MEDDELANDEN /0* AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. TJUGONDETREDJE HÄFTET. MED EN TAFLA. MIT E1NER DEUTSCHEN UEBERSICHT. HELSINGFORS, 1898. MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. TJUGONDETREDJE HÄFTET. MED EN TAFLA. MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. HELSINGFORS, 1898. KUOPIO 1898. O. W. Backmans boktryckeri. Societas pro fauna et flora fennica. 1896-1897. Hedersordförande : Herr W. Nyländer. Ordförande : Herr J. A. Palmen. Vice-ordförande : Herr F. Elfving. Sekreterare : Herr I. O. Bergroth, under 1897 herr A. Arrhenius. Skattmästare : Herr L. v. Pfaler. Bibliotekarie : Herr E. Reuter. Intendent för de zoologiska samlingarna: Herr K. M. Levander. Intendent för de botaniska samlingarna: Herr A. O. Kihlman. Bestyrelse : Herrar J. A. Palmen, F. Elfving, J. P. Norrlin, J. Sahl- berg, A. O. Kihlman, O. M. Reuter, Th. Sselån. — Suppleanter: V. F. Brotherus, K. M. Levander. Mötet den 3 oktober 1896. Till medlemmar invaldes genom acklamation de på senaste möte föreslagna studerandene P. A. Räntan i emi och K. V. Fontell samt herr Elis Nordling. Chicago Academy of sciences hade insändt särskilda num- mer af sina »Bulletins» och beslöt Sällskapet träda i skriftbyte med detta samfund. Lektor A. J. Mela förevisade ett lefvande exemplarafen svanslös katt från Pieksämäki socken. Denna egendomliga form af vår vanliga huskatt, som af befolkningen på orten på många håll ansågs som en bastard mellan katt och hare eller kanin, utmärker sig genom ytterst kort, rudimentär svans. Den uppgafs vara tämligen vanlig i S:t Michel och trakten därom- kring, där den af folket anses vara en bättre råttfångare än den långsvansade katten. Genom parning mellan vanliga och svanslösa exemplar erhålles en afkomma, som utgöres dels af svanslösa, dels af långsvansade individer. Professor E. Sund vi k förevisade exemplar af Jasione montana från ett berg vid vestra stranden af Puujärvi i Karis- lojo samt omnämnde att Cuscuta trifolii anträffats å en några år gammal ängsvall i samma socken. — Den samme framlade vidare talrika, blommande exemplar af Littorella lacustris från samma sjö, där den förekom submerst, utan att blomma, men med utlöpare (se dessa Meddelanden h. 22, s. 19). Föredragarens son, lyceisten Odo Sundvik, hade planterat en mängd exemplar vid vattenbrynet på ett för vågsvall skyddadt ställe, och där hade Mötet den 3 oktober 1896. 5 växten blommat, medan däremot bildningen af stoloner uteblif- vit. 1 Lojo sjö, som genom en ett par kilometer lång- bäck står i förening med Puujärvi, förekommer LiUorella ej, och antog föredragaren att orsaken härtill låg i beskaffenheten af dess vatten, som är brunt och grumligt, medan vattnet i Puujärvi är kristallklart. Vidare gjorde herr Sundvik till protokollet ett meddelande angående förekomsten af ett vaxlikt ämne i humlornas (Bombus muscorum och B. lapideus) bon. Lektor A. J. Mel a förevisade ägg af Ampelis garrulus från Pieksämäki, där de anträffats senaste sommar nära Kuk- karolampi af lyceisten J. E. Aro. Boet var bygdt i en stor tall på midten af en gren. Denna fyndort är den sydligaste hittills kända i landet. Vidare föredrog lektor Mel a om Finlands Nymphcea-^view (En afhandling härom ingår i Acta XIV, n:o 3). Studerande B. Poppius förevisade exemplar af en för finska faunan ny Elaterid, Negastrius 4-pustulatus Fabr., anträffad af honom senaste sommar i några exemplar vid Tolvoja på Saoneshje halfön i ryska Karelen den 7 juli, äfvensom i ett exemplar vid Kosmosero i samma provins den 13 juli. På hvartdera stället anträffades ifrågavarande art på torra åkrar. — Arten är för öfrigt utbredd öfver en stor del af Europa och är nordligast anträffad i Sverge och Östersjöprovinserna. Rektor M. Brenner förevisade en stolonartad grenbildning hos granen, äfvensom genom afbetning af får förkrympta, täta busklika exemplar af tall och gran från Ingels i Kyrkslätt af samma slag som det granexemplar som för några år sedan förevisades för Sällskapet såsom en varietet eller »lusus» af gran. Vidare förevisade herr Brenner en teckning af en gammal, kullfallen, med toppen mot en bergvägg liggande tall, från hvars mellersta del två stora yfviga tallar uppvuxit, medan den 6 Mötet den 3 oktober 1896. ursprungliga, öfver berget skjutande toppen omformats till en nedböjd gren. Trädet i fråga förekommer i Qvarnby i Kyrk- slätt socken i en bergsklyfta invid gården Sigurs och utmärker sig för öfrigt liksom flere andra i närheten befintliga tallar genom sina små släta kottar. I sammanhang härmed förevisa- des ett antal med afseende å fjällens beskaffenhet olika tall- kottar från Kyrkslätt, varierande från alldeles släta, såsom de just nu nämnda, till i följd af hornlika utskott på fjällen starkt knöliga, något påminnande om kottarna hos den i mellersta Europa förekommande P. uncinata. Till åtskilnad från den typiska med släta kottar eller med en liten knöl på fjällen för- sedda formen benämndes denna form, hos hvilken kottarna — med undantag af ena sidan vid basen — af de behornade. något snedt pyramidformiga fjällspetsarna äro starkt knöliga, — f. cornigera. Rektor Brenner förevisade ytterligare af honom senaste sommar i Kyrkslätt insamlade exemplar af Eupatorium canna- binum. Ifrån Nyland förut okänd, hade den nu i 40 ä 50 omkring meterhöga exemplar anträffats vid en ur Meiko-träsk på Qvarnby mark utrinnande skogsbäck nära nämnda vid grän- sen mot Sjundeå socken belägna skogssjö. Här växte den hopträngd i en tät grupp tillsammans med likaledes resliga exemplar af Lysimachia vulgaris, Lythrwm salicaria, Peucedanum palustre, Triodia decumbens och steril Carex acuta jämte medel- stor Lycopus europceus, Mentha arvensis, Scutellaria galericulata, storbladig Viola palnstris och Polypodium Phegopteris samt en och annan rönn, björk, klibbal och Bhamnus frangula, bildande likasom en oas i den enformiga barrskogen med dess blåbärs- och lingonris samt ljung och Pteris aqvilina. För öfrigt framhölls den rikliga förekomsten af ek och hassel, ställvis med grupper af lind, på Qvarnby, Vohls och Österby egor vid sjöarna Humaljärvi och Storträsk, bildande här och där med björk och barrträd samt en och annan rönn, sälg och asp uppblandade skogspartier, såsom emellan Mustjärvi och Storträsk i Qvarnby, vid foten af Smedjebärget i Vohls Mötet den 3 oktober 1896. 7 samt i synnerhet på den i Humaljärvi långt utskjutande Brunks- näsudden i Österby. Marken i dessa skogar är nästan uteslu- tande betäckt af blåbärsris, vid foten af bärgväggarna med Polystichum filix mas och P. spinulosum, där den icke, såsom i tätare hasseldungar, är nästan utan all grönska, endast betäckt af ett lager förvissnade blad. På sådana ställen anträffades på Brunksnäsudden jämte Ribes albinum och Lonicera xylosteum, den i vestra Nyland förut ej funna Epipactis latifolia samt Viola mirabilis och Clinopodhim vulgäre. Bland sällsyntare växter från Kyrkslätt omnämndes för öfrigt Ononis hircina på stranden af Skyttö vid Värström, Allium oleraceum på Rilaxholmen vid Tavastfjärden samt ■ — enligt O. B. Brenner — Dentaria bulbifera på Hooxholmen vid Sperringssundet, denna liksom Granholmen vid samma sund samt Rilaxholmen äfven känd för sina ekar och lindar. Slutligen uppläste rektor Brenner, med anledning af Besty- reisens vägran att i Sällskapets skifter publicera en af honom inlemnad afhandling »Lichenologins utveckling i Finland», ett i protokollet intaget andragande, i hvilket han delgaf Sällskapet ordalydelsen af ett bref från professor Nyländer, innehållande ett lofordande uttalande om arbetet och ogillande af Bestyrei- sens förfarande. Uti samma andragande uttalade herr Brenner vidare sin protest mot Bestyreisens åtgärd beträffande en af honom för tryckning afsedd och nu till protokollet inlemnad förteckning öfver »Mossor insamlade i Kajana-Österbotten och angränsande dela af Norra Österbotten och Norra Karelen». Under den botaniska forskningsresa herr Brenner 1869 med understöd af Sällskapet företagit i nämnda trakter hade han äfven insam- lat ett antal mossor, hvilka, efter att hafva blifvit bestämda samt sedermera af professor Lindberg genomsedda och gran- skade, öfverlemnats till Sällskapet. Att döma af den nyligen utkomna mossaf delningen af Herbarium Musei Fennici ed. II. tyckes denna kollektion icke hafva kommit samlingarna till godo, och obekant är livad dess öde blifvit. En förteckning öfver 8 Mötet den 3 oktober 1896. den hade lyckligtvis i tiden uppgjorts, och utvisade denna att den innehållit ett antal former, som enligt nämnda arbete icke finnas från Kajana-Österbotten i universitetets samlingar repre- senterade, nämligen 32 arter och 22 varieteter och bland dessa fyra, hvilka här hafva sin yttersta gräns mot norr, och två andra mot söder, förutom några som äro nya för Norra Öster- botten och Norra Karelen.* I anledning af detta andragande ville ordföranden, profes- sor J. A. Palmen, till protokollet hafva antecknadt att Besty- reisens beslut i fråga om de nämnda afhandlingarna varit enhälligt. Magister Harald Lindberg förevisade och inlemnade till samlingarna exemplar af följande anmärkningsvärda växter, tagna under sistförflutna sommar på Karelska näset. Scirpus radicans Schkuhr. Denna för finska floran nya art hade anträffats på tvenne ställen, nämligen ymnigt tillsam- mans med Oryza clandestina, Olyceria spectabilis etc. på en liten, slamrik, af vårvattnet öfversvämmad holme i mynningen af Systerbäck, samt i talrika exemplar på en likaledes vårtid öfver- svämmad strand uti Puustinlahti vik vid Vuoksen ett par kilometer från Pasuri gästgifveri uti Valkjärvi socken. Afviker från Scir- pus silvaticus, hvilken den habituelt mest liknar, hufvudsakli- gast genom följande karaktärer: bladen äro platta af gulgrön färg, axen dubbelt längre, sittande på mer eller mindre utdragna, glatta skaft, axfjällen rundtrubbiga med udd, samt i synnerhet genom sina långa, bågböjda, rotslående skott, hvilka i spetsen gifva upphof åt nya plantor. Enligt Meinshausens »Flora ingrica» före- kommer Scirpus radicans allmänt i det litorala området af Ingermanland ; för öfrigt är den funnen i Lothringen, Tyskland, Österrike, Ungern, Serbien och mellersta Ryssland, inom Skan- dinavien endast i Telemarken i Norge samt uti Vermland. Schistophyllum Julianum (Sav.) Lindb. Denna mossart, hvilken inom landet endast anträffats subfossil uti Satakunta, *) I sammandrag linnes denna förteckning publicerad i Botaniska Notiser, 1896. Mötet den 3 oktober 1896. 9 hade af föredragaren observerats i mängd uppkastad på stran- den mellan Kuokkala och Afanasi (Kivinebb) vid Finska viken, antagligen härstammande från Systerbäck. Salix triandra L. Af denna art, hvilken inom Finland endast växer uti Ob. och Im., anträffades tvenne små buskar på en sandig strand i Puustinlahti viken vid Vuoksen. Enligt Meinshausen är den allmän i södra delarna af Ingermanland, men i norra delen endast tagen vid kusten vid Systerbäck. Dessutom förevisades följande för Savonia borealis nya fanerogamer, funna uti Jorois socken. Sagina noclosa, anträffad ymnig på en fuktig äng nära Pasala egendom (förut inne i landet endast funnen uti Kuusamo), växande tillsammans med Cerastium triviale f. glandulosa. Dessa tvenne jämte de förut anträffade Potamogeton pectinatus och BatracMum confervoides torde med skäl kunna betraktas såsom reliktformer från en saltvattens period. Aspidium thelypteris, Carex paradoxa och Carex heleonastes från ett björkkärr ej långt från Pasalaegendom. Föredrogs ett insändt meddelande Zur Lepidopterenfauna von Esbo-Löfö l) von Guido Schneider. Das Auftreten und Verschwinden gewisser Schmetterlings- arten hat bereits in verschiedenen Gegenden die Aufmerksam- heit der Sammler auf sich gelenkt. So war z. B. Vanessa cardui vor 18 bis 20 Jahren ein recht häufiger Schmetterling in Estland, wurde aber seit jener Zeit sehr selten und ver- schwand aus einigen Gegenden vollständig. Erst in den letzten Jahren tritt diese Vanessa wieder in grossen Mengen auf, wie mir von den Herren Lehbert und Glanström aus dem östlichen Estland berichtet wird. Leicht erklärlich ist das häufigere und seltenere Vorkom- men von Hadena amica und das ganz sporadische Auftreten J) Vergl. Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora fennica. H. 19, 1893, pag. 101. 10 Mötet den 3 oktober 1896. von Agrotis arctica in Estland. Die Siidgrenze dieser Noctuen geht durch das baltische Gebiet und ist gewiss aus klimatischen Grunden Verschiebungen unterworfen. Es wäre daher höchst interessant innerhalb eines leicht zu durchforschenden Gebietes die jährlichen Veränderungen im Bestande der Insektenfauna und ihre eventuellen Beziehungen zu klimatischen und meteorologischen Verhältnissen zu studieren. Besonders eignen sich, wie mir scheint, dazu die Bhopalocera, weil sie wegen ihrer Grösse leicht in die Augen fallen, und die Noctuen, weil sie sich bequem anködern lassen. Als Beobachtungsstation ist das Sommerlaboratorium des Herrn Prof. J. A. Palmen auf der Insel Esbo-Löfö vorziiglich geeignet. Wenn sich dieses mitzliche Institut stetig mehr conso- lidiert, was von allén Freunden desselben lebhaft gewiinscht wird, so werden sich kiinftighin alle Veränderungen im Bestande der Fauna und Flora dieser kleinen Insel und des zunächst liegenden Archipels unter den Augen von Biologen vollziehen. Hinsichtlich der Lepidopterenfauna von Esbo-Löfö lagen bisher noch keine Untersuchungen vor, und ich sehe mich dadurch veranlasst die Besultate meines diesjährigen Sammelns zu publi- cieren. Auf Vollständigkeit känn meine Sammlung jedoch kei- nen Anspruch erheben, weil ich nur eine relativ kurze Zeit dieses Sommers neben anderen Studien den Schmetterlingen widmen konnte. Sie giebt nur ein Bild von der mehr öder weniger grossen Häufigkeit gewisser Species in den Monaten Juli und August. Besonders auffallend war in diesem Jahre das massen- hafte Auftreten der Catocaliden, von denen ich vier Species, darunter auch die in den Katalogen von Tengström *) und E. Reuter 2) noch nicht verzeichnete Catocala sponsa in vier Exem- plaren, fing. Catocala fraxini flög in grossen Mengen, was mir auch von verschiedenen Stellen aus Estland gemeldet wird. *) Catalogus Lepidopterorum Faunan Fennicce. Notiser ur Sällska- pets pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. X. 1869. 2) Förteckning öfver Macrolepidoptera funna i Finland efter år 1869. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica. IX. 1893. Mötet den 1 oktober 1896. 11 Das folgende Verzeichnis soll einen ungefähren Ueberblick iiber die Häufigkeit der von mir gesammelten Arten geben: Acronycta megacephala F. selten. » psi L. häufig. » rumicis L. nicht selten. Ayrotis augur F. sehr gemein. » pronuba L. nicht selten. » rubi View. selten. » dahlii Hb. häufig. » festiva Hb. gemein. Charceas graminis L. sehr gemein. Mamestra thalassina Rott. häufig. Radena lateritia Hufn. häufig. » diäyma Esp. häufig. » pabulatricula Brahm. recht häufig. Dypterygia pinastri L. sehr häufig. Hydrcecia micacea Esp. selten. » niditans Bkh. selten. Leucania pollens L. nicht selten. Caradrina morpheus Hufn. selten. Amphipyra tragopogonis L. sehr häufig. Cosmia paleacea Esp. selten. Dyschorista suspecta Hb. häufig. Xanthia fulvago L. häufig. Scoliopteryx libatrix L. selten. Catocala fraxini L. sehr gemein. » adultera Mén. 2 Exemplare. » sponsa L. 4 Exemplare. » pacte L. 2 Exemplare. Catocala fraxini begann eine Stunde nach Sonnenunter- gang zu fliegen und umschwärmte in grossen Mengen eine alte Birke, aus deren Stamm nahe der Wurzel stark duftender, gärender Saft entströmte. Am Tage war der Stamm dieser Birke von so zahllosen Exemplaren von Vanessa antiopa L. bedeckt, wie sie nicht in jedem Jahre vorkommen mogen. Mit aufgeklappten Fliigeln ist Vanessa antiopa ebensogut der 12 Mötet den 3 oktober 1896. Farbe der geborstenen Birkenrinde angepasst, wie die Catocala- arten mit ausgebreiteten Flugeln des Nachts. Zusammen mit Vanessa antiopa, aber in weit geringerer Zahl sah man V. ata- lanta L., V. urticce L. und V. c album L. Der Reichthum von Esbo-Löfö an grossen Schmetterlingen, zu denen ferner noch Pieris brassicce L., Papilio machaon L. und Parnassiii* apollo L. zu zählen sind, erklärt sich leicht durch die reiche Vegetation der Insel, welche einerseits Ver- stecke und Windschutz, andererseits verscbiedenartiges und reiches Futter darbietet, und durch die Nähe des Festlandes. Zum Schluss känn ich mir nicht versagen darauf hinzu- weisen wie wichtig die genauere Kenntnis der Insektenwelt zur Lösung versehiedener, speciell ethologischer *) Probleme ist, und das Studium derselben jiingeren Collegen zur Ausfiillung der Mussestunden zu empfehlen. Studerande A. Luther förevisade en för landet ny natt- fjäril, Emmelia trabealis Se, af honom tagen likaledes å Esbo- Löfö senaste sommar. Kandidat E. Nordenskiöld inlemnade till samlingarna och demonstrerade en samling finska Hydrachnider, omfattande 34 arter, af hvilka de flesta voro förut icke kända från Finland samt tvenne icke tagna i Skandinavien. Magister D. A. Wikström förevisade larfskinn och ima- gines af cicadiden Melampsalta montana, af hvilken insekt exem- plar från Fiskars-trakten redan tidigare blifvit för Sällskapet företedda. De nu förevisade exemplaren voro tagna af lyceisten K. Rein nära Sjöbacka torp vid Totar hemman i Lojo; larv- skinnen den 12 och 16 juni, de fullbildade insekterna åter den 12 juni och 1 juli. x) Vergl. Fr. Dahl. Vergleichende Untersuchungen iiber die Lebens- weise wirbelloser Aasfresser. Sitzungsber d. kngl. preuss. Akad. d. Wiss. Berlin 1896. II. Mötet den 3 oktober 1896. 13 Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 12 fröväxter från Ladoga Karelen, däribland nya för provinsen : Ceratophyllum demersum, Bumex obtusifolius, Actcea ery- throcarpa och Draba hirta af stud. R. Wegelius. 15 algprof från norra och mellersta Finland, af dr A. 0. Kihl- man. 15 arter kärl växter i väl konserverade exemplar från norra och södra Savolaks, däraf nya för norra Savolaks: Myriophyl- lum verticillatum och »Nymphcea candida" var. rosea från Lapinlaks, samt nya för södra Savolaks: Geranium pusil- lum. Epipogon aphyllus (K. J. Lagus) och Linaria vulgaris var. peloria, af lektor E. J. Buddén. Ceratophyllum demersum från Sordavala af doktor K. H. Häll- ström. 5 kärlväxter från Jorois (Carex heleonastes, C. paradoxa, Sagina nodosa, Polystichum thelypteris, Cerastium triviale var. glan- dulosum) alla nya för norra Savolaks, af mag. H. Lindberg. Littorella lacustris från Karislojo, af prof. E. Sundvik. De zoologiska samlingarna hade sedan årsmötet ökats med följande: Vulpes lagopus, skjuten i Borgå socken den 18 september 1896, o af agronomen Waldemar Åkerman. Sylvia cinerea, unge från Helsingfors, af Karl Holmström. 2 exx. dunungar af Charadrius hiaticula från Esbo-Löfö, af dr K. M. Levander. 2 exx. Pernis apivoras, ungfåglar, samt Falco subbuteo och Podiceps auritus, ungfågel, från Tavastehus, af mag. 0. Gollin. 1 ex. Anthus trivialis från Helsinge, af preparator G. W. Forsell. 3 exx. Corvus frugilegus, ungfåglar, af med. kand. baron Alb. de la Chapelle. Fötter af Fulica atra, skjuten den 16 juli 1887 i ett litet träsk (Punerilampi) vid Pohja gård i Tuulois af lyceisten Goran- der, af mag. 0. Collin. 14 75-års mötet den 1 november 1896. Bo af Hippolais acterina af mag. O. Collin. Boet, som innehöll fem friska ägg, var bygdt mellan grenarna af en syren- buske vid den s. k. Pinellan invid Tavastehus och togs den 6 juli 1886. Fågeln hade redan tidigare, i juni samma år, bygt ett bo och däri lagt fem ägg, hvarefter den, då äggen borttagits, redde sig ett nytt bo. Bo af Ortygometra porsana, funnet den 9 augusti 1886 i Karkku socken på en sank strand nära prestgården af kyrkoher- den Emil Bergroth. Boet innehöll endast ett ägg, enär ungarna redan lemnat boet. Boet jämte ägget skänkta af mag. O. Collin. Zoarces viviparus, albinos, från Esbo-Löfö, köpt af fiskaren Sundholm. 7 arter fiskar från Esbo-Löfö, konserverade i formol af dok- tor K. M. Levander. 19 arter i formol konserverade fiskar från Ladoga, Sordavala trakten, af stud. H. Stenberg. 75-års mötet den 1 november 1896, Till inhemska hedersledamöter invaldes med acklamation enligt Bestyreisens förslag å senaste möte statsrådet E. J. Bons dorff och arkiater O. E. A. Hjelt, Till utländska hedersledamöter invaldes enligt Bestyreisens förslag Professor Fr. Brauer (Wien), Direktor Fr. Grep in (Bruxelles), Professor A. Engler (Berlin), Doktor F. V. A. Mei- nert (Kjöbenhavn), Professor K. Moebius (Berlin), Professor A. G. Nathorst (Stockholm), Professor E. Bussow (Dorpat), Doktor O. Staudinger (Blasewitz), äfvensom till korresponde- rande ledamöter: Doktor G. Adlerz (Sundsvall), Doktor Gun- nar Andersson (Stockholm), Amanuens H. Dahlstedt (Stock- holm), Mr H. E. Dresser (London), Professor O. Drude (Dresden), Professor C hr. Gobi (St. Petersburg), Bibliotekarie Fr. Th. Koppen (St. Petersburg), Adjunkt S. Korshinsky 75-års mötet den 1 november 1896. 15 (St. Petersburg), Doktor F. F. Morawitz (St. Petersburg), Dok- tor E. Reitter (Paskau), Doktor David Sharp (Gambridge), Öfverlärare Ch. Warnstorf (Neu-Ruppin) och Professor R. v. Wettstein (Prag). Till inhemska ledamöter invaldes studerandene S. Czar- necki, A. Cajander och J. af Hällström samt provisor A. Sten. Sekreteraren, kandidat I. O. Bergroth, framlade enligt tidigare erhållet uppdrag en tryckt förteckning öfver Sällskapets under senaste kvartsekel, från den 1 november 1871 till samma dag 1896, invalda ledamöter. Doktor R. Böld t inlemnade i manuskript ett digert regi- ster till protokollen för det sista kvartseklet, yttrande därvid följande: »Redan innan Sällskapet nått 50 års ålder, gjorde sig be- hofvet af en systematiskt ordnad innehållsförteckning till Säll- skapets protokoll gällande. Med anledning af ett förslag, som i sådant syfte väcktes år 1870, förklarade sig flere medlemmar villiga att gemensamt utarbeta ett dylikt register, hvilket också två år senare till Sällskapet inlemnades af herrar K. Gollin, Fr. Elfving, Hj. Hjelt, A. J. Malmberg, J. A. Palmen, J. Sahl- berg, A. R. Spoof och K. Unonius. Registret omfattade tidrym- den 1821—1871. Sedan dess ha ytterligare 25 år förflutit, hvarunder den vetenskapliga verksamheten inom Sällskapet varit stadd i oaf- bruten utveckling och mängden af vid mötena gjorda medde- landen ökats i proportion därtill. I den utomordentligt stora mängd fakta, protokollen redan innehålla, försvinner lätt mången detalj, och för den, som ej sedan gammalt är förtrogen med protokollen, kan det, trots de numera tryckta utdragen, vara svårt nog att finna reda på just den detalj han för ögonblicket be- höfver. I hopp om att kunna underlätta användandet af protokol- len, påbörjade jag därför för några år sedan uppsättandet af 16 75-års mötet den 1 november 1896. ett register, omfattande 25-årsperioden 1871 — 96, och beder att vid detta tillfälle få inlemna detsamma, ehuru det i vissa delar ännu ej befinner sig i fullt presentabelt skick. Genom att pro- tokollens innehåll fördelas på särskilda rubriker blifva äfven detaljerna lättare tillgängliga. De uppstälda rubrikerna äro: kärlväxter, mossor, lafvar, svampar, alger, ryggradsdjurens klas- ser, insektordningarna, öfriga leddjursklasser samt de lägre djur- provinserna hvar för sig. Vidare: Funktionärer, medlemmar, minnesord öfver aflidna medlemmar, till arkivet eller till publi- kation inlemnade manuskript, resestipendier och andra under- stöd, penningedonationer och statsanslag, stadgarna, förslag och beslut samt diverse. För den händelse Sällskapet framdeles önskar ega ett alfa- betiskt uppstäldt register till sina protokoll, är konceptregistret så anordnadt, att dess innehåll med lätthet kan omställas efter alfabetiska grunder. Med tacksamhet får jag nämna, att doktor Brotherus med afseende å mossorna och magister Stenroos med afseende å ryggradsdjuren genomgått registret och i detsamma angifvit den nu gällande nomenklaturen, och likaså må det vara mig tillåtet att ihågkomma den hjälp jag af min hustru erhållit vid arbetet». Ordföranden uttalade Sällskapets tacksägelse för doktor Boldts synnerligen nyttiga och arbetsdryga verk. Bibliotekarien, doktor Enzio Reuter, yttrade, i det han framlade manuskriptet till en katalog öfver de periodiska publi- kationerna i Sällskapets bibliotek: »För någon tid sedan beslöts på förslag af rektor A. Arrhenius att till Societas' pro Fauna et Flora Fennica sjuttiofemårs-jubileum den 1 november 1896 i tryck utgifva en katalog öfver Sällskapets bibliotek, och för- klarade rektor Arrhenius och jag oss beredda att utföra arbetet. I anseende till tidens knapphet kunde endast den del medhin- nas, som omfattar de periodiska publikationer, hvilka Sällskapet erhåller från de lärda samfund och institutioner m. m., med hvilka Sällskapet står i skriftutbyte. Afsikten är att låta denna del omedelbart efterföljas af en förteckning öfver i Sällska- 75-års mötet den 1 november 1896. 17 pets bibliotek befintliga själfständiga arbeten och separater. Till följd af rektor Arrhenius' sjukdom och däraf föranledda vistelse utomlands hafva vi emellertid ej kunnat få ens den förra delen färdig tryckt, utan äro endast i tillfälle att framlägga manu- skriptet till densamma.» Ordföranden tackade i Sällskapets namn utarbetarene af den omfångsrika katalogen. Professor Fr. Elfving framlade ett fullständigt register öfver Sällskapets publikationer jämte ett botaniskt sakregister till desamma, uppgjord! af honom enligt tidigare af Sällskapet erhållet uppdrag. Vid det mekaniska arbetet härför hade han verksamt biträdts af tre yngre medlemmar, herrar Häyrén, Luther och Wahlberg. — Registret skulle en tid framåt hållas tillgängligt på Botaniska museum, så att intresserade medlem- mar kunde framställa sina önskningsmål eller anmärkningar med afseende å detsamma. Ordföranden framförde Sällkapets tack till professor Elf- ving och hans medarbetare. Ordföranden, professor J. A. Palmen, uppläste följande skrifvelse: Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. För fyra månader sedan afsomnade min åldrige Fader, hvilken i sin ungdom varit en verksam medlem af Sällskapet; han fungerade nämligen åren 1829 — 30 såsom dess registrator samt åren 1834 — 36 i egenskap af sekreterare. Till en erinran om hans ungdomstid och naturhistoriska studier redan innan han blef student och medlem af Sällskapet, och som ett dokument utvisande huru studierna då bedrefvos, ber jag Sällskapet emot- taga ett af honom år 1826 utskrifvet arbete: »Botanisk Termi- nologi af W. Rönnbäck», — antagligen hans lärare under skol- tiden. Vid sitt frånfälle den 30 juni 1896 var min Fader Säll- skapets nästäldste medlem. Såsom ett minne åter af hans ålderdomstid ber jag att i dag på Sällskapets 75-års dag få till 2 18 75-års mötet den 1 november 1896. detsamma öfverlemna ett honom tillhörigt och därefter mig till- fallet depositionsbevis, utfärdadt af Föreningsbanken i Finland å tiotusen (10,000) finska mark. med full rätt att använda med- len för befordrande af Sällskapets vetenskapliga ändamål. Helsinfors den 1 november 1896. J. A. Palmen. I anledning häraf frambar vice-ordföranden, professor Elf- ving, till professor Palmen försäkran om Sällskapets djupt kända tacksamhet för denna gåfva, den största Sällskapet under sin 75-åriga tillvaro fått emottaga. Rektor M. Brenner öfverlemnade till Sällskapet 200 exemplar af sitt arbete »Bidrag till kännedom af lichenologin i Finland 1673—1896». Doktor Os c. Nordqvist meddelade om ett fynd af relikta crustaceer i Kolimajärvi sjö i norra Tavastland. De arter, som af honom därstädes funnits och hvaraf spritlagda exemplar före- visades, voro: Mysis relida, Oammaracanthus loricatus och Pon- toporeia affinis. Den förstnämnda arten hade dessutom obser- verats i magen på en uppskuren abborre från Keitele sjö. Meddelades att Sällskapets korresponderande ledamot, pro- fessor A. Batalin i S:t Petersburg atlidit. På grund af en anhållan af lektor E. J. Buddén beslöt Sällskapet tillställa lyceet i Nyslott sina framtida publikationer äfvensom de band af dess skrifter, hvaraf exemplar ännu finnas i tillräckligt antal för utdelning. Sedan det ordinarie månadsmötet slutats, samlades Säll- skapets medlemmar, till ett antal af vidpass 45, i Societetshu- sets N:o 35, som för tillfället smakfullt dekorerats under öfver- inseende af magister J. Alb. Sandman. Till festen hade inbjudits de begge nyss utsedda inhemska hedersledamöterna, statsråd Bonsdorff och arkiater Hjelt, samt Universitetets tjänstförrättande rektor, professor Forsman, af hvilka den förstnämde dock icke kunnat efterkomma inbjudningen. 75-års mötet den 1 november 1896. I!) Efter det té intagits och Sällskapets samlade publikationer tagits i ögnasikte, vidtog programmet för festen i det Sällskapets ordförande, professor J. A. Palmen, besteg talare-estraden och uppläste en redogörelse för Sällskapets verksamhet under det förflutna halfseklet, hvilken finnes tryckt längre fram i detta häfte. Sedan bålar efter föredragets slut framställts, utbragte pro- fessor Palmen ytterligare en toast för Sällskapet och dess fram- tid, hvilken skål dracks under lifliga hurrarop. Vidare höllos tal för Sällskapets hedersordförande, professor W. Nvlander (af professor Th. Saelån) och för de nyss utsedda hedersledamöterna (af professor F. Elfving). af hvilka arkiater O. Hjelt tackade för skålen. Följde så ett tal för fosterlandet af lektor A. J. Mela, hvari talaren tillika tackade Universitets-myndigheterna, ständerna och den inhemska styrelsen för hvad de gjort för Sällskapet. Talet besvarades af professor J. Forsman. Härefter upplästes lyckönskningstelegram från Stockholm, Åbo, Tammerfors, Vasa, Kjöbenhavn, Mariehamn, Borgå, Nykar- leby äfvensom en helsning från professor Nyländer i Paris, till hvilken ett svarstelegram omedelbart afsändes. Härefter sattes deltagarena i festen i tillfälle att betrakta en större samling fotografier af Sällskapets medlemmar, både döda och lefvande, äldre och yngre. Doktor R. Boldt, tack vare hvars initiativ och möda denna intressanta samling hopbragts. riktade därvid en uppmaning till alla att verka för fullständi- gandet af den. Doktor A. O. Kihlman talade härpå till Sällskapets ord- förande professor Palmen, som med några ord tackade. Sedan sexan under den angenämaste stämning intagits, höllos tal ännu till professor Th. Saelån (af doktor V. F. Brotherus) och till professor J. P. Norrlin (af kandidat I. O. Bergroth). Sitt svarstal afslutade professor Saelån med ett lefve för min- net af Sällskapets stiftare. Efter midnatt skingrade sig småningom deltagarena i festen, hvilken hos alla efterlemnade det angenämaste intryck. 20 Extra-mötet den 7 november 1896. Extra-mötet den 7 november 1896. Ordföranden framlade tvenne till Sällskapets bibliotek in- sända arbeten, som egentligen varit afsedda att framkomma till 75-årsdagen den 1 november, men försenats och nu först kunde för Sällskapet företes. Det ena, Les LicJiens des environs de Paris, var från Sällskapets hedersordförande, professor W. Ny- länder i Paris, det andra från Sällskapets korresponderande ledamot, kapten Claes Grill i Stockholm, som jämte en hels- ning till Sällskapet på dess 75-års dag insändt det nyss från trycket utkomna första exemplaret af sin Catcäogus Coleoptero- rum Scandinavice, Banice et Fennke, senare delen. Professor Sselän uppläste en tacksägelse från professor Nyländer för det från Sällskapets 75-års fest till honom sända telegrammet. Doktor E. W a in i o inlemnade till tryckning tredje och sista delen af Monographia Cladoniarum universalis. Till publikation inlemnades af kandidat E. Nordenskiöld »Notizen iiber Hydrachniden, im sudlichen Finnland gesammelt». Doktor R. Böld t förevisade och inlemnade till Sällskapet en fotografi af en i Kuopio å därvarande döfstumsskole-tomt växande ek. Trädet i fråga var planteradt af aflidne öfverste- löjtnant Lennart Forsten åren 1861 eller 62 på den honom då tillhöriga tomten. Det mäter på en meters höjd öfver marken 110 cm i omkrets samt delar sig vid brösthöjd i tvenne nästan lika tjocka stammar, hvilkas höjd är ungefär 12.5 ä 13 m. Kronans diameter är circa 6 m. I norr och vester har eken varit omgifven af väldiga björkar, hvilka, på fotografin sedt, skulle stå framför och till höger, men numera äro nedhuggna. På södra sidan invid stå lägre träd och åt öster en byggnad, lemnande kronan fri åt dessa tvenne håll. Jordgrunden å plat- sen består af fin, lerblandad sand. Från den plats, där trädet Extra-mötet den 7 november 1896. 21 nu står, måste det bort för att lemna plats för en nybyggnad, och har fråga varit om att i vinter försöka få det flyttadt, med hvilken framgång återstår att se. Enligt uppgift finnes på en gård i Kuopio en annan ek, som är lägre, men har en lummigare och vackrare krona. Professor E. Sund vik förevisade exemplar af Alyssum calycinum från Karislojo, där arten förekommer massvis i trakten af professor Sahlbergs sommarvilla och enligt meddelarens åsigt torde komma att blifva stationär. Professor O. M. Reuter förevisade lefvande insektlarver, funna i salt, som en hemmansegare i Kyrkslätt inköpt. Lar- verna kunde genom att hopböja kroppen och sedan åter hastigt räta ut den hoppa långa stycken. Utom dessa hade saltet ännu innehållit fragment af puppor och imagines, utan att dock arten på grund häraf kunnat bestämmas. Magister A. Westerlund hade insändt ett skriftligt med- delande om att han den 13 sistlidne juni i Rantasalmi, Hieta- lahti anträffat larvskinn af Melampsalta montana äfvensom att eleven Anna Lempinen den 18 i samma månad i Jorois, Keri- salo, funnit en fullt utvecklad hanne af Myrmeleon formicarnis. Vidare att han samma dag mellan Jorois kyrkby och Warkaus bruk hört och sett en fågel, hvilken han äfven tidigare tror sig hafva hört i Nyslotts-trakten, och den han förmodade vara an- tingen Calamoherpe fluviatilis eller C. nmvia. Vidare hade herr Westerlund insändt ett meddelande om en förmodad fiskbastard Äbramidopsis Leuckartii (se längre fram i detta häfte). Magister I. O. Bergroth föredrog om sina senaste sommar tillsamman med student J. I. Lindroth företagna *&■ Botaniska exkursioner i Karelia pomorica. Den 29 maj afreste vi med tåg till Joensuu, hvarifrån fär- den fortsattes med ångbåt till Lieksa by vid Pielisjärvis östra 11 Extra-inötet den 7 november 189(1. strand och med häst till Pankakoski bruk. Här tager landsvä- gen slut, hvarför vi för färden längre fram voro hänvisade att gå de sträckor man icke kunde färdas båtledes. Vår kosa gick nu öfver Ruuna, Lusma, Koroppi och Kolvasjärvi byar till Re- pola by vid Lieksanjärvis vestra strand, dit en del af packnin- gen redan tidigare på vårvintern sändts med släde. Här dröjde vi, ehuru ännu icke inne i vårt egentliga exkursionsområde, närmare fyra dygn, hvarunder exkursioner gjordes i omnejderna. Dels var nämligen växtverldens utveckling ännu föga framskri- den, så att vi ej gjorde oss någon brådska, dels ville vi använda någon tid till att insamla så mycket mossor och lafvar som o möjligt, medan vi ännu befunno oss i Karelia borealis. Åtmin- stone af den förstnämda växtgruppen finnes nämligen så godt som intet från denna provins i Universitetets herbarium. Den 8 juni bröto vi upp från Repola och framkommo på eftermiddagen till Omellie by på Torasjärvis östra strand. Här- med voro vi inne i Karelia pomorica. Följande dag fortsattes emellertid resan till Muujärvi, fyra mil öster om Omellie belägna by, hvarest vi uppslogo vårt första egentliga hufvudkvarter. Detta håll var det svåraste bland dem vi hade att tillryggalägga; vi passerade nämligen vattendelaren mellan Östersjön och Hvita hafvet och fingo gå till fots hela sträckan, medan våra saker forslades på s. k. »volakka». — Trakterna häromkring utgöras nästan uteslutande af vidsträckta tallmoar och oerhörda skogar, ställvis afbrutna af myrartade sumpmarker och mossar kring träsken, hvarför exkursionerna lemnade ganska ringa utbyte. Vi reste den 15 juni vidare mot nordost till Tiiksijärvi by vid sjön af samma namn och därifrån till Tiiksi. Det sistnämda hållet hade vi redan landsväg, men måste likväl tillryggalägga det ridande, af orsak att i hela byn fans endast en kärra, hvil- ken behöfdes för vår packning. I Tiiksi dröjde vi ett par dagar, hvarunder en längre utflykt företogs till Ontrosenvaara och ett stycke uppför Tschirkkakemijoki. Den 22 juni kommo vi till Rukajärvi. Ursprungligen af- sedd att räcka endast ett par dagar, blef vår vistelse här utsträckt öfver en vecka, alldenstund en större timmerflotta, Extra-mötet den 7 november IHHfi. 23 hvilken som bäst flötades ned utför den smala Onnanjoki, helt och hållet spärrade vår väg. Först den 1 juli skedde uppbrot- tet. Vägen gick först uppför Onnanjoki och sedan ett stycke öfver land till Hiisijärvi by, samt därifrån öfver Kompakka till Koivuniemi by. Här dröjde vi åter hela nio dygn, hvarunder en längre exkursion gjordes till det vidpass 25 km norrut belägna Kevättömärvi. — Så foro vi utför Tungunjoki förbi byn af samma namn till Maasjärvi, hvarifrån vi hade att passera en landväg på 25 km till Sjurgarvi by vid den stora sjön af samma namn. Efter ett par dagars exkursioner i trakten där omkring bröto vi den 19 juli upp med Soroka vid Hvita hafvet som mål. Efter tvenne mils vandring nåddes Vigfloden, 18 km från dess utflöde, och följande dag kommo vi till Soroka. — Härifrån afreste vi emellertid så godt som omedelbart till Solovetsk, hvarvid vi hade förmånen att få göra öfverresan på en af de två präktiga och komfortabla ångbåtar, hvarmed ett bolag i Archangel numera trafikerar dessa vatten, och hvilka göra en tur i veckan. På Solovetsk dröjde vi till nästa ång- båtstur, således en vecka, och för lika lång tid uppslogo vi vårt hufvudkvarter på Popovansaari utanför Kem, hvarest en stor ångsåg är belägen. Under denna vecka gjorde vi en tur ut till de högbergiga, intressanta Gås (Gusovoi)-öarna och en annan till Sjuja stora by, hvilken ligger tre mil söderut ett stycke uppför ån af samma namn. Till Soroka återkommo vi den 4 augusti, och den 8 bröto vi upp därifrån samt foro utan några längre uppehåll uppför Wig och dess biflod Onda till Ondarvi by vid norra änden af Onclajärvi sjö, dit vi efter vidpass 16 mils båtfärd anlände den 15 augusti. Härifrån hade vi en bekväm landsvägsresa ned till Siesjärvi, där Suondali by på ön af samma namn blef vårt sista hufvudkvarter. Den 28 augusti anträddes återfärden öfver Povenetz och Petrosavodsk till Petersburg och Helsingfors. Som det anmärkningsvärdaste resultatet af vår resa kan betecknas uppdagandet i det inre af provinsen af ett vidsträckt område, utmärkt genom den allmänna förekomsten af gungfly- artade ståndorter med deras egendomliga, intressanta arter. 24 Extra-mötet den 7 november 1896. Medan under 1894 års resa dylika lokaler anträffades endast på ett par ställen vid Siesjärvi och Särkijärvi, sågos nu delvis ganska vidsträcktagun gflyn och våta — sänka gungfly-ängar utmed den cirka 25 km långa vägen Koivuniemi — Kevättömärvi fler- städes mellan Maasjärvi och Sjuigarvi byar äfvensom i trakten af sistnämda by. Gränserna för ofvansagda område kunde dock endast på ett par punkter noggrannare konstateras. Å ena si- dan går nämligen sydvest-gränsen fram i trakten af Koivuniemi by, och å andra sidan kunde den östra gränsen spåras på sträc- kan Sjuigarvi — Vigjoki. Vidpass 7 å 8 km öster om den nämda sjön upphörde nämligen gungflyna, genom hvilka vägen dittils till stor del löpt, med ens och gåfvo rum för de vidsträckta myrar, hvilka omgifva nedre loppen af Vigjoki, Sjuja å och Kemijoki, och hvilka jämte löfskogskärr och fuktiga — sumpiga blandskogar utfylla största delen af kustområdet. Hvad de gungflyartade ståndorterna för öfrigt beträffar, uppträda de här nästan aldrig »rena», utan hysa mer eller mindre tätt hopade Spliagnum-tufxor, de där stundom uppträda som långa strängar eller band, gående mer eller mindre utpräg- ladt i ett bestämdt väderstreck och då förlänande hela lokalen ett rätt egendomligt utseende. De största tufvorna äfvensom de högsta partierna af Sphagnum-stYängama hysa typisk myrvege- tation och bära här och där tviniga tallar. De mellan tufvorna uppstående lägre ställena äro mycket sänka och antingen helt och hållet betäckta af en Amblgstegium scorpioides-matta eller ock fläckvis bara med de grå dyfläckarna nödtorftigt skylda af (någongång ymnig) Eqvisetum limosum, Utricularia intermedia (vanligen mycket ymnig), Drosera longifolia, spridda strån af Carex livida och steril C. filiformis, m. m. På de mera fasta ställena af Amblystegium-mattan äfvensom på mindre och lägre Sphagnum-tufvor eller kring kanterna af de större träffar man däremot de flesta af de sällsynta och intressanta arter — del- vis af mera nordligt eller sydligt ursprung — som karaktäri- sera gungflynas vegetation. Här prunkar dessa ståndorters för- nämsta prydnad, Orchis incamata, framstående lika mycket genom form- som individ-rikedom, här ser man vidare Bartsia Extra-mötet den 7 november 1896. 