VRR 
KK ANN 
we Kr 


NER 
NER 


UDO HP RT GEL FREE 


N 


KAA 
WER 
STN 
TAMAN 


Le 
W DN 
RN 


RER 


ee) 


TAM 


VE 


N YAI vå 
N (i i 
I 


v 
KILAN N STA 
"ya, Ni NN IN) 


NR 


Rue: 


id 
VA i 


N 1 YL 


JLL 
VA VN! 
MN 


W 
y 
VA 


N 
N 
NV 


Ne Dil 
/ RT, 


N 1 


IN N 
a IN Un) p Pe nu 


ANTAR 
JANI 
x 


\ 
DAN | 
N MY N 
an. 


FÖRETA 


NUN) 


Yy UN 


| Hi 
tät MG 5 


KVM Nu | J NEN H (RUN (DN H ASIEN | IRA An N Mn 
ROLLO EN LANE U GRAN RAU un TIEKSO M KYL N 


in 
(6 


MEDDELANDEN 


AF 


SOCIETAS 


PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 


TJUGONDEFEMTE HÄFTET, 
1898— 1899. 


MED EN TAFLA. 


MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. 


HELSINGFORS 1900. 


MEDDELANDEN 


AF 


SOCIETAS 


PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 


TJUGONDEFEMTE HÄFTET. 


MED EN TAFLA. 


LIBRARY 
NEW YORK 
BOTANICA: 
GARDEN. 


HELSINGFORS 1900. 


2 


KUOPIO 1900. 
0. W. Backmans BOKTRYCKERI. 


Socletas pro fauna et flora fennica 
1898—99. 


Hedersordförande: 
Professor W. Nylander. 


Ordförande: 
Professor J. A. Palmen. 
Vice-ordförande : 
Professor F. Elfving. 


Sekreterare: 


Rektor A. Arrhenius. 


Skattmästare : 


Bankodirektör L. v. Pfaler. 


Bibliotekarie: 


Docent E, Reuter. 


Intendent för de zoologiska samlingarna: 


Docent K. M. Levander. 


Intendent för de botaniska samlingarna: 
Professor A. O. Kihlman. 


Bestyrelse: 


Herrar J. A. Palmen, F. Elfving, A. O. Kihlman, O. M. 
Reuter, Th. Sxlan, J. P. Norrlin, J. Sahlberg. — Suppleanter: 
Herrar V. F. Brotherus, K. M. Levander. 


Mötet den 1 oktober 1898. 


Ordföranden, prof. J. A. Palmén, öppnade mötet med 
några minnesord öfver Sällskapets nyligen aflidne hedersleda- 
mot, professor emeritus, statsrådet Evert Julius Bonsdorff, 
som i hög grad gjort sig förtjänt om den inhemska naturforsk- 
ningen. 

På förslag af prof. J. P. Norrlin beslöt Sällskapet i sina 
skrifter intaga en särskild minnesteckning öfver statsrådet Bons- 
dorff och uppdrog därjämte åt Bestyrelsen att ombesörja dess 
affattande. 


På därom gjord anhållan beslöt Sällskapet träda i skrift- 
byte med: 

Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt, Gera-Reuss; 

Naturhistorische Gesellschaft, Hannover; 

Kansas University, Lawrence (Kansas); 

Missouri Botanical Garden, S:t Louis (Missouri) och 

Directorium der Kais. Universitäts-Bibliothek, Moskwa. 


Till publikation inlemnades »Förteckning öfver Ryska Kare- 
lens Coleoptera jämte uppgifter om deras utbredning inom 
nämnda område» af B. Poppius. 


Docent K. M. Levander förevisade följande med para- 
siter behäftade djur: 

1:o Lefvande exemplar af Gasterosteus pungitius, af hvilka 
särskildt ett företedde en under rygghuden befintlig myxospori- 
die-kapsel af en ärls storlek. Ifrågavarande myxosporidier hade 


Mötet den 1 oktober 1898. 5 


vid mikroskopisk undersökning visat sig i allo öfverensstämma 
med Thelohans beskrifning af Glugea microspora (Thel.). Spig- 
garne voro infångade vid Fredriksberg nära Helsingfors. 

2:0. En lefvande snäcka, Succinea putris, hysande para- 
siten Leucochloridium paradoxum (Distomum macrostomum), en 
form, som icke tidigare blifvit anträffad i Finland. Snäckdjuret 
var af stud. Alex. Luther funnet i Lojo. 


Ytterligare framlade docent Levander ett ovanligt stort 
exemplar af Gasterosteus aculeatus. 


Rektor M. Brenner förevisade kvistar af hägg med ab- 
normt utvecklade frukter och säväl normala, som chloranthiska 
blommor. Ifrägavarande missbildningar tillskref föredrag. in- 
greppet af Exoascus Pruni. 

Docent E. Reuter framhöll i anledning häraf att likartade 
missbildningar äfven kunde framkallas af mikroskopiska phy- 
toptider (gallacarider) och betonade att utslaget i ett sådant 
fall mäste blifva beroende af mikroskopisk undersökning. 

I anledning härtill omnämnde prof. Th. Selan att han iakt- 
tagit normalt utvecklade blommor pä plommonträd, hvilkas fruk- 
ter sedermera visat sig deformerade af Exoascus. 


Herr Brenner omnämnde ytterligare att han förliden som- 
mar i Ingå anträffat följande anmärkningsvärda växter: 

1. Abies excelsa f. oligoclada Brenn. pä Westerkulla mark; 

2. Carex hirta på torr betesmark vid Bastubacka å Svartbäck; 

3. Malaxis monophylla i ett skogskärr pä Skämmö. 


Professor F. Elfving referade innehället af en är 1808 
af d. v. studenten, sedermera bergsintendenten N. G. Norden- 
skiöld uppgjord handskrifven förteckning öfver Frugärd-traktens 
vilda och odlade fanerogamer; denna Flora Frugärdensis, som 
förvarats i den Nordenskiöldska släktens familjearkiv ä Fru- 
gärd i Mäntsälä, hade delgifvits föredragaren af d:r Erik Norden- 
skiöld. Då den del af sagda »Flora», som upptog de odlade 


6 Mötet den 1 oktober 1899. 


växterna, ansågs ega ett icke ringa kulturhistoriskt intresse, be- 
slöts, efter erhållet tillstånd af egarne, befordra densamma till 
tryck (se s. 10). Förteckningen öfver de vilda växterna åter 
skulle förvaras i Sällskapets arkiv. 


Professor Elfving lemnade vidare följande 


Utdrag ur M. Brenners förteckning öfver mossor från 
de botaniska provinserna Ok, Ob och Kb. 


Såsom utgifvare af 23 häftet af Sällskapets Meddelanden 
anhåller jag att till protokollet få lemna en notis, som förfull-' 
ständigar detta häfte. På tal om den förteckning öfver mossor 
som rektor M. Brenner insamlat i Kajana-Österbotten, hvilken 
förteckning till protokollet inlemnades den 3 oktober 1896, hade 
enligt de principer, som eljest vid redaktionen af Meddelandena 
följts, bort omnämnas de specielt anmärkningsvärda fynden. 
Detta har dock genom förbiseende af mig underlåtits. Jag ber 
därför att här nedan få uppräkna de arter, hvilka Herbarium 
Musei Fennici ed. II icke upptager från provinserna Ok, Ob och 
Kb, men hvilka enligt denna förteckning blifvit därstädes tagna. 
Härvid har naturligtvis samma begränsning af de systematiska 
enheterna blifvit använd som i nämnda arbete, i följd hvaraf 
flere af de i förteckningen såsom nya för resp. provinser be- 
tecknade arter, varieteter och former här icke upptagas. 

Nya för provinsen Ok voro: 

Plagiochila asplenioides. Paltamo: Paavola i Melalaks norr 
om Uleåträsk; Sotkamo, Vuokatti, norra delen. 

Cephalozia catenulata. Puolanka, mellan Housuvaara och 
Kivari. 

Lophocolea heterophyllä. Sotkamo, Vuokatti, Pöllyvaara. 
Enligt H. M. F. nordligast i Tb och Kon. 

Mnium punctatum. Paltamo, Paavola i Melalaks vid norra 
stranden af Uleä träsk samt vid Kiehimänjoki mellan Joensuu 
och Uura. 

Mn. affine. Sotkamo, Naapurinvaara. 

Mn. silvaticum. Sotkamo, Naapurinvaara. 


Mötet den 1 oktober 1898. 7 


Bryum ventricosum. Paltamo, Paavola i Melalaks samt 
vid Kiehimänjoki emellan Joensuu och Uura; Sotkamo, Naapu- 
rinvaara. 

Pohlia nutans var. longiseta. Kajana, norr om elfven. 

Splachnum ampullaceum. Puolanka, mellan Housuvaara 
och Kivari. 

Dicranum flagellare. Puolanka, vid Leililampi samt mel- 
lan Housuvaara och Kivari. Enligt H. M. F. nordligast i Tb 
och Kon. 

Dichodontium pellucidum. Sotkamo, Naapurinvaara. 

Oncophorus polycarpon. Kajana, södra elfstranden ofvanom 
Koivukoski. 

Orthotrichum speciosum. Sotkamo, sydvestra branten af 
Naapurinvaara. Enligt H. M. F. nordligast i Oa, Tb och Kon. 

O. rupestre. Med föregående. 

Ulota curvifolia. Sotkamo, Halola och Naapurinvaara, syd- 
vestbranten. 

Grimmia alpicola. Paltamo, vid Kiehimänjoki mellan Joen- 
suu och Uura; Hyrynsalmi, vid Emäjoki emellan Seitenoikia 
och Siittikoski. — var. rivularis. Puolanka, Vihajoki, emellan 
Puolanka- och Vihajärvi. 

Leskea tectorum. Kuhmoniemi, Pehmäsaari i Ontojärvi; 
enligt H. M. F. sydligast i Kuusamo. 

Anomodon attenuatus, omnämnd i Meddel. af Soc. pro 
Fauna et Flora fenn. h. 5 p. 69, saknas i förteckningen öfver 
insamlade mossor och hör möjligen till A. viticulosus, hvilken 
tagits i Paltamo Melalaks. 

Amblystegium filicinum. Paltamo, Paavola i Melalaks. 

A. riparium. Sotkamo, sydvestbranten af Naapurinvaara; 
Säresniemi, Jaalanka, vid norra stranden af Uleä träsk. 

A. chrysophyllum. Paltamo, Paavola i Melalaks. 

Hypnum strigosum var. precox. Sotkamo, sydvestbranten 
af Naapurinvaara. 

H. viride. Paltamo, Paavola i Melalaks; Puolanka, Viha- 
joki mellan Puolanka- och Vihajärvi. 

H. rutabulum. Paltamo, Paavola i Melalaks. 


8 Mötet den 1 oktober 1898. 


Hylocomium parietinum. Kajana, norr om elfven; Sotkamo, 
kyrk-trakten och Vuokatti. 

Stereodon cupressiformis. Paltamo, Paavola i Melalaks och 
vid Kiehimänjoki mellan Joensuu och Uura; Sotkamo, sydslutt- 
ningen af Naapurinvaara. 

St. Sprucei. Paltamo, Paavola i Melalaks. 

Isopterygium nitidum var. pulchellum. Sotkamo, sydvest- 
branten af Naapurinvaara. Enligt H. M. F. sydligast i Kk. 

Fontinalis gracilis. Hyrynsalmi, Väisälä, Kytöjärvi. 


Nya för provinsen Ob voro: 

Cephalozia catenulata. Utajärvi, Otermajoki. 

Anisothecium rubrum. Muhos, Kestilä. 

Dicranella heteromalla. Muhos, Kestilä. 

Amphidium lapponicum. Utajärvi, Kurimo vid Kiiminkijoki. 
Helicodontium pulvinatum. Med föregäende. 


Frän provinsen Kb slutligen innehöll samlingen följande, 
för denna provins icke antecknade arter, samtliga tagna i Nur- 
mes, vid Vinkeri invid kyrkbyn: 


Scapania curta. Jung. porphyroleuca. 
Diplophyllum taxifolium. J. ventricosa. 
Jungermania guinguedentata. Bartramia crispa. 


Student H. Federley förevisade exemplar af den icke 
med säkerhet förut i Finland funna mätarefjärilen Ansilis pla- 
giata, hvilken han sommaren 1897 infängat i Föglö pä Aland. 


Student B. Poppius förevisade den för Finlands fauna 
nya mätaren Lygris reticulata, funnen 1895 i Nurmijärvi af d:r 
K. E. Stenroos. Denna fjäril, som i mellersta Europa har en 
rätt vidsträckt utbredning, är funnen nordligast i Livland, vid Pe- 
tersburg samt, om äfven synnerligen sällsynt, i de skandinavi- 
ska länderna. 


Mötet den 1 oktober 1898. 9 


Amanuens Harald Lindberg meddelade att Sphagnum 
annulatum Lindb. fil., enligt skriftligt meddelande af C. Warn- 
storf, sistlidne sommar af d:r Zickendraht anträffats uti Kurowo 
vid Moskwa. 


Student J. I. Lindroth framlade en Plantago major f. 
monstrosa med örtbladliknande stödjeblad. Samma form odla- 
des sedan ett par är i härvarande Botaniska trädgärd, där den, 
enligt hvad professor Elfving upplyste, visat sig fröbeständig. 

Vidare demonstrerade herr Lindroth exemplar af Sedum 
rupestre, insamlade af lyceist J. O. Saxelin i Ta, Pelkäne soc- 
ken, pä en bergafsats vid stranden af Mallasvesi, hvarest den 
anträffats tillsammans med Sedum annuum. 

Rektor Arrhenius uttalade tvifvelsmäl om, huruvida arten 
verkligen vore vildt växande pä nämnda lokal. 


Student A. K. Cajander framlemnade ett af herr Niko- 
lai Alexandrovitsch Ivanitskij i Petrosavodsk till Sällskapet för- 
äradt omfångsrikt manuskript, kartografiskt utvisande växternas 
utbredning i norra Ryssland. 


Sedan årsmötet hade till de zoologiska samlingarna för- 
ärats följande gäfvor: 

Talpa europea från Tavastehus (/1x) och Motacilla alba, 
ungfågel, begge från Tavastehus, af mag. O. Collin. Circus py- 
gargus från Jääskis (*/1x), och Tringa temmincki från Jääskis 
(*/1x), af med. kand. W. Fabritius. Surnia ulula från Brändö 
(26/1x), af baron J. Cronstedt. Falco tinnunculus från Sibbo 
(?8/v1r) och Asio accipitrinus (2ex.) från Sibbo (%'/v) af präpa- 
rator G. W. Forssell. Ardea stellaris från Jääskis (?/1x) af stud. 
Herman Fabritius. Anser bernicla, från Suojärvi af forstm. G. 
E. R. Wasastjerna (slutet af maj 1898). ('asterosteus aculeatus, 
af 82 cm längd, från Djurgården, tagen d. 16 juni 1898 af vakt- 
mästare K. Rindell. Leucochloridium paradoxum i Succinea putris 
från Reval, Katarinenthal (2,198) och Lojo (?8/vrm) af stud. 
Alex. Luther. Glugea microspora-cystor hos Gasterosteus pun- 
gitius från Fredriksberg, Sept. 1898 af d:r K. M. Levander. 


En växtförteckning från 1808 


meddelad 
af 


FREDR. ELFVING. 


Sysselsatt med arbete rörande kulturväxterna i Finland, 
erhöll jag af doktor Erik Nordenskiöld till begagnande ett litet 
handskrifvet häfte Flora Frugårdiensis, hvilket förvarats i den 
Nordenskiöldska slägtens familjearkiv å Frugård 1 Mäntsälä soc- 
ken af Nylands län. Detta häfte sönderfaller i två delar, af 
hvilka den förra innehåller »alla på Frugård planterade utländ- 
ska växter», den senare »alla vilda växter på Frugärd». De 
begge förteckningarna äro uppgjorda efter Linnés system och 
upptaga växter hörande, på ett undantag när, till dettas 23 första 
klasser. Katalogen är, enligt däri gjord anteckning, börjad hösten 
1808 och att döma af bläcket till största delen skrifven med ens. 
Några »svårare» växter såsom syngenesister äro senare införda 
synbarligen af samma hand, som äfven gjort några andra tillägg. 
Enligt doktor Nordenskiöld är denna Flora Frugärdiensis upp- 
gjord af hans farfar, sedermera bergsintendenten, d. v. stude- 
randen N. G. Nordenskiöld (född 1792, död 1868). 

Förteckningen öfver de vilda växterna upptager 187 arter 
samt slägtnamnen Geramum, Lemna, Carex och Chara; den är 
icke fullständig och är äfven besvärad af några misstag. Dess 
offentliggörande synes mig icke påkalladt. Däremot erbjuder 
förteckningen öfver de odlade växterna ganska mycket intresse, 
då man däraf får se hvad som i seklets början odlades på en 
herregård i Finland, hvilken säkert var en af de förnämligare 


Mötet den 1 oktober 1898. 11 


i landet och hvars egare påtagligen hade botaniska intressen 
och sinne för trädgårdsodling, Dess publicerande synes mig 
till följd däraf önskvärdt, då vår odlings häfder sannerligen icke 
äro talrika. Med egarens tillstånd går jag därför att meddela 
innehållet af denna förteckning, och har jag för att lätta öfver- 
sigten ställt om den på sätt här nedan synes. Ett och annat i 
originalet utsatt frågetecken synes i en del fall motiveradt, i an- 
dra icke. 

Förteckningen må tala för sig själf. Några anmärkningar 
mä dock tillåtas. 

Det är märkeligt att bland sädesslagen hafren alldeles sak- 
nas; detta kan ej hafva varit regel i Finland, men antyder, om 
den ej blifvit från förteckningen bortglömd, huru obetydande 
dess användning var, om ej möjligen det pågående kriget varit 
orsaken till att ställets egare, öfverste Nordenskiöld detta år icke 
sått hafre för att icke underlätta fiendens fouragering. Äfven 
bohvete saknas, hvilket är af intresse, då det äfven 1 våra da- 
gar knapt öfverstiger Kymmene elf. Hirs och spelt odlades helt 
visst i smått på försök; mais sannolikt som prydnadsväxt. 

Bland örterna är särskildt i ögonen fallande den stora 
mängden labiater, som då odlades till husmedicin och hemkryd- 
der, men hvilka numera nästan alls icke kultiveras. Bland så- 
dana, som i våra dagar tämligen allmänt odlas, saknar man 
rabarbern, spenaten och humlen. 

Bland trädslagen fäster man sig vid boken, sannolikt samma 
exemplar som ännu finnes på Frugård (se Meddel. af Soc. pro 
fauna ett flora fenn. h. 19 (189 ) s. 28) och valnötträdet, som 
senare gått ut. Ett annat trädslag, som enligt förteckningen 
öfver vilda växter blifvit flyttadt till Frugård, är lönnen. 

Anmärkningsvärdt är att någon odling af prydnadsväxter 
i boningsrummen så godt som alls icke tyckes hafva ifråga- 
- kommit. 


Sädesslag. 


Secale cereale, Triticum hibernum, 
Hordeum vulgare, Tr. spelta, 


12 Mötet den 1 oktober 1898. 


Spånadsväxter. 


Linum usitatissimum. 
Cannabis. Zeländsk hampa. 


Köksväxter. Origanum majorana, 


Allium cepa, 

A. fistulosum, 

A. porrum, 

A. sativum, 

A. schenoprasum, 
Rumex patientia, 
Beta vulgaris, 
Brassica rapa, 

Br. oleracea, 
Raphanus sativus, 
Fragaria vesca var., 
Phaseolus coccineus, 
Ph. nanus, 

Ph. vulgaris. 
Pisum sativum, 
Vicia faba, 

V. sativa, 

Ervum lens, 
Daucus carota. 
Sium sisarum, 
Pastinaca sativa, 
Anethum graveolens, 
Apium petroselinum, 
A. graveolens, 
Satureja hortensis, 
Hyssopus officinalis, 
Lavandula spica, 
Mentha crispa, 


Thymus vulgaris, 
Salvia officinalis, 
Ocymum basilicum, 
Solanum tuberosum, 
Cucurbita pepo, 

C. eitrullus, 

Cucumis melo, 

C. sativus, 

Lactuca sativa, 
Scorzonera, 
Helianthus tuberosus, 
Tnula helenium, 
Artemisia abrotanum. 


Träd och buskar. 


Pinus, amerikansk !), 
Juglans regia, 
Populus balsamifera, 
Salix pentandra, 
Fagus silvatica, 
Quercus robur, 
Ulmus campestris, 
Berberis vulgaris, 
Ribes rubrum, 

R. reclinatum, 

R. grossularia, 

R. uva crispa, 
Crataegus aria, 


1) Männe P. strobus eller Abies balsamea? 


Mötet den 1 oktober 1898. 


Pyrus communis, 
Pyrus malus, 
Rubus cesius, 
Rosa eglanteria, 
R. centifolia, 

R. gallica, 

Prunus domestica, 
Pr. cerasus, 
Robinia caragana, 
Tilia europea, 
Fraxinus excelsior, 
Syringa vulgaris, 
Ligustrum vulgare, 
Sambucus nigra, 
Viburnum opulus, 
Lonicera caprifolium. 


Andra örter. 


Phalaris canariensis, 
Panicum miliaceum, 
Zea mais, 

Iris pseudacorus, 

I. persica, 

Narcissus poeticus, 
N. pseudonarcissus, 
Lilium candidum, 
L. bulbiferum, 

L. martagon, 
Tulipa Gesneriana, 
Ornithogalum umbellatum, 
Hemerocallis flava, 
H. fulva, 

Ruscus aculeatus '), 


R. hypoglossus, 
Salicornia herbacea (?), 
Blitum capitatum, 
BI. virgatum, 
Dianthus barbatus, 
D. caryophyllus, 

D. chinensis (?), 
Silene 4-vulnera (?), 


Agrostemma coronaria (?), 


Lychnis chalcedonica, 
Saxifraga crassifolia, 
Hesperis tristis, 
Reseda odorata (?), 
Papaver somniferum, 
Agvilegia vulgaris, 
Peonia officinalis, 
Tropeolum majus, 
Alcea rosea, 

Malva, 

Fumaria mobilis, 
Astragalus glyciphyllus, 
Medicago sativa ?), 
M. falcata, 

Mimosa sensitiva 1, 
Oenothera biennis, 
Pimpinella saxifraga, 
Physalis angulata, 
Solanum dulcamara, 
Nicotiana tabacum, 
Vinca minor, 
Primula veris, 

Pr. auricula, 
Convolvulvus, 


13 


1) Denna och följande art stodo naturligtvis inne, ätminstone om 


vintern. 


2) Misstag; upptages äfven som vildt växande. Måhända M. lupulina. 


14 Mötet den 1 oktober 1898. 


Anthirrinum deflexum, T. erecta, 

Cucurbita lagenaria i, Calendula officinalis, 
Bryonia alba (?), Rudbeckia laciniata, 
Echinops spherocephalus, Helianthus annuus, 
Anthemis nobilis, Aster chinensis, 


Tagetes patula, 


Mötet den 5 november 1898. 


| Till inhemsk medlem invaldes med acklamation student 
Hans Sahlberg. 


På förslag af Bestyrelsen beslöt Sällskapet att till herr 
Nikolai Alexandrovitsch Ivanitskij i Petrosavodsk aflåta en tack- 
sägelseskrift i anledning af den värdefulla gåfva, det på före- 
gående möte haft förmånen emottaga af honom. 


Rektor M. Brenner meddelade, att d:r J. Klinge i S:t 
Petersburg vid granskningen af en honom tillsänd samling fin- 
ska Orchis-former, påträffat ett exemplar af den verkliga O. 
latifolia, funnet i Jomala på Åland. Artens förekomst inom det 
finska flora-området vore sålunda, i öfverensstämmelse med 
flere äldre författares uppgift, stäld utom alt tvifvel. 

I samma samling hade d:r Klinge vidare funnit flere, äf- 
venledes från Jomala stammande exemplar af en sannolik hy- 
brid emellan O. cruenta och O. latifolia, hvilken hybrid i sin 
tur med O. maculata frambragt en ytterligare hybrid. Emedan 
dessa former icke varit för d:r Klinge förut kända, hade han 
uttalat önskvärdheten af att lefvande exemplar af nämnda växter 
måtte tillsändas honom under instundande sommar. 

Rektor M. Brenner gjorde vidare följande meddelande om 


Finlands Odontites-former. 


I Österreichische Botanische Zeitschrift 1897 har Cand. 
phil. Josef Hoffman behandlat de europeiska formerna af slägtet 
Odontites, bland hvilka tre, nämligen O. litoralis (Fr.), O. verna 


16 Mötet den 5 november 1898. 


(Bell.) och O. serotina (Lam.) uppgifvas äfven för Finland. Af 
dessa hafva de två förstnämnda, hvilka habituelt eller med af- 
seende a de bredare bladen, de större skärmbladen och de 
enkla eller tätt under skärmbladen förgrenade stjälkarna likna 
hvarandra, tidigare sinsemellan sammanblandats, samt den sist- 
nämnda under namn af 0. rubra Gil. delvis äfven omfattat O. 
verna. Genom herr Hoffmanns undersökningar har emellertid 
artskilnaden emellan O. litoralis och O. verna bekräftats, hvar- 
jämte denna sednare visat sig stä närmast 0. serotina säsom 
en af yttre omständigheter framkallad, tidigare blommande, enk- 
lare och mer storbladig art, analog med likartade former af 
Euphrasia, Gentiana och Alectorolophus, exempelvis E. tenuis af 
E. brevipila. Sålunda karaktäriseras den endast pä hafssträn- 
der eller andra salthaltiga lokaler förekommande O. litoralis 
genom lägre och upprätare, enklare stam, tjocka, breda och 
trubbiga blad, trubbiga foderflikar och längre, omvändt äggrund, 
urnupen kapsel. I motsats härtill äro O. verna och O. serotina 
högre och grenigare till växten, hafva tunnare och spetsigare 
blad, spetsiga foderflikar samt en äggrund, icke urnupen kap- 
sel, kortare än eller lika lång med fodret. I likhet med nämnda 
tidigare former af Euphrasia etc. utmärker sig särskildt O. 
verna genom en enklare, endast vid eller ofvan midten, närmast 
blomsamlingen nästan upprätt grenad stam samt bredare och 
trubbigare blad, jämte det skärmen ej äro kortare, utan ofta 
längre än blommorna; O. serotina däremot förgrenas lägre ned 
med bågformigt uppböjda grenar, vanligen icke omedelbart un- 
der blommorna, utan skilda från dessa genom 2—5 bladpar; 
har mindre, smalare och spetsigare blad samt skärmen lika 
långa med eller kortare än blommorna. Den förra blommar 
tidigare på sommaren ända till början af augusti, den sednare 
under sensommaren efter verkställd skörd. Af dessa tre for- 
mer omnämner herr Hoffman O. litoralis från Nyland, O. verna 
från Finland och O. serotina från Helsingfors. 

Pröfvad på Odontites-formerna i Finland, visar sig ofvan 
relaterade gruppering i de flesta fall öfverensstämma med för- 
hållandena här, särskildt hvad skiljandet af O. litoralis från de 


Mötet den 5 november 1898. 17 


två öfriga, hvilka kunde betecknas med det gemensamma nam- 
net O, rubra Gil., beträffar. Äfven ett särskiljande af O. verna 
och O. serotina låter sig i flere fall genomföras, dock stöter 
man härvid i många fall på svårigheter, förorsakade däraf, att 
de angifna karaktärerna icke alltid följas åt, utan t. ex. O. 
verna utmärkande kännetecken, såsom enkel eller högt upp gre- 
nig stam, sammanträffa med O. serotina’s korta skärmblad eller 
bågböjda grenar, eller omvändt den sednares lågt ned starkt 
greniga stam med den förras nästan uppräta grenar eller stora 
skärmblad. Det synes därföre som om de anförda karaktärerna 
icke vore lämpliga att motivera uppställandet af särskilda arter, 
i synnerhet som äfven den anförda olikheten beträffande blom- 
ningstiden icke alltid förefinnes. Sålunda har O. verna med 
nyss utslagna blommor anträffats pä fält sedan de i augusti af- 
mejats eller säsom nyss utslagen insamlats i augusti pä äng i 
sällskap med O. serotina med de nedersta blommorna redan 
utblommade. En s. k. Saison-dimorfism är alltsä här ej fullt 
utpräglad, utan torde de anförda morfologiska differenserna obe- 
roende häraf framkallas af en pä andra omständigheter beroende 
föränderlighet eller variationsförmäga hos denna art. På grund 
häraf torde det naturligaste vara, att betrakta de tvä anförda, 
säsom ofvan pävisats, i hvarandra öfvergäende formerna säsom 
varieteter af samma art O. rubra Gil., och borde dervid f. sero- 
tina, säsom starkare utpräglad, betraktas som hufvudform. Denna 
har i Finland insamlats i Kemi, Nystad, Äland, Pargas, Lojo, 
Ingä, Kyrkslätt, Esbo, Helsingfors, Borgä, Virolahti, Valkjärvi, 
S:t Johannis, Nykyrka, Konevits, Orimattila och Joensuu emel- 
lan den 3 augusti i Finström pä Äland och den 11 september 
i S:t Johannis, pä äker, äng, stränder, äfven vid hafvet, och 
vägkanter, var. verna äter frän dubbelt flere lokaler vid Uleä- 
borg, Salo vid Brahestad, Kyrö, Ruovesi, Karkku, Raumo, Ny- 
stad, Äland, Reso, Kimito, Ingä, Helsingfors, Borgä, Hogland, 
Valkjärvi, Mohla, Sakkola, S:t Andreae, Jääskis, Willmanstrand, 
Korpilahti, Sysmä, Hattula, Jämsä samt Schungu i Onega Kare- 
len emellan den 17 junii Valkjärvi och den 28 angusti i Uleäborg 
med endast ett par blommor utblommade och den 5 september i 
2 


= 


18 Mötet den 5 november 1898. 


Helsingfors, på åker, ängsmark och stränder, äfven hafssträn- 
der. Af O. litoralis slutligen förefinnas exemplar från Karlö, - 
Uleåsalo, Brahestad, Jakobstad, Nykarleby, Vasa, Solf, Raumo, 
Åland, Korpo, Kimito, Esbo, Helsingfors, Strömfors och Fre- 
drikshamn, alla från hafsstrand och insamlade emellan den 6 
juli på Föglö (Åland) och den 12 augusti på Karlö samt den 
19 augusti utanför Helsingfors (f. decumbens). 1 sällskap med 
O. litoralis hafva i Esbo på hafsstrand insamlats några mycket 
resliga, ända till 36 cm höga, upptill starkt nästan upprätt gre- 
niga, den 15 augusti utblommade exemplar, hvilka genom sina 
korta urnupna kapslar och sina trubbiga foderflikar visa sig stå 
emellan denna och O. verna, sannolikt utgörande en hybrid 
emellan dessa. Äfven exemplaren från Helsingfors Rönnskär 
äro ej fullt typiska, utan afvika genom en nedtill nedliggande 
stam, f. decumbens. 


Rektor Brenner föredrog ytterligare om nedan uppräk- 
nade växtformer, hvilka samtliga af honom förevisades: 

1:o Carex ampullacea var. acutangula Brenn., skild från 
hufvudarten genom upptill skarpt trekantigt strå, i trådar upp- 
rispbara bladslidor samt mindre starkt utstående och uppsvällda 
fruktgömmen. Formen, som förliden sommar af föredragaren ant- 
räffats i Ingå, hade fullt utvecklade frukter och kund eredan af 
detta skäl icke uppfattas såsom en hybrid af C. ampullacea och 
C. vesicaria, ehuru densamma till sina karaktärer intog en midt- 
ställning emellan nämnda arter. 

2:0 Chenopodium album, en rödbladig form, möjligen var. 
bicolor (Bojer), anträffad på Skatudden i sällskap med var. pa- 
ganum Rehnb.; formen var förut insamlad i Pargas och i Vii- 
tasaari. 

3:0 Veronica serpyllifolia f. cerulea, utmärkt genom blä- 
violetta blommor, ifrån Ingä. 

4:0 Veronica officinalis, en monströs form med fylda, »ört- 
artade» blommor, ifrån Rödbergen invid Helsingfors. — D:r E. 
Reuter trodde chloranthien möjligen vara förorsakad genom in- 
grepp af phytoptider. 


Mötet den 5 november 1898. 19 


5:0 Salix phylicifolia, en på Kampbergen invid Helsingfors 
i september anträffad form med korta bladiga, täta, microcarpa 
hängen och öppnade kapslar. Föredragaren betecknade den- 
samma som en af den torra sommaren möjligen förorsakad, 
tillfällig och inkonstant modifikation. — I anslutning till detta 
meddelande påpekade herrar Arrhenius, E. Reuter och Ca- 
jander, att dylika sommar- och hösthängen alldeles icke voro 
sällsynta hos Salices. De hade ofta iakttagit sådana hos en 
mängd arter och i olika delar af flora-området. | 


Rektor Brenner omnämnde ytterligare att han i en af 
eleven Alvar Palmgren hopbragt växtkollektion funnit exemplar 
at Euphrasia Rostkowiana Hayne var. minoriflora Borbäs, in- 
samlade pä Sundsberg i Kyrkslätt, Nyland. — I anledning 
häraf uttalade herr H. Lindberg den förmodan att sagda Eu- 
phrasia-torm tillhörde den i Finland pä mänga ställen anträffade 
Eu. fennica Kihlm. 


Slutligen meddelade herr Brenner rörande Alchemilla- 
floran i Ingå och Snappertuna kusttrakter, att, förutom A. fili- 
caulis Bus., A. pastoralis och A. vestita, äfven A. pubescens Lam. 
förekomme på flere ställen därstädes. Då sistnämnda art af 
föredragaren betecknades såsom sällsynt i Finland, afgåfvos föl- 
jande upplysningar om dess förekomst i vårt flora-område: 

Herr Arrhenius hade funnit arten växande synnerligen 
allmänt på Åland samt äfven anträffat den i Åbo-trakten (Pargas); 

Herr Lindberg hade iakttagit den på Isthmus carelicus; 

Herr Mela hade observerat arten vid Kuopio, och enligt 
Herrar Cajander och Lindroth vore den allmän i Olonets- 
Karelen. 


Lektor A. J. Mela framlade exemplar af Agrostis peren- 
nans frän Tuovilanlaks i närheten af Kuopio samt förevisade 
därjämte en genom sin storlek anmärkningsvärd plommonfrukt, 
som burits af ett växande plommonträd i biskop G. Johanssons 
trädgård å Vaajasalo vid Kuopio. 


20 Mötet den 5 november 1898. 


Lektor Mela meddelade vidare särskilda upplysningar om 
nedan uppräknade zoologiska föremål, hvilka demonstrerades in- 
för Sällskapet: 

1:o Hufvud och fötter af Falco gyrfalco; exemplaret var skju- 
tet nära Kajana stad. 

2:0 Hufvud och fötter af Falco vespertinus från Pudas- 
järvi. Provincialläkaren, d:r J. Stenbäck, som till föredragaren 
insändt dessa föremäl, hade i bref meddelat att mor och ungar 
al denna sällsynta fågel förliden sommar observerats i nämnda 
socken. Detta tydde på att arten häckat därstädes, ett förhål- 
lande, som icke tillförene iakttagits inom Finlands politiska 
område. 

3:0 Anser bernicla. Exemplaret var skjutet i Kittilä vid- 
pass 31/2 mil norr om kyrkobyn i september 1896 af forstmä- 
stare Paavo Nyman och af honom föräradt till Sällskapet; fyn- 
det var anmärkningsvärdt, då det gjorts långt på sidan om ar- 
tens vanliga flyttningsvägar. 


Lektor A. J. Mela gjorde följande meddelande om gösens 
utbredning i Aländska skärgården: 


Kuhan (Lucioperca lucioperca L.) levenemisestä 
Ahvenan saaristossa. 


Oleskellessani Ahvenassa muutamia viikkoja kesällä 1883 
onnistuin saamaan tietoja myös kuhasta, joka siellä on sangen 
harvinainen kala. Kun professori O. M. Reuter tekstissa Gösta 
Sundmannin suomalaiseen kalakuvastoon nimenomaan mainitsee, 
etl’ei hänen ole onnistunut saada minkäänlaisia tietoja tämän 
kalan löytymisestä siellä, lienee syytä nyt, kun olen tilaisuu- 
dessa Seuran kokoelmiin lahjoittaa Ahvenasta pyydetyn kuhan, 
myös panna muistoon silloin saamani tiedonannot. 

Finströmin pappilassa kertoi minulle rovasti Sonckin perhe 
että kuhaa saatin Bastön luona Getassa Lillfjärdenistä, joka on 
Orafjärdin eteläosa sekä Längsjön-nimisen järven pohjoispäästä, 
joka on noin puolen kilometrin päässä Finnströmin pappilasta. 
Maarianhaminassa taas tiesi herra postimestari Uno Godenhjelm 
kuhaa saatavan Kmnäsin luona Långsjön nimisen järven etelä- 


Mötet den 5 november 1898. 21 


päästä. Käydessäni Svartmaran kylässä Finströmissä kuulin 
talonpojilta kuhaa siellä saatavan merestä ja muuan talonpoika 
tiesi sitä löytyvän Sumparnissakin. 

Kaikkialla täällä näyttää kuha kuitenkin olevan sangen 
harvinainen. Herra postimestari Godenhjelmin valistuneelle har- 
rastukselle tulee kiitos siitä, että Societas pro fauna et flora fennica 
tänään saa Ahvenanmaalaisen kuhan kokoelmiinsa. Se on pyv- 
detty Jomalan lahdesta 3 p. kesäkuuta tänä vuonna, jolloin myös 
isompi, 2 '!/2 kiloa painava, saatiin. ''uomarin rouva Augusta 
Granström on sen lahjoittanut postimestari Godenhjelmille, joka 
hyväntahtoisesti lähetti sen minulle. 


Slutligen meddelade lektor Mela följande: 


Tarhakotilo (Helix nemoralis) Suomelle uusi 
kuorietana. 


Jo vuonna 1895 sain eräältä oppilaaltani Helix nemora- 
lisen kuoren. Hän oli tavannut eläimen ryömimässä korkealla 
maasta puussa lähellä vanhaa hautausmaata puutarhuri Steniuk- 
sen alueen laidassa. Kun voi olla mahdollista, että tämä oli 
yksinäinen harhaan joutunut kappale tätä maastamme ennen 
tuntematonta kuorietanaa, jonka jäljet yhtä nopeaan katoaisi, 
kuin se oli odottamatta ilmautunut, en maininnut siitä silloin 
sen enempää. Panin sen vaan kokoelmaani säästöön. Mutta 
viime toukokuun lopulla sain niitä suuret kasat. Pienet oppi- 
laani olivat aivan innoissaan kauniista löydöstään. Selville kävi 
että Helix nemoralis oli aivan yleinen Sundstenin puutarhassa 
Punanotkossa sekä muutamassa paikoin Kaivopuistossa. 

j Huomattavaa on, että kun Helix hortensis maassamme vaih- 
telee sangen vähän (yleisiä ovat ainoastaan nauhattomat ja 5- 
nauhaiset, muut muodot ylen harvinaisia) vaihtelee H. nemora- 
lis täällä suuresti, ainakin 10 eri värimuunnosta on jo viime 
keväällä saaneista. Hyvin mahdollista on, että tämä maallemme 
uusi tulokas keskieurooppalaisten kasvien mukana on joutunut 
Suomeen. Mutta se seikka että tämä kuorietana äkkiä on tul- 
lut aivan yleiseksi eräissä puutarhoissa, oikeuttaa meitä otaksu- 


22 Mötet den 5 november 1898. 


maan, ett'ei se enää maastamme häviä ja että on syytä hakea 
sitä muistakin puutarhoista ja puistoista. ; 


Magister G. Lång förevisade följande i Ladoga-Karelen 
funna anmärkningsvärda växter: 

1:0 Potentilla dasyphylla. Af denna i Europa förut icke 
iakttagna art hade föredragaren och student R. Wegelius som- 
maren 1898 anträffat ett fåtal exemplar, växande i klippsprin- 
gor på berget Linnanvuori, beläget på den långt ut i Ladoga 
liggande holmen Mäkisalo. Arten var hittils känd endast från 
Sibirien och Novaja Semlja och torde hos oss böra uppfattas 
såsom en reliktväxt. 

2:0 Potentilla Goldbachii från Kirjavalaks; 

3:0 Rubus castoreus fran Suistamo; 

4:0 Cirsium heterophyllum X palustre från ön Suosaari 
vid Kirjavalaks; ny för provinsen. 

5:0 Carex flava X Oederi från Suosaari vid Kirjavalaks, 
ny för provinsen; 

6:0 Polystichum —cristatum < spinulosum, funnen nära 
Paksuniemi by vid sjön Ruskaisenlampi; ny för provinsen. 


Student W. M. Axelson förevisade en af honom gjord 
preparatsamling af finska Collembola, omfattande 240 exemplar, 
fördelade pä 76 arter och 12 varieteter. De små i Ganadabal- 
sam uppbevarade djuren voro bestämda af professor O. M. 
Reuter samt tillhörde Entomologiska Museet härstädes. 


Föredrogs följande reseberättelse: 


Matkakertomus kasvitieteellisestä retkestä Aunuksen 
Karjalaan (01.) kesänä 1898 


tehneet 
A. K. Cajander & J. I. Lindroth: 


Kokouksessa maaliskuun 5 päivänä myönsi Societas pro 
Fauna et Flora Fennica allekirjoittaneille matkarahan kasvi- 


Mötet den 5 november 1898. 23 


tieteellisiä tutkimuksia varten Aunuksen Karjalassa. Toukokuun 
20 p:nä lähdimme matkalle Pietarin kautta ja saavuimme saman 
kuun 26 p:nä Vosnesenjeen, joka tuli meidän ensimmäiseksi 
pääpysäkkeeksi ja josta ekskursioonit kohta alkoivat. Viiden 
päivän perästä jatkoimme matkamme pohjoista kohden seuraten 
Äänisjärven (tahi niinkuin paikkakunnalla asuvat suomalaiset 
sanovat »Änisen») rantoja vepsäläiseen Kaskiseen. Täältä tu- 
limme Soutojärvelle ja Schoksuun sekä viime mainitusta pai- 
kasta Djerevjannajan kylän kautta Petroskoille, johon saavuimme 
kesäkuun 12 p:nä. 

Alue, jota tähän asti olimme kulkeneet, viehättää mieltä 
yhtä paljon vaihtelevalla kasvullisuudellaan kuin näköalojensa 
suuremmoisuudella. Kohta Vosnesenjen pohjoispuolella kohoaa 
maa korkeaksi kukkulaksi, josta kylää lähinnä olevat vaaraiset 
hiekkarinteet Syvärin laakson eteläpuolella näkyvät. Seuraa- 
van kylän Stjelegin eli Kallionkylän luona näkyy maantien 
toisella puolella Änisen aava ulappa ja toisella kädellä haa- 
moittaa etelässä päin juhlallisena Syvärin laakso. Kallion ky- 
lästä pohjoiseen käy tie jotenkin korkeiden vaarojen rinteitä 
pitkin aina Schoksun seuduille asti. Maan tekee vielä mäkisem- 
mäksi ne lukuisat pikkupurot, jotka ovat uomansa uurtaneet 
hiekkaiseen maaperään. Vankempi kiviperustus tulee harvem- 
min näkyville kuten Vosnesenjessä, Kallionkylän luona, Kala- 
joella, Soutojärvellä yv. m. Vaarat ovat Änisen puolelle jyrkästi 
laskeutuvia, jota vastoin ne länteenpäin ovat hyvin loivia. Schok- 
susta alkaen ne vetäytyvät enemmän sisämaahan, eivätkä ole 
niin korkeita ja silmään pistäviä kuin ennen. Pari virstaa 
Djerevjannajasta - pohjoiseen alkaa Änisen rantaseutu taasen 
kohota selkämaiksi, jotka jatkuvat jonkun matkan Petroskista 
pohjoiseen. 

Kasvullisuus tässä osassa aluetta on maaperän paikotellen 
esiintyvän kalkkipitoisuuden takia joksenkin vaihteleva. Valtaa- 
vina ovat vaarojen laeilla ja rinteillä nuoret lehtimetsät (synty- 
neet kasken polton kautta) sekä sekametsät ja tummat kuusi- 
kot. Jaloimmista lehtipuista mainittakoon lehmus, joka kasvaa 


24 Mötet den 5 november 1898. 


koko rantaseudulla, ja vaahtera, joka menestyy — joskin pie- 
nen puolisena — Schoksun pohjoispuolelle asti. 

Lukuisia puronlaaksoja vaarojen välissä kaunistaa rehevä 
kasvillisuus, jonka muodostavat Struthiopteris, Aconitum, Campa- 
nula latifolia sekä Cinna’t, Viola't ja Stellaria’t y. m 

Pellot kylien ympärillä eivät ole isoja. Maanviljelys on 
täällä niinkuin kaikkialla Venäjän Karjalassa hyvin alkuperäi- 
sellä kannalla. Sitäpaitsi on maa itsessään vähemmän pelloksi 
kelpaavaa ja yksinomattain vaimoväen raivattava, miehet kuin 
käyvät muualla rahanansiolla. 

Petroskoissa tutustuimme herttaiseen ukko Güntheriin, jonka 
toimesta saatiin vapaan asunnon ja ylöspidon erään venäläisen 
herra Ivanitskijn luona. Kaupungin läheisyydessä tehtiin pari 
vaellusta, joista eräs Solomenoon Giintherin seurassa, joka seitse- 
mänkymmenvuotiaana sitkeydellä kesti matkan kaikki vaivat. 

Kesäkuun 18 p:nä lähdimme Djerevjannajan kautta luon- 
nonihanille Maas- ja Lohijärven rannoille sekä sieltä Petroskoin 
kautta etelään Petäjäselälle, josta tehtiin päivän kestävä miltei 
turha retki Djevitschi-ostroville, jossa erään virheellisen ilmoituk- 
sen mukaan kasvaisi sekä Larix sibirica että Pinus cembra; kum- 
paakaan ei tietysti siellä kasva. 

Petäjäselältä kävi kulku kohti kukkaisrikasta livinajoen | 
laaksoa. Ensimmäinen pysäkki täällä oli Latvan kylä (29/6), 
jossa on kokonaista 500 taloa ja vähän vajaa 3,000 henkeä. 
Toinen pysäkki oli livinan kylä (300 taloa), josta käytiin kah- 
den pienen metsälammen rannalla olevassa Jascheseron eli Jasa- 
järven luostarissa. Kun vielä mainitsemme Ostretschinan (nel- 
jättäkymmentä kylää kahden peninkulman matkalla) ja Muuro- 
min, niin ovat olopaikkamme sisämaan jokien varsilla luetut. 

Vielä joku virsta Latvasta pohjoiseen ja itään on maa 
paikotellen mäkistä, joskus vaaraistakin, mutta etelään ja län- 
teenpäin jatkuvat miltei yhtämittaiset tasangot. Tasaiset ovat 
myöskin maat livinan lisäjoen Muuromljan ja tämän lisähaaro- 
jen Niilan, Munduksan, Viljuksan ja Rschanoirutschein alueella. 
Näistä saa Niila alkunsa Himinjoen tienoilla olevista suolampi- 
loista ja jatkaa matkansa hyllyvillä rannoilla monen peninkul- 


Mötet den 5 november 1898. 25 


man pituisten rahkasammalsoitten poikki. Muuromljan, Mun- 
duksan ja Viljuksan rannat ovat enimmäkseen kapeita kukka- 
rikkaita nurminiittyjä, joita suuret suot, mäntyrämeet ja Ca- 
rex filiformis nevat ympäröivät. Missä maa on vähän kor- 
keampi, löytyy kuusikorpea tahi harvinaisemmin kuusimetsää. 
Mäntymetsää on tuskin nimeksi. Rschanoirutscheilla, joka 
saa alkunsa Jasajärvestä, on suureksi osaksi vetisten niittyjen, 
leppä ja kuusikorpien piirittämät rannat. Sen ja livinan väliset 
maat ovat mäntyrämeiden, Betula nana-soiden ja aukeiden ruop- 
pamaiden täyttämät. 

Heinäkuun 25 p:nä lähdimme veneellä Syväriä ylöspäin 
Vakrutsiin, josta samalla tavalla jatkettiin matkaa Nimpeldan 
(= Nimipellon) kautta Vosnesenjeen, jonne saavuimme heinä- 
kuun viimeisenä päivänä. Kahdenkymmenen päivän kuluessa 
matkustimme välillä olevissa kylissä ekskursiooneja tehden uu- 
delleen Petroskoihin. Käytiin myös Suojussa. Elokuun 23 p:än 
ja syyskuun ensimmäisen päivän välillä oleskelimme Kiischin 
ja Sennoguban seuduilla Onegan Karjalassa, jossa viimeinen vael- 
lus tehtiin syyskuun ensimmäisenä päivänä. Heti sen jälkeen 
palasimme Petroskoin ja Pietarin kautta takaisin ja saavuimme 
Helsinkiin syyskuun seitsemäntenä. 

Tutkimamme eli oikeastaan matkustamamme alue on noin 
25 neliöpeninkulman suuruinen. Kuten kerrotusta selviää ja- 
kaantuu se kahteen osaan: mäkiseen rantaseutuun ja tasaiseen 
sisämaahan. Kasvistollisesti eroavat ne myös muutamissa suh- 
teissa; mainittakoon rantaseudussa usein esiintyvät Acer plata- 
noides, Clinopodium vulgare, Pulmonaria officinalis, Stachys sil- 
vatica, Campanula latifolia, Linum catharticum, Viola umbrosa 
y. m., jotka sisämaassa joko puuttuvat tai ovat hyvin harvi- 
naiset. Vaan rannikkoseutukaan ei ole aivan homogeeninen. 
Niin poikkeaa esim. Vosnesenjen ja Petroskoin tienoot monessa 
suhteessa esim. Kaskisen ja Kalajoen seutuvista, ensiksi mai- 
nittu Syvärin joen vaikutuksesta, Petroskoin paikkakunta maan 
suhteellisesti runsaan kalkkipitoisuuden kautta. Sekä toinen että 
toinen seikka painaa tietysti leimansa kasvillisuuteen. 

Aivan poikkeava on vihdoin Kiischin ja Sennoguban saa- 


26 Mötet den 5 november 1898. 


risto. Paitsi saaristoluonteensa takia eroavat ne ylen runsaan 
kalkkipitoisuutensa kautta muista matkalla näkemistämme osista, 
niin on Oljeni-ostroff esim. melkein paljasta kalkkia (kalkkilou- 
hos). Letot ja letto-niityt, joista ennen tuskin olimme nähneet 
merkkiäkään, ovat täällä tavalliset. Muuten on maa melkein 
kauttaaltaan viljeltyä; mikä ei ole viljelyksessä on joko kalliota, 
auttamatonta kivikkoa tahi lepikkoniittyä. Kasveista mainitta- 
koon omituisimpina Ulmus'et, Cotoneaster nigra, Dracocephalum'it 
Veronica spicata, Cerastium alpinum, Eupatorium cannabınum, 
Malachium, Cherophyllum aromaticum sekä ylen runsas Linum 
catharticum. 

Kasvimme sekä muut tuomamme kokoelmat eivät luon- 
nollisesti vielä ole kaikki tarkastetut, mutta mikäli tiedämme, 
olemme löytäneet Annuksen Karjalalle noin 80 uutta fanerogaami- 
lajia, 40 sekalajia sekä 20 Herbarium Musei Fennici'ssä mai- 
nittua muunnosta. Tähän ei ole lukuunotettu Hieraciunveja eikä 
joukkoa pienempiä muunnoksia, kryptogaameja y. m 

Tärkeimmistä kasvilöydöistä mainittakoon seuraavat: 

Pyrethrum corymbosum W. joka kasvoi kuusimetsässä He- 
vonselän harjulla noin 10 virstaa länteenpäin Himinjoen kylästä. 
Lähin löytöpaikka on Änisen itäpuolella Puudoschissa, jossa 
(Günther on sen kerran ottanut myöskin kuusimetsästä. 

Selinum lineare Schum. tavattiin ensiksi hiekkaisilla ranta- 
niityillä livinankylän tienoilla harvinaisena. Enemmän sitä kas- 
voi Ostretschinan Nikolan luona kostean puoleisilla niityillä Sy- 
värin varrella. On Venäjällä levinnyt Nevasta etelään pitkin 
Volgan varsia. 

Monotropa glabra Bernh. jota tavattiin yksi ainoa kappale 
(tusesero järven rannalla nuoressa lehtimetsässä. On Suomessa 
löydetty kerta ennen Ahvenalta. 

Schedonorus inermis (Seyss) PB. jota kasvoi rön säd joki- 
törmäillä Tivinan kylän kohdalla Brachypodium pinnatum’in ke- 
ralla. On alueellamme tunnettu Karelia keretinasta, Ponoista 
Kuolan Lapissa sekä rikkaruohona viljelyksissä alueemme kaak- 
koisessa osassa (N, Ka, Ik). 

Crepis sibirica L. tavattu kaksi kertaa nimittäin Nimpel- 


Mötet den 5 november 1898. 27 


dassa ja Vosnesenjessä. Molemmissa paikoissa kasvaa se var- 
joisissa kostean puoleisissa ja multarikkaissa puronlaaksoissa. 
Tästä lajista on suomalaisessa kokoelmassa yksi ainoa kurja 
kappale, jonka Günther on ottanut Syvärin varrelta. Laji on 
siperialainen ja esiintyy Keski-Europassa Schlesiassa ja Steyer- 
markissa asti. 

Androsace filiformis L. tavattiin vanhalla kasvupaikallaan 
Vosnesenjen luona. Niiden kahdenkymmenen viiden vuoden 
kuluessa siitä ajasta, jolloin professori Fr. Elfving sen ensiksi 
meillä löysi, näyttää kasvi vahvasti lisääntyneen. Se kasvaa 
runsaasti maantiellä Vosnesenjestä aina lähelle Himinjokea, jossa 
viime mainitussa paikassa se jo esiintyy harvinaisempana. Se le- 
venisi luultavasti myös edemmäksi pohjoiseen jollei Himinjoelta 
alkava puhdas hiekkainen maantie panisi sille esteitä. Änisen 
itäpuolella on Giinther sen tavannut. 

Carex aristata K. Br. tavattiin kolme kertaa: Kuschlegan 
ja Muuromin välillä, Syvärin varrella Nimpeldan luona sekä 
Vosnesenjessä jonkun virstan päässä majakasta pohjoiseen Äni- 
sen rannalla. Kaikissa paikoissa kasvi esiintyi kosteissa korpi- 
maisissa lehdoissa. Ainoastaan ensiksi mainitussa paikassa se 
löydettiin kukkivana. Tämä sarakasveistamme ehdottomasti kau- 
nein laji on ennen tavattu kolme kertaa alueellamme. 

Elodea canadensis Michx. Kasvaa runsaasti koko Syvä- 
rissä (Pietari-Vosnesenje) sekä livinassa ja sen lisähaaroissa 
Ostretschinkassa ja Muuromljassa aina ensimmäisiin koskiin asti. 

Muista tärkeämmistä löydöistä mainittakoon vaan seuraavat: 

Botrychium simplex (Suoju), B. lanceolatum (Kalajoki, Latva, 
livina), Carex microstachya (Suolusmäki), Carex pseudycyperus 
(Ostretschina, Nikola), Carex riparia (Ostretschina, Nikola), Phleum 
alpinum (Solomeno), Avena strigosa (Muuromi, Himinjoki), Avena 
elatior (Petäjäselkä, Munduksa, Kuuschlega), Neottia Nidus avis 
(Vosnesenje, Guschesero Schoksussa), Rumex maritimus (Vak- 
rutschej, Nimpelda Syvärin rannoilla), Draba verna (Soutojärvi), 
Geranium pratense (Nimpelda, Petroskoi), G. bohemicum (Nim- 
pelda, Vosnesenje, Petroskoi), Cotoneaster nigra (Kallionkylä), 
Geum strictum (Ostretschina, Vosnesenje, Petroskoi), Veronica 


28 Mötet den 5 november 1898. 


opaca (Vosnesenje), V. spicata (Solomeno, Sennoguba), Melam- 
pyrum cristatum (Muuromi, Nimpelda, Pjangoi, Ivankoffski), Cåm- 
panula latifolia (rannikko alueella monessa paikassa), Bidens 
platycephala (monessa paikassa), Achillea cartilaginea (Ostreschina, 
Nikola, livina), Eupatorium cannabinum (Kiischin ja Sennogu- 
ban saaristossa yleinen) Malachium aguaticum (edellisen ke- 
ralla), Monotropa hypopithys (Kiischi lehmuksen jätteillä), Origa- 
num vulgare (Sennoguba) ja Dracocephalum thymiflorum (Kiischin 
ja Sennoguban tienoilla). 


Amanuens Harald Lindberg föredrog 


Om förekomsten af Galium ruthenieum Willd. i Finland. 


Den 29 juli 1888 insamlade jag pä en odlad äng invid 
bryggeriet uti Lojo kyrkoby exemplar af den inom det finska 
flora-omrädet förut ej observerade Galium ruthenicum Willd. 
Ängen, pä hvilken den anträffades, var besädd med ryskt gräs- 
frö, med hvilket denna ostliga art uppenbarligen inkommit. Ga- 
lium ruthenicum påminner mycket om G. verum, men afviker 
från denna genom smalare blad och håriga frukter. 1 Lojo 
uppträdde den under tvenne former: 

a) en med bladens öfre sida beklädd med korta borst (f. 
setulosa!), och 

b) en med långa här (f. pilifera!). Vid genomgäendet af 
finska samlingen påträffades af mig ett exemplar af Galium ru- 
thenicum f. setulosa liggande bland G. verum; detta exemplar 
var taget den 15 juli 1872 uti Libelits socken pä en äng vid 
Harjula af M. A. Europaeus och K. A. Hällström, möjligen äf- 
ven här inkommet med ryskt frö. Då det är mycket möjligt, 
att denna art hnr en vidsträcktare utbredning hos oss, vore 
det önskvärdt, att de af Sällskapets medlemmar, som företaga 
botaniska exkursioner uti östra delarna af landet, ville gifva 
akt pä hithörande former. 

Galium ruthenicum Willd. är utbredd öfver hela norra 
Asien, ställvis allmännare än G. verum, äfvensom uti största 


Mötet den 5 november 1898. 29 


delen af det europeiska Ryssland. Sin vestgräns eger arten uti 
Siebenbürgen, där den är anträffad på ett par ställen och före- 
kommer upp till en höjd af 4—6000” (Cfr. Ph. J. F. Schur, 
Enumeratio plantarum Transsilvani&, p. 281). 


Amanuens Lindberg framlade vidare frukt- och han- 
exemplar af Philonotis cespitosa Wils., tagna senaste sommar 
af mag. G. Läng pä fuktig sandstrand vid Vuoksen, ej längt 
öster om Kexholm; pä samma lokal hade herr Lindberg som- 
maren 1897 anträffat sterila exemplar af denna art, som dä 
var en nykomling för finska floran. 


De botaniska samlingarna hade efter årsmötet 1898 fått 
emottaga följande gäfvor: 

20 kärlväxter frän Äland, hvaribland de vid ärsmötet an- 
mälda rariteterna af redaktör P. Hj. Olsson. 8 nummer frön och 
frukter från ryska Karelen af stud. €. W. Fontell. En kärlväxt 
frän Nyland genom lektor K. J. W. Unonius. En d:o frän mel- 
lersta Österbotten genom d:r W. Lauren. 54 nummer algprof 
frän Karelska näset af stud. A. J. Silfvenius. En svamp frän 
Korpo af fröken E. Elfving. En d:o frän Willmanstrand af d:r 
M. Buch. 19 kärlväxter frän Ladoga-Karelen, däribland den för 
floran nya Potentilla dasyphyllä och flere anmärkningsvärda, af 
stud. R. Wegelius. Plantago major f. monstrosa från Äland och 
Sedum rupestre från Tavastland af stud. J. Lindroth. 54 kärl- 
växter frän Hausjärvi och Janakkala af rektor M. M. W. Brenner. 
4 kärlväxter frän Nylands skärgärd af stud. E. Häyren. Lemna 
polyrrhiza och L. trisulca från Kangasala, nya för södra Tavast- 
land, af stud. O. Sundvik. En kärlväxt frän Ishafskusten af d:r 
K. M. Levander, 18 fanerogamer i 35 exx. samt 2 mossor till 
största delen frän södra Tavastland af mag. O. Collin. En full- 
ständig samling manuskriptkartor öfver de enskilda fröväxternas 
utbredning i norra Ryssland samt en samling kärlväxter frän 
norra Ryssland (mest Wologodska och Olonetska guvernemen- 
ten) i 970 exemplar, inlemnade genom studd. J. I. Lindroth och 
A. K. Cajander af sekreteraren vid kommunalstyrelsen i Petro- 
savodsk, Nikolai Alexandrowitsch Iwanitskij. 4 kärlväxter frän 


30 Mötet den 5 november 1898. 


mellersta Österbotten af apotekare A. Sten. 65 spritpreparat, för- 
nämligast kärlväxter, från Olonets-Karelen af studd. J. I. Lindroth 
och A. K. Cajander. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan oktober-mötet 
inlemnats följande gåfvor: 

Fåglar: Tetrao tetrix, steril 2, från Rengo kapell d. 6 ok- 
tober, och Archibuteo lagopus, från Vånå den 8 oktober, gifna 
af mag. O. Collin; Astur palumbarius, från Hvittis d. 10 okto- 
ber, gifven af kronofogden Karl Lyden. 

Evertebrater: af stud. Jalmari Lydecken 124 flaskor plank- 
tonprof och annat hydrofaunistiskt material, insamladt under 
somrarna 1897 och 1898 dels i hafvet vid Replot, dels i sjöar, 
aar och andra vattensamlingar i trakterna af Björneborg och 
Nyslott. 

Af Sällskapets stipendiat, stud. A. J. Silfvenius, hade in- 
lemnats följande under sistlidna sommar hopbragta samlingar 
från vestra delen af Karelska näset: 112 flaskor och glasrör, 
plankton- och andra mikrofaunistiska prof, 164 flaskor och 
glasrör, innehållande vatteninsektlarfver, vatteninsekter, hydrach- 
nider, maskar m. m., 157 exx. skal af Unionider från 18 loka- 
ler, 118 glasrör och flaskor med vattenmollusker, 66 glasrör och 
flaskor med landmollusker, bland hvilka ett större antal sniglar. 

Af Sällskapets stipendiat, stud. T. H. Järvi, hade från samma 
landsdel inlemnats följande kollektioner: 81 flaskor med i for- 
mol konserverade spindlar, 13 d:o med myriopoder m. m., 34 
d:o med i formol konserverade gallbildningar m. m., 103 glas- 
rör med acarider och podurider. 

Utom dessa rikhaltiga samlingar är att anmälas att stud. 
W. M. Axelson af material från finska samlingen af Collem- 
bola förfärdigat en af 240 n:r bestäende kollektion af vackert 
monterade mikroskopiska preparat. Kollektionen innefattar 76 
arter och 12 varieteter, förut bestämda af prof. O. M. Reuter. 


Mötet den 3 december 1898. 


Till korresponderande ledamot invaldes.d:r Johannes 
Klinge i S:t Petersburg samt stadssekreteraren A. N. Ivanit- 
skij i Petrosavodsk; till inhemska medlemmar studenterne K. 
E. En wald, I. G. Leiviskä och W. Weseloff. 


Beslöts i enlighet med Bestyrelsens förslag, att å den till- 
ärnade verldsexpositionen i Paris 1900 utställa ett urval af Säll- 
skapets publikationer äfvensom att för detta tillfälle samman- 
ställa en historik, hvilken professor F. Elfving åtagit sig att 
affatta. 


På därom gjord anhållan beslöt Sällskapet träda i skrift- 
byte med Conservatoire et Jardin botanique de Genéve. 


Ordföranden meddelade att Finska Vetenskapssocieteten 
nyligen hos Hans Kejserliga Majestät anhällit om understöd för 
hydrografiska undersökningar i Bottniska viken, Östersjön och 
Ladoga och att Societetens meteorologiska utskott uppgjort ett 
program för dessa undersökningar. Vetenskapssocieteten hade 
emellertid ansett att vid dessa undersökningar äfven biologiskt 
material borde insamlas och hade i detta afseende förklarat sig 
hugad att samarbeta med Societas pro Fauna et Flora fennica. 
Inom Bestyrelsen hade denna fråga behandlats, och hade Be- 
styrelsen föreslagit att för uppgörande af program för den bio- 
logiska delen af dessa undersökningar en komité skulle tillsät- 
tas, bestående af professor J. A. Palmén, doktor Levander och 
doktor Stenroos såsom zoologer, professor Elfving och magister 


HP Mötet don 3 december 1898, 


Hirn som bolanister, samt doktor Nordqvist och magister Sand- 
man som representanter för liskeriet, Detta förslag beslöt Säll- 
skapet enstämmigt omfatta, 


Amanuens Harald Lindberg gjorde följande medde- 
landa: 

Den 22 juli 1898 anträffade student C. W. Fontell pä 
Ilackskär i Larsmo socken (Ostrobottnia media) en Aira-form, 
viixando bland A, bottnica och A. emwspitosa, som han ansåg 
vara en hybrid anellan nämndä arter. Det al herr Kontell hem- 
bragta rikliga materialet har han öfverlemnat åt mig till gransk- 
ning. De llesta af de undersökta exemplaren stå i karaktärer 
midt emellan A. bottniea och A. caspilosa, vissa former närma 
sig mera A. cmspitosa och ett individ åter mera A, bottnica. Pol- 
len har jag undersökt hos ett stort antal individer, men hos alla 
funnit det alldeles normalt utveckladt, Detta skulle kunna tyda 
på, att ingen hybrid här föreligger, men dä de undersökta for- 
merna Aro mycket olika sinsemellan och de flesta i habitus och 
karaktärer stå midt emellan A. boltnica och A. emspitosa torde 
man dock böra anse dossa ha uppstått genom hybridisering af 
A, botinica och A, cwspitosa, Om denna intermediära form är 
identisk med Aira Wibeliana Sond, har jag i brist på exemplar 
ej kunnat afgöra, Säväl habituelt som i en mängd karaktärer, 
älven mikroskopiska i bladets byggnad, påminner den om Aira 
litoralis Godot från Genfer sjön i Schweiz. 

Do vigtigaste Aira bottniea, Aira bottnica X cmspitosa och 
Aira cospitosa särskiljande karaktärer framgå af nedanstående 
tabell, 

A. bottnica. A, bottn. x cwspit. A, caspitosa. 
Blad, Rännlormiga; Rännlormiga ; Platta, med nü- 
ribbor pä öfre si- ribbor på öfre si- got tillbakaböjda 
dan af bladet i dan af bladet i kanter; ribbor pä 
tvärsnitt breda tvärsnitt breda, — Öfre sidan af bla- 
och trubbiga, i trubbiga eller det i tvärsnitt 
speisen ej med spetsiga, försedda smala, spetsiga, i 
tänder; epider- — med tänderispet- spetsen försedda 


Vippa. 


Skärm- 
fjäll. 


Blom- 
fjäll. 


Borst. 


Mötet den 3 december 1898. 


misceller starkt 
mammillösa. 


Långsträckt, hop- 
dragen, gles, blek, 
med glatta gre- 
nar. 


Släta eller så 
godt som släta, 
långspetsade, 6 
—7.5 mm långa. 

I öfre blomman 
ej nående utan- 
för skärmfjällen. 


Mycket längre 
än blomfjällen, i 
nedre blomman 
ända till 9 mm 
långt. 


sen, epidermiscel- 


"ler mammillösa 


(mammillerna be- 
tydligt färre och 
mindre än hos 
A. bottnica). 
Mer el. mind. lång- 
sträckt, gles eller 
tät, brokig, med 
mer eller mindre 
utstående och 
sträfva grenar. 
Något sträfva, 
kortare spetsade, 
ca. 4.5 mm långa. 
I öfre blomman 
nående något 
utanför skärm- 
fjällen. 

Något — betyd- 
ligt längre än 
blomfjällen, i ne- 
dre blomman ca. 

4 mm långt. 


33 


med tänder; epi- 
dermisceller ej 
mammillösa. 


Kort och bred, 
med sträfva ut- 
stående grenar. 


Sträfva, kort- 
spetsade, 2.5—4 
mm långa. 


I öfre blomman 
nående betydligt 
utanför skärm- 
fjällen. 

Af längd med 
eller vanl. något 
kortare än blom- 


fjällen, i nedre 
blomman 2.5—3 
mm långt. 


Förutom på ofvananförda lokal är denna intermediära 
form tagen på följande tvenne lokaler: 

Reg. Aboensis, Nystad, 29. 6. 95, Heikki Söderman och 
Ostrob. borealis, Kemi, Selkäsaari, 16. 7. 95, K. J. Ehnberg. 


Amanuens Lindberg framlade vidare följande anmärk- 
ningsvärda växter: 
1:0) Rubus plicatus Whe et N., funnen af student T. Järvi 
ien skog vid Hatjalahdenjärvi i Kuolemajärvi socken pä Ka- 


relska näset. 


Arten, som förut icke hade anträffats inom vårt 


3 


34 Mötet den 3 december 1898. 


flora-omräde, var bestämd af apotekare K. Friederichsen i 
Schlesvig. 

2:0) Euphrasia brevipila var. eglandulosa Lindb. fil., en af 
föredragaren nyurskild form, som förliden sommar insamlats 
af studenterna T. Järvi och A. J. Silfvenius i S:t Johannes, 
Kar. austr. 

3:0) Euphrasia fennica var. brevidens Lindb. fil., äfvenle- 
des en af föredragaren nyurskild form, som han sommaren 1897 
funnit växande i sällskap med hufvudarten pä en äng i Kivi- 
nebb pä Isthm. car. 

4:0) Galium mollugo X ruthenicum. Denna förut obe- 
skrifna hybrid, som han igenkänt vid nyligen företagen gransk- 
ning af sitt herbariematerial, hade föredragaren insamlat redan 
1888 i Lojo, pä en sådd äng invid »Brvggeriet». 

5:0) Ruppia spiralis, törliden sommar anträffad af student 
Ragnar Dahlberg vid Storskatsund i Närpes, Ostr. austr., samt 
härintills känd endast frän Ekenäs skärgärd. 

6:0) Delphinium grandiflorum, som af magister Otto Collin 
anträffats pä en åker vid Rapamäki i närheten af Tavastehus 
och af honom öfverlemnats till samlingarna under namn af D. 
Consolida. Arten, som antagligen inkommit med höfrö, här- 
stammar frän Sibirien. 


Professor O. M. Reuter föredrog 


Om strandskatans (Hamatopus ostralegus) omstridda 
skadlighet. 


Senaste häfte af den af herr A. Hintze utgifna »Tidskrift 
för jägare och fiskare» innehäller bland annat en artikel, som 
utgör en kritik af det här under hösten hällna skärgärdsmanna- 
mötets uttalande om behöfligheten af skottpenningars utfästande 
för vissa i skärgärden lefvande skadliga fäglar. Till dessa hade 
räknats äfven strandskatan (He&matopus ostralegus), hvilken upp- 
gafs i Åbo och Ålands skärgård af allmogen kallas beckasin 
och nu stämplades såsom förgripande sig på ådäggen. Herr 


Mötet den 3 december 1898. 35 


Hintze framhåller i sin artikel att denna fågel, som af honom 
för resten fullkomligt oriktigt uppgafs såsom hufvudsakligen 
förekommande i den inre skärgården, på intet sätt kunde anses 
skadlig, utan tvärtom genom sin stora vaksamhet vore en af 
skärgårdens nyttigaste fåglar, äfvensom att uppgifterna om dess 
benämning »beckasin» vore falska. 

Då jag bevistat ofvan åsyftade möte, vill jag i anledning 
häraf anföra såsom grund för att jag icke reserverat mig mot 
mötets fattade beslut, så vidt det rörde strandskatan, den om- 
ständighet att fågeln på min uppmaning omständligt beskrefs af 
den talare, som först omnämnde densamma, af hvilken beskrif- 
ning framgick att talaren med sin berämning »beckasin» tyd- 
ligen åsyftade Hematopus; att andra närvarande allmogemän 
och äfven kyrkoherden Nordqvist, hemma från Åland, intygade 
att en sådan fågel i deras hemtrakt kallades »beckasin»; att 
flere närvarande försäkrade att denna fågel vore skadlig för 
ädäggen och förtjänt af att förföljas; äfven kyrkoherden Nord- 
qvist sade sig hafva hört af allmogen att den angrep äggen. 

Ehuru Hematopus, såsom väl bekant, i faunistiska arbe- 
ten uppgifves hufvudsakligen lefva af maskar, snäckor och muss- 
lor m. m. dylikt, ansåg jag mig gent emot de lemnade öfver- 
ensstämmande uppgifterna af allmogemän, hvilka hela sitt lif 
varit i tillfälle att observera fågeln, icke berättigad att förklara 
desamma såsom fullständigt grundlösa och mot dem inlägga 
min gensaga, helst det mer än en gång visat sig att »fackmän» 
haft skäl att rätta sina förut fattade åsikter genom att taga 
hänsyn till folkets mången gång större erfarenhet beträffande 
djurens lif. Alldeles omöjligt anser jag det icke heller vara att 
en fågel med en så pass kraftig näbb, som Haematopus, kunde 
förgripa sig på ådäggen, ehuru visserligen den omständigheten 
att dessa vanligen läggas ett stycke från själfva stranden, där 
ju strandskatan plägar uppehålla sig, gör det troligt att sådant 
blott undantagsvis eger rum. 


I anslutning till detta meddelande sade sig redaktör P. 
Hj. Olsson under sin vistelse såväl på Aland som i Abo skär- 
gård hafva erfarit, att Hematopus jämte andra vadare af all- 


36 Mötet den 3 december 1898. 


mogen på flere orter kallades »beckasin» samt att den — han 
erinrade sig särskildt på Sottunga — uppgifvits härja bland åd- 
äggen. 

Däremot hade herr J. Montell, hemma från Åland, aldrig 
hört fågeln kallas med annat namn än »alvreck» och visste in- 
tet om dess skadlighet. 

Ordföranden framhöll det önskvärda i att exkurrenter ville 
närmare aktgifva på strandskatans lefnadssätt och hos befolk- 
ningen inhemta dess åsigter därom. 


Magister 0. Hynén förevisade en missbildad kvist af gran 
från Haapavesi äfvensom en monströst utvecklad al-kvist, insänd 
från Esbo af magister A. Boman. 


Doktor E. Reuter förevisade ett hanexemplar af den för 
finska fjärilfaunan nya geometriden Himera pennaria L., hvilket 
exemplar af eleven Harald Nordqvist hösten 1897 blifvit an- 
träffadt på Staffansby i Helsinge. Arten hade en rätt vidsträckt 
utbredning inom det europeiska fauna-området. Den förekom 
äfven i de tre skandinaviska länderna; i Norge var den dock 
endast funnen vid Kristiania och i Noes, i Sverige går arten från 
Skåne till Bohuslän och är nordligast funnen i Valders och i 
Upland; anträffad äfven i Liffland. — Exemplaret öfverlemna- 
des af eleven Nordqvist till samlingarna. 


Professor Th. Salan förevisade och inlemnade till sam- 
lingarna i sprit uppbevarade exemplar af en Argulus-art, som 
sommaren 1898 i riklig mängd anträffats parasiterande på flun- 
dra, infångad vid Hogland. 


Professor E. Sundvik erinrade om att döda, föga lem- 
lästade myror ofta anträffas liggande fläckvis utmed vägkanter 
och trodde den antagliga förklaringen till denna företeelse böra 
sökas däri att paddor förtärt och med sina exkrementer åter 
afgifvit dessa djur. Såsom bevis för denna sin förmodan fram- 
lade föredragaren talrika, intill 7 X 20 mm stora, afrundadt 


Mötet den 3 december 1898. 37 


cylindriska kroppar, hvilka vid undersökning visat sig bestå af 
torkade, tätt hopgyttrade kitinrester af myror och synbarligen 
utgjorde padd-exkrementer. 


Student J. I. Lindroth förevisade exemplar af den för 
Finland förut icke angifna brandsvampen Tilletia Seslerie Juel, 
hvilken han sommaren 1897 anträffat på trenne ställen på Åland: 
vid Storby på Eckerö (den 19 juli), vid Emkarby i Finström 
(den 26 juli) och vid Södersunda i Jomala (den 1 augusti). Ar- 
ten var beskrifven från Gotland af Juel, som äfven granskat de 
förevisade exemplaren, och parasiterar pä Sesleria cerulea. På 
bladen af detta gräs bildar Tilletia Seslerie bruna eller svarta, 
sträckliknande fläckar; sporerernas storlek är 27—35 u. På 
utvecklingen af värdplantans blommor synes parasiten värka 
synnerligen hinderligt. 


Student C. W. Fontell förevisade följande anmärknings- 
värda växter, insamlade i mellersta Österbotten: 

1:0 Rubus arcticus f. lencitica Fr. från Pedersöre; ny för 
floran; 

2:0 Trifolium fragiferum, såsom ballastväxt på Alholmen 
invid Jakobstad; 

3:0 Heleocharis uniglumis f. pumila Boennigh. från Peders- 
öre; ny för floran; 

4:0 Carex aquatilis X vulgaris anträffad i en uttorkad vat- 
tengraf invid järnvägsbanken och Bockholmen ; 

5:0 Carex maritima X salina från Adö i Pedersöre; 

6:0 Carex salina var. cuspidata 8 ostrobottnica Almqv., fun- 
nen på en sandig hafsstrand i Pedersöre. 


Rektor Axel Arrhenius föredrog 


Ett beriktigande angående Alchemilla obtusa. 


På mötet den 4 februari 1897 framhöll rektor Brenner att 
Alchemilla obtusa i Finland vore en öfvervägande nordlig form. 
I anslutning härtill meddelade jag i förbigående att nämnda art 


38 Mötet den 3 december 1898. 


syntes förekomma allmänt på Dovre. Det är denna uppgift jag 
härmed ber att få beriktiga. En närmare granskning af mina 
Alchemille från Dovre har gifvit vid handen att i själfva vär- 
ket intet enda exemplar tillhör Alch. obtusa: hvad jag vid flyk- 
tigt påseende höll för denna art, har till öfvervägande del visat 
sig vara Alch. alpestris. Då Alchemilla-kollektionen i Herbarium 
fennicum på amanuensen Harald Lindbergs initiativ blifvit öfver- 
sänd till släktets kände monograf, d:r Buser i Geneve, har jag 
ej nu varit i tillfälle att åny genomgå densamma. Jag känner 
mig emellertid lifligt öfvertygad om, att resultatet af en revi- 
sion skall utfalla såsom i ofvan anförda fall — de nordfinska 
och lappska Alchemilla-former, hvilka härintills uppfattats som 
A. obtusa, skola säkerligen till öfvervägande del af specialisten be- 
tecknas såsom tillhörande A. alpestris. Däremot har jag från Åland 
och Nyland (Kyrkslätt) sett Alchemilla-former, som fullständigt 
öfverensstämma med sydsvenska och sydnorska exemplar af 
A. obtusa. Denna art synes sålunda i Finland icke vara någon 
utprägladt nordisk form. 

I anslutning till detta beriktigande tillåter jag mig äfven 
denna gång framhäfva såsom min mening att det i Herbarium 
fennicum uppbevarade Alchemilla-materialet vid tiden för rektor 
Brenner och mina egna — såsom interimistiska uttryckligen 
betecknade — bestämningar var alltför bristfälligt och otillräck- 
ligt, alltför okritiskt och planlöst hopsamladt, att därjämte vår 
kännedom om Alchemilla-formerna vid samma tidpunkt var 
alltför sväfvande för att nägra allmänna slutledningar angäende 
dessa intressanta växters utbredning i vårt flora-omräde dä kunde 
anses vetenskapligt berättigade. 


Student A. K. Cajander framlade nedannämnda i Olo- 
nets-Karelen förliden sommar af honom och student J. I, Lind- 
roth insamlade Salix-former: 

1:0 Salix viminalis. Af denna för landet nya art, som är 
en karaktärsväxt i norra Rysslands elfdalar, hade ett tiotal läg- 
växta, unga buskar anträffats på stranden af Onega vid Vos- 
nesenje och Schoksu. Föredragaren ansåg troligt att dessa 


Mötet den 3 december 1898. 39 


uppvuxit ur kvistar, hvilka, drifvande österifrån, af vågorna 
uppkastats på stranden och sedan där rotfäst sig i den lösa 
sanden. 

2:0 Salix acutifolia, af hvilken art föredragaren funnit 
tvenne stora, vackra buskar på en hög sandås vid Schoksu- 
jokis mynning. Arten var tidigare känd från Karelska näset. 

3:0 Salix triandra var. discolor Koch. Några nya exem- 
plar af denna form observerades pä samma lokaler som 8. 
viminalis. 

4:0 Salix triandra var. concolor, anträffad nära livina och 
Latva byar invid livinajoki. —— Salix triandra, som äfvenledes 
är en för flodstränderna i norra Ryssland karaktäristisk växt, 
var förut inom finska floraomrädet funnen pä Karelska näset 
och i norra Finland. 

5:0 Salix hastata, växande tillsammans med 8. triandra 
pä Tivinajokis steniga stränder. Detta fynd var anmärknings- 
värdt, emedan artens inom värt floraomräde hittills kända syd- 
ligaste växtplatser äro belägna i Ijo och Kuusamo socknar. 

6:0 Salix aurita X nigricans, insamlad vid Vosnesenje. 

7:0 Salix aurita X Lapponum, funnen pä tvenne lokaler 
i det beresta omrädet. 

8:0 Salix caprea < Lapponum, anträffad i närheten af 
Vakrutschi. 

9:0 Salix caprea X rosmarinifolia, observerad pä stranden 
af Lososinka ä nära Petrosavodsk. 

10:0 Salix cinerea (caprea?) X viminalis. Af denna ny- 
komling till den finska floran anträffades en högväxt buske vid 
Vosnesenje, där den växte pä samma lokal och under samma 
omständigheter som 8. viminalis. 

11:0 Salix myrtilloides X rosmarinifolia, iakttagen pä Niila- 
jokis strand nära Muuromia by. 

12:0 Salix nigricans f. colorata, funnen pä stranden af 
Onega nära Derevjannoje och Schuja. 

Slutligen förevisades af herr Cajander exemplar af Pyrus 
malus, hvilken anträffats pä stranden af Onega i närheten af 
Sontujokis mynning. — Trädet, som var lågväxt, men synbar- 


40 Mötet den 3 december 1898. 


ligen af betydande ålder, blommade rikligt. Huruvida dess 
frukter äfven komme till mognad var omöjligt att afgöra, eme- 
dan byns barn regelbundet hvarje år bortplockade de nya kar- 
terna. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 


78 kärlväxter från Nyslottstrakten af stud. K. H. Enwald. 
3 kärlväxter från Karelen, deribland Potentilla dasyphylla från 
Sortavala och Euphrasia stricta från Soanlaks, af kand. G. Lång. 12 
Alchemille från Äbo-trakten af stud. A. K. Cajander. 5 mossor 
och 4 Characeer från Ekenäs-trakten af stud. E. Häyren. 25 
Euphrasie från Karelska näset och 7 kärlväxter från norra Sa- 
volaks af mag. H. Lindberg. 19 kärlväxter från Savolaks och 
Karelen, deribland Euphrasia stricta från Kolivaara af rektor E. 
J. Budden. 247 kärlväxter från Nyland af rektor M. Brenner. 
16 kärlväxter från Nylands skärgård af senatskammarförvandt 
G. Sucksdorff. 45 kärlväxter från mellersta Österbotten, där- 
ibland flere för provinsen nya former (Sparganum affine, Salix 
hybrida), af stud. C. W. Fontell. 13 kärlväxter i 20 exx. från 
södra Österbotten, deribland Ruppia spiralis, ny för provinsen, 
af stud. R. Dahlberg. 


Mötet den 4 februari 1899. 


Till korresponderande ledamot invaldes med acklamation 
apotekare K. Friederichsen samt till inhemsk medlem stu- 
dent R. Dahlberg. 


På därom gjord anhållan beslöt Sällskapet inleda skrift- 
byte med University of Nebraska, Lincoln. — En enahanda an- 
hållan från Cincinnati Society of Natural history, Cincinnati, öf- 
verlemnades till bibliotekariens afgörande. 


Rektor M. Brenner meddelade att de lafformer, hvilka 
magister G. Lång å aprilmötet 1897 förevisade, icke, såsom d:r 
Wainio ansett, tillhörde Cladonia Delessertii Wain. och Rama- 
lina obtusata. Enligt af professor W. Nylander verkstäld gransk- 
ning vore den förra att hänföra till Cladonia crispata var. ce- 
trarieformis Del., den senare åter till Ramalina minuscula Nyl. 


Amanuens Harald Lindberg framlade exemplar och jäm- 
förande analytiska teckningar af en förut obeskrifven Pohlia-art, 
som i anseende till sina stora hanblommor af honom benämnts 
P. grandiflora. Arten hade sommaren 1897 af föredragaren an- 
träffats på fuktig sandstrand vid Vuoksen i Valkjärvi å Karel- 
ska näset. 

Herr Lindberg föredrog vidare om de i Finland före- 
kommande arterna af slägtet Najas (se s. 48). 


42 Mötet den 4 februari 1899. 
Docent -K. M. Levander föredrog 


Om några intressanta faunistiska fynd i planktonprof 
från Ålands haf och Finska viken. 


Vid granskning af planktonprof, tagna under de hydrogra- 
fiska expeditioner, hvilka sistlidne december månad företogos 
till Ålands haf och Finska viken, gjorde jag följande intressanta 
faunistiska fynd. 

I profvet n:o 4 från Ålands haf vid Kobbaklintar, taget 
medels vertikalhåfning från 211 m djup, den 5 december, före- 
fans ett exemplar af det egendomliga släktet Zchinoderes, en 
endast mikroskopiska former omfattande liten maskgrupp, hvars 
ställning i systemet är oviss, men som anses närmast ansluta 
sig till nematodklassen. I väntan på den utförliga, med afbild- 
ningar försedda monografi öfver Echinoderiderna, hvilken pro- 
fessor Zelinka i Graz snarligen torde utgifva, har jag ännu icke 
gjort en säker artbestämning, men sannolikt tillhör det funna 
exemplaret arten Echinoderes Dujardinii Clap., hvars förekomst 
i södra delen af Östersjön redan tidigare blifvit konstaterad af 
professor Hensen i Kiel. Anmärkningsvärdt är, att äfven sist- 
nämnda forskare erhållit detta djur, hvars kroppsbyggnad helt 
och hållet tyder på ett lefnadssätt på bottnen eller på vatten- 
växter, med planktonhåf, i anledning hvaraf han är böjd att tro 
det masken stundom simmar fritt. 

Det intressantaste fyndet utgjordes likväl af en appendi- 
kularie-art, alltså en representant för en marin djurklass, af 
hvilken ännu aldrig någon form anträffats vid våra kuster. Dju- 
ret förekom talrikt i särskilda planktonprof tagna vid Åländska 
kusten (Kobbaklintar, Nyhamn) såväl i djup- som i ytprof. An- 
tagligen är det här fråga om den i vestra delen af Östersjön 
(Kieler bukten) allmänna Oikopleura flabellum 1). Äfven i de plank- 
tonprof, som samtidigt eller den 6 december togos af student 
J. Lydecken under expeditionen till Finska viken, hafva appen- 
dikularier anträffats. 


1) Enligt senare bestämning Fritillaria borealis Lohmann. 


Mötet den 4 februari 1899. 43 


Slutligen ber jag få nämna, att jag i de i december tagna 
planktonprofven funnit s. k. »Stjärnhärstatoblaster» och kisel- 
skelett af Silicoflagellater, hvilka skelett ha tillhört arten Dicty- 
ocha tripartita (fornix). Dylika skelett hafva redan tidigare af 
mig blifvit sedda i planktonprof från Finska viken. 


Student B. Poppius förevisade följande för Finlands fauna 
nya coleoptera: 

1:0 Nebria Gyllenhaalii Schönh. var. Balbii Bon. Af denna 
form, hvilken afviker från hufvudarten genom rödfärgade ben, 
lyckades föredragaren i juni 1897 finna ett tiotal individer vid 
Nejden-fjord, hvarest de jämte individer, tillhörande hufvudar- 
ten, uppeböllo sig under stenar invid hafsstranden. N. Balbii 
hade tidigare blifvit anträffad i nordligaste Norge äfvensom i 
mellersta Europas högre belägna bergstrakter. 

2:0 Cartodere filum Aubé. Förliden höst iakttog amanuen- 
sen H. Lindberg talrika exemplar af denna insekt å härvarande 
Botaniska Laboratorium, dit den anländt med frukter från S:t 
Croix. Arten, som eger ett stort utbredningsområde, har hem- 
ortsrätt i varmare luftstreck och sprides vida omkring genom 
handelsvaror. Sålunda var den känd från Algier och Mexico 
samt i Europa från Frankrike, Ungern och Danmark. 

I samband härmed meddelade herr Poppius att en annan 
Cartodere-art, C. filiformis Gyll., för lång tid sedan inkommit till 
Helsingfors, där den företrädesvis uppehölle sig i boningsrum. 


Student A. K. Cajander förevisade följande af honom 
och student J. I. Lindroth förliden sommar funna 


Anmärkningsvärda växter från Onega- och Olonets- 
Karelen. 

Aspidium filix mas var. incisum Moore, ett ungefär en me- 
ter hög individ, som jämte hufvudformen växte i en skuggig, 
mullrik lund på en liten holme i Kiischi-skärgärden. 

Aspidium cristatum < spinulosum, anträffad i ett löfskogs- 
kärr vid Vakrutschi; andra exemplar hade blifvit funna i när- 
heten af Muuromi by. 


44 Mötet den 4 februari 1899. 


Botrychium virginianum, en monströs form, observerad 
bland typiska exemplar i en lund vid Selkä by. 


Juncus lamprocarpus f. aquatica L., en med J. supinus 
fluitans Lam. analog form, funnen i floden livina ej långt från 
Latva by och bildande på stridare grunda ställen ett oafbrutet 
grönt växttäcke på flodbottnen. 


Scirpus radicans Schk., insamlad invid byn Vosnesenje både 
på Onegas och på Svirs stränder. 


Carex alpina Sw., som anträffats i en fuktig lund 6 verst 
norrom Petrosavodsk. Artens hittils kända sydligaste växtplat- 
ser äro belägna i prov. Ob, Ks, Kk samt senast Kp. 


Cinna pendula Bong. Detta ståtliga, angenämt doftande 
gräs hade iakttagits på fyra olika lokaler i närheten af Onega- 
sjön, hvarest det talrikt frodades i bördiga lundar. 

Trisetum flavescens L. Denna art som inom Finland an- 
träffats blott som förvildad, och i Olonets-Karelen tagits vid 
Porog (F. Elfving) hade blifvit funnen fullkomligt vild först 
på en härdvallsäng på en i Onega utskjutande udde ungefär 4 
km från Petäjäselkä by och senare på härdvallsängar samt 
smärre ängsbackar vid åarna Kuschlega och Munduksa. 

Calamagrostis arundinacea X epigeios, tagen i spridda exem- 
plar vid Kuschlega och Munduksa. 

Calamagrostis arundinacea < lanceolata, funnen vid Kusch- 
lega och Jaschesero. 


Student Väinö Borg redogjorde, med ledning af en af 
honom uppgjord synnerligen instruktiv karta, för den resa han 
och student A, Rantaniemi såsom Sällskapets stipendiater för- 
liden sommar i botaniskt syfte företagit till de östra delarna af 
Kemi Lappmark. 

I anslutning härtill aflade herr Rantaniemi berättelse 
för sina delvis i andra delar af nämnda omräde företagna ex- 
kursioner, under hvilka äfven nägon uppmärksamhet egnats 
traktens fauna. Och meddelade föredragaren härvid särskildt 
intressanta, ur folkets mun hemtade uppgifter om bäfverns forn- 


Mötet den 4 februari 1899. 45 


tida förekomst i dessa trakter, om olika sätt för dess infän- 
gande m. m. ' 


Docent K. M. Levander förevisade en kollektion bin (Api- 
der), insamlade i Tyskland och Österrike af aflidne magister 
Aulis Westerlund samt till Sällskapet förärade af hans enka, 
fru M. Westerlund. 


Till de zoologiska samlingarna hade influtit följande gäfvor: 

Surnia ulula, frän Helsinge ett exemplar (14. X. 98), af 
herr Georg Nyman samt två exx. (10. XI. 98), af preparator G. 
W. Forssell. Anser bernicla från Sibbo (5. X. 98), af sistnämnde 
gifvare. Tetrao lagopodi-tetricides, J, från Kuusamo, af forst- 
mästare M. af Tengström. (Gasterosteus pungitius från Finska 
viken vid Ino i Nykyrka (20. VI. 98) samt två exx. (7. aculea- 
tus från samma lokal af stud. A. J. Silfvenius. Gobius fluviati- 
lis frän Ino-ä, juni 1898, af densamme. 4exx. Cyprinider, förmodli- 
gen Abramidopsis leuckartii, från Rantasalmi, 1898, af fil. kand. 
A. Westerlunds sterbhus. 

Insektsamlingarna hade fätt emottaga en särdeles bety- 
delsefull tillökning genom att fru Maiju Westerlund i Kuopio 
till desamma förärat, enligt önskan af hennes aflidne man, fil. 
kand. Aulis Westerlund, ala de af denne hopbragta kollektio- 
ner, hvilkas egande för Universitetets museum kunde hafva in- 
tresse. Af dessa värdefulla kollektioner var i synnerhet att fram- 
hällas en rikhaltig samling af ordningen Hymenoptera äfvensom 
en af insektbiologiska föremäl. Ifrägavarande samlingar voro för- 
varade dels i papplädor med glaslock, dels i större dubbellä- 
dor. Antalet arter och exemplar hade icke ännu kunnat för- 
tecknas, men gafs därför provisoriskt följande redogörelse: 

Hymenoptera i 44 enkla lådor, 3 dubbellädor samt en 
mindre träläda. 

Orthoptera i 2 enkla lädor. 

Diptera i 1 enkel läda. 

Diverse i 8 enkla lädor, 1 dubbelläda samt en träläda. 
De insektbiologiska föremälen utgjordes hufvudsakligen af bon 
tillhörande särskilda biarter och getingar. 


46 Mötet den 4 februari 1899. 


Utom dessa torrt bevarade samlingar ingingo i gåfvan föl- 
jande kollektioner af i sprit eller formol konserverade insekter 
och arthropoder i allmänhet: 


Insektlarver circa 40 glasrör; 
Myror och myrgäster 17 Dr 
Collembola 22 » 3 
Physopoder 2 viä 
Myriopoder 10 » 5 
Spindlar 7 » och 1 flaska; 
Akarider 2 SE 


Phytophager, Phytophthider, gallbildningar etc. 28 glasrör 
och 1 samlingsflaska. 

Diverse arthropoder ca. 40 glasrör. 

Af stud. T. Järvi hade till insektsamlingarna inlemnats 
481 exx. hymenoptera från Karelska näset samt af provincial- 
läkaren i Haapavesi, herr A. G. Helenius en rikhaltig kollektion 
af samma ordning. 

De hydrofaunistiska materialsamlingarna hade förökats med 
23 samlingsflaskor från Lojo af stud. A. Luther, hvilken tillika 
skänkt ett profrör med väl konserverade Volvox-kolonier och 
ett profrör innehållande Chlorameba, samt af stud. A. Ranta- 
niemi 48 samlingsflaskor från Kuolajärvi socken. 

Till samlingarna af lägre djur hade vidare tillkommit: 

Oligochäter i 4 glasrör; : 

Hirudineer 5 Bis 

Bryozoer 3 °» , samt Spongiller, torkade, 1 läda, 
samlade af A. Westerlund. 


De botaniska samlingarna hade sedan december-mötet för- 
ökats genom följande gäfvor: 

66 kärlväxter i vackra och omsorgsfullt konserverade 
exemplar, däribland för provinsen nya Orchis Traunsteineri < 
eruenta, Celoglossum viride, Sagina nodosa, Cirsium heterophyl- 
lum X palustre, Drosera intermedia, Alnus pubescens, Betula 
nana X verrucosa, Carex heleonastes, C. tenuiflora, C. laxa, C. 
livida, Poa alpina, Asplenium trichomanes alla frän norra Kare- 


Mötet den 4 februari 1899. 47 


len af stud. Walter M. Axelsson. 21 kärlväxter från Olonets- 
Karelen, hvaribland nya för floran: Pyrethrum corymbosum, Se- 
linum lineare, Salix viminalis (adventitia?), Salix cinerea X vimi- 
nalis, samt nya för provinsen Salix acutifolia, S. hastata, S. 
triandra, Bromus inermis samt flere Salix-hybrider af studd. A. 
K. Cajander och J. I. Lindroth. 22 kärlväxter från Nyland och 
Tavastland af prof. A. Osw. Kihlman. 7 Hieracia från Österbotten 
och 42 d:o från Nyland af d:r W. Laurén. 242 kärlväxter i 343 
exemplar från ryska Karelen, Kuusamo och norra Karelen, alla 
vackra, rikliga och väl konserverade, hvaribland nya för Kare- 
lia pomorica: Centaurea scabiosa, Ranunculus lapponicus, Potamo- 
geton Zizü, Carex alpina, C. paradoxa, C. capillaris, Salix myr- 
sinites X nigricans, nya för Karelia keretina: Oxytropis sordida, 
Rubus castoreus, Epilobium alsinifolium, Viola Riviniana, Carex 
chordorrhiza, C. heleonastes, C. panicea, C. livida, Onoclea stru- 
thiopteris af mag. I. O. Bergroth, studd. J. I. Lindroth och C. 
W. Fontell. 


De i Finland förekommande arterna af slägtet 
Najas 
af 


Harald Lindberg. 


Sommaren 1897 företog jag pa uppdrag af Finska Moss- 
kulturföreningen botanisk undersökning af den stora Isosuo- 
mossen i Sakkola socken pä Karelska näset. I bottnen af of- 
vannämnda mosse anträffade jag en gyttja, rik pä frön af en 
Najas-art, hvilka frön vid närmare undersökning hemma visade 
sig tillhöra den endast frän Finland bekanta Najas tenuissima 
Al. Br. Denna art står närmast Najas minor All., under hvil- 
ket namn den finnes upptagen uti Herbarium Musei Fennici, 
ed. II, p. 32, men den är frän denna skarpt skild genom de 
smala, med fä, smä tänder försedda bladen samt genom fröna, 
som sakna den för N. minor karaktäristiska, af tvärgäende, 
tunnväggiga celler bildade epidermis. Najas tenuissima ansågs 
af professor Braun till en början säsom en varietet af Najas 
minor All. Den beskrifning han lemnar af Najas minor B tenwis- 
sima Al. Br. uti Journal of Botany II, p. 274 (1864) är af föl- 
jande lydelse: »leaves horizontally patent very narrow, seta- 
ceous, on each side of the margin with 6—8 minute teeth, 
composed of a few cells projecting above the margin of the 
blade. — Finland (Hisinger!)» Några är senare upptages den 
säsom en frän Najas minor väl skild art. De exemplar, som 
legat till grund för ofvanstäende beskrifning voro tagna af prof. 
Th. Salan vid Borgå och enligt meddelande af friherre Edw. 
Hisinger af honom sända till prof. Braun. Häraf förklaras 


Mötet den 4 februari 1899. 49 


hvarför Hisinger upptages af Braun såsom den, hvilken fun- 
nit arten i fråga. Uti sin uppsats »Öfversigt af de i Östra Ny- 
land vexande Kotyledoner och Ormbunkar» (Notiser ur Sällsk. 
pro Fauna et Flora fennica förh. ny ser., 1 h. p. 65, 1858, 
1859) lemnar Salan en beskrifning af den form han den 27 
augusti 1857 tagit invid Borgå och benämner den Najas fragilis 
Rostk. et Schum. (Najas minor All). Den beskrifning han här 
ger är dock ej i allt alldeles korrekt, beroende på, att han hän- 
fört sin art till den närstående Najas minor. Uti Herb. Musei 
fenn. ed. 1, p. 18, not. (1859) upptages den likasom uti Hjelts 
Conspectus Flora Fennica (p. 521), Alcenius’ och Brenners flo- 
ror under namn af Najas fragilis (Najas minor). Norrlin hän- 
för äfven N. tenuissima till Najas fragilis uti »Bidrag till Syd- 
östra Tavastlands flora» (Notiser, h. 11, p. 126, 1871) och an- 
för den såsom ymnigt förekommande på mjuk lerbotten på 1 
—2 fots djup i en vid Lehmoniemi befintlig vik af Vesijärvi. 
Vid Sällskapets möte den 3 oktober 1874 (Meddelanden, 1 h., p. 
108, 1876) meddelade prof. Salan, att han invid Viborg uti ett 
sund med gyttjebotten, mellan parken Monrepos och holmen 
med Nikolai'ska familjegrafven, pä en alns djup påträffat bland 
Isoötes echinospora och Sagittaria en form af Najas, närmast 
öfverensstämmande med den uti Borgå a och i Vesijärvi funna 
N. fragilis f. tenuissima, från hvilken den dock särskiljes genom 
lägre växt (3—10 cm) samt fastare byggnad. I tredje uppla- 
gan af A. J. Melas Suomen Koulukasvio (p. 349, 1895) upp- 
tagas af slägtet Najas förutom Najas marina och N. flexilis 
ännu Najas minor All. med varieteterna tenuissima Al. Br. och 
pulchella Sel. Såsom förut framhållits saknas den äkta Najas 
minor hos oss, liksom öfver hufvud taget i hela Skandinavien; 
allt hvad här har benämnts Najas minor All. eller N. fragilis 
(Willd.) är. N. tenuissima Al. Br.; Najas minor v. pulehella Se). 
är åter N. flexilis (de exemplar, som Norrlin tagit i Onega, 
Welikaja guba). | 

Najas tenuissima Al. Br. är endast funnen uti Finland. 
Härifrän är den växande känd frän fyra lokaler och nu senast 


4 


50 Mötet den 4 februari 1899. 


påträffad fossil af mig på Karelska näset. Artens fyndorter äro 
följande: 

Savonia australis, Ruuanvesi, 1852, E. Nylander och A. 
Chydenius. 

Nylandia, Borgå å, Maren, 27. 8. 1857 och 17. 8. 1861, 
Th. Seelan. 1) 

Tavastia australis, Hollola, Vesijärvi, vik vid Lehmoniemi, 
17. 8. 1864, J. P. Norrlin. 

Karelia australis, Viborg, Monrepos, 29. 7. 1874, Th. Salan. 

Isthmus Karelicus, Sakkola, Isosuo-mosse, rikligt frön uti 
gyttja, 1897, Harald Lindberg. % 

Ännu sällsyntare i Finland än Najas tenwissima är N. 
flexilis (Willd.) Rostk., som inom det finska flora-omrädet endast 
är funnen växande pä tvenne ställen samt fossil likaledes pä 
tvenne, nämligen i 

Tavastia australis, sparsamt bland Najas tenuissima i en 
vid Lehmoniemi befintlig vik af Vesijärvi, 17. 8. 1864, J. P. 
Norrlin (cfr. Notiser, h. 11, p. 126, 1871). 

Karelia onegensis, Saoneshje, stenig lerstrand vid Weli- 


1) Den 12 september 1899 besökte jag den af Sxlan uppgifna fyndorten 
vid Borgä och fann Najas tenuissima efter nägot sökande rikligt växande 
pä ca. 40 cm djupt vatten pä lös, slamrik dybotten tillsammans med Scir- 
pus lacustris, Sparganium ramosum, Sagittaria, Potamogeton perfoliatus och 
pusillus, Butomus, Nymphea alba, Nuphar luteum, Cicuta, Callitriche ver- 
nalis och autumnalis, Elatine hydropiper och triandra £. callitrichoides, Hip- 
puris vulgaris, Myriophyllum spicatum, Bulliarda, Limosella samt Utricu- 
laria vulgaris; dessutom förekom i det smutsiga vattnet en ytterst riklig ve- 
getation af trädalger (Vaucheria och Zygnema) Myriophyllum spicatum 
och Callitriche autumnalis äro här i Borgå ä att betrakta såsom brackvat- 
tensrelikter och såsom sådan är äfven Najas tenuissima uppenbarligen att anse; 
därpå tyder äfven dess nutida förekomst i en grund hafsvik vid Monrepos 
invid Viborg. Såsom S&elan tidigare framhållit (Notiser, 1 h.).är N. tenwis- 
sima ytterligt spröd, hvarför man vid insamlandet knappast kan få ett helt 
exemplar, redan vattnets motstånd vid växtens upptagande är tillräckligt för 
stammen skall gå af vid lederna; häri har arten tydligen ett utmärkt sprid- 
ningsmedel. 

2) Harald Lindberg, Botanisk undersökning af Isosuo-mosse i Sakkola 
socken, Finska Mosskulturföreningens Årsbok, 1898, separat, p. 36—40. 


Mötet den 4 februari 1899. 51 


kaja-guba, 7. 8. 1870, J. P. Norrlin, (cfr. Notiser, h, 13, p. 170, 
1871—174). 

Isthmus karelicus, Pyhäjärvi socken, fossil i Rautakorpi 
mosse, 1894, Gunnar Andersson och R. Herlin. ') 

Sakkola socken, fossil i svämsandsbildning invid Hoflägret, 
1897, Harald Lindberg. 


Långt allmännare än Najas tenuissima Al. Br. och N. fle- 
gilis (Willd.) är N. marina L. (N. major All.) uti Finland. Här 
förekommer den nämligen spridd längs kusterna af provinserna 
Alandia, Regio Aboönsis och Nylandia; sällsynt är den anträf- 
fad sä långt norrut som till Ovarken (63° 15’ n. br.); österut 
går Najas marina till Strömfors i östra Nyland (jämför Hj. Hjelt, 
Conspectus Flora Fennica, Acta V, pars III, p. 520). Af N. 
marina ha flere varieteter blifvit urskilda. Alla de exemplar, 
jag pä härvarande botaniska museum haft tillgäng till frän fin- 
ska fyndorter, ha vid anstäld granskning visat sig tillhöra en 
och samma form, var. intermedia Al. Br. Denna varietet be- 
skrifves af prof. A. Braun i » Revision of the Genus Najas of 
Linneus» (Journal of Botany II, p. 274 (1864) med följande 
ord: »Leaves narrow-linear, on each side of the margin with 
5—7 large teeth, which are generally longer than the blade is 
broad; sheat on each side with 1—4 teeth; fruit 3—4 millim. 
long. — Principally in the north and east of Europe.» Den 
form, som A. Braun fattat som hufvudform, utmärker sig bland 
annat därigenom, att bladslidan saknar tänder och fröna äro 
5—8 mm långa. 

Äfven fossil är N. marina funnen i Finland. Gunnar An- 
dersson anför den i sitt ofvannämnda arbete säsom anträffad 
fossil vid Fredriksberg nära Helsingfors och subfossil nära Fa- 
gervik i Ingå. Själf har jag påträffat den fossil vid Olsböle i 
Tenala socken (ungefär 2 mil NW om Ekenäs) och vid Hoplax 
nära Helsingfors. Fröna frän Olsböle äro 3 mm länga och till- 


1) Gunnar Andersson, Studier öfver Finlands Torfmossar och fossila 
kvartärflora, p. 107. 


52 Mötet den 4 februari 1899. 


höra således den vanliga finska formen. Alla fyndorter för fos- 
sil Najas marina ligga nära intill artens nutida växtplatser. 

På vidstående bild har jag aftecknat delar af de finska 
Najas-arterna äfvensom af den icke finska N. minor, dels af 
recent, dels af fossilt material. Af dessa teckningar framgår 
huru olika bladslidorna och bladkanten äro beskaffade hos N. 
minor, N. tenuissima och N. flexilis. Äfven fröna visa stor 
olikhet, dels hvad form och storlek beträffar, dels i fröskalets 
byggnad. Vid mikroskopisk undersökning af fröskalet från ytan 
visar sig detta bestå af mycket olika formade celler hos de 
särskilda arterna. Äfven på fossilt material är detta mycket 
lätt att iakttaga, och, då skilnaderna äro så stora, är det ej 
heller någon svårighet att äfven på dylikt material särskilja de 
olika arterna; härvid tänker jag dock endast på N. marina, N. 
tenuissima och N. flexilis och ej på N. minor, af hvilken sist- 
nämnda jag ej haft tillfälle att se fossila frön. 

Frön af våra finska arter kunna igenkännas på följande 
karaktärer (endast de ytliga upptagas): 

Najas marina: frön matta, 3—4 mm långa och 1.5 mm 
breda; ytceller stora, ej ordnade i rader, oregelbundna, iso- 
diametriska blandade med rektangulära (2—3 gånger längre än 
breda), cellumen 3—4 gånger bredare än cellväggen. 

Najas flexilis: frön glänsande, 2.3— 2.8 mm långa och 0.75 
—1 mm breda; ytceller ordnade i tämligen regelbundna rader, 
små, isodiametriska blandade med mindre rikliga rektangulära 
(2—3 gånger längre än breda), cellumen vanligen af cellväggens 
bredd eller smalare. 

Najas tenuissima: frön glänsande, 2.5—3 mm långa och 
0.5—0.6 mm breda; ytceller regelbundet ordnade i rader, läng- 
sträckta, 4—9 gånger längre än breda, cellumen något — 2 gän- 
ger bredare än cellväggen. (Isodiametriska och korta, rektangu- 
lära celler förekomma endast i yttersta spetsarna af fröna). 


1—4 Najas tenuissima: 1 från Vesijärvi. 2 tr. Sakkola, fossil 3 tr. Ruanvesi. 4 fr. Borgå, 
12.9.99, H. L. 5—7 N. flexilis: 5 fr. Pyhäjärvi, Rautakorpi, fossil. 6 fr. Skåne, Ringsjön, 8. 1885, J. Pehrson. 
7 fr. Vesijärvi. 8 M. minor fr. Karlsruhe, Altwasser, 7. 1884, E. Gilg. 9—10 N. marina: 9 fi. Reg. Abo- 
ensis, Pikis, Radelma, 8. 1893, H. v. Rettig. 10 fr. Reg. Aboens., Tenala, Olsböle, fossil, 1898, H. L. 


a bladslidor och blad (8/;); b bladtänder (#/,); c frön (8/1); d epidermis från midten af fröskalet 
(5/1); e epidermis från spetsarna af fröna (%/)). 


| re il Jaa OT 
a iän 4 ain ee 
li Dei wants asi 
WO RR ES 
EN Wolleh? ai Hin ae Pia kyl I 
| Re RL Ni sinta karja 


NINA RNE iial mk reift = + 


ee E rf 
Bun: Kol SRI || Vita!) E37 la N fi 
' 
Lau sl NE ad ET AM he, dot 


ei aM p pa v] 6 Mää 
He ander 

ee Ye 

IA u I 4 i "EN a 1 3 k; 
i ja ttu AGA 3 
| k oita N 17 Er Ja 


1/9 
sa X ja 
* 


15 


> 


A SÄ 
oi ft M ten TRE 5 tike KA a sään ag 
% W - 
N X R i sn Apo ir € i 

G) er $ RÅG « i ti M JÄ 1 a N Mr N nr MILA. ' 
"a 7 öd 4 
ja , hiess ra 
E F ; 


u | 
N 14-47 ypady 


2 2 4 » b 2 138) <a 

DN TN i N 4 ä N 2 - + ve Pr ihnen: för M . | 

00 W Ea 1 ä Tim 
| | AR A 


| 
FILE Eher Tuner Mu tNieda) oa > tale NE Er 


s 


Paon = yr AL". "A M: 


[K JN er 9 J Ben‘ 
| | N > Wa 

K E = kt. Shel 

a i EN < s 

ja + | & v \ 
a hu : | Er a 5 

r i I J A | 
va a i D 
weh : 1 

Er i WW aI at 019) NN a a I 


== 

FE ME nee XLE Amma alas ah & Drei 1. sä er 
u Tn 
DIR pet (11 9 ann A 07-60 ET HER aa A een JM 
HB rt rk) lkm iin pä 2.0 n 9 4001 8 ne 
"hd ta mar ai mimohtaa 5 165) viss FP) hei) hl n 
PS 


Mötet den 4 mars 1899. 


Till inhemsk medlem invaldes med acklamation student 
Alvar Palmgren. 


Beslöts på därom gjord anhållan att träda i skriftbyte med 
The Hopkins Seaside Laboratory of the Seland Stanford, San 
Francisco. 


Till publikation anmäldes: »Beiträge zur Kentniss der iso- 
lierten Formen der geringelten Robbe (Phoca fetida Fabr.)» af 
Osk. Nordqvist. 


Professor J. A. Palmén förevisade en fotografi af en 2 
meter lång tonfisk (Thynnus thynnus A. Günth.), som infängats 
af lappar i Kolaviken och sedan inlösts af kapten Sjöstrand. 
— Tonfisken var den största inom Finlands naturhistoriska om- 
råde anträffade fiskart. Han förekom allmänt i Medelhafvet, 
men var äfven tidigare iakttagen i norra Europa, såsom utanför 
Skånes kust vid Helsingborg. 


Professor O. M. Reuter föredrog följande 


Notiser om tre finska Sminthurus-arter. 


1. Sminthurus viridis L. var. irroratus m. 

Sminthurus viridis är en af de till färg och teckning mest 
varierande podurider. Tullberg beskrifver i »Sveriges Poduri- 
der» varieteterna cinereo-viridis och nigro-maculatus; i min upp- 
sats öfver Podurider från nordöstra Sibirien har jag offentlig- 


kJ 


54 Mötet den 4 mars 1899. 


gjort en ny varietet tripunctatus, Schött beskrifver i sitt arbete 
»Zur Systematik und Verbreitung palaearctischer Collembola» 
varieteterna dorso-vittatus (Reut.) och speciosus, i » Apterogyge- 
nea fennica» har jag uppstält var. infuscatus, Schäffer -anför i 
»Die Collembola der Umgebung von Hamburg» en var. multi- 
punctatus, Scherbakoff beskrifver från Kief var. lineatus och 
slutligen Folsom från Japan var. annulatus. 

Den 16 augusti 1895 anträffade jag på en torr, med kort 
gräs bevuxen, af får afbetad backe på Sandö i Nagu i stor 
mängd en Sminthurus, hvilken genom sin egendomliga färg ge- 
nast väckte min uppmärksamhet. Då den synes mig utgöra en 
mycket distinkt varietet af Sminthurus viridis, har jag ansett 
den böra tilldelas ett eget namn. Mest liknar den måhända var. 
multipunctatus Schäff., men teckningarna utgöras ej af skilda 
runda punkter, utan af sammanflytande figurer. Den synes bilda 
öfvergäng till var. infuscatus m. 

Var. irrorata nov. var. sordide flavescens, capite corpore- 
que, ventre excepto, dense fusco-vel fusco-violaceo-irroratis, dorso 
abdominis antice vel disco magis minusve pallido, signaturis 
destituto. 

2. Sminthurus multifasciatus Reut., funnen pä blomkrukor 
i de varmaste rummen af botaniska trädgärdens orangerier här- 
städes, har enligt Parona blifvit funnen i La Plata, sä att ar- 
tens egentliga hemland torde vara Syd-Amerika. 

5. Sminthurus pruinosus Tullb. 1871 = frontalis Fitch. 
1863. 

För denna arts synonymi redogör Folsom utförligt i sin 
detta är utkomna uppsats »Japanese Collembola Part Il» 
(Proc. Amer. Acad. Arts and Sciences XXXIV). Däraf framgär 
att den i norra Amerika blifvit beskrifven under tre skilda 
namn (hortensis Fitch. 1863, guadrisignatus Packard 1875 och 
albamacula Harvey 1897). Tidigare var den från Europa be- 
kant under likaledes tre olika namn (pruinosus Tullb. 1871, 

» lineatus Reut. 1876 och frontalis Uzel 1891). Af Folsoms jäm- 
förelse mellan amerikanska och europeiska exemplar framgär 


Mötet den 4 mars 1899. 55 


emellertid att alla dessa arter äro identiska, och bör arten där- 
för härefter bära namnet frontalis Fitch. 

Denna art erbjuder för öfrigt ett intressant exempel på 
dessa lågt stående insekters vidsträckta utbredning öfver jord- 
klotet. Då Folsoms uppgifter beträffande Europa icke äro full- 
ständiga, må bär anföras hvad man hittills känner om artens 
geografiska distribution. Den är funnen icke blott i Ryssland 
(Kief: Scherbakoff), Finland, Sverige och Böhmen. Jag har äf- 
ven tagit den på Shetlandsöarna, på fjället Dava i Skotland, 
vid Berlin och Leipzig. Schäffer anför den från Helgoland; Fol- 
som har erhållit den från Japan. I norra Amerika förekommer 
den i staterna Newyork, Maine, Massachusetts och Ohio, och 
slutligen har Schäffer sett exemplar från sydkusten af Elds- 
landet. 


Professor A. O. Kihlman omnämnde att Rumex-formerna 
i Herbarium fennicum nyligen blifvit granskade och bestämda 
af docenten L. Murbeck i Lund, hvilken i sin monografiska 
uppsats »Die nordeuropäischen Formen der Gattung Rumex» (i 
Botaniska Notiser 1899), egnat uppmärksamhet äfven ät de inom 
finskt flora-omräde förekommande arterna af detta slägte. I 
anslutning härtill förevisade herr Kihlman följande hos oss hit- 
tills outredda former: 

1:o R. aguaticus L. var. Kolaönsis Murb. n. var., tagen 
1887 af Kihlman vid Kuuspoanla i Lapp murm. 

2:0 R. pseudonatronatus Borb. subsp. fennicus Murb. n. 
subsp.; denna R. domesticus närstäende form var i samlingen 
representerad genom exemplar frän Ostrob. med. och Ostrob. 
austr., frän Tav. bor., frän Lapp. kem., Lapp. Imandr. och 
Lapp. tulom. 

3:0 R. arifolius All., insamlad i Lapp. tulom. (»ad flu- 
men Kola» Fellman; »Srednij ad sin. Kolaöns») och i Lapp. 
ponoj (»ad pag. Ponoj»). 

4:0 R. auriculatus (Wallr.) (= R. thyrsoides), en R. acetosa 
liknande art, tagen vid Bolstaholm i Geta pä Äland (Molander 
1858). 


56 Mötet den 4 mars 1899. 


5:0 R. hematinus Kihlm. n. sp. Denna af föredragaren 
uppstälda art var af honom insamlad sommaren 1889 i »Lapp. 
vars., ad rivulum Tschernofka inter Pjalitsa et Tschapomo». 

6:0 R. graminifolius Lamb. var. sublanceolatus Scheutz., 
stående R. acetosella mycket nära och företrädd genom exem- 
plar från Lapp. vars. (Tschavanga, Kihlman 1889). 


Student B. Poppius förevisade tvenne för Finlands fauna 
nya insekter: 

1:0 Bythinus nodicornis Aube, en koleopter, af hvilken d:r 
A. G. Helenius hösten 1898 anträffat tvenne exemplar i Haa- 
pavesi. 

2:0 Acanthia arctica J. Sahlbg. K. Vet. Ak. Handl. XVI 
(1878), N:o 4, 33, 149. Föredragaren hade iakttagit denna för 
Europa nya art sommaren 1897 på sandiga hafsstränder nära 
mynningen af Nejden elf vid Nejden i Syd-Varanger. I sin 
monografi öfver släktet Acanthia hänför O. M. Reuter denna in- 
sekt till undersläktet Chiloranthus Reut., af hvars 4 arter en- 
dast 2 voro kända frän Europa, bland dessa äfven A. pilosa 
Fall. från Finland. A. arctica, som afviker från den närbesläk- 
tade A. pilosa framför allt genom de svarta håren pä hemiely- 
tra, var hittills funnen endast i Sibiriens arktiska trakter. 


Stud. A. Luther demonstrerade 


Tvenne för den finska faunan nya landsnäckor. 


Clausilia orthostoma Menke, tagen pä Karkkali udde i Ka- 
rislojo socken. Arten fanns i ätskilliga exemplar pä nägra äldre 
hasselstammar, i synnerhet under ett par stora exemplar af 
Sticta pulmonacea. Nägra enstaka exemplar af snäckan funnos 
äfven pä marken under multnande affall från hasselbuskarna. 
Öfver hufvud taget fick jag det intrycket, att snäckan till sin före- 
komst var bunden vid hasseln. Arten är för öfrigt anträffad i 
skilda delar af Tyskland, i Schweiz, Österrike-Ungern, de nedre 
Donauländerna, Polen samt i Kurland, Livland och Wologda. 


Mötet den 4 mars 1899. 57 


Dess förekomst i Karislojo är sålunda den nordligaste hittills 
kända. 

Vid ett af Sällskapets sammanträden under senaste höst 
förevisade lektor A. J. Mela en snäcka, Helix nemoralis, funnen 
i trädgårdsmästare Sundstens trädgårdsanläggningar här i sta- 
den, dit den högst sannolikt hade blifvit importerad med växter 
från utlandet. Jag ber att i dag få framlägga en annan mollusk, 
af stud. C. W. Fontell tagen på samma ställe och säkerligen 
äfven den importerad med trädgärdsalster, nämligen Limax ma- 
ximus L. var. cinereus Lister, hvilken i två, ännu unga exem- 
plar anträffades under barken af en murken lindstubbe. Varie- 
teten är egentligen hemma i Central-Europa, men har genom 
menniskans förmedling spridts till många andra trakter af jorden. 


Student A. K. Cajander föredrog följande: 


Actea spicata ja Actaea erythrocarpa. 


Viime kesänä olin Aunuksen Karjalassa tilaisuudessa tu- 
tustumaan siellä jotenkin yleiseen punamarjaiseen Actea'an ja 
saatoin silloin konstateerata, mitä parilta toveriltani olin kuul- 
lut, että se on meidän tavallisesta Actea spicata'sta melkoisesti 
poikkeava muoto. Jo habitus on toisellainen: koko kasvi on 
pienempi ja kaikki osat ovat hienommat ja hennommat kuin 
jälkimmäisillä. Marjat ja siemenet ovat pienemmät, toisen- 
muotoisia ja värisiä, joutoheteet tylpemmät; kasvipaikkakin on 
sillä toinen. 

Koska näiden molempien Act»ain eroavaisuudet kasvioissa 
ja myöskin spesiaaliteoksissa, kuten toht. E. Huth’in »Revision 
der kleineren Ranunculaceen-Gattungen Myosurus etc.» (Engler, 
Bot. Jahrb. XVI) ovat varsin vaillinaisesti selitetyt, pyytäisin 
tässä lyhyesti esittää niiden silmiinpistävimmät tuntomerkit etu- 
päässä kotimaisten eksemplaarien mukaan. 


58 Mötet den 4 mars 1899. 


Actea spicata 1. 


A. nigra Willd. 
Syn. A. racemosa Gilib. 
A. spicata & melanocarpa 
Ledeb. 
Kasvi jokseenkin iso ja tuu- 
hea. 
Väri syksympänä vihreä tai 
tumman vihreä. 


Lehdet 3—4 kertaa sormi- 
lehtisiä (päätölehdykkä = siihen 
luettuna). Lehdykät jokseenkin 
Isot, tylpähköt. Tävdellinen 3- 
liuskainen päätölehdykkä hert- 
ta- tai lanttokantainen; sen keski- 
liuska enimmäkseen ei sanotta- 
vasti pitempi kuin sivuliuskat. 
Päätölehdykän laidassa suuri 
luku pieniä, usein tylppiä 
hampaita: keskiluiskan laidoissa 
keskimäärin 9—10 (4—13), si- 
vuliuskojen sisälaidassa 4—5 
(2—7), ulkolaidassa 12—15 (9 
—17); kärkihammas ei paljon 
pitempi kuin muut hampaat. 

Joutoheteet (staminodiumit) 
useimmiten pyöreäpäisiä. 

Marja musta, keskeltä, har- 
voin päästään paksuin, 12—13 
(11.5—13.5) mm pitkä, 9—10 
(8.5—10.5) mm leveä. 


Siemeniä tavallisesti 13 (10 
—14), useimmat litteitä, mel- 


A. erythrocarpa Fisch. 

Syn. A. spicata & erythro- 

carpa Turcz. 
A. rubra Ledeb. Fl. altaic. 

Edellistä kaikin puolin pie- 
nempi ja hennompi. 

Väri syksympänä vaalean tai 
kellahtavan vihreä, myöhem- 
pään usein keltaisen ruuni. 

Lehdet 4—5, joskus 6 ker- 
taan —sormilehtiset. Lehdykät 
pienenpuoliset, suipohkot. Täy- 
dellinen 3-liuskainen päätöleh- 
dykkä suippo- tai pyöriäkan- 
tainen; sen keskimmäinen lius- 
ka sivuliuskoja tuntuvasti pi- 
tempi. Päätölehdykän laidassa 
pienempi määrä 3 suippoja 
hampaita: keskimmäisen lius- 
kan laidoissa keskimäärin 5—6 
(2—10), sivuliuskojen sisälai- 
dassa 2—3 (1—4), ulkolaidassa 
6—7 (3—11); kärkihammas 
pitkä ja suippo. 


Joutoheteet (staminodiumit), 
useimmiten typäkkäpäisiä. 

Marja punainen, enemmän 
tasapaksu tai tyvestä paksuin; 
tavallisesti 9.5 (9—10) mm pitkä 
ja 7 (6.5—7.5 joskus 8—8.5) 
mm leveä. 

Siemeniä tavallisesti 8 (7— 
10), useimmat = selkäpuolelta 


Mötet den 4 mars 1899. 59 


kein puolikuun muotoisia; pi- 
tuus 4.5—4.75 mm, poikkileik- 
kaus 3—3.5 mm (spriissä säily- 
tettyin eksemplaarien mukaan 


paksummat, — suhteellisesti le- 
veämmät kuin edellisellä lajilla; 
pituus 3—3.25 mm, poikkileik- 
kaus 2.25—2.5 mm (spriissä säi- 


Aunuksen Himijoelta). lytettyjen eksemplaarien mu- 


kaan Aunuksen Vosnesenjestä). 


Actea nigra kasvaa laaksoissa tai vuorten juurilla ole- 
vissa lehdoissa ja rehevissä metsissä, varjoisissa kalliorotkoissa 
v. m. ja löytyy kasvialueemme etelä- ja länsiosissa. Yliopiston 
kokoelmissa löytyy eksemplaareja seuraavista paikoista: Al. Jo- 
mala (A. Arrhenius & A. O. Kihlman), Kumlinge (O. Bergroth); 
Ab. Halikko (K. E. Bonsdorff), Kemiö (A. Arrhenius); N. Art- 
järvi (J. E. Strömborg & Th. Salan), Porvoo (A. Neovius), Myrs- 
kylä (E. J. Strömborg); Ka. Räisälä (J. Linden) Ik. Muola (A. 
J. Mela), Valkjärvi (Appelberg), Pyhäjärvi (H. Lindberg); St. 
Karkku (Hj. Hjelt), Pirkkala (Simming), Mouhijärvi (A. J. Malm- 
gren); Ta. Asikkala ja Jämsä (E. Niklander); Sa. Puumala (E. 
Nylander); Mikkeli (I. Hasselblatt); Kl. Valamo (V. Nylander), 
Vuorlahti (J. J. Chydenius); Ol. Mjatusova (Fr. Elfving), Himi- 
joki ja Kalajoki (J. I. Lindroth & A. K. Cajander); 70. Jyväskylä 
(W. F. Brotherus); 8b. Kuopio (B. & H. Lindegren); Kb. Enon- 
taipale (Fr. Voldstedt); Om. Vöyri (W. Lauren); Ob. Liminka 
(Fr. Hellström), Muhos (M. Brenner), Kemi (A. Rantaniemi); Ok. 
Sotkamo (M. Brenner). 

Ulkopuolella kasvialuettamme se löytyy Huth'in mukaan 
vin fast ganz Europa und in Asien vom Ural bis Japan und 
südlich bis zum Himalaya», joka määritys kuitenkin kaivannee 
melkoista rajoitusta, koska esm. Ledebour ei mainitse sitä muuta 
kuin läntisimmästä Siperiasta. Yliopiston kokoelmissa on ek- 
semplaareja Smäland'ista, Karjalan kannakselta (Venäjän puo- 
lella), Volhyniasta ja Italiasta. 

Actea erythrocarpa kasvaa ylimalkaan kuivemmilla ja va- 
loisammilla paikoilla kuin edellinen esiintyen vuorten penkereillä 
ja raoissa, kiviröykkiöissä, vaarojen rinteillä olevissa lehdoissa 
yv. m. Se löytyy kasvialueemme pohjois- ja itäosissa. Eksem- 


60 Mötet den 4 mars 1899. 


plaareja löytyy vliopiston kokoelmissa seuraavista paikoista: 
Kl. Sortavala (R. Wegelius); Ol. Vosnesenje ja Soutujärvi (J. I. 
Lindroth & A. K. Cajander); On. Tiudie (G. Selin), Valkiamäki 
(A. O. Kihlman), Koselma (A. Kullhem), Tolvoja (A. O. Kihlman); 
Ok. Kianta (E. Wainio), Paltamo (E. F. Lackström); Ks. Ruskea- 
kallio (B. A. Nyberg), Jäniskängäs (W. Borg & A. Rantaniemi); 
Kp. Sirkonvaara (I. O. Bergroth & €. W. Fontell); Kk. Kiimasjärvi 
(I. O. Bergroth & C. W. Fontell); Lkem. Kittilä (Hj. Hjelt & R. 
Hult), d:o (K. E. Elfving), Rahkojärvi (W. Borg & A. Ranta- 
niemi); Im. Rasnavolok (Karsten), Umba (G. Selin), d:o (A. O. 
Kihlman); Lv. Tschapoma (A. O. Kihlman); Lp. Rusiniha (A. O. 
Kihlman); Lt. Nuotjok (J. Linden). 

Alueemme ulkopuolelta löytyy eksemplaareja Ruotsin La- 
pista, Kaukasiasta, Baikal-järven tienoilta ja Dahuriasta. Ivanit- 
skyn v. m. mukaan se kasvaa koko pohjois-Venäjällä, joten sen 
läntinen raja tulee kulkemaan jokseenkin Ruotsin Lapista Laa- 
tokan tienoitse Kaukasukseen. Huthin mukaan se löytyy aino- 
astaan vin Sibirien vom Ural bis zur Amurmündung». 

Etsittävä alueellamme olisi A. erythrocarpa muunnos (?) 
leucocarpa, jolla on valkoiset marjat ja joka on tavattu Sipe- 
riassa, Uraalin tienoilla ja Vologdan kuvernementissä. 

Aunuksen Kalajoella tapasimme lehdossa, jossa kasvoivat 
sekä A. nigra että A. erythrocarpa, poikkeavan Actea-muodon, 
joka nähtävästi on A. erythrocarpa < nigra. Habitukseltaan 
se muistutti enemmän erythrocarpa. Lehdykät ovat kuitenkin ' 
suurempia ja vähän tylpempiä, kärkihammas lyhyempi. Hedel- 
mät ovat pieniä, surkastuneita, tuoreina ruunit, kuivattuina mus- 
tahkot. 

Herr Cajander framlade vidare följande 


Anmärkningsvärda växter från Onega- och Olonets- 
Karelen. 


Rumex pseudonatronatus *fennicus Murb., tagen pä äker- 
renar i Kuschlega by, artens tillsvidare sydligaste fyndort. 

Rumex auriculatus Wallr., hvilken anträffats öfverallt i de 
besökta trakterna, I allmänhet hade den tyckts föredraga tor- 


Mötet den 4 mars 1899. 61 


rare ständorter än Rumex acetosa och hade blifvit funnen mest 
på äbranter, äkerbackar och torrare äkerrenar, stundom t. o. m. 
på torra sandiga moar. Öfver hufvud taget hade den förekom- 
mit ytterst allmänt och talrikt i alla odlade nejder, mången 
gang bildande hufvudmassan af vegetationen, i synnerhet pä vissa 
fältbackar nära odlingar. I anseende till den freqvens och ym- 
nighet, hvarmed arten således uppträder vid Onega och då den 
tillika är tagen på Åland, är det att antaga, det den ännu kom- 
mer att uppdagas i andra sydfinska provinser, ehuru den hittills 
förvexlats med den närstående R. acetosa. 

Viola Riviniana var. villosa Murb., som förut hos oss varit 
känd blott från Åland, men som senaste sommar dessutom an- 
träffats flerstädes i lundar och på lundartade friska ängar i sö- 
dra delen af Onega-kustområdet, ymnigast i omgifningarna af 
Soutujärvi by. I dennas sällskap hade anträffats tämligen all- 
mänt dess hybrid med Viola canina, 

V. canina X Riviniana var. villosa, som afviker från den 
vanliga V. canina X Riviniana blott genom sin härighet. 

Caltha palustris var. radicans Fr., tagen i floden Ivina vid 
Latva by (Ol), där den bildade täta trassliga bestånd pä grunda, 
strida ställen. Denna form, som utmärkes genom sin långa 
rotsläende stam, sina enstaka eller fä blommor och oftast mera 
trekantiga blad, är för öfrigt anträffad pä sä pass vidt skilda or- 
ter som pä Shetlands öarna, i Norska Finmarken, pä Dovre och 
i Ryssland (enligt Ledebour utan närmare angifven lokal). 

Stachys palustris X silvatica, funnen i alskog pä en liten 
holme utanför Sennoguba (Saoneschei, On) växande tillsammans 
med föräldrarna. 

Monotropa glabra Rth., anträffad i ett enstaka exemplar i 
löfskog vid Gusesero sjön. Förut är den endast en gäng tagen 
inom finska flora-omrädet, nämligen pä Äland. 

Cirsium oleraceum X palustre, funnen ä nio olika lokaler 
tillsammans med C. oleraceum. 

©. heterophyllum X oleraceum, anträffad fyra gånger, förut 
känd blott från Ik. 

Thymus chamedrys, tagen på en svedjebacke några verst 


62 Mötet den 4 mars 1899. 


från Petäjäselkä by, såsom det såg ut, fullkomligt vild; möjlig- 
heten att den blifvit importerad är dock icke alldeles ute- 
sluten. 


Student Arth. Wahlberg påpekade, på anmodan af d:r 
Wainio, att de på februari-mötet omnämnda och af professor 
W. Nylander bestämda lafarterna icke vore Ramalina minuscula 
och Cladonia crispata var. cetrarieformis, utan R. obtusata och 
Cl. Delessertii; den förra var nämligen försedd med soredier, 
den senare med scypher. 


Student J. E. Aro föredrog följande berättelse öfver den 
entomologiska resa, hvilken han säsom Sällskapets stipendiat 
förliden sommar företagit till Kajana-Österbotten: 

Saatuani keväällä 1898 seuralta »Societas pro Fauna et 
Flora fennica» sopivan matka-apurahan hyönteisten keräämistä 
varten Oulujärven itäseuduissa, olen nyt tuon retken tehtyäni 
tilaisuudessa, samalla kun saan lausua sulimmat kiitokseni tästä 
matka-apurahasta, antamaan lyhyemmän kertomuksen matkani 
vaiheista ja sen tärkeimmistä tieteellisistä tuloksista. 

Lähdin Helsingistä kesäkuun 6:na päivänä ja suuntasin 
matkani Kuopion ja lisalmen kautta Kajaaniin. Satunnaisten 
asioitteni tähden täydyin viipyä Kuopiossa parisen päivää ja sain 
siten myös samalla tilaisuuden tehdä lyhyempiä retkiä kaupun- 
gin ympäristöön. Mutta vaikka kevät olikin täällä jo hyvällä 
alulla kasvillisuuden puolesta ja ilmat sangen suotuisia ja läm- 
pöisiä, oli perhosmaailma kumma kyllä silloin vielä sangen köv- 
hää, joten saaliini noilla retkillä supistuivat vaan noin kymmen- 
kunta lajiin, joista huomattavin oli Syrichtus malve var. Taras 
Meig., jota ennen on tavattu ainoastaan Ahvenanmaalla ja Kar- 
jalassa. Tapasin sen Puijonsarvelle kulkevalla maantiellä pää- 
muodon joukossa. 

Kesäkuun 8 päivänä jatkoin taas matkaani laivalla lisal- 
melle ja sieltä yhtämittaa hevosella Kajaaniin. Joka matkustaa 
tätä tietä Kajaaniin, saa nähdä mitä surkeimpia maita matkansa 
varrella. Iisalmen puolella ovat tosin maantien varsilla olevat 


Mötet den 4 mars 1899. 63 


maat vielä viljeltyjä, vaikka ulkonäöltään näyttävätkin hyvin 
köyhäkasvuisilta, mutta kuta pohjoisemmalle pääsemme sitä kol- 
kommiksi seudut käyvät. Milloin kohoaa maantie karua, kor- 
keata vuorta ylös laskeutuakseen taas yhtä karua rinnettä alas, 
kunnes se harjauteen juurella kohtaa pientä, kuivaa männikköä 
kasvavan kaukaan tai aivan aukean, vetelän tai sekametsäisen 
suon. Milloin kulkee se taas kilometrimääriä kulonpolttamien, 
kivikkoisien korpien halki tai tervaksiksi hakattujen ja siten au- 
keiksi, kuiviksi ahoiksi hävitettyjen seutujen läpi. Asuntoja ja 
peltoja kohtaa matkustaja tuskin nimeksikään tuolla 10 penikul- 
man taipaleella. 

Mutta kuta lähemmäksi saapuu Kajaanin portteja, sitä run- 
saammin aukenee niittyjä ja peltoja metsien lomista ja sitä 
useampia mökkejä näkyy peltojen laidoilla. Itse kaupunki on 
rakennettu näennäisesti kuivalle tasangolle, jota etelässä rajoit- 
tavat paikoittain melkein kaljut, paikoittain taas vahvaa havu- 
metsää kasvavat, jokseenkin korkeat vuoren harjanteet, jotka 
lounalta kohden alenevat alenemistaan, kunnes maaperä lähellä 
Kajaaninjokea on muodostunut väkevän näköiseksi multa- tai 
saviperäiseksi niittytasangoksi, jonka takana Lohtajan laajat, 
kuusikkoa tai sekametsää kasvavat suot aukenevat. Pohjois- 
rannalla kaupunkia virtaa Kajaaninjoki juhlallisena Koivu- ja 
Ämmäkoskien yli Oulunjärveen eroittaen siten kaupungin kor- 
keasta, komeata kuusikkoa kasvavasta Pöllyvaarasta ja siitä 
itäänpäin olevista vuorottaisesti niittyisistä ja kuusikkoisista Kyv- 
nespäämaista. 

Vasta kesäkuun 12 päivänä saatoin ryhtyä toinperään per- 
hosia keräämään, sillä siitä lähtien kävivät ilmat siksi lämpöi- 
siksi, että hyönteiset uskalsivat liikkeelle. Varsinkin hyviä pyy- 
dyspaikkoja olivat nuo edellämainitut Koivukosken pohjoisran- 
nalla olevat rantaniityt ja niitten takaiset lehtimetsät. Toisinaan 
kun oli oikein lämmin ilta, niin metsikköjen rannat oikein vili- 
sivät valkopukuisia mittariperhosia, kuten Cabera pusaria’a, C. 
exanthemata’a, Jodis putata'a, punaselle hohtavaa Numeria pul- 
verariaa y. m. En koskaan ole nähnyt niin runsasti perhosia 
liikkeellä. Ne näkyivät ikäänkuin kaikki päässeen yht'aikaa irti 


64 Mötet den 4 mars 1899. 


talven kahleista ja ikäänkuin aavistavan, ettei tällaisia suotuisia 
päiviä kauvan kestä. Omituista kyllä olivat kaikki muut perhos- 
ryhmät tähän aikaan hyvin niukalti edustettuina. Kiitäjistä en 
tavannut kesäkuussa ainoatakaan; kehrääjistä en niinikään muuta 
kuin Psyche hirsutella'a yhden kappaleen sekä Epichnopteryx 
nitidella’sta niinikään yhden ainoan kappaleen, joka sekin pääsi 
karkuun oltuaan jo kahdesti haavissani. Päiväperhosia kyllä 
lenteli verrattain lukuisasti, mutta ne olivat enimmäkseen samoja 
lajeja, joko Pieris'tä tai Leucophasia'a. Noctua-ryhmästä en taas 
saanut kuin joitakuita Caradrina-lajeja. 

Näin kesti kauniita lämpöisiä päiviä kesäkuun 21 päivään 
asti, jolloin alkoi sadekausi, jota kesti puolitoista kuukautta 
melkein yhteen mittaan. Meni toisinaan kokonaisia vuorokausia, 
jolloin ei tarvinnut haavia ensinkään. Tällaisina päivinä keräsin 
enimmäkseen kasveja ja aitojen ja huoneitten suojissa sadetta- 
pitäviä hyönteisiä. Ja varsinkin aitojen suojissa tapasikin toisi- 
naan runsaasti noctuoita ja niettareita lepäämässä. Harvinaisim- 
pina sellaisina löytöinä mainittakoon nuo erinomaisen sievät 
noctuat Mamestra glauca ja M. bicolorata var. obscura jota jälki- 
mäistä on tähän asti tavattu alueeltamme vain kahdesti, nim. 
Raudun pitäjässä ja Mikkelissä. 

26 päivänä kesäkuuta lähdin Paltamon kirkonkylään pari 
vuorokautta kestävälle retkelle, jolloin kuitenkin sadekuurot tuon 
tuostakin häiritsivät työtäni. Palasin sentähden melkein tyhjin 
toimin jälleen kaupunkiin, jossa viivyin hemäkuun 2 päivään, 
jolloin lähdin katsomaan luonnonihanuudestaan ja korkeudestaan 
kuuluisata Naapurivaaraa ja sen viereistä Vuokatti-kukkulaa, 
mutta sade katkasi tämänkin retken, ennenkuin ennätin saada 
paljon mitään aikaan. Saman kuun 9—12 päivinä oleskelin 
Outonjoella Sotkamon pitäjässä. Tällöin tapasin Dianthus are- 
narius'ta kasvavan hyvin runsaasti 10'/2 kilometriä Sotkamon 
kirkolta Kuhmoniemelle vievän maantien varrella hiekkaharjujen 
rinteillä. Tämä lienee pohjoisin löytöpaikka mainitulle kasville. 

Heinäkuun 22 päivänä pistäysin Melalahden kylään, mutta 
kun säät yhä olivat sateiset en täällä hyötynyt juuri sanottavasti- 
kaan, vaikka luonnosta päättäen hyönteismaailman luulisi olevan 


Mötet den 4 mars 1899. 65 


täällä hyvinkin lajirikasta. Poutahetkinä olivat varsinkin Zycena’t 
ja Polyommatus’et valtaperhosina päivisin ja Cidario't iltasin. 
Edellisistä mainittakoon etusijassa tuo yleensä harvinainen Ly- 
cena Donzelii, jota lenti sangen lukuisasti Knautia arvensis'en 
kukilla. Paluumatkalla poikkesin Kajaaninjoen suuta ympäröi- 
villä seuduilla. Täällä lenteli talojen edustoilla kasvavien Del- 
phinium elatunvien ympärillä hyvin lukuisasti Plusia-lajeja, joista 
mainittakoon nuo kauniit P. festuce ja P. macrogamma lajit. 

Heinäkuun loppupuolen sekä elokuun alkupäivät oleskelin 
pääasiallisesti Kajaanin ympäristöillä, jolloin Ctdaria silaceata, 
C. corylata, C. cambrica, C. incursata ja C. cesiata olivat aivan 
yleisiä varsinkin Pöllyvaaran kuusimetsissä ja niissä olevien 
pienten metsäniittyjen rannoilla. 

Täten oltiin päästy tuon pitkän, tuskallisen sadeajan lop- 
puun. Itsestään on selvää, että saaliini tällaisten olosuhteitten 
vallitessa supistuivat hyvin vähiin, vaikka olikin käsissä sydän- 
kesän muuten niin saalisrikkaat ajat. Ainoastaan phryganeidit 
olivat tähän aikaan runsaasti edustettuina. Sadekuurojen lo- 
missa niitä liiteli tavattomissa parvissa pitkin vesien pintaa. Ei 
tarvinnut kuin liikuttaa haaviaan edestakaisin tai kostuttaa 
haavinvartta ja pitää sitä hetkisen ilmassa, niin sai näitä siivek- 
käitä pitkäsarvisia sadottain. 

Elokuun 16 päivänä lähdin uudestaan Melalahteen, mutta, 
vaikka ilmat olivatkin muuttuneet jo suotuisemmiksi, en tavan- 
nut siellä mitään erinomaisempaa. Palasin saman kuun 19 päi- 
vänä taas Kajaaniin ja oltuani siellä joitakuita päiviä tein lyhyem- 
piaikaisen matkan Sotkamon kautta Kuhmoniemelle, koska toivoin 
täällä ehken tapaavani itäisempiä muotoja. Siinä toivossa kui- 
tenkin petyin, sillä koko retkellä en tavannut ainoatakaan kesäl- 
leni uutta perhosta. Sen sijaan löysin aivan Sotkamon ja Kuhmo- 
niemen pitäjien rajalla olevalta laajalta suolta hyvin runsaasti 
komeita Rhynchospora alba-kappaleita. Tämäkin lienee pohjoi- 
simpia yllämainitun kasvin kasvupaikkoja. 

Tällävälin olivat varsinkin yöt käyneet jo sangen kylmiksi, 
joten yöperhosia lenteli sangen niukalta, varsinkin soilla, mutta 
poudat olivat sensijaan jo yhtäjaksoisempia, pitempiä, joten elo- 


- 


2 


66 Mötet den 4 mars 1899. 


kuun loppupuolella satoi hyvin vähän. Syyskuun alkupäivinä 
alkoi taas satamaan ja, nyt kun kylmäkin vltyi, supistuivat saa- 
liini hyvin vähiin. Tällaista, melkein hyönteiskeräilyjä varten 
hyödytöntä aikaa kesti sitten syyskuun 9 päivään, jolloin lähdin 
paluumatkalle, oltuani matkallani alun neljättä kuukautta. 

Kuten jo mainitsin oli viime kesä monessa suhteessa san- 
gen epäedullinen entomoloogille ainakin Kajaanin seuduilla, 
jonka tähden tulokseni matkaltani supistuivatkin verrattain paljon 
pienemmiksi kuin olin toivonut. Koska tuollaiselta retkeltä kerät- 
tyjen hyönteisten määrääminen vie sangen pitkän ajan, en tie- 
tysti nyt tällä kertaa ole tilaisuudessa suunnilleenkaan ilmoittaa 
tuloksista, sen saatan kuitenkin mainita että Macrolepidopteroita 
tapasin retkelläni Pohjois-Pohjanmaalle uusia 69 lajia. 


Herr Aro förevisade härefter följande sällsynta fjärilar. 

1. Vanessa L-album. Af denna art hade ett exemplar 
infängats af eleven A. Lipponen i Heinjoki, ett annat af eleven 
V. Streng i Räisälä. 

2. Argynnis Selene ab. Marphisa, en för Finlands natur- 
historiska omräde förut okänd form, som af eleven Lappalainen 
anträffats i Leppävirta. 

3. Miltochrista miniata Forst., funnen i Viborg af eleven 
Lipponen samt 

4. Agrotis precox, infångad af student Seth Nordberg i 
Ijo socken. 


Professor A. O. Kihlman erinrade om att det under bygg- 
nad varande huset för vetenskapliga sällskap snart nalkades 
sin fulländning och framförde därvid till Sällskapet en inbjudning 
frän Finska Vetenskapssocieteten att utse en delegerad, som i 
en förberedande komite skulle deltaga i preliminära öfverlägg- 
ningar rörande anordnandet af de respektive samfundens biblio- 
tek i nämnda hus. 

Sällskapet beslöt med tacksamhet antaga denna inbjudning 
och utsåg till delegerad sin bibliotekarie, docenten Enz. Reuter. 


Mötet den 8 april 1899. 67 


Student A. K. Cajander öfverlemnade till arkivet en om- 
fattande samling af kartblad, belysande sällsyntare kärlväxters 
utbredning i den af föredragaren undersökta delen af Olonets- 
Karelen. 


Mötet den 8 april 1899, 


Ordföranden, professor J. A. Palmén, yttrade följande ord, 
som af Sällskapet stående afhördes: 

M. H. Ett sorgebud har nått oss denna vecka, sorge- 
budet att sällskapets Hedersordförande, professor William Ny- 
lander, afsomnat i Paris den 29 mars. Det var han som i 
midten af vårt sekel ingöt vetenskapligt lif uti Sällskapet pro 
Fauna et Flora fennica, gaf dess sträfvanden innehåll och rikt- 
ning. Hans verksamhet hos oss blef dock kortvarig, och de 
allra fleste af sällskapets nuvarande medlemmar hafva aldrig 
lärt känna honom personligen. På långt afstånd följde han 
emellertid med stort intresse vårt arbete. Mera än gerna hade 
vi sett honom åter i fäderneslandet, men han förklarade att han 
ej behöfdes mera, ty numera fanns ju en glädjande mängd 
arbetare. 

Vid underrättelsen om frånfället skyndade sig några äldre 
medlemmar af sällskapet att draga försorg om en hedersbevis- 
ning. En krans med inskrift »Prasidi suo honorario meritis- 
simo Societas pro Fauna et Flora fennica» skulle omedelbart 
nedläggas på grafven genom tvenne i Paris varande landsmän. 

Vi hemmavarande kunna endast djupt beklaga den gamle 
forskarens hårda lott, att i fjärran land och ensam, ja, kanske 
utan nödig omvårdnad tillbringa sina sista stunder. Vi bringa 
honom vår varma tack för hvad han i lifvet verkat.» — 

Härefter beslöts i enlighet med Bestyrelsens förslag att en min- 
nesteckning öfver William Nylander skulle i Sällskapets skrifter 
intagas, och uppdrogs affattandet af densamma åt den aflidnes 


68 Mötet den 8 april 1899. 


forne medarbetare och mångårige vän, prof. Th. Sxlan, som 
äfven förklarade sig villig att emottaga detta uppdrag. 

I samband härmed meddelade ordföranden att bland Be- 
styrelsens medlemmar fråga väckts därom, att Sällskapet skulle 
taga initiativ till resandet af en vård på sin hedersordförandes 
graf. Denna tanke understöddes på det varmaste af särskilda 
talare, och beslöts, efter en kort detaljdiskussion, enhälligt upp- 
draga ät en komité, bestående af ordföranden, professorerne 
Norrlin och Saelan, att i sådant afseende träda i korrespondens 
med professor Elfving, som afrest till Paris för att afhämta den 
aflidnes efterlemnade samlingar, äfvensom att i öfrigt vidtaga 
sådana åtgärder, som syntes densamma af omständigheterna på- 
kallade. 


Till inhemska medlemmar invaldes med acklamation stu- 
denterna K. Nyberg och A. W. Kröger. 


Till publikation anmäldes följande uppsatser: O. M. Reuter, 
» Anteckningar om finska Psocider»; samt Th. Salan, »Nägra 
anteckningar om floran på Hogland» (se s. 73). 


På därom gjord anhållan beslöt Sällskapet träda i skrift- 
byte med 

Wisconsin Geological and Natural History Survey, Madison; 

Torrey Botanical Club, New-York och 

R. Istituto botanico, Palermo. 


Föredrogos de ansökningar om reseunderstöd instundande 
sommar, som inom utsatt tid inlemnats, och beslöts, i enlighet 
med Bestyrelsens förslag, att tilldela 

Studenterna B. Poppius och C. W. Fontell 1400 mk 
för en entomologisk-botanisk resa till Lapp. tulom.; 

student J. E. Aro 350 mk för en entomologisk resa till 
Kuusamo socken; 


Mötet den 8 april 1899. 69 


artist J. Montell 300 mk för en ornitologisk-entomologisk 
resa till Ponoj; 

student Hugo Krank 200 mk för en ornitologisk resa 
till Åland; 

magister E, Odenvall 100 mk för spindelundersökningar 
i Kar. Lad.; 

student Iivari Leiviskä 125 mk för floristiska och växt- 
topografiska undersökningar i Uleäborgstrakten; 

student Kurt Envald 125 mk för floristiska och växt- 
topografiska undersökningar i Nyslottstrakten; 

student Alv. Palmgren 100 mk för floristiska undersök- 
ningar pä Äland, företrädesvis i Jomala och Hammarland. 


Magister G. Läng förevisade exemplar af den förut 
inom floran icke anträffade stenlafven Arthonia granitophila Th. 
Fr., funnen af honom i september 1896 i närheten af Fredriks- 
berg invid Helsingfors. Arten var förut känd frän nägra ställen 
i Sverige. 


Docent E. Reuter förvisade Coleopter-larver frän Tjuster- 
by i Pärnä, insända af öfverste Kasten Antell. Sädana larver 
hade enligt meddelande af öfverste Antell den 31 mars under 
regn och bläst nedfallit i mängd pä en af djup snö betäckt äng. 
Att larverna verkligen »regnat» ned bevisades däraf, att en kvinna 
vid passerandet af nämnda äng upptäckte flere af dem pä sina 
kläder. Antagligen hade dessa insekter, hvilka pläga anträffas 
tidigt om våren, af någon hvirfvelvind förts upp i luften och 
sedan nedfallit på en plats, möjligen rätt aflägsen den ort, från 
hvilken djuren härstammade. Larvernas identitet hade före- 
dragaren ej ännu lyckats säkert konstatera; sannolikt tillhörde de 
någon Carabicid eller Cantharid. 


Doktor K. M. Levander meddelade, att den vid ett tidi- 
gare möte anmälda Campanularia flexuosa från Porkkala visat 
sig tillhöra icke denna art, utan Gonothyrea Loveni, hvilken är 
känd från svenska vestkusten och trakten krig Kiel. Föredraga- 


70 Mötet den 8 april 1899. 


ren förmodade att också den från estländska kusten uppgifna 
Campanularia flexuosa vore ofvannämnda Gonothyrea-art, hvilken 
äfven anträffats vid Hangö af doktor E. Nordenskiöld. 


Student A. J. Silfvenius förevisade flere exemplar af 
hemipteren Aphelocheirus nigrita Horwath, tagna af honom sist- 
lidne sommar i Kivinebb och Nykyrka socknar på Karelska 
näset. Af arten var härintills endast ett exemplar kändt från 
Ungern. För öfrigt hade ingen representant för den grupp, dit 
denna art hör, förut blifvit funnen i Skandinavien eller Finland. 


Artist Justus Montell uppläste en berättelse öfver den 
resa han i egenskap af Sällskapets stipendiat sommaren 1893 
företagit till Ladoga-Karelen i och för studiet af lepidopter- 
faunan i nämnda provins. I rundt tal hade 1500 individer in- 
samlats, men bestämningen af dem hade ännu ej hunnit slutföras. 


Föredrogs följande af magister E. Odenvall inlemnade 
berättelse öfver hans sommaren 1898 med stipendium från Säll- 
skapet företagna undersökningar af spindelfaunan: 

Vid stipendiet var icke fäst något vilkor angående rese- 
plan eller ort för insamlingen. — Denna skedde den 8—24 juni i 
Lappajärvi socken, hvarifrån den 16—19 juni en exkursion företogs 
till grannsocknen Evijärvi, samt resten af sommaren — till den 
28 augusti — i Tuulois i Tavastland. Äfven gjordes senare på 
hösten i september och oktober exkursioner från Helsingfors till 
Malm och Dickursby. Att döma af de iakttagelser jag gjort 
under de två föregående somrar, jag aktgifvit på spindlarnas före- 
komst, torde förlidet år ha varit för dessa djur tämligen gynn- 
samt, ty utbytet blef jämförelsevis tillfredställande. Endast lyco- 
siderna, liksom andra på våta ängar och stränder förekommande 
arter, tycktes betydligt ha decimerats i följd af det höga vatten- 
ståndet senaste vår. 

