MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA TRETTIONDESJUNDE HÄFTET 1910—1911. MED EN KARTA OCH FYRA FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN CBERSICHT. ♦>*<• HELSINGFORS 1911. HELSINGFORS J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG 1911. Societas pro Fauna et Flora Fennica 1910—1911. Ordförande: professor J. A. Palmen. Vice-ordförande: professor Fr. Elfving. Sekreterare: docent H. Federley; t. f.: fil. kand. E. Häyrén. Skattmästare: doktor V. F. Brotherus. Bibliotekarie: professor E. Reuter. Intendenter: för de zoologiska samlingarna: docent Alex. Luther; för de botaniska samlingarna: doktor Harald Lindberg. Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor Fr. Elfving, professor E. Reuter, professor K. M. Levander, professor J. Sahlberg, doktor H. Lindberg, doktor V. F. Brotherus. — Suppleant: docent A. Luther. Mötet den 1 oktober 1910. Sällskapets ordförande, professor J. A. Palmen, yttrade följande ord till minnet af aflidne docent A. J. Siltala: „Då jag i dag hälsar Eder välkomna till höstens första möte och till vinterns arbete, sker det med vemod, ty i vår krets har nyss en lucka uppstått. När gamla dö, så erinra vi oss att detta hör till naturens ordning. Men när en ung forskare stupar under full verksamhet, kännes det hårdt. Antti Johannes Siltala skattade vi alla högt såsom en vetenskaplig arbetare, hvilken troget och träget utförde sin lifsgärning. Vi värderade honom högt äfven som män- niska, som en pålitlig vän, hvars omutliga och öppenhjär- tiga omdöme vi gärna inhämtade. Och djupt beklaga vi hans hårda öde att duka under för en den svåraste sjukdom. Som en minnesgärd nedlade vårt Sällskap en krans på hans graf, och som ett bestående tecken på saknad har inom vår krets vidtagits åtgärd att ägna en forskningsfond åt Siltalas minne". De närvarande hedrade den aflidne forskaren genom att resa sig från sina platser. Till inhemsk medlem invaldes student W. E. Hellen (före- slagen af professor J. Sahlberg). Anhållan om skriftutbyte hade inkommit från Wis- consin Natural History Society i Milwaukee och Public Museum of the City of Milwaukee, hvilka båda institu- tioner utgifva gemensamma publikationer, och beslöt Säll- 1. X. 1910. Smärre meddelanden. 3 skåpet bifalla denna anhållan samt i utbyte gifva såväl Acta som Meddelanden. Likaså bifölls en af Deutsches Entomologisches National-Museum i Berlin insänd anhållan om skriftutbyte, och beslöts i utbyte gifva både Acta och Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 6,125: 57. Till publikation anmäldes: M. Brenner, Några kommentarier till Östsvenska Ta- raxaca af Hugo Dahlstedt i K. Svenska Vet. -Akademiens i Stockholm Arkiv för Botanik, Band 9. Ordföranden anmälde, att Sällskapets sekreterare, do- cent Harry Federley, på grund af utrikesresa var förhin- drad att under innevarande verksamhetsår handhafva sekre- teraregöromålen, och utsåg Sällskapet fil. kand. Ernst Häyrén till t. f. sekreterare under ordinarie sekreterarens frånvaro. Upplästes en hälsning till Sällskapet från rektor A. Arrhenius i Kristinehamn. Från ingeniör C. Ahnger i Irkutsk hade till Sällskapet anländt ett bref med anbud att för Sällskapets räkning taga till vara och fotografiskt afbilda särskilda naturalier, och öfverlämnades åt professorer Fr. Elfving och J. Sahlberg att vidtaga de åtgärder, hvartill sagda bref kunde gifva anledning. Framlades häftet 36 af Sällskapets Meddelanden, för verksamhetsåret 1909 — 1910 och redigeradt af fil. kand. Ernst Häyrén. Med. kand. Runar Forsius förevisade följande blad- steklar, som han hade erhållit genom att uppföda larver: 4 Forsius. - - Rancken. — Lindberg. 1. X. 1910. 1) Lygaeonematus robustus Konow, båda könen, tidigare känd i endast ett ^-exemplar från Böhmen, samt 2) Pteronas similis n. sp. i , stående nära Pt. ribesi Scop., och 3) Neurotoma sorbi n. sp. 6. Fil. kand. H. Rancken förevisade exemplar af den hos oss sällsynta, tryffelliknande svampen Rhizopogon roseolus (Corda) Th. Fr., dels tagna af doktor E. Qvarnström vid Dalsbruk den 19 sistlidne september, dels af föredragaren anträffade i Kumo socken i augusti 1909. Tillika framlade herr Rancken exemplar af några andra hos oss förekommande tryffelliknande svampar och redo- gjorde för dessa svampars förekomst inom landet med led- ning af professor Th. M. Fries' föregående år publicerade arbete »Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar" (se Svensk Botanisk Tidskrift för 1909, h. III), där äfven det i Sällskapets samlingar förefintliga, af professor Fries granskade, finska materialet beaktats. I samband härmed påpekade föredragaren, att den af forstmästar A. W. Granit på marsmötet 1908 förevisade svampen (Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 34, p. 112) ej var Rhizopogon luteolus Fr., såsom då uppgafs, utan Elaphomyces granulatus (Alb. & Schw.) Fr., hvadan alltså uppgiften om att också den förstnämnda svampen fortares af Meles taxus tills vidare måste betraktas som osäker. Doktor Harald Lindberg redogjorde för en ny~före- komst af fossila glaciala växter. Under en på uppdrag af Finska Mosskulturföreningen senaste sommar företagen resa i Lappmarken besökte föredragaren bl. a. en lertäkt invid Kyrö by på västra stranden af Ivalojoki, ej långt från dess utflöde i Enare sjö. Platsen ligger c. 115 m öfver hafvet. Leran, som användes till tegelberedningen, visade sig vara en typisk hvarfvig lera, som öfverlagrades af c. 4 m skik- tad flodsand. Den hvarfviga leran bestod af en öfre, mör- kare del och en undre, finskiktad, brunaktig del, den förra 1. X. 1910. Lindberg. — O. M. Reuter. 5 15 cm, den senare 30 cm mäktig, hvilande på sandig mo- rän. I det öfre lerskiktet anträffades redan ute på fältet ett blad af Dryas jämte stenar af Empetrum, i det undre några stenar af den sistnämnda arten. Vid senare företagen slam- ning ha dessutom anträffats några blad af en Polytrichum- art samt ett fruktgömme af en Carex-art, förutom ett ytter- ligare blad af Dryas och några stenar af Empetrum. Föredragaren påpekade det stora intresse fyndet hade, då det gjorts i hvarfvig lera, hvilken tidigare hos oss gällt att vara fossilfri. Vidare visade fyndet, att medan inlands- isen ännu kvarlåg i södra Lappland, en vegetation af en- bart arktiska växter förekom därstädes. Föredragaren sade sig hafva för afsikt att vid tillfälle senare återkomma till denna intressanta profil. Professor O. M. Reuter refererade till det af doktor O. Sundvik vid senaste årsmöte gjorda meddelandet om ett fall af fluglarvers förekomst i människans tarmkanal samt till den vid samma tillfälle gifna upplysningen, att äfven professor T. Laitinen observerat ett liknande fall. Dådet tycktes framgå, att dylika iakttagelser blott sällan blifvit hos oss gjorda, omnämnde föredragaren ytterligare en sådan, som för ungefär 20 år sedan blifvit honom meddelad af en järnvägstjänsteman, hvilken en längre tid lidit af en svår- artad och mången gång plågsam magkatarr, som läkare för- gäfves sökt bota. Ett plötsligt tillfrisknande inträffade dock, sedan ett stort antal fluglarver afgått med faeces. Detta fall är af särskildt intresse därför, att dessa larver tillhörde ett annat släkte än de af doktor Sundvik omnämnda. Den beskrifning, som lämnades på dem, ådagalade nämligen med full tydlighet, att de tillhörde släktet Homalomyia, hvilkets larver, särskildt af arterna manicata och scalaris, utmärka sig genom greniga sidoutsprång på den gråsuggslika platt- tryckta kroppen. Larver af dessa arter hafva äfven i Sve- rige blifvit observerade under liknande förhållanden. Äggen torde i dessa fall hafva inkommit med vegetabilisk föda och 6 O. M. Reuter. — Häyrén. 1. X. 1910. larverna sedermera lefvat i tarmkanalen ända tills de, i och för inträffande förpuppning, sökt sig- ut ur densamma. Före- dragaren meddelade, att han en gång sett en karott med ett par dagar gamla smultron alldeles öfversållad med flug- ägg, och förmodade, att förtärande af dylika bär lätt kunde gifva upphof till sådana svårartade magkatarrer, som i nu skildrade fall. Fil. kand. Ernst Häyrén lämnade följande meddelande om några Anmärkningsvärda växtfynd. 1. Bryum purpurascens (R. Br.) Bryol. eur. — Denna art, som tillförene hos oss observerats i norra hälften af landet och af S. O. Lindberg i Fredriksberg invid Helsingfors, fann jag den 31 juli 1907 i Björneborgstrakten på sandfältet emellan Ytterö-udden i öster samt de numera tillandade Sand- holmen och Björnholmen i väster. Arten innefattas i uttrycket „Bryum sp.," som användts vid beskrifningen af vegetatio- nen i de här förefintliga, långsträckta sänkorna (Acta Soc. Fauna et Fl. Fenn. 32, N:o 1, sid. 126). De insamlade exem- plaren ha godhetsfullt bestämts af doktor V. F. Brotherus. Till tydningen af denna intressanta förekomst skall jag tillåta mig senare i annat sammanhang återkomma. 2. Picea excelsa (Lam.) Link. f. virgata (Jacq.) Casp. och f. viminalis (Sparrm.) Casp. — I tidningen Huvudstads- bladet för den 3 juli 1909 ingår nedanstående notis, som tydligen af ser f. virgata: „En egendomlig gran påträffades härom dagen i Hel- singe, Brutuby, af en resande. Granen företedde den egen- domliga växtformen, att kvistarna icke förgrena sig i smärre korta skott, utan sticka ut från stammen i långa, ogrenade vidjor, tätt täckta med grofva, gröna barr. Trädet fick härigenom ett egendomligt utseende och kunde på grund af de långa, smala grenarna icke skänka någon som helst skugga, såsom våra vanliga granar." 1. X. 1910. Häyren, Anmärkningsvärda växtfynd. 7 Följande notis, som lästes i samma tidning den 14 feb- ruari 1904, af ser åter synbarligen f. viminalis: „En sällsynt gran (Abies viminalis) växer vid vintervägen intill Katerma by på sydsluttningen af Mustavaara. Långa och smidiga kvistar hänga ned på hvardera sidan om grenarna liksom manen på en häst. Trädet är utmärkt vackert." Mustavaara berg ligger i Kuusamo socken. Slutligen kan här anföras en uppgift af fru M. Juse- lius, Björneborg, att en slokgran förekommer på Paarlammi egendom i Ruovesi, botaniska provinsen Satakunta, nära intill landsvägen. Då det synes osäkert, till hvilken af ofvan- nämnda former detta träd hör, anbefalles detsamma i re- sande botanisters åtanke. 3. Primula elatior L. - - På uppmaning af fröken L. Reu- ter, som på platsen iakttagit en egendomlig gullvifva, be- sökte jag i början af juni 1909 seminariet i Ekenäs och erfor därvid, att den ifrågavarande växten redan länge vuxit på gräsmarken invid trädgårdsrabatterna. Blommorna hade emellertid flitigt skattats af de kringboende, hvarför växten år efter år blifvit allt mindre riklig, och våren 1909 hade seminariets trädgårdsmästare O. Backlund, på uppmaning af lärarinnan, fröken Berta Ahlfors, räddat de sista syn- liga exemplaren och inplanterat dem i trädgården. Dessa exemplar befunnos tillhöra Primula elatior L. Arten har enligt uppgift vuxit på gräsmarken åtminstone sedan 1880- talet. Svårt är att afgöra, om den här är spontan eller till- fällig, men torde det på grund af närheten till människo- boningar och odlingar vara rådligast att anse det sistnämnda såsom mest sannolikt. Arten skiljes lätt från Primula officinalis L. bl. a. genom sina mörkare blad och blekare blommor samt genom fodret, som har gröna kanter och långspetsade flikar. — Enligt exemplar i H. M. F. har den tidigare i Finland iakttagits i Karelia ladogensis, Parikkala Ristimäki (T. Hannikainen, 7 juni 1889), och Ostrobothnia kajanensis, Kajana, på en med höfrö besådd linda ett enda exemplar (A. J. Malmgren, 8 Häyrén, Vaccinium myrtillus leucocarpa från Ekenäs. 1. X. 1910. 1852?). Dessutom har den enl. Mela-Cajander, Suomen Kasvisto, sid. 454, blifvit funnen tillfällig äfven i Satakunta. Herr Ernst Häyrén meddelade vidare om Vaccinium myrtillus L. f. leucocarpa Dum. från Ekenäs. Senaste sommar hade jag nöjet af redaktör Oskar Wikholm i Ekenäs emottaga några kvistar „hvita" blåbär, tillvaratagna den 4 augusti på Österby boställes mark i Eke- näs landsförsamling. Rörande fyndplatsen meddelades, att bären förekomma inom ett område af cirka 5 m2 kring en tall nedanför en liten bergklack, ungefär 15 minuters väg från bostället. Ståndorten är torrare skogsmark med huf- vudsakligen barrträd, invid fyndplatsen ses några björkar. I år fanns det ej många bär, dock ej heller mycket af de vanliga blåbären. Redan sommaren 1909 hade de afvikande bären obser- verats. Enligt en notis i tidningen Vestra Nyland för den 24 augusti sagda år hade nämligen fullmogna sådana ett par dagar tidigare på stället insamlats. De insända bären, som inlagda i formol öfverlämnats till samlingarna, voro grönaktigt vaxfärgade, fullkomligt mogna, glänsande och i allmänhet något långsträckta. Den blekgröna färgen, som härrör af i bärköttets celler förekom- mande klorofyllkorn, täckes hos de vanliga blåbären af cell- saftens intensivt rödblå färgämne. Tidigare äro „hvita" blåbär i Finland iakttagna på föl- jande 7 ställen: Regio aboénsis, Rimito Pakinais (G. Ami- noff), Pojo Brödtorp Heinäsuo (E. Hisinger), Vichtis Irjala (Colliander), enligt A. Arrhenius, Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 19, 1893, sid. 96—99; Vichtis Qvarnbacken invid Irjala gård 1893 (J. A. Flin ek i H. M. F.), torde af se samma lokal som föregående uppgift; Satakunta, två fyndställen i Raumotrakten (A. Alho), Luonnon Ystävä 8, 1904, sid. 286; Tavastia australis, Hollola Parinpelto (G. Björksten), enl. 1. X. 1910. Häyrén, Taraxacum Gelertii Raunk. från Ekenäs. 9 Arrhenius 1. c; Savonia australis, Luumäki Kuopansaari (Elsa v. Hertzen), Luonnon Ystävä 14, 1910, sid. 168. Rörande förekomsten i Vichtis har S. O. Lindberg lämnat ett meddelande till Sällskapets protokoll redan den 18 oktober 1879 (Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 6, sid. 231). Växten har sålunda åtminstone halftannat tiotal år bibehållit sig på platsen. Herr Häyrén förevisade Taraxacum Gelertii Raunk. från Ekenäs. Denna vackra art fann jag senaste vår i Ekenäs stad, där jag insamlade den den 16 och 29 maj i närheten af några stora klibbalar. Arten förekom här i stor ymnighet och tycktes noga hålla sig inom ett område om ett par tio- tal m2, där marken var fuktigare och mera lucker än i om- gifningen samt icke alltför tätt bevuxen med bl. a. Geum rivale, Anthriscus silvestris, Glechoma hederacea, mellan hvilka bar, fet mylla ännu låg i dagen den 16 maj. Mellan de rundtorn detta område växande tåteltufvorna sågos af mask- rosen blott ett färre antal exemplar, främst på gränsen till dess egentliga hemvist. T. Gelertii, som beskrifvits af Raunkiaer i Botanisk Tidsskrift 25, 1903, är en synnerligen utmärkt art, hvilken karaktäriseras bl. a. genom de korta, äggrunda, hvitt hinn- kantade, glaucescenta ytterholkfjällen, den intensivt röda fär- gen på bladens medelnerv och de relativt små, i flertalet fall uppåtriktade bladloberna. Närmast besläktad synes den vara med T. copidophyllum Dahlst., som särskildt hvad hol- ken vidkommer liknar densamma, men lätt skiljes genom de deltoidiska, nedåtriktade bladflikarna och den långt ut- dragna, spetsiga ändfliken (Hugo Dahlstedt, Östsvenska Taraxaca, Arkiv för botanik, band 9, N:o 10, sid. 26). Ekenäs-exemplaren, som äro jämförelsevis frodiga och storvuxna, stämma väl öfverens med särskildt de frodigare 10 Häyrén, Notiser om Thlaspi alpestre L. 1. X. 1910. af Raunkiaers originalexemplar i H. M. F., tagna den 19 och 30 maj 1905 på Sjaelland, Jonstrup Vang, och likaså med i Riksmuseum i Stockholm förvarade exemplar från Skåne, Ignaberga, tagna af Fr. Aulin den 26 maj 1908, hvilka jag jämte några andra exemplar genom förmedling af magister A. Palmgren varit i tillfälle att granska. T. Gelertii är i Danmark funnen på åtskilliga ställen på Sjaelland (Raunkiaer 1. c), i Sverige däremot hittills blott på 6 ställen i Skåne och 2 i Småland (Dahlstedt 1. c, sid. 25). Tills vidare är således Ekenäs artens på en gång nord- ligaste och ostligaste fyndort. Slutligen lämnade herr Häyrén följande Notiser om Thlaspi alpestre L. Utöfver de i Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 35, 1909, sid. 163 — 166, lämnade uppgifterna rörande förekomsten i Finland af denna anmärkningsvärda växt kunna numera ytter- ligare meddelas följande notiser. År 1897 insamlades arten på ängsmark på Degerö i Hel- singe socken, den förekom här i att par hundratal exemplar och hade sannolikt funnits på platsen redan något år tidi- gare: F. W. Klingstedt i herb. A. L. Backman och munt- ligt meddelande. Åren 1899 — 1909 förekommer ifrågavarande växt syn- nerligen ymnigt på en äng strax öster om Uleåborgs stad (således ej endast det tidigare uppgifna året 1904): M. E. Huumonen i Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 36, sid. 89. År 1908 finnes arten fortfarande på trädgårdslinda på Rahola gård i Birkala (första gången iakttagen år 1906): Th. Grönblom i H. M. F. År 1909 iakttages växten på ett nytt ställe i Birkala, nämligen cirka 1 km väster om Epilä haltpunkt vid järnvä- gen till Björneborg; den förekommer här i mängd på ett mindre område på själfva banvallen; af det stora antalet exx. 1. X. 1910. Häyrén. — Huumonen. 11 och föregående års vissnade blad att döma, torde den fun- nits på platsen åtminstone ett par års tid; närmaste män- niskoboning på cirka 100 meters afstånd: Th. Grönblom i H. M. F. och skriftligt meddelande. — Samma år iakttages arten i Lammi, Evois kronopark, på ängsbacke vid Kaita- lampi torp och i stora mängder på ängsmark vid Valkjärvi torp; torpen ligga på ett afstånd af högst 1 km från hvar- andra och från institutet: A. L. Backman i H. M. F. och muntligt meddelande. — Likaledes år 1909 insamlas arten i Savonia australis, Taipalsaari Karhunpää, på äng: Uno Saxen i H. M. F. och Medd. Soc. F. et Fl. F. 36, sid. 140. - Samma år insamlas arten ytterligare på ett nytt ställe i Kuo- pio, nämligen Savilahti Ruohoniemi, på äng: K. Linkola i H. M. F. År 1910 iakttages växten på järnvägsvallen, rätt ymnigt på båda sidor, strax väster om Väärlä gästgifveri i närheten af Koski station, Regio aboénsis: Harald Lindberg, munt- ligt meddelande. — Samma år finnes arten mycket rikligt (insamlad för Plantae Finlandiae Exsiccatae) omkr. 5 å 6 km från Esbo järnvägsstation vid kanten af en försumpning på fuktig skogsmark, där endast en obetydlig gångstig drager fram: Harald Lindberg, muntligt meddelande. Såsom synes, är Thlaspi alpestre fortfarande stadd i stark utbredning hos oss. Väl vore det därför, om våra bota- nister under de följande åren kunde ägna speciell uppmärk- samhet åt denna växt, åt dess uppträdande på nya och fort- komst på gamla fyndplatser. Här erbjudes i själfva verket ett tills vidare enastående tillfälle att följa med en arts in- vandringshistoria i vårt land. Maisteri E. HäyrénMn ilmoituksen johdosta Thlaspi al- pestre'n levenemisestä mainitsi ylioppilas M. E. Huumonen, etta mainittu kasvi, joka kymmenkunta vuotta sitten ilmes- tyi eräälle Oulun läheiselle niitylle, on siellä levinnyt alku- peräiseltä paikalta kaikille läheisille ympäröiville niityille. 12 Palmgren, Aira alpina L. och Aira glauca Hn. i Finland. 1. X. 1910. Fil. kand. Alvar Palmgren lämnade följande meddelande: Aira alpina L. och Aira glauca Hn. i Finland. Under en förliden sommar vid stranden af Torne träsk i svenska Lappmarken företagen exkursion insamlade jag en Aira-fovm, hvilken genom sin egendomliga, snarast om en Agrostis påminnande habitus samt genom en främmande, gråaktig färgton väckte min uppmärksamhet. Formen, som uppträdde rikligt i smärre tufvor på själfva träskstranden samt i dennas närhet, visade sig tillhöra Aira glauca Hn., beskrifven som art under detta namn i Hartmans flora, editio I, 1820. I de senare upplagorna af denna flora — äfven i den sista af år 1879 — är formen upptagen som under- art under A. caespitosa L., medan åter L. M. Neuman i sin flora af år 1901 gifver densamma valör af art. Då jag tills vidare icke haft tillgång till ett nödigt material ^4/ra-former från nordliga trakter, kan jag icke nu uttala en slutlig tanke beträffande ifrågavarande forms systematiska valör. Att döma af dess distinkta utseende vid Torne träsk, där Aira caespitosa i fullt typisk gestalt ej är sällsynt, synes mig dock formens natur riktigt bedömd i första upplagan af Hartmans flora, där man om densamma bland annat läser: „är såsom en medelart mellan Deschampsia caespitosa och D. alpina". I den tanke att Aira glauca, som från Sverige är upp- gifven från Torne lappmark, Jemtland och Dalarne (Neu- man, Sveriges flora), möjligen äfven kunde tillhöra det finska florområdet, har jag genomgått Finska museets äfven- som min egen samling af ^Va-former och därvid funnit en af Nyländer, Fellman, Brenner och Montell i Ponoj på Kola-halfön insamlad form vara af större intresse. Exempla- ren gå för det mesta under namn af Aira alpina L. och ligga i Finska museet tillsammans med exemplar af denna art från Lapponia enontekiensis, inarensis, imandrensis och tulomensis. Under samma namn är formen äfven utdelad af Fellman i hans exsiccat Plantae arcticae. Exemplaren påvisas dock med lätthet icke tillhöra A. alpina. Deras af- 1. X. 1910. Palmgren, Aira alpina L. och Aira glauca Hn. i Finland. 13 vikande natur är också redan uppmärksammad af Neuman i dennes flora, där formen dock föres till Aira alpina, om ock som underart med namnet Fellmanni, till åtskillnad från den i Skandinaviens fjälltrakter förekommande typiska for- men, hvilken är upptagen under namnet A. alpina *Wahlen- bergii. Materialet af denna, i Neuman s flora ej allenast från ryska, utan därjämte äfven från finska Lappmarken upp- gifna A. alpina * Fellmanni är ganska sparsamt. Dock synes det mig med all säkerhet gifva vid handen, att formen i fråga vida mera öfverensstämmer med A. caespitosa än med A. alpina, med hvilken förstnämnda art den uppenbart är mycket nära förvandt. — Exemplaren från Ponoj hafva emel- lertid visat sig till alla väsentliga egenskaper öfverensstämma med sådana af Aira glauca från Torne lappmark. Auten- tiska exemplar af sistnämnda art har jag ännu ej varit i till- fälle att studera. Då jag emellertid i Svenska Riksmuseum sett exemplar af arten insamlade i Jemtland, därifrån for- men till först är beskrifven, anser jag mig dock redan nu kunna betrakta formen från Ponoj, d. v. s. Neumans A. al- pina * Fellmanni, såsom tillhörande den från vårt land tidi- gare ej påvisade A. glauca Hn. Sannolikt synes äfven, att döma af beskrifningen hos Ledebour, Flora rossica, att denna Aira glauca är identisk med en från arktiska Sibirien under namn af A. brevifolia R. Br. i nyss nämnda flora upp- tagen j4/ra-form. För riktigheten af detta antagande synes äfven den omständigheten tala, att Aira glauca inom vårt florområde finnes insamlad endast från Ponoj, således från ett område, hvars flora sedan gammalt är berömd genom det betydande antalet rent ostliga element. Denna fråga äfvensom den, huruvida Ledebours A. brevifolia R. Br. verkligen är identisk med Robert Browns art, i hvilket fall A. glauca Hn. möjligen vore synonym med A. brevifolia R. Br., hoppas jag i den snaraste framtiden blifva i tillfälle att af göra. Beträffande våra nordliga Aira-iormer torde emellertid nu kunna fastslås, att Aira glauca Hn. tillhör finska flor- området, inom hvilket den är insamlad från Ponoj. Aira 14 Palmgren, Botaniska meddelanden. 1. X. 1910. alpina L. synes åter icke vara utbredd inom mellersta och östra delarna af Kola-halfön; exemplar äro kända endast från Lapponia enontekiensis, inarensis, imandrensis och tulomensis. Min afsikt är att efter erhållandet af nödigt material åter- komma till de arktiska formerna af Aira-sYåktet. Herr Palmgren lämnade vidare följande Botaniska meddelanden. 1. Glyceria maritima (Huds.) Wahlb. i Finland. Vid månadsmötet den 7 sistvikne maj var jag i tillfälle att inför Sällskapet förevisa exemplar af den från vårt flor- område tidigare icke omnämnda Glyceria (Atropis) suecica Holmb., insamlade på Åland och i Korpo. Vid genomgåen- det af finska museets G/yc^na-material har jag senare fun- nit, att samlingen af „Glyceria maritima", omfattande fyra från stranden af Hvita hafvet år 1843 af Nyländer insam- lade exemplar, icke tillhör denna art, utan den ofvannämnda Glyceria suecica, hvilken art sålunda synes ega en betydande utbredning. 1 museet ligga emellertid under namn af Glyceria distans f. pulvinata ett antal exemplar, äfven de insamlade vid Hvita hafvet, hvilka tillhöra fullt typisk, om också små- växt, verklig Gl. maritima. På basen af dessa exemplar vinner sålunda Gl. maritima medborgarrätt inom det finska florområdet. Exemplaren från Hvita hafvet öfverensstämma med exemplar från Norges nordkust samt visa, märkligt nog, därjämte en betydande likhet med sådana från Gottland, Öland och Småland, medan de åter högst betydligt skilja sig från den vid svenska västkusten förekommande formen. Min afsikt är att inom kort återkomma till detta ämne. 2. Taraxacum unguiculosum n. sp. Denna tidigare obeskrifna art, som jag sommaren 1909 fann på Åland, står emellan å ena sidan T. angustisquameum 1. X. 1910. Palmgren. — Toivonen. 15 Dahlst. och å den andra T. Kjellmani Dahlst. och T. obliqui- lobum Dahlst. Arten kommer att beskrifvas i mina Bidrag till kännedomen om Ålands vegetation och flora, III. Stud. fröken Dagmar Toivonen inlämnade till tryck- ning: Bidrag till kännedomen om södra Finlands vatten- oligochaetfauna. De här upptagna oligochaeterna tillhöra familjerna Aeo- losomatidae och Naididae samt äro insamlade främst under sommaren och hösten 1909 i Nyland, nämligen dels på Tvär- minne Zoologiska Station och i trakten däromkring, dels i omgifningarna af Helsingfors. Från sommaren 1910 datera sig endast få fynd, bland hvilka några äro gjorda i Godby träsk på Åland. Flertalet arter ingår i Elin Munster- hjelms Verzeichnis der bis jetzt aus Finnland bekannten Oligochaeten J). Nya för den finska oligochaetfaunan äro följande 7 arter: Aeolosoma tenebrarum Veyd., Ae. headleyi Beddard, Nais variabilis Piguet, Aulophorus furcatus Oken, Pristina tentaculata Piguet, Dero perrieri Bousf., Paranais uncinata Örst. Två arter, nämligen Chcetogaster diastrophus Gruith. och Prisiina longiseta Ehrbg, äro ej heller nämnda i Munsterhjelms arbete, men enligt muntligt meddelande af doktor K. M. Le vänder af honom förut tagna i landet. För de flesta öfriga anges nya lokaler, för de för finska faunan nya dessutom de länder, där de tidigare anträffats. Vid bestämmandet har användts följande litteratur: W. Michaelsen, Oligochaeta, Die Susswasserfauna Deutschlands, Heft 13; E. C. Bousfield, Natural History of the Genus Dero; !) Festschrift Herrn Professor Dr. J. A. Palmen zu seinem 60. Geburtstage gewidmet, N:o 13. 16 Toivonen, Södra Finlands vattenoligochaetfauna. l.X. 1910. F. Veydowsky, Systematik und Morphologie der Oli- gochaeten. Fam. Aeolosomatidae. 1. Aeolosoma hemprichi Ehrbg. — Helsingfors, Tölö- viken, 28. 9. 09. I bottengyttjan och på växtrester tre exx. Förekom också i senare prof från samma ställe, ehuru ytterst sparsamt. — Helsingfors, Högholmen, 19. 10. 09. På Cla- dophora från en bro. Några exx. — Bassänger i Botaniska trädgårdens växthus, 15. 10. 09. I bottenslammet och på blad af Victoria Cruziana. Några exx., af hvilka två voro könsmogna. Könsmogna individer synas vara ytterst säll- synta. Så har Veydowsky1) aldrig påträffat någon Aeolo- soma med könsorgan. 2. Aeol. variegatum Veyd. — Tvärminne, Storlandet, 2. 8. 09. Två exx. bland växtlämningar och i bottenslam från en djup sötvattensputt. — Tvärminneträsk, 9. 8. 09. På iVup/zar-blad. — Helsingfors, Pörtö, 20. 8. 09. På vatten- växter från kärr. Bassäng i Botaniska trädgården, 15. 10. 09. På Nymphaea-b\ad. 3. Aeol. tenebrarum Veyd. - - Helsingfors, dammen fram- för Botaniska trädgårdens växthus, 2. 10. 09. På multnande blad 2 exx. Förut funnen i Böhmen. 4. Aeol. headleyi Bedd. — Helsingfors, bassänger i Bot. trädg., 29. 9. och 2. 10. 09. Några exx. på Nymphaea-b\ad och bland växtrester. Förut funnen i England, Ryssland och Böhmen. 5. Aeol. niveum Leyd. — Tvärminne, Kasbergskärr, 15. 7. 09 två exx., 24. 7. 09 endast ett ex. Hvardera gången på multnande blad. Fam. Naididae. 6. Chaetogaster diaphanus Gruith. — Tvärminneträsk, 4. 7. 09, talrik, med könsorgan; 9. 8. 09, några exx., utan köns- l) Systematik und Morphologie der Oligochaeten. 1. X. 1910. Toivonen, Södra Finlands vattenoligochaetfauna. 17 organ. Dessutom i flere senare prof från samma ställe; på vattenväxter och i bottenslammet. — I alla prof från hafvet vid Tvärminne Zoologiska Station, 7. och 8. 09. — Helsing- fors, Tölöviken, 28. 9. 09. Ovanligt talrik. Några könsmogna exx. i gyttja. Helsingfors, Hafshamnen, 5. 10. 09. Bland och på Fucus och Enteromorpha. — Helsingfors, Högholmen, 19.10.09. Några exx. på Cladophora. — Helsingfors, Pörtö, 20. 8. 09. Bland alger och i slam. — Åland, Godby träsk och Färjsundet, 23. 6. 10. Bland vegetation. — Nyland, Helsinge, Vanda å, 7. och 8. 1910. 7. Ch. crystallinus Veyd. — Tvärminne, Kasbergskärr, 15. 7, 24. 7. och 13. 8.09. Bland växtrester. - - Tvärminne- träsk, 9. 8. 09. — Helsingfors, Botaniska trädgårdens bas- sänger, 29. 9. 09. Mycket talrik, i bottenslammet och på Nuphar-b\ad. Helsinge, Degerö, Stansvik, 21. 10.09. På alger från en brygga. Åland, Godby träsk, 23. 6. 10. Bland vegetation. 8. Ch. langi Bretscher. — Tvärminne, Långskärsträsk, 27. 6. 09. På Fontinalis. — Tvärminne, Kasbergskärr, 10. 7. och 27. 7. 09. På vattenväxter, några exx. — Tvärminne- träsk, 31.7. och 9. 8. 09. På Nuphar-b\ad och bland växtrester. — Tvärminne, Storlandet, 2. 8. 09. Många exx. i slam. Helsingfors, bassäng i Bot. trädgården, 29. 9. 09. På Nym- phaea- och Nuphar-blad. — Helsingfors, Högholmen, 19. 10. 09. På Fucus. 9. Ch. limnaei K. Baer. — Tvärminne, i hafvet vid Långskär, 26. 7. 09. På Limnaea ovata ett ex. Helsing- fors, Vanda å, 5. 8. och 9. 9. 10. På Limnaea. 2 exx. hvar- dera gången. — Nyland, Tusby träsk, 9. 1910. Allmän på Limnaea. 10. Ch. diastrophus Gruith. — Tvärminneträsk, 31. 7.09. Två exx. i slam på Nuphar-b\a.d. 11. Ophidonais serpentina Mull. — Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09. På vattenväxter och i slam kring växtrötter. Tal- rik, många exx. med könsorgan, hvilka dock ej voro fullt utvecklade. — Samma vattendrag, 10. 9. 10. På trichopter- larvers larvhus och fritt i vattnet. 18 Toivonen, Södra Finlands vattenoligochaetfauna. 1. X. 1910. 12. Paranais uncinata Örst. Helsingfors, Kaisaniemi damm, 28. 9. 09. Bland multnande blad och slam. — Hel- singfors, Högholmen, 9. 10. 09. På Fucus och Enteromorpha. — Helsinge, Degerö, Stans vik, 19. 10. 09. På Scirpus i kärr. — Förut funnen i Tyskland, Ryssland, Schweiz och andra länder. 13. Slavina appendiculata Udek. — Tvärminne, Kasbergs- kärr, 26. 6. 09. Bland vegetation. Också i senare prof däri- från. — Tvärminne, Långskärsträsk, 27. 6. 09. Några få exx., med clitellum. — Tvärminneträsk, 31. 7. och 9. 8. 09. På Nuphar-b\ad och i bottenslammet. — Tvärminne, Storlandet, 2. 8. 09. På vattenväxter från en källa. - - Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09. Bland växtrester. 14. Ripistes parasita O. Schm. — Tvärminneträsk, 4. 7. 09. Två exx. på Menyanthes-b\ad. - - Helsingfors, Vanda å, 5. 8. och 9. 8. samt 18. 10. 10. Ytterst allmän bland och på vegetation. 15. Stylaria lacustris L. — Den allmännast förekom- mande naididen i alla större sötvattensamlingar i omgifnin- garna af Tvärminne Zoologiska Station, såsom i Långskärs- träsk 27. 6. 09. bland Fontinalis, i Kasbergskärr 22. 6. och 15. 7. 09. bland vegetation och växtlämningar och i Tvär- minneträsk 31. 7. och 9. 8. 09. bland vattenväxter och i bot- tenslam. Likaså allmän är den i alla prof från hafsvikar och sund vid Zoologiska Stationen. Så förekom den särdeles riklig t. ex. i profven från Långholmsbranten 29. 6. 09. i slam; sundet mellan Långholmen och Vikarskär 31. 6. 09. på växtrester, i gyttja och på Fucus; Bönholmsviken 14. 7. 09. bland Chara och på Phragmites, Krogarviken 23. 7. 09. på Potamogeton samt Byviken 5. 8. 09. i gyttja och på Fucus. I alla dessa prof, så när som på de från Bönholmsviken och Långholmsbranten, funnos exemplar med fullt utvecklade könsorgan. — Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09, bland vegeta- tion. — Helsingfors, Högholmen, 19. 10. 09. och 16. 9. 10. Bland alger. — H:fors, Pörtö, 28. 8. 09. Stora könsmogna exx. på alger och fritt i hafvet. — Åland, Färjsund, 23. 6. 10. 1. X. 1910. Toivonen, Södra Finlands vattenoligochaetfauna. 19 16. Nais josinae Veyd. Tvärminneträsk, 9. 8. 09. Några exx. i slam. - - Helsingfors, dammarna vid Alphyddan, 28. 9. 09. Bland vattenväxter. - - Helsinge, Vanda å, Åggelby, 14. 9. 10. På och bland vegetation. 17. N. elinguis Mull., Örst. — Tvärminne, Långskärs- träsk, 27. 6. 09. Många exx. bland vegetation. - - Tvärminne- träsk, 4. 7. 09. Några exx. — Tvärminne, Kasbergskärr, 24. 7. 09. — Dessutom i en hel mängd sötvattensputtar på Tvärminne Zoologiska Stations område. — Tvärminne, By- viken, 10. 8.09, i bottenslam; Krogarviken, 12. 8. 09, bland växtrester och i bottenslam. — Denna art är ej, fastän den bär samma namn, synonym med den, hvilken Veydowsky kallar N. elinguis. Den schweiziske zoologen Piguet har nämligen uppdelat arten elinguis i flere nya arter, bland dem de af mig funna N. variabilis och N. elinguis. 18. N. variabilis Piguet. Tvärminneträsk, 4. 7. 09. Många exx. på och bland vattenväxter. Tvärminne, Kas- bergskärr, 15. 7. 09. Några exx. på multnande blad. — Tvär- minne, By viken, 18. 8. 09. Bland växtrester och i botten- slam. — Förut tagen endast i Schweiz, Neuchåtelsjön. 19. Veydowskyella comata Veyd. — Tvärminneträsk, 4. 7. 09, på Nuphar-b\ad; 31. 7. 09, många exx., af hvilka de flesta med fullt utvecklade könsorgan, i bottenslam och på vatten- växter; 9. 8. 09, bland växtrester och i slam. — Tvärminne, Kasbergskärr, 23. 7. 09, några exx. med clitellum, bland vegeta- tion; 13. 8. 09, på multnande blad. — Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09, på Potamogeton och Nuphar; dammarna vid Alphyd- dan, 28. 9. 09, i bottenslam och på Lemna minor. 20. Dero perrieri Bousf. — Helsingfors, bassänger i Bo- taniska trädgårdens växthus, i bottenslam och på blad af vattenväxter, 29. 9. 09; samma år i flere senare prof, det sista taget i slutet af oktober. — Bassäng i Bot. trädg., 2. 10. 09. Några exx. på Nymphaea-b\ad och i slam. — Förut tagen bl. a. i England och Schweiz. — Släktet Dero karak- täriseras, liksom det följande släktet Aulophorus, genom att bakkroppen omvandlats till en gälbärande skål. 20 Toivonen, Södra Finlands vattenoligochaetfauna. 1. X. 1910. 21. Aulophorus furcatus Oken. - - Helsingfors, bassänger i Botaniska trädgårdens växthus, 2. 10. 09. I bottenslam och i slamrör på blad af vattenväxter. Också i senare prof från samma ställen. Förut funnen i Tyskland, England och Schweiz. I Dero- och ^u/op/zorus-profven förekom ett flertal exem- plar af en art, som saknade gälar och som jag förmodade vara någon Nais, ehuru det var mig omöjligt att närmare bestämma hvilken. Sedermera fann jag dock, att Michael- sen *) i sin beskrifning öfver Dero också omnämner dylika gällösa exemplar. Han anser dem emellertid vara Dero-in- divider, hos hvilka gälarna ännu äro outvecklade. Äfven Beddard2) talar om detta förhållande hos Dero. 22. Pristina longiseta Ehrbg. Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09, några exx. på vattenväxter; 10. 9. 10, i bottenslam, på och bland vegetation. 23. Pr. tentaculata Piguet. Tvärminneträsk, 31. 7.09. Två exx. i slam på Nuphar-blaå. — Helsingfors, bassänger i Botaniska trädgården och i växthusen, 29. 9. 09. I slam, på och bland vattenväxter, många exx. — Åland, Godby träsk, 23. 6. 10. Flere tiotal exx. bland vegetation. -- Förut funnen i Europas flesta länder. 24. Pristina lutea O. Schm. (Naidium luteum O. Schm.). Tvärminneträsk, 9. 8. 09. Några exx. på Nuphar- och Me- nyanthes-b\ad. Helsingfors, Vanda å, 14. 9. 09. På Pota- mogeton. Små, föga utvecklade exx. Af de i det föregående nämnda 24 arterna lefva de flesta i träsk, kärr och puttar med sött vatten. Aeolosoma tene- brartim, Chcetogaster diaphanus, Ch. crystallinus, Ch. langi, Ch. limnaei, Stylaria lacustris, Nais elinguis, N. variabilis och Paranais uncinata förekomma därjämte vid stränder och i vikar med bräckt vatten. I vatten med starkare salthalt har jag däremot funnit endast Chcetogaster limnaei vid Tvärminne Långskär, där salthalten uppgår till 5,6—5,7 %0, samt Stylaria ') Hamburgische Elb-Untersuchung IV, Oligochaeten. 2) Proceedings Zool. Society, London 1889. 1. X. 1910. Toivonen. — Brenner. 21 lacustris och Chcetogaster diaphanus i hafvet utanför Helsing- fors, Pörtö. Bäst synas alla dessa arter trifvas i grunda vat- tensamlingar med rik växtlighet, hvilkas botten är täckt af växtlämningar och fint slam. Rektor M. Brenner föredrog: Abnorma granar (Picea excelsa (Lam.) Link) i Ingå. I anslutning till tidigare gjorda meddelanden om abnorma granar (i Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, haft. 21, 30, 33, 34, 35 och 36) tillåter jag mig härmed för Sällskapet framlägga såväl en fotografisk afbildning som en kvist af en på Svartbäck rusthålls mark i Ingå socken på ett Måsaholmen benämndt berg förekommande, kortbarrig gran, hvilken till sin nedre del står närmast den i Sällskapets Meddelanden haft. 21 beskrifna f. oligoclada från Lojo, ehuru med något tätare, busklikt anhopade smågrenar, upptill där- emot öfvergår i en f. virgata med såsom hos f. nodosa knut- likt anhopade korta smågrenar, det hela något påminnande om den i Medd. haft. 35 afbildade granen från Skämö i Ingå, men till sin öfre del mer virgata -artad och till sin nedre del åter f. oligoclada Brenn. Till ålder och höjd överensstäm- mande med Skämö-granen, afviker detta träd dessutom i följd af sina glesare, risiga grenar genom ett utprägladt sjukligt utseende. Dess växtplats utgöres af ett mycket stenigt, tunnt gruslager på berg, då däremot Skämö-granen växer på dju- pare och friskare mark. Såsom af planschen framgår, är det tämligen fristående. Skämö-granen hade däremot uppvuxit inuti ett tätt bestånd af andra granar. Jämte det här hänvisas till afbildningen i Medd. 35, sid. 8, af ofvan nämnda gran från Skämö, meddelas en bild af n:o 4 af de i Medd. haft. 30 af mig omtalade virgata-gra- narna, en typisk ormgran utan nodosa- eller oligoclada-gvenar. Detta träd, som under de förflutna sju åren betydligt tillvuxit i höjd, har därunder helt och hållet förlorat sina barr på de 22 Brenner, Abnorma granar (Picea excelsa) i Ingå. 1. X. 1910. nedra, starkt lafbelupna grenarna, hvarför också detta nu- mera företer ett mycket tynande utseende. Detsamma är äfven fallet med n:o 1 af de i samma häfte beskrifna träden. Det synes vara nära att dö ut. Så- Fig. 1. Pice a excelsa, kombina- tion af f. oligoclada Brenn. med f. virgata Jacq. och f. nodosa Brenn., från Svartbäck Måsa- holmen, Ingå, 1910. Fig. 2. Picea excelsa f . virgata Jacq. från Svartbäck-dälden på gränsen emot Joddböle, Ingå, 1910. som förut nämnts, hafva de två öfriga träden likaledes re- dan utdött. Också det i Medd. haft. 34 afbildade trädet, hvilket för ett år sedan uppgafs då hafva skjutit ett 1 cm långt topp- skott, har numera upphört att tillväxa och synes sålunda äfvenledes vara nära sitt slut. 1. X. 1910. Brenner, Abnorma blommor hos Platanthera bifolia. 23 Ett par nya oligoclada- granar från Ingå är jag dessutom i tillfälle att omnämna, den ena ett gammalt resligt träd i Svartbäck-oxhagen med täta, busklikt anhopade smågrenar liksom på den ofvan beskrifna granens från Måsaholmen nedra grenar, den andra ett ungt träd på Joddböle mark med mycket glesa smågrenar. Såsom en abnormitet af annat slag ber jag att i sam- manhang härmed få förevisa ett fall af prolifikation hos gran, visande huru en i toppen af en kvist belägen liten kotte i sin topp fortsattes af ett barrbärande nyskott, liknande de prolifikationer hos gran, som tidigare äro kända från Upsala. Hos denna är dock öfvergången från barr till kottefjällens täckfjäll ej så märkbar som hos Upsala-exemplaren, utan är gränsen emellan kotte och kvist mycket skarpare. Dessutom hafva kottefjällen icke som hos de senare en smal tvåklufven eller sargad topp, utan äro upptill breda med afrundad hel kant. Ifrågavarande kvist togs denna sommar af min son Widar från en normal gran på ön Skämö i Ingå. Liknande öfvergång från kotte till barrbärande kvist, hvarvid kottefjällens täckfjäll visat sig vara transformerade barr, har, såsom af Sällskapets Notiser haft. 11, sid. 454, framgår, på Sällskapets möte den 2 oktober 1869 på lärk- trädskottar från Uleåborg demonstrerats. Vidare föredrog rektor M. Brenner: Abnorma blommor hos Platanthera bifolia (L.) Rchnb. Den 10 juli 1899 fann jag uti en mot söder sluttande stenig björkskog på Svartbäck i Ingå, växande bland normal Pl. bifolia i knopp, ett fullt utslaget exemplar med spensligt, grönaktigt hvitt ax, hvars alla sjutton blommor voro för- sedda med tre långa och smala sporrar. Det förevisades den 7 oktober samma år för Sällskapet under namn af f. tri- cornis, jämte det en kort diagnos meddelades, sedermera publicerad i Sällskapets Meddelanden haft. 26, 1900. I denna 24 Brenner, Abnorma blommor hos Platanthera bifolia. 1. X. 1910. diagnos uppgafs emellertid orätt, att alla tre inre kalkbladen äro sporrebärande, i stället för ett inre, d. v. s. läppen, och de två yttre sidobladen, hvilka sistnämnda äro halfmånfor- migt uppåtböjda och, liksom öfriga kalkblad, trubbiga. Af sporrarna, hvilka äro divergerande från hvarandra och lind- rigt krökta, är läppsporren längst, 25 å 30 mm, sidospor- rarna mäta 15 å 20 mm. De inre sidobladen äro tätt slutna till det öfversta smala yttre bladet, tillsammans med detta bildande en öfverläpp. För öfrigt äro blommorna med en- sidigt högervridna fruktämnen ställda såsom hos vanlig Pl. bifolia. År 1908 fann jag af en notis i Botan. Centralblatt n:o 39, 1908, att ett tresporrigt exemplar år 1898 af S. Som- mier blifvit funnet och beskrifvet i Italien under namn af Pl. bifolia var. tricalcarata Somm. och år 1907 af W. B. Hemsley i England såsom Pl. chlorantha var. tricalcarata Hemsl., hvilka exemplar af den förre förklarats tillhöra samma form. Intresserad af att lära känna dessa exemplar för att få veta, huruvida äfven mitt vore af samma slag, har jag nu efter två års väntan genom härvarande bibliotek lyckats få del af hithörande litteratur, Bulletino della Societa botanica Italiana, 1898 och 1908, samt The Journal of the Linnean Society, vol. XXXVIII, n:o 263 och 267. Däraf framgår, att det italienska exemplaret, från ett buskage i Montisoni nära Florens, med sexton blommor, i öfrigt är normalt, utom att de två yttre sidobladen i alla blommor äro litet smalare och mer skärformiga samt vid basen förlängda till en sporre af samma grönaktiga färg som läppsporren och föga smalare, men kortare, af 1 cm längd, samt båda utåt böjda, divergerande från centralspor- ren. Vidare intaga alla blommorna, i följd af fruktämnets vridning, vid basen åt ett håll, upptill åter lika mycket åt motsatt håll, en ställning motsatt den vanliga, näml. med könpelaren nedåt, läppen och de tre sporrarna åter uppåt. I betraktande af det faktum, att alla sexton blommorna visa samma anomali, anser auktor här föreligga hellre en fast form än ett teratologiskt fall. Äfven sedan han jämfört sitt 1. X. 1910. Brenner, Abnorma blommor hos Platanthera bifolia. 