25 alpina, Saussurea, Tofieldia, Gymnadenia, Listera ovata, Pingvi- cula vulgaris, m. fl., samt af gräs Schcenus ferrugineus (mycket ymnig på gungfly-ängar i Sjuigarvi trakten), Scirpus ccespitosus, Carex chordorrhiza, C. dioket, C. heleonastes, C. flava, C. panicea, Mölinia, Eriophorum latifolium, m. fl. äfvensom på mera sänka ställen vanligen ymnig Juncus stygius, ofta tillsammans med Bhynchospora alba. — Af buskar bör åter nämnas Salix mijr- sinites. Att närmare här redogöra för de olika typer hvarunder gungflyna uppträda i Karelia pomorica, skulle föra mig för långt. Af de vidpass 50 för området nya arter, som under denna resa ytterligare uppdagats, förevisades följande: Bartsia alpina L. (Förut funnen sydligast vid Kemi i norra Österbotten, nära 66° n. br.) Arten är allmän och ofta ymnig inom gungfly-området. Alla fyndorter äro belägna ungefär om- kring 64° 30'. Sydligast funnen vid Maasjärvi. I Sverige där- emot går Bartsia ned ända till Vestergötland, Östergötland och Gottland. Schcenus ferrugineus L. Anträffad flerstädes i gungfly-om- rådet. Bildar en hufvuddel af vegetationen på några lokaler i Sjuigarvi-trakten, där den också anträffades nordligast (vidpass 64° 30'). Förut inom vårt naturhistoriska område funnen en- dast i Onega-Karelen vid Selki och Walkiamäki. Loiseleuria procumbens L. Förekom ymnigt på Gusovoi- öarna utanför Kem (ej fullt 65°) på höga, kala berg. Förut är den funnen sydligast i Kuusamo på Iivaara (nära 66°). Juncus trifidus L. Ymnig å Nemetski Gusovoi uppe på bergens toppar. Förut tagen sydligast i Kuusamo (vidpass 66°). Carex rigida Good. Funnen tämligen sparsamt på samma holme som föregående art uppe på den högsta bergspetsens nordsluttning. De här växande exemplaren hade till en stor del felslagna honax. Arten är förut bekant endast från Lapp- marken. C. ampullacea * rotundata Whlnb. Väl utpräglade exem- plar af denna form tagna på Gusovoi-öarna äfvensom på Kol- , -»a **> *^ v\ >^ ss/.O 26 Extra-mötet den 7 november 1896. gora. Arten är förut känd endast från Lappmarken. — Samma underart togs redan 1894 i en mosse vid Ondarvi by (63° 50). Koéleria cristata Pers. Denna art, som är ny för vårt na- turhistoriska område och förut icke funnen nordligare än i Pe- tersburgstrakten, anträffades af oss växande rätt ymnigt på en vidpass kilometerlång sträcka utmed landsvägen 10 å 11 km norr om Särkijärvi by (ungefär 63° 35'). Lokalen var torr tallmo. Koéleria cristata är mer eller mindre allmän i södra och mellersta Europa samt angränsande delar af Asien på torra lokaler. Den är funnen i hela södra Sibirien samt i södra och mellersta Ryssland. Meinshausen uppger den från flera lokaler i Ingermanland. I Danmark är arten sällsynt; Lange uppgifver inalles nio lokaler, hvaraf tre på Sjeelland. I Sverge är den enligt Hartmans flora ll:te uppl. förut tagen vid Oppmanna i Skåne samt uppgifven för Stockholms skärgård, men senare ej återfunnen. Sålunda skulle vår art nu på sätt och vis vara ny för hela det finsk-skandinaviska flora-området. Arten är lätt igenkänlig på den kortgreniga, hopdragna, nedtill afbrutna vippan, det upptill tätthåriga strået, m. m. De af oss tagna exemplaren synas så vidt man kan döma af beskrifnin- gar, stämma väl öfverens med de ingermanländska, bland annat uti den af Meinshausen påpekade starka hårigheten hos slidorna, särdeles de nedre. Däremot passa de ej i allt väl in på diag- nosen i Langes flora. Till de zoologiska samlingarna hade inlemnats: Strix bubo från St. André socken, af doktor Onni Ruuth. Archibuteo lagopus från Janakkala socken, af mag. O. Collin. Surnia nyctea. 6 fiskarter från Finska viken, Björkö socken, nämligen: Cobitis tamia, C. barbatula, Oobio fiiwiatilis, Oobius minutus, Oa- sterosteus pungitius, Phoxinus aphya, af stud. E. F. Qvarn- ström. 3 exx. Abramis leuckartii från Putkijärvi i Rantasalmi (tagna af Matti Taskinen), 1 ex. Leuciscus rutilus och 1 ex. Abra- mis blicca från samma sjö, af mag. A. Westerlund. Mötet den 5 december 1696. 27 Bliccopsis abramo-rutilus från Esbo-Löfö (1895). Abramis blicca från Esbo-Löfö. Melampsalta montana, larvskinn från Rantasalmi, af mag. A. Westerlund. Myrmeleon formicarkis, 4 Mötet den 3 april 1897. joiseen päin; niinpä löytyy Keski-Europassa usein neljä täydel- listä emikiehkuraa, Suomesta tuskin lienee kahta enempää tun- nettu. Kandidat Erik Nordenskiöld inlemnade och demonstre- rade en samling af elfva arter Acarider, de flesta samlade af honom själf under sensommaren och hösten 1896. De voro: Bdella capillata Kramer. Bäella longirostris (Herm.). Bdella vulgaris (Herm.). Actineda vitis (Schr.). Småris expalpis (Herm.). Rhyncholophus plialangioides (De Geer). Rli. nemorum Koch. Rh. glöbiger Berl. Rh. qvisqviliarum (Herm.). Trombidium gymnopterorum (L.). Tr. holosericeum (L.). Forsmästare A. W. Granit föredrog om fjäll-lemmeln (Myodes lemmus L.) och dess uppträdande i Finska Lappmarken som- maren 1896 (se längre fram i detta häfte). Herr Granit påpekade vidare förekomsten af ett fast elgstånd i Soäankylä, där äfven ovanligt stora aspbestånd anträf- fats, samt meddelade slutligen några anmärkningsvärda flori- stiska fynd, bland dem Asplenium septentrionale från Sodankylä. Doktor E. Reuter förevisade exemplar af En för Finland ny Psyllod Trioza dispar F. Lw. jämte i sprit förvarade larver och af dem deformerade blad af Taraxacum offiänale Wigg. De egendomliga, platta larverna hafva rundt omkring kroppen en krans af långa, snöhvita fjun- lika utväxter, hvilka äro böjda uppåt och inåt. I följd häraf företer andra sidan af Taraxacum -bladen, hvarest larverna Mötet den 3 april 1897. .'»5 kunna anträffas sittande tätt tillsammans i stundom mycket stort antal, en egendomlig hvit beläggning, som på håll gör intryck af att bladen äro öfverdragna med en svampartacl väfnad. Ur dessa larver utvecklade sig imagines i slutet af juli och förra hälften af augusti. Först efter öfvervintringen skall parningen ega rum, hvarefter honorna i slutet af april och i början af maj lägga sina ägg på den andra sidan af de unga, späda bladen af Taraxacum officincde. Alla de ställen af bladskifvan, å hvilka ett ägg blifvit afsatt, insänka sig i form af små gropar, hvarigenom på bladets öfversida uppstå små, flackt kägelformiga eller vårtlika upphöjningar, hvilkas antal motsvarar mängden af de lagda äggen. Dessa upphöjnin- gar kunna å ett och samma blad vara mycket talrika och tätt sammanträngda, till följd hvaraf bladet, som ofta antager en brunaktig färg, böjer sig nedåt vid kanterna och blir starkt deformeradt samt vid stark infektion till och med ställvis blås- formigt kullrigt utbuktadt. Larver till denna art hade af föredragaren anträffats i stort antal på Taraxacum blad på Lofsdal i Pargas sommaren 1896. Redan tidigare, eller år 1895, hade emellertid på allde- les enahanda sätt deformerade blad, hvilka voro besatta med ägg och helt små larver af ifrågavarande art å Sjundeå prästgård insamlats och i sprit förvarats af fröken Nenne Moberg. Antagligt är, att arten, som är spridd öfver hela Europa, ej är så alldeles sällsynt hos oss, ehuru den hittils blifvit förbisedd. Professor O. M. Reuter framlade exemplar af en annan, äfvenledes i vårt område icke förr beaktad Trioza-ar\, Tr. remota, från Pargas samt förevisade vidare den fullbildade insekten till fluglarver, som anträffats lefvande i salt; arten visade sig vara Piophila casei, den samma, hvars larver lefva i ost. Student G. Lång demonsterade exemplar af de i Nyland icke förr funna lafvarna Cladonia Delesserti och Ramalina obtu- sata, begge insamlade vid Helsingfors. 56 Årsmötet den 13 maj 1897. Till de botaniska samlingarna hade sedan mars mötet inlemnats följande gåfvor: En sektion af tall 'från Kuru af dr. A. 0. Kihlman. - - Ett stamstycke af en »paabkahonka» från Korpiselkä af forstm. F. G. Bergroth. 3 alkoholpreparat och 6 kärlväxter från Inari och Kemi Lappmarker, cleribland Asplenium septentrionale, ny för Lapp. Kemensis af forstm. A. W. Granit. 23 kärlväxter från olika delar af landet af Botaniska bytesföreningen. — 8 mos- sor, 1 laf och 3 svampar från olika delar af landet af dr. A. O. Kihlman. - - 3 kärlväxter från Lojo af stud. A. Luther. - 66 arter Ustilaginece i 103 former och tagna på 93 olika värdplantor från Karelia pomorica, deribland 5 för floran nya arter af stud. J. I. Lindroth. o Årsmötet den 13 maj 1897. Ordföranden, professor J. A. Palmen, afgaf följande års- berättelse: För vårt sällskap har det nu förgångna året varit ett be- märkelseår. Det vore oss alla särdeles angenämt om detta kunde sägas i rent vetenskapligt afseende, i det något gemensamt, synnerligen maktpåliggande arbete skulle under året blifvit af- slutadt, eller om vi kunde hänvisa till något nytt program, som komme att beteckna en vändpunkt i Sällskapets utveckling och verksamhet. Emellertid har det förra icke skett, och det senare skulle i alla händelser först framtiden kunna afgöra. Arets betydelse ligger i stället så att säga på privatlifvets område, i det att Sällskapet derunder nått den stadgade åldern af tre- fjärdedels sekel. I och för sig innebär detta ej någonting märkligt ens för den enskilde menniskan, ty det inträffar ju för alla varelser, för hvilka lifstråden hållit ut i 75 år. För den verksamme medborgaren, och Årsmötet den 13 maj 1897. 57 särskildt för en intresserad forskare, bör dock en så lång arbetstid skattas högt, om han därunder hunnit utföra mycket af hvad han planlagt; ty numera återstår honom blott en jämförelsevis ringa ålderdomsstund, innan tråden måste brista. Men frågan ter sig annorlunda för ett vetenskapligt samfund. För ett sådant skall någon ålderdom ej inträda med därpå följande naturlig af- slutning, så länge i de utslitna arbetskrafternas ställe inträda unga, lifaktiga forskareämnen, hvilka fatta sin uppgift rätt. Också för ett samfund kunna visserligen uppstå inre motiv till orkeslöshet, nämligen om intresset för dess mål slappas, eller om det uti sin verksamhet stelnar i formalism, — och då är det sitt öde värdt. Upplösning kan hota också i fall inre tvedrägt får öfverhand, förorsakad af småsinne, personliga öfvergrepp, brist på aktning för andras öfvertygelse eller utaf ofördragsam- het öfver hufvud. Däremot blir en meningsolikhet, som grun- das allenast på olikhet i verklig vetenskaplig öfvertygelse, aldrig ödesdiger, utan bringar tvärtom lif i spelet. Att vårt samfund vid sina 75 år känner sig kryare än någonsin har varit oss anledning nog att den 1 november förlidet år fira en anspråkslös privatfest. Det förgångna kvartseklet egna- des då en återblick i form af ett föredrag, som kom till stånd genom samverkan af särskilda utaf Sällskapets ledamöter. Där- uti redogjordes i korthet för en del förändringar uti Sällskapets organisation, funktionärer och personal, samt dess ekonomi, de botaniska och zoologiska exkursionerna och samlingarna, Säll- skapets möten, dess publikationer och skriftvexling. Vidare utdelades en intill festdagen räckande tryckt katalog öfver leda- möter, invalda under kvartseklet; och särskildt invaldes tvenne inhemska och 8 utländska hedersledamöter samt 13 korrespon- derande ledamöter. Ett register till samma periods protokoll hade upprättats, fördeladt på rubriker, af hvilka 5 beröra bota- niska, 4 zoologiska och 9 löpande ärenden. Äfvenledes fram- lades fullständigt register öfver Sällskapets publikationer jämte ett botaniskt sakregister, en katalog öfver periodiska skrifter förvarade i Sällskapets bibliotek, och en förteckning öfver ma- nuskript i dess arkiv. Sällskapet fick vidare emottaga en hels- .^vNifASt^. 58 Årsmötet den 13 maj 18'.)/. ning af sin hedersordförande samt gåfvor af böcker, äfvensom en minnespenning, att användas för dess vetenskapliga ändamål. Rörande förloppet af denna festlighet har sekreteraren uppsatt en redogörelse. Öfvergå vi från detta det märkligaste af årets sammanträ- den till hvad i öfrigt inträffat, så må vi likasom tillförene i främsta rummet rikta tanken på dem, som därunder aflidit. Den 15 sistlidne oktober bortgick den framstående ryske botanisten, statsrådet prof. Alexander Batalin, hvilken den 13 maj 1889 invaldes till utländsk ledamot af Sällskapet. Den aflidnes tidigare arbeten hänförde sig företrädesvis till biologiska och fysiologiska undersökningar, hvaremot han senare i allt större omfattning egnade sig äfven åt systematiska formutred- ningar, särskildt med hänsyn till den ostasiatiska floran. Han öfvertog nämligen efter Maximowicz' död bearbetningen af de stora växtsamlingar, som från dessa nejder hemförts af Potanin och Przewaldsky. Öfver detta ämne ingår i »Acta Horti Petro- politani» en serie meddelanden af Batalin med titel Notce de plantis Asiaticis. Med förkärlek sysselsatte sig Batalin vidare med utredning af kulturvarieteter, likasom han i öfrigt varit verksam i särskilda föreningar för befrämjande af växtkultur. Äfven värt florområde har han i sina skrifter berört, Efter Regels frånfälle utnämnd till direktor för botaniska trädgården i S:t Petersburg, har Batalin ifrigt bemödat sig att ställa denna stora inrättning på tidsenlig fot, och särskildt var hans upp- märksamhet fäst på dess rikhaltiga botaniska museum. Här bör vidare nämnas den ryske botanisten Edmund Russovv, som i sitt 57:de år afled den 11 april 1897, såsom professor i botanik vid Universitetet i Dorpat. I sitt förstlings- arbete »Beiträge zur Kenntniss der Torfmoose», som utkom 1865, behandlade han denna formrika grupp med särskildt fä- stadt afseende å det baltiska florområdet på ett så utmärkt sätt, att hans arbete en lång tid framåt var normgifvande i fråga om arternas begränsning. Under de två följande decennierna berörde hans forskningar andra områden, särskildt växthistolo- gien, inom hvilken han utgifvit betydande arbeten, men under Årsmötet den L3 maj 1897. 59 senaste decennium upptog han åter med stor ifver studiet af Sphagna samt publicerade beträffande dessa flere afhandlingar, som mycket vidgade vår kännedom icke blott om arterna, utan äfven om de systematiska enheterna af lägre ordning. Att dessa hans arbeten särskildt för oss varit af stor betydelse behöfver väl knappast påpekas. De voro jämväl orsaken till att han in- valdes till hedersledamot i vårt Sällskap vid minnesmötet den 1 november 1896. Vid samma 75-års möte invaldes till hedersledamot jäm- väl vicepresidenten vid Ryska Entomologiska Sällskapet, medic. d:r Ferdinand Morawitz, hvilken emottog kallelsen svårt insjuknad och någon tid efteråt den 17 december 1896 afsom- nade, 70 år gammal. Han har gjort sig känd genom särdeles grundliga arbeten om Rysslands Hymenoptera aculeata, särskildt bien och humlorna, och har uti dem bearbetat ett mate- rial, som delvis var insamladt uti sydöstra Finland, hvarföre han också angifvit sitt område såsom »Karelien». Med stort tillmötesgående medverkade han vid bestämmandet af finska museets honom intresserande insektgrupper. — Lika välvillig hjälp hafva inhemska forskare haft af en annan äfvenledes un- der året bortgången entomolog, medicine doktor Eduard Ep- pelsheim i Germersheim, Bayern, hvilken kallades till ledamot i vårt samfund år 1891 och afled senaste höst. Såsom en framstående specialist i Staphylinidernas svåra grupp har han nämligen deltagit i bestämmandet af finska och sibiriska for- mer uti vara samlingar. Bland inhemske män har Sällskapet förlorat sin nästäldste ledamot, senator Johan Philip Palmen, som afled den 30 juni 1896. Hans verksamhet för Sällskapets ändamål egde rum under ungdomsåren, omedelbart efter dess reorganisation i Hel- singfors, dels såsom registrator åren 1829 — 30 och 1831 — 34, dels som sekreterare 1834 — 36. Andra studier ledde honom därefter till nya pligter, hvilka under ett långt lif vexlade i hög- grad ; men ännu på ålderdomen ermrade han sig med nöje sin sysselsättning under unga dagar. 60 Årsmötet den IB maj 1897. Sällskapet har vidare uti Anders Johan Malmgren, som afled den 12 april 1897, förlorat en äldre, specielt för natural- historien verksam ledamot. Född i Kajana den 21 november 1834, gjorde han såsom student resor uti vårt naturhistoriska område. Kort efter det han i maj 1856 inträdt i Sällskapet, besökte han Hvita bafvet, och 1857 vistades han i Kimito socken, sysslande med botaniska och zoologiska forskningar. Botaniken synes varit hans fack lika mycket som zoologin, ty ehuru han åren 1859 — 62 var Sällskapets zoologiske intendent, var han en af de tre botanister, som på prof. W. Nylanders initiativ å 1859 utsän- des till Satakunta och södra Österbotten. Enhvar af dem hade inom kryptogamerna sin specialgrupp, Malmgren lafvarna; och ehuru alla egnade uppmärksamhet åt fanerogamerna var det dock närmast han, som höll ledningen. Att Malmgren fullgjorde sitt värf med synnerlig energi och sakkännedom, framgår ur resultaten som finnas publicerade i 6: te häftet af Sällskapets Notiser. Äfven år 1862 gjorde han en resa till norra och östra Finland, men därefter knappast någon inom landet uteslutande i vetenskapligt syfte. Ehuru Malmgren under dessa resor haft botaniska forsk- ningar till hufvudmål, lemnades dock zoologin ingalunda å sido. Uti samma häfte af Notiserna, hvarom nyss var fråga, infördes jämväl af honom gjorda »Anteckningar om de i trakten af Ka- jana förekommande fåglar», äfvensom »Iakttagelser om klofäll- ningen hos dalripan». Och tvenne år senare, år 1863, utgaf Malmgren, såsom disputation för filosofie doktorsgrad, »Kritisk öfversigt af Finlands fiskfauna». I sammanhang med dessa arbeten om hemlandets fauna böra ännu nämnas ett par åren 1865 och 1869 utgifna smärre uppsatser af ornitologiskt inne- håll, den ena berörande landets anserider. Redan förr än Malmgren år 1860 med utmärkelse aflagt kandidatexamen, likasom ock genom sina publikationer året där- efter, hade han således å dagalagt sig vara väl bevandrad uti natu- ralhistoriens begge syskonvetenskaper; och med synnerligt intresse hade han därjemte vinnlagt sig om studier i kemi och andra naturvetenskaper. På grund af dessa kunskaper erhöll han Årsmötet den 13 maj 1897. 61 sedermera under 1860-talet tillfälle att deltaga uti flere af de från Sverige utsända expeditionerna till höga norden. Ar 1861 följde han med 0. Torell till Spetsbergen och Finmarken. Efter det han år 1863 besökt Bohuslän, deltog har år 1864 uti A. E. Nordenskiölds expedition till Spetsbergen, likasom äfven i den, som verkstäldes år 1868. Under dessa forskningsresor, hvilka kompletterades genom studier under vintrarne 1862 — 65 i Stock- holm och år 1866 i Danmark, Tyskland och Schweiz, förvärf- vade sig Malmgren synnerligen grundlig kännedom af den höga nordens då för tiden så föga utredda fauna och flora. Därom vittna hans åren 1862 — 67 utgifna många och högt uppskat- tade afhandlingar om Spetsbergens och delvis äfven Finmar- kens däggdjur, foglar och fiskar äfvensom Spetsbergens fanero- gamflora. Att han förutom på originalspråket offenliggjort alla dessa jämväl uti utländska journaler har väsentligen bidragit till att göra resultaten kända och till att denne vår landsman fått bland samtidens naturhistoriska forskare intaga ett aktadt rum. I detta afseende medverkade väsentligen äfven det arbete Malmgren såsom specialforskare på de nordiska hafs-annulater- nas område åren 1865 — 67 nedlagt uti sina kända stora publi- kationer härom. Genom sina resor i Norden blef Malmgren jämväl förtrogen med det inflytande glacialperioden utöfvat på den skandinaviska naturen, och såsom ett uttryck häraf torde kunna anses ett par smärre uppsatser om »Spår af en hög- nordisk Flora i sydöstra Finland» (Botaniska Notiser, 1866) och om vilkoren för Mammutens forntida existens i Finland (1875). En del af sitt arbete om hafsannulaterna offentliggjorde Malmgren 1867 såsom speciinen för professionen i zoologi vid vårt universitet, dock utan att han vann målet. Han blef emel- lertid senare, år 1869, utnämnd till e. o. professor. Inom vårt Sällskap var han zoologisk intendent 1859 — 62 och vice-ordfö- rande åren 1868 — 72. Malmgrens intelligens, energi och vidsträckta kunskaper läto hoppas att han därefter både inom Universitetet och vårt Sällskap komme att utöfva en välgörande och pådrifvande verk- 62 Årsmötet den 18 maj 1897. samhet; och får man döma af en del symptom hade han äfven åren 1875—76 lust att ingripa vid utvecklingen af frågor huru- vida och på hvad sätt finska naturhistoriker borde eller icke borde deltaga i forskningsfärder ända långt bort i Sibirien. Att förhoppningarna emellertid beträffande det egna landet och jäm- väl forskning öfver hufvud icke gingo i fullbordan hade väl sin grund delvis i den bitterhet mot Universitetet, som alstrats hos ho- nom genom att han vid besättandet af professionen blef förbi- gången af sin medtällare. Till en annan del åter låg orsaken däri, att Malmgren under den därpå följande perioden alltmer vände sig åt praktiskt håll, åt samhällets ekonomiska och so- ciala frågor, dels såsom kommunal- och landtdagsman, dels såsom embetsman i administrativa verk, hvarvid en stor mängd göro- mål tog hela hans energiska person i anspråk. Redan 1865 begynte Malmgren verka för fiskerierna i lan- det såsom t. f. inspektör, och han fortfor därmed under hela den 5-års period han var anstäld vid Universitetet såsom e. o. professor. Men år 1874 blef han utnämnd till ordinarie in- spektör. Genom en mängd år 1869 utgifna småskrifter och en påbörjad fiskeritidskrift verkade han för fiskeriindustrin; och en af honom utgifven, genom medverkan af V. Granlund i Stock- holm verkstäld samling af »Handlingar och förordningar angå- ende Finlands fiskerier» har lemnat den historiska grunden för en del vigtiga åtgärder från styrelsens sida. Såsom fiskeri-in- spektör gjorde Malmgren vidsträckta resor i landet och sam- lade därunder tvifvelsutan mycken erfarenhet särskildt angående fiskarternas förekomst i våra talrika vattendrag samt vilkoren för deras trefnad. Hans största inlägg af praktisk art torde varit ordnandet af fiskeriförhållandena i våra nordliga elfvar, likasom ock stiftandet af lokala fiskeriföreningar, införandet af en del bestämmelser om fredande och plantering af värdeful- lare liskslag, fiskeriernas skyddande emot inflytelser af stock- flötning och industriella inrättningar, samt slutligen införandet af en del förbättrade fiskerimetoder. Däremot var Malmgren motståndare till artificiell fiskodling, förmenande den inhemska fiskstammens rationella skyddande under lektid och säkerstäl- Årsmötet den 13 maj 1897. 63 landet af ynglet genom bibehållande af de naturliga vilkoren för dess trefnad innebära den kraftigaste befordran af fisktill- gången under de hos oss ännu rådande förhållandena. Sin befattning som fiskeri-inspektör lemnade Malmgren år 1889; därefter verkade han, ända till sitt frånfälle, såsom guvernör i Uleåborgs län. Ännu återstår att bland de under året bortgångna nämna stadsläkaren i Helsingfors, med. d:r Karl Johan Qvist, hvil- ken inträdde i Sällskapet såsom student om våren 1849, och afled den 30 januari detta år. I yngre år var han verksam så- som botanist, och gjorde särskildt i trakten kring Fredrikshamn insamlingar, hvilka blefvo inlemnade till Sällskapet och tillgo- dogjordes af W. Nyländer redan i Flora Karelica. I stället för dem, som gått ur ledet, hafva nya inrädt. För- utom de många, som redan angåfvos såsom inkallade i anled- ning af 75-års dagen, hafva tvenne korresponderande ledamöter under året blifvit invalda, nämligen docenten d:r L. A. Jäger- skiöld i Upsala och assistenten d:r G. Schneider i S:t Peters- burg. Till inhemska medlemmar åter hafva invalts icke mindre än 17 personer, nemligen herrar: P. A. Rantaniemi, K. V. Fontell, E. Nordling, S. U. Czarnecki, A. K. Cajander, A. Sten, E. J. G. af Hällström, X. Nordling, O. Alcenius, B. Ståhlberg, J. V. Segercrantz, K. O. Elfving, H. Feder- ley, H. Söderman, J. E. Aro, T. J. Järvi och A. J. Silfve- nius. I sammanhang härmed bör nämnas den förändring inom Sällskapets funktionärer, att sekreteraren magister I. O. Berg- roth under året flyttat till annan ort, och att hans funktioner- under vårterminen öfvertagits af rektor A. Arrhenius. Årets sju månadsmöten hafva varit besökta ganska talrikt, i det 20 — 25, någon gång till och med öfver 30 personer varit närvarande. Några och femtio andraganden hafva blifvit gjorda, 64 Årsmötet den 13 maj 1897. zoologiska lika många som botaniska, bestående dels i förevis- ningar eller meddelanden af notiser, dels åter i form af mindre eller större afhandlingar. Bland de sistnämnda intages främsta rummet af d:r Wainios Monographia Cladoniarum, hvars 3:dje del nu afslutar verket; den ingår uti XIV bandet af Ada, och fem ark äro färdig tryckta. I samma band tryckes jämväl prof. Elf vi ngs »Anteckningar om kulturväxterna i Finland», en bearbet- ning af det material, som för icke länge sedan insamlades genom Sällskapet, samt A. J. Mel as afhandling om Nymphcea fennica. Uteslutande af zoologiskt innehåll kommer att blifva det XV:de bandet, enär i detsamma skola införas följande under året inlemnade afhandlingar: Nordenskiöld, Notizen iiber Hydrachniden aus Siid- Finnland. Stenroos,, Zur Kenntniss der Crustaceen-Fauna von Rus- sisch-Karelen ; Cladocera, Calanidce. Nordling. Fågelfaunan i Enare-trakten, ett bidrag till kän- nedomen af Lappmarkens fågelfauna. Le van der, Materialien zur Kenntniss der Wasserfauna in den Umgebungen von Helsingfors, mit besonderer Beriicksichti- gung der Meeresfauna. III. Spongien, Coelenteraten, Bryozoen und Mollusken. Förutom dessa afhandlingar hafva, såsom nyss nämndes, vid Sällskapets möten företragits ett stort antal meddelanden, lem- nande intressanta och delvis vigtiga inlägg till kännedomen af Finlands natur, nämligen af herrar A. Arrhenius, I. O. Berg- roth, R. Boldt, V. Borg, M. Brenner, E. J. Buddén, A. K. Cajander, A. W. Granit, O. Kihlman, H. Lindberg, J. I. Lind- roth, A. Luther, G. Lång, A. J. Mela, P. Meriläinen, E. Norden- skiöld, O. Nordqvist, B. R. Poppius, E. Reuter, O. M. Reuter, Th. Sselån, J. Sahlberg, G. Schneider, E. Sundvik, E. Wainio, A. Westerlund och D. A. Wikström. Att under året ej utgifvits något häfte af Sällskapets Ada har sin orsak däruti, att bandet XIII — hälft ryckt redan för ett år sedan och upptagande de då angifna afhandlingarna af herrar Brenner, Laurén, Herlin, Keckman. Kihlman och Wai- Årsmötet den 13 maj 1897. t>5 nio — blifvit kompletterad under vintern med d:r C. A. We- sterlunds omfattande och senast jämväl anförda afhandling om sötvattensmollusker, hvars tryckning endast långsamt kunnat fortskrida. Utaf sina Meddelanden har Sällskapet kunnat kringsända 22:dra häftet, innehållande Förhandlingarna under 1895 — 96 samt skriftbytet; professor Elfving har äfven denna gång om- besörjt redaktionen och utgifvandet. Såsom bekant har vårt samfund, med få undantag, årligen kunnat utsända exkurrenter. Det nu förgångna bildar icke ett undantag, om icke i sådan mening, att därunder kunnat utgif- vas flere stipendier än någonsin förr på en gång. Penningebe- loppet 2490 mk har visserligen någon gång öfverskridits, men aldrig antalet exkurrenter. Af 14 ansökningar kunde nämligen tio bifallas, hvilket vittnar godt icke uteslutande om tillgångarna på medel utan ock på användbara krafter. Inom kort afresa sålunda sex botanister till sina områden, nämligen hrr Bergroth till Käre- o lia pomorica, Lindberg till Karelska näset, Lindroth till Åland, Wahlberg till trakten omkring Pielavesi, Häyrén till Ekenäs, Snappertuna och Ingå samt Cajander till Wirmo. Och fyra exkurrenter begifva sig ut i zoologiskt syfte, nämligen hrr Poppius till Inari Lappmark, Luther till Keitele och Saarijärvi, Kränk till trakten mellan Gamla Karleby och Jakobstad samt Aro till Norra Savolaks. Det återstår att beröra en del af Sällskapets verksamhet, hvilken i yttre måtto ännu gjort sig blott föga märkbar. I den mån Sällskapet under 1870- och 1880-talen allt of- tare emottog vetenskapliga afhandlingar att offentliggöras, upp- stod behof af en trycknings- eller redaktionskomité, som afgaf yttrande om nämnda skrifter. Efter hand fick komitén i uppdrag att förbereda äfven andra frågor, exempelvis fördelningen af reseunderstöd. Att en sådan förberedelse befordrat ärendenas behandling inom Sällskapet kan icke förnekas. I de nya stadgar, som vid årsmötet 1894 antogos och den 10 oktober samma år vunno stadfästelse, hade därför införts bestämmelser om en Besty- relse med något vidsträcktare uppgift än den, som genom praxis 66 Årsmötet den 13 maj 1897. tillkommit redaktionskomitén. Någon tid fungerade Bestyreisen ungefär såsom förut. Men under det nu gångna året har den- samma ej blott förberedt alla vigtigare ärenden, som före- kommit på Sällskapets möten, utan jämväl skridit till uppgö- rande af program för vetenskapliga undersökningar och andra för befordrande af Sällskapets verksamhet gagneliga åtgärder. En del af dessa program eller förslag har jämväl redan blifvit framstäld för Sällskapet och af detsamma godkänts; andra bero ännu på pröfning inom Bestyreisen. Dessa förslag hafva gällt följande frågor: 1) Att Bestyreisen skulle sammanträda regelbundet på be- stämd dag i månaden samt, i fall af behof, till extra-möte. Tillsvidare hållas mötena ännu efter omständigheterna. 2) Att protokoll vid dess möten föres, hvilket jämväl beslutits. 3) Beträffande användandet af de medel, som åt Sällska- pet öfverlemnades vid 75-års mötet, har Bestyreisen föreslagit att däraf skulle bildas en egen fond benämd Senator J. Ph. Palmens fond, hvaraf räntorna skulle anslås för sådana plan- mässiga undersökningar, zoologiska eller botaniska, hvilkas ut- förande tager en längre tid i anspråk, exempelvis för metodiskt utforskande af djur- och växtlifvet i våra vattendrag eller vid våra hafskuster samt vilkoren derför, hvilket förslag Sällskapet godkänt. 4) Vidare har professor Norrlin föreslagit, att genom sekrete- rarens försorg framdeles skulle föras en öfversigtlig journal öfver de naturalhistoriska exkursionerna, i korthet angifvande ända- mål, ort, kostnader, resultat, reseberättelse, samlingar, under- sökningar o. d. Då genom en dylik journal en synnerligen nyt- tig öfverblick erhålles öfver Sällskapets hithörande verksamhet, kommer en sådan jämväl att anordnas. 5) Den samme har föreslagit, att större och äfven mindre botaniska samlingar, inlemnade till Museet, borde vara fullstän- digt förtecknade, i hvilken mening Bestyreisen och Sällskapet instämt. 7) Professor Norrlin har jämväl föreslagit, att Sällskapet skulle söka från glömska bevara de i folkspråket använda benäm- Årsmötet den 13 maj 1897. 67 ningarna på växt- och djur-arter och grupper, växtformationer, jordarter, ståndorter och terränger eller naturskiljaktigheter öf- ver hufvud, äfvensom det bruk allmogen gör af landets natur- alster. Äfven detta förslag har Bestyreisen funnit vara synner- ligen beaktansvärdt. 8) Under diskussion har vidare förevarit den sammes för- slag att befordra kännedomen af våra cellväxter genom lämp- liga examinationskompendier, äfvensom genom anskaffande och distribuering af 10 å 12 st. smärre exsiccater af dylika växter till ledning för, bland andra, yngre exkurrenter. Det förra för- slaget har förordats hos Sällskapet, som anmodat Bestyreisen att vidtaga förberedande åtgärder; och äfven för realiserandet af det senare förslaget finnes utsigt. 9) D:r Kihlman har nedskrifvit en för Sällskapets yngre författare af sedd handledning innehållande »praktiska råd» vid affattandet af manuskript, och Bestyreisen har beslutit befordra dem till trycket. För öfrigt har vid Bestyreisens möten afgjorts ett antal löpande ärenden af praktisk art. Jag kan icke undertrycka den bestämda öfvertygelsen, att det måste lända Sällskapets verksamhet i dess helhet till syn- nerligt gagn om Bestyreisen inom sin trängre krets upptager och diskuterar dylika frågor och antingen omedelbart vidtager lämpliga åtgärder eller hemställer därom till Sällskapet. Detta tillvägagående garanterar en sakenlig och mognare behandling, än om samma frågor diskuteras allenast på Sällskapets vanliga, af många andra frågor upptagna möten. Det förstås af sig själf att de ledamöter, som icke ingå i Bestyreisen, härigenom inga- lunda äro förhindrade att på Sällskapets möten väcka förslag, som de anse välbetänkta; och Bestyreisen skall påtagligen gerna se att främst förslagsställarena, men också andra intresserade och sakkunniga, skola öfvervara dess möten och bidraga till ärendenas sakenliga behandling. Ty viribus unitis skall arbetet bedrifvas. Lika naturligt äro åter månadsmötena rätta tillfället att genom inlemnade vetenskapliga afhandlingar, genom föredrag, förevisningar och notiser samt diskussioner föröka allas vårt 68 Årsmötet den 13 maj 1897. vetande och stärka allas intresse. Och vid dessa möten böra de inom Bestyreisen väckta och förberedda förslagen vinna sitt slutliga afgörande. Må vi hoppas att dessa anordningar skola i sin mån bi- draga till att såväl förekomma ålderdomskrämpor hos vårt 75- äriga Sällskap, som ock befrämja dess vetenskapliga lif. Indendenten för de zoologiska samlingarna, d:r K. M. Le- vande r, aflemnade följande redogörelse: Till de zoologiska samlingarna hafva sedan senaste års- möte inlemnats 2 däggdjur-arter, 24 fåglar, tillhörande 16 arter, 1 par fågelfötter och 2 fågelbon. För dessa föräringar står Sällskapet i förbindelse till baron Alb. de la Chapelle, rektor E. J. Budden, mag. O. Collin, preparator G. W. Forsell, baron E. Hisinger, herr K. Holmström, d:r K. M. Levander, mag. Nuu- pala, d:r Onni Ruuth, herr G. E. R. Wasastjerna, d:r E. Wase- o nius, agronom V. Åkerman. Den inhemska fisksamlingen, som är i behof af att kom- pletteras, resp. förnyas med goda, väl konserverade exemplar af de flesta arter, har denna gång vunnit en jämförelsevis be- tydlig tillväxt i det att 33 arter och 2 bastarder {Abramidopsis Leuckartii och Bliccopsis abramorutilus) blifvit inlemnade. Många af dessa föreligga i flera exemplar och äro konserverade i for- mol. Föräringarna hafva gjorts af studd. B. Poppius, E. F. Qvarnström, V. Segercrantz, H. Stenberg, Raf. Wegelius, mag. A. Westerlund och intendenten. De inhemska insektsamlingarna hafva tillvuxit med en kol- lektion af 80 Coleoptera, hufvudsakligen tomicider, af eleven vid Evois forstinstitut K. O. Elfving, samt med sex sällsynta arter, af hvilka tre för faunan nya, skänkta af studd. A. K. Cajander, A. J. Silvenius och B. Poppius, prof. J. Sahlberg samt skoleleven H. Sahlberg. Till fjärilsamlingarna hafva öfver- lemnats 60 exx. lepidoptera från Nyland och Tavastland af herrar Bj. och H. Wasastjerna, 11 sällsynta arter, af hvilka tre nya för faunan, af stud. H. Federley, mag. K. Ehnberg, stud. A. Luther och cl:r Guido Schneider. Smärre bidrag till insektsam- Årsmötet den 13 maj 1897. fi9 Ungarna hafva lemnats af d:r E. Reuter, mag. A. Westerlund och mag. D. A. Wikström. En intressant, i sprit förvarad samling af under vintern vid Kuopio tagna insekter har öfverlemnats af mag. A. Wester- lund. Bland dessa »vinterinsekter» funnes två för vår fauna nya podurid-arter. Stud. B. Poppius, som med understöd af Sällskapet sist- lidne sommar gjort en entomologisk forskningsresa i östra delen af Karelia onegensis, har medfört en stor mängd insekter af alla ordningar, företrädesvis Goleoptera, mellan två och tre tusen exemplar, men då granskningen och bestämningen af det insam- lade materialet ännu ej blifvit slutförd, har intet däraf med samlingarna blifvit förenadt. Af öfriga evertebrater har till samlingarna inlemnats föl- jande: Myriopoder: 12 arter från södra Tavastland af fil. kand. G. A. Knabe samt 18 profrör från Lojo af stud. A. Luther. Hydrachnider: 34 arter af fil. kand. E. Nordenskiöld. Acarider (Prostigmata): 14 arter, preparerade på objektglas, af den samme). Spindlar: 13 st. profrör från Lojo af stud. A. Luther. Isopoder: 5 st. profrör från Lojo af den samme. Krustaceer, diverse: 3 st. profrör från Lojo samt Astacus flu- viatilis, ett ex. med monströs gripklo från Lojo, af den samme. Mollusker: 41 nrr land- och sötvatten-konkylier från Ryska Ka- relen af stud. B. Poppius. Maskar: 4 profrör af stud. A. Luther och en lumbricid med tudelad bakkropp af herr V. Salminen. Ccelenterater: 2 prof af Spongilla från Lojo sjö af stud. A. Luther. Plankton-prof: 10 st. från S:t Michels-trakten tagna 1895 af stud. J. E. Therman. Intendenten för de botaniska samlingarna, d:r A. 0. Kihl- man, afgaf följande berättelse: 70 Årsmötet den 13 maj 18!)7. De botaniska samlingarnas tillväxt har under aret åtmin- stone i kvantitativt hänseende varit relativt ringa. Den utgö- res af 1267 kärlväxter, 60 mossor, 15 alger, 7 lafvar och 138 svampar samt 24 nummer för den karpologiska samlingen, eller 1511 numror mot 3088 föregående år; härtill kommer ännu en af mag. Raf. Herlin hopbragt, ganska anmärkningsvärd preparat- kollektion af subfossila växtdelar från Satakunta och Karelska näset, hvarigenom en första början erhållits till en inhemsk samling på detta hos oss försummade, men år för år allt vig- tigare område. Bland öfriga gåfvor märkas främst en större samling kärväxter från Karelia pomorica af mag. I. O. Bergroth och stud. J. I. Lindroth samt en samling parasitsvampar från samma landskap, innehållande bland annat flere för floran nya arter, af stud. J. I. Lindroth. Af öfriga gåfvor äro de flesta tillkomna med särskild hänsyn till musei behof och innehålla i sjelfva verket många synnerligen beaktansvärda bidrag, syn- nerligen för utredandet af enskilda arters utbredning inom lan- det. För dessa bevis på den välvilja, hvarmed Sällskapets sträf- vanden allt fortfarande omfattas både inom och utom dess egen krets, stannar museum i förbindelse hos följande personer: pro- fessor E. Sundvik, lektorerne E. J. Buddén, J. E. Furuhjelm, Hj. Hjelt, doktorerna K. H. Hällström och E. Wainio, rektor M. Brenner, kamrer J. O. Bomansson, folkskoleinspektör O. A. F. Lönnbohm, forstmästarne F. G. Bergroth och A. W. Granit, magister H. Lindberg, redaktör P. Hj. Olsson, studd. W. M. Axelson, A. K. Cajander, B. E. Ekman, K. V. Fontell, O. A. Kosonen, J. I. Lindroth, A. Luther, G. Lång, R. B. Poppius, A. Rantaniemi, H. Söderman, A. Wahlberg, R. Wegelius och E. Öhberg, läraren F. A. Rautell, eleven O. Sundvik och under- tecknad, intendent, äfvensom Botaniska bytesföreningen, hvar- jämte genom rektor A. Arrhenius' och mag. H. Lindbergs försorg inlemnats några växter, insamlade af elever vid Nya svenska läroverket och Privata svenska flickskolan i Helsingfors. Bland det inlemnade materialet må efter vanligheten fram- hållas de för floran nya Scirpus radicans (Ik, H. Lindberg), Kce- leria cristata (Kp., adventitia?) I. O. Bergroth & J. 1. Lindroth), Årsmötet den 13 maj 1897. 