE SSI SEE 436. 
[OUTER LÄSNING IST osa ONNEKS 376. 
SYV ALC ATEN rosea SPSS 3600. 
SOTATA AE ARN SKE VAS Sr 351. 
SUDSULANSEEARE Ts = d S SERE 430. 
SUVI OTUBIEA SAS a SLS SAS SES 
IDOL SERSUR Sör S 0 PENIS SENS J43 
VINDEN NIS]L 0: stans dne: 348 
Heteroplera . . . 415 

(PULS ALOE AEQUERs ST 415. 
LIMOSINA . 302, 359. 

ACU TAN CUlaFs sie oe 414 
ACNEIVCI UNISLes eos ost. sv ls ssd 370. 
MJ NESKS TENS ESS SNS 427 
AT CEPSK om eder. Sresa er Se organs SS DUDE 
ONGUALAT MACO UR: fo erste dd. 
DITO TISK SSE AON a ES SIE BRA 401. 
Dra GINYSUO MM alls NS SN 393. 
DECVICE DS Ear roles SNS Log ef SNS 314. 
CORAVOIIS AN: MSS regn spar ho SN 396. 
CTASSTINIA EI Ae a EE ET KL 340. 
Crassinervis STENE. ..... 424 
CUTUIV CN UNS söka REN yiskspe 3203. 
GUT: VIE TVI SPE ar a a SSG Kallas 406. 
DI ACCM ALE vs ess SS SANS 32904 
€AAUTSIES TEN HSE STA Se 426. 
[ETresStyall Sad set re lpi dvs SNS 404. 
fEThU SIN TATE SN RAS SS 397. 
TIA VI CED STR Sa sk gles LES 360. 
flavofasciata STEnB. ..... 407. 
(ELON TE SETS SV ANOS ANA SEG Sve 


| 
i 
; 
; 
ji 
| 
; 
| 
) 
| 


SPP PPI N E RAAEN 


442 


fuscilabris: =. js ss. vs « < P> £10- | DYgMALA erste oci ös ere p. 376. 
fungicola HALID. . ...... 418. | rufilabris ........ ss ADS. 
heteroneura ..s.s..-.. 5; 06 24 TOS ESCU EI ARES er os NS 407. 
humida MEIG.. . . .. .s SED NSEUTO SARS Sd 
IE0COPLOTA SNES nee SEE AE 423. | septentrionalis . . ....... 384. 
Lil OSA Mergsns kösskönse ls one 379. | silvatiea. . . .. STAD a VASSA 362. 
HLOTANS Fö ae ste ar SSA SINA fR 417.1 verticella ...... SE LES ej fee 366. 
fUGUOTENANLETTS Valde AS JAM SVÄLDIDETINISKA = SENSE 418. 
| (AROR VN 0 Ser SE AG eg RAS RS FENA OA LÖN ATK HO HEB ang BAG 0 IL NGE 387. 
BICIANIA 305 ae SSANG sera 2. 
INN UBISSIM AT ever kl olen gas SG 420 OÖRYGMA te ADS 
DIGOTDINTA 0 ae ere es bla ELLE 42055] MUCEUO SA Le eN Er SES IE SG 440. 
TIILETIS300 1 KET sa ST la de skol ANN aa 308. | 
növalis. HALD... . > dc des 399. PHYCODROMA . . . 270. 
ODCUSIPENNIS, sade 19 cs sk 4220] EF UCOLUNN älv sne få SES Ae » 
OCIIIPESIT Cr elle ved les, ers er sjö 400. å $ 
ochripes var. c. ZEtt. .... 402. Psalidomyia . . . 438. 
BVCIAN ICA 2 Klas Uecle! 20 sla SSE TE 391 | Fucicola DoumM. ........ 440. 
OPACUlINN SE fe derjer log beer RA SiS 389. 
ÖRLAONE GTA 05, see of LS 376. SPHAEROCERA 312, 428. 
PANVUlA ec sjje ke) (6 ere Vere vel 422: |-COTOMALA soo Len os SE NSF NER 432. 
pedeslris LETT. . . miss «km «030. | CUTVIPESE LATRe LE = a EEK NAO. 
PIUIGCHANS > 6 ks Ni ar fen KeA TLS GS ENENE org o 9 oro 433. 
DG LUIAN Sy ica SOS KSM See RES 2025 NPUuSaE SSE SN DD. 
Bm O Ae Söke vas SNSNS SA 382. | scabricula HALuD. ...... 436. 
I USD 1-9 I LA SERGE 41:25 |subsultansars SE:s SE ease se 429. 
Corrigenda. 


Pag. 290 lin. 9 observandum est, quod de segmento abdominis se- 
cundo in media basi impresso dicitur, &que valere 
in femina ac in mare. 

» 295 » 22 pro reclinatum lege declive 

» 301 » 16 deleatur , post unico 

» » » 33 post C. pallifrons adpone FALLEN 

» 308 » 30 post tur deleatur , 

» 312 » 18 pro sensui lege censui 

» 324 post lin. 32 inseratur 

A. Pilo postico horizontali elongato ad apicem tibia- 

rum poslicarum unico. 

» 324 lin. 33 pro posteriorum poslico lege poslicarum extus 

» 327 » 7 pro stice lege sticr 

» 328 » 20 pro i — in 

» 329 » 37 post apicalibus deleatur , 

» 334 » 22 post incumbentes deleatur , 

» 340 » 13 pro abdomine nigro-pubescens lege abdo- 
mine nigro, pubescens 

» 399 » ultima pro revertentis lege revertentes 

» 413 » 20 pro hunec lege hanc 

» 429 » 2 pro versa, triangularia, admodum conspicua. lege 
verse, triangulares, admodum conspicue. 

Errata typographica minoris momenti, qualia sunt Cropomyze 
pag. 205, Cropromyzam pag. 278, presertum pag. 307 et ejusmodi 
pauca, benevolus lector ipse corrigat. 

—008 000 


Öfversigt af de inom Skandinavien 
funna arterna af slägtet 


GAMMARUS FABR. 


AF 


V. LILJEBORG. 


Inlemnad den 10 Maj 1854. 


hittills 


RR pe 
oikO MD R KÄR 


ESSER RR 4 < DE de IE 


vev st ren ESO Rö 
| Hp TEN are lk 


Nlägtet Gammarus upptages här sådant det är fram- 
stäldt af Milne Edwards"). Det tyckes visserligen, 
som om en mera naturlig anordning fordrade ut- 
gallrandet af en del arter, hvilka, isynnerhet hvad 
formen af det bakersta paret af abdominalbenen 
beträffar, förete så stora afvikelser från den för 
slägtet typiska formen, Gammarus locusta (Lin.), 
att de icke borde med denna generiskt samman- 
ställas. Så är förhållandet med de arter, som 
hafva grenarne å det nämnda paret af abdomi- 
nalbenen koniska. De ulmärka sig äfven i all- 
mänbhet från de andra Gammari genom en smär- 
tare kroppsform, med mindre epimerer — hvar- 
igenom de antyda en öfvergång till Gammarina 
gressoria — och merendels med längre ben. For- 
men af det sista paret af abdominalbenen är af 
vigt för dessa djurs rörelser, då den utan tvifvel 
derpå utöfvar ett stort inflytande; och det är 
tydligt, att den nedtryckta, lamellösa formen, 
som merendels är förenad med mer eller min- 
dre långa cilier, måste vara mera fördelaktig för 
språng uli vattnet, än den koniska formen utan 
cilier. Oekså har jag observerat, att de med den 
sednare formen i net förete mindre lilliga 
rörelser, än de andra. Men då sammanbindande 
former möjligen kunna finnas, och dessutom teke 
alla dessa afvikande arter i anseende till köns- 
skillnaderne ännu äro så noga kända, som är 
nödigt för deras noggrannare begränsning, an- 
ser jag det lämpligast, att upptaga dem tills 


”) Hist. Nat. des Crustacés, T. III, p. 42 


446 


vidare såsom en särskild underafdelning, eller 
subgenus under slägtet Gammarus. Icke desto- 
mindre utesluter jag från detta slägte H. Rathkes 
Gammarus zebra”), som påtagligen är en Ischyro- 
cerus eller Podocerus, och tyckes vara en hona, 
samt komma ganska nära Ischyr. minutus Liljeb. >), 
ehuru den är vida större. Sedan denne blifvit 
utesluten, äro inom slägtet fjorton arter kända 
såsom skandinaviska, och, med undantag af tven- 
ne”), af mig sjelf här öbser verade. 


Gammarus Fabr. 