Förbehållande mig att i en framtid inkomma med en full- 
ständigare redogörelse, sedan jag närmare hunnit granska det 
insamlade materialet, får jag nu därom anföra följande, 


Mötet den 8 april 1899. 71 


Enligt en ungefärlig uppskattning innehålla mina samlingar 
omkring 250 arter (Sverges kända spindelfauna uppgick är 1862 
till 308 arter). Tills dato har jag med säkerhet bestämt 120 
arter. Af dem äro följande 18 för Finland nya (icke af A. v. 
Nordmann upptagna): 


Singa Herii Hahn Phalops conicus Westr. 
Zilla calophylla C. L. Koch * Dicyphus cilunculus M. 
Linyphia hortensis Sund. Dictyna pusilla Th. 
Leptyphantes crypticola Koch *Clubiona cerulescens L. K. 
Nesticus cellulanus Cl. » corticalis Walk. 
Episinus truncatus Walk. : » frutetorum L. K. 
Lophocarenum acuminatum Wid. * » = grisea Th. = (stagna- 
A » dicholophum M. tilis Kulezynski) 
*Tmeticus hamipalpus M. » — terrestris Westr. 

» = gramimicola Sund. Dolomedes plantarius Cl. 


De med * utmärkta arterna saknas äfven i Sverge (enligt 
Westrings » Aranea Svecice» 1862). 

Nesticus cellulanus Cl., af hvilken jag fann talrika exemplar 
i en källare i Kimito, är blott en gäng tagen i Sverge, nämligen 
af Clerck är 1757, men icke sedan dess äterfunnen därstädes. 

Vid genomgäendet af Nordmanns spindelsamling fann jag 
därjämte en af Nordmann icke urskild art, Xysticus perogaster 
Th. (Spirachme striata M.), bland exemplar af X. pini Hahn. 

Af mindre arter äfvensom af en del andra spindlar har 
jag aftecknat de för artbestämmingen karaktäristiska kropps- 
delarna, och innehar jag öfver 100 dylika teckningar. Icke 
mindre än inemot 40 af dessa arter äro mig ännu obekanta, 
dä jag tillsvidare icke lyckats indentifiera dem med några förut 
beskrifna eller afbildade arter. 


Upptogs till diskussion frägan om naturalhistoriens ställning 
i våra skolors läroplan, och beslöt Sällskapet, efter ett kort 
meningsutbyte, förena sig om rektor Arrhenius' förslag, att frä- 
gan skulle hänskjutas till Bestyrelsen, hvilken egde att med full 
beslutanderätt behandla densamma i hela dess vidd äfvensom 
att, om sä ansägs nödigt, med sig adjungera intresserade sak- 
kunniga. 


72 Mötet den 8 april 1899. 


Till de zoologiska samlingarna hade inlemnats följande 
gåtvor: 

Larus glaucus från Vihanti af stud. Tuomikoski. 6 säll- 
synta dagfjärilar af lye. Otto Wallenius. Följande kollektioner 
af stud. J. E. Aro: a) Från Kuopio-trakten år 1897 (1285 ex.): 
Macrolepidoptera 236 arter i 391 ex.; bland dessa äro 1 art och 1 
aberration ny för landet samt 147 arter för provinsen nya; Micro- 
lepidoptera 598 exx.; Coleoptera 194 exx.; Hemiptera 102 exx.; 
b) Från Kuopio-trakten år 1898 (1181 exx.): Macrolepidoptera 
691 exx.; Microlepidoptera 490 exx. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 

7 kärlväxter i 8 exx. från vestra Nyland och Sortavala, där- 
ibland Cirsium heterophyllum X palustre och Polystichum erista- 
tum X spinulosum, nya för Kl, af mag. G. Lång. 2 kärlväxter i 
4 exx. frän Äland af eleven A. L. Backman genom rektor M. Bren- 
ner. En kärlväxt frän Norra Österbotten af stud. I. Leiviskä. 495 
kärlväxter i 1053 rikliga, väl valda och omsorgsfullt pressade 
exemplar, bland dessa ätskilliga för floran och i synnerhet för pro- 
vinsen (Kar. olon.) nya arter och former, hvilka tidigare förevisats 
vid Sällskapets möten af stud. J. I. Lindroth och A. K. Cajander. 
En fascierad gren af klibbal från Esbo af mag. A. Boman. 
En d:o d:o af gran från Haapajärvi af mag. O. Hynen. 
8 kärlväxter från Tavastehus-trakten af mag. O. Collin. 6 för 
provinsen nya mossor från Ladoga-Karelen af mag. G. Lång. 17 
exx. Rubi, däribland Rudus cesius X ideus från 2 nya lokaler, 
samt Botrychium simplex frän Äland af stud. A. Palmgren. 


Rektor A. Arrhenius delgaf Sällskapet ett bref, i hvilket 
dess mängäriga medlem, professor Ch. Flahault i Montpellier, 
jämte tacksägelse för erhällna skrifter, uttalar sina varma sym- 
patier och sitt djupa deltagande i anledning af de svära poli- 
tiska pröfningar, som under senare tid drabbat Finland och 
dess folk. 


Några anteckningar om floran på Hogland 
af 


Th. Selan. 


Sistlidne sommar uppehöll jag mig pä Hogland i slutet af 
juli och början af augusti och gjorde under denna min vistelse 
talrika exkursioner A den i flere afseenden intressanta ön, och 
får jag härmed för Sällskapet framställa, hvad jag i floristiskt 
afseende härvid iakttog. 

Sedan M. Brenner i sina »Bidrag till kännedom af Finska 
vikens övegetation», publicerad i Notiser ur Sällskapets förhand- 
lingar, XI, 1—38 och 445—448 (1871) samt i Meddelandena, 
XI, 33—40 (1884), sammanfört allt, som pä grund af andra 
botanisters och hans egna undersökningar dittills var bekant om 
förekomsten af fanerogamer och ormbunkar pä Hogland, har 
icke något offentliggjorts i detta afseende. Då nu floran pä 
Hogland i följd af öns läge nästan midt emellan kusterna af 
Finland och Estland påverkas af floran inom dessa länder, del- 
vis äfven genom Öboarnes lifliga samfärdsel med desamma, 
torde det vara af intresse att tid efter annan anställa en revi- 
sion med dess flora, hvarigenom möjligen kunde utredas hvilka 
af de därstädes förekommande växtformerna som blifvit bofasta 
och hvilka som endast visat sig vara tillfälliga emigranter. 

Växter, som ej förut blifvit anmärkta på Hogland, men 
som af mig anträffades, äro följande: 


Juncus conglomeratus, Berteroa incana, 

Calamagrostis phragmitoides, Malva borealıs, 

Glyceria fluitans, Euphorbia esula, 

Poa compressa, Carum carvi, 

Coralliorrhiza innata, Epilobium montanum var. col- 
Almus incana, linum, 


Polygonum persicaria, Melilotus arvensis Wallr., 


74 Th. Sclan. Några anteckningar om floran på Hogland. 


Convolvulus arvensis, Lamium purpureum ”incisum 
Cynoglossum officinale, Willd. 
Veronica arvensis, Gnaphalium silvaticum och 
Rhinanthus major, Matricaria discoidea. 


Glechoma hederaceum, 

Dessutom påträffade jag hybriden Rumex crispus X dome- 
sticus. Af Alchemilla vulgaris-formerna iakttogos af mig: var. 
pastoralis (Bus.) och var. obtusa (Bus.); af Euphrasia officinalis- 
formerna: Eu. curta Wettst. och Eu. brevipila Burn. et Greml. 

Däremot anträffade jag icke af förut anmärkta växter pä 


Hogland: 

Bromus secalinus, Euphorbia helioscopia, 
Br. arvensis, Trifolium arvense, 
Delphinium consolida, Lithospermun arvense, 
Camelina silvestris, Anchusa officinalis, 
Sinapis alba, Lycopsis arvensis, 
Neslea paniculata, Lamium amplericaule. 


Malva vulgaris Fr.?) 

Campanula patula, Filago montana och Achillea ptarmica, 
som af Edv. Nylander (1851) uppgifvas ha förekommit flerstä- 
des, kunde jag icke heller upptäcka. 

Här nedanför följer en förteckning öfver de af mig obser- 
verade växter, som i Brenners ofvannämnda uppsats anföras som 
sällsynta pä Hogland, jämte angifvande af nya fyndorter för 
desamma. De nytillkomna formerna äro märkta med ett %. 


Lycopodium complanatum (»r.») flerst. i öns norra del. 

Picea excelsa f. brevifolia flerst. 

Polygonatum officinale (»r.») Purjekallio och Haukkavuori. 

Convallaria majalis (»r.») h. o. d. i norra delen, merendels 
steril. 


1) Denna art, som af M. Brenner, 1. c. s 39, uppgifves såsom allmän 
pä vägar i Suurkvlä och af hvilken han till Herb. M. F. under benämningen 
M. rotundifolia L. inlemnat exx. tagna 1868, fanns alls icke därstädes, men 
i dess ställe förekom M. borealis Wallm. ymnigt vid vägarna i nämnda by. — 
För öfrigt bör M. vulgaris med rätta utmönstras frän vär flora, ty den tyckes 
endast tillfälligtvis ha uppenbarat sig pä de få lokaler, där den anträffats. 


Th. Scelan. Några anteckningar om floran på Hogland. 75 


Juncus conglomeratus Purjekallio, i en däld vester om 
Mäkiinpäällys och vid foten af Haukkavuori; förut uppgifven 
för Hogland af Schrenck (1841), men icke sedermera anträffad. 

Carex leporina (»r.») h. o. d. vid gångstigar, såsom vid 
Pohjakorkia, Kummelkallio, Mäkiinpäällys. 

C. pilulifera Pohjakorkia. 

C. Oederi (»r.») flerst. 

C. filiformis & en vattensjuk äng vid Kappelinlahti; i Vetel- 
järvi talrikt. 

C. ampullacea i ett ängsdike vid Kappelinlahti; i Veteljärvi. 

Hierochloö australis pä en äng vid Kappelinlahti talrikt. 

| Calamagrostis phragmitoides pa en äng vid Kappelinlahti 
talrikt. 

Triodia decumbens (»nära Suurkylä r.») flerst. öfver hela ön. 

1 Poa compressa talrikt pä en bergsknalle i Kiiskikylä och 
pä en torr ängskant nära Veteljärvi. | 

P. pratensis (»r.») flerstädes. 

+ Glyceria fluıtans i bäcken vid Suurkylä några exx. 

Festuca rubra f. sabulosa Sal. Rhizomate repente stoloni- 
bus discretis, arcuato adscendentibus; culmo gracili vaginis et 
spiculis sepissime violaceis; foliis viridibus omnibus setaceo com- 
plicatis; panicula contracta strieta; spiculis dense pilosis, arista- 
tis. — På sandig strand vid Kappelinlahti ymnigt. 

Elymus arenarius (»r.») Kappelin satama. 

Malaxis paludosa (L.) vid Liivalahden järvi. 

TCoralliorrhiza innata vid foten af Lounatkorkia. 

Listera cordata i dälden söder om Pohjakorkia och vid 
foten af Mäkiinpäällys. 

Orchis maculata t. angustifolia Hartm. pä toppen af Lou- 
natkorkia. 

Scheuchzeria palustris (»r.») vid Liivalahdenjärvi. 

+ Almus incana f. borealis Norrl. några manshöga, busklika, 
sterila exx. nära stranden pä Isosomerikko. 

+ Polygonum persicaria pä en gängstig vid Isosomerikko, 
några exx. — Förut uppgifven för Hogland af Schrenck (1841), 
men sedermera icke observerad. 


76 Th. Scelan. Några anteckningar om floran på Hogland. 


P. convolvulus (»r.») Suurkylä. 

Rumex crispus Suurkylä talrikt. 

TR. crispus X domesticus några exx. pä en gård i Suur- 
kylä tillsammans med föräldrarna. 

Silene inflata (»r.») Suurkylä. (S. maritima Br. Bidrag, s. 
30, är väl S. inflata f. litoralis Rupr.) 

Melandrium album (Mill.) — M. vespertinum (Sibth.) — 
Suurkylä talrikt; Kiiskikylä. — F. rubella Hartm. pä en gård 
i Suurkylä med hufvudformen. 

Viscaria alpina (»r.») Pohjakorkia talrikt; Huovinlimpi. 

Sagina nodosa (»r.») vid Kappelinlahti ymnigt. 

Mchringia (Arenaria) trinervis (»r.) vid Suurkylä; Kappelin 
kallio; Vähä Somerikko. 

Arenaria serpyllifolia (»r.») vid Suurkylä; Pohjakorkia. 

Scleranthus annuus nägra exx. vid Suurkylä; vid Kiiski- 
kylä t. a. 

Hepatica triloba (»r.») i en skogsdäld vid Lounatkorkia. 

i Berteroa incana vid vägar i Suurkylä talrikt. 

"Brassica campestris i Suurkylä. 

Sinapis arvensis Kiiskikylä ymnigt. 

Bunias orientalis Suurkylä ymnigt. 

Drosera longifolia (»r.») i kärr vid Liivalahdenjärvi och 
Veteljärvi talrikt. | 

i Malva borealis Wallm. vid vägar i Suurkylä ymmigt.?) 

i Euphorbia esula L. vid kanten af ett potatisland i Suur- 
kylä flere exx. 

Angelica silvestris (»r.») a sluttningen af Lounatkorkia. 

TCarum carvi pä en gård i Suurkylä talrikt. 

Conium maculatum pä gärdar i Suurkylä talrikt. 

Sedum annuum pä ett berg nära Kiiskikylä ett exemplar. 

Fpilobium montanum (»r.») vid foten af Pohjakorkia. 

1 *collinum (Gmel.) vid foten af Pohjakorkia. 

Cotoneaster integerrima (C. vulgaris Lindl.) (»r.») pä toppen 
af Pohjakorkia. 


1) Ett exemplar taget af M. Brenner 1873 är inlemnadt af honom till 
Herb. M. F. under benämningen M. rotundifolia L. 


Th. Scelan. Några anteckningar om floran på Hogland. 77 


Potentilla anserina (»r.») vid Suurkylä ymnigt. 

Alchemilla vulgaris var. pastoralis (Bus.) vid Kiiskikylä; 
var. obtusa (Bus.) på en fuktig äng vid Kappelinlahti. 

Melilotus albus några exx. på den nya begrafningsplatsen 
a Kappelniemi. 

iM. arvensis Wallr. ett exemplar på en gård i Suurkylä. 

Oxycoccus microcarpus vid Veteljärvi ymnigt jämte O. 
palustris. 

Andromeda polifolia på Purjekallio; vid Liivalahdenjärvi. 

Ledum palustre (»r.») förekom allmänt pä kärraktiga stäl- 
len bäde i norra, mellersta och södra delen. 

Pyrola rotundifolia (»r.») vid Kiiskikylä. 

P. uniflora (»r.») vid Haukkavuori och Lounatkorkia. 

P. umbellata vid foten af Somerikon vuori, steril. 

Monotropa hypopitys vid foten af Haukkavuori och pä 
östra sluttningen af Lounatkorkia. 

j Convolvulus arvensis L. pa en gräsbeväxt gårdsplan i 
Suurkylä talrikt. 

Myosotis intermedia Link. (M. arvensis Roth) i Suurkylä. 

tCynoglossum officinale Suurkylä och Kiiskikylä talrikt. 

Echinospermum lappula pä en sandbacke vid Suurkylä 
nägra exx. 

Echium vulgare pa sandiga ställen och gärdar i Suurkylä 
talrikt. 

Verbascum thapsus L: f. virescens Sal. caule et foliis sub- 
viridibus pubescentibus, haud tomentosis — vid en väg i Suur- 
kylä 2 exx., som voro delvis afbitna af boskapen. !) 

Scrophularia nodosa vid Suurkylä. 

Linaria vulgaris i potatisland vid Suurkylä och Kiiski- 
kylä. 

Veronica scutellata (»r.») i ett sankt ställe vid vägen 
frän Suurkylä till vähä Somerikko. 

TV. arvensis några exx. pä tallmo nära Suurkylä. 


1) Denna form har jag äfven observerat i Snappertuna vid Raseborgs 
ruiner; den är vidare tagen af Simming i KOn. vid Käpselkä. 


78 


Th. Scelan. Några anteckningar om floran på Hogland. 


| Rhinanthus major på äng i en däld mellan Purjekallio 


och Somerikon vuori nägra exx. 


Euphrasia officinalis *curta Fr. Pohjakorkia. 
*brevipila Burn. et Greml. i Suurkylä. 
Utricularia intermedia i Liivalahdenjärvi och Veteljärvi, 


ymnigt. 


Mentha arvensis (>r.>) Suurkylä. 

T@lechoma hederaceum L. vid Kiiskikylä några exx. 
Lamium album Kiiskikylä talrikt. 

TL. purpureum *incisum Willd. Suurkylä vid vägar sällsynt. 
Galeopsis ladanum vid Suurkylä några exx. 

(7. versicolor Kiiskikylä. 

G. tetrahit (»r.») Suurkylä a. 

Stachys palustris i potatisland i Suurkylä flerst. 
Scutellaria galericulata (»h. o. d.») t. a. 

Prunella vulgaris (»r.») vid gångstigar flerst. öfver hela ön. 
Menyanthes trifoliata (»r.») i kärr vid Somerikon vuori 


och å Mäkiinpäällys talrikt. 


Campanula rapunculoides & en äng vid Suurkylä talrikt. 
C. rotundifolia f. latifolia Br. i en fuktig däld vid Kummel- 


kallio; f. albiflora & toppen af Pohjakorkia med hufvudformen; 
f. pusilla Sel. caule 5—10 cm altit., unifloro; foliis caulinis 
confertis, 1—2 mm latis; corolla minima, 1 cm long. — På högsta 
toppen af Lounatkorkia, bland renlaf. 


kylä 


Knautia arvensis (»r.») vid Suurkylä och Kiiskikylä flerst. 
Erigeron acer vid Suurkylä och Kiiskikylä. 

T@naphalium = silvaticum vid Isosomerikko och vid Kiiski- 
flerstädes. 

Artemisia vulgaris (»r.») Suurkylä t. a. 

A. absinthium (»r.») Suurkylä flerstädes. 

Achillea millefolium (»r.») vid Suurkylä flerstädes. 
Anthemis tinctoria i Suurkylä och ä en äng vid Kiiskikylä. 
fMatricaria discoidea i Suurkylä och Kiiskikylä ymnigt. 
Tanacetum vulgare vid Suurkylä och Kiiskikylä talrikt. 
Senecio silvaticus (»r.») Purjekallio. 

Lappa minor vid Suurkylä och Kiiskikylä flerstädes. 


Th. Sclan. Några anteckningar om floran på Hogland. 79 


Centaurea scabiosa i en trädgård i utkanten af Suurkylä 
och en äng nära Veteljärvi flere exx. 

C. cyanus några exx. bland rågstånd på en odlad äng 
nedanför Somerikon vuori. 

Leontodon hastilis vid Kiiskikylä några exx. 

Sonchus oleraceus i Suurkylä tämligen talrikt. 


På den pä 21/> mils afständ i nordost från Hogland belägna 
Haapasaari, som till sitt omfång är betydligt mindre än Hogland 
och som består af endast berghällar med små ängs- och pota- 
tistäppor i sänkningarna, antecknade jag under en exkursion den 
11 augusti följande växtformer: 

Allium schenoprasum cum f. albiflora t. a. 

Phalaris arundinacea talrikt. 

Alopecurus geniculatus t. a. 

Bromus secalinus flere exx. 

Elymus arenarius talrikt. 

Potamogeton perfoliatus a. 

Polygonum dumetorum flere exx. 

Silene inflata var. litoralis Rupr. g. a. 

Agrostemma githago cum f. nana Hartm. nägra exx. 

Sagina nodosa a. 

Artiplex hastatum cum f. salina t. a. 

A. patulum a. | 

A. litorale talrikt. 

Barbarea stricta flere exx. 

Berteroa incana talrikt. 

Sisymbrium sophia a. 

S. officinale a. 

Erysimum cheiranthoides a. 

Sinapis arvensis talrikt pä en gräsbeväxt gärdsplan. 

Isatis tinctoria ett exemplar vid Tullhuset. 

Bunias orientalis a. 

Cakile maritima flere exx. 

Raphanus raphanistrum flere exx. 


80 Th. Sclan. Nägra anteckningar om floran på Hogland. 


Viola tricolor a. 

F. odora caule robusto, 20—30 cm longo, foliis caulinis 
longius petiolatis, late ovatis obtusis, grosse crenato-dentatis; flo- 
ribus odoriferis; corollis 11a —2 cm latis. — På stenig, gräs- 
beväxt plats vid Tullhuset flere exx. 

Erodium cicutarium t. a. 
Archangelica litoralis !) flere exx. 
Sedum telephium a. 

Ribes grossularia (efferata) nägra exx. 
Vicia sativa var. angustifolia t. a. 

V. hirsuta flere exx. 

Lotus corniculatus t. a. 

Melilotus albus flere exx. 

Myosotis intermedia h. o. d. 

Linaria vulgaris talrikt. 

Rhinanthus major talrikt. 

Euphrasia brevipila Burn. et Greml. f. parce pilosa fl. exx. 
Odontites rubra var. litoralis talrikt. 
Plantago maritima t. a. 

Lamium album talrikt. 

L. purpureum « talrikt. 

Galeopsis ladanum flere exx. 

G. versicolor flere exx. 

G. tetrahit t. a. 

Stachys palustris a. 

Scutellaria galericulata t. a. 

Valeriana officinalis a. 

Bidens tripartitus t. a. 

Anthemis tinctoria nägra exx. 
Matricaria inodora cum f. maritima m. a. 
M. discoidea a. 

Tanacetum vulgare a. 

Senecio silvaticus a. 

Lappa tomentosa t. a. 


1) Icke anmärkt pä Hogland. 


Th. Sclan. Några anteckningar om floran på Hogland. 81 


Centaurea cyanus några exx. 

Lampsana communis t. a. 

Sonchus oleraceus flere exx. 

Däremot sökte jag förgäfves efter Anthemis cotula L., som 
ar 1856, dä ön besöktes af Professor J. E. Strömborg och mig, 
förekom talrikt därstädes, och tyckes den således numera vara 
utgången. Denna art har för öfrigt icke anträffats annorstädes 
inom vårt flora-område. 


Till de anteckningar, som af Brenner gjorts om de på Hog- 
land odlade kulturväxterna torde det förtjena att göra följande 
tillägg. I Suurkylä odlades i trädgårdstäppor Pepparrot och i 
Kiiskikylä Cichoria. Af prydnadsträd och buskar odlades Sy- 
ringa vulgaris flerstädes. På kyrkogården fanns planteradt ett 
exemplar af Aesculus hippocastanum, som dock tycktes vantrifvas. 
Af örter såg jag odlas i det fria: Lilium bulbiferum, Aconitum na- 
pellus, Papaver somniferum, Hesperis matronalis, Lavatera thu- 
ringiaca, Lathyrus odoratus, Phaseolus multiflorus, Mentha gen- 
tilis, Calendula officinalis och Helianthus annuus. 

Slutligen mä här antecknas, att i en trädgärd, tillhörande 
Handlanden Penttilä, under är 1897 hade pä kalljord odlats 
pumpa med den framgäng, att den frambragt mogna frön, 
hvilka själfsätt sig i trädgärden och hvarur flere ständ utveck- 
lat sig, som vid mitt besök stodo i full blomning med frukt- 
ämnen. å 


Einige Bemerkungen über die finnländischen 
Formen der Gattung Rumex. 


Von 


A. Osw. Kihlman. 


Das in unserem Universitäts-Herbar aufbewahrte Material 
finnländischer Rumex-Formen wurde neuerdings von S. Murbeck 
revidiert und dabei mehrere für unseres (Gebiet vorher unbe- 
kannte Arten und Formen aufgedeckt. In Anschluss an die 
soeben veröffentlichte Zusammenstellung Murbeck's »Die nord- 
europäischen Formen der Gattung Rumex» (Bot. Notiser 1899) 
mag hier eine Uebersicht der wichtigsten Befunde Platz finden, 
in so weit dieselben die Angaben in Herbarium Musei fennici 
(1889) berichtigen oder vervollständigen. 

Natürlich habe ich einer so gründlichen und jüngst er- 
schienenen Arbeit, wie die Murbeck’sche, nur wenig Neues hin- 
zuzufügen. Diese Arbeit hat indessen gezeigt wie lückenhaft 
unsere Kenntnisse von dieser Gattung in mancher Beziehung 
noch sind; besonders wäre die geografische Verbreitung ver- 
schiedener Formen einer näheren Feststellung dringend bedürf- 
tig. Die Hoffnung die bevorstehende Arbeit in dieser Richtung 
etwas nachhelfen zu können hat vor Allem die Veröffentlichung 
der nachfolgenden Zeilen veranlasst. 

R. agvaticus L. (R. hippolapathum Fr.). — Kp: Kellovaara 
(I. O. Bergroth), Kem am Meeresufer (Bergroth & Lindroth). 
Lv: Keinjaur (J. A. Palmen). 

var. kolaönsis Murb. Diese kleinwüchsige, nur 50—60 cm 
hohe Form wurde von mir auf frischem Geröllboden an einem 


A. 0. Kihlman, Formen der Gattung Rumex. 83 


Bache unweit der Waldgrenze zwischen den Dörfern Woroninsk 
und Ljawosersk in ziemlicher Menge aufgefunden. Sie hat durch 
die kleinen, 1.5—5 cm breiten, an der Basis nur abgerundeten 
Blätter und die sehr locker gebaute, ausgezogene Inflorescenz 
eine sehr auffallende Tracht. Auch sind die inneren Perigon- 
blätter deutlich schmäler als bei der Hauptform, etwa 4 mm 
breit und 6.5 mm lang mit zungenförmig ausgezogener Spitze 
(bei typischem R. agvaticus 5—5.5 mm breit und 5.5—6 mm 
lang, breit abgerundet). Dagegen habe ich ebensowenig wie 
Murbeck an den Achenen etwas besonders auszusetzen. 

Ob hier wirklich eine konstante Abweichung vorliegt müs- 
sen weitere Beobachtungen lernen. In den Sammlungen liegt 
aus Kuusamo ein Exemplar, das dem vorgenannten sehr ähn- 
lich sieht, nur ist der Blüthenspindel nicht verzweigt, ausserdem 
die Blüthen noch zu jung um sicher erkannt zu werden (R. 
oblongifolius? Salan in Herb. Mus. fenn.). 

R. agvaticus X obtusifolius. — Al: Eckerö (C. J. Arrhe- 
nius); Nyl: Helsingfors (H. Lindberg). 

R. domesticus Hartm. — Die nördlichsten in der Samm- 
lung aufbewahrten Exemplare sind aus Ok: Kajaani (A. O. K); 
Kp: Markkosenvaara (Bergroth & Lindroth); Ob: Rovaniemi 
(Hj. Hjelt & R. Hult); Zm: Kantalaks (F. Nylander). 

R. domesticus X obtusifolius. — Al: Hammarland bei Mar- 
sund; Nyl.: Helsingfors; Ik: Walkjärvi, Weikkola u. Pähkinä- 
mäki; Rautu, Leinikkälä und Sumbula (alle von H. Lindberg). 

R. pseudonatronatus Borbas *fennicus Murb. — Bisher aus 
folgenden Lokalitäten bekannt: 07: Kuschlega (Cajander & Lind- 
roth); Oa: Nagelskär u. Rödgrunden unweit Wasa (W. Lauren); 
Tb: Wiitasaari (V. F. Brotherus); Om: Pedersö, Ädö (C. W. 
Fontell); Gamla Karleby (F. Hellström); Ob: Alkkula, Kosken- 
niemi (Hj. Hjelt & :R. Hult), Zm: Umba (A. O. K.); Lt: Bu- 
mansfjord (V. F. Brotherus). — Die Befunde in Olonetz und 
Russisch Lappland scheinen auf einen östlichen Ursprung zu 
deuten, aber das Auftreten der Art ist noch sehr im Dunkel 
gehüllt. 

R. erispus L. — Ka: Antrea, Hatula (J. Linden); 7k: Kuo- 


34 A. 0). Kihlman, Formen der Gattung Rumer. 


lemajärvi, Tammikko; Pyhäjärvi Riiska (H. Lindberg); Kl.: Sorta- 
vala (0. A. F. Lönnbohm) Oa: Laxö bei Wasa (W. Lauren); 
Om: Ykspila (F. Hellström); Sb: Kuopio (0. A. F. Lönnbohm); 
an den beiden letzgenannte Fundstätten wohl zufällig. 


R. crispus < domesticus. — Dürfte innerhalb des Verbrei- 
tungsgebietes der beiden Stammarten nicht gerade selten sein. 
Exemplare sind mir aus folgenden Fundorten bekannt: Ab: 
Mynämäki (A. K. Cajander); Nyl: Helsingfors, mehrere Formen, 
nicht selten; in den Scheeren von Esbo, westlich von Helsing- 
fors, hin und wieder (A. O. K.); Ik: Pyhäjärvi, Riiska (H. Lind- 
berg): St: Karkku, Heinois (Hj. Hjelt) 7a: Hattula, Pekola (A. 
O. K.); On: Kishi, Ufer des Onega-Sees (Cajander & Lindroth); 
Ob: Uleåborg (H. Zidbäck, wohl zufällig). 


R. obtusifolius L. — /k: an mehreren Orten beobachtet, 
ist die Art hier als völlig heimisch zu betrachten (var. silve- 
stris). Dasselbe kann sicher nicht von den alandischen Fund- 
orten gesagt werden: Hammarland, Marsund (H. Lindberg, die 
Hauptform); am Dorfe Jomala (W. Lauren, var. silvestris); Marie- 
hamn (Th. Salan). Auch sonst wurde die Art unter Umständen 
gefunden, die entweder auf eine sehr späte Einführung (Helsing- 
fors) oder gar auf ein bis auf weiteres ganz zufälliges Vorkom- 
men (Borgä, zwei Stellen; Sortavala; Jakobstad) hinweisen. 


R. maritimus L. — Ik: Muola, Yskjärvi (H. Lindberg, zwei 
Fundstätten); O2: Gak-rutschej am Swir-Ufer (Cajander u. Lind- 
roth). — Dürfte bei Helsingfors und weiter westlich nur als 


fremder Eindringling beobachtet worden sein und ist somit in 
Finnland eine Art mit entschieden östlicher Verbreitung. 


R. arifolius All. — Lt: am Kola-Flusse (N. I. Fellman, ty- 
pica); Srednij am Kola-Fjord (V. F. Brotherus, nähert sich wie 
das folgende Exemplar durch die Blattform R. acetosa). Lp: 
Ponoj (Enwald & Knabe). — Bei uns noch kaum beachtet. 

R. acetosa L. — Typische Exemplare liegen in der Samm- 
lung aus Lt: Siulujoki bei Nuotjaur (J. Linden), Lmur: Wo- 
roninsk (A. O. K.) und Lkem: Muonio (Hjelt & Hult). 

R. auriculatus (Wallr.). — Al: Geta, Bolstaholm (Hoffström 


A. O. Kihlman, Formen der Gattung Rumex. 85 


& Molander); Ol: Ostretschina, livina, Himijoki, Gak-rutschej 
(Cajander u. Lindroth); On: Senneguba (Cajander u. Lindroth). 

R. hamatinus n. sp. — Mit diesem Namen habe ich eine 
Rumex-Form bezeichnet, die ich einst am sandigen Meeresufer 
an der Mindung des Baches Tschernofka zwischen Pjalitsa und 
Tschapoma in Russisch Lappland sammelte. 

Wurzel als tiefgehende, kräftige Pfahlwurzel entwickelt. 
Stengel 15—35 cm hoch, starr und kräftig. Basalblätter etwa 
8 cm lang, davon die Spreite 3.58—5.5 cm, 15—22 mm breit, 
kurz zugespitzt; Stengelblätter 1—2, etwa 3—4 mal länger als 
breit. Sämmtliche Blätter fest gebaut, etwas lederig, unten längs 
den Nerven schwach und kurz behaart mit deutlich eingeschnit- 
tenen, kurzspitzigen Basallappen. Blüthenstand 8—11 cm lang, 
doppelt verzweigt, sehr dichtblüthig, lebhaft purpurn. Äussere 
Perigonblätter an der Basis etwas aufgedunsen. Klappen fast 
nierenförmig, etwa 3 mm lang. Akene hell nussfarbig, meistens 
2.4 mm lang und 1.2 mm breit, einzelne jedoch bedeutend kürzer, 
bis 1.4 mm lang bei unveränderter Breite. 

Aus den Ufern des Ponoj-Flusses nach Osten vom Dorfe 
Kamensk hat J. A. Palmen (182/,87) eine Rumex-Form mitge- 
bracht, die mit der oben beschriebenen identisch sein dürfte. 
Sie ist etwa 60 cm hoch und hat eine mehr lockere Inflores- 
cenz, ist aber sonst von der Tschernofka-Form nicht verschieden. 

Offenbar steht unsere Pflanze R. auriculatus sehr nahe 
und ist vielleicht als eine nördliche Varietät oder Unterart die- 
ses letzteren aufzufassen. Sie ist hauptsächlich durch die rela- 
tiv viel kürzeren Blättern, und die heller gefärbte und weit grös- 
sere Achene (bei R. awriculatus aus Olonets-Karelien waren die 
Achenen 1.8—2 mm lang und 0.8 mm breit) verschieden. Ob die 
dicke Pfahlwurzel und die gesättigt gefärbte Inflorescenz ihr im- 
mer eigen sind bleibt noch näher festzustellen. !) 


1) Herr Justus Montell hat mir gefälligst einen Rumex mitgetheilt, 
den er im letzten Sommer (1899) beim Dorfe Ponoj am steinigen Flussufer 
gefunden hat und die ebenso offenbar zu R. hematinus gehört. Es ist eine 
buschig gewachsene, fast 70 cm hohe Staude mit starker Pfahlwurzel und 
dunkelpurpurner, stark verzweigter Inflorescenz; Basalblätter 13 cm lang, 


86 A. 0. Kihlman, Formen der Gattung Rumer. 


R. acetosella L. — Ändert in Finnland ziemlich häufig ab 
mit ganz blassen, fast ockerfarbigen Achenen. — Lmur: Sem- 
ostrow (V. F. Brotherus). 

f. multifidus (L.). — Nyl: Esbo, Kaitans (A. O. K., steril, 
sehr schmalblätterig);‘ Ol: Suoju (Cajander & Lindroth, breit- 
blätterig); On: am Sandal-See. 

f. integrifolia Wallr. — Lt: Kaaresuanto (A. J. Mela). 

R. graminifolius Lamb. — Klappen runzelig, am Rande 
wellig-kraus. Achene purpurbraun — braungelblich. — Lv: am 
sandigen Meeresufer beim Dorf Tschawanga (A. O. K., var, 
sublanceolatus Scheutz). 

Zu R. graminifolius gehört aller Wahrscheinlichkeit nach 
ein Exemplar, das von Cajander und Lindroth auf Sandhiigeln 
unweit Schoksu am Onega-See gefunden wurde. Die etwa 10 
cm langen Blätter sind an ihrer Basis von langen, glänzenden 
Stipularscheiden umgeben, RBlattspreite etwa 4.5 cm lang, 1.6 
—2.7 mm (selten bis 4 mm) breit und somit nur wenig breiter 
als der Stiel. Die Basallappen fast überall vorhanden, sehr 
schmal, fast fadenförmig, bogig nach vorn gerichtet, 12—16 mm 
lang. Die männlichen Blüthen sind merkbar grösser als bei R. 
acetosella. 


davon die Spreite 5—6.5 cm lang, 27—52 mm breit, unten kahl, Stengel- 
blätter zwei, etwa 8 cm lang und 2.3 cm breit. Leider sind die Blüthen, ob- 
wohl Anfang September eingelegt, zu jung um die Beschaffenheit der Ache- 
nen erkennen zu lassen. 


Årsmötet den 13 maj 1899, 


Ordföranden, professor J. A. Palmen, afgaf följande ärs- 
berättelse: 

Man hör icke så alldeles sällan uttalas satsen, att den ve- 
tenskapliga forskningen icke har något fädernesland, utan är 
kosmopolit. Teoretiskt taget låter satsen nog så riktig, ty forsk- 
ningen är ju fullständigt fri för hvarje människa. Och för en 
del vetenskapsgrenar eller en del frågor kunna i själfva verket 
forskare hysa samma lefvande intresse i hvilken vrå af verlden 
de än må hafva sitt hemvist. Sannt är det också att särskildt 
naturalhistorikern har naturen öppen för sig öfverallt, och att 
enskilda djärfva resande gjort fundamentala upptäckter i länder 
fjärran från fäderneslandet. Ingen skall motsäga den veten- 
skapliga nyttan af dylik extensiv forskning, ty den är i själfva 
verket banbrytande. Men för en intensiv forskning gifves det 
också plats; också den kan bli banbrytande, och det är åt 
denna som framtiden i kanske högre grad är förbehållen. Ju 
mera forskningsproblemen specialiseras, desto noggrannare bör 
den sakliga utredningen göras. Och denna noggrannhet kräf- 
ver att forskare i många ämnen, särskildt faunister och flori- 
ster, måste koncentrera sin uppmärksamhet på allenast ett min- 
dre område, främst hemlandet. Också naturforskaren är ju 
barn af sin tid, fostras af sin omgifning och uti sitt fädernes- 
land. I denna mening har forskningen ett fädernesland i hvarje 
land, där den bedrifves intensivt; och just härigenom blir det 
möjligt för den inhemska vetenskapliga forskningen att i bästa 
mening nå kosmopolitisk betydelse. 

Det gifves vissa tider då vi tydligare än eljes komma att 


88 Arsmötet den 13 maj 1899. 


lägga märke till att den vetenskapliga forskaren såsom sådan 
har ett fädernesland. Hotas nämligen fosterlandet af fara, så 
verkar detta menligt också på forskningen. Går hemlandets 
kultur under, så slår forskningen därstädes ej mer ut i blom 
eller ger frukt, utan den blir nödvuxen, kan t. o. m. förintas. 
Men å andra sidan kan en hotad yttre ställning också verka 
stimulerande i fosterländsk riktning; ty under äfven ofria för- 
hållanden måste den vetenskapliga forskningen ständigt förbli 
fri, blott förmåga och kraft finnes. Sådana tillfällen mana ett 
naturforskande samhälle af den art som vårt till dubbelt ar- 
bete för fri forskning och för fosterland. 

Det gångna året har gifvit oss mångfaldiga anledningar 
till betraktelser af ofvanstående slag, och det har gett oss skäl 
till också andra nedslående tankar, som dock tillika äro eg- 
nade att ytterligare egga oss till verksamhet. Vi hafva nämli- 
gen förlorat män, som i tiden burit högt den inhemska natu- 
ralhistoriska forskningens fana och som angifvit den väg, på 
hvilken vi nu vandra. Evert Julius Bonsdorff, den ende 
återstående från Åbo-perioden, den rastlöse arbetaren på olika 
vetenskapers områden och skaparen af stora museisamlingar, af- 
led den 30 juli 1898. Och William Nylander, den energiske 
och mängsidige forskaren, som bragt lif i vårt samfund, gett 
oss program för framtiden och städse lemnat oss bistånd, slu- 
tade sitt verksamma lif den 29 april 1899. Båda hafva lemnat 
djupa spår af sin verksamhet, båda stodo tidigare uti ledet bland 
de arbetande och stridande samt hyllade, hvar på sitt sätt, sat- 
sen att strid är lif. Båda stodo sedermera, också hvar på sitt 
sätt, långt utom Sällskapet, men förblefvo det oaktadt typiska 
representanter för dess verksamhet samt innehade under senare 
år uti detsamma hvar sin hedersplats. Begge hafva sålunda 
gett oss föredömen, och de stodo i sin höga ålder af 88 och 
78 år kvar såsom höga furor öfver ungskogen, den förre med 
af ålder härjad krona, den senare ännu intill slutet lifskraftig. 
Med vördnad för begges minne har Sällskapet beslutit egna 
hvardera en lefnadsteckning, men särskilda omständigheter be- 
tinga att dessa ännu ej äro färdiga att i dag uppläsas, 


Årsmötet den 13 maj 1899. 89 


Af naturliga orsaker har Sällskapet varit förberedt på att 
desse äldrige hedersmäns dagar voro räknade. Men allde- 
les oförutsedt kom ett annat dödsbud, det att Aulis Wester- 
lund den 7 december 1898 rycktes bort från en löftesrik fram- 
tid, då frukterna af hans verksamhet skulle mogna. Född i 
Varkaus den 29 januari 1870 blef han student 1888 och filosofie 
kandidat 1892 samt egnade någon tid dels åt skollärareverk- 
samhet i Tammerfors och Kuopio, dels åt fortsatta studier. År 
1890 besökte han såsom vårt Sällskaps stipendiat Ladoga-Ka- 
relen, hufvudsakligen i syfte att undersöka bin och andra hy- 
menoptera, åt hvilka grupper han äfven senare egnade några 
somrar. Åren 1892 och 1895 vistades han sommartid på Esbo- 
Löfö, hvarest han särskildt studerade vattenfaunan och kräft- 
gruppen Harpactieida. Sin skollärarebana afbröt Westerlund 
våren 1898, och tillbragte därpäföljande sommar och höst på 
utrikes ort, med resestipendium af Universitetet och Landtbruks- 
styrelsen för att i Halle, Budapest, Berlin, Köpenhamn och 
Wien studera insekternas morfologi och skaffa sig erfarenhet 
rörande landtbruks-försöksstationers organisation. Omedelbart 
efter hemkomsten insjuknade han och afled efter få dagars för- 
lopp. Smärtan öfver hans bortgång kännes för naturalhistoriens 
vänner så mycket djupare, som förlusten kom alldeles oväntadt. 
Fullbordat hade han emellertid redan 1890 en uppsats om bin 
funna i Savolaks, och 1896 anteckningar om Hymenoptera fos- 
soria, äfvensom 1893—94 om Hymenoptera funna i trakterna 
norr om Ladoga, hvarförutom han lemnat bidrag till Morawitz” 
arbete om Karelens Fossoria (1893). Men vigtiga iakttagelser 
blefvo efterlemnade i manuskript, som dock delvis torde kunna 
offentliggöras. Värdefulla samlingar hafva utaf hans efterlem- 
nade enka frikostigt öfverlemnats åt Universitetets Museum, där 
de framdeles kunna tillgodogöras för den inhemska forskningen. 
Sin lärareverksamhet inskränkte Westerlund icke blott till den 
vanliga inför skolklassen, utan han vände sig också till en större 
publik genom att såsom medredaktör i tidskriften »Luonnon 
ystävä» väcka intresse för naturalhistoriens studium öfver huf- 
vud, och hans uppsatser deruti vitna om både observations- och 


90 Ärsmötet den 13 maj 1899. 


framställningsförmäga. Ett verkligt initiativ tog den bortgångne 
dessutom genom att i Kuopio blifva den ledande anden vid 
stiftandet af föreningen Luonnon ystävä, genom hvilkens försorg 
ett lokalmuseum inrättats, som kan för denna landsdel blifva af 
fosterländsk och vetenskaplig betydelse. Med Aulis Wester- 
lund har den inhemska forskningen förlorat en skarpsynt och 
kritisk samt hängifven arbetare, och många vänner sakna i ho- 
nom den anspråkslöse, trofaste och redbare, likasom den kun- 
skapsrike och arbetssamme kamraten, sådan vi icke haft råd 
att förlora. 

Af Sällskapets utländske ledamöter är det tvenne vidt be- 
kante män, som under året blifvit liemannens skörd. Anton 
Kerner, professor i botanik i Wien, afled den 21 juni 1898. 
Han hade redan nått en hög ålder, men var dock ända till 
det sista rastlöst verksam. Allmänt bekant gjorde han sig re- 
dan 1863, då han utgaf sitt äfven hos oss värderade arbete 
»Das Pflanzenleben der Donauländer», med däruti ingående 
liffulla skildringar öfver vegetationen i de österrikisk-ungerska 
länderna, och hvari han inlade särskild förtjänst genom utred- 
ning af växtformationernas uppkomst och de förändringar vege- 
tationen under tidernas lopp undergår på stället. Detta arbete 
har utöfvat inflytande också på uppfattningen och utredningen 
af motsvarande frågor inom vårt område. Hos oss är likaledes 
allmänt bekant hans arbete öfver växternas skyddsmedel mot 
objudna gäster och skadliga inflytelser, hvilket arbete utkom för 
öfver tjugo år sedan. Prof. Kerner gjorde sig nyligen också 
för den större allmänheten bekant genom sitt stora arbete » Das 
Pflanzenleben> som i 2 volymer utkom åren 1888—91 och för- 
lidet år i ny upplaga. Han afhandlar häri växternas gestalt, 
lif och historia. Dessutom har han utgifvit en talrik mängd 
uppsatser och afhandlingar berörande frågor af olika slag, exem- 
pelvis om arternas uppkomst. Såsom en framstående formkän- 
nare har han slutligen lemnat högst omfattande arbeten för ut- 
redande af polymorfa grupper, för hvilket ändamål han bland 
annat organiserat utgifvandet af ett stort exsiccat arbete Plante 
Austro-hungarice. 


Årsmötet den 13 maj 1899. 91 


Den 18 juli 1898 afled plötsligt i Kristiania den kände 
norske botanisten professor Axel Blytt. Född 1843 och son 
till den berömde M. N. Blytt trädde han i sin faders fotspår 
och utgaf redan såsom ung förtjenstfulla lokalfloror öfver skilda 
delar af Norge. Han fullbordade äfven det af hans fader på- 
började arbetet öfver Norges flora. För utredande af detta 
ämne utförde han talrika resor i alla trakter af landet och 
vann därunder en noggrann inblick i den norska växtverlden, 
arternas förekomst och utbredningsförhällanden. Det var pä 
grund häraf han kunde gripa sig an med utredningen af Norges 
floras historia sedan istiden. Såsom allmänt torde vara bekant 
sökte Blytt förklaringar af växternas utbredningsförhållanden ge- 
nom de klimatiska vexlingar, som egt rum i norden sedan is- 
tiden, i det att särskildt nederbörden vexlat i styrka; i följd häraf 
hafva olika betingelser tillåtit de kontinentala och de vestliga 
arterna att inrycka och utbreda sig i landet. Orsakerna till 
dessa vexlande våta och torra perioder har han jämväl sökt 
förklara. Slutligen må nämnas att han under senaste decen- 
nier varit verksam för undersökning af Norges svampflora. 
Blytt var sålunda en utmärkt kännare af sitt hemlands flora 
och betingelserna derför; och han var därjemte en human, vän- 
säll personlighet. Många också i vårt land hafva i honom för- 
lorat en värderad bekantskap. 


Ännu en skandinavisk ledamot har Sällskapet förlorat un- 
der sommaren genom frånfället af pastor Christian Kaurin, 
bosatt i närheten af Kristiania. Först som äldre intresserades 
han genom S. O. Lindberg för bryologin och blef en ytterst 
ifrig vän och kännare af Norges mossor. I synnerhet egnade 
han sina undersökningar ät Dovretrakten, och uti särskilda 
uppsatser har han nedlagt sina iakttagelser. 


Såsom ett uttryck af erkänsla för lemnad medverkan har 
Sällskapet under året till korresponderande ledamöter invalt tre 
utländingar, stadssekreteraren N. A. Ivanitzkij i Petrosavodsk, 
d:r Johannes Klinge i S:t Petersburg och apotekaren K. 
Friederichsen i Schlesvig. För att åter förstärka sina led 


92 Årsmötet den 13 maj 1899. 


hafva ur de yngres krets inom landet invalts nio medlemmar, 
nämligen studerandene HA. Sahlberg, K. H. Enwald, 1. G. Lei- 
viskä, W. Weseloff, R. Dahlberg, A. Palmgren, K. Ny- 
berg, A. V. Kröger och magister K. E. H. Odenwall. 

Glädjande är det att Sällskapets alla mänadsmöten äfven 
nu varit synnerligen talrikt besökta, vanligen af ett par och 30 
personer, äfvensom att förevisningarna och anmälningarna af 
märkligare fynd varit särdeles rikhaltiga. Protokollen upptaga 
mellan 50 och 60 meddelanden, hvaraf dock nägra varit höge-' 
ligen omfattande, och likasom förut hafva botanisterna nägon 
öfvervigt. De flesta gånger hafva notiser meddelats af hrr Bren- 
ner, Lindberg, Lindroth och Cajander äfvensom af hrr 
Levander, Poppius, O. M. Reuter; färre andraganden hafva 
dessutom hällits af öfver tjugo medlemmar. Meddelandena hafva 
berört ofta nog för vetenskapen eller landet nya arter eller ock 
kritiska former; och af lägre hafsdjur hafva ett par gänger för 
faunan helt och hållet oväntade grupper anmälts. Det sist- 
nämnda har förnämligast varit resultatet af de planktonsam- 
lingar, som blifvit gjorda under hydrografiska expeditioner, hvilka 
under loppet af äret anordnats pä initiativ af Finska Veten- 
skaps Societeten och i hvilka d:r Levander m. fl. haft tillfälle 
att deltaga. Sällskapet har beslutit genom en särskildt nedsatt 
komite af 7 personer söka få den naturalhistoriska delen af 
detta företag befordrad genom samråd af olika fackmän; och 
det är att hoppas att de insamlade profven, underkastade en 
uttömmande granskning, skola visa sig vara innehällsrika. 

Sällskapet har under äret beslutit att för Pariser-utställ- 
ningen är 1900 lemna en kort skildring af dess utveckling, sär- 
deles under det sista decenniet, hvilket arbete professor Elfving 
atagit sig. Likaledes har Sällskapet deltagit i öfverläggnin- 
oar om det hus, som landets styrelse låtit uppföra för våra in- 
hemska vetenskapliga samfund och hvilket under sommaren in- 
redes för att i höst upplätas för sitt ändamäl. 

Har lifvet inom Sällskapet pulserat nog sä verksamt, sä 
mäste dock med ledsnad framhällas, att de i yttre mätto syn- 
liga resultaten icke hållit jämna steg därmed. Vid senaste ärs- 


Årsmötet den 13 maj 1899. 93 


möte anmäldes allaredan att utaf Acta befunno sig under pres- 
sen tre band, XV, XVI och XVII. Tryckningen af dessa hade 
då fortskridit så långt, att deras färdigblifvande emotsågs under 
innevarande vinter. Men omständigheterna hafva gestaltat sig så, 
att alla tre ännu ej äro slutförda. Hvarje band omfattar omkring 
400 trycksidor, n:o XV dessutom 5 taflor och 1 karta, likasom 
n:o XVII 3 taflor, 1 karta och några träsnitt. Samtliga afhand- 
lingar hafva anmälts redan förut, endast en detta är nämligen O. 
Nordgvist: »Beitrag zur Kenntnis der isolirten Formen der 
Ringelrobbe (Phoca fetida Fabr.)», med en tabell och 3 taflor. 
För ett kommande häfte har dessutom inlemnats en afhandling 
af B. Poppius »Om Ryska Karelens Coleoptera jemte uppgif- 
ter om deras utbredning». Äfven utaf Meddelandena har det 
ännu icke varit möjligt att få publiceradt det 24 häftet inne- 
hållande förhandlingarna åren 1897—98. 

Berättelser öfver exkursioner verkstälda under senaste 
sommar hafva inlemnats af herrar Lindroth och Cajander, 
samt Borg och Rantaniemi, äfvensom af hrr Aro och Oden- 
wall, hvarjemte hr Montell redogjort, för en tidigare verk- 
stäld resa. Herrar Borg och Häyrén hafva dessutom till arki- 
vet inlemnat botaniska anteckningar. 

För nästkommande sommar åter har Sällskapet som rese- 
understöd kunnat utdela 2 700 mk fördelade pä följande sätt: 
I. Leiviskä, 125 mk för floristiska undersökningar i Uleåborgs- 

trakten; 

K. Enwald, 125 mk för likartade i Nyslotts nejden; 

A. Palmgren, 100 mk för liknande undersökningar på Åland; 

C. W. Fontell och B. Poppius 1400 mk för botaniska och 
entomologiska undersökningar i östra Enare och vestra 

Tuloma lappmark; 

J. Montell, 300 mk för ornitologiska och entomologiska sam- 
lingar i Ponoj-trakten; : 

E. Aro, 350 mk för entomologiska samlingar i Kuusamo. 

E. Odenwall, 100 mk för undersökningar af spindelfaunan i 

Ladoga-Karelen; 

H. Krank, 200 mk för ornitologiska studier på Åland. 


94 Årsmötet den 13 maj 1899. 


Med stort intresse har Sällskapet därjemte erfarit att hrr 
Lindroth och Cajander med reseunderstöd af Universitetet 
under instundande sommar skola göra botaniska undersöknin- 
gar i norra Rysslands intill vårt område stötande delar. 


Under året har Sällskapet slutligen behandlat ett vid se- 
naste årsmöte väckt förslag af lektor Mela att vidtaga åtgärd 
för förbättrande af naturalhistoriens ställning i landets läroverk, 
men funnit skäl att hänskjuta detta ärende till Bestyrelsens be- 
handling. Likaså beror på erforderliga uppgifter verkställighe- 
heten af förslaget att på professor Nylanders grafplats uppresa 
en minnesvård. 


Hvad slutligen beträffar Bestyrelsens verksamhet, hafva åt- 
skilliga löpande ärenden blifvit handlagda, men andra hafva fort- 
sättningsvis blifvit beroende af framtida behandling. Detta har 
delvis berott af tillfälliga, personliga förhållanden. Ett kom- 
mande år skall väl se dessa ärenden behandlade. 


Då Sällskapet inom kort kan emotse tre band af sina 
»Acta» och ett af »Meddelandena», samt vet sig hafva under- 
stödt icke mindre än nio exkurrenter för nästa sommar, så torde 
vi kunna anse denna vinters verksamhet hafva befordrat Säll- 
skapets mål i den mån, som rådande förhållanden tillåtit. 


Intendenten för de zoologiska samlingarna, d:r K. M. Le- 
vander, lemnade följande redogörelse för dessas tillväxt: 


Till vertebratsamlingarna har inlemnats: 

Ett däggdjur, 23 exx. fåglar (17 arter, 1 bastard) och 10 
exx. fiskar (4 arter, 1 bastard) skänkta af magister O. Collin, 
baron J. Cronstedt, student H. Fabritius, medicine kandidat W. 
Fabritius, preparator G. W. Forssell, häradshöfdingska A. Gran- 
ström, redaktör A. Hintze, kronofogde K. Lydén, herr G. Ny- 
man, forstmästare P. A. Nyman, vaktmästare K. Rindell, forst- 
mästare M. af Tengström, student. A. J. Silfvenius, fru M. We- 
sterlund. 


De entomologiska samlingarna hafva förökats med många 
betydliga kollektioner, bland hvilka särskildt förtjäna framhållas 


Årsmötet den 13 maj 1899. 95 


de af aflidne filosofie kandidat A. Westerlund hopbragta rikhal- : 
tiga samlingarna, specielt af hymenoptera, hvilka Sällskapet fått 
emottaga af fru M. Westerlund. De Westerlundska hymenopter- 
samlingarna äro förvarade i ett femtiotal lådor, men antalet 
exemplar och arter är ännu obestämdt. Utom dessa hafva be- 
tydliga kollektioner af hymenoptera inlemnats af student B. 
R. Poppius (251 exx.), student T. H. Järvi (481 exx.) samt pro- 
vincialläkaren A. G. Helenius (en dubbelläda). 

Af ordningen Coleoptera har en rikhaltig kollektion af om- 
kring 850 arter frän ryska Karelen inlemnats af student B. R. 
Poppius, hvilken äfven lemnat andra smärre bidrag, liksom 
äfven student A. Leinberg och provincialläkare A. G. Helenius, 
hvilken sistnämnde till samlingarna förärat bland annat en för 
var fauna ny art. 

Lepidopter-samlingarna hafva tillvuxit med en kollektion af 
354 arter fran ryska Karelen, inlemnad af student B. R. Pop- 
piussamt dessutom med 4 för landet nya arter, tagna af studen- 
terne H. Federley och P. Gadd, elev H. Nordqvist och d:r K. 
E. Stenroos. Nägra sällsyntare species hafva skänkts af studen- 
terne J. E. Aro, M. Y. Tuomikoski och O. Wallenius. Ordnan- 
det af den systematiska samlingen af finska mikrolepidoptera 
har af docenten d:r E. Reuter under året blifvit slutfördt. 

Af Hemiptera hafva inlemnats 140 arter frän ryska Kare- 
len af student B. R. Poppius samt tvenne för faunan nya arter 
af densamme och af student A. J. Silfvenius. 

Hvad tillväxten af öfriga ordningar beträffar, är att an- 
tecknas att af ordningen Diptera inlemnats 103 exx. frän ryska 
Karelen af student 6. R. Poppius samt att i de af A. Westerlund 
hopbragta samlingarna ingä äfven talrika exemplar af denna 
jämte andra insektgrupper, dels förvarade torra, dels i konser- 
veringsvätska. 

Materialet af torra och i sprit bevarade finska Thysano- 
ptera har blifvit bearbetadt och ordnadt af professor O. M. Reu- 
ter, och har det sälunda framgätt, att denna grupp hos oss är 
representerad af 58 arter, af hvilka 11 äro för vetenskapen nya. 
Af det i denna samling förefintliga materialet har student W. 


96 Årsmötet den 13 maj 1899. 


M. Axelson förfärdigat 240 mikroskopiska präparat af 76 arter 
och 12 varieteter. 

Samlingarna af insektlarver hafva riktats med 36 glasrör 
ur Westerlunds kollektioner samt 164 samlingsglas ur de in- 
samlingar, som student A. J. Silfvenius sistlidna sommar gjort 
på Karelska näset. 

Af öfriga arthropoder hafva samlingarna vunnit ett betyd- 
ligt material, hopbragdt till större delen af student T. H. Järvi 
på Karelska näset sistlidna sommar samt af A. Westerlund, 
nämligen: 


Myriopoder 23 samlingsglas, 
Spindlar 89 » ; 
Akarider och Collembola 128 > I 
Gallbildningar 35 » 


Öfver den inhemska mollusksamlingen jan en katalog blif- 
vit upprättad af student A. Luther. Till samlingen har inlemnats 
ett rikligt frän Karelska näset erhället material af student A. 
J. Silfvenius, bestäende af 184 profrör och flaskor med land- 
och vattenmollusker samt 157 exx. Unionider frän 18 lokaler. 
Tvenne för landet nya species hafva inlemnats af studenterne 
A. Luther och O. V. Fontell. 

Samlingarna af plankton och annat hydrofaunistiskt mate- 
rial hafva förökats med 307 samlingsflaskor, förärade af studen- 
terne A. Luther, J. Lydecken, A. Rantaniemi och A. J. Silfvenius. 

Dessutom har till evertebratsamlingarna inlemnats smärre 
prof af bryozoer, oligochater, spongiller, protozoer och parasi- 
ter af student A. Luther, professor Th. Salan, magister A. 
Westerlund samt undertecknad. 

De af undertecknad under en sistlidna sommar till Ishafs- 
kusten företagen resa gjorda insamlingarna, hufvudsakligen be- 
stäende af marina evertebrater, plankton och fiskar, äro ännu 
ej sorterade, och skall därför angäende deras införlifvande med 
museets samlingar framdeles för Sällskapet redogöras. 


Intendenten för de botaniska samlingarna, professor A. O. 
Kihlman, uppläste följande redogörelse : 


Årsmötet den 13 maj 1899. 97 


Sällan torde årsredogörelsen för Sällskapets botaniska sam- 
lingar till så öfvervägande grad som nu gestaltat sig till en 
redogörelse för fanerogamherbariet (incl. ormbunkarna). Ödet har 
äfven sä fogat att just detta är de botaniska samlingarna kan- 
ske mera än nägonsin utvisa det lifliga intresse, hvarmed man 
frän finsk sida medverkat till utforskandet af äfven norra Ryss- 
lands flora. De viktigaste under äret inlemnade samlingar här- 
stamma nämligen från det finska flora-omrädets ryska provin- 
ser och närliggande områden i öster. Främst böra härvid näm- 
nas de ovanligt omfängsrika och intressanta samlingar, som hem- 
förts frän Olonets-Karelen af studenterne J. I. Lindroth och A. 
K. Cajander, vidare herr N. A. Iwanitskijs herbarium och detalje- 
rade manuskriptkartor öfver Olonetska, Archangelska och Wolo- 
godska guvernementen samt en större kollektion frän Ryska Ka- 
relen af magister I. O. Bergroth, studenterne J. I. Lindroth och 
C. W. Fontell. Dä härtill läggas resterna af Kola-expeditionernas 
nu inlemnade samlingar erhålles omkring 3 200 exemplar ryska 
växter eller mer än 70/0 af alla under året inlemnade kärl- 
växter, sammanlagdt 4 453 exemplar. 

Bland de öfriga rent finska växterna framstä särskildt ett 
antal värdefulla kollektioner Hzeracia, till största delen bestämda 
af professor J. P. Norrlin, tillsammans omkring 350 exemplar, 
och inlemnade af d:r W. Laurén (Nyland och södra Österbot- 
ten), student W. Borg (södra Tavastland), magister (G. Läng 
(Karelska näset och Ladoga-Karelen), studenterne T. H. Järvi och 
A. J. Silfvenius (Karelska Näset och södra Tavastland), student 
B. R. Poppius (Ladoga-Karelen), forstmästare A. W. Granit och 
student B. K. Poppius (Inari Lappmark), student A. K. Cajander 
(Äbo-trakten) och student J. Leiviskä (norra Österbotten). 

Genom beskaffenhet eller omfång mera anmärkningsvärda 
fanerogamsamlingar hafva dessutom inlemnats af rektor M. Bren- 
ner (Nyland och Södra Tavastland), student K. H. Enwald (södra 
Savolaks), student W. Axelson (norra Karelen), student C. W. 
Fontell (mellersta Österbotten). För öfriga gåfvor, hvilka represen- 
tera en mängd nya, vigtiga fyndorter står Sällskapet i tacksam- 
hetsskuld till följande personer: rektor E. J. Buddén, d:r K. M. 


” 
i 


98 Årsmötet den 13 maj 1899. 


Levander, . senatskammarförvandt G. Sucksdorff, apotekare A. 
Sten, magistrarne A. Boman, O. Collin, O. Hynen, H. Lindberg, 
G. Läng, redaktör P. Hj. Olsson, studenterne A. K. Cajander, 
R. Dahlberg, E. Häyren, I. Leiviskä, J. I. Lindroth, O. Sundvik, 
R. Wegelius, provisor J. Hedman samt undertecknad, intendent, 
hvarjämte genom rektor Brenners och lektor Unonii försorg 
nägra fynd af elever vid härvarande skolor kommit samlingarna 
till godo. 

Bland de inlemnade växterna märkas följande för floran 
nya arter: 

Potentilla dasyphyllä och Potentilla minor från Ladoga- 
Karelen (magister (1. Lång och student K. Wegelius). 

Rubus plicatus frän Karelska näset (studenterne T. H. Järvi 
och A. J. Silfvenius), bestämd af apotekare Friederichsen. 

Selinum lineare, Pyrethrum corymbosum, samt den kanske 
tillfälliga Salix viminalis, alla från Olonets-Karelen (studenterne 
A. K. Cajander och J. I. Lindroth). 

Deschampsia bottnica < cespitosa (student C. W. Fontell), 
bestämd af magister H. Lindberg. 

Galium ruthenicum och dess bastard med @. mollugo från 
Lojo-trakten (magister H. Lindberg), äfven dessa möjligen tillfälliga. 

Derjemte har bland museets äldre material af d:r Sw. 
Murbeck vid en för ett par är sedan företagen revision urskiljts 
följande för vär flora förut okända Rumez-arter: R. auriculatus 
(Åland), R. arifolius (Lappland), R. graminifolius (Varsuga Lapp- 
mark), R. fennicus n. subsp. (flere orter), hvartill kommer R. 
hematinus n. sp. Kihlm. (Ryska Lappmarken). — Det kan äf- 
ven nämnas att d:r J. Klinge vid sin revision af vära Orchis- 
arter urskiljt flere nya former. 

Kryptogamsamlingarna hafva ökats endast med följande 
mindre kollektioner, nämligen 28 mossor, 89 lafvar, 21 svam- 
par och 60 alger; slutligen äro att nämna 4 nummer för de kar- 
pologiska samlingarna. Dessa gäfvor äro inlemnade af fröken 
E. Elfving, d:r M. Buch, rektor M. Brenner, magister G. Lång, 
studenterne E. Häyren och A. J. Silfvenius. 

Det torde slutligen i detta sammanhang böra framhållas 


Årsmötet den 13 maj 1899. 99 


att det redan länge knapt tillmätta utrymmet på botaniska mu- 
seum under senaste tid blifvit till den grad taget i anspråk att 
betydande, delvis redan oöfvervinnerliga svårigheter visa sig vid 
samlingarnas ändamålsenliga uppställning. En utvidgning af mu- 
seilokalen är därför ett af de önskningsmål, hvilkas förverkli- 
gande icke får alltför länge uppskjutas, såvida samlingarnas 
tillgodogörande skall kunna fortgå utan allvarsamma hinder. 


Bibliotekarien, docent E. Reuter, lemnade följande års- 
berättelse: 

Sällskapets bibliotek har under nu tilländagångna verk- 
samhetsår, från den 13 maj 1898 till den 13 maj 1899, ökats 
med icke mindre än 768 nummer, fördelade med hänsyn till 
innehållet på följande sätt: 


Naturvetenskaper i allmänhet . . . 394. 
Bö tank: POST 088. JA 4 FSV 99, 
Zoologi . . . eh nd MORE 
Landt- och ni. un - 11919518) 
Geograni.. „ WAATe)a EBRDTPNAN AA 01128 
Geologi paleontologi... 011 20. 
Medicin, fysik, kemi, farmaci . . . 24. 
Matematik, astronomi, meteorologi. . D. 
Antropologi, etnografi 1 
Diverse skrifter af blandadt ee JD 

Summa 768. 


Det största antalet publikationer har nu likasom tillförene 
erhällits af de lärda samfund, institutioner och tidskriftsredak- 
tioner, hvilka med Sällskapet underhälla regelbundet skriftut- 
byte. Dessa uppgä för närvarande till 264, och af dem hafva 
under det förflutna året tillkommit följande elfva: 


Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt, Gera-Reuss, 

Naturhistorische Gesellschaft, Hannover, _ 

Society of Natural History, Cincinnati, Ohio, 

Wisconsin Geological and Natural History Society, Madi- 
son, Wisc., 


100 Årsmötet den 13 maj 1899. 


Kansas University, Lawrence, Kans., 

Missouri botanical Garden, S:t Louis, Mo., 

The Hopkins Seaside Laboratory of the Leland Stanford 
jr. University, San Fransisco, Cal., 

Torrey botanical Club, New York, 

R. Istituto botanico di Palermo, 

Directorium der K. Universitäts-Bibliothek, Moskwa, 

La Direction du Conservatoire & du Jardin botaniques de 
Genéve. 

För välvilliga, delvis rätt värdefulla bokgåfvor står Sällska- 
pet i tacksamhetsskuld till Bestyrelsen for Universitetets Zoolo- 
giske Museum i Kjöbenhavn, Botanischer Verein i Königsberg in 
Pr., K. Nederlandsch Meteoroloogisch Instituut i Utrecht, Univer- 
sitet i Warschau, K. Finska Hushällningssällskapet och Finska 
Landtbruksstyrelsen samt herrar P. A. Dangeard, C. Grill, Hj. 
Hjelt, J. E. D. Iverus, F. R. Kjellman, Harald Lindberg, A. Lu- 
ther, Sv. Murbeck, C. F. O. Nordstedt, E. Reuter, C. Warnstorf, 
R. von Wettstein samt Sällskapets förtidigt bortgängne, verk- 
samme medlem A. Westerlunds sterbhus. 


Föredrogs följande af skattmästaren, bankdirektör Leon. 
v. Pfaler inlemnade 
Ärsräkning för är 1898. 
Debet. 
Behällning från år 1897. 
Stäende fonden. 


Hypoteksföreningens 41/2 °/ obl. af år 


PSS) 1 IN RER 
Helsingfors stads 41/, %/o obl. 

BE ar 18821, 140 RE 181025.005£— 
Helsingfors stads 41/2 °/o obl. 

af ar 1892 dal: 28051548) 130003 


Å depositionsräkning i Nordi- 
ska Aktiebanken . . . . 6,000:-—98000:— 


Årsmötet den 13 maj 1899. 


Senator J. Ph. Palmens fond. 


Hypoteksföreningens 41/, 9/9 obl. 


af 


ar 


Be N. Ge. 7,500: — 


Ä en: i Nordiska 
Aktiebanken . 


Sanmarkska fonden. 


Utlänadt till Hr John Sahlberg mot revers 


och proprieborgen ä 5 °/o Img 2,000: 
Budo 2.900. a. 1 1.2. UUD: 


Arskassan. 


Finska Brandstodsbolagets för landet 


Img 1,400: 


%% obl. af 1896 . 
Ä depositionsräkning i Nordiska 


— Aktiebanken AILA HUMUS VIITA 000: 
A löpande räkning i d:o d:o . 2,006: 7 


Inkomster under året. 


Statsbidrag för år 1898 
Influtna räntor: 


a Hypoteksföreningens obligationer å 


41), SE , Ing 
a ee stads 41, 0/0 
obl. af 1882 , 
a Helsingfors stads 41/,"/o 
obl. af 1892 , 
a Hr John Sahlbergs Bald: 
sedlar a 5° . 
a Brandstodsbol. obl. ä3 6 0 
å bankdepositioner a 4 °/o och 


4 Ya °/o 


a: 75 


50 


: 80 


2203 


. 2,500: — 10,000: 


4,000: 


5,406: 


3,000: 


101 


102 Årsmötet den 13 maj 1899. 


a löpande räkning a 2/9 och 


Zee... N Er 2.037 55 
Ledamotsafgifter: 
af O. Sandvik” . . . %m 15: — 
1 A. Leinbers " . 72 15: — 
» Otto Alcenius . . . ; 15: — a 
För försälda skrifter influtit . . . . . 9:60 5,092: 15 
Imy. 52,498: 93 
Kredit. 
Utgifter under året. 
Arvode åt sekreteraren . . . 2... 200: — 
D:o ät bibliotekarien . . 300: — 
Reseunderstöd ät J. I. Lindroth H NG K. 
Cajander s 7 2 Wale, . 850: — 
D:0 at m mata uw | 400: — 
D:o ät T. H. Järvi och AND Silfvenius 350: — 
D:o ät, W. Mr Axelsonpr I 0.05 & 100: — 
D:o' 3.3. Eraser EEE PER 250: — 
D:o,ät K. RE Ödenvall. SEEN 100: — 
Ränta å Sanmarkska fonden till kehi 
S. Sanmark an Amen RE Vd 200: — 
Vaktmästarearvode ur 2 Eee 100: — 
a a Fe Sa 100 T95)LI 
Annonser . . Ba MEN 99: — 
Porto, frakt m. m; . 212020 Zee 469: 10 6,611: 80 
Afskrifning. 


Afföres den upplupna räntan å obligatio- 
ner, som inköpts under året . . . . 70: 27 


Årsmötet den 13 maj 1899. 103 


Behållning till år 1899. 
Stående fonden: 


Hypoteksföreningens 41/, %% obl. af är 


MOSS. 21: lin 6 00 JYO 20,000) — 
Helsingfors stads 41/, %/o obl. 

teile aaah 2,000: — 
Helsingfors stads 41/2 °/o obl. 

Ta La Tai a NO: BE 


Senator J. Ph. Palmens fond: 


Helsingfors stads 41/2 /o obl. 


AL ABER LT BER Gn n" 00: — 
Forssa Aktiebolags 5° obl. 

at 1894 Um, Iurekomszen, «4,000: = 
Trävaruaktiebolaget Kemis 5 !/, 

sah as 1899 2. 40000: = 
Ä depositionsräkning i För- 

EIP SD IKE ®.. , oa . . 500: — 10,000: — 


Sanmarkska fonden: 


Utlanadt till Hr John Sahlberg mot revers 
“ och proprieborgen å 5 °/o Frye 2,000: — 


ar 40 U:0 I 2 200. — 2000: — 
Ärskassan: 
Å löpande räkning i Föreningsbanken . 3,816: 86 45,816: 86 
Im 52,498: 93 


Pä förslag af revisorerna beviljades skattmästaren full an- 
svarsfrihet. 


Härpä skreds till val af tjänstemän i Sällskapet, och ut- 
sägos därvid till ordförande professor J. A. Palmen, till vice- 


104 Årsmötet den 13 maj 1899. 


ordförande professor F. Elfving, till sekreterare rektor A. Arr- 
henius samt till skattmästare bankdirektör L. v. Pfaler. 

Till medlem i Bestyrelsen återvaldes den i tur afgående 
medlemmen, professor A. OÖ. Kihlman. Till suppleanter i Be- 
styrelsen ätervaldes d:r V. F. Brotherus och d:r K. M. Le- 
vander. 

Till revisorer af innevarande ärs räkenskaper utsägos rek- 
tor M. Brenner och professor Th. Salan. 


Pä därom gjord anhällan beslöts att frän den 1 januari 
1899 höja vaktmästare Rindells årslön till 125 fmk. 


Till publikation anmäldes: Harald Lindberg, Om Poh- 
lia pulchella (Hedw.), P. carnea (L.) och några med dem sam- 
manblandade former. 


(todsegaren, magister Alex. Gadolin förärade till Säll- 
skapet sin aflidne broders, ryttmästare Axel Gadolins mollusk- 
samling, innehällande talrika arter i rikhaltiga exemplar frän 
Finland, Sverige, Norge och södra Ryssland äfvensom smärre 
kollektioner frän mellersta och södra Europa. Ordföranden ut- 
talade Sällskapets uppriktiga tacksägelse för den värdefulla 
salvan. 


Doktor K. M. Levander föredrog om 


Förekomsten af Ctenophorer i Östersjön. 


Under den hydrografiska expedition, som i början af inne- 
varande maj mänad företogs till Älandshaf och Södra Kvarken, 
erhöll jag medels häfning nägra smä Ctenoforer, representanter 
alltsä af en djurklass, som icke förut blifvit iakttagen i de mel- 
lersta och nordliga delarna af Östersjön. Antagligen tillhöra de 
anträffade exemplaren arten Pleurobrachia pileus, som förekom- 
mer vid Helgoland och Kiel. Djuren saknades i ytprofven, men 
funnos i de prof som vid vertikalhäfning togos från betydligare 
djup vid Gisslan och Märket mellan Eckerö och svenska kusten. 


Årsmötet den 13 maj 1899. 105 


I under samma expedition tagna planktonprof konstaterades äf- 
ven förekomsten af appendikularier. 


Student A. J. Silfvenius förevisade puppor af hymeno- 
pteren Agriotypus armatus (Curt.), funna af honom sommaren 
1898 vid mynningen af Tammioja och vid Lintulajoki i Kivi- 
nebb socken nära Systerbäck. Djuren parasiterade på tricho- 
pterlarver, som sannolikt tillhörde arten Silo pallipes. I fråga va- 
rande hymenopter, som icke förut blifvit anträffad i Finland, 
var känd från Frankrike, Bayern, Böhmen, Österrike och södra 
Sverige. 


Rektor M. Brenner uttalade sig på följande sätt 


Om förekomsten af Poa compressa. 


På Sällskapets april-möte anförde professor Th. Salan bland 
andra för Hogland nya växtfynd förekomsten af Poa compressa 
L. i den myckenhet att den, ehuru af tidigare exkurrenter ej 
där observerad, måste betraktas såsom tillhörande öns inhem- 
ska flora. 

Då emellertid öns flora såväl 1856 af herrar Szelan och 
Strömborg som under flere somrar på 1860 och 1870-talen af 
undertecknad utgjort föremål för undersökningar utan att denna 
växt iakttagits samt densamma å andra sidan, utom på ballast- 
platser så långt nordligt som vid Uleåborg, på ett par andra 
lokaler observerats under förhållanden, som utvisa att den först 
på sednare tider där kunnat rotfästa sig, förefaller det vara 
ganska antagligt, att den äfven på Hogland under de sista de- 
cennierna från andra orter inkommit. De antydda lokalerna 
äro: ett under krigsåren 1854 och 1855 i och för befästningar 
all jordmån beröfvadt berg i Ulrikasborgs Brunnspark vid Hel- 
singfors, där den numera, sedan ett tunnt jordlager åter hop- 
samlats, infunnit sig, samt Raseborgs slottsruin i Snappertuna, 
hvilken under åren 1890—1893 restaurerats och med nytt mur- 
bruk öfverdragits och där den under sednast förflutna somrar, 


106 Årsmötet den 13 maj 1899. 


sedan förvittring af murbruket åter inträdt, anträffats högst uppe 
på dessa murar. 

I anledning af herr Brenners anförande meddelade herrar 
Selan, Arrhenius och Harald Lindberg att Poa compressa 
förekom allmänt på flere ställen i Helsingfors omnejd. Herr 
Elfving åter framhöll att artens sena uppträdande på flere fast- 
landslokaler icke motiverade antagandet beträffande det isole- 
rade Hogland. Härtill invände herr Brenner att särskildt denna 
ö var känd för sina från andra orter importerade främmande 
och delvis tillfälliga växter, en följd af öns olämplighet för sä- 
desodling och dess innebyggares täta resor, särdeles till de ty- 
ska och ryska Östersjöprovinserna, från hvilka spanmål och an- 
dra förnödenheter medfördes. 


Herr Brenner framlade d:r J. Klinges i S:t Petersburg 
nyligen utkomna arbete »Dactylorchidis, Orchidis subgeneris, 
Monographia prodromus. I. Specierum subspecierumque syno- 
psis et diagnoses» samt omnämnde härvid särskildt de former, 
som d:r Klinge anför såsom förekommande i Finland. Å d:r 
Klinges vägnar framförde herr Brenner till Sällskapets medlem- 
mar en anhållan om öfversändande af lefvande material i och 
för utredning af kritiska former. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan april-mötet in- 
lemnats, utom den ofvan nämnda af herr Gadolin skänkt mol- 
lusk-samlingen: 

Larus glaucus från Österbotten, genom professor J. A. Pal- 
men. Astur palumbarius från Suonnejoki, af herr J. H. Roschier. 
Tetrao tetrix, 2, från Lappmarken, af redaktör A. Hintze. Cor- 
vus corax från Kyrkslätt, den 21 oktober 1898, af preparator G. 
W. Forssell. Alca torda, ungfågel, från Mariehamn, af brygg- 
mästare R. Renvall. Turdus pilarius skjuten den 18 septem- 
ber 1898 i Tavastehus socken, och Starna perdix, tagen i en 
lada den 15 december 1898 i samma socken, af student W. 
Weseloff. 


Årsmötet den 13 maj 1899. 107 


Till de botaniska samlingarna hade sedan april-mötet in- 
lemnats: 

761 fanerogamer från Ryska lappmarken af Kola-expedi- 
tionerna 1887, 1889 och 1892. 89 lafvar, 2 alger, 9 svampar 
och 15 mossor från olika delar af landet af rektor M. Brenner. 
16 Hieracier i 59 exx. från Ik af studenterne T. V. Järvi och 
och A. J. Silfvenius, 6 d:o i 26 exx. från Nastola af stud. T. 
H. Järvi. 14 d:o i 27 exx. från Virmo och Karjala af student 
A. K. Cajander, 67 d:o, däribland flere nya, från Ol af studen- 
terne J. I. Lindroth och A. K. Cajander, 11 d:o från Uleäborgs- 
trakten af student I. Leiviskä, 28 d:o i 42 exx. från mellersta 
Tavastland af student V. Borg, 57 d:o i 113 exx. från Ik och 
Kl af magister G. Lång, 60 d:o i 110 exx. från Kl af student 
B. Poppius, 10 d:o i 15 exx. från Li af forstmästare A. W. Gra- 
och student B. Poppius, alla dessa Hieracier bestämda af pro- 
fessor Norrlin. 


Bulletin Bibliographique 


Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1898 au 13 mai 1899 


Tous les livres indiqués sont des in 8:0, sauf indication contraire. 


1. Publications des Societes correspondantes. 


Algerie. 
Alger: Société des Sciences Physigues, Naturelles et Climato- 
logigues. 
Bulletin : 
Böne: Académie d'Hippone. 
Bulletin : 


Comptes rendus: 1897, 4; 1898, 1—2. 


Allemagne. 


Augsburg: Naturhistorischer Verein für Schwaben und Neuburg 
(a. V.). 
Bericht: XX XIII. 1898. 
Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 
Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. 
Sitzungsberichte: 1898. 4:0. 
— Gesellschaft Naturforschender Freunde. 
Sitzungsberichte: 1897; 1898. 
— Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. 
Verhandlungen: XL. 1898. 
— Museum für Naturkunde. Zoologische Sammlung. 
Mitteilungen: 


Bulletin Bibliographique. 109 


Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande, 
Westfalens und des Regierungs-Bezirks Osnabrück. 
Verhandlungen: 55, 1—2. 1898. 
— = Niederrheinische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. 
Sitzungsberichte: 1898, 1—2. 
Braunschweig: Verein für Naturwissenschaft. 
Jahresbericht: 
Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: XIV, 3. 1898; XV, 2. 1897; XVI, 1. 1898. 
Breslau: Schlesische Gesellschaft für Vaterländische Cultur. 
Jahresbericht: 75. 1897. 
Partsch, Litteratur d. Landes- u. Volkskunde d. Provinz Schle- 
sien. VI. 1898. 
— — Verein für Schlesische Insektenkunde. 
Zeitschrift für Entomologie, Neue Folge: XXIII. 1898. 
Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: 
Colmar: Société d’Histoire Naturelle. 
Bulletin (Mittheilungen) Nouv. Ser.: IV. 1897—98. 
Danzig: Naturforschende Gesellschaft. 
Schriften, Neue Folge: IX, 3—4. 1898. 
Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft: »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1897, 2. 
Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. 
Sitzungsberichte: 29. 1897. 
Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft. 
Abhandlungen: XXI, 2—3. 1898; XXIV, 2—4. 1898. 4:0. 
Bericht: 1898. 
Katalog der Reptilien-Sammlung. II. 1898. 
Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Helios: XV. 1898. 
Ernst Huth. 
Societatum Littera: XI, 7—12. 1897; XII, 1—4. 1898. 
Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. 
Bericht: X, 1—3. 1897—98. 
Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. 
Ornithologische Monatsschrift: III. 1878; IV. 1879; IX—XXIIIL 
1884—1898; XXIV, 1—5. 1899. 
Giessen: Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. 
Bericht: 


110 Enzio Reuter. 


Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. 
Abhandlungen: XXI. 1898. 
Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg 
August Universität. 
Nachrichten: 1898, 1—4. 
Geschäftliche Mittheilungen: 1898, 1. 
Greifswald: Geographische Gesellschaft. 
Jahresbericht: VI, 2. 1896—98. 
— Naturwissenschaftlicher Verein för Neu-Vorpommern 
und Rügen. 
Mittheilungen: XXX. 1898. 
Guben: Internationeller Entomologischer Verein. 
Entomologische Zeitung: 
Güstrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklen- 
burg. 
Archiv: 51. 1897; 52, 1. 1898. 
Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Na- 
turforscher. 
Nova Acta: 
Katalog der Bibliothek: 
Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: 
Verhandlungen, 3:e Folge: V. 1897; VI. 189. 
— Die Hamburgischen Wissenschaftlichen Anstalten. 
Jahrbuch: 
— Verein für Naturwissenschaftliche Unterhaltung. 
Verhandlungen: 
Hanau: Wetterauische Gesellschaft für die Gesammte Naturkunde. 
Bericht: 
Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. 
Helgoland: K. Biologische Anstalt. 


Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, Neue Folge: III. Ab- 
theilung. Kiel. 1898. 4:0. 


Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Verhandlungen: 
Kassel: Verein für Naturkunde. 
Abhandlungen und Bericht: XLIII. 1897—98. 
Kiel: Kommission zur Wissenschaftlichen Untersuchungen der 
Deutschen Meere (voy. Helgoland). 


Bulletin Bibliographique. 111 


Kiel: Naturwissenschaftlicher Verein für Schleswig-Holstein. 
Schriften: 

Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. 
Schriften: XXXVIII. 1897. 4:0. 

Landshut: Botanischer Verein. 
Bericht: XV. 1896—97. 

Lübeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Mu- 

seum. 

Mittheilungen: 

Magdeburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht und Abhandlungen: 1896—1898. 


Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der Gesammten Natur- 
wissenschaften. 
Sitzungsberichte: 1897. 
Metz: Société d’Histoire Naturelle. 
Bulletin: XIX (2:e Ser. VII) 1895; XX (2:e Ser. VIII) 1898. 
München: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- 
physikalische (II:e) Classe. 
Abhandlungen: 
Sitzungsberichte: 1898, 2—4. 
Inhaltsverzeichniss: 
Almanach: 
— Bayerische Botanische Gesellschaft. 
Berichte: VI. 1899. 
Münster: Westfälischer Provinzial-Verein für Wissenschaft und 
Kunst. 
Jahresbericht: XXV. 1896—97; XXVI. 1897 —98. 
Nürnberg: Naturhistorische Gesellschaft. 
Abhandlungen: XI. 1898. 
Jahresbericht: 1897. 
Osnabrück: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht: 
Passau: Naturhistorischer Verein. 
Bericht: 
Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Bericht: VI. 1896— 97. 
Correspondenz-Blatt: 
Stettin: Entomologischer Verein. 
Entomologische Zeitung: 


112 Enzio Reuter. 


Strassburg in E.: K. Universitäts- und Landes Bibliothek. 
Gerland G., Ueber Ziele und Erfolge der Polarforschung. 
Strassburg. 1897. 
Kirmsse E., Beiträge zur chemischen und pharmakognostis- 
chen Kenntniss der Pasta Guarana. Strassburg. 1897. 
Theses: 
Stuttgart: Verein für Vaterländische Naturkunde in Württemberg. 
Jahreshefte: 54. 1898. 
Wiesbaden: Nassauischer Verein für Naturkunde. 
Jahrbücher: 
Zwickau: Verein für Naturkunde. 
Jahresbericht: 1897. 


Australie. 


Brisbane: The Queensland Museum. 
Annals: 
Annual Report: 1898. 
Melbourne: National Gallery of Victoria. 
Sydney: Linnean Society of New South Wales. 
Proceedings, 2:e Ser.: 1897, 4 (Nr. 88); 1898, 1—3 (Nrs. 89— 91). 
— The Australian Museum. 
Records: III, 4. 1898. 
Report: 1897. 4:0. 


Autriche-Hongrie. 


Bistritz: Gewerbeschule. 
Jahresbericht: XXII. 1896—97. 
Briinn: Naturforschender Verein. 
Verhandlungen: 
Bericht der Meteorologischen Commission: 


Buda-Pest: Magyar Tudomänyos Akademia (Ungarische Akademie 


der Naturwissenschaften). 

Mathematikai és termö6szettudomänyi közlemenyek: XXVII, 
1—2. 1897—98. 

Ertekezösek a termöszettudom. köreböl: 

Ertekez6sek a mathemat. tudomän köreböl: 

Mathemat. 6s termöszettudom. ertesitö: XV, 4—5. 1897; XVI, 
1—2. 1898. 


Bulletin Bibliographique. 113 


Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn: 
XIII. 1897; XIV. 1895—96. 

Almanach: 1898. 

Rapport: 1897. 


Chyzer, C. et Kulczynski, L. Aranex Hungari«. II, 2. 1897. 4:0. 


France, R. Der Organismus der (Craspedomonaden. Buda- 
pest. 1897. 
Kohaut, R. Libellulide Hungarie. Budapest. 1896. 4:0. 


Kurländer, I. Erdmagnetische Messungen in den Ländern der 
Ung. Krone in den Jahren 1892—1894. Budapest. 1896. 4:0. 


Primies, G. Geologie der Cseträs-Gebirge. Budapest. 1896. 4:0. 
Rona, Z. Luftdruckverhältnisse Ungarns. Budapest. 1897. 4:0. 
Szädeczky, G. Geologie d. Zempleni-szigethegyseg. Budapest. 
1897. 4:0. 
Buda-Pest: Magyar Nemzeti Müzeum (Ungarisches National-Mu- 
seum). 
Termeszetrajzi Füzetek: XXI, 3—4. 1898; XXII, 1. 1899. 
Daday, E. von. Mikroskopische Siisswasserthiere aus Ceylon. 
Budapest. 1898, 4:o. 
Aquila. Journal pour l’Ornithologie: III. 1896; IV. 1897. 
— La Redaction de »Rovartani Lapok». 
Rovartani Lapok: V, 5—10. 1898; VI, 1—2, 4. 1899. 
Cracovie: Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnossci). 
Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: XXXII. 1897. 
Rozpravy wydzial matem. przyrod, 2:e Ser.: XIII. 1898. 
Bulletin international: 1898, 4—10; 1899, 1—3. 
Graz: Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. 
Mittheilungen: 1897. 
Hermannstadt: Siebenbürgischer Verein für Naturwissenschaften. 
Verhandlungen und Mittheilungen: XLVII. 1897. 
Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein. (Magyarorszägi Kärpätegye- 
sület). 
Jahrbuch: 
Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. 
Berichte: 
Kolozsvärt (Klausenburg): Redaction de »Magyar Növenytani 
Lapok». 


Evlolyam: 


114 Enzio Reuter. 


Kolozsvärt: Erdelyi Müzeum-Egylet. Orvos Természettudomånyi 
Szakosztälyäböl. (Siebenbürgischer Museum-Verein. 
Medicinisch-Naturwissenschaftliche Section). 

II. Termeszettudomänyi szak (Naturwissensch. Abth.). 
Ertesitö (Sitzungsberichte): 

Ill. Nepszerü szak. 
Ertesitö (Sitzungsberichte): 

Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Mathema- 

tisch-Naturwissenschaftliche Classe. 
Abhandlungen, VII Folge: 
Sitzungsberichte: 1897, 1—2; 1898. 
Jahresbericht: 1897; 1898. 
Verzeichniss d. Mitglieder: 
— Naturhistorischer Verein »Lotos». 
Lotos, Neue Folge: XVI. 1896; XVII. 1897. 

Trencsen, Ung.: Trencsen Wärmegyei Termeszettudomänvi Egy- 
let. (Naturwissenschaftlicher Verein d. Trencsener 
Comitates). 

Evkönyre (Jahresheft): 
Triest: Museo Civico di Storia Naturale. 
Atti: 

Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwis- 

senschaftliche Classe. 
Sitzungsberichte, Abth. I: CVI, 1—10. 1897; CVII, 1—5. 1898. 
Anzeiger: 
— K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. ] 
Annalen: 
— K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. 
Verhandlungen: 
— K. k. Geographische Gesellschaft. 
Mittheilungen: XLI, 3—8. 1898. 
— Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- 
nisse. 
Schriften: 
— D:r R. v. Wettstein, Professeur. 
Oesterreichische Botanische Zeitschrift: XLVIII, 1—12. 1898; 
XLIX, 1. 1899. 
Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. 
Glasnik : 


Bruxelles: 


Rio 


Bulletin Bibliographique. 115 


Belgique. 


Académie Royale des Sciences, des Lettres et des 
Beaux-Arts. 

Bulletin, 3:me Sér.: XXX (65:me Ann.) 1895; XXXI-XXXII 
(66:me Ann.) 1896; XXXIII (67:me Ann.) 1897. 

Annuaire: 1896; 1897. 

Reglements et documents concernant les trois classes. Bru- 
xelles. 1896. 

Société Royale de Botanigue. 

Bulletin: XXXVI. 1898. 

Société Entomologique de Belgique. 

Annales: XLI. 1897. 

Table generale des Annales: 

Mémoires: VI. 1897, 

Société Royale Malacologique de Belgique. 

Annales: XXVIII. 1893; XXIX. 1894; XXXI 1. 1896. 

Proces-Verbal: XXV. 1896. 

Société Royal Linneenne. 

Bulletin: XXIII, 5—6, 8—9. 1898; XXIV, 1—6. 1898. 


Brésil. 


di Janeiro: Museum Nacional. 


Archivos: 


Canada. 


Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Science. 


Proceedings and Transactions: IX (Sec. Ser. II, 3) 1896—97. 


Chili. 


Santiago: Societe Scientifigue du Chili. 


Actes: 


Costa Rica. 


San Jose: Museo Nacional. Republica de Costa Rica. 


Anales: 
Ferraz, J. F. Informe del primer semestre de 1898 a 1899. 
San Jose. 1898. 4:0. 


116 Enzio Reuter. 


Danemarc. 
Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. 


Skrifter (Mémoires). 6:te Raekke, naturvidenskab. og mathem. 
Afdeln. : 
Oversigt: 1898, 2—6; 1899, 1. 
— = Naturhistorisk Forening. 
Videnskabelige Meddelelser: 1898. 
—  Botanisk Forening. 
Botanisk Tidskrift: XXI, 3. 1898; XXII, 1. 1898. 
Meddelelser: 
Medlemsliste: 
—  Entomologisk Forening. 


Espagne. 
Madrid: R. Academia de Ciencias. 
Memorias: 
Revista: 


Etats-Unis. 


Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. 
Circulars: XVII, 134—136. 1898. 4:0; XVIII, 137—139. 1899. 4:0. 
Memoirs from the Biological Laboratory. IV, 1—2. 1898. 4:0. 


Boston, Mass.: American Academy of Arts and Sciences. 
Proceedings: XXXIIL 5—27. 1897—98; XXXIV, 1. 1898. 


— Boston Society of Natural History. 
Memoirs: V, 3. 1898. 4:0. 
Proceedings: XXVIII, 6—12. 1897—98. 
Occasional Papers: 


Bridgeport, Conn.: Bridgeport Scientific Society. 
List of Birds: 
Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoölogy. 


Memoirs: 
Bulletin: XXVIII, 4—5. 1898; XXXI, 7. 1898; XXXII, 1—9. 


1898—99. 
Annual Report: 1897—98. 
Chapel Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. 
Journal: XIV, 2. 1897; XV, 1. 1898. 


Bulletin Bibliographique. 117 


Chicago, Ill.: Academy of Sciences. 
Bulletin: 
Annual Report: 
Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. 
Journal: XIX, 1—4. 1896—98. 
Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: 
Lawrence, Kans.: Kansas University. 
Quarterly: Ser. A. Science and Mathematics: VII, 3. 1898. 
Lincoln, Nebr.: Botanical Society of America. 
Bessey, Ch. E. The phylogeny and taxonomy of Angio- 
sperms. 1897. 
Coulter, J. M. The Origin of Gymnosperms and the seed 
habit. 1898. 
Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres. 
Transactions: 
— — Geological and Natural History Survey. 
Bulletin: I (Economic Series N:o 1) 1898; II (Scientific Series 
N:o 1) 1898. 
Meriden, Conn.: Scientific Association. 
Transactions: VIII. 1897—98. 
Proceedings: 
Annual Address: 
Minneapolis Minn.: Geological and Natural History Survey of 
Minnesota. 
New-Brighton, N. Y.: Natural Science Association of Staten Is- 
land. 
Proceedings: VI, 16—20, Index. 1898; VII, 1—5. 1898—99. 
Special: 
New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. 
Transactions: 
New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. 
Memoirs: 
Annals: X, 1—12. 1898; XI, 1—2. 1898. 
Transactions: XVI. 1896 — 97. 
Index: IX. 1897. 
Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: 1897, 3; 1898, 1—2. 
— = American Philosophical Society. 
Proceedings: XXXVI, 156. 1897; XXXVIL 157. 1898. 


118 Enzio Reuter. 


teport: 
Subject Register: 
Supplement Register: 
Philadelphia Pa.: Wagner Free Institut of Science. 
Transactions: V. 1898. 
— University of Pennsylvania. 
Contributions from the Botanical laboratory : 
Portland, Maine: Society of Natural History. 
Proceedings: 
Rochester, N. Y.: Academy of Science. 
Proceedings: 
San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. 
Memoirs: 
Proceedings, 3. Ser.: 
Botany: I, 2. 1897. 
Zoology: I, 5. 1897. 
Geology: I, 3. 1897. 
Occasional Papers: 
— The Hopkins Seaside Laboratory of the Leland Stan- 
ford Jr. University. 
Contributions to Biology: XVII. 
Springfield, III.: The State Entomologist of the Illinois. 
Report: 
S:t Louis, Mo.: Academy of Science. 
Transactions: VII, 17—20. 1897—98; VIII, 1--7. 1898. 
— — Missouri Botanical Garden. 
Annual Report: III. 1892. 
Topeka, Kans.: Kansas Academy of Science. 
Transactions: XV. 1895—96. 
Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly 
The Trenton Natural History Society). 
Journal: 
Tufts College, Mass.: Tufts College. 
Studies: 5. 1898. 
Urbana, III.: Illinois State Laboratory of Natural History. 
Bulletin: V, 4—6. 1898. 


Article : 
Bienniel Report: 1897—98. 


Washington, D. C.: Department of Interior (U. 


Bulletin Bibliographique. 


Survey). 
Monographs: XXX. 1898. 4:0. 
Bulletin: 88—89. 1898; 149. 1897. 
Annual Report: 
Mineral Resources: 


Department of Agriculture. 
Report: 1898. 
Yearbook: 1897. 
Division of Ornithology and Mammology. 


North American Fauna: 
Bulletin: 


Division of Economic Ornithology and Mammology. 


Bulletin: 


Division of Chemistry. 
Bulletin: 50. 1898. 
Division of Biological Survey. 
Bulletin: 9—11. 1898. 
Smithsonian Institution (U. S. National Museum). 
Annual Report: 1895. 
Report of the U. S. National Museum: 
Bulletin of the U. S. National Museum: 
Anthropological Society. 
The American Anthropologist: 
Special Papers: 
Entomological Society. 
Proceedings: 


Finlande. 


119 


5. Geological 


Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Societe des Sciences 


de Finlande). 

Acta: 

Bidrag: 57. 1898. 

Öfversigt: XL. 1897—98. 

Observations mötöorologigues: 
(teografiska Föreningen. 

Vetenskapliga Meddelanden: IV. 1897—98. 

Tidskrift: X, 5. 1898; XI, 1—2. 1899. 


120 Enzio Reuter. 


Helsingfors: Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géo- 
graphie de Finlande). i 
Fennia: 
— — [Mniversitets-Biblioteket (par Mr le Bibliothecaire, dr 
V. Vasenius). 
— Finska Forstföreningen. 


Meddelanden: XIII —-XIV. 1897—98. 
Ströskrifter: 3. 1885; 4. 1888. 


France. 


Amiens: Societe Linneenne du Nord de la France. 
Memoires: IX. 1892—98. 
Bulletin : 
Angers: Société d'Etudes Scientifigues. 
Bulletin, Nouv. Ser.: XXV. 1895. 
Béziers: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XIX. 1896. 
Bordeaux: Societe Linneenne. 
Actes: LI (6:e Ser. T. I) 1897; LII (6:e Ser. T. II) 1897. 
Caen: Société Linneenne de Normandie. 
Bulletin, 5:e Ser.: I, 1—4. 1897. 
Cherbourg: Societe Nationale des Sciences Naturelles et Mathe- 
matigues. 
Memoires: 
La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. 
Annales: 
Lille: La Redaction de »Revue Biologique» du Nord de la 
France. 
Revue Biologigue: 
Lyon: Societe Linneenne. 
Annales, N. Ser.: XLIV. 1897. 
— Museum d'Histoire Naturelle. 
Archives: 
— Societe Botanigue de Lyon. 
Annales: XXII. 1897. 
Bulletin: 
Marseille: Musée d’Histoire Naturelle. 
Annales, Zoologie: 


Bulletin Bibliographique. 121 


Montpellier: Academie des Sciences et Lettres. 
Mémoires de la scetion de médecine, 2:e Sér.: 
Mémoires de la section des sciences, 2:e Sér.: 
Nancy: Société des Sciences. (Ci-devant Société des Sciences 
Naturelles de Strasbourg) 
Bulletin, 2:e Sér.: XV, 32 (30:e Ann.) 1897. 
Bulletin des séances: 
Nantes: Société des Sciences Naturelles de l’Ouest de la France. 
Bulletin: VII, 4. 1897. 
— — Societe Académique de Nantes. 
Annales, 7:e Ser.: VIII. 1897. 
Nimes: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XXV, 4. 1897; XXVI, 1—2. 1898. 
Supplement: 
Paris: Societe Botanigue de France. 
Bulletin: 
— Societe Entomologigue de France. 
Annales: LXV, 1—4. 1896. 
Bulletin: 1896. 
— Societe Zoologigue de France. 
Mömoires: X. 1897. 
Bulletin: XXII. 1897. 
— Museum d'Histoire Naturelle. 
— Societe de Geographie. 
Bulletin, 7:e Ser.: XVII, 4. 1896; XIX, 1—4. 1898; XX, 1. 1899. 
Comptes rendus: 1898, 3—9; 1899, 1—2. : 
— Redaction de »la Feuille des jeunes naturalistes». 
Feuille, 3:e Ser.: XXIII, 265—276. 1892—93; XXIV, 277—288- 
1893—94; XXV, 289—300. 1894—95; XXVI, 301—312. 1895 
—96; XXVII, 313— 324. 1896--97; XXVIII, 325—336. 1897 
—98; XXIX, 337—343. 1898—99. 
Reims: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 3:e Sér.: VI, 4. 1897; VII, 1—5. 1898. 
Comptes rendus: 
Travaux: 
Proces verbaux: 
Rouen: Societe des Amis des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4:e Sér.: XXXII, 1—2. 1896. 
Toulouse: Société d'Histoire Naturelle. 
Bulletin: 


122 Enzio Reuter. 


Toulouse: Société des Sciences Physiques et Naturelles. 
Bulletin: 
— — Societe Francaise de Botanigue. 
Revue de Botanigue: 


Grande-Bretagne et Irlande. 


Edinburgh: Roval Society. 
Transactions: XXXVIII, 3—4. 1895—96; XXXIX, 1. 1896 
—97. 4:0. 
Proceedings: XXI. 1895—97. 
— — Botanical Society. 
Transactions: 
Proceedings: 
Transactions and Proceedings: 
Annual Report: 
— La Redaction de »The Annals of Scottish Natural 
History.» 
Annals: 
Glasgow: Natural History Society. 
Proceedings and Transactions, N. S.: V, 2. 1897—98. 
London: Royal Society. 
Proceedings: LXIII, 393--401. 1898; LXIV, 402—406, 408— 
418. 1898—99. 
— — Linnean Society. 
Journal, Botany: XX XIII, 229—233. 1897—98. 
Journal, Zoology: XXVI, 168—171. 1897—98. 
List of the Society: 1897—98. 
Proceedings: 1896—97. 
— — Royal Gardens, Kew. 
Bulletin: 1897. 
== DSB. Wo Ik 
The Zoologist: 4 Ser.: II, 17—24 (Nrs 683—690) 1898; III, 
25—28 (Nrs 691—694) 1899. 
Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northumber- 
land, Durham and Newcastle-upon-Tyne. 
Transactions : 
Plymouth: Marine Biological Association. 
Journal, New Ser.: V, 3. 1898. 


Bulletin Bibliographique. 123 


Italie. 


Bologna: R. Accademia delle Scienze. 
Memorie, Ser. 5: VI. 1896—97. 4:0. 
Indici generali: 


Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 4: X (Anno LXXIV) 1897; XI (Anno LXXV) 
1898. 4:0. 
Bullettino mensile, Nuovo Ser.: 50. 1897; 51—56. 1898. 


Firenze: Societä Entomologica Italiana. 
Bulletino: XXX, 1—2. 1898. 


Genova: Museo Civico di Storia Naturale. 
Annali, Ser. 2:a: XVIII (XXXVIII) 1897—98. 
—  Direzione del Giornale »Malpighia.» 
Malpighia: XII. 1—8, 11—12. 1898—99. 
Milano: Societä Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico 
di Storia Naturale. 
Atti: XXXVII, 3—4. 1898—99. 
Memorie, Nuova Ser.: XI, 2. 1898, 4:0. 
Modena: R. Accademia di Scienze Naturali. 
Memorie, Ser. 2: 
—  Societä dei Naturalisti. 
Atti, Ser. 3: XV (Anno 30) 1—2. 1898; XVI (Anno 31), 
1—2. 1898. 
Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. 
Atti, Ser. 2: 
Rendiconto, Ser. 3: IV (Anno XXX VII), 3—12. 1898; V (Anno 
XXXVIII), 1—3. 1899. 
— Societä Africana d'Italia. 
Bollettino: 
—  Societä di Naturalisti. 
Bolletino, Ser. I: XII. 1898. 
Padova: Societä Veneto-Trentina di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 2:a: III, 2. 1898. 
Bulletino: VI, 3. 1898. 
—  Redattore della »La Nuova Notarisia». 
L. N. Notarisia: IX, 2—3. 1898; X, 1. 1899. 
Palermo: Redazione della »Naturalista Siciliano». 
Il Natur. Sicil., N. Ser.: II, 5—12. 1898; III, 1. 1899. 


124 Enzio Reuter. 


Palermo: R. Orto Botanico di Palermo. 
Bollettino: II, 1—2. 1898. 
— R. Istituto Botanico di Palermo. 
Borzi, A. Contribuzione alla Biologia vegetale II, 1—2. 
1897—98. 
Pisa: Societä Toscana di Scienze Naturali. 
Memorie: XVI. 1898. 
Processi verbali: XI, p. 57—101; XII, p. 11—56. 1898. 
Portici: Redazione delle »Rivista di Patologia vegetale. » 
Rivista, VI, 6—10. 1897. 
Roma: R. Istituto Botanico. 
Annuario: VII, 2. 1898. 4:0. 
— Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. 
Bollettino: 
Indice: 
— Societä Romana per gli Studi Zoologici. 
Bollettino: VI, 5—6. 1897; VII, 1—2. 1898. 
Varese: Societa Crittogamologica Italiana. 
Memorie: 
Atti: 
Venezia: Redazione della »Notarisia». 
Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: 
Sommario: 


Japon. 


Tokyo: College of Science, Imperial University. 
Journal: IX, 2: 189807 X, 3. .1898; XI, 1. 1898; EA 
1898. 4:0. 


Les Indes occidentales. 


Kingston: The Institute of Jamaica. 
Journal: 
Annual Report: 


Les Indes orientales. 


Calcutta: Asiatic Society of Bengal. 
Journal, P. I: LXI, Extra N:o 3. 1892; LXVI, 4. 1897; LXVII, 
1—3. 1898. 


Bulletin Bibliographique. 125 


Journal, P. II: LXVI, 4. Title page and Index, 1897; LX VII, 
1—2. 1898. 

Journal, P. III: LXVII, 1. 1898. 

Proceedings: 1897, 9—11, extra n:o; 1898, 1—8. 

Index: 

Annual Address: 


Luxembourg. 


Luxembourg: Société Botanique. 
Recueil des Mémoires et des Travaux: 
—  »Fauna», Verein Luxemburger Naturfreunde (Société 
des Naturalistes Luxembourgeois). 
Mittheilungen (Comptes Rendus): 


Norvöge. 


Bergen: Bergens Museum. 
Aarsbog: 1898. 
Aarsberetning: 
Sars, G. 0. An account of the Crustacea of Norway. II, 9— 


12. 1898. 4:0. 
Christiania: Universitet. 
Collett, R. (On Chlamydoselachus anguineus Garm. Chri- 
stiania. 1897. 
Wille, N. Beiträge zur physiologischen Anatomie der Lami- 
nariaceen. Christiania. 1897. 
—  Videnskabs Selskabet. 
Forhandlinger: 
Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: XXXVI, 1—4. 1897—98. 
Stavanger: Stavanger Museum. 
Aarsberetning: 1897. 
Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. 
Skrifter: 1897. 
Tromsö: Museum. 
Aarshefter: 18. 1895; 19. 1896. 
Aarsberetning: 1894; 1895; 1896. 


Pays-Bas. 


Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. 
Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: II. 1897; 
V, 4-10. 1896—97. 


126 Enzio Reuter. 


Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurk., 3:e Reeks: 
Register of de Verslagen and Mededeelingen: 
Verslagen van de Zittingen: V. 1896—97. 
Jaarboek: 1896. 
Prodromus Flore Batave: II, 2 (Ed. 2.) 1898. 
Amsterdam: (Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees- 
en Heelkunde. Sectie voor Natuurwetenschappen. 
Maandblad: XXII, 5—12. 1898. 
Werken, Tweede Serie: 
Groningen: Naturkundig Genootschap. 
Verslag: 1897. 
Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. 
Archives n6erlandaises, Ser. 2: II, 1—4. 1898—99. 
Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. 
Tijdschrift, 2:de Ser.: V, 2—4. 1898; VI, 1. 1898. 
Catalogus d. Bibliothek: 
Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. 
N. Kruidkundig Archief, 3:de Ser.: I, 3. 1898. 
s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. 
Tijdschrift: XLI, 1—4. 1898. 
Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. 
Verslag: 1897. 
Aanteekeningen: 1897. 


Portugal. 


Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., 
physic. e. natur. 
Memorias, Nova Ser.: 
Journal: 


République Argentine. 


Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. | 
Anales: XLV, 2—6. 1898; XLVI, 1—6. 1898; XLVII, 1—3. 
1899. 
— La Redaction de »Revista Argentina de Historia Na- 
tural». 
Revista: 
— Museo de Productos Argentinos. 
Boletin: 


Bulletin Bibliographique. 127 


Buenos Aires: Museo Nacional de Buenos Aires. (Ci-devant 
Museo Publico). 


Anales: 
Comunicaciones: I, 1—2. 1898. 


Cordoba: Academia Nacional de Ciencias. 
Actas: 
Boletin: 

La Plata: Museo de la Plata. 


Revista: 


Russie. 


Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. 
Schriften: 
Archiv, 2:te Ser.: 
Sitzungsberichte: XII, 1. 1898. 
Kharkow: Société des Naturalistes a l’Universit€ Imperiale de 
Kharkow. 
Travaux (Trudi): XXXII. 1898. 


Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. 
Mémoires: XV, 2. 1898. 
Proces- Verbal: 


Minusinsk: Museum: 1897. 


Moscou: Société Imperiale des Naturalistes. 
Nouvaux Mémoires: XV, 7. 1898; XVI, 1. 1898. 4:0. 
Bulletin: 1897, 3—4; 1898, 1. 
Meteorologische Beobachtungen: 


— — Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. 
Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.) X—XIV. 1893—98. 


Odessa: Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. 
Mémoires: XXI, 2. 1897; XXII, 1. 1898. 


Riga: Naturforschender Verein. 
Correspondenzblatt: XLI. 1898. 
Arbeiten, Neue Folge: 
S:t Petersbourg: Académie Imperiale des Sciences. 
Mémoires, 7:e Sér.: 
Mémoires, 8:e Sér.: V, 10. 1897; VI, 2. 1898. 4:0. 
Mélanges biologiques: 
Bulletin, Nouv. Sér.: 


128 Enzio Reuter. 


Bulletin, V:e Ser.: VIII, 4-5. 1898; IX, 1-5. 1898; X, 
1—2. 189. | 
Annuaire du Musée zoologigue: 1898, 1—2. 
S:t Petersbourg: Hortus Botanicus. 
Acta: XIV, 2. 1898. 


— — Societas Entomologica Rossica. 
Hora: XXXI. 1896—97. 
La Societe Imperiale des Naturalistes de S:t Peters- 


bourg. c 
Trudi (Travaux): 
Section de Botanigue. 
Travaux: 
Section de Zoologie et de Physiologie. 
Travaux: XXVII, 4. 1898; X XIX, 2. 1898. 
Section de Géologie et Mineralogie. 
Travaux : XXV avec Atlas in 4:o. 1897; XXVI, 5. 1898. 
Comptes rendus: XXVIII, 1, N:o 7—8. 1897; XXIX, 1, N:o 
1—4, 6. 1898. 


Suede. 


Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. 
Handlingar: 4:de Följden: I. 1898. 
Lund: Universitetet. 
Acta (Ärsskrift). Afd. II. K. Fysiografiska Sällskapets Hand- 
lingar: XXXIV. 1898. 4:0. 


— La Redaction de »Botaniska Notiser». 
Botaniska Notiser: 1898, 3—6; 1899, 1—2. 


Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademien. 
Handlingar, Ny följd: XXX. 1897—98. 4:0. 
Bihang, Afdeln. 3. Botanik: 23. 1898. 
Bihang, Afdeln. 4. Zoologi: 23. 1898. 
Öfversigt: 54. 1897. 
Lefnadsteckningar: 
—  Entomologiska Föreningen. 
Entomologisk Tidskrift: XIX. 1898. 
— — Bergianska Stiftelsen. 
Acta Horti Bergiani: 
Upsala: K. Societas Scientiarum. 
Nova Acta, Ser. 3: XVII, 2. 1898. 4:0. 


Bulletin Bibliographique. 129 


Upsala: Kongl. Universitetet (par Mr le Bibliothecaire, Prof. 
Annerstedt). 

Redogörelse: 1897—98. 

Fries, Th. M. Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von 
Linné. VII. Upsala 1898. 

Brundin, J. A. Z. Bidrag till kännedomen om de svenska 
fanerogama växternas skottutveckling och öfvervintring. 
Ak. afh. Upsala 1898. 
Cleve, Astrid. Studier öfver några svenska växters groningstid 
och förstärkningsstadium. Ak. afh. Upsala 1898. 
Hedbom, K. Om vissa organextrakts inverkan å det isolerade 
och öfverlefvande däggdjurshjärtat. Upsala 1897. 
Jäderholm, Elof. Anatomiska studier öfver sydamerikanska 
peperomier. Ak. afh. Upsala 1898. 

Lönnberg, Einar. Undersökningar rörande Öresunds djurlif. 
Meddel. från K. Landtbruksstyrelsen N:o 1 år 1898 (N:o 
43). Upsala 1898. 

Bulletin of the Geological Institution: III, P. 2. Nr. 6. 1897. 


Suisse. 


Basel: Naturforschende Gesellschaft. 
Verhandlungen: XII, 1. 1898. 
Bern: Naturforschende Gesellschaft. 
Mittheilungen: 
— La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische 
Gesellschaft). 
Bulletin (Berichte): 
Chambesy pres Geneve: L’Herbier Boissier. 
Bulletin: VI, 6—12. 1898; VII, 1—4. 1899. 
Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubündens. 
Jahresbericht, Neue Folge: XLI. 1897—98, nebst Beilage: 
Lorenz, P. Die Fische des Kantons Graubünden. 
Geneve: Société de Physique et d’Histoire Naturelle. 
Mémoires: 
— La Direction du Conservatoire et du Jardin botaniques. 
Annuaire: I. 1897; II. 1898. 
Lausanne: Société en des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4:me Ser.: XXXIV, 127—130. 1898. 
Neuchätel: Société des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XXI—-XXV. 1893 —97. 


130 Enzio Reuter. 


St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: 1896—97. 


Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (So- 
ciété Entomologique Suisse). 
Mittheilungen (Bulletin): X, 3—5. 1898—99. 


Zürich: Naturforschende Gesellschaft. 


Uruguay. 


Montevideo: Museo Nacional. 
Anales: T. II, Fasc. VIII. 1898; T. III, Fasc. IX, X. 1898. 4:0. 


2. Dons. 


Bestyrelsen for Universitetets Zoologiske museum, Kjöbenhavn. Den Danske 
Ingolf-expedition. I, 1. 1898; II, 1—2. 1898; III, 1. 1898. 4:0. 


Dangeard, P. A. Theorie de la Sexualit6. Extr. du »Botaniste». Poi- 
tiers. 1899. 
Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). 
Meddelanden (Tiedonantoja). 
XXII. Landtbruksstyrelsens Berättelse för är 1896. Helsing- 
fors. 1898. 
1d. en finnois. 
XXIII. Reuter, Enzio. Berättelse öfver skadeinsekters uppträ- 
dande i Finland är 1897. Helsingfors 1898. 
Id. en flnnois. 
XXIV. Savela, H. Tuberkelsjuka hos nötboskap. Helsingfors. 1898. 
Id. en finnois. 
Grill, C. Statens entomologiska anstalt. Sep. aftr. Ent. Tidskr. 18. 1898. 


Hjelt, Hj. Utbredningen af Finlands träd, buskar och ris med särskildt 
afseende å deras gränser. Öfvertr. F. Forstför. Medd. 14. 1898. 


Iverus, J. E. D. Sveriges Vespertilionide och Soricide. (Craniologiska 
studier. 4:0. 
K. Finska Hushällningssällskapet (K. Suomen Talousseura). 
K. F. Hushällningssällskapets hundra-ärs högtid den 1 november 1897. 
Åbo. 1898. 
Id. en finnois. 
Kjellman, F. R. Marina chlorophyceer frän Japan. Stockholm 1897. Sep. 
aftr. Bih. K. Sv. Vet.-Ak. Handl. Bd. 23. Afd. III. N:o 11. 
— Om en Ceramium-form från Gotland. Öfvers. K. Vet.-Ak. Förh. 1897. 
— Zur Organographie und Systematik der Aegagropilen. Upsala 1898 4:0. 


Bulletin Bibliographique. 131 


Koninglijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut (L' Institut Royal Météoro- 
logique des Pays-Bas). 
Meteorologisch Jaarboek voor 1896. XLVIII. Utrecht. 1898. 
Lindberg, Harald. Botanisk undersökning af Isosuo-mosse i Sakkola socken. 
Sep. aftr. Mosskulturför. Årsbok 1898. 
Luther, A. Ueber Chlorosaccus, eine neue Gattung der Süsswasseralgen 
nebst einigen Bemerkungen zur Systematik verwandter Algen. Sep. 
aftr. Bih. K. Sv. Vet.-Ak. Handl. Bd. 24. Afd. III. Stockholm 1899. 
Murbeck, Sv. Om vegetativ embryobildning hos flertalet Alchemillor och 
den förklaring öfver formbeständigheten inom släktet, som den- 
samma innebär. Sep. aftr. Botaniska Notiser 1897. 
— Studier öfver kritiska kärlväxtformer. II. De nordeuropeiska formerna 
af slägtit Agrostis. Ibid. 1898. 
— Studier etc. III. De nordeuropeiska formerna af slägtet Cerastium. 
Ibid. 1898. 
— Ueber eine neue Alectorolophus-Art und das Vorkommen saison- 
trimorpher Arten-Gruppen innerhalb der Gattung. Sep. Abdr. 
Oesterr. Bot. Zeitschr. 1898. 
— Eine neue, arktische Gentiana aus der Section Comastoma Wettst. 
Ibid. 1898. 
— Contributions a la connaissance de la flore du Nord-Ouest de l’Af- 
rique et plus spöcialement de la Tunisie. II. Primulace»-Labiat«. 
Avec 3 Pl. Lund. 1898. 4:0, 
— Die Nordeuropäischen Formen der Gattung Rumex. Sep. aftr. Bot. 
Not. 1899. 
Nordstedt, C. F. O. Index Desmidiacearum citationibus locupletissimus 
atque Bibliographia. Berolini. 1896. 4:0. 
Preussischer Botanischer Verein, Königsberg i Pr. 
Flora von Ost- und Westpreussen. I. Samenpflanzen oder Phane- 
rogamen. 1. Hälfte (Bogen 1—25). Berlin 1898. 
Schlechtendal, D. H. R. von. Nachträgliche Berichtigung über Coniopteryx 
psociformis Cintis. Halle. 1882. 
— Teratologische Aufzeichnungen. Sep. Abdr. Jahresb. Ver. f. Vaterl. 
Naturk. Zwickau. 1889. 
— Beiträge zur Kenntnis fossiler Insekten aus Braunkohlengebirge von 
Roth am Siebengebirge. Sep. Abdr. Naturf. Ges. Halle. XX. 1894. 
— Notiz über Chilaspis nitida (Gir.) Mayr. Sep. Abdr. Wien. Ent. Zeit. 
XIII. 1894. 
— Beiträge zur Kenntniss der Braunkohlenflora von Zschipkau bei Senf- 
tenberg. Sep. Abdr. Zeitschr. f. Naturw. 69. Leipzig 1896. 
— Beiträge zur näheren Kenntnis des Braunkohlenflora Deutschlands. 
Sep. Abdr. Abh. Naturf. Ges. Halle. XXI. 1897. — Toutes les ouv- 
res de M. Schlechtendal donn6es par Madame M. Westerlund. 


132 Enzio Reuter. 
Warnstorff, ©. Die Moor-Vegetation der Tucheler Heide, mid besonderer 
Berücksichtigung der Moose. Sep. Abdr. Schr. Naturf. Ges. Danzig. 


N. F. IX. 1896. 
Ueber die Schutzmittel der Blüten geophiler Pflanzen. 


Wettstein, R. von. 
Mit. 2 Taf. Sep. Abdr. Abh. Deutsch. Naturw.-Mediz. Ver. f. Böh- 


men, »Lotos» Bd. I. 1898. 4:0. 
Die Innovations-Verhältnisse von Phaseolus coccineus L. (= Ph. multi 


florus Willd.) Sep. Abdr. Oesterr. bot. Zeitschr. 1897—1898 
Helsingfors le 13 mai 1899. 


Enzio Reuter. 
Bibliothecaire. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 
1898 —99. 


I. Zoologie. 
Aves. 


Herr J. Stenbäck teilte brieflich mit, dass Weibchen und 
Jungen von Falco vespertinus L. im letzten Sommer im Kirch- 
spiel Pudasjärvi, Österbotten, beobachtet wurden. Wahrschein- 
lich hat der seltene Vogel da genistet. S. 20. 

Herr O. M. Reuter erörterte die von Seiten der Fischer 
neulich behauptete Schädlichkeit von Hematopus ostralegus L. 
Die Fischerleute in den Schären Alands und Südwest-Finlands 
sollen nämlich der Meinung sein, dass dieser Vogel die Eier 
von Somateria mollissima angreift. Eine Bestätigung dieser An- 
gabe wäre sehr erwünscht. S. 35. 


Vorgelegt wurde: 


Kopf und Füsse von Falco gyrfalco L. Kajana: A. J. Mela. 
S. 20. 

Kopf und Füsse von Falco vespertinus L. Österbotten, Pu- 
dasjärvi: J. Stenbäck. S. 20. 

Anser bernicla L. Lappland, Kittilä: P. Nyman. S. 20. 


Seltenheiten und wichtigere neue Fundorte: 


Circus pygargus L. Süd-Karelien, Jääskis: W. Fabritius. S. 9. 
Ardea stellaris L. Süd-Karelien, Jääskis: H. Fabritius. S. 9, 


134 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Anser bernicla L. Ladoga-Karelien, Suojärvi: G. E. R. Wasa- 
stjerna, S. 9, und Nyland, Sibbo: G. W. Forssell, S. 45. 
Tetrao lagopodi-tetricides, J, Kuusamo: M. af Tengström. S. 45. 


Pisces. 


Herr A. J. Mela berichtete über das Vorkommen von Lu- 
cioperca lucioperca L. in den Äländischen Schären. Die Art ist 
selten, wird aber dann und wann im Meer gefangen, S. 20. 

Herr J. A. Palmen zeigte eine vom Herrn Sjöstrand ihm 
zugeschickte Photographie von einem 2 Meter langen Thynnus 
thynnus A. Günth., welcher im Kola-Fjord gefangen war. S. 53. 


Vorgelegt wurden: 


Gasterosteus aculeatus L., 82 mm lang, Helsingfors: K. M. Le- 
vander. S. 5. 

Gasterosteus pungitius L., inficirt mit Glugea microspora (Thel.), 
Helsingfors: K. M. Levander. S. 5. 

Lucioperca lucioperca L. Äland, Bucht bei Jomala: A. J. Mela. 
S. 21. 


Mollusca. 


Herr A. J. Mela machte eine Mitteilung über das Vor- 
kommen in Finland von Helix nemoralis Müll. Die Art, von 
welcher schon 1895 ein Exemplar bei Helsingfors angetroffen 
wurde, kommt jetzt zahlreich in einigen hiesigen Gärten und 
Parken vor; sie variirt sehr in der Färbung der Schale wie an 
den vorgelegten Exemplaren auch zu sehen war. S. 21. 

Ferner legte Herr A. Luther noch zwei für unsere Fauna 
neue Landpulmonaten vor und zwar: 

Clausilia orthostoma Menke und 

Limax maximus L. var. cinereus Lister. Die erstgenannte 
Art wurde in Nyland, Karislojo, an alten Haselstämmen und 
unter Sticta pulmonacea in mehreren Exemplaren gesammelt, 
von der zweiten wurden zwei junge Individuen unter der Rinde 
eines Lindenstoppels in einem Garten in Helsingfors gefangen. 
Der Mitteiler hielt es für wahrscheinlich, dass die fragliche Nackt- 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 135 


schnecke ebenso wie Helix nemoralis mit Gartenprodukten aus 
dem Auslande importirt seien. S. 56—57. 


Insecta. 


Vermischte Notizen. 


Herr E. Sundvik lenkte die Aufmerksamheit darauf hin, 
dass man an den Seiten der Wege oft fleckenweise verstüm- 
melte Ameisen findet, die wahrscheinlich von Kröten verspeist 
worden sind, und legte als Beleg für diese Vermuthung 7 X 20 
mm grosse Körper vor, die von Chitinresten von Ameisen zu- 
sammengesetzt waren und anscheinend Excremente von Kröten 
darstellten. S. 36. 

Herr E. Reuter demonstrirte einige Goleopterenlarven, welche 
d. 31. März mit Regen und Wind auf einer mit dickem Schnee 
bedeckten Wiese in Nyland —Pernä in grosser Menge niederge- 
fallen waren und vom Herrn K. Antell dem Vorträger zuge- 
schicht wurden. Dass es sich hier in der That um einen Larven- 
regen handelte, geht daraus hervor, dass ein Weib, welches die 
fragliche Wiese passirte, mehrere Larven an ihren Kleidern 
entdeckte. Die Larven gehören wahrscheinlich einem Carabici- 
den oder Canthariden an. S. 69. 


Neu fiir das Gebiet. 


Nebria Gyllenhalii Schönh. var. Balbii Bon. Bei Nejden- 
Fjord an der Eismeerkiiste: B. Poppius. S. 43. 

Cartodere filum Aube. Botanisches Museum, wohin die 
Art mit Früchten von S:t Croix angekommen war und von 
Herrn H. Lindberg entdeckt wurde. !) Die Art ist mit Handels- 
waaren weit verbreitet worden: B. Poppius. S. 43. 

Bythinus nodicornis Aub6. Österbotten, Haapavesi: A. G. 
Helenius. S. 56. 


1) Cartodere filiformis Gyll. ist schon seit langer Zeit nach Helsingfors 
eingeschleppt und lebt besonders in den Wohnhäusern: B. Poppius. S. 43. 


136 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Hymenoptera. 


Eine vom verstorbenen A. Westerlund in Deutschland und 
Österreich zusammengebrachte Bienencollection wurde vorgelegt. 
S. 45. 


Neu für das Gebiet. 


Agriotypus armatus (Curt.). Isthmus Karelicus, Kivinebb: 
A. J. Silfvenius. Sid. 105. 


Lepidoptera. 


Der Stipendiat Herr J. E. Aro berichtete über seine lepi- 
dopterologische Reise nach Kajana-Österbotten. Von Macrolepi- 
doptera wurden 69 für die Provinz neue Arten gefunden. S. 
62—66. 

Herr J. Montell trug den Bericht über seine als Stipendiat 
1893 nach Ladoga-Karelien vorgenommene lepidopterologische 
Reise vor. Etwa 1500 Individuen wurden gesammelt. 


Neu für das Gebiet. 
Anaitis plagiata, Åland L., Föglö: H. Federley. S. 8. 
Lygris reticulata, Nyland, Nurmijärvi: K. E. Stenroos. S. 8. 
Himera pennaria L. Nyland, Helsinge: H. Nordqvist. S. 36. 
Vanessa L album Esp. Isthmus Karelicus, Heinjoki: A. Lippo- 
nen; Räisälä: V. Streng. S. 66. 
Argynnis selene Schiff. ab. marphisa, Savolaks, Leppävirta: Lap- 
palainen. S. 66. 


Wichtigere nene Fundorte. 


Miltochrista miniata Forst. Viborg: A. Lipponen, S. 66. 
Agrotis precox L. Österbotten, Ijo: S. Nordberg. S. 66. 


Rhynchota. 
Neu fiir das Gebiet. 
Acanthia arctica J. Sahlbg. Süd-Waranger, bei Nejden-Fluss: 5. 
Poppius. S. 56, 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 137 


Aphwlocheirus nigrita Horwarth. Isthmus Karelicus, Kivinebb 
und Nykyrka: A. J. Silfvenius. S. 69. 


Collembola. 


Herr W. M. Axelson demonstrirte eine Sammlung mikro- 
skopischer Präparate von finnischen Collembolen. Die Samm- 
lung umfasst 240 Nrr. von 76 Species und 12 Varietäten. Die Ar- 
ten sind von Herrn O. M. Reuter determinirt. S. 22. 

Herr O. M. Reuter gab eine Mitteilung über drei finni- 
sche Sminthurus-Formen (S. 59—55): 

Sminthurus viridis L. var. irroratus n. v. Zahlreich an der 
Insel Sandö in Nagu (Äbo-Schären). Lateinische Diagnose 
S. 54! 

S. multifasciatus Reut. Die Art, welche vom Vorträger in 
den wärmsten Zimmern der Treibhausen des hies. botanischen 
Gartens zuerst angetroffen wurde, ist von Parona in La Plata 
beobachtet, wodurch es wahrscheinlich wird, dass ihre Heimath 
Süd-Amerika ist. 

S. pruinosus Tullb. soll nach Folsom frontalis Fitch heis- 
sen. Die Art hat ein weite Verbreitung: in Europa, Asien, 
Nord- und Süd-Amerika. 


Araneida. 


Der Stipendiat Herr O. Odenwall berichtete vorläufig über 
die Ergebnisse seiner araneidologischen Excursionen in verschie- 
denen Gegenden Finlands. Unter den 120 bisher identifieirten 
Arten waren 19 neu für das Gebiet, Diese sind 5. 70 u. 71 
aufgezählt. 

Crustacea. 


Vorgelegt wurden von Herrn Th. Salan Exemplare von 
Argulus sp., welche auf einem bei Hogland gefangenen Pleuro- 
nectes flesus parasitirten. S. 36. 


Trematoda. 


Leucochloridium paradoxum in Succinea putris lebend, wurde 


138 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


vorgelegt. Die inficirte Schnecke hatte Herr A. Luther in Lojo 
entdeckt. S. 5. 
Hydromedusz. 


Herr K. M. Levander teilte mit, dass der von ihm früher als 
Campanularia flexuosa betrachtete Hydropolyp, welcher im finni- 
schen Meerbusen bei Porkkala angetroffen war, bei genauerer 
Untersuchung sich als Gonothyrea Loveni erwiesen hat. Von 
Herrn E. Nordenskiöld von Hangö mitgebrachte Exemplare ge- 
hören ebenfalls der letztgenannten Art an. S. 69. 


Marines Plankton. 


Herr K. M. Levander berichtete über einige Ergebnisse 
der im December v. J. vorgenommenen hydrographischen Expedi- 
tionen nach der Älandssee und dem finnischen Meerbusen. Als der 
interessanteste faunistische Befund ist die Entdeckung vom Vor- 
kommen von Appendikularien in diesen Theilen der Ostsee her- 
vorzuheben. Die Appendikularien gehören der Art Fritillaria 
borealis Lohmann an und kamen sowohl in Vertikal- wie auch in 
Oberflächenfängen an der äländischen Küste (Kobbaklintar) und 
gleichseitig auch im finnischen Meerbusen vor. Ausserdem wurde 
angetroffen bei Kobbaklintar in einem Tiefenfang eine Kchino- 
deres-Art, ferner »Sternhaarstatoblasten» und Skelete von einer 
Silicoflagellaten-Art, Dictyocha tripartita (fornix). >. 42. 

Während der im Mai dieses Jahres angeordneten hydro- 
graphischen Expedition nach dem Meer zwischen Äland und 
Schweden erhielt Herr Levander in Tiefenfängen Ctenophoren, 
welche Tiergruppe nie friiher in dem nördlichen Teil der Ostsee 
beobachtet worden ist. Mutmasslich gehören die in Rede ste- 
henden Ctenophoren der bei Helgoland und Kiel vorkommenden 
Art Pleurobrachia pileus an. S. 104. 


Uebersicht der wichligeren Mitteilungen. 139 


II. Botanik. 


Planta vasculares. 
Systematisch-geographische Mitteilungen. 


Actea. Die schwarzfrüchtige als A. nigra Willd. bezeichnete 
Form der A. spicata L. hat in Finnland eine westliche und 
südliche Verbreitung, während die rothfrüchtige A. erythro- 
carpa Fisch. ausschliesslich in den östlichen und nördlichen 
Theilen des (Gebietes gefunden ist. Die Unterschiede dieser 
beiden Arten werden erläutert: A. K. Cajander. S. 57—60. 


Najas. H. Lindberg giebt eine Uebersicht der finnländischen 
Arten dieser Gattung: 

N. marina var. intermedia Al. Br., an den Küsten wachsend von 
Strömfors in Ost-Nyland bis Ovarken und auch fossil an 
vier Localitäten in Nyland gefunden. 

N. flexilis. Nur von je einer Localität in Süd-Tavastland und 
in Onega-Karelien bekannt; fossil zwei mal auf dem Isthmus 
karelicus gefunden. 

N. tenuissima. Lebend in Nyland, Säd-Tavastland, Süd-Savo- 
laks und Säd-Karelien und neuerdings fossil auf dem Isthmus 
karelicus vom Verf. gefunden. Diese Art ist nur aus Finn- 
land bekannt. 

Die zur Unterscheidung der Arten besonders im fossilen 

Zustande geeigneten Samen-Charaktere werden durch Diagnosen 

und Zeichnungen (S. 52) hervorgehoben. S. 48—52. 


Odontites. Im Anschluss an die Darstellung Joseph Hoffmanns 
in Oesterr. bot. Zeitschr. 1897 hatte Herr M. Brenner die 
finnländischen Formen dieser Gattung revidirt. O. litoralis 
kam an der Küste von Fredrikshamn bis Karlö vor und 
war überhaupt leicht zu erkennen. Auch O. verna und O. 
serotina war es in vielen Fällen möglich zu unterscheiden, 
doch findet man oft gerade diejenige Eigenschaften, welche 
die betreffenden Arten charakteriseren sollen, bei demselben 


140 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Exemplare vereinigt; Vortr. war deshalb geneigt O. verna und 
serotina nur als in einander übergehende Varieteten der- 
selben Art zu betrachten, u. z. wäre O. serotina als die mehr 
ausgeprägte Form als die Hauptform zu betrachten. Beide 
sind in Finnland sehr verbreitet, bis Kemi (serotina) resp. 
Uleäborg (verna); besonders die letztere war im Universitets- 
Herbar reich vertreten. 


Rumex. Siehe S. 82. 


Ueber die Flora der Insel Hogland hat Brenner 1871 und 
1884 ausführlich berichte. Im Sommer 1898 besuchte Th. Se- 
lan die Insel, und die Ergebnisse seiner botanischen Forschungen 
theilte er S. 73—81 mit. 21 früher nicht daselbst gefundene Arten 
(dieselbe sind S. 73—74 zusammengestellt und im Kataloge mit 
7 bezeichnet) wurden beobachtet; dagegen konnte Verf. 16 an- 
dere nicht wiederfinden; diese (S. 74) waren zufällige mit der 
Kultur in Zusammenhang stehende Arten wie Bromus secali- 
nus etc. 

Kulturpflanzen, 


Ein Verzeichniss von den auf dem Gute Frugärd in Ost- 
Nyland in Jahre 1808 kultivierten Pflanzen wird mitgetheilt. S. 
10—14. 

Ueber die Kulturpflanzen auf Hogland macht Salan einige 
Angaben. S. 81. 

Eine grosse Pflaumenfrucht aus Kuopio (Vaajasalo) wurde 
von Mela vorgelegt. S. 19. 


Montrositäten und Formen. 


Plantago major mit laubblattähnlichen Bracteen aus Äland: J. 
I. Lindroth. S. 9. 

Prunus padus mit abnorm entwickelten Früchten und sowohl 
normalen als chloranthischen Blüthen: M. Brenner. Ob durch 
Exoascus oder Phytoptiden verursacht? S. 5. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 141 


Salix phylicifolia mit blättertragenden Kätzchen aus Helsingfors: 
M. Brenner. S. 19. 

Veronica officinalis mit Chloranthien aus Helsingfors (Phytopti- 
den?): M. Brenner. S. 18. 


Carex ampullacea var. acutangula Brenn., eine in Ingå (Nyland) 
gefundene zwischen €. ampullacea und C. vesicaria stehende 
Form, die ihrer Fertilität wegen jedoch nicht als Hybride 
aufgefasst wurde: M. Brenner. 5. 18. 

Chenopodium album, eine rothblättrige Form, vielleicht var. bi- 
color (Boijer) aus Helsingfors: M. Brenner. 5. 18. 

Euphrasia brevipila var. eglandulosa Lindb. fil. Karel austr.: 
Järvi & Silfvenius. S. 54. 

Eu. fennica var. brevidens Lindb. fil. Isthmus karelicus: H. Lind- 
berg. S. 34. 

Eu. Rostkowiana var. minoriflora Borbäs. Nyland, Kyrkslätt (A. 
Palmgren): M. Brenner, Nach H. Lindberg vielleicht Zu. 
fennica. S. 19. 

Veronica serpyllifolia f. corulea, durch blauviolette Blöäthen 
ausgezeichnet, aus Inga (Nyland): M. Brenner. S. 18. 


Verwildert oder eingeschleppt. 


Delphinum grandiflorum. Tavastehus: leg. O. Collin. 

Elodea canadensis. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 27. 

Galium ruthenicum. Regio aboönsis, Lojo: H. Lindberg. rat 
in zwei Formen auf: f. setulosa und f. pilifera. Wahrschein- 
lich mit Futtergras-Samen aus Russland eingeschleppt. Das- 
selbe därfte der Fall gewesen mit einem in Libelits (Karel. 
boreal.) von Europaeus & Hällström gefundenen Exemplar 
(S. 28). Die Art hatte in Lojo mit G. mollugo eine Hy- 
bride gebildet (S. 34). : 

Poa compressa. Diese Art war auf der Insel Hogland weder 
von Sxlan & Strömborg (1856) noch von Brenner in den 
sechsziger und siebziger Jahren beobachtet. Im Sommer 


142 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


1898 wurde sie daselbst von Selan gefunden (S. 75) und 
zwar in solcher Menge, dass sie nicht als zufällig betrach- 
tet werden konnte. Brenner (5. 105) vermuthet dass Poa 
compressa durch den Handelsverkehr eingeschleppt ist. 
Sedum rupestre. Tavastia austr.: J. O. Saxelin. (Ob zufällig?) 
Trifolium fragiferum. Ostrob. media, Jakobstad: C. W. Fontell. 


Neu fiir das Gebiet. 

Aira bottnica X cespitosa. Regio aboönsis (H. Söderman), Ostrob. 
media (C. W. Fontell) und Ostrob. boreal. (K. J. Ehnberg). 
S. 32. 

Galium mollugo X ruthenicum. Dieser unbeschriebene Bastard 
ist von H. Lindberg schon 1888 in Lojo (Regio aboönsis) 
gefunden. 

Orchis latifolia. Nebst deren Hybride mit O. eruenta in Alandia 
gefunden nach J. Klinge. S. 15. 

Potentilla minor. Karel. ladog.: (1. Läng & R. Wegelius. 


P dasyphylla. » » » 
Pyrethrum corymbosum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
S. 26. 


Rubus plicatus Whe & N. Isthmus karel.: T. H. Järvi. 

Salix viminalis. Karel olonets: Cajander & Lindroth. 

S. cinerea (caprea?) X viminalis. Karel. olonets: Cajander & 
Lindroth. 

Selinum lineare. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 26. 


Wichtigere neue Fundorte. 
Abies excelsa f. oligoclada Brenn. Nylandia: M. Brenner. 
Achillea cartilaginea. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
Alchemilla filicaulis, A. pastoralis, A. vestita. Nylandia: M. Brenn. 
A. pubescens. Nylandia (Brenner), Alandia und Regio abo&nsis 
(Arrhenius), Isthmus Karelicus (Lindberg), Sav. boreal. 
(Mela), Karel. olonets. (Cajander & Lindroth). 
Alnus pubescens. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 
Androsace filiformis. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 27. 
Aspidium filix mas var. incisum. Karel. oneg.: Cajander & Lind- 
roth. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 143 


A. cristatum X spinulosum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Avena elatior. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

A. strigosa. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Betula nana < verrucosa. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Bidens platycephala. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Botrychium lanceolatum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

B. simplex. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

B. virginianum. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Calamagrostis arundinacea < epigeios. Karel. olonets: Cajander 
& Lindroth. 

C. arundinacea X lanceolata. Karel. olonets: Cajander & Lindr. 

Caltha palustris var. radicans Fr. Karel. olonets: Cajander & 
Lindroth. 

Campanula latifolia. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Carex alpina. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. Karel. po- 
mor.: Bergroth & Fontell. 

C. aristata. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 27. 

C. agvatilis X vulgaris. Ostrob. media: C. W. Fontell. 

C. capillaris. Karel. pomor.: Bergroth & Fontell. 

C. chordorrhiza. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

C. heleonastes. Karel. boreal: W. M. Axelsson. Karel. keret.: 

Bergroth & Fontell. 

. hirta. Nylandia: M. Brenner. 

laxa. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

. livida. Karel. boreal. W. M. Axelsson. Karel. keret.: Berg- 

roth & Fontell. | 

C. maritima X salina. Ostrob. media: C. W. Fontell. 

C. microstachya. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

C. panicea. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

C. paradoxa. Karel. pomor.: Bergroth & Fontell. 

C 

C 

C 


Se 


. pseudocyperus. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
. riparia. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
. salina var. cuspidata B ostrobottnica Almgv. Ostrob. media: C. 
W. Fontell. 
C. tenuiflora. Karel. boreal: W. M. Axelsson. 
Centaurea scabiosa. Karel. pomor.: Bergroth & Lindroth. 
Cinna pendula. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 


144 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Cirsium heterophyllum X oleraceum. Karel. olonets: Cajander 
& Lindroth. 

Cirsium heterophyllum X palustre. Karel. boreal.: W. M. Axelss. 

C. oleraceum X palustre. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Celoglossum viride. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Cotoneaster nigra. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Crepis sibirica. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 26. 

Draba verna. Karel olonets: Cajander & Lindroth. 

Drosera intermedia. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Dracocephalum thymiflorum. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Epilobium alsinifolium. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

Eupatorium cannabinum. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Euphrasia stricta. Karel. ladog.: G. Lång. Karel. borealis: E. J. 
Budden. 

Geranium bohemicum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

G. pratense. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Geum strictum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Heleocharis uniglumis t. pumila Benningh. Ostrob. media: C. W. 
Fontell. 

Juncus lamprocarpus f. agvatica L. Karel. olonets: Cajander & 
Lindroth. 

Lemna polyrrhiza. Tavastia austr.: O. Sundvik. 

L. trisulea. Tavastia austr.: O. Sundvik. 

Malachium agvaticum. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Malaxis monophylla. Nylandia: M. Brenner. 

Melampyrum cristatum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Monotropa glabra. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

M. hypopithys. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Neottia nidus avis. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Onoclea struthiopteris. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

Orchis Traunsteineri X cruenta. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Origanum vulgare. Karel. oneg.: Cajander & Lindroth. 

Oxytropis sordida. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

Phleum alpinum. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Poa alpina. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Potamogeton Zizii. Karel. pomor.: Bergroth & Fontell. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 145 


Pyrus malus. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

Ranunculus lapponicus. Karel. pomor.: Bergroth & Fontell. 

Rubus arcticus f. leucitica. Ostrob. media: C. W. Fontell. 

Rubus castoreus. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

Rumex auriculatus Wallr. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

R. maritimus. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

R. pseudonatronatus *fennicus Murb. Karel. olonets: Cajander & 
Lindroth. 

Ruppia spiralis. Ostrob. austr.: R. Dahlberg. 

Sagina nodosa. Karel. boreal.: W. M. Axelsson. 

Salix acutifolia. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

S. hastata. Karel. olonets: Cajander & Lindroth, 

S. nigricans f. colorata. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 

S. triandra var. discolor Koch. Karel. olonets: Cajander & Lindr. 


var. concolor. » » 
S. aurita X nigricans. » » 
S. aurita < Lapponum. » » 
S. caprea X Lapponum. » » 
S. caprea X rosmarinifolia. » » 
S. myrtilloides X rosmarinifolia. » » 
S. myrsinites X nigricans. Karel. pomor.: Bergroth & Lindroth. 


Scirpus radicans. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
Schedonorus inermis. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. S. 26. 
Sedum rupestre. Tavastia austr.: J. O. Saxelin (Wohl zufällig!) 
Stachys palustris X silvatica. Karel. oneg.: Cajander & Lindr. 
Sparganium affine. Ostrob. media: C. W. Fontell. 
Trisetum flavescens. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
Thymus chamedrys. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
Veronica opaca. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
V. spicata. Karel. olonets: Cajander & Lindroth. 
Viola Riviniana. Karel. keret.: Bergroth & Fontell. 

var. villosa Murb. nebst deren Hybride mit V. canina. Karel. 

olonets: Cajander & Lindroth. 


10 


146 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Philonotis cespitosa Wils., steril schon 1897 unweit Kexholm 
von H. Lindberg aufgefunden, war an demselben Lokal 
mit Früchten und Antheridien von G. Läng gesammelt. 

Sphagnum annulatum Lindb. fil. ist neuerdings bei Moskwa ge- 
funden. S. 9. 

Von seiner botanischen Forschungsreise in Nord-Österbot- 
ten im Jahre 186 hatte Rektor M. Brenner eine Sammlung 
Moose, die nachher von $. O. Lindberg gemustert resp. bestimmt 
wurden, mitgebracht. Diese Sammlung wurde aus unbekannten 
Ursachen nicht genügend bei Ausarbeitung von Herbarium musei 
fennici ed. Il berücksichtigt. Sie enthielt verschiedene Arten, 
welche in den botanischen Provinzen Ostrob. Kajanensis, Ostrob. 
borealis und Karelia borealis weder früher noch nachher aufge- 
funden waren. Diese Arten sind S. 6—8 verzeichnet. 


Lichenes. 

Arthonia granitophila. Von G. Läng bei Helsingfors ge- 
funden. Neu für das Land. 

Cladonia Delessertii und Ramalina obtusata waren früher 
(Meddel. H. 23, S. 55) als neu för Provinz Nyland von G. Lång 
mitgeteilt. Nach Professor W. Nylanders Ansicht waren diese 
Flechten Cladonia crispata var. cetrarieformis Del., resp. Ra- 
malina minuscula Nyl. (Gegen diese Ausserung hält Dr. E. Wai- 
nio seine friihere Bestimmung aufrecht (S. 62). 


Fungi. 


Tilletia Sesleri& Juel, neu für das Land, war an drei verschie- 
denen Localitäten auf Äland gefunden. Longit. spor. 27 
—35 a. (J. I. Lindroth). 


Register 
öfver 


öfver de vetenskapliga meddelandena. 


Mötet den 1 oktober 1898. 


K. M. Levander: Glugea microspora och Leucochoridium . 


> : Gasterosteus aculeatus . 
M. Brenner: Missbildning & Prunus Padus 
> : Anmärkningsvärda växtfynd i Ingä . 


F. Elfving: Kultatväster på Frugård 1808 . 

M. Brenner: Mossor från Ok, Ob och Kb 

H. Federley: Anaitis plagiata . 

B. Poppius: Lygris reticulata 

H. Lindberg: Sphagnum annulatum r 
J. I. Lindroth: Plantago major f. monstrosa = in annuum . 
En växtförteckning från 1808 


Mötet den 5 november 1898. 


M. Brenner: Orchis latifolia jämte hybrid frän Aland . 
> : Finlands Odontites-former ä 
: Diverse växtformer . 
A. J. Mela: Agrostis perennans och Born er Sh. 


» : Falco gyrfalco, F. vespertinus, Anser bernicla 
» : Kuhan levenemisesta Ahvenan saaristossa . 
» : Helix nemoralis, Suomelle uusi kuorietana 


G. Lång: Anmärkningsvärda växter från Klad. 
W. M. Axelsson: Samling af Collembola 


A. K. Cajander & J. I. Lindroth: Matkakertomus a renisesh Be 


kesta Annuksen Karjalassa kesänä 1898 
H. Lindberg: Om förekomsten af Galium ruthenicum i Finland 
> : Philonotis fontana från Kexholm 


HH 


O. 


0. 
E. 


Mötet den 3 december 1898. 


Lindberg: Aira bottnica X cespitosa . 
» : Anmärkningsvärda växter 
M. Hou Om strandskatans = ostr SN oisi MER 
lighet . 
Hynen: Missbildningar ar ai Och gran 
Reuter: Himera pennaria . 


Th. Salan: Argulus sp. på flundra 


E. 
J. 


C. 
A. 
A. K. Cajander: Salix-former och Pyrus malus frän Kol. 


TL = 


K. 


p > tv>os 


A. 


J 


Sundvik: Myror och paddor . 

I. Lindroth: Tilletia Seslerie . , 

W. Fontell: Anmärkningsvärda växter från Om , ; 
Arrhenius: Ett beriktigande angående Alchemilla obtusa - 


Mötet den 4 februari 1899. 


. Brenner: Lafbestämningar . 
. Lindberg: Pohlia grandiflora . 


> : Najas-arterna i Finland . 
M. Levander: Om några intressanta faunistiska fynd" i leo 
från Alands haf och Finska viken 


. Poppius: Nya coleoptera 
. K. Cajander & J. I. Lindroth: Anmärktingsvärda Växter från vika 


och Olonets-Karelen 


. Borg & A. Rantaniemi: Resa i LÄppnvärken 
. M. Levander: A. Westerlunds samling af hin. 
. Lindberg: Om de i Finland förekommande arterna af slägtet Naja 


Mötet den 4 mars 1899. 


A. Palmen: Thynnys thynnus . 


. M. Reuter: Notiser om tre finska nt US- EM 
. O. Kihlman: Rumex-former 


Poppius: Nya insekter . 


. Luther: Tvenne för den finska ne nya minkäkin | 
EEK. Ea Actea spicata ja Actea erythrocarpa . 


: Anmärkningsvärda växter frän Onega- och Ölen 
relen 
Wahlberg: Lafbestämningar 
E. Aro: Reseberättelse 
: Sällsynta fjärilar 


Mötet den 8 april 1899. 


G. Lång: Arthonia gramitophila . 

E. Reuter: Coleopter-larver från Pärnä E 

K. M. Levander: Gonothyrea Loveni frän Porkkala : 

A. J. Silfvenius: Aphelocheirus nigrita från Ik 

J. Montell: Reseberättelse . 

E. Odenvall: Reseberättelse öfver N doforskninear 

Th. Salan: Några anteckningar om floran pä Hogland N 

A. O. Kihlman: Einige Bemerkungen über die finnländischen Formen 
der Gattung Rumex 


Ärsmötet den 13 maj 1899. 


Ordförandens berättelse . PT. 
Zoologiska intendentens berättelse . 
Botaniska intendentens berättelse 
Bibliotekariens berättelse 
Årsräkning 
K. M. Levander: Hörekonjalen af ea i Östersjön 
A. J. Silfvenius: Agriotypus armatus från Ik . 
M. Brenner: Om förekomsten af Poa compressa . 
» : Dr. J. Klinges Orchis-forskningar . 


Tryckfel. 


8 rad 8 nedifrån står Ansilis, läs Anaitis. 

9 rad 5 nedifrän stär 82 cm, läs 8.2 cm. 

. 26 rad 6 nedifrän stär Seyss, läs Leyss. 

37 rad 16 nedifrån står Zencitica, läs leucitica. 
37 rad 12 nedifrän stär Boennigh, läs Boenningh. 
40 rad 3 nedifrån står hybrida, läs hybrider. 

90 rad 3 nedifrän stär ystävä, läs ystävät. 


nnnnn nn 


Sid. 
69 


70 
73 


1. u 


in 


Ar 154107 aA 


JA v ET ' PA 


ri, 
N 1. N u > 
IT: Nd Pier 
en N SAL wi & | in EN 0 a 
| N n VN A N ö JN W 
Cy MN 
, Pi U = 


vo ÖN Mr E 


00 mn u sia MY +) [ vi 
TIT st re ON 

ia (INNAN ++ ee 
ALT bv eo 
I - line | 


GC MOM MS KAT E | N 


[+ 
i 
öra er 


TEE pat 


i 
i 
" N 
i 4 | ae Ae 


Publications de la Societas pro Fauna et Flora fennica en 
Helsingfors. 


Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora fennica förhandlingar: 


vente chez M. G.-W. Edlund, libraire, å 


8:de häftet (1864—69, 1882). 


9:de 
10:de 
11:te 
12:te 
13:de 
14:de 


Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica: 


Vol. 
Vol. 
Vol. 
Vol. 
Vol. 
Vol. 
Vol. 


Vol. 
Vol. 
Vol. 


2:dra 
3:dje 
4:de 
5:te 
6:te 
7:de 
8:de 
9:de 
10.de 
11:te 
12:te 
13:de 
14:de 
15:de 
16:de 
17:de 
18:de 
19:de 
20:de 
21:sta 
22:dra 
23:dje 


Herbarium Musei Fennici: 
I. Planta vasculares (1889) . 


» 


de, EL Bu TM 


(1868) 
(1869) 
(1871) 
(1874) 


(1871—74) . 


(1875) 


I (1875 —77) 
II (1881-85) 
111 (1886—88) 
IV (1887); . 


V, 1, LÄN (1888— 2) - 


VI (1889—90) 
VII (1890) . . 
Vol. VIII (1890-93) . 
IX (1893—94) . 
X (1894) 

XI (1895) . . 
Vol. XII (1894—95) . 
Vol. XIII (1897) . . 
Vol. XIV (1897—98) . 
Vol. XV (1898—99) . 
Vol. XVII (1898—99) . 


Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora fennica: 
1:sta häftet (1876) 


2 


v vw vw v vw w v w v “ vw vy “ w vw w w vw v Vv 


(1878) 
(1878) 
(1878) 
(1880) 
(1881) 
(1881) 
(1881) 
(1883) 
(1883) 
(1885) 
(1885; 
(1886) 
(1888) 
(1889) 
(1891) 
(1892) 
(1892) 
(1893) 
(1894) 
(1895) 
(1896) 
(1898) 


II. Musci (1894) . 


a Fmk 2: 


Vv Yy VY Vv y Vv Yy v Vv v v v v v v 


ls 


50 * 


— HERALD REON GSE SE) (YRAN TE KI ee TON AEA EE ss 


MEDDELANDEN 


Al 


SOCIETAS 


PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 


1899—1900. 


MED EN KARTA OCH FIGURER 1 TEXTEN. 


MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. 


TJUGONDESJETTE HÄFTET, 


HELSINGFORS 1900. 


an L. = 


MEDDELANDEN 


AF 


SOCIETAS 


PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 


TJUGONDESJETTE HÄFTET, 
1899—1900. 


MED EN KARTA OCH FIGURER I TEXTEN. 


MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. 


LIBRARY 

NEW YORK 
BSOTANICAL 
GARDEN. 


HELSINGFORS 1900. 


SARA 
AV HA 
JA MPAaTON 

109 4 


i KUOPIO 1900. 
0. W. BACKMANS BOKTRYCKERI. 


Socletas pro fauna et flora fennica 


Ordförande: 
Professor J. A. Palmen. 


Vice-ordförande: 
Professor F. Elfving. 


Sekreterare: 
Rektor A. Arrhenius. 


Skattmästare : 
Bankodirektör L. v. Pfaler. 


Bibliotekarie: 
Docent E. Reuter. 


Intendent för de zoologiska samlingarna: 
Docent K. M. Levander. 


Intendent för de botaniska samlingarna: 
Professor A. O. Kihlman. 


Bestyrelse: 
Herrar J. A. Palmen, F. Elfving, O. M. Reuter, Th. Salan, 
J. P. Norrlin, J. Sahlberg, A. O. Kihlman, — Suppleanter: 


Herrar V. F. Brotherus, K. M. Levander. 
1 


Extra mötet den 23 september 1899. 