25 exemplar med W. B. Hemsleys i Journal of Linn. Soc. vol. XXXVIII n:o 263 publicerade afbildning och beskrifning af blomman hos det engelska exemplaret från närheten af Sher- borne, Dorset, och funnit dessa två former vara identiska, framhåller han i årgången 1908 af Bulletino den omständig- heten, att alla blommor hos dessa två exemplar från så vidt åtskilda orter förete alldeles samma anomalier, såsom ett be- vis för att dessa icke härröra af någon yttre impuls, utan bero på en hos växten inneboende orsak, hvarför han utta- lar den förmodan, att här skulle föreligga snarare en akt af nybildning (neogenesis) än en monstrositet, äfvensom möjligheten af att en ny art Pl. tricalcarata häraf kunde uppstå. Såsom af det föregående framgår, äro de tre nu om- nämnda exemplaren lika hvarandra däruti, att alla deras blommor hafva tre sporrar, af hvilka sidosporrarna utgå från de yttre halfmån- eller skärformigt böjda bladen, den mellersta åter från ett inre blad, läppen. Med hänseende till blommornas ställning däremot äro de väsentligen olika. Hos det italienska och det engelska exemplaret intaga blom- morna en mot den vanliga omvänd ställning, beroende på att fruktämnet hos det förra genom tvenne hvarannan mot- satta partiella vridningar, hos det senare åter genom full- komligt uteblifven vridning bibehåller sin ursprungliga raka form och riktning; hos Ingå-exemplaret däremot är blom- mornas ställning fullkomligt normal med ensidigt vridet, svagt böjdt fruktämne. Äfven sporrarna äro hos detta så- väl till form som längd mera öfverensstämmande med den typiska formens än med de två andras. Detta exemplar in- tager sålunda en intermediär ställning emellan typen och var. tricalcarata och försvarar sålunda sin plats som en sär- skild f. tricornis. Såsom man finner af Sommiers och Hemsleys be- skrifningar, äfvensom af den sistnämndes plansch i Journal of Linnean Society, äro de ifrågavarande blommorna zygo- morfa. De hafva dock betecknats som pelorier, visserligen falska eller oregelbundna sådana på grund af att sporrarna 26 Brenner, Abnorma blommor hos Platanthera bifolia. 1. X. 1910. ej tillhöra samma krans af kalkblad. Också blommorna hos mitt exemplar från Ingå äro trots sina tre sporrar fullkom- ligt zygomorfa och kunna de svårligen betraktas som pelorier. Såsom tresporrade äkta pelorier, d. v. s. med de tre sporrarna tillhörande de tre inre kalkbladen, afbildar W. B. Hemsley i Journal of Linnean Society vol. XXXVIII n:o 267 två blommor med mer eller mindre likformiga kalkblad och ovridet fruktämne hos ett exemplar från närheten af Bath i England. En äkta peloria-form åter utan läpp och sporrar finna vi hos alla tio blommorna på det exemplar från Kiitula-äng i Taipalsaari, af A. N. Arppe 1886 jämte normala exemplar taget i fuktig löfskog, som finnes vara af A. O. Kihlman omnämndt i Sällskapets Meddelanden, haft. 18, 1891, där emellertid fruktämnet uppgifves vara „ej vri- det", ehuru på en del af de öfre blommorna en tydlig en- sidig vridning kan iakttagas. De fem nedersta blommornas fruktämnen däremot äro visserligen raka, men hafva ett ut- seende som om de efter en föregående vridning åter blifvit tillbakavridna och därigenom uträtade. Ett mellanting mellan sistnämnda form och den vanliga ensporriga visar oss ett af K. Ståhlberg 1901 på äng vid Wuorilampi i trakten af Kuopio taget exemplar, liksom det föregående förvaradt på Universitetets botaniska museum, med sexton blommor, af hvilka den andra nedifrån har en 6 å 7 mm lång, uppåt starkt bågböjd sporre, den elfte en 3 mm lång rak, och den tolfte en 8 mm lång, svagt böjd sporre. De öfriga sakna sporre. De yttre kalkbladen äro bredt ägg- runda eller sidobladen omvändt äggrunda eller aflångt ellip- tiska, och de inre kortare och smalare äggrunda. Någon särskildt formad läpp kan på det pressade exemplaret ej varseblifvas. Fruktämnet är ovridet, och ståndarknappen har parallella rum med pollenmassor. Åtminstone hos detta exemplar är den tillfälliga monstrositeten uppenbar. Äfven äkta pelorier med alla tre inre kalkbladen läpp- formigt förlängda, men utan sporrar, torde enligt Heras- leys uppgift i nyss nämnda publikation och däri citerade 1. X. 1910. Brenner. — Enwald. 27 Penzigs Pflanzen-Teratologie, Vol. II, pag. 366, hafva ob- serverats. Att alla dessa afvikelser från den vanliga blomformen hos Platanthera bifolia äro af rent monströs art, synes mig, att döma af deras endast tillfälliga förekomst och i enskilda delar växlande beskaffenhet, vara otvifvelaktigt, oberoende af af hvilka, yttre eller inre, omständigheter de månde hafva förorsakats. Maisteri K. H. Enwald ja kansakouluntarkastaja O. A. F. Lönnbohm olivat kirjeissä puheenjohtajalle tehneet ilmoi- tuksia Metsäsopulin (Myodes schisticolor Lillj.) esiintymisestä Kuopion seuduilla. Herra K. H. Enwald kirjoittaa 14. IX. 1910: „Kuopion Luonnon Ystäväin Yhdistys on parina vuo- tena harjoittanut pikkuimettäväisten keräystä ja, mikäli aika ja voimamme övat riittäneet, niiden tutkimista. Olemme onnistuneet saamaan tarkastettavaksemme erilaisia myyriä ja hiiriä ja jotensakin suuren joukon, noin 500 kappaletta, joiden joukossa tuskin on ollut kahtakymmentäkään kappa- letta kotihiirtä ja isoa rottaa. Vaikka huomioittemme jou- kossa on jo yhtä ja toista mieltäkiinnittävää, en työmme keskeneräisyyden takia tahdo mainita kuin yhden havain- non: Olemme todennäköisesti tavanneet metsäsopulia (Myo- des schisticolor Lillj.) vaellusretkillään. Niinkuin Fauna-seu- ralle on ilmoitettu, onnistui tarkastaja O. A. F. Lönnbohm'in kesällä 1909 ta vata täta harvinaista mikromammaliaa pari kappaletta. Mutta tämä kesä on tuonut monin kerroin run- saamman saaliin mainittua eläintä. Taaskin on tarkastaja Lönnbohm saanut kesäasuntonsa lähellä Karttulassa näitä eläimiä suuren joukon, useita kymmeniä. Kun tiistaina tämän syyskuun 6 päivänä tulin kotiin kaupungilta, löysin porttini kohdalta (Kuopio, Sorvarinkatu 6, 28 Enwald, Metsäsopulin esiintymisestä Kuopion seuduilla. 1. X. 1910. siis lähellä Kuopion lahtea) kuolleen metsäsopulin. Kun sitten sunnuntai-aamuna n/9 lOläksin metsästysretkelle jaistuin ven- heen kokassa tarkastaen kovassa sumussa reittiä, näin metsä- sopulin kelluvan kuolleena veden pinnalla. Ja sitten keräi- lin niitä parin kilometrin matkälla laivareittiä pitkin kulkies- samme Lehtoniemestä eteläänpäin yhteensä, edellinen niihin luettuna, 6 kappaletta. Takasin tullessa iltapäivällä tapasin niitä 2 Kuopion lahdella. Aamupäivällä oli sumu niin sakeaa, etta ei voinut nähdä kauaskaan venheestä, joten on luulta- vaa, etta metsäsopuleja löytyi siellä läheisyydessä paljon enemmänkin. Maanantai-iltana kävin etsimässä Kuopion lah- den ja Väinölänniemen rantamilta ja löysinkin yhden ja eiles iltana kävin muutamasta lähisaaresta, mutta en löytänyt enää yhtään. Tuuli oli kääntynyt. Mista nämä metsäsopulit övat Kallaveteen joutuneet? Tuulen suunta oli sunnuntaina ja ainakin parina tai kolmena päivänä sitä ennen kaakosta luoteiseen. Jos löytöpaikasta mennään västen tuulta niin tullaan Hietasaloon, Iivarinsaloon tai Luhaistensaloon lukuunottamatta pikkusaaria. Edelliset övat saaria Kallavedessä. Tai sitten täytyy mennä kokonaan selkien toiselle puolen. En kuitenkaan luulisi etta sopulit sieltä tulivat, onhan sinne matkaa paljon. Luulisin kernaam- min, etta ne sakeassa sumussa läksivät uimaan ulospäin jos- tain Lehtoniemen varrelta ja sitten hukkuivat ja aallot ajoi- vat niitä viistosti takaisinpäin. Mainitsemassani seudussa löytyy sellaisia suoperäisiä sammalikkoisia tiheitä metsiä, jollaisia nämä eläimet rakastavat. Ja tällä samalla suunnalla löytyvät myös Lönnbohm'in löytöpaikat. Tämä on tietysti vielä arvelua, enkä tahdo siitä sanoa mitään varmaa, ennen- kuin ehdin koota enemmän havaintoja mikromammalioiden esiintymisestä mainitussa seudussa sekä myöskin Kallaveden saaristossa. Minusta kuitenkin tuntuu kuin meillä tässä olisi jonkunlainen sopulivaellus, jollaisia on Norjassa huomattu metsäsopulin tekevän. Täta tukee sekin, etta eras kalastaja sanoo tavanneensa Kallavedessä ja eras koululainen Hamina- lahdessa viime viikolla runsaasti jotain myyriä vedestä kuolleena." 1. X. 1910. Lönnbohm, Metsäsopulin esiintymisestä Kuopion seuduilla. 29 Eräässä myöhemmässä kirjeessä (23. IV. 10) maisteri Enwald lisäksi kirjoittaa: „Taaskin on yksi metsäsopuli tullut kuolemaan minun porttini edustalle, josta sen aamulla kouluun lähtiessäni löysin. Samoin on pari kolme muutakin metsäsopulia löydetty kuol- leina kaduilla tai pihamailla kaupungin laitamilla. Nämä on talteen otettu. Ja lisäksi kerrotaan useammastakin löydössä. Pari kuopiolaista herrasmiestä käydessään metsästämässä, olivat tavanneet eräässä rautatierataa leikkaavassa purossa kuolleina ja eri mätänemisasteella noin kolmekymmentä eläintä. Näistä otettiin kolme talteen ja toimitettiin mulle ja olivat ne kaikki metsäsopuleja. Ölen julaissut paikkakuntamme kaikissa lehdissä keho- tuksen yleisölle, etta pitäisivät täta ilmiötä silmällä ja ilmoit- taisivat havaintonsa mulle sekä mikäli mahdollista ottaisivat eläimet talteen. Ja paljonhan niitä onkin jo museoomme kertynyt. Tietysti Yliopiston kokoelmat tulevat saamaan siitä osansa kunhan ehditään. Seikkaperäistä esitystä metsäsopulien esiintymisestä täällä en vielä voi tehdä, sillä toivon saavani vielä lisätietoja. Kaikki mitä saatavissa on, koetan tietysti saada kokoon, etta voi- simme valaista täta asiaa niin paljon kuin mahdollista. Muu- ten tänä kesänä ja syksynä täällä esiintyy harvinaisen run- saasti kaikenlaisia myyriä. Niitä on niin paljon, etta se herättää huomiota maanviljelijöissäkin. Miten lienee muualla?" Kansakouluntarkastaja O. A. F. Lönnbohm oli metsä- sopulista tehnyt seuraavat muistiinpanot: „Vuonna 1909 tapasin 2 metsäsopulia Karttulan pysäkiltä, jossa minulla on torppa korven keskellä. V. 1910, kun keväällä kävin ensi kerran Karttulan py- säkillä, sain asema-alueelta klo 11 iltasella yhden tapetuksi. Heinä- ja elokuulla ölen niitä yhteensä tavannut sieltä 40:n paikoille, mutta kaikkia en ole saanut talteen. Nämä övat olleet täysi-ikäisiä, sillä ei yhtään nuorta poikasta ole tavattu. Leipäsyötillä tapoin yhden hiiren loukulla ison kiven kupeesta pientarelta, johon kolon eteen viritin pyydyksen nähtyäni 30 Lönnbohm, Metsäsopulin esiintymisestä Kuopion seuduilla. 1. X. 1910. siinä liikettä. — Veneen tervauksen vuoksi oli Vehmasjärven rantaan viety pieni tervapata. Siihen meni kolme ja huo- mattiin ne samaan aikaan. Selkä, jossa on ruskea täplä, oli kuivana. — Kolmena eri iltana sain sen hämärässä tapetuksi onkivavalla radalta, tullessani Hirvonjärveltä mökille päin. Elokuun 2 p. kävelin Koivumäen kartanosta Karttulan pysäkille 16 kilometriä. Päivänaikana en nähnyt mitään, mutta hämärässä klo 10 — 11 * 2 välillä, kun jouduin Kurki- mäen ja eteläpuolelle pari kilometriä, aloin radalla kiskojen välillä havaita näitä pikku nisäkkäitä. Ensimmäiset 3 pääsi- vät karkuun tai kätkeytymään, mutta kaksi sain tapetuksi vitsalla. Kolme eläimen puoliskoa on tullut talteen otetuksi, pääpuoli ja etujalat poissa. Yhden löysin radalta Karttulan pysäkin eteläpuolelta, 2 toivat aseman pojat minulle. Epäi- lin ensin etta ne övat yliajettuna, mutta kun kuulin taiteilija M. Karppaselta, etta hän on tavannut niiden eturuumiin jon- kun pöllölajin vatsasta, niin luulen, etta nuo 3 övat pöllöjen syömiä. Takaruumis saattaa olla hyvin pahanmakuinen suo- listonsa vuoksi ja saattaapa pedot karttaa sitä. Penikkakoirani toi myös nähtävästi yhden mökin pihalle. Heinäntekijä toi 2, jotka olivat ruosta pudonneet, kun hän läksi kantamaan niitä. Laajalan talosta, asemalta 2 lj2 kilom. länteen, tuotiin minulle yksi. Edessäni tappoi yhden iltasella muuan koira ja söi sen suuhunsa, toista ajettiin yhdessä tur- haan, se pääsi pakoon. Muut övat kissoilta ja koirilta saa- tuja pysäkin ympäriltä ja pojilta ostettuja. Kaupunkiin tultuani, kertoi proviisori Sahlstein tavan- neensa yhden Karttulasta Airakselan kylästä Pirunluolan lä- heltä kuolleena tieltä ja samalla näytti toista, jonka oli Kuo- piosta löytänyt Huuhanmäeltä kaivetusta kuopasta kuolleena peltomyyrän kanssa. Poikani Antero Mustonen toi 20,9 kuol- leen metsäsopulin, jonka oli löytänyt pihasta, jossa asun Kuopionlahden rannalla, Vuorikatu 2. Lääninkonttoristi J. Särkkä kertoi Lehtoniemessä Ker- mannin mökin luona nähneensä niitä „legio", kissalla, teillä kuolleena ja rannallakin juoksemassa Miettisen huvilan luona. Noin 14 päivän tienoissa tapasi hän niitä kuolleena vedessä Mötet den 5 november 1910. 31 kellumassa Lehtoniemen luona. Taiteilija M. Karppanen sanoo Haminalahdessa tavanneensa niitä ainakin viisi. Siel- tähän v. Wright löysi aikoinaan ensimmäisen Suomesta tavatun. Nämät sopulitiedot, jotka övat kerätyt kaupunkiin muu- tettuani 30/8, övat niiden 40 lisäksi, jotka ylempänä mainitsin. Osan elokuusta, viikon päivät oleskelin poissa Kajaanissa ja arvelen, etta saaliini olisi ollut suurempikin, jos senkin ajan olisin oleskellut Karttulassa. Se alue, jolta nämät sopulitiedot ja sopulit övat, käsit- tää noin 38 kilometrin pituisen ja 4 — 5 kilometrin levyisen ålan, Kuopion etelä- ja lounaispuolella. Minun talteen ottamani kappaleet ölen luovuttanut Kuo- pion Luonnon Ystäväin museoon. Kesän saaliista mainittakoon sivutuotteina metsäsopulia takaa ajaessa: 6 ruskean puolista, pienempikokoista isompaa ojamyyrää, 7 vaivaishiirtä, noin 50 aikuista peltomyyrää, hyvin samanvärisiä ja kokoisia, osa riihestä, jossa asuin mö- killä, 7 kotihiirtä, 3 pikkupäästäistä, 10-kunta eri väristä — mustasta — harmaanruskeeseen — tav. päästäistä, 4 vesipääs- täistä, 2 metsämyyrää. Nimet övat ne, jotka Mel a käyttää Suomen Luurankoisissa." Mötet den 5 november 1910. Till inhemska medlemmar invaldes studenter E. A. Oker- Blom (föreslagen af med. kand. R. Forsius) och C. G. L. Tigerstedt (föreslagen af professor Fr. Elfving). Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 6,095: 68. 32 Smärre meddelanden. 5. XI. 1910. Till publikation anmäldes: N. Hirschmann, Beitrag zur Kenntnis der Ostracoden- fauna des Finnischen Meerbusens. Zweite Mitteilung. Alvar Palmgren, Bidrag till kännedomen om Ålands vegetation och flora, III. Taraxacum-former. Alvar Palmgren, Bidrag till kännedomen om Ålands vegetation och flora, IV. Floristiska anteckningar från Kökar. På förslag af bestyreisen beviljade Sällskapet en summa af 1,500 mark för inbindning af böcker i Sällskapets bib- liotek, särskildt sådana serier, som icke ägas af andra här existerande lärda samfund. Ylioppilas J. S. W. Kop onen näytti Myodes schisticolor'inf joka oli löydetty Ruovedeltä, Sellvikistä, kuvernööri I. Gor- die'n kesähuvilan puutarhasta 3 p. elokuuta 1910. Maisteri T. H. Järvi ilmoitti, etta elokuun 22 p. 1910 Kemijoelta, Tervolan pitäjän Lumpuksen kylan uittovastuulta ammuttiin merimetso, Phalacrocorax carbo L. Esittäjä oli tilaisuudessa ampumisen jälkeisenä päivänä näkemään linnun. Docent K. M. Levander meddelade, att enligt uppgift, som lämnats af herr A. E. Fri i Kuhmoniemi, i nämnda socken den 20 september detta år skjutits en nötkråka, Nucifraga caryocatactes L. Fågeln, som förekom ensam, finnes uppställd i forstmästar Pikows samling. Student A. Wegelius förevisade ett exemplar af Dei- lephila nerii L., funnet i Björneborg den 12 september detta år af elev Kuno Grönvall. Denna art, som tidigare inom området anträffats endast af Giinther i Petrosavodsk år 1859, är hemma i Medelhafstrakterna och har iakttagits ända upp till södra Skandinavien och Livland. Arten lefver på Nerium oleander. Det infångade exemplaret hade sannolikt gjort en lång lustresa till oss. 5. XI. 1910. Wegelius. — Scelan. - - Jääskeläinen. 33 Herr A. Wegelius meddelade vidare, att i Björneborg den 28 augusti detta år af ingeniör M. Wegelius skjutits ett exemplar af härfågeln, Upupa epops L. Detta är det tidi- gaste höstexemplar, som hos oss anträffats. Professor Th. Saelan inlämnade till H. M. F. exemplar af en i Savonia australis icke förut observerad fanerogam, Myriophyllum verticillatum L. f. intermedia Koch, hvilken han sistlidne sommar fann växande i ymnighet tillsammans med Utricularia vulgaris L. i en vik af Saimen vid Kaukas fabrik ej långt från Willmanstrand. Anmärkningsvärdt var, att hos de talrika exemplar, som insamlades därstädes, påträffades endast honblommor. Ylioppilas Viljo Jääskeläinen esitti seuraavat löytä- mänsä Suomelle uudet kalaloiset Laatokasta. 1. Tetracotyle percae fluviatilis v. Linst. — Täta lois- trematodia tapasin useampia kymmeniä yksilöitä pallomai- sissa kysteissa vain yhden ahveneksemplarin (Perca fluviati- lis L.) peritoneumin alla uimarakon päällä. Kystien läpimitta vaihteli 0,5 — 0,6 mm. Itse eläin oli melkein ympy- räinen, vähän litteä (ks. ohessa olevaa piirrosta), läpimitaten 0,45 — 0,5i mm. Suu- imukupin diametri 0,06 ja mahaimukupin 0,09 mm. x) Mainittu ahven, pituudeltaan 16,4 cm, oli saatu Sortavalan edustalla sijaitsevasta Läppäjärvi-nimisestä Laato- kan lahdesta 13. V. 1910. Sen mahassa oli ravinnon jätteinä kalanruotoja, mä- tiä (luult. sären, Leuciscus rutilus L.) ja kironomustoukkia (nämä viimemainitut mahdollisesti ravintona olleesta kalasta Kuva 1. Tetracotyle percae fluviatilis v. Linst. 59/!. ') Loinen on selitetty: Max Liihe, Parasitische Plattwurmer I, Trematodes, Siisswasserfauna Deutschlands von Brauer, 1909, Heft 17, siv. 170. 3 34 Jääskeläinen, Suomelle uudet kalaloiset Laatokasta. 5. XI. 1910. lähtöisin). Parasiittia oli ylläkäsitellyn lisäksi 3 Echino- rhynchus clavaeceps Zed.- eksemplaria suolessa. Tetraco- tyle-lajit, joita Saksan makeanvedeneläimistä tunnetaan 6 — 7 lajia, övat Strigea-suvun lajien toukkamuotoja; minkä lajin toukka-aste T. percae fluviatilis on ei tiedetä, joka tapauk- sessa täytyy sen täyskasvaneena elää jonkun vesilinnun suo- lessa. Tetracotyle percae fluviatilis v. Linst. ei ole meillä eikä naapurimaissakaan täta ennen tunnettu. 2. Henneguya psorospermica Thél. — Henneguya zschok- kei Gurley- myxosporidiumi on eri paikoista Suomea tun- nettu siian (Coregonus lavaretus L.) ') ja muikun (Coregonus albula L.) 2) lihasloisena, ja kesällä 1909 ölen itse tavannut sen Laatokan nieriistä (Salmo alpinus L.), 4 kystiä yhden kålan mahaseinämästä. Yllämainitun lajin (Henneguya pso- rospermica Thél) onnistuin löytämään viime kesänä (6. V. 1910) availlessani haukia (Esox lucius L.). Erään 48,5 cm pituisen, juuri kutemaan alottelevan naaraskalan ovariomu- nien seassa huomasin tällöin lukuisia pallomaisia kystejä, läpimitaten aina 3,i mm, jotka olivat täpösen täynnä yllä- mainittua H. psorospermica-mmistä myxosporidiumia. Niiden pituus oli keskimäärin 0,026 mm. Kirjallisuudessa 3) maini- taan loisen melkein aina sijaitsevan kalojen kiduksissa (ta- vallisesti ahvenen ja hauin). Huomaamani olinpaikka hauin ovariossa lienee satunnaisempi. Mainitun haukieksemplarin muita parasiitteja olivat: kiduksissa runsaasti loiskopepodia Ergasilus sieboldii v. Nordm., ruumiinontelossa ja mätijoukon seassa yhteensä 32 Bothriocephalus /atas-toukkaa, suolessa 3 Triaenophorus nodulosus Pall.- ja 7 Ascaris mucronata Schrank.-yksilöä mahassa. M Levande r, Palmen, Luther, Förekomsten af en Myxospo- ridium-art i muskulaturen hos sikar, Meddel. af Soc. pro Fauna et Fl. Fenn. 24, 1901, siv. 43 ja 187. — Guido Schneider, Ichthyologische Beitr. III, Acta Soc. pro Fauna et Fl. Fenn. 20, N:o 2, 1906, siv. 44. 2) A. Luther, Uber Triaenophorus robustus Olsson und Henneguya zschokkei Gurley als Parasiten von Coregonus albula aus dem See Sapsojärvi, Meddel. af Soc. pro Fauna et Fl. Fenn. 35, 1909, siv. 59. 3) Alphonse Labbé, Sporozoa, Das Tierreich, Lief. 5, siv. 101. 5. XI. 1910. Jääskeläinen. — Lindberg. 35 Lisäksi mainitsi esittäjä, ylioppilas V. Jääskeläinen, etta Sortavalassa ja sen ympäristöllä ilmaantui kevätkesäs- tä, jo toukokuun lopulla 1910, tuomiin (Prunus padus L.) runsaasti pikkuperhosen, Hyponomeuta padi Zll., toukkia, syöden puut lehdettömiksi. Västa heinäkuun lopulla, täys- kasvaneiden perhosten ulostultua koteloryhmistä, alkoivat tuomet tåas viheriöidä ja vieläpä paikoin kukkiakin. Niin- pä eräässä puussa oli kukkaterttuja latvapuolella 30 p:nä heinäkuuta. Elokuussa näkyi lentäviä perhosia runsaasti. Doktor Harald Lindberg demonstrerade följande Taraxacum-former från finska Lappmarken. 1. T. opacum Dahlst. — Sällsynt; funnen i Ob, LKem och LI. 2. T. Kuusamoense Lindb. fil. et Palmgr. — Funnen endast vid Sirkankylä i Kittilä. 3. T. acutidens n. sp. — Sällsynt. Sedd endast på tvenne ställen i Muonio. 4. T. Kittilense n. sp. — Funnen på flere ställen, synes vara en vanlig- lappländsk art. 5. T. sagittatum n. sp. — Funnen af föredragaren i Kittilä och af pastor O. Kyyhkynen flerstädes i Suomussalmi. 6. T. guttulatum n. sp. — Funnen i Kittilä af föredra- garen och tidigare af magister G. Lång, i Suomussalmi af pastor O. Kyyhkynen, i Lappajärvi, Om, af A. L. Back- man och i Savitaipale, Sa, af H. Buch. 7. T. molle n. sp. — Funnen på flere ställen i Suomus- salmi af pastor O. Kyyhkynen. 8. T. remotijugum Lindb. fil. — Allmän i Lappland, förefaller att vara en af våra mest spridda och äldsta arter. Särskildt utbredd i norra Finland, från Kuopio norrut; längre söderut sällsynt. 9. T. Hjeltii Dahlst. — Synes vara sällsynt. Sedd en- dast på ett par ställen i Kolari samt vid Muonio kyrka. 36 Lindberg. — Brenner. 5. XI. 1910. 10. T. intricatum Lindb. fil. — Funnen endast vid Ora- järvi gästgifveri i sydvästligaste delen af Lapponia Kemensis. Den lappländska Taraxacum-floran, framhöll föredraga- ren, är sålunda mycket olik den sydfinska och särskildt rik på pollensaknande arter. Bland de ofvan uppräknade ar- terna äga endast de tre förstnämnda samt den sistnämnda pollen. Vidare omnämnde föredragaren, att han vid odling af Taraxacum canaliculatum i härvarande botaniska trädgård konstaterat, att från samma rot utgå korgar utan och sådana med sparsamt eller rikligt förekommande pollen. Samma förhållande iakttogs äfven hos T. rubicundum och T. croceum. Förutom dessa tre arter uppträda i naturen följande arter såväl med som utan pollen: T. fulvum, T. Icetum, T. bif or- matum och T. remotijugum. Föredragaren ansåg, att man därför vid dessa och andra arter, som visa samma egenhet, icke fick fästa så stor vikt vid afsaknaden eller förefintligheten af pollen, att man på grund af endast denna karaktär uppställde särskilda underarter. Rektor M. Brenner förevisade och redogjorde för följande Nya eller annars anmärkningsvärda fröväxter. 1. Linnaea borealis L. f. leucoloba. Erythrochroma; co- rolla 8,5 mm longa, 9,5 mm lata, oblique late infundibuli- formis tubo angusto parteque superiore forte ampliata, lobis recurvatis, externe intense rosea lobis albis, jugis humilibus brevibus in basi loborum evanescentibus et inter ea foveis sinualibus tenuibus instructa, interne ad basin loborum usque intense purpurea signo nectareo luteo, cuneiformi, tricuspi- dato-radiato, 2,5 mm longo, 1,5 mm lato, lobisque fere totis vel in labio superiore ad majorem partem solum albis, con- formibus, ovatis; sep al a lanceolata, subobtusa, circ. 2 mm longa, viridia; folia rotundat -ovata — suborbiculata, in utroque margine distincte 1 — 2-dentata, pilosa, maxima 11 mm longa, 8,5 — 10 mm lata. 5. XI. 1910. Brenner, Nya eller annars anmärkningsvärda fröväxter. 37 Med afseende å kronans färgteckning påminnande om f. albiloba Brenn. i Medd. af Soc. pro F. & Fl. Fenn., 36, sid. 12, af viker denna form genom en skarpare och jämnare gräns emellan kronans röda och hvita partier, samt det nå- got mindre och mörkare honungstecknet, äfvensom genom en snedare, nedtill smalare kronform, svagare fåror och åsar, samt mindre dimensioner. Funnen i fuktig barrskog på Haga hemman af Ingå socken i västra Nyland. 2. Hieracium cuspidifolium Brenn. f. breviusculum, foliis omnibuscaulinisbrevibus, maximis 5 cm longis, lanceolatis vel ovato-lanceolatis. Tagen pä berg å Brennebo i Ingå, [där äfven hufvud- formen förekommer. 3. Typha latifolia L. f. didyma. Spadicibus femineis binis in eodem caule superpositis dignota. Tagen i lergrop vid Vesterkulla tegelbruk i Ingå. Har tidigare tagits i Satakunta, Tyrvis, samt är af Ascherson & Graebner omnämnd från Heringsdorf i Tyskland. 4. Trifolium hybridum L. f. coloratum. Caule s ad basin adscendentes, firmi, glabri, obscure virides — fuscescentes; petioli foliorum breves, foliola 10—18 mm longa, obscure viridia, elliptica obovata, raro apice emarginata, nervis lateralibus 20, superiora setoso-serrata; capitula parva, intense vinose-colorata, pedicellis axillaribus, foliis 2 — 4-plo longioribus, floribus 5—8 mm longis, pedicellis interiori- bus calyce aequilongis — vix duplo longioribus, dentibus calycis viridibus, longitudinem tubi vulgo violascentis vix superantibus. Tota planta obscurior ac in forma typica. A ceteris formis T. hybridi floribus intense vinose (n:o 50 in P. A. Saccardo, Chromotaxia), nec roseo-, coloratis differens. Tillsammans med vanlig T. hybridum funnen af skol- eleven Gunnar Pehrman på solig lerväg mellan odlade klöfverfält å Hofgård i Sibbo socken af östra Nyland. Förut ej sedd på orten. Mellanformer ej observerade. 5. Trifolium repens L. f. monstrosa. De inre blommorna i en del hufvuden på uppräta skaft af 3 å 5 gånger de yttre 38 Brenner, Nya eller annars anmärkningsvärda fröväxter. 5. XI. 1910. nedböjda blomskaftens längd samt ända till 10 gånger längre än foderpipen, i andra på samma stånd eller till och med i samma hufvud ombildade till typiska kort- eller långskaf- tade blad. Såväl normala som monströsa hufvuden af båda slagen (f. longipes Peterm. och f. phyllantha Ser.) före- komma på samma stånd. Tagen i flere exemplar på Brennebo i Ingå. 6. Phleum pratense L. ff . monstrosae. a) i toppen af strået uppbärande två jämnstarka, fullt utvecklade ax, och b) med det från basen af den öfversta bladslidan framskjutande axet nedtill upplöst i flere åtskilda småax, hvaraf ytterligare två på 15 mm af stånd från hvarandra befinna sig 10 mm under slidans bas; båda likaledes från Brennebo i Ingå. 7. Campanula rotundifolia L. f. monströsa, med 15-ta- ligt blomfoder, plattadt skålformig, 17-talig krona, omkring 16 ståndare och 9 märken, allt uti samma blomma, som sålunda motsvarar tre normala blommor; tagen i Kyrkslätt af öfver- direktören, frih. R. Gripenberg. 8. Polygonum lapathifolium Ait. X persicaria L. I öfrigt en P. persicaria, men skild genom nedtill tydligt förtjockade ledstycken, på midten mörkfläckade blad, samt spår af glandier på en del axskaft. Förekommer i kärr emellan Skeppare- gatan och Wecksellvägen vid Hafshamnen i Helsingfors. 9. Sedum Ewersii Led., hemma från Altai i Sibirien, ta- gen af eleven Gunnar Pehrman på berg å den forna träd- gårdsmästaretomten Arkadia i Helsingfors, där äfven S. pur- pureum L. anträffats, båda sannolikt i tiden medföljande från Ryssland till de förut här belägna planteringarna importe- rade växter. 10. Poa irrigata Lindm., funnen i Ingå, Westerkulla, så- väl på våt, sank strand af Skämö, invid Barkarsund, som på torr tallbacke bland lingonris i närheten af nämnda lokal, och på torr björkbacke ofvanom Bastubacka brygga. Nya för Helsingfors' flora: 11. Gentiana campestris L. *germanica Froel. Sedan år 1905 funnen på stenbunden gräsmark emellan Nya kyrkogår- 5. IX. 1910. Brenner. — Palmgren. 39 den vid Lappviken och Sanduddsvägen. Under de två senaste åren på en del af fyndorten utrotad. 12. Geranium pusillum L. Sedan år 1908 funnen på grus- lager på sydvästra batteriberget i Ulrikasborgs brunnspark. Ehuru icke ny för Helsingfors stads flora, utan såsom en ännu kvarstående lämning från dess forna växtvärld, kan tilläggsvis nämnas: Asplenium septentrionale L., i springor på den västra branta afsatsen af nämnda berg. Den år 1905 (Medd. af Soc. pro F. & Fl. Fenn. h. 30, sid. 133 och 134) omnämnda sötvatten- och kärrvegetatio- nen på Rödbergen i Helsingfors' sydvästra utkant är numera fullständigt utrotad, sedan det därstädes befintliga träsket och det därinvid belägna kärret denna sommar utfyllts och grusbelagts. Samtidigt hafva några ruderatplatser med deras tillfälliga vegetation upphört att existera i staden, nämligen det forna berget och en del af det igenfyllda träsket emellan Kaptensgatans båda grenar, som fått gifva rum för en lekplan, samt de forna plantagerna i Röddäld, numera likaledes en lekplan, äfvensom berget därinvid, som bort- sprängts och ersatts med blomsterrabatter och gräsmattor. Fil. kand. Alvar Palmgren inlämnade till publikation: Taraxacum-former från Kuusamo. Vid månadsmötet den 6 november 1909 var jag i till- fälle att inför Societas pro Fauna et Flora Fennica göra ett meddelande angående några Taraxacum-former från Kuusamo, hvarom äfven en kortare redogörelse ingår i Sällskapets Meddelanden för 1909—1910, häftet 36, sid. 15—16. Våren 1909 hade jag haft förmånen att af magister A 1- bin Backman till granskning emottaga en mindre samling maskrosor, af honom insamlade under en botanisk exkursion i Kuusamo sommaren 1908. Materialet lät med lätthet för- 40 Palmgren, Taraxacum-former från Kuusamo. 5. XI. 1910. dela sig på fem, väl skilda och karaktäristiska, till kollek- tivarten T. officinale Web. hörande former. En af dessa visade sig tillhöra den äfven från finska floraområdet kända T. lactucaceum Dahlst., i Universitetets finska museum rep- resenterad i tvenne exemplar, insamlade i Lapponia tulo- mensis af A. G. Renvall och A. Torckell, samt bestämda af doktor H. Dahlst ed t. Af återstående fyra arter kunde däremot ingen identifieras med någon från Finland känd form. Då äfven från Skandinavien endast ett fåtal nordliga former voro publicerade och dessa därtill bristfälligt repre- senterade i härvarande botaniska museum, medan utöfver de- samma, enligt hvad jag hade mig bekant, ett betydande antal former från Sveriges och Norges fjälltrakter funnos urskilda af doktor Dahlstedt i Svenska Riksmuseets sam- lingar, vände jag mig med ofvan berörda former till nämnda forskare för att förebygga, att af honom redan kända for- mer blefve af mig beskrifna. Trenne af magister Back- mans former kunde äfven af doktor Dahlstedt identifie- ras med respektive T. opacum Dahlst. samt T. pholido- carpum och T. chrysostylum, de bägge sistnämnda namn- gifna i Riksmuseets samlingar, medan åter en fjärde var honom obekant. Denna har jag nedan beskrifvit under namnet T. Kuusamoense. Då man inom kort af Dahlstedt torde hafva att emotse en utförlig sammanställning af Nord- skandinaviens Taraxacum-former, meddelas här för återstående fyra, af magister Backman insamlade former, endast lokal- uppgifter. Då några 7araxacum-former tills vidare icke äro kända från Kuusamo och endast ett fåtal former från norra Finland i öfrigt, utgör magister Backmans samling ett afse- värdt bidrag till kännedomen om maskros-floran i landets nordliga delar. Sedan denna uppsats redan blifvit inlämnad i och för granskning, har jag af doktor H. Lindberg erfarit, att han under förliden sommar i Kittilä i finska Lappmarken insam- lat och under annat namn urskilt den form, hvilken jag kallat T. Kuusamoense. Under sådant förhållande hafva vi enats om att gemensamt under det af mig valda namnet 5. XI. 1910. Palmgren, Taraxacum-former från Kuusamo. 41 upptaga arten i fråga, och har efterföljande diagnos god- känts af doktor Lindberg. 1. T. Kuusamoense Lindb. fil. et Palmgr. — Sat tenerum. Folia sat parva, fere glabra, petiolis brevissimis vulgo alatis haud coloratis vel pallide purpurascentibus. Folia i nt er- media oblonga, lobis lateralibus paucis continuis patenti- bus brevibus late triangularibus acutis, integris v. margine superiore parce denticulatis; lobus terminalis mediocris — magnus ovato-triangularis — ovato-hastatus, lobis basali- bus brevibus patentibus acutis; interlobia lata. Folia inte- riora sub anthesi plurima, lingulata breve dentato-lobulata s. longe, acute dentata. Scapi pauci, folia multum supe- rantes. Involucra parva angusta dilute virescentia, squa- mis exterioribus 10 — 11 mm longis et 2 — 3,5 mm latis, valde retroversis, interioribus 11 — 14 mm longis. Ca- lathium parvum, 40 — 50 mm diametro, radians, sat pallide luteum. Ligulae marginales 1,5 mm:o haud latiores, sub- tus stria obsoleta. Antherae polliniferae. Stigmata pal- lide lutea. T. Kuusamoense är en lätt igenkänd, till gruppen Ge- nuina hörande art, som, måhända frånsedt T. distantilobum Lindb. fil., icke visar närmare släktskap med någon sydfinsk form. För arten utmärkande är den späda växten, de små och fåtaliga bladen äfvensom de få eller enstaka blomkorgarna. Bladen hafva synnerligen korta samt oftast bredt vingade skaft, hvilka nederst vid basen stundom stöta i violett. Skifvorna er- hålla karaktär af sidolobernas fåtalighet samt den breda rachis. Äfven sidoloberna äro af en ganska ovanlig gestalt, korta och höga, men mycket hvassa. Ändflikens basallober äro i regel mycket korta och föga framträdande. Mest präglas emellertid arten af holkarnas och korgarnas beskaffenhet. De förstnämnda, som äro mycket små och rätt ljusa, med ofta sammanhäftande inre fjäll, äro särskildt egendomliga genom de nedåt vridna yttre fjällen. De små, glesa kor- garna åter erhålla sitt särmärke af de smala och ljusa blom- morna, hvilka på undre sidan äro endast mycket svagt och gråaktigt eller alls ej strierade. 42 Palmgren. - - Sahlberg. 5. XI. 1910. Arten är af A. L. Backman insamlad å ängsvall vid östra stranden af Savilampi vid Oulankajoki i Kuusamo den 5. 7. 1908 samt i juli 1910 af H. Lindberg i Lkem, Kit- tilä, Sirkankylä. 2. T. lactucaceum Dahlst. Oulankajoki, Hirvasvaara, ängsbacke, 1. 7. 1908, A. L. Backman. För öfrigt känd från Lapponia tulomensis, Petschenga, juli 1906, Renvall och Torckell. 3. T. opacum Dahlst., f. (T. o fficinale Web. subsp. opacum Dahlst., H. Dahlstedt: Om Skandinaviska Taraxacum-former, Botaniska notiser, Lund 1905). — Kuolajärvi, Savina, ett par kilometer från utloppet, 14. 7. 1908, A. L. Backman. För öfrigt känd från Norge: Finmarken, Tromsö, Nordlanden, Dovre, Valders m. fl. st. (Dahlstedt 1. c). Exemplaren från Kuusamo hänföras af auktor såsom form till T. opacum. 4. T. chrysostylum Dahlst. mscrpt. - - Oulankajoki, Lem- mesniemi, äng på sandgrund 5 km från utloppet, 12. 7. 1908, A. L. Backman. 5. T. pholidocarpum Dahlst. mscrpt., f. - Oulankajoki, Hirvasvaara, ängsbacke, 1. 7. 1908, A. L. Backman. Exemp- laren från Kuusamo hänföras af auktor såsom form till arten. Herr Palmgren anmälde jämväl två af honom på Åland funna nya Taraxacum -former, nämligen T. trilobatum n. sp. och T. conforme n. sp., hvilka af honom komma att beskrif- vas i hans Bidrag till kännedom om Ålands vegetation och flora, II. Professor J. Sahlberg inlämnade till publikation: Fyra för vår fauna nya Coleoptera, funna i trakten af Helsingfors i oktober 1910. Under innevarande höst, som utmärkt sig genom ovan- ligt blid väderlek, har jag med några studenter företagit flera entomologiska exkursioner i trakten af Helsingfors. 5. XI. 1910. Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 43 Resultatet har varit tillfredsställande. Oväntadt var, att här uti denna ganska väl undersökta trakt kunnat anträffas för vår fauna nya arter af Coleoptera. Jag är nu i tillfälle att anmäla och förevisa 4 sådana nykomlingar, hvilka alla äro af ganska stort intresse, enär 3 befunnits vara förut obeskrifna och den fjärde förut icke anträffad inom Skandinavien eller Östersjöprovinserna. På en exkursion vid Hoplax träsk den 15 oktober, en solvarm dag, företogo vi oss att håfva bland gräset på det uppodlade kärret. En af deltagarna, stud. M. A. Sal o k as, visade då åt mig en insekt, som han fått i sin håf, och hvil- ken i hög grad ådrog sig min uppmärksamhet, emedan den ge- nast igenkändes vara en Boreaphilus, men betydligt olik vår finska art, B. henningianus Sahlb. Den togs till vara, och nyligen lämnades den mig till närmare undersökning, hvar- vid det visade sig, att den äfven betydligt skiljer sig från den öfver en stor del af Europa spridda, ehuru mycket säll- synta B. velox Heer, hvilken en gång blifvit funnen äfven i Sverige. Från de från Sibirien kända arterna samt de af Sharp från Pyreneiska halfön beskrifna afviker den vä- sentligen. Däremot synes den stå mycket nära den åter- stående palearktiska arten, B. carinthiacus Ganglb., beskrif- ven efter ett enda exemplar från toppen af en 2,100 meter hög alp i Kärnthen. Då den dock, enligt hvad den korta beskrifningen på sistnämnda art gifver vid handen, synes afvika bl. a. genom helt och hållet rödgula antenner, medan den sydeuropeiska arten har de 2 första antennlederna mörka, synes mig påtagligt, att vi här hafva att göra med en ny art. Den afviker från B. henningianus betydligt genom att den har längre täckvingar med tydligt framstående skuldror och väl utvecklade flygvingar samt i allmänhet en tätare och finare punktur. Från B. velox, hvilken den till kropps- form mera liknar, skiljer den sig genom punkturen, den mörka färgen och längre och smalare antenner utan afsatt klubba. Jag ber att få för arten föreslå namnet B. volans. Exemplaret har välvilligt öfverlämnats till finska sam- lingen. 44 Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 5. XI. 1910. Vid en exkursion till Sörnäs den 22 oktober, då mar- ken redan var frusen och ett tunnt istäcke beklädde smärre vattensamlingar, företogo vi oss att, så godt det lät sig göra, sålla nedfallna löf, hufvudsakligast af Salix caprea, invid en liten vattensamling norr om den järnväg, som leder till Sörnäs hamn. Det utsållade materialet medfördes hem för att i rumvärme upptina och nogare undersökas. Där- vid anträffades en Epuraea, som genom sin allmänna habi- tus afvek från våra kända arter, och hvilken i den typiska formen utmärkte sig genom svartbrun färg med en ljusröd teckning på elytra liknande bokstafven x. Några exkurren- ter, Wolter Edw. Hellen, J. K. Tuominen, K. M. W. Aschan och M. A. Salokas, som gjorde en afstickare och sållade på en annan plats, bl. a. äfvenledes under löf af Salix caprea, funno ytterligare ett antal exemplar af samma Epuraea. Då det ett par dagar senare blef varmt och lämp- ligare att sålla, gjordes under den följande veckan förnyade besök på samma plats, och lyckades vi insamla en mängd exemplar af denna insekt, bl. a. äfven några betydligt afvi- kande färgvarieteter. Insekten är utan tvifvel en förut obe- skrifven art, som står nära den i utsipprande björksaft så allmänna E. obsoleta. Jag ber att få för densamma föreslå namnet E. x-rubrum. Då man ifrigt söker efter någon raritet, får man ofta såsom biprodukt andra insekter af intresse. Detta inträffade äfven nu. Då jag undersökte hvad jag utsållat från löf och några svampbevuxna murkna stubbar på samma plats den 28 oktober och inplockade af den omtalade Epuraea-arten, framkommo bl. a. 3 exemplar af en Conosoma, som genom sin mörka, glänsande färg och sin allmänna gestalt syntes afvika från C. pubescens och vid närmare undersökning ock visade sig vara väl skild. Då den ej kan hänföras till någon annan känd palearktisk art, kan jag ej annat finna, än att äfven denna utgör ett nytt species, för hvilket föreslås nam- net C. strigosum på grund af dess tydligt tvärstrimmiga elytra. 5. XI. 1910. Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 45 Den fjärde för faunan nya coleopter-arten upptäcktes af student M. A. Salokas bland sållmaterial, som han sam- lat i Sörnäs under exkursionen den 22 oktober söder om järnvägen. Det är en art af det intressanta silphid-släktet Choleva, nämligen Ch. oblonga Latr. Denna art, som ej förr är anförd från Skandinaviska halfön, liknar ganska mycket den hos oss i ett enda exemplar funna Ch. elongata Payk. (= an- gustata Sturm), som för flera år sedan togs vid Viborg af gref- ve Mannerheim, men den af viker bl. a. genom att prothorax är bredast i midten, ej långt framför midten såsom hos sist- nämnda art. Ch. oblonga har för öfrigt en ganska stor ut- bredning i mellersta Europa, ehuru den är mycket sällsynt. Exemplaret förärades till finska samlingen. Utförligare beskrifningar på de nu förevisade insekterna följa här nedan. 1. Conosoma strigosum n. sp. — Crassiusculum, piceo-ni- grum, nitidum, tenuiter et breviter flavo-pubescens, protho- race praesertim lateribus segmentorumque abdominalium marginibus posticis anguste rufescentibus, ore cum palpis, pedibus antennisque basi et apice lucide rufo-testaceis, his medio fusco-piceis; antennis leviter compressis, articulo pen- ultimo longitudine sua perparum latiore; elytris prothorace paullo longioribus, parcius subtilissime punctulatis sed di- stincte transversim strigosis, lateribus sine poris setigeris; abdomine lateribus parce et breviter, apice fortius nigro- setosis. Long. 5 mm. Mas: abdominis segmento 6:o dorsali apice late rotun- dato, 5:o ventrali apice medio leviter emarginato, 6:o apice satis profunde triangulariter exciso; tarsis anticis articulis tribus basalibus satis fortiter dilatatis, primo secundo aeqvi- lato, 3:o praecedenti distincte angustiore. Femina: segmento 6:o dorsali apice in laciniis tribus diviso, media latiore usque ad medium bifurcato; 6:o ventrali apice acutangulariter producto, utrinque spinis tribus flavis munito; tarsis anticis articulis tribus primis leviter dilatatis, primo secundo breviore. 46 Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 5. XI. 1910. C. pubescenti Payk. affine seu paullo crassius, magis nitidum, brevius et parcius pubescens, elytris paullo brevio- ribus, parcius et subtilius punctulatis sed distincte trans- versim strigosis certe distincta species. A C. crypticola Rey et cavicola Scriba colore obscuriore, antennis haud totis pallidis eorumque structura diversum. Caput nigrum, nitidum, subglabrum, parce et subtilissime punctulatum, ore palpisque totis rufo-testaceis. Antennae leviter compressae, protho- racis angulos basales distincte excedentes, fuscae vel piceae, articulis duobus basalibus apicalique pallide testaceis; 2:o 3:o paullo crassiore et perparum breviore, 3 — 10 sensim bre- vioribus et crassioribus, 4:o obconico latitudine sua duplo longiore, 9:o latitudine aequilongo, 10:o subtransverso, am- bobus apice dilutioribus, ultimo penultimo fere sesqui lon- giore, apice late, certo situ fere emarginatim, oblique trun- cato. Prothorax magnus, basi elytris paullo latior, apicem versus fortiter basi breviter et minus distincte angustatus, apice utrinque distincte sinuatus, medio obtuse productus, angulis anticis deflexis, productis, basi utrinque inträ angu- los leviter sinuatus; supra convexus, subtilissime et minus dense punctatus, breviter tenuissime flavo-pubescens, nigro- piceus, nitidus, versus latera sensim dilutior, rufescens, margine basali etiam anguste pallido. Scutellum piceum, subtiliter punctulatum et tenuiter pubescens. Elytra in situ normali prothorace circiter 1/4 longiora, apicem versus paullo angustata, lateribus mutica, nigra, subnitida, apice angustis- sime pallido-marginata, parce subtilissime vix visibiliter punc- tata sed distincte et regulariter licet subtiliter remotius trans- versim strigosa, parce paullo longius quam in prothorace fla- vo-pubescentia, pube tamen quam in C. pubescenti multo bre- viore et minus densa. Abdomen nigrum, segmentorum margi- nibus posticis anguste brunneis, dense et subtilissime punctu- latum. Pedes toti pallide rufo-testacei; tarsis posticis tibiis distincte longioribus, articulo primo longissimo duobus sequen- tibus simul sumtis longitudine aequali, 2 — 4 sensim brevioribus. Ad Sörnäs prope Helsingforsiam d. 28 octobris 1910 spe- cimina tria cribro entomologico inveni. 