a AoA / FR kg Ar AP LE Std jar Frk FA AA AKTERN FAL —Artgåen ns 1 TÄTA) LÅ " f FLTITSVITET OT Tor å SR TASE TI SINN BTR VARLETR FR RNE ERE a r & I Le NN - sd i Å "MH Få. i | Fd é h ACEON ö GR id [i I ur Ar i ET WII lj Ng / ”n |" "I | I" f dad FR NETA $ MR LNN AN TUT N ' N Ng UTJEYINN FR IG Å| FRAN AL MR v NN IRL (KR få RN I MEDDELANDEN AF SOETE TAS IOC ANUNA "ETS FLORA SFENNICK TJUGUNDENIONDE HÄFTET 1902—1903. MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SJU FIGURER 1 TEXTEN. HELSINGFORS 1904. h | fav a då + 4 g , » ö ; hi Y 4 4 MEDDECANDEN AF SOC TEREAS ERROR EXNUNA ETIECORA FENNICA: TJUGUNDENIONDE HÄFTET 1902—1903. i MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SJU FIGURER 1 TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN UEBERSICHT. HELSINGFORS 1904. OVR TN ÅA . ” AR - - a TRA RS LAR BA SÅR ll NATT y TATT HIT AE TER RR : sekr 3 UNT OK sl SR på oh Societas pro Fauna et Flora Fennica 1902—1903. Ordförande: Professor J. A. Palmén. Vice-ordförande: Professor Fr. Elfving. Sekreterare: Rektor A. Arrhenius. Skattmästare: Bankdirektör L. v. Pfaler. Bibliotekarie: Doktor E. Reuter. Intendent för de zoologiska samlingarna: Docent K. M. Levander. Intendent för de botaniska samlingarna: Professor A. O. Kihlman. Bestyrelse : Herrar J. A. Palmén, Fr. Elfving, A. O. Kihlman, O. M. Reuter, Th. Selan, J. Sahlberg, J. P. Norrlin. — Suppleanter: Herrar V. F. Brotherus, K. M. Levander. Mötet den 4 oktober 1902. Redaktionens för tidskriften »Insekten-Börse» i Leip- zig anhållan om skriftutbyte bifölls och bemyndigades där- jämte bibliotekarien att bestämma bytets omfattning. Till publikation anmäldes: 1. W. M. Axelson und V. Borg, Berieht uber eine botanisch-zoologische Forschungsreise in den Grenzgegenden von finniseh und russisceh Lappland nebst vorläufiger Mitteilung uber die Resultate. 2. K. E. Hirn, Zur Kenntnis der Desmidiaceen Finn- lands. 3. Harald Lindberg, Die nordeuropäiscehen Formen VON SE psp aTmSten 4, J.I. Lindroth, Mycologische Mitteilungen. V=IX. Lektor A. J. Mela förevisade ett spritlagdt exemplar af den sällsynta Skogslemmeln, Myodes schisticolor, som provincialläkaren J. E. Rahm den 7 september d. å. funnit liggande död i en källare i Suonnejoki, Sav. bor. Herr Mela omnämnde Tvänne nordliga fyndorter för Lantius collurio. Föredragaren hade i slutet af sistlidne juli månad iakt- tagit denna fågel såväl i Sorsasalo, som på stranden af Siilin- järvi norr om Kuopio. Mötet den 4 oktober 1902. 3 Herr Mela meddelade slutligen, att han funnit Planorbis corneus på flera ställen vid Kuopio äfvensom vid St. Michel, där snäckan uppträdde i riklig mängd på sjöstranden. Rektor M. Brenner lämnade följande meddelande om Populus pyramidalis i Finland. »Uti den nyligen utkomna delen af Hj. Hjelt's Con- spectus Florae Fennicae, p. 83, uppgifves pyramidpoppeln »numera alls icke odlas i denna trakt», nämligen vid Helsingfors. I anledning häraf förtjänar det måhända nämnas, att af sagda trädslag två exemplar sedan år 1887 finnas i Helsing- fors stad, Parkgatan 11, där de, efter att af augustistormen 1890 hafva afbrutits ett stycke ofvan marken, sedan dess såsom tre- och fyr-stammiga medelhöga träd ånyo uppvuxit och tills vidare synas befinna sig väl. Enligt uppgift af deras egare, statsarkivarien, dr. R. Hausen, har han ett exemplar af samma slag äfven vid sin villa på Hermansö utanför Ekenäs, hvilket utan hinder fått fritt utveckla sig till ett resligt träd. Däremot skola enligt uppgift af samma person de i Con- spectus på anfördt ställe omnämnda pyramidpopplarna på Eckerö numera vara utgangna.» Herr Brenner föredrog vidare: Om gråalens och andra s. k. litorifoba arters förekomst på Finlands sydkust. — Se pag. 22. Fil. magister Bert. Poppius förevisade och föredrog om: Några för finska faunan nya eller anmärkningsvärda insekter. »1. Prosopis hyaltnata Smith (= Pr. armillata Nyl.). Af denna förut icke inom vårt fauna-område funna Apid anträffade jag senaste sommar flera hannar på Dånö i Geta skärgård på Åland. Dessa exemplar besökte i slutet af juli och början af augusti månader blommor af Laserpitium latifouum, Geranium sanguineum, Potentilla reptans och Sedum acre. Arten har en ganska stor utbredning i mellersta Europa. I Skandinavien är den enligt Thomson, Hymenoptera Scandinavie, ej sällsynt, 4 Mötet den 4 oktober 1902. hvilken uppgift troligtvis dock hänför sig till de sydligare delarna. — Från våra öfriga arter skiljer sig denna i synnerhet genom de länga håren på framsidan af hufvudet hos hannen samt ge- nom mesosternum, som framtill är tydligt kantadt. 2. Clytia pellucens Fall.” Denna vackra fluga är tidi- gare funnen i Finland. Zetterstedt anför den nämligen härifrån i »Diptera Scandinavie» såsom sänd till honom af C. Sahlberg. Sedan dess har den veterligen ej blifvit anträffad inom vart område, tills det senaste sommar lyckades mig att öfverkomma ett exemplar i slutet af juli på Dånö i Geta. Exemplaret anträffades på blommor af Achillea mille- folium. 3. I den finska coleoptersamlingen hafva tvänne Chryso- mela-arter varit förväxlade med hvarandra. De öfverensstämma ganska mycket till färgteckningen, men skiljas lätt genom olika storlek, punktur och den ljusa kanten hos elytra. Dessa arter äro Chrysomela sanguinolenta L. och Chr. gypsophile Käst. Båda synas hafva ungefär samma utbredning och äro, att döma efter de exemplar, som befinna sig i finska coleopter-samlingen, tydligt ostliga arter. Af Chrysomela sanguinolenta har jag sett exemplar från följande lokaler: Viborg (Mäklin), Uguniemi (Simming), Nyslott (Carlenius). Chrysomela gypsoplhile, som synes vara något allmännare, är anträffad på följande stäl- len: Taipalsaari (Mäklin), Nyslott (Carlenius, Lydecken), St. Michel (Ehnberg), Uguniemi (Carlenius). — Båda arterna äro anträffade äfven i till vårt område gränsande trakter, och hafva en vidsträckt utbredning i mellersta Europa.» Docenten K. M. Levander demonstrerade lefvande exem- plar af Palxemon Fabricii från Finska viken. Räkorna, som af dr G. Schneider transporterats till Hel- singfors från den nya zoologiska stationen vid Tvärminne, hade i början af september af fil. mag. Alex. Luther anträffats vid Tvärminne by, där de förekommo i grundt vatten vid den flacka sandstranden, talrikast i en liten med Potamogeton perfoliatus Mötet den 4 oktober 1902. 5 bevuxen fördjupning. De flesta af de infångade exemplaren ut- gjordes af unga individer, medan fullvuxna djur förekommo jämförelsevis sparsamt. Nu ifrågavarande, vid våra kuster hit- tills relativt sällan iakttagna form af släktet Palemon tillhörde arten P. Fabricii, icke P. squilla, såsom förut i faunistiska för- teckningar och meddelanden städse uppgifvits. — P. Fabricii var äfven anträffad vid Lill-Svartön i Porkkala, där föredra- garen förliden sommar vid draggning med bottenskrapa bland tång erhållit ett småväxt exemplar af densamma. Professor A. Osv. Kihlman föredrog: Muutamista havupuun-muunnoksista. — Se pag. 26. Andragandet belystes genom framlagda fotografier och herbariiexemplar. Herr Kihlman förevisade exemplar af Epilobium Lamyi och Conium bulbocastanum och lämnade om dessa följande meddelande: »1. FHpilobium Lamyt F. Schultz Sundin Mångstektan ky- lästä Ahvenanmaalla. Kasvi, jonka lehtori J. Lindén oli lahjoit- tanut kokoelmiin ja joka ei ole ennen tavattu Ahvenanmaalla, an- saitsee erityistä mainitsemista vielä siitäkin syystä, että Fpilob. ad- natum, jonka E. Reuter monta vuotta sitten on löytänyt Korpon pitäjässä ja joka tällä nimellä on mainittu Herb. Mus.-Fenn.-nimi- sessä luettelossa, sekin on osoittanut olevan FE. Lamyi. FE. adna- tum”'ia, joka Ruotsissa on paljon harvinaisempi kuin EH. Lamyi, ei slis tätä nykyä voida lukea Suomen kasvistoon. Muuten on E. Lamyi välistä pidetty vaan HF. adnatum'in muunnoksena, mutta on esim. Haussknecht'in monografiassa esitetty eri lajina. 2. Conium eli Bunium bulbocastanum on tavattu Hattulan Herrenäsin talon kylvöniityvillä, missä se on kasvanut jo useita vuosia. Talonomistaja, maisteri M. v. Essen, oli siitä lähettänyvt täysin kypslä siemeniä, mikä todistaa että tämä kasvi, vaikka tilapäinen, hyvin viihtyy meidän maassamme niinkin epäsuotui- sissa oloissa kuin ne, jotka ovat vallinneet viime kesällä, 6 Mötet den 4 oktober 1902. Conium bulbocastanum on oppikirjoissa usein mainittu kasvi sen kasviaiheensa osoittaman anomalian takia että se, vaikka Dico- tyledoneihin kuuluva, on varustettu vaan yhdellä sirkkalehdellä. Toisessakin suhteessa se ansaitsee huomiota.» Professor Th. Selan demonstrerade exemplar af Melampyrum album X rubrum och lämnade om densamma följande meddelande: »Under min vistelse sommaren 1898 på Hogland anträffade jag i Suurkylä en Melandrium-form, som jag då antog vara var. rubella Hartm., växande tillsammans med M. album. Vid när- mare undersökning har jag sedermera funnit berörda form vara en hybrid mellan M. album och rubrum, hvilken senare äfven förekommer på Hogland, ehuru den vid tiden för mitt fynd i Suurkylä icke växte i närheten. Exemplaret, som växte enstaka, är ett hanstånd och står till sina karakterer nästan midt emellan bägge föräldrarna, likväl närmande sig mera till M. album. Det utmärker sig genom sina kronblad, som äro ljusröda, och genom stjälken, som är långhårigare än hos M. album samt upptill jämte fodret för- sedd med strödda glandelhår såsom hos M. rubrum, ehuru icke så talrikt som hos denna. Bladen äro något gråaktiga och af samma fasta konsistens som hos M. album, men långhårigare än hos denna. Ståndarknapparna äro nästan toma på pollen- korn, ehuru de ännu icke öppnat sig. De få pollenkorn, som påträffades, voro dock utvecklade. Herr H. Lindberg har haft vänligheten att från sitt her- barium lämna mig till jämförelse exemplar af denna hybrid från Sverige, hvilka jag här får förevisa för Sällskapet. Dessa närma sig till M. rubrum. Vid granskning af exemplaren af M. album ochi M. rub- rum, törvarade i Herb. M. F., har jag icke påträffat denna hybrid.» Docent E. Nordenskiöld framlade exemplar af den för Finlands fauna nya coelenteraten Hydra viridis, funnen sistlidne sommar i Lojo af fil. mag. Arde Luther. Mötet den 4 oktober 1902. -— Fil. magister A. J. Silfvenius förevisade exemplar af de sällsynta insekterna Ranatra linearis och Stenephylax nigricornis samt meddelade om desamma följande: »1. Ranatra linearis L. Tätä Suomessa ennen vähän ta- vattua vesihemipteriä löysin kaksi kappaletta kesällä 1900 Lap- peelta, läheltä Lappeenrantaa, Saimaan rannalta, mutapohjalta, vesikasvien seasta. Saman lajin olen kesällä 1899 tavannut Karjalan kannaksella, Johanneksessa, Pienjärvessä, ja maist. A. Luther on ilmoittanut löytäneensä RB. linearis en Lohjalta erään järven mutapohjaiselta rannalta läheltä Torholaa, Karja- lohjan rajalta. Tätä ennen on laji tavattu Skurussa, Fiskarsin joen suussa, jotapaitsi yliopiston kokoelmissa on yksi kappale ilman löytöpaikkailmoitusta. — Kaikesta päättäen on RB. linearis ainakin maamme eteläosissa levinnyt, vaikka se, koostaan huo- limatta, helposti jää huomaamatta, se kun lepotilassa ollen on pettävästi tikun näköinen, joten se haavissakin on vaikea löytää. 2. oStenophylax nigricornis Brauer. Tästä lajista, jokö Suomessa ennen on tavattu vaan Sodankylässä, löysin runsaasti toukkia, nymfejä ja imagoja Lappeelta, läheltä Lappeenrantaa kesällä 1900, missä varhaisemmat asteet tapasin virtaavista niittyojista. Samalla tahtoisin huomauttaa, kuinka alkoholissa säilytettyjen Trichopteri-imagojen lajien määräämiselle välttä- mättömät perälisäkkeet muodolleen ja asennolleenkin usein suu- resti eroavat niistä kuvista, joita Mc Lachlan tunnetussa teok- sessaan kuivien kappaleiden mukaan on antanut, jopa niinkin suuressa määrin, että esim. tätä lajia alkoholissa säilytettyjen kappaleiden mukaan on sangen vaikea måäärätä.» Professor O. M. Reuter meddelade följande: Otillförlitligheten af diverse allmoge-uppgifter om vissa fiskars förekomst. »Ett par senaste sommar observerade fall hafva föranledt mig att inför Sällskapet framhålla osäkerheten af de uppgifter man beträffande en del djurs utbredning erhåller af allmogen, i det de af denna i vissa trakter använda djurnamnen afse helt andra arter, än dem vi vanligen därmed beteckna. Länge 8 Mötet den 4 oktober 1902. sedan är bekant, att i vissa nyländska socknar benämningen karp tilldelas färnan (Leuciscus cephalus) eller, såsom jag ge- nom införskaffande af exemplar af »karp» från Kyrkslätt funnit, helt enkelt stora exemplar af vanliga iden (L. idus). Senaste sommar berättade mig en fiskare i Pargas att han där fångat asp. Vid undersökning af exemplaren befunnos dessa emellertid vara vimbor (Abramis vimba), hvilka fiskar förevisades några Pargasbor, för att utröna huruvida de äfven af dem benämndes med samma namn. Dessa kände likväl icke detta, utan sade frågavarande slags fisk kallas »undermunnar>», ett allmoge- namn, som med afseende å artens längt utskjutande nos måste anses särdeles väl funnet. Samma sommar fick jag ett nytt bevis på otillförlitligheten af allmogeuppgifter, i det en fiskare från Houtskär berättade, att vid ett båthus i Pargas skulle förekomma siklöja i mängd. Jag bad honom skaffa mig några sådana, och han hämtade då några exemplar af vanliga löjan (Alburnus lucidus). Under det härpå följande samtalet erfor jag, att han kallade denna siklöja, under det han gaf benämningen löja åt pamplöjan eller elritsan (Phoxinus aphya). Jag har ansett mig böra anföra dessa exempel för att adagalägga, huru nödigt det är att för undvikande af misstag beträffande en del djurarters utbredningsförhållanden i vårt land med största försiktighet och urskiljning begagna sig af allmo- gens uppgifter.» I anledning häraf yttrade lektor Mela: »Minunkin kokemukseni on se, että tiedonantoja kerätessä täyvtyy olla hyvin varovainen ja tutkia asia tarkoilleen missä vähänkään voi olla epäilyksen syytä. Mainitakseni vaan yhden esimerkin, olen koetellut saada tietoa sulkavan (Abramis ballerus) löytöpaikoista Saimaan vesistöstä Mikkelin läänissä, josta sitä ei vielä tunneta ollenkaan, vaikka läänissä lövtyy Sulkava-niminen pitäjäkin. Sain sitten ilmoituksen, että eräs seminaarin oppilas oli opettajalleen kertonut saaneensa Kyyh- kylän hovin rannassa ongella oudon kalan, jota vanha kalastaja oli nimittänyt »sulkavaksi». Tuon johdosta matkustin viime Mötet den 4 oktober 1902. 9 kesänä Kyyhkylään ja tutkin siellä kalamiehiä. Tulos oli, ettei kukaan tuntenut sulkavan kuvaa, vaan Abramis björkna le käyt- tivät kahta nimeä: nim. »Pasurilahna» ja »Sulkain» (ei Sul- kava.).> Assistent D. A. Wikström förevisade En monströs form (>»mopsform>) af girs (Acerina cernua). Exemplaret, som tillvaratagits af dr. K. J. Hidén, hade erhållits vid nätfiske i medlet af juli 1902 på c. 3—4 famnars djup i ett sund emellan Lill-Bastö holme och ett skär i Hel- singfors östra skärgård. Till de botaniska samlingarna hade inlämnats föl- jande gåfvor: 35 exx. Salices (olika utvecklingsstadier af samma buske) från Uleåborgs trakten, kand. I. Leiviskä. — 186 Hieracier från Södra Finland, rektor M. Brenner. — 3 kärlväxter fr. Södra Finland, dr. J. D. Iverus. — 12 mossor i 29 exemplar, däribland flere för landskapet nya arter samt 1 laf från St, Ikaalinen, mag. 0. Sundvik. — Scirpus parvulus fr. Borgå skärgård, mag. Ch. E. Boldt. — Arctophila pendulina fr. Tor- neå, stud. J. G. Granö. — Agrimonia odorata fr. Ingå, ny för FM OCR Ntasen anrstud. AV Klinsstedt mag Hylindberg = 2 kärlväxter fr. Korpo, stud. A. Renvall. — 3 kärlväxter, däribland Epilobium Lamyi ny för Al., från Sund, lektor J. Lin- dén. — 13 Fuphrasie fr. Sortavala och Helsingfors-trakten, Stud) JAM EIA tiarnmen 3 kärlväxter Or exxi ir. L0j0, forstm. Edv. af Hällström Till de zoologiska samlingarna hade inlämnats föl- jande gåfvor: 1 ex. Podiceps griseigena, skjutet i Pälkjärvi sjö d. 9 aug. 1902 af studeranden Harald Arppe, insändt af herr J. Kar- sten. — Embryoner af Lacerta vivipara och nematoder från Buteo vulgaris och Falco tinnunculus, preparator GENE Rör s se ll E=RoNavenatnColiber. natriz, ProtfJFACERalmen. Zur Kenntnis der Verbreitung finnischer Chlorophyceen und Cyanophyceen. Von ARK JnSadNyre nuSt (Vorgetragen am 3. Mai 1902). Die im folgenden Verzeichnisse vorkommenden Algen sind zum grössten Teil von mir im Sommer 1898 in den west- lichen Teilen des Isthmus karelicus, im Sommer 1899 in Esbo, Viipuri (Wiborg), Räisälä und Lappee (in der Nähe von Lap- peenranta, Willmanstrand) und in den Sommern 1900 und 1901 in Lappee gesammelt. Von den in diesen Proben, deren Anzahl etwa 170 ist, vorkommenden Algen habe ich hauptsächlich meine Aufmerksamkeit auf den Oedogoniaceen, Vaucheriaceen, Zygne- maceen und Nostocacee heterocyster gerichtet und von anderen Gruppen nur gelegentlich einige mehr charakteristische oder reichlich vorkommende Arten bestimmt. Auch habe ich die in einer von Herrn A. Wahlberg in Pielavesi im Sommer 1897 zusammengebrachten Sammlung vorkommenden Oedogoniaceen und Zygnemaceen bestimmt, und einige fär Finnland neue oder seltene, von Herrn O. Bergroth und J. I. Lindroth in Ka- relia pomorica im Sommer 1896 gefundene Oedogoniaceen erwähnt. Dadurch sind im ganzen 111 Arten aufgezeichnet, die folgenderweise sich auf die verschiedenen Gruppen vertheilen: Chlorophycecw 92. Protococcoidee 10. Confervoidee 54, davon Conjugate 22. Oedogoniacec 43. Cyanophycecwe 19. Siphonee 6. Nostocacee heterocystee 15. Nostocacee homocystee 4. Mötet den 4 oktober 1902. 11 Unter den Öedogoniaceen, Vaucheriaceen, Zygnemaceen und Nostocacer heterocyste:e, von welchen Verzeichnisse itber den in Finnland vorkommenden Arten publiciert sind), sind folgende sieben Arten: Oedogonium ciliatum (Hass.) Pringsh., Bulbochete borealis Wittr., B. Pyrulum Lund, B. monile Wittr. et Lund, Vaucheria racemosa (Vauch.) DC., Spirogyra catene- formis (Hass.) Kätz. und S. erassa Kätz., und einige Formen fär Finnland neu. — Die Zahl der finnischen Oedogoniaceen ist jetzt 80, die der Zygnemaceen 43, der Vaucheriaceen 9, der Nostocace&e heterocystexe 41. Herrn Prof. Fr. Elfving, der während der ganzen Arbeit mir guätigst geholfen hat, und Herrn Dr. K. E. Hirn, der die Bestimmung eines grossen Teiles im Verzeichniss aufgefährten Chlorophyceen, besonders die der meisten Oedogoniaceen, revi- diert hat, bitte ich meinen aufrichtigsten Dank darzubringen. Alle Arten, die von Dr. Hirn bestimmt oder gesehen sind, sind an den betreffenden Stellen mit Hirn v. (Hirn vidit) versehen. Chlorophyceeg& (Kätz. ex parte) Wittr. Ord. Confervoidee (Ag.) Falk. Fam. Coleoch&etacer (Naeg.) Pringsh. 1. Coleochete divergens Pringsh. Lappee, Kaukaa?). Pielavesi, Sulkava (Hirn v.). 1 Fredr. Elfving. Anteckningar om Finlands Nostocacer heterocystexe. Medd. Soc. Faun. et Flor. fenn. XXI, 54-—59 (1895). K. E. Hirn. (1) Verzeichnis finländischer Oedogoniacéen. Act. Soc. Faun. et Flor. fenn. XI, N:o 6. (1895). — — (II.) Die finländischen Zygnemacéen. Ibid. XI, N:o 10. (1895). — — (III.) Monographie und Iconographie der Oedogonia- ceen. Acta Soc. scient. fenn. XX VII, N:o 1. (1900). — — (1V.) Finländisehe Vaucheriaceen. Medd. Soc. Faun. et Flor. fenn. XXVII, 85—90. (1900). 2 Von den in dem Verzeichnisse vorkommenden Kirchspielen befinden sich Kivennapa, Kuolemajärvi, Uusikirkko, Koivisto, Johannes, Viipurin pitäjä, Viipuri und Räisälä in Säd-Karelien, Lappee und Piela- vesi in Savolax, Esbo und Helsinge in Nyland. 12 A. J. Silfvenius, Zur Kenntnis finnischer Chlorophyceen. 2. CO. scutata Bréb. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. Fam. 0O0edogoniace& (De Bary) Wittr. 3. ÖOedogonium rufescens f. exiguum (Elfv.) Hirn. Lappee, in der Nähe von Kaukaa (Hirn v.) 4. Oe. suecicum Wittr. Viipurin pitäjä, Nuoran joki. Esbo, Stor-Pentala-see. Pielavesi, Sulkava (Hirn v.). F. cellulis vegetativis crassioribus et brevioribus quam in forma typica. crassit. cell. veget. 16—18 u, altit. 2—4-plo major. » O0gON. 36—39 », > J33—39 u. » O0OSpor. J3—34 >», > HAN DD 5. Oe. plusiosporum Wittr. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.). 6. Oe. varians Wittr. et Lund. Räisälä, Ivaskansaari (Hirn v.). Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. Pielavesi, Kuhalahti (Hirn v.); Lokinmäki (Hirn v.). 7. ..0e. intermedium Wittr. Räisälä, Ivaskansaari (Hirn v.). Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.). 8. Oe. Richterianum Lemmerm. Uusikirkko, Patrunjoki. Die Exemplare gehören derselben, etwas robusteren Form an, die auch vorher in Finnland gefunden ist (Hirn III, 118). Oe. Boscir (Le Cl.) Wittr. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Pitkälä. Kp. Huttoja, nahe Tiiksi (Bergroth und Lindroth; vonslbiräulein? SS GTenm antentdecktp(Hirnv)! F. forma typica paullulo gracilior, itaque ad 8. occi- dentale Hirn accedens, oosporis longioribus. = crassit. cell. veg. 12—16 u, altit. 5—11-plo major. » oogon. 33—42 », >» 77—89 u. » 00SPOR dn RDI ÖN KA. 10. Oe. acmandrium Elfv. Kp. Huttoja, nahe Tiiksi (Berg- roth und Lindroth). Nur in Finnland (fräher in regio aboöénsis) gefunden. Mötet den 4 oktober 1902. 13 11. Oe. minus Wittr. Pielavesi, Sulkava (Hirn v.). Cellulis vegetativis paullo longioribus quam in forma typica. crassit. cell. veget. 10—11 wu, altit. 6—7,5 -plo major. 12. Oe. crispum (Hass.) Wittr. Räisälä, Ivaskansaari; Pitkän- niemen lampi. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kau- kaa; Hyötiön saari, Saimaa (Hirn v.). Pielavesi, Lokinmäki (ERT NGT (RÖ f. vernale (Hass; Wittr.) Hirn. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa (Hirn v.). Pielavesi, Lokinmäki (Hirn v.). crassit. cell. veget. —9—10 wu, altit. 3—7-plo major. AN 000 31—37 », >» 36—39 u. » cell. antherid. 8—9 >», » 8—9 >. 13. Oe. oblongum Wittr. Pielavesi, Lokinmäki (Hirn v.). f. majus (Nordst.) Hirn. Lappee, in der Nähe von Kaukaa (Hirn v.). Pielavesi, Lokinmäki (Hirn v.). crassit. cell. veget. 7-—-12 u, altit. 5—9-plo major. » 00gon. 27—932 », » 47—561 u. » O0OSpOT. 25—31 >», » 31—45 >. » Gellkantherid WEE Diese Form ist fräher nicht in Finnland gefunden. 14. Oe. nodulosum Wittr. 8. commune Hirn. Lappee, Kaukaa (Hirn v.); zwischen Lappeenranta und Kaukaa. Piela- vesi, Kuhalahti (Hirn v.) 15. Oe. Braunii Kätz., Pringsh. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.), 16. Oe. flavescens (Hass.) Wittr. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa (Hirn v.). — Die Exemplare gehören der idio- androsporischen Form mit den längeren Zwergmännchen an, die fräher nicht in Finnland gefunden ist. 17. Oe. echinospermum Al. Br. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.). 18. Oe. sexangulare Cleve 8 majus Wille. Pielavesi, Lokin- mäki (Hirn v.). Crassit. oogon. 33—34 u, altit. 43 u. 19. Oe. Borisianum (Le Cl) Wittr. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Sulkava (Hirn v.). — Die grösseren Oosporen können 67 u lang werden. 14 A. J. Silfvenius, Zur Kenntnis finnischer Chlorophyceen. 20. Oe. concatenatum (Hass.) Wittr. Lappee, Kaukaa, Saimaa (Hirn v.). Pielavesi, Kuhalabti (Hirn v.); Niemisjärvi (Elatnvö): crassit. cell. veget. 22—28 u, altit — 3—7-plo major. » » suffult. DO—55 », » DD » > 0o0gon. 58—67 », » 72—119 u. >» — OOSpPOT. Da—64 », » HI9—98 >. » stip. nannandr. 20—21 >», » 50—56 ». » Gellanthenid Fel VIPASRS =S 21. Oe. macrandrium Wittr. Viipuri, Kivisilta (Hirn v.). Lap- pee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa (Hirn v.). Piela- vesi, Sävlä, Jaakkola. 22. Oe. longatum Kätz. Wittr. Nordst. Räisälä, Ivaskansaari (END Vo crassit. oogon. 14—15,5 u, altit. 19—20 u. 23. Oe. ciliatum (Hass.) Pringsh. Räisälä, Ivaskansaari (Hirn fig. v.). crassit. cell. veget. 16—17 wu, altit. 2—2,5-plo major. » Sue 19—20 >, 2 OO ON. 41—42 », » -58—59 u. EKO OSPOR: 30—39 », » 44—45 >. >» Höstip! nannandr: P2E"3 Sr SRp2ESRSL or » cell. antheridssr8=0- 505 38—9 ». 24. Oe. acrosporum De Bary. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; Kaukaa, Saimaa (Hirn v.). Pielavesi, Lo- kinmäki (Hirn v.). 25. Oe. undulatum (Bréb.) Al. Br.; Wittr. forma a. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa, Saimaa. Pielavesi, Kuhalahti. forma B. Pielavesi, Kuhalahti (Hirn v.); Sulkava (Hirn v.); Lokinmäki; Niemisjärvi. forma y. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kau- kaa. Pielavesi, Niemisjärvi. Die Form nicht näher bestimmt Räisälä, Rouvansaari, Vuoksi; Pitkänniemen lampi. 26. Oe. Areschougit Wittr. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa (Hirn v.). Pielavesi, Sulkava. Mötet den 4 oktober 1902. 15 27. Oe. pseudo-Boscii (Hirn) char. emend. (Fig. 1). Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Sulkava. Oe. monoicum, antheridiis subepigynis, 1—2 -— ? cel- lularibus; spermatozoidis binis, divisione hori- zontali ortis. crassit. cell. veget. 11—14 u, altit. 3—14-plo maj. ”. 00g0n. 41—50 u, altit. 73—384 u. > O0Spor. 38—41 1», 050 OL >». » cell antherid. 11—127>, > 1011 >. Diese Art ist bisher nur in Finn- land gefunden (fräher in Lojo, in regio aboöénsis). — Diese Art weicht von Oe. Boscitr (Le Cl.) Wittr., ausser den von Hirn (III, 162) schon aufgeföhrten Eigenschaf- ten, auch dadurch ab, dass sie monöcisch ist, während Oe. Bosciti diöcisceh, macran- drisch ist. 28. Oe. mitratum Hirn. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. 29. Oe. inelusum Hirn. Pielavesi, Lokinmäki (Hirn v.). — Auch diese Art ist bisher nur in Finnland (Åland) gefunden. / 30. Bulbochete Brébissonir Kätz. Lappee, Kau- ,. i S g : RA Fig. 1. Oedogonium kaa, Saimaa. Esbo, Lill-Löfö; Stor-Pen- pseudo-Boscii (2/1). tala-see. (Hirn del.) Räisälä, Karhulampi (Hirn v.). F. forma typica paullo gracilior, cellulis veget. elon- gatis. crassit. cell. veget. 13,5—17 wu, altit. 3—7!/2-plo major. » 0o0gon. 44—4D », » 36—42 u. 31. B. borealis Wittr. Kp. Huttoja, nahe Tiiksi (Bergroth und Lindroth) (Hirn v.). 32. B. intermedia De Bary. Lappee, Kaukaa, Saimaa (Hirn v.). Helsinge, Rysskär. Esbo, Stor-Pentala-see. Pielavesi, Pitkälä (Hirn v.); Niemisjärvi; Sulkava (Hirn v.); Lo- kinmäki. 30. A. J. Silfventus, Zur Kenntnis finnischer Chlorophyceen. B. subintermedia Elfv. Lappee, Kaukaa (Hirn v.). — Bisher nur i Finnland (nahe Åbo) gefunden. B. polyandria Cleve. Pielavesi, Sulkava (Hirn v.). B. setigera (Roth). Ag. Pielavesi, Kuhalahti (Hirn v.); =Lo- kinmäki (Hirn v.). crassit. cell. veget. — 19—-25 wu, altit. 23/1— 41/2-plo major. » oogon. (Oe- 70) äv I d2—59 u. > cell. androsp. 16—19 >», >» 11—14 >. » nannandr. 13—1415, 05 200 I B. crasstiuscula Nordst. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Sulkava. . B. Pyrulum Lund. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.). crassit. cell. veget. 23—28 u, altit. 3—6,5-plo major. » O0gOon. 73—718 », » 58—64 Uu. . B. gigantea Pringsh. Lappee, Kaukaa, Saimaa (Hirn v.). B. monile Wittr. et Lund. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn vwv.); Sulkava. B. nana Wittr. Pielavesi, Lokinmäki; Sulkava. . B. mirabilis Wittr. Räisälä, Ivaska. Lappee, Hyötiön saari, Saimaa; in der Nähe von Kaukaa. Pielavesi, Nie- misjärvi; Pitkälä (Hirn v.). . B. rectangularis Wittr. Räisälä, Ivaska; Pitkän niemen lampi. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; Sal- maa, Kaukaa (Hirn v.). . B. repanda Wittr. Esbo, Stor-Pentala-see. B. insignis Pringsh. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Ku- halahti (Hirn v.); Sulkava (Hirn v.). . B. tenuis (Wittr.) Hirn. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa (Hirn v.); Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Sul- kava (Hirn v.), Pielavesi, Kuhalahti (Hirn v.). F. cum forma typica congruens, oogoniis saepius patentibus quam erectis. crassit. cell. veget. 15—138 u, altit. 1!/2—2-plo major. » o0gon. 27—34 », >» 47—083 u. » stip. nannandr. 12—14 >, >» 19—23 ». » cell. antherid. $8—9 =>, =» 8 De 52. 33. D4. 55. 56. DE 58. 59. 60. Mötet den 4 oktober 1902. 17 Fam. Ulothrichiacee&e (Kitz.) Borzi em. . Hormospora mutabilis Bréb. Räisälä, Karhulampi. . Chaetophora pisiformis Ag. Räisälä, Ivaska. Lappee, Sai- maa, in der Nähe von Kaukaa; 2 km. von Lauritsala nach Joutseno hin. . Ch. elegans Ag. Lappee, in der Nähe von Kaukaa; 2 km. von Lauritsala nach Joutseno hin. Esbo, Lill-Löfö. . Ch. tuberculosa (Roth.) Hook. Lappee, zwischen Lappeen- ranta und Kaukaa. . Draparnaldia plumosa Ag. Kuolemajärvi, Akkala. Lap- pee, Saimaa, Kaukaa; zwischen Lappeenranta und Kaukaa. . D. glomerata Ag. Kivennapa, Joutselkä; Rajajoki. Lap- pee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa; 2 km von Laurit- sala nach Joutseno hin. iStigeoclonium longipilus Kätz. Räisälä, Ivaska; Vuoksi, Rouvansaari. S. flagelliferum Kätz. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. Fam. Chroolepidaceg& (Rabenh.) Borzi. Microthamnion Kitzingianum Naeg. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; 2 km. von Lauritsala nach Joutseno hin. Ord. Siphone&e Grev. em. Fam. Vaucheriace& (Gray) Dumort. Vaucheria aversa Hass. Räisälä, Ivaskansaari. Lappee, Kaukaa; Lauritsala. V. borealis Hirn. Lappee, Kaukaa (Hirn v.). Fräher ist diese Art nur in Nord-Finnland gefunden. — Die klei- neren Öosporen 100 u breit, 131 u lang. V. sessilis (Vauch.) DC. Lappee, Kaukaa. V. elavata (Vauch.) DC. Räisälä, Ruutanalampi. V. racemosa (Vauch.) DC. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa (Hirn v.). V. geminata (Vauch.) DC. Lappee, Kaukaa. 61. 68. 69. al UE A. J. Silfvemius, Zur Kenntnis finnischer Chlorophyceen. Ord. Protococcoidex (Menegh.) Kirchn. Fam. Volvoce&e (Cohn) Kirchn. Volvox aureus Ehrenb. Viipuri, nahe Saunalahti, in einem Tämpel; durch das massenhafte Vorkommen dieser Art hatte das Wasser des Tiämpels eine gräne Farbe ange- nommen. 2. Pandorina morum (Mäll.) Bory. Lappee, Luukkaan kylä, in einem Teiche; das Wasser war ganz grän. ?9/5 1900. Gonium pectorale Mäll. Lappee, Luukkaan kylä. Fam. Palmellaäce&Å (Decaisne) Naeg. em. Schizochlamys gelatinosa A. Br. Räisälä, Rouvansaari, Vuoksi. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. . Palmodactylon varium Näg. Esbo, Gåsgrundet. Tetraspora explanata Ag. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. . T. gelatinosa (Vauch.) Desv. Räisälä, Ivaska. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. T. cylindrica (Wahlenb.) Ag. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. i T. lubriea (Roth.) Ag. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. FEuglena sanguinea Ehrbg. Kommt sehr massenhaltt vor, so dass das Wasser ganz roth war, in Viipuri, Saunalahti, in einem Teiche und in Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa, in vielen Ackergräbern. Ord. Conjugate (Link.) De Bary. Fam. Zygnemace& (Menegh.) Rabenh. Mougeotia nummuloides Hass. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. Esbo, Gåsgrundet. M. parvula Hass. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. | 76. Zygnema stellinum (Vauch.) Ag. Pie- lavesi, Niemisjärvi (Hirn v.); Lokin- mäki (Hirn v.). . Z. pectinatum (Vauch.) Ag. v. de- cussatum (Vauch.) Kirchn. Esbo, Lill- | — NI 78. Spirogyra longata (Vauch.) Kätz. Vii- Dt M. viridis (Kätz.) Wittr. Esbo, Gås- | | . M. capucina (Bary) Ag. Pielavesi, Mötet den 4 oktober 1902. 19 M. letevirens (A. Br.) Wittr. Diese Art scheint sehr all- gemein in den siäd-östlichen Theilen Finnlands zu sein. Uusikirkko, Kirkkojärvi. Johannes, Pienjärvi. Viipuri, Papulan lahti. Räisälä, Vuoksi, nahe Ivaska; Pitkänniemen lampi (sehr massenhaft). Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; in der Nähe von Kaukaa, Saimaa. | oo Pielavesi, Lampaanjoki. — grundet; Stor-Löfö. SS Kuhalahti. )C Löfö (Hirn v.). | puri, Kivisilta; Suomen veden pohja. Esbo, Lill-Löfö. jekanajor mma ov. I (Big2)IG Var puri, Kivisilta, mit der Hauptform Fig.2. Spirogyralongata zusammen (Hirn v.). Smör (6 crassit. cell. veget. 41—49 u, altit. 3—7!/2 -plo major. > » - fructif. 42—49. >», >» 2—31/2 >» » » zygot. d1—47 », » 62—982 u. 79. S. cateneformis (Hass.) Kätz. (Fig. 3). Esbo, Löfö, im Meere, im Löfö-sund (Hirn v.). crassit. cell. veget. 22—28 u, altit. 8—12 -plo major. » > 1OBISE, MA Da > 2-5 » » » $' no fruetif.30—38mnr PP rsd-—+FTnV 2 > » zygot. DAD RAA Ö NE 80. S. varians (Hass.) Kätz. Uusikirkko, Ino. Räisälä, Ivas- kansaari. 20 A. J. Silfvenius, Zur Kenntnis finnischer Chlorophyceen. 81. S. communis (Hass.) Kätz. HRäisälä, nahe I vaska (Hirn v.). 82. S. majuscula Kätz. Viipuri, in der Nähe von der Station. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. Pielisjärvi, Lokinmäki. 83. S. erassa Kätz. Johannes, Rokkalan joki. 84. S. affinis (Hass.) Petit. Räisälä, Vuoksi, nahe Ivaska. crassit. cell. veget. 17—19 u. 85. S. mirabilis (Hass.) Kätz. VWViipuri, Sauna- lahti. Räisälä, Vuoksi, nahe Ivaska. Lap- pee, 3 km. von Lappeenranta nach Si- mola hin; zwischen Lappeenranta und Kaukaa,; Kaukaa; Luukkaan kylä. Fig. 3. Spirogyra Die Form und die Grösse der Apla- catencformis (7/1). nosporen und der fruktifikativen Zellen kann in demselben Faden in hohem Grade variieren. crassit. cell. fructif. 31—35 u, altit. 115—303 u. » aplanosp. -22—33 >», » 46—88 »>. 86. S. bellis (Hass.) Crouan. Lappee, 3 km. von Lappeen- ranta nach Simola hin, in der Nähe der Eisenbahn. 87. S. tenuissima (Hass.) Kätz. Räisälä, Ivaska. 88. S. tnflata (Vauch.) Rabenh. Lappee, Kaukaa. 89. S. kuusamoénsis Hirn. Diese nördliche Art wurde in Lap- pee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa gefunden. 90. S. Weberi Kätz. Räisälä, Ivaska. Viipuri, Suomen veden pohja; Kivisilta. 91. S. Grevilleana (Hass.) Kätz. Räisälä, Ivaska. Lappee, Saimaa, Luukkaan kylä. 92. S. Hassallit (Jenner) Petit. Pielavesi, Niemisjärvi (Hirn v.). Nach der Mitteilung von Dr. Hirn gehören die in Hirn IV, 13 unter den Namen S&S. groénlandica Kold. Rosenv. aufgefährten Spirogyren dieser Art an. JD. 94. 99. 96. Yi. 08: 2 100. OT 02: 103. 104. 103. Mötet den 4 oktober 1902. 2 Cyanophyceg& Sachs. Ord. Nostocace& heterocystexe Hansg. Fam. Rivulariace&e Rabenh. Calothrix parietina Thuret. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. Gleotrichia pisum Thuret. Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa; Kaukaa. G. natans BRabenh. Lappee, in der Nähe von Kaukaa. Fam. Sirosiphoniace&e Rabenh. Hapalosiphon pumilus (Kätz.) Kirchn. Johannes, Pien- järvi. Koivisto, Mertajärvi. Räisälä, Vuoksi, Rouvan- saari; Karhulampi. Lappee, 4 km von Lappeenranta nach Simola hin; zwischen Lappeenranta und Kaukaa; Saimaa, Kaukaa. Pielavesi, Lokinmäki. Esbo, Stor-Pentala-see. Stigonema ocellatum (Dillv.) Thuret. Johannes, Pienjärvi. Pielavesi, Lokinmäki. Esbo, Stor-Pentala-See. S. mamillosum Ag. Esbo, Gåsgrundet. Fam. Scytonemace& Rabenhb. Scytonema crispum (Ag.) Bornet. Uusikirkko, Kuujärvi. Tolypothriz lanata Wartmann. Räisälä, Ivaska, Vuoksi; Rouvansaari, Vuoksi. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. Fam. Nostocer Kätz. Nostoc ceeruleum Lyngb. Pielavesi, Lokinmäki. N. pruniforme Ag. Lappee, Saimaa, in der Näbe von Kaukaa. Anabaena flos aquae Bréb. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. A. inequalis Kätz Lappee, zwischen Lappeenranta und Kaukaa. A. oscillarioides Bory. Räisälä, Ivaskansaari. Lappee, Saimaa, in der Nähe von Kaukaa. Pielavesi, Niemis- järvi. 22 M. Brenner, Gråalen och andra litorifoba arter. 106 AA. torulosa Lagerh. Räisälä, Ivaska. Lappee, Luukkaan kylä. 107. Cylindrospermum majus Kätz. Räisälä, Vuoksi, in der Nähe von Ivaska. Ord. Nostocacee homocystee Bornet et Flahault. Fam. Lyngbye&g Gomont. 108. Phormidium laminosum Gomont. Lappee, Kaukaa. 109. Ph. Retzii (Ag.) Gomont. Kuolemajärvi, Akkala. Räisälä, Ukonkoski. 110. Öscillatoria limosa Ag. Uusikirkko, Vammeljärvi. 111. O. irrigua Kätz. Viipuri, Saunalahti. Om gråalens och andra s. k. litorifoba arters förekomst på Finlands sydkust. Af M. Brenner. Bland s. k. litorifoba arter i Helsingfors-trakten uppräknas i Sällskapets Meddelanden, h. 18, p. 264 äfven Alnus incana (L.), hvartill Hj. Hjelt i sin Conspectus II p. 41 tillägger, att den, ehuru ymnigt förekommande i Tölö vid Helsingfors och i Esbo omkring en km från kusten, dock säkert är litorifob i hela södra Finland likasom i Helsingfors-trakten. I anledning häraf må det tillåtas att anföra några data, egnade att måhända modifiera detta påstående. Sålunda före- kommer arten vid Helsingfors, utom i Tölö-trakten, där den bland annat intager klibbalens vanliga plats på själfva stran- den vid Tölöviken, likaledes i stort antal på själfva stranden af Högholmen, äfvensom vid Edesviken. I alla dessa fall är den reslig och storväxt. Vidare uppträder den i Kyrkslätt på Sundsberg vid Esbo-viken på fuktig mark vid åkrar nära stran- den och på Strömsby vid Pikkala-viken i yngre klenare exem- plar bland björk, rönn, tall och gran på stenig ängsbacke samt Mötet den 4 oktober 1902. 23 i fuktig blandskog ungefär !/2 km. från stranden, att icke tala om täta gråaldungar i trakten af Kantvik och Kolsarby på litet längre afstånd därifrån. Likaledes har jag i Ingå anträffat den i såväl yngre som äldre exemplar på Haga alldeles invid Kyrk- fjärden och i stora kraftfulla exemplar högre upp, vid vägen emellan Sågars och Fagernäs, jämte det den tidigare observe- rats på Fagervik. Att den dessutom skall förekomma på flere andra ställen vid eller i närheten af hafvet i södra Finland, torde man kunna sluta till såväl af dessa här anförda exempel, som af dess nyligen skedda upptäckt på stranden af Hogland. Visserligen betydligt mindre allmän vid kusten än i det inre af landet, synes den mig i betraktande häraf dock ej kunna kvalificeras som litorifob. Det förefaller mig snarare som om den uti sin utbredning söderut vore förekommen af sin sydliga frände klibbalen, hvilken inom ekzonen, såvidt kändt är, ensam representerade släktet, och hvilken den möjligen i en aflägsen framtid komme att undantränga, ett antagande, som på ett enkelt sätt kunde för- klara dess olika frekvens vid Finska och Bottniska vikarnes kuster. Icke allenast på själfva hafsstranden, utan äfven på våt och fuktig mark i allmänhet, ja, vid kusten till och med på torrare mark, finner man gråalen 1 södra Finland öfver hufvud taget ersatt af eller stadd i stark konkurrens med klibbalen, hvaremot den i de nordligare trakterna i följd af klibbalens till- bakaträdande blifvit den förherskande. På de af mig anförda plat- serna 1 södra Finland, där gråalen nu anträffas, har denna art tydligen infunnit sig senare än klibbalen och vid sin bosättning haft hjälp af människan. På Haga vid Ingå kyrkfjärd förekomma de unga gråalarna jämte hägg och sälg långs kanten af en yngre fuktig äng på ena sidan om en landsväg, vid hvars andra, högre belägna sida gamla ståtliga klibbalar kanta tallbacken därofvan. Att klibbalen här ursprungligen uti täta bestånd, med eller utan björkinblandning, varit allena rådande, intygas af de spridda högväxta träd som uti den kärrartade trakten i närheten ännu kvarstå. Äfven de andra omnämnda fyndorterna 24 M. Bremner, Gråalen och andra litorifoba arter. 1 Ingå utgöras af vägkanter vid skog eller odlad mark, med eller utan klibbal i grannskapet. I Kyrkslätt äro de i fråga varande växtplatserna äfven landsvägskanter samt ängsbackar och beteshagar. Vid Helsingfors slutligen, där gamla högväxta träd, i likhet med klibbalen och delvis ersättande denna, intaga själfva stranden, hafva efter all sannolikhet de ursprungligen här växande klibbalarna långt före detta förstörts och redan tidigt ersatts af inflyttande gråal, en omständighet, som, jämte dess förekomst på stranden af Hogland, tydligen talar emot att något »inflytande af hafvets närhet» skulle vara orsaken till graalens svagare spridning på Finlands sydkust. Hvad för öfrigt den af Saelan konstaterade förekomsten på Hogland vidkommer, är den så till vida intressant, som den ut- visar att gråalen, om också uppträdande i en tillföljd af hafsstor- marna eller måhända ringa ålder småväxt form, uthärdar hafskli- matet, någonting, som för öfrigt äfven framgår af dess förekomst på Eckerö på Åland och vid Skagerrack i Sverige och Norge, men bestyrker ingalunda, såsom Hjelt i Consp., 1. c., synes mena, tidigare uppgifter från 1841 och 1851, att gråalen därstädes skulle vara så allmän, att klibbalen vore endast »nästan allmännare» eller att den skulle på fuktiga sänkningar omgifva ängarne, där den nu allmänna klibbalens förekomst därjämte genom uttrycket »ob mit ÅA. glutinosa?» angifves som osäker. Att förhållandet sedan dess skulle hafva förändrats därhän, att gråalen, som aren 1856 samt 1867—--1873 ej alls observerades, nu ej före- kommer annorlunda än som några sterila buskar på en rull- stenshafsstrand, kan man väl dock ej, med kännedom af dess starka propagationsförmåga, antaga. I betraktande häraf torde äfven uppgiften angående gråalens förekomst på Lavansaari, om ock sannolik, fortfarande erfordra direkt bekräftelse. Af öfriga som litorifoba uppgifna växter förekommer Cam- panula patula i stor ymnighet i Ingå, bland annat invid hafvet så rikligt, att på tidigare hafsbotten uppodlade ängar äro all- deles violetta däraf; den anträffas äfven nära hafvet i Kyrkslätt och vid Helsingfors samt uppgifves som allmän på Fagervik. Geranium = silvaticum med var. parviflorum förekommer på Mötet den 4 oktober 1902. 25 ängsbacke vid hafsvik å Svartbäck i Ingå och är äfven upp- gifven som allmän på Fagervik, Campanula glomerata finnes i Ingå Joddböle på !/2 km:s afstånd från hafvet och dessutom på Fagervik och på Drumsö vid Helsingfors, samt Knautia arvensis allmänt på åkerbackar vid Esbo-viken och Tavastfjärden i Kyrkslätt samt mindre allmänt vid hafsvik i Ingå, Svartbäck, hvarjämte den uppgifves som allmän på Fagervik och i östra Nylands kusttrakter. Alla dessa tillhöra dessutom Hoglands flora. Måhända har i stället för den sist nämnda afsetts Suc- cisa pratensis, som, ehuru äfven den tillhörande Hoglands och Fagerviks flora, af mig i Nyland ej anträffats närmare än på ungefär 2 mils afstånd från närmaste hafsvik, såsom på Koskis, numera Eriksgård, i Kyrkslätt och af Saelan uppgifves i norra delen af östra Nyland ersätta den i kusttrakten allmänt före- kommande Knautia arvensis. Salix rosmarinifolia slutligen finnes i Kyrkslätt på Smeds, ungefär en km från närmaste hafsvik samt längre därifrån i Qvarnby och Ingels och har äfven insamlats vid Ingå prästgård invid Kyrkfjärden, jämte det den i Flora Fagervikiensis upptages som allmän. Äfven de af ofvanstående s. k. litorifoba arter, som verkligen äro mindre allmänna i kusttrakten, synes sålunda i själfva verket ej sky hafvets närhet. I sammanhang härmed tillåter jag mig meddela några upp- lysningar angående en del tidigare uppgifter rörande graalen. Den af H. Lindberg på Åland, Eckerö, funna gråalen hör till var. virescens Whinb. (= var. borealis Norrl., Brenn. i Medd. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, h. 18, p. 184.) ÅA. inceana var. virescens Whinb. i Brenn. Flor., p. 170, afser icke, såsom Hj. Hjelt i Consp., p. 49, förklarligt nog synes förmoda, var. borealis Norrl. eller, såsom den numera kallas, var. virescens Whinb., utan en i H. M. F. med detta namn be- tecknad grönare form från Wasa af den sedermera särskilda var. intermedia f. sublaevis Brenn. A. incana var. virescens Whinb. (= var. borealis Norrl.) sam- manfördes i Brenn. Flor., 1. c., med de senare urskilda var. intermedia Brenn. och var. confusa Brenn. under namnet häir- 26 A. Osw. Kihlman, Muutamista havupuun muunnoksista. suta (Turcez.), hvilket namn alltså här ej, såsom Hjelt i Consp. p. 44 förmodar, betecknar någon mellanform till var argen- tata Norrl. Var. sibirica (Fisch.) åter i Brenn. Flor. 1. ce. består af de sedermera särskilda f. sublaevis pro max. p. af var. interme- dia, ff. glabrata af var. virescens och f. glabrescens af var. confusa. Såsom af Brenn. Flor. 1. c. framgår, är icke, såsom Hjelt antager, var. acumtinata Reg. därstädes densamma som äfven där under namn af var. bipinnatifida beskrifves, utan Regel's var. pinnatifida lusus acuminata, skild från var. pinnatifida lusus vulgaris = pinnatifida Led. genom helbräddade eller endast på yttre sidan sågade, smala och spetsiga, stundom utböjda flikar, alltså med undantag af de hela flikarna i visst hän- seende påminnande om var. bipinnatifida. Att denna sist- nämnda skulle hafva kallats var. acuminata, har jag ingenstädes kunnat finna, ej ens i Diar. 2, X, 1869. Hvad slutligen var. argentata från Muhos vidkommer, så synes den mig lika väl som t. ex. den från Willmanstrand göra skäl för detta namn. Sandman's exemplar från Karlö åter har jag ej sett och därföre anfört denna lokal endast som litteratur- uppgift. De från Korpilahti Piililä och Wiitasaari befintliga exemplaren hafva af mig i Medd., h. 18, p. 183 och 184 sär- skilts under namn af var. sericea, hvilken form af Hjelt all- ' deles förbigåtts. Muutamista havupuun-muunnoksista. Esitti A. Osw. Kihlman. Jo kuusi vuotta sitten huomasin maantien varrella Paar- lammin palstatilan maalla muutamia km:ä lounaaseen päin Ruo- veden kirkolta omituisen näköisen kuusen, jota minä en kui- tenkaan silloin ehtinyt tarkemmin tutkia. Matkustaessani viime Mötet den 4 oktober 1902. 2 kesänä samaa tietä muistui tämä puu taas mieleeni ja huomasin sen silloin tuntuvasti kehittyneen, muuttuneen entistänsä oudom- maksi ja tavallisesta. kuusityypistä poikkeavaksi. Puu osoit- tautui olevan hyvin kaunis, nuorehko exemplari Con wentz'in surukuusesta, Picea excelsa lusus pendula Jacques & Hérincq. Myötäseuraavan valokuvan siitä on maisteri A. Aminoff, jonka maalla se kasvaa, hankkinut ja hyväntahtoisesti lahjoittanut Seuran kokoelmiin. Hän on myöskin antanut siistiä puun lä- h mmän ympäristön sekä poistamalla lika lähellä kasvaneet puut toimittanut sille kylliksi tilavan ja samalla suojatun kasvi- paikan, missä sen harvinainen kauneus oivallisesti tulee näkyvin. Alkuperäisesti mainittuna tarhamuotona on pendula-kuusi varsinkin Conwentz'in tarkan selonteon kautta!) tullut yleisem- min tunnetuksi. Schröter mainitsee?) koko Europasta kaikkiaan 12 eksemplaria, joista kuitenkin 2 myöskin kantaa normaalisia oksia, yksi löytäjän?) oman ilmoituksen mukaan ei kuulune tähän, vaan viminalis-muotoon ja yksi jälellä olevista (Pohjois- Unkarista) ehkä ei ole sekään aivan varma. Picea pendula voidaan siis toistaiseksi pitää suurena harvinaisuutena Europan kasvistossa. Se eroaa päämuodosta siinä että, latvasilmu kehittyen nor- maalisesti ja voimakkaasti, primäriset, muuten normaalisesti haarautuvat oksat tulevat hyvin heikoiksi ja hennoiksi. Vaikka ne nuorina ovatkin tavallisen näköisinä vaakasuorassa tai hiu- kan ylöspäin suunnatussa asemassa, joutuvat ne pian oman painonsa takia toisen näköisiksi ja riippuvat hervottomina pitkin runkoa, joka siitä saa sypressin tapaisen muodon. Picea pen- dulan omituisuutena näkyy sitä paitsi olevan että elävä lehvistö varjokkaassakin metsässä ulottuu hyvin alhaalle eli melkein maahan saakka. Nopeasti kasvavassa Paarlammin puussa tulevat, kuten valokuvakin näyttää, nämät ominaisuudet hyvin selvästi näky- 1 Abb. zur Landeskunde d. Prov. Westpreussen. IX. 1895. ?) Vierteljahrsschrift d. naturf. Gesellsch. in Zärich. XLIII. 1898. 3) Th. M. Fries, Bot. Notiser. 1890, s. 257. 28 4. Osw. Kihlman, Muutamista havupuun-muunnoksista. viin. Varsinkin on lehvistön yläosassa oksien alkuperäinen asento selvä ja myöhemmin seuraavat muutokset helposti huo- mattavat. Alempana rungossa on pikkuoksien lukumäärä jo hyvin suuri; ne kätkevät enemmän tai vähemmin täydellisesti primääristen oksien lähtökohdat ja muodostavat, kääntäen hi- taasti kasvavat kasvaimensa ulospäin, vähitellen melkein tasaisen pinnan, näyttäen siltä kuin puu olisi huolellisen leikkaamisen kautta semmoiseksi muodostettu. Tähän asti tunnetuista Picea pendula-puista on epäile- mättä tuo ensiksi Conwentz'in teoksessa ja sittemmin useasti kuvattu eksemplari Stellinen metsästä lähellä Elbingin kau- punkia komein ja säännöllisin. Tämä arveltiin (1893) ainakin 60 vuoden vanhaksi ja on luultavasti vieläkin vanhempi. Tuon noin 24 m korkuisen puun pituuskasvu on jo melkoisesti vä- hentynyt. Noin ?/3 osaksi on runko erittäin tasaisen ja tuuhean, pylväsmäisen lehvistön peittämänä; ylempänä lehvistö ensiksi hi- taasti, sitten nopeasti soukkenee, pysyen kaiken aikaa hyvin tiheä- oksaisena, joten latvankin oksarakenne on vaikeasti nähtävä. Paarlammin puun ikä on nyt (1902) tuskin puoli Stellinen puun yllämainitusta iästä. Luultava siis on, että sen ulkomuoto vastaisuudessa yhä enemmän lähenee Con wentz'in karakteristista tyyppiä. Maisteri Aminoffin hyväntahtoisesti toimittaman mit- tauksen mukaan on puu tätä nykyä 10,25 m korkea, rungon läpimitta on rinnan korkeudella 13 cm ja lehvistön läpimitta lähellä maanpintaa noin 75 cm. Vapaaherra Carpelan on minulle hyväntahtoisesti ilmoit- tanut eräästä kuusesta, joka kasvaa tien varrella Kirjakkalan tehtaasta Perniön pitäjässä suurelle rantamaantielle erään torpan läheisyydessä. Tämän puun hän sanoo olevan muotonsa puo- lesta vielä huomattavampi kuin Paarlammin kuusi, joka sekin on vhra Carpelan'ille tunnettu. — Insinööri Filip Karlsson Kir- jakkalassa, jolta olen pyytänyt täydentäviä tietoja, on kirjees- sänsä kertonut, että tämän kuusen omituinen muoto johtuu siitä, että kaikki oksat ovat aivan lyhyet sekä melkein yhtäläiset alhaalta latvaan asti. Tästä päättäen kuuluu Kirjakkalan kuusi muunnokseen columnaris Carr., joka sekään ei liene tätä ennen Medd. af Societas pro fauwna et flora fennica 29. Ljustryck G, Arvidsson, H:fors, PICEA EZCELSA Link, lusus pendula Jacques et Hérineq. Paarlampi in Ruovesi, Finnland, Photo A. Aminoff. Mötet den 4 oktober 1902. 