Föredrogs Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordnande 
af den 19 augusti detta år angående det för de vetenskapliga 
och literära föreningarna af statsverket uppförda hus i Helsing- 
fors äfvensom Ecklesiastik-Expeditionens af Kejserliga Senaten 
skrifvelse af samma dag beträffande den delegation, som skall 
tillsättas för vården af detta hus och af de däri inrymda säll- 
skapens gemensamma angelägenheter; och utsåg Sällskapet i 
öfverensstämmelse med Bestyrelsens förslag till ledamot i sagda 
delegation prof. J. A. Palmén och till suppleant prof. J. P. 
Norrlin. 


Mötet den 7 oktober 1899. 


Viceordföranden, prof. F. Elfving, helsade Sällskapet väl- 
kommet till den mötessal i de vetenskapliga föreningarnas nya 
hus, där det nu för första gängen sammanträdde. 

Härefter erinrade prof. Elfving om den smärtsamma förlust 
Sällskapet lidit, i det att dess mängärige, synnerligen verksamme 
medlem och f. d. sekreterare, docenten, d:r Ragnar Hult den 
25 september aflidit. Såsom ett uttryck af Sällskapets saknad 
och erkänsla hade talaren, efter samråd med flere äldre med- 
lemmar, nedlagt en krans på den aflidnes graf. 

Vidare meddelade herr Elfving att äfven statsrådet A. 
Günther aflidit i Petersburg. Medlem af Sällskapet sedan 1861 
hade den bortgångne med ifver omfattat Sällskapets intressen i 
den yttersta östern af vårt naturhistoriska område och med 


Mötet den 7 oktober 1899. 3 


stort tillmötesgående understödt de finske exkurrenterne i dessa 
trakter. | 


The Connecticut Academy of Arts and Sciences i New- 
Haven hade i en skrifvelse inbjudit Sällskapet att sända delege- 
rade till sin 100-års fest den 11 dennes, och beslöts att genom 
ett telegram frambära Sällskapets helsning och välönskan. 


Prof. Elfving framlade exemplar af det nyutkomna arbe- 
tet Finlands basidsvampar i urval beskrifna af P. A. Karsten, 
hvilket utgör första delen i den serie Floristiska handböcker 
för nybegynnare, som Sällskapet har för afsigt att utgifva. Pri- 
set för denna del bestämdes till 4 fmk, och beslöts i samband 
härmed att hos Universitetets Consistorium anhålla om 1500 
fmk som tryckningsbidrag för nämnda svampflora. 


Till publikation inlemnades följande afhandlingar: Ålands 
mossflora at J. O. Bomansson; Några ord om förändringar 
i den finska floran under senare tid af Hj. Hjelt (se sid. 
8). Bidrag till kännedomen om de till Sphagnum cuspidatum- 
gruppen hörande arternas utbredning i Skandinavien och Finland 
af H. Lindberg; äfvensom Beiträge zur Kentniss der finländi- 
schen Eriophyiden. Bidrag till kännedomen om Finlands Erio- 
phyider af J. I. Lindroth. 

Amanuens H. Lindberg förevisade å magister G. Långs 
vägnar exemplar af den för Finlands flora nya lafarten Usnea 
longissima Ach., som i september 1899 anträffats af herr Lång 
i Soanlahti socken i Ladoga-Karelen, sparsamt växande på gre- 
nar af gran på fuktiga ställen emellan Särennysjärvi och Jout- 
senjärvi. De nordligaste hittills kända fyndorter för denna art, 
som med hänsyn till sin utbredning är kosmopolit, äro belägna 
vid Kristiania och i Värmland. 


Rektor M. Brenner förevisade exemplar af senaste som- 
mar i björkskog på Svartbäck i Ingå funnen Platanthera bifolia 


4 Mötet den 7 oktober 1899. 


f. tricornis. Formen, sannolikt tillfällig, karaktäriseras genom 
tidigare blomning, spädare och spensligare, grönaktigt hvitt ax, 
mindre blommor, mycket smalt jämnbreda kalkflikar, af hvilka 
alla tre inre flikarna äro försedda med långa och smala, jämn- 
tjocka, svagt krökta sporrar och sidoflikarna ända till de uppåt 
böjda spetsarna slutna till den smala öfversta ytterfliken, så- 
lunda kompletterade dess bredd, hvarjämte de två yttre sido- 
flikarna äro spetsiga och halfmånformigt uppåtböjda. 

Därjämte refererade den samme J. Klinges uti ett ny- 
ligen utkommet arbete, Die homo- und polyphyletischen For- 
menkreise der Dactylorchis-Arten, publicerade öfversigt af de af 
honom inom Orchis angustifolia * Russowii urskilda varieteter 
och former, af hvilka 16 varieteter och 10 former enligt d:r 
Klinges bestämningar befunnits tillhöra Finland. Af dessa voro 
endast tre varieteter, näml. var. patula. var. tarbatonica och 
var. recurva legitima själfständigt utvecklade varieteter, medan 
alla de öfriga vore genom hvbridisering med O. latifolia, O. 
incarnata, O. cruenta eller O. maculata uppkomna konstanta 
fortplantningsskickliga hybrida varieteter. 


De anförda formerna hade enligt d:r Klinges bestämnin- 
gar insamlats frän följande orter inom Finlands flora-omräde: 


var. patula f. vulgaris. Ostrob. bor., Muhos Matokorpi. 
var. patula X (O. incarnata). Caj., södra Paltamo. 
var. tarbatonica subf. laxata. Kar. Oneg., Tiudie. 
var. recurva. Norbottnia or., Kemi Luikkojänkä. 
— of. Schmidtii. Kar. pomor., nära Särkjärvi; Kar. 
Oneg., Tiudie, Mundjärvi och Petrosavodsk. 
— f. ammatica. Kar. Olon., Mandroga. 
— f. +ayana.*) Norbottnia or., Kemi. 
var. recurva X (O. cruenta). Norbottnia or., Kemi Luikkojänkä. 


1) Med beteckningen var. + eller f. + afses enligt Klinge en mer eller 
mindre konstant, genom hybridisering uppkommen, s. k. polyphyletisk varie- 
tet eller form, i motsats till de med var. eller f. betecknade legitima eller 
homophyletiska. 


var. 


var. 
var. 
var. 


var. 


var. 
var. 


var. 
var. 
var. 


var. 


*0. 


var. 
var. 


var. 
var. 
var, 


var. 


Mötet den 7 oktober 1899. 5 


+ superba. Ostrob. med., Reisjärvi; Tav. bor., Karstula Kor- 
pisenjoki; Kar. Oneg. Tiudie. 

— f£. transiens in var. patentem. Caj., södra Paltamo. 

+ erecta f. transiens in var. strictam. Kar. Oneg., Mundjärvi. 

+ tenuifolia. Kar. ross., Käpselkä. 

+ brevifolia. Ostrob. bor., Muhos Matokorpi; Kar. Ladog., 

Uguniemi; Kar. Oneg., Mundjärvi. 
+ patens. Tav. bor., Karstula Humppi; Kar. austr., Sippola. 
— of. transit. ad var. erectam. Ostrob. bor., Muhos 
Matokorpi. 

+ strieta. Kar. Oneg., Käpselkä. 

+ rigidula f. ovato-cylindrica. Ostrob. bor., Kiiminki; Ostrob. 
med., Perho. 

— of. comoso-cylindrica. Ostrob. med., Perho. 

+ elongata. Kar. Oneg., Velikaja guba. 

+ elongata X (O. cruenta). Kar. Oneg., Velikaja guba. 

+ arcuata. Lapp. Kem., Kittilä; Ostrob. bor., Muhos Mato- 
korpi; Kar. Olon., Petrosavodsk. 

+ curvata f. oblonga. Norbottnia or., Kemi kärr nära kyr- 
kan; Ostrob. bor., Muhos Matokorpi; Kar. Oneg., 
Solomeno. 

-— = f. laxiflora. Kar. Oneg., Mundjärvi. 

Russowii X O. cruenta. f. ad var. + curvatam. Caj., Puo- 
lanko Pyssylä nära Iso Äylä. 

+ gracillima. Kar. Oneg., Tiudie och Käpselkä. 

+ curvifolia £. tiudiensis. Kar. Oneg., Tiudie. 

—— f. paanajärvica. Kuusamo. 
— — transiensin var. recurvam. Kuusamo. 
— f. paanajärvica X (0. maculata). Kuusamo. 

+ lapponica. Lapp. Torn., Karesuanto. 

+ lapponica X (0. maculata). Lapp. Torn., Karesuanto. 

+ lapponica X (O. maculata < (O. incarnata ?)). Lapp. Kem., 

Sodankylä. 
+ lapponica X (0. cruenta?). Caj., Kajana. 


Assistent Ch. E. Boldt förevisade exemplar af den förut 


6 Mötet den 7 oktober 1899. 


icke i Finland anträffade Scirpus parvulus K. & Sch., tagna 
af honom pä Emsalö i Borgå skärgård senaste sommar. 


Docent K. M. Levander lemnade följande medde- 
lande om 


Förekomsten af bryozoo-kolonier i Nyländska skärgården. 


Senaste sommar fann jag i nägra sötvattensamlingar pä 
Esbo Knapperskär pä undre sidan af lösa bottenstenar bryozoo- 
kolonier, tillhörande Plumatella punctata Hancock. Denna skil- 
jer sig frän alla andra former af slägtet Plumatella genom ko- 
lonihöljets eller rörenas hyalina beskaffenhet. Statoblasterna 
äro ovala, tillhörande den breda typen samt päminna om dem 
hos PI. repens, hvars kolonialhölje är pergamentartadt. Pluma- 
tella punctata, som enligt Lampert (Das Leben der Binnenge- 
wässer S. 41) är funnen endast pä några ställen i Nord-Ame- 
rika och Europa (England, Böhmen, Tyskland), har aldrig till- 
förene anträffats i Finland. 


Docent K. M. Levander förevisade en färgvarietet af 
kräka, utmärkt genom hvita yttre handpennor, hvit panna och 
hvit hals. Fägeln, som skju- 
tits 1 Helsinge af kassör 
Bruun, hade af denne förä- 
rats till samlingarna. 


Student W. Weseloff 
förevisade en kräka med 
korslagda käkspetsar, skju- 
ten af föredragaren i Tava- 
stehus landsförsamling. 


Student A. Wahlberg före- 
visade en egendomlig träd- 
sektion, bildad, såsom när- 


; ta, stående figur utvisar, af 
, , PN) Fu = E 
Teo NL EA re tvenne björkstammar, som 


D 
t 
N 


Mötet den 7 oktober 1899. 7 


lm ofvan marken voro förenade genom tvenne mot hvarandra 
skjutande grenar, hvilka fullständigt sammanväxt. Sektionen för- 
ärades till samlingarna af bonden F. Gustafsson i Föglö. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan årsmötet för- 
ärats: 

Lestris Buffoni (parasitica) från Hattula (d. 7. VI. 99) af 
lyceist Paul Wegelius. Corvus cornix, hvitfläckig, från Hel- 
singe socken (d. 16. VII. 99) af kassör Bruun. Syrnium ura- 
lense, frän Urdiala, (d. 29. VIII. 99) af prep. G. W. Forssell. 
Margaritana margaritifera L. flere exx. från Svartä-ä i Nyland, 
aug. 1891, af mag. H. Lindberg. 14 arter mollusker, samlade 
i Nystad, af stud. H. Söderman. En kollektion mollusker frän 
Norra Karelen, af stud. W. M. Axelson. Euspongilla lacustris 
frän Nykarleby elf ofvanför Ragnäs fors, af seminariedirektor 
Z. Schalin. 9 st. Plankton-prof från Muurila kapell af mag. Th. 
Renvall genom d:r K. E. Stenroos. 


Till de botaniska samlingarna hade sedan ärsmötet inlem- 
nats: 

En kärlväxt frän norra Savolaks af folkskoleinspektor O. 
A. F. Lönnbohm; två kärlväxter från Ladoga-Karelen af med. 
stud. R. Wegelius; 11 kärlväxter och en parasitsvamp frän östra 
Finland af d:r A. N. Arppe. 


Några ord om förändringarna i den finska floran ') 


under senare tid 
af 


HJALMAR HJELT. 


Sasom kändt har Finlands flora jämförelsevis kort tid va- 
rit föremål för en noggrannare undersökning ?). Det förtjenar 
därföre framhållas, att de allra flesta af de växter, som om- 
kring 1750 antecknades af prof. Leche, fortfarande återfinnas 
på de ställen, hvilka uppgifvas i hans anteckningar, och där så 
icke är fallet, kan man oftast misstänka något fel i bestäm- 
ningarna ?). Visserligen känner jag alltför litet genom egna un- 
dersökningar floran i Åbo trakten, där flertalet af dessa växter 


1) Uppsatsen utgör det hufvudsakliga af ett föredrag, hvilket blifvit 
hållet den 29 april 1891 såsom inledning till afhandlingen »Kännedomen 
om växternas utbredning i Finland». 

2) Man kan, hvad landet i dess helhet angår, anse att detta egt rum 
från utkommandet af William Nylanders Animadversiones circa distributio- 
nem plantarum in Fennia, som anmältes till publikation d. 29 april 1850 
och utgafs från trycket 1852. Därförinnan hafva vi visserligen att ihåg- 
komma F. Nylanders Spicilegium (1843—1846), hvari dock endast spridda 
uppgifter förekomma. Enstaka, fullt säkra uppgifter från flora-omrädet före- 
finnas dock hos flere äldre förf., såsom främst Linné, vidare Hellenius, Fr. 


Hellström, m. fl. — Från Lappland hafva vi däremot redan från seklets bör- 
jan Wahlenbergs mönstergilla undersökningar, på 1830-talet kompletterade 
af J. Fellman. — Kändt är å andra sidan att flere tidigare författares upp- 


gifter i botaniskt afseende äro mer eller mindre opålitliga; såsom sådana 
mä nämnas Chr. Herkepaus, J. Julin, J. E. A. Wirzén äfvensom i viss män 
P. A. Gadd och A. A. Nylander. 

3) Se » En växtförteckning från 1750» (i Wasa lycei program för är 1884). 


Mötet den 7 oktober 1899. 9 


iakttagits, hvarföre jag i afseende å denna trakt nödgats stödja 
mig på andras iakttagelser, men den fortfarande riktigheten af 
enstaka uppgifter i det inre af landet har jag själf konstaterat. 
Sä t. ex. förekommer Circea alpina L., som af P. A. Gadd 
uppgifves såsom »allmän i Birkala vid Harjo Capell», fortsätt- 
ningsvis därstädes ovanligt ymnigt; och att Anthemis tinctoria 
L. fortfarande växer för att använda Gadds uttryck »i öfverflöd 
i Birkala och Lempele» kan man, hvad den sistnämnda sock- 
nen angår, konstatera redan från bantäget. Redan dessa få 
exempel kunna vara nog såsom bevis för den allmänna regeln 
att floran och vegetationen fortsättningsvis bibehålla sig något 
så när oförändrade, under förutsättning att ståndorten ej under- 
går någon förändring. I det följande skola vi emellertid be- 
trakta några undantag från denna allmänna regel, hvilka iakt- 
tagits i vårt land. 

Den första frågan blir då, huruvida säkra historiska data 
föreligga att nya arter inflyttat till landet. Knappt något år 
förgår, utan att någon ny art hos oss uppvisas. Emellertid be- 
ror detta i de allra flesta fall dels därpå att gamla arter blif- 
vit uppdelade i flere, dels därpå att vissa delar af flora-området 
först under de senaste tiderna blifvit någorlunda fullständigt 
undersökta i botaniskt afseende. Endast i afseende å 7 å 8 
arter kan man med tämligen stor sannolikhet påstå att de, ehuru 
numera fullständigt eller så godt som fullständigt naturaliserade, 
först under senare tid inkommit till landet, hvarjämte några 
andra växter synas hålla på att tillkämpa sig medborgarerätt i 
floran. 

Den mest spridda och mest anmärkningsvärda af dessa 
hos oss fullt naturaliserade växter är Matricaria discoidea DC., 
hvars ursprungliga hemland uppgifves vara vestra delen af Nord- 
Amerika. Sä vidt man vet, anträffades den för första gången i 
Finland 1849 inom Botaniska trädgården i Helsingfors 2). Tio 
är senare omnämndes den för första gängen i den botaniska 
litteraturen, hvarvid den upptogs från Åbo trakten, Nyland och 


1) Salan i Medd. XIII p. 186—187. 


10 Hj. Hjelt, Nagra ord om förändringarna i den finska floran. , 


södra Savolaks !). Ännu under 1860-talet betecknades den, om 
den upptogs i någon växtförteckning, i allmänhet såsom mer 
eller mindre sällsynt ?) och först under denna tid iakttogs den 
i Tavastland ?). Såsom särskildt betecknande kunna följande 
uppgifter anföras. 1 Jyväskylä iakttogs denna art första gån- 
gen 1867 och var då sällsynt, men redan 1874 betecknar Wai- 
nio den såsom därstädes mycket allmän *). Hvad utbredningen 
på landsbygden angår, ansåg jag den 1871 såsom r.—t. r. i 
mellersta Satakunta, 1879 såsom förekommande h. o. d. — t. a. 
i samma trakt, men nu tvekar jag ej att upptaga den bland de 
i trakten allmänna (— mycket allmänna) växterna. Likaså om- 
nämner Enwald 1890 från Leppävirta att han omkring 17 år 
tidigare endast sett några exemplar på Vokkola gård, men upp- 
tager den 1890 såsom tämligen ymnig och allmän på gårdar 
och vid vägar ?). Sa vidt man vet, förekommer Matricaria 
discoidea nu i alla Finlands städer ®) och är i södra Finland all- 
män äfven på landsbygden 7). — Det bör framhållas att denna 
art numera spridt sig flerstädes i norra Europa >). 

Vidare bör här nämnas Achillea cartilaginea Led., ehuru 
det visserligen är möjligt att densamma i Onega-Karelen, där 
den första gången insamlats år 1863, varit jämförelsevis ur- 


1) Herb. Mus. Fenn. p. 20. — Samma förkortningar användas här och 
i det följande som i Note Conspectus flore fennice. 

2) Hos Zett. & Br. p. 12 uppgifves den dock säsom allmän pä ga- 
torna i Åbo. 

3) Norrlin i Prot. 27, XI, 1862; Asp. & Th. p. 41. 

2 Wainio Tav. or. p. 63. — Se äfven om artens spridning Not. XIII 
p. 463. 

5) Enw. manuskript. 

6) Från Sordavala föreligger mig veterligen ingen uppgift, men dess 
förekomst därstädes är högst sannolik. 

7) Äfven i de nordliga delarna af landet har denna art numera spridt 
sig på landsbygden; så upptages den h. o. d. i kustområdet vid Kemi och 
Simo elfvar: Ch. E. Keckman i Acta XIII p. 62 och 14. Förekom äfven 
ganska talrikt i Polvijärvi och Kontiolahti socknar 1899: Sl. ann. 

8) Nym. Consp. p. 375. — Angäende artens spridning i andra länder 
se t. ex. Garcke, Flora von Deutschland, ed. XIV p. 209, ed. XVIII p. 321, 
Klinge p. 307 etc. 


Mötet den 7 oktober 1899. 11 


sprunglig. Vid Tavastehus iakttogs denna art för första gången 
1874 af C. Leopold !), och synes det sannolikt att den inkom- 
mit med rysk militär. På medlet af 1880-talet hade den redan 
utbredt sig »vida omkring i nejden längs stränderna af vatten- 
draget» och förekommer ställvis ganska ymnigt 2). I Åbo togs 
den år 1875 af Fr. Elfving ?). Nu uppgifves den äfven från 
begrafningsplatsen i Uleåborg 9), hvarvid det tillägges att den 
troligen först varit odlad och sedan förvildad 5, äfvensom från 
vägen till Fölisön vid Helsingfors $). Artens hemland är östra 
Europa ”). 

Till dessa ansluter sig Mimulus guttatus DC., hvars egent- 
liga hemland är vestra Amerika. Den iakttogs på 1840-talet 
vid Fagervik af Edv. Hisinger °) och har sedermera i åtminstone 
30 års tid bibehållit sig därstädes 9. Senare har den iakttagits 
på 7 å 9 andra ställen i landet, men så vidt mig är bekant, 
endast pä ett enda i något större mängd 9), Tilläggas må, att 
arten flerstädes i Europa uppträder liksom hos oss 4), 

Ännu senare har Elodea canadensis (L. C. Rich.) Mich. in- 
kommit i vårt land. Af denna sattes våren 1884 några exem- 


1) Medd. I p. 107. 

2) O. Collin i Medd. XI p. 165. 

3) Medd. III p. 173. 

4) Zidbäck i tillägg, dateradt 4, III, 1888, till tidigare anteckningar; 
I. L[eiviskä], Oulun kasvisto. Oulussa 1894. 

SFAI HE LC: ; 

6) Mela i bref, jfr äfven Mela Kasv. Kolmas painos. Helsingissä 1895. 

7) Nym. Consp. p. 364. 

8) His. p. 15. 

9 Hisinger uppgifver sig 1. c. 10 är hafva iakttagit arten och den 
förekom säkert 20 är senare pä samma ställe enl. muntligt meddelande af 
R. Hult. 

10) I Jaakkimvaara vid och i forsar i Vaarajoki a: J. R. Sahlberg i 
Medd. IX p. 123. Öfriga af mig kända säkra fyndorter äro: Kimito Björk- 
boda, Helsinge Wik, Botaniska trädgården i Helsingfors, Borgå Gammelbacka, 
Tammela Mustiala. Nägot osäkra äro Wirolahti och Heinola. — Vid Sorda- 
vala håller arten pä att sprida sig i trakten: J. Lindén i Medd. XXI p. 30. 


11) Se Nym. Consp. p. 536, Norm. Ind. p. 31 och i synnerhet Irmischia 
1882 n:o 3 o. 4. 


12 Hj. Hjelt, Några ord om förändringarna i den finska floran. 


plar i den numera utfyllda mindre dammen i Kajsaniemi park 
i Helsingfors *) och dessa spridde sig sä att 1890 ganska betydande 
utgifter erfordrades, för att rensa dammarna i Kajsaniemi från 
densamma ?). Redan 1886 hade den inkommit i Botaniska träd- 
gården ?). Sedan slutet af 1880-talet växer den i Vesijärvi och 
är där numera på många ställen rent af hinderlig för trafiken; 
i början af 1890-talet utplanterades den i närheten af Nyslott, 
där den sedermera utbredt sig och mycket starkt förökat sig; 
äfven i Kymmene elf har den under senaste år begynt visa sig 
i större massor, så att allvarsamma farhågor uttalats för stock- 
flötningens obehindrade fortgång *). På Karelska näset är den 
tagen i Systerbäck ?). Den är äfven allmän i floden Svir vid 
vårt naturalhistoriska områdes gräns, liksom den förekommer i 
ett par af dess bifloder 9). Såsom redan namnet angifver, här- 
stammar den från Norra Amerika, men har numera genom sitt 
massvisa uppträdande blifvit besvärlig flerstädes i Europa ”). 

Angående dessa arter (med undantag möjligen för Achä- 
lea) kan man således såsom synes med tämligen stor säkerhet 
påstå, icke blott att de först på senare tid hit inflyttat, utan 
äfven med någorlunda sannolikhet uppgifva den tid, då denna 
inflyttning egt rum. I afseende å de följande arterna är dels 
tiden för inflyttningen ej fullt lika säker, dels är det ej kon- 
stateradt att de spridt sig vidare. 

Coronilla varia L., hvars hemland är södra och mellersta 
Europa 2), har sannolikt inkommit till oss från Ryssland. Den 
iakttogs första gången vid Ruskeala marmorbrott år 1877 af 


1) Medd. XIII p. 198. 

2) N. Pr. 1890 N:o 318, se äfven Hjelt Consp. p. 519. 

3) Medd. XV p. 184. 

4) Soc. pro fauna et flora fenn. möte den 2 oktober 1897 $ 12. 

5) H. Lindberg i Medd. XX p. 61. 

6) A. K. Cajander 1898 enl. kartor i Soc. pro fauna & flora fennica 
arkiv; förevisad af J. I. Lindroth från en af Svirs bifloder: Bot. Not. 1898 
p: 284. 

7) Se härom i synnerhet Nym. Suppl. p. 285. 

8) Nym. Consp. p. 185. 


Mötet den 7 oktober 1899. 13 


Hjalmar Neiglick !) och hade enligt hans uppgift 5 a 6 år se- 
nare märkbart förökat sig a samma ställe ?). 

Neslea paniculata (L.) Desv. och Dracocephalum thymiflo- 
rum L. iakttogos hvardera för första gången i Finland på 1850- 
talet 3); de synas likaledes hafva inkommit från Ryssland. Ehuru 
hvardera iakttagits på ganska många ställen, är det dock ej 
alldeles säkert att de fullt naturaliserat sig; åtminstone antydes 
i flere uppgifter att de direkte inkommit med utländskt frö, 
men i allmänhet nämnes ingenting om deras fortbeständ ®). Det 
bör dock anmärkas att Dracocephalum år 1882 ätersägs af Ix- 
lan pä samma ställe vid Villmanstrand, där den ursprungligen 
tagits af Simming, och att den 1882 förekom i stor myckenhet 
därstädes 9). Likaså förekom den alla är från 1882—1890 vid 
Barkarila nära Villmanstrand °). 

Hvad Pimpinella magna L. angär, misstänker jag, att den 
i Libelitz, där den tagits 1869 af Europaeus & Hällström, varit 
endast tillfällig. 


Alla de hittills anförda växterna upptagas i allmänhet, 
ehuru delvis med tvekan, säsom inhemska. Emellertid torde 
det i sammanhang härmed vara skäl att omnämna ett par väx- 
ter, hvilka ännu knappast kunna anses fullt naturaliserade. 

Endast i Helsingfors förekommer Tmpatiens parviflora DC., 
som är hemma från Altai och Alatau. lakttagen i botaniska 
trädgärden af prof. Elmgren redan före 1860, förekommer den 


1) Medd. VI p. 191. 

2) Ännu 1894 fanns den i Ruskeala, ehuru »vähässä määrässä»: R. 
Wegelius i H. M. F. 

3) Szel. Ö. Nyl. p. 23 och 36. 

4) Sel. Ö. Nyl. 1. c., Norrl. s. 6. Tav. p. 142, Eur. & H. — I Medd. 
XXII p. 38 nämnes visserligen att Dracocephalum förekommer alla är vid 
Vasa ängkvarn, men här förekomma, säsom kändt, för det mesta alldeles 
tillfälliga arter. 

5) Salan har ytterligare meddelat mig att Dracocephalum 1882 förekom 
talrikt pä vallar i Viborg och att den sålunda tyckes hafva blifvit bofast 
pä dessa ställen. 


14 Hj. Hjelt, Några ord om förändringarna 1 den finska floran. 


numera icke blott pä ett par ställen i staden !), utan har äfven 
utbredt sig i landsbygden närmast omkring hufvudstaden 2), Äf- 
ven denna art synes acklimatisera sig i norra Europa ?). — 
Till denna ansluta sig i viss män Scrophularia vernalis L. 9 och 
Thymus chamedrys Fr.°), hvaremot jag förbigär en mängd ar- 
ter, hvilka ätminstone tills vidare mäste anses afgjordt till- 
fälliga. 


Vi komma nu till frågan, huruvida å andra sidan några 
arter försvunnit ur vär flora ®). Visserligen upptagas särskildt 


1) Medd. VI p. 195, se äfven Medd. V p. 249. 

2) Enligt Brenner i Medd. XVIII p. 201. 

3) Wied. & Web. p. 136, Bot. Not. 1885 p. 58—59, Nym. Consp. 
p. 141. 

1) Då denna art upptages i O. Hjelt M. S. såsom förvildad pä Bi- 
skopsgatan, synes den åtminstone redan omkr. 1840 hafva funnits i Åbo 
[sannolikt ej alltför långt från f. d. botaniska trädgården], men den om- 
nämndes äfven från Åbo i Prot. 24, X, 1862, jfr Zett. & Br. p. 15, och äf- 
ven under 1890-talet af E. Reuter. I botaniska trädgärden i Helsingfors var 
den vmnig 1873, sparsam 1883: Kihlm. ann. 

5) Denna art iakttogs i Äbo nära domkyrkan 1868 af C. J. och A. 
Arrhenius och fanns åtminstone i början af 1890-talet på samma ställe en- 
ligt E. Reuter. Äfven i Helsingfors i Brunnsparken har arten förekommit 
många år enl. Kihlm. (det mig veterligen första exemplaret är taget af A. 
Brotherus). Något senare har arten uppgifvits från Tavastehus nära sta- 
tionshuset; några närmare iakttagelser från sistnämnda ställe äro mig icke 
bekanta; i Lampis har arten tagits å en plan, besådd med utländskt höfrö 
(exemplar i H. M. F.). Slutligen uppgifves den från ön Hakuni nära Raumo: 
Hult i Vetensk. Medd. af Geogr. För. i Finl. III (1896) p. 13 och 1891 å 
barlast vid Toppila sund nära Uleåborg: Zidb. — I Olonets-Karelen har den 
anträffats som det tyckes vild (Lindroth & Cajander). 

6) Såsom framgår redan af titeln ligger det ej inom planen för denna 
uppsats att undersöka florans förändringar under förhistorisk tid. Här må 
dock framhållas, att åtminstone tvenne fanerogama växter iakttagits fossila 
i landet, ehuru de, så vidt man känner. ej vidare förekomma såsom växande. 
Den mest anmärkningsvärda af dessa är Trapa natans L., som af G. An- 
dersson tagits i stor mängd på två lokaler i Ab. och dessutom på ett ställe 
i Nyl. äfvensom i Ta. vid Sylväjärvi i Nastola: (Andersson i Naturen 1894 
p. 114—115, jfr) G. Andersson, Studier öfver Finlands torfmossar, Helsing- 


Mötet den 7 oktober 1899. 15 


af de äldre författarena ganska många växter, hvilka icke vi- 
dare anträffas i landet, men i nära på alla fall äro uppgifterna 
tvifvelaktiga eller hänföra sig, enligt hvad man kan bedöma, 
till exemplar af någon växt, som tillfälligtvis inkommit och åter 
lika hastigt gått under'). Endast i afseende ä en art?) anser 
jag antagligt, att den för närmare 150 år sedan iakttagits så- 
som verkligen inhemsk i landet, men sedan försvunnit, nämli- 
gen den Orobanche, som omnämnes af Taernström äfvensom af 
Linné i Fl. Suecica 3); denna art mä vara den rätta 0. major L. 
eller O. libanotidis Rupr. *). -- För min del anser jag däremot 
troligt att det rätt ofta förekommer att en växt ej vidare an- 
träffas pä alla ställen eller ens i alla provinser, där den tidi- 
gare ansetts fullkomligt bofast, ehuru man jämförelsevis sällan 
i litteraturen ?) finner några fullt säkra uppgifter i detta afse- 


fors 1898, p. 130 etc., där den förmodan uttalas, att arten såsom fossil äf- 
ven skulle finnas pä ett par andra ställen i landet. Den andra arten är Oe- 
ratophyllum submersum L., som af Andersson iakttagits i Ik. Pyhäjärvi 
Rautakorpi (enl. G. Andersson, Finlands torfmossar p. 99—100). — Äfven Ola- 
dium Mariscus (L.) R. Br., som icke vidare, sä vidt man vet, växer i landet, 
uppgifves hafva blifvit tagen såsom subfossil i torfmossar pä Äland (P. Hj. 
Olsson i Prot. 4, XII, 1897) enl. Bot. Not. 1898 p. 63, jfr G. Andersson, 
Finlands torfm. p. 100. Måhända behöfves angående den sistnämnda dock 
ännu vidare undersökning. 

1) Hit höra t. ex. Veronica peregrina: Herk. p. 57 och Ervum mo- 
nanthos: Salov. p. 12. Möjligt är dock att oriktig bestämning vällat att 
dessa arter upptagits inom floran. 

2) Den form som af Mela beskrifvits såsom Betula verrucosa var. 
Dircalensis är, sä vidt man nu känner, utrotad, dä det enda iakttagna trädet 
längesedan nedhuggits. Ungefär detsamma är förhållandet med Alnus in- 
cana 1. bipinnatifida Brenn. — Mähända kunde äfven andra dylika fall upp- 
visas. 

8) Ternstr. p. 57, Fl. Suec. p. 219. 

4) Enl. Fries p. 555 etc. 

5) Fr. Hellström uppräknar frän Gamla Karleby- bland arter, som han 
tidigare ansett tillhöra floran, men hvilka han ej sedan 20 är äterfunnit: 
Achillea ‚ptarmica, Leonurus cardiaca, Vicia tetrasperma oeh Veronica agre- 
stis: Hellstr. p. 136. Då åtminstone elt par af dessa uppträda såsom bar- 
lastväxter eller eljest tillfälliga och Hellström ej meddelar närmare uppgif- 
ter, kunna dessa här knappast tagas i betraktande. 


16 Hj. Hjelt, Några ord om förändringarna i den finska floran. 


ende. De som finnas hänföra sig mestadels till trädslagen och 
gälla ofta deras mest framskjutna förposter mot norden. Så- 
lunda går tallen icke vidare tili Neiden (Näytämö) såsom Wah- 
lenberg angifver !), hvilket antagligen beror på en skoningslös 
afverkning af skogen. Säkra bevis föreligga äfven för att lin- 
den ?) och eken?) på flere ställen vid deras nordgräns blifvit 
nedhuggna och icke vidare återvuxit. — Här må endast till- 
läggas några egna iakttagelser i detta afseende. Det enda ställe 
i Satakunta, där jag iakttagit Viola stagnina Kit., blef på 1880- 
talet upptaget till åker. Visserligen visade det sig snart att 
detta ställe var alltför lågt beläget för att kunna brukas, hvar- 
före stället någorlunda återtagit sitt forna utseende, men åt- 
minstone vid de två exkursioner, som jag därefter företagit till 
platsen, har jag icke vidare lyckats upptäcka någon Viola sta- 
gnina. — Då jag 1871 besökte Wankimus- (eller, såsom nam- 
net på orten uttalas Wangimus-)järvi sjö i Tyrvis, förekom My- 
riophyllum spicatum L. ytterst ymnigt därstädes. Sedermera fäll- 
des sjön och vid senare exkursioner har jag ej sett ett spår af 
arten 2); den förekommer såsom kändt dock fortsättningsvis inom 
provinsen, ehuru mig veterligen endast i hafvet. Ungefär lik- 
artadt är förhållandet med Hydrocharis morsus ranae L., som 
under många är, ehuru steril, förekom i Karkku socken i pö- 
lar belägna i kärr under Mäkipää gärd. Dä kärret numera ut- 
dikats, har arten försvunnit 9). — Centaurea phrygia L. observe- 


N) Wahlenb. p. XXXIV, jfr Hjelt Consp. p. 96—97. 

2) Hellstr. p. 133—134, Kihlm. Nordgrenze der Linde i Medd. XXIII 
p. 85—95 (många uppgifter). 

3) Se t. ex. Ign. Geogr. p. 339 etc. och i synnerhet Thesleff i Forst- 
för. Medd. XII B. p. 58—77. 

4) Potamogeton zosterefolius Schum. var tidigare högst ymnig i sjön; 
dä jag 1893 besökte stället, såg jag endast få, mest sterila exemplar af den- 
samma, hvarföre det är sannolikt att den numera helt och hället försvun- 
nit, liksom äfven P. prelongus Wulf., som äfven tagits af mig 1 samma 
sjö, men ej fullt sä ymnigt. För hvardera arten är detta, sä vidt man nu 
vet, den enda fyndorten i provinsen. 

5) I detta sammanhang mä nämnas, att Glyceria remota (Fors.) Fr., 
som af Forselles beskrifvits från Strömfors vid träsket Wargas (se And, 


Mötet den 7 oktober 1899. 17 


rades 1872 af mig i en hage å Kauniais egendom i Karkku soc- 
ken, tämligen långt från egentliga odlingar. Först såg jag en- 
dast ett fåtal exemplar, några år senare var den tämligen ym- 
nig, ehuru på en inskränkt terräng, men 1884 kunde jag ej 
upptäcka något spår af växten. Lika litet hafva mina senare 
försök att återfinna den krönts med framgång, om det än bör 
framhållas, att jag de senaste åren ej varit i tillfälle att besöka 
stället under fullt lämplig tid. Det bör tilläggas att växtplat- 
sen mig veterligen blifvit oförändrad och att några andra fynd- 
orter, där arten i trakten eller provinsen skulle förekomma vildt 
växande !) ej äro mig bekanta. 


Vi hafva nu att taga i betraktande de växter, hvilkas fre- 
qvens och utbredning tilltagit under den tid vår flora varit före- 
mål för undersökning. Härvid är det dock, såsom redan fram- 
hållits, att märka, att detaljerade uppgifter från längre tid till- 
baka än 1840 å 1850-talet endast förefinnas i afseende å en- 
skilda växter. Därföre är det tills vidare endast i afseende å 
ett fåtal vi kunna konstatera ett sådant tilltagande. Om vi un- 
dantaga Matricaria discoidea DC., hvarom jag redan tidigare 
redogjort, räknar jag till dessa främst Galium mollugo L. Denna 
art upptogs ej alls af W. Nylander i hans Flora Helsingforsien- 
sis, tryckt 1852, men har sedermera iakttagits flerstädes i när- 
heten af denna stad. Särskildt fann jag den mängenstädes och 
ganska ymnigt somrarna 1880 och 1881. Af 1859 ärs expedi- 
tion till Satakunta iakttogs den endast pä ett ställe i Birkkala %; 


Gram. p. 57 och 58) ej vidare finnes pä detta ställe, dä träsket troligen tor- 
kat ut (se Sel. Ö. Nyl p. 24). Salan har dock lyckats upptäcka arten i 
närheten af samma ställe. — Carex pediformis C. A. Mey. har jag ej vidare 
äterfunnit pä de ställen i Birkkala, där jag tog arten 1870; däremot fann jag 
den 1899 pä ett nytt ställe, ej längt frän de tidigare fyndorterna. 

1) Såsom fullkomligt tillfällig sågs arten ett par är i trädgården pä 
Kauniais; antagligen inkommen med höfrö. 

2) Malmgr. p. 20. 


18 Hj. Hjelt, Några ord om förändringarna i den finska floran. 


i slutet af 1870- och början af 1880-talet förekom den däremot 
här och där såväl i denna socken som äfven, ehuru något min- 
dre, i angränsande trakter. Det må tilläggas, att jag under de 
senaste somrarna (ungefär från 1890) åtminstone i sistnämnda 
trakter icke iakttagit någon yttermera ökning, måhända en obe- 
tydlig tendens till minskning. — Att döma däraf att den nämnda 
expeditionen till Satakunta, ehuru dess medlemmar särskildt 
exkurrerade kring Nokia, ej där anträffat Leontodon hispidus L., 
men denna numera på ett par fläckar i ifrågavarande trakt är 
ganska ymnig, torde äfven denna art åtminstone i Satakunta 
hafva spridt sig, hvilket till fullo öfverensstämmer med mina 
egna iakttagelser under olika är!). Ännu ett par arter hafva 
i Satakunta visat en, ehuru svag, tillökning i freqvens, nämligen 
Galium triflorum Mich. och Carex muricata L., hvarjämte Cen- 
taurea Scabiosa L. något spridt sig. 

Af större intresse är en art, i afseende å hvilken jag ej 
har några egna iakttagelser, nämligen Crambe maritima L. 
Denna iakttogs sommaren 1890 i ganska stor myckenhet å flere 
öar i egentliga Finlands skärgård af Enzio Reuter?). Bland 
dessa öar märkes särskildt Jurmo. Såsom vi veta är växten i 
högsta grad i ögonen fallande, men har icke observerats i blom 
i Finland sedan Kalms eller åtminstone sedan Prytz” tid (d. v. s. 
i ingen händelse efter 1820) förr än är 1885. Fmellertid bör 
det ihägkommas, att Jurmo besöktes af Edvin Nylander 1853 
och af Elfving 1870, utan att Crambe af dem observerades, och 
dä fyndorten ligger just vid landningsplatsen, mäste man säle- 
des anse för säkert, att arten åtminstone pä den sistnämnda 
ön tillkommit efter 1870 3). 


1) Särskildt har denna art 1893 iakttagits dels pä ett nytt ställe, dels 
ymnigare än förut. 

2 Se N. Pr. 1890 N:o 217 etc. och Medd. XVIII p. 230. 

8) Jfr härom äfven P. Hj. Olsson i Bot. Not. 1895 p. 204—206. 


Mötet den 7 oktober 1899. 19 


Bland växter, hvilkas utbredning aftagit, anser jag mig 
kunna nämna Agrostemma githago L., hvilken af Prytz m. fl. äldre 
författare upptagits med större freqvens än under senaste tid. 
Det samma är förhållandet med denna art i Norge 2). Detta beror 
otvifvelaktigt därpå, att utsädet förr kanske oftare än numera 
togs från sydligare länder och säkert rengjordes mindre väl än 
hvad nu är fallet. På samma orsak beror äfven förminsknin- 
gen i afseende ä en annan art, som numera endast anses så- 
som tillfällig, nämligen Chrysanthemum segetum L. ?), liksom i af- 
seende å andra tillfälliga arter, hvilka det icke här torde vara 
skäl att uppräkna. 

Däremot måste man anse, att för växten ogynnsamma vä- 
derleksförhällanden förorsakat minskningen i afseende pä HEla- 
tine alsinastrum L. Omkring 1876 fanns denna växt i stor 
mängd på flere ställen i Karkku socken, men 1881 hade den 
på en del ställen alldeles gått ut, på andra blifvit i hög grad 
förkrympt; nära Koljas hemman t. ex., där den tidigare före- 
kommit i synnerlig myckenhet, var den 1885 alldeles försvun- 
nen; 1887 funnos åter ganska många exemplar, men de senaste 
somrarne har jag ej varit i stånd att se ett spår af växten 3). 
Endast å ett enda jämförelsevis aflägset ställe lyckades jag åter- 
finna den 1890, och äfven där förde den ett ganska tynande 
lif. De senaste somrarne har den visserligen iakttagits af andra 
personer på ett par ställen i socknen, men i ringa mängd. Likaså 
har arten enligt Axel Arrhenius starkt minskats i trakten ai 
Åbo. Enligt en iakttagelse af år 1888 i Somero af mag. A. 
W. Gadolin har »denna växt år för år allt mera aftagit i och 
med förökning af Alisma, Glyceria fluitans etc». Härtill vill jag 
dock anmärka att i Karkku några andra växter ej synas hafva 
utträngt Flatine. Intressant vore att erfara huruvida detta af- 


1) Schüb. p. 310. 

2) Se om denna Leche p. 20 och 26. — I afseende å denna art fram- 
hålles »Overalt i Danmark, kun mindre hyppig, hvor et bedre Agerbrug har 
utryddet den»: Lange p. 611. 

3) Detta gäller säväl somrarne 1891 och 1892 som senare. 


20 Hj. Hjelt, Några ord om förändringarna i den finska floran. 


tagande gäller hela landet eller endast sydvestra delen, men e 
öfver föreligga inga iakttagelser. 


o 


Vända vi nu oss till de variationer i afseende ä växter- 
nas utbredning, där nägon bestämd, vare sig positiv eller nega- 
tiv, riktning tills vidare icke kan med full säkerhet urskiljas, 
sä vill jag till en början framhälla, att, ehuru den största sanno- 
likhet förefinnes för att dylika variationer ej äro sällsynta, vi i 
den tryckta litteraturen hafva ytterst fä hithörande uppgitfter, 
om det ej gäller alldeles tillfälliga beståndsdelar i floran. Bland 
dessa uppgifter mä framhällas Brenners frän Hogland främst 
angående Lithospermum arvense L. och Bunias orientalis L. '). 
Äfven det sporadiska uppträdandet af Geranium bohemicum L. 
synes hafva tilldragit sig uppmärksamhet, ehuru flertalet hithö- 
rande uppgifter ej äro publicerade ?). 

Under sådana förhållanden skall jag endast meddela nå- 
gra egna iakttagelser öfver föreliggande ämne. Den växt som 
i detta afseende i synnerhet tilldragit sig min uppmärksamhet 
är Trifolium arvense L. Den iakttogs af mig inom Satakunta 
för första gängen den 28 augusti 1876 i högst fä exemplar ä 
en brant backe ej längt frän Nokia i Birkkala socken. Dä stället 
ligger just vid allmänna landsvägen och är fyndort för flere i 
trakten sällsynta eller mycket sällsynta växter, sa har jag i och 
för fenologiska observationer sedan 1869 till 1893, dä Tammer- 
fors—Björneborgs järnväg blef färdig, besökt det de flesta är, 
oftast flere gånger årligen. Tilläggas mä, att platsens omfång 
är ganska litet och att särskildt det ställe, där Trifolium arvense 
mest vuxit, är skarpt markeradt. Jag har således allt skäl att 
förmoda det Trifolium arvense ej ursprungligen förekommit på 
denna plats, men vill dock ej uttala mig med fullkomlig säker- 
het i detta afseende. Redan följande år 1877 antecknade jag 


1) Brenn. Till. särskildt p. 37, 38. 
2) Se dock W. Nyl. p. 33. 


Mötet den 7 oktober 1899. 21 


arten såsom ymnig. Däremot sökte jag den förgäfves tvenne 
särskilda gånger 1880 och med lika liten framgång 1881, så 
att jag redan betecknade densamma såsom utgången. År 1883 
lyckades jag vid ett besök återfinna 1 ä 2 stånd och något se- 
nare 4 stycken. Följande år insamlade jag emellertid på samma 
fläck öfver 200 individer, utan att någon minskning märktes. 
Likaledes antecknades den såsom ymnig 1885 och 1887; däremot 
fanns den ej synnerligen mycket 1888, men 1890 i ännu större 
mängd än 1884. År 1891 var åter ett ganska dåligt år, 1892 
ganska godt, 1893 dåligt. År 1894 fanns åter en större mängd, 
men endast obetydligt 1895, hvarvid dock är att märka, att ob- 
servationerna de två sistnämnda åren ej skedde på fullt lämp- 
lig tid. 

Äfven i afseende å Hierochloö borealis (Schrad.) Roem. & 
Sch. har jag iakttagit ganska skarpa vexlingar i afseende å 
ymnighetsgraden på ett och samma ställe t. ex. nära Kulju. 
Medräknar jag de fall, där endast en å två afvikande observa- 
tioner föreligga, har jag antecknat dylika variationer i afseende 
a minst 60 å 70 i trakten hemmahörande arter, bland hvilka 
äfven några på orten mer eller mindre allmänna, såsom t. ex. 
Arabis arenosa (L.), Sparganium simplex Huds. m. fl., ehuru dessa 
variationer endast i undantagsfall äro så skarpt markerade som 
i afseende å Trifolium arvense. 

Af ofvanstående synes, att ehuru endast ett fåtal uppgif- 
ter om förändringar i floran kan framletas ur litteraturen, mindre 
variationer och förändringar dock ej torde vara sällsynta. Af 
"särskildt intresse vore därföre att erhålla noggranna uppgifter 
från trakter, där man har skäl att antaga det floran märkbart 
förändrat eller förändrar sig, såsom i synnerhet Helsingfors- 
trakten )). 


1) Betula nana, som af Bruno Nylander uppgafs för Åggelby (W. 
Nyl. p. 210), finnes åtminstone icke vidare därstädes: Sel. ann. 


Mötet den 4 november 1899. 


Ordföranden, professor J. A. Palmén, meddelade att mö- 
tesprotokollen, enligt Bestyrelsens nyligen fattade beslut, komma 
att till tryck befordras omedelbart efter deras justering äfven- 
som att professor Elfving åtagit sig att ombesörja tryckningen af 
protokollen såväl för 1898—99 som för innevarande verksam- 
hetsår. 


Framlades femtonde tomen af Acta innehållande zoologi- 
ska afhandlingar af herrar E. Nordenskiöld, K. E. Stenroos, E. 
Nordling, H. Krank, E. Reuter, J. A. Sandman och O. Nordqvist. 


Rektor Axel Arrhenius förevisade tre anmärkningsvärda 
växter: | 

1. Carex aristata R. Br., funnen sparsamt växande på en 
kärräng vid Ilola i Ruskeala (Kl) af lyceist Alb. Backman. 
Arten, som förut anträffats i Ol, On och Kp, var icke tidigare 
iakttagen inom Finlands politiska gränser. | 

2. Centunculus minimus. Denna lilla hafsstrandsväxt upp- 
täcktes redan sommaren 1897 af student Gerhard Renvall i 
Korpo socken (Ab) pä Hässelö holme, där talrika exemplar för- 
liden sommar insamlades af honom. Arten, som i Sverige före- 
kommer pä Vestkusten, säväl som pä Gottland, pä Öland och i 
Blekinge, hade aldrig förr blifvit funnen i Finland. 

3. Ruppia spiralis, likaledes anträffad af student Renvall 
i Korpo. 


Student Alvar Palmgren redogjorde för 


Mötet den 4 november 1899. 23 


Två anmärkningsvärda växtfynd på Åland. 


Carex vesicaria L. X lasiocarpa Ehrh. Kohts ÖBZ. XIX [1869] 
366 (= C. Kohtsii Richter Pl. Eu. I. [1890] 170). 

Under en exkursion den 22 juli 1899 fann jag nära 
Kungsö i Jomala socken ä en nästan uttorkad sumpmark, där 
Carex lasiocarpa Ehrh. och Calamagrostis phragmitoides L. ut- 
gjorde karaktärsväxter, ett mindre antal individer af en egen- 
domlig Carex-form. Att denna vore uppkommen genom en kors- 
ning mellan Carex vesicaria L. och C. lasiocarpa Ehrh. syntes 
mig vid närmare granskning högst antagligt. Härför talte icke 
endast nämnda individers allmänna habitus, utan äfven främst 
de håriga fruktgömmena, det sträfva, skarpkantade strået, de 
sträfbräddade platta bladen samt de långa årsskotten. Riktig- 
heten af denna uppfattning har äfven i allo blifvit bestyrkt af 
rektor Axel Arrhenius, som välvilligt granskat växten. 

Carex vesicaria L. X lasiocarpa Ehrh. finnes första gän- 
gen beskrifven från Schlesien af F. Kohts i Oesterreichische 
Botanische Zeitschrift för är 1869, årgång XIX, pä följande sätt: 

Herba repens, caspitosa. Culmus basi foliatus, erectus, 
triangularis, ad apicem scabriusculus. Folia plana, firma. Spicis 
masculis 2—4, femineis 1—2, cylindricis, multifloris, breviter 
pedicellatis, erectis, satis distantibus. Stigmata 3. Bracteis folia- 
ceis, breviter vaginatis, infimis culmis longioribus. Sguamx 
aristate, enervix, horizontales, dorso ferrguinex, inferne ad 
latera atrosanguinex, lanceolata, obtusa, glabrae. Utriculis 
fuscis, inflatis, oblongis, nervosis, pubescentibus, sguamas su- 
perantibus, rostratis. Rostro bidentato. Achenio utriculo dimi- 
dio breviore, elliptico, triangulari; immaturo stramineo-pallido. 
Sub 2-pedalis. 

De åländska exemplaren öfverensstämma i det närmaste 
med ofvan anförda beskrifning. Säsom ett tillägg till densamma 
bifogar jag här följande redogörelse, sä mycket hällre som upp- 
gifter om hybriden torde saknas i den skandinaviska litera- 
turen: 

Höjd 60--80 cm. Strå styft, upptill sträft och hvasst tre- 


24 Mötet den 4 november 1899. n 

kantigt, spensligt, gröfre än hos C. lasiocarpa, af samma längd 
som de långa, smala ärsskotten. Lägbladen kring sträets bas, 
liksom hos €. lasiocarpa, gulbruna, glänsande, ställvis med en 
rödaktig skiftning. Bladen omkring 2'/, mm breda, plana, kö- 
lade och skarpt sträfbräddade. Honaxets skärmblad plant, län- 
gre än axsamlingen. Afständet mellan det nedersta hanaxet 
och honaxet varierar mellan 5 och 8 cm. Hanaxen 1—4, alla 
närmade, tämligen styfva, det öfversta störst; deras axfjäll 
ljusbruna med ljusare midtelparti, trubbiga, bredast nedom mid- 
ten. Honax ett enda, aflängt cylindriskt eller klubblikt, 3 1/,—4 
cm längt; bredd 6—10 mm, formen intermediär; axet oskaftadt 
eller med kort skaft; dess axfjäll svartbruna, pä ryggen med 
rostfärgad medelnerv, aflänga, spetsiga, de öfre stundom med 
uddspets, betydligt kortare än fruktgömmena. Dessa ljust gul- 
bruna, gleshäriga, till formen närmande sig fruktgömmena hos 
C. lasiocarpa, aflångt ovala, 6—7 mm långa, 2 mm breda, upp- 
höjdt nerviga, småningom öfvergäende i det med korta tänder 
försedda sprötet. Pollenkornen plasma-toma. Nöten felslagen. 

De flesta af de insamlade exemplaren äro intermediära 
med hänsyn till stamarterna. Ett af dessa, som med afseende 
ä de fruktikativa organen är särdeles svagt utveckladt, närmar 
sig dock genom de längskaftade axen och de bleka axfjällen 
mer O. vesicaria. Hos en annan svag individ äro axen acro- 
gyna. Hanaxen hos samtliga exemplar äro försedda med mer 
eller mindre väl utvecklade skärmblad. 

Från C. evoluta Hn. skiljer i fråga varande hybrid sig re- 
dan genom färgen och de betydligt smalare bladen. De platta, 
sträfbräddade bladen utvisa, att C. ampullacea Good., som för 
öfrigt icke fanns i trakten, icke deltagit i hybridens bildning. 

Carex vesicaria < lasiocarpa är första gången funnen af 
Gerhard i Schlesien vid Liegnitz. Sedan dess är den tagen i 
Brandenburg, Berlin, Grunewald och i Pommern, Schivelbein bei 
Friedewald (Flora des Nordostdeutschen Flachlandes von P. 
Ascherson und P. (iraebner [1898] s. 168). 


Mötet den 4 november 1899. 


DD 
Ot 


Scirpus parvulus Roem. et Sch. 


Stora, sammangyttrade massor af denna sällsynta art an- 
träffades de senaste dagarna af augusti 1899 landdrifna pä östra 
stranden af Ramsholmen i Jomala socken. Arten hade antagli- 
gen vuxit i det smala sundet mellan Ramsholm och Möckelö, 
hvarifrån den förmodligen blifvit lösryckt genom en långvarig, 
häftig storm. 

Exemplaren voro sterila, men egde delvis de för växten 
typiska vinterknopparna. 

Exemplaren äro granskade af rektor Axel Arrhenius. 

Scirpus parvulus är första gängen anmäld frän Finland af 
magister Ch. E. Boldt, som funnit densamma i augusti 1899 pä 
Emsalö i Borgä skärgärd. 


Student J. I. Lindroth föredrog om 


Cecidomyia-larver, som äta rostsporer. 


Genom Löws och Thomas’ m. fl:s arbeten känner man ett 
stort antal Cecidomyia-arter eller gallmyggor, hvilkas larver lefva 
i gallbildningar pä en massa fanerogama värdväxter. Tack vare 
ofvannämnda forskares liksom äfven Riibsaamen och Treleas 
är det kändt, att vissa Cecidomyia-arter förtära sporer af flere 
slags rostsvampar. 

Uti Hedwigia för 1896 (Repert. p. 109) ingår ett referat 
af De Toni öfver en af O. Mattirolo skrifven uppsats: Sopra 
aleune larve micofaghe (Bull. della Soc. Bot. Italiana 1896 p. 
180), hvarest tidigare uppgifter om rostsporätande gallmyggs- 
larver bekräftas. Mattirolo omnämner i sitt arbete tre rostarter, 
hvilkas sporer han funnit kunna tjäna Cecidomyia-larver till föda, 
nämligen : 

Aecidium asperifolii Pers., Ae. clematidis DC. och Phrag- 
midium subcorticium (Schrank). 

Pä den sistnämnda rostarten ha gallmyggslarver rätt ofta 
blifvit anträffade af mig. Märkas bör dock att larverna för- 
tära uteslutande zxcidie- och uredosporerna af ofvannämnda rost- 


26 Mötet den 4 november 1899. o 


art. Ofta kan man finna ett tämligen stort antal larver uti ett 
enda »cidium af Phragmidium subcorticium. Sä har jag, för att 
nämna ett exempel, i ett enda »cidium funnit närmare 60 lar- 
ver, större och mindre om hvarandra. Att sä pass mänga lar- 
ver kunna samtidigt uppehålla sig i ett enda »cidium beror pä 
larvernas lefnadssätt. De förekomma nämligen icke allenast 
vid kanterna af sporbäddarna och uppä själfva sporlagren, utan 
borra sig ofta ganska djupt in emellan de i värdväxtens väf- 
nader befintliga hyferna, sä att man mäste peta ut dem med 
en näl eller en knifsudd. 

De rostätande larverna ha nästan utan undantag samma 
färg som den spormassa, hvaraf de lifnära sig. Detta beror 
därpä, att rostsporerna, hvarmed larvernas tarmkanal för det 
mesta är fullproppad, lifligt skina igenom den fullkomligt hya- 
lina tarm- och kroppsväggen. Så hafva de flesta af rost lef- 
vande Cecidomyia-larver en gul eller gulröd färg; andra åter 
såsom de pä Mulgedium sibiricum (Puccinia Hieracii II) före- 
kommande en mörkbrun färg, som gör att en dylik larv är all- 
deles förvillande lik de pä sagda växt förekommande rosthoparna. 
— Här se vi således en ganska vackert och pä eget sätt åstad- 
kommen »skyddande likhet». 

Rostätande gallmyggslarver äro ingen sällsynthet. Åtmin- 
stone har jag under flere somrar å rad funnit dylika larver 
öfverallt, hvarest rostsvampar af mig öfver hufvud taget blif- 
vit insamlade. Rikligast förekomma de från senare hälften af 
juni till midten af september. Men redan i början af maj kan 
man se en och annan; ännu så sent som mot slutet af novem- 
ber kan man stundom påträffa rostätande larver i mindre mängd. 

Af rostarter, på hvilka gallmyggslarver ofta förekomma, må 
utom den redan nämnda Phragmidium subcorticium nämnas i 
synnerhet de på flere Salix-arter förekommande Melampsora for- 
merna. Så kan man stundom pä ett med rost behäftadt Salix ni- 
gricans individ finna hundra- och tusental af dessa små larver. 
Här nedan upptagas de från vårt område kända rostarterna, på 
hvilka hos oss larver blifvit funna: 


Mötet den 4 november 1899. 


Chrysomyxa Pyrole (DC.) II, 
Coleosporium Senecionis(Pers.) 11, 
C. Sonchi (Pers.) II, 
C. Tussilaginis (Pers.) II, 
C. Inule (Kze.) I, 
C. Campanule (Pers.) Il, 
©. Euphrasie (Schum.) II, 
Melampsora Helioscopi& (Pers.) 
I, 
. Lini (De) II, 
. farinosa (Pers.) II, 
. vitelline (De.) II, 
. Tremule (Tul.) II, 
Hypericorum (De.) II, 
. betulina (Pers.) II, 
Fpilobii (Chaill.) II, 
. Pyrole (Gmel.) II, 
Phragmidium Potentille (Pers.) 
I, 


SSSERERSE 


Phr. Rubi (Pers.) II, 
Phr. subcorticium (Schrank) I 
yll 

Phr. Rubi-idei (De) I + 11, 

Triphragmium Ulmarie(Schum.) 
I + 11, 

Uromyces Fabe (Pers.) II, 

. Orobi (Pers) I + II, 

. Polygoni (Pers.) II, 

. Trifolii (Hedw.) II, 

. Geranii (DC) I + 11, 

. Acetosee Schroet. II, 

. Alchemille (Pers.) II, 

. Anthyllidis (Grev.) II, 


sea 


189) 
=] 


Puccinia Calthe Link II, 

. Porri (Sow.) II, 

. Lampsane (Schultz) II, 

. major Diet. I + 11, 

. Crepidis Schroet I + II, 
. pulverulenta Grev. I + II, 
Viole (Schum.) I + II, 
Pimpinelle (Strauss) I, 
Menthe Pers. II, 
graminis Pers. I, 
coronata Corda I, 
sessilis (Schneid.) I, 
Poarum Niels. 1, 

Caricis (Schum.) I, 
lämose Man. II, 

dioice Magn. I, 
Magnusii Kleb. I, 
Pringsheimiana Kleb. I, 
. paludosa Plowr. I, 

. uliginosa Juel I, 
Agrostidis Plowr. I, 

. Hieracii (Schum.) I, 

. Taraxaci Plowr. 

. Bistorte (Strauss) II, 

. acetose (Schum.) II, 

. interstitialis (Schlecht.) I, 
Aecidium mamillatum (Somf.), 
Ae. leucospermum DC, 

Ae. Grossularig Schum., 

A. Angelice Rostr., 

Ae. Sonchi Karst., 

Uredo arctica Lagerh. 


u U N VEI VVS u pin N UN PUN 


Som af ofvanstäende förteckning framgår synas Cecidomyyia- 
larverna hålla till godo endast med acedie- och uredosporerna, 
men försmä teleuto- eller vintersporerna. Denna egenhet är gan- 


28 Mötet den 4 november 1899. 


ska lätt att förstå. De två förstnämnda sporformerna äro för- 
sedda med vida lösare och tunnare membran än teleutospo- 
rerna, hvilka oftast äro bestämda att öfvervintra och på den 
grund hafva en vanligen rätt tjock och fast membran. Uredo- 
sporerna blifva således betydligt mera lättsmälta än vinterspo- 
rerna. 

Det borde närmare undersökas huruvida någon eller några 
Cecidomyia-arters larver finnas, som kunna lifnära sig af de 
mera tjockväggiga teleutosporerna, likasä kunde det kanske löna 
mödan att utröna, hvilka Cecidomyia-larver lefva af samma rost- 
art, och om de skilda rostslagen utöfva nägot inflytande pä samma 
mygglarvs välbefinnande, och slutligen om dessa larver endast 
till en del eller uteslutande äro hänvisade till svampföda m. m. 

I detta sammanhang mä anföras att jag — ehuru sällan 
— funnit Cecidomyia-larver äta konidier af Erysiphe- och Pero- 
nospora-arter. 

Att mygglarverna genom att förtära sporer i viss mån 
skada de resp. rostarterna är uppenbart. Men å andra sidan 
har svampen äfven en viss nytta af larverna. Ofta ser man 
nämligen en med sporer fullkomligt inpudrad larv långsamt 
krypa fram på ett af parasitsvampen alldeles oberördt blad. Det 
är naturligt att genom dylika längre eller kortare vandringar, 
som larverna företaga, den i fråga varande svampen har ett 
ypperligt tillfälle att sprida sig till förut oangripna blad. Man 
kan knappt tänka sig, att mygglarverna skulle transportera 
spormaterial längre vägar, härtill synas de vara alltför tröga 
af sig. Men till skilda delar på samma värdindivid kunna lar- 
verna pä sina vandringar godt föra rostsporer med sig. lakt- 
tagelser i denna riktning vore rätt önskliga. — I sammanhang 
med det föregående må här omnämnas att Wagner (Zeitschr. f. 
Pflanzenkrankh. 1896 p. 144) funnit, att snäckor bidraga till 
spridning af sporer och konidier af Plasmopara-, Erysiphe- och 
Puceinia-arter. 

För själfva värdväxten, som är angripen af rost, kunna 
mygglarverna i vissa fall vara till skada, hvilket stundom rätt 
tydligt ses pä de af xcidium angripna Geranium silvaticum och 


Mötet den 4 november 1899. 29 


Lathyrus palustris. Genom att borra sig in i »cidiet och tränga 
in emellan hyferna (för hvilket ändamål?) spränga de celler och 
cellkomplexer af värdväxtens väfnader lös från hvarandra, hvaraf 
följer att större eller mindre partier af värdväxten dö bort. 
Detta verkar ofta som det synes särdeles ogynsamt på värd- 
växten. 


Student B. Poppius förevisade tvenne för Finlands fauna 
nya insekter: 


1. Tribolium madens Charp. Af denna skalbagge anträf- 
fade student H. Söderman senaste sommar tvenne exemplar vid 
Nystad. Det ena erhölls under stenar, det andra infångades 
flygande. Denna art, som i Europa icke blifvit funnen norr om 
Riga och Dorpat, är ej känd från Skandinaviska halfön och 
Danmark. Slägtet Tribolium är förut representeradt i vårt land 
af en med handelsvaror införd art Tr. ferrugineum Fabr. 


2. Cerostoma nemorella L. Denna Tineid anträffades i 
ett enda exemplar på en liten mosse vid Käppäselkä i Onega- 
Karelen den 19 augusti 1896. Artens förut kända nordligaste fynd- 
ort i Europa är belägen i Östersjöprovinserna. 


Herr Th. Sxlan anförde, att han sistförflutna sommar 
under en vistelse i norra Karelen hade anträffat Nymphea te- 
tragona Georgi (N. fennica Mela) i ymnighet växande till- 
sammans med N. alba och Nuphar luteum norr om Joensuu i 
ett skogsträsk nära Polvijärvi sockens kyrkoby; likaså förekom 
den i nyssnämnda socken i Viinijoki, som utfaller från Polvi: 
järvi i Viinijärvi. Vidare hade han under järnvägsresan från 
Joensuu söderut observerat samma Nymphea-art i en å och i 
ett träsk strax söder om Sortavala; likaledes i sjöar och träsk 
mellan stationerna Alho och Hiitola, Hiitola och Ojajärvi, Oja- 
järvi och Inkilä samt mellan Sairala och Koljola, på hvilka alla 
ställen den förekom mycket talrikt. Då denna vackra Nymphea- 
form tyckes vara mycket utbredd i östra Finland, är det an- 


30 Mötet den 4 november 1899. 


tagligt, att vi ha dess centrum inom vårt flora-område därstä- 
des och att den därifrån utbredt sig vesterut. 


Student A. J. Silfvenius omnämnde att han i början af 
augusti 1899 i närheten af Viborg funnit den för Finland nya 
Euglena sanguinea Ehrbg, hvilken såsom en röd, på långt håll 
synlig betäckning öfverklädde mossan på bottnen af en liten 
vattensamling. 


Professor O. M. Reuter förevisade en stor samling foto- 
grafier af utländska naturforskare, de fleste entomologer, samt 
förärade den till Sällskapet, i anledning hvaraf ordföranden ut- 
talade Sällskapets hjärtliga tack för den värdefulla gäfvan. 


Rektor M. Brenner utdelade bland Sällskapets medlem- 
mar en af C. Grilli författad biografi öfver William Nylander. 


De zoologiska samlingarna hade sedan senaste mänads- 
möte fätt emottaga följande gäfvor: 

3 exx. Alauda alpestris, skjutna ä Drumsö i Helsinge d. 
8 oktober, af stud. Rolf Palmgren (2 exx.) och af stud. Hugo 
Törnqvist (1 ex.); Regulus cristatus, skänkt d. 9 oktober 1899 
af prof. E. Bonsdorff; 20 samlingsflaskor spindlar frän Äbo 
skärgärd af prof. O. M. Reuter. En med lefvermask, Distomum 
hepaticum, inficierad lefver af hare, af fil. kand. W. Segercrantz. 
En frän en brun rätta tagen lefver innehällande en med hak- 
krans försedd Tema, af prep. G. W. Forssell. Ett antal plank- 
tonprof frän Kalvola socken af stud. V. Borg. Tvä koleopter- 
arter, af hvilka en för faunan ny, af stud. H. Söderman. 


Mötet den 2 december 1899. 


Till inhemska medlemmar invaldes fil. kand. Ewald 
Odenvall och student Gerhard Renvall. 


Priset för Acta Vol XV, hvilken framlagts å november- 
mötet, bestämdes till 10 fmk. 


Anmäldes att Acta Vol XVII utkommit, och faststäldes 
dess pris till 9 fmk. 


Till publikation inlemnades »Anteckningar om Finska 
Heteroptera» af O. M. Reuter. 


Doktor O. Nordgvist föredrog om 


Inre befruktning hos Cottus scorpius och €. gvadricornis. 


Då jag den 27 sistlidna november skar upp några röt- 
simpor frän Helsingfors-trakten för att konstatera tiden för denna 
fiskarts lek, fann jag hos ett af de undersökta exemplaren 
i ovariet i närheten af könsöppningen nägra ägg, hvilka voro 
betydligt större än de öfriga och ljusare till färgen. Dä jag 
närmare säg pä ett af dessa ägg, fann jag, att det innehöll ett 
ganska långt utveckladt embryo med tvenne tydliga, pigmenterade 
ögon. Vid en närmare granskning af ovariet kunde jag här 
och där upptäcka flere dylika, redan längt utvecklade ägg. En 
undersökning af flere exemplar gaf samma resultat: hos alla 
anträffades i ovarierna några ägg, som voro större än de öfriga, 
ljusare till färgen — en del voro alldeles vattenklara — och inne- 


32 Mötet den 2 december 1899. 


höllo ett tydligt embryo, hvilket dock icke alltid var så längt 
FR som hos de först omnämnda äggen. 

r förelåg således för första gången ett säkert bevis för 
att rommen hos rötsimpan befruktas medan den ännu befinner 
sig uti ovariet, ett inom fiskarnes klass endast i några få un- 
dantagsfall, såsom hos hajfiskarne, de i stilla hafvet lefvande 
Embiotocide, åtskilliga Scorpanide och Blenniide, bland andra 
hos den äfven vid våra kuster förekommande Zoarces viviparus, 
kändt förhällande. 

Jag undersökte nu Cottus gvadricornis och fann äfven i 
denna arts ovarier nägra ägg med utvecklade embryoner, hvilket 
bevisar att äfven hos denna art rommen befruktas inne i kroppen 
genom parning. 

iedan den utmärkta iakttagaren af fiskarnes lif €. U. 
Ekström har anat det rätta förhällandet beträffande fortplant- 
ningen hos Cottus scorpius. 1 sitt arbete om »Fiskarne i Mörkö 
skärgård» !) säger han nämligen: 

»Mot slutet af October mänad uppstiger Simpan i större 
stimmar mot stränder. Hannar och honor äro alltid blandade 
och ankomma pä en gäng, ehuru antalet af de förstnämnde är 
mycket mindre. Leken anställes i slutet af October eller början 
af November pä stenig botten. Jag har anledning att tro, att 
rommen är befröad af hannen innan den afsättes, och att båda 
makarne para sig pä djupet, innan honan uppstiger mot landet 
för att afbörda sig rommen.?) Då denna fiskart lättare än de 
flesta andra fiskarterna läter observera sig under leken, skulle 
man nägon gäng finna hanne ock hona under densamma när- 
mare förenade eller och borde antalet af hannarne vara sä 
stort, att de möjligen kunde befröa den afsatta rommen. Sädant 
händer likväl icke. Hannen uppstiger aldrig sä nära stranden 
som honan och emot 20 honor kan man härstädes icke räkna 
en hanne. Rommen, som är mycket grofkornig och gulaktig, 
afsättes pä stenar och gräs.» 


1) K. Vet. Akad. Handl. 1831. Pag. 316. 
2) Kursiveringen af O. N. 


Mötet den 2 december 1899. 33 


I första upplagan af »Skandinaviens fiskar» anföres som 
ytterligare stöd för denna äsigt att »de sägtandlika taggarne 
på inre sidan af bröst- och bukfenorna hos hannen tyckas vara 
ämnade att dermed fasthälla honan under parningen».!) 

Denna af C. U. Ekström uttalade förmodan angående 
fortplantningssättet hos Cottus scorpius omnämnes sedan i alla 
större svenska arbeten, som behandla Skandinaviens fiskar.?) 
Riktigheten af Ekströms förmodan har emellertid hittills icke 
blifvit bevisad, utan har densamma tvärtom blifvit betviflad af 
utländska forskare. Sålunda säga Mc Intosh och Masterman: 
»The authors af the Scandinavian Fishes broach the idea that 
the roe of this fish may be fertilised before deposition, and 
suggest that the serrations on the inside of the breast-fins may 
be useful to the males for this purpose. There is no reason 
to suppose that in Britain the eggs are so fertilised; on the 
contrary, it is evident that they are not fertilised before depo- 
sition.» 3) Det är möjligt att rötsimpan i afseende å sin fort- 
plantning förhåller sig annorlunda vid de britiska kusterna, men 
ofvan anförda af mig gjorda iakttagelse bevisar till fullo, att i 
vära vatten inre befruktning eger rum säväl hos Cottus scorpius 
som hos C. gvadricornis, och af embryots långt framskridna 
utveckling i en del af de i dessa fiskarters ovarier anträffade 
äggen framgär, att parningen mäste ske en jämförelsevis ganska 
läng tid före äggläggningen. 

Så vidt jag vet äro Cottus scorpius och C. gvadricornis de 
enda ovipara benfiskar, hos hvilka inre befruktning är känd. 
Iakttagelsen är af stort intresse, emedan dessa båda fiskslags 


N) Wilh. v. Wright, B. Fries, C. U. Ekström och C. J. Sunde- 
wall Skandinaviens Fiskar (Stockholm 1836) s. 16. 

2 S. Nilsson: Skandinaviens Fauna. IV. Fiskarna (Lund 1855) s. 73. 

W. Lilljeborg: Sveriges och Norges Fauna. Fiskarne. Första delen 
(Upsala 1891) s. 143. 

A. F. Smitt: Skandinaviens fiskar. Förra delen (Stockholm 1892) s. 186. 

3) William Carmichael Mc Intosh and Arthur Thomas 
Masterman: The Life-Histories of the British Marine Foot-Fishes (Lon- 
don 1897) s. 123. 


34 Mötet den 2 december 1899. 


fortplantningssätt bildar ett öfvergångsstadium mellan den hos 
de ovipara fiskarne vanliga och fortplantningen hos de vivipara 
fiskarne. 

Tillsammans med dr R. Kolster håller jag för närvande 
på att undersöka äggens utveckling inom ovariet hos de anförda 
två simparterna. 


Föredrogs följande meddelande 


Anteckningar om Acarider samlade i hö 
af 


Erik Nordenskiöld. 


De acarider, hvilka i detta meddelande skola beröras, äro, 
kan man säga, okända utom kretsen af ett fåtal specialister på 
acaridforskningens område. — Under namnet hö-acarider har 
jag sammanfört ett antal acarider ur särskilda familjer inom 
ordningen Prostigmata, hvilka hafva gemensamt föga mer än en 
mikroskopisk storlek, större eller mindre snabbhet i rörelser, 
samt en alldeles egendomlig vistelseort. Samlar man på våren 
och försommaren det på golfven i toma lador kvarblifna 
höaffallet och undersöker det på hvitt papper utbredda smolket 
med förstoringsglas, så finner man, därest ej höet är unket eller 
alltför torrt, ett ganska stort antal acarider: till största delen 
former, hvilka sällan anträffas å andra lokaler. — Detta acaridlif 
är så mycket mer i ögonen fallande som detsamma nästan 
allena beherskar sitt område; då och då anträffas tillsammans 
med hö-acariderna någon enstaka podurid, skalbagge eller oribatid, 
hvilka kunna betraktas som tillfälliga gäster inom hö-acaridernas 
landamären. — De höfyndorter, hvilka erbjuda entomologen så 
många intressanta fynd, komma ej i fråga, när det gäller upp- 
sökandet af denna egendomliga, på individer mera än på arter 
och slägten rika acaridverld. För entomologen äro halfför- 
multnade höstacksbottnar, smolk, nedfallet under eller omkring 
lador, de bästa fyndorterna, och sammastädes erhåller acarid- 
samlaren visserligen rika skördar af oribatider och gamasider, 


Mötet den 2 december 1899. 35 


men inga egentliga hö-acarider. — Men härtill kommer ännu 
att sjelfva hö-acaridernas förekomst är inom deras specifika 
område rätt varierande. En lokal, hvilken en gång gifvit rik 
skörd, kan någon vecka senare vara tom, för att kanske återigen 
nägon tid därefter vara tämligen befolkad. Dessutom äro inga- 
lunda alla samlingar af friskt höaffall bebodda af hö-acarider. 
I material, hemtadt ur lador med hög stenfot, stallsskullar och 
dylika lokaler, har jag aldrig funnit acarider: det är för torrt 
för att de därstädes skulle kunna trifvas. Däremot har jag 
säkrast funnit dem i gamla, förfallna lador utan golf eller med 
golf af pä marken liggande virke. Nägra fyndorter af detta 
slag uti min hembygd, Mäntsälä, hafva under de tvenne senast 
förflutna somrarnas lopp lemnat materialet för nedanstäende 
förteckning. 

Fasthälla vi den »ständortsindelning», hvilken ursprungligen 
gett anledning till föreliggande meddelande, sä urskiljas bland 
hö-acariderna sädana former, hvilka i höaffallet ega den vigti- 
gaste, mest karaktäristiska, i nägra fall enda vistelseorten, och 
sådana, hvilka förekomma äfven pä andra lokaler. Till den först- 
nämnda kategorin räknas flere medlemmar af slägtet Cheyletus; 
till den senare alla öfriga i nedanstäende förteckning upptagna 
acaridformer. 

Tydeus foliorum (Schrank) C. & F. (Fam. Eupodide). Denna 
redan före Linnes tid kända acarid är ovillkorligen den allmän- 
naste af alla i höaffall förekommande acarider och anträifas fak- 
tiskt å alla höfyndorter, där acaridlif öfver hufvud existerar. Som 
andra medlemmar af familjen Eupodide är äfven denna form 
utmärkt för utomordentligt bräcklig kroppsbyggnad och stor 
snabbhet i rörelser, hvilket i förening med dess ytterst ringa 
storlek (0.4 mm) gör densamma svär att bäde fänga och under- 
söka. Frän andra hö-acarider skiljes Tydeus foliorum lätt pä 
sin hvita, nästan glasaktiga färg; för öfrigt har den de vanliga 
Tydeus-karaktärerna: oval kroppform med en tvärfära ä ryggens 
främre del, tväledade mandibler med smärt kloled, enkla, klubb- 
formiga palper och korta, glest behärade extremiteter, samt 


36 Mötet den 2 december 1899. 


Do 


genitalfält utan chitinskifvor. Vår art förekommer äfven 
växande gräs och blad; eget nog hafva de former jag funnit 
sistnämda lokaler smutsgul färg. 

Ammonia latirostris (Herm.) Koch. (Fam. Bdellide). Igen- 
kännes lätt från andra hö-acarider genom sin jämförelsevis 
betydande storlek (nära en mm) och sin grannröda färg. Eger 
för öfrigt de för Bdellider vanliga karaktärerna, kraftiga, saxfor- 
miga mandibler, korta klubblika palper och korta extremiteter. 
Har ej anträffats å alla fyndorter, men är, där den förekommer, 
ymnig. | 

Caligonus cerasinus Koch. (Fam. Raphignatide.) Till färgen 
öfverensstämmande med föregående form, men skiljes genast 
från denna på sin betydligt ringare storlek. Tillhörig en stor 
af ganska heterogena element bildad familj, karaktäriseras denna 
form genom sina tvåledade, utdraget saxlika mandibler och 
sina palper med slutleden vinkelböjd mot den nästsista, i en klo 
slutande leden. Är sällsynt funnen å en enda hölokal; enligt 
Berlese finnes den i mossa uti Italien. 

Raphignatus siculus Berlese (Fam. Raphignatide). Denna 
form tillhör ett slägte, som med afseende å mandiblers och 
palpers byggnad liknar slägtet Caligonus, men skiljes från detta 
genom sin jämförelsevis tjocka, i sexhörniga rutor tecknade hud. 
Arten i fråga, som blifvit funnen högst sällsynt å en enda 
höfyndort, är tillsvidare känd blott från Sicilien, där den lefver 
i mossa. 

Cheyletus Lair. (Fam. Cheyletide). Detta slägte inom hvilket 
några arter synas uteslutande förekomma i höaffall, karaktäri- 
seras gentemot öfriga acaridformer genom palpernas byggnad: 
de äro fyrledade, starkt afsmalnande mot spetsen; näst sista 
leden slutar i en stark klo, den sista, af obetydlig storlek, 
uppbär två kammformigt delade borst. Medlemmarna af slägtet 
äro liksom alla ofvan anförda hö-acarider, rofdjur; flertalet 
öfriga slägten inom familjen Cheyletide omfatta parasiter eller 
kommensaler. 

Ch. eruditus (Schr.) Latr. Denna art, hvilken är den största 
i sitt slägte och karaktäriseras genom en viss klumpighet i krop- 


Do 


Mötet den 2 december 1899. 37 


pens och extremiteternas byggnad samt, framför allt, genom 
sina enkla rvggborst, har blifvit funnen ganska ymnigt å ett 
par hölokaler. Sedan Linnés tider har den varit känd som 
tillhörande den i gamla böcker förekommande djurverlden 
(deraf namnet eruditus). 

Ch. ornatus C. & F. Skiljer sig från föregående art däri, 
att borsten å rygg och extremiteter äro bladformigt utbredda. 
Är allmännare än föregående art och anträffad å flere höfynd- 
orter. Enligt Canestrini förekommer arten uti Italien på 
växande blad och örter, äfvensom under bark. 

Ch. patagiatus n. sp.!) Cheyletus aurantiacus, pedibus om- 
nibus corpore curtioribus, palporum ungue interne haud den- 
ticulato, articulo secundo setula plumosula 
aucto, epistomate in laminam triangularem 
producto, setis corporis plumosulis. Ad 0.4 
mm longus. 

Hanc speciem rarissime cum Ch. or- 
nato promiscue occurrentem in foenilibus 
quibusdam inveni. 

Denna acarid, som jag städse anträffat 
tillsamman med Ch. ornatus, men alltid 
sällsynt, eger i det triangelformiga, kraglika 
epistomet, det långa fjäderformiga borstet & ee. 
andra palpleden, den tandlösa palpklon, så a aaa 
tydliga karaktärer, att jag ej tvekat upp- n. sp. 
ställa densamma som ny art. Hela dess 
kroppsbyggnad liksom i synnerhet mundelarnas form är sa mycket 
smärtare än hos Ch. ornatus, att man redan med lup kan skilja 
de båda formerna från hvarandra. Att den nya formen skulle 
vara något utvecklingstadium af Ch. ornatus kommer ej heller 
i fråga, då denna art är väl känd och beskrifven. 


1) Patagiatus — ad epistoma triangulare spectat. 


38 Mötet den 2 december 1899. 


Verzeichnis finnländischer, in Heu gesammelter Acariden. 


Tydeus foliorum (Schr.) C. & F. 

Sehr häufig in den meisten untersuchten Scheunen. Kommt auch auf 
wachsendem Gras vor, 
Ammonia latirostris (Herm.) Koch. 

Ziemlich häufig an einigen Heu-fundorten. Auch in Gras und Moos. 


Caligonus cerasinus Koch. 
Ziemlich selten in Heu. Nach Berlese in Moos (Italien). 


Raphignatus siculus Berlese. 
In einem Heu-fundorte, selten. Nach Berlese in Moos (Sicilien). 


Cheyletus eruditus (Schr.) Latr. 
Sehr häufig in Heu gefunden. 


Cheyletus ornatus C. & F. 
In Heu noch häufiger als die vorige Art, aber selten mit ihr zusammen. 


Cheyletus patagiatus n. sp. 
Diagnose und Abbildung siehe oben. Sehr selten in Heu. 


Rektor Axel Arrhenius föredrog under förevisande af 
herbarie-exemplar om 


Epilobium montanum X palustre och dess förekomst 
i Finland. 


Under en kort exkursion, som jag i medlet af augusti detta är 
företog pä Älön i Pargas (Reg. Aboöns.) leddes mina steg bortom 
Skräbböle kalkberg till en kalhuggen öppen plats, som invid 
Lindbergs rusthäll likt en kil trängde in emellan ett djupt ut- 
fallsdike och en sädesäker. Pä de sandiga dikesbranterna upp- 
trädde i ymnighet högväxta exemplar af Epilobium montanum 
(möjligen äfven E. collinum), hvilka redan voro sä godt som 
utblommade eller till och med förvissnade, medan spridda, föga 
kraftiga individer af E. palustre intogo en mer anspråkslös 
plats pä äkerrenen. Äfven pä den nämnda uthuggningen, som 
för resten hyste en synnerligen heterogen vegetation, syntes 
oansenliga och likaledes öfverblommade individer af dessa arter 
spira upp i det höga gräset. 


Mötet den 2 december 1899. 39 


Vid stenar och rotstubbar på samma lokal växte emeller- 
tid också ett antal Fpilobium-individer — jag räknade ett tjugu- 
tal sådana — hvilka i den inbrytande kvällskymningen ådrogo 
sig min uppmärksamhet såväl genom sin afvikande habitus, 
som äfven genom sina ännu friska blommor. Några exemplar 
närmade sig mer E. montanum, andra E. palustre, andra åter 
intogo en intermediär ställning, men alla röjde oförtäckt den 
illegala förbindelsen emellan just dessa arter. Redan bladens 
form och serratur —— för att endast nämna en i ögonen fallande 
karaktär — voro bevis härför, men ännu kraftigare vittne om 
i fråga varande individers härkomst buro innovationsskottens 
byggnad. 

Innovationsorganen hos E. montanum (sens. lat.) äro oskaftade, 
hafva outvecklade internodier och tillhöra den grupp af dylika 
bildningar som Haussknecht i sin Monografie (p. 12) kallar 
Turiones, »Stockknospen». Hos denna art äro vinterknopparna, 
såsom bekant, aflånga eller aflångt äggrunda, upprätta, tämligen 
stora (=), med tätt sittande, saftiga, pä yttre sidan köttfär- 
gade, pä den öfre gröna blad. Skotten hos E. palustre, Hauss- 
knechts Soboles, »Stocksprossen», förete ett fullkomligt annat 
utseende: länga, trädfina, underjordiska utlöpare, med fä, men 
synnerligen väl utvecklade (1—3 cm) internodier, ytterst oansen- 
liga, pä begge sidor bleka lägblad och små kotteliknande, öfver- 
vintrande ändknoppar. Innovationsorganen hos hybriden utgöra 
en kombination af stamarternas typer, med en nägot starkare 
dragning ät palustre-typen. Skotten, som här utgä snedt uppät 
eller äro hbägformigt böjda, äro sålunda tydligt skaftade. 
Men de äro mycket kortare (0.5—2 cm) och dubbelt eller 
tredubbelt tjockare samt mörkare än hos E. palustre. -Inter- 
nodierna äro 0.2—1 cm långa. Vinterknopparna äro mer af- 
rundade och bära mörkröda lågblad, hvilka äro större och 
"bredare än hos sistnämnda art. Huruvida dessa knoppar, såsom 
hos E. palustre, genom utlöparens bortruttnande om hösten iso- 
leras från moderplantan eller om skotten i sin helhet slå rot 
och utveckla sig till rhizom, känner jag ej; det senare synes 
mig icke osannolikt. 


40 Mötet den 2 december 1899, 


Epilobium-bastarderna öfver hufvud utmärka sig för hög- 
gradig sterilitet. Sä äfven denna. Bland massor af skrump- 
nade, innehållslösa pollenkorn såg jag endast ett ringa fåtal 
fortplantningsdugliga. Kapslarna voro i allmänhet väl utvecklade, 
de flesta redan öppnade. Hvarje mogen kapsel inneslöt i regeln 
endast 1—6 fullt utbildade frön, och dessa synas i tämligen 
lika grad afspegla olikheterna mellan föräldrarnas frön — hos 
hybriden äro de sålunda något kortare och bredare än hos 
E. palustre, men å andra sidan något längre och mer afsmal- 
nande uppåt än hos E. montanum. Hos flere frön, särskildt 
hos de felslagna, iakttog jag en antydan till det lilla bihang i 
fröspetsen, som är karaktäristiskt för E. palustre. 

I det föregående har jag nämnt att möjligen äfven E. 
collinum förekomme jämte E. montanum på ofvan omskrifna 
ständort. En kombination E. collinum X palustre vore i detta 
fall icke utesluten, och i själfva verket lemna några af de 
hybridära exemplaren rum för ett sådant antagande. Måhända 
blir jag framdeles i tillfälle att vid en mindre framskriden års- 
tid söka utreda förhållandet. 

Epilobium montanum X palustre, som äfven i det öfriga 
Skandinavien torde vara rätt sällsynt, har icke förut blifvit an- 
träffad i Finland. Emellertid saknas icke uppgift om dess före- 
komst här. Denna uppgift hänför sig till några i Herbarium 
Fennicum uppbevarade, kraftiga, bredbladiga och storblommiga 
exemplar, insamlade af M. Brenner den 29 juli 1887 i »Hel- 
singfors, våt bergskrefva i berget vid Brunnsvägen och maga- 
sinerna» samt af honom försedda med följande etikett anteck- 
ning: »Epilobium palustre L. f. conferti-latifolia-pilosa-grandi- 
flora-violacea-brevipedicillata Hausskn». Kihlman har i denna 
form velat se en E. palustre X montanum perpalustre (Medde- 
landen af Soc. pro F. & FI. Fenn. H. 19, 1893 p. 70). Bestäm- 
ningen beror alldeles uppenbart pä ett förbiseende. De omstridda 
exemplaren äro tyvärr ej fullständiga,i det det hypogäiska skott- 
systemet å dem nästan fullständigt saknas. Ett bär emellertid 
vid stammens bas några af dessa långsträckta, snedt uppstigande, 
nästan stolonartade grenar, som ofta finnas just hos E. palustre. 


Mötet den 2 december 1899. 41 


Å ett par andra kunna 1—2 cm långa brottstycken af trådfina, 
rödvioletta utlöpare skönjas. Pollenkornen äro svällande och 
synbarligen fullkomligt befruktningsdugliga. Bladkaraktärerna och 
märkets form synas mig icke tala emot E. palustre. Brenner 
har sålunda, enligt min mening, otvifvelaktigt rätt, då han upp- 
fattat sin växt såsom en yppig ståndortsform af sistnämnda art. 
Någon inblandning af E. montanum har denna form med all 
säkerhet icke rönt. 


Docent E. Reuter föredrog om 


Nunnan (Lymantria monacha L.) funnen i Finland, 


I Tengströms »Catalogus Lepidopterorum Faun Fennice 
pracursorius» (pag, 11, nr 157) uppgifves nunnan, denna ökända, 
i synnerhet i mellersta Europas såväl löf- som barrskogar tidtals 
svårt förhärjande skadeinsekt, hafva blifvit anträffad i Helsingfors. 
Det exemplar, taget af W. Nylander, pä hvilket nämnda upp- 
gift stöder sig, har emellertid senare befunnits tillhöra en 
habituelt liknande art, Panthea coenobita Esp., hvadan nunnan 
utmönstrats ur den finska fjärilfaunan. 

Senaste sommar, i augusti 1899, har denna sistnämnda 
fjärilart, nunnan -— eller skogsnunnan som den äfven kallas 
till skillnad frän en annan skadeinsekt, den s. k. trädgärdsnunnan 
(Ocneria dispar L.) — dock med säkerhet blifvit anträffad i Fin- 
land, nämligen ä Rakkolanjoki nära Viborg af disponent I. 
Lindgvist. Uppgiften härom har meddelats mig af prof. Chr. 
Aurivillius i Stockholm, som granskat ett af disponent Lindqvist 
till honom sändt exemplar, det första i Finland funna, som 
tyvärr var synnerligen illa medfaret, men dock med full säker- 
het kunde konstateras tillhöra ifrägavarande art. 

Nunnan bör säledes numera räknas till den finska fjäril- 
faunan, hvilket är att beklaga. Ty ingen säkerhet förefinnes att 
icke denna fruktansvärda skadeinsekt, sedan den en gång innäst- 
lat sig i våra skogar, skall för dessa blifva lika ödesdiger som 
den i många är varit i Tyskland m. fl. sydligare länder och 
helt nyligen, är 1898, äfven i värt grannland Sverige, där den 


42 Mötet den 2 december 1899. 


ända till nyssnämnda år förekommit rätt sparsamt, men sedan 
med ens uppträdt i tallösa massor, härjande skogar af löf- och 


barrträd å flere tusental hektars områden och förorsakande 
skador, uppgående till flere hundratusental kronor. 


Docent E. Reuter omnämnde vidare att han förliden som- 
mar anträffat ett omkring 3.5 m högt exemplar af Sorbus hybrida 
i Pargas vid Silldala gård på Stortervo ö. Arten torde icke förut 
blifvit anträffad vildt växande i Åbo-trakten. 

Student A. Luther förevisade å student Häyréns vägnar 
ett grenigt rågax, insändt från Lovisa af redaktör Ossian Reuter. 


Docent E. Reuter erinrade om att Entomologiska före- 
ningen i Stockholm den 14 nästinstundande december firade 
tjugonde årsdagen af sin stiftelse och föreslog i anledning däraf, 
att Sällskapet nämnda dag genom ett telegram skulle sända 
Entomologiska föreningen sin helsning och välönskan. Med 
enstämmigt bifall till detta förslag uppdrog Sällskapet åt ordfö- 
randen och sekreteraren att ombesörja telegrammets affattning och 
afsändning. 


Bibliotekarien anmälde att Sällskapets bibliotek i dess nya 
lokal tillsvidare hålles tillgängligt hvarje tisdag och fredag kl. 
5—7 e. m. 


Till de zoologiska samlingarna hade influtit: 


En ljusfläckig varietet af Passer domesticus från Viborg, 
sifven den 27 oktober af lyceist A. Qvarnström. Anser leucopsis 
frän Luumäki, förärad den 27 oktober af med. kand. W. Weckman. 
Limicola pygmea (skjuten ?°/,), Tringa subarcuata (skjuten 5/;), 
Limosa lapponica (skjuten ?/s) samt Charadrius helveticus (två 
exemplar, skjutna den %/, resp. °/,,) alla från Helsinge-Drumsö 
af stud. Rolf Palmgren. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 


Mötet den 2 december 1899. 43 


En grenig potatisknöl vägande 600 gr från Kalvola socken 
af professorskan I. Aspelin. 46 kärlväxter från Nyland, mest 
Ingå socken, af rektor M. Brenner. 14 kärlväxter från Hangö 
och Ekenäs trakten samt en d:o från Janakkala af stud. E. 
Häyren. 15 Carex-arter från Sääminki af stud. K. Enwald. Carex 
aristata från Ruskeala, ny för provinsen, af elev A. L. Backman 
genom rektor A. Arrhenius. 8 kärlväxter frän Nyland (incl. 
Bromarf), och 2 d:o frän Norra Tavastland af senatskammarför- 
vandt G. Sucksdorff. Carex lasiocarpa X vesicaria, ny för floran, 
Scirpus parvulus ny för Äland, båda från Jomala socken af stud. 
A. Palmgren. 


Mötet den 10 februari 1900. 


Till inhemsk medlem invaldes med acklamation student - 
Rolf Palmgren. 


Till publikation inlemnades följande afhandlingar: 

John Sahlberg, Catalogi Dipterorum Fennix fragmenta, 
juvante dominus Th. Becker aliisgue dipterologis. I. Scatomyzid 
Fennica. 

Id., Coleoptera nova vel minus cognita faun& fennica. 

Id., Catalogus Coleopterorum faun& fennic® pracursorius. 

K. M. Levander, Ueber das Herbst- und Winter-Plankton 
1898 im Finnischen Meerbusen und in der Älands-See. 

Id., Zur Kentniss der Fauna und Flora unserer Binnenseen. 

K. E. Hirn, Finska Characeer. 

Id., Finnländische Vaucheriaceen. 

Ytterligare anmäldes att magister J. A. Flinck efterlemnat 
ett manuskript »Viktis sockens kärlväxter» och att detta af den 
aflidnes fader, trafikdirektörs-adjointen K. J. Flinck ställts till 
Sällskapets förfogande; manuskriptet hade granskats af professor 
Norrlin, som uttalat sig därhän, att det, efter särskilda redak- 
tionella ändringar, vore förtjänt att i Acta otfentliggöres. 


44 Mötet den 10 februari 1900. 


Till arkivet inlemnades genom profesor A. O. Kihlman 
a författarens vägnar: T. Hannikainen, Luettelo Parikkalan 
pitäjän putkilokasveista. 


Professor J. Sahlberg förevisade ett egendomligt formadt 
getingbo, hvilket fanns för ett par år sedan af hans son Unio 
i en barrskog i Ruovesi på undre sidan af en granstam, som på 
detta ställe befann sig omkring en meter öfver jorden. Boet, för- 
färdigadt af ett fint, nästan genomskinligt pappersämne, var af 
aflångt rundad form 4.5 cm i diameter och 5 cm högt; det var 
försedt med en 11 cm lång, 13 å 14 mm bred gång. Vid 
fyndet trängde sig honan, som var ensam herskare i boet, ut 
genom den smala, genomskinliga gången och blef lätt fångad 
samt befans vara en stor hona af Vespa rufa L. Boet, som var 
det primitiva, af den öfvervintrande honan uppförda nästet, 
hade ett tredubbelt hölje och inneslöt en omvändt päronlik, på 
"ett smalt skaft fästad cellsamling med omkring 60 celler, in- 
beräknadt de små kantcellerna. I slutet af juni, då fyndet 
gjordes, innehöllo dessa celler dels små larver dels redan af 
kokonger omslutna puppor. 

Hvad som särskildt var anmärkningsvärdt vid detta bo 
var den långa gången eller vestibulen Någon uppgift att arterna 
af slägtet Vespa uppföra en dylik hade föredragaren ej funnit 
i litteraturen, ehuru getingarnas bobyggnad blifvit grundligen stu- 
derad, särskildt af den franska entomologen Saussure. Att denna 
gång icke var något normalt för arten antog föredragaren och 
trodde han att den här var tillfällig, beroende af lokalen, eller 
ock förfärdigad för att boets innehåll lättare skulle kunna skyddas 
för någon fiende. 


Professor J. Sahlberg förevisade tvenne arter af natt- 
fjärilslägtet Catocala, hvilka nyligen till samlingarna inlemnats 
af Dr. A. Poppius i Åbo. Den ena af dessa var en för vår 
fauna ny art C. promissa Esp., som inom Skandinaviens fauna- 
område förut var funnen endast i dess sydligaste del samt för 
öfrigt hade en ganska stor utbredning i mellersta Europa, hvarest 


Mötet den 10 februari 1900. 45 


larven lefver på Qvercus-arter; den andra var Catocala sponsa L., 
hvaraf i finska samlingen förut fanns ett enda exemplar, taget 
nyligen på Esbo-Löfö. Hvardera af dessa fjärilar var fångad på 
Runsala ö invid Åbo sistlidne september månad af eleven Gösta 
Wahlström. Vid tillfället svärmade dessa vackert färgade natt- 
fjärilar tämligen talrikt, men då herr W. icke var försedd med 
någon håf kunde endast dessa exemplar med händerna infångas, 
till följd hvaraf de äfven blefvo något skadade. Då tillfälle 
äter gafs herr W. att besöka stället och redan kyligare väderlek 
inträffat, kunde icke en enda fjäril mera observeras. 


Rektor M. Brenner yttrade: Som bekant uppställer pro- 
fessor R. v. Wettstein i sin Euphrasia-Monografi en hybrid emellan 
E. brevipila och E. curta under namn af E. Murbeckii. Såsom 
kännetecken anför han dess starka härbeklädnad med få glan- 
delhär äfvensom dess större blommor, i det förra hänseendet 
närmande sig E. curta, i det sednare åter E. brevipila. På grund 
häraf hafva sådana intermediära exemplar hittills hos oss 
betecknats med namnet E. Murbeckii. Emellertid händer det 
ofta, att dylika, jämte fullkomligt glandellösa storblommiga eller 
stundom äfven smäblommiga exemplar, anträffas i stor mängd 
allena eller i sällskap med ett mindre antal af normal E. bre- 
vipila, en omständighet, som synts tala emot antagandet att de 
vore af hybrid natur. 

Sedan jag under sommaren 1898 i Ingå i Nyland insamlat 
och till professor Wettstein insändt dylika exemplar, har han i 
bref förklarat sig numera nödgas antaga en glandellös form, f. 
eglandulosa, jemte en f. subeglandulosa af E. brevipila, på grund 
af ej mindre de sända exemplarens fullkomliga morfologiska 
öfverensstämmelse med E. brevipila från samma lokal, än deras 
pollens beskaffenhet och bristen pä E. curta på samma fyndort. 

Såsom E. Murbeckii finge följaktligen fortfarande endast 
de exemplar betraktas, som på grund af frömjölets bristfällighet 
och sin förekomst visa sig vara af blandadt ursprung. 

Hvad den geografiska utbredningen af E. brevipila f. 
eglandulosa beträffar, har professor Wettstein tillsvidare sett den 


46 Mötet den 10 februari 1900. 


endast från den nordligaste delen af artens utbredningsområde. 
De nu återsända bestämda exemplaren, hvilka härmed till Säll- 
skapet, jemte några exemplar af normal E. brevipila, E. Mur- 
beckii, E. curta och E. tenuis, öfverlemnas, äro habituelt något 
olika, i det en del exemplar, i likhet med dem beledsagande 
exemplar af E. brevipila f. congesta, genom låg hopträngd form 
och mindre blommor påminna om E. curta, andra åter äro 
mer storblommiga, antingen höga och kraftiga eller af en 
spensligare bygnad. 


I anledning häraf yttrade amanuens Harald Lindberg: 
Redan för mer än ett år sedan, på mötet den 3 december 1898, 
var jag i tillfälle att för Sällskapet förevisa en Euphrasia-form, 
som jag ansåg böra betraktas som en ej glandelhårig form af 
E. brevipila, och som jag då anmälde såsom ej förut urskild 
under namnet var. eglandulosa. Jag hade nämligen bland det ma- 
terial af Euphrasier, som studenterne Järvi och Silfvenius hemfört 
frän Karelska näset päträffat en mängd exemplar, liggande bland 
typisk E. brevipila, från hvilken de ej med blotta ögat kunde 
skiljas, exemplar hvilka med tillhjälp af mikroskopet visade sig 
sakna glandler; dessutom funnos några individer, som hade 
mycket sparsamma glandler, en form som jag benämnt f. sube- 
glandulosa. Glädjande är, att professor Wettstein i fråga om dessa 
former nu kommit till samma resultat som jag, och att vi 
således här ej ha med någon specifik form att göra, utan endast 
med en icke glandelhärig form af Euphrasia brevipila. 


Professor A. O. Kihlman förevisade exemplar af Glyceria 
reptans (Lest.) Krok (= Gl. vilfoidea Th. Fr.) insamlade som- 
maren 1898 i Ostfinmarken vid Nyborg i Varanger af lektor 
Th. O. B. N. Krok i Stockholm samt af honom förärade till 
museets samlingar. 


Magister Otto Alcenius demonstrerade följande sannolikt 
förvildade fanerogamer: 


Mötet den 10 februari 1900. 47 


1:0) Blitum capitatum, iakttagen af föredragaren redan 1862 
i Gamla Karleby samt sedan dess förekommande spridd i denna 
stads trädgårdar. 

2:0) Phyteuma spicatum, af borgmästare I. Hasselblatt an- 
träffad vid S:t Michel på en äng, dit den antagligen inkommit 
med höfrö. 


Preparator P. Meriläinen förevisade ett exemplar af 
Uria troile var. lomira Temm., skjutet den 31 maj 1898 vid 
Porkala. Denna art hade icke förut iakttagits inom Finlands 
sydliga fauna-område. Den häckar vid Skandinaviens vestkust, 
liksom å Karlsöarna vid Gotland, samt vid Ishafskusten och är 
iakttagen i Smålands och Södermanlands skärgårdar. 


Herr Meriläinen lemnade vidare följande ornitologiska 
uppgifter: 

1:0) Agvila nevia. Ett exemplar sköts i juni 1899 vid 
Porkala. 

2:0) Ciconia nigra. Flere individer observerade 1899 i Te- 
nala och en ung fägel fälldes. Svarta storken var senast skjuten i 
Bjärno 1847. 

3:0) Somateria mollissima. En ljusfärgad hona sköts vid 
Porkala i maj 1899. 

4:0) Somateria spectabilis. Af denna art fälldes en ung 
hane utan näbbknöl, med mörkbrunt hufvud och hals den 20 
september 1899. 

I anslutning till meddelandet om svarta storken omnämnde 
rektor M. Brenner att en fägel, som efter beskrifning med all 
sannolikhet var Ciconia alba, för tvenne somrar sedan blifvit 
sedd på en äng vid Svartbäcks rusthäll i Inga. 


Student A. J. Silfvenius uppläste följande berättelse öfver 
den resa han och student T. H. Järvi i egenskap af Säll- 
skapets stipendiater sommaren 1898 företagit på Karelska näset: 

Keväällä 1898 haimme ja saimmekin »Societas pro Fauna 
et Flora fennica» seuralta matkarahan tehdäksemme Karjalan 


48 Mötet den 10 februari 1900. 


kannaksen länsiosissa Järvi maa-arthropodi ja Silfvenius hydro- 
faunistisia keräyksiä. Varustauduttuamme tarpeellisella määrällä 
pulloja, haaveja y. m. tarvekaluja lähdimme varsinaiselle mat- 
kallemme toukokuun 25 päivänä Viipurista, jossa Silfvenius 
sinne toukokuun 16 päivänä saapuneena jo oli tehnyt pari 
pienempää retkeä. 

Ohjasimme ensin matkamme tutkittavana olevan alueen 
eteläisimpään sopukkaan, Kuokkalaan, Kivennavan pitäjässä. 
Tehtyämme siellä ekskursioneja Suomenlahden hiekkarannikoille, 
Rajajoelle y. m., siirryimme sieltä yli 15 km koillista kohti 
Joutselän kylään samoin lähellä Rajajokea, Kivennavalla ja sieltä 
noin 25 km länteenpäin, jolloin keskusasemamme otimme Leis- 
tilään Vammeljärven rannalle Uudella kirkolla. Käytyämme 
täältä muun muassa Inossa Suomenlahden rannoilla lähdimme 
noin 20 km pohjoiseen päin Perkjärven kylään Muolan pitäjässä, 
josta muun ohessa kävimme Punnusjärvellä Valkjärven rajoilla 
ja Kyyrölässä. Perkjärveltä läksimme Uudellekirkolle Kaukjärven 
kylään, sieltä Kuujärvelle samoin Uudella kirkolla ja sieltä Akka- 
laan Kuolemajärvellä sekä lopuksi Heinäkuun 24 päivänä Kuo- 
lemajärven Muurilaan, joka sijaitsee Suomenlahden rannalla noin 
35 km Perkjärveltä lounatta kohti. Muurilasta lähdimme Koi- 
viston kirkolle, sieltä, käytyämme välillä Viipurissa, elokuun 
5 päivänä Vatnuoriin, Koiviston pitkän niemen äärimmäisessä 
päässä, sieltä läheiselle Revonsaarelle Johanneksessa, Johan- 
neksen kirkonkylään ja lopuksi Römpötille Koivistolla, jolla 
viimeksimainitulla osalla retkeämme, siis olimme pää-asiassa 
liikkuneet Viipurin lahden rantamilla. Täältä läksimme elokuun 
27 päivänä Viipuriin, josta vielä kävimme Näykissä Kuolema- 
järven pohjoissopukassa ja Horttanassa Viipurin pitäjässä. Yhtei- 
set retkemme loppuivat elokuun 31 päivänä, jolloin Järvi palasi 
Helsinkiin. Silfvenius teki vielä jonkun retken Viipurissa ja 
palasi syyskuun 15 p. Helsinkiin. 

Matkallamme tekemämme keräykset jätimme heti yliopiston 
zoologiselle museolle, ja on summittainen luettelo niistä jo syk- 
syllä 1898 seuralle esitetty. — Tilaisuuden sattuessa tekemis- 
tämme kasvikokoelmista on prof. J. P. Norrlin hyväntahtoisesti 


Mötet den 10 februari 1900. 49 


määrännyt Hieracium-lajit, yhteensä 25, joista useimmista olemme 
jo ennen jättäneet kappaleita botaniselle museolle. 

Keräämämme fenologiset havainnot, joista professori Norr- 
linin neuvosta olemme kirjoittaneet kaksi exemplaria, pyydämme 
saada jättää seuran arkistoon. 

Lopuksi pyydämme lausua Seuralle sulimmat kiitokset 
siitä, että se matkarahan myöntämällä, on tehnyt meille ret- 
kemme mahdolliseksi. 


I sammanhang härmed redogjorde herr Silfvenius för sina 
skördar särskildt af Trichoptera, samt inlemnade till publika- 
tion» Verzeichnis über in Süd-Karelien gefundene Trichopteren» 
(se s. 55). 


Student T. H. Järvi redogjorde likaså för sina insamlingar, 
särskildt af spindlar, därvid yttrande: 

Itse olen koettanut määrätä hämähäkkejä; tämä työ on 
kuitenkin useasta eri syystä edistynyt hitaasti, vasta on 91 lajia 
määrättyinä. Kuinka monta uutuutta Suomen faunalle kokoel- 
massa on, en tiennyt sanoa, sillä epävarmoina olen jättänyt 
useiden määräämisen toistaiseksi. Sellainen on kuitenkin Oxyopes 
ramosum Panz. Sitä olen löytänyt kanervikoista viidessä eri 
pitäjässä: Kivennavalla, Uudellakirkolla, Kuolemajärvellä, Koi- 
vistolla ja Johanneksessa. Ei tosin Suomelle uusi, mutta kui- 
tenkin kirjallisuudessa ennen mainitsematon Suomesta on Epeira 
ceropegia Walck. Yliopiston kokoelmissa löytyy se ainakin Wold- 
stedt'in ottamana Kirjavalahdesta. Olen sen löytänyt Uudelta- 
kirkolta, Muolaasta, Kuolemajärveltä ja Koivistolta. 

Useitten muitten lajien löytö näistä 91:stä määrätystä, tosin 
olematta uutuus Suomen faunalle, kuitenkin osoittaa miten vähän 
maamme hämmähäkki-fauna vielä toistaiseksi on tunnettu. Niinpä 
niistä lajeista, jotka maisteri E. Odenvall viime vuonna seuralle 
esitti uusina Suomelle, olen löytänyt ainakin seuraavat neljä: 
Episinus lugubris E. Sim. kolmesta pitäjästä, Uudeltakirkolta, 
Kuolemajärveltä ja Koivistolta; Clubiona cerulescens LK. Uu- 
deltakirkolta ja Clubiona germanicus Thor. Kuolemajärveltä 


JA 


Ai 


50 Mötet den 10 februari 1900. 


kahdesta eri kylästä, Kirkonkylästä ja Inkilästä. Muista har- 
vinaisemmista mainittakoon: Cercidia prominens Westr., mikä 
ennen Mäklin’in toimittaman lisäluettelon mukaan on tavattu 
Sakkolassa, on minulla kolmesta pitäjästä. Singa Herii, ennen 
ainoastaan Ahvenanmaalta, kahdesta pitäjästä. Samoin kahdesta 
pitäjästä on myös Linyphia insignis Blackw., ennen Uudelta- 
maalta. Attus argvatus Cl. on minulla Uudeltakirkolta, ennen 
tunnettu Lapista. Uusia Karjalalle ovat myöskin Lityphantes 
corollatus L., Dictyna uncinata Thor., Clubiona erratica CK, 
Cl. grisea LK, CI. trivialis CK, Trochosa cinerea Fabr., Ocyale 
mirabilis Cl., Philodromus elegans Blackw., ja Xysticus luctuosus 
Blackw. 


Amanuens Harald Lindberg föredrog om 


Myosotis svaveolens Waldst. & Kit. 
ny för Finlands flora-omräde. 


Vid ordnandet af mina samlingar påträffade jag för några 
dagar sedan en af herr Justus Montell sistlidne sommar vid 
Ponoj tagen Myosotis-form, hvilken genom ett särdeles afvikande 
utseende skilde sig frän de exemplar af M. silvatica Hoffm. jag 
hade frän Norge och skilda delar af Tyskland. Dä denna form 
föreföll mig rätt anmärkningsvärd, underkastade jag den en 
närmare granskning. 

I det värdefulla exsiccatverket »Flora Austro-Hungarica» 
finnes förutom M. silvatica Hoffm. äfven exemplar af de närstä- 
ende M. alpestris Schmidt, M. svaveolens Waldst. et Kit. och 
M. variabilis Angelis. Vid anstäld jämförelse visade sig den 
af herr Montell tagna formen öfverensstämma med de i det 
nämda exsiccatverket utdelade exemplaren af M. svaveolens. 
Denna art afviker frän M. silvatica genom tufvig växt, smala 
rot- och stamblad samt genom afvikande härighet pä fodret. 
M. silvatica har pä fodrets nedre hälft talrika utstäende, starkt 
krokuddiga här, M. svaveolens äter har en mera tilltryckt härighet 
af ej krokuddiga här. M. svaveolens är närmare slägt med M. 
alpestris och bör mähända rättast betraktas säsom en underart 


Mötet den 10 februari 1900. 51 


af denna, från hvilken den dock afviker genom betydligt smalare 
stamblad och mindre tätt stälda fruktfoder. 

Vid genomgåendet af Musei finska samling påträffade jag 
Myosotis svaveolens Waldst. et Kit. från nedannämnda fyndorter: 
Karelia keretina, Solovetsk, 12. 7. 1861, G. Selin, 21. 6. 1863, 
M. Brenner och 24. 6. 1880, R. Envald och C. Knabe. Keret, 
1863, N. I. Fellman. — Lapponia Varsuga, Kaschkarantsa, 
9.8.1861, G. Selin. — Lapponia ponojensis, Ponoj, 15. 7. 1863, 
M. Brenner (äfven en f. albiflora) och af Justus Montell tagen 
pä en backsluttning pä flodens norra sida, midt emot byn, 
3. 7. 1899. Svjätoj nos, 8. 1844, F. Nylander. — Lapponia 
murmanica, vid floden Harlofka, 24. 7. 1887, V. F. Brotherus. 

Af Myosotis silvatica Hoffm. finnas exemplar frän följande 
lokaler: 

Kuusamo, Mäntytunturi, E. Wainio, K. E. Hirn. — Ka- 
relia keretina, Solovetsk, G. Selin, M. Brenner. Knjäscha, N. I. 
Fellman. — Lapponia enontekiensis, Enontekis, Maunu, 
A. J. Malmberg. Lätäseno, Isokurkio, J. Lindén. Karesuanto, 
L. L. Lestadius. — Lapponia Imandra, Kantalaks, Schelesna, 
J. Sahlberg, V. F. Brotherus. Umba, G. Selin. Nuortijaur, 
R. Enwald och H. Hollmen. Vuojima, J. Lindén. — Lapponia 
Varsuge, Pjalitsa, A. O. Kihlman. Närä mynningen af Marjok, 
J. A. Palmen. — Lapponia ponojensis, Orlow, A. O. Kihlman. 
Ponoj, J. Montell 1). Triostrow, F. Nylander. — Lapponia ina- 
rensis, Paatsjoki floddal, E. Nylander och Gadd. — Lapponia 
tulomensis, vid Kola viken, N. I. Fellman. Srednij vid Kola 
viken, V. F. Brotherus. Karanlnaja pahta, V. F. Brotherus. — 
Lapponia murmanica, Voroninsk, A. O. Kihlman. 

Säsom af de uppräknade fyndorterna framgär, synes M. 
svaveolens hälla sig till kusterna af Hvita hafvet och af Kola 
halföns östra hälft, men saknas i de vestra och inre delarna 
af Kola halfön och Lappmarkerna. M. svaveolens är, sävidt mig 


1) Bland typisk form anträffade Herr Montell äfven ett exemplar med 
mycket små blommor, endast 3—4 mm i diameter; hos de vanliga blom- 
morna äro de ca 10 mm. Denna form har jag benämnt f. parviflora. 


52 Mötet den 10 februari 1900. 


är bekant, känd från de österrikiska och italienska alptrakterna 
samt från Kaukasus och torde höra till den grupp af egendom- 
liga östliga och sydliga former, som karaktärisera floran i trak- 
terna kring Ponoj. 

I detta sammanhang torde ock förtjäna omnämnas, att den 
hos oss i södra Finland ofta förvildade Myosotis-arten tillhör 
M. silvatica och ej M. alpestris, under hvilket senare namn den 
odlade förgätmigejen upptages uti frökataloger och äfven uti 
tyska floror. M. alpestris förekommer öfver hufvud taget alls icke 
inom det skandinaviska flora området. 


Student J. E. Aro förevisade följande anmärkningsvärda 
dipterer: 

Bombylius albibarbis Zett. Af denna art hade föredragaren 
sommaren 1897 sett stora hopar på några sandbranter vid Tuo- 
vilanlaks i norra Savolaks; tidigare var den känd från Petrosa- 
vodsk, Impilaks, Nyslott och Nastola. 

Systechus leucopheus Meig. En individ vid Tuovilanlaks 
i sällskap med föregäende, ny för landets fauna, liksom 

Systechus nitidulus Fabr. Tre exemplar af denna art voro 
funna af Alex v. Nordmann, men om fyndorten var Tohmajärvi, 
Åbo eller Helsingfors kunde ej med visshet afgöras. 

Volucella inanis, infångad af herr K. A. Nurmi vid Son- 
boda i Föglö pä Äland. 


Magister Otto Alcenius uppmanade till anställande af 
groningsförsök med Menyanthes trifoliata, härvid uttalande sig 
pä följande sätt: 

Dä jag vid förfrägan hört, att härstädes veterligen icke 
groningsförsök blifvit gjorda med frön af Menyanthes trifoliata 
och dä jag ej känner nägot referat af dylika försök, som väl 
utan tvifvel blifvit gjorda i utlandet, sä tar jag mig friheten 
att härmed uppmana yngre botanices studerande, att anställa 
slika försök, emedan därigenom troligen med full säkerhet en 
ganska intressant fräga kunde utredas. Det är nämligen väl- 
kändt, att vattenklöfvern eger längskaftade, skiftevisa, trefingrade 
blad, hvaremot hos dess närmaste anförvandter, de egentliga 


Mötet den 10 februari 1900. 53 


Gentianacee, bladen äro 2 eller 3 motsatta eller kransvisa, hela 
och helbräddade samt vanligen oskaftade. Denna skiljaktighet 
mellan i öfrigt så närbeslägtade grupper fordrar en förklaring. 
Teoretiskt synes oss densamma tämligen sjelffallen: då Me- 
nyanthes blifvit en vattenväxt, hvars stjelk ombildats till en 
flerårig horizontal rotstock, ha bladen ej kunnat förblifva krans- 
vist stälda såsom hos Gentiana, utan deras gemensamma slida har 
lösgjort sig från stjelken, uppfläckts å ena sidan och förlängt 
sig till ett slidlikt bladskaft, hvarigenom bladskifvan kunnat 
höja sig upp ur vattnet och nu af de ursprungligen tre kransvisa 
bladen bildats ett enda trefingradt blad. 

Denna fråga har ett ännu större växtsystematiskt intresse 
därigenom, att motsatta och helbräddade blad ej allenast före- 
finnas hos Gentianacee. utan äfven hos de med den närmast 
beslägtade familjerna, nämligen å ena sidan Apocynacee och 
Asclepiadace®, a den andra sidan Loganiacee och den med denna 
pä det närmaste förbundna familjen Rudiacee. Den sisnämnda 
stora familjen skiljer sig visserligen frän de öfriga genom sitt 
med fruktämnet hopväxta blomfoder, men denna utveckling har 
försiggätt sä gradvis, att gränsen mellan Rubiacee och Loga- 
niacee ännu icke kan anses säkert utstakad. — Alla de nu 
nämnda fem växtfamiljerna synas utgöra en sammanhängande 
naturlig grupp eller serie af Sympetale. 

För att återgå till Gentianace®, sä synes det stora slägtet 
Gentiana och däraf främst G. lutea mest närma sig till Menyanthes. 
Sagda art är storväxt med stjälk af samma tjocklek, som rot- 
stocken hos vattenklöfvern; har motsatta blad, som äro hopväxta 
till en pä tvä sidor klufven slida samt ett blomfoder, som är 
uppklufvet ä inre sidan till form af en spatha, hvilken uppbär 
foderflikarna. Denna egendomliga förändring af ett regelbundet 
blomfoder eger rum hos mänga arter af Gentiana och om vi 
tänka oss en likartad förändring försiggängen med en trebladig 
bladkrans, blefve resultatet just ett Menyanthes-blad. 


Professor J. A. Palmén tog till ordet i anledning af de 
graverande anmärkningar, hvilka nyligen säväl i den inhemska 


54 Mötet den 10 februari 1900. 


tidningspressen som äfven i en utländsk facktidskrift riktats 
mot vården af den s. k. Bonsdorffska fägelsamlingen. Pro- 
fessor Palmen vore icke prefekt för nämnda samling, men 
han hvste ett lifligt intresse för densamma och uttalade där- 
för önskvärdheten af att Sällskapet tillsatte en af fullt ojäfviga 
och kompetenta personer bestående nämnd, hvilken egde att 
anställa en noggrann undersökning af i fråga varande samlings 
tillstånd samt att däröfver till Sällskapet afgifva utlåtande. Med 
enhälligt bifall till detta förslag beslöt Sällskapet anmoda lek- 
torerne Mela och Unonius, dr Sievers och fiskeriinspektörs- 
adjointen Sandman att åtaga sig ett så beskaffadt uppdrag. 
Och skulle dessa experter ega rätt att, i fall af behof, vid sitt 
arbete adjungera äfven andra sakkunniga. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan december-mötet 
inlemnats: 

Larus marinus i ungdrägt, från Gråhara den 22 januari 
1900, af prof. J. A. Palmén. 3 exx. Coregonus »megalops», fån- 
gade den 23 december 1899 i Salojärviträsk i Loppi, af stud. 
L. T. Helle. 40 species Araneider från Nastola 1897, af stud. 
T. H. Järvi. 3 planktonprof frän Pyhäselkä vid Joensuu, tagna 
i maj 1899, af stud. W. M. Axelson. 7 planktonprof från Räi- 
sälä 1899, af stud. A. J. Silfvenius. 54 arter Trichoptera frän 
södra Karelen, däraf 1 för vär fauna och 31 för provinsen nya 
arter samt 10 arter frän Esbo af stud. A. J. Silfvenius. 4 säll- 
synta fjärilar, hvaraf 2 arter Catocala, nämligen C. promissa Esp., 
för vär fauna ny, och O. sponsa L., förut tagen pä Esbo-Löfö, 
hvardera fängade pä Runsala invid Äbo af eleven Wahl- 
ström, skänkta genom dr. A. Poppius. 4 sällsynta Coleoptera 
frän Pyttis af fröken H. Blomgvist och ett antal sällsynta Co- 
leoptera frän norra Savolaks af stud. W. Pylkkänen. 


Verzeichnis über in Süd-Karelien gefundene 
ZBarıicemopteren. 


von 


AdsSilf venius. 


In dem ersten Verzeichnisse finnländischer Trichopteren 
erwähnt Palmen!) im ganzen 33 Arten, welche in Süd-Karelien, 
hauptsächlich von Appelberg in »Süd-Karelien» und von J. Sahl- 
berg in Pyhäjärvi, Kivennapa, Rautu, Muola und Räisälä ge- 
sammelt sind. Der grösste Theil von diesen Arten (24) gehört 
zu der Gruppe der Inaegvipalpia, zu den Aegvipalpen gehören 
nur 9 Arten. — In dem zweiten von J. Sahlberg herausge- 
gebenen Verzeichnisse der Trichopteren Finnlands ?) ist die Zahl 
der in Süd-Karelien gefundenen Arten bis auf 63 gestiegen, von 
denen die Neulinge beinahe alle von Sahlberg, zum grössten 
Theil in Pyhäjärvi, gefunden sind. Auch in diesem Verzeichnisse 
ist die Zahl der Arten in der Gruppe der Aegvipalpia (18) sehr 
klein im Vergleich zu den Arten der Inaegvipalpia. — In dem 
folgenden Verzeichnisse sind im ganzen 99 süd-karelische 
Trichopteren aufgeführt, von denen 42 zur Gruppe der 
Aegvipalpia, und 57 zu der der Inaegvipalpia gehören. Viele 
dieser neuen Arten der Gruppe der Aegvipalpia sind über das 
ganze Gebiet verbreitet, so dass es sicher anzunehmen ist, dass 
die Verbreitung besonders der Arten dieser Gruppe in unserem 


1) Finska Trichoptera bestämda af Rob. Mc-Lachlan. Meddel. af. 
Soc. pro Fauna et Flora Fennica 7. 1881. 

2) J. Sahlberg. Catalogus Trichopterorum Fennie precursorius. 
Acta Societ. pro Fauna et Flora Fennica IX N:o 3. 


56 A. J. Silfvenius, Trichopteren. 


Lande noch sehr mangelhaft bekannt ist. Dazu finden sich 
unter den von mir gesammelten Trichopterenlarven. Arten 
etlicher Gattungen, sowie die der Plectronemia, Glossoma, Aga- 
petus, welche man bisher in Süd-Karelien nicht angetroffen hat. 

Von den in meinem Verzeichnisse erwähnten für Süd- 
Karelien neuen Arten ist der grösste Theil, nämlich 33, von mir 
im Sommer 1898 in Kivennapa, Uusikirkko, Muola, Koivisto und 
Johannes, und im Sommer 1899 im August in Viipuri (Wiborg) und 
Räisälä gesammelt. Noch ist mir durch die Güte des Magister A. 
Boman Gelegenheit geboten worden seine in Kivennapa gemachten 
Phryganeiden- und Limnophiliden-Sammlungen zu untersuchen, 
unter denen drei Arten für dieses Gebiet neu waren, wodurch 
die Zahl der im Verzeichnisse vorkommenden aus Süd-Karelien 
nicht früher erwähnten Arten zu 36 steigt, von denen eine, Hy- 
droptila pulchricornis Pict., in Finnland nicht früher angetroffen 
worden ist. 

Folgende Arten sind für Süd-Karelien neu 


Erotesis baltica Me Lachl. 
Oecetis ochracea Curt. 

Oe. furva Ramb. 

Hydropsyche guttata Pict. 

H. lepida Pict. 

Wormaldia subnigra Mc Lach]. 
Holocentropus picicornis Steph. 
H. auratus Kol. 


Phryganea varia Fabr. 
Limnophilus marmoratus Curt. 
. congener Me Lachl. 

. elegans Curt. 

. femoratus Zett. 

. affinis Curt. 

. trimaculatus Zett. 

. fuscicornis Ramb. 


Ja! nl IS 


Stenophylax alpestris Kol. 
St. dubius Steph. 
St. rotundipennis Brauer. 


Brachycentrus subnubilus Curt. 


Molannodes Zelleri Mc Lachl. 


> var. Steini Me Lachl. 
Leptocerus nigronervosus Retz. 


L. fulvus Ramb. 

L. senilis Burm. 

L. annulicornis Steph. 
L, dissimilis Steph. 


Cyrnus trimaculatus Curt. 

C. flavidus Mc Lachl. 
Ecnomus tenellus Ramb. 
Tinodes Weneri L. 

Lype pheopa Steph. 
Psychomyia pusilla Fabr. 
Agraylea multipunctata Curt. 
Hydroptila pulchricornis Pict. 
Oxyethira costalis Curt. 

0. ecornuta Morton. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 57 


Jetzt ist, wie gesagt, die Zahl der süd-karelischen Tricho- 
pteren 99, welche Zahl grösser ist als diejenige der anderen 
naturwissenschaftlichen Gebiete Finnlands. Hierauf folgt Ladoga- 
Karelien, aus welchem 92 Arten bekannt sind, so dass die süd- 
östlichen Provinzen Finnlands sehr reich an Trichopteren zu 
sein scheinen. Wenn noch Russisch-Karelien, das dritte unserer 
siid-östlichen Gebiete, mit in Betracht genommen wird, so be- 
kommen wir auf diesen (Grebieten zusammen 130 Arten, wes- 
halb also von den 171 in Finnland überhaupt vorhandenen 
Arten, wenn man die 18 Arten, welche nicht südlicher als in 
Nord-Österbotten vorkommen, ausser Acht lässt, von den 
südlicheren nur 23 in den süd-östlichen Provinzen fehlen. Anderer- 
seits giebt es 11 Arten, die bei uns nur in diesen drei Pro- 
vinzen gefunden worden sind. 

Herrn Professor J. Sahlberg, der mir bei der Bestimmung 
der Arten stets gütigst geholfen hat, erlaube ich mir meinen 
innigsten Dank auszusprechen. 


I. Phryganeide. 


1. Neuronia striata L. Kivennapa (Boman). 

2. N. lapponica Hag. Süd-Karelien (Appelberg); Kivennapa 
(Sahlberg 18/666, Boman), Jalkala 5/.*) 

3. N. reticulata L. Kivennapa (Boman). 

4. N. clathrata Kol. Kivennapa (Boman). 

5. Phryganea grandis L. Süd-Karelien (Appelberg); Kivennapa, 
(Boman). 

6. Phr. bipunctata Retz. Süd-Karelien (Appelberg); Kivennapa 
(Boman), Siesjärvi !!/s; Uusikirkko, Rumpula !?/s, Kirkko- 
järvi 18/6; Muola, Perkjärvi 28: 29%. 

7. Phr. varia Fabr. Kivennapa, (Boman); Johannes, Vaahtola !?/s. 
Ist bei uns eine westliche Art, die östlichste Fundstelle 
ist Kyrkslätt. 


*) Die in Kivennapa, Uusikirkko, Muola, Koivisto und Johannes ge- 
fundenen Exemplare sind im Sommer 1898, die in Viborg und Räisälä ge- 
fundenen im August 1898 gesammelt. 


58 A. J. Silfvenius, Trichopteren. 


8. Phr. obsoleta Me Lachl. Süd-Karelien (Appelberg); Pyhäjärvi 
(Sahlberg); Sakkola (Boman); Muola, Mikkeljärvi 7/7; Koi- 
visto, Vatnuori 7/s; Johannes, Suurjärvi 17/8; Viipuri, 
Suomen veden pohja 3/,98; Räisälä, Ivaska %/s, Tuu- 
laskoski 14/s, Helisevä 17/s. 

9. Agrypnia picta Kol. Süd-Karelien (Appelberg); Kivennapa 
(Boman); Uusikirkko, Kirkkojärvi 1%/,. 

10. A. pagetana Curt. Uusikirkko, Rumpula 1/6; Kuolemajärvi, 
Inkilä 7/7, Jukajärvi 3/7, Muurila 23/7; Räisälä, Helisevä !7/g, 


II. Limnophilid«. 


11. Colpotaulius incisus Curt. Nach Sahlberg (Catal. Trichopt. 
precurs.). 
12. Grammotaulius sibiricus Fabr. Sid-Karelien (Appelberg); 
Pyhäjärvi (Sahlberg). 
13. Gr. signatipennis Mc Lachl. Rautu %/s (Sahlberg); Kiven- 
napa (Boman). 
14. Glyphotelius punctatolineatus Retz. Kivennapa, Kauhijärvi 
(Larven 7/6); Uusikirkko, Kaukjärvi (ebenfalls); Muola (Sahl- 
berg), Perkoisen järvi (Puppengehäuse), Suulajärvi 5/7. 
— var. frigidus Hag. Muola 9/,66 (Sahlberg). 
Gl. pellucidus Retz. Pyhäjärvi (Sahlberg); Kuolemajärvi, 
Rautaoja ?°/r. 
16. Limnophilus rhombicus L. Süd-Karelien (Appelberg); Kiven- 
napa (Boman); Uusikirkko, Rumpula 17/6; Muola, Perk- 
järvi */7; Räisälä, Ivaska ??/s. 
17. L. borealis Zett. Säd-Karelien (Appelberg); Pyhäjärvi (Sahl- 
berg); Uusikirkko, Summajoki 9/7; Räisälä, Ivaska ?3 %/s. 
18. L. subcentralis Brauer. Pyhäjärvi (Sahlberg). 
19. L. flavicornis Fabr. Säd-Karelien (Appelberg); Koivisto, 
Vatnuori 9, Römpötti 26/5; Räisälä, Ivaska 1+—%/s. 

. decipiens Kol. Johannes, Suvisaari ”/s. 

. marmoratus Curt. Kuolemajärvi, Inkilä 7/7; Johannes, Su- 
visaari 19/3. — Ist bei uns eine westliche Art; östlichster 
Fundort Helsingfors, var. nobilis Kol. auch in Jaakkima. 


20. 
21. 


22. 


27. 


28. 


29. 
30. 


31. 


32. 


33. 


35. 


N 


ei 


ET [N 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 59 


. congener Mc Lachl. Kivennapa (Boman). Der südlichste 


Fundort in Finnland ist Kokkola. 


. griseus L. Kivennapa (Boman); Muola, Perkjärvi %; 


Koivisto, Vatnuori °/s, Maisala °/s; Räisälä, Tuulas- 
koski 1*/s. 


. lunatus Curt. Pyhäjärvi %/s78 (Sahlberg); Uusikirkko, 


Makulanjoki ''/7, Summajoki ?/;; Räisälä, Ivaska %/s. 


. elegans Curt. Kivennapa (Boman). 
. politus Mc Lachl. Pyhäjärvi (Sahlberg); Kuolemajärvi, 


Näykki ?8/s. 

femoratus Zett, Räisälä, Ivaska %/s. — Bei uns eine 
nördliche Art, südlicher in Karjalohja und in der Nähe 
von Helsingfors gefunden. 


. fuscinervis Zett. Pyhäjärvi (Sahlberg); Räisälä, Vuoksi 


3/s78 (Sahlberg), Ivaska 2!—2/s, Ukonkoski !7/g. 


. nigriceps Zett. Pyhäjärvi (Sahlberg). 
. flavus L. Kivennapa, Joutselkä !°/s; Uusikirkko, Leis- 


tilä 5/6; Muola, Perkjärvi %/;, Suulajärvi 5/1; Kuolema- 
järvi, Muurila 8/7; Koivisto, Brovik %/7; Johannes, 
Kaijala 18/s. 


. affinis Curt. Johannes, Suvisaari !9/g, — Allgemein in 


den westlichen Theilen des Landes, der östlichste Fun- 
dort ist Esbo. 


. bimaculatus L. Süd-Karelien (Appelberg); Pyhäjärvi (Sahl- 


berg) Konevits (Sahlberg); Kivennapa, Raivola (Sahlberg), 
Kuokkala 29/5; Muola !!/66 (Sahlberg), Perkjärvi ?°/e, 
Perkosenjoki 7/7; Uusikirkko, Summajoki ?/7; Kuolema- 
järvi, Rautaoja 2/7, Muurila ?$/7; Koivisto, Vatnuori 7/s; 
Johannes, Pienjärvi 15/g. 


. despectus Walk. Pyhäjärvi (Sahlberg). 
. extricatus Mc Lachl. Süd-Karelien (Appelberg). 
. sparsus Curt. Pyhäjärvi %/s78 (Sahlberg); Kivennapa 


(Boman), Kuokkala 3%;; Uusikirkko, Leistilä 19/6; Muola, 
Perkoisenjoki 7/7; Kuolemajärvi, Muurila ?5/7. 


. trimaculatus Zett. Muola, Kyyrölä ?%/7. — Bei uns eine 


nördliche Art, die sidlichste Fundstelle ist Jaakkima. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren 


L fuscicornis Ramb. Viipurin pitäjä, Uuras 2/797. 

Anabolia sororcula Mc Lachl. Pyhäjärvi %/s78 (Sahlberg). 

Arctecia concentrica Zett. Pyhäjärvi /s (Sahlberg). 

Phacopteryx brevipennis Curt. Pyhäjärvi (Sahlberg); Rautu 
11/368 (Sahlberg). 

Asynarchus Thedenii Wallengr. Pyhäjärvi *—$/978 (Sahlberg). 
— F. brachyptera Pyhäjärvi 5/9378 (Sahlberg). 

Stenophylax alpestris Kol. Kivennapa (Boman). 

St. dubius Steph. Räisälä, Ukonkoski 17/s. Früher gefunden 
in Teisko und Parikkala. 

St. rotundipennis Brauer. Johannes, Kaijala 16/s, reichlich 
vorkommend. Friher ein Exemplar in Teisko gefunden. 

St. stellatus Curt. Koivisto, Makslahti ?/s, Rautanen ?*/, 
Römpötti %/s. 

Micropterna nycteribia Mc Lachl. Kivennapa (Boman). 

Halesus interpunctatus Zett. Pyhäjärvi 3/s78 (Sahlberg). 

H. tesselatus Ramb. Pyhäjärvi (Sahlberg); Muola 7/78 
(Sahlberg). 

Apatania Wallengreni Mc Lachl. Konevits (Sahlberg); Pyhä- 
järvi (Sahlberg). 

A. stigmatella Zett. Pyhäjärvi (Sahlberg). 
Zur Gattung Apatania gehörende Larven wurden in Uusi- 
kirkko, Vammeljärvi bei Leistilä gefunden. 


III. Sericostomatidea. 


Notidobia ciliaris L. Kivennapa, Raivola (Sahlberg), Jäppi- 
nen bei Rajajoki °/,; Koivisto, Römpötti (ein Gehäuse). 
Goöra pilosa Fabr. Uusikirkko, Leistilä 15%. Larven und 
Puppen, welche Zur Gattung Goöra oder vielleicht zum 
Theil zur Gattung Silo gehören, trifft man allgemein in 
schnell fliessenden Gewässern. Kivennapa, Tammioja, 
Rajajoki (bei Jäppinen), Lintulanjoki, Orrejoki, Siesjärvi; 
Uusikirkko, Vammeljoki, Inonjoki, Halolan järvi; Muola, 
Perkoisen järvi; Kuolemajärvi, Akkala, Tammioja (bei Ju- 
karuukki); Koivisto, Brovik, Oro-oja, Römpötti; Johannes, 
Vaahtola, Myllyjoki, Rokkalan joki (bei der Glasfabrik). 


53. 
54. 


55. 


57. 


58. 


59. 


60. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 61 


Silo pallipes Fabr. Kivennapa, Raivola (Sahlberg). 

Brachycentrus subnubilus Gurt. Erwachsene Insekten be- 
merkte ich nicht. Larven und Puppen wurden in den 
Flüssen angetroffen. Uusikirkko, Vammeljoki, Peippolan 
joki, der aus dem Halilan järvi fliessende Fluss, Patrun 
joki; Johannes, Rokkalan joki (bei Kaijala und bei der 
Glasfabrik. 

Br. albescens Kol. Schlüsselburg (Sahlberg); Bei St. Peters- 
burg und an anderen Stellen in Ingermanland; in Finn- 
land am Ufer des Ladogasees (nach Kolenati). 

Lepidostoma hirtum Fabr. Süd-Karelien (Appelberg); Kuo- 
lemajärvi, Jukaruukki ?3/7, Muurila ?7/7; Koivisto, Vat- 
nuori °/s; Johannes, Kaijala 16/8. Larven und Puppen 
dazu: Kivennapa, Tammioja, Rajajoki (bei Jäppinen), 
Joutselkä, Lintulan joki; Uusikirkko, Vammeljärvi, Vam- 
meljoki; Kuolemajärvi, Akkala. 

Micrasema nevum Hag. Konevits (Nordqvist). 

Zur Gattung Micrasema gehörende Puppen fand ich in 
Rajajoki bei Jäppinen und in Lintulanjoki in Kivennapa. 


IV. Leptoceride. 


Molanna angustata Gurt. Süd-Karelien (Appelberg); Uusi- 
kirkko, Kolijärvi 17/7, Halola 18/7, Kuujärvi !%/,, Halilan 
järvi 15/7; Muola Mikkeljärvi 7/7, Perkjärvi 8/6; Kuolema- 
järvi, bei dem Kirchendorfe ?!/7, Inkilä 27/r, Näykki ?8/;; 
Koivisto, Vatnuori 5/s, Maisala 8/s, Rautanen ?*/s; Jo- 
hannes, Räihälä 11/8, Vaahtola 13—17/s, Suvisaari 9, 
Rapelli 12/s; Viipuri, Suomen veden pohja ?/s98, 5/s99. 
Räisälä, Ivaska 1*+—/g, Ukonkoski 17/8, Tuulaskoski '*/s. 

M. palpata Mc Lachl. Siid-Karelien (Appelberg); Muola, 
Suulajärvi 5/7, Mikkeljärvi 7/7; Kuolemajärvi, Jukajärvi %/7, 
Inkilä %7/7; Koivisto, Brovik %/7; Johannes, Revonsaari 
11—12/g; Viipuri, Saunalahti °/s; Räisälä, Tuulaskoski !*/s, 
Karhulampi %/s. 

Molannodes Zelleri Mc Lachl. Uusikirkko, der aus dem Ha- 
lilan järvi fliessende Fluss !?/,, Kolijärvi 1/7, Kuujärvi 


62 


61. 


62. 
63. 


65. 


66. 


67. 


68. 


69. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 


12/7; Muola, Mikkeljärvi 7/7; Kuolemajärvi, bei dem 
Kirchendorfe %/7; Viipuri, Saunalahti 5/s, Monrepos ®/s, 
Papulan lahti $/s; Räisälä, Ivaska 112/g, Ukonkoski !8/g, 
Tuulaskoski '*/,. , 

Leptocerus nigronervosus Retz. Kuolemajärvi, Muurila ?6/7; 
Koivisto, Brovik. 9/17. — Ist bei uns eine nördliche Art, 
die siidlichsten Fundstellen sind Haapanava, Jyväskylä 
und Ilmajoki. 

L. fulvus Ramb. Koivisto, Maisala °/s; Räisälä, Ivaska %/s. 

L. senilis Burm. Uusikirkko, Kuujärvi !/;, Halilan järvi 
15/7; Kuolemajärvi, bei dem Kirchendorfe ?!/;; Johannes, 
Revonsaari !!-12/;; Viipuri, Saunalahti %/s, Papulan 
lahti %/s; Räisälä, bei dem Kirchendorfe 18/s. — Bei uns 
bis jetzt nur in den westlichen Theilen des Landes ge- 
funden; östlichste Fundstelle Hollola. 

L. annulicornis Steph. Uusikirkko, Vammeljärvi 15/6, reichlich 
vorhanden. 

L. aterrimus var tineodes Scop. Pyhäjärvi (Sahlberg); Kuo- 
lemajärvi, Muurila ?7/7. 

L. bilineatus var. cinereus Curt. Säd-Karelien (Appelberg); 
Uusikirkko, Kuujärvi 12/,, Halola 8/7, Makulan joki "/z, 
Kuolemajärvi, Kirchendorf %'/7, Inkilä ?7/7, Muurila %/7; 
Koivisto, Brovik 9/7, Vatnuori °/s, Maisala $/s, Makslahti 
25/5, Römpötti %/s; Johannes, Rapelli !?/s, Räihälä /, 
Vaahtola 13/s, Kaijala '$/s. 

L. commutatus Mc Lachl. Süd-Karelien (Appelberg); Koi- 
visto, Brovik 29/7; Johannes, Kaijala 16/s. 

L. dissimilis Steph. Räisälä, Ukonkoski 18/s. In Finnland 
früher in Hollola, Jaakkima und »Bothnia orientalis» 
gefunden. 

Mystacides azurea L. Kuolemajärvi, Akkala %/z, Uusjoki %/z; 
Koivisto, Brovik 9/7, Römpötti %/s, Vatnuori °/s, Mai- 
sala °/s; Johannes, Vaahtola 18/s, Suvisaari "/s, Ra- 
pelli 12/5; Räisälä, Ivaska !!/s, Ukonkoski '8/s, Tuulas- 
koski ie 


70. 


21: 


76. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 63 


M. longicornis L. Säd-Karelien (Appelberg); Kivennapa, 
Joutselkä (Larven) "/s; Muola, Perkoisenjärvi ?/z, Mikkel- 
järvi %; Uusikirkko, Kuujärvi %%, Halola "/;, Halilan 
järvi %/; Kuolemajärvi, Näykki %/s; Koivisto, Brovik /r; 
Johannes, Vaahtola "/z, Pienjärvi %/s; Viipuri, Saunalahti 
%/g, Monrepos ?/g, Papulan lahti %s; Räisälä, Ivaska s. 

Tri&nodes bicolor Curt. Uusikirkko, Kuujärvi ”/;, Kolijärvi 
1/7; Kuolemajärvi, Kirchendorf %/z, Jukajärvi %/z, Inkilä 
2/7; Viipuri, Monrepos ?/s98, %/99, Saunalahti %/, Papu- 
lan lahti %; Räisälä, Ivaska "/s. Zur Gattung Trieno- 
des und wahrscheinlich zu Tr. bicolor gehörende Larven 
ausserdem: Kivennapa, Rajajoki (bei Kuokkala), Karussi- 
järvi; Uusikirkko, Rautajärvi, Halolan järvi, Kiiskijärvi, 
Halilan järvi, Kirkkojärvi, Patrun joki, Kaukjärvi; Muola, 
Perkjärvi, Yskjärvi, Muolan järvi, Suulajärvi, Perkoisen- 
järvi; Kuolemajärvi, Suurjoki. 

Erotesis baltica Me Lachl. Räisälä, Ukonkoski "/s, ein 
Weibchen. — Früher sind zwei Männchen gefunden wor- 
den, das eine in Saarijärvi, das andere in Petrosawodsk. 

Oecetis ochracea Curt. Koivisto, Vatnuori °-!%/s, Brovik /r, 
Römpötti %/s; Johannes, Räihälä "/s, Suvisaari "/s. 

Oe. furva Ramb. Uusikirkko, Kolijärvi "/; Kuolemajärvi, 
Jukajärvi %/1; Koivisto, Römpötti /s; Johannes, Vaah- 
tola "/s, Revonsaari "/s; Viipuri, Papulan lahti °/s. Larven 
noch: Muola, Suulajärvi. 

Oe. lacustris Pict. Süd-Karelien, (Appelberg); Uusikirkko, 
Halola '"%; Kuolemajärvi, Kirchendorf %/;, Inkilä %/; 
Koivisto, Römpötti /s, Vatnuori > %; Johannes, Räihälä 
1/5, Suvisaari '%, Vaahtola s; Viipuri, Saunalahti %, 
Monrepos %s; Räisälä, Ivaska ! /s, Tuulaskoski "/s, 
Ukonkoski "Js. 


V. Hydropsychide. 


Hydropsyche amgustipennis Curt. Uusikirkko, Halola '%/; 
Räisälä, Ukonkoski "/s. 


78. 


31. 


88. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 


H. guttata Pict. Kuolemajärvi, Muurila %/, in grossen 
Schwärmen. — In Finnland sehr selten; bisher in a 
linna, Eno und Nurmes gefunden. 

H. lepida Pict. Räisälä, Ukonkoski s. (Früher in Fagervik, 
Ilomantsi, Kajaani, »Bothnia orientalis» gefunden). Lar- 
ven und Puppen der Gattung Hydropsyche kommen 
häufig in Stromstellen und schnell fliessenden Bächen vor. 
Kivennapa, Tammioja, Rajajoki (bei Jäppinen), Lintulan 
joki; Uusikirkko, Makulan joki, Peippolan joki, der aus 
dem Halilan järvi fliessende Fluss; Muola, Perkoisen 
joki; Kuolemajärvi, Tammioja, Uusjoki; Koivisto, Brovik, 
Römpötti; Johannes, Myllyjoki, Rokkalan joki (Glas- 
fabrik); Räisälä, Tuulaskoski, ein Bach unweit Ivaska. 
— Auch im Meere kommen Hydropsychelarven vor: 
Kivennapa, Kuokkala; Koivisto, Maisala. 

Arctopsyche ladogensis Kol. Schüsselburg (Sahlberg), St. Pe- 
tersburg (Sahlberg). 

Wormaldia subnigra Mc Lachl. Koivisto, Römpölti ”/s. 
In Finnland eine seltene Art (Kirjavalahti, Teisko, Vasa, 
Karunki). 

Neureclipsis tigurinensis Fabr. Pyhäjärvi (Sahlberg); Uusi- 
kirkko, Halilan järvi %/; Räisälä, Ivaska %/s, Tuulas- 
koski "%/, Ukonkoski "s. 

Polycentropus flavomaculatus Pict. Pyhäjärvi (Sahlberg); 
Uusikirkko, Kuujärvi %/z; Räisälä, Ukonkoski "a. 

P. multiguttatus Curt. Pyhäjärvi, (Sahlberg). 

Holocentropus dubius Ramb. Uusikirkko, Leistilä "6. 

H. pieicornis Steph. Uusikirkko, Kolijärvi '/; Kuolema- 
järvi, Kirchendorf %/z, Jukajärvi %/:; Koivisto, Vatnuori %; 
Viipuri, Papulan lahti %/s; Räisälä, Helisevä "/. 

H. auratus Kol. Viipuri, Saunalahti %/s. 

Cyrnus trimaculatus Curt. Kuolemajärvi, Kirchendorf Pai 
Koivisto, Vatnuori %; Johannes, Vaahtola "s; Vii- 
puri, Saunalahti %; Räisälä, Ivaska '' %/s, Ukonkoski "/s. 

C. flavidus Mc Lachl. Muola, Mikkeljärvi 77; Uusikirkko, 
Halilan järvi %/; Koivisto, Brovik %/; Viipuri, Mon- 


, 


89. 


90. 


SL 


92. 


93. 
94. 


95. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 65 


repos %98, Saunalahti 5, Papulan lahti %s; Räisälä, 
Ivaska %/g, Tuulaskoski "/s. 

Ecnomus tenellus Ramb. Kuolemajärvi, Kirchendorf %/;; 
Koivisto, Vatnuori %, Römpötti s; Johannes, Vaah- 
tola s; Viipuri, Saunalahti %s; Papulan lahti %s; Räi- 
sälä, Ivaska "/, Tuulaskoski 4. — Früher nur in 
Pargas gefunden. 

Tinodes Weneri L. Koivisto, Vatnuori %s; Johannes, Re- 
vonsaari "!/s, Vaahtola "%7"/;; Viipuri, Monrepos %; 
Räisälä, Ivaska "/% — Früher in Pargas, Karjalohja, 
Yläne und Jaakkima gefunden. 

Lype pheopa Fabr. Kuolemajärvi, Kirchendorf %/7; Johannes, 
Vaahtola "/s; Viipuri, Monrepos °/s; Räisälä, Ivaska s. 

Psychomyia pusilla Fabr. Kuolemajärvi, Akkala %/, Muu- 
rila %/1; Räisälä, Ivaska "/, Tuulaskoski s. — In 
Karjalohja, Petrosawodsk und Oulu gefunden. 


VI. Rhyacophilide., 


Berea pullata Curt. Nach Sahlberg (Catal. Trichopt. praecurs). 


Rhyacophila nubila Zett. Rautu 66 (Sahlberg); Pyhä- 
järvi (Sahlberg); Kivennapa, Raivola (Sahlberg); Muola 
6/66 (Sahlberg); Kuolemajärvi, Jukajärvi %/z; Räisälä, 
Ukonkoski '/s. 

Rh. septentrionis Mc Lachl. Pyhäjärvi %78 (Sahlberg) Die 
Larven dieser Gattung kommen an ähnlichen Stellen 
vor, wie die der Hydropsyche: Kivennapa, Tammioja, 
Lintulan joki; Muola, Perkoisen joki; Kuolemajärvi, 
Tammioja, Uusjoki; Uusikirkko, der aus dem Halilan 
järvi fliessende Fluss; Koivisto, Brovik, Oro-oja; Johan- 
nes, Myllyjoki; Räisälä, Tuulaskoski. 

Glossoma sp. Kivennapa, Rajajoki (bei Jäppinen, Larven 
und Puppen). 

Agapetiis sp. Kivennapa, Rajajoki (bei Jäppinen, Larven), 
Lintulan joki (ebenfalls). 


66 


96. 


97. 
98. 


99. 


A. J. Silfvenius, Trichopteren. 


VII.  Hydroptilide. 


Agraylea multipunctata Curt. Johannes, Vaahtola s, Suvi- 
saari %s; Viipuri, Saunalahti °/s. Gehäuse, die zur 
Gattung Agraylea gehören, kommen vor, besonders im 
Meere. Kivennapa, Kuokkala (Finnischer Meerbusen), 
in einem Teiche in der Nähe von Karvala; Kuolema- 
järvi, Muurila (Finnischer Meerbusen); Koivisto, Brovik 
(Koivisto Wasserstrasse); Johannes, Räihälä (Wiborgscher 
Meerbusen); Räisälä, Vuoksi. 

Hydroptila pulchricornis Pict. Räisälä, Rouvansaari "s. 

Oxyethira costalis Curt. Viipuri, Saunalahti %s. — Früher 
nur in Karjalohja gefunden. 

0. ecornuta Morton. Räisälä, Ivaska Y"/s. Diese Art ist 
früher in Teisko angetroffen, und nach den dort ge- 
fundenen Exemplaren beschrieben. Larven und Pup- 
pen, die zur Gattung Ozyethira gehören, sind an- 
getroffen in: Kivennapa, Jäppinen (Rajajoki); Uusikirkko, 
Kuujärvi, dem aus dem Halilanjärvi fliessenden Fluss; 
Johannes, Rokkalan joki (bei Kaijala); Viipuri, Saunalahtı. 


Mötet den 3 mars 1900, 


Till publikation anmäldes följande afhandlingar: 

K. M. Levander, Zur Kentniss des Lebens in den ste- 
henden Kleingewässern der äusseren Skären-Inseln; 

Enzio Reuter, Ueber weisse Ähren bei Wiesengräsern 
in Finnland. Ein Beitrag zur Kentniss ihrer Ursache; 

Harald Lindberg, En rik torffyndighet i Jorois, Savo- 
laks (62° 12’); 

Walter M. Axelson, Vorläufige Mittheilung über einige 
neue Collembola-Formen. 


Artist Justus Montell förevisade följande intressanta 
fanerogamer, samtliga nykomlingar för sina resp. provinser: 

1. Wahlbergella affinis, funnen af föredragaren i Kuu- 
samo, pa en klippa nära Kitkajokis utflöde i Oulankojoki; 

2. Arabis alpina, anträffad i Kuusamo på en äng vid 
Mäntyjoki nära Paanajärvi; 

3. Crepis tectorum var. nigricans, likaledes funnen i Kuu- 
samo af föredragaren på Ruskeakallio vid Paanajärvi; 

4. Potentilla multifida, funnen i Karel. keret. vid Knjäsha 
af lyceisterna J. Hämäläinen och S. Juselius; 

5. Lathyrus maritimus: Karel. keret, Knjäsha, hafsstrand, 
lyceisterna Hämäläinen och Juselius. 

6. Dianthus arenarius: Lapp. vars., Kusomen, sandig hais- 
strand, lyceisterna Hämäläinen och Juselius. 


68 Harald Lindberg, Finlands Carlina-former. 


Föredrogs följande meddelande 
Finlands Carlina-former 
af 
Harald Lindberg. 


Dä jag för nägon tid sedan inordnade en del växter i mitt 
herbarium, fäste' jag mig vid den stora olikhet en del af vära 
former af Carlina vulgaris visade med de exemplar af denna 
art jag hade frän Tyskland. Jag undersökte därför närmare 
den finska Carlina vulgaris och har kommit till det resultat 
jag härmed önskar framhälla. 

Den art, som står €. vulgaris L. närmast, är C. longifolia 
Reichenbach Iconogr. VIII 25 fig. 1008 et Herb. Flor& germ. 
N:o 981, och var det således till denna sistnämnda art, som en 
del af våra Carlina-former möjligen kunde hänföras. Vid jäm- 
förelse med det i Keichenbachs exsiccat förefintliga exemplaret 
af C. longifolia från Sintersbach-Wasserfall vid Kitzbühel i Ty- 
rolen, taget af Trausteiner, äfvensom med bilden i hans Icono- 
graphia visade sig öfverensstämmelsen fullständig. 