5. XI. 1910. Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 47 2. Boreaphilus volans n. sp. — Elongatus, sublinearis, de- pressiusculus, piceo-niger, nitidulus, tenuissime pubescens, antennis totis pedibusque rufis; capite prothorace distincte latiore, crebre sat fortiter punctato, foveis ante ocellos pro- fundis, oblongis, ocellis inter se vix latius quam ab oculis distantibus; antennis longis apicem versus parum incrassa- tis; articulis penultimis vix transversis; prothorace latitu- dine paullo longiore, lateribus obsolete crenulatis, ante me- dium angulariter dilatato, densius subrugoso-punctato, im- pressionibus fere obliteratis; elytris prothorace 3/4 longioribus postice parum dilatatis, humeris distincte prominentibus, crebre rugoso-punctatis; alis explicatis, hyalinis; abdomine crebrius subtiliter punctulato, lateribus minus late explanatis, reflexis. Long 2.7 mm. Statura B. veloci Heer affinis, sed structura antennarum B. henningiano magis similis; ab utraque specie abunde distinctus, a priore differt antennis haud clavatis, articulis omnibus multo longioribus, penultimis distincte minus trans- versis, a posteriore elytris postice multo minus dilatatis, longioribus, humeris magis prominentibus, alis explicatis puncturaque crebriore et subtiliore; B. carinthiaco Ganglb. maxime affinis videtur, sed secundum descriptionem anten- nis totis rufis diversa. — Caput latum, depressum, omnino ut in B. henningiano conformatum, vertice leviter excava- tum, satis fortiter et crebre rugoso punctatum, punctis quam in hac specie paullo minoribus, piceum, tenuissime pube- scens; clypeo longitudinaliter biimpresso, foveolis frontalibus oblongis mox ante ocellos positis, satis profundis; ocellis quam in B. henningiano distincte majoribus, pallidis, inter se vix magis quam ab oculis remotis; mandibulis palpisque pallide rufis, maxillarum articulo penultimo leviter infu- scato. Antennae pallidae, rufo-ferrugineae, quam in B. hen- ningiano paullo brevioribus; articulo secundo tertio paullo crassiore, perparum breviore, 3 — 7 sensim paullo brevioribus et crassioribus, 7:o latitudine aequilongo 8:o paullo angustiore, 8 — 10 latitudine subaequalibus fere transversis, omnibus quam in B. veloci distincte longioribus, ultimo ovato. Protho- 48 Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 5. XI. 1910. rax latitudine sua circiter l/s longior igiturque quam in B. henningiano distincte brevior, subcylindrico convexus, lateribus deflexis, ante medium fortiter subangulariter dila- tatis, obsolete crenulatis; supra quam in B. henningiano ma- gis aequaliter convexus, impressionibus fere obliteratis, quam in specie comparata multo crebrius et subtilius punctatus, in- terstitiis subrugosis, tenuissime flavo-pubescens, piceo-niger. Scutellum breve, sublaeve. Elytra prothoracis basi fere duplo latiora et illo circiter 3/4 longiora, igitur quam in B. hen- ningiano multo longiora sed tamen quam in B. veloci distincte breviora, humeris distincte prominentibus, lateribus apicem versus vix visibiliter angustata, apice subtruncata, angulo exteriore late rotundato, supra convexiuscula, inträ humeros leviter impressa, confertim et distincte subtilius quam in B. henningiano rugoso-punctata; paullo longius quam in pro- thorace pubescentia. Alae explicatae, hyalinae. Abdomen nigrum, nitidulum, crebrius et subtiliter punctulatum, late- ribus minus late explanatis,reflexo-marginatis, flavo-pubescens. Pedes toti rufo-testacei, quam in B. henningiano paullo bre- viores et crassiores. Inter gramina in palude Hoplax träsk dicta prope Hel- singforsiam d. 15 octobris 1910 unicum specimen excipulo cepit dom. stud. M. A. Salokas, qui specimen Museo fen- nico generöse dedit. 3. Choleva oblonga Latr. — Elongata, nigro-fusca, tenuiter flavo-pubescens, minus dense subtilissime punctulata, protho- racis lateribus late indeterminatim elytrisque brunneis, su- tura basi infuscata, antennis palpis pedibusque totis rufo- testaceis; antennis tenuibus, articulo 3:o 2:o sesqui longiore, 3 — 5 sensim brevioribus, 6:o praecedenti paullo longiore, 7:o 5:o longitudine aequali sed paullo crassiore, 8:o contiguis distincte breviore et angustiore, latitudine sua fere duplo longiore; prothorace subrotundato elytris distincte angustiore, in medio dilatato, inde apicem et basin versus aequaliter rotundato-angustato, lateribus postice latius explanatis; elytris oblongo-ovalibus, distincte striatis, omnium subtilissime et dense strigosis, angulo suturali obtuso. Long 5.5 mm. 5. XI. 1910. Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 49 Mas: tarsis anticis articulis 1 — 3 satis fortiter dilatatis, l:o sequentibus duobus simul sumtis paullo longiore et his distincte latiore; trochanteribus posticis supra longitudina- liter excavatis, segmentis ventralibus haud foveolato-im- pressis. Ch. cisteloidi Fröhl. distincte major, pallidior, minus dense pubescens, prothorace lateribus postice latius expla- natis et in mare segmentis ventralibus aequalibus trochante- rumque forma bene distincta; a Ch. elongata Payk. protho- race medio, nec ut in illa distincte ante medium, dilatata diversa. Latr. Gen. Crust. et Ins. II, 27 (1807). — Ganglb. Käf. von Mitteleur. III, 117, 5. — Ch. intermedia Kraatz Stett. ent. Zeit. 1852, 401. — Reitt. Best. Tab. eur. Col., Necroph.,42. Sub foliis deciduis ad Sörnäs prope Helsingforsiam d. 22 Oct. 1910unicum individuum (6) cribro entomologico cepit dom. stud. M. A. Salokas, qui specimen benevole Museo fennico donavit. — Ceterum per totam Europam mediam dispersa sed ubique raro obveniens. 4. Epuraea x-rubrum n. sp. — Oblongo-ovalis, antice posti- ceque leviter angustata, minus dense subtilius punctulata, tenuiter fulvopubescens, fusco-picea, subopaca, capite maxima ex parte, prothoracis lateribus late rufescentibus, elytrorum margine reflexo, apice anguste vittaque arcuata ad humerum incipiente ad suturam ducta postice excurvata cum opposita signum x formante rufo-ferrugineis; antennis clava fusca excepta, ore pedibusque pallide rufo-testaceis; antennis arti- culo ultimo penultimo paullo angustiore; prothorace longi- tudine sua fere duplo latiore, prope basin rotundato-dilatato, antice distincte angustiore, apice satis fortiter emarginato; lateribus ante angulos basales obsoletissime sinuatis; basi utrinque prope angulos distincte sinuato; elytris lateribus latissime, postice distinctius rotundatis, parum convexis, apice late rotundato-truncatis; corpore subtus subnitido, parcius subtilissime punctulato. Long. 2 — 3 mm. Mas: tibiis intermediis intus ante apicem obsoletissime sinuatis, haud dilatatis. 4 50 Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 5. XI. 1910. Var. b: paullo obscurior, elytris maculis duabus plus minusve obsoletis, prima basali, secunda in parte triente postica, vitta arcuata has conjungenda evanida. Var. c: corpore supra toto piceo. Var. d: signaturis elytrorum pallidis magis dilatatis, et secundum marginem lateralem continuatis maculam discoi- dalem fuscam includentibus. Var. e: supra rufo-ferruginea, elytris ante apicem fascia lata trientem longitudinis elytrorum occupanti et secundum marginem anguste continuata fusca. Var. f : supra plus minusve pallide rufo-ferruginea, ely- trorum signatura x-formi obsoleta, pallidiore. E. obsoletae Fabr. affinis, sed minor, obscurior, paullo angustior, elytris angustius marginatis, punctura praesertim in pagina inferiore subtiliore et minus densa, tibiis interme- diis maris fere simplicibus et in forma normali signatura x-formi elytrorum distincta; ab E. lapponica Reitt. statura magis parallela, elytris prothorace parum latioribus antenna- rum clava infuscata diversa; ab E. carpatica Reitt. elytrorum forma ut et signaturis distincta videtur; ab E. variegata Hbst, cum qua colore paullo similat, prothoracis forma et lateri- bus multo minus late explanatis primo intuito distinguenda. — Caput rufo-ferrugineum, vertice saepe infuscatum, distincte punctulatum, subopacum, tenuiter flavo-pubescens, fronte utrinque inter antennas foveolato, palpis pallide testaceis, maxillarium articulo ultimo apice satis late rotundato-trun- catis; oculis granulosis, brevissime setulosis. Antennae pal- lide testaceae, clava infuscata; articulo secundo 3:o distincte crassiore sed vix longiore, 3 — 5 sensim paullo brevioribus et crassioribus, 5:o obconico sequenti duplo longiore, 6 — 8 sensim distincte latioribus, 6:o subrotundo, 7:o distincte transverso, 8:o brevissimo longitudine duplo et dimidio latiore, 9 — 11 clavam abruptam formantibus, 9:o 10:o aequilato, ultimo penultimo paullo angustiore, apice subapiculato. Prothorax omnino fere ut in E. obsoleta constructus, longitudine sua circiter 3/4 latior, antice distincte angustior, prope basin seu in triente basali latissimus, lateribus modice rotundatis, 5. XI. 1910. Sahlberg, Fyra för vår fauna nya Coleoptera. 51 postice distincte angustatis et ante angulos obsoletissime sinuatis; basi utrinque prope angulos distincte sinuato, his modice productis, subrectis; apice satis profunde emargina- tus, angulis anticis subacutangulariter productis; supra mo- dice convexus, lateribus paullo angustius quam in E. obso- leta reflexo-marginatis, disco ante basin transversim obsolete depresso; paullo subtilius et minus dense quam in illa specie punctulatus, interstitiis obsolete rugosis, omnium subtilissime alutaceis, pube depressa fulva parcius vestitus, subopacus, fusco-piceus, plerumque lateribus late indeterminatim, mar- gine basali et apicali anguste brunneo-rufis; vel totus pi- ceus (in var. c), vel rufescens et tandem (in var. f) totus rufo-testaceus. Scutellum breviter subtriangulare, ut in prothorace punctatum et pubescens. Elytra prothorace per- parum latiora et hujus longitudine medio duplo longiora, latitudine sua communi circiter 1j4 — i/3 longiora, lateribus latissime rotundata, postice leviter angustata, apice omnino ut in E. obsolata truncata, angulo exteriore late, interiore anguste rotundata; supra parum, postice magis convexa, ante medium late obsolete depressa, lateribus anguste re- flexo-marginatis; ut in prothorace punctata et pubescentia, in medio versus suturam obsolete transversim rugulosa, su- perficie omnium subtilissime alutacea, subopaca, fusco-picea, marginibus lateralibus et apicali plerumque rufescentibus, in singulo vitta plus minusve lata, arcuata in tuberculo hume- rali incipiente oblique versus suturam ducta eamque attin- gente et in parte postica triente satis abrupte excurvata, cum opposita signum x formante, rufescenti. Haec signatura in- terdum evanescit, ut restant solum maculae duae (var. b) plus minusve obsoletae vel (in var. d) secundum marginem late- ralem continuatur maculam fuscam cingens (fere ut in E. variegata) vel totam partem anteriorem elytrorum occupat (in var. e); in var. c tandem elytra tota picea sunt et in var. f uti prothorax rufo-ferruginea vel testacea, signatura normali x-formi obsoletissima. Corpus subtus piceum, niti- diusculum, parcius subtiliter punctatum, parce tenuiter flavo- pubescens; pectore ut in E. obsolata constructo, epipleuris 52 Mötet den 3 december 1910. elytrorum paullo angustioribus quam in illa specie saepe ut et prothoracis lateribus subtus rufescentibus. Pedes brevi- usculi, toti pallide rufo-testacei; tibiis intermediis in mare intus vix visibiliter emarginatis, haud dilatatis. Sub foliis deciduis praesertim Salicis capreae ad Sörnäs prope Helsingforsiam d. 22—29 Oct. 1910 specimina plura cribro entomologico capta. Mötet den 3 december 1910. Till inhemska medlemmar invaldes stud. fröken M. K. Arvonen (föreslagen af doktor H. Lindberg), student V. V. Kokko (föreslagen af magister T. H. Järvi), fröken E. Lind- ström (föreslagen af doktor H. Lindberg), student G. G. Marklund (föreslagen af fil. kand. A. Palmgren), fil. kand. A. R. Ruoranen (föreslagen af magister T. H. Järvi) samt fröken I. Ström (föreslagen af fil. kand. E. Häyrén). Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvi- sade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 6,391: 77. Docent K. M. Levander påpekade önskvärdheten af en djur- och växtreservation i hufvudstadens närhet samt demonstrerade en karta öfver Fredriksbergs hemman, hvil- ket framhölls såsom i nämnda afseende synnerligen lämpligt. Området disponeras af Meteorologiska centralanstalten, som här uppfört sin nya drakstation. Det företer en jämförel- sevis ursprunglig och omväxlande natur samt erbjuder stånd- orter af olikartad beskaffenhet. Praktiskt fågelskydd kunde här lämpligen fås till stånd. I framtiden, när staden ytter- ligare vuxit, skulle platsen få ännu större värde för demon- stration af olikartade naturförhållanden. 3. XII. 1910. Smärre meddelanden. 53 Sällskapet beslöt med anledning af föredraget att uttala, att förslaget om en dylik djur- och växtreservation är syn- nerligen beaktansvärdt och bör på allt sätt understödas. Doktor Harald Lindberg förevisade en för Finlands adventivflora ny fanerogam, Lepidium apetalum Willd., som han tagit i Heinola stad sommaren 1909. Föredragaren fram- höll, att arten synbarligen inkommit österifrån, och att man med all sannolikhet kunde vänta, att den skulle vinna sprid- ning i vårt land. Doktor H. Lindberg omnämnde vidare, att Carex ro- tundata, som tidigare hos oss upptagits under C. rostrata, enligt hans åsikt måste anses såsom en egen, god art. Före- dragaren hade under sin resa i Lappmarken senaste sommar upprepade gånger varit i tillfälle att iakttaga dem växande på alldeles samma fläckar, och hade de ständigt varit lätta att hålla i sär genom flere konstanta och goda karaktärer. Fil. kand. Alvar Palmgren demonstrerade exemplar af Carex digitala var. pallens, som tidigare icke anmärkts för landet. Denna växt hade ofta uppfattats såsom endast en form, men var föredragaren i anslutning till R. F. Fristedt, som urskilt växten i fråga, snarast benägen att anse den- samma såsom en varietet. Student Nandor Johansson omnämnde, att han se- naste sommar den 13 juni insamlat Allium ursinumL. på Brun- skär i Kökar. Tidigare är arten från vårt land känd endast från Ramsholmen i Jomala och från Pellinge i Borgå skärgård. Amanuens B. Poppius förevisade en abnormt utbildad gäddskalle, som insändts till samlingarna af forstmästare A. Renvall. Gäddan hade fångats i augusti 1910 i Räkki- järvi i Enare socken af herr N. Karppinen. Tohtori Walter M. Linnaniemi oli kirjeessä ilmoitta- nut, etta hänelle lokakuun lopulla insinööri J. Alopaeus, Sortavalassa, kertoi merimetson (Phalacrocorax carbo L.) pesineen viime kesänä Laatokan rantamilla Kurkijoen pitä- 54 Linnaniemi. - - Sahlberg. — Florström. 3. XII. 1910. jässä Heinsimän saariryhmään kuuluvan Kukrinsaaren jyr- källä kallioseinämällä. Täältä tulivat nimittäin 2 kppl., toi- nen nuori tämän vuoden poika, toinen vanhempi, kaadetuiksi ja täytettäväksi jätettiin Sortavalaan. Lintuja oli alkujaan 9, jälelle jäi 7. Sanotaan niitä olevan 2 poikuetta. Pesiminen tapahtuu asujamien mukaan jo toisen kerran, edellisenä vuonna niinikään oli poikue samassa paikassa. Professor J. Sahlberg demonstrerade Pediacas de- pressus Hbst från Sibbo samt lämnade om arten följande upp- lysningar: „Genom visad frikostighet af universitetets ekonom, arki- tekt Gunnar Stenius, har vår coleoptersamling erhållit en insekt, som för densamma är af stort intresse, nämligen Pediacas depressas Herbst, hvilken han funnit i Sibbo socken den 10 juli innevarande år. Denna art har jag förut på ganska osäkra grunder in- fört i vår fauna efter ett defekt exemplar, som redan år 1850 blifvit anträffadt på en ångbåt på färd emellan Stock- holm och Åbo af baron Edvard Hisinger. — Inom Sve- rige är arten funnen endast i Skåne, men i mellersta Europa har den en större utbredning. Den uppgifves lefva under bark af ek." Från gymnastiklärare Bruno Florström inlämnades följande meddelanden om Anmärkningsvärda fanerogamfynd. 1. Hos Sällskapet får jag härmed anmäla om före- komsten af Carex remota L. på Åland å Eckerö, söder om Storbyn. Arten anträffades af mig därstädes den 16 juli 1910 tämligen sparsamt växande å en mycket begränsad lo- kal under albuskar kring källan af en liten skogsbäck. Tidigare är denna Carex-art i vårt land anträffad endast å en lokal, äfvenledes på Åland i Jomala socken, hvarför 3. XII. 1910. Florström, Anmärkningsvärda fanerogamfynd. 55 detta omnämnande sålunda gäller en af den åländska florans största rariteter. Äfven i Sverige, där C. remota har sitt närmaste ut- bredningsområde, är den mycket sällsynt och förekommer blott sparsamt där den iakttagits, en omständighet, som ger stöd för den förmodan, att arten för sin trefnad fordrar speciella, särdeles gynnsamma lokaler. Utan tvifvel är den därjämte en bland de växter på Åland, hvilka under en tidigare period förekommit flerstä- des, men genom odlingens tillskyndan blifvit dömda att de- cimeras eller gå under. 2. Under senaste vårsommar gjorde jag insamlingar af Taraxaca i särskilda delar af Satakunta, hvilket område i endast ringa grad i detta hänseende uppmärksammats. Upp- tagen af annan verksamhet, har jag tills vidare varit i till- fälle att endast till en del studera det insamlade materialet. Af den hittills verkställda bearbetningen har emellertid fram- gått, att nedannämnda former, af hvilka exemplar till Finska museet inlämnats, ingå i mina samlingar: Inom området tidigare tagna: T. bif ormatum Lindb. fil., T. canaliculatum Lindb. fil., T. Dahlstedtii Lindb. fil., T. ful- vum Raunk., T. Kjellmani Dahlst., T. marginatum Dahlst, T. mucronatum Lindb. fil., T. penicilliforme Lindb. fil., T. praestans Lindb. fil., T. proximum Dahlst., T. reflexilobum Lindb. fil. och T. tenebricans Dahlst. Mig veterligen ej från området angifna: T. crassipes Lindb. fil., T. duplidens Lindb. fil., T. fasciatum Dahlst., T. Gelerti Raunk., T. hamatum Raunk., T. latisectum Lindb. fil. och T. longisquameum Lindb. fil. För fasta Finland nya: T. biforme Dahlst., T. brevisectum Palmgr., T. cordatum Palmgr., T. dilatatum Lindb. fil. och T. laciniosum Dahlst. Beträffande ofvannämnda arters äfvensom att antal öf- riga formers uppträdande inom Satakunta kommer framde- les närmare att redogöras. 56 Sandvik, Iakttagelser angående humlorna. 3. XII. 1910. Professor Ernst Edv. Sund vik redogjorde för följande Iakttagelser angående humlorna. 1. Jag har fäst mig vid den omständigheten, att Volu- cella-lavven, ehuru den äger blott föga utvecklad tandappa- rat, dock kan genomtränga höljena på humlornas kokonger och uppäta där befintliga larver. Skär man nu med hvass knif ett hål i kokonghöljet, kan man blott med uppbjudande af relativt stor kraft sönderslita den ännu hela delen. Hur är det sålunda möjligt för VolucellaAarven att genomtränga det ytterst fasta silkeshylle, som omger humlans larv? Hvar- till tjäna för öfrigt de 6 fotlika utsprång, som symmetriskt om- gifva analändanpå Volucella-larven? Påfallande är ock, att lar- ven blir allt bredare mot analändan. Jag har trott mig redan af sistnämnda omständighet kunna antaga, att i bakre delen af larvkroppen finnes ett mäktigt organ, afsedt för något speciellt ändamål. Det må här uttryckligen betonas, att just ofvan nämnda omständighet förmådde mig att af sakkunnig söka erhålla när- mare upplysning om Volucella -larvens anatomi. I denna af- sikt vände jag mig till professor R. Kolster, som vänligen gjort längdsnitt genom den Volucella-larv jag under senaste sommar erhöll från det enda bo jag då var i tillfälle att undersöka. Det visade sig, att på hvardera sidan af bakkroppen finnas två körtlar, som äro spiralvridna och omgifna af en synnerligen fast membran. De förena sig till en gemensam utförselgång, som utmynnar, icke i kloaken (rectum), utan i medianlinjen invid denna. Körtlarna fungera alltså sanno- likt icke som exkretionsorgan, utan torde, såsom jag anta- ger, bilda ett sekret, som äger förmågan att upplösa, upp- mjuka silkesmassan på humlornas kokonger. Dessa kunna härefter öppnas af Volucella-\arven med dess ofullkomliga tandapparat. De sex utskotten skulle då tjäna till att fast- hålla kokongen, under det att larven uttömmer sekretet, som sålunda kan anhopas i större mängd på samma ställe. 3. XII. 1910. Sundvik, Iakttagelser angående humlorna. 57 Den spiralformiga körteln är uppfylld af tresidiga, starkt granulerade celler. Professor Kolster tydde kornen som „sekretkorn". Cellerna hade ett helt annat utseende än de utom körteln liggande. 2. Kanske kunde följande observation anses gifva vid handen, att Volucella-larven stundom försöker angripa själfva humlan. En af dagarna före den 20 augusti sistlidne som- mar såg jag i en buskskog en humlehona (vise), som på allt sätt sökte höja sig till flykt, men förgäfves. Hon kom ej högre än till 2 å 3 decimeter, föll därpå ned till marken. Då jag fann detta abnormt, tog jag med näsduken fatt i humlan och fann till min häpnad, att en Volucella-larv med sina fotliknande utsprång omklamrade humlans abdomen på undre sidan. Den släppte dock snart sitt tag, och hum- lan, numera fri, flög bort. Då jag antog, att humlans bo ej kunde vara synnerligen aflägset, sökte jag efter detsamma, och, mycket riktigt, det fanns i mossan alldeles i närheten. Vid öppnandet funnos där blott några torna kokonger och ett par Volucella-larver. Sökte Vohicella -larv en förflytta sig från det torna boet, eller ville den kanske angripa humlan själf för att komma åt föda? Se där frågor, som ej så lätt låta sig besvaras. Larven tog jag till vara; och just densamma blef af profes- sor Kolster undersökt. 3. Humlepar in copula. Den 18 augusti detta år befann jag mig i Kyrkslätt socken invid ett berg, på norra sidan därom. Därunder fästes min blick vid, som det tycktes, en ovanligt stor insekt, som kom flygande från NW, en in- sekt, som att döma af storleken måste vara obekant i Nor- den. Den slog sig ned på en ljungbuske; och nu fann jag, att det var en mängd humlor, som voro på bröllopsfärd. Honan, som uppbar icke mindre än 5 andra humlor, däraf en „in copula" och 4, som höllo sig fast, dels på honan, dels på hanen, drog sig snart med sitt följe till undre delen af den ljunggren, hvarpå den slagit sig ned. Jag hade ett förstoringsglas af omkr. 5 centimeters diameter och kunde därmed betrakta sällskapet på ett par, tre decimeters afstånd. 58 Sundvik. — Sahlberg. 3. XII. 1910. Såvidt jag kunde finna, var det blott en hona, resten ha- nar. Det hela liknade en drufklase. Magister B. Poppius har konstaterat, att humlorna till- hörde arten Bombus sylvarum. Ledsamt nog slog mitt för- sök att insamla hela sällskapet fel, emedan afståndet från ljung-grenen till marken var blott några få centimeter och den papperstrut, som jag i hast gjorde, var för liten. Det hela påminde om en bisvärm „en miniature". Professor J. Sahlberg anmälde Några för vår fauna nya och mindre kända aleocharider. Då den österrikiske entomologen dr. Max Bernhauer, som för närvarande är sysselsatt med utarbetandet af ett större arbete öfver de palearktiska aleochariderna, önskade till påseende typexemplar af några nordiska arter, sände jag jämte dessa åt honom i och för granskning ett större antal till denna insektgrupp hörande, ännu obestämda exemplar, som blifvit insamlade af mig och min son Unio under de senaste åren i skilda delar af södra Finland, i Tavastland och Lappland. Nyligen återkom samlingen bestämd, och bland de omkr. 170 arterna befunno sig några för vår fauna nya. Då flertalet af dessa nykomlingar äro arter, som ej finnas upptagna i de hos oss mest använda faunistiska hand- böckerna, anhåller jag om plats i Sällskapets Meddelanden för en uppsats om dem med korta beskrifningar för deras igenkännande. I sammanhang härmed vill jag meddela dia- gnoser för några andra arter, som redan förut i korthet om- nämnts såsom tillhörande vår fauna, nämligen dels i min Catalog. Col. fenn. geogr., dels i den af B. Poppius utgifna Kolahalföns och Enare Lappmarks Coleoptera (Festschr. fur Palmen, N:o 12). De för landet nya arterna äro utmärkta med en stjärna. *1. Thiasophila canaliculata Rey. Convexiuscula, picea, satis nitida, elytris brunneis, extus paullo infuscatis, anten- 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 59 nis pedibusque rufo-ferrugineis, abdomine basi apiceque fusco, capite segmentisque mediis abdominis obscurioribus, nigro-piceis, apice anguste brunneis; antennis minus fortiter incrassatis, articulo secundo tertioque obconicis, longitudine aequalibus, 4 — 10 sensim latioribus, minus fortiter transver- sis, ultimo praecedentibus duobus simul sumtis longitudine aequali, ovato; prothorace longitudine sesqui latiore, antice angustato, medio obsolete canaliculato; elytris prothorace parum longioribus, postice communiter obtus-angulariter emarginatis, ad angulos exteriores distincte sinuatis, crebre ruguloso-punctatis. Rey Hist. nat. Col. Fr. Brevip. Aleoch. III, 1874, 390. Ganglb. Käf. Mitteleur. II, 87. - Bernh. Die Staph. pal. faun., Aleoch. II, 33, 2. Th. angulatae Er. affinis, paullo minor, antennis minus incrassatis, articulo tertio secundo haud longiore, ultimo duobus penultimis simul sumtis haud longiore prothoraceque breviore medio obsolete canaliculato distincta; a Th. inquilina Märk. differt antennis multo tenuioribus, prothorace elytris angustiore, longitudine sua circiter sesqui latiore antennisque distincte tenuioribus. Sällsynt; jag har tagit den för flera år sedan i Yläne; i Jaakkima är den funnen af U. Saalas. — För öfrigt spridd i mellersta Europa. Uppgifves lefva tillsammans med For- mica exsecta. *2. Bolitochara mulsanti Sharp. — Rufo-brunnea, tenui- ter pubescens, capite paullo obscuriore, elytris nigrican- tibus, vitta magna humerali suturaque postice brunneis, ab- domine cingulo lato anteapicali piceo, antennis, palpis pedi- busque rufo-testaceis; capite ovato colle crassiusculo haud duplo latiore, minus dense punctulato; antennis apicem ver- sus incrassatis, articulo 5:o leviter transverso, 8 — 10 longi- tudine sesqui latioribus, ultimo ovato, apice attenuato; pro- thorace leviter transverso, lateribus ante angulos posticos subrectos distincte sinuatis, supra crebre subtiliter punctato et ante basin f oveola impressa; elytris pone medium forti- ter oblique impressis, crebre profunde rugoso-punctatis; ab- 60 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910. domine parce subtiliter punctato, prope basin subconstricto. Long. 4,5 mm. Mas: elytris postice prope suturam plica brevi armatis, abdominis segmento 7:o (5:o visibili) medio carinula acuta fere percurrente munito parceque granulato, segmento 8:o mutico. Sharp Ent. Monthl. Mag. 1875, 132. — Ganglb. Käf. Mitteleur. II, 264. — B. elongata Rey Hist. nat. Col. Fr. Brevip. Aleoch. 1871, 202. B. lunulatae Payk. affinis, sed paullo obscurior, protho- race angulis posticis acutioribus, elytris distincte impressis, fortius et crebrius punctatis et in mare segmento penultimo dorsali mutico mox distinguenda. Sällsynt. Ett enda exemplar (o) funnet vid Lahden- pohja i Korpilahti i norra Tavastland den 31 okt. 1900 af U. Saalas. — I öfrigt utbredd öfver mellersta Europa, men öfverallt sällsynt. *3. Phloeopora nitidiventris Fauv. — Sublinearis, parum convexa, nigra, elytris brunneis, circa scutellum infuscatis, abdominis apice antennisque rufescentibus, his basi, palpis pedibusque rufo-testaceis; prothorace longitudine distincte, latiore, valde opaco; elytris hoc parum latioribus et distincte circiter lj4 longioribus, distincte alutaceis, subtilissime remote punctulatis; abdomine nitido, minus dense, apice remotius punctulato. Long. 3 mm. Fauv. Rev. Ent., 1900, 61. Bernh. Die Staph. d. pal. faun. II, 192. Phl. testaceae Mann. (= reptans Er. nec Grav.) simillima et valde affinis nec nisi elytris longioribus abdomineque magis nitido, parcius et distinctius, segmentiis ultimis sub- tilius et multo remotius punctatis distinguenda. Förekommer under bark af torra träd, i synnerhet af Pinus sylvestris, och ofta tillsammans med Phl. testacea Mann., med hvilken den blifvit sammanblandad. Jag har tagit ar- ten vid Helsingfors och i Karislojo. — Synes vara utbredd öfver större delen af Europa samt norra Afrika, där jag funnit den under bark af Pinus haleppensis. 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 61 4. Phloeopora angustiformis Baudi. — Linearis, angusta, nigra, elytris piceis, apice intus rufescentibus, abdominis apice, antennarum basi pedibusque brunneis, palpis pallidis, apice infuscatis; capite magno prothorace vix angustiore, hoc longitudine sua vix latiore et elytris distincte angustiore, subopaco; elytris prothorace 7a longioribus, subtiliter pun- ctulatis; abdomine segmentis 3 — 6 basi late et profunde trans- versim impressis, satis fortiter et modice dense punctatis, 7:o subtiliter et parce punctulato. Long. 2,3 — 2,5 mm. Baudi Berl. ent. Zeitschr. 1869, 370. — Ganglb. Käf. Mitteleur. II, 104, 2. — Bernh. Die Staphyl. der palearct. Faun. II, 193, 3. Statura angusta coloreque obscuriore, prothorace an- gustiore, minus opaca a praecedente atque Phl. testacea distincta, Phl. tereti Grav. (== Phl. corticalis Er. nec Grav.) magis affinis, sed capite latiore prothorace vix angustiore, elytris distincte angustioribus et longioribus distinguenda. Phl. corticalis Grav. vera (= major Kraatz), quae nondum in Europa boreali capta est, differt a nostra specie protho- race nitido, elytris postice dimidiatim pulchre rufis segmento- que 6:o dorsali basi obsolete tantum transversim impresso. Ej sällsynt i södra och mellersta Finland; synes näst Phl. testacea vara den allmännaste arten inom släktet. Jag har ofta funnit den under bark af Alnus incana i trakten af Helsingfors. — Utbredd öfver större delen af Europa. *5. Oxypoda (Paroxypoda) gracilicornis Epp. — Elongata, nigra, antice subnitida, confertissime subtiliter punctulata et sat dense griseo-pubescens, antennis elytrisque fusco-piceis, illarum articulo primo pedibusque rufo-testaceis, femoribus infuscatis; capite parvo ovato; antennis longis, gracilibus, articulis elongatis, penultimis latitudine distincte longioribus; prothorace convexiusculo, magno, aequali, elytris latitudine subaequali et longitudine sua circiter Va latiore; elytris prothorace parum longioribus, opacis, paullo fortius creber- rime punctatis; abdomine apicem versus vix angustato, toto subtilissime et creberrime punctulato, dense griseo-pube- scente, opaco; tarsis gracilibus, posticis articulo primo tri- 62 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910. bus sequentibus simul sumtis longitudine aequali. Long. 4,5 mm. Eppelsh. Deutsch. ent. Zeit. 1893, 21. Bernh. Die Staph. pal. Faun., Aleoch. II, 63, 10. O. (Paroxypodae) lugubri Kraatz affinis et simillima vix nisi prothorace paullo longiore et angustiore distinguenda. Sällsynt; jag har funnit ett exemplar under löf på mycket fuktig lokal i Niinimäenkorpi i djup granskog i Jämsä, norra Tavastland, d. 4 juni 1902; ett annat exemplar tog min son Unio i samma skog i oktober 1903. — För öfrigt funnen en- dast i östra Sibirien samt i Schweiz. * 6. Oxypoda (Podoxya) skalitzkyi Bernh. — Oblonga, postice angustata, nigro-picea, subopaca, densius griseo-pubescens, pube suberecta, antennarum basi, palpis pedibusque rufo- testaceis; capite transverso, crebre punctulato; antennis bre- viusculis, apicem versus fortiter incrassatis, articulo secundo tertio distincte longiore et paullo crassiore, 4:o leviter trans- verso, penultimo longitudine duplo latiore, ultimo breviter ovato duobus antecedentibus simul sumtis longitudine aequali; prothorace elytris vix latiore, transverso, antice angustato, convexo, medio late sed obsolete canaliculato, subtilissime rugoso-punctato, abdomine apicem versus leviter angustato, crebre aequaliter punctulato, pube grisea sericea dense ob- ducta; tarsis posticis articulo basali duobus proximis simul sumtis longitudine aequali. Bernh. Die Staphyl. der palearct. Fauna, Aleoch. II, 75, 24 (1902). O. (P.) umbratae Gyll. affinis, sed statura magis robusta, pubescentia densiore, suberecta, antennarum articulis 4 — 10 paullo latioribus tarsorumque posticorum articulo basali multo breviore facile distinguenda. Tämligen sällsynt i skogar under nedfallna löf, men troligen utbredd öfver större delen af området. Funnen i närheten af Helsingfors, i synnerhet nära Malm station, vid Ekenäs och Raumo, i Hollola samt i Lappmarkerna. — Ut- bredd öfver norra och mellersta Europa. 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 63 *7. Oxypoda (Podoxya) doderoi Bernh. — Latiuscula, mi- nus convexa, nigra, dense sericeo-pubescens, creberrime sub- tilissime punctulata, abdomine apice piceo, pedibus rufo- testaceis; antennis totis nigris apicem versus incrassatis, articulo 2:o 3:o distincte longiore, penultimo longitudine sua circiter sesqui latiore, ultimo duobus antecedentibus simul sumtis fere longiore; prothorace magno, lato, longitudine fere sesqui latiore, antice angustato, aequali; elytris protho- race parum longioribus et simul sumtis longitudine sua distincte latioribus; abdomine apicem versus sat fortiter an- gustato. Long. 2 — 2,5 mm. Bernh. Die Staph. palearct. Faun., Aleoch. II, 78, 28 (1902). O. (Pod.) umbrata multo minor, latior, prothorace ma- jore, basi haud canaliculato coloreque nigro mox distin- guenda. O. sericeae Heer. colore similis sed statura latiore, prothorace majore, elytris brevioribus, latioribus antennisque etiam basi nigris diversa. Sällsynt; jag har tagit 2 exemplar i hästspillning i Ka- rislojo den 20 augusti 1901. — För öfrigt tagen på flera ställen inom Österrike och Ungarn samt i Italien och på Kaukasus. 8. Oxypoda (Podoxya) ancilla J. Sahlb. — Crassiuscula, nigra, sericeo-pubescens, antennis piceis, basi tibiis tarsisque ferrugineis, palpis piceis; capite parvo prothorace duplo angustiore, dense subtilissime punctato; antennis crassis, apicem versus incrassatis, articulo secundo tertio longiore, 4:o leviter transverso, penultimis latissimis, 10:o longitudine plus quam dimidio latiore, ultimo duobus praecedentibus simul sumtis paullo longiore, apice obtuso; prothorace brevi longitudine dimidio latiore, antice angustato, angulis omni- bus lateribusque rotundatis, basi transversim foveolato, sub- tiliter creberrime punctulato; elytris prothorace multo lon- gioribus et paullo latioribus, angulo exteriore sinuato, cre- berrime et paullo minus subtiliter quam in prothorace punctatis; abdomine apicem versus distincte attenuato, toto subtilissime et creberrime punctulato, lateribus postice parce 64 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910. et tenuiter piloso; tarsis posticis articulo primo sequentibus tribus simul sumtis paullo longiore. Long. 3 mm. J. Sahlb. Bidr. nordv. Sibir. Ins., Coleopt., Kongl. sv. Vetensk.-Akad. handl. XVII, 4, 86, 573 (1880). — Bernh. Die Staph. eur. Faun., Aleoch. II, 72, 21. O. (Pod.) vicinae Kr. (humidula Kr.) affinis sed protho- race breviore, elytris longioribus, antennis validis, tam basi quam apice crassioribus diversa. Ett enda exemplar taget vid Nuortjaur på halfön Kola våren 1899 af B. Poppius. — För öfrigt funnen vid floden Mezen, på halfön Kanin och i mellersta Sibirien (se Poppius Medd. F. et Fl. Fenn. 34, 1908, p. 113). 9. Oxypoda (Demosoma) assecla Mäkl. — Elongata, subli- nearis, convexa, nigro-fusca, parum nitida, pube densa gri- seo-sericea obducta, prothorace, elytris abdominisque apice dilutius piceis, antennarum basi pedibusque rufo-testaceis; antennis apicem versus satis fortiter incrassatis; articulo se- cundo tertio multo longiore, penultimis longitudine sesqui latioribus; prothorace elytris distincte angustiore, longitu- dine sua circiter 1/3 latiore, lateribus rotundatis, antice an- gustato, sat dense subtilissime punctato; elytris prothorace vix longioribus, postice paullo dilatatis, ad angulos posticos distincte sinuatis, subtiliter crebre punctatis et transversim subrugosis; abdomine apicem versus perparum angustato, toto dense subtilissime punctulato, segmentis 5 — 7 sensim paullo longioribus. Long. 1,6 mm. Mäkl. Coleopt. myrmecoph. fenn., Bull. d. Mosc. (sep.) 14, 41 (1846). — Bernh. Die Staphyl. d. palearct. Fauna, Aleoch. II, 116, 85. O. islandicae Kraatz statura similis, sed duplo minor, antennis brevioribus extrorsum magis incrassatis facile distinguenda; ab O. (Bessopora) haemorrhoa Mann. differt corpore toto pube densa sericea tecto, antennarum articulis penultimis minus fortiter transversis abdomineque apice haud parcius punctato diversa. Af denna för mig tidigare okända art påträffades å en- tomologiska museum ett af Mäklins typexemplar. Detta 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 65 är enligt uppgift taget tillsammans med Lasius fuliginosus. Jag har tagit arten i närheten af Helsingfors; i Haapavesi i södra Österbotten är den funnen af dr. Helenius. Hittills ej funnen utom Finland. Var. tavastensis n. v. Elytris prothorace distincte lon- gioribus, paullo remotius subtilissime punctulatis haud trans- versim rugosis, antennis pallidioribus, magis incrassatis, arti- culis penultimis longitudine fere duplo latioribus. An di- stincta species? Sällsynt; jag har funnit den under mossa och löf på sank mark i Niinimäenkorpi skog i Jämsä i norra Tavast- land den 4 juni 1902. Exemplaren, som i och för granskning varit sända till dr. Bernhauer, naiva af honom blifvit åter- sända med anteckningen „0. assecta Mäkl. elytris longiori- bus". Mig synas de dock måhända utgöra ett särskildt species, men då hittills endast 2 exemplar blifvit funna, har jag tills vi- dare fört dem såsom varietet till sagda art. * 10. Plataraca bnmnea Fabr. - Thoms. Sk. Col. III, 46, 2. - Rey Hist. nat. Col. Fr. Brev. Aleoch. 1873, 661, 1. - - Homa- lota Er. Gen. et Sp. Staph. 98, 36. - - Kraatz Nat. Ins. Deutschl. II, 265, 73. Sharp Brit. Horn., Träns. ent. of Lond. 1869, 184. — Liogluta Seidl. Faun. Balt., Ed. II, 422. Fauv. Faun. Gallo-Rhen. 729, 77. - Atheta Ganglb. Käf. Mitteleur. II, 204, 122. Sällsynt; jag har funnit ett enda exemplar vid stranden af sjön Pyhäjärvi å Karelska näset den 16 juni 1902. — För öfrigt är den funnen i Sverige samt på flera ställen i mel- lersta och södra Europa. * 11. Halobreda puncticeps Thoms. - - Sk. Col. Ill, 49, 1. - Homalota Thoms. Öfv. Vet. Ak. Förh. 1852, 133.-- Kraatz Ins. Deutschl. II, 232. — Sharp Brit. Horn., Träns. ent. of Lond. 1869, 140. — Seidl. Faun. Balt., Ed. II, 429. - - Atheta Ganglb. Käf. von Mitteleur. II, 211, 136. Förekommer vid hafsstränder under uppkastad Fucus. Jag har funnit den nära Täktom by på Hangöudd den 11 juli 1901 samt på samma lokal tämligen talrik den 21 juli 1910. — Utbredd öfver största delen af Europas hafskuster. 5 66 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910 12. Atheta (Megista) subplana J. Sahlb. — Elongata, de- pressa, nigra, nitidula, tenuissime griseo-pubescens, antice dense subtilissime punctata; capite lato subplano, medio ob- solete impresso; antennis tenuibus, articulis penultimis vix transversis; prothorace transverso, lateribus modice rotunda- tis, basi medio late rotundato, utrinque oblique truncato, disco late deplanato-excavato utrinque setis nonnullis tenuibus ornato; elytris prothorace paullo latioribus et circiter V3 longioribus, omnium subtilissime alutaceis et obsolete punctatis; abdomine lineari, depresso, segmentis 2 — 4 parce subtiliter, 5:o remotius punctulato, 6:o sublaevi. Long. 3—3,5 mm. Mas: segmento 7:o dorsali obsolete granulato-punctato, ventrali sat fortiter producto, apice anguste rotundato. J. Sahlb. Bidr. nordv. Sib. Col., Kongl. Sv. Vet. Ak. Handl. XVII, 4, 90, 609 (1880). Species distinctissima, statura depressa, prothorace di- stincte deplanato-excavato facile cognoscenda, prope A.(Meg.) graminicola Grav. ponenda, sed tamen valde diversa. Sällsynt; funnen vid öfra loppet af floden Ponoj på Kola-halfön den 29 aug. 1887 af J. A. Palmen samt vid stranden af Nuortijoki inom samma provins af B. Poppius. — Äfven funnen i arktiska Sibirien, på halfön Kanin och på Spetsbergen (se B. Poppius, Festschr. fiir Palmen, 139, 427). 13. Atheta (Metaxya) polaris Bernh. Lineari-elongata, subdepressa, fusco-nigra, tenuissime pubescens, elytris fusco- piceis, antennarum basi abdominisque apice brunneis, palpis pedibusque rufo-testaceis; capite prothorace multo angu- stiore, parum nitido, subtilissime, minus crebre punctato; an- tennis longis tenuioribus, articulo secundo tertio paullo lon- giore, 4 — 9 latitudine longioribus, 10:o latitudine aequilongo, ultimo praecedentibus duobus simul sumtis paullo breviore; prothorace elytris distincte angustiore, rotundato-quadrato, longitudine vix V3 Iatiore, apicem versus levissime angu- stato, subtiliter sat dense punctulato et pubescente, subopaco, medio ante basin obsolete foveolato, lateribus setis tenuibus 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 67 munito; elytris prothorace circiter V3 longioribus, subtiliter creberrime punctulatis, dense griseo-pubescentibus; abdo- mine sublineari, anterius subtiliter crebre, posterius parce sed usque ad apicem punctato. Long. 3,7 — 4 mm. Mas: abdomine segmento 6:0 ventrali satis fortiter pro- ducto, apicem versus modice angustato, apice rotundato. Fe mina: segmento 7:o dorsali obtuse emarginato, 6:0 ventrali haud producto. Bernh. Verh. zool. bot. Ver. in Wien 1900, 536, 10. Species magna A. elongatulae Grav. et A. gyllenhali Thoms. affinis, sed multo major, latior, prothorace longiore distinguenda; ab A. fusca[Sa.h\b. statura longiore, prothorace minus transverso tibiisque inermibus diversa. Sällsynt på öfversvämmade flodstränder i Lappmarkerna och norra Österbotten (Kemijärvi). — Äfven funnen i nord- ligare Norge (se B. Poppius, Festschr. fur Palmen, 138, 424). Anm. Denna art benämndes först af dr. Ber nhauerA sahlbergi och är under detta namn upptagen i Catal. Col. Fenn., men emedan Elppelsheim tidigare beskrifvit en art från Sibirien med samma namn, ändrades namnet för den förstnämnda till polaris. * 14. Atheta (Oreostiba) sibirica Mäkl. Lineari-elongata, aterrima, nitidula, tenuiter griseo-pubescens, capite protho- raceque subtilissime parce punctulatis, antennarum basi pal- pis pedibusque fuscis; capite majusculo prothorace vix an- gustiore, pone oculos subdilatato, fronte leviter longitudi- naliter impressa; antennis extrorsum leviter incrassatis, arti- culo secundo tertio subaequali, 4:o subquadrato, 5 — 10 cyathi- formibus, sensim latioribus, penultimis distincte transversis, ultimo penultimo sesqui longiore, ovato, acuminato; protho- race subquadrato, longitudinaliter excavato, lateribus setis nonnullis tenuissimis munito; elytris prothorace paullo la- tioribus sed parum, vix V4 longioribus, alutaceis, minus dense subtiliter punctatis, abdomine lineari, segmentis 2 — 4 subtilissime satis dense, 5—6 remote subtiliter punctatis. Long. 2,5 — 2,8 mm. Mas: prothorace profundius per totam longitudinem longitudinaliter excavato, segmento 6:0 ventrali paullo pro- 68 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910. ducto, postice anguste rotundato, 7:o dorsali leviter emar- ginato. Femina: prothorace minus fortiter tantum postice usque ad medium impresso, segmento 6:o ventrali vix producto, apice late rotundato. Homalota (Aliantha) sibirica Mäkl. Öfv. Finsk. Vet. Soc. Förh. 1880, 82. - - Atheta J. Sahlb. Kongl. Sv. Vet. Ak. Handl. 