71 Alchemilla pubescens (M. Brenner), samt bland mossorna Bryum warneum (Al), Polytrichum ohioense (Ik), Sphagnum mötte (Ab) och Octodiceras Julianum (Ik), samtliga urskilda och så när som på Sphagnum molle äfven insamlade af mag. H. Lindberg. Af öfriga kryptogamer torde en laf och sex svampar vara för samlingarna nya. Ordnandet och bestämningen af museets samlingar har fortgått såsom förut; i detta arbete hafva mag. H. Lindberg och stud. J. I. Lindroth med ej ringa uppoffring af tid och möda deltagit. Särskildt må äfven omnämnas att de finska formerna af subgenus Batrachium under året reviderats af herr 0. Gelert i Kjöbenhavn. Bibliotekarien, d:r E. Reuter, uppläste följande redogörelse: Sällskapets bibliotek har under senaste verksamhetsår, från den 13 maj 1896 till den 13 maj 1897, erfarit en något rin- gare tillväxt än under närmast föregående motsvarande perioder. Antalet nytillkomma nummer utgör 646, fördelade med hänsyn till innehållet på följande sätt: Naturvetenskaper i allmänhet 335 Botanik 94 Zoologi 117 Landt- och skogshushållning 9 Geografi 23 Geologi, paleontologi 22 Meteorologi, medicin, fysik, kemi ... 6 Antropologi, etnografi 14 Diverse skrifter af blandadt innehåll . . 26 Det vida vägnar största antalet publikationer har äfven detta år erhållits af de lärda samfund, institutioner och tid- skriftsredaktioner, hvilka med Sällskapet underhålla regelbundet skriftutbyte. Dessa uppgå för närvarande till 248, och af dem hafva under det förflutna året tillkommit följande tre nya: Chicago Academy of Sciences, Chicago, 72 Årsmötet den 13 maj 1897. Redaktionen af »Rivista di Patologia Vegetale e Zimolo- gia», Portici, Botanical Survey of Minnesota, Minneapolis, hvarjämte redaktionen af »Rovartani Lapok» i Budapest, hvil- ken tidskrift efter en längre tids stillestånd ånyo trädt i verk- samhet samt fortsatt det tidigare påbegynta skriftutbytet. För välvilliga bokgåfvor står Sällskapet i tacksamhetsskuld till Finska Landtbruksstyrelsen, Redaktionen af »Luonnon Ys- tävä», Koninglijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Luniver- sité de Lausanne samt till herrar W. Nyländer, J. G. Agardh. Fr. Benton, A. Berlese, A. Blytt, P. T. Cleve, G. Grill, O. E. A. Hjelt, J. A. Palmen, E. Reuter, O. M. Reuter, Saint-Lager, G. O. Särs, E. Wainio, G. Warnstorff och R. v. Wettstein. Föredrogs följande af skattmästaren, bankdirektör Leon v. Pfaler inlemnade Årsräkning för år 1890. Debet. Behållning från år 1895. Stående fonden. Hypoteksföreningens 42/2 % obl. &nfi 10,000 .... Smf 10,141: 20 Helsingfors stads 472 % obl. af 1882 &nf 5,500 . . . 5,455: — Helsingfors stads 4x/2 % obl. af 1892 dmf 3,000 . . . 2,880: — o A depositionsräkning i Nordi- ska Aktiebanken .... 9,523: 80 28 000: Sanmarkska fonden. Utlånadt till Hr John Sahlberg mot revers af den 1 mars 1892 å 5 % 2,000: — D:o d:o å 5 % 2,000: — 4,000: — Transport 32,000: — Årsmötet den 13 maj 185)7. 78 Transport 32,000: - o Arskassan. A depositionsräkning i Nordi- ska Aktiebanken . . 9mf 1,155: 50 A löpande räkning i d:o . . . 291: 86 1,447:36 33 447:36 Inkomster under året. Statsanslag för år 1896 3,000: Influtna räntor: a 4V2 % 630: — å Helsingfors stads 4V2 °/o lån af 1882 .... 247: 50 å d:o d:o 41 /2 % lån af 1892 135: - a bankdepositioner å 4°/o . 425: 48 å John Sahlbergs skuldsed- lar å 5 o/o 200:- å löpande räkning å 2 o/0 . 20:63 Ledamotsafgifter: af Alex. Luther . 15: — » A. W. Granit . . . . 15: — » K. Stockmann . . . 15: — * > E. F. Häyrén . . . . 15: — » P. A. Rantaniemi . . 15 — » Ossian Wichmann . . 12: — » Wilhelm Ramsay . . . 12: — » Emil Butzow . . . . 12: — T. J. Forsström . . . 12. — K. H. Hynén .... . 12' — » A. L. Wallgren . . . . 12: — » J. Roos .... . . 12 — » L. I. Ringbom . . . . 12 » Ch. E. Keckman . . 12 » E. Th. Nyholm . . . . 12 — 1.658: 61 195: — Transport 4,853:61 33,447:36 74 Årsmötet den 13 maj 1897. » E. Keto » S. E. Frosterus ..... 15 » J. V. Siilänen 15 » K. H. Stenberg 15 » J. E. Ekström 15 » A. Wahlberg 15 » K. W. Fontell 15 » Ivar Aminoff 12 » Elis Nordling 15 För försålda skrifter: genom G. W. Edlunds bokhandel . Donationer: af Friherre J. A. Palmen &nf 10,000: — » onämnd genom D:r V. F. Brothe rus &inf 200: - - Transport 4,853:61 33,447: 3(5 15: — 132: 1,093: 57 10/200: - 16,279: 18 Summa &nf 49,726: 54 Kredit. Utgifter under året. Arvode åt sekreteraren för V/% år. . D:o åt bibliotekarien för IV2 år . . . Reseunderstöd åt K. Hirn D:o åt P. A. Rantaniemi D:o åt B. R. Poppius D:o åt E. Nordling Ränta å Sanmarkska fonden till Enkefru S. Sanmark Vaktmästarearvode Tryckningskostnader Annonser Inbindning, porto, frakt m. m 300 450 100 100 400 125 200:- 55: — 839: 65 172: 75 580: 85 3,323: 25 Transport 3,323: 25 årsmötet den 13 maj L897. 75 Transport 3,323: 25 Afskrifning. A värdet af obligationer, som inköpts med löpande kupong eller till ett pris, öf- verstigande parivärdet, afskrifves . . 505: 87 Behållning till år 1897. Stående fonden. Kypoteksföreningens 472 °/o obl. af 1884 $fnf 13,500: — Helsingfors 4V2 % obl. af 1882 5,500: - Helsingfors 4V2 % obl. af 1892 3,000: — Q A depositionsräkning i Nordi- ska Aktiebanken .... 6,000: — 28,000: Palménska fonden. Hypoteksföreningens 4x/2 % obl. af 1884 Smf 7,500: — A depositionsräkning i Nordi- ska Aktiebanken .... 2,500: — 10,000: Sanmarkska fonden. Utlånadt till Hr John Sahlberg mot revers & proprieborgen å 5 % • • 2,000: — D:o d:o ... å 5 °/0 . . 2,000: - 4?000: — o Arskassan. Kinska Brandstodsbolagets för landet 3,6 % . obl. af 1896 1,400: — A depositionsräkning i Nordi ska Aktiebanken .... 929: 30 A löpande räkning i d:o d:o . 1,568: 12 3,897: 42 45 897- 42 Summa $mf 49,726: 54 På förslag af revisorerna beviljades skattmästaren full an- svarsfrihet. 76 Årsmötet den lo maj 1897. Vid härpå förrättadt val af funktionärer återvaldes till ord- förande professor J. A. Palmen, till vice-ordförande professor F. Elfving, till sekreterare rektor A. Arrhenius och till skatt- mästare bankdirektör L. v. Pfaler. Vid val af en i tur afgående bestyrelsemedlem återvaldes professor J. P. Norrlin. Till revisorer af innevarande års räkenskaper utsagos rek- tor Brenner och professor Söelän. Till publikation anmäldes följande uppsatser: M. Brenner: Spridda bidrag till kännedom af Finlands Hieracium-f ormev. V. Vestnyländska Hieracia; J. I. Lindroth: Lisätietoja Suomen sienistä; E. Reuter: Bidrag till kännedomen om Ålands och Åbo skärgårds microlepidopter-fauna. I. Pyralidina. Crambina och Tortricina. Doktor A. O. Kihlman öfverlemnade till Bestyreisens hand- läggning en uppsats af student V. Meinand er: Växtfenologiska observationer anstälda år 1890 i Borgå och Perno. En från R. Orto botanico di Palermo inkommen anhållan om skriftutbyte beslöt Sällskapet bifalla. Upptogs till behandling ett af professor J. P. Norr lin inom Bestyreisen väckt och af denna omfattad! förslag, gående ut på att Sällskapets exkurrenter och andra intresserade personer skulle söka insamla uppgifter om af allmogen begagnade namn på naturalster, ståndorter, jordarter o. cl. Förslaget var af följande lydelse: »På jubileum-mötet den 1 sistlidne november framhöll ord- föranden nödvändigheten af en mer omfattande och intensiv verk- samhet för att Sällskapet måtte kunna hålla sig å nivå med tidens alltmer stegrade fordringar. Något förslag i den vägen ärnar jag nu icke väcka, utan blott fästa uppmärksamheten på vissa frågor, hvilka för närvarande ega ett så att säga aktuelt in- tresse, och bland dem påpeka en särskild grupp, som af Sällskapet föga eller alls icke beaktats. Jag afser härmed tillvaratagandet Årsmötet den 13 maj 1897. 77 och insamling af benämningar i folkspråket på växt- och djur- arter eller andra kategorier (genera etc.) ; vidare benämningar på växtformationer, jordarter, ståndorter och terränger eller natur- skiljaktigheter öfver hufvud samt slutligen uppgifter öfver det bruk man hos oss gjort af de vårt naturhistoriska område beboende organiska naturalstren. Uppmaning till exkurrenter och studerande ha under sed- nare år då och då af mig blifvit framstälda i antydt syfte, men utan nämnvärd påföljd tillsvidare. Numera gifves visserligen utsigt att saken skall gå i någon mån framåt, sedan ett särskildt samfund med syfte att åstadkomma en finsk naturalhistorisk terminologi trädt i verksamhet och bland annat vidtagit åtgärd om planmässig insamling af namn på växter och djur och i sammanhang härmed äfven upplysningar om den nytta allmo- gen drager af dem. Men utom att nämnda samfund blott afser de finska benämningarna och programmet eljest är taget i in- skränktare omfång, hör detta försummade gebit otvifvelaktigt äfven Sällskapet till och hvarje motivering af sakens gagn torde vara öfverflödig. Enklast och lättast kanna benämningar på arter insamlas, och hvarje med landets språk förtrogen exkurrent torde i den vägen kunna uträtta åtminstone något, om han förstår att med urskilning gå till väga. Svårare ställer sig saken, då det gäller utredning af den användning växter och djur funnit hos allmogen; detta förut- sätter nämligen mer ingående kännedom af folkets lif och sträf- vanden. I talrika fall är ämnet dessutom af den art att dess utredande tillhör personer af annat fack, till exempel läkare, jord- brukare m. m. I många fall kan dock en praktiskt anlagd na- turalhistorisk exkurrent nog insamla pålitliga hithörande upp- lysningar. Af särskildt intresse vore kännedomen af benämningar på ståndorter, jordarter m. m., då den vetenskapliga terminologin eger ett nog begränsadt antal dylika och sådana åter hos allmogen förekomma i stor rikedom, om ock ofta med vexlande betydelse. Redan för återgifvande af trakternas allmänna naturförhållanden 78 Årsmötet den 13 maj 1897. och utseende vore en fullständigare terminologi tacknämlig; man kunde då återgifva dem med större korthet, fullständighet och öfverskådlighet. I detta afseende må blott antydas de egna benämningarna i Lappland på olika slag af höjder, skogar, sumpmarker m. m. eller i skären på holmar, klippor o. a. Här- igenom kunde äfven hvarjehanda fel och inkorrektheter, som hunnit innästla sig i litteraturen, åter utmönstras. Genom ett arbete i denna riktning kunde möjligen äfven rent vetenskapliga fördelar vinnas. Allmogen eger traktvis ej blott talrika och ofta koncisa benämningar på olika terränger m. m., utan äfven en säker, på iakttagelse och erfarenhet grun- dad kännedom på många deras egenskaper och karaktärer, om hvilka forskaren ännu sväfvar i dunkel. Emellertid är detta arbete förenadt med betydande svårig- heter och kan i större omfattning utföras endast af någon växt- topograf, som jämte nödig kunskap i geognosi och fysisk geo- grafi är i viss mån förtrogen med jordbrukarens, fiskarens, jägarens eller annan yrkesidkares lif och verksamhet samt dess- utom fullt beherrskar språket. Det är antagligt att Sällskapets exkurrenter gerna skulle insamla uppgifter af nu berörda slag, och ett dylikt arbete skulle sedan följas af andra naturalhistorici. För mig synes det vidare önskvärdt att i särskilda fall äfven speciella, af annat arbete mindre beroende exkurrenter någon gång kunde af Sällskapet pä dess bekostnad utsändas för angifna ändamål. I stort sedt är nämligen vår hithörande litteratur ytterligt torftig. Frånsedt ett antal i tiden insamlade artnamn och upp- gifter öfver användning är i sednare tider så ringa material till- varataget att därpå knapt något kan byggas. Men äfven obe- roende af dessa brister är det hög tid att söka afplana följderna af föregående tiders försumlighet innan det blir för sent. Den brytningsperiod, i hvilken finska folkets utveckling nu inträdt, hotar att med oanad snabbhet kull störta gamla former samt införa alldeles nya vanor, bruk och åskådningssätt. Ällmänt bekanta äro de verkande orsakerna (kommunikationer etc), och i förhandenvarande afseende torde litteraturen och folkskolorna Årsmötet den 13 maj 1897. 7!) verksammast ingripa. För det tryckta ordet bär allmogen hög respekt, och då tidningar och folkskrifter i stor skala spridas till nästan alla bygder och folkskolorna börja vinna allt större popularitet och utbredning, måste spåren häraf bli alltmer märk- bara. Redan hålla traktvis dialekterna i finska orter på att vika för det i vissa afseenden ännu underlägsna skriftspråket, och den på sätt och vis genuina kulturen, eller den genom lång erfarenhet förvärfvade kunskapen får småningom lemna plats för en ofta ytlig bokkunskap. Och sålunda är fara värdt att äfven nu framhållna benämningars användning m. m. och i sammanhang härmed stående insigter efter hand komma att gå förlorade, i hvilket afseende allaredan klagomål försports. Det torde därför ligga i alla fosterländska föreningars intresse att tillvarataga de skatter, som på detta område ännu stå att räd- das, och kanske äfven söka inverka på vederbörande att möj- ligast skona den uråldriga kulturen eller åtminstone ej afsigtli- gen undergräfva eller förstöra densamma. På ofvan anförda grunder ville jag föreslå att Bestyreisen skulle hos Sällskapet utverka det ifrågavarande arbetsfält blefve uppodladt och befrämjadt och att för ändamålet till en början Sällskapets exkurrenter skulle uppdragas att i förening med sina öfriga arbeten äfven uppmärksamma nu berörda frågor och af allmogen inhemta och uppteckna alla de pålitliga upplysningar och benämningar, som i trakten stå till buds. I särskilda fall vore dessutom önskvärdt att utsända speciella forskare för ifrå- gavarande syftemål». Sedan herrar Kihlman, Mela och Sselån tillstyrkt bifall, antogs förslaget enhälligt. D:r E. Wainio förevisade exemplar af lafven Bceomyces rufus, tagna i maj månad med apothecier, som oskadade öfver- vintrat. Denna art hade på en bergvägg i närheten af Helsing- fors föregående höst iakttagits rikligt fruktbärande, och hade alla apothecierna bibehållit sig oskadade under vintern, hvar- före uppgiften att apothecierna hos slägtet Bceomyces (Sphyri- dium) ej skulle öfvervintra måste anses som ogrundad. 80 Årsmötet den 13 maj 1897. Vidare förevisade D:r Wainio afbildningar och exemplar af lafven Porina schizospora (n. sp.), tagen af H. Lojka på Krim- ska halfön. Hos denna art äro sporerna i början spolformiga och tvåcelliga, men lösgöra sig de tvenne cellerna slutligen från hvarandra och bilda äggformiga encelliga sporer, som jämte de tvåcelliga spolformiga anträffas i samma apothecier. En sådan sporernas förökning genom delning har hittills icke iakttagits hos någon annan lafart. Magister A. Westerlund hade till samlingarna insändt en intressant kollektion »vinterinsekter» från Kuopio. Den före- visades af d:r K. M. Levander, och ingår en närmare, af figurer förtydligad redogörelse därför i »Luonnon Ystävä», 1897 n:o 2 och 3. Utom de där omnämnda arterna innehöll samlingen poduriden Schöttella sangvinolenta samt hemiptererna Aradiis corticalis och Aphalara exilis. Nya för landet voro poduriderna Entomobrya marginata och Isotoma Westerlundi. Doktor K. M. Levander förevisade ett exemplar i vinter- drägt af Phalacrocorax carbo från Nyslott, inlemnadt af rektor E. J. Buddén. Magister R. H er lin inlemnade till samlingarna 22 arter mossor från Satakunta, samtliga för provinsen nya, samt förevi- sade exemplar af Dianthus arenarins från Kiikala äfvensom blad af Onoclea struthiopteris, utvisande öfvergångar mellan assimila- tionsblad och sporbärande blad. Ordföranden, professor J. A. Palmen, uppläste ett medde- lande från magister Otto Collin i Tavastehus, enligt hvilket denne erhållit ett i en utmark i södra Tavastland öfverkommet bo med tvenne ägg, tillhörande Ågvila clanga, eller möjligen A. ncevia. o Rektor A. Arrhenius meddelade att lyceisten Ake Lau- rén de 9 innevarande maj på Sillböle gårds egor i Helsinge Årsmötet den 13 maj 18!)7. 81 observerat tre storkar (Giconia alba); en af dessa sköts, de begge andra sträckte söderut. Student J. I. Lindroth förevisade en monströs kvist af Alans ineana från Mäntsälä. Doktor E. Reuter meddelade att han vid granskning af en sändning fjärilar, samlade af magister K. J. Ehnberg, i den- samma funnit tvenne exemplar af den för finska faunan nya tineiden Dasystoma salicella Hb från Valkjärvi; ett tredje exem- plar hade af herr J. Montell infångats på Åland. Arten är en- ligt Staudingers katalog utbredd öfver norra och mellersta Europa samt förekommer dessutom i sydöstra Ryssland äfvensom i Dal- matien samt i norra och mellersta Italien. Till de zoologiska samlingarna hade inlemnats: Picus canus, rf och o^, från Hauho af mag. O. Collin. — Phalcrocorax carbo, ett exemplar från Ny slott af rektor E. J. Buddén, samt ett från Porkkala. — 60 exemplar fjärilar från Nyland och södra Tavastland af herrar Björn och Harald Wa- sastjerna. — 18 st. profrör med myriapoder, 13 d:o med spind- lar, 3 d:o med podurider, 8 d:o med krustaceer, 4 d:o med ma- skar, prof af Spongilla samt en monströs kräfta från Lojo af student A. Luther. — ■ 10 plankton-prof från S:t Michel, tagna sommaren 1895, af student J. E. Therman. — En samling vin- terinsekter från Kuopio af magister A. Westerlund. De botaniska samlingarna hade fått emottaga: En kärlväxt från Vihti och två lafvar, nya för Helsingfors- trakten, af stud. G. Lång. — 9 kärlväxter från norra Karelen, däri- bland nya för provinsen Lamium purpureum, Galium triflorum, Carex capillaris, Eriophorum latifoliwm, Olyceria remota och (ad- ventitia!) Olyceria spectabilis af stud. Walter Axelson. — 4 kärl- växter från Nyland af stud. E. Öhberg. — Frön af Barbaren vulgaris af d:r Hj. Hjelt. — Hermafrodita blommor af Sagittaria sagittifolia af läraren F. A. Rautell. Ueber die Nordgrenze der Schwarzerle und der Linde in Finnland. VON A. OSVV. KlHLMAN. Längs dem bothnischen Meerbusen geht die Schwarzerle, wie bekannt, wenigstens nach Kuiwaniemi (65° 28' n. Br.); iiber ihre Verbreitung gegen Norden ira Binnenlande ist jedoch, mei- nes Wissens, sehr wenig bekannt. Wainio giebt sie an aus einigen Lokalitäten am Nordende des Sees Pielisjärvi (63° 32' n. Br.) sowie aus einer Insel im See Lieksa (Bussisch Karelien, 63° 42' n. Br.). Im letzten Sommer wurde sie von Bergroth and Lindroth noch etwas nördlicher und weiter nach Osten ge- funden. Aus der weiten Strecke zwischen dem Meeresstrande und Pielisjärvi sind in der Literatur nur Standorte erwähnt, die zu weit nach Siiden liegen um bei der Bestimmung der Nord- grenze noch in Betracht zu kommen. Folgende Aufzeichnungen diirften daher fur eine genauere Kenntniss der Verbreitung nicht unwillkommen sein. Im Kirchspiel Wiitasaari ist die Schwarzerle gar nicht sel- ten; an Bach- und Seeufern findet man 16 — 20 cm dicke und 6 — 7 m hohe Stämme. Bei Löytöpuro siidlich von Wuosijärvi sah ich einen Stamm von 28.5 cm, und in der Nähe der Kirche (63° 4' n. Br., 25° 50' ö. Gr.) wachsen viele Exemplare von etwa 25 cm Dicke. Östlich von hier sah ich beim Säviä-Strom - A. O- Eihlman, Nordgrenze der Linde. 83 in Fielawesi (63° 11' n. Br., 26° 40' ö. Gr.) besonders schöne Stäinme von Alnus glutinosa am steinigen Seeufer; einer der grössten hatte eine Höhe von etwa 8 m und einen Durchmes- ser von vollen 30 cm. Hochwuchsige Schwarzerlen sah ich auch uberall längs den grösseren Gewässern in Nilsiä z. B. an den Ufern der Seen Sywäri und Köyrittyjärvi (63° 25' — 30'). In den Waldgegenden nördlich von Nurmes scheint unser Baum schon seltener zu werden; ich selber sah ihn dort nicht, aber der Forstwärter in Sywälamraenmäki erzählte mir er habe bei Isosuo zwischen den Seen Halmijärvi und Werkkojärvi (63° 46' n. Br., 28° 45' ö. Gr.) einige besonders grosse (»erittäin suu- ria») Stämme beobachtet. Ferner hat mir der Herr Förster N. J. Juselius Folgen- des aus dem Kirchspiel Sotkamo giitigst mitgetheilt. Im sudöst- lichen Theile des Kirchspieles in der Nähe des Sees Räätäjärvi steht am Rande des Waldsees Kleiner Walkeaisjärvi eine Gruppe Schwarzerlen, unter welchen die grössten 4 — 5 m hoch und 16 — 20 cm im Durchmesser sind; auch am Siidwest-Ufer des na- hen Grossen Walkeaisjärvi finden sich vereinzelte Stämme ähn- liches Wuchses (63° 59' n. Br., 29° 10' ö. Gr.). Weiter nach Suden in der Nähe von Tipasjärvi am Ufer eines Baches, der sich in den See Kolkonlampi ergiesst (63° 52'), stehen mehrere Schwarzerlen, deren Stammdurchmesser jedoch kaum 10 cm iiber- steigt; die Länge beträgt etwa 4 m. Noch weiter nach Norden, etwa 14 km nordöstlich von der Kirche in Sotkamo, fand ich in einer entlegenen Waldge- gend zwei Schwarzerlen. Dieselben stånden am steinigen Ufer und dicht am Wasser des kleinen Sees Wuorijärvi (64° 12' n. Br., 28° 43' ö. Gr.); unmittelbar hinter ihnen lag die steil nach Siidwesten geneigte, waldbewachsene Uferböschung. Die etwa 5 m hohen Exemplare trugen vorjährige Zapfen und zeigten ein iiberaus freudiges Gedeihen ; beide hatten mehrere Stämme ver- schiedenen Alters, unter denen der älteste, schon vertrocknete, aber noch aufrechte, einen Durchmesser von 13 cm hatte. — Auch etwa 6 km siidlich von hier am Flusse Tervajoki, sollen 8 i A. O. Kiläman, Nordgrenze der Linde. nach Aussage zuverlässiger Landleute Schwarzerlen wachsen; leider hatte ich nicht Zeit dieselben zu besuchen. Nicht viel siidlicher, aber viel näher an der Kiiste liegt ein Schwarzerlen-Standort an der Grenze zwischen Haapajärvi und Kärsämäki. Hier stehen in einem dem Hofe Tulppo (64c 4' n. Bi\, 25° 42' ö. Gr.) gehörigen, sumpfigen Walde 4 alte Schwarzerlen von 8 — 11 m Höhe; zwei derselben hatten einen Durchmesser von 21,5 cm. Der reichlich durchrieselte Boden ist mit hochwöchsigen Birken und Fichten bestanden; auch die Grauerle und Salix pentandra wachsen dicht daneben. Der Landwirth, der mich selbst begleitete, erzählte, dass sich die Schwarzerle auch an einer anderen, ihm gehörigen Waldsumpfe vorfindet. So viel sich aus den relativ gut gewachsenen Exemplaren bei Wuorijärvi und Tulppo ersehen lässt ist es kaum wahr- scheinlich dass diese Standorte sich noch an der klimatischen Nordgrenze der Schwarzerle befinden. Ob, wie ich glaube, die Grenze faktisch weiter nach Norden liegt, miissen weitere Er- fahrungen belehren. Etwas besser als die Nordgrenze der Schwarzerle ist die- jenige der Linde bekannt. Sselan 1 hat vor bald 20 Jahren die diesbeziiglichen Aufzeichnungen zusammengestellt, und viel mehr wird man aus der jiingeren Literatur nicht entnehmen können. Die Sache scheint mir aus mehreren Grunden einer näheren Untersuchung werth, und als ersten Anfang einer solchen mogen hier fblgende Notizen mitgetheilt werden; sie sind zum Theil längs der Nordgrenze des Baumes gemacht ohne dieselbe we- sentlich zu verschieben. wurden aber hauptsächlich in der Ab- sicht gesammelt durch sie einen Einblick in das Verhalten der Linde in solchen Gegenden zu gewinnen, wo eine angehende, relativ primitive Kultur die Verhältnisse der Wildniss entruckt und umgestaltet. Der oekonomische Zustand und die landwirth- schaftlichen Kenntnisse der Bevölkerung liegen in den besuchten 1 Medd. Soc. I'. & Fl. f. 5. S. 2 ii' A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 85 Gegenden meistens so, dass der Anbau des Bodens ohne grös- sere Abweichungen von dem altherkömmlichen Verfahren zu geschehen hat; der Weg ist mit eiserner Nothwendigkeit dem Ivleinbauer vorgezeichnet, und der Wald hat einen beträchtlichen, obwohl sehr ungleichmässigen Antheil in den Einnahmen der Haushaltung zu entrichten. Brandkultur ist dabei in den frag- lichen Gegenden noch sehr verbreitet öder war wenigstens bis in die letzten Jahren noch ublich. Von einer wirklichen Pflege des VValdes ist keine Rede, auch in den hier sehr ausgedehn- ten Staatswäldern nicht; eine absichtliche Schonung gewisser Waldpartien öder gar einzelner Bäume diirfte gewiss, wenn iiber- haupt vorkommend, zu den grössten Seltenheiten gehören. Hier- bei wird von der hin und wieder ausgefiihrten Verpflanzun^ seltener Waldbäume und Sträucher, von der unten einige Bei- spiele angefiihrt werden, abgesehen. Die geographische Länge und Breite ist, da genauere An- gaben meistens nicht zu haben sind, dem Kartenwerk des »Landt- mäteristyrelsen» entnommen und diirften fur das gegenwärtige Zweck vollends geniigen. 1. Niinimäki in Kuru (62° V n. Br., 23° 14' ö. Gr.) Aus dem Namen war zu vermuthen, dass in der Nähe dieser Waldansiedelung Linden anzutreffen wären. Meine diesbeziig- lichen Anfragen vvurden jedoch von den Nachbarn entschieden verneinend beantwortet. Bei einem Besuche erfur ich indessen von dem Weibe des jetzigen Pächters Folgendes. Der Väter der Alte war Besitzer des etwa 2 — 3 km ent- fernten Hofes Kaartinaho und hatte seinerzeit von dort aus un- ter anderem auch den frischen, grasigen Boden, wo jetzt Niini- mäki steht, mit Brandkultur belegt. Hier wurden damals Lin- denstämme von der Dicke gewöhnliches Bauholzes gefällt und verbrannt. Als die Ansiedelung etwa um d. J. 1870 hier zuerst dauerhaft wurde, fanden sich noch einige Lindensprösslinge, die aus den Strunken der alten Baumgeneration emporgewachsen; leider wurde die Wohnung in ihrer nächster Nähe errichtet, so dass die jungen Sträucher im Gehen und Kommen der Men- chen und Hausthiere bald gänzlich zerriittet wurden; die letz- 86 A. O. Iiihlman. Nordgrenze der Linde. ten suchte man sogar durch Verpflanzen auf einen geschiitzten Ort zu retten, jedoch vergeblich: die Linde ist hier ausgestorben. 2. In demselben Kirchspiel findet sich auch ein zweiter, gleichnahmiger Bauernhof Niinimälä (62° n. Br., 23° 35' ö. Gr.). Der jetzige Be- sitzer, ein aufgeklärter, etwa 40-jähriger Mann, erzählte mir, dass der Anbau hier mehr als 100 Jahre alt ist; in der Wand des Darrhauses sieht man die Jahreszahl 1778 eingeschnitten und die miindliche Tradition meldet, dass dieses Haus gleich in den ersten Jahren der Ansiedelung erbaut wurde. Der Väter des Bauers hatte noch nur sehr wenig Land urbar gemacht; die nahe Böschung. die jetzt von fruchtbarem Ackerboden bedeckt ist, wurde damals als Weide benutzt und war mit zahlreichen Linden bestanden. In der ganzen Umgegend war es iiblich eine Unmenge von Ziegen zu halten, und Niinimäki machte hiervon keine Ausnahme; von dem Vieh wTurden die Linden sehr iibel zugerichtet und gingen, wie man vermuthete, hauptsächlich aus diesem Grunde allmäh- lich vollständig ein. Nur ein einziger Baum, der eigens geschiitzt und umzäunt wurde und wohl auch wegen stärkerer Borke we- niger empfmdlich war, entging der Zerstörung. Mit zunehmen- dem Alter hatte dieser Baum besonders von Frostspalten zu leiden und vertrocknete schliesslich vollständig, wurde umge- hauen und als Brennholz benutzt; eine aus dem Holze gemachte, riesige (37 cm breite) Getreide-Schaufel ist noch im Gebrauch. Der Strunk ist noch zu sehen und hat einen Durchmesser von 53 X 69 cm Länge; vor seinem Tode hatte sich in seiner Nähe eine Menge Wurzelsprosse erhoben; dieselben bilden jetzt (ob von Samlingen vermehrt?) eine etwa 15 m länge, 9 m breite Dickidit von seltener Schönheit und Regelmässigkeit, in welcher ich mehr als 100 Stämme verschiedenen Alters zählte; die drei grössten Bäume waren etwa 14,5 ?n hoch und hatten einen Durchmesser von resp. 30, 31 und 32 cm. Der ganze Linden- hain steht in der jetzigen Einzäunung der Wohnhäuser und wird von dem Besitzer pietätvoll geschiitzt. Beife Fruchte wer- clen alljährlich reichlich erzeugt. Zwei Reiser, wahrscheinlich Sämlinge der älteren Bäume, A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 87 die unweit am Ackerrande emporkamen, wurden in den Nach- barhof Pyydysmäki hingepflanzt und gedeihen hier vorziiglich. Eine alte, kränkelnde, 4 — 5 m hohe Linde ist dort spontan vor- handen. 3. In der Nähe des Sees Aureejärvi zwischen den beiden vorgenannten Ståndorten waehsen Linden an mehreren Orten, so anf der Insel Majasaari zahlreiche 2,5 — 3 m hohe Sträucker; der Boden steinig, eben. Heinäaho: ein alter,.l,5 m hoher Strauch von kränklichem Aussehen und mit 5 cm dickem Stamm am Rande einer klei- nen Waldwiese. An der Strandböschung bei Jänisniemi waehsen zahlreiche, jnnge Linäensträuclier ; eine hiibsche, schattige Dickicht darstel- lend; ausserdem noch zwei grössere, bliihende Bäume, von de- nen der ältere mit 29 cm dickem Stamm; der Bauer erzählt es sei dieser Baum als er vor 23 Jahren hieher ubersiedelte nur 7 — 8 cm dick gewesen. Etwas weiter nördlich bei Uljas sol- len ebenso an der Strandböschung einige Lindensprösslinge frii- her zu sehen gewesen sein, sind aber gegenwärtig vom Vieh vollständig zerriittet; wahrscheinlich waren sie Ueberbleibsel ei- ner älteren, durch Brandkultur vernichteten Lindengeneration. 4. Alavus, Sydänmaa (62° 41' n. Br., 23° 12' ö. Gr.). Der Kreisbeamte Herr M. E. Österman hat mir mitgetheilt, dass etwa 2 km nach NE von genannter Eisenbahnstation zwischen der Eisenbahn und dem See Kaarasjärvi im J. 1888 eine etwa 4 — 5 m hohe Linde aufgefunden wurde; sie stånd im Walde bei einem alten Theergraben, hatte eine stattliche Krone und dicken Stamm. 5. Saarijärvi, Pajumäki (62° 36' n. Br.; 24° 47' ö. Gr.). Auf einer fur Brandkultur öfters benutzten Halde (»aho») wuchs friiher ein 3 — 4 m hoher Lindenstrauch, der jedoch nicht weiter zum Vorschein kam nachdem der Boden vor einigen Jahren wieder gebrannt wurde. — Andere Linden waren aus der Um- gegend nicht bekannt. 6. Wiitasaari, Lakomäki (62° 55' n. Br., 25° 30' ö. Gr.) 88 A. O- Kihlman. Nordsrenze der Linde o* In der Umgegend finden sich Linden an mehreren Orten, mei- stens jedoeh merklich zuriickgedrängt und in Abnehmen be- griffen. So sollen Sträucher dieser Baumart friiher ziemlich zahl- reich längs den Ufern des kleinen Flusses Lakojoki gewesen sein. Die erste und bis jetzt einzige bleibende Ansiedelung wurde hier vor etwa 30 Jahren gemacht und die Linden theils wegen des Bastes, theils als Geschirrgeräth fleissig ausgenutzt, ausserdem beim Aufräumen des Geländes mitsammt anderem Gebiisch umgehauen und zerruttet. Äuf der mehr als ein km langen Strecke, wo Linden friiher gefunden wurden, steht jetzt nur noch ein einziger, grosser Strauch auf der Böschung und ein Wurzelsprössling zwischen den Ufersteinen einer Stromschnelle. Die Art ist hier also fast ausf/erottet. 7. Als Gegensatz hierzu mogen zwei Fundorte aus der Umgegend genannt werden, die sich mehrere km weit von Men- schenwohnungen in der Wildniss befinden. — In dem Pilkkasuo genanntem Moore sieht man eine langgestreckte, etwa 100 m länge Waldhugel; die Fläche der Versumpfung liegt auf der ei- nen Seite der Hugel etwa 2 m höher als auf der anderen und der steinige Boden der Hugel halt sich daher von dem hindurch- sickerndem Wasser immer relativ frisch. Zu bemerken ist, dass diese Stelle, wie es scheint, dem Schicksal ähnlicher Lo- kalitäten der Brandkultur anheimzufallen entgangen ist; sie hat hierftir ihre geschiitzte Lage hinter grossen Versumpfungen und weit von Menschenwohnungen zu verdanken; es lohnte sich of- fenbar nicht eigens in die Wildniss zu ziehen um ein so unbe- deutendes und dabei ungiinstig gelegenes Areal zu bereiten. Uralte Kieferstriinke zeigten auch keine Brandwunden und wir haben wahrscheinlich hier eine immerhin als Seltenheit zu zäh- lende Vorkommniss eines Waldbodens, deren Pflanzenwuchs seit undenklichen Zeiten nicht durch Feuer entstellt, resp. vernichtet wurde. Im Schatten von Birken, Espen, Ebereschen und Sahl- weiden wachsen einige, etwa 2 m Jwhe Lindensträucher ; die Stämme sind schlank und öfters bogenformig herabgeneigt, meh- rere aus derselben Wurzel, steril; der stärkste unter ihnen vvar A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 89 6,5 cm dick. Der Bestand ist friiher wegen des Bastes ausge- nutzt und wenigstens ein Stamm war neulich von der Axt ge- fällt worden. 8. Einige km weiter nördlich, in der Nähe des Sees Pikku- Wuorijärvi wachsen einige Lindensträucher in einer stark gegen E geneigten Rinne der aus grobem Geröll bestehenden Moräne. Der Boden ist von frischem Humus bedeckt und die liaumwurzeln reichlich in Mycorrhizen umgewandelt. Etwa 20 junge und kraftig ivachsende Lindenstämme von 1—4 m Höhe stehen hier auf einem Platz von etwa 7 — 8 m Länge und der- selben Breite gedrängt. In ihrer Mitte sieht man den Strunk einer Riesenfichte, und mein Begleiter, ein alter Bauer aus der Umgegend, erinnert sich deutlich, dass die Arbeiter bei der Fäl- lung dieser Fichte vor etwa 15 Jahren in der herumstehenden Lindendickicht tiichtig aufgeräumt hatten; von den damals weg- gehauenen Linden war jetzt nichts mehr zu sehen. 9. Unweit des grossen Sees Wuosijärvi steht bei einem kleinen Arbeiterhaus des Hofes Hintikka eine zweistämmige, c. 8 m hohe Linde; die Stämme sind 71 und 58 cm dick. Leider ist dieser schöne Baum durch riicksichtslosen Asthieb iibel zu- gerichtet; er ist schon mehr als zur Hälfte vertrocknet und scheint dem Tode geweiht. 10. Bei dem am Ufer des grossen Sees Keitele gelegenen Dorfe Niinilaks (etwa 25° 50' ö. Gr.) scheint die Linde vollstän- dig ausgestorben öder wenigstens stark decimirt zu sein. We- nigstens versicherten mir zwei Männer, die dort längere Zeit ansässig gewesen waren, dass diese Baumart in der Umgegend des Dorfes gänzlich unbekannt sei ; auch auf dem mit dem Na- men Niininiemi bezeichneten Vorgebirge seien keine Spuren da- von zu finden. 11. Herr Advokat Jack hat mir glitigst mitgetheilt er hatte im Sommer 1895 bei Keihärinkoski, Sakarila (63° 6' n. Br., 25° 32' ö. Gr.) einen wenigstens 20 cm dicken, umgehauenen Lindenstamm gesehen. Kleinere Exemplare wachsen in der 12. Von zuverlässigen Bauern erfuhr ich, dass im nord- 90 A. O. Kihhnan. Nordgrenze der Linde. lichsten Theile des Kirchspiels Wiitasaari bei Purala am Strande des Sees Kolimajärvi (63° 14' n. Br., 25° 53' ö. Gr.) mehrere Linden vorkommen; die Stelle trägt den fur Lindenstandorten gewöhnlichen Namen Niinimäki. Ein zweites Niinimäki giebt es etwa 20 km weiter gegen W; ob hier noch lebende Linden Vorkommen weiss ich nicht zu sägen. — Auch auf dem Vorge- birge Aittoniemi etwa 2,5 km von der Kirche in Wiitasaari sol- len friiher zahlreiche Linden gewachsen haben, die jedoch durch häufige Brandkultnren stark gelitten haben; mein Berichterstat- ter konnte nicht einmal sicher behaupten, dass lebende Linden hier noch zu finden sind. 13. Bei Ilosjolä in Pihtipudas (63° 18' n. Br., 25° 36' ö. Gr.) fand ich auf dem frischen, aber ausserordentlich steini- gen Ufer eines kleinen Baches zwischen dichtgedrängten Erlem Birken und Traubenkirschbäumen 3 — 4 Lindensträucher. Der grösste unter ihnen, der zweifelsohne auch ziemlich alt war, hatte eine Höhe von 5 m und einen Stammdiameter von 8 cm; steril. 14. Bei Leppämaki an der Grenze zwischen Pihtipudas und Pyhäjärvi (63° 28' n. Br., 25° 52' ö. Gr.) wachsen in der Wildniss Linden, iiber deren Vorkommen ich nichts näheres erfahren konnte. 15. Herr Polizeibeamte B. Dyhr in Pyhäjärvi hat mir freundlichst uber zwei Lindenvorkommnisse Auskunft gegeben, die wohl zu den nördliehsten rechnen, die noch in Finnland zu fin- den sind. Das erste ist bei Niinimäki an der Grenze zwischen Pyhäjärvi und Kiuruwesi (63° 34' n. Br.,26° 12' ö. Gr.) wo manns- Jiöhe (junge?) SträucJier vorkommen. Das andere ist eine Insel im sudlichen Theil des Sees Pyhäjärvi etwa 12 km W vom vori- gen; hier giebt es ein Baum von 7,5 m Höhe; der Stamm hat nahe am Boden ein Durchmesser von 78 cm. Von diesem Stand- orte aus soilen auch erfolgreiche Verpflanzungen des Baumes in der Umgegend vorgenommen worden sein, z. B. bei »Paa- jala> am Seeufer. 16. Noch etwas weiter nördlich giebt es ein Fundort, von welchem ich durch Herrn Förster J. E. Wierimaa Kundschaft A. O. Kihlman, Nordgrenze der Lindö. 91 erhalten habe; es liegt dieser in den Wildnissen des Dorfes Kangaspää in Reisjärvi (etwa 63° 40' n. Br., 24° 40' ö. Gr.); leider fehlen alle nähere Nachrichten von diesem Standorte. Es scheint iibrigens als die Linde in den Grenzwäldern zwischen Reisjärvi und Haapajärvi eine weitere Verbreitung hatte, resp. gehabt hatte; darauf deuten die hier gebrauchten Namen »Niini- koskenaho» (etwa 63° 42' n. Br.) und Niinijärvi (63° 45' n. Br.). 17. Etwa 5 km nördlich von der Kirche in Keitele (63° 12' n. Br., 26° 20' ö. Gr.) wachsen auf den fruher geschwen- deten Böschungen viele Lindensträucher, die jetzt etwa 2 m hoch sind. 18. Vor einigen Jahren sah man bei SääsJcyniemi in Piela- vesi (63° 8' n. Br., 26° 38' ö. Gr.) einen grossen, etwa 4-5 m hohen Lindenstrauch; die definitive Urbarmachung des Bo- dens hat dieses, wohl als letztes Ueberbleibsel eines friiheren Bestandes zu betrachtende Exemplar zerstört. 19. Im Dorfe Katajamähi desselben Kirchspieles besuchte ich bei Otramäki (63° 16' n. Br., 27° 2' ö. Gr.) zwei nahe bei einander liegende Fundorte der Linde. Am ersten tanden sich sieben, 4—5 m hohe Sträucher; der stärkste Stamm war 8.5 cm in Durchmesser. Am zweiten Fundorte waren nur zwei etwa 10 m hohe Sträucher. mit einem Stammdurchmesser von 14, resp. 17,5 cm; aus der einen war wegen Anfertigung einer Malerbiirste ein breites Rindenstiick herausgeschnitten. — Alle Sträucher hatten einen kräftigen Wuchs und hatten augenschein- lich bei Weitem nicht ihre definitive Höhe erreicht; sie stånden zwischen Birken, Erlen und Sahlweiden auf sehr kräftigem und frischem Boden, der mit nur kurzen Intervallen fur Brandkul- tur benutzt worden ist; die Vegetation ist hauptsächlich von ty- pischen Hainkräutern gebildet (Geranium silvat., Convallaria, Viola mirabilis, Alchemilla, Asplen. filix-femina etc.) Auch hier ist die Linde durch das öfters wiederholte Brennen im Laufe der Zeit wahrscheinlich stark decimirt worden. Dies wird von der kaum 30-jährigen Töchter des Hauses direkt bestätigt, indem sie ungefragt erzählt, dass sie sich gut erinnert als Kind viel zahlreichere und auch grössere Linden hier gesehen zu haben. 92 A. O. Kihhnan, Nordgrenze der Linde. 20. In der Stadt Kuopio (62° 54' n. Br.) ist die klein- blätterige Linde in den Anlagen vielfach angepflanzt und Bäume von 16 — 18 cm Stammdurchmesser und 10 m Höhe sind hier «anz gewöhnlich, aber einzelne, kraftig wachsende Exemplare haben schon einen Diameter von 27 — 30 cm erreicht. Aus dem Kirchspiel Nilsiä habe ich verschiedene Aufzeich- nungen gemacht; neue Fundorte sind hier wahrscheinlich noch zu finden, da die Linde keine Seltenheit auf den frischen Hö- henböschungen zu sein scheint, 21. Dicht an der Grenze im Dorfe Kaareslaks am Ruus- kalanmäki (63° 9' n. Br., 27° 35' ö. Gr.) wachsen mehrere Linden, von denen ein meterhoher Spross bei einer Wolmung angepflanzt worden ist. 22. Etwa zwei km nördlich von Piéksärikoski fand ich dicht an der Landstrasse (c. 63° 8' n. Br., 28° 5' ö. Gr.) im Erlengebiisch eine 372 m hohe, kraftig wachsende Linde mit 3 cm dickem Stamm; möglicherweise wachsen hier noch mehrere Exemplare; der Boden ist offenbar vor nicht langer Zeit fur Brandkultur benutzt. Etwas weiter nordwärts auf der ande- ren Seite der Strasse sollen friiher mehrere Linden die sanft geneigte Wiese geziert haben ; mein Fiihrer erzählt wie er vor etwa 3 Jahren einen armsdicken Stamm umgehauen hatte uin die Eigenschaften des ihm unbekannten Holzes kennen zu ler- nen. Von diesen Baumen konnten wir jetzt nur die meistens 10 — 12 cm dicken Striinke nach vielem Suchen auffindig ma- chen; nur an einem unter diesen war noch ein halb vertrock- netes Zweiglein mit einigen kiimmerlichen Blättern zu sehen. Die zur Förderung des Graswuchses ausgefiihrte Abholmng der Wiese war hier die Veranlassung zum T ode der Linden ge- wesen. 23. Nur ein Paar km weiter nördlich sieht man bei Ris- salanmäki dicht an den Wohnhäusern des Hofes 2 grössere Lin- densträucher. Unweit von hier bei einem Arrendatorshaus stån- den noch vor kurzer Zeit mehrere Linden, die jedoch bei einer Erweiterung des Ackers der Kultur zum Opfer felen. A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 93 '- 24. Auf der Insel Lierisaari im See Wuotjärvi sollen Linden massenhaft vorkommen. 25. Auch die Insel Karttusensaari im See Syväri (63° 14' n. Br., 28° 10' ö. Gr.) ist fur ihren Lindenreichthum beriihmt; auch hier hat jedoch die Brandkultur der letzten Decennien viel Unheil gethan und die Zahl der Linden, denen man keinen besonderen Werth beimisst, stark vermindert. — Einen vor 30 Jahren von hier aus geholten Wurzelsprössling sah ich in ei- nem Banergarten bei Palonurmi am nördlichen Ende des Sees als etwa 8 m hohen Baum ; die Wurzel hatte 5 Stämme von resp. 11.5, 12.5, 14.5, 15 und 15.5 cm Durchmesser getrieben. 