Carlina longifolia beskrifves i Flora von Nieder-Österreich 
af Dr. Giinther Ritter Beck von Mannagetta, p. 1226 (1893), pä 
följande sätt: 

» Blätter verlängert länglich lanzettlich, zugespitzt; die un- 
teren in den Stiel verschmälert, die oberen mit abgerundetem 
oder etwas verschmälertem Grunde sitzend und beiderseits mit 
je zwei mit dem Hauptnerven fast parallel verlaufenden Seiten- 
nerven durchzogen ; alle unterseits meist reichlich wollharig, ober- 
seits verkahlend, am Rande mit längeren, kaum zahnförmigen 
und kleineren borstenförmigen Dornen besetzt, flach oder die obe- 
ren rinnig. Stengel ein bis mehrköpfig, bis 1 m hoch. Köpfe 
4—5 cm breit. Äussere Hüllschuppen schmal, länglich lanzett- 
lich, kürzer oder länger als die strahlenden; letztere gelblich, 
aussen unten purpurbraun. Früchte 4 mm lang. Sonst wie C. 
vulgaris.» 


Harald Lindberg, Finlands Carlina-former. 69 


Carlina vulgaris beskrifves därsammastädes pä följande sätt: 

» Untere Blätter länglich bis lanzettlich in den Stiel ver- 
schmälert, die oberen meist rinnig, eilänglich bis länglich lanzett- 
lich, mit breitem Grunde mehr minder stengelumfassend sit- 
zend; alle deutlich buchtig dornig gezähnt und nebstbei mit klei- 
neren Dornen versehen, wie der Stengel mehr minder spinn- 
webig wollig. Seitennerven an den oberen Blättern mit dem 
Hauptnerven nicht parallel verlaufend. Äussere Hüllschuppen 
der Köpfchen eilänglich oder länglich, dornig gezähnt, zugespitzt, 
die inneren kämmig dornig, die innersten strahlend, meist län- 
ger als alle anderen, schmal lineal, zugespitzt, gelb oder milch- 
weiss, am Rücken rötlich, gewimpert, 15—20 mm lang. Spreu- 
schuppen länger als die blühende Scheibe. Blumen an der 
Spitze purpurn. Früchte 2—2.5 mm lang. Wurzel spindelig, 
zweijährig. Stengel reichlich beblättert, bis 0.80 m hoch.» 

Hufvudskilnaden mellan dessa tvänne arter, som visa en 
mycket stor habituel olikhet, är säledes bladkantens beskaffen- 
het; medan denna hos C. vulgaris är bugtig och försedd med 
stora tornar blandade med smärre, är bladkanten hos C. longi- 
folia jämn (endast sällan på rotbladen svagt bugtig) med fina 
tornar blandade med mycket små dylika. Bladen hos C. longi- 
folia äro långa, plana och glest sittande, hos C. vulgaris korta, 
utstående, rännformiga och tättsittande. 

Till Carlina longifolia Rchb. hänför jag exemplaren från 
följande fyndorter: 

Isthmus karelicus: Kivinebb, 1866, Mela. Rautus, 1866, 
Mela. Rautus, Kopola och Raasuli, 23. 7. 1894, H. L. Valk- 
järvi, Nirkkola, 18. 7. 1894, H. L. 

Tavastia australis: Gustaf Adolf, 8. 1862, E. Bonsdorff. 
Luhanka, Onkisalo, 23. 6. 1873, E. Wainio. Sysmä, 5. 8. 1854, 
E. Niklander. Sysmä, Raviaiskorpi, 26. 7. 1875, W. Blom. 
Asikkala, 28. 6. 1854, E. Niklander. 

Savonia australis: Kerimäki, 11. 7. 1852, E. Niklander. 
Ruokolaks, Utula, 27. 7. 1876, R. Hult. 

Karelia ladogensis: Kirjavalaks, 10. 7. 1858, H. Back- 
man. Parikkala, Mustikkamäki, 20. 8. 1889, T. Hannikainen. 


70 Harald Lindberg, Finlands Carlina-former. 


Ruskeala, 1849, W. Nylander. Uguniemi, 9. 8. 1851, E. Nik- 
lander. ; 

Karelia olonetsensis: Mandroga, 16. 7. 1875, Fr. Elfving. 

Karelia borealis: Libelits, Maljasalmi, 28. 7. 1872, M. 
A. Europeus & K. A. Hällström. Kides, Kideslaks, 1862, U. W. 
Telen. Libelits, Lammo by, 7. 1868, M. A. Europaus. 

Karelia onegensis: Jalguba, 25. 7. 1863, Th. Simming. 

Förutom dessa finnas i finska samlingen exemplar frän 
nedan uppräknade lokaler, hvilka afvika frän de öfriga finska 
genom bugtig bladkant med betydligt större tornar och tätt sit- 
tande blad, men ej alldeles öfverensstämma med typisk ©. vul- 
garis, hvarför de rättast torde hänföras till ©. vulgaris var. in- 
termedia (Schur.). C. intermedia Schur Enumeratio plantarum 
Transsilvani&, p. 413 (1866) beskrifves pä följande sätt: 

»Caule 1—2 ped. basi simplici monocephalo vel superne 
subramoso et subcorymboso. Foliis radicalibus oblongis pro- 
lum novellium oblongo-spathulatis in petiolum angustatis, 3 poll. 
longis; fol. caulinis inferioribus longissimis, 9 poll. longis, 6 lin. 
lat. oblongo-linearibus, versus basin attenuatis, superioribus li- 
neari-oblongis, longissime acuminatis, interdum complicatis et 
recurvatis; omnibus subtus arachnoideo-lanatis, inagualiter denti- 
culatis et spinuloso-ciliatis. Capitulis pedunculisgue dense lana- 
tis; capitulis foliis reflexis basi obvallatis; peranthodii foliolis 
stramineis, linearibus longissime acuminatis capitulo longioribus. 
— Media inter C. vulgarem et C. nebrodensem (C. longifolia). » 

C. vulgaris var. intermedia (Schur.) finnes frän följande lo- 
kaler: 

Alandia: Geta, Östergeta, 16. 8. 1878, Arrhenius & Kihl- 
man. Sund, Högbolstad, 4. 8. 1862, M. Brenner. Kumlinge, vid 
Kumlinge by, 4. 7. 1878, Arrhenius & Kihlman. 

Regio aboönsis: Kimito, 8. 1855, And. Ramsay. 

Dessutom ligger ett exemplar i finska samlingen från Borgå, 
Haikko, 3. 7. 1872. Då detta är ett skolexemplar, torde man 
ej kunna anse det fullt pälitligt. Äfven saknas uppgift om hvem 
som tagit exemplaret. 

Af ofvan anförda lokaler framgår att €. longifolia i Fin- 


Harald Lindberg, Finlands Carlina-former. 71 


land har sydostlig utbredning, medan CO. vulgaris var. interme- 
dia endast är funnen i landets sydvestligaste delar. 

©. longifolia Rchb. är enligt Nymans Conspectus p. 401 
känd från Auvergne, Vogeserna, Sudeterna, Tyrolen, Ungern, 
Polen, Siebenbärgen, Serbien, Bosnien och Montenegro. Enligt 
Beck I. c. förekommer den på torra, steniga ställen i föralp- 
regionen. En del författare anse C. longifolia vara en höglands- 
form af C. vulgaris. 


Professor John Sahlberg förevisade exemplar af coleop- 
teren Agabus (Platambus) maculatus L. aberr. aterrima, funnen 
i Savolaks af student W. Pylkkänen, samt yttrade därvid föl- 
jande: 

Om man med skäl sagt att ornithologen bör beskrifva 
hvarje fägelart sa att den kunde igenkännas om den vore helt 
och hället hvit, sa kunde man äfven säga att hvarje insektart 
borde beskrifvas sä noga att den kunde igenkännas om den 
vore helt och hållet svart. Det inträffar nämligen stundom att 
insekter, som genom sin färgteckning med största lätthet skil- 
jas frän närstäende, kunna uppträda uti varieteter eller aberra- 
tioner, som helt och hället sakna dessa färgteckningar, i det de 
äro helt och hället svarta. De fä härigenom ett sä främmande 
utseende att äfven en öfvad entomolog tror sig hafva framför 
sig ett alldeles annat djur än det i själfva verket är. 

Ett bland de märkvärdigaste fallen i detta afseende är 
den skalbagge, jag härmedels har äran för Sällskapet presentera. 

Dä jag nyligen granskade en af studeranden W. Pylkkä- 
nen i södra Savolaks gjord Coleoptersamling fann jag be- 
stämd säsom Agabus Vasastjerne en insekt som visserligen till 
färg, storlek och gestalt nägot liknade denna art, men vid när- 
mare päseende visade sig vara betydligt afvikande och hade ett 
frän alla finska och mig bekanta palearktiska Agabider sä främ- 
mande utseende, att jag först trodde mig äter hafva för mig 
en ny nordisk art af detta slägte. Jag tog hem exemplaret för 
att nogare undersöka det samt uppgöra en deskription. 

Denna undersökning lemnade dock ett för mig högst ovän- 


72 Mötet den 3 mars 1900. 


tadt resultat. Jag fann nämligen att det i alla afseenden utom 
till färgen öfverensstämde med Agabus (Platambus) maculatus 
L., en art hvilken genom sitt breda gula tvärband pä protho- 
rax samt elytras bjärta gula fläckar är synnerligen utmärkt. 
Kroppsform och den finare skulpturen, benens byggnad, behå- 
ring och hannens sekundära könskaraktärer, som hos Dytisci- 
derna i allmänhet spela en så vigtig rol såsom artkännetecken, 
äro fullkomligt lika med dem hos den vanliga A. (Pl.) macu 
latus, men hela insekten är svart med obetydlig metallglans, af 
det gula tvärbandet på prothorax finnes icke ens ett spår och 
af elytras gula fläckar finnes baktill endast en liten otydlig 
beckbrun fläck, såsom hos flera andra arter af slägtet Agabus. 
Ben och antenner äro äfven betydligt mörkare än hos den nor- 
mala formen och hela kroppens undra sida är svart, då den 
eljest är roströd. För att fästa uppmärksamhet vid denna ut- 
märkta aberration ber jag att få kalla densamma A. (Platam- 
bus) maculatus L. aberr. aterrima. 


Herr Sahlberg yttrade vidare: 

Uti en af filosofie kandidat Arthur Leinberg pä Äland gjord 
Coleoptersamling, hvilken innehäller flera i faunistiskt afseende 
intressanta arter, fanns äfven en för vär fauna ny Curculionid, 
Hypera punctata Fabr. Af denna art, som var större än öfriga 
i Finland funna arter af slägtet och är utbredd öfver större 
delen af Europa ända till mellersta Sverige och sydligare Norge, 
anträffades ett enda exemplar pä Eckerö. 


Sekreteraren föredrog följande meddelande af rektor Os- 
sian Bergroth i Fredrikshamn: 

Senaste sommar fann jag ä en gungflyartad lokal circa 
21/, km SE om Mentlaks egendom i Veckelaks socken en hos 
oss icke ofta observerad art, nämligen Utricularia ochroleuca. 
Den växte här mycket ymnigt och rikligt blommande. — De af 
mig tagna exemplaren visa en nägot spädare byggnad än de 
frän Ks och Ok härstammande, som ligga i H. M. F. Vidare 
äro bläsorna pä bladen ganska glesa. 


Mötet den 3 mars 1900. TS 


Dä arten i fräga nu blifvit funnen längt söder om de tidi- 
gare bekanta fyndorterna, är det högst antagligt, att den skall 
kunna pävisas äfven i mellanliggande delar af landet. Dä den 
därjämte lätt kan förbises (i synnerhet som steril) eller förvex- 
las med andra arter, har jag härmed velat fästa Sällskapets 
medlemmars uppmärksamhet ä densamma. HH 


Student J. E. Aro afgaf berättelse öfver den resa han 
med understöd af Sällskapet förliden sommar företog till Kuu- 
samo. Sommarens sena inbrott samt ovanliga kyla och regn- 
rikedom hade vållat att det entomologiska utbytet af resan blif- 
vit mindre än önskligt. Som ett anmärkningsvärdt fynd om- 
nämndes Anarta melanopa från Nuorunen; denna fjäril är tidi- 
gare endast känd från Kola halfön. 


På af lektor J. Lindén gjord anhållan beslöt Sällskapet 
tillställa Seminariet 1 Heinola sina publikationer i en omfatt- 
ning, som ankomme på bibliotekariens pröfning. 


Beslöts, i enlighet med Bestyrelsens förslag, att, enär Säll- 
skapets tillgångar i närmaste framtid starkt komma att tagas i 
anspråk för tryckning af dess skrifter, några reseunderstöd för 
denna gång icke måtte genom annons i tidningarna anslås le- 
diga, hugade exkurrenter likväl obetaget att inom mars månad 
hos ordföranden ansöka om smärre resebidrag. 


Ordföranden upplyste att William Nylanders stoft på för- 
anstaltande af den aflidnes arfvingar blifvit förflyttadt till en 
permanent grafplats vid Paris äfvensom att ritningar och kost- 
nadsförslag till grafmonument infordrats af firmor i Helsingfors 
och Paris. Vidare meddelade ordföranden att Bestyrelsen er- 
nade taga under öfvervägande huru medel för ett grafmonu- 
ment lämpligen kunde hopbringas. 


Till de zoologiska samlingarna hade följande gäfvor in- 
lemnats: 


74 Mötet den 3 mars 1900. 


4 arter Diptera (3 Bombylius och 1 Volucella) i 5 exx. af 
stud. J. E. Aro samt en coleopter (Hypera punctata Fabr.), ny 
för vär fauna, frän Äland af fil. kand. A. Leinberg. 


Till de botaniska samlingarna hade sedan december-mötet 
influtit: 

Glyceria vilfoidea, ny för finska floran, från Nyborg i Ost- 
Finmarken, af adjunkten Th. O. B. N. Krok (Stockholm). 2 för- 
vildade växter (Gamla Karleby och S:t Michel) af herr O. Alce- 
nius. 34 kärlväxter i 49 exx. frän Norra Tavastland samt 5 n:r 
frön af professor A. Osw. Kihlman. 9 kärlväxter frän Kaskö af 
lektor J. Lindén. 55 kärlväxter, däraf 38 Euphrasie, 11 Rose 
och flere anmärkningsvärda fynd, insamlade af elever vid Raumo 
seminarium, genom den samme. 14 n:r Euphrasi& från Nyland, be- 
stämda af R. v. Wettstein af rektor M. Brenner. 35 kärlväxter 
från Kuusamo, däribland nya för provinsen: Botrychium lanceo- 
latum, Betula nana X verrucosa, Rubus arcticus X saxatilis, 
Salix triandra d, Arabis alpina, Wahlbergella affinis af artist 
Justus E. Montell. Potentilla multifida frän Knjäshä i Kk, insam- 
lad af lyceisterna Hämäläinen och Juselius, ny för provinsen, 
genom den samme. 9 kärlväxter frän södra Karelen, bland dem 
ny för provinsen Utricularia ochroleuca, af rektor I. O. Berg- 
roth (Fredrikshamn). 


Mötet den 7 april 1900. 


Dä nägra ansökningar om reseunderstöd icke inlemnats 
inom den faststälda tiden, beslöt Sällskapet, i enlighet med Be- 
styrelsens förslag, sätta hugade exkurrenter i tillfälle att ännu 
inom denna månad hos ordföranden ansöka om smärre belopp 
för resor under stundande sommar. 


I syfte att hopbringa medel till resandet af grafvärden öf- 
ver William Nylander hade Bestyrelsen beslutit kringsända li- 
stor, och skulle med öfriga ätgärder i frägan anstä till dess 
teckningen blifvit slutförd. 


Anmäldes ett Universitetet bifallit Sällskapets anhållan om 
1500 fmk såsom tryckningsbidrag för den floristiska handboken 
»Finlands Basidsvampar» af P. A. Karsten. 


Till publikation inlemnades af professor O. M. Reuter: 
»De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen» samt »Ett för- 
bisedt arbete öfver Collembola», hvilka arbeten jämväl af för- 
fattaren refererades. 


I anslutning till professors Reuters andragande yttrade 
professor J. Sahlberg: 

I anledning af professor Reuters föredrag ber jag att, säsom 
en förklaring att vi i Finland hafva ett sä öfverraskande antal 
representanter af i fräga varande grupp af slägtet Aradus, fä 
framhälla den omständighet, att hithörande arter, med undantag 
af den allmänna och vidt utbredda A. lugubris, enligt hvad jag 


76 Mötet den 7 april 1900. 


funnit, så godt som uteslutande lefva i brända skogar, och att 
sådana lokaler sällan träffas annorstädes än här i norden: De 
från vårt land nybeskrifna arterna, särskildt A. leviusculus 
Reut., har jag sällan förgäfves sökt, då jag träffat på någon ny- 
ligen af skogseld härjad barrskog och med ifver och uthållighet 
från sotiga och kådiga granstammar afskrapat den lösa och 
spruckna svartbrända barken och sållat densamma uti ett groft 
insektsåll. Detta gäller såväl i södra och mellersta delen af 
vårt land som i norra Lappland. Det synes mig ganska troligt, 
att dessa Hemipter-arter, i likhet med ett antal andra för vårt 
land egendomliga skogsinsekter, småningom komma att dö ut, 
då kulturen stiger och skogarna få värde och omvårdnad. Utom 
de af herr Reuter omnämnda Aradus-arterna har jag på sotiga 
barrträdstammar tagit de tvenne vackra A. signaticornis F. Sahlb. 
och A. anisotomus Put., hvardera utmärkta genom krithvita rin- 
gar på antennerna och hvardera hörande till Europas sällsyntaste 
Hemiptera. Dessa, likasom de förut berörda, antyda genom sin 
sotsvarta färg sin vistelseort, då de flesta andra arter af släg- 
tet, som äro ljusare, af grå eller brun färg, lefva på träsvam- 
par. I sammanhang härmed ber jag att få uppmana våra ento- 
mologer och exkurrenter att, då de äro i tillfälle därtill, an- 
ställa flitiga undersökningar uti sådana skogar, synnerligast bland- 
skogar med gamla träd, som nyligen (2—5 år tidigare) härjats 
af skogseld, emedan flera intressanta insektarter af särskilda 
ordningar förekomma på dylika lokaler. 


Forstmästare A. W. Granit förevisade en abnormt ut- 
vecklad tallkottegyttring, inlemnad till forstmästare E. Nylanders 
fröklängningsanstalt i Mäntyharju. Gyttringen, som bestod af 
36 kottar, sträckte sig från öfversta kvistkransen 12 cm nedåt, 
fullständigt täckande den 1.5—1.2 cm tjocka stammen. De läng- 
sta kotteskaften voro 1.2—1.7 cm långa och jämförelsevis grofva. 
Kottefjällen företedde en högst ojämn yta, hvilket enligt hr Ny- 
landers rön alltid skall vara fallet med kottar af yngre träd. 
Fem uttagna mindre kottar hade klängts af hr Nylander, som 
äfven undersökt fröens grobarhet, hvilken befunnits vara nor- 


Mötet den 7 april 1900. 17 


mal. Äfven i Jorois socken hade icke sä fä kottegyttringar iakt- 
tagits. 

Herr Granit förmodade, att abnormiteten berodde af den 
sällsynt rika frösättningen år 1898. Fröår så goda som det 
nuvarande eller rättare det gångna, hafva icke förekommit på 
långa tider. Näst föregående fröår var 1892. Som en egen- 
domlighet har man anmärkt, att kottegyttringar vanligen före- 
komma pä yngre, lifskraftiga träd. 

I anledning af det refererade upplyste magister Sandman 
att han före är 1885 i Uleåborg varit i tillfälle att se flere liknande 
gyttringar bland de kottemängder som af öfverforstmästare Blu- 
menthal dä inköpts i trakten för kronans räkning. 

Rektor Arrhenius hade sommaren 1893 observerat dy- 
lika bildningar af stora dimensioner pä unga tallar invid Korpo- 
ström i Korpo. 

Professor Sahlberg äter meddelade följande: Säsom ett 
stöd för den uttalade förmodan att förekomsten af dylika gytt- 
ringar stode i samband med rika fröär ber jag få omnämna ätt 
torparesonen Nikander senaste höst pä tallar uppe pä en äs i 
Karislojo funnit sädana gyttringar. Han hemtade till mig tre 
af dem; en var ännu större och vackrare än den förevisade. 
Min afsigt var att till samlingarna öfverlemna en af dessa gytt- 
ringar; tyvärr förlorade den genom ett olycksfall sina kottar. 

Rektor Brenner erinrade om att dylika, ymnigt kottebä- 
rande tallkvistar redan nägra gänger förut till Sällskapet inlem- 
nats och päpekade därjämte att de nu förevisade kottarna till- 
hörde en af honom med namnet f. cornigera betecknad form, 
hvaraf han för nägra är sedan demonstrerade ett antal kottar 
frän Nyland. 


Herr A. Thesleff förevisade och inlemnade till samlin- 
garna en för Finland ny Gasteromycet, Hysterangium sp., fun- 
nen af honom är 1897 ä Liimatta i Viborgs socken. Exempla- 
ret, som anträffats under torkad hästgödsel, hade granskats af 
professor E. Fischer i Bern, men hade det till arten icke kun- 
nat bestämmas, dä exemplaret saknade mogna sporer. 


78 Mötet den 7 april 1900. 


Vidare erinrade herr Thesleff om att han på marsmötet 
1893 inlemnat en tuberacé, hvilken af professor Th. Fries i Up- 
sala antogs vara Hydnotrya carnea. Föredragaren meddelade 
nu att han under därpåföljande år anträffat svampen massvis 
på samma lokal och att den enligt professor E. Fischers be- 
stämning var Hydnotrya Tulasnei Berk et Br. 


Student B. Poppius förevisade tvenne för faunan nya 
skalbaggar: 

1. Hyobates nigricollis Payk., funnen af student A. Luther 
i Lojo. Denna art förekommer i södra Sverige upp till Stock- 
holm, samt i sydligaste Norge; i Östersjöprovinserna är den 
funnen i Livland; enligt Obert är den anträffad äfven i Finland. 
hvilken uppgift antagligen hänför sig till Ingermanland. 

2. Otiorynchus raucus Fabr., funnen vid Nystad af stu- 
dent H. Söderman. I Skandinavien förekommer arten ända upp 
till Helsingland; i Östersjöprovinserna är den allmän. Enligt 
Seidlitz’ »Fauna baltica» och Grill »Catalogus Coleopterorum» 
skulle arten vara känd äfven frän Finland, men hvarken pro- 
fessor Sahlberg eller föredragaren hade kunnat konstatera denna 


uppgift. 


Doktor E. Reuter yttrade: 

Vid oktober-mötet 1887 anmäldes såsom ny för finska 
fjärilfaunan nattfjärilen Mamestra persicarie L. Det exemplar, 
som dä afsägs och som var anträffadt i Äbo af kontorist R. 
Lundh, befans emellertid senare tillhöra ab. leucostigma Esp. af 
Hadena secalis L., hvilken aberration företer en slående habi- 
tuell likhet med Mam. persicarie L. Nu är jag dock i tillfälle 
att såsom den finska faunan tillhörig anmäla den värkliga Ma- 
mestra persicarie L., af hvilken ett exemplar den 11 juli 1899 
tillfångatogs af studeranden Åke Nordström å Degerby tullsta- 
tion i Föglö. Exemplaret öfverlemnas härmed af honom till 
samlingarna. 

Arten har en tämligen vidsträckt utbredning. Sålunda före- 
kommer den veterligen i mellersta Europa, Piemont, Dalmatien, 


Mötet den 7 april 1900. 79 


södra Ryssland, Livland, Danmark, i Skäne och Blekinge i Sve- 
rige samt uppgifves äfven hafva blifvit anträffad i Hardanger 
och Romsdalen i Norge. I nyare arbeten öfver Norges lepi- 
dopterfauna finnes denna art dock ej angifven för detta land. 


Filosofie kandidat Arthur Leinberg gjorde följande med- 
delande: 


Einige neue Staphyliniden-Varietäten. 


Anstatt dessen dass Philonthus varius Gyll. vier Punkte 
in jeder Längsreihe auf dem Thorax hat, habe ich ein Exem- 
plar gefunden, welches nur drei derselben hat. Von einem vier- 
ten giebt es keine Andeutung. — Mulsant und Rey machen die 
Bemerkung (Historie Naturelle des Col&opteres de France. Bre- 
vipennes pag. 256), dass Ph. varius auch fünf Punkte in einer 
Reihe haben kann. —- Von den Punkten ist der Vorderste viel 
entfernter von den folgenden, als diese von einander. Es sieht 
beinahe aus, wie wäre einer Punkt weggefallen !) und man 
könnte denken dass jene Variant eine Missbildung sei. Da je- 
doch die Punkte ganz in Ordnung und auf derselben Weise 
in den beiden Punktreihen gestellt sind und die Form und 
Struktur des Thorax ganz regelmässig ist, so kann man dieses 
Insekt als eine besondere Varietät beim Namen Philonthus varius 
var. oligostigma halten. 

Ausserdem habe ich einer Varietät von Qvedius umbrinus 
Grav. den Namen var. tetrastigma gegeben. Diese hat dage- 
sen vier Punkte in den beiden Längsreihen auf dem Halsschild 
statt der gewöhnlichen drei Punktpaare. Von diesen ist der 
vierte Punkt der grösste und ein wenig mehr abgesondert ste- 
hend, als die anderen, welche ganz nahe einander sind. Die 
Punkte sind auch bei diesem gleich und in derselben Ordnung 
in den beiden Reihen, so dass man auch hier an keine Mon- 
strosität denken darf. — Wir haben eine andere @vedius-Art 
näml. Ov. polystigma Wank., bei dem vier Punkte in jeder Reihe 
konstant vorkommen. Die Stellung dieser Punkte ist doch eine 


1) Solches Verhalten habe ich auch bei Ph. nimbicola gesehen. 


80 Mötet den 7 april 1900. 


andere als bei dieser Varietät; bei Qvedius polystigma verlaufen 
die Punktreihen ziemlich rechtwinklig gegen den Vorderrand 
des Thorax, wogegen sie bei der betreffenden Varietät, ebenso 
wie bei der Hauptform, um etwa 45” gegen denselben geneigt 
sind. Ausserdem ist der letzte Punkt, welcher so gross wie 
die anderen ist, bei Qv. polystigma beinahe eben so weit von 
dem Hinterrand des Thorax, als bei der neuen Varietät von 
dem Vorderrand desselben gestellt. 


Die vorstehenden Varietäten sind in systematischer Hin- 
sicht sehr interessant, da man in Allgemeinem die hierher 
gehörigen Insekten nach der Anzahl der Punkte in den Längs- 
reihen des Thorax ordnet und bestimmt. Nach diesen Cha- 
raktären konnte man die beiden Varietäten leicht in ganz an- 
deren Gruppen oder in die Nähe ganz anderer Arten hinstellen, 
doch ergiebt eine genaue Untersuchung dass sie mit ihren resp. 
Hauptarten sonst vollständig übereinstimmen. 

Die beide Varietäten habe ich in Helsingfors gefunden. 


Herr Elis Nordling framlade exemplar af Tofsvipa (Va- 
nellus cristatus), skjutet i Esbo den 2 innevarande april. Vi- 
dare omnämnde herr Nordling att han i Haukipudas i ett litet 
träsk, beläget omkring 25 km frän Uleäborg och hafvet, obser- 
verat exemplar af Oedemia fusca och Oe. nigra. 


Föredrogs följande utlåtande rörande den s. k. Bonsdorff- 
ska fagelsamlingen: 


Till Societas pro Fauna et Flora fennica. 


Societas pro Fauna et Flora fennica har i anledning af 
de anmärkningar, som under förloppet af senaste sommar och 
innevarande vinter varit synliga i dagspressen emot värden af 
Universitetets finska fogelsamling, vid möte den 3 sistförflutna 
februari gifvit ät undertecknade i uppdrag att granska ifräga- 
varande fägelsamling samt till Sällskapet afgifva yttrande om 
dess tillstånd. Sedan undertecknade numera fullgjort detta upp- 


Mötet den 7 april 1900. 81 


drag genom att granska samlingen exemplar för exemplar, få 
hos Sällskapet vi härjämte äran anföra följande: 

Alltsedan den finska fågelsamlingens ursprungliga lokal, 
anatomiska auditoriet, år 1890 togs i anspråk af fysiologiska 
laboratoriet, har nämnda samling bevarats i en förhyrd, privat 
lokal i stenhuset vid Wilhelmsgatan N:o 6. Lokalen, som har 
gemensam tambur med invidboende privata personer, består af 
tre mindre rum, i hvilka den rikhaltiga och vackra fägelsam- 
lingen har det mycket trångt och där densamma ej kan pre- 
sentera sig så fördelaktigt, som önskvärdt vore. Till följd af 
det bristande utrymmet, som äfven inverkat hämmande på sam- 
lingens rationella vård, bevaras ännu i dag bl. a. hela samlin- 
gen af finska örnar [däribland de enda i samlingen bevarade två 
exemplaren af den i vårt land sällsynta skrikörnen (Aqvila 
clanga)] uppe pä ett af fågelskåpen, utsatta för inverkan af ljus, 
damm och mal. — Man kan därföre nogsamt förstå, att vi vid 
en närmare granskning af örnarne funnit fyra exemplar, och bland 
dem de två skrikörnarne, delvis angripna af mal. Dock är denna 
infektion ej så långt framskriden, att ej örnarne genom lämplig 
behandling kunna räddas för samlingen. Utom örnarne stå en 
dufhök och den för samlingen unika pelikanen (från år 1839) 
fritt i rummen, utan något skydd. Detta nu påpekade miss- 
förhållande kan emellertid lätt afhjälpas genom inställande af 
1 a 2 skåp till i lokalen, och vi äro öfvertygade om, att blotta 
påpekandet häraf skall vara nog för att afhjälpa nu ifrågava- 
rande brist. Hvad den nyssnämnda, omskrifna pelikanen från 
1839 vidkommer, hafva vi ej funnit densamma angripen af mal, 
men väl har densamma i tiden blifvit vunnen i mycket dåligt 
tillstånd; hvarföre man lätteligen kan förstå, att den vid ytli- 
gare betraktande kan förefalla vara medfaren af nämnda skade- 
insekt. 

Hvad åter de inuti glasskåpen förvarade foglarne beträf- 
far, gjorde desamma vid ett yttre skärskådande, utan närmare 
granskning, ett godt intryck. Fåglarne voro fria från damm och 
några skador, förorsakade af mal, kunde ej upptäckas. Enstaka 
exemplar, t. ex. den såsom maläten omnämnda Tetrao-bastar- 

6 


82 Mötet den 7 april 1900. 


den (= en steril orrhöna) och en Colymbus (= Podiceps) före- 
falla vid ett flyktigt påseende skadade af mal, men visa sig vid 
närmare granskning hafva varit skadskjutna eller annars felak- 
tiga redan före uppstoppningen, således exemplar, hvilka inför- 
lifvats med samlingen för att rädda sällsyntare arter. Detsamma 
gäller äfven en Anas qverqvedula (2) hvars hela nacke blifvit 
bortskjuten, och några andra simfåglar. — Det enda skåp, hvari 
vi påträffat fåglar, hvilka i nämnvärdare grad skadats af mal, 
var det, i hvilket ugglorna äro uppställda. Af ugglorna befun- 
nos nämligen 6 stycken malätna, och särskildt måste en Strix 
brachyotus antecknas såsom starkt angripen. Af de i samma 
skåp förvarade svanarne och storkarne hafva vi antecknat 
såsom lindrigt malätna en sängsvan (Cygnus musicus) och en 
stork (Ciconia alba). 1 det skåp, som bland annat hyser fal- 
karne och vråkarne, var en ormvråk (Buteo vulgaris) maläten. 
Det förefaller oss, som om i uggelskåpet skulle insatts någon 
af mal starkt inficerad fågel, från hvilken malen sedan spridt 
sig till de andra fåglarne i samma skåp. — Alla de nu påpe- 
kade skadade fåglarne befinna sig i samma rum, beläget när- 
mast tamburen. — Dessutom vilja vi påpeka, att ett påfallande 
stort antal af de skadade exemplaren äro från senare år, me- 
dan de äldre exemplaren, hvilka till stor del uppstoppats af 
bröderna v. Wright eller under deras ledning, äro de bäst bibe- 
hållna. 

I de två öfriga rummen, där det öfvervägande största an- 
talet fåglar förvaras, hafva vi anträffat endast 4 malätna exem- 
plar och dessas skador hafva varit af så lindrig art, att de en- 
dast genom noggrann undersökning kunnat upptäckas. Dessa 
fåglar voro: 2 Alca torda, 1 Podiceps minor (litet skadade föt- 
ter) och 1 Colymbus Adamsi (litet skadade fötter). Antecknas 
bör särskildt, att alla skogsfåglar, sjöfåglar och vadare samt 
småfåglar i allmänhet äro i ett godt skick. Om vi således ej 
fästa oss vid några få exemplar, hvilka tydligen tidigare varit 
inficerade med mal, men hvilka redan för åratal sedan desinfi- 
cerats, hafva vi af samlingens omkring 1,300 fåglar funnit 17 
exemplar, som varit angripna af mal. Dessa fåglar blefvo ge- 


Mötet den 7 april 1900. 83 


nast uttagna från sina skåp, och öfverlemnades ät universite- 
tets preparator för lämplig behandling, sä att faran för vidare 
spridning af mal frän dessa fäglar uteslutits. 

Af det ofvananförda framgår, att skäl till anmärkning mot 
samlingens värd förefunnits sä tillvida, som 17 fäglar befunnits 
angripna af mal och en del af samlingen ej bevarats i skäp. 

Undertecknade liksom alla vänner af vär dyrbara finska 
fägelsamling anse, att densamma sä fort sig göra läter bör flyt- 
tas till en annan fullt lämplig lokal. Redan den eldfara, för 
hvilken samlingen är utsatt, i den nuvarande lokalen, gör det 
till en bjudande plikt, att omedelbart söka fä samlingen flyttad. 
Och det synes oss att Universitetet ej bör sky nägra kostnader 
för att säkerställa denna i mänga afseenden unika och för oss 
finnar dyrbara samling såväl för eldfara, som från att fördärf- 
vas af skadeinsekter. 

Undertecknade anse att det vore lämpligast, att de af mal 
mer eller mindre angripna exemplaren för närmaste framtiden 
afskildes frän samlingen och förvarades skildt för sig, ätmin- 
stone sä länge, tills man kunde vara säker pä, att ingen infek- 
tion frän dessa exemplar vore att befara. Likasä kunde öfriga, 
i ett eller annat afseende skadade, mindre presentabla fåglar, 
hvilka i mänga fall gifvit skäl till misstolkning och skadat sam- 
lingens anseende, förvaras skildt. En del af dessa exemplar 
kunna dessutom, utan skada för samlingen, ersättas med nya 
exemplar. För att en framtida inficering af samlingen ej mä 
inträffa, bör samlingen minst en gång årligen (helst under ma- 
lens flygtid) genomgäs exemplar för exemplar af en vid fägel- 
samlingars värd erfaren person, kärl med desinficerande vätskor 
eller andra ämnen hållas stående inne i skåpen och framför 
allt inga nya fåglar insättas i samlingen, förrän de visat sig 
absolut fria från skadeinsekter. — Ty endast genom den sorg- 
fälligaste omvårdnad anse vi denna dyrbara samling kunna be- 
varas till efterverlden. 

Helsingfors, den 12 mars 1900. 

K. J. W. Unonius. J. Alb. Sandman. 
A. J. Mela. Richard Sievers. 


34 Mötet den 7 april 1900. 


Efter uppläsandet häraf meddelade ordföranden att sagda 
samling hvarje vår af zoologiska museets personal underkastats 
nödig vård äfvensom att vederbörande universitetsmyndighet re- 
dan gått i författning om anskaffandet af flere skåp, hvarigenom 
ingen del af samlingen komme att stå fritt i rummen. 


Rektor M. Brenner bad att såsom exkursionsfält under 
instundande sommar få förorda tvenne gränsdistrikt i vårt 
land, nämligen Åland i och för eftersökande af Orchis-former 
samt trakten norr om Ladoga, redan förut känd som fyndort 
för en del af våra rarare orchidéer, hvartill föredragaren nu 
ville tillägga den på Finlands fastland förut ej anträffade, men 
på Åland och i östra delen af södra Sverige allmänt förekom- 
mande Hieracium sabuletorum Dahlst., hvaraf han bland i Ru- 
skeala under senaste sommar af eleven A. Backman insamlade 
Hieracia påträffat ett exemplar, närmast öfverensstämmande 
med f. canocerinum Dahlst. från Linköping. 


Finnländische Vaucheriaceen 
von 


KarlE. Hirn. 
(Mitgeteilt am 10. Februar 1900). 


Die Bestimmung der Vaucheriaceen wird in jetziger Zeit 
durch eine in den letzten Jahren erschienene monographische 
Arbeit »Zur Systematik der Gattung Vaucheria» von H. Götz 
(Flora oder Allgem. bot. Zeitung 1897, 83 Band, Heft 2) sehr 
erleichtert. Ausser dem grossen Verdienste dieser Arbeit die 
unter den einzelnen Arten vorhandenen physiologischen Ver- 
schiedenheiten im Dienst der Systematik zu verwerten, hat die- 
selbe noch ein anderes, indem sie gute, naturgetreue Abbil- 
dungen von 12 Vaucheria-Arten liefert. Da ich den Vorteil 
hatte gleichzeitig, als Herr Dr. Götz seine Vaucheriaceen-Stu- 
dien am Botanischen Institute in Basel betrieb, daselbst unter 
Leitung des Herrn Professor G. Klebs zu arbeiten, kam ich 
auch in Gelegenheit die Vaucheriaceen näher kennen zu lernen. 
Schon früher zu Hause mit diesen Algen beschäftigt habe ich 
nach und nach die dem Finnländischen Museum in Helsingfors 
gehörenden, meistens in Kaliumacetat aufbewahrten Algenpro- 
ben durchgemustert und die in denselben vorhandenen Vau- 
cheria-Arten bestimmt. Präparate von diesen wurden dem Mu- 
seum übergeben. Als Resultat meiner Arbeit erscheint das 
folgende Verzeichnis über die bis jetzt aus Finnland bekannten 
Vaucherien. Wie es aus den Lokalangaben hervorgeht, ist die 
Verbreitung derselben leider noch sehr lückenhaft bekannt. 
Ihre Anzahl ist acht Arten, von denen eine für die. Wissen- 
schaft neu ist. 


86 K. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 


Fam Vaucheriaces (Gray) Dumorr. 


Vaucheria DC. 
I. Tubuligere&. 


(Antheridia vix vel leniter incurva, sessilia; oogonia brevi- 
stipitata aut sessilia). 


1. V. aversa Hass. 

Syn. Götz 1897 p. 23, £. 12. 

Hab. in 

Al. Godby par. Finström: in stagno (Hirn); Sa. Ranta- 
salmi: in terra humida (A. Westerlund); Kp. Kem: in lacuna 
exsiccata (I. O. Bergroth). 


II. Corniculate. 


(Antheridia corniculata, in ramulorum lateralium brevium 
apice evoluta). 


a. Sessiles. 


(Oogonia haud vel vix stipitata, prope antheridia thallo 
insidentia). 

2. V. repens Hass. 

Syn. Götz 1897 p. 25, f. 14. 

Hab. in 

N. Helsingfors: in vasis floralibus Horti botanici (Hirn). 

Die Oogonien sitzen bei 

den beobachteten Exempla- 
ren meistens zu zweien ne- 
ben einander mit einem da- 
zwischen stehenden Antheri- 
dium. Seltener kommt das 
Oogonium einzeln vor mit 
einem neben ihm stehenden 
Antheridium. Diese Art kam in den Blumentöpfen des Pflan- 
zenhauses im Botanischen Garten nur in sterilen Exemplaren 
vor. Es war jedoch leicht dieselbe nach der von Götz ange- 


Fig. 1. V. repens (20/1). 


K. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 87 


wiesenen Methode, durch Überbringen in eine 2—4-procentige 
Rohrzuckerlösung, innerhalb einiger Tagen zur Bildung der 
Fruchtificationsorgane zu bringen. 


3. V. borealis nov. spec. 

V. oogoniis sessilibus aut vix stipitatis, plerumque singu- 
lis, rarius binis, oblique ovatis, rostro horizontali; antheridiis 
singulis, in apice ramulorum lateralium, brevium incurvorum- 
que evolutis, aut juxta oogonium aut inter oogonia bina thallo 
impositis; oosporis forma oogoniis similibus, axi longitudinali 
cum illo fili paralleliter posito, membrana subcrassa, triplici 
praditis; 

lat. fili 60—141 u; 

» oospor. 111—138 » ; 

longit. » = 148—163 >». 

Hab. in 

Lkem. ad catara- 
ctam » Kurittu koski»: 
inter muscos in ri- 
vulo (A. O. Kihl- 
man); Im. ad pagum 
Umba: in rivulo (A. 
0. Kihlman); Le. 
Poroeno: in terra 
humida (J. Linden). 


Fig. 2. V. borealis n. sp. (250/,). 


V. borealis gehört zu der Abteilung Corniculate, Sessiles. 
Wie bei der vorigen Art, V. repens, und bei den zwei folgen- 
den, V. sessilis und V. clavata, sind der Antheridiumast und 
das Antheridium stark gewunden oder schneckenförmig einge- 
rollt; das Oogonium ist sitzend. Von allen diesen Arten unter- 
scheidet sich V. borealis durch die beträchtliche Grösse ihrer 
Oosporen. Am meisten ähnelt sie im Habitus der V. repens, 
deren Oogoniumschnabel ebenfalls öfters fast horizontal gerich- 
tet ist. — Sämtliche beobachtete Exemplare stammen aus nörd- 
lichem Finnland. 


88 K. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 


4. V. sessilis (VaucH.) DC. 

Syn. Götz 1897 p. 26, f. 17. 

Hab. in 

Al. Möckelö par. Jomala: in fossa (Hirn), Godby par. Fin- 
ström: in stagno »Godby träsk» et in fossa parva inter Godby 
et Grellsby (Hirn), Sonnröda par. Saltvik: in fossa (Hirn); Ab. 
Stortötar par. Lojo: in fossis agua stagnanti repletis paludis 
exsiccanda (R. Boldt). 

Ausserhalb des finnländischen Florengebietes habe ich diese 
Art in zwei Algenkollekten aus Nord-Russland, aus Kokornaja 
und von der Nähe des Flusses Varsch (A. O. Kihlman), beob- 
achtet. 


” 


5. V. clavata (Vaucn.) DC. 

Syn. Götz 1897 p. 29, f. 23. 

Hab. in 

Al. Godby par. Finström: in stagno »Godby träsk» et in 
fossa subparva (Hirn); Ab. Stortötar par. Lojo: in fossis aqua 
stagnanti repletis paludis exsiccanda (R. Boldt). 

Die von mir gesehenen Exemplare stimmen besonders gut 
mit der von Reinsch über seine V. orthocarpa (in Bericht. d. 
Deutsch. botan. Gesellsch. 1887, V p. 189, t. 8) gegebenen Dia- 
gnose und Abbildung überein. Aus dem Originallokal entstam- 
mendes Material ist ausserdem von Reinsch in Wittr. et 
Nordst. Alg. exs. Fasc. 19, N:o 949 ausgegeben worden. Götz 
hat für die betreffende Art (l. c.) den älteren Namen, V. clavata 
(Vauch.) DC., aufgenommen. Die von ihm gesehenen Exem- 
plare weichen von denjenigen von Reinsch beobachteten darin 
ab, dass die Oosporen kleiner sind als bei diesen. Nach Götz 
ist die Oosporenlänge = 66.0—88.5 u, die Oosporendicke = 
49.5—66.5 w; nach Reinsch ist die Länge = 118—128 u, die 
Dicke = 81—88 u. Bei meinen Exemplaren sind die Dimen- 
sionen gleich den letzterwähnten. Götz giebt an, dass er die 
Alge nur in fliessendem Wasser angetroffen habe; Reinsch 
hat dieselbe in stehendem Wasser, bei der Stadt Erlangen in 
Bayern, gefunden. Die finnländischen Exemplare sind ebenfalls 
sämtlich in stagnierendem Wasser eingesammelt worden. Der 


K. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 89 


oben erwähnte Unterschied in den Dimensionen findet vielleicht 
ihre Erklärung darin, dass Götz (1. c. S. 30) die Geschlechts- 
organe meistens an jungen Zoosporenkeimlingen beobachtet hat. 
— Auf zwei von den finnländischen Lokalitäten wurde die Art 
beisammen mit V. sessilis gefunden. Sie ist von derselben leicht 
dadurch zu unterscheiden, dass die Oosporen grösser sind; das 
Oogonium ist aufrecht mit vertical gerichtetem Schnabel und steht 
fast immer einzeln mit einem neben stehenden Antheridium. 
Bei V. sessilis stehen die Oogonien öfters zu zweien neben ei- 
nander mit einem dazwischen stehenden Antheridium; das Oo- 
gonium ist bei dieser Art etwas gekrümmt mit einem schief auf- 
wärts gerichteten Schnabel. 


b. Racemose. 

[Antheridia ex apice ramuli, cui oogonia (? infra) insident, 
efformata]. 

6. V. terrestris LYNnGB. 

Syn. Götz 1897 p. 35, f. 35 u. 36. 

Hab. in 

Ks. ad Paanajärvi: inter muscos in palude (Hirn) Lv. 
Tschavanga (A. O. Kihlman); Lp. Orloff: in terra humida (A. 
0. Kihlman). 

In einigen Proben aus Nord-Russland (Garivoi, Gnilaja und 
Werchne Pjoscha), von A. O. Kihlman eingesammelt, wurde 
diese Art ebenfalls gefunden. — Die von mir gesehenen Exem- 
plare gehören zu einer robusten Form von V. terrestris. Nach 
Götz sollen die Dimensionen der schweizerischen Exemplare 
die folgenden sein: Breite der Fäden = 49.5—66.0 u; Oospo- 
renlänge = 82.5—121.0 u; Oosporendicke = 60.5—99.0 u. Bei 
den finnländischen Exemplaren sind: die Breite der Fäden = 
52—85 u, Oosporenlänge = 163—211 u, Oosporendicke = 133 
—163 u. 

7. V. uneinata Kürz. 

Syn. Götz 1297 p. 37, f. 38. 

Hab. in 

Al. Godby par. Finström: compluribus locis, in stagno 
»Godby träsk» et in fossis parvis et subparvis, cespitulos na- 


920 K. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 


tantes formans; Hammarland: in fossa, aqua pluviali repleta; 
Möckelö par. Jomala: in stagno; Saltvik: Haraldsby et ad viam 
inter Längbärgsöda et Syllöda; Sund: ad Kastelholm; Geta: in- 
ter Westanträsk et Bartsgärda (Hirn). 


8. V. geminata (Vaucn.) DC. 

Syn. Götz 1897 p. 41, f. 45. 

Hab. in 

Al. Berthby par. Saltvik: in fossa ad viam (Hirn). 


Finska Characeer 
af 


Karl E. Eiern. 
(Meddelad den 10 febr. 1900). 


Det gifves en grupp bland Grönalgerna, hvilken framför 
andra är egnad att väcka äfven icke-algologers intresse. Chara- 
ceerna ädraga sig redan genom sin storlek och sin ofta mass- 
visa förekomst såväl i bräckt vatten vid de finska kusterna, där 
hela vegetationsbälten bildas af hithörande former, som ock i 
våra insjöar, i dammar, källor o. s. v. lätt hvarje botanists upp- 
märksamhet. Också finner man, hurusom redan i en del lokal- 
floror från särskilda delar af Finland någon enstaka uppgift in- 
smugit sig om förekomsten af någon allmännare Chara- eller 
Nitella-art inom resp. undersökningsgebit. I flere fall torde väl 
dessa uppgifter dock tarfva än vidare kontrollering. Något har 
likväl redan gjorts till befrämjande af kännedomen om Chara- 
ceernas utbredning äfven i Finland. D:r O. Nordstedt har 
vid utarbetandet af sina »Skandinaviska Characeer» (Botaniska 
Notiser 1863) äfven tillgodogjort sig en del finländskt material 
och anför sälunda i nämda uppsatts äfven ätskilliga lokaler för 
hithörande former frän Finland. Senare äterfinnas dessa upp- 
gifter, i nagon män tillökta, i »Fragmente einer Monographie 
. der Characeen von A. Braun. Nach den hinterlassenen Manu- 
scripten A. Braun’s herausgegeben von Dr. Otto Nordstedt» (Ab- 
handlungen der Königl. Akademie der Wissenschaften zu Ber- 
lin 1882). I detta arbete upptagas såsom kända från Finland 
14 arter, af hvilka 6 skulle vara allmänna eller ganska allmänt 


92 K. E. Hirn, Finska Characeer. 


förekommande inom området, de öfriga sällsynta, flere af dem 
anträffade endast å ett eller ett par ställen. 

Då jag på våren 1897 hufvudsakligen för algologiska stu- 
diers bedrifvande vistades i Lund, var jag i godt tillfälle, att 
under ledning af min vördade lärare på detta område, d:r Otto 
Nordstedt, närmare lära känna och särskilja de enskilda ar- 
terna inom familjen Characex. Till bearbetning erhöll jag Finska 
Museets Characé-samlingar, hvilka af Professor Fr. Elfving för 
detta ändamål godhetsfullt tillsändes mig. 

Då jag härmed på grund af nämnda undersökning och med 
stöd af äldre uppgifter offentliggör en förteckning öfver Finlands 
Characeer, sker detta i den förhoppning, att dessa alger här, 
liksom annorstädes varit fallet, hädanefter måtte egnas en större 
uppmärksamhet, hvilken finner sitt uttryck i insamling af hit- 
hörande material i olika delar af landet och sålunda möjliggör 
ett mera ingående studium af algerna i fråga. En hvar, som 
själf vill lära känna de enskilda arterna inom familjen äfven- 
som närmare sätta sig in i Characeernas byggnad och utveck- 
ling, sättet för deras insamling och undersökning, hänvisar jag 
till det år 1898 utkomna arbetet af professor W. Migula i 
Karlsruhe »Synopsis Characearum europearum», Leipzig 1898. 
I detsamma finnas jämte en fullständig examineringsklav be- 
skrifningar och afbildningar öfver Europas samtliga Characeer 
meddelade. 

De i Finland anträffade Characeernas artantal uppgår till 
18, hvaraf 7 arter tillhöra slägtet Nitella, 1 art slägtet Toly- 
pella, 1 slägtet Tolypellopsis och 9 arter slägtet Chara. 


K. E. Hirn, Finska Characeer. 93 


Fam. Oharacese. 


I. Subfam. Nitelleze. 


1. Genus Nitella. 


1. N. opaca. 

Hab. in a 

N. Thusby (A. H. Brotherus 1869); Ta. in flum. Kym- 
mene elf par. Asikkala (J. P. Norrlin 1864); 7b. supra cata- 
ractam Mänttä in lacu Keurunselkä par. Keuru (Th. Salan 
1863); On. Pirttijärvi (Th. Simming 1863); Le. in flum. Kön- 
kämä par. Enontekis (J. P. Norrlin 1867). 

Jfr. N. flexilis (N:o 2). 

2. N. flexilis. 

Hab. in 

AD. in flum. Reku ä prope stagnum Trotby träsk par. Ki- 
mito (P. Hj. Olsson 1893), Korpo (I. Ringbom 1857); N. 
Thusby (A. H. Brotherus 1869); 7k. Rautus (A. J. Mela 1866); 
Ta. in lacubus Wesijärvi et Matjärvi par. Asikkala (J. P. Norr- 
lin 1863), in par. Koskis (J. P. Norrlin 1862), in par. Sysmä 
(K. Unonius 1863); Sa. in lacu Rauanvesi par. Rantasalmi (E. 
Nylander 1852) et in par. Gustaf Adolf (E. Bonsdorff 1863); 
Kl. Hiitola, Pukinniemi (J. A. Fastberg 1863); S0. Maaninka 
(L. M. Runeberg 1863); On. Kindosjaur (Th. Simming 1863); 
Oa. Ovarken, Wallgrund (Th. Simming 1859); Om. Kaustby: 
in rivulo Hiesveden oja et in fossa inter stagnum Hiesvesi träsk 
et flumen Gamla Karleby elf (Fr. Hällström 1871); Kp. in la- 
cubus Suondarvi, Paanajärvi, Tjougarvi (I. O. Bergroth 1895); 
Li. in lacu Werkkojärvi (F. Silen 1870); Le. Enontekis: Könkä- 
mäjoki, Kilpisjoki, Muonionniska, Karesuando (J. P. Norrlin 
1867), Harmaajajoki (J. Linden 1889). 

N. opaca och N. flexilis synas bägge i Finland ha en vid- 
sträckt utbredning, i det åtminstone den senare redan nu är 
bekant från de flesta provinser i landet. Äfven enligt Braun 
äro bägge dessa arter allmänna i Finland. Det är ofta svärt 


94 K. E. Hirn, Finska Characeer. 


att åtskilja dem, då de till habitus mycket likna hvarandra. N. 
opaca är dioik, N. flexilis åter monoik; sterila exemplar och så- 
dana, hvilkas könsorgan ännu äro föga utvecklade, förvexlas 
däremot lätt med hvarandra. I museets samlingar finnas äfven 
åtskilliga exemplar, hvilka med säkerhet tillhöra endera af dessa 
arter, ehuru det är svårt att säga hvilkendera. Dessa exemplar 
härstamma från följande lokaler: 


Ab. in lacu Hiidenvesi par. Wihti (W. Nylander), in flu- 
mine par. Sagu (E. W. Niklander 1855); N. Helsingfors: in 
fossa ad Åggelby (W. Nylander), Fagervik: Kafvelbrokärr (E. 
Hisinger 1853), prope Ekenäs (A. H. Brotherus 1873); 1k. 
Nykyrka (A. J. Mela 1866) Ta. Asikkala: Wesijärvi (J. P. 
Norrlin 1862 et 1863); Ob. ad Uleåborg: Maikkula (E. N ylan- 
der 1852). 

Lokalen: » Oa. Qvarken, Wallgrund (Th. Simming 1859)» 
för N. flexilis ger vid handen, att denna art, utom i sött, äfven 
blifvit insamlad i bräckt vatten. 


3. N. muoronata. 

Hab. in 

St. Björneborg (A. J. Malmgren 1859). 

Af Nordstedt (i Botaniska Notiser) angifves denna art 
ännu ej säsom funnen i Finland. Enligt Braun skulle en form 
däraf (subsp. 1. var. virgata) här förekomma »s. r.» '). 


A 


4. N. gracilis. 

Hab. in 

Ab. Kakskerta (Fr. Elfving 1871); N. Helsingfors: pone 
Observatorium Astronomicum, in fossa (W. Nylander); Ta. in 
par. Jämsä (Th. Salan 1853). 


1) I Braun's ofvan citerade arbete användas för arternas utbredning 
följande beteckningar: 


a = allgemein. 

z. a. = ziemlich allgemein. 
Zo li = > häufig. 
RR > rar. 

S. T. = sehr rar. 


K. E. Hirn, Finska Characeer. 95 


Arten upptages af Nordstedt såsom funnen i Nyland; 
enligt Braun skall den i Finland vara »s. r.». 


5. N. Wahlbergiana WALLM. 
Hab. in 


N. in lacu Hiidenvesi par. Wihti (W. Nylander), Ta. 
Asikkala: Matjärvi (J. P. Norrlin 1863), in par. Sysmä (K. 
Unonius 1863); Sa. in lacu Saimen (A. H. Brotherus 1874), 
in par. Gustaf Adolf: Kirkola (E. Bonsdorff 1861 et 1863); 
Om. prope Gamla Karleby (Fr. Hällström 1871); Kk. Pipojärvi 
(A. H. Brotherus 1869). 

Denna art uppfattas numera af mängen endast säsom en 
form af N. mucronata. Enligt Nordstedt utgör den emellertid 
en art för sig och skiljer sig säsom sädan specielt genom tvenne 
karaktärer från N. mucronata. 1 motsatts till förhållandet hos 
denna är hos N. Wahlbergiana cellen mellan första och andra 
delningen pä bladen alltid kort. Därtill är »kärnans» (sporens) 
membran hos N. mucronata nätädrig, hvaremot den hos N. 
Wahlbergiana är »svampig». — Nordstedt har af denna art 
undersökt exemplar äfven från Sakkola ä Ik. 


6. N. batrachosperma. 

Hab. in 

N. Pyttis: Hinkaböle (Th. Salan 1856) Ta. Asikkala: 
Wesijärvi, ad Kokonkorkia (J. P. Norrlin 1862). 

Enligt Braun är denna art känd frän samma lokaler som 
ofvan. 


7. N. hyalina. 
Hab. in 
N. Borgä (Th. Salan 1857). 


Enligt Nordstedt är arten äfven funnen i Björneborg; 


enligt Braun är densamma i Finland »s. r.». 


96 K. E. Hirn, Finska Characeer. 


2. Genus Tolypella. 


1. T. nidifica. 

Hab. in 

Ab. Runsala (A. E. Brander), Pargas (? 1865), Korpo (? 1. 
Ringbom 1857); N. Rönnskär prope Helsingfors (M. Brenner 
1862), Helsingfors: Mjölö (W. Nylander 1851), Barö in par. 
Ingå (Th. Selan 1858), ad insulam Gäsgrund par. Ingå (E. Hi- 
singer 1851) St. Sastmola (A. J. Malmgren 1859); Oa. in 
par. Solf (Karsten et Malmgren 1859); Om. ad Mariluoto 
prope Gamla Karleby (F. Hällström 1876). 

Denna art, som endast förekommer i salt eller bräckt vat- 
ten, är ganska vanlig säväl vid Finska som Bottniska vikens 
kuster. Enligt Braun uppträder den i Finland såsom »z. a.». 


II: Subfam. Charex. 


3. Genus Tolypellopsis. 


1. T. stelligera. 

Hab. in 

N. in stagno prope Ekenäs (A. H. Brotherus 1871 et 
1873), Borgå: in aqua stagnanti (Th. Salan 1857). 

Braun anger arten säsom funnen i Borgä. 


4. Genus Chara. 


1. Ch. coronata. 

Hab. in 

N. Borgå: in aqua stagnanti (Th. Salan 1861). 
Enligt Braun i Finland »s. r.». 


2. Ch. erinita. 

Hab. in 

AD. Runsala (A. E. Brander 1862); N. Helsingfors: ad 
Rödbärgen (W. Nylander) et in Mjölö (W. Nylander 1851), 


K. E. Hirn, Finska Characeer. 97 


prope Stor Ramsjö par. Inga (E. Hisinger 1851); St. Sastmola 
(A. J. Malmgren 1859). 

Denna art uppträder endast i salthaltigt vatten. Vid Öster- 
sjöns och Finska vikens kuster torde den ej vara altför säll- 
synt. Dess utbredningsomräde sträcker sig i norr, enligt Braun, 
i Sverige till Uppland, i Finland till södra Österbotten. 


3: Ch. ceratophylla (Ch. tomentosa L.). 

Hab. in 

Al. prope Ramsholm (R. Chydenius 1857), in sinu maris 
inter Wårdö et Saltvik (Tengström); Ab. Runsala (A. E. Bran- 
der 1862) (?), Korpo: Enskär (Kl. Wahlman 1862); N. ad Eke- 
näs (A. H. Brotherus 1873), Fagervik: Horssund (J. J. Tik- 
kanen et R. Hult 1874), Degerö: Jollas (J. A. Palmen 1868), 
prope Stor Ramsjö par. Ingä (E. Hisinger 1851), Strömfors 
(Strömberg et Simming 1856), Ka. ad Fredrikshamn (1843); 
St. Raumo (Th. Simming 1859), Raumo: Sorkka (Kl. Wahl- 
man 1862) Oa. Sideby (P. A. Karsten 1859), Kaskö (A. J. 
Malmgren 1859), Solf (A. J. Malmgren 1859). 

Liksom föregäende art har äfven denna sitt utbrednings- 
område längs Östersjökusten. Dess ostligaste fyndort är i när- 
heten af Fredrikshamn, den nordligaste i Solf socken söder om 
Wasa. Enligt Braun uppträder den vid Finlands SW-kust så- 
som »z. h.». 


4. Ch. intermedia. 

Hab. in 

On. Schungu (A. O. Kihlman 1888). 
Denna art är ej förr angifven för Finland. 


5. Ch. baltica. 

Hab. in 

Ab. Runsala (A. E. Brander 1862), ibidem (A. Zetter- 
mann 1862); N. Pernå: Sarfsalö (Th. Salan 1857), Degerö: 
Jollas (J. A. Palmen 1868). 

Ch. baltica förekommer endast i salthaltigt vatten. Utom 
från Tysklands Östersjökust, från Sverige och Finland är den 
äfven känd från England och Amerika. Altför sällsynt torde 

Z 


98 K. E. Hirn, Finska Characeer. 


den ej vara vid den finska kusten, dock synes den ej på långt 
när vara lika allmän som Ch. ceratophylla. Enligt Braun skulle 
den i Finland vara »z. r.». 


6. Ch. horrida. 

Hab. in 

Al. ad insulam Ramsholm (R. Chydenius 1857); N. Fa- 
gervik (E. Hisinger 1857). 

Denna art har sitt hufvudsakliga utbredningsomräde inom 
Östersjögebitet, vid kusterna af Tyskland, Sverige och Danmark. 
Nordstedt anger den från ofvan nämnda lokal i Nyland; af 
Braun omnämnes den emellertid ej såsom känd från Finland. 
Det är måhända den sällsyntaste af våra 1 bräckt vatten före- 
kommande Chara-arter. 


7. Ch. aspera. 

Hab. in 

Al. loco haud indicato (N. Lund), ad Ramsholm par. Jo- 
mala et in Långsjön par. Finström (Hirn 1895); Ab. Runsala 
(A. E. Brander 1862), Pargas: in agua dulci (A. Kullhem 
1862); N, ad Ekenäs (A. H. Brotherus 1878), in par. Ingä. 
in mari prope Stor Ramsjö (E. Hisinger 1851), Ingä: Barö- 
Längvik (Th. Salan 1858), Kyrkslätt: Strömsby, Heikovik (M. 
Brenner 1889), Helsingfors (A. O. Kihlman 1883), Helsing- 
fors: Mjölö (W. Nylander 1851), Degerö: Jollas (J.A. Pal- 
men 1868), Borgä: Träskholm et loco alio, haud indicato (Th. 
Sxzlan 1857 et 1861), Strömfors (Strömberg et Simming 
1856), Hogland: Kappelsatama (M. Brenner 1868); Ka. Lawan- 
saari (M. Brenner 1868), ibidem (E. Nylander); St. Raumo: 
Sorkka (KI. Wahlman 1862); On. Schungu (A. O. Kihlman 
1888); Oa. in par. Solf (A. J. Malmgren 1859); Om. Gamla 
Karleby (Fr. Hällström); Ob. Uleåborg (W. Nylander). 

Ch. aspera anträffas såväl i sött som i salthaltigt vatten. 
Undantages lokalen: » 40. Pargas (A. Kullhem 1862)», tyckas 
de finska exemplaren alla vara insamlade i bräckt vatten. Braun 
anmärker om denna art, att af densamma en f. marina är i 
Finland »z. a.». 


K. E. Hirn, Finska Characeer. 99 


8. Ch. fragilis. 

Hab. in 

Ab. Hammarland: in stagno (Tengström), Finström: in 
stagno prope templum (Hirn) Ab. Pargas (C. J. Arrhenius), 
Lojo (J. J. Tikkanen et R. Hult 1874); N. Strömfors (Th. 
Selan 1856) Ta. Asikkala (J. P. Norrlin 1862); Sa. in par. 
Gustaf Adolf (E. Bonsdorff 1863); K/. Ruskeala (W. Nylan- 
der 1850); Sb. Maaninka (L. M. Runeberg 1865); On. Pirtti- 
järvi (Th. Simming 1863); Le. Kelottijärvi (J. P. Norrlin 1867). 

Denna art, hvilken säväl i Europa som ock i öfriga världs- 
delar har en synnerligen vidsträckt utbredning, torde vara den 
allmännaste af de finska Chara-arterna. Möjligen kunde den 
äfven anträffas i vatten med ringa salthalt, t. ex. Ovarken. 


9. Ch. delicatula. 

& bulbifera. 

Hab. in 

N. Pojo: Skogsböle (E. Hisinger 1873); Ta. Asikkala: 
Wesijärvi (F. Silen et J. P. Norrlin); On. Pirttijärvi (Th. Sim- 
ming 1863). 

2 verrucosa. 

Hab. in 

Ta. Asikkala: Wesijärvi (J. P. Norrlin 1863); Kb. Ilo- 
mants (W. Nylander); Kp. Lahnajoki (1. O. Bergroth 1895). 

Ch. delicatula, som länge betraktades endast som en un- 
derart af Ch. fragilis, finnes ej förut omnämnd från Finland. 


Om ett fynd i Finland af Scirpus parvulus Röm. 
et Sch. och dess skottbyggnad. 


af 


Charles Emil Boldt. 


(Föredraget den 7 oktober 1899). 


Senaste sommar, i juli 1899, fann jag pä Emsalö-landet i 
Borgä skärgärd uti en mindre vattensamling nägra steg frän 
Kattstät torp invid Svartbäcks fjärd en om Eleocharis acicularis 
starkt päminnande växt, men utmärkt genom högst karaktäristi- 
ska knölar i ändarna af trädfina utlöpare. 

Af blommor syntes ej ett spär, och det samma var fallet 
ännu den 15 augusti, dä jag för sista gången besökte platsen. 
En jämförelse med de utförligare beskrifningar af skandinavi- 
ska exemplar af Scirpus parvulus, hvilka lämnats af Hj. Nils- 
son och C. Raunkiaer?), tillåter emellertid, synes mig, intet 
tvifvel om, att växten i fräga är nyssnämda Scirpus art. Scirpus 
parvulus har icke tidigare iakttagits i värt land, men är i värt 
västra grannland, där den första gången iakttogs sommaren 
1887, anträffad på åtskilliga ställen utmed kusterna, äfven Öster- 
sjö-kusten, nu senast (enligt Botaniska Notiser, 1899) så långt 
mot norr som i Uppland. 

Den ofvannämda vattensamlingen, ett par tiotal meter i 
omkrets, fans på en ängsartad, stenig hafsstrand med vegeta- 
tionen till väsentlig del bildad af Juncus Gerardi, Festuca rubra 
och Calamagrostis stricta. Bottnen utgjordes af en blåaktig, pla- 
stisk lera, som täcktes af ett tunt slamartadt lag, hvilket före- 
föll att vara en produkt af i massor uppträdande snäckdjurs 


1) N. Hj. Nilsson, Scirpus parvulus Röm. et Sch. och dess när- 
maste förvandtskaper i vår flora. Bot. Notiser, 1888, pagg. 139—147. 

C. Raunkiacr, De Danske Blomsterplanters Naturhistorie. Förste Bind, 
Kjöbenhavn 1895—1899, pagg. 435—436, 438—439. 


Ch. E. Boldt, Om ett fynd i Finland af Scirpus parvulus. 101 


värksamhet. Här utbredde sig Scirpus parvulus täckande en 
mindre del af bottnen med en något gles matta af c. 3 cm 
långa strån, gröfre och mer utätböjda än stråna hos HFleocharis 
acicularis, hvilken omedelbart intill uppträdde i täta bestånd. 
Af äkta vattenväxter sägos i större mängd Potamogeton filifor- 
mis och P. pectinatus, här och där några strån af Zanichellia 
polycarpa och Nitella sp., alla fertila. 

Vattennivån växlade betydligt under den tid jag hade till- 
fälle att iakttaga densamma. Den 12 juli stod vattnet endast 
omkring 1 decimeter högt och hade den 20 juli i följd af den 
sällsynt intensiva värme, som en längre tid rådt, ytterligare af- 
tagit, så att Scirpus- och Eleocharis-mattorna, liksom större de- 
len af bottnen, lägo fullständigt bara — HFleocharis numera 
med talrika axbärande strån. När jag sedan den 1 augusti 
ätersäg platsen, hade hafvet under tiden stigit och lagt hela 
stranden under vatten, och ännu den 15 augusti låg detta när- 
mare 1/, meter högt öfver Scirpus. 

Att Scirpus parvulus efter denna tid skulle gått i ax, är 
föga antagligt. Måhända når den öfverhufvudtaget icke så långt 
hos oss, om ock uppgiften, att den på fyndorten från förliden 
sommar i Uppland burit rikligt med frukt, visar, att den äfven 
på dessa nordliga bredder kan göra det. 

Den omständighet, att den funna formen alltigenom var 
steril, nödgade mig i och för dess möjligast säkra bestämmande 
att, mer än eljes varit nödigt, undersöka dess byggnad, särskildt 
skottbyggnaden. Redan såsom en garanti för bestämningens 
riktighet synes mig en redogörelse härför vara på sin plats och 
då jag därjämte på vissa punkter kunnat bekräfta tidigare för- 
modanden, på andra åter göra några tillägg och rättelser, har 
jag så mycket mindre tvekat att här införa densamma. 


Stråna äro förenade i tufvor. Tufvorna äro upprätta sym- 
podier. Hvarje strå bär 3 ytterligt tunna, hinnaktiga, slidfor- 
miga lägblad; örtblad saknas. Bladet n:o 1, ett ryggstäldt för- 
blad, stöder kraftknoppen, som är förskjuten till basen af föl- 
jande blad och som raskt växer ut till ett nytt strå. Skottet 


102 Ch. E. Boldt, Om ett fynd i Finland af Scirpus parvulus. 


innanför bladet n:o 2 är en utlöpare. Bladet n:o 3 stöder icke 
något skott. Basaldelen af bladet n:o 2 följer att börja med 
den framväxande utlöparen och kommer, sedan den af denna 
genombrutits, att omge densamma som en slida. Eljest omslu- 
ter detta blad i likhet med det närmast följande, hvilket når 
betydligt högre upp på strået, dettas nedersta del ytterst tätt, 
men bägge slidorna äro dock alltid lätta att iakttaga. Det samma 
är däremot ej fallet med skottets första blad, och häri är väl 
att söka orsaken till, att både Nilsson och Raunkiaer omtala 
endast tvänne blad. Att bladet n:o 1 jämförelsevis lätt förbises 
hänger samman med den snabba följd, hvari kraftknopp efter 
kraftknopp växer ut. Då dessa knoppar utväcklas intravagi- 
nalt, kommer nämda blad mycket tidigt att tvingas ifrån till- 
hörande strå, och genombrutet som det tillika blifvit af de unga 
rötter, som brutit fram på det lodräta rhizomet, kan det då lätt 
undgå uppmärksamheten. På tal om rötterna kan förtjäna näm- 
nas, det de åtminstone ofta vid basen omges af slidliknande 
bildningar, hvilka erinra om rotslidan hos gräsen, men ha samma 
uppkomst som motsvarande bildningar kring utlöparena, dem 
de ock fullständigt likna. 

Utlöparena äro af tvänne slag, ända i en sommar- eller 
vinterknopp. Åtminstone 3 å 4 utlöpare af hvartdera slaget 
kunna utgå från samma tufva. Själfva utlöpare-delen består 
hos bägge af tvänne förlängda mellanleder. Huruvida det lilla 
slidformiga bladet nedanför midten är utlöparens första eller 
om denna har sitt förblad tätt intill moderaxeln vågar jag emel- 
lertid ej uttala mig om. Inga rötter finnas. 

Ändknopparna äro betydligt olika hvarandra. Hos sommar- 
utlöparen, som är ett vandrings- och förökningsmedel, är knop- 
pen ingenting annat än en ny liten tufva i dess första anlägg- 
ning, såsom framgår af figg. 1 och 2. Den växer omedelbart 
ut och ger snart upphof åt nya utlöpare, som förhålla sig på 
samma sätt. Då detta gång efter annan upprepas under samma 
sommar, för det till uppkomsten af ett enkelt eller förgrenadt 
system af tufvor, som alla stå i lefvande förbindelse med hvar- 
andra genom krypande "trädfina stampartier. Det hela får all- 


Ch. E. Boldt, Om ett fynd i Finland af Scirpus parvulus. 103 


deles samma utseende som hos Hleocharis acicularis, där emel- 
lertid de krypande delarna äro leder i ett sympodialt rhizom 
med kraftknoppen i vecket af skottets första blad, medan tuf- 
bildningen beror på utväckling af knoppen innanför bladet n:o 
2, säledes ett förhållande motsatt det hos Scirpus parvulus. 


Vinterknoppen (fig. 3) är knölformigt ansväld och längst 
nere försedd med en i regeln ensam rot, som är enkel, bär 
rothår och vid basen omges af en slidlik bildning af tidigare » 
skildradt slag. Knölens byggnad framgår af figg. 4 och 5. Den 
är sammansatt af på hvarandra följande generationer, hvilkas 
antal kan stiga till åtminstone sex. Första bladet, a!, vänder 
ryggen åt modertufvan. Dess knopp, kraftknoppen, är så starkt 
ansväld (cellerna öfverfylda med stärkelse) och partiet nedanför 
dennas första blad, a?, så starkt förlängdt, att knölens andra 
blad, b!, visar sig som ett litet bihang ett godt stycke nedanför 
bladet a?. Det tredje bladet i ordningen tillika med strået där- 


104 Ch. E. Boldt, Om ett fynd i Finland af Scirpus parvulus. 


innanför äro fullständigt förkrympta (fig. 5). Detta felslående af 
strået och upphopande af näring i den mäktigt utväcklade ba- 
saldelen af närmast följande skott upprepas en, två eller tre (?) 
gånger, men för hvarje gång blir ansvällningen svagare och 
själfva toppen af knölen intas slutligen af en fä-sträig, liten 
knopp af sommarknoppens byggnad. Byggnadstypen är således 
den samma som förut, men modifierad i och för den nya funk- 
tionen och erbjuder som sådan ett vackert exempel på, huru 

hela generationer af skott kunna uppge sitt själfständiga lif i 

det helas intresse. 

Fig. 1. Sommarknopp, svagt förstorad. 

Fig. 2. Samma sommarknopp, starkare förstorad. 5: strået, ut- 
löparens direkta fortsättning; a, b, c: de tre lägbla- 
den; K : knoppen innanför bladet a, kraftknoppen, hvars 
första blad, a!, snedt nedåt, mot höger har en stark 
utbuktning (ej synlig pä figuren), framkallad af efter- 
följande kraftknopp; U:knoppen innanför bladet b, 
anlaget till en utlöpare; R:rot, som ännu ej brutit 
fram. 

Fig. 3. Vinterknopp i samma förstoring som fig. 1. R :rot med 
sin slida. 

Fig. 4. Vinterknopp, hälften så starkt förstorad som fig. 2. Om- 

» — fattar fem skottgenerationer, hvilkas första tvänne blad 
äro: betecknade at, bli, a?, b? o. s. v. R: som i före- 
gående figur. De afbrutna linjerna utmärka konturer, 
som synas på knölens framsida, men som täckas af 
blad, de punkterade linjerna åter konturer på knölens 
bortvända sida. Att den fjärde generationen, afsedd 
att följande vår växa ut till ett första strå, på figuren 
icke visar anlaget till detta strå, beror på att det för- 
störts af en Anguillulid (?), som i flera individ slagit 
sig ned innanför de yttre bladen. 

Fig. 5. Nedra delen af en vinterknopp, i samma förstoring som 
föregående: R, al, bl, a?: som i fig. 4; S, U och ce! 
(= ei fig. 2) som i fig. 2, men alla förkrympta. 

Alla figurerna äro tecknade med kamera. 


Vorläufige Mittheilung über einige neue 
Collembolen-Formen aus Finnland. 


von 


Walter M. Axelson. 


(Mitgetheilt am 3. März 1900.) 


Schon im Sommer 1897 fing ich in meinem Heimathsort 
bei der Stadt Joensuu in Karelien Collembolen zu sammeln an. 
Im folgenden Sommer 1898 hatte ich Gelegenheit mein Sam- 
meln fortzusetzen und zwar wieder in der Umgebung von Joen- 
suu, auf dem Gebiete zwischen den Seen Pielinen und Höyti- 
äinen. Den Frühling 1899 verbrachte ich bei Joensuu, die 
Sommermonate, Juni und Juli in westlichen Äland, auf Eckerö. 
— Meine Collembolen-Sammlungen nahmen jedoch im August 
und September desselben Jahres am meisten zu. Beinahe drei 
Wochen verbrachte ich nämlich bei Helsingfors, auf Esbo, Löfö, 
wo ich meine Zeit ausschliesslich dem Sammeln und Bestim- 
men der Collembolen widmete. Mit derselben Arbeit beschäf- 
tigte ich mich auch später im Verlaufe des Septembers in der 
Umgebung von Joensuu und desgleichen machte ich im Oktober, 
November und December mehrere Exkursionen in Nyland in 
der Umgebung von Helsingfors. — Ausser der Sommerzeit habe 
ich auch im Winter Collembolen gesammelt unter und auf Blu- 
mentöpfen in Wohnzimmern und Treibhäusern meistens hier in 
Helsingfors. 

Mit der Untersuchung und Bestimmung meiner Sammlun- 
gen fing ich, wie ich schon erwähnt habe, erst im August 1899, 
auf Löfö an. Den ganzen letzt vergangenen Herbst war ich 


106 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


mit dem Bestimmen meiner Sammlungen beschäftigt, ebenso den 
ganzen Januar und Februar dieses Jahres. 

Ausser meinen eigenen Sammlungen, habe ich auch an- 
dere Collembolen-Kollectionen zur Bestimmung bekommen. Der 
Assistent des Zoologischen Museums, Dr. K. M. Levander hat 
das Material, welches im Laufe der letzten Jahre von verschie- 
denen Personen dem Museum verehrt worden ist, gütigst mir 
zur Bestimmung anvertraut. 

Zu allererst ist das Material zu erwähnen, welches vom 
verstorbenen Mag. Aulis Westerlund in der Umgebung der Stadt 
Kuopio in Savolaks im Winter 1897 gesammelt worden ist. Be- 
sonders reich an Formen ist die Sammlung Westerlunds nicht, 
von besonderem Werth aber dadurch, dass sie mehrere für un- 
sere Winterfauna, ja sogar für die Wissenschaft neue sehr in- 
tressante Formen enthält. Aus letzterer Sammlung hat Prof. 
0. M. Reuter eine für die Wissenschaft neue Art beschrieben, 
welche er bei der Zusammenkunft der Societas pro Fauna et 
Flora Fennica, am 6 März 1897 mit dem Namen Isotoma We- 
sterlundi bezeichnete. — Ausser diesen freilebenden, im Winter 
auf dem Schnee gefundenen Formen findet sich in den Samm- 
lungen des Museums von Westerlund auch in Wohnhäusern auf 
und unter Blumentöpfen gesammeltes Material. 

Von den zur Sommerzeit gesammelten Kollectionen ist 
ohne Zweifel an Arten am reichsten die Sammlung, welche von 
Stud. T. H. Järvi auf dem Isthmus Karelicus und im Süd-Kare- 
lien im Sommer 1898 zusammengebracht wurde. Von letzteren 
Provinzen war bis jetzt keine einzige Form bekannt, weshalb 
diese Kollection besonders willkommen war. — Ebenso bin ich 
Dank schuldig für viele kleinere Proben, welche folgende Per- 
sonen an verschiedenen Orten gesammelt und gütigst mir zur 
Verfügung gestellt haben: 

Aus der Regio Aboensis (Prof. O. M. Reuter, Stud. A. 
Luther), Nyland (Dr. K. M. Levander, Kand. A. Leinberg, Stud. 
E. Häyren, J. Lydecken und T. H. Järvi), Süd-Tawastland (Dr. 
G. Grotenfelt) Nord-Tawastland (Stud. A. Luther), Süd-Karelien 
(A. Thesleff), Österbotten (Prof. O. M. Reuter), Russisch-Karelien 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 107 


(Dr. K. E. Stenroos), Kemi-Lappmark (Prof. J. Sahlberg und 
Stud. A. Rantaniemi), Enare-Lappmark (Prof. J. Sahlberg) und 
aus der Murmanischen Lappmark (Dr. K. M. Levander). 

Obgleich meine Arbeit nicht definitiv vollendet ist, will 
ich jedoch im Folgenden die Resultate derselben, zu welchen ich 
bisjetzt gekommen bin, mittheilen. 

In den Sammlungen, welche ich zur Verfügung gehabt 
habe, habe ich mehrere für die Collembolen-Fauna Finnlands 
unbekannte Formen gefunden, von welchen viele sogar sehr in- 
teressant sind. Ausser diesen schon früher beschriebenen For- 
men habe ich sieben neue Arten und fünf Varietäten aufge- 
stellt. 1) Im ganzen ist die Collembolen-Fauna Finnlands mit 
folgenden 18 Arten und 5 Varietäten bereichert worden: 

Aphorura arctica Tullb., Xenylla grisea n. sp., Achorutes 
sigillatus Uzel, Achorutes Schötti Reut. var. obtusa n. var. Schöt- 
tella media n. sp., S. inermis (Tullb.), Tetracanthella pilosa Schött., 
Friesea mirabilis Tullb., F. claviseta n. sp., Isotoma minor Schäff., 
I. minuta Tullb., I. thermophila n. sp., I. nivea Schäff., I. fen- 
nica Reut., Axels., I. notabilis Schäff., I. violacea Tullb., var. 
divergens n. var., I. violacea Tullb., var. mucronata n. var., 1. 
grisescens Schäff., I. affinis n. sp., I. nivicola n. sp., Sinella 
Höfti Schäff., Papirius ater L. var. dorsalis Reut., Axels. Smin- 
thurus Lubbocki Tullb. var. maculata n. var. 

Prof. O. M. Reuter giebt in seiner Arbeit über finländische 
Collembolen, 88 Arten und 21 Varietäten ?) für Finnland an. 
Drei Arten und eine Varietät von diesen, nämlich: /sotoma ti- 
grina Nic., I. hiemalis Schött und I. hiemalis Schött, var. fen- 
nica Reuter erwiesen sich bei genauerer Untersuchung als an- 
dere Formen. Seitdem sind aber einige neue Formen für un- 
sere Fauna hinzugekommen, nämlich folgende drei Arten: 1so- 
toma Westerlundi Reut., Schöttella unungviculata (Tullb.) und 


1) Von diesen ist eine bisher als Varietät betrachtete Form zum Rang 
einer Art erhoben, und eine andere vom Rang einer Art zu den einer Va- 
rietät degradiert worden. 

2) Eine Art habe ich nämlich als Varietät gezählt. 


108 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


Achorutes socialis Uzel.!) — Mit den in diesem Aufsatz ver- 
zeichneten Formen steigt also die Zahl finländischer Collembo- 
len zu 131 Arten und Varietäten, nämlich 106 Arten und 25 
Varietäten. 


Fam. Aphorurida Mc. Gill. 
Gen. Aphorura Mc. Gill. 
A. arctica Tullb. 


Von einer zoologischen Expedition zur Murmanischen Kiiste 
im Sommer 1898 brachte Dr. K. M. Levander 10—20 Exem- 
plare von dieser fär die Fauna Finnlands neue Aphorura-Art 
mit. Er hatte die Thiere unter den Steinen am Ufer des Ura- 
fjords (16. VII. 98) gesammelt. Aphorura arctica ist übrigens 
aus dem nördlichen Norwegen, Spitzbergen, Beeren Island (Wahl- 
gren), Nowaja Semlja, und Sibirien bekannt. 


Fam. Podurida Tömösv. 
Gen. Xenylla Tullb. 


X. grisea n. sp. 


Von schmälerer Körpergestalt, als die anderen Xenylla- 
Arten. Grau, mit dunkleren Flecken. Junge Exemplare grau mit 
gelbem Schimmer. Behaarung ziemlich kurz, das Hinterleibs- 
ende jederseits von den Analdornen mit langen, gebogenen 
Borsten. Antennen °/, von der Länge des Kopfes. Ant. I am 
kürzesten, II wenig länger, III und IV ziemlich gleich lang, nahe 


1) Isotoma Westerlundi Reuter und Schöttella unungviculata (Tullb.) 
sind in Nord-Savolaks bei Kuopio im Frühling 1897 von Westerlund gefun- 
den worden. Achorutes socialis Uzel ist in der Regio Aboensis im Winter 
1896 von A. Luther, in Nyland bei Helsingfors von Levander und Wester- 
lund im März 1897 und bei Kuopio in Savolaks von Westerlund im April 
1897 gesammelt worden. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 109 


1/2 länger als Ant. III. Mucrones von den Dentes nicht abge- 
gliedert, zusammen wenig kiirzer als das Manubrium, weit län- 
ger als die Fussklauen. Mucrodens am Ende klauenförmig ge- 
bogen. Analdornen ziemlich gross, nach rückwärts gerichtet, auf 
grossen Papillen, die von oben gesehen gut sichtbar und fast 
so gross wie die Dornen sind. Tibien mit zwei langen Keulen- 
haaren. Untere Klaue fehlt. Obere Klaue ohne Zahn. Postan- 
tennalorgan fehlend. 10 Ocellen, fünf auf jeder Seite. Länge 
0,8—1 mm. 

Diese neue Art der Gattung Xenylla ist von der naheste- 
henden X. maritima Tullb., durch ihre bedeutend längeren Anal- 
dornen, und das klauenförmig gebogene Ende des Mucrodens, 
sowie auch durch kleinere Grösse und hellere Körperfarbe, wohl 
unterschieden. 

Auf mehreren Stellen unter Blumentöpfen in Wohnzim- 
mern gefunden. In den Collembolen-Sammlungen Westerlund's 
fand ich mehrere Exemplare von dieser Art unter einem Blu- 
mentopf in Kuopio im April 1897 gesammelt. Auch in Öster- 
botten (Kauhajoki, 0. M. Reuter), in der Regio Aboönsis (Ispois 
bei Åbo, O. M. Reuter) und Nyland (Helsingfors, J. Lydecken 
und A. Leinberg) ist X. grisea m. auf und unter Blumentö- 
pfen gefunden. Ich habe sie zweimal in grosser Menge unter 
einem Blumentopf hier in Helsingfors im Februar 1900 ge- 
sammelt. 


Gen. Achorutes Templ. Schäffer. 
A. sigillatus Uzel. 


Diese Achorutes-Art, welche von Uzel in Böhmen zum er- 
sten Mal gefunden und beschrieben wurde und meines Wissens 
später nur in der Schweiz von Carl gefunden ist, fand Stud. 
E. Häyren zweimal bei Ekenäs in Nyland, einmal auf der Was- 
serfläche in einer kleinen Wassergrube (am 28 Juni 1898) etwa 
40—50 Exemplare, das zweite Mal auf einem Hutpilze (Anella- 
ria separata), etwa zehn Exemplare. — Ich habe diese bei uns 
gefundenen Exemplare mit den in der Sammlung des zoologi- 
schen Museums befindlichen Typenexemplaren von Uzel vergli- 


110 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


chen. Die Übereinstimmung wäre sonst vollständig, wenn nicht 
unsere Thiere durch ihre fast ganz kurze Haarbekleidung von 
denen Uzels sich unterscheiden würden. Diese Verschiedenheit 
kann jedoch einfach darauf beruhen, dass unsere Exemplare 
jung und in dieser Hinsicht nicht völlig ausgebildet sind. Un- 
sere Thiere sind auch viel kleiner als die Typenexemplare Uzels. 


A. Schötti Reuter var. obtusa n. var. 


Mucrones breit und stumpf, mit deutlichen breiten La- 
mellen, viel kürzer als bei der Hauptform. 

In seiner Arbeit »Finlands Collembola och Thysanura» 
macht Reuter nach der Diagnose von Achorutes Schötti Reut. 
darauf aufmerksam, dass »specimina nonnulla cum praecedente 
inventa ab illo non nisi mucronibus dentium furculae breviori- 
bus apice obtusis divergunt. Vix tamen ad speciem propriam 
referenda.» 

Dr. K. M. Levander fand in Esbo Löfö, bei Helsingfors 
4 grosse Exemplare von Achorutes Schötti, die sich durch den 
stumpfen Mucro so sehr von der Hauptform unterscheiden, dass 
ich sie als Varietät von jener Art mit dem Namen var. obtusa 
m. aufgestellt habe. Die erwähnten Exemplare stimmen ziem- 
lich gut mit denen, welche zusammen mit der Hauptform von 
Dr. G. Grotenfelt bei Mustiala gefunden wurden, überein. 


Gen. Schöttella Schäffer. 
S. media n. sp. 


Schwarzviolett. Behaarung sehr kurz und spärlich. Klaue 
ohne Zahn. Analdornen fehlen. Tibia mit einem nicht deutlich 
keuligen Haar, höher auf dem Fusse findet sich ein ähnliches 
Haar. Dentes ziemlich dick und mindestens 21/2 mal so lang 
als die Mucrones. Manubrium bedeutend länger als Dens und 
Mucro zusammen. Mucrones mit ziemlich deutlichen Lamellen. 
Körper und Oberseite der Springgabel mit auffallend grossen 
Hautkörnern. Postantennalorgan und Zahl der Ocellen sind lei- 
der noch unbekannt. Länge: circa 0,8—1 mm. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 111 


Von dieser Art liegt mir ein einziges Exemplar vor, wel- 
ches ich in Nord-Karelien (Pielisjärvi, Koli im Juli 1898) zu- 
sammen mit Anurophorus laricis Nic. unter der Rinde eines 
Baumes fing. — Durch die dunkelviolette Farbe, dicke Dentes, 
längeres Manubrium, und wie es mir scheint, ziemlich deutliche 
Lamellen der Mucrones, unterscheidet sich Schöttella media m. 
von S. parvula Schäff., der sie am nächsten zu stehen scheint. 
Von 8. corticicola Schäff. ist sie durch den Mangel der Klauen- 
bezahnung sowie durch längere Dentes und längeres Manubrium 
wohl unterschieden. 


S. inermis (Tullb.). 


In den Wintersammlungen Westerlund’s fand ich ein ein- 
ziges Exemplar von dieser sehr seltenen Art. Dieses Exemplar 
ist bei Kuopio unter der Rinde eines. Baumes am 18 April 1897 
angetroffen. Nur aus Schweden und Böhmen bekannt. 


(ren. Tetracanthella Schött. 
T. pilosa Schött. 


Von seiner Reise in Kemi-Lappmark im Sommer 1898 
brachte Stud. A. Rantaniemi einige lappländische Collembolen- 
Formen mit, darunter auch diese für unsere Fauna neue Art. 
Er hatte davon 40—50 Exemplare in Kuolajärvi auf dem Berg 
Sallatunturi an der Wasserfläche eines kleinen Teiches etwas 
unterhalb der Schneegrenze am 16 Juni gesammelt. — Diese 
einzige Art der Gattung Tetracanthella ist vorher in Skandina- 
vien und Spitzbergen (Wablgren) gefunden. 


Gen. Friesea Dalla Torre. 
F. mirabilis Tullb. 


Diese sehr bemerkenswerthe Form fand ich zuerst in den 
Sammlungen Westerlund's aus Kuopio. Das einzige Exemplar 
war unter einem Blumentopf am 25 April gesammelt. Später 
habe auch ich selbst diese Form dreimal gefunden, nämlich 


112 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


zweimal hier in Helsingfors unter Blumentöpfen in Wohnzim- 
mern im Januar und Februar 1900 und einmal in Joensuu des- 
gleichen unter einem Blumentopf am 31 December 1899, zu- 
sammen aber nicht mehr als fünf Exemplare. Die von mir ge- 
sammelten Thiere waren viel heller gefärbt als dasjenige We- 
sterlunds. Möglicherweise sind die meinigen jüngere Thiere. 
Übrigens stimmen sie sehr gut überein. — Aus Skandinavien, 
Schottland (Evans) und England bekannt. 


F. claviseta n. Sp. 


Graublau. Länge: 0,55—0,7 mm. Behaarung im Allgemei- 
nen ziemlich kurz, in jedem Abdominalsegmente aber minde- 
stens zwei lange, starke, an ihrer Spitze kugelig angeschwol- 
lene Borsten. Im letzten Abdominalsegment findet sich sogar 
ein Bündel solcher Borsten. Antennen konisch, das letzte Glied 
schlanker, als die übrigen. Analdornen 3, die zwei vorderen 
nebeneinander, der hinterste unpaar. Springgabel sehr klein. 
Untere Klaue fehlt. Obere Klaue ohne Zahn. In jeder Tibia 
4 nicht starke, aber jedoch wohl wahrnehmbare Keulenhaare. 
16 Ocellen (?). 

Unterscheidet sich von F. mirabilis Tullb. durch seine ei- 
genthümliche Behaarung, kleinere Grösse und dadurch, dass 
der hintere unpaare Analdorn von den vorderen weiter entfernt 
ist, als bei jener. 

Von dieser, durh ihre eigenthümliche Behaarung, gut cha- 
rakterisirte Art, fand ich ein Exemplar im Walde, nahe der 
Stadt Joensuu im September 1899. Ein mit ihr vollständig 
übereinstimmendes Exemplar fand sich auch in der Sammlung 
Westerlund’s aus Nord-Savolaks, bei Kuopio im April 1897 ge- 
funden. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen, 113 


Fam. Entomobryid& Tömösv. 
Gen. Isotoma Bourl. 


I. minor Schäft. 


Ist mehrmals unter Blumentöpfen in Wohnzimmern und 
Treibhäusern hier in Helsingfors angetroffen, jedoch immer, bloss 
in wenigen Exemplaren. — Ausserdem habe ich diese Form 
zweimal frei in der Natur unter Baumrinde bei Joensuu am 
September 1899 und auf dem Gebiete zwischen den Seen Pie- 
linen und Höytiäinen im Sommer 1897 gesammelt. Meines Wis- 
sens nur in Deutschland (Schäffer) und Russland (Kiew, Stscher- 
bakow) gefunden. 


I. minuta Tullb. 


Diese vorher nicht in Finland gefundene Art, scheint ziem- 
lich allgemein unter Blumentöpfen in Wohnzimmern und Treib- 
häusern vorzukommen. Zusammen mit der vorigen Art und 
I. notabilis Schäff, habe ich sie nämlich sehr oft hier in Hel- 
singfors in diesem Winter auf und unter Blumentöpfen gesam- 
melt. Einmal auch frei in der Natur in Karelien, bei Joensuu 
unter der Rinde eines Baumes im September 1899 von mir in 
einigen Exemplaren gefunden. — Bei den von mir untersuchten 
Exemplaren scheint der letzte Mucronalzahn weiter entfernt von 
dem zweiten zu sein, als Tullberg in seiner Arbeit abgebildet 
hat (Tab. IX Fig. 24). — Ausserhalb Schwedens aus Deutsch- 
land (Schäffer) und Russland (Kiew, Stscherbakow) bekannt. 


I. thermophila n. sp. 


Hell graublau. Behaarung kurz, am Ende des Abdomen 
einige längere Borsten; ein Paar solcher abstehender Borsten 
findet sich auch am Rücken jedes der anderen Abdominalseg- 
mente. Abd. IV länger als Abd. III., Ant. I am kürzesten, II 
und III fast gleich lang (II möglicherweise wenig länger), IV am 
längsten. Ant. 1:11:11:IV = 7:9:8:15. Antenne: Kopf = 

8 


114 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


10:7. Furcula an Abd. V befestigt, nicht ganz bis zum Ven- 
traltubus reichend. Dentes 1 */, von der Länge des Manubriums. 
Mucro mit zwei grossen Zähnen. Apicalzahn lang und ziemlich 
schlank. Mucro von einem besonders langen und starken »pi- 
lus mucronalis» überragt. Tibien ohne Keulenhaare. Klauen 
ohne Zahn. Postantennalorgan langgestreckt, vielleicht ein wenig 
geknickt, 2/3 von der Länge des ganzen Augenfleckes. 16 Ocel- 
len (?). Länge: 1 mm. 

Die nächst verwandte Art scheint mir Isotoma agilis Stscher- 
bakow zu sein. Isotoma thermophila m. unterscheidet sich jedoch 
gut von dieser durch ihr lang gestrecktes Postantennalorgan 
und den Mucro, auch sind die Dentes bei unserer Form viel 
länger als bei I. agilis. 

Fin einziges Individuum habe ich von dieser gut charak- 
terisierten Art gefunden und zwar zusammen mit 7. notabilis 
und 7. minuta unter einem Blumentopf in einer Wohnung hier 
in Helsingfors (im Januar 1900). Dieses einzige Exemplar ist 
doch so gut beibehalten und unterscheidet sich so sehr durch 
seine Furcula und sein Postantennalorgan von übrigen nahe- 
stehenden Isotoma-Arten, dass ich mich völlig berechtigt gehal- 
ten habe es als Representanten einer neuen Art zu betrachten. 


I. nivea Schäff. 


Zusammen mit I. grisescens und I. cinerea habe ich diese 
Art ziemlich oft unter der Rinde sowohl von Kiefern als auch 
von Birken und Tannen angetroffen. Scheint in Nord-Karelien 
und Nyland ziemlich gemein zu sein. Aus anderen Provinzen 
nicht bekannt. — Durch ihre fast ganz weisse oder besser grau- 
weisse Körperfarbe ist sie von nahestehenden Tsotoma-Arten 
wohl unterschieden. In der Diagnose von 1. nivea erwähnt 
Schäffer: „Antennen 11/, mal so lang als der Kopf. Dentes 11/2 
mal so lang als die Ventralseite des Manubriums. Mucrones mit 
drei hintereinander liegenden Zähnen an der Dorsalseite. Post- 
antennalorgan breit elliptisch, seine Länge mindestens gleich 5 
Ocellenbreiten.» Unsere Exemplare stimmen nicht mit dieser 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Eormen. 115 


Diagnose völlig überein; der grösste Unterschied liegt in dem 
Mucro, welcher bei allen unseren Individuen mit vier Dorsal- 
zähnen versehen ist. Kleinere Unterschiede sind, dass die Den- 
tes der Furcula länger sind, mindestens 2-mal so lang als die 
Ventralseite des Manubriums, sowie auch in den Antennen, wel- 
che mehr als 12/2 mal so lang, wie der Kopf sind (Antenne: 
Kopf = 8:5). Die Länge des Postantennalorgans scheint auch 
kürzer zu sein, höchstens gleich 4 Ocellenbreiten. — Ich habe die 
bei uns gefundenen Thiere mit Schäffers eigenen Typenexempla- 
ren, von welchen es in den Sammlungen des Museums ein ein- 
ziges giebt, verglichen. Auch an diesem konnte ich den vier- 
ten Mucronalzahn wahrnehmen, obgleich er bedeutend kleiner 
als der dritte ist. Schäffers Typenexemplar wich auch in an- 
deren Beziehungen in ähnlicher Weise von der von ihm gege- 
benen Diagnose ab, wie die finnischen Exemplare. Die Diagnose 
dieser Art würde also hiernach in dem betreffenden Theile fol- 
sendermaassen lauten: Antennen 13/, bis 2 mal so lang als 
der Kopf. Dentes mindestens 2 mal so lang als die Ventral- 
seite des Manubriums, Mucrones mit 4 Dorsalzähnen; die beiden 
letzten fast nebeneinander. Postantennalorgan breit elliptisch, 
gleich 4—5 Ocellenbreiten. 

Meines Wissens ist Isotoma nivea bisher nicht aus ande- 
ren Ländern bekannt, als aus Deutschland. 


I. fennica Reuter, Axelson. 
(= I. hiemalis Schött var. fennica Reuter). 


Braungelb, mit grauem Schimmer, die Antennen blau. Pig- 
mentfleck des Auges sehr gross. Kopf verhältnissmässig gross. 
Ausser der kurzen und dichten Behaarung des Körpers, finden 
sich am Abdomen einige wenig längere abstehende (nicht ge- 
fiederte) Borsten. Abd. III etwa so lang wie Abd. IV. Ant. I 
am kürzesten, III länger, II noch wenig länger, IV am längsten, 
etwa so lang wie Ant. I und II zusammen. Ant. 1:11:11: IV 
= 7:10:9:17. Furcula an Abd. V befestigt, bis zum Ven- 
traltubus reichend. Antenne: Kopf = 14:9. Dentes etwa zwei- 


116 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


mal so lang als das lange Manubrium. Mucrones gross, ausser 
dem Apicalzahn, der am kleinsten ist, mit 3 etwa gleich gros- 
sen, ansehnlichen Zähnen versehen, die beiden letzten fast ne- 
beneinander liegend. Tibien ohne Keulenhaare. Obere und un- 
tere Klaue innen mit einem kleinen Zahn. Postantennalorgan 
ziemlich klein, elliptisch, kaum so lang wie zwei Ocellenbreiten. ' 
16 gleich grosse Ocellen. Länge: 1,6—1,7 mm. 

In seiner Arbeit: »Zur Systematik der palaearktischen Col- 
lembolen» erwähnt Schött, dass /sotoma hiemalis Schött hier in 
Finnland »durch eine braungelbe, ganz kurzhaarige Varietät re- 
präsentiert» sei. Prof. O. M. Reuter hat infolgedessen diese 
Varietät in »Apterygogenea Fennica» mit dem Namen 1. hie- 
malis Schött var. fennica Reuter benannt. Obengenannte For- 
men habe ich auf die Aufforderung Prof. Reuters hin genauer 
studiert, und bin zu dem Resultat gekommen, dass unsere Form 
von Schött’s I. hiemalis sich durch viele wichtige Merkmale unter- 
scheidet. Erstens sind die Grösse und Körperfarbe ganz ver- 
schieden. Ein wichtigeres Unterschied liegt meiner Ansicht nach 
jedoch in der Behaarung des Körpers, welche bei unserer Form 
ziemlich kurz ist, bei I. hiemalis finden sich dagegen lange, 
steife Borsten am Abdomen. Dazu kommt noch der bedeutende 
Unterschied im Mucro. Der dritte und vierte Zahn sind näm- 
lich bei ersterer Form viel grösser als bei I. hiemalis. Auf 
Grund aller dieser Verschiedenheiten, giebt es meines Wissens 
keine Ursache mehr unsere Form für eine Varietät der I. hie- 
malis zu halten. Ich habe sie deshalb zu einer besonderen Art 
erhoben und mit dem Namen /sotoma fennica belegt. 

Diese Art ist vom Herrn Uno Collan in ungeheuren Maas- 
sen auf dem Schnee bei Halikko (in der Regio Aboönsis) im 
Winter 1880 angetroffen. Später ist I. fennica auch in Nyland 
(Helsingfors, Alphyddan III. 97. von A. Westerlund und Dr. K. 
M. Levander) und in der Regio Aboensis bei Lojo am Rande 
einer Wasserpfütze auf Eis im April 1896 von Stud. A. Luther 
gefunden. Die von Luther genommenen Exemplare unterschei- 
den sich von dem übrigen durch ihre fast graue Körperfarbe 
und ansehnlichere Grösse. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 117 


I. notabilis Schäff. 


Unter Blumentöpfen in Wohnzimmern und Treibhäusern 
sowohl in Joensuu als hier in Helsingfors ist I. notabilis von 
mir und auch von anderen Personen mehrmals gefunden wor- 
den. Scheint eine von den gewöhnlichsten bei uns auf Blu- 
mentöpfen lebenden /sotoma-Arten zu sein. — Diese von Schäf- 
= fer beschriebene Form wurde zum ersten Mal bei Hamburg auf 
einem Blumentopf im Juli 1890 in zwei Exemplaren gefunden. 

Leider haben wir im zoologischen Museum keine Typen- 
exemplare von Schäffer um damit unsere Exemplare zu ver- 
gleichen. Die bei uns gefundenen Thiere haben nämlich ein 
sehr gutes Kennzeichen in den Besitz gefiederter Borsten an 
den letzten Abdominalsegmenten. Davon findet sich aber in 
der Schäffer'sehen Diagnose nichts erwähnt. — Übrigens stim- 
men unsere Thiere sehr gut mit Schäffer's Beschreibung von 
Isotoma notabilis. — Ich habe versucht mit der Zahl der Ocel- 
len ins Klare zu kommen. Es war jedoch schwerer, als ich 
im Anfang glaubte. Das Augenpigment wollte sich nämlich bei 
dem Kochen in Kalilösung nicht auflösen. Schliesslich konnte 
ich jedoch jederseits 4 gleich grosse Ocellen wahrnehmen. — 
Der Pigmentfleck des Auges ist auch viel kleiner als bei sol- 
chen Isotoma-Arten welche 8 Ocellen besitzen. Was das Post- 
antennalorgan anbetrifft, scheint es mir, dass Schäffer es ein 
wenig zu lang und schmal abgebildet hat (Fig. 81). — Der Mu- 
cro ist bei den von mir gefundenen Exemplaren deutlich mit 
3 Dorsalzähnen versehen, obgleich er von der Innenseite gese- 
hen zweizähnig erscheint. Der dritte Zahn liegt nämlich ganz 
auf der Aussenseite und fast neben dem zweiten. Der Mucro 
ist von einem langen, deutlichen »pilus mucronalis» überragt. 

Der russische Collembolen-Forscher, A. Stscherbakow er- 
wähnt diese Form als bei Kiew gefunden. Die von ihm gefun- 
denen Exemplare waren jedoch durch folgende Merkmale von 
der Diagnose Schäffers unterschieden: »1:o 2—ä u1emuka aH- 
TeHHB Anmuube 3—ro, 2:0 3—ü a0noMHH. CeTMeHTB yike 4—T0, 


118 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


3:0 Dens furculae BB 11/, pasa (a He Pp 21/,) Gonbe manu- 
brium’a.» 

Es scheint mir sehr unwahrscheinlich, dass jene von Stscher- 
bakow gefundene Exemplare Schäffers Art 7. notabilis repräsen- 
tieren können. Die Unterschiede sind gar zu gross. Was mich 
jedoch am meisten daran zweifeln macht, ist der enorme Un- 
terschied im Mucro wie Stscherbakow ihn abgebildet hat (Ta6.. 
II pur. 18). Er ist nach einem ganz anderen Typus gebaut, als 
bei I. notabilis und nähert sich meistens dem Mucro der mit 
kurzer Furcula versehenen Zsotoma-Formen (am meisten dem- 
jenigen der 7. minuta). Die Zahl der Ocellen ist auch verschie- 
den, und ebenso die Länge der Dentes. 


I. violacea Tullb. var. mucronata n. var. 


Mucrones gross, etwa zweimal so lang, wie bei der Haupt- 
form. Apicalzahn sehr lang und schlank, viel länger als der 
zweite Zahn, welcher seinerseits bedeutend grösser als die letz- 
ten, fast nebeneinander liegenden Zähne ist. 

In Nyland (bei Esbo, Löfö im August 1899) habe ich zwei 
Exemplare gefunden, welche mit der oben beschriebenen Mu- 
cronalbezahnung versehen sind. Die Farbe der Thiere ist auch 
heller, und die Dentes der Furcula kürzer und dicker als bei 
Isotoma violacea. Da die anderen Charaktere ziemlich gut mit 
I. violacea übereinstimmen, habe ich jedoch vorläufig die in 
Rede stehende Form als eine Varietät dieser Art aufgestellt. 


var. divergens n. var. 


Mucrones gross, beinahe zweimal so gross, wie bei der 
Hauptform. Der Apicalzahn ziemlich kurz und plump, viel kür- 
zer als der zweite Zahn, welcher besonders gross und dick 
ist. Der dritte und vierte Mucronalzahn wie bei der Hauptform, 
kleiner als die übrigen und fast nebeneinander liegend. Dentes 
nicht so lang und schlank wie bei der Hauptform. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 119 


Unterscheidet sich durch den grossen Mucro und enormen 
Grösse des zweiten Mucronalzahnes sehr stark von der Haupt- 
form, mit der diese Varietät im Übrigen ziemlich gut überein: 
stimmt. Die Dentes der Furcula scheinen auch kürzer und dic- 
ker zu sein. 

Mir liegen vier Exemplare aus Kemi-Lappmark (Prof. John 
Sahlberg) und Isthmus Karelicus (Muola, Perkjärvi 2. VII. 1898. 
T. H. Järvi) vor. 

Es ist möglich, dass man später diese nun aufgestellte 
Varietät zu einer besonderen Art zu erhöhen genöthigt sein 
wird, doch scheint dies mir noch verfrüht. 


I. grisescens Schätf. 


Unter der Rinde verschiedener Baumarten ist diese für 
unsere Collembolen-Fauna neue Art auf mehreren Stellen in 
der Regio Aboönsis (Ispois, Pargas, Nagu von prof. O. M. Reu- 
ter), in Nyland (Esbo, Löfö von A. Westerlund im Sommer 
1892 und W. M. Axelson im Sommer 1899), in Nord-Karelien 
(Kontiolaks, im Sept. 1899 von W. M. Axelson) und in Kemi- 
Lappmark (Kuolajärvi, im Juni 1898 von A. Rantaniemi) gesam- 
melt worden. 

Die bei uns gefundenen Exemplare sind durch die Klauen- 
bezahnung von Schäffers Diagnose unterschieden, Ich habe näm- 
lich einen sehr winzigen Zahn auf der Innenseite der oberen 
Klaue wahrgenommen. Möglicherweise können jedoch verschie- 
dene Exemplare in dieser Hinsicht variieren. Die Übereinstim- 
mung ist im Übrigen vollständig. — Isotoma grisescens ist ganz 
neulich auch in Schottland (Evans) gefunden worden. 


I. affinis n. sp. 


Graublau, die Antennen dunkelblau, Füsse und Dentes der 
Furcula heller. Behaarung ziemlich kurz, einige längere Bor- 
sten am Abdomen. Abd. III etwas länger als Abd. IV. Anten- 
nen 13/4 mal so lang wie der Kopf. Ant. I am kärzesten, Ant. 


120 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


II wenig länger als Ant. III, Ant. IV am längsten. Ant. 1:II: 
M:IV=5:8:7:11. Furcula an Abd. V befestigt, bis zum 
Ventraltubus reichend. Dentes etwa 21/, mal so lang wie das 
Manubrium. Mucro mit vier Dorsalzähnen. Apicalzahn lang 
und schlank, der zweite Zahn fast ebenso gross, die beiden letz- 
„ten Zähne viel kleiner, fast nebeneinander liegend. Tibien ohne 
Keulenhaare. Obere Klaue ohne Zahn, untere Klaue innen mit 
einem kleinen, schwer sichtbaren Zahn. Postantennalorgan klein, 
kaum länger als 11/2 Ocellenbreiten. 16 Ocellen. Länge: 1,8— 
1,9 mm. 

Isotoma affinis m. ähnelt sehr sowohl I. olivacea Tullb. 
als auch 1. grisescens Schäff. Ihre Merkmale bilden eine Mi- 
schung der Charaktere der beiden letzteren Arten. Durch die 
Beschaffenheit seines Mucro, seiner Körperfarbe und Behaarung 
würde unsere Form sogar mit 7. grisescens übereinstimmen, 
wenn nicht das Postantennalorgan bei ihr viel kleiner wäre, 
annähernd gleich gross wie bei 7. olivacea. Durch die Klauen- 
bezahnung unterscheidet sich 7. affinis sogar von den beiden 
letzteren Arten. Ich habe nämlich bei I. grisescens einen klei- 
nen Zahn auch auf der oberen Klaue wahrgenommen. — Diese 
Isotoma-Form fand ich in den Collembolen-Sammlungen des 
Museums theils als 7. olivacea theils als I. violacea bestimmt. 
Die Exemplare sind aus Russisch-Karelien (Dr. K. E. Stenroos) 
und Enare-Lappmark (Prof. J. Sahlberg). 


/. nivicola n. sp. 


Dunkelviolett, sehr schön gefärbt.. Antennen und Kopf von 
gleicher Farbe wie der iibrige Körper, im Kopfe hinter den 
Ocellenflecken hellere pigmentlose Flecken. Dentes der Fur- 
cula und Fiisse heller violett. Die Behaarung ziemlich lang. 
Ausserdem finden sich auf allen Abdominalsegmenten ausser- 
ordentlich lange, biegsame aufrechte Borsten (nicht gefiederte). 
Auch an jedem Thoracalsegment findet sich eine solche aufrecht 
stehende Borste, die viel kürzer ist als die Abdominalborsten. 
Abd. III etwas länger als Abd. IV. Antennen: Kopf. = 2,4:1. 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 121 


Ant. I am kürzesten, III und II fast gleich lang, II möglicher- 
weise länger, IV am längsten, gegen das Ende verschmälert. 
Furcula an Abd. V befestigt, bis zum Ventraltubus reichend. 
Dentes etwa 21/5 mal so lang wie das Manubrium. Mucrones 
mit 4 Dorsalzähnen, von welchen der zweite am grössten ist, 
die letzten fast nebeneinander. Die Mucronalform kurz, auf der 
Dorsalseite sehr konvex, die Zähne zusammengedrängt. Tibien 
ohne Keulenhaare. Obere Klaue mit einem grossen sowohl In- 
nen als Aussenzahn. Untere Klaue mit einem deutlichen In- 
nenzahn. 16 Ocellen. Postantennalorgan klein, breit elliptisch, 
etwa so lang wie 1 !/, Ocellenbreiten. Länge: 2,2—2,5 mm. 
Nahestehende Arten sind /sotoma hiemalis Schött und I. 
Theobaldi Carl. Der Hauptunterschied zwischen unserer Form 
und I. hiemalis liegt in der Farbe und Behaarung. Aber auch 
im Mucro giebt es unterscheidende Merkmale. Der Apicalzahn 
ist bedeutend länger bei unserer Art. Die Antennen sind des- 
gleichen gegen ihre Spitze schmäler und auch viel länger als 
bei I. hiemalis. — Was die Klauenbezahnung anbetrifft, so habe 
ich schwedische Exemplare von letzterer Art, welche der Autor 
selbst bestimmt hat, gesehen, und merkwürdigerweise sah ich 
da zwei grosse, gut wahrnehmbare Zähne, einen Innen- und ei- 
nen Aussenzahn auf der oberen und einen Innenzahn auf der 
unteren Klaue. Ich kann gar nicht verstehen, wie Schött die so 
gut sichtbaren, grossen Zähne hat übersehen können. 
Die Bezahnung der Klauen bei I. hiemalis stimmt also 
mit derjenigen bei 7. nivicola m. und I. Theobaldi Carl überein. 
Von der letzteren /sotoma-Art scheint die von mir aufge- 
stellte neue Art sich durch ihre Farbe und noch längere Bor- 
sten auf dem Abdominalsegmenten zu unterscheiden. Ob alle 
drei obengenannte Formen selbständige Arten sind, darüber lässt 
sich nichts sicheres sagen, doch glaube ich, dass sie in der Zu- 
kunft in der einen oder anderen Weise vereinigt werden müssen. 
Isotoma nivicola m. ist einmal in Nyland, bei Helsingfors 
auf Schnee gefunden (einige Exemplare bei Alphyddan am 23 
März 1897 von Mag. A. Westerlund und Dr. K. M. Levander 


122 W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 


gesammelt). Bei Kuopio fand Westerlund sie im Winter 1897 
mehrmals auf schmelzendem Schnee in mehreren Exemplaren. 


Gen. Sinella Brook. 
S. Höfti Schäff. 


Einige Exemplare von dieser für Finnland neuen Sinella- 
Art fand ich in den Westerlund'schen Collemb.-Sammlungen. Sie 
sind in Kuopio unter einem Blumentopf am 25 April 1897 ge- 
sammelt worden. Später ist S. Höfti auch hier in Helsingfors 
ebenso unter Blumentöpfen, zweimal in zahlreichen Exemplaren 
gefunden (im Februar und März 1900 von W. M. Axelson und 
A. Leinberg). — Nachdem Schäffer diese zuerst in Deutschland 
bei Hamburg gefundene Form beschrieb, ist sie bloss aus Nor- 
wegen in einem Treibhaus bei Bergen angetroffen. 


Fam. Sminthurid& Tullb. 
Gen. Papirius Lubb. 
P. ater L. var. dorsalis Reut., Axels. (= P. dorsalis Reuter). 


Schwarz, oder ins Röthliche spielend, mit einem grossen 
vieleckigen gelben oder gelbweissen Flecke am Rücken. Die 
Spitze der Antennen, wie bei der Hauptform, weiss. 

In Nord-Karelien (Pielisjärvi, Koli am 18 Juli 1898) habe 
ich zwei Exemplare von dieser schönen Varietät gefunden. Das 
eine von diesen ist röthlich, das andere fast ganz schwarz: vom 
Rücken sind sie beide gelblich. Die charakteristische weisse 
Spitze der Antennen deutet sogleich an, dass man es mit Papi- 
rius ater zu thun hat. 

Von Prof. J. Sahlberg, in östlichen Finnland gesammelt, 
findet sich ein Exemplar in den Sammlungen des Museums, 
welches im Übrigen sehr gut mit den von mir gefangenen Exem- 
plaren übereinstimmen würde, wenn nicht leider beide Anten- 
nen abgebrochen wären. — Prof. O. M. Reuter hat dieses Exem- 
plar als Representanten einer neuen Papirius-Art, Papirius dorsalis 
aufgestellt. — Es ist das leicht verständlich, da er nicht die 


W. M. Axelson, Neue Collembolen-Formen. 123 


charakteristischen Antennenspitzen wahrnehmen konnte. Nun- 
mehr ist er jedoch überzeugt, dass das Sahlberg'sche Exemplar 
dieselbe Form repräsentiert, wie die meinigen und dass die- 
selbe bloss eine Varietät von P. ater darstellt. 


Gen. Sminthurus Latr. 
Sm. Lubbocki Tullb. var. maculata n. var. 


Schwarzviolett, mit gelbweissen Flecken und Streifen am 
Rücken. 

Zusammen mit der Hauptform fand ich bei Helsingfors im 
Oktober 1899 unter feuchtem Holz, im Walde ein Exemplar 
welches sich durch helle Zeichnungen am Rücken von der Haupt- 
form unterscheidet. 


Anteckningar om Finska Heteroptera 
af 
0. M. Reuter. 


(Anmäldt den 3 december 1899). 


1. Neottiglossa pusilla Gmel. (inflexa Wolff) var. obscura 
J. Sahlb. I Notis. Skpts pro F. et Fl. Fenn. Förh. XI (1870) 
har prof. J. Sahlberg uppstält en ny art af släktet Platysolen 
(= Neottiglossa) under benämningen obscurus, hvilken från den 
hos oss allmänna pusilla (= inflexa Wolff) skulle afvika icke 
blott genom mörkare färg och svart hufvud, men äfven genom 
saknaden af blek callus pä hjässan och antennernas struktur. 
Jag eger emellertid äfven normalt färgade exemplar, hos hvilka 
hjässans punktur alldeles inkräktat pä det callösa strecket. An- 
tennernas andra och tredje leder variera i längd och förhälla 
* sig hos typisk pusilla stundom alldeles sä som hos obscura. 
Slutligen är detsamma äfven fallet med urbuktningen af hufvu- 
dets sidoränder framför ögonen, hvilken hos typexemplaren af 
obscurus (det ena frän Ryska Karelen, det andra frän Ryska 
Lappmarken) är starkare prononcerad än hos flertalet typiskt 
färgade individer af pusilla. Nägra andra hällbara karaktärer 
än den mörkare färgen finnas sälunda icke. 

2. Pionosomus alleonotus n. sp. I Enum. Hemipt. Gym- 
noc. Fenn. upptager prof. Sahlberg Pionosomus varius W olff- 
pä grund af ett exemplar, funnet af honom pä den sandiga 
stranden af Konnevitz holme i Ladoga. Senare har emellertid 
d:r Horvath i Termeszetrajzi Fäzetek XVIII, pars 2 (1895) pu- 
blicerat en revision af detta släktes arter. Vid undersökning 
af värt exemplar har jag kommit till det resultat att det icke 


O. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 125 


tillhör någon af de 8 hittills kända, utan bildar ett nytt spe- 
cies, som isynnerhet genom sin mycket smalare och mer lång- 
sträckta prothorax lätt bör skiljas från P. varius, af hvilka jag 
eger ett exemplar från Sverige. På grund häraf har jag kallat 
vår art: E 

Pionosomus alleonotus n. sp. Corpore superne nigrosetoso, 
setis marginalibus pronoti diametro oculi paullo longioribus; an- 
tennis articulo primo et quarto fusco-nigris, secundo et tertio 
testaceis; pronoto (fig. 1) parum transverso (margine laterali 
latitudine basali solum circiter 1/4 breviore), antrorsum levis- 
sime angustato, lateribus pone medium levissime, sed distincte 
sinuatis, lobo antico sat convexo, nigro-nitento, subtiliter sat 
vage punctato, lobo postico maculis duabus bene distinctis te- 
staceis medio haud confluentibus; hemielytris ut in reliquis spe- 
ciebus generis pictis; membrana nigro-fusca, gutta angulorum 
basalium guttisgue quatuor apicalibus albis; femoribus nigris, 
solum posterioribus apice omnium angustissime obscure testaceis. 
Long. formae macropterae 23/5 mm. — A P. opacello Horv. 
lobo antico pronoti nitente pube griseo-albida destituto mox 
distinctus; a P. vario Wolff (fig. 2) statura minore structuraque 
pronoti (formae macropterae) parum transversa, a 
P. persimilö Horv. pronoto lateribus distincte si- 
nuato, maculis pallidis haud confluentibus, a P. 
trichoptero Thoms. pronoti setis lateralibus brevi- 
oribus lobogue antico parcius punctato, a P. de- 
presso Horv. pronoti marginibus lateralibus di- 
stincte sinuatis lobogue antico convexo vage punc- 
tato nigronitente divergens. 

Unicum specimen in insula Konnevitz lacus 
Ladoga die 6 juni 1875 invenit D. Prof. J. Sahl- 
berg. 

(Obs. Den af mig i Hemipt. Heter. fr. Sajanska bärgs- 
kedjan (Öfv. Finska Vet. Soc. Förh. XXXIII, p. 132) anförda 
Pionosomus varius är P. monochrous Jak.). 

3. Hydrometra gracilenta Horv. (= stagnorum J. Sahlb. 
nec Linné). I Termesz. Füzet. XXII (1899), p. 450 beskrifver 


126 O. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 


Horvath från Ungern och Transcaucasien en ny Hydrometra- 
art och uttrycker därvid den förmodan att äfven den af prof. 
Sahlberg såsom H. stagnorum L. från Finland i Not. Skpts 
pro F. et Fl. Fenn. Förh. XIV (1875) p. 268 beskrifna arten 
skulle med denna vara identisk.. Med anledning häraf har jag 
undersökt alla i Universitetets Finska Museum förvarade exem- 
plar (från Parikkala, Pulsa och Teisko, tagna af Sahlberg, 
samt från Österbotten, Wasastjerna) och funnit att dessa värk- 
ligen äro H. gracilenta Horv. De i Riksmuseum i Stockholm 
förvarade svenska exemplaren (alla från Skåne) höra däremot 
enligt benäget meddelande af prof. Chr. Aurivillus till Z. 
stagnorum L. 
De bäda arterna afvika i följande hänseenden: 
H. gracilenta Horv. (stagnorum J. Sahlb.): mindre och 
smalare, 715—9 mm. lång, rostbrun (d) eller 
TtT rostgul (2), mer eller mindre svartbrokig; huf- 
EE vudet (fig. 3) framför ögonen mindre än dub- 
belt sä långt som bakom dessa; abdomens rygg glän- 
sande; baklären näende till sjätte (&) eller femte (2) 
abdominalsegmentets midt; hanens första genitalsegment 
(fig. 4) frän sidan sedt ofvantill horisontalt och utdra- 
get i ett spetsigt utskott, som räcker ut öfver andra 
genitalsegmentet; honans öfre genitallamell (fig. 5) sedd 
Fig. 5. från sidan ofvantill rak och i spetsen utdragen i ett 
horisontelt utskott. 
H. stagnorum L. nec Sahlb.: större 
a m och gröfre, 9—12 mm läng; nästan helt 
Pig "6 och hållet svart; hufvudet framför ögo- 
nen (fig. 6) dubbelt sä långt som bakom dessa; abdo- 
CF mens rygg matt, fint gräpubescent; baklär näende till 
abdomens spets (<) eller midten af sjätte abdominal- 
segmentet (2); hanens första genitalsegment (fig. 7) från 
VW sidan sedt ofvantill konvext och helt kort utdraget, icke 
skjutande ut bakom andra segmentet; honans öfre geni- 
tallamell (fig. 8) från sidan sedd ofvantill konvex och i 
spetsen utdragen i ett lindrigt nedåtböjdt utskott. 


Fig. 4. 


O. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 127 


4. Acanthia (= Salda) marginalis Fall. nec. F. Sahlb, 
I Opuscula entomol. IV, pp. 405 och 406 beskrifver Thomson 
två närstående arter af detta släkte, af hvilka han kallar den 
ena marginalis Fall., den andra costalis F. Sahlb. Denna se- 
nare är i själfva värket identisk med marginalis F. Sahlb. nec 
Fall., under det costalis F. Sahlb. hör såsom synonym under 
opacula Zett. Den har därför af mig uppkallats med ett nytt 
namn, A. fennica (Ent. Tidskr. V, p. 171, 1884). Hos oss före- 
kommer den i södra Finland ända upp till 61* säväl vid hafs- 
kust pä gyttjiga stränder, som vid träsk och pä gungfly; för 
resten är den funnen endast i Livland. Den äkta marginalis 
Fall, som lätt skiljes genom i midten bredt svartbruna lår, 
gröfre i fläckar grupperad silfverpubescens, äfvensom därigenom 
att hemielytras gula sidorand i tredje spetsdelen är bredt af- 
bruten af svart (nigro-interruptus), har hittills varit funnen en- 
dast i Sverige, Brittannien och Holland. Bland dei Universi- 
tetets museum förvarade af prof. J. Sahlberg i Nyland tagna 
hemiptera anträffade jag emellertid ett exemplar äfven af denna 
för värt faunaomräde nya art, funnet pä en sphagnum-mosse i 
Sammatti d. 24 juli 1897. 

5. Charagochilus Gyllenhali Fall. forma macroptera. Af 
denna ytterst sällsynta form, förut känd blott i par tre exem- 
plar (England, Skotland, Sibirien) har stud. Poppius tagit ett 
exemplar i Kirjavalaks i juli 1895. Membranen, som vanligen 
blott när till spetsen af abdomen, öfverskjuter denna med halfva 
sin längd och är i sin helhet blott litet kortare än corium. 

6. Orthotylus ericetorum Fall. (= croceus J. Sahlb.). 
Vid Soc. pro F. et Fl. Fenn. sammanträde d. 4 dec. 1886 före- 
visade prof. J. Sahlberg en Orthotylus, tagen i 3 exemplar 
vid Dvorets i Ryska Karelen af hr A. Günther; exemplaren 
uppfördes under benämningen croceus såsom en ny art, hvilken 
skulle afvika från O. ericetorum genom bjärt gul färg, kortare 
prothorax och frän pannan icke tydligt afsatt tylus. Det typ- 
exemplar, jag undersökt, skiljer sig likväl i dessa senare hän- 
seenden icke det ringaste frän ericetorum och hemielytra äro 
äfven tydligt gröna med undantag af spetsen af cuneus, hvilken 


128 O. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 


likasom hos ericetorum är gul. Den gröna färgen bleknar och 
gulnar ofta, om insekten altför länge utsatts för invärkan af 
evankalium och härpå torde äfven den gulaktiga färgtonen pä 
hufvud och thorax hos de tre exemplaren från Dvorets bero. 

7. Atractotomus mali Mey. Prof. J. Sahlberg har i slu- 
tet af juli pa äppelträn i Karislojo funnit flere exemplar af 
denna för vår fauna nya Capsid, som skiljer sig från den hos 
oss pa gran allmänna A. magnicornis Fall. genom betydligare 
storlek, svart cubitalnerv på membranen och äfven hos hanen 
spolformig andra antennled. I Skandinavien är denna art förut 
tagen endast af mig på äppelträn invid Stockholm och på Cra- 
tegus af kand. Schlick vid Köpenhamn (orätt angifven af mig 
i Entom. Meddelelser I, B. 3, p. 108, 222 a såsom A. forticor- 
nis M. et R.). 

8. Aphelocheirus nigrita Horv. och Montandoni Horv. Se- 
naste värtermin förevisade stud. A. J. Silfvenius inför Soc. 
pro F. et Fl. Fenn. exemplar af en Aphelocheirus, funna af ho- 
nom pä flodbotten i Nykyrka och Kivinebb socknar och bestämd 
af d:r Horvath såsom A. nigrita n. sp. Sedermera har d:r 
Horvaths monografi öfver detta genus publicerats i Termeszet. 
Füzet. XXII (1899) och beskrifves däri 7 arter, af hvilka 4 eu- 
ropeiska. Af dem tillhöra icke färre än 3 Östersjöbassinen, 
nämligen A. cestivalis Fabr. (= Kervillei Kuhlgatz), funnen 
vid Schwentine nära Kiel, A. Montandoni n. sp. (= estivalis 
Put.), för länge sedan funnen i ett exemplar af Kolenati vid 
Peterhof nära Petersburg, samt den nu hos oss funna oivan 
nämnda A. nigrita n. sp., af hvilken för öfrigt blott ett exem- 
plar (forma macroptera) är bekant (södra Ungarn). De bäda an- 
dra äro utbredda öfver en stor del af Europa. 

Då jag af prof. J. Sahlberg erfarit att han nyligen i S:t 
Petersburgs Vetenskaps Akademis zoologiska museum sett exem- 
plar af en Aphelocheirus, funna i Östersjöprovinserna, anhöll jag 
hos assistenten N. Bianchi om utredning huruvida dessa till- 
hörde A. nigrita eller A. Montandoni. Af hr Bianchis svar 
framgär att i nämnda museum förvaras tvä benlösa brachyptera 
exemplar, funna säsom döda af zoologen vid Vetenskaps Aka- 


0. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 129 


demiens Museum Birula vid norra stranden af Finska 
viken mellan S:t Petersburg och Sestrovetsk, och dessutom en 
väl bibehållen brachypter %, tagen af Bianchi i maj 1879 vid 
södra stranden af Finska viken nära Oranienbaum. Alla dessa 
tillhöra icke A. nigrita, utan A Montandoni, och Bianchi för- 
modar att till denna art bör hänföras äfven en gul larv, som 
han funnit under ett trästycke vid den sandiga stranden af flo- 
den Luga, 6 verst norr om Tamburg i S:t Petersburgska gu- 
vernementet. 

Då sålunda äfven denna art blifvit funnen alldeles invid 
gränsen till vårt faunaområde, är det mycket antagligt att den 
skall anträffas också inom detta, så snart engång samlares upp- 
märksamhet tillbörligen riktats på dessa egendomliga kortvin- 
gade, larvlika vattenhemipterer. För närmare efterforskning må 
därför här lämnas en kort öfversikt af de tre arter, hvilka an- 
träffats inom Östersjöbassinen. 

A. Montandoni Horv.: kropp ofvan föga konvex, nästan 
nedtryckt, framtill starkare afsmalnande än baktill, svart eller 
svartbrun, mer eller mindre gulbrokig, sidoränderna, hufvudet 
helt och hållet, antenner, rostrum och ben gula; abdomen, me- 
tanotum och scutellum tillsamman nästan kortare än abdomens 
största bredd; honans öfre genital-lameller nästan dubbelt kor- 
tare än den mellersta räta delen af sista dorsalsegmentets bak- 
rand. 

A. nigrita Horv.: kropp ofvan lindrigt, men tydligt konvex, 
bredt elliptisk, framåt och bakåt ungefär lika starkt afsmal- 
nande, enfärgadt svart; hufvudet ofvantill stundom i disken mer 
eller mindre gulbrunt, undertill, antenner, rostrum och ben ler- 
gula; abdomen, metanotum och scutellum tillsamman nästan 
kortare än abdomens största bredd; honans öfre genitallamel- 
ler i midten lika långa som hälften af den mellersta räta delen 
af sista dorsalsegmentets bakrand. | 

A. estivalis Fabr., Horv.: kropp ofvan lindrigt, men tyd- 
ligt konvex, bredt elliptisk, ungefär lika afsmalnande framåt 
och bakåt, lergul, mer eller mindre gråbrokig, sällan nästan 


9 


130 O. M. Reuter, Anteckningar om Finska Heteroptera. 


helt och hållet gråsvart, men hufvudet alltid rödaktigt eller brun- 
aktigt lergult, enfärgadt; abdomen, metanotum och scutellum 
tillsamman lika långa som abdomens största bredd; honans öfre 
genitallameller i midten längre än hälften af den mellersta räta 
delen af sista dorsalsegmentets bakrand. 

Slutligen anser jag mig här böra uttala ett tvifvelsmål 
huruvida den hos oss funna Aphelocheirus värkligen är identisk 
med den ifrån södra Ungarn beskrifna nigrita Horv., ehuru 
Horvath själf anser så vara fallet. Från Ungarn är blott ett 
långvingadt exemplar kändt, men dettas hufvud är märkbart 
längre än hos vår art och vingdimensionen brukar icke invärka 
äfven på hufvudets bygnad. Hufvudet är sålunda lika bildadt 
hos läng- som hos kortvingade exemplar af A. cestivalis. Frå- 
gan kan afgöras först sedan arten är känd i båda formerna, 
den lång- och den kortvingade. 


De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen 
af 
0. M. Reuter. 
(Anmäldt den 7 april 1900). 


Af den karaktäristiska grupp inom hemiptersläktet Aradus 
F., som jag efter den tidigast bekanta arten benämnt lugudris- 
gruppen !) och hvilken utmärker sig genom antennernas sär- 
egna byggnad och de ytterst fint krenulerade kroppsränderna, 
har hos oss hittills med säkerhet upptäckts fyra väl skilda ar- 
ter, lugudbris Fall., crenaticollis F. Sahlb., laeviusculus Reut. 
(2 = angusticollis Reut.) och angularis J. Sahlb. Dessutom 
funnos i R. F. Sahlbergs finska samling utan uppgifven lokal 
yttermera ett exemplar af A. aterrimus Fieb. och ett exemplar, 
som jag antagit säsom ny art och beskrifvit under namn af A. 
simillimus ?). 

Då senaste höst af stud. B. Poppius till min granskning 
lämnades en af stud. W. Axelson i Kontiolaks funnen Aradus, 
som tyktes afvika frän alla ofvan anförda, har jag funnit mig 
föranläten att underkasta denna grupp en ny revision, grundad 
pä en undersökning af det material, som under senaste tid hos 
oss blifvit hopbragdt. 

Den af stud. Axelson funna Aradus anser jag numera 
vara en egendomlig form af A. aterrimus Fieb., under hvilken 


1) Se Wiener Entom. Zeitschr. III, p. 132, fi. 

2) Beträffande dessa arter se äfven: Notiser Skpts pro F. et FI. Fenn. 
Förh. XIV, p. 328; Meddel. Soc. F. et FI. Fenn. Förh. VII, p .139; Entomol. 
Tidskrift III, p. 75 ff.; Finl. o. Skand. halföns Hem. Het. pp. 74 ff. samt 
Medd. Soc. pro F. et FI. Fenn. XIII, p. 153. 


132 O. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 


art jag nu för äfven den af mig från Stockholm beskrifna me- 
stus. Af hvarje af alla dessa sins emellan icke fullt öfverens- 
stämmande former har jag sett blott ett enda exemplar, men 
olikheterna synas mig vara af jämförelsevis ringa vikt och dä 
de alla öfverensstämma i den för arterna sä karaktäristiska 
bildningen af honans ventral och genitalsegment, tvekar jag ej 
mer att sammanslä dem under en art säsom former, hvilka dock 
såsom sådana kunna bära hvart sitt namn. 

Genom prof. Aurivillii beredvilliga tillmötesgående har 
jag variti tillfälle att änyo granska typexemplaret af min 4. 
mostus. Detta afviker från det exemplar i K. F. Sahlbergs 
samling, som jag identifierat med A. aterrimus Fieb. 3), genom 
tydligt smalare, i midten mindre starkt utvidgadt pronotum, hvil- 
kets sidobäge både baktill och framtill är mindre starkt svängd; 
framränderna äro mot spetsen mindre konvergerande och nägot 
svagare urbuktade, skutellen smalare med nästan raka sidor 
och spetsig (icke afrundad spets). Den omständighet huruvida 
honans genitallober sammanstöta eller stä ätskils i inkanten, pä 
hvilken jag tidigare lagt vikt vid ätskiljandet af mestus och 
aterrimus, har visat sig af föga betydelse. Hos honor af le- 
viusculus Reut. anträffas än det ena, än det andra fallet. 

Den af herr Axelson funna formen, som jag kallat var. 
diversicollis, öfverensstämmer för öfrigt med mestus, men af- 
viker dock genom pronoti framtill knapt uppvikta sidor med 
sidoranden här nästan rät (icke urbuktad); andra antennleden 
förefaller obetydligt tjockare, tredje obetydligt kortare (litet mer 
än 1/s kortare än 2:dra, hos mestus knapt mer än !/a); ante- 
okulartanden pä hufvudet är nägot mindre. 

Jag har sä mycket mer anledning att antaga att dessa 
skilnader icke äro af den natur, att de kunna begagnas säsom 
artmärken, som jag funnit att äfven en annan närstäende art, 


1) Detta exemplar öfverensstämmer väl med Fiebers, Douglas och 
Scotts samt Saunders beskrifningar. Typexemplar har jag ej varit i till- 
fälle att se. Inga uppgifter finnas beträffande honans genitalsegment. Frän 
Frankrike har jag sett exemplar, som afvika från vårt endast genom obe- 
tydligt större storlek och därigenom att spetshörnen af abdominalsegmen- 
tens sidolober äro helt svagt utskjutande, under det sidoänderna hos alla 
vära former äro fullkomligt jämna. 


0. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 133 


A. leviusculus, synes variera på liknande sätt. Sålunda har 
prof. J. Sahlberg i Inari funnit på en granstubbe jämte en 
fullkomligt typisk hane af denna art en hona, som har betyd- 
ligt bredare och mer afrundadt pronotum och i detta afseende 
knapt kan skiljas från A. simillimus Reut., hvilkens främre sido- 
ränder endast äro obetydligt djupare urbuktade. På grund häraf 
anser jag numera äfven simillimus blott såsom en egendomlig 
varietät af leviusculus, med hvars hona den äfven öfverens- 
stämmer i de sista ventral- och genitalsegmentens för denna art 
särdeles karaktäristiska byggnad. Den ljusa färgen hos typ- 
exemplaret af simillimus återfinnes hos nykläckta individer af 
närstående arter. 

Jag har i nedanstående öfversikt sammanstält de olika ka- 
raktärerna för de skandinaviskt-finska arterna af lugubris-gruppen. 


Dispositio specierum Scandinaviae et Fenniae sectionis A. lugubris. 


Antennae articulo secundo versus basin sat fortiter graci- 
lescente, tertio semper secundo multo breviore. Caput dente 
temporali destitutum, vertice plerumgue lineis duabus postice 
angulatim convergentibus laevibus et saepissime pallidioribus 
instructo. Pronotum lateribus subtiliter crenulatis vel subinte- 
gris. Color niger vel in junioribus fuscus. 

1. Antennae articulo secundo ad guartam basalem partem 
subito fortius constricto, crassitie nonnihil variabili, capite 
breviore, tertio secundo circiter 3/7 breviore, guarto tertio 
2/5—1/; breviore. Rostrum apicem prosterni sat superans. 
Pronotum capite vix duplo (&) vel paullo magis guam 
duplo (2) latius, lateribus pone medium parallelis, carinis 
disci parallelis, intermediis lobi antici parum vel levi- 
ter convergentibus. Hemielytra abdomine haud vel paullo 
angustiora, margine exteriore utriusgue sexus recto, nigri- 
cantia vel sordide pellucentia, inter costas longitudinales co- 
stulis plurimis transversis nigris. Lobi laterales segmentorum 
dorsalium angulis posticis late albidoflavis. Feminae lobi dis- 
coidales segmenti sexti ventralis segmento guinto paullo 
longiores, utergue lobus latitudine longior, simul sumti le- 


134 


1: 


Zi 


0. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 


viter transversi, margine communi apicali recte truncato; 
segmentum primum genitale segmento sexto ventrali paullo 
magis guam 3/5 brevius. Long. d. N 
lugubris Fall. 


a. Articulus tertius antennarum apice, interdum etiam 
secundus ipso margine apicali albo. Typus. 
aa. Antennae totae nigrae. 
var. nigricornis n. v. 


Antennae articulo secundo a basi sensim incrassato nec 
prope basin subito constricto. Corium costulis transversa- 
libus numerosis destitutum, solum costula anteapicali, aream 
anteapicalem terminante, interdum strigis transversis vix 
elevatis pallidioribus. 
Pronotum angulis anticis acutangulariter antrorsum produc- 
tis, lateribus medio obtusangulariter dilatatis, marginibus 
anterioribus ante angulos late sinuatis, posterioribus basin 
versus fortiter convergentibus, carinis discoidalibus paralle- 
lis, intermediis lobi antici leviter approximatis. Caput 
lobo medio crasso, dente anteoculari parvo. Antennae gra- 
ciles, articulo secundo capite breviore, ultimis simul sum- 
tis longiore, tertio secundo circiter 2/7 breviore, guarto ter- 
tio aegue longo. Corium margine exteriore maris recto, 
feminae basi vix dilatato. Lobi laterales segmentorum ab- 
dominalium angulis apicalibus late flavis. Lobi discoidales 
segmenti sexti ventralis feminae segmento quinto aeque 
longi, lobus uterque latitudine longior, simul sumti leviter 
transversi, margine communi apicali recte truncato. Seg- 
mentum feminae primum genitale sexto ventrali circiter 
duplo brevius. Long. & 32/,—4!/,, 2 4°/, mm. 

angularis J. Sahlb. 


Pronotum margine apicali recto, angulis haud productis, 
obtusis, marginibus lateralibus apicem versus sinuatis. 
Corium striis transversis pallidis laevibus. Lobi laterales 


DX. 


O. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 135 


abdominis angulo postico et etiam margine postico saltem 
anguste flavis. 
Antennae articulo secundo capite breviore, usque a basi 
sensim incrassato, ultimis simul sumtis aeque longo. 
Pronotum carinis discoidalibus intermediis lobi antici pa- 
rallelis, lobi postici basin versus sat fortiter divergenti- 
bus, lateralibus parallelis, his carinis postice saepe palli- 
dioribus; lateribus medio sat fortiter rotundato-ampliatis, 
marginibus basin et apicem versus fortiter convergentibus, 
ante angulos anticos sat fortiter sinuatis. Caput lobo me- 
dio modice crasso, tuberculo anteoculari obtusissimo, sat 
obsoleto. Rostrum apicem prosterni paullo superans. An- 
tennae articulo secundo capite saltem 1/, breviore, tertio 
secundo duplo breviore, ultimis aeque longis. Hemielytra 
margine laterali basi sat fortiter dilatata ibique macula 
magna albida signata, cetero striolis sordide albidis trans- 
versis. Feminae lobi discoidales segmenti sexti ventralis 
quinto paullo breviores, uterque lobus latitudine parum vel 
paullulum longior, simul sumti transversi, margine com- 
muni apicali recte truncato; segmentum primum genitale 
segmento sexto ventrali solum circiter 1/4 brevius. Long. 
2 5!/, mm. 

bimaculatus Reut. 


Pronotum carinis discoidalibus lobi postici parallelis vel 
lateralibus basin versus omnium levissime divergentibus, 
intermediis lobi antici fortius appropinguatis; lateribus 
apicem versus late sinuatis. Caput lobo medio teretiu- 
sculo. Rostrum coxas anticas vix superans. Antennae 
articulo tertio secundo circiter 3/7 breviore, guarto ter- 
tio 1/4—1/5 breviore. Hemielytra macula humerali destituta, 
striis transversalibus ferrugineis. Feminae lobi discoidales 
segmenti sexti ventralis segmento guinto sat multo longiores, 
uterque lobus latitudine sat multo longior, simul sumti lati- 
tudine fere longiores, margine communi apicali medio late 
angulariter exciso, versus latera late et fortiter obtusangu- 


136 


4. 


0. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 


lariter obliquato; segmentum primum genitale segmento 
sexto ventrali saltem 3/5 brevius, lateribus totum detectum. 
leviusculus Reut. 


a. Pronotum longitudine fere vel vix duplo latius, la- 
teribus medio parum dilatatis, infra medium versus 
basin fere parallelis, raro levissime convergentibus. 
Corium margine exteriore basi levissime (3) vel le- 
viter, sed distincte dilatato. Caput dente anteocu- 
lari distincto, sed obtuso. Long. d 51/,—5?/,, 2 5/3 
6 mm. Typus. 

aa. Pronotum longitudine saltem 21/3 latius, lateribus me- 
dio sat fortiter rotundato-ampliatis, basin versus di- 
stincte convergentibus et rotundatis. Corium feminae 
margine exteriore sat dilatato. Caput tuberculo an- 
teoculari minutissimo, obsoleto. Long. 2 51/,—6 mm. 
Var. simillimus Reut. 


Antennae articulo secundo capitis longitudine, ultimis si- 
mul sumtis distincte longiore, praecipue a medio fortius 
incrassato, basin versus saepe piceo-ferrugineo, tertio se- 
cundo paullo magis guam duplo breviore, gvarto tertio sal- 
tem 1/, breviore. Rostrum apicem prosterni paullo super- 
ans. Caput dente anteoculari obsoleto. Pronotum longi- 
tudine magis guam duplo latius, lateribus medio fortiter 
rotundato-dilatatis, marginibus versus apicem valde conver- 
gentibus et leviter sinuatis, versus basin sat fortiter con- 
vergentibus, carinis discoidalibus parallelis, lobi antici 
paullo appropinguatis. Corium margine basi sat ampliatum, 
reflexum ibigue macula sordide grisescente notatum, cetero 
striis transversis sordidis. Feminae lobi discoidales seg- 
menti sexti ventralis guinto longiores, lobus utergue lati- 
tudine fere duplo longior, simul sumti vix transversi, mar- 
gine communi apicali medio latissime emarginato, versus 


O. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 137 


latera leviter rotundato; segmentum primum genitale sexto 
ventrali duplo brevius. Long. & 6!/,, 2 73/4 mm. 
crenaticollis F. Sahlb. 


Corium totum nigrum, striis transversalibus pallidis desti- 
tutum, basi sat fortiter ampliatum. Caput lobo antico mo- 
dice crasso, dente anteoculari acuto, sat magno. Oculi for- 
tius prominentes. Rostrum coxas anticas ältingens. An- 
tennae articulo secundo capite sat multo breviore, ultimis 
simul sumtis aegue vel fere aegue longo, tertio secundo 
1/,—1/, breviore, guarto tertio fere !/s breviore. Pronotum 
medio fortiter arcuato-dilatatum, carinis lobi postici paral- 
lelis, intermediis lobi antici fortiter appropinguatis. Lobi 
laterales abdominis solum angulo apicali flavo. Femi- 
nae lobi discoidales segmenti sexti ventralis quinto paullo 
longiores, lobus uterque latitudine distincte longior, simul 
sumti transversi, margine communi utringue latera versus 
leviter sinuato; segmentum primum genitale segmento ven- 


trali circiter duplo brevius. 
aterrimus Fieb. 


a. Pronotum longitudine 2 ?/; latius, marginibus latera- 
libus antice minus fortiter convergentibus, sed for- 
tius sinuatis. Scutellum lateribus leviter arcuatis, 
ipso apice obtuso. Long. 2 6*/5 mm. Typus. 

aa. Pronotum longitudine paullo magis gvam duplo latius. 

b. Pronotum lateribus antice optime reflexis, margini- 
bus antice minus fortiter sinuatis. Scutellum lateri- 
bus rectis, apice acuto. Long. 2 6!/, mm. 

Var. mestus Reut. 


bb. Pronotum lateribus antice levissime reflexis vel sub- 
planis, marginibus versus apicem subrectis. Scutel- 
lum lateribus usgue ad medium leviter arcuatis, dein 


rectis. Long. 2 61/2 mm. 
Var. diversicollis n. v. 


Beträffande ofvanstäende arters förekomst och utbredning 


138 0. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 


i Finland och Skandinavien är jag i tillfälle att meddela nedan- 
stående uppgifter. 

1. Aradus lugubris Fall., Hem. Svec., p. 139 (1829). Före- 
kommer enl. J. Sahlberg under barken af tall (Pinus silve- 
stris), anträffas ofta på husväggar. Utbredd öfver hela området. 
De nordligaste kända lokalerna i Finland äro Kittilä, Utsjoki 
och Inari; funnen vid Jokonga vid Murmanska kusten (Enwald); 
äfven i Skandinavien långt uppe i Lappmarken (Jukkasjärvi) och 
Finnmarken (Bossekop, Alteidet, enl. Zetterstedt). — Den är 
för öfrigt utbredd öfver hela det paläarktiska området. Jag har 
sett exemplar från Turkestan (Fedtschenko), Kamtschatka (F. 
Sahlberg) och Japan (Matsumura). Den förekommer äfven 
i Nordamerika, hvarest den beskrifvits under namnet rectus 
Say (1859). 


Var. nigricornis Reut. nov. var. Ett exemplar från Fin- 
land, etiketteradt Salla (stud. Rantasalmi). 


2. Aradus angularis J. Sahlb., Medd. af Soc. F. et Fl. 
Fenn. XIII, p. 153 (1886). Typexemplaret (3) härstammar från 
Petrosavodsk (Günther). Senare har J. Sahlberg funnit bäda 
könen pä en bränd granstubbe (Abies excelsa) i Inari och stud. 
B. Poppius en ? pä nysshugget furutimmer vid Nuortijaur. — 
Ännu icke funnen utom Finland. 

3. Aradus bimaculatus Reut., Öfv. Svenska Vet. Akad. 
Eörh.. 1872, N:0"5) p. 38 122 


Nägra honor äro funna i norra Lappmarken (P. Wahl- 
berg) och i Småland (Boheman). — Ännu ej tagen utom Sverige. 


4. Aradus laviusculus Reut., Not. Soc. F. et FI. Fenn. 
XIV, p. 329. 3 = & (1875), A. angusticollis Reut., Medd. Soc. 
F. et Fl. Fenn. VII, p. 140 = % (1881). Denna art anträffas 
enl. J. Sahlberg under bark af gran (Abies excelsa), i motsats 
till A. Tugubris, som håller sig till tallen. Tagen af Sahlberg 
i södra Finland i Yläne (typ), Orivesi, Sammatti och Karislojo. 
Ett exemplar frän Österbotten fans i den gamla Wasastjern- 
ska samlingen. En & har Sahlberg tagit pä en bränd gran- 
stam i Inari och en 2 i Muonioniska (angusticollis typex.). — 


O. M. Reuter, De finska arterna af Aradus lugubris-gruppen. 139 


Utom Finland endast funnen i Norge, hvarest Warle tagit ett 
exemplar vid Dröbak. 

Var. simillimus Reut., Not. Skpts F. et FI. Fenn. Förh. 
XIV, p. 328, 2 (1875), ut species. Typexemplaret (2) utan lokal 
i R. F. Sahlbergs finska samling; en 2 jämte en typisk I i 
Inari (J. Sahlberg). 

5. Aradus crenaticollis F. Sahlb., Mon. Geoc. p. 139, 3 
(1848). Funnen i Satakunta, Tavastland, Ryska Karelen och 
Österbotten (Uleåborg, W. Nylander). I Sverige i Upland 
(Wasastjerna). — Dessutom i Livland, Ryssland (Kasan) och 
vestra Sibirien (Jenissej); jag eger äfven ett exemplar från 
Italien. 

6. Aradus aterrimus Fieb., Wien. Ent. Monatssch. VII, p. 
210 (1864). Ett exemplar (9) utan lokaluppgift i R. F. Sahl- 
bergs finska samling. — Funnen pä par ställen i England, 
Frankrike och Spanien. 

Var. mestus Reut., Öfv. Svenska Vet. Akad. Förh. 1872, 
N:o 5, p. 59, ut species. Ett exemplar (2) från Stockholm (P. 
Wahlberg). 

Var. diversicollis Reut. nov. var. Ett exemplar (2) från 
Kontiolaks (stud. W. Axelson). 


Ett förbisedt arbete öfver Collembola 
af 
0. M. Reuter. 
(Anmäldt den 7 februari 1900). 


Med anledning af den uppmärksamhet, collembola pä se- 
nare tider tillvunnit sig och hvilken äfven hos oss funnit ut- 
tryck i student W. Axelsons intressanta och resultatrika un- 
dersökningar beträffande vär faunas arter, torde det icke vara 
ur vägen att med nägra ord beröra ett äldre arbete öfver denna 
djurgrupp, hvilket af alla senare författare fullständigt förbisetts. 

Det ingår i tredje bandet af »Naturhistorische Topographie 
von Regensburg, bearbeitet von Dr. A. E. Fürnrohr» (Regens- 
burg 1840), hvari Zunft VIII af Insecta under rubriken Thysa- 
nura (pp. 352—359) är bearbetad af d:r C. Koch. Jag är d:r 
E. Bergroth, som fäst min uppmärksamhet härpä, särskildt 
tacksam för en mig godhetsfullt meddelad afskrift af denna af- 
handling. 

Visserligen äro de däri ingående diagnoserna synnerligen 
knapphändiga och ytterst få arter möjliga att med hälst någon 
grad af säkerhet tyda, men om par af dem kan dock föga tvif- 
vel hysas. Därtill kommer att här beskrifvas tvänne nya släk- 
ten, det ena för första gången. 

Af familjen Thysanura upptagas 4, af fam. Poduridae inal- 
les 46 arter, fördelade på 6 släkten. 

Till släktet Smynthurus Latr. höra 7 arter, alla nya. En- 
dast en af dessa, Sm. bicinctus, p. 353, 274 kan igenkännas. 
Diagnosen lyder: »Blassgelb, ein Querband am Vorderrande des 
Körpers, ein schmäleres vor der Spitze und die Augen schwarz, 


O. M. Reuter, Ett förbisedt arbete öfver Collembola. 141 


auf erstem ein Querlinie, auf letztern ein Fleckchen gelb. Häu- 
fig in Gärten, gern auf Buchseinfassungen.» Denna art är utan 
tvifvel Tullbergs Sm. cinctus. Exemplar med gula teckningar 
i de stora svarta fläckarna anträffas äfven hos oss. I närheten 
af Leipzig har jag funnit arten talrik just på sådan lokal, som 
af författaren anföres. 

Af släktet Podura Linn. upptagas 20 arter, 13 nya. Af 
dem kunna blott par närmelsevis tolkas. P. simplex, p. 354, 
280, synes nästan med säkerhet vara KEntomobrya Nicoleti 
Lubb. 1867, att dömma af diagnosen, hvilken lyder: »Oliven- 
gelb, die Fühler und ein Bogenstreif vor den Augen braun, der 
Kopf und der erste Brustring mit gekrümmten kolbigen Borsten 
besetzt. Länge 1 m. Auf niedern Pflanzen, gern auf Nattern- 
kopf. Gestalt ziemlich von P. nivalis.» P. striata, p. 354, 281, 
skulle åter kunna anses vara Orchesella rufescens Linn. var. 
pallida Reut., om hvilken den till teckning och storlek pämin- 
ner, ifall icke kroppen uppgifves »spindelförmig», hvilket mer 
påminner om en Entomobrya. Någon så stor art af detta ge- 
nus känner jag dock icke. Kochs diagnos lyder: »Spindelför- 
mig, gelb, auf dem Kopfe, Vorder und Hinterleibe zwei Linien 
und ein Streif an den Seiten der drei Ringe des Thorax schwarz. 
Länge 1'/, ”’. In Wäldern, gern in Vorhölzern.» }) 

Det tredje släktet, Paidium, p. 356, beskrifves sasom nytt. 
Diagnosen lyder: »Kopf abwärts geneigt, Fühler etwas länger 
als der Kopf, die drei vordern Glieder ziemlich gleich lang, das 
Endglied etwas länger, fast eiförmig. Körper cylindrisch mit 
metallischen Schuppen bedeckt, der dritte Leibring verhältniss- 
mässig sehr lang. Wohnung auf feuchten Stellen der Erde, un- 
ter Steinen und niederen Pflanzen. Hüppen sehr behend.» En 
påfallande oriktighet i diagnosen är att tredje kroppsringen 
angifves såsom lång. Detta är tydligen en lapsus calami och 
bör heta »der vierte Leibring etc.» Jag känner ingen podu- 
rid, hvilkens tredje kroppsring vore längre än de öfriga. Men 


1) Färgteckningen stämmer någorlunda öfverens med den hos E. or- 
cheselloides Schäff. från Tyskland, men denna är mindre, blott 3!/, mm lång. 