17, N:o 4, 93, 626. ■— Mäkl. 1. c. 18, N:o 4, 36, 11. A. (Oreostibae) tibiali Heer. affinis, sed capite majore prothorace vix angustiore, in mare fortiter longitudinaliter excavato seu latissime canaliculato abdominisque segmento 7:o dorsali apice distincte emarginato diversa. Sällsynt i Lappland. Jag har funnit ett exemplar (o) inom fjällregionen nära Yliköngäs i Utsjoki i finska Lapp- marken den 3 juli 1894. - - Äfven funnen i Norges fjällregion, på Kanin-halfön, på Waigatsch och Novaja Semlja, i arktiska Sibirien vid Jenisseis och Lenas nedra lopp samt på Tschuk- tscher-halfön. 15. Atheta (Oreostiba) frigida J. Sahlb. — Elongata, ater- rima, tenuiter griseo-pubescens, antennarum scapo, geniculis tarsisque fusco-piceis, capite prothorace distincte angustiore, late ovato, fronte impressa, antennis pilosis, apicem versus leviter incrassatis, articulo secundo tertio perparum longiore, 4:o quadrato, 5 — 10 sensim paullo latioribus, 10:o leviter transverso, ultimo hoc sesqui longiore; prothorace distincte transverso, longitudine sua l/3 latiore, lateribus angulisque rotundatis, postice obsolete longitudinaliter impresso, late- ribus setis nonnullis munito, subtilissime punctato; elytris prothorace paullo latioribus et distincte longioribus, obsolete punctatis et subtilissime alutaceis; abdomine sublineari vel postice vix visibiliter dilatato, segmentis 2 — 4 parce et sub- tiliter, 5:o remotius punctatis, 6:o sublaevi, 7:o densius punc- tato, apice leviter emarginato. Long. 2,5 — 3 mm. J. Sahlb. Kongl. Sv. Vet. Ak. Handl. 17, N:o 4, 93, 626 (1880). Praecedenti affinis, sed capite minore, prothorace distincte transverso, elytris prothorace distincte latioribus et longio- ribus distinguenda. 3. XII. 1910. Sahlberg, Aleocharider. 69 Funnen på tundran vid Ponoj, Litsa och Tschipnavlok på Kola-halfön af Envald, Edgren och förf., som äfven träffat den inom fjällregionen invid kanten af snödrifvorna nära Yläköngäs i Utsjoki den 3 juli 1894. — För öfrigt funnen i arktiska Norge, på Kanin-halfön samt på tundrorna nära Jenisseis mynning i arktiska Sibirien (B. Poppius, Festschr. fur Palmen, 142, 470). *16. Atheta (Dimetrota) miinsteri Bernh. Elongata, nigra, subopaca, parce tenuiter griseo-pubescens, elytris pedibusque nigro-piceis, geniculis, tarsis et saepe etiam tibiis anticis ru- fescentibus; capite lato prothorace paullo angustiore, alu- taceo et subtiliter punctulato, oculis majusculis, temporibus oculorum diametro brevioribus, fronte sublaevi deplanata; antennis pilosis, apicem versus perparum incrassatis, articu- lis 4 — 6 longitudine parum latioribus, 7 — 9 distincte trans- versis, 10:o iterum paullo longiore, ultimo duobus praece- dentibus simul sumtis longitudine aequali; prothorace longi- tudine sua plus quam dimidio latiore, lateribus subrectis, supra parum convexo-alutaceo, satis crebre subtiliter punc- tato, lateribus setis nonnullis tenuibus instructo; elytris prothorace distincte latioribus et circiter 1I3 longioribus, satis profunde et crebre punctatis; abdomine antice sub- lineari, postice modice angustato, segmentis anterioribus distincte parcius punctulatis, posticis laevigatis, lateribus setis rigidis exsertis armatis. Long. 2,2 — 2,5 mm. Mas: antennis articulis 4 basalibus dense nigro-pu- bescentibus; primo magno, valde dilatato, secundo triplo latiore, 3:o distincte clavato, praecedenti multo longiore et paullo crassiore; segmento 7:o dorsali apice truncato, sub- tiliter sed distincte crenulato, 6:o ventrali perparum pro- ducto, apice rotundato. Bernh. Miinch. Koleopt. Zeitschr. I, 55, 2 (1902). Species structura antennarum in mare insignis, colore nigro haud aeneo-micante ab A. atramentaria mox distin- guenda et A. frigidae paullo simulans, sed oculis majoribus, capite prothoraceque brevioribus, abdomineque apicem ver- sus distincte angustato mox distinguenda. 70 Sahlberg, Aleocharider. 3. XII. 1910. Torde förekomma uteslutande inom fjällregionen. Tagen af mig tillsammans med A. frigida nära Tenojoki i Utsjoki den 3 juli 1894 samt på Aakenustunturi i Kittilä i medlet af juni och på Peltotunturi i Enontekis i medlet af juli 1905 af U. Saalas. — För öfrigt funnen endast i Norge. 17. A. (Dimetrota) allocera Eppelsh. — Elongata, nigra, parum nitida, parce tenuiter griseo-pubescens, pedibus fuscis, tibiis tarsisque dilutioribus; capite latiusculo prothorace per- parum angustiore, lateribus subtiliter et parce punctulato, fronte medio laevi et obsolete foveolato, oculis mediocribus; antennis brevibus, crassis, pilosis, articulo 2:o 3:o vix lon- giore, 4:o leviter 5 — 10 sensim magis transversis penultimo longitudine sua iere duplo latiore, ultimo praecedentibus duobus simul sumtis aequilongo; prothorace transversim quadrato basi foveolato, angulis omnibus late rotundatis, subtilissime minus dense punctulato, lateribus setis nonnullis tenuibus munito; elytris prothorace fere dimidio longioribus, paullo distinctius quam in prothorace subrugoso punctatis; abdomine segmentis basalibus minus crebre parcius punctu- latis, 5 — 6 sublaevibus, lateribus praesertim posterius setis nigris erectis ornatis. Long. 2,5. Mas: antennis articulis 4 basalibus longius nigro-pube- scentibus, articulo 3:o leviter clavato, 2:o latitudine et longi- tudine aequali; segmento 7:o dorsali apice distincte emargi- nato, 6:o ventrali perparum producto, apice anguste rotundato. Eppelsh. Deutsch. ent. Zeitschr. 1893, 36. Funnen vid Ketola i närheten af Nuortijärvi i ryska Lappmarken af B. Poppius. — För öfrigt känd endast från östra Sibirien och Norges fjälltrakter. Då det i universitetets finska museum förvarade exemplaret är defekt, har jag upp- gjort beskrifningen efter sibiriska exemplar och uppför arten såsom finsk på Bernhauers auktoritet. * 18. A. excelsa Bernh. — Jag har funnit denna art bland järpexkrementer i Korpilahti i norra Tavastland den 3 juli 1902 samt under nedfallna löf vid Kirjavalahti i Ladoga- Karelen den 4 juli samma år; vid Angeli invid Inarijoki i Lappland är den tagen den 24 juli 1905 af U. Saalas. Mötet den 4 februari 1911. 71 *19. A. sahlbergiana Bernh. — Sällsynt; funnen några gånger i Karislojo och Sammatti af mig och U. Saalas. Anm. De tvenne sist anförda arterna komma att utförligt be- skrifvas i Bernhauers arbete, hvarför jag anser mig ej böra gå namngifvaren i förväg genom att för dem lämna några diagnoser. Mötet den 4 februari 1911. Till inhemska medlemmar invaldes arkitekt G. Stenius samt studenter K. M. W. Aschan och M. A. Salokas (alla föreslagna af professor J. Sahlberg). Till publikation anmäldes: G. Marklund, Bidrag till kännedomen om Taraxacum- floran i Karelia ladogensis. Lääketieteen kandidaatti A. Ruotsalainen piti esitel- män sisälmysloismatojen levenemisestä ja esiintymisestä Hel- singin lapsissa. Gymnastiklärare Bruno Florström hade insändt föl- jande meddelande: „Hos Sällskapet får härmed jag anmäla, att i Satakunta anträffats en för vår flora ny Taraxacum-Sirt, nämligen T. lu- cidum Dahlst. Exemplar af denna art insamlades af mig i Björneborg i en af stadens skvärer den 13 juni 1910, och har bestämningen kontrollerats af doktor H.Dahlstedt. T.lucidum är tidigare känd från Sverige och Norge. Såsom nya för området Satakunta är jag därjämte i tillfälle omnämna T. alatum Lindb.fil., T. pectinatiforme Lindb. fil. och T. semiglobosum Lindb. fil., hvilka arter af mig där- städes insamlats." 72 Huumonen. — Wuorentaus. 4. II. 1911. Ylioppilas M. E. Huumonen näytti jäkälät: Cladonia glauca Floerk., jonka hän oli viime kesänä löytänyt Kempe- leestä, Ob, ja jota ei ennen ole ilmoitettu Suomesta löyde- tyksi, sekä Cladonia fimbriata f. subcornuta Nyl. [= Cl. fim- briata f. furcellata (Hoffm.) Wainio], joka ulkomuodoltaan on hyvin edellisen kaltainen, ja jonka esittäjä oletti maassamme jokseenkin yleiseksi, vaikka se on vielä vähän tunnettu. Sitä ei nimittäin ole kasvitieteellisen museon suomalaisissa ko- koelmissa muuta kuin 1 kpl., otettu Korpilahdelta, sekä Norr- lin & NylanderMn Herbarium Lichenum Fenniae'ssa Helsin- gin luota. Esittäjän näyttämä kpl. oli Oulun luota. Mää- räykset ilmotti esittäjä t:ri E. A. Wainio'n tarkastaneen. Ylioppilas Y. Wuorentaus esitti seuraavat huomatta- vat Hemiptera-löy döt: 1. Stenodema trispinosum Reut. — Luonnontieteelliseltä alueeltamme on Stenodema trispinosum Reut. tavattu ennen ainoastaan Solovetskoin saarella, mista sen on löytänyt pro- fessori K. M. Levander. Kesäkuun 14 päivänä 1909 tapasin sen Oulujärven hiekkarannalla Säräisniemellä. Tämä löytö lienee merkittävä yhtenä lisänä itäisten muotojen esiintymi- sestä maassamme, sillä Stenodema trispinosum Reut. on hy- vin laajalle levinnyt Pohjois- ja Keski-Aasiassa ja professori O. M. Reuter'in mukaan myöskin Japanissa ja Pohjois- Amerikassa sekä tavattu Krimillä, Sareptassa Etelä-Venäjällä ja Turkestanissa. 2. Deltocephalus sabulicola Curtis. — Kokkolan sata- massa, Ykspihlajassa olevalla hietikolla tapasin heinäkuun 19 päivänä 1910 £/ym«s-mättäissä verrattain runsaasti esiin- tyvänä tämän harvinaisen Deltocephalus -lajin. Ennen on luonnontieteellisellä alueellamme sen tavannut prof. J. Sahl- berg, nimittäin Venäjän Lapissa Varsuga-joen suussa olevalla lentohietikolla. Mitä Deltocephalus sabulicola'n levenemiseen tulee, niin on se tavattu Pohjois-Afrikassa, Ranskassa, Eng- lannissa ja Ruotsissa. 4. II. 1911. Ruoranen, In Nord-Tavastland gesammelte Hydrachniden. 73 Fil. kand. A. R. Ruoranen jätti painettavaksi: Verzeichnis von in Nord-Tavastland gesammelten Hydrachniden. Die hier aufgezählten Hydrachniden wurden von mir in den zwei letzten Jahren (1909 und 1910) in den Kirchspie- len Petäjävesi und Jyväskylä (etwa 62 14' nördl. Breite) ge- sammelt. Die Untersuchung- des Materials geschah im La- boratorium der finländischen hydrographisch-biologischen Kommission zu Helsingfors. Die in Finland zum ersten Mal gefundenen Arten sind mit * bezeichnet. Eylaidae. *1. Eylais hamata Koenike. — Diese mit besonders langer Augenbriicke versehene Form habe ich am 3/7 in zwei Exx. im See Petäjävesi gefunden. *2. E. infundibulifera Koenike. Im Kelve-See und anderen Seen mehrere Exx. Scheint die häufigste Eylais- Art in diesen Gewässern zu sein. * 3. E . triarcuata Piersig und • *4. E. soari Piersig. — Von beiden habe ich nur je ein Exemplar im Petäjävesi am 18/7 entdeckt. * 5. E. bisinuosa Piersig. Einige Exemplare, am 3/7. * 6. E. extendens Mull. — Ein Paar Exx. im See Kirrin- järvi am 3/7. * 7. E. rimosa Piersig. — Drei Exx. aus dem Petäjävesi. Eine verwandte Form konnte ich nicht identifizieren. * 8. E. setosa Koenike (?). — Ein Individuum aus dem Pe- täjävesi. Die Eylais-Arten, welche man schon beim Betrachten des lebenden Tieres dadurch erkennt, dass sie das vierte Beinpaar, welches nicht mit Schwimmhaaren versehen ist, unbenutzt hängen lassen, sind sehr häufig auch weiter vom Ufer, besonders in Seen mit Schlammboden. 74 Ruoranen, In Nord-Tavastland gesammelte Hydrachniden. 4. II. 1911. Hydryphantidae. 9. Hydryphantes ruber (De Geer). — Diese mit Riissel versehene, rote Wassermilbe habe ich im Kelve-See in 2 In- dividuen angetroffen. * 10. H. placationis Thor. — Zwei Exemplare aus einer Pfiitze. Die Geschlechter, welche nur durch die Grösse zu unterscheiden sind, konnte ich nicht bestimmen. 11. Thyas venusta C. L. Koch. Drei Exemplare aus dem Kelve-See, im Juli; an einer mit Seerosen bewachsenen Stelle. Sie scheint sich meistens am Boden aufzuhalten, weil ihre Beine keine Schwimmhaare haben. *12. Panisus torrenticolus Piersig. — Diese eigentiim- liche, gepanzerte Form ist im Kelve-See am torfigen Schilf- Ufer am 3/7 gefunden worden. Nur 1 ^ (6 unbekannt). Ihre Länge 1,2 mm, Breite l,oi mm. 13. Diplodontus despiciens (Mull.). 66 u. cjxj>. Diese durch 4 getrennte Augen ausgezeichnete, hellrote Wasser- milbe ist häufig in allén Seen, Tiimpeln und gewöhnlich auch in Pfutzen. Kommt oft am Moorufer ganz am Torfe vor, wo man dieselbe sich langsam bewegen sieht. Am 3/7 — 5/8. Hydrachnidae. * 14. Hydrarachna schneideri Koenike. - - Ein Exemplar von dieser grossen, roten Art habe ich in dem moorigen Vuorilampi-Tumpel am 7 7, und nebst zahlreichen Exemplaren beider Geschlechter im See Kirrinjärvi am 10/7 angetroffen. * 15. ti. conjecta Koenike. — Nur ein ^-Individuum aus dem Petäjävesi im Juli. Hygrobatidae. Die Glieder dieser grössten Familie bilden den Hauptteil in den Fangen, obgleich sie weder durch ihre Grösse, noch durch eine rote Färbung wie die vorigen auffallen. *16. Lebertia insignis Neuman. — Diese Art, die Dr. Nordenskiöld in Siid-Finland vergebens suchte, kommt in meinem Material in einem Exemplare vor. Ist an einem 4. II. 1911. Ruoranen, In Nord-Tavastland gesammelte Hydrachniden. 75 Aachen, lehmigen Ufer im See Mustaselkä am 2T 7 gefangen. Länge l,os mm, Breite 0,83 mm, erstes Bein 0,so mm läng. 17. Limnesia maculata (Mull.). — Kommt in allén Ge- wässern sehr zahlreich vor. Während der Monate Juli und August habe ich sie am regelmässigsten gefunden, aber sie zeigt sich schon viel friiher und auch später im Sommer. Nach etwa 30 Tagen entwiekelten sich aus ihren Eiern lebhafte, 6-beinige Larven. 18. L.pardina Neuman. — Diese Art ist mir in 3 ^-Exem- plaren aus dem See Mustaselkä bekannt. Am 27/8 erbeutet. *19. Unionicola intermedia Koenike und 20. U. ypsilophora (Bonz). — Beide Arten treten sehr reichlich an den Kiemen der Anodonta auf, im See Atve im Kirchspiel Jyväskylä. Es fanden sich sowohl Erwachsene als Larven in verschiedenen Entwicklungsstufen. 21. U. crassipes (Mull.). - - Aus einem Aachen, mit Equi- setum und Sparganium bewachsenen Gewässer im Juli — Au- gust. Sowohl cg als $$ nebst älteren Larven. Neben Indi- viduen mit gewöhnlicher wassergrauer Färbung, welche ih- nen als Planktonwesen niitzlich ist, werden bisweilen dunkle Individuen angetroffen. * 22. Neumania vernalis (Mull.). — Am 2/7 aus dem Musta- selkä-See. Von dieser in Deutschland am häufigsten vorkom- menden Neumania- Art fand ich nur 1 ^-Exemplar. *23. Pionacercus uncinatus (Koenike). — Ein 0,6 mm långes o-Individuum. 24. Hydrochoreutes ungulatus (C. L. Koch). — Scheint ziemlich häufig in den hiesigen Seen und Tiimpeln zu sein. Ihr Männchen ist in der Regel selten. 25. ti. cruciger Neuman. — Zwei ^-Exemplare aus dem Petäjävesi. Die beiden letztgenannten, ausserordentlich lang- beinigen Arten sind echte, im Wasser schwebende Hy- drachniden. Die Piona-Arten sind auch hier die häufigsten Wasser- milben. Trotzdem werden sie selten an gänzlich unbe- wachsenen, z. B. steinigen Ufern gefunden. Auffallend ist die Seltenheit der Männchen. Z. B. habe ich von einer so häu- 76 Ruoranen, In Nord-Tavastland gesammelte Hydrachniden. 4. II. 1911. figen Art, wie Piona rufa es ist, kein 5 entdeckt. Was die verschiedenen Arten betrifft, ist die Häufigkeit jedoch ein wenig variierend. 26. Piona nodata (Mull.). Ist neben Piona conglobata eine der häufigsten ihres Geschlechts. Dieser Umstand be- wirkt auch ihre bedeutende Variation in bezugauf die Grösse. Neben 0,6 mm langen Individuen giebt es 2 mm länge; jene Ziffer bezeichnet die Grösse der Männchen, von denen ich auch einige gefunden habe. Am 28 7, 2 7, 30/7, 4/9. 27. Piona longipalpis (Krend.). Ist in vielen Seen häufig. Auch 3 66 ist es mir gelungen zu fangen. Variiert beträchtlich in der Grösse. Im Juli. 28. Piona fuscata Herm. — Scheint nicht allzu häufig zu sein, da ich von derselben nur 10 Q-Exemplare in den Seen Petäjävesi und Kelvejärvi gefunden habe, und zwar am 8~ 15/8, 4/9. Die Grösse der Exemplare war sehr gleich- mässig, die Farbe nicht variierend. 29. Piona rotunda (Kramer). — Mehrere Weibchen und ein Paar Männchen. Im See Mustaselkä. 30. Piona carnea C. L. Koch. 2 Exemplare, ein 5 und ein p, aus einem Moortumpel, wo sie sehr dunkel wa- ren, wie es fur solche Formen charakteristisch ist. 31. Piona rufa Piersig. — Eine sehr häufige Wasser- milbe, besonders in einigen Gewässern, wie in dem Meros- See, wo ich sie am 14/7 in dichten Scharen antraf, ca ll4 m öder weniger tief iiber einem von Pflanzenrestern schwarzen Boden. Alle waren Weibchen. Durchschnittliche Grösse 1,6 mm. Es gab einige ganz schwarze Individuen. Ausser diesen 7 Arten erwachsener Pionen, habe ich auch reichlich 6-beinige P/ona-Larven gefunden, von denen es mir gelungen ist, nur einige wenige zu bestimmen, z. B P. longipalpis. Einige von diesen stimmen mit den von Neuman aufgestellten Arten Nesaea punctata und N. viri- dula gut iiberein. Ihre Grösse ist gewöhnlich wenig unter 0,5 mm. * 32. Forelia liliacea (Mull.). — Ein 0,5 mm långes Männchen aus dem Petäjävesi. 4. II. 1911. Ruoranen. Forsius. 77 33. Arrenurus neumani Piersig. — Ist die häufigste Art der grossen Gattung, namentlich in Tiimpeln, aber auch in Seen; c c jedoch seltener. Im Kelve-See fand ich am 8/8 zahlreiche Individuen, die dicht am moorigen Ufersaume in ruhigem Wasser dahinschwammen. *34. A. batillifer Koenike. — Ein ^-Individuum von dieser grossen Art habe ich im Tiimpel Kuusela am 4/9 ge- funden. 35. A. bicuspidator Berlese (A bituberosus Piersig, Nor- denskiöld *). — 7 <£(j) aus den Tiimpeln Kuusela und Lauta- lampi am 4/9, 31/s» etwa l,o mm läng, 0,9 mm breit. Scheint nach A. neumani die häufigste Arrenurus- Art zu sein. Kommt besonders an Moorufern vor. 36. A. pustulator (Mull.). — In meiner Sammlung habe ich nur ein typisches c-Individuum aus Kaunikkilahti. Selten. * 37. A. nobilis Neuman. — Ist, wie die 2 folgenden Ar- ten, eine mit einem langen Hinterleibsanhang versehene Form. Ein schön griines Männchen aus dem Tiimpel Kuu- sela. Länge 1,05 mm, Breite 0,86 mm. *38. A. tubulator (Mull.). — Gefangen am 8/8 in einer Pfiitze 1 c, deren Länge l,i3 mm, Breite 0,75 mm war. 39. A. globator (Mull.). — Zwei griine cg aus dem Kelve- See. Grössenverhältnisse: Länge 0,74 mm, Breite 0,45 mm. Von Arrenurus-Larven habe ich nur ein <£, ein 0,74 mm långes Exemplar, gefunden. Från med. kand. Runar Forsius inlämnades till publi- kation: Zur Kenntnis einiger Blattwespen und Blattwespenlarven. Seit einigen Jahren habe ich mich näher mit biologischen Studien iiber Blattwespen beschäftigt, teilweise mit Unter- *) A. bicuspidator und A. bituberosus werden in Dr. Nordenskiölds Verzeichnis als verschiedene Arten aufgefuhrt; doch sind sie mit einander synonym. 78 Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 4. II. 1911. stiitzung der Societas pro Fauna et Flora Fennica, und dabei mehrere Blattwespenarten geziichtet. Die Mehrzahl dieser Arten ist schon vorher genau bekannt. Es ist mir aber auch gelungen, einige bisher unbekannte Arten zu zuchten; andere waren bisher im Larvenzustande nicht bekannt öder nur ungeniigend beobachtet worden. Im folgenden gebe ich die Diagnosen der neuen Arten sowie Notizen iiber einige be- merkenswerte Formen. Die geziichteten Arten habe ich streng isoliert. Hier- durch können Verwechslungen als ausgeschlossen angesehen werden. Die Zucht geschah hauptsächlich in Blumentöpfen, wo die Pflanzen in Gazehiillen eingeschlossen wurden. Hierdurch bekamen die Larven immer frisches Futter, und ein Verkummern der Exemplare konnte vermieden werden. Die mit Nummern versehenen Blumentöpfe wur- den im Freien bis Januar — Februar aufbewahrt und dann in ein geheiztes Zimmer gebracht, wo die Blattwespen im Februar — Mai ausschliipften. Nebenbei habe ich eine Anzahl parasitischer Tierformen erhalten, hauptsächlich Schlupfwespen und Fliegen. Sobald sie von Spezialisten sicher determiniert worden sind, werde ich ein Verzeichnis derselben publizieren. 1. Neurotoma sorbi n. sp. — Im Sommer 1909 fand ich im Kirchspiel Karislojo, Suurniemi, im siidlichen Finland am 31. VII und 11. VIII zwei Kolonieen Neurotoma-Lavven auf Sorbus aucuparia L. Die erste Kolonie enthielt 12 Larven, welche schon ziemlich erwachsen waren. Dieselben wurden in einem Blumentöpfe geziichtet und gruben sich am 16. — 29. August in die Erde ein. Leider gingen alle diese Larven zugrunde, wahrscheinlich weil die Erde zu trocken wurde. Ich möchte auf Grund vieler Beobachtungen vor Zucht von Lydiden in Blumentöpfen warnen und råte allén Ziichtern Glastöpfe zu gebrauchen. Die zweite Kolonie war schon ausgewachsen und enthielt nur 3 Larven; einige hatten ver- mutlich schon das Gespinst verlassen. Diese wurden gluck- licherweise in einen Glastopf gesetzt, und 54 Tage nachdem derselbe in ein geheiztes Zimmer gebracht worden war, erhielt 4. II. 1911. Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 79 ich ein 6, das von den bisher bekannten Arten verschieden ist. Da auch die Larven änders gezeichnet sind, muss diese Art als n. sp. angesehen werden. Dr. Enslin-Furth hat das 5 gesehen und es ebenfalls als n. sp. bezeichnet. Die Larven leben gesellschaftlich in einem mit Exkre- menten der Larven durchsetzten, gemeinsamen, zirka faust- grossen Gespinst. Sie sind als ausgewachsen 17 — 20 mm läng. Der Körper ist fein chagriniert; die Farbe blass griingelb. Kopf schwarz, rund, glänzend; Mundgegend bleich; Anten- nen schwarz, 8-gliedrig; Glied 1 und 2 sehr kurz, platten- förmig; Glied 1 beinahe doppelt so breit wie 2, das wie- derum doppelt so breit wie 3 ist; Glied 3 und 4 gleichlang, doppelt so läng wie 2 und 5; Glied 6 so läng wie 4, Glied 7 V3 von 6 und Glied 8 etwa 1 1/2-mal so läng wie 7. Rucken mit wenig hervortretendem, griinem Ruckengefäss. Thora- calbeine schwarz geringelt. Das erste Körperglied iiber den Thoracalbeinen mit einer Reihe horizontal verlaufender, schwarzer Flecke. Uber dieser Reihe zwei kleinere, schwarze Flecke und noch höher auf dem Rucken jederseits ein etwas grösseres Dreieck, dessen Basis nach unten gerichtet ist. Das zweite Körperglied hat auf dem Rucken nur zwei kleine, schwarze Flecke. Das letzte Körperglied ist schwarz und oben mit einem beinahe kartenherzförmigen, gelben Flecke gezeichnet, dessen Basis caudal gerichtet ist. Afterstäbchen 4-gliedrig. Glied 1 läng und dick, 4-mal so läng und etwa doppelt so breit wie Glied 2; Glied 3 so läng wie 2, dunkel gefärbt wie das letzte Glied, das etwa so läng wie 2 + 3 ist. Nach der letzten Häutung erhalten die Larven eine braun- gelbe Farbe, und von den dunklen Zeichnungen sind nur folgende erhalten: der schwarze Kopf, die Basis des ersten Brustfusspaares, ein kleiner Fleck vor diesem und die letzte Ventralplatte. Die Larven haben in diesem Stadium keine Spinnwarzen und lassen sich zur Erde fallen, sobald man sie beunruhigt. Sie bauen in der Erde eine kleine, ovale, glattwandige Höhle, in welcher sie den Winter zubringen, ohne sich zu verpuppen. Der Imago fliegt vermutlich An- fang Juli. 80 Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 4. II. 1911. c. Kopf schwarz; Untergesicht bis iiber die Antennen und ein Fleck am oberen, inneren Augenwinkel gelb; Man- dibeln braun mit schwarzer Spitze; Antennen gelb, gegen die Spitze braun. Thorax schwarz; Beine und Trochanteren gelb; die Spitze der Hiiften gelb; Fliigeldecken gelb; Fliigel hyalin mit braunem Geäder, dieses gegen die Basis gelb wie der Costa; Stigma dunkelbraun. Abdomen schwarz. Die Mitte der letzten Bauchsegmente, die letzte Ventralplatte sowie die Genitalien braun. Kopf hinter den Augen gerundet verschmälert, fast brei- ter als der Thorax. Oberkopf dicht und grob punktiert, glänzend. Wangen iiber der Fiihlerhöhe etwas gewölbt. Scheitel hinten gerandet. Antennen etwa so läng wie der Hinterleib, 21-gliedrig; Glied 1 ziemlich dick, beinahe so läng wie Glied 4 + 5; Glied 3 etwa so läng wie die drei fol- genden zusammen. Thorax glänzend. Pronotum ziemlich grob und dicht punktiert. Der Mittellappen des Mesonotum fein punktiert mit starkem Glanze; Seitenlappen in der Mitte grob und stark punktiert. Schildchen mässig grob punk- tiert, in der Mitte gekielt. Abdomen fein chagriniert mit etwas fettigem Glanze. Klauen gespalten. Länge 9,5 mm. Fliigelspannung 18 mm. Typus im Museum Helsingforsiae. Diese neue Art könnte möglicherweise als das bisher unbekannte c von Ar. mandibularis Zadd. angesehen wer- den, gehört aber unzweifelhaft zum Subgenus Neurotoma. Von N. nemoralis L. durch die einfacher gezeichnete Kör- perfarbe verschieden. N. flaviventris Retz. ist grösser und hat u. a. eine deutliche Substigmaticalbinde. N. iridescens André (Japan und Sibirien) ist bunter gefärbt. N. fasciata Nort. (Amerika) und N. fausta Klg (Mitteleuropa) haben dunkle Fliigel. 2. Pteronus similis n. sp. (c5o). Beim o ist der Kopf schwarz mit einem gelben Flecke am oberen, inneren Au- genvinkel, Clypeus unten und Oberlippe gelb; Mandibeln gelbbraun mit dunklerer Spitze; Palpen gelb. Thorax rotgelb und schwarz gezeichnet, jedoch der untere Teil des Proster- num und die Mittelpartieen der Mittel- und Vorderlappen des 4. II. 1911. Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 81 Mesonotum schwarz, Mittelbrust ringsum mehr öder weniger breit schwarz gerandet, Episternen, Schildchen und Hinter- schildchen ganz schwarz. Fliigel leicht rauchfarbig; Geäder dunkelbraun, gegen die Basis gelb; Costa zur Hälfte bleich; Stigma dunkelbraun. Beine gelb ; Hinterschenkel an der Spitze oben leicht geschwärzt; Hintertibien an der Spitze bis zu l/3, wie die Hintertarsen, geschwärzt; Klauen braun; Sporne der Tibien gelb; Vorder- und Mitteltarsen bisweilen an der Spitze grau. Abdomen rötlich-gelb; Sägescheide und Cerci schwarz; Säge gelb. Kopf ziemlich dicht und fein punktiert, glänzend, ein wenig schmäler als der Thorax, hinter den Augen wenig verengt, unten kurz grau, oben schwarz behaart; Antennen mässig dick, etwa so läng wie der Hinterleib; Scheitel etwa dreimal so breit wie läng, in der Mitte gefurcht, seitlich und vorne deutlich begrenzt; Oberkopf undeutlich gerandet; Area frontalis deutlich begrenzt; Ocellen mässig gross, die oberen in der Augentangente; Kopf zwischen den Anten- nen kielförmig erhaben, in der Mitte mit einer tiefen Grube versehen; Untergesicht unter den Antennen gefurcht. Thorax oben fein und dicht punktiert, fast matt, fein gelblich be- haart; Scutellum feiner punktiert und glänzender; Brust fein punktiert mit starkem Glanze. Die dritte Cubitalzelle der Vorderfliigel gegen das Ende ein venig verbreitert. Abdomen fein sculptiert, mit fettigem Glanze; Sägescheide breit, von oben gesehen gegen die Spitze breit gerundet, dicht gelblich behaart, von der Seite gesehen am Ende fast abgeschnitten; Säge breit. Länge 6,o — 8,o mm. Fliigelspannung 15,5 — 17,o mm. ö. Kopf schwarz; unterer Teil des Clypeus, Oberlippe, Palpen und Mandibelnbasis braun. Thorax schwarz; Prono- tumecken breit und Flugeldecken gelb. Fliigel wie beim^; Huften an der Basis verdunkelt. Beine gelb; Hintertibien am Ende und Hintertarsen schwarz. Abdomen unten gelb, nur an der äussersten Basis schwarz; oben an der Basis sowie die Spitze schwarz; Segmente 3— 6( — 7) mehr öder weniger gelb, seitlich oft mit schwarzen Flecken besetzt. 82 Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 4. II. 1911. Antennen bedeutend länger als der Hinterleib, etwas kräftiger als beim <£, von der Seite eingedriickt. Kopf hinter den Augen gerundet verschmälert, wenig schmäler als der Thorax. Das letzte (8) Ruckensegment mit zwei nach hin- ten stark divergierenden Furchen, dazwischen ein scharfer Kiel, der das Ende des Segmentes weit iiberragt; dieser Fortsatz ziemlich breit, etwa so breit wie läng; das letzte Bauchsegment am Ende gerundet. Länge 5,5 — 6,5 mm. Flii- gelspannung 12,5 — 13,5 mm. Diese neue Art ist ein echter Pieronus, gehört zu der Salicis- Gruppe l) und gleicht am meisten Pt. ribesii Scop. Das <£ wird durch die dicke Sägescheide und den kurzen Scheitel gekennzeichnet. Der sehr dicke Fortsatz des letzten Ruckensegmentes und der kurze Scheitel charakterisieren das ö. Die Färbung ist ein wenig variabel. Der gelbe Fleck an der oberen, inneren Augenecke ist bei einigen Exemplaren ziemlich gross, dreieckig, und erstreckt sich bis zum Hin- terrande des Kopfes, bei anderen ist derselbe kaum sichtbar öder garnicht vorhanden. Dagegen ist der Hinterleib bei allén weiblichen Exemplaren — ich habe deren zirka 30 ge- sehen — , mit Ausnahme der Sägescheide und Cerci, ganz rotgelb. Die schwarzen Flecke an der Oberseite des Tho- rax variieren auch in der Grösse. Das Männchen ist sonst ziemlich konstant gefärbt, nur die Zeichnung des Abdomen ist variabel. Bei den meisten Exemplaren sind die Segmente 3 — 5 seitlich mit 2 ovalen, schwarzen Flecken versehen. An dem Segment 6 sind diese Flecke verwachsen. Bei den dun- kelsten Exemplaren ist Segment 6 ganz schwarz, und die seitlichen Flecke an den ubrigen Segmenten sind gross und bisweilen verwachsen. Bei den hellsten Exemplaren dage- gen sind die Flecke an den Segmenten 3 — 5 beinahe ver- schwunden und nur angedeutet. Pt. similis ist in den Kirchspielen Karislojo und Lojo im siidlichen Finland ziemlich häufig. Mein Bruder Irmer ') Vergl. Konow, Fr. W., Revision der Nematiden-Gattung Pte- ronus Jur., Zeitschrift fur Hymenopterologie und Dipterologie, Vol. II, pag. 305 ff., Teschendorf 1902. 4. II. 1911. Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 83 hat auch die auffallend gefärbten Larven im Herbste 1910 im Kirchspiel Esbo gesammelt. Diese Art hat bei uns jähr- lich zwei Generationen. Die erste Generation fliegt Ende Mai und Anfang Juni, die zweite Anfang bis Mitte Juli. Ver- mutlich hat diese Art eine weite Verbreitung. *) Diese interessante Art beobachtete ich zuerst im Som- mer 1907 in Karislojo, wo ich die charakteristischen Larven auf Betula verrucosa fand. Im Sommer 1908 erzog ich sie zum erstenmal und isolierte dieselbe in den Sommern 1909 und 1910. Durch Zucht habe ich die Zusammengehörigkeit der beiden Geschlechter nachgewiesen. Die Larven sind ganz blauschwarz mit bronzeartigem Glanze. Diese Farbe haben sie schon im Alter von 2 — 3 Tagen und behalten dieselbe bis zur Verpuppung. Die aus- gewachsene Larve ist 15 — 22 mm läng. Der Kokon ist blau- schwarz, ziemlich weich, 7,5—9 mm läng und 3,o— 4,5 mm breit. Er wird zwischen Moos, verwelkten Blättern u. s. w., selten frei an den Zweigen, befestigt. Im Jahre 1910 erhieltich als Parasiten (1 5) die Ophionide Holcocremna claudestina Hgn. Ein (j> derselben Art sah ich am 9. VIII. 1910 mit Eierlegen in die jungen Larven des Pteronus similis beschäftigt. Dieser Parasit ist friiher aus Larven von Croesus uarus erzogen (Fletcher). Typen im Museum Helsingforsiae und in meiner Sammlung. 3. Lygaeonematus robustus Knw. — Am 18. VII. 1909 fand ich in einem ziemlich dunklen Walde im Kirchspiel Ka- rislojo, Suurniemi, in Regio aboénsis im siidlichen Finland an den niederen Ästen einer grossen Fichte (Picea excelsa Link) eine Kolonie mir unbekannter Larven einer Tenthre- dinide. Die Larven (26 Stuck) waren schon ziemlich erwach- sen. Am 21. VII verkrochen die ersten Larven sich in das Moos, und am 10. VIII hatte die letzte Larve ihren Kokon angefertigt. Im Zimmer gezuchtet, erschienen die Imagines !) Dr. med. E. Enslin-Furth in Bayern, der einige meiner Exem- plare gesehen hat und auch fiir n. sp. erklärt, glaubt die Art in Mittel- europa gefunden zu haben. Seine Exemplare sollen jedoch schwarze Mesopleuren und geschwärzte erste Hinterleibssegmente haben. 84 Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 4. II. 1911. am 21. II. — 5. III. 1910, was der ersten und zweiten Woche des Juni entsprechen diirfte. Die erwachsene Larve hat folgendes Aussehen. Körper ziemlich breit und ein wenig flach gewölbt. Die grösste Breite findet sich zwischen dem ersten und zweiten Viertel. Kopf dunkel (pechbraunschwarz), mit schwarzen Augen und brauner Mundgegend. Körper hellgrun, wenig glänzend. Thoracalbeine schwarz mit einem hellen Ringe in der Mitte öder nur mit einem hellen Punkte an der Innenseite. Abdo- minalfusse griin. Riicken mit drei schwarzen Streifen, welche an dem letzten Segmente unter einander verschmelzen. Die Seitenstreifen sind zirka 0,5 mm breit und beginnen hinter den Augen. Der Mittelstreif ist anfangs ebenso breit, wird aber schon auf dem zweiten Segmente um die Hälfte schmä- ler. Uber den Bauchfiissen finden sich zwei schwarze Punkte, von denen der obere zugleich der vordere ist. Das vor- letzte Glied hat nur einen solchen Punkt, das letzte keinen. Nach dem letzten Hautwechsel verlieren die zuerst in das Moos verschwindenden Larven (die 66?) die dunkle Kopffarbe, nur die Augen sind schwarz, und von den iibri- gen dunklen Zeichnungen sind nur schwache Spuren zu se- hen. Länge der ausgewachsenen Larve 18 — 26 mm, Breite 3,5 — 5,5 mm. Der Kokon ist 7,5 — 12 mm läng und 4,5 — 6 mm breit, von rötlichbrauner Farbe und demselben Aussehen wie die- jenigen der Lophyrus-Arten, nur etwas weicher und nicht so glatt wie diese. Er wird frei an den Fichtennadeln befes- tigt öder zwischen Moos verborgen. Das Weibchen stimmt vollkommen mit der von Konow *) gegebenen Beschreibung iiberein. Länge 10 — 12 mm. Flii- gelspannung 21 — 23,5 mm. Das bisher unbekannte 6 unterscheidet sich von dem einfarbigen Weibchen in vielen Hinsichten und verweist diese 2) Konow, Fr. W., Neue öder wenig bekannte Tenthrediniden und eine analytische Ubersicht der Gattung Holcocneme Knw, Ter- mészetrajzi Fuzetek, Vol. XVIH, p. 53, Budapest 1895. 4. II. 1911. Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 85 Art unzweideutig in die Gruppe von L. pini Retz. Es hat folgendes Aussehen: Körper ziemlich bunt ockergelb und schwarz gefärbt. Kopf gelb mit schwarzen Augen und einem grösseren, schwar- zen Flecke, der den oberen Teil des Hinterkopfes, den Schei- tel und den oberen Teil der Stirn bis unter das unterste Nebenauge deckt; Untergesicht weisslich gelb; Antennen und Palpen gelb; Spitze der Mandibeln und Mundgegend braun. Thorax oben schwarz; Pronotum und Fliigelschup- pen gelb; Cenchri weiss; Unterseite gelb mit dunklen Su- turen und einem schwarzen länglichen Fleck an der Mitte der Mesopleuren; Epimeren des Metathorax schwarz. Beine gelb; Basis der Mittel- und Hinterhiiften geschwärzt. Fliigel hyalin; Geäder und Stigma dunkelbraun; Costa braun. Ab- domen oben braunschwarz; Suturen der Segmente bisweilen gelblich; Unterseite und Genitalien gelb. Kopf hinter den Augen gerundet verschmälert, wenig schmäler als der Thorax, ziemlich fein und dicht punktiert, glänzend, kurz behaart; Scheitel sehr kurz und breit, vorne und seitlich deutlich durch Furchen begrenzt; Interantennal- furche ziemlich tief, von erhabenen Rändern umgeben; un- teres Nebenauge von zwei Furchen seitlich begrenzt; unter demselben beginnt eine schmale, glänzende Leiste, die vor der Interantennalfurche verschwindet; unter den Antennen jederseits ein tiefer, eingedriickter Punkt; Antennen etwa so läng wie das Abdomen, ziemlich kraftig gebaut. Thorax ziemlich fein und dicht punktiert, glänzend, kurz gelblich behaart; Brust fein punktiert, glänzend; Scutellum flach, ziemlich grob punktiert, hinten ohne Punkte. Abdomen fein nadelrissig sculptiert; das letzte Hinterleibssegment oben in der Mitte gekielt; der Eindruck vorne gerundet; die Furchen tief und gerandet, nach hinten stark divergierend, vorne zusammenhängend; untere Afterplatte hinten gerundet. Länge 8,5 — 9,5 mm. Fliigelspannung 16 — 17,5 mm. Durch die Grösse, die kraftig gebauten Antennen und die Färbung von den nahestehenden Arten leicht zu unter- scheiden. 86 Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 4. II. 1911. 4. Lygaeoncmatus tromsöensis Kiaer. — Welche Art Kiaer *) mit diesem Namen bezeichnet hat, ist mir völlig unbe- kannt. Ich wollte nur hier einen Irrtum vonKonow2) be- richtigen. Konow versteht Kiaers Worte „stigmate ner- visque basi testaceis" so, dass diese Art ein zweifarbiges Stigma haben sollte, und vergleicht L. tromsöensis mit L. retusus Ths. Hierdurch hat er gerade das Erkennen der Kiaer'schen Art verhindert, denn Kiaer will offenbar mit diesen Worten nur sägen, dass sowohl Stigma als die Ba- sis der Nerven gelb seien. 5. Nematus villosus Ths. 3) - Diese Art ist von vielen Au- toren (Konow, Kiaer, Dalla Torre) richtig als ein Amau- ronematus aufgefasst worden. In seiner letzten Arbeit 4) iiber die Gattung Amauronematus sagt aber Konow: „Dage- gen diirfte der N. villosus Thoms. wohl ein Pteronus sein, denn die gelbhy(g)alinen Fliigel mit hellgelbem Stigma und Costa und gelbem Geäder passen nicht in die Gattung Amau- ronematus." Da ich aber davon iiberzeugt war, dass dies ein Irrtum von Konow sein miisse, sandte ich Herrn Ko- now zwei Exemplare dieser Art zur Ansicht. Das eine Exemplar war seinerzeit von Thomson selbst als „N. villo- sus m." bestimmt worden. Konow bestimmte diese Stiicke als „Amauronematus (j) mir unbekannt" und fugte noch fol- gende Worte hinzu: „es wäre wohl möglich, dass Thom- son dies Tier mit seinem villosus meint, doch will mir seine Beschreibung gar nicht darauf zutreffen: Kopf u. Thorax M Kiaer, Hans, Uebersicht der phytophagen Hymenopteren des arktischen Norwegens, Tromsö Museums Aarshefte, Vol. 19, pag. 48, Tromsö 1898. 2) Konow, Fr. W., Revision der Nematiden- Gattung Lygaeonema- tas Knw, Zeitschrift fur systematische Hymenopterologie und Diptero- logie, Vol. IV, pag. 257, Teschendorf 1904. 3) Thomson, C. G., Öfvers. Svensk. Vet.-Ak. Förh., Vol. 19, p. 629, 1862. 4) Konow, Fr. W., Ueber die Ausbeute der Russischen Polar- Expedition an Blattwespen im arctischen Sibirien, Mémoires de l'Aca- démie Impériale des Sciences de S:t Pétersbourg, Serie VIII, Classe Physico-Mathématique, Vol. XVIII, N:o 3, pag. 18, S:t Petersburg 1907. 4. II. 1911. Forsius, Blattwespen und Blattwespenlarven. 87 können wohl nicht gut „villosa" genannt werden, auch nicht „albidovillosa", denn Oberkopf und Mesonotum sind recht dunkel behaart; nicht recht zutreffen will auch: caput tho- race paullo angustius, vertice crasso, sulcis profundis etc. Aber immerhin känn dies Exemplar, bis sich ein besserer villosus findet, als villosus Thoms. gelten." Die Behaarung ist zwar nicht eine solche, die man bei anderen Insekten sonst als villosus bezeichnet, diese Art ist aber unzweifelhaft die am meisten behaarte unter den Nema- tiden. Was die iibrigen Merkmale betrifft, so sind dieselben relativ. Ich habe mich schon fruher davon iiberzeugen kön- nen, dass Thomsons und Konows Ansichten betreffend dieser Merkmale divergieren. Ich zaudere darum nicht, die finnischen Stiicke fur echte N. villosus Thoms. zu erklären, denn es ist kaum glaublich, dass es zwei einander so nahe stehende, auffällig gefärbte Arten giebt. Thomsons Nema- tus villosus soll also Amauronematus villosus genannt werden. 6. Dolerus schneideri Kiaer. l) — In Zeitschrift fur syste- matische Hymenopterologie und Dipterologie beurteilt Ko- now2) eine Anzahl boreale Chalastogastra und sagt auf Seite 158 uber D. schneideri folgendes: „Der Dolerus schneideri Kiaer ist allerdings nicht der rufotorquatus Costa, der eine gute Art ist, sondern eine Abänderung des D. sanguinicol- lis Kl., die bereits Le Pelletier unter den Namen D. ferru- gatus beschrieben hat." Ich glaubte darum, als ich einen der Kiaer'schen Beschreibung von D. schneideri entsprechen- den Dolerus in den Sammlungen des Museums zu Helsing- fors fand, dies Exemplar wäre D. ferrugatus Lep. Da ich aber doch ein wenig die Richtigkeit der Bestimmung be- zweifelte, sandte ich dies Stuck an Konow, der dasselbe als D. rufotorquatus Costa determinierte. In meiner Arbeit „Bidrag till kännedomen om Finlands Chalastogastra" 3) habe !) Kiaer 1. c. pag. 62. 2) Konow, Fr. W., Ueber die Holmgren'schen Nematiden sowie uber Kiaer'sche und andere Tenthrediniden, Vol. III, Teschendorf 1903. 3) Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica, Vol. 33» p. 97, Helsingfors 1907. 88 Mötet den 4 mars 1911. ich dasselbe als D. rufotorquatus Costa aufgefiihrt. Seitdem erhielt ich aus Sibiria borealis zur Ansicht ein weibliches Exemplar von dieser Art. Hierdurch veranlasst, die Beschrei- bungen zu revidieren, kam ich zur Auffassung, dass es sich hier um eine besondere Art handeln miisse. Inzwischen hatte Enslin *) die Doleren monographisch bearbeitet und war Konows Ansicht betreffend D. schneideri gefolgt, nur dass er diese Varietät, var. schneideri Kiaer, nennt. Ich schrieb darum an Herrn Enslin und erhielt den echten rufotorqua- tus Costa zur Ansicht, wodurch ich feststeilen konnte, dass unsere boreale Form änders gebaut ist. Sie ist u. a. klei- ner und schlanker und hat auch viel kleinere und diinnere Antennen. Da die Sägescheide des D. schneideri von der- jenigen des D. sanguinicollis var. ferrugatus Lep. sehr ver- schieden ist, vovon ich mich durch von Enslin mirgiitigst gesandte Microphotographien iiberzeugt habe, muss unsere rufotorquatus -ähnliche Form Dolerus schneideri Kiaer genannt werden. Mötet den 4 mars 1911. Till inhemsk medlem invaldes farmaciestuderanden B. A. Jurvelius (föreslagen af doktor V. F. Brotherus). Centralanstalten för försöksväsendet på jord- brukets område i Sverige, Experimentalfältet (Stockholm), hade anhållit om utbyte af skrifter, och beslöt Sällskapet med bifall till denna anhållan i utbyte gifva sina Meddelanden. 1) Enslin, E., Systematische Bearbeitung der europäischen Arten des Tenthrediniden-Genus Dolerus Jur., Deutsche Ent. Zeitschr., Vol. 53, p. 487, Berlin 1909. Mötet den 4 mars 1911. 