26. Im Hofe Partala (63° 24' n. Br., 28° 5' ö. Gr.) er- zählte mir der 32-jährige Bauer, dass an dem Platze, wo jetzt die grosse Scheune des Hofes steht, wuchs fruher ein Linden- baum. An einer zweiten Wiese in der Nähe war ebenso eine »ziemlich grosse» etwa 3.5 m hohe Linde zu sehen gewesen, die jedoch bei der Ausbesserung der Wiese durch Feuer vernichtef wurde. — Dieser Bauer nannte mir auch folgende Fundorte aus der Umgegend: die Ufer des Flusses Älänteenjoki; am Bache Paljakonpuro etwa 10 km nach NE vom Hofe; auf einer Niini- harju genannten Höhe etwa 2.5 km nach W, wo die Linden wirkliche Dickichte bilden sollen und auch grössere Stämme vorkommen. 27. Auf der Anhöhe Köyritynmäki im Dorfe Suojärvi (63° 28' n. Br., 28° 12' ö. Gr.) wachsen auf einer ziemlich trocke- nen, aber fruchtbaren, gegen S geneigten Böschung zwischen j ungen Erlen vier Lindensträucher. Unter diesen ist einer etwa 2 m hoch, die iibrigen niedrig, fast kriechend und vom Vieh iibel zugerichtet, Als der Boden zum letzten Mal vor 8 Jahren gebrannt wurde, sollen hier mehrere Linden gefällt worden sein, unter denen eine einen Stammdurchmesser von etwa 12 cm erreicht hatte. Die Böschung ist iibrigens von Alters her mit kurzen Zeitintervallen geschwendet worden. — Ein zweiter Lindenstandort findet sich anderthalb km weiter nördlich; die Sträucher haben hier etwas grössere Dimensionen und sind auch zahlreicher. 94 A. O. Kihhnan, Nordgrenze der Linde. 28. Auf der anderen Seite des Sees Köyrittyjärvi in Rauta- waara war die Linde der Bevölkerung nicht bekannt. Nur auf dem Ostufer des Sees Waarajärvi, etwa 14 km SW von der Kirche sollen einige Sträucher gesehen worden sein. 29. Eine der nördlichsten bekannten Ståndorten der Linde in Finnland ist öder vielmehr war derjenige bei Niinimäki in Iisalmi, zwischen Sälöväjärvi und Luomajärvi (etwa 63° 33' n. Br., 27° 50' ö. Gr.). Der Niinimäki-Bauer hat mir nähmlich brieflieh mitgetheilt, dass auf seinem Boden friiher mehrere Lin- den vorgekommen, jetzt aber gänzlich ausgestorben sind. Ihr Llntergang wird von ihm einer anhaltenden, starken Kältepe- riode zugeschrieben, welcher im J. 1848 die Sträucher austrock- nete nachdem ein zeitiger Fruhling die Winterknospen schon zum Anschwellen und Öffnen gebracht hatte. Allerdings schos- sen aus den Wurzeln bald neue Sprosse hervor, dieselben wur- den aber binnen Kurzem vom Vieh gefressen und zertreten (wahr- scheinlich waren sie im Schatten anderer Bäume emporgetrie- ben und dadurch von Anfang an schwächlich). Es ist dies der einzige mir bekannte Fall, wo die Kälte als Todesursache der Linden angegeben wird. — Etwa 5 km NW von Niinimäki auf einem dem Hofe Näätämäki gehörigen Neubruchland findet sich ubrigens noch heute einige Lindensträucher, welche den nörd- lichsten, zur Zeit bekannten Lindenstandort in Sawo darstellen (etwa 63° 35' n. Br.). Ein Ueberblick der oben erwähnten Lindenvorkommnisse lehrt zu Geniige wie oft diese Baumart von einer fortschreiten- den Kolonisation des Bodens zu leiden hat. Kleinere Sträucher und Wurzelsprösslinge werden von den weidenden Hausthieren, besonders von Ziegen und Rindern gern aufgesucht, gefressen und dabei auch zertreten. Der Bast ist hier wie uberall ein in der Hauswirthschaft vielverwendetes Ding, dessen Gewinnung die Bestände öfters recht iibel zurichtet. Am schlimmsten und sichersten wirkt jedoch offenbar die längs der Nordgrenze der Linde noch allgemein benutzte Brandkultur des Bodens; fur diese Kulturmethode eignen sich in der That die Lindenstand- A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 95 orte meistens vortrefflich und werden in dieser Weise, wenn es auch Ausnahmen giebt, fast immer ausgenutzt. Der Boden vvird also in ziemlich regelmässigen Zeitintervallen von 15 — 20, vielleicht 30 Jahren abgeholzt und geschwendet; da die Linde weder die zähe Ausdauer der Erlenwurzeln, noch weniger die enorme Samenproduktion der Birke besitzt, darf es kein Wun- der nehmen, dass sie der riicksichtslosen Behandlung leicht unterliegen känn und auch unterliegt. Es ist zu bemerken, dass die Brandkulturfelder regelmässig nach der Getreideernte als Weide benutzt werden; was sich aus der Feuergefahr ge- rettet hat wird also unmittelbar dem Vieh preisgegeben, so dass das Weiden die lindenvernichtende Wirkung der Brandkultur kraftig unterstiitzt. — Selbstverständlich ist, dass das Schicksal der Linden, wenn dies nicht schon friiher geschehen ist, end- giiltig besiegelt wird in dem Falle dass der Boden fur regel- mässigen Ackerbau zubereitet wird. Es wurde schon oben bemerkt, dass die Bevölkerung, trotz des Bastertrages, der Linde keinen besonderen Nutzen beimisst. Ein absichtlicher Schutz einzelner Bäume, die in der Nähe der Wohnungen stehen, kommt dessenungeachtet bisweilen vor, trägt wohl aber immer den Charakter zweckloser Liebhaberei und diirfte selten von solchem Belang sein wie unter 2. berichtet wurde. Im Gegentheil sind Bäume, die bei den Wohnungen der Kleinbauern gepflegt und hin und wieder sogar dorthin verpflanzt werden, ständigen Gefahren ausgesetzt; vom Vieh, von anfah- renden Kärren wird die Binde verletzt, aus Bosheit öder Ge- dankenlosigkeit der Baum noch schlimmer beschädigt; die Feu- erbrunst zerstört das Gehöft und seine Bäume; ein neuer Be- sitzer vertilgt erbarmungslos die »unniitzen» Pfleglinge seines Vorgängers. Nur selten erreicht daher die Linde ein höheres Alter und in der That habe ich an den oben beschriebenen, von mir besuchten Fundorten nur einmal (2.) wirklich alte Exemplare angetroffen. Gevvöhnlich findet man neben alten Striinken von meistens unansehnlichen Dimensionen nur Spröss- linge öder junge Sträucher, deren fröhlicher Wuchs deutlich 96 A. O- Kihlman, Nordgrenze der Linde. genug angibt, dass es nicht die Wetterungunst ist, welche einem besseren Gedeihen der Linden seinen Schranken setzt. Ueberhaupt gestaltet sich jede neue Ansiedelung im Walde verhängnissvoll fur die in der Nähe etwa vorhandenen Linden. Nur an besonders gunstigen Stellen, z. B. wo der von ihnen eingenommene Platz etwas entlegen und dabei von zu geringem Areal ist um fiir Kulturzwecke in Betracht zu kommen, können sie sich noch fiir längere Zeit behaupten. Bezeichnend ist, dass so viele der vorerwähnten Ståndorten sich in schwer zugäng- lichen und von Menschenwohnungen entfernten Waldgegenden befinden; es ist fast als hatte sich der geplagte Baum vor der zudringlichen Kultur in die entlegensten Schlupfwinkeln der Wildniss scheu zuriickgezogen; und doch konnte fast von vorn- herein vermuthet werden, dass der fruchtbare Boden der kulti- virten Gegenden in höherem Maasse ihm zusagende Wohnplätze darbieten konnte. Leider ist die Samenproduktion der Linde hier an der Nordgrenze ihrer Verbreitung nicht näher untersucht. Der Man- gel an älteren, tragbaren Bäumen macht auch diese Aufgabe gegenwärtig schwer erfullbar. Soviel scheint jedoch sicher, dass die Linde unter den zur Zeit obwaltenden Verhältnissen nur ausnahmsweise in der Lage ist ihr Gebiet zu vergrössern, resp. neue Standorte zu besiedeln; ihre Stellung und ihr ganz Ver- halten ist eine entschieden defensive. Die hier kurz erwähnten Verhältnisse sind der Art, dass sie zweifelsohne schon Jahrhunderte hindurch, und zwar in frii- heren Zeiten keineswegs weniger energisch als heutzutage, in die Haushaltung des Waldes umgestaltend eingriffen. Wir diir- fen als sicher annehmen, dass die Vertilgung der Lindenbestände, welche man fast uberall in Finnland, wo diese Baumart anzu- Ireffen ist, konstatieren känn, nur ein Theil eines gleichartigen, unaufhaltsam fortschreitenden Processes ist, der an manchen Orten durch das Aussterben des Lindenbaumes schon zuni Ab- schluss gelangte, an anderen dagegen, vor Allem wo die Kultur noch nicht sehr alt öder sehr vorgeschritten ist, besonders deut- lich hervortritt. Es ist kaum zu bezweifeln, dass die Linde A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. 97 Doch in historischer Zeit allgemeiner verbreitet war und auch reichlicher auftrat als heutzutage; in wie höhem Grade dies der Fall war, dariiber können wohl auch annähernde Aufschätzun- gen kaum gewagt werden. Dauernde Denkmäler sind der Linde nicht selten in den Ortsbenennungen errichtet worden, indem Namen wie Niinimäki, Niinijärvi, Niinisaari, Niinikoski, Niini- lahti u. s. w. ziemlich häufig auch in solchen Gegenden ange- tro ff en werden, wo man heutzutage von Linden nichts mehr sieht, nicht einmal zu sägen weiss. Eine bemerkenswerthe Anomalie in der Nordgrenze der Linde diirfte in diesem Zusammenhange ungezwungen erklärt werden können. Es betrifft dies die Verhältnisse in Ostroboth- nien; die Grenze liegt nähmlich. so weit bekannt, im westli- chen Theile dieser Landschaft schon bei Jurwa (62° 40' n. Br., 21° 57' ö. Gr.) und Sydänmaa (62° 41' n. Br., 23° 12' ö. Gr. s. oben) um von hier aus nach NE nach den fast einen ganzen Breitengrad nördlicher gelegenen Fundorten in Lestijärvi (jetzt wohl ausgestorben) und Beisjärvi (s. oben) scharf umzubiegen; von hier aus folgt die Grenze ziemlich unverändert den Lauf der Parallele. indem die äussersten Fundorten zwischen 63° 25' und 35' n. Br. liegen. Allerdings ist die Verbreitung der Linde in Ostrobothnien noch nicht näher untersucht und die Grenz- fundorten liegen entschieden zu weit von einander um die jetzige Lage der Grenzlinie als definitiv sichergestellt erscheinen zu lassen. Andererseits känn dariiber kein Zweifel bestehen, dass, wenn die Linde in der ostrobothnischen Kiistenebene aus- serhalb der erwähnten Linie noch spontan vorkommt, sie dort zu den grössten Seltenheiten gehört. *) Im Grossen und Gan- zen bleibt also die Linde hier von einer ausgeprochenen Nord- west-Grenze eingeschlossen. Dass diese Grenze keine durch klimatische Ursachen bedingte ist känn schon aus dem allge- meinen Verlauf der Isotheren mit ziemlicher Sicherheit vermu- thet werden; noch evidenter wird die Sache bei der einfachen 1 Sie wird von Walter Laurén Växtförh. i mellersta och södra Österbotten. Acta Soc. F. £ Kl. fenn. XIII, 2 gar nicht erwähnt. 98 A. O. Kihlman, Nordgrenze der Linde. Ueberlegung, dass erstens hart an dieser Grenzlinie der Baum wenigstens stellenweise ein (iberaus gutes Gedeihen zeigen känn (s. oben 15), zweitens die Kultur desselben im Freien noch viel nördlicher (Uleåborg, Haaparanta) gelingt. Auch die Bodenver- hältnisse diirften im Ostrobothnien wenigstens auf der Lehmerde der Flussthäler nicht ungunstig sein; gedeiht doch die Linde nach Willkomm (Forstliche Flora) »auf allerhand Boden, wenn derselbe tiefgriindig ist». Die Thatsachen scheinen mir vorläufig so zu liegen, dass man hier mit Recht eine hauptsächlich durch Cultivation des Bodens bedingte, starke Versehiebung der Lindengrenze vermu- then känn. Wahrscheinlich wird es hier weniger die Brand- kultur, die in Ostrobothnien auf trockenem Boden nicht iiblich ist, als die definitive Urbarmachung und die strenge Abgrasung der Uferböschungen die Ursache des Riickganges sein. Volle Sicherheit in dieser Frage lässt sich erwarten ei- nerseits durch eine genaue Erforschung der Ortsnamen, even- tuell durch die Tradition aufbewahrter Aussagen, andererseits durch das Zeugniss der in pflanzenpalseontologischer Hinsicht noch nicht erschlossenen ostrobothnischen Torfmoore. Es wäre nähmlich fiir den Lindenmangel der Uferebene noch eine zweite Deutung denkbar. Es wäre möglich, dass, wenn gegen Ende der Litorina-Zeit mit der negativen Versehiebung der Strand- linie eine Verschlechterung des Klimas sich fiihlbar machte, der Linde die nöthige Expansionskraft abging um nach und nach die trocken gelegten Gelände in Besitz zu nehmen. Da die Nordgrenze auch damals wohl kaum sehr entfernt liegen konnte hat der Gedanke an einer verminderten, resp. ungeniigenden Fruchtbarkeit bei Verkurzung des Sommers nichts befremden- des. Die eventuelle Bestätigung dieses Gedankenganges wäre jedoch nur aus hauptsächlich negativen Resultaten weiterer For- schungen zu erwarten, känn somit jedenfalls nicht in kurzer Zeit erreicht werden. A. O. Kihlrnan, Nordgrenze der Linde. 99 Das oben gesagte gilt mutatis mutandis in siidlicheren Gegenden auch fur andere »edle» Baumarten. die Eiche, die Ulme. den Ahorn, die Hasel u. a. Alle gedeihen sie am Besten auf frischem, humnsreichem öder sonst gutartigem Boden, an Uferböschungen der Seen und Fliisse, Plätze also, welche der Kolonist am Liebsten aufsucht, zuerst abholzt und in urbare Felder verwandelt. Öfters gelten diese Baumarten geradezu als Exponenten der Fruchtbarkeit des Bodens, als Wegweiser beim Aufsucben des vortheilhaftesten Niederlassungsortes. Es sind auch keine positive Griinde vorhanden warum die edlen Baum- arten mehr als der Wald iiberhaupt vor der Axt geschont wer- den wiirden; im Gegentheil wird der Wald vom Kolonisten in der Nähe seiner Wohnung durchaus feindlieh behandelt, da er iiberhaupt bestrebt sein muss den Boden so schnell als mög- lich fur seine Kulturzwecke frei zu legen. Auch wenn er hin und wieder die Lust hatte einzelne Bäume zu schiitzen so lebt er fast immer in so engen Verhältnissen, dass er nicht leicht die Gelegenheit findet etwas ordentliches in dieser Bichtung zu tliun öder beträchtlichere Abweichungen davon zu machen, was ihm am Beqvemsten und Vortheilliaftesten ist. Als Begel känn claher betrachtet werden, dass die edlen Baumarten von den Fortschritten einer primitiven Kultur rela- tiv mehr zu leiden haben als die massenhaft und uberall auf- tretenden, gewöhnlichen Wald bäume, deren Begeneration aus- serdem auch eine sicherere und reichlichere ist. Und mit ihrer Zurtickdrängung wird auch eine ganze Schaar von Kräutern und Stauden, die in ihrem Schatten gediehen, dem Untergange geweiht öder doch stark decimirt. Die fortschreitende Kultur hat somit, meiner Meinung nach, im Laufe der Zeit sehr beträcht- lich zur Einförmigkeit und Armuth nnserer Flora beigetragen. Nur in einer Bichtung, die gegenwärtig nicht ohne actuel- les Intresse sein durfte, mogen die Konseqvenzen dieser Schluss- folgerungen noch hervorgehoben werden. Die in neuester Zeit besonders in Deutschland und Schweden erfolgreich betriebenen Untersuchungen der subfossilen Pflanzenreste der Torfmoore 100 A- O. Kihlman. Nordgrenze der Linde -■ haben bereits zu einer Reihe hochwichtiger Resultate gefuhrt, welche die Klimat- und Vegetationsveränderungen in postgla- cialer Zeit beleuchten. Auf diese Resultate braucht hier nicht näher eingegangen werden; es sei nur bemerkt, dass die Re- sten der Hain vegetation und speciell diejenigen der edlen Baum- arten (Hasel, Linde, Eiche, Ulme, Eibe) in den Artenlisten öf- ters eine hervorragende Stelle einnehmen und auch fur die Be- weisfiihrung von erninenter Bedeutung sind. So weit icb die Sache iiberblicke, wurde ein subfossiler Fund ausserhalb der jetzigen Grenze der Art iiberhaupt als Zeichen einer entspre- chenden Veränderung des Klima's und zwar fiir die Flora der Litorina-Zeit als Verschlechterung desselben gedeutet. Es scheint jedoch unumgänglich nothwendig in Betracht zu ziehen, dass die Flora auch durch andere als klimatische Ursachen um- gestaltet werden känn und thatsächlich in grossem Maasstabe umgestaltet wird. Als solche ist z. B. die zunehmende Ver- sumpfung des trockenen Bodens zu nennen, der ja unabhängig von klimatischen Veränderungen vor sich geht und speciell fur die edlen Baumarten verhängnissvoll werden känn. Eine andere ist die hier etwas näher ins Ange gefasste Verdrängung der Hainvegetation durch die Kolonisation der Wildnisse. Eben so sicher wie sie neue Standorte schafft und dadurch fiir neue, fremde Pflanzenarten die Mitbiirgerschaft in der heimischen Flora ermöglicht, ebenso sicher ist, dass sie Altes zerstört öder zur Unkenntlichkeit verändert, dass somit ältere Florenelemente zu Gunsten der Eindringlinge in ibrer Ver- breitung wesentlich beeinträchtigt werden. Dieser Umstand ist, meines Erachtens, bei der Behandlung der Vegetationsverän- derungen seit der Litorina-rAeit nicht immer gehörig beachtet worden. Es wird sich aber aus oben erörteten Grunden wohl öfters herausstellen, dass ein subfossiler Pflanzenfund ausser- halb der gegenwärtigen Grenze der Art, aber innerhalb des Ge- bietes, wo dieselbe angepflanzt noch im Freien gut aushält, kein zuverlässiges Zeugniss von einer eventuellen Verschlechterung des Klima's abzulegen känn. Sichere Anhaltspunkte fiir die Beurtheilung des Befundes wird ein eingehendes Studium des A. O. Kihlman, Nbrdgrenze der Linde. 101 Verhaltens der verschiedenen Baumarten in Gegenden mit ange- hender Kultur gewähren. LTnd solche Gegenden gibt es heutzu- tage noch wohl in den meisten Landschaften unseres Ländes. Es soll zum Schlusse, vielleicht zum Ueberflusse, noch ausdriicklich bemerkt werden, dass ich mit dem oben Gesagten keineswegs Stellung gegen die jetzt wohl mit Recht angenom- mene, mässige Verschlechterung des Klima's seit der Litorina- Zeit nehmen wollte. Es ist ja kaum denkbar, dass eine erhe- bliche Verminderung der Meeresfläche, wie sie in dieser Zeit beweislich eintrat, ohne merkbaren Einfluss auf das Klima der umgebenden Länder vor sich gehen konnte; andere Factoren wirkten vielleicht auch mit. Wenn vvir aber die Grösse der Gesammtveränderung abzuschätzen suchen, heisst es die Trag- weite der hierfur benutzten Exponenten nach allén Richtungen genau zu prufen und die Haltbarkeit ihrer Aussagen sicher festzustellen. Abramidopsis Leuckartii Heck. Kirjoittanut A. Westerlund. Viime kesänä kävellessäni Rantasalmen pitäjää, huomasin Hiltulan kylan Isossa Taskilassa suolattujen pasurien (Abr. blicca Bl., joita siellä kutsutaan nimellä »Lunteri») joukossa myös ou- domman-näköisiä muotoja. Kysyessäni selitti talonväki niiden olevan »sulkavia» läheisestä Putkijärvestä. Huomasin kummin- kin jo anaalievistä paikalla, ettei ne sulkavia (Abr. ballerus L.) voineet olla. Kerrottiin niitä saatavan säännöllisesti »lun- terien» ja särkien kanssa pitkin kesää ja käytettävän näiden kanssa sekakalana suolassa. Pyysin syyskuulla heidän lähettämään jättämässäni foi- raooli-purkissa (2xjz %) niitä minulle ja sainkin kohta isäntä Matti Taskiselta jun. pari »lunteria» ja yhden »sulkavan». Sen jälkeen vielä pari viimmemainittua. Enemmän eivät voineet muka paikalla saada, koska niitä syksyllä harvemmin tapaa. Tarkemmin tutkiessani huomasin mainitun »sulkavan» ole- van luultavimmin >särki lahnan» Abr. Leuckartii Heck. Koska se eroaa jonkun verran Sieboldin selityksestä (»Die Susswasser- Fische von Mittel-Europa», Leipzig 1833, p. 133—137), lienee paikallaan lausua muutama såna siitä. Koolleen övat ne 18 72 — 191/2 cm pitkät, 43/é — 5 cm kor- keat, siis noin 4 kertaa korkeutta pitemmät. Turpa tylpähkö, ylä- leuka ei huomattavasti pullottava. Silmät jokseenkin yhtä suuret kuin yhdenkokosilla särillä, vähän pienemmät kuin yhdenko- kosilla pasureilla. Rintaevät eivät ulotu aivan lähelle vatsa- & £ k ■to 0> cj> CO cd © tq co ö ta GC I W C/D . ° I A. Westerlund, Abramidopsis Leuckartii. 103 evien tyveä, noin 3:n suomun etäisyydellä niistä; niissä on 15 pehmeää, jakopäistäruotoa. Vatsaevissä 8 pehmeää ruotoa. Anaali- evä dlkaa vähän matkaa selkäevän tyven takaosan takapuolelta (!), ulkoreuna vähän sisäänkaareva, ensiruotojen karet evän supussa ollessa ulottuvat hiukan takapuolelle tyven takaosaa, niissä on 15 — 16 pehmeää ruotoa. Pyrstöevän alaliuska aivan vähän ylä- liuskaa pitempi, 19-ruotonen (lukuun ottamatta muutamaa tyven kahden puolen olevaa pikkuruotoa). Selkäevä jokseenkin korkea, ulkoreuna vähän kaareva. Kokoonlaskeutuneena näyttää taakse hyvin terävästi suipolta (jokseenkin kuin Abr. bliccallä), ensiruoto 3 kertaa pitempi viime ruotoa, ensimäisten karet evän supussa ol- lessa ulottuvat noin 6 — 8 suomua tyven takaosan taakse, 3:n suomun etäisyyteen takaruotojen karen taakse. Syrjäviivassa 45—47 suomua, yläpuolella 9 — 10 suomu- riviä, alapuolella 5 riviä. Suomut niskan ja selkäevän välillä jonkun verran epäjärjestyksessä, keskukseenpäin pieneneviä. Keskus kumminkin suomuinen, ei minkäänlaista suomutonta keskijuovaa. Vatsan keskus vatsaevien ja anaalievän välillä suippoharjuinen, kahden puolen (harjannetta peittäen) limisuo- muinen. Nieluluiden hampaita kahdella eksemplaarilla kummallakin puolen 6, yhdellä vasemmalla puolen 6, oikealla 5, yhdessä rivissä; vaan tällä muodolla kuten ölen toisinaaan havain- nut esim. A. blicca'\\sikin toisen rivin hampaiden rinnalla (ja kerran A. ballerus' ellakin 1), paitse varsinaisia kiintohampaita, myös sisäpuolella yksi tai kaksi irtohammasta, jotka ihon mu- kana helposti erkanevat. Puremispinta sivuilta litistynyt, useim- missa pituusuurre, kärki hiukan ulkoneva, joissakuissa jokseen- kin kuin nuorilla Leuc. rutiluéilla: pienillä hampailla varustetut. D. b/i0; P. i/15; V. Vs; A. I^r6; C. 19. Sqv. 45^=p47. Vari: selkä tumman harmaa, keskus mustahko, alempaa x) Sanotulla Abr. ballerus ella (Maaningalta 6 X 96) övat nieluluiden haarakkeet huomattavasti lyhemmät kuin esirn. Sieboldin (ja Melan) kuvaa- missa kuvissa. 104 A. Westerlund, Abramidopsis Leuckartii. sinihohtava, kupeet kirkkaasti hopeahohtoiset; evät tummanhar- maat. Iriskalvo kellanvaalea. Niinkuin jo yllä olevasta selityksestä voi päättää, ei täta muotoa voi viedä mihinkään muuhun bastardi-lajiin, kuin Abra- midopsis Leuckartii bin Heck. Se eroaa kumminkin Sieboldin selityksistä muutamissa kohdin: on nähtävästi vähän matalampi pituuteen verraten (Siebold, Mela: 1: 3y2, tämä 1: 4), selkäevän eturuodot vähän pitemmät, anaalievä alkaa vähän takapuolella selkäevän ty ven loppua (Siebold: alkaa selkäevän ty ven lopun kohdalta), rintaevät ehkä hiukan etempänä vatsaevien tyvestä, nieluluissa tavataan hampaiden luvut 6 — 6, yhdessä rivissä (Sie- bold: usein 6—5), jotkut hampaat reunassaan pienihampaisia. K. E. Stenroos on ottanut pari kappaletta Abr. Leuckar- tWidi Heck. Nurmijärvestä Uudellamaalla, vaan näyttävät ne hanen selityksestään J) ja piirustamastaan kuvasta (jonka hän hyväntahtoisesti on nähtäväkseni lähettänyt) päättäen olevan kai- kessa, minkä niistä voi huomata, Sieboldin esitysten kaltaiset. Isäntä Matti Taskinen jun. ilmoittaa, etta nämät kasvavat suuremmaksikin kuin säret (Siebold: aina 12 timman pituisiksi), asustavat mieluimmin sanotun Putkijärven (joka on noin 1 — l1/2 metr. syvä ja ruohoinen) kaislikoissa, joissa ne kutevatkin »joku viikkokausi särenkudun jälkeen». Olisi erittäin suotavaa, etta näitä muotoja ruvettaisiin maas- samme tarkemmin huomiolle panemäan ja kokoelmiin lähettä- mään asiantuntijain tarkastettaviksi. Etta niitä voi tavata mo- nilla tienoin maatamme, on hyvin luultavaa, niin rikkaita kuin vetemme övat särki- ja lahna-kaloista. En voi tässä olla huomauttamatta sitä mahdollisuutta, etta meillä myös voisi tavata Bliccopsis abromo-rutilusen Höll. (= Abr. Buggenhagii Bl. Melan Vertebr. Fennicassa), joka luulta- l) K. E. Stenroos: »Om Abr. Leuckartii Heck. och dess förekomsl i Finland^ (Medd. af Soc. Pro F. & Fl. Tenn., 1893, s. 54 — 55. Kirjoituk- sessa on tapahtunut eras »lapsus calami*: Abramis'en ja Leusiscus 'en liv biiidit eroavat myös siinä Abramis-lajeista., etta edellisilJä on etuselkä limi- suomuinen, jälkimäisillä paljaalla keskusviivalla varustettu eikä päinvastoin, niinkuin kirjoituksessa on!). A- Westerlund, Abramidopsis Leuckartii. L05 vasti on bastardi sären ja pasurin välillä. Ölen nimittäin ke- sällä 1895 Espoon-Löföltä ottamieni kalojen joukosta tutkinut pari pasurin-muotoista kalaa, jotka kumminkin eroavat Ranta- salmelta ottamistani pasureista jo tylpemmän kuononsa ja jo huomattavasti turpeamman yläleukansa kautta. Huonosti säily- neet koska övat, en voi tarkkaa selkoa niistä tehdä. Yhdellä on etuselkä keskeä selvästi suomuinen kuten Äbr. Leuckartii' 11a- kin, ruumis vaan vähän matalampi kuin .4. BliccaWa, syrjä- viivassa ehkä (ei voi kuin suunnilleen lukea) 42 suomua, sen yläpuolella 9, alapuolella 5 suomuriviä, anaalievässä 2/20 ruotoa, nieluluut ja niiden hampaat kuten A. BliccaWa. Nämä ominaisuudet sopivat jokseenkin hyvin yhteen Sie- bolcVin selittämään Bliccopsis abramo-ridilus 'een Höll., vaan koska en ole voinut aivan tarkkaan tuosta yhdestä huonosti säilyneestä eksemplaarista tutkia ja päättää, en voi varmempaa sanoa. — Ansaitsisi kumminkin tarkastaa esim. saaristolaistemme kala- venheistä särkien ja lahnojen joukosta tuotakin muotoa. Jo turpa, nieluluut y. m. eroittavat sen Bliccopsis erythrophtalmoi- rZes'esta Jeck., jonka Stenroos on tavannut Nurmijärvellä. Taulu. Abramidopsis Leuckartii Heck.? Luonnollinen koko. VT3 1. Nieluluut , 2. Nieluluu sivu Ita katsottuna. 3- -7. Nielu] nun hampaat. Om fjällemmeln och dess vandringar af A. W. Granit. Större lemmel-utvandringar hafva förliden sommar i Fin- land iakttagits endast i delar af Enare Lappmark, men väl fler- städes lemmel-återtåg. När jag i början af juni månad öfvergick nordfinska landsryggen mellan Vaulujoki och Kivioja syntes öf- verallt på Vaulu moarna lemlar dragande i nordlig riktning emot Iivalo vattnen. De bildade blott eftertruppen; hufvudstyr- kan lär, enligt hvad jag i Rovanen försporde, anländt söder- ifrån något tidigare eller omkring den 25 maj. I flockar om ända till 100 stycken hade de invid Rovanen satt öfver Kitinen elf och färdats till Enare området utmed Rovanen-Kultala gång- stigen, som går i det närmaste parallelt med Vaulujoki. Det måste hafva varit en ansenlig skara, ty kafvelvägen förbi Vaulu härberge var till den grad öfversållad med exkre- menter att marken ställvis knapt kunde urskiljas. Ett betydande antal hade äfven öfvervintrat i dessa nejder, att döma af den förstörda möss- och risvegetationen. På Rovanen strandäng och på tomtplatsen invid ödestugan var gräset afbitet invid vallen, och de hackelseliknande resterna lågo utspridda öfver hela platsen. Föregående vår uppgåfvos lemlarna hafva utvandrat i sydlig riktning till Kittilä, men hade då icke simmat öfver vid Rovanen, utan antingen öfvergått floden vid Hyykäjä post- stuga eller vid Korsajärvi öfverfartsställe. a) Det förstnämnda *) Ehuruväl lemmeln är god simmare kastar den sig dock icke bråd- stört i vattnet, utan uppsöker hälst smalare pass. .Imfr Söderhjelm, F.: A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. 107 antagandet är sannolikare, emedan djuren i så fall kunnat följa postvägen till Ounasjoki och Kemi vattendragen. Jag har näm- ligen trott mig förmärka, att lemmeln vid öfvergången af vat- lendelare och andra höjdsträckningar håller sig till gångstigar, när den blott är i tillfälle därtill. M Att fjällmusen under vand- ringarna både hinner förr till östra Kittilä och därstädes upp- träder talrikare än på motsvarande breddgrad i Sodankylä talar äfven för att djuren från mellersta delen af södra Enare taga sig öfver Maanselkä v ester om Repojoki. Enligt en tidningsnotis uppträdde i Kittilä Lappmark tidigt pa våren en mängd lemlar, stadda på återtåg emot Ounasselkä, som det synes. De djur som öfvervintrat i låglandet hade mån- genstädes förorsakats skador på ängsmarkerna. Under sommaren observerades icke fjällemlar i Kittilä (Forstmästare A. Tötter- man). I Muonioniska är ingen lemmelvandring antecknad se- dan år 1876 (Forstmästare K. Bränder). Utom det nämnda åter- tåget i södra Enare iakttogs i Patjoki dalen en ovanligt stor lemmelvandring norrut. Då kring elfven på finskt område sak- nas fjäll, hade lemlarna föregående år kommit antingen söder- ifrån eller hvilket tyckes sannolikare, från de norska och ryska fjällen nordost om riksgränsen. I literaturen finnas blott få uppgifter öfver större lemmel- ätertåg. De yngre författarne antaga nästan utan undantag 2), att sådana icke inträffa. Så yttrar Guyon 3) »D'ou résulte que le Lemming quitte ses montagnes pour ne plus les revoir, qu'il les quitte pour mardier å une mört certaine» och samma åsikt Fjell-Lemmelns utvandringar. Tidskrift fur Jägare och Naturforskare, Stock- holm 1832. ss. 159—163. *) Äfven Pleske antagar att Lemlama hafva vissa vandringsvägar : Nach meiner Beobachtungen känn man jedoch annehmen, dass die Lem- minge gewisse Wanderstrassen haben, die sie den anderen vorziehen . Pleske. Theodor: Ubersicht der Säugethiere und Vögel der Kola Halbinsel. Beiträjje zur Kenntniss des Russischen Reiches. Bd. VII, 1884 2) Wheelwright: A spring and summer in Lapland. London 1871, ss. 4, 230 (Enl. Pleske . 3 Guyon, M-: Note sur le Lemming de Norvége. Comptes rcndus de l'académie dos sciences. LVII, 1863, s. 488. 10S A. W. Granit, <>m fjällemmeln oeh dess vandringar, delas af den förnämste auktoriteten på detta område Collett l) att sluta af följande uttalanden. »The migration isbra ught to a close by the death of the swarms, which is generally caused by an epizootic 2) disease, the necessary consequence of over-popu- lation.» — »No individual returns of its own will to the fells after it has once descended and moved any distance from the plateaux». Emellertid kan det ej förnekas, att lemlarna under- stundom återvända från låglandet — förutsatt att tåget ej hunnit allt för långt från fjällbygden — om ock massorna småningom smälta ihop så betydligt, att rörelsen sällan observeras. »Pauca tamen in montes redeunt» säger Linné i sin kända beskrifning öfver lemmeln, och ungefär på samma sätt uttalar sig äfven Söderhjelm3): »Dock händer det att några ångra sig och åter- vända till sin kära fosterbygd». Under den egendomliga rubriken »Anmärkningar öfver de djuren som säjas komma ned utur skyarne i Norrige4)» gifver Högström4) en i hufvudsak riktig- framställning om fjällemmeln och skrifver bland annat: »Det har till förene alltid varit deras vana, att de efter en viss tid, stundom längre, stundom kortare, pläga komma tillbaka på samma sätt som de foro: dock med den åtskilnad att näppeli- gen en hundrade del varit i behåld sedau de på denna äfven- tvrliga resa varit så många vidriga händelser och farligheter underkastade». Partiella återtåg antog äfven Middendorff 5). Ytterst talrikt uppträdde fjällemmeln på våren i området vester och sydvest om Enare sjö samt vid Nejden- och Munk- elfvarnas källflöden. Invid Enare kyrka och i Kaamas hade lemmeln, berättade man, förekommit nästan lika ymnigt som våren 1895, men blott en kortare tid och därpå totalt försvun- 1) Collct, Robert: An Myodes lemmes in Norway. The Journal of I lie Linnean Society, vol XIII, 1878 s. 330. 2) Att lemlarna angripas af skabb har iakttagits äfven af v. Midden- dorf, A. Tli. Reise in den änssersten Norden and Osten Sibiriens Bd. IV Th. 2 St. Petersburg 1875, s. 979. :!) Anf. st. s. 160. 4) Högström Pehr: Kgl. sv. vet. Ac. aandl. vol X, 1749, s. Ib. 5) Anf. st. s. 1137. A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. H)(.i nit. Jag antog först, att lemlarna öfvervintrat i trakten, men fann under en exkursion till Muotkatunturit, att djuren samma vår ned vandrat från fjällen. Inom öfre delen af björkregionen kvarlåg snön ännu ställvis, och vid undersökning af drifvorna befunnos de i alla riktningar genomkorsade af lemmelgångar. Öfverallt, både på bara och snötäckta ställen var marken tull- strödd med växtrester och exkrementer efter fjällemmeln. På Peldooaivi var undervegetationen på en areal om ett hälft tiotal hektar så förstörd, att ytan redan på långt håll afstack genom sin rödbruna färg, förorsakad af torkade risrester. Här och där varsnades enskilda individer, alla med kurs mot låglandet. Ena- handa var förhållandet på Vainogessim- och Semikuortagfjällen i norra Enare, hvarifrån lemlarna vandrat ned till Sevetjäur, Vainosjok, Pakkajok (Pakanajoki) och Munkelfven (Uutuajoki). Inom Regio alpina Whlnb förmärktes intet spår efter lemlar 1). Af det framhållna styrkes jag än vidare i min förut utta- lade åsikt, att fjällemmeln hvarje vår företager vandringar eller med andra ord, att den till sommaren ombyter vistelseort. Ehr- ström 2) är den förste som omtalar lokala eller mindre vandringar, hvilka han ansåg »inträffa ofta 1102;, såsom hvart 5:te, 6:tte eller hvart 10:de år, men detta endast i närheten af de mindre fjäl- larna ». Ar 1878 framkom Gollet med hypotesen att lemlarna årligen emigrera 3) ehuru i massor blott periodiskt och beroende 1 I den utländska literaturen uppgifves ofta att lemmeln bebor den öfversta fjällregionen »tlie liighesl par ot the mountains»), .Imfr Guyon, M. : Note on tbe Lemming. Annals and Magazin of Natural History. Third series, Vol XII, London 1863, s. 407. 2) Djurvandringar i Lappmarken och norra Finland aren 1839 ocb 18-1-0. Not. ur Sällsk. p. Fauna et Flora fennica Förhandlinlingar, Ii. 2, Hel- singfors 1852, ss. 1—8. 3 »During some years more families are produced than in others, witliout a migration consequently arising. Should tbe circumstances be fa- vourable and Hie families still more mimerous the increase in number causes smaller migrations, which every year take place here and there and is shown in the sporadic appearance of individuals down into the nearest valleys ; and between these smaller and the true migrations every gradation is to be found». Collet, anf. st. ss. 328—329. 110 A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. af naturförhållandena. Någon större vikt tyckes han icke fästa här- vid och försöker ej ens att noggrannare motivera sitt påstående. Lemmeln är ej bland de högnordiska djurslagen det enda som företager årliga vandringar. Äfven renen lemnar till den torra tiden de högre platåerna och söker sig till låglandet. Att lemmeln årligen stiger ned från fjällen tyckas äfven lap- parna veta. På min fråga af hvilken anledning fjällmusen på lappska benämnes kodj säplikä *) d. ä. den brokiga (vild-) renen, genmäldes att den troligen hade detta namn emedan den »elää ja kulkee kuin poro». Många naturforskare hafva som den förnämsta orsaken till lemmelns vandringar framhållit bristen på födoämnen i fjäll- bygden. Men andra, främst Pleske 2), hafva påvisat att detta icke kan vara förhållandet, då lemmelns föda hufvudsakligen utgöres af mossor (Sphagna), blad af Betitla nana och äfven gramineer, hvaraf allt finnes mer än tillräckligt i den subalpina regionen. För att förvissa mig om hvilka växter utgjorde dess hufvudföda, gjorde jag i Enare noggranna anteckningar både vid snögränsen på Peldooaivi och på lågländtare lokaler. Äfven spritlade jag ett antal lemmelmagar och insamlade flere exkre- mentprof. Den mikroskopiska undersökningen af dessa ledde till rätt intressanta resultat. Vinterprofven från Peldooaivi3) (björkregionen) visade sig till öfvervägande delen bestå af Hylo- comium parietinum och Polytricha, spridda lefvermoss-rester [Jmigermannia spp.) äfvensom delar af gramineer, bland hvilka med säkerhet urskiljdes Aira flexuosa. Vidare anträffades epi- dermis-stycken efter högre fanerogamer, måhända risväxter, och äfven någon svampspor (Uromyces). I ett preparat syntes en Hyl ocomium-st jä\kde\ med vidsittande blad. 1 sommarprofven, magar och exkrementer tagna i juni månad vid Vaulu (granre- x) På fjällapparnas dialekt benämnes lemmeln kodj såpan och på rysk lapska kontj säplag. Enare fiskarelappar uttala det kodj säplika. Pleskes öfvérsättning (anf. st. s. 50) Rennthier- Maus är sa till vida oriktig, som den endast motsvarar det finska peurahiiri. 2) Anf. st. ss. 47—103. 3) Tagna den 20 juni under snön. A. W. Granit, Om fjällemmelrj och dess vandringar. 111 gionen) bildade äfven Hylocomium-rester, Polytrichurn-bldiå.- och lamelldelar hufvudmassan. Strödda funnos fanerogamdelar, däraf efter flere gramineer, spridda Cladina-hyter (i ett prof rikligt) och spår af Spliagna. Tre vinterprof från Vainogessim gebitet (blandskog med riklig Hylocomium) visade endast Hylocomium rester, och två från samma ställe öfvervägande epidermis-stycken efter fanerogamer. De makroskopiska höst- och vinterrelikterna utgjordes af rikligt: Hylocomium parietinum *) och proliferum, Polytrichum commune och juniperinum, Qladina rangiferina och silvatica, Empetrum nigrum, Vaccinium vitis idcea, Myrtillus nigra, Aira flexuosa och Festuca ovina; strödda: Dicranum spp., Jungerman- nia lycopodioides, Cetraria islandica, Peltidea aphtosa, Lycopo- dium complanatum (ställvis rikligt), Luzula pilosa, Juncus och Carex spp., Stellaria graminea samt andra finare örter; spridda: sällsyntare blad- och lefvermossor, Cladonia spp., Lycopodium alpinum, några cyperaceer och gramineer såsom Nardus strida. Samtliga växter voro afbitna invid jordytan och förtärda till en höjd af 1 — 6 cm, allt efter deras storlek och gångarnas dia- meter. Då Pallas 2), Söderhjelm 3), Brehm 4) m. fl. uppgifva, attlem- meln lefver af fjällörter, gräs, mossor och lafvar, men tillika som en hufvudorsak till dess utvandringar anföra bristen på föda inom artens egentliga utbredningsområde, förbise de en ingalunda obetydande omständighet nämligen att just de anförda växterna där förekomma i största ymnighet. Ty om ock lem- melns matsmältnings- och fortplantningsorgan äro, som Brehm5) *) Växterna äro ordnade efter proportionerna af rester i profven. - Novce Species Qnadrupednm e Glirinm Ordine eum Illnstrationibns variis eomplnrium ex hoc ordine animalium. Erlanga? 1778 s. 186. 3) Denne författare anser därjämte, att lemmeln afstänges från sina födoämnen genom att en isskorpa längre tid betäcker jordytan. Anf. st. s. 160. 4) Illnstriertes Thierleben. Bd II. Hildburghausen 1865, s. 167. 5) Från Nordpolen till Eqvatorn, populära föredrag. Stockholm 1890, s. 36. 112 A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. säger, »oerhördt utvecklade» har det likväl aldrig iakttagits någon allmän ödeläggning af ris-, möss- och renlafsfälten i nord- liga Lappland. Där jag varit i tillfälle att göra iakttagelser, hafva de afbetade ytorna alltid utgjort en försvinnande del af det oangripna växttäcket, och liknande rön hafva i Sverige och Norge gjorts af Martins 1), Guyon 2), Crotch 3) och andra forskare. Ehuruväl man kan antaga, att ej näringsbrist tvingar lem- meln att emigrera till aflägsna orter, är det däremot högst san- nolikt att den i fjällen sommartid rådande torkan förorsakar de ständigt återkommande vandringarna till närbelägna lägre trakter med friskare vegetation, särskildt i Finland, där fjällen äro sterilare än i grannländerna. Så t. ex. äro i norra Enare bärgssträckningarna väl rika på sjöar med steniga och ofrukt- bara stränder, men sumpmarksbildningar anträffas sällan. Den sandiga marken ser högsommartid ut som hade den brunnit, och mossor och lafvar stå torra som fnöske. Lika litet som renen kan lemmeln lefva på sådan kost. Därtill kommer ännu att djuren i den glesa, förkrympta björkskogen i högre grad äro blottstälda för sina talrika fiender än mellan rismyrarnas tufvor och i backarnas busksnår. I en nyligen af K. B. Forssell publicerad afhandling »Om Skogslemmelns (Myodes schisticolor Lilljeb.) uppträdande i Sve- rige 1895» säges om denna art: »Hans älsklingsspis i skogen syntes hafva varit lingonris och enbuskar, pä hvilkas under snön varande stammar barken totalt afgnagts. På många ängar var marken som en ströbädd af mossa och dylikt». Att fjäl- lemmeln skulle förtära enbark har jas ej hört, men väl påstå lapparna att den i nödfall haller till godo med tallbark *). Samme x) Sur les migrations et tes meurs des Lemmings. Revue zoologique par la Société Cuvierienne. 1840 ss. 193 — 20(5. -) Comptes rendus, anf. st. s. 487. :f) Further Remarks on tlie Lemming. The Journal of the Linnean Society. Vol. XIII, 1878, ss. 157—158. Se äfven uppsatsen »On the Migra- tion and Habits of the Norwegian Lemmin.us af samma författare i nämnda arbete, ss. 27—34. 4 Enligt Collett, skall fjällemmeln vintertid ej heller försmå vide- och björkbark i Norge ville jag tillägga, ty i Finland liar det, mig A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. 