29 kirjallisuudessa mainittu Suomesta ja ylimalkain metsäpuuna on ani harvinainen. Schröter tuntee tästä muodosta vaan 6 eksemplaria, kaikki Schweitzistä, ja niistä vaan yksi kauttal- taan tyypillinen kuten Kirjakkalan puu; muut 5 puuta ovat näet syntyneet silmuvariationin kautta siten, että puun alaosa esittää ihan normaalisen kuusen, vläosa taas columnaris-muo- don; raja molempien osien välillä on kovin jyrkkä. Colum- naris-muoto syntyy siten että, latva-silmu pysyen muuttumatto- mana, kaikki primäriset oksat muuttavat kasvunsa tuulenpesän- tapaiseksi (Hexenbesen, nanismus?). — Kirjakkalan kuusi on paikkakunnalla tunnettu »kauniin kuusen» nimellä. Sen ijästä en tunne muuta kuin että se jo ainakin 20 vuotta sitten herätti ohikulkijan huomiota. Tämän yhtevdessä sopii ehkä mainita muutamia havupuu- muotoja, jotka olen viime vuosina löytänyt. Välimuoto Picea excelsa typican ja virgatan välillä on kyllä ennenkin tunnettu. Hyvin karakteristinen, tähän kuuluva > nuori puu kasvaa maantien varrella Saarijärven Kankaalan maalla lähellä Wiitasaaren rajaa. Se poikkeaa virgata'sta siinä että primääriset oksat tekevät jotenkin runsaasti sekundärisiä oksia, jotka kuitenkin jäävät kehittymättömiksi ja hyvin lyhyiksi, muo- dostaen ikäänkuin keriä pitkin puun oksia. Tämä surkastusmuoto (lusus glomerulans m.) kasvaa myöskin Espoon Martinkylässä. "= Kuusen nana-muotoja olen Espoon Kaitansin maalla tavan- nut kaksi eksemplaria. Toinen on noin 1,5 m korkea conica- muoto selvällä oksittomalla rungolla ja leveällä, keilamaisella, hyvin tuuhealla lehvistöllä. Se lienee kuten ympäröitsevät, kor- keat kuuset tätä nykyä noin 30 vuotta vanha. Toinen on noin jalan korkuinen, surkastunut pikkupensas säännöttömällä, bar- vanpuoleisella kasvulla; senkin ikä lienee yli 20 vuotta. Kuusen värimuodoista olen tavannut f. variegatan Carr. Ikaalisen Luhalahdella sekä Saarijärven Riihimäen maalla kum- massakin tapauksessa pienen, toista jalkaa korkean pensaan. Myöskin f. aurea Carr., joka tätä ennen tuskin on Suomesta mainittu, kasvaa suon reunassa Saarijärven Riihimäen maalla; tämäkin on pieni pensas, jonka nuoret neulaset ovat hohtavan 30 A. Osw. Kihlman, Muutamista havupuun-muunnoksista. keltaiset ja vasta myöhemmin (syyskesällä tai toisella keväällä) muuttuvat vihreiksi. Tästä eriävä muoto on yksi puu, josta herra H. A. Printz Hämeenkyrössä on jättänyt minulle oksia. Sen neulaset ovat hyvin vaaleat, vihreänkeltaiset ja niiden värl on pysyväinen. Puu, joka kasvaa Hämeenkyrössä, Kostulan Hannun maalla, on nykyään noin 2 m korkea, runko 3 cm paksuinen; värinsä kautta tämä pallida-muoto hyvin selvästi eroaa kaikista ympä- röitsevistä kuusista. — On samalla ehkä syytä mainita, että se variegata eksemplari, jonka herra Printz ennen on ilmoittanut kasvavan samassa seudussa (vrt. Medd. 19, s. 113), myöhemmin on koetettu siirtää kirkkomaahan, mutta homma ei onnistunut, vaan puu on siihen kuollut. Männystäkin olen tavannut aurea-muodon, nimittäin Janak- kalan Harakkamäen maalla, jossa eräällä kuivalla aholla kasvoi 3 kituvaista, 30—60 senttiä korkeata tainta. Tämänvuotiset neulaset olivat vielä syyskuun keskivaiheilla oljenkeltaisia, vii- mevuotiset taas ainakin heinäkuun loppupuolella normaalinväriset. Kaksi näistä taimista on muutettu suojatumpaan paikkaan. Omituinen petäjän muunnos on pahkula-petäjä (Knollen- kiefer, f. gibberosa m.), josta jo ennen olen museolle jättänyt kaksi noin 2 m pitkää pölkkyä. Toinen niistä on tavattu Pyhä- häkin kruununmetsässä Saarijärvellä korkeana puuna 32—535 cm paksuisella rungolla. Kuori on sillä huomattavan ohut, puu- osa täynnä noin nyrkinkokoisia pahkuloita, jotka, mikäli olen voinut huomata, ovat syntyneet siten että kuoren uudistuskudok- sen toiminta on hyvin epätasainen ollen paikotellen tuntuvasti vilkkaampi kuin muualla. Toisen eksemplarin olen saanut metsänhoitaja F. G. Berg- roth'in suosiollisella välityksellä Korpiselän kruununmetsistä. Sen kuori on paksumpi, pahkulat isommat ja säännöttömämmät kuin edellä mainitussa eksemplarissa; runko on 33—350 cm paksu. — Kolmannen, erittäin kauniin eksemplarin, sekin Korpi- selästä, omistaa metsänhoitaja Bergroth; toisen pölkyn samasta rungosta olen nähnyt vapaaherra Ernst Wrede'n luona. Valo- kuvan ensimmäisestä kappaleesta olen jättänyt kokoelmiin. Mötet den 4 oktober 1902. Kaikesta päättäen ei tämä omituinen petäjä-muoto ole kovin harvinainen metsis- sämme. Metsänhakkaajilta sekä Kurun taka- mailla että Pihtiputaalla olen kuullut, että semmoisia hirsipuita välistä tavataan. — Con- wentz'in mukaan löytyy Wirthyn kruunun- puistoissa, Länsi-Preussin Stargardin läheisyy- dessä, runsaasti pahkula-petäjiä, tavallisesti yk- sitellen tai 3 å 4 yhdessä; kuitenkin on eräässä paikassa isonpuolinen petäjistö muodostettu yksin tämmöisistä puista. Harvinainen ilmiö lienee sitä vastoin Pinus silvestris brachyphylla Wittr. (parvifo- lia, brevifolia, microphylla), josta kolmatta metriä korkea pirteännäköinen puu kasvaa kankaalla lähellä Saarijärven kirkkoa. Neu- laset ovat enimmäkseen 10—14 (6—17) mm pitkät ja puu muistuttaakin kauempaa katsot- tuna pikemmin kuusta kuin mäntyä. Aivan identtisen muodon on Hisinger aikoja sitten löytänyt Fagervikin läheisyydessä. Liite. Myöhemmin on insinööri Filip Karls- son hyväntahtoisesti antanut seuraavia tie- toja Kirjakkalan »kauniista» kuusesta. Puun korkeus on noin 20 m. Rungon oksaton osa on 4 m ja sen läpimitta 25 cm. Oksien pituus, joka on miltei sama latvan yläosaan asti, on noin 1,25 m, niiden asema on nyt jonkun verran riippuva. Puun ikä on arvioitu noin 100:ksi vuodeksi. Sen ulko- muoto sanotaan olleen kauniimmillaan 20 vuotta sitten, jolloin oksat olivat melkein vaakasuorassa asemassa. — Puun rauhoitta- misesta on pidetty huolta. CEG AN ADA SAN 32 Mötet den 1 november 1902. Myötäseuraava, insinööri Carlsson'in tekemä, käsipiirus- tus osoittaa suunnilleen puun ulkomuotoa ja kasvutapaa. Yllä- olevista tiedonannoista käy jo selville, että en erehtynyt kun otak- suin puun kuuluvan muunnokseen columnaris, jonka kauniimpia ja tyypillisimpiä edustajia se epäilemättä on. Pari pientä oksaa, jotka ins. Carlsson hyväntahtoisesti] on toimittanut minulle nähtäviksi, vahvistaa puolestansa sekin otaksumiseni oikeaksi. Mötet den 1 november 1902. Till inhemska medlemmar invaldes med acklamation stu- denterna Harald Nordqvist och Unio Sahlberg (föreslagna af professor J. A. Palmén) samt student Arthur Ramsay (föreslagen af rektor A. Arrhenius). Professor J. Sahlberg föredrog: För Finlands fauna nya Coleoptera. — Se pag. 39. Rektor M. Brenner föredrog: Under sommaren 1902 observerade variationer hos blommorna af Viola tricolor L. — Se pag. 41. Under föredraget framlade herr Brenner en rikhaltig, vackert konserverad samling af till nämnda art hörande former. Amanuens Harald Lindberg föredrog om de för det finska floraområdet nya fanerogamerna: Galium saxatile och Centaurea Jacea X Phrygia. — Se pag. 45. Vid föredraget demonstrerades exemplar af ofvannämnda växter. Dr Oscar Nordqvist föredrog: Some observations about the eel in Finland. — Se pag. 48. Mötet den 1 november 1902. 212 Under andragandet demonstrerade Herr Nordqvist for- mollagda exemplar af ålungar, hvarjämte han uppmanade till planmässiga iakttagelser öfver ålyngel och dettas vandringar. Statsentomologen, dr Enzio Reuter förevisade s. k. häxkvast-bildningar på björk och föredrog därvid följande: Angrepp af Eriophyider såsom medverkande orsak till häxkvastbildningar. »För längre tid tillbaka var den åsikt gällande, att s. k. »häxkvastar» å björk uppkommo till följd af insektangrepp. Som bekant gjorde emellertid E. Rostrup år 1882 den upp- täckten, att sagda deformationer å Betula odorata förorsakades af en svamp, som af honom följande år beskrefs under namn af Taphrina betulina. Enligt Sadebeck framkallas liknande missbildningar å Betula verrucosa af en annan närstående art, T. turgida. De af nyssnämnda forskare anställda undersöknin- garna ådagalade till fullo, att ett värkligt kausalsammanhang existerade mellan uppträdandet af nämnda parasitsvampar och förekomsten af häxkvastbildningar. Nyligen har en engelsman, E. T. Connold, i sitt år 1901 utkomna arbete »British vegetable galls»> framhållit, att i England liknande häxkvastbildningar på björk, af hvilka flere fotogra- fiska afbildningar meddelas, förorsakas af en liten gallacarid, Eriophyes rudis Can. Connold har i detta afseende under- sökt sådana deformationer i alla storlekar, från deras allra första begynnelse ända till de största häxkvastbildningar, som mätte 8 fot 6 tum (engl. mått) i omkrets, och därvid alltid funnit sagda acarid närvarande i ofantlig mängd. Om före- komsten af någon Taphrina-art nämner han däremot i dessa fall intet. Liknande häxkvastbildningar å Corylus avellana äro i samma arbete beskrifna och afbildade; dessa förorsakas enligt hans uppgift af en annan HEriophyes-art, EH. avellanae Nal. var.? — Den omständigheten, att sagda författare undersökt nämnda häxkvastbildningar i alla utvecklingsstadier och därvid alltid konstaterat en synnerligen talrik förekomst af ofvannämnda, ofta visserligen endast knoppdeformationer alstrande aca- rider, synes tala för riktigheten af hans påståenden. Det 3 34 Mötet den 1 november 1902. förhållande, att han ingenting nämner om möjligheten af Ta- phrina-infektion, är visserligen egnadt att förringa värdet af hans undersökningar. Men då man betänker, dels att han funnit utpräglade häxkvastbildningar å en växt (Corylus avel- lana), å hvilken någon Taphrina-art icke torde vara känd, dels den omständigheten, att han i samma arbete omnämner angrepp af Exoascus-arter (Ex. insititiae och Ex. prumi) — något som synes gifva vid handen att Taphrina-frågan icke borde för honom vara främmande — synes det mig som om Eriophyes-arternas före- komst i dessa häxkvastbildningar icke berott på en tillfällighet, utan står i konnexion med sagda missbildningar. Som ytter- isynnerhet å Salix caprea, icke sällan anträffas af Eriophyider förorsakade deformationer, hvilka i mångt och mycket påminna om smärre häxkvastbildningar. I anledning af uppgifterna i nyssnämnda engelska arbete har jag för ett par dagar sedan undersökt särskilda häxkvastbild- ningar a björkar, växande i den s. k. Fabriksparken härstädes, och därvid å samtliga häxkvastar mellan knoppfjällen anträffat den af Connold omnämnda acariden Eriophyes rudis Can. i synnerligen stort antal. Å en del häxkvastar iakttogs intet spar af Taphrina, å ett par andra däremot ett ringa antal sporer; det förtjänar dock framhållas, att årstiden är högeligen olämplig för konstaterandet af förekomsten af Taphrina. Utan att på något sätt vilja fördrista mig att sätta i tvifvelsmål rik- tigheten af Rostrup's, Sadebeck's, m. fl:s uppgifter angående Taphrina-angrepp såsom faktisk orsak till uppkomsten af häx- kvastar — detta förhållande måste ju anses såsom orubbligt fastställdt — håller jag dock för sannolikt, att äfven Eriophyes- arter kunna, att dömma af Connold's undersökningar må- hända ensamt för sig, men i alla fall såsom medverkande orsak, gifva upphof till häxkvastbildningar å björk och måhända äfven å andra trädslag.» I anledning af herr Reuter's föredrag uttalade sig prof. A. Osw. Kihlman i den riktning »att antagandet af acari- derna såsom egentliga upphofvet till häxkvastbildningen hos Mötet den 1 november 1902. 30 björken knappast kunde anses tillfredsställande sålänge, på sätt i det refererade arbetet tyckes vara fallet, den i dessa bild- ningar normalt parasiterande FExoascus-arten lämnas utan- för frågeställningen. På grund af Sadebeck's, Rostrup's och andras undersökningar har som kändt hittills allmänt antagits ett kausalt samband mellan närstående Exoascus-arter och resp. häxkvastbildningar t. ex. på dvärgbjörk och gråal. Det är ej bekant, att Exoascus betulinus skulle uppträda utanför häxkvastbildningarna, medan af referatet framgår, att de miss- tänkta acariderna icke äro så exklusiva. Äfven denna omstän- dighet synes ej tala till förmån för den nya hypotesen. Frågan synes sålunda erfordra vidare utredning.» Herr Elis Nordling lämnade följande meddelande: Allan (Heralda hiemalis) häckande på Lill-Tytterskär. » Förrän jag till Sällskapet inlämnar en redogörelse för resultaten af den resa, jag sistlidne sommar på Sällskapets bekost- nad gjorde till en del utöar i Finska viken, vill jag här på för- hand meddela ett fynd, som kanske äger något intresse. Vid mitt besök på Lill-Tytterskär (på allmogespråket »Säyvi»), en låg, sandig, cirea 3 km lång och 1 km bred holme 50 från Hogland, fann jag H. hemalis L. häckande på ön. Boet, som innehöll åtta friska ägg, befann sig på en lång och smal, i hafvet utskjutande sandig udde, bevuxen endast med spridda grässtrån och Empetrum nigrum-ris i täta flakor. Äggen voro lagda i en grund fördjupning i sanden midt i en Empetrum- tufva, med fågelns mörka dun som bale. Måttserien för äggen är följande: HJ H2.5EH20 DOK 2,5 BLS DIN 4053 200 BU SLS NNK DI Fynddatum: den 1 juni. Ännu den 13 juni såg jag allan uppehålla sig i smärre flockar kring dessa utöar, och enligt allmogens samstämmiga uppgift skall en del allor regelbundet hela sommaren kvardröja i trakten. En allmogeman från Tytterskär, Emil Perheenmies, 36 Mötet den 1 november 1902. sade sig förut hafva funnit allan häckande på Lill-Tytterskär och äfven skjutit ungar af den därstädes.» Studeranden Rolf Krogerus föredrog: Meligethes difficilis Sturm i Finland. »På en exkursion den 2 juni 1902 i omnejden af Borgå infångade jag en svart Meligethes-art, som genom en mera glänsande öfversida och starkare punktur skilde sig från de finska arterna. Vid närmare granskning befanns det vara den inom vårt naturalhistoriska område förr ej anträffade Meligethes difficilis Sturm. Arten i fråga skiljer sig från den närstående M. viduatus Sturm genom en långt glesare punktur, i synnerhet på elytra, samt från M. subrugosus Gyll. genom de tydligt sågade fram- tibierna. Den är härförinnan känd från större delen af Europa ända till Estland och Skandinavien. Arten uppgifves lefva på Lamium album, hvilken äfven i detta fall torde utgjort dess värdplanta, ity att växten allmänt förekom på stället där exemplaret togs.» Fil. magister A. J. Silfvenius föredrog: Ein Fall von Schädlichkeit der Trichopterenlarven. — Se pag. 54. Fil. magister A. K. Cajander omnämnde fyndet af Tvänne för Sveriges flora nya fanerogamer: 1. Cherophyllum Prescotti och 2. Betula nana X verrucosa. Bägge arterna voro förliden sommar anträffade af före- dragaren på svenska sidan af Torne älf. Professor J. A. Palmén refererade ett af dr C. A. Wester- lund i Ronneby öfversändt meddelande om särskilda Etymologiska och synonymiska oegentligheter på ornitologins område. — Se pag. 58. Till de zoologiska samlingarna hade sedan Oktober- mötet förärats följande gåfvor: Mötet den 1 november 1902. Dy 2 stora exemplar af fiskcestodsläktet Ligula från Leuciscus rutilus i Ladoga, 1901, af stud. K. Siitoin. -— 1 ex. Clupea alosa Vv. finta, erhållet vid Vormö-Varglo å Barösundsfjärden d. 27 juni 1901, samt 2 exx. Abramis ballerus från en sjö i Wichtis af mag. D. A. Wikström. — 2 exx. fasaner, nämligen en ung $, skjuten den 19 oktober 1902, och en ung 3, skjuten den 24 oktober 1902 i Helsinge-Malmby, af herr Karl Fazer. (Fasanerna blefvo utplanterade i oktober 1901.) Till de finska insektsamlingarna hafva i oktober 1902 inlämnats: Af stud. Unio Sahlberg 50 arter Coleoptera från Ka- rislojo och Sammatti samt södra Österbotten, Tavastland och södra Karelen, de flesta för resp. provinser nya. — Af studd. 0. Wellenius, Å. Nordström, C. G. J. Sundberg och R. Krogerus enskilda sällsynta och för samlingarna be- höfliga arter från olika delar af södra Finland, af den sist- nämnda en för vår fauna ny art, Meligethes difficilis Sturm. — Af fröken A. Markelin en sällsynt Libellulid från Hel- singe och en märkvärdig varietet af Cicindela campestris från Pieksämäki. — Af eleverna Einar och Arne Palmén 35 arter sällsynta och för samlingarna behöfliga insekter, mest fjärilar, utkläckta från puppor eller uppfödda af larver, från Esbo, Helsingfors och Kuopio. — Af prof. J. Sahlberg 2 för finska samlingen nya Coleoptera, den ena från Pyhäjärvi på Karelska näset, den andra från Sammatti. — Af fil. lic. G. Ca- strén och stud. 0. Castrén en större samling Macrolepidop- tera från Helsingfors-trakten, inrymd uti 15 dubbellådor. — Af mag. A. Luther en större samling insekter, hufvudsakligast Lepidoptera och Coleoptera, från södra delarna af landet. — Af mag. B. Poppius tvänne för samlingarna nya insektarter, Prosopis hyalinata och Clytia pellucens, båda från Åland. == En till Finska Vetenskaps-Societeten insänd fot af brefdufva med vidfäst aluminiumring, hvarpå finnes ingraveradt O. H. 99. 801. Enligt bref af d. 10 oktober 1902 från insändaren, herr Otto Lindroos i St. Michel, är brefdufvan funnen död af en bonde i Vuorenmaa by i Juva socken. 38 Mötet den 1 november 1902. Till de botaniska samlingarna hade förärats följande gåatvor: 2 fotografier af Picea excelsa pendula fr. Ruovesi, mag. A. Aminoff. — 1 fotografi af Pinus silvestris gibberosa fr. Kor- pilahti, 15 fröprof fr. olika delar af landet, 28 kärlväxter i 56 exx. fr. olika delar af landet, prof. A. Osw. Kihlman. — Carum bulbocastanum fr. Hattula, mag. M. v. Essen. — 29 kärlväxter i 61 exx., däribland nya för floran Galium sazxatile fr. Pojo, Centaurea jacea X phrygia fr. Jorois, Scirpus eupaluster X mamillatus fr. Jorois, ny för Sb Poa compressa, ny för Ob Ranunculus sibiricus, nya för Ta Scirpus mamillatus, Galeopsis tetrahit 1. rosea, ny för Oa Scirp. mamäillatus, mag. H. Lind- berg. — Spirea filipendula fr. Esbo (elevexemplar), mag. H> Lindberg: 2—!9 kärlväxter i 17 :exx. fr. Vihti, stud. J. A. Wecksell. — En Rubus-form fr. Åland, mag JAKE nindE roth.:— 21 kärlväxter i 102 exemplar, mag. 0. Collin. — 30 fanerogamer i 35 exx. fr. Eurajoki, stud. C. G. Björken- heim. — Nymphea candida X tetragona, ny för samlingen, fr. Valkeala, mag. O. Sundvik. — 94 kärlväxter i 167 exx. från Kemi Lappmark, däribland nya för provinsen Galium triflorum och Cerastium alpinum glabrum, 247 kärlväxter i 366 exx. fr. Imandra Lappmark, däribland för provinsen nya HEqvisetum scirpoides, Isoétes echinospora, Sparganium affine, Luzula pal- lescens, Carex teretiuscula, Potamogeton pusillus, Stellaria palu- stris v. fennica, Cerastium alpinum lanatum, Batrachium eradi- catum, Nuphar pumilum, Elatine hydropiper, Saxifraga hirculus, Chrysosplenium tetrandrum, Epilobium davuricum, Pyrola media, Galium trifidum, samt följande mer eller mindre tillfälliga arter: Dactylis glomerata, Alopecurus pratensis, Bromus arvensis, Fe- stuca pratensis, Polygomwm lapathifolium, Spergula arvensis, Atriplex patulum, Camelina fetida, Vicia hirsuta, Plantago me- dia, Galium Vaillantii, Centaurea cyanus, magg. V. Borg & Walter M. Axelson. För Finlands fauna nya Coleoptera. Af J. Sahlberg. Senaste vår, då jag tillsammans med några unga kolleger var på en exkursion i närheten af Malm station, anträffade vi några nyligen afhuggna alstubbar, som voro starkt angripna af trägnagaren Dryocoetes almni. Här observerades äfven den sällsynta Salpingus foveolatus Ljung. Vi började ifrigt leta efter densamma och funno därjämte en annan insekt, som genom sin glans, starkare hvälfning och slätare yta genast ådrog sig min uppmärksamhet och gjorde intryck af att vara en särskild art. Vid närmare granskning visade det sig att vi här hade för oss en art, som förut varit anförd hvarken från Skandina- viska halfön eller från Östersjöprovinserna, nämligen Salpingus (Colposis) mutilatus Beck., som först var beskrifven från Al- perna samt sedermera funnen i Frankrike, Tyskland och Dan- mark. Samma art återfanns äfvenledes på al i Pyhäjärvi socken på Karelska näset den 17 juni. Vid närmare granskning af de i Universitetets samlingar under namn af SS. foveolatus upp- ställda exemplaren, fann jag till min öfverraskning S. mutilatus ännu från följande lokaler: Helsingfors (Wellenius, Nord- ström, Krogerus, Sahlberg), Lojo (B. Poppius), Kirjola nära Viborg (Mäklin), Pyhäjärvi i södra Karelan (U. Sahl- berg), Solovetsk i Hvita hafvet (Edgren), Turtola i norra Öster- botten samt Kantalaks i ryska Lappmarken (J. Sahlberg), Enare i finska Lappmarken (B. Poppius), Kola fjorden (Iljin). Det visar sig således att arten har en ganska stor utbred- ning i vårt land, hvarför man kan antaga att densamma äfven finnes i grannländerna. 40 J. Sahlberg, För Finlands fauna nya Coleoptera. För att fästa uppmärksamheten på denna insekt, som ej är beskrifven i Thomson's »Skandinaviens Coleoptera», ej häller i Seidlitz' » Fauna baltica», ber jag att få lämna en kort beskrif- ning på densamma: Salpingus (Colposis) mutilatus Beck. Elongatus, subceonvexus, nigro-aeneus, nitidus, antennis maxima ex parte, ore, tibiis tarsisque ferrugineis, antennis apicem versus femoribusque plus minusve infuscatis; labro basi longitudine sua vix sesqui latiore, antice rotundato, rostro latitudine basali paullo (circiter !/3) breviore, clypeo lateribus fortiter sinuato; fronte utrinqve inter oculos impressa, antennis ab oculis distincte remotis, articulis 5—8 sensim paullo latioribus, 8—11 aeqvilatis, clavam indistinctam formantibus; capite prothoraceque satis fortiter, minus dense punctatis, interstitiis subaeqvalibus; prothorace capite paullo latiore, transverso, basin versus fortiter angustato, supra utrinque leviter biimpresso; elytris pone basin, in qvarta anteriore parte, distincte depressis, leviter punctato-striatis, punctis basi inordinatis, interstitiis planis, alternis punctis minutis seriatim impressis. Long. 3,2—4,5 m. m. Beck, Beitr. Baier. Ins., p. 19, Taf. 5, Fig, 27. — Redt., Faun. austr. Ed. III, 137, — Seidl. Faun. Transsylv. 600. — Salpingus (Col- posis) virescens Muls., Hist. nat. Col. France, Rostriferes, 41, 5. Species inter Salpingos veros (S castaneus, ater etc.) et S. (Raboce- ris) foveolatus Ljung qvasi intermedia. A prioribus differt rostro paullo longiore, clypeo lateribus distincte sinuato labroque minus transverso, apice rotundato nec non structura antennarum, a S. foveolato statura magis convexa puncturaque prothoracis remotiore, interstitiis laevioribus, haud rugosis primo intuitu distinguenda, Vidare ber jag få anmäla en för vår fauna ny Sta- phylinid, Calodera proteusa Mann., af hvilken jag fann ett enda exemplar på den sandiga stranden af Pyhäjärvi sjö på Karelska näset den 16 juni sistlidne sommar. Arten, som genom sin matta, tätt punkterade prothorax genast skiljer sig från öfriga i Finland förekommande arter af detta släkte och för resten är väl beskrifven i vanliga handböcker, är, ehuru mycket sällsynt, funnen 1 sydligaste Sverige och i mellersta Europa. På samma lokal, där icke få för Finland nya arter blif- vit upptäckta, fann jag en annan mycket sällsynt coleop- ter, Epuraea säilesiacea Reitt. Af denna genom sin mörka färg Mötet den 1 november 1902. 41 och breda kroppsform utmärkta art har förut inom den Skan- dinaviska norden anträffats endast ett enda exemplar, vid flo- den Svir. Slutligen får jag såsom en rekryt till vår fauna anmäla: Dorcatoma chrysomelina Sturm., hvaraf jag fann ett exemplar i träsvampar under barken på en torr björk i Sammatti den 22 juli sistlidne sommar. Arten är förut anträffad i mellersta Europa samt i södra och mellersta Sverige. I sammanhang härmed ber jag att få förevisa en mycket egendomlig Cicindela-form, som är funnen i Pieksämäki af folk- skollärinnan A. Markelin och af henne förärad till finska sam- lingen. Det är en märkvärdig färgvarietet af C. campestris, hvilken varietet vid första påseendet genom sin metallbruna färg liknar C. hybrida. Vid närmare granskning finner man dock, att den måste hänföras till C. campestris, med hvilken den öfverensstäm- mer i afseende å kroppsform, skulptur och de hvita teckningarna på skalvingarna. Denna form är af Mannerheim beskrifven som en skild art under namn af C. tatarica och har ofta blifvit anträffad i trakterna öster om Kaspiska hafvet. Det finska exemplaret har ock labrum mörkt, sådant man stundom finner det äfven hos den gröna, vanliga C. campestris. Den i Finland nu funna formen bör kallas Cicindela campestris L. var. tatarica Mann. ab. melanostoma Dalla Torre. Under sommaren 1902 observerade variationer hos blommorna af Viola tricolor L. Af M. Brenner. Den ovanligt regniga och kyliga sommaren detta år, för årets gröda så ödesdiger, har visat sig vara i hög grad gynnsam för åtskilliga af våra vildt växande växters blomning. 42 M. Brenner, Variationer hos blommorna af Viola tricolor IL. Sålunda kommo, bland andra, de under den föregående varma och torra sommaren outvecklade Hieracium pilosella- formerna denna sommar till riklig blomning, och Spergula ver- nalis blommade starkt med fullt utslagna blommor hela som- maren från början af juni till ända in på augusti. Men särskildt frodig var Viola tricolor-vegetationen, i stora, praktfulla och välluktande mattor beklädande under vanliga år torra bärg och backar samt härigenom bekräftande riktigheten af den af V. B. Wittrock gjorda observationen angående villkoren för denna arts kraftfulla blomning. De under vanliga somrar på högsommaren uppträdande små och ljusa blommorna ersattes nu till största delen af de på våren eljes förekommande stora och mörkfärgade. Men tillika visade det sig, i huru hög grad denna växt varierar med afseende a blommornas färg. Ifrån enfärgadt mörkblå- eller rödvioletta blommor genom tvåfärgadt violett- eller blåhvita till rent hvita, eller violettgula till blekgula och rent höggula kunde man finna nästan alla nyanser och dessutom enfärgadt vackert rosenröda blommor, alla med fullt utvecklade honungsfläckar och streck, eller en del rosenröda från slutet af juni utan streck. På en del exemplar voro de yngre blommorna hvita, de äldre annorlunda färgade eller äfvenledes hvita, hos andra däremot alla af annan mörkare färg, hos de tvåfärgade åter än endast det nedersta, än de tre nedre kronbladen af samma färg. Tager man med prof. Wittrock i hans Viola-studier en- dast eller hufvudsakligen blommornas färg och dennas fördelning på de olika kronbladen i betraktande, kunde man i Ingå skärgård på ett jämförelsevis inskränkt område särskilja: såsom ganska allmän f. typica, såsom ytterst allmän f. versicolor och mindre allmän dess f. septentrionalis, spridd f. albida samt mycket sällsynta f. lutescens och f. roseola, men dessutom färgkombina- tioner, som icke öfverensstämma med någon af de af honom anförda. Sålunda finnes från Barösund och Svartbäck en f. hutescens närstående färgvarietet, hos hvilken sidokronbladen likasom de Mötet den 1 november 1902. 43 öfversta äro blekare än det nedersta, då de däremot hos lutescens hafva det nederstas mörkare färg, en annan modifikation åter med endast det nedersta helt och hållet eller till största delen gult, de öfriga däremot hos de äldre blommorna starkt blåvioletta, hos de yngre hvita. Af f. versicolor förekommer likaledes en modifikation med endast det nedersta kronbladet gulhvitt med eller utan violett kant, de fyra öfre mörkvioletta, medan de af Wittrock beskrifna blommorna äro antingen helt och hållet violetta eller de tre nedre bladen hvita såsom hos f. typica. Med afseende fäst å alla växtens delar äro följande af de af mig uppställda varieteterna och formerna representerade: i första rummet var. polygonata med f. petrophila och f. excelsa samt mellanformer, därnäst var. gracilenta och sist var. aequalis. Men dessa former förete, i öfverenstämmelse med hvad ofvan angående klimatets inverkan på blombildningen nämndes, delvis beträffande blommornas färg och form afvikelser från det som tidigare af mig i detta hänseende angifvits, hvarjämte i öfrigt nya former observerats. Sålunda uppträdde f. petrophila af var. polygonata med såväl mycket stora som mindre bredbladiga och mörkt blåvio- letta blommor, antingen enfärgade eller med det nedersta kron- bladet hvitt eller gult eller de tre nedersta hvita, eller med de öfversta kronbladen violetta eller ljusgula, de mellersta ljusgula och det nedersta mörkare gult, eller alla kronbladen hvita eller de två eller fyra öÖfversta svagt blåvioletta, men äfven med mycket stora eller mindre blommor af den vanliga formen och färgen. Af var. polygonata f. excelsa anträffades såväl enfärgadt mörkt blåvioletta blommor som med de tre nedersta kronbladen ljusare eller med de två öfversta blekvioletta och de tre nedre hvita, eller alla hvita eller alla gula, hvaraf de fyra öfre ljusare eller de öfversta blekvioletta, hos en del exemplar af dessa sist nämnda med starkt håriga foderblad, samt dessutom en mellan- form emellan petrophila och excelsa med stora välluktande blå- eller brunvioletta blommor. 44 M. Brenner, Variationer hos blommorna af Viola tricolor L. Var. gracilenta åter företedde ej allenast små eller medel- stora enfärgadt violetta blommor, utan äfven medelstora rent hvita eller tvåfärgadt violettgula med de öfversta kronbladen violetta eller tvåfärgadt gula med de fyra öfre ljusare. Var. aequalis slutligen observerades såväl enfärgadt mörk- blåviolettblommig som trefärgadt violetthvit eller violettgul- blommig med de fyra öfre kronbladen violetta. De olika färgmodifikationernas fördelning på de nämnda varieteterna och formerna framgår af följande uppställning. Var. polygonata f. petrophila. Petalis angustioribus roseo-vio- laceis. subf. versicolor Wittr. pr. p. Petalis latioribus obscure violaceis vel inferioribus albescentibus violaceo marginatis. subf. typica Wittr. Petalis superioribus violaceis, mediis inferioreque albidis. subf. albescens. Differt a. f. albida Wittr. petalis superioribus mediisque obscurioribus. subf. ad var. gracilentam f. sublutescentem vergens. Floribus ut in sublutescente, sed petalis superioribus saepe magis violaceis. subf. subflavescens. Differt a versicolore petalo infe- riore lutescente ad marginem plus minusve violascente. Var. polygonata f. septentrionalis Wittr. Habitu f. petrophilce, sed sepalis latis, petalis latioribus magis rotundatis, obscure violaceis. Var. polygonata f. excelsa. Petalis superioribus violascentibus, mediis flavescentibus vel vix violascentibus, inferiore fla- vescente. subf. versicolor Wittr. pr. p. Petalis violaceis, infe- rioribus laetius violascentibus. Etiam specimina ad f. septentrionalem vergentia adsunt. subf. ad f. albidam Wittr. vergens. Floribus albis. Var. polygonata f. flavescens. Sepalis latis forte pilosis, petalis superioribus flavescentibus vel violascentibus, mediis fla- vescentibus, inferiore lutescente. Mötet den 1 november 1902. 45 Var. gracilenta f. floribus albis. f. lutescens Wittr. Floribus lutescentibus. f. sublutescens. Petalis superioribus mediisque infe- riore pallidioribus, superioribus interdum leviter viola- scentibus. f. ad f. anopetalam Wittr. vergens. Petalis superio- ribus pallide violaceis, mediis pallidioribus vel flavidis, inferiore lutescente. f. versicolor Wittr. pr. p. Floribus violaceis. f. roseola Wittr. Floribus roseis. Var. aequalis f. versicolor Wittr. pr. p. Petalis violaceis, infe- riore interdum albescente. Icke allenast f. versicolor och f. septentrionalis, utan öfver- hufvud de storblommiga formerna voro under vackra dagar välluktande till den grad, att doften kändes redan på afständ. Hos ruderat- och åkerogräsformerna observerades ej nå- gonting anmärkningsvärdt denna sommar i jämförelse med nor- mala somrar. Galium saxatile och Centaurea jacea X Phrygia funna i Finland. Af Harald Lindberg. 1. Galium saxatile L. Under senaste läsår anträffade jag vid genomgåendet af skoleleven Emmy Franck's herbarium exemplar af Galium sazatile, tagna den 17 juni 1901 i Pojo socken (Nyl.) på en torr skogsbacke på Kvarnbacken invid Brödtorp egendom. Då jag aldrig sett denna art ute i naturen, reste jag den 29 juni detta år till Brödtorp för att om möjligt återfinna densamma. Med led- ning af min elev återfann jag också genast arten på den af henne uppgifna lokalen. Denna för vår flora nya art förekom tämligen 46 Harald Lindberg, Galium saxatile och Centaurea jacea > Phrygia. ymnigt på en yta af ca. 10 m?, växande i små mattor, täckande smärre stenar och trädrötter på en hög, åt S belägen, solöppen, stenig, torr backe, bevuxen med tall, gråal och enbuskar, till- samman med Ceratodon, Polytrichum juniperinum, Hypnum albicans, Agrostis vulgaris, Cerastium, Fragaria, Potentilla erecta, Veronica officinalis, Campanula rotundifolia, Achillea millefolium och Hieracium pilosella. Vid mitt besök anträffades endast ett par stjälkar med knoppar. oo Desrafteinymyskaran ek inlämnade exemplaren hade alla utslagna blommor. Enligt med- delande af henne skall den senaste sommar ej kommit till blomning, detta troligen beroende på den kalla och våta vä- derleken. Galium sazxatile liknar vid ett flyktigt påseende något G. uliginosum, men igenkännes lätt på sina glatta stjälkar och korta, spadlika blad, som vid prässningen lätt svartna. Äfven den torra växtplatsen är karakteristisk för arten i fråga. Förekomsten inom Pojo är ganska öfverraskande, då Ga- lium saxatile i Sverige ej är anträffad norr om Småland (saknas på Öland och Gotland), medan densamma i Norge förekommer en- dast längs kusten från Christiansund till norra delen af Bergens stift. För öfrigt är den utbredd öfver så godt som hela Europa, saknas dock i Östersjöprovinserna och öfverhufvudtaget i Ryssland. I Tyskland går arten norrut till Slesvig, Pommern och Brandenburg. Genom fyndet i Pojo har artens nordostgräns framflyttats betyd- ligt. Galium saxatile torde i likhet med Hypericum montanum och Agrimonia odorata, hvardera också tillsvidare anträffad endast på ett ställe, vara att anse såsom relikt i sydvästra Finland. Att dess förekomst ej kan betraktas såsom tillfällig, synes mig uppen- bart; några odlingar finnas ej i närheten och växtplatsen, på hvilken den förekommer, är den för arten typiska. Hassel med atföljande sydliga former är allmän på höjderna i trakten. 2. Centaurea jacea X Phrygia. Af denna för floran nya bastard anträffade jag i medlet af augusti sistlidne sommar tvänne exemplar, växande bland talrika individer af C. Phrygia och några af C. jacea. Då jag först fann Mötet den 1 november 1902. 47 bastarden, var den ännu ej utslagen, men ådrog sig likafullt min uppmärksamhet genom de i knoppstadiet runda korgarna och mörka fjällen. Först den 25 augusti slogo exemplaren ut i blom och då kunde jag Ööfvertyga mig om att här förelåg den nämnda bastarden. Växtplatsen utgjordes af den gräsbevuxna fa Ib. kanten af en stenig z björkdunge invid Ran- tahovi utgård nära Jär- vikylä gård i Jorois socken, Savonia borea- lis. Bastarden närmar 2c sig till habitus mera C. 22. > — Phrygia, till karakterer C. jacea. I följande öf- versikt har jag samman- ställt de anmärknings- värdaste karaktererna 3a. hos dessa trenne for- 3 3e. mer, uppgjord efter exemplar, insamlade på ett och samma ställe. 1- Centaurea jacea L. 2. C. jacea X Phry- gia. 3. C. Phygia L. a. öfversta holkfjäll; b. fjäll från midten af holken; c. nedersta holk- fjäll. 4/1. Jorois, Järvikylä, Rantahovi, Kr nd Sa Bägge exemplaren af bastarden hade flere stammar, det större 7, SMII02 ERAN: det andra 4. C. jacea L. C. jacea X Phrygia. C. Phrygia L. Stjälk 40--50 em, ca. 75 cm hög, glest 50—75 cm hög, i re- glest korthårig och | korthårig, mycket | geln, särskildt nedtill, spindelväfshårig, | sparsamt spindel- | tämligen rikligt hårig särskildt korgskaf- | väfshårig närmastun- | af längre hår, mycket ten. der korgarna. sparsamt sgpindel- väfshårig närmast un- der korgarna. 48 Osc. Nordqvist, Some observations about the eel in Finland. Blad gleshåriga, de nedre vanligen ej tidigt bortvissnan- de, glest och svagt tandade, de nedre och mellersta i regeln ore- gelbundet grundt in- skurna, 1,5—2,5 cm breda, ej rynkiga. Korgar ljusbruna, högre än breda, på pres- sade exx. ca. 1,8 cm hö- ga och 1,5 cm breda, med glest sittande, starkt kupiga fjäll; dessa, särskildt de öfre, ljusbruna, de midtersta fjällen breda, fransiga och glatta. Blommor blekröda. Ståndarknappar öppna, med normalt frö- mjöl. Fruktämnen utan eller med delvis obe- tydligt utvecklad pappus, håriga öfver hela ytan. gleshåriga, de ned- re tidigt bortviss- nande, glest och täml. svagt tandade, ej inskurna, 3,5—4,5 cm breda, svagt ryn- kiga. svartbruna, ca. 2,0 cm höga och ca. 2,5 cm breda; fjäll tättsit- tande, svagt kupiga, fransiga, de nedre med spetsen kamlik och borsthårig så- som hos C. Phrygia. mörkare röda. ej öppnande sig. pappus något bättre utvecklad än hos C. ja- cea, i längd midt emel- lan OC. jacea's och C. Prygia's, fruktämnen håriga öfver hela ytan. tätare och längre håriga, de nedersta tidigt bortvissnan- de, tätt och groft tandade, ej inskur- na, 2,0—4,0 cm breda, mer eller mindre starkt rynkiga. nästan svarta, ca 2,0 cm höga och 2,5—3,0 cm breda; fjäll tätt- sittande, svagt ku- piga, med kamlika kanter, borsthåriga. mörkare röda. öppnande sig, med normalt frömjöl. pappus väl utveck- lad, af fruktämnets halfva längd, »yellow-eels» in »wedding-dress» (Mitth. deutsch. Seefischerei-Verein. Bd. XI. N:o 7; p. 212—214. 4 50 Osc. Nordqvist, Some observations about the eel in Finland. With those opinions coincide the observations made by German naturalists, that the adult eel migrates along the Ger- man coast of the Baltic from the east to the west!) and that the male-eels are becoming scarcer in the eastern parts of the Baltic. ?) On the other side F. Trybom mentions that elvers 10—15 cm long have been found in different rivers on the east-coast of Sweden, the northermost place being the river Ume.?) Try- bom also states the occurrence of male-eels on the east-coast of Sweden in Kalmar län. From those observations he makes the conclusion that the eel does probably spawn in the southern part of the Baltic. Still farther goes Arthur Feddersen who believes that the eel does spawn in fresh water. ”) Those contrary opinions have induced me to examine eels from the Finland-waters. Till now I have examined 134 eels, of which 91 were taken in lamprey-pots in the river Kumo at Lam- mais, about 30 kilometers from the sea; 36 in the same river also in lamprey-pots at Saksankorva, about 23 km from the sea; and 7 in the sea on the south-coast of Finland upon long-lines. All of them were taken in the months of August and September 1902. 1 Mr Dallmer's observations published by dr H er mes (Cirkulare des Deutschen Fischerei-Vereins 1880 and 1884); B e necke, Fische, Fische- rei und Fischzucht in Ost-und Westpreussen, p. 388). 2? Seligo, Männliche Aale im Putziger Wick (Zeitschrift för Fische- rei. 1I, 77). — Seligo found that of 36 eels caught in January in the Putziger Wick 4 were males — Dr Brähl (Mittheilungen des Fischerei- Vereins fär die Provinz Brandenburg. Heft 1. 1892, p. 3). ?) For the quotations see farther. 2 Arthur Feddersen: Fortsatte Aaleundersggelser. Kjoben- havn 1894. — — Die Aalfrage (Mitth. des Deutschen Seefischerei- Vereins. 1895. Nr. 9, 10 und 11). Mötet den 1 november 1902. 51 The following table shows the length of the eels taken in lamprey-pots at Lammais and Saksankorva in the river Kumo between August 15:th and September 25:th, 1902. Each point represents an eel. Length. cm. 31 32 33 34 30 326 dd 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 93 04 As the lamprey-pots are placed for catching the upgoing lampreys, the small eels caught in them must also be upgoing. The length of the upgoing eels in the river Kumo was thus in this year between 31 and 54 cm, the most part of them being Se Osc. Nordqvist, Some observations about the eel in Finland. between 33 and 48 cm long, and the smallest of them being also the smallest eels I have ever seen in Finland. Every eel was cut up, whereby was shown that they all were females. I have never yet seen a male-eel in Finland. In all the examined eels the ovaries were already well deve- loped, although thin. Consequently, there can be no doubt about their sex. Eels of the said length are yearly caught in a considerable number in all of our rivers, where lamprey-fisheries exist. But as lamprey-pots are not allowed by the law to be used before the 15:th of August, there are no records of small eels caught before that date. Nevertheless it is very probable that they begin to ascend earlier. In the lamprey-pots they are chiefly caught during the first days after the beginning of the lamprey- fishing. As already mentioned I have never in Finland seen any eel smaller than 31 cm, though it is possible that there may also be smaller ones. Fishermen have told me that small eels down to 20 cm long are taken off the mouth of the Borgå river upon long-line after midsummer. From Sweden there are some records of the ascent of elvers. Dr J. O. v. Friesen has taken 70—80 mm long elvers August 24:th in Roslagen (north from Stockholm). !) Trybom?) mentions that in August 1889 » large masses of montée 8 to 13 cm in length» have been seen in the river Ljusnan (Herjeådalen in northern Sweden) at least 50 km from the mouth. In August 1898 and in many previous years in the same month there have been seen in the river Ume at the mill- dam at Norafors elvers of 10 to 15 cm length3). In the autumn 1900 dr R. Lundberg has seen a quantity of small eels of 20 to some more than 30 cm length in the river of ') Lilljeborg, Sveriges och Norges Fauna. Fiskarne. III, P- 302. ) Trybom, delivery at the 8th German Fisheulturists Conference in Danzig 1890. Cirkular 1891, p. 30. ”') F. Trybom: Uppvandrande ålyngel (Svensk Fiskeri-Tidskrift. 2:e färg FALI00,0 p- 60. Mötet den 1 november 1902. 53 Nyköping. !) In the west-coast- and southern rivers of Sweden the rise of elvers seems to be a more common phenomenon. ”) There the rise usually takes place earlier in the season, sometimes already in the spring. From the occurrence of elvers in northern Sweden Lilljeborg makes the conclusion, that eel does breed in those parts and that males must be met with also at the shores of the Gulf of Bothnia.?) As already shown I have not been able to state this presumption. Also in Swe- den male-eels have never been found farther north than the island Väldö in Kalmar län to the south from Oskarshamn. Dr F. Trybom?) says, that during many years he has exam: ined small eels from the coast of Kalmar län, Östergötland and Gotland without finding any males amongst them. Those were all taken in the summer. But last year he got 10 small eels caught in the month of September in eeltraps at Väldö. All these eels showed themselves to be males. Thus it is not impossible that male-eels sometimes could be found also in our coast waters. Still it seems to be very unlikely that the eel spawns in our waters. Would that be the case, male-eels would be common, and elvers in the first year would be found. According to Petersen”) eels 31—40 cm long must be at least 3 or 4 years old and also elvers 83—13 cm 1 BR. Lundberg: Om ålynglets uppvandring och åtgärder att befordra denna (Svensk Fiskeri-Tidskrift. 9.e årg. 1900, p. 132. 2?) Cnfr. Lundberg 1. c, Trybom, Några fiskodlingsföretag i Skåne åren 1883 och 1884 (Malmöhus läns K. Hushållningssällskaps qvar- talskrift. 4:de häftet. 1885, p. 289), C. E. Eriksson, Om ålynglets upp- vandring i Mörrumsån (Svensk Fiskeri-Tidskrift. 5 e årg. 1896, p. 186), C. E. Eriksson, Om ålynglets vandring i Lagaån (Svensk Fiskeri-Tidskrift. 6:e årg. 1897, p. 20), Trybom, Ålyngel på vandring (Svensk Fiskeri: Tidskrift. 7:e årg. 1898, p. 147). GIS LC PravD ERNA CE TNIDO; Ålhanar från Sveriges Ostkust (Svensk Fiskeri-Tidskrift. 11:e årg. 1902, p. 9). 5) C. G. Joh. Petersen, Fiskenes biologiske Forhold i Holbzek Fjord 1890—(91). Beretning til Indenrigsministeriet fra Den danske bio- logiske Station. I. Kjgbenhavn 1891, p. 156. 54 ÅA. J. Silfvenius, Ein Fall von Schädliehkeit der Trichopterenlarven long (the length that has been stated in Sweden) are about 1!/, years old — a sufficient time for their coming up there from the southern Baltic, Kattegat or Skagerack. About the migration of the adult eel along our coasts we know at present very little. In the year 1899 The Fisheries Society of Finland arranged the first experiments with eeltraps. For that purpose an experienced eelfisher from southern Sweden was engaged for nearly two months. Following the instructions given by him, Mr Hugo Saurén has on his estate Hirsala, in the parish Kyrkslätt, some miles westward from Helsingfors, succeeded in getting considerable numbers of eel. In the summer 1901 he caught 857 eels, the most part weighing between 6 and 1 kg. About 400 of these eels he got in August. The experiments of Mr Saurén show that on the south-coast of Fin- land the grown up eels are wandering westward. Some exper- iments with eeltraps made by the said Swedish fisherman, a Danish fisher and by myself have not yet given any posi- tive results. The chief difficulty for us is, that the coast is mostly broken up in a vast archipelago, wher2a it is difficult to find the principal ways of the eel. Ein Fall von Schädlichkeit der Trichopterenlarven. Von A. J. Silfvenius. Im Herbst 1901 wurden von Herrn Ingenieur L. Sallmén einige Blöcke, die dem Unterbau einer Bräcke, welche iäber den Jyränkö-Wasserfall in der Nähe von Heinola föhrte, entnommen waren und auf der ganzen Oberfläche unregelmässige klei- nere und grössere Vertiefungen zeigten, zu näherer Unter- suchung nach Helsingfors gesandt. Exemplare von Insekten- larven, die in ungeheurer Menge auf diesen Blöcken gefunden worden waren und vermutlich die Vertiefungen ausgenagt hatten, Mötet den 1 november 1902. 55 folgten mit. Die Larven, von denen die grösseren eine Länge von 17—21 mm besassen, gehörten der Trichopterengattung Hy- dropsyche an; weil aber die Metamorphose nur einer der in Finnland vorkommenden sieben Arten dieser schwierigen Gat- tung genauer bekannt ist, so ist es leider unmösglich, die Larven näher zu bestimmen. Die Mandibeln der Hydropsyche-Larven sind stark, mit stumpfen Zähnen versehen und zum Zerkauen harter, vege- tabiliseher Materialien geeignet, so dass es schon von vornherein anzunehmen war, dass sie die Blöcke verdorben hatten. Im Darme der Larven wurden auch immer Klumpen von Zellen gefunden, die den Rindenzellen des aus einem Kiefernstamm angefertigten Blockes ganz ähnlich waren, so dass man wobhl sicher behaupten kann, dass sie die Vertiefungen ausgenagt hatten. Uber das Vorkommen der Larven hat Herr Ingen. Sall- mén mir freundlichst folgende Mittheilungen gemacht. Der Boden des circa 85 m breiten und 0,15—0,3 m hohen Wasserfalles ist aus hartem Kies gebildet. Die Kasten, an welchen die Larven lebten, waren 2—25 m hoch, und ihre oberen Kanten befanden sich 0,35 m unter dem niedrigsten Was- serstande. Die Bräcke wurde in den Jahren 1854—56 gebaut; die Kasten hatten also im Jahre 1901, als die Bräcke zerstört wurde, circa 47 Jahre im Wasser gelegen. Es trugen die Blöcke auf ihrer ganzen freien Oberfläche Spuren von der Thätigkeit der Larven, so dass man keinen Quadratmillimeter sehen konnte, wo die ursprängliche Fläche zu Tage getreten wäre. Ausserdem erwiesen sich auch die Flächen bei den Fugen, zwischen den Blöc- ken durchweg und die Berährungsflächen der Blöcke an den Ecken der Kasten zum Teil angegriffen. Die grösseren Vertiefungen waren 1,4—3 cm, und einige sogar 6—38 cm tief. Diese zuletzt genannten Vertiefungen lagen zwischen zwei neben einander stehenden, vorragenden Astenden und sind, da die Zweige, als die Kasten gebaut wurden, natärlich in gleichem Niveau mit 56 AA. J. Silfvenius, Fin Fall von Schädlichkeit der Trichopterenlarven. dem tbrigen Teil abgesägt wurden, ganz von der Thätigkeit der Larven herzuleiten. In dem nach Helsingfors gesandten Blocke ist die Thätigkeit der Larven am besten auf der quergesägten, freien Fläche zu sehen. Die stärkeren Zweige sind beinahe intakt und treten als 2—3 cm hohe, radiäre Hägel hervor. Das Mark ist sehr tief zerstört, so dass dort eine 4,5 cm tiefe Vertiefung entstanden ist; zwischen den Higeln kann man auch 3,5—4 cm tiefe Gruben bemerken. Die Gruben liegen in konzentrischen Kreisen, den Jah- resringen folgend, und sind tangential gestreckt. Die grössten von mir gesehenen, deutlich getrennten Vertiefungen waren 2—3 cm lang und 1 cm breit. Auf den longitudinalen Flächen des Blockes sind die Gruben unregelmässiger, seichter und ähneln oft in der Längsrichtung des Blockes gestreckten Gängen. Die Gruben sind oft mit aus feinen Sekretfäden gebildetem Netzwerk bedeckt, und kleine Steinchen und Sandkörner haften als Reste der Larvengehäuse diesen Fäden an. Ausser den Hydropsyche-Larven fanden sich auf den Blöcken auch reichlich Larven der Gattung Leptocerus. Die Thätigkeit der Larven ist wohl so zu verstehen, dass sie zuerst ihre Gehäuse an die Rinde befestigen und die Rin- denzellen fressen. Eine reichliche Algenvegetation entsteht dann auf diesen Stellen, — Spuren von Algen, wahrscheinlich Vau- cheria, wurden in vielen Gruben gefunden, — und die Larven können da reichlichere Nahrung finden. So befestigen sie ihre Gehäuse immer an dieselben Stellen, und die Gruben werden Mötet den 1 november 1902. av Jahr för Jahr tiefer. Auch bieten die tieferen Gruben Schutz gegen die Gewalt des Wassers. Obgleich die Larven sehr langsam arbeiten, — es konnten auf Planken, die 10 Monate im Strome gelegen hatten, keine Spuren von der Wirksamkeit der Larven wahrgenommen werden, — können sie in etwa 50 Jahren schon bedeutende Vertiefungen machen, besonders wenn eine so ungeheure Menge von Larven thätig ist. So erwähnt Ing. Sallmén, dass die obengenannten Planken, mit Ausnahme ihres obersten, der Wasseroberfläche am nächsten liegenden Teiles, so dicht mit Larven besetzt wa- ren, dass diese einander berährten. Auch die Pfeilerkasten waren wohl an ihrer ganzen Oberfläche mit Larven besetzt, obgleich dies nicht direkt konstatiert werden konnte, weil durch die heftigen Stösse beim Aufreissen viele Tausende ins Wasser fielen. | Die ältesten Forscher der Trichopterenlarven (wie Aristo- teles, Plinius, Aldrovandi, Jonston)nennen sie oft mit dem Namen Holzverderber (xylophthoros, ligniperda, ligniperda aqua- tica), was auf ibhre vermuthete schädliche Wirksamkeit hindeutet. Noch Kolenati erwähnt, dass besonders Halesus digitatus und Limnophilus politus »nocent imprimis balneis ligneis et navibus longo tempore in uno loco versantibus», aber in neuerer Zeit sind keine Untersuchungen öäber den Schaden, welchen diese Larven verursachen, publiziert worden; besonders wissen wir nichts von der Thätigheit der in fliessendem Wasser lebenden Larven. Hier liegt ein Fall vor, wo in fliessendem Wasser lebende Trichopterenlarven in ökonomischer Hinsicht wohl zu beach- tenden Schaden angerichtet haben. Wenn zwischen zwei Blöcken viele solche Vertiefungen entstehen, können diese schon dem Gleichgewicht der Kasten und der Bräcke gefährlich wer- den. Da die hier -erwähnten Thatsachen auch die sehr wenig bekannte Oekologie der in fliessendem Wasser lebenden Trichop- terenlarven einigermassen erklären können, habe ich diesen Fall etwas ausfiährlicher beschrieben. Etymologiska och synonymiska oegentligheter på ornitologins område. SA C: AA Westerlund. Under utarbetandet af sista delen af »Skandinaviska fog- larnes fortplantningshistoria» (inel. Finlands), hvars första del utkom 1878, har jag mött åtskilliga oegentligheter inom hit- hörande etymologi och synonymi. Några få af dessa till- låter jag mig att meddela jämte mina försök att beriktiga de samma. 