89 Likaså hade anhållan om skriftutbyte inkommit från re- daktionen för Flora og Fauna, som utgifves af Naturhisto- risk Förening af Laerere i Jylland, och beslöt Sällskapet bifalla jämväl denna anhållan samt i utbyte gifva såväl Acta som Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 5,790: 26. Till publikation anmäldes: R. Frey, Zur Kenntnis der Dipterenfauna Finlands, Stra- tiomyidae — Scenopinidae. M. Hilzheimer, Uber Mus sylvaticus L., Mus wagneri Eversm. und Mus minutus Pallas in den Museen zu Helsing- fors und Stuttgart. Till representant i Centralutskottet för hembygds- forskning i Finland återvalde Sällskapet för tre år framåt doktor Alfred Poppius. På förslag af bestyreisen anslog Sällskapet, sedan ett tidigare beviljadt belopp om 500 mark blifvit i det närmaste förbrukadt, ytterligare 1,000 mark för inköp af sällsynta och utdöende inhemska djurformer. Vidare beviljade Sällskapet en summa af 420 mark för bestämning af diatomaceer och andra alger, som hop- bragts under Finska Mosskulturföreningens arbeten. Lektor K. J. W. Unonius' sterbhus hade till Sällskapets arkiv lämnat särskilda af lektor Unonius gjorda antecknin- gar af botaniskt innehåll: rörande floran i Sysmä, anteck- ningar från professor W. Nylanders föreläsningar m. m. Filosofiemagister G. Lång omnämnde med anledning af ett på senaste möte gjordt meddelande om Cladonia glauca i Finland, att han i sitt herbarium har exemplar af denna art från Kyrkslätt socken och dessutom från ett annat ställe i landet. 90 Marklund. — Forsius. — v. Essen. — Huumonen. — Lindberg. 4. III. 1911. Student G. Marklund förevisade följande för vetenska- pen nya Taraxacum-former, som han sommaren 1910 insam- lat i Ladoga-Karelen: T. cuspidatum Markl., T. submaculosum Markl., T. subtile Markl., T. assurgens Markl., T. Karelicum Markl., T. undulatum Lindb. fil. Med. kand. Runar Forsius demonstrerade lefvande exemplar af Lophyrus sp. samt af Cephus infuscatus från Phalaris anmdinacea, den senare sommaren 1910 i larvtill- stånd tillvaratagen i Pernå. Student C. L. v. Essen förevisade följande tvenne, för landet nya parasitsteklar: 1. Eupalamus trenthepolii (Wesm.), af hvilken ett exem- plar infångats af artist F. Bryk i Kl, Myllykylä, och ett an- nat af student Th. Grönblom i St, Birkala. Tidigare är denna art känd från Sverige (sällsynt) och mellersta Europa. 2. Hoplocryphus mesoxanthus (Thn), tagen i ett exem- plar af professor J. Sahlberg i Ab, Karislojo. Sällsynt i Sverige och mellersta Europa. Ylioppilas M. E. Huumonen luki kertomuksen kesällä 1910 Seuran stipendiaattina tekemistänsä kasvitieteellisistä havannoista Oulun seuduilla. Kertomuksesta mainittakoon, etta Alchemilla-suvusta. tavattiin vain A. subcrenata Bus.; mui- den lajien, jos niitä ollenkaan tienoolla on, täytyy siis olla harvinaisia. Myöskin /-//eracwm-lajeista on seutu huomatta- van köyhä ja niiden esiintymisrunsaus vähäinen. Taraxacum- lajeja tavattiin 15, niiden joukossa yksi ennen selittämätön- kin, minkä tohtori H. Lindberg on nimittänyt T. Ostrobott- nicum'iks'1. Tarkemman selonteon matkan tuloksista esittäjä lupasi vastaisuudessa antaa. Doktor Harald Lindberg framlade exemplar af den för samlingarna nya hybriden mellan Potamogeton filiformis och P. vaginatus. Den förevisade formen var tagen af forstmästare Edvard af Hällström den 29 augusti 1910 i Karjalansuvanto af Kutsanjoki i Kuolajärvi socken i Lappo- 4. III. 1911. Lindberg. — Frey. 91 nia kemensis samt bestämd af kyrkoherde O. Hagström i Lysvik, Sverige. Fyndet var af särskildt växtgeografiskt intresse, då ingen af föräldrarna numera finnes på platsen och P. vaginatus nu för tiden inom vårt land är inskränkt till norra delen af Bottniska viken. Student R. Frey lämnade följande Dipterologiska notiser. I min i dag till publikation inlämnade dipterologiska af- handling behandlas familjerna Stratiomyidae, Xylophagidae, Leptidae, Tabanidae, Acroceridae, Asilidae, Bombyliidae, The- revidae och Scenopinidae. Af dessa familjer äro för närva- rande från vårt naturhistoriska område kända 138 arter. Sedan år 1861, då E. J. Bonsdorffs förteckning öfver samma grupper utkom, har antalet hithörande arter ökats med cirka 44. Denna ökning beror främst därpå, att sedan nämnda tidpunkt ett rikligt material tillkommit å Universi- tetets museum; därjämte har sedan Zetterstedts och Bons- dorffs dagar den systematiska dipterologin betydligt ut- vecklats. Jag vill icke här dröja vid dessa nykomlingar för vår fauna, utan ber att i stället få omnämna några enstaka arter, som äro af ett visst zoogeografiskt intresse. Då man nämligen jämför vår dipterfauna med andra länders, kan man på grund af den geografiska utbredningen hänföra de enskilda arterna till olika grupper. En grupp bildas sålunda af de nordliga arterna, som ha sitt hem i norra Europa, men stundom äfven förekomma i mellersta och södra Europas alptrakter. En annan bilda de central- europeiska arterna, som hos oss vanligen i södra delarna af landet ha sin nordgräns. Att draga en skarpare gräns mel- lan dessa grupper är dock oftast mycket vanskligt. En af de lättast begränsade kategorierna bilda däremot de polära eller boreala arter, hvilka utbreda sig från Fennoskandia 92 Frey. — Suomalainen. 4. III. 1911. öfver norra Ryssland ända till Sibirien. Hit kunna af de i det ofvannämnda arbetet förtecknade arterna räknas följande: Ptiolina nitida Wahlb. Tabanus tarandinus L. Pt. nigrina Wahlb. T. confinis Zett. Chrysops nigripes Zett. Cyrtopogon pulchripes Loew Chr. divaricatus Loew Laphria lapponica Zett Jämför man vidare vår dipterfauna med Sveriges och Norges, finner man redan inom de nämnda familjerna rätt stora olikheter. En hel mängd, särskildt i södra Sverige förekommande, sydliga arter saknas hos oss. Å andra sidan förekomma i Finland en del arter, som saknas i Skandina- vien, nämligen: Oxycera centralis Frey Exoprosopa capucina Fabr. Atherix ibis Fabr. E. stupida Rossi Leptis notata Meig. Anthrax occultus Meig. Omphalophora lapponica Frey Systoechus leucophaeus Meig. Chrysops divaricatus Loew Psilocephala fuscipennis Meig. Cyrtopogon flavimanus Meig. Scenopinus glabrifrons Meig. Laphria fuliginosa Panz. Härtill kunna ännu räknas två arter, hvilkas förekomst i Finland är osäker, nämligen Cyrtopogon maculipennis Macq. och Anastoechus nitidulus Fabr. Däremot förekomma följande arter sannolikt i Sverige, ehuru de dock ej ännu finnas anförda därifrån: Tabanus solstitialis Schin., Cyrtopogon pulchripes Loew och Argyro- moeba leucogaster Meig. Maisteri E. W. Suomalainen oli lähettänyt seuraavan kirjoituksen: Rantakana, Rallus aquaticus L. Tämän, meidän maassamme sangen harvinaisen, kahlaa- jan sain joku aika sitten ostaa eräältä Siren-nimiseltä mie- heltä, joka oli ampunut linnun Mietoisten pitäjästä joulukuun 15 päivänä 1910. Se oli oleskellut yksinään noin 1/2 km 4. III. 1911. Suomalainen, Rantakana, Rallus aquaticus L. 93 Mietoisten kirkolta Hämeen pitäjästä tulevassa joessa olevan Leinakkalan kosken kivikko- ja heinikkorannalla, eikä ollut osoittanut erityisempää arkuutta silloin kuin mies sen ampui. Saatu kpl. on västa toinen alueeltamme tunnettu. Ensi- mäinen saatiin elävänä kiinni eräästä pihasta Helsingin kau- pungissa 19. IV. 1844 (M. von Wright; nykyään suomalai- sessa lintukokoelmassa). On kuitenkin sangen luultavaa, etta se meillä useamminkin esiintyy, mutta jääpi huomaamatto- maksi omituisen, peitetyn elintapansa vuoksi. Se oleskelee useimmiten alavilla seuduilla, aina järvien ja jokien rannoilla hyllyvillä hetteillä heinikoissa, joihin sen on hyva kätkeytyä. Se on liikkeessä melkein vain öisin; silloin sen terävä „pits, pits" tahi „rasp, rasp" ääni kuuluu useimmiten lennossa, har- voin maasta. Muuttoretket tapahtuvat öisin, verrattain ma- talalla. On huomattu etta telefoni- ja telegrafi-johdot vaa- tivat rantakanojen joukosta monta uhria. Läheisimmistä naapurimaistamme huomautettakoon, etta laji on Inkerinmaalta toistaiseksi tuntematon, Virossa sangen harvinainen, Liivin- ja Kuurinmaalla se esiintyy niukasti. Gottlannilla se pesii Hasselgren'in *) mukaan jokseenkin yleisesti, erittäinkin Muskemyrissä ja Fardumen järvellä. Ruotsissa sitä on tavattu siellä täällä, ehk'ei kovinkaan har- vinaisena ja näyttää olevan lisääntymässä. Pohjoisimpana se on tavattu Jan Mayenissa (71 P. 1., 8° W. Gr.). Sen var- sinaisin asuinpaikka on Keski-Eurooppa, erittäinkin Saksa ja Alankomaat, mutta on tunnettu Taka-Kaspiasta, Turkesta- nista ja Etelä-Siperiastakin. Mietoisista saatu kpl. on vanha $. Tuoreena mitattuna oli koko pituus 265 mm. Siiven pituus ranteesta suoraan kärkeen 123 mm. Pyrstö 62 mm. Nokan pituus on otsasta kärkeen 41 mm, se on juuresta 8,8 mm:n korkuinen ja 7,i mm levyinen. Niska 44 mm, ulkovarvas 43 mm, keskivarvas 52 mm, sisävarvas 39 mm ja takavarvas 16 mm. Paino 190 gr. l) Henrik Hasselgren, Gotlands fåglar, Uppsala 1907, pag. 65. 94 Suomalainen, Pullokala, Liparis lineatus (Lepech.). 4. III. 1911. Vielä maisteri E. W. Suomalainen oli lähettänyt: Pullokala, Liparis lineatus (Lepech.) Suomen sisäsaaristossa. Pullokalaa, Liparis lineatus (Lepech.), pidetään yleensä merenulapan tahi ainakin ulkosaariston ja verrattain syvän veden kalana. Alueeltamme sitä useimmiten on kauvempaa ulkosaaristosta saatu; kirjallisuudessa l) mainitaan Suursaari erittäin yleisenä löytöpaikkana, mutta maamme eteläranni- kolta nimitetään vain seuraavat ulkosaaristolöydöt: Nauvo 1877, Inkoo 3. II, 1891, Espoo 20. X, 1903 sekä Koivisto. Li- säksi tiedän J. Alb. Sandman'in saaneen useita kppl. eri seuduissa Suomenlahtea ja Itämeren pohjoisosista, mutta nämä löydöt övat jääneet, ikävä kyllä, julkaisematta. Itse ölen saanut muutamia kppl. „Nautiluksen" retkellä 15 — 18. X, 1906, Suomenlahdesta Helsingin ja Räävelin väliltä asemista 53, 54 ja 55. — 6. II, 1911 olin talvinuotan vedossa Naantalin pitäjässä Airiston (Erstan) selan pohjoisimmassa osassa, Luon- nonmaan itäkärjen etelärannalla olevan Palvansaaren luona. Saalista tarkastaessani huomasin siellä pienen, 68 mm:n pi- tuisen pullokalan. Sitä oli hieman vahingoitettu, astumalla sen päälle, mutta tunnettavissa se vielä kuitenkin hyvin on. Apajassa, joka pääasiallisesti oli tarkoitettu silakan pyy- dystämiseksi, oli seuraavia kalalajeja: Perca fluviatilis, Leuciscus rutilus, Acerina cernua, Osmerus eperlanus, Cottus quadricornis, Coregonus lavaretus, Liparis lineatus, Clupea harengus Zoarces viviparus, var. membras. Kolmea viimemainittua oli runsaasti, ja viimeistä kaikista enin; joukossa oli noin 50 kppl. erittäin suuria 30 — 35—40 cm:n pituisia yksilöitä, oikeita sillejä! Muista eläimistä, joita saatiin, mainittakoon Idothea entomon (runs.), Mytilus edulis (runs.) ja Cardium edule (harv.), ne olivat kiinnittyneet meri- leviin: Fucus vesiculosus ja Furcellaria fastigiata. Ensimaini- x) Vrt. Mela-Kivirikko, Suomen luurankoiset 1909, siv. 419. 4. III. 1911. Suomalainen. — Montell. 95 tulla oli vielä runsaasti Balanus improvisus ja Flustra mem- branacea. Apajapaikan syvyys ilmoitettiin keskimäärin 20 syleksi (= 35,e m), suurin syvyys on 28 sylta (= 50 m). Från forstmästare Justus Montell inlämnades följande meddelande: Ett anmärkningsvärdt fynd af Elymus arenarius. Vid ett sammanträffande senaste sommar vid Kilpisjaur med den svenske botanisten och framstående lapplandskän- naren, fil. kand. Thore Fries, gjorde denne mig uppmärk- sam på att strandrågen, Elymus arenarius, förekommer nära Mukkavuoma gård ej långt från Kilpisjaur, samt hade vän- ligheten lotsa mig till stället. Då detta fynd af Elymus här uppe i svenska Lapplands nordvästligaste hörn, helt nära finska gränsen, hvilket för endast några få år tillbaka gjordes, om jag ej missminner mig, af doktor Selim Birger, måhända icke kommit till våra botanisters kännedom, torde ett omnämnande af det- samma icke sakna sitt intresse. Fyndorten i fråga är belägen på floden Kummaenos högra strand, ungefär 2 kilometer från dess utflöde i Könkä- mäeno (Muonio älf) och ungefär lika långt, fågelvägen, från Kilpisjaurs södra ända. Elymus växer här rätt rikligt på flera flygsandskullar och är frodig och vacker. Vid mitt be- sök på platsen, den 29 juli, stod den i blom, men var enligt Fries detta år mer lågväxt än vid hans tidigare besök för ett par år tillbaka, beroende detta naturligtvis på den kalla försommaren och den ihållande torkan. I sällskap med Ely- mus växte bl. a. en smalbladig, hög Poa pratensis och andra på flygsand här uppe vanliga växter. Då växplatsen är belägen cirka 470 meter öfver hafvet, torde väl Elymus icke här kunna betraktas som en hafs- strandsrelikt, utan måste dess förekomst förklaras på något annat sätt. 96 Montell. — Poppias. 4. III. 1911. Om också detta fynd icke direkte faller inom Sällska- pets intressesfär, torde det dock indirekte kunna bidraga till kännedomen om vårt lands flora, då det ju synes lämna en naturlig förklaringsgrund till förekomsten af Elymus vid Ylimuonio. Enligt mitt förmenande ligger det nämligen nära till hands att förmoda, att Elymus med vårfloden från stånd- orten vid Kummaeno förts till Ylimuonio, där sandöar stän- digt äro under bildning, och där äfven andra växter från nordligare trakter anträffats. En förmodan, att Elymus vid Ylimuonio vore hafsstrandsrelikt, förefaller mig mycket sökt redan af det skäl, att Ylimuonio ligger c. 250 meter öfver hafvet. Då dessutom stränderna vid Ylimuonio, hvilka äro rätt branta och till största delen bestå af sand och torf, äro utsatta för ständiga förändringar, är det högst osannolikt att en relikt från den tid, då hafvet nått ända hit upp, skulle kunnat fortbestå härstädes ända till våra dagar. Amanuens B. Poppius lämnade följande meddelande: Eine neue Lygus-Art aus Finland. Lygus rugulipennis n. sp. — Unten matt, oben stark glän- zend, das Schildchen und die Hemielytren matter. Ziemlich dicht, anliegend gelbweiss behaart. Schwarzbraun; die Au- gen braun; ein kleiner Fleck vorne jederseits an der Basis des Clypeus sowie der Basalrand desselben, der Basalrand des Halsschildes sehr schmal, eine erloschene Längsbinde in der Mitte der Scheibe, ein Fleckchen vorne auf den Calli, ein Fleck in der Mitte der Apicalstrictur und die Spitze des Schildchens gelb — gelbbraun; die Scheibe des Halsschildes jederseits der Längsbinde entlang, der Clavus bis zur Spitze, das Corium ausgedehnter, der Aussenrand und z. T. auch die Mitte des Cuneus braunschwarz; die Membran gelbbraun mit etwas helleren Venen; die Unterseite schwarzbraun; ei- nige Flecke auf den Mesopleuren und die Orificien des 4. III. 1911. Poppius, Eine neue Lygus-Art aus Finland. 97 Metastethiums gelb; jederseits auf der Unterseite des Hinter- körpers eine ziemlich erloschene, gelbbraune Punktreihe; das Rostrum braun, die Glieder desselben gegen die Spitze heller; die Fiihler braunschwarz, das zweite Glied gelbbraun, die Basis schmäler und die Spitze etwas breiter verdunkelt; die Schenkel schwarz, die vorderen vor der Spitze mit zwei, die Hinterschenkel mit einem gelben Ringe; die Schienen und die Fiisse gelb, die Basis und die Spitze der erst- genannten und die Spitze des letzten Fussgliedes braun- schwarz. Der Kopf ist stark geneigt, von vorne gesehen kcum länger als breit; die Stirn hinten der ganzen Breite nach scharf gerandet, beim o etwa 1ji breiter als der Durchmes- ser des Auges, der Clypeus von der Stirn wenig scharf abge- setzt. Der Gesichtswinkel etwas spitz. Die Augen gross und vorspringend. Das Rostrum erstreckt sich bis zur Spitze der Hinterhiiften, das erste Glied kaum die Basis der Vor- derhiiften iiberragend. Das erste Fiihlerglied ist schwach verdickt, etwas die Kopfspitze iiberragend, das zweite Fiih- lerglied etwas kiirzer als der Basalrand des Halsschildes breit, etwa 2 Wmal länger als das erste, die zwei letzten zusammen etwas kiirzer als das zweite, das letzte kaum kiir- zer als das dritte. Der Basalrand des Halsschildes ist breit gerundet, fast doppelt breiter als die Länge der Scheibe, etwas mehr als doppelt so breit wie der Vorderrand, die Seiten gerade, die Apicalstrictur jederseits etwas von den Augen bedeckt. Die Scheibe ist mässig gewölbt und nach vorne geneigt, sehr kraftig, aber ziemlich weitläufig punk- tiert. Das Schildchen ist dicht quer gerunzelt. Die Hemi- elytren ziemlich die Spitze des Hinterkörpers iiberragend (<£), der Clavus und das Corium fein, der erstgenannte jedoch kräftiger, dicht runzelig punktiert, der Cuneus erloschen gerunzelt. Die Schienen sind dunkel bedornt, die Dörnchen fast ebenso läng als der Durchmesser der erstgenannten. Das erste Glied der Hinterfiisse deutlich kiirzer als das zweite, das wieder kiirzer als das letzte ist. — Long. 4.5, lat. 2.3 mm. 98 Poppius. — Forsius. 4. III. 1911. Diese ausgezeichnete Art steht den L. saundersi Reut. und L. trivittulatus Reut. am nächsten, unterscheidet sich aber durch die nicht scheckige Behaarung der Oberseite, durch andere Farbe und durch die Sculptur des Schildchens und der Hemielytren. Von L. saundersi ist sie ausserdem durch dickere, von L. trivittulatus durch kiirzere und dickere Fiihler verschieden. Von L. pratensis weicht die neue Art erheblich ab. Nord-Finland, Ostrobottnia media: Lohtaja!, 5. VI. 1910, 1 £ von Herrn Stud. Y. Wuorentaus erbeutet (Mus. Helsingf.). Das Auffinden dieser neuen Art in Fennoskandia ist von grossem geographischem Interesse. Die zwei am nächsten verwandten Arten, L. saundersi und L. trivittulatus, sind aus- geprägt östlich-paläarktische Formen, die erstgenannte vom Amur-Gebiete, die zweite aus Tibet bekannt. Wahrschein- lich ist die neue Art als östlich-boreal aufzufassen und hat wohl eine weitere Verbreitung in Nordosteuropa und Nord- asien und erreicht somit in Finland ihre Westgrenze. Med. kand. Runar Forsius inlämnade till publikation: Zur Kenntnis einiger aus Blattwespenlarven erzogener Schlupfwespen. Durch die Arbeiten verschiedener Forscher, ich erinnere hier nur an Brischke, Cameron, Giraud, Ratzeburg und Schiödte, haben wir eine grosse Zahl in den Blatt- wespenlarven parasitisch lebende Tierformen kennen ge- lernt. Dessen ungeachtet weist unsere Kenntnis der Blatt- wespenparasiten zahlreiche Liicken auf, die noch ausgefullt werden mussen. In der Absicht hierzu beizutragen, habe ich unten ein Verzeichnis einiger von mir in den letzten Jahren aus Blattwespenlarven erzogener Schlupfwespen zu- sammengestellt. Beinahe alle Blattwespen habe ich vollkommen isoliert ex larva öder ex ovo geziichtet. Wo dies nicht geschehen 4. III. 1911. Forsius, Aus Blattwespenlarven erzogene Schlupfwespen. 99 ist und der Wirt also nicht mit Sicherheit angegeben werden känn, habe ich dies immer ausdrucklich bemerkt. Die Lar- ven wurden in Blumentöpfen erzogen und beinahe alle im Januar in ein geheiztes Zimmer gebracht, wonach die Ima- gines im Februar bis Mai erschienen. Ich habe es darum fur uberfliissig gehalten, Data dieserim Zimmer ausgeschlupf- ten Imagines zu geben. Als allgemeine Regel gilt, dass die Parasiten gleichzeitig mit, öder etwa eine Woche vor dem Erscheinen der Wirtwespe hervorzukommen pflegen. Doktor A. Roman-Upsala (Schweden) hat sich freund- lichst der Mähe unterzogen, die Determination sämtlicher grösseren Schlupfwespen auszufiihren. Es ist mir eine ange- nehme Pflicht auch an dieser Stelle meinen besten Dank an Herrn Roman fur sein liebenswiirdiges Entgegenkommen auszusprechen. Fur die kleinen Schlupfwespenformen, Chal- cididen u. a., ist es mir leider bisher nicht gelungen, einen Bearbeiter zu finden. Diese miissen also vorläufig unbe- nannt bleiben. Die mit einem Sternchen (*) versehenen Arten sind, so viel ich weiss, bisher nicht geziichtet worden. Die Schlupfwespen sind hauptsächlich nach dem Catalo- gus Hymenopterorum von Dalla Torre l) und die Blattwespen nach Konow2) benannt und geordnet. Alle Namen in ecki- gen Klammern sind von mir nach Dalla Torre beigefiigt. Wo keine Fundortsangaben beigefiigt sind, stammen die Exemplare aus dem Kirchspiel Karislojo in der Regio abo- énsis (siidl. Finland). Cimbex sp. {femorata L.?). — Aus einem im Kirchspiel Borgå im Freien gefundenen Cimbex-Kokon erhielt ich am 21. V. — 3. VI. 1903 eine Anzahl Exemplare von Spilocryp- tus cimbicis (Tscheck) Schmkn. [Cryptinae]. Sowohl 66 als ££. *) de Dalla Torre, C. G., Catalogus Hymenopterorum hucusque descriptorum systematicus et synonymicus, Lipsiae MDCCCI (ff.). 2) Konow, Fr. W., Hymenoptera, Fam. Tenthredinidae und Ly- didae, in P. Wiitsman, Genera Insectorum, Fascic. 27 et 29, Briis- sel 1905. 100 Forsius, Aus Blattwespenlarven erzogene Schlupfwespen. 4. III. 1911. Trichiosoma sp. (silvatica Leach?). — Anfang Juni 1904 aus einem gefundenen Kokon Spilocryptus cimbicis (Tscheck) Schmkn. (<5g). Fruher bei Clavellaria amerinae, Cimbex va- riabilis und Trichiosoma lucorum gefunden. Arge rosae L.— Im Winter 1908 und 1909 erhielt ich aus den Kokons von A. rosae grosse Mässen einer kleinen me- tallischen Chalcidide. Im Juli 1909 und 1910 sah ich diese Schlupfwespe mehrmals in Lojo und Karislojo an Rosen- sträuchern. Arge ustulata L. Im Winter 1910 einige Stiicke einer Chalcidide. Lophyrus pallidus Klg. — * Exenterus claripennis Thoms. [Cteniscinae]. 2 Exemplare 1909. — * Catoglyptus crassipes Holmgr. [MesoléptinaeJ. 1 9 1908. — Microcryptus basizonius (Grav.) Thoms. [PhygadeuontinaeJ. 1 c 1910. Von Ratze- burg und Brischke bei verschiedenen Lophyrus- Arten beob- achtet, nicht aber bei L. pallidus. Lophyrus pini L. ■ • * Exenterus claripennis Thoms. Meh- rere Exemplare 1908—1910; fliegt etwas fruher als der Wirt und legt vermutlich seine Eier in die Larven von Lophyrus sertifer, welche zu dieser Zeit schon ziemlich erwachsen sind. — * Lamachus marginatus (Brischke) Thoms. [Tryphoninae]. 1 6 und 2 99 1910. Lophyrus sertifer Gff. * Meteorus lionotus Thoms. 1 9 am 27. VII. 1910 mit Larven von L. sertifer beschäftigt. — * Exenterus claripennis Thoms. Mehrmahls bei Zucht erhalten und bei der Eiablage beobachtet. — Der hauptsächliche Parasit im Lojo-Gebiete scheint jedoch * Lamachus silvarum (Holmgr.) Thoms. [Tryphoninae] zu sein; in den Jahren 1909 und 1910 erhielt ich diese Art in grösserer Anzahl aus den Puppen von L. sertifer. — * Sp. pr. „Spudaea" erosa Holmgr. 1 6 1910. -? Zemiophorus sp. [Tryphoninae]. 2 99 1910. Die einzige bisher beschriebene Art, Z. scutulata (Hartig) Thoms., ist als Parasit bei Lophyrus pini, L. virens und L. variegatus bekannt. — Lophyroplectus oblongopunctatus (Hartig) Thoms. [Mesoleptinae]. Mehrere Så und 99 in den Jahren 1909 und 1910. Ich erzog im Jahre 1909—1910 zirka 500 Larven 4. III. 1911. Forsius, Aus Blattwespenlarven erzogene Schlupfwespen. 101 von L. sertifer; 356 Imagines (52 66 und 304 99 = 71,2 °/0) erschienen im August — September 1909 und 11 (1 5 und 10 99 = 2,2° 0) nach der Uberwinterung 1910. Acht Larven iiber- winterten zweimal (= 1,6 °/0). Von Parasiten erhielt ich 32 Lamachus (= 6,4 °/0), 8 Lophyroplectus, 2 ? Zemiophorus, 1 Spudaea und 3 parasitische Wiirmer (Gordiiden) öder in Summa 46 Stuck (= 9,2° 0) Parasiten, wovon 43 Stuck (= 8,6 °/0) Schlupfwespen und 3 Stuck (= 0,6 %) parasitische Wiirmer. Infolge unbekannter Ursachen (Pilze u. s. w.) gingen zu- grunde 79 Stuck (15,8 °0). Monoctenus juniperi L. — Ist sehr den Angriffen einer Fliege, Staurochaeta albocingulata Fall. (det. R. Frey) ausge- setzt (23 %). Mindestens die Hälfte der Monoctenus-Larven sind Anfang Juli mit den kleinen, zirka 1,5 mm langen, weiss- lichen Fliegeneiern besetzt; man findet bis 7 Eier an ein und derselben Larve. — * Picroscopus ictericus (Grav.) Thoms. [Cteniscinaej. 1 o 1910. Cryptocampus medullarius Hartig. — Von in Helsinge, Hoplax, gesammelten Gallen erhielt ich folgende Arten. * Delomerista [Pimpla] mandibularis (Grav.) Thoms. [Pimpli- nae]. 1908 — 1910 in grosser Anzahl. — * Cecidonomus [He- miteles] inimicus Grav. [Hemitelinae]. 1910. — * Scopiorus [Po- lyblastusj pastoralis (Grav.) Marsh. var. nivalis Holmgr. [Ctenopelmatinaej. 1 9 1909. — * Apanteles sp. und zahlreiche Exemplare einer kleinen, schön metallisch glänzenden Chal- cidide. Trichiocampus aeneus Hartig *). — * Rhogas irregularis Wsm. 1 6 1909. — Mesoleius sp. pr. divas Holmgr. [Trypho- ninae]. 3 66 1909. Pontania femoralis Cam. — Angitia vestigialis (Ratzbg) Thoms. [CampopleginaeJ. Von in Helsingfors gesammelten Gallen 1908 — 1909 in grosser Anzahl. Friiher von Nema- M Diese Art ist bisher nur aus Deutschland bekannt. Obwohl ich Hunderte von Larven eingesammelt habe, ist es mir bis jetzt nicht gelungen, Imagines von dieser Art zu erhalten. Die Larve ist jedoch so charakteristisch gefärbt, dass es sich wohl sicher um diese Art handeln muss. 102 Forsius, Aus Blattwespenlarven erzogene Schlupfwespen. 4. III. 1911. tus (Pontania) vallisnierii (= proxima Lep.) und Phyllotoma microcephala sowie einigen Microlepidopteren-Larven be- kannt. • * Lathrostizus sternocerus Thoms. [CampopleginaeJ. 66 und ££ 1908—1909. — Scambus (Epiurus?)? sagax Hartig [PimplinaeJ. 1 9 und 1 6 1909; aus Lepidopteren und Co- leopteren erzogen. — Rhizarea sp. 1 o 1909. Pontania vesicator Bremi. Epiurus [Pimpla] vesicarius Ratzbg. [PimplinaeJ. Helsingfors, aus Gallen an Salix purpu- rea im Botanischen Garten zahlreich 1908 — 1909. Pontania sp. (vesicator öder femoralis). — * Bracon sp. 1 9, 3 66. Helsingfors 1909. Pteronus similis Forsius. — Holcocremna claudestina (Holmgr.) Thoms. [CampopleginaeJ. 1 6 1910. Ausserdem sah ich ein £ dieser Art, das seine Eier am 9. VIII. 1910 in die jungen Larven von Pt. similis legte. Friiher als Parasit bei Croesus varus bekannt. Pteronus pavidus Lep. — Auf Salix pentandra in Sam- matti 1910 3 66 von Mesoleius variegatus (Jur.) Kriechb. var. [TryphoninaeJ. Vorher als Parasit von Nematus (Pontania) gallicola (= proxima) und Nematus sp. in Salix caprea bekannt. Pteronus n. sp. (bisher unbeschrieben, dem similator Först, nahestehend). Auf Populus tremula. — * Mesoleius ?wahl- bergii Holmgr. [TryphoninaeJ. 1 6 und 2 ££ 1910. — Meso- leius aulicus (Grav.) Holmgr. [TryphoninaeJ. 1 ^ 1910; als Parasit von Selandria (= Tomosthetus?) ovata und Nematus (= Hemichroa?) croceus bekannt. — * Mesochorus dimidiatus Holmgr. [MesochorinaeJ. 2 66, 4 , 1910. Pteronus ribesii Scop. — * Cteniscus /= Tryphon?J miti- gosus Grav. [CteniscinaeJ. 1 6 am 5. IX. 1909 aus Pteronus- Larven, welche im Juli 1909 in die Erde gingen; 1 6 1910. Ichneutes sp. Zahlreiche 66 und (^ 1909 — 1910. Diese beiden Arten habe ich mehrmals im Juli und August an Ribes grossularia gefunden. — * Thersilochus (?) crassicaudus Thoms. [PorizontinaeJ. 1 £ 1910. — Monoblastus [Exenterus?J exstirpatorius (Grav.) Holmgr. [CteniscinaeJ. 1 £ 1910. Vorher bei Nematus (Pteronus) wittewaalli Voll. (= pavidus Lep.) beob- achtet. - * Mesochorus ?stigmaticus Brischke [MesochorinaeJ. 4. III. 1911. Forsius, Aus Blattwespenlarven erzogene Schlupfwespen. 103 Pteronus ferrugineus Först. (= fagi Konow nec Zadd.). — Mesoleius multicolor Grav. var. dives Holmgr. [Trypho- ninae]. 1 6 1910. M. multicolor ist vorher bei Lophy rus poly- tomus beobachtet worden. — * Cteniscus [Acrotomus?] margi- natus Thoms. [Cteniscinae?]. Viele Exemplare (69). — Mo- noblastus erythropygus Holmgr. [Ctenopelmatinae]. Mehrere 66 und 99 aus Karislojo und Lojo 1910; vorher bei Di- neura (hemichroa) alni. Lygaeonematus pini Retz. — Erromenus sp. [Ctenopelmati- nae]. 1 9 am 11. VI. 1910 mit Larven von L. pini beschäftigt- Doktor A. Roman hat ein ähnliches, dunkles Erromenus-Q auf Abies gefunden. Pristiphora fulvipes Fall. — * Adelognathus [Pammicra] dorsalis (Grav.) Thoms. [Tryphoninae]. 1 9 am 11. VIII. 1910 mit Larven von Pr. fulvipes beschäftigt. Pristiphora n. sp. Auf Salix pentandra in Karislojo 1910. — Mesoleius multicolor Grav. var. dives Holmgr. [Try- phoninae]. 16. — Mesoleius aulicus (Grav.) Holmgr. [Try- phoninae]. 2 66. — Thersilochus sp. [Porizontinae], 1 9. Croesus septentrionalis L. — Mesoleius aulicus (Grav.) Holmgr. 3 09 1910. — * Exenterus [Tricamptus] apiarius (Grav.) Thoms. 1 q_ am 8. VII. 1910 mit erwachsenen Larven von C. septentrionalis beschäftigt. Empria (Poecilosoma) pulverata Retz. — * Acrotomus [Mesoleptus] laetus Grav. [Mesoleptinae]. 1 o 1910. Taxonus equiseti Fall. — * „Ecclinopsil [Perilissus] sub- cinctus (Holmgr.) Thoms. [Tryphoninae]. 2 66 1910. Tenthredinidarum gen. et sp. ign. — Ecclinops [Mesolep- tus] pallida (Grav.) Holmgr. [Tryphoninae]. 1 6 1909. — Myp- amblys [Mesoleius] transfuga (Holmgr.) Thoms. [Tryphoninae], 1 9 1910. — Aspilota sp. 5 Exemplare 1909 aus einer un- bekannten Nematide. — Holcocremna tarsator Thoms. [Cam- popleginae]. 2 66 1909. Lyda stellata Christ. — Am 17. VII. 1909 fand ich in Karislojo einige Eier von dieser Art und brachte dieselben nach Hause zwecks Studiums der jungen Larven. Die Eier waren zirka 3,6 — 3,o mm läng und l,o — 0,8 mm breit. Ihre 104 Forsius. — W. Brenner. 4. III. 1911. dunkle Farbe liess vermuten, dass das Erscheinen der Lar- ven nicht länge dauern konnte. Am 25. VII. wurde ich jedoch iiberrascht, in dem Proberörchen, wo ich die Eier aufbe- wahrt hielt, eine Anzahl von 22 Stuck einer äusserst klei- nen, gelben Schlupfwespe zu finden. Es erwies sich, dass sämtliche kleine Wespen, deren Länge nur zirka 0,6 mm betrug, von ein und demselben Lyda-Ei stammten und dasselbe durch ein kleines, beinahe zirkelrundes Loch am Ende des Eies verlassen hatten. Eine Woche später, am 4. VIII, fand ich wieder 14 Stuck von derselben Schlupfwespe in dem Proberörchen. Diese Wespen waren etwas grösser (zirka 0,8 mm läng) und stammten alle von einem zweiten Ei. Es ist mir nicht gelungen, dieses kleine, gefliigelte Tierchen zu bestimmen, vermute aber, dass es sowohl n. sp. als auch n. gen. sein muss. Ratzeburg hat von den Eiern von Lyda stellata eine Chalcidide, Entedon ovulorum, beschrieben. Diese Wespe ist aber bedeutend grösser und metallisch gefarbt. Exemplare der von mir erzogenen Art stehen den Herren Spezialisten zum Studium und zur Determination gerne zur Verfugung. Student Widar Brenner afgaf följande berättelse öfver En botanisk resa till sydöstra Kuusamo. Den exkursion, för hvilken här i korthet skall redogö- ras, företogs i botaniskt syfte till de hittills så godt som okända sydöstra delarna af Kuusamo socken sommaren 1908. Färden anträddes den 11 juli med skjuts från Uleåb o rg, och uppnåddes den 13 på kvällen gästgifveriet Inget, i hvars omnejd cirka en veckas uppehåll gjordes. Därunder blef jag i tillfälle att exkurrera kring den stora sjön Kostonjärvi, belägen i Taivalkoski socken strax W om Kuusamo-gränsen. På dess stränder, dels sandiga, dels steniga, voro Tofieldia borealis, Cornus suecica och Pinguicula vulgaris karaktärs- växter. I trakten däromkring växlade granbevuxna höjder med sänka mossar och kärr. Rena skogsväxter voro här 4. III. 1911. W. Brenner, En botanisk resa till sydöstra Kuusamo. 105 Pyrola unifiora, Geranium silvaticum och Cornus suecica, hvilka senare uppträdde i enorma mängder. I kärren an- tecknades: Ranunculus lapponicus, Viola epipsila etc, på mos- sarna Orchis incarnata, Drosera rotundifolia och longifolia, Andromeda polyfolia, ett stort antal Carex-, Eriophorum- och Salix-arter att förtiga. På ett par ställen strax N om sjön anträffades Pinguicula villosa. Bland kärrmossor var Hyp- num stramineum ytterst vanlig. Ofvanom nordvästra stran- den höjer sig det mäktiga berget Pyhitysvaara. Vid dess fot, på sydvästra sidan, växte i den fuktiga granskogen Listera cordata och Coralliorrhiza innata, något högre upp Carex Buxbaumii samt sterila exemplar af Mulgedium alpi- num. Den kala, af uralit-diabas bestående toppen betäck- tes af Parmelia centrifuga, stygia, omphalodes och lanata samt Cetraria nivalis. Utom dessa togos yttermera de hög- nordiska arterna Gyrophora proboscidea och cylindrica. På det tämligen låga, af tallar bevuxna berget Kirvesvaara N om sjön växte Arctostaphylos alpina och Viscaria alpina. Stranden af Kostonjoki på det ställe, där den mynnar ut ur Kostonjärvi, utmärkte sig genom en rikare vegetation än stränderna för öfrigt. Här antecknades bl. a. : Geranium silvaticum, Pyrola rotundifolia, Ribes rubrum, Daphne meze- reum, Paris quadrifolia, Carex capillaris, vaginata, flava och globularis samt Botrychium Lunaria. Den 19 inträffade jag i Kuusamo kyrkoby och fortsatte, efter att hafva gjort några kortare exkursioner i trakten, åt SE öfver den 23 km långa Kuusamojärvi och dagen därpå öfver Muo- och Joukamojärvi. I den senare sjöns sydöstra ända, på näset mellan Joukamojärvi och Vuolajärvi, ligger gården Multila, som blef högkvarter för ungefär en vecka framåt. Terrängen däromkring är stenbunden morän, allt- jämt afbruten af sänka kärr och mossar. Skogen var för det mesta blandad. Allmänna i kärren voro Andromeda calyculata och Juncus stygius, på de sänka stränderna Scir- pus acicularis och Carex aquatilis. I kornåkrarna förekom Silene infläta i massor. På Lyhytniemi udde i Vuolajärvi fanns rikligt Geranium pratense. 106 W. Brenner, En botanisk resa till sydöstra Kuusamo. 4. III. 1911. Den 23 juli företogs en färd nedför den af ömsom sjöar, ömsom strida forsar afbrutna Pistonjoki med Kiimasjärvi och den invid liggande rysk-karelska byn som mål. Här tycktes jordmånen vara fruktbarare, men några anmärkningsvärdare växter antecknades ej, om man undantager Geranium pra- tense och Dianthus superbus. Under den mödosamma färden följande dag uppför floden och forsarna gjordes bl. a. föl- jande iakttagelser: Vid södra stranden af Suukoski växte på våt gräsmark Epilobium alsinifolium. Holmarna i Taival- koski något högre upp buro en frodig och högväxt vegeta- tion af bl. a. Geranium silvaticum, Angelica silvestris, Spiraea Ulmaria, Saussurea alpina, Daphne mezereum samt gräs. I vattnet voro under hela färden Myriophullum alterniflorum samt Potamogeton gramineus och rufescens de mest igönen- fallande arterna. Torrare strandremsor täcktes af Ernpet- rum nigrum. På fuktigare ställen förekommo Cornus sue- cica, Pedicularis palustris med f. ochroleuca och Parnassia palustris. På hälft submersa strandpartier växte Utricularia int er media. En annan exkursion företogs den 27 juli till den 30 km österut belägna ödemarksbyn vid Kenttijärvi nära ryska grän- sen. Här bestod skogen till öfvervägande del af gran och hade yppig undervegetation af hufvudsakligast Geranium silvaticum, hvilken uppträdde i sådan mängd och med en blomsterprakt, som man helt säkert icke får se i södra Fin- land. Vid bäckar och på fuktiga ställen antecknades bl. a. Spiraea Ulmaria, Cirsium heterophyllum. Petasites frigidus, Bartschia alpina, Dianthus superbus, Carex loliacea m. fl. samt Eriophorum Scheuchzeri. På en åkerren förekom Caero- phyllum Praescotti i mängd samt underligt nog Sceptrum ca- rolinum. Återvägen gick utefter eller strax på finska sidan om gränsen, hvilken på detta ställe går i riktning mot SW. I en bergsklyfta af ansenliga dimensioner, belägen på det låga och till nästan hela sin yta af högväxt granskog be- täckta Havananvaara, togs bland stamarterna och Actaea spicata den nya hybriden Rubus arcticus X idaeus. Längre fram på en skogsäng invid Lohivaara upptecknades: Saussu- 4. III. 1911. W. Brenner, En botanisk resa till sydöstra Kuusamo. 107 rea alpina, Crepis paludosa, Paris quadrifolia och Gymnade- nia conopsea. Den 31 juli ställdes kosan från Multila åt SW öfverPeura- vaara till Mattila gård, belägen på södra stranden af den lilla sjön Yli-Seinäjäluoma. Härifrån företogos exkursioner åt alla håll i den med tallösa små sjöar beströdda trakten. Floran var emellertid föga intressant, och landskapet erbjöd fler- städes den mest tröstlösa anblick: en af gammal, gles furu- skog bevuxen sandmo, där marken tack vare renarnas härj- ningar var fullkomligt utblottad äfven på sin lafvegetation, och där en enstaka Solidago virgaurea redan på 10-tal meters afstånd lyste fram mot den grå sanden. För öfrigt förekom äfven blandskogsmorän och först som sist långsträckta kärr och åsar i riktning NW — SE. Endast bäckstränderna buro en något frodigare växtlighet: Ribes rubrum, Ranunculus re- pens f. hirsutus, Cirsium palustre, Digraphis arundinacea och Struthiopteris germanica. I en bäck sågs Potamogeton pu- sillus. De grundare sjöarnas yta nästan täcktes af Nymphaea candida's blad och blommor. Bland iakttagna kryptogamer må nämnas Polytrichum alpinum på sandstrand och Gyro- phora spodochroa på en klippvägg vid Suurijärvi. Åkerogrä- sen på Mattila voro följande: i främsta rummet Thlaspi ar- vense, vidare Matricaria inodora, Myosotis arvensis, Polygo- num aviculare, Capsella bursa pastoris, Carduus crispus, Festuca elatior, Ranunculus repens, Erysimum cheiranthoides, Galeo- psis versicolor och tetrahit. Dessutom funnos på åkerrenen Galium Mollugo och Centaurea scabiosa. Den 6 augusti fortsattes färden åt SW förbi Vihtavaara och Näränkävaara genom skog och öfver ett cirka 4 km bredt, mycket sankt kärr till Kurvisenvaara, icke långt från Salmijärvi sjö. Under vägen observerades bl. a. på Vihta- vaara Stellaria uliginosa och på Näränkävaaras sydsluttning rikligt blommande Mulgedium alpinum. Marken kring Kurvisenvaara, en af 8 gårdar bestående och, som det synes, välmående by, är ytterst stenbunden och bevuxen med yngre blandskog, i hvilken dock tallen synes hafva öfvertaget. Omkring en vecka tillbragtes här 108 W. Brenner, En botanisk resa till sydöstra Kuusamo. 4. III. 1911. under exkursioner åt alla håll. Floran erbjöd i allmänhet ganska litet af intresse. Ängarna voro till största delen be- vuxna med Eriophorum- och Carex -arter, bland hvilka senare Carex dioica på de magraste ställena intog en framskjuten plats. Bl. a. förekom äfven Calamagrostis gracilescens rik- ligt. På stranden af en bäck antecknades: Thalictrum flavum, Daphne mezereum, Rhamnus frangula och Triticum caninum. I ett källsprång vid Kotijokis strand, N om byn, växte hybriden Epilobium alsinifolium palustre. Några intressantare växter anträffades under en exkursion till den i E alldeles nära ryska gränsen belägna sjön Korpijärvi. På dess låglända stränder, dels steniga, dels bestående af en lätt förvittrande, basisk bergart, togos följande växter: Viscaria alpina, Ce- rastium alpinum, Arenaria ciliata (på sjöns nordöstra strand), Carex capitata och Asplenium viride. Från Kurvisenvaara företogs slutligen en 3 dygns båt- färd söderut till Teeriniemi udde i det sydliga Iijärvi. I denna sjö, hvars botten liksom marken däromkring till stor del består af sand, växte rikligt Lobelia Dortmanna samt lika långt ute i vattnet en högväxt Scirpus palustris. Utflykter gjordes dessa dagar dels åt E långs Sarvijoki och Sarvijärvi till ryska gränsen, dels åt W till Somerojoki, Laukkujärvi och Suomussalmi-gränsen. På ett ställe hade Somerojoki ändrat lopp. I den gamla, steniga åbädden växte Epilobium fiornemanni, Galium triflorum och Triticum caninum. På si- dorna sågos Prunus Padus, Rhamnus frangula, Ribes rubrum, Daphne mezereum etc. På stränderna af Laukkujärvi m. fl. små sjöar fanns här och där Botrychium ternatum. I vattnet förekom bl. a. Polygonum amphibium. Efter återkomsten till Kurvisenvaara fortsattes den 15 augusti resan norrut till kyrkobyn, dels till fots genom öde- marken, dels med båt uppför Iijoki och öfver Kuusamojärvi. Hufvudsakligast i afsikt att rikta mitt eget herbarium med de från dessa trakter bekanta växterna anträdde jag den 17 en färd norrut till Aikkila, Juuma och Paanajärvi, den väg, som tidigare samma sommar tillryggalagts bl. a. af dr. Brotherus. Under denna exkursion bestegs det ma- Mötet den 8 april 1911. 109 jestätiska Rukatunturi såväl som Pyhävaara där strax invid, klippdalarna Lammasvuoma, Hautaniitynvuoma och Jäkälä- vuoma nära Kitkajokis utflöde ur Juumajärvi besöktes, och slutligen togs den ryktbara klippan Ruskeakallio vid Paana- järvi med dess intressanta växtlighet i närmare betraktande. De märkligare arter jag på dessa ställen antecknade förtjäna väl knappast nämnas, då de samtliga torde vara genom tidi- gare botanisters observationer förut härifrån kända. Den 23 augusti var jag åter i kyrkobyn och fortsatte ännu samma afton per skjuts vesterut med Uleåborg som mål. Mötet den 8 april 1911. Till inhemsk medlem invaldes student V. H. Järvinen (föreslagen af docent A. Luther). Anhållan om skriftutbyte hade inkommit från Rijks Herbarium, Leiden, som tillsändt Sällskapet sina Mededee- lingen för år 1910, samt från La Station entomologique i Rennes, som publicerar Insecta, Revue illustrée d'entomo- logie. Sällskapet beslöt bifalla dessa institutioners anhållan samt i utbyte gifva sina Meddelanden. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 6,953: 26. Till publikation anmäldes: B. P opp i us, Zur Kenntnis der Einwanderung der Co- leopterenfauna Fennoscandias. A. A. Pulkkinen, Mysis relicta in den finnischen Ge- wässern. 110 Mötet den 8 april 1911. Föredrogos reseberättelser, som inlämnats af ama- nuens H. Buch rörande sommaren 1909 företagna botaniska exkursioner i trakterna kring södra Saima, af gymnastiklä- rare B. Florström öfver botaniska exkursioner på Åland sommaren 1908 och af magister A. Palmgren öfver som- maren 1909 bedrifna botaniska undersökningar på Åland. Efter ansökan och på förslag af bestyreisen beslöt Säll- skapet tilldela nedan nämnda personer följande reseunder- stöd för instundande sommar: a) för zoologiska undersökningar: student R. Frey 300 mark för dipterologiska studier i finska Lappmarken; student T. J. Hintikka 150 mark för insamling och stu- dium af zoocecidier, aphider och parasitsvampar i Jorois socken; student E. Merikallio 150 mark för ornitologiska stu- dier i norra Österbotten; student Y. Wuorentaus 200 mark för insektbiologiska studier i Siikajoki, på Hailuoto och vid Uleå träsk; b) för botaniska undersökningar: student W. Brenner 100 mark för studium af floran i Barösunds skärgård; amanuens H. Buch 250 mark för botaniska exkursioner i Saima- och Kivijärvi-trakten samt för en resa i botaniskt syfte till Ruskeala; gymnastiklärare B. Florström 250 mark för fortsatta floristiska undersökningar i Satakunta; student V. Heikinheimo 100 mark för botaniska under- sökningar i Tyrvis; student V. Hornborg 100 mark för botaniska studier och insamlingar i sydöstra Savolaks; student M. E. Huumonen 300 mark för botaniska under- sökningar och insamlingar i Uleåborgstrakten; fil. kand. E. Häyrén 400 mark för studium af vegeta- tionen på berg- och stenstränder i mellersta Tavastland; Mötet den 8 april 1911. 