Corpus plus vel minus compressum, epime- 
ris magnis vel mediocribus, basin pedum anti- 
corum tlegentibus. Antenn&e superiores capite 
multo longiores, flagello appendiculari articulato 
predite, raro ante basin antennarum inferiorum 
capiti adfixe. Mandibula appendicem magnam 
palpiformem gerens. Pedes thoracici 1:mi OA 
paris manu prehensili subeheliformi, ungue indi- 
viso instruceti. Pedum thoracicorum quinque paria 
posteriora non prehensilia. Rami pedum spurio- 
rum ultimorum, vel 6:ti paris, lamellosi vel conici. 


+ Rami pedum spuriorum ultimorum depressi, 
lamellosi. Gammarus. 

1) Oculi reniformes, subreniformes, ovati, vel 
subovati. 

a) Annuli tres ultimi abdominis supra non 
aculeati. 


”) Beiträge z. Fauna Norwegens; Acta Leop. T. XX, p. 
74, tab. III, fig. 4. i 

”") Kongl. Vet.-Akademiens Handl. 1850, p. 335. 

2) Gammarus Sundevalli et anomalus. 


447 
1. GAMMARUS SABINI Leach. 


Gammarus Sabini Kröyer: Grönlands Amphipoder, p. 
16, tab. I, fig. 8&—11. — M. Edwards: Hist. Nat. des Crust. 
T. Ill, p. 50. — H. Rathke: Acta Leop. T. XX, p. 71. 

Oculi magni, subreniformes vel subovali. 
Caput parvum, rostratum. Dorsum, saltem po- 
sticum, compressum et dentatum, dentibus cari- 
nam serratam formantibus. Appendix caudalis 
unica foliacea, apice rotundato vel subtruncato. 

Ad litora Scandinavize oceidentalia haud fre- 
quens. 


2. GAMMARUS ANGULOSUS, H. Rathke. 

Acta Leop. T. XX, p. 72, tab. III, fig. 3. — Frey u. 
Leuckart: Beitr. z. Kenntn. wirbellos. Thiere, 1847, p. 162. 

Antecedente minor. Oculi subovati. Ro- 
strum breve, oblusum. Testa quasi minutissime 
squamosa. Dorsum anticum angulatum, posticum 
obtuse carinatum, non vero dentatum. Antenne 
superiores inferioribus breviores. Rami pedum 
spuriorum ultimorum fere 2&quales, lanceclati. 
Appendix caudalis unica, foliacea, lata, emargi- 
nata. Longit. 6—12 millim. Color viventis oli- 
vaceo-viridis. — Junioribus speciei precedentis 
simillimus, tamen species distincta. 

Ad litora Scandinavie oceidentalia, prope 
superficiem maris, haud infreqvens; velocissimus. 


b) Annuli tres ultimi abdominis supra aculeati. 


3. GAMMARUS MUTATUS, Liljeborg. 
Gammarus locusta M. Edwards, 1. e. p. 44”). 


”) Cancer Gammarus Locusta, Montagu, Transaet. of Linn. 
Soc. vol. 9, p. 92, tab. IV, fig. 1, afviker i anseende 
till förhållandet mellan antennerna, så att identiteten är 
mindre säker. — O. Fabrici Omiscus pulex, Fauna 


448 


Oculi reniformes. Anlenne fere equales. 
Flagellum ”appendiculare antenn. super. circiter 
6-9 articolatum. Rami pedam spuriorum ulti- 
morum circiler equales. 

Ad oras Norvegie acceptus. 


Den förekommer utan tvifvel vid hela vestra kusten af 
Skandinavien från Bohuslän till Nord-Cap. Den lär icke gå 
in genom Öresund, emedan den, som förekommer i Oster- 
sjön, är följande arten. Icke heller har jag fumnit den vid 
stranden af Kullaberg. Af denna arten har jag äfven sett 
individer från Grönland. Den lär blifva större i den högre 
norden, emedan såväl dessa som de jag funnit i trakten af 
Tromsö i Norge, varit större än de, som blifvit anträffade 
vid Norges sydligare kuster. 


Anm. M. Edwards” G. locusta afviker derigenom, alt den 
på de trenne sista abdominalsegmenterna blott har en fasci- 
culus af taggar på hvardera, då den ofvan beskrifna har 
irenne sådane; men denna skiljaktighet torde härleda sig från 
mindre noggrann observation. Detta synes sannolikt deraf, 
all de trenne fasciclarne rörliga taggar förekomma icke en- 
dast hos denna, utan äfven hos de tvenne följande arterne. 

Då Limnés uti Fanna Svecica beskrifna Caneer locusta sy- 
nes vara en annan, ehuru mycket nära stående art, ansåg 
jag det nödigt, att åt den af M. Edwards beskrifna gifva ett 
nytt namn, hemtadt från dessa arters förvexling med hvar- 
andra. 


4. GAMMARUS LOCUSTA (Lin.). 


Cancer maerourus, thorace articulato, ceruleus, Linné: 
Gothl.- Resa, p. 260. — Cancer locusta, Idem: Fauna Sv. 
edit. 2:da, p. 497. — Syst. Nat. ed. 12:ma, p. 1053. — 
Cancer pulex, Idem: ibidem ex parte. — Gammarus locu- 
sta? Zaddach: Synopseos Crustaceorum Prussicorum Pro- 
dromus, p. 4. — Gammarus Duebeni, Liljeborg: Ofvers. af 
Kongl. Vet. Akad Förh. 18531, p. 22. 


Groenland. p. 254, synes vara denna arten, helst jag 
sett individer deraf från Grönland; men då han icke 
beskrifver flagellum appendiculare å öfre antennerna, el- 
ler rami å sista paret af abdoniinalbenen, m. m., så kan 
man dock äfven rörande den icke vara säker på identi- 
teten, ehuru den har mycken sannolikhet för sig. 


449 


Oculi reniformes. Antenn& snperiores lon- 
giores, flagello appendiculari circil. 3—7 articu- 
lato. Rami pedum spuriorum ultimorum insig- 
niter inequales, interior exteriore sallem tertia 
parte minor. 

Ad oras omnes Scandinavie vulgaris. 

Anm. Det är påtagligen detta species, som Linné uti 
sin Gothländska Resa på anförda stället beskrifver, till hvil- 
ken beskrifning han hänvisar uti Fauna Svecica. Detta är så 
mycket mera sannolikt, som denne torde vara den enda Gam- 
marus, som förekommer i de nordligare trakterna af Östersjön. 
Zaddach anförer väl ännu ett species för Östersjön, nemligen 
G. Dugesii, M. Edw., men denne tillhör troligtvis endast dess 
sydligare kuster, och är dessutom vida mindre allmän. Med 
anledning häraf har jag icke kunnat underlåta att tilldela det 
af Linné gifna namnet åt dess rätte egare. 

Oniscus Gammarellus, Pallas.: Spicil. Zool. Fasc. 9, p. 58, 
tab. IV, fig. 8, som af Montagu anföres såsom synonym med 
hans Gammarus locusta, är hvarken denne, eller Linnés Cancer 
locusta, utan en OÖrchestia, hvilket med rätta af M. Edwards 
anmärkes "). 


3. GAMMARUS PULEX (De Geer). 


Squille Puce & Squilla (Pulex), De Geer: Mémoires 
pour servir å I'Histoire des Insectes, T. VII, p. 525, pl. 33. 
-— Hosius: Archiv f. Naturgeschichte von Troschei, 1850, 
1 Bd. p. 246. — Gammarus fluviatilis, M. Edwards, 1, e. 
p. 45. — G. pulex, Idem: Regne Anim. 3:e édit. Crust. pl. 
60, fig. 1. — G. fluviatilis, Zaddach, I. ce. p. 6. 

Antecedeuti simillimus, tantummedo diver- 
sus: oculis minoribus, subovatis, antice parum 
vel vix sinuatis; flagello appendiculari eireiter 
3-articulato, aculeisque mobilibus in anunulis tri- 
bus ultimis abdominis minutissimis, et ramis pe- 
dum spuriorum ultimorum magis Clone galis, exte- 
riore extus parum aculeato. 

In rivis, fossis, fontibus etc. ubique vulga- 
tisstmus. 


ED: IT. 