1. Namnet (Calamodyta) arundinacea för en rörsängare tillhör med prioritetens rätt uteslutande Sylvia turdoides Meyer, emedan denna är Linné's Turdus arundinaceus i Syst. Nat. X. (1758). Sedan blef detta namn efter Brisson (1760) och Latham (1790) öfverfördt på den vanliga rörsångaren och af nordens zoologer troget bibehållet för denna, under det att utlandets tilldelat detta namn än åt den ena, än åt den andra arten. Nu sist har Friderich (Naturg. deutsch. Vögel, 1891) behållit namnet arundinacea för turdoides Meyer och gifvit vår arundinacea namnet »salicaria Lin.>. Reichenow (Syst. Verz. d. Vög. Deutschl., 1889) behåller äfven namnet arundinacea för turdoides och gifver namnet strepera Vieill. (1817) åt vår arundinacea. Detta senare anser jag vara riktigt, men äfven att det är nödvändigt, att alldeles förkasta det på så sätt missbrukade namnet arundinacea och för denne rörsångare antaga det mycket lämpliga namnet turdoides. 2. Efter dr Reichenow's föredöme (1889) har C. G. Friderich (1891) »um Linné die Priorität zu wahren» gifvit vipan artnamnet capella i den tron, att Linné först (1735) använde detta för henne, emedan hon (och Telmatias gallinago) Mötet den 1 november 1902. 59 utmärka sig »durch ihren hohen, raschen und wuchtelnden Flug». Detta beror helt och hållet på missförstånd af Linnés ord. Linné har aldrig begagnat namnet capella för vipan såsom artnamn, utan blott anfört det i synonymien såsom ett slags genusnamn hos de zoologiska förfäderna, Bellonius 1557 (Capra, Capella, Vanellus), Gesnerus 1586 (Capella sive TVa- nelhus), Jonstonus 1650 (Vanellus s. Capella) 0. s. v., och hans anmärkning (i Syst. Nat. X.) vid Scolopax gallinago (hvilken de nämnde författarne endast kallat Gallinago minor) »hec Capella coelestis» etc. är icke annat än en latinsk öfversättning af fågelns tyska folknamn, Himmelziege, och har afseende på hans bräkande »läte». SFriinné'störstar namn (1 Syst Nat Xi758rpå strandskatan var (Haematopus) ostrilegus och gramma- tikaliskt riktigt (i öfverensstämmelse med ostrifer m. fl.); den sedan gjorda förändringen till »ostralegus» än däremot felaktig. 4. Med ytterst få undantag hafva författarne skrifvit mor- kullans latinska artnamn så, som Linné själf skref det i Syst. Nat. X f(rusticola), utan att besinna, att det måste vara fel- skrifning eller tryckfel eller minnesfel af namngifvaren (hvarje latinare inser omöjligheten af sammansättningen af rusticus och colo), ty antingen var det Linné's mening att kalla fågeln ruri- cola, som han också gör i Syst. Nat. ed. VI (1748), sannolikt med tanke på dess svenska namn, eller rusticula (dimin. fem. af rusticus). 5. Storspofvens vetenskapliga artnamn är hos Linné och de flesta författare efter honom arquatus, men då namnet utan minsta tvifvel har afseende på fågelns krökta näbb, bör det vara arcuatus. Det förra har en helt annan, här alldeles icke tillämplig betydelse: »arquatus is dicitur cui color et oculi virent ad instar scilicet arcus coelestis, quem morbum qui- dam appellant demoniacum, quidam ictericum»> (Calepini Ono- masticum, 1550). 6. Skedstorikens vetenskapliga namn skrifves af Linné och sedan af alla (utom Reichenow) Platalea leucorodia, hvilket är orätt. Namnet är sammansatt af 2evzöc (hvit) och £omdeocs 60 C. A. Westerlund, Etym. och syn. oegentligheter på ornitologins område. (häger) och måste därföre skrifvas leucerodea, emedan den sista delen, som innehåller hufvudordet, icke får förändras. utom i nägra få bestämda fall, vid grekiska ords förvandling till latin. 7. 5. Nilsson kallar i sin Fogelfauna Phalacrocorax cristatus Bränn. (1764) Phal. graculus »Lin.> och citerar » Pele- canus graculus Lin. Fauna Suec. p. 51 n:o 146». Men nu inträffar det, att på detta ställe i Linnés fauna väl beskrifves en »Pelecanus», men utan artnamn! Detta synes Linné hafva glömt utsätta (eller uppskjutit, emedan han vid beskrif- ningen icke uttänkt något lämpligt trivialnamn), liksom han gjort vid 151 och 152 Colymbus, hvilka senare dock fingo sina resp. namn i »Addenda» p. 559, toppskarfven däremot icke. Så vidt jag vet, syntes ej namnet graculus i tryck förr än i XII upplagan af Syst. Nat. (1766). Linné hade dock gifvit äfven denna art ett namn i sin Fauna Suec. ed. 2, men icke på det alltid citerade stället, utan i den före faunans p. 1 befintliga opaginerade »Faunula Suecica», där alla i faunan beskrifna arterna med sina speciesnamn under motsvarande nummer (och med hänvisning till editio 1 för de redan där beskrifna arterna) äro uppräknade. Denna faunula är skrifven och tryckt efter att faunan var tryckt, hvarföre de tryckfel af namn, som före- komma i faunan och i »Errata» rättas, icke förekomma i fau- nulan. 1 denna kallar Linné fågeln Pelecanus aristotilis (efter benämningen i Aldrowand's Ornithologia, 1650: »Graculus pal- mipes aristotelis s. Corvus aquaticus minor»), hvilket namn såle- des efter lagarne för prioriteten tillkommer denna fågel. Men då upptagandet af detta endast skulle ytterligare öka den börda, som hvilar på synonymien, och vi hafva ett godt namn, som endast är tre år yngre, bör man väl använda det, som Brän- nich gifvit. 8. Sterna macrura Naum., som i våra faunor äfven kallas paradisea Bränn. och arctica Temm., är Linné's Sterna hirundo typica! Sin första och därtill noggranna vetenskapliga beskrif- ning öfver den lämnar han i sin Gotländska resa (1745, p. 197). Han ansåg den mycket närstående, men alltid frånskilda s. k. Mötet den 1 november 1902. 61 hirundo vara alldeles samma fågel, och den enda uppmärk- samhet jag i hans arbeten funnit att han egnade den, utgöres af ett par rader i hans Öländska resa (samma bok, p. 208): »tärnan, som dödades, var alldeles lik den, som vi 1 går sköto i sundet (och beskrefvo s. 197), men näbbet var vid spetsen ofvanpå rödt». Jag anmärkte detta i en liten uppsats »Om Ölands foglar», som jag skref 1853 och som trycktes 1855 i Göteborgs K. Vet. o. Vitt. Samh. Handl. Det var denna animärk- ning och samtal därom med min store lärare, som gaf anled- ning till att S. Nilsson i 3:dje upplagan af Fogelfaunan (1858) uttalade starka tvifvel på riktigheten i den häfdvunna använd- ningen af namnet Sterna hirundo. Här råder emellertid samma förhållande, som vid Linné's namn på många svenska snäckor, bland andra den mycket vanliga Helix nemoralis Lin. (= hor- tensis Mill.), som han då också fann på Öland och därifrån han ständigt anförde den i sin »Fauna suecica». Då O. F. Mäl- ler 1774 med rätta delade denna i två arter, men gaf namnet nemoralis åt den form, som aldrig blifvit funnen på Öland, och åt den linnéanska ett nytt namn f(hortensis), d. v. s. förväxlade dem, och dessa namn sedan af alla malakologer användts i Möäller's mening, så skulle, då jag (i Exposé critique des mol- lusques, 1871) ådagalade detta, arterna byta namn, hvilket icke kunde ske utan att åstadkomma villervalla i ett helt århun- drades malakologiska literatur. Af samma skäl måste namnet Sterna hirundo behållas för den fågel, som hittills, om än med orätt, burit det. Mötet den 6 december 1902. Till inhemska medlemmar invaldes provincialläkaren dr R. F. Fabritius och studeranden Gunnar Fabritius (föreslagna af dr Enz. Reuter) samt studeranden Runar For- sius (föreslagen af professor J. Sahlberg). Ordföranden meddelade, att det af Sällskapet ansökta extra statsbidraget å 8,000 fmk numera blifvit å högsta ort beviljadt. En af Museum Fransisco Carolinum i Linz fram- ställd anhållan om skriftbyte bifölls, och skulle bytets omfatt- ning öfverlämnas till bibliotekariens ompröfning. Framlades följande nyutkomna volymer af Sällskapets publikationer: I. Acta, Vol. 21, som innehåller följande uppsatser: 1. Hjalmar Hjelt, Conspectus Florae Fennicae. Vol. II. Dicotyledoneae. Pars I. Amentacex—Polygonaceere. 2. Erik Nordenskiöld, Zur Kenntnis der Oribatiden- Fauna Finnlands. 3 KM. Levander, Mittheilungen öber Anopheles clavi- ger Fabr. in Finland. 4. ÅA. J. Silfvenius, Uber die Metamorphose einiger Phryganeiden und Limnopbhiliden. Mit 2 (4) Tafeln. I. Acta, Vol. 22, med följande innehåll: 1. J. Ivar Lindroth, Die Umbelliferen-Uredineen. Mit 1 Tafel. 2. Guido Schneider, Ichthyologische Beiträge. III. Ueber die in den Fischen des Finnischen Meerbusens vorkom- menden Endoparasiten. Mötet den 6 december 1902. 63 3. J. Ivar Lindroth, Mykologische Mittheilungen V—X. 4, Guido Schneider, Ichthyologische Beiträge. = II. Fortsetzung der Notizen tber die an der Sädkäste Finlands vorkommenden Fische. Mit 1 Tafel. II. Acta, Vol. 23, innehållande följande uppsatser: 1. A. K. Cajander, Uber die Westgrenzen einiger Holz- gewächse Nord-Russlands. 2. A. K. Cajander, Kasvistollisia tutkimuksia Mynä- mäen, Mietoisten ja Karjalan kunnissa. Kartta, ynnä 4 piirrosta teoksessa. 3. J. Ivar Lindroth, Verzeichnis der aus Finland be- kannten Ramularia- Arten. 4, Walter M. Axelson, Putkilokasvio Pielisen ja Höy- tiäisen välisellä kannaksella. 5. livari Leiviskä, Oulun seudun merenrantojen kas- vullisuudesta. 4 karttaa. 6. Ernst Häyrén, Studier öfver vegetationen på tilland- ningsområdena i Ekenäs skärgård. Med 4 kartor. 7. Harald Lindberg, Die nordeuropäischen Formen von Scirpus (Heleocharis) paluster L. Mit 2 Tafeln. 4, Meddelanden, häftet 28, som redigerats af dr En zio Reuter och rektor Axel Arrhenius. Doktor Guido Schneider föredrog: Uber zwei Endoparasiten aus Fischen des finnischen Meerbusens. Se Pag. OD: Lektor A. J. Mela demonstrerade en korthårig ekorre från Haapavesi och föredrog därvid: Lyhytkarvainen orava. » Piirilääkäri A. G. Helenius on marraskuun alussa Haa- pavedellä Oulun läänissä saanut merkillisen oravamuunnoksen, jonka olen tilaisuudessa tänään esittää seuralle. Eläintä luu- lisi pian joksikin Myozus-lajiksi, niin kummalliselta se näyttää-. 64 Mötet den 6 december 1902. Häntä on pitkä ja hoikka ja koko ruumis aivan lyhytkarvainen. Ainoastaan hännän ja korvien päissä on vähän pitemmät kar- vat, ei kuitenkaan niin pitkät kuin säännöllisellä oravalla. Vai- keaa on sanoa onko jonkunlainen kivulloisuus tämän lyhytkar- vaisuuden vaikuttanut, vai onko se vaan luonnon oikku. Koira oli saanut tämän oravan haluunsa ja purrut siltä kolme jalkaa poikki, mutta herra P. Meriläinen on kuitenkin saanut sen täytetyksi niin taitavasti että noita vikoja tuskin huomaa.» Vidare förevisade Herr Mela: Mus minutus från Haapavesi och Mus musculus, hvithårig form, från Helsingfors samt lämnade om dem följande uppgifter: 1. Tohtori Helenius on myös tehnyt hauskan hiirilöy- dön Haapavedellä. Hän on näet siellä pelloilla kauralyhteiden alla löytänyt sangen lukuisana vaivaishiiren (Mus minutus). Tämä on pohjoisin löytöpaikka maassamme, 649 8 p. 1) tälle pikkuimettäväiselle, jota ei vielä tunneta Skandinavian niemeltä. 2. Valkean hiiren (Mus musculus var.) toi allekirjoitta- neelle muutamia viikkoja takaperin eräs suomalaisen reaalilyseon oppilas. Pidin tuota otusta elävänä pari päilvää ennenkuin an- noin sen täytettäväksi. Se on saatu kiinni täällä Helsingissä ja on omituinen siitä, että se, vaikka onkin valkea, ei ole oikea albinos, sillä silmät olivat mustat, eikä punaiset ja korvatkin ovat harmaat.» Herr Mela framlade ett exemplar af Ishafsalkan, skjutet nära Joensuu, och lämnade härvid följande meddelande: Uria arra Pall., tavattu Suomen valtiollisella alalla »Marraskuun loppupäivinä saatiin Pyhäselältä lähellä Joen- suun kaupunkia elävänä kiini outo lintu, jonka maisteri E. Elo lähetti tri E. Stenroos'ille Sortavalaan määrättäväksi ja Joen- suun koulun kokoelmia varten täytettäväksi. Tri Stenroos huomasi linnun heti varsin arvokkaaksi, valtiolliselta alaltamme ennen — I anslutning härtill framlade prof. J. A. Palmén tvenne exemplar af Uria arra, det ena skjutet i Hausjärvi, det andra vid Rajamäki nära Hyvinge. 66 Mötet den 6 december 1902. Då dessa fynd låta förmoda, att ifrågavarande fågel må- hända uppträdt på ännu flere lokaler i vårt land, framhöll prof. Palmén önskvärdheten af att uppgifter härom måtte meddelas honom. Professor J. Sahlberg förevisade och föredrog: Nykomlingar till Finlands insektfauna. — Se pag. 77. Doktor Enzio Reuter demonsterade Två för Finland nya Coccider hvilka, i och för ett säkert fastställande af deras indentitet, väl- villigt granskats af den kände specialisten R. Newstead vid Grosvenor Museum i Chester, England. — Föredragaren yttrade 1 anslutning därtill följande: »1. Eriopeltis festucae Fonscol. 9. Af denna stora och karakteristiska art, hvilkens honor helt och hållet omgifva krop- pen med en ullik, af fina, tätt hopfiltade hvita trådar bestående säck, hafva talrika exemplar af mag. A. F. Luther anträffats i Lojo på Agrostis-blad, alla inom ett mycket begränsadt om- råde. Arten, som lefver på bladen af olika grässlag, är tidi- gare känd från särskilda ställen i mellersta Europa. Enligt skrift- ligt meddelande af Mr Newstead har den i England anträffats endast på några få ställen och förekommer öfverallt ytterst lokalt. 2. Pseudococcus graminis n. sp. Vid mina undersöknin- gar af hvitax hos ängsgräsen har jag särskilda gånger i senare hälften af juni och i juli inom bladslidan ofvanom den öfversta ledknuten hos Poa pratensis och Phleum pratense anträffat en liten coccid, hvilken af mig förmodades utgöra en hittills obe- skrifven art af släktet Pseudococcus Westw. Denna förmodan har bekräftats af Mr Newstead, som i en skrifvelse till mig framhåller, att denna art är »characterized by its very elongate form, the character of the terminal points of the antennae; the number of large circular spineretts on the dermis and the com- paratively small size of the insect». Kroppen är nästan jämn- Mötet den 6 december 1902. 67 bred, 3,5 mm lång och c. 1 mm bred, till färgen chokoladbrun med en svag dragning i blått samt delvis betäckt af en gles, hvit, flockig beläggning. Af insekten anträffades å samma grässtrå vanligen endast enstaka eller ett fåtal individer, någongång, på Poa pratensis, ända till 10 å 12 exemplar inom en och samma bladslida. Ge- nom sugning å strået ofvanom den öfversta ledknuten förorsakar den öfverstråets och axets, resp. vippans förvissnande och är sålunda att räknas till de redan förut talrika anstiftarne af hvitax på våra ängsgräs. Hittills har arten anträffats på Lofsdal i Pargas samt på ett par ställen i södra Österbotten. — En utförlig beskrifning af denna nya art, hvilken jag på grund af dess mnäringsväxter benämnt Pseudococcus graminis, utber jag mig få vid ett senare tillfälle lämna.» Rektor M. Brenner förevisade Häggkvistar med såväl normala som chlorantiska blommor och yttrade därvid: »Härmed ber jag att, till bekräftelse af min på ett före- gående möte meddelade uppgift angående de missbildade skid- lika häggfrukternas uppkomst af chloranthiska blommor, få före- visa ett antal under senaste sommar i Ingå tillvaratagna kvi- star af blommande och nästan utblommad hägg med såväl nor- mala som chlorantiskt missbildade blommor, hvilka tydligen ådagalägga de nämnda missbildade frukternas uppkomst af de missbildade blommorna, medan blommorna af normalt ut- seende bortvissnat, utan att frukter däraf uppstått.» Herr Brenner lämnade härefter följande uppgift om Förekomsten af Carex hirta. »En annan tidigare uppgift tillåter jag mig tillika kom- plettera, gällande Carex hirta L., hvilken jag, utom på den förra fyndorten Svartbäck i Ingå, denna sommar anträffat vid hafs- stranden på torr afbetad backe på Westerkulla, icke långt där- ifrån.» Mötet den 6 december 1902. [op] Oc Slutligen omnämnde Herr Brenner följande angående Alfågels häckande i trakten af Porkala. » Såsom tillägg till den på föregående möte lämnade upp- giften angående alfågelns häckande på Lill-Tytärsaari i Finska viken, är jag i tillfälle omnämna en likartad observation gjord i början af föregående sekel i Porkala skärgård af min aflidne farfar, Tullnären B. Brenner, hvilken ansåg de funna äggen härröra af någon under flyttningen vingskjutan alla.» Amanuensen Harald Lidberg föredrog: Finlands Nymphea-arter och dessas utbredning. Under föredraget demonstrerade Herr Lindberg såväl herbariiexemplar af dessa arter och af hybrider dem emellan som äfven talrika belysande handteckningar. Fil. kand. E. Hävrén föredrog: Zwei Variationserscheinungen. — Se pag. 81. Fil. mag. B. Poppius föredrog: Uber einige Lathridiiden. — Se pag. 84. Herr Poppius förevisade härefter den sällsynta biarten Osmia bicolor Schrank, anträffad vid Kexholm af forstmästare F. Silén. Professor A. Osw. Kihlman förevisade ungplantor af Lycopodium clavatum med prothallier, insamlade vid Stensvik i Esbo, samt föredrog i anslutning här- till följande: »Die Prothallien waren vom Vorträger im August 1895 im Rohhumus eines Waldrandes unweit Stenswik im Kirchspiel Esbo gefunden. Es waren deren 14 Stäck, unter denen einige auch junge Keimpflanzen getrieben hatten. An einem Prothal- lium waren, ausser einer frischen, gut entwickelten Keimpflanze, noch die Ueberbleibsel zweier, aus unbekannten Ursachen zu Grunde gegangenen Keimlinge zu sehen, die wahrscheinlich alle Mötet den 6 december 1902. 69 aus versehiedenen Jahren stammten. Die Prothallien von L. elavatum waren zur Zeit des Fundes noch nicht in der Lite- ratur beschrieben.» Forstmästare A. W. Granit meddelade följande om Fjäll-lemmeln (Myodes lemmus L.) i Enare Lappmark. » Allt sedan år 1896 har fjällemmeln varit sällsynt i Lapp- land. I Enare har jag under denna tid observerat endast några exemplar och dessa alltid uppstötta af hund. På hösten innevarande år fäste man min uppmärksamhet vid att döda lemlar ofta anträffades i de vattenfyllda grufskärp- ningarna vid Tolosjoki älfs källflöden i södra delen af Enare socken. Kort därpå kom jag till trakten i fråga och fann också lemlar i något antal på de högländta markerna norr och väster om Raututunturi fjällsträckning samt ställvis i Sota-aapa vid- sträckta mosse, där denna bildar vattendelaren mellan lLivalo- och Tankajoki flodsystem. Dock förekom lemmeln ej så tal- rikt, att dess uppträdande kunde benämnas »vandring». Ej häller visade sig djuret lika ilsket och oförväget som det plägar vara, då stora massor äro stadda på vandring. Det kan antecknas, att sommaren 1902 i Lappland varit den kallaste och regnigaste i mannaminne, en fullständig mot- sats till den för djurvärldens utveckling så gynnsamma som- maren 1901.» Forstmästare J. E. Ekström demonstrerade ett genom sin betydande storlek anmärkningsvärdt | Renhorn från Ilomants (Kar. borealis) samt meddelade om detsamma följande. »Hornet har hittats inom Jorkansalo skogstrakt af Suo- musjärvi revier i nordöstra delen af TIlomants socken, omkr. 2—3 kilometer från det ställe, där ryska gränsen och Pielisjärvi sockenrå sammanstöta. Detsamma låg tämligen djupt insjunket i mosslagret vid laggen af en mindre flackmosse samt var betäckt med laf och angripet af röta, hvarför man kan antaga att det redan flere år legat på stället. 70 Mötet den 6 december 1902. Inom samma område anträffades äfven andra horn af samma typ, men mindre dimensioner. Alla dessa voro illa med- farna och således af äldre datum. — Äfven horn af det van- liga utseendet påträffades; några sådana voro fällda före- gående år. Öfverallt i trakten såväl inom Pielisjärvi som Ilomants an- träffades färska spår af renar. Dessa härrörde alltid af 2 eller 3 djur; aldrig tycktes djuren uppträda i flockar.» Studeranden Otto Wellenius föredrog: Ett meddelande om Tomognathus sublzevis Nyl. » Tomognathus sublaevis Nyl. skiljes från alla nordeuro: peiska myror genom sitt stora, fyrkantiga hufvud och sina otandade mandibler. — Den är en uteslutande nordisk art, funnen blott några få gånger i Finland (Helsingfors, Karislojo, Orihvesi, Keuru, Kuusamo och Kittilä), ett par gånger i Sverige och en gång i Danmark. De få entomologer, som iakttagit denna myra i naturen, meddela föga om dess lefnadsförhållanden. Prof. Nylander, som först upptäckte 7omognathus i Finland, meddelar att han fann densamma i två bon af Leptothorax acervorum »ubi pa- rasitice sodaliter habitabat». Den svenske myrmekologen Ad- lerz är den ende, som något utförligare beskrifver dess lef- nadsförhållanden efter de iakttagelser han gjort med fångna Tomognathus-individer. — Då han sålunda infångade ett sam- hälle, bestående af Leptothoraxr acervorum 3 och 93, Tomognathus sublaevis 3 samt talrika larver och puppor af båda arterna, såg han, att Leptothorax-arbetarne räddade samtliga larver och puppor samt till och med bortburo Tomognathus-arbetarne, hvilka ej gjorde min af att rädda ens sina egna larver och puppor. Då en eller ett par Tomognathus-individer insläpptes till ett Leptothorax-samhälle, angrepos de genast och misshandlades, hvarvid de alls icke försvarade sig, utan läto sig släpas bort och kastas i vattnet, som omgaf den burk, hvarest samhället hölls fånget. Trots denna oförtydbara utvisning kände sig To- Mötet den 6 december 1902. öl mognathus-individerna ej mer kränkta, än att de efter några ögon- blick återvände till det ogästvänliga Leptothorax-boet. I två da- gars tid släpades de sålunda omkring utan att någonsin för- svara sig, men förföljelsen aftog allt mer och mer, tills de i några dagars tid bemöttes med indifferentism från Leptothorax” sida, hvarefter förhållandet blef helt vänskapligt, så att / epto- thorax-3 flere gånger sågos slicka och mata Tomognathus-arbe- tarne. — Dessa samhällen hade redan i närmare ett års tid hållits i fångenskap, men helt annorlunda var förhållandet med några nyss infångade Tomognathus-arbetare, som insläpptes till ett likaledes nyss infångadt Leptothorax-samhälle. Långt ifrån att tåligt underkasta sig all misshandling, gingo de anfallsvis till väga och injagade en så stor förskräckelse bland Lepltothorax- arbetarne, att dessa vid hvarje möte hastigt skyndade undan, sedan de en gång fått pröfva värkan af främlingarnes fruktans- värda mandibler. Inom kort jagades hela Leptothorax-samhället på flykten, hvarefter Tomognathus tog i besittning hela stacken med en hel hop larver och puppor, som de flyende ej hunnit bärga undan. Efter någon tid utkläcktes ifrån pupporna Leplo- thorax-3, hvilka vårdade och matade Tomognathus, och på så sätt var samhället färdigt. Af dessa försök framgår, att en Tomognathus-individ, trots fientlig behandling i början, kan lyckas innästla sig och göra sig tolererad i ett Leptothorax-samhälle; men äfven lyckas det ett ringa antal Tomognathus-$ att fördrifva ett helt Leptothorax- samhälle, hvarvid Tomognathus hopsamlar och vårdar de vid flykten qvarlämnade larverna och pupporna, ur hvilka de få slafvar åt sig. Den omständigheten, att af 7Tomognathus hittills blott arbe- tare anträffats, är högst egendomlig. Tanken på en ständig parthenogenetisk fortplantning af arbetarne ligger nära tillhands såsom förklaringsgrund. Visserligen tyckas Forel's undersökningar ha ådagalagt, att af arbetareägg blott hanar produceras, men helt nyligen har Dr. Reichenbach i Frankfurt a/Main bevisat, att 3 af Lasius niger lägger ägg, ur hvilka, sålunda på parthe- 1 N Mötet den 6 december 1902. nogenetisk väg, typiska arbetare utvecklats !). — Vid dissektion af Tomognathus sublaevis fann Adlerz 4—6 äggrör 1 hvartdera ovariet (de andra Myrmicid-7 hafva vanligen endast 1 äggrör i hvartdera ovariet), af hvilka några med väl utvecklade, mogna ägg. Tomognathus tyckes sålunda hafva mera utvecklade ovarier, än andra Myrmiciders arbetare, hvilken omständighet i denna fråga kan vara betydelsefull.» Forstmästare K. O. Elfving föredrog: Härjning af Nematus Erichsonii Hrtg i Evois kronopark. Senaste sommar i början af augusti observerade jag en massvis förekomst af larver å lärkträden i skogskulturerna när- mast Evois Forstinstitut. Vid närmare efterseende fann jag, att det var Nematus-larver. Det var i synnerhet 20—25 åriga träd, som tycktes vara larvernas älsklingsspis, men äfven något äldre, e. 39-ariga enstaka träd angrepos. De yngre träden afbarrades småningom under sensommarens förlopp uppifrån nedåt, så att ungefär halfva kronan, från toppen räknadt, var kal äten — dock icke helt och hållet, ty det var nästan enbart kortskottsbarren, som ströko med, under det att långskottsbarren merändels lämnades orörda. På äldre träd afbarrades endast enstaka grenar. Saväl Larix europaea som ÅL. sibirica angrepos af larverna. — Själfva stekeln, tillhörande nämnda larver, har jag ej öfverkommit. Vid undersökning af mosstäcket i sep- tember fann jag endast gamla kokonger men ej detta års. Då emellertid larverna borde öfvervintra i kokonger, men hvarken så- dana eller larver af mig anträffades under mosstäcket sedan lar- verna försvunnit från träden, är det antagligt, att de, sent ut- vecklade som de voro, tillföljd af den kalla sommaren gått under. Vid försök att efter larven bestämma arten af den härjande barrstekeln, har jag stannat för antagandet, att vi här måste hafva att göra med en hos oss icke förut anmärkt barrstekel: Nematus Erichsonivr Hrtg (= Leachii Dahlb.). Såväl beskrifnin- garna på larven som stekelns lefnadssätt i öfrigt tyckas mig 1) Biologisches Centralblatt N:o 14 & 15, 1902. Mötet den 6 december 1902. 73 gifva fullt stöd för denna förmodan. Stekeln, som lägger sina ägg i 1—2 längsrader på de yngsta årsskotten, förorsakar näm- ligen genom den rispa i årsskottens bark, som 9 för ägglägg- ningen åstadkommer, en abnorm, särdeles karakteristisk böjning och missbildning af årsskotten. Såväl denna missbildning som barrfrat, larver och kokonger ber jag att här få förevisa. Det är icke första gången arten i fråga uppträder härjande hos oss, ty redan 1897 observerades den af aflidne Lektor Furuhjelm och igenkändes af honom såsom tillhörande N. Erichsonti. 'Se- dan dess torde den årligen mer eller mindre talrikt förekommit å Evois. Då fyndet af nämda art i Finland ej tidigare offent- liggjorts, har jag ansett mig nu, sedan jag själf varit i till- fälle att iakttaga larvernas framfart, böra omnämna detsamma. Arten i fråga hör eljes till de mera sällsynta, ehuru ytterst kosmopolitiska formerna. Den har uppträdt härjande, om ock ej farligt, i Harz, Posen och Holstein, vidare i Danmark, där den härjat 1839—46. Också i Nordamerika äro dess larvkolo- nier kända. I Sverge har den varit känd sedan början af senaste sekel; dess larv är till först beskrifven af Dahlbom. Herr Elfving förevisade vidare Tvänne anmärkningsvärda insekter: 1. Ett enfärgadt exemplar af Gastropacha pinti L., taget af Forstmästare T. Rydman i ett grankärr på Evois. 2. Tomicus duplicatus Sahlbg, funnen af föredragaren på Evois å klen fälld gran, tillsammans med Tomicus chalchographus och T. nigritus. Till de botaniska samlingarna hade sedan novem- bermötet förärats följande gåfvor: G60ME Hierdera. tran Jorois, mag. HH. Lindbergs. 231 kärlväxter från olika delar af landet, erhållna genom bota- niska bytesföreningen i Helsingfors, senatskammarförvandten G. Sucksdorffs sterbhus. — 42 kärlväxter i 132 exx. fr. norra Österbotten, herr. V. V. Westerlund. — Ett potatis- stånd med ofvanjordiska stjälkknölar fr. Tavastehus, mag. A. H. 74 Mötet den 6 december 1902. Böök. — Prothallier och unga plantor af Lycopodium elava- tum, prof. A. Osw. Kihlman. — Carex cyperoides fr. Sa, stud: Hans buret Till de zoologiska samlingarna hade sedan novem- bermötet förärats följande gåfvor: Ägg af Harelda hiemalis, funna den 1 Juni 1902 på Lill- Tyttärskär, och 1 alkekung, Mergulus alle, skjuten på Hogland den 2 November 1902, af herr Elis Nordling. — 3 unga ålar , fråns. Kumo -älf saf dr Oc Nordqvist En samline fiskinälfsmaskar från Nyländska skärgården, bestående af ca 30 arter, däribland typexemplar af 2 nya cestod-arter, af dr. Guido Schneider. — 2 fjärilar, nämligen en nästan enfär- gad varietet af Lasiocampa pimi samt Pararge egerides från Evois, af forstmästare K. O. Elfving. — Ranatra linearis och Stenophylax nigricornis från Lappvesi, af magister A. J. Silf- venius. — Några sällsynta Coleoptera från västra Finland, af magister B. Poppius. — Några sällsynta Lomechusa- och Atemeles-arter från södra Finland, däribland en för samlingen ny, af studeranden R. Forsius. — Några sällsynta Coleoptera af studd. O:- Wellemiws, Å. Nordström, 6. Sundberg och U. Sahlberg samt särskilda sällsynta insekter af eleverna E. & A. Palmén. Ueber Zwei Endoparasiten aus Fischen des Finnischen Meerbusens. Von Guido Schneider. Am 4. November dieses Jahres untersuchte ich vier Exem- plare von Cottus quadricornis, die $ von Helsingfors im Meere gefangen waren und von denen jedes ein bis zwei Exen plare von Bothriocephalus punctatus Bud. im Pylorusabschnitte des Darmes barg. Bisher war es mir noch nicht gelungen, diesen Band- wurm bei Cottus quadricornis nachzuweisen. Die Totallänge der Fische betrug 18,7 bis 23 cm. Die Exemplare von Bothriocephalus pwnctatus aus C. quadricornis waren auffallend lang (bis 40 cm) und schmal (bis 2 mm breit). Dabei waren sie sehr dänn und durchscheinend. Die mit sehr dunkel, fast schwarz gefärb- ten Eiern gefällten Uteri waren besonders deutlich zu erkennen, viel deutlicher, als bei den von mir beobachteten Formen der- selben Cestodenspecies aus Cottus scorpius und Rhombus maxi- mus). Der Scolex war bei der Form aus Cottus quadricornis verhältnismässig klein, etwa 1 mm lang bei einer Breite von 0,5 bis 0,6 mm. Nahrung war in keinem von den vier Fischexemplaren zu finden. Sonst besteht sie bei C. quadricornis fast immer nur aus Idothea entomon, enthält also viel Chitin und Kalk, nämlich Substanzen, die vielleicht die starke Ausbildung der Eischalen des Bandwurmes begänstigen. 1 Vel. Ichthyologische Beiträge III, Ueber die in den Fischen des Finnischen Meerbusens vorkommenden Endoparasiten. Acta Soc. F. et Fl. Fennica 22, n:o 2, pag. 14 bis 16. 76 G. Schneider, Endoparasiten aus Fischen d. Finn. Meerbusens. Ferner lege ich hier der Versammlung eine Schwimmblase von Leuciscus erythrophthalmus vor, an deren vorderem Ab- schnitt zwölf linsenförmige Cysten von zwei bis vier mm Durch- messer sich finden. Das in solchem Grade mil Myxosporidien inficierte Exemplar der Rothfeder ist von Herrn Arne Pal- mén in der Bucht Alholmsviken bei Lill-Bodö im Esbo-skär- gård am 29. August dieses Jahres gefangen und präpariert wor- den. Die mikroskopische Untersuchung des Inhaltes der Cysten zeigte, dass sie von einem bisher in Finland noch nicht beo- bachteten Myxosporidium herrähren. Leider liess sich keine genaue Diagnose feststellen, weil wegen der Conservierung in Formol die Tingierbarkeit des Inhaltes der Sporen aufgehohen war. Die äussere Form der Sporen und die Lage der beiden Polkapseln erinnert an Myzxobolus oviformis Thél., von dem die Sporen des in Rede stehenden Parasiten sich jedoch durch etwas bedeutendere Grösse unterscheiden. Die Länge der Spo- ren beträgt 11 bis 14 u, die Breite 7 bis 10 u und die Dicke DIbistZ un Die Langer det Rolkörperenheniistretwan omm Bisher sind nur Henneguya xschokkei G urley und Glugea microspora Thél mit Sicherheit aus finnischen Gewässern be- kannt geworden (s. Ichthyologische Beiträge III, Act. Soc. F. et F. Fennica 22, n:o 2, pag. 44 und 45). Zum Schluss will ich die Bitte äussern, mit Myxosporidien behaftete Fischorgane nicht in Formol, sondern in starkem Alcohol zu conservieren, damit die Tingierbarkeit des Sporenin- haltes nicht leide. (Um den grossen Unterschied im äussern Habitus der Formen von B. punctatus aus Cottus scorpius, C. quadricornis und Rhombus maximus zu zeigen, demonstrierte Redner wäh- rend des Vortrages Exemplare der drei Formen.) Nykomlingar till Finlands insektfauna. Af JESANIDero Härmedels ber jag få anmäla några för vår fauna nya arter Coleoptera. 1. Silusa rubiginosa Er., tillhörande ett hos oss förut ej anmärkt Staphylinidsläkte, som skiljer sig från . Genus Carcinops Mads. Corpus parvum, ovatum, subdepressum. Caput retractum, fronte clypeoque marginatis. Foveis frontalibus in prothoracis pagina inferiore pone angulos anticis positis. Pronotum trape- zoidale, stria marginali distincta. Scutellum parvum. Elytra apice truncata, fortiter striata, striis haud abbreviatis. Tibiae anticae dilatatae, extus apicem versus acute dentatae, sulco tar- sali subrecto, obsoleto; posteriores angustae. Prosternum pro- cessu antico distineto, lateribus marginatum. :Mesosternum emarginatum, antice lateribus stria marginali continuata. Pygi- dium aeqvale, punctatum. Detta släkte står närmast Paromalus Er., men skiljer sig genom djupa, nästan oafkortade strimmor på elytra, tydlig 80 J. Sahlberg, Nykomlingar till Finlands insektfauna. skutell samt genom tydliga, intryckta kantlinjer på pro- och mesosternum. Från Triballus Er. och Fpeirus Er. afviker det genom smala midtel- oah baktibier samt genom byggnaden aft antenngropen, hvilken icke sträcker sig till framhörnen af prothorax. C. 14-striatus Steph. Ovalis, modice convexa, nigra, nitida, antennis pedibusqve rufopiceis, fronte plana, antice marginata, prothorace aeqvaliter convexo, distinete remotius punctato, ante scutellum foveola im- pressa, elytris omnium subtilissime punctulatis, stria marginali subintegra, dorsalibus 6 fortiter impressis, punctulatis, sutu- rali antice cum proxima conjuncta, tibiis anticis obsolete den- ticulatis et versus apicem dentibus 2 acutis, valde remotis; me- sosterno antice obsoletius emarginato. Long. 2!/2 mm. Hister Steph., Illustr. Brit. Ent. V, 412 (1832). — Carcinops Seidl., Faun. Balt. Ed. II, 201. — Schmidt., Best. Tab. Ent. Col. XIV, 21. — Parormalus. pumilis, Er, Jalirb. 1834; 1691-— Car- cinops Mads.,. Ann:;Soe. eots.Fr., 1855; 914,upl. By XXI a Paromalo flavicorni Hbst. paullo brevior, sed latior et magis convexa, striis elytrorum fortiter impressis, 6 dorsalibus subintegris tibiisqve anticis dentibus duabus acutis subapicalibus valde remotis ab omnibus Histerorum speciebus scandinavicis mox distinguenda. 6. HFuceros crassicormis Grav. 3. Slutligen ber jag fa förevisa en synnerligen intressant nykomling till vår Hymenop- ter-fauna, hvilken äfvenledes är ett fynd af stud. R. Forsius. Det är 3 till en art af det märkvärdiga Tryphonidsläktet Huce- ros, näml. HE. crassicornis Grav., hvilken utmärker sig bland de eljes så enformigt byggda Tryphoniderna genom att antennerna i midten äro starkt skifformigt utvidgade och kinderna starkt uppsvällda. Exemplaret är fångadt i Karislojo. Arten är fun- nen i Tyskland samt ett par gånger i Sverige. I Finland har af detta släkte förr veterligen tagits endast en 9 af en när- stående art. E. egregius Holmgr. Zwei Variationserscheinungen. Von SRS AN TÖD Paris quadrifolia L. Wie bekannt ist die Zahl der Blätter eines Sprosses gewöhnlich vier, variiert aber zwischen drei und sechs. Um ein Maass för die Häufigkeit der Variation zu erhalten, untersuchte ich am 2:ten Juni 1902 hundert Individuen dieser Pflanze, die alle auf demselben Platze in einem Gehölze von Prunus padus auf der Insel Ramsholmen unweit der Stadt Eke- näs wuchsen. Der Platz war wegen der hier relativ zahlreich auftretenden Variationen ausgewählt worden. Von den 100 Individuen hatten 81 Individuen 4 Blätter, 16 Individuen hatten 5 Blätter, 2 Individuen 6 und 1 Individuum 3 Blätter. Die Variation geschah also hauptsächlich nach der Plus-Seite. Die Individuen mit sechs Blättern waren kräftiger, als die mit fänf, diese wieder kräftiger, als die mit vier Blättern. Am kleinsten war das mit drei Blättern versehene Individuum, das auch nicht, wie die anderen, eine Blätenknospe entwickelt hatte. Am 13:ten Juni 1902 wurden in einem kleinen, vom Ge- birge geschätzten, mit undicht stehenden Bäumen bewachsenen Thale bei Fredriksberg in der Nähe von Helsingfors 85 Indi- viduen derselben Pflanze beobachtet. Hier fanden sich ausser den vierblättrigen nur fänfblättrige Individuen, und zwar 14 Sprosse mit 6 Blättern. Auch diesmal geschah also die Variation nach der einen Seite. Pyrola uniflora L. Ende Juli 1902 wurden 126 Bliten dieser Pflanze eingesammelt. Die Pflanzen wuchsen nahe bei einander in einem kleinen, wenig feuchten, sandigen Kiefern- bestande unweit des Meeresufers. Die Anzahl der Kelchblätter 6 382 Ernst Häyrén, Zwei Variationserscheinungen. war meist fänf, nur in zwei Fällen vier. Von Kronenblättern wurden in fänf Bläten nur vier, sonst aber fönf, gezählt. Zwei von den Bläten mit vier Kronenblättern waren die oben erwähn- ten, die nur vier Kelchblätter hatten. Hier war die Anzahl der Staubblätter acht. Von den drei Bliäten mit 5 Klechblättern aber nur 4 Kronenblättern hatten zwei acht und eine neun Staubblätter. Es scheint, als wiärde zuerst die Anzahl der Kro- nenblätter und daneben gewöhnlich auch die der Staubblätter reduciert, worauf die Kelchblätter erst folgen. Die Anzahl der Staubblätter schwankte zwischen acht und zwölf. Es fanden sich: 8 Staubblätter in 5 Bliäten & » > 3 > 10 » 2 LIA » KE » » 3 » 2 » » il » Die Variation geschah also ein wenig mehr nach der Mi- nus-Seite, d. h. in andererer Richtung, als bei Paris. Die Staubfäden von Pyrola uniflora sind an der verdickten Basis nach aussen gebogen und liegen gewöhnlich dicht den Kronenblättern angedräckt. Die Anzahl der äber einem Kro- nenblatt liegenden Staubblätter schwankte zwischen eins und drei, und bisweilen fand man isolierte Staubblätter auch zwischen den Kronenblättern. Folgende Variationen wurden beobachtet: I. Staubblätter 10: Meist fand man hier eine Gruppe von drei und daher auch ein einzelnes Staubblatt, oder zwei Gruppen von drei und zwei vereinzelte Staubblätter. Im ersten Falle lag das einzelne Staubblatt entweder zwischen Gruppen von je zwei oder zwi- schen der Gruppe von drei und einer Gruppe von zwei Staub- blättern. Relativ selten fand man zwei Staubblätter in jeder Gruppe. In Ziffern ausgedräckt fanden sich: Mötet den 6 december 1902. 83 Typus A. 3+2+2+2—+1 Staubbl. in 38 Bläten BA Ska ska ln 2 » 2001 Pp 5 ÖR a Sr lr RS » > FJ » » DEN Hr det osa » » 9 » Wenn man sich denkt, dass ein Staubblatt sich von den äbrigen scheidet und zwischen zwei Kronenblätter zu liegen kommt, so erhält man Zusammenstellungen wie die folgenden: DE Al rodel (AME KTH) ERE Stambb ling 3r Bluten ad leds Ulster ol (WS KT) » Le 2 BSR LAR ar IANA La) » >» il » Der erste dieser Fälle kann sowohl vom Typus A, als auch vom Typus B. abgeleitet werden. Die zwei äbrigen gehören zum Typus D. IRIEStTa ubb latter: 9: Hier fand ich in drei Bliäten folgende Kombinationen: I NOLS II HAR GS ar Aadland INJO IR SIAT ar art Eller La (NW KT Gals Late Die zwei ersten Bläten können aus dem ersten oder zwei- ten Typus durch Unterdräcken eines Staubblattes abgeleitet werden. Die dritte Kombination entsteht aus dem Typus E. durch Zwischenlagerung eines Staubblattes. In der zweiten Bläte wurden nur 4 Kronenblätter, aber 5 Kelchblätter gezählt. HINESTaabLbB latter 8: Durch Unterdräcken eines Staubblattes des Typus E ent- steht die Kombination: 2 + 2 + 2 + 1 + 1 (Typus G). Durch Eliminierung eines Staubblattes einer Gruppe des Typus F. entsteht: 3 + 2 + 2 + 1 (Typus H). Auch hier fanden sich nur 4 Kronenblätter, und in einer der drei Bläten war die Reduktion so weit fortgeschritten, dass man auch nur 4 Kelch- blätter fand. 34 B. Poppius, Ueber einige Lathridiiden. Durch Auflösung der Gruppen und Verlagerung der Staub- blätter bekommt man endlich die fänfte Bläte, die auch nur 4 KT. Und 0 KEN atite see keane RET TT EE AR FINE: liegt jedes zweite Staubblatt zwischen den Kronenblättern. ING SH ero loose vrer. il. Durch Zerspaltung eines Staubblattes eines der vier ersten Typen kann man folgende Kombinationen ableiten: Typus: LL 3 4 2 22 rAnStavbblmnt2 Bletexn 5 IN ÖKAR DO SR ÖAR I ARA > Sd » NESES Tam bbla oe 2 Hier finden wir nur eine Bläte, die durch Zerspaltung und Zwischenlagerung der Staubblätter aus Bläten mit zehn oder elf Staubblättern abgeleitet werden kann: 3 + 2 + 1 (zw. Kr.) + 2 + 1 (ANV Ke Die Anzahl der Staubblätter ist immer geringer tiber einem Kronenblatte, das klein ist, oder sich unter den anderen befindet. Es scheint also, als wäre die Ursache der verschiedenen Gruppi- rung der Staubblätter in den Raumverhältnissen der Bläte zu suchen. Ueber einige Lathridiiden. Von BI BOPp IIS Corticaria dentiventris n. sp. Oblong-oval, convex, dunkelbraun bis schwarzbraun, die Unterseite dunkler. Antennen und Beine röthlich. Die Ober- seite des Körpers mit kurzen, spärlichen, etwas aufrechtstehenden Haaren besetzt. Die Fählerglieder alle deutlich länger als breit. Mötet den 6 december 1902. 85 Die dreigliedrige Fählerkeule nicht besonders scharf abgesetzt Kopf und Halsschild im Grunde matt, fein chagriniert, spärlich und seicht punktiert. Der Halsschild breit herzförmig, etwas vor der Mitte am breitesten und hier unbedeutend schmäler als die Flägeldecken an der Basis, nach vorn stärker, nach hinten schwächer gerundet, an den Seiten der ganzen Länge nach mässig stark crenuliert, die Hinterwinkel mehr weniger abge- rundet, als kleine Höckerehen vortretend. In der Mitte vor der Basis eine grosse, ziemlich flache Grube. — Die Flägeldecken oblong, gewölbt, glänzend, an der Spitze breit gerundet, kräftig und ziemlich dicht gestreift punktiert, die Zwischenräume mit ebenso starken Punktreihen, die Punktierung etwas unregel- mässig, gegen die Spitze etwas feiner. Die Unterseite spärlicher und weniger grob punktiert, fein chagriniert, matt. Beim 3 die Vorder- nnd Mitteltibien an der Spitze deutlich einwärts ge- krämmt, und vor der Einbuchtung auf der Innenseite leicht aus- gerandet. Das 5:te Ventralsegment in der Mitte der hinteren Hälfte mit einer wulstförmigen, crenulierten Erhöhung. Beim 29 die Tibien einfach, das 5:te Ventralsegment im hinteren Teile eingedriäckt, vor dem Eindruck eine kleine, kugelförmige Erhö- hung. — Long. 3 mm. Diese grosse und ausgezeichnete Art beweist durch die Punktierung und Behaarung ihre Verwandtschaft mit C. pube- scens Gyll. Aber durch die Beschaffenheit des Halsschildes, der beinahe ebenso breit ist wie die Flägeldecken an der Basis, und durch die an der Spitze einwärts gekrämmten Vorder- und Mittel-Tibien des 3 ist die Art mit C. olympiaca Btt. und. C. crewulata Gyll. näher verwandt. Die Art unterscheidet sich doch leicht von pubescens durch den breiteren und längeren Halsschild, feinere und spärlichere Punktierung des Kopfes und Halsschildes, die mehr gewölbten, glänzenderen, spärlicher aber gröber punktierten, weniger dicht und kärzer behaarten Flägel- decken und durch die Beschaffenheit der Vorder- und Mittel- Tibien des 3. Von den beiden anderen oben genannten Arten weicht diese durch folgende Merkmale ab: durch den bedeutend grösseren und viel breiteren Körper, unregelmässigere Punktie- 86 B. Poppius, Ueber einige Lathridiiden. rung und Behaarung der Fliägeldecken, und von allen drei durch die Beschaffenheit des 5:ten Ventralsegments. Kopf länglich, fein und spärlich punktiert, matt chagri- niert, braun bis braunschwarz, Augen schwarz, ziemlich gross und vorstehend, die Schläfen kurz und klein, doch deutlich be- merkbar. Der Kopf mit den Augen viel schmäler als der Hals- schild in seiner grössten Breite. Die Antennen rötlich, etwas länger als Kopf und Halsschild zusammen. Erstes Glied gross, gerundet, etwa so lang als breit, 2:tes ebenso lang, aber viel schmäler. 3—38 gleich breit, schmäler als 2, 3 und 5 ungefähr gleich lang, etwas länger als 4, 6—38 successiv kärzer werdend. Die 3-gliedrige Keule nicht besonders scharf abge- setzt, die beiden ersten Glieder von gleicher Grösse, das letzte bedeutend länger und breiter. Halsschild etwas breiter als lang, spärlich kurz behaart, schwarz herzförmig, beinahe so breit wie die Flägeldecken an der Basis, etwas vor der Mitte am breitesten, nach vorn stärker, nach hinten schwächer, beinahe ». Bei den zahlreichen Exemplaren von meinen L. Semenowi habe ich Uebergänge gesehen, von schwach sinuierten Seiten des Hals- schildes bis zu fast ganz geradlinigen. Es ist darum nicht unwahrscheinlich, dass der nahe verwandte A. attenuatus eben solehe Variationen aufzuweisen hat. — Die Streifen der Flägel- decken sind bis zu der Spitze gleich stark punktiert, die Zwi- schenräume nach hinten nicht verbreitert, ein wenig flacher als an der Basis — Wie schon oben erwähnt wurde, steht diese Art nahe den Arten L. Jakowlewi Sem. und L. Semenowi m., unterscheidet sich von der ersten, wie es scheint, durch die kräftigere Fählerkeule, die heller gefärbt ist, durch schärfer zahnförmig ausgezogene Wangen, grössere Augen, weniger aus- geschweifte Seiten des Halsschildes, der auch etwas schmäler ist, durch weniger deutlich vortretende Rippen auf dem vor- deren Theil des Halsschildes, weniger ausgezogene Flägeldecken und durch das Vorhandensein einer Furche auf der Stirne. L. subbrevis Motsch. — Bull. Soc. Nat. Mosc., XXIX, 1868, p. 237. Im Sommer 1901 fand ich im Lena-Thale eine Lathridius- Art, die sicher Motschulsky's L. subbrevis ist. Die Exemplare stimmen ganz mit der kurzen Motschulsky'schen Beschreibung tiberein. Oblong-oval, ziemlich breit, braunroth, Flägeldecken, Beine und Fäöähler rothgelb. Kopf matt, stark und runzelig punktiert in der Mitte mit einer deutlichen Stirnfurche. Augen ziemlich klein, wenig hervortretend, schwarz. Wangen hinten in einen 920 B. Poppius, Ueber einige Lathridiiden. kurzen, ziemlich spitzen Zahn auslaufend. Die Antennen sind ganz einfarbig rothgelb, mit wenig stark abgesetzter, 3-gliedriger Keule, unbedeutend den Hinterrand des Halsschildes iäberragend. Halschild annähernd quadratisch, etwas länger als breit, breiter als der Kopf mit den Augen, matt, etwas runzelig und unregel- mässig punktiert, vor der Basis quer eingedräckt. In der Mitte zwei schwach erhabene Längsleisten, die nach vorne sich bo- genförmig nähern. Die Seiten sind vor der Mitte breit ausge- randet, die Hinterwinkel rechtwinkelig, die Vorderwinkel mit abgerundeten, etwas abstehenden Loben. Die Flägeldecken oval, ziemlich breit und nach hinten wenig verschmälert, bedeutend breiter als der Halsschild, im hinteren Theil gewölbt, vorn be- sonders an den Seiten schwach quer niedergedräckt, nach hinten breit bogig zugespitzt, vor der Spitze nicht ausgerandet, glän- zend. Die Streifen ziemlich kräftig punktiert. Die Zwischen- räume etwas gewölbt, Sutur und 2:ter Zwischenraum stärker erhaben. Nach hinten werden sowohl die Punktstreifen, als auch die Zwischenräume undeutlicher und weniger hervortre- tend, die letzteren ausserdem breiter. Die Schultern sind mehr weniger abgerundet, wenig hervortretend. Long. 2 mm. Diese Art hat eine habituelle Ähnlichkeit mit LC. lardarius L. Von der letztgenannten Art unterscheidet sich L. subbrevis aber sofort durch die breiten nicht in eine Spitze ausgezogenen Flägeldecken. Am nähsten ist die Art mit L. Sahlbergi Btt. verwandt, unterscheidet sich aber leicht durch folgende Merk- male: Die Farbe ist viel heller, die Fähler sind ganz einfarbig, hell, mit etwas weniger abgesetzter Keule, die Augen kleiner, der Halsschild verhältnismässig schmäler und stärker punktiert, an den Seiten mehr ausgeschweift, die Flägeldecken gewölbter, kiärzer und breiter mit stärkeren Punktreihen, die nach hinten auch deutlicher sind, und die Zwischenräume stärker gewölbt. Ausserdem sind die Sutur und der 2:te Zwischenraum erha- bener. Von L. Pandellei Bris. leicht zu unterscheiden durch die Färbung, den Bau des Halsschildes, schlankere Fähler, bedeu- tend kleineren Kopf, breitere und kärzere Flägeldecken und weniger hervortretende Schultern. Mötet den 7 februari 1903. 