111 student G. Marklund 300 mark för floristiska studier i mellersta Österbotten och Tavastia borealis; fil. kand. A. Palmgren 400 mark för en botanisk studie- resa till Åland; student I. Välikangas 400 mark för studium af hafs- alger på sträckan Nystad — Uleåborg. Det af borgmästare W:m Vallenius till Sällskapet do- nerade stipendiet (Medd. Soc. F. et Fl. F. 36, sid. 78) för studium af växt- och djurvärlden i Höytiäinen och Puntarin- koski, särskildt med hänsyn till fiskarnas lefnadsvillkor, till- delades ende sökanden, student V. Jääskeläinen. Från Universitetets Rektor hade till Sällskapet anländt en skrifvelse däri meddelades, att förslag framställts att till British Museum rikta en anhållan, att detta ville till vårt universitetsbibliotek gratis öfverlämna sin utomordentligt värdefulla bokkatalog i inalles 97 volymer samt för fram- tiden träda i regelbundet skriftutbyte med Universite- tet. Detta skulle å sin sida erbjuda alla akademiska tryck- alster och våra lärda sällskaps publikationer från en viss tid- punkt, och ville Rektor med afseende härå fråga, huruvida Sällskapet var villigt att för berörda ändamål till Universi- tetet afstå ett exemplar af sina hittills utkomna och fram- deles utkommande publikationer eller någon del af dem. Då emellertid antagligt är, att en stor del af Sällskapets hittills utkomna publikationer redan finnas i sagda museums boksamling, ansåg Sällskapet det vara öfverflödigt att sända ytterligare ett exemplar af sådana. Däremot beslöt Sällska- pet till Universitetet för ifrågavarande ändamål afstå ett exemplar af samtliga sina utgifna skrifter, hvilka icke finnas i museet, och likaså af de publikationer Sällskapet framdeles kommer att utgifva. Professor K. M. Levander meddelade, att provinsial- läkaren G. W. Levander den 19 juli 1910 sett tvenne här- fåglar, Upupa epops L., i Sakkola socken på Karelska näset. 112 Levander. — Sahlberg. — Florström. — Linkola. 8. IV. 1911. De flögo af och an längs landsvägen och mellan de invid- stående träden, synbarligen sökande insekter. Vägen förde öfver mo och längs laggen af en sumpmark. Professor J. Sahlberg meddelade, att herr R. Ceder- hvarf redan den 2 april 1911 funnit ett exemplar af den säll- synta thysanuren Machilis polypoda under en sten nära Mej- lans invid Helsingfors. Arten är förut funnen hos oss i några få exemplar vid Helsingfors och i trakten af Abo. Föredrogs följande meddelande från gymnastiklärare B. Florström: „Hos Sällskapet får jag härmed anmäla, att trenne af mig senaste sommar anträffade och urskilda Taraxacum-f or- mer af doktor H. Dahlstedt förklarats vara identiska med respektive T. chloroleucum Dahlst., T. croceiflorum Dahlst. och T. cyanolepis Dahlst. mscr. För vår flora äro dessa former nya. T. chloroleucum, som anträffades i Räfsö den 13 juni 1910, är i Sverige tagen å flere lokaler på Gottland och i Småland. T. croceiflorum insamlades äfvenledes den 13 juni 1910 i Björneborg. Denna form är tills vidare tagen endast i Sve- rige å några lokaler i Östergötland och Vestergötland. T. cyanolepis, som samtidigt med den förstnämnda for- men insamlades i Räfsö, är enligt meddelande af doktor Dahlstedt tagen i Dalsland på flere lokaler och på en mängd lokaler i Vestergötland, där den synes vara mycket spridd." Ylioppilas K. Lin kol a näytti pari alueellamme harvi- naista jäkälää sekä lausui: „Solorina spongiosa (Sm.) Nyl. ölen tavannut sekä Abrssa (Parainen, Malmi, maassa kalkkilouhoksessa, 28. VIII. 1909) etta Sb:ssa (Kuopio, Puutosmäki, Likolammentalo, Kalkki- saari, maassa vanhojen kalkkihautojen luona, 2. VIII. 1909). Alectoria bicolor (Ehrh.) Nyl. kasvaa parissa paikassa Turun tienoilla (Ab): Turku, Hirvensalo, kallioseinällä, 18. V. 1909, ja Parainen, Bodnäs, jyrkällä kallioseinällä Härkä- luodon pohjoisrannalla, 21. VIII. 1910. 8. IV. 1911. Linkola. - Luther. 113 Kummastakin lajista lienee meillä tunnettu vain pari entistä löytöpaikkaa. Mainitun Älectoria'n löytyrainen Turun seuduilla tulee melkoisena yllätyksenä. Lienee jäteluon- toiseksi selitettävä. Jälkimäisen löydön yhteydessä mainittakoon, etta Ne- phroma arcticum (L.) Fr. ja Peltigera scabrosa Th. Fr., molem- mat esiintymiseltään yleensä pohjoisia lajeja, övat Turun- Paraisten seuduilla joltisenkin yleisiä. Kumpaakin ölen ta- vannut verrattain harvoilla retkeilyillä monin paikoin." Docent A. Luther lämnade följande meddelande: »Somrarna 1900 och 1901 , då jag var sysselsatt med hydro- faunistiska undersökningar i Lojo sjö, anträffade jag på flod- kräftor, fångade uti nämnda sjö äfvensom i därmed samman- hängande vatten, upprepade gånger och i riklig mängd den parasitiska masken Branchiobdella parasita Braun (sensu lat.), hvilken tidigare räknats till hirudineerna, men af V ej dovsky och andra nyare författare uppfattas såsom re- presentant för en skild familj bland oligochaeterna, Disco- drilidae. Senare har jag ett par gånger iakttagit samma art på kräftor, som inköpts på torget i Helsingfors och användts såsom undersökningsmaterial vid evertebrat-dissektionskur- sen å Universitetet. Djuret har visserligen en gång tidigare blifvit omnämndt f rån vårt land, i det att Sp o of uti sitt arbete: Notes about some in Finland found species of non parasi- tical worms (Turbellaria, Discophora et Oligochaeta fennica), Åbo 1889, p. 17, skrifver: „The late professor Alexander von Nordmann once told he had got specimens of Bran- chiobdella astaci; however the Zoological museum of the Hel- singfors-university does not possess any." Då denna notis icke innehåller någon uppgift om fyndort, har jag velat an- mäla ofvan anförda iakttagelser, och detta så mycket hellre, som kräftan ju uti vidsträckta områden af vårt land är utdöd och kräftpesten äfven kunde sprida sig till Lojo vattensystem. Äfven Branchiobdella' s existens i dessa trakter synes sålunda hotad. — Samtidigt ber jag att få förevisa äggkapslar, som efter all sannolikhet tillhöra samma art, och hvilka vid 8 114 Luther. — Forsius. 8. IV. 1911. dissektion af i Helsingfors köpta kräftor af student Åke Lauri n anträffats på l:sta paret antenner." Med. kand. Runar Forsius yttrade följande Om kräftpesten i Lojotrakten. I anledning af doktor A. Luthers meddelande och som ett tillägg till detta förtjänar måhända omnämnas, att den s. k. kräftpesten under det senaste året i Lojotrakten gripit omkring sig till den grad, att all kräftfångst numera i hela Lojobäckenet, på få undantag när, är totalt omöjliggjord. Sommaren 1909 anlände från Tavastland till Lojotrakten ett antal fångstmän, som medförde redskap från af kräft- pesten inficierade vatten och upparrenderade kräftfångsten eller tjuffångade i särskilda delar af Lojovattnen. Fångsten visade sig vara gifvande, och sommaren 1910 återkommo de i förökadt antal och föranledde ortsbor till bedrifvande af kräftfångst i större skala. Under sensommaren 1909 sågos här och där på stränderna af Lojo sjö kräftlik, en företeelse som då icke väckte någon större uppmärksamhet, men som dock tydligen var att betrakta som ett förebud till pestens utbrott. Ännu under våren 1910 erhöllos kräftor i mängd under gäddfångsten med ryssjor. Under högsommaren samma år sågos åter kräftlik längs stränderna, nu i större antal, och när fångsten den 15 juli skulle vidtaga, voro kräftorna så decimerade, att ställvis under en natt icke erhölls en enda kräfta på ställen, där fångsten förut varit rikt gifvande och under en natt tagits kräftor i hundradetal. Om kräftor i minskadt antal erhöllos, dogo de inom kort i sumparna. Närapå eller totalt utrotad var kräftstammen i alla delar af Lojo sjö, i Puujärvi, nästan alla mindre sjöar och träsk i Lojo, Karislojo och Sammatti samt de bäckar och åar, som kom- municera med dessa vatten. Synnerligen påfallande är, hurusom kräftpesten noga följt de invandrade fångstmännen i spåren. I några mindre träsk i Karislojo och Lojo, där fångstmännen förbjudits att 8. IV. 1911. Forsius. — Korvenkontio. 115 sänka sina redskap, och där man sett till att förbudet iakt- tagits, har kräftstammen icke lidit något men. Så var för- hållandet exempelvis i några små träsk i Karstu och i Mylly- lampi träsk på gränsen mellan Lojo och Karislojo, där som- maren 1910 kräftor erhöllos i oförminskadt antal. I senast omnämnda träsk idkades år 1910 fångst endast med redskap, som detta år icke användts i inficierade vatten. Intressant blir därför att se, om träsket äfven nästa år förskonas för pesten, eller om det möjligen infekterats genom sjöfågel eller dylikt. År 1909 exporterades från Lojotrakten kräftor för flere tusen mark, hvarför fiskevattensägarena gjort en icke ringa förlust. I vissa fall drabbar förlusten fångstmännen, som för flere år framåt upparrenderat fiskevattnen. Ylioppilas Valio A. Korvenkontio luki stipendikerto- muksen Tutkimusmatkasta Ahvenanmaalla 1910. Kertomuksesta täällä esitetään seuraavaa: Tehtäväkseni olin ilmoittanut, apurahaahakiessani, kerätä ainehistoa Ahvenanmaan nilviäiseläimistön mahdollisimman täydellistä selvittelyä varten. Tämän lisäksi annettiin minulle toimeksi myös kiinnittää huomiota vesikasvullisuuteen. Retkeilyalueelle saavuin toukokuun 29 päivänä, ja vii- vyin siellä elokuun alkupäiviin. Huomioni kohdistin luonnollisesti ensi sijassa järviin ja lammikoihin, joita Ahvenanmaalla on runsaanlaisesti, etu- päässä maan keski-, pohjois- ja koillisosissa, Finström'in, Geta'n ja Saltvik'in pitäjissä. Näitä tutkittiin enemmän tai vähemmän perusteellisesti kaikkiaan 47 kappaletta. Huo- mattavimmat tulokset matkastani övat seuraavat: 1 . Uutena lajina luonnontieteellisen alueemme nilviäiseläi- mistölle sallittakoon minun esittää maakotilo Buliminus obscu- rus Muller. Nordenskiöld & Nyländer (Finlands Mollusker, Helsingfors 1856) tosin mainitsevat eräistä W. Nylander'in kokoelmiin sisältyvistä yksilöistä täta kotiloa ja lausuvat * 116 Korvenkontio, Tutkimusmatkasta Ahvenanmaalla 1910. 8. IV. 1911. arvelunaan, etta ne mahdollisesti olisivat peräisin Kaakkois- Karjalasta. Vaikka ei suinkaan ole mahdotonta, etta kysy- myksessäolevat yksilöt todella övat olleet kotoisin maini- tulta seuduin, ei lajia kuitenkaan, katsoen tiedonannon epä- varmuuteen, saata sen mukaan pitää alueellamme varmasti tavattuna. Mainita sopii, etta Nylander'in kokoelmain ek- semplaarit eivät ole tallella Yliopiston kokoelmissa. Puheenalaisen kotilon tapasin 13. VII. 1910 Saltvik'in pitäjässä Toböle'n kylan edustalla olevan samannimisen järven pikkusaarella, jonka nimeksi ilmoitettiin Lindholmen. Kas- vullisuus tällä pienellä alueella oli hyvin rehevää; keski- osassaan kohosi saari lehmuksia ja saarnoja kasvavaksi lehto- maiseksi kukkulaksi varjostoineen ja kallionkupeineen. Nil- viäisfauna oli täällä, kuten edellyttää sopi, harvinaisen rikas ja monipuolinen ja oli siinä, paitsi kysymyksessäolevaa muo- toa m. m. Hyalinia cellaria Mull. runsaasti edustettuna. Bu- liminus obscurus esiintyi, ei aivan harvalukuisena, kukkulan kuivemmalla rinteellä ja laella, erittäinkin saarnipuiden ty- vellä, lehtien ja harikkeitten joukossa. Täta muotoa voidaan pitää yhä uutena nivelenä liittä- mässä maamme eteläosain nilviäiseläimistöä Itämeren — Poh- janmeren seutujen muodostaman malakozoologisen alueen yhteiseen nilviäisfaunaan. Europassa esiintyy se muuten Sici- liasta aina Pietarin tienoille saakka laajalti levinneenä. Ruot- sissa övat sen pohjoisimmat löytöpaikat West erlund'in mukaan Gotlanti ja Nerike; yleinen on se vain Skånessa ja Gotlannissa. Virossa tapasi sen Luther Räävelissä. 2. Totesin, etta Acanthinula harpa Say on Ahvenan- maalla aivan yleisesti levinnyt. Ennen viimekesäisiä tutki- muksiani oli se siellä tavattu vain yhdessä paikassa (Kas- vuoren pohjoisjuurella Jomalan pitäjässä). Sellaisilla paikoilla, missa sitä on etsittävä, nimittäin mustikanvarpuja kasvavissa metsiköissä, tapasin sen säännöllisesti etsiessäni (5 uutta löytöpaikkaa). Tämä havainto on sen takia huomattava, etta kysymyksessä on pohjoinen laji, joka puuttuu koko Etelä- ja suureksi osaksi Keski-Suomestakin. Muuta tulkintaa ei juuri voitane tälle ilmiölle antaa, kuin sen, minkä Luther 8. IV. 1911. Korvenkontio, Tutkimusmatkasta Ahvenanmaalla 1910. 117 on sille Kasvuoren löydön perusteella antanut, etta nimit- täin puheena-oleva muoto Ahvenanmaalla esiintyy eristettynä reliktinä kylmemmiltä ajoilta. (Parallelli-ilmiö kasvistossa Cryptogramme crispa L.) 3. Vesinilviäisistä on maakunnalle uusi Valvata piscina- lis Mull. Sen tapasin Ramsviken'issä, Getassa, hieman mur- toisessa vedessä 9. VII. 1910. Omituista on tämän lajin har- vinaisuus Ahvenanmaalla, vaikka se muualla Suomessa on joltisenkin levinnyt. Vain kaksi yksilöä löysin sitä uutterasta etsinnästäni huolimatta. 4. Neritina fluviatilis L. esiintyy Ahvenanmaalla makeassa vedessä. Tapasin sitä kaikkiaan 7 järvessä. Erityisesti huo- mattavaa on tämä makeassa vedessä esiintyminen, kun tie- detään, etta se muualla Suomessa elelee yksinomaan meressä, jopa karttaakin murtovesialueita jokien suukohtain tienoilla, kun se tåas muualla, maamme rajain ulkopuolella, monin paikoin esiintyy tyypillisenä joki- ja makeanveden muotona. Luther tekee tästä sen johtopäätöksen, etta maamme vesien erikoislaatu, lähinnä niiden kalkkiköyhyys olisi syynä tähän ilmiöön. Käsitykseni mukaan övat Ahvenanmaalla tekemäni havainnot suuresti omiaan tukemaan täta arvelua. Tunnettu- han näet on Ahvenanmaan maaperän suhteellisesti suurempi kalkkipitoisuus, mikä epäilemättä vaikuttaa sikäläisten vesien sisältämään kalkkimäärään ja samalla myös tarjoaa suotui- sampia edellytyksiä Neritina'n viihtymiselle niissä. Lajin esiin- tyminen varsin etäälläkin sisämaassa laskuttomissa järvissä (Saltvik: Toböle träsk) osoittaa, etta se on elänyt niissä kauan aikaa merestä eristettynä. Muuten övat näiden makeanveden muotojen kuoret lähei- sissä merenosissa elävien kuoria osittain tuntuvasti suurem- mat ja paksummat, yleensä vahvasti korrodoituja. 5. Najadifaunaan nähden on varsin huomattavaa, etta koko Unio-suku puuttuu Ahvenanmaalta, seikka, mikä osittain johtunee liikkuvien jokivesien puutteesta, jos muistakin syistä. Anodonta'a. edustaa muoto cygnea cellensis, josta voidaan eroittaa useita paikallisrotuja; se on aivan yleisesti levinnyt Ahvenanmaalla järvissä, esiintyen tämän ohella heikosti suo- laisessakin vedessä, murtovesilahdissa. 118 O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 8. IV. 1911. Professor O. M. Reuter föredrog: Om de palearktiska arterna af hemiptersläktet Notostira Fieb. I sitt välbekanta arbete „Die europäischen Hemiptera", p. 242, beskrifver Fieb er af Notostira erratica L. tvenne varieteter, a: virescens och /9: ochracea, den förra grön med inre delen af corium svartaktig samt scutellen, pronotum och hufvudet tecknade med svarta strimmor, hvilka hos ha- nen ofta mer eller mindre sammanflyta, så att dessa delar, med undantag af pronoti sidor, stundom blifva alldeles svarta, hvilken färg hos detta kön utmärker äfven kroppens öfriga delar; den senare åter rödaktigt hvitgul med längsstrimmor på pronotum och scutellen samt nerverna och utkanten af corium hvitgula; hanen af denna varietet betecknas såsom till färgen liknande honan af den föregående. Om de båda varieteterna säges ytterligare, att var. virescens uppträder om sommaren, var. ochracea om hösten. I min Hem. Gymn. Scand. et Fenn., p. 21, har jag följt Fieb er och anfört om arten i dess helhet, att den förekommer här och därpå odlade ställen i södra och mellersta Sverige och södra Finland samt att var. ochracea uppträder företrädesvis om hösten. J. Sahlberg meddelar i Enum. Hem. Gymn. Fenn., p. 44, att arten lefver på åkerrenar och bland Phragmites vid strän- der i södra och mellersta Finland, samt nordligast är funnen vid Kontschosero i Ryska Karelen (62° 20'), hvarvid han dock icke nämner något särskildt om de olika varieteternas före- komst. I Ent. Monthl. Mag. XXXIII (1897), p. 15, meddelar Mr. E. Saunders, att han erhållit exemplar af en Notostira (= Megaloceraea) från Woodside, South Norwood, sända af Mr. W. Chaney, hvilken fäste hans uppmärksamhet vid de korta benen och antennerna hos honorna, under det hanarna syn- tes öfverensstämma med den vanliga N. erratica. Hade icke dessa hanar medföljt sändningen, säger Mr. Saunders, skulle han otvifvelaktigt betraktat honorna såsom tillhörande en 8. IV. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 119 skild art. Den första antennleden är mycket litet längre än pronotum; också de öfriga lederna äro kortare än hos ty- piska exemplar af N. erratica, äfvenledes benen äro betyd- ligt kortare och kraftigare. I färgen öfverensstämma dessa exemplar med var. ochracea Fieb., men då hvarken Fieber eller Reuter angifva de kortare lemmarna såsom karaktä- ristiska för denna varietet, stannar Saunders i tvifvelsmål om huruvida ofvan beskrifna form är identisk med denna. Exemplaren voro funna på en fuktig plats den 4 september 1895, och Mr. Chaney meddelar, att många af dem då just blifvit utkläckta. Några dagar senare erhöll han liknande exemplar äfven från kalkbergen nära Caterham, så att ar- ten tyckes förekomma också på annorlunda beskaffade lokaler. Med anledning af ofvanstående meddelande undersökte jag de i universitetets finska samling uppställda exemplaren af Notostira erratica. Omöjligt var att afgöra, till hvilken af de båda varieteterna de 7 hanexemplaren (från Helsing- fors, Tammerfors, Parikkala, Rautus, Pyhäjärvi, Leppävirta) borde hänföras. De öfverensstämde alla med hänsyn till antennernas och benens byggnad samt väsentligen äfven till färgteckningen. De olika varieteterna af honorna kunde däremot med lätthet särskiljas. Var. virescens var represen- terad af 5 ££ från Pargas, Karislojo, Helsinge och Jalguba, var. ochracea likaledes af 5 ^ från Pargas, Kyrkslätt och Helsingfors. Vid en närmare undersökning af dessa senare honor visade det sig, att de fullkomligt öfverensstämde med de af Saunders 1. c. beskrifna exemplaren. Den af Saunders uttalade misstanken, att under det gängse namnet N. erratica skulle dölja sig tvenne väl skilda arter, tycktes genom denna undersökning vinna nytt stöd. Jag har nu fått anledning att upptaga denna fråga till be- handling på grund däraf, att den danske entomologen Jen- sen-Haarup meddelat mig, att han i Danmark funnit tvenne arter af släktet Notostira. Senare har han visserligen i bref uttalat den åsikt, att den ena af dessa endast utgjorde artens höstform, utan att dock genom uppdragning af exemplar hafva ådagalagt detta. 120 O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 8. IV. 1911. För att vinna någon klarhet i frågan har jag till en bör- jan förskaffat mig från olika museer och privata samlingar i Europa så rikhaltigt material som möjligt af släktet No- tostira. Redan tidigare har jag i Horae Soc. Ent. Ross., XXXIX (1910), p. 78, såsom en särskild art uppställt den oriktigt af Fieber under N. erratica indragna, af Kolenati beskrifna N. caucasica. Af denna art finnas i ryska samlin- gar talrika exemplar från Krim, Kaukasus, Transkaspien och Turkestan. En mycket nära stående form har under namn af N. poppiusi blifvit mig tillsänd af herr Kiritschenko. Alla exemplaren af denna, 15 hanar och 18 honor, äro funna den 3 juni 1910 g. st. på Alexanderskedjan i Turkestan. l) Medan hanarna alls icke kunna särskiljas från A7. caucasica, hvilkens båda kön till sin färgteckning betydligt erinra om N. erratica, men från denna skilja sig genom renare grön grundfärg, längre antenner och ben samt längre och under rät vinkel stående behåring på de senare, äro honorna af Af. poppiusi enfärgadt ärggröna och hafva första antennledens hår både längre och tätare, men öfverensstämma i öfrigt, hvad hårigheten beträffar, med N. caucasica. De återstående exemplaren i de mig tillsända samlin- garna tillhöra alla den kollektivart, som hittills gått under namn af N. erratica. Genom benägen medverkan af profes- sor J. Sahlberg och doktor B. Poppius har detta material blifvit underkastadt en närmare granskning. Därvid hafva följande omständigheter kommit i dagen. Honorna af Fie- bers båda varieteter, virescens och ochracea, kunna alltid lätt skiljas från hvarandra. Undersökta hafva blifvit 142 virescens-honor och 169 ochracea-honor. Det har visat sig, att alla dessa senare afvika från de förra icke blott genom fullkomligt olika grundfärg och den nästan fullständiga af- saknaden af bruna eller svarta teckningar, utan äfven kon- stant genom märkbart kortare antenner och ben. Sålunda är andra antennleden hos ochracea-honan 3 mm, hos uire- ') Af N. caucasica finnas exemplar tagna under tiden från den 21 maj till den 21 september gamla stilen. 8. IV. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 121 scens-honan 3 2/5 — 3 l/2 mm lång. Båda dessa s. k. varieteter tyckas hafva samma geografiska utbredning. Vi hafva så- lunda haft exemplar af hvardera från norra, mellersta och södra Europa äfvensom från Turkestan, hvarest de alltså förekomma jämte de nyss ofvan omtalade N. caucasica och N. poppiusi. Från Sibirien föreligga emellertid tills vidare exemplar endast af ochracea, och detta så långt ostligt som från Irkutsk och Jakutsk. De ostligaste exemplaren af vi- rescens äro från Orenburg. Slutligen har det visat sig, att virescens och ochracea uppträda under fullkomligt olika tider på året. Detta har kunnat afgöras genom de anteckningar om data för fynden, hvilka finnas angifna på exemplar i Berliner-museets, Ungerska nationalmuseets och Genua-mu- seets samt i synnerhet i Ryska Vetenskapsakademins samlin- gar. Af virescens finnas sålunda exemplar, funna i södra Europa redan den 21 maj, men för öfrigt under juni, juli och början af augusti månader, under det däremot ochracea- exemplaren äro tagna stundom redan i början af augusti, men merendels under senare hälften af denna månad och vidare framåt ända till medlet af oktober. — Hvad hanarna beträffar, gäller om dem fullkomligt den anmärkning, som gjorts af Saunders 1. c. Antingen de äro funna under den förra af ofvannämnda tidsperioder och sålunda utan tvifvel tillhöra virescens, *) eller under den senare och alltså höra till ochracea, kunna de på intet vis särskiljas från hvarandra, utan afvika i hvartdera fallet från honorna genom kortare behåring och från oc/zracea-honorna dessutom genom den längre antennform, som karaktäriserar äfven virescens-honan.2) Fiebers uppgift, att oc/zracea-hanarna vore lika tecknade som honorna hos virescens, håller ingalunda alltid streck. Hos många af de sent på hösten tagna hanexemplaren sam- *) Då hanen hos insekterna nästan alltid dör före honan, kan man icke tänka sig, att den här skulle fortlefva utöfver den för honan be- stämda lifsperioden. 2) Af 197 hanexemplar finnes blott ett (från Ostende), taget den 1 sept. jämte en ochracea-hona., hvilket utmärker sig genom de för ochracea kortare antennerna. 122 O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 8. IV. 1911. manflyta de svarta teckningarna på scutell, pronotum och hufvud i lika hög grad som hos virescens. Å andra sidan förekomma, om än ganska sällsynt, hanar af denna senare med den för honan typiska teckningen, äfvensom någon gång honor med typisk hanteckning. Af det ofvanstående framgår, att såsom varieteter af N. erratica betraktats tvenne former, hvilka likväl endast hvad honkönet beträffar kunna från hvarandra särskiljas och hvilka, såsom Fieber riktigt anmärker, förekomma, den ena om sommaren, den andra om hösten. Huruvida emel- lertid dessa båda former kunna vara olika säsongformer af en och samma art är mer än tvifvelaktigt. Till närvarande tid har ännu intet fall af en dylik säsongdimorfism blifvit iakttaget bland Hemiptera. Väl har man om höst och vår funnit olika färgade individer af en och samma art (Palo- mena, Stenodema), men i dessa fall har färgförändringen ägt rum hos en och samma öfvervintrande individ och icke karaktäriserat tvenne olika, efter hvarandra följande gene- rationer. Och äfven hos sådana insektordningar, hos hvilka säsongdimorfism oftare förekommer, torde denna åtminstone i ytterst få fall, om någonsin, beröra strukturolikheter, så- dana som antennernas och benens längd. A priori är jag därför öfvertygad därom, att de s. k. varieteterna, virescens och ochracea, af N. erratica icke kunna betecknas såsom denna arts sommar- och höstformer. För att bringa denna fråga till en definitiv lösning, vore det emellertid synnerligen önskvärdt, att uppdragningsförsök blefve gjorda med ägg af de ofvanstående formerna. Butler har nyligen (Ent. Monthl. Mag. (2) XXII, 1911, p. 36 ff.) visat, att en dylik uppdrag- ning af ägg och larver, hörande till det Notostira närastående släktet Stenodema utan svårighet låter verkställa sig, om dräktiga honor införas i en glasbehållare med tillräcklig mängd gräs. I motsats mot hvad förhållandet är hos No- tostira och det närmast stående släktet Trigonotylus, öfver- vintra Stenodema-honoma. x) Den af Butler observerade ') Att någon Notostira-hona skulle öfvervintra har ännu icke blifvit dme säkerhet konstateradt. Visserligen finnes i Ryska Vetenskaps- 8. IV. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 123 St. laevigatum lade sitt ägg den 8 juni, och imago utkläcktes den 23 juli. Hela metamorfosen räckte sålunda 1 å/a månad. Antaga vi nu, att utvecklingstiden vore lika lång inom släk- tet Notostira, så hunne mycket väl den afkomma, som upp- står af ägg af var. virescens, nå sitt imagostadium under den var. ochracea utmärkande tidsperioden. Vore därför denna senare en ur den förra framgången höstform, så borde detta icke blifva svårt att uppvisa. Tyvärr kan jag, på grund af min inträffade blindhet, icke mera företaga dylika under- sökningar. Emellertid förutsätter jag på redan ofvan angifna, såsom det synes, vägande skäl, att dessa skulle leda till negativt resultat. Visserligen kan i så fall äggets hvilotid hos varie- teterna af N. erratica förefalla nog så lång, då densamma väl merendels skulle räcka från slutet af juli eller början af augusti till medlet af april eller maj (var. virescens) eller ock från början eller medlet af oktober tidigast till medlet af juni (var. ochracea), olika på olika breddgrader. Men en sådan hvilotid är ingalunda sällsynt bland Hemiptera. Under nyssnämnda förutsättning och då sålunda de båda s. k. va- rieteterna virescens och ochracea förekomma under alldeles olika tider, och alltså ingen kontinuitet mellan dem före- finnes, kan jag icke heller betrakta dem såsom tillhörande samma art, om än deras hanar icke kunna från hvarandra särskiljas. I förbigående må påpekas, att namnet ochracea af Fieber lånats från Schummel, hvilken i sin samling uppställt denna form såsom egen art under benämningen Miris ochraceus. Jag erinrar därom, att inom andra grupper många sådana arter äro kända, hvilkas honor omöjligt kunna skiljas från hvarandra, under det detta däremot lätt är fallet med hanarna. Mig förefaller det, som om intet hinder skulle möta den uppfattningen, att ett motsatt förhållande kunde äga rum inom släktet Notostira, om jag än icke kan erinra akademins samlingar en ochracea-hona, daterad Isjuk-Kunek III — IV, 1888, och en annan från Jakutsk, daterad 8 -16, VI, g. st. Men om dessa uppgifter icke bero på något etiketteringsfel, hänföra de sig dock till ytterst sällsynta undantag. 124 O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 8. IV. 1911. mig några analoga fall bland öfriga insekter och artdiffe- rentieringen vanligen tyckes börja med hankönet. Artbegreppet kan aldrig blifva fullkomligt ekvivalent, utan måste tvärtom medgifvas en betydande elasticitet. Me- dan vissa arter redan blifvit idiostatiskt och skarpt begrän- sade, kunna andra ännu på ett eller annat sätt bära ett tydligt vittnesbörd om ett för dem och närastående arter gemensamt ursprung. Till denna kategori, som utan tvifvel utgöres af arter, hvilkas differentiering först jämförelsevis sent ägt rum, räknar jag äfven de Notostira-former, hvarom nyss varit fråga. A. Semenov-Tian-Shansky har nyligen publicerat en i många afseenden intressant afhandling, „Die taxonomischen Grenzen der Art und ihrer Unterabteilungen". Om jag söker tillämpa de af honom uppställda definitionerna, kan jag be- träffande de Fieber'ska errafrca-varieteterna icke komma till annat resultat, än att dessa måste betraktas såsom skilda, ehuru visserligen först nyligen differentierade species. Väl anför han icke något analogt fall, då denna differentiering ännu skulle sträcka sig endast till det ena könet, och svårt är därför att kunna förutse hans ställning till dylika före- teelser. Men om vi nu hålla oss uteslutande till honorna, så kunna de ofvan omtalade s. k. varieteterna, virescens och ochracea, ingalunda uppfattas såsom endast varieteter, en benämning, hvilken nämnde författare för öfrigt vill ut- mönstra från nomenklaturen, såsom på mångfaldigt sätt miss- brukad, och ersätta med benämningen morfer. De äro där- till alltför beständiga och visa, åtminstone beträffande vissa karaktärer, t. ex. antennernas och benens längd, alls inga öfvergångsformer mellan hvarandra. Icke heller uppträder den ena sporadiskt här och där inom den andras utbred- ningsområde, och ej heller kunna de antagligen, såsom redan framhållits, betraktas såsom säsongvarieteter af en och samma art. Icke heller kunna de uppfattas såsom raser eller subspecies af en sådan, äfven om man tager hänsyn därtill, att raserna stundom kunna vara så starkt differen- tierade, att de nästan hafva ernått det stadium, som måste 8. IV. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 125 betecknas såsom species. Ty en af de fordringar, Seme- nov-Tian-Shansky uppställer för ras- eller subspeciesbe- greppet, är, att stamformen alls icke förekommer inom samma område eller ock blott längs gränserna däraf. De båda hittills s. k. varieteterna af N. erratica uppträda däremot, om än under olika årstider, i samma, mycket vidsträckta geogra- fiska område, och de förekomma äfvenledes långt in i det territorium, som bebos af N. caucasica. Den enda af de fyra of van omtalade Notostira -formerna, hvilken fortfarande kunde betraktas icke såsom en art, utan blott såsom en ras, är den N. caucasica närastående N. poppiusi, som tills vidare icke är funnen annorstädes än på Alexanderskedjan och vid Samarkand i Turkestan, och hvilken blott genom ärggrön färg, brist på teckningar och genom antennernas olikartade behåring afviker från nyss nämnda art. Det resultat, till hvilket undersökningarna ledt, anser jag mig sålunda kunna sammanfatta pä följande sätt. Inom den palearktiska regionen förekomma fyra olika former af släktet Notostira, af hvilka åtminstone tre böra betraktas såsom särskilda species: N. erratica L. (= erratica var. vire- scens Fieb.), N. ochracea Schumm., mihi (= erratica var. ochra- cea Fieb.) och N. caucasica Kol.; beträffande den fjärde for- mens, N. poppiusi Kiritsch., artberättigande har jag ej kunnat bilda mig någon definitiv åsikt. I alla händelser är den åtminstone en starkt differentierad ras (subspecies) af N. caucasica. Släktet Notostira erbjuder ett icke ringa intresse såsom företeende exempel på en jämförelsevis ganska nyss afslu- tad artbildning, och har jag därför trott mig genom en ut- förligare framställning af detta förhållande kunna taga Säll- skapets uppmärksamhet i anspråk. Samtliga hithörande species tillhöra den kategori af arter, hvilkas gemensamhet i här- stamning är starkt iögonenfallande. Omöjligt torde vara att med full säkerhet beteckna den ena eller andra af de tre ofvannämnda arterna såsom en grundform, från hvilken de öfriga skulle utgått. Antagligt är, att de alla differen- tierat sig från en och samma, numera icke existerande stam- 126 O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 8. IV. 1911. form. Den för divisionen Miraria typiska grundfärgen är den gröna, och inom den släktgrupp, till hvilken släktet Notostira, jämte Trigonotylus, Dolichomiris o. a. hör, upp- träda karaktäristiskt mörkare längsstrimmor på hufvud, pronotum och scutell. Denna grundfärg och teckning åter- finnes hos alla arternas hanar, ehuru teckningarna hos dessa, såsom redan nämnts, ofta starkt sammanflyta, äfvensom hos honorna af N. erratica och N. caucasica, hvilka hufvudsakli- gen åtskiljas genom den olika längden hos antenner och ben och dessas olika behåring. l) De ursprungliga karaktärerna äro hos hvardera af dessa båda arter lika väl företrädda. Däre- mot förefaller det, såsom om N. ochracea skulle förete en något starkare differentiering från grundformen. Alla den- nas karaktärer återfinnas visserligen ännu hos hanen äfven af denna art, honans grundfärg däremot är väsentligen af- vikande och den ofvan omtalade strimmiga teckningen ut- plånad eller endast svagt antydd. I samma riktning, om än bibehållande den gröna grundfärgen, har N. poppiusi utveck- lat sig. En omständighet synes emellertid antyda, att af alla arterna N. erratica står grundformen närmast. Hos N. ochracea företer nämligen antennernas behåring en märklig obestän- dighet. Sålunda är den visserligen hos de flesta exemplaren längre och tätare än hos N. erratica, så att t. ex. håren på inre sidan af första antennleden äro lika långa som ledens diameter, medan de hos N. erratica esomoftast äro inemot V3 kortare än denna. Men exemplar saknas visst icke heller af N. ochracea, tagna samtidigt och på samma ställe som de nyssnämnda, och hvilka i detta afseende icke alls skilja sig från N. erratica. Oaktadt den förra artens honor sålunda till färgen och extremiteternas längdförhållanden konstant differentierat sig från N. erratica, förefinnes i behåringen ]) Här må omnämnas, att af de talrika undersökta erratica- exem- plaren anträffats en 3 från Shitomir i Ryssland och en 5 från Schwan- heim i Tyskland, hvilka, ehuru i öfrigt typiska, med hänsyn till an- tennernas och benens behåring starkt närma sig N. caucasica Kol. En <5 från Shitomir, tagen samtidigt med den förra (10. VI), är däremot alldeles normal. 8. IV. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska arterna af släktet Notostira. 127 allt ännu då och då en anslutning till denna, som måhända tyder på en ännu i vissa detaljer icke fullt afslutad begräns- ning af arten. I detta sammanhang må äfven erinras om det märkliga hanexemplar, som i Berliner-museet finnes från Ostende, och hvilket uppträder med de för ochracea-honan karaktäristiska korta extremiteterna. En likaledes enstaka hona från Ostende, tillhörande denna art, är äfvenså af syn- nerligen stort intresse, då den för släktet Notostira typiska gröna färgen hos denna ersätter den för ochracea karaktä- ristiska gula. Förekomsten af en sådan varietet, som jag benämnt var. atavus, tyckes yttermera tala för riktigheten af ofvan anförda teorier. Likaledes må nämnas, att såväl af N. erratica som af N. caucasica anträffats ett honexemplar, som alldeles saknar de svartstrimmiga teckningarna och må- hända utgör endast en tillfällig aberration, men kanske ock företer en atavism, som går ännu utöfver de till Notostira- gruppen hörande släktena tillbaka till de typiskt enfärgade mirarierna. Jag har kallat dessa varieteter N. erratica var. ancestralis (1 från Montpellier) och N. caucasica var. de- picta (1 £ från Elisabetpol). Det är i synnerhet upptäckten af detta senare exemplar, hvilket från N. poppiusi skiljer sig blott genom kortare och glesare behåring på antennerna, särskildt deras första led, l) som föranledt mig att starkt draga i tvifvelsmål denna senares artberättigande. Återvända vi nu till det resultat ofvanstående under- sökningar enligt min uppfattning medfört berörande de inom vårt faunaområde förekommande iVofos^ra-formerna, så fram- går ur detsamma, att vi hos oss hafva tvenne arter af detta släkte, nämligen N. erratica (L.), till hvilken alla de för arten upptagna synonymerna höra, samt N. ochracea (Schumm.) mihi. Jag har ofvan vid tal om de förmenta varieteterna virescens och ochracea upptagit de inom universitetets finska samling dem representerande lokalerna, men ber att få fästa J) Håren på första antennledens insida äro hos N. caucasica, q, obetydligt kortare, hos N. poppiusi, <£, däremot tydligt längre än ledens diameter. 128 O. M. Reuter. — Sahlberg. 8. IV. 1911. uppmärksamheten därvid, att åtskilligt ännu återstår att ut- röna beträffande såväl begränsningen för hvardera artens utbredning inom landet, som beskaffenheten af de lokaliteter, på hvilka dessa arter förekomma. Sålunda är det omöjligt att afgöra hvilkendera arten finnes å de orter, från hvilka endast hanexemplar finnas. Det vore därför väl, om våra entomologer ville ägna denna fråga sin uppmärksamhet och, då de anträffa dessa arter, icke försumma att tillvarataga dem. Jag har i Pargas funnit dem båda på åkerrenar och vid vägkanter; på Phragmites eller vid stränder har jag aldrig, såsom Sahlberg, tagit någon Notostira. Om de båda arter- nas förekomst i Brandenburg har Schumacher i bref med- delat mig följande: „Die Lebensweise beider Formen ist hier ganz dieselbe, die Aufenthaltspflanzen sind Gramineen. Ich habe jedoch beim Sammeln bemerkt, dass N. erratica safti- gere Stellen bevorzugt, während N. ochracea beispielsweise auf ganz öden Stellen vorkommt. In vielen Fallen aber lin- den sich beide gemeinsam (z. B. auf Wiesen bei Oranien- burg). Auf den Sumpfwiesen des Postluchs bei Kägel, einem Wiesenmoor, bemerkte ich bisher nur N. erratica, auf den sonnverbrannten Abhängen der Kalkberge bei Riidersdorf ist N. ochracea viel häufiger als N. erratica/' I England tyckes N. ochracea, enligt Saunders' ofvan citerade upp- gifter, uppträda såväl på kalkbergen som på fuktiga ängar. Likasom alla andra hos oss förekommande mirarier lefva äfven dessa på gramineer. Med anledning af föredraget uttalade professor J. Sahl- berg, att han ansåg sig böra fortfarande betrakta de af föredragaren uppställda arterna Notostira erratica och N. ochracea såsom endast varieteter af samma art, då nämligen deras hanar icke kunna åtskiljas och de olikheter, som fin- nas i antennernas och tibiernas dimensioner och behåring hos honan, äro ganska obetydliga och något varierande. Vidare framställde han den förmodan, att imagines af ifråga- varande art utvecklades under hela sommaren och hösten, och Mötet den 6 maj 1911. 129 att belysningsförhållandena under den senare delen af denna period möjligen vore orsaken till höstindividernas bleka färg. Professor O. M. Reuter medgaf, att en dylik lång ut- vecklingsperiod för arten väl vore tänkbar, då äfven den närastående N. caucasica iakttagits under en period af 4 månader (21 maj — 21 september g. st.). Då alla tre arterna förekomma i Turkestan, förefaller det emellertid mycket be- synnerligt, ifall professor Sahlbergs antagande vore det riktiga, att icke höstindividerna äfven af den med N. erra- tica så nära förvänta N. caucasica få samma gula grund- färg. Lika besynnerligt tyckes det, att belysningen under sensommaren och hösten skulle inverka blott på det ena könet, honan. Vore färgolikheten beroende direkte af be- lysningsförhållandena, så borde dessutom under sommarens lopp anträffas individer, hvilka visade olika nyanser i öfver- gången från grönt till gult. Slutligen förklarar denna hypo- tes icke den, om än ringa, så dock alltid konstanta och märkbara olikheten i extremiteternas längd hos N. erratica- och N. ochracea-honoma., lika litet som bristen på svarta teckningar hos dessa senare. Samma afsaknad af tecknin- gar utmärker nämligen äfven den gröna N. poppiusi, hvilken är funnen i medlet af juni. Enligt föredragarens åsikt kan därför saken icke reduceras till ett så enkelt förhållande som en direkt inverkan af belysningen, utan föreligger här antagligen en vida mer komplicerad företeelse, en redan i honäggets idioplasma försiggången, nedärfd differentiering. Mötet den 6 maj 1911. Till inhemska medlemmar invaldes studenter V. A. Hei- kinheimo (föreslagen af professor F. Elfving) och T. J. Hintikka (föreslagen af professor K. M. Levander). 9 130 Brotherus. - - Fabritius. - - v. Essen. 6. V. 1911. Enligt af skattmästaren afgifven kassarapport utvisade Sällskapets rörliga kapital en behållning af Fmk 6,794: 94. Efter ansökan och på förslag af bestyreisen beslöt Säll- skapet tilldela ytterligare följande personer understöd för naturalhistoriska studier under instundande sommar: pastor O. Kyyhkynen 250 mark för fortsatta botaniska undersökningar i Suomussalmi socken; herr L. Munsterhjelm 300 mark för ornitologiska undersökningar kring Kilpisjärvi i Lapponia enontekiensis; student F. Remmler 250 mark för ornitologiska under- sökningar i trakten mellan Kronoborg och Impilaks. Die Naturforschende Gesellschaft zu Görlitz hade tillsändt Sällskapet en inbjudning att låta sig representeras vid dess hundraårsfest instundande sommar, och uppdrogs åt bestyreisen att till högtidligheten afsända ett hälsnings- telegram. För inköp af sällsynta och utdöende däggdjurs- former från det finska faunaområdet beviljade Sällskapet, utöfver tidigare anslag, en summa af 700 mark. Doktor V. F. Brotherus framlade samt öfverlämnade till Sällskapets samlingar andra centurien af sitt exsiccatverk Bryotheca Fennica. Doktor R. Fabritius förevisade följande anmärknings- värda Microlepidoptera, alla funna i Saltvik socken på Åland: Gelechia hippophaella Schrk, Mesophileps silacellus Hb., Coleo- phora vibicella Hb. och Depressaria hepatariella L. Med anledning af förevisningen upplyste professor Enzio Reuter, att de tre förstnämnda arterna voro för landet nya, medan den fjärde tidigare hos oss sällsynt anträffats. Student C. L. v. Essen förevisade en samling kokon- ger, som varit fästa i taket af en fågelholk, där ett par sparfvar för några år sedan byggt bo. Förevisaren uttalade den förmodan, att kokongerna tillhörde någon småfjärilart, 6. V. 1911. v. Essen. — R. Palmgren. — Palmen. - Luther. 131 måhända en tineid. Larverna hade synbarligen haft näring af anhopade fjädrar och dylikt. Student v. Essen inlämnade vidare berättelse öfver en af honom med understöd från Sällskapet företagen resa i entomologiskt syfte sommaren 1910 till Karelia ladogensis. Intendent Rolf Palmgren förevisade bon och ägg af mindre korsnäbben, Loxia curvirostra, hvilka anträffats under vårvintern å Drumsö invid Helsingfors, samt redogjorde för de olika åsikter, som framställts öfver huru äggen under denna årstid kunna utkläckas utan att förfrysa samt de späda, nakna ungarna trotsa den kyliga temperaturen. En mängd iakttagelser under senare tid göra det högst sannolikt, att det icke blott är fågelns egen kroppsvärme, som håller af- komman vid lif, utan äfven byggnadsmaterialets jäsbara beskaffenhet och ungarnas rikliga, på bokanten kvarliggande exkrementanhopningar, som verksamt bidraga därtill. Professor J. A. Palmen lämnade en statistisk framställ- ning öfver i Finland under decennierna 1879 — 1908 dödade rofdjur: björn, varg och lo. Det förefintliga statistiska materialet rörande under nämnda år utbetalade skottpennin- gar hade användts såsom grundval för utarbetande af kart- blad, hvilka af föredragaren demonstrerades, och hvaraf tre små kartogram komma att ingå i den nya upplagan af Atlas öfver Finland. Kartbladen illustrerade arten och graden af de olika rofdjurens decimering. Emellertid äro komplette- rande uppgifter önskvärda, särskildt om varg och lodjur i mellersta Finland, såväl före som efter år 1879, och upp- manade föredragaren intresserade personer att insamla och nedskrifva sådana uppgifter, bl. a. om tiden när man upp- hörde att utbetala skottpenningar i olika trakter. Föredra- garen utlofvade för Sällskapets publikationer en detaljerad framställning af ämnet. Docent A. Luther lämnade följande meddelande: »Zoologiska museet har under april månad fått emottaga trenne exemplar af tretåiga måsen, Rissa tridactyla (L.), från 132 Luther. — O. M. Reuter. 