113 författare anför ett uttalande af E. Weinberg, att »skogslem- larna allmännast förekomma i större granskogar, där riklig skugga finnes och marken är fuktig samt tätt beväxt med mossa». Detta tyder på att äfven skogslemmelns föda utgöres af mossor, före- trädesvis de mera fuktfordrande arterna. Också tyckes dess mörka färgteckning anpassad efter en något saftig vegetation, i motsats till fjällemmelns, som fullkomligt harmonierar med fjäl- lens och myrarnas gula ton 1). Talrikast förekommer fjällemmeln utbredd inom björkregio- nen enligt Collett 2), Pleske 3) och Nehring 4), men är ej häller, enligt hvad jag i Finland iakttagit, sällsynt på vissa lokaler inom den öfre barrskogsregionen. Den flyr öppna marker och håller sig helst till löfskogar, där snön är mindre sammanpackad och un- dervegetationen frodigare. Gångarna gräfver den företrädelsevis nära träden eller i allmänhet på skyddade ställen, där snön kvarligger orubbad vintern om. Inom Regio subsilvatica Whlnb föredrager den blandade bestånd, särskildt de s. k. Hyloco- mmm-moarna, framför rena tall- och björkskogar. När lemmeln vid de större periodiska vandringarna öfver- raskas af vintern i låglandet uppsöker den björkdungar, ängar veterligen, icke observerats. Den norska lemmeln liknar måhända häri den norska renen, som i de nordliga amten af omständigheternas tvång blifvit barkätare, anf. st. s. 328. *) Den närstående cirkumboreala ob-lemmeln (Myodes obensis Brandt) är i öfverenstämmelse med den öppna tundrans färgskiftning monotont gul- aktig, endast den öfra delen af hufvudet är svart. Den hyperboreala cir- knmpolära halsbandslemmeln (Myodes torqvatus Pallas) anlägger vinterdräkt, om sommaren är den vackert brokig. Angående deras utbredning jmfr. v. Middendorff anf. st. ss. 977- 988 och 947—948. 2) Anf. st. s. 328. 3) -Der Lemming ist so streng an diese Region (Regio subalpina) gebunden, dass in den Zeiträumen zwischen zwei Wanderungen seine hori- zontale und verticale Verbreitung mit der Ausdehung dieser Pflanzenzone iibereinstimmtj. Anf. st. s. 54. 4) Die geographische Verbreitung der Lemminge in Europa, jetzt und eheinals. Gcea. Jabrg. XV 1879 samt Ueber Tundren und Steppen der Jetzt- und Vorzeit. Berlin 1890. 8 114 A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. och ängsbackar och äfven åkrar, där den då förstör brädden. Är marken icke tillfrusen händer det väl någon gång att den fördärfvar gräsrötterna, men öfver hufvud taget skadar den föga ängarna. Komma skarorna däremot öfver hö- och renlafsstac- kar blifva de landtmannen dyra vintergäster. Ehuru nästan ett arktiskt djur är lemmeln i långt högre grad, än man kunde tro, beroende af temperaturen. Detta på- visades och bevisades redan 1840 af Martins 5) och något senare, eller år 1851, af Schmidt i hans arbete »Bilder aus dem Nor- den» men deras åsikt har icke vunnit understöd. Emellertid påstå lappar och andra renskötare att man allmänt anträffar döda exemplar af fjällmusen, där snöstormarna blottat jordytan och djuren råkat utom det skyddande snötäcket. Ungefär samma uppfattning synes Fellman hyst då han säger att de »ofta dö under snön»2). »Sin vinterboning», yttrar han vidare, »tågade helst där djup snö är, där gräfva de under gräsvallen kanaler, förmodligen för att skydda sig för köld». Ofvanpå snötäcket uppehåller lemmeln sig icke, om ej på våren, och ombyter där- för ej heller till vintern dräkt. Hvad jag sett uppgifvas endast hos Brehm är, att fjäll- mössen i likhet med flere Arvicola-artev om vintern på marken göra sig reden af hö och mjuka örter. Sådana »heinälakkia» som finnarna kallade dem, förekommo i stor myckenhet där lemmeln öfvervintrat. Pleske 3) säger att den tillbringar vintern och lägger sina ungar i samma bo, men långt ifrån att vara regel synes detta endast vara ett undantagsfall. Sommarbona äro vanligen belägna under jordytan och alltid i närheten af vattendrag eller sumpmarker 4). Den omständighet, att lemlarna inreda åt sig »vinterboningar» talar för att de ej emotstå större köld. Måhända förklaras ock häraf i någon mån, hvarför de J) Anf. st. 2) Fellman. J. Bidrag till Lappmarkens fauna. Suomi 18-17. s. 258. 3) Anf. st. s. 59. 4) Däraf törhända uppgifterna alt lemmeln sommartid »dricker ofta och mycket». A. W. Granit; Om fjällemmeln och dess vandringar. 115 vid snösmältningen tåga ned från fjällen. Höboen blottas och lemna dem ej mera skydd under de kalla vårnätterna, och i närmaste närhet har födan under vintern tagit slut. Ej heller riskera de att till fortplantningstiden kvarstanna där uppe. Ty ehuru Pleske håller för att »die Lemminge nur in ihrer eigent- lichen Heimath, nämlich in der Regio alpina, Baue anlegen, während der Wanderung aber sich keine solchen bereiten, weil sie nur kurze Zeit an den einzelnen Orten verweilen» l) står det numera utom allt tvifvel, att de ej under normala förhål- landen framföda ungarna där de öfvervintra, utan lägre ned. I literaturen möter man jämt uppgiften, att lemmelns egentliga vistelseort är de fuktiga markerna. Så säger Wright »de uppe- hålla sig isynnerhet på sänka ställen» 2) och Fellman »man anser dem bo och bygga förnämligast i tufviga fjällmossor och myrar» 3). Iakttagelserna äro riktiga, men de äro gjorda sommartid efter det djuren öfvergifvit sitt vintertillhåll. På försommaren anträf- fas de mest i och invid lägre fjällmyrar, under högsommaren åter, som framhållits, i floddalarna, såväl på torra som sumpiga marker 4). Att lemlarna midsommartiden eller strax efter nedvan- dringen plötsligt försvinna beror just däraf, att de då reda sig bon. Något senare, måhända efter de första ungarnas framfö- dande, lemnar hanen boet och drager sig längre bort samt pa- rar sig åter med en annan hona. När ungarna kunna försörja sig själfva, sluta de sig till förbivandrande hanar. Honorna följa antingen med eller para sig på samma ställe och framföda då i det gamla boet andra, och då väderleken är gynnsam, ännu tredje kullen. Ej långt från Nejden i Norge fann jag i en moss- !) Anf. st. s. 59. 2) v. Wright, W- Anteckningar i Zoologi och Jagt, gjorde under en resa till den högre Norden. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, Stock- holm 1832, s. 293. 3) Anf. st. s. 259. 4 Guyon, M. Selon toutes probahilités, la direction qu'il suit dans ses emigrations lui est donnée par la déclivité ou pente du terrain; il de- scendrait donc toujours, dans sa marche, comme l'eau de ses montagnes Comptes rendus, anf. st. s. 748. 116 A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vand ringar. tufva ett gammalt lemmelbo som, att döma af exkrementlagrets skiktning, varit rede för minst åtta kullar. Som redan nämnts visar lemmeln överensstämmelser med renen i flere hänseenden. Hvardera ombyter uppehållsort till fortplantningstiden, hvardera nöjer sig med den anspråkslösaste föda, hvardera uppträder om sommarn i spridda grupper, och om hösten draga de hvardera i skaror till fjällen. En sak är ännu outredd, nämligen huruvida lemmeln i likhet med renen under högsommaren plågas af mygg och andra insekter. Ett antagande i denna riktning kan förekomma vågadt, men den som sett hvilket plågoris myggen i Lappland under »sträcktiden» är för renen, hunden och andra djur skall nogsamt medgifva att det ej vore otänkbart, att äfven lemmeln besväras af samma onda. Måhända hafva vi häri förklaringen till hvarför lemmeln företrädesvis är i rörelse om natten, ehuru natt och dag i hö- gan nord äro nästan lika ljusa. Att renen för myggens skull undviker björkskogarna samt äter endast under den myggfria delen af dygnet är allmänt känd. Om vintern göra såväl lemlar som renar, enligt hvad lapparna påstå, ingen skillnad mellan dag och natt. Hvad åter beträffar lemlarnas periodiska massutvandringar till låglandet delar jag fullkomligt Pleskes uppfattning. »Vor allén Dingen», säger han »ist also ein giinstiges Jahr öder, noch besser, eine Anzahl auf einander folgender gunstiger Jahre, eine Nothwencligkeit fur die Entstehung einer Wanderung» 1). Under fördelaktiga temperaturförhållanden förökar sig lemmeln fast otroligt och utbreder sig i samma mån, men förblir mar- ken länge kälbunden och inträffa frostnätter tidigt, tager parnin- gen inga större dimensioner 2). Enligt Collett 3) äro vårungarna !) Anf. st. s. 98. 2) Sommaren 1897 iakttogos icke i Finska Lappmarken lemmelvandrin- gar af någon betydelse. Våren var ovanligt vacker, men midsommartiden och hela försommaren rådde en kylig väderlek, som utöfvade en hämmande inverkan både på djur- och växlverldens utveckling. 3 In tlie years of the greal migrations the firsi families reared in the spring reproduce in the autumn of the same year, causing an over- population. This drives the individuals to wander down to the plains, often A. W. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. 117 redan samma år fortplantningsdugliga, och Brehm uppgifver att alla ungar af honkön af första kullen efter högst sex veckors förlopp själfva föröka sitt släkte» 1). Håller detta streck kan man lätt förklara, hvarför ej alla lemlar på hösten återvända — de öfverraskas af vintern medan ungarna ännu äro oförmögna att företaga längre färder. Och på våren draga de yngre vidare, medan de äldre honorna söka sig till sin födelsebygd. Såsom ett ej obetydligt skäl för den periodiska emigratio- nen anför Pleske 2) vidare fjällmössens ilskna lynne. De skulle öfvergifva sin hemort på den grund att deras ilskna och oför- dragsamma natur icke tillåter dem lefva på samma ställe i större antal. Äfven håller han för troligt, att de äldre lemlarna fördrifva de yngre hanarna från trakten. Mig synes detta an- tagande sakna hvarje stöd. Jag har sett hundradetal lemlar i största enighet bygga och bo i närheten af hvarandra, och jag har sett stora skaror tåga öfver vidsträckta myrmarker utan att råka i strid. På Muotkatunturit, där förliden vinter enorma iemmelmassor uppehållit sig, där snön i alla riktningar var ge- nomgräfd af lemmelgångar och marken full med »höbon» vars- nades väl här och där döda djur, men att de dukat under i slagsmål» kunde jag aldrig finna. Äfven Fellman säger om lemlarna att »de eljes sinsemellan äro fredliga, utom i sjönöd» 3) och det samma bestyrkes af flere författare. Pleske anför som bevis för sin hypotes att de i fångenskap ofta bita ihjäl hvar- andra. Men detta inträffar ofta med djur som hållas inspär- rade. Så är det ej ovanligt att roffåglar döda och uppäta sina svagare medfångar. Äfven de fredligaste djur, som t. ex. flytt- dufvan (Colamba migratoria) företaga ju vandringar af vida större omfattning än lemlarna. before they are full-grown. The next year the masses may increase in number to such an extent, that myriads continually move from the central plateaux and overrnn the lowlands, where they join those that have pre- vionsly arrived». Gollett, anf. st. s. 329. *) Brehm, A. E. Från Nordpolen till Eqvatorn. Anf. st. s. 37. 2) Anf. st. ss. 99—100. 3) Anf. st. s. 257. 118 A. TT. Granit, Om fjällemmeln och dess vandringar. Om man ock kan säga, att orsakerna till fjällemmelns van- dringar, såväl de lokala som de periodiska, äro tillfredsställande förklarade, bör dock anmärkas, att vi om denna egendomliga arts lefnadsvanor i fjällbygden hafva oss blott föga bekant. Huru gångarna utgräfvas och dragas vid isflensbildning, samt beroende af temperaturen under snön, om djuren bo skildt eller parvis i »höboen» --■ dessa och liknande spörjsmål måste ännu göras till föremål för noggranna undersökningar. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. En kort återblick af J. P. Norrlin och J. A. Palmen. När Societas pro Fauna et Flora Fennica den l:sta novem- ber 1871 firade sin halfsekelfest, skedde detta med glada kän- slor, såsom många bland oss då närvarande säkerligen ännu minnas. Ifrån en ringa början hade Sällskapet efter hand hunnit den utveckling, att varaktiga spår af dess verksamhet för utfor- skandet af vårt lands lefvande natur tydligen kunde skönjas. Bryd- samma tider hade gått till ända, och under det lugna skede, som derpå följt, hade Sällskapet klart fattat sin uppgift och småningom vunnit en visserligen anspråkslös, men dock fast ställ- ning, samt kunde med förtröstan se framtiden an. Vi hade då äfven glädjen att i vår krets ännu se trenne af Sällskapets stif- tare och flere andra, som varit med under de tidigare åren i Helsingfors. Bland de äldre deltagarene i festen fanns äfven man- nen som, nära förtrogen med Sällskapet och varmt tillgifven dess sträfvanden, var i stånd att fullt objektivt för oss skildra de förflutna 50 årens växlande skiften och äfven åtagit sig detta värf. Sällskapets mångårige vän, professor Adolf Moberg redo- gjorde då för dess öden, på ett sätt som de allra flesta af oss känna. Men i dag står i Sällskapets krets också en yngre gene- ration, som kanske är mindre bekant med vårt samfunds tidi- gare utveckling. Det synes derföre icke olämpligt att i görli- gaste korthet först antyda dessa öden, innan vi gå att se tillbaka på det qvartsekel, som nu senast förflutit. 120 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. o I dag för 75 år sedan samlades i Abo hos professor Carl Reinhold Sahlberg en liten skara för det mesta unge män och beslöto inrätta ett -»Sällskap för Finsk Zoologi och Botanik». Alla tio togo allvarligt itu med arbetet för kännedomen af Fin- lands naturalhistoria, och samlingar anlades samt förökades under sex år. Men i september 1827 ödelades allt under Abo brand. En naturlig dvala inträdde nu, dock endast för kort tid, ty på våren 1829, i landets nya hufvudstad, vaknade arbetslusten på nytt. Nya samlingar anordnades under samma ledning och under välvillig medverkan af Universitetet. Numera qvarlefver från Åbo-perioden allenast en, E. J. Bonsdorff, som utvecklat så mycken verksamhet; och från den allra första tiden i Hel- singfors finnes ingen qvar i lifvet. Sällskapets stiftare, professor G. R. Sahlberg, afträdde från sin post år 1841 och var icke lätt att ersätta. Några år för- gingo under gammal häfd och medförde jemväl en del positiva resultat i form af samlingar, vunna under exkursioner. Nya krafter växte emellertid upp samt deltogo med ifver i Sällska- pets sträfvanden. Af denna då unga generation se vi i dag i vår krets den nästäldste stipendiaten (1840) O. E. A. Hjelt. Ännu qvarlefver från denna tid Zachris Topelius, som fun- gerade såsom sekreterare under en följd af år (1842 — 47). Och i vetenskapens tjenst qvarstår ännu William Nyländer, som med ungdomlig hängifvenhet så framgångsfullt då började sin verksamhet. År 1846 yrkade W. Nyländer på att Sällskapet skulle be- gynna också litterär verksamhet, och hans röst förklingade ej ohörd; redan år 1848 kunde utsändas afhandlingar, om de ock trycktes inom Finska Vetenskaps- Societetens skriftserie. Men i slutet af detta decennium inträdde en synnerligen kritisk tid för Sällskapet. Stora meningsskiljaktigheter yppade sig bland dess medlemmar, och brytningen blef så skarp, att följden lätt kunnat blifva ödesdiger. Ty samarbetet bröts, och hela Säll- skapet lopp fara att upplösas. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 121 Det var professor Adolf Mobergs besinningsfulla upp- trädande år 1850, då han öfvertog ordförandeskapet, som räd- dade situationen i yttre måtto; och det var W. Nylanders energi, som åter bragte vetenskapligt lif i spelet, när en dom- ning redan hotade inställa sig. Efter hand medförde de sig hopande samlingarna allt större olägenheter för Sällskapet, ty kostnaderna för rum och vård ho- tade att medtaga de små tillgångarna. Omsider lyckades det dock år 1858 att få till stånd den uppgörelse mellan Sällskapet och Universitetet, hvarpå sedermera en lugn verksamhet kunde grunda sig. Och professor Moberg drog sig då tillbaka. W. Nyländer öfvertog 1859 ledningen af Sällskapet med den rätt, som hans öfverlägsna förtjenster och vetenskapliga ståndpunkt betingade. Men han dröjde ej länge hos oss, ty redan sommaren 1863 slog han ned sina bopålar vid en större vetenskaplig härd, i Paris. Nu stod professor Moberg åter Säll- skapet till tjenst ända till år 1866, då han önskade afgå, och professor S. O. Lindberg valdes till ordförande. Under 1850- och 1860-talen lemnade väl, såsom vi skola omtala längre fram, samarbetet på det zoologiska området åt- skilligt öfrigt att önska; men på det botaniska fortgick verk- samheten utan störingar, tidtals visserligen helt sakta, men periodvis med så mycket större raskhet och framgång. Allt klarare framträdde Sällskapets betydelsefulla uppgift, och i samma mån antog dess organisation och verksamhet en form, som i hufvudsak blifvit beståndande ända till våra dagar. Befriadt från omsorgen om samlingarnas yttre vård och från dermed förenade kostnader kunde Sällskapet ostördt rikta sin uppmärksamhet på landets vetenskapliga utforskande; och genom ökade tillgångar sattes det jemväl i stånd att sjelft i tryck offentliggöra resultaten af sina forskningar. Vid uppnådda 50 år kände derföre Sällskapet fast mark under sina fötter. 122 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. I dag har åter ett qvartsekel förflutit. Sällskapet har under lugnt arbete fortgått på den förut angifna vägen, följande i hufvudsak samma program. De, som då voro äldre, hafva till stor del gått bort, — endast några vördnadsvärda hafva trotsat tiden. Vi andra åter, som då voro unga, hafva försökt göra hvad vi förmått och hvad de yttre omständigheterna tillåtit. Också af oss upplefva blott få hundrade årsdagen, men en hel skara yngre står nu beredd att i sin tur arbeta, och de skola få draga försorg om sekulardagen år 1921. Då nu 75-årsdagen i och för sig eller i Sällskapets hittills utvecklade verksamhet icke innebär något i högre grad märk- ligt, ej heller plägar jemnställas med half- eller helsekeldagen, så har Sällskapet trott sig böra blott genom en anspråkslös sammanvaro fira denna dag. De förgångna 25 åren stå för öfrigt oss ännu alltför nära, för att fullt objektivt kunna bedömas. Men en kort orienterande återblick må vi i alla fall kasta på det senaste qvartseklet Det tillkommer alltid den för ögon- blicket verksamma generationen att känna sig stå i organiskt samband med det förgångna, för att i känslan häraf kunna säkrare gå framtiden till möte. Under nu ifrågavarande period har Sällskapet öfver huf- vud bibehållit samma yttre gestaltning som tillförene. Stad- garna af den 2:dra november 1858 hade genomfört en verklig metamorfos af Sällskapet, och efter denna har icke yppat sig någon orsak till väsentligare formförändringar. Men tiden för- kofrar allt; och helt omärkligt hafva en del mindre förändringar visat sig önskvärda. I och för publikationerna tillsattes år 1860 ett redaktionsutskott, hvilket dock till en början var af jemförel- sevis ringa betydelse men senare erhöll jemväl andra uppdrag. Vidare blef det öfligt att för inträde i Sällskapet räkna på en viss vetenskaplig eller annan kompetens; bibliotekets vård kräfde år 1878 att en särskild bibliotekarie utsågs, och beträffande fonderna befunnos vissa nya bestämmelser nyttiga. För att tillgodose dessa och dylika behof enades Sällska- pet på årsmötet 1894 om en ny lydelse af stadgarna, och blefvo Sociétas pro Kanna el Flora Fennica L871— 1896. 123 dessa vederbörligen stadfästa den 10:de oktober samma år. Den viktigaste ändringen hänför sig till inrättandet af en Bestyrelse med vissa förpligtelser och befogenheter. Ännu har alltför kort tid förlupit för att medgifva ett omdöme i hvad mån Sällska- pets sträfvanden skola befrämjas genom de nya stadgarna; måtte framtiden gifva ett godt utslag. Icke heller har omsättningen af Sällskapets funktionärer medfört väsentliga ändringar i dess arbetsriktning. Såsom ord- förande fungerade professor S. O. Lindberg från år 1866 till sitt frånfälle år 1889; sedermera fyllde professor Th. Sa el an platsen intill år 1892, då han afböjde omval, hvarefter uppgif- ten varit ombetrodd professor J. A. Palmen. Begge de sist- nämda hade derförinnan varit viceord förande, hvilken befattning förut, åren 1868 — 72, innehades af professor A. J. Malmgren och för närvarande, sedan år 1892, beklädes af professor F. E. W. Elf v ing. I egenskap af sekreterare hafva fungerat: M. M. W. Brenner 1866—76. J. Linden . . . 1892— (93). F. E. W. Elfving . 1876—78. R. Boldt .... 1892— 94. J. R. Sahlberg . . 1878—87. I. O. Bergroth . . 1894—. R. Hult .... 1887—92. Såsom Sällskapets tjenstemän i öfrigt hafva under denna period verkat: Skattmästare : Bibliotekarie : S. G. Elmgren . . 1871—87. E. E. Bergroth . . 1878—84. N. I. Fellman . . 1887—90. A. O. Kihlman . . 1885—89. L. v. Pfaler . . . 1890—. J. I. A. Arrhenius . 1889—95. E. Reuter .... 1895—. Botaniska Intendenter: Zoologiska Intendenter: J. P. Norrlin . . 1867—80. J. A. Palmen . . 1867—84. F. E. W. Elfving . 1880—92. A. J. Mela . . . 1884—89. A. O. Kihlman . '. 1892—. K. M. Levander. . 1889—. L24 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871— 1S96. Redaktionsutskottets medlemmar {suppleanter inom parentes): S. O. Lindberg 1869—89. Th. Saelan 1869—81; (88), 89 —94. J. P. Norrlin 1869— (81), 82— 91; 93—94. J. A. Palmen 1869—94. A. J. Malmgren 1869—71. J. R. Sahlberg 1869—81; (82, 83), 84—94. F. W. Woldstedt 1872. O. M. Reuter 1873—79; (81) 82, 83; (91—94). A. J. Mela (1873, 74; 81—83) 84—89. F. E. W. Elfving (1875—77); 80—92 (92—94). E. E. Bergroth 1880—83 (84— 86). A. O. Kihlman (1884—89); 92 —94. K. M. Levander 1889—94. J. I. A. Arrhenius 1892. M. M. W. Brenner (1873—76; 84-87; 90—94). K. J. W. Unonius (1873, 74; 77). N. K. Nordenskiöld (1875—76). R. Sievers (1877; 80). F. V. Brotherus (1880). E. A. Wainio (1882, 83). R. Envald (1887). O. Nordqvist (1888-90). R. Hult (1889). R. Boldt (1890, 91). Sedan år 1894 har Bestyreisen bestått af herrar J. A. Palmen, F. E. W. Elfving, Th. Saelan, J. P. Norrlin, J. R. Sahlberg, A. O. Kihlman och O. M. Reuter; supplean- ter hafva varit hrr V. F. Brotherus och K. M. Levander. Såsom Revisorer hafva fungerat hrr A. Moberg, F. G. Sanmark, F. J. Rabbe, O. E. A. Hjelt, N. K. Nordenskiöld, M. M. W. Brenner och Th. Saelan. Utom alla kategorier af Sällskapets funktionärer, nemligen såsom dess Hedersordförande, står professor William Nylän- der från den 3 januari 1892, då han fyllde 70 år. Sällskapets personal har undergått betydliga förändringar; under ett qvartsekel härjar ju liemannen starkt i de äldres led, men skonar ej heller de yngres. Egnande allenast en vörd- nadsfull hågkomst åt alla de utländske forskare, som varit en Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 125 prydnad också för vårt samfund, vilja vi uppräkna ett antal af inhemske män, som personligen stått Sällskapet närmare och med döden afgått sedan år 1871. Främst böra nämnas de tre ål- drige stiftarene-hedersledamöterne F. J. Rabbe (f 1879), F. G. San mark (f 1886) och A. W. Wegelius (f 1888), samt af äldre ledamöter: Fredr. Nyländer, Fr. W. Mäklin, Elias Lönn- rot, Wilh. v. Wright, Fr. Hellström, Jul. v. Wright, A. E. Nyländer, J. J. Chydenius, J. M. J. af Tengström, Adolf Moberg, J. Ph. Palmen, äfvensom bland de yngre F. \V. Woldstedt, E. F. Lackström, H. Hollmén, K. Envald och H. S. Zidbäck. Särskildt har förlusten för Sällskapet varit stor genom bortgången af dess mångårige och högtuppburne ordfö- rande, professor Sextus Otto Lindberg, hvars betydelse- fulla verksamhet blifvit närmare skildrad i en år 1891 offentli- gjord minnesruna. Hvad de alla gjort för Sällskapets väl skall behållas i tacksamt minne. I stället för de bortgångna hafva inträdt nya medlemmar för att i sin tur fullgöra värnepligt; deras antal stiger till 208 o inhemska, de flesta från den studerande ungdomens krets. Ar 1879 invaldes den första qvinliga medlemmen, doktorinnan Mimmi Sahlberg, efter hvilken följt ännu fyra andra. Antalet af de invalda nya medlemmarna har årligen växlat omkring 8 och var störst under de första fem åren. De flesta, som nu inväl- jas, hafva någon tid ådagalagt sitt intresse för naturalhistorien och sin förmåga att medverka för Sällskapets ändamål. Under samma tid hafva 54 utländske män valts till leda- möter. Sällskapet har derigenom velat uttrycka sin erkänsla för de forskare, som genom omedelbart deltagande vid finska samlingarnas bearbetande eller i öfrigt genom sin vetenskapliga verksamhet befordrat kännedomen om landets eller öfver hufvud de nordiska ländernas fauna eller flora. En förteckning öfver alla under qvartseklet invalda medlemmar är enligt Sällskapets beslut i dessa dagar tryckt genom sekreterarens försorg. För att särskildt celebrera denna 75-års dag har Sällska- pet vid i dag hållet möte utsett till sina Hedersledamöter tvenne om den inhemska naturalhistorien högt förtjente män, statsrådet 126 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. Evert Julius Bonsdorff och arkiatern Otto Edvard August Hjelt. Dessutom hafva bland utländske forskare invalts åtta hedersledamöter och tretton korresponderande ledamöter. 1 sammanhang med frågan om Sällskapets personal kan ännu nämnas att en samling af fotografier utaf Sällskapets med- lemmar föranstaltats; förtjensten häraf tillkommer d:r R. Böld t. Näst vetenskapliga arbetskrafter har vårt samfund, likasom alla andra, behöft ekonomiska tillgångar. Från näst före- gående qvartsekel ärfdes ett stående kapital af 12,000 fm. och ett årligt statsanslag af 800 fm., om hvars höjning ansökan just hade blifvit inlemnad; men dessa medel visade sig redan då vara knappt tillmätta. Statsanslaget har en upplyst Styrelse redan år 1872 höjt till 1,500 fm. årligen, och summan har åren 1880 — 84 utgått i förhöjdt belopp med 2,500 fm., samt derefter med 3,000 fm. om året. Landets Ständer hafva jemväl sedan är 1882 ur Längmanska medlen anslagit vexlande belopp, som varit för Sällskapet synnerligen välkomna. Och Kejserliga Sena- ten samt Universitetet hafva ytterligare i enskilda fall lemnat understöd, antingen till någon vetenskaplig undersökning eller fill betäckande af tryckningskostnader. För större gåfvor står Sällskapet dessutom i tacksamhetsskuld hos dess ledamöter hrr F. J. Rabbe, F. G. Sanmark och Edv. Hisinger (flere gån- ger) och andra, och på subskriptionslistor 1871 — 84 ha smärre belopp tecknats af flere personer. Dessa sina inkomster har Sällskapet användt främst till föranstaltande af exkursioner och för tryckning af sina skrifter. Under den nu ifrågavarande perioden har nemlig-en Sällskapet användt i rundt tal för vetenskapliga forskningsändamål 34,700 fm. » tryckning 58,400 » . Härtill kommer att summan 93,100 fm. ännu bör ökas med icke obetydliga belopp, som utgifvits för porto, samt något för allehanda nödvändiga löpande utgifter. Trots dessa utgifter har den ursprungliga stående fonden, 12,000 fm., kunnat ökas, dels genom redan antydda gåfvor af Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 127 tvenne utaf hedersledamöterna, dels genom tillfälliga inkomster eller diverse öfverskott. Detta har försiggått helt småningom, så att kontanta behållningen uppgått år 1876 till omkring 18,000 fm. » 1881 > nära 22,000 » » 1886 » » 28,000 » » 1891 » 30,000 och » 1896 » 33,447 fm. Enligt de nya stadgarna utgör stående fonden nu 28,000 fm., och den Sanmarkska, som genom testamente tillfallit Sällskapet, innehåller 4,000 fm. Hafva utgifterna varit för Sällskapets förhållanden nog så stora, så finnes dock anledning att med temlig tillfredsställelse blicka tillbaka på bokslutet. Tillgångarna hafva visserligen tid- tals varit knappa och någon gång så medtagna, att en viss kla- gan försports. Men någon verklig brist, som i större grad skulle hämmat arbetet, hafva vi icke lidit, tack vare Styrelsens välvilliga anslag. Och vi hysa förhoppning att medel icke heller framdeles skola tryta, när det gäller vetenskapliga undersöknin- gar och offentliggörandet af resultat deraf. Den förnämsta häfstången för Sällskapet vid utredandet af landets fauna och flora är utsändandet af exkurrenter; och lyckligtvis hafva tillgångarna medgifvit exkursioners utrustande alla år, utom 1879. Sålunda hafva under perioden 1871 — 96 anslagits för 57 botan. och 44 zool. exkurrenter 27,300 fm.; eller för 2,3 » 1,7 » » årligen 1092 » i medeltal. Medelkostnaden för hvarje exkurrent stiger till 270 fm. De årliga beloppen hafva varit temligen vexlande, allt efter Säll- skapets disponibla tillgångar, resornas beskaffenhet, m. m. Pä 1870-talet, då för det mesta blott botaniska exkurrenter utskic- kades, disponerades årligen 4 — 500 fm., sedermera 1 — 2,000 fm.; men under senaste år har summan åter nedgått. Det för hvarje exkurrent anslagna beloppet har sjelffallet växlat ansenligt, allt efter de beräknade kostnaderna äfvensom 128 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. kassans tillstånd för tillfället. Billigast hafva utfallit de i syd- liga och mellersta Finland, särskildt de som utförts i exkurren- ternas hemtrakter, dit man äfven hälst sändt yngre medlemmar. År 1872 utdelades flere stipendier på 50 fm. (ett t. o. m. 40 fm.), men sedermera har minimitalet utgjort 100 — 150 fm. Till mer aflägsna delar af landet har beloppet vexlat från 200 till 400 fm. Ännu drygare kostnader hafva sjelffallet krafts för resorna till nordligaste Finland samt i synnerhet Lappland och de utom landets gräns i öster belägna nordliga nejderna, till hvilka sistnämnda orter tidt och ofta utrustats expeditioner, eller ej mindre än 10 gånger i botaniskt och lika många gån- ger i zoologiskt syfte. Särskildt kan nämnas att Sällskapet med 3,000 fm. deltog i Kola-expeditionen, som år 1887 under dess egid anordnades. Alla dessa kostsamma resor har dock Sällskapet ej ensamt mäktat åstadkomma, utan väsentliga bidrag hafva tillflutit från Universitetets Henningska fond. Inalles hafva 32 personer i botaniskt och 29 i zoologiskt syfte åtnjutit resestipendier; af dem hafva 13 botanister och 9 zoologer innehaft stipendier två eller flere gånger. Fler- talet af exkursionerna hafva blifvit utförda inom mindre områ- den af södra och mellersta Finland. I främsta rummet hafva de botaniska resorna afsett kärlväxterna, men i talrika fall der- jemte någon eller några grupper af kryptogamerna. Åtskilliga resor hafva gällt specielt mossorna, och en algerna samt en utförts i paleontologiskt syfte. De zoologiska exkursionerna åter hafva hufvudsakligen haft entomologiska syftemål, men en del derjemte gällt fåglar, mollusker eller andra lägre djur. För bättre öfversigts skull må vi i det följande särskildt för sig redogöra för hvartdera slaget af exkursioner, samlingar och de därmed förknippade frågorna. Under perioden 1871 — 96 ha på Sällskapets bekostnad eller med understöd från Universitetets Henningska fond följande resor i botaniskt syfte blifvit utförda: nemligen af V. F. Brotherus til] Lr: 1872, 85 och 87 (Kola-exped.), Kf: 75, Kuus: 83. — Förnäml. i bryolog. syfte. f A. H. Brotherus > Sa: 71. — Kärlv., Hora. Societas pro Fauna el Flora Fennica 1871—1896. 12!* A. .1. Mela till Sb: 73. — Flora; kärlv. .1. P. X (nr! in > Ta: 73. — Topogr. E. Fr. Lackström Ok: 72, 73, Sa: 74. — Mossor, kärlv. E. A. Wainio ö. Tav.: 73, 74, östra delarne af mellersta och norra Finland och angräns. delar af Kr: 75, 76, Kuus. och linska Lappland: 78. — Flora, vegetat. ; kärlv., mossor, lafvar. F. E. W. Elfving » Ab: 72, Svirtrakten: 75. — Flora, vegetat.; kärlv., mossor, lafvar, alger. A. Hj. Hjelt Kf med Brotherus: 75, Ob och Lk tills, med Hult: 77. — Flora ; kärlväxter. R. Hult * Sa(s. o.):76, Ob och Lk tills. medHjelt: 77, Li tills. med Arrhenius och Kihlman: 80, Lk: 90. — Flora. veget.; kärlv. mossor. A. O. Kihlman Al tills, med Arrhenius: 78, Li med Hult & Ar- rhenius: 80, Lr:87(Kolaexp.), 89, 92. — Flora, ve- get. och biol.; kärlv., kryptogamer. Al: 78, Li: 80. — Flora; kärlv. A. Hällström till Kb: 72. — Flora; kärlv. Kl: 74. — Flora; kärlv., mossor. Ta: 76. — Flora, veget.; kärlv. förnäml. Ab: 78, Al: 80, Lr: 83 (t. m. Envald). — Flora ; kärlv. Ka: 78, Ob (Brahestad): 88. - - Flora; kärl växter. Al: 83. — Kärlv. Oa: 85, 86. — Flora; kärlv. Kl: 89. — Flora; kärlv. Al: 89. Ka: 88, Le: 89, Lr: 91, Oa: 92. — Flora; kärlv. Ab skärgård: 91, Kp: 94, 96. - Flora, topogr.; kärlv., mossor. Ka: 92. - - Flora; kärlv. Ob: 92. - - Flora; kärlv. Al: 92, lk: 94, 95. — Flora, topogr.; kärlv., mossor. Om: 93. — Mossor. Kuus: 93, Al: 95. - Kärlv., alger. Ab: 92, 93. - - Flora; kärlv., mossor. lk tills. m. H. Lindberg: 94. Ta: 94, 95. — Flora, topogr.; kärlv. Ob (Kemi): 96. — Flora; kärlv. Medelst anslag donerade af frih. E. Hisinger undersökte grefve Strömfelt från Sverige 1882 sydvestra skärgårdens algveta- tion hvarjemte särskilda personer (Th. Saelan, A. O. Kihlman, 9 J. I. A. Arrhenius i> M. Europaeus och K J. E. Ju si i n till C. Leopold » H. B. Hollmén » V. Blom » E. Eriksson > W. Laurén » T. Hannikainen > E. Blomroos » .1. Linden i I. O. Bergroth 5 A. Thesleff ,. Ch. E. Keckman > H. Lindberg > H, Tennander » K. E. Him t P. Hj. Olsson Ch. E. Boldl 1 V. G. Borg » P. A. Ranta niemi > 130 Societas pro Fauna et Hora Fennica 1871—1896. J. P. Norrlin, o. a.) på egen bekostnad gjort resor till olika delar af landet. De botaniska samlingarna hafva under hela qvartseklet förvarats uti samma lokal i Universitetets öfversta våning, hvari de stodo under nästföregående period. I främsta rummet hafva de tillvuxit genom de af Sällskapets exkurrenter inlemnade skör- darna. Men derjemte hafva en mängd anmärkningsvärda och ofta äfven större kollektioner såsom gåfvor kommit finska mu- seum till godo. På nästan hvarje möte ha till de botaniska samlingarna anmälts bidrag; gifvarenes antal har växlat från omkring 15 till 30 årligen. Antalet personer, som lemnat de mest omfattande bi- dragen, uppgår till inalles 32. Af dem hafva i sådant afseende 12 varit verksamma redan före 1872, 9 tillkommit under 1870-talet 5 » » 1880- » 6 » 1890- » , hvartill komma de talrika bidragen från Kola-expeditionen 1887. Hela antalet sålunda erhållna bidrag torde uppgå till omkring 47,000 växter eller preparat. Såvidt man kan sluta af totalbeloppen hafva bidragen pe- riodvis växlat. Under 1880-talet, och ännu par år under 1890- talet, voro de ofta jemförelsevis obetydliga och understiga dem på 1870-talet samt äfven åren derförinnan, uppgående i medel- tal knapt till hälften af beloppet under sistnämnda årtionde. Detta nedåtgående sträcker sig till alla de vigtigaste grupperna, som då plägade insamlas (kärlväxter, mossor, lafvar). Såsom redan anfördes utdelades år 1879 ej något reseunderstöd, hvil- ket i sin mån inverkar på nyssnämnda sakförhållande. Stor kan denna verkan dock ej varit, enär resemedel sedermera utdela- des så mycket rundligare. Sålunda synes under en icke obe- tydlig tidrymd på detta område en afmattning gjort sig gällande, hvilken dock lyckligtvis varit af öfvergående art, i det de se- naste åren åter hafva att uppvisa särdeles gynsamma resultat, Societas pro Fauna el Flora Fennica 1871 — 1896. L31 Vidkommande de olika grupperna räkna kärlväxterna det största antalet gifvare och exemplar (c. 25,500 exx.). I framstående grad har mossamlingen förökats (omkr. 12,000 exx.) nästan hela tiden, men isynnerhet under de nio första åren. Omfat- tande och värdefulla kollektioner hafva tillfallit lafvarne åren 1871 — 76, men sedermera hafva blott sporadiskt större samlin- gar inlemnats (inalles omkr. 4,900 exx.). Svampsamlingen har tillvuxit nästan alla år, men i regeln blott med ett ringa antal arter ända till sistlidna år, då med densamma förenades en synner- ligen rik kollektion, omfattande inemot 700 arter uti 924 exem- plar, donerad af A. Thesleff. Vår algsamling har tillförene mer än någon annan del varit försummad och ägt att uppvisa högst obetydligt. Det första större bidraget af sötvattensformer inlem- nades år 1872, men det egentliga bemärkelseåret infaller 1891, då densamma, tack vare initiativ af R. Boldt, förökades med ej mindre än omkr. 1,300 kollektioner sötvattensalger, bland dem en af prof. P. T. Cleve bestämd och preparerad samling diatomaceer. I öfrigt har botaniska museum riktats med samlingar af ny art. Aren 1880—1881 påbörjades nemligen af A. 0. Kihl- man uppställandet af en karpologisk samling, till hvilken seder- o mera de flesta år ej obetydliga bidrag erhållits. Ar 1889 skänkte vidare brukspatron v. Julin en kollektion stamsektioner, och inne- varande år har hr R. Herlin inlemnat en samling preparat af subfossila växtdelar från norra Satakunta. För vinnande af närmare kännedom om de botaniska sam- lingarnas tillväxt meddelas här en summarisk förteckning på de omfångsrikaste bidragen. P. A. Karsten, svampar. Th. Saelan, kärlväxter från spridda delar af landet (71 — 91). f S. O. Lindberg, mossor från olika delar af södra Finland (72 — 79). F. .1. F. Silén, kärlv., mossor och lafvar frän Inari och Knusamo (72— S.'i . .1. O. Bomansson, mossor fr. Al. M. M. W. Brenner, kärlv. och mossor fr. N och Österh., lafvar fr. N (Högland) (72—96). J. P. Norrlin, kärlv. fr. On, mossor och lafvar fr. On och Lappl., laf- var fr. Kl, Tav. och K 72—83). 132 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—189(1 V. F. Bro tli er us, kärlv. och mossor fr. Kuus. och Lr, mossor fr. Kl, Ok etc. (73—91). f E. F. Lack ström, mossor (och kärl växter) fr. Ok och Sa (72 — 74). F. Hellström, kärlv. fr. Om (73—79). .1. R. och Mimmi Sahlberg, kärlv. fr. Savolaks, Karelen, Kuus. m. m. A. Hj. Hjelt, kärlv. fr. Kl (med Brotherus) och St, samt i förening med Hult fr. Ob och Lk (77-81). E. A. Wainio, kärlv. och lafvar från Tav., linska och ryska Karel., Kuus. och finska Lappl., mossor fr. Tav. (72 — 84). F. E. W. Elf vin g, kärlv., mossor, lafvar, alger mest fr. Ab och 01 (72 — 95). M. Europaeus och K. A. Hällström, kärlv. fr. Kb. J. E. Juslin, kärlv. och mossor, mest fr. Kl (75 — 80). R. Hult, kärlv. och mossor fr. Sa och s. v. Finh, mossor från Ob, Lk, Li (76—80). A. O. Kihlman, kärlv. fr. Al och Li i förening med A. Arrhenius, samt fr. On m. m.. mossor fr. Li, kärlv., mossor, lafvar m. m. fr. Lr (79-94). J. I. A. Arrhenius, kärlv. frän Ab, Al och Li (79—83). f H. B. Hollmén, kärlv. fr. Ab och Lr. E. V. Blom, kärlv. fr. Ka och Sodankylä. B. Böld t, algkollektioner (88—91). W. Laurén, kärlv. fr. Oa och Al (86—93). .]