142 O. M. Reuter, Ett förbisedt arbete öfver Collembola. 


oafsedt denna felaktighet, är diagnosen alldeles tillräcklig, för 
att angifva att detta släkte är identiskt med det blott ett år 
tidigare af Bourlet beskrifna Lepidocyrtus. Detta framgår yt-. 
terligare af diagnoserna för de under detsamma beskrifna 7 ar- 
terna, af hvilka dock endast den första, P. cucullatum, p. 356, 
295, kunnat till arten igenkännas. Diagnosen är följande: 
» Schwarz, metallisch, purpurfarbig glänzend, der erste Brust- 
ring capuzartig über den Hinterkopf verlängert, Fühler und Beine 
gelb. Länge 1 ””. Auf feuchten Stellen der Wälder, Felder und 
Gärten, nicht selten.» Denna art synes mig icke kunna vara 
någon annan än den år 1890 af Uzel från Böhmen beskrifna 
L. paradoxus, hvilken jag funnit talrik bland gräset pä ängar i 
närheten af Berlin. Antennerna äro visserligen hos denna blott 
mot basen hvitgula, men de brista lätt på sa spröda djur, som 
dessa, och ofullständigheten i beskrifningen kan härröra häraf. 

Af Achorutes Templ. anföras 9 arter, 8 nya; ingen af 
dessa kan identifieras. 

Efter dem följer, p. 359, det nya släktet Blax, som karak- 
täriseras på följande sätt: »Kopf kurz, wenig geneigt. Fühler 
länger als der Kopf, viergliedrig, kegelförmig, an der Wurzel 
sehr dick. Körper lang, etwas flach, mit starken Ringeinschnit- 
ten an den Seiten, der Endring dreilappig. Keine Springgabel.» 
Den enda arten, Bl. nigra, p. 359, beskrifves såsom »durchaus 
schwarz, langborstig, die Beinen weisslich. Länge 3/4 ///. Auf 
der Erde, in Wäldern, selten.» Inom hela den paläarktiska fau- 
nan finnes blott ett enda släkte, som jämte längborstig och nä- 
got platt kropp med djupa segmentincisurer har kägelformiga 
antenner, korta ben och ingen hoppgaffel och det kan därför 
icke gärna vara tvifvel underkastadt att Koch med benämnin- 
gen Blax afser samma genus, Nicolet 1847 kallat Anura. 
Emellertid förefaller det oförklarligt att Koch kunnat beskrifva 
antennerna såsom längre än hufvudet, apikalsegmentet såsom 
treflikigt i stället för fyrflikigt och arten såsom svart i stället 
för daggblå, ifall icke, såsom troligt är, diagnosen utkastats 
efter torkade och vanstälda exemplar. På grund af dessa oegent- 


O. M. Reuter, Ett förbisedt arbete öfver Collembola. 143 


ligheter torde hans benämning dock nödgas vika för den yngre 
af Templeton införda och redan häfdvunna. 

Afsikten med denna uppsats har mindre varit att yrka på 
upptagandet i den nu gällande nomenklaturen af några af 
Kochs benämningar, än att fästa resp. collembologers uppmärk- 
samhet vid detta fullkomligt förbisedda arbete och till deras 
bedömande öfverlämna i hvad mån de kunna anse hänsyn i 
framtiden böra tagas till detsamma. I hvarje fall bör ett eller 
annat af de af Koch gifna namnen finna plats inom synony- 
miken, till hvars fullständigande ofvanstående må få gälla såsom 
ett litet bidrag. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 


Till inhemska medlemmar valdes med acklamation stu- 
denterne H. Hällström och M. Weurlander. 


Student Kurt H. Enwald hade inlemnat berättelse öfver 
de botaniska exkursioner han sommaren 1899 i egenskap af 
Sällskapets stipendiat företagit i omnejden af Nyslott, af hvilken 
berättelse i hufvudsak framgick att ogynsam väderlek och högt 
vattenstånd hindrat honom att såsom han önskat utföra sina 
undersökningar, hvadan dessa ännu vore i stort behof af att 
förfullständigas. 


Föredrogs de ansökningar om reseunderstöd, som inom 
faststäld tid inkommit, och beslöts i enlighet med Bestyrelsens 
förslag tilldela 

student K. H. Enwald 100 mk för botaniska exkursioner 
i Nyslottstrakten; 

student R. Palmgren 100 mk för ornitologiska studier i 
Karelen, företrädesvis på öarna Mantschinsaari och Lunkulan- 
saari i Salmis socken, och 

student K. W. Natunen 100 mk för insamlande af kri- 
tiska kärlväxter pä Äland. 


Ordföranden, professor J. A. Palmén, föredrog följande 
berättelse öfver Sällskapets verksamhet under det gångna året: 
Det nittonde århundradet, hvars begynnelse skänkte Fin- 
lands folk en plats bland nationernas antal, har inom detta 
folk sett ett betydande antal vetenskapliga samfund uppstå. Af 


Årsmötet den 13 maj 1900. 145 


dem har hvarje på sitt område sökt fylla sin uppgift bland de 
internationella vetenskapliga förposterna och därmed också häfda 
vårt lands och vårt folks vid seklets början erhållna plats. Att 
samfundens sträfvan icke varit fruktlös kunna vi med glädje 
konstatera särskildt nu, då hvarje dag bringar oss tecken af 
den bildade verldens deltagande för Finlands öde, och då många 
önskningar uttalats att detta fortfarande måtte få utvecklas i 
samma riktning som förut. Så vidt det gäller vetenskaplig forsk- 
ning kunna vi uti dessa välönskningar läsa mellan raderna ett 
erkännande att Finlands bidrag tillerkännes ett bestående värde, 
och att ett ingående studium af det egna landet är ett väsent- 
ligt stöd för allmän forskning. Medvetandet af ett sådant er- 
kännande skall åter å vår sida alstra en allt tydligare förnim- 
melse af att forskningen är hos oss rotfast, och i samma mån 
att förpliktelserna också städse skola ökas. 

En särskild tillfredsställelse uti arbetet ligger däruti att 
man äfven här hemma erkänner de vetenskapliga samfunden 
såsom organ verkande för hela vårt lands anseende. Icke skulle 
väl eljes landets ständer och styrelse vidtagit åtgärder att åt 
dessa samfund bygga detta hus, hvari flertalet sällskap sedan 
förlidna höst sammanträda. Här hafva vi nu eget tak öfver 
hufvudet under våra sammankomster, här hafva vi plats för 
våra bibliotek och våra lager af publikationer, och här ha de 
enskilda samfunden en yttre anledning att också inbördes träda 
i en fruktbringande vexelverkan. Kort sagdt, hemtrefnaden bör 
bli en ny anledning till arbete, och den gemensamma delega- 
tionen, hvari Sällskapet jämväl har representanter, bör bli or- 
ganet för samverkan i en eller annan form. Stenmurarna, som 
det flyende seklets slut rest åt samfunden, äro ej blott inseglet 
på att forskningen här blifvit stadigt rotfast, utan de innebära 
tillika en uppfordran att den växande plantan i det stundande 
seklet må alstra riklig frukt. På vårt Sällskaps sista årsmöte 
under nittonde seklet må vi därför uttala förhoppningen, att 
det tjugonde seklets årsöfversigter skola i ständigt stigande skala 
förteckna en förkofran af det vetenskapliga lifvet öfver hufvud i 


vårt fädernesland. 
10 


146 Årsmötet den 13 maj 1900. 


Lika litet som under något föregående år har det nu 
gångna skonat våra led: två utländska och tre inhemska leda- 
möter hafva fallit, några af dem bortryckta från ifrig naturve- 
tenskaplig verksamhet på hvar sitt håll. 

Den ena af de utländske forskarena var adjunkten i zoo- 
logi vid Universitetet i Lund Carl Gustaf Thomson, som 
afled den 19 september 1899. Hans härvarande närmaste med- 
broder i facket, professor J. Sahlberg, har för årsredogörelsen 
vänligen meddelat följande minnesord. 

» Bland alla tiders deskriptiva entomologer intager Thom- 
son ett af de allra främsta rummen, och högst fä af ifrägava- 
rande forskare hafva pä sin vetenskap utöfvat ett sä stort in- 
flytande som han. Med rastlös ifver egnade han sig ända från 
ungdomen ät studiet af Skandinaviens insekter, företrädesvis 
Coleoptera och Hymenoptera, och genom sin ovanligt skarpa 
förmåga att iakttaga och systematisera har han blifvit banbry- 
tare för studiet af dessa omfattande insektordningar och gifvit 
anledning till noggrannare forskningar beträffande hithörande 
insekter i andra länder, icke blott i Europa utan ock i andra 
verldsdelar. Mänga af andra forskare förbisedda grupper af 
smä och oansenliga insekter, säsom mindre parasitsteklar och 
flera familjer microlepidoptera, hafva först af honom blifvit full- 
ständigare utredda och systematiskt ordnade, men ocksä öfver 
större, frän äldre tider af naturforskare med förkärlek stude- 
rade former, t. ex. slägtet Carabus, hafva hans arbeten spridt 
nytt och oväntadt ljus, som blifvit af grundläggande betydelse 
för deras vidare studium. Äfven de systematiska vinkar, Thom- 
son likasom i förbigäende lemnat angäende andra insektord- 
ningar t. ex. Hemiptera, Diptera, Trichoptera hafva varit till 
stor nytta för vetenskapen. 

Att här ingä pä en närmare utläggning af den betydelse 
Thomsons talrika arbeten ega i den entomologiska litteraturen 
kan icke ifrägakomma: men vi kunna icke underläta, att med 
tacksamhet påminna om, att äfven den nyare forskningen be- 
träffande vår finska insektfauna till stor del på ett eller annat 
sätt hvilar på hans initiativ och berott af hans ledning. Med 


Årsmötet den 13 maj 1900. 147 


tillhjälp af hans handböcker för nybegynnare i entomologi hafva 
de flesta tagit sina första steg på entomologins fält, och genom 
sina epokgörande arbeten, »Skandinaviens Coleoptera» och »Hv- 
menoptera Scandinavia», har han direkte eller indirekte under- 
lättat ett djupare studium af dessa ordningar. Medlem i vårt 
Sällskap var han sedan år 1870.» 

Den andra utländska ledamoten, som under året med dö- 
den afgått var statsrådet Alexander Günther, hvilken sena- 
ste sommar afled i Petrosavodsk. Såsom vi alla känna har han 
varit synnerligen verksam för utredandet af faunan och floran 
uti vårt områdes ostligaste provinser, och kunde på denna grund 

nästan räknas som en inhemsk ledamot. Personlig bekant- 
skap har förorsakat att äfvenledes professor Sahlberg varit den 
närmaste att om den aflidne lemna en teckning: 

»I egentlig mening kan Günther väl icke räknas till veten- 
skapsmän, då han ej efterlemnat några skrifter af betydelse, men 
genom sin kärlek till naturforskningen och sin outtröttliga sam- 
lareifver har han varit till oskattbar nytta. Till nästan alla mera 
omfattande arbeten öfver den finska faunan och floran, som pä 
senare tid utkommit, har han lemnat mer eller mindre betydande 
bidrag genom uppgifter eller samlingar från sin hemtrakt. Med lika 
stort intresse omfattade han de högre djuren som insekter, mol- 
lusker och växter, och af dem alla insamlade han flitigt material 
under sina talrika ströftåg inom Ryska Karelen. Att denna pro- 
vins numera kan räknas till en af de bättre undersökta inom 
vårt område är till icke ringa del Günthers förtjänst. Ända se- 
dan han i början af 1860 först kom i beröring med vår kände 
lepidopterolog d:r Tengström på dennes forskningsresa uti Onega 
Karelen, har han såsom en den mest nitiske medlem af vårt 
sällskap arbetat för dess ändamål och stått i liflig korrespon- 
dens med flere finska zoologer och botanister. I början egnade 
han sina från talrika tjänstegöromål lediga stunder (han bör- 
jade sin tjänstemannabana såsom stadsapotekare) så godt som 
uteslutande åt Lepidoptera, hvaraf han sammanbragte en vac- 
ker kollektion, men sedermera utvidgade han sitt forskningsom- 
råde allt mer och mer. Under en lång följd af år sände han 


148 Årsmötet den 13 maj 1900. 


årligen till härvarande specialister för granskning och bestäm- 
ning sina rika skördar af insekter, och med utmärkt liberalitet 
afstod han till de finska samlingarna det, som för dem ansågs 
behöfligt och värdefullt. Günther förstod äfven sprida intresse 
för naturens studium bland ungdomen och lyckades sålunda 
vinna medarbetare, särskildt bland unga folkskollärare, som 
hvar och en på sitt område gjorde insamlingar för hans räk- 
ning. Med sin stora hjälpsamhet och sitt hjärtliga väsende 
var han en faderlig vän för alla de exkurrenter, som för sär- 
skilda vetenskapliga ändamål reste i Ryska Karelen eller ställde 
sin kosa genom hans hemort, och hvarje naturforskare kunde 
med säkerhet räkna på det gästvänligaste mottagande i hans 
hem samt råd och hjälp af oskattbart värde för fullföljande af 
sitt mål. Günther var för öfrigt en person med vidsträckta kun- 
skaper och hade ett stort anseende samt åtnjöt obegränsadt för- 
troende i sin hemstad, där han särskildt var ett värdefullt stöd 
för den finska församlingen, hvars medlemmar i synnerhet efter 
nödår från angränsande delar af Finland utflyttat och sökt sin 
tillflykt i Petrosavodsk. Alexander Günther skall städse bevaras 
i kärt minne hos hvar och en, som lärt känna honom.» 

Med döden har ur de inhemska ledamöternas krets afgått 
medicine doktorerne Karl Petter Malmgren och Herman 
Backman, begge invalda i senare hälften af 1850-talet. Den 
förre var tidigare verksam som läkare i Kajana, hvarifrän han till 
samlingarna insände fanerogamer och mossor, senare äter som 
stadsläkare i Kuopio, provincialläkare i Gamla Karleby och i 
Björneborg; för ett par är sedan pensionerad flyttade han till 
hufvudstaden; han afled den 27 juli 1899. D:r Backman äter 
vistades under hufvuddelen af sitt lif säsom provincialläkare 
uti Impilaks, men flyttade för icke länge sedan till Viborg, 
hvarest han afsomnade den 1 december 1899. I Sällskapet fun- 
gerade han ären 1860—64 säsom sekreterare. Högeligen intres- 
serad af naturstudier i allmänhet var han dessutom särskildt 
vän af trädgärdsodling och anlade omfattande planteringar vid 
sitt hem. Gästfritt emottogos alla de naturalhistoriska exkurren- 
ter, som uppsökte honom, och gerna gäfvos värdefulla räd, grun- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 149 


dade på noggrann kännedom af Karelen. Äfven han samlade 
fanerogamer och mossor, och på zoologins område ha vi att 
tacka honom för ett antal fynd af mollusker äfvensom för se- 
rier af fenologiska anteckningar; fågelfaunan iakttog han gerna, 
och en del notiser därom ingå uti 15:de häftet af Sällskapets 
Meddelanden. 

Den yngste af de aflidne inhemska ledamöterna var do- 
centen d:r Ragnar Hult. Då han som bekant under sina 
första botaniska studier vid universitetet åtnjutit ledning af 
professor J. P. Norrlin, har jag vändt mig till denne med 
anhållan om en skildring af den bortgångnes lif och verksam- 
het; med vänligt tillmötesgående af denna önskan har följande 
inlägg lemnats mig för årsberättelsen. 

»Den 25 sistlidne september afled d:r Ragnar Hult, en 
af vära mest verksamma och framgängsrika arbetare i Floras 
tjenst under sistförflutna kvartsekel. 

Hult föddes den 4 mars 1857 å Fiskars bruk i Pojo soc- 
ken. Fadern var ingeniör, hemma från Sverige, modern af finsk 
börd. Efter genomgången kurs vid härvarande svenska nor- 
mallyceum aflade Hult studentexamen 1875. 

I skolan visade den pigge gossen lifligt intresse för växt- 
verlden och gjorde tillsammans med sin jämnärige kamrat J. 
Tikkanen ströftäg bl. a. i Lojo-trakten och sommaren 1875 
pä Äland, därunder växter flitigt insamlades. 

Hösten 1875 invaldes Hult till medlem af Societas pro 
Fauna & Flora fennica och erhöll redan följande är af Säll- 
skapet understöd för en botanisk resa till sydöstra Savolaks. 
Arbetet utfördes med den framgång att Hult år 1877, således en- 
dast 20-årig, af Sällskapet uppdrogs att tillsammans med magister 
A. Hj. Hjelt i botaniskt afseende undersöka de nordligaste trak- 
terna af norra Österbotten och angränsande delar af Kemi Lapp- 
mark. Exkursionen utsträcktes från Aavasaksa ända upp till 
Pallastunturi och blef af största betydelse för Hults framtida 
utbildning. Lapplands vida bygder voro särdeles egnade att 
vidga synkretsen. Han fick här göra bekantskap med olika 
växtregioner och i dessa torftiga och enformiga, men ännu ur- 


150 Årsmötet den 13 maj 1900. 


sprungliga nejder erbjöds det yppersta tillfälle att göra lionom 
förtrogen med de stora grunddragen af våra terränger, stånd- 
orter och vegetationer. 

Efter aflagd filosofie kandidat-examen öfverflyttade Hult 
1878 till Sverige, där hans föräldrar slagit sig ner i Blekinge. 
Här tillbragte han ferierna och vistades under läseterminerna 
dels i Upsala, dels i Stockholm, sysselsatt med studier i bota- 
nik, särskildt växtgeografi, men därjemte med ifver egnande sig 
åt geologi, klimatologi och allmän geografi. En frukt af dessa 
studier framträdde år 1881 i en utförlig afhandling rörande de 
växtfenologiska företeelserna i Sverige. 

Vistelsen i Sverige blef dock ej långvarig; vintern 1880 
återflyttade Hult till hemlandet och deltog följande sommar i 
den botaniska expedition, som af Sällskapet bekostades till 
Inari och Utsjoki; reskamraterna voro kandidat A. O. Kihlman 
och student Axel Arrhenius. 

Hemkommen började Hult sammanställa sina iakttagelser 
från dessa resor till våra nordliga bygder. År 1881 bekant- 
gjorde han »Försök till en analytisk behandling af växtforma- 
tionerna». Författaren söker i denna för filosofie-licentiatgrad 
utgifna och godkända afhandling med ledning af ett antal år 
1877 gjorda ståndortsanteckningar determinera och binominalt 
benämna de här förekommande växtassociationerna samt till- 
lika utreda deras morfologi, utveckling och systematisering. 
Tillsammans med Hjelt lemnade han vidare år 1885 en redo- 
görelse öfver naturen och floran i det nämnda år utforskade 
området, och 1886 framstälde han öfver dess mossor en om- 
fattande, intressant och synnerligen detaljerad utredning. För- 
utom öfliga uppgifter öfver förekomst och utbredning, lemnar för- 
fattaren en skildring af mossvegetationens efter hand skeende för- 
ändringar på olika ståndorter, samt söker vidare klarställa sät- 
tet för dessa växters migrationer och utbredning samt de för- 
ändringar mossfloran under växlande klimatperioder undergått 
inom området äfvensom de relikter, som från skilda epoker 
ännu finnas kvar af formationer eller enskilda arter. År 1887 
lemnade Hult jämväl en på dylik historisk-biologisk grund hvi- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 151 


lande framställning af den alpina vegetationen i Inari och 
Utsjoki. 

Ännu en gång hamnade Hult i Lappland. Han erhöll 
1890 af vårt Sällskap reseunderstöd för utforskandet af Saari- 
selkä och angränsande områden; öfver resultaten häraf har 
han lemnat en skildring i 16 tomen af Sällskapets Acta. I Geo- 
grafiska Föreningens Tidskrift har Hult äfven afhandlat en del 
af sina i Lappland, delvis äfven i andra trakter gjorda botani- 
ska iakttagelser. 

Somrarne 1882 och 1884 exkurrerade Hult ytterligare i 
Blekinge och sammanfattade sina därstädes utförda forskningar 
i en omfångsrik uppsats: »Blekinges vegetation». Arbetet tillhör 
Hults bästa produktioner och väckte äfven i Sverige vid sitt 
framträdande så stor uppmärksamhet att detsamma på Svenska 
Vetenskaps Akademiens årshögtid 1886 upptogs bland årets mest 
anmärkningsvärda botaniska publikationer och af sådan anled- 
ning utförligt refererades. 

Till docens i växtgeografi utnämndes Hult 1886, och af 
hans hithörande verksamhet må nämnas att han sommaren 
samma år meddelade i Lojo praktisk undervisning åt ett antal 
studenter, bland dem äfven tvenne svenskar, som önskade vinna 
specialutbildning i ämnet. — År 1887 valdes Hult till vårt Säll- 
skaps sekreterare och kvarstod i denna egenskap ända till vå- 
ren 1892. 

Sasom af det anförda framgår hade Hult varit ovanligt 
verksam som botanisk resande, forskare och författare, och lik- 
väl hade hans tid sedan år 1880 varit i hög grad upptagen äf- 
ven af andra planer och sysselsättningar, främst af geografisk 
art. Kort efter återkomsten från Sverige uppkastade han för 
några bekanta frågan om ästadkommande af en geografisk för- 
ening i Finland. En dylik kom äfven i början af år 1881 till 
stånd, och Hult utsågs till dess sekreterare. Privata samman- 
träden höllos detta och följande år, och stadgar utarbetades för 
föreningen. Sedermera följde en långvarig stagnation i dess 
sträfvanden; Hult företog en längre utrikesresa 1883 —1885 och 
äfven öfriga medlemmar voro denna tid strängt upptagna pä 


152 Årsmötet den 13 maj 1900. 


andra håll. Efter hemkomsten fullföljde Hult med energi sina 
geografiska syften, och för att kraftigare främja dessa sträfvan- 
den hos ungdomen bildade han en »Geografisk klubb» 1886 
och utbytte sednare sin botaniska docentur mot docentur i all- 
män geografi. 

Emellertid hade redan tidigare Hults önskningar beträf- 
fande ändamålet för och organisationen af den geografiska för- 
eningen råkat i kollision med de åsigter, som hystes af förenin- 
gens öfriga medlemmar, i anledning hvaraf Hult ej längre tog 
någon del i dess arbeten och år 1887 slutligen definitivt drog 
sig tillbaka från densamma och i stället efter egen plan ombil- 
dade sin klubb till en ny »Geografisk Förening», medan den 
ursprungliga 1881 bildade föreningen organiserade sig till »Säll- 
skapet för Finlands Geografi». På detta sätt uppkommo unge- 
fär samtidigt tvenne offentliga geografiska samfund i landet. 

Efter det Hult afträdt från sekreterarebefattningen i vårt 
sällskap syntes han ej längre på dess sammanträden. Hans 
tid togs också helt i anspråk af andra värf, och allmänt 
kändt är huru han med storslagen hängifvenhet egnade sig åt 
den geografiska undervisningen och befrämjandet af Geografiska 
Föreningens intressen. Hans inlägg på detta område äro nog- 
samt kända, och hans betydelse härutinnan har allaredan af 
sakkunnige skildrats och kunna därför här förbigås. 

Utom fackarbetena var Hult för utkomstens skull tvungen 
att använda sina kunskaper äfven på andra områden. Han 
meddelade sålunda vid Universitetet undervisning åt farmacie- 
studerande och var under en lång följd af år lärare i geografi 
vid härvarande svenska fruntimmerskolas fortbildningsklasser. 
Han skref vidare talrika artiklar för särskilda tidningar och tid- 
skrifter och redigerade en tid utrikesafdelningen i Helsingfors 
Dagblad. 

Hult var en rikt och mångsidigt begåfvad personlighet. 
På exkursionerna visade han sig ovanligt rask, flink och ut- 
hållig samt gjorde snabbt och säkert observationer. I besittning 
af en beundransvärd kombinationsförmåga dröjde det ej länge 
innan han var färdig att draga slutsatser ur sina iakttagelser 


Årsmötet den 13 maj 1900. 153 


jämte det han med synnerlig lätthet nedskref sina tankar. Hult 
ägde dessutom förmåga af ett klart, ledigt och liffullt föredrag 
och samlade kring sig en skara intresserade åhörare. Genom 
sina hängifna sträfvanden förvärfvade han sig många gynnare 
äfvensom talrika beundrare och vänner, särdeles bland de unga. 

Trots sin nitiska verksamhet var Hult tvungen att länge 
nog ätnöja sig med en i ekonomiskt afseende anspråkslös ställ- 
ning vid Universitetet, och Hults vänner dolde icke det han ej 
rönt den uppmuntran, hans förtjenster bordt medföra, och äf- 
ven hos »Sällskapet för Finlands Geografi», som nog snabbt 
lyckades arbeta sig till en jämförelsevis framskjuten plats bland 
våra föreningar, ansåg man sig kunna spåra bristande tillmötes- 
gående gentemot honom. 

Det lämpar sig icke att i dessa korta minnesord söka ut- 
reda huruvida eller i hvad mån dessa förebråelser varit befo- 
gade; endast några omständigheter till saklägets belysande må 
här bringas i erinran, enär nämnda tillvitelser af en minnes- 
tecknare blifvit nyligen upprepade och äfven i tryck offentlig- 
gjorda. Om Hults tidigare, i det föregående antydda, relationer 
till Sällskapet för Finlands Geografi finnas allaredan i »Fennia» 
sakenliga upplysningar meddelade och likaledes äro därstädes 
motiven bekantgjorda hvarför Hults sträfvan att sedermera åstad- 
komma en förening af de båda geografiska samfunden fullstän- 
digt strandade (Fennia 5, n:o 1, sid. 49—53). Vidkommande åter 
Universitetet bör ej förbises att vid fysisk-matematiska sektionen 
ännu för några år tillbaka kvarstodo flere äldre, förtjänstfulla 
docenter, hvilka äfven gjort sig förtjenta af befordran. I öfrigt 
må här antydningsvis framhållas, att den framstående betydelse, 
som allmänheten och forskare icke minst i utlandet tilldelade 
Hults vetenskapliga forskningar och arbeten, ej i lika hög grad 
tillerkändes dem af flere bland våra egna fackmän, hvilka icke 
alltid kunde rätt förlika sig med de vidtgående slutsatser, som 
författaren på grund af sitt liffulla lynne och långtsyftande sträf- 
vanden nog ofta lockades att deducera ur alltför fåtaliga fakta 
eller med ledning af ofullständiga, stundom rätt flyktiga obser- 
vationer. 


154 Årsmötet den 13 maj 1900. 


Men vare härmed huru som helst så inträffade för två år 
tillbaka en vändpunkt i Hults lif och framtida utsigter. Honom : 
tilldelades då af Universitetet ett treårigt stipendium ur kam- 
marrådet Rosenbergs fond, och med energi påbörjade han sina 
forskningar i fremmande nejder. Första årets arbeten på Pyre- 
neiska halfön blefvo framgångsrikt utförda, och på andra sidan 
om Atlanten återstod ännu för honom tillfälle att under tvenne 
år inberga rika förråd af vetenskapliga iakttagelser samt att 
därefter i hemmet tillgodogöra sig de inbergade skatterna. Den 
ljusning som nu så tydligt framskymtade skulle tyvärr oanadt 
hastigt försvinna. På lifvets och förhoppningarnas middagshöjd 
inföll skymningen plötsligt; ljuset slocknade och den så lof- 
vande banan var med ens ändad. 

Af vårt samfund skall Hults betydelsefulla lifsgerning städse 
i tacksam hågkomst bevaras.» 


Under loppet af året har Sällskapet invalt fem nya med- 
lemmar, filosofie kandidat E. Odenvall samt studenterne G. 
Renvall, R. Palmgren, H. Hällström och M. Weurlander. 

Likasom tillförene hafva mänadsmötena hållits regelbun- 
det och varit talrikt besökta; nägon gäng hafva nägra och tret- 
tio varit närvarande. Förevisningarna samt föredragen, till an- 
talet några och 40, hafva varit tämligen jämnt fördelade på 
botaniska och zoologiska ämnen. De flesta eller mera bety- 
dande meddelandena hafva gjorts af hrr Arrhenius, Brenner, 
Järvi, Kihlman, Levander, Lindberg, Poppius, O. M. Reuter, E. 
Reuter, Sahlberg, Salan och Silfvenius, andra åter af mindre 
omfäng af hrr Alcenius, Aro, O. Bergroth, Ch. E. Boldt, Granit, 
Leinberg, Lindroth, Mela, Meriläinen, Montell, Nordling, A. Palm- 
gren, Thesleff, Wahlberg och Weseloff. Förevisningarna hafva 
vanligen gällt sällsyntare eller nytillkomna arter. 

Öfver tidigare verkstälda resor hafva berättelser inlem- 
nats af 

hrr Silfvenius och Järvi, Karelska näset 1898, 

hr Aro, Kuusamo 1898, 

hr Enwald, Nyslott 1899. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 155 


Desslikes har herr T. Hannikainen till Arkivet inlemnat en upp- 
sats: »Luettelo Parikkalan pitäjän putkilokasveista». 

De vigtigaste inläggen hafva dock nedlagts uti ett antal 
till publikation inlemnade uppsatser och afhandlingar, nämligen 
följande: 

J. ©. Bomansson, Ålands mossor. 

Hj. Hjelt, Nägra ord om förändringar i den finska floran un- 
der senare tid. 

I. Lindroth, Eriophyide fennice. 

. Nordqvist, Inre befruktning hos Cottus scorpius och 4- 
COrnis. 

. M. Reuter, Anteckningar om finska Heteroptera. 

. Nordenskiöld, Anteckningar om acarider insamlade i hö. 

Sahlberg, Catalogi Dipterorum Fenni& fragmenta, juvante 
domino Th. Becker aliisgue dipterologis. I. Scatomyzide 
Fennice. 

J. Sahlberg, Coleoptera nova vel minus cognita Faune fennice. 

J. Sahlberg, Catalogus Coleopterorum Faune fennice precur- 

sorius. 

K. M. Levander, Über das Herbst- und Winter-Plankton 1898 

im Finnischen Meerbusen und in der Älands-See. 

K. M. Levander, Zur Kenntniss der Fauna und Flora unserer 
Binnenseen. 

. E. Hirn, Finska Characeer. 

. E. Hirn, Finnländische Vaucheriaceen. 

A. Flinck, Wichtis sockens kärlväxter. 

. M. Levander, Zur Kenntniss des Lebens in den stehenden 
Kleingewässer der äusseren Schäreninseln. 

E. Reuter, Über Weissährigkeit bei Wiesengräser in Finnland. 

Ein Beitrag zur Kenntnis ihrer Ursache. 

Harald Lindberg, En rik torffyndighet i Jorois (Savolaks). 

Walter M. Axelson, Vorläufige Mittheilung über einige neue 
Collembolen-Formen. 

0. M. Reuter, Om finska Aradus-arter. 

Från trycket har under detta redogörelseär utgifvits: 

P. A. Karsten, Finlands Basidsvampar, utgörande den första 


O 


PO 


ARKA 


156 Årsmötet den 13 maj 1900. 


af de floristiska handböcker, som Sällskapet ernar utgifva 

för underlättande af grundläggande studier. Kostnaden för 

denna publikation har Universitetet ersatt med 1500 mk. 

Acta XV, innehållande 7 afhandlingar af herrar E. Norden- 
skiöld, K. E. Stenroos, Elis Nordling, Hugo Krank, Enzio 
Reuter, J. Alb. Sandman och Osc. Nordqvist (382 sidor, 
5 taflor och 1 karta). 

Acta XVII, innehällande 4 afhandlingar af herrar K. E. Sten- 
roos, O. M. Reuter och K. M. Levander (358 sidor, 3 taflor 
och 1 karta. 

Meddelanden, häft. 25, innehällande Sällskapets förhandlin- 
gar ären 1898—99, utgifna af prof. Fredr. Elfving. 

Inom kort slutföres tryckningen af Acta XVI och XVIII. 
Af XIX äro tryckta tvenne afhandlingar, och manuskript före- 
ligger till att under loppet af sommaren fylla resten. 

Utaf Meddelandena befinna sig jämväl under pressen 
häftet 24, innehållande förhandlingarna året 1897—98, äfven- 
som häftet 26 för året 1899—1900, afsedda att utkomma under 
sommaren. Den åtgärd har nämligen vidtagits, att protokollen 
i den mån de justerats omedelbart befordras till tryck, hvar- 
igenom årshäftet kan tidigare utdelas. 

Redan en blick på de nu lemnade listorna öfver anmälda 
afhandlingar och de innehållsrika publikationer, som utkommit 
eller snart lemna pressen, ger ett vittnesbörd därom att den 
vetenskapliga verksamheten inom Sällskapet är liflig, kanske 
större nu än någonsin tillförene. Till ett motsvarande omdöme 
leder äfven det rika skriftbyte som vid hvarje möte legat på 
bordet. 

Denna lifaktighet medför emellertid oundvikliga följder på 
det ekonomiska området i det Sällskapets årstillgångar nu äro 
eller riktigare bli tämligen medtagna när tryckningskostnaderna 
inom kort skola erläggas. Försiktigheten har derför bjudit Säll- 
skapet att detta år något inskränka den eljes nog så viktiga 
uppgiften att utsända exkurrenter. Mot det stora antalet af tio 
under förlidet år blefve det emellertid en alltför ledsam kontrast 


Årsmötet den 13 maj 1900. 157 


att i ar ha ingen. Sällskapet har ocksä sett sig i tillfälle att 
i dag lemna tre smärre belopp ät nybegynnare, nämligen: 
student K. Enwald, för botaniska undersökningar i Nyslott; 
student R. Palmgren, för ornitologiska ändamäl i Ladoga- 
Karelen, och 
student K. W. Natunen, för insamling af speciella växt- 
grupper på Åland. 


Till. sist återstår att förteckna några isolerade tilldragelser: 
Rörande vården af en finsk samling, den ornitologiska, har uti 
dagspressen synts några anmärkningar, hvilka föranledt Säll- 
skapet att nedsätta en granskande nämnd af fyra personer. 
Denna har konstaterat att klandret i hufvudsak varit obefogadt, 
men dock uttalat en bestämd önskan, att en bättre lokal blefve 
af universitetet upphyrd, hvilken önskan man hoppas jämväl 
skall uppfyllas. 

Med sina medsamfund i utlandet har Sällskapet stått i 
fortsatt samband genom skriftbyte och till tvenne af dem har 
Sällskapet telegrafiskt sändt sin helsning och välgångsönskan i 
anledning af minnesdagar. 

Bestyrelsen har under året handhaft hufvudsakligen blott 
löpande ärenden. Det mest i ögonen fallande har varit åtgär- 
den, att genom en penningeinsamling realisera planen att på 
Sällskapets hedersordförandes William Nylanders graf i Pa- 
ris resa en minnesvård. Genom anförvanters försorg har stof- 
tet i december förflyttats till en permanent grafplats, och på 
denna skall Sällskapet nu resa en enkel sten, såsom ett yttre 
uttryck af dess önskan att tacksamt hedra minnet af en väl- 
görare. 


Intendenten för de zoologiska samlingarna, d:r K. M. Le- 
vander, aflemnade följande redogörelse: 

Fågelsamlingen har ökats med 12 arter i 14 exemplar, 
skänkta af följande herrar: professor E. Bonsdorff, magister O. 
Collin, kassör Brun, preparator G. W. Forssell, posttjänsteman E. 
Nordling, professor J. A. Palmen, student Rolf Palmgren, lyceist 


158 Årsmötet den 13 maj 1900. 


A. Qvarnström, medicinekandidat W. Weckman och lyceist P. 
Wegelius. Vidare har af kaptenerne Laurent och N. Sittkoff, 
hvilka senaste sommar med ängfartyget »Virgo» åtföljde isbry- 
taren »Jermak» på dennes färd till Spetsbergen, för samlin- 
garna erhållits ett trettiotal konserverade fåglar från Ishafvet. 

Beträffande andra vertebratafdelningar är att antecknas 
endast gåfvor till fisksamlingarna, till hvilka kapten Laurent 
skänkt några ishafsfiskar samt student L. T. Helle en sikform 
från en tavastländsk sjö. : 

Mollusksamlingen har förökats med två mindre kollektio- 
ner af studenterne H. Söderman och W. M. Axelson samt exx. 
af flodperlmusslan af magister H. Lindberg. 

Samlingen af inhemska spindlar har tillvuxit med en kol- 
lektion af 40 species från Nastola socken af student T. H. Järvi 
samt med en samling af 20 materialflaskor från Pargas skär- 
gård af professor O. M. Reuter. Genom ett utmärkt tillmötes- 
gående af den kände arachnidforskaren professor W. Kulezyn- 
sky i Krakau har ett större antal kritiska och svårare bestäm- 
bara finska spindlar, insamlade af student T. H. Järvi och ma- 
gister K. E. H. Odenvall, blifvit af honom underkastade en sak- 
kunnig artrevision. Då professor Kulezynsky jämväl lofvat fram- 
deles stå till tjänst med granskning af finska spindlar, är att 
hoppas, att det på senare tid återupptagna studiet af den in- 
hemska spindelfaunan skall bära god frukt. 

Genom de af Vetenskaps-Societeten anordnade expeditio- 
nerna i hydrografiskt och hydrobiologiskt syfte till omgifvande 
haf och Ladoga hafva museets planktonsamlingar blifvit riktade 
med talrika prof af hafs- och sötvattenplankton. Smärre gåfvor 
af planktonprof hafva till samlingarna blifvit skänkta af magi- 
ster T. Renvall från Muurila kapell, magister V. Borg från Kal- 
vola, student W. M. Axelson från Pyhäselkä vid Joensuu och 
student A. J. Silfvenius från Räisälä. En värdefull gäfva af 
13 st. planktonprof frän Ishafvet har kapten Laurent till mu- 
seum förärat. 

Till samlingarna af lägre djur hafva inlemnats tvä arter in- 
testinalmaskar af magister W. Segercrantz och preparator G. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 159 


W. Forssell, exemplar af Epibdella hippoglossi af student €. W. 
Fontell samt spongiller frän Nykarleby elf af seminariedirektor 
Z. Schalin. 

De entomologiska samlingarna hafva under året blifvit för- 
ökade dels genom de samlingar som af Sällskapets exkurrenter 
inlemnats dels genom gäfvor af enskilda forskare. I främsta 
rummet förtjäna bland de förra framhällas de rika samlingar 
af särskilda insektordningar, främst Coleoptera, Hemiptera och 
Lepidoptera, som kandidat B. Poppius medfört frän sina vid- 
sträckta resor i omrädets norra och ostliga delar. Till en 
stor del äro dessa samlingar ännu obearbetade. Af dem hafva 
dock under året blifvit med samlingarna förenade: 395 arter 
och 40 varieteter Coleoptera, däribland en förut obeskrifven 
Cryptophagus, 35 Hemiptera, bland hvilka en för faunan ny 
Salda, 84 arter Lepidoptera, bland hvilka en förut obeskrifven 
Penthina-art. 

De rika samlingar af Lepidoptera och Diptera, som stu- 
dent J. E. Aro medfört frän sin med Sällskapets understöd 
företagna resa i Kuusamo, hafva ännu ej blifvit fullständigt gran- 
skade och säledes ännu ej kommit samlingarna till godo. 

Vidare har student A. J. Silfvenius, hvilken med under- 
stöd af Sällskapet genomrest Karelska näset och hufvudsakli- 
gast egnat uppmärksamhet ät vattenfaunan, till samlingarna in- 
lemnat 54 arter Trichoptera, hvaraf för faunan 1 och för pro- 
vinsen 31 nya, samt 56 arter vattenskalbagar. Frän Esbo har 
herr Silfvenius inlemnat 10 arter Trichoptera. 

Bland öfriga personer, som med mindre, men dock för 
samlingen ofta synnerligen värdefulla gäfvor ihägkommit de- 
samma, mä nämnas doktor A. Poppius (sällsynta fjärilar, däribland 
en för faunan ny Catocala från Åbo), student H. Sahlberg (fjä- 
rilar, däribland en annan för faunan ny Catocala från Pojo), 
magister A. D. Leinberg (sällsynta Coleoptera från Äland och 
Helsingfors, däribland 3 för faunan nya, af dem en obeskrifven 
art af slägtet Stenus), student W. M. Axelson (Coleoptera frän 
Äland), student W. Pylkkänen (Coleoptera frän södra Savo- 
laks), student Forssell (en för faunan ny art Coleopter från 


160 Årsmötet den 13 maj 1900. 


Helsingfors), doktor A. Helenius (Coleoptera från Haapajärvi, där- 
ibland en för faunan ny), student Luther (Coleoptera från Lojo), 
professor J. Sahlberg (enskilda insekter af skilda ordningar från 
olika delar af landet), president Fellman (Coleoptera från Lapp- 
land), fröken Hanna Blomqvist (en Coleopter från Pyttis), student 
H. Söderman (däribland 2 för faunan nya Coleoptera och Dip- 
tera från Nystad), student H. W. Natunen (Coleoptera o. s. v.). 

Genom alla dessa gåfvor har den inhemska insektsamlin- 
gen förökats med 24 nya arter, nämligen Coleoptera 10, He- 
miptera 4, Lepidoptera 2, Diptera 7 och Trichoptera 1 species. 

Af de finska Diptera-samlingarna har under året bear- 
betats af herr Th. Becker hela familjen Phoride, däraf 35 inom 
området förekommande arter åtskilts och trenne för vetenska- 
pen nya arter beskrifvits. Likaså har herr Becker välvilligt 
bestämt musei obearbetade material af Cordyluride, bland 
hvilka han urskiljt 56 arter, däraf 5 för samlingen nya. 

Vidare förtjänar nämnas, att forstmästare F. Silén, som 
under flera år uti Lappland anstält ihärdiga observationer an- 
gående blommornas befruktning genom insekter, inlemnat och 
uppställt en samling af sådana insekter, ordnade efter skilda 
växtarter. 


Intendenten för de botaniska samlingarna, professor A, O. 
Kihlman, afgaf följande berättelse: 

De botaniska samlingarnas tillväxt har lar det förflutna 
året varit relativt obetydlig, åtminstone i kvantitativt afseende, 
och man torde få gå ganska långt tillbaka för att finna något 
dermed jämförligt. De inlemnade gåfvorna utgöras nämligen af 
618 kärlväxter, 84 mossor, 91 algprof och algpreparat, 3 svam- 
par, 1 laf och 7 nummer carpologica. Visserligen kan det 
knapt vara tvifvel derom att minskningen är till stor del af till- 
fällig art; de under senaste sommar af Sällskapets exkurrenter 
gjorda, delvis mycket omfattande samlingarna hafva ännu endast 
till en mindre del hunnit till herbariet inlemnas, och äfven flere 
färder af äldre, till och med mycket gammalt datum visa i detta 
afseende oafslutade konti. En närmare bekantskap med de in- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 161 


lemnade samlingarna gifver dock vid handen att orsaken till 
den långsammare tillväxten äfven är att söka på annat håll. 

Då Hjalmar Hjelt i slutet af 1870-talet publicerade sin 
desiderat-katalog för Universitetets finska herbarium, visade sig 
den påtagliga nyttan af det lilla häftet under de följande åren 
i en stark tillströmning af material äfven från de lättare till- 
gängliga södra delarna af landet. Det är tydligt att ett uppre- 
pande af denna publikation icke mer skulle medföra samma re- 
sultat, ty samlingarna uppvisa ej längre betydande luckor i den 
mening att några af våra nuvarande botaniska provinser skulle 
vara i påfallande grad bristfälligt representerade i samlingarna, 
så vida tillvaron af ett någorlunda försvarligt exemplar därvid 
anses tillfylles. 

Man torde icke heller misstaga sig om man antager att 
särskildt den 1889 utgifna nya förteckningen öfver kärlväxterna 
i finska museets herbarium i sin mon motverkat en kraftigare 
tillväxt af samlingarna. Det kan nämligen icke betviflas att på 
många håll den föreställning gör sig gällande att en art, som 
uppgifves från en viss provins, därmed äfven vore att anses 
såsom tillräckligen företrädd från hela detta område, d. v. s. 
att ytterligare insamling af samma art från samma provins vore 
att anses som mer eller mindre obehöflig. Undantag göras vis- 
serligen allmänt för rariteter, men vegetationens hufvudmassa 
beröres däraf föga. a 

Det torde kanske icke vara ur vägen att med anledning 
häraf betona att förteckningen öfver museets samlingar knap- 
past någonsin torde kunna publiceras i den fullständighet att 
den tillika kunde ens närmelsevis angifva förefintliga brister. 
Vårt herbarium närmar sig måhända i ej ringa mån den full- 
ständighet, som man för 30 år sedan sökte eftersträfva. Men 
vi få ej glömma att under tiden nya uppgifter tillkommit, för 
hvilkas lösning vårt nationalherbarium är ett vigtigt vehikel. 
Vi böra på detsamma ställa andra anspråk nu än för 30 år 
tillbaka, ej blott hvad beträffar exemplarens fullständighet och 
yttre skick, utan framför allt i afseende å representationen af 
olika utvecklingsstadier, olika växtlokaler och fyndorter. Vi 

11 


162 Årsmötet den 13 maj 1900. 


skola härvid finna att i detta liksom i så många andra fall 
målet synes vika tillbaka i den mån vi hinna framåt, och att 
nya ansträngningar äro af nöden och nya krafter måste sättas 
i rörelse, om vi vilja förblifva i niveau med uppgiften. 

Äfven detta år hafva samlingarna ökats med nya arter 
och anmärkningsvärda hybrider, nämligen Scirpus parvulus från 
Nyland (magister Ch. E. Boldt) och Åland (student A. Palmgren), « 
Centunculus minimus från Korpo (student G. Renvall), Glyceria vil- 
foidea från Varanger (adjunkt Th. OÖ. B.N. Krok), Carex lasiocarpa 
X vesicaria från Äland (student A. Palmgren). Vid revidering af 
museets äldre samlingar har amanuensen magister Lindberg jäm- 
väl urskiljt de förut kollektivt uppfattade Myosotis suaveolens och 
Carlina longifolia. 

Äfven flere utländska forskare hafva genom företagen re- 
vision af vissa slägten skänkt vårt museimaterial ökadt värde. 
Främst mä härvid nämnas docenten, d:r S. Murbeck i Lund, 
som under året genomgått museets Stellarig&8 och Cerastia, der- 
vid han bland annat urskiljt de för vär flora nya bastarderna 
Cerastium alpinum X vulgatum och Stellaria borealis X longifolia 
äfvensom uppstält var. fennica af Stellaria palustris. Lektor 
Neuman i Ystad har likaledes genomgätt en stor del af vära 
Spargania, därvid likaledes flere bastardformer blifvit urskilda, 
vigtigast bland dem den från åtskilliga fyndorter bekanta Sparg. 
affine X simplex. Slutligen hafva våra Orchis-former i d:r J. 
Klinge i S:t Petersburg funnit en nitisk bearbetare, hvilken sy- 
nes vilja helt och hållet förändra den hittils gällande uppfatt- 
ningen af desamma. 

Den vigtigaste af de inlemnade samlingarna utgöres af 
kärlväxter från Kuusamo och Ponoj-trakten, samlade af artisten 
J. Montell. Öfriga delvis värdefulla gåfvor hafva inlemnats af 
fru professorskan I. Aspelin, herr senatskammarförvandt G. 
Sucksdorff, rektorerna I. O. Bergroth och M. Brenner, adjunkt 
Th. O. B. N. Krok, lektor J. Lindén, herr O. Alcenius, folkskole- 
inspektor O. A. F. Lönnbohm, medicine kandidaterna R. Wegelius 
och A. N. Arppe, studenterna K. Enwald, E. Häyren, K. H. Häll- 
ström och A. Palmgren, lyceisterna J. Hämäläinen och S. Juse- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 163 


lius äfvensom af undertecknad; därjämte hafva genom rekto- 
rerna A. Arrhenius och M. Brenner, lektor J. Lindén och magi- 
ster H. Lindberg samlingar tillvaratagits, som gjorts af elever vid 
särskilda läroverk och seminariet i Raumo. 

I ofvanstående äro icke inbegripna bidragen till krypto- 
gamherbariet, för hvilka Sällskapet har att tacka magistrarna 
H. Lindberg och G. Lång, studenterne A. Thesleff, A. J. Silfve- 
nius och E. Häyren samt undertecknad, intendent. 


Bibliotekarien, d:r E. Reuter, uppläste följande redogö- 
relse: 

Sällskapets bibliotek har under det senaste verksamhets- 
äret, frän den 13 maj 1899 till den 13 maj 1900, erfarit en 
ungefär lika stor tillväxt som under närmast föregående mot- 
svarande perioder. Antalet nytillkomna nummer utgör 729, 
fördelade med hänsyn till innehållet på följande sätt: 


Naturvetenskaper i allmänhet . . 350. 
Botaniker RR el 
Zoologie! R) 7044190131. 
Landt- och åkogshushällninga. Ach: 
Geograli oc MS a MD. 
Geologi, els ner ale 46110293 
Fysik, kemi, farmaci, medicin . . 22. 
Matematik, astronomi, meteorologi . 8. 
Antropologi, etnograi . ma . . . ; 


Diverse skrifter af blandadt innehåll 26. 


De flesta publikationer hafva nu, säsom förut, erhällits af 
de lärda samfund, institutioner och tidskriftsredaktioner, hvilka 
med Sällskapet underhälla regelbundet skriftutbyte. Dessa uppgä 
för närvarande till 265, af hvilka under det förflutna äret till- 
kommit endast en ny institution, nämligen 

The University of Nebraska, Lincoln, 

För välvilliga bokgäfvor stär Sällskapet i tacksamhetsskuld 
till Bestyrelsen för Universitetets Zoologiska Museum i Köpen- 
hamn, Jardin botanigue i Tiflis, The John Crerar Library i Chi- 


164 Årsmötet den 13 maj 1900. 


cago, samt till herrar M. Brenner, H. Conwentz, O. E. A. Hjelt, 
J. Klinge och H. Lindberg. 


Föredrogs följande af skattmästaren, bankdirektör Leon. 
v. Pfaler inlemnade 
Ärsräkning för är 1899. 
Debet. 
Behällning från är 1898. 
Stäende fonden. 


Hypoteksföreningens 4 '/ o 


obl. at 1982: M. 002 20,000: — 
Helsingfors stads 41/,"/o obl. 

ar laser oe. . any 5,000: — 
Helsingfors stads 41), 0); obl. 

at 1892. 000.07 15022019, 0002151195 00089 


Senator J. Ph. Palmens fond. 
Helsingfors stads 41/>"/, obl. 


GUESS kö PPS he A 500: — 
Forssa Aktiebolags 507, 

a Sy Er Ne in 4,000: — 
Trävaruaktiebolaget Kent 5 1/2 

0 KODE RATE SIST: Zn 5,000: — 
Ä depositionsräkning i För- 

eningsbanken . . . 9 500: — 10,000: — 


Sanmarkska fonden. 
Utlänadt till hr John Sahlberg mot revers 
och proprieborgen a 5 °/, Img 2,000: — 
Do GER CEO ee 4000 
Årskassan. 
Å löpande räkning i Föreningsbanken . 3,816: 86 45,816: 86 


Årsmötet den 13 maj 1900. 


Inkomster under året. 


Statsbidrag: 
för år 1899. 
Influtna räntor: 
a Hypoteksföreningens 41/,°/, obl. af 


ä 


e > om (RA 900: — 
Helsingfors stads 41/2 %, 

obl af 1882... = =<.8, 247: 50 
Helsingfors stads 41/,9%, 

obl. af 1892 . . . Im 135: — 
Forssa Aktiebolags 5 °/, obl. 

are 189 TR X my 200: — 


Trävaruaktiebolaget Kemis 
5 1/5 0/, obl. af 1893 n” 275: — 


a hr John Sahlbergs skuld- 
sEOlER aa) Ar. ng 112007 
ä bankdepositioner . . >» 23: 06 
a löpande räkning . . » 34: 77 
Ledamotsafgifter: 
ale Leiviskä. Mm 1250 
ar Kr Enwalds0< = < » 15: — 
Kredit. 
Utgifter under äret. 
Arvoden: | 
ät sekreteraren . . . Im 200: — 
ät bibliotekarien . . . » 300: — 
alı vaktimästaren , «=. » 1600 6 
Reseunderstöd: 
ats ATOMER Mo a Bin > 350: = 
Are IEmwald! mos oc » 125: — 
at GC. W. Fontell . . sä 1,0700: 
ar Iaraueki. Silk 3: » = 200: — 


at Lai keiviskäs hs hl; » 125: — 


165 


3,000: — 


2,015: 33 


30:— 5,045: 33 


my 50,862: 19 


600: — 


166 Årsmötet den 13 maj 1900. 


ät J. Montell. . . . . "Sang 300: — 

at m. Odenvall -. 19 » 100: — 

ät A. Palmgren "0 » = 100: — 

ät B. BR. Poppius. 27% 2.20: BE — 
Honorarium: 

at P;-A: Karsten) PEK EE 300: — 
Ränta & Sanmarkska fonden . . . . . 200: — 
Tryckningskostnader . . . . 2,350:68 
För flyttning af bibliotek och bökläger , 181:85 
Porto tkakt m. me i Vt at (aio 307: 50 
Annonser . . 89: 40 
Förskott för fyttning 5: Prot. W. ylän! 

ders ‚sraka Paris = i ; "hää 500: — 7,229: 43 


Behällning till år 1900. 
Stäende fonden: 


Hypoteksföreningens 4 1/, %/, 

obl. af 1884. 3 9 20.0007 — 
Helsingfors stads 41/,"/, obl. 

ad 00 . mp 5,000: — 
Helsingfors stads 4 17, JA obl. 


af 1892 . 2 2... me. 3,000: — 28,000: — 


Senator J. Ph. Palmens fond: 


Helsingfors stads 4 1/, */o obl. 
ah ASS kk. s ; ny . 00: — 
Forssa Aktiebolags 5 0, obl. 
af 1894 CNE OD 
Trävaruaktiebolaget Kemis 5 1a 
% obl. af 1893. 970 00/000:7— 
Ä depositions räkning en 
eningsbanken . . . .. 500: — 10,000: — 


Årsmötet den 13 maj 1900. 167 


Sanmarkska fonden: 


Utlånadt till hr John Sahlberg mot revers 
och proprieborgen a 5% Zag 2,000: — 


Do do do a 9% > 2,000: — 4.000: — 
Ärskassan. 
Ä löpande räkning i Föreningsbanken . 1,632: 76 43,632 76 
Im 50,862 19 


Skreds till stadgade val af tjänstemän i Sällskapet, och 
ätervaldes till ordförande professor J. A. Palmen, till vice- 
ordförande professor F. Elfving, till sekreterare rektor A. 
Arrhenius, till bibliotekarie bankdirektör L. v. Pfaler och 
till bibliotekarie docent E. Reuter. 


Vid val af en i tur afgäende medlem i Bestyrelsen äter- 
valdes professor O. M. Reuter. Likaså återvaldes till sup- 
pleanter i Bestyrelsen doktor V. M. Brotherus och doktor K. 
M. Levander. 

Till revisorer af det löpande kalenderärets räkenskaper 
utsägos professor Th. Saelan och rektor M. Brenner. 


Till publikation anmäldes följande afhandlingar 

M. Brenner, Bidrag till kännedomen af Finlands Hiera- 
cium-former. VI. Sydfinska Pilosella, hufvudsakligen från Nyland 
och sydligaste delen af Tavastland. 

E. F. Häyren, Studier öfver vegetationen på tillandnings- 
områden och dess betydelse för tillandningsprocessen i Ekenäs 
skärgård. 


Ordföranden meddelade att genom insamlingen till en vård 
pa William Nylanders graf influtit omkring 900 fmk. Sällskapet 
beslöt, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med Bestyrelsens förslag, 
för ändamålet anslå 200 fmk eller något därutöfver samt be- 
myndiga Bestyrelsen att jämte den för ärendet tidigare tillsatta 


168 Årsmötet den 13 maj 1900. 


kommissionen vidtaga alla nödiga åtgärder med hänsyn till 
uppköpandet och uppresandet af grafvården. 


Framlades »Meddelanden» häftet 25. och bestämdes priset 
därför till Fmk 1: 50. 


Rektor M. Brenner förevisade en i vårt land förut icke 
observerad ballastväxt Lepidium Draba, som af eleven Renholm 
anträffats nära Helsingfors vid Gräsviken på en afstjälpnings- 
plats icke långt från Ryska begrafningsplatsen. 


Professor Th. Saelan lemnade ett meddelande om härj- 
ningar af alskalbaggen, Chrysomela cenea, hvilken pä stora 
sträckor i Polvijärvi och Kontiolahti i norra Karelen angripit 
gråalen och uppätit dess blad med undantag för nerverna. 


Forstmästaren, magister E. T. Nyholm gjorde följande 
meddelande: 


Fynd af bäfvertänder i Kuolajärvi. 


Omkring !/, km SW om Peteriselkä by i Kuolajärvi socken 
anträffas en gammal lappbyaplats. Stenrösen efter eldstäder 
samt rätt mäktiga lager af benlemningar angifva hvar urbefolk- 
ningens boningar varit belägna. Numera äro dessa fornlem- 
ningar öfvervuxna, och blott den öppna platsen i skogen angif- 
ver stället där fordomtima en rik lappby varit belägen. 


Gräfver man emellertid på lämpliga ställen inom detta 
område, så töfvar det ej länge inan man stöter på ofta rikliga 
rester, ända till fotstjocka lager af ben, kvarlefvor från den 
gamla befolkningens måltider. Ben af företrädesvis ren, fågel 
och fisk äro vanliga i dessa kökkenmöddingar. Sällsyntare äro 
fynden af lemningar efter rofdjur (hund?) och bäfver. Dock 
lyckades det mig att vid företagna gräfningar i dessa benan- 
hopningar finna flere kindtänder af detta sistnämnda djur. Dessa 
tänder liksom i synnerhet tänderna af ren voro alldeles hela 


Årsmötet den 13 maj 1900. 169 


och jämförelsevis svagt påverkade af vittring. Så var däremot 
ej förhållandet med framtänderna af bäfver. Oaktadt ifrigt 
sökande kunde jag ej finna annat än rätt illa åtgångna frag- 
ment af dylika. Af kronolänsman O. Möller erhöll jag dock 
från samma fyndort en framtand af bäfver i nästan ursprung- 
ligt skick. 

Den gamla byaplatsen ligger numera rätt aflägsen från 
vatten, men torde förr hafva legat på tre sidor omgifven af 
utbredda sjöar. I vester, söder och öster befinna sig nämligen 
nu vidsträkta myrmarker, hvilka genomflytas dels af Sallanjoki, 
som strax söder om Peteriselkä bildar den långa Sallanjärvi, 
dels af Särkioja, som måhända i tiderna uttömt sitt vatten i 
Sallanjoki nedanom Peteriselkä. Hvar bäfvern fordom hade 
sin hemvist i dessa vattenrika trakter torde ej vara utredt, men 
att detta djur lefvat i närheten af ofvannämnda ställe gifva ej 
allenast ofvan omtalade fynd vid handen utan äfven folksägnen, 
som täljer om att en lapp, hvilken bättre än andra gynnades 
af jagtlyckan vid sin bäfverjagt, tvangs af sina afundsmän att 
flytta till den en mil från Peteriselkä belägna orten Aatsinki. 


Likaledes föredrog herr Nyholm: 


Ett granområde i Kuolajärvi socken. 


[ sydöstra delen af Kuolajärvi socken utbreder sig från 
ryska gränsen inåt Finland ett granområde af rätt betydande 
utsträckning. I stora drag äro gränserna för denna granterräng 
följande. Tänker man sig en linje dragen från Talvikotajärvi 
vid finsk-ryska gränsen åt WNW förbi Sieminkijärvi till dess 
att denna linje skär Jyrhämäjoki mellan Jyrhämäjärvi och Kut- 
sanjoki samt vidare förbi öfre Kutsa dalen (Nivajärvi, Pyhäjärvi 
0. S. v.) på omkring 4 å 5 km från denna till bergstrakterna 
söder om Tuorusoja och därifrån i WSW:lig riktning ungefär 
till Onkamojoki, så sammanfaller denna linje i det närmaste 
med den stränga granterrängens nordgräns. Sydgränsen åter 
går längs venstra stranden af Savina elf till Niitselysjärvi, hvar- 


170 Årsmötet den 13 maj 1900. 


efter den i en båge böjer sig mot öster förbi norra sluttningen 
af Kuopsatunturi till Kuopsajärvis sydliga del, därifrån gränsen 
sträcker sig nedanom södra ändan af Sieppitunturi och längs 
norra stranden af Sieppijärvi till ryska gränsen. I vester är 
gränsen icke så hel som i norr och söder, i ty att från Onkamo- 
joki och Savina en djup tunga af blandade tall- och granskogar 
sträcker sig mot öster, omslutande Selkälä by ända fram till det 
vidsträkta Näätätunturi. Den areal denna granterräng intager 
torde i stort kunna uppskattas till vidpass 100000 ha. 


Ej allenast på granens vanliga ståndorter, de friska kross- 
grusmarkerna, de relativt fuktiga kärren och myrlaggarne samt 
på lågmon har granen här nedslagit sig. Rullstensåsen och det 
torra mosandsfältet liksom den vattensjuka myren synas inom 
detta område erbjuda granen användbara ståndplatser. De gran- 
varieteter, som anträffas inom detta område, äro att döma af 
kottefjällens form och storlek samt barrens längd äfvensom 
af granens hela växttyp: Picea excelsa var. fennica Regel, Picea 
excelsa var. europea Teplouchoff och Picea exelsa var. obovata 
Ledebour. Dessa varieteter äro blandade om hvarandra och 
* synas förekomma öfver hela området, dock sålunda att kanske 
var. fennica prevalerar i öster jämte spridda obovata-granar, 
medan var europea talrikast uppträder i vester. 


De klimatiska betingelserna på dessa nordliga bredder 
bidraga också att gifva granen en typ, som i mycket skiljer 
den från sydligare trakters gran. Sålunda utbildas den pelar- 
formiga eller egentliga spetsgranen allmänt på de mera låg- 
ländta terrängerna, medan den kägellika eller koniska formen 
mera uppträder längs »vaarornas» och fjällens sluttningar. 


Då man öfverblickar denna vidsträkta granterräng kan 
man ej underlåta att göra sig frågan, hvilka äro orsakerna till 
denna massvisa invandring och utbredning af gran i dessa 
trakter, hvilka dock med stor sannolikhet ursprungligen varit 
blandbarrskogs-marker? Orsakerna äro helt visst mångahanda. 
Som en af de förnämsta torde människans ingripande i senaste 
tid få anses vara. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 171 


Jordbruk och boskapsskötsel stä i Kuolajärvi pä ett högst 
primitivt stadium af utveckling. Bosättningen skedde ursprung- 
ligen med hänsyn till den dä dominerande renskötseln pä eller 
i närmaste närhet till de bästa renlafsfälten d. v. s. de mest 
sterila mosandfälten. Sedan emellertid renskötseln, till följd 
af höggradig brist på renlaf och på grund af att renhjordarne 
särskildt under senare år högeligen decimerats, blifvit af jäm- 
förelsevis underordnad betydelse i inbyggarnes hushållning, har 
man mera begynt lägga sig vinn om att skapa nötboskapshjordar. 
Bete för dessa finner man hvarken på naturliga eller odlade 
torra ängar, utan för att erhålla erforderligt foder har man vändt 
sig till de i dessa nordliga nejder rikligen förekommande våta 
markerna, myrarne. Genom att på våren uppdämma vatten- 
afloppen från dessa och sedan låta det stagnerande vattnet hela 
sommaren betäcka myren åstadkommer man mången gång en 
relativt riklig starrväxt. 

På hösten strax före höbärgningstiden öppnas fördämnin- 
garne och vattnet får nödtorftigt afrinna så att starrängarne 
kunna bärgas. Emellertid infinner sig nu vanligen hösten med 
nederbörd eller åtminstone mulen himmel. Afdunstningen från 
de vattenfylda, vidsträkta mossarne är ringa till de förut mättade 
luftlagren. Att under sådana förhållanden försumpningen och 
mossbildningen skail fortskrida med ytterlig hastighet är själf- 
fallet. Försumpningen åter inverkar på vegetationen. Tallen 
försvinner och lämnar rum för en trädväxt som bättre är af- 
passad efter de nya förhållandena. I detta hänseende är granen 
tills vidare gynnsammare stäld, men fortgår försumpningen i 
samma proportion som hittills, så är det intet tvifvel om att 
också granen måste dö ut på dessa marker. 

Vi hafva nu utrönt en orsak till försumpningen och gran- 
invasionen, men många andra återstå. Så vill jag omnämna att 
redan i berggrundens arkitektoniska förhållanden en väsentlig 
orsak kan förefinnas till gynnande af en blifvande försumpning. 
I Kuolajärvi äro genom bergkedjeveckningar de ursprungligen 
flackt liggande berglagren uppresta och skikt-hufvudena genom 
förvittring angripna i olika hög grad. Hela landskapet blifver 


172 Årsmötet den 13 maj 1900. 


smävägigt. I vägdalarne samlar sig gärna vatten, och då det 
lösa jordtäcket ej är synnerligen mäktigt kan den underliggande 
rikliga grundvattentillförseln meddela sig till ytan. Här är en 
annan orsak gifven till förklaringen af försumpningen. Enligt 
barometerobservationerna ligger hela det område, hvilket om- 
fattar de stränga granmarkerna, högre än kringliggande trakter 
af södra Kuolajärvi. 


Student A. K. Cajander höll på grund af sin med kandidat 
J. I. Lindroth senaste sommar företagna forskningresa mellan 
Onega sjö och Hvita hafvet följande af kartskisser belysta föredrag 


Fenno-Seandian kasvitieteellisestä kaakkois-rajasta. 


Sitten vuoden 1870, jolloin prof. J. P. Norrlin suoritti 
tutkimuksensa Venäjän Karjalassa, on ollut definitivisesti var- 
maa, että maat valtiollisen Suomen itäpuolella, aina Äänisjär- 
velle ja Vienan merelle asti, ovat luettavat samaan kasvistolli- 
seen alueeseen kuin Suomi ja koko Skandinavia. Sitä laakso- 
notkoa, jonka muodostavat Vig, Äänisjärvi ja Syväri, on pidetty 
tämän alueen kaakkoisena rajana, joskin prof. Norrlin'in alku- 
peräinen ehdotus oli, että raja olisi siirrettävä itäpuolelle Vig- 
virran vända till den geologiska gränsen och dragas i sä fall 
från Onega-sjö (ett stycke sydost om Povänets) till Onega-viken». 
Viimeisellä matkallaan Pohjois-Venäjällä v. 1897 tuli prof. Norrlin 
vielä enemmän vakuutetuksi siitä, että raja oli käypä toisella 
puolella Vig-jokea. Ottaa, jos mahdollista, tarkempi selvä tästä 
rajasta jäi allekirjoittaneiden tehtäväksi. 

Ennenkuin lähdemme lähemmin arvostelemaan itse raja- 
kysymystä, luokaamme silmäys kysymyksessä olevien seutujen 
yleisiin luontosuhteisiin. Mitä ensiksikin v. 1898 tutkimiimme 
tienoisiin tulee, olemme niistä jo aikaisemmin jättäneet lyhyen 
selonteon. Tässä yhteydessä olkoon toistettu ainoastaan, että 
ne seudut, joiden läpitse Ivina-joki juoksee, ovat yhtämittaisia 
tasankoja, ilman mäkiä ja ilman kallioita. Sitävastoin on itse 
Äänisjärven rannikko mäkistä ja vuorista maata. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 173 


Toissa puolella Äänisjärven tapaa kallioita taasen pitkin 
koko itärannikkoa Bessof-nos-niemen tienoille asti etelässä. Sisä- 
maahan päin tulevat ne kuitenkin harvinaisemmiksi. Ainoas- 
taan vesien rannoilla saattavat ne sisämaassakin olla runsaat. 
Niinpä on Vodla-joen uoma Vodlan ja Padunan kyläin välillä 
melkein pelkkää kalliota. Ei pidä kuitenkaan kuvittelemaan, 
että sen seudun kalliot olisivat mitään korkeita vaaroja. Ne 
ovat kaikki järjestänsä matalia, kumpumaisia, tavallisesti met- 
sällä peittyneitä maakallioita, laadultaan granitia. Heti kaak- 
koispuolella Vodla-joen taukoovat vuoret kerrassaan. — Koilli- 
seen Vodlalta tapasimme »alkuvuori»-kallioita taasen pitkin 
Äänis-(Onega-)joen vartta Jarnemin kylästä alkain pohjoiseen 
päin. Ne esiintyvät noin !6—5 penikulman päässä joelta län- 
teen päin. Sikäläisetkin ovat + yksittäisiä, tullen ainoastaan ran- 
noilla (esim. Koscha-joen ja Koscha-järven) runsaammiksi. Yksi 
ja toinen kallio on vähän isompi kohoten ympäröivää metsää 
ylemmälle. Muut sitävastoin ovat aivan matalia. Petrografisesti 
ovat ne liuskevuoria (kloriti- ja kiilleliusketta, gneissiä); joita- 
kuita yksityisiä hiekkakivivuoria löytyy Jarnemin luona. Niiden 
suurten lisäjokien pohjoispuolella, jotka Onega saa lännestä päin 
keskeytyvät kalliot, mutta Vienan meren rannikolla jatkuu niitä 
taasen. Kio-saari on melkein paljasta kalliota. Äärimmäiset 
kiinteät gneissipaadet löytyvät Pokrofskojen luona. 

Mitä koko tähän kallioseutuun Äänisjärven itä- ja koillis 
puolella tulee, on se melkein kauttaaltaan erämaata. Eteläisin, 
Vodla-joen eteläpuolella oleva osa sekä itse mainittu jokilaakso 
ovat kuitenkin vähän taajemmin asuttuja. Maaperäkin on siellä 
viljavampaa, ollen ainakin osittain jokseenkin kalkkirikasta 
murtosoramaata. Monin paikoin on seutu sangen mäkistä. 
Useimpia näistä mäistä on käytetty kaskina ja ne kasvavat 
tavallisesti kaunista lehtimetsää, jonka keskellä on lehtomaisia 
niittyjä. Suot ovat pienet. Myöskin viljelysmaat ovat verrat- 
tain vähäpätöisiä, sillä vakituisia peltoja on niukalti. — Vodla- 
joen alijuoksun pohjoispuolella ja ylöspäin pitkin Vodlan vartta 
muuttuu seutu erämaisemmaksi: kyliä on harvassa, pellot pienet 
ja niiden ympärillä laajat kuusi- tai paikotellen mäntymetsät 


174 Årsmötet den 13 maj 1900. 


monine sisäisine suomaineen (nevoja, rämeitä, korpia, viitoja). 
Vielä suurempia erämaita ovat — ainakin asukkaiden kerto- 
musten mukaan — tienoot Vodlalta Untojärvelle. Synkkää erä- 
maata, enimmäkseen mahtavaa kuusikkoa, on edelleen Unto- 
järven ja Jarnemin välinen asujameton seutu. Sieltä pohjoiseen, 
Onegan läntisten isojen lisäjokien varsilla, alkaa suuri suoseutu. 
Arviolta lähes ?/, koko pinta-alasta on suota: laajoja, aukeita, 
osittain ylipääsemättömiä nevamaisia rahkoja ja nevoja, joiden 
rannoilla löytyy korpi- ja viitamaisia muodostuksia. Alue on 
— luostaria Koscha-järven rannalla ja yksinäistä munkkimökkiä 
luostarin ja Sidorofskajan välisen tien varrella lukuunottamatta 
— aivan asumatonta. Luulisi, että luonto olisi siellä saanut 
ihmisten sitä häiritsemättä kehittyä. Mutta eipä! Katumusten 
tekijät ja muut sen semmoiset pyhissä-vaeltajat ovat tee- ja 
nuotiotulillaan y. m. aikaansaaneet suuria metsäpaloja. Sen 
sijaan siis, että soiden väliset matalahkot kohopaikat olisivat 
peittyneet ikihongikoilla (resp. -kuusikoilla) kasvavat ne nyt 
nuorta kantorikasta petäjikköä tai koivikkoa. — Soita jatkuu 
vielä Koscha-joen (suupuolen) pohjoispuolella aina Vienan me- 
relle asti. Mitä itse meren rantoihin tulee ovat ne hyvin ma- 
talia ja joutuvat pakoveden aikana usein kilometrittäin mertä 
päin kuiville. Savihiekkaisilla paikoilla löytyy tällöin laajoja 
merenrantaniittyjä, hiekkarannat taas ovat melkein kasvittomia. 
Metsät ovat rannikolla kuusikoita ja männiköitä, saarilla ja 
rantaniemillä melkein ainoastaan jälkimmäisiä. Pokrofskojen 
rannoilla löytyy tervaleppä-metsiä sekä hietiköilla ja gneissi- 
kallioilla melkein puhtaita lehtikuusi-ryhmiä. — Koko tällä 
alueella Vodla-joelta Vienan meren rannikolle asti on maa pa- 
raasta päästä hienoa, valkoista (lyijy-)hiekkaa. Savi on hyvin 
harvinaista. Kalliorinteillä on usein murtosoramaata. Yksityi- 
siä, itsenäisiä murtosoramäkiä löytyy sitäpaitsi, varsinkin Jar- 
nemin tienoilla. Vierinkivimuodostuksista ansaitsee mainitse- 
mista pitkä vierinharju pitkin Koscha-joen keskijuoksua. Maa- 
perä on relativisesti kalkkiköyhää, pienempiä poikkeuksia lu- 
kuunottamatta. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 175 


Etelä- ja itäpuolella mainittua kallio-aluetta on enimmäk- 
seen hyvin kalkkirikkaita maita. Mitä ensiksikin Äänisjärven 
kaakkoiskulmassa oleviin tienoisiin tulee ovat ne melkein sa- 
mallaisia kuin keskisen Syvärin varrella (»Regio collina»). 
Kallioita ei löydy nimeksikään, mutta kuitenkin on maa hyvin 
mäkistä. Joet ovat viiltäneet uomansa syvälle maahan, ja niiden 
rannat ovat mäkisemmillä paikoilla korkeita, milloin aivan äkki- 
jyrkkiä, milloin loivemmin, + pengermäisesti — tekisi mieli sanoa 
amfiteaterin tapaan — kohoavia. Juuri näissä joki- ja puro- 
laaksoissa, joita ylimalkaan käytetään peltoina, tulee maaperän 
korea väri näkyviin: punaista, keltaista, harmaata, sinertävää 
ynnä lukemattomia sekavärejä niistä. Maaperä on nimittäin 
paraasta päästä devonista merkeliä ja kalkkihiekkaa. Siellä 
täällä tapaa jokilaaksoissa puhdasta kalkkiakin. Kasvillisuus 
on mitä rehevintä. Kaskenpolttoa on kuitenkin harjoitettu jok- 
seenkin paljon, jonka vuoksi mäkien laet, ell'eivät ole aivan 
metsättömiä, kuivia ahoja», kasvavat laihaa mäntymetsää. 
Kauvempana, tavallisesti jokivarsilla sijaitsevista kylistä, on 
osittain sangen kauniita erämaametsiä (kuusikoita). 

Jatkona tälle Vytegran jokiseudulle koilliseen päin ovat 
ne järvitienoot, joiden keskustana on Kolodosero. Maa on täällä 
vieläkin mäkisempää, monin paikoin kumpua kummun vieressä. 
Niiden välisissä notkoissa on lukematon joukko järviä, lampia 
ja lähdepaikkoja. Seutu on todellinen tuhanten vetten maa 
sekin. Monasti on maisema hyvin kaunis. Tahtoisimme erityi- 
sesti mainita Aglimosero-järven, jonka korkeat rannat ja monet 
saaret ovat verhoutuneet mitä ihanimpiin (koivu-, haapa-)leh- 
toihin, sekä Maaseljän tienoon, siellä kun maantie kulkee kor- 
kealla, kapealla hiekkaharjulla kahden kirkasvetisen järven vä- 
litse, joiden rannat kaikkialla kohoutuvat hiekkavaaroiksi, niin 
korkeiksi kuin korkeimmat Etelä-Suomessa tavattavat vuoret. 
Seutu on epäilemättä ollut sangen viljavaa, sillä kalkkipitoisuus 
on ainakin paikottain sangen suuri. Mutta sama seutu on kat- 
kerana esimerkkinä siitä, miten armottomasti ihminen voi tur- 
mella luonnon aarteita. Näitä mäkiä on nimittäin suuressa 
osassa tätä aluetta niin säälimättömästi poltettu kaskiksi, että 


176 Årsmötet den 13 maj 1900. 


monet vaivoin enää jaksavat kasvaa metsää. Tällaiset vanhat 
kaskikummut ovat peittyneet, saviset , Alchemilla-kasvustoilla, 
hiekkaiset taas Calluna- tai kaikkein laihimmat Arctostaphylos- 
formationeilla. — Seutu on jokseenkin taajaan ja tasaisesti 
asuttua, niin että suurempia erämaita puuttuu. Vallitseva metsä- 
laji on mäntymetsä; kaskipeltoin reunoilla on usein pieniä lehti- 
kuusiryhmiä. 

Itäänpäin kahdesta viimeksi kerrotusta (Vytegran ja Koloda- 
järven) regioneista löytyy Latscha-järven ja yleisen Onegan var- 
rella oleva laaja tasanko. Maa on siellä niin lakeata, että (missä 
metsä on poistettu) voi rattailta nähdä useampia penikulmia laa- 
jalti joka taholle. Maaperä on luultavasti koko tällä tasangolla 
(karbonista) kalkkia, vaikka kalkki ainoastaan jokivarsilla näkyy 
paljaana. Sitä peittää nimittäin kerros hiekkaa tai hiekanse- 
kaista savea, jossa on joukko nyrkinkokoisia kiviä. Järviä löy- 
tyy tuskin lainkaan (paitsi Latschaa), mutta sen sijaan löytyy 
joukko pitkiä jokia. Niiden uomat ovat kuin veitsellä viiltyjä 
irtonaiseen maahan, ja niiden ahteet ovat enimmäkseen äkki- 
jyrkkiä, joskaan ei aivan korkeita. Ahteitten alaosa on melkein 
aina puhdasta valkoista kalkkisoraa. Muutamissa paikoissa 
(Sondala, Tschurjega) muodostaa jokitörmän, joka tällöin on 
sangen korkea ja pystysuora, paljas kalkkikallioseinämä. Maa- 
perä on mitä viljavinta. Mutta mitä jo sanoimme Kolodosero- 
seudun viljavuudesta, koskee, ehkä vielä suuremmassa mää- 
rässä, myös näitä tasankomaita, varsinkin itse Onega-joen 
laaksoa. Koko sillä, noin 10 penikulmaa pitkällä alueella, 
joka on Latscha-järven eteläpään ja Bereschne-Dubrofskin kylän 
välillä, löytyy tuskin minkäänlaista muuta metsää kuin noin 
miehen mittaista lepikkoa. Suurempia niittyjä puuttuu koko- 
naan. Niitä korvaavat laajat Antennaria-kentät. Sitäpaitsi on 
lepikkoin keskellä joukko peltoja, mutta nekin ovat niin lai- 
hoja, että vetävät vertoja Suomen karuimmillekin vainioille, 
vieläpä voittavatkin ne! Bereschne Dubrofskista pohjoiseen löy- 
tyy lepikkoin sijassa kaskimännikköjä. Mutta vasta noin peni- 
kulman päässä Onegan laaksosta itäänpäin löytyy erämaita. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 177 


Onegan vartta alaspäin kulkiessa alkaa maa taas muuttua 
mäkiseksi heti Navolokin kylän pohjoispuolella. Joen uoma 
kapenee, sen kulku muuttuu väkevästi virtaavaksi, paikoin koski- 
seksikin, törmät kohoovat kohoomistaan. Korkeimmillaan ovat 
ne Markofskajan kylässä (n. 30 a 35 metriä). Puolen penikul- 
man matkalla Kirilovan kylän eteläpuolella muodostaa törmän 
joen kumpaisellakin rannalla korkea, pystysuora, valkoinen tai 
heikosti punertava (devoninen) kalkkikallioseinä. Maa on Kiri- 
lovasta edelleen mäkistä aina Jarnemin kylään asti. Sen mäki- 
syyttä lisäävät vielä lukuisat pienet lisäjoki- ja kevätpurouomat, 
jotka ovat syvälle uurtuneita. — Maaperä on etupäässä saven 
ja hiekan sekoitusta, mutta on kaikkialla mitä kalkkirikkainta. 
Kylät ovat harvassa ja pellot sekä niityt pienet. Metsät ovat 
säilyneet verrattain hyvin. Ne ovat melkein yksinomaan ko- 
meita, lehtikuusen sekaisia kuusimetsiä. Laaksokohdissa on 
mitä rehevimpiä lehtoja ja lehtimetsiä. Suurempia soita ei 
löydy. 

Jarnemin kylän luona muuttuu luonto kerrassaan toiseksi. 
Saavumme tulvaniittyjen alueelle. Jokilaakso muuttuu aivan 
lakeaksi tasangoksi. Virran uoma levenee, sen kulku muuttuu 
hitaammaksi, rantatörmät matalammiksi. Keväällä tulvehtii 
Onega vahvasti saattaen koko ympäristön, paikotellen monia 
kilometrejä laajalti kummallakin puolella tulvaveden peittoon. 
Koko tämä keväällä tulvan vallassa oleva osa on yhtämittai-, 
sena niittynä. Niittyin takana löytyy eteläosassa tulvaniitty- 
aluetta mäkiä, jotka tavallaan muodostavat toisen taaemman 
(kevätvesi-)rantatörmän. Näillä sekä myös itse niityillä olevilla 
kohopaikoilla sijaitsevat kylät pienine peltoineen. Jos taas niit- 
tyjen perällä ei ole mäkiä, muodostaa metsän reunan tavalli- 
sesti korpi tai viita, joiden takana on asumattomia erämaita. 

Niittyaluetta jatkuu muuttumattomana Porogille asti. Mai- 
nitun kylän luona loppuvat tulvaniityt. Maa muuttuu taas mäki- 
seksi, muistuttaen tavallaan Kolodoseron tienoita. Täälläkin on 
joukko kauniita järviä, lampia ja allikoita. Maa on kuitenkin 
vähemmän kalkkista, enimmäkseen hienoa hiekkaa. Kasken 
polttoa on harjoitettu verrattain vähän, joten metsät ovat suu- 


12 


178 Årsmötet den 13 maj 1900. 


rimmaksi osaksi saaneet rauhassa kasvaa. Ne ovat kuusikoita, 
Andoseron kylän ympäristöissä lehtikuusen sekaisia. Purolaak- 
soissa ja muissa viljavammissa notkoissa on lehtoja ja lehti- 
metsiä. Pikkusia soita — nevoja, rämeitä — on lukuisasti 
alankopaikoilla. 

Sanotusta selviää, että niin erilaisia kuin mainitut eri 
regionit keskenään ovatkin, jakaantuvat ne kuitenkin selvästi 
kahteen tyvppiin: toisissa vallitsevat Pohjois-Venäjälle karakte- 
ristiset kalkkirikkaat devoni- ja karbonimuodostumat, toisissa 
taas enemmän suomalaiset, verrattain kalkkiköyhät, alkuvuori- 
kallioiset morenimaat. Rajana näiden alueiden välillä ovat suun- 
nilleen Vodla- ja Onega-jokien laaksot, kuitenkin niin, että jäl- 
kimmäinen (Onega) täydellisesti kuuluu venäläiselle puolelle, 
Vodla taas fenno-skandialaiselle. 

Näin määriteltynä on raja geologinen. Mutta se on toi- 
selta puolelta myös puhtaasti kasvimaantieteellinenkin. Topo- 
grafisessa suhteessa on ennen kaikkea huomattavaa, että sipe- 
rialais-pohjoisvenäläiset tulvaniityt, nuo tavattoman laajat, hu- 
muksettomat, sammalettomat, mutta erinomaisen korkea- sekä 
taajaheinäiset ja -ruohoiset niittymaat, joista Suomessa on vaan 
vähäpätöisiä alkuja Pohjanmaan ja Lapin virtain varsilla, ovat 
jo Onegan laaksossa erittäin hyvin edustettuina. Kuten jo mai- 
nittu, löytyy nimittäin alisen Onegan varrella, Porogin ja Jarnemin 
välillä, noin 12 penikulmaa pitkä, monin paikoin yli 1/, peni- 
kulmaa leveä, melkein keskeymätön tulvaniitty. Samantapaisia 
humuksettomia tulvaniittyjä löytyy, joskin pienemmässä skalassa, 
Andoma-joen varrella. Sitävastoin puuttuu niitä kerrassaan Vod- 
lan rannoilta sekä niiden suurten lisäjokien varsilta, jotka Onega 
suupuolessaan saa lännestä päin. 

Mainittiin jo, että venäläisten jokien törmät ovat, paitsi 
tulvaniittyalueella, korkeahkoja ja jyrkkiä. Näillä kalkkirikkailla 
jokiahteilla löytyy erityinen tyyppi mitä rehevimpiä (leppä-, koivu-, 
haapa- y. m.) lehdikoita, joissa on runsaasti pensaita (Rosa aci- 
cularis, R. cinnamomea, Lonicera't, Viburnum, Ribes'it y. m.) 
ynnä korkeakasvuisia ruohoja ja heiniä (Atragene, Crepis sibi- 
rica, Conioselinum, Delphinium elatum, Picris, Hieracium pre- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 179 


nanthoides, Dactylis, Triticum caninum y. m.). Missä puut ja 
pensaat ovat törmiltä hakatut pois taikka poltetut, löytyy ka- 
rakteristisia, varpukasvittomia törmäniittyformationeja (Inuletu- 
meja, Thalictretumeja, Convallarietumeja y. m.). Heti rajan 
länsi- ja luoteispuolella olevien jokien varsilta, joilla ei ole 
tällaisia kalkkirikkaita pystytörmiä, puuttuvat vastaavat forma- 
tionitkin. 

Toiselta puolelta ei luonnollisesti venäläisissä regioneissa 
löydy meidän tavallisia kallioformationeja. Sitävastoin ulottuu 
niitä Suomen äärisellä puolella sangen tyypillisinä aina rajalle 
asti. Mainittava on, että esim. Kio-saarella, Onega-joen suussa, 
on niin täydellisesti suomalainen luonto, että sitä, joll'ei ottaisi 
lukuun eräitä Vienan merelle karakteristisia kasveja, voisi luulla 
miksi saareksi tahansa Suomen rannikolla. Se on nimittäin 
melkein yhtenäistä gneissikalliota, joka on peittynyt tavallisella 
kalliomänniköllä ynnä muilla kalliosaarillemme omituisilla muo- 
dostuksilla. Toisia tällaisia aivan suomalaisia kalliopaikkoja 
ovat varsinkin Koscha-järven ympäristöt, Vodla-joen yläjuoksu 
ja Äänisjärven itäranta. — Paitsi kallioformationeja, puuttuu 
venäläiseltä puolelta sitäpaitsi useita Suomelle karakteristisia 
morenimäkiformationeja, m. m. Pteris aguilina-mäet. 

Mitä yksityisiin kasvilajeihin tulee, on huomattavaa, että 
rajan suomenpuolinen osa eroaa etupäässä negativisilla karakta- 
reillä venäjänpuolisesta. Suomen kasvisto on köyhää lajeista. 
Kuta kauvemmaksi etenee itäänpäin, sitä enemmän ylimalkaan 
tulee uusia lajeja lisään, ilman että entisiä sanottavasti lakkaisi 
esiintymästä. Näitä jälkimmäisiä on kuitenkin Polypodium vul- 
gare, jota löytyy äärimmäisilläkin alkuvuorikallioilla, mutta jota 
ei enää kasva venäläisillä kalkkitörmillä. Muutamat muut tau- 
koovat jo lännempänä, esim. Asplenium septentrionale ja A. 
trichomanes. Muista kasveista, joita jossain määrin voi pitää 
Suomen ääriselle osalle omituisina, mainittakoot Pteris, Aspi- 
dium filix mas, Hypocheris maculata. 

Sitävastoin löytyy suuri joukko siperialais-pohjoisvenäläisiä 
kasveja, joiden leveneminen länteen päin päättyy juuri mainit- 
tuun rajaan. Vaikka emme vielä olekaan ehtineet tarkemmin 


180 Årsmötet den 13 maj 1900. , 


tarkastaa kokoelmiamme, tahdomme kuitenkin tässä mainita tär- 
keimmät kasvit: 

Siperialainen lehtikuusi (Larix sibirica) on Kolodoseron 
tienoilta Vienan meren rannikolle asti rajan itäpuolella yleinen, 
mutta on rajan länsipuolelle eksynyt ainoastaan muutamissa 
kohdissa, nimittäin Pokrofskojen luona, Kio-saarella (1 puu), 
pitkin Igischa'a sekä Koscha-joen suunpuolta, Jarnemin lähei- 
syydessä olevien pikkupurojen rannoilla, yksityisissä paikoissa 
Vodla-joen ympäristöissä sekä Kansaniemellä Vodla-järvessä 
(viimeksi mainitussa paikassa asukkaiden kertomusten mukaan). 

Salix viminalis on karaktärikasvi Onegan rannoille, muo- 
dostaen pitkiä kapeita rantametsiä ja -pensastoja. Vodlan var- 
rella ei sitä löydy eikä liioin Onegan lisäjokien Koschan, Sif- 
tugan v. m. rannoilla. 

S. stipularista löytyy yleisesti kaikkien isompien jokien 
varsilla venäläisellä puolella (Andoma, Koloda, Kauma, Tam- 
bitsch, Onega enimpine lisäjokineen y. m.), mutta fennoskandia-: 
laisella puolella ei sitä nähty kertaakaan. Erityisesti on huo- 
mattavaa, että se kasvaa Vodlan syrjäjoen Kolodan rannoilla, 
vaikka se ei esiinny itse Vodlan laaksossa, samaten että se on 
yleinen Onegan varrella, mutta puuttuu Onegan läntisten suurten 
lisäjokien varsilta. 

S. pyrolefolia'a kasvaa Onegan laaksossa jokseenkin ylei- 
sesti, joskaan ei suurempia pensastoja muodostavana. Rajan 
länsipuolella ei sitä nähty kertaakaan. 

Cornus sibirica kasvaa jokseenkin yleisesti — paikottain 
Onegan laaksossa ja etenee länttä päin aina Kenosero-järven 
lounaiskolkkaan. Rajan länsipuolella löydettiin muutamia pen- 
saita Koscha-joen rannalla muutamien virstain päässä Sidorof- 
skajasta etelään. 

Betula humilis'ta löytyy alueen venäläisen puoliskon eteläi- 
semmässä osassa (Krasnofskajalle asti pohjoisessa) paikotellen 
varsin runsaasti. Rajan länsipuolella sitä ei nähty kertaakaan. 

Delphinium elatum on yleinen — jokseenkin yleinen joki- 
ja purovarsilla venäläisellä puolella (pohjoisessa lähelle Ust- 
Koschaa). Yhdellä ainoalla niityllä se tavattiin fenno-skandisella 


Årsmötet den 13 maj 1900. 181 


alueella, nim. Vodlan rannalla jonkun matkan päässä Vodlan 
kylästä etelään. 


Thalictrum minus (collect.) kasvaa Vodlan rannalla samalla 
niityllä kuin edellinen. Muuta kertaa ei sitä tavattu rajan länsi- 
puolella. Kena- ja Onega-jokien laaksoissa se sitävastoin on 
kaikkein yleisimpiä kasveja. Thalictrum-niityt Onegan varrella 
käsittävät yhteensä monta neliöpenikulmaa. 

Muista kasveista, joita kasvaa yleisesti tai jokseenkin ylei- 
sesti Onegan laaksossa, mutta, joita ei tavattu ensinkään rajan 
länsipuolella, mainittakoot: 


Nasturtium silvestre, 

Astragalus hypoglottis, 

Euphorbia virgata, 

Petasites levigatus (ei aivan identinen kuolalaisen P. l&- 
vigatus'en kanssa). 


Harvinaisemmista kasveista, joita tavattiin ainoastaan venä- 
läisellä puolella, mainittakoon vielä seuraavat: 


Gentiana cruciata, Onobrychis arenaria, 

Anemone silvestris, Asarum europeum, — (esiintyi 
Lithospermum officinale, myös aivan rajalla), 
Orchis militaris, Koleria glauca. 


Senecio paludosus, 


On sitäpaitsi useita, oikeastaan itäisiä kasveja, joita harvi- 
naisina on tavattu n. k. Suomen luonnontieteellisen alueen poh- 
joisissa provinseissa, mutta jotka Onegan laaksossa (osittain myös 
Andoman y. m. varsilla) ovat yleisiä, esiintyen usein mahdotto- 
missa määrissä, ilman että niitä kuitenkaan olisimme tavan- 
neet nyt kysymyksessä olevan rajan länsipuolisissa regioneissa. 
Niitä ovat: 


Salin triandra, Archangelica officinalis, 
Schedonorus inermis, ; Cenolophium Fischeri. 
Veratrum lobelianum, 


182 Årsmötet den 13 maj 1900. 


Vielä suurempi on niiden kasvien luku, joita harvinaisina 
on tavattu Suomen eteläosissa, mutta jotka Onegaa pitkin nou- 
sevat paljon pohjoisemma, osittain Pohjois-Suomea vastaaville 
leveysasteille, poikkeematta kuitenkaan ensinkään tai ainoastaan 
harvoissa kohdissa mainitun rajan länsipuolisiin osiin: 


Inula britannica, Veronica beccabunga, 
Lysimachia nummularia, Botrychium virginianum, 
Carex ornithopoda, Sedum Fabaria, 

Achillea cartilaginea, Carex vulpina. 


Lopuksi olkoon vielä mainittuna ryhmä kasveja, joiden 
esiintymisessä rajan kummallakin puolella on selvä eroitus huo- 
mattavissa, siten että ne joko ovat rajan itäpuolella yleisiä, sen 
länsipuolella harvinaisia tai että ne kokonaan puuttuvat rajan 
länsipuolelta, mutta esiintyvät vaihtelevilla freguenseillä rajan 
itäpuolella. Sellaisia ovat: 


Phegopteris robertiana, Sium latifolium, 
Cystopteris montana, Conioselinum tataricum, 
Alopecurus pratensis, Cherophyllum Prescottii, 
Glyceria aguatica, Anthyllis vulneraria, 
Brachypodium pinnatum, Veronica anagallis, 
Epipactis atrorubens, Melampyrum pallens, 
Gymnadenia albida, Glechoma hederacea, 
Rumex fennicus, Inula salicina, 

R. auriculatus, Crepis sibirica, 
Pulsatilla patens, Cr. premorsa, 

Atragene sibirica, Hieracium prenanthoides (col- 
Viola collina. lect.). 


Jos otamme huomioon, että suuri osa ylempänä lueteltuja 
kasveja — Larix, Salix viminalis, S. stipularis, S. triandra, 
Schedonorus, Veratrum, Thalictrum y. m. — esiintyvät niin 
valtavissa joukoissa, että ne kerrassaan määräävät näiden seu- 
tujen fysiognomian; jos edelleen muistamme, että samaiset kasvit 
ovat yleisiä (jokivarsilla) koko Pohjois-Venäjällä, jopa suuressa 
osassa Siperiaakin, mutta että niiden seassa on sangen monta, 


Årsmötet den 13 maj 1900. 183 


ei ainoastaan Suomelle, vaan ylimalkaan koko Fenno-Skandialle 
outoa; jos vihdoin otamme varteen, eroitus kasvillisuudessa nyt 
esitetyn rajan kahden puolin on suurempi kuin eroitus tältä 
rajalta aina valtiollisen Suomen rajalle asti, niin täytyy mai- 
nittua rajaa Fenno-Skandian ja Pohjois-Venäjän välillä kasvi- 
maantieteellisessä suhteessa pitää luonnollisimpana. 

Lopuksi sallittakoon lausua muutamia mietteitä Syvärin 
laakson suhteen. Syväriä on totuttu pitämään luonnontieteelli- 
sen alueemme itäisimpänä etelärajana. Mutta paitsi sitä, että 
jokilaaksot semmoisinaan ovat kasvimaantieteellisten alueiden 
rajoiksi vähemmän soveliaat, on monta muutakin seikkaa, jotka 
vastustavat Syvärin pohjoisrannan kuuluvaisuutta Suomi-Skan- 
diaan. Jo prof. Fr. Elfving on kertomuksessaan Syvärin ympä- 
ristön kasvillisuudesta huomauttanut, että Keski-Syvärillä (n. k. 
» Regio collina'ssa») tavattavat devoniset kummut ovat aivan 
samallaisia kuin ne, jotka löytyvät Vosnesenjen eteläpuolella. 
Me emme tosin olleet tilaisuudessa ekskurreeraamaan Keski- 
Syvärillä, mutta mikäli laivasta saattoi nähdä, ovat sikäläiset 
kummut täydellisesti samallaisia kuin sekä ne, jotka löytyvät 
Äänisjärven eteläpuolella, että ne joita Äänisjärven eteläpäästä 
jatkuu koilliseen päin aina ohitse Kenosero-järven. Johdon- 
mukaisuus vaatii, että joko luetaan koko tuo devoninen vyö- 
hyke Fenno-Skandiaan tai, koska se on mahdotonta, niin on 
myöskin Keski-Syvärin devoninen alue suljettava sen ulkopuo- 
lelle. Samaten on epäilemättä meneteltävä myöskin ylisen Sy- 
värin ja Ivina-joen laaksojen suhteen. Ensiksikin on maa siellä 
aivan tasaista, ilman kallion alkuakaan; toiseksi löytyy siellä, 
ainakin vähissä määrin Pohjois-Venäjälle karakteristisia humuk- 
settomia tulvaniittyjä (Ivinan varrella) sekä törmälehtoja (Syvärin 
varrella); kolmanneksi tavataan siellä useita Pohjois-Venäjälle 
omituisia kasveja, kuten Salix triandra, Schedonorus, Thalictrum 
minus (coll.), Cnidium venosum y. m. Mitä taas läntisimpään 
osaan Aunuksen Karjalaa tulee, emme siellä tehneet mitään 
— ekskursioneja. Mikäli kuitenkin laivamatkoilla Syvärissä sekä 
matkustaessamme Petroskoilta Aunuksen kaupungin kautta Sor- 
tavalaan saatoimme havaita, poikkee sikäläinen luonto äärettö- 


MN 


184 Ärsmötet den 13 maj 1900. 


män paljon Suomen luonnosta. Maa kun on aivan tasaista 
ilman pikkusiakaan mäkiä, muistuttaa se mitä suurimmassa 
määrässä Kargopolin seutuja tai myös Neva-joen ympäristöjä. 
Koska tätä Aunuksen tasannetta samallaisena jatkuu vielä pitkät 
matkat Syvärin eteläpuolelle, tuntuu luonnollisimmalta eroittaa 
sekin alueestamme. Tähän on sitä suurempi syy, koska paljon 
luonnollisempi raja Fenno-Skandialle on löydettävissä jonkun 
matkaa Syvärin laaksosta pohjoiseen, niillä tienoin missä ta- 
valliset morenimäet sekä vähän etäämpänä lukuisat kalliot ja 
vuoret luovat seuduille puhtaasti suomalaisen leiman. 


Senatskammarförvandt G. Sucksdorff framlade en gren 
af Abies excelsa f. viminalis från Vesanto. Trädet, ett enstaka 
exemplar, som växte vid stranden af Niinivesi sjö, var omkring 


r- 


7 m högt och 30 cm tjockt. 


Kandidat A. Leinberg gjorde följande tre entomologiska 
meddelanden: 


Zwei Varietäten von Philonthus dimidiatus Sahlb. 


Philonthus dimidiatus Sahlb. hat seinen Namen davon 
erhalten, dass seine Flügeldecken an einer Hälfte schwarz, an 
der anderen roth gefärbt sind. Doch habe ich Exemplare ge- 
funden, welche nicht eine solche Farbe haben. Einige derselben 
sind nur an der Spitze der Flügeldecken roth, bald breiter 
bald schmäler, eine Variation, welche auch L. Ganglbauer in 
seinem »Die Käfer von Mitteleuropa» erwähnt; andere haben 
ganz dunkle Flügeldecken. Die erst genannten nenne ich var. 
apicalıs, die letzteren var. unicolor. Beide habe ich an dem- 
selben Orte wie die Hauptform, unter Heu bei Helsingfors 
gefunden. Von den Varietäten kamen mehr Exemplare vor, 
als von der Hauptform. Die var. unicolor gleicht sehr dem 
Ph. varians Thoms.; das beinahe einzige Kennzeichen ist, dass 
dieser zwei Punkte auf der Scheibe des Halsschildes ausser- _ 
halb der Längsreihe, der Ph. dimidiatus (die Hauptform sowie 
die Varietäten) dagegen nur einen derselben hat. 


Meddel. Soc. pro f. & fl. fenn. H. 26. 


Ehdotettu raja 
FENNO-SKANDIA 
ja 
POHJOIS-VENÄJÄN 
välillä. 
Vorgeschlagene Grenze 


zwischen 


FENNO-SKANDIA 


und 


NORD-RUSSLAND. 


äkisal E kie 
salmi 
TMN. S Man 


AN TR a | 3 N fodadinejt polje 
ge o Humbaritsu- 
a + 


N 2 
(i SN ü DD (Sermaks S hl 
RE 5 


vodlay I 


Adosero 
ain 


odösaro 


N 
”arkhangelskii 


Wolobdj 


i 
3 


E 


hel rei ine 


= 


u RR en Va li PÄÄ ee 


WEST u 
NERD 2 koke a 


varikon ON 


ako. 


En 
AMSTEL J 


Årsmötet den 13 maj 1900. 185 


Uber die Cateretes- (Cercus-) Varietäten. 


Von dem Cateretes- (Cercus-) bipustulatus Payk. sind schon 
einige Varietäten beschrieben worden, nämlich: var. suturalis 
Murr., welcher mit Ausnahme einer dreieckigen Makel am 
Schildchen und der Spitze der Flügeldecken röthlichgelb ist; 
var. ochraceus Murr., der ganz röthlichgelb ist; var. niger J. 
Sahlb., bei dem der rothe Mittelfleck auf den Flügeldecken klein 
und undeutlich ist oder ganz verschwindet. Zu diesen Varie- 
täten wollte ich noch einige hinzusetzen, nämlich: var. nigri- 
collis, dessen Körper mit Ausnahme des grossen Mittelfleckes 
auf den Flügeldecken schwarz ist; var. lapponicus, schwarz, 
die Mitte des Halsschildes und des Kopfes roth. — Die Varietät 
nigricollis ist sowohl im südlichen und östlichen Finnland, als 
in Lappland gefunden; von der var. lapponicus giebt es ein 
Exemplar von Professor J. Sahlberg bei Imandra in Lappland 
gefunden und in der Universität in Helsingfors aufbewahrt. 
Von den anderen Varietäten ist var. suturalis im südlichen, 
sowohl im Osten als im Westen, und im nördlichen Finnland 
wie auch in Lappland, var. niger im östlichen und südlichen 
Finnland und Lappland gefunden. Aus Finnland kenne ich 
kein Exemplar von der var. ochraceus. 

Von dem C. pedicularius L. ist nur die unsichere Varietät 
inglorius Goz. beschrieben und benannt; von dieser ist nur 
das Weibchen bekannt, das gröbere, viel tiefere und weit- 
läufigere Punktirung der Flügeldecken als die Hauptform hat. 
Doch giebt es auch hier ähnliche Varietäten, wie von dem C. | 
bipustulatus. Die Hauptform ist einfarbig, gelblich oder röth- 
lichgelb, die Flügeldecken oft an der Naht ein wenig dunkler. 
Die folgenden Varietäten haben eine andere Farbe: Var. scu- 
tellaris nov. var. an dem Schildchen oder auch nahe der Spitze 
der Flügeldecken schwärzlich oder bräunlich, eine Variation 
welche zwar in der Litteratur erwähnt ist; var. nigriventris nov. 
var., bei der die Mittel- und Hinterbrust, das Schildchen *) und 


*) Von der Farbe des Schildchens kann man auch auf die Farbe 
der Unterseite schliessen. 


186 Årsmötet den 13 maj 1900. 


das Abdomen mit Ausnahme des letzten Segmentes schwarz 
sind; die Naht der Flügeldecken ist bald mehr und breiter, 
bald minder und schmäler schwärzlich; var. alandicus nov. 
var. dessen Flügeldecken mit Ausnahme der Schultern und des 
Seitenrandes bald breiter, bald schmäler schwarz sind. 

Var. scutellaris ist ziemlich allgemein im südlichen Finn- 
land. Die Varietäten nigriventris und alandicus habe ich auf 
Äland auf Eckerö gefunden. 

Nach der folgenden Tabelle können die verschiedenen 
Varietäten bestimmt werden. 

I. Das erste Glied der Fühler bei dem Männchen com- 
primirt, das Zweite deprimirt und dreieckig erweitert; bei dem 
Weibchen das zweite doppelt so lang und viel dicker als das 
dritte. Oberseite grob punktirt. 

A. Die Farbe des Körpers gelb oder röthlichgelb. 

a. Die Flügeldecken gelb oder an der Naht mit ganz 


feiner dunklerer Schattirung: C. pedicularius L. 
b. Die Flügeldecken an dem Schildehen oder auch nahe 
der Spitze braun oder schwärzlich: var. scutellaris nov. var. 


B. Die Mittel- und Hinterbrust, das Schildchen und das 
Abdomen mit Ausnahme des letzten Segmentes schwarz. 

a. Die Flügeldecken an der Naht mehr oder minder breit 
schwarz: var. nigriventris nov. var. 

b. Die Flügeldecken schwarz, nur an den Schultern und 
dem Seitenrand bald breiter, bald schmäler röthlich: 

var. alandicus nov. var. 

ll. Das erste Glied der Fühler bei dem Männchen ver- 
dickt, das zweite einfach kegelförmig; bei dem Weibchen das 
zweite 11/2 mal so lang und wenig dicker als das dritte. Ober- 
seite etwas feiner und dichter punktirt. 

A. Die Farbe des Körpers bräunlichschwarz. Der Mund, 
die Fühler und die Beine rostroth; die Fühler oft mit dunklerer 
Keule. 

a. Die Flügeldecken jede mit einem mehr oder minder 
ausgedehnten, hinten oft ausgerandeten Mittelfleck: 

C. bipustulatus Payk. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 187 


B. Die Farbe des Körpers röthlichgelb. 
a. Die Flägeldecken mit Ausnahme einer dreieckigen 
Makel am Schildchen und der Spitze röthlichgelb: 

* var. suturalis Murr. 
b. Die Flügeldecken ganz röthlichgelb: 

var. ochraceus Murr. 
C. Die Farbe des Körpers schwarz. 
a. Der Halsschild ganz schwarz. 
«a. Die Flügeldecken mit grossem und deutlichem gelben 


Mittelfleck : var. nigricollis nov. var. 
8. Die Flügeldecken ganz schwarz oder mit kleinem und 
undeutlichem Mittelfleck : var. niger J. Sahlb. 


b. Der Halsschild und der Kopf in der Mitte roth. — Die 
Flügeldecken mit grossem, gelbem Mittelfleck: 
var. lapponicus nov. var. 


Stenus cordaticollis nov. sp. 


Niger, opacus, dense punctatus; capite elytrorum fere lati- 
tudine, fronte poene plano; palpis articulo primo testaceo; an- 
tennis breviusculis, nigris, articulo tertio et gvarto »qvali fere 
longitudine, septimo oblongo; prothorace ante medium rotun- 
dato, basin versus sinuato augustato, canaliculo antice evane- 
scente; elytris hoc longioribus; abdomine nitido, marginato, 
crebrius punctato, segmentis 2—4 basalibus carinis quattuor 
instructis; pedibus elongatis, nigris; tarsis postieis tibiis 1/3 
brevioribus, articulo primo secundo longiore, qvinto longiore. 
* Long. 3.5 mm. 

Mas: abdominis segmento sexto ventrali angustius, dor- 
sali latius apice exciso; septimo utringve denticulo. 


Schwarz, geflügelt, der Vorderkörper matt, der Hinter- 
körper glänzend, die weisslichgelbe Behaarung sehr kurz und 
sparsam, auf der Unterseite des Abdomens doch länger und 
dichter. Die Kiefertaster schwarz, das erste Glied gelb. Der 
Kopf fast so breit wie die Flügeldecken und breiter als der 
Halsschild, stark, dicht und tief punktirt, nur mit feiner Andeu- 


188 Årsmötet den 13 maj 1900. 


tung von Stirnfurchen. Die Mandibeln sind bei dem gefundenen 
Exemplare roth. Die Fühler kurz, schwarz, ihr viertes Glied 
beinahe gleich lang wie das dritte. Der Halsschild ein wenig 
länger als vor der Mitte breit, hier stark gerundet, nach hinten 
herzförmig eingeschnürt; am Grunde halb so breit als die Flü- 
geldecken, stark, tief und äusserst dicht punktirt, ein wenig 
uneben, mit einer nach hinten tieferen und breiteren Mittel- 
furche. Die Flügeldecken kaum länger als der Halsschild, we- 
nig gewölbt und wenig uneben, etwas stärker und nicht ganz 
so dicht punktirt wie der letztgenannte, in der Mitte der Seiten 
schwach eingedrückt. Das Abdomen nach hinten wenig verengt, 
vorn mässig stark und dicht, hinten feiner punktirt; die Unter- 
seite länger als die Oberseite behaart; das 2—4 Dorsalsegment 
an der Basis mit vier kurzen Längsleisten. Die Beine schwarz. 
Die Hintertarsen kurz, nur wenig länger als die Hälfte der 
Hintertibien; ihr erstes Glied ziemlich so lang als das Endglied; 
das vierte Tarsenglied einfach, nicht gespalten und nicht breiter 
als das dritte. Beim Männchen das sechste Abdominalsegment 
an der Spitze auf dorsaler Seite breit, auf ventraler schmal 
ausgeschnitten, das siebente mit zwei Zähnen, einer auf jeder 
Seite, endigend, welche mit einem Borstchen an der Spitze 
besetzt sind. 

Dem St. buphthalmus Grav. nahe stehend, von demselben 
durch die flache Stirn, die Form des Halsschildes, die Deutlich- 
keit der Mittelfurche desselben und durch die Sexualcharaktere 
des Männchens verschieden. Von dem St. canaliculatus Gyll., 
dem er auch gleicht, unterscheidet er sich durch die un- 
deutlichere Pubescenz des Vorderkörpers, den nicht so scharf 
sefurchten und kürzeren Halsschild, wie auch durch die Form 
desselben und durch die kürzeren und unebeneren Flügel- 
decken. 

Sehr selten. Auf Äland bei Storby habe ich nur ein 
Exemplar gefunden. — Aufbewahrt in Mus. Univ. Helsingfors. 


Årsmötet den 13 maj 1900. 189 
Föredrogs följande meddelande 


Eine neue Art der Gattung Cryptophagus Herbst 
beschrieben von 


BEPOpPp rus: 


Cryptophagus plagiatus n. sp. 


Oblongus, niger, parum nitidus, pilis flavo-albis, satis 
crassis parce obductis. Antennis longis, pedibus, elytris ex 
parte ferrugineis; capite dense, prothorace subguadrato paulo 
parcius, satis subtiliter punctatis; elytris parcius multo fortius 
punctatis, apicem versus laevioribus, mediocriter nitidis, ferru- 
gineis, plaga magna suturali marginegue laterali late nigra. 
Long. 2 mm. 


Diese durch die Farbe, den schmalen Prothorax und die 
langen Antennen sehr ausgezeichnete Art ist mit dem Or. fas- 
ciatus Kr. ziemlich nahe verwandt, aber weicht von demselben, 
ausser der Farbe, auch darin ab, dass der Prothorax viel 
dichter und auch feiner punktirt ist als die Flügeldecken, durch 
gröbere und spärlichere Behaarung und durch Mangel in Reihen 
angeordneter, aufstehender Haare auf den Flügeldecken. Der 
Kopf ziemlich fein aber dicht punktiert. Die Antennen roth- 
braun, ziemlich lang, die Basis des Prothorax überragend, das 
3:tte Glied unbedeutend länger als das 2:te, beide deutlich län- 
ger als breit; die Glieder 4—8 gerundet, ziemlich gleich gross, 
das 9:te kürzer und schmäler als das 10:te, das 11:te ein wenig 
länger als breit, konisch zugespitzt. Prothorax annähernd qua- 
dratisch, ein wenig gegen die Basis schmäler werdend, unbe- 
deutend breiter als lang, deutlich schmäler als die Flügeldecken. 
Die Seiten stark, die Basis feiner gerandet, die hinter-Winkel 
annähernd rechtwinkelig, die vorder-Winkel in einen nach hinten 
zurückgebogenen kurzen Zahn ausgezogen, schwach verdickt; 
der Lateralzahn in der Mitte des Prothorax. Dieser an der 
Basis schwach eingedrückt, der Eindruck mit einem seichten 
Punkt endigend. Die Elytra oblong-parallel, ein wenig hinter 


190 Årsmötet den 13 maj 1900. 


der Mitte sehr wenig verbreitert, und von da nach der Spitze zu 
stärker verschmälert, rothbraun, mit einem grossen eiförmigen 
Fleck in der Mitte der Sutur, der gleich hinter dem Scutell 
anfängt und nach dem letzten Drittel der Flügeldecken hin- 
reicht, und die Seiten der Flügeldecken ziemlich breit schwarz. 
Die Punktierung der Elytra stärker und besonders nach der 
Spitze zu spärlicher als auf dem Prothorax, wodurch dieselben 
ziemlich glänzend sind. Die Beine roth, die Schenkel etwas 
dunkler gefärbt, braunroth. | 

Selten unter verfaultem Laub im nördlichsten Lappland. 
Ich habe ein einziges Exemplar in der Nähe von Hakokoski 
am Patsjoki-Fluss den 24 August 1897 gefunden. — Mus. Univ. 
Helsingfors. 


Professor J. Sahlberg yttrade: 


Jag ber att fä förevisa tvenne för vär fauna nya Coleo- 
ptera. Den ena, Necrobia rufipes Fabr., anträffades bland nägra 
insekter, hvilka student Forssell nyligen visade mig och voro 
tillvaratagna under innevarande vär ä zoologiska museum af 
hans fader, preparator Forssell. Denna art, som lefver pä kada- 
ver, har en vidsträckt utbredning i södern, men är veterligen 
icke funnen nordligare än i Skäne och Livland. Efter all sanno- 
likhet har insekten inkommit med torra däggdjurshudar, men 
dä exemplaret togs lefvande om våren har det troligen blifvit 
utkläckt här och kan få plats i vär fauna, ehuru arten i egentlig 
mening ej kan räknas bland vära inhemska djur, lika litet som 
de med verldshandeln kringförda insekterna. Exemplaret öfver- 
lemnades godhetsfullt af herr Forssell till Finska museum. 

Den andra nykomlingen är Cryptophagus cylindrus Kies., 
tagen i ett enda exemplar af mig invid Helsingfors. Arten är 
sällsynt; den förekommer i flera bergstrakter i mellersta Eu- 
ropa, men har ännu ej blifvit anförd från Skandinaviska halfön. 
Jag har likväl redan för flera är sedan fätt exemplar af den- 
samma från Norge, där den tagits af kandidat Münster. För 
öfrigt eger jag exemplar af denna art från Skotland, Siben- 


Årsmötet den 13 maj 1900. 191 


bärgen, Pyreneerna och Corsica. Exemplaret har blifvit gran- 
skadt äfven af Dr. Ganglbauer i Wien och förklaradt för den 
rätta Cr. cylindrus Kies. En närstående art, som blifvit för- 
vexlad med denna, är Cr. parallelus Thoms., hvilken jag tagit 
under bark af tall i Ruovesi och hvilken blifvit återfunnen på 
Åland af student Axelson. Denna sistnämnda art, som är väl 
skild från Cr. silvanoides Reitt., måste erhålla ett nytt namn för 
undvikande af kollision med Cr. parallelus Bris. (= cylindrus 
Kies.), och har Ganglbauer i sitt senaste arbete »Die Käfer von 
Mitteleuropa» härför föreslagit namnet Cr. angustulus. Exem- 
plar af hvardera arterna förvaras i Finska museum. 


Docent Enzio Reuter förevisade exemplar af den för 
Finlands och Skandinaviens fauna nya dagfjärilen Zycena Ba- 
ton, funnen vid Nyby af dr. R. Fabritius, samt meddelade i 
sammanhang härmed att dr. Fabritius sommaren 1899 vid Ta- 
vastila iakttagit flere exemplar af den sällsynta Colias Hyale. 


Folkskoleinspektor O. A. F. Lönnbohm frambar från 
föreningen »Luonnon ystäväin yhdistys» i Kuopio en tacksägelse 
för de publikationer Sällskapet tillsändt nämnda förening. 


De botaniska samlingarna hade sedan mars-mötet fått 
emottaga följande gåfvor: 

2 hypogeiska svampar från Wiborgstrakten af herr Arthur 
Thesleff. 5 kärlväxter från Nyland och Tavastland, insam- 
lade af elever vid Privata svenska flickskolan, af magister H. 
Lindberg. 67 mossor, mest Sphagna, från Sb, Jorois, de flesta 
eller 45 arter nya för provinsen, af den samma. En mindre 
samling fanerogamer, insamlade af elever vid Uleåborgs svenska 
lyceum, genom rektor M. Brenner. 5 kärlväxter från Sortavala 
af student K. H. Hällström. 268 arter kärlväxter från Ponoj 
i rikliga och synnerligen prydliga exemplar, af artist J. Montell; 
nya för provinsen äro Anemone nemorosa, Gagea lutea, Galeopsis 
tetrahit, Lycopodium complanatum, Carex pedata, Juncus ar- 
cticus X filiformis, Calamagrostis epigejos, Rumex hematinus, 


192 Årsmötet den 13 maj 1900. 


Melandrium rubrum, Ranunculus auricomus var. fallax, Viola 
palustris. 10 Sphagna från Tb, Wiitasaari, däraf 2 för pro- 
vinsen nya, af professor A. O. Kihlman. 5 mossor från Ny- 
land och södra Tavastland af student E. Häyren. 2 mossor 
frän KI, Kirjavalaks, nya för provinsen, samt Usnea longissima, 
ny för floran, frän KI, Soanlaks af magister G. Läng. 59 
algprof och 32 färdiga preparat af alger frän olika delar af 
södra Finland af student A. J. Silfvenius. Centunculus minimus 
frän Korpo, ny för floran, af student G. Renvall. 70 kärlväxter 
frän Äland af student A. Palmgren. 


Bulletin Bibliographique 


Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1899 au 13 mai 1900. 
Tous les livres indiqués sont des in 8:0, sauf indication contraire. 


1. Publications des Sociétés correspondantes. 


Algérie. 
Alger: Société des Sciences Physiques, Naturelles et Climato- 
logiques. 
Bulletin: 
Böne: Académie d’Hippone. 
Bulletin: 


Comptes rendus: 1898, 3. 


Allemagne. 
Augsburg: Naturhistorischer Verein für Schwaben und Neuburg 
(22 WD: 
Bericht: 


Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 
Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. 
Sitzungsberichte: 1899, 4:0. 
— Gesellschaft Naturforschender Freunde. 
Sitzungsberichte: 1899. 
— Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. 
Verhandlungen XLI. 1899. 
— Museum für Naturkunde. Zoologische Sammlung. 
Mitteilungen: I, 2—5. 1899. 
Führer durch die Zoolog. Schausammlung. Berlin 1899, 
13 


194 Enzio Reuter. 


Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande, 
Westfalens und des Regierungs-Bezirks Osnabrück. 
Verhandlungen: 56, 1. 1899. 
— — Niederrheinische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. 
Sitzungsberichte: 1899, 1. 
Braunschweig: Verein für Naturwissenschaft. 
Jahresbericht: 11. 1897—1899. 
Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: XVI, 2. 189. 
Breslau: Schlesische Gesellschaft für Vaterländisehe Cultur. 
Jahresbericht: 76. 1898. 
— — Verein für Schlesische Insektenkunde. 
Zeitschrift für Entomologie, Neue Folge: XXIV. 1899. 
Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: 
Colmar: Société d’Histoire Naturelle. 
Bulletin (Mittheilungen) Nouv. Ser.: 
Danzig: Naturforschende Gesellschaft. 
Schriften, Neue Folge: 
Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft: »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1898, 1—2. 
Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. 
Sitzungsberichte: 30. 1898. 
Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft. 


Abhandlungen: XX, 2. 1899; XXI, 4. 1899; XXVI, 1. 1899 4:0. 
Bericht: 1899. 


Frankfurt a. d. O.: Naturwissenschaftlicher Verein. 

Helios: XVI. 1899. 
= M. Klittke. 

Societatum Littere: XII, 5—12. 1898. 

Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. 
Bericht: XI, 1. 1899. 

Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. 
Ornithologische Monatsschrift: 1899, 6—12; 1900, 1—5. 

Giessen: Oberhessische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. 
Bericht: XXXII. 1897—99. 

Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. 
Abhandlungen: 


Bulletin Bibliographique. 195 


Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg 
August Universität. 
Nachrichten, Mathematisch-physikalische Klasse: 1899, 1—3. 4:0. 
Geschäftliche Mittheilungen: 1898, 2; 1899, 1. 4:o. 
Greifswald: Geographische Gesellschaft. 
Jahresbericht: 
— Naturwissenschaftlicher Verein fiir Neu-Vorpommern 
und Rügen. 
Mittheilungen: XXXI. 1899. 
Guben: Internationeller Entomologischer Verein. 
Entomologische Zeitung: 
Giistrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklen- 
burg. 
Archiv: 52, 2. 1898; 53, 1. 1899. 
Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Na- 
turforscher. 
Nova Acta: LXXII. 1899; LXXIV. 1899. 4:0. 
Katalog der Bibliothek: 11, 6. 1899. 
Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: 
Verhandlungen, 3:e Folge: 
— Die Hamburgischen Wissenschaftlichen Anstalten. 
Jahrbuch: 
— Verein fir Naturwissenschaftliche Unterhaltung. 
Verhandlungen: 
Hanau: Wetterauische Gesellschaft für die Gesammte Naturkunde. 
Bericht: 1895 —1899. 
Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. 
Helgoland: K. Biologische Anstalt. 
Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, Neue Folge: II, 1. 
1899; IV. 1899; V, 1. Abteilung Kiel. 4:0. 
Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Verhandlungen: 
Kassel: Verein für Naturkunde. 
Abhandlungen und Bericht: XLIV. 1898—99. 
Kiel: Kommission zur Wissenschaftlichen Untersuchungen der 
Deutschen Meere (voy. Helgoland). 
— Naturwissenschaftlicher Verein für Schleswig-Holstein. 
Schriften: XI, 2. 1898. 


196 Enzio Reuter. 


Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. 
Schriften: XXXIX. 1898. 4:0. 


Landshut: Botanischer Verein. 
Bericht: 


Lübeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Mu- 


seum. 
Mittheilungen: II, 12—13. 1899. 


Magdeburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht und Abhandlungen: 
Marburg: (Gesellschaft zur Beförderung der Gesammten Natur- 
wissenschaften. 
Sitzungsberichte: 
Metz: Société d’Histoire Naturelle. 
Bulletin: 
München: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- 
physikalische (ll:e) Classe. 
Abhandlungen: XIX, 3. 1899; XX, 1. 1899. 4:0. 
Goebel, K. Ueber Studium und Auffassung der Anpassungs- 
erscheinungen bei Pflanzen. München 1898. 4:0. 
Lindemann, F. Gedächtnissrede auf Philipp Ludwig von Seidel. 
München 1898. 4:0. 
Sitzungsberichte: 1899, 1—2. 
Inhaltsverzeichniss : 
Almanach: 
= Bayerische Botanische Gesellschaft. 
Berichte: VII, 1. 1900. 
Münster: Westfälischer Provinzial-Verein für Wissenschaft und 
Kunst. 
Jahresbericht: 
Nürnberg: Naturhistorische Gesellschaft. 
Abhandlungen: XII. 1898. 
Jahresbericht: 
Osnabrück: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht: XIII. 1898. 
Passau: Naturhistorischer Verein. 
Bericht: 
Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Bericht: 
Correspondenz-Blatt : 


Bulletin Bibliographique. 197 


Stettin: Entomologischer Verein. 
Entomologische Zeitung: 

Strassburg in E.: K. Universitäts- und Landes Bibliothek. 
Theses: 

Stuttgart: Verein für Vaterländische Naturkunde in Württemberg. 
Jahreshefte: 55. 1899. 

Wiesbaden: Nassauischer Verein für Naturkunde. 
Jahrbücher: 

Zwickau: Verein für Naturkunde. 
Jahresbericht: 1898. 


Australie. 


Brisbane: The Queensland Museum. 
Annals: 
Annual Report: 
Melbourne: National Gallery of Victoria. 
Sydney: Linnean Society of New South Wales. 
Proceedings, 2:e Ser.: 1898, 4 (Nr. 92); 1899, 1—3 (Nrs. 93 —95). 
— The Australian Museum. 
Records: III, 5—6. 1899. 
Report: 1899. 4:0. 


Autriche-Hongrie. 


Bistritz: Gewerbeschule. 
Jahresbericht: XXIII. 1897—98, 
Briinn: Naturforschender Verein. 
Verhandlungen: XXXVI. 1897. 
Bericht der Meteorologischen Commission: XVI. 1896. 
Buda-Pest: Magyar Tudomänyos Akademia (Ungarische Akademie 
der Naturwissenschaften). 
Mathematikai és termöszettudomänyi közlemenyek: 
Ertekezösek a termöszettudom. köreböl: 
Ertekez6sek a mathemat. tudomän köreböl: 
Mathemat. és termöszettudom. ertesitö: 
Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn: 
Almanach: 
Rapport: 


198 


Enzio Reuter. 


Buda-Pest: Magyar Nemzeti Müzeum (Ungarisches National-Mu- 


Cracovie: 


seum). 

Természetrajzi Füzetek: XXII, 2—4. 1899. 

Aguila. Journal pour l'Ornithologie : 

Stephan Chernel von Chernelhäza: 1. Bemerkunzen über die 
neuere Ornithologische Arbeit von Dr. J. v. Madaräsz. 1. 
Ungarische Ornithologische Centrale: Den Manen Johann 
von Friwaldsky's. Budapest 1899. 4:o. 

La Redaction de »Rovartani Lapok». 

Rovartani Lapok: VI, 5—10. 1899; VIL, 1. 1900. 


Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnossci). 
Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: 

Rozpravy wydzial matem. przyrod, 2:e Ser.: 

Bulletin international: 1899, 4—10; 1900, 1—2. 


Graz: Naturwissenschaftlicher Verein fiir Steiermark. 


Mittheilungen: 


Hermannstadt: Siebenbürgischer Verein für Naturwissenschaften. 


Verhandlungen und Mittheilungen: XLVIII. 1898. 


Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein. (Magvarorszägi Kärpätegye- 


siilet). 
Jahrbuch: 


Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. 


Berichte: XXIV. 1897—99. 


Kolozsvärt (Klausenburg): Redaction de »Magyar Növenytani 


Lapok». 

Evlolyam: 

Erdelyi Müzeum-Egvlet. Orvos Termeszettudomänyi 
Szakosztälyaböl. (Siebenbürgischer Museum-Verein. 
Medicinisch-Naturwissenschaftliche Section). 

II. Termeszettudomänyi szak (Naturwissensch. Abth.). 

Ertesitö (Sitzungsberichte): XXIII, 1—3. 1898. 

III. Nepszerü szak. 

Ertesitö (Sitzungsberichte): XXIII, 1—3. 1898. 


Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Mathema- 


tisch-Naturwissenschaftliche Classe. 
Abhandlungen, VII Folge: 
Sitzungsberichte: 1899. 
Jahresbericht: 1899. 
Verzeichniss d. Mitglieder: 


Bulletin Bibliographique. 199 


> 
Prag: Naturhistorischer Verein »Lotos». 
Lotos, Neue Folge: XIX. 1899. 
Trencsen, Ung.: Trencsen Wärmegyei Termeszettudomänyi Egy- 
let. (Naturwissenschaftlicher Verein d. Trencsener 
Comitates). 
Evkönyre (Jahresheft): XX1—XXII. 1898—99. 
Triest: Museo Civico di Storia Naturale. 
Atti: 
Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwis- 
senschaftliche Classe. 
Sitzungsberichte, Abth. 1: CVII, 6—10. 1898. 
Anzeiger: 
— K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. 
Annalen: j 
— K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. 
Verhandlungen: XLIX. 1899. 
— K. k. Geographische Gesellschaft. 
Mittheilungen: XLI, 9—12. 1898; XLII, 1—4, 9—10. 1899. 
Abhandlungen: I, 1. 1899. 
— Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- 
nisse. 
Schriften: XXXVIII. 1897—98; XXXIX. 1898—99. 16:0. 
— D:r R. v. Wettstein, Professeur. 
Oesterreichische Botanische Zeitschrift: XLIX, 2—12. 1899; 
I, 1... 1900: 
Schede ad Floram exsiccatam austro-hungaricam. 1—VIII. 
1881—99. 
Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. 
Glasnik: X, 1—5. 1898. 


Belgigue. 


Bruxelles: Académie Royale des Sciences, des Lettres et des 
Beaux-Arts. 
Bulletin, 3:me Sér.: XXXIV. 1897; XXXV. 1898; XXXVI. 1898. 
Annuaire: 1898; 1899. | E 
Tables générales du Recueil des Bulletins 3:me Ser, T. I-XXX 
(1881 a 1895). Bruxelles. 1898. 
— Societe Royale de Botanigue. 
Bulletin: XXXVII. 1898. 


200 Enzio Reuter. 


Bruxelles: Société Entomologique de Belgique. 
Annales: XLII. 1898. 
Table générale des Annales: 
Mémoires: 

— Société Royale Malacologique de Belgique. 
Annales: XXX. 1895; XXXII. 1897. 
Proces-Verbaux: XXVI. 1897; XXVII. 1898. 
Mémoires: XXXIV, p. 1—16. 1899. 

Bulletin: XXXIV, p. I-LXXX. 1899. 


— Societe Royal Linneenne. 
Bulletin: XXIV, 7—9. 1899; XXV, 2—3, 6. 1899. 


Bresil. 


Rio di Janeiro: Museum Nacional. 
Archivos: 


Canada. 


Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Science. 
Proceedings and Transactions: IX, 4 (Sec. Ser. II, 4.) 1897—98. 


Chili. 
Santiago: Societe Scientifigue du Chili. 
Actes: 


Costa Rica. 


San Jose: Museo Nacional. Republica de Costa Rica. 
Anales: 


Danemarc, 


Möhenhaun: K. Danske Videnskabernes Selskab. 
Srifter (Mémoires). 6:te Rakke, naturvidenskab. og mathem. 
Afdeln.: IX, 1—2. 1898—99. 4:0. 
Oversigt: 1899, 2—6; 1900, 1. 
— Naturhistorisk Forening. 
Videnskabelige Meddelelser: 1899. 


Bulletin Bibliographique. 201 


Kjöbenhavn: Botanisk Forening. 
Botanisk Tidskrift: XXII, 2—3. 1899. 
Meddelelser: 
Medlemsliste: 
— Entomologisk Forening. 


Espagne. 
Madrid: R. Academia de Ciencias. 
Memorias: 
Revista: 


Etats-Unis. 


Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. 
Circulars: XVIII, 140—141. 1899; XIX, 142. 1899. 4:o. 
Memoirs from the Biological Laboratory. IV, 3. 1899. 4:0. 


Boston, Mass.: American Academy of Arts and Sciences. 

Proceedings: XXXIV, 2—23. 1898—99; XXXV, 4--9. 1899. 
— — Boston Society of Natural History. 

Memoirs: V, 4—5. 1899. 4:0. 
Proceedings: XXVIII, 13—16. 1899; XXIX, 1—8. 1899. 
Occasional Papers: 

Bridgeport, Conn.: Bridgeport Scientific Society. 
List of Birds: 

Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoölogy. 
Memoirs: XXIII, 2. 1899; XXIV, Text & Plates. 1899. 4:o. 
Bulletin: XXXII, 10. 1899; XXXJII. 1899; XXXIV. 1899; XXXV, 

1—7. 1899. 

Annual Report: 1898 —99. 

Chapell Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. 
Journal: XIV, 2. 1898; XVI, 1. 1899. 

Chicago, III.: Academy of Sciences. 
Bulletin: 
Bulletin of the Geological and Natural History Survey: II. 1897. 
Annual Report: 1897. 

Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. 
Journal: XIX, 5. 1900. 

Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: 


202 Enzio Reuter. 


Lawrence, Kans.: Kansas University. 
Quarterly: I, 1, 3—4. 1892— 93; II, 1—2, 4. 1893—94; III, 1—4. 
1894— 95; IV, 1—4. 1895—96; V, 1—2. 1896. 
Ser. A. Science and Mathematics: VI, 1—4. 1897; VII, 1—2, 4. 
1898; VIII, 1. 1899. 
Annual Report of the Experiment station: I—VI. 1891—97. 
Kellogg, V. L. Common injurious Insects of Kansas 1892. 
Lincoln, Nebr.: Botanical Society of America. 
— The University of Nebraska. 
Studies from the -zoological laboratory: 30—32. 1899. 
Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres. 
Transactions: XI. 1896—97; XII, 1. 1898. 
— — Geological and Natural History Survey. 
Bulletin : 
Meriden, Conn.: Scientific Association. 
Transactions: 
Proceedings: 
Annual Address: 
Minneapolis Minn.: Geological and Natural History Survey of 
Minnesota. 


New-Brighton, N. Y.: Natural Science Association of Staten Island. 
Proceedings: VII, 6—9, 11—14. 1899—1900. 
Special: 

New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. 
Transactions: X, 1. 1899. 

New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. 
Memoirs : 
Annals: XI, 3. 1898; XII, 1. 1899. 
Transactions: 
Index: 
Charter, Order of Court, Constitution and Bv-Laws and List 

of Members. 1899. 

Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: 1898, 3; 1899, 1—2. 
Catalogue of Duplicate Books and Pamphlets. 

— American Philosophical Society. 

Proceedings: XXXVII. 158. 1898; XXXVIII. 159. 1899. 
Report: 
Subject Register: 
Supplement Register: 


Bulletin Bibliographique. 203 


Philadelphia Pa.: Wagner Free Institut of Science. 
Transactions: 
— — University of Pennsylvania. 
Contributions from the Botanical laboratory: 
Portland, Maine: Society of Natural History. 


Proceedings: 

Rochester, N. Y.: Academy of Science. 
Proceedings: 

San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. 
Memoirs: 


Proceedings, 3. Ser.: 
Botany: I, 3—5. 1898. 4:0. 
Zoology: I, 6—10. 1898. 4:0. 
Geology: I, 4. 1898. 4:o. 
Math.-Phys.: I, 1—4. 1898. 4:o. 
Occasional Papers: 
— The Hopkins Seaside Laboratory of the Leland Stan- 
ford Jr. University. 
Contributions to Biology: 
Springfield, Ill.: The State Entomologist of the Illinois. 
Report: 
S:t Louis, Mo.: Academy of Science. 
Transactions: VIII, 8—12. 1898—99; IX, 1—5, 7. 1899. 
— — Missouri Botanical Garden. 
Annual Report: I. 1890; II. 1891; IV—X. 1893 -—99. 
Topeka Kans.: Kansas Academy of Science. 
Transactions: XVI. 1897—98. 
Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly 
The Trenton Natural History Society). 
Journal: 
Tufts College, Mass.: Tufts College. 
Studies: 
Urbana, III.: Illinois State Laboratory of Natural History. 
Bulletin: V, 7—10. 1899—1900. 
Article: 
Bienniel Report: 
Washington, D. C.: Department of Interior (U. S. Geological 
Survey). 
Monographs: XXIX. 1898; XXXI (Text and Atlas) 1898; XXXV. 
1898. 4:0. 


204 Enzio Reuter. 


Bulletin: 

Annual Report: XVIII, 1—5 & 5 cont. 1896—97; XIX, 1, 4, 
6 & 6 cont. 1897—98. 

Mineral Resources: 


Washington, D. C.: Department of Agriculture. 
Report: 
Yearbook: 1898. 
— — Division of Ornithology and Mammology. 
North American Fauna: 14—15. 1899. 
Bulletin : 


— — Division of Economic Ornithology and Mammology. 
Bulletin: 

— — Division of Chemistry. 
Bulletin : 

— — Division of Biological Survey. 
Bulletin: 9—11. 1898. 


— — Smithsonian Institution (U. S. National Museum). 
Annual Report: 1896; 1897. 
Report of the U. S. National Museum: 
From the Smithsonian Report: 1896, 1111, 1112; 1897, 1155, 
1152—1156. 
Bulletin of the U. S. National Museum: 
— = Anthropological Society. 
The American Anthropologist: 
Special Papers: 
— = Entomological Society. 
Proceedings: IV, 3. 1899. 


Finlande. 


Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Societe des Sciences 
de Finlande). 

Acta: 
Bidrag: 
Öfversigt: XLI. 1898—99. 
Observations met&orologiques: 

— — Geograliska Föreningen. 
Vetenskapliga Meddelanden: V. 1899—1900. 
Tidskrift: XI, 3—6. 1899; XII. 1—5. 1900. 


Bulletih Bibliographique. 205 


Helsingfors: Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géo- 


graphie de Finlande). 
Fennia: 
Atlas öfver Finland: Karta. Helsingfors. 1899. Fol.; Text. Hel- 
singfors 1899. 
— — Universitets-Biblioteket (par Mr le Bibliothecaire, dr V. 
Vasenius). 
— = Finska Forstföreningen. 
Meddelanden: XV. 1899. 
Ströskrifter: 
Blomgvist, A. G. Undersökningar af tjocklekstillväxten hos 


timmerträd of tall och gran i olika delar af Finland. Hel- 
singfors. 1897. 4:o. 


France. 


Amiens: Société Linneenne du Nord de la France. 
Memoires: 
Bulletin: XIII, 293—302. 1897; XIV, 303—312. 1898. 
Angers: Société d'Etudes Scientifigues. 
Bulletin, Nouv. Ser.: XXVII. 1897; XXVIII. 1898. 
Béziers: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XX. 1897; XXI. 1898. 
Bordeaux: Societe Linneenne. 
Actes: LIII (6:e Ser. T. III) 1898. 
Caen: Société Linnéenne de Normandie. 
Bulletin, 5:e Sér.: II. 1898. 
Cherbourg: Societe Nationale des Sciences Naturelles et Mathe- 
matigues. 
Memoires: 
La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. 
Annales: 1897; 1898. 
Lille: La Redaction de »Revue Biologigue» du Nord de la 
France. 
Revue Biologigue: 
Lyon: Societe Linneenne. 
Annales, N. Ser.: XLV. 1898. 
— Muséum d'Histoire Naturelle. 
Archives: VII. 1899. 4:0. 


206 Enzio Reuter. 


Lyon: Société Botanique de Lyon. 
Annales: XXIII. 1898. 
Bulletin: 

Marseille: Musée d Histoire Naturelle. 
Annales, Zoologie: V, 2. 1899. 4:0. 
Bulletin, 2:e Ser.: I, 1. 1898. 4:0. 


Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. 


Mémoires de la section de médecine, 2:e Ser.: I, 2--3. 1898 — 99. 
Mémoires de la section des sciences, 2:e Ser.: II, 5. 1898. 


Nancy: Société des Sciences. (Ci-devant Société des Sciences 
Naturelles de Strasbourg). 
Bulletin, 2:e Ser.: XVI. 33 (31:e Ann.) 1898. 
Bulletin des seances: 
Nantes: Societe des Sciences Naturelles de l'Ouest de la France. 
Bulletin: VIII 1—4. 1898; IX, 1—3. 1899. 
— Societe Academigue de Nantes. 
Annales, 7:e Ser.: IX. 1898. 
Centenaire de la Société Acad&mique. 1798—1898, Nantes 1899. 
Nimes: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XXVI, 3—4. 189. 
Supplement: 
Paris: Société Botanique de France. 
Bulletin: 
— Société Entomologigue de France. 
Annales: LXVI. 1897; LXVII. 1898. 
Bulletin: 1897; 1898. 
— Societe Zoologigue de France. 
Mémoires: XI. 1898. 
Bulletin: XXII. 1898. 
— Muséum d'Histoire Naturelle. 
— Societe de Geographie. 
Bulletin, 7:e Ser.: XVIII, 4. 1897; XX, 2—4. 1899. 
La Geographie: 1900, 1—4. 
Comptes rendus: 1899, 3—7. 
— Redaction de »la Feuille des jeunes naturalistes». 
Feuille, 3:e Ser.: XXIX, 344—348. 1899; XXX, 350—355. 1900. 
Reims: Société d’Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 3:e Ser.: VII, 4. 1898; VIII, 1—3. 1899. 
Comptes rendus: 


Bulletin Bibliographique. 207 


Travaux: 
Proces verbaux: 
Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4:e Ser.: XXXTII, 1—2. 1897. 
Toulouse: Société d'Histoire Naturelle. 
Bulletin: XXVIII, 2—3. 1894. 
— Societe des Sciences Physiques et Naturelles. 
Bulletin : 
— — Societe Francaise Botanigue. 
Revue de Botanigue: 


Grande-Bretagne et Irlande. 


Edinburgh: Roval Society. 

Transactions: 
Proceedings: 

— — Botanical Society. 
Transactions: 
Proceedings: 
Transactions and Proceedings: XXI, 1—3. 1897—99. 
Annual Report: 

— La Redaction de »The Annals of Scottish Natural 


History». 
Annals: 
Glasgow: Natural History Society. 
Proceedings and Transactions, N. S.: 
London: Royal Society. 
Proceedings: LXV, 413—423. 1899—1900; LXVI, 424—498. 
1900. 
— — Linnean Society. 
Journal, Botany: XXVI, 178. 1899; XXXIII, 234. 1898; 
XXXIV, 235—239. 1898—99. 
Journal, Zoology: XXVI, 172. 1898; XXVII, 173—178. 1899 
—1900. 
List of the Society: 1898—99; 1899—1900. 
Proceedings: 1897—98; 1898—99. 
— Royal Gardens, Kew. 
Bulletin: 1898. 
— — Distant, W. L. 
The Zoologist: 4 Ser,: III, 29—31 (Nrs 695—697) 1899. 


208 Enzio Reuter. 


Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northumber- 
land, Durham and Newcastle-upon-Tyne. 
Transactions: XII, 1. 1899. 


Plymouth: Marine Biological Association. 
Journal, New Ser.: V, 4. 1899. 


Italia. 


Bologna: R. Accademia delle Scienze. 
Memorie, Ser. 5: 
Indiei generali: 
Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 4: 
Bullettino mensile, Nuovo Ser.: 57—59. 1899. 
Firenze: Societä Entomologica Italiana. 
Bulletino: XXX, 3—4. 1899; XXXI, 1—4. 1899. 
Genova: Museo Civico di Storia Naturale. 
Annali, Ser. 2:a: XIX (XX XIX) 1898—99. 
— —Direzione del Giornale »Malpighia. » 
Malpighia: XII, 7—10. 1899; XIII, 1—4. 1899. 
Milano: Societä Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico 
di Storia Naturale. 
Atti: XXXVIIT, 1—4. 1899—1900. 
Memorie, Nuova Ser.: 
Modena: R. Accademia di Scienze Naturali. 
Memorie, Ser. 2: 
— — Societä dei Naturalisti e Matematici. 
Atti, Ser, 3: XVI (Anno 31), 3. 1899; Ser. 4: I (Anno 32) 1899. 
Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. 
Attı, Ser. 2: IX. 1899. 4:0. 
Rendiconto, Ser. 3: V (Anno XXXVIII), 4—12. 1899; VI 
(Anno XXXIX), 1—2. 1900. 
— — Societä Africana d'Italia. 
Bollettino: 
— — Societa di Naturalisti. 
Bolletino, Ser. I: 
Padova: Societä Veneto-Trentina di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 2:a: IV, 1. 1899. 
Bulletino: VI, 4. 1899. 


Bulletin Bibliographique. 209 


Padova: Redattore della »La Nuova Notarisia». 
L. N. Notarisia: X, 3—4. 1899; XI, 1—2. 1900. 
Palermo: Redazione della »Naturalista Siciliano». 
II Natur. Sicil., N. Ser: 
— R. Orto Botanico di Palermo. 
Bollettino: II, 3—4. 1898. 
— R. Istituto Botanico di Palermo. 
Borzi, A. Contribuzione alla Biologia vegetale. II, 3. 1899. 
Pisa: Societä Toscana di Scienze Naturali. 
Memorie: 
Processi verbali: XI, p. 103—177; XII, p. 1—28. 
Portici: Redazione delle »Rivista di Patologia vegetale.» 
Rivista: VII, 9—12. 1898—99; VIII 1—6. 1899. 
Roma: R. Istituto Botanico. 
Annuario: IX, 1. 1900. 4:o. 
— — Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. 
Bollettino: 
Indice: 
— —Societä Romana per gli Studi Zoologici. 
Bollettino: VII, 3—6. 1898; VIII, 1—2. 1899. 
Varese: Societä Crittogamologica Italiana. 
Memorie: 
Atti: 
Venezia: Redazione della »Notarisia». 


Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: XIV, 1—12. 1899. 
Sommario: 


Japon. 


Tokyo: College of Science, Imperial University. 
Journal: XI, 2—4. 1899. 4:0. 


Les Indes occidentales. 


Kingston: The Institute of Jamaica. 
Journal: 
Annual Report: 


14 


210 Enzio Reuter. 


Les Indes orientales. 


Calcutta: Asiatic Society of Bengal. 
Journal, P. I: LXVII, 4. 1898; Title page and Index. 1896; 
LXVIII, 1, Extra N:o. 1899. 


Journal, P. II: Title page and Index, 1898; LX VIII, 1—3. 1899. 
Journal, P. III: LXVII, 2. 1898; LXVIII, 1. 1899. 


Proceedings: 1898, 9—11 (extra n:o) 1898; 1899, 1—11; 1900, 1. 

Index: 

Annual Address: 

Grierson, G. A. The Kacmiracabdamrta a Kacmırı Gram- 
mar, written in the Sanskrit Language by Icvara-Kaula. II. 
Conjugation. Calcutta 1898. 


Luxembourg. 


Luxembourg: Societe Botanigue. 
Recueil des Mémoires et des Travaux: 
— — » Fauna», Verein Luxemburger Naturfreunde (Société 
des Naturalistes Luxembourgeois). 
Mittheilungen (Comptes Rendus): 


Norvöge. 


Bergen: Bergens Museum. 
Aarsbog: 1899, 1. 
Aarsberetning: 
Sars, G. 0. An account of the Crustacea of Norway. IF, 43 
—14. 1899; III, 1—4. 1899—1900. 4:0. 
Hjort, J., Nordgaard, O. and Gran, H. H. Report on Nor- 
wegian Marine Investigations 1895—97. Bergen 1899. 4:o. 


Christiania: Universitet. 
— — Videnskahbs Selskabet. 


Forhandlinger: 

Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: XXXVII, 1. 1900. 
Stavanger: Stavanger Museum. 

Aarsberetning: IX. 1898. 
Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. 

Skrifter: 1898. 


Bulletin Bibliographique. 211 


Håkonson-Hansen, M. K. Ti og et halvt års meteorologiske 
Iagttagelser udförte i Trondhjem i årne 1885—1895. Et 
Bidrag til Studiet af Vindforholdene i det Trondhjemske. 
Trondhjem 1896. 4:0. 
Tromsö: Museum. 
Aarshefter: 20. 1897. 
Aarsberetning: 1897. 


Pays-Bas. 


Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. 
Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: 
Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurk., 3:e Reeks: 
Register of de Verslagen and Mededeelingen: 
Verslagen van de Zittingen: 
Jaarboek: 
Prodromus Flora Batave: 
— — Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Geneesen 
Heelkunde. Sectie voor Natuurwetenschappen. 
Maandblad: 
Werken, Tweede Serie: IV, 2. 1899. 
Groningen: Naturkundig Genootschap. 
Verslag: 
Bijdragen tot de Kennis van de Provincie Groningen en om- 
gelegen Streken I, 2. 1900. 
Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. 
Archives neerlandaises, Ser. 2: II, 5. 1899; III, 1—4. 1899— 1900. 
Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. 
Tijdschrift, 2:de Ser.: VI, 2. 1899. 
Catalogus d. Bibliothek: 
Aanwinsten van de Bibliothek 1 Aug. 1897 — 31 Dec. 1898. 
Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. 
N. Kruidkundig Archief, 3:de Ser.: I, 4. 1899. 
s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. 
Tijdschrift: XLI, 2. 1898 & Anhaug: Nieuwe Naamlijst van 
Nederlandsch Diptera; XLII, 1—4. 1899. 
Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. 
Verslag: 1898. 
Aanteekeningen: 1898. 
Stratz, C. H. Der Geschlechtsreife Säugethiereierstock. Haag 
1898. 4:0. 


212 Enzio Reuter. 


Portugal. 


Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., 
physic. e. natur. 


Memorias, Nova Ser.: 
Journal: 


Republique Argentine. 


Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. 
Anales: XLVII, 4--6. 1899; XLVIII, 1—6. 1899; XLIX, 
1—3. 1900. 
— — La Redaction de » Revista Argentina de Historia Natural». 
Revista : 
— Museo de Productos Argentinos. 
Boletin: 
Primera Reunion del Congreso cientifico latino americano 
celebrada en Buenos Aires del 10 al 20 de Abril de 1898. 
1. Organizacion y resultados generales del congreso. Bue- 
nos Aires 1898. — II. Trabajos de la 1:a Secciön (ciencias 
exactas 6 ingenieria) 1898. — IV. Trabajos de la 3:a Secciön 
(ciencias medicas) 1898. 
— — Museo Nacional de Buenos Aires. (Ci-devant Museo 
Publico). 
Anales: VI (Ser. 2. T. TIT) 1899. 
Comunicaciones: I, 3—5. 1899. 
Cordoba: Academia Nacional de Ciencias. 
Actas: 
Boletin: XVI, 1. 1899. 
La Plata: Museo de la Plata. 


Revista: 


Russie. 


Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. 
Schriften : 
Archiv, 2:te Ser.: 
Sitzungsberichte: 
Kharkow: Société des Naturalistes a l’Universit& Imperiale de 
Kharkow. 
Travaux (Trudi): XX XIII. 1898—99; XXXIV. 1899—1900. 


Bulletin Bibliographique. 


Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. 
Mémoires: XVI, 1. 1899. 
Procés- Verbal: 
Minusinsk: Museum: 1898; 1899. 
Moscou: Société Imperiale des Naturalistes. 
Nouvaux Mémoires: XVI, 2. 1899. 4:0. 
Bulletin: 1898, 2—4; 1899, 1. 
Meteorologische Beobachtungen: 
—  Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. 
Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.). 
Odessa: Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. 
Mémoires: 
Riga: Naturforschender Verein. 
Korrespondenzblatt: XLII. 1899. 
Arbeiten, Neue Folge: VIII. 1899; IX. 1899. &:0. 
S:t Petersbourg: Académie Imperiale des Sciences. 
Mémoires, 7:e Ser.: 
Mémoires, 8:e Ser.: 
Mélanges biologiques: 
Bulletin, Nouv. Sér.: 


Bulletin, V:e Ser: X, 3—5. 1899; XI, 1—5. 1899; XII, 


1—2. 1900. 
Annuaire du Musée zoologigue: 1898, 3—4; 1899, 1—4. 
—  Hortus Botanicus. 
Acta: XV, 2. 1898; XVII, 1—2. 1899. 
—- Societas Entomologica Rossica. 
Hora: XXXII. 1898. 


— — La Societe Imperiale des Naturalistes de S:t Petersbourg. 


Trudi (Travaux): 
Section de Botanigue. 
Travauxy XXI, 3. 1899, 
Section de Zoologie et de Physiologie. 


Travaux: XXVI, 4. 1898; XXVIII, 4. 1899; XXX, 2. 1899. 


Section de Göologie et Mineralogie. 
Travaux: XXVII, 5. 1899; XXXVIL, 5. 189. 


Comptes rendus: XXIX, 1, N:o 7—8. 1898; XXX, 1, N:o 


1—7. 189. 


Suede. 


Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. 
Handlingar: 4:de Följden: II. 1899. 


214 


Enzio Reuter. 


Lund: Universitetet. 


Acta (Årsskrift). Afd. II. K. Fysiografiska Sällskapets Hand- 


lingar: 


— La Redaction de »Botaniska Notiser». 


Stockholm: 


Botaniska Notiser: 1899, 3—6; 1900, 1—2. 


K. Svenska Vetenskaps-Akademien. 


Handlingar, Ny följd: XXXI. 1898—99. 4:0. 
Bihang, Afdeln. 3. Botanik: 24, 1898—99. 
Bihang, Afdeln. 4. Zoologi: 24. 1898—99. 
Öfversigt: 55. 1898; 56. 1899. 
Lefnadsteckningar: 


— — Entomologiska Föreningen. 


Entomologisk Tidskrift: XX. 1899. 


— — Bergianska Stiftelsen. 


Upsala: R. 


Acta Horti Bergiani: 


Societas Scientiarum. 


Nova Acta, Ser. 3: XVIII, 1. 1899. 4:o. 


—  Kongl. Universitetet (par Mr le Bibliothecaire, Prof. 


Annerstedt). 

Redogörelse: 1898—99. 

Fries, Th. M. Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von 
Linne. VIII. Upsala 1898. 

Caroli Linn&i Hortus Uplandicus. Upsala 1899. 
Hulth, J. M. Öfversikt af faunistiskt och biologiskt vigtigare 
litteratur rörande Nordens Fäglar. Stockholm. 1899. 4:0. 
Lönnberg, Einar. Fortsatta undersökningar rörande Öresunds 
djurlif. Meddel. frän K. Landtbruksstyrelsen N:o 1 är 1899 
(N:o 49). Upsala 1899. 

Svensson, A. Zur Kenntniss der ventilirten Psychometers. Ak. 
afh. Stockholm 1898. 

Bulletin of the Geological Institution: IV, P. 1. Nr. 7. 1898. 

Frän svenska barrskogar. Minne frän utställningen i Stock- 
holm 1897. Stockholm 1897. 


Suisse. 


Basel: Naturforschende Gesellschaft. 


Verhandlungen: XII, 2. 1900. Anhang. 1899. 


Bern: Naturforschende Gesellschaft. 


Mittheilungen: 1897, 1436 —1450. 


Bulletin Bibliographique. 215 


Bern: La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische 
Gesellschaft). 
Bulletin (Berichte): IX. 1899. 
Chambesy pres Geneve: L'Herbier Boissier. 
Bulletin: VII, 5—12. 1899. 
Memoires: 1—10. 1900. 
Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubündens. 
Jahresbericht, Neue Folge: XLII. 1898—99. 


Geneve: Société de Physique et d’Histoire Naturelle. 
Mémoires: 
— La Direction du Conservatoire et du Jardin botanigues. 
Annuaire: III. 1899. 
Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4:me Sér.: XXXV, 131—133. 1899. 
Observations météorologiques faites a la Station météorologique 
du Champe de l’air. XII. Lausanne 1898. 
Neuchätel: Societe des Sciences Naturelles. 
Bulletin : 
Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (So- 
ciete Entomologigue Suisse). 
Mittheilungen (Bulletin): X, 6. 1900. 
St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: 1897—98. 
Ziirich: Naturforschende Gesellschaft. 


— Uruguay. 


Montevideo: Museo Nacional. 
Anales: TI, 11—12. 1899. 4:0. 


2. Dons. 


Bestyrelsen for Universitetets Zoologiske museum, Kjöbenhavn. Den Danske 
Ingolf-expedition. I, 2. 1899; II, 3. 1899. 4:0. 

Conwentz, Forstbotanisches Merkbuch. Nachweis der beachtenswerthen und 
zu schützenden urwüchsigen Sträucher, Bäume und Bestände 
im Königreich Preussen. I. Proving Westpreussen. Berlin 1900. 


Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). 
Meddelanden (Tiedonantoja). 