6. V. 1911. norra delen af landet. Ett af exemplaren härstammar från Sodankylä (Alaperä by, Pelkosenniemi), där det den 4 april skjutits af hemmansägare Matti Mäkitalo, hvarpå det öfver- sändts till zoologiska museet af kronolänsman Armas Raassina. Den sistnämnde skrifver, att fågeln anträffades „talojen yläpuolella lentelevänä, melkeinpä ihmisiin turvan- tuneena.". . . „Ilmat övat nyttemmin viikon päivät olleet ta- vallista talvisemmat eikä kevään tulo ole vielä sanottavia täällä ilmastossa tehnyt muutoksia." . . . „Sulaa vettäkään ei pitäisi täta nykyä olla mertä lähempänä, paitsi jokunen pie- nempi sula kovemmissa koskissa." Den 5 april har prepa- rator O. Sorsakoski vid Emäjoki i Suomussalmi skjutit en £, och omkring den 15 har i Vimpeli ett ex. (sannolikt o) anträffats dödt. Det har insändts till zoologiska museet af kyrkoherde R. A. Silén. Uppenbarligen har en flock af denna hos oss sällan anträffade fågel från Ishafvet förirrat sig söderut inåt landet. Fyndtiderna på de skilda orterna tyckas äfven antyda vandringens riktning. Liknande fynd af enstaka exx. hafva ju åtskilliga gånger förut gjorts i landet, särskildt under hösten och våren (jfr. sammanställningen i Mela-Kivirikko, Suomen luurankoiset, 1909, p. 352). l) Då denna gång trenne exx. anträffats, har jag likväl trott saken vara värd ett omnämnande. Professor O. M. Reuter föredrog om: De palearktiska arterna af vägglus-familjen (Cimicidae). På ett af Sällskapets möten senaste höst förevisade pro- fessor K. M. Levander exemplar af vägglusarten Cimex (Oeciacus) hirundinis Jen., funnen af honom i svalbon på Tvärminne Zoologiska Station. Af denna art funnos förut i Universitetets Finska Museum endast några exemplar, här- stammande från den gamla Wasastjerna'ska samlingen, enligt uppgift insamlade uti Österbotten. Med säkerhet J) Jfr. bl. a. J. Montell, Tvenne sällsynta måsar från Lappland, Medd. af Soc. pro F. & Fl. F. 34, 1908, p. 139. 6. V. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 133 äro sålunda tvenne arter af den lilla, egendomliga, uteslu- tande af halfparasitiska former bestående familjen Cimici- dae J) funna i vårt land, nämligen den nyssnämnda arten och den vanliga, för enhvar bekanta vägglusen, Cimex lectularius. Då det emellertid är mycket möjligt, att de flesta af de sex till denna familj hörande hittills kända palearktiska ar- terna och måhända en eller ett par ännu obekanta före- komma äfven hos oss, torde det icke vara ur vägen att fästa uppmärksamheten vid de ställen, där de böra efter- sökas. Måhända har en eller annan af de cimicider, hvilka i allmänhet gå och gälla för stora sällsyntheter, anträffats af mången jägare, forstman eller landthushållare, ehuru denne icke förstått att de kunde äga något värde för våra zoolo- giska samlingar. De palearktiska cimiciderna tillhöra tvenne släkten, Cimex L., Stål och Oeciacus Stål, det senare innefattande en enda art. Allom bekant är den i boningshusen tyvärr ganska all- männa, i hygieniskt afseende mången gång ödesdigra spri- daren af tuberkelbacillen och andra farliga sjukdomsfrön, Cimex lectularius, hvilken numera är utbredd öfver största delen af jordklotet. Den finnes antagligen äfven öfverallt i vårt land, och Kökarbornas uppgift, då jag 1879 besökte deras ögrupp, att den ännu icke blifvit funnen därstädes, får väl betraktas mera såsom ett försök till skryt, än såsom öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Alldeles omöj- ligt är dock icke, att detta senare är fallet, ty ännu år 1829 var vägglusen eller skäktan, såsom den äfven kallas i Sverige, ännu icke anträffad i Skåne (Fallen, Hem. Suec, p. 141). Förutom denna art torde emellertid äfven en annan före- komma i människans boningar, ehuru den antagligen blifvit förväxlad med den förra. De till detta släkte hörande ar- terna äro nämligen hvarandra så lika, att de kunna särskil- jas först efter en närmare undersökning. Och innan man x) Beträffande benämningen af denna familj hänvisar jag till mina „Neue Beitr. zur Syst. und Phyl. der Miriden", Acta Soc. Scient. Fenn. XXXVII, 1910, p. 2. 134 O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 6. V. 1911. haft skäl att misstänka mer än en art bland de i våra hus förekommande vägglössen, har en sådan undersökning natur- ligtvis uteblifvit. Af den nu i fråga varande arten, Cimex dissimilis Horv., hvilken beskrifvits först förlidet år, har hit- tills blott ett enda exemplar blifvit funnet på en husvägg i Ungern. Men det är föga troligt, att en i människans bo- ningar lefvande parasit icke skulle förekomma utom nämnda land. Tvärtom föreligger allt skäl att antaga, att den äger en ganska vidsträckt utbredning. Det är till en stor del för att fästa uppmärksamheten just vid denna art, som jag i dag begärt ordet. Jag erinrar mig, att en bekant till mig en gång meddelat, att i hans hem förekomme vägglöss, hvilka vore mörkare och smalare än de vanliga samt gjorde intryck af en skild art. Det synes därför löna mödan, särskildt för våra zoologer, att icke utan vidare undersökning lämna de vägglöss de råka ut för. Den nya arten skiljer sig från alla andra inom släktet genom sin andra antennled, hvilken är längre än den tredje, från C. lectularius afviker den dessutom därigenom, att pronoti framkant är mindre urbuktad och dess sidor betydligt mindre bredt afplattade, med framhör- nen mindre starkt framdragna. I detta afseende liknar den den nedan omtalade C. pipistrelli. En annan art, hvilken likaledes hittills blifvit mycket litet iakttagen, är C. improvisus Reut., hvars behåring är betydligt längre än hos C. lectularius, hvilken den för öfrigt ganska mycket liknar. Den är beskrifven efter ett i när- heten af Wien (Schönbrunn) under en sten funnet exemplar, och troligt är, att den till värd har någon gnagare. Det förefaller mig mycket antagligt, att de vägglöss, hvilka Gr ed- ler omnämner i sina „Rhynchota Tirolensia" (Verh. zool.- bot. Ges. Wien XX, 1870, p. 76), och af hvilka prof. Hinter- waldner samlat ett större antal med håf i det fria nära Bozen, icke tillhört C. lectularius, utan just denna art. Hor- våth uppgifver (Ann. Mus. Nat. Hung. VIII, 1910, p. 362), att den blifvit funnen äfven på Korfu, utan att dock angifva något närmare om dess förekomst där. I detta sammanhang må äfven erinras därom, att redan Kirby och Spencer i 7:de 6. V. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 135 upplagan af sitt klassiska arbete „Introduction to Entomo- logy", p. 89, berätta, att kaninerna i England stundom äro i hög grad hemsökta af vägglöss. Ehuru J. W. Douglas år 1898 (Ent. Monthl. Mag. (2) IX, p. 138) erinrat om denna intressanta uppgift, hafva dock veterligen inga iakttagelser från senare datum bragt ljus öfver frågan, om dessa vägg- löss höra till någon af de på senare tid särskilda arterna eller möjligen bilda ett eget species. En med säkerhet på däggdjur lefvande art är C. pipi- strelli Jen., hvilken dock är funnen endast på läderlappar. Denna art liknar C. dissimilis, men afviker genom mindre storlek och längre hårighet, som är märkbar äfven på abdo- mens rygg, äfvensom genom olika antennstruktur. Den be- skrefs redan 1839 (Ann. Nat. Hist. 3, 1839, p. 243) enligt ett exemplar från England. Senare har den blifvit funnen i detta land på tre andra lokaler äfvensom i Holland, Tysk- land, Schweiz och Ryssland x), men utgör ännu en stor säll- synthet i samlingarna. Utan tvifvel förekommer den också i vårt land, och det är all anledning att förmoda, att den i själfva verket redan blifvit funnen i Sverige. I Vetenskapsakademins Handlingar för 1789 (p. 76 ff.) ingår nämligen en hittills föga beaktad afhandling af Sam. Ödmann, hvari denne berättar, att en ofantlig mängd vägglöss blifvit funnen i augusti på en holme i Nämdöfjärd i en ihålig al, från hvilken kort förut 22 läder- lappar utjagats. Också under vingarna af dessa iakttogos vägglössen. Enligt samme författare har häradshöfding Bl ix senare undersökt ett annat ihåligt träd, från hvilket han ut- dref 37 läderlappar. Då han med sin käpp undersökte taket i deras boning, fann han käppens spets höljd af vägglöss. Då trädet emellertid fälldes jultiden, funnos däri mera hvar- ken läderlappar eller vägglöss. Enligt all sannolikhet hafva de ofvannämnda vägglössen tillhört just Cimex pipistrelli, !) Den har anträffats äfven utom den palearktiska regionen, näm- ligen i norra Amerika. Uppgiften (Os han in, Verz. pal. Hem. I, p. 610), att den blifvit funnen äfven i södra Afrika, är oriktig (se Horv. 1. c. p. 363). 136 O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 6. V. 1911. ehuru det naturligtvis icke är alldeles uteslutet, att någon annan art här förekommit. Läderlapparna synas nämligen infekteras äfven af vår vanliga vägglus, C. lectularius, i det de exemplar, som vid Grahamstown i Sydafrika blifvit funna på en läderlapp och af Bowhill bestämts såsom C. pipi- strelli, i själfva verket, såsom Horvåth uppvisat, höra till C. lectularius. Emellertid torde det förtjäna att hos oss undersöka ihåliga träd, i synnerhet sådana, som bebos af läderlappar, då det är ganska troligt, att vägglöss i dessas boningar icke äro någon alltför stor sällsynthet. *) Det kan måhända vara skäl att i detta sammanhang nämna, att pro- fessor Brauer i Wien en gång för mig uttalat den åsikt, att vår vanliga vägglus i icke obetydlig grad med läderlappar och råttor skulle öfverföras till nya hus. Anträffas vägglöss på någondera af ifrågavarande djur, förtjäna de att i alla händelser tillvaratagas, ty antingen tillhöra de en hittills såsom sällsynt ansedd art eller ock föreligger ett intressant tillfälle till belysning af den vanliga vägglusens passiva vandringar. Slutligen lefver en art af släktet Cimex parasitisk på fåglar, nämligen på dufvor, hvarför den erhållit namnet C. columbarius Jen. Den har hittills blifvit funnen i England, Holland och Frankrike, men den omständigheten, att exemplar ännu icke föreligga från andra länder, beror antagligen en- dast därpå, att den icke blifvit eftersökt på lämpliga lokaler eller att exemplar icke blifvit tillvaratagna af personer, som förstått det intresse de ägde. Denna art liknar mer än någon annan vår vanliga vägglus, men är något mindre och afviker i synnerhet genom olika antennbildning. I Helsing- fors och Viborg, hvarest dufvor i mängd bygga i husvin- darna, borde den kunna anträffas. Den enda hittills kända arten af släktet Oeciacus, Oe. hirundinis Jen., lefver typiskt, likasom föregående art, på ') I ett tillägg till Sam. Ödmanns af handling berättar von Carlson om en grindstolpe, som, långt från bebyggda trakter, varit öfvertäckt med vägglöss. Jag tror dock icke, att jag misstager mig, då jag förmodar, att den ärade författaren här förväxlat vägglössen med någondera af våra Gastrodes-avter. 6. V. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 137 fåglar, nämligen på arter af släktet Hirundo. Den är utbredd öfver en betydlig del af Europa x) och anträffad äfven i Nord- Amerika. Jenyns har beskrifvit den efter exemplar, funna i bon af hirundo urbica, men den torde märkligt nog an- träffas äfven i strandsvalans, M. riparia, bon. Doktor B. Poppius uppgifver sig hafva i Sibirien funnit ett exemplar i ett sådant. Re ib er och Puton anföra, att den förekom- mer i ofantlig mängd i de svalbon, som finnas i Strassbur- ger-domen, och här mången gång tyckes förorsaka de ännu helt unga svalornas död. Den beskrifning Ev ers- ni ann gifvit på sin Acanthia ciliata (Bull. Imp. Soc. Nat. Mosc, 1841, p. 359, t. VI, fig. 6) stämmer så väl in på ifråga- varande art, att intet tvifvel kan uppstå om dess identitet med denna. Dock vet nämnda författare intet att förtälja om dess förekomst hos svalor, utan uppger blott, att den anträffats i flera hus i Kasan, i hvilka den uppträder mera enstaka än den vanliga vägglusen. Likasom denna angriper den äfven människan, och dess styng äro smärtsammare samt framkalla stora och långvariga tumörer. Följande af Hor våt h gifna dichotomiska öfversikt må underlätta de ofvan omtalade arternas igenkännande: 1. (10). Antennernas tredje led tydligt längre än den fjärde. — Släktet Cimex L., Stål. 2. (7). Pronoti framkant djupt urbuktad; sidorna bredt afplattade och emot spetsen utvidgade, den utvidgade delen tydligt bredare än ögat. Elytras bakre rand rät eller nästan rät. 3. (6). Korthåriga. Pronoti sidohår icke längre än ögats diameter. Abdomens rygg glatt eller nästan glatt. 4. (5). Större. Antennernas andra led kortare än den tredje, tredje leden nästan hälften längre än fjärde. Längd 4—6 mm. C. lectularius L. 5. (4). Mindre. Antennernas andra och tredje led lika långa, tredje leden */s längre än den fjärde. Längd 3 3/4— 4 3/4 mm. C. columbarius Jen. J) För fynden af denna art i Finland hafva vi ofvan redogjort. I Sverige är den, enligt exemplar i Riksmuseum, tagen af Mewes i Södermanland (Reuter, Öfv. Vet. Akad. Förh. XXVII, 1871, p. 409). 138 O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 6. V. 1911. 6. (3). Hårigheten längre. Pronoti sidohår tydligt längre än ögats diameter. Abdomens rygg hårig. Antennernas andra led nästan kortare än den tredje, denna nästan hälften längre än den fjärde. Längd 3 1/2 — 4 1j3 mm. C. improvisus Reut. 7. (2). Pronoti framkant mindre djupt urbuktad, sido- ränderna smalt afplattade, den afplattade delen öfverallt nästan lika bred och icke eller knappast bredare än ögat. Elytras bakrand tydligt afrundad. Tredje antennleden i/s längre än fjärde. 8. (9). Kroppens behåring kortare. Pronoti sidohår icke längre än ögats diameter. Antennernas andra led 1/s längre än den tredje. Abdomens rygg glatt. Längd 5 mm. C. dissimilis Horv. 9. (8). Kroppens behåring längre. Pronoti sidohår tyd- ligt längre än ögats diameter. Antennernas andra led nästan kortare än den tredje. Abdomens rygg hårig. Längd 4 1/2 — 5 mm. C. pipistrelli Jen. 10. (1). Långhårig. Antennernas två sista leder lika långa. Clypeus mindre afsmalnad bakåt än hos de före- gående. Pronoti framkant nästan rät i midten, framdragen vid hörnen, hvilka nästan vidröra ögonen; sidoränderna öfverallt smalt uppböjda, nästan parallella. Längd 3 — 4 mm. Oeciacus hirandinis (Jen.). Innan jag afslutar detta lilla meddelande, vill jag ännu fästa uppmärksamheten vid en lokal, som torde förtjäna att närmare granskas med afseende å förekomsten af vägglöss. Nördlinger berättar nämligen i sitt 1855 utgifna arbete „Die kleinen Feinde der Landwirtschaft", att väggarna i höns- husen mångenstädes äro brunfärgade genom förekomsten af vägglöss, men anför dock inga bevis för att dessa verk- ligen skulle angripa hönsen. Att detta dock är fallet har senare intygats från andra länder, och har den därvid iakt- tagna vägglusarten, med rätt eller orätt, antagits vara Ci- mex columbarius. Railliet berättar i Bull. d. 1. Soc. d. Méd. Vét. Pratique, 1890, p. 99, att denna vägglus stundom i Frankrike till den grad oroar hönsen, att dessa öfvergifva 6. V. 1911. O. M. Reuter, De palearktiska vägglus-arterna. 139 sina reden och de i dem lagda äggen, hvilka äro tätt svart- prickiga af vägglössens exkrementer. Theobald omtalar (The Parasitic Diseases of Poultry), att C. columbarius äfven i England uppträder i hönshus, och Power har meddelat Douglas ett speciellt fall, då en af hans vänner funnit ett antal vägglöss i hönsbon (Ent. Monthl. Mag. 1897, (2) VIII, p. 159). Senare (1. c. p. 208) fäste Douglas uppmärksam- heten därvid, att i södra delen af Nya Mexiko just i höns- husen, ofta i enorma massor, förekommer en vägglusart, hvilken af Dugés blifvit beskrifven under namn af Acanthia inodora (La Naturaleza, 2:nd series, vol. II, 1892, p. 169). Det har sedermera visat sig, att denna art har en betydande utbredning i Central-Amerika, och att den uppträder äfven i människans boningshus, hvarest den med sitt starkare rostrum åstadkommer betydligt smärtsammare bett än vår vanliga vägglus. Då ännu veterligen ingen specialist gran- skat de i de europeiska hönshusen funna vägglössen, torde det få betraktas som ganska tvifvelaktigt, huruvida de verkligen tillhöra samma art som den på dufvor lefvande C. columba- rius. Alldeles omöjligt är icke, att den nyss nämnda ameri- kanska vägglusarten kunde förekomma äfven i Europa. Den skiljer sig från vår vanliga vägglus bland annat genom längre rostrum, djupare insänkt hufvud, nästan hopstående mellan- och bakhöfter, annorlunda bildadt pronotum, på sidorna kan- tade täckvingar o. s. v. och har af Champion gjorts till typ för ett eget släkte, Haematosiphon (Biol. Cent.-Amer., Rhynch. Heter. II, p. 337). Mer än 10—15 år hafva icke förflutit, se- dan de redan 1839 i Europa bekanta Oeciacus hirundinis (Jen.) och Cimex pipistrelli Jen. upptäcktes i norra Amerika (Gil- lette and Baker, A prelim. List of Hem. of Col., 1895, p. 56, samt J. C. Holmes, U. S. Dep. agric. Div. Ent. Bull. XVIII, 1898, p. 97). Lika lätt kan ju en amerikansk art före- komma i vår världsdel, fastän den blifvit förbisedd och måhända förväxlad med vår vanliga vägglus, hvilken just ingen tänker på att tillvarataga. Af allt, som ofvan anförts, torde framgå, huru mycket ännu återstår att utforska beträffande de olika vägglusarter- 140 O. M. Reuter, Östersjöbäckenets Aphelocheirus-arter. 6. V. 1911. nas förekomstsätt och utbredningsförhållanden. Enhvar natur- vän, som anträffar dylika insekter under på något sätt ovan- liga förhållandan, borde därför icke försumma att tillvara- taga dem och jämte närmare uppgift om fyndortsförhållan- dena sända dem till någon fackman. Professor O. M. Reuter föredrog vidare om De inom Östersjöbäckenet funna Aphelocheirus-arterna. Ett hemiptersläkte, inom hvilket artbegränsningen ännu tyckes lämna åtskilligt öfrigt att önska, på samma gång som kännedomen om arternas geografiska utbredning och ekologi är ganska ofullständig, är det till de i vatten lefvande hemi- ptererna hörande släktet Aphelocheirus Westw., hvilket af en del författare uppfattas såsom typ för en egen familj, af andra däremot föres till familjen Naucoridae. Först år 1898 omnämndes förekomsten af en till detta släkte hörande art från Östersjöbäckenet, nämligen från Schwentine i närheten af Kiel. *) Samma år konstaterades dess förekomst i Fin- land.2) År 1899 redogjordes för fynd från norra stranden af Finska viken i närheten af S:t Petersburg. 3) År 1907 upptäcktes släktet i Sverige 4) och samma år i Danmark. 5) År 1899 publicerade Horvåth i Termeszetrajzi Fiizetek, XXII, en „Monographia Generis Aphelocheirus". Med ledning af de här angifna skiljemärkena hafva de inom Östersjöbäcke- net funna arterna hänförts till tre skilda species, nämligen: A. aestivalis F., Horv.: Schwentine nära Kiel (Kuhlgatz). A. nigrita Horv.: Finland, Nykyrka och Kivinebb (Silf- venius); Sverige, Laga-ån i Upland (Arwidsson, enligt Trägårdh). M Kuhlgatz, Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen III, 1898, p. 144. 2) Silf venius, Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. XXV, 1900, p. 70. 3) Reuter, Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. XXVI, 1900, p. 128. 4) Trägårdh, Entom. Tidskr. XXVIII, 1907, p. 255. 5) Ussing, Internat. Revue Ges. Hydrobiol. u. Hydrogr. III, 1910, p. 115. 6. V. 1911. O. ,1/. Reuter, Östersjöbäckenets Aphelocheirus-arter. 141 A. montandoni Horv. : vid norra och södra stranden af Finska viken nära S:t Petersburg (Birula och Bianchi); Finland, Kontiolaks (Axelson); Sverige, Götaelf (enligt Jen- sen-Haarup); Danmark, Jutland, Lilleaa och Gudenaa (Ussing). Jag har varit i tillfälle att undersöka exemplar af A. nigrita och A. montandoni från alla de ofvan uppräknade lokalerna och därvid kommit till den uppfattningen, hvilken äfven bestyrkts af doktor B. Poppius, att artåtskillnaden mellan de hos oss funna exemplaren af A. nigrita och A. montandoni är i hög grad tvifvelaktig. Bakkroppen hos de svenska exemplaren af A. nigrita är alls icke mera kullrig än hos A. montandoni, och konvexiteten hos de finska exem- plaren beror antagligen endast därpå, att de före infångan- det och dödandet afslutat en riklig måltid. De svenska exemplaren af A. nigrita hafva dels svartbrunt, dels såsom A. montandoni gult hufvud. Danska exemplar af A. montan- doni äro lika elliptiska som A. nigrita, och den omständig- heten, att några exemplar af den förra arten förefalla mer äggformiga, beror antagligen blott på det sätt, hvarpå bak- kroppssegmenten vid intorkningen inskjutits i hvarandra. Af samma orsak härröra måhända äfven de af Horvåth fram- hållna olikheterna i genitalapparatens byggnad. Härmed vill jag icke påstå, att icke den af Horvåth från södra Ungern beskrifna, långvingade formen af hans A. nigrita vore en väl skild art. Detta är tvärtom mycket troligt, då dess hufvud är märkbart längre än hos våra kort- vingade exemplar, som af Horvåth hänförtstillsamma art. Det är på denna grund jag betviflat och ännu betviflar de båda formernas artidentitet, icke såsom Ussing (1. c. p. 116) besynnerligt nog uppgifver, därför att den ena vore lång- vingad, den andra kortvingad. För en slutgiltig utredning af frågan om de hos oss och i Skandinavien funna exemplarens af A. nigrita och A. montandoni artsammanhörighet vore det önskvärdt, att så talrika exemplar som möjligt skulle insam- las. Måhända skall det äfven visa sig, att icke ens A. aesti- valis är en från dem distinkt art. Åtminstone en del af de af 142 O. M. Reuter, Östersjöbäckenets Aphelocheirus-arter. 6. V. 1911. Horvåth framhållna olikheterna, såsom den smalare bak- kroppen, äger ingalunda alltid sitt motstycke i verkligheten, och de från färgen hämtade karaktärerna äro af mycket ringa betydelse för arternas åtskillnad. Redan Frey-Gess- ner framhåller i sin „Sammelbericht aus den Jahren 1869 und 1870" (Mittheil. Schweiz, entom. Ges. III, 1871, p. 320), att han i Aabach vid Lenzburg af Aphelocheirus funnit såväl alldeles svarta exemplar, hvilka sålunda öfverensstämma med A. nigrita Horv., som sådana med mycket gult på hufvud, thorax, vingrudiment och andra kroppssegment. Det är mycket troligt, att de alldeles gula exemplar, på hvilka Horvåth uppställt sin aestivalis, äro nyss utkläckta, och att det svarta pigmentet uppstår vid tilltagande ålder. Enligt Ussing är larven af A. montandoni till en början gul och blir först senare svartaktig. Måhända uteblir den svarta pigmenteringen äfven i vissa slags vattendrag, beroende på de därstädes rådande fysikaliska förhållandena. Detta allt är frågor, som ännu skulle förtjäna en närmare undersökning. Det är därför jag härmed ville anbefalla arterna af detta släkte i våra insektsamlares åtanke. Också deras geogra- fiska utbredning är, såsom redan nämnts, mycket litet ut- forskad. Men det är ganska troligt att de, blott de på lämpligt sätt eftersökas, skola anträffas mångenstädes i vårt land. I Upland voro de enligt Trägård h välbekanta för allmogen, som, på grund af deras likhet med vägglössen, benämnde dem skäktor. Herrar Silfvenius och Axelson hafva icke lämnat några närmare upplysningar om beskaf- fenheten af de lokaler, hvarest de anträffat de af dem funna exemplaren, men enligt Bianchi och Birula tyckes Aphe- locheirus lefva äfven i brakvatten. De af Trägårdh och Ussing omtalade exemplaren äro funna i åar, den förras midt i strömfåran på 1 1/2 — 2 m djup, den senares på 2 — 4 m djup och på ställen, där strömmen är stark samt vegetation saknas. Däremot uppger Frey-Gessner (1. c), att han funnit Aphelocheirus i Schweiz i bäckar med riklig vegetation af Chara, Ranunculus och andra finbladiga växter, och Rei- ber och Puton meddela (Cat. Hem. Het. Als. et Lorr.), att Årsmötet den 13 maj 1911. 143 den lefver vid rötter af Potamogeton. De båda sistnämnda författarne förmoda, att den lifnär sig af Haemonia -larver, Ussing åter af ephemerid-larver, men några direkta iaktta- gelser rörande lefnadssättet förefinnas ännu icke. Icke heller känner man, huru denna insekt andas. Den är ett typiskt bottendjur, som ännu aldrig setts uppstiga till vattenytan. Såsom af ofvanstående framgår, bjuder dess eftersö- kande ännu åtskilligt af intresse. Måhända skall det lyckas dem af Sällskapets medlemmar, som intressera sig för vårt lands vattenfauna, att bidraga till belysning af detta intres- santa hemiptersläktes förekomst och ekologi hos oss. Om detta lilla meddelande kan medverka härtill, har det icke varit alldeles öfverflödigt. o Årsmötet den 13 maj 1911. Ordföranden, professor J. A. Palmen, föredrog följande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1910 — 1911. När vi i dag samlats här för att afsluta ett verksam- hetsår, vill jag till Societas pro Fauna et Flora Fennica uttala en varm lyckönskan till att under år 1911 fylla nittio år. Sällskapet föddes visserligen den 21 november 1821, men då det efteråt tagit Flora-dagen till årsdag, kunna vi på visst sätt redan nu räkna på nio decenniers lifstid. Vid denna ålder, som af den enskilde sällan nås, är denne allaredan orklös, men en blick på vår nu församlade krets ådagaläg- ger, att ungdom här icke saknas, utan tvärtom har tydlig öfvervikt. Sällskapet kan förty allt framgent hoppas på dådkraftig verksamhet. Jag utber mig att längre fram få återkomma till detta framtidsperspektiv. 144 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. Lika litet som förut har vår grupp nu undgått förluster. Smärtsammast har känts den, som träffade Sällskapet för närmare ett år sedan, när Antti Johannes Siltaladen 19maj 1910 afsomnade, han, som — ehuru under senare år hemsökt af ett tragiskt öde regelbundet tog plats här vid bordet, och hvilken så samvetsgrant tillgodogjort sin knappt afmätta arbetsdag och sin forskareförmåga, närmast just i den rikt- ning, som vårt Sällskap representerar. Född i Haapajärvi den 4 augusti 1878 (Si lf ven ius) och blifven student år 1896, bedref han sina studier med allvar och sina forskningar med sällspord uthållighet och precision, aktande på det minsta, men tillika på sammanhanget af detaljerna. Uti sina många skrifter behandlade han nästan uteslutande en enda insekt- grupp, Trichoptera. Men denna begränsning uppväges vä- sentligen däraf, att han behandlat gruppen på ett erkännans- värdt mångsidigt sätt. Uti olika delar af landet har han noggrant undersökt lokalfaunan och sålunda i hög grad ökat kännedomen om hithörande arters utbredning och lefnads- villkor. Läggas till dessa ekologiska iakttagelser ännu hans samvetsgranna och under mångårigt arbete hopade forsknin- gar om metamorfosen samt hans minutiösa utredning af ett stort antal arter med hänsyn till larverna under deras suc- cessiva utvecklingsstadier, så måste det erkännas, att Tri- choptera äro hos oss så väl utredda, som trots annorstädes och trots någon insektgrupp af motsvarande omfång. Den inre kroppsbyggnaden har han visserligen icke beaktat, men larvernas yttre utrustning beträffande mundelar, fördelningen af gälar och borst äfvensom dessas uppträdande under skilda stadier har lämnat stoff för morfologiskt bedömande af hit- hörande familjers inbördes förvantskap i systematiskt afseende. Den ihärdighet, hvarmed Siltala under lång tid bedrifvit sitt arbete, och hans för ämnets olika sidor öppna blick betinga, att hans skrifter fått erkännande såsom innehållsrika, hvar- jämte samvetsgrannheten vid materialets ordnande ytterli- gare ökat deras värde. Såsom lärare vid skola och sedan år 1902 resp. 1906 vid Universitetet visade han sig vara både grundlig och intresserande. En omfattande verksam- 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 145 het utvecklade han jämväl som populär föreläsare och som författare i tidskriften Luonnon Ystävä, hvars redaktör han en tid var, likasom han i egenskap af öfversättare till fin- skan af naturalhistoriska arbeten inlagt stor förtjänst. Säll- skapet Vanamo har i honom haft väsentligt stöd i sin nyttiga verksamhet. Med visshet skola alla instämma i de ord, som ägnats honom i en nekrolog (Luonnon Ystävä, 1910, s. 136): „Siltala oli peräti uuttera, kaikissa toimissaan tunnollinen, selvästi ajatteleva mies, kyvykäs tiedemies, suosittu opettaja ja luennoitsija. Hän oli hienotunteinen ja lämminsydäminen. Ankaraa kohtaloaan hän ei muille valittanut, esiintyi toveri- piirissä tavallisesti hilpeänä ja pirteänä, vieläpä viimeiseen saakka. Syvällä kaipauksella muistavat vainajaa kaikki, jotka joutuivat häntä tuntemaan." Med Karl Johan Wilhelm Unonius, som föddes 1840 och 1863 inträdde i Sällskapet samt afled den 10 oktober 1910, hafva vi förlorat en medlem, som tidigare i Sysmä varit verksam som botanist. Det var dock såsom lektor i natu- ralhistoria vid Svenska Normallyceum och såsom författare af många läroböcker i zoologi och botanik, som Unonius främst utöfvade sitt inflytande på en mycket stor del af den uppväxande ungdomen. Dessa skrifter buro ursprungligen sin tids stämpel, men de senare upplagorna och än mera den kännedom jag fått om den aflidnes personlighet utvisa, att han i icke ringa grad var tillgänglig för modernare ström- ningar i naturalhistorien och önskade bibringa sina elever hvad som kunde inrymmas inom läroverkets kurser. Från elevers herbarier har han förvärfvat vårt museum månget fynd. Och efter hans bortgång hafva af honom gjorda an- teckningar och samlingar jämväl kommit museet till godo. Rektorn vid elementarskolan i Nystad, Karl Alexander Cajander, född 1848 och medlem i Sällskapet 1895, afled den 8 januari 1911 i Virmo. Hans intresse var riktadt åt trädgårdsskötseln, och han anlade trädgårdar i Nystad, i Virmo på Kallis gård, och senast på en parcell däraf; på förstnämnda ort uppfördes bl. a. glashus. Sina erfarenheter 10 146 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. om trädgårdsodlingens i Nystad historia har han nedlagt i en skrift, som offentliggjordes år 1895. * Ännu hafva under året afsomnat tvenne äldre medlem- mar: förre kollegan vid lyceet i Joensuu, Jakob Leonard Boehm, samt geheimerådet med. dr. Alexander von Col- lan, hvilken sistnämnde inträdde i Sällskapet allaredan år 1837 och således varit dess medlem i 74 år samt af led den den 3 juni 1911 i en ålder af något mer än 90 år. De gamla gå talrikast undan. Men nya, unga krafter komma i deras ställe, och i år har Sällskapet likasom före- gående år invalt sexton personer, nämligen herrar W. E. Hellen, E. A. Oker-Blom, C. G. L. Tigerstedt, fröken M. K. Arvonen, herr W. W. Kokko, fröknar E. Lindström och I. Ström, herrar G. G. Marklund, A. R. Ruoranen, G. Stenius, it. M. W. Aschan, M. A. Salokas, B. A. Jurvelius, V. H. Jär- vinen, V. A. Heikinheimo och T. J. Hintikka. Under årets sedvanliga åtta månadsmöten hafva gjorts meddelanden till ett antal af 45, däraf zoologiska (28) till 3/5 och botaniska (17) till 2/ö- De förra hafva föredragits af herrar O. M. Reuter, Levander, J. Sahlberg, Luther, B. Poppius, Forsius och v. Essen samt herrar Sundvik, Ruotsa- lainen, Järvi, R. Fabritius, Linnaniemi, R. Palmgren, Wuoren- taus och Koponen; de botaniska åter af herrar Lindberg och Florström samt Brotherus, Huumonen, Johansson, Linkola, Lång, Marklund, Montell, A. Palmgren och Rancken. Förutom dessa notiser till protokollet hafva inlämnats uppsatser och afhandlingar att offentliggöras, de flesta i Säll- skapets Meddelanden, nämligen af: Häyrén, E., Anmärkningsvärda växtfynd. „ Vaccinium myrtillus f. leucocarpa \ „ . . t> yi i j • • ni i iran HKenas. „ Taraxacum Gelertn Rk. I „ Om Thlaspi alpestre. Palmgren, A., Aira alpina och A. glauca i Finland. „ Botaniska meddelanden. Toivonen, D., Bidrag till kännedomen om södra Finlands vattenoligochaetfauna. Brenner, M., Abnorma granar i Ingå. 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 147 B ren ner, M., Abnorma blommor hos Platanthera bifolia. Enwald, K. H. och Lönnbohm, O. A. F., Metsäsopulin (Myodes schisticolor) esiintymisestä Kuopion seuduilla. Jääskeläinen, V., Suomelle uudet kalaloiset Laatokasta. Lindberg, H., Taraxacum-former från finska Lappmarken. Brenner, M., Nya eller annars anmärkningsvärda fröväxter. Palmgren, A., Taraxacum -former från Kuusamo. Sahlberg, J., Fyra för vår fauna nya Coleoptera. Florström, Br., Anmärkningsvärda fanerogamfynd. Sund vik, E., Iakttagelser angående humlorna. Sahlberg, J., För vår fauna nya aleocharider. Forsius, R., Beitr. z. Kenntnis einiger Blattwespen und Blatt- wespenlarven. Ru o rånen, A. R., Verzeichnis von in Nord-Tavastland ge- sammelten Hydrachniden. Marklund, G., Taraxaca i Karelia Ladogensis. Poppius, B., Zur Kenntnis der Einwanderung der Coleo- pterenfauna Fennoskandias. Forsius, R., Zur Kenntnis einiger aus Blattwespenlarven erzogener Schlupfwespen. Frey, R., Zur Kenntnis der Dipterenfauna Finlands. Stra- tiomyidce — Scenopinidce. Hilzheimer, M., Uber Mus-Arten in den Museen zu Helsing- fors und Stuttgart. Pulkkinen, A. A., Mysis relicta in den finn. Gewässern. Palmen, J. A., Om våra rofdjurs utrotande. Beträffande tryckningen af Sällskapets skrifter bör näm- nas, att af Meddelanden häftet 36, innehållande förhandlin- garna under verksamhetsåret 1909 — 10 och redigeradt af E. Häyrén, i vanlig ordning utkommit, och att tryckningen af det pågående årets Meddelanden fortskridit ända till 1910 års slut. Men ledsamt nog har af Acta bandet 33 i följd af en tillfällighet beträffande en planschbilaga ännu icke kun- nat framläggas i fullfärdigt skick. Bandet 34 innehåller tills vidare följande af handlingar: Palmgren, A., Bidrag till kännedomen om Ålands ve- getation och flora I, Taraxaca, med 12 tafl. 148 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. Björkenheim, Raf., Die Bodenveg. auf d. Åsbildungen und d. Moränböden im Staatsrevier Evois. Lång, G., Lichenes Savoniae borealis. Frey, R., Zur Kenntnis der Dipteren Finlands. Af 35:te bandet, innehållande dr. Hjalmar Hjelts Con- spectus Flora? fennicae, äro tryckta 15 ark, från familjen Violacece till och med Umbellatce, och fortsättningen är under arbete. Att icke något fullfärdigt band af Acta kunnat un- der året utgifvas beror väsentligen af att jag själf varit öfverhopad med andra arbeten, till hvilken omständighet jag längre fram skall återkomma. Under denna vinter hafva reseberättelser inlämnats af följande exkurrenter: w Brenner . . . . till s. ö. Kuusamo 1908, M. E. Huumonen . ii Uleåborgstrakten 1910 H. Buch ii södra Saima 1909, B. Florström. . . ii Åland 1908, A. Palmgren . . . ii 1909, V. Korvenkontio . ii ii 1910, C. L. v. Essen . . n Ladoga-Karelen 1910. Som resestipendier har Sällskapet beslutit använda ett för våra förhållanden mycket stort belopp, nämligen 4,600 mk, fördelade på följande sätt: 400 mk, borgmästare W. Wallenius' stipendium, åt V. Jääskeläinen. 300 mk R. Frey, Diptera, Lappmarken. 150 150 200 300 250 100 250 250 100 100 300 T. J. Hintikka, växtparasiter, Jorois. E. Merikallio, fåglar, n. Österbotten. Y. Wuorentaus, insektbiologi, Österbotten. L. Munsterhjelm, fåglar, Kilpisjärvi. F. Remmler, fåglar, Kronoborg, Impilaks. V. Brenner, floran, Barösund. H. Buch, bot. forskn., Saima, Kivijärvi, Ruskeala. B. Florström, floran, Satakunta. V. Heikinheimo, bot. undersökn., Tyrvis. V. Hornborg, „ „ s. ö. Savolaks. M. E. Huumonen „ „ Uleåborgstrakten. 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 149 400 mk E. Häyrén, veget. på bergsstränder, mell. Tavastl. 300 „ G. Marklund, floran, mell. Österb., n. Tavastland. 400 „ A. Palmgren, botan. unders., Åland. 400 „ I. Välikangas, hafsalger, Nystad — Uleåborg. 250 „ O. Kyyhkynen, bot. unders., Suomussalmi. Sina direkta utgifter för anskaffande af material för undersökning har Sällskapet yttermera ökat genom att be- vilja tre särskilda poster (500, 1,000 och 700 mk) för upp- köp af sällsynta eller utdöende djurarter, och har belop- pet till stor del användts för att säkerställa finska museum med hänsyn till vildren, björn och lo. I bredd härmed torde böra anföras, att 420 mk anslagits för bestämmande af diatomaceer och andra alger, samlade genom Finska Mosskulturföreningens försorg. Annoteras bör ännu, att Sällskapet uttalat sig för ända- målsenligheten af en djur- och växtreservation vid Fredriks- berg samt bifallit till ett förslag af Universitetet om skrifters öfversändande till British Museum. För tvenne år sedan riktade jag till Sällskapet, särskildt till dess yngre medlemmar, några ord rörande betydelsen af att arbetet inom vår krets, utöfver det planmässiga in- samlandet af material, jämväl afsåge en i någon mån ordnad samverkan emellan enskilda medlemmar, i syfte att förbe- reda eller möjligen utreda någon bestämd forskningsfråga, alltså något företag, som kunde lända till fromma både för själfva saken och för deltagarenas egen metodiska utbildning. Och vid senaste årsmöte framhölls vikten af att landsortens naturalhistoriker oftare insände meddelanden och sålunda upprätthölle en intimare kontakt med Sällskapets i hufvud- staden talrikare samlade arbetskrafter. Huru angenämt det än vore, kunna vi dock ej i dag se tillbaka på något iscensatt gemensamt företag. Tvärtom har jag för min del varit tvungen att i hög grad åsidosätta mina förpliktelser gentemot Sällskapet. Men å andra sidan tyckes mig det arbete, som nu för flere af våra medlemmar tagit krafter i anspråk, icke allenast icke vara betydelselöst för vårt 150 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. Sällskap, utan hellre inbjuda till och väsentligen underlätta en intensivare och på djupet gående forskning om vårt lands flora och fauna och således gagna detsamma. Det är under intryck häraf som jag utber mig att nu få länka uppmärk- samheten på det slag af samarbete, som bringar vårt Säll- skap i direkt kontakt med andra dess likar och med öfriga vetenskapligt verksamma institutioner i vårt land. För enhvar af oss, likasom för Sällskapet i dess helhet, har den första naturalhistoriska sysselsättningen varit hop- bringandet af samlingar, och detta arbete tedde sig då som vårt egentliga slutmål. Samlingarnas bearbetning bestod i artbestämning och förtecknande, ty själfva sammansättningen af vår flora och fauna måste alltid vara det första som bör utredas, och kunskapen härom är därför af grundläggande betydelse. Härutinnan hafva botanisterna hunnit tämligen långt, zoologerna åter få ännu länge arbeta med sina vida talrikare och i flere än ett afseende flyktiga objekt. Ju större omfattning ett sådant arbetsområde har, desto nöd- vändigare är det att nybegynnaren — vare sig den enskilda eller Sällskapet i dess helhet — allra först orienterar sig, för att därnäst småningom koncentrera sin mera själfstän- diga verksamhet på någon viss del däraf. På detta utveck- lingsstadium är emellertid arbetet af sådan art, att en huf- vudroll städse spelas af detaljerna. Härunder kan lätteligen dessas massa komma att skymma undan det nästa målet, de större frågorna, huru närliggande de sistnämnda än må vara. Man löper fara att kunskapen vidgas blott i detta enda plan, detaljernas, medan blicken slutes för perspektiv som ligga i andra. Ju mera de senare förbises, desto svå- rare blir det att sedermera urskilja dem; och slutet blir måhända att mera djupgående, rent vitala frågor på natural- historiens område förmenas alldeles icke tillhöra detsamma. Jag har redan vid ett annat tillfälle framhållit, att ju valet och begränsningen af arbetsfält står den enskilda for- skaren fullkomligt fritt, och att hans resultat bli nyttiga hvarhelst de i fullgodt skick bringas i dagen. Men för ett vetenskapligt samfund, hvars verksamhetstid sträcker sig 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 151 vida utöfver den enskildes, är det icke likgiltigt, om dess årliga verksamhet beror af rena tillfälligheter eller bedrifves målmedvetet. Lika naturligt som det är att Sällskapet icke griper efter mål, som ännu ligga utanför dess räckvidd, lika själfklart är det att andra frågor, som efter hand kunna tagas i angrepp af mera försigkomna medlemmar, icke få bli liggande oberörda, när de af en eller annan orsak redan kunna beaktas. Det förefaller mig som borde Sällskapet tid efter annan så att säga revidera sin ståndpunkt, jämföra sin hittills ut- vecklade verksamhet såväl med sina småningom ökade arbets- krafter som ock med de yttre hjälpmedel, som samtiden er- bjuder, alltså kritiskt granska sitt program. De intresserade medlemmar, som äga nödig mognad och kompetens, borde gemensamt söka utreda, huruvida icke några forsknings- frågor blifvit obeaktade, emedan blickarna icke kommit att riktas åt detta plan, och huruvida dessa likvisst icke borde få bli på efterkälken, samt om icke andra frågor, som förut varit oåtkomliga, småningom kunna komma på dagordnin- gen tack vare det arbete, som på helt andra forskningsom- råden utförts och indirekte kan förhjälpa något af våra pro- blem närmare sin lösning. Jag tager mig friheten belysa det sagda med en hän- visning till frågan om arternas utbredning, den som ju ligger allra närmast till hands när en gång grundvalen — samlingar och artlistor — blifvit någorlunda fullbordad. Vidkommande Sällskapets botaniska verksamhet fram- ställdes redan år 1872 af J. P. Norrlin särskilda synpunkter och önskemål rörande grunderna för anordnande af de bota- niska exkursionerna i Finland (Notiser 13, sid. 437 — 445). Se- dan denna tid har kännedomen om vår flora och vegetation i betydlig mån framskridit, men icke desto mindre är ännu mycket ogjordt på detta område, enligt hvad jag under sam- språk med min nyss nämnda, mångårige vän erfarit; och vill jag, för belysande af det nuvarande sakläget, här i korthet anföra de brister, som denne för mig framhållit. Det säger sig själft, att Sällskapet fortfarande bör upp- muntra och inöfva nybegynnare, som genom arbeten i sina 152 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. hemtrakter visat sig bli lofvande arbetskrafter. Deras verk- samhet bör sedermera icke bli beroende af tillfälligheter, utan planmässigt ledas till att fylla de många luckor, som finnas i vår kunskap om landets natur. Allt ännu äro naturen, vegetationen och floran i stora landsändar icke skildrade, exempelvis i nordligaste Nyland, delar af Savolaks och öfverhufvud på stora sträckor uti öde- bygderna. Vidare har redan för många år sedan framhål- lits, att i norra ryska Karelen åtminstone då ännu funnos formliga urskogar, hvilkas natur borde skildras, innan också de sköflas och försvinna, likasom de i Finland nästan redan gjort det. Flere systematiska specialgrupper, särskildt kryp- togamer, äro ännu tämligen obekanta i anseende till arternas förekomst och utbredning. Likaså återstå frågor af mera speciell art: inom många grenar eller delar af genera äro de mindre formerna bristfälligt kända eller icke till sitt form- värde uppskattade (t. ex. Calamagrostis). Några större under- sökningar äro tämligen försummade, exempelvis om rudera- terna, samt om det inflytande odlingen eller elden (svedje- bruk, skogsbrand) utöfvat på de vilda växternas förekomst och spridning. Särskilda vegetationstyper eller ståndorts- komplexer (olika slag af skogar, buskager m. m., ängar och vatten etc.) tarfva ännu fullständigare utredning; detsamma är ock, endels i ännu högre grad, fallet bl. a. med inundatio- nerna, inflytelsen af vindar, jordgrundens inverkan, de topo- grafiska regionerna (zoner och regioner i smått) och deras betydelse för växtligheten. Spridningsvägarna äro ännu föga studerade, och blott i enstaka fall och i ringa skala ha kul- turförsök blifvit utförda. De flesta af de nu uppräknade frågorna äro knappast tillgängliga för nybegynnarene, om desse också kunna lämna en del bidrag till utredningen; ty en planmässig behandling af invecklade fenomen kräfver sakkunniga och erfarna for- skare. T. o. m. ett förut föreslaget ämne, det angående feno- logiska iakttagelser öfver allmänna arter till större antal än de redan häfdvunna, ställer icke så ringa fordringar på kri- tik hos iakttagaren. 