. Linden, kärlv. fr. Ka, Le, Lr, m. m., mossor fr. Ka (89—951 i. O. Bergroth, kärlv. fr. s. v. skärgärden och Kp, mossor och lafvar fr. Kp (93—96). H. Lindberg, kärlv. och mossor frän Al och lk (93 — 96). K. E. Him, kärlv. och algkollektioner fr. Kuus. och andra trakter i lan- det (93—96). P. Hj. Olsson, kärlv. och mossor fr. Ab (94—96). A. Thesleff, svampar fr. Ka. V. G. Borg, kärlv. fr. Ta. Dessutom af deltagarne i Kolaexpeditionen, hrr V. F. Brotherus, A. O. Kihlman och .1. A. Palmen omfattande samlingar af olika slag. Oberoende af tillväxten har värdet af samlingarna ökats ansenligt derigenom, att man i senare tider alltmer börjat vin- lägga sig om inlemnande af fullständigare och väl preparerade exemplar. I ännu högre grad hafva de vunnit i värde derigenom, att de ej allenast undergått förnyad granskning af sakkännare, utan äfven att betydliga partier af dem blifvit genomsedda och bearbetade af specialister. I följd häraf har jemväl formantalet betydligt vuxit; och i ögonen fallande är särskildt det stora Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 133 antal hybrider, hvilka efter år 1880 blifvit urskilda eller insam- lade inom vårt florområde. En förteckning öfver botaniska museets samling bekant- gjordes 1852. en annan af större betydelse 1859 af W. Nylän- der och Th. Saelan, upptagande samtliga grupper. Genom de rikliga bidrag, som inflöto omedelbart derpå, blef behofvet af en ny upplaga snart kännbar, och redan 1870 uppdrog Säll- skapet åt en komité att vidtaga förberedande åtgärder i saken. Det dröjde emellertid ända till 1889, då första häftet af denna nya upplaga, omfattande kärlväxterna och utarbetad af hrr Saelan, Kihlman och Hjelt, kunde i tryck utgifvas. Utom genom sin noggrannhet och fullständighet utmärker sig detta arbete genom synnerligt öfverskådlig uppställning, så att från densamma hvarje forms utbredning omedelbarligen framträder. Detta gagneliga arbete måste räknas till de förnämsta, som genom Sällskapet utgifvits, och länder dess författare till synnerlig för- tjenst och heder. Andra häftet af samma arbete, omfattande mossorna, ut- kom 1894. Äfven detta är utarbetadt med samma noggrannhet och efter enahanda öfversigtliga plan, som det förstnämnda, af hrr J. O. Bomansson och V. F. Brotherus. Då ett arbete af denna art är särdeles egnadt att klarställa växternas utbredning i landet och tillika mäktigt sporra intresset för insamling af ytterligare material, är det högst önskvärdt att utgifvandet af de återstående grupperna icke måtte låta vänta på sig alltför länge. Det kan här framhållas att ej så alldeles obetydliga förarbeten för ändamålet redan blifvit utförda. Så blef svampsamlingen år 1883 fullständigt granskad af d:r P. A. Karsten och följande år ordnad (1,301 arter); också en min- dre del utaf lafsamlingen har för ändamålet blifvit genomsedd. Som ett synnerligen betydelsefullt moment också för Sällska- pets sträfvanden bör ännu omförmälas den anmärkningsvärda förkofran Universitetets botaniska museum under detta qvart- sekel vunnit. År 1891 förvärfvades nemliga genom inlösen af- lidne prof. S. O. Lindbergs ovanligt rikhaltiga mossherbarium, hvars skandinaviska och finska mossor omfattande afdelning 134 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. i sitt slag är allenastående. Genom en år 1877 träffad öfver- enskommelse är vidare Universitetet tillförsäkradt att framdeles bli innehafvare äfven af prof. W. Nyländers storartade växt- samlingar, innehållande bl. a. typer af tusental arter lafvar och svampar. Af det nu anförda framgår otvetydigt, att redan från första början af senaste qvartsekel de botaniska intressena lifligt upp- rätthöllos och samlingarna raskt förkofrades. Orsaken härtill låg uppenbarligen deruti, att under nästföregående period arbetet omfattades med största ifver och en säker grund lades för dess jemna fortgång. Såsom Sällskapets historiograf uttryckt sig rådde det nemligen sedan år 1857, då W. Nyländer utnämndes till professor i botanik, »fullständig harmoni» emellan Sällska- pet och föreståndaren för Universitetets botaniska samling. Men detta var »fallet endast med den botaniska delen, och ju mera verksamheten drogs åt detta håll desto större svårigheter upp- stodo på de andra». En blick på de zoologiska samlingarnas öden under samma tidsperiod röjer nemligen icke en liknande lugn och all- sidig utveckling, enär den nödvändiga förutsättningen, »harmo- nin», här ännu saknades. För att rätt förstå dessa samlingars tillstånd år 1871, måste vi derföre gå tillbaka inom nästföre- gående period ända till år 1858, då öfverenskommelsen upp- gjordes om att förena Sällskapets och Universitetets samlingar. Vi tillåta oss så mycket hellre att göra en längre utflygt J) bort- om vårt qvartsekel, som professor Mobergs historik i denna del, af lätt insedda orsaker, är mindre fullständig, endast anty- dande, och ej behöfde för samtiden skildras mera ingående. Uti Rektors trienniiredogörelse för åren 1857 — 60 finnes intagen den år 1858 uppgjorda öfverenskommelsen, och bland l) Den knappt tillmätta beredelsetiden före den 1 november 1896 medgaf icke tillräcklig utarbetning af den zoologiska delen, som derföre blifvit efter uppläsandet något utvidgad; dilla gäller särskildt perioden före ar 1871. Societas pro Kauna et Flora Fennica 1871 — 1896. 135 Universitetets samlingar namnes jemväl rubriken »Finska Natu- ralhistoriska Museum». Men tillika anmärkes, att ehuru sålunda c^enom denna »öfverenskommelse och den af arkiater Bonsdortf för universitetets räkning föranstaltade samling af finska djur och växter grunden blifvit lagd till ett iinskt naturalhistoriskt museum, hafva de dithörande naturalstren tillfölje af bristande utrymme och andra omständigheter icke kunnat tillsammans uppställas, utan äro de fortfarande splittrade i olika lokaler och till en del ännu med den allmänna samlingen införlifvade ». Då det således vid denna tid var outförbart att i en enda lokal sammanställa alla linska specialsamlingar, skulle man vän- tat att arbetet tillsvidare gått ut på att anordna och förkofra inhemska samlingar af så många djurgrupper som möjligt. Detta skedde också på en del håll. Främst var detta fallet uti de tre samlingar — foglar, fogelägg och tvåvingade insekter — som uti anatomiska museet anordnats och vårdades af arkiater E. J. Bonsdorff, hvilken städse uppfattade dem såsom delar af Universitetets Finska Mu- seum. Då han emellertid, såsom protokollet vid Sällskapets årsmöte 1859 angifver, »förklarade sig nu icke vara i tillfälle att för sin del föreslå någon till intendent» för dessa samlingar, erhöll Sällskapet ej heller särskildt några meddelanden om de- ras förkofran. Men till Universitetets Rektor aflemnades regel- bundna årsredogörelser, och trienniiberättelserna utvisa, att dessa delar af Finska Museum voro stadda i stark tillväxt. Zoologiska Museets föreståndare, statsrådet Al. v. Nord- in ann hade — såsom professor Moberg säger — »med förgä- tande af det förflutna närmat sig Sällskapet, föreslog intendent för den del af de zoologiska samlingarna, som stod under hans inseende och deltog i dess sammanträden med hållande af före- drag samt erbjudande af bidrag till Sällskapets Notiser». Ett anbud att trycka hans »Erstes Verzeichniss» öfver 136 i Fin- land funna spindlar kunde visserligen af ekonomiska skäl icke antagas, men utvisar i alla fall att på detta håll samdrägt efter- sträfvades. Och ett verkligt arbete för Finlands fauna lade v. Nord m ann i dagen derigenom, att han under 1860-talet för- 136 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. medels välvillig medverkan af d:r T. Thorell i Upsala (delvis äfven d:r K. E. Inberg) uti zoologiska museet sammanbragte en god början till en finsk spindelsamling (170 arter, 1873). Ehuru han jemväl åsyftade en bearbetning af en del finska fjärilar, kom en sådan aldrig till stånd, ej heller gaf hans in- tresse för krustaceerna anledning till att någon finsk samling af dylika, lika litet som af andra djurgrupper, åstadkoms. Man kan i sjelfva verket ej med fog säga, att han skulle åda- galagt någon allvarlig önskan att realisera tanken på ett enhet- ligt Finskt Naturalhistoriskt Museum, om ock överenskommel- sen derom uppgjordes under hans medverkan; ty efter år 1860 förekommer denna rubrik icke mera i trienniiberättelserna. Och att han särskildt icke uppskattade högt insatsen, som lemnades utaf Sällskapet, hvilket han sjelf varit med om att stifta, framgår tydli- gen af Consistorii academici protokoll af den 17 februari 1858, då öfverläggning pågick om den föreslagna föreningen af Sällska- pets och Universitetets samlingar. Statsrådet v. N ord m ann upplyste nemligen då, att vid jemförelse mellan begge samlin- garna »det befunnits, att med undantag af 2 exemplar däggdjur, 6 st. foglar och 32 st. örter samt ett obestämdt, likväl troligen obetydligt antal insekter, Universitetet redan förut ägde allt som ingår uti den af Sällskapet erbjudna samlingen, hvars huf- vudsakliga användbarhet och nytta för Universitetet således komme att bestå uti de fördelar, som kunde vinnas genom de öfverflödiga exemplarens utbyte emot andra för Universitetet behöfliga naturalier». En sådan uppskattning af de inhemska samlingarnas bety- delse kunde tydligen icke entusiasmera samtiden, huru mycket än v. Nordmann bjöd till att uppmana till samlande och be- arbetande, och hurudana expeditioner än påtänktes. Samlin- garna gingo icke framåt, och orsaken dertill låg ej uti »bristande utrymme» såsom af trienniiberättelsen 1860 kunde slutas. Ty samma lokal, som då disponerades, hyste ännu i början af 1870- talet hela zoologiska museum, och hyser ännu i dag, med ut- vidgning af tre vanliga rum, både den allmänna systematiska och de många sedan dess tillkomna speciella finska samlingarna, Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 137 och detta ehuru museets alla delar sedan dess tillvuxit i syn- nerligt hög grad. Bristen på initiativ till fullgörande af kon- traktet af år 1858 måste derföre, såsom redan år 1860 sades, hafva berott på — »andra omständigheter». Det är numera svårt att bilda sig ett tillförlitligt omdöme hvilken andel i dessa omständigheter möjligen Sällskapet sjelft hade, exempelvis hvarföre intendenten återvaldes åren 1862 och 1863, ehuru han, stadd på långvarig utrikesresa, icke kunde bevaka finska samlingens intressen. Obehörig åter vore begäran att Sällskapets i zoologiskt afseende förut verksamma äldre leda- möter (W. Nyländer, J. M. J. af Tengström), fullt upptagna af andra göromål, skulle numera bära dagens tunga. Och om de yngre åter uttalade Sällskapets ordförande, W. Nyländer, uti sin allra sista årsberättelse år 1863, sitt bekymmer i följande all- varsamma ord: »Det är den botaniska delen af samlingarna, som nu egent- ligen varit föremål för Sällskapets uppmärksamhet, och dess sammanträden hafva till följd deraf vanligen haft utseende af ett endast botaniskt Sällskaps sammankomster, och sålunda varit Flora-möten i stället för Fauna-möten, såsom de förr plä- gat kallas. Att så skett är beklagligt i så måtto, att högst önsk- ligt varit om tillika zoologin blifvit bland oss vederbörligen representerad; men detta beror på förhållanden, hvilka vi hop- pas skola ej mera komma att länge fortfara, och beror af brist på zoologer med lust och kraft och skicklighet bland våra yngre och verksammare ledamöter. Denna fattigdom är beklaglig, i synnerhet då man tänker tillbaka på den ganska luxurierande och hedrande ställning här varit rådande i zoologiskt afseende. Hvarföre skall det gå baklänges på det hållet? Nej, det är väl blott ett temporärt stillastående, som skall upphöra så snart orsaken dertill blifvit aflägsnad». Sjelf trodde Nyland er orsaken ligga främst uti splittringen af de zoologiska samlingarna uti olika lokaler, och han önskade lifligt att Universitetet genom nybyggnad vunne utvidgning. Dislokationen kan i sjelf va verket hafva något medverkat; men den egentliga orsaken låg nog mera hos de ledande personerna. Att Sällskapet 138 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871— 18!)H. hade god råd på unga botanister »med lust och kraft och skick- lighet» berodde tydligen deraf, att på detta område fanns en ledare med samma egenskaper. Men en dylik ledning kom tyvärr ej zoologin till del. Statsrådet v. Nordman n var ej heller numera i sina kraftigaste år. Professor Fr. W. Mäklin åter, som hade sig ombetrodt zoologiska musei insektsamlin- gar och tidtals äfven förestod professionen i zoologi, syntes — såsom Moberg uttryckt sig — »så mycket som möjligt, med un- dantag af polemiska fall, undvika beröring med Sällskapet» ; till denna fråga skola vi längre fram återkomma. Då härtill kom att »den utsedde intendenten [A. J. Malmgren, 1859 — 62] snart nog och förrän han begynte göra zoologin till specielt föremål för sina studier, genom utrikesresor från orten aflägsnade sig, var det ganska naturligt att Sällskapets intellektuella och peku- niära tillgångar nästan uteslutande användes på botaniska forsk- ningar, — — — ». Sålunda kom det sig, att Universitetet ännu vid utgången af år 1867 uti zoologiska museet alls icke ägde några special- samlingar (förutom spindelsamlingen), hvilka skulle kunnat före- tes såsom delar af det redan år 1858 kontraherade Finska Na- turalhistoriska Museum. Hvad uti trienniiredogörelserna 1857 —1866 benämdes »Samlingar af finska djurarter» existerade ej i form af för sig uppstälda samlingar, utan endast på pappret. Ty Sällskapets öfverlåtna stomme af finska insektsamlingar (4 skåp) och af finska mollusker stod fortfarande qvar uti samma lokal som förut, dåvarande (= nuvarande) Botaniska Museum. De förra öfverflyttades till den zoologiska lokalen i början af 1868 och de senare i oktober samma år. Vid denna tid voro Sällskapets arbetskrafter åt det zoolo- giska hållet fåtaliga, unga och utan ledning; och mycket var ogjordt, som hade kunnat utföras tidigare. Det första som måste göras var att utreda och säkerställa fyndorten för en del obestämdt material af insekter, innan de enda kännarene glömde bort saken eller förskingrades eller afledo. Likaledes samman- stäldes material gruppvis. Först efter hand kunde en del redan undersökta grupper omställas och nya upptagas till bearbetning och uppställas i ordnade samlingar. Societas pro Fauna el Flora Fennica 1871 — 189(i. L39 I detta sammanhang kan nämnas några ord om de finska zoologiska samlingarnas förflyttning i olika lokaler under för- gångna qvartsekel. Redan före 1871 anordnades en skild sam- ling af mindre däggdjur, medan de större af beqvämlighets skäl fortfarande lemnades bland de andra samslägtade. Likaså fun- nos redan då sammanstälda de i sprit förvarade skandinaviska och finska fiskarne,, äfvensom de finska reptilerna och groddju- ren. Långt senare sammanstäldes motsvarande samling af upp- stoppade fiskar. Alla dessa kollektioner stodo tidigare uppstälda uti Zoologiska Musei norra sal, tills år 1889 spritsamlingarna förflyttades till den nyss inredda korridoren. Finska fogelsam- linsen förvarades uti anatomiska auditorium och tamburen ända till 1890, då nämnda lokal togs i anspråk af fysiologiska labora- torium. Den förflyttades då, jemte äggsamlingen till en upp- hyrd, mycket trång lokal om tre rum uti gården n:o 6 vid Vilhelmsgatan, der den både presenterar sig ofördelaktigt och är svår att vårda. De finska insektsamlingarna slutligen stodo från 1868 uti Zoologiska Musei södra sal, hvarest de år 1871 erhöllo bättre utrymme, när allmänna entomologiska samlingen transporterades till särskildt rum uti Universitetets norra flygel. Dit förflyttades, efter professor Mäklins från- fälle, om våren 1883 också de finska insektsamlingarna; och hela entomologiska museum fick år 1887 tvenne rum uti Universitetets norra flygels nedersta våning, der de ännu stå. Sedan år 1883 har prof. J. R. Sahlberg haft hela denna afdel- ning under sin speciella vård ; och finska diptersamlingen blef kort efter senast nämnda flyttning införlifvad med de öfriga finska insektsamlingarna. År 1879 blef en genomgående reparation af hela öfversta våningen utaf Universitetet nödvändig, och de finska samlingarna derstädes voro, likasom alla andra, under sommaren öfverförda till andra lokaler. Att ännu i denna stund olika delar af Universitetets Finska Musei zoologiska afdelning äro uppbevarade på olika håll, har sålunda verkligen sin grund i bristande utrymme. Ett fullt ge- nomförande af 1858 års kontrakt mellan Universitetet och Säll- 140 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. skåpet blir möjligt först när en ny ändamålsenlig museibygg- nad erhålles. Såsom redan angifvits var det under 1858 — 65 års »om- ständigheter» ganska naturligt att Sällskapet riktade sina intel- lektuella och pekuniära krafter åt botaniskt håll. Under denna långa tid finnes antecknad blott en enda zoologisk exkursion (Selin och Inberg, 1861 till ryska Lappmarken; o mkr. 500 arter insekter). Men år 1865 utsände universitetet, på förslag af E. J. Bonsdorff, fyra unga samlare till norra Savolaks och Kare- len, hvilka hemförde omkring 11,000 exx. insekter, förutom annat. Och år 1866 begynte J. R. Sahlberg, utsänd af Sällska- pet, sina resor i Finland. ]\led dessa år vidtager den tidspe- riod då äfven zoologiska exkurrenter funnits att tillgå. Uti professor Mobergs skildring äro allaredan de resor uppräknade, som med understöd af Sällskapet eller på bekost- nad af Universitetets Henningska fond utförts före år 1871. Inom qvartseklet 1871 — 96 åter falla följande exkursioner i zoologiskt syfte inom vårt naturalhistoriska område, nemli- gen af H. Ingelius till Åbo, Uskela: 1872. Insekter. R. Sievers » Åland: 72. Foglar, insekter. — Högland: 1813. Fi- skar, insekter. — Svirtrakten: 75. Foglar, insekter. J. R. Sahlberg» n. ö. Österbottens fjälltrakter: 73. Insekter. W. Snellman > Lojo, Karislojo: 73. Insekter. R. Alcenius » Wasa skärgård: 73. Foglar. E. J. Warén » Wiitasaari: 75. Vertebrater. E. E. Bergroth » Kyrösjärvitrakten : 76. Insekter. A. Helenius » Ruokolaks: 76. Insekter. A. H. Petander» N. Savolaks: 78. Mollusker. f R. En vald > Kola-halfön : 80. — Höytiäinen: 81. — Ö. finska lappm. : 82. — Nuotjavr i Lr: Ö. Karelen: 80. Foglar. F.E.Hellström > Torneå och Kemi elfdalar: 80. — S. Österbotten: 81. Fjärilar. A. v. Bonsdorff Lad. -Karelen: 81. Foglar, insekter. B. Wasastjerna Hausjärvi: 81. Insekter. K. .1. Ehnberg ■ Kuhmois, Padasjoki: 82. — Trakten österom Ladoga: 84. — Karelska näset: 89. Fjärilar. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. 141 N. Sundman lill Sodankylä: 82. Insekter. D. A. Wikström » Nådendals trakten: 83. Insekter. O. Nordqvisl » till sjöar i mellersta Finland: 83. — Ladoga: 85.— Kuusamo, Rantalaks: 86. Krustaceer. R. Hammarström » Karelen: 84. -- Storkyro: 85. Insekter. K. Edgren » Kola-halföns norra del: 85; — sydkust (med Levan der): 87. Insekter. M. Walleen » Karelska näset: 86. Foglar. E. Reuter Åland: 86. Fjärilar. A. Boman » Karelska näset: 86 och 95. Insekter. K. M. Levander » Kola-halföns sydkust (m. Edgren): 87. Fiskar, in- sekter. A. J. Sandman » Kittilä: 88. Foglar. A. Westerlund » Ladoga Karelen: 90. Insekter. .1. E. Montell » Åland: 92. Fjärilar. — Lad. Kar.: 93. Insekter. L. Ringbom » Korpo: 92. Fjärilar. R. B. Poppius » Onega-Karelen: 96. Insekter. E. Nordlin g » Inari: 96. Foglar. Härtill kommer ännu att i Kola-expeditionen 1887 deltogo R. En vald och G. Nyberg längs norra kasten och J. A. Pal- men genom det inre af halfön. Dessutom hafva särskilda per- soner (J. R. Sahlberg, A. J. Mela, O. M. Reuter, E. Reuter, m. fl.) företagit resor på egen bekostnad till olika delar af lan- det; och på Esbo-Löfö hafva sedan år 1889 pågått undersök- ningar och insamlingar, hvari deltagit främst K. M. Levander, K. E. Stenroos, A. Westerlund, m. fl. I betraktande af vanskligheten att på grund af antalet ar- ter eller exemplar anställa en jemförelse mellan samlingarnas totala tillväxt inom olika grupper eller under olika år, lemnas en sådan taxering ogjord. Det förefaller emellertid som skulle tillväxten ännu i början, nemligen under 1870-talet (isynnerhet 1874 och 1877) varit jemförelsevis ringa, men från och med 1880 ymnigare, och ännu mera under 1890-talet. Inom hvarje grupp åter visa sig olikheter under olika år, men dessa bero delvis af den uppgift bearbetarene för tillfället valt sig, eller deraf, att desse varit för få i förhållande till de talrika och artrika grupperna. Af däggdjur har någon för faunan ny art tillkommit alle- nast ungefär hvart 5 — 6:te år, och öfver hufvud hafva relativt få 142 Societas pro Kanna et Flora Fennica 1871 — 189(5. exemplar erhållits; detta är att beklaga, då ju särskildt mikro- mammaliernas utbredning i landet är långt ifrån väl utredd. Deremot har nästan hvarje år medfört någon ny fogel-art (1868: 228 arter, omkr. 1,000 uppstoppade ex.; — 1878: 241 arter, 1,150 ex.); och från exkursionerna (Aschan 1870, Sievers, Wal- leen, Sandman) samt på grund af utfärdade uppmaningar erhöl- los, mest under 1880-talet, årligen ett stort antal skinn, hvarföre en särskild afdelning af allenast konserverade exemplar anlades. Deremot har under 1870-talet och början af 1880-talet högst litet kunnat uppstoppas. För närvarande består hela samlingen af omkr. 2,700 numror, oberäknadt 1887 års Kola-expeditions flere hundrade exemplar. Samlingen af fogelägg har erhållit en viss tillökning, bl. a. genom gåfvor af E. Hougberg. De kallblodiga vertebraterna åter hafva ökats blott i ringa mån, fisk- samlingen dock med någon enda art ungefär hvart femte år; bland inkomna tillskott märkes särskildt en samling fiskar från Hvita Hafvet af Levander. Vida gynsammare utfalla beräkningarna angående insekt- samlingarnas förkofran i qvantitativt afseende; men i stället hafva deras öden i öfrigt varit något vexlande. Äfven i denna del måste vi göra en utflygt bortom år 1871. Såsom redan nämndes öfverflyttades Sällskapets insekt- samlingar år 1868 till zoologiska museets lokal, och den första afdelning, som måste omställas, var fjärilsamlingen. Men här- vid uppstodo oväntade förvecklingar. Museets prefekt, profes- sor Fr. W. Mäklin, lade öfver hufvud ringa värde på sär- skildt uppstälda finska samlingar i bredd med de allmänna systematiska, om icke för enskilda sällsyntheters skull eller såsom bytesmaterial. Denna hans uppfattning ledde likvisst ej tidigare till någon särskild åtgärd i riktning emot samlingarnas förökande eller vård, emedan han alls icke befattade sig med desamma. Men såsom bekant hyste han tillika den mening, att någon naturalhistorisk gräns för vårt område emot öster icke med fog kunde uppdragas, och ansåg i enlighet härmed, att uti finska samlingarna ej heller borde införas exemplar eller arter från orter öster om landets politiska gräns. Frågan blef Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — IS!)f>. Ii:; aktuel redan på hösten 1869, då uti finska samlingen skulle in- ställas insekter samlade i ryska Karelen dels af Gunther dels af Sahlberg, hvilket kategoriskt förbjöds af professor Mäklin. Den 8 december samma år skildrade Sahlberg inför Sällskapet sin på Henningska fondens bekostnad utförda resa och uttalade dervid sin önskan att få samlingarna införlifvade med finska museum, samt utbad sig Sällskapets förmedling; men också härigenom erhölls ingen framgång. Tvärtom tillspetsade sig konflikten vid mötet den 3 mars och den 9 april 1870 derhän, att ledsamma förvecklingar kunde befaras. En komité anmo- dades att utreda Sällskapets juridiska ställning till samlingarna och lämpligheten af en vädjan till Consistorium academicum Omsider föredrog dock Sällskapet att låta frågan afveckla sig i stillhet, hellre än att utsätta sig för fortsatta svårigheter. Pre- fekten hade nemligen medgifvit, att i ett extra bihang till finska samlingarna finge sammanställas de genom Sällskapet inkomna gåfvorna från orter bortom landets politiska gräns; deremot skulle med allmänna systematiska samlingarna förenas de insek- ter, som från samma trakter insamlats på Henningska fondens konto eller eljes erhållits. Och i enlighet härmed äro jemväl de närmast följande trienniiredogörelserna affattade. Hela resultatet af denna disharmoni inskränkte sig sålunda dertill, att vid det fortsatta uppställandet af de finska insekt- samlingarna alltid för de ostliga exemplaren och arterna lem- nades »reserverade platser», hvilka dessa i sinom tid intogo efter år 1883. Ehuru episoden alltså blef betydelselös, har den dock här blifvit anförd af orsak att den lemnar en blick på de »omständigheter», som tidigare betingat finska insektsamlingar- nas stagnation under ett decennium. Och tager man tillika i betraktande nästföregående prefekts redan ofvan omtalade upp- skattning af Sällskapets insektsamling såsom bytesmaterial, så låter samma episod oss förmoda hvilket öde skulle nått de af Sällskapet sammanbragta insektsamlingarna, i händelse de ge- nast år 1858 skulle blifvit omhändertagna af Zoologiska Museum. Verklighetens »in rebus dubiis nihil» innebar otvifvelaktigt det mindre ofördelaktiga sättet att vårda samlingen, ehuru detta i början ingalunda tycktes vara fallet. 144 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871— 18W. Innan vi gå att redogöra för de speciella insektsamlin- garna må ännu framhållas, att professor W. Nylanders värde- fulla enskilda samlingar af finska insekter utaf alla ordningar (värdefullast Hymenoptera), till en stor del bestämda af honom sjelf, år 1877 införlifvades med Finska Museum, och jemväl tagits tillgodo vid de publikationer, som kommit till stånd rö- rande dessa grupper. Smärre partier af obearbetadt material, samlade af enskilda personer (W. Woldstedt, H. Ingelius m. fl.), hafva jemväl tid efter annan till museet öfverlemnats. Samlingen af finska Lepicloptera (1859: 553 arter i 1,669 exx.) blef genom J. M. J. af Tengströms bearbetning af inkom- met material småningom ökad, och en omställning påbörjades år 1868 i anledning af densammes under året utkommande »Catalogus» (1,233 sp. och ett antal varr. i Finland; uti finska samlingen dock endast 896 arter). Macrolepidoptera voro ord- nade 1871, men microlepidoptera blefvo uppstälda först år 1884 genom K. J. Ehnberg, hvilken jemväl efteråt lemnat biträde vid vården af samlingen. Årligen hafva under qvartseklet några arter tillkommit, och år 1893 inköpte Universitetet Teng- ströms efterlemnade samling, hvarur för den finska erhölls 41 nya arter; samma år erhöllos dessutom från andra håll omkring tre tiotal arter. J. Sahlberg och (under 1890-talet) E. Reu- ter hafva reviderat hela samlingen, och genom detta arbete har antalet arter ytterligare ökats. Den senare meddelar att för närvarande i Finland äro anträffade omkring 1,500 arter samt nära 250 varieteter, och att i finska samlingen förvaras något öfver 1,100 arter i omkr. 11,000 exx. Under qvartseklet, likasom under Sällskapets tidigaste år har dock gruppen Coleoptera varit den mest omhuldade. Sam- lingen beräknades 1858 hafva innehållit 1,836 arter (4,896 exx.), hvaraf likväl ett antal måtte befunnits vara bestämda oriktigt eller enligt icke hållbar artbegränsning. År 1868 inlemnade J. Sahlberg icke mindre än 1,000 arter, af hvilka 200 för sam- lingen nya, och åter följande år 80 nya. Under perioden 1871 —96 har den tillökats hvarje år, sällan med mindre är tio arter, men vanligen med 20—30—50, ja år 1883 med 95, och år 1875 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 145 med icke mindre än 179 arter; antalet exemplar steg jemväl hastigt. En ny uppställning blef d erfor nödvändig och påbör- jades är 1882 af J. Sahlberg, som äfven bragte det omfattande arbetet till afslotning år 1891. Samlingen innehöll då 2,796 arter, hvilken summa sedermera ännu ökats med åtminstone halftannat tiotal, hvadan totalantalet enligt d:r E. Reuter nu stiger till något öfver 2,800 arter i omkring 38,000 exx. Vid samlingens ordnande har en öfverskådlig geografisk följd blif- vit iakttagen. Äfven ordningen Hemiptera har hos oss haft gammal häfd för sig. Samlingen (1858: 194 sp.; 1868 omkr. 400 sp.) har temligen jemnt ökats med inemot tio arter årligen, ända till senare hälften af 1880-talet, särskildt dock år 1880 (34 arter). Äfven denna samling blef af Sahlberg å nyo uppstäld i geo- grafisk följd år 1881 (643 sp.) och omfattar nu omkring 680 arter i 6,700 exx. Likaledes har af gruppen Hymenoptera (1858: 167 sp.), som tidigare med så stor framgång odlats af W. Nyländer (myror, bin), en del nya grupper blifvit bearbetade och upp- stälda under qvartseklets tidigare år, nemligen intill år 1871 tryphonider (omkr. 200 sp.) och ichneumonider (omkr. 270 sp.) af F. W. Woldstedt, som derjemte år 1872 uppställt Sphaegi- dae (81 sp.), Vespariae (23 sp.) och Ghrysidse (16 sp.), likasom Palmen tenthrediniderna (omkr. 200 sp.). De sista åren af 1880- talet uppstäldes Hymenoptera anthophila och senare Hym. ra- ptatoria genom J. Sahlberg, och samma grupper hafva senare blifvit reviderade af A. Westerlund (resp. 157 sp., 2,000 exx., samt 128 sp., 1,400 exx.), hvarförutom Sahlberg år 1895 upp- stält samlingen af Vespidse (22 sp., 320 exx.) och Crysidae (39 sp., 764 exx.). Den engelska forskaren R. Mc Lachlan bestämde under åren 1874 — 80 allt då förefintligt material af finska Tricho- ptera (146 sp., omkr. 1,000 exx.), och samlingen blef omedel- bart derefter uppstäld. Men snart nog tillväxte den derhän, att en omställning blef nödvändig, hvilken verkstäldes år 1892 genom J. Sahlberg; för närvarande förefinnas 168 sp. och 22 10 146 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. varr., i nära 3,000 exx. Neuroptera, hvaraf gruppen Planipen- nia delvis bearbetats af Kiljander år 1881, uppstäldes af Sahl- berg samt blef år 1893 reviderad af O. M. Reuter (nu 36 sp., öfver 700 exx.); likaledes ordnade först Sahlberg Psocidce, som sedermera bearbetades af O. M. Reuter åren 1879 och 1893 (nu 39 sp., 250 exx.). Utaf Orthoptera, hvilka E. Hisinger tidi- gare beskrifvit, uppstäldes libelluliderna (32 sp.) redan 1868 af Palmen; och sedan perliderna nyligen bearbetats af rar Mor- ton i Skotland har Sahlberg uppstält dem. Hela ordningen omfattar för närvarande 35 arter och 27 varr. (omkr. 350 exx.). Professor O. M. Reuter har slutligen bearbetat Collem- bola och TJiysanura åren 1875 och 1878 samt ytterligare år 1895, då antalet i Finland funna arter uppgick till 92 (och 20 varr.). Den samme har jemväl år 1879 undersökt landets Thy- sanoptera. Utaf insektlarver har under perioden samlingar anlagts, förnämligast af Coleoptera (80 sp., Sahlberg) och något fjärilar (af A. Poppius). Deremot har den tidigare af E. J. Bonsdorff framgångs- rikt förökade samlingen af diptera (1868: 1936 sp. och rikt ma- terial) under qvartseklet ökats blott med inlemnadt obearbetadt material; allenast slägtet Cheilosia har blifvit bestämdt af herr Th. Becker i Liegnitz (Schlesien) och en annan grupp har blif- vit delvis bearbetad (Tipulidse, E. E. Bergroth). — Likaledes har myriopod-samlmgen ökats endast obetydligt; af spindlar åter har tillkommit spritmaterial, äfvensom en samling af torkade exem- plar (P. Thuneberg, m. fl.). Efter det A. E. Nordenskiöld och A. E. Nyländer år 1856 publicerat sitt arbete »Finlands Mollusker», och den senare redan året förut skänkt Sällskapet sin samling, erhöll denna under 1870-talet en viss tillökning (Sahlberg 1873, E. J. Juslin 1875, Sievers), likasom ock i början af 1880-talet (E. Houg- berg). Sedan år 1889 har Levander betydligt bidragit till och ordnat samlingen; och framför allt bör nämnas, att den- samma år 1893 varit sänd till d:r G. A. West er lund i Ron- neby, hvilken deruti upptäckt icke så få nya former. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 147 Samlingen af maskar, tillförene hufvudsakligen bestående af parasiterande arter, tillvaratagna af professor af Tengström och d:r C. Lundahl, samt något förökad 1869, erhöll en viss tillökning 1873 bestående af oligochseter och iglar samlade af d:r A. Spoof o. a. År 1888 inlemnades ett icke obetydligt antal parasitma- skar af Sällskapets ledamöter fröknarna K. S. Eskelin och A. J. Rosqvist. Derförutom hafva endast spridda bidrag lemnats. Professor R. Blanchard i Paris har 1894 underkastat iglarne granskning. Våra vattendrags fauna af lägre evertebrater har under tidigare förgångna perioder blifvit allenast föga beaktad; A. H. Cajanders samlingar af entomostraca var så godt som det enda förefintliga, och äfven detta har till allra största delen gått förloradt. Under 1870-talet äro att anteckna spridda märk- ligare former (2 phyllopoder, Sahlberg; Spongilla, bryozoer, A. H. Brotherus; två opistobranchiater och en nemertid, Palmen). Deremot har under 1880-talet egnats mera intresse åt lägre djur genom O. Nordqvists exkursioner; men af de inhöstade skör- darna har Universitetets museum ännu icke erhållit någon del. Samlingar af mikrofaunistisk art — förutom spridda exemplar — funnos sålunda icke förr än år 1890, då lägre vattendjur öfver hufvud begynte studeras på Esbo-Löfö af K. M. Le van der och efter honom också af andra. Det är uppenbart, att detta stu- dium och hithörande samlingar hädanefter skola beaktas uti vårt vattenrika land, i den mån exkurrenter utbildas. Re- dan nu föreligga resultat angående landets kräftdjur-fauna (88 arter Daphnider) utarbetade af Le v an der, A. Westerlund och K. E. Stenroos, hvilken sistnämnde till museet år 1896 öfverlemnat en samling af 250 mikroskopiska preparat af krusta- ceer. Utaf rotatorer, af hvilka Koenike år 1889 bestämt 14 arter tagna af Nordqvist, har Levander i Helsingfors-trakten anträffat öfver 100 arter. Den samme har slutligen redogjort för ej mindre än 184 arter protozoer, hvilken grupp förut blifvit så godt som alldeles obeaktad. Visserligen är en del af dessa grupper af den art, att de föga lämpa sig som samlingsobjekt i ett museum; men i stället 148 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. förefinnas af dylika grupper talrika teckningar, äfvensom plan- mässigt förda diarier öfver förekomsten af arterna på Esbo-Löfö. Samlingen af -»plankton- prof, innehållande blandade mikro-orga- nismer från vatten, äro jemväl icke obetydliga; den har under 1890-talet uppstått och årligen ökats med hundratals förteck- nade prof, samt uppgår nu till omkring 1,000 glas. Man kan öfver hufvud beteckna de mikrofaunistiska studierna och sam- lingarna såsom den väsentligaste af alla de zoologiska nyodlin- gar, som det senaste qvartseklet medfört. Måhända är det skäl att här till sist påpeka, att vissa sam- lingar ännu icke vunnit mera ingående beaktande och att några grupper ej ens blifvit insamlade. 1 detta afseende må nämnas att myriopoderna och oligochseterna äfvensom de små parasit- steklarne och ektoparasitiska insekter hafva blifvit mer än till- börligt försummade, och i ännu högre grad gäller detta en stor del acarider, vatten-oligocha3terna, fritt lefvande nematoder och turbellarierna. Måtte nästa qvartsekel hafva insamlandet och bearbetandet af dessa grupper på sin daglista. Likaså må man hoppas, att också vårt naturhistoriska områdes ishafsfauna under nästkommande tidsperiod måtte varda i våra samlingar bättre representerad. Ty från detta område har under nu i frågava- rande period för Finska Museum förvar fvats allenast det, som 1887 års Kola-expeditioner tillfälligtvis insamlade samt det som Stenroos år 1894 hemförde från Hvita hafvet. Taga vi i betraktande Sällskapets månatliga möten och förhandlingarna vid desamma, så har enhvar, som följt med en längre tid, kunnat märka en jemnt stigande lifaktighet. För 30 år sedan togo Sällskapets få tjenstemän plats vid bordet i möteslokalen, medan längs väggen vanligen satt blott ett fåtal medlemmar. Numera åter är bordet ofta trångt besatt af in- tresserade, som önska taga del af de förevisade objekten, och mången gång är antalet större än utrymmet tillåter. Förevis- ningarna och föredragen hafva ökats till antal, isynnerhet sedan medlet af 1880-talet, och de hafva jemväl vunnit i vetenskap- ligt värde. Det bästa yttre tecknet på den tilltagande lifaktighe Societas pro Fauna el Flora Fennica 1871—1896. 149 ten utgöra de tryckta meddelandena. Från 1869 ingå deruti årsberättelserna och från slutet af 1870 jemväl öfriga förhand- lingar, och år efter år hafva de blifvit rikare till omfång och innehåll. Meddelandena hafva berört företrädesvis för faunan och floran nya, sällsyntare eller eljes anmärkningsvärdare arter, ofta med angifvande af förut icke urskilda kännetecken. I detta afseende hafva särskildt professorerne S. O. Lindberg, J. R. Sahlberg och O. M. Reuter delgifvit synnerligen talrika upp- gifter, enhvar uti sitt eller sina fack. Många hafva jemväl före- bragts af hrr Saelan, Norrlin, Brenner, Wainio, Elfving, Kihlman, Arrhenius, H. Lindberg, Thesleff m. fl. på det botaniska hållet, samt på det zoologiska af hrr Mel a, Sie vers, Hougberg och Palmen tidigare, samt sedermera af hrr E. Reuter, Levander, Stenroos, Westerlund, m. fl. Om också de allra flesta andragandena gått ut på anmäl- ningar och förevisningar af något för floran eller faunan an- märkningsvärdt, eller ock berört arternas geografiska utbredning, statistik m. m., så hafva dock ingalunda saknats meddelanden, som angå gruppernas systematiska fördelning, arternas biolo- giska förhållanden, såsom deras lefnadssätt, byggnad och utveck- ling, deras beroende af hvarandra, skadlighet, o. s. v. Detta gäller särskildt de föredragare, som gjort de talrikaste andra- gandena. Att man öfver hufvud blott sällan kan få framlägga reflexioner af allmänt vetenskaplig art eller egna resultat, beträf- fande mera omfattande naturhistoriska problem, särskildt om de modernaste frågorna, ligger ju i sjelfva sakens natur, och beror af den specifika uppgift Sällskapet ställt sig beträffande det egna landet. De talrika till samlingarna lemnade bidragen samt vid mö- tena lemnade upplysningarna och iakttagelserna af olika slag äro emellertid svårt öfverskådliga uti Sällskapets protokoll eller tryckta förhandlingar. Denna olägenhet — undanröjd för tiden för 1871 genom ett då upprättadt register till protokollen — har äfven för perioden 1871—96 blifvit afhulpen derigenom, att d:r Rob. Böld t uppgjordt ett orclnadt sakregister öfver för- 150 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. handlingarna ända till denna dag; detta register kommer att till begagnande förvaras i Sällskapets arkiv. Såsom redan blef anfördt begynte Sällskapet år 1848 ut- gifva en sene vetenskapliga publikationer. Af »Notiserna» utkommo under det första decenniet tre häften. Att å nyo tre häften äfvensom Herbarium Musei Fennici ntgåfvos mellan åren 1859 och 1861 antyder en betydligt stegrad verksamhet, hvilken dock för en tid blef afbruten, för att under senare hälften af decenniet åter i stigande grad utvecklas. Och då tiden för 50-års jubileet nalkades kunde Sällskapet redan med tillfredsställelse blicka på de omfångs- och innehållsrika häften Notiser, som då blifvit bekantgjorda. Denna lifliga och förtjenstfulla litterära verksam- het, fortsattes sedan temligen oförändradt länge in på följande årtionde. Fastän derefter en minskning i produktionen tidtals är skönjbar, framträda de vetenskapliga publikationerna under fortgången af perioden dock i småningom stegrad skala. Fler- talet af de författare, hvilka uppträdde med afhandlingar före jubileet, hafva nemligen fortfarit med samma verksamhet långt in i nuvarande period, många ända till nutiden, medan den yngre generationen alstrat efter hand allt flere författare. På detta område är isynnerhet året 1890 anmärkningsvärdt genom antalet och värdet af utgifna skrifter. Serien Notiser fortgick till år 1874 (det 8:de häftet utde- lades dock först 1882), då en fördelning af publikationerna på tvenne serier, Ada och Meddelanden, blef införd. Af de förra är för närvarande 13:de volymen under tryckning, af »Medde- landena» åter den 22:dra. Den vidtagna anordningen afsåg att de omfattande eller mera strängt vetenskapliga afhandlingarna skulle ingå i Acta, öfriga smärre uppsatser, förhandlingar m. m. uti Meddelandena; men faktiskt ställde sig saken annorlunda, och i Meddelandena påträffas ett antal både omfångsrika och förtjenstfulla arbeten. Först under detta årtionde har en åter- gång till den ursprungliga planen ägt rum; men man har i den vägen kanske gått för långt, då Meddelandena nu för tiden blott innehålla förhandlingarna från sammanträdena, medan i Acta instuckits notiser på en eller annan sida. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871— 18i)(i. 151 En betydande del af skrifterna äro affattade på latin eller under senare tider ofta äfven på något af de moderna kultur- språken; i öfrigt äro publikationerna skrifna på svenska, till en mindre del äfven på finska, som tidigast användes (på 1870-talet) i några afhandlingar af Wainio; sistnämnda språk har under senaste år äfven stundom begagnats vid förhandlingarna. Tages volymen och antalet författare till måttstock så till- falla de botaniska skrifterna ett tydligt företräde, i det hit- hörande litteratur innefattar något mer än dubbelt så stort om- fång som den zoologiska. Vid den redogörelse, som nu i korthet skall lemnas för innehållet af dessa skrifter har det synts lämpligt att bihangsvis äfven omförmäla de vigtigaste arbeten, belysande landets flora eller fauna, hvilka på annat håll under denna period offentlig- gjorts. Såsom ofvan redan angifvits intog inom Sällskapet bota- niken under slutet af föregående tidrymd en dominerande ställ- ning. Jemte floristiska undersökningar rörde sig forskningen då väsentligen på en närmare utredning af våra kryptogamer, och inom detta omfångsrika gebit hade landet att uppvisa tre framstående och produktiva forskare, en på hvar sitt område: W. Nyländer inom lichenologin, P. A. Karsten inom myko- login och S. O. Lindberg inom muskologin. Som författare har Nyländer varit verksam ända till allra senaste tider, men hans arbeten hafva numera hänfört sig till fremmande nejder, och från hans hand ingå tyvärr icke ome- delbarligen några afhandlingar i Sällskapets skrifter under denna period, ehuru hans inflytande på vår lichenologiska litteratur fortfarande varit af största betydelse. En af våra yngre veten- skapsidkare, d:r E. A. Wainio, har emellertid inom denna branche uppträdt som en synnerligen produktiv författare, och hans omfat- tande och förtjenstfulla arbeten, monografin öfver Cladoniw, samt Ettide sur la dassification des lichens du Brésil och Adju- menta intaga ett af de förnämsta rummen i Sällskapets skrifter. Utom Sällskapet åter har utkommit Herbarium Lichenum Fen- nhe,I—IX, af Norrlin och Nyländer 1875—82. 