91 Motschulsky fährt (1. ce.) diese Art aus dem Lena-Thale im Ost-Sibirien an ohne nähere Fundortsangaben. Ich erbeutete im Sommer 1901, am 12. August, drei Exemplare unter Heu auf einer feuchten Wiese beim Dorfe Shigansk, (ca. 672 n. Br.), an der mittleren Lena. — Mus. Helsingfors, coll. mea. L. lenensis n. sp. Diese Art steht der vorigen sehr nahe. Der Kopf ist aber breiter und kärzer, mit. bedeutend grösseren Augen. Die Wan- gen ohne Zahn. Die Antennen sind etwas kärzer, mit stärker, abgesetzter Keule und mit dunkleren Endgliedern. Kopf und Halsschild sind dunkler, braunschwarz, die Flägeldecken weniger gewölbt, schmäler und verhältnismässig länger, eiförmig, an den Seiten weniger gerundet, dunkler, rotbraun, mit schwarzer Sutur. Sonst ganz wie L. subbrevis Motsch. Von L. Sahlbergi unterscheidet sich die Art durch kärzere Flägeldecken, viel stärkere Punktstreifen und stärker gewölbte Zwischenräume. Die Flägeldecken sind auch mehr glänzend. Fundort: Nordost-Sibirien, Lena-Thal, auf Wiesen bei Ytyk-haja, ca. 50 Werst nördlich von Jakutsk, ein einziges Exem- plar am 6. Juli 1901. — Mus. Helsingfors. Mötet den 7 februari 1903. Till korresponderande ledamöter invaldes på tillstyrkan af Bestyrelsen med acklamation professor N. Knipowitsch och doktor G. Jacobson i S:t Peterburg, föreslagna, den förre af doktorerne K. M. Levander och Enzio Reuter, den senare af professorerne John Sahlberg och O. M. Reuter. På förslag af bibliotekarien beslöts träda i skriftutbyte med »Revue Internationale de peche et de pisciculture»> och skulle till redaktionen af sagda tidskrift öfversändas Säll- skapets »Meddelanden>» och separat af iktyologiska uppsatser. 92 Mötet den 7 februari 1903. Till publikation anmäldes: M. Brenner, Spridda bidrag ull kännedomen af Finlands Hieracvum-former. VII. Sydtavastländska och nyländska Hie- racier. A. J. Silfvenius, Ueber die Metamorphose einiger Phry- ganeiden und Limnopbhiliden. IL Ordföranden meddelade, att magister A. Luther, som af Sällskapet erhållit ett stipendium om 400 mark för fortsättande af tidigare begynta hydrofaunistiska studier i Lojo sjö, i följd af arbetet med »Bibliographia Zoologica» varit förhindrad att fullfölja programmet för sina undersökningar till hela dess vidd och på denna grund ansett sig icke böra lyfta det honom till- delade stipendiet. I anledning häraf hade inom Bestyrelsen väckts förslag att tilldela magister Luther 200 mark som under- stöd för de undersökningar han under sommaren medhunnit, och beslöt Sällskapet enhälligt bifalla härtill. | Ordföranden professor J. A. Palmén och lektor A. J. Mela redogjorde för Det massvisa uppträdandet af ishafsalkan, Uria arra, 1 särskilda delar af landet. Tack vare till allmänheten genom tidningssprässen riktade upprop hade talrika meddelanden om nämnda fågel kunnat insamlas, enligt hvilka densamma synes varit utbredd öfver större delen af landet. Enligt uppgift af kon- sul Koch i Reval hade äfven vid Estländska kusten några exem- plar blifvit iakttagna, hvaremot arten ej synes blifvit anträffad i Sverige och på Åland. I Finland har jämte ishafsalkan uppträdt en annan ishafsfågel, Mormon arcticus, at hvilken bl. a. ett exemplar anträffats i Muonioniska af forstkonduktör J. Montell. Föredragarene anmälde till publikation i Sällskapets skrifter en sammanställning af nämnda iakttagelser. I anslutning till redogörelserna om ishafsalkan omnämnde dr. O. Nordqvist, att Fiskeriföreningen senaste höst fått erlägga en stor mängd premier (ca. 440 st.) för lom i Kexholm, hvaraf framgår, att lommen då uppträdt ovanligt talrikt i nämnda trakt. Mötet den 7 februari 1903. 93 Rektor M. Brenner föredrog om Fragaria elatior vild i Ingå i västra Nyland. » Att döma af Herbarium Musei Fennici, edit. II, skulle Fr. elatior öfverallt i Finland, där den anträffas, vara förvildad. Äfven Blytt i Norges Flora och Lange i Danmarks Flora upp- gifva den lika bestämdt såsom förvildad, hvaremot Hartman och Neuman i sina Floror försiktigtvis angifva den som »tro- ligen» eller »antagligen» på de flesta ställen förvildad, och Are- schoug i sin Skånes Flora, likasom Ascherson och Graeb- ner i Flora des Norddeutschen Flachlandes samt R uprecht och Meinshausen i sina Ingermanländska Floror anföra den som vild. Då jag i somras 1 Ingå socken i västra Nyland funnit den under omständigheter, som åtminstone för mig synas ådaga- lägga dess hemortsrätt på denna plats, ber jag att för Sällskapet få omnämna detta fynd. Uti nedersta delen af en mot söder mot en äng, upptill brant, nedtill svagt sluttande björkbacke med graninblandning och lund- artad vegetation förekommer den i stort antal spridd bland bu- skar, ormbunkar, gräs och diverse örter på ett afstånd af ungefär en half kilometer från närmaste gård, Svartbäck, där den visser- ligen nu de fyra sista åren och möjligen äfven någon tid förut odlats, men blott i några få, svagt fruktbärande exemplar och tillräckligt aflägset, för att den skulle kunna antagas hafva däri- från utkommit och förvildats. På de ställen jag annorstädes i närheten af trädgård obser- verat den, har "den förekommit alldeles enstaka eller i få exem- plar; här däremot är den, som sagdt, mycket talrik och exem- plaren så spridda bland andra växter, att de ej kunna, om ej för mycket länge sedan, hafva uppstått genom frön eller örtref- vor från något ensamt frö eller smultron, isynnerhet som ref- bildningen här är svag eller delvis ingen och hela samhället sterilt, utan honblommor. Jag skulle alltså anse, att denna art åtminstone här måste betraktas såsom ursprungligen vild, lika väl som alla andra våra vildt växande arter, som först efter människans uppträdande här bosatt sig.» 94 Mötet den 7 februari 1903. Professori A. O. Kihlman mainitsi että Rhinanthus (Alec- torolophus) -suvun monografi, toht. J. v. Sterneck, hyväntah- toisesti oli tarkastanut tähän kuuluvat muodot Yliopiston ko- koelmissa, ja antoi sen johdosta seuraavat tiedot Suomen Rhinanthus-muodoista. »Sterneck'in v. 1901 julaistussa monografiassa ei ole lai- sinkaan käytetty materialia Suomesta Siihen litetyissä levenemis- kartoissa onkin sen vuoksi esim. Rh. major'in raja vedetty ko- konaan Suomen ulkopuolelle, vaikka mainittu laji meillä tava- taan Etelä-Lapissa asti. Rh. major'in alalaji, Rh. apterus Fr., on kokoelmissa edustettu vaan kahdesta löytöpaikasta, nimittäin: Rovaniemen rajalta, pellon lähbeisyydessä (Hjelt ja Hult) sekä Simon kirkolta, pellossa (V. Westerlund). Sterneck'in mu- kaan on epätietoista, onko tämä siivettömistä siemenistään tun- nettava varieteetti tai alalaji säännöllinen peltokasvi kuten Alpeissa kasvavan Rh. alectorolophus'en analooginen rinnakkaismuoto, Rh. buccalis. Rh. minor'ista kasvaa meillä kaksi muotoa. Toinen, joka Sterneck'ilä esiintyy vaan nimellä »nordische Form» ja jonka toistaiseksi saattaisi kutsua var. septentrionalis, edustaa Jää- meren rannikolla ja Pohjois-Lapissa yksinomaan Fh. minor'ia, mutta on tavattu niinkin etelässä kuin Lappvedellä. Se eroaa tyypillisestä Rh. minor'ista melkein haarattoman vartensa, leveit- ten lehtiensä ja suurten, pitkähköjen suojuslehtiensä kautta, joten ulkomuoto muistuttaa Rh. major'ia, joksi se onkin välistä määritelty. Sen esiintymistapa ansaitsee kasvintuntijain huo- miota, koska se mahdollisesti on systemaattisesti pidettävä eril- lään Rh. minor'ista. i Toinen Eh. minor'in alalaji on Rh. stenophyllus Schur, joka toistaiseksi on meillä tavattu ainoastaan kerta, nimittäin Raahen luona (E. W. Blom). Se on Rh. minor'in tyypillinen syksymuoto ja tunnetaan paitsi myöhäisen kukkimisensa kautta myöskin siitä, että löyvytyy 2 å 3 lehtiparia ylimpien oksien ja alimpien kukkien välillä.» 2 Mötet den 7 februari 1903. 95 Mag. Harald Lindberg lämnade följande Floristiska Meddelanden. 1. Jungermania (Lophozia) grandiretis Lindb., en för flo- ran ny lefvermossa, var funnen i Simo på ön Montaja. Arten var tidigare känd blott från enstaka lokaler i norra Skandinavien. 2. Ranunculus auricomus L.F sibiricus Glehn hade i stor ymnighet anträffats på gräsbevuxen mark vid Kemi gamla lands- kyrka. 2. Poa compressa L., ny för Savolax, hade af föredragaren anträffats växande sparsamt på sandmark i björkskog i Jorois, Järvikylä. Ylioppilas Unio Sahlberg esitti Mnuutamia Suomen faunalle uusia Coleoptereja. Kts. siv. 97. Professor Er: Elfving gåt a dr. J. EdY. DIson Ilvyerus' vägnar följande meddelande: Om sällsynta fiskar i Lovisa-trakten. 1. Belone vulgaris. Öfver ett dussin vackra exemplar fån- gades i juli och augusti 1901. 2. Clupea alosa finta. År 1901 fångades ett tjog sådana i Pellinge, år 1902 flere hektoliter. Måhända hade denna fisk dragit med sig den sillhval, som sommaren 1902 iakttogs i Pernå kyrkvik och på andra ställen. 3. Cyclopterus lumpus. Under lektiden i medlet af detta år, fångades åtskilliga exemplar bland dem ett vägande nära 2 kg. De flesta voro bruna eller gråsvarta med mer eller min- dre högröd buk. Ett var blått, från mörkt indigofärgadt på ryg- gen till himmelsblått på buken. Hos ett annat exemplar väx- lade färgen mellan skarlakan och purpur. Vidare omnämnde herr Elfving följande af densamme meddelade notiser om Anmärkningsvärda växter i Lovisa-trakten. 1. Anagallis coerulea, växande i ett potatisland i staden. 96 Mötet den 7 februari 1903. 2. Ruta grarveolens, ett exemplar i en sopgrop i staden, härstammande antagligen från en trädgård i närheten, där arten uppdragits ur frö. 2 3. Cerefolium silvestre parviflorum TIverus, ymnig i en mot söder dosserande sänka å skäret Dunkahäll i Lovisa-viken. Kasvitieteelliselle museolle on joulukuun kokouk- sen jälkeen lahjoitettu: 3 putkilokasvia Etelä-Savosta, niiden joukossa Carex cype- roides, sekä 7 putkilokasvia Pohjois-Savosta, reht. E. J. Bud- dén. — 5 putkilokasvia eri osista maata (oppilaitten keräämät), maist. H. Lindberg. -— Aira bottmica x cespitosa Vaasasta, toht. Hj. Hjelt. — 124 putkilokasvia Uudeltamaalta, rehtori M. Brenner. Sitä paitsi on varatuomari G. Sucksdorff-vainajan kuo- linpesä museolle lahjoittanut hänen herbarionsa, sisältäen suu- rehkon (1,408 kappl.), enimmäkseen erittäin huolellisesti prepa- reeratun kokoelman suomalaisia ja skandinavilaisia putkilokas- veja. Till de zoologiska samlingarna hafva sedan decem- bermötet inlämnats följande gåfvor: 10 exx. Uria arra från särskilda orter inom landet, näm- ligen från Hausjärvi, 3, anländ till museet d. 6. XII. 1902, af magister J. A. Sandman. — Från Hyvinge Rajamäki, 2, anl. d. 6. XII. 1902, af herr Wald. Lindström. — Från Haapa- koski, an od. 2, XII 02 ans entor JERVEEDIe sexman apes Från Valkjärvi-Veikkola, af herr BR. Aschan. — Från Verkko- saari, 3, skjuten å Ladoga d. 2. XII. 1902, af herr Einar Sten- berg. — Från Östra Rönnskär vid Helsingfors, 9, anträffad af villavakten Valfrid Johansson. — Från Joensuu, 2, anträffad d. 5. XII. 1902, af lektor O. Neovius. -— Från närheten af Sor- davala, 3, anträffad i skogen af en bonde, insänd ad. 22. XII. 1902, af ingeniör J. Alopaeus genom herr A. Hintze. — Från Uleå- börg, 3, anl. d. 27. XII 1902, af Kerr Assar Wichmann Från Hästö-Busö utanför Ekenäs, anl. d. 4. I. 1903, af fiskaren E. L. Röman. — 1 Naucifraga caryocatactes från Mariehamn, Mötet den 7 februari 1903. 97 andr RE Hasetlund: 5 exx. Lozxia leucoptera, skjutna i slutet af oktober å Männikkö, Kemi, af herr 0. Wallenius. — 1 Mormon arcticus, ungfågel, från Muonioniska, af forstkon- duktör J. Montell. — Vidare hafva inlämnats 20 planktonprof från Sordavala socken, tagna under sommaren 1902, af magister A. J. Silfvenius, samt en intressant abnormitet, nämligen mogna könsorgan af en hermafroditisk lake, fångad å Elfvik i Eshordst 250 LO 03Tat hem bilp NOT rInS Muutamia Suomen faunalle uusia Coleoptereja. Esitti UmnTorsSanIPero Donacia limbata Panz. Yhden kappaleen tätä kaunista kovakuoriaista, joka helposti eroaa kaikista muista Donacia- lajeista pitkin peitinsiipien ulkoreunaa olevan tummanpunaisen juovansa kautta, löysin viime syyskuun 5 p:nä Karjalohjalla, lähellä Pellonkylän taloa. Pietarilainen Obert tosin sanoo ta- vanneensa sen Suomessa, mutta kun hänen tiedonantonsa yleensä ovat hyvin epävarmoja, ja kun tätä lajia ei ole ennestään suo- malaisissa kokoelmissamme, oli se kuitenkin sangen tervetullut. — Muuten D. limbata on yleinen Etelä- ja Keski-Europassa ja on pohjoisessa levinnyt Etelä-Ruotsiin ja Etelä-Norjaan asti. Ulkopuolella Europpaa se on tavattu Pohjois-Afrikassa ja Si- periassa. Epurea deubeli Reitt. on taas pieni Nitidulide-heimoon kuuluva kovakuoriainen, jota ei ennen ole löydetty koko Poh- jois-Europassa. Mikäli olen voinut tietooni saada, ei sitä ole tavattu muuta kuin Transsylvaniassa kaksi kappaletta. Se on eniten FE. thoracica'n kaltainen, mutta eroaa siitä helposti pie- nen kokonsa, erittäin kapean ruumiinmuotonsa ja pitkän etu- selkänsä kautta. Muotonsa puolesta on se E. leviuscula'n kal- tainen, mutta on tätä paljoa pienempi ja sitäpaitsi lyhytkarvai- nen, kun taas tuo toinen on ihan kalju. — Heinäkuussa v. 1901 löysin 'yhden exemplarin tätä hyönteistä Karjalohjalla vielä pys- = ( 98 U. Sahlberg, Muutamia Suomen faunalle uusia Coleoptereja. tyssä seisovan, Tomicus typographus en tappaman kuusen kaar- nan alta. Scymnus testaceus Motsch., kolmas uusi tulokas, on sa- moin kuin £. deubeli ennen tuntematon Pohjois-Europasta. Se on Se. suturalisen näköinen, mutta eroaa sitä selvästi eturin- tansa rakenteen kautta. Sitäpaitsi on se hiukan pienempi ja koko joukon lyhyempi. — Kun viime marraskuun 4 p:nä olin matkalla Sammatissa, sain seulalla m. m. kaksi Scymnus'ta, jotka myöhemmin havaittiin täksi lajiksi. Kun sittemmin tar- kastettiin Yliopiston suomalaista kokoelmaa, huomattiin siinä eräänä Sc. suturalis' en muunnoksena myöskin kaksi Sc. testa- ceus'ta jotka isäni, professori J. Sahlberg, oli ottanut toisen Karjalohjalla heinäkuussa v. 1887, toisen Jalgubassa, Venäjän Karjalassa, 18 !/,x96. — Muuten laji, joka ennen nähtävästi on sekoitettu Sc. suturalis' een, näyvttää olevan hyvin laajalle levin- nyt, vaikka yleensä harvinainen. Löytöparkoista mainittakoon Keski-Europpa, Korfun saari, Kaukasia ja Itä-Siperia. Koska molemmat viimeksimainitut kovakuoriaislajit ovat ennen tuntemattomat pohjoismaissa ja siis puuttuvat meidän vleisesti kävtetvistä käsikirjoistamme, pyydän saada jättää niistä seuraavat lyhyet selitykset. Epurea deubeli RBeitt. Linearis, latitudine fere triplo longior, subdepressa, flavo- testacea, antennarum eclava concolore; supra creberrime subti- lissime punctata breviterque sericeo-pubescens, subopaca; pro- thorace longitudine !/3 latiore, antice haud angustata, subtruncata, lateribus subparallelis vix explanatis; elytris parallelis, lateribus angustissime marginatis. Long 2 mm. Mas ignotus. Reitt. Deutsch. Entom. Zeitschr. 1898, 340. — Ganeglb. Die Käfer von Mitteleuropa II, 477. E. thoracicae affinis sed minor, angustior, prothorace lon- giore, apice haud emarginato facile distinguenda. Unicum specimen in paroecia Karjalohja sub cortice abietis d. 29 Julii 1901 inveni. i Mötet den 7 februari 1903. 99 Scymnus testaceus Motsch. Breviter ovalis, subconvexus, tenuiter pubescens, nitidulus; elytris distinete minus crebre punctalis; subtus nigricans, supra plus minusve testaceus; prosterno lineis duabus elevatis apicem non attingentibus; linea femorali integra, usque ad 3/+ abdominis segmento primo extensa, parte exteriore mox extra apicem coxarum marginem anteriorem attingente. Long. 1,7—1,9 mm. Var. scutellaris. Niger, elytris rufotestaceis basi et sutura late margineque exteriore angustius minus determinatim nigri- cantibus. Möotseh = Nouv. » Arpedium mixtum Bernh., Verh. k. ki. zool.-bot. Ges. Wien, LII, 702. Denna nyligen af Bernhauer från Ob-trak- terna i West-Sibirien beskrifna Arpedium-art förefanns i Uni- versitetets finska insektsamlingar från tvänne lokaler, samman- blandad med den närstående ÅA. brachypterum Grav. Det ena exemplaret är taget i Kittilä i Lappmarken af Sandman, det andra vid Helsingfors af J. Sahlberg. Bernhauer anför den äfven från »Tartola» i Sibirien. Här torde antagligen en lokalförväxling föreligga, nämligen med Turtola i Norra Österbot- ten, synnerligast som samtliga exemplar, hvilka Bernhauer haft framför sig, härstamma från härvarande Universitets samlingar. Denna art står mycket nära A. brachypterum Grav., men skiljer sig genom betydligt längre elytra och något längre an- tenner samt något tätare punkterad thorax. Till de sibiriska fyndorterna (vid Ob) vill jag ännu till- foga tvänne sådana inom nedre Lena-dalen, nämligen Shigansk och Agrafena (67—566? n. br.), hvaraf således framgår, att denna art synes hafva en vidsträckt utbredning i norra Europa och norra Asien. Phyllodrepa (Hapalarcea) pygmea Gyll. 1 slutet af juni sommaren 1900 anträffade jag i små svampar på murkna stub- bar i en lund vid Esbogård tvänne individer af en Omaliid, som vid närmare granskning visat sig vara ifrågavarande för den finska Coleopter-faunan nya art. Arten har förut blifvit funnen äfven i sydligare delarna af Skandinavien, äfvensom i mellersta Europa och på Corsica, ehuru den i allmänhet före- kommer sparsamt.» Ylioppilas Unio Sahlberg näytti Kaksi Staphylinidae-heimoon kuulnuvaa kovakuoriaista. »Ocypus similis Fabr. Tämän lajin löysin viime kesänä kesäkuun 17 p:nä Karjalan kannaksella, Pyhäjärven pitäjässä. Yliopiston suomalaisessa kokoelmassa havaitsin sittemmin erään samansukuisen kovakuoriaisen, O. edentulus'en, joukossa yhden 102 Mötet den 7 mars 1903. kappaleen tätäkin lajia. Sen oli prof. Mäklin löytänyt Luu- mäellä. Myös Obert ilmoittaa tavanneensa sen Suomessa. — 0. similis muistuttaa suuresti O. edentulus'ta mutta eroaa siitä selvästi leukansa sisäreunassa olevan vahvan hampaan kautta. Tämä laji, joka on levinnyt yli suurimman osan palearktista aluetta, on tavattu myöskin Skandinavissa, nim. Etelä-Ruot- sissa ja Tanskassa. Pcederus fuscipes Curtis. Yhden kappaleen tätä lajia löy- sin kesällä v. 1901 lähe!lä Hankoa Täktomin kylässä. Ennen tätä ei itse päälajia varmuudella tunneta Suomesta, mutta sen si- jaan on meillä löydetty Ahvenanmaalla ja lähellä Turkua eräs toinen muoto, joka eroaa jossain määrin P. fuscipes'istä sen kautta että sillä on paljon lyhemmät peitinsiivet kuin tällä. Isäni, prof. J. Sahlberg, onkin sentähden selittänyt sen (Enu- mer. Col. Brachelytr. Fenni&e 1875) uutena lajina nimellä P. fennicus; mutta myöhempien arveluiden mukaan se olisi aino- astaan pohjoinen, lyhytsiipinen muoto P. fuscipes'tä. — P. fu- scipes on sekä yleinen että laajalle levinnyt kovakuoriainen. Ulkopuolella Europpaa olevista löytöpaikoista mainittakoon Sene- gal, Keski-Asia ja Java. Meidän maanosamme etelä- ja keski- osissa se on tavallinen, Etelä-Ruotsissa, Tanskassa ja Itämeren maakunnissa harvinaisem pi.» Stud. A. Backman redogjorde för En botanisk resa i Kuusamo sommaren 1902. — Se pag. 111. Fil kand ANNO ISilfiveni us estuc Suomelle uuden Trichopterin, Berxodes minuta L. »Tämän edustajan Suomelle uudesta Trichopteri-suvusta tapasin viime kesänä Sortavalan pitäjässä useammissa paikoin (Hotinjoki, Tuokslahti ?7/y;; Lohioja, Helylä ?2—-30/,,; Turpalammin puro). Samoin löysin lajin siroja kotia yllämainituissa puroissa. — Bercodes minuta L. on Europassa sangen levinnyt ja on ta- vattu m. m. Ruotsissa (Skånessa ja Itä-Götanmaalla), mutta ei ole mainittu Itämeren maakunnista.» Mötet den 7 mars 1903. 103 Fil. kand. ÅA. Leinberg föredrog om Finska Episernus-arter ett meddelande, som skall i sällskapets skrifter offentliggöras. Fil. kand. V. Axelson esitti1 matkakertomuksen viime kesän kiertomatkastansa. De zoologiska samlingarna hade sedan februari- mötet fått emottaga: ; 4 exx. Uria arra från Kexholm, af hr Einar Stenberg samt 2 insektarter, nämligen Niptus hololeucus från Kuopio, af dr. K. M. Levander och HFupithecia sinuosaria från Thusby och Soanlaks, af skoleleven Cederhvarf. — För museets räk- ning har inköpts ett i Muola fälldt rådjur. Ueber einen Fall von Hermaphroditismus bei Lota vulgaris. Von Guido Schneider. Hermaphroditische Geschlechtsorgane sind bei Lota vulga- ris!) keine sehr seltene Erscheinung. Den ersten solchen Fall in Finland beschrieb der Professor an der Kgl. Akademie zu Åbo Joseph G. Pipping vor mehr als hundert Jahren (»Mjölke och Romm utur en och samme Lake, in Kgl. Vet.-Akad. Handl Stockholm 1800, pag. 33—35. Tab. I, fig. 1). Der in der vori- gen Sitzung unserer Gesellschaft von Dr. K. M. Levander 1) Litteraturangaben äber das Vorkommen von Hermaphroditismus bei Teleostiern finden sich in den Arheiten von G. Schneider, Ueber die Entw. der Genitalorgane von Cobitis taenia und Phoxinus laevis in Mém. de I'Acad. d. Sc. Petersbourg, VIII Série, Vol. II, N:o 2, pag. 14 und S. Orlandi, Sopra un caso di ermafroditismo nel »Mugil chelo» Cuv. in Bull. d. Mus. di zool. e anat. comp. Genova. 1902, N:o 112. 104 Guwido Schneider, Ueber eiuen Fall von Hermaphroditismus. angemeldete Fall hat jedoch wegen des eigenthämlichen Ver- haltens der männlichen und weiblichen Theile des Geschlechtsor- gsanes zu einander ein besonderes Interesse. Nach der Grösse der zum grössten Theile als Hoden ausgebildeten Genitaldriäsen zu urtheilen hatte das hermaphroditische Exemplar von Lota vulgaris wahrscheinlich eine Länge von 40 bis 50 cm. Die Länge der linken Genitaldräse beträgt nämlich im conservierten Zustande ungefähr 7,28 cm. Sie besteht von vorn nach hinten aus einem grossen, voll entwieckelten und ganz, reifen Hodenab- schnitt, der sich plötzlich verengert und in ein klei- nes, etwa 2,5 cm langes Ovarium tbergeht. Die Eier in diesem weiblichen Abschnitte sind noch nicht ganz reif, obgleich sie schon einen Durchmesser von 0,8 mm haben. Hinter dem weiblichen Abschnitte te folgt ein kleinerer £0o- denabschnitt, der den vor- hergehenden an Breite ubertrifft. Alle drei Ab- theilungen — sind durch scharfe Furchen von einander getrennt. Das rechte Genital- organ besteht fast ganz aus Hoden. Nur im Beginne des vor- deren Drittels ist es tief eingeschnärt und zeigt am Boden dieser Einschärung ein etwa erbsgrosses Stäckehen Ovarium mit Eiern in derselben Entwicklungsstufe, wie in dem bedeutend grösseren linken Ovarialabschnitt. Die zu Hoden ausgebildeten Theile enthalten alle reifes Sperma und erreichen den Quer- durechmesser völlig reifer und gefällter normaler Hoden. Die aus Ovarialgewebe bestehenden Theile sind dagegen in der Entwick- Mötet den 7 mars 1903. 103 lung bedeutend zuräckgeblieben sowohl was die relative Menge der Eier verglichen mit der Eimenge im Querschnitt eines nor- malen Ovariums im gleichen Reifezustand betrifft, als auch hinsichtlich der Eier selbst, die an Reife den Spermatozoen in den Hodentheilen desselben Genitalorganes nachstehen. Wahr- scheinlich hätte der Fisch nur als Männchen dem Fortpflan- zungstriebe nachkommen können, denn in den schwach ent- wickelten Ovarien scheint auch der Genitalecanal obliteriert, zu sein. Um zu eruieren, ob eine offene Communication zwi- schen den männlichen und weiblichen Abschnitten existierte, injicierte ich unter mässigem Druck Wasser in die linke hintere Hodenabtheilung des bereits längere Zeit in Formol aufbewahr- ten Genitalorganes. Obgleich diese sich vergrösserte, blieb die nächstliegende Ovarialabtheilung unverändert, und das Wasser, vermischt mit Sperma, trat aus der Kanäle zuräck, als ich die Spritze entfernte. Natärlich lässt sich aus diesem Falle nicht beweisen, dass tberhaupt Selbstbefruchtung bei hermaphro- ditischen Fischen unmöglich ist.” Es scheint im Gegentheil der Hermaphroditismus der Teleostier nicht immer protandrisch zu sein, da Stewart einen Fall bei Salmo fario beschreibt, wo der Zwitter selbstbefruchteten Laich abgabl). Da ferner die Genitalkanäle der männlichen und weiblichen Teleostier ganz homolog sind, so ist es schon a priori nicht ausgeschlossen, dass Eier und Sperma unter Umständen durch einen und denselben Kanal entleert werden können. Beispiele hierfär bieten uns nicht nur einige genauer beschriebene Fälle von anormalem Hermaphroditismus, sondern auch der normale Hermaphrodi- tismus der Serranoiden.!) Die nebenstehende photographische Abbildung zeigt uns in etwas verkleinertem Maassstabe das oben beschriebene zwitterige Genitalorgan aus einer Lota vul- garis, die am 25. Januar 1903 im Elfvik (Kirchspiel Esbo) ge- fangen wurde. 1 Stewart. On a Hermaphrodit Trout, Salmo fario. Journ. Linn. Soc. London Vol. 24, pag. 69. Neue palaearktische Omaliiden. Von BROs: Boreaphilus Sahlbergi n. sp. Röthlich braun, Kopf etwas dunkler, Hinterkörper schwarz- braun, die Fähler, Taster und Beine rothgelb. Der Körper flach, nach hinten verbreitert, spärlich hell behaart. Kopf sehr gross, breit eiförmig, viel breiter als der Halsschild, vorn mit Zwei tiefen Eindräcken, ziemlich kräftig aber spärlich punktiert, vor dem Vorderrande zwischen den Eindräcken ganz glatt. Cly- peus unpunktiert, glänzend. Die Ocellen ziemlich deutlich her- vortretend, von einander weit entfernt. Die Fähler etwa so lang als Kopf und Halsschild zusammengenommen, nach der Spitze zu sehr schwach verdickt, das erste Glied stark verdickt, das zweite breiter und etwas köärzer als das dritte, die vör- letzten Glieder deutlich länger als breit. Der Halsschild viel schmäler als der Kopf, bedeutend länger als breit, öberall ziem- lich kräftig, aber sparsam punktiert. Der Halsschild etwas vor !') Mac Lead, Rech. sur la structure et le dev. de l'appareil repro- ducteur femelle de Teléostéens. Arch. de Biologie Vol. 2. pag. 496, und Brock, Untersuch. öber d e Geschlechtsorgane einiger Muraeniden. Mitth. a. d. Zool. Station zu Neapel. Bd. 2, pag. 415—490. Mötet den 7 mars 1903. 107 der Mitte am breitesten, und die Seiten hier etwas stumpfwin- kelig ausgezogen, nach vorn bedeutend stärker als nach hinten verengt, in der Mitte an den Seiten grubenförmig vertieft, am Vorderrande eine quer verlaufende, eingedräckte Linie, aber ohne deutliche Mittellinie. Die Flägeldecken deutlich breiter als der Halsschild an seiner breitesten Stelle, etwa 11/2 mal so lang als dieser, flach, in der Mitte etwas vertieft, grob und ziemlich dicht punktiert, nach hinten zu verbreitert, glänzend. Der Hinterkörper nach hinten ziemlich schwach verbreitert, äberall auf der Oberseite fein und spärlich punktiert, fein chagriniert, matt. — Long. 3 mm. Sehr nahe verwandt mit B. Henningianus Sahlb., unter- scheidet sich aber durch schmäleren Kopf, der spärlicher punk- tiert ist, besonders aber durch den bedeutend schmäleren und etwas längeren Halsschild, der nach hinten etwas stärker ver- engt ist. Die Flägeldecken- sind etwas länger, viel weitläufiger und etwas feiner punktiert und stärker glänzend. Fundort: Nordost-Sibirien, unter Moos auf feuchten Stellen in der »Taigå» in den Umgebungen von Shigansk, (679 n. Br.) an der unteren Lena, 1- VIII. 1901, in Gesellschaft mit B. Hen- ningianus Sahlb. | Coryphium parvulum n. sp. Tief schwarz, glänzend, flach gewölbt, fein und spärlich, kurz behaart. Kopf, Halsschild und Flägeldecken glänzend, nicht nadelrissig, ziemlich kräftig, Kopf und Halsschild spar- sam, die Fligeldecken bedeutend dichter punktiert. Kopf ziem- lich lang gestreckt, unbedeutend schmäler als der Halsschild, mit wenig vortretenden Augen, auf der Stirne mit zwei flachen, schwach convergierenden Furchen. Das vorletzte Glied der Kiefertaster rundlich verbreitert, keulenförmig, das letzte Glied sehr klein, pfriemenförmig. Die Fähler etwas länger als Kopf und Halsschild zusammen, nach der Spitze zu sehr wenig ver- dickt, das erste Glied an der Spitze verdickt, bedeutend länger und breiter als das zweite, das dritte schmäler, aber etwas 108 B. Poppius, Neue palaearktisehe Omaliiden. länger als das vierte, 4—10 quer, das letzte Glied länger als breit, ziemlich klein. Die Oecellen deutlich. — Der Hals- schild breiter als lang, schmäler als die Flägeldecken, etwas vor der Mitte gerundet erweitert, nach hinten ziemlich stark verengt, die Hinterwinkel abgerundet. Die Seiten mit schmalem, aber deutlich abgesetztem, sehr fein gekerbtem Seitenrand. Auf der Scheibe zwei flache, mehr weniger parallele Längsfurchen, auf den Seiten in der Mitte etwas grubenförmig vertieft und hier etwas dichter punktiert. — Die Flägeldecken beteutend länger als der Halsschild, nach hinten schwach verbreitert, am Hinterrande schwach abgerundet, die Schultern etwas abgerundet. Die Punktierung der Flägeldecken ist bedeutend dichter als auf dem Kopfe und Halsschilde. Abdornen nach hinten etwas ver- breitert, äberall fein und dicht punktiert und sehr fein chagri- niert, wodurch dasselbe bedeutend matter erscheint als die Fli- geldecken, Halsschild und Kopf. Die letzten Abdominalseg- mente verschmälert, das letzte in eine ziemlich lange Spitze ausgezogen. Beim 3 sind die vier ersten Glieder der Vorderfässe schwach erweitert. — Long. 2 mm. Diese Art unterscheidet sich leicht von den anderen Arten der Gattung durch die dunkle, tiefscehwarze Farbe des Körpers, der Beine, Fäöhler und Palpen. Ausserdem ist der Körper be- deutend kleiner. Von OC. angusticolle Steph. unterscheidet sich die Art ausserdem durch schmäleren und längeren Kopf, klei- nere, weniger vortretende Augen, durch den Bau der Fänhler; der Halsschild ist an den Seiten vor der Mitte weniger abge- rundet, verhältnissmässig etwas länger, der Abdomen an der Spitze stärker ausgezogen u. s. Ww. Von dieser interessanten Art habe ich ein 3 im Lena- Gebiet in Nordost-Sibirien erbeutet: Alda-nMändung, VII 1901. Omalium nitidicolle n. sp. Glänzend schwarz, das erste Föhlerglied sowie die vier folgenden an der Basis, die ersten Palpenglieder und die Beine roth; die Fligeldecken braunschwarz, an der Basis etwas heller, Mötet den 7 mars 1903. 109 an der Spitze dunkler. Kopf stark glänzend, auf der Einschnä- rung und auf de Stirne spärlich mit wenigen groben Punkten besetzt, der vordere Theil sowie der Clypeus unpunktiert. Hinter den Augen ist der Kopf verengt, wodurch die Schläfen sehr kurz vortreten. Stirn am oberen Augenrande mit zwei tiefen, orubenförmigen Eindräcken, die sich nach vorne in zwei ziem- lich flache und breite Furchen fortzetzen. In diesen Furchen stehen die Punkte etwas dichter. Halsschild quer, vorne an den Seiten stark gerundet verengt, nach hinten weniger stark, mehr weniger geradlinig, vor dem Hinterwinkel etwas ausgeschweift verengt. Der Hals- schild ist öäberall stark glänzend, fast wie lackiert, fein und spärlich, in den Längseindräcken unbedeutend dichter punk- tiert. Auf der Scheibe zwei flache, wenig vortretende, nach der Spitze zu allmählich undeutlich werdende Längsfurchen, Vorne auf der Scheibe zwischen den Längseindräcken keine Vertiefung. Die Seiten an den Hinterecken verflacht. Vor der Basis keine Querfurchung. Flägeldecken etwas mehr als doppelt so lang als der Halsschild, ziemlich glänzend, grob, nicht runzelich, punktiert. Die Punktierung ist im hinteren Teile etwas dichter als vorne. An den Schultern ist die Punktierung fein und spärlich. Ab- domen sehr fein chagriniert, etwas glänzend, die Punktierung sehr fein und weitläufig, mehr weniger undeutlich. — Die Unter- seite des Körpers glänzend. Kopf an den Seiten sehr fein und schwach quergestreift, Kehle und Kinn mässig grob aber spär- lich punktiert. Prosternum auf den Seiten ziemlich grob und dicht punktiert. Meso- und Metasternum ebenso grob aber be- deutend weitläufiger: punktiert. Abdomen äusserst fein chagri- niert, etwas deutlicher punktiert als auf der Oberseite. — Long. 3,5 mm. Diese Art ist sehr nahe verwandt mit O. rivulare Payk. Sie unterscheidet sich von der letzteren durch schmälere Kör- perform, etwas kärzere und schlankere Fähler, besonders aber durch stärker glänzenden Kopf und Halsschild, die fast wie lackiert erscheinen, und durch die feinere und viel weitläufi- 110 B. Poppius, Neue palaearktisehe Omaliiden. gere Punktierung derselben Körpertheile, feinere Längsfurchen und durch den Mangel der Querfurche an der Basis des Hals- schildes. Auch die Flägeldecken sind feiner und weniger dicht punktiert und dadurch auch stärker glänzend als bei O. rivu- lare. Der Hinterkörper hat etwas feimere Chagrinierung und ist etwas stärker glänzend. Fundort: Patsjoki-Thal im finnischen Lappland auf dem Berge Kalkuoaivi, ein Exemplar in einer Boletus-Art, subalpin, 15. VIII, 1897. — Mus. Univ. Helsingf. O. obscuricorne n. sp. Schwarz, Kopf und Halsschild glänzend, Beine roth, die Fliägeldecken und das letzte Abdominalsegment pechschwarz. Kopf breit und kurz, die Schläfen sehr kurz und abgerundet, der Hals und besonders der Scheitel grob und ziemlich dicht punk- tiert, der vordere Theil in der Mitte ganz glatt und glänzend. Auf dem Scheitel zwei tiefe, unregelmässig dreieckige HFEin- dröäcke. Die ganz schwarzen Fähler nicht länger als Kopf und Halsschild zusammen, nach der Spitze zu mässig erweitert, vorletzte. Glieder stark quer. Die Palpen einfarbig pech- schwarz. Die Mandibeln rothbraun. Halsschild etwas breiter als lang, vor der Mitte am breitesten, nach vorne schwach abge- rundet verengt, nach hinten schwach und fast geradlinig verengt, etwas vor den Hinterwinkeln sehr schwach sinuiert. Die Scheibe des Halsschildes iberall grob und ziemlich dicht punktiert, glänzend. In der Mitte derselben zwei nach innen etwas con- vergierende Längseindräcke, die an der Basis breit und ziem- lich tief sind, nach vorne sich allmählich verschmälern. Zwi- schen diesen Eindräcken ist die Scheibe vorne seicht gefurcht. Die Seiten vor den Hinterwinkeln verflacht und hier weniger stark und dicht punktiert. An der Basis eine sehr undeutliche Querfurche. Die Flägeldecken doppelt so lang und an den Schultern etwas breiter als der Halsschild an seiner breitesten Stelle, ziemlich einfarbig pechschwarz, unbedeutend heller an den Schultern. Die Punktierung derselben ist gröber und Mötet den 7 mars 1903. 2004 dichter als auf dem Halsschilde, nach hinten ein wenig dichter. Abdomen fein chagriniert, wenig glänzend, sehr fein und weit- läufig punktuliert. Das fänfte freiliegende Dorsalsegment in der Mitte sehr flach niedergedräckt. — Die Unterseite des Kopfes glänzend, Kinn sehr weitläufig und fein, Kehle dagegen kräftig und dicht punktiert, auf den Seiten fein querrunzelig. Pro- sternum ziemlich kräftig und dicht, Meso- und) Metasternum kräftig, aber sparsam punktiert. Abdomen auf der Unterseite sehr fein chagriniert, stärker glänzend und punktiert als auf der Oberseite. Auch diese Art ist sehr nahe verwandt mit O. rivulare Payk. Der Kopf ist kärzer und breiter, die Fäbler ganz ein- farbig schwarz, etwas kärzer, die Flägeldecken feiner punk- tiert, Abdomen durch etwas stärkere Chagrinierung weniger glänzend. Fundort: Finnisch Lappland, Patsjoki-Thal, Petschenga- Gebirge, 3 und $ in Boletus-Arten, subalpin, 17. VIII. 1897. — Mus. Helsingf. En botanisk resa i Kuusamo sommaren 1902. Af AS Baekmann. Senaste sommar företog jag en resa till Kuusamo i afsikt att i botaniskt hänseende undersöka nejderna kring Oulanka- jokis öfre lopp, trakterna norr om denna älf och Paanajärvi samt de i botaniskt afseende försummade vestra delarna af socknen. Af särskilda orsaker blef jag dock ej i tillfälle att fullständigt genomföra denna plan. Så t. ex. besöktes ej als trakterna norr om Oulankajoki och Paanajärvi. Afresan från Helsingfors till exkursionsområdet skedde den tredje juni. Tvänne dagar tidigare hade björkens blad spruckit ut. På grund af i Uleåborg erhållen uppgift att sjöarna i Kuusamo ännu voro isbelagda, dröjde jag en vecka i Ijo, hvarpå resan fortsattes till Simo, vidare längs Simo älf till 112 A. L. Backman, rn botanisk resa i Kuusamo, sommaren 1902. Saukkojärvi, hvarifrån jag öfver Simojärvis norra del sökte mig fram till Auttiniemi vid Auttijokis utflöde i Kemijoki. Under min vistelse i Ijo hade löfven på träden knappast framträdt. Mera allmänt blommade endast Caltha, Cassandra, Arctostaphy- los uva urst, Viola palustris och V-. epipsila, medan blomnings- tiden gjorde sitt inträde för Viola canina, Melandrium rubrum, Geum rivale, Rubus arcticus, R. chamaemorus och Taraxacum. Från Auttiniemi färdades jag med båt uppför Autti- och Koro- joki till Pernu gård. Auttijoki begränsas å ömse sidor af höga, tallbevuxna bärg, som vid Auttijärvi blifva alt högre och vid Korojoki, mellan Woho och Pernu, nå sin största höjd. Nere på dalbottnen växa strödd gran och björk. Vid det höga fallet Autinköngäs i Auttijoki anträffades blommande Saxifraga nivalis samt Eriophorum callithriz. På åns stränder förekomma Salix hastata, nigricans och phylicefolia. Vid Korojoki anträffades dessutom Salix glauca och Ribes rubruwm B pubescens. Korojoki är i sitt nedre och mellersta lopp rätt strid, ehuru forsfri, och slingrar i sitt mellersta lopp så starkt, att dess längd därigenom säkert tredubblas. Ån är därför mindre lämplig såsom kommu- nikationsled. Nära Woho begränsas ådalen på en sträcka af omkring 3 km af, 1 synnerhet på södra sidan, höga bärg, som ofta stupa ett par tiotal meter. Dessa bärg torde dock ej i botaniskt afseende erbjuda något synnerligt af intresse. Enligt Ch. Keckman skall däremot i ådalen finnas en dunge Picea excelsa I. viminalis, hvilken dock af mig ej anträffades. — Från Pernu fortsattes färden till Saraniemi, en stor och rik gård vid Posiojärvi, vidare längs denna sjö och Kitkajärvi till Haataja, hvarifrån skjuts togs till kyrkbyn, där jag inträffade tidigt på morgonen den 21 juni. Under de fyra dagar jag dröjde i kyrkbyn förskaffade jag mig en mängd upplysningar om socknen. Äfven sände jag med kyrkfolket prässpapper till det tidigare omnämda Saraniemi, samt till Virranniemi vid Alakitka, hvilka gårdar under min vistelse i dessa trakter utgjorde kvarter. Med kyrkbyn som utgångspunkt företogs under de tre månader vistelsen i socknen varade fem exkursionsfärder till olika trakter. Dessa färder Mötet den 7 mars 1903. 113 voro i allmänhet ej på förhand planlagda, utan begagnade jag mig af tillfället att med forstmästare, landtmätare och andra resande göra besök i aflägsnare trakter, då jag på grund af ekonomiska skäl ej annars sett mig i stånd att utsträcka mina resor alltför långt. Den 25 juni företog jag min första exkursion. Den varade fyra dagar samt gällde Paanajärvi och fjället Nuorunen. Lands- vägen går först 6 km genom tallskog och moar, sedan blir granen allena härskande ända till Paanajärvi, vid hvars västra del tallen åter dominerar. På »vaarorna» å sjöns norra strand sträcker sig granskogen uppblandad med björk till Mäntyniemi i väster; på södra stranden går den däremot ända till Korpela och Selkäjoki. Området norr om sjön utgöres af ett rent granområde; söderut är likaledes granen förhärskande åtminstone till Tolpanjärvi, söder om Tavajärvi. ”Tallbältet vid sjöns västra del torde endast vara ett par km bredt. Vid Paanajärvi var växtligheten långt hunnen: Astragalus, Oxytropis, Potentilla nivea, Viola rupestris var. glaberrima stodo i full blom. På Nuorunen däremot befann sig allt ännu i knoppstadium, endast Arcto- staphylos alpina blommade. Den 2 juli begaf jag mig öfver Haataja och Tolvaniemi till Riisitunturi och vidare öfver Virranniemi till Ollila. Det var min afsikt att härifrån fortsätta färden till Oulankajokis öfre lopp, men då jag den 10 juli åter skulle vara i kyrkbyn, nödgades jag från Ollila återvända öfver Kallunki, Virranniemi och Rukatunturi. — Vägen från kyrkbyn till Haataja är ytterst enformig: närmast byn tallmoar, för öfrigt mer eller mindre dåliga tallskogar ända till några km från Haataja, där granen vidtager. Enformigheten afbrytes endast föga af de djupt liggande, små träsken. Det förtjänar måhända omnämnas att — enligt meddelanden i kyrkbyn — vid Oivankijoki växer en björk, hvars gulnade löf icke affalla till vintern. — HRiisitunturi är ett rätt vidsträckt fjäll. Här anträffades blommande Arctostaphylos alpina, Loiseleuria procumbens, Salix glauca samt Lycopodium elavatum f. lagopus. På fjällsluttningen mot öster förekom ymnigt en half meter höga aspar. 114 ÅA. L. Backman, En botanisk resa i Kuusamo sommaren 1902. Den 14 juli företogs en två veckors färd till den västra delen af socknen. Öfver Haataja reste jag till Saraniemi, hvari- från jag öfver Särkisaari, Kylmäniemi och Aittaniemi begaf mig till Peniötunturi 1 Kemijärvi, en half mil norr om sockengränsen. En särskild färd gjordes till Palotunturit. — Trakterna norr och väster om Ylikitkajärvi äro Ööfverhufvudtaget ytterst sterila. Tallen är så godt som allena härskande. ”Trakterna norr om Palotunturi och väster om Ailanganselkä ända till Kemijoki torde hufvudsakligen utgöras af tallmoar. På Peniötunturis sluttning omväxla gran och tall i tämligen rena bestånd. Högre upp på sluttningen är granen allena rådande för att på toppen undanträngas af tallen, som når en höjd af 5 å 6 m. Björken förekommer ytterst sparsamt och blir endast meterhög. Marken beklädes af riklig Calluna, tunnsådd Vaccinium myrtillus, strödd Arctostaphylos alpina och tunnsådd Loiseleuria samt enstaka Lycopodium selago och L. cla- vatum äfvensom Pinguticula vulgaris. Färden till Palotunturit företogs från Timisjärvi, en gam- mal och rik gård vid sjön med samma namn. Från Koljatti väster om Timisjärvi höjer sig tallmon långsamt mot väster och nordväst för att i Palotunturit nå sin största höjd. Palo- tunturit bestå af två närliggande höjder: Pikku Palotunturi och det egentliga Palotunturi. På södra sidan af Nagu Sandö sträcker sig ett ganska vidsträckt sandfält, som Ööfvergår i den långgrunda stranden. Här och där uppskjuta små oaser af Thymus-, Arctostaphylos- och Empetrum-tufvor, hvilka visat sig vara tillhåll för åtskilliga annars sällsynta insekter. På sanden mellan tufvorna fann jag äfven några myror, såsom enstaka exemplar af Formica sanguinea och F. fusca. Talrikare förekom en liten svart Lastius, som hade sitt bo i sanden, hvari runda hål här och där utgjorde ingångarna till de underjordiska nästena. Också funnos dylika ingångar vid tufvornas kanter. Då denna myra föreföll mig både mindre och ljusare än den vanliga Lasius niger, tog jag några exem- plar i förvar, och dessa hafva nu vid närmare undersökning visat sig tillhöra den närstående L. alienus, som afviker förutom genom de ofvan anförda omständigheterna äfven genom glatta tibier och antennskaft. Den har samma seder och lefnadssätt som L. niger, men torde i allmänhet förekomma på sand- marker. Den är utbredd öfver södra och mellersta Europa, Algeriet, Mindre Asien, Turkestan och Norra Amerika. I Sve- rige är den betydligt sällsyntare än L. niger, enligt Stolpe (Ent. Tidskr. III, 1882, p. 134) funnen på Gotland och i Öster- götland samt enligt Adlerz äfven på Öland, på hvars väst- kust den i stora sträckor ersätter L. niger. Förutom ofvan nämda myrarter funnos på sandfältet vid stranden af Nagu Sandö Tetramorium caespitum, Leptothorax muscorum och Myrmica lobicornis, hvilka hade sina bon i Arctostaphylos-tufvorna.» Forstmästare F. Silén förevisade En för faunan ny fluga, Helophilus trivittatus Fabr., tagen senaste sommar af föredragaren i Kexholm. 122 Mötet den 4 april 1903. Professor Sahlberg förevisade några För vår Forn nya GColsoptera: — Se pag. 142. Vidare förevisade Professor Sahlberg Några intressanta Tenthredinider, som nyligen erhållits till finska samlingarna, och yttrade därvid: »Det synes kanske olämpligt att nu nämna om enskilda arter af denna insektgrupp, då såsom bekant professor Pal- mén redan för ett par decennier sedan studerat våra hithörande former, men ännu ej publicerat resultaten af sina undersök- ningar; men jag önskade dock fästa upmärksamhet vid och för Sällskapet presentera några särskildt prydliga nykomlingar, äfvensom några arter, som förut ej äro kända från den Skan- dinaviska norden. 1. Hylotoma metallica Klug. -— Lätt skild från andra arter genom sina vackert gula antenner. — Tagen af mig i Parikkala i Ladoga-Karelen i slutet af juni senaste sommar. För flera år sedan funnen äfven i Pargas enl. exemplar i C. ahlberg's samling. Ej anförd från Skandinavien. 2. H. pyrenaica André (= soror Konow). — Lik H. Ro- sae, men med thorax helt svart, tagen af prof. Mäklin i Tai- palsaari, af mig vid Petrosawodsk. Ej känd från Skandinavien, men funnen i södra Europas bärgstrakter. 3. Schixocera brevicornis Fall. — En hona af detta ge- nom hannens tvågrenade tredje antennled utmärkta släkte tagen af mig i Karislojo. 4. Cyphona geminata Gmel. — En hena tagen äfvenledes i Karislojo. 5. Rhadinoceraea gracilicornis Zadd. — Tagen på Iris pseudacorus vid Svir. Ej anförd från Skandinavien. Efter all sannolikhet var det larven af denna art, som jag för några år sedan träffade i stor mängd på bladen af Iris vid en å i Karis- lojo, där den på en sträcka af ett par hundra meter hade helt och hållet ramponerat denna ståtliga växt. 6. Blasticotoma filiceti Klug. — Tagen i ett enda exem- plar af mig vid Helsingfors. Bildar en särskild grupp, Trib. Mötet den 4 april 1903. 123 Blasticotomini, utmärkt genom sina egendomliga fyrledade anten- ner, hvilkas tredje led är mycket starkt utvecklad, men den fjärde nästan rudimentär, samt genom tre hornartade punkter på framvingarnes fält. En gång tagen i Skåne. 7. Lyda reticulata L. En mycket efterlängtad insekt, kanske den vackraste af alla Tenthredinider. Arten beskref Linné efter exemplar från Finland och säger om densamma i Systema naturae »Habitat in Finlandia T. Holm>. Den har dock saknats i finska samligen, tills nyligen ett exemplar, antag- ligen från Kuopio, erhölls af d:r. Levander. Sällsynt, men har stor utbredning. 8. LL. betulae L., utmärkt genom sitt stora röda hufvud med svart pannfläck. 9. LL. latifrons Fall. med sin framtill snedt afstympade breda ljusgula panna, bägge tagna i Karislojo af studeranden Runar Forsius.» Med anledning häraf nämnde professor O. M. Reuter att L. reticulata redan förut tagits af häradshöfding B. Wasa- stjerna å Gumtäckt invid Helsingfors. Magister B. Poppius anförde i anslutning till föregående föredragare att Lyda betulae L. äfven anträffats af honom i Esbo. Magister Poppius meddelade dessutom om Tvänne sällsynta Mycetophilider. — Se pag. 144. Doktor E. Reuter föredrog ett meddelande med titeln: Fär die finländische Fauna neue Schmetterlinge. — Se pag. 147. Fil. kand. Ernst Häyrén inlämnade till Sällskapets Meddelanden tvänne uppsatser: Verzeichnis der in Finland gefundenen Mucorineen. — Se pag 162. Verzeichnis einiger in der Nähe von Helsingfors eingesam- melter Saprolegniaceen. — Se pag. 165. 124 Mötet den 4 april 1903. Student Otto Wellenius förevisade följande För Finland nya eller sällsynta myror: 1. Formica cinerea Mayr, tagen i Valkjärvi, Eno och Nurmis socknar af professor J. Sahlberg. 2. Formica fusco-rufibarbis Forel, tagen i Velikaja Guba i Onega-Karelen af mag. B. Poppius. 3. Lasius alienus Först., funnen i Kitelä socken i Ladoga- Karelen af Westerlund. 4. Leptothoraxz tuberum var. unifasciatus Latr., anträffad i Helsingfors af prof. Nylander och i Karislojo af Sahlberg. 5. Lasius mixtus Nyl., tagen i Kirjavalaks af mag. Pop- pius och i Helsingfors af föredragaren. Denna sistnämnda myra är endast en gång förut (på 1840-talet) funnen i Finland, nära Wiborg, af prof. Mäklin. Till de zoologiska samlingarna hafva sedan mars- mötet förärats följande gåfvor: 1 ex. Sylvia trochilus, 1 ex. Lusciola suecica och 4 exx. Anthus, från Ponoj 1902, af forstkonduktör J. Montell. — 3 arter fiskar (Phoxinus aphya, Cobitis taenia, Gasterosteus pun- gitius), från Sordavala trakten, af magister A.J. Silfvenius.-— Omkr. 60 arter Coleoptera från skilda delar af landet, till största delen nya för resp. provinser, däribland 7 för finska samlin- garna nya arter, af stud. U. Sahlberg. — 2 exx. för finska samlingen nya arter af Tenthredinidsläktet Lyda från Karislojo, af stud. R. Forsius. — En för samlingen och finska faunan ny art af Coleoptersläktet Cryptophagus från Åland, af fröken Lydia Strandberg. — 2 exx. för finska samlingen nya Lio- des-arter (Col.) från Karislojo samt 7 arter för samlingen nya Tenthredinider från skilda delar af landet, af prof. J. Sahl- berg. — 50 exx. Psocider från skilda trakter af landet, där- ibland en för vetenskapen ny art, af prof. O. M. Reuter. — 1 ex. sällsynt myra (Lasius mizxtus), af stud. 0. Wellenius. Till de botaniska samlingarna har rektor M. Brenner inlämnat en samling Hieracia. Erophila-former i Finland. Af M. Brenner. Den i södra Finland allmänt förekommande kollektiv-arten Draba rerna L. uppträder, såsom kändt, under ett antal former, hvilka än i rena oblandade bestånd, än blandade med hvar- andra, utbreda sig på därtill egnade lokaler. I habituelt hänseende mer eller mindre liknande hvar- andra, erbjuda de vid ett närmare betraktande väsentliga olik- heter, hufvudsakligen med afseende å blad, blommor, frukter och fruktskaft, äfvensom indumentets beskaffenhet, hvilka olik- heter vid anstälda odlingsförsök uppgifvas hafva visat sig vara beständiga och sålunda erbjuda värkliga artkaraktärer. Uti sitt arbete Diagnoses d'espeéces nouvelles ou méconnues, Paris 1864, särskiljer A. Jordan för södra Frankrike icke mindre än 53 arter, jämte det han antyder den sannolika förekomsten annorstädes af egna, med de anförda franska mer eller mindre beslägtade former. Äfven hos andra författare, såsom Reichenbach, De Candolle med flere, finner man en och annan från Erophila rerna specifikt skild art, andra däremot medgifva endast varie- teter eller underordnade former. Sålunda har C. J. Hartman redan i 3:dje upplagan af Skandinaviens Flora såsom synonym till Draba praecox Reich. uppställt f. minor af Draba verna. Th. Fries i Botan. Notiser 1852 särskiljer var. pinguis; och dessa båda, jämte fyra af Jordans arter, nämligen majuscula, glabrescens, stenocarpa och brachycarpa, anföras såsom former i Neumans nyligen utkomna Flora. Äfven Ascherson & 126 M. Brenner, Erophila-former i Finland. Graebner, hvilka dock framhålla de särskiljande karaktärernas genom odlingsförsök ådagalagda beständighet, upptaga i sin Flora des Norddeutsechen Flachlandes endast former af EH. verna. Medges måste, att de anförda karaktärerna, såsom til exempel bladens form och tandning, blommornas storlek och frukternas form och dimensioner, stundom i naturen förete en viss föränderlighet, hvarigenom det ofta nog blir ganska svårt, i synnerhet i de blandade samhällena, att till bestämda former hänföra alla der förekommande individ, men då å andra sidan ett antal former dock, ehuru på samma lokaler sida vid sida förekommande, kunna med lätthet påvisas, och dylika former, såsom nämndt, vid odling oförändradt bibehållit sig, måste man väl antaga att de observerade förändringarna berott på endast tillfälliga omständigheter, såsom större eller mindre tillgång på näring och utrymme, hybridisering och dylikt, och sålunda i systematiskt hänseende äro af mindre betydenhet. Och i sjelfva verket är det ju ej att undra öfver om de särskiljande karak- tärerna blifva försvagade och bortblandade, då individ af olika former ofta nog äro på samma jordfläck tätt blandade med hvarandra och trängas om utrymmet eller då formerna på den ena platsen förekomma mera isolerade eller på frisk eller våt bördig mark, på den andra platsen åter hopträngas på torra sterila berg och backar, vägar eller annan hård och trampad mark. Att bestämda former, dylika omständigheter oaktadt, dock i betydande individantal låta sig påvisas, tyder, äfven det, på en viss konstans. Jordan fördelar sina arter på två afdelningar: sectio 1, med uteslutande eller öfvervägande enkla hår, och sectio 2, med alla eller nästan alla hår två- eller tregreniga. Till den förra af dessa grupper hörer, att döma af auctors diagnos och i Herb. Steven å härvarande universitets museum befintliga af Hohenacker från Lenkoran vid Kaspiska hafvet sända exemplar, E. praecox Stev., exemplar förmodligen iden- tiska med de af Jordan i ofvan anfördt arbete pag. 209 om- nämnda, hvilka han anser vara nära beslägtade med E. spa- Mötet den 4 april 1903. 