450 


Anm. Såsom af synonymien för föregående art synes, 
har Linné förblandat sin Cancer pulex med sin C. locusta. För 
båda förlägger han lokalen till hafvet”), och anför derjemte i 
10:de editionen af sitt Systema Nature för båda samma be- 
skrifning i sin Gothl. Resa, nemligen den, som är citerad i 
synonymien för föregående art. Derföre har jag icke kunnat 
upptaga Linnés Cancer pulex såsom typ för den här ifrågava- 
rande arten”") —  Montagus beskrifning och afbildning af 
Cancer Gammarus pulex"""), äfvensom M. Edwards” öfver Gam- 
marus pulex>k) företer några afvikelser, som göra identiteten 
tvifvelaktig, ehuru M. Edwards uti 3:dje edit. af »Regne Ani- 
mal» har å det ofvan citerade stället afbildat den här ifråga- 
varande, under namn af Gamm. pulex i förteckningen öfver 
planchen, sedan den likväl å sjelfva planchen förut erhållit 
namnet Gamm. fluviatilis. Detta antyder temligen påtagligt 
den förvexling af G. fluviatilis och pulex, som af M. Edwards 
uti hans Hist. Naturelle des Crustacés blifvit begången. Den 
afvikande karakteren för den förre, i afseende på förhållandet 
mellan de öfre och nedre antennernes skaft, som af M. Ed- 
wards anföres, är af den betydenhet, att den tydligen härle- 
der sig från ett skrif- eller tryckfel. Gammarus fluviatilis 
(Rösel), eller G. Röseli, Gervais & Hosius>P>F), som isynnerhet 
utmärker sig från G. pulex genom en stark tagg eller process 
1 bakre kanten af de tre första abdominalsegmenterna, har 
ännu icke hos oss blifvit anträffad. 


6. GAMMARUS POECILURUS, H. Rathke. 


Gammarus poecilurus & Kröyeri, H. Rathke, I. c. p- 
68 & 69, tab. IV, fig. 1 & 2. 


Oculi reniformes, nigri. Antenne superio- 
res inferioribus longiores, flagelli appendicularis 


”) Uti Syst. Nat. edit. 12:ma p. 1055 yttrar han om Can- 
cer pulex: »habitat ad maris litora, etiam in fontibus et 
fossis» etc. och citerar för den Iter Oel. p. 42 & 96, 
hvarest handlas om Gammarus locusta. 

”') Hvad det är för en art, som han i Fauna Svecica 2 
edit. p. 496 beskrifver under namn af Cancer pulex är 
svårt eller omöjligt att utreda. ; 

”AFTransact. oc Linn. Soc. volt9, p-493; tab IV Tfigti25 

+) Hist. Nat. des Crust. t. III, p. 48. 

TEES PIRATE 


451 


articulis 4—6. Pedes thoracici 1:mi et 2:di pa- 
ris cireiter 2equales, manibus fere ovatis. Pedes 
abdominales ultimi paris antecedeutes multo su- 
perantes, ramis valde inequalibus, exteriore ma- 
jore subulato, ad latera spinis setisque ciliatis, et 
ad apicem aculeo majore setifero instructo, inte- 
riore lanceolato, setifero, tertiam vel quartam 
partem . exterioris circiter 2&2quante. Appendix 
caudalis in duas lacinias ovato-lanceolatas, obtu- 
sas, spiniferas profunde divisa. 
Ad oras occidentales. 


Anm. Gammarus Olivi, M. Edwards”) kommer den myc- 
ket nära, men synes dock skilja sig derigenom, att ögonen 
hafva en annan form, mera närmande sig lancettformen, samt 
att den mindre grenen på det sista paret af abdominalbenen 
är ännu mindre, så att den knappt är synlig. 

Enligt de af Rathke på anförda stället gifna beskrifnin- 
garne och figurerne äro skillnaderna mellan hans G. poecilurus 
& Kröyeri dessa: Den förre har taggar på öfra sidan af de 
3:ne sista abdominalringarne, och den sednare blott på den 
4:de och 5:te; den förre har händerna på andra benparet 
större och mera utbildade; och den har den större grenen på 
det sista paret af abdominalbenen blott cilierad och utan tag- 
gar, då den hos den sednare är taggig, utan att vara cilie- 
rad "”). Härvid får jag anmärka, att jag ingen gång funnit 
dessa karakterer fullt öfverensstämmande med naturen. Först 
och främst har jag alltid funnit taggar på 6:te abdominalrin- 
gen, äfven hos dem, som för öfrigt företett den typiska for- 
men för G. Kröyeri, då det hos hela denna afdelning är kon- 
stant, att dessa taggar förekomma på de trenne sista abdo- 
minalringarne. För det andra är skillnaden uti formen af 
andra benparets händer blott en sådan, som jag funnit vara 
en följd af könsskillnaden. Honorna hafva nemligen visat den 
G. Kröyeri tillhörande formen, och de äldre hannarne den för 
G. poecilurus. Och för det tredje har Rathke ej observerat, 
att den större grenen på sista paret af abdominalbenen jemte 
det den är cilierad, äfven är försedd med taggar. Det hän- 


SREESKGSp: 7: 
”) Dessutom har G. poecilurus flera segmenter i antenner- 
nes svepor, men detta är beroende af kön och ålder. 


452 


der någon gång, att cilieringen är föga märkbar, och då visa 
sig, vid hastigt påseende, blott taggarne, isynnerhet när man 
tager djuret ur spriten. Detta sednare förhållande har jag 
observerat hos honor. Med ett ord: jag anser Rathkes G. poe- 
cilurus för att vara den gamla hannen, och hans G. Kröyeri 
för att vara honan af ett och samma species. 


2) Oculi rotundati. 
7. GAMMARUS OBTUSATUS (Mont.) 


Cancer Gammarus obtusatus, RAR Transact. of 
Lin. Soc. vol. 11, p. 5, tab. II, fig. 7. 

Gammarus maculatus, Liljeborg: Öfvers. af Kongl. Vet. 
Akademiens Förh. 1832, p. 10. 

Oculi minuti, nigri. Corpus albidum, rufo 
fasciatum et maculatum. Caput inerme. Dorsum 
anticum leve. Annulus abdominis secundus et 
tertius interdum margine postico uniaculeato; 
quartus et quintus eodem margine bi- vel tri- 
aculeato. Epimera magna. Epimeri tertii, abdo- 
minis angulus posticus arcuatus et acuminatus. 
Antenne superiores inferioribus longiores abdo- 
men circiter attingentes, flagelli articulis circiter 
20, flagello appendiculari minuto, 3—4-articu- 
lato. Flagellum antennarum inferiorum articulis 
cireiter 8. Pedes 2:di paris tisdem 1:mi paris 
multo majores. Pedes spurii ultimi paris ante- 
cedentibus longiores, ramo interiore rudimentari 
et vix visibili, exteriore magno, lanceolato, mar- 
ginibus spinulosis. Appendix caudalis duplex, 
laminis lanceolatis et acuminatis. Manus pedum 
2:di paris apud marem magnitudine insignes, 
palma fere triangulari, margine inferiore obliquo, 
tuberculoso, pone angulato, et fossula marginali, 
unguis recipiendi caussa, predito; unguis magnus 
obtusus et compressus. Femine manus 2:di pa- 
ris eadem maris minor, fere ovalis, palma po- 
slice angulata, ungue acuto. Longit. circ. 8 mm. 


453 


In parte meridionali sinus Codani, in latere 
inferiore Asteracanth. rubentis, e profundo 14— 
15 org. acceptus. 

Anm. Montagus beskrifning och afbildning lemna visser- 
ligen mycket öfrigt att önska, för identificationens säkerhet, 


men öfverensstämmelsen är imellertid i åtskilliga hänseenden 
så stor; att identiteten synes otvifvelaktig. 


8. GAMMARUS PALMATUS (Mont.). 


Cancer palmatus, Montagu: Transact. of Linn. Soc. vol. 
7, p. 69, tab. VI, fig. 4. — Melita palmata, Leach.: Trans- 
act. Linn. Soc. vol. 11, p. 358. — Frey u. Leuckart: 
Beitr. z. Kenntn. Wirbellos. Thiere, 1847, p. 162. — Gam- 
marus Dugesii, M. Edwards: Hist. Nat. des Crust. t. III, p. 
534. Regne anim. 3:e é&dit. Crust. pl. 60, fig. 3. 

Oculi parvi, nigri. Color olivaceo-fuscus. 
Caput inerme. Dorsum leve, annulus vero ab- 
dominalis quartus postice processu mediano mar- 
ginali acuminato, et quintus supra utrinque alio 
simili sed minore processu. Antenn&e superio- 
res inferioribus longiores, flagello apud marem 
circ. 24, et apud feminam cire. 18 articulis pre- 
dito, flagello appendiculari biarticulato. Pedun- 
culi antenn. inferiorum articulus ultimus et pen- 
ultimus circe. equales; flagellum circe. 7 articulis. 
Pedes thor. 1:mi paris, preserlim apud marem, 
iisdem 2:di paris multo minores. Ambo paria 
apud marem forma singulari; par 1:mum arti- 
culo 9:to, vel manu, articulo 4:to breviore, fere 
elliptico, ad ansulum lateris inferioris et poste- 
rioris profunde lacerato-inciso, ungue in fundo 
incisure fixo, maxima ex parle lamelloso, ap- 
 presso in foveola marginali jacente, apicem ver- 
sus cito coarctato et arcuato; par 2:dum articulo 
J:to maximo, triangulari, marginibus laevibus, 
ungue longo et sat gracili, ad angulum marginis 
anterioris et inferioris fixo, et versus latus in- 


terius palme inflexo. Apud feminam hi pedes 
solito modo sunt formate, et 2:di paris iisdem 
maris multo minores; 1:mi paris unguis margi- 
nem iuferiorem totum obtegens, et ad eum arcte 
appressus; 2:di paris palma mediocris, ovata, an- 
gulo obtuso ad unguis appressi apicem. Pedes 
thor. 3:tii et 4:ti paris parvi, hi illis breviores. 
Pedes abdominales ultimi paris, antecedentibus 
multo longiores, ramo exteriore lamelloso, magno, 
trunco multo longiore, fere lineari, apice margi- 
nibusque spinosis, ramo interiore brevissimo, föte 
rudimentari, spinis duabus longis. Appendix cau- 
dalis duplex, stilis duobus brevibus conicis, spi- 
nosis formata. Mares feminis majores; circ. 10 
millim. longi. 