152 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. D:r Karsten har fortsatt att inom mykologin offentliggöra talrika arbeten, af hvilka några monografier jemte flere tiotal smärre uppsatser (Symbolce) ingå i Sällskapets skrifter. I veten- skaps-Societetens »Bidrag» har samme författare dessutom publi- cerat Mycologia fennica, Finlands basidsvampar, Finlands rost- och brandsvampar och Finlands mögelsvampar. Inom muskologin fortfor S. O. Lindberg att utgifva tal- rika arbeten; de mera omfattande af dem hafva utkommit som egna verk (program, m. m.), bl. a. den för kännedomen om mos- sornas utbredning i landet viktiga förteckningen öfver Skandi- naviens mossor (Musci scandinavici in systemate novo dispositi, Upsala 1879). Dock ingå äfven i Sällskapets skrifter åtskilliga uppsatser och smärre monografier af värde, förutom de ovanligt talrika meddelandena vid Sällskapets sammanträden. En utländsk forskare, d:r G. Sanio, har i Acta redogjort för norra Finlands och Lapplands Harpidium och Scorpidium former. Utom Säll- skapet har V. F. B rotherus utgifvit ett större exsiccatverk af o finska Bryacece. Ar 1874 utkom Hepaticai scandinavicce exsiccatce, fasc. 7, af S. O. Lindberg och E. Fr. Lackström. Någon egentlig och mer omfattande systematisk behandlig af kärlväxter har ej blifvit utförd, utan har arbetet åt detta håll i hufvudsak inskränkts till utredning af arter och former. I Säll- skapets skrifter ingå ett antal hithörande mindre uppsatser och meddelanden öfver enskilda former eller smärre grupper [Euphra- sia, Potamogeton, Juncus etc.) af hrr Th. Saelan, M. M. W. Brenner, A. O. Kihlman, A. Arrhenius, o. a. En jemfö- relsevis större uppmärksamhet i denna riktning har egnats Hie- racia. Öfver dessa växter offentliggjorde J. P. Norrlin 1884 en uppsats med titel Adnotationes de Pilosellis fennicis, och af samme författare ha äfven sedermera utgifvits några afhandlingar öfver finska och andra nordiska Hieracia, illustrerade af exsic- catverk. På samma område har vidare M. M. W. Brenner bekantgjort ett antal undersökningar. I alla dessa skrifter ingå tillika uppgifter öfver förekomst och utbredning. Likasom under föregående skeden intager floristiken fortsättningsvis en framskjuten plats och representeras Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. 153 af ett större antal uppsatser och afhandlingar än någon annan branche. Af dem omfatta en del kärlväxterna allena, andra derjemte lägre kryptogamer, andra slutligen blott någon krypto- gam-grupp. Bland de mer anmärkningsvärda lokalflororna innefatta Norr- lins öfver Onega-karelen, Wainios öfver östra Tavastland och Elfvings öfver Svir-dalen kärlväxterna jemte mossorna och laf- varna. Kärl växterna af handlas bl. a. uti följande floror: Brotherus öfver norra Tavastland, Wainio öfver de ostliga delarne i norra och mellersta Finland, Hult öfver s. ö. Savolaks, Kihlman öfver Inari Lappmark, Hjelt och Hult öfver n. Österbotten och Kemi Lappmark, St enroos öfver Nurmijärvi, Olsson öfver Kimito (upp- tagande jemväl sällsyntare mossor), Linden öfver södra Karelen, Laurén öfver södra Österbotten, I. O. Bergroth öfver sydvestra skärgården. Öfver Muonio och delar af Kemi Lappmarkers mossor och lafvar har utgifvits en flora af Norrlin, öfver mos- sorna i ryska Lappmarken af Brotherus och Saelan, öfver mossorna i vestra delarna af Kemi lappmark och nordligaste Österbotten af B. Hult, öfver Wiborgstraktens lafvar af Wai- nio och öfver Höglands lafvar af M. M. W. Brenner. Kännedomen om vårt lands sötvattens algflora har tillförene varit högst ringa, och till belysande af densamma hafva först un- o der senare tider särskilda arbeten utgifvits. Ar 1881 bekant- gjorde Elfving en förteckning öfver våra Desmidiaceer och nyligen äfven uppgifter öfver blåalgerna. Ett värdefullt arbete öfver Diatomaceerna har utgifvits af P. T. G le ve i Upsala, och en annan svensk forskare, H. F. G. Ström fel t, har i Finska Veten- skaps-Societetens »Bidrag» skrifvit om algvegetationen i Finlands sydvestra skärgård. Förlidet år slutligen ha ett par grupper (Oedogoniacew och Zggnemacece) blifvit bekantgjorda af K. E. Hirn. Förutom dessa och öfriga i tryck utgifna floristiska arbeten och uppsatser har till Sällskapets arkiv inlemnats handskrifna växtförteckningar af J. Sahlberg, Europaeus, m. fl. Öfver tallens och granens förekomst och utbredning har A. G. B lomqvist utförligt redogjort i Finska Forstföreningens skrifter. 154 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. Slutligen återstår att nämna det alla uppgifter, som ingå i nämnda och andra källor öfver kärlväxterna jemte upplysningar hemtade från samlingar blifvit af A. Hj. H j el t samlade och offentliggjorda i ett omfattande arbete med titel Conspectus florce fennicce; i de hittills utkomna häftena äro kärlkryptogamerna, gymnospermerna och monokotyledonerna afhandlade. Detta förtjenstfulla arbete åtföljes dessutom af en historik öfver floristi- kens utveckling jemte en tabellarisk sammanställning öfver ut- bredningen i områdets särskilda provinser. I sammanhang med traktbeskrifningen pläga i lokalflororna äfven hvarjehanda uppgifter om vegetationen ingå. En något mer utförlig och planmässig framställning i denna branche framträdde under förra periodens sista år i Norrlins »Bidrag till sydöstra Tavastlands Flora». Samme författare afhandlade vidare ämnet i en framställning om Onega-Karelens vegetation, liksom tidigare med ståndorterna till utgångspunkt. Omfattande och förtjenst- fulla arbeten i denna riktning hafva sedermera utarbetats af E. A. Wainio, A. O. Kihlman och i flere specialafhandlingar af R. Hult; i mindre omfattning har vidare den topografiska växt- fysiognomiken behandlats af åtskilliga andra. Ifrån växttopogra- fisk synpunkt har V. F. Brotherus lemnat upplysningar om ryska Lappmarkens mossor. I förening med dessa floristiska och topografiska utredningar hafva tidtals äfven mera specielt vetenskapliga växtgeografiska spörsmål afhandlats. Dessa hafva företrädesvis gällt förhållan- dena i Lappland och der förekommande regioner. Hithörande undersökningar från innevarande tidsskede ingå i Norrlins, Hults och K i hl mans arbeten. I öfrigt har Wainio från växt- geografisk synpunkt granskat floran i mellersta och norra Fin- land och Norrlin i en specialundersökning sökt utreda Finlands och Skandinaviens naturhistoriska gräns i öster. För en djupare uppfattning och lösning af växtgeografiska problem är forskaren städse hänvisad till växtbiologin. Hvarje- handa smärre biologiska iakttagelser hafva äfven hos oss blifvit gjorda och meddelade, men i allmänhet utan någon större bety- delse. Först år 1890 riktades vår litteratur med ett större hit- Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. 155 hörande specialarbete af framstående värde: Pflanzenbiologischc Studien aus Bussisch Lappland af A. O. Kihlman. De vilda växterna hafva väsentligen utgjort föremål för Sällskapets verksamhet. Under tidernas lopp ha derjemte åt- skilliga notiser öfver mer tillfälliga arter, isynnerhet öfver bal- lastväxter blifvit meddelade, särskildt af Th. Sa el an. Af sistnämde forskare jemte några andra hafva på Säll- skapets sammanträden lemnats spridda uppgifter äfven beträf- fande de kultiverade växterna, specielt trädslagen. En större omfattning och betydelse erhöll omsider också denna fråga inom Sällskapet då F. E. W. Elfving på ett möte i november 1893 väckte förslag om införskaffande af möjligast fullständiga upp- gifter öfver landets kulturväxter. För ändamålet utsändes fråge- blanketter till alla delar af landet och har dymedels ett ganska godt material insamlats, som af Elfving för närvarande sam- manstftlles, jemte det särskilda arters utbredning med ledning af detta material allaredan bekantgjorts. Som en frukt af åt- gärden kan äfven framhållas den skildring K. A. Caj änder i Sällskapets Meddelanden sistlidet år lemnat öfver »Trädgårds- odlingen i Nystad». Öfver våra vigtigare kulturväxters utbred- ning i landet ingår för öfrigt uti Ignatii Geografi (1885) en kortfattad sammanställning af J. E. Furuhjelm. Återstår slutligen att nämna, det en växtpaleontologisk upp- sats af R. H er lin innevarande år blifvit tryckt. Den af Sällskapet, förutom förhandlingarna, utgifna bota- niska litteraturen under innevarande tidrymd räknar inalles 28 författare, bland dem 2 utländingar. De större arbetena kunna uppskattas till omkring 25, och de öfriga till omkring 70; dess- utom finnas omkring 30 smärre meddelanden och notiser. De förnämsta bidragen till publikationerna ha meddelats af personer, som redan föregående period voro verksamma eller utbildade sig på 1870-talet. Inom zoologin intager den systematiska och beskrifvande literaturen hos oss ett synnerligen framstående rum. En del deraf hänför sig emellertid till djurgrupper, som äro alldeles 156 Societas pro Fauna et Flora Fenniea 1871—1896. fremmande för vår fauna, och ingår till största delen uti Finska Vetenskaps-Societetens skrifter. Af betydelse deremot också för den inhemska forskningen är O. M. Reuters omfattande verk Hemiptera Gymnocerata Europae (1884—), äfvensom hans ut- redning af palsearktiska heteropterers synonymi. De allra flesta arbeten åter, som hänföra sig särskildt till Finlands fauna, beröra antingen foglar eller insekter; och af dem hänför sig en del till hela vårt naturhistoriska område, andra till någon mindre del deraf. Hvad till en början beträffar Vertebraterna har hela lan- dets fauna behandlats uti arbeten, hvilka antingen utgifvits som fristående publikationer (A. J. Mel a, Fauna fenniea, 1872; Suo- men Luurankoiset, 1882) eller ingått i nyss nämnda Societets skrifter (M. v. Wright-Palmén, Finlands foglar, II, 1873); i sammanhang härmed kan äfven nämnas tvenne planchverk af G. Sundman öfver finska fogelägg (1880 — , med text af Pal- men och Sandman) samt fiskar (1883 — 93 med text af O. M. Reuter och Mela). Äfven utländske forskare hafva offentligjort antingen någon lokalförteckning (R. Sundström, Åland, foglar) eller spridda notiser (R. Collett, ishafskusten); af större omfattning är den sorgfälliga sammanställning öfver Kola-half- öns däggdjur och foglar, hvilken Th. Pleske lemnat (1884, 1886). Genom Sällskapets förmedling åter och uti dess skrifter har publicerats ett icke obetydligt antal redogörelser öfver fogel- faunan uti mindre områden, nemligen tidigare af R. Sievers uti Svir-trakten (1878), af E. Warén i Suonenjoki, Wiitasaari och Walkeala (1881) och af Hj. Schulman i östra Karelen (1883). Efter det ett upprop i liknande syfte år 1885 offentlig- gjorts af Palmen, insändes en stor mängd ornitologiska notiser, från hvilka år 1888 offentliggjordes lokala iakttagelser af R. En vald från olika trakter af norra Finland, delvis äfven från Kola halfön, vidare af A. v. Bonsdorff och H. Backman från Sal- mis och af C. Bränder från Parkano. M. Walleen offentlig- gjorde kort derefter iakttagelser från Karelska näset (1889), Sandman från Karlö och kringliggande skär (1892) och Sten- ro os från ryska Karelen (1895). Bidrag till kännedomen af Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. 157 fiskfaunan i landet hafva lemnats bland andra af Sievers (1876, Högland), K. M. Levander (1888, Hvita hafvet) och E. J. Ros- berg (1892, ryska Karelen). Utom Sällskapet åter hafva med- delats iakttagelser uti Nordqvists af hand lingar rörande fiskeri- väsendet, samt i tidskrifter för jagt, fiske och sport. Det är emellertid särskildt landets insektfauna som våra exkurrenter med förkärlek beaktat, och deras inhöstade samlin- gar hafva gett anledning till största delen af Sällskapets zoolo- giska publikationer rörande landets evertebrater. Med förbi- gående af smärre uppsatser kunna vi här anföra endast dem, som beröra omfattande grupper eller lemna en mera ingående behandling af ämnet. Sålunda hafva publicerats faunor med deskriptioner och uppgifter om arternas utbredning i Skandina- vien och uti vårt naturalhistoriska område af Sahlberg om Cicadarke (1871), samt Amphibicorisce och Hydrocorisa? (1875), äfvensom af O. M. Reuter om gruppen Capsina af Hemi- ptera gymnocerata (1875); likaså om vårt områdes TJiysanoptera (1873, 78—79), Psocidce (1893) och Neuroptera (1894) af O. M. Reuter, samt om dess Dendrometridce (1887) och Phy- tometridce (1891) af A. Poppius. Vidare äro att anföra ett antal kataloger, hvari uppräknas alla finska arter med detalje- rade uppgifter rörande deras geografiska utbredning i vårt om- råde samt med beskrifningar af nya arter och nödiga hänvisningar till deskriptiva arbeten. En hel del af dessa kataloger repre- senterar, såsom hvarje sakkunnig skall erkänna, i koncentrerad form ett synnerligen värdefullt kapital af vetande, mödosamt förvärfvadt under mångårigt arbete med det material, som de talrika exkurrenterna hemfört och som förvaras uti Finska Mu- seum. Vi uppräkna här de vigtigaste sådana arbeten, de flesta ingående uti Sällskapets skrifter; titlarna tala för sig sjelfva: J. Sahlberg, Enumeratio coleopterorum Fenniw: Car- nivora; 1873. — Palpic, Amphib.; 1875. — StapJig- linidce; 1876. — Pselaphidce et Clavigeridce ; 1889. — Clavicornes; 1889. » Catalogus prcecurs. hymenopt. anthophil. Fenn.: 1889. » » Trichopterorum prcecursorius; 1893. 158 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. J. Sahlberg, Enumeratio hemipterorum gymnoc. Fennice; 1880. 0. M. Re uter, Catalogus Psyllodearum in Fennia led.; 1876. » prcecws. Poduridarum Fennice; 1876. » Apterygogenea fennica; 1895. R. Mc Lachlan, Finlands Trichoptera; 1881. F. W. Woldstedt, Bidr. t. känned. om Finl. Tryphonider; 1872. Mäter, till en Ichneumonologia fennica; 1873. E. Reuter, Fört. öfver macrolopidoptera funna i Finland efter är 1869; 1893. Tilläggas bör ännu att i ett antal afhandlingar beröras vissa gruppers förekomst särskildt i någon bestämd del utaf landet; så t. ex. hemiptera i s. v. Finland af 0. M. Reuter. fjärilar i s. v. Finland af E. Reuter, i s. ö. Finland af K. J. Ehnberg, uti Inari lappmark af Sahlberg, hymenoptera i La- doga-trakten af A. Wes ter lund; eller ock behandlas någon fåtalig grupps utbredning i hela landet, exempelvis Ptychoptera och Dixidce af E. Rergroth. Om landets mollusker hafva endast smärre notiser offent- liggjorts af Sahlberg, Palmen, Nordqvist och andra; först un- der allra senaste tid har en omfattande faunistisk afhandlinQ- öfver alla i Skandinavien och Finland funna former blifvit till publikation i Sällskapets Acta inlemnad af d:r C. A We- sterlund. Såsom redan blifvit angifvet har den lägre evertebratfaunan först nyligen upptagits till mer ingående undersökning. Qvart- seklets tidigare år alstrade endast tillfälliga bidrag [Spongilla 1876, A. H. Rrotherus) eller notiser, som något senare blifvit tryckta (Turbellaria, Discophora et Oligochceta fennica, 1889, A. R. Spoof). Tillsvidare är också endast öfver någon mindre omfattande grupp offentliggjord en redogörelse med artbeskrif- ningar (Calanidce, 1888, 0. Nordqvist). Deremot äro de fau- nistiska förteckningarna icke så fåtaliga. Dels uti Sällskapets skrifter (från 1886) dels annorstädes (Zool. Anzeiger 1887) har Nordqvist redogjort för kräftdjur funna i flere medelfinska insjöar, i Kuusamo, Kantalaks och Ladoga, dervid dock närmast beaktande pelagiska arter och marina relikter; den samme har Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871 — 1896. 159 jemväl redogjort för evertebrater anträffade i Bottniska viken och norra Östersjön (1890). Ett mera ingående meddelande åter har Stenroos gjort (1895) öfver Helsingfors-traktens Cla- docera. Mikrofaunistiska anteckningar slutligen (1890), samt värdefulla materialier till kännedom af vattenfaunan i Helsing- fors-trakten hafva publicerats af Levander, som dervid redo- gjort för rotatorer och protozoer (1894). Beträffande det finska naturalhistoriska områdets utsräckning och begränsning österut hafva alla landets zoologer (utom prof. Mäklin) omfattat samma åsigt som botanisterna. Någon afvikelse har icke heller gjorts beträffande områdets indelning i provinser; dock har i sistnämnda afseende Herb. Mus. Fenn. (1859) här- intill varit normgifvande mera af beqvämlighets skäl, än på grund af verkstälda faunistiska undersökningar. Allenast för fiskarne har Me la, af lätt insedda skäl, föredragit en indelning enligt vattensystemen. I anslutning till frågan om djurarternas nuvarande utbred- ning i landet hafva flere författare berört frågan om deras im- migration, hvarjemte Sahlberg påpekat sjelfständigheten af ett utbredningscentrum uti Lappland (1870). Och härmed samman- hänger intimt frågan om vikarierande former längre bort ända uti Sibirien, med hvars fauna enskilda författare (Sahlberg, 1878, Hemipt; Mäklin, 1881, Col.\ O. M. Reuter, 1879) jemfört Finlands, likvisst dock uti skrifter offentliggjorda utom Sällskapet. På samma sätt är publicerad en undersökning om foglarnes flytt- ningsvägar (Palmen, 1874, 1876), föranledd af arternas utbred- ningsförhållanden uti vårt naturalhistoriska område. De flesta bearbetningar af speciellare systematiska grupper erbjuda tillika statistiska uppgifter rörande artantalet, vanligen jemfördt med grannländernas. I en del fall lemnas tillika mera detaljerade uppgifter om en del biologiska gruppers till- eller aftagande emot norden (Sahlberg, Col. carniv. och phytophaga) eller en analys ur andra synpunkter (Me la- Palmen, Vertebr., särskildt foglar); men dessa uppgifter, åskådliggjorda kartogra- fiskt och framlagda vid internationella utställningar, hafva ännu icke blifvit i tryck offentliggjorda. Och förutom att de enskilda 160 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. arternas ståndort angifves, karakteriseras i en del afhandlingar jemväl lokalernas fauna (foglar). Beträffande vatten-evertebra- terna urskiljer Nordqvist särskilda regioner med olika fauna. Ehuru uti de flesta afhandlingar ingå talrika notiser om djurarternas lefnadsförhållanden uti landet, kan man dock icke påstå att något zoo-biologiskt problem skulle inom Sällskapets skrifter blifvit ingående behandladt. Dylika allmännare spörsmål ligga måhända ännu för aflägset för att specielt med hänsyn till Finlands fauna tagas under ompröfning. Likvisst må här erinras, att frågor af denna art dock i vårt land upptagits, om ock uti skrifter, som utkommit utan medverkan af vårt Säll- skap; så t. ex. om insekters mimicry och om morfologiskt-fylo- genetiska spörsmål. Det återstår ännu att omnämna en branche, som i landet äger gamla anor: fenologin. Äfven i Sällskapets tidigaste skrif- ter ingår en af Ad. Moberg gjord sammanställning af ett omfattande material från äldre tid. Det regelbundna fenologiska arbetet i landet har sedermera, såsom bekant, fortgått under Finska Vetenskaps-Societetens inseende; men det förtjenar dock framhållas att äfven i Sällskapets skrifter offentliggjorts en mängd fenologiska anteckningar af mera extensiv natur, vanligen i samband med floristiska och faunistiska arbeten, samt att inom Sällskapet en komité nedsattes år 1877 för att medverka vid o omredaktionen af frågeblanketterna som kringsändas i landet. Ar 1883 hade J. P. Norr lin utarbetat ett program för mera in- gående botaniska observationer; detta tillämpades under nämnda år på fyra, genom Sällskapets försorg upprättade fenologiska stationer, hvilkas observationer sedermera publicerats af A. O. Kihlman. Och ett icke obetydligt ornitologiskt material, för- utom det som årligen offentliggjorts af Moberg, erhölls i följd af det redan of van omnämnda uppropet till Finlands fogelkän- nare, i enlighet med den internationelt antagna planen. Af detta material har dock endast en mindre del blifvit publicerad. Societas pro Fauna el Flora Fennica 1871-1896. 161 Redan i slutet af föregående period stod Sällskapet i skriftbyte med vetenskapliga samfund i utlandet; antalet för- ökades sedermera årligen med några få till år 1877. Då ansåg sig Sällskapet vuxet att i större skala vidga sina litterära för- bindelser och vände sig till ett stort antal samfund med anhål- lan om byte. Redan följande år erhölls jakande svar af 42 säll- skap, och de nästföljande fyra åren ännu af 10—14 årligen. Under 1880-talet visade sig fluktuationer i antalet nyingångna förbin- delser, och i början af innevarande decennium gjorde sig en ök- ning märkbar; sedan nemligen ånyo en framställning riktats till ett stort antal samfund, biföllo år 1893 ej mindre än 26, och derefter ännu några. Hela antalet af skriftbytande samfund och institutioner sti- ger sålunda nu till 244, och dessutom finnas skrifter af 12, som upphört med sin verksamhet. Sällskapets vexelverkan med andra samfund har sålunda under qvartseklet nått en rätt aktningsvärd siffra i bredd med det ringa talet 32 i dess början. Dessutom har Sällskapet fått emottaga gåfvor af privata personer, hvari- bland särskildt må nämnas af arkiater O. E. A. Hjelt 60 volymer. Sällskapets bibliotek har derföre hastigt tillvuxit. Fyl- lande för närvarande 8 stora skåp, förvaras boksamlingen uti Universitetets musei lokaler, der det kommer till omedelbar nytta. En naturlig följd af dess starka förökning är dock, att utrymmet blir allt mera trångt, och att bristande beqvämlighet inskränker dess begagnande. Sällskapets skrifter distribueras inom landet jemväl till tal- rika läroverk och enskilda personer, och utom landet icke blott till de skriftbytande samfunden utan ock till ett antal enskilda forskare. Af denna korta öfversigt torde framgå, att Sällskapets verksamhet under detta skede gått framåt och vunnit i bety- delse. Äfven om en viss afmattning tidtals på något håll in- stält sig, så har denna dock varit så att säga blott temporär. Och å andra sidan hafva andra gebit blifvit utforskade nog- grannare, jemte det nya stigar banats eller nya områden upp- 11 162 Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. rödjats. Helt visst är vår kännedom af både fauna och flora nu långt mer omfattande och grundlig än för 25 år sedan, och våra förbindelser med utlandets vetenskapliga institutioner ojem- förligt mycket större. Men ännu återstå många luckor att fylla, och med den framåtskridande tiden stegras äfven anspråken i öfrigt på Säll- skapets prestationer. Flere sedan gammalt kultiverade tegar måste derför ånyo plöjas upp, och på andra områden, som ligga orörda, måste mark brytas. Allaredan i följd häraf måste en arbetsfördelning införas i allt större omfattning; ty ett stort antal ämnen äro af den beskaffenhet, att de kunna utforskas i enlighet med tidens fordringar allenast om de behandlas af spe- cialister. Arbetets stigande intensitet och omfattning äfvensom den ansenliga geografiska vidden af vårt forskningsområde förutsätta med nödvändighet att antalet arbetare ständigt skall tillväxa. Och härvid framställer sig sjelfmant en fråga af allvarlig art: skall Sällskapet äfven framdeles mäkta samla och utbilda samt för- öka det förråd af krafter, som tiden ovillkorligen kommer att begära af detsamma? Att utan vidare besvara frågan jakande kunde före- falla vågadt; fastmer kräfver frågan betänksam öfverläggning. Det har redan gifvits tider, då bland den yngre generationen varit brist på fullt qvalificerade exkurrenter. Delvis är väl detta en följd af den ytterst undanskjutna ställning, som naturalhistorien be- klagligtvis numera intager i skolan, och af den ringa insigt i ämnet de nya akademiska medborgarena derföre äga. Och uppenbarligen ligger en annan orsak deri, att vid Universitetet krafterna nu för tiden måste riktas jemväl åt andra naturhisto- riska håll, än faunan och Horan, nemligen åt anatomi, fysiologi m. m. Visserligen har Sällskapet årligen rekryterat sig med omkring 8 nya medlemmar, och hela antalet uppgår till flere hundra. Men de mera aktiva medlemmarna äro fåtaliga. Och ledsamt nog hafva de flesta, sedan de lemnat Universitetet, ej längre egnat stor uppmärksamhet åt saken. I sjelfva verket äro nemligen de personer helt få, hvilka utom Universitetet hålla på med hithörande arbeten. Dessa omständigheter innebära förvisso en kraftig maning för enhvar till alll större ansträngningar och hängifvenhel för Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896. L63 vårt arbete, men behöfva å andra sidan ingalunda gifva anled- ning att på något sätt misströsta, än mindre att fälla modet. Ty redan de krafter, hvilka vid Universitetet såsom ungdomens lärare nu egna sig åt naturalhistorien äro ansenligt talrikare än för något decennium tillbaka. Man har vidare allt skäl att för- vänta, det hädanefter bland denna ungdom nitiske och fullt qvaliiicerade lärare skola i tillräckligt antal utbildas för omhän- dertagande af ifrågavarande undervisning i skolan. Är ock möj- ligheten för naturalhistorikerna att såsom skollärare vinna sin bergning nu kanske ringare än förr, så bör man dock hoppas att bättre tider skola randas. Sällskapet skall då uti kunniga och intresserade lärare i alla delar af landet vinna en ersätt- ning för den äldre tidens läkare, som uti landsorten tillförene representerade naturalhistoriskt vetande och medverkade uti Sällskapets sträfvanden. Alltför länge kan det också ej dröja innan denna vetenskapsgren kommer att återtaga sin tillbörliga plats som läroämne i landets skolor. - - Och då vi ännu taga i betraktande, att gängse partistrider icke vunnit insteg inom var krets och att knappast förebud till andra samarbetet störande misshälligheter yppat sig, att vidare den sednaste tiden visar ett tydligt uppåtgående i Sällskapets verksamhet, samt att slut- ligen äfven Sällskapets ekonomiska ställning gestaltat sig allt gynsammare, så lofvar allt detta godt för framtiden, hvilken vi därför med full tillförsigt kunna gå till möte. Vi vilja afsluta dessa betraktelser med en välgångsönskan till Societas pro Fauna et Flora fennica för det nästa qvartsek- let. Men vi kunna icke göra det bättre, än genom att återupp- repa de ord, hvarmed Sällskapets historiograf, professor Moberg, år 1871 afslutade sin 50-årsberättelse: »Måtte Sällskapet icke förtröttas i sina ädla fosterländska sträfvanden, måtte det allt framgent med allvarlig och samvets- grann forskning, med sjelfförsakande och kärleksfull endräg- tighet ständigt, kraftigt och välsignelserikt verka för befrämjan- det, fullkomnandet och spridandet af kunskapen om Fauna et Flora Fennica!» Bulletin Bibliograpliique Ouvrages recus par la Soeiété du 13 mai 1896 au 13 mai 1897 Tous les livrés indiqués sont des in 8:o, sauf indication contraire. 1. Publications des Sociétés eorrespondantes. Algérie. Alger: Soeiété des Sciences Physiques, Naturelies et Climato- logiques. Bulletin : Böne: Académie d'Hippone. Bulletin: 27. 1894. Comptes rendus: 1895. Allemagne. Augsburg: Naturhistorischer Verein fur Schwaben und Neuburg (a. V.). Bericht: XXXII. 1896. Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte : 1896. Gesellschaft Naturforschender Freunde. Sitzungsberichte : Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. Veihandlungen: XXXVII. 1895; XXXVIII. 1896. Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande, Westfalens und des Regierungs-Bezirks Osnabriick. Verhandlungen : 52, 2. isy."); 53, 1. 1896. Niederrheinische Gesellschaft fur Natur- und Heilkunde. Sitzungsberichte: 1895, 2, L896, 1. Braunschweig: Verein fur Naturwissenschaft. Jahresbericht : Bulletin Bibliographique. 1(15 Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XIV, 2. 1897. Breslau: Schlesische Gesellschaft fur Vaterländische Gultur. Jahresbericht: 73. 1895. Partsch, Litteratur d. Ländes- u. Volkskunde d. Provinz Schle- sien. IV. 1896. Verein fur Schlesische Insektenkunde. Zeitschrift fiir Entomologie, Neue Folge: XXI. 1896. Festschrift zur Feier des funfzigjährigen Bestehens des Vereins fiir schlesische Insectenkunde in Breslau. 1847—1897. Bres- lau 1897. Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: XIII. 1892-95. Colmar: Société d'Histoire Naturelle. Bulletin (Mittheilungen) Nouv. Sér.: III. 1895—96. Danzig : Naturforschende Gesellschaft. Schriften, Neue Folge: Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft: »Isis». Sitzungsbericbte: 1895, 2; 1896, 1. Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. Sitzungsberichte : Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen: XXII, nebst Anhang. 1896; XXIII, 1—2. 1896 —97. Lo. Bericht: 1896. Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlicher Verein. Helios: XIII, 7-12. 1895-96. Ernst Huth. Societatum Litterse: IX, 10—12. 1895; X, 1—6. 1896. Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. Bericht : Giessen: Oberhessische Gesellschaft fiir Natur- und Heilkunde. Bericht: XXXI. 1896. Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen: Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg August Universität. Nachrichten: 1896, 1— L . Geschäftliche Mittheilungen: 1896, 1—2 L66 Enzio Rent er. Greifswald: Geographische Gesellschaft. Jahresbericht: Naturwissenschaftlicher Verein fur Neu-Vorpommern und Riigen. Mittheilungen: XXVIII. 1896. Guben: Internationeller Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung : Giistrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklen- burg. Archiv: Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Na- turforscher. Nova Acta: LXI— LXVII. 1894—1896. 4:o. Katalog der Bibliothek: II, 2-4. 1894—96. Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen : Verhandlungen, 3:e Folge: Die Hamburgischen Wissenschaftlichen Anstalten. Jahrbuch: XIII. 1895, mit Beiheft. Verein fiir Naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen: IX. 1894—95. Hanau: Wetterauische Gesellschaft fiir die Gesammte Naturkunde. Bericht : Helgoland: K. Biologische Anstalt. Wissenschaftliche Meeresuntersuehungen, Neue Folge: I, 2. 1896; II. H. I. Abt. 1. 1896. 4:o. Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein Verhandlungen: XI. 1888—95. Kassel: Verein fiir Naturkunde. Bericht: XLI. 1895—96. Kiel: Kommission zur Wissenschaftlichen Untersuchungen der Deutschen Meere (voy. Helgoland). — Naturwissenschaftlicher Verein fiir Schleswig-Holstein. Schrif ten : Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften: XXXVI. 1895; XXXV11. 1896. 4:o. Landshut: Botanischer Verein. Bericht: XIV. 1894—9.-.. Bulletin Bibliographique. 167 Liibeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Museum. Mittheilungen: IT, 9—11. 1896. Magdeburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht und Abhandlungen: 1894. 2. Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der Gesammten Natur- vissenschaften. Sitzungsberichte : 1895. Wletz: Société d'Histoire Naturelle. Bulletin : Miinehen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- physikalische (II:e) Classe. Abhandlungen: XIX. 1. 1896. 4:0. Sitzungsberichte: 1896, 1 — 4. Inhaltsverzeichniss : Almanach: Bayerische Botanische Gesellschaft. Berichte: IV. 1896. Miinster: Westfälischer Provinzial- Verein fiir Wissenschaft und Kunst. Jahresbericht: XXI. 1892—93. Niirnberg: Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen: X, 4. 1896. Jahresbericht: Osnabriick: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht: XI. 1895—96. Passau: Naturhistorischer Verein. Bericht : Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Bericht: V. 1894-95. Correspondenz-Blatt : Stettin: Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung: 56. 1895; 57. 1896. Strassburg in E.: K. Universitäts- und Ländes Bibliothek. Théses : Stuttgart: Verein fiir Vaterländische Naturkunde in Wiirttemberg. Jahreshefte: 52. 1896. Wiesbaden: Nassauischer Verein fiir Naturkunde. Jahrbiicher : Zwickau: Verein fiir Naturkunde. Jahresbericht: 1895. L68 Enzio Ecufcr. Australie. Brisbane: The Queensland Museum. Annals: Annual Report: Melbourne: National Gallery of Victoria. Sydney: Linnean Society of New South Wales. Proceedings, 2:e Ser.: X, 4 (Nr. 80). 1895; 1896, 1 (Nr. SJ with Supplement, 2 (Nr. 82), 3 (Nr. 83). The Australian Museum. Records: III, 1. 1897. Report: 1895. 4:o. Autriche-Hongrie. Bistritz: Gewerbeschule. .lahresbericht: XX. 1894—95; XXI. 1895-'.ir>. Briinn: Naturforschender Verein. Verhandlungen: XXXIV. 1895. Rericht der Meteorologischen Commission: XIV. 1894. Buda-Pest: Magyar Tudomänyos Akadémia (Ungarische Akademie der Wissenschaften). Mathematikai és természettudomånyi közlemények: XXVI, 3 —5. 1895. Ertekezések a természettudom. köreböl: Ertekezések a mathemat. tudomän. köreböl: Mathemat. és természettudom. ertesitö: XIII, 3—5. 1895; XJV, 1—2. 1896. Matbematiscbe und natnrwissenscliaflliche Rericbte aus Ungarn: X— XIII, 1. 1893—95. Almanach: 1896. Rapport: 1895. Daclay, E. v. Cypridicola parasitica nov. gen. nov. sp. Ein neues Räderthier. Rudapest. 1893. Filarszk?/, Nändor. Die Cbaraceen (Characeae L. Cl. Richard) mit besonderer Riicksicbt auf die in Ungarn beobachteten Arten. Budapest 1893. 4:o. Hcgyfoky, Jakob- Uber die Windrichtung in den Ländern der Ungarischen Krone nebst einem Anhang iiber Barometer- st,! ml und Regen. Rudapest 1894 4:o. Schafarzik, Franz. Die Pyroxen-Andesite des Cserliåt. Eine petrograpliische und geologiscbe Studie. Rudapest. 1895. Bulletin Bibliographique. L69 Buda-Pest: Magyar Nemzeti Muzeum (Ungarisches National-Mu- seum). Természetrajzi Fiizetek: XIX, 2—4 1896; XX, 1—2. 1897. Aqnila. Journal pour l'Ornithologie: I. 1896. La Rédaction de »Rovartani Lapok». Rovartani Lapok: IV, 1—5. 1897. Cracovie: Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnossci). Sprawozdanie komisyi fizyograficznej : XXX. 1895. Rozpravy wydzial matem. przyrod, 2:e Ser.: VII— IX. 1895. Bulletin international: 1896, -i— 10; 1897, 1—2. Graz: Naturwissenschaftlicher Verein fur Sleiermark. Mittheilungen: 1894; 1895. Hermannstadt: Siebenbiirgischer Verein fur Naturwissenschaften. Verhandlungen und Mittheilungen: XLIV. 1895; XLV. 1896. Der siebenburgische Verein fiir Naturwissenschaften in Her- mannstadt nach seiner Entstehung, seiner Entwicklung und seinem Bestande. Hermannstadt. 1896. Iglö: Ungarischer Karpathen- Verein. (Magyarorszågi Kårpåtegye- siilet). Jahrbuch : Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. Berichte: XXII. 1893—96. Kolozsvårt (Klausenburg): Rédaction de »Magyar Növenytani Lapok». Evlolyam : Erdélyi Muzeum-Egylet. Orvos Terraészettudomånyi Sza- kosztålyåböl. (Siebenbiirgischer Museum- Verein. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Section). II. Természettudomånyi szak (Naturwissensch. Ahtli.). Értesitö (Sitzungsberichte) : XXI, 1—3. 1896. III. Népszeru szak. Értesitö (Sitzungsberichte): XXI, 1. 1896. Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Mathema- tisch-Naturwissenschaftliche Glasse. Abhandlungen, VII Folge: Sitzungsberichte: 1895, 1 — 2. Jahreshericht : Verzeichniss d. Mitglieder: — Naturhistorischer Verein »Lotos». Lotos, Neue Folge: 170 Enzio Reuter. Trencsén, Ung.: Trencsén Warmegyei Természettudomanyi Egy- let. (Naturwissenschaftlicher Verein d. Trencséner Comitates). Évkönyre (.Tahresheft): Triest: Museo Civico di Storia Naturale. Atti : Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathem atisch-naturwis- senschaftliche Glasse. Sitzungsberichte, Abth. I: CIV, 1—10. 1895. Anzeiger: XXXIII. 11—27. 1896; XXXIV, 1-11. 1897. — K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen : — K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen: XL VI, 4—10. 1896. — K. k. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen: XXXIX, 4—9. 1896. — Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- nisse. Schriften: XXXVI. 1895—96. 16:o. — D:r R. v. Wettstein, Professeur. Oesterreichische Botanische Zeitschrift: XLVI. 1896. Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. Glasnik : Belgique. Bruxelles: Académie Royale des Sciences. Bulletin, 3:me Sér. : Annuaire : — Société Royale de Botanique. Bulletin: XXXIV. 1895. — Société Entomologique de Belgique. Annales: XXXIX. 1895. Table générale des Annales: Mémoires: III— V. 1895—96. Société Royale Malacologique de Belgique. Annales : Procés- Verbal : — Société Royal Linnéenne. Bulletin: XXI, 7—9. 1896; XXII, 1—6. 1896—97. Bulletin Bibliographique. 171 Brésil. Rio di Janeiro: Museum Nacional. Archivos : Canada. Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Natural Science. Proceedins and Transactions, Sér. 2 : Sess. of 1894 — 95. 11, 1 ; 1895—96. II, 2. Chili. Santiago: Société Scientifique du Chili. Actes: Costa Rica. San José: Museo Nacional. Republica de Costa Rica. Anales: Alfaro, A. Informe presentado al senor Secretario de Estado en el despacho de fomento. San José. 1896. 4:o. Antigiiedades de Costa Rica. I. 1896. Mamiferos de Costa Rica San José. 1897. Biolley, P. Molnscos terrestres y fluviatiles de la meseta central de Costa Rica. San José. 1897. Tristan, J. Fid. Insectos de Costa Rica. San José. 1897. Danemarc. Kjöbenhavn : K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter (Mémoires). 6:te Rrekke, naturvidenskap. og mathem. Afdeln.: Oversigt: 1896, 3—6; 1897, 1. — Naturhistorisk Förening. Videnskabelige Meddelelser: 1896. Botanisk Förening. Botanisk Tidskrift: XX, 2-3. 1896. Meddelelser: Medlemsliste: Entomologisk Förening. Espagne. Madrid: R-. Academia de Ciencias. Memorias: Revista: "2 Enzio lieiitcr. États-Unis. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. Girculars: XV, 125—126. 1896; XVI, 128. 1897. 4:o. Memoirs from the Biological Laboratory. II. 4:o. Boston, Mass.: American Academy of Arts and Sciences. Proceedings: XXXI. 1896; XXXII, 1. 1896. — Boston Society of Natural History. Memoirs: V. 1—2. 1895. 4:o. Proceedings: XXVI, 4. 1895; XXVII. p. 1—74, 201— 241. 1896. Occasional Papers: Bridgeport, Conn.: Bridgeport Scientific Society. List of Birds: Cambridge, Mass.: Museum of Gomparative Zoölogy. Memoirs: XXII. 1896. 4:o. Bulletin: XXVIII, 2—3. 1896; XXIX, 2—6. 1896; XXX, 2— 5. 1896-97; XXXI, 1. 1896. Annual Report: 1895—96. Chapel Hill, N. C: Elisha Mitchell Scientific Society. Journal: XII, 2. 1895. Chicago, III.: Academy of Sciences. Bulletin: II, 2. 1895. Annual Report: 1895. Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. Proceedings : Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lett res. Transactions : X, 1894 — 95. Meriden, Conn.: Scientific Association. Transactions: VII. 1894—95. Proceedings : Annual Address: Minneapolis, Minn.: Geological and Natural History Survey of Minnesota. New-Brighton, N. Y.: Natural Science Association of Staten Is- land. Proceedings: V, 7- 10. 1896; VI, 1—6. 1896—97. Special: 21. 1896. New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. Transactions: Bulletin Bibliographique. 173 New-York, N. Y : New -York Academy of Sciences. Memoirs: I, 1. 1S95. 4:o. Annals: VIII. 6—12. 1895. Index. 1896; IX, 1—:?. L896. Transactions: Index : Philadelphia, Pa.: Acadamy of Natural Sciences. Proceedings: 1895, 3; 1896, 1—2. American Philosophical Society. Proceedings: XXXIV, 148-149. 1895: XXXV, 151—152. 1896. Report: Subject Register: Supplement Register: — Wagner Free Institut of Science. Transactions: IV. 1896. Rochester, N. Y.: Academy of Science. Proceedings: III, 1. 1896. San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. Memoirs: II, 5. 1896. 4:o. Proceedings, Sec. Ser.: V, 1—2. 1895—96. Occasional Papers: Springfield, III.: The State Entomologist of the Illinois. Report: XIX. 1896. S:t Louis, Mo.: Academy of Science. Transactions : Topeka, Kans. : Kansas Academy of Science. Transactions : Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly The Trenton Natural History Society). Journal: Tufts College, Mass.: Tufts College. Studies: Urbana, III.: Illinois State Laboratory of Natural History. Bulletin: III, Index. 1896; IV. 1896; V, 1. 1896. Artide: VI— IX.1895— 96; XV. 1896. University of Illinois: Bienniel Report of the Biologicäl Expe riment Station 1895—96. Chicago 1897. Washington, D. C: Department of Interiör (U. S. Geological Survey). Monographs : Bulletin: 123-126, 128— 129, 131 — 134. 