120 thulaefolia Jord. Denna FE. praecox, enligt Stevens diagnos i Mémoires de la Soc. des Naturalistes de Moscou III pag. 269 utmärkt genom långt enkelhåriga spadformiga blad, få, 3—5, blommor och bredt elliptiska korta frukter på utstående nästan kortare skaft, har, att döma af exemplar från Gefle i Herb. Norm. IV, 34, hvilka i Hartmans Flora benämnas f. minor, med Draba praecox Reich. som synonym, i Sverige förvexlats med E. brachycarpa Jord., enligt auctors beskrifning skild genom grenigt haåriga blad, flere blommor och fruktskaft tre gånger skidans längd. Likaledes tillhöra i Herb. Steven förekommande exemplar med benämningen Dr. praecox från Iberia den ofvan nämnda HK. brachycarpa Jord., hvaremot i Finland med detta namn eller var. minor Hartm. betecknade exemplar måste hän- föras till andra grenigt håriga former. Huruvida den i Neu- man's Flora anförda f. minor Hn., »liten, med elliptiska ski- dor», är något annat än f. brachycarpa (Jord.), »skidor nästan runda, mycket trubbiga i spetsen», framgår ej af dessa diag- noser. Till de enkelhåriga arterna hör för öfrigt den af Neuman som svensk anförda f. glabrescens (Jord.), hvaremot de öfriga, majuscula (Jord.), stenocarpa (Jord.) och brachycarpa (Jord.), äro grenigt håriga. Hvad Hätersdenfatmbtbriaesmibot Not 852 par 40 beskrifna var. pinguis: »foliis carnosis dentatis hispidis, siliculis triplo longioribus quam latis» eller enligt Neuman: »blad något köttiga glatta eller kort sträfhåriga, skidor aflånga», beträffar, framgår det ej huruvida dess indument är enkel- eller grenig- hårigt; tjocka, nästan köttiga blad anträffas nog äfven hos Erophila-former i Finland, men utan originalexemplar eller upp- gift på bladens indument, form och riktning är det ej möjligt att afgöra huruvida denna form förekommer hos oss. I Hel- singfors universitets samlingar befintliga exemplar med detta namn från Skåne tillhöra den äfven hos oss förekommande PF. Krockeri Andrz. Af öfriga hos Neuman anförda former anträffas, att döma af Jordans original-beskrifningar, hos oss mig veterligen FE. bra- 128 M. Brenner, Erophila-former i Finland. chycarpa Jord. och möjligen HK. stenocarpa Jord., förutom kK. majuscula Jord. och E. stenocarpa Jord. närstående, men ej med dem identiska former, hvilka dock enligt Neumans dia- gnoser kunna innefattas i de af honom sålunda benämnda. Såsom i Finland förekommande anföras här följande, alla tillhörande Jordans Sectio 2, med alla eller nästan alla hår två- eller tregreniga. a... Silieulae late elliptieae vel subrotundae vel obovatae, obtusae. | E. subrotunda Jord. 1. ce. pag. 220. Floribus majoribus; foliis virentibus vel leviter rufescentibus, latis, subrotundatis — spathulatis vel rhomboideo-obovatis, subobtusis; siliculis 4—5 mm long., 2,,—3,5 mm lat., pedunculis erecto-patentibus triplo brevioribus. — Anträffas vid Helsingfors sällsynt på torr steril eller gräsbevuxen mark. E. brachycarpa Jord. 1. ce. pag. 219. Planta nana; flo- ribus parvis, diam. 3—4 mm; foliis minutis, virentibus vel leviter rufescentibus, lanceolatis — ovalibus, acutis — subob- tusis, in rosulis parvis ad terram adpressis; siliculis 2,5—4 mm long., 2—2,25 mm lat., pedunculis erecto-patentibus 2—3- plo brevioribus. Differt a formis ceteris nanis praecipue sili- culis latis obtusis. — Allmän vid Helsingfors på torr steril svagt mossbevuxen mark. b. Silieulae latae, ovales vel obovatae, obtusae — vulgo subacutae. FE. radiosa. Floribus parvis — majoribus sepalis ellipticis — ovatis rubris vel viridibus rubro- pallideve limbatis parcissime hispidis, petalis duplo subduplove longioribus ad medium usque vel ultra fissis lobis lingulatis obtusis haud con- tiguis; pedunculis patentibus curvatis vel denique rectis, glabris, siliculas aequantibus — triplo longioribus; siliculis lanceolatis — ovalibus vel obovatis subacutis -- acutis stylo subnullo; scapis solitariis — paucis, curtis, erectis vel obli- quis, strictis vel flexuosis, rufis vel superne viridibus, pilis fur- Mötet den 4 april 1903. NR) catis trifidisque ad basin saltem parce —- sat dense vestitis; foliis in rosulis parcifoliis radiantibus laete viridibus vel rufis, exte- rioribus longioribus ad terram deflexis lanceolato-lingulatis inte- gerrimis vel apicem versus bidentatis, obtusis — subacutis, ni- tidis, crassis, parce stellatis vel nudis, intimis brevibus oblongis — ovalibus dense hirsutis. Foliis distinete biformatis, exterio- ribus longe radiantibus nitidis facile dignota. Siliculae variant lanceolatae —- latiores, ovales vel obovatae. Floris diam. 3—06 mm; pet. 2—4 mm long., 1—1,5 mm lat.; sil. 6—7 mm long., 1,5—2 mm lat. vel 4,5—7 mm long., 2—2,5 mm lat. — Mycket allmän vid Helsingfors på såväl torra svagt mossbevuxna berg och backar samt trampad mark, som på fuktiga, äfvensom gräs- bevuxna lokaler. På olikheterna i detta hänseende beror utan tvifvel den stora föränderligheten med afseende å blommornas, frukternas och de vegetativa delarnas storlek. £. ovalis. Floribus mediocribus — magnis sepalis ellip- ticis hispidis, petalis calyce duplo longioribus usque ad medium fissis lobis latis subtruncatis subcontiguisque; ped unculis erecto- patulis glabris silicula 2—3-plo longioribus; siliculis late ellipticis vel ovalibus — obovatis subacutis stylo brevi crassius- culo terminatis; scapis 1 — paucis, flexuosis, ascendentibus vel erectis, viridibus, pilis brevibus furcatis vel trifidis parce vel basi saepe rufa dense obsitis; foliis in rosulis densis ad terram adpressis virentibus, vulgo obscuris, saepe ex parte saltem rufis, aequalibus, late lingulatis obovatisve apice obtusis — subacutis, subepetiolatis, integerrimis vel parce dentatis, crassis, interioribus pilis longioribus aperte bi- trifidisve dense obtectis. Differt ab E. radiosa foliis densioribus omnibus brevibus latisque uniformibus, ab E. rhomboidea floribus vulgo minoribus, foliis obtusioribus integerrimis — subintegerrimis adpressis siliculisque vulgo mino- ribus, ab E. rigidula floribus majoribus, foliis aequalibus in rosula dense imbricatis ad terram adpressis siliculisque vulgo brevio- ribus latioribusque. Floris diam. 4—6 mm; pet. 2—3 mm long., 1 mm lat.; sil. 4—7 mm long., 2—3 mm lat. — Förekommer vid Helsingfors och i dess omgifningar på torr steril, bar eller mossbelupen mark allmänt, på gräsbevuxen mark sällsyntare. 3 130 M. Brenner, Eroplhila-former i Finland. FE. rhomboidea. Planta saepe sat robusta; floribus medio- cribus — magnis sepalis ovatis — ellipticis parcissime hispidis rubro pallideve limbatis, petalis calyce duplo — subtriplo longioribus ultra medium fissis lobis lingulatis obtusis subdi- varieatis; pedunculis divaricatis curvatis glabris silicula paullo subduplove, raro triplo — quadruplo longioribus; siliculis obovatis — ellipticis vel breviter oblongis subacutis — obtusis stylo subnullo; scapis vulgo pluribus, fusco-viridibus, obliquis, pilis bi — trifidis brevissimis parce vel ad basin vulgo rufam dense obsitis superne glabris; foliis frequentibus, magnis, cras- siusculis — erassis, erecto-patentibus, obscure viridibus vel rufescentibus saepe fusco-maculatis, rhomboideo-obovatis spa- thulatisve, exterioribus lingulatis, late petiolatis, acutis, vulgo grosse paucidentatis, parce vel intimis dense stellatis, saepe distinete nervosis. Variat ad latitudinem, indumentum margi- nemque foliorum. Rosulae saepe compositae. Floris diam. 4—06 mm, pet. 2—4 mm long., 1 —1,5 mm lat.; sil. 5—7 mm. long., 2—3 mm lat. — Allmän vid Helsingfors och i dess om- gifningar på steril bar eller mossbelupen, äfvensom på frukt- barare fuktig och gräsbevuxen mark samt på klippafsatser. f. abbreviata. Foliis subrotundis siliculisque brevio- ribus late ellipticis, 4,5 mm longis, 3 mm latis, differens. — Helsingfors, på torr backe i Ulrikasborgs brunnspark. E. rigidula Jord. 1. ce. pag. 238. Planta gracilis vulgo sat elata scapis vulgo pluribus erectis — adscendentibus; flori- bus parvis; foliis virescentibus inaequalibus in rosulis laxis paucifoliis patentibus ex petiolo brevi lato ovatis vel obovatis — late lingulatis apice breviter acutatis — subobtusis; siliculis 4—7,5 mm longis, 2—3 mm latis, obovatis — ovalibus subob- tusis — acutis pedunculis erecto-patentibus duplo saltem brevio- ribus. — Allmän vid Helsingfors med omgifningar på torr mark, såväl bar som moss- och gräsbevuxen, samt på berg, murar och vägar, äfvensom i Ingå på mur vid kyrkan och i Lojo på trampad gräsbevuxen mark i kyrkbya. E. affinis Jord. 1. ce. pag. 236. Planta saepe gracillima; differt ab E. rigidula floribus majoribus foliisque laetioribus Mötet den 4 april 1903. 131 sublueidis lanceolatis — sublinearibus obtusiusculis. — Före- kommer vid Helsingfors ganska allmänt på gräs- och mossbe- vuxen samt bar trampad mark och i bergskrefvor, dessutom i Ingå på gräslinda och trampad mark på Svartbäck och i Lojo, Linkulla, på gräslinda. ce. BSiliculae angustae, lanceolatae, acutae. E. angustata. Floribus mediocribus sepalis ovatis parce hispidis petalis calyce duplo longioribus ultra medium fissis lobis obtusis haud contiguis; pedunculis arcuato-patentibus de- nique rectis — suberectis, glabris, silicula aequilongis — subduplo vel duplo longioribus; siliculis lineari-lanceolatis vel obverse lineari-oblongatis, inferne praesertim angustatis, acutis, stylo brevi crassiusculo terminatis; scapis solitariis — pluribus adscendentibus, flexuosis, viridibus vel rufescentibus, pilis bre- vibus furcatis vel simplicibus parce vel basi rufa dense obsitis; foliis obscure viridibus saepe basi rufo-maculatis vel rufes- centibus, suberassis, lingulatis vel anguste subspathulatis, petio- latis, acutis — subacutis, integerrimis — argute dentatis, pilis aperte bifidis dense — subdense obtectis, interioribus parvis ovalibus epetiolatis. Differt ab FE. affini siliculis elongatis anguste lanceolatis — sublinearibus foliisque vulgo angustio- ribus. Floris diam. 5—6 mm, pet. 2,5 mm long., 1 mm lat.; sil. 6—7 mm long., 1,5—2 mm lat. — Vid Helsingfors och i dess grannskap mindre allmän på steril mossbelupen eller bar trampad mark, berg eller murar, i Ingå, Svartbäck, på gräslinda och bar trampad mark. E. acrocarpa. Differt ab E. rigidula siliculis lanceolatis acutis. - Funnen i Helsingfors på berg och bar trampad mark, äfvensom vid Borgå på Borgbacken. E. Krockeri Andrz. Planta robusta; floribus magnis; foliis griseo-viridibus, laxe erecto-patentibus, rhomboideo-obo- vatis — late lingulatis, obtusis — subacutis, plerumque dentato- serratis, dense, intimis saltem, stellulatis; siliculis elongato- lanceolatis, acutis, 7—9 mm ”longis, 1,5—2,5 latis, pedunculis denique rectis erecto-patentibus — suberectis subduplo — triplo 132 M. Brenner, Erophila-former i Finland. brevioribus. Differt ab E. rhombotidea siliculis elongato-lanceo- latis acutis. — Vid Helsingfors sällsynt på gräsbackar och lindor, i Helsinge, Hoplax, på gräsbacke och i Ingå, Svartbäck, på gräslinda och trampad mark. Förutom dessa förekomma, såsom ofvan nämndes, mellan- former, bland hvilka särskildt må nämnas FH. radicsa med brachycarpa-frukter. på torr backe i Ulrikasborgs brunnspark, samt FE. ovalis med acrocarpa-frukter, på Skatudden i Helsing- fors, möjligen hybrider emellan de nämnda formerna. För öfrigt finnas 1 universitetets inhemska samling upp- ställda ett antal exemplar, hvilka kunna hänföras till följande former. JE. brachycarpa Jord., från Åland Godby; E. rhomboideu Brenn., från Helsingfors, Kumo och Asikkala; E. rigidula Jord., från Åland, Wirmo, Tavastkyrö, Kyrkslätt Sundsberg, Helsing- fors, Mörskom och Kirvus Sairala; E-. affinis Jord., från Karkku, Tavastkyrö, Kyrkslätt Sundsberg, Helsingfors, Willmanstrand, Kirvus Sairala, Kexholm och Mohla; E. stenocarpa Jord., från Helsingfors och Gustaf Adolfs socken, samt E. Krockeri Andrz., från Åland Godby, Uskela Karlberg och Karkku. Såsom synes, finnas alltså de i hvarandra öfvergående och ofta tillsammans förekommande FE. rigidula och E. affinis från de flesta och däribland de nordligaste fyndorterna. Af de här anförda formerna motsvara de sju först nämnda, eller grupperna a. och b., FE. vulgaris DC., »siliculis ellipticis pedicello brevioribus» och Ledebours 8 »siliculis ellipticis utringque rotundatis», den enda som i Flora rossica upptages för Finland. Alla dessa hafva nämligen skidorna kortare än skaften, hvaremot hos FE. praecox enligt DC. och Led., »siliculis lato-ellipticis vel suborbiculatis> såsom hos grupp a., skidorna därjämte äro knappt eller föga kortare än skaften, frånsedt denna arts såsom ofvan nämndes enkelhåriga indument. Att icke denna FE. praecox Stev., såsom Nyman i Con- spectus Florae Europae&e samt Ascherson & Graebner i Flora des Norddeutschen Flachlandes anföra, kan vara synonym med HE. brachycarpa Jord., framgår af det ofvan sagda. Mötet den 4 april 1903. 133 De tre eller fyra återstående formerna, eller grupp c., åter tillhöra E. Americana DC. »siliculis oblongis pedicello brevio- ribus. Differt ab FE. vulgari siliculis oblongis nec ellipticis, lati- tudine triplo fere longioribus» och Ledebours & »siliculis oblon- gis utrinque acutis> med syn. E. Krockeri Andrz. Såsom synonym med EE. Krockeri anföra Nyman och Ascherson & Graebner ll. cc. vidare £. majuscula Jord., hvil- ken dock enligt auctors egen beskrifning skiljes bland annat ge- nom aflångt omvändt äggrunda frukter på korta skaft, i sället för jemnbredt lancettlika frukter på längre skaft hos E. Krockeri. Äfven BE. stenocarpa Jord. anför Nyman såsom synonym härmed, hvilket möjligen kan vara fallet med en annan af denna grupps arter, FE. angustata Brenn., som dock afviker genom större blommor, upprätare fruktskaft och vid basen rödaktigt fläckade blad, men ej med den bredbladiga och storblommiga E. Krockeri Andrz. Hvad för öfrigt de här anförda Jordanska arterna vid- kommer, bör det framhållas, att de till dessa hänförda formerna möjligen vid jämförelse med autentiska exemplar, hvilka icke stått mig till buds, kunna befinnas icke vara med dem identiska. Att döma af auctors beskrifningar öfverensstämma de dock till allt väsentligt därmed, och har det därföre synts mig rättast att, tills osamhörighet faktiskt ådagalagts, begagna dessa namn i stället för att införa nya, tillsvidare åtminstone, omotiverade. " Ofvanstående framställning grundar sig på under halftannat decennium i Helsingfors trakten gjorda iakttagelser. Hvad öfriga trakters Erophilae beträffar, har tillfälle icke gifvits att observera dem under deras vegetationstid, endast ut- blommade individ af senare utvecklade former hafva kunnat till- varatagas. En följd häraf är att flere af de vid Helsingfors förekommande formerna icke på någon annan ort i vårt land insamlats. 134 M. Brenndr, Observationer rörande några Fuphrasia-former. Önskligt vore därföre, att för vår flora intresserade per- soner ville, hvar på sin ort, under blomnings- och fruktsättnings- samt mognadstiden egna dessa växter sin uppmärksamhet, upp- söka olika former och tillvarataga samt insända exemplar däraf, naturligtvis under i akt tagande af behörig försigtighet, på det att ej individ från olika platser måtte sammanblandas. Sär- skildt borde, förutom skidorna och deras skaft, bladrosetternas, bladens och blommornas olika beskaffenhet uppmärksammas och om möjligt antecknas. Observationer rörande några Euphrasia-former. Af MEEBIenner: Såsom af Sällskapets Meddelanden, häft. 24, n:o 7, fram- går, framlade jag på mötet den 4 December 1897 bland annat exemplar af en på en insjöholme i Kyrkslätt, Ingels, ymnigt förekommande Huphrasia-form, till karaktärer stående emellan E. curta (Fr.) och E. brevipila " tenwis Brenn., men på grund af dess ymnighet och saknaden af FE. curta på nämnda holme af mig betraktad som en f. vestita af = E. tenutis. För närvarande ber jag att få till påseende förete exem- plar af en likartad form, ehuru delvis af mindre storlek, från Ingå, där den i sällskap med HE. curta i slutet af Juli och början af Augusti anträffades på betesmark på Svartbäck rusthåll och på Joddböle bys mark. Genom sin enkla eller upptill fågreniga stam med sträckta internodier och sina trubbiga och trubbtandade blad visar den sig redan vid första påseendet vara en aestival form, de små hvita blommorna och den täta enkelhårigheten åter hänvisa på HF. curta, hvar- jämte glandelhår dels saknas, dels i ringa mängd förekomma. Denna form synes därföre ej kunna tolkas annorlunda än som en HE. curta X tenwis med modifikationerna eglandulosa och Mötet den 4 april 1903. 135 subeglandulosa. 1 betraktande af den stora öfverensstämmelsen emellan denna och den af prof. RB. v. Wettstein som HE. curta >< tenuis? betecknade Ingels formen med rikligare glandler och tät hårighet, torde äfven denna sist nämnda böra anses såsom en modificatio glandulosa tillhöra samma hybrid. Bland HFuphrasiae från Kyrkslätt har af mig tidigare till Sällskapet inlemnats en form från Smeds och Estby i nämnda socken, hvilken af prof. Wettstein bestämts såsom H. Reulert Wettst., en förmodad hybrid emellan E. curta (Fr.) och E. stricta Host., samt utmärkt genom ända till basen bladig slank stjelk, tät hårighet och kortare bladtänder än hos FE. stricta, men spensligare växt, mindre grenig stjelk, längre bladtänder och större, vanligen hvita violettstrimmiga, sällsyntare violetta, blom- mor än hos HE. curta. Sedermera har jag vid Lappviken samt på Rödbergen vid Helsingfors och på Svartbäck och Stor Ramsö i Ingå insamlat exemplar af en form, med ZE. Reuteri för öfrigt öfverensstäm- mande, men med afseende å hårigheten eller rättare bristen därpå närmande sig H. stricta, från hvilken den afviker genom slank växt, enkel eller fågrenig, under blomningen ända till basen bladig stjelk med mer utstående, vanligen krökta grenar, samt kortare bladtänder. Denna form skulle jag på grund häraf vilja betrakta som en glattare form af HE. Reuteri, med namnet var. substricta, hvartill då äfven de härmed öfverensstämmande glattare exem- plaren från Smeds och Estby i Kyrkslätt, icke att förvexla med E. strieta från Smeds och Qvarnby i samma socken, vore att hänföras. En annan i sällskap med denna på Rödbergen i Helsing- fors samt på Svartbäck och Stor Ramsö i Ingå anträffad form af E. Reuteri, med små hvita violettstrimmiga blommor och tät hårighet liksom hos FE. curta, kunde betecknas med namnet var. subcurta. 136 M. Brenner, Observationer rörande några HFuphrastia-former. Diagnoses: Fuphrasia Reutert Wettst. var. substricta. Foliis calyci- busque subglabris — glabris ab E. Reuteri, caule tempore an- thesis ad basin usque foliato, ramis patentibus ramoso vel simplice foliorum dentibusque brevioribus ab FE. stricta distineta. FE. Reuteri var. subeurta. Floribus parvis ut in E. curta ab E. Reuteri divergens. Genom sin stora glatthet liknande nyss nämnda £E. Reu- teri var. substricta är en liten spänslig Fuphrasia, hvilken på grund af stundom förekommande ett eller annat glandelhar måste föras till E. brevipila Burn. & Gr., närmast f. eglandu- losa, under namn af var. glaberrima. Den har anträffats på öppen beteslinda och åkerbacke på Svartbäck i Inga. Såsom kändt har prof. Wettstein på grund af förmedlande karaktärer emellan FE. brevipila och E. curta uppställt en hy- brid med det särskilda namnet E". Murbeckir. Denna karaktä- riseras genom växtsätt och blommor som hos E. brevipila samt beklädnad som hos FE. curta med inblandning af få eller spridda glandelhår. Vid närmare granskning af brevipila- eller curta- artade Fuphrasiae finner man emellertid, att icke denna kom- bination af resp. artkaraktärer är den enda, utan endast en af de många som anträffas. De af undert. observerade kunde uppställas på följande sätt: FE. brevipila X curta I. Växtsätt och beklädnad af brevi- pila, blommor af curta, HE. brevipila X curta 11. E. Murbeckii Wettst. Växtsätt och blommor af brevipila, beklädnad af curta -+ få glandelhår, FE. brevipila X curta II. Växtsätt af brevipila, blommor och beklädnad af curta -F få glandelhår, E. brevipila X curta IV. Växtsätt och blommor af curta, beklädnad af brevipila, Mötet den 4 april 1903. 137 förutom en FE. brevipila X curta glabrescens, liten med små blommor, nästan glatt med enstaka glandelhår. De anförda formerna förekomma ofta i hvarandras säll- skap, såsom af det följande framgår. Helsingfors Rödbergen: H£. Reuteri var. substricta, f. ad var. substrictam vergens och var. subcurta. Helsingfors vid Lappviken: HE. Reuteri, E. Reuteri var. substricta och E.-. curta. Ingå Stor Ramsö, mo: E-. Reuteri var. substricta och var. subeurta. Ingå Stor Ramsö: HE. brevipila, E. curta, E. brevipila X< curta II. ; Ingå Stor Ramsö Skansen: HE. brevipila med varr. sub- eglandulosa och eglandulosa. Ingå Svartbäck, blandskog: E. Reuteri med varr. substricta och subcurta samt f. ad var. substrictam vergens, E-. brevipila med f. rvestita och E". brevipila X curta I. Ingå Svartbäck, blandskog: FE. brevipila med. var. sube- glandulosa och E" brevipila X curta I. Ingå Svartbäck, tallbacke: £E. Reuteri med var. substricta, E. brevipila med. var. subeglandulosa, E. curta var. glabrescens och E. brevipila X curta I. Ingå Svartbäck, torr mark på berg: E. brevipila, E-. curta med var. glabrescens, E. brevipila X curta II och IV samt E. bre- vipila X curta glabrescens. Ingå Svartbäck, öppen betesmark vid stranden: £E. brevi- pila, E. curta var. glabrescens, E. brevipila X curta II, III och IV samt E". Reuteri. Ingå Svartbäck, gräslinda: FE. brevipila med var. glaber- rima, E-. curta, E. brevipila X curta I och III. Ingå Svartbäck, gräslinda: E-. brevipila, E. brevipila X curta INoGchE: Ingå Svartbäck, beteslinda: FE. brevipila med var. sube- glandulosa, E. Reuteri var. substricta. 138 M. Brenner, Hieraciologiska meddelanden. Ingå Svartbäck, åkerbacke: E'. brevipila med f. vestita, E. curta, E. Reuteri var. substricta. Ingå Svartbäck, åkerbacke: E. brevipila med varr. sube- glandulosa, eglandulosa och glaberrima. Hieraciologiska meddelanden. Af M. Brenner. 1. Aländska Htieracia, insamlade af A. L. Backman och A. Palmgren. Då vårt land, såsom kändt, i hieraciologiskt hänseende ännu är till stor del högst obetydligt kändt, för att ej säga all- deles okändt, måste hvarje äfven ringa bidrag till undanrödjande af denna brist vara välkommet, och meddelas därföre här en förteckning på ett mindre antal former, hvilka under somrarne keel akta fn II AM lnGRene Sune AL IK, INEKGkiaea och A. Palmgren på Åland insamlats. Bland dessa är en, H. subin- versum, förut obeskrifven, hvarföre beskrifning här meddelas, en annan åter, H. reclinatum Almqv., ny för Finland. Af de öfriga äro flere icke förut för Åland annoterade. H. norvegicum var. rufescens Fr. f. floccigerum. Jomala Ramsholm, ängsbacke (A. Palmgren). H. vulgatum (Fr.) Almqv. var. subulatum Brenn. Jomala (A. Palmgren), var. triviale (Norrl.) Jomala (A. Palmgren). H. radiosum Brenn. Jomala (A. Palmgren). H. subinversum. Inter II. imitantem Brenn. et H. inver- sum Brenn. intermedium, caule bifolio, dense breviter albipi- loso, superne leviter tomentello, foliis mollibus immaculatis, basalibus parvis longipetiolatis obovatis — ovalibus parviden- tatis, caulinis vero magnis ovalibus basin versus grosse acute dentatis breviter acutis petiolatis — sessilibus subtus parce — Mötet den 4 april 1903. 139 sat dense floccosis albique pilosis, capitulis radiantibus, pedi- cellis gracilibus sat elongatis tomentosis sat dense breviter molliterque albipilosis glandulis minimis raris vel nullis, invo- lucris cinereo-viridibus sat dense molliter albipilosis in margi- nibus squamarum apicem usque lanato-albotomentosis basique parce glandulosis, squamis anguste subulatis subacutis, stylis siceis obscuris. — Jomala Ramsholm, ängsbacke (A. Palmgren). H. cynodon Brenn. Föglö, gräsmark (A. L. Backman). H. reclinatum Almqv. in Dabhlst. Sydöst. Sver. Hier. III, pag. 61. Jomala (A. Palmgren). H. laeticolor Almqv. f. pumäila. Jomala, i bergspringa (A. L. Backman). H. galbanum Dahlst. Jomala Ramsholm, lund (ÅA. L. Backman). H. caesitium Norrl. Mariehamn, backe (A. Palmgren). H. pellucidum TLaest. Geta Bolstaholm (A. L. Backman). H. glandulosissimum Dabhlst. Geta Bolstaholm (A. L. Backman). H. alandiewm Norrl. Jomala Ramsholm, lund, samt Föglö Näfverholm, backe och äng (A. L. Backman). H. lenifolium Norrl. Föglö Näfverholm, backe (A. L. Backman). H. pubescens (Lindbl.) var. firmicaule (Norrl.) Föglö Näfver- holm, äng (A. L. Backman). H. tenerescens Norrl. Jomala, äng, och Föglö Degerby, dikeskant (A. L. Backman). H. hyperadenium Brenn. Föglö, äng, och Geta Bolsta- holm, äng (A. L. Backman). H. detonsum Norrl. Föglö Näfverholm, äng (A. L. Backman). H. auricula L. f. laeviceps Brenn. Mariehamn (A. Palmgren). 2. Karelska Hieracia, insamlade af A. L. Backman. För följande af stud. A. L. Backman i Ruskeala socken af Ladoga Karelen sommaren 1899 insamlade Hieracia, bland 140 M. Brenner, Hieraciologiska meddelanden. hvilka en del hittills ej funnits beskrifna, anhålles om plats i Sällskapets protokoll. H. subpelluegdum Norrl. — Iola, berg. H. canomarginatum. Elatum, grandifolium ; caulis sat oracilis, dense floccosus, basin rufescentem versus brevivillosus, in parte superiore glandulis minutis raris obsitus, unifolius; folia viridia, mollia, subtus pallescentia, anguste petiolata, exteriora parva, rotundata — ovata vel elliptica, basi rotundata — subceordata truncatave, minute dentata — angulata, interiora magna, ovalia — lanceolata, basi truncata — contracta, suba- cuta — breviter acuta, grosse lateve dentata, ad basin laci- niata — anguste divisa, breviter parcipilosa, dense ciliata, sub- tus ad costam ad petiolumque villosa parceque floccosa, fo- lium caulinum in vel supra medium caulis brevipetiolatum, hastatum, paucidentatum, acutum, subtus ubique floccosum; capitula mediocria, radiantia, in anthelam paucifloram corym- bosam disposita, ramis 1—2-cephalis, longis, gracilibus, strietis leviterve curvatis, tomentellis, glandulis gracilibus longis sat densis munitis, squamis longis angustis dense glandulosis; involucra obscure viridia, variegata, 11—12 mm alta, angusta, basi rotundata, dense longi- tenuique glandulosa et ad margines squamarum =apicem usque canofloccosa, squamae anguste lineari-subulatae acutae, inferiores anguste laete marginatae; styli fusco-nigrescentes. — Habitu H. canipedi Almqv. in Dahlst. Herb. Hier. Scand. I. 42 sat simile, sed capitula invo- lueraque minora, squamae anthelae dense longiglandulosae squamaeque involucri angustiores ad apicem usque dense floc- coso-limbatae. — TIola, på berg vid bäckstrand. H. pubescens (Lindbl.) var. firmicaule (Norrl.). Iola, ängs- backe, samt Ruskeala, begrafningsplats på sandig gräsmark. H. illudens Norrl. Pil. bor. pag. 66. llola, ängsbacke. H. grisescens. Tota planta grisea; caulis gracilis — sat crassus, vulgo flexuosus, e basi erecta vel breviter adscendente Mötet den 4 april 1903. 141 rufescente griseo-virens tomentellus pilis brevissimis albis dense hirtellus, superne vulgo obscurior densiusque tomentosus pilis nonnihil rarioribus glandulis minimis raris inspersis, sub anthela densius breviglandulosus parce autem brevisetålosus, prope basin 2—3-folius; folia griseo-virentia, infima mox marcescentia, obovata apice rotundato — submucronato, parva, cetera brevia, lingulata — lanceolata, acuta, dense floccosa brevissimeque pilosa, subtus pilis nonnihil longioribus, folia caulina acu- tissima decrescentia, superius bracteiforme, eglandulosa vel glandulis minimis rarissimis instructa; capitula parva, sat obscura, umbellulam subsinplicem determinatam vel corymbum compositum indeterminatum formantia, pedicellis gracilibus to mentosis sat dense glandulosis, 6—-10 mm longis, raro setulis solitariis munitis, bracteolis dense setulosis parceque glandulo- sis; involucra obscure virentia, 6,5—7 mm alta, anguste cy- lindrica, basi denique truncata, sat dense floccosa glandulosaque raro setulis parcis immixtis, squamae anguste subulatae — lineares, acutae, apicibus comosis, anguste laete viridi-margi- natae. — AH. pubescentem (Lindbl.) imitans, a ceteris formis gregis H. glomeratli pubescentia sua tomentosa pilosaque grisea differt. — Ilola. II. detonusum Norrl. IHola, ängsbacke. H. tenerescens Norrl. var. luteoglandulosum Sael. ola. IH. pulipes Sael. lIlola, ängsbacke. H. Zixzianwm Tausch. Iola. H. aceline Norrl. = Ilola. H. assimilatum Norrl. var. leucoideum. Differt setulis bre- vioribus, bracteis involucrisque albidis pallidisve; caulis debilis, flexuosus, viridis, 2-—5-folius; folia angusta — angustissima. — Ilola, äng. H. poliocladum N. P. var. praealtiforme N. P. f. tenebri- cans (Norrl). Iola, äng. H. farreum Norrl. Pil. bor. pag. 53. Illola, äng. H. rhypontum Norrl. 1. ec. pag. 54. Forma anthela magis flocecosa — tomentella, foliis nonnihil densius ciliatis a H. sep- tentrionali Norrl. vix distincta. — Ilola, äng. 142 J. Sahlberg, Några för Finlands fauna nya Coleoptera. H. septentrionale Norrl. TIlola, äng. H. karelicum Norrl. ITola, äng. Af A. Palmgren funnen på strandäng i Sordavala skärgård. H. suecicum Fr. var. valdepilosum N. P. Iola, äng. H. auricula L. var. minutale Brenn. har af A. Palmgren insamlats på strandäng i Sordavala skärgård. Några för Finlands fauna nya Coleoptera. Af SJ Salberg 1. Cryptophagus Populi Payk. — Denna den största och vackraste art af släktet har blifvit funnen i ett enda exemplar på Flisö på Åland den 2 Augusti 1902 af fröken Lydia Strandberg, som vänligen öfverlåtit exemplaret till finska samlingen. Ehuru arten är beskrifven redan af Paykull 1800 är den af Europas sällsyntaste Coleoptera, tagen par ganger i Sverige, Danmark och mellersta Europa. En gång är den dock funnen 1 stor mängd i England uti ett mycket stort bo af biarten Colletes Dawtiesana, hvilket således synes vara dess rätta före- komstort. Det finska exemplaret är mycket mörkare än arten beskrifves vara i alla handböcker, i det hela kroppens ofvan- sida är brunsvart, endast med skullror och sutur jämte yttre kant af elytra helt smalt mörkbrun samt undre sidan och benens lår äfven äro nästan svarta; men då Champion, som gjort fyn- det i England, säger att denna art både till storlek och färg varierar mer än någon annan art af slägtet, samt att han funnit flera exemplar, som äro helt och hållet rostfärgade och nägra helt och hållet mörka, tviflar jag ej på att det funna exempla- ret hör till Or. Populi, ehuru jag ej haft något annat exemplar till jämförelse. 2. Liodes (= Anisotoma) hybrida Er. — Funnen en gång af mig vid Kukkasniemi i Karislojo d. 25 Juli 1889, då den Mötet den 4 april 1903. 143 togs såsom andra arter af släktet om aftonen med håf på gräsmatta. Den skiljer sig från alla andra i Finland funna Liodes-arter därigenom, att mellanrummen mellan elytras punkt- strimmor äro på tvären snedt strimmade. Arten är ej funnen i Skandinavien, men förekommer i Tyskland, Österrike, Tyrolen och på Kaukasus. 3. Liodes (= Amnisotoma) rotundata Er. — Funnen några ganger af mig i Karislojo på skogsängar i juli och augusti månader samt fanns äfven i C. Sahlberg's samling utan angifven lokal blandad med andra arter. Den liknar något L. obesa, men har en kortare, mera rundad kroppsform, annorlunda byggda antenner samt tätare punkter i täckvingarnas stria o. s. v. Äfven denna art är ny för den Skandinaviska norden och förut tagen i mellersta Europa, där den dock är sällsynt. Då dessa tvänne arter ej finnas beskrifna i Thomson's Skandinaviens Coleoptera, lämnas följande diagnoser för deras igenkännande: Liodes hybrida Er. Oblonga, modice convexa, brunnea, minus nitida, antennarum clava infuscata; capite densius subti- "liter puncetato, fronte punctis 4 majoribus impressis; antennis brevibus, articulo 3:o 2:o perparum longiore, 4:o latitudine fere duplo latioribus, 7:0 et 11:o penultimis distincte angustio- ribus; prothorace elytris vix angustiore, longitudine duplo latiore, apicem versus rotundato angustato, apice utrinque intra angulos distincte emarginato-impresso, angulis basalibus rotundatis; supra subtiliter minus dense punctato; elytris lateribus perparum ro- tundatis, tenuiter punctatostriatis, punctis striarum densis, inter- stitiis subtiliter punctatis et obsolete transversim oblique rugo- sis, alternis punctis majoribus parum conspicuis; tibiis anticis levissime dilatatis. Long. 3,5 mm. Mas: tarsis anticis distincte, intermediis parum dilatatis, pedibus posticis parum elongatis, tibiis ante apicem leviter in- curvis. (Ex Ganglb.) AR isOtom ATA Nat I DIC TII 751 Kraatz: stett. ent. Zeit... 1852, 380. — Liodes Reitt. Best. Tab. Eur. Col. XII. 98. 144 J. Sahlberg, Några för Finlands fauna nya Coleoptera. — Ganglb. Käf. Mitteleur. III, 213. — Holdhaus Verh. d. zool. bot. Ges. Wien. 1902, 204. Liodes rotundata Er. Rotundato-ovata, valde convexa, rufo- ferruginea, nitida antennarum clava vix obscuriore, capite me- diocre, dense subtiliter punctato, fronte punctis 4 majoribus impressis, antennis breviusculis, clava minus lata, articulo 3:0 2:0 sesquilongiore, 4:o latitudine aequilongo, 5:o leviter 6:0 distinete transverso, 9:0 et 10:0 longitudine circiter ?/4 latioribus, ultimo penultimis paullo angustiore, subapiculato; prothorace a supero inspecto apicem versus fortiter angustato, basi truncata juxta angulos posticos obtusos paullo rotundata ; elytris lateribus fortiter rotundatis, subtiliter punctato-striatis, punctis striarum densis, interstitiis dense subtiliter punctatis, stria humerali brevi sed distincta, alternis punctis remotis majoribus seriatim im- pressis; tibiis anticis apicem versus fortiter dilatatis. Long. 3—4 mm. Mas: tarsis anticis et intermediis vix dilatatis; pedibus | posticis elongatis, femoribus angulo exteriore rotundato, interiore breviter lobato producto extra angulum exteriorem non extenso; tibiis fortiter curvatis. Anisotoma Er. Nat. I. D. III, 56. — Liodes Reitt. Best. Tab. Eur. Col. Xl, 106. — Seidl. Faun. Balt., 306. — Ganglb. Käf. Mitteleur. III, 223. Tvänne sällsynta Mycetophilider. Af B. Poppius. Ceroplatus sesioides Wahlb. Denna intressanta och stora Mycetophilid har för lång tid tillbaka blifvit anträffad hos oss. Wahlberg anför nämligen densamma i Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar, 1848, pag. 320, såsom funnen i Finland af C. R. 5 ahlberg. För Mötet den 4 april 1903. 145 några decennier sedan blef ett exemplar anträffadt vid Kirjola på Karelska näset af prof. J. Sahlberg. Sommaren 1896 lycka- des jag öfverkomma ett enda hon-exemplar i ryska Karelen. Exemplaret fann jag den 10 augusti på en murken björkstubbe invid Tiudie by. — Denna art synes öfverallt förekomma myc: ket sparsamt. Den är först beskrifven från Sverige, där Wahl- berg anträffat flera exemplar i Östergötland, från hvilken fynd- ort ett par finnes äfven i härvarande Universitets samlingar. Wahlberg anför den, 1. c., äfven från Köpenhamn, och dessutom är den funnen på några få ställen i mellersta Europa. — En- ligt Wahlberg lefver larven på Polyporus fomentorius, där den anträffas på svampens undersida, lifnärande sig af den utsipp- rande, sura saften. De spinna här öfver sig ett tunnt slemlager, som hindrar fuktighetens afdunstning från svampens undre sida. Pupporna, som äro omgifna af en af ett tunnt slemlager bildad kokong, anträffas däremot under mossa. Enligt samme författare äro såväl larverna som pupporna till ifrågavarande art starkt lysande. Några särskilda lysande centra finnas ej, utan ut- strömmar ljusets från djurens hela kropp. Om detta ljusfenomen skrifver Wahlberg, I. c.: »Denna lilla varelses mest utmär- kande egenskap är dock, att i mörkret sprida ett skönt fos- -forartadt ljus, — — — —. Skenets beskaffenhet liknar i all- mänhet de vanliga lysmaskarnas, men synes komma från hela djuret och lika från individer af båda könen, likväl endast un- der larv- och pupptillståndet, samt från den i cocconen ännu qvarliggande insekten, så länge hudskelettet är genomskinligt och icke tillhårdnat eller erhållit sin fullständiga colorit, hvari- genom det underliggande lysande ämnet troligen bortskymmes. Cocconerna lysa ej själfva, men lemna skenet genomgång liksom genom en papperslykta. Då vanligen flera hylsor sitta förenade, sprides ett vidsträcktare sken, hvilket upplyser såväl dem, som närmast tillgränsande föremål. Ehuru hela djuret lyser, är dock ej skenet öfverallt lika starkt, utan det lysande ämnet synes växelvis tillströmma den ena eller andra ändan, samt starkare upplysa densamma. De krypande larverna visa i mörkret en rörlig eldstrimma, men svagare än puppornas ljus. När tiden 10 146 B. Poppius, Tvänne sällsynta Mycetophilider. för insektens utträdande ur cocconen tillstundar, aftar lysandet småningom, sannolikt af ofvan angifna orsak. Det visar sig sist som tvänne svaga fosforränder vid bakkroppens sidor, där den mjuka huden förenar segmenternas rygg- och bukstycken. Aftonen innan myggan framkommer upphör det alldeles, lika- som när larven eller puppan dör eller af parasiter är svårare angripen. — — — —>» Den art, som -Schiner i »Fauna austriaca», Diptera, II, p. 434, anför under namn af C. sestoides Wahlb. efter Winnertz, Verh. d. zool. bot. Ges. XII, 685, 1, öfverensstämmer ej alls med Wahlberg's beskrifning i Kongl. Vet. Ak. Handl. 1838, 3., ej häller med de exemplar, som finnas å Universitets zoologiska museum. Däremot passa de väl in på Schiner's beskrifning öfver C. tipuloides Bose. Det synes därför som om synonymiken af ifrågavarande arter vore ganska osäker. Så mycket är sä- kert, att C. sestoides Wahlb. ej är identisk med C. sesioides Winn., Schin. Däremot är det svårt att med säkerhet afgöra, huruvida C. sesioides Wahlb. och C. tipuloides Bose. äro syno- nyma, hvarför här ofvan för säkerhets skull anföres Wahl- berg's namn. C. tipuloides Fabr. Äfven för denna art följer jag de skandinaviska dipterolo- gernas nomenklatur, emedan Schiner af ofvan anförda skäl är något osäker, då han oriktigt tydt den Wahlberg'ska OC. sestot- des. Af ofvan anförda art fanns ett enda exemplar, utan när- mare lokal, i en låda tillsamman med andra finska insekter. — Zetterstedt anför den i »Diptera Scandinavie» äfven från Fin- land. För die finländische Fauna neue Schmetterlinge. Von Enzio Reuter. Bei einer neuerdings von mir vorgenommenen Bestimmung der in letzter Zeit von verschiedenen Sammlern und zwar hauptsächlich von den Herren Exkurrenten der Societas pro Fauna et Flora Fennica zusammengebrachten und dem Ento- mologisehen Museum der Universität tuberlassenen Kollektionen finländischer Mikrolepidoptera, wie auch beim Durchmustern des schon längst im Besitze des Museums befindlichen Vorrates von Kleinschmetterlingen, wurden recht viele för das natural- hbistoriscehe Gebiet Finlands nicht fräher angeföhrte Arten be- merkt. Die grosse Mehrzahl derselben gehört den Tineiden an, welche diesmal nicht besprochen werden sollen. Unter den- jenigen Lepidopteren, die ich jetzt als neu fär das Gebiet anzu- melden Gelegenheit habe, gehören fänf den Pyraliden und elf den Tortriciden an; hierzu kommt ausserdem noch ein Spanner. Von diesen siebzehn Neulingen der finländischen Lepidopteren- fauna ist eine Art neu sogar fär das palaearktische Faunen- gebiet, eine Art ist för Europa, zehn för Fennoscandia und fäönf nur för Finland allein neu. Einige Arten, die entweder nicht in der mir zugänglichen Litteratur besprochen werden oder iber deren Identität ich mir kein sicheres Urteil bilden konnte, wurden gätigst von auslän- dischen Spezialisten determiniert, und zwar ist eine Art von Herrn Dr. H. Rebel in Wien, dem bekannten Mitherausgeber der dritten Auflage des Staudinger'schen Kataloges, drei Arten von dem hervorragenden Kenner der Pyralidae, Sir G. F. 148 Enzio Reuter, För die finländische Fauna neue Schmetterlinge. Hampson, in London, und fänf Species von dem beriähmten Mikrolepidopterologen, Lord Thomas Walsingham, in Merton Hall, Thetford, England, bestimmt. Allen diesen Herren bin ich sehr zu Dank verpflichtet.!) Unten wird fär diejenigen Arten, deren Identität nicht von mir selbst festgestellt worden ist, der Name des resp. De- terminators eingeklammert beigefögt. Beziäglich der Nomen- klatur habe ich aus praktischen Gränden, zudem es sich ja hier nur um faunistische Notizen handelt, meistens diejenige des Staudinger—Rebel'schen Kataloges angewandt. Die von den englischen Forschern in dieser Hinsicht gemachten Abwei- chungen werden indessen stets notiert; auch werden einige der iblicheren Synonymen angefäöhrt. Von denjenigen Arten, die nur in der zerstreuten Zeitschriftenlitteratur beschrieben wor- den sind, oder in den bekannteren und zwar den Entomologen des Nordens leichter zugänglichen illustrierten lepidoptorolo- gischen Werken, bezw. Handbiächern, nicht besprochen werden, wird — um das eventuelle Auffinden und Erkennen der be- treffenden Species zu erleichtern — eine kurze Charakteristik gegeben. 1. Ochyria minna Butl. Trans. Ent. Soc. Lond. 1881, p. 424 (teste Hampson). — Larentia suffumata (S. V.) Hb. var. minna Butl. in Staud. & Reb. Cat. I, p. 297, N:o 3367 b. — Cidaria suffumata Hb. var. minor Stgr. Iris X. 1897, p. 90. Von diesem Spanner sind aus Finland zwei Exemplare bekannt, und zwar wurde ein 3 am 27. Juni 1900 im Kirch- spiel Vesanto (Tavastia borealis, ca. 62955" n. Br.) von Herrn Apotheker J. Sucksdorff und ein 9 am 7. Juli 1901 in Kuo- pio von den Herren Dr. med. R. Fabritius und Student ' Lord Walsingham bin ich ganz besonders verbunden fär seine ausserordentliche Liebenswiärdigkeit, eine grosse Anzahl auch ande- rer kritischer finländischer Tortriciden und Tineiden zu determinieren, wie auch dem Herrn J. H. Durrant, welcher gätigst die Bestimmung einiger dieser Arten ibernahm und betreffs mehrerer derselben mir wertvolle Notizen mitgeteilt hat. In anderem Znsammenhang werde ich das Resul- tat dieser Determinationen publizieren. Mötet den 4 april 1903. 149 G. Fabritius gefangen. Die beiden Individuen sind einander recht ähnlich, das 3 jedoch ein wenig kleiner und dunkler als das 9. Von suffumata unterscheiden sie sich durch eine ganze Reihe von Merkmalen, unter denen vor allem folgende hervor- gehoben werden mögen: Grösse geringer (Weite der Flägelspan- nung: 3 23, 9 24 mm). Aussenrand der Vorderfläögel gerun- deter und demnach die Flägelspitze weniger stark vortretend; das dunkle Mittelfeld mehr grauschwarz, nicht wie bei swffu- mata braunschwarz, sein Innenrand gerader, sein Aussenrand vor dem Vorsprung weniger stark ausgeschweift und der Vor- sprung selbst etwas stumpfer; das schwarze Mittelpunkt klein und undeutlich; sowohl das innere als das äussere Zwischen- feld bedeutend dunkler, indem die hellen Bänder von ziemlich distinkten schwarzen Querlinien durchzogen sind; der weisse Strich der Flägelspitze schwach stumpfwinklig gebogen, nicht wie bei suffumata mehr oder weniger deutlich geknickt. Weder die Vorderflägel noch die Hinterflägel am Saume schwarz punk- tiert, wie dies bei suffumata meistens sehr prägnant der Fall ist. Die Hinterflägel des 3 etwas dunkler als die des 2, in beiden Geschlechtern einfarbig hellgrau, ohne Spur von Quer- linien, die bei suffumata mehr oder weniger stark angedeutet sind, und ohne die bei letzterer vorkommende dunkle Schattie- rung vor dem Saume. Die Flägel unten dunkler und gleich- mässiger bestäubt als bei suffumata, ohne die bei dieser stark hervortretende zackige Mittellinie. Fähler etwas schärfer dunkel geringelt. - Obwobl minna unzweifelhaft mit suffumata nahe verwandt ist, scheint mir doch die ganze Summe unterscheidender Merk- male för die Auffassung zu sprechen, dass jene eher eine selb- ständige Art, als eine Varietät von suffumata darstellt. — Nach Staudinger—Rebel kommt minna in den Amur- und Ussuri-Gebieten, in Japan, Kentei und Kamtschatka vor, ist demnach in Europa nicht friher bemerkt worden. Das Vor- kommen dieser Art in Finland ist daher sehr iäberraschend- durchaus ähnliche Analogieen weisen aber in ihrer geographi- sehen Verbreitung auch andere Insekten, z. B. gewisse Hemi- 150 Enzo Reuter, För die finländisehe Fauna neue Schmetterlinge. pteren, wie Sehirus (Canthophorus) niveimarginatus Scott. und Åcanthia (Salda) Sahlbergi Reut. auf, von denen jene in Japan, China, Daurien und Osnatjennaja in Sibirien sowie bei Åbo in Finland, diese nur in Amur und Finland gefunden ist. 1) 2. Chilo demotellus Wkr. Cat. Lep. Br. Mus. XXXV. 1749—50. 1866. (teste Hamp son). Von Herrn Apotheker J. Sucksdorff wurde ein 3 einer eigentämlichen, am 29. Juni 1900 in Vesanto gefangenen Chilo- Art eingesandt, die sich alsbald als keiner der europäischen Arten dieser interessanten Gattung angehörig erwies. Sie wurde von Sir G. F. Hampson als Chilo demotella Wkr. determiniert, eine japanische Art, die bisher gar nicht in dem palaearktischen Faunengebiet bemerkt und demnach auch nicht in dem Kata- loge von Staudinger und Rebel aufgenommen worden ist. Auch diese Art zeigt in ibrer geographischen Verbreitung ein etwa analoges Verhältnis wie Ochyria minna und die soeben genannten Hemipteren, nur stellt sich die Sache hier noch etwas tberraschender, als bei den anderen Arten. Vielleicht werden känftige Untersuchungen ihr Vorkommen auch in den zwischenliegenden Ländern feststellen können. Von den beiden europäischen Chilo-Arten, Ch. cicatricellus Hb. und Ch. phragmitellus Hb., unterscheidet sich Ch. demotellus im männlichen Geschlecht sofort durch die graubraune Farbe des ganzen Körpers, die gestreckteren und spitzeren, eintönig dunkel umbrabraunen Vorderflägel, denen der Mittelpunkt fehit, durch die spitzeren und glatt rauchfarbigen Hinterflägel, die unten gleichfarbigen Vorder- und Hinterflägel, die alle eintönig glatt dunkelgrau sind. Palpen sehr lang, von der Farbe ue Körpers, mit zugespitzt haarigem Endeglied. 3. Hypochaleia balcanica Rag. Ann. Soc. Ent. Fr. 1887, p. 242 (teste Hampson); Rag. Mém. s. 1. Lép., Romanoff, VII. 1893;5p-5997t- 21, 107-157 VI 901 tr24, fr? 2: StaudikRep: Cat. II, p. 27, N:o 496. ' Vgl. O. M. Reuter, En ny finsk art af hemiptersläktet Sehirus. Medd. F. et Fl. Fenn. 28. 1902, p. 47—48 und 155—156 B. Mötet den 4 april 1903. 151 Von dieser fräher nur aus Bulgarien bekannten Art wurde ein 9 am 9. Juli 1893 von Herrn Förster J. E. Montell im Kirchspiel Jaakkima (Karelia ladogensis, ca. 61! 30') auf einer Waldwiese nahe bei dem Kirchdorf angetroffen. Ihre nächsten Verwandten unter den europäischen Arten sind H. ahenella (S.V.) Hb. und &B. lignella Hb. (melanella ”Tr.). Von jener Art unter- scheidet sich AH. balcanica im weiblichen Geschlecht (das 3 ist mir nicht bekannt) durch dunklere Farbe des Körpers und beinahe schwärzliche Grundfarbe der Vorderflägel, die jedoch von lebhaft purpurroten, dichtstehenden Schuppen zum grossen Teil tberdeckt ist, während von den bei ahenella stellenweise ziemlich reichlich vorkommenden lichten Schuppen kaum einige Spuren zu finden sind, durch fast unmerkliche Querstreifen und bedeutend dunklere, sechwärzliche, in der Mitte und am Ende rötliche Franzen der Vorderflägel, durch dunklere, schwarz- braune Hinterflägel, ferner durch längere, kräftigere und stump- fere, sowie bedeutend dunklere, metallglänzend schwärzliche Palpen, die nur am Basalgliede und gleich am Grunde des zweiten Gliedes innen gelblich gefärbt sind. Von H. lgnella, mit welcher sie inbezug auf die Grundfarbe näher äbereinstimmt, unterscheidet sich unsere Art durch das gänzliche Mangel an jenen fär lignella charakteristisehen, zwischen den Rippen strahlenartig heller erscheinenden Flecken, die allerdings vor- zugsweise bei den lignella-Männchen hervortreten, aber auch bei den Weibchen wenigstens durch helle Schuppen angedeu- tet sind, durch etwas gröbere rote Beschuppung, durch ver- schiedene Farbe der Vorderflägelfranzen, die bei lignella mehr einfarbig graulich schwarz sind, durch dunklere Franzen der Hinterflägel, sowie durch die oben erwähnten Merkmale der Palpen. — Es mag schliesslich bemerkt werden, dass das fin- ländisehe Weibchen von H. balcanica wegen der stärker purpur- roten Beschuppung der Vorderflägel lebhafter rötlich erscheint, als das von Ragonot (1. c.) abgebildete Weibcehen. 