In freto Öresund prope litus acceptus. 

Anm. Då honan icke företer den egna formen af handen 
af andra benparet, som hannen, hvilken föranledt Leach till 
uppställandet af slägtet Melita, så är det deraf tydligt, att 
detta slägte, enligt den af M. Edwards, redan, utan känne- 
dom af honan, uttalade åsigten, saknar befogenhet. Men 
skulle det bibehållas detta oaktadt, komme föregående arten 
— G. obtlusatus — att äfvenledes deruti upptagas, då den vi- 
sar mycken frändskap med denne både i anseende till bild- 
ningen af 2:dra benparet hos hannen, och den af det 3:dje 


och 4:de, samt af sista paret abdominalben, såväl som de 
spetsiga processerna å 4:de och 5:te abdominalsegmenterna. 


9. GAMMARUS SUNDEVALLII, H. Rathke. 
L. c. p. 65, tab. III, fig. 2 


»G. fronte inermi; oculis rotundis; quarto 
et quinto abdominis segmento spinoso; antennis 
inferioribus longioribus, articulo primo antenna- 
rum inrferiorum processum brevem acutum emit- 
tente; manibus secundi paris is primi paris 
multo majoribus, oblongo-ovatis, pilosis; ultimis 
pedibus spuriis penultimos excedentibus, in ra- 


455 


mos duos fere 2equales, complanatos, lanceolatos 
divisis; appendicibus caudalibus duabus foliaceis, 
subovatis, postice spinosis,. H. R.5). — Tantum 
addi debet, feminam mari dissimilem esse mani- 
bus primi et secundi paris minutis et fere equa- 
libus, el manum secundi paris apud marem in- 
fra pone unguem valde pilosam, minimeque den- 
tatam esse. 
Ad oras Norvegie occidentales. 


10. GAMMARUS ASSIMILIS, Liljeborg. 
Öfvers. af Kongl. Vet. Akademiens Förh. 1851, p. 23. 


»Precedenti simillimus, precipue diversus: 
pedibus maris secundi paris longioribus, manu elon- 
gata, fere rectangulari, infra pone unguem obli- 
que tWruncata, et tridentata, antice et postice Xqua- 
liter, non dense, pilosa. Inter feminam et ma- 
rem dissimilitudo eadem ac precedentis.» 

Ad oras Norvegie occidentales. 

Anm. Olikheten mellan denna och den föregående är 
med afseende på formen af handen på andra benparet så stor, 


att man, oaktadt de för öfrigt nästan fullkomligt likna hvar- 
andra, svårligen kan betvifla deras specifika skiljaktighet. 


Tr Rami pedum spuriorum ultimorum stili- 
formes, comicr Appendix caudalis umca, tuberculi- 
formis. Gammaropsis. 

a) Pedes thor. Zu et 4:ti paris solito modo 

formati. 
11. GAMMARUS ERYTHROPHTHALMUS, Liljeborg n. sp. 

Corporis forma fere eidem G. locuste similis, 
epimera vero minora. Longit. circ. 7 millim. 
Oculi magni, reniformes, rubri. Frons inermis. 


”) Endast beskrifning öfver hannen. 


456 


Dorsum leve. Annuli abdominis supra sine acu- 
leis. Antenn&e longitudine mediocres, hirsute, 
superiores inferioribus parum longiores, pedun- 
culi articulo 1:mo ceteris crassiore, 2:do vero 
breviore. Art. 2:dus 3:tio non multum longior. 
Flagellum pedunculo paullum brevius, articulis 
cire. 15. Flagellum appendiculare longum, arti- 
culis 6. Antenn&e inferiores pone superiores fixe. 
Pedunculus earum eidem ant. super. circ. longi- 
tudine 2equalis, articulo basali infra processa 
longo, articulo 2:do non plane apicem articuli 


1:mi pedunculi ant. superiorum attingente, arti-- 


culo 3:tio et 4:to inter se circit. equalibus. Fla- 
gellum articulis 12. Pedum thor. 1:mi et 2:di 
paris manus valde inzequales, he illis multo ma- 
jores. Ille fere ovate, carpo magnitudine circ. 
equales, presertim postice setose; margines po- 
stici palme et carpi angulam acutum formantes; 
apud marem et feminam inter se similes. He 
apud marem valide, carpo multo majores, obli- 
que triangulares, margine antico arcuato, postico 
infra oblique truncato, erenulato, setifero, pro- 
cessibusque tribus brevibus instructo. Apud fe- 
minam paullum minores sunt, ovate, et postice 
tantum processibus duobus predite. Pedes thor. 
6:ti et 7:mi paris ceteris longiores, inter se circ. 
2equales, apicem pedum abdominalium ultimorum 
attingentes, articulo basali valde dilatato. Rami 
pedum abdominalium (spuriorum) ultimorum su- 
ra et ad apicem aculeati, inter se et parti ba- 
sali longitudine cire. equales, antecedentes paul- 
lum superantes. Appendix caudalis brevis et 
crassa, postice truncata, supra postice eminentiis 
duabus parvulis lateralibus aculeatis. Color vi- 
ventis flavescenti-albidus, fasciis dorsalibus lute- 
scentibus. i 


457 


In mari ad Kullaberg in Scania, e profundo 
5 » eP 
14-—16 orgyarum acceptus, rarus. 


by Pedes thor. 3:tu et 4:ti paris forma singulari, 
ungue longissimo, parum arcuato, articulo 5:to 
et 6:to una formato. 


12. GAMMARUS ANOMALUS, H. Rathke. 

fe: pr 63; tabs IV; fig: 7. 

Corporis forma gracilis; epimera parva, et 
edes thor. postremi longissimi. .Longit. circe. 9 
millim. Oculi parvi, rotundi, nigri. Frons iner- 
mis. Dorsum leve. Antenne tenues; superiores 
inferioribus fere dupplo longiores, flagello articu- 
lis circ. 19 —20, et tlagello appendiculari art. 3 
instructo. Antenn&e inferiores anunulum 4:tum 
thoracis cire. atlingentes, flagello articulis 8. Ma- 
nus pedum thor. 1:mi paris iisdem 2:di paris 
paullum majores, fere quadrangulares, inferne 
oblique rotundate; he oblonge, fere rectangula- 
res, quam ille dimidio augastiores, sed fere eque 
longe. Pedes thor. 3I:4i paris apud marem iis- 
dem 2:di paris parum longiores. Rami pedum 
abdominalium ultimorum subrquales, trunco lon- 
stores) (HR) 

Ad oras Norvegice. 

- Anm. Den synes öfverensstämma så mycket med honan 
af följande art, att jag skulle varit böjd för att anse den der- 
med synonym, om icke Rathke anfört båda könen. Till följe 
af denna likhet för öfrigt, anser jag det troligt, att den med 
denna arten äfven öfverensstämmer i formen af 3:dje och 4:de 
paren af bröstbenen, samt af caudalbibanget. De förra be- 
skrifvas icke af Rathke, men hvad som af honom anföres om 
det sednare gifver anledning att der förmoda denna öfverens- 
stämmelse. 


13. GAMMARUS LONGIPES, Liljeborg. 
Öfvers. al Kongl. Vet. Akad:s Förh. 1852, p. 10. 
EK. V. Akad. Handl. 1853. 30 


458 


Precedenti simillimus. Oculi minuti, rotun- 
dati, nigri. Longit. circe. 7 millim. Antenne su- 
periores inferioribus multo longiores, flagello ar- 
ticulis circ. 16 instructo, et flagello appendicu- 
lari 3J—4 articulato. Flagellum aut. infer. arti- 
culis cire. 6. Manus pedum thor. 1:mi paris 
iisdem 2:di paris majores, apud marem ovatee, 
ad marginem posticum, unguenr propius, proces- 
sibus duobus et aculeo interpo mobil: predite, 
apud feminam fere ovate, inferne obligue trun- 
cate el processibus carentes, ad marginem poste- 
riorem intus aculeo mobili. Pedum 2:di paris 
manus apud marem oval, setis longis, presertim 
antice, dense obsite; apud fömingtn fere rectan- 
gulares, iisdem 1:mi paris vero non dimidio an- 
gustiores. Pedes thor. 3:ti paris reliquis mino- 
res. Pedes thor. 7:mi paris longissimi, celeris 
multo longiores, pedes spurios älbarntns longe Su- 
perantles, articulo 3:to ceteris longiore. Rami pe- 
dum abdominalium ultimorum jul aculeati, 
fere apicem pedum abdom. 4:ti paris attingentes. 
Appendix caudalis unica, tuberculiformis, brevis, 
truncata, supra postice eminentis duabus acu- 
leatis. 