174 Enzio Reuter. Annual Report: XV. 1893—94; XVI. 1894—95. Mineral Resources: Washington, D. C: Department of Agriculture. Report: Division of Ornithology and Mammology. North American Fauna: 11—12. 1896. Bulletin : Division of Economic Ornithology and Mammology. Bulletin: Smithsonian Institution (U. S. National Museum). Annual Report: 1894. Report of the U. S. National Museum: Bulletin of the U. S. National Museum: Anthropological Society. The American Anthropologist : IX, 1—5, 7—10, 12. L896; X, 1. 1897. Special Papers: Entomological Society. Proceedings: III, 5. 1896; IV, 1. L896. Finlande. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Société des Sciences de Finlande). Acta: XXI. 1896. 4:o. Ridrag : Öfversigt: XXXVIII. 1895—96. Observations météorologiques : Geografiska Föreningen. Vetenskapliga Meddelanden : Tidskrift: VIII. 1896. Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géogra- phie de Finlande). Fennia: XII. 1896; XIII. 1896. Universitets-Biblioteket (par Mr le Bibliothécaire, dr V. Vasenius). Finska Forstf öreningen. Meddelanden: XIT. 1896. Ströskrifter: Bulletin Bibliographique. I Tö France. Amiens: Société Linnéenne du Nord de la France. Memoires: Bulletin: XII, 271—282. 1894—95. Ångers: Société d'Études Scientifiques. Bulletin, Nouv. Sér.: XXIV. 1894 Béziers: Socété d'Étude des Sciences Naturelies. Bulletin: XVIII. 1895. Bordeaux: Société Linnéenne. Actes: XLVII (5:e Sér. T. VII) 1894; XL VIII (öre Sér. T. VIII) 1895; XLIX (5:e Sér. T. IX) 1896. Caen: Société Linnéenne de Normandie. Bulletin, 4:e Sér.: IX, 2—3. 1895. Cherbourg: Société Nationale des Sciences Naturelies et Mathé- matiques. Memoires: XXIX (3:e Sér. T. IX) 1892—95. La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelies. Annales: 31. 1895; 32. 1896. Lille: La Rédaction de »Revue Biologique» du Nord de la France. Revue Biologique: Lyon : Société Linnéenne. Annales, N. Sér.: XLI. 1894; XLTI. 1895. — Museum d'Histoire Naturelie. Archives : — Société Botanique de Lyon. Annales: XIX. 1893—94; XX. 1895. Bulletin: Marseille: Musée d'Histoire Naturelie. Annales, Zoologie: Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. Memoires de la section de médeeine, 2:e Sér.: Memoires de la section des sciences, 2:e Sér.: Nancy: Société des Sciences. (Ci-devant Société des Sciences Naturelles de Strasbourg). Bulletin, 2:e Sér.: XVI, 30 (28:e Ann.) 1895. Bulletin des séances: VII, 1 — 5. 1895. Nantes: Société des Sciences Naturelles de 1'Ouest de la France. Bulletin: V, 3—4. L895; VI. 1—3. 1896. 176 Enzio Reater. Nantes: Société Académique de Nantes. Annales, 7:e Sér.: VI. 1895. Nimes: Société d'Étude des Sciences Naturelles. Bulletin: XXIII, 3—4. 1895; XXIV, 1—3. 1896. Supplement : Paris: Société Botanique de France. Bulletin : — Société Entomologique de France. Annales: LXIV. 1895. Société Zoologique de France. Mémoires: VIII. 1895. Bulletin: XX. 1895. Museum d'Histoire Naturelle. — Société de Géographie. Bulletin, 7:e Sér.: XVI, 4. 1895; XVII, 1—3. 1MH\. Comptes rendus: 1896, 8—19; 1897, 1—7. — Rédaction de »la Feuille des jeunes naturalistes». Feuille, 3:e Sér.: Reims: Société d'Étude des Sciences Naturelies. Bulletin, 3:e Sér.: V, 1—3. 1896. Comptes rendus: Travaux: IV, 2. 1896; V, 3. 1896. Procés verbaux : V, 3. 1896. Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. Bulletin, 3:e Sér.: XXX, 2. 1894. Toulouse: Société d,Histoire Naturelle. Bulletin : Société des Sciences Physiques et Naturelles. Bulletin : Société Frangaise de Botanique. Revne de Botanique: Grande-Bretagne et Irlande. Edinburgh: Royal Society. Transactions : XXXVII, 3—4-, 1893- 95; XXXVIII, 1—2. 1894 —95. 4:o. Proceedings: XX. 1893—94. Botanical Society. Transactions: Bulletin Bibliographique. 177 Proceedings: Transactions and Proceedings: XX, 2—3. 1895—96. Annnal Report: Edinburgh: La Rédaction de »The Annals of Scottish Natural History». Annals: Glasgow: Natural History Society. Proceedings and Transactions, N. S.: IV, 2. 1894—9:"}. London: Royal Society. Proceedings: LIX, 357—359. 1896; LX, 360-367. 1896—97; LXI, 369—370. 1897. Linnean Society. Journal, Botany: XXX, 211. 1895; XXXI, 212— 217. 1895— 9(i. Journal, Zoology: XXV, 161—162. 1895-96. List of the Society: 1895—96. Proceedings : 189-4— 95. General Index to the first twenty Volumes of the Journal (Zoo- logy), and the Zoological portion of the proceedings, No- vember 1838 to 1890, of the Linnean Society. London 1896. Royal Gardens, Kew. • Bulletin: — Harting. J. E. and Distant, VV. L. The Zoologist: XX, 233—240, 1896; 4 Ser.: I, 1-4 (N:o 667 —670). 1897. Newcastle-upon Tyne: Natural History Society of Northumber- land, Durham and Newcastle-upon-Tyne. Transactions: XIII, 1. 1896. Plymouth: Marine Riological Association. Journal, New Ser.: IV, 3—4. 1896—97. Italie. Bologna: R. Accademia delle Scienze. Memorie, Ser. 5: IV, 1894. 4:o. Indici generali: Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. Atti, Ser. 4: VIII (Anno LXXII). 1895. 4.o. Bullettino mensile, Nuovo Ser.: 39—40. 1895; 44—45. 1896. Firenze: Societå Entomologica Italiana. Bulletino: XXVII, 3—4. 1895; XXVIII, 1—2. 1896. 12 178 Enzio Reuter. Genova: Museo Civico di Storia Naturale. Annali, Ser. 2:a: XVI (XXXVI). 1896. — Direzione del Giornale »Malpighia». Malpighia: X, 5—12. 1896. Milano: Societå Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico di Storia Naturale. Atti: XXXVI. 1896-97. Memorie, Nnova Ser.: Modena: R. Accademia di Scienze Naturali. Memorie, Ser. 2: X. 1894; XI. 1895. å:o. — Societå dei Naturalisti. Atti, Ser. 3: XIII (Anno 28), 2. 1895; XIV (Anno 29). 1. 1896. Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. Atti, Ser. 2: Rendiconto, Ser. 3: II (Anno XXXV), 4—12. 1896; III (Anno XXXVI), 1—3. 18'. '7. — Societå Africana d'Italia. Bollettino: — Societå di Naturalisti. Bolletino, Ser. I: Padova: Societå Veneto-Trentina di Scienze Naturali. Atti, Ser. 2:a: Bulletino: VI, 2. 1896. — Redattore della »La Nuova Notarisia». L. N. Notarisia: II, 3. 1891 ; III— VII. 1892—1896; VIII, 1—2. 1897. Palermo: Redazione della »Naturalista Siciliano». Il Natur. Sicil., N. Ser.: I. 1896. R. Orto Botanico di Palermo. Bollettino: I, 1. 1897. Pisa: Societå Toscana di Scienze Naturali. Memorie : Processi verbali: X, p. 121—200. 1895—97. Portici: Redazione delle »Rivista di Patologia vegetale». Rivista : Roma: R. lstituto Botanico. Annuario: VI, 2. 1896. 4:o. — Biblioteca Nazionale Gentrale Vittorio- Emanuele. Bullettino: Indice: Bulletin Bibliographique, 179 Roma: Societä Romana per gli Studi Zoologici. Bollettino: V, 1—2. 1896. Varese: Societä Crittogamologica Italiana. Memorie : Atti: Venezia: Redazione deJla »Notarisia». Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: XI, 1 — 3. 1896. Spmmario: Japon. Tokyo: College of Science, Imperial University. Journal: IX, 2. 1897; X, 1. 1896. Les Indes occidentales. Kingston: The Institute of Jamaica. Journal: II, 3. 1896. Annual Report: 1895 — 96. Les Indes orientales. Calcutta: Asiatic Society of Bengal. Journal, P. I: LXIV, 4. Title page a. Index, 1895; LXV, 1 — 2. 1896. Journal, P. II: LXV, 1—2. 1896. Journal, P. III: Title page and Index for 1893. Proceedings: 1895, 9—10; 1896, 1—5. Index: 1895. Annual Address: 1896. Luxembourg. Luxembourg: Société Botanique. Recueil des Mémoires et des Travaux: »Fauna», Verein Luxemburger Naturfreunde (Société des Naturalistes Luxembourgeois). Mittheilungen (Cornptes Rendus): Norvége. Bergen: Bergens Museum. A ars bog: 1896. 180 Enzio Reuter. Aarsberetning : Särs. G. O. An account of tlie Crustacea of Norway. I. 1895; II. 1—2. 1896. 4r.o. Christiania: Universitet. — Videnskabs Selskabet. Forhandlinger: Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: Stavanger: Stavanger Museum. Aarsberetning : 1895. Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter: 1894; 1895. Tromsö: Museum. Aarshefter: Aarsberetning. Pays-Bas. Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: IV, 7 — 9. 1895; V, 1-3. 1896. Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurk., 3:e Reeks: Register of de Verslagen and Mededeelingen : Verslagen van de Zittingen: IV. 1895—96. Jaarboek: 1895. Prodromus Florae Batavae: Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees- en Heelkunde. Sectie voor Natuurwetenschappen. Al, i andblad: XX, 8. 1896; XXI, 1—2. 1897. Werken, Tweede Serie: III, 1. 1896. Groningen: Naturkundig Genootschap. Verslag: 1895. Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. Arcbives néerlandaises: XXX. 1896—97. Leideii: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. Tijdschrift, 2:de Sér.: V, 1. 1896. Catalogus d. Bibliothek: Compte-rendu des séances du troisiéme congres international de Zoologie. Leyde — 16 — 21 Septembre — 1895. Leyde 1896. Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. N. Kruidkundig Archief, 3:de Sér.: I, 1. 1896. Bulletin Bibliographique. 181 Naamlijst der Nederlandsche Phanerogamen en Vaatkryptoga- men voorkomende in het Nederlandscli kruidkundig Archief. Serie I. Dl. I— V en Serie II. Dl. I— VI, Nijmegen 1896. 'sGravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdschrift : XXXVIII, 2—4. 1894—95 ; XXXIX, 1—4. 1896. Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. Verslag: 1895. Aanteekeningen: 1895. Portugal. Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., physic. e. natur. ^Jemorias, Nova Ser.: Jornal: République Argentine. Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. Anales: XLI, 4-6. 1896; XLII, 1-6. 1896; XLIII, 1-3. 1S97. — La Rédaction de »Revista Argentina de Historia Na- tural». Revista : Museo de Productos Argentinos. Boletin : Museo Nacional de Ruenos Aires. (Ci-devant Museo Publico). Anales: IV (Ser. 2. T. I). 1895. Cördoba: Academia Nacional de Ciéncias. Actas : Boletin: XIV, 3—4. 1895; XV, 1. 1896. La Platå: Museo de la Platå. Revista : Russie. Dorpat : Naturforscher-Gesellschaft. Schriften : Archiv, 2:te Ser.: XI, 2. 1897. Sitzungsberichte: XI, 2. 1896. 182 Enzio Reuter. Kharkow: Société des Naturalistes k 1'Université Impériale de Kharkow. Travaux (Trudi): XXVI— XXIX. 1891-95. Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. Mémoires: XIV, 2. 1897; XV, 1. 1896. Procés- Verbal: 1894. Minusinsk: Museum: 1895. Moscou: Société Impériale des Naturalistes. Nouvaux Mémoires: Bulletin: 1896, 1—3. Meteorologische Beobachtungen : MaTepiajiu k% no3HaHko $ayHH n $Jiopn PocciftcKofl minepin. Otji,'éjii, 30o^orHiecKiä. II. 1896. Odessa: Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: XX, 2. 1896; XXI, 1. 1897. Riga: Naturforschender Verein. Correspondenzblatt: XXXIX. 1896. Arbeiten, Neue Folge: Lorenz, Th- Verzeichniss zur Sammlung abnormer und hybri- der Wildhuhner. Riga 1895. S:t Pétersbourg: Académie Impériale des Sciences. Mémoires, 7:e Sér.: XLII, 13. 1895. 4:o. Mémoires, 8:e Sér.: II, 2. 1895; III, 2. 1895; IV, 1. 1896. Mélanges biologiques: Bulletin, Nouv. Sér.: Bulletin, V:e Sér.: IV, 5. 1896; V. 1896; VI. 1—3. 1897. Annuaire du Musée zoologique : 1896, 1—4. Hortus Botanicus. Acta: XV, 1. 1896. Societas Entomologica Rossica. Hora: XXX. 1895—96. La Société Impériale des Naturalistes de S:t Péters- bourg. Trudi (Travaux): Section de Botanique. Travaux: XXVI. 1896. Section de Zoologie et de Physiologie. Travaux: XXVI, 2. 1896. Section de Géologie et Minéralogie. Travaux: XXI, 2. 1896; XXIV. 1896. Cnmptes rendus: XXVII, I, 1—5. 1896. Bulletin Bibliographique. L83 Suéde. Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar: XXXII. 1897. Lund: Universitetet. Acta (Årsskrift). Afd. II. K. Fysiografiska Sällskapets Handlin- gar: XXXII. 1896. 4:o. — La Rédaction de »Botaniska Notiser». Botaniska Notiser: 1896, 3—6; 1897, 1—2. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar, Ny följd; XXIII, 1—2. 1888-89; XXIV, 1—2. 1890-91; XXVII. 1895—96; XXVIII. 1895—96. 4:o. Bihang, Afdeln. 3. Botanik: 21. 1895—96. Bihang, Afdeln. 4. Zoologi: 21. 1895—96. Öfversigt: 53. 1896. Lefuadsteckningar : — Entomologiska Föreningen. Entomologisk Tidskrift: XVII. 1896. — Bergianska Stiftelsen. Acta "Horti Bergiani: Upsala: R. Societas Scientiarum. Nova Acta, Ser. 3: — Kongl. Universitetet, (par Mr'le Bibliothécaire, Prof. An- nerstedt). Redogörelse: 1895—96. Fries, Th. M. Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné. III— IV. Inbjudningsskrifter. Upsala 1895. Floderus, M. Uber die Bildung der FollikelhiUlen bei den Ascidien. Inaug. diss. Upsala 1896. Johansson, L. Bidrag till kännedomen om Sveriges Ichthyo- bdellider. Ak. afh. Upsala 1896. Nyman, E. Om byggnaden och utvecklingen of Oedipodium Griffithianum (Dicks.) Schwaegr. Ak. afh. Upsala 1896. Sjöstedt, Y. Zur Ornithologie Kameruns nebst einigen Anga- ben uber die Sängetiere des Ländes. Inaug. diss. Stock- bolm 1896. 4:o. Strömman, P. Leptocephalids in the University zoological Museum at Upsala. Upsala 1896. Bulletin of the Geological Institution: II, P. 2. Nr. 4. 1895. Upsala 1896. Zoologiska studier. Festskrift Wilhelm Lilljeborg tillegnad på hans åttionde förelsedag af svenska zoologer. Upsala 1896. 4;o. 184 Enzio Reuter. Suisse. Basel: Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen: XI, 2. 1896. Bern: Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen : — La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft). Bulletin (Berichte): VI. 1896. Chambésy prés Geneve: LHerbier Boissier. Bulletin: IV, 4—12. 1896; V, 1-4. 1897. Hortus Boissieranus. Geneve et Bale. 1896. Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubiindens. Jahresbericht, Neue Folge: XXXIX. 1895-96. 4:o. Geneve: Société de Physique et dHistoire Naturelle. Mémoires : Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelies. Bulletin, 4:me Sér. : XXXII, 120—122. 1896. Neuchåtel: Société des Sciences Naturelies. Bulletin: St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: 1894—95. Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (So- ciété Entomologique Suisse). Mittheilungen (Bulletin): IX, 8—9. 1896. Ziirich: Naturforschende Gesellschaft. Uruguay. Montevideo: Museo Nacional. Anales: IV. 1896; V. 1896; VII, 1. 1896. 2. Dons. Agardh, .T. G., Analecla algologica. Observationes de speciebus algarum minus cognitis earumque dispositione. Continuatio III. Lun- dae MDCGCXCVI. 4:0. Aurivillius, C. W. S., Das Plankton des Baltischen Meeres. Bib. K. Sv. Vet.-Akad. Hand. 21. Af.l. IV. N:0 8. Stockholm 1896 (par M. le Prof. P. T. Cleve). Bulletin Bibliographique. 185 Benton, Fr-, The Honey bee. A manual of Instruction in apiculture. Wa- shington. 1896. Berlese, A., Le Cocciniglie Italiane viventi sugli Agrumi. P. I— III. Avellino 1893-96. Blytt, A., Bidrag til kundskaben om Norges soparter. IV. Peronosporaceae, Chytridiaceae, Protomycetaceae, Ustilagineae, Uredineae. Christ. Vidensk.-Selsk. Forh. 1896. N:o 6. Christiania 1896. Brenner, M-, Bidrag till kännedomen af Lichenologin i Finland 1673—1896. Helsingfors 1896. Cleve, P. T., Synopsis of the naviculoid Diatoms. P. I— II. Sep. aftr. K. Sv. Vet-Akad. Handl. XXVI. N:o 2, XXVII, N:o 3. Stockholm 1894-95. 4:o. Redogörelse för de svenska hydrografiska undersökningarna åren 1893 — 94 under ledning af Gr. Ekman, O. Pettersson och A. Wijkander. II. Planktonundersökningar. Cilioflagellater och Dia- tomacéer. Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. 20. Afd. III. N:o 2. Stocholm 1894. und Grunow, A., Beiträge zur Kenntniss der arctischen Diatomeen. Sep. aftr. K. Sv. Vet.-Ak. Handl. XVII. N:o 2. Stocholm 1880. 4:o. und Jentzsch, A-, Ueber einige diluviale und alluviale Diatomeen- schichten Norddeutschlands. Sep. Abdr. Schrift. physik.-ökon. Ges. Königsb. Bd. XXII. Königsberg i. Pr. 1882. 4:o. Facultad de Agronomia y Veterinaria (Buenos Ayres). Revista: XVI— XIX. 1896. Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja) : XIV. Landtbruksstyrelsens Berättelse för åren 1892, 1893 och 1894. Helsingfors 1896. XVII. Mannerheim, J-, Berättelse till Landtbruksstyrelsen öfvcr en är 1893 — 94 med statsunderstöd företagen resa i ut- landet för studier i husdjursafvel. Helsingfors 1896. XVIII. Grotenfelt, G., Landtbruksstyrelsens klöfver- och gräsfröen- quéte år 1894. Helsingfors 1896. Id en finnois. Grill, Claes, Catalogus coleopterorum Scandinaviae, Daniae et Fenniae ad- jectis synonymis gravioribus, observationibus et indigata sin- gulorum distributione geographica. Holmiae MDCCCXCVI. Grilli, C, Algae nonnullae in regione Picena lectae. Estr. Bull. Soc. Bot. Ital. 1897 (par M. M. Brenner). o o Hjelt, Otto E. A., Naturhistoriens studium vid Abo universitet. Abo Univ. Lärdomshistoria 6. Naturalhistorien. Skr. utg. af Sv. Lit. Sällsk. i Finland XXXII. Helsingfors 1896. '""fTf [i (LIBRARV 186 Enzio Reuter. Koninglijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut- (L'Institut Royal Météoro- logique des Pays.Bas). Meteorologisch Jaerboek voor 1894. XLVI. Utrecht 1896. Nyländer, W., Les Lichens des environs de Paris. Paris 1896. Reuter, E-, Uber die Palpen der Rhopaloceren. Ein Beitrag zur Erkenntnis- der verwandtschaftliclien Beziehungen unter den Tagfaltern. Helsingfors 1896. 4:o. Reuter, O. M., Species palaearcticae generis Acanthia Fabr., Latr. Helsing forsiae MDCCCXCV. 4:o. — Hemiptera Gymnocerata Europae. T. V. Helsingforsiae MDCCCXCVI. 4:o. Rönnbäck, W., Botanisk Terminologi. Manuskript af Senator J. Ph. Palmen. Åbo 1826 (par M. le Prof. J. A. Palmen). Saint- Lager, Les nouvelles Flores de France. Étude bibliograpbique. Paris 1894. — La vigne du mont Ida et le Vaccinium. Paris 1896. Université de Lausanne. Index bibliographique de la Faculté des sciences. Lausanne 1896. Wainio, E., Lichenes Antillarum a W. R. Elliott collecti. Journ. of Bot. 1895-96. Warnstorf, C, Bemerkungen iiber einige im Harz vorkommende Lebermoose. Abdr. Schr. natural. Ver. Harz. VI. Wernigerode 1891. — Beiträge zur Buppmer Flora mit besonderer Beriicksichtigung der Pteridophyten. Wernigerode 1892. Beiträge zur Flora von Pommern. Sep. Abdr. Abh. Bot. Ver Bran- den!). XXXIV. 1892. — Einige neue exotische Sphagna. Sep. -Abdr. Hedwigia. 1892 H. 4. Beiträge zur Kenntniss exotischer Sphagna. Ibid. 1893. H. 1. Beobachtungen in der Ruppiner Flora im Jahre 1893. Sep. -Abdr. Abh. Bot. Ver. Brandenb. XXXV. 1893. Botanische Beobachtungen aus der Provinz Brandenburg im Jahre 1894. Ibid. XXXVII. 1894. Weitere Beiträge zur Moosflora des Oberharzes. Sonderabdr. Zeitschr. Naturw. Ver. Harzes. IX. Wernigerode 1894. — Cryptogamae Centrali-americanae in Guatemala, Costa-Rica, Colum bia & Ecuador a cl. F. Lehmann lectae. Extr. du Bull. de 1'Herb. Boiss. II. N:o 6. 1894. Einige Beiträge zur Kenntniss und Verbreitung der Laub- und Torf- moose in den baltischen Provinzen Russlands. Sep.-Abdr. Sitzb. Dorp. Naturf. Ges. X. 1894. — Neuheiten aus der Ruppiner Flora 1895. Sep.-Abdr. Verh. Bot. Ver. Brandenb. XXXVII. 1895. Weitere Beiträge zur Flora von Pommern. Ibid. 1895. Bulletin Bibliographique. 187 Warnsdwf, G., Beiträge zur Kenntnis der Bryophyten Ungarns. Sep.-Abdr. Oest. bot. Zeitschr. 1895. Nr. 3—4. I lidens connatus Miihlenberg, ein neuer Biirger der europäiscben Flora. Ibid. 1895 Nr. 12. Weitere Beiträge zur Moosflora des Harzes. Sonderabdr. Zeitschr. Naturw. Ver. Harzes. X. Wernigerode 1895. Bliitenbiologische Beobachtungen aus der Buppiner Flora im Jahre 1895. Sep.-Abdr. Bot. Ver. Brandenb. XXXVIII. 1896. Neue Beiträge zur kryptogamenflora der Mark Brandenburg. Ibid. XXXIX. 1897. tiber die deutschen Thuidium-Arten aus der Section Euthuidium. Sonderabdr. Zeitschr. Naturw. Ver. Harzes. XI. Wernigerode 1896. Bliitenbiologische Beobachtungen bei Neuruppin im Jahre 1896. Ibid. Wettstein, R. von, Die europäischen Arten der Gattung Gentiana aus der Section Endotricha Froel. und ihr entwicklungsgeschichtlicher Zusammenhang. Sep.-Abdr. Denkschr. Math.-Xaturw. Cl. K. Ak. Wiss. Wien. Bd. LXIV. é:o. Helsingfors le 13 mai 1897. Enzio Reuter. Bibliothécaire. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen, 1896-1897. I. Zoologie. Mammalia. Herr A. J. Mela legte ein lebendes Exemplar einer schwanz- losen Katze aus Pieksämäki vor und teilte mit, dass die durch Paarung zwischen dieser und der gewöhnlichen läng geschwänz- ten Form entstandene Nachkommenschaft teils aus schwanzlosen, teils aus langgeschwänzten Individuen besteht. S. 4. Herr A. W. Granit berichtete iiber das Vorkommen eines dauernden Elenstandes in Sodankylä in Lappland. S. 54. Uber den sog. norwegischen Lemming (Myodes lemmus L.) und seine Wanderungen hielt herr A. W. Granit einen längeren Vortrag, in welchem er die Ansicht geltend machte, dass der Lemming in jedem Frilhling wanderte, m. a. W., dass er zum Sommer seinen Aufenthaltsort wecliselte. Die Ursache der Wan- derungen soll nicht im Mangel an Nahrung, sondera wahrschein- lich in der während des Sommers in den Gebirgsgegenden herr- schenden Diirre bestehen. Der Redner hatte die Beobachtung gemacht, dass auch Riickziige nach der Heimat stattfinden. S. 106—118. Aves. Vermischte Notizen. Herr A. J. Mela legte Eier von Ampelis garrulus L. aus Pieksämäki vor. Das Nest dieser Art wurde in Finland friiher nicht so sudlich angetroffen. S. 5. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. I Si) Herr A. Westerlund teilte brieflich mit, dass er im Kirch- spiel Jorois wahrscheinlich Calamoherpe fluviatilis öder C. ncevia gesehen hatte. S. 21. Herr O. I. Bergroth berichtete uber das Vorkommen eini- ger Vogelarten in Russisch-Karelien: Larus argentatus, Machetes pugnax, Strepsilas interpres. S. 37 — 38. Herr Prof. J. A. Palmen teilte mit, dass nach brieflicher Angabe von Herrn O. Collin in Tavastehus ein Nest mit zwei Eiern von Aqvila clanga öder vielleicht von A. ncevia im siid- lichen Tawastland angetroffen wurde. S. 80. Herr A. Arrhenius machte die Erwähnung, dass der Schii- o ler A. Laurén am 9 Mai drei Exemplare von Ciconia alba im Kirchspiel Helsinge (Nyland) beobachtet hatte. S. 81. Yorgelegt wurde: Machetes pugnax L. Nyland, Porkkala: P. Meriläinen. S. 49. Surnia nyctea L. Nyland, Porkkala: P. Meriläinen. S. 49. Tetrastes bonasia L. lichte Farbenvarietät, Nyland, Vichtis: P. Meriläinen. S. 49. Phalacrocorax carbo L. Nyslott: E. J. Buddén. S. 80. Pisces. Herr A. Westerlund gab eine Mitteilung uber einen Fund von Abramidopsis Leuckartii Heck. im See Putkijärvi im Kirch- spiel Rantasalmi (Savolaks) sowie eine Beschreibung dieses in- teressanten Mischlinges, nach welcher die fragliche Form sich einigermassen von der von Siebold (»Die Susswasserfische von Mittel-Europa», Leipzig 1833, p. 133 — 137) beschriebenen unter- scheidet. S. 102—105. Insecta. Von Herrn A. Westerlund in Kuopio wurde eine interes- sante Sammlung von »Winterinsekten» eingesandt, unter denen Schöttella sangvinolenta, Entomobrya marginata, Isotoma Wester- lundi, Aradus corticalis und Aphalara exilis zu erwähnen waren S. 80. 190 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Coleoptera. Termischte Notizen. Herr Prof. J. Sahlberg gab eine Mitteilung iiber im Spät- herbst in der Umgebung von Helsingfors gefundene Anisotoini- den lind Coloniden. Diese Insekten sind bekanntlich im allge- meinen in stillen und warmen Sommerabenden anzutreffen, der Redner hatte sie aber zu seiner Uberraschung auch im Spät- herbst und zwar vormittags auf mit Calamagrostis bewachsenen steinigen und sandigen waldigen Abhängen gefunden. Unter den erbeuteten Arten waren hervorzuheben: Anisotoma punctu- lata Gyll., A. ruficolUs n. sp., A. silesiaca Kraatz, Hyänöbius spinipes Gyll., H. spinula Zett., Myloechus armipes Thoms. sowie A. inordinata n. sp. aus Kuopio. S. 28 — 33. Herr Prof. J. Sahlberg legte ein Exemplar von Attagenus pantherinus Ahr. vor, welches von Herrn B. Poppius im ento- mologischen Museum in Helsingfors angetroffen vvurde. Diese för Insektensammlungen schädliche Art wurde friiher nicht im nördlichen Europa gefunden, sie känn auch nicht der finlän- dischen Fauna eigentlich zugezählt werden. S. 47. Neu fur das Gebiet. Negastrius 4-pustulatus Fabr. Halbinsel Saoneshje und Kosmo- sero in Russisch Karelien: B. Poppius. S. 5. Anisotoma ruficolUs n. sp. In der Nähe von Helsingfors: J. Sahl- berg. S. 29—30, 31—32. A. inordinata n. sp. In der Nähe von Kuopio: J. Sahlberg. S. 32—33. Myloechus armipes Thoms. Bei Helsingfors: J. Sahlberg. S. 30. Aphodius scropha Fabr. Vaschein (bei dem Fluss Swir): B. Pop- pius. S. 33 — 34. Vorgelegt wurde: Licinus depressus Payk. In der Nähe von Viborg (öder Helsing- fors?): A. J. Silfvenius. S. 46. Amara convexiuscula Åbo: A. K. Cajander. S. 48. Qbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 191 Diptera. Prof. 0. M. Reuter legte mehrere durch lebhaftes Spring- vermögen ausgezeichnete, in Salz lebende Fliegenlarven vor. S. 21. Später ergab sich, nachdem einige Imagines sich entwickelt hatten, dess die Larven der bekannten, in Käse lebenden Pio- phila casei angehörten. S. 55. Lepidoptera. Es wurde eine von Herrn Guido Schneider in S:t Peters- burg eingesandte Mitteilung: »Zur Lepidopterenfauna von Esbo- Löfö» vorgetragen. S. 9 — 12. Neu fiir das Gebiet. Catocala sponsa L. Nyland, Esbo-Löfö: G. Schneider. S. 11. Emmelia trdbealis Se. Nyland, Esbo-Löfö: A. Luther. S. 12. Dasystoma salicella Hb. Karelien, Valkjärvi: K. J. Ehnberg; Åland: J. E. Montell. S. 81. Wichtigere neue Fundorte. Malacodea regelaria Tengstr. Kemi: K. J. Ehnberg. S. 47. Semioscopis strigulana Fabr. Kemi: K. J. Ehnberg. S. 47. Rhynchota. Herr Dr E. Reuter demonstrierte die för Finland neue Psyllode Trioza dispar F. Lw. nebst in Spiritus aufbewahrten Larven und von ihnen deformierten Blättern von Taraxacum officinale. S. 54—55. Neu fur das Gebiet. Trioza remota Åbo, Pargas: 0. M. Reuter. S. 55. Wichtigere neue Fundorte. Melampsalta montana Scop. Savolaks, Rantasalmi: A. Wester- lund. S. 21. Vorgelegt wurde: Melampsalta montana Scop. Nyland, Lojo: K. Rein. S. 12. 192 tibersicht der wichtigeren Mitteilungen. Trichopterä. Herr W. Borg gab einige Mitteilungen iiber die Larve von Agroylea argyricola, welche von ihm bei Esbo-Löfö (Nyland) beobachtet wurde. S. 48. Neuroptera. Wichtigere neue Fundorte. Myrmeleon formicarius L. Savolaks, Jorois: Anna Lempinen. S. 21. Collembola. Herr Prof. 0. M. Reuter gab eine Mitteilung iiber auf Schnee gefimdene Collembola. Zu den von Herrn Dr. H. Schött in Entomologisk Tidskrift XVII, p. 113 — 128 erwähnten neun auf Schnee und Eis angetroffenen Arten sind nach einem vom Redner in Medd. Soc. F. et Fl. Fennica IX, p. 72—77 publi- cierten Aufsatz noch fiinf hinzuzufiigen, und zwar Lepidocyrtus lanuginosus Gmel., Entomohrya mascorum Tullb., E. lanuginosa Nic., Orchesella cinda L. und 0. rufescens Lubb. Von Herrn A. Westerlund in Kuopio sind noch zwei Arten auf Schnee ge- funden, nämlich Entomohrya marginata Tullb., sowie eine den 25 Febr. und wieder den 25 März entdeckte neue Art, die vom Redner unter dem Namen lsotoma Westerlundi beschrieben wird. Von Herrn Westerlund wurde ausserdem noch die fur Finland friiher nicht sicher bekannte Schöttella {= Achorutes) uniungvi- culata Tullb. den 9 Jan. bei — 5° C. in einem morschen Baum- strunke bei Kuopio gefunden. S. 44 — 46. Neu fiir das Gebiet. Entomohrya marginata Tullb. Kuopio: A. Westerlund. S. 45, 80. lsotoma Westerlundi Reut. Kuopio: A. Westerlund. S. 45, 80. Acarida. Herr E. Nordenskiöld demonstrierte eine aus 34 Arten be- stehende Sammlung finländischer Hydrachniden. S. 12. Eine kleine Acariclensammlung wurde von Herrn E. Nor- denskiöld vorgelegt. Beziiglich der Arten siehe S. 54. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 193 Crustacea. Herr Dr O. Nordqvist berichtete iiber einen Fund von re- likten Crustaceen im See Kolimajärvi in Tawastland, und zwar wurden Exemplare von Mysis relicta, Oammaracanthus loricatus und Pontoporeia affinis vorgelegt. S. 18. II. Botanik. Planta; vasculares. 'Vermisckte Notizen. Kand. O. Bergroth berichtete iiber seine mit Stud. I. Lind- roth im Sommer 1896 ausgefiihrte botanische Durchforschung der schon fruher von ihm bereisten Provinz Karelia pomorica (Siehe Meddelanden H. 21, S. 15 und 137). Als ein Haupter- gebniss der Reise bezeichnete Vortr. das Auffinden eines Gebie- tes im Innern der Provinz, welches durch das häufige Vor- kommen von Amblystegium-Sumpien mit ihren interessanten Arten (Orchis incarnata, Bartsia, Saussurea, Tofieldia, Gymna- clenia, Listera ovata, Pingvicula vulgaris, Schcenus ferrugineus, Scirpus ccespitosus, Juncus stygius, Rhynchospora cdba, Carex he- leonastes, C. flava etc.) charachterisirt war. Die bemerkenswer- thesten Pflanzenfunde während der Reise wurden kurz relatirt. S. 21—26. Kand. O. Bergroth gab einen kurzen Bericht iiber die Flora und Vegetation der Inselgruppe Solovetsk im Weissen Meer und schloss sich der von Dr Kihlman schon fruher geäusserten Mei- nung dass die Inseln nicht dem finländischen Flora-Gebiet, son- dera dem Nordrussischen anhören, an. S. 34 — 37. Alchemilla. Notizen iiber das Vorkommen von einigen der neulich unterschiedenen Arten wurde von Rektor M. Brenner gemacht. A. pastoralis Bus. ist die bei Helsingfors gewöhnlichste Form, die gegen Norden bis Kajana und Karel. pomorica ver- breitet ist; von dieser Art wäre nach Ansicht des Vortr. A. vestita Bus. nur eine Standortsmodifikation, durch trocknen und 13 194 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. sterilen Boden bedingt. A. filicaulis Bus. und A. subcrenata Bus. kommen durch ganz Sud-Finland bis Sotkamo resp. Kuusamo vor. Nördlicher scheint nur A. obtnsa Bus. zu wachsen, welche Art iibrigens auch auf den Alands-Inseln gefunden ist. Von dieser Art hat Vortr. eine durch reiche Haarbekleidung ausge- zeichnete var. comosa aus Lappon. tulomensis (J. Linden) un- terschieden. S. 42 u. f. Chrysanihemum leucanthemum f. autumnälis Wainio (Siehe diese Meddel. h. 22) hatte bei Weitercultur zur normalen Form zuriickgekehrt und musste somit einfach als »Lusus» aufgefasst werden. S. 47. Brosera longifolia X rotundifolia. Etwa zehn Exemplare, zwischen der Eltern wachsend, wurden in den Scheeren von Borgå von Prof. Th. Sselan gefunden; sie stimmten mit dem fruher von Vortr. vorgelegten Hybride aus Karis in Nyland iiberein und wird voraussichtlich öfters angetroffen werden an Lokalitäten wo die Hauptarten zusammen vorkommen. Vortr. äusserte die Vermuthung dass die in den Floren erwähnte f. obovata von Dr. longifolia gerade eine solche hybride Form wäre. Quercus pedunculata. Eine Photographie wurde durch D:r R. Boldt vorgelegt von einem in Kuopio wachsenden im Anfang der sechziger Jahren gepflanzen Exemplare, das indessen umge- haut geworden ist; die Dimensionen des Baumes waren: Umkreis ein Meter iiber de Boden 110um, Höhe etwa 13 m, Diameter der Krone c. 6m. S. 21. Sagittaria sagittifolia. D:r Kihlman legte hermaphrodite Blii- then dieser Art aus Orismala in Ostrobothnien vor. Die Bliithen des untersten, normal weiblichen Wirtels sind z. Th. als rein männliche, z. Th. als zwitterige Bliithen ausgebildet. (jberhaupt scheint die relative Zahl der weiblichen Bliithen in der Sagit- faria-Inflorescenz gegen Norden abzunehmen, was vielleicht von ungiinstigeren Nährungsverhältnissen abhängt. Trollius europmis ist irrthtimlich aus Åland angegeben: M. Brenner. S. 41. Ubersicht der w i c h ti ge ren Mitteilungen. L95 Monstrositäten und Formen. Onoclea strut! ii opteris. Uebergänge zwischen fertilen und sterilen Blättern von Herr R. Herlin beobachtet. Picea excelsa. Stolonartige Zweigbildung wurde von Rek- tor M. Brenner vorgezeigt. Pinas silvestris. Rektor Brenner zeigte eine Zeichnung eines alten umgefallenen Kiefers, an der zwei Seitenzweige sich geotropisch aufgerichtet hatten und typischen Baumwuchs zeigten. S. 5. — Von derselben Art unterscheidet Vortr. eine f. corni- gera, an welcher die Zapfenschuppen — mit Ausnahme der ba- salen an der einen Seite — an ihren Spitzen wulstig aufgetrie- ben sind (Nyland, Kyrkslätt). S. 6. Succisa pratensis fl. alb. Nyland: E. Wainio. Verwildert öder eingeschleppt. Ah/ssum calycinum. Regio aboénsis, Karislojo: E. Sundvik. S. 21. Glyceria spectabilis. Karel. borealis: W. Axelson. Neu fiir das Gebiet. Alchemilla pubescens Lam. Nylandia, Kyrkslätt: M. Brenner. S. 41. Kceleria cristata. Kp (c. 63° 55): Bergroth & Lindroth. Lemna trisulca. Bliithende Exemplare zum ersten Mal in Fin- land bei Nystad (stud. H. Söderman) gefunden. Scirpus radicans Schkuhr. Istmus Karelicus: H. Lindberg. S. 8. Wicbtigere neue Fundorte. Actcea erythrocarpa. Karelia ladog. : R. Wegelius. Alchemilla alpina. Lapponia inarensis: A. W. Granit. Allium oleraceum Nylandia: M. Brenner. Alnus pubescens. Isthmus Karelicus: H. Lindberg. Anthyllis vulneraria. Satakunta: E. Cedercreutz. Aspidium tJielypteris. Savonia borealis, Jorois: H. Lindberg. Asplenium septentrionale. Lapp., Sodankylä: A. W. Granit. Bartsia alpina. Kp (64° 30'): Bergroth & Lindroth. 196 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Batrachium divaricatum (Schrank) var. oligandrum Sacl. Nyland, Borgå Scheeren, mit den Original-Exemplaren vollständig iibereinstimmend, Th. Sselan. S. 40. Betula nana X odorata. Regio aboénsis: A. K. Cajander. Camelina foetida. Regis aboénsis: A. K. Cajander. Carex aristata. Karel. oneg. : B. Poppius. C. ampullacea *rotundata Wahlenb. Karelia pomoriea (63° 50): Bergroth & Lindroth. C capillaris. Karel. borealis: W. Axelson. C. heleonastes. Savonia borealis, Jorois: H. Lindberg. C. paradoxa. » » » » C. rigida. Karelia pomoriea: Bergroth & Lindroth. Cerastium triviale l glandulosa. Savonia borealis, Jorois: H. Lindberg. S. 9. Ceratophyllum demersum. Karel. ladog. : K. H. Hällström & R. Wegelius; Ostrob. borealis: A. Rantaniemi. Cirsium oleraceum var. amarantinum Lang. Karel. oneg. : B. Poppius. Convolvulns arvensis. Karel. oneg.: B. Poppius. Cascuta Trifolii. Isthmus Karelicus: H. Lindberg. Dentaria bulbifera. Nylandia: 0. B. Brenner. Dianthus arenarius. Regio aboénsis, Kiikala: R. Herlin. Draba kirta. Karelia ladog.: R. Wegelius. Dr. nemorosa. Karel. oneg.: B. Poppius. EpiloMum collinum. Regio aboénsis: A. K. Cajander. Epipogon aphyllus. Savonia australis: K. J. Lagus. Eriophorum latifolium. Karel. borealis: W. Axelson. Eupatorium cannabinum. Nylandia, Kyrkslätt: M. Brenner; S. 6. Savonia australis, Rantasalmi. Euphrasia gracilis. Finlandia occidentalis: H. Söderman. Euphrasia Murbeckii. Ostrob. media: K. V. Fontell. Galhun tri flor um. Karel. borealis: W. Axelson. Geranium pusillum. Savonia australis: E. J. Buddén. Glyceria remota. Karel. borealis: W. Axelson. Juncus balticus X filiformis. Ostrob. media: K. V. Fontell. J. trifidus. Karelia pomoriea: Bergroth & Lindroth. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 197 Lamium purpureum. Karel. borealis: W. Axelson. Lathyrus maritimus. Karel. oneg.: B. Poppius. Linaria vulgaris var. peloria. Savonia australis: E. J. Buddén. Littorella lacustris. Regio aboensis, Karislojo: E. Sundvik. Loiseleuria procumbens. Karelia pomorica (beinahe 65°): Berg- roth & Lindroth. Lycopodium inundatum. Karel. oneg.: B. Poppius. Malva borealis. Karel. oneg.: B. Poppius. Myriophyllum verticillatum. Savonia australis: E. J. Buddén. Ostrobottnia media: K. V. Fontell. Nymphcea „candidau var. rosea. Savonia australis: E. J. Buddén. Oenanthe pJwllandriam. Karel. oneg.: B. Poppius. Ononis hircina. Nylandia, Kyrkslätt: M. Brenner. Populus tremula. Ungewöhnlich grosse Bestände in Sodankylä (Lapponia kemensis): A. W. Granit. Potentilla Goldbachii. Karel. oneg.: B. Poppius. Pyrola umbéllata. Tavastia borealis: I. Lindroth. Rumex obtusifolius. Karel. ladog. : R. Wegelius. Sagina nodosa. Savonia borealis, Jorois: H. Lindberg. S. 6. Salix cinerascens. Regio aboensis: A. K. Cajander. S. triandra. Isthmus Karel.: H. Lindberg. S. 9. Schamiis ferrugineus. Karelia pomorica (64° 30'): Bergroth & Lindroth. Scolochloa arundinacea. Regio aboensis: A. K. Cajander. Scutellaria yalericulata. Lapponia inarensis: A. W. Granit. Sedum fabaria. Karel. oneg.: B. Poppius. Spergidaria canina. Isthmus Karelicus: H. Lindberg. Veronica spicata. Karel. oneg.: B. Poppius. Musci. Neu fur tias Gebiet. Bryum warneum. Alandia. Polytrichum ohioense. Isthmus karelicus: H. Lindberg. Schistopliyllum julianum. » » Sphagnum molle. Regio aboensis (Die Bestimmung hat sich spä- ter als unrichtig erwiesen). 198 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Neue Fundorte. Amblystegium scorpioides. Nylandia: P. Hj. Olsson. Hylocomium calvescens. Nylandia: B. E. Ekman. Plälonotis seriata. P. Hj. Olsson. Riccia natans. Regio aboénsis: P. Hj. Olsson. Lichenes. Bceomyces rufus. Die Apothecien dieser Art erwiesen sich nach Beobachtungen im Friihjahr 1897 als den Winter aus- dauernd: Wainio. S. 79. Cladonia Delesserti. Neu fur Nyland: G. Lång. Porina séliizospora Wainio n. sp. aus Krim (H. Lojka) ausge- zeichnet durch Spaltung der urspriinglich zweizelligen Spo- ren, so dass in demselben Apothecium sowohl zweizellige spindelförmige, als durch deren Theilung entstandene ein- zellige eiförmige Sporen vorkommen. Ramalina obtusata. Neu fiir Nyland: G. Lång. Fungi. Neue öder seltene Arten. Aecidium Trientalis. Karel. pomorica: I. Lindroth. Codorna Cassandrce häufig in Karelia borealis und pomorica so- wie Tavastia borealis: I. Lindroth. Puccinia Junci III. Karel. pomorica: I. Lindroth. P. obscura. II. » » Uromyces AnthylUdis II. Nylandia: » U. Aconiti lycoctoni I, III. Karel. ladog.: K. H. Stenberg. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 3 oktober 1890. Sid. A. J. Mela: Svanslös katt från Pieksämäki 4 E. Sundvik: Floristiska notiser från Karislojo » A. J. Mela: Ampelis garrulus från Pieksämäki 5 B. Poppius: Negastrius 4-pustulatus från Onega Karelen » M. Brenner: Dendrologiska curiosa » » Eupatorium etc. från Kyrkslätt 6 H. Lindberg: Växtfynd i Ik och Sb 8 G. Schneider: Zur Lepidopterenfauna von Esbo-Löfö 9 A. Luther: Emmelia trabealis från Esbo-Löfö 12 E. Nordenskiöld: Finska Hydrachnider » D. A. Wikström: Melamp salta montana från Lojo » 75-års mötet den 1 november 1896. O. Nordqvist: Belikta krustaceer i norra Tavastland 18 Extra-mötet den 7 november 1896. B. Boldt: Ek i Kuopio 20 E. Sundvik: Alyssum incanum i Karislojo 21 0. Beuter: Insektlarver i salt » A. Westerlund: Faunistiska notiser » 1. O. Bergroth: Botaniska exkursioner i Karelia pomorica » Mötet den 5 december 1896. J. Sahlberg : Anisotomider och Calanider på senhösten 28 B. Poppius: Aphodius scropha från Kol 33 I. O. Bergroth: Solovetska ögruppens förhållande till linska flora-om rådet 34 Några fågelarters förekomst i Byska Karelen .... 37 Mötet den 6 februari 1897. Th. Sådan: Drosera och Batrachium 39 M. Brenner: Trollius och Alchemilla-avter 41 J. I. Lindroth: Nya rostsvampar 43 Mötet den 6 mars 1897. Sid. O. M. Reuter: Collembola på snön 44 J. Sahlberg: Nya insekter 46 E. Wainio: Chrysanthemum leucanthemum t autumnalis 47 Succisa pratensis fl. alb. från Kervo 48 V. Borg: Agroylea argyricola » A. O. Kihlman: Lemna trisulca c. fl. från Nystad » A. K. Cajander: Amara convexiuscula från Äbo » J. I. Lindroth: Rostsvampar » A. Arrhenius : Vaccinium, intermedium 49 P. Meriläinen: Ornitologiska notiser » M. Brenner: Sidensvans-ungar på Esbo-Löfö » Mötet den 3 april 1897. A. O. Kihlman: Sagittaria sagittifolia 53 E. Nordenskiöld: Acarider 54 A. W. Granit: Smånotiser från Sodankylä » E. Reuter: En för Finland ny psyllod Trioza dispar F. Lw » 0. M. Reuter: Trioza remota och Piophila casei 55 G. Lång: Cladonia Delesserti och Ramalina obtusata från H:fors . . . » Årsmötet den 13 maj 1897. E. Wainio: Öfvervintrande Bxomyces rufus 79 » Porina schizospora n. sp 80 A. Westerlund: Vinterinsekter från Kuopio » K. M. Levander: Phalacrocorax carbo från Nyslott » R. Herlin: Dianthus arenarius och Onoclea » O. Collin: Aqvila art i Ta » A. Arrhenius: Ciconia alba i Helsinge » J. I. Lindroth: Alnus incana f. monstrosa 81 E. Reuter: Dasystoma salicella » A. O. Kihlman: Ueber die Nordgrenze der Schwarzerle und der Linde in Finnland 82 A. Westerlund: Abramidopsis Leuckartii Heck 102 A. W. Granit: Om fjällemmeln och dess vandringar 106 J. P. Norrlin & J. A. Palmen: Societas pro Fauna et Flora Fennica 1871—1896 119 M,S,}; HTM01 IIBRARY WH il';