216 Enzio Reuter. 


XXV. Savela, H. Berättelse öfver utställningarna af afvelsbo- 
skap af finsk landtras i Kuopio och Tammerfors år 
1898. Helsingfors 1899. 
Id. en finnois. 
XXVI. Reuter, Enzio. Berättelse öfver skadeinsekters uppträ- 
dande i Finland år 1898. Helsingfors 1899. 
Id. en finnois. 
XXVII. Landtbruksstyrelsens Berättelse för år 1898. Helsing- 
fors 1899. 
Id. en finnois. 
XXVIII. Id. f. är 1898. Helsingfors. 1899. 
Id. en finnois. 
Grilli, C. William Nylander. Cenno biografico. Bull. Soc. bot. ital. Firenze 
1899 (par M. Brenner). 
Hjelt, O. E. A. Minnestal öfver Evert Julius Bonsdorff. Helsingfors 1900. 4:0. 
Klinge, J. Bericht über im Jahre 1890 für das Ostbalticum neu gesichtete 
Pflanzarten. Sitz. ber. Dorp. Naturf. Ges. 
— Ueber eine eigenthümliche Anpassung bei weissblühenden Farben- 
varietäten einiger Pflanzenarten. Pharm. Zeitschr. f. Russl. 1898. 
— Revision der Orchis cordigera Fries und Orchis angustifolia Rchb. 
Inang. Diss. Dorpat 1893. 
— Diagnoses Orchidearum novarum in Calidariis Horti imperialis bota- 
nici Petropolitani cultarum. Acta Hort. Petr. XVII, 1. 1898. 
— Dactylorchidis, Orchidis subgeneris, monographia prodromus. I. Ibid. 
— Zwei neue bigenere Orchideen-Hybride: Gymnadenia conopea R. Br. 
+ Orchis Russowii m. und Celoglossam viride Hartm. + Orchis 
turcestanica m. Ibid. 
— Zur Orientierung der Orchis-Bastarde und zur Polymorphie der 
Dactylorchis-Arten. Ibid. XVII, 2. 1899. 
— Die homo- und polyphyletischen Formenkreise der Dactylorchis- 


Arten. Ibid. 
— Zur geographischen Verbreitung und Entstehung der Dactylorchis- 
Arten. Ibid. 


Lindberg, H. Om Pohlia pulchella (Hedw.), P. carnea (L.) och några med 
dem sammanblandade former. Acta Soc. F. F. F. XVI, 2. 1899. 
Rapp, A. Flora der Umgebung Lemsals und Landohns. Zwei Beiträge 
zur Flora Livlands. Herausgeg. von J. Klinge. Riga 1895. (Par 
M. Klinge). 
The John Crerar Library, Chicago. Fourth annual report for the year 1898. 
Chicago 1899. 
Helsingfors le 13 mai 1900. | 
Enzio Reuter. 
Bibliothecaire. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 
1899—1900. 


I. Zoologie. 
Aves. 
Vorgelegt wurde: 


Krähe, durch weisse Handschwingen, weisse Stirn und weissen 
Hals ausgezeichnete Farbenvarietät. Nyland, Helsinge: 
Bruun. S. 6. 

Krähe, mit gekreuzten Schnabelspitzen. Tavastehus: W. Wese- 
loff. S. 6. 

Uria troile var. lomira. Nyland, Porkala: P. Meriläinen. S. 47. 

Vanellus cristatus. Nyland, Esbo: E. Nordling. S. 80. 


Seltenheiten und wichtigere neue Fundorte: 


Agvila nevia. Nyland, Porkala: P. Meriläinen. S. 47. 

Ciconia nigra Nyland, Tenala; mehrere Individuen beobachtet: 
Id. Ibid. 

Somateria mollissima. Lichtfarbiges Weibchen. Nyland, Porkala: 
Id. Ibid. 

Somat. spectabilis. Junges Männchen, ohne Schnabelknollen, mit 
dunkelbraunem Kopf und Hals. Id. Ibid. 

Ciconia alba. Nyland, Ingå: M. Brenner. S. 47. 

Oedemia fusca und Oe. nigra. Österbotten, Haukipudas: E. Nord- 
ling. S. 80. 


218 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Pisces. 


Herr O. Nordqvist gab eine interessante Mitteilung über 
innere Befruchtung bei Cottus scorpius und C. guadricornis. Es 
wurde durch eine von ihm vorgenommene Untersuchung zum 
ersten Mal mit voller Sicherheit konstatiert, dass bei den ge- 
nannten Cottus-Arten der Laich schon im Ovarium befruchtet 
wird, eine Vermutung, die schon von dem schwedischen Ichtyo- 
logen C. U. Ekström (K. Vet. Akad. Handl. 1831, S. 316) aus- 
gesprochen, neuerdings aber von einigen ausländischen Forschern, 
wie Mc Intosh und Masterman bezweifelt worden ist. Cottus 
scorpius und C. quadricornis seien demnach die einzigen ovipa- 
ren Knochenfische, bei denen innere Befruchtung, so viel man 
weiss, bekannt ist. S. 31—34. 


Coleoptera. 
Vermisehte Notizen. 


Herr J. Sahlberg legte vor ein Exemplar einer durchaus 
schwarzen Aberration von Agabus (Platambus) maculatus L., die 
von Herrn W. Pylkkänen im südlichen Savolaks aufgefunden 
und von dem Vorträger ab. aterrima benannt wurde. S. 71—72. 

Herr A. Leinberg machte eine Mitteilung über »Einige 
neue Staphyliniden-Varietäten». S. 79—80. 

Herr A. Leinberg gab eine Mitteilung über »Zwei Varietä- 
ten von Philonthus dimidiatus Sahlb.» S. 184. 

Herr Leinberg sprach ferner »Ueber die (aterates- (Cercus-) 
Varietäten. S. 185. Ausserdem wurde von demselben Vorträ- 
ger eine neue Stenus-Art, St. cordaticollis, beschrieben. S. 187. 

Herr B. Poppius sprach über »Eine neue Art der Gattung 
Cryptophagus Herbst, Cr. plagiatus.» S. 189. 


Neu fiir das Gebiet. 


Tribolium madens. Nystad: H. Söderman. S. 29. 
Hypera punctata. Äland, Eckerö: A. Leinberg. S. 72. 
Hyobates nigricollis. Nyland, Lojo: A. Luther. S. 78. 
Otiorhynchus raucus Nystad: H. Söderman. S. 78. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 219 


Vorgelegt wurde: 


Necrobia rufipes. Helsingfors: G. W. Forssell. S. 190. 

Cryptophagus cylindricus Kies. Helsingfors: J. Sahlberg. S. 190. 

Cr. angustulus Ganglb. (= Cr. parallelus Thoms.). Ruovesi: J. 
Sahlberg, Äland: W. M. Axelson. S. 190. 


Hymenoptera. 


Herr J. Sahlberg legte ein eigenthämlich gebildetes von 
U. Sahlberg an einem Fichtenstamm in der Kirchspiel Ruovesi 
angetroffenes Nest von Vespa rufa vor, dessen länglich gerun- 
dete, 45 cm breite und 5 cm hohe Hauptteil mit einem 11 
cm langen, 13—14 mm breiten Gang oder Vestibül versehen 
war, eine Bildung, die sonst bei den Nestern der Vespa-Arten 
nicht normalerweise vorzukommen schien. S. 44. 


Diptera. 


Herr J. I. Lindroth berichtete über Rostpilzsporen fres- 
sende Cecidomyia-Larven und gab ein Verzeichnis über diejenigen 
Rostpilze, an denen solche Larven in Finnland beobachtet wor- 
den sind, nach welchem die fraglichen Larven nur die Aeci- 
dien- und Uredosporen, nicht aber die Teleuto- oder Winter- 
sporen zu fressen scheinen. Ausserdem werden nach der Beob- 
achtung des Vorträgers bisweilen auch Konidien einiger Ery- 
siphe- und Peronospora-Arten von Cecidomyia-Larven gefressen. 
Schliesslich wurde die Vermutung ausgesprochen, dass die Ver- 
breitung der betreffenden parasitischen Pilze, wenigstens von 
einem Teil der Wirtpflanze nach einem anderen, durch die, aller- 
dings nicht besonders langen, Wanderungen der Larven beför- 
dert werden konnte. S. 25—29. 


Neu für das Gebiet: 
Systechus leucophoeus Savolaks, Tuovilanlaks: J. E. Aro. S. 52. 


220 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Seltenheiten und wichtigere neue Fundorte. 


Bombylius albibarbis Savolaks, Tuovilanlaks: J. E. Aro. S. 52. 
Systoechus nitidulus » » » » 8.008 
Volucella inanis Aland, Föglö: K. A. Nurmi. S. 52. 


Lepidoptera. 


Herr E. Reuter teilte mit, dass ein Exemplar der in Cen- 
tral-Europa und in den letzten Jahren auch in Schweden stark 
verheerend auftretenden Nonne, Lymantria monacha L., in Au- 
gust 1899 zum ersten Mal in Finnland, und zwar in Rakko- 
lanjoki in der Nähe der Stadt Wiborg, von Herrn I. Lindqvist 
— nach freundlicher Mitteilung des Herrn Prof. Chr. Aurivillius 
in Stockholm — angetroffen worden war. Die Angabe Teng- 
ström’s (Cat. Lep. Faun. Fenn. praec, Nr. 157) betreffs des 
Vorkommens der Nonne in Finnland beruht auf eine Verwech- 
selung dieser Art mit der habituell ähnlichen Panthea coenobita 
Esp. S. 41—42. 


Neu für das Gebiet. 


Catocala promissa. Runsala bei Åbo: G. Wahlström. S. 44. 

Cerostoma nemorella. Onega-Karelien, Käppäselkä: B, Poppius. 
S. 29. i 

Lycena baton. Nyby: R. Fabritius. S. 191. 

Mamestra persicariae. Äland, Föglö: Ä. Nordström. S. 78. 


Seltenheiten und wichtigere neue Fundorte. 


Anarta melanopa. Kuusamo: J. E. Aro. S. 73. 
Catocala sponsa. Runsala bei Äbo: G. Wahlström. S. 45. 
Colias hyale. Tavastehus: R. Fabritius. S. 191. 


Rynchota. 


Herr O. M. Reuter trug vor: Aufzeichnungen iiber finnländi- 
sche Heteroptera, in denen folgende Notizen mitgeteilt werden. 
1. Die von J. Sahlberg aufgestellte Platysolen obscurus (Not. F. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 221 


Fl. Fenn. XI) ist nur eine dunkle Farbenveränderung von Neotti- 
glossa pusilla Gmel. (inflexa Wolff). Die von Sahlberg hervorge- 
hobenen Unterschiede in der Struktur der Antennen, wie auch 
der lichte callöse Scheitelfleck, sind variable Charaktere, die 
auch bei normal gefärbten Individuen angetroffen werden. — 2. 
Der von J. Sahlberg auf der Insel Konnevitz (in der Ladoga See) 
aufgefundene Pronosomus ist eine von varius Wolff zu unter- 
scheidende neue Art, die unter dem Namen P. alleonotus be- 
schrieben wird. — 3. Die in Finnland vorkommende Hydro- 
metra ist H. gracilenta Horv., nicht A. stagnorum L., zu wel- 
cher letzterer Art dagegen die im schwedischen Reichsmuseum 
(in Schonen gefundenen) Exemplare gehören. — 4. Die echte Acan- 
thia marginalis Fall. ist nunmehr auch in Finnland (Karislojo: 
J. Sahlberg) angetroffen. — 5. Die seltene forma macroptera von 
Charagochilus Gyllenhali Fall. ist in Kirjavalaks gefunden (B. 
Poppius). — 6. Orthotylus croceus J. Sahlb. (Soc. F. Fl. Fenn. 
4. Dec. 1886) ist = O. ericetorum Fall.; die Exemplare sind 
wahrscheinlich durch längere Einwirkung von Cyankalium ge- 
bleicht worden. — 7. Atractotomus mali Mey. ist auf Apfelbäu- 
men in Karislojo von J. Sahlberg gefunden. — 8. Die von Herrn 
A. J. Silfvenius in Nykyrka und Kivinebb (im südöstlichen Finn- 
land) angetroffene und von Horvath als A. nigrita deter- 
minierte Art, gehört vielleicht eher einer anderen, durch die 
Form des Kopfes abweichenden Art, als der echten nigrita aus 
Ungarn, an; die betreffende Frage ist nur dann zu entscheiden, 
wenn die beiden Formen (die macroptera und die brachyptera) 
auf denselben Lokalen entdeckt worden sind. A. Montandoni 
Horv. ist bisher in Finnland nicht beobachtet, wohl aber, nach 
einer Mitteilung von Herrn Bianchi, ausserhalb des finnländischen 
Faunengebietes an den Ufern des finnischen Meerbusens (zwi- 
schen Sestrovetsk und St. Petersburg: Birula; in der Nähe von 
Oranienbaum: Bianchi). — S. 124—130. 

Herr O. M. Reuter gab eine Mitteilung über Die finnländi- 
schen Arten der Aradus lugubris-Gruppe, in welcher die hierher 
gehörenden Arten einer Revision unterzogen (siehe die lateini- 
sche Übersicht S. 133—137), sowie Notizen über das Vorkom- 


222 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


men der in Finnland und Skandinavien gefundenen Arten (S. 138 
—139) gegeben werden. — S. 131—139. 

Infolge dieser Mitteilung hob Herr J. Sahlberg als Erklä- 
rung der überraschend grossen Anzahl von Arten der genann- 
ten Aradus-Gruppe den interessanten Umstand hervor, dass diese 
Arten — die allgemeine und weit verbreitete A. lugubris aus- 
genommen — fast ausschliesslich in gebrannten Wäldern leben, 
welche ja in südlicheren Ländern nur selten vorkommen. Als 
typische Repräsentanten derjenigen Aradus-Arten, die an solchen 
Lokalitäten auftreten, wurden namentlich A. laeviusculus Reut., 
A. signaticornis F. Sahlb. und A. anisotomus Put. hervorge- 
hoben. 

Trichoptera. 


Herr A. J. Silfvenius legte vor ein Verzeichnis über in 
Süd-Karelien gefundene Trichopteren. 5. 55—66. 


Collemkola. 


Herr W. M. Axelson machte eine Vorläufige Mitteilung 
über einige neue Collembolen-Formen aus Finnland. S. 104—123. 

Herr O. M. Reuter lenkte die Aufmerksamkeit der Collem- 
bologen auf eine bisher nicht beobachtete Arbeit über Collembola 
von C. Koch, die in der »Naturhistorischen Topographie von 
Regensburg», bearbeitet von Dr. A. E. Fürnrohr, (S. 352—359) 
enthalten ist. In der im Jahre 1840 erschienenen Arbeit wer- 
den 4 den Thysanura und 46 den Poduridae angehörenden, 
auf 6 Gattungen verteilte, Arten erwähnt, von denen die mei- 
sten als neu beschrieben werden. Die äusserst kurzen Diagno- 
sen machen eine sichere Entscheidung der Identität mehrerer 
Arten unmöglich. Dennoch glaubte sich der Vortr. die folgen- 
den Arten identifizieren zu können: Smynthurus bicinctus Koch 
= Sminthurus cinetus Tullb., Podura simplex Koch = Ento- 
mobrya Nicoleti Lubb., Podura striata Koch = E. orcheselloides 
Schäff. oder Orchesella rufescens Linn. (soll angeblich 1 1,” 
lang, aber von »spindelförmiger» Körperform sein), Paidium Koch 
= Lepidocyrtus Bourl. (ein Jahr früher als Koch's Genus auf- 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 223 


gestellt), P. cucullatum Koch = L. paradoxus Uzel, Blax Koch 
(die Diagnose unrichtig, wahrscheinlich nach getrockneten Indi- 
viduen gemacht) = Anura Nie., Bl. nigra Koch = A. musco- 
rum L. Die folgenden der oben genannten Arten dürften, mit 
Rücksicht auf die Priorität, füglich folgendermassen benannt 
werden: Sminthurus bicinctus (cinctus Tullb.), Entomobrya sim- 
plex (Nicoleti Lubb.), Lepidocyrtus cucullatus (= paradoxus Uzel). 
S. 140—143. 


Araneina. 


Herr T. H. Järvi machte eine Mitteilung über mehrere von 
ihm in dem sidöstlichen Teile des Landes eingesammelte Spin- 
nen; von denselben waren neu fär das Gebiet, bezw. in der 
Litteratur aus Finnland nicht früher erwähnt: Oxyopes ramosum 
Panz. aus den Kirchspielen Kivinebb, Nykyrka, Kuolemajärvi, 
Björkö und Johannes, sowie Kpeira ceropagia Walck. aus Ny- 
kyrka, Mohla, Kuolemajärvi und Björkö. Ausserdem wurden meh- 
rere seltene oder doch bemerkenswertere Arten aufgezählt. S. 
49 —50. 


Acarina. 


Herr E. Nordenskiöld gab eine Mitteilung über finnländi- 
sche, in Heu gesammelte Acariden. Ein deutscher Abzug dieser 
Mitteilung findet sich an der Seite 38. Neue Art: Cheyletus 
patagiatus. S. 34—38. 


Bryozoa. 

Herr K. M. Levander berichtete über das Vorkommen von 
Bryozoen-Kolonien und zwar von denen der in Nord-Amerika, 
sowie in England, Böhmen und Deutschland, nicht aber früher 
in Finnland angetroffenen Plumatella punctata Hancock, in den 
Esbo-Skären, unweit der Stadt Helsingfors. 5. 6. 


Protozoa. 


Herr A. J, Silfvenius teilte mit, dass die in Finnland frü- 
her nicht bemerkte Euglena sanguinea Ehrbg. von ihm in einer 


224 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


kleinen Wasseransammlung bei der Stadt Wiborg beobachtet 
worden war. S. 30. 


ll. Botanik. 


Planta vasculares. 


Morphologische Notizen. 


Menyanthes trifoliata. Herr O. Alcenius fordert zu Beob- 
achtung der Keimung von dieser Pflanze auf, weil dadurch Auf- 
klärung über die Entstehung ihrer Blattform, die von derjeni- 
gen der übrigen Gentianaceen abweicht, voraussichtlich zu ge- 
winnen wäre. 

Scirpus parvulus. Die Sprossfolge wird näher untersucht 
und durch Figuren beleuchtet. Ch. E. Boldt. S. 100 —104. 


Pflanzengeographische Aufsätze. 


Die Veränderungen in der Flora werden kurz von Hj. Hjelt 
behandelt (S. 8—21). Zuerst werden einige in neuerer Zeit 
verwilderte oder eingeschleppte aber jetzt vollständig naturali- 
sirte Pflanzen erwähnt, nämlich Matricaria discoidea, die zuerst 
im Jahre 1849 beobachtet wurde, Achillea cartilaginea (1863), 
Mimulus guttatus (1840—50) und Elodea canadensis (1884). An- 
dere Arten, deren Auftreten einen mehr zufälligen Charaktär 
haben, sind Coronilla varia, Neslia paniculata, Dracocephalum 
thymiflorum, Pimpinella magna, Impatiens parviflora, Scrophula- 
ria vernalis und Thymus chamedrys. Die einzige Art, die aus 
der finnländischen Flora verschwunden sei, dürfte die von Linné 
erwähnte Orobanche sein. In einem engeren Bezirk ist dagegen 
sowohl Abnahme der Frequenz, resp. vollständiges Verschwin- 
den, besonders im Folge der Kultur, als Zunahme der Frequenz 
zu constatiren. Aus eigener mehrjährigen Erfahrung in Süd- 
Satakunta erwähnt Verf. dass Viola stagnina, Myriophyllum 
spicatum, Centaurea phrygia und Hydrocharis vollständig ver- 
schwunden, Agrostemma, Chrysanthemum segetum und Elatine 
alsinastrum viel seltener geworden sind, während Galium mol- 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 225 


lugo und Leontodon hispidus entschieden häufiger auftreten als 
früher. 


Herr E. T. Nyholm schilderte wie im Kirchspiel Kuola- 
järvi in Lappland Picea excelsa in den Varietäten fennica, eu- 
ropea und obovata auf einem Areal von etwa 100000 ha vor- 
herrscht. Als eine Ursache des massiven Auftretens der Fichte 
bezeichnete Vortr. den Umstand dass die Einwohner, die jetzt 
Rindviehzucht in grösserem Maasstabe als früher treiben, im 
Frühling die Flüsse aufdämmen um den Graswuchs auf den 
tiefliegenden Feldern zu befördern, wodurch der Boden versumpft 
und die Kiefer zum Verschwinden gebracht wird. S. 169. 


Ueber die Ostgrenze des fenno-skandischen Florengebietes. 
(Hierzu die Karte Seite 184). 

Herr Stud. A. K. Cajander machte eine vorläufige Mittei- 
lung über eine gemeinschaftlich mit Mag. J. I. Lindroth, auf 
einer im Sommer 1898 unternommenen Reise nach den Gegen- 
den östlich vom Onegasee, gewonnene Ansicht in betreff des 
Verlaufs der Grenze zwischen dem fenno-skandischen und dem 
nordrussischen Floragebiet. In Übereinstimmung mit den von 
Norrlin auf einer Forschungsreise in Nordrussland 1897 ge- 
machten Beobachtungen hatte Vortr. konstatieren können, dass 
das fenno-skandische Gebiet sich noch weit östlich von der ge- 
wöhnlich angenommenen Grenzlinie, dem Onegasee und dem 
Wigfluss, erstreckt. Eine scharfe Grenze, sowohl was die geolo- 
gische Beschaffenheit des Bodens, wie auch was die Vegetation 
und Flora betrifft, teilt nämlich das untersuchte Gebiet in zwei 
Hälften, eine westliche bez. nordwestliche, die sich an Fenno- 
Skandien anschliesst, und eine östliche bez. südöstliche mit aus- 
geprägt nordrussischer Natur. Die Grenze verläuft ungefähr vom 
Kloster Muromskaja am östlichen Strand des Onegasees in nord- 
östlicher Richtung nach der Umgegend des Sees Untojärvi (Und- 

15 


226 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


osero) und von dort in nord-nordwestlicher Richtung nach der 
Insel Kio vor der Mündung des Onegaflusses. 

Der westlich (bez. nordwestlich) von dieser Grenze gele- 
gene Teil des Gebietes bestand aus magerem, bis auf wenige 
Ausnahmen kalkarmem Moränengrund mit zerstreuten Urgebirgs- 
(Granit-, Schiefer-) felsen. Diese Felsen waren freilich ziemlich 
niedrig, stellenweise aber, besonders auf der Insel Kio, kamen 
sie in grösster Menge vor und verliehen der Gegend ein genuin 
finnisches Gepräge. Östlich und südöstlich von der Grenze fehl- 
ten gefaltete Felsarten gänzlich. Letztere Gegenden bestanden 
teils aus ziemlich, in manchen Gegenden sogar sehr hügeligem 
Terrain (ein Gürtel, der sich von der südöstlichen Ecke des 
Onegasees bis zum See Kenosero erstreckt), — teils aus end- 
losen Ebenen (der grösste Teil des Onega-flussthales). Der Bo- 
den bestand teils aus Lehm, teils aus Sand, teils aus Gemi- 
schen, war jedoch überall im Gebiet kalkreich. Auf bedeuten- 
den Strecken bildete reiner Kalk (Devon und Karbon) den Grund. 

In pflanzentopographischer Hinsicht waren vor allen Din- 
sen die viele Quadratmeilen umfassenden Schwemmwiesen am 
unteren Lauf des Onegaflusses bemerkenswert. Solche mit ho- 
hen Gräsern und besonders mit Stauden bewachsene Wiesen, 
welche sowohl einer Humus- als einer Moosdecke entbehrten, 
sind charakteristisch für die Flussthäler ganz Nordrusslands und 
Sibiriens, haben dagegen so gut wie gar kein Gegenstück inner- 
halb Finlands und Skandinaviens. Ähnliche, wenn auch viel 
kleinere Schwemmwiesen fanden sich am Flusse Andoma, nicht 
aber in den Flussthälern westlich von der angegebenen Grenze. 
Charakteristisch für das (Gebiet östlich von der Grenze, dem 
westlich von derselben liegenden gegenüber, waren ferner u. A. 
mehrere Arten von Kräuterformationen und üppigen Hainen an 
den stark kalkhaltigen Abhängen der Flussufer. Eine natürliche 
Folge von der geologischen Beschaffenheit der Landschaft war, 
dass die Gneis- und Granitfelsen begleitenden charakteristischen 
Felsenformationen östlich von der Grenze fehlten, während sie 
auf den Felsen westlich von derselben gut repräsentiert waren, 
und zwar noch so weit nach Osten wie bis zur Insel Kio. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 227 


Nicht geringer waren die Unterschiede in der Flora. Das 
westliche Gebiet zeichnete sich jedoch hauptsächlich durch nega- 
tive Merkmale aus. Von bemerkenswerten Pflanzen, Moose und 
Flechten ausgenommen, fehlte weiter östlich eigentlich nur das 
noch auf den östlichsten Urgebirgsfelsen vorkommende Polypo- 
dium vulgare. Charakteristisch für die Flora der östlich von 
der Grenzlinie gelegenen Gebiete war dagegen das Vorkommen 
einer Menge sibirisch-nordrussischer Pflanzen, welche also ge- 
rade in diesen Gegenden die Westgrenze ihrer Verbreitung er- 
reichen (Larix sibirica, Salix viminalis, S. stipularis, S. pyrole- 
folia, Cornus sibirica, Betula humilis, Delphinium elatum, Tha- 
lictrum minus coll., Astragalus hypoglottis, etc.). Viele Pflanzen, 
die der Flora Finlands und zugleich derjenigen der nördlichen 
Teile Skandinaviens angehören, kamen hier, wie es überall in 
Nordrussland der Fall ist, viel südlicher vor (Veratrum, Cenolo- 
phium, Schedonorus inermis, u. A.). Andere wieder erreich- 
ten in der Onega-Gegend einen bedeutend höheren Breitengrad 
als in Finland (Lysimachia nummularia, Inula britannica, Me- 
lampyrum cristatum u. a.). Der Unterschied in der Vegetation 
trat um so deutlicher hervor, als eine grosse Anzahl von den 
oben angeführten Arten (Larix, Salices, Thalictrum, Veratrum, 
etc.) vielerorts in solcher Menge vorkamen, dass sie der Land- 
chaft ein besonderes Gepräge gaben. 

Schliesslich führte der Vortr. einige Bedenken an gegen 
die Zweckmässigkeit des Svirflusses als östlichste Südgrenze des 
Gebietes. Das völlige Fehlen jeglicher Felsen im ganzen Svir- 
thal (ausgenommen bei Vosnessenje), das Vorkommen von (frei- 
lich kleinen) Schwemmwiesen und mehreren nordrussischen 
Pflanzen (Salix triandra, Cnidium venosum, etc.) am Nebenfluss 
Ivina, die völlige Analogie in der physischen und geologischen 
Beschaffenheit des Bodens (Devon) zwischen dem mittleren Svir 
einerseits und dem besprochenen hügeligen Gegenden zwischen 
Wytegra und Kosmosero anderseits, sowie schliesslich das voll- 
kommen russische Gepräge (endlose Ebenen!), wodurch sich die 
Gegenden zu beiden Seiten von der Mündung des Svir in den 
Ladoga auszeichnen, das alles waren sprechende Beweise gegen 


228 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


die Zugehörigkeit des Nordstrandes des Svir zu unserem Flora- 
gebiet. Eine weit natürlichere Grenze wäre etwas nördlicher 
bez. nordöstlicher zu suchen, wo der gewöhnliche finnische Mo- 
ränenboden mit seinen Felsen und Hügeln beginnt. Die Grenze 
würde also etwa von Vosnessenje nach Salmi verlaufen. (S. 
172—184). | 
Monstrositäten und Formen. 


Betula. Eine Verwachsung zweier Birkenstämme, etwa 1” über 
den Boden, wurde von A. Wahlberg demonstriert. S. 6 mit 
Abbildung. 

Pinus silvestris. Eine Aggregation von 36 Kiefer-Zapfen aus 
Mäntyharju wurde vorgelegt. A. W. Granit: S. 76. 

Secale cereale. Eine verzweigte Aehre aus Lowisa wurde vorge- 
legt. S. 42. 

Platanthera bifolia f. tricornis. Nyl., Inga: M. Brenner. S. 3. 


Euphrasia. Von Eu. brevipila nimmt R. von Wettstein jetzt 
eine f. eglandulosa, sowie eine f. subeglandulosa an; diesel- 
ben sind der als Eu. Murbeckii bezeichneten Hybride Eu. 
brevipila X curta recht ähnlich. Diese Formen sind von 
M. Brenner in Nyland, Ingä gesammelt. Friiher hatte schon 
H. Lindberg (in der Sitzung den 3 December 1898) eine 
von ihm als f. eglandulosa bezeichnete Form aus Isthmus 
karelicus vorgelegt. S. 45. 

Orchis. Nach J. Klinges Arbeit »Die homo- und polyphyleti- 
schen Formenkreise der Dactylorchis-Arten» wurden, von 
M. Brenner, die in Finnland vorkommenden Varietäten und 
Formen von O. angustifolia X Russowii mit Angaben von 
Fundorten verzeichnet. S. 4. 


Verwildert oder eingeschleppt. 


Blitum capitatum. Gamla Karleby: O. Alcenius. 
Phyteuma spicatum. S:t Michel: I. Hasselblatt. 
Lepidium Draba. Helsingfors: Renholm. 


Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 229 


Neu für das Gebiet. 


Carlına longifolia Rchb. Im Herb. Mus. Fenn. mit C. vulgaris 
verwechselt ist diese Art die beim Weiten häufigste Car- 
lina-Art in unserem Flora-Gebiet (Verzeichnis der Locali- 
täten: S. 69). €. vulgaris tritt, und zwar als var. interme- 
dia Schur., nur im Säd-Westen auf. H. Lindberg: S. 68. 

Carex vesicaria X lasiocarpa. Alandia: A. Palmgren. S. 23. 

Centunculus minimus. Regio aboönsis: G. Renvall. 

Epilobium montanum X palustre. Regio abo&nsis: A. Arrhenius. 
3.88. 

Glyceria reptans (Laest.) Krok (= "Gl. vilfoidea Th. Fr.) Lapp. 
inar., Varanger: Th. O. B. N. Krok. 

— Myosotis svaveolens Waldst. & Kit. kommt an verschiedenen, 
Seite 51 verzeichneten, Localitäten im nördlichen Finnland 
vor, war aber bis jetzt bei uns mit M. silvatica Hoffm. ver- 
wechselt worden. H. Lindberg: S. 50. 

Scirpus parvulus. Nylandia: Ch. E. Boldt. Alandia: A. Palmgren. 


Vichtigere neue Fundorte. 


Anemone nemorosa. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Arabis alpina. Kuusamo: J. Montell. 

Betula nana X verrucosa. Kuusamo: J. Montell. 

Botrychium lanceolatum. » » 

Calamagrostis epigejos. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Carex aristata. Karel. ladog.: Alb. Backman. 

Carex pedata. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Crepis tectorum var. nigricans. Kuusamo: J. Montell. 

Dianthus arenarius. Lapp. vars.: J. Hämäläinen & S. Juselius. 

Gagea lutea. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Galeopsis tetrahit. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Juncus arcticus X filiformis. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Lathyrus maritimus. Karel. keret.: J. Hämäläinen & S. Juselius. 

Lycopodium complanatum. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Melandrium rubrum. » » » 

Nymphea tetragona Georgi (= fennica Mela). Verbreitet in Ka- 
relien: Th. Salan. S. 29. 


230 Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Picea excelsa f. viminalis. Savonia borealis. S. 184. 
Potentilla multifida. Karel. keret.: J. Hämäläinen & S. Juselius. 
Ranunculus auricomus var. fallax. Lapp. ponoj.: J. Montell. 
Rubus arcticus X saxatilis. Kuusamo: J. Montell. 

Rumex hematinus. Lapp. ponoj.: J. Montell. 

Ruppia spiralis. Regio aboönsis: G. Renvall. 

Salix triandra d. Kuusamo: J. Montell. 

Sorbus hybrida. Regio abo&nsis: E. Reuter. 

Utricularia ochroleuca. Karel. austr.: O. Bergroth. 
Wahlbergella affinis. Kuusamo: J. Montell. 

Viola palustris. Lapp. ponoj.: J. Montell. 


Alge. 


Vaucheria. Verzeichnis der finnländischen Arten, darunter die 
neue V. borealis. K. E. Hirn: S. 85. 

Characee. Die von K. E. Hirn S. 91 —99 gelieferte Verzeich- 
nis der finnländischen Characeen nimmt von Nitella 7, von 
Tolypella 1, von Tolypellopsis 1 und von Charia 9 Ar- 
ten auf. 

Lichenes. 


Usnea longissima. Karel. ladog.: G. Lång. Neu für das Gebiet. 


Fungi. 
Hysterangium sp. Neu für das Gebiet, aus Viborg: A. Thes- 
left: 3. 77. 
Hydnotrya Tulasnei Berk. & Br. Zu dieser Art gehört die frü- 
her (März 1893) als H. carnea bezeichnete Tuberace: A. 
Thesleff. S. 78. 


LER 


Resısier 
öfver 


de vetenskapliga meddelandena, 


Mötet den 7 oktober 1899. 


Sid 

G. Läng: Usnea longissima frän Kl er TE Nr 

M Brenner: Platanthera bitolia f. triearns. s + oo. m! <. 2.0.08 

> : J. Klinges Orchis-forskningar KOIRA OS K 

Ch. E. Boldt: Scirpus parvulus frän Borgä skärgärd KISS n vd" ©. 

K. M. Levander: Bryozookolonier i nyländska skärgården . . . . . 6 

> : Färgvarietet af kräka LSE OS ei 

W. Weseloff: Kråka med korslagda käkspetsar . . . . 2 2 cc... 2 

A. Wahlberg: sammanvuxna" björkstammar . . : < 2 2 ss 
Hj. Hjelt: Nägra ord om förändringarna i den finska floran under se- 

BESTESIAR ©: Saar PÄ RUE DEITTI 20. 29110037 0 BRFREBAREPTN 15 

Mötet den 4 november 1899, 

A. Arrhenius: Anmärkningsvärda fröväxter. . . . yo a ESA 

A. Palmgren: Tvä anmärkningsvärda växtfynd frän and dt edi at 002 

J. I. Lindroth: Cecidomyia-larver, som äta rostsporer . . . . . . .= 25 

B. Poppius;-Tvä för Finlands fauna nya msekter, » oc tad kolt <; 29 

Th. Salan: Nymphea tetragona i Karelen . . . ch Pa D 

A. J. Silfvenius: Euglena sangvinolenta frän Nihon ako ELD 


Mötet den 2 december 1899. 


0, Nordqvist: Inre befruktning hos Cottus scorpius och GC. qvadricornis 31 
E. Nordenskiöld: Anteckningar om Acarider samlade i hö . . . . . 34 


> & 8 


J- 


sole 


O) ho) [aaji Im] [<— 


8 > t2 &$ 


. Arrhenius: Epilobium montanum X palustre och dess förekomst i 


Finland . 


. Reuter: Nunnan (Lymantria one er i L - 
. Reuter: Sorbus hybrida i Äbo-trakten 
. Luther: Grenigt rägax 


Mötet den 10 februari 1900. 


Sahlberg: Bo af Vespa rufa S 
> : Catocala promissa och C. sponsa 


k THAN Euphrasia brevipila f. eglandulosa 

. O. Kihlman: Glyceria reptans frän Varanger . 

. Alcenius: Förvildade fanerogamer . E 
. Meriläinen: Uria troile var. lomira från Porkata , 


> : Anmärkningsvärda fågelfynd 


. J. Silfvenius & T. H. Järvi: Reseberättelse . 
. H. Järvi: Spindlar från Ik. ; 
. Lindberg: Myosotis svaveolens W. K., ny för Birne IR Rt 


E. Aro: Fyra anmärkningsvärda diptera . 


. Alcenius: Till Menyanthes morfologi . 
. J. Silfvenius: Verzeichnis über in Süd-Karelien ale Teiche 


Mötet den 3 mars 1900. 


. Lindberg: Finlands Carlina-former . N 
. Sahlberg: Agabus maculatus aberr. aterrima 


> : Hypera punctata frän Äland 


. Bergroth: Utricularia ochroleuca från Ka 
. E. Aro: Reseberättelse; Anarta melanopa frän es 


Mötet den 7 april 1900. 
Sahlberg: Om Aradus-arter. 


. W. Granit: Tallkottegyttring 
. Thesleff: Hysterangium sp. frän Viborg L 


» : Hydnotrya Tulasnei från Viborg 


. Poppius: Två för faunan nya skalbaggar 

. Reuter: Mamestra persicarie från Äland. 

. Leinberg: Einige neue Staphyliniden-Varietäten . 
. Nordling: Vanellus cristatus från Esbo 


Bonsdorffska fägelsamligen . A 
M. Brenner: Hieracium a hdlstoruus frän Busk e 


Sid. 


Karl E. Hirn: Finnländische Vaucheriaceen. 
» : Finska Characeer . 


Ch. E. Boldt: Om ett fynd i Finland af Seirpus arvokas Röm. & Sch. 


och dess skottbyggnad 


Formen aus Finnland . : 

0. M. Reuter: Anteckningar om finska Heteroptera ; 
, De finska arterna af Aradus lugubris gruppen 

» Ett förbisedt arbete öfver Collembola 


Ärsmötet den 13 maj 1900. 


Ordförandens ärsberättelse . 
Zoologie-intendentens redogörelse 
Botanices-intendentens berättelse : 
M. Brenner: Lepidium draba vid Helsingfors 
Th. Selan: Chrysomela cenea i Kbor . 
E. T. Nyholm: Fynd af bäfvertänder i Kuolajänvi 
: Ett granomräde i Kuolajärvi socken. 


As K. Cajander: Fenno-Scandian kasvitieteellisestä kaakkois- is : 


G. Sucksdorff: Abies excelsa f. viminalis frän Vesanto 
A. Leinberg: Zwei Varietäten von Philonthus dimidiatus . 
: Ueber die Cateretes-(Cercus-) Varietäten . 
: Stenus cordaticollis n. sp. . . 
. Poppius: Eine neue Art der Gattung Gbyptophagas. 
Sahlberg: Necrobia rufipes och Cryptophagus cylindrus 
Reuter: Lycena baton och Colias hyale. 


Bow 


"Uebersicht der wichtigeren Mitteilungen . 


> 
Is Zoe (en 


Sid. 
85 
91 


ie . 100 
Walter M. Axelson: Vorläufige Mitteilung ber einige neue AN 
105 
. 124 
all 
. 140 


RNA dn mö 1011104504 unet Wah 


p SIE EEE ET (= OVR a vää 
SI = Se Fö e 
Wi Be: dar. mo: Ta 
Gui; el 80054 re vänä de 
ee; 


Aga A 81. ob Jaldyvn k TEN 

J 3N N E Ep 4 519 -adatilmndnä bot 
Er | 6 valti = neben mald 
iM ee wre santa! 
Mi ar ya ter maani Glee 3 
ry "Ot rien. er? | 

nl nad I: -00)ot IN 

4 I ÖNA vred > nbäymoassy ID AG 
lei ler Bei aa rää ok aiithmä 1 GAIN 

onde nåt lauert sb aid 1-38 

anette sv tem Hdi ov. Kara) 0/50 

di she Peine ira NEAR hi 

a nukonitalvioa. nee 


AN N 19040 0 kapkuıllai) aa Astin Ani i 
i i ona Ano g/m due N 
= Ik Sad dr 10140 rl 
N 
4 rt 
% N 
' i HET 
2 A 
| TIN. all aan vän 


o 


AG » 1868) RR RE RT ri) Sn 0» 
EN 2 (1869) EAP K N SED HET SAATANA 
MIES A UL STAY. GE a an UTAN STS NSN 
Må : PAIVA O ke 769 IRAN NERE) S KTT K k Naher 
er. (ISIN ana Ja 
der 3. (1975). od AN. RE AU NE SSE 


Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica. 


Vol 1 (1875 —77) ; 
"ol. . 1[ (1881-85). ; 
Vol. Ill (1886—88) DER S aa kr gle SENKEN EN 

vol IV (1887). >. SPUR NE Aal 

Vol. — V. 4, I-Ul (1888— 3) - LIES 
Vol. VI (1889—90) > 
Vol. VII (1890) TEE BET HE RE RE 
Vol. VIII (1890 a RAS SKE ar VRR ER VSS LE Ok ETA Ne 
ge a et Pimeä 
ee 
Vol. XI (1895) AT MRS ER ER EN ALTE Re KEEL SAT a UNNA 
TAS NA n OPKO ASS STADIN Vdc da 
Vol. XIII (1897) 


Vol. XV (1898-99) . 
Vol. XVII (1898 — 99) . 


Meddelanden af Societas pro ua et Flora fennica: 


x 
W E ST AKEn TN UA Nana 
5 3:dje Re ER Ad 


» 
Rs a OSTA AS TS K ea mi PIN Di SANS 
Br) bite SIITTSBUTEHR. 105 A Na Re ar PAA SED 
Ben": NE REN TE TER 0) 500 LL 
K 7:de =» (1881) - 
08 8:de » (1881) > 
AN 9:de > (1883) ; 
ei -.10.de > (1883) ; 
a Pi:te » (1885) ; 
2 1%:te- *» (1885; , 
ar 13:de » — (1886) > 
Mi l4:de > * (1888) N 
Nu «0 15:de = » (1889) , 
MER 16:de ox: (1891) b 
ee 17:de >» ; (1892) > 
JW 18de > (1899) 5 
R 19:de > (1893). 5 
k 20:de* » (1894) » 
Esta n 01590) » 
Be 22:dra > (1896) , 
SE 23:dje » (1898) . N 
S Herbarium Musei Fennici: 

Nut EAS ENVASeUates": (1889) + L sti K lente 
Be" EST ELLE N RNA KIN TEN re re or Er LAS LK 


DT) er EEE Db 


A EE 10 74. en re a EN A 


(09 H+ åå 00 09 00 UD UI LO GO 1) ID PO BO ND U3 ND 19 19 IN H 


FLORA FENNICA. 


DE HÄFTET, 
2 mk. 


KARTOR OCH BILDER I TEXTEN. 


SOCIETAS 
Pris 


TVÄ 
HELSINGFORS 1901. 


MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. 


TJUGONDESJUN 


L. 
E) 
a 
D. 
<<, 
= 
a 
= 
= 
25 
> 


MED EN TAFLA, 


PRO FAUNA ET 


MEDDELANDEN 


AF 


SOCIETAS 


PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 


TJUGONDESJUNDE HÄFTET, 
1900—1901. 


MED EN TAFLA, TVÅ KARTOR OCH BILDER I TEXTEN. 


MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. 


HELSINGFORS 1901. 


K. MALMSTRÖMS BC 


Socletas pro fauna et flora fennica 
1900—1901. 


Ordförande: 
Professor J. A. Palmén. 


Vice-ordförande: 
Professor F. Elfving. 


Sekreterare : 
Rektor A. Arrhenius. 


Skattmästare: 
Bankodirektör L. v. Pfaler. 


Bibliotekarie: 
Docent E. Reuter. 


Intendent för de zoologiska samlingarna. 
Docent K. M. Levander. 


Intendent för de botaniska samlingarna: 
Professor A. O. Kihlman. 


Bestyrelse: 
Herrar J. A. Palmen, F. Elfving, A. O. Kihlman, O. M. 
Reuter, Th. Salan, J. P. Norrlin, J. Sahlberg. — Suppleanter: 
Herrar V. F. Brotherus, K. M. Levander. 


Mötet den 6 oktober 1900, 


Framlades sextonde tomen af Acta, 574 sidor, innehållande 
afhandlingar af M. Brenner, R. Hult, J. I. Lindroth och H. Lind- 
berg. Priset för denna volyn bestämdes till 8 mk. 


Till publikation anmäldes följande arbeten: 

K. M. Levander und Guido Schneider, Notizen über die 
in den Skären vorkommenden Fische; J. I. Lindroth, Tre för 
den finska faunan nya Eriophyider; A. Luther, Verzeichnis der 
Land- und Süsswasser-Mollusken der Umgebung Revals; A. 
Luther, Bidrag till kännedomen af land- och sötvattengastro- 
podernas utbredning i Finland; E. Odenvall und T.H. Järvi, 
Verzeichniss einiger bisher in Finnland nicht oder sehr wenig 
bekannten Araneen. 


Forstkonduktör K. O. Elfving föredrog om Nunnan, Lipa- 
ris Monacha, samt uppehöll sig särskildt vid denna fjärils härj- 
ningar förliden sommar i Sverige. Under sitt andragande fram- 
lade herr Elfving en rikhaltig kollektion af skadeinsekten i olika 
utvecklingsstadier och i olika biologiska moment. 


Student Gerhard Renvall meddelade att en sidensvans- 
hona (Bombyeilla garrula) den 11 juli skjutits i Korpo af lyceist 
J. Snellman äfvensom att vid dissektion af den ett nästan full- 
gänget ägg påträffats, hvilken omständighet syntes tyda på att 
fågeln häckade därstädes. 


Magister Arthur Leinberg förevisade exemplar af den 
för Finlands fauna nya skalbaggen Anisotoma macropus, som 
förliden sommar af honom anträffats i Walkeala socken i Ka. 
Arten var tidigare känd frän Frankrike och England. 


N 


vå 


W 


Ljustr. G Arvidsson, H:fors, 


!/, magn. natur. 


Polygonum foliosum Lindo. fi. n. sp. 


1. N, Borgä, 15. 9. 1900. H. L. 2. Vermland, N, Räda, 1. 9. 1897, H. A. Fröding. 
3. P. minus Huds. Ik, par, Metsäpirtti, 17. 7. 1895, H. L. 


Mötet den 6 oktober 1900. 3 


Föredrogs följande meddelande: 


Polygonum foliosum n. sp. 
auctore 


Harald Lindberg. 


Cum tabula. 


Synon. Polygonum mite et minus p. p. 
auctor. scandinav. 
Polygonum mite Schrank 
f. linearifolia Sel. p. p. 
in Herb. musei fennici, ed. II, p. 131. 


Caulis annuus, usgue ad 0.5 m altus, eracilis, glaber, fle- 
xuose geniculatus, fere ad apicem ramosus, ramulis longis, te- 
nuibus, patulis vel erecto-patentibus, internodiis numerosis, bre- 
vibus, ad basin sensim plus minusve incrassatis. Folia patula, 
linearia vel rarius lanceolato-linearia, (2) 3—4 (5) mm lata et 
3—5 cm longa, basi breviter in pedicellum breve attenuata, 
marginibus scabriusculis, planis, ochreis obsolete nervosis, sparse 
et breviter pilosis, margine setis tenuibus et breviusculis cilia- 
tis (seta vulgo ca. 0.4 mm long, rarissime ad 1 mm long). 
Spice erecta vel rarius nutantes, elongat®, anguste filiformes, 
interrupta et valde laxiflorx, bracteis numerosis, angustis, pa- 
tulis et internodiis brevibus instructae. Flores purpurei vel vulgo 
virescentes purpureo cincti, eglandulosi. Nux brunnea, nitida, 
levis, biconvexa, rarissime trigona, (1.3) 1.6—1.75 mm longa, 
basi emarginata. 

Species nova P. minori proxima, sed optime differt inter- 
nodiis caulinis numerosioribus et brevioribus, foliis bracteisgue 
angustioribus et numerosioribus, ochreis breviter ciliatis, spicis 


4 Mötet den 6 oktober 1900. 


longioribus, anguste filiformibus, internodiis brevibus instructis, 
nuce minore et brunnea. 


P. foliosum crescit in ripis stagnorum et lacuum et in ri- 
vulis exsiccatis, seepe in ipsa aqua. Verisimiliter non rarum, 
sed cum P. minore Huds. confusum. In Finlandia usgue ad 
Simo prope oppidulum Kemi in Ostrobottnia boreali (65? 20 
lat. bor.) lectum solum in parte occidentali crescere videtur. 

Loci seguentes mihi noti sunt: 

Suecia: Vermland, N. Råda, Rådasjön, 1. 9. 1897, Herm. 
A. Fröding. 

Finlandia: Nylandia, in agua non profunda in ripa stagni 
Maren juxta opp. Borgä, copiose inter P. hydropiper crescens, 
12.:9,, 1899112. 9. I Hl 

Satakunta, par. Nakkila, 19. 7. 1859, Th. Simming; par. 
Karkku, 31. 8. 1872, Hj. Hjelt. 

Tavastia australis, par. Längelmä, in aqua non pro- 
funda in ripa limosa, 31. 7. 1895, V. Borg; par. Sysmä, ad fre- 
tum Ihananiemi ad templum, 1871, K. Rengvist; par. Jämsä, 
8. 7. 1854, E. V. Niklander. 

Ostrobottnia media, ad opp. Gamla Karleby, 25. 8. 1870, 
F. Hellström. 

Ostrobottnia borealis, par. Ijo, Hietakari, 16. 8. 1869, 
M. Brenner; par. Simo, Ruikka, in rivulo exsiccato, 7. 8. 1870, 
M. Brenner. 

Nonnulla specimina hujus speciei in Herbario fennico asser- 
vata a cl. Prof. Th. S&zlan ad formam linearifoliam Sel. relata 
sunt, at hoc nomen etiam formis angustifoliis P. minoris ab 
eodem inditum est. 


P. foliosum n. sp. P. minus Huds. 
Caulis ramosus, internodiis nume- ramosus, internodiis sat pau- 
rosis, brevibus, ad basin cis longisque, ad basin vel 
plus minusve distincte in- non vel indistincte incras- 
crassatis. "satis. 
Folia angustiora, 2—5 mm lata, latiora, usque ad 15 mm 
linearia vel rarius lanceo- lata, lanceolato-linearia, 


Spica 


Nux 


Mötet den 6 oktober 1900. 5 


lato-linearia, ochreis obso- 
lete nervosis, parce et bre- 
viter pilosis margine bre- 
viter ciliatis, ciliis vulgo ca. 
0.4 mm longis. 

anguste filiformis, elongata, 
interrupta, bracteis nume- 
rosis et internodiis brevi- 
bus instructa. 

brunnea, nitida, biconvexa, 
rarissime trigona, 1.6—1.75 
mm longa, basi emarginata, 
paries nucis 0.033—0.042 
ar Crassus. 


cn MILA 


: ) 

ih 

ee | 
N 


ochreis distincte nervosis, 
sat dense et longe pilosis, 
margine longe ciliatis, ci- 
liis 2—4 mm longis. 


multo densior et brevior, 
minus interrupta, bracteis 
paucis instructa, pars api- 
calis longe pedunculata. 

niger, nitida, biconvexa vel 
sepe trigona, (1.7) 2—2.4 
(2.8) mm longa, basi brevis- 
sime pedicellata, paries nu- 
cis 0.055—0.070 mm crassus. 


\ 
N 
YY 


| 
6 li 


1—3, Polygonum foliosum Lindb. fil., Borgå, 15. 9. 1900, H. L.: 1—2 pars 
marginis ochre&, 3 nux. 4, Polyg. foliosum, Vermland, N. Råda, 1. 9. 


1897, H. A. Fröding, nux. 5—7, Polyg. minus Huds., Isthmus 


karelicus, par. Metsäpirtti, 17. 7. 1895, H. L.: 5—6 pars 
marginis ochre&, 7 nux. 9/j. 


Polygonum minus Huds. in Finlandia multo vulgarius guam 
P. foliosum est; in parte meridionali sat commune, pr&cipue in 
oriente, usgue ad paroöciam Libelits in Karelia boreali (62° 


6 Mötet den 6 oktober 1900. 


30’ lat. bor.) lectum est. Habitat pracipue in fossis, sed etiam 
in ripis arenosis humidis et limosis amnium et lacuum, etiam 
in litoribus maritimis non rarum. 

In Herbario Musei Fennici et in herbario meo specimina 
locis sequentibus asservata sunt: 


Alandia, par. Finström, Gräisby, 18. 8. 1878, A. Arrhe- 
nius & A. O. Kihlman; par. Eckerö, Marby, 28. 8. 1892, Sig- 
nildskär, 10. 8. 1892, Storbyn, Edisas, 28. 8. 1892, H. L. 


Regio Aboönsis, ins. Runsala prope opp. Åbo, 14. 8. 
1890, H. L.; par. Pargas, Ersby, 17. 7. 1879, A. Arrhenius; par. 
Uskela, 19. 7. 1855, E. V. Niklander; ad. opp. Nystad, 26. 8. 
1880, H. Hollmen, 19. 7. 1895 et 3. 8. 1895, H. Söderman, 4. 
8. 1895, A. K. Cajander. 

Nylandia, ad. opp. Hangö, 31. 8. 1889, H. L.; par. Kyrk- 
slätt, Bobäck, 1895, Alvar Palmgren; par. Esbo, Rulludd, 28. 8. 
1885, A. O. Kihlman; ad opp. Helsingfors, 30. 8. 1860, Th. S&- 
lan; Pellinge prope opp. Borgå, 15. 8. 1857, Th. Salan; par. 
Pernå, 16. 7. 1854, Th. Sx&lan; par. Strömfors, 29. 7. 1856, 
Th. Salan & J. E. Strömborg; ins. Tytärsaari, 25. 7. 1868, M. 
Brenner. 

Karelia australis, par. Kymmene, ins. Aspö, 19. 8. 1856, 
Th. Salan & J. E. Strömborg; par. St. Johannes, Kirjola, 19. 9. 
1895, H. L.; par. St. Andrea, in ripa fl. Vuoksen, 29. 7. 1882, 
Th. Salan; par. Jääskis, Järvikylä, 17. 8. 1888, J. Lindén. 

Isthmus karelicus, par. Sakkola, 2. 8. 1866, A. J. Mela; 
par. Pyhäjärvi, Sortanlaks, 22. 7. 1866, A. J. Mela; par. Metsä- 
pirtti, Saarois, 17. 7. 1895 et Vanhajaama, 18. 7. 1895, H. L; 
par. Mohla, Kirkkojärvi, 27. 7. 1895 et Parkkila, 30. 7. 1895, 
H. L.; par. Kivinebb, Afanasi, 20. 8. 1895, H. L. Preterea lo- 
cis multis in Isthmo karelico a me observatum. 


Tavastia australis, par. Sysmä, 8. 1870, K. Rengvist, 
1875, W. Blom. 

Savonia australis, par. Lappvesi, 13. 8. 1857, Th. Sim- 
ming; Lappvesi, Barkarila, 29. 7. 1883 et 18. 8. 1887, Th. Se- 
lan; par. Ruokolaks, Utula, 27. 7. 1876, R. Hult. 


Mötet den 6 oktober 1900. 7 


| Karelia ladogensis, par. Impilaks, Kurenlahti, 29. 7. 
1876, V. F. Brotherus & Hj. Hjelt; par. Hiitola, Pukinniemi, 
1863, J. A. Fastberg. 


Karelia olonetsensis, Nikola, 1. 7. 1875, Fr. Elfving; 
Ostretschina, 14. 7. 1898, J. I. Lindroth & A. K. Cajander; Ylä- 
Ostretschina, 14. 7. 1898, J. I. Lindroth & A. K. Cajander; ad 
opp. Petrosawodsk, 1863, A. Kullhem, 17. 8. 1870, J. P. Norr- 
lin, 17. 6. 1896, Iwanitski. 


Karelia borealis, par. Libelits, Ojanlaks, 8. 1869, M. A. 
Europaeus & K. A. Hällström. 
— Karelia onegensis, Gorskij, 21. 7. 1863, Th. Simming, 
1863, A. Kullhem; Mundjärvi, 7. 7. 1870, J. P. Norrlin; Unitsa, 
Pk 101 8707:4:2P Norrlin: 


Likasä föredrog amanuens Lindberg: 


Tre sällsynta finska mossor. 


1) Tetraplodon Wormskjoldii Hornem., anträffades af mig 
den 14 juli 1900 pä Särkimäneva mosse i Lappo socken, Ostro- 
bottnia australis. Denna högnordiska art är i Finland förut 
känd frän ett tiotal lokaler pä Kola-halfön, sydligast vid Kanta- 
laks; för öfrigt är densamma bekant från svenska Lappmarken, 
nordliga Norge, Sibirien, Spetsbergen, Grönland samt arktiska 
Amerika. Lappo torde vara den enda på lågland, långt från 
fjälltrakter belägna fyndort för Tetraplodon Wormskjoldii, hvar- 
för förekomsten därstädes är af stort intresse. Den anträffades 
sparsamt växande på exkrement af nötkreatur, en för Splachna- 
ceer öfver hufvud karaktäristisk växtplats. > 

2) Sphagnum pulchrum (Lindb.). Exemplar af denna mycket 
sällsynta Sphagnum-art har jag anträffat i en af student W.M. 
Axelson sammanbragt samling mossor från Kontiolaks socken i 
Karelia borealis. Inom Finland är arten förut känd endast från 
Ilmola (Oa) och Pihlajavesi (Tb). Dessa trenne fyndorter ligga 
nära nog pä samma breddgrad. (Angäende artens utbredning för 
öfrigt se Harald Lindberg, »Bidrag till kännedomen om de till 


8 Mötet den 6 oktober 1900. 


Sphagnum cuspidatum-gruppen hörande arternas utbredning i 
Skandinavien och Finland», Acta Soc. p. Fauna et Flora fenn., 
T. XVII, N:o 3.) Exemplaren äro tagna i en mosse vid Puso 
den 31 augusti 1900. 


3. Bryum versisporum Bomansson. Denna nyligen ur- 
skilda Bryam-art har jag anträffat rätt ymnigt på en myllbeklädd 
kalkklippa på Mongola kvarnbacke i Lojo socken sistlidne som- 
mar. Förut är arten känd endast från Eckerö, Jomala och 
Saltvik socknar på Åland, där den förekommer växande i diken 
samt från Boda socken i Dalarne, där den af H. W. Arnell och 
C. Jensen anträffats växande i mängd på myllklädda kalkhällar 
vid Östbjörka. (Cfr. Botaniska notiser, 1897, p. 51). 


Student Hans Sahlberg förevisade tre sällsynta fjärilar: 


1. Catocala nupta. Denna inom Finlands fauna-omräde 
icke förut anträffade art hade af föredragaren infängats i Pojo. 


2. Argynnis Aglaja aberr. Emilia, funnen i Pojo. 
3. Argynnis Aglaja aberr. Wimani, likaledes infångad i Pojo. 


Student €. W. Fontell förevisade exemplar af Melampy- 
rum mnemorosum och Scirpus parvulus, begge af honom insam- 
lade förliden sommar i Jakobstads skärgärd. 


Student A. K. Cajander framlade trenne anmärknings- 
värda växter, funna af honom och magister J. I. Lindroth 
sommaren 1899 i värt flora-omrädes ostligaste delar: 


1. Delphinium elatum, tagen pä en skogsäng vid stranden 
af floden Vodla, 4 km söder om Vodla by. 

2. Cornus sibirica, funnen i en lund vid stranden af Koscha 
floden, ej längt frän byn Sidorofskaja. 

8. Larix sibirica, anträffad pä spridda ställen i gräns- 
trakterna. Det företedda exemplaret var taget pä gneisberg 
vid Hvita Hafvet nära byn Pokrofskoje. 

Vidare förevisade herr Cajander följande sällsynta växter, 
af nämnda forskare sommaren 1899 insamlade i de öster om 


Mötet den 6 oktober 1900. 9 


Onega sjö belägna, till Fenno-Skandia gränsande trakterna af 
Nord-Rysland: 


Koleria glauca. Nasturtium silvestre. 
Orchis militaris. Onobrychis arenaria. 
Betula humilis. Astragalus hypoglottis. 
Salix viminalis. Asarum europeum. 

S. stipularis. Lithospermum officinale. 
8. pyrolefolia. Gentiana eruciata. 
Anemone silvestris. Senecio paludosus. 


Magister B. Poppius förevisade tvenne för faunan nya 
Hymenoptera: 


1. Entomognathus brevis v.d. Lind. Af denna Crabronid 
anträffade föredragaren ett exemplar i blommor af Pimpinella 
Saxifraga L. den 26 juli 1900 vid Esbogärd i Esbo socken. — Utom 
vårt naturhistoriska område har arten en ganska stor utbred- 
ning i Europa. I Skandinavien är den enligt C. G. Thomsons 
» Hymenoptera Scandinavia» allmän. 


2. Chrysis (Tetrachrysis) Sybarita Först. Arten tillhör en 
grupp af undersläktet Tetrachrysis, som utmärker sig genom 
färgen pä öfre sidan af abdominalsegmenten, hvilken till större 
delen är guldglänsande, med undantag af det sista segmentets 
spets, som är bläaktig. Frän den äfven i Skandinavien funna, 
till samma grupp hörande Chr. scutellaris Fabr. skiljer den sig, 
utom genom storleken, äfven genom den mer robusta kroppen, 
samt genom den blågröna färgen pä thorax; frän närstäende 
arter utmärker den sig genom pannans ingröpning, som är 
ganska djup, samt upptill tydligt, ganska starkt kantad. — Af 
arten anträffades ett exemplar i blommor af Aegopodium poda- 
graria L. vid Esbogärd i Esbo den 22 juli 1900. Arten är förut 
känd från Spanien, Sicilien, Frankrike, Schweitz, Böhmen, Öster- 
rike, Ungern, Ryssland (Orenburg) och Kaukasus. 


Vidare förevisade herr Poppius på Dr E. Reuters väg- 
nar följande sällsynta fjärilar: 


10 Mötet den 6 oktober 1900. 


1. Lophopteryx Sieversi Men. funnen senaste sommar i 
augusti månad vid Joensuu af student W. Axelson. Förut är 
arten känd från vårt naturhistoriska område endast från Olonetz 
och Petrosawodsk, där den anträffats af framlidne statsrådet A. 
Günther. Utom vårt område är den känd endast från vestra 
delarna af mellersta Ryssland och från Galizien. 


2. Hadena ochroleuca Esp. Denna för faunan nya art 
anträffades senaste sommar i S:t Johannes socken på Karelska 
näset af student John Lindberg. — Arten är utbredd öfver en 
stor del af Europa; nordligast är den anträffad i Livland, Dan- 
mark, samt i Skåne och på Gotland i Sverige. 


3. Grammesia trigrammica Hufn. Ett exemplar anträffades 
den 18 juli 1900 i Houtskär socken af student O. Wellenius. 
Arten, som förut ej blifvit funnen på finskt område, har en 
ganska stor utbredning i Europa; de nordligaste fyndorterna på den 
skandinaviska halfön äro Romsdalen, Vestmanland och Upland. 


Professor A. O. Kihlman framlade exemplar af en smä- 
bladig form af gråal Alnus incana var. microphylla funnen för- 
liden sommar i Sotkamo, Ostr. Kajan., af forstmästare N. J. 
Juselius. 


Rektor M. Brenner meddelade att nötkräkan (Nucifraga 
caryocatactes) den 27, 28 och 29 augusti detta är iakttagits vid 
Svartbäck i Ingä socken. 


I anledning häraf omnämnde professor Th. Salan att fä- 
geln senaste sommar uppträdt i Karelen, i Pielisjärvi och Nur- 
mes socknar. Lektor A. J. Mela äter hade i juli sett arten pä 
Gardestorget i Helsingfors. 


I anslutnig till dessa upplysningar lemnade professor J. A. 
Palmén med stöd af honom hittills meddelade uppgifter en 
kort förelöpande redogörelse för nötkräkans uppträdande i Fin- 
land sistlidne sommar. Så snart de allt jämnt ingående upp- 
gifterna blifvit fullständigare, ämnade professor Palmen gifva 
en uttömmande framställnig af i fråga varande spörsmål. 


Mötet den 6 oktober 1900. 11 


De botaniska samlingarna hade efter årsmötet fått emottaga 
följande gäfvor: 

33 kärlväxter från Uleäborgstrakten, däribland flere för 
provinsen nya Salixhybrider af student I. Leiviskä. Mulgedium 
sibiricum fl. albis från Muola af stud. Ester Rönneberg. ZLepi- 
dium Draba från Hfors genom rektor M. Brenner. 18 kärlväxter 
från Kl, och 11 d:o från Al af lyceist A. L. Backman. 5 kärl- 
växter från Al af stud. V. Axelson. Betula alpestris och Alnus 
incana var. microphylla från Sotkamo af forstm. N. J. Juselius. 
Dryodon coralloides från Parkano, ny för Satakunta, af frih. 
Hj. O. Carpelan. En ballastväxt, Chenopodium Vulvaria, från Borgå 
af häradshöfding G. Sucksdorff. Scirpus pauciflorus från Taipal- 
saari af rektor W. Zilliacus. 6 arter kärlväxter från Nyland, 
hvaribland Spirea filipendula ny för provinsen, samt Erysimum 
hieraciifolium från Jaala, ny för Ta, af stud. F. W. Klingstedt. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan årsmötet influtit: 

Sylvia trochilus, Parus borealis och Emberiza citrinella, alla 
från Esbo, den 10 juli, af vaktmästare K. E. Rindell; Nucifraga 
caryocatactes frän Esbo, den 30 augusti, af lyceist Carl J. Wa- 
senius. Parus major och Emberiza citrinella från Esbo, den 
10 september, af elev Arvid Forssell. Fringilla celebs och 
Loxia curvirostra frän Helsinge, den 17 september, af elev Ha- 
rald Forssell. Larus minutus frän Galitsina, den 12 augusti, af 
stud. J. Brüning. Pernis apivorus från Sibbo, den 25 september, 
af preparator G. W. Forssell. 2 exx. Nucifraga caryocatactes 
frän Kalajoki, at dr W. Lindman. 12 fiskarter frän Esbo-Löfö 
samt en samling fiskyngel frän Esbo-Löfö af dr K. M. Levan- 
der och dr Guido Schneider. Coregonus albula af 37 cm längd 
från Sordavala af mag. Sylvin. Abramis ballerus från Lojo sjö 
af mag. A. Luther. 2 exx. Pelecus cultratus, tagna i Suvanto 
sjö, juni 1900, af dr Levison. 42 st. Planktonprof från Liperi 
och Polvijärvi af stud. J. E. Aro. 19 st. d:o frän Saimen, Lap- 
pee, af stud. A. J. Silfvenius. 3 sällsynta arter Lepidoptera i 
3 exx. från Nyland och Tavastland af stud. R. Krogerus. 4 säll- 
synta arter Lepidoptera i 4 exx. från Nyland af elev R. For- 


12 Mötet den 6 oktober 1900. 


sius. Hadena ochroleuca, ny för faunan, från S:t Johannes af 
elev John Lindberg. Grammesia trigrammica, mörk form, ny 
för faunan, från Houtskär, samt 4 andra sällsynta Lepidoptera 
och 6 Coleoptera från olika delar af landet af stud. O. H. Wel- 
lenius. 2 sällsynta Lepidoptera, af hvilka den ena, Pararge 
Achine, ny för provinsen, frän Nyland, af stud. Äke Nordström. 


Mötet den 3 november 1900. 


Till inhemska medlemmar invaldes med acklamation föl- 
jande tretton personer: studenterne Carl Gustaf Björken- 
heim, Fredrik Klingstedt, Pekka Jantunen, Seth Nord- 
berg, Johan Carl Alexander Brüning, Karl William 
Natunen, Johan August Wecksell, Rolf Krogerus, Otto 
Henrik Wellenius, Äke Nordström, Werner Pylkkänen 
och Brutus Lesche äfvensom herr Hugo Bohnhof. 


Föredrogs 


Ueber Bliccopsis erythrophthalmoides Jäckel 


Alex. Luther. 


Im vergangenen August fand ich unter zahlreichen im Lojo- 
see gefangenen Exemplaren von Abramis brama und Blicca ar- 
gyroleuca, welche zum Verkauf angeboten wurden, einen Fisch, 
der, obgleich an Plicca erinnernd sich von den Exemplaren 
dieses Fisches durch seinen beschuppten Nacken, seine grösseren 
Schuppen, etc. unterschied, und in dem ich sofort einen Bastard 
zu erblicken glaubte. Diese Vermutung wurde durch eine ge- 
nauere Untersuchung bestätigt, indem sich der Fisch als ein 
Bliccopsis erythrophthalmoides Jäckel (Bastard von Blicca argy- 


Mötet den 3 november 1900. 13 


roleuca und Scardinius erythrophthalmus) erwies. Dieser Fisch 
ist von Finland bisher nur aus dem See Nurmijärvi bekannt.') 

Die Farbe meines Exemplares erinnerte an diejenige von 
Blicca; die Augen waren gelblich, die Flossen grau, mit Ausnahme 
der proximalen Teile der Rücken-, After- und Bauch-flossen, 
welche eine schwach rötliche Färbung zeigten. 

Die äussere Form stimmt mit den Beschreibungen 
Siebolds', Jäckels3), Smitt's etc. überein, weshalb eine 
nähere Beschreibung hier überflüssig erscheint. Um jedoch 
einen Vergleich mit ausländischen Exemplaren zu ermöglichen 
gebe ich in Tabellenform die Zahlen der Flossenstrahlen und 
Schuppenreihen sowie die wichtigsten Masse sowohl des Lojo- 
exemplares, wie auch der fünf im Zoologischen Museum der 
Universität aufbewahrten Nurmijärvi-Exemplare. 

Es sei noch bemerkt, dass die Masse in Ermangelung eines 
Projektionsapparates direkt mit Hülfe eines Zirkels bestimmt sind. 


Flossen: Schuppen: 
Dorsal- Anal- Pectoral- Ventral- L. lateralis. L. transvers. 
Lojosee ease. 3/8 3/16 1/14 15 2/8 42—43 Hör 
Nurmijärvi N:o 1 8/60 46 1/1647 % 47 245. 
d:o N:o 2 3/8 3/16 1/15 2/8 43—44 JE 
d:o N:o 3 3/8 3/16 1/16 2/8 43 Hå 
d:o N:o 4 3/8 3/15 Um 2/8 44 Tür 
d:o N:o 5 3/8 3/17 1/17 2/8 43 ös 


1) Vergl. Stenroos: Bliccopsis erythropthalmoides och Abramis Leuc- 
kartii funna 1 Finland. Medd. af Soc. pro F. et FIN fenn. H. 21. 1895 p. 
67—69, sowie auch Stenroos: Das Tierleben im Nurmijärvi-See. Acta Soc. 
pro F. et FI. fenn. T. XVII N:o 1. p. 97. 

2 Siebold. Die Sässwasserfische Mitteleuropas. Leipzig 1863. p. 142. 

3 Jäckel. Die Fische Bayerns. Abh. zool.-mineral. Ver. Regensburg. 
Heft 9. 1864. p. 49. 

4) Smitt. Skandinaviens fiskar, målade af W. v. Wright, etc. Stock- 
holm 1895. Text. Bd. II. p. 807. 


au p m - 


Dimensionen in Mm. 9/4 von der Körperlänge. 
Lojo Nurwigärvi Lojo Nu Ta. 7 232 v1 
1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 
| 
Eänee des" Kärpens D.J us <. 2198: 18193" =. 107 100 94 | 87 
> KÖPES SS R 5 2...» 22 22 21 19 | 22,8 |22,7| 20,6] 22 | 22,81 21,9 
Grösste Höhe des Körpers . = . . . .| 72 | 44 30 32 80 | 26 || IB BILAN 32 | 31,9 29,9 
Geringste » » Schwanzes . 0 ale Ra 11 10 Ba an li OO 0 0] 79,8 
Abstand der Rückenflosse von d.Schnauzen- 

- SDIMG = ©. ©. 5 Eee + ia 00 27 53 51 47 | 43 || 54,9 | 50,8/| 495) 51 | 50 | 494 
S Länge der Basis der Analflosse tx 12. 23015 SDI I 2D 19 18 17 15 || 1808910) lig LONE 218,7 17,2 
3 > — des längsten Strahles der Analflosse | 34 24: 19 18 17 oral ale ke) 18,1| 17,2 
= » » mittelsten » » Schwanz- 
= flosse . . 16 11 hal 10 10 10 8,8, 8,51 21012210 Ze 1,5 
5 L. des längsten Strahles der oberen Hälfte 
= der Schwanzflosse . : 49 29 | c. 25 c. 23 e. 26 21: || 25,4 | 22,010. 2341c. 23 Ic. 27770. 24,1 
a L. des längsten Strahles der unteren Hälfte 35 | c.28 28 2! 25 26,5 c. 26,2] 28 | 30,9/ 28,7 
en » der Brustflossen . rer TE lee 21 18 18 a ke EL IF LSS 19,1) 184 
= » der Bauchflossen . . 36,5) 24 19) 16 17 1511892182 2178 2e116 TT 17,2 
3 Abstand der Schwanzpitze \ von der "durch 
+ den Endpunkt d. Analflosse gegen die 
> Längsachse gezogenen Perpendikel. . | 66 | 51 41 38 38 | 34 || 33,4 |38,6| 38,3] 38 | 40.4] 391 
= Durchmesser der Augen. . . + . .>.| 10 8 6,5 7 6 6 ba Que ONE 6,4| 6,9 

I. demaSchnauzes)ne an u re Zu Te 7,5 5,5 5,5 5) 45) 6,0 | 5,7 DW Bia SE 5.2 
Interorbitalbreite =. . . SO aa 18 120) 12 10 10,5 9051 8 10,41 91 98| 105) 101 DI 
L. des Oberkiefers, von d. Schnauzenspitzean 12 9 9 Bil 22 gan 8,4 9 30| 78,0 
L. des Unterkiefers . a , 11 8 8 Tölö. RY 8,3 7,5 8 8,0] 8,0 
Abstand der Bauchflossen von d. Schnau- 
zenspitze . . 8 a ad 03110185 56 43 41 40 38 || 44 1424] 41,1/ 41 426| 43,7 
Präabdominallänge 4) EL Se R ka) 21 18 18 STP le 12 göli Pilke) 1931! 02159 
Postabdominallänge Dee a 143 27 24 19 18 17 || 22,3 |.20,5] 22,4/ 19 19 RS 
S 1) Schnauzenspitze — Mitte des Saumes d. Schwanzflosse. — 2) Schnauzenspitze — Hinterrand des Kiemen- 
deckels. — 3) Schnauzenspitze — vorderer Rand der Augen. — % Vorderrand der Brustflosse — Vorderrand der 


Bauchflosse — 5) Vorderrand der Bauchflosse -- Vorderrand der Analflosse, 


< 


Mötet den 3 november 1900. 15 


Die Schlundknochen (Fig 1) halten zwischen denjenigen 
von Blicca und Scardinius die Mitte. Der ganze Knochenbau 
ist bei Scardinius bedeutend schlanker als bei Blicca (besonders 
deutlich an den oberen Fortsätzen und den Zähnen), während der 
Bastard zwischen beiden steht. Bei Scardinius bilden die äusseren 
Umrisse des Mittelstückes und des unteren Fortsatzes mit einander 
einen scharfen Winkel, dessen Schenkel fast gerade Linien bilden; 
bei Blicca bilden die entsprechenden Teile einen gleichmässigen 
Bogen mit kaum angedeuteter Ecke; Bliccopis erythrophthalmoi- 
des hat eine stumpfe Ecke aufzuweisen, die Umrisslinien sind 
schwach gerundet. Entsprechend verhalten sich die inneren, 
dem Schlund zugekehrten Umrisse. — Die Zähne des Lojo- 
exemplares entsprechen der Formel 2.5—5.2.1) Die Zähne der 


a (6 e 


Fig. 1 Pharyngealia inferiora von Scardinius erythrophthalmus (a, b), 
Bliccopsis erythrophthalmoides (c, d), Blicca argyroleuca (e, f). a—c, e und f 
aus dem Lojosee, d aus dem Nurmijärvi. Alle Figuren in natürlicher Grösse. 


inneren Reihe, besonders die mittleren, sind an der Spitze ha- 
kenförmig umgebogen und zeigen ganz schwache Einkerbungen; 
die Kronen sind etwas geschlissen. 


I) Stenroos fand unter vier Exemplaren aus dem Nurmijärvi eines 
mit der Zahnformel 3.5--5.3. 


16 Mötet den 3 november 1900. 


Magister A. Luther förevisade vidare två anmärknings- 
värda snäckor: 

1. Hyalinia pura Alder (non Nordensk. & Nyl.). Denna 
för den finska faunan nya landsnäcka hade föredragaren an- 
träffat under hasselbuskar i Lojo och Karislojo socknar. 

2. Hyalinia alliaria Mill. Tillsammans med en ännu obe- 
stämd Zonitoides liknande snäcka uppträdde denna genom sin 
hvitlökslukt utmärkta art i mängd säväl i Botaniska trädgärdens 
som äfven i SOL-hems i Lojo växthus. Den var synbarligen till 
värt land importerad. 

I anslutning härtill meddelade amanuens Harald Lind- 
berg att han för femton är sedan i Botaniska trädgården iaktta- 
git sistnämnda snäckdjur, som dä ådrog sig hans uppmärksam- 
het genom sin egendomliga lukt. 


Student Odo Sundvik demonstrerade exemplar af ba- 
starden 


Nymphea candida < tetragona 


samt yttrade därvid följande 


»Jag ber att fä för Sällskapet förevisa en frän värt 
flora-omräde icke förut anmärkt!) växt, en hybrid, nämligen 
Nymphea candida X tetragona, af undertecknad funnen senaste 
sommar i Tirva ä i Valkeala socken (Sa), hvarest den växte 
tillsamman med sina bäda stamformer. 

Hybriden päminner pä grund af sin storlek mest om can- 
dida, men visar sig vid närmare undersökning vara en typisk 
mellanform. 

Bladen (d. v. s. flytbladen) nä nästan samma storlek som 
hos candida men öfverensstämmäa till form och färg med dem 
hos tetragona. Likheten torde äfven utsträcka sig till den inre 
byggnaden af nämnda organ. Hybridens blad visa nämligen, i 


1) Enligt ett senare meddelande af lektor A. J. Mela skulle hybriden 
redan för 3 är sedan iakttagits i Kuopio-trakten. Dä emellertid exemplar 
af växten icke af lektor Mela torde företetts för Sällskapet, var under- 
tecknads okunnighet härom förlätlig. 


Mötet den 3 november 1900. 17 


likhet med tetragona’s, en mindre läderartad konsistens än can- 
dida’s, hvilket bland annat yttrar sig däri, att de hastigt vissna 
i luften och vid prässning snabt torka. 


Den karaktär, som redan vid ett flyktigt påseende faller i 
ögonen, är emellertid blomaxelns utseende. I detta hänseende 
står hybriden midt emellan sina stamformer. 


Utan att däri nå samma utprägling som hos tetragona, 
visar blomaxeln här en rektangulär form och är skarpkantad, 
hvarjämte de för tetragona så karaktäristiska, från stjälkens 
fästpunkt mot blombottnens fyra hörn förlöpande åsarna tydligt 
kunna skönjas. 


Foderbladen ha vanligen sin största bredd närmare spet- 
sen och afsmalna därifrån småningom. 


Kronbladen äro något smalare, spetsigare, mera rännfor- 
miga och färre till antalet än hos candida. 1 utslaget tillstånd 
är kronan mera utbredd, nästan fatlik. 


Ständarena ha i allmänhet hos hybriden kortare knappar 
och strängar än hos candida. Dä härtill kommer, att de förra 
pä ryggsidan äro mörkvioletta, de senare brandgula, är följden 
den, att de innersta ständarena knapt kunna skiljas frän de 
motsvarande hos tetragona. 


Ur frömjölets utseende framgär växtens hybrid-natur pä 
ett eklatant sätt. Detsamma utgöres hos candida af fintaggiga, 
jämnstora korn, som uppifrän sedda visa en nära nog cirkel- 
rund omkrets. Hos tetragona äter äro de äfven jämnstora, men 
besitta en mera oval periferi, och taggarna ha förvandlats till 
vårtor. Hybridens pollenkorn variera däremot till storlek och 
form i hög grad. Dessutom, och detta är väl det viktigaste, 
finnes bland dem ett stort antal celler med inskrumpnade väggar 
och mörkare innehäll. Dessa frömjölskorn äro med andra ord 
sterila, ett vanligt, om äfven icke alltid säkert tecken pä 
hybriditet. 

Af pistillens delar är det förnämligast märket som erbju- 
der intresse. Det är nämligen fästräligt, starkt violett och dess 
flikar äro bredare än hos candida. 


W 


18 Mötet den 3 november 1900. 


Hvad slutligen frukten vidkommer, så synes den gå sin 
undergång till mötes på ett mycket tidigt stadium af sin ut- 
veckling därigenom att fruktskaftet ruttnar bort. Äfven häri 
framträder således växtens hybrid-natur. 


Tilläggas bör att jämförelsematerialet, som tjänat till grund 
för dessa undersökningar, härstammade från samma lokal som 
hybriden själf, och visade detsamma en stor konstans i de ka- 
raktärer, som på olika orter kunna vara variabla, såsom bla- 
dens form, ständarenas och märkenas färg m. m. Hybridens afvi- 
kande utseende var därför så mycket mer påfallande.» 


Amanuens Harald Lindberg lemnade följande med- 
delande 


Om de i Finland förekommande Montia-formerna. 


Vid nyligen företagen granskning af de i museets och 
mina samlingar förvarade exemplar af Montia fontana L. från 
Finland, Skandinavien och Kontinenten har jag angående dessa 
former kommit till en uppfattning, som afviker från den i H. 
M. F. ed. II uttalade, hvarför jag för Sällskapet vill framlägga 
resultaten af mina undersökningar. 

C. €. Gmelin uppdelade i sin Flora Badensis (1806) Linnés 
Montia fontana i tvänne arter, M. minor och M. rivularis. Den 
förra karaktäriserar han genom följande diagnos: »caule erecto, 
divaricato, foliis connato-sessilibus, oblongo ovatis», medan M. 
rivularis skulle utmärka sig genom: »caule debili, dichotomo, 
foliis oppositis sessilibus obtuse-lanceolatis, crassiusculis» samt 
afvika från M. minor genom: »caulibus longioribus palmaribus, 
pedalibus et altioribus, debilibus, erectiusculis, aut prostratis, 
radicantibus, longius ramosis; ramis oppositis per dichotomiam 
divisis; foliis multo longioribus, lanceolato-linearibus, obtusis, 
5—9 lineas longis, ultra binas latis, glabris, late et amoenissime 
viridibus, erassiusculis.» Om frönas utseende nämner han intet. 

Frönas olika beskaffenhet lägges äter af Ad. de Chamisso, 
som i Linnea, Bd. VI, p. 565 (1831) uppställer en ny art, M. 


Mötet den 3 november 1900. | 19 


lamprosperma, till grund vid särskiljandet af slägtets olika for- 
mer. Förutom rätt uttömmande beskrifningar lemnar Chamisso 
alldeles tillfyllesgörande afbildningar af fröna hos M. fontana 
och M. lamprosperma. Säsom varieteter af M. fontana fattar 
han M. minor Gmel. och M. rivularis Gmel. och framhåller 
uttryckligen, att dessa båda varieteters frön äro alldeles lika. 
Fröna af M. fontana beskrifver Chamisso sälunda: »semine mi- 
nori, nigro, opaco, densissime crassiuscule tuberculato, quasi 
echinato», medan de hos M. lamprosperma karaktäriseras ‚med 
följande ord: »semine majori, atro-castaneo, nitente splendente, 
leviter tenuiter areolato.» Om M. lamprosperma säger han, att 
den synes vara en arktisk och alpin art, medan M. fontana 
skulle förekomma i tempererade och varmare trakter. Skil- 
naden mellan fröna hos M. minor och M. rivularıs samt de 
hos M. lamprosperma är således, såsom synes, högst betydlig, 
särskildt i ögonen fallande, om man betraktar dem under mik- 
roskopet och ej nöjer sig med en svag lup. Enligt Chamisso 
skulle fröna hos M. lamprosperma vara svartbruna; detta 
torde dock ej vara riktigt; jag har funnit dem såsom mogna 
ständigt vara rent svarta. Uppgiften beror kanske därpå, att 
exemplaren från de tvänne fyndorter han anför (Unalascha och 
»sinus Eschscholtzii») ej haft alldeles mogna frön. 

Genom granskning af ett stort antal exemplar af Montia- 
former har jag kommit till det resultat, att man i likhet med 
Chamisso kan fasthålla vid endast tvänne arter, M. minor Gmel. 
och M. lamprosperma Cham. (namnet M. fontana L. kan endast 
användas kollektivt), och skulle dessa afvika från hvarandra så 
godt som endast genom frönas olika beskaffenhet, hvilken dock, 
som af följande beskrifningar framgår, är högst betydlig. 

M. minor Gmel., frön smärre, 1,1, sällan 1,2 mm långa 
(måttet taget diagonalt från fästpunkten), 1 mm breda, matta 
(hos var. rivularis (Gmel.) ofta svagt glänsande), försedda öfver 
hela ytan med stora, upphöjda, fint papillösa knölar, tjockska- 
liga, hvarför de tämligen regelbundna ytcellerna otydligt fram- 
träda under mikroskopet samt fröskalet ej spricker vid press- 
ningen. 


20 "Mötet den 3 november 1900. 


M. lamprosperma Cham. frön större, 1,4 eller vanligen 
1,5 mm långa, 1,15—1,25 mm breda, starkt glänsande, släta, 
tunnskaliga, med under mikroskopet tydligt framträdande ytceller; 
dessa långsträckta, oregelbundna, med böjda mellanväggar och 
svagt hvälfd yttre vägg; spricka i regeln sönder vid pressningen. 

M. rivularis Gmel. uppfattas af många nyare författare 
som en från M. minor och M. lamprosperma skild art. De 
exemplar jag sett af M. rivularis från Kontinenten ha till frönas 
byggnad öfverensstämt med M. minor; hos några ha de dock 
varit något glänsande och med något smärre knölar, men för 
öfrigt alldeles lika. Fröna hos M. rivularıs uppgifvas af de 
flesta såsom glänsande, sä t. ex. af P. Ascherson och P. Grabner 
(Flora des Nordostdeutschen Flachlandes, p. 293) såsom: »fein- 
höckrig, glänzend», af A. Garcke (Flora von Deutschland, 24 
uppl., p. 147) säsom: »sehr fein-knötig-punktiert, glänzend», 
medan fröna af M. minor betecknas såsom: »knötig-rauh (höck- 
rig), fast glanzlos» och de hos M. lamprosperma sasom: »glän- 
zend, spröde»; ingenting framhälles säledes om strukturen i 
öfrigt på fröna hos M. lamprosperma. Såsom förut framhållits 
finner Chamisso fröna hos M. minor och M. rivularis vara all- 
deles lika, medan de hos M. lamprosperma angifvas såsom glän- 
sande, större etc. Alla öfriga karaktärer, hvilka anses för M. 
rivularis utmärkande, synas mig af mindre vikt, hvarför jag är 
böjd för att anse den såsom en af lokalen, starkare rinnande 
källdrag, frambragt form af M. minor, detta med så mycket 
större skäl, som alldeles analoga former äfven finnas af M. lam- 
prosperma, hvilka former då lika väl kunde anses berättigade 
till arträtt, något som dock förefaller mig mindre riktigt. 

Alla exemplar af Montia fontana L. från Finland och 
norra Skandinavien jag varit i tillfälle att granska tillhöra utan 
undantag M. lamprosperma Cham. Bägge de i H. M. F. ed. II, 
p. 51 upptagna formerna, Montia fontana var. minor (Gmel.) 
och var. rivularis (Gmel.) saknas alldeles inom det finska flora- 
området. Af M. minor har jag sett skandinaviska exemplar 
endast frän Skäne samt dessutom frän flere lokaler pä Kon- 
tinenten, där den synes vara den allmänt utbredda arten och 


Mötet den 3 november 1900. 21 


till skilnad från M. lamprosperma, hvilken särskildt finnes på 
källrika ställen, förekomma på fuktig, sandig mark, såsom 
åkrar o. dyl. 

Det resultat jag således kommit till kan jag sammanfatta 
sålunda. 

I Europa uppträda tvänne Montia-former, M. minor Gmel., 
med afgjordt sydlig utbredning, och M. lamprosperma med öfver-- 
vägande nordlig. Af bägge finnas analoga rivularis-former, 
utmärkta genom längsträckta, i vatten flytande stammar, med 
blommor samlade i fäblommiga, skaftade knippen i bladvecken 
samt genom vanligen grönare färg, en sydlig, M. minor var. 
rivularis (Gmel.) samt en nordlig, M. lamprosperma var. boreo- 
rivularis Lindb. fil, Denna sistnämda varietet har jag sett från ett 
par lokaler i mellersta Sverige samt frän tvänne ställen pä 
Karelska näset, nämligen Pähkinämäki i Valkjärvi socken och 
Riiska i Pyhäjärvi socken, pä bäda ställena växande i kalla källor 
med starkare rinnande vatten. Pä det sistnämda stället upp- 
trädde den under en habituelt mycket afvikande form, f. spathu- 
lata, utmärkt genom »foliis brevioribus, spathulatis, internodiis 
caulinis multo numerosioribus et brevioribus». 

Habituelt äro M. minor och M. lamprosperma i de flesta 
former omöjliga att särskilja; det samma gäller äfven dessa arters 
rivularis-former, hvilka liksom hufvudformerna kunna ätskiljas 
säkert endast pä fröna. Vissa analogier i afseende ä utbred- 
ning och frönas byggnad visar Stellaria media (L) Cyrillo med 
dess underart S. neglecta Weihe och S. nemorum med dess un- 
derarter S. glochidosperma Murb. och S. montana Pierrat. 

Riktigast vore kanske att anse M. minor och M. lam- 
prosperma ej såsom skilda arter, utan såsom underarter af M. 
fontana och således betecka formkretsen sålunda: 


Montia fontana L. 
subsp. M. minor (Gmel.). 
var. rivularıs (Gmel.). 
subsp. M. lamprosperma (Chamisso). 
var. boreo-rivularis Lindb. fil. 


22 Mötet den 3 november 1900. 


Lektor A. J. Mela demonstrerade en samling af finska 
Nymphea-arter och former, nämligen N. alba L., N. candida 
Presl. och N. fennica Mela, den sistnämnda med formerna major 
och pusilla. Vidare framlade herr Mela följande färgvarieteter: 

1. N. candida var. erythrosepala Mela från Keskimmäisen- 
lampi i Lapinlahti, Savonia borealis. 

2. N. candida var. rosea Mela frän Viborg, Karisalmi, 
Näättälänjärvi, Tihilahti. 

3. N. fennica var. colorata Mela från Lehtolanlampi i La- 
pinlahti, Savonia borealis. 


Herr Mela förevisade ytterligare ett grenlöst, fossilt horn af 
nägot hjortdjur, som ännu icke kunnat till arten bestämmas. 
Hornet var funnet i backgrus i Orihvesi socken i södra Tavast- 
land samt därstädes tillvarataget af herr Apsa Lauttajärvi. Om 
fyndet yttrade herr Mela: »Sarvi on niin iso, pituus 45 cm ja 
paino vähän vailla 1 kg, ettei se millään muotoa voi olla ta- 
vallisen hirven esikoissarvi. Mahdollisesti se voisi olla jättiläis- 
hirven (Megaceros euryceros Aldrovandi) ensivuoden sarvi. Tämä 
komea eläin, jonka jäännöksiä runsaimmin tavataan Irlannin 
turvesoissa, oli nimittäin pleistoseeniajalla levinnyt Irlannista 
Altaivuoristoon asti. Sarvi olisi tarkempaa tutkimista varten 
lähetettävä Englantiin.» 


Professor Th. Salan förevisade pressade rottelningar af 
gräal, som han förliden sommar insamlat i Pielisjärvi och Juuka 
i Norra Karelen samt anförde därvid följande: 

Vid under senare är anställd undersökning af de hos oss 
förekommande skilda formerna af Gräalen har jag funnit, att 
den af Axel Blytt i Norges Flora, 405, beskrifna Alnus incana 
var. d glabra, under hvilken benämning den äfven upptages i 
Herb. M. Fenn. ed. II, 36, icke är någon varietet eller form i 
egentlig mening af A. incana, utan utgöres endast af rottelnin- 
gar af denna art, som i likhet med Aspen utskickar talrika 
rotskott. Denna s. k. varietet har jag anträffat i olika trakter af 
landet frän dess södra del ända till norra Karelen, helst där mo- 


Mötet den 3 november 1900. 23 


derträden växa på fuktig mark. Dessa rottelningar ha som 
yngre glatta eller nästan glatta, ofta rödbruna, undertill blågröna 
blad, af hvilka de nedersta äro rundadt trubbiga, enkelt eller 
dubbelt sågade, de öfre äggrunda spetsiga, dubbelt sågade. I detta 
tillstånd äro de alltid sterila. När de sedermera tillväxa och 
uppnå manshöjd, få bladen Gråalens vanliga beklädnad. I Juuka 
vid Lonkavaara anträffade jag i en fuktig backsluttning en rottel- 
ning af omkring 2 meters höjd, hos hvilken den nedersta gre- 
nens blad ännu voro glatta, medan de högre sittande grenarne 
buro håriga blad. De fruktbärande rottelningarnas blad har 
jag alltid funnit vara mer eller mindre håriga. 


Senatskammarförvandt G. Sucksdorff öfverlemnade till 
samlingarna skinnet af en nötväcka (Sitta europea), som den 
22 oktober skjutits i Vesanto (Tb) och därifrän insändts af 
apotekare J. Sucksdorff. — I samband härmed omnämnde ma- 
gister 0. Alcenius att nötväckan, enligt en notis i Vasabladet, 
för nägra veckor sedan iakttagits i Vasa. 


Stud. A. K. Cajander föredrog om lärkträdets vestgräns 
(se p. 24). 


De zoologiska samlingarna hade sedan oktober-mötet fått 
emottoga följande gäfvor: 

Larus minutus (?/vi) från Munsala, gifven af rektor O. 
Bergroth. 4 exx. Nucifraga caryocatactes, nämligen ett frän Vi- 
borg (1%/x: W. Hackman), ett från Esbo af pedell F. Sjögren och 
ett frän Esbo, Alberga af prof. J. A. Palmen. 23 arter mollu- 
sker frän sydvestra Finland af dr E. Reuter. 


Siperialaisen lehtikuusen (Larix sibirica Led.) 
länsirajasta. 


Kirjoittanut 


A. K. Cajander. 


Tarkemmin tietämättä, missä lehtikuusen länsiraja oikeas- 
taan kulkee, ehdotti jo Trauvetter aikoinaan juuri sitä kasvis- 
tollisen alueemme itäiseksi rajaksi. Eräässä aikaisemmassa esi- 
tyksessä !) olemme osoittaneet, että tosiaankin on syytä ulontaa 
Fenno-Skandian aluetta lähimmiten niille tienoille, missä Larix 
sibirica'n läntisimmät etuvartiot ovat. Samoille seuduille on 
nimittäin suuren joukon muitakin siperialais-pohjoisvenäläisiä 
kasveja — kaikkiaan kolmatta kymmentä Suomelle outoa — 
täytynyt pysäyttää liikkeensä länttä päin. Fenno-Skandialle vie- 
raat topografiset ja geologiset muodostumat alkavat heti maini- 
tun rajan toisella puolella. 

On omituista, että siksi tärkeän ja helposti tunnettavan 
puulajin kuin Larix sibirica'n länsiraja tähän asti on ollut san- 
gen vaillinaisesti tunnettu. Schrenk ?) ilmoittaa matkallaan Pie- 
tarista Arkangeliin kuulleensa, että lehtikuusia löytyisi Kema- 
joen varrella, 4 penikulman päässä maantieltä pohjoiseen, sekä 
Uhta-joen latvoilla; itse oli hän kuitenkin tavannut lehtikuusia 
vasta 7 virstaa Konevolta (lähellä Bereschne-Dubrofskia) etelään. 


1) Meddelanden af Societas pro Fauna & Flora Fennica. 26. Helsinki. 
1900. 


2) A. G. Schrenk, Reise nach dem Nordosten des europäischen Russ- 
lands. Tartto 1848 ja 1854. 


Mötet den 3 november 1900. 


PO 
O 


Mainitusta paikasta alkaen oli niitä löytynyt maantien varrella, 
runsaimmin kuitenkin vasta Fedo(to)van kylän toisella puolella, 
missä maantie jo poikkee Onegan laaksosta Dvinalle päin. 
Günther!) mainitsee kertomuksessaan Äänisjärven ympäristön 
kasvillisuudesta ?): »Puolitiellä Pudoschista Kargopoliin tapaa 
ensimmäiset Larix sibirica-puut, joita sieltä jatkuu koilliseen, 
mutta 20 virstan päässä Kargopolista pohjoiseen se muodostaa 
suunnattomia metsiä.» Regel'illä ja Polovtsoff'illa?%) tapaamme 
seuraavan tiedonannon ?): » Aunuksen läänissä kulkee lehtikuusi- 
metsäin länsiraja 20 virstan päässä Kargopolin kaupungista. 
Harvinaisena sitä löytyy koko Pudosch'in piirissä (Günther) ®).» 
»Georgiefskij vakuuttaa löytäneensä lehtikuusen metsässä Syvä- 
rin rannalta 3 virstan päässä; puu oli ollut 1 !/, syltää korkea. 
Sanotaan, että Juksovitschassa (kylä Lodeinoje poljen piirissä) 
löytyy lehtikuusta; tämä kylä on Syväriltä 15 virstan matkalla. » 
Köppen'in *) mukaan kulkee lehtikuusen länsiraja »im Westen 
des Onega-Flusses, nach SSO., etwa bis zum See Andosero, 
dann aber ziemlich direkt nach S. — — wie es scheint, längs 
dem Hiigelriicken, der sich südwärts bis zum FI. Wytegra zieht 
und die Wasserscheide bildet zwischen den östlichen Zuflüssen 
des Onega-Sees und den westlichen Zuflüssen des Onega-Flusses 
und der Seen Latscha und Wosche.» 

Matkoillamme Aunuksessa v. 1898 emme tavanneet lehti- 
kuusia missään muuten kuin istutettuna, esim. Petroskoissa, 
Vosnesenjessä v. m. Giinther'iltä tosin saimme kirjallisen tie- 
donannon, että Larix sibirica kasvaisi Djevitschi ostrofilla, mutta 
kuten aikaisemmin olemme ilmoittaneet ®), ei mainitulla saarella 


1) A. K. Tonrteps. Marepiads kb paopb Oöomemcraro kpas. Tpyası CaHkT- 
Herepöyprekaro o0mecrpa ecrecrBoncumraredei Toms. XI. 12. Pietari 1880. 

2) Suomennettuna. 

3) P. Perean m B. Iloropmops. Cnmcoxn repöapin co0pammaro ps 1882 
roay A. Teopriepckum% BB ckBepo-ocrounoii yvacrn Oacceiima pbkm Cenpn. 

£) Kuten näkyy, eivät Günther'in ja Regel & Polovtsoff'in ilmoitukset 
ole yhtäpitäviä. 

5) Fr. Th. Köppen, Geographische Verbreitung der Holzgewächse des 
europäischen Russlands und des Kaukasus. II. Pietari 1889. 

6) Medd. af Soc. pro fauna et flora fennica. 25. Helsinki 1900. 


26 Mötet den 3 november 1900. 


kasva lehtikuusta yhtä vähän kuin Pinus cembra’akaan, jonka 
Günther painetussa luettelossaan on sieltä ilmoittanut. Syvärin 
eteläpuolella, jossa Regel'in ja Polotsoff'in ilmoittamat lehti- 
kuuset kasvavat, emme käyneet. Kansakoulunopettaja Georgief- 
skij, jonka tapasimme Muuromissa, vakuutti kuitenkin Regel'ille 
ja Polovtsoff’ille antamainsa tietojen todenperäisyyttä. — Ainoas- 
taan istutettuna näimme lehtikuusta Äänisjärven itärannikollakin 
esim. Vytegrassa, Andomalla, Podporoschessä, Pudoschissa y. m. 

Matkustaessamme Krivtschistä Kolodoserolle saimme kyyti- 
mieheltä kuulla, että lehtikuusia löytyy lähellä Sjusikin pikku- 
kylää. Noin 12 vuotta sitten oli siellä tehty kaski lepikkoon. 
Siihen aikaan ei paikkakunnalla ollut löytynyt lehtikuusia. Kun 
kaski jätettiin taas metsittymään, ilmestyi siihen joukko lehti- 
kuusen taimia. Kyytimiehen arvion mukaan oli niitä nykyään 
noin satakunta, enimmät miehen mittaisia. Maaperä oli ollut 
punertavaa savea. Itse emme olleet tilaisuudessa käymään pai- 
kalla. — Noin 1'/2 penikulmaa tästä paikasta itäänpäin tapa- 
simme maantien varrella keskikokoisen lehtikuusen. Kylä (Pir- 
sakova) oli kuitenkin niin lähellä, että oli mahdoton päättää, 
oliko puu villi vai istutettu. Itse kylässä löytyi joukko vast'- 
ikään istutettuja lehtikuusia 1). 

Viimeksi karrotusta paikasta puolen penikulman päässä 
itäänpäin alkaa suuri lehtikuusisentrumi. Se ulottuu Kolodose- 
rolta pohjoisessa kappaleen matkaa ohitse Salmijärven, idässä 
lähelle Duminaa. Suuressa osassa tätä aluetta on lehtikuusi 
yleisimpiä puita. Se ei kuitenkaan muodosta mitään metsiä, 
vaan esiintyy yksitellen — sirotettuna muiden puiden seassa 
tai muodostaen n. 10 å 30 puuta käsittäviä ryhmiä peltoin vie- 
rustoille. Sen mielipaikkoja näillä tienoin ovat kuivahkot kaski- 


1) Tässä yhteydessä olkoon mainittu, että lehtikuusi on niitä puita, 
joita talonpojat mielellään istuttavat kirkko- ja hautausmaille, pihoille ja ku- 
jille. Fi saattanut missään huomata, että he olisivat sitä vihanneet, kaik- 
kein vähimmin, että he olisivat käyneet jonkunlaista hävityssotaa sitä vas- 
taan, kuten Kusnetsoff kertoo Vagalta. Vrt. H. JI. Kysmemosa: Hscaknoramie 
haopsu Illenkypckaro m Xo.moropckaro yb3noph Apxanreıckoü ryöepHin. Tpyası 
C-Ilerepöyprekaro o6mecrpa ecrecrpomcHmrarenei. T. XIX. Pietari 1888. 


Mötet den 3 november 1900. 27 


mäet. Useimpien kaskipeltoin reunustoilla tapaa lehtikuusia. 
Kun pelto jätetään viljelemättä, on lehtikuusi ensimmäisiä puita, 
jotka saapuvat paikalle. Kauvempanakin erämaissa olevilla kaski- 
mäillä, joiden ympäristöissä ei löytynyt vanhoja lehtikuusia, ta- 
pasi nuoria taimia. Muuten lehtikuusi kuitenkaan ei esiintynyt 
erämaissa, ainakaan ei sellaisissa paikoissa, missä kuusi hyvin 
viihtyy. Ainoastaan kuivemmilla, etupäässä mäntyä kasvavilla 
metsämäillä tapasi yksityisiä vanhoja lehtikuusia, mutta monasti 
saattoi silloinkin epäillä, että paikka ennen aikaan oli ollut kas- 
kena. On huomattavaa, ett'ei lehtikuusi kovastikaan kärsi tu- 
lesta. Useasti tapasi täysin elinvoimaisia Zarix’eja, joiden runko 
oli pahasti kärveltynyt, joskus oli koko toinen kylki palanut. 


Mainitun sentrumin periferisissä osissa on lehtikuusi har- 
vinaisempi. Koska Korboserossa saimme kuulla, että lehtikuusia 
löytyisi Vodla-joen varrella, teimme hätäisen ekskursionin Vod- 
laan, Padunaan, Herojärvelle ja Ust-Kolodaan. Matkalla Salmi- 
järveltä Vodlalle ulottui lehtikuusia puolitiehen, Ust-Kolodaa 
päin taas ainoastaan muutamia kilometrejä eli niin kauvas kuin 
kaskimäkiä riitti. Kauvempana lännessä emme tavanneet lehti- 
kuusia, mutta asukkaat kertoivat, että 


1) Vodla-järvessä, Kansaniemellä löytyy joukko nuoren- 
puolisia lehtikuusia, toisia löytyy saarilla järvessä. 

2) Vodlan kylän läheisyydessä oli löytynyt lehtikuusi, joka 
joku vuosi sitten oli kaadettu; ympäristöissä piti vielä löytymän 
yksityisiä puita. | 

3) Ust-Kolodalta 3 kilometriä kaakkoon löytyy yksinäinen 
lehtikuusi. 


Se lyhyt aika — 2 päivää — jonka uskalsimme uhrata 
näitä retkiä varten, esti meitä itse käymästä respektivisillä pai- 
koilla 2). 


Mitä mainitun sentrumin kaakkoispuolella oleviin seutuihin 
tulee, ansaitsee mainitsemista, että tapasimme yksityisen keski- 


1) Muutamain talonpoikain antamain ilmoitusten mukaan, joiden toden- 
peräisvyttä en kuitenkaan uskalla mennä takaamaan, olisi lehtikuusi saapu- 
nut kaikille yllä mainituille paikoille verrattain myöhään (tällä vuosisadalla ?). 


28 Mötet den 3 november 1900. 


kokoisen lehtikuusen lähellä Ljokschmoseron ja Orlovan välistä 
tietä. Asukkaat kertoivat, että se oli ilmestynyt sinne noin 25 
a 30 vuotta sitten. Aikaisemmin ei niillä tienoin oltu nähty 
lehtikuusia. — Yksityisiä nuoria lehtikuusen taimia nähtiin 
Ljoksehmosero-järven koillispuolella, missä ei löydy vanhempia 
lehtikuusia. Yksityisiä nuoria lehtikuusia tapasimme niinikään 
lähellä Aglimosero-järveä kaskimäillä. 


Kenoseron (Kendjärvi?) ympäristöissä emme nähneet lehti- 
kuusia. Asukkaat tiesivät kuitenkin kertoa, että niitä löytyisi 
parissa paikassa (Potschesero; Kenoseron kirkonkylä). Kena- 
joen varrella tapasimme yksityisen ison lehtikuusen tien vieressä, 
peltoin ja niittyin keskellä, 15 kilometriä Kenosero-järveltä One- 
galle päin. Korjakinan kylästä koilliseen kuului löytyvän joita- 
kuita lehtikuusia. 


Saapuessamme (Onega-joen laaksoon kohtasimme toisen 
ison lehtikuusisentrumin lähellä Bereschne-Dubrofskin kylää. Se 
ulottuu etelässä aina lähelle Arkhangelski pogostia. Kuten ai- 
kaisemmin olemme kertoneet, ovat nämät seudut hirmuisen la- 
keita, matalahkoa lepikkoa kasvavia kaskimaita. Näissä suun- 
nattomissa leppä-maakkioissa löytyy jokseenkin yleisesti — paitsi 
mäntyjä — yksityisiä isoja lehtikuusia. Nuoria taimia löytyy 
viljalti. Onegan kalkkirikkailla törmilla näkee tuon tuostakin 
pieniä lehtikuusimetsikköjä. Pohjoista päin tulee lehtikuusi 
yhä yleisemmäksi. Matkalla Fedova-Denislava-Navolok on lehti- 
kuusi tavallisin puu, muodostaen pitkillä matkoilla melkein kes- 
keymättömän reunuksen maantien kahden puolin. Maaperä on 
niillä tienoin melkein kauttaaltaan kellertävää kalkkia. Lehti- 
kuusi näytti viihtyvän siellä erinomaisesti, tullen m. m. kor- 
keammaksi kuin tavallinen kuusi. Ohimennen olkoon mainit- 
tuna, että sekä täällä että muuallakin, missä yksityiset ikäkulut 
lehtikuuset kohosivat muuta metsää ylemmälle, eivät niiden 
latvat milloinkaan olleet pystysuoria, vaan vinossa, usein * hori- 
sontalisiakin. Saavuttaako Larix sen kautta jonkunlaisen suo- 
jan tuulta vastaan, vai saako se siten paremmin valontarpeensa 
tyydytetyksi, jääköön tässä ratkaisematta. 


Mötet den 3 november 1900. 29 


Navolokista pohjoiseen on lehtikuusi yleinen aina Jarne- 
man tienoille asti, joskaan ei aina yhtä runsas kuin viimeksi 
mainitulla alueella. Se esiintyy täällä sirotettuna kuusikoissa, 
männiköissä v. m., lukuisimmin itse Onega-joen kalkkitörmillä. 
Jarnemalta edemmä pitkin Onegan vartta pohjoiseen tulee Larix 
jonkun verran harvinaisemmaksi, luultavasti koska sopivia kasvu- 
paikkoja on niukalti. Täällä se esiintyy niittyin perällä olevilla 
kummuilla ja mäkilöillä, toisinaan taaemmassa osassa tulvaniitty- 
jäkin, vieläpä välistä niittyin takana olevissa märjissä korvissa 
ja viidoissakin, vaikka se tosin sellaisilla paikoilla tavallisesti 
oli kituvan kaltainen. Porogin ympäristöissä lehtikuusta puuttuu 
ja sieltä Onegan kaupunkia päin tapasimme ainoastaan yhden 
puun maantien varrella lähellä Anda-jokea. 

Navolokista aina Vienan merelle asti on lehtikuusen esiin- 
tyminen länttä päin rajoittunut melkein yksinomaan itse Onega- 
joen laaksoon. Onegan länsipuolella olevissa laihoissa, kalkki- 
köyhissä erämaissa saa sitä turhaan etsiä. Ainoastaan pitkin 
purovarsia ja mäkilöitä on lehtikuusi paikotellen (vars. Jarne- 
man luona) edennyt 3 å 5 kilometrin päähän joelta länteen. 
Saattaapa se joskus tälläisilla paikoilla — nähtävästi entisiä kaski- 
maita — muodostaa pieniä itsenäisiä kasvustojakin. Tahtoisin 
esittää muistiinpanon eräästä tällaisesta Laricetumista kasvis- 
tollisen alueemme äärimmäisessä idässä Nischni-Ig-puron var- 
rella, n. !/, penikulmaa Jarnemalta lounaaseen. Kysymyksessä 
oleva Larix-metsikkö sijaitsee korkealla, viljavalla puroahteella. 
Maaperä on hienon hiekan sekaista savea, verrattain kalkki- 
köyhää, multakerros ohut. Ympäristö kuusikkoa. Puut tällä 
ahteella ovat korkeita ja jokseenkin harvassa, etupäässä lehti- 
kuusia; seassa löytyy yksityisiä mäntyjä, kuusia ja koivuja. 
Sammalkasvillisuus on melkein yhtämittaista (9), paraasta päästä 
Hylocomium triguetrum'in, H. proliferunvin ja H. parietinum'in 
muodostamaa. 

Ruohokasvullisuus (4): 


Lycopodium annotinum (1). Vicia sepium (1). 
Majanthemum bifolium (2). Rubus saxatilis (1). 
Listera cordata (1). Pyrola rotundifolia (1). 


30 Mötet den 3 november 1900. 


Goodyera repens (1). Pyrola secunda (1). 

Oxalis acetosella (1 +). Linnea borealis (2). 

Geranium silvaticum (1). Solidogo virgaurea (1). 

Orobus vernus (1 +). Archieracium sp. (1). 
Heinäkasvullisuus (3): 

Luzula pilosa (1 +). Calamagrostis arundinacea (2). 


Melica nutans (1). 

Varpuskasvullisuus (6): 

Vaccinium vitis idea (6). Myrtillus nigra (1). 

Pensaista esiintyi Rosa acicularis (1—2). Köynnöskasveista 
löytyi Atragene sibirica (2) osittain peittäen pensaita, osittain 
nousten puitten alemmille oksille, osittain luikerrellen maassa. 

Koscha-joen suupuolessa on Larix tunkeutunut jonkun 
verran kauvemmaksi länteen, muodostaen jokseenkin isoleratun 
keskuksen Sidorofskajan kylän ympäristöissä. Se on siellä ylei- 
nen mäkilöillä lähellä jokia ja viljelyksiä. Asukkaat kertoivat, 
että sitä kasvaisi vielä vähän matkaa sieltä länteen, Igischa- 
joen varrella. 

Lähellä Onegan kaupunkia löytyy pieni ZLariz-sentrumi 
Anda-järven ympäristöissä. Erittäinkin on lehtikuusi yleinen 
aivan Andoseron kylän vieressä olevilla kaskimäillä muodostaen 
lukuisia pieniä metsiköitä. Etäänpänä kylästä olevilla kummuilla 
on se harvinaisempi tai puuttuu kokonaan. 

Toinen pieni lehtikuusikeskus löytyy Vienan meren ranni- 
kolla lähellä Pokrofskojen kylää. Runsain on lehtikuusi aivan 
meren rannalla. Ranta muodostaa kylän luona pienen niemek- 
keen, joka on osittain kivikkoa, osittain soraa, osittain gneissi- 
kalliota. Siinä on hyvin lukuisasti lehtikuusia mäntyin, kuusten, 
koivuin vy. m. seassa. Niemekkeen pohjoispuolella jatkuu ranta 
matalana heikkadyyninä. Tällä laihalla, meren myrskyille alt- 
tiilla hietiköllä muodostaa lehtikuusi puhtaan kasvuston, puh- 
taimman Laricetumin, minkä koko matkallamme näimme. En 
voi olla lyhyesti kertomatta kasvullisuutta tällä omituisella pai- 
kalla. Itse ranta on paljasta hietikköä, yksittäisine ranta- ja 
hiekkakasveineen. Sitten seuraa paikotellen kapea vyöhyke, jossa 
löytyy harvakseltaan nuorenpuolisia lehtikuusia. Hiekka on täs- 
säkin osassa aivan paljaana ja pohjakasvullisuutta puuttuu. Ruo- 


Mötet den 3 november 1900. 31 


hoja on vaan yksittäin (Halianthus peploides, Hieracium umbella- 
tum), samaten heiniä (Festuca ovina, Aira flexuosa, Elymus). 
Sitä vastoin on varpukasvillisuus runsas (8), isoilla aloilla mel- 
kein yhtämittainenkin, seuraavien lajien muodostama: 


Empetrum nigrum (7—8). Vaccinium vitis idea (1). 
Arctostaphylus uva ursi (2). Myrtillus nigra (1—). 
Pensaita ei löytynyt. — Tämän vyöhykkeen takana on toi- 


nen, jossa metsä on hiukkasen taajempaa ja korkeampaa, käsit- 

täen tässäkin ainoastaan lehtikuusia. Humusta löytyy nimeksi 

ja pohjakasvillisuutta koko paljon (7): Hylocomium parietinum 

(päämassa), Oladina silvatica, Peltidea aphtosa. 
Ruohokasvullisuus (4): 


Majanthemum bifolium (2). Linnea borealis (3). 
Cornus suecica (1). Campanula rotundifolia (1). 
Melampyrum silvaticum (1). Hieracium umbellatum (1). 


Heinäkasvullisuus (3): 

Aira flexuosa (2). Festuca ovina (1 +). 

Varpukasvillisuus (8): 

Empetrum nigrum (6), Arctostaphylus uva ursi (2). 
Vaccinium vitis idea (2). 

Pensaita ei löydy. — Tästä maallepäin tulee metsä jok- 
seenkin taajaksi ja lehtikuusen sekaan ilmestyy yksityisiä män- 
tyjä ja kuusia. Humus on paksumpaa. Pohjakasvillisuus mel- 
kein yhtämittaista (9): 

Hylocomium parietinum ; (85 0 Yo). Dicranum scoparium. 
H. triguetrum Peltidea aphtosa. 
Ruohokasvullisuus (5): 


Majanthemum bifolium (2). Melampyrum pratense (1). 
Equisetum silvaticum (1). M. silvaticum (1). 
Cornus suecica (5). Trientalis europea (2). 


Linnea borealis (2—3). 
Heinäkasvullisuus (3): 
Luzula pilosa (1). Festuca ovina (1). 
Aira flexuosa (2). 
Varpukasvullisuus (7): 
Empetrum nigrum (2). Vaccinium vitis idea (3). 
Calluna vulgaris (2). Myrtillus nigra (5). 


32 Mötet den 3 november 1900. 


Pensaskasvullisuus (2): 


Juniperus communis (2). Cotoneaster niger (1—). 
Rosa acicularis (1—). 
Tätä Larix-vvöhykettä seuraa havusekametsä. — Mikäli 


kasvillisuudesta sekä tällä paikalla että ympäristössä saattoi 
päättää, ei maaperä siellä ollut yhtään sen kalkkirikkaampaa 
kuin millä hietiköllä Suomessa tahansa. — Aivan kalkkiköyhä 
on myöskin Onega-joen suussa oleva Kio-saari. Oli sen vuoksi 
odottamatonta tavata sielläkin, laihalla gneissikallio-alustalla yk- 
sinäisen lehtikuusen keskellä männikköä. -— Vorsogoran kylässä 
kuulimme kestikievarin isännältä, että lehtikuusia kasvaa 18 kilo- 
metrin päässä kylästä etelään, seudussa, jonka nimi on Maldin. 

Kotimatkalla tapasimme n. 18 kilometriä pohjoiseen Kar- 
gopolista ison lehtikuusilehdon. Se sijaitsee maantien varrella, 
keskellä peltoja. Kyytimiehen ilmoituksen mukaan oli siihen 
aikoinaan kylvetty lehtikuusia, joka tuntuukin sangen toden- 
näköiseltä, kosk'ei paikkakunnalla muuten löytynyt lehtikuusia. 
Ainoastaan läheisten peltoin aitovierillä oli joitakuita nuoria tai- 
mia, mutta ne olivat selvästi mainitun lehdon puitten jälkeläisiä. 
Tarkoittaako Giinther'in tiedonanto, että lehtikuusi 20 virstaa 
Kargopolin pohjoispuolella muodostaa »oömmpsse abea» tätä 
lehtoa, on vaikea sanoa. — Matkalla Kargopolista Vytegraan 
tapasimme yksinäisen lehtikuusen maantien varrella, kuusien, män- 
tyin y. m. seassa 7 kilometriä Burkovan kestikievarista länteen. 

Havaintomme lehtikuusen suhteen ovat monessa kohdin 
vaillinaisia. Tutkittava alue oli niin suuri ja ohjelmamme muu- 
tenkin siksi laaja, että ehdimme hyvin vähän uhrata aikaa tut- 
kiaksemme erikoisemmin yksityisten kasvilajien esiintymistä. Sen 
minkä huomasimme lehtikuusen esiintymisestä kysymyksessä 
olevalla alueella, voinee lähimmiten keskittää seuraaviin kohtiin: 

Lehtikuusi viihtyy paraiten kalkkirikkailla kuivahkoilla 
mailla. Mikään absolutinen kalkkikasvi ei lehtikuusi kuitenkaan 
ole, vaan tulee se kyllä toimeen kalkkiköyhemmilläkin mailla, 
kuten esim. muistiinpanot Vienan meren rannalta osoittavat 9). 


1) Schrenk v. m. ovat pitäneet lehtikuusta ehdottomana kalkkimaa- 
indeksinä. 


Meddel. Soc. pro f. & fl. fenn. H. 27. 


+ Lehtikuusen löytöpaikka. 
Vorkomnis von Larix 
sibirica. 

+ Kansalta saatu tieto lehti- 

kuusen löytymisestä. 

Vorkomnis von Larin 

nach Angaben der Bauern. 

Matkat. > 

Reiseroute. 


NIIT 


Martshinsaari > 
> i 
"sKäkisalmi 7 
SEEN, + ir Marvärdg E i 
RI N Monneris % i vo ake polje 
Nase n Humdaritse | pv % odeimoje Pol 
L LEEN \ orki i I 
= 73 + Janrinolt sun \ 
er par + } SS (SermakS Va X 
% 7 d Y T 
LA W 
JJ 4 
SEIN 4 
W bl K E AN 
W PETERSBURG | —— 
NN * (Sehtasselburg | 
| au (SI Koje selo i Ja e 


Mötet den 3 november 1900. 33 


Synkissä erämaametsissä emme milloinkaan nähneet nuo- 
ria lehtikuusen taimia, vaan korkeintaan vanhoja, täyskasvuisia 
lehtikuusia. Paikoilla taas, jotka joko luonnosta tai ihmisten 
vaikutuksesta ovat + aukeita, kuten jokitörmillä, dyyneillä, kaski- 
mailla, maantien reunoilla y. m. tapasi usein runsaasti nuoria 
nousevia taimia. Varsinkin ovat kasken poltot edistäneet sen 
leviämistä. Tässä suhteessa on huomattavaa, että lehtikuusi on 
tulta vastaan paljon resistentisempi kuin sen muuten useastikin 
edullisemmassa asemassa oleva kilpatoveri kuusi. 

Lehtikuusessa tosin, kuten muissakin metsäpuissa löytyi 
sieni- y. m. parasiteja. Mikäli yhden kesän havainnoista saattoi 
päättää, eivät ne kuitenkaan näyttäneet tekevän sille mitään 
varsin suurta haittaa, ainakaan ei niin suurta, että lehtikuusen 
löytyminen tai puuttuminen jollakin seudulla olisivat voineet 
olla siitä riippuvaisia. 

Jos edelleen otamme varteen, että lehtikuusi hyvin viihtyy 
Vienan meren tuulisella rannalla muodostaen puhtaita kasvus- 
toja, sitäpaitsi että se koko tutkimallamme alueella runsaasti 
hedelmöi ja että — aukeilla paikoilla — nuoria taimia viljoin 
löytyy vanhempien puitten ympärillä, sekä että asukkaat, var- 
sinkin eteläosassa kysymyksessä olevaa aluetta tiesivät kertoa, 
että lehtikuusta viimeisinä vuosikymmeninä oli saapunut paikka- 
kunnille, joissa sitä ennen ei ollut löytynyt, minkä itsekin vä- 
listä olimme tilaisuudessa konstaterata, täytyy tehdä se johto- 
päätös, ettei lehtikuusi ole saavuttanut ilmastollista rajaansa. 
Näyttää siltä, että ne suuret kalkkiköyhät, laihat, soiset erämaat, 
jotka Fedovalta asti Vienan merelle päin ovat Onega-joen länsi- 
puolella, ovat niillä tienoin olleet esteenä Larix sibirica'n leve- 
nemiselle kauvemmaksi länteen. Etelämpänä taas, missä maa 
on taajemmin asuttua, missä maa lisäksi on viljavampaa ja 
kalkkirikkaampaa ja missä varsinkin kaskimäkiä on runsaasti, 
tuntuu Larix paraikaa olevan leviämässä kauvemmaksi sekä 
länteen että etelään. 

Ratkaisematta tässä jääköön, miten lehtikuusen löytymisiä 
Syvärin eteläpuolella, Burkovan luona, Kema- ja Uhta-jokien 
varsilla on arvosteltava, relikteinäkö ammoisilta ajoilta vai ver- 


3 


34 Mötet den 1 december 1900. 


rattain myöhään saapuneina uutukaisina, joka kaikesta edelli- 
sestä päättäin melkein on luultavampaa. Miksi lehtikuusi on 
niin harvinainen Kenosero-järven ympäristöissä, vaikka sielfä 
on sekä kaskimäkiä runsaasti että paikoittain runsaasti kalk- 
kiakin, ja miksi se on yleinen Koloda-järven pohjoispuolella 
olevilla kaskimäillä, mutta kerrassaan puuttuu aivan analogisilta 
kummuilta saman järven eteläpuolella, ovat niinikään kysymyk- 
siä, joiden ratkaisu jää tulevaisuuteen. 


Mötet den 1 december 1900. 


Framlades adertonde tomen af Acta, innehållande afhand- 
lingar: af herrar B. R. Poppius, J. I. Lindroth, Harald 
Lindberg, J. O0. Bomansson och K. M. Levander, äfven 
som tjugusjette häftet af Meddelanden, och bestämdes priset för 
dessa till 7, resp. 2 fmk. 


Till publikation anmäldes af dr K. M. Levander: »Zur 
Kenntniss des Planktons und der Bodenfauna einiger seichten 
Brachwasserbuchten» äfvensom »Ueber die Artberechtigung von 
Anurea eichwaldi (se s. 51). 


Dr K. M. Levander föredrog vidare »Anteckningar till 
Finlands spongillidfauna» (se s. 56). 


Till arkivet öfverlemnades af dr E. Reuter » Annotationer 
i Ornithologien samlade vid Herr Professor Hellenii privata före- 
läsningar af Herr Magister Sahlberg Är 1797. Tillökta och för- 
bättrade är 1801 af A. Wegelius samt Är 1808 af Professor 
Hellenius». Ur anteckningarna, som förvarats i aflidne stats- 
rädet Winters bibliotek ä Ispois invid Äbo, föreläste herr Reuter 
särskilda profbitar, hvilka framkallade odelad munterhet bland 
Sällskapets medlemmar. 


Mötet den 1 december 1900. 35 


Lektor A. J. Mela framhöll att sterilt pollen icke vore 
ett osvikligt bevis för en växts hybridära natur. Som stöd här- 
för åberopade föredr. Murbecks bekanta år 1897 i Botaniska 
Notiser offentliggjorda iakttagelser öfver frömjölets beskaffenhet 
hos särskilda Alchemilla-arter. I samband härmed omnämnde 
herr Mela att han hos en af dessa arter med öfvervägande dä- 
ligt pollen iakttagit rörelsefenomen hos ståndarne. Vidare erin- 
rade föredr. om att, enligt Caspary, ständarne hos Nymphea 
ofta hade befruktningsodugligt frömjöl. 

Ytterligare framlade herr Mela exemplar af hybriden 

ymphea candida X fennica, som anträffats af honom i »Sb, 
Kuopio, Haapalaks, Haapalampi, 10. VII. 1897». 


Amanuens Harald Lindberg förevisade några anmärk- 
ningsvärda mossor samt gjorde därvid följande meddelande: 

Polytrichum decipiens Limpr. Pä ärsmötet den 13 maj 1896 
(se Meddel. 22, p. 74) anmälde jag Polytrichum ohioönse Ren. et 
Card. säsom ny för den nordeuropeiska floran. De dä före- 
visade exemplaren hade jag 1895 funnit i Sakkola socken, Ik. 
Under mina exkursioner pä Karelska näset sommaren 1897 an- 
träffade jag samma form pä tvänne nya lokaler, Toubila i Pyhä- 
järvi och Saarois i Metsäpirtti, pä bäda ställena växande i fuk- 
tig granskog och blandad med P. attenuatum Menz. 

P. ohioönse Ren. et Card. beskrefs först i Rev. bryol. 1885, 
p. 11 0. 12 samt senare utförligare i Coult. Botanical Gazette XIII, 
p. 199 (1888). Såsom synonym till denna art upptages P. deci- 
piens Limpr. (68 Jahresb. d. Schles. Ges. f. vaterl. Cultur 1890, II, 
p. 93) af alla senare författare, sä äfven af Limpricht bland 
rättelserna p. 853 i Die Laubmoose, II Abtheilung. De af mig pä 
Karelska näset funna formerna öfverensstämde alldeles med 
den af Limpricht (Die Laubmoose, II, p. 618) lemnade beskrif- 
ningen af P. decipiens Limpr., men, dä denna ansägs vara iden- 
tisk med P. ohioönse Ren. et Card., anmälde jag den såsom P. 
ohioönse, dä detta namn är äldre. 

Sysselsatt denna höst med granskningen af en del mossor 
från Karelska näset, undersökte jag bland andra äfven mina 


36 Mötet den 1 december 1900. 


exemplar af »P. ohioönse» och jämförde dem med säkra for- 
mer från Nord-Amerika, och fann dä till min öfverraskning, att 
desamma ingalunda öfverensstämde med den amerikanska P. 
ohioense, men väl med exemplar fran Thüringerwald (leg. Schliep- 
hacke) och frän Böhmerwald (leg. Bauer). Den af Schliephacke 
tagna formen fördes af Limpricht ursprungligen till P. decipiens. 
Det visade sig således vid mina undersökningar, att P. ohioense 
Ren. et Card. och P. decipiens Limpr. icke äro identiska, utan 
tvänne väl skilda arter. Olikheten mellan dessa arter är ganska 
betydlig; särskildt framträder den i bladlamellernas byggnad. 
Då jag för en tid sedan till Botanisches Centralblatt insändt en 
utredning jämte afbildningar af dessa Polytrichum-former, in- 
skränker jag mig nu till att endast nämna, att dessa tvänne 
arter lättast kunna åtskiljas på lamellernas ändeell, hvilken i 
tvärsnitt hos P. ohioönse är starkt förtjockad och alltid konvex, 
medan den hos P. decipiens åter har tunna väggar samt är till 
formen varierande, de flesta dock upptill något intryckta; äfven 
sedda från sidan visa sig lamellerna alldeles olika, lamellkanten 
hos P. ohioönse är fullkomligt jämn, hos P. decipiens tydligt 
crenulerad. 

Äfven dessa arters utbredning är olika. 1 Europa finnes 
endast P. decipiens, i Amerika däremot bäde P. ohioönse och 
P. decipiens; den senare dock, sä vidt jag kunnat finna, betyd- 
ligt sällsyntare och jämte P. ohioönse sä godt som alldeles er- 
sättande P. attenuatum Menz. (se för öfrigt min uppsats, On 
some species of Polytrichum i Botan. Centralblatt, 1900 n. 50). 

Vid granskningen af de i Musei samlingar förvarade exem- 
plar af P. attenuatum fann jag P. decipiens äfven från Tavastia 
australis, Korpilahti, Pajusalmi, 11. 8. 1873, leg. E. Wainio, 
bestämd till P. attenuatum v. brachycarpum Lindb. 


Amblystegium capillifolium (Warnst.) Lindb. fil. 

Exemplar af denna hos oss ej förr observerade art, hvilka 
öfverensstämma med den af Limpricht lemnade beskrifningen 
(Die Laubmoose, III, 402) och blifvit af Warnstorf godkända, 
anträffade jag sommaren 1897 pä en vät strandäng pä Siko- 


Mötet den 1 december 1900. 37 


saari holme i Vuoksen, Valkjärvi socken, samt på liknande lokal 
vid Salokylä by vid Vuoksen, Räisälä socken. I min samling 
har jag med dessa fullt identiska exemplar äfven från Sverige, 
där den så vidt mig bekant ej ännu blifvit urskild. Den svenska 
formen, bestämd till Hypnum Sendtneri var. Wilsoni Sch., är 
tagen af Gustaf Hellsing den 19 aug. 1897 vid Upsala, St. Sun- 
nerstad. 

Ambl. capillifolium afviker från närstående arter, Ambl. 
Kneiffi, Sendtneri o. a., genom sin särdeles grofva, i en lång 
härfin udd utlöpande nerv (pä de af mig funna exemplaren vid 
basen ända till 0.14 mm tjock). 


Amblystegium brachycarpum (Lindb. fil.) Lindb. fil. n. sp. 
Ambl. fluitans var. brachycarpum Lindb. fil. in sched. 
ad Warnst. sept. 1900. 
Hypnum brachycarpum (Lindb. fil.) Warnst. in litt. 
11 oct. 1900. 

Pä en fuktig sandstrand vid Suvanto i Sakkola anträffade 
jag den 22 juni 1897 en egendomlig Amblystegium-form, som 
jag med tvekan förde såsom en var. brachycarpa till Ambl. 
fluitans. Warnstorf, till hvilken jag pä anhällan sändt alla mina 
former af Drepanoclada (Harpidia), bland andra äfven den ifräga- 
varande, meddelade mig i bref af den 11 oktober 1900 om den- 
samma följande: »unter den von Ihnen gesandten Formen hat 
mich besonders Hypn. fluitans var. brachycarpum interessirt, 
deren genaue Untersuchung u. Vergleichung mir die Ueberzeu- 
eung brachte, dass diese schöne Pflanze auf keinen Fall in den 
Formenkreis des polymorphen H. fluitans zu stellen sei, son- 
dern eine von diesem durchaus verschiedene Species darstelle, 
welche ich Hypnum brachycarpum (Lindb. fil.) nenne. Sie un- 
terscheidet sich von allen Formen des H. fluitans sogleich durch 
die überaus dünne, kaum bis zur Blattmitte reichende Rippe 
und die sehr verdickten Längswände der Zellen, sowie endlich 
durch das Fehlen eigentlicher Blattfliigelzellen. Mit H. fluitans 
und exannulatum theilt diese characteristische Art die Lage 
der Rhizoideninitialen in der Spitze, den Seitenrändern und in 


38 Mötet den 1 december 1900. 


der Rippe der Stammblätter, welche in den unteren Blättern 
der Stämmchen bereits häufig in wirkliche Rhizoiden ausge- 
wachsen sind.» 

På Warnstorfs auktoritet anmäler jag den nu såsom en 
för vetenskapen ny art. 


Diplophyllum gymnostomophilum Kaalaas. 

Martinellia faleifolia Lindb. in sched. 1887. 

Scapania gymnostomophila Kaalaas, Bot. not. 1896, p. 21. 

Diplophyllum gymnostomophilum Kaalaas, Beiträge zur Le- 
bermoosflora Norwegens (Videnskabss. Skrift. I Math.- 
naturv. KI., 1898, N. 9). 


I en liten samling mossor, som student Alvar Palmgren 
hemfört frän Ruskeala, KI, senaste sommar och lemnat mig till 
bestämning, påträffade jag insprängd i några Bartramia Oederi- 
tufvor en lefvermossa, som vid första ögonkastet syntes mig 
vara Diplophyllum gymnostomophilum. Vid därpå företagen mik- 
roskopisk undersökning visade den sig ocksä vara alldeles iden- 
tisk med denna från Norge först beskrifna art. Cand. real. B. 
Kaalaas i Kristiania, till hvilken jag sändt exemplar af ifräga- 
varande form, yttrar sig i bref af den 9 november 1900 om 
densamma pä följande sätt: »Deres bref med den indlagte le- 
vermos har jag modtaget og finder deres bestemmelse fuldstan- 
dig rigtig; den 1 Bartramia Oederi-tuen indblandede levermos 
er en frodig og veludviklet Diplophyllum gymnostomophilum 
mihi, ganske normal. Planten vil sikkerlig blive funden paa 
spredte steder overalt i Nord- og Mellemeuropa, men den over- 
sees let, da den for det meste forekommer spredt blandt löv- 
moser. Jeg har siden min sidste publikation fundet den paa 
mange nve lokaliteter i Norge, i lavlandet saavelsom i fjeld- 
trakterne.» 

Förutom från Norge är Diplophyllum gymmostomophilum, 
så vidt mig bekant, förut känd endast från tvänne orter i Sve- 
rige, nämligen Täsjö i Ångermanland (cfr. Arnell u. Jensen, Ein 
Bryologischer Ausflug nach Täsjö, Bih. t. K. sv. Vet.-Akad. handl., 


Mötet den 1 december 1900. 39 


Bd. 21, afd. III, N:o 10, 1896) samt från Hede socken i Herje- 
dalen, enligt af J. Persson meddeladt exemplar. 

Denna för den finska mossfloran nya art insamlades af 
Herr Palmgren den 16 juni 1900 på en fuktig bergvägg nära 
Särksyrjä by i Ruskeala socken sparsamt insprängd i Bartramia 
Oederi-tufvor. 


Magister Väinö Borg redogjorde för sina undersökningar 
af Epilobium alsinifolium och E. Hornemanni samt dessas för- 
hällande till hvarandra. Enligt föredragarens mening kunde 
artgränsen mellan ifrägavarande växter icke upprätthällas, dä 
nägra konstanta note characteristice icke existerade dem emel- 
lan — alla de af Haussknecht anförda kännetecknen varierade 
till och med hos samma individer. Antingen borde de nämnda 
arterna betraktas som en kollektiv art eller ock måste man 
uppdela dem i ett antal arter af lägre valör. För en riktig 
uppfattning af dessa formers systematiska värde vore fortsatta 
studier i naturen af nöden. 


Professor J. Sahlberg framlade en tabell, utvisande an- 
talet coleopter-arter i värt naturhistoriska omrädes provinser. 
Tabellen, som ingär i herr Sahlbergs snart utkommande »Cata- 
logus Coleopterorum fennicorum geographicus» afser bland an- 
nat att utgöra en vägledning för unga entomologer vid upp- 
görandet af exkursionsplaner. 


Rektor M. Brenner anmärkte att genom af honom gjord 
misskrifning en a mötet den 1 oktober 1898 omnämnd Ma- 
laxis-art såväl i mötesprotokollet som i Meddelandena h. 25 s. 5 
erhållit namnet M. monophylla i stället för M. paludosa, som 
rätteligen afsägs. 

I sammanhang härmed uttalade herr Brenner att han med 
sitt å sistanförda sida omnämnda meddelande om vissa missbild- 
ningar å häggen särskildt hade önskat framhålla att deras upp- 
trädande icke stod i sammanhang med ovanligt fuktig väderlek 
äfvensom det faktum att här äfven blommorna varit missbildade, 
måhända just genom ingrepp af Exoascus. 


40 Mötet den 1 december 1900. 


o 


Gentemot professor Salans uttalande å senaste möte fram- 
höll herr Brenner att Alnus incana var. glabra Blytt vore en 
verkligen existerande ehuru sällsynt form. Att rottelningar af 
A. incana i själfva verket hafva glatta blad, hade föredr. äfven 
pä var. virescens Whlnb. observerat, exempelvis pä de nord- 
österbottniska stränderna, men äfven fullvuxna själfständiga träd 
eller buskar med glatta blad förekomma, ehuru sällsynt, och 
dessa, hvilka säkerligen af Blytt afses, dä han omtalar omkring 
manshöga buskar med rundade blad, är det som bilda den i 
fråga varande varieteten. Äfven pä herbarie-exemplar igen- 
kännas telningarna pä sina längsträckta, äggrunda, spetsiga och 
starkt spetsigt dubbelsägade blad, dä deremot bladen hos var. 
glabra äro smä, runda och trubbiga samt smäsägade eller svagt 
rundadt dubbelsägade. Säsom kändt variera gräalens blad mycket 
med afseende å härigheten, ifrån tätt hvitfiltade eller silkesludna 
och tät gräludna till gleshäriga eller nästan glatta, och kan man 
i betraktande häraf redan a priori antaga, att vid denna varia- 
tion äfven den andra ytterligheten eller fullkomligt härlösa blad 
skall ernäs, hvilket, som sagdt, äfven i sjelfva verket är fallet. 
Denna omständighet framhälles redan i Flora lapponica af Wah- 
lenberg, hvilken man väl mäste antaga hafva tagit endast full- 
vuxna exemplar i betraktande. Uppställningen af var. glabra 
Blytt, sannolikt inbegripen i Wahlenbergs var. virescens, synes 
. alltså vara fullt berättigad. 


Professor A. O. Kihlman uppmanade till insamling af 
grankottar under vinterns lopp och yttrade därvid följande: 

Kuusi on viime kesänä tehnyt tavattoman paljon käpyjä. 
Ainakin Suomen etelä- ja keskiosissa ovat kuuset enimmäkseen 
niin täynnä hedelmiä, että niiden paljous voi käydä latvan kestä- 
vyydelle arveluttavaksi, jos talven kuluessa jäätyvä lumiräntä ja 
ankara tuuli vielä panevat sen lujalle. Muutamissa puissa on 
käpyjä niin sakeasti että tuskin enää näkee latvan oksia ollen- 
kaan ja pienistä näreistäkin voi niitä tavallisesti repiä runsaan- 
laisesti. 

Mielestäni olisi syytä käyttää tätä tilaisuutta paremmin tu- 


Mötet den 1 december 1900. 41 


tustuaksemme tähän monimuotoiseen ja lähinnä petäjää tärkeim- 
pään metsäpuuhumme. 

Kuusesta eroitetaan tavallisesti, paitsi päämuotoa ja useam- 
pia lusus-toisintoja, kaksi muunnosta: medioxima eli fennica ja 
obovata, jotka poikkeavat pyöreäpäisillä ja enemmän tai vähem- 
män selvästi eheälaitaisilla käpysuomuilla, Samoin eroitetaan 
punakäpyinen (erythrocarpa) ja vihreäkäpyinen /chlorocarpa) 
muunnos. — 

Ei tarvitse kuitenkaan kauvan kävellä kuusistossa huoma- 
takseen että yllämainitut nimet tarkoittavat ainoastaan muutamia 
kuusen enimmin erilaistuneita muotoja. Itse asiassa kuusi on 
meillä paljon monimuotoisempi kuin esim. petäjä. Neulasten 
väri on milloin puhtaasti vihreä, milloin (vahasta) sinivihreä; 
neulaset ovat milloin lyhyet ja harvat, milloin pitkät, vankat ja 
tiheät. Käpyjen väri on tavattoman vaihteleva, samoin niiden 
keskimääräinen muoto ja suuruus puissa, niiden sijoitus oksissa, 
suomujen muoto j. n. e. Samassa puussa ovat kaikki kävyt kyllä 
jotakuinkin samannäköiset vaan usein saa hakemalla hakea en- 
nenkuin löytää kaksi ihan samannäköistä puuta, vaikka puiden 
ikä ja rehevyys jääkin vertailussa huomioon ottamatta. 

Epäilemättä olisi hauska tietää onko mitään määrättyjä 
suhteita olemassa kaikkien näitten eri muunnoksien välillä. Tämä 
on kuitenkin kysymys, jonka ratkaisu vaatii pitkällistä ja hyvin 
huolellista työtä ulkona metsässä, koska suuri lukumäärä puita 
eri paikkakunnilla on tutkittava ja johtopäätökset tehtävät näin 
syntyneiden luettelojen nojalla. 

Jonkun verran voisimme kuitenkin päästä eteenpäin otta- 
malla huomioon ainoastaan käpyjen variatsionit. Tätä varten 
olisi materiali kerättävä nyt talvella maamme eri osista ja sitten 
jätettävä tutkittavaksi saman yhtenäisen ohjelman mukaan. 

Käpyjen keräys voi paraiten tapahtua siten että menee 
nuorehkoon kuusimetsään, missä puut ovat noin 2—4 syltä pit- 
kät; näissä löytyy usein jo runsaanlaisesti käpyjä, joihin helposti 
ulottuu pitkällä vavalla. Pitkin polkua tai tietä otetaan sitten 
yksi käpy joka puusta. Ainoastaan semmoiset puut, joissa löy- 
tyy vaan joku harva käpy, jätetään kajoomatta. Muista otetaan 


42 Mötet den 1 december 1900. 


aina semmoinen käpy, jota muotonsa ja kokonsa puolesta voi- 
daan katsoa puulle tvypilliseksi. Jos tällä tavalla eri mailta ja 
ahoilta kerää muutamia satoja käpyjä, saadaan kokoelma, joka 
jotakuinkin edustaa seudun käpymuotoja ja josta voidaan päät- 
tää mitkä siellä ovat tavalliset tai harvinaiset. Vertailemalla eri 
seutujen kokoelmia toisiinsa voidaan sitten, jos nämät ovat kyl- 
liksi lukuisat, saada luotettava käsitys suurempienkin alueitten 
olosuhteista. 

Samalla voidaan tietysti sitä paitsi hakea omituisia, harvi- 
naisia käpymuotoja. Semmoiset ovat esim. kävyt liuskaisilla, 
suurihampaisilla tai taaskääntöisillä suomuilla, jommoisia arva- 
tenkin Suomestakin voi löytää. Tämmöiset valikoimalla otetut 
kävyt ovat kuitenkin välttämättömästi pidettävät erillään muista, 
sillä muuten ne hämmentävät tilastollisia tuloksia. 

Hyvin hauskaa olisi saada siemenellisiä käpyjä käärme- 
kuusesta (f. virgata), joka harvoin näkyy niitä tekevän. Samoin 
myös varsinaisista kääpiömuodoista !) ja kuusen tuulen-pesistä, 
jos niissä hedelmiä ylimalkaan syntyy. Näissä tapauksissa olisi 
oksa liitettävä käpykokoelmaan. 

Käpy-lähetyksiä otan kiitollisuudella vastaan (osoite: Kasvi- 
tieteellinen museo, Helsinki) sekä annan aikoinaan lähettäjille 
tietoa tutkimuksen tuloksista. 


Dr K. M. Levander föredrog 


Om Pleurobrachia pileus. 


Pä sällskapets ärsmöte 1897 hade jag äran göra ett med- 
delande om förekomsten af Ctenophorer i Östersjöns nordligaste 
delar, i Älands haf och södra Kvarken. Till detta meddelande 
vill jag nu foga följande uppgifter: 

1) att arten i fräga utgöres af en cydippid med nordlig 
utbredning, nämligen såsom jag tidigare förmodade, af Pleuro- 
brachia pileus Modeer; 


1) Lampaitten kalvamisesta muodostuneet tuuheat kuusi-pensaat ovat 
pidettävät tarkoin erillään. 


Mötet den 1 december 1900. 43 


2) att denna form äfven senare blifvit erhållen under de af 
Vetenskapssocieteten föranstaltade hydrografiska expeditionerna 
i vertikalhåfningar från större djup, till och med i finska viken; 

3) att jag på den senaste i november detta år företagna 
hydrografiska expeditionen, som med lotsängaren »Trall» utgick 
från Mariehamn, erhöll (den 7 november) flere exemplar af arten 
vid Gisslan i vertikalhäfningar med Peterssens sluthäf från 232 
till 40 m djup, nämligen i en häfning mellan 232 och 40 m, i 
en frän 200 till 100 m, i en frän 91 till 40 m och i en frän 
60 till 40 m, hvaremot i häfningarna mellan 40 m och ytan, 
20 m och ytan och vid horisontal ythäfning inga exemplar på- 
träffades. Hvaraf framgår, att arten hufvudsakligen höll sig i de 
undre vattenskikten från bottnen uppåt till en öfre gräns lig- 
gande mellan 60 och 40 m från ytan. 

Det är min afsikt att senare vid bearbetningen af de hy- 
drografiska expeditionernas planktonmaterial sammanställa alla 
data beträffande ifrågavarande Ctenophors horisontala och verti- 
kala utbredning och temporära förekomst på de undersökta 
punkterna. I detta sammanhang vill jag endast antyda, att den 
omständigheten, att detta pelagiska djur i våra vatten uteslutande 
anträffats i de djupare vattenlagren, torde finna sin förklaring 
däri, att den i afseende å specifika vikt bättre öfverensstäm- 
mer med de djupare belägna, salthaltigare vattenlagren än med 
de öfre saltfattigare. 


Vidare gjorde dr Levander följande meddelande: 


Två sällsynta infusorier. 


1. Metopus bacillatus Levander. Af denna art, som i min 
afhandling »Beiträge zur Kenntniss einiger Ciliaten» 1894 be- 
skrefs pä grund af tre exemplar, funna i oktober 1892 i bota- 
niska trädgärdsdammen, päträffade jag talrika exemplar i en 
mossig putt på Esbo-Stor-Löfö den 3 augusti 1899. Exemplaren 
liknade alla hvarandra i gestalt och storlek (längd 63 uw), som 
ock de afbildningar jag i nämda afhandling gifvit af en af de 


44 Mötet den 1 december 1900. 


tre i botaniska trädgärdsdammen funna individerna. Metopus 
bacillatus är altså att anses för en »god» art. 

2. Fpalxis mirabilis Roux. Under detta namn beskref 
och afbildade Jean Roux 1899 (Observations sur guelgues in- 
fusoires cilies des environs de Geneve) en särdeles märkvärdig 
ciliatform, hvars plats inom systemet enligt hans åsikt är att 
sökas inom familjen Microthoracina. Samma infusorieform hade 
jag redan i augusti 1891 funnit i ett vattenprof frän omgifnin- 
gen af Heidelberg och senare har jag funnit den vid Helsingfors 
och till sist i nämnda mossputt pä Stor-Löfö i Esbo, hvarest den 
förekom tillsammans med Metopus bacillatus. Jag ber för de 
närvarande medlemmarne af Sällskapet fä förevisa jemte Roux' 
afbildning, som visar djuret frän ventralsidan, min i Heidelberg 
gjorda skiss af detsamma, sedt frän den dorsala sidan. Längden 
af det af mig aftecknade exemplaret utgjorde 32 u, bredden 25 u; 
dessa dimensioner stämma väl öfverens med de af Roux angifna. 


Student A. K. Cajander föredrog 


Populus tremula'n muunnoksista villosa Lang 
ja sericea Köhne. 


Kuten tunnettu, löytyy tavallisesta haavasta (Populus tre- 
mula) muotoja, joilla on tiheästi valkokarvaiset lehdet. Yliopiston 
kokoelmissa löytyy sellaisia Karkusta St:ssa 2 eks. (Hj. Hjelt). 
Lammin ja Tuuloisten rajoilta Ta:ssa (A. O. Kihlman) sekä 
Schokschusta Ol:ssa (J. I. Lindroth & A. K. Cajander). 

Koska tällaisia karvaisia haapamuotoja on pidetty verrat- 
tain harvinaisina, oli kummastukseni suuri, kun matkustaessani 
viime kesäkuun 5 päivänä Mynämäestä Turkuun havaitsin, että 
likimmiten puolet tämän matkan varrella kasvavista haavoista 
olivat valkokarvaisia. Haapain lehdet olivat juuri vastikään 
puhjenneet. Molemmat muodot saattoi silloin jo kaukaa erottaa 
toisistaan: päämuodon lehdet olivat väriltään melkein ruunin 
ruskeita, karvahaapain lehdet sitävastoin harmaan tai valkoisen- 
vihreitä. Monella mäkitöyräällä kasvoi ainoastaan joko toista 
tai toista, mutta hyvin useasti löytyi molemman laatuisia seka- 


Mötet den 1 december 1900. 45 


sin samalla paikalla, monasti aivan rinnakkainkin, josta selvästi 
näkyi, että ne olivat todellisia systematisia muotoja eivätkä 
kasvupaikka-modifikationeja. Kaikkialla, missä ne kasvoivat vie- 
rekkäin, näyttivät valkokarvaisen haavan lehdet puhjenneen joku 
päivä aikaisemmin kuin päämuodon. 

Karvaisia haapoja on — silloin kun niitä ylimalkaan on 
päälajista erotettu — tavallisesti luettu Langin muunnokseen 
villosa. Koehne on kuitenkin »Deutsche Dendrologie'ssaan» vil- 
losa'n lisäksi vielä erottanut erään muunnoksen sericea. Koehne'n 
mukaan ovat näiden kahden muunnoksen tuntomerkit seuraavat: 

var. sericea: »Blätter anfangs von dichten Seidenhaaren 
weiss, der seidige Filz unterseits eigenthümlich längsstreifig 
schimmernd, später fast ganz verschwindend.» 

var. villosa: »Blätter unterseits bleibend kurzhaarig.» 

Mitä mainitulla alueella Varsinais-Suomea (Ab.) tavattaviin 
karvaisiin haapoihin tulee, kuuluvat ne muunnokseen sericea, 
sillä ne kadottavat karvaisuutensa jo muutaman viikon kulut- 
tua lehtien puhkeemisen jälkeen. Samaan muunnokseen kuuluu 
niinikään Schokschusta otettu eksemplari. Muunnosta sericea 
tapasimme monin paikoin Äänisjärven itäpuolellakin m. m. Vodla- 
joen rannoilla. Epäilemättä on se kasvistoalueellamme kuta- 
kuinkin yleinen. 

Muunnokseen villosa kuuluvat sitävastoin leht. Hj. Hjelt'in 
Karkusta ottamat eksemplarit, joiden karvaisuus on säilynyt vielä 
syksyyn (16/vrm) asti. Samaa muunnosta on myöskin prof. A. O. 
Kihlman'in Etelä-Hämeessä tapaama haapa. 


Dr Enzio Reuter demonstrerade ett axbärande timotejsträ, 
frän hvars öfversta bladveck en likaledes axbärande gren utgick. 
Säsom en egendomlighet framhölls att grenens ax var ett s. k. 
hvitax. Det monströst utvecklade gräset var funnet vid Lofsdal 
i Pargas. 


Magister B. Poppius förevisade 
1. Lemna trisulca c. fl., anträffad den 4 juni 1900 vid 
Esbo äs utflöde nära Bobäck. 


46 Mötet den 1 december 1900. 


2. Litorella lacustris från Hvitträsk i Kyrkslätt, hvarest 
på stranden uppkastade exemplar iakttogos af föredragaren och 
student A. Palmgren i augusti 1900. | 


Professor J. A. Palmén föredrog om förekomsten i Fin- 
land af Sitta europeea. 


Student Rolf Palmgren omnämnde att han förliden som- 
mer funnit Fuligula ferina i stor mängd häckande på Lunkulan- 
saari i Salmis socken. 

Vidare omtalade herr Palmgren att lyceist G. Geitlin i här- 
varande saluhall öfverkommit ett exemplar af Sitta europea skju- 
tet i Gamla Karleby. 


Föredrogs 


Ueber Hadena Maillardi var. Kuusamoensis Staud. 


JE. Aro: 


In dem Bericht über seine entomologische Reise in Kuu- 
samo und deren Resultate erwähnt Schilde (Stett. ent. Z. 
pag. 67) er habe Anfang August im Verlauf mehrerer Nächte 
Hadena exulis L. und H. Maillardi Geyer. mit Köder gefangen, 
hält es aber zugleich für unmöglich diese beiden Arten von 
einander vollkommen zu unterscheiden. Sowohl die eine als 
die andere Art war früher von unserem Gebiet unbekannt; die 
erstere war in Schottland, Island, Grönland, Labrador und auf 
den norwegischen Gebirgen, die letztere auf den Alpen und 
Pyrenäen sowie nach Staudinger auch auf den Dovre-Gebirgen 
sefunden worden. Den letztgenannten Fundort hält Professor 
C. Aurivillius in seinem Werke »Nordens fjärilar» jedoch für 
zweifelhaft und nimmt an, dass die dort gefundenen Exemplare 
zu der Art H. 'exulis L. gehören. 

Nachdem die Schilde'sehen Sammlungen Doctor O. Stau- 
dinger zu Handen gekommen waren, benannte dieser die aus 


Mötet den 1 december 1900. 47 


Kuusamo erhaltenen Exemplare Hadena Kuusamoönsis, jedoch 
‘ohne genauere Angabe ihrer Kennzeichen, und schenkte ein 
Exemplar auch der finnischen Schmetterlingssammlung der Uni- 
versität, wo es unter dem obenerwähnten Namen als eine selb- 
ständige Art unter den übrigen einheimischen Arten aufgestellt 
wurde. Später erhielt unser Museum noch 2 Exx. derselben 
Form von Herrn Forstmeister P. Silén in Kittilä. 

Während ich mich im Sommer 1898 an denselben Orten, 
wie Schilde im Jahre 1871, in Kuusamo aufhielt, um Schmetter- 
linge zu sammeln, gelang es auch mir sehr zahlreiche Exem- 
plare der betreffenden Form zu fangen (sowohl I als 2). 

Die Gattung Hadena ist überhaupt eine der schwierigsten 
Gattungen unter den Nachtschmetterlingen, weil ihre Arten, was 
Farbe und Grösse betrifft, nicht selten in dem Masse wechseln, 
dass völlig sichere Unterscheidungsmerkmale in den Farben- 
zeichnungen kaum zu finden sind. Nur die Afterklappen des 
Männchens bieten vollgültige Kennzeichen. Eben deswegen hat 
Prof. Aurivillius in Seinem Werke die Afterklappen aller 
skandinavischen Hadena-Arten abgebildet oder beschrieben. 

Als ich die Afterklappen der aus Kuusamo mitgebrachten 
Exemplare der H. Kuusamoönsis Staud. untersuchte und mit 
Hilfe eines Zeichenoculars abbildete, gewahrte ich, dass sie dem 
äusseren nach mit der von Prof. Aurivillius gegebenen Be- 
schreibung von den Afterklappen der H. Maillardi Geyer. voll- 
kommen übereinstimmten. Nachdem es mir später gelungen 
war, ein auf den Seealpen gefangenes männliches Exemplar der 
letztgenannten Art zu erhalten, sah ich, dass dessen Afterklappen 
denen meiner aus Kuusamo mitgebrachten vollkommen glichen. 
Hierdurch kam ich also darüber ins Klare, dass H. Maillardi 
Geyer. und H. Kuusamoönsis Staud. zu einer und derselben Art 
gehören, wenngleich sie in ihrer Farbe und ihren Zeichnungen 
nicht unbedeutend gegen einander abstechen. . 