In mari ad Kullaberg in Scania e profundo 
14—16 org. acceptus. 

Anm. Uti den förut afgifna beskrifningen (I. ce.) hafva, 
af brist på tillgång till microscop vid undersökningen, flera 
oriktigheter insmugit sig, som härmed blifvit rättade. Från 
G. anomalus synes den skilja sig hufvudsakligen genom sina 
kortare antenner, och genom en annan form på första och 


andra benparet, af hvilka det första isynnerhet hos hannen är 
afvikande. 


14. GAMMARUS MACRONYX, Liljeborg n. sp. 


Femina. — Corporis forma precedentem sat 
multum refert, minus vero compressa, antennis 


459 


pedibusque brevioribus. Epimeris parvulis dor- 
soque latiusculo Gammarinis gressoriis, M. Edvards, 
vel Corophidis, Dana”) haud dissimilis. — Corpus 
gracile.  Longit. circe. 3$ millim. Oculi minuti 
rotundi nigri. Frons inermis; dorsum leve; an- 
nuli tres postici abdominis sine aculeis. Antenna 
longiludine mediocres, superiores inferioribus lon- 
giores, pedunculi articulo 1:mo ceteris multo cras- 
siore, 2:do vero paullum breviore, et art. 3:tio 
dimidiam partem 2:di circ. equante; flagello te- 
nui articulis 14—416, et flagello appendiculari sat 
longo cire. quinque-articulato, fere apicem arti- 
culi 3:ti flagelli attingente. Antenne inferiores 
paullum crassiores, pedunculi articulo 3:tio et 4:to 
longis, circ. &equalibus, hoc apicem pedunculi 
antenn. super. superante; flagellio articulis cire. 7. 
Manus pedum thor. 1:mi et 2:di paris fere equa- 
les, valde hispide, fere oblongo-ovale, proces- 
sibus et aculeis destitutze, illa his paullo majores. 
Pedes thor. 3:tii et 4:ti paris forma singulari”"), 
articulo J:tio magno et dilatato, et antice infra 
angulato, articulo 4:to brevi, art. 5:to et 6:to ar- 
cuatis, gradalim attenuatis, et una unguem lon- 
gissimum formantibus.  Pedes thor. 5:ti paris 
antecedentibus longitudine circ. zequales, pedibus 
vero O:ti et 7:mi paris, qui, retro porrecti, pedes 
abdominales superant, breviores. Ramorum pe- 
dum abdominalium ultimorum vel G:ti paris 
exterior interiore longior, et trunco longitudine 
equalis, apicemque pedum abdom. antecedentium 
attingens; ambo conici, aculeati. Appendix cau- 
dalis brevis, crassa, postice rotundata, el supra 


”) Americ. Journal o. Sciences a. Arts, 2 ser., vol. VIII, 
p. 139. 

”Y Simili modo etiam hi pedes apud Gamm. longipedem 
sunt formati. 


460 


tuberculis duobus spiniferis, obtusis, foveola dis- 
junctis. 

In mari ad Kullaberg in Scania, e pro- 
fundo 4—5 org. acceptus, rarus. Segnis et cito 
moribundus, quum e mari exceptus. 

Från såväl Gammarus anomalus som longipes skiljes 
den lätt derigenom att antennerna äro kortare, ehuru bisve- 
pan å de öfre är längre. Första och andra benparens hän- 
der äro af en annan form, än de hos dessa båda arter, samt 
visa sig äfven olika, åtminstone den sednares, i anseende till 
fördelningen af den betydliga mängden borst, hvarmed de 
äro bevuxne. Från yttre sidan synas vid främre kanten å 
första handen trenne afsatser eller trubbiga vinklar, som 
hvardera bära en buske längre och kortare borst, och vid 
klons fäste är dessutom äfven en sådan. Vid bakre kanten 
synas fyra sådana afsatser, som sträcka sig snedt nedåt och 
framåt sidan, och bära rader af längre och kortare borst. 
Vid den främre kanten af den andra handen äro dylika bu- 
skar eller knippen af borst, men vid den bakre kanten äro 
de mycket talrikare, och sitta tätare, än på den första, så 
att de nästan sammanlöpa, och denna handen derföre här 
har en lika. ymnig borstbetäckning, som samma hand har 
vid den främre kanten hos G. longipes. 


Flera till detta slägte hörande skandinaviska 
arter, än dessa fjorton äro mig icke bekanta; 
men det är ingalunda osannolikt, att detta antal 
kan ökas efter vidare undersökning af våra ve- 
stra kuster, och möjligen äfven af våra stillastå- 
ende färska vatten, och våra brunnar. Linne 
har uti sin Fauna Svecica, 2:dra edit., inom släg- 
tet Cancer blott anfört två Amphipoder, af hvilka 
endast den ena kunnat identificeras, och den an- 
dra troligtvis icke varit någon Gammarus. Hvad 
han anför om dess lefnadssätt, svenska namn 
m. m., synes icke kunna tillämpas på den form, 
han beskrifver. 

—23>30€€€e— 


Biografi 
ÖFVER 


SAMUEL GRUBBE, 


STATS-RÅD, KOMMENDÖR AF KONGL. NORDSTJERNE-ORDEN , 
EN AF DE ADERTON I SVENSKA AKADEMIEN. 


liver Gruscs var född di 49-Febr. 1786 på Seglora- 
bergs egendom i Elfsborgs län. Hans föräldrar, Majoren 
CarzL Curistorter GruBBE och dess fru ULriKkaA ScHUTz, 
dogo redan under hans barndom, och han blef sedan 
upptagen och uppfostrad af sin morfar Grosshandlaren 
Jon. ScHurz i Götheborg. Sedan han genomgått Gymna- 
stum i sistnämnda stad, inskrefs han 4802, såsom stu- 
dent vid Upsala Universitet, och blef promoverad till 
Philosophie Magister vid promotionen 4806, då han 
innehade första hedersrummet. Docens i Theoretiska 
Philosophien s. å. Utnämndes till Professor i Logiken 
och Metaphysiken- vid Upsala Universitet 41813, och för- 
flyttades till professionen uti Ethik och Politik vid samma 
läroverk 1827. Denna lärostol innehade han till 4840, 
då han inkallades i Konungens Statsråd, der han i bör- 
jan var Chef för Ecclesiastikdepartementet. Ifrån denna 
höga befattning erhöll han nådigt afsked 1844 med 
pension, och fick tillbringa sina återstående dagar i pri- 
vatlifvets lugn till sin död, som inträffade d. 6 Nov. 
1853. 

Till Ledamot i Revisionen af Rikets Elementarläroverk val- 
des han af Upsala Universitet 1824. 


462 


Till ledamot i Committéen lor granskning al Rikets allmänna 
läroverk kallades han af Konungen 1826 och deltog i dess öf- 
verläggningar under åren 1826—23. ) 

Valdes af Upsala Universitet till dess ombud vid Riksdagen 
1834—35. 

Ledamot af K. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akade- 
mien 1827. 

En af de Aderton i Svenska Akademien 1830. 

Direktör i denna Akademi 1834, 1843 och 1847. 

Ledamot af K. Vetenskaps-Akademien 1837. 

Preses i denna Akademi år 1844, 

Hedersledamot 1 Vetenskaps-Societeten i Upsala 1840. 

Rektor vid Universitetet 3:ne gånger, 1821, 1828 och 1836. 

Promotor vid Magister-Promotionen 1833. 

Riddare af K. N. O. 1829. 

Kommendör af samma Orden 1853. 

Gift 1820 med sin nu efterlemnade Enka MARrGAretA Jo- 
HANNA GRAVE, och af de fem barn, som blefvo frukter af detta 
äktenskap, öfverlefva en son och tre döttrar sin fader. 