4. Selagia spadicella Hb. Tin. 225 (226 2); Rag. Mém. s. Nepp: scRomanott, Viljup. 472; Staud. &.Reb. Cat; I. p. 31, N:o 587; janthinella Hb. Tin. 374—375. — Nephopteryx janthi- 152 Enzio Reuter, Fär die finländische Fauna neue Schmetterlinge. nella H. Sch. Tin. 131, IV p. 81. — Neph. (Selagia) janthi- nella Hein. p. 153. Auf der Insel Gullö in den Ekenäs-Skären (Nyland, ca. 539” .55') wurde von Herrn Prof. O. M. Reuter ein Exemplar dieser in Schweden, Mittel-Europa (mit Ausnahme von England), westlichem Russland (St. Petersburg, Ostseeprovinzen), Sarepta, Dalmatien, Pontus, Kuldja und Saisan verbreiteten Art erbeutet. 93. Polopeustis annulatella Zett.; Rag. Mém. s. 1. Lép., Romanoff;” VILI p. "2355, fr 21, fö16ErStand trRebCar IIpES0: N:o 683. — Phycis annulatella Zett. Ins. Lapp. p. 997. — Myelois altensis Weke Stett. e. Zeit. 1862, p. 39. — Muyelois annulatella Schöyen, Fortegn. Norg. Lep. 1893, p. 33. Drei Exemplare dieser interessanten Art wurden in Ponoj auf der Kola-Halbinsel (ca. 67) am 29. Juli und 2. August 1899 von Herrn Förster J. E. Montell eingesammelt. Sie ist fräher in Skandinavien in den Polargegenden Norwegens (66? 50'—70”), 1) in Lachta im St. Petersburger Gouvernement (vgl. Kawrigin, Cat. Lep. Gub. Petrop. 1894, p. 22, 49), ferner in dem Altai- Gebiet sowie in Labrador angetroffen worden. 6. Pyrausta accolalis Zell. (teste Rebel); Staud. & Reb. Cat. II, p. 64, N:o 1189. — Botys aceolalis Zell. Stett. e. Zeit. SÖVAEP IEND: Von dieser Art fanden sich in den alten Materialiensamm- lungen des hiesigen entomologischen Museums einige vor langer Zeit gefangene Individuen, die bisher gänzlich unbeachtet geblieben sind; auch in letzter Zeit ist dieselbe wieder erbeutet worden. Bisher ist P. accolalis in Finland aus folgenden Orten bekannt: Sorvanto im Kirchspiel Ruovesi (Satakunta, ca. 62”) von K. E. Inberg in Juni 1863, Jyväskylä (Tavastia borealis, ca. 629 15') von F. Woldstedt, Rantasalmi (Savonia australis, ca. 629) von A. Westerlund, sowie an verschiedenen Plätzen in Tuovilan- laks (Savonia borealis, ca. 639 15'), zwischen 28. Mai und 4. Juni " Nach Lie—Pettersen, Lepidoptera iagttagne i Laerdal som- meren 1897, Bergens Museums Aarbog 1897, N:o XTII, P: 27, kommt P. annulatella in Norwegen vielleicht auch in Laerdal (ca 61? 20”) vor. Mötet den 4 april 1903. 153 1897 von J. E. Aro (mehrere Exemplare) angetroffen. — Vor einigen Jahren wurde ein Exemplar aus Tuovilanlaks dem Herrn Dr H. Rebel in Wien zur Ansicht gesandt und von ihm als der P. accolalis angehörig erkannt; infolge dessen ist schon in der dritten Auflage des Staudinger'schen Lepidopterenkata- loges auch Finland in der Angabe der geographischen Verbrei- tung unserer Art mit angefährt. Nach dieser Angabe kommt P. accolalis ferner in Oesterreich, Galizien, Siebenbärgen, Pie- mont, im sädwestlichen Russland und in Transkaspien vor, ist dagegen noch nicht in Skandinavien angetroffen worden. Weil die Beschreibung von P.-. accolalis nicht Jedem leicht zugänglich sein därfte — die Art ist öberhaupt nur einmal und zwar von Zeller an dem oben angefährten Orte beschrieben — gebe ich hier das Wichtigste dieser Beschreibung wieder: »Sie steht in der Mitte zwischen PFuscalis und Terrealis und mag deswegen und wegen ihres unscheinbaren Aussehens öfters mit der einen oder andern verwechselt worden sein. — — — Von den beiden genannten Arten unterscheidet sie sich zunächst durch ihre Kleinheit, in der sie immer hinter den kleinsten Weibehen von Fuscalis zuräckbleibt; in der Färbung und Zeich- nung kommt sie der Terrealis näher. Während also bei Fus- calis die hintere Querlinie durch Vorder- und Hinterflägel in iöberall gleicher Deutlichkeit und mit scharfer, dunkler Begren- zung verläuft, ist sie bei Aeccolalis noch verloschener als bei Terrealis und auf den Vorderflägeln, wenn sie ja am Innen- rande sichtbar ist, doch auf der Falte versehwunden, und auf den Hinterflägeln ist sie nur in einem schwachen Schatten auf der vordern Fligelhälfte vorhanden. Eben diese läuft, ähnlich wie bei Terrealis, bei unsrer neuen Art auf den Vorderflägeln in grösserer Entfernung vom Hinterrande als bei Fuscalis; sie ist gezähnelt, wenn auch nicht so scharf wie bei Fuscalis, also ganz anders als bei Terrealis, bei der sie fast gar keine Zähn- chen hat; sie hat ferner nicht die scharfe Ecke unterhalb des Vorderrandes, die sie bei Fuscalis zeigt, und ist viel weniger gekrämmt als bei Terrealis; auf den Hinterflägeln geht sie in grösserer Entfernung vom Hinterrande als bei beiden Arten. — 154 Enzio Reuter, Fär die finländische Fauna neue Schmetterlinge. Auf der Querader der Vorderflägel haben beide Arten einen auswärts concaven, dunklen Strich; statt dessen hat Aeccolalis einen zwar verloschenen, aber doch recht erkennbaren Nie- renfleck, fast wie bei Bot. fulvalis. — Auf den Hinterflägeln hat Terrealis an der Vereinigungsstelle der Querader mit der Medianader, also etwa in der Flägelmitte, gar keine Verdunke- lung; Fuscalis hat oft daselbst auf der Oberseite ein dunkeles, verflossenes Fleckehen; Accolalis aber hat auf beiden Flägel- seiten, am schärfsten auf der unteren, einen deutlichen braunen Punkt, ähnlich wie bei Fulralis. Ausserdem haben bei Ac- colalis alle Fligel, wieder auf der Unterseite am schärfsten, den Hinterrand mit einer Reihe schwarzbrauner, weit von einander getrennter Punkte eingefasst; bei Fuscalis und Terrealis wird die Einfassung durch eine braune Linie gebildet, die nur bei Fuscalis auf der Unterseite der Hinterfläögel auf den Adern schwach unterbrochen wird. — Endlich sind die Vorderflägel bei Acco- lalis zwar einigem Wechsel in der Breite unterworfen, aber stets mit geringer vortretender, mehr rechtwinkliger Spitze ver- sehen, indem der Hinterrand weniger schräg herabgeht als bei Terrealis.» | 7. Acalla abietana Hb. 275—276; Staud. & Reb. Cat. II, p. 80, N:o 1448. — Teras abietana Hein. p. 15; Wallengr. Ent. Tidskr. IX, p. 168; Schöyen, Fort. Norg. Lep. 1893, p. 33. Ein ziemlich typisches Exemplar (9) aus Helsingfors, fräher der Nylander'schen Sammlung angehörig. Verbreitet im nörd- lichen Europa, in Deutschland, Oesterreich, Kärnthen, Schweiz und im nördlichen Italien. In Schweden ist diese Art aus dem nördlichen Skåne, sowie aus Blekinge, in Norwegen aus den sädöstlichen Teilen des Landes (599 55'—64? 14”) bekannt; in Russland kommt sie sowohl im St. Petersburger Gouvernement, als auch in den Ostseeprovinzen vor. Ihr Auftreten in Finland war also sehr zu erwarten. 8. Tortriz rogana Gn.; Staud. & Reb. Cat. II, p. 90, N:o 1592. — T. lusana H.; Sch. 330, IV pc 174; VI ps.156,,— T. (Heterognomon) lusana Hein., p. 46 (pr. p.). — I. Steineriana H. Sch 419; Mötet den 4 april 1903. 155 Aus der Kola-Halbinsel wurden mehrere Exemplare dieser fräher nur in Mittel-Europa und zwar auf den Alpen, in Schle- sien, Harz und den Gebirgsgegenden Ungarns, dagegen nicht im Norden angetroffenen Tortrix-Art mitgebracht. Sie wurde zuerst von Herrn Prof. J. A. Palmén in Voroninsk (ca. 689 30') am 14. Juli 1887 auf einem. mit Gras, Weiden und Birken be- wachsenen Platz am Flusse entdeckt; später, zwischen 19. Juli und 2. August 1899, ist sie bei Ponoj (ca. 67) von Herrn Förster J. E. Montell gefunden. Durch diese interessanten Funde ist T. rogana also nunmehr zu den schon vorher zahlreichen, fär die Alpen und die arktische Region gemeinsamen Arten zu zählen. 9. Cnephasia longana Hw.; Staud. & Reb. Cat. II, p. 91, N:o 1608 (Tortriz longana Hw. teste Walsingham); Tortrix longana Meyr. Handb. Br. Lep., p. 541. — Sciaphila loewiana H. Sch. 382, IV p. 202; Hein. p. 59. — Sciaphila stratana H. SehersSks Ve ps202. Unter den zahlreichen Exemplaren der Cn. osseana Sc. fanden sich in der hiesigen Lepidopterensammlung mehrere Individuen, die einen von genannter Art abweichenden Habitus zeigten und deren Zugehörigheit zu osseana mir zweifelhaft erschien; einige von ihnen wiesen eine grosse Ähnlichkeit mit ausländischen Exemplaren von Cn. longana Hw. var. insolatana H. Sch. auf. Lord Walsingham, welchem drei Stäcke zur Ansicht gesandt wurden, hat dieselben als longana Hw. deter- miniert. Die finländischen Exemplare, die ganz zeichnungslos sind, scheinen mir zwar mit der Varietät insolatana H. Sch. 152, IV p. 1755 NT Kp 57 MK (luridalbanasl, Sch 455x IV pa iZ8)ubesser als mit der Stammform tUbereinzustimmen, weil aber diese Art äberhaupt sehr veränderlich ist und die genannte Varietät nur in Säd-Europa vorzukommen scheint, werden sie hier unter der Stammform angeföhrt. Bei näherem Durchmustern des betreffenden Materiales ergab sich, dass nicht wenige Exemplare dieser Art angehörten, welche demnach bei uns — und zwar in den nördlichen Teilen unseres Faunengebietes — eine ziemlich weite Verbreitung zu haben scheint. Als Fundorte derselben sind zu erwähnen: 156 Enzio Reuter, För die finländisehe Fauna neue Schmettecrlinge. Uleåborg (W. Nylander); Kuusamo (W. Nylander); Kittilä (J. A. Sandman); Utsjoki (J. Sahlberg); Varanger (Nylan- der & Gadd); Kantalaks (J. Sahlberg, !6/7 1870, häufig); Voro- ninsk (J. A. Palmén, ?/8 1887); Marjok (J. ÅA. Palmén, !4/8 1887); ausserdem finden sich aus Enare und Patsjoki (R. B. Pop pius), sowie aus Ponoj (J. E. Montell) Exemplare, die zwar ein etwas abweichendes Aussehen haben, aber doch vielleicht am ehesten dieser Art zuzuzählen sind. Das Verbreitungsbezirk unserer Art erstreckt sich jedenfalls von ca. 659—70?. — Cnephasia longana ist nicht friäher im Norden bemerkt; nach dem Kata- loge von Staudinger und Rebel kommt sie im nordwestlichen Deutschland, in England, Holland, Andalusien, auf den Kanarischen Inseln, in Sardinien, Griechenland und dem westlichen Kleinasien vor. 10. Conchylis hybridella Hb. Tin. 351; Staud. & Reb. Cat. Il, p. 95, N:o 1669 (Phalonia hybridella Hb. teste Walsingham). — Phalonia hybridella Meyr. Handb. Brit. Lep., p. 553. — Cochylis. carduana H::Sch. IV ps 190: — Conchylis (Coccyx) carduana Hein. p. 89. — Cochylis disso- lutana H. Sch. 83. : In der nunmehr der hiesigen Universität gehörenden Lepi- dopterensammlung Tengström's stand eine Conchylis-Art, die von Tengström als »C. purgatana H. S. f. 69 ?» bezeich- net worden war. Das betreffende Exemplar, welches sich in sehr schlechtem Zustand befindet, wurde von Lord Walsingham, allerdings mit einiger Reservation, als hybridella bestimmt. Ich habe dasselbe Exemplar später eingehend untersucht und bin zu dem Schlusse gekommen, dass täber die Richtigkeit der Be- stimmung Walsingham's kein Zweifel obwalten kann. Dieses Exemplar ist am 1. August 1863 in russisch-Karelien gefangen; leider fehlt jede nähere Auskunft iäber den Fundort. -— C. hybridella ist nicht mit Sicherheit in Skandinavien gefunden (vgl. Wallengren, Ent. Tidskr. X. 1889, p. 23), kommt dage- gen in Livland, im mittleren und sädöstlichen Europa, in Spa- nien, Kleinasien und Armenien vor. 11. Conchylis sabulicola Wism. Ent. Monthl. Mag. 1900, p. 194 (Phalonia sabulicola Wism., teste Walsingham); eri- Mötet den 4 april 1903. UD gerana Wism. Ent. Monthl. Mag. 1891, p. 3; Staud. & Reb. Cat. II, p. 99 u. 261; N:o 1769: === Phalonia erigerana Meyr. Handbibrits leps: pi 552! In der finländiscehen Lepidopterensammlung befinden sich zwei Exemplare dieser Art, die beide von Lord Walsingham determiniert worden sind, und zwar stammt das eine, das fruher der Nylander'schen Sammlung angehörte, von Kexholm (Ka- relia ladogensis, ca. 619), das andere von Petrosawodsk (Karelia onegensis, nahe 62") her, wo es am 259. Juni, wie es scheint von Tengström, gefunden wurde und auch fräher der Teng- s röm'schen Sammlung angehörte. Das letztere Exemplar wurde nach einer Aufzeichnung Tengström's zu Zeller ge- sandt, welcher in seiner Remissliste zu Tengström vom 8. April 1871 betreffs desselben Folgendes schrieb: »223. Conchy- lis sehr klein und schärfer gezeichnet als Räichteriana 2; wohl kaum = Richteriana, die nur an Artemisia campestris wohnt»>, was uns vermuten lässt, dass Tengström diese Art als C. richteriana Fabr. gedeutet hatte. Recht bemerkenswert ist es nun, dass in Tengström's Sammlung unter einigen von Zeller gesandten Individuen der C. richteriana Fabr. ein ganz typisches Exemplar von C. sabulicola Wlsm. steht, das »Zeller, Glo- gau» etikettiert ist! C. sabulicola wurde also von Zeller selbst in Glogau gefangen und, wie es scheint, auch von ihm mit C. richteriana verwechselt. Das Exemplar von Glogau ist von ganz besonderem Interesse, weil es das einzige bisher aus Deutschland bekannte Individuum dieser Art ist; ja, das Glogauer und. die finländischen Stäöcke stellen tberhaupt die einzigen ausserhalb Englands gefundenen Exemplare von C. sabulicola dar. In England ist sie nach Walsingham bei Shoreham (Kent), in der Nähe von London, an den Kiästen von Norfolk und Suffolk, sowie in der Nähe von Norwich gefunden worden. Um das Wiederfinden dieser seltenen Art zu erleichtern, mag die Beschreibung Lord Walsingham's (Ent. Monthl. Mag. 1891, p. 3—-4) in deutscher Ubersetzung hier gegeben werden: »Fäöhler graulich. Palpen weisslich, aussen bräunlich gefärbt. Kopf weisslich. Thorax weisslich, mit schwachem ocker- 158 Enzio Reuter, Fär die finländisehe Fauna neue Schmetterlinge. farbigem Anflug. Vorderflägel weisslich, schwach ocker- farbig tingiert, der Costalrand am Grunde und in der Mitte graubraun verdunkelt; ein ziemlich breites schräges Band, das vor der Mitte des Dorsalrandes beginnend sich bis unterhalb 1/2 der Costa hin zieht, umberbraun mit einigen eingemengten dunkelbraunen Schuppen; eine graulich-braune Wolke ist an der einen Ecke mit dem Costalrand teilweise verbunden; dieses Band ist in der Falte schwach nach aussen erweitert und gewöhnlich oberhalb und unterhalb derselben weniger dunkel gefärbt; in dem apikalen Drittel des Flägels finden sich einige umberbraune, mit graubraunen Netzlinien vermengte Fleckehen, welche vor der Spitze einen Costalfleck bilden; an dem Dorsalrand unterhalb des Analwinkels steht ein kleiner, fast triangulärer, brauner Fleck; bei frisehen Stäcken ist der Apikalrand des Flägels mehr oder weniger graulich gefärbt; Franzen von der Grundfarbe des Flägels, längs ihrer Basis mit einer deutlichen graulich-braunen Linie, sowie ihrer äusse- ren Hälfte entlang mit einigen grauen Fleckehen besetzt, die indessen von der grauen Basallinie deutlich getrennt sind. Hinterflägel graulich, mit etwas lichteren Franzen, die in der Mitte eine scwache Verdunkelung aufweisen. Abdomen grau, der Analbiäschel ins Ockergelb spielend. Beine bleich graulich. Exp. al., 10-—12 mm. Typus, 3 9. Mus. Wism.> — -C. sabulicola unterscheidet sich von der nahe verwandten C. implicitana Weke durch geringere Grösse, durch verhältnis- mässig breitere und weniger zugespitzte Vorderflägel, durch die anscheinend winklige Form des dunklen Schrägbandes, die durch die Verbindung dieses mit dem Costalrand entsteht, durch grössere und stärker hervortretende dunkle Flecke der Saum- hälfte, durch das schärfere trianguläre schwärzliche Fleckchen am Innenrande, sowie durch merklich dunklere Hinterflägel. 12. Conchylis implieitana Weke in H. Sch. VI p. 157 (heydeniana); IStaud.s&hReb: Cat. IM op. 99 N:orimmaaEE Phalonia implicitana Meyr. Handb. Brit. Lep. p. 551. — Conch. (Coccyx) heydeniana Hein. p. 83. Mötet den 4 april 1903. 159 In der finländisehen Lepidopterensammlung standen unter C. richteriana zwei Exemplare von C. implicitana Weke, und zwar ist das eine in Petrosawodsk, das andere in Jalguba (Karelia onegensis, ca. 62?) am 24. Juni von Tengström gefangen. — Nach Staudinger und Rebel kommt diese Art in Miltel-Europa (mit Ausnahme von Holland, Russland und Schweiz), ferner in Galizien und Dalmatien vor, ist also jetzt zum ersten Mal fär Nord-Europa bemerkt worden. : 13. Conchylis subroseana Hw. Staud. & Reb. Cat. II, p. 99, N:o 1772 (Phalonia subroseana Hw., teste Walsingham). — Phalonia subroseana Meyr. Handb. Brit. Lep. p. 550. Ein $ dieser seltenen und häbschen Art wurde unfern der Stadt Kuopio in Haapalaks am Ufer der Haapalampi- See (Savonia borealis, ca. 63”) den 3. Juli 1897 von herrn Cand. phil. J. E. Aro gefangen. Fräher war sie mit Sicherheit nur aus England bekannt, wo sie nach Meyrick in Kent, Surrey lokal vorkommt; ihr angebliches Vorkommen in Deutschland wird von Staudinger und Rebel angezweifelt. Diese Art ist am nächsten mit C. tmplicitana Weke und C. roseana Hw. verwandt und wird köärzlich folgendermassen charakterisiert: Vorderflägel mit sehwach gebogenem Vorderrand, weisslich ockergelb, am Grunde des Vorderrandes dunkler gefärbt; von ?/; des Innenrandes zieht sich etwa zur Mitte des Vorderrandes ein wurzelwärts gerades, ockerfarbig-rostbraunes Band, welches sich am Aussenteil nach vorn sehr wenig erwei- tert, aber gleich unterhalb des Vorderrandes wieder verengt und dort. von einer schmalen schwärzlichen Linie gerandet wird; die Vorderflägel saumwärts von dem Mittelband zuerst weisslich ockerfarbig mit eingemengten braunen Schuppen, dann mit starkem bräunlich-rosenrotem Anflug, welcher vor dem Saume einen ziemlich breiten, unbestimmt begrenzten, ockerfarbig- rostbraunen, am Vorderrande schwärzlich markierten Schatten- streif aufweist; etwas vor dem Innenwinkel befindet sich ein kleiner dunkler Fleck. Franzen graulich ockerfarbig, mit einer gegen die Fligelspitze hin verloschenen dunklen Basallinie. Hinterflägel grau. Weite der Flägelspannung: 11—13 mm. — 160 Enzio Reuter, För die finländische Fauna neue Schmetterlinge. C. subroseana unterscheidet sich von C. implicitana Weke durch das an seiner ganzen Länge öberhaupt schärfer begrenzte Mittelband der Vorderflägel, durch den starken braunroten Anflug des Saumteiles und zwar namentlich das dunkle Schattenband vor dem Saume, sowie durch dunklere Hinter- flögel; von C. roseana Hw. durch geringere Grösse, mehr gebo- genen Vorderrand und weniger vortretende Spitze der Vorder- flägel, durch weisslich-ockerfarbige, nicht gelbliche, Grundfarbe der Wurzelhälfte des Vorderflägels, durch das dunkler bräun- liche und am Vorderrande deutliceh markierte Mittelband, durch die weniger gleichmässig und iiberhaupt mehr bräunlich — nicht so lebhaft rosenrot wie bei roseana — bestäubte Saumhälfte der Vorderflägel und die dunkle Schattierung vor dem Saume, durch dunkle Basallinie der Franzen und dunklere Hinterflägel. 14. Olethreutes roseomaculana H. Sch.; Staud. & Reb. Cat. II, p. 104, N:o 1879. — Penthina roseomaculana H. Sch. 163, IV. ps 2205 Wallengr. sEmt I Tidskri XKLSSOMpPI6O0NET Grapholitha (Penthina) lUlienigiana Hein. p. 111. Unter den im hiesigen Museum befindichen Individuen von O. dalecarliana Gn. (pyrolana Weke) fand sich auch ein fräher der Nylander'schen Sammlung angehöriges Exemplar von O. roseomaculana H. Sch. aus Uleåborg (Ostrobothnia borealis, ca. 65"). Neuerdings ist ein 3 auch im sädlichen Finland, und zwar im Kirchspiel Esbo (westlich von Helsingfors) am 11. Juli 1900 von Herrn Mag. R. B. Poppius gefangen worden, was um so bemerkenswerter ist, als die betreffende Art nach Wallengren in Skandinavien nur im sädlichen Lappland gefunden worden sein soll. O. roseomaculana ist äbrigens im nördlichen und mittleren Deutschland, Baiern und Galizien angetroffen. 15. Notocelia tetragonana Stph. (teste Walsingham); Meyr:Handb. Brit. Lepap. 489; Stauds Reb CatsllpiD N:o 2065. — Grapholitha tetragonana Nolck. Lep. Faun. II, p. 430. — Pedisea luctuosana H. Sch. (2.227), IV p. 242. — Grapholilha (Pedisca) luctuosana Hein. p. 154. Mötet den 4 april 1903. 161 Von Herrn Mag. RB. B. Poppius wurde am 22. Juli 1896 ein Exemplar in einem Garten in Saoneshje, Shungu (Karelia onegensis, ca. 62! 40') gefangen. Diese bisher in Skandinavien nicht bemerkte Art ist in Deutschland, in der Umgegend von Wien, in der Schweiz, in England, Irland, Piemont, Galizien und Livland verbreitet. 16. Grapholitha phacana Weke Stett. ent. Zeit. 1864, p. 207-24 WVallen or smnt: fö dske XIT890 TZ Schoyen hort: Norge. keps ankeos ep dd stands fr Reb; , 1902, N:o 182 Seite 4, Helsingfors. I Maxime Cornu: Note sur deux genres nouveaux de la famille des Saprolégniées. Bull. de la Société botanique de France, tome XVIII, Seite 59. — Derselbe: Monographie des Saprolégniées. Annales des sciences naturelles. 5 Série. Tome XV. Mötet den 2 maj 1903. Sällskapet beslöt, enär dess tillgånger enligt af skattmästa- ren afgifven rapport voro ytterst begränsade, på Bestyrelsens förslag inskränka utgifvandet af resestipendier till det allra nödvändigaste. På denna grund beslöt Sällskapet tilldela fil. kand. Iivari Leiviskä 250 mark för växtopografiska forskningar på Bottenvikens kuster samt stud. A. L. Backman 300 mark af de af presidenten Isak Fellman donerade medlen för undersökning af Lappa- järvi-traktens flora. Docenten Nordenskiöld förevisade och demonstrerade exemplar af En Uropoda-form, hvilken ej kunnat till arten bestämmas, emedan alla exemplar voro i nymfstadium, men som närmast öfverensstämde med Uropoda paradoxa. Exemplaren hade af fil. kand. Axelson anträffats på en rädis, hvilken af dem till hälften uppätits. Det vore härvid af intresse, att Uropoda, likasom andra Gama- sider, i allmänhet lefver af och ibland multnade vegetabilier; att medlemmar af detta släkte angripa lefvande växter vore däremot veterligen ej bekant. Doktor E. Reuter meddelade i anledning häraf, att till ho- nom af direktör E. Hedmanf rån Berttula invid Tavastehus in- sändts acarider af fullkomligt enahanda typ, hvilka enligt herr R eu- ter's åsikt dock icke kunde tillhöra U. paradoxa. Dessa acarider bade å nämnda ort i tvänne års tid i en drifbänk angripit och förstört späda gurkplantor. Föredragaren bestyrkte, att det vore första gången acarider af detta släkte ertappats som verk- liga skadedjur. — I sammanhang härmed förevisade d:r Reuter 168 Mötet den 2 maj 1903. ' exemplar af Uropoda ovalis, funna af honom senaste sommar på trädsvamp, växande å en multnad ekstubbe på Lenholmen i Pargas. Magister Harald Lindberg föredrog om Ogräsfrön uti importerad rysk utsädeshafre. ESPL Rektor A. Arrhenius refererade en uppsats af herr J. Montell Om Fritillaria meleagris' och Papaver dubium's förekomst på Åland. »Då jag våren 1886 första gången fann Fritillaria meleagris på Åland, var jag skolelev i Åbo och således ej i tillfälle att själf för Sällskapet förevisa mitt fynd. Jag skickade därför växten till herr Enzio Reuter och bad honom å mina vägnar an- mäla densamma. Då jag ej hade skäl att betvifla det arten skulle blifva upptagen i den finska floran, beskref jag ej fynd- stället utförligare, än man vanligen i dylika fall plägar göra. Då den åsikten emellertid, trots mina protester, fortfarande tyckes hålla i sig, att Fritillaria på nämnda lokal vore att be- trakta såsom förvildad, vill jag nu, då jag ej tidigare kommit mig för att offentligen göra det, med angifvande af alla enskildheter försöka bevisa ohållbarheten af ofvan nämnda åsikt. Fyndstället är beläget minst 2 km från Bolstaholm säteri och på östra stranden af den vik, som kallas Bolstaholms sund, medan däremot egendomen i fråga är belägen väster om den- samma. BSjälfva gården befinner sig omkring 2 km från sundet. Området mellan gården och sundet är rätt kuperadt och upp- tages dels af åker, dels af löfskog. Någon möjlighet att växten skulle hafva spridt sig hit från nämnda egendoms trädgård förefinnes sålunda absolut icke, och dessutom har Fritillaria meleagris åtminstone i mannaminne ej funnits i nämnda trädgård eller i dess närhet. Öster om sundet finnes visserligen Höckböle by, men denna är belägen ett par kilometer från sundet och skild från det ställe, där växten förekommer, genom skogar och två träsk. Att Mötet den 2 maj 1903. 169 den således icke häller kunnat sprida sig från någon trädgård i nämnda by, torde stå utom allt tvifvel. För öfrigt är byn belägen på en hög, torr backe, så att någon lämplig växtplats för Fritillaria ej erbjudes därstädes. I närheten af fyndstället, såsom öfver hufvud vid hela sundet, har icke funnits någon gård; åtminstone kan man icke upptäcka några lämningar, som skulle tyda därpå. De enda människoboningar, som finnas, äro tre små torp på sundets västra strand, hvilka alla byggts under de senaste decennierna, och samtliga äro i saknad af den minsta tillstymmelse till trädgård. Själfva lokalen, där fyndet gjordes, är en liten strandäng, på hvardera sidan ända ut till vattnet begränsad af bärgklackar, så att en spridning åt sidorna eller från dessa håll är mycket svår. Från stranden sluttar ängen först omärkligt, men stiger sedan plötsligt till en rätt betydande, af tät löfskog beväxt ås. Äfven denna väg är en spridning ganska svår. Huru Fritillaria i tiden kommit hit och när detta skett, är naturligtvis omöjligt att afgöra, men att dömma af det relativt stora antal, i hvilket den förekommer, har den nog antagligen länge växt på detta ställe. Måhända är detta den sista åter- stoden af en tidigare allmännare förekomst i trakten. Att växten på ifrågavarande lokal icke är förvildad, i den mening åtminstone, som detta begrepp i allmänhet tages, torde af det sagda nog tydligt framgå. Då andra växter med ungefär samma förutsättningar för spridning, t. ex. Alliwm ursinum och Orchis mascula, hvilka uppträda på lika begränsade områden som denna, upptagas som inhemska, kan jag ej finna något skäl för att ifrågavarande växt skall uteslutas. Det är visserligen sannt, att Fritillaria äfven i Sverige, där den dock förekommer rätt ymnigt på flera ställen, be- traktas som förvildad. Men månne detta vara bevisadt? Äfven om så vore, bör den väl på ifrågavarande åländska fyndort, dit den utan tvifvel på naturlig väg inkommit, betraktas som fullt inhemsk. Jag är öfvertygad om, att hvarje botanist — han må vara aldrig så kritisk — hvilken under liknande förhållanden som jag, 170 Mötet den 2 maj 1903 själf funnit arten å ifrågavarande lokal, utan tvifvel skulle lika ifrigt som undertecknad hålla på dess rätt att införlifvas med den finska floran. Jag yrkar därför på, att Fritillaria meleagris, då en ny upplaga af »Herbarium Musei fennici> utarbetas, ovillkorligen bör upptagas som fullgod finsk art. Äfven Papaver dubium anser jag böra upptagas i den finska floran, åtminstone från Åland. Arten har i flera decen- nier förekommit ymnigt på en åker å Bolstaholms säteri och tyckes ej låta störa sig af de omväxlingar, åkern ständigt är underkastad. Redan år 1867, då min aflidne fader öfvertog nämnda egendom, fäste han sig — ehuru ej det ringaste bota- nist — vid dess rikliga förekomst på denna åker. Då den dessutom uppträder på samma sätt åa andra orter på Åland, vore det väl skäl att räkna äfven denna växt till värt lands flora, lika så väl som t. ex. Cemntaurea cyanus och Agrostemma githago. I sammanhang härmed ber jag få komplettera de uppgifter jag hösten 1897 meddelade om Torilis anthriscus” förekomst på Dånö i Geta, Åland. Sommaren 1900 besökte jag åter ifrågavarande ställe och fann då arten växande på flera naturliga lindor inom samma inhägnad, där jag förra gången funnit denna växt. Då någon sadd af höfrö här ej förekommit, är det högst sannolikt, att arten j| fråga är lika inhemsk på denna lokal som öfriga därstädes förekommande växter. Då jag sommaren 1897 hittade det första exemplaret, voro lindorna redan slagna och afbetade af får». Rektor Arrhenius förevisade följande Anmärkningsvärda växter: Salix caprea X lapponum från Åbo, bestyrkande riktigheten af en tidigare bestämning, samt Cardamine parviflora, Carex praecox och Botrychium matricariefolium från Pargas. Stud. C. G. Björkenheim gjorde följande meddelande: Schinzia Aschersoniana Magn. — Se pag. 181. Mötet den 2 maj 1903. 11 Maisteri A. J. Silfvenius lausui muutamia sanoja Tri- chopteri-lajista Glossoma nylanderi Mc. Lachl. »In einem Aufsatze »On the Trichopterous genus Mystro- phora, Klapålek> (Ent. Month. Mag. [2] XIV, p. 31—32; 1903) erwähnt Mc Lachlan einen guten Charakter der von Klapålek aufgestellten Gattung Mystrophora. Der innere, apikale Sporn der Hintertibien ist beim 3 »unusually short, broad, and like a curved blade, slightly ciliate». Zugleich vermuthet der Ver- fasser, dass Glossoma nylanderi Mc Lachl. eine zu der Gattung Mystrophora gehörende Art sein könnte. Da die Typenexemplare von Gl. nylanderi in der Sammlung des entomologischen Museums der hiesigen Universität sich be- finden, habe ich sie auf dieses Merkmal hin untersucht. Von den apikalen Spornen der Hintertibien des 3 ist der eine am Ende unmerklich gebogen und ein wenig kirzer als der andere, gerade Sporn. Bei Gl. vernale Pict. z. B. sind diese beiden Sporne ihrer Form und Länge nach ganz gleich, spitzig. In dieser Hinsicht steht Gl. nylanderi also zwischen Glossoma und Mystro- phora, nähert sich aber viel mehr der erstgenannten Gattung. Nach der von Klapålek (Trichopterologichy Vyzkum Cech. Rozpr. cesk. Akad. Cis. Frant. Jos. II, 1, p. 19—21; 1892) gegebenen Diagnose der Gattung Mystrophora ist der Radius der Vorder- flägel »in apice bifurcatus» und »cum subcosta costula trans- versali juncta». Diese beiden Charaktere fehlen bei Gl. nylan- deri. — Auf Grund der oben aufgeföhrten Eigenschaften kann man Gl. nylanderi wohl nicht in die Gattung Mystrophora stellen. Die Exemplare (ein 3 und ein £) befinden sich in schlechtem Zustande, so dass man auf eine nähere Untersuchung verzichten muss»>. Rektor M. Brenner meddelade, att Larus ridibundus blifvit anträffad under islossningstiden i härvarande hamnar en månad tidigare än vanligt (29 mars). Wd2 Mötet den 2 maj 1903. Ordföranden, prof. Palmén, meddelade det han genom läkaren Aug. Elmgren erhållit underrättelse om ett Större fågelsträck, som de sista nätterna i april dragit fram tätt öfver bärgen vid Kampen; på lätet urskildes, utom småfågel, spofvar, vildgäss och allor. Reseberättelse öfver med understöd af Sällskapet senaste sommar företagna exkursioner i Pyhäjärvi och Pusula inlämnades af stud. J. A. Wecksell. De botaniska samlingarna hafva fått emottaga följande gåfvor: Erophila och Fuphrasia 1 talrika former och exemplar, af rektor M. Brenner. — 5 exx. kärlväxter från Nykyrka socken, däribland Trifolium montarum, ny för Ik, af järnvägsbokhållaren 0. A. Gröndahl. — Riccia fluitans från Euraåminne, ny för St, af stud. C. G. Björkenheim. — Daucus carota från Al, Geta, af stud. Laura Högman. — Hieracia: 17 arter (23 exx.) fr. Ob rektor «EE. J. Biuddén; 13: artera(CONexs gjau. 125: — 5205: — Reseunderstöd . - . . SER NE 1,250: — Ränta å Sanmarkska Re NIT 200: — D:o å lånet till Sällskapet för Fin- ländspeeosraflaisn.. fv RAS fr 134: 75 ifryckningsköstnaderi sot fot d- 9,909; 60 Frakt, porto, annonser m. m. . . . 370: 69 12.390: 04 4fskrifning. Å obligationer, som under året inköpts till pris, öfverstigande nominalbeloppet, äfvensom för ku- pongränta, som erlagts vid inköpet, men inflyter först under följande år, afskrifves 841: 67 Behållning till år 1903. Stäende fonden. db 11 28000: Senator J. Ph. Palméns FN . . . -10,000: — Sanmarkska fonden 0.0: ff. 0 4.000: — Ärskassanktnng syre Sllulsuia leg arv 4j1923900 446192: -00 my 62,424: 61 På förslag af revisorerna, herrar S&elan och Brenner, beviljades härpå skattmästaren full ansvarsfrihet för hans för- valtning af Sällskapets medel. 192 Årsmötet den 13 maj 1903. Intendentti, professorr A. O. Kihlman luki seuraavan ? Vuosikertomuksen kasvitieteellisten kokoelmien lisääntymisestä. » Kasvitieteellisten: kokoelmien lisääntyminen on tänä vuonna tapahtunut melkein yksinomaan putkilokasvien alalla. Tässä ryhmässä tekee lisäys kaikkiaan 3,093 eksemplaria, jota paitsi rehtori Brenner on lahjoittanut suurehkoja kokoelmia kritillisiä Hieracium-, Draba- ja Huphrasia-muotoja. Huomattavin lisäys on varatuomari G. Sucksdorff-vainajan kuolinpesän lahjoit- tama suuri kokoelma, joka sisältää paljon erittäin huolellisesti kerättyjä ja prepareerattuja Suomen (ja Skandinavian) kasveja. Erityistä mainitsemista ansaitsee sitä paitsi maistt. Väinö Borg'in ja Valter M. Axelson”in kaunis kokoelma heidän v. 1901 tekemästään retkestä Kemin ja Imanteron Lapin raja- seuduille. Muut lahjat, joista useat sisältävät suuria harvinaisuuksia tai muuten arvokkaita lisiä museon kokoelmiin, ovat antaneet seuraavat henkilöt: prof. Th. Selan, tohktorit Hj Hjelt ja J. D. I verus, rehtorit M; Brenner ja E. J. Bud dén, lehtorit Jo Linden ja. Al J> Mellelmarsterito ALA mi nm omf, (Oh I. Bioldit AE BÖR OMC lin) MivikEssen CE Flaten far envaä ska JA tin droth ja OK Sandvikeimetsankontaja E. af Hällström, rautatiekirjanpitäjä O. A. Gröndahl, yli- oppilaat (CIGG. Bj omkenhhetm EB ae HERON NER nvaa ud G. Granö, Laura Högman, K. W. Natunen, Aug. Ren- vall, J. M. Wartiainen, J. A. Wecksell sekä museon amanuenssi, maist. H. Lindberg ja allekirjoittaja. Sitä paitsi ovat maisterit H. Lindberg ja C. W. Fontell museolle toimitta- neet kasveja, jotka heidän oppilaansa ovat eri paikkakunnilla keränneet. Paitsi putkilokasveja on museolle jätetty 30 sammalta, 1 jäkälä, 15 siemennäytettä, 3 valokuvaa ja 2 muuta preparaattia. Jatkuvat tutkimukset ovat tänäkin vuonna tuottaneet lisiä Suomen kasvistoon. Ne luetellaan täällä tavan mukaan: Ulkomaisista tutkijoista ovat tohtori J. v. Sterneck ja neiti Johanna Witasek tutkineet, edellinen Suomen Rhinanthus-, Årsmötet den 13 maj 1903. 193 jälkimäinen Campanula rotundifolia-ryhmään kuuluvia muotoja, jotka täten ovat tulleet entistä tarkemmin määrätyiksi, jota paitsi muutamia meillä ennen tuntemattomia' alilajeja ja varieteettejä ovat tulleet liitetyiksi kasvistomme luetfeloon. Aikaisemmin Seurassa esitetty Scirpus mamäillatus H. Lindb. ynnä sen hybridi Sc. eupalustris'en kanssa on saatu tänä vuonna kauniita ja runsaita eksemplareja kokoelmiin. Maisteri Lindberg'in kautta on niinikään saatu kasvistollemme uudet Galium saxatile (Ab) ja Centaurea jacea X Phrygia (Sb). Nym- phea candida X tetragona on maist. O. Sundvik jättänyt koko- elmiin samalla kuin maist. Lindberg on sen huomannut museon entisissä kokoelmissa. Kasvistollemme uudet ovat vielä Melan- drium album X rubrum (prof. Selan, Suursaari) sekä maksa- sammal Jungermania grandiretis, josta kuitenkaan ei vielä ole kokoelmia varten saatu eksemplareja.» Intendenten, docent K. M. Levander uppläste följande Årsredogörelse öfver de zoologiska samlingarnas tillväxt. »De zoologiska samlingarna hafva sedan senaste årsmöte tillvuxit i ungefär samma skala som förut under de senaste åren. Däggdjurssamlingen har riktats med ett för museets räk- ning inköpt exemplar af i Muola socken fälldt rådjur. Till fågelsamlingen hafva förärats 31 exemplar, tillhörande 10 arter, bland hvilka 14 exx. af Uria arra, samt ägg af Harelda hiemalis. Till samlingarna af lägre vertebrater hafva skänkts embryoner af Lacerta vivipara och ägg af Coluber natrix, 6 fiskarter samt hermafroditiska generationsorgan af en lake. För dessa gåfvor står Sällskapet i tacksamhetsskuld till följande personer: ingeniör J. Alop&eus, stud. H. Arppe, herr R. Aschan, ingeniör J. V. Degerman, d:r L. W. Fager- lund, herr Karl Fazer, preparator G. W. Forssell, redaktör A. Hintze, villavakten V. Johansson, herr J. Karsten, herr Otto Lindroos, herr Wald. Lindström, lektor O. Neovius, forstkonduktör J. Montell, herr Elis Nordling, d:r Osc. Nordqvist, herr F. Norring, prof. J. A. Palmén, fiskaren 13 194 Årsmötet den 13 maj 1903. E. L. Röman, magister J. A. Sandman, herr Einar Sten- berg, herr O. Wallenius, herr Assar Wichman och mag. D. A. Wikström. Af "lägre djur (excel. insekter) har till museet skänkts af d:r Guido Schneider en värdefull samling fiskparasit- maskar, bestående af 30 arter, däribland 2 typexemplar. Några parasitmaskar hafva dessutom inlämnats af preparator G. W. Forssell och studeranden K. Siitoin. Magister A. J. Silf- venius har förärat 20 planktonprof från Sordavala socken. Till de entomologiska samlingarna hafva fil. lic. G. Ca- strén och stud. 0. Castrén förärat en större, värdefull samling delvis sällsynta Macrolepidoptera, uppställd i 15 dubbellådor. Stud. Unio Sahlberg har skänkt två kollektioner Coleoptera, den ena omfattande 50, den andra 60 arter. Af mag. A. Luther har den entomologiska afdelningen fått emottaga en betydlig samling insek- ter, bestående hufvudsakligen af Coleoptera och Lepidoptera, och af prof. O. M. Reuter en serie Psocider i 50 exx. Särskilda sällsynta och för samlingarna behöfliga arter Coleoptera hafva inlämnats af studd. R. Forsius, R. Krogerus, docent K. M. Levander, fröken A. Markelin, stud. Å. Nordström, mag. B. Poppius, prof. J. Sahlberg, stud. U. Sahlberg, fröken Lydia Strandberg, studd. G. Sundberg och 0. Welle- nius; Lepidoptera af eleverna Arne och Einar Palmén, forstmästar K. 0. Elfving och eleven Cederhvarf; Hyme- noptera af stud. R. Forsius, prof. J. Sahlberg och stud. 0. Wellenius; Hemiptera, Trichoptera och Libellulider af mag. A. J. Silfvenius och fröken A. Markelin. De för faunan eller för samlingarna nya arterna, hvilka sålunda tillkommit, utgöras af 14 Coleoptera, 1 Dipter och 10 Hymenoptera. Följande utländska specialister hafva under året haft finska insektkollektioner till granskning: d:r J. Villeneuve i Ram- bouillet (Sarcophagide), ötverlärare P. Stein i Genthin (Antho- myide), Lord Thomas Walsingham och Mr. J. EiDur: rant i Thetford (Tineide), Sir G. F. Hampson i London (Ochyria minna, Chilo demotellus, Hypochalcia balcanica), Fritz Wagner i Wien (Pieris napi var.), Nils Holmgren i Stock- Arsmötet den 13 maj 1903. 195 holm (Phytodecta viminalis), Fauvel i Cayenne (Phloeodroma concolor, Homalota nigricans), d:r Bernhauer i Stockerau (Lomechusa-arter), Buysson i Chateau Vernet (Cardiophorus), prof. F. Klapålek i Prag (Perlide), K. J. Morton i Edinburgh (Hydroptilide), P. Kempny i Gutenstein (Neuroptera plani- pennia). Beträffande å museet utförda arbeten är att nämnas, att den nya uppställningen af finska Coleoptera och Macrolepido- ptera har fortsatts, så långt utrymmet medgifvit, af magistrarna B. Poppius och H. Federley. Med ordnandet af den finska Collembola-samlingen har magister W. M. Axelson varit flitigt sysselsatt.» Bibliotekarien, statsentomologen Enzio Reuter uppläste sin Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt. » Sällskapets bibliotek har under det senast förflutna verk- samhetsåret, från den 13 maj 1902 till den 13 maj 1903, visat en något större tillväxt än under nästföregående år, nämligen med inalles 778 nummer, fördelade med hänsyn till innehållet på följande sätt: Naturvetenskaper i-allmänhet =. . . . . . 357 Botanik eta AN Arr sd AIR Zoologi, NRUNO Landt- och skusskosbällnise. fskerivåssnde! 2, IHGD (e0gsraä OLE ANG 38 > JIMS VN Geologi, mineralogi, bälkdutslogi HAIR IA ATI POLO STIKE bn Ta NE DL AS YA 2 Fysik kemi farmaci mediemn2 bk ALENA Jb5S Matematik, astronomi, meteorologi. . . . . 1 Diverse skrifter af blandadt innehåll . . . . 28 Summa 778 Efter vanligheten hafva de flesta publikationer erhållits af de lärda samfund, institutioner och tidskriftsredaktioner, hvilka 196 Arsmötet den 13 maj 1903. med Sällskapet underhålla regelbundet skriftutbyte. Dessa uppgå för närvarande till 284, af hvilka under året tillkommit föl- jande tre: Redaktionen af »Insekten-Börse» i Leipzig; Museum Fransisco-Carolinum i Linz a. d. D.; Société Impériale Russe de Pisciculture et de Péche i S:t Petersburg. För välvilliga bokgåfvor står Sällskapet i tacksamhetsskuld till Svenska Hydrografisk Biologiska kommissionen i Göteborg, Bestyrelsen för Universitetets Zoologiske museum i Köpenhamn, Société Ouralienne d'Amateurs des sciences naturelles i Jekate- rinenburg och Finska Landtbruksstyrelsen samt till herrar H. WII Armnell, NCN HO lemmin ET -Cleve ie CodenarR Dusén, N. Knipowitsch, W. Lilljeborg äfvensom under- tecknad». Vid de statutenligt härpå företagna valen af tjänstemän och öfriga funktionärer i Sällskapet återvaldes till ordförande professor J. A. Palmén, viceordförande professor Fredr. Elfving, skattmästare bankdirektör Leon. von Pfaler, bibliotekarie d:r Enzio Reuter, medlem i Bestyrelsen den i tur afgående, professor J. Sahlberg, suppleanter i Bestyrelsen d:r V. F. Brotherus och docent K. M. Levander, revisorer af. pågående kalenderårs räkenskaper professor Th. S&lan och rektor M. Brenner. Till sekreterare valdes, sedan rektor Axel Arrhenius undanbedt sig återval, docent E. Nordenskiöld. Ordföranden tackade den afgående sekreteraren för den verksamhet han under en lång följd af år utöfvat i Sällskapets tjänst. Till intendent för de zoologiska samlingarna valdes, sedan docent K. M. Levander undanbedt sig omval, amanuensen, mag. A. Luther. Årsmötet den 13 maj 1903. 197 Till intendent för de botaniska samlingarna valdes amanu- ensen, mag. Harald Lindberg. Till revisorssuppleanter valdes d:r O. Nordqvist och lektor 0. Alcenius. Till nya medlemmar invaldes med acklamation studeranden, fröken Laura Högman och järnvägsbokhållaren C. A. Grön- dahl (föreslagna af professorerne Elfving och Norrlin). I anledning af att Sällskapets tillgångar sedan senaste möte ökats, beslöts på Bestyrelsens förslag höja fil. kand. I. Leiviskä's reseanslag med 100 mark. Likaså beslöts att ät studeranden A. Backman oafkortadt utgifva det af presi- denten I. Fellman donerade anslaget om 400 mark. Painattavaksi ilmoitettiin seuraava kirjoitus: Wäinö Borg, Beiträge zur Kenntnis der Vegetation und Flora der finnischen Hochgebirge. Professori A. Osw. Kihlman ilmoitti, että neiti J. Wi- tasek oli tarkastanut kasvitieteellisen museon Campanula rotundifolia-exemplarit ja litti hänen siitä tekemän kirjoituksen Einige Bemerkungen iiber Campanula rotundifolia L. und mehrere nächst verwandte Arten. — Kts. pag. 203. Professor O. M. Reuter föredrog Massuppträdande af insekter. » Vid Entomologiska Föreningens i Stockholm september- möte senaste år afhandlades bland annat uppträdandet i Skåne af myggan Simulia reptans, hvilken där med dödlig påföljd angripit hästar och nötkreatur. År 1901 dödade den ett tiotal djur. Den satte sig å ställen, "där hårbeklädnaden är kortast, såsom a ljumskarna, och på hästen t. ex. i tvärraden på bringan. De angripna djuren insjuknade hastigt och ofta tillstötte hjärtförlam- 198 Årsmötet den 13 maj 1903. ning och död. Dessa svåra verkningar af knottets bett i Skåne ansågos emellertid stå i samband med inympandet genom bettet af något särskildt gift eller af vissa mikroorganismer, emedan dylika följder icke visat sig i nordligare delar af landet, där denna insekt dock förekommer mycket talrikare. Dessa uppgifter hafva hos mig i minnet återkallat ett massuppträdande för några år sedan af en Simulia-art i fähuset på Lofsdal i Pargas, hvilket helt visst orsakade den där inne- slutna nötboskapen olägenhet, om än inga sjukdomssymptom konstaterades. Af denna lilla knott fann man nämligen flere dagar efter hvarandra sådana massor döda individer på fönster- posterna, att de därifrån nedsopades ämbartals. Antalet upp- gick till milliarder individer. Redan det profrör, jag här är i tillfälle att framlägga, innehåller många tiotusental. Om de på detta sätt massvis dogo till följd af någon bland dem utbruten pest eller emedan tiden för deras slut var inne, måste lämnas oafgjordt. På tal om massuppträdande af insekter ber jag att äfven få omnämna ett sådant af lilla svarta myran (Lasius niger), hvarom uppgift jämte nu förevisade exemplar blifvit mig med- deladt af doktor frih. E. Hisinger. I september 1899 voro nämligen stränderna af Fagerviks bruks träsk å en sträcka af 3 a 4 kilometer täckta af ett band till denna art hörande 3-lik; bandets bredd varierade från !/, till 1 meter och dess tjocklek från 5 till 6 centimeter. Längre utåt var det ännu tjockare. Från stranden flöto öfverallt på träskets yta till omkring en kilometers längd spridda myrlik. Samma år hade mot slutet af sommaren skådespelaren Malmström iakttagit liknande mass-samlingar af myror flyta omkring i Ekenäs skärgård.» Vidare gaf herr Reuter följande meddelande om Bruchus pisi, uppträdande hos oss ute i det fria. »Då det icke saknar intresse att följa de till oss impor- terade skadeinsekternas förekomstssätt med hänsyn till möjligen i framtiden uppträdande härjningar af dem, torde det förtjäna Årsmötet den 13 maj 1903. 199 antecknas, att ett exemplar af den hittills hos oss några gånger i importerade ärter och bönor (Vicia faba) utkläckta Bruchus pisi i slutet af maj för ett år sedan flög in genom ett öppet fönster till min bostad, Skepparegatan 11. Den förekommer således hos oss redan ute i det fria, och omöjligt är det därför icke, att den kan uppsöka äfven våra bönländer och ärtfält samt sålunda en dag bli en inhemsk skadeinsekt.» Professor J. Sahlberg föredrog Tvänne för Finlands fauna nya Mycetoporus-arter. — Se pag. 210. Vidare anmälde professor Sahlberg En för Finland ny Hippoboscid. » För någon tid sedan lämnade preparator G. W. Forssell mig några Diptera, som han tillvaratagit från till uppstoppning lämnade fåglar. Vid företagen granskning af dessa flugor visade det sig att bland dem fanns bl. a. en Hippoboscid, som saknades i finska samlingen och hvilken, så vidt jag känner, förut ej blifvit anmäld från vårt land, nämligen Ozxypterum pallidum Leach., tagen på Cypselus apus den 15 juni 1897 samt den 10 juli 1900 i inalles fem exemplar. Redan tidigare har dock ett exemplar anträffats af mag. B. Poppius, äfvenledes på Cyp- selus. Arten är betydligt större än Stenopteryx hirundinis och har trubbigare vingar än denna samt saknar punktögon.» Docent K. M. Levander föredrog Om en för Finland ny limicol oligochaet. »I vårt land hafva mig veterligen hittills följande former af limicola oligochaeter, tillhörande familjen Naidide, blifvit iakttagna: 2) Spoof, Notes about some in Finland found species of non para- sitical worms. (Turbellaria, Discophora et Oligocheta fennica). Åbo 1889. — Stenroos, Das Thierleben im Nurmijärvi-See. 1898. — Levander, Ubersicht der in der Umgebung von Esbo-Löfö im Meereswasser vorkom- menden Thiere. 1901. 200 Årsmötet den 13 maj 1903. Bohemäilla comata Vejd. Nurmijärvi. Nais elinguis O. F. M. Utbredd i sött och bräckt vatten (i Finska viken). N. barbata O. F. M. Nurmijärvi. Stylaria lacustris. (L.) Utbredd i sött och bräckt vatten (i Finska viken). Ripistes parasita (0. Schm.) Nurmijärvi. Pristina sp. » Chetogaster diaphanus (Gruith.) » Ch. erystallinus Vejd. » Ch. limne Baer. I Finska viken vid Esbo-Löfö. Till denna förteckning öfver den inhemska naididfaunan är jag nu i tillfälle att lämna ett litet bidrag. Jag fann näm- ligen vid i går företagna håfningar bland ruttnande vattenväxter i den invid ingången till Universitetets botaniska trädgård be- lägna lilla dammen några exemplar af Slavinia appendiculata (Udekem). Enligt Michaelsen (Oligocheta i »Tierreich>, Berlin, 1900, p. 32) har arten blifvit funnen i dammar i Eng- land, Tyskland, Belgien, Böhmen och Schweiz. Huruvida denna, alltså hittills endast från Centraleuropa kända art verkligen är indigen hos oss, kan dock ej ännu anses vara alldeles säkert, enär i anseende till fyndplatsens beskaffenhet det förmodandet ej är uteslutet, att vi här hafva att göra med en, måhända med utländska vattenväxter, importerad form. I alla fall synes detta tillfälligtvis gjorda fynd gifva vidhanden, att utbredningen af den limicola oligochaetfaunan hos oss, till och med här i Helsingfors- trakten, är mycket ofullständigt känd och därför väl värd att göras till föremål för närmare undersökningar.» Stud. F. W. Klingstedt förevisade ett antal exemplar af bastarden Alopecurus ventricosus X geniculatus, funnen af föredragaren på Åland sommaren 1902, samt yttrade därvid följande: Årsmötet den 13 maj 1903. 