Die beigefügten Abbildungen stellen die After-Klappen der 
H. Maillardi Geyer. (Fig. 1) und H. Kuusamoönsis Staud. (Fig. 2) 
sowie ausserdem noch diejenigen der H. exulis L. (Fig. 3) dar, 
weil einige Entomologen geneigt gewesen sind, die arten H. Mail- 


48 Mötet den 1 december 1900. 


lardi Geyer. und H. exulis K. zu einer Art zu 
vereinigen. Die Abbildung der letzteren Art, 
nach einem grönländischen Exemplar gezeich- 
net, ist dem Werke Prof. Aurivillius’ »Nordens 
fjärilar» entnommen. Wie wir aus den Abbil- 
dungen ersehen, sind die Afterklappen der H. 
Maillardi L. und H. Kuusamoönsis Staud. beil- » 

förmig, der Aussenrand des Endlappens gleich 

gebogen, die obere Ecke länglich, sich der ab- 

gerundeten Spitze zu gleichmässig zuspitzend, 

die untere Ecke kürzer und breiter, aber spit- 3. 

ziger als die obere; der aus der Innenseite der 

Klappe ausgehende Dorn gleichmässig dünn, ge- 

bogen, und an Länge ebenso weit reichend wie die untere Ecke 
des Endlappens. 


W 


Da die Varietät Kuusamoönsis meines Wissens ausser der 
von mir zusammengestellten finnischen Arbeit »Suomen perho- 
set» noch nicht beschrieben worden ist, und auch da mangel- 
haft, nach den damaligen wenigen Exemplaren, so dürfte es 
angemessen sein, hier auf die Kennzeichen aufmerksam zu 
machen, wodurch sich dieselbe von der Hauptform H. Maillardi 
Geyer. unterscheidet. 


Var. Kuusamoönsis Staud. — Halskragen, Rücken und Flü- 
geldecken von gleicher Farbe dunkelziegelroth oder dunkel- 
graubraun; unter den Haaren, wie auch bei der Hauptform, 
weissspitzige, tiefgespaltene, haarfeine Schuppen dünn gestreut. 
Vorderflügel dunkelziegelroth — rothbraun, ohne weisse Bestäu- 
bung, wie meist bei der Hauptform; Flügelwurzel und -spitzen 
bisweilen mehr oder weniger schwarzbestäubt. Ouerstreifen 
doppelt, meistens deutlich, schwärzlich, scharfgezähnt, mit gelb- 
brauner, seltener mit der Grundfarbe gefüllt; Wellenlinie oft un- 
deutlich, heller als die Grundfarbe, ihr W seicht; Nierenmakel 
deutlich, bisweilen weissumsäumt, seine Aussenseite jedoch im- 
mer heller als die Grundfarbe; Ringmakel von der Grundfarbe, 
schwarzumsäumt oder verschwunden. Hinterflügel, wie auch bei 


Mötet den 3 december 1900. 49 


der Hauptform, braungrau, nach aussen mehr oder weniger 
dunkler, unten ein deutlicher, dunkler Mittelpunkt. 

Wie wir aus dieser Beschreibung ersehen, unterscheidet 
sich die Varietät Kuusamoönsis von ihrer Hauptform hauptsäch- 
lich durch ihre dunkelziegelrothe Farbe und dadurch, dass in 
ihren Zeichnungen keine so deutliche weissliche Farbe wie bei 
der Hauptform vorkommt. 

Da es sehr wahrscheinlich ist, dass alle die von Schilde 
in Kuusamo gefundenen Exemplare zu dieser auch von mir in 
zahlreichen Exemplaren gefundenen Varietät gehören, so hälten 
wir meines Erachtens hinreichend Grund, sowohl H. exulis L. 
als auch die Haupform der H. Maillardi (Geyer aus unserer 
Fauna vorläufig zu entfernen. Wahrscheinlich ist es auch, dass 
sich H. Maillardi in ihrer Hauptform in den nordischen Län- 
dern gar nicht findet, sondern sowohl im schwedischen und nor- 
wegischen als auch in unsrem Lappland von einer nordischen 
Form, Var. Kuusamoönsis vertreten wird. 

In Kuusamo fand ich diese Form nicht auf den Gebirgen, 
sondern im Flachland, besonders in der offenen Ebene bei dem 
Kirchdorfe. Dort flogen sie ziemlich zahlreich von 9 bis 1 Uhr 
des Nachts um Sorbus aucuparia, Betula alba und besonders 
um Prunus padus vom 26 Juli bis 18 August. 


Till de botaniska samlingarna hade sedan september mö- 
tet följande gäfvor inlemnats: 

Carex livida frän Sammatti af stud. Unio Sahlberg. Me- 
lampyrum memorosum från Larsmo och Scirpus parvulus från 
Pedersö, nya för Om, af stud. €. W. Fontell. Chenopodium vul- 
varia från Borgå Kräkö af häradshöfd. G. Sucksdorff. Larix 
sibirica, Cornus sibirica, Delphinium elatum frän ostligaste Ka- 
relen, nya för omrädet, af stud. A. K. Cajander och mag. J. 1. 
Lindroth. 8 exx. Nymphe® från Kuopio-trakten och Viborg, 
Thlaspi alpestre från St. Michel samt Campanula rapunculoides 
frän Nilsiä af lektor A. J. Mela. 7 kärlväxter frän olika delar 
af landet, däraf Botrychium lanceolatum ny för Ik, Potentilla 
norvegica var. ruthenica ny för Oa, af mag. H. Lindberg. 14 


4 


50 Mötet den 3 december 1900. 


kärlväxter från Karkku af dr. Hj. Hjelt. 15 arter mossor från 
Ekenäs, däribland Plagiothecium undulatum och Tortula Heimii 
nya för provinsen, af stud. E. Häyrén. 23 arter mossor från 
Inari, däribland Sphagnum Dusenii ny för provinsen, af forstm. 
A. W. Granit & mag. B. R. Poppius. 160 mossor från olika delar 
af landet, däribland nya för floran: Catharinea Haussknechtii, Am- 
blystegium Sendtneri, Ambl. capillifoliwm, Ambl. brachycarpum, 
alla fr. Ik, Diplophyllum gymnostomophilum fr. Kl. (leg. A. Palm- 
gren), Bryum versisporum och Thyidium Philibertii från Lojo, 
nya för Ab; 50 exx. Sphagna frän Ik, hvaribland flere för pro- 
vinsen nya arter, 57 blad- och lefvermossor från Ik, däribland 
23 för provinsen nya äfvensom 33 d:o d:o fran Sb, däribland 
21 för provinsen nya, samt Pohlia proligera, Bryum erythrocar- 
pum, Tetraplodon Wormskjoldii, nya för Oa, af mag. Harald 
Lindberg. Stereodon imponens från Ta af mag. O. Collin. 15 
arter mossor från Ponoj af artist J. Montell. En form af Be- 
tula verrucosa med små blad och frukter från Ekenäs, Tvär- 
minne af stud. E. Häyren. 


Über die Artberechtigung von Anurxa eichwaldi. 
Von 


K. M. Levander. 


Als ich 1894 ein in dem Küstenplankton des finnischen 
Meerbusens häufiges Räderthier unter dem obigen Namen beschrie- 
ben und abgebildet hatte!), wurde ich von dem ausgezeichneten 
Räderthierforscher Charles F. Rousselet-London darauf auf- 
merksam gemacht, dass eine sehr ähnliche Form schon früher 
von J. GC. Thompson von der norwegischen Küste unter dem 
Namen A. cruciformis in die Wissenschaft eingeführt worden 
war.?) Herr Rousselet sandte mir auch freundlichst Exemplare 
von der Thompson’schen Art, sowie eine im November 1895 
veröffentlichte Abhandlung, wo er diese näher beschrieben und 
abgebildet hat.3) Nach Vergleichung der Exemplare von den 
beiden Meeresgebieten schien es mir damals in der that nicht 
unwahrscheinlich, dass meine Anurea eichwaldi und A. cruci- 
formis Thomps. dieselbe Species sein könnten oder dass die 
erste Form höchstens als eine baltische Varietät der letzteren 
zu betrachten sei). In der zweiten von Rousselet publicirten 
Liste über die seit 1889 neu beschriebenen Räderthierarten 


1) Materialien zur Kenntniss der Wasserfauna in der Umgebung von 
Helsingfors mit besonderer Berücksichtigung der Meeresfauna. II. Rotatoria. 
Acta Soc. pro F. & Fl. fenn. Vol. XII. Helsingfors. 1894. 

2) Proceedings af the Liverpool Biological Society. 1892. 

3) On Diplois trigona n. sp., and other Rotifers. The Journal of the 
Quekett Mieroscopical Club. Vol. VI. Ser. II. N:o 37. 1895. 

2 Medd. af Soc. pro F. & Fl. fenn. H. 24, Ss. 77--80. 


52 Mötet den 3 december 1900. 


wurde auch Anurea eichwaldi als synonym mit A. cruciformis 
hingestellt.) 

Da ich neulich bei der Bearbeitung des Planktonmaterials, 
welches während der von der Societät der Wissenschaften ver- 
anstalteten hydrographischen Expeditionen eingesammelt wor- 
den war, Veranlassung hatte, auf das systematische Verhältniss 
zwischen den beiden Formen einzugehen, habe ich jetzt genauer 
die von Rousselet gesandten Exemplare mit den finnischen 
verglichen und bin, wie im folgenden dargelegt werden soll, zu 
der Ansicht gekommen, dass Anurea cruciformis und eichwaldi 
doch zwei verschiedene, wenn auch sehr nahe verwandte Spe- 
cies darstellen. Die sind mit einander viel näher verwandt 
als mit den anderen bisher beschriebenen Formen derselben 
(Gattung. 

Bei beiden ist die äussere (Gestalt des Panzers sehr ähnlich. 
Dieser ist, wie bei Anurea aculeata Ehrbg., flachgedrückt, von 
breit ovalem Umriss und am Vorderrande mit sechs Stacheln 
versehen, von denen das mittlere Paar etwas länger und kräfti- 
ger ist, als die seitlichen. In der Retikulirung des Panzers sind 
die beiden Arten von einander kaum zu unterscheiden. Ferner 
zeigt der Verlauf der Rippen, durch welche der Rückenpanzer 
in mehrere Felder eingetheilt wird, im allgemeinen viel Überein- 
stimmung, besonders ist der periphere Theil des Rückenpanzers 
und zwar speciell am Hinterende, in ganz analoger Weise bei 
den beiden fraglichen Arten durch Rippen gefeldert. 


Anurea eichwaldi unterscheidet sich aber von A. eruci- 
formis durch folgende Merkmale: 

1. Die geringere Grösse. Rousselet giebt für A. cruci- 
formis eine Länge von 195 m (!/130 engl. Zoll) bei einer Breite 
von 157 u (*/162 engl. Zoll) an, während andere Exemplare eine 
geringere Grösse zeigen. 

Ich fand bei 7 Exemplaren folgende Dimensionen in u 
ausgedrückt. 


5) Second list of new Rotifers since 1889. Journal of the Royal 
Microscopical Society. 1897. S. 13. 


Mötet den 3 december 1900. 53 


Ex. Länge Breite Frons 
a 192 152 

b 188 123 

€ 188 131 94 
d 197 130 76 
e 200 150 94 
f 175 125 81 
g 203 155 100 


Die Mittelwerthe dieser Zahlen sind: fir die Länge des 
Panzers 192 u, für die Breite 135 «, für die Breite des Frontal- 
randes 89 w. Die Länge verhält sich zu der Breite wie 1,42:1. 

A. eichwaldi ist durchgehend kleiner wie aus folgender Zu- 
sammenstellung der Dimensionen von 8 Exemplaren hervorgeht. 


Ex. Länge Breite Frons | 
a 137 90 

b 150 98 63 

C 148 94 63 

d 150 100 62 

e 153 91 56 

f 142 89 63 

g 140 94 60 

h 143 SN 58 


Die mittlere Länge ist demnach 145 mu, die Breite 93 u, 
die Breite des Frontalrandes 60,7 u. Das Verhältniss der Länge 
zu der Breite des Panzers gestaltet sich wie 1,56:1. 

A. eichwaldi ist also sowohl kürzer als relativ schmäler 
als A. cerueiformis. 

In meiner oben citirten Schrift von 1894 (S. 62) habe ich 
die Länge — 0,162 mm, die Breite = 0,108 mm angegeben. Im 


54 Mötet den 3 december 1900. 


jetzt zur Untersuchung gelangten Material fand ich kein so 
grosses Exemplar, doch ist auch dieses merkbar kleiner als 
die kleinste von mir geschene A. cruciformis, deren Länge 175 u 
bei einer Breite von 125 u betrug. 

2. Hinsichtlich der Rippenbildung des Rückens. Der Un- 
terschied geht am deutlichsten hervor bei Betrachtung der bei- 
gelegten Abbildungen. Bei A. cruciformis finden wir, wie auch 
Rousselet (l. c.) deutlich abgebildet hat, auf den beiden Seiten 


Fe SE Fig. 2. 
Anurea eichwaldi Lev. Anurx&a cruciformis Thomps. 
Vergr. 400: 1. Vergr. 320: 1. 


der Medianen Rippe in der Mitte des Rückens zwei deutliche 
transversale Rippen. Bei A. eichwaldi ist keine Spur von der 
vorderen Rippe zu sehen, während von der hinteren ein klei- 
nes Rudiment an der medianen Rückenrippe sowie an der 
entsprechenden Stelle an den für diese Art eigenthümlichen 
seitlichen Längsrippene vorhanden ist. Überhaupt kommen bei 
dieser Form bei dorsaler Ansicht die lateralen und die hinteren 
Felder deutlicher zur Ansicht als bei der stärker abgeflachten 
A. cruciformis. 


Mötet den 3 december 1900. 55 


A. eichwaldi wird an unserer Küste oft zusammen mit 
A. cochlearis angetroffen. Sie erscheint jedoch im Plankton nie 
so reichlich wie dieser, auch habe ich nie Übergangsformen 
zwischen den beiden gefunden. Variationen, welche auf eine 
Saisonveränderlichkeit hindeuten würden, habe ich bei A. eich- 
waldi nicht beobachtet. Auch bei A. cochlearis aus dem Mee- 
reswasser findet man nicht eine Verkürzung resp. Verschwinden 
des Hinterdorns und Veränderung in der Sculptur des Panzers 
im Laufe des Sommers wie es Lauterborn für die im Süss- 
wasser lebenden Kolonien nachgewiesen hat. 


Anteckningar till Finlands Spongillidfauna. 
Af 
K. M. Levander. 


Såsom ett uttryck för det under det senaste decenniet hos 
oss uppvaknade intresset för studiet af den inhemska vatten- 
faunan, är äfven att betraktas den omständigheten att det å 
zoologiska museum under nämda tid hopat sig ett icke obetyd- 
ligt material af sötvattenspongillider från särskilda trakter af 
Finlands vidsträckta naturalhistoriska område. Till största delen 
på detta material grunda sig följande anteckningar om utbred- 
ningen af de hos oss förekommande formerna af sötvattenspon- 
gillider. | 
Det granskade materialet, bestående af ca 50 nummer, 
har ihopbragts af följande personer: A. H. Brotherus frän 
Evois och Saimen; fröken Eva Hällström frän Lojo, K. M. 
Levander frän Kiikala, Norra Savolaks och Murmanska kusten, 
A. Luther från Lojo och Keitele trakten, S. Nordberg, från 
Iijoki, E. Nordenskiöld från Mäntsälä, A. Rantaniemi från 
Kemi och Kuolemajärvi, A. Sandman frän Kittilä, A. J. Silf- 
venius från Karelska näset, K. E. Stenroos från Nurmijärvi 
och ryska Karelen, A. Westerlund från Rantasalmi, Z. Scha- 
lin från Nykarlebytrakten. 

Följande fyra arter jemte en varietet äro anträffade: Bu- 
spongilla lacustris Autt. och var. lieberkiihnii Noll, Spongilla 
fragilis Leidy, Ephydatia fluviatilis Autt. och E. miilleri Lieberk. 

De allmännaste arterna äro Euspongilla lacustris och Ephy- 
datia miilleri, hvilka anträffats i nästan lika många prof. Den 


Mötet den 3 december 1900. 57 


föregående synes dock gå längre mot norr, ända till Ishafskusten 
(vid Port-Wladimir), än den senare, hvilken anträffats nordligast 
i Nuottijärvi vid Kemi. Varieteten lieberkiihnii af Euspongilla 
lacustris har i ifrägavarande material iakttagits blott frän tre 
fyndorter. Lika sporadiskt förekommande synes Spongilla fra- 
gilis vara. Ephydatia fluviatilis har icke als påträffats i profven 
frän söttvatten (se nedan). 

Af djur, som lefva tillsammans med spongillider, har i det 
undersökta materialet ofta påträffats Sisyra-larver och små limi- 
cola oligochäter. Äfven larven af Leptocerus har en gång blifvit 
observerad. 

För att tjäna såsom första vägledning för nybörjaren vid 
bestämmandet af inhemska spongillider, vill jag lämna följande 
öfversikt af de af mig urskilda formerna: 

A. Gemmula utan amfidisker. 
Euspongilla: gemmul& utan rör. 
E. lacustris: gemmula utan eller sparsamt betäkta med 
täekspikula. 
Var. lieberkiihnii: gemmula betäckta med ett tätt 
lager af korta, böjda, knottriga täckspikula. 
Spongilla fragilis: gemmula med öppningen i ändan af 
ett rör: 
B. Gemmule med amfidisker. 

Ephydatia: gemmula utan porusrör. 

E. fluviatilis: skaftet hos amfidiskerna långt; skifvan med 

talrika korta tänder (= skifvan icke djupt inskuren). 

E. miilleri: skaftet hos amfidiskerna kort; skifvan med få 

långa tänder (= skifvan djupt inskuren). 


Euspongilla lacustris Autt. 


Sydvestra Finland: Kiikala Kolossijärvi 14. VI. 97 
(K. M. L.); Lojosjö: Pitkäniemi strand pa brobjälkar VIII. 96, sun- 
det mellan Ollinsaari och Hevossaari på '/4 m djup, 14. IX. 00 
samt Aurlaksfjärden vid Ojamokälla pä 61/, m djup 10. IX. 00, 
(A. L.). — Nyland: Esbo, träsket pä Stor-Pentala ö, pä stenar 
vid stranden, 4. VIII. 99 (K. M. L.); Nurmijärvi-sjö 30. VIII. 92 


58 Mötet den 3 december 1900. 


(K. E. S.); Mäntsälä, Kyynäräjärvi 8. VIII. 94 och Mäkijärvi 31. VI. 
96 (E. N.). — Karelska näset: Uusikirkko, Kuujärvi 10. VII. 98, 
Halilanjärvi 15. VII. 98; Muola, Perkonen ä 7. VII. 98 (A. J. S.). 
— Tavastland: Konginkangas kapell, Iso Jouhtjärvi 21. VI. 97 
(A. L.), Pieni Vääräjärvi vid stranden 27. VI. 97 (A. L.), Paha- 
lampi 28. VI. 97 (A. L.); Viitasaari, Ristinen järvi, pä ca 1 m 
djup, 24. VIII. 97 (A. L.), Leppäselkä, ca 1 m djup, utanför 
ämynningen, 23. VIII. 97 (A. L.); Sumiais, Ilojärvi 20. VII. 97 
(A. L) — Savolaks: Tuovilanlaks pä en brant bärgvägg 
6. VIII. 93 (K. M. L.). — Ryska Karelen: Torosenlampi 
3. VIII. 94 (K. E. S.), Paanajärvi 12. VIII. 94 (K. E. S.), stran- 
den af Tschirkkofloden 25. VII. 94 (K. E. S.), stranden af Pu- 
vossaari 12. VII. 94 (K. E. S.). — Österbotten: Nykarleby 
älf ofvanför Ragnäsfors IX. 99 (Z. S.); Ii, Saikku 16. IX. 00 
(5. N.). — Kemi Lappmark: Kittilä 6. IX. 89 (A, S.), Kutujärvi 
i Kuolajärvi socken 30. VII. 98 (A. R.). — Murmankusten: pä 
stranden af ett litet träsk vid Port-Wladimir 20. VII. 98 (K. M. L.). 

Enligt Richard (Bull. Soc. Zool. France 14. p. 100, 1889) 
hafva gemmula blifvit af Rabot erhållna pelagiskt i Enare-sjö. 
Mereschkowsky fann arten i en sötvattensjö på Solovetska 
öarne och i Kemi floden vid staden Kem. 


Var. lieberkühnii Noll. 


Nyland: Lojo-sjö, stora kolonier pa sandbotten VIII. 96 
(A. L.). — Tavastland: Evois 4. III. 76 (A. H. B.). — Ryska 
Karelen: i älfven vid Paanajärvi 12. VIII. 94 (K. E. S.). 


Spongilla fragilis Leidy. 


Nyland: Lojosjö, pä grundt vatten vid Pitkäniemi stran- 
den 3. IX. 00 (A. L.); Nurmijärvi, Luhtajoki (K. E. S.). 


Ephydatia fluviatilis Autt. 


Nyland: Esbo i inre skärgärden pä Fucus vid stränderna. 
Funnen vid Stor-Aisarn i mynningen af Esboviken 15. VIII. 92 
och i sundet mellad Ryssholm och Birisholm 2. IX. 92 (K. M. L.). 


Mötet den 3 december 1900. 59 


Enligt A. H. Brotherus (i uppsatsen »Om slägtet Spon- 
gilla, Helsingfors 1876) skulle arten äfven vara anträffad hos 
oss i sött vatten i det han uppgifver densamma frän Savolaks. 
Denna förekomst har jag ej kunnat bekräfta; äfven de såsom 
» Spongilla fluviatilis (L.) Lbk.» betecknade exemplar, som finnas 
i Brotherus finska spongillid-kollektion pä Universitetets zoolo- 
giska museum, äro enligt min undersökning pä grund af am- 
fidiskernas form att hänföras till följande art. 

Det synes altså såsom skulle Zphydatia fluviatilis, i likhet 
med ett annat sötvattensdjur, Neritina fluviatilis, erbjuda i värt 
land den svärt förklarliga biologiska märkvärdigheten att uteslu- 
tande förekomma i hafskustens bräckta vatten. Äfven för utre- 
dande af denna fräga vore en fortsatt intensiv insamling af 
spongillider i olika trakter af landet synnerligen önskvärd. 


Ephydatia milleri Lieberk. 


Sydvestra Finland: Kiikala Johannislund, brukssjön 
VI. 97 (K. M. L.). — Nyland: Lojosjön vid Lylyis 6. VIII. 94 
(E. H.) och Pitkäniemi 6. IX. 00 (A. L.); Kyrkslätt, Lohijärvi, 
pä en stock vid stranden af Oitbacka 8. VIII. 99 (K. M. L.); 
Nurmijärvi, Luhtajoki, 27. VIII. 92 (K. E. S.); Mäntsälä, Koto- 
järvi, pä Hypnum 22. VIII. 94 (E. N.). — Karelska näset: 
Räisälä, Pukinlahti, Ivaskansaari 15. VIII. 99 (A. J. S.). — Ta- 
vastland: Evois 4. III. 76 (A. H. B.); Sumiais i den ganska 
strida bäcken, som utrinner frän nämda sjö, fästade pä stenar 
såsom öÖfverdrag 20. VII. 97 (A. L.); Viitasaari, Kiminkijärvi 
16. VIII. 97 (A. L.), Keitelepohja pä Hypnum 23. VIII. 97 (A. L.); 
Konginkangas, Yläkeitele, grund vik af litsalo-ö 26. VII. 97 (A. L.), 
Parkkilampi, pä en murken gren strax under vattenytan 16. VII. 
97 (A. L.), Pahalampi 29. VI. 97 (A. L.). — Savolaks: Sai- 
men, vid Lauritsala III. 75 (A. FH. B.); Rantasalmi, Kosulan- 
lampi 25. VIII. 95 (A. W.); Kuopio, Saarijärvi-träsk pä träd- 
grenar vid stranden 3. VIII. 94 (K. M. L.). — Ryska Karelen: 
stranden af Tschirkkofloden, pä stenar, 23. VII. 94 (K. E. S.), 
Jyskyjärvi, 1. VIII. 94 (K. E. S.), Tuvassaari 12. VII. 94 (K. E. S.), 


60 Mötet den 2 februari 1901. 


Paanajärvi 12. VIII. 94 (K. E. S.). — Österbotten: Nykarleby 
älf, ofvanför Ragnäsfors, IX. 89 (Z. S.); Kemi, Nuottijärvi 
30. VII. 97. (A. R.). 


Mötet den 2 februari 1901. 


Ordföranden erinrade om att Sällskapet genom döden för- 
lorat fyra äldriga och högt aktade medlemmar, nämligen pro- 
fessor Johan Elias Strömborg, som den 28 december 1900 
afled i Borgä vid 67 ärs älder, professor Carl Jacob Arrhe- 
nius, som 77 är gammal afled i Äbo den 6 sistlidne januari, 
entomologen, baron de Selys-Longchamps i Liege, död den 
11 december 1900 i sitt 87 äldersär samt professor emeritus 
Jacob Georg Agardh, död i Lund den 17 sistlidne januari 
vid 87 ärs älder. 


Framlades Acta XIX, innehällande afhandlingar af herrar 
Enzio Reuter, K. M. Levander, John Sahlberg och J. A. 
Flinck. Priset för denna volym fastställdes till 9 fmk. 


Till publikation anmäldes följande arbeten: O. M. Reuter, 
Till några finska Heteropteras synonomi; Id., Nya finska He- 
miptera Heteroptera; K. M. Levander, Uebersicht über die in 
die Umgebung von Esbo-Löfö in Seewasser vorkommenden 
Thiere; Id., Uebersicht der pelagischen Flora und Fauna des 
finnisehen Meerbusens; V. Borg, Selonteko kasvitieteellisestä 
tutkimuksesta Sallan pitäjässä Kemin Lapin kaakkois- ja Kuu- 
samon koillisosissa vuonna 1898. 


Professor: Th. Salan framlade exemplar af Galeopsis ver- 
sicolor f. purpurea, funna växande jämte hufvudarten i en korn- 
åker vid Lonkavaara by i Juuka, i norra Karelen. Samma 
form hade föredragaren sommaren 1894 och 1895 insamlat vid 
Arkadia i Helsingfors. 


Mötet den 2 februari 1901. 61 
Professor O. M. Reuter meddelade 


Synonymiska notiser rörande nägra finska Hemi- 
ptera Heteroptera. 


1. I J. Sahlbergs »Enumeratio Hemipterorum Gymnoce- 
ratorum Fenni®» upptages pag. 33 Scolopostethus affinis Schill., 
Reut. (= Lygeus podagricus Thoms.). Den hos oss funna, pä 
nässlor allmänna arten är emellertid icke denna, som har me- 
sosternum framför coxae tväknöligt, utan den med enkelt meso- 
sternum försedda Sc. Thomsoni Reut. (== Lyg. decoratus Thoms. 
nec Hahn). 

2. Aradus varius auctor. recent. kan icke längre få bibe- 
hälla detta namn, enär Fabricii typexemplar, som förvaras i Pa- 
riser-museum och hvilket jag nyligen undersökt, visat sig till- 
höra den vanliga A. betule L. Den art, vi hittills kallat varius, 
bör därför erhälla namnet pictus Bär. och blir arternas syno- 
nymi sälunda: 

| Aradus betule Linne. 
sÅradus varius Fabr. verus, sec. sp. typ. 
| Aradus pictus Bärenspr. 
Aradus varius Fall., Fieb., Reut. nec Fabr. 

3. Den af J. Sahlberg i K. Vetensk. Akad. Handl. XVI, 
n:o 4, p. 33, 149 (1878) på exemplar från Jenisejs stränder 
grundade Acanthia arctica har vid närmare undersökning visat 
sig vara endast en skenart, uppstäld efter exemplar, hvilkas 
behåring på ett eller annat sätt blifvit mer eller mindre bort- 
nött. På ett af Sahlbergs typexemplar, hvilket tillhör min sam- 
ling, finnas de för Acanthia pilosa Fall. så karaktäristiska svarta 
borsten kvar på ena sidan af pronotum, och på vänstra corium 
har jag likaså upptäckt fyra långa borst; det i Universitetets 
finska museum förvarade typexemplaret har. likaledes borst på 
ena sidan af pronotum och borsten på hemielytra på något sätt 
tilltryckta, men i alla fall skönjbara. Också det af magister 
B. Poppius från Varanger hemförda, såsom arctica bestämda 
exemplaret, visar flerstädes vid närmare granskning, i synnerhet 


62 Mötet den 2 februari 1901. 


på pronotum, spår af borst, hvilka afslitits. A. arctica J. Sahl- 
berg utgöres sålunda endast af slitna exemplar af A. pilosa Fall., 
hvilken hos oss blifvit funnen talrik vid Hvita hafvets stränder: 
( Acanthia pilosa Fall. 
| Acanthia arctica J. Sahlb. = specimina pilis magis mi- 
nusve detritis. 

4. Notonecta lutea var. scutellaris Reut. Denna varietet 
upptages af G. V. Kirkaldy i hans » Revision of the Notonectidze» 
Part I (Trans. Ent. Soc. London 1897, p. IV, p. 425) under 
namn of »var. scutellaris J. Sahlb.»; likaså i sista upplagan af 
Putons Catalogue des Hemipteres. Benämningen härrör emeller- 
tid icke frän Sahlberg, utan frän mig, som vid Societas' pro 
Fauna et Flora Fennica sammanträde den 7 nov. 1885 före- 
visade och beskref denna af Sahlberg i Sammatti och Jaakkima 
funna anmärkningsvärda varietet. Se härom Meddel. Soc. pro 
F. et Fl. Fenn. XIII, p. 234 (1886). Varieteten bör sålunda 
benämnas: var. scutellaris Reut. (non Sahlb.!). 


Professor Reuter föredrog vidare: 


Ett anmärkningsvärdt rede för en Bombycid-puppa. 


Pä doktorn friherre E. Hisingers vägnar ber jag att för 
Sällskapet få förevisa en bombycidpuppa, innesluten i ett ganska 
märkeligt rede och meddelad honom af hr öfverstelöjtnant G. A. 
Gripenberg. Enligt dennes uppgift gjordes fyndet af hans dotter 
i medlet af augusti 1896 å en äng c:a 4 km från Willmanstrand 
längs vägen till Lauritsala, alldeles invid stranden af Saima. 
Det utgjordes då af en under ett större trästycke löst liggande 
barkbit, å hvilken fans en omkring 8 cm lång larv, som enligt 
hvad fröken Gripenberg vill påminna sig till färgen var brokig. 
Larven höll då på att spinna omkring sig hvita trådar och 
fortsatte därmed sedan barkstycket bortburits. Då spinsten var 
färdig företedde den det utseende den nu eger. 

För att förpuppas har larven, såsom synes, ur barkbiten 
med käkarne urgräft ät sig en oval vagga, 25 mm lång, 13 mm 
bred pä midten och i centrum 8 mm djup. Den sälunda ut- 


Mötet den 2 februari 1901, 63 


gräfda, finsmulade barken synes hafva blifvit sammankittad 
med spinnsekretet till ett hvälfdt tak af samma längd och bredd 
som vagg-gropen och en höjd af på högsta stället 7 !/; mm, sä 
att hela det sålunda inneslutna rummet, hvari puppan hvilat, 
varit 15!/, mm högt. Detta hvalf är af synnerligen fast kon- 
sistens, på midten af sidokanterna ända till 5 mm tjockt; mot 
polerna äro väggarna 3 mm tjocka, själfva taket är ställvis be- 
tydligt tunnare. Utvändigt ter sig det hela såsom en hvälfd 
barkflisa så till färg som skulptur. Inuti äro väggarna jämna. 
Puppan är till färgen svart, svagt glänsande, 22 1/3 mm lång 
och öfver thorax 8 mm bred; vingslidorna äro mattsvarta och 
nå föga utöfver midten af puppans längd; analpolen trubbigt 
afrundad, på hvardera sidan försedd med en liten tand; litet 
högre upp på buksidan finnes å ömse sidor ytterligare en an- 
nan ännu mindre sådan. 

Det är att beklaga, att det icke lyckats att få fjäriln ut- 
kläckt. Ur literaturen känner jag inga uppgifter om bombycid- 
larver, hvilka förfärdiga sig ett förpuppningsrede af den besyn- 
nerliga art, som ofvan stående. 


Ytterligen förevisade professor O. M. Reuter trenne för 
faunan nya Hemiptera, samtliga utförligt behandlade i den här 
ofvan anmälda uppsatsen: 

1. Nysius erice var. obscuratus från Lappmarkerna; 

2. Aphalocheirus Montandoni, tagen i Kontiolahti af stu- 
dent W. Axelson, och 

3. Micronecta rugicollis. Denna för vetenskapen nya art 
var bestämd af dr G. v. Horvath i Buda-Pest, som meddelat 
beskrifning öfver den. 

I sammanhang härmed refererade herr Reuter dr A. Hand- 
lirsch's senaste upptäckter beträffande stridulationsapparaten hos 
Coriza och Micronecta, publicerade i dennes är 1900 utkomna 
broschyr »Zur Kenntniss der Stridulationsorgane bei den Rhyn- 
choten». Föredragaren framhöll därjämte i förbigående att 
förutom de för dr Handlirsch bekanta stridulations-mekanis- 
merna hos Hemiptera ännu andra funnos, t. ex. hos Lygaid- 


64 Mötet den 2 februari 1901. 


slägtena Ligyrocoris och Letheus (arten stridulans Reuter från 
Madagaskar). 

Slutligen omnämnde professor Reuter att den kosmopoli- 
tiska, förut i Helsingfors ett par gänger i enstaka individer an- 
träffade skalbaggen Niptus hololeucus, i år, i likhet med hvad 
tidigare varit fallet på ett ställe i Esbo, anträffats i stor mängd 
härstädes i ett skafferi hos professor E. Sundvik. Med anled- 
ning häraf meddelade magister B. Poppius att han observerat 
denna art i oktober 1898 på Frugård i Mäntsälä. 


Amanuens Harald Lindberg redogjorde för förekomsten 
inom Fennoscandia orientalis af följande ej förut urskilda växt- 
arter under förevisande af pressade exemplar af desamma. 


1. Conioselinum cenolophioides Turcz. 


Vid genomgäendet af museets finska samling anträffade 
jag för nägon tid sedan en Conioselinum-form frän Kouta i Ka- 
relia keretina (leg. A. J. Mela, 25. 7. 1870), bestämd till Sel- 
num Gmelini Bray (Conioselinum Tataricum Fisch.), hvilken ge- 
nom sina särdeles fä- och smalflikade blad i hög grad afvek 
från alla öfriga i samlingen förvarade exemplar af sistnämnda 
art. Vid därpå företagen granskning visade sig formen i fråga 
vara identisk med den af Turczaninow från Transbaikalien be- 
skrifna €. cenolophioides, af hvilken han i Flora Baicalensi- 
Dahurica lemnar följande beskrifning: »C. foliis tripinnatis, la- 
ciniis linearibus longissimis, subfalcatis, inferioribus bipartitis; 
involueris 3—4-phyllis, rarius nullis; mericarpiis oblongo-ellipti- 
cis; valleculis univittatis, commisura 2, rarius 4 vittata. In gla- 
reosis subalpinis prope Schebutui.» I Ledebours Flora Rossica 
Vol. II, p. 291 anföres C. cenolophioides Turcz. såsom känd 
endast frän nämnda lokal, och framhäller Ledebour, att den vid 
första ögonkastet lätt skiljes från €. Tataricum genom mycket 
färre samt mera utdragna bladflikar. Enligt S. Korshinsky, 
Tentamen Flora Rossia orientalis, p. 177, n. 531 (Mem. de 
[' Acad. Imp. d. Scienc. de St. Petersbourg, VIII Ser., Vol. VII, 
N. 1) är (©. cenolophioides funnen af Krylow i fjällregionen pä 


Mötet den 2 februari 1901. 65 


berget Kaczkanar i guvernementet Perm. Angående de af Kry- 
low funna exemplaren säges 1. c.: »Planta Krylowiana cum 
specimine Turezaninowiano e Schibutuj (Transbaikalia) omnino 
congrua, @que ac cum specimine Schrenckiano in insula Kildjin 
collecto (sub nom. GC. Fischeri v. tenuifolixe) Trautvetter in sched.» 
I Stevens pä härvarande museum förvarade samling finnas 
originalexemplar af Conioselinum cenolophioides Turcz.; den ät- 
följande etiketten skrifven af Turczaninow själf är af följande 
lydelse: »Conioselinum cenolophioides mihi. In glareosis subalpi- 
nis ad Schebutui. 1829. Turcz.» Det af Mela insamlade exem- 
plaret öfverensstämmer fullständigt med nämnda typexemplar. 
Denna Conioselinum-art synes vara mycket sällsynt; så vidt 
jag kunnat finna är den känd endast frän de fyra ofvannämnda 
lokalerna, af hvilka Schebutui ligger pä södra sidan af Baikal- 
sjön i östra Sibirien, Kaczkanar pä norra delen af Uralbergen, 
Kildjin i Lapponia tulomensis samt Kouta i Karelia keretina, de 
tvänne sistnämnda säledes inom Fennoscandia orientalis. 


2. Ranunculus auricomus L. *Sibiricus (Glehn). 


Af denna sibiriska ras af Ranunculus auricomus L. har 
jag i den finska samlingen anträffat exemplar från följande pä 
Kola-halfön belägna lokaler: 

Im, Umba, in declivi fertili ad occid. spectante, 20. 6. 1892, 
A. O. Kihlman. 

Lp, Orlow, ad rivulum inter salices nanas, 13. 6. 1889, A. O. 
Kihlman. 
Ponoi, sluttning pä flodens norra sida, 3. 7. 1899, J. 
Montell. 

Lmur, Voroninsk, in campo herbido vere inundato, 24. 6. 1887, 
A. O. Kihlman. 

Enligt Korshinsky 1. c. uppträder R. auricomus i östra 
Ryssland under tvänne raser, hvilka af honom benämnas 1 ty- 
picus och 2 Sibiricus, at hvilka den förstnämnda saknas i Sibi- 
rien, medan alt hvad i arbeten behandlande den sibiriska floran 
kallats R. auricomus eller R. cassubicus vore att hänföra till 
den senare rasen. 


66 Mötet den 2 februari 1901. 


De för dessa tvänne raser utmärkande karaktärerna framgå 
af följande af Korshinsky 1. c. lemnade beskrifningar: 

R. auricomus L. typicus. »Caulis basi reliquiis petiolorum 
fibratis indutus. Folia radicalia 4—6-vel plura, 3—5-partita la- 
ciniis lobatis vel incisis rarius integris. Petioli basi vaginantes. 
Vagina aphylle nulle. Folia caulina palmati-partita laciniis 
lineari-lanceolatis integerrimis. Carpellorum stylus a basi cur- 
vatus.» 

R. auricomus L. *Sibiricus (Glehn). »Caulis 20—30 cm 
altus, plerumgue debilis, basi vaginis aphyllis membranaceis 
1—3 indutus. Folia radicalia (1—2) reniformi-rotundata, 3—5 
cm in diametro, grosse dentata vel lobata. Foliorum caulinorum 
lacinie lineari-lanceolatae, integerrim&, rarius et quasi fortuito 
grosse irregulariter pauci-serrat@. Carpellorum stylus plerumgue 
rectus elongatus, apice uncinatus.» 

Enligt Korshinsky förekommer R. *Sibiricus förutom i Si- 
birien äfven i guvernementen Kazan, Ufa, Orenburg och Perm. 
Säledes äfven här ett exempel pä en sibirisk art, som har sin 
nordvestgräns i nordligaste delen af Fennoscandia orientalis. 
Alla öfriga i finska samlingen förvarade exemplar af R. auri- 
comus tillhöra den vestliga rasen, R. auricomus typicus. 

3. Sagittaria natans Pallas Reise durch verschiedene Pro- 
vinzen des Russischen Reichs, III Theil, vom Jahr 1772 u. 1773, 
p. 321 et .app-P-#752.-t2b.1G. 8: 09. (1776): 


Synon. S. alpina Willd. Sp. pl. T. IV, p. 410 (1805). 
S. sagittifolia 8 tenuior Wahlenb. Flora Suecica, 
ed. I, Pars II, p. 621 (1826). 
S. hyperborea Last. in sched. (vidi specim. in herb. 
Holmiensi). 
S. septentrionalis Lest. in sched. (vidi specim. in 
herb. Holmiensi). 


Under senaste tid har jag varit sysselsatt med bestäm- 
ningen af en samling växter, hembragt af magister K. E. H. 
Odenvall sistlidne sommar frän trakterna kring Baikal. Bland 
dessa växter förekom äfven en Sagittaria-form, som jag efter den 


Mötet den 2 februari 1901. 67 


knapphändiga beskrifningen i Turczaninows Flora Baicalensi- 
Dahurica bestämde till S. natans Pallas (S. alpina Willd.). Då 
äfven S. sagittifolia L. förekommer i nämnda trakter, jämförde 
jag Odenvalls exemplar bland annat äfven med de i finska sam- 
lingen förvarade exemplaren af S. sagittifolia, för att om möjligt 
finna någon karaktär, hvarigenom S. natans säkert kunde skiljas 
från S. sagittifolia, då det syntes mig svårt att af de korta be- 
skrifningarna komma till klarhet hvad som var det särskildt 
utmärkande för de bägge arterna. Jag fann då, att Baikal- 
formen förutom genom habitus och bladform äfven afvek genom 
smärre, gula ståndare (en karaktär, som i inga mig tillgängliga 
beskrifningar framhålles) från vår vanliga S. sagittifolia, hvilkens 
ståndare äro längre, med på pressade exemplar svartröda knap- 
par. Till min förvåning fann jag däremot, att de flesta till &. 
sagittifolia f. tenuior Wahlenb. bestämda exemplaren såväl ha- 
bituelt som till bladens form och ståndarknapparnas färg öfver- 
ensstämde med den sibiriska formen. Jag underkastade härpå 
de i samlingarna befintliga exemplaren af Sagittaria en nog- 
grannare undersökning och kom till det resultat, att S. natans 
Pallas är särdeles utmärkt, från S. sagittifolia alltid lätt skiljbar, 
och att S. sagittifolia f. tenwior Wg. är alldeles identisk med 
denna sibiriska art. 

Genom tillmötesgående från Riksmuseet i Stockholm har 
jag varit i tillfälle att se de därstädes förvarade exemplaren af 
f. tenuior Wg. och fann att samtliga med detta namn försedda 
former tillhörde S. natans Pallas. 

S. natans Pallas upptäcktes i början af 1770-talet af namn- 
gifvaren i kalla fjällsjöar i Dahurien (öster om Baikal-sjön) samt 
beskrifves och afbildas af honom pä anfördt ställe. Den af 
Pallas lemnade beskrifningen är af följande lydelse: 

» Radix fibrosa, fundo lacuum immersa, bulbo nullo. Folia 
pedunculis aliguot spithamas (18 cm) imo usgue ad orgyam 
(1.8 m) aguantibus, sensim attenuatis in agux superficiem ele- 
vata, natantia, oblongo-acuta, basi interdum subcordata, triner- 
via. Scapi itidem longissimi, inter folia orti, nudi, umbellati, 
umbella pauciflora et plerumgue prolifera, floribus superioribus 


68 Mötet den 2 februari 1901. 


masculis. Involucrum exiguum, triphyllum. Calyces triphylli, 
parvuli; petäla alba, maiora, quam in Sagittaria vulgari. An- 
there in flore masculo circiter 20 et rudimentum germinum in- 
ter filamenta. Feminei flores in pedunculis brevioribus; Ger- 
mina in globulum echinatum congesta, copiosissima.» 

Denna beskrifning såväl som de åtföljande figurerna visa 
tillfullo, att den form, som hos oss och i Sverige kallats f. te- 
nuior Wg., är identisk med den af Pallas för nära 130 är sedan 
uppdagade S. natans. | museets samlingar finnas exemplar 
tagna såväl af Turczaninow i Transbaikalien, bestämda till 8. 
alpina Willd., som frän Dahurien, insamlade af Karo och be- 
stämda till S. natans Pallas, hvilka fullständigt öfverensstämma 
med de af mag. Odenvall hemförda och säledes äfven med den 
form, som hos oss gått under namn S. sagittifolia f. tenwior 
Wahlenb. 

I ryska och sibiriska floror upptages ifrägavarande form 
under namn af 8. alpina Willd. Willdenow kallar nämligen 
loc. cit. den af Pallas upptäckta arten S. alpina af orsak, att 
Michaux i Flora Boreali-americana (1803) upptager en S. natans 
Michx. frän Carolina, af hvilken han lemnar en mycket kort 
och knapphändig diagnos. Pallas är dock den, som först fun- 
nit, namngifvit, afbildat och utförligt beskrifvit arten ifråga, 
hvarför hans namn bör komma till användning. Hvad S. natans 
Michx. är har jag ej varit i tillfälle att utröna. 

S. sagittifolia B tenwior karaktäriserar Wahlenberg 1. c. 
med följande ord: »floribus et pracipue fructibus minoribus, 
foliis linearibus, lobis posterioribus vel obtusis vel nullis». Wah- 
lenberg anför den såsom växande i de Norrländska elfvarna. 
Förutom vid den afvikande bladformen fäster sig således Wah- 
lenberg särskildt vid de små frukterna, en karaktär som i själfva 
värket är den för S. natans mest utmärkande. 

I de särskilda upplagorna af Hartmans flora säges ingen- 
ting om frukternas storlek eller ständarknapparnas färg, utan 
anföres den endast som en i Vesterbotten och Ångermanland 
(Strinnefjerden i Bjerträ socken, leg. Fristedt) uppträdande va- 
rietet af S. sagittifolia med jämbredt aflänga, flytande blad med 


Mötet den 2 februari 1901. 69 


små eller inga basflikar. I Herbarium Musei fennici, ed. II 
samt i Hjelts Conspectus likasom uti de under senare år ut- 
komna svenska växtförteckningarna upptages ifrågavarande form 
såsom S. sagittifolia f. tenwior Wahlenb.; den betraktas sålunda af 
särskilda författare såsom en af ståndorten (djupare vatten) 
frambragt form af den vanliga S. sagittifolia. I Hjelts Conspectus 
framhälles, att den utan gräns skulle öfvergå i sistnämnda art. 
Så är dock ingalunda fallet, utan är den en särdeles utmärkt, 


Vo 
OT 


—2. S. sagittifolia L.- 1 N, Borgä, H. L. 2 Ab, Lojo, H. L. 3—6. 
S. natans Pallas. 3—4 Sb, Jorois, Frugärd, H. L. 5 Öfver-Torneä. Ruskala, 
L. L. Lestadius. 6 Baikal, Turczaninow (ej fullt mogen). 
Frukterna %/;; ständarena 8/,. 


alltid lätt igenkänlig, från S. sagittifolia mycket väl skild art, 
identisk med S. natans Pallas. Förutom genom habitus och 
bladform afviker S. natans från S. sagittifolia genom smärre 
ståndare, försedda med gula knappar (hos S. sagittifolia mörkt 
purpurfärgade) samt i synnerhet genom mycket smärre, kort- 
sprötade, mot basen afsmalnande frukter (hos S. natans 3 mm 
långa och 2.5 mm breda, hos S. sagittifolia c. 6.5 mm långa 
och 4.5 mm breda); äfven formen pä frukterna är något olika, 


70 Mötet den 2 februari 1901. 


hvilket bäst framgår af omstående teckning. Egendomligt fö- 
refaller huru denna form af Nordens botanister så kunnat 
missuppfattas, då den genom anförda, konstanta karaktärer all- 
tid är lätt att skilja från S. sagittifolia. Den enda som, så vidt 
jag har mig bekant, fäst sig vid de stora olikheter, hvilka sär- 
skilja dessa former från hvarandra, är Prosten L. L. Laestadius, 
som uti ett i Botaniska Notiser, 1857, p. 192, ingående bref 
framhåller: »I afseende pä Sagittaria, torde frågas, huruvida 
nedre Sveriges botanister hafva reda på de små former, som 
finnas i Norden. Den vanliga har jag från Ångermanland, så- 
dan den förekommer i Sv. Bot., men sistlidne höst tog jag en 
form i Karungi med fyrkantig stjelk och äggrunda blad samt 
korta hullingar. Uti Öfver-Torne tog jag en form med trekantig 
stjelk, äggrunda blad och korta hullingar. Uti Pajala eller vid 
Kengis finnes en form med lancettlika blad, korta hullingar och 
nästan trind stjelk, korta hjertlika ståndare, som äro gula (icke 
bruna, som den vanliga har dem), blommorna med långa skaft 
etc.» Lastadius’ Sagittaria-former från nämnda lokaler finnas i 
Riksmuseets samlingar och har jag varit i tillfälle att se de- 
samma. 

I Riksmuseets i Stockholm samlingar har jag sett exem- 
plar af S. natans från följande svenska lokaler: 

Ångermanland, Strinnsfjärden i Bjerträ socken, 2. 8. 
1856, R. F. Fristedt och C. P. Lestadius (» S. sagittifolia-tenuior 
Hartm.»). 

Vesterbotten, Piteå, Strömnäsvik, 8. 1869, Axel N. Lund- 
ström (»S. sagittif. v. tenwior Wg.»). 

Boden (nära Luleå), 7. 1890, Hugo Thedenius (» 8. sagittif. 
v. tenwior Wg.»). 

Neder-Kalix socken, Sangiself vid Espinära, 5. 8, 1858, 
E. R. Fries (»S. sagittifolia-tenuior»). | 

Öfver-Torneå, Ruskala infra Öfver-Torne, 1856, L. L. Leesta- 
dius (»S. septentrionalis Last., caule obtuse trigono, fructibus 
latioribus, floribus superioribus masculis»). 

Kengis, Kabergin ranta, 1852, Laestadius (»S. hyperborea 
Leest., folia sterilia omnibus annis visa»). 


Mötet den 2 februari 1901. 71 


Kengis, Kabergin ranta, 1854, Lestadius (>S. hyperborea 
Lest. caule tereti, floribus omnibus hermaphroditis longe pe- 
duneulatis»). 

Från Fennoscandia orientalis har jag sett exemplar af 8. 
natans från nedan uppräknade lokaler: 

Satakunta, Tavastkyrö socken, Kyrösjärvi, 10. 7. 1882, 
Eee. rINtz. 

Savonia australis, Taipalsaari, 1891, H. Sundelius. Vill- 
manstrand, 8. 1875, A. H. Brotherus (i Hjelts Consp. såsom 
S. sagittif.). Villmanstrand, Barkarila, 18. 7. 1883, Th. Selan. 
Lappvesi, 17. 7. 1857, Th. Simming. Nyslott, 3. 8. 1866, O. 
Carlenius. Rantasalmi, 15. 7. 1852, Edv. Nylander (i Hjelts 
Consp. såsom S. sagittif.). | 
| Karelia ladogensis, Sordavala, Vokkolahti, 26. 7. 1898, 
G. Lång. 

Karelia olonetsensis, Mantsinsaari, 25. 7. 1856, J. J. 
Chydenius. 

Savonia borealis, Jorois, Frugård, 4. 8. 1894, H. L. 
Kuopio, 6. 8. 1856, L. M. Runeberg. Pielavesi, Vianto, 19. 7. 
1865, C. Lundström och J. A. Palmén. 

Karelia borealis, Kides, 28. 7. 1864, U. W. Telen. Ki- 
des, Hvilodal, 21. 7. 1883, A. Brander. Juuga, 11. 8. 1865, Fr. 
V. Woldstedt. Lieksa, Nevala, 30. 7. 1875, E. Wainio. 

Karelia onegensis, Kivatscho, 1850, W. Nylander; Vor- 
nova, 17. 8. 1863, A. Kullhem. Lehtiniemi, 30. 7. 1863, Th. 
Simming. Saoneshje, Schungu vid bron Svjätuho, 27. 7. 1396, 
R. B. Poppius. 

Karelia pomorica, uttorkad strand nedanför Ontrosen- 
vaara by, 12. 7. 1896, I. O. Bergroth. Tschirkkakemijoki, k 
8. 1897, I. O. Bergroth. 

Ostrobottnia borealis, Pudasjärvi, Kipinä, 2. 8. 1873, 
M. och J. Sahlberg. Öfvertorneä, Portimojärvi, 25. 8. 1877, 
Hj. Hjelt och R. Hult. 

Karelia keretina, Susijärvi prope Koutajärvi, 10. 8. 
1861, N. J. Fellman, (endast blad). 


72 Mötet den 2 februari 1901. 


Lapponia kemensis, Kemijärvi socken, Kemi elf, 6. 8. 
1864, P. A. Nyberg. 

Såsom af de här uppräknade fyndorterna framgår har 
S. natans i Fennoscandia orientalis en så godt som uteslutande 
ostlig utbredning. Medan S. sagittifolia är mer eller mindre all- 
mänt utbredd i Åbo-trakten, Nyland, Viborgstrakten, på Karelska 
näset samt i Satakunta, Tavastland, södra och mellersta Öster- 
botten, saknas S. natans, såsom det synes fullständigt, i alla 
dessa provinser, med undantag af Satakunta, där den tyckes 
ha en isolerad förekomst. I Sverige är den såsom nämndt 
inskränkt till de Norrländska elfvarna. Från Norge är den icke 
uppgifven. Äfven dess utbredning i öfrigt visar, att den är en 
utprägladt ostlig art. Såvidt mig bekant är S. natans för öfrigt 
känd endast från östra Ryssland samt från Sibirien. Enligt 
Korshinsky, Tentamen Flora Rossie orientalis, är den funnen 
på trenne lokaler på Ural, af hvilka tvänne ligga i norra delen 
af guvernementet Perm, den tredje på det höga berget Zlatoust 
i guvern. Ufa. I Ledebours Flora Altaica, hvarest en utförlig 
beskrifning lemnas, uppgifves den från Teletzkoe Osero från en 
höjd af c. 2000 pariser fot. Scheutz omnämner den under 
namn af S. sagittifolia B tenwior Wg. i Plantae Jeniseenses från 
tvänne lokaler belägna i »Territorium subarcticum». Pallas 
upptäckte den såsom tidigare nämndt i fjällsjöar i Dahurien. 
Från Baikal-trakterna är den flere gånger omnämnd. 

S. natans Pallas är således en sibirisk art, hvars vest- 
gräns går genom norra Sverige, mellersta Finland och Ural. 
Äfven artens utbredning visar sålunda att den ingalunda kan 
betraktas såsom en ständortsform af S. sagittifolia, hvilken åter 
är utbredd öfver hela Europa. 


Herr Lindberg beriktigade härefter tvenne felbestämnin- 
gar i Herbarium Musei Fennici. ' 

1. Den af Norrlin pä mötet den 2 december 1876 an- 
mälda Cirsium arvense X heterophyllum hade vid granskning 
visat sig tillhöra hybriden C. heterophyllum < palustre; ett 
exemplar från Ka åter, som af Mela hänförts till förstnämnda 


Mötet den 2 februari 1901. 73 


bastard, vore i själfva verket typisk C. heterophyllum. Hybriden 
C. arvense X heterophyllum borde följaktligen ur Finlands flora 
afföras. 

2. I H. M. F. ed. II p. XIII uppgifves A. Günther sä- 
som den, hvilken tidigast funnit Crepis sibirica inom finskt flora- 
område. Emellertid var nämnda art redan 1875 anträffad af 
Elfving vid Vosnessenje (Ol), oaktadt den, säsom ett exemplar 
i museets samling af förvildande växter visade, blifvit förblan- 
dad med Inula helenium. Felbestämningen vore lätt förklarlig, 
dä exemplaret i fråga saknade blommor. 


Slutligen meddelade herr Lindberg att den af honom 
urskiljda Polygonum foliosum enligt exemplar i Svenska Riks- 
museum anträffats vid Skattmansö tegelbruk i Uppland af L. 
Callén samt att den enligt skriftligt meddelande äfven iakttagits 
i Helsingland af E. Collinder. 


Magister B. Poppius förevisade följande anmärknings- 
värda insekter: 

1. Stelis signata Latr. Ett enda exemplar af detta för 
samlingarna nya parasitbi anträffades senaste sommar, den 29 
juli, vid Esbogård i Esbo socken i blommor af Hieracium um- 
bellatum. Detta exemplar, en 9, afviker till färgteckningen något 
från den typiska Stelis signata, i det endast de fyra första 
abdominalsegmenten bära gula fläckar på sidorna, samt äfven 
däri, att clypeus nästan helt och hållet är svart. En lika teck- 
nad 29 omnämner Friese i sitt arbete »Die Bienen Europas» I, 
pag. 33, från München. Arten är förut en gång anträffad i Fin- 
land, nämligen mellan Terijoki och Kuokkala pä Karelska näset 
af F. Morawitz. Äfven detta exemplar, en I, afviker från huf- 
vudformen genom en mörkare färg. — Biet i fräga skall, enligt 
utländska författare, parasitera hos den äfven i Södra Finland 
sparsamt förekommande Anthidium strigatum Panz. Värdbiet 
anträffades dock ej i Esbo. — Utom Finland har detta parasitbi 
en stor utbredning i Europa, ehuru det öfverallt uppträder spar- 
samt. Från Skandinavien är arten ännu ej känd. 


7 Mötet den 2 februari 1901. 


2. Bembidium lapponicum Zett., Thoms. Den 1 juli 1899 
erhölls ett enda exemplar på en dyig strand vid Nuortjokk nära 
Ketola i Ryska Lappmarken. Denna rent nordiska art är förut 
känd från Torne elf, där den anträffats af Zetterstedt, äfvensom 
från Tromsö-trakten i arktiska Norge, och från Petschora. 


3. Philonthus subvirescens Thoms. Denna art har hos oss 
varit sammanblandad med den närstående Ph. atratus Grav., 
från hvilken den genom glesare punkterade, mera glänsande 
elytra, starkare punkterad abdomen, hvars segment sakna den 
för Ph. atratus utmärkande triangulara kölen vid basen, och 
genom mera hvitaktig pubescens är väl skild. Hos oss har 
arten en nordlig och ostlig utbredning. Tills vidare är den 
känd från följande lokaler: Kyrö vid Ivalojoki, Ketola vid Nuort- 
jaur, där jag anträffat den på öfversvämmade elfstränder bland 
uppkastadt rosk, Kemijärvi (Enwald) och sydligast vid Schungu 
i Ryska Karelen, där jag anträffat den vid stranden af Onega sjö. 

Philonthus atratus Grav. åter har hos oss en mera sydlig 
utbredning. Dess nordligaste fyndort är Olenitsa vid sydkusten 
af Kola-halfön. 


Magister Poppius föredrog vidare om 


Oribata Lucasii Nic., ett hittills obeaktadt skadedjur. 


Sävidt hittills är kändt, uppträda Oribatiderna ej såsom 
skadedjur. Det är därför ganska anmärkningsvärdt, att en sådan 
senaste sommar ertappades såsom en farlig fiende till gurkor. 
På Esbogård i Esbo socken anträffade jag nämligen på ifråga- 
varande frukter i mycket stor mängd en Oribatid, tillhörande 
arten Oribata Lucasi Nic. Den förekom där på gurkfrukter, 
hvilka odlades i drifbänkar. Den syntes föredraga unga gurkor, 
hvilka hade uppnått en längd af högst en dm. I en del drifbän- 
kar uppträdde de små djuren i mycket stort individantal, till 
och med så rikligt, att gurkornas öfre sida på de ställen, där 
angreppen skedde, helt och hållet var betäckt af dem. Angrep- 
pen skedde sålunda, att djuren började uppäta gurkan i spetsen 


Mötet den 2 februari 1901. 75 


och fortskredo härifrån så småningom mot basen. De fastare 
delarna, såsom kärlknippen o. d. lemnades af djuren orörda, 
antagligen emedan de voro för hårda för dem. Dessa delar af 
gurkorna torkade därför bort och kvarblefvo såsom ett grått 
eller brunt bihang. Då angreppen aldrig skedde öfver hela 
gurkan på en gång, erhöll denna ett mycket egenartadt utseende, 
i det basen kunde vara alldeles frisk, medan af spetsen åter- 
stod endast de förtorkade, hårda partierna. 

Egendomligt nog var denna acarid föga ljusskygg, sä- 
som vanligen är fallet med hithörande djurformer, utan upp- 
trädde den i drifbänkar, hvilka voro starkt utsatta för solsken. 
Ej häller syntes djuren inskränka sina angrepp till de mörkare 
delarna af dygnet, utan till och med midt på dagen, under det. 
starkaste solskenet, syntes de på öfre sidan af på marken lig- 
gande gurkor. 

Det synes, som om djuren hufvudsakligast angripa sådana 
gurkor, hvilka äro i beröring med marken. Till dessa hafva 
äfven de ganska tröga krypen lättare tillträde. Som ett värk- 
samt skydd mot oribatidens angrepp torde därför kunna rekom- 
menderas att söka uppstödja gurkplantorna så, att de yngre 
frukterna ej komma i beröring med marken. 

I Esbo inskränkte sig angreppen uteslutande till i drif- 
bänkar odlade prässgurkor, medan åter på kall jord utsådda 
s. k. ryska gurkor helt och hållet gingo fria från djurens an- 
grepp. De skador, som djuren orsakade, voro ganska svåra, 
ity att åtminstone hälften af gurkskörden härigenom gick förlo- 
rad. Arten torde äfven hafva uppträdt såsom skadedjur under 
sommarens lopp på andra ställen i Helsingfors omnäjd. 

Tyvärr kunde ej utrönas, när angreppen tagit sin början. 
I slutet af juli, då arten först uppmärksammades, förekom den 
redan i mycket stort individantal, och samtidigt iakttogs äfven 
starkt angripna gurkor, hvarför förödelserna antagligen redan 
fortgått en längre tid. Ännu i slutet af augusti förekom den 
ganska rikligt. 

Dr E. Nordenskiöld, som närmare granskat ifrågavarande 
Oribatid, har om den meddelat följande: 


76 Mötet den 2 februari 1901. 


Oribata Lucasii Nic. har tillsvidare blifvit anträffad i Frank- 
rike, där den först beskrefs, i England och Algier. De nu ifråga- 
varande exemplaren af arten skilja sig från den förut beskrifna 
typen däri, att de pseudostigmatiska borsten, hvilka för arten 
äro karaktäristiska genom sitt långa bakåt böjda skaft och lan- 
settformiga hufvud, hos vår form äro fintludna, i stället för 
glatta som hos den allmänna typen. För öfrigt äro karaktärerna 
de samma som hos den allmänna typen, nötbrun färg, smala 
lameller utan tvärlamell. Angående dess förekomstsätt finnes 
intet närmare angifvet, än att det varierar. Dock är en sådan 
förekomst i massa, som den ofvan beskrifna städse högst säll- 
synt bland oribatiderna i allmänhet, liksom det tillsvidare ej 
torde hafva förekommit, att någon medlem af oribatidfamiljen 
uppträdt som verkligt skadedjur. O. Lucasii är för öfrigt an- 
träffad på ett par andra ställen i Finland i enstaka exemplar å 
mörka fuktiga lokaler tillsamman med andra oribatidformer. 


Rektor Axel Arrhenius demonstrerade ett af amanuens 
Lindberg bland museets ruderatväxter uppdagadt exemplar af 
Epilobium hypericifolium, insamladt redan 1883 i Helsingfors Bo- 
taniska trädgård af Axel Lindfors samt bestämdt af Th. Salan. 
Fyndet egde intresse emedan det visade att nämnda art ätmin- 
stone tjugo är innehaft sin nuvarande växtplats. I öfrigt hän- 
visade herr Arrhenius till sin lilla uppsats om denna arti Med- 
del. h. 19. (1893) s. 115. 


Föredrogs 


Ueber die Samenverbreitung bei Nuphar luteum 
von 


A. Luther. 


Bekanntlich öffnet sich die Frucht von Nuphar in der 
Weise, dass das Fruchtfleisch infolge von Wasseraufnahme an- 
schwillt und erst eine Loslösung der Frucht vom Stiele, darauf 
ein unregelmässiges, von unten nach oben fortschreitendes Auf- 


Mötet den 2 februari 1901. 17 


platzen der Fruchtwand bewirkt.!) Das Innere der Frucht teilt 
sich in etwa halbmondförmige Stücke, welche grosse Ähnlichkeit 
mit den Stücken haben, in welche man Apfelsinen beim Essen 
zu zerlegen pflegt. Diese Stücke, welche je mehrere Samen 
enthalten, werden durch zahlreiche, im Inneren sich bildende 
Gasbläschen schwimmend erhalten und können durch Strömun- 
gen oder Wellen transportiert werden, wodurch eine Verbreitung 
der Samen erzielt wird. 

Die Zeitdauer des Umhertreibens ist nach Guppy?) und 
Ravn 3) von kurzer Dauer. Dieses wird auch durch folgende 
Beobachtungen bestätigt. Ich liess einige im Aufplatzen begriffene 
Früchte in mit Wasser gefüllten Gefässen ruhig im Zimmer stehen. 
Innerhalb 24 Stunden waren sämtliche Fruchtscheiben zu Boden 
gesunken. Andererseits fand ich, dass im Freien eingesammelte 
frische Fruchtscheiben, welche in einer Glasburke im Wasser 
liegend nach Hause getragen wurden, durch das hierbei unver- 
meidliche Schütteln nach und nach ihre Gasbläschen verloren 
und unterwegs oder sehr bald nachher zu Boden sanken. Beide 
Versuche sind nicht ganz einwandfrei, doch geht auch aus ihnen 
hervor, dass die Fruchtscheiben nicht lange an der Oberfläche 
bleiben. Die Verbreitung der Pflanze durch Strömungen, Wellen, 
etc. wird also nur auf verhältnismässig kurzen Strecken erfolgen. 

Die Frage, ob auch Tiere zur Samenverbreitung der gelben 
Wasserrose beitragen, ist in der Litteratar mehrmals erörtert 
worden. In der That scheint das zarte, schleimige Fruchtfleisch, 
dem die zahlreichen Gasbläschen eine auffallende, leuchtend 
weisse Farbe verleihen, die Tiere zum Kosten geradezu heraus- 


1) Hildebrand, F.: Die Verbreitungsmittel der Pflanzen. Leipzig 1873, 
p 23—24 und p. 76—77. — Jönsson, B.: lakttagelser öfver fruktens sätt 
att öppna sig hos Nuphar luteum och Nymphea alba. Bot. Not. 1889, 
H. 2, p. 49. 

2) Guppy: The River Thames as an Agent in Plant Dispersal. Journ. 
of the Linn. Soc. XXIX, 1892—1893. p. 340—343. 

3) Ravn, F. Kolpin: Om Flydeevnen hos Froene af vore Vand- og 
Sumpplanter. Bot. tidskr. udg. af d. botan. Fören. Kjobenhavn. Bd. 19, 
H. 2, 1894. 


78 Mötet den 2 februari 1901. 


zufordern. Darwin!) fand auch, dass »selbst kleine Fische... 
Samen ... wie den der gelben Wasserlilie» verschlingen. Er 
nimmt an, dass Vögel, welche die Fische fressen, den Transport 
von einem Gewässer zum anderen besorgen. — Hildebrand’) 
dagegen leugnet den Tieren jede Mission bei der Verbreitung 
der in Rede stehenden Pflanze ab, und stützt sich dabei auf 
die Beobachtung Caspary's?), dass die Samen von zahmen 
Enten in kurzer Zeit gründlich verdaut werden. Caspary selbst 
stellt die Frage, ob die Vögel bei der Samenverbreitung eine 
Rolle spielen, als nach offen hin. — Ein Aufsatz von Ebe- 
ling 2) »Über die Verbreitung der Pflanzen durch die Vogel- 
welt», worin auch Nuphar besprochen wird, ist mir leider nicht 
zugänglich. — Guppy ?) schreibt: »I cannot help thinking, that 
they» (näml. Nymphea alba und Nuphar luteum) »owe their 
dispersal to birds.» ..... » Water fowl hawe been obserwed 
pecking the Nuphar-fruits, that abound on the surface of the 
Wanstead lakes; and I have noticed one ore two of the fruits 
in thise lakes halfeaten as if birds.» — Noll schliesslich fand '), 
dass die Früchte von Nuphar die Lieblingsnahrung der Wasser- 
hähner bilden, und dass diesen bei ihren Mahlzeiten die schlei- 
migen Samen an Schnabel und Federn anhaften können, wodurch 
die Möglichkeit eines Transportes von einem Gewässer zum an- 


1 Darwin: Entstehung der Arten. Übers. von D. Hek. Leipzig. 
Reclam's Universal-Biblioth. p. 536. 

MMC: PO: 

3) Caspary: Welche Vögel verbreiten die Samen von Wasserpflanzen? 
Schr. d. phys.-ökon Ges. zu Königsberg 1870. Sitz.-ber. p. 9. 

4) Achter Jahresber. d. Naturw. Ver. zu Magdeburg, 1878, p. 121, An- 
geführt nach Mac Leod, F.: Lijst van Boeken, Verhandelingen, enz. over 
de Verspreidingsmiddelen der Planten van 1873 tot 1890 verschenen. Bota- 
nisch Jaarbeek uitgegeven door het Kruidkundig Genootschap Dodonza te 
Gent. Jahrg. 3, 1891, p. 198 (Sep. p. 7). 

5) 1. c. p. 342. 

6) Nach den Referaten in Ludwig, Fr.: Zur Biologie der phaneroga- 
mischen Süsswasserflora in Zacharias, O.: Die Tier u. Pflanzenwelt d. 
Süsswassers. Leipzig 1891. Bd. I, p. 115. und Bade, E.: Das Süsswasser- 
aquarium. Berlin 1896, p. 147. 


Mötet den 2 februari 1901. 79 


deren gegeben ist. — Damit dürfte das Wesentlichste von dem 
erwähnt sein, was über die Samenverbreitung von Nuphar be- 
kannt geworden ist. 

Über eine Verbreitung der Samen durch Vermittelung von 
Fischen habe ich, ausser dem angeführten Ausspruch Dar- 
wins, keine Angaben gefunden. Eine diesbezügliche Beobach- 
tung scheint mir deshalb der Erwähnung wert zu sein. 

Bei der Untersuchung des Darminhaltes von einem Rotauge 
(Scardinius erythrophthalmus) aus dem Lojo-See in Süd-Finland 
fand ich (2. IX. 1900) den Darm ganz erfüllt von Massen von 
Fruchtfleisch und Samen von Nuphar luteum. Der Fisch hatte 
offenbar einige von den oben erwähnten, halbmondförmigen 
Fruchtstücken verschlungen. Das Fruchtfleisch fand sich nicht 
nur in dem Magenabschnitt des Darmes, sondern auch in den 
hinteren Teilen desselben. — Bei der Untersuchung waren c. 20 
Stunden verflossen seitdem des Fisch gefangen wurde. Die Ma- 
gensäfte hatten also wenigstens während dieser Zeit auf Frucht- 
fleisch und Samen einwirken können, wenn auch freilich nicht 
unter normalen Bedingungen. Das Fruchtfleisch war zum grossen 
Teil stark verdaut und die Samen waren meist herausgefallen. 
Da letztere jedoch ein vollkommen gesundes Aussehen hatten, 
beschloss ich ihre Keimfähigkeit zu prüfen. Sie wurden rein 
gespült und in einer Flasche mit Wasser aufbewahrt. Am 17 
Oktober hatten von 39 gefundenen Samen drei gekeimt; am 
folgenden Tage kam dazu noch ein Same. Die übrigen Samen 
haben bis heute (2 Febr. 1901) nicht gekeimt, doch ist ihr 
Aussehen ein vollkommen gesundes. 

Um einen Vergleich zu ermöglichen sammelte ich bald 
darauf Samen aus einigen der auf dem Wasser treibenden 
Fruchtstücke, und liess sie unter denselben äusseren Bedin- 
gungen stehen wie die dem Darme entnommenen Samen. 
Das Wasser wurde dann und wann gewechselt. Von den 81 
Kontrollsamen hat bis jetzt keiner gekeimt. 

Es scheinen nach obigen Beobachtungen die Verdauungs- 
säfte des Rotauges die Samen nicht zu töten, in manchen Fällen 
aber eine Beschleunigung des Keimens hervorzurufen. Es ist 


80 Mötet den 2 februari 1901. 


somit wahrscheinlich, dass Samen von Nuphar luteum durch 
das Rotauge (vielleicht auch durch andere Cyprinoiden?) gele- 
gentlich verbreitet werden. Damit wäre eine Erklärung gege- 
ben für die Verbreitung der Pflanze über grössere Strecken 
innerhalb eines Wassersystems, u. zw. unabhängig von Strö- 
mungen, Wellen ete. | 

Völlig sichere Auskunft über die Keimfähigkeit von Samen, 
welche den Fischdarm passiert haben, wäre nur durch Fütte- 
rungsversuche zu erzielen, welche anzustellen mir jedoch die 
Gelegenheit gefehlt hat. 


Ordföranden meddelade att minnesvärden pa William Ny- 
landers värd numera vore rest. Värden, ett slipadt block af 
svart granit från Bergmans stenhuggeri, bär å framsidan följande 
inskrift 

William Nylander 
In vniversitate Finlandixe 
olim professor botanices 
* 1821 
i 1899 
Monvmentvm 
Preesidi svo honorario 
Societas pro Favna et Flora fennica 
evravit 


Å vårdens baksida läses: 


Ingenvo solvs live 
semper totv$ labori 
Addictvs; vita hac, 
hac tibi latitia. 


Ordföranden omnämnde härjämte, att den latinska versen 
författats af professor F. Gustafsson, som äfven välvilligt gran- 
skat inskriptionen i dess helhet. 


Till de zoologiska samlingarna hade inlemnats följande 
gäfvor: 2 exx. Sitta europea frän Karttula af kommunalläkaren 


Mötet den 2 februari 1901. 81 


E. W. Levander. Mergus merganser, I i öfvergångsdräkt, från 
Salahmi bruk, af ingeniör E. Elmgren. Tetrao urogallus, 3, ljus 
varietet, fr. Haapavesi, af dr. Helenius. 2 exx. Larus canus, 
skjutna i Sibbo d. 1 juni 1900, af preparator G. W. Forssell. 
L. fuscus, Sibbo d. 17 maj 1900, af preparator G. W. Forssell. 
3 exx. af en Coregonus-form från Melkulanlampi i Loppis socken, 
fångade d. 29 januari 1901, af stud. L. T. Helle. Perca fluvia- 
tilis, puckelryggig form, fr. Ruovesi, af mag. Carp. Pulicider 
frän Mus decumanus, Sciurus vulgaris, Sciuropterus volans och 
Fetorius putorius, af preparator G. W. Forssell. 


De botaniska samlingarna hade fått emottaga följande 
gäfvor: 

21 kärlväxter från Kemi af mag. A. Rantaniemi. 116 Sa- 
lices från Savonlinna af stud. K. Enwald. 98 exx. Epilobia, 
däraf 37 dubletter frän Ryska Lappmarken af drr V. F. Brotherus 
och A. O. Kihlman. 17 exx. Epilobia frän Kuolajärvi Lappmark 
af magg. V. Borg och A. Rantaniemi. En gren af Picea excelsa 
var. viminalis aff. från lisalmi af forstm. H. Aminoff, 11 kärl- 
växter frän Nyland och Tavastland af prof. A. Osw. Kihlman. 
7 bladmossor fr. Nyland, däribland Bryum bergöönse Bomans. 
och Br. Kaurinianum Warnst., nya för provinsen, af dr. V. F. 
Brotherus. 


Mötet den 2 mars 1901. 


Till publikation anmäldes: J. I. Lindroth, Mykologische 
Untersuchungen I och Osc. Nordqvist, Är 1900 verkställda 
undersökningar rörande nägra fiskars lek och förekomsten af 
deras ägg och yngel i Finska viken. 


Föredrogs 


Om förekomsten af dvärgmäsen (Larus minutus) 
i Munsala socken 
af 


Ossian Bergroth. 


Under vistelse senaste sommar i Vexala by af Munsala 
socken fästes min uppmärksamhet vid en för mig till en början 
obekant, liten mäsart, som till ett antal af tre a fyra stycken 
brukade nästan dagligen visa sig utmed de grunda stränderna 
nedanför byn. Fågeln observerades första gången %/6, och 
snart kunde jag med tillhjälp af beskrifningar öfvertyga mig 
om, att den vackra, lätt igenkänliga måsen var Larus minutus. 
Obekant med att arten tidigare anträffats så nordligt, var jag 
naturligtvis ifrig att få skjuta ett exemplar och lyckades också 
däri %/z. Exemplaret afsändes omedelbart till Helsingfors för 
att uppstoppas och införlifvas med Finska fägelsamlingen. — Se- 
nare på sommaren syntes fågeln icke mera till vid Vexala bys 
stränder; däremot observerade jag den upprepade gånger fly- 
gande i trakten af den s. k. Långviken (numera ett träsk) ne- 
danför Munsala kyrka. 


Mötet den 2 mars 1901. 83 


Efter min äterkomst till Fredrikshamn i höstas blef jag 
alldeles af en händelse upplyst om, att en notis innehällande 
uppgifter om tidigare fynd af arten i fräga ingätt i ett nummer 
af Wasabladet. Jag förskaffade mig dä numret (af den 4 aug. 
1900) och fann där följande märkeliga, af sign. A. C. under- 
tecknade notis: 

»Undertecknad kan för sin del tillägga!) angäende fägelns 
förekomst i Munsala, att densamma första gängen observerades 
därstädes sommaren 1879 och dä i sex exemplar eller i tre 
par, hvilka samtliga tillsammans med en koloni af skrattmäsar 
(Larus ridibundus) häckade å en mosse i den s. k. Humlus- 
viken, ett träsk som finnes i närheten af Henriksnäs hemman i 
Munsala sockens Vexala by. En af fäglarna sköts och finnes 
för närvarande uppstoppad i Bodenska fägelsamlingen i Wasa. 
Dessutom togos säväl ägg som dunungar af fägeln i fräga. Ett 
annat exemplar sköts sommaren 1887, men tillvaratogs detta 
icke. Ända frän är 1879 och sä längt undertecknad varit i till- 
fälle att observera eller till är 1895 har dvärgmäsen häckat i 
Munsala, dock aldrig i större antal, högst 2 par. Sitt häcknings- 
ställe hade fägeln till en början i förenämnda träsk och sedan 
detta delvis utgräfts, i Längviken nedanom Munsala kyrka, där 
den fortsättningsvis torde häcka.» 

I bref har notisens författare, häradshöfding A. Castrén 
i Wasa, senare meddelat mig, att den af honom 1879 skjutna 
fågeln »samma sommar» blef förevisad vid ett af Fauna-Säll- 
skapets möten. Om sä värkligen skedde, torde dock anteckning 
därom af något förbiseende bortfallit från protokollet, eftersom 
dr Levander på min anhållan förgäfves eftersökt något sådant 
meddelande och lektor Mela i sin 1882 utgifna »Suomen luu- 
rankoiset» icke als nämner arten som häckfågel. 

Emellertid står nu själfva faktum kvar, att dvärgmåsen 
redan så tidigt som 1879 funnits häckande inom landet, och 
då underrättelse härom, märkvärdigt nog, icke tidigare tyckes 
ha nått Sällskapet, har det synts mig vara af vikt, att nu åt- 


1) Nämligen till en notis om den af mig i somras skjutna dvärgmåsen. 


84 Mötet den 2 mars 1901. 


minstone få fastslaget, det äran af att först ha inom landet 
funnit arten häckande tillkommer häradshöfding Castrén. 


Den förste författare, som publicerat meddelanden om fö- 
rekomsten af Larus minutus som häckfågel inom landet är 
Sandman.!) Hans förmodan, att de på Karlö år 1886 tillvara- 
tagna äggen »torde med all säkerhet vara de första ägg af 
dvärgmäsen, som blifvit funna i Finland», håller således icke 
streck. 


Angående dvärgmåsens förekomst i Munsala har jag ytter- 
mera inhämtat, att prosten v. Essen därstädes observerat den i 
Långviken så länge han bott i socknen, samt att fågeln enligt 
hans uppgift skulle förekomma där i stort antal. — Vidare upp- 
gifver sig folkskollärare R. Ståhlberg ha hört, att arten skulle 
häcka 1 ett träsk på Laxön utanför Vexala udde. Möjligen för- 
skrifva sig de flockar af dvärgmåsen, som Krank ?) observerat 
vid mynningen af Kronoby ä, från häckningsplatserna i Munsala, 
eftersom arten ej synes ha häckat därstädes. 


Jag har aftalt om att nästa vår få mig tillsända ägg af 
arten i fråga, om sådana skulle anträffas, och skall jag då öfver- 
sända dem till Helsingfors till Universitetets samlingar. 


I sammanhang med ofvanstående meddelande, ber jag ännu 
att få framhålla, att den närbeslugtade L. ridibundus synes vara 
en synnerligen allmän häckfågel i skärgården kring Nykarleby. 
Den observerades i mängd t. o. m. på Stubbens lotsplats långt 
ute i hafvet. 


I anslutning härtill framhöll dr Levander att i Sällska- 
pets tryckta protokoll, mötet den 2 mars 1878, ingår följande 
notis: »Doc. Palmén omnämnde att hr J. Stenbäck i Vasa- 
trakten anträffat Larus minutus samt Fuligula ferina, den se- 
nare häckande.» 


1) Jfr. J. Alb. Sandman, Fågelfaunan på Karlö och kringliggande skär. 
Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fenn. 17 pag. 250. 

2) Hugo Krank, Fägelfaunan uti Gamla Karleby, Larsmo och en del 
af Kronoby socknar. Acta Soc. Faun, et Fl. Fenn. XV. 


Mötet den 2 mars 1901. 85 


Professor J. Sahlberg förevisade tre anmärkningsvärda 
coleoptera: 


1. Orchestes rufitarsis, nykomling till Finlands fauna, ta- 
gen af eleven Unio Sahlberg på Karkali i Karislojo den 19 
augusti. Denna art skiljer sig från den närstående, allmänna 
0. Salicis L. redan vid första ögonkastet genom sina vackert gul- 
röda tarser samt afviker dessutom genom robustare kropps- 
byggnad, nägot bredare prothorax, ljusare antenner i det äfven 
klubban är rödaktig samt nägot bredare hvitaktig teckning fram- 
till pa elytra. Sä vidt hittills är kändt, är denna insekt med 
säkerhet funnen i England, Tyskland och Frankrike, ehuru öfver- 
allt mycket sällsynt. Den har äfven af en fransk författare 
H. Brisout de Barneville, som 1865 i Ann. de la soc. ent. de 
France utgaf en öfversikt af de palearktiska arterna af slägtet 
anförts för Sverige, men omnämnes icke af nägon svensk en- 
tomolog säsom funnen därstädes. Troligen beror uppgiften pä 
ett misstag, föranledt däraf af Gyllenhal omnämner den, ehuru 
han uttryckligen tilläggen att den veterligen ej är tagen i Skan- 
dinavien. 


2. Mordellistena Tournieri Emery. Af detta slägte har 
man hittills ansett den i södra Sverige förekommande M. micans 
Muls. förekomma äfven i Finland. Detta är dock ett misstag. 
Alla hos oss funna exemplar höra till M. Tournieri Emery, som 
förut är funnen, ehuru ytterst sällsynt, i Schweiz och Schlesien. 
Den skiljer sig från M. micans genom sina gula sporrar pä bakti- 
bierna och kortare inskärningar pä samma tibier. I mera ut- 
vecklade exemplar visa ock elytra vid skullrorna en stor grä 
silfverglänsande härfläck, som dock pä mindre exemplar är 
otydlig. Arten är hos oss funnen pä flera ställen frän Karislojo 
ända upp till Idensalmi. 


5. Phleotrya rufipes Gyll. Denna art anträffades för mer 
än ett halft sekel sedan i Kakskerta kapell nära Äbo af arkiater 
E. J. Bonsdorff, man har sen dess förgäfves eftersökts. Den 13 
juni 1899 äterfanns den i Nagu af student Sundberg, hvilken 
förärat exemplaret till finska samlingarna. 


86 Mötet den 2 mars 1901. 


Herr Sahlberg yttrade vidare: I sammanhang härmed 
ber jag att få rätta ett ledsamt misstag uti min Catalogus Co- 
leopterorum faune fennice geographicus. Genom någon obegriplig 
misskrifning har där upptagits såsom hos oss förekommande 
Clytra aurita L. Såsom redan från äldre tider varit kändt är 
den hos oss förekommande arten Cl. affinis Ross., hvilken er- 
sätter den i södra Sverige funna Cl. aurita. För öfrigt äro de 
till sistnämnda art närstående intressanta för sin geografiska 
utbredning. Cl. aurita L. förekommer i större delen af mel- 
lersta Europa samt i södra Sverige och äfven uti en något afvi- 
kande varietet var. Hammarströmi Jacobs. i södra Sibirien. 
I östra Finland uppträder CI. affinis Ross., som går nordligare 
än någon annan. I trakten af Issykkul sjö i Turkestan före- 
kommer Cl. Stenroosi Jacobs. och i Daurien Cl. Sahlbergi Jacobs. 
De tvenne sistnämnda arterna äro beskrifna af dr. Jacobson uti 
en afhandling öfver rysk-asiatiska Chrysomelider, utarbetad med 
material från vårt zoologiska museum och ingående i senaste 
häfte af Vetenskaps-societetens Öfversigt. Alla dessa arter äro 
väl skilda såväl genom skulptur som färgteckning. 


Amanuens Harald Lindberg lemnade följande medde- 
landen: 

1). I H. M. F. ed. II, p. IX finnes Antennaria Carpatica 
(Wahlenb.) R. Br. (Gnaphalium Carpaticum Wahlenb.) upptagen 
bland de växter, hvilka från Finland äro kända endast från 
Enontekis Lappmark. Dä jag för nägon tid sedan granskade 
de exemplar, hvilka frän nämnda provins legat i samlingen un- 
der detta namn, fann jag, att en felbestämning föreläg, och att 
exemplaren i fråga, tagna af A. J. Mela 25 augusti 1867 pä 
Saanavaara, ej tillhöra Antennaria Carpatica, utan äro att hän- 
föras till den synnerligen sällsynta hanformen af A. alpina (L.) 
R. Br. Förutom frän Saanavaara finnas i samlingen exemplar 
af A. alpina frän följande, äfvenledes inom Lapponia enonte- 
kiensis belägna lokaler: Kilpisjärvi (Mela), Maunu (Mela), Kal- 
kuoivi (J. Lindén) och Tsjaimo (J. Lindén). Från dessa sist- 
nämnda fyra fyndorter föreligga endast honindivider. 


Mötet den 2 mars 1901. 87 


Enligt Docent O. Juel (Botaniska Notiser, 1897, p. 255) 
äro hanexemplar af Å. alpina kända endast från nedan uppräk- 
nade lokaler. 

Sverige, Torne lappm., Karesuando, 1842 och 1859, L. L. 
och C. P. Lastadius (i härvarande museums skandinaviska sam- 
ling finnes ett af C. P. Laestadius den 14 juli 1859 insamladt 
individ). Lule lappm., Kvikkjokk, 1879, Alm och Reutersköld. 

Norge, Dovre, Kongsvold, 1875, F. Ahlberg. Dovre, Jer- 
kinhö, M. Blytt. Alten, E. Jörgensen. Gudbrandsdalen, Hövrin- 
gen, 1894, O. Juel. Baverdalen, Röisheim, 1894, O. Juel. 

A. Carpatica (Wahlenb.) R. Br. utgår sålunda från det 
politiska Finlands flora. 


2). Polemonium pulchellum Bunge upptages i H. M. F. ed. 
II, p. 86 säsom känd frän Karelia onegensis, Lapponia inarensis 
samt frän Lapponia tulomensis. Nyligen har jag underkastat 
de i finska samlingen förvarade formerna med detta namn en 
närmare granskning. Resultatet af denna granskning är, att vi 
hos oss ha tvänne särskilda former, nämligen frän Kola-halfön 
P. humile Willd., medan den i Onega Karelen tagna är full- 
komligt öfverensstämmande med P. pulchellum, af hvilken i 
allmänna herbariet finnes ett Bunges originalexemplar, med 
hvilket Onega-formen visar fullständig likhet. 

P. humile är en arktisk art, utmärkt genom stora blommor, 
nästan hufvudlikt sammanträngd blomställning samt starkare 
härighet; särskildt är fodret tätt beklädt med länga glandler. 
Från P. humile afviker P. pulchellum genom betydligt smärre 
blommor, gles, kvastlik blomställning samt genom glesare och 
kortare härighet pä fodret. P. pulchellum är beskrifven från Altai. 

P. humile har en vidsträckt utbredning i de arktiska trak- 
terna. Exemplar af denna art har jag sett frän flere ställen pä 
Spetsbergen och Grönland samt frän ön Kolguew äfvensom frän 
trakterna kring Lena-flodens mynning. Exemplaret frän sist- 
nämnda lokal ligger i Stewens herbarium under namn af P. bo- 
reale Adams och är meddeladt af Adams själf. Såsom synonym 
till P. humile är således P. boreale att upptagas. 


88 Mötet den 2 mars 1901. 


Då de P. humile och P. pulchellum åtskiljande karaktärerna 
synas mig vara af mindre vikt och sannolikt bero pä de olika 
klimatiska förhällanden, hvarunder formerna i fräga vuxit, före- 
faller det mig riktigast att ej betrakta dem säsom skilda arter, 
hvilket flere nyare författare gjort, utan P. pulchellum möjligen 
såsom en underart af P. humile. Detta senare namn är betyd- 
ligt tidigare gifvet och det ät former med mycket vidsträcktare 
utbredning, hvarför det bör reserveras ät hufvudformen. Vill 
man ej betrakta dessa tvänne former sä pass väl skilda som 
jag ansett dem vara, utan som identiska, mäste namnet P. hu- 
mile säsom äldre komma till användning. 


Prof. J. A. Palmen uppläste ett af lektor J. E. Furuhjelm 
pä Evois insändt sälydande meddelande 


Ett vandringstäg af Sciara-larver. 


Den 25 juli 1899 omkring kl. 6 e. m. fick jag bud om att 
ett underligt, ormlikt djur rörde sig pä den genom Evois forst- 
institut ledande landsvägen. Det rörde sig sakta framät längs 
vägen, sade man, emellanät gick det sönder i bitar, men dessa 
förenade sig åter, och det hela rörde sig allt vidare framåt. Kom- 
men till stället säg jag en af hopklumpade dipter-larver bildad, 
bandlikt längsträckt massa, i tvärgenomskärning rund eller nä- 
got plattad, omkring 60 cm läng och 6 ä 8 cm bred. Larver- 
nas utseende öfverensstämde med den beskrifning af Sciara- 
larver jag funnit uti för mig tillgänglig zoologisk litteratur; de 
voro omkring 1.1 cm länga, fotlösa, hvitaktiga med genomskim- 
rande, mörk tarmkanal, svart glänsande hufvud och tämligen 
tydliga mundelar. Larvtäget framskred sakta längs en lands- 
väg, som, till följd af ett regn några timmar förut, nu var fuktig 
och slipprig. Vid min ankomst hade det frän midten af vägen 
vändt sig mot den ena vägkanten. Marken var pä vägens bäda 
sidor gräsbeväxt, och allt efter hand som täget nädde in i gräset, 
tycktes det upplösa sig i det larverna ätskildes och försvunna 
i gräset. Från det ställe, där larvtäget dä befann sig, kunde 
späret efter dess framskridande längs vägen tvdligt urskiljas 


Mötet den 2 mars 1901. 89 


omkring 8 meter tillbaka; utom detta stycke måste emellertid lar- 
verna tågat längs vägen flere meter, ty det ställe, där spåret 
upphörde att vara urskiljbart, låg på vägens midt, därifrån tå- 
get ej kunnat taga sin början. Sannolikt hade larverna kommit 
in på vägen från sidan motsatt den, där de nu befunno sig. 
Så länge de tågade längs vägen tycktes deras rörelser bestämda 
af någon gemensam drift, och egendomligt var att se huru små 
partien af larvmassan, om de råkat blifva skilda från hufvudtå- 
get, sträfvade att åter förena sig med detta, hvilket ock lyckades 
dem. Och märkvärdigt hastigt kunde de fotlösa larverna röra 
sig framåt. 


I anslutning härtill omnämnde professor Sahlberg att han 
en gång i Yläne iakttagit ett Sciara-tåg — »orm, som ej dör, 
fastän huggen i bitar». Larven tillhörde Sc. Thome. 


Prof. J. A. Palmén refererade några meddelanden om 
Sitta europea, hvilka jämte tidigare emottagna uppgifter komma 
att ingå i en uppsats om nämnda fågels förekomst i Finland 
innevarande vinter. 


Professor Palmén framlade en af honom 1 arkivform 
anordnad samling af ornithologiska uppgifter från Finland samt 
yttrade härvid följande: 

År 1885 offentliggjorde jag ett »upprop till kännarene af 
Finlands foglar», hvilket föranledde ett antal landsman att till 
mig insända större eller mindre samlingar af anteckningar rö- 
rande vårt lands fägelfauna. Ordnandet af dessa notiser vidtog 
nästföljande år, men måste snart afstanna på grund af andra 
åligganden, — tjänstepligter, expeditionen till Kola 1887 samt 
skyldigheter gentemot vetenskapliga samfund. Under den tid 
som därefter förflutit hafva de fullständigast redigerade med- 
delandena efter hand befordrats till offentligheten. Men först 
i augusti 1900 fann jag tillfälle att åter upptaga ordnandet af 
notiserna, och arbetet utfördes nu enligt följande plan. 

De skriftliga meddelandena förseddes med tryckt uppgift 
om insändare och observationsort, fäst vid notisen om hvarje 


90 Mötet den 2 mars 1901. 


enskild art. Sammalunda förfors med de tryckta skrifter, som 
kunde öfverkommas i tvenne exemplar. Materialet sönderklipp- 
tes, och notiserna om hvarje art samlades inom gemensamt 
omslag, ordnade i ungefärlig geografisk följd, hvarjämte arterna 
grupperades i systematisk följd. Ur de tryckalster, som icke 
erhållits i dubbelexemplar, infördes på enahanda sätt hänvisnin- 
gar till resp. arbeten och sidtal. Notiser ur bref afskrefvos med 
hänvisning till brefvens datum. 

Det hela uppbevaras nu inom kartonger och bildar ett orni- 
tologiskt uppslagsarkiv rörande Finlands naturhistoriska område. 
Det har redan nått ett betydande omfång, ehuru mycket ännu 
återstår att införa under närmast stundande framtid. 

Då de hittills insända anteckningarna blifvit ställda till 
min disposition för att bearbetas, är jag den förste att beklaga 
uppskofvet härutinnan, hänvisande dock till dess oundvikliga 
orsaker. Notiserna hafva emellertid icke förlorat i värde, och 
de erbjuda nu i ordnadt skick lättare tillgänglighet äfvensom 
större säkerhet för framtida bevarande. Ehuru jag fortsätt- 
ningsvis hoppas finna tillfälle att bearbeta materialet, skall jag 
tillse att yngre tillförlitliga krafter må vinnas för utförandet af 
lämpliga delar af arbetet. Vården om arkivet skall framdeles 
öfverlåtas endast åt fullt kompetenta personer. 

Då det icke lider något tvifvel att landsmän, som intres- 
sera sig för vår fågelverld, önska fortfarande bidraga till för- 
kofrandet af denna materialsamling, har jag trott sådan med- 
verkan kunna väsentligen underlättas på följande sätt. 

Åt Societas pro Fauna et Flora fennica har landets sty- 
relse tilldelat fribrefsrätt för öppna sändningar af tryckalster 
med eller utan påtecknade vetenskapliga anteckningar. Genom 
sällskapets försorg skola häften af blanketter tillsändas sakkun- 
nige för att begagnas för anteckningar samt efter hand åter- 
sändas portofritt till sällskapet. Äro iakttagelserna af allmän- 
nare intresse torde de vid något möte meddelas till protokollet. 
Anteckningarna nedskrifvas blott på ena sidan af blanketterna, 
hvilka sålunda kunna omedelbart sönderklippas och fördelas 
i arkivet. 


Mötet den 2 mars 1901. 91 


Denna utväg att snabbt och utan kostnader för observatö- 
rerna sammanbringa upplysningar om naturalhistoriska ämnen, 
torde vara användbar äfven för andra forskningsfrågor, både 
tillfälliga och sådana som fordra periodiska iakttagelser. 


Rektor M. Brenner omnämnde att bofinken den 22 feb- 
ruari detta år iakttagits i Helsingfors. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats följande 
gäfvor. 

Littorella lacustris från Kyrkslätt, ny för Nyl., och Lemna 
trisulea c. flor. från Esbo af mag. R. E. Poppius; Bupleurum 
protractum frän Alavus, odlad äng, tillfällig, tagen af fru Eriksson, 
genom lektor J. Linden; en stenlaf frän Kuopio af folkskole- 
inspektor O. Lönnbohm; 5 kärlväxter från Äland, insamlade af 
hrr provisorer Mölse, Björklund och Nyberg genom dr W. Lau- 
ren; 31 Hieracia i 46 exx. från Nyland af den samme; ett 
vindbo pä gran från Lojo af mag. A. Luther; 4 kärlväxter från 
Kemi Lappmark och 3 d:o frän Kuusamo (däribland Phleum 
pratense och Alopecurus pratensis, förut icke uppgifna för Lkem) 
af folkskoleläraren K. A. Sipola. En större samling kärlväxter 
frän Norra Finland, nämligen 217 arter i 318 exx. frän Kemi 
Lappmarks östra del, däribland nya för provinsen 


Pteris agvilina, Camelina fetida, Knautia arvensis, 

Athyrium crenatum, Viola rupestris, Chrysanth. — leucanthe- 

Spargan. glomeratum, V. rup. var. glaberrima, mum, 

Sparg. simplex. f. lon- Saxifraga cespitosa, Achillea ptarmica, 
gissima, Fragaria vesca, Cirsium palustre, 

Carex atrata, Geum rivale, O. arvense, 

Carex flava, Oxytropis sordida, Sonchus arvensis, 

Alopecurus nigricans, Myosotis silvatica, Crepis paludosa. 

Melandrium album, M. palustris, 


57 arter i 71 exx. frän Kuusamo, däribland nya för pro- 
vinsen Cryptogramme crispa, Carex atrata, T'halictrum simplex, 
Ranunculus hyperboreus, Mulgedium sibiricum; 29 arter i 32 exx. 
frän Karelia keretina, däribland nya för denna provins: Asple- 
nium viride, Potamogeton lucens, Nymphea candida, N. tetra- 


92 Mötet den 3 april 1901. 


gona, Diapensia lapponica, Veronica saxatilis, Mulgedium sibiri- 
cum af magg. W. Borg och A. Rantaniemi; 2 fotografier af 
blixtslagna träd af dr L. W. Fagerlund. 


Mötet den 3 april 1901. 


Ordföranden föredrog de ansökningar om resunderstöd, 
som inom utsatt tid inlemnats, samt meddelade i samband här- 
med att Sällskapet af en »onämnd» fått emottaga en gäfva af 
500 mk »att användas för en tillärnad exkursion till Kuolajärvi 
Lappmark». Sällskapet beslöt härpä att, i enlighet med Besty- 
relsens förslag, tilldela 

mag. V. Borg och stud. K. M. Axelson 500 fmk för huf- 
vudsakligen botaniska undersökningar i Kuolajärvi Lappmark. 

mag. A. Luther 300 fmk för plankton-forskningar i Lojo 
sjö, samt 

stud. J. A. Wecksell 125 fmk för botaniska undersök- 
ningar i Pyhäjärvi och Pusula socknar i Nyland. 


Föredrogs följande skrifvelse: 

Till Societas pro Fauna et Flora Fennica öfverlemnas 
härmed trehundra femtio (350) fmk med vördsam anhällan att 
medlen blefve af Sällskapet utdelade i och för en undersökning 
under instundande sommar af floran och vegetationen i Björne- 
borgstrakten, förslagsvis området från yttre skären utanför Räfsö 
och Mäntyluoto till någon mil inåt land, räknadt från Björne- 
borg, samt att resultaten af undersökningen sedermera blefve 
offentliggjorda i Sällskapets publikationer. Tillika få vi meddela, 
att Lektor Hj. Hjelt, som i ett motiveradt utlåtande framhållit 
såsom sin åsikt, att »knappast någon del af Finland är i samma 
mån i behof af en undersökning i botaniskt afseende, som just 
trakten kring Björneborg», förklarat sig villig att med upplys- 
ningar och råd tillhandagä exkurrenten. Såsom ett önskemål 


Mötet den 3 april 1901. 93 


få vi slutligen uttala, att ett antal öfvertryck af den fram- 
tida publikationen finge af oss utlösas. — Björneborg den 13 
mars 1901. Björneborgare. 


Tacksamt emottagande den frikostiga gåfvan och med bi- 
fall till de i skrifvelsen uttalade önskemålen, beslöt Sällskapet, 
i enlighet med Bestyrelsens förslag, öfverlemna den donerade 
summan till student E. Häyrén i och för undersökningar instun- 
dande sommar af floran och vegetationen i Björneborgstrakten. 


Till publikation anmäldes: J. I. Lindroth, Mykologische 
Mittheilungen. Mit einem Tafel. 


Rektor M. Brenner föredrog 


Nya fyndorter för Eupilosella-former i Finland. 


Den 6 april 1895 tog jag mig friheten förevisa tre nya 
former af den pä Finlands fastland med undantag af Lappmar- 
ken dittills ej anträffade, genom korta storbladiga stoloner ka- 
raktäriserade Hieracium-gruppen Eupilosella, alla tre från Lojo-äs 
i Lojo socken, hvilka i tom XIII n:o 1 p. 64 och 65 af Säll- 
skapets Acta finnas beskrifna. 

Sednaste vär äter, den 7 april, omnämnde jag att en an- 
nan form af nämnda grupp, närmast liknande f. canocerinum 
af H. sabulosorum Dahlst., förut äfven anträffad pä Äland, af 
mig igenkänts bland Hieracia, hvilka af eleven Albin Backman 
i Ruskeala insamlats. 

Denna gäng ber jag att fä framlägga ej mindre det enda 
tillvaratagna exemplaret af denna sistnämnda form än exemplar 
af tre andra till i fräga varande grupp hörande Piloselle, alla 
frän södra Finland, nämligen en frän Ingä och tvä frän Kyrkslätt. 

Endast tvä af dem, nämligen Ingä-formen och den frän 
Weikkola i norra delen af Kyrkslätt socken, förete hvad hol- 
karne beträffar nägon likhet med frän Sverige eller Äland förut 
kända former, nämligen den förra, anträffad pä gräsbacke i Dal 
i sällskap med den äfven förut hos oss okända H. acrophyllum 


94 Mötet den 3 april 1901. 


Dahlst., med genom håriga holkar utmärkta former från Öster- 
götland och Vestmanland, den sednare åter, i tät grupp på mo- 
sand förekommande, med genom smä starkt stjärnludna och 
sparsamt smäglandliga smalfjälliga holkar karaktäriserade for- 
mer från Östergötland och Åland, utan att likväl någondera 
kunna med motsvarande form från Sverige eller Åland iden- 
tifieras. Dessa två former skulle alltså, äfven de, kunna hän- 
föras till H. sabulosorum. 


Däremot äger den andra Kyrkslätt-formen, från tallskog i 
Ingels i mellersta delen af socknen, utmärkt genom späd växt, 
tunna undertill gröna och svagt stjärnhåriga blad samt mörkt 
ullhårig, mycket bred- och fåfjällig holk, såvidt bekant är, icke 
i ofvan anförda trakter någon motsvarighet, hvarföre den af mig 
betecknats med ett eget namn, H. fuscovillosum. 


Med undantag af de tre formerna från Lojo och den från 
Weikkola i Kyrkslätt, hvilka i talrika exemplar anträffats på 
mosand, där de synas trifvas väl, göra de öfriga intrycket af 
att vara endast kvarlefvor af en i utdöende stadd generation, i 
likhet med hvad Nägeli och Peter i mellersta Europa observerat. 

Ett allmännare, verksamt intresse för våra, af flertalet bo- 
tanister så förbisedda Hieracia, särskildt kollektivarten H. pilo- 
sella L. med dess talrika former, komme otvifvelaktigt att med- 
föra interessanta upptäkter äfven rörande i fråga varande grupp. 


Professor John Sahlberg förevisade d, 2 och larv af 
fjäriln Ocneria dispar samt höll i anslutning härtill följande 
andragande: 


Trädgärdsnunnen (Ocneria dispar L.) funnen 
i Finland. 


För icke läng tid sedan har förekomsten i Finland af den 
såsom skogsförödare vidtberyktade Nunne-fjäriln (Lymantria 
Monacha L.) blifvit konstaterad. I dag är jag i tillfälle att sä- 
som en medborgare i vär fauna för Sällskapet presentera en 
annan närbeslägtad spinnare-fjäril, som äfvenledes gjort sig 


Mötet den 3 april 1901. 95 


känd och fruktad för den stora förhärjning den stundom för- 
orsakar på nyttiga träd och buskar, nämligen den s. k. Löfskogs- 
nunnan eller trädgärdsnunnan Ocneria dispar L. 

Ett han-exemplar af denna fjäril togs vid Åbo redan i 
september 1899 af studeranden G. A. Wahlström, hvilken redan 
förut lemnat några viktiga bidrag till vär fjärilfauna. Att exem- 
plaret, hvilket godhetsfullt blifvit föräradt till finska samlingen, 
verkligen är utkläckt i landet och ej såsom fjäril af storm blifvit 
till värt land öfverfördt frän grannländer t. ex. Sverige, där den 
pä senare tid träffats talrikare, framgär däraf att dess fransar 
äro tämligen oskadade. Efter all sannolikhet har fjäriln blifvit 
öfverförd antingen såsom puppa, larv eller ägg med lefvande 
växter t. ex. fruktträd eller bärbuskar, hvilka som bekant i 
stor mängd importeras till södra Finland. Ingenting synes dock 
hindra den att här fortplanta sig och förökas, sä att den blifver 
skadlig, och ber jag därför att här med nägra ord karaktärisera 
arten, sä att den lätt kan igenkännas. 

Trädgärdsnunnan hör till spinnarefjärilarna Bombyces, har 
säledes en tjock, härig kropp. Könen äro mycket olika hvar- 
andra, hvilket gifvit anledningen till benämningen. Hannen är 
mycket mindre, 4—5 centimeter mellan vingspetsarna, till färgen 
ljusgrå med talrika mer eller mindre utbredda svarta teckningar 
pä halskragen och framvingarna, pä hvilka man kan urskilja en 
längsträckt fläck längs costalkantens bas, 4 isolerade fläckar nära 
basen, ett flerböjdt inre tvärstreck, mer eller mindre tydliga 
skuggningar tvärs öfver midtelfället, en rad af tydliga bägböjda 
fläckar i väglinien samt punkter vid fransarnas bas. Antennerna 
äro tämligen länga, pä undre sidan prydda med tvä rader länga 
och fina, häriga kamtänder, som sträcka sig ända till den korta, 
uppät böjda spetsen. 

Honan stor med utvidgad bakkropp, ända till 9 centimeter 
mellan vingspetsarna, gulaktigt hvit; framvingarna med glesa, 
mer eller mindre otydliga, afbrutna och oregelbundna, tandade 
tvärstreck samt kantpunkter kring vingspetsen och längs utkan- 
ten, af svartaktig eller svartbrun färg. Bakkroppens sista seg- 
ment äro betäckta af mycket täta gulbruna ullhår, med hvilka 


96 Mötet den 3 april 1901. 


äggsamlingen betäckes. Antennerna äro svarta, nästan trädlika, 
med mycket korta kamtäder. 

Larven har såsom hos öfriga arter af underfamiljen 
Arctoide, dit fjäriln hör, långhåriga vårtor längs hela kroppen; 
den utmärker sig genom sitt stora hufvud, sin gråbruna, fint gul- 
hvit-vattrade färg med de 5 första segmentens öfre ryggvärtor 
mörkblåa, de öfriga rödbruna. Hären pä sidorna i synnerhet 
pä första och sista segmentet mycket långa och böjliga. 

Larven lefver i allmänhet pä löfträd i synnerhet frukträd 
såsom äppel, päron, plommon, men äfven pä parkträd såsom 
ek, lönn, lind, björk, hvilkas blad den med största glupskhet 
uppäter eller afbiter, men stundom angriper den äfven barr- 
träd med mjukare barr och buskar och risväxter. Då träden 
ofta alldeles aflöfvas, kunna många träd härigenom förtorka, 
så att stor skada förorsakas såväl i fruktträdgårdar som par- 
ker och skogar. På sensommaren sker förpuppningen antingen 
emellan tvenne blad, som omspinnas i en gles kokong, eller i 
remnor af trädstammar eller på något dylikt skyddadt ställe, och 
först i slutet af augusti eller i början af september utkläckes 
fjäriln. Honan förblir då sittande stilla på trädets stamm och 
lägger där sina ägg, täckande dem med hår från sin egen bak- 
kropp; hannen flyger lifligt omkring om aftnarna. 

Arten har en mycket stor utbredning; den förekommer tal- 
rikt i Tyskland, Österrike, Frankrike och södra England och har 
i dessa länder vissa år uppträdt såsom skadedjur, men hafva 
förhärjningarna i allmänhet inskränkt sig till ett år i gången. 
Äfven i Danmark, södra Sverige, Östersjö-provinserna, i trakten 
af St. Petersburg, i öfriga delar af Ryssland, i Centralasien, södra 
Sibirien ja t. o. m. på Japanska öarna har arten anträffats mer 
eller mindre allmänt. 


Herr Sahlberg förevisade och föredrog vidare om 


Coleoptera i Polartrakterna. 


Då det ej torde sakna intresse, att lära känna, huru långt 
skalbaggarna äro utbredda mot norden, ber jag att få nämna 


Mötet den 3 april 1901. 97 


några ord om de senast vunna erfarenheterna härom, för hvilka 
vi hafva att tacka de svenska nordpolsexpeditionerna. 

Såsom bekant var Kap Tscheljuskin pä Taimurlandet 
(78° n. br.) den nordligaste kända fyndort för någon skalbagge. 
Härifrän samt frän flera andra orter vid Sibiriens nordkust med- 
förde Vega-expeditionen talrika exemplar af en Staphylinid 
Micralymma Dicksoni Mäkl. Från Spetsbergen hade tidigare 
expeditioner medfört icke fä Diptera och Hymenoptera samt 
t. o. m. en fjärilart, men ingen Coleopter. Icke ens den fram- 
stående entomologen Dr. Holmgren kunde under sitt besök där- 
städes, oaktadt de ifrigaste efterforskningar, finna af denna 
insektordning annat än fragmenter af: Staphylinid, som fanns 
vid hafskusten och ansågs hafva blifvit öfverförd med drifisen 
frän Island eller Europas fasta land. 

Då Herr Konservator Kolthoff skulle deltaga i den Nat- 
horstska polarexpeditionen sammanträffade han i Götheborg 
med en ifrig entomolog, ingeniör Isaac Ericson, och blef af ho- 
nom instruerad och försedd med nödiga verktyg samt uppmanad 
att göra allt för att finna nägra representanter af denna insekt- 
ordning, och hans och hans medresandes ansträngningar krön- 
tes denna gång med oväntad framgång. «Detta har gifvit prof. 
Aurivillius anledning att i Öfversigt af Kongl. Vet. Ak. Förh. 
1900 N:o 10 publicera en liten uppsats öfver högnordiska Co- 
leoptera och Lepidoptera. Af förstnämnda ordning upptager 
författaren frän Beeren Eiland Micralymma marinum Ström och 
Arpedium brachypterum Grav. samt från Spetsbergen Orchestes 
Saliceti Fabr. och Atheta sp., af hvilken sistnämnda talrika exem- 
plar insamlades vid Kol Bay 3/7 1898, ett exemplar pä Pen- 
dulum-ön vid Ost-Grönland 5/7 1899. — Härom säger författaren: 
»Arten synes mig otvifvelaktigt vara den samma, som vi förut ega 
från Vest-Grönland och som af Lundbeck blifvit bestämd till islan- 
dica. Den beskrifning, som Ganglbauer lemnar öfver islandica 
passar emellertid ej pä föreliggande exemplar, och jag vill därför 
öfverläta artens bestämning till någon specialist». Sedermera hade 
professor Aurivillius vänligheten att sända mig till bestämning 
alla de af de svenska polarexpeditionerna frän Spetsbergen och 

7 


98 Mötet den 3 april 1901. 


Grönland medförda Aleochariderna, och resultatet af den af 
mig verkställda granskningen visade att samlingen innehöll tre 
species. Då min afsigt är att på annat ställe utförligare redo- 
göra härför, vill jag här blott lemna följande öfversigt. 

Spetsbergen: 1 Atheta graminicola Grav., flera exemplar 
från Kol Bay; arten är en af de allmännaste arter i Lappmarkerna 
och går ända till norra Amerika. — Atheta subplana J. Sahlb., 
ett fåtal exemplar J? från samma lokal, upptäckt i arktiska Si- 
birien, senare funnen några gånger i Ryska Lappmarken, 2? 
förut obeskrifven. i 

Vest-Grönland: Atheta islandica Kraatz. (= A. eremita 
Rye), sällsynt i norra Europa. 

Ost-Grönland: Gnypeta cavicollis J. Sahlb., ett enda exem- 
plar frän Pendulum-ön; förut funnen endast i tundraregionen i 
Sibirien. 

Island: frän Eskifjärden medfördes af Nordenskiöldska 
expeditionen 1883 säväl Atheta graminicola Grav. som A. islan- 
dica Kraatz. 


Föredrogs om 


Nägra förut obeskrifna, parasitiskt lefvande 
Copepoder. 
af 
Pehr Gadd. 


Ergasilus biuncinatus.  Cephalothorax starkt ansväld, ofta 
nästan klotrund. Abdomen spänslig, jämnt afsmalnande, dess 
första segment synnerligen bredt med kraftigt utvecklade fulcra- 
hakar. Äggsäckarna märkbart afsmalnande nedät, nägot under- 
stigande djurets längd. Främre antennerna femledade, likfor- 
migt afsmalnande, rikligt borstbesatta. Bakre antennerna be- 
stäende af fyra kraftigt bygda, rörliga leder, ändleden ombildad 
till en skarp, starkt inätböjd klo, som pä insidan bär en lika 
böjd biklo. Furcalborsten tre par, det innersta längst, dubbelt 
längre än nägotdera af de öfriga, det mellersta kortast. Ögat 
och tarmkanalen intensivt indigofärgade. Längd 0.76 mm, jämte 
äggsäckar 0.88 mm. 


Mötet den 3 april 1901. 99 


Arten, som står nära Ergasilus Gasterostei Kr., anträffades 
i augusti, parasiterande hos Gasterosteus aculeatus och G. pun- 
gitius. Den är ätminstone denna tid af äret ytterst allmän. 
I all synnerhet voro de undersökta aculeatus-spiggarna svärt 
angripna utaf densamma. Sä hörde det ej alls till undantagen 
att finna 50 å 60 stycken hos en enda fisk, ja en gång påträffa- 
des t. o. m. 101 sådana snyltgäster hos samma värd-djur. En 
egenhet för arten synes vara, att den i motsats till öfriga Erga- 
silus-arter, hvilka städse anträffas på själfva gälbladen, hälst 
fäster sig på gällockets insida och vid basen af fenorna och 
blott i undantagsfall angriper själfva gälbladen. 


Achteres Sandre. ? »Hufvudet» ägg- eller päronformadt. 
Bakkroppen vanligtvis trind, någon gång svagt tillplattad, ut- 
dragen uti en spets. Segmenteringen otydlig. Äggsäckarna korf- 
lika, obetydligt afsmalnande emot spetsen, inneslutande 4, högst 
5 rader ägg. Främre (inre) maxillarfötterna beväpnade med en 
skarp klo, som vid basen är försedd med tvänne smärre biklor. 
Bakre maxillarfötterna, »fästarmarna», jämförelsevis långa och 
smala, svagt böjda. Fästskålen utan något egentligt skaft. Längd 
omkring 3.5 mm. 

3 Hanen afviker från hanen af A. percarum främst genom 
sina något mera långsträckta former och sin otydligt framträ- 
dande segmentering. Första (inre) maxillarfotparets gripklo på 
insidan dessutom företeende en karaktäristisk inskärning. Andra 
maxillarfotparet starkt utdraget uti längdriktningen. Längd 2.3 mm. 

v. Nordmann beskrifver af släktet Achteres en art — per- 
carım — och uppgifver att densamma skulle förekomma all- 
mänt parasiterande hos såväl Perca fluviatilis som hos Lucio- 
perca Sandra. En undersökning af förhällandet har emellertid 
adagalagt, att föreliggande art, som af v. Nordmann sannolikt 
sammanblandats med den egentliga percarum, väsentligt afviker 
ifrän den sistnämda. 

Arten är mycket allmän och anträffas alla tider af äret, 
specielt om vären, uti stora massor pä gälarna af Lucioperca 
Sandra. Bland skärgärdsbefolkningen gär parasiten under namn 


100 Mötet den 3 april 1901. 


af »gösfrö». Fiskar behäftade med »frö» anses af somliga för 
odugliga till förtäring. 


Lerneopoda extumescens. © »Hufvudet» längsträkt, till- 
spetsadt, närmast päronformadt. Bakkroppen ytterst starkt an- 
sväld, så godt som klotrund. Segmenteringen otydlig. Ägg- 
säckarna korf-formade, nästan jämntjocka, i båge uppätböjda, 
följande kroppens former åt. De innesluta 4 å 5 rader ägg. 
Främre (inre) maxillarfötterna tydligt treledade, ändleden i spet- 
sen visande en svag krokböjning. Bakre maxillarfötterna, »fäst- 
armarna», vid basen starkt ansvälda, i öfrigt alldeles raka, ej 
nämnvärdt afsmalnande. Fästskälen stor, rund, svagt hvälfd, 
genom ett långt, jämnbredt skaft förenad med fästarmarna. Fär- 
gen gulgrå. Längd 9 å 10 mm. 

Arten förekommer sparsamt hos Coregonus-arter, Den an- 
träffas städse på gällockets insida, så nära basen som möjligt. 
I motsats till de båda föregående, hvilka alltid uppträdde uti 
stora mängder på samma värd-djur, förekommer L. extumescens 
i enstaka exemplar, aldrig mera än en individ under hvartdera 
gällocket. 

Samtliga ofvan anförda copepoder, till hvilka jag framde- 
les skall återkomma, äro anträffade på fiskar, infängade uti Hel- 
singfors skärgård sommaren 1900. 


Magister A. K. Cajander föredrog, under framläggande af 
exemplar, om följande anmärkningsvärda växter från ostligaste 
delen af Fennoskandia och angränsande delar af norra Ryssland: 

1. Petasites levigatus *heterophyllus n. subsp.') På strän- 
derna af Onega-floden förekommer allmänt och ymnigt en Pe- 
tasites-form, som synes stä närmast P. levigatus, men som dock 
afviker i flera hänseenden sä betydligt frän densamma, att den 
är förtjänt att upptagas säsom en skild underart (eller möjligen 
säsom ett särskildt species). 


1) Utförligare diagnos öfver Petasites *heterophyllus, Euphrasia one- 
gensis samt Elymus arenarius x Triticum repens kommer senare att in- 
lämnas till Sällskapets publikationer. 


Mötet den 3 april 1901. 101 


Bladen af Petasites *heterophyllus äro spetsigare och mera 
triangulära än de hos P. lcevigatus, med dubbla, + spetsiga 
basalflikar på bägge sidor. Tänderna i bladkanten äro talrikare. 
Bladnerverna och bladskaften äro rent gröna (ej violetta!), likaså 
äro brakteerna gröna samt mestadels längre än de hos P. levi- 
gatus. Honexemplarens blommor äro nästan tubulösa (hos P. 
levigatus tunglika); ligulan mycket kort med inrullade kanter. 
Märket är något uppsvälldt. Anmärkningsvärd är växtens he- 
terofylli. De äldre bladen äro oftast glatta, men af de yngre 
kunna vissa blad vara tätt hvitfiltade, andra åter absolut glatta. 
Med hårigheten vexlar äfven bladens bredd betydligt. Denna 
heterofylli kunde gifva anledning till antagandet, att ifrågava- 
rande växt vore en bastard af P. levigatus, och det är i själfva 
verket möjligt att den af Korshinsky !) under namn af Nardos- 
mia frigida X Petasites spurius anförda växt är identisk med 
den i Onega-dalen förekommande. Men då i sistnämnda trakt 
hvarken Petasites spurius eller P. levigatus förekomma, hvare- 
mot P. "heterophyllus flerstädes uppträder med stor fregvens, 
så måste denna sistnämnda anses vara en själfständig systema- 
tisk form. 

2. Euphrasia onegensis n. micrsp. Denna förut obeskrifna 
Euphrasia-form står i samma förhållande till E. fennica som 
E. montana till E. Rostkowiana och E. tenwis till E. brevipila. 
Den skiljer sig nämligen frän E. fennica genom tidigare blom- 
ningstid, vanligen oförgrenad stjälk med förlängda internodier 
samt i synnerhet genom bladen, som äro trubbtandade och glattare 
än de hos E. fennica. — Euphrasia onegensis är allmän i Onega- 
floddalen (öster om gränsen för Fennoskandia), där den i syn- 
nerhet förekommer pä ängar, som öfversvämmas värtiden. I Uni- 
versitetets finska samlingar finnas dessutom, under namn af E. 
fennica (resp. E. Rostkowiana) flera exemplar, hvilka, oaktadt 
en viss habituell olikhet med de i Onega-dalen förekommande, 
dock tillhöra värformen af E. fennica d. ä. E. onegensis. De 
äro tagna i följande trakter: 


1) Tentamen flora Rossia orientalis pag. 201. 


102 Mötet den 3 april 1901. 


Sb. Kuopio, Hirvilahti och Kiviniemi (E. J. Buddén) samt 
Kortejoki (K. W. Natunen); On. Tolvoja och Dianova gora (B. R. 
Poppius). Sannolikt tillhör äfven Th. Simmings exemplar från 
Tiudie (i On.) E. onegensis. 

3. Thalictrum minus. Af denna nykomling för vär flora 
anträffades flera tiotal exemplar på samma lundäng vid stranden 
af Vodla-floden, där Delphinium elatum blifvit funnen ). Th. 
minus hör till de mest karaktäristiska växter, som förekomma 
i norra Ryssland. Jmf. Medd. XXVI pag. 181. 

4. Stellaria graminea 8 hebecalyx. Af denna sällsynta 
— Stellaria anträffades flera exemplar i buskage vid stranden af 
Koscha-floden (nära dess mynning) växande tillsammans med st. 
graminea. — En f. glaucescens m. af denna hebecalyx, utmärkt 
genom robustare växt, bredare, om St. holostea påminnande 
starkt blågröna blad, anträffades nära byn Porog på en med 
enris, viden, björk, m. m. bevuxen betesmark. Den växte i syn- 
nerhet i skuggan af de låga, afbetade och nedtrampade bu- 
skarna. — Bägge fynden ligga utom Fennoskandia. 

5. Viola Mauriti. Denna Viola-art beskrifves af Teplou- 
chow i Bulletin de la societe ouralienne VII 1. 2. pag. 24—36 
efter exemplar samlade af honom vid Iliinskoje i Permska gu- 
vernementet. Samma Viola anträffades sommaren 1899 af Lind- 
roth och mig flerstädes i nejderna strax öster om Fennoskandia, 
nordligast i närheten af byn Tamitsa vid Hvita hafvet. Den 
förekom i synnerhet i friska, bördiga, på kalkgrund hvilande lun- 
der. Exemplaren öfverenstämma väl både med Teplouchows 
beskrifning och med af honom vid Iliinskoje samlade exem- 
plar, som förvaras å botaniska museet härstädes. — Viola 
Mauritii anträffades år 1891 af prof. A. O. Kihlman i Pet- 
schora-dalen vid Ust-Pischma, och en, åtminstone mycket när- 
stäende Viola-form är tagen (1900) af mag. Odenwall i Trans- 
baikalien, hvaraf framgär att arten eger en vida större utbred- 
ning än hittills antagits. Det är ej heller omöjligt, att den ännu 
kommer att uppdagas i de kalkrikare trakterna af Fennoskandia 


1) Jmf. Protokoll /x 1900. 


Mötet den 3 april 1901. 103 


(t. ex. i On., Kl., Ks., Kk. m. m.), ehuru den till följd af sina 
obetydliga, vanligen kleistogama blommor och sin ganska stora 
habituella likhet med TV. Riviniana hittills kanhända blifvit 
förbisedd. 

6. Salix phylicifolia X viminalis. På en liten stenig ö i Ivina- 
floden några verst norrom byn Ivina (i Kar. olonets.) anträffade 
jag 1898 en S. phylicifolia bastard, som afvek från de vanliga 
S. cinerea X phylicifolia, resp. S. aurita X phylieifolia bl. a. 
därigenom, att bladen voro mycket längre, smalare och spetsi- 
gare samt undertill + silkeshärigt ludna. Det föreföll mig re- 
dan dä sannolikt, att här förelåg en bastard med S. viminalis, 
men dä denna sistnämnda art ej anträffats i nära nejder (de när- 
maste fyndorterna för S. viminalis, resp. S. stipularis äro An- 
doma-floddalen öster om Onega-sjö samt Ojatj, en biflod till 
Svir), sä syntes förmodandet dock nägot förhastadt. Följande 
sommar var jag emellertid i Nord-Ryssland flerstädes i tillfälle 
att se hybriden S. phylicifolia X viminalis växande i enstaka 
exemplar bland föräldra-arterna och kunde då konstatera Ivina- 
formens identitet med den verkliga S. phylicifolia X viminalis. 
I synnerhet öfverenstämma exemplaren frän mynningen af Koscha- 
floden ganska väl med exemplaren från Ivina. 

Huru förekomsten af Salix phylicifolia X viminalis i Ivina- 
dalen bör tolkas, mäste tillsvidare lämnas därhän. Det är att 
märka, att Salix viminalis’ trogna följeslagare i norra Ryssland, 
Salix amygdalina, anträffats pä tvä ställen vid Ivina. — Fyndet 
ligger utom Fennoskandia enligt begränsningen i Medd. XXVI. 

7. Elymus arenarius X Triticum repens. Denna förut obe- 
skrifna bastard anträffades pä stranden af Hvita hafvet vid byn 
Pokrofskoje samt pä ön Kio (bägge fyndorten inom Fennoskan- 
dia enl. Medd. XXVI pag. 184) växande tillsammans med för- 
äldra-arterna. Exemplaren äro tämligen intermediära. Genom 
färg, storlek, långspetsade skärm- och blomfjäll, hvilka sist- 
nämnda dessutom äro tätt ludna, m. m. närma de sig mera 
Elymus, genom sitt tvåsidigt plattade ax, sträfvare blad och 
den starka nervaturen på skärm- och blomfjällen, m. m. på- 
minna de mera om Triticum. Äfven den anatomiska byggnaden, 


104 Mötet den 3 april 1901. 


i synnerhet bladens tvärsnitt, visar sig vara intermediär. — Det 
är att förmoda, det denna bastard äfven kommer att uppdagas 
inom Finland, då ju Elymus och Triticum repens så ofta växa 
tillsammans på våra hafsstränder. 

8. Equisetum arvense X fluviatile. Af denna bastard, som 
antagligen äfven förekommer inom Fennoskandia, anträffades 
flera exemplar pä stranden af Onega-floden nära byn Priluk. 
Exemplaren påminna något mera om E. arvense, men skilja sig 
bl. a. därigenom att äfven grenarna besitta en centralhälighet, 
att stammens centralhälighet är vida större, att grenarnas första 
led är ungefär lika kort som motsvarande stängelslida m. m. 


Föredrogs 


Uber eine Clausilia aus Finland 


Alex. Luther. 


Anlässlich meiner Studien über die Verbreitung der Land- 
und Süsswassergastropoden innerhalb des finnischen naturge- 
schichtlichen Gebietes sandte mir vor kurzem Herr Rädman 
K. Tigerstedt in Björneborg zur Durchsicht eine Schnecken- 
sammlung, worunter sich auch eine Clausilia befand, welche 
ich mit keiner mir bekannten Art habe sicher identifizieren 
können.!) Leider liegt nur ein einziges Exemplar vor, sodass 
eine Untersuchung des Clausiliums und der oberen Teile der 
Lamellen nicht hat vorgenommen werden können. Ob das Exem- 
plar eine neue Art repräsentiert oder etwa nur ein abnorm 
entwickeltes Exemplar einer bekannten Art darstellt, kann ich 
auf Grund dieses einzelnen Exemplares nicht mit Bestimmtheit 
entscheiden. — Es sei noch bemerkt, dass das Gehäuse sehr 
regelmässig gestaltet ist und keinerlei Spuren von äusserer 
Schädigung aufweist. — Da das Exemplar von unseren übrigen 


1) Vergl. Luther, A., Bidr. till kännedomen om land- och sötvattens- 
gastropodernas utbredning i Finland. Acta Soc. pro F. et Fl. f. XX, N:o 3, 
p. 122. 


Mötet den 3 april 1901. 105 


Clausilien abweicht, gebe ich hier eine Beschreibung und Abbil- 
dung desselben. !) 

Gehäuse klein, feingeritzt, eylindrisch-spindelförmig, glatt, 
hornfarben, matt-glänzend, ziemlich festschalig; Umgänge 8!/,, 
wenig gewölbt, die ersten langsam, die späteren rascher zuneh- 
mend, der letzte mehr als 2/5 der Gehäuselänge einnehmend; 
Nacken in Form eines kurzen Wulstes aufgetrieben, welcher 
auf der der Spindel zugewandten Seite von einer der Spindel- 
falte entsprechenden Rinne, auf der anderen Seite von einer 
seichten Einbuchtung begrenzt 
wird; Letztere veranlasst auf 
der gegenüberliegenden Seite 
eine schwächere Ausbuchtung; 
Naht ziemlich flach; Mündung 
birnförmig, weiss; Inneres der 
Gaumenwand und der Mün- 
dungswand an verdickten Stel- 
len gelblich; Mundsaum erwei- 
tert, nicht umgeschlagen, stark 
lostretend; Interlamellar glatt; 
Oberlamelle mit der Spiralla- 
melle verbunden; Unterlamelle 
hoch, nicht bis an den Mund- 
saum herantretend; Spindel- 
falte den Mundsaum nicht er- 
reichend; Gaumenfalte 1, die obere, lang, nach der Mündung 
zu sich der Naht etwas nähernd, die Mondfalte ziemlich weit 
überragend; Mondfalte schwach gebogen, nur an dem der oberen 
Gaumenfalte genäherten Ende scharf umgebogen, sodass die 
äusserste Spitze der Gaumenfalte fast parallel gerichtet ist. Der 
Mondfalte wie auch der Gaumenfalte entsprechen feine Rinnen 
an der Aussenseite des Gehäuses. An der Stelle der unteren 
Gaumenfalte befindet sich eine schwach wulstförmige, ziemlich 
breite Verdickung des Gehäuses. 


!) Infolge eines Missverständnisses sind vom Xylographen die Grenzen 
der Umgänge auf der linken Figur doppelt gezeichnet worden. 


106 Mötet den 3 april 1901. 


Länge des Gehäuses 7.6 mm; Breite desselben 2.3 mm. 

Fundort: Regio aboönsis: Pargas, »auf einer kleinen 
Landzunge bei Pargas Malm unter totem Hasellaub, zusammen 
mit Clausilia bidentata, Pupa-arten, etc.» (nach brieflicher Mit- 
teilung des Herrn Rädman Tigerstedt). 

Von sämmtlichen anderen innerhalb des finnischen natur- 
geschichtlichen Gebietes vorkommenden Clausilien unterscheidet 
sich das vorliegende Exemplar durch seine Kleinheit, vor allem 
aber durch die völlig glatte Schalenoberfläche. Selbst unter 
dem Mikroskop zeigt sich nur an wenigen Stellen eine schwache 
Andeutung einer Streifung. Am ehesten ist eine solche wahr- 
zunehmen an dem unmittelbar oberhalb der Mündung gelegenen 
Teil des letzten Umganges. Von den aus Finland bekannten 
Arten schliesst sich das Exemplar am nächsten an Cl. bidentata 
Ström an, in deren Gesellschaft sie gefunden wurde. Es scheint 
mir nicht ausgeschlossen zu sein, dass wir es mit einer Form der 
genannten Art zu thun haben, was um so eher möglich wäre, 
als von Cl. bidentata manchmal Exemplare mit sehr schwacher 
Streifung vorkommen. — Sicheres über die systematische Stel- 
lung dieser Form lässt sich ohne Untersuchung des Clausiliums 
und bis mehr Material vorliegt nicht sagen. 

. Zweck obiger Zeilen ist es nur, die Aufmerksamkeit der 
Sammler auf diese Schnecke zu lenken, und dadurch ein Wie- 
derfinden derselben zu veranlassen. 


Föredrogs vidare 


Über die Entwickelung von Phyllotreta 
armoraci® Koch. 
Von 


B.Bopptus, 


Von den Arten, die zur Gattung Phyllotreta gehören, sind 
es nur zwei, deren Entwickelungsphasen näher bekannt und be- 
schrieben sind. Die eine, Ph. nemorum L., ist schon lange in 
allen Entwickelungsphasen bekannt gewesen. Die Larven sind 


Mötet den 3 april 1901. 107 


schon von Keux beschrieben, obwohl ziemlich unvollständig. 
Später sind eingehendere und gründlichere Untersuchungen 
über die Entwickelung dieser Art von Ritzema-Bos!) und S. 
Lampa 2) unternommen worden. Die andere Art, Ph. vittula 
Redt., ist wieder in dieser Hinsicht von K. Lindemann?) näher 
untersucht worden. Irgend welche Notizen über die Entwicke- 
lung einer der grösseren Arten dieser Gattung, Ph. armo- 
racie Koch, habe ich dagegen nicht in der Literatur finden 
können. Die meisten Autoren, die diese Art erwähnen, führen 
nur an, dass das Imago auf Meerrettigpflanzen, Nasturtium 
Armoracia, lebt und dieselben beschädigen kann. J. Weise 
erwähnt nichts über die Entwickelung dieser Art. A. B. Frank % 
und Kirchner 5), die einzigen, die in der Literatur über die 
schädlichen Insekten diese Art nennen, sagen von derselben 
nur in Kürze, dass sie auf Meerrettig vorkommt und zuweilen 
auch für die Pflanze schädlich ist. 


Im vergangenen Sommer hatte ich Gelegenheit das Auf- 
treten dieser Art näher zu studieren. Schon im Anfange des 
Sommers, sobald der Meerrettig so weit entwickelt war, dass 
kleine Blätter über den Erdboden emporragten, wurde die 
Pflanze von einer grossen Menge erwachsener Erdflöhe über- 
fallen. Es dauerte auch nicht lange, ehe ihre Wirkungen sich 
in einer auffallenden Weise bemerkbar machten. Die über der 
Erdoberfläche befindlichen Theile der Meerrettigpflanzen wurden 
immer mehr und mehr aufgefressen, bis zuletzt Mitte und Ende 
Juni nur hier und da einige stark angegriffene, kleine Blätter 
über der Erdoberfläche sichtbar waren. Die Thiere waren so 
gefrässig, dass sie nicht einmal die ziemlich zähen und harten 


1) Die thierischen Schädl. u. Nützl. f. Ackerb. Berlin 1891. 

2) S. Lampa, »Berättelse till en 1895» in »Uppsatser 
i praktisk entomologi, 6.» 

3) K. Lindemann, »Entomologische Beiträge, 1. Ueber d. Lebensw. d. 
Haltica vittula Rdtb.» im Hs. Hmnep. Mock. o6m. nennt. npap. 1887. 

4) Die Krankheiten der Pflanzen. 5) Die Krankh. u. Beschäd. unserer 
landw. Kulturpfl. 


108 Mötet den 3 april 1901. 


Blattstiele nachliessen, sondern auch diese bis an die Erdober- 
fläche auffrassen. Erst am Ende dieses Monats wurde die Zahl 
der Erdflöhe ein wenig decimiert, wahrscheinlich durch zu dieser 
Zeit eingetroffenen starken Regen, und erst jetzt waren die 
Meerrettigpflanzen im Stande sich so weit zu erhohlen, dass sie 
den Angriffen der Thiere widerstehen und ihre unterbrochene 
Entwickelung fortsetzen konnten. Weitere Abbrüche erlitten die 
Pflanzen nicht im Verlaufe des Sommers, obgleich zahlreiche 
Erdflöhe bis Ende August sich auf den Blättern hielten, deutliche 
Spuren ihrer Gefrässigkeit hinterlassend. 

Die Larve ist cylindrisch, schmutzig weiss. Der Kopf ist 
“im Verhältnis zum ersten Körperringe schmäler als bei Ph. 
nemorum, wie Lampa?!) dieselbe abbildet, mehr an die Figur 
Lindemanns ?2) von Ph. vittula erinnernd. Die Farbe desselben 
auf der Oberseite dunkler oder heller braun, mit einer gabel- 
förmig getheilten, helleren Linie. Oberhalb des Labrum's ist 
der Kopf etwas heller. Das Labrum heller bräunlich, übrige 
Mundtheile, die Spitze der Mandibeln ausgenommen, die gelb- 
braun ist, und die Unterseite des Kopfes hell. Der grösste 
Theil des ersten Körperringes oben dunkelbraun, nur der hin- 
tere Theil und eine feine Linie in der Mitte weisslich. Auf der 
Oberseite zwei Reihen Borstenpunkte, zwei in jeder Reihe. 
Das zweite und dritte Segment haben auf der Oberseite am Hin- 
terrande eine Reihe von 6 dunklen, warzenförmigen, borsten- 
tragenden Punkten und vor diesen, in der Mitte des Segments 
zwei solche. Die übrigen Segmente, das letzte ausgenommen, 
haben am Hinterrande eine Reihe von 8 Borstenpunkten, vor 
dieser in der Mitte des Segments 2 und am Vorderrande 6 sol- 
che. Die letztgenannte Reihe ist jedoch nicht immer vorhanden, 
sondern bei einigen Larven, die ich untersucht habe, fehlt die- 
selbe ganz. Durch die Lage dieser Punkte weicht unsere Larve 
bedeutend von der Larve von Ph. nemorum ab. Dagegen ist 
die Verwandschaft mit der Larve von Ph. vittula auffälliger. Die 
Verschiedenheit bezieht sich auf die Anzahl der Punkte auf dem 


Be EN er 


Mötet den 3 april 1901. 109 


zweiten und dritten Segmente. Bei der Larve der letztgenannten 
Art sind in der vorderen Reihe 4 solche. Ferner hat die Larve 
von Ph. vittula auf dem nächstletzten Segmente in der vorderen 
Reihe 4, in der hinteren 5 Punkte. Auf dem ersten Segmente 
sind gar keine Punkte vorhanden. Die Punkte sind nach Lin- 
demann spärlich borstentragend. — Auf der Ventralseite des 
ersten Körperringes läuft eine feine schwarze Linie. Auf den 
Seiten des 2:ten und 3:tten Segments zwei grosse, halbmond- 
förmige, von 3 Borstenpunkten zusammengesetzte Punkte. Auf 
den Seiten der übrigen Segmente, das letzte ausgenommen, 
sind diese Punkte kleiner, und bestehen aus nur zwei Borsten- 
punkten. Etwas ventralwärts von diesen auf jedem Segment 
vom vierten beginnend, zwei dicht neben einander gestellte und 
auf der Unterseite des 2:ten und 3:tten Segments 4 kleine, ziem- 
lich dicht neben einander liegende Punkte. Die übrigen Kör- 
perringe dagegen haben auf der Unterseite zwei solche vorne, 
die dicht zusammen stehen, und hinten 4, die paarweise ge- 
stellt sind. Das letzte Segment auf der Dorsalseite braungelb 
gefärbt, abgeplattet, mit 6 Borsten auf den Seiten, aber ohne 
Borstenpunkte. Die 3-gegliederten Füsse weisslich, spärlich 
borstentragend, an der Spitze des letzten Gliedes mit einer ein- 
ziehbaren, braunen Klaue. Die Länge der erwachsenen Lar- 
ven 6—7 mm. | 

Die Puppe sehr beweglich, weiss. Die Abdominalsegmente 
stärker gebuchtet als auf Lampa’s!) Figur von der Puppe von 
Ph. nemorum. In der Mitte jedes Segments eine lange Borste. 
An der Spitze des letzten Segmentes 2 längliche, zugespitzte, mit 
langen Borsten ausgerüstete Anhänge. Durch diese Charaktere 
und durch längere Borsten auf dem Prothorax weicht die Puppe 
dieser Art von derjenigen von Ph. nemorum ab. Eine Beschrei- 
bung über die Puppe von Ph. vittula habe ich nicht gesehen. 

Das Eierlegen beginnt Anfang oder Ende Juni und dauert 
ziemlich lange. Nur einige Eier werden zu gleicher Zeit gelegt. 
Durch die Thatsache, dass die Eier nicht zur gleichen Zeit ge- 


117€ 


110 Mötet den 3 april 1901. 


legt werden, sondern während eines ziemlich langen Zeitraumes, 
wird das Vorhandensein grosser, beinahe erwachsener Larven 
gleichzeitig mit ganz kleinen, eben ausgeschlüpften, erklärt. Die 
Eier werden gewöhnlich auf die Blattstiele gelegt. Wie die 
übrigen beschriebenen Larven dieser Gattung leben auch die- 
jenigen dieser Art im Inneren von Pflanzen. Sobald die Larven 
nach ungefähr einer Woche aus dem Ei ausgeschlüpft sind, 
suchen sie Stellen auf, wo sie sich in die Blattstiele einbohren 
können, und da fressen sie sich dann Gänge in allen Richtun- 
gen. Die Blattstiele verlassen sie erst, wenn sie erwachsen sind, 
lassen sich zum Boden nieder, um sich in der Erde zu ver- 
puppen. In den Blattstielen werden sie oft zahlreich angetroffen; 
in einigen zählte ich je über 30 Stück. 

Die erste Generation kommt Ende Juli und Anfang August 
zum Vorschein. Die Entwickelung vom Ei bis zum ausgebilde- 
ten Insekt nimmt eine Zeit von durchschnittlich 50 Tagen 
in Anspruch. Von eben abgelegten Eiern, die am 25 Juni in 
einen Käfig gelegt wurden, kamen die ersten erwachsenen In- 
sekten den 16 August hervor. Leider konnte nicht festgestellt 
werden, wie lange das Larven- und Puppen-stadium dauern. 
Aus Larven, die in den letzten Tagen des Juli in die Erde 
krochen um sich zu verpuppen, kam ein Imago den 8 Septem- 
ber zum Vorscheim. Diese Beobachtung giebt jedoch keine sichere 
Auskunft über die Dauer des Puppenstadiums, erstens, weil die 
Larve erst einige Zeit in der Erde liegt, ehe sie sich verpuppt, 
und zweitens weil das ausgeschlüpfte Individuum einer Gene- 
ration angehörte, die gewöhnlich als Puppe überwintert. Alle 
die anderen Puppen überwinterten nämlich als solche. Diese 
Thatsache macht es wahrscheinlich, dass dieser Erdfloh bei uns 
vorzugsweise nur eine Generation während des Sommers hat; 
nur die Mitte und Ende Juli ausgeschlüpften Erdflöhe können 
Veranlassung zu einer Zweiten Generation während des Som- 
mers geben, und zwar kommen dann die Imago's dieser letzteren 
Generation Ende August und Anfang September zum Vorschein. 

Die Verpuppung geschieht in der Erde, in einer Tiefe 
von 1—2 cm unter der Oberfläche, ganz in der Nähe der 


Mötet den 3 april 1901. 111 


Meerrettigpflanzen. Die Puppe liegt ganz frei, ohne irgend welchen 
Cocon um sich zu verfertigen. 


Forstmästare A. W. Granit demonstrerade tvenne fascia- 
tionsbildningar, den ena pä al, funnen i Helsinge socken af 
forstmästare L. Björkman, den andra pä gran från Orihvesi 
kronopark. 

I samband härmed redogjorde herr Granit för ett egen- 
domligt fall af sammanväxning af tvä trädstammar. 1 Nuorti 
by af Sodankylä socken hade en tall pä finska sidan om riks- 
gränsen fullständigt sammanväxt med en tall pä den ryska. 
Trädet uppgifves af älder hafva tjänat som rämärke och hade 
äfven skonats vid de upprepade rähuggningar, som företagits i 
dessa trakter allt sedan 1830. För öfrigt vore sammanväxning 
genom grenar pä längt när icke sä sällsynt som man tycktes 
antaga. Säsom exemplar härpä anförde föredragaren nägra fall 
frän Hanga gärd i Rimito och frän Sodankylä. 

Slutligen omnämnde herr Granit som en i fråga om barr- 
träd sällsynt abnormitet en lärkträdsstubbe, som fortfor att växa; 
den hade iakttagits i plantskolorna vid Evois forstinstitut. 


Professor A. O. Kihlman anmälde det nyligen utkomna 
verket »Sveriges Flora» af L. M. Neuman. 


Till de zoologiska samlingarna hade sedan februari-mötet 
förärats 


Spatula clypeata 2, 


Fuligula cristata, I 
och 8, 

Podiceps griseigena, 
& och 8, 

Fuligula ferina, <, 

Numenius — pheo- 
pus, o, 


Machetes pugnax, 3 
sta dodi 9: 

Charadrius — aprica- 
rius;'$, 

Falco esalon, <, 

Plectrophanes lappo- 
nicus, 2 IS och 
MES. 


Passer montanus *, 

Carpodacus ery- 
thorinus, <, 

Luscinia suecica, &, 

Fringilla montifrin- 
gilla, SÖ, 


alla frän Lunkulansaari i Salmis (sommaren 1900), af stud. 


Rolf Palmgren; 


112 Mötet den 3 april 1901. 


10 par svalgben af Cyprinoider från Lojo, tillhörande 4 
arter och 1 bastard, af mag. A. Luther; 

Hyalinia alliaria Mill., från Turholms växthus, af stud. 
Kurt H. Envald; 

Ascarıs mystax, ur katt, från Lojo, af mag. A. Luther; 

12 arter parasitiska Copepoder i 77 prof af stud. P. Gadd; 
/ystobranchus respirans i 4 prof, af stud. P. Gadd; 9 sällsynta 
insekter från Åbo-trakten, nämligen Ocneria dispar, Calymnia 
trapezina v. obscura, Dichonia apritina, dessa tre nya för fau- 
nan, samt Catocala promissa, Hybernia defoliaria, Cidaria firmata, 
Cetonia marmorata, Cryptarcha strigata och Silpha 4-punctata, 
af stud G. Wahlström. Phleotrya rufipes, från Nagu, af stud. 
Sundberg; Agrotis pronuba, från Helsingfors, af prof. J. A. Pal- 
men. 140 arter Aleocharider från särskilda delar af landet, 
däribland 7 för samlingen nya, af prof. J. Sahlberg; en för fau- 
nan ny Coleopter-art från Karislojo, af eleven U. Sahlberg; ett 
mindre antal sällsynta Coleoptera och Lepidoptera från Nagu 
och Äbo-trakten, af stud. H. M. Eklund. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 

49 kärlväxter frän Äbo-trakten, hufvudsakligen frän Korpo, 
däribland flere anmärkningsvärda fynd, af stud. Gerhard Renvall. 
14 viden i 73 exemplar från norra Finland, däribland Salix ar- 
buscula och S. aurita X myrtilloides nya för Kemi Lappmark, af 
magg. V. Borg och A. Rantaniemi. Dryas octopetala frän Inari 
Saariselkä af forstmästare A. W. Granit. 


Mötet den 4 maj 1901. 


Till publikation anmäldes af dr Enzio Reuter: Bidrag 
till kännedomen om Microlepidoptera, funna i Ålands och Åbo 
skärgårdar. II. Tineina, Micropterygina, Pterophorina. 


Dr Reuter föredrog vidare om Physopus tenuicornis och 
Rhizoglyphus echinopus (s. sid. 115 och 121). 


Magister Otto Alcenius fäste uppmärksamhet pä den 
sällsamma utbildning bladet hos Ophioglossum enligt den gängse 
uppfattningen skulle ega i det att det vore klufvet i två hälfter, 
en steril och en fertil, ett förhällande, hvartill nägot otvetydigt 
motstycke icke fanns, samt uttalade sin förmodan att denna 
uppfattning icke vore riktig. Professor Elfving framhöll att den 
var grundad pä utvecklingshistorien, men medgaf att kommande 
undersökningar mähända komme att väsentligen modifiera resul- 
tatet af de hittills gjorda forskningarna. 


De zoologiska samlingarna hade fätt emottaga: 

af magister A. Luther en värdefull, synnerligen rikhaltig 
samling land- och sötvattens-mollusker, bestäende af 284 prof 
"från norra Tavastland, omkring 220 prof från skilda trakter 
af södra och mellersta Finland, omkring 150 prof från Estland, 
de flesta från Reval, äfvensom 89 prof recenta samt 20 sub- 
fossila land- och sötvattens-snäckor från Sverige. Ardea stellaris 
från Sjundeå-Pickala af possessionaten Lindeberg. 


Till de botaniska samlingarna hade inlemnats: 


114 Mötet den 4 maj 1901. 


3 st. masurbildningar från Keuru af kommerseråd G. A. 
Serlachius. 305 kärlväxter i 705 exx. från Norra Ryssland, 
nämligen från Fenno-Scandias ostligaste trakter 128 arter i 201 
exemplar och från närgränsande delar af Norra Ryssland 220 
arter i 504 exemplar, bland dem en mängd för Sällskapet tidi- 
gare förevisade anmärkningsvärda arter, allt i rikliga och pryd- 
liga exemplar, af kand. A. K. Cajander och mag. J. I. Lindroth. 
48 exx. Hieracia från Ladoga Karelen af elev A. L. Backman. 


Physopus tenuicornis Uzel als Erzeuger . 
totaler Weissährigheit bei Hafer. 


Von 


Enzio Reuter. 


In einer früher erschienenen Arbeit !) habe ich mehrere 
Formen von Weissährigkeit bei Wiesengräsern, wie auch die 
verschiedenartigen tierischen Angriffe, welche die genannte Krank- 
heitserscheinung hervorrufen, ziemlich eingehend erörtert. Ver- 
schiedene Formen von Weissährigkeit treten bekanntlich auch 
bei den Getreidearten auf, und zwar kommen hier als Krank- 
heitsursachen meistens ähnliche Angriffe wie bei den Wiesen- 
gräsern in Betracht. 

Im letzten Sommer (1900) wurde inzwischen an einem 
Haferacker auf dem Gute Lofsdal im Kirchspiel Pargas- (in den 
Äbo-Schären) eine neue Form totaler Weissährigkeit beobachtet, 
die durch einen ziemlich eigentümlichen, von mir früher weder 
an Getreidearten noch an Wiesengräsern bemerkten Angriff her- 
vorgebracht worden war. 

Die frühzeitig verwelkten, gegen den saftigen und voll- 
kommen frisch grünen unteren Teil der Pflanze grell abstechen- 
den gelben Haferrispen blieben, wie dies für die totale Form 
der Weissährigkeit typisch der Fall ist, meistens zum Teil in 
der obersten Blattscheide stecken. Nach vorsichtigem Abspal- 
ten der umgebenden Blattscheide an ihrer einen Seite erwiesen 


1) Reuter, Enzio. Über die Weissährigkeit der Wiesengräser in Fin- 
land. Ein Beitrag zur Kenntnis ihrer Ursachen. Acta Soc. pro F. et Fl. 
Fenn. XIX, 1. 1900. 


116 Mötet den 4 maj 1901. 


sich die Blütenstände etwas oberhalb oder unterhalb des ober- 
sten Knotens wie mit einem scharfen Messer vollkommen und 
meistens sehr regelmässig gerade abgeschnitten. In den meisten 
Fällen war der abgetrennte und verwelkte obere rispentragende 
Halmteil mehr oder weniger weit (einige mm bis etwa zwei cm) 
von seinem entsprechenden unteren Teil entfernt, ein mutmass- 
lich von dem durch fortwährendes Wachsen bewirkten Strecken 
der Pflanze oder vielleicht eher vom Spiele der Winde bedingtes 
Verhältnis. 

Auf den ersten Blick erschien mir die Ursache der be- 
treffenden Beschädigung ganz räthselhaft. Durch näheres Un- 
tersuchen der »abgeschnittenen» Ränder des Halmes konnte 
aber bald konstatiert werden, dass diese äusserst fein benagt 
oder zerfetzt waren, oder m. a. W., dass an dieser Stelle der 
Umkreis der Halmwände in Form eines sehr schönen regel- 
mässigen Ringes fein und dicht rundum durchbohrt worden war, 
was in ein völliges Abtrennen und darauf folgendes Verwelken 
des rispentragenden oberen Halmteiles resultiert hatte. 

Ein derartiger Angriff war mir vorher in der Litteratur 
nicht bekannt, wenn nicht eine von Frau Sofie Rostrup in 
ihrer neuerdings erschienenen trefflichen Arbeit!) erwähnte Be- 
schädigung (der Gerste) hierher zu zählen ist. Diese Beschädi- 
gung findet nach Frau Rostrup oberhalb des obersten Knotens 
statt und scheint der von mir beobachteten sehr ähnlich zu sein, 
wie dies aus den folgenden Zitaten einleuchtet: »Det overbrakkede 
Straa er [bei Angriffen von Oscinis frit] altid gulligt og sam- 
menskrumpet ved Angrebsstedet; er det derimod frisk, lige- 
som overskaaret?), hvad man ikke sjaldent finder hos vore 
Kornsorter og nogle Grasser, har Fritfluen ingen Skyld heri; 
det skyldes da vistnok rent mekaniske Aarsager» (S. 177) und 
»Undertiden finder man Straaet paa samme Sted [oberhalb des 
obersten Knotens] ligesom skaaret fuldstandigt regel- 
maessigt over.?) Dette Faenomen skyldes vistnok rent meka- 


1) Rostrup, Sofie. Vort Landbrugs Skadedyr blandt Insekter og 
andre lavere Dyr. Kjobenhavn 1900. 
2) Von mir gesperrt. 


Mötet den 4 maj 1901. 117 


niske Aarsager» (S. 199, Note). Vielleicht ist jedoch die von 
Frau Rostrup erwähnte Beschädigung mit der von mir beo- 
bachteten nicht zu identifizieren. 

Wenn nun auch meine oben erwähnten Befunde kaum 
einen Zweifel mehr darüber obvalten liessen, dass die betreffende 
» Abschneidung» der Haferhalme in der Tat tierischen Angriffen 
ihre Entstehung zu verdanken hatte, blieb es noch übrig, die 
Identität des wahren Missetäters festzustellen. 

Beim Durchmustern einer grossen Anzahl von in oben 
genannter Weise beschädigten Haferpflanzen konnte ich keine 
anderen Tiere als einige Thysanopteren entdecken. Diese, inner- 
halb der obersten Blattscheide vorkommenden Thysanopteren 
gehörten drei verschiedenen Arten an: Physopus tenuicornis Uzel, 
Limothrips denticornis Hal. und Aptinothrips rufa (Gmel.). Die 
erste Art trat in ziemlicher Anzahl und zwar in beiden Ge- 
schlechtern, sowie z. T. in anscheinend soeben ausgeschlüpften 
Individuen auf; von Lim. denticornis wurden im ganzen zwei 
Weibchen, von Apt. rufa nur ein einziges Weibchen angetroffen. 

Die Lebensweise der beiden letzteren Arten war mir schon 
vorher ziemlich genau bekannt. A. rufa bringt zwar totale 
Weissährigkeit hervor, jedoch in der Regel durch einen ganz an- 
derweitigen Angriff, und zwar durch ganz unregelmässiges Bena- 
gen und Aussaugen der weichen, saftigen, oberhalb des obersten 
oder zweitobersten (ausnahmsweise des drittobersten) Knotens 
gelegenen Partie des Halmes, die bald missfarbig wird und dann 
strangartig verschrumpft. Lim. denticornis macht keine culmalen 
Angriffe, sondern greift hauptsächlich die Innenseite der Blatt- 
scheide an, hierdurch die bekannten lichten » Thrips-Flecke» her- 
vorrufend. Beide Arten können ausserdem durch spicale An- 
griffe partiale Weissährigkeit verursachen.!) Schon aus diesen 
Gründen schien die Teilnahme dieser Arten an der betreffenden 
Beschädigung des Hafers wenig mutmasslich, um so eher als 
sie in so äusserst geringer Anzahl auftraten. 