Stats-Rådet GrueBE var en utmärkt och märk vär- 
dig vetenskaplig karakter. Hans forskning var riktad 
åt vetenskapsodlingens högre områden, och således ge- 
nom lifvet sysselsatt med de tankens och vetenskapens 
stora problemer, genom hvilka mensklighetens väsende 
och bestämmelse skola utredas. Af de inom philosophien 
på hans tid och i synnerhet under hans yngre år med 
hvarandra häftigt kämpande partiernas strider var han 
oberoende, emedan han icke hyllade någon af de käm- 
pandes meningar såsom auctoritet, utan gick sin egen 
redliga forsknings raka väg. Han ansågs derföre i all- 
mänhet såsom eklektiker och sammanjemkare af andras 
meningar; men detta var han såsom philosoph blott sken- 
bart. Deremot var det en annan spänning inom veten- 
skapsodlingen, der han gerna velat framträda såsom 
medlare om han förmått. Han såg med bedröfvelse huru 
derigenom', att philosophien öfvergifvit den negativa roll, 
hvilken Kant tilldelat henne och, förklarande sig för 
positiv, fruktlöst försökt en andlig verldseröfring, en djup 
söndring hade uppkommit inom tankens rike, emellan 


463 


reflexionen och iakttagelsen, emellan tankens genomgri- 
pande verksamhet och specialforskningarnes detalj; i 
följd hvaraf den förra genom den transcendentala sjelf- 
betraktelsen, sammandrog och hämmade sin egen expan- 
sivkraft och fördjupade sig i klyftigheternas mörker, och 
de sednare, nästan förnekande tankens magt och den 
vetenskapliga insigtens möjlighet, sammanhopade blott 
yttre kunskaper uti nästan oöfverskådliga massor. Af 
naturvetenskapens forskningsarter, emellan hvilka och 
philosophien söndringen är störst, hade han icke hunnit 
inhemta mer än elementära kunskaper, och kunde således 
icke der utöfva någon inflytelse. Inom det humanistiska 
området af vetenskapsodlingen — historien, politiken och 
vitterheten — var deremot hans lärdom grundlig och 
vidsträckt. Att till dessa områden utsträcka den philoso- 
phiska betraktelsen var hans trogna och ihärdiga bemö- 
dande; och hans både historiska, politiska och esthetiska 
studier, som förvaras i hans qvarlemnade talrika skrif- 
ter, af hvilka de flesta beklagligen äro otryckta, hafva 
derföre obestridligen ett högt värde. Såsom lärare var 
han nitisk och trogen, och hade en öfverträffande un- 
dervisningstalent; men han saknade den impuls, som, ut= 
gående antingen ifrån ingilvelsen af en mägtigare ori- 
ginell  snillegåfva, eller ifrån känslans enthusiasm, eller 
ifrån lågan af en häftigare passion, har kraft att i högre 
grad väcka deltagande hos en studerande ynglingacorps. 
Såsom skriftställare har han, såväl uti kompositionens 
ordning och tydlighet som uti diktionens klarhet och 
ledighet väl hos oss icke någonsin haft sin öfverman, 
men den tankens djerfhet och den uttryckets kraft, 
som förmår fängsla äfven den trögare läsarens uppmärk- 
samhet, har man icke skäl, att tillerkänna honom. Så- 
som talare hade han utmärkt förmåga. Uti tankeut- 
vecklingens fortgående conseqvens och ordning, uti ut- 
tryckens lämplighet, uti smakfullt iakttagande af det 
skickliga och passande, lemnade han icke något att 


464 


önska; men hans stela hållning och nästan orörliga blick 
minskade något effekten af hans ord, ehuru han alltid 
lyckades att qvarhålla sina åhörares uppmärksamhet. 
Hans lynne var utmärkt af mildhet och lugn och han 
ansågs i allmänhet för kall. Men vid dessa små till- 
fällighetstal, som nu så ofta brukas, förrådde hans röst 
och ansigtsuttryck, understundom en så djup och varm 
rörelse, att den mägtigt verkade på hans åhörare. Han 
hörde: till den klass af tänkare, hos hvilka det praktiska 
nitet och önskan att verka på andra icke utgöra det 
öfvervägande karaktersdraget, utan till dem, som rigta 
tanken inåt, öfverlemna sig åt en ihärdig meditation, 
och söka förklaring och upplösning af vetenskapens 
mörka gåtor. 


Inom sin familj var han älskande, älskad och lyck- 
lig. Hans hem var fridens och trefnadens verkliga bo- 
stad. I sitt umgärge var han jemn, mild och fördrag- 
sam. Han hade i följd af sina mångsidiga förhållanden 
inom samhället många bekantskaper, och de flesta af 
dem voro emot honom vänligt sinnade. Det är kändt 
att de män som egentligen äro utmärkta af det prak- 
tiska nitet, och af den starka viljan att ingripa uti och 
på ett eller annat sätt förändra det gemensammas ka- 
rakter eller ställning, hafva någon gång trofasta, aldrig 
svikande vänner, och ännu oftare fiender i döden, men 
till deras klass hörde icke GrusBrE. Derföre då man 
uppfattar vänskapen i högre mening, eller då den har 
sin rot i själsfrändskap och i gemensam kärlek för ge- 
mensamma ändamål, torde den 1 högre grad icke hafva 
fallit. på hans lott, utan, såsom det med vetenskapliga 
litteratörer ej sällan händer, var han på sin ålderdom, 
såsom vetenskapsman, temligen ensam. Det omdöme, 
som de efierlefvande äro skyldige hans minne, att han 
var en af de trognaste arbetare i kulturens tjenst, 
vårt land någonsin ägt, utgår således icke ifrån vän- 


465 


skapliga sympathier, utan hvilar på en verkligt oväldig 
pröfnings säkrare grund. 


Efterlemnade skrifter: 


A. Af trycket utgifna. 

De Realismo rationali Bardilii. 1806. 

De philosophia Cartesii. 1807. 

Dissertatio = stationes successivas philosophia progredientis 
adumbrans. 1809. ; 
Dissertatio de harmonia religionis et moralitatis in philoso- 
phia practica vindicanda. 1810. 

De philosophia Nature disquisitioni empirciexe non inimica. 
18153. 

Animadversiones in constructionem Materia Schellingianam. 
1818. 

Theser utgifna och ventilerade vid H. K. H. Kronprinsens 
närvaro i Upsala. 1825. 

Atta Akademiska Programmer. 

Om förhållandet emellan Religion och Moralitet. 1812. 
Öfversigt af Philosophiens närvarande tillstånd. 1820, 24. 
(införd i Tidskriften Svea, 3:dje och 4:de häftena). 

Bidrag till utredande af sambhällslärans grundbegrepp. 1825 
—26. (införda i 8:de, 10:de häftena af Svea). 

Inträdestal i K. Vitterhets-Akademien: Anmärkningar rörande 
forntidens åsigt af staten. I K. Vitterhets-Akademiens hand- 
lingar 145:de delen. 

Inträdestal i Svenska Akademien: om Leopold. I Sv. Aka- 
demiens handlingar 14:de delen. 

Om den borgerliga straffmaktens grund och väsende. 1833. 
(införd i Skandia 2:dra bandets 41:sta häfte). 

Rätts- och Sambhällslära, 1:sta bandet. 1839. 


B. I handskrift förvarade. 

På det Akademiska Bibliotheket i Upsala. 

Om menniskoslägtets ursprungliga tillstånd. Sex halfark. 
Inledning till Philosophiens historia och öfversigt af Orien- 
tens kulturformer. 193 hbalfark. 

Föreläsningar öfver Philosophiens historia till och med den 
Grekiska Philosophien. 113 halfark. 

Föreläsningar öfver Philosophiens historia ifrån och med Carl 
den stores tid till och med Schelling. 933 hbalfark. 


Fr 


Ieo 


6. 


14. 


2222, 


(So 
+ 


466 


Öfversigt af den nyare Philosophiens historia. 243 halfark. 

Föreläsningar öfver den Tyska Philosophiens historia. 95 

hbalfark. 

Föreläsningar öfver den praktiska Philosophiens.historia i den 

gamla tiden. 1043 ark. 

Föreläsningar öfver Praktiska Philosophiens historia under 

medeltiden och den nyare tiden. 116 halfark. 

Föreläsningar öfver Logiken. 76 halfark. 

Föreläsningar öfver den Empiriska Psychologien. 125 halfark. 

Föreläsningar öfver Philosophiens propedeutik. Förra afdel- 

ningen. 881 halfark. 

Utkast till föreläsningar öfver Philosophiens hufvudmomenter. 

1453 halfark. 

Föreläsningar öfver Natur-Philosophien. 904 halfark. 

Föreläsningar öfver Philosophiens hufvudmomenter. 86 halfark. 

Undersökning om den menskliga kunskapsförmågan. 327 

halfark. 

Föreläsningar öfver andens Philosophi. 82 halfark. 

Reflexioner öfver det vanliga medvetandet. 40 halfark. 

Några anmärkningar i anledning af tvisterna om den nyare 

Philosophien. 30 halfark. 

Om Ideen af bildningens organism. 39 halfark. 

Om menniskoslägtets uppfostran. 5 halfark. 