201 »Bastarden förekom 1 flere olika former å en fuktig strand- äng tillsamman med föräldrarna, af hvilka Al. rentricosus bil- dade ett flere meter bredt bälte längs stranden, medan däremot Al. geniculatus i sällskap med Aira cespitosa och Agrostis-arter förekom längre upp på själfva ängen. Genom sina tämligen höga och slanka samt lätt knäböjda strån afvek bastarden genast från föräldrarna. De bästa kännetecknen lämnas emel- lertid af blommans delar, i anseende till hvilka bastarden af- viker från stamarterna genom tydliga intermediära karaktärer. Dessa hänföra sig till axets form och storlek, skärmfjällens sammanväxning samt till såväl skärm- som blomfjällens form och beväpning. Också hos ifrågavarande bastard visa pollen- säckarne samma oförmåga af fullkomlig utveckling som iakt- tagits hos de flesta gräsbastarder, i det att knopparne ytterst sällan nå längre än till skärmfjällens spetsar. Pollenet visade sig hos de flesta former vara sterilt. — Bastarden är af d:r W. Laurén tidigare funnen i Österbotten. De af honom till muséets samlingar lämnade exemplaren visade sig vid under- sökning, särskildt i anseende till blommans karaktärer, väl stämma Ööfverens med de åländska formerna. — I sammanhang med dessa former granskade jag äfven de af prof. A. OÖsw. Kihlman till Alopecurus pratensis "geniculatus bestämda exem- plaren i samlingarna samt kom till det resultat, att dessa hade intet att göra med Alopecurus geniculatus, utan utgjordes de af en klenare form af Äl. pratensis.» Föredraget illustrerades af ett större antal efter mikro- skop gjorda teckningar, belysande de ofvan skildrade inter- mediära karaktärerna. Vidare demonstrerade herr Klingstedt exemplar af Scirpus mamillatus från Åland och inlämnade exemplar af densamma till samlingarna. Rektor A. Arrhenius anmälde, att han i sin aflidne faders herbarium funnit tvänne fullt typiska sterila exemplar af 202 Årsmötet den 13 maj 1903. Scirpus parvulus, funna år 1864 i en grund vik vid Wappar-fjärden i Pargas, och torde dessa exemplar vara de älsta kända af denna art, som först under senaste år identifierats som finsk. Rektor M. Brenner omnämnde, i anslutning till ett vid föregående möte af professor Palmén gjordt meddelande, några Sträck af Alauda alpestris och Grus cinerea, som senaste höst dragit fram öfver Kampbärgen, den förra arten den 8 oktober, den senare den 11 september, hvardera i ovan- ligt stort antal, hvadan nämnda trakt syntes vara en af flytt- fåglar omtyckt stråkväg. Mag. E. Häyrén föredrog Angrepp af mögel på utsädeshafre. — Se pag. 212. Kasvitieteellisiä kokoelmia varten on museolle jätetty: 2 putkilokasvia = Etelä-Suomesta <(oppilas-eksemplareja) maistt. H. Lindberg ja C. W. Fontell. — Suurehko koko- elma Hieracium-muotoja Uudelta maalta, rehtori M. Brenner. — 14 Hieracia Etelä Suomesta, prof. Th. S&elan. — 25 Hie- racia Joroisista, maist. H. Lindberg. Einige Bemerkungen iiber Campanula rotundifolia L. und mehrere nächst verwandte Arten. Von JEFANVE IR a STerke Vor einiger Zeit äbersandte mir Herr Professor Kihlman freundlichst eine Campanula-Kollektion aus dem Herbarium des finnländisehen Museums in Helsingfors zur Revision. Dieselbe gab vor allem — wie zu erwarten war — interessante Aufschlässe uber die Verbreitungsgrenzen der C. rotundifolia im Norden Euro- pas, enthielt aber auch sonst manche bemerkenswerte Pflanze. Ich möchte mir daher erlauben, die Ergebnisse des Studiums an diesem Herbarmateria! als Ergänzung und teilweise Berichtigung zu meiner Arbeit »Ein Beitrag zur Kenntnis der Gattung Cam- panula»!) in den folgenden Zeilen bekannt zu geben. Das von mir durchgesehene Material umfasst Pflanzen der verschiedensten Gegenden, vorwiegend jedoch solche aus Finn- land und Lappland. Diesem Teile gebäört auch weitaus das grösste Interesse; denn er gestattete nicht nur eine sichere Bestimmung der nördlichen Verbreitungsgrenze von C. rotundi- folia in dem angezogenen Gebiete, sondern auch eine genauere Kenntnis ihres Verhältnisses zu C. Giesekiana Vest. In Lappland findet sich nämlich zwischen beiden Arten eine Ubergangsform, die sich auch geographisch zwischen beide einschaltet. Die im sädlichen Teile von Finnland vorkommenden Pflanzen missen als OC. rotundifolia L. gedeutet werden; daran schliesst sich die 1) Abhandlungen der k. k. zool.-bot. Ges. in Wien, Band I, Heft 3 (1902). 204 J. Witasek, Einige Bemerkungen tiber Campanula. Mittelform, welche ich als C. rotundifolia forma Lapponica bezeichne, und im äussersten Nordosten treten Pflanzen auf, welche nur zu C. Gtiesekiana gestellt werden können. C. rotundifolia L. findet sich in Finnland in nicht gerin- gerer Mannigfaltigkeit als in Mitteleuropa. Erwähnenswert sind insbesondere gewisse feinblättrige Varietäten, welche eine unleug- bare Ähnlichkeit mit OC. racemosa Krasan oder selbst mit C. praesignis Beck besitzen; so z. B. ein Exemplar aus Sysmä, Päijätsalo, leg. Renqvist. Die Form Lapponica präsentiert sich allenthalben als eine schlanke und hochgewachsene C. rotundifolia mit einer einzigen, gewöhnlich sehr grossen Bläte. Der untere Stengelteil trägt — locker gestellt — meist schmallanzettliche Blätter, der obere nur wenige entfernt stehende bracteenartige Blättchen, so dass die Bläte an einem langen Stiele hoch emporgehoben erscheint. Die Pflanze gelangt also nicht zur Ausbildung einer mehr- blätigen Inflorescenz, sondern begnägt sich mit der Entwicklung der Endbliäte. Von den sonst bei C. rotundifolia tiefer stehenden und später entfalteten Bliäten sieht man hier in den Achseln der oberen kleinen Blättchen oft die unentwickelten Ansätze. Das Zustandekommen dieser Form erklärt sich wohl aus der kurzen Vegetationszeit, die der Pflanze in diesen Gebieten zur Verfögung steht. Der eben beschriebene Charakter därfte auch in gewissem Grade erblich festgehalten sein, wenigstens bewohnt die Form Lapponica ein ziemlich geschlossenes Gebiet und zeigt innerhalb desselben wenig Räckschläge. Es wird aber andrer- seits nicht wundernehmen, wenn unter den Varietäten der C. rotundifolia auch solche vorkommen, welche der eben beschrie- benen nordischen Form gleichen, umsomehr als bei dieser letzteren die Blätengrösse durchaus kein konstantes Merkmal ist. C. rotundifolia forma Lapponica liegt mir von folgenden Standorten vor: Ostrobothnia bor.: Limingo (Hellström); Rovaniemi (Bren- ner); — Kuusamo, Välijärvi (Nyberg). — Lapponia kemensis: sacell. Kolari, prope Äkäslompolo (Hjelt und Hult); par. Kittilä, prope Riikonkoski ad flumen Ounasjoki (Hjelt und Hult). — Årsmötet den 13 maj 1903. 205 Lapponia enontekiensis: Kilpisjärvi (Malmberg). 1) — Lapponia inarensis: sacell. Enare, Toivoniemi in prato humido ripae fluminis Kaamasjoki (Arrhenius und Kihlman). — Lapponia Imandrae: In alpibus Tuatasch ad laeum Nuortijaur (En wald und Hollmén). ?) — Lapponia tulomensis: prope ostium flum. Nuotjok (Lindén). — Lapponia murmanica: prope pagum Voro- ninsk (Kihlman). — Lapponia ponojensis: Ponoj juxta pagum (Montell); Orlow, ad scopulos litoreos (Kihlman). Als Sädgrenze des durch die aufgezählten Standorte ver- zeichneten Gebietes lässt sich eine Linie von Limingo am bott- nischen Meerbusen (c:a unter 65? n. Br.) äber Kuusamo nach dem Nuotsee und von hier äber Voroninsk (c:a 689 28' n. Br.) nach Ponoj ziehen. Alle sädlich von dieser Linie gelegenen Standorte, fär welche mir Belege vorliegen, gehören — soweit ich die Namen auf der Karte gefunden habe — typischer C. rotundifolia an, oder einigen wenigen im Habitus der C. Lap- ponica genäherten Varietäten derselben. C. rotundifolia bewohnt also die finnische Seenplatte, geht im Osten weiter nach Norden als im Westen und verbreitet sich auch iäber den Säden der Halbinsel Kola ungefähr bis an die Grenze der »Tundra»). ?) Sie bewohnt also ienen Teil von Russisch-Lappland, welcher sich noch giänstigerer klimatischer Verhältnisse erfreut. Als die nördlichsten Standorte von C. rotundifolia gegen die vorbe- zeichnete Grenzlinie sind mir bekannt: Ostrob. bor.: Pudasjärvi (Brander), ungefähr auf der Grenzlinie selbst gelegen, c:a: 65! 23' n. Br. Karelia keretina: Valasjoki (W ainio). Die Pflanzen dieses Standortes sind ein- und grossblätig, wie C. Lapponica, sind aber bis in die Nähe der Bläte mit ansehnlichen Blättern versehen. 1 C. Giesekiana genähert. ”) Die Pflanze hat durchaus alpinen Charakter, durch den sie sich ziemlich auffallend von den anderen hier verzeichneten Pflanzen unter- scheidet. Zu C. Giesekiana passt sie jedoch durch die Beschaffenheit der 'Corolle, des Receptaculums und des Stengels nicht. ?) Vergleiche Kihlman, Pflanzenbiolog. Studien in Russ. Lappland, in Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica. VI. N:o 3. (1890). 206 J. Witasek, Einige Bemerkungen äber Campanula. Lapp. Imandr&: lacus Nuortijaur (En wald und Hollmén). Vom selben Gebiete, jedoch jedenfalls aus grösserer Seehöhe stammend, liegt auch die Form Lapponica vor. Lapp. Varsuge: Keinjok (Palmén); ad flumen Ponoj ori- entem versus e pag. Kamensk (Palmén). Alle diese genannten Standorte liegen der oben angege- benen Grenzlinie sehr nahe, so dass dieselbe also keinesfalls zu weit nördlich genommen ist. Andrerseits geht aber die vul- gäre Form der C. rotundifolia an einigen wenigen Punkten in das Gebiet der C. Lapponica ber: Es sind mir davon drei Fälle mit Sicherheit bekannt. Die beziäglichen Standorte sind: 1) Kemi (Brenner). Der Standort liegt der Grenzlinie nahe (ungefähr unter der gleichen Breite wie Kuusamo, nur weiter westlich). Die Pflanzen sind durch den gestreckten blattlosen oberen Stengelteil der C. Lapponiea ähnlich, sind aber klein- und mehrblitig. 2) Lapponia enontekiensis: Poroeno, reg. subalpina, Pahta- saari in rupibus (Lindén). Die hier angegebene Lokalität därfte etwa bei 699 6 n. Br. liegen. Die Pflanze ist eine wohlaus- gebildete C. rotundifolia, was umso auffallender ist, als aus benachbarter Gegend (Kilpisjärvi c:a 699 n. Br.) eine Pflanze vorliegt, die ich trotz ihres Zwergwuchses zu C. Lapponica ziehen musste. Doch könnte möglicherweise die Feststellung der Verbreitungsgrenze von C. rotundifolia in Skandinavien uber dieses Vorkommen befriedigenden Aufschluss geben. 3) Stadt Kola (Karsten). Ein Vorkommen der typischen C. rotundifolia bei der Stadt Kola — nahezu unter dem 69? n. Br., also nicht bedeutend nördlicher als die angegebene Grenz- linie unter demselben Meridian — ist immerhin weniger auf- fallend als das vorerwähnte Vorkommen in den Einöden bei Poroeno, da Kola im Verhältnis zu seiner hochnördlichen Lage gänstige klimatische Verhältnisse hat. — Ich habe die Pflanze des Nordens als »Form»> zu C. ro- tundifolia gestellt. Mit diesem Ausdrucke will ich nicht die Unkenntnis des tatsächlichen Verhältnisses decken, sondern ich Årsmötet den 13 maj 1903. 207 bezeichne damit eine aus der Zahl der im Verbreitungsgebiete der Art möglichen, för ein bestimmtes grösseres Areal fixierten Varietät. C. Gtiesekiana Vest ist in Lappland, entgegen meiner frä- heren Meinung, auf ein kleines Gebiet beschränkt; es gehören ihr nur die äussersten nördlichen und nordöstlichen Kästenge- genden von Russisch-Lappland an. Die mir vorliegenden Standorte aus diesem Gebiete sind: Lapp. tulomensis: Kildin (Fr. Nylander); Vaidoguba an der Fischerhalbinsel (Brotherus). — Lapponia murmanica: Ladogina (Fellman) — Lapponia ponojensis: Orlow, in campo arenoso (Kihlman). — An dem letztgenannten Standorte treffen C. Lapponica und C. Giesekiana zusammen und der Zusammenhang zwischen beiden ist hier augenscheinlich. Es bestätigt sich somit meine Vermutung, !) dass C. Gtiesekiana im nördlichen Europa entstan- den sei. Sie erscheint hier im Vergleich zu C. Lapponica habituell wie eine Alpenform zu einer Talform : Mehr nach unten zusammengedrängte Blätter, niedriger Stengel, noch grössere Bläte. Man kann nicht sagen, dass diese Pflanze des europä- ischen Festlandes vollständig mit der aus Groenland iberein- stimme, aber doch so weit, dass eine Abtrennung kaum möglich sein wird. Es ist insbesondere die kurzkegelige Form des Re- ceptaculums weniger deutlich ausgeprägt, und die Blätter sind minder zart gestielt; doch kommen in diesen Merkmalen auch an den Pflanzen Groenlands Variationen vor. Nach meiner gegenwärtigen Kenntnis der Verhältnisse und insbesondere mit Ricksicht auf ein im Herbarium Musei fennici vorliegendes Exemplar muss ich die Pflanze vom »Quickjock»> der C. rotundifolia zuweisen, während ich dieselbe fräher ?) — - wenngleich nicht ohne Zweifel — zu &C. Gtiesekiana gezogen hatte. 1). 10, 8. 95, 25 ter SNS 208 J. Witasek, Einige Bemerkungen äber Campanula. Nicht uninteressant ist ein Vergleich der eben besprochenen nordischen Formen mit den entsprechenden alpinen Verhält- nissen. Hier schliesst sich in vertikaler Richtung an das Gebiet der C. rotundifolia das der C. Scheuchzerti Vill. an, von welcher wir in subalpinen Gebieten eine hochwichsige, schlanke, meist einblätige Form vorfinden, die unstreitig Ähnlichkeit mit OC. Lapponica hat. Höher hinauf aber zeigt sich OC. Scheuchzeri niedrig und habituell auffallend ähnlich der C. Giesekiana. Wäh- rend aber die nordischen Formen allmählich in einander tber- gehen, liegt bei den alpinen Pflanzen zwischen der 1. und 2. Stufe (C. rotundifolia — subalpine C. Scheuchzeri) ein tiefer greifender Unterschied. Die klimatischen Faktoren der Hochge- birge erweisen sich auch hier wie in vielen anderen Fällen ähnlich wirkend, wie die des arktischen Gebietes. Die im Vorstehenden besprochenen Pflanzen sind dem Herbarium fennicum Helsingfors' entnommen. Auch das Her- barium generale desselben Institutes beberhergt einige bemerkens- werte Exemplare, von welchen ich folgende erwähnen möchte: Campanula lancifolia Mert. und Koch. Taunusgeb. Steinige Abhänge bei Oberursel (D ärer). Dieses Exemplar ist darum von Interesse, weil es beweist, dass tatsächlich C. lancifolia in der Gegend von Frankfurt am Main vorkommt. Ich habe bei Besprechung der Nomenclatur dieser Art!) fär wahrscheinlich erklärt, dass der Name C. Baumgarteni Becker mit C. lancifolia synonym sei, ohne dass ich die Pflanze Becker's vom Originalstandorte bei Frankfurt am Main gesehen hatte. Durch die von Oberursel nächst Frank- furt stammende Campanula erhält meine Vermutung eine wichtige Stätze. — Diese Pflanze ist im Blatte etwas schmäler als die aus Elsass-Lothringen und zeigt in zwei Stäcken charakteri- stische rauhe, wenngleich minder lange Behaarung, nur ein Stäck ist ganz kahl. NELLIE 2 SD Årsmötet den 13 maj 1903. 209 C. pinifolia Uechtritz. Pultawa in pratis (Haupt). Die Pflanze ist den Formen in Siebenbärgen sehr ähnlich; sie beweist die Verbreitung der letzteren tuber die Karpaten hinaus gegen Osten. C. heterodoza Vest. Alaska, ”vicinity of Yakutat-Bay (Funston). Die reichliche Aufsammlung liefert das vermisste Binde- glied zwischen den asiatisehen und amerikanischen Formen, welche ich unter obigem Namen zusammengefasst habe. !) Diese Pflanzen gleichen mehr denjenigen, welche mir von asiatischen Standorten bekannt waren, geben aber zugleich eine Ubergangs- reihe zu den breitblättrigen mit tiefgesägtem Blattrande, wie ich sie fräher ausschliesslich aus Amerika gesehen hatte. Ich kann also heute mit voller Sicherheit behaupten, dass C. hetero- doxa Vest sowohl in Nordost-Asien, als auch in Nordvest-Ame- rika verbreitet ist. C. linifolia Scopoli. In monte Simplon (Juli 1820). Aus diesem Gebiete war mir C. lintfolia bisher nicht bekannt, wenn- gleich ich ihr Vorkommen daselbst vermutet habe. ?) Es stellt dieser Standort einen Rest der ehemaligen Verbindung zwischen den getrennten Arealen in Sädtirol und Sädost-Frankreich dar. Campanula multicaulis Witasek (non Boissier) n. sp. Ad collem de la Maddalena prope Argentera (Alpes Maritimes), 2. Aug. 1889 (E. Perrari). Diagnosis: Rhizoma multicaule; caules tenues stricti angulati glaber- rimi e basi ramosi. Folia radicalia ovata serrulata longe et tenuiter petiolata; folia caulina inferiora parva anguste lanceo- lata obtusa integerrima glabra longe et tenuiter petiolata; superiora linearia sessilia; summa setacea. Alabastra nutantia; recepta- culum obeonicum elongatum glabrum; sepala setacea erecta corolla dimidio breviora; stylus minus quam dimidium pilosus; filamenta antheris brevibus tenuissimis insigniter longiora. Capsula nutans. TENSTA le BESS 14 210 John Sahlberg, Tvänne för Finlands fauna nya Mycetoporus-arter. Masse: Stengelhöhe c:a 20 cm. Blätenstiele bis 10 cm lang. Stiele der Grundblätter 3—4 cm; deren Lamina 10X5 mm. Stengel- blätter höchstens 2—3 mm breit. Receptaculum c:a 3 mm lang, am oberen Rande c:a 2 mm breit. Griffel der sich eben öffnenden Knospe 10 mm; Region der Fegehaare nur 4 mm. Stamina 7 mm, Antheren kaum 3 mm lang. Die Pflanze gehört nach der Beschaffenheit der Bliäte in den Formenkreis der C. pusilla, ist dieser aber habituell wenig ähnlich. Der gewählte Name C. multicaulis wurde schon einmal von Boissier in Anwendung gebracht (Diagn. !/7 p. 19), doch hat Boissier selbst denselben in der Flora orientalis (III, p. 956) zu Podanthum Persicum als Synonym gestellt. Tvänne för Finlands fauna nya Mycetoporus-arter. Af John Sahlblemneg På finska arter synnerligen rikt har Staphylinid-släktet Mycetoporus visat sig vara. Redan år 1847 har Mäklin i en akademisk disputation »Ad cognitionem specierum Fennicarum generis Mycetopori Symbolae» anfört 13 arter såsom förekom- mande i vårt land, medan Erichson i sin några år förut utgifna monografi öfver Staphyliniderna upptager endast 9 arter såsom af honom kända från alla jordens länder. Visserligen måste tvänne af Mäklin's arter bortgå, näml. M. crassicornis såsom hörande till annat släkte och M. bicolor såsom en färgvarietet till M. punetus, men å andra sidan äro ett par af Mäklin's nya arter, M. elegans och M. ruficollis, de prydligaste och mest utmärkta inom hela släktet, hvarför hans arbete ådrog sig den Årsmötet den 13 maj 1903. 211 största uppmärksamhet och föranledde ifriga efterforskningar i andra länder. Då den kände franske entomologen Fauvel i sin »Fauna Gallo Rhenana» indrog flera arter och förklarade dem för simpla varieteter, verkade detta en viss förlamning i efterforskningarna. För min del kunde jag likväl ej ansluta mig till Fauvel's uppfattning, utan bibehöll i min »Enumeratio Coleopterorum Brachelytrorum»> de af Kraatz och andra författare åtskilda arterna likasom min strax efter dopet af Fauvel till döden dömda M. boreellus. Dessa arter likasom Tachyporus-arterna syntes mig redan vid insamlandet lätt kunna skiljas på habitus och glans samt färgton. I min »Catalogus geographicus», 1901, har jag kunnat upptaga 19 finska arter af detta släkte, om hit inberäknas släktet Ischnosoma Thoms., som vanligen föres så- som ett subgenus till Mycetoporus. Kort härefter inträdde kännedomen om dessa insekter, lika- som öfverhufvudtaget om Tachyporiderna, i ett nytt skede genom den österrikiska entomologen Lu ze”'s grundliga och skarpsinniga undersökningar. Utrustad med ett synnerligen rikt material af palearktiska former lyckades han upptäcka och kläda i ord kännetecken, som säkert utgjort ledning vid arternas åtskiljande för flera praktiska entomologer och samlare utan att de vetat det. Han fann nämligen mycket konstanta kännetecken i den mikroskopiska skulpturen på olika kroppsdelar, med tillhjälp af hvilka han kunde skilja från hvarandra af föregående auk- torer beskrifna arter samt icke få nya species från skilda länder. På grund af Luze's undersökningar har magister B. Poppius nyligen kunnat tillägga och såsom finska nykomlingar anmäla tre skilda arter, af hvilka han själf i Lappmarken upptäckt tvänne. Till dessa 22 finska arter är jag i tillfälle att nu tillägga ytterligare två, hvarigenom artantalet uppbringas till 24. Vid granskningen af de af honom insamlade Mycetoporus- arterna fann nyligen min son Unio en art, M. bimaculatus Boisd. et Lac., Luze, hvaraf han anträffat ett exemplar i Sammatti den 17 juni 1899. 212 Ernst Häyrén, Angrepp af mögel på utsädeshafre. Denna art, som blifvit förväxlad med M. ruficornis Kraatz, men skiljer sig genom kortare, tjockare och mörkare antenner samt olika grundskulptur, är förut tagen i Tyskland samt i Pyreneernas och Alpernas bärgstrakter. Då jag i anledning af detta fynd skulle bland af mig på senare år insamladt material söka efter denna art, påträffades en annan för vår fauna ny art af samma släkte, M. gracilis Luze, af hvilken jag senaste sommar fann ett exemplar på Tiirismäki i Hollola den 30 maj. Sistnämnda art, som i afseende å elytras punktur och saknaden af diskpunkter på prothorax står närmast M. Baudueri Muls. (= nanus Er.), men lätt skiljes från denna art genom mera parallel kroppsform med kortare elytra och gröfre tvärstrimmig grundskulptur, som på prothorax sträcker sig ända till framkanten, samt genom ljusare, rödbrun färg, är förut tagen i södra delen af Österrike-Ungern samt i Serbien och Rumänien. För öfrigt får jag för dessa arters åtskiljande hänvisa till Luze's utförliga beskrifningar i Verhandl. der k. k. zool.-bot. Gesellsch. in Wien, 1901, p. 678 och 689. Angrepp af mögel på utsädeshafre. Af Ernst Häyrén. För någon tid sedan lämnade possessionaten C. Boije, Borgå, Ilby, till mig i och för undersökning några såsom vanligt på hvitt läskpapper anordnade profkulturer, hvilka han anlagt i och för utrönandet af grobarhetsprocenten hos hafre och hvilka kulturer voro rikligt bemängda med mögel, tydligen af flere arter. Tillika meddelade mig herr Boije, att grobarhets- procenten hos hafren, som senaste höst inbärgades i och för utsäde denna vår och under vintern uppbevarats i säckar, un- der vinterns förlopp, betydligt aftagit (från 81 till 62 2/9), äfven- Årsmötet den 13 maj 1903. 213 som att vid anställandet af kulturer städse uppträdde samma, genom sitt utseende redan för blotta ögat kännspaka mögelarter. Det var sålunda tydligt, att orsaken till grobarhetsprocentens nedåtgående stod i något samband med de ifrågavarande mögel- svamparna, hvilka helt säkert trifvits och haft godt tillfälle att utveckla sig i mörkret och fuktigheten inne i säckarna. Genast fäste sig uppmärksamheten vid talrika svarta spo- rangier, hvilka vid mikroskopisk undersökning befunnos tillhöra den seglifvade mucorinéen Rhixopus nigricans Ehrenberg, som i de flesta delar af Europa är mycket allmän på de mest olik- artade, främst vegetabiliska substrat, och förut iakttagits äfven i vårt land. Denna svamp uppträdde i en liten dvärgform. Sporangiebärarena voro helt låga, 0,5—2 mm, och förekommo ensamma eller 2—3 tillsamman. Sporangierna voro endast 90—180 u breda, columellan jämte apofysen 75—135 u hög och 60—105 u bred. Sporerna voro blott 4,5—38, mestadels omkr. 6 u i diameter, tydligt längre än breda. Dessutom förekommo någon gång helt små, endast 25—30 u breda sporangier, hvilka sutto i spetsen på korta, från basen af de uppräta sporangie- bärarena utgående sidogrenar. Vid odling på bröd erhölls en yvppig vegetation och dimensionerna blefvo större, hvilket visar, att svampen måtte hungrat på läskpappret och hafrekornen och troligen inträngt endast i de senares skal och döda delar. Att den öfverhufvud alls växte på läskpappret förklaras därigenom, att detta var genomdränkt af näringshaltigt vatten. I ögonen fallande voro äfven de ljusröda, 0,5—2 cm? stora fläckar, som bildades af den prydliga, till de s. k. hypho- myceterna hörande Oedocephalum glomerulosum (Bull.) Sacc., hvilken icke tidigare är anmärkt från Finland. Denna svamp uppträdde både på läskpappret, på de döda skalen och på de bortruttnande groddplantorna. Utom de båda nämnda arterna observerades ännu den vanliga Penicillium glaucum och ett par mycel, hvilka dock förblifvit sterila, men väl närmast torde tillhöra någon hyphomycet. Därjämte förekommo mängder af bakterier. 214 Ernst Häyrén, Angrepp af mögel på utsädeshafre. De observerade svamparna äro alla, såvidt man känner, saprofyter. Deras uppträdande gaf ej häller vid handen, att de skulle angripit de lefvande växtdelarna, utan syntes de hålla sig till döda eller mer skadade partier. Antagligt synes det, att bakterier först angripit hafrekornen och att mögelsvamparna sedermera i den fuktiga atmosfären och med tillgång på näring börjat utveckla sig. Sedan har den yppiga mögelvegetationen i sin mån bidragit till att försvaga hafrens motståndskraft. I afsikt att hämma de besvärliga snyltgästernas förstörelse- arbete kan man väl knappast vidtaga någon annan åtgärd än att utbreda och genomlufta hafren, som sålunda får ordentligt torka. Bulletin Bibliographique QOuvrages recus par la Société du 13 mai 1902 au 13 mai 1903 Tous les livres indiqués sont des in 8:0, sauf indication contraire. 1. Publications des Sociétés correspondantes. Algérie. Alger: Société des Sciences Physiques, Naturelles et Climato- logiques. Bulletin: Böne: Académie d' Hippone. Bulletin: Comptes rendus: 1900. Allemagne. Augsburg: Naturhistorischer Verein för Schwaben und Neuburg (a VE Bericht: XXX V. 1902. Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft »Isis». Sitzungsberichte und Abhandlungen: Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte: 1902. 4:0. — Gesellschaft Naturforschender Freunde. Sitzupgsberichte: 1902. — Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. Verhandlungen: XLIV. 1902. — Museum fär Naturkunde. Zoologische Sammlung. Mitteilungen: II, 2. 1902. Fäöhrer durch die Zoologische Schausammlung. 2:te Auf. Berlin 1902. 216 Enzio Reuter. Anleitung zum Sammeln, Konservieren und Verpacken von Tieren fär das Zool. Museum in Berlin. 2:te verm. Ausg. Berlin 1902. Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande, Westfalens und des Regierungs-Bezirks Osnabräck. Verhandlungen: 58, 1—2. 1901—1902; 59, 1. 1902. — - Niederrheinische Gesellschaft fär Natur- und Heilkunde. Sitzungsberichte: 1901, 1—2; 1902, 1. — - Poppelsdorf. Deutsche Dendrologische Gesellschaft. Mittelungen : 1902. Braunschweig: Verein fär Naturwissenschaft. Jahresbericht: Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XVII, 2. 1903. Breslau: Schlesische Gesellschaft fär Vaterländische Cultur. Jahresbericht: 79. 1901. — Verein för Schlesische Insektenkunde. Zeitschrift för Entomologie, Neue Folge: XXVII. 1902. Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Colmar: Société d'Histoire Naturelle. Bulletin (Mitteilungen) Nouv. Sér.: VI. 1901—--1902. Danzig: Naturforschende Gesellschaft. Schriften, Neue Folge: X, 4. 1902. Dresden: Naturwissenschaft'iche Gesellschaft »>Isis». Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1902, 1—2. Erlangen : Physikalisch-Medicinische Societät. Sitzungsberichte: 33. 1901. Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen : XX, 4. 1903; XXV, 3. 1902; XX VII, 1, 1902. 4:0- Bericht: 1902. Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlicher Verein. Helios : XIX. 1902. — -M. Klittke. Societatum Litterze: Freiburg i. B.: Naturforschende Gesellschaft. Bericht: Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. Ornithologische Monatsschrift: XXNVII, 7—12. 1902; XX VIII, 1—4..1903. Bulletin Bibliographique. 217 Giessen: Oberhessische Gesellschaft fär Natur- und Heilkunde. Bericht: XXNXIII. 1899—1902. Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen : Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg August Universität. Nachrichten, Mathematisch-physikalisehe Klasse: 1902, 2-6; 1903, HI dlos Nachrichten, Geschäftliche Mittheilungen: 1902, 1—2. 4:0. Greifswald: Geographische Gesellschaft. Jahresbericht: — - Naturwissenschaftlicher Verein fär Neu-Vorpommern und Riägen. Mittheilungen: XXXIII. 1901 ; XXXIV. 1902. Guben: Internationeller Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung : Gästrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Mecklen- burg. ATehiv: 00:02. 1901; 56,51. 1002? Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Na- turforscher. Nova Acta: Repertorium: Katalog der Bibliothek: Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XVII. 1902. Verhandlungen, 3:e Folge: — Die Hamburgischen Wissenschaftlichen Anstalten. Jahrbuch: — - Verein för Naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen: Hanau: Wetterauische Gesellschaft fär die Gesammte Naturkunde. Bericht: Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. Helgoland: K. Biologische Anstalt. Wissenschattliche Meeresuntersuchungen, Neue Folge: V, Abteilung Helgoland, 1. 1902. 4:0. Hirschberg i. Schles.: Riesengebirgsverein. Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen: XV. 1901—1902. 218 Enzio Reuter. Kassel: Verein fär Naturkunde. Abhandlungen und Bericht: XLVII. 1901—1902. Kiel: Kommission zur Wissenschaftlichen Untersuchungen der Deutschen Meere (voy. Helgoland). Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, Neue Volge: VI, Abteilung Kiel, 1902. 4:0. — -Naturwissenschaftlicher Verein fär Schleswig-Holstein. Schriften : Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften: XLII. 1901. 4:0. Landshut: Botanischer Verein. Bericht: Leipzig: Verein fär Erdkunde. Mitteilungen: — La Rédaction de »Insekten-Börse.» Insekten-Börse: XIX, 25, 33. 1902. Löbeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Mu- seum. Mittheilungen: IT, 16. 1902. Magdeburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht und Abhandlungen: 1900—1902. Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der Gesammten Natur- wissenschaften. Sitzungsberichte: 1901. Metz: Société d' Historie Naturelle. Bulletin: XXTII (2:e Sér. T. X.) 1902. Miänchen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- physikalische (II:e) Classe. Abhandlungen: XXI, 3. 1902. 4:0. Voit, CO. v. Max von Pettenkoffer zum Gedächtniss. Rede. Miänchen 1902. 4:0. Sitzungsberichte: 1902, 1—3. Inhaltsverzeichniss: Almanach: =-- - Bayerische Botanische Gesellschaft. Berichte: VIII, 2. 1902. Mitteilungen: 23—26. 1902, 4:0. -— - Ornithologischer Verein. Bulletin Bibliographique. 219 Miänster: Westfälisceher Provinzial-Verein fär Wissenschaft und Kunst. Jahresbericht: Näöärnberg: Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen: XIV. 1901. Jahresbericht: 1900. Osnabriäck: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht: Passau: Naturhistorischer Verein. Bericht: Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Bericht: Correspondenz-Blatt : Stettin: Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung: 63. 1902; 64. 1. 1903. Strassburg in E: K. Universitäts- und Landes-Bibliothek. Stuttgart: Verein fär Vaterländische Naturkunde in Wärttemberg. Jahreshefte : 58. 1902, nebst Beilage. Wiesbaden: Nassauischer Verein för Naturkunde. Jahrbäöcher: 55. 1902. Zwickau: Verein fär Naturkunde. Jahresbericht: 1900; 1901. Australie. Brisbane: The Queensland Museum. Annals: Annual Report: Melbourne: National Gallery of Victoria. Sydney: Linnean Society of New South Wales. Proceedings, 2:e Ser.: 1901, 4 (N:r 104); 1902. 1-—-3 (Nrs 105—107) with Supplement. — - The Australian Museum. Records: IV, 6—7. 1902. Report: 1901. 4:0. Autriche-Hongrie. Bistritz: Gewerbeschule. Jahresbericht: XXVI. 1901; XXVII. 1902. 220 Enzio Reuter. Bränn: Naturforschender Verein. Buda-Pest: Verhandlungen: XXXIX. 1900. Bericht der Meteorologischen Commission: XIX. 1899. Magyar Tudomånyos Akadémia (Ungarische Akademie der Naturwissenschaften). Mathematikai és természettudomånyi közlemények : Ertekezések a természettudom. köreböl. Ertekezések a mathemat. tudomån. köreböl: Mathemat. és természettudom. ertesitö: Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Un- garn: Almanach: Rapport: - Magyar Nemzeti Muåzeum (Ungarisches National-Mu- seum). Természetrajzi Fäzetek: XXV, 3—4. 1902. Aquila. Journal pour VPOrnithologie: IX, 1—4, 1902. 4:0. — La Rédaction de »Rovartani Lapok.» Rovartani Lapok: IX, 5—10. 1902; X, 1—4. 1903. Cracovie: Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnossci). Sprawozdanie komisyi fizyograficznej: XXXV. 1901. Rozpravy wydzial matem. przyrod, 2:e Ser.: XVIII, 1901; NEX HATI013:e Sen ASO OR STORT ASEIIG 0 DNR 1902. Bulletin international: 19::2, 4—10; 1903, 1—2. Catalogue of Polish Scientific literature: II, 1—3. 1902. Drugie, Wydanie. Polskie slownietwo chemiczne uchwalone przez. Akademie umiejetnosci w Krakowie. 1902. Graz: Naturvissenschaftlicher Verein fär Steiermark. Mittheilungen. 1901. Hermannstadt: Siebenbärgischer Verein för Naturwissenschaften. Verhandlungen und Mittheilungen: LI. 1901. Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein. (Magyarorszågi Kårpåtegye- Innsbruck: sälet). Jahrbuch: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. Berichte: XXVII. 1901—1902. 3 Dalla Torre, K. W. von und Sarnthein, Ludvig Graf von. Die Flechten (Lichenes) von Tirol, Vorarlberg und Liech- tenstein. Innsbruck 1902. Bulletin Bibliographique. 221 Kolozsvårt (Klausenburg): Rédaction de »Magyar Növenytani Lapok». Evlolyam : — - Erdélyi Muzeum-Egylet. Orvos Természettudomånyi Sza- kosztålyåböl. (Siebenbärgischer Museum-Verein. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Section). II. Természettudomånyi szak (Naturwissensch. Abth.). Ertesitö (Sitzungsberichte): III. Népszerö szak. Ertesitö (Sitzungsberichte): Linz a. d. D.: Museum Francisco-Carolinum. Jahresbericht: 58. 1900. Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Mathema- tisch-Naturwissenschaftliche Classe. Abhandlungen, VII Folge: Sitzungsberichte: 1902. Jahresbericht: 1902. Verzeichniss d. Mitglieder: Doppler, Chr. Ueber das farbige Licht der Doppelsterne und einiger anderer Gestirne des Himmels. Prag. 1903. — - Naturhistoriseher Verein »Lotos». Lotos, Neue. Folgel: XXI. 1901. Trencsén Ung.: Trencsén Wårmegyei Természettudomånyi Egy- let. (Naturwissenschaftlicher Verein d. Trencséner Comitates). Evkönyre (Jahresheft): 1900—1901. Triest: Museo Civico di Storia Naturale. Atti: Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwis- senschaftliche Classe. Sitzungsberichte, Abth. I: CX. 1901; CXI, 1—3, 1903. AmZzeiger: NGC FI9020 10-27; 206: 1903; 1—9. Mittheilungen der Erbbeben-Commission. Neue Folge, I—IX. 1901—1902. — -oK. k. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen: — -K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen: LII. 1902. — --oK. k. Geographische Gesellschaft. 222 Enzio Reuter. Mittheilungen : Abhandlungen : Wien: Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- nisse. Schriften: — Dir RB. v. Wettstein, Professeur. Oesterreichische Botanische Zeitschrift: LIT, 2—12. 1903; FIRE r903 Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. Glasnik: XIII, 1—6. 1901—1902. Belgique. Bruxelles: Académie Royale de Belgique. Bulletin de la Classe des Sciences: 1899; 1900; 1901; 1902, 1—38. Annuaire: 1900; 1901; 1902. — - Société Royale de Botanique. Bulletin: — Société Entomologique de Belgique. Annales: XLV. 1901. Table générale des Annales: Mémoires : — Société Royale Malacologique de Belgique. Annales: XXXVI. 1901. Procés-Verbaux: Mémoires: Bulletin: -— Société Royal Linnéenne. Bulletin: XXVII, 4—5, 7—9. 1901; XXVIII, 1—4. 1902. Brésil. Rio di Janeiro: Museum Nacional. Archivos: Canada. Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Science. Proceedings and Transactions: X (Sec. Ser. IIT), 3. 1900—1901. Bulletin Bibliographique. 223 Chili. Santiago: Société Scientifique du Chili. Actes: Costa Rica. San José: Museo National. Republica de Costa Rica. Anales: Danemare. Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter (Mémoires). 6:te Rekke, naturvidenskab. og mathem. Atdelnscr och k2s:o: Oversigt: 1902, 2—6; 1903, 1. — - Naturhistorisk Forening. Videnskabelige Meddelelser: 1902. — Botanisk Forening. Botanisk. Hdskrift:, XXIV, 3. 19025 XV, 11902: Meddelelser: Medlemsliste: — - Entomologisk Forening. Entomologiske Meddelelser: I—VI. 1887—1896; 2:den Reekke: Tr 807ET9025 TTK 1903 Espagne. Madrid: R. Academia de Ciencias. Memorias: Revista: États-Unis. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. Circulars: XXI, 158—159. 1902; XXIII, 160—162. 1902— 1903. 4:0. Memoirs from the Biological Laboratory: Boston, Mass.: American Academy of Arts and Sciences. Proceedings: XXXVII, 6--23. 1901—1902; XXXVIII, 1-4. 1902. 204 Enzio Reuter. — - Boston Society of Natural History. Memoirs: Proceedings: XXI 15=18: 19017 XXX, 1=91 1901: Occasional Papers: VI. 1901. Bridgeport, Conn.: Bridgeport Scientific Society. List of Birds. Brooklyn, N. Y.: Museum of the Brooklyn Institute of Arts and Sciences. Science Bulletin : Cambridge, Mass.: Museum of Comparative Zoölogy. Memoirs: XXVI, 1—3. 1902; XXVII, 1—2,. 1902. 4:0. Bulletin: XONEXSVIIIT) CGreols Ser Vol VER NEO RT LO 02INEORSE 190855 NRNRRIN 25 1902; XT 15: 1902 TI057EXITE 13 ICO Annual Report: 1901—1902. Chapel Hill, N. C.: Elisha Mitchell Scientific Society. Journal: XVIII, 1—2. 1902—1903. Chicago, III.: Academy of Sciences. Bulletins MHr3- L900:CIVE1EE9005 Bulletin of the Geological and Natural History Survey: Annual Report: Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. Journal: XX, 2. 1902. — Lloyd Library of Botany, Pharmacy and Materia medica. Bulletin: 3 (Mycol. Ser. N:o 1) 1902; 4 (Pharm. Ser. N:o 1) 1902; 5 (Myc. Ser. N:o 2) 1902. Mycological Notes: 5—9. 1900-—-1902. Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. Proceedings: VIII. 1899—1900. Lawrence Kans.: Kansas University. Bulletin: IT, 7—38. 1902. Annual Report of the Experiment station: Lincoln, Nebr.: Botanical Society of America. — - The University of Nebraska, Zoological Laboratory. Studies: 46—50. 1901—1902. — -. Nebraska Academy of Sciences. Publications: VII. Proceedings. 1897—1900. Madison, Wisc.: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres Transactions : — Geological and Natural History Survey. Bulletin: Bulletin Bibliographique. 225 ”Meriden, Conn.: Scientific Association. Transactions: Proceedings: - Annual Address: Minneapolis, Minn.: Geological and Natural History Survey of Minnesota. Newark, Delaw.: Delaware College Agricultural Experiment Sta- tion, Entomologial Department. Annual Report: Bulletin: New-Brighton N. Y.: Natural Science Association of Staten Island. Proceedings: VIII, 12, 14—19, 1902—1903. Special: 22. 1900. New-Haven, Conn: Connecticut Academy of Arts and Sciences. Transactions: New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. Memoirs : Annals: Transactions : Index: Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. Proceedings : LIII, 3. 1901; LIV, 1—2. 1902. — American Philosophical Society. Proceedings : Report: Subject Register: Supplement Register : — . Wagner Free Institut of Science. Transactions : — University of Pennsylvania. Contributions from the Botanical laboratory : — Free Museum of Science and Art, Departement of Archae- ology, University of Pennsylvania. Bulletin: Portland, Maine: Society of Natural History. Proceedings: Rochester, N. Y.: Academy of Science. Proceedings: San Francisco, Cal.: California Academy of Science, Memoirs: 15 226 Enzio Reuter. Proceedings: 3. Ser. Botany: II, 3—9. 1901—1902. 4:0o. Zoology: II, 7—11. 1901; III, 1—4. 1901 —1902. 4:0. Geology: Math.-Phys.: Occasional Papers: VIII. 1901. — The Hopkins Seaside Laboratory of the Leland Stan- FORA JT AK UNIVEr Sö: Contributions to Biology: Springfield, III.: The State Entomologist of the Illinois. Report; 21: 1900; 2251903; S:t Louis, Mo.: Academy of Science. Transactions: XI, 6—11. 1901—1902; XII, 1—8. 1902. — Missouri Botanical Garden. Annual Report: XIII. 1902. Topeka, Kans.: Kansas Academy of Science. Transactions : Trenton, N. J., New Jersey Natural History Society (formerly The Trenton Natural History Society). Journal: Tufts College, Mass.: Tufts College. Studies: 7. 1902. Urbana, III: Illinois State Laboratory of Natural History. Bulletin: V, Index. Article : Bienniel Report: 1899—1900. Washington, D. C.: Department of Interior (U. S. Geological Survey). Monographs: XLI. 1902. 4:0. Bulletin: 177—190, 192—194. 1901—1902. Annual Report: XXI, 2—4 und maps, 7. 1899—1900. 4:0. Mineral Resources: 1900. Brooks, Alfred H., Richardson, George B., Collier, Arthur J., und Mendenhall, Walter C. Reconnaissances in the Cape Nome and Norton Bay Regions, Alaska, in 1900. Wash. TIO Schrader, Frank Charles and Spencer, Arthur C., The Geology and Mineral Resources of a portion of the Copper River District, Alaska. Wash. 1901. — Department of Agriculture. Bulletin Bibliographique. 227 Report: Yearbook : 1901. — Division of Ornithology and Mammology. Bulletin: — Division of Economic Ornithology and Mammology. Bulletin : — Division of Chemistry. Bulletin : — Division of Biological Survey. Bulletin: North American Fauna: 22. 1902. — Smithsonian Institution (U. S. National Museum). Annual Report: Report of the U. S. National Museum : From the Smithsonian Report: Bulletin of the U. S. National Museum : Washington, D. C.: Anthropological Society. The American Anthropologist: Special Papers: — - Entomological Society. Proceedings: V, 1—2. 1901—1902. Finlande. Helsingfors : Finska Vetenskaps-Societeten (Société des Sciences de Finlande). ANGER ENCEXSV EL TLS MEX ROVILTTER TI Ö2NSNENETTI027 4:30: Bidrag: 61. 1902; 62. 1903. Öfversigt: XLIV. 1901—1902. Observations météorologiques : — Geografiska Föreningen. Vetenskapliga Meddelanden: VI. 1901—1903. Tidskrift: XIV, 2—6. 1902; XV, 1. 1903. — Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géographie de Finlande). — - Universitets-Biblioteket. — Finska Forstföreningen. Meddelanden : XVIII. 1902. Ströskrifter : 228 Enzio Reuter. — - Fiskeriföreningen i Finland. Fiskeritidskrift för Finland: I—XITI, 4. 1892—1903. Suomen Kalastuslehti: I—XII, 4. 1892—1903. — La Redaction de »Tidskrift för jägare och fiskare.» Tidskrift f. j. o. f.: I—XI, 2. 1893—1903. France. Amiens: Société Linnéenne du Nord de la France. Mémoires: X. 1819—1902. Bulletin: Angers : Société d'Etudes Scientifiques. Bulletin: Nounuv. Sér.: XXX. 1900; XXXI. 1901. Béziers: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin : Bordeaux: Société Linnéenne. Actes: LVI (6:e Sér. T: VI) 1901. Caen: Société Linnéenne de Normandie. Bulletin, 5:e Sér.: V. 1901. Cherbourg: Société Nationale des Sciences Naturelles et Mathé- matiques. Mémoires: XXXII (4:me Sér. T. IT) 1901 — 1902. La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. Annales: VII. 1900; VIII. 1901. Lyon: Société Linnéenne. . Annales, N. Sér.: XLVII. 1900; XLVIII. 1901. — Muséum d'Histoire Naturelle. Archives: — Société Botaniqne de Lyon. Annales: XXXV, 1900; XXKXVI. 1901. Bulletin: Marseille: Musée d'Histoire Naturelle. Annales, Zoologie: VI. 1900—1904. 4:0. Bulletin, 2:e Ser.: Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. Mémoires de la section de médecine, 2:e Ser. Mémoires de la section des sciences, 2:e Ser.: III, 2. 1902. Bonnet, Emile. Catalogue de la Bibliotheque. P. I. 1901. Bulletin Bibliographique. 229 Nancy: Société des Sciences. (Ci-devant Société des Sciences Naturelles de Strasbourg). Bulletin, 2:e Sér.: Bulletin des séances, 3:e Sér.: II, 4. 1901; ITI, 1—3. 1902. Nantes: Société des Sciences Naturelles de I'Ouest de la France. Bulletin: Table des matieéres de la prem. BSérie (T. I—X. 1891—1900); 2:e Sér.: I, 3—4. 1901; II, 1—2. 1902. — Société Académique de Nantes. Annales, 8:e Sér.: II. 1901. Nimes : Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin : XX VTII. 1900. Supplément: Paris: Société Botanique de France. Bulletin: — Société Entomologique de France. Annales: LXIX. 19C0. Bulletin : 1900. Paris: Société Zoologique de France. Mémoirés: Bulletin : XX VI. 1901. — Muséum d'Histoire Naturelle. — Société de Géographie. La Géographie: V, 5—6. 1902; VI, 2—7. 1902. — - Rédaction de »La Feuille des jeunes naturalistes». Feuille, 4:e Sér.: XXXII, 379—3887. 1902—1903; XXXIII, 388—391. 1903. Reims: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin, 3:e Sér.; X, 2—4. 1901. Comptes rendus : Travaux : Procés verbaux : Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. Bulletin, 4:e Sér.: XXXVI, 1—2. 1900. Toulouse: Société d'Histoire Naturelle. Bulletin : XXXIV, 4—12. 1901; XXXV, 1—7. 1902. — = Société des Sciences Physiques et Naturelles. Bulletin : — Société Francaise Botanique. Revue de Botanique: 230 Enzio Reuter. Grande-Bretagne et Irlande. Edinburgh: Royal Society. Transactions : Proceedings: — - Botanical Society. Transactions : Proceedings : Transactions and Proceedings : Annual Report: —- Scottish Natural History Society. Transactions : II, 1 (Sessions XIX aud XX). 1900—1902. Glasgow: Natural History Society. Proceedings and Transactions, N. S.: VI, 1—2. 1899 —1901. London: Royal Society. Proceedings: LXX, 459—466. 1902; LXXI, 467 —474. 1902— 1903. Reports to the Malaria Committee. Ser. VII. 1902. — - Linnean Society. Journal, Botany: XXVI, 179—180. 1902; XXXV, 244 —245., 1902; XXX VI, 249—250. 1903. Journal, Zoology : XNXNVIII, 184—185. 1902. List of the Society : 1902—1903. Proceedings : 1901—1902. Reports to the Evolution Committee. 1. 1902. —-- - Royal Gardens, Kew. Bulletin: — Distant, W. L. The Zoologist: 4 Ser.: Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northumber- land, Durham and Newcastle-upon-Tyne. Transactions: rel s25 1902-5902 Plymouth : Marine Biological Association. Journal, New Ser. Italia. Bologna: R. Accademia delle Scienze. Memorie, Ser. 5: VIII, 1—4. 1899—1900. 4:0. Rendiconti, N. Ser.: IV. 1899—1900. Indici generali: Bulletin Bibliographique. 231 Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. Atti, Ser. 4: XIV (Anno LXXVIII. 1901. 4:0. Bulletino mensile, Nuova Ser.: 71, 1901; 73. 1902; 75. 1902. Firenze: Societå Entomologica Italiana. Bulletino : XXXIII, 3—4. 1901; XXXIV, 1—4. 1902. Genova: Museo Civico di Storia Naturale. Annali, Ser. 2:a: Indice generale sistematico. 1—XL. 1901. — - Direzione del Giornale »Malpighia»>. Malpighia : XV, 10—12. 19002: XVE 1:12: 1902: Milano : Societå Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico di Storia Naturale. Atti: XLI, 1—4. 1902—1903. Memorie : Modena: Accademia di Scienze, Lettere ed Arti. Memorie, Ser. 2: XII, 2. 1902; Ser. 3: III. 1901. 4:0. — - Societå dei Naturalisti e Matematici. Att, Ser. od: Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. Atti, Ser. 2: Rendiconto, Ser. 3: VIII, 4—7. 1902; 1X, 1—2. 1903. = Societå Africana d'Italia. Bollettino : XXI, 1—10. 1902. — - Societå di Naturalisti. Bolletino, Ser. I: XVI. 1902. Padova: Societå Veneto-Trentina di Scienze Naturali. VAllti; Ser: 2:a ss BV, 2 902: Bulletino: Redattore della »La Nuova Notarisia». IL. N. Notarisia: XIII, 3—4. 1902; XIV, 1. 1903. Palermo: Redazione della »Naturalista Siciliano». Il Natur. Siecil., N. Ser: — RR. Orto Botanico di Palermo. Bolletino: — RR. Istituto Botanico di Palermo. Contribuzione alla Biologia vegetale : III, 1, 1902. Pisa: Societå Toscana di Scienze Naturali. Memorie : XVIII. 1902. Processi verbali: XIII, p. 9—138. 1902. 2 Enzio Reuter. Portici: Redazione delle »Rivista di Patologia vegetale». Rivista : Roma: RB. Istituto Botanico. Annuario= VIL FI1903: TIX3030190204:6: -— Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. Bollettino : Indice : — Societå Zoologica Italiana. (Ci-devant Societå Romana per gli Studi Zoologici). Bollettino : Ser. 2.; TI, 3—6. !901; III, 1. 1902. Varese : Societå Crittogamologica Italiana. Memorie : Atti : Venezia: Redazione della »Notarisia». Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: XVI, 1—19. 1901; XVIII, TET2019025 Sommario : Japon. Tokyo: College of Science, Imperial University. Journal : XVI, 2, 6—14. 1902; XVII, 2, 3, 7—10. 1902. 4:0. Les Indes occidentales. Kingston: The Institute of Jamaica. Journal: Annual Report: Bibliographia Jamaicensis. 1902. Les Indes orientales. Calcutta: Asiatic Society of Bengal. Journal, P. I: LXX, 2. 1901; Extra N:o 1 with plates, D:o N:o 2. 1901. Journal, P. IT: LXX, 2. 1901; LXXI, 1. 1901; Title page a. Index f. 1901. Journal, P3 MI :TNOGT 201908; TXSCEEIA902: Proceedings : 1901, 9—11; 1902, 1—5. Index: Annual Address : NS Bulletin Bibliographique. 233 Luxembourg. Luxembourg: Société Botanique. Recueil des Mémoires et des 'Travaux: XV. 1900— 1901. — »Fauna», Verein Luxemburger Naturfreunde (Société des Naturalistes Luxembourgeois). Mittheilungen (Comptes Rendus): XII. 1902. Norvéöge. Bergen: Bergens Museum. Aarbog: 1902, 1—3. Aarsberetning: Sars, G. O. An account of the Crustacea of Norway. IV, 7—14. 1902—1903. 4:0. Meeresfauna von Bergen: — Norges Fiskeristyrelse (Direction des peches de la Nor- vege). Aarsberetning: 1901, 3—4; 1902, 1—4. Christiania: Universitet: == - Videnskabs Selskabet. Forhandlinger: Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: Stavanger: Stavanger Museum. Aarshefte: 1901. Tromsö : Museum. Aarshefter : Aarsberetning: Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. ; Skrifter : 1901. Pays-Bas. Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen. Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: IX, 1—3. 1902. Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurk., 3:e Reeks: Register of de Verslagen and Mededeelingen: Verslagen van de Gewone Vergaderingen der Wis- en Nätuur- kundige Afdeeling: 234 Enzio Reuter. Proceedings of the Section of Sciences: IV. 1902. Jaarboek : 1901. Prodromus Flor&e Batave: Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Genees- en Heelkunde. Sectie voor Natuurwetenschappen. Maanblad: Werken, Tweede Serie: IV, 5. 1902. Groningen: Natuurkundig Genootschap. Verslag: Bijdragen tot de Kennis van de Provincie Groningen en omgelegen Streken: II, 1, 1902. Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. Archives néerlandaises, Sér. 2: VII, 2—5. 1902; VIII, 1—2. 1903. Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. Tijdschrift, 2:de Sér.: VII, 3—4. 1902. Catalogus d. Bibliothek: Aanwinsten van de Bibliotheek 1 Jan.—31 Dec. 1901. Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. N. Kruidkundig Archief, 3:de Sér.: II, 3. 1902. s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdsehrift: XLV, 1—2. 1902: Entomologische Berichten: 1—6. 1401—1902. Herdenking van het honderdvijftigjarig bestaan van de Hol- landsche Maatschappij der Wetenschappen op 7 Juni 1902. s'Gravenhage 1902. Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. Verslag: Aanteekeningen: Portugal. Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., physic. e. natur. Memorias, Nova BSer.: Journal: République Argentine. Buenos Aires: Sociedad Cientifiea Argentina. Anales : LIII, 3—6. 1902; LIV, 1—5. 1902; LV. 1—92. 1903. 3uiletin Bibliographique. 235 Buenos Aires: La Rédaction de »Revista Argentina de Historia Natural». Revista: — Museo de Productos Argentinos. Boletin: -— Museo Nacional de Buenos Aires. (Ci-devant Museo Publico). Amnales: VIL (Ser: 2:a. I. IV); 1902; Comunicaciones: Cordoba : Academia Nacional de Ciéncias. Actas: Boletin : XVII, 1. 1902. La Plata: Museo de la Plata. Revista: X. 1902. — Universidad de La Plata. Facultad de Ciencias Fisico- Matematicas. Publicaciones: Roumanie. Bucarest: L'Herbier de I' Institut botanique. Bulletin: 1, 2: 1902: Russie. Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. Schriften: XI. 1902. Archiv, 2:te Ser.: XII, 1—2. 1902. Sitzungsberichte: XIII, 1. 1901. Irkutsk: La Direction du Musée. Jakutsk: La Direction du Musée. Kasan: Société des Naturalistes. Kharkow: Société des Naturalistes å I'Iniversité Impériale de Kharkow. Travaux (Trudi): XXXVI, 1—2. 1901. Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. Mémoires: XVII, 2. 1902. Procés-Verbal: 1902. 236 Enzio Reuter. YKa3atelb Ppycckok IHTEPaTYPB TO LJ ATeMATUKB, YUCCH 'b U OPHKAaLHBIMB eECTECTBEHHBIMT HayKaM. 3a 1900 r. KueBb 1902. Minusinsk: Museum. Koiorn, P. Ad. Uctopuyuecckiä ouepkt Munycnakesaro mbetaaro My3zea 3a 25 rbtTe: (1877—1902 r.). Kasan'r. 1902. Oruet»: : 1903. Moscou: Société Impériale des Naturalistes. Nouvaux Mémoires: Bulletin: 1901, 3—4. Meteorologische Beobachtungen : Marepiaaer Kb Ho3HaHin ÖayHvi H Pope pocciickok umnepin. Ortybir 30010ruaeckiä. II[I—V. 1897—1901. Fleroff, 4. Flora des Gouvernements Wladimir. Moscou 1902. — - Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.). Odessa: Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: Riga: Naturforschender Verein. Korrespondenzblatt: XLV. 1902. Arbeiten, Neue Folge: S:t Pétersbourg: Académie Impériale des Sciences. Mémoires, 7T:e Sér.: Mémoires, 8:e Sér.: XI, 11. 1901; XII, 1, 4, 6—7. 1901. 4:0. Mélanges biologiques: Bulletin, Nouv. Sér.: Bulletin, V:e Sér.: XV, 5. 1901; XVI. 1—3. 1902. 4:0. Annuaire du Musée zoologique: VI, 4. 1901; VII, 1—3. 1902. Travaux du Musée botanique: I. 1902. Simroth, H. Die Nacktschnecken des russischen Reiches. 1901. — Hortus Botanicus. (Jardin Impérial botanique). Acta: XINT3: 19025 Bulletin: Schedae ad Herbarium Florae rossicae. III (Nrs. 601—900). 1901; IV (Nrs 901—1200). 1902. — Societas Entomologica Rossica. Hore: XXXV. 1902. — La Société Impériale des Naturalistes de S:t Petersbourg. Trudi (Travaux): XXXIII, 1, 1903. Section de Botanique. Travauz os ONT TB. 1901 Section de Zoologie et de Physiologie. Bulletin Bibliographique. 200 Eravaure sn NEXOCLT 41902 Section de Géologie et Minéralogie. Travaux: Comptes rendus: XXNXIII, 1. N:o 3—6. 1902- S:t Petersbourg: Société Imp. Russe de Pisciculture et de Péche. Revue internationale: I—TV. 1899—1902. Sué&de. Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar: 4:de Följden: IV. 1902. Lund: Universitetet. Acta (Årsskrift). Afd. II. K. Fysiografiska Sällskapets Hand- lingar: ICENSVIIL 1901-4:0: — . La Rédaction de »Botaniska Notiser». Botaniska Notiser: 1902, 3—6; 1903, 1—2. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar, Ny följd: XXXV. 1901—1902. 4:0. Bihang, Afdeln. 3. Botanik: 27. 1902. Bihang, Afdeln. 4. Zoologi: 27 1902. Öfversigt: 58, 1901: 59. 1902. Lefnadsteckningar: — - Entomologiska Föreningen. Entomologisk Tidskrift: 23. 1902. — Bergianska Stiftelsen. Acta Horti Bergiani: Upsala: R. Societas Scientarum. Nova Acta, Ser. 3: XX. 1. 1901. — Kongl. Universitetet (par Mr le Bibliothécaire, Prof. Annerstedt). Redogörelse : 1901—1902. Andersson, J. G. Uber die Stratigraphie und Tektonik der Bären-Insel. Inaug. Diss. Upsala 1901. Grönberg, G. Die Ontogenese eines niederen Säugergehirns nach Untersuchungen an HErinaceus europaeus. TInaug. Diss. Jena 1901. Hammarsten, Olof. Om näringsämnenas betydelse för muskel- arbetet. Inbj. skr. Upsala 1901. Yttranden och förslag i fråga om anställande af Hydrogra- fiska undersökningar inom landet. Kongl. Jordbruksdep. III. 1901. Stockholm 1901. 238 Enzio Reuter. Conférence internationale pour l'exploration de la mer, réunie å Stockholm 1899. Stockholm 1899. 4:0. Bulletin of the Geological Institution: V. P. 2. N:o 10. 1901. Suisse. Basel: Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen: XV, 1. 1903; XVI. 1903. Bern: Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen : 1500—1=18. 1901. — La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft). Bulletin: (Berichte): XII. 1902. Chambésy prés Ganéve: L' Herbier Boissier. Bulletin: 2:e Sér.: II, 5—12. 1902; III, 1—4. 1903. Mémoires : Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubändens. Jahresbericht, Neue Folge; XLV. 1901--1902. Genéve: Société de Physique et d'Histoire Naturelle. Mémoires: XXXIV, 2—3. 1902—1903. 4:0. — La Direction du Conservatoire et du Jardin botaniques Annuaire: VI. 1902. Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelles. Bulletin, 4:me Sér.: XXXVIII, 143 —145. 1902. Neuchåtel: Société des Sciences Naturelles. Bulletin : Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (So- ciété Entomologique Suisse). Mittheilungen (Bulletin): X, 10. 1903. St. Gallen: Naturvissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: 1900 —1901. Zäörich: Naturforschende Gesellschaft. Uruguay. Montevideo: Museo Nacional. Anales: IV, 1. 1902. 4:0. Bulletin Bibliographique. 239 2. Dons. Bestyrelsen för Universitetets zoologiske museum. Kjöbenhavn. Den Danske Ingolf-Expedition. Bd. IV. 1. 1903; VI, 1. 1902. 4:0. Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja). XXXIX. Reuter, Enzio. 7. Berättelse öfver skadeinsekters upp: trädande i Finland år 1901. Helsingfors 1902. Id. en finnois. XL. Simola, E. F. Matkakertomus viime kesäisestä ulko- maanmatkastani karjanhoidon, meijeritalouden ja sikahoidon tutkimista varten Ruotsissa, Norjassa ja Tanskalla. Helsingissä 1902. XLI. Rindell, Arthur. Berättelse öfver en under sommaren år 1900 med statsunderstöd företagen resa i utlandet för studier rörande organisationen af lokala försök och andra till försöksväsendet hörande frågor. Hel- singfors 1902. XLII. Landtbruksstyrelsens berättelse för år 1901. Helsing- fors 1902. Id. en finnois. Meteorologisches Landesdienst von Elsass-Lothringen. Strassburg i. E.: Herge- sell £. Ergebnisse der meteorologischen Beobochtungen im Reichsland Elsass-Lothringen im Jahre 1898. Strassburg i. E. 1902. 4:0. Société Ouralienne d' omateurs des sciences naturelles, Jekaterinenburg. Bul- letin: XXII, avec supplément. 1902; XXIII. 1902. Svenska Hydrografisk Biologiska Kommissionen. Skrifter: I. Göteborg 1903. Folio. BapmaBcria ynaBepcutetckia uaBbertia. IX. 1902. /IHeBHAKB 30010ruy4eckKAro OmibieHia AMAepatOpcekaro oÖmecTBA IÖNTEeNeÅ ecTecTBO3HaHiA, anTPONOdOrin A aTHOrpadin. T. III, 1—4. Moskau p 1900 —1902. 4:0. Arnell, H. W. Om några Jungermania ventricosa Dicks. närstående lef- vermossarter. (Bot. Not.). 1890.: -— Fontinalis gothica Card. et Arn. sp. nov. (Rev. Bryol.). 1891. — Jungermania medelpadica. Arn. (Bot. Not.). 1891. — Lebermoostudien im nördlichen Norwegen. Jönköping 1892. 4:0. -- Om släktnamnet Porella Dill., Lindb. (Bot. Not.). 1893. — S. F. Gray 's lefvermoss-släkten. (Bot. Not.). 1893. = 4. Separat-Abdrucke aus >Bot. Centralblatt> 1893 u. 1894. (Referate). 240 Enzio Reuter. Arnell, H. W. Moss-studier. (Bot. Not.). 1894, 1896, 1897, 1899. — Några ord om Botrychium simplex Hitche. (Bot. Not.). 1897. -— Musci novi (Rev. Bryol.). 1898. — Bryum (FEucladodium) malangense Kaurin et Arnell n. sp. (Rev. Bryol.). 1898. — Bryum (Eucladodium) grandiflorum n. sp. (Rev. Bryol.). 1899. -— Beiträge zur Moosflora der Spitzbergischen Inselgruppe. (Öfv. K. Vet.-Ak. Förh.). 1900. — Nove& species generis Kantiae (Rev. Bryol.). 1902. -— Om allmogeträdgårdar i Gestrikland (Sv. Trädgför. tidskr.). 1902. Clemm, W. N. Die Gallensteinkrankheit, ihre Häufigkeit, ihre Entstehung, Verhötung und Heilung durch innere Behandlung. Berlin 19035 Cleve, P. T. Additional notes on the Seasonal Distribution of Atlantic Plankton Organisms. Göteborg 1902. Cocchi, Igino. L' Uomo Fossile dell' Olmo in Provinzia di Arezzo. Parma 1897. — I Denti (Zanne) dell" Elefante africano e il commercio dell avorio. Roma 1899. — Osservazioni sui denti incisivi dell" Elefante africano. Roma 1900. — La Finlandia. Ricordi e Studi. Firenze 1902. Dusén, P. Beiträge zur Laubmoosflora Ostgrönlands und der Insel Jan Mayen. (Bih. K. Sv. Vet.-Ak. Handl. 27. Afd. III. N:o 1. (par. M. Arnell). Knipowitsch, N. Expedition för wissenschaftlich-praktische Untersuchun- gen an der Murman-Käste. Bd. I. (Comité för Unterstätzung der Kisten-Bevölkerung des russischen Nordens). S:t Pe- tersburg 1902. 4:0. Lilljeborg, Wilhelm. Synopsis specierum hucusque in aquis dulcibus Sueciae observatarum Familiae Harpacticidarum. (K. Sv. Vet.-Ak. Handl. Bd. 36. N:o 1. Stockholm 1902. 4:0. — Tres species novae generis Canthocampti e Novaja Semlja et Sibiria boreali. (Bih. K. Sv. Vet.-Ak. Handl. Bd. 28. Afd. TNGEN:0R9)301902; Reuter, Enzio. Weissährigkeit der Getreidearten. (Zeitschr. f. Pflanzenkr. XII, 6). 1902: Helsingfors le 13 mai 1903. Enzio Reuter. Bibliothécaire. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1902—1903. Myodes lemmus. Öber das Auftreten des Lemmings in Enare- Lappmark gab Herr Förster A. W. Granit einige Mittei- lungen. 5. 69. Vorgelegt wurde. Fichhörnechen, mit durchaus kurzhaarigem Körper und Schwanz. Ostrobothnia media, Haapavesi: A. G. Helenius. S. 63. Mus musculus. Eine weisse Varietät, die jedoch keine wahre Albinos-Form darstellte, weil sie schwarze, nicht rote Au- gen, sowie graue Ohren hatte, wurde in Helsingfors ge- fangen: A. J. Mela. S. 64. Renntiergeweih, ungewöhnlich gross, aus Jorkansalo in Ilo- mans) (Karelia, bor)s JB XE kström.. S-69) Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Mus minutus. Ostrobothnia media, Haapawesi, zahlreich auf Äckern unter Hafergarben; der Fundort (648 Om BT.) ist der nördlichste in Finland bekannte dieser Mausart: ANG: Helenius). 5:64. Myodes schisticolor. Savonia bor., Suonnejoki: J. E. Rahm. S. 2. 16 242 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Aves. Vermisehte Notizen. Etymologische und synonymische Verkehrtheiten auf dem Gebiete der Ornithologie: C. A. Westerlund. 5. 58—61. Vogelxiige. Ein grösserer, in den letzten Nächten des April stattgefundener Zug (Brachschnepfen, Wildgänse, Eisenten, Kleinvögel) äber die bei Helsingfors gelegene sog. »Kamp- felsen» wurde von Herrn Dr. A. Elmgren beobachtet. S. 172. — Ähnliche Zöäge im vorhergehenden Herbst iber dieselben Felsen und zwar von Alauda alpestris am 8. Oktober und Grus cinerea am 11. September wurden von Herrn Rektor M. Brenner erwähnt. 5. 202. Harelda hiemalis. Herr E. Nordling teilte mit, dass er diese Vogelart auf der Insel Lill-Tytterskär im Finnischen Meer- busen (SO von Hogland) nistend angetroffen hatte. Nach Angabe der Bevölkerung soll der genannte Vogel auch fräher auf derselben Insel als nistend beobachtet worden sein. S. 35. -— Nach Mitteilung des Herrn Rektor M. Brenner wurde im Anfang des vorigen Jahrhunderts eine ähnliche Observation auch in den Porkala-Skären (westl. von Helsingfors) gemacht. S. 68. Larus ridibundus. Ein ungewöhnlich frähzeitiges Auftreten (29. März) dieser Art in den Häfen von Helsingfors wurde von Herrn Rektor M. Brenner erwähnt. S. 177. Mormon arcticus. Ein verirrtes Exemplar wurde in Muonioniska (Lapponia kemens.) von Herrn Förster J. Montell ange- KÖNEN, I Ge Uria arra. Von diesem von dem politisehen Gebiete Finlands fräöher nicht bekannten Vogel wurde eine sehr grosse Anzahl Individuen aus den verschiedensten Gegenden des Landes eingesandt. Eine Abhandlung täber diesen bemer- kenswerten Irrzug der hochnordischen Art wird känftig von den Herren Prof. J. A. Palmén und Lektor A. J. Mela publiziert werden. S. 64, 92. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 243 Seltenheiten. — Wiecehtigere neue Fundorte. Lamius ecollurio. Savonia bor., Sorsasalo und am Ufer des Stlinjärvi-Sees, nördl. von Kuopio: A. J. Mela. S. 2. Pisces. Vermisehte Notizen. Some observations about the eel in Finland: Osce. Nordqvist. 5. 48—54. Endoparasiten aus Fischen des Finnischen Meerbusens: G. Schneider. S. 75—176. Endoparasiten bei Lota vulgaris: G. Schneider. S. 100. Hermaphroditismus ber Lota vulgaris: G. Schneider. SS. 103—1035. Uber Lymphgewebe bei niederen Fischen, vorwiegend bei Cy- klostomen, und in Zusammenhang damit äber Sekretion und Phagocytose bei den genannten Tieren berichtete Herr Dart GF SehnNerdeteSsO0: Uber die Unzxuverlässigkeit der vom Volk gemachten Angaben betreffs des Vorkommens wverschiedener Fische sprachen die Herren Prof. 0. M. Reuter und Lektor A. J. Mela. $$. 7. Vorgelegt wurde. Acerina cernua, monströse Form (sog. Mopsenform). Helsing- HorssSkarensKkytabidén: oS39. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Belone vulgaris. Nylandia, Lovisa, viele Exemplare: J.>E. Ive- TIUNSRSKK0S: Clupea alosa finta. Nylandia, Pellinge in der Nähe von Lovisa massenhaft im Jahre 1902: J. E. Iverus. S. 95. Cyclopterus lumpus. Nylandia, Umgegend von Lovisa: J. E. [NeraSs) SK 244 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Mollusca. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Planorbis corneus. Bei Kuopio und St. Michel, reichlich: A.J. Mela.; Si 3. Insecta. Neulinge der Insektenfauna Finlands: J. Sahlberg. S. 77—380. Coleoptera. Vermischte Notizen. Finige fir Finland neue Coleoptera: U. Sahlberg. S. 97—99. Fiir die Fauna Finlands neue Coleoptera: J. Sahlberg. 5. 39—41, 142—144. Uber einige Lathridiiden: B. Poppius. S. 84—91. Zwer fir die Fauna Finlands neue Mycetoporus-Arten: J. Sahlberg. 5. 210—212. Neue palearktisehe Omaliiden: B. Poppius. 5. 106—111. Bruchus pisi. Ein Exemplar dieses zu verschiedenen Malen aus importierten Erbsen und Bohnen (Vicia faba) ausgeschläpften Käfers kam in Helsingfors Ende Mai 1902 aus dem Freien durch ein offenes Fenster hineingeflogen. Weil diese Art also in Finland tatsächlich im Freien vorkommt, ist die Gefahr eines schädlichen Auftretens derselben auf den Bohnen- und Erbsenfeldern nicht ausgeschlossen: O. M. BreMire TASTE: Neu besecehriebene Arten. Finländische Arten: Corticaria dentiventris n. sp. Lapponia inarens., Enare, Puore- soaivi; Saariselkä, Muorrawaarakka: B. Poppius. S. 84. Omalium nitidicolle n. sp. Lapponia inarens., Kalkuoaivi: B. Pioppims Sato: O. obscuricorne n. sp. Lapponia inarens., Petschenga-Gebirge : 12 ON NS SÅ LIN Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 245 Sibirische Arten: Boreaphilus Sahlbergin sp. Nordost-Sibirien: B. Poppius. 5. 106. Corticaria dentiventrisn. sp. — >» > » 5. 84. Coryphium parvulum n. sp. > » > 5. LÖZ Lathridius lenensis n. sp. » » » SAD L. Semenowi n. sp. > > » Do Neu fiir das Gebiet. Arpedium mixtum Bernh. Helsingfors (J. Sahlberg); Lapponia kemens., Kittilä (Sandman); Ostrobothnia bor., Turtola: B. Poppius. 5. 101. -— Die Art war fräher in der finländischen entomologischen Sammlung mit A. brachypte- rum Grav. verwechselt. Atemeles paradoxus Grav. Regio aboöéns., Karislojo, am 10. Aug. 1902 zusammen mit HFormica pratensis L. (= congerens Nyl.) gefunden (R. Forsius und R. Krogerus). — Die fräher in Finland fär ÅA. paradozxus gehaltene Art ist 4. pubicollis Bris. var. excisa (= A. excisus Thoms. Opusc. ent. va oz EEE Sa HIPIers SAS Calodera proteusa Mann. Isthmus karelic., auf dem sandigen Ufer des Pyhäjärvi- Sees: J. Sahlberg. S. 40. Carcinops quattuordecim-striatus Steph. Regio aboéns., Kukkas- niemmain Karislojos UU; Sallbetst Sd. Cercyon depressum Steph. (= dorso-striatum ”Thoms.). Nylandia, Dorf Täktom, westl. von Hangö: U. Sahlberg. S. 79. Chrysomela gypsophile Käst. (fräher in der Coleopterensamm- lung des finländisehen Museums mit Chr. sanguinolenta L. verwechselt). Savonia austr., Taipalsaari (Mäklin), Nyslott (Carlenius, Lydecken), St. Michel (Ehnberg); Karelia ladogens., Uguniemi (Carlenius). — [Chr. sanguinolenta ist aus Savonia austr., Nyslott (Carlenius); Karelia lado- gens., Uguniemi (Simming); Karelia austr., Viborg (Mä k- lin) bekannt|): B. Poppius. S. 4. Cicindela campestris L. var. tatarica Mann. ab. melanostoma Dalla Torre. Savonia bor., Pieksämäki: A. Markelin. S. 41. 246 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Cryptophagus Populi Payk. Alandia, Flisö: Lydia Strand- Hherg. Si 142. Donacia limbata Panz. Regio aboéns., Karislojo, Pellonkylä: U. DHR SR Dorcatoma chrysomelina Sturm. Regio aboéns., Sammatti: J. DENIS IK Ai Epuraea deubeli Reitt. Regio aboöéns., Karislojo: U. Sahlberg. SI Via CR Liodes (= Anisotoma) hybrida Er. Regio aboéns., Kukkasniemi mn KarislojoskJoNSainilen RSA L. (= Anisot.) rotundata Er. Regio aboöéns., Karislojo: J. Saker su SAS: Lomechusa sibirica Motsch. Karelia austr., Kavantholm bei Wi- borg (Mannerheim); Karelia olonetsens., Gorki bei dem Flusse Swir (J. Sahlberg); Regio aboöns., Karislojo (R. Forsius) am 5. Aug. 1901 und 22. Aug. 1902 zusammen mit Formica sanguinea gefangen: J. Sahlberg. S. 77. Meligethes difficilis Sturm. Nylandia, in der Umgegend von Borgå: R. Krogerus. sS. 36. Mycetoporus bimaculatus Boisd. et Lac., Luze. Regio aboéns., Sammatti: U-T Sa Nibers SK M. gracilis Luze. Tavastia austr., Tiirismäki in Hollola: J. FAwlHGrE SV AMA Ocypus simäilis Fabr. Savonia austr., Luumäki (Mä klin); Isthmus käarelieSPPEyhajarvis UCfSa hibetse som Paederus fuscipes Curtis (Hauptform). Nylandia, Dorf Täktom westl. von Hangö: U. Sahlberg. S. 102. Phyllodrepa (Hopalarea) pygmea Gyll. MNylandia, Esbo: B. POLIS OS OL Salpingus (Colposis) mutilatus Beck. MNylandia, bei der Eisen- bahnstation Malm (J. Sahlberg). — Im entomologischen Museum, wo diese Art mit S. foreolatus Ljung verwechselt worden war, fanden sich noch Exemplare aus folgenden Orten: Regio aboäéns., Lojo (B. Poppius); Nylandia, Hel- singfors (Wellenius, Nordström, Krogerus, Sahl- berg); Isthmus karelic., Kirjola (Mäklin), Pyhäjärvi (U. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 247 Sahlberg): Karelia pomor., Solovetsk (Edgren); Ostro- bothnia bor., Turtola (J. Sahlberg); Lapponia inarens., Enare (B. Poppius); Lapponia Imandrae, Kantalaks (J. Sahlberg) und Lapponia tulomens., Kola-Meerbusen (IMjTD AISA Tberne SKI Scymnus testaceus Motsch. Regio aboéns., Sammatti (U. Sahl- berg), Karislojo (J. Sahlberg); Karelia onegens., Jalguba (EI SEnIPeTt) SKINS Söilusa rubiginosa Er. In der Nähe von Helsingfors: J. Sahl- Pier Se Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. FEpuraea silesiaca Reitt. Isthmus karelic., auf dem Ufer des Pyhäjärvi-Sees: J. Sahlberg. S. 40. Salpingus foveolatus Ljung. Nylandia, bei der Eisenbahnstation Malm; J: Sahlberg. 5.39. Tomicus duplicatus Sahlb. Tavastia austr., Evois: K. O. Elf- NY TInE, SE I Hymenoptera. Vermisehte Notizen. Lasius niger. Ein massenhaftes Auftreten dieser Ameise wurde von Herrn D:r Freiherr E. Hisinger in September 1899 auf den Ufern eines Sees bei dem Hättenwerk Fagervik in Ingå beobachtet: O. M. Reuter. S. 198. Nematus Erichsonii Hrtg. Öber Verheerungen dieser Blatt- wespenart auf Larix europaea und L. sibirica bei dem Forstinstitut Evois sprach Förster K. 0. Elfving. S. 72. Tomognathus sublaevis Nyl. Uber biologische Eigentämlichkeiten dieser Ameise sprach, hauptsächlich im Anschluss an die Beobachtungen G. Adlerz' Herr Stud. 0. Wellenius. SEO Neu fir das Gebiet. Blasticotoma filiceti Klug. Helsingfors: J. Sahlberg. 5S. 122. Cyphona geminata Gmel. Regio aboéns., Karislojo: J. Sahl- berg. S. 122. 248 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Huceros crassicornis Grav. Regio aboéns., Karislojo: R. Forsius. SES Formica cinerea Mayr. Karelia bor., Eno, Nurmis; Isthmus kare- lie Valkjärvi JES Iber ss F. fusco-rufibarbis Forel. Karelia onegens., Velikaja Guba: B. Poppius. S. 124. Hylotoma metallica Klug. Regio aboäéns., Pargas (Coll. C. Sahl- berg); Karelia ladogens., Parikkala: J. Sahlberg. S. 122. H. pyrenaica André (= soror Konow). Savonia austr., Taipal- saari (Mäklin); Karelia onegens., Petrosawodsk: J. Sahl- berg. 5S. 122. Lasius alienus Foerst. Regio aboéns., Nagu Sandö: O. M. Reuter. S. 120; Karelia ladogens, Kitelä: A. Wester- Inne 9 NA L. mixtus Nyl. Bei Wiborg (Mäklin); Karelia ladogens., Kirja- valaks (B. Boppius); Helsingfors: 0. Wellenius. S. 124. Leptothorax tuberum var. unifasciatus Latr. Helsingfors (Nylan- der); Regio aboéns., Karislojo (J. Sahlberg). S. 124. Lyda betulae L. Regio aboöns., Karislojo (R. Forsius); Nylan- dia, Esbo (B. Poppius). SI 123 L. latifrons Fall. Regio aboöéns., Karislojo: R. Forsius. S. 123. L. reticulata L. Nylandia, Gumtäckt bei Helsingfors (B. Wasa- stjerna); Savonia bor., wahrscheinlich bei Kuopio: Le- VADden SS Nematus Erichsonu Hrtg. Tavastia austr., Evois (Furuhjelm, KOrOSEETfNGo 6) SE STTe: Rhadinoceraea gracilicornis Zadd. Karelia olonetsens., bei dem Flusse Swir; Regio aboöäéns., Karislojo?: J. Sahlberg. SAEL2e Schixocera brevicornis Fall. Regio aboöéns., Karislojo: J. Sahl- bergar Smeg: Prosopis hyalinata Smith (= Pr. armillata Nyl.). Alandia, Dånö inga Geta BIR Ooppuas! SK Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 249 Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Leptothorax muscorum Nyl. Regio aboéns., Nagu Sandö: O. M. Remters OS. kel Myrmica lobicornis Nyl. Regio aboéns., Nagu Sandö: O. M. VEuWb em. SLL Osmaia bicolor Schrank. Karelia ladogens., Kexholm: F. Silén. Dj (GD Tetramorium caespitum L. Regio aboöéns., Nagu Sandö: O. M. RIeufke Tabs. sked Diptera. Vermischte Notizen. Zwei seltene Mycetophiliden: B. Poppius. S. 144—146. Simulia sp. Ein massenhaftes Auftreten einer Simulia- Art vor einigen Jahren in einem Viehstall in Lofsdal in Pargas, ohne dass jedoch daraus irgend welche Krankheitssymp- tome der dort eingeschlossenen Rinder enstanden, wurde VO HetmiProfs ORM Reuter erwalnto SS Mdd Neu fir das Gebiet. Helophilus trivittatus Fabr. Karelia ladogens., Kexholm: F. SMI GD AS. Oxypterum pallidum Teach, auf Cypselus apus von Herrn Prä- parator G. W. Forssell und Herrn Mag. B. Poppius gefunden: J. Sahlberg. sS. 199. Seltenheiten — Wichtigere neue Fundorte. Ceroplatus sestoides Wahlb. Isthmus karelic., Kirjola (J. Sahl- berg); Karelia onegens., Tiudie: B. Poppius. S. 144. Clytia pellucens Fall. Alandia, Dånö in Geta; ein Exemplar dieser seit langer Zeit in Finland nicht gefundenen Art wurde auf den Bläten von Achillea millefolum angetrof- fenE BA POPPIS. S. 4 250 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Lepidoptera. Vermisehte Notizen. Fiir die finländische Fauna neue Schmetterlinge: E. Reuter. 5. 147—1062. Gastropacha pini L. Eine einfarbige Varietät dieser Art, welche von Herrn Förster F. Rydman in Evois (Tavastia austr.) gefangen worden war, wurde von Herrn Förster K. 0. Elfving demonstriert. S. 73. otodonta tritophus Esp. (N. torva Hiäbn.). Uber ein Massen- auftreten dieser in Finland sonst recht seltenen Art auf jungen Espen in Korpiselkä (Karelia bor.) im Sommer 1901 sprach Herr Förster J. Montell. 5. 118. Neu fir das Gebiet. För jede Art sind auf der betreffenden Seite genaue Lokalangaben angefäöhrt. Acalla (= Teras) abietana Hb. S. 154. Ancylis selenana Gn. (= Phozxopteryx curvana Zell.). 5. 161. Chilo demotellus Wkr. 5. 150. Cnephasia (= Sciaphila) longana Hw. S. 155. Conchylis hybridella Hb. S.: 156. C. implieitana Weke. 5. 158. C. sabulicola Wism. S. 156. C. subroseana Hw. 5. 159. Grapholitha phacana Weke. 5. 161. Hypochaleia balcanica Bag. 5. 150. Notocelia tetragonana Stph. 5. 160. Ochyria minna Butl. (= Larentia suffumata (5. V.) Hb. var. mäinna Btl.). 5. 148. Olethreutes (= Penthina) roseomaculana H. Sch. 5. 160. Polopeustis annulatella Zett. (= Myelois altensis Weke). 5.152. Pyrausta (= Botys) accolalis Zell. 5. 152. Selagia spadicella Hb. (= Nephopteryx janthinella H. Sch.). Se IAI Tortriz rogana Gn. 5. 154. DD Ån -— Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Rynchota. Neu beschriebenue Art. Pseudococcus elongatus mn. sp. (graminis, antea p. 66, nom. praeoccup.). Körper verhältnismässig sehr langgestreckt, beinahe gleichmässig breit, 3,5 mm lang und c:a I mm breit, chokoladenfarbig mit schwachem Zug ins Blaue, teilweise von einem kurzen und sehr lockeren, flaumigen, weisslichen Tau bedeckt; die Haut von zahlreichen kreis- runden Poren durchzogen. Wohnt meistens einzeln oder zu je wenigen, seltener zu je mehreren (bis 10 å 12) Individuen zu- sammen innerhalb der obersten Blattscheide von Phleum pratense und Poa pratensis, durch Saugen an dem Halme das fräöhzeitige Vergilben der Bliätenstände verursachend. Fundorte: Lofsdal im Kirchspiel Pargas (Åbo-Skären) und verschiedene Orte im sädlichen Österbotten: E. Reuter. 00: Neu fiir das Gebiet. Eriopeltis festucae Fonscol. 2. Regio aboöns., Lojo, auf Blättern von Ågrostis: A. Luther. S. 66. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Ranatra linearis L. Regio aboöns., Lojo (ÅA. Luther); Savonia austr., Lappee (nahe der Stadt Willmanstrand); Isthmus - karelic., ot. Johannes: AL J. SELENICIIUuES ESS Trichoptera. Vermischte Notizen. Ein Fall von Schädlichkeit der Trichopterenlarven: A. J. Silf- venius. 5. 54—57. Glossoma nylanderi Mc Lachl.: A. J. Silfvenius. 5. 171. Neu fir das Gebiet. Berceodes minuta L. Karelia ladogens., Sordavala: A. J. Silf- venius. 5. 102. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Stenophylax nigricornis Brauer. Savonia austr., Lappee (nahe Uber Uber der. Stadt Wimans tkand)ERASEJEESTne ns Acarina. Vermischte Notizen. Angriffe von Eriophyiden als mitwirkende Ursache der Hexen- besenbildungen sprach D:r E. Reuter. Infolge der Angaben Connold's (British vegetable galls, 1901), nach denen in England Hexenbesen auf Birken und Corylus avellana durch Angriffe von Eriophyes-Arten (E. rudis Can., bezw. HE. arellanae Nal. var.?) hervorgebracht worden seien, hatte der Vortr. mehrere Hexenbesen auf Birken in genannter Hinsicht untersucht. Die Befunde schienen dafär zu spre- chen, dass Hexenbesen auf Birken (vielleicht auch auf einigen anderen Bäumen) nicht nur ausschliesslich von Taphrina-Arten — was ja schon durch die Untersuchungen Rostrup's und Sadebeck's zur Evidenz bewiesen wurde — bewirkt werden können, sondern dass auch Angriffe von Eriophyiden wenigstens eine mitwirkende Ursache zu ihrer Entstehung sein können, nach den Untersuchungen Connold's zu schliessen, vielleicht sogar allein im Stande sind, die genannten Deformationen hervorzubringen. Herr Prof. A. O. Kihlman hegte die Auffassung, dass die Annahme der Milbenangriffe als die tatsächliche Ursache der Hexenbesenbildung auf Birken nicht befriedi- gend sein kann so lange, wie in der zitierten Arbeit der Fall zu sein schien, die in den betreffenden Deformationen normal parasitierenden HFxoascus-Arten ausserhalb der Fragestellung gelassen worden sind; auch andere Umstände schienen ihm nicht zu Gunsten der neuen Hypothese zu sprechen. 5. 33—3D. Angriffe der Nymphen einer Uropoda- Art auf Radieschen und jungen Gurkenpflanzen in Treibbeeten berichteten die Herren D:r E. Nordenskiöld und D:r E. Reuter. SLÖ Do AR > Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Uropoda ovalis Koch. Regio aboöns., Lenholmen in Pargas: E. IANETILNSIE, fos IDG Crustacea. Palemon Fabricii. D:r K. M. Levander demonstrierte einige Uber lebende Individuen dieser Art, die von Herrn Mag. A. Luther bei dem Dorfe Tvärminne (Nylandia) an der Södkäste des finnischen Festlandes gefangen worden waren. Ein kleines Exemplar derselben Art wurde bei der Insel Lill-Svartö in den Porkala-Skären (westl. von Helsingfors) angetroffen. — Die fräher an den Kästen Finlands ge- fundenen Palemon-Individuen gehören sämtlich der P. Fabricii, nicht wie stets in faunistischen Notizen angegeben, der P. squilla an. 5. 4. Vermes. awei Endoparasiten aus Fischen des Finnischen Meerbu- sens (Bothriocephalus puncetatus BRud.): G. Schneider. DA Neu fir das Gebiet. Slavina appendiculata (Udekem). In Finland waren bisher neun Naididen bekannt, die oben auf Seite 200 verzeichnet sind. Zu der finländisehen Naididenfauna ist nunmehr auch Slavinia appendiculata (Udekem) zu zählen, welche von Herrn D:r K. M. Levander zwischen faulenden Was- serpflanzen in einem kleinen Teiche im Botanischen Gar- ten in Helsingfors gefunden wurde. Inwieweit die Art hier indigen vorkommt, bleibt inzwischen mit Räcksicht auf die Mösglichkeit, dass sie etwa mit ausländischen Wasserpflanzen verschleppt worden sei, bis auf weiteres unentschieden. 5. 199—200. 254 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Coelenterata. Hydra viridis. Regio aboöéns., Lojo: A. Luther. 5. 6. Protozoa. Uber xwei Endoparasiten aus Fischen des Finnischen Meer- busens. (Myzxosporidien): G. Schneider. 5. 76. i. Botanik. Reiseberichte. Herr Student A. Backman berichtet iäber seine im Som- mer 1902 vorgenommene Exkursionsreise in Kuusamo S. 111—117. Plantae vasculares. Pflanzen ausserhalb des finländisehen Faunengebietes. Betula nana X verrucosa. Im nördlichen Schweden gefunden: AL IG (Ce enade IS DN Campanula. Öber die Verbreitung von OC. heterodoxa, C. lanci- folia, C. linifolia und OC. pinifolia macht Fräulein J. Witasek einige Mitteilungen, S. 208—209, und be- schreibt C. multicaulis n. sp. S. 209. Chaerophyllum Prescotti. Im nördlichen Schweden gefunden: ANG (Cell ena GR DÅ MD Pflanzengeographiseche und floristisehe Notizen. Alnus ineana. Das Exemplar aus Eckerö (Alandia) gehört nach M. Brenner zu var. virescens Wahlenb. 5. 25. — Vermeintliche Litorofobi, vgl. unten,» Vermischte Notizen» 5. 261. Campanula. Einige Bemerkungen iiber Campanula rotundifolia L. und mehrere nächst verwandte Arten: J. Witasek. 5. 203—210. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 255 Fragaria elatior. Diese Art wurde vom Vortr. bei Svartbäck im Kirchspiel Ingå (Nylandia) in zahlreichen, gut ausge- bildeten Exemplaren gefunden und zwar unter Verhält- nissen, die eine Verbreitung von der Kultur aus wenig plausibel machen: M. Brenner. S5. 93. Fritillaria meleagris. Seit 1886 von J. Montell bei Bolsta- holm (Alandia) beobachtet, hat sich diese Art daselbst erhalten ; ihr Auftreten lässt sich nicht auf frähere Kultur zuröckfiähren, weshalb Herr Montell fär diese Art Bär- gerrecht in der einheimischen Flora beansprucht. S. 168. Paparer dubium. Seit 1867 hält sich diese Art als Ackerun- kraut bei Bolstaholm und därfte deshalb der finländischen Flora zugerechnet werden: J. Montell. S. 170. Picea excelsa. Öber verschiedene seltenere Formen der Fichte berichtete Professor A. 0. Kihlman. (S. 26—32). — P. excelsa lusus pendula Jacques & Hérineq. Ein häbsches Exemplar dieser besonders durch Conwentz bekannt gewordenen Fichte wächst in Tavastia bor., Ruovesi, Paarlampi; Höhe (1902): 10,25 m, Durchmesser des Stam- mes bei Brusthöhe 13 cm, der Krone unten 75 cm. — P. excelsa columnaris Carr. Ein etwa 100-jähriges Exem- plar in Regio aboäns., Perniö, Kirjakkala. Höhe c. 20 m, astloser Teil des Stammes 4 m, Durchmesser des Stam- mes 25 cm, Länge der Zweige ce. 1,25 m. Figur S: 31. — P. excelsa lusus glomerulans Kibhlm. Eine Form zwischen typica und virgata; die primären Äste verzweigen sich recht reichlich, die Zweige entwickeln sich aber kaum und bilden kleine Knäuel der Äste entlang. Tavastia bor., Saarijärvi, Kaukaala, sowie Nylandia, Esbo, Mårtensby. — P. excelsa nana. Zwei Exemplare in Esbo, Kaitans (Ny- landia) beobachtet, das eine f. comica, das andere unre- gelmässig gebaut. — F. variegata Carr. Satakunta, Ikaa- linen, Luhalahti, sowie Tavastia bor., Saarijärvi, Riihimäki, beide etwa 0,5 m hoch. — F. aurea Carr. Tavastia bor., Saarijärvi, Riihimäki. — F. pallida. Satakunta, Hämeen- 256 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. kyrö, Kostala. Fin etwa 2 m hoher Baum, dessen grän- gelbe' Harbe anhalt HyPAS print Pinus silvestris. Uber verschiedene seltenere Formen der Kiefer berichtete Prof. A. O Kihlman. 5. P. silvestris £. awrea. Tavastia austr., Janakkala, Harakkamäki, 3 verkimmernde, 30—60 m hohe Exemplare. S. 30. — P. silvestris f. gibberosa Kihlm. Von diesem durch zahlreiche Knollen am Stamme charakterisierten Kiefer werden drei Exemplare erwähnt und zwar ein aus Tavastia bor., Saarijärvi, Pyhäkki (Stammdurchmesser 32--35 cm), zwei aus Karelia bor., Korpiselkä (F. G. Bergroth); Stammdurchmesser des einen dieser letzteren 33—50 cm. 5. 30. — PP. silvestris bra- chyphylla Wittr. Ein 2—3 m hoher Baum mit 10—14 (6—17) mm langen Nadeln wächst in Tavastia bor., Saari- järvi, nahe an der Kirche. S. 31. Ehinanthus. Die finländisehen Formen sind vom Monograph der Gattung D:r J. v. Sterneck revidiert worden. Vergl. unten! Torilis anthriscus. Diese Art wuchs im Sommer 1900 fortwäh- rend auf der vom Vortr. fräöher angegebenen Lokalität bei Dånö (Alandia, Kirchspiel Geta): J. Montell. 5. 170. Viola tricolor. Eine UÖbersicht der im Sommer 1902 beobach- teten Farbenkombinationen der Bliten giebt M. Brenner. 5. 44—45 (41—45). Neu fir das Gebiet. Campanula rotundifolia f. Lapponica Witasek. Diagnose und Verbreitung. 5. 204. Centaurea jacea X Phrygia. Savonia bor., Jorois: H. Lind- berg. S. 38. — Differentialdiagnose und Figuren. 5. 47. Melandrium album X rubrum. Nylandia, Hogland: Th. Saelan. SD Galium saxatile. Nylandia, Pojo, Brödtorp: Emmy Franck, H. Lindberg. S. 38, 45. Rhinanthus major 5 apterus Fr. Ostrobothnia bor., Rovaniemi (Hjelt & Hult) und Simo (V. Westerlund): :S=94 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 23 Rh. minor var. septentrionalis. In Lappland und beim nörd- lichen Eismeer der einzige Vertreter dieser Art. Nach Östen bis Lappvesi (Savonia austr.) verbreitet. S. 94. Rh. minor = stenophyllus Schur. Ostrobothnia bor., Brahestad (EISWE. Biliom) ast 04 Scirpus eupaluster X mamillatus. Savonia bor., Jorois: H. Lindbergs. sss. 38. Seltenheiten — Wichtigere neue Fundo rt e. Agrimonia odorata. MNylandia, Ingå: A. Klingstedt. SS. 9. Agrostis borealis. Kuusamo, Woho: A. Backman. S. 117. Aira bottnica X caespitosa. Ostrobothnia media, Wasa: Hj. s Ebjellt SO: Alopecurus pratensis. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Sh Be Å. ventricosus X geniculatus. Alandia: F. W. Klingstedt. Die Blätenteile sind deutlich intermediär gebaut, der Pollen grösstenteils steril. $S. 200. Anemone nemorosa. Lapponia ponojens.: J. Montell. S. 119. drabis alpina. Kuusamo, Hautaniitynvuoma: A. Backman. SALT. srctophila pendulina. Ostrobothnia bor., Torneå: J. G. Granö. SD Arenaria ciliata. Kuusamo, plur. locis: A. Backman. S. 117. Arniea alpina. Kuusamo, Oulankajoki: A. Backman. S. 117. Atriplex patulum. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. SIG Baftrachium eradicatum. Lapponia Imandrae: Borg & Axel- SOMIRLSL IS Betula nana X odorata. Karelia bor., Juuka, Lonkkovara, sowie Pielisjärvi, Pankakoski: Th. Saelan. S. 100. B. nana X verrucosa. Karelia bor., Juuka, Lonkkovara: Th. HELGSNERNS Sk 00 Botrychium matricariaefolium. Regio aboéns., Pargas: A. Arr- Henna s) SI0: Bromus arvensis. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. S. 38. UT 258 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Camelina foetida. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Ja De Campanula Gtiesekiana Vest. Verschiedene Lokalitäten in Rus- sich-Lappland. S. 207. Cardamtine parviflora. Regio aboöéns., Pargas: A. Arrhenius. SO: : Carex cyperotdes. Savonia austr.: Hans Buch. S. 74; E. J. BuddenrSsSKoag! C. flara "><" OederismiKkarelia bor: POlvij arv Vinn oki FEST SR HON C. hirta. Nylandia, Ingå, Westerkulla: M. Brenner. S. 67. C. praecox. Regio aboöéns., Pargas: A. Arrhenius. S. 170. C. teretiuscula. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. 5. 38. Centaurea cyanus. Lapponia Imandrae: Borg & Axelsson Sk Ho Cerastium alpinum glabrum. Lapponia kemens.: Borg & Axelson. 5. 38. C. alpinum lanatum. Lapponia Imandrae: Borg & Axel- SOME STIG Cerefolum silvestre parviflorum Iverus. Nylandia, Lovisa: J. E. DESOnT I vetus SK960 Chrysosplenium tetrandrum. Lapponia Imandrae: Borg & Axel- ION, Hoa He Cirsium heterophyllum Xx palustre. Karelia bor., Kontiolahti, Kunnasniemi: Th. Saelan. sS. 100. Dactylis glomerata. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Sr. Do Drosera longifolia X rotundifolia. Karelia bor., Juuka, Vuokko: iNISISae lan SLO0! Dryas octopetala. Kuusamo, plur. loc.: A. Backman. 5. 117. Elatine hydropiper. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Do Dej | Fpilobium davuricum. Lapponia Ilmandrae: Borg & Axelson. 5. 38. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 259 Epilobiwm Lamyti. Alandia, Sund, Mångstekta: J. Lindén. I D Eqvisetum scirpoides. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. I De Festuca pratensis. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. De De Gagea lutea. Lapponia ponojens.: J. Montell. S. 119. Galeopsis tetrahit f. rosa. Tavastia austr., H. Lindberg. SKE Galium trifidum. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. SJÖ G. triflorum. Lapponia kemens.: Borg & Axelson. sS. 38. G. Vaillantir. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. S. 38. Isoétes echinospora. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. SADO Luzula pallescens. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson SK Glo Lycopodium clavatum. Prothallien, im August 1875 im Kirch- spiel Esbo (Nylandia) von A. 0. Kihlman gefunden, wurden demonstriert. S. 68. Nuphar pumäilum. Lapponia Imanårae: Borg & Axelson Jo Mo Nymphaea candida X tetragona. Savonia austr., Valkeala: O. FTLaGAYNG SS Ho Plantago media. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Do BO Poa compressa. Savonia bor., Jorois, Järvikylä: H. Lindberg. DJs Lä Polygonwm lapathifolium. Lapponia Imandrae: Borg & Axel- SOM 153133. Potamogeton pusillus. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. Se Do Pyrola media. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. 5. 38. Salix caprea X lapponwm. Åbo: A. Arrhenius. S. 170. S. repens + rosmarinifolia. Kuusamo, Saraniemi: A. Back- Nana SLA 260 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Saxifraga hirculus. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. SJÖ Scirpus mamäillatus. ”Tavastia austr. & Ostrobothnia austr.: H. Lindberg. S. 38. — Alandia: F. V. Klingstedt. So AV Sc. parvulus. Regio aboöéns., Pargas, schon 1864 von C. J. Arrhenius gesammelt. S. 202. — Nylandia, Borgå Skaren > Ch. Bo dtASK9. Sparganium affine. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. SÅ Ho Spergula arvensis. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. DL JO Å Spirea filipendula. Nylandia, Esbo (comm. H. Lindberg) DA OS Stellaria palustris var. fennica. Lapponia Imandrae: Borg & ACHOSO NL S Bo Ranunculus auricomus L. + sibirieus Glehn. Ostrobothnia bor., Kemis Er tLimadiblet st askan Rubus arcticus X saxatilis. Kuusamo, loc. duobus: A. Back- TI SAL Vicia lirsuta. Lapponia Imandrae: Borg & Axelson. S. 38. Viola Selkirkii. Kuusamo: A. Backman. S. 117. V erwilderte, verschleppte und kultivierte Pflanzen. Ackerunkränter. Nach Finland wurden im Winter 1903 grosse Mengen Hafer zur Aussaat aus Russland importiert, teils Weisshafer vom Gouvernem. Vologda, teils Schwarzhafer aus Sädrussland. Dieselben waren durch Samen von Unkräutern sehr verunreinigt. Zwei Proben der aussor- tierten Unkrautsamen wurden von H. Lindberg analy- siert, und finden sich die Resultate auf S. 177—179 ta- bellarisceh zusammengestellt. Die Zahlen geben den Grad der Häufigkeit der Samen in den Proben an (1 = sehr häufig ... 5 — sehr spärlich). Durch Aussaat wurden aus- serdem die Bestimmungen kontrolliert (in der Tabelle durch Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 261 einen Strich unter der Zahl angegeben). Einige später aufgefundene Arten werden S. 179 in der Note erwähnt. Anagallis coerulea. Nylandia, Lovisa: J. E. D:son Iverus. SKÖR Conium bulbocastanum. Tavastia austr., Hattula, Herrenäs, seit mehreren Jahren zwischen anderen Futterpflanzen wach- send, reife Samen erzeugend: M. v. Essen. s. 5. Populus pyramäidalis gedeiht in Helsingfors sowie bei Ekenäs: M- Brenner, 5. 9. Ruta graveolens. Nylandia, Lovisa: J. E. D:son Iverus. S. 96. Synonymische Notizen. Alnus incana var. virescens Wahlenb. in Brenn. Flora p. 170 = var. intermedia F. sublevis Brenn. S. 25. Ainca nano 6 hörsuntona (lurez)i un Brennp. Flora. = var. virescens Wahlenb. (= var. borealis Norrl.), sowie var in- termedia Brenn. und var. confusa Brenn. sS. 25. Å. incana var. sibirica (Fisch.) in Brenn. Flora. = var in- termedia Brenn. f. sublaevis (pro max. parte), sowie var. virescens f. glabrata und var. confusa Brenn. f. glabre- scens. 5. 206. Vermischte Notizen. Litorifobe Pflanzen. Fär verschiedene Arten (Alnus incana, Campanula glomerata, C. patula, Geranium silvaticum, Knautia arvensis und Salix rosmarinifolia), welche als litori- fob in Säd-Finland bezeichnet worden sind, föhrt M. Bren- ner Fundorte in der litoralen Region an. Die Verbrei- tung der erstgenannten Art därfte durch ihr relativ spätes Einwandern erklärt werden können. 5S. 22—2D. Prunus padus. Blähende und fruchtende Zweige wurden von M. Brenner vorgelegt zur Bestätigung der fräher vom Vortr. geäusserten Behauptung, dass bei der Taphrina-Defor- mation der Friächte schon die Bläten chlorantisch sind. I Ole 262 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Variationserscheinungen. Beobachtungen tuber Zahl der Blätter bei Paris quadrifolia und der Staubblätter bei Pyrola uni- flora werden in deutscher Sprache mitgeteilt von E. Häyv- rén. 5. 81—584. Musci. Jungermania (Lophoxia) grandiretis Lindb. Ostrobothnia bor., Simo, Monitajas HH Mind bpetert SKOR Nen förs kin: land. Algae. Zur Kenntnis der Verbreitung finnischer Chlorophyceen und Cyanophyceen: A. J. Silfvenius. 5. 10—22. Fungi. Oedocephalum glomerulosum. Trat auf Aussaat-Hafer bei Borgå schädigend auf: E. Häyrén. S. 112. Neu fär Finland. Rhixopus mnigricans. ”Trat auf Aussaat-Hafer bei Borgå schä- digend auf: E. Häyrén. S. 112. Schinzia Aschersomiana Magn. Satakunta, Wuojoki: C. G. Björkenheim. 5. 181—183. Neu fär Finland. Verxzeichnis der aus Finland bekannten Mucorineen: E. Häy- rén. 5. 162—164. Verxzeichnis einiger in der Nåähe von Helsingfors eingesammelter Saprolegniaceen: E. Häyrén. 5. 165—166. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 4 oktober 1902. Brenner, M. Populus pyramidalis i Finland. — Om gråalens och andra s. k. litorifoba däterd före- komst på Finlands sydkust : Kihlman, ÅA. O. Muutamista havupuun-muunnoksista — FEpilobium Lamyi och Conium bulbocastanum. Levander, K. M. Palemon Fabriciui från Finska viken Mela, A. J. Skogslemmeln, Myodes schisticolor . ; — Tvänne nordliga fyndorter för Lanius collurio . -- Planorbis corneus . Nordenskiöld, E. Hydra viridis. SR FSA Poppius, B. Några för finska faunan nya Ser anmärkdid sv ärda insekter : SN rd Rresuktern AA Oc VR Otillförlitligheten af diver se fällmoge- tppetfter om vissa fiskars förekomst . s Selan, Th. Melandrium album X rubrum , AM efå Silfvenius, ÅA. J. Ranatra linearis och Störophylte igt icornis -— Zur Kenntnis der Verbreitung finnischer RT und Cyanophyceen . . . : Wiikström, D. A. En monströs form (GLES) af girs SAGE rina cernua) . Mötet den 1 november 1902. Brenner, M. Under sommaren 1902 observerade variationer hos blommorna af Viola tricolor IL. = I IT Pm WwWWN [or 10 9 41 Cajander, A. K. Tvänne för Sveriges flora nya faneroganer . Krogerus, R. Meligethes difficilis Sturm i Finland . : Lindberg, H. Galiwm saxatile och Centaurea jacea X Phrygia . Nordling, E. Allan (lHarelda hiemalis) häckande på Lill-Tytter- skär. NR RESA RN a Ae a TORG för ISO Nordqvist, 0. Some observations about the eel in Finland Reuter, E. Angrepp af Eriophyider såsom medvärkande orsak till häxkvastbildningar ; MER Sahlberg, J. För Finlands fara nya a Dulsoptera : Si ilfvenius, ÅA. J. Ein fall von Schädlichkeit der Trichopteren- larven . IE RE, ador SS UN Nr SR Bö ör ad Westerlund, C. A. Etymologiska och synonymiska oegentlig- heter på ornitologins område Mötet den 6 december 1902. Brenner, M. Häggkvistar med såväl normala som chlorantiska blommor . 5 — Förekomsten 5 NNE Hrda 3 : — Alfågelns häckande i trakten af Porkela. Ekström, J. E. Renhorn från Ilomants (Karelia bor.) . : Elfving, K. O. Härjning af Nematus Erichsonii Hrtg i Evois krono- park. : SR — Tvänne Stnärnindosnsdda insekter. Granit, A. W. Fjälllemmeln (Myodes lemmus TLL.) i Hane Japp 10 H ISA ge FOSTERS ST SS FAN AS SYNS Häyrén, E. Zwei Variationserscheinungen . : Kihlman, A. O. Lycopodium clavatum med rothällier . Lindberg, H. Finlands Nymphea-arter och deras utbredning Mela, A. J. Lyhytkarvainen orava . — Mus minutus från Haapavesi och Mus rn pyit hårig form, från Helsingfors le = Uria arra Pall., tavattu Suomen Taltiolisella älalla a Pa Imé Dn JAKO KOKA Poppius, B. Uber einige Tatbrididen — Osmia bicolor Schrank . Reuter, E. Två för Finland nya Coccider . TS Sahlberg, J. Nykomlingar till Finlands insektfauna . Schneider, G. Uber zwei PR Sar aus Fischen des fin nischen Meerbusens . W ellenius, O. Ett meddelande om MFonriögnatk subs Ny v | 4 y : € - . 4 € Mötet den 7 februari 1903. Brenner, M. Fragaria elatior vild i Ingå i västra Nyland. Iverus, J:; E. Om sällsynta fiskar i Lovisa-trakten . — Anmärkningsvärda växter i Lovisa-trakten . Kihlman, A. O. Suomen Rhinanthus muodoista. Tindberg, H. Floristiska meddelanden . : : Nordqvist, O. Ovanligt talrikt uppträdande af ör i dahl : Palmén, J. A. och Mela A. J. Det massvisa SENT dn af ishafsalkan, Uria arra . : Sahlberg, U. Muutamia Suomen färklalle uusia Gbleokterbja : Mötet den 7 mars 1903. Backman, A. En botanisk resa i Kuusamo sommaren 1902 Leinberg, A. Finska FEpisernus-arter . Poppius, B. Tvänne för Finland nya Akalbasgar — Neue palzearktische Omaliiden S&elan, Th. Växthybrider från norra Karelen : Sahlberg, U. Kaksi Staphylinidae-heimoon kuluvaa Kössknod aista IRON ISEN RAGE NE erfa Schneider, G. Om endoparasiter hos åke = Om lymfväfnad hos lägre fiskar. — Uber einen Fall von Hermaphroditismus bei eta garis Mötet den 4 april 1903. Brenner, M. HErophila-former i Finland . JAR ÅR Observationer rörande några Fuphrasia-former. = Hieraciologiska meddelanden . ÅURREN ENE Häyrén, E. Verzeichnis der in Finland Befäddenen Mucorineen — Verzeichnis einiger in der Nähe von Helsingfors einge- sammelter Saprolegniaceen . Montell, J. Ett massuppträdande af NM oder Fiol HS (N. torva Hiäbn.) i Korpiselkä. RSA ORDAGRANT —- Gagea lutea (L.) Ker. och Anemone nemorosa (L.) från Kola halfön (PonojJ).: 2 Poppius, B. Tvänne sällsynta Mycetoptulider Reuter, E. För die finländische Fauna neue SsNAtörfnee , Reuter, O. M. Lasius alienus Först., funnen i Finland ill 103 101 106 100 101 100 100 103 125 134 138 162 165 118 18) 144 147 120 u Sid. Sahlberg, J. Några intressanta Tenthredinider . . . . . . . 122 -— För vår fauna nya Coleoptera -. -. so oe 142 Silén, F. En för faunan ny fluga, Helophilus rivslinies Fabr SR Al Wellenius, OO. Förs Einland nya dnmyk0e SE TG. Mötet den 2 maj 1903. ATrbhenius, ÅA. Anmärkningsvärda växter. sh. LO Björkenheim, OC. G. Schinzia Aschersoniana Magn. . . . . 181 3renner, M. Larus ridibundus . . . . : RAI IA Lindberg, H. Ogräsfrön uti importerad vek tsädeshafre sd. ND Montell, J. Om Fritillaria meleagris' och Papaver dubium's före- komst. på Ålands c.syus mk år «sd er öh AE EE ENLIG N0:1-d/em' si. kn.oddy BSED SA OKOpoda-kOrmy EL ed Palmén. Jar AL Större fågels bra Ckar. as ee rr SES IA Reuter, E> En Uropoda-föron sh. Sok IS LOG Silfvenius, A. J. Glossoma moländer Mc, fack ENSE SAN I 1 Årsmötet den 13 maj 1903. AUT Tile nn iu Sy ARS CUnpu Sp aroM USE SE SSK US SE 02 Brenner, M. Sträck af Alauda alpestris och CR cinered . . . 262 Häyrén, E. Angrepp af mögel på utsädeshafre . . . . - . . 212 Klingstedt, F. W. Alopecurus ventricosus X geniculatus. . . . 200 = Scirpus mamillatus från VANA ds SI ne0d Levander, K. M. Om en för Finland ny limicol Öligbehast. 199 Reuter, O. M. Massuppträdande af insekter . . - SERA KS = Bruchus pisi uppträdande hos oss ute i det. fria SKE ras ee) Sa hlbete, JA End för Finland ny Elppob os etc Se: 199 = Tvänne för Finlands fauna nya Mycetoporus-arter . . 210 Witasek, J. HEinige Bemerkungen iäber Campanula rotundifolia L. und mehrere nächst verwandte Arten . . . . - » +» 203 Tjänstemännens årsredogörelser. Ördförandens årsberättelse. . «. . - oc fö vises tes er ER FRANELSS Skattmästarens ArsräkmiDg. .. ... wa 10 SS rt ARE 0 Botanices-intendentens årsberättelse. . . . . « «= «= «= - « - « 192 Zoologie-intendentens, årsberättelse. «ka mr LINS Bibliotekariens årsberättelse. —.. cs oc soberle fa dr sk or RN 2 HR För BR AJ Vu ph 1 - ' AN Utom åtskilliga, till följd af förbiseende insmugna smärre oegentligheter och ortografiska inkonsekvenser, torde benäget rättas följande Tryckfel. 5. 6 rad 6 uppifrån står Melampyrum läs Melandrium. 5. 35 rad 14 uppifrån står Heralda läs Harelda. 5. 38 rad 4 och 5 uppifrån står Korpilahti läs Korpiselkä. 5. 40 rad 10 nedifrån och S. 245 rad 17 nedifrån står proteusa läs protensa. 5. 200 rad 16 uppifrån står Slavinia läs Slavina. Å 8. 66 rad 11 nedifrån och S. 67 rad 13 uppifrån bör be- nämningen Pseudococcus graminis ersättas med Pseudo- coceus elongatus. Jfr. S. 251. HÖR HET TH Regio aboönsis Alandia Isthmus karelicus Lapponia Imandrae Karelia australis Karelia borealis Karelia keretina Karelia ladogensis Karelia pomorica Kuusamo HR HH LL Lapponia enontekiensis OM Lapponia inarensis Lapponia kemensis Lapponia murmanica Lapponia ponojensis Lapponia tulomensis Lapponia Varsugae Nylandia Ostrobottnia australis Ostrobottnia borealis = Ostrobottnia kajanensis = Karelia olonetsensis Ostrobottnia media Karelia onegensis Savonia australis Savonia borealis Satakunta Tavastia australis Tavastia borealis. HÖR RH TT FT krk 7 € ove! NL LILSILaR en Män H Å åttvatg ANVONE vulefa +: ON SJV Hel HO Mn FIT RNE hl vå - Ahl kund RN åf måg ÄV Mpnrigraa Mila Kra And svkvrdeg UTE Prosa [ TIP.K It VU "fu mad « HADG sy Mn IT SA yt FN ev SM Kd - fe = kb SR KN WT valana Sve | EA SN UR Kn NE SR pl BL/WHOI LIBRARY PRB JE sn BE OR DA AN BEAR Sen NA RN FANS