- 


1) Näheres über die verschiedenartigen Angriffe dieser beiden Arten 
siehe meine oben zitierte Arbeit: Über die Weissährigkeit etc. S. 68— 75, 
92—94, 95, 97—99. 


118 Mötet den 4 maj 1901. 


Andererseits bot aber das reichlichere Vorkommen von 
Physopus tenuicornis an und für sich noch keinen halbwegs 
genügenden Grund für die Annahme dar, dass diese Art den 
wahren Missetäter darstellte. Auch unsere Kenntnis ihrer Le- 
bensweise lieferte keinen positiven Beweis für die Beurteilung der 
betreffenden Frage. Uzel giebt für diese Art nur folgende bio- 
logische Notizen an: »zuweilen häufig in Gersten- und Haferäh- 
ren, sonst vereinzelt in verschiedenen Blüten. Weibchen findet 
man das ganze Jahr hindurch; sie überwintern im Rasen. Die 
Männchen leben von Juni bis September».!) Auch von O. M. 
Reuter wird ihr Vorkommen auf Haferähren konstatiert.?) 
Früher war die Art von mir u. A. auch auf Roggen, Gerste 
und Phleum pratense gefunden. Von Herrn Prof. G. Groten- 
felt wurden mir im Jahre 1899 aus dem landwirtschaftlichen 
Institut Mustiala einige Gerstenähren zur Ansicht gebracht, die 
sich als von Physopus tenuicornis und zwar etwa in derselben 
Weise, wie öfters die Roggenähren von Lim. denticornis, be- 
schädigt erwiesen. ?) 

Weitere Untersuchungen der beschädigten Pflanzen führten 
mich indessen zu einer recht überraschenden Entdeckung, die 
uns die Lösung der rätselhaften Frage zu geben scheint. Beim 
Spalten des von der obersten Blattscheide umschlossenen, im 
Gegenzatz zu dem losgetrennten, verwelkten Blütenstand fort- 
während noch ziemlich weichen Halmteiles, von dessen benagtem 
oberen Rand bis zu dem unteren Knoten herab, wurden an den 
inneren Wänden, also im Lumen dieses Halmteils, vielfach 
mehrere Individuen von Physopus tenwicornis angetroffen, und 
zwar nicht nur Imagines, sondern auch verschiedene jugendliche 
Stadien—Pupen, Propupen und Larven; von den zuletzt genann- 
ten waren einige noch sehr klein und offenbar kürzlich aus dem 
Ei ausgeschlüpft. 


1) Uzel, H. Monographie der Ordnung Thysanoptera. Königgrätz 
1895. S. 101. 

2) Reuter, O. M. Thysanoptera Fennica. Förteckning och Beskrif- 
ning öfver Finska Thysanoptera. Acta Soc. F. et Fl. Fenn. XVII, 2. 1899. 

3) Vgl. Reuter, Enzio. Berättelse öfver skadeinsekters uppträdande 
i Finland är 1899. Helsingfors 1900. S. 31. 


Mötet den 4 maj 1901. 119 


Dieses gleichzeitige Vorkommen der verschiedenen Ent- 
wicklungszustände von Phys. tenuicornis auf demselben Platz 
scheint mir ganz unzweifelhaft darauf hinzudeuten, dass diese 
Stelle der genannten Thysanopteren-Art gewissermassen als Brut- 
stätte gedient hatte. Auch erwiesen sich die inneren Wände des 
betreffenden Halmteils als fein benagt und angesaugt, was gleich- 
falls auf einen dauernden Aufenthalt der Tiere auf dieser Stelle 
deutet. Weil die meistens sehr weichhäutigen und ziemlich trä- 
gen Larven und Nymphen der Thysanopteren bekanntlich in der 
Regel sich nur wenig von ihrem ursprünglichen Brutplatz zu 
entfernen pflegen, sowie mit Rücksicht darauf, dass einige der 
im Lumen des Halmes angetroffenen Larven sehr jung waren, 
scheint es mir recht wahrscheinlich, dass die Eier an, bezw. in 
die inneren Wände des Halmes abgelegt worden waren. 

Durch diese Annahme würde auch die oben erwähnte 
Krankheitserscheinung des Blütenstandes eine befriedigende 
Erklärung finden. Das eierlegende Muttertier müsste sich näm- 
lich den Eingang in das Lumen des Halmes verschaffen und zu 
diesem Zweck die Wände des Halmes rundum durchnagen oder 
vielleicht durchsägen, was eben zum Entstehen der oben geschil- 
derten Form totaler Weissährigkeit führte. 

Ob hierbei die Mundteile oder der Legebohrer des Weib- 
chens als Werkzeug dient, kann vorläufig nicht sicher entschie- 
den werden. Die Mundwerkzeuge der Thysanopteren scheinen 
vielleicht für einen diesartigen Angriff nicht besonders geeignet 
zu sein; die Möglichkeit ihrer Anwendung für den genannten 
Zweck kann wohl aber kaum füglich geleugnet werden. Die 
von dem frontalen Kopfteil ziemlich stark winkelig abstehende 
Stellung des Mundkegels bei Phys. tenuicornis dürfte sogar für 
solch” eine Arbeit angemessener sein, als die bei mehreren 
anderen grasbewohnenden Arten — wie z. B. bei den eben zu- 
sammen mit Ph. tenuicornis angetroffenen Lim. denticornis und 
Apt. rufa — vorkommende, weniger stark abgesetzte, d. h. von der 
Stirn gleichmässiger abfallende Stellung des Mundkegels. 

Andererseits scheint aber auch gerade der lang und fein 
zugespitzte, vorn und hinten scharf und fein gezähnte Legebohrer 


120 Mötet den 4 maj 1901. 


des Weibchens von Ph. tenuicornis für ein Durchsägen der 
weichen Halmwände ausserordentlich geeignet zu sein.') 

Wie es sich nun auch hiermit verhalten mag, dürften wir 
jedenfalls mit ziemlicher Sicherheit den Physopus tenwicornis 
als den Erzeuger dieser bemerkenswerten und inbezug auf ihre 
Entstehungsweise bisher ungenügend bekannten Form totaler 
Weissährigkeit ansehen können. Ob diese Thysanopteren-Art 
auch an anderen Getreidearten sowie auf Wiesengräsern die- 
selbe Krankheitserscheinung hervorruft, darüber kann ich mich 
gegenwärtig nicht mit Bestimmtheit äussern. 


1) Vgl. die Abbildung des Legebohrers der sehr nahestehenden Art 
Ph. vulgatissima Hal. in Uzel’s Monographie, Taf. X. Fig. 170. 


Rhizoglyphus echinopus (Fum. et Rob.) Murray '), 
ein neuer Schädiger des Hafers. 


Von 


Enzio Reuter. 


Anfang August 1900 bemerkte ich auf zwei verschiedenen 
Haferäckern auf dem Gute Lofsdal in Pargas (Åbo-Schären) 
mehrere zwischen den übrigen noch vollkommen grünen Hafer- 
pflanzen zerstreut dastehende, neben den Ackerrainen etwas 
reichlicher vorkommende, etwa wie nach den Angriffen von den 
Larven der Haltica ferruginea gänzlich verwelkte und abgestor- 
bene Haferstauden, die gerade an der Bodenoberfläche mehr oder 
weniger stark beschädigt waren. Diese beschädigten Stellen erwie- 
sen sich als fein benagt oder zerfetzt und bräunlich missfarbig. 
Auf denselben oder in ihrer unmittelbaren Nähe, zwischen den 
niedersten Blattscheiden, konnten schon bei geringer Vergrösse- 
rung einige kleine Acariden, dagegen keine Spuren irgend wel- 
cher Insektenart, wahrgenommen werden. 

Aus der später vorgenommenen mikroskopischen Unter- 
suchung der mitgebrachten Proben ergab sich, dass die beschä- 
digten Partieen der Haferhalme von zwei verschiedenen, der 
Familie der Tyroglyphide angehörigen Acariden-Arten, ferner 
von einigen wenigen Gamasiden-Individuen, sowie in ziemlicher 
Anzahl von einer kleinen Nematoden-Art bewohnt waren. 

Bei der Beurteilung der Frage nach dem mutmasslichen 
Schädiger der Haferpflanzen dürften wir sofort von den nur 


1) Vgl. unten S. 123, Note 8. 


122 Mötet den 4 maj 1901. 


spärlich vorkommenden Gamasiden, die ja übrigens als Tier- 
fresser bekannt sind, absehen können. Auch der mikroskopisch 
kleine Nematode konnte mit Rücksicht auf die Art der Beschä- 
digung nicht füglich als Erzeuger der betreffenden Krankheits- 
erscheinung verdächtig gemacht werden. 


Es bleiben also übrig nur die beiden Tyroglyphiden-Arten, 
von denen die eine, Rhizoglyphus echinopus (Foum. et Rob.) 
Murr., in grosser Anzahl, sowie in verschiedenen Entwick- 
lungszuständen auftrat, während die andere, eine wahrscheinlich 
unbeschriebene Tyroglyphus-Art, bedeutend spärlicher vorkam. 


Im Gegensatz zu den Arten der Gattung Tyroglyphus (in 
ihrer jetzigen Umfassung), welche wenigstens nach den bishe- 
rigen Angaben hauptsächlich an faulenden vegetabilischen Sub- 
stanzen, bezw. auf einigen längere Zeit hindurch aufbewahrten 
Nährstoffen (Mehl, Käse) leben 7), ist Rhizoglyphus echinopus als 
ein wahrer Pflanzenschädiger bekannt, und zwar greift dieser 
Acaride, wie dies sein Gattungsname andeutet, die Wurzeln oder 
doch die unterirdischen, bezw. die gleich an der Bodenoberfläche 
befindlichen Pflanzenteile an. Deshalb, sowie mit Rücksicht 
darauf, dass die genannte Tyroglyphus-Art nicht in sämmt- 
lichen Proben zu finden war, dürften wir mit ziemlicher Sicher- 
heit den Rhizoglyphus echinopus als den tatsächlichen Erzeuger 
der betreffenden Krankheitserscheinung des Hafers annehmen 
können. 

Rhizoglyphus echinopus soll angeblich auf recht verschie- 
denen Pflanzen leben. Ob sämmtliche Angaben sich tatsächlich 
auf diese oder vielleicht auf irgend welche andere nahestehende 
Art beziehen, scheint mir aber keineswegs ausser Zweifel 
gestellt. 

Das fragliche Tier ist von mehreren Autoren unter ver- 
schiedenen Namen beschrieben und öfters abgebildet, von denen 
die folgenden hier erwähnt werden mögen: Tyroglyphus echino- 


1) Wenigstens eine Art, T. siculus F. et R., soll jedoch von (getrockne- 
ten) Insekten (Lytta vesicatoria) leben. 


Mötet den 4 maj 1901. 123 


pus Fumouze et Robin 3; Rhizoglyphus Robinii Claperede ?) 
Michael3, Berlese*); Tyroglyphus Megninii Haller *), Ber- 
lese 5; Rhizoglyphus spinitarsus Canestrini"); Rhizoglyphus 
echinopus Murray 8) Moniez ?), Berlese 9). Von Canestrini 
und neuerdings von Berlese werden (ob mit Recht?) diese Na- 
men sämmtlich als synonym betrachtet; Berlese !!) fügt, aller- 
dings mit Reservation, als weitere Synonymen ausserdem noch 
Acarus hyacinthi Boisduval ) und Tyroglyphus Phylloxere 
Riley?) hinzu. 

Die oft sehr knappen Beschreibungen scheinen für eine 
sichere Feststellung der Identität nicht immer genügend zu sein. 
In einigen Fällen werden jedoch diese Beschreibungen durch 


1) Fumouze et Robin, Observations sur une nouvelle espöce d’Aca- 
riens du genre Tyroglyphus. Journ. l’Anat. et Phys. V. 1868, S. 287, Taf. 
XX— XXI. — Mir nicht zugänglich. 

2) Claperede, E. Studien an Acariden. Z. wiss. Zool. XVIII. 1868, 
S. 495 ff., 505, 506. Taf. XXXV, XXXVIII, Fig. 7—11. 

3) Michael, A. D. Notes on the Life-Histories of some of the little 
known Tyroglyphide. Journ. R. micr. Soc. Ser. 2. Vol. V. 1885. S. 26. 

2 Berlese, A. Acari dannosi alle piante coltivate. Padova 1886. S. 8. 

5) Haller, G. Zur Kenntnis der Tyroglyphen und Verwandten. Z. 
wiss. Zool. XXXIV. 1880. S. 273. Taf. X, Fig. 1 u. IX, Fig. 16. 

6) Berlese, A. Acari, Myriopoda et Scorpiones hucusgue in Italia 
reperta. Fasc. XIV. N:o 7. — Ac. dannosi etc. S. 7. 

7) Canestrini, G. Prospetto dell' Acarofauna italiana. III. Padova 
1888, S. 413. Taf, 25, Fig. 1; 33, Fig. 1. 

8) Murray, A. Economic Entomology. Aptera. London 1877. S. 257. 
— Tyroglyphus echinopus Fum. et Rob. ist von Murray fräher als von Mo- 
niez in die Gattung Rhizoglyphus gestellt worden, soll daher Rhizoglyphus 
echinopus (Fum. et Rob.) Murray, nicht Moniez, wie es Berlese thut, be- 
zeichnet werden. 

9) Moniez, R. Notes sur guelgues espöces de Tyroglyphides etc. Rev. 
biol. Nord France. .T. VI. N:o 12, S. 454—457. 

10) Berlese, A. Ac., Myr., Scorp. etc. Cryptostigmata I. 1897. S. 
109; Gli acari agrari. Riv. Pat. Veg. VII. 1898—99. S. 330. 

1) Berlese, A. Gli ac. agr. S. 330—331. i 

12) Boisduval, J. A. Essai sur l’Entomologie horticole. Paris 
1866. S. 86. 

18) Riley, €. V. Sixth Annual Report of the State Entomologist. 
Missouri 1874. 


124 Mötet den 4 maj 1901. | 


Abbildungen des ganzen Tieres, wie auch durch Detailfiguren 
erläutert. Gerade in diesen zuletzt genannten Fällen stimmen 
aber die Figuren keineswegs immer mit einander überein. Man 
vergleiche z. B. das von Claperöde (|. c. Taf. XXXVIII, Fig. 11), 
Haller (l. c. Taf. IX, Fig. 16), Canestrini (|. c. Taf. 25, Fig. 1g 
und Taf. 33, Fig. 1 e) und Berlese (Acari dannosi, Taf. I, Fig. 16 
= Gli ac. agr. Fig. 46, Abbild. 2; ferner Ac., Myr., Scorp. etc. Fasc. 
XIV. N:o 7, Fig. 6) abgebildete, systematisch wichtige letzte 
Fussglied des ersten Extremitätenpaares, das von jedem Autor 
inbezug auf die Bedornung und Beborstung verschieden gezeich- 
net ist. Die von Claparede abgebildete lanzenförmige Borste 
(Fig. 11 a) wird von dem genannten Autor im Text (S. 506) 
ausdrücklich als spezifisches Kennzeichen seiner Art hervorge- 
hoben, solch’eine Borste wird aber von den übrigen Autoren 
weder erwähnt, noch kommt sie auf ihren Figuren vor. Mit 
Rücksicht hierauf scheint mir die Möglichkeit nicht ausgeschlos- 
sen, dass es sich wenigstens in einigen Fällen um verschiedene, 
einander nahestehende Arten handeln könnte. 


Der von mir angetroffene Rhizoglyphus stimmt in allen 
wesentlichen Charakteren und zwar speziell inbezug auf die 
Gestalt und Bedornung des genannten Fussgliedes mit der von 
Berlese (Ac., Myr., Scorp. etc. Fasc. XIV, N:o 7, Fig. 6)!) gege- 
benen Abbildung recht gut überein und dürfte demnach mit der 
von diesem Autor beobachteten Art identisch sein. Ob aber 
diese Art den wahren Tyroglyphus (Rhizoglyphus) echinopus von 
Fumouze und Robin darstellt, kann ich, weil die betreffende 
Arbeit der letzteren Autoren mir nicht zugänglich ist, nicht 
sicher entscheiden, sondern muss ich mich vorläufig auf die Auto- 
rität Canestrini's und Berlese’s verlassen; ich führe deshalb 
die von mir gefundene Art unter den Namen Rhiz. echinopus an. 


Wenden wir uns von diesem Excursus wieder der Frage 
nach den von Rhizoglyphus bewohnten Pflanzen zu. Nach An- 


1) Die Art heisst hier Tyroglyphus Megninii Hall. — Auf einer an- 
deren Stelle in derselben Arbeit (Cryptostigmata I, S. 109) wird aber T. Megni: 
nii ausdrücklich als mit Rhizoglyphus echinopus identisch bezeichnet. 


Mötet den 4 maj 1901. 125 


gaben verschiedener Autoren soll der genannte Acaride auf 
abgestorbenen Baumwurzeln, auf Wurzeln der Rebe, in Kar- 
toffel- und Georginenknollen, in halb verfaulten Kohlstrünken, 
sowie in den Zwiebeln mehrerer Liliaceen und zwar namentlich 
in Hyacinthenzwiebeln, wie auch in denen von Eucharis-, Ama- 
ryllis- und Lilium-Arten leben. Nach einigen Autoren soll sich 
das betreffende Tier nur von modernden vegetabilischen Sub- 
stanzen oder doch von schon abgestorbenen Wurzeln ernähren. 
Andererseits ist aber von einigen Autoren, wie Michael!) und 
Woods?) zur Evidenz nachgewiesen, dass Rhizoglyphus tatsäch- 
lich verschiedene gesunde Zwiebelarten angegriffen und sogar 
in sehr hohem Grade beschädigt hat, mithin unter Umständen 
als ein wahrer Pflanzenschädiger auftreten kann. 

Der früher aus Frankreich, Italien, Schweiz, Deutschland 
und England, sowie aus den Vereinigten Staaten von Nord- 
amerika bekannte Rhizoglyphus echinopus (wenn es sich nun in 
allen Fällen wirklich um dieselbe Art handelt), dürfte bisher 
nicht auf Getreidearten angetroffen worden sein. Der jetzt auf 
dem Hafer gemachte Fund bietet also ein doppeltes Interesse 
dar, einmal, weil die genannte Art früher nicht im nördlichen 
Europa bemerkt, dann, weil sie auf einer neuen Wirtpflanze 
beobachtetworden ist, an welcher sie noch dazu eine recht bemer- 
kenswerte und prägnante Krankheitserscheinung hervorzubrin- 
gen scheint. 


D Lie 
2) Woods, A. F. The Bermuda Lily Disease; a preliminary report 
of investigation. Washington 1897. 


Årsmötet den 13 maj 1901. 


Ordföranden, professor J. A. Palmén uppläste följande 
ärsberättelse: 

Ur de redogörelser, som tidigare lemnats angäende Säll- 
skapets lefnadsöden och verksamhet, har framgått huru den 
naturalhistoriska forskningen i landet under tidernas lopp ut- 
vidgats dels genom uppkomsten af nya synpunkter inom dess 
eget omräde, dels genom mängsidig beröring med andra forsk- 
ningsgrenar. Utredningen af djur- och växtarternas begränsning 
och deras geografiska utbredning i landet har fördjupats genom 
studier angäende deras sätt att uppträda pä olika lokaler ochi 
olika trakter. De härom gjorda iakttagelserna har man sökt 
bringa i sammanhang med de fysisk-geografiska förhållandena 
äfvensom med den utredning, som vunnits angående landets 
klimatiska olikheter och geologiska byggnad, och senast har 
man anknutit åtminstone växternas förekomstsätt till slutsatserna 
om landets geologiska utveckling, sålunda eftersträfvande grund- 
dragen af florans historia. Genom dessa anslutningar har vun- 
nits en allt mångsidigare belysning af vårt områdes organiska 
naturalster. Och hvarje steg framåt har i sin tur medfört allt 
mera skärpta fordringar på detaljutredningen af vår nuvarande 
flora och fauna. 

I bredd med dessa vetenskapliga fordringar beträffande 
studiet af landets organiska alster hafva emellertid vuxit upp 
önskningsmål ur helt andra synpunkter. Landets ekonomiska" 
utveckling kräfver att dess nyttiga naturalster icke hänsynslöst 
tillgodogöras, utan tvärtom vårdas. Skogen, villebrådet och våra 
sjöars afkastning har ej blott tagits under lagens skydd, utan 


Årsmötet den 13 maj 1901. 127 


man sträfvar därutöfver att förkofra deras produktionsförmäga, 
för att ernå möjligast stor ekonomisk nytta äfven under kom- 
mande tider. Jordbruket, som tidigare hvarje landtman bedref 
på fäderneärfdt sätt, har man sökt förbättra genom organise- 
randet af egna läroinstitutioner, likaså skogsbruket. Det är na- 
turvetenskaperna, som härvid lemna de vigtigaste stödjepunk- 
terna, och särskildt måste naturalhistorien i tillämpad form 
lemna maktpåliggande bidrag till stöd för ett rationelt landt- 
bruk. Utlandets erfarenhet, huru dyrbar den än mä vara, kan 
nämligen i talrika fall ej vara tillfylles, enär förhållandena där- 
städes äro annorlunda. Den inhemska naturalhistoriens resul- 
tat, som vunnits enbart för vetenskapligt intresses skull, blir 
efter hand också af praktiskt ekonomiskt värde. 

Man har sålunda i viss mån återkommit till den tankerikt- 
ning, som karakteriserade den ekonomiska perioden under 1700- 
talet, nu likvisst med tillgång på ett betydligt större kapital af 
fackvetande på naturalhistoriens område. Rikare praktisk erfa- 
renhet har dessutom vunnits och blifvit spridd genom läro- 
inrättningar inom olika fack, närmast för den stora allmänhetens 
behof. 

Ett steg framät i samma riktning har under senare tider 
tagits, hvilket bör medföra en högre lyftning i den tillämpade 
naturalhistorien, det steg nämligen, att vid landets högskola 
inrättats lärareplatser i syfte att genom vetenskaplig forskning 
och undervisning befordra landtbruket. 1 den män det häri- 
genom äsyftade mälet vinnes och naturalhistorien visar sig vara 
en praktiskt nyttig vetenskap, i samma män torde man kunna 
hoppas, att dess nuvarande underordnade ställning i läroverken 
skall förändras, och att vetenskaplig forskning pä naturhistoriens 
alla omräden skall vinna allmänhetens och regeringens under- 
stöd. Ty mer än en gäng har det visat sig, att en iakttagelse, 
som i dag tillvinner sig endast specialistens intresse, ett är se- 
nare kan vara grundvalen för genomgripande reformer pä vik- 
tiga omräden af praktisk verksamhet. Enhvar känner hvilken 
betydelse Pasteurs upptäckter haft för läkarevetenskapen, sjuk- 
värden och en mängd praktiska frägor, likasä huru i Frankrike 


128 Årsmötet den 13 maj 1901. 


en fortsatt vinodling möjliggjorts genom den af vetenskapen an- 
visade möjligheten att bekämpa Phylloxeran. Och senast har i 
Italien fastställandet af malarians öfverförande genom en myggart 
föranledt välsignelsebringande anordningar för hämmandet af 
landsplägan därstädes äfvensom uti tropikerna. — 

Under det gängna äret har Sällskapet förlorat flere ut- 
ländska ledamöter. Främst bland dem stär den celebre botanisten 
Jakob Georg Agardh, som dog den 17 januari 1901. Född 1813 
trädde han redan tidigt i sin berömde faders, C. A. Agardhs, 
fotspår, hvilken han efterträdde i Lund år 1859. Äfven sonen 
upptog till sitt specialområde algerna och har om dem utgifvit 
omfattande och högt uppskattade arbeten. Stort anseende har 
han därjämte förvärfvat sig bland de mera djuptänkte forskarene 
genom sitt verk Theoria systematis naturalis plantarum (1858), 
hvars innehåll utöfvat inflytande på forskare också i vårt land. 
Det kan här ej komma i fråga att i öfrigt beröra denna märk- 
lige mans verksamhet på många andra håll, utan må vi allenast 
erkänna honom såsom en af de mest vördade af våra heders- 
ledamöter. 

Tvenne andra framstående forskare och hedersledamöter 
i vårt samfund hafva under året aflidit, nämligen den ålder- 
stigne belgiske ornitologen och entomologen Edmond de Sélys- 
Longchamps, hvars förtjänster beträffande i scen sättandet af 
fenologiska iakttagelser särskildt böra ihågkommas, samt den 
bekante Dresdener lepidopterologen dr Otto Staudinger, som 
inflytelserikt verkat dels genom sina arbeten om fjärilarne dels 
genom talrika utsända exkurrenter, hvilkas samlingar, bestämda 
af honom och spridda öfverallt, hafva befordrat fackkunskap 
i vida kretsar. Äfven om vårt lands fjärilfauna har han in- 
lagt förtjänst genom att städse tillhandagå våra inhemska fack- 
män med nödiga upplysningar. 

En fjärde afliden utländsk ledamot är öfverbotanikern vid 
botaniska trädgården i S:t Petersburg, akademikern S. Kor- 
shinsky. Med honom har en af Rysslands mest bemärkte bota- 
nister, efter Maximowicz’ bortgång måhända den främsta på det 
floristiska området, nedlagt vandringsstafven. Oafsedt diverse 


Årsmötet den 13 maj 1901. 129 


mindre, deskriptiva och monografiska arbeten, sysselsatte han 
sig hufvudsakligen med östra Rysslands, de Transkaspiska om- 
rådenas och Amurlandets phytogeografi och floristik. I det kort 
före förf:s död utkomna omfattande verket Tentamen florce Ros- 
sie orientalis har han åt sig rest en varaktig minnesvård. Denna 
med vetenskaplig kritik och under beaktande af moderna syn- 
punkter utförda bearbetning af ett synnerligen vidsträckt om- 
råde, saknar ej sin betydelse äfven för utredningen af Finlands 
flora. På Korshinskys initiativ och under hans ledning begynte 
är 1898 utkomma ett omfattande exsiccatverk Herbarium flor& 
rossice, i hvilket bland annat intagits äfven några arter från 
finskt område. 

Bland inhemske män, som lemnat vår krets, stå främst 
tvenne ärevördige män, professorerna Carl Jacob Arrhenius, 
som afled den 6 januari 1901 och Johan Elias Strömborg, 
död den 28 december 1900. Begge hafva tagit verksam deli 
vårt arbete på naturforskningens område, och begge hafva gjort 
sig : särskildt förtjänta såsom befordrare af den naturhistoriska 
undervisningen. Professor Arrhenius vistades till det mesta i lan- 
dets sydvestra del, i Äbo-trakten och pä Äland. Sällspordt utpräg- 
lad naturvän egnade han sitt intresse ät olika riktningar inom växt- 
verlden, däribland mossorna, därjämte ät fäglarne, snäckorna och 
pä sin lefnads afton ät mineralierna. Han utgjorde ett pä sin tid 
märkligt undantag bland samtida skollärare genom sin synnerliga 
förmäga att intressera ungdomen för exkursioner och iakttagel- 
ser i naturen. De af honom insamlade mossorna hafva kommit 
finska museet till godo, och de flesta uppgifterna om denna 
växtgrupp uti Zettermans och Branders uppsats om Äbo-traktens 
flora äro af honom. Professor Strömborg åter har om natur- 
förhällandena i Asikkala lemnat en handskrifven skildring, hvil- 
ken stätt andra forskare till buds, samt har med understöd af 
Sällskapet deltagit i forskningar i Östra Nyland, hvilkas resul- 
tat blifvit offentliggjorda. Äfven han var en högt uppburen lä- 
rare, som förstod att vinna sina elevers intresse och vända dem 
at naturstudier. 

Lektorn vid Evois Forstinstitut Johan Emil Furuhjelm 

9 


130 Årsmötet den 13 maj 1901. 


har jämväl skattat åt förgängelsen. Han deltog såsom yngre i vårt 
sällskaps verksamhet bland annat såsom vårdare af samlingarna 
och såsom deltagare, tillsammans med J. J. Chydenius, i en na- 
turhistorisk exkursion till Ladoga-trakten. Senare vände han sig 
ät forstmannabanan och värdade uti Evois den uppväxande 
kärens naturalhistoriska studier. Af hans hand härröra de sta- 
tistiska uppgifterna om kulturväxterna uti Ignatii »Finlands 
Geografi» samt en karta öfver trädslags och kulturväxters ut- 
bredning i Finland. Anspräkslös som fa var Furuhjelm en af 
de stilla i landena, ehuru han hade sina utpräglade äsigter i 
lifvets frågor. Sitt kall skötte han med stor samvetsgranhet 
från år 1861 ända till sitt den 19 april 1901 timade frånfälle. 

Ännu hafva tre andra inhemska ledamöter slutat sitt lif: 
Magister Erik Emmanuel Ingman, som verkade såsom kol- 
lega i matematik och naturkunnighet och dog den 24 december 
1900, doktor Albert Lind, afliden den 21 november 1900, och 
professor Georg Asp som afsomnade den 25 april 1901; de 
båda senare hafva dock egnat sina krafter åt andra värf än 
naturalhistorien. 

Under året hafva blifvit invalda tretton nya medlemmar 
bland den studerande ungdomen. — 

Sedvanliga möten har Sällskapet hållit till ett antal af 8, 
och dessa hafva varit besökta af några och trettto medlemmar. 
Derunder hafva hållits ungefär 37 zoologiska och 28 botaniska 
andragande, dels redogörelser för upptäckter, dels förevisningar 
af naturalier. De talrikaste meddelandena hafva hrr H. Lind- 
berg, Cajander, Sahlberg och Poppius gjort, men utom dem 
hafva ett stort antal medlemmar uppträdt vid mötena. 

Af sällskapets publikationer hafva följande under året ut- 
kommit: Acta XVI med afhandlingar af hrr Brenner (2), Hult, 
Lindroth och H. Lindberg; — Acta XVIII, med afhandlingar 
af hrr Poppius, Lindroth, H. Lindberg, Bomansson och Levan- 
der (2); — Acta XIX med afhandlingar af hrr E. Reuter, Le- 
vander, Sahlberg (3) och Flinck. — Meddelanden, H. 26 (1899— 
1900) redigeradt af prof. Elfving, samt H. 24 (1897—98) redi- 
geradt af hrr Arrhenius och E. Reuter. 


"4 a tia. dä ki 


Årsmötet den 13 maj 1901. 131 


Publikationerna äro således ovanligt många. Men lika 
glädjande är det att äfven nya meddelanden inkommit talrikt, 
nämligen: 

Lindroth, Tre för faunan nya Eryophyider; 
Luther, Verzeichnis der Land- und Süsswassermollusken der 

Umgebung Revals; 

Luther, Bidrag till kännedomen om land- och sötvattengastro- 
podernas utbredning i Finland; 

Odenwall och Järvi, Verzeichnis einiger für Finland neuen oder 
daselbst wenig beobachteten Araneen; 

Luther, Über Bliccopsis erythrophthalmoides Jck.; 

Levander, Anteckningar till Finlands spongillid-fauna ; 

Levander, Über die Artberechtigung von Anurea Eichwaldi Lev.; 

Levander, Zur Kenntniss des Planktons und der Bodenfauna 
einiger seichten Brachwasser-buchten; 

Reuter, O. M., Till några finska Heteropterers synonymi; 

Reuter, O. M., Nya finska Hemiptera heteroptera; 

Levander, Ubersicht iiber die in der Umgebung von Esbo-Löfö 

im Seewasser vorkommenden Thiere; 

Levander, Über die pelagische Fauna und Flora des finnischen 

Meerbusens; 

Borg, Selonteko kasvitieteellisestä tutkimusmatkasta Sallan pi- 

täjässä 1898; 

Lindroth, Mykologische Untersuchungen; 

Lindroth, Mykologische Mitteilungen; 

Nordqvist, Är 1900 verkställda undersökningar rörande några fiskars 
lek och förekomsten af deras ägg och yngel i Finska viken. 

Dr Hj. Hjelts Conspectus flore fennic® har under året 
sa till vida skridit framät, att i fortsättning 6 ark äro 
tryckta. Ehuru en stor del af manuskriptet är färdigt kommer 
likväl tryckningen att för en tid afstanna och det afslutade att 
utdelas såsom en fascikel, enär författaren genom sjuklighet 
blifvit förhindrad att nu egna sig åt arbetet. 

Det är naturligt att publikationerna, som utkommit och 
som äro under pressen, skola i hög grad påverka sällskapets 
ekonomiska ställning. Tyvärr har sakläget blifvit ännu mera 


132 Årsmötet den 13 maj 1901. 


betänkligt därför, att genom förbiseende uraktlåtits att hos landets 
styrelse utverka fortsatt årsanslag af statsmedel redan från året 
1900. På därom gjord ansökan har emellertid styrelsen beslu- 
tit hemställa om anslag af 3.000 mk för nyss nämnda och för 
innevarande år, äfvensom ställt i utsigt 6.000 mk om året från 
och med 1902. Vid denna förhoppningsfullt emotsedda vänd- 
punkt skall sålunda den nuvarande krisen vara öfverstånden, 
och Sällskapet bör därför redan nu våga låta publikationsverk- 
samheten fortgå ostördt, så långt värdefulla manuskript inlemnas. 
De klena tillgångarna föreföllo nästan bekymmersamma i af- 
seende å exkursionerna för äfven denna sommar. Men hjälpen 
har varit så mycket närmare, ty Sällskapet har haft nöjet mot- 
taga tvenne gäfvor, 350 och 500 mark, den förra för forsknin- 
gar i trakten af Björneborg, sänd af »Björneborgare», den senare, 
sänd af en onämnd, för möjliggörandet af fortsatta forskningar i 
Kuolajärvi Lappmark. Då en summa tillagts ur Sällskapets egna me- 
del, komma följande exkursioner att under sommaren företagas: 


Häyrön, botaniska forskningar i Björneborgstrakten, 

Borg och Axelsson, d:o öster om Kuolajärvi, 

Luther, plankton-forskning i Lojo sjö (300 mk), 

Wecksell, botaniska studier i Pyhäjärvi och Pusula socknar (125 mk). 

Den botaniska forskningsresa, som med understöd af Uni- 
versitetet i gär anträdts af magg. Cajander och Poppius, följer 
Sällskapet med lifligt intresse, ehuru den gäller trakter fjärran 
frän hemlandet. 

Slutligen mä ännu med tillfredsställelse antecknas, att Säll- 
skapet under äret kunnat deltaga i Pariser utställningen och 
därstädes med framgäng häfdat värt lands anseende. 

Nägra frägor, som efter Bestyrelsens förberedande behand- 
ling borde upptagas till afgörande pä ärsmötet, hafva icke före- 
kommit. Bestyrelsens verksamhet har detta är inskränkt sig till 
löpande göromäl. 

Sist mä vi egna minnet ät den tacksamhetsyttring Säll- 
skapet visat sin vordne ledare, William Nylander, genom att 
pä hans graf i Paris resa en vård af finsk granit med inskrip- 
tion pä romarspräket. 


Årsmötet den 13 maj 1901. 133 


Intendenten för de zoologiska samlingarna d:r K. M. Le- 
vander afgaf följande årsberättelse: 

Däggdjursamlingen har förökats med en art. 

Fågelsamlingen har fått emottaga 17 fågelarter i 30 exx., 
bland hvilka 5 exx. af Nucifraga caryocatactes och 3 exx. Sitta 
europea. För dessa föräringar är Sällskapet förbundet herrarne 
rektor O. Bergroth, W. Hackman, d:r G. W. Levander, posses- 
sionat Lindeberg, prof. J. A. Palmen, student K. Palmgren, Iy- 
ceist A. Qvarnström, apotekare J. Sucksdorff, pedell F. Sjögren. 

Reptilie- och amfibiesamlingarna hafva tillvuxit med 2 ar- 
ter i 3 exemplar genom gäfvor af herr H. Forssell och artist 
J. Montell. 

Fisksamlingen har förökats med 20 exx., tillhörande 16 
arter och en bastard, inlemnade af följande herrar: student L. 
T. Helle, d:r K. M. Levander, d:r I. Levison, magister A. Lu- 
ther, d:r G. Schneider, magister Sylvin. Af magister A. Luther 
har förärats 10 par svalgben af cyprinoider, tillhörande 4 arter 
och en bastard. 

Mollusksamlingen har erhällit en väsentlig tillökning genom 
att magister A. Luther med densamma införlifvat en kollektion 
omfattande öfver 500 prof af land- och sötvattensmollusker. 
Smärre gäfvor hafva förärats af d:r E. Reuter (22 arter), d:r 
E. Nordenskiöld (1 art), d:r G. Grotenfelt (2 arter) och student 
H. Enwald (1 art). 

Krustacesamlingen har förökats med en kollektion parasi- 
tiska kopepoder, bestående af 12 arter i 77 prof, skänkt af 
student P. Gadd. 

Planktonsamlingen har tillvuxit med 62 prof frän östra 
Finland, af studerandena J. E. Aro och A. J. Silfvenius. 

Masksamlingen har fått emottaga 2 arter af student P. 
Gadd och magister A. Luther. 

De entomologiska samlingarna hafva tillvuxit med 152 exx. 
Lepidoptera, hvilka förärats af magister H. Federley (145 exx.), 
professor J. A. Palmen och student G. Wahlström och bland 
hvilka är att anteckna 6 för faunan nya arter. Vidare hafva 4 säll- 
synta Coleoptera blifvit inlemnade af studenterne C. G. J. Sundberg 


134 Årsmötet den 13 maj 1901. 


och E. Wahlström. Dessutom hafva från särskilda däggdjur 
tagna Pulicider i 4 prof inlemnats af preparator G. W. Forssell, 
hvarjämte larvsamlingen blifvit ihågkommen af stud. J. E. Aro 
med flera exemplar af larven till en sällsynt tipulid. 

Af utförda arbeten är att antecknas att d:r E. Reuter 
genomfört en granskning af alla på den entomologiska afdelnin- 
gen bevarade äldre och nyare kollekter af finska Tineider. En 
del af finska Coleopter-samlingen har blifvit begagnad af utländska 
specialister för affattande af monografier. 


Intendenten för de botaniska samlingarna, professor A. O. 
Kihlman, afgaf följande årsberättelse: 

Ehuru det finska flora-området redan länge och med skäl 
ansetts vara relativt noggrant undersökt, hafva vi dock vant 
oss vid att nära nog årligen se listan öfver dess kärlväxter ökas 
med någon, stundom till och med flere nya arter eller syste- 
matiskt vigtiga former. Man måste dock gå ganska långt till- 
baka i tiden för att i detta afseende finna något jämförligt med 
den tillökning, som under nu ifrågavarande redovisningsår in- 
registrerats. Det är hufvudsakligen innebyggare från det rysk- 
sibiriska flacklandet, hvaraf spridda utposter påträffats längs 
randen af Fenno-Skandia, främmande element, hvilka framstå 
säsom mer eller mindre tillfälliga inblandningar i den finska 
floran och hvilka ega sitt hufvudsakliga intresse säsom en yt- 
terligare demarkation af den pä allmänna geologiska, topogra- 
fiska och växtgeografiska grunder bestämda ostgränsen af värt 
omräde. 

Den af kandidat A. K. Cajander och magister I. J. Lind- 
roth är 1899 påbörjade undersökningen af Fenno-Skandias ostli- 
gaste gränsmarker har sälunda för finska flora-omrädet uppdagat: 
Larix sibirica, Cornus sibirica, Delphinium elatum, Thalictrum 
minus, Salix phylicifolia X viminalis och möjligen äfven Asarum 
europeum. Till denna grupp torde äfven böra räknas Coniose- 
linum cenolophioides, Ranunculus sibiricus och Polemonium hu- 
mile, hvilka af amanuensen, magister H. Lindberg urskiljts bland 
museets äldre samlingar. Af större intresse för finska exkur- 


Årsmötet den 13 maj 1901. 135 


renter än dessa glesa och periferiska inblandningar från en 
främmande flora äro de jämväl af magister Lindberg urskiljda 
Sagittaria natans och den högst anmärkningsvärda, nybeskrifna 
Polygonum foliosum, som hos oss ega en tämligen vidsträckt 
utbredning. Det samma torde måhända vara fallet med den af 
kand. Cajander likaledes nybeskrifna Euphrasia onegensis. Då 
slutligen ännu nämnas de båda hybriderna Elymus arenarius X 
Triticum repens (Cajander, Pomoria orientalis) och Nymphea 
candida X tetragona (A. J. Mela och O. Sundvik, norra och södra 
Savolaks), sä hafva vi afslutat uppräknandet af nykomlingarna 
till vär kärlväxtflora. 

Äfven den inhemska mossfloran har ökats med ej mindre 
än 5 nva arter, alla bestämda af magister H. Lindberg, nämli- 
gen Catharinea Haussknechtii, Amblystegium capillifolium, A. 
brachycarpum n. sp. och A. Sendtneri alla frän Isthmus kareli- 
cus samt Diplophyllum gymnostomoides, tagen af stud. A. Palm- 
gren i Karelia ladogensis. 

Samlingarna utvisa i öfrigt för kärlväxterna en tillväxt af 
1770 exemplar och för mossorna 218 exemplar, hvaribland ganska 
många anmärkningsvärda fynd. Härtill komma endast en 1 laf, 
1 svamp, 5 stamsektioner m. m. samt 2 fotografier. 

De mest omfattande och tillika vigtigaste samlingarna haiva 
inlemnats af magistrarna V. Borg och A. Rantaniemi (kärlväxter 
frän östra delarna af Kemi Lappmark samt frän Karelia kere- 
tina och Kuusamo), kandidat A. K. Cajander och magister 1. J. 
Lindroth (kärlväxter frän ostligaste delarna af Fenno-Skandia 
och angränsande delar af Norra Ryssland) samt magister H. 
Lindberg (mossor frän olika delar af landet). 

För öfriga, merendels mycket välkomna gäfvor stannar 
Sällskapet i förbindelse till följande personer: doktorerna V.F. 
Brotherus, E. Erikson, L. W. Fagerlund, Hj. Hjelt och V. Lau- 
ren, rektor H. Zilliacus, lektorerna J. Linden och A. J. Mela, 
kommerseråd A. G. Serlachius, häradshöfding G. Sucksdorff, 
folkskoleinspektor O. Lönnbohm, forstmästarne H. Aminoff, fri- 
herre Hj. O. Carpelan, A. G. Granit och N. J. Juselius, ma- 
gistrarne O. Collin, A. Luther och B. R. Poppius, kand. Walter 


136 Årsmötet den 13 maj 1901. 


M. Axelson, studerandene J. E. Aro, K. Envald, C. W. Fontell, 
K. H. Hällström, E. Häyrén, F. W. Klingstedt, J. Montell och 
Gerhard Renvall, folkskolelärare K. A. Sipola, eleverna A. L. 
Backman och U. Sahlberg samt undertecknad, intendent. 


Bibliotekaren, d:r E. Reuter, uppläste följande berättelse 
öfver bibliotekets tillväxt: 


Sällskapets bibliotek har under det senaste verksamhets- 
äret, frän den 13 maj 1900 till den 13 maj 1901, tillvuxit med 
815 nummer, fördelade med hänsyn till innehållet pä följande sätt: 


Naturvetenskaper i allmänhet . . . 402. 
Boftamnkikesdsysni Jo mti und. Bin BY 
Zoologi- . % ler ee 
Landt- och kosten re ei 
Geoctalnp al ar 620 
Geologi, mineralogi, Solia si . 48. 
Antropologi, etnografi . . . . . 3 
Fysik, kemi, farmaci, medicin . . 27. 


Matematik, astronomi, meteorologi . 20. 
Diverse skrifter af blandadt innehåll 52. 


* 


De flesta publikationer hafva likasom tillförene erhällits af 
de lärda samfund, institutioner och tidskriftsredaktioner, hvilka 
med Sällskapet underhälla regelbundet skriftutbyte. Dessa uppgä 
för närvarande till 266, af hvilka under det förgångna året till- 
kommit endast ett sällskap, nämligen 

Verein fär Erdkunde i Leipzig. 

För välvilliga bokgäfvor stär Sällskapet i tacksamhetsskuld 
främst till sin utländske hedersledamot, Prof. emeritus W. Lill- 
jeborg, som till dess bibliotek förärat sitt synnerligen värdefulla 
och omfattande arbete »Cladocera Suecix», samt till d:r E. 
Bergroth, som öfverlämnat ett exemplar af L. Becker's stora 
arbete »Les Arachnides de Belgigue», vidare till The John 
Crerar Library i Chicago, K. Nederlandsch Meteorologisch Insti- 
tuut och Finska Landtbruksstyrelsen, äfvensom till herrar H. 


Årsmötet den 13 maj 1901. 137 


Conwentz, Chr. Gobi, Sv. Murbeck, O. M. Reuter, H. B. Ward, 
Eug. Warming och P. Westberg. 


Skattmästaren, bankdirektör L. v. Pfaler hade inlemnat 
följande 
Årsräkning för år 1900. 
Debet. 


Behållning från år 1899. 


Stående fonden. 


Hypoteksföreningens 41/3 9/9 obligationer 


als - =. Put 20,000: 
Helsingfors stads 4 !/2 9/0 

obleat 1882 0 <. . =» 000: 
Helsingfors stads 4!/> 9/0 

Oba 189218 .. a 31000 98.0002— 


Senator J. Ph. Palmens fond. 
Helsingfors stads 41/> °/o 


obl. af 1882 . . . . Gy 500: — 
Forssa Aktiebolags 5 % 
obl. af 1894 . . . . » 4,000: — 


. Trävaruaktiebolaget Kemis 
5 are. 0DL. ai 1895 7:9» 5,000: — 
Ä depositionsräkning i För- 
eningsbanken. . . . » 500: — 10,000: — 


Sanmarkska fonden. 
Utlänadt till hr John Sahl- 


betgra D So = Zn 2,000; — 
D:o BO ea. Ar 
Ärskassan. 


Å löpande räkning i Föreningsbanken. . 1,632: 76 43,632: 76 


138 Årsmötet den 13 maj 1901. 


Inkomster under året. 


Statsbidrag: 

för är 18992..,.210100 e. 80 SIRO 
Anslag frän universitetet: 

tryckningsbidrag < > 2,2. 15000 


Influtna räntor: 
a Hypoteksföreningens 4 1/2 obligationer 


ai 1884 „un ne 
å Helsingfors stads 41/2 °/o 

oblat 1882. 1: 47 en a Zah 
a Helsingfors stads 41/2 9/9 

obl. aRSO2 RESAN 135: — 
a Forssa Aktiebolags 5 ?/o 

obL-aiilS82i <"... 2 220835 


a Trävaruaktiebolaget 
Kemis 5 Ya %/ obl. af 


1803: WR 05 275: — 
a hr John Sahlbergs re- 
Verse HM SIV Ps Ya 200: — 
a bankdepositioner . . » 25: — 
a löpande räkning . . » 67: 33 2,108: 16 
Ledambotsafgifter: 
af Gerh. Renvall. . oe 15: — 
> A. W. Krüger. = » 15: — 
» Ewald Odenwall . . >» 15: — 
» Karl Nyberg = . . » 15: — 
» Rolf Palmgren . . . » 15: — 
» O. H. Wellenius . . » 15: — 
» JAT MWecksell ars 15: — 
> 'BrutuseLesceoun Bee 15: — ; 
» Åke Nordström . . > 15: — 
> "HusottBohnhokuae. 05058 15: — 
2: J0ANN Brumine 2a 2 15: — 
» Seth Nordberg. . . » 15: — 
» Pekka Jantunen . . >» 15: — 


5. UK W. Natunen... us 1593 


Årsmötet den 13 maj 1901. 139 


af C. G. Björkenheim . m 15: — 


» Fredr. Klingstedt . . » 15: — 
» Rolf Krogerus = Se ee 15: — AHRNE 
För försälda skrifter influtit . . . . . 58: — 
Äterbetalning 
af förskottet för flyttning af William 
Nylanders graf . . . . ; 500: — 
Till minnesvärden öfver William Nylander 
influtna bidrag . . . a TI 45: 16 
Imy. 52,096: 92 
Kredit. 
Utgifter under äret. 
Arvoden: 
åt sekreteraren. . . . ang 200: — 
» bibliotekarien . . . » 150: — 
» vaktmästaren . . . » 125: — 475: — 
Reseunderstöd : 
at KSR Enwald.:. 41% 100: — 
» Rolf’ Palmgren. ". .. >» 100: — 
>. 6. W.Natunen 1.7 14» 100: — 500: — 
Ränta ä Sanmarkska fonden. . . . . 200: — 
Tryckningskostnader . . . 10.0.9000 90 
För flyttning af bibliotek och Be 40: — 
Renskritninst ms myt 082. 040 N o. 67:35 
ARHONSEL> IN. re, SSI EEE 5987. FIR 55: 95 7,694: 20 


Behällning till år 1901. 
Stående fonden. 


Hypoteksföreningens 41/2 9/9 obl. af 


188200 VP Feen 20,000: 
Helsingfors stads 41/2 0 
obl. VARES O 2 ur 250 5/0005= 


Helsingfors stads 41/> % 
obl. ar 7927 NASN 77773820 03,000 


140 Årsmötet den 13 maj 1901. 


Senator J. Ph. Palmens fond. 


Helsingfors stads 41/> fo 


obl. af 1882 . . . . uy 500: — 
Forssa Aktiebolags 5 ?/o 
obl. af 1892 00.04 . » 4,000: — 


Trävaruaktiebolaget Kemis 


; 55 G obleam 1895" 7. 5420007 
A depositionsräkning i För- 
eningsbanken . . . . >» 500: — 10,000: — 


Sanmarkska fonden. 
Forssa Aktiebolags 5 °/o obl. 


at ASIAT. 200088 
Utlänadt till hr John Sahl- 
ana in. 5 e 6; 14.54? 102000075 SOI 


Insamlingen för William Nylanders minnesvärd 


A löpande räkning i Föreningsbanken. . 1,063: — 


Ärskassan. 
Ä löpande räkning i Föreningsbanken. . 1,339:72 44 402; 72 
Imy: 52,096: 92 


Revisorerna herrar Salan och Brenner hade tillstyrkt full 
ansvarsfrihet för skattmästaren, och beviljade Sällskapet denna 
medels acklamation. 


Skreds till föreskrifvet val af funktionärer för det instun- 
dande arbetsäret, och ätervaldes därvid till ordförande professor 
J. A. Palmen, till vice-ordförande professor F. Elfving, till 
sekreterare rektor A. Arrhenius samt till skattmästare bank- 
direktör L. v. Pfaler. | 

Till medlem i Bestyrelsen återvaldes den i tur afgående 
medlemmen professor Th. Salan. 


Årsmötet den 13 maj 1901. 141 


Framlades 24 häftet af Sällskapets »Meddelanden» redige- 
radt af hrr E. Reuter och Arrhenius. 


Magister Alex. Gadolin öfverlemnade till Sällskapet en 
samling mollusker, utgörande ett tillägg till den af hans aflidne 
broder ryttmästare Axel Gadolin sammanbragta och tidigare 
till Sällskapet öfverstyrda kollektionen. 

Vidare framlade herr Gadolin och förärade å egna vägnar 
till Sällskapet en samling af 155 kärlväxter, däraf en del finska. 


Rektor M. Brenner öfverlemnade till Sällskapet en om- 
fattande kollektion af Pilosella-former frän Nyland, södra Tavast- 
land och Regio abo&nsis, hvilken samling innehöll typ-exemplar 
af de i Sällskapets skrifter af föredragaren beskrifna nya for- 
merna. 


Magister H. Federley förevisade följande för faunan nya 
microlepidoptera: 

1. Euzophera terebrella Zck., af föredragaren funnen i Hel- 
singe den 21 juli 1898. Arten är utbredd i Tyskland, Galizien 
och nordvestra Ryssland. 

2. Argyresthia cornella Fabr., af föredragaren anträffad 
den 17 juli 1898 i Helsinge. Utbredd i mellersta Europa och 
sydöstra Ryssland. 

3. Oecophora procerella Schiff., af föredragaren funnen i 
Helsinge den 17 juli 1898. Arten har i Europa en ganska vid- 
sträkt utbredning och förekommer uti mellersta och nordvestra 
Ryssland, Tyskland, Galizien, Ungern, Schweiz samt mellersta 
och norra Italien. 


Till publikation anmäldes: Beiträge zur Süsswasserfauna 
der Murman-Küste von K. M. Levander äfvensom Ueber eine 
auf Eulen schmarotzende Hippoboscide von E. Bergroth. 


Om skriftbyte hade anhållan gjorts af Laboratoire de zoo- 
logie de la Facult& des sciences de Rennes, och uppdrogs ät 
bibliotekarien att taga frägan under ompröfning. 


142 Årsmötet den 13 maj 1901. 


Till de botaniska samlingarna hade sedan senaste möte 
inlemnats följande gäfvor: 

En kärlväxt från Åland af d:r E. Erikson, 31 Hieracia i 
75 exx. från Sav. bor. och Ostr. Kajan. af stud. J. E. Aro 
samt 13 Hieracia från Sortavala af stud. K. H. Hällström. 


Tre för Finland nya Hemiptera-Heteroptera 
af 


0. M. Reuter. 


1. Nysius erice Schill., Horv., skild från den hos oss all- 
männa N. thymi Wolff genom mer aflängt elliptisk kroppsform 
med sidorna i midten nästan parallela, hjässan med en blek 
opunkterad basalfläck, pronotum lindrigt konvext med den in- 
tryckta anteapikal-linien i hela dess längd parallel med fram. 
kanten och i midten icke afbruten samt ingen grop pä ömse 
sidor om densamma. 

Talrika exemplar af denna i Medelhafsländerna och mel- 
lersta Europa ända upp till Magdeburg, i Turkestan och i Sibi- 
rien frän Minussinsk och Verchnesujetuk ända till Irkutsk funna 
art hafva blifvit tagna i Finska och Ryska Lappmarkerna, näm- 
ligen bland Empetrum pä Komsiovaara flygsandsfält vid Lutto 
flodens öfre lopp den 27 augusti 1899 af mag. B. Poppius, i 
Karesuanto den 5 augusti 1867 af prof. J. R. Sahlberg, pä 
hafsstranden vid Kaschkarantsa den 20 juli 1887 af docenten 
K. M. Levander och vid Kola stad den 12 juli 1883 af doktor 
Envald. Alla exemplaren höra till varieteten obscuratus Horv., 
funnen i Turkestan och Sibirien. 

2. Vid Societas’ pro Fauna et Flora Fennica möte den 
3 december 1899 framhöll jag att i värt land förutom den där- 
städes nyligen af stud. Silfvenius upptäckta Aphelochirus nigrita 
Horv. torde förekomma äfven en annan art, A. Montandoni Horv., 
som redan blifvit tagen af den ryska entomologen Birula vid 
norra stranden af finska viken, mellan S:t Petersburg och Sestro- 


144 Tre för Finland nya Hemiptera-Heteroptera. 


wetsk. Stud. W. M. Axelson har numera till U. F. M. inlämnat 
en af honom redan för några år sedan i Kondiolaks funnen 
Aphelochirus, som vid närmare undersökning visat sig vara just 
i fråga varande A. Montandoni. Denna art var sålunda i själfva 
värket funnen i vårt land tidigare än A. migrita. De de båda 
arterna åtskiljande karaktärerna anfördes redan vid ofvan nämnda 
sammanträde. 


3. Vid undersökning af de i U. F. M. förvarade Micro- 
necta Kirk. (Sigara auct. nec Fabr.) fann jag ett exemplar från 
Sammatti, taget af professor J. K. Sahlberg, hvilket syntes mig 
afvika frän de öfriga genom enfärgade, icke fläckiga elytra 
samt annan färg pä hufvudet, som är mer ockragult, tecknadt 
med ett rostbrunt längsband, och hvilket har hjässans bakrand 
mellan ögonen smalare än hos M. minutissima. Jag har sändt 
exemplaret till doktor Horvath i Buda-Pest, hvilken som bäst är 
sysselsatt med en monografi öfver detta släkte. I bref af den 24 
november 1900 har han meddelat att detta exemplar »ist sicher 
eine neue Art», som han kallat M. rugicollis och öfver hvilken 
han sändt följande diagnos: 


" 


» Micronecta rugicollis Horv. n. sp.: Oblonga, superne fusca, 
glabra, subnitida, subtus cum antennis pedibusgue pallida; ca- 
pite flavo-albido, antrorsum paullo producto, pronoto zeqvilongo, 
sed vix angustiore, vertice leevigato, medio qvam utringue prope 
oculos distincte longiore, vitta mediana percurrente striolisgue 
duabus longitudinalibus lateralibus ad oculos obsoletis auran- 
tiacis ornato, prope basin transversim levissime impresso; pro- 
noto parum convexo, longitudine sua mediana duplo et dimidio 
latiore, ubigue dense et subhlilissime, sed distincte ruguloso- 
punctulato, margine antico antrorsum obtuse angulato-producto 
et tuberculo mediano instructo, marginibus lateralibus distinctis, 
subobliguis, margine postico leviter arcuato et obsoletissime 
flavo-limbato; scutello limbogue lato scutellari clavi flavo-testa- 
ceis; hemelytris dense et obsoletissime punctulatis, picturis 
lineiformibus fusco-nigris obsoletis signatis, fossula subcostali 
brevi, pone metapleuras haud extensa, pallida, membrana he- 


Tre för Finland nya Hemiptera-Heteroptera. 145 


melytri sinistri griseo-hyalina; abdomine basin versus supra 
subtusque nigricante. Long. 2 mm. 

Fennia: Sammatti (J. Sahlberg). Specimen unicum bene- 
vole communicavit clariss. O. M. Reuter. 

M. minutissime L. valde affinis et similis, sed pronoto 
distincte ruguloso-punctato mox distinguendus.» (Horvath). 

I sammanhang härmed mä anföras att de finska exempla- 
ren af M. minutissima L. tillhöra den såsom skild art af Douglas 
och Scott från England beskrifna varieteten Poweri. 


10 


Uber eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide. 
Von 


E. Bergroth. 


Anfang November 1900 sandte mir mein Freund Herr 
W. Pousar in Forssa, ein eifriger Ornitholog und Oolog, zwei 
Stücke einer Hippoboscide, die er auf einem kurz vorher von 
ihm geschossenen erwachsenen Männchen von Asio accipitrinus 
Pall. (Strix brachyotus Forst.) gefunden hatte. Die Thiere er- 
wiesen sich als zur Gattung Ornithomyia Latr. gehörend, aber 
von den beschriebenen europäischen Arten sehr verschieden. 
Da die genannte Eule über einen grossen Theil der alten und 
neuen Welt verbreitet ist, so war es nöthig auch die Litteratur 
über exotische Hippobosciden durchzusehen, aber in keiner der 
diesbezüglichen Arbeiten von Wiedemann, Macquart, Schi- 
ner, Rondani, Bigot etc. fand sich eine auf unsere Art pas- 
sende Beschreibung. Ich stehe somit nicht an, die Art hier 
als neu zu charakterisiren. 


Ornithomyia chloropus n. SP. 


Fusca, angulis anticis prothoracis et pectore pallide testa- 
ceis, capite subtus, maculis duabus basalibus elongato-triangula- 
ribus exceptis, dilute virescente, pedibus 2ruginosis, alis leviter 
umbratis, venis nigris, vena longitudinali guarta ante medium 
cellulaa basalis posterioris anguste et vena transversa posteriore 
medio late albo-interruptis, vena longitudinali prima duplicata 
longius ante venam transversam anteriorem in costam. exeunte, 
apice vena longitudinalis secunde ab apice prima ac tertie 


Uber eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide. 147 


zque longe distante, cellula basali posteriore anteriore paullo 
breviore et cellula anali duplo et dimidio longiore. Long. corp. 
4—4.5 mm, ale 5 mm. 

Habitat in Asione accipitrino Pall. In parcecia Tammela 
(Fennia australi) duo specimina cepit V. Pousar. 

Braun, ziemlich glänzend, schwarz beborstet. Kopf kreis- 
rund, oben braun, die Basis und Orbitz heller und stärker 
glänzend, Ocellarfleck deutlich, die Ocellen selbst sehr flach 
und unscheinbar; an der Fiihierbasis, an der Mitte der Orbita 
und etwas hinter dem hinteren Augenwinkel steht eine Borste; 
das halbmondförmige Plättchen ober den Fühlern seicht einge- 
druckt, hinten etwas winklig; die Fühler mässig breit, lang 
beborstet, klauenförmig gebogen, oben convex, unten concav, 
gelb, an der Basis und Spitze schwärzlich; Rüssel schwarz, das 
unpaarige Mittelorgan überragt nicht die Seitenklappen, diese 
am Ende beborstet; Kopf unten hellgrün, jederseits mit einem 
länglichen basalen dreieckigen braunen Flecke, der die Mitte 
des Kopfes überragt und da spitz ausläuft; vorne vor dem 
Mundrande stehen jederseits ein oder zwei längere Borsten; in 
der Mitte zwischen der Fühlerbasis und dem Rüssel ganz am 
Mundrande finden sich einige kürzere Borsten, die so dicht 
stehen dass sie den Anschein eines tasterähnlichen Organes 
haben. Thorax oben mit einer feinen eingedruckten Längslinie, 
an den Seiten mit einigen langen Borsten, braun, die Vorder- 
ecken in ziemlich grosser Ausdehnung gelblich aber mit einem 
braunen Flecke, die Seiten ebenfalls heller, der Rücken vor 
dem Schildchen ausgeschweift. Schildchen etwa doppelt so breit 
als lang, braun, fein quergestreift, an der Spitze beborstet. Die 
Brust ist hell gelblich, an den Seiten namentlich vor den Mittel- 
hüften mit einigen schwachen Börstchen. Die Flügel sind leicht 
gebräunt und überragen mit mehr als der Hälfte die Hinter- 
leibspitze, die Adern der Vorderhälfte wie gewöhnlich dick und 
schwarz, die der Hinterhälfte heller und viel dünner, die Rand- 
ader nahe der Basis spärlich behaart, die erste Längsader 
ziemlich weit vor der vorderen Querader in die Randader ein- 
mündend, die Mündung der zweiten Längsader von der der ersten 


148 Uber eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide. 


und dritten Längsader gleich weit entfernt, die vierte Längsader 
vor der Mitte der hinteren Basalzelle mit einem schmalen weissen 
Ringe, daselbst winklig gebrochen und der Basis der dritten 
Längsader sehr genähert, die hintere Querader mindestens drei 
mal länger als die vordere, in der Mitte breit weiss, die hin- 
tere Basalzelle ein wenig kürzer als die vordere und 21/3 mal 
länger als die Analzelle. Die Beine sind spangrün, hier und 
da mit einem Stich ins Gelbliche, die Schenkel und Schienen 
comprimirt, die Vorderschenkel sind oben merklich erweitert 
und tragen auf der Vorderseite ihrer Apicalhälfte einige sehr 
lange Haare; im Übrigen sind die Beine ziemlich spärlich und 
gleichmässig behaart; das Endglied der vorderen Tarsen ist 
beinahe so lang als die übrigen Glieder vereinigt, das Endglied 
der Hintertarsen verhältnissmässig kürzer; die Krallen sind 
schwarz, die basale Afterkralle jedoch wenigstens in ihrem Api- 
caltheil hell gelbröthlich, die Hauptkrallen tragen oben in der 
Basalhälfte ein Härchen. Der Hinterleib ist ein wenig kürzer 
als der Mittelleib, etwas breiter als lang, braun, an den Seiten 
gerundet, wulstig, gelbgrünlich und beborstet, die Haare länger 
gegen die Hinterleibspitze, die für die Genitalien tief ausge- 
buchtet ist. 

Herr Pousar theilte mir mit, dass er auch auf einer an- 
deren Eule, Syrnium wralense Pall., eine Hippoboscide gefunden 
hatte. Da es der Fliege gelang zu entfliehen, ist es unsicher, 
ob sie derselben Art angehörte. 


Bei einer Vergleichung mit den übrigen europäischen Ar- 
ten finden wir, abgesehen von der Färbung und kleineren 
Abweichungen, folgende Unterschiede. 


Von der auf verschiedenen Vögeln (auch auf Eulen) gefun- 
denen O. avicularia L. unterscheidet sich die neue Art dadurch, 
dass der Abstand zwischen der Mündung der ersten und zwei- 
ten Längsader gleich lang ist wie der Abstand zwischen der 
Mündung der zweiten und dritten Längsader, während bei avi- 
cularia jener Abstand mindestens doppelt grösser ist als. dieser. 


Von der ebenfalls auf verschiedenen Vogel-Arten lebenden 


Uber eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide. 149 


O. fringillina Curt. (tenella Schin.) weicht O. chloropus ab durch 
die beträchtlich kürzere erste Längsader. 


Von der auf einem nicht näher annotirten Vogel und auf 
Garrulus glandarius gefundenen O. metallica Schin. unterscheidet 
sich unsere Art sofort durch die viel längere hintere Basalzelle. 


Was die wie es scheint nicht wiedergefundene O. pteno- 
letis Loew betrifft, so ist die Beschreibung des Flügelgeäders, 
wie schon Schiner bemerkt, so unklar, dass ein Vergleich schwer 
ist. Sie kann jedenfalls nicht mit chloropus identisch sein. 


Zum Vergleich mögen noch zwei ganz verschollene, von 
keinem neueren Autor erwähnte Arten hier angeführt werden. 
Die erste ist die 1765 beschriebene auf Corvus corax lebende 
Hippobosca corvi Scop., Ent. Carn. p. 377, die nach der Beschrei- 
bung eine Ornithomyia ist. Diese Art ist viel grösser als O. 
chloropus und nur die Schenkel sind grün. Die zweite Art ist 
die von Scopoli in seiner Arbeit »Annus quintus historico- 
naturalis, Lipsia 1772» beschriebene auf Strix bubo lebende 
Hippobosca strigis. Diese Art scheint aber zur Gattung Olfersia 
Wied. zu gehören und weicht auch durch Grösse und Färbung 
von unserer Art bedeutend ab. Da diese Arbeit zu den grössten 
"bibliographischen Seltenheiten gehört und ich dieselbe besitze, 
gebe ich hier seine Beschreibung wieder. 

H. strigis Scop., Ann. V. hist.-nat., p. 124. 

» Major H. egwina; abdomine emarginato, caruleo. 

Bis vidi in Strige bubone. 

Rostrum pilis duobus divaricatis terminatum. Os se- 
tulis barbatum. Oculi castanei. Macula cervicalis fusca. 
Antenna rufa, pilose. Corpus subtus abdomini concolor, 
Abdomen setis nigris pubescens. Alx excolores, lineas 
5 1/2 longee. Pedes sordide lutei, villosuli. Ungues in sin- 
gulo pede guatuor nigri.» 


Die Hippobosciden sind bisher von den Sammlern sehr 
vernachlässigt und überhaupt nicht nachgesucht worden, son- 
dern meist nur zufällig aufgefunden. Ich zweifle nicht, dass 
sowohl H. corvi als strigis früher oder später wiedergefunden 


150 Über eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide. 


werden; auch werden sie nach Scopoli’s allerdings kurzen 
Beschreibungen wiedererkannt werden können. 

Was nun die aussereuropäischen Arten betrifft, so ist ein 
Vergleich mit diesen ungleich schwieriger, denn theils sind die 
Beschreibungen namentlich der älteren Autoren besonders be- 
treffend das Flügelgeäder sehr unvollständig, theils ist nur in 
seltenen Fällen das Wohnthier bekannt. 

Die einzige Art bei welcher eine Eule, Strix nebulosa, als 
Wirth angegeben wird, ist die nordamerikanische Ornithomyia 
nebulosa Say, aber diese Art ist ganz anders gefärbt als die 
unsere. 

Unter den mangelhaft beschriebenen Arten der älteren 
Autoren (incl. Macguart) findet sich keine, die nicht durch das 
eine oder andere Merkmal von O. chloropus abweichend wäre. 
Jetzigen Anforderungen entsprechende Beschreibungen exotischer 
Hippobosciden trifft man fast nur bei Schiner und Bigot. 
Unter den Arten der neueren Autoren scheint die neuseelän- 
dische O. variegata Big. diejenige zu sein mit welcher O. chlo- 
ropus im Flügelgeäder am meisten übereinstimmt, jedoch können 
die Arten nicht identisch sein. — 

Bei dieser Gelegenheit erlaube ich mir an unsere Jäger 
und Entomologen die Bitte zu richten bei von ihnen gelegent- 
lich gefällten Vögeln nach Hippobosciden zu suchen und solche 
dem Universitäts-Museum oder mir einzusenden. Besondere Auf- 
merksamkeit ist in dieser Hinsicht den Raubvögeln zu widmen. 
Die Fliegen sitzen meist zwischen den Federn unter dem Steisse. 


Le 


Bulletin Bibliographique 


Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1900 au 13 mai 1901. 
Tous les livres indiqués sont des in 8:0, sauf indication contraire. 


1. Publications des Sociétés correspondantes. 


Algerie, 
Alger: Société des Sciences Physiques, Naturelles et Climato- 
logiques. 
Bulletin: 


Böne: Académie d’Hippone. 
Bulletin: 29. 1896—98. 
Comptes rendus: 1899. 


Allemagne. 


Augsburg: Naturhistorischer Verein fär Schwaben und Neuburg 
(a " V4). 
Bericht: XXXIV. 1900. 
Bautzen: Naturwissenchaftliche Gesellschaft »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 
Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. 
Sitzungsbericht: 1900. 4:0. 
— — Gesellschaft Naturforschender Freunde. 
Sitzungsberichte: 1900. 
— Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. 
Verhandlungen: XLII. 1900. 
— Museum für Naturkunde. Zoologische Sammlung, 
Mitteilungen: I, 4. 1900; II, 1. 1901. 
Bericht: 1899. 


152 Enzio Reuter. 


Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande, 


Westfalens und des Regierungs-Bezirks Osnabrück. 


Verhandlungen: 56, 2. 1899; 57, 1. 1900. 
— Niederrheinische Gesellschaft für Natur- und Heilkunde. 

Sitzungsberichte: 1899, 2; 1900, 1. 

Braunschweig: Verein für Naturwissenchaft. 
Jahresbericht: 8. 1891—92 u. 1892—93. 

Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: XVI, 3. 1900. 

Breslau: Schlesische Gesellschaft für Vaterländische Cultur. 
Jahresbericht: 77. 1899. 


Partsch, Litteratur d. Landes- u. Volkskunde d. Provinz Schle- 


sien. VII. 1898. 
— Verein für Schlesische Insektenkunde. 
Zeitschrift für Entomologie, Neue Folge: XXV. 1900. 
Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: XIV. 1896— 99. 
Colmar: Société d’Historie Naturelle. 
Bulletin (Mittheilungen), Nouv. Ser.: V. 1899— 1900. 
Danzig: Naturforschende Gesellschaft. 
Schriften, Neue Folge: X, 1. 1899. 
Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft »Isis». 
Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1899, 1—2. 
Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. 
Sitzungsberichte: 31. 1899. 


Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft. 
Abhandlungen: XXV, 1—2. 1900-01; XXVI, 2. 1900; XXVIII. 


1900. 4:0. 
Bericht: 1900. 
Frankfurt a. d. O.: Naturwissenchaftlicher Verein. 
Helios: XVII. 1900. 
— M. Klittke. 
Societatum Littera: XIII. 1899. 
Freiburg i B.: Naturforschende Gesellschaft. 
Bericht: XI, 2. 1900. 
Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. 


Ornithologische Monatsschrift: XXV, 6—12. 1900; XXVI, 1—5. 


1901. 
Giessen: Oberhessische Gesellschaft för Natur- und Heilkunde. 


ite. < 


Bulletin Bibliographique. 153 


Bericht: 


Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. 


Göttingen: 


Abhandlungen: 

K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg 
August Universität. 

Nachrichten, Mathematisch-physikalische Klasse: 1900, 1—4. 4:0. 

Geschäftliche Mittheilungen: 1900, 1—2. 4:0. 


Greifswald: Geographische Gesellschaft. 


Jahresbericht: VII. 1898 —1900. 

Naturwissenschaftlicher Verein für Neu-Vorpommern 
und Rügen. 

Mittheilungen: 


Guben: Internationeller Entomologischer Verein. 


Entomologische Zeitung: 


Güstrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklen- 


Halle: K. 


Hamburg: 


burg. 

Archiv: 53. 1899; 54. 1900. 

Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Na- 
turforscher. 

Nova Acta: LXVIII. 1897; LXIX. 1898; LXXV. 1899; LXXVI. 
1900. 4:0. 

Katalog der Bibliothek: II, 5. 1897. 

Naturwissenschaftlicher Verein. 

Abhandlungen: XVI, 1. 1900. 4:0. 

Verhandlungen, 3:e Folge: VII. 1899. 

Die Hamburgischen Wissenschaftlichen Anstalten. 

Jahrbuch: , 

Verein fär Naturwissenschaftliche Unterhaltung. 

Verhandlungen: X. 1896 - 98. 


Hanau: Wetterauische Gesellschaft för die Gesammte Naturkunde. 


Hannover: 


Bericht: 

Naturhistorische Gesellschaft. 

Jahresbericht: 44-47. 1893/94—1896/97; 48—149. 1897/98 — 
1898/99. 

Katalog d. system. Vogelsammlung d. Provinzial-Museum in 
Hannover. 1897. 

Katalog d. Vogelsammlung aus d. Provinz Hannover. 1897. 

Verzeichnis d. im Provinzial-Museum zu Hannover vorh. Säu- 
gethiere. 1897. 

Brandes, W. Flora d. Provinz Hannover. Verzeichnis d. in der 


154 Enzio Reuter. 


Provinz Hannover vork. Gefässpflanzen nebst Angabe ihrer 
Standorten. Hannover u. Leipzig 1897. 
Helgoland: K. Biologische Anstalt. 
Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, Neue Folge: III., Abt. 
Helgoland, 2. 1700; IV., Abt. Helgoland, 1. 1900. 4:0. 


Karlsruhe: Naturwissenschaftlier Verein. 
Verhandlungen: XII, 1898; XIII, 1895—1900. 


Kassel: Verein fär Naturkunde. 
Abhandlungen und Bericht: XLV. 1899 —1900. 
Kiel: Kommission zur Wissenschaftlichen Untersuchungen der 
Deutschen Meere (voy. Helgoland).i 
— Naturwissenschaftlicher Verein fiir Schleswig-Holstein. 
Schriften : 
Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. 
Schriften: XL. 1899. 4:0. 
Landshut: Botanischer Verein. 
Bericht: 
Leipzig: Verein för Erdkunde. 
Mitteilungen: 1899. 
Liiheck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisehe Mu- 
seum. 
Mittheilungen: II, 14. 1900. 
Magdeburg: Naturwissenschafilicher Verein. 
Jahresbericht und Abhandlungen: 1898—1900. 
Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der Gesammten Natur- 
wissenschaften. 
Sitzungsberichte: 1898. 
Metz: Société d'Historie Naturelle. 
Bulletin: 
Miinchen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- 
physikalische (ll:e) Classe. 
Abhandlungen: XX, 2—3. 1900; XXI, 1. 1900. 4:0. 
Orff, K. v. Ueber die Hülfsmittel, Methoden und Resultate der 
internationalen Erdmessung. Festrede. München 1899. 4:0. 
Ranke, J. Die akademische Kommission für Erforschung der 
Urgeschichte und die Organisation der urgeschichtlichen 
Forschung in Bayern durch König Ludwig 1. Festrede. 
München 1900. 4:0. 
Zittel, K. A. v. Rückblick auf die Gründung und die Ent- 


Bulletin Bibliographique. 155 


wickelung der K. bayerischen Akademie der Wissenschaften 
im 19. Jahrhundert. Rede. München. 1899. 4:0. 
Zitzungsberichte: 1899, 3; 1900, 1—3; 1991, 1. 
Inhaltsverzeichniss: Jahrg. 1886—1899. 1900. 
Almanach: 
München: Bayerische Botanische Gesellschaft. 
Berichte: VII, 2. 1900. 


Münster: Westfälischer Provinzial-Verein für Wissenschaft und 
Kunst. 
Jahresbericht: XXVII. 1898—99. 
Nürnberg: Naturhistorische Gesellschaft. 
Abhandlungen: XIII. 1899. 
Jahresbericht: 
Osnabrück: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht: 
Passau: Naturhistorischer Verein. 
Bericht: 
Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. 
Bericht: 
Correspondenz-Blatt: 
Stettin: Entomologischer Verein. 
Entomologische Zeitung: 58. 1897; 59. 1898; 60. 1899; 61. 1900. 
Strassburg in E.: K. Universitäts- und Landes Bibliothek. 
Theses: 
Stuttgart: Verein für Vaterländische Naturkunde in Württenberg. 
Jahreshefte: 56. 1900. 
Wiesbaden: Nassauischer. Verein für Naturkunde. 
Jahrbücher: 
Zwickau: Verein für Naturkunde. 
Jahresbericht: 


Australie. 


Brisbane: The Queensland Museum. 
Annals: 5. 1900. 
Annual Report: 1900. 
Melbourne: National Gallery of Victoria. 
Sydney: Linnean Society of New South Wales. 
Proceedings, 2:e Ser.: 1899, 4. (Nr. 96); 1900, 1—3 (Nrs 97—99). 


156 Einzio Reuter. 


Sydney: The Australian Museum. 
Records: 1II, 7—8. 1900. 
Report: 


Autriche-Hongrie. 


Bistritz: Gewerbeschule. 
Jahresbericht: XXIV. 1899. 
Brünn: Naturforschender Verein. 
Verhandlungen: XXXVII. 1898. 
Bericht der Meteorologischen Commission: XVII. 1897. 
Buda-Pest: Magyar Tudomänyos Akademia (Ungarische Akade- 
mie der Naturwissenschaften). 
Mathematikai és termöszettudomänyi közlemenyek: XXVII, 3. 
1899. 
Ertekezösek a termöszettudom. köreböl: 
Ertekezösek a mathemat. tudoman. köreböl: 
Mathemat. és termöeszettudom. ertesitö: XVI, 3—5. 1898; XVII, 
1—2. 1899. 
Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn: 
XV. 1897. 
Almanach: 1899. 
Rapport: 1898. 
— Magyar Nemzeti Müzeum (Ungarisches National-Mu- 
seum). 
Termöszetrajzi Füzetek: XXIII, 1—4. 1900. 
Aguila. Journal pour l'Ornithologie : 
— La Redaction de »Rovartani Lapok». 
Rovartani Lapok: VII, 2—8. 1900; VIII, 1—3, 1901. 
Cracovie: Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnosscai). 
Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: XX XIII. 1898; XX XIV.1899. 
Rozpravy wydzial matem. przyrod, 2:e Ser.: XIV. 1899; XV. 
1899; XVI. 1899; XVII. 1900. 
Bulletin international: 1900, 3—10. 
Graz: Naturwissenschaftlicher Verein für Steiermark. 
Mittheilungen: 1898; 1899. 
Hermannstadt: Siebenbürgischer Verein für Naturwissenschaften. 
Verhandlungen und Mittheilungen: XLIX. 1899. 
Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein. (Magyarorszägi Kärpätegye- 
sület). 
Jahrbuch: 


- vi ee — tiiti 


PY PERS EI SE 


Bulletin Bibliographique. 157 


Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. 
Berichte: XXIII. 1896—97; XXV. 1899-—1900. 


Kolozsvärt: (Klausenburg): Redaction de »Magyar Növenytani 
Lapok». 


Evlolyam: 


— Erdelyi Müzeum-Egylet. Orvos Termeszettudomänyi. 
Szakosztälyäböl. (Siebenbürgischer Museum-Verein. 
Medicinisch-Naturwissenschaftliche Section). 

II. Termeszettudomänyi szak (Naturwissensch. Abth.). 
Ertesitö (Sitzungsberichte): XXIV, 2—3. 1899. 
Ill. Nepszerü szak. 
Ertesitö (Sitzungsberichte): 
Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Mathema- 
tisch-Naturwissenschaftliche Classe. 
Abhandlungen, VII Folge: 
Sitzungsberichte: 1900. 
Jahresbericht: 1900, 
Verzeichniss d. Mitglieder: 
— Deutscher Naturwissenschaftlich medicinischer Verein für 
Böhmen. 
Abhandlungen: II, 1—2. 1900. 4:0. 
Lotos, Neue Folge: 
Trencsen, Ung.: Trencsen Wärmegyei Termeszettudomänyi Egy- 
let. (Naturwissenschaftlicher Verein d. Trencsener 
Comitates). 
Evkönyre (Jahresheft): 
Triest: Museo Civico di Storia Naturale. 
Atti: 
Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwis- 
senschaftliche Classe. 
Sitzungsberichte, Abth. I: 
Anzeiger: 
— K, k. Naturhistorisches Hofmuseum. 
Annalen: 
— K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft, 
Verhandlungen: L. 1900. 
— K. k. Geographische Gesellschaft. 
Mittheilungen : 
Abhandlungen : 


158 Enzio Reuter. 


Wien: Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kenntnisse. 
Schriften: XL. 1899—1900. 16:0. 
— Dr R. v. Wettstein, Professeur. 
Oesterreichische Botanische Zeitschrift: L, 2—12. 1900; LI, 1. 
1901. 
Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. 
Glasnik: XI, 1—6. 1900. 


Belgigue. 


Bruxelles: Académie Royale des Sciences, der Lettres et des 
Beaux-Arts. 
Bulletin, 3:me Ser.: 
Annuaire: 
= Societe Royale de Botanigue. 
Bulletin: XXXVIII. 1899. 
Bruxelles: Société Entomologigue de Belgique. 
Annales: XLIII. 1899. 
Table générale des Annales: 
Mémoires: VII. 1900. 
= Société Royale Malacologique de Belgique. 
Annales: XXXIII. 1898. 
Proces-Verbaux : 
Mémoires : 
Bulletin d. Séances: XXXIV, p. LXXXI—CXXVIII. 1899. 
— Société Royal Linneenne. : 
Bulletin: XXV, 7—9. 1900; XXVI, 1—3. 1900; XXVII, 3—5. 


1901. 
Bresil. 
Rio di Janeiro: Museum Nacional. 
Archivos: 
Canada. 


Halifax, N. $.: Nova Scotian Institut of Science. 
Proceedings and Transactions: X (Sec. Ser. III), 1. 1898—99. 


Chili. 
Santiago: Societe Scientifigue du Chili. 
Actes: 


Bulletin Bibliographique. 159 


Costa Rica. 


San José: Museo Nacional. Republica de Costa Rica. 
Anales: 
Ferraz, J. F. Informe del segundo semestre de 1898 a 1899. 
San José. 1899. 4:0. 
—  Informe de 1899 a 1900. San José. 1900. 4:0. 


Danemare. 
Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. 


Skrifter (Mémoires). 6:te Rekke, naturvidenskab. og mathem 
Afdeln.: IX, 6. 1900. 4:0. 
Oversigt: 1900, 2—6; 1901, 1. 
Fortegnelse over det K. Danske Videnskabernes Selskabs For- 
lagsskrifter Januari 1901. Kjöbenhavn 1901. 
— Naturhistorisk Forening. 
Videnskabelige Meddelelser: 1900. 
-— Botanisk Forening. 
Botanisk Tidskrift: XXIII, 1—2. 1900. 
Meddelelser: 
Medlemsliste: 
— Entomologisk Forening. 


Espagne. 
Madrid: R. Academia de Ciencias. 
Memorias : 
Revista: 
Etats-Unis. 


Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. 
Circulars: XX, 150—151. 1901. 4:0. 
Memoirs from the Biological Laboratory: IV, 4. 1900. 4:0. 
Boston, Mass.: American Academy of Arts and Sciences. 
Proceedings: XXXV, 1, 3, 10—14, 18, 22—24, 26. 1899—1900; 
XXXVI, 1—15. 1900—1901. : 
— Boston Society of Natural History. 
Memoirs: V, 6—7. 1900—1901. 4:0. 
Proceedings: XXIX, 9—14. 1900. 
Occasional Papers: IV. 1900. 


160 Enzio Reuter 


Bridgeport, Conn.: Bridgeport Scientific Society. 
List of Birds: 
Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoölogy. 
Memoirs: 
Bulletin: XXXV, 8. 1900; XXXVI, 1—6. 1900; XXXVII, 1—2. 
1900; XXXVIII. 1900; XXXVIII, Ceol. Ser. Vol. V. n:o 2—3. 
1901. 
Annual Report: 1899—1900. 
Chapell Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. 
Journal: XVI, 2. 1899; XVII, 1. 1900. 
Chicago, III.: Academy of Sciences. 
Bulletin: III, 1. 1898. 
Bulletin of the Geological andt Natural History Survey: 
Annual Report: 
Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. 
Journal: XIX, 6—7. 1900. 
Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: VII. 1897—99. 
Lawrence, Kans.: University of Kansas. 
Quarterly: Ser. A. Science and Mathematics: VIII, 4. 1899; IX, 
1—2. 1900. 
Hunter, S. J. Alfalfa Grashoppers, Bees: their Relationship. 
Topeka, Kans. 1899. 
— The Honey-bee and its Food-plants, with special re- 
ference to alfalfa. 
Lincoln, Nebr.: Botanical Society of America. 
— The University of Nebraska. The Zoological Labo- 


ratorv. 
Studies: 33—38. 1900. 
Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Letters. 
Transactions: XII, 2. 1899. 
— Geological and Natural History Survey. 
Bulletin: III (Scientific Series n:o 2) 1898; V (Educational 
Series n:o 1) 1900; VI (Economic Series N:o 3) 1900. 
Meriden, Conn.: Scientific Association. 
Transactions: 
Proceedings: 
Annual Address: 
Minneapolis, Minn.: Geological and Natural History Survey of 
Minnesota. 


,-mL L -— 


Bulletin Bibliographique. 161 


New-Brighton, N. Y.: Natural Science Associaton of Staten Island. 
Proceedings: VII, 15—19. 1900; VIII 1—4. 1900—1901. 
Special: 

New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. 
Transactions: X, 2. 1900. 


New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. 
Memoirs: II, 1—-2, 1899—1900. 4:0. 
Annals: XII, 2—3. 1899—1900; XIII, 1. 1900. 
Transactions : 
Index: XII. 1899—1900. 
Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. 
Proceedings: 1899, 3; 1900, 1—2. 
— = American Philosophical Society. 
Proceedings: XXXVIII, 160. 1899. 
Report: 
Subject Register: 
Supplement Register: 
Philadelphia, Pa.: Wagner Free Institut of Science. 
Transactions: 
— University of Pennsylvania. 
Gontriautions from the Botanical laboratory: 
Portland, Maine: Society of Natural History. 
Proceedings: 
Rochester, N. Y.: Academy of Science. 
Proceedings: III, 2. 1900. 
San Francisco, Cal.: California Academy of Sciences. 
Memoirs: 
Proceedings, 3. Ser.: 
Botany: 
Zoology: 
Geology: 
Math.-Phys.: 
Occastonal Papers: 
— The Hopkins Seaside Laboratory of the Leland Stan- 
ford Jr. University. 
Contributions to Biology: 
Springfield, III: The State Entomologist of the Illinois. 
Report: 
S:t Louis, Mo.: Academy of Science. 
Transactions: IX, 6, 8—9. 1899—1900; X, 1—8. 1900. 
11 


162 Enzio Reuter. 


S:t Louis, Mo.: Missouri Botanical Garden. 
Annual Report: XI. 1900. 
Topesa, Kans.: Kansas Academy of Science. 
Transactions: 
Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly 
The Trenton Natural History Society). 
Journal: 
Tufts College, Mass.: Tufts College. 
Studies: 6. 1900. 
Urbana, Ill: Illinois State Laboratory of Natural History. 
Bulletin: V, 11—12. 1900—1901. 
Article: 
Bienniel Report: 
Washington, D. C.: Department of Interior (U. S. Geological 
Survey). 
Monographs: XXXII, 2. 1899; XXXIII. 1899; XXXIV. 1899; 
XXXVI. 1899; XXXVII. 1899; XXXVIII. 1899. 4:0. 
Bulletin: 150—162. 1898. 
Annual Report: XIX. 2, 3, 5 & Atlas. 1897—98; XX, 1, 6 & 6 
cont. 1898—99. 4:0. 
Mineral Resources: 
-— Department of Agriculture. 
Report: 1900. 
Yearbook: 1899. 
-— Division of Ornithology and Mammology. 
Bulletin: 
— Division of Economic Ornithology and Mammology. 
Bulletin: 
— Division of Chemistry. 
Bulletin: 
— Division of Biological Survey. 
North American Fauna: 16—19. 1899—1900. 
Bulletin: 12—14. 1900. 
Smithsonian Institution (U. S. National Museum). 
Annual Report: 
Report of The U. S. National Museum: 
Form the Smithsonian Report: 
Bulletin of the U. S. National Museum: 
= Anthropological Society. 
The American Anthropologist: 


Bulletin Bibligraphique. 163 


Special Papers: 
Washington, D. C.: Entomological Society. 
Proceedings: 


Finlande. 


Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Société des Sciences 
de Finlande). 
Acta: 
Bidrag: 
Öfversigt: XLII. 1899—1900. 
Observations météorologiques: 
— Geografiska Föreningen. 
Vetenskapliga Meddelanden: 
Tidskrift: XII, 4—6. 1900; XIII, 1—3. 1901. 
— — Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géo- 
graphie de Finlande). 
Fennia: 
— Universitets-Biblioteket (par Mr le Bibliothecarie dr V. 
Vasenius). 
— Finska Forstföreningen. 
Meddelanden: XVII. 1900. 


Ströskrifter: 
France. 
Amiens: Société Linneenne du Nord de la France. 
Memoires: 


Bulletin: XIV, 313—322. 1899. 
Angers: Societe d’Etudes Scientifigues. 
Bulletin, Nouv. Ser.: XXIX. 1899. 
Béziers: Société d'Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin : 
Bordeaux: Société Linneenne. 
Actes: LIV (6:e Ser. T. IV). 1899. 
Caen: Société Linn6enne de Normandie. 
Bulletin, 5:e Ser.: III, 1899. 
Cherbourg: Société National des Sciences Naturelles et Mathe- 
matigues. 
Memoires: XXXI (4:me Ser. T. I). 1898 -1900. 
La Rochelle: Académie. Societe des Sciences Naturelles. 
Annales; VI. 1899, 


164 Enzio Reuter. 


Lyon: Société Linnéenne. 
Annales, N. Ser.: 
— Museum d'Histoire Naturelle. 
Archives: 
— Société Botanique de Lyon. 
Annales: XXIV. 189. 
Bulletin: 
Marseille: Musée d’Histoire Naturelle. 
Annales, Zoologie: 
Bulletin, 2:e Ser.: 1, 2. 1898—99, Supplement. 1899. 4:0. 
Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. 
Mémoires de la section de médecine, 2:e Ser.: 
Mémoires de la section des sciences, 2:e Sér.: II, 6—7.1899—1900. 
Nancy: Société des Sciences. (Ci-devant Société des Sciences 
Naturelles de Strasbourg). 
Bulletin, 2:e S6r.: XVI, 34 (32:e Ann.) 1899. 
Bulletin des seances, 3:e Ser.: I, 1—5 (1:re Ann.) 1900. 
Nantes: Société des Sciences Naturelles de l'Ouest de la France. 
Bulletin IX, 4. 1899; X, 1—3. 1900. 
— Societe Academigue de Nantes. 
Annales, 7:e Ser.: X. 1899. 
Nimes: Societe d'Etude des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XXVII. 1899. 
Supplement: 
Paris: Societe Botanigue de France. 
Bulletin: 
— Societe Entomologique de France. 
Annales: LXVIII. 1899. 
Bulletin: 1899. 
— Societe Zoologigue de France. 
Mémoires: XII. 1899. 
Bulletin: XXIV. 1899. 
— Museum d'Historie Naturelle. 
— Societe de Geographie. 
La Geographie: 1900, 5—12; 1901, 1—4. 
— Redaction de »la Feuille des jeunes naturalistes». 
Feuille, 3:e Ser.: XXX, 356—359. 1900; 4:e Ser. XXXI, 361— 
367. 1900—1901. 
Reims: Société d'Etude des Science Naturelles. 
Bulletin, 3:e Ser.: VIII, 4. 1899; IX, 1—3. 1900. 


Bulletin Bibliographigue. 165 


Comptes rendus: 
Travaux: 
Proces verbaux: 
Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4:e Ser.: XXXIV, 1—2. 1898. 
Toulouse: Société d'Histoire Naturelle. 
Bulletin: XXIX. 1895; XXX. 1896; XXXI. 1897; XXXII, 1—2. 
1898—99. 
—- Societe des Sciences Physigues et Naturelles. 
Bulletin : 
— Societe Francaise Botanigue. 
Revue de Botanigue: 


Grande-Bretagne et Irlande. 


Edinburgh: Royal Society. 
Transactions: XXXIX, 2—4. 1897—99. 4:0. 
Proceedings: XXII. 1897—99. 
== Botanical Society. 
Transactions: 
Proceedings: 
Transactions and Proceedings: XXI, 4. 1900. 
Annual Report: 
— La Redaction de »The Annals of Scottish Natural 
History». 
Annals: 
Glasgow: Natural History Society. 
Proceedings and Transactions, N. S.: 
London: Royal Society. 
Proceedings: LXVI, 429—434. 1900; LXVII, 435—442. 1900— 
1901; LXVIII, 443—444. 1901. 
Reports to the Malaria Committee. Ser, 1—V. London 1899—1901. 
— Linnean Society. 
Journal, Botany: XXXIV, 240—241. 1900; XXXV. 242. 1901. 
Journal, Zoology: XXVIII, 179—181. 1900—1901. 
List of the Society: 1900—1901. 
Proceedings: 1899—1900. 
— — Royal Gardens, Kew. 
Bulletin : 


— Distant, W. L. 


The Zoologist: 4 Ser: 


166 Enzio Reuter. 


Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northumber- 
land, Durham and Newcastle-upon-Tyne. 
Transactions: XIII, 3. 1900. 
Plymouth: Marine Biological Association. 
Journal, New Ser.: VI, 1—2. 1900. 


Italia. 


Bologna: R. Accademia delle Scienze. 
Memorie, Ser. 5: VII, 1—4. 1898 —99. 4:0. 
Rendiconti, N. Ser.: II, 1—4. 1897—98; III, 1—4. 1898—99. 
Indici generali: 
Catania: Accademie Gioenia di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 4: XII (Anno LXXVI). 1899. 
Bullettino mensile, Nuovo Ser.: 60. 1899; 62—63. 1900. 
Firenze: Societä Entomologica Italiana. 
Bulletino: XXXII, 1—4. 1900. 
Genova: Museo Civico dt Storia Naturale. 
Annali, Ser. 2:a: 
— Direzione del Giornale »Malpighia». 
Malpighia: XIII, 5—12. 1899—1900; XIV, 1—8. 1900. 
Milano: Societä Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico 
di Stora Naturale. 
Atti: XXXIX, 1—4. 1900—1901. 
Memorie, Nuova Ser.: 
Modena: R. Accademia di Scienze Naturali. 
Memorie, Ser 3: I. 1898. 4:o. 
— — Societa dei Naturalisti e Matematici. 
Atti, Ser. 4: II (Anno 33). 1900. 
Napoli: R. Accademia, delle Scienze Fisiche e Matematiche. 
Atti, Ser. 2: 
Rendiconto, Ser. 3: VI 3—12. 1900; VII, 1—3. 1901. 
—  Societä Africana d'Italia. 
Sollettino : 
— = Societa di Naturalisti. 
Bolletino, Ser. 1: XIV. 1900. 
Padova: Societä Veneto-Trentina di Scienze Naturali. 
Atti, Ser. 2:a: 
Bulletino: 


Bulletin Bibliographique. 167 


Padova: Redattore della »La Nuova Notarisia». 
L. N. Notarisia: XI, 2. 1900; XII, 1. 1901. 
Palermo: Redazione della »Naturalista Siciliano». 
Il Natur. Sicil., N. Ser: 
== R. Orto Botanico di Palermo. 
Bollettino: III, 1—4. 1899. 


= R. Istituto Botanico di Palermo. 


Pisa: Societä Toscana di Scienze Naturali. 
Memorie: XVII. 1900. 
Processi verbali: XII, p. 29—167. 1900— 1901. 
Portici: Redazione delle »Rivista di Patologia vegetale». 
Rivista: VIII, 7—12. 1899—1900; IX, 1—5. 1900. 
Roma: R. Istituto Botanico. 
Annuario: IX, 2. 1901; X, I. 1900. 4:0. 
— Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. 
Bollettino: 
Indice: 
— Societä Romana per gli Studi Zoologici. 
Bollettino: VILI, 3—5. 1899; Ser. 2: I, 1—4. 1900. 
Varese: Societä Crittogamologica Italiana. 
Memorie: 
Atti: 
Venezia: Redazione della »Notarisia.» 
Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: XIV, 13—14, 17—23. 1899 
XV, 1—5. 1900. 
Sommario : | 


Japon. 
Tokyo: College of Science, Imperial University. 
Journal: XII, 4. 1900; XIII, 1—2. 1900. 4:0. 
Les Indes occidentales. 
Kingston: The Institute of Jamaica. 


Journal: 
Annual Report: 


168 Enzio Reuter. 


Les Indes orientales. 


Calcutta: Asiatic Society of Bengal. 
Journal, P. I: LXIX, 1. 1980. 
Journal P. II: LXVIII, 4. 1899; Title page a. Index. 1899; LXIX' 
1. 21900: 
Journal, P. III: 
Proceedings: 1900, 2—8. 
Index: 
Annual Address: 


Luxembourg. 


Luxembourg: Societe Botanigue. 
Recueil des Mémoires et des Travaux: XIV. 1897—99. 
= »Fauna», Verein Luxemburger Naturfreunde (Société 


des Naturalistes Luxembourgeois). 
Mittheilungen (Comptes Rendus): 8. 1898; 9. 1899; 10. 1900. 


Norvege. 


Bergen: Bergens Museum. 
Aarbog: 1899, 2; 1900, 1—2. 
Aarsberetning: 1899; 1900. 
Sars, G. O. An account of the Crustacea of Norway. III, 5—10. 
1900. 4:0. 


Christiania: Universitetet. 
— Videnskabs Selskabet. 


Forhandlingar: 

Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: XXXVII, 2—3. 1900. 
Stavanger: Stavanger Museum. 

Aarsberetning: 1899. 
Tromsö: Museum. 

Aarshefter: 21. 1898; 22. 1899. 

Aarsberetning: 1898. 
Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. 

Skrifter: 1899. 


Bulletin Bibliographique. 169 


Pays-Bas. 


Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. 
Verhandelingen, Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: VI, 3—8. 
1898— 9. 
Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurk., 3:e Reeks. : 
Jaarboek: 1898. 
Verslag van de gewone Vergaderingen der Wis- en Natuur- 
kundige Afdeeling van 28 Mei 1898 tot 22 April 1899. Deel 
VII. 1899. 
Proceedings of the Section af Sciences. 1. 1899. 
Prodromus Flora Batave: 
— (tenootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees en 
Heelkunde. Sectie voor Natuurwetenschappen. 
Maandblad : 
Werken, Tweede Serie: 
Groningen: Naturkundig Genootschap. 
Verslag: 1899. 
Bijdragen tot de Kennis van de Provincie (Groningen en om 
gelagen Streken: I, 3—4. 1901. 
Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. 
Archives nöerlandaises, Ser. 2: III, 5. 1900; IV. 1—2. 1900— 
1901; V. 1900. 
Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. 
Tijdschrift, 2:de Ser.: VI, 3—4. 1899—1900; VII, 1. 1901. 
Catalogus d. Bibliothek: 
Aanwinsten van de Bibliotheek 1 Jan. —51 Dec. 1900. 
Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. 
N. Kruidkundig Archief, 3:de Ser.: II, 1. 1900. 
s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. 
Tijdschrift: XLIII, 1—4. 1900 —1901. 
Utrecht: Société Proviocial des Arts et Sciences. 
Verslag: 1899; 1900. 
Aanteekeningen : 1899; 1900. 


Portugal. 


Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., 


physic. e. natur. 
Memorias, Nova Ser.: 
Journal: 


170 Enzio Reuter. 


République Argentine. 


Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. 
Anales: XLIX, 4—6. 1900; L, 2—7. 1900; LI, 1—2. 1901. 
— La Rédaction de »Revista Argentina de Historia Na- 
tural». 
Revista: 
— Museo de Productos Argentinos. 
Boletin : 
Primera Reuniön del Congreso cientifico latino americano. III. 
Trabajos de la 2:a Secciön (Ciencias fisico-guimicas y na- 
turales). Buenos Aires 1899. 
— Museo Nacional de Buenos Aires. (Ci-devant Museo 
Publico). 
Anales: 
Communicaciones: I, 6—7. 1900, 
Cördoba: Academia Nacional de Ciencias. 
Actas: 
Boletin: 
La Plata: Museo de la Plata. 


Revista: 
Russie. 


Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. 
Schriften: 
Archiv, 2:te Ser.: 
Sitzungsberichte: XII, 2. 1899. 
Kharkow: Société des Naturalistes a l’Universite Imperiale de 
Kharkow. 
Travaux (Trudi): XXXV, 1900. 
Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. 
Mömoires: XVI, 2. 1900. 
Proces- Verbal: 
Minusinsk: Museum: 
Materiaux d'anthropologie pröhistorigue. K. Goroschteinko, Les 
cränes kourganiens du district de Minoussinsk. 1900. 4:0. 
Jakowleff, E. K. Ethnographische Uebersicht der Alteingeses- 
senen Bevölkerung des siidlichen Jennissej und Katalog der 
ethnographischen Abteilung des Museums. Minussinsk 1900. 


Bulletin Bibliographique. 171 


Moscou: Société Imperiale des Naturalistes. 
Nouvaux Mémoires: 
Bulletin: 1899, 2—4; 1900, 1—2. 
Meteorologische Beobachtungen: 
— — Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. 
Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.). 


Odessa: Societe des Naturalistes de la Nouvelle Russie. 
Mömoires: XXIII, 1. 1899. 


Riga: Naturforschender Verein. 
Korrespondenzblatt: XLIII. 1900. 
Arbeiten, Neue Folge: 
S:t Petersbourg: Académie Imperiale des Sciences. 
Mémoires, 7:e Ser.: 
Mémoires, 8:e Ser.: VIII, 6—7, 9—10. 1899; IX, 1, 2, 4, 6, 9. 
1899—1900; X, 1—2. 1900. 4:0. 
Melanges biologiques: 
Bulletin, Nouv. Ser.: 
Bulletin, V:e Ser.: XII, 3—5. 1900; XIII. 1900; XIV, 1—2. 
1901. 4:0. 
Annuaire du Musée zoologigue: V, 1—4. 1900. 
— Hortus Botanicus. 
Acta: XVI. 1900; XVIII, 1—2. 1900. 
Pomwmeino, A. Wssreuenie use orsera umneparopckaro C.-Ie- 
repöyprckaro 60TaHuYeckaro cana 3a 1899 r. Petersbourg 1900. 
— Societas Entomologica Rossica. 
Hora: XXXIV. 1899—1900. 
— La Société Imperiale des Naturalistes de S:t Petersbourg. 
Trudi (Travaux): 
Section de Botanigue. 
Travaux: XXX, 3. 1900. 
Section de Zoologigue et de Physiologie. 
Travaux: XXIX, 4. 1900. 
Section de Göologie et Minöralogie. 
Travaux: XXIX, 5. 1900; XXX, 5. 1900. 
Comptes rendus: XXX, 1. N:o 8. 1899; XXXT, 1, N:o 1—5. 1900. 


Suede. 


Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. 


Handlingar: 4:de Följden: 


172 Enzio Reuter. 


Lund: Universitetet. 
Acta (Arsskrift). Afd. II. K. Fysiografiska Sällskapets Hand- 
lingar: XXXV, 2. 1890. 4:0. 
— La Redaction de »Botaniska Notiser». 
Botaniska Notiser: 1900, 3—6; 1901, 1—2. 


Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademien. 
Handlingar, Ny följd: XXXII. 4:0. 
Bihang, Afdeln. 3. Botanik: 25. 1900. 
Bihang, Afdeln. 4. Zoologi: 25. 1900. 
Öfversigt: 57. 1900. 
Lefnadsteckninzgar : 


— Entomologiska Föreningen. 
Entomologisk Tidskrift: 21. 1900. 


— Bergianska Stiftelsen. 
Acta Horti Bergiani: 


Upsala: R. Societas Scientiarum. 
Nova Acta, Ser. 3: XVIII, 2. 1900. 4:0. 
— Kongl, Universitetet (par Mr le Bibliothecaire, Prof. An- 
nerstedt). 
Redogörelse: 1899—1900. 
Kjellman, F. R. Om Floride-slägtet Galaxaura, des organo- 
grafi och systematik. 1900. 4:0. 
Bulletin of the Geological Institution: IV, P. 2. Nr. 8. 1899. 


Suisse. 


Basel: Naturforschende Gesellschaft. 
Verhandlungen: XII, 3. 1900; XIII, 1. 1901. 
Riitimeyer, L. Gesammelte kleine Schriften allgemeinen Inhalts 
aus dem Gebiete der Naturwissenchaft nebst einer autobio- 
graphischen Skizze. Bd. I—II. Basel 1898. 
Bern: Naturforschende Gesellschaft. 
Mittheilungen: 1898, 1451—1462; 1899, 1463—1477. 
— La Société Botanigue Suisse (Schweizerische Botanische 
Gesellschaft). 
Bulletin (Berichte): X, 1900. 
Chambesy pres Geneve: L'Herbier Boissier. 
Bulletin, Sec. Ser.: I, 1—5. 1901. 
Mémoires: 11—22. 1900. 


Bulletin Bibliographipue. 173 


Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubündens. 
Jahresbericht, Neue Folge: XLIII. 1899— 1900. 
Geneve: Société de Physique et d’Historie Naturelle. 
Mémoires: 
— La Direction du Conservatoire et du Jardin botaniques. 
Annuaire: IV. 1900. 
Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelles. 
Bulletin, 4me Ser.: XXXV, 134. 1899; XXXVI, 135—138. 1900; 
XXXVII, 139. 1901. 
Neuchätel: Societe des Sciences Naturelles. 
Bulletin: XXVI. 1897 —98. 
Table des Matieres des 4 Volumes de Mémoires et des 25 pre- 
miers Tomes de Bulletin par J. de Perregaux. Neuchätel 1899. 
Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (Soci- 
été Entomologigue Suisse). 
Mittheilungen (Bulletin): X, 7. 1900. 
S:t Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. 
Bericht: 1898—99. 
Zürich: Naturforschende Gesellschaft. 


Uruguay. 


Montevideo: Museo Nacional. 
Anales: II, 15—17. 1900—1901; III, 13—14, 18. 1900. 4:o. 


2. Dons. 


Becker, L. Les Arachnides de Belgique. P. I—IIl (Text & Planches). Bruxelles 
1882—1896. Folio. (par Mr. E. Bergroth). 
Coneventz, H. Trapa natans L. subfoss. Danzig 1900. 4:0. 
Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). 
Meddelanden (Tiedonantoja). 
XXIX. Landtbruksstyrelsens berättelse för år 1899. Helsing- 
fors 1901. 4:0. 
Id. en finnois. 
XXX. Savela, H. Berättelse öfver utställningen af afvels- 
boskap af Ayıshireras ä Riihimäki den 15 och 16 
juni 1899. Helsingfors 1900. 4:o. 
Id. en finnois. 
XXXI. Järvi, T. H. Eräitä havaintoja Suomen vientivoin kul- 
jetuksesta kotimaassa v, 1899. Helsingissä 1900. 4:0. 


174 Enzio Reuter. 


Redogörelse för de periodiska smörprofningarna i Hangö. Tredje 
och fjärde serierna. Helsingfors 1900, 1901. 
Id. en finnois. 

Gobi, Chr. Entwickelungsgeschichte des Pythium tenue nov. sp. Ex scriptis 
bot. Horti Univers. Imp. Petrop. Fasc. XV. Petersburg 1899. 

— I Ueber einen neuen parasitischen Pilz, Rhizidomyces ichneu- 
mon nov. sp. und seinen Nährorganismus, Chloromonas glo- 
bulosa (Perty). — II. Fulminaria mucophila nov. gen. et sp. 
Ibid. Petersburg 1899. 

Koninglijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut. (L'Institut Royal Meteoro- 
logigue les Pays-Bas). 

Meteorologisch Jaarboek voor 1898. L. Utrecht 1901. 4:0. 

van Rijckeversel, Comparison of the Instruments for absolute mag- 
netic measurements at different observations. Utrecht 1898. 4:0. 

— — Id. Utrecht 1899. 4:o. 

— Id. Amsterdam 1900. 4:0. 

— & van Bemmelen, W. Magnetische Beobachtungen in der 
Schweiz in den Jahren 1896 und 1897 ausgeführt. Utrecht 
1899. 4:0. 

Lilljeborg, W. Cladocera Suecix oder Beiträge zur Kenntniss derin Schwe- 
den lebenden Krebsthiere von der Ordnung der Branchiopoden 
und der Unterordnung der Cladoceren. Mit Tab. | — LXXXVII. 
Upsala 1900. 4:o. 

Murbeck, Sv. Contributions a la connaissance de la Flore du Nord-Ouest 
de l’Afrique et plus spöcialement de la Tunisie. III & IV. Lund 
1899—1900. 4:0. 

— Die Nordeuropäischen Formen der Gattung Stellaria. Sep. aftr. 

Bot. Not. 1899. 
— Zwei neue, tibetanische Gentianen aus der Section Comastoma 
Wettst. Sep. Abdr. Oesterr. bot. Zeitschr. 1899. 

Reuter, O. M. Piirteitä eläinten elämästä. Suomensi H. Saikku. Porvoossa 1901. 

The John Crerar Library, Fifth annual Report for the year 1899. Chicago 1900. 

Ward, H. B. Notices biographiques. VIII. Josep Leidy. Extr. Arch. de 
Parasitol. III, 2. 1900. 

Warming, Eug. Om Lövbladformer (1. Lianer. 2. Skovbundsplanter). Saertr. 
Overs. K. Danske Vid. Selsk, Forh. 1901. 

Westberg, P. Aas dem Leben der Spinnen. Sep. Abdr. Korresp. BI. Naturf 
Ver. Riga. XLIII. 1900. 

Helsingfors le 15 mai 1901. 


Enzio Reuter. 
Bibliothecaire. 


7,50 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 
1900—1901. 


I. Zoologie. 


Herr A. J. Mela legte ein fossiles, unverzweigtes, 45 cm 
langes und beinahe 1 kg wiegendes Geweih irgend einer Hirsch- 
art vor, welches im Gries eines Abhanges im Kirchspiel Orih- 
vesi im südlichen Tavastland von Herrn A. Lauttajärvi ange- 
troffen war. S. 22. 

Aves. 


Vermischte Notizen. 


Herr G. Renvall teilte mit, dass in Korpo (Äbo-Skären) den 
11 Juli (vom Schüler J. Snellman) ein Weibchen von Bom- 
bycilla garrula mit beinahe reifem Ei geschossen worden war, 
was anzudeuten scheint, dass diese Art in der genannten Gegend 
nistet. S. 2. 

Herr O. Bergroth gab einige Notizen über das Vorkommen 
von Larus minutus im Kirschspiel Munsala (Ostrobottnia media). 
Seit 1879 ist diese Art mehrmals, obgleich immer in geringer An- 
zahl, an dem genannten Orte nistend gefunden worden. — 
Larus ridibundus scheint in den angrenzenden Skären sehr all- 
gemein zu nisten. S. 82—84, 

Herr J. A. Palmen legte vor eine von ihm zusammenge- 
stellte äusserst wertvolle Sammlung ornithologischer Notizen aus 


176 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


dem naturhistorischen Gebiete Finlands, die ein reichhaltiges 
ornithologisches Nachschlagearchiv bildet. S. 89—91. 

Herr M. Brenner teilte mit, dass der Buchfink (Fringilla 
coelebs) schon om 22 Februar d. J. in Helsingfors beobachtet 
worden war. S. 91. 


Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. 


Fuligula ferina. Karelia olonetsensis, Salmis Lunkulansaari: R. 
Palmgren. S. 46. 

Nucifraga caryocatactes. Nyland, Ingå: M. Brenner; Helsingfors: 
A. J. Mela; Karelia bor., Pielisjärvi, Nurmes: Th. Salan. S.10. 

Sitta europea. Tavastia bor., Vesanto: J. Sucksdorff; Wasa: O. 
Alcenius. S. 23—24. Ostrobottnia media, Gamla Karleby: 
(x. Geitlin. S. 46. Eine ausführlichere Mitteilung über das 
Vorkommen dieser Art in Finland im Winter 1901 wird 
künftig von Herrn J. A. Palmén gegeben werden. 


Pisces, 


Ueber Bliccopsis erythrophthalmoides Jäckel trug Herr A. Luther 
vor. Siehe S. 12—15. 


Mollusca. 


Herr A. Luther sprach Über eine Clausilia aus Finland. Siehe S. 
104— 106. 

Neu für das Gebiet. 

Hyalinia alliaria. Helsingfors: A. Luther, H. Lindberg; Reg. 
aboens., Lojo: A. Luther. Offenbar nach Finland einge- 
schleppt. S. 16. 

H. pura Alder (non Nordensk. & Nyl.). Reg. abo&ns., Lojo, Ka- 
rislojo: A Luther. S. 16. 


Insecta. 
Coleoptera. 
Vermischte Notizen. 


Herr J. Sahlberg berichtigte einen durch Fehlschreibung 


entstandenen Fehler in seinem kirzlich erschienenen »Cata- 
logus Coleopterorum faunae fennicae geographicus», wo (S. 117) 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 177 


Clytra aurita L. statt Cl. affinis Ross. für Finland angegeben 
gist. Im Anschluss hieran besprach Herr Sahlberg kurz die 
eigentümliche geographische Verbreitung einiger nahestehenden 
Clytra-Arten. S. 86. 

Herr J. Sahlberg sprach iiber Coleopteren in den Polarge- 
genden, wobei ein neuerdings, in Öfversigt af Kongl. Vet.-Ak. Förh. 
1900. N:o 10, erschienener Aufsatz Aurivillius’ über diesen Ge- 
enstand referiert wurde. Von Prof. Aurivillius wurden sämmt- 
liche von den schwedischen Polarexpeditionen aus Spitzbergen 
und Grönland mitgebrachten Aleochariden dem Vortr. zur An- 
sicht gesandt. Die Untersuchung derselben ergab die folgenden 
Resultate; es kamen vor aus: 

Spitzbergen: Atheta graminicola Grav., mehre Individuen aus 
Kol Bay; Atheta subplana J. Sahlb., einige wenige Individuen, 
& und 2, aus Kol Bay; © früher unbeschrieben. 

West-Grönland: Atheta islandica Kraatz. (= A. eremita Rye). 

Ost-Grönland: Gnypeta cavicollis J. Sahlb., ein Exemplar 
von der Pendulum-Insel. 

Island: Atheta graminicola und A. islandica 1883 von Nor- 
denskiöld's Polarexpedition aus dem Eski-Meerbusen mitgebracht. 
S. 97—98. 

Herr B. Poppius gab eine Mitteilung Uber die Entwickelung 
von Phyllotreta armoracia Koch. Siehe S. 106—111. 


Neu fiir das Gebiet: 


Anisotoma macropus. Karelia australis, Walkeala: A. Leinberg.S. 2. 

Bembidium lapponicum. Lapponia tulomens., Nuortjokk: B. Pop- 
pius. S. 74. 

Mordellistena Tournieri, früher in Finland mit M. micans ver- 
wechselt; an mehreren Orten, im südlichen und mittleren 
Finland, bis zur Stadt Idensalmi (c. 63° 30’), angetroffen: 
J. Sahlberg. S. 85. ; 

Orchestes rufitarsis. Regio aboöns., Karislojo: U. Sahlberg. S. 85. 

Philonthus subvirescens. Lapponia Kemens., Kemijärvi: Envald; 
Lappon. inarens., Kyrö; Lappon. tulomens., Ketola; Kare- 
lia onegens., Schungu: B. Poppius. S. 74. 

12 


178 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. 


Niptus hololeucus. Helsingfors: O. M. Reuter; Nyland, Frugård 
in Mäntsälä: B. Poppius. S. 64. 
Phleotrya rufipes. Regio aboöns., Nagu: C. G. J. Sundberg. S. 85. 


Hymenoptera. 
Neu für das Gebiet: 


Chrysis (Tetrachrysis) Sybarita. Nyland, Esbo: B. Poppius. S. 9. 
Entomognathus brevis. Nyland, Esbo: B. Poppius. 5. 9. 


Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. 


Stelis signata Latr. var.: nur die vier ersten Abdominalsegmente 
seitlich gelb gefleckt, elypeus beinahe gänzlich schwarz; in 
Blumen von Hieracium umbellatum angetroffen. Nyland, 
Esbo: B. Poppius. S. 73. 


Diptera. 


Herr J. A. Palmen lies eine von Herrn J. E. Furuhjelm 
eingesandte Mitteilung über einen in Evois wahrgenommenen 
Zug von Seiara-larven vor. — Herr J. Sahlberg teilt mit, dass ein 
früher von ihm in Yläne beobachteter »Heerwurm» aus den 
Larven von Sciara Thom® zusammengesetzt war. S. 88—89. 

Es wurde ein von Herrn E. Bergroth eingesandter Aufsatz: 
Über eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide“ vorgetragen. 
S. 146—150. 

Lepidoptera. 
Vermischte Notizen. 


Herr K. O. Elfving hielt einen Vortrag über die Nonne, 
Liparis monacha, wobei namentlich die im vorhergehenden Som- 
mer in Schweden von den Raupen dieses Schmetterlings ange- 
richteten Schäden eingehend erörtert wurden. S. 2. 

Herr J. E. Aro berichtete Uber Hadena Maillardi var. Kuu- 
samoönsis Staud. Siehe S. 46—49. 

Herr O. M. Reuter legte vor eine von Herrn E. Hisin- 
ger eingesandte Wohnung einer Bombyciden-Puppe, die aus 


Übersicht der wichtigeren Mitteilungen. 179 


einer ovalen Aushöhlung eines Kiefernrindenstückes sowie aus 
einer aus fein zerbissenen, sehr dicht und fest zusammengeklebten 
Rindenpartikeln angefertigten, gewölbten Decke bestand, welche 
letztere inbezug auf Gestalt und Farbe einem gewölbten Rin- 
densplitter ungemein ähnlich war. Die Identität der Puppe konnte 
nicht festgestellt werden. S. 62—63. 

Herr J. Sahlberg berichtete über einen Fund von Ocneria 
dispar bei Åbo; von diese, früher in Finland nicht beobachte- 
ten Art wurde in September 1899 von Herrn G. A. Wahlström 
ein Männchen gefangen. S. 94—96. 


Neu für das Gebiet: 


Argyresthia cornella. Nyland, Helsinge: H. Federley. S. 141. 

Catocala nupta. Regio aboöns., Pojo: H. Sahlberg. S. 8. 

Euzophera terebrella. Nyland, Helsinge: H. Federley. S. 141. 

Grammesia trigrammica. Reg. aboens., Houtskär: 0. Wellenius. 
S. 10. 

Hadena ochroleuca. Isthmus karelicus, S:t Johannes: J. Lindberg. 
S. 10. 

Ocneria dispar. Regio abo@ns., Hirvensalo bei Äbo: G. A. Wahl- 
ström. S. 94—96. 

Oecophora procerella. Nyland, Helsinge: H. Federley. S. 141. 


Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte: 


Argynnis Aglaja aberr. Emilia. Regio aboens., Pojo: H. Sahl- 
berg. S. 8. 

A. Aglaja aberr. Wimani. : Regio aboens., Pojo: H. Sahlberg. S. 8. 

Lophopteryx Sieversi. Karelia bor., Joensuu: W. Axelson. S. 10. 


Rhynchota. 
Vermischte Notizen: 


Herr O. M. Reuter teilte Synonymische Notizen über einige 
finländische Hemiptera—Heteroptera mit. — 1. Die in J. Sahlberg's 
» Enumeratio Hemipterorum Gymnoceratorum Fennix, 5. 35 er- 
wähnte Scolopostethus afjinis Schill., Reut. (= Lygeus podagricus 


180 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Thoms.) ist in der Tat Sc. Thomsoni Reut. (= Lyg. decoratus 
Thoms, nec. Hahn). — 2. Aradus varius auctor. recent. (Fall., 
Fieb., Reut. nec Fabr.) soll A. pictus Bärenspr. heissen, weil das 

im Pariser-Museum aufbewahrte, vom Vort. untersuchte Typen- 

exemplar Fabricius' in der Tat die gewönliche A. betule L. dar- 

stellt. — 3. Die von J. Sahlberg in K. Vetensk. Akad. Handl. 

XVI, N:o 4, S. 33, 149 (1878) beschriebene Acanthia arctica stellt 

in der Tat eine abgeriebene A. pilosa Fabr. dar. — 4. Die von 

(1. V. Kirkaldy, Revision of the Notonectida, P. I. (Trans. Ent. 

Soc. Lond. 1897, P. IV, S. 425), sowie in der letzten Auflage 

von Puton's Catalogue d'Hemipteres als Notonecta lutea var. 

scutellaris J. Sahlb. bezeichnete Form soll, weil diese Varietät 
nicht von Herrn Sahlberg, sondern vom Vortr. beschrieben wor- 
den ist (Medd. Soc. F. F. F. XIII, 1886, S. 234), richtig var. 

scutellaris Reut. (non Sahlb.!) heissen. S. 61—62. 

Herr O. M. Reuter referierte die neuerdings erschienene Ar- 
beit Handlirsch's »Zur Kenntniss der Stridulationsorgane bei den 
Rhynchoten» und bemerkte, dass ausser den von Handlirsch er- 
wähnten Stridulations-Mechanismen, bei gewissen Hemipteren, z. 
B. bei den Lygeeiden-Gattungen Ligyrocoris und Latheus (stridu- 
lans Reut. aus Madagaskar), noch andere solche zu finden sind. 
S. 63—064. 

Neu fir das Gebiet: 

Aphelochirus Montandoni. Karelia bor., Kontiolaks: W. Axelson. 
S. 63, 143—144. 

Micronecta rugicollis. Horv. n. sp. Regio abo&ns., Sammatti: J. 
R. Sahlberg. S. 63. Betreffs der Beschreibung dieser Art 
siehe S. 144—145. 

Nysius erice var. obscuratus. Lapponia tulomens., Komsiovaara 
auf Empetrum: B. Poppius, Stadt Kola: R. Enwald; Lap- 
ponia Varsuge, Kaschkarantsa: K. M. Levander, sowie Ka- 
resuanto im schwedischen Lappland: J. Sahlberg. S. 63, 143. 


Physopoda. 


Herr E. Reuter sprach iiber Physopus tenuicornis Uzel als 
Erzeuger totaler Weissährigkeit bei Hafer. Siehe S. 115—120. 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 181 


Acarina. 


Herr B. Poppius berichtete über Oribata Lucasii Nic., ein 
bisher unbeachteter Schädiger. Die Milben traten auf dem Gute 
Esbogärd im Kirchspiel Esbo (Nyland) in Treibbeeten massen- 
haft auf den wachsenden, kleineren, bis zu 1 dm langen, auf 
dem Boden liegenden Gurkenfrüchten auf, dieselben von deren 
distalem Ende ab nach der Basis zu verzehrend, so dass schliess- 
lich nur die härteren Teile, wie die Gefässstränge etc., übrig 
blieben. Dieser Angriff war um so bemerkenswerter, als die 
Oribatiden überhaupt nicht als Schädiger bekannt sind und 
ausserdem nicht massenhaft aufzutreten pflegen. Auch ihr Vor- 
kommen auf einer dem starken Sonnenschein ausgesetzten Stelle 
kontrastiert gegen die allgemeinen Lebensgewohnheiten der 
überhaupt lichtscheuen Oribatiden. Die jetzt beobachtete Form 
unterscheidet sich nach Dr. E. Nordenskiöld von der typischen 
durch fein behaarten, nicht wie beim Typus glatten, pseudostig- 
matischen Borsten. S. 74—76. 

Von Herrn E. Reuter wurde eine Mitteilung, Rhizoglyphus 
echinopus (Fum. et Rob.) Murray, ein neuer Schädiger des Hafers, 
vorgetragen. Siehe S. 121—125. 


Crustacea. 


Herr P. Gadd sprach Über einige neue parasitische Copepoden. 

1. Ergasilus biuncinatus n. sp. 2. Cephalothorax stark ge- 
drungen, oft fast kugelrund. Abdomen schlank, sich gleichmäs- 
sig verjüngend, das erste Segment sehr breit, mit kräftig ent- 
wickelten Furcalhaken. Eiersäcke abwärts merklich schmäler, 
etwas kürzer als das Tier. Vordere Antennen fünfgliedrig, gleich- 
mässig verjüngt, reichlich beborstet. Hintere Antennen aus 4 
kräftigen, beweglichen Gliedern bestehend; Endglid zu einer 
scharfen, stark nach innen gebogenen Klaue umgebildet, deren 
Innenseite eine ebenso gebogene Klaue trägt. Furcalborsten drei 
Paar, die innersten am längsten, doppelt so lang wie die mittel- 
ständigen kürzesten. Auge und Darm intensiv indigofarben. 
Länge 0,76 mnı, mit den Eiersäcken 0,88 mm. 


182 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Diese, dem Ergasilus Gasterostei Kr nahe verwandte Art, 
findet sich, gleich dem letzteren, massenhaft parasitisch an der 
äusseren Haut von Gasterosteus aculeatus und @. pungitius. 

2. Achteres Sandre n. sp. ©. Kopf ei- oder birnför- 
mig. Abdomen gewöhnlich spindelförmig, manchmal schwach 
abgeplattet, in eine Spitze auslaufend. Segmentierung undeut- 
lich. Eiersäcke wurstförmig, gegen die Spitze unbedeutend 
verschmälert, 4, höchstens 5 Eierreihen enthaltend. Vordere 
(innere) Maxillarfüsse mit einer scharfen Klaue bewaffnet, die 
an der Basis mit 2 kleineren Nebenklauen versehen ist. Hintere 
Maxillarfüsse verhältnismässig lang und schmal, schwach gebo- 
gen. Haftorgan becherförmig, ohne eigentlichen Stiel. Länge 
etwa 3,5 mm. 

Das Männchen unterscheidet sich von demjenigen des Ach- 
teres percarum v. Nordm. u. A. dadurch, dass die Klaue der 
vorderen (inneren) Maxillen auf der Innenseite eine charakteri- 
stische Auskerbung zeigt. 

Parasitisch an den Kiemen von Lucioperca Sandra. 

3. Lerneopoda extumescens n. sp. 2. Kopf länglich, zuge- 
spitzt, beinahe birnförmig. Hinterkörper sehr stark gedrungen, fast 
kugelrund. Segmentierung undeutlich. Eiersäcke wurstförmig, auf 
wärts gebogen, dem Körper angeschmiegt, Eier in 4 bis 5 Rei- 
hen enthaltend. Vordere (innere) Maxillen deutlich dreigliedrig, 
Endglied an der Spitze schwach hakenförmig gekrümmt. Hin- 
tere Maxillen an der Basis stark gedrungen, sonst ganz gerade, 
kaum verjüngt. Haftorgan gross, rund, schwach becherförmig, 
durch einen langen, gleichmässig breiten Stiel mit den Maxillen 
verbunden. Farbe gelblich grau. Länge 9 bis 10 mm. 

Spärlich an Coregonus-Arten, wo sie in einzelnen Exempla- 
ren an der Innenseite des Kiemendeckels vorkommt. — 5. 98 — 100. 


Spongiz. 

Herr K. M. Levander teilte einige Notizen zur Spongilli- 
den-fauna Finlands mit. In Finland wurden bisher die folgen- 
den Arten angetroffen: Euspongilla lacustris Autt. und var. lie- 
berkiihni Noll., Spongilla fragilis Leidy, Ephydatia fluviatilis Autt, 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 183 


und E. miilleri Lieberk. Die häufigsten Arten sind Eusp. la- 
custris und Eph. miilleri, von denen jene bis zur Küste des Eis- 
meeres (bei Port-Wladimir) angetroffen ist, während der nörd- 
lichste Fundort der letztere Art sich im Nuottijärvi bei Kemi findet. 
Bemerkenswert ist, dass Eph. fluviatilis gar nicht in Süsswasser, 
sondern nur im Brackwasser der südlichen Küste Finlands vor- 
zukommen scheint. Betreffs der geographischen Verbreitung der 
resp. Arten siehe Näheres S. 56—60. 


Marines Plankton. 


Herr K. M. Levander berichtete über das Vorkommen von 
Pleurobrachia pileus in den nördlichen Teilen der Ostsee, der Älands- 
See und des südl. Kvarken, (vgl. auch Medd. Soc. F.F. F. 25, 1898 
—99, S. 104, 138) sowie in dem Finnischen Meerbusen. Aus 
den vom Vortr. den 7 Nov. angestellten Dredgungen bei Gisslan 
in der Äland-See ergab sich, dass die genannte Ctenophoren-Art in 
unseren Meeren hauptsächlich in den unteren Wasserschichten 
und zwar vom Grunde bis zu einer oberen, zwischen 60 und 
40 m von der Oberfläche gelegenen Grenzenzone hinauf sich 
aufzuhalten scheint, ein Verhältnis, welches mutmasslich dahin 
zu beurteilen sei, dass das betreffende pelagische Tier inbezug 
auf das spezifische Grewicht mit den oberflächlicheren, salzärme- 
ren übereinstimmen dürfte. S. 42—43. 

Herr K. M. Levander sprach ferner Über die Artberechtigung 
von Anurza eichwaldi. Siehe S. 51—55. 


Protozoa. 


Herr K. M. Levander gab eine Mitteilung über Zwei sel- 
tene Infusorien: 

1. Metopus bacillatus Levand., welche vom Votr. früher 
(Okt. 1892) in einem Teiche im Botanischen Garten, Helsing- 
fors, entdeckt und 1894 (Beitr. z. Kenntn. einiger CGiliaten, Acta 
Soc. F. F. F. IX, N:o 7. 1894) als neu beschrieben wurde, wurde am 
3. August 1899 zahlreich in einer moosbewachsenen Pfütze in Esbo 
Stor-Löfö angetroffen und erwies sich als eine »gute» Art. — 


184 Übersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


2. Epalxis mirabilis Roux, 1899 von Jean Roux (Obser- 
vations sur guelgues infusoires cilies des environs de Genéve) 
beschrieben, wurde vom Vortr. schon 1891 in einer Wasserprobe 
aus der Umgegend von Heidelberg, sowie später bei Helsingfors 
und zusammen mit Metopus bacillatus in Stor-Löfö im Kirchspiel 
Esbo gefunden. 5. 43—44. 


II. Botanik. 


Planta vasculares. 


Vermischte Notizcn. 


Samenverbreitung bei Nuphar luteum (A. Luther): S. 76. 
Ophioglossum. Herr O. Alcenius äussert Zweifel äber die 
Auffassung der Ähre als eine Blattverzweigung. S. 113. 


Systematische Notizen. 


Alnus incana. Prof. Th. Salan vermutet dass die als d 
glabra bezeichnete Grauerle keine besondere Varietät darstellt, 
sondern nur aus Wurzelschösslingen besteht (S. 22). Dagegen 
polemisirt Herr Brenner, sich auf seine Beobachtungen in Nord- 
Finland stiitzend. (S 40). 

Epilobium alsinefolium und E. Hornemanni sind nach ei- 
ner vorläufigen Mitteilung von V. Borg nicht geniigend von ein- 
ander verschieden. Entweder sind sie als eine Collectivart auf- 
zufassen oder in mehrere Microspecies zu theilen. S. 39. 

Montia fontana. Diese Art umfasst zwei Subspecies: mi- 
nor (Gmel.) mit dicker, warziger Samenschale und lamprosperma 
(Gmel.) mit dännschaligen, glatten Samen. Die finländischen 
Formen gehören ohne Ausnahme zu subsp. lamprosperma, die 
überhaupt eine mehr nördliche Ausbreitung hat. Auch in Skan- 
dinavien scheint diese die weitaus häufigere zu sein; Vortr. hatte 
Exemplare von M. minor nur aus Schonen gesehen. Von bei- 
den existiren rivularis-Formen. M. lumprosperma var. boreo-rive- 
laris Lindb. fil. war an einigen Localitäten im mittleren Schwe- 


Übersicht der wichtigeren Mitteilungen. 185 


den sowie in Finland auf dem Isthmus karelicus gefunden. (H. 
Lindberg. >. 18.) 

Polygonum foliosum Lindb. fil. n. sp. S. 3. 

Siehe auch unten »Neu für das Gebiet». 


Formen, Hybriden und Monstrositäten. 


Alnus incana var. microphyllä. Ostr. Kajan., Sotkamo (N. J. 
Juselius). 

Betula verrucosa f. foliis et fructubus parvis. Ekenäs, Tvär- 
minne (E. Häyren). 

Galeopsis versicolor f. purpurea. Karel. boreal., Juuka (Th. Salan). 

Mulgedium sibirieum fl. alb. Isthm. Karel., Muola (E. Rönneberg). 

Nymphea candida var. erythrosepala Mela. Sav. bor., Lapinlahti. 
— var rosea Mela. Viborg. 

Nymphea candida X tetragona. Sav. austr., Valkeala. Dieser 
schon von A. J. Mela in seiner Schul- Flora (N. candida 
< fennica) erwähnte Bastard wird näher beschrieben und 
die intermediären Charaktere besonders hervorgehoben. 
(0. Sundvik). S. 16. Von demselben Bastarde wurden 
Exemplare aus der Umgebung von Kuopio vorgelegt (A. 
J. Mela). S. 39. 

N. tetragona (= fennica) f. major und f. pusilla sowie var. co- 
lorata Mela wurden vorgelegt (A. J. Mela). S. 22. 
Populus tremula var. sericea Koehne. Häufig zwischen Åbo und 
Mynämäki (A. K. Cajander), ebenfalls in Ol. bei Schok- 
schu (Cajander & Lindroth) gefunden ; var. villosa Lang mit 
bleibender Behaarung: St. Karkku (Hj. Hjelt) und Ta, Grenze 
zwischen den Kirchsp. Lammi und Tuulois (A. O. Kihlman). 

A. K. Cajander. S. 44. 


Fasciationen an Alnus und Picea wurden demonstrirt: A. 
W. Granit. S. 111. 

Verwachsung zwischen zwei Kiefern beiderseits der Grenze 
zwischen Russland und Finland in Kirchspiel Sodankylä wurde 


186 Ubersicht der wichtigeren Mttteilungen. 


von Herr A. W. Granit erwähnt; nach Vortr. sind solche Ver- 
wachsungen überhaupt nicht selten. S. 111. 

Das seltene Vorkommen eines noch wachsenden Baum- 
stumpfes von Lariz beim Forstinstitut Evois wurde von Herr 
A. W. Granit erwähnt. S. 111. 

Phleum pratense. Von der obersten Blattachse eines norma- 
len Aehrentragenden Halmes wuchs ein Seitenzweig heraus, der 
mit einer s. g. Weissähre endete. E. Reuter. S. 45. 


Verwildert oder eingeschleppt. 


Bupleurum protractum. Ostrob. austr., Alavus (Frau Eriksson). 

Campanula rapunculoides. Sav. bor., Nilsiä (A. J. Mela). 

Chenopodium vulvarid. Borgå (G. Sucksdortff). 

Epilobium hypericifolium. Schon 1883 verwildert im Botanischen 
Garten (A. Arrhenius). S. 76. 

Lepidium draba. Helsingfors (comm. M. Brenner). 

Thlaspi alpestre. St. Michel (A. J. Mela). 


Berichtigungen. 


Antennaria carpatica = A. alpina. Siehe unten unter »Neu fär 
das Gebiet». 

Cirsium arvense < heterophyllum. Was als dieser Bastard auf- 
gefasst worden ist, gehört zum Theil zu C. heterophyllum 
x palustre, zum Theil zu C. heterophyllum. (H. Lindberg). 
S. 72. 

Convoselinum tataricum = GC. cenolophioides. Siehe unten unter 
»Neu fär das Gebiet». 

Malaxis monophyllä ist von Herrn Brenner durch einen Schreib 
fehler (Meddel. H. 25. S. 5) för Nyland, Ingå angegeben; 
soll M. paludosa sein. 


Neu fiir das Gebiet. 


Antennaria alpina (L.) R. Br. Die äussert seltene -Pilanze 
liegt im H. M. F. als A. carpatica aus Saanavaara in Enon- 
tekis-Lappmark (A. J. Mela 1867). A. Carpatica ist also 
aus unserer Flora zu streichen. (H. Lindberg). S. 86. 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 187 


Conioselinum cenolophioides Turcz. Nach H. Lindbergs Unter- 
suchung gehört die im H. M. F. als Selinum Gmelini (= 
Conioselinum tataricum) bezeichnete Pflanze von Kouta in 
Karelia keretina (A. J. Mela, 1870) zu dieser östlichen Art, 
die übrigens auch bei Kildin in Lappon. tulomensis ge- 
funden ist. S. 64. 

Cornus sibirica. Pomoria orient. (Cajander & Lindroth). S. 8. 

Delphinium elatum. Pomoria orient. (Lindroth & Cajander). S. 8. 

Elymus < Triticum repens. Pomoria orientalis. S. 103. 

Euphrasia onegensis n. microsp, Verhält sich zu Eu. fennica, wie 
Eu. montana zu Eu. Rostkowiana oder Eu. tenuis zu Eu. 
Drevipila; wächst häufig im Onega-Flussthale, östlich von 
Fennoskandia und ist auch an einigen Localitäten in Ost- 
Finland gefunden (A. K. Cajander). S. 101. 

Hieracium acrophyllum Dahlst. Nylandia, Ingå (M. Brenner). 

H. fuscovillosum M. Brenner. Nylandia, Kyrkslätt (M. Brenner). 

FH. sabulosorum Dahlst. Nylandia, Kyrkslätt (M. Brenner.) 

Larix sibirica. Die sibirische Lärche ist von den Herrn Cajander 
und Lindroth an vielen Localitäten an der Ostgrenze von 
Fennoskandia gefunden. Näheres ist aus der Karte S. 32 
zu sehen. Herr Cajander zeigt dass der Baum in diesen 
Gegenden seine klimatische Grenze noch nich erreicht hat. 
S. 24—34. 

Petasites levigatus X heterophyllus n. subsp. Auf den Ufern des 
Onega-Flusses fand Herr A. K. Cajander diese von ihm be- 
nannte, später näher zu beschreibende Unterart. Sie weicht 
von der Hauptart durch mehr zugespitzte und mehr drei- 
eckige Blätter ab, sowie durch augenfällige Heterophyllie ; 
junge Blätter sind bald ganz kahl, bald dicht weissfilzig; 
ältere Blätten sind öfters kahl. Nerven, Spreite und Bracteen 
sind grün (nicht violett!). Die Blüthen der © -Exemplare 
beinahe röhrig, bei der Hauptart zungenförmig. Vielleicht 
wäre diese Form mit Korshinskys Nardosmia frigida X 
Petasites spurius identisch. In der besuchten Gegend, wo 
die betreffendee Unterart häufig wuchs, kam aber weder 
P. spurius noch P. levigatus vor, weshalb sie als eine selb- 


188 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


ständige systematische Form zu betrachten sei. (A. K. Ca- 
jander). S. 100. 

Polemonium humile. Was in H. M. F. als P. pulchellum be- 
zeichnet war gehört teils, nämlich die Exemplare aus 
Onega-Karelien, zu dieser Art, teils zu der arktischen Art P. 
humile; zu jener gehören die aus der Kola-Halbinsel stam- 
menden Exemplare. P. pulchellum darf nur als eine Sub- 
species unter P. pulchellum betrachtet werden (H. Lind- 
berg). 3.782: 

Ranunculus auricomus L. X sibiricus Glehn. An verschiedenen 
S. 65 verzeichneten Localiteten in dem östlichen Theil der 
Kola-Halbinsel. (H. Lindberg). S. 65, mit Diagnosen. 

Sagittaria natans Pallas. Diese sibirische von S. sagittifolia 
durch die gelben (nicht tief purpurfarbenen) Antheren sowie 
durch die viel kleineren (3<X2.5 mm gegen 6.5<4.5 mm) 
Früchte leicht zu unterscheidende Art ist in Nord-Schwe- 
den (S. 70) und Finland (S. 71) ziemlich verbreitet. Sie 
war bis jetzt als f. tenuior Wahlbg. bei uns und in Schwe- 
den bezeichnet. (H. Lindberg.) S. 66. 

Salix phylicifolia X viminalis. Karel. olonets. (A. K Cajander). 

Thalictrum minus. Pomoria orientalis (Cajander & Lindroth). 
3,102: 


Östlich von Fennoskandia, im Onega-Flussthal waren die 
folgenden Arten von Herrn Cajander und Lindroth gefunden: 


Anemone silvestris Nasturtium silvestre 
Asarum europeum Onobrychis arenaria 
Astragalus hypoglottis Orchis militaris 
Betula humilis Salix pyrolefolia 
Eqvisetum arvense X fluviatile S. stipularis 

S. 104. S. viminalis 
Gentiana cruciata Senecio paludosus 
Koleria glauca Viola Mauritii S. 102. 


Lithospermum officinale 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 189 


Bemerkenswerte Fundorte. 
Achillea ptarmica. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Alopecurus pratensis. Lapp. kem. (K. A. Sipola). 
A. nigricans. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Asplenium viride. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
Athyrium crenatum. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Betula alpestris. Ostrob. Kajan., Sotkamo (M. J. Juselius). 
Botrychium lunaria. Isthmus karelicus (H. Lindberg). 
Camelina fetida. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Carex atra. Lapp. kem. et Kuusamo (Borg & Rantaniemi). 
C. lava. Lapp. kem. et Kuusamo (Borg & Rantaniemi). 
Carex livida. Ab., Sammatti (U. Sahlberg). 
Chrysanthemum leucanthemum. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Cirsium arvense. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
C. palustre. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Crepis paludosa.. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Cr. sibirica. Karel. olonets. (F. Elfving 1876). 
Crytogramme crispa. Kuusamo (Borg & Rantaniemi). 
Diapensia lapponica. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
Dryas octopetala. Inari (A. W. Granit). 
Erysimum hieraciifolium. Tav. austr., Jaala (F. W. Klingstedt). 
Fragaria vesca. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Geum rivale. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Knautia arvensis. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Lemna trisulca e. fl. Nylandia, Bobäck (B. Poppius). 
Littorella lacustris. Nylandia, Kyrkslätt (B. Poppius). 
Melampyrum nemorosum. Ostrob. med., Larsmo (C. W. Fontell). 
Melandrium album. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Mulgedium sibiricum. Kuusamo et Karel. keret. (Borg & Ranta- 
niemi). 
Myosotis palustris. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
M. silvatica. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Nymphea candida. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
N. tetragona. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
Oxytropis sordida. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Phleum pratense. Lapp. kem. (K. A. Sipola). 


190 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 


Potamogeton lucens. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
Potentilla norvegica var. ruthenica. Ostrob. austr. (H. Lindberg). 
Pteris agvilina. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Ranunculus hyperboreus. Kuusamo (Borg & Rantaniemi). 
Salix arbuscula. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
S. aurita X myrtilloides. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Saxifraga cespitosa. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Scirpus parvulus. Ostrob. med., Pedersö (C. W. Fontell). 
Scirpus pauciflorus. Savon. austr., Taipalsaari (H. Zilliacus). 
Sonchus arvensis. Lapp kem. (Borg & Rantaniemi.) 
Sparganium glomeratum. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Sp. simplex f. longissima. Lapp. kem. (Borg & Rantaniemi). 
Spirea filipendula. Nylandia (F. W. Klingstedt). 
Thalictrum simplex. Kuusamo (Borg & Rantaniemi). 
Veronica saxatilis. Karel. keret. (Borg & Rantaniemi). 
Viola rupestris cum var. glaberrima. Lapp. kem. (Borg & Ran- 

taniemi). 

Musci, 


Neu für das Gebiet. 


Amblystegium brachycarpum (Lindb. fil.) Lindb. fil. Diese neue 
Art aus Sakkola auf dem Isthmus karelicus wird kurz charak- 
terisirt 5. 3%. 

A. capillifolium (Warnst.) Lindb. fil. Im Vuoksen-Fluss in Valk- 
järvi und in Räisälä von H. Lindberg gefunden. Auch in 
Schweden vorkommend (Upsala, St. Sunnerstad: G. Hellsing). 
Sy: 

A. Sendtneri. Isthm. karel. (H. Lindberg). 

Catharinea Haussknechtii. Isthm. karel. (H. Lindberg). 

Diplophyllum gymnostomophilum. Karel. ladog., Ruskeala (A. 
Palmgren). S. 38. 

Polytrichum decipiens Limpr. Die friiher (Meddel. 22 p. 74) vom 
Vortr. als P ohioönse bezeichnete Form gehört hieher. P. 
ohioönse scheint eine rein amerikanische Art zu sein. Nähe- 
res über die Unterschiede der Arten im Botan. Centralblatt. 
(H. Lindberg). S. 35. 


Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 191 


Bemerkenswerte Fundorte. 


Bryum bergöönse. Nylandia (V. F. Brotherus). 

Br. erythrocarpum. Ostrob. austr. (H. Lindberg). 
Br. Kaurinianum. Nylandia (V. F. Brotherus). 

Br. versisporum. Reg. aboönsis (H. Lindberg). 
Plagiothecium undulatum. Nylandia (E. Häyren). 
Pohlia proligera. Ostrob. austr. (H. Lindberg). 
Sphagnum Dusenii. Inari (A. W. Granit). 

Sph. pulchrum. Karel. bor. (W. M. Axelson). S. 7. 
Stereodon imponens. Tav. austr. (O. Collin). 
Tetraplodon Wormskjoldii. Ostrob. austr. (H. Lindberg). S. 7. 
Thyidium Philibertii. Reg. aboönsis (H. Lindberg). 
Tortula Heimii. Nylandia (E. Häyren). 


Fungi, 


Dryodon coralloides. Satakunta, Parkano (Hj. O. Carpelan), neu 
für die Provinz. 


> x 


Register 


öfver 


de vetenskapliga meddelandena. 


Mötet den 6 oktober 1900. 


0. Elfving: Liparis monacha . 


. Renvall: Bombycilla i Korpo . : 
. Leinberg: Anisotoma macropus från Ka 
. Lindberg: Polygonum foliosum n. sp., med tafla 


> Tre sällsynta mossor . 


. Sahlberg: Tre sällsynta fjärilar . 
“ W. Fontell: Två fröväxter från Ostr. med. k 
. K. Cajander: Fröväxter frän Pomoria orientalis och angrän- 


sande delar af Ryssland 


. Poppius: Två nya hymenoptera , 

. Reuter: Tre sällsynta fjärilar : 

. O. Kihlman: Alnus incana var. koitan , A 

. Brenner, Th. Salan, A. J. Mela och J. A. Palmén: notiser 


om nötkräkan 


Mötet den 3 november 1900. 


. Luther: Ueber Bliccopsis erythrophthalmoides Jäckel 


» Tvä anmärkningsvärda snäckor 


. Sundvik: Nymphea candida x tetragona . ) 
. Lindberg: Om de i Finland förekommande Birka: omen 


J. Mela: Nymphea-arter 
» Grenlöst, fossilt horn 


Th. Sxelan: Alnus incana var. glabra 


G. Sucksdorff, O. Alcenius: Sitta europea . 
A. K. Cajander: Siperialaisen lehtikuusen (Larix a AN Led.) 
länsirajasta 


Mötet den 1 december 1900. 


E. Reuter: »Annotationer i Ornithologien » 
A. J. Mela: Sterilt pollen; Nymphea . 
H. Lindberg: Anmärkningsvärda mossor . 
V. Borg: Epilobium alsinifolium och E. jo TN : 
J. Sahlberg: Tabell öfver coleopteras utbredning 
M. Brenner: Rättelser . >: 
» Alnus incana var ns u 
A. O. Kihlman: Uppmaning att insamla ER 
K. M. Levander: Om Pleurobrachia pileus 
» Tvä sällsynta infusorier , - 
A. K. Cajander: Populus tremula'n muunnoksista slösa an 
ja sericea Koehne 
. Reuter: Grenigt Phleum-strä . 
. Poppius: Två fanerogamer 
A. Palmen: Sitta europea i Finland 
. Palmgren: Fuligula ferina och Sitta ur? 
E. Aro: Ueber Hadena Maillardi var. Kuusamoönsis 


er 2 Dy 1 


. M, Levander: Ueber die Artberechtigung von Anurea aha 
» Anteckningar till Finlands Spongillid-fauna . 


Mötet den 2 februari 1901. 


Th. Salan: Galeopsis versicolor f. purpurea . L 
0. M. Reuter: Synonymiska notiser rörande nägra inva He 
ptera Heteroptera : 
» Ett anmärkningsvärdt rede för en Haikon 
» Tre nya hemiptera; stridulationsmekanismen hos 
hemiptera; Niptus hololeucus . a LX 
H. Lindberg: Conioselinum cenolophioides, Ranunculus auricomus 
X = sibiricus och Sagittaria natans 
» Cirsium arvense X heterophyllum; Crepis sibirica 
» Polygonum foliosum frän Sverige . 


M. 


. Poppius: 


» 


. Arrheniu 


Luther: 


. Bergroth: 


Tre anmärkningsvärda insekter . ; 
Oribata Lucasii Nic., ett hittills vital skadedjur 


s: Epilobium hypericifolium 


Ueber die Samenverbreitung bei Nuphar luteum . 


Mötet den 2 mars 1901. 


Munsala socken . 


. Sahlberg: 


» 


. Lindberg: 
. E. Furuhjelm: 
. A. Palmén: Sitta europea 


» 


. Brenner: 


Brenner: 


Om förekomsten af dvärgmäsen (Larus minutus) i 


Tre anmärkningsvärda coleoptera . 


Clytra aurita 


Antennaria carpatica och Polemonium humile 
Ett vandringstäg af Sciara-larver 


Ordnandet af ratlfotogiskä notiser 


Bofinken i Helsingfors 


Mötet den 3 april 1901. 


Nya fyndorter för Eupilosella-former i Finland. 


J. Sahlberg: Trädgärdsnunnan (Ocneria dispar) funnen i Finland 


Pehr Gadd: 


A. 


A. 
B. 


S 


K. Cajander: 


Coleoptera i Polartrakterna 


Nägra förut obeskrifna, parasitiskt lefvande open 


talis och Nord-Ryssland 


Luther: 


Poppius: 


Ko 


Anmärkningsvärda växter fran Pomoria orien- 


Ueber eine Clausilia aus Finland 


ch. 


W. Granit: Dendrologiska notiser 


. Alcenius: 
. Reuter: 


Ueber die Entwickelung von Phyllotreta armoraci& 


Mötet den 4 maj 1901. 


Bladet hos Ophioglossum 


Physopus tenuicornis Uzel als Erzeuger totaler Weis. 


ährigkeit bei Hafer 
Rhizoglyphus echinopus (muki 
neuer Schädiger des Hafers 


et Rob.) Murray ein 


Årsmötet den 13 maj 1901. 
Sid. 


öÖrdförandens: ärsberättelsem rs. 4 26 
Zoologie-intendentens ärsberättelse =. . 2 0000. 133 
Botanices-intendentens ärsberättelse . ==. 134 
Bibliotekariens araberättelse + < 00/0. EE 
Skalmastarens ärsräkning för: 1900". 0 1701 0457 
H. Federley: Tre nya microlepidoptera . . jokea. van HAN 
0. M. Reuter: Tre för Finland nya Hemiptera Hatsranlars . . 143 


E. Bergroth: Über eine auf Eulen schmarotzende Hippoboscide 146 


SN 


61 


ws aki pidot H al amaltniam i 0. 0410 Tun sn al) % W 


1061. 1985 Ak, pA Jatkola 

ey ns 28 Sagan 

208 latin där 
TEE 

oalo $K L 

(9 dn ee 

L rötyuhiystosnina Kr > 
‚nut in}! vi! & 77 Island il nt“ LÅ 


UP 


, a Nie - 735. ja 
pii te , or 
k ev SO 
N i W 
U 
p 
Nya 
vi 
"Pegg ue Ja 


4 ää n ae 


> p LE N KARE 


j 44. 


N 


HRT HH 


Regio aboönsis 
Alandia 

Isthmus karelicus 
Lapponia Imandrae 
Karelia australis 
Karelia borealis 
Karelia keretina 
Karelia ladogensis 
Karelia pomorica 
Kuusamo 


NN 


Lapponia enontekiensis or 


Lapponia inarensis 
Lapponia kemensis 
Lapponia murmanica 
Lapponia ponojensis 
Lapponia tulomensis 
Lapponia Varsugae 
Nylandia 
Ostrobottnia australis 
Ostrobottuia borealis 


II N 


N 
+ 


i 
I 
I 


enää 


Ostrobottnia kajanensis 
Karelia olonetsensis 
Ostrobottnia media 
Karelia onegensis 
Savonia australis 
Savonia borealis 
Satakunta 

Tavastia australis 
Tavastia borealis. 


Publications de la Societas pro Fauna et Flora fennica en 


‚vente chez M. G.-W. Edlund, libraire, a 


Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora fennica förhandlingar: 


Acta 


8:de häftet (1864—69, 1882). 


9:de .» (1868) 
10:de » (1869) 


11:te PD LALA.) RT 
12:te >= (1874) 
13:de >= (1871—74) . 
14:de 11875) 


Societatis pro Fauna et Flora fennica: 


Vol. I (1875 —77) 
Vol. Il (1881—85 
Vol. — 111 (1886—88) 
Vol. IV (1887) 


Vol. - V, 1, 1111 (1888-95) 


Vol. VI (1889—90 
Vol. VII (1890) 

Vol. VIII (1890—93) . 
Vol. IX (1893—94) . 
Vol. X (1894) 

Vol. XI (1895) 

Vol. XII (1894— 95 

Vol. XIII (1897) 

Vol. XIV (1897— 98) 
Vol. XV (1898—99) 
Vol =XVI ( (1897 — 1900) 
Vol. XVII ( (1898 — IHM. 
Vol. XVIII (1899 — 1900) 
Vol. XIX (1900) 


Meddelanden af Societas pro ee et Flora En 


1:sta häftet (1876) 
2:dra. > (1878) 
3:dje » (1878) 
4:de > (1878) 


5:te > (1880) 
6:te > (1881) 
7:de » (1881) 
8:de » (1881) 


9:de » (1883) 
10.de » (1885) 
11:te » (1885) 
12:te » (1855; 
13:de > = (1886) 
14:de > (1888) 
15:de » (1889) 
16:de » (1891) 
17:de » (1892) 


18:de > (1892) 


19:de » (1893) 
20:de » (1894) 
21:sta >» (1895) 
22:.drar > TA 
23:dje » (1898) 
24:de 189798) 
25:te ». 1898-99) 


26:te (15991900) . 


Herbarium Musei Fennici: 


I. Planta vasculares (1889) . 


II. Musci (1894) 


3 
Helsingfors. 
a Fmk 
» >» 
» > 
» » 
> » 
» 
SR 
>» > 
2 » 
5 
a 
j 
» 
3 
a Fmk 
5 
R 
2 
>» 
» > 
> > 
2 » 
> > 
> > 
» » 
> » 
» » 
> » 
> » 
> > 
» 
» 
N 
2 


2: 


jia ja 
220 


Pre 
a DS 


OS 


ERIN AI OA OLEN 


o — 
POLO 


00 IO O R KIR R 69 09 09 00 0302 00 PO [N 10 19.10 90:19 10 ND bo ka 


50 


ANNE 
PIE, 
6 NL 02, 


FARS tee o 
Ra 
= 


vii 


RREIGH 


art 


AN 

PUN 

TAATA YSA A 4 MAA, v 
IRDEK HEMER LERNEN 
A hv ANTA J 

ENGEREN TEN 

Non N 

BR A N 

RR 


Eee 


sr ; 
395 
TÄ 


år 
ei 


test ETS! 
53 
ast, 
2 


A 
Na 
kN 


REN 
N 
BEN 
RN 
AR vred 
ART