Bidrag till menniskoslägtets kulturhistoria. 63 halfark. 

Om Esthetiken. Tvenne afhandlingar. Tillsammans 433 halfark. 

Åtskilliga utkast och mindre afhandlingar; af hvilka följande, 

såsom fullständigt utarbetade, förtjena att anmärkas. 

a) Om den Fransyska tragedien. 5 halfark. 

b) Om karakteren af närvarande tidehvarfs esthetiska kultur. 
3 halfark. 

ce) Om naiv framställning. 34 halfark. 

d) Om öfverensstämmelsen och skillnaden emellan det Helle- 
niska Epos och romanen. 53 halfark. 

e) Om de motsatta tendenserna i menniskolifvet. 4 halfark. 

f) Om Shakspear's »Hamlet». 17 halfark. 

g) Om Goethes Wahlverwandtschaften. 3 halfark. 

h) Om karakteren af den Europeiska bildningen. 7 halfark. 

i) Öfversigt af spekulationens utbildning från metaphysik. 4 
balfark. 

Philosophisk Sedelära eller föreläsningar öfver Ethiken, i 

3:ne afdelningar; tillsammans 245 halfark. 

Utkast till föreläsningar öfver de philosophiska grundbegrep- 

pen för den civila lagstiftningen. 47 halfark. 


28. 
222) 


30. 


467 


Utkast till föreläsningar öfver kriminalrältens philosophiska 

grunder. 36 halfark. 

Philosophisk Rätts- och Sambhällslära. Sednare delen. 146 

halfark. 

Föreläsningar öfver de sköna konsternas pbhilosophi. 

10 st. Tal, hvaraf 6 latinska och 4 svenska, tillsammans 

82 halfark. i 
Ibland dessa är äfven det som 1844 hölls i K. Veten- 

skaps-Akademien, vid pr&esidii nedläggande, och handlar: 

»Om den genom verldshistoriens särskilda perioder fortgående 

utbildningen af Statens Idé.» 

Anföranden i Consistorium Academicum och Uppfostrings- 

Comitéen m. m. 60 hela ark. 


II. Förvarade hos Svenska Akademien: 
Bidrag till Akademiens lexicografiska arbete. 600 hela ark. 


—Re03- 00000 


NaN UR 
rg a a 


å 


7 Så id SR 


= 


Fa sa fr 080 


RS 


Ne 


nr SAGA 


Biografi 
ÖFVER 


SAMUEL OWEN, 


FÅBRIKS-IDKARE, RIDDARE AF KONGL. WASA ORDEN. 


anor Owen var född d. 42 Maj 1774 i grefskapet 
Shropshire i England. Fadren landtbrukare. Vid 93 års 
ålder blef han satt i en skola, den han besökte tills 
han var 104 år, då han fick tjenst vid en herrgård, 
såsom vaktare af får, svin och gäss. Här qvarblef han 
2:ne år, hvarefter han hade dylik sysselsättning på åt- 
skilliga andra ställen, intill 17 års ålder, då han erhöll 
befattning att köra en häst, som på små kanaler fram- 
drog båtar. Efter ett års förlopp gaf han sig i lära 
hos en snickare, der veckolönen visserligen var knapp, 
men genom arbete på fristunder beredde han sig någon 
inkomst, med tillbjelp hvaraf han drog sig fram, och 
kunde under 10 veckors tid besöka en aftonskola. Vid 
20 eller 21 års ålder sökte och erhöll han arbete vid 
Bourtos och Warr's då nyanlaggda faktori, Soho, nära 
Birmingham, der han efter någon tid blef modellsnickare, 
samt gifte sig. Gjutmästaren derstädes lånade honom en 
beskrifning öfver Watt's ångmachin, med flera böcker, 
af hvilka han, med gjutmästarens tillhjelp, inhemtade 
nödiga begrepp om ångmachinens beskaffenhet och sätt 
att verka. Efter att i 4 år hafva arbetat "vid Soho, 
flyttade han derifrån till Fenton, Murray & Woop's 


470 


faktori i Eeeds, hvilket den tiden var ansedt såsom ett 
af de förnämsta i England. 

Till Sverige kom Owens 1804 för att uppsätta fyra 
ångmachiner, som dåvarande Kanslirådet EpErcrantz från 
faktoriet i Leeds införskrifvit, och af hvilka en blef 
uppsatt vid Elfviks klädesfabrik på Lidingön, en vid 
Kungsholms, en vid Ladugårdslands bränneri, samt den 
fjerde -vid Dannemora Grufvor. Efter välförrättadt värf 
återvände Owen till England, der han då fick arbete 
på M:r Wootr's faktori. Under tiden hade Baron Eper- 
crRANTZ från Leeds intaget ytterligare en ångmachin för 
den af honom i Stockholm anlagda Eldqvarnen, samt 
hos M:r Murray begärt en person, som skulle besörja 
uppsättningen. Då svar härpå uteblef, anmodade Baron 
EDELCRANTZ ÖMWEN att återkomma för att verkställa detta 
arbete, hvilket anbud förnyades, när, oaktadt erhållen 
påminnelse från Owens, M:r Murray icke afhördes. ÖwEs 
begaf sig då till Stockholm, men dagen efter hans an- 
komst inträffade äfven M:r Murray med trenne arbetare, 
så att Owens biträde blef öfverflödigt. Han såg sig då 
icke någon annan utväg än att genast återvända till 
England, men erhöll lyckligtvis, d. 1 Maj 1806, för- 
månlig anställning såsom verkmästare vid Bergsunds 
gjuteri, hvilket H:rr G. D. WicckeE & EnRDMANN efter 
framledne Grosshandlaren Das. AÅspPLunp nu öfvertagit. 
Denna befattning bibehöll Owen i tre år, och bland 
andra beställningar, som under tiden der utfördes, var 
äfven den af ett plåt-vallsverk vid Klosters Bruk i 
Dalarne, hvilket vallsverk genom Owens försorg äfven 
uppsattes. 

I Augusti 4809 erhöll Owens privilegium att för 
egen räkning anlägga jerngjuteri och machinverkstad på 
Kungsholmen uti f. d. Appelqvistska egendomen, som 
han tillhandlat sig. Sjelf arbetare, lade han hand, icke 
allenast vid tillverkningen, utan ock vid den förutgående 
byggnaden, och nu i tillfälle att efter eget godtfinnande 


471 


införa de arbetssätt han 1 England inhemtat, gjordeé 
hans utmärkta verksamhet och duglighet denna verkstad 
snart till den första i Sverige, hvilken ock till följe 
häraf blef så anlitad, att beställningarne ofta nog voro 
flera än som möjligen kunde medhinnas. Bland machi- 
nerier och gjutgods af alla slag, som här blifvit gjorde, 
må nämnas: ångmachiner till ett betydligt antal; qvarn- 
verk af en förbättrad konstruktion — ett dylikt, med 
fyra par stenar och 30 hästars ångmachin, utfördes 
1822 till Rio de Janeiro, der det genom Owens ut- 
sände verkmästare blef uppfördt och satt i gång; öfver 
tusen tröskverk, större och mindre, af hvilka sednare 
största antalet utfördes till utlandet, der de äro kända 
under namn af Svenska tröskverk; ett plåtvallsverk till 
Skebo bruk; mudderverk till Wäddö kanal, med 10 
hästars ångmachin, att muddra på 10 till 42 fots djup; 
m. fl. Uppsättningen af dessa machinerier besörjdes 
merendels af Owex, som för sådant ändamål hade flera 
personer, hvilka reste omkring och endast härmed sys- 
selsattes. Owen började ock byggnaden af en hängbro 
öfver Mälaren, något nedanföre båtfarten mellan Röda 
Bodarne och Riddarhusgränden, men denna måste öfver 
gilvas, och de redan uppförde jernpelarne borttagas. På 
sednare åren tillökade han faktoriet med puddel- och 
vällugnar, vallsverk samt mumblingshammare, för smid- 
ning af gröfre pjecer. 

De machinerier, som härifrån till åtskilliga lands- 
orter utgingo, hufvudsakligast -qvarn- och tröskverk, 
hade ett skaplynne helt olika med det förut vanliga, 
samt voro vida skiljde från den klumpighet, som med 
få undantag hittills hade vidlådt svenskt gjutgods; och 
då deras ändamålsenlighet snart gjorde sig gällande, 
började något hvar af byggmästarne att i sin mån till- 
egna sig de nya konstruktionerne, så att Owens faktori 
började en ny epok i Svenska machinväsendet, hvartill 
mycket bidrog, att modellsnickare, gjutare, samt äfven 


472 


machinarbetare härifrån spridde sig till de gamla gju- 
terierne, der de nya arbetssätten sålunda småningom 
infördes. 

Owes har väsendtligen bidragit till ångfartygens 
tidiga införande i Sverige. Redan 1817 insatte han 
ångmachin i en båt, som benämndes Witch, och gjorde 
försök att framdrifva den medelst ett akterut anbragt 
hjul, som hade vingar, ungefärligen såsom på en väder- 
qvarn, hvilket likväl icke ville lyckas. Ångmachinen, 
af omkring tio hästars kraft, öfverflyttades sedan till 
båten Amphitrite, som förseddes' med vanliga skofvel- 
hjul, och var den första ångbåt här i landet, som 
gick med passagerare; 1818 gjorde den en resa till 
Westerås marknad, der den väckte ett oerhördt upp- 
seende. Lilla skonerten Experiment, som Konung Carr 
Jonan på egen bekostnad låtit bygga på Djurgårdsvarf- 
vet, försågs med en 20 hästars ångmachin samt akterut 
med ett vattenhjul, som gick helt och hållet under vatt- 
net och hade fyra vingar eller skoflar. Denna inrätt- 
ning var enahanda med ett slags nu brukliga propellers, 
men då fartyget dermed icke kunde bringas till mera 
än 4 knop, troligen emedan machinen icke kunde gifva 
hjulet tillräcklig omloppshastighet, måste den förkastas 
och vanliga skofvelhbjul i stället ditsättas. Sedermera 
blef ångmachinen borttagen och fartyget förändradt till 
segelfartyg. När Owzes 1843 lemnade faktoriet, voro 
der tillverkade 30 ångmachiner till fartyg, bland hvilka 
ångfartyget Örnsköld och Krono-ångfartyget Oden. Owen 
var äfven den första här i landet, som byggde fartyg af 
jern, nemligen ångfartygen Gustafsberg och Samuel Owen, 
båda byggda på hans varf vid Kungsholms faktori ”). 

I sin 


”) Efter hvad man nu kan påminna sig hafva på Owess fak- 
tori ångmachiner blifvit insatte i nedanuppräknade fartyg, 
af hvilka flere blifvit byggde på det derstädes anlagda varf, 


nemligen: 


473 

I sin ungdom hade Owen erhållit ringa under- 
byggnad, men snille och ihärdighet ersatte bristen, och 
sålunda hade han på praktisk väg förskaffat sig kun- 
skaper, förutan hvilka han icke skulle kunnat genomföra 
så många företag, af till en del mycket olika beskaf- 
fenhet, med hvad som i England utgjort hans syssel- 
sättning. Med Owens nyhetsbegär och . företagsamhet 
skulle han äfven någon gång inlåta sig i sådant, som 
icke efter önskan lyckades, och detta kunde icke aflöpa 
utan förluster. På åtskilliga försök nedlade han också 


Witch; Amphitrite; 
Experiment; 
Upsala; 
Norrköping, N:o 13 
Yngve Frey; 
Constitution 
Preussiska Örn 
Braut Anund; 
Carl Johan; 
Stockholm, (2:ne ångmachiner); 
Föreningen; 

Vulcan ; 

Josephine, N:o 1; 

Hercules; 

Ormen Långe; 

Ellida ; 

Josephine, N:o 23 

Oscar 3 

Norrköping, N:o 2; 

Arboga eller Dalarne; 

Oden, Kronofartyg; 

Gottland; 
Thorshälla ; 
Wikingen; 
Westmanland; 
Örnsköld; 
Gustafsberg 
Samuel Owen 
Mälaren. 


K. V. åkad. Handl. 1853. 31 


Postfartyg; 


) Jernfartyg; 


474 


icke ringa kostnad, och då härtill kom, att under sed- 
nare åren hans mekaniska verkstad hade svårt att ut- 
hålla täflan med dem som under tiden uppstått, bland 
hvilka i synnerhet Motala, der ett mera sorgfälligt ar- 
betssätt blifvit infördt, än hvad som brukades när ÖWEN 
lemnade England, och från hvilket faktori elever utgått 
till de öfriga, så gjorde allt detta, samt ännu åtskilliga 
andra omständigheter, att han kom på obestånd och 
nödsakades, efter att i 33 år hafva drifvit faktoriet, 
samt der tillverkat för flera millioner riksdalers värde, 
år 1843 afstå sin egendom till sina borgenärers för- 
nöjande. 

Åren 1844 och 4845 tillbragte Owens på Linnäs 
egendom i Calmar län, der han Ness ett tröskverk 
och uppsatte en ångmachin för uttappning af en mosse. 
År 1847 antog han verkmästare-befattning vid Åkers 
Styckebruk, hvarmed han fortfor till 1834, då sjuklig- 
het nödgade honom att genomgå vattenkur. Mö stalld 
besökte han stora expositionen i London och bodde sedan 
i Södertelje till hösten 1853, hvarefter han återflyttade 
till Stockholm, der han dog d. 13 Februari 18354. 

Owess verksamhet och förtjenster hafva rönt ett 
allmänt erkännande. Rikets Ständer anslogo åt honom 
en lifstidspension af 2,000 R:dr B:ko, att utgå från 
och med år 1828, och likaledes Bruks-Societeten, af 
hvilken han med särdeles välvilja blifvit omfattad, år 
1833 en dylik af 333 R:dr 46 sk., hvilken år 1844 
ökades till 666 R:dr 32 sk. B:ko. Hans efterlemnade 
-enka åtnjuter af Statsmedlen en pension af 500 R:dr, 
samt af Bruks-Societeten 333 R:dr 16 sk. B:ko. 

År 1825 utnämndes Owen till Riddare af Kongl. 
Wasa-Orden, och, på grund af hans snille samt stora 
praktiska kännedom af machinväsendet , blef -han 1831 
invald till ledamot af Kongl. Vetenskaps-Akademien. 
Han var äfven ledamot af Kongl. Landtbruks-Akademien 
och af Patriotiska Sällskapet. 


475 


ÖWwENn var till växten liten och undersättsig, ljus- 

lätt, med gladt ansigte och små bruna spelande ögon, 
samt i sitt umgänge mycket liflig. Han var en stark 
nykterhetsifrare, och bidrog, jemte Öfverste ForsseLL, 
verksamt till bildande af Kungsholms nykterhetsförening. 
Bland annat, som han i Sverige införde, var äfven 
Weslevanska methodismen, för hvilket ändamål han år 
1826 hit inkallade en methodistisk missionär, M:r STEPHENS, 
samt, sedan denne 1830 återvändt till England, påföl- 
jande året M:r Scott, som 4842 lemnade Sverige. 
; Trenne gånger var ÖWEN gift. Första gången med 
en Engelska, som dog här 1818; andra gången gifte 
han sig med M:ll Sveverrt, dotter af Borgmästaren Sve- 
DELL i Hedemora, och tredje gången 1822 med Krydd- 
kramhandlaren i Stockholm Z. STRInNDBERGS dotter, som 
öfverlefver honom. Af 6 barn i första giftet lefva 2:ne 
söner och 2:ne döttrar; af 2:ne barn i andra giftet en 
dotter, och af 9 barn i tredje giftet, 6 söner och 2:ne 
döttrar. 


A ERE OQO Kr co 


VER AME RS 


INNEHÅLL. 


Förra Afdelningen. 


Några bidrag till kännedomen om Tennets 
Brom- och FR af C. W. BLom- 


STRAND . 


Om Galapagos-öarnes Ved af N. J. 
FSÄNDERSSONJ Spelas bed lea sa kn send sad 


Sednare Afdelningen. 


Skandinaviens Compromyzine granskade och 
beskrifne af CARL STENHAMMAR =. 

Öfver sigt af de inom Skandinavien hittills 
funna arterna af slägtet Gammarus FABR.; 
af W. LIinJEBORG . +. 

Biografi öfver Stats-Rådet ch Komineikloren 

m. Mm. SamueL ORUBBE 
» » Fabriksidkaren och föddaren 


SAMUEL ÖMWEN 


— 000-08-309-0000-0—— 


. sid. 


» 


» 


» 


» 


64. 


207 


440. 
461. 


469. 


UÄPSICO dal FARS ägt a LD SRA 14 9 ör (et RANN art är LE ENT SN 


FÖRTECKNING 


på Författarne till de i 1853 års Handlingar 
införda afhandlingar. 


Förra Afdelningen. 


ANDERSSON, N. J.: Om Galapagos-öarnes Vegeta- 
IOK. aör else ff ee. MYSIMS ALL Ren ess SES ASTESOTA 


BLOMSTRAND, C. W.: Några bidrag till kännedomen 
om Tennets Brom- och Jod-föreningar =. . » AA. 


Sednare Afdelningen. 


ILJEBORG, V.: Öfversigt af de inom Skandinavien 


hittills funna arterna af slägtet GAMMARUS FABR. » 443. 
STENHAMMAR, CARL: Skandinaviens Compromyzine » 257. 


AMNH LIBRARY