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 153 En del af de uppräknade ämnena hafva sin motsvarig- het också inom det faunistiska arbetsområdet, men inga- lunda alla, och öfver hufvud måste zoologerna, af lätt in- sedda skäl, här delvis trampa i botanisternas fotspår. Några få exempel må emellertid också framläggas. Det har blifvit häfd att i en del faunistiska förteckningar i geografisk följd uppräkna fyndorterna för de enskilda ar- terna, och härigenom vinnes ju utredning om dessas utbred- ning. Men när nu en gång en speciell bearbetare uppräknar ortmaterialet, hvarför skall han då nästan regelbundet för- summa att anföra också tiden, då arterna anträffats, och platserna där de uppehålla sig. En efterföljare har oftast svårt att identifiera exemplaren och tillgodogöra förefintliga anteckningar härom. De naturhistoriska provinser, som botanisterna antagit, hafva merendels blifvit normgifvande också för zoologerna. Men för ingendera kunna de spela annan roll än en öfver- gående och jämförelsevis teknisk, ty för hvarje detaljforsk- ning äro de alldeles för vidsträckta. Ett nyligen af mig utfördt försök att utröna fågelarternas förhållande till växt- regionerna har öfvertygat mig därom, att i närmaste fram- tid en utredning måste göras genom att möjligast detaljeradt fastslå iakttagelserna för hvarje enskild art och upptaga ma- terialet på karta. Ty upptecknandet allenast efter provinser kan rent af bli vilseledande. För detta planlagda arbete hop- pas jag på medverkan af yngre intresserade. Det nämndes redan, att utredningen af djurvärlden vä- sentligen är beroende af en förut genomförd utredning af vegetationen, hvadan faunisten oftast får trampa i botanistens fotspår. Faunan och floran sammanhänga nämligen med hvar- andra intimt. Men båda två äro, vid studiet af mera djup- gående frågor, med nödvändighet beroende af förut genom- förda undersökningar rörande för dem gemensamma premis- ser, de meteorologiska, de fysikaliska och de geologiska. Vi veta alla, hurusom under fiskeriångaren Nautilus' forsk- ningsresor alla dessa undersökningsmoment bedrifvas sam- tidigt efter en bestämd, enligt föregående pröfning interna- 154 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1911. tionellt fastställd plan. Just genom det exakta samarbetet under observationsfärderna, hvilkas material sedan bearbetas af fackmän, får det hela en stadga, som alldeles skulle saknas om enhvar exkurrerade på sitt håll oberoende af de andra. Hvad härigenom utredts blir fruktbart för mera detaljerade och lokala forskningar, som sedermera kunna anställas af enskilda florister och faunister. Ett förslag till dylikt spe- cialarbete är på sätt och vis redan väckt — en undersökning af Pojoviken, i hela dess utsträckning — och det vore mycket ändamålsenligt, om vårt Sällskap framdeles kunde bidraga till dess befordrande. Med det sagda har jag ingalunda velat uttala, att bota- nister och zoologer borde utsträcka sitt arbete på främmande områden, som de icke behärska. Men det vore ett felgrepp af oss, om vi skulle anse fysiska, geologiska och meteoro- logiska forskningsfrågor falla utanför naturalhistoriens syn- fält och forskningsplan. Om vi själfva icke hålla ögonen öppna för problemen på det för alla gemensamma planet, så gripa nog vederbörande abiologiska forskare in på hit- hörande frågor. Men de göra det utan att besitta de nöd- vändiga biologiska förutsättningarna. De behandla problemen blott formellt, låt oss säga aritmetiskt och mekaniskt, likasom om det gällde liflösa kroppar; af brist på sakkunskap förbise de, att organismerna lefva efter sina egna nedärfda vanor, låt också vara att de icke mäkta undandraga sig de elemen- tära naturkrafternas välde. Så har det gått med flyttfågel- fenomenet, så ock delvis med behandlingen af andra växt- och djurfenologiska företeelser, de där icke få likställas med de rent klimatologiska. För att häfda sin rätt till behandling af dylika biolo- giska problem måste naturalhistorikern i någon mån göra sig förtrogen med tankegången hos forskare på andra om- råden, med deras medel, planläggning och mål. Han måste på sätt och vis samarbeta med dem och anordna sina egna observationer i naturen så, att det inre sammanhanget, kausa- litetsförhållandena, måtte kunna blottas. Om betingelserna härför på någotdera hållet icke räcka till, så förbjuder sig 13. V. 1911. Ordförandens årsberättelse. 155 undersökningen af sig själf såsom tills vidare outförbar. Ingen begär något omöjligt af den enskilda individen. Men hvad som den enskilde ej kan utföra, ligger må- hända inom räckvidden för ett flertal eller ock för flere vetenskapliga samfund eller institutioner, blott de samverka. Det var på betydelsefullheten af ett dylikt hälsosamt sam- förstånd som jag genom hela denna framställning velat fästa också vårt Sällskaps uppmärksamhet. Jag har gjort det under förhoppning att detta viktiga moment tages med i betraktande, då vårt forskningsprogram möjligen blir under- kastadt en framsynt granskning. Några af Sällskapets medlemmar hafva under den senast förflutna tiden deltagit i dylikt samarbete. Någon närmare analys af arbetet behöfves här icke, ty Atlas öfver Finland 1910, som snarligen utkommer, skall tala för sig själf. De speciellaste naturalhistorikerna finna däri blott få artiklar af intresse. Men de, som tänka närmare på djupare frågor af biologisk art, skola finna utredningar af frågor i andra fack, hvilka i enlighet med hvad ofvan framställdes skola öppna möjligheten för nya biologiska forskningsområden, som förut ej kunnat beträdas. Skildringarna af landets höjd- förhållanden, dess berggrund och lösa jordlager, hafvens beskaffenhet och vattendragens växlingar under året, landets temperatur- och nederbördsförhållanden, rådande vindar och deras växlingar, torfmarkerna och skogarna m. m. kunna vägleda oss till nya synpunkter beträffande förståelsen också af vår flora och fauna. I en del fall skola olika sidor också af den mänskliga kulturen på sitt sätt belysa vår nu lefvande natur; så t. ex. bosättningen, jordkulturen, trafikvägar m. m. Jag vill gärna tro, att dessa förhoppningar icke skola besvikas. Måtte Societas pro Fauna et Flora Fennica genom enig samverkan af de två inom detsamma förenade grupperna af forskare och med hjälpsam handräckning från andra veten- skapliga sällskap och institutioner, vid dess 100-års dag och uti ett ändamålsenligt naturaihistoriskt nationalmuseum, kunna framlägga en mångsidig och djupgående utredning af vårt lands växt- och djurvärld. 156 Skattmästarens årsräkning. 13. V. 1911. Skattmästaren, doktor V. F. Brotherus, framlade Säll- skapets Årsräkning för år 1910, hvarur meddelas följande utdrag: Debet: Behållning från år 1909. Stående fonden 28,000: Senator J. Ph. Palmens fond . . . 11,481: 50 Sanmarkska fonden 4,655: 50 Årskassan Inkomster under året. 44,137: — 7,477: 08 Statsanslag 8,000: — Influtna räntor 2,375: 46 Bidrag af Universitetet och enskilda personer för inköp af afl. prof. E. Hougbergs äggsamling ... 8,100 Längmanska fonden 2,000 Siltala-fonden 345 Ledamotsafgifter 240 För försåld litteratur 134: 81 21,195: 27 Summa 72,809: 35 Kredit: Utgifter under året. Arvoden 1,125 Reseunderstöd 1,400 Lektor Hj. Hjelt för Conspectus . . 600 Anslag åt lektor V. A. Linnaniemi . 600 Anslag åt forstmästare L. Björkman 100 För inköp till zoologiska samlingarna 416 För inköp af afl. prof. E. Hougbergs äggsamling 8,100 Folkskollärare J. Jäkälä 25 10 Transport 12,366 10 13. V. 1911. Botanices-intendentens årsredogörelse. 157 Transport 12,366: 10 Tryckningskostnader 8,617: 75 Frakt, annonser m. m 202: 27 Ränta vid uppköp af en obligation. 4: 89 Förskjutning af skattmästaren under föregående år 2: 40 21,193: 41 Behållning till år 1911. Stående fonden 28,000 Senator J. Ph. Palmens fond . . . 12,043 Sanmarkska fonden 4,888: — 44,931: — Årskassan . . . 6,684: 94 Summa 72,809: 35 På tillstyrkan af revisorerna, herrar O. Alcenius ochM. B ren ner, beviljades härpå skattmästaren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets medel under det gångna räkenskapsåret. Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, upp- läste följande Årsredogörelse öfver de botaniska samlingarnas tillväxt. Under det snart tilländalupna läseåret ha Sällskapets samlingar åter ihågkommits af särskilda personer med större eller mindre föräringar. Några särdeles omfattande samlin- gar ha ej inlämnats af orsak att under senaste sommar inga längre, mera omfattande samlingsresor företagits af någon Sällskapets medlem. Af framlidne friherre Eduard Hisin- gers arf vingar har till samlingarna öfverlämnats baron Hi- singers rätt omfattande herbarium af finska växter redan för ett par år sedan. Då detta herbarium först nu hunnit genomgås och uppfästas, så har detsamma ej tidigare upp- tagits såsom inlämnad gåfva. Baron His inger s herbarium omfattar en rätt fullständig kollektion finska växter från 158 Botanices-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. 1850-talet. Då äldre växter endast i rätt ringa antal tidi- gare finnas uppbevarade i museets samlingar, och då därtill kommer, att exemplaren äro väl tagna och förvånansvärdt väl bibehållna, bör denna samling anses vara ett mycket välkommet tillskott till samlingarna af finska växter. De mest omfattande samlingarna ha inlämnats af ama- nuens H. Buch, stud. K. Lin ko la, Helsingfors botaniska bytesförening, pastor O. Kyyhkynen, rektor M. Brenner och stud. M. E. Huumonen. Särskildt omnämnande för- tjänar, att Sällskapet af dr. V. F. B rotherus fått emottaga andra centurien af exsiccatsamlingen „Bryotheca Fennica", samt att prof. J. P. Norrlin öfverlämnat ett exemplar af X:de fascikeln af „Hieracia exsiccata"; för dessa synnerligen värdefulla gåfvor står Sällskapet i stor tacksamhetsskuld till nämnda personer. På de särskilda växtgrupperna fördela sig de inlämnade gåfvorna på följande sätt: Kärlväxter 2,613 exx. Mossor 520 „ Lafvar 130 „ Svampar 74 „ Alger 62 „ Sammanlagdt ha således Sällskapets samlingar af finska växter ökats med 3,399 exemplar. För till samlingarna inlämnade gåfvor står Sällskapet i tacksamhetsskuld till följande 51 personer: Fröken Maja Arvonen, stationsinsp. O. Bränder, rektor M. Brenner, stud. P. Brofeldt, dr. V. F. Brotherus, aman. H. Buch, mag. O. Collin, prof. F. Elf ving, gymnastiklärare B. Florström, lyc. I. Forsius, stud. R. Frey, stud. Th. Grön- blom, stationsinsp. O. A. Gröndahl, lyc. A. Helaakoski, Helsingfors botaniska bytesförening, stud. J. T. Hintikka, dr. Hj. Hjelt, stud. V. Hornborg, stud. M. E. Huumonen, mag. J. af Hällström, forstm. E. af Hällström, mag. K. H. Hällström, farmac. B. Jurvelius, stud. W. Korven- kontio, stud. V. Krohn, pastor O. Kyyhkynen, dr. Ha- 13. V. 1911. Botanices-intendentens årsredogörelse. 159 raid Lindberg, trafikinsp. A. Lindfors, fröken E. Lind- ström, stud. K. Linkola, forstm. G. Lång, pastor J. F. Manner, stud. G. Marklund, prof. J. P. Norrlin, hem- mansägare K. Nuukkala, prof. E. G. Palmen, mag. A. Palmgren, folkskollärare J. Pekkarinen, dr. E. Qvarn- ström, mag. H. Rancken, stud. J. M. Saastamoinen, prof. Th. Saelan, stud. S. Salmenlinna, forstm. F. Silén, hr. J. J. Tuokkala, skollärare W. W. Wahlbeck, stud. K. J. Walle, fru Laura Wecksell, mag. J. A. Wecksell, stud. A. Wegelius, redaktör O. Wikholm och fröken Ka- rin Åström. Kärlväxtsamlingen har tillvuxit genom följande gåfvor, in- lämnade af nedannämnda personer: 94 exx. Taraxaca från KL, frk. Maja Arvonen. — 13 exx. Ta- raxaca från Ab, Ka och Ta och 31 exx. kärlv. från Ta, stationsinsp. O Bränder. — 125 exx. kärlv. från N, Ingå, rekt. M. Brenner. — 25 exx. kärlv. samt 92 exx. Taraxaca från Sa, aman. H. Buch. — 53 exx. Salices från Ta, mag. O. Collin. — 33 exx. Taraxaca från St, gym- nastiklärare B. Florström. — Vicia melanops från Helsingfors, Sör- näs (för floran ny barlastväxt), lyc. I. Forsius. — 28 exx. kärlv. från St, Birkkala, stud. Th. Grönblom. — 30 exx. Taraxaca från Tb, Pih- lajavesi, stationsinsp. O. A. Gröndahl. — 8 exx. barlastväxter från Uleåborg, lyc. A. Helaakoski. — 232 exx. kärlv. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — Onoclea ff. monstrosae från Sb, Jorois, och Trollius f. monstr. från KL, Impilahti, stud. J. T. Hintikka. — Cirka 650 kärlv., de flesta från N, Fagervik, insamlade på 1850-talet, af framlidne baron Ed. Hisingers arf vingar. — 40 exx. fanerog. från St, Karkku, dr. Hj. Hjelt. — 16 kärlv. från Sb, Piela- vesi, V. Hornborg. — 121 exx. kärlv. från Ob, Uleåborg, stud. M. E. Huumonen. — 60 exx. från LKem, Kuolajärvi, forstm. E. af Häll- ström. — 7 kärlv. från KL, Sordavala, mag. K. H. Hällström. — 9 exx. från Al, Ab och Oa, farmac. B. Jurvelius. — 48 exx. Taraxaca från Kuusamo, stud. V. Krohn. — 257 exx., däribland 70 exx. Taraxaca, från Sb, Maaninka, pastor O. Kyyhkynen. — 52 exx. Taraxaca från Lappland, 7 kärlv. från Om, Brahestad, och Thlaspi alpestre från Ab samt Lepidium apetalum från Ta, Heinola, af dr. H. Lindberg. — 12 exx. från Oa, trafikdir. A. Lindfors. — 3 exx. från N, Kyrkslätt, frk. Edit Lindström. — 124 exx., däraf 42 exx. Hieracia, från Al, Ab, Ka, Sa, Sb och OK, stud. K. Linkola. — 17 exx. Taraxaca från Al, Lumparland, pastor J. F. Manner. — 40 exx. Taraxaca från KL och Kb, stud. G. Marklund. — 50 exx. Taraxaca från Al, fil. kand. A. Palmgren. — 63 exx. Hieracia från Sa, folkskoll. J. Pekkarinen. — 160 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. Lychnis alpina och Carex livida från Ab, Bjärnå, fil. kand. H. Rancken. - 20 exx. Taraxaca från Ta, Hattula, fil. kand. H. Rancken och stud. A. We ge Ii us. — Myriophyllum verticillatum från Sa, prof. Th. Sa? lan. 72 exx. kärlv. från Ta, Jokkis, stud. S. Salmenlinna. — Potentilla argentea från N, Ekenäs, forstm. F. Silén. — 32 exx. från N, lärare W. W. Wahlbeck. — 17 exx. från OK, Kuhmoniemi, stud. K. J. Walle. - 24 exx. Mieracia från KL, fru Laura Wecksell. - Asperula odo- rata från Ta, Pälkäne, frk. Karin Åström. Mossamlingen har ökats genom följande gåfvor: 7 exx. från Ta, Janakkala, prof. F. Elfving. — 13 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 100 exx. från Ob, Uleåborg, stud. M. E. Huumonen. - Sphagnum Lindbergii från Ab, Bjärnå, dr. Harald Lindberg. — 399 exx. från Sb, Kuopio, och Ab, Pargas, stud. K. Linkola. Lafsamlingen har tillvuxit på följande sätt: 34 exx. från N, Tvärminne, kand. P. Brofeldt. — 2 exx., prof. Fr. Elfving. — 42 exx. från Al, stud. R. Frey. — 6 exx., Helsingfors botaniska bytesförening. — 40 exx. från Ob, Uleåborg, stud. M. E. Huumonen. — 6 exx. från olika delar af landet, forstm. G. Lång. Algsamlingen. 35 nr. preparat, stud. W. Korvenkontio. - 27 nr. från Al, Ab, Sb, stud. K. Linkola. Svampsamlingen har förökats med följande: Polyporus lucidus från N, Esbo, stud. R. Frey. — 30 parasitsvampar från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 1 ex. från Sb, Piela- vesi, stud. V. Hornborg. — Rhizopogon roseolus från Ab, Dalsbruk, af dr. E. Qvarnström och från St, Kumo, af kand. H. Rancken. — 40 exx. parasitsvampar från Ta, Jokkis, stud. S. Salmenlinna. Dessutom äro följande gåfvor att anteckna: Bär af Myrtillus nigra f. leucocarpa från N, Ekenäs, af redaktör O. Wikholm gen. kand. E. Häyrén. — En gren af Picea excelsa f. viminalis från Om, Frant- sila, af J. J. Tuokkala. - - Masurbildning på björk från Ta, Hausjärvi, hemmansägare K. Nuukkala. — 3 fotografier från Esbo skärgård, prof. E. G. Palmen. — 26 fotografier, de flesta vegetationsbilder, från KL, mag. J. A. Wecksell. — 1 fotografi af ett ekbestånd från Räisälä, stud. J. M. Saastamoinen. — En fasciation af tall från Jurva, af hofrättsrådinnan Alma Skog genom mag. J. af Hällström. Zoologie-intendenten, docent A. Luther, lämnade följande Årsredogörelse för de zoologiska samlingarna. Den jämförelsevis starka tillväxt, åt hvilken vertebrat- samlingen under de senaste åren haft att glädja sig, har 13. V. 1911. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 161 äfven under innevarande verksamhetsår fortgått i oför- minskad mån. Hvad särskildt mammalierna beträffar, så hafva, tack vare de summor, som Sällskapet anslagit för inköp af material af sällsynta eller utdöende djurarter, flere exx. af vildren kunnat förvärfvas, vidare en björn, ett mycket vackert skinn af korsräf, m. m. Men äfven genom gåfvor har däggdjurssamlingen ansenligt förökats, i främsta rum- met med afseende på mikromammalier. Antalet nytillkomna nummer har varit följande:1) djur i sprit 115 exx. skinn 32 „ skelett 19 „ skallar 43 „ horn 17 par Summa 226 nummer. Fågelsamlingen har ökats med 210 skinn eller upp- stoppade exx. (-f 1 embryo i sprit), tillhörande 95 spp. Ägg- samlingen har erhållit en högst betydande tillökning ge- nom förvärfvandet af framlidne professor E. Hougbergs mycket värdefulla och omfattande kollektion. Dessutom hafva 16 kullar ägg inlämnats, vidare 1 bo. Af reptilier hafva endast 7 prof embryoner af en art inlämnats, af a mf ib i er 3 exx. af 1 art, af fiskar 8 prof, tillhörande lika många arter. Insektsamlingens ökning har varit betydande. Den åskådliggöres af följande förteckning öfver inlämnade gåfvor: Coleoptera 4,321 exx. Hymenoptera Hemiptera . Diptera . . . Aphaniptera 6,619 „ 171 „ eller prof yoy „ „ „ 9 prof M Förteckningen är icke fullt korrekt, i det att i de fall, då hela djur stått till buds, icke endast skinnet, utan äfven skelettet eller de- lar däraf tagits till vara, medan sådant ofvan icke alltid tagits med i beräkningen. 11 162 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. Lepidoptera 335 exx. Orthoptera 1 prof Äptera 1 „ Mallophaga 95 „ Diverse insekter . . 362 „ 12,853 exx. eller prof. Af mollusker hafva inlämnats 248 prof land- och söt- vattenmollusker äfvensom 3 prof hafsmollusker; af cesto- der 3 prof, af nematoder 5 prof. Gåfvor till de zoologiska samlingarna hafva inlämnats af följande personer: mag. K. Airaksinen, stud. Martin Aschan, mag. P. Brofeldt, rektor E. J. Buddén, herr R. Cederhvarf, mag. G. Ekman, stud. T. Ekman, herr Ver- ner Ekman, forstm. K. O. Elfving, mag. K. Enwald, stud. L. v. Essen, dr. R. Fabritius, prep. G. W. Forssell, elev I. Forsius, med. kand. R. Forsius, stud. R. Frey, prep. A. E. Fri, herr B. Geitlin, stud. Th. Grönblom, elev Kuno Grönvall, fröknar A. och K. Hedman, stud.W. Hellen, mag. H. A. Hindersson, med. kand. Fridolf Hisinger, herr Konrad Huber, forstm. E. af Hällström, herr J. Junni- nen, fru M. Juselius, stud. J. S. W. Koponen, stud. V. Korvenkontio, stud. M. R. Koskimies, fröken K. Levan- der, prof. K. M. Levander, stationsinsp. Arth. Lindqvist, stud. K. Linkola, kronolänsman H. Lojander, dr. A.Lut- her, mag. G. Lång, stud. E. Merikallio, forstm. J. Mon- tell, fru I. Mäntynen, prep. R. Mäntynen, prof. J. A. Palmen, mag. R. Palmgren, stud. W. H. Pekkola, aman. B. R. Poppius, dr. E. Qvarnström, stud. F. W. Remin- ler, forstm. Aug. Renvall, prof. O. M. Reuter, kand. E. Riihiaho, vaktm. K. Rindell, stud. R. Ruoranen, mag. U. Saalas, prof. J. Sahlberg, stud. S. V. Sahlberg, stud. A. Salokas, arrendator Arv. Sandberg, herr Kurt Sau- rén, lektor Hj. Schulman, prep. O. Sorsakoski, handl. Staudinger, arkit. G. Stenius, mag. E. W. Suomalainen, stud. A. Tanskanen, stud. E. Tarvanen, stud. K. J. Valle, herr W. Wallman, herr N. Wallman, mag. J. A. Wecksell, 13. V. 1911. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 163 stud. A. Wegelius, forstm. Paul Wegelius, stud. Mandi Wiiro, stud. I. Välikangas, herr Väinö Välivirta, stud. Y. Wuorentaus, handlande Fritz Åkerman äfvensom af Fiskerimuseet, Hangö svenska samskola och Hög- holmens djurgård. Inköp hafva godhetsfullt förmedlats af forstm. N. Back- man, dr. T. Dreijer, lektor Arv. Genetz, apot. E. Th. Lindroos och kronolänsman A. Raassina. I detalj gestaltar sig samlingarnas tillväxt på följande sätt: Mammalia. Vesperugo borealis (uppst.) fr. Kuhmoniemi ink. fr. prep. A. E. Fri. - - Crossopus fodiens fr. Kuopio af stud. I. Välikangas. — Sorex vulgaris (i sprit) fr. Tvärminne af mag. E. Häyrén; 3 exx. fr. Kuopio af stud. I. Välikangas; fr. Tuusula af mag. P. Brofeldt. ■- So- rex pygmaeus (i sprit) fr. Tvärminne af dr. A. Luther; 1 ex. fr. „Tuo- volharju" af stud. I. Välikangas; 2 exx. fr. Suomussalmi af prep. O. Sorsakoski. — Erinaceus europaeus ad. £ skelett fr. Hangö af Hangö svenska samskola. — Lynx lynx skalle fr. Suojärvi ink. fr. N. Martis- kainen; d:o fr. Pitkäranta ink. — Foetorius putorius fr. Tavastehus, död i fångenskap på Högholmen. - - Lutra lutra 2 skallar (o. 1 defekt) fr. Suojärvi ink. — Meles meles skalle fr. Pitkäranta ink. - - Vulpes vulpes 2 skallar fr. Pitkäranta ink.; d:o var. crucigera Brisson skinn fr. Ilo- mants ink. g:m lektor Arv. Genetz. Ursus arctos q skinn o. skelett fr. Salmis kronopark, Uomais revier, Puoliväli block (26/iv), ink. genom forstm. N. Backman. — Phoca foetida skalle från Kökar ink. Phoca foetida var. ladogensis 2 exx. fr. stranden af Konevits-ön, 1 ex. fr. Sor- davala skärgård, 30 skallar (o. några defekta) från Valamo skärgård, alla ink. fr. fiskaren J. Pöllänen. — Halichoerus grypus skalle fr. Kö- kar ink. — Pteromys volans c + 3 ungar (i sprit) fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom; 1 ex. fr. Janakkala ink. Sciarus vulgaris 6^ fr. Dickursby af stud. T. Ekman. - - Sminthus subtilis (i sprit) fr. Järven- pää af stud. H. Järnefelt. - Mus rattus 8 exx. fr. Hattula af stud. A. Wegelius. — M. decumanus fr. Tuusula af mag. P. Brofeldt. — M. musculus 2 exx. fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri; fr. Tuusula af mag. P. Brofeldt; 3 exx. fr. Laitila af stud. Mandi Wiiro. — Mus silvaticus fenniae Hilzh. 2 typexx. fr. Sääksmäki Lahis, VIII. 1910, af doc. H. Fe- derley; 1 ex. fr. Laitila af stud. Mandi Wiiro. - M. silvaticus wintoni 2 exx. fr. Laitila af stud. Mandi Wiiro; 2 exx. fr. Hattula af stud. A. Wegelius. — Hypudaeus glareolus 21 exx. fr. Kuopio af stud. I. Väli- kangas; 15 exx. (i sprit) fr. Pudasjärvi af Fiskerimuseet; 8 fr. Hattula af stud. A. Wegelius; 15 exx. fr. Suomussalmi af prep. O. Sorsakoski. — H. rufocanus 3 exx. (i sprit) fr. Pudasjärvi af Fiskerimuseet. — H. rutilus 2 exx. fr. Kemi, Laurila, af arrendator Arv. Sandberg g:m 164 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. mag. J. A. Wecksell. - - Paludicola amphibius 1 ex. fr. Pudasjärvi af Fiskerimuseet. Agricola agrestis gravid o (i sprit) fr. Tvärminne af dr. A. Luther; 5 exx. fr. Laitila af stud. Mandi Wiiro; 11 exx. fr. Kuopio af stud. I. Välikangas; 3 exx. fr. Suomussalmi af prep. O. Sorsakoski. - Arvicola-skaWar (fragment) ur en roffågeluppstötning (antagl. örn) fr. Pudasjärvi af stud. A. Wegelius och forstm. Paul Wegelius. — Myodes lemmus skalle fr. Le, Kilpisjärvi, af mag. E. W. Suomalainen. Myodes schisticolor fr. Kuusjärvi s:n, funnen död på en väg af herr J. Junninen; fr. Kuopio funnen död å gata af mag. K. Enwald; fr. Ruovesi, Sellvik, af stud. J. S. V. Koponen. — Lepus timidus 3 skallar fr. Pitkäranta ink. — Rangtfer tarandus fennicus 1 horn, funnet i Parkano s:n nära Vatajärvi sjö; 6 (skinn + skelett) fr. Suojärvi, Kaitajärvi, ink. fr. N. Martiskainen; 1 hud jämte skalle fr. Porojärvi samt 1 hud fr. Kostamuksenkylä (båda orterna i ryska Karelen) ink. fr. dens.; 4 66 och 4 cc äfvensom en skalle fr. Repola s:n i ryska Karelen ink. g:m forstm. N. Backman; 3 par horn fr. Lieksa ink.; 3 par horn af d och tre af £ fr. ryska Karelen ink. g:m forstm. N. Backman. - - Alces alces 7 par horn fr. Luumäki af mag. G. Lång. - - Phocaena communis fr. Pyttis, Långviran (n/xi 1910), ink. Aves. Turdus musicus 2 exx. fr. Bengtskärs fyr af dr. E. Quarn- ström. - Turdus iliacus 6 fr. Fredriksberg af prep. R. Mäntynen; 3 exx. fr. Bengtskärs fyr af dr. E. Quarnström; embryo i sprit fr. Kuh- moniemi af prep. A. E. Fri. — Turdus pilaris fr. Orimattila af hr. W. Välivirta. -- Phylloscopus trochilus 6 fr. Tvärminne af dr. A. Luther. — Cinclus cinclus 4 exx. fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri. - - Parus ma- jor fr. Vånå af fröknar A. och K. Hedman. - - Parus coeruleus2 66 fr. Abo af mag. E. W. Suomalainen. — P. cinctus o fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri. - - Motacilla alba fr. Orimattila af hr. V. Välivirta. — Bu- dytes flavus borealis 1 kull ägg fr. Le, Torisvuoma, af mag. E. W. Suo- malainen. - - Plectrophanes nivalis 6 fr. Lojo af dens. — Calcarius lap- ponicus fr. Bengtskärs fyr af dr. E. Quarnström; 1 bo med ägg fr. Le, Torisvuoma, af mag. E. W. Suomalainen. - - Emberiza citrinella fr. Dic- kursby af aman. B. R. Poppius; färgvar. fr. Sibbo af forstm. K. O. Elfving. — Synchramus schoeniclus o fr. Kuhmoniemi ink. — Loxia curvirostra fr. Janakkala ink.; fr. Dickursby af stud. T. Ekman; 3 exx. fr. Åbo af mag. E. W. Suomalainen; 3 exx. fr. Lojo af dens.; do fr. Kuhmoniemi ink. - Pinicola enucleator fr. Esbo af aman. B. Poppius. - Pyrrhula rubicilla 2 de? fr. Hermanstad af fru I. Mäntynen; c fr. Hattula af stud. A. Wegelius. — Passer domesticus 6 fr. Hermanstad af fru I. Mäntynen. — Fringilla coelebs fr. Dickursby af aman. B. Pop- pius; o_ fr. Kuhmoniemi ink. -- Fr. montif ring illa 6 fr. Janakkala af med. kand. Frid. Hisinger. -- Ligurinus chloris do. fr. Hermanstad af fru I. Mäntynen. - - Acanthis linaria fr. Hermanstad 1 ex. af fru I. Mäntynen, 1 ex. af prep. R. Mäntynen; 1 kull ägg fr. Le, Isokurkkio, af mag. E. W. Suomalainen. Pastor roseus fr. Pyhäjärvi s:n (Uleåborgs län), Pohjan- 13. V. 1911. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 165 kyla, „Wuotilan tila N:o 5" (8. VIII. 1910), af handl. Fritz Åkerman. Corvus cornix albinos fr. Rantasalmi af stud. E. Tarvanen. — Corvus mo- nedula £ fr. Hrfors, Östra Rönnskär, ink. — Pica caudata o fr. Wihti ink.; 7 exx. fr. Suojärvi ink. — Garrulus glandarius o fr. Orimattila af herr V. Välivirta; £ fr. Sibbo af prep. G. W. Forssell; 1 ex. fr. Borg- näs af stud. W. Pekkola; 2 exx. fr. Dickursby af stud. T. Ekman; 5 exx. fr. Suojärvi ink. — Perisoreus infaustus 2 66 fr. Kuhmoniemi ink. fr. prep. A. E. Fri; 1 ex. fr. Karkku af stud. F. W. Remmler. - Lanius excubi- tor fr. Hattula, Pelkola, af stud. A. Wegelius ; fr. Lojo af mag. E. W. Suomalainen. - - Ampelis garrulus £ fr. Esbo ink. ; 1 ex. fr. Hermanstad af fru I. Mäntynen. — Hirundo rustica fr. Tvärminne af dr. A. Luther. — Dryocopus martius fr. Loppis ink. - Picus canus fr. Hyvinge af elev E. Causé; o fr. Loppis ink. - Dendrocopus major 3 exx. fr. Loppis ink.; 6 fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri; juv. fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — D. leuconotus 6 fr. Suojärvi ink.; o fr. Esbo ink. - - Cu- culus canorus £ juv. fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Circus ceru- ginosus fr. Björneborg af stud. A. Wegelius. — Falco oesalon fr. Tuu- sula af mag. P. Brofeldt; £ fr. Rantasalmi, Putkisalo, af herr V. Ekman; 1 kull ägg fr. Le, Iso-Kurkkio, af mag. E. W. Suomalainen. — Tinnunculus tin- nunculus 3 exx. fr. Borgnäs af stud. W. Pekkola; 1 ex. fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Accipiter nisus fr. Nurmijärvi af prep. G. W. Forssell; fr. Janakkala ink.; fr. Hattula af stud. A. Wegelius. — Astur palumbarius c fr. Kuhmoniemi ink. — Pernis apivorus ad. & juv. fr. Loppis ink.; 1 ex. fr. Helsinge ink. — Buteo vulgaris fr. Helsinge, Estluotan, ink. — Archibuteo lagopus fr. Porkkala ink.; fr. Janakkala, Turenki, ink.; 1 kull ägg fr. Le, Iso-Kurkkio, af mag. E. W. Suomalainen. — Pandion haliaetus fr. Vanaja ink. — Asio otus 6 fr. Esbo ink.; 6 fr. Hiitola af kronolänsman H. Lojander; 7 exx. (3 ad.; 4 juv.) fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Nyctea scandiaca 2 kullar ägg fr. Le, Ropmavuoma, af mag. E. W. Suomalainen. - - Surnia ulula fr. Birkkala af stud. Th. Grönblom; fr. Björneborg af stud. A. Wegelius; o fr. Janakkala ink. — Glaucidium passerinum fr. Loppis ink. — Nyctala tengmaltni 2 oc> fr. Kuhmoniemi ink. — Columba turtur fr. Helsingfors, Drumsö, af mag. R. Palmgren. - Bonasia bonasia 6 fr. Suojärvi ink.; o fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri. — Tetrao urogallus 2 66 fr. Wirdois ink. genom förmedling af dr. T. Dreijer. — Tetrao urogallo-tetricides fr. Pieksämäki af prof. J. A. Palmen. - Tetrao tetrix 3 w 3 66 fr. Suojärvi ink. — Lagopus lago- pus fr. Suojärvi ink. — Fulica atra fr. Hermanstad af prep. R. Mänty- nen; o fr. Hvittisbofjärd ink.; 6 fr. Esbo ink.; 6 fr. Kyrkslätt ink. — Gallinula chloropus 6 fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Crex crex fr. Björneborg af stud. A. Wegelius. — Vanellus vanellus fr. Hel- singfors, Drumsö, af mag. R. Palmgren. — Squatarola squatarola 6 fr. Drumsö af dens. — Eudromias morinellus 1 kull ägg fr. Laedde- jonas vid Halde af mag. E. W. Suomalainen. — Aegialites hiaticula 1 kull ägg fr. Haukipudas af dens. — Arenaria interpres fr. Helsinge, 166 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. Gråskärsbådan, af stud. F. W. Remmler. — Haematopus ostralegus 1 kull ägg fr. Ob, Hailuoto, af E. W. Suomalainen. — Tringa al- pina 8 exx. skjutna nära Hundörn i Helsinge; d fr. Helsinge, Gråskärs- bådan, af stud. F. W. Remmler. — Tr. temminckii 1 kull ägg fr. Le, Torisvuoma, af mag. E. W. Suomalainen. — Totanus glareola fr. Ranta- salmi af herr V. Ekman ; 1 kull ägg fr. Le, Hirvasvuopio, af mag. E. W. Suomalainen. — Machetes pugnax 2 66 3 oo fr. Rantasalmi af herr V. Ekman; 1 kull ägg fr. Ob, Hailuoto, af mag. E. W. Suomalainen. — Numenius arcuatus fr. Borgnäs af stud. W. Pekkola. — Scolopax rusti- cola 2 exx. fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Gallinago major fr. Rantasalmi af stud. T. Ekman. — G. gallinago fr. d:o af dens. ; 6 exx. fr. d:o af herr V. Ekman. — G. gallinula fr. d:o af dens. — Ardea ci- nerea fr. Sibbo, Ganö, af stud. Martin Aschan. — Botaurus stellaris fr. Mohla, Äyräpäänjärvi (6. X. 1910), af herr N. Wallman. — Ciconia alba 6 fr. Korpo ink. — Cygnus cygnus 6 fr. Eckerö ink. — Anser fabalis 6 fr. Kuhmoniemi fr. Högholmens djurgård. — A. segetum Naum. g fr. Högholmens djurgård. — Branta bernicla fr. Ii, Ulkokrunni, af stud. E. Merikallio. — Tadorna tadorna o fr- Hangö af handl. Staudinger. — Anas boschas 6 fr. Porkkala ink.; fr. Hertonäs i öfvergångsdräkt af prep. R. Mäntynen. — Dafila acuta fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Oidemia fusca d fr. Hangö skärgård af stationsinspektor Arth. Lind- qvist. - - Clangula glaucion dg fr. Porkkala ink.; g fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — Somateria mollissima 6 fr. Kökar ink. — Mergus merganser 6 från Björneborg af fru M. Juselius; 6 fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — M. albellus 1 kull ägg fr. Kuusamo af mag. E. W. Suomalainen. — Phalacrocorax carbo 2 exx. fr. Porkkala ink, — Sterna caspia 1 kull ägg fr. Ii skärgård af mag. E. W. Suomalainen. — Rissa tridactyla fr. Sodankylä inköpt genom förmedl. af kronolänsman A. Raassina; g fr. Suomussalmi af prep. O. Sorsakoski; 1 ex.fr. Vimpeli af kyrkoherde R. A. Silén. - - Lams minutus g juv. fr. Barösund af herr Kurt Saurén. - - L. canus 2 gg i öfvergångsdräkt (23. X. 1910, 30. IV. 1911) fr. Villinge vid H:fors ink.; juv. fr. Gammelstadsfjärden vid H:fors ink. — L. argentatus 1 kull ägg fr. Haukipudas af mag. E. W. Suomalainen. — L. glaucus o juv. fr. Stor-Mjölö ink.; juv. fr. Porkkala ink. — Podiceps cristatus 6 juv. fr. Vanaja, Harviala, ink.; 1 ex. (i ruggning) fr. Janakkala ink.; 1 ex. fr. Rantasalmi af herr V. Ekman. — P. griseigena 6 juv. fr. Stor-Mjölö vid H.fors ink. — P. auritus 6 fr. Janakkala ink.; g fr. Esbo af herr B. Geitlin; 1 ex. fr. Esbo, Luk-träsk (1. VIII. 1910), af aman. B. Poppius; 1 kull ägg fr. Ob, Hailuoto. — Gavia lumme 6 fr. Helsinge, Gråskärsbådan, af stud. F. W. Remmler; 1 kull ägg fr. Haukipudas af mag. E. W. Suomalainen. — Cepphus grylle 6 fr. Sibbo ink. — Alca torda dg fr. Helsinge, Gråskärsbådan, af stud. F. W. Remmler; dununge fr. N, Tvärminne, af mag. G. Ekman. Reptilia. Pelias berus 7 prof embryoner fr. Tvärminne af mag. G. Ekman och dr. A. Luther. 13. V. 1911. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 167 Amphibia. Råna temporaria 3 exx. i sprit fr. Pudasjärvi af Fi- skerimuseet. Pisces. Cottus poecilopus 1 ex. fr. Puruvesi af rektor E. J. Bud- dén. — C. scorpius 1 ex. fr. Hrfors af vaktm. K. Rindell. — C. quadri- cornis 6 exx. fr. Puruvesi af rektor E. J. Buddén. — Gasterosteus pun- gitius (med Schistocephalus) fr. Kuolajärvi af forstm. E. af Hällström. — Cyclopterus lumpus fr. Nykyrka af herr W. Wallman. — Liparis li- neatus fr. Nådendal, Luonnonmaa, af mag. E. W. Suomalainen. — Rhom- bus maximus, mörk äfven på undre sidan, fr. d:o af dens. — Esox lu- cius, torkadt hufvud af monströs „horngädda" fr. Rättijärvi i Enare af mag. A. Renvall. Mollusca. 4 spp. sniglar i 20 prof fr. Suomussalmi af prep. O. Sorsakoski. — 228 prof land- och sötvattenmollusker från Åland, däri- bland Buliminus obscurus ny för finska samlingen, af stud. V. Korven- kontio. Tellina baltica, Mytilus edulis och Mya arenaria (fragment) fr. Björneborg af stud. A. Wegelius. Tnsecta Coleoptera. Aleocharider, 150 spp. i 1,000 exx., till största delen bestämda af dr. Max Bernhauer, fr. olika delar af södra Finland, däribland 9 för finska samlingen nya, af prof. J. Sahlberg och mag. U. Saalas ; 50 spp. aleocharider i c. 150 exx., bestämda af dens., fr. finska Lappmarken, däribland en ny art, af mag. U. Saalas. — Choleva oblonga Fabr., ny för samlingen, och Boreaphilus volans J. Sahlb. n. sp., båda fr. H:fors, af stud. A. Salokas. — Conosoma strigosum J. Sahlb. n. sp. och Epuraea x-rubrum J. Sahlb. n. sp. af prof. J. Sahlberg. — 4 exx. Coleoptera fr. Muonio af forstm. J. Montell. — Pediacus depres- sus, ny för faunan, fr. Sibbo af arkit. G. Stenius. — 12 exx. col. fr. Petäjävesi af stud. R. Ruoranen. — Blaps mortisaga fr. Pargas af stud. K. Linkola. — 33 spp. Lathridiida? i 100 exx. fr. olika delar af landet af prof. J. Sahlberg. — 241 spp. col. i c. 630 exx. fr. N och mellersta Öster- botten, däraf nya för Ob 110 spp. och för Om 19 spp., af stud. Y. Wuorentaus. — Cirka 190 spp. col. i 480 exx. fr. samma trakter, däraf 75 arter nya för Ob och 17 för Om; dessutom c. 900 exx. obestämda staphylinider fr. samma trakter, af stud. Y. Wuorentaus. — Trichoseble o floralis fr. Åland, ny för samlingen, af prof. J. Sahlberg. — 1,000 exx. coleopt. fr. Lojotrakten och Ladoga-Karelen, 38 exx. fr. Lojotrakten (1908), af med. kand. R. Forsius. Hymenoptera. 1 ophionid af frk. K. Levander. — Cryptidae 28 exx. af med. kand. R. Forsius; 4 af stud. R. Frey; 2 af herr R. Ce- derhvarf; 20 af stud. L. v. Essen; 4 af stud. Y. Wuorentaus ; 2 af stud. K. Valle. — 2 exx. hymenopt. fr. Muonio af forstm. J. Montell. — 3 exx. fr. Petäjävesi af stud. R. Ruoranen. — 3 exx. sällsynta ichneumo- nider fr. Tammela af stud. S. V. Sahlberg. — 400 exx. hymenopt. fr. Åland (1906) ; 4,000 exx. fr. Lojotrakten och Ladoga-Karelen (däraf Tenthredinidae 1,500; Ichneumonidae 1,300; Aculeata 1,200); 2,150 exx. fr. 168 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1911. Lojo-trakten (1910; Tenthredinidae 1,000; Ichneumonidae 900; Aculeata 250); inalles 6,550 exx., däribland typexx. till Neurotoma sorbi Forsius 6, Pteronus similis Forsius (?£, Diprion fuscipenne Forsius Q,Dipr.fennicum Forsius c, Lygaeonematus robustus (Kon.) Forsius <3 samt Sahlbergia stru- thiopteridis Forsius c5; af med. kand. R. Forsius. Hemiptera. 43 arter i omkr. 100 exx. fr. N o. mell. Österbotten af stud. Y. Wuorentaus. — Psyllidae: 31 spp. fr. Åland, Åbo-trakten och Nyl., alla granskade af dr. Sulc, af prof. O. M. Reuter; 18 spp. d:o fr. olika delar af landet af prof. J. Sahlberg; 10 spp. fr. Al och Kl af stud. Y. Wuorentaus. — 1 prof. Aphidce fr. botan. trädg. i H:fors af aman. B. Poppius. Diptera. 2 hippoboscider fr. fåglar fr. Tvärminne och H:fors af dr. A. Luther. — 1 Nycteribia fr. Hattula af stud. A. Wegelius. — 1 prof dipterer fr. Fredriksberg af prof. K. M. Levander. — 10 exx. fr. Lei- vonmäki af stud. E. Riihiaho. — 9 exx. fr. Petäjävesi af stud. R. Ruo- ranen. - 6 exx. fr. Helsinge af stud. W. Hellen. — 150 exx. fr. Al och 760 fr. Lojotrakten af med. kand. R. Forsius. Aphaniptera. 1 ex. fr. Sorex pygmaeus fr. Tvärminne af dr. A. Luther. — 5 prof fr. olika däggdjur, tillvaratagna å zoolog, museet af prep. G. W. Forssell. — 3 prof fr. Hattula af stud. A. Wegelius. Lepidoptera. 35 exx. fr. Muonio af forstm. J. Montell. — Sme- rinthus tremuloe fr. Hankasalmi af stud. A. Tanskanen. — 26 exx. fr. N och Ab, flertalet nya för resp. provins, af elev I. Forsius. — 61 spp. macrolep. fr. norra Österb. och Karelen af stud. K. J. Valle. — Daphnis nerii, ny för finska samlingen, fr. Björneborg af elev Kuno Grönvall. — Acherontia otropos fr. Björneborg af stud. A. Wegelius. — 150 exx. fr. Kuopio och Rantasalmi af mag. E. W. Suomalainen. — 10 sällsynta Microlepidoptera fr. Åland, däraf 2 för finska samlingen nya arter, af dr. R. Fabritius. — 50 exx. fr. Lojotrakten af med. kand. R. Forsius. Orthoptera. Periplaneta americana fr. Aura sockerbruk i Åbo af stud. K. Linkola. Mallophaga. Cirka 80 prof tillvaratagna vid konservering af fåglar å zoolog, museet af prep. G. W. Forssell. — 15 bestämda prof, tillhörande 13 spp., fr. Kuopio-trakten af mag. K. Airaksinen. Aptera. 1 prof Echinorhynchus phocae fr. Phoca foetida fr. Kökar af dr. A. Luther. Apterygota. Machilis polypoda fr. Hrfors, Fölisön, af herr R. Cederhvarf. „Diverse insekter". 60 exx. fr. Åland; 200 fr. Lojo-trakten och Ladoga-Karelen ; 102 fr. Lojo-trakten; alla af med. kand. R. Forsius. Acarida. 3 prof parasitiska acarider fr. Hattula af stud. A. Wege- lius. - 1 prof hydrachnider fr. Esbo, Grankulla, af herr R. Cederhvarf. Cestoda. 1 cestod ur bukhålan af Mergus merganser fr. Björne- borg af prep. G. W. Forssell. — Schistocephalus solidus i Gasterosteus 13. V. 1911. Bibliotekariens årsberättelse. 169 pungitins fr. Kuolajärvi af forstm. E. af Hällström. — Cestoder ur tar- men af Tetrao urogallus fr. Kuhmoniemi af prep. A. E. Fri. Nematoda. Ascaris (mystax s. lat.) ur magsäcken af en vargunge fr. Högholmen af prep. G. W. Forssell. — 3 prof nematoder tillvara- tagna vid preparering å zool. museet af dens. — 1 prof ur magsäcken af Hypudaeus glareolus fr. Pärnå af stud. M. R. Koskimies. Med afseende på samlingarnas vetenskapliga tillgodo- görande är följande att nämna. Dr. M. Hilzheimer i Stutt- gart har undersökt våra former af Mus silvaticus och M. minutus. — Fröken M. Wiiro har undersökt fötterna hos våra finska gnagare och uti dem funnit goda artkaraktärer på annars svårskilda species. — A entomologiska museet har det största arbetet nedlagts på diptersamlingen, af hvil- ken prof. C. Lundström fortsatt granskningen af Nemato- cera, hvilka uppställts af stud. R. Frey. Den sistnämnde har bearbetat flere familjer af Brachycera (främst Empidae). En del tipulider hafva i och för jämförelse med utländskt material sändts till hr. M. P. Riedel i Herdingen. Likaså en del arter af släktet Tachydromia till dr. W. Lundbeck i Köpenhamn. — Stud. L. v. Essen har bestämt och uppställt samlingen af Ichneumonides och Cryptides. En del hithö- rande material har granskats af dr. A. Roman i Uppsala. — Museets material af hemipterfamiljen Psyllodae har kri- tiskt granskats af dr. Sulc, en del orthopterer af dr. N. v. Adelung i S:t Petersburg. — Mag. K. Airaksinen har fortfarande arbetat på bestämmandet och uppställandet af mallophagsamlingen. — Dr. W. M. Linnaniemi har under sistlidne sommar fortfarande nedlagt arbete på den finska samlingen af Collembola. Bibliotekarien, professor Enzio Reuter,föredrog följande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt. Under verksamhetsåret 1910—1911 har Sällskapets bib- liotek erfarit en tillväxt med inalles 1,007 nummer, med hänsyn till innehållet fördelade på följande sätt: 170 Val m. m. 13. V. 1911. Naturvetenskaper i allmänhet 479 Zoologi 207 Botanik 132 Landt- och skogshushållning, fiskeriväsende 39 Geografi, hydrografi 31 Geologi, mineralogi, paleontologi 14 Fysik, kemi, farmaci, medicin 64 Matematik, astronomi, meteorologi .... 22 Diverse 19 Summa 1,007 Det antal lärda samfund, vetenskapliga institutioner och tidskriftsredaktioner, med hvilka Sällskapet underhåller re- gelbundet skriftutbyte, uppgår nu till 334, af hvilka följande sju under året tillkommit: Wisconsin Natural History Society, Milwaukee, Wisc, U. S. A.; Public Museum of the City of Milwaukee; Deutsches Entomologisches National Museum, Berlin; Centralanstalten för försöksväsendet på jordbrukets om- råde, Experimentalfältet, Sverige; Redaktionen för „Fauna og Flora", Aarhus, Danmark; Rijks-Herbarium, Leiden; La Station entomologique de Rennes. För välvilliga bokgåfvor står Sällskapet vidare i tack- samhetsskuld till Koninklijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Utrecht; Société ouralienne d'amateurs des sciences naturelles, Jekaterinenbourg; Finska Landtbruksstyrelsen ; äfvensom till herrar H. W. Arnell och C. Jensen, M. Bren- ner, Ch. Janet, S. A. Mokrzecki, B. Oshanin och R. T. Young. Vid härpå statutenligt företagna val af funktionärer och tjänstemän återvaldes till ordförande professor J. A. Palmen. Sedan vid härefter förestående val af viceordförande föredragits en skrifvelse från professor F. Elfving, som an- 13. V. 1911. Forsius. — A. Poppius. 171 höll om att eventuellt icke blifva med sagda förtroendeupp- drag ånyo behedrad, utsågs till viceordförande professor K. M. Levande r. Vidare återvaldes till: sekreterare docent Harry Federley, skattmästare doktor V. F. Brotherus, bibliotekarie professor E. Reuter, revisorer rektor M. Brenner och lektor O. Alcenius, revisorssuppleant doktor Alfr. Poppius. Till medlem i bestyreisen i stället för professor K. M. Levander valdes professor F. Elfving, och den i tur af- gående medlemmen, doktor V. F. Brotherus, återvaldes. Till suppleant i bestyreisen i stället för aflidne docent A. J. Siltala utsågs docent A. K. Caj änder. Upplästes en lyckönskan till Sällskapet till ärofullt fulländade nittio verksamhetsår från Sällskapets sekreterare, docent Harry Federley, som för tiden vistades i Jena. - Likaså upplästes ett hälsningstelegram från Sällskapets vordne sekreterare, rektor Axel Arrhenius i Kristinehamn, Sverige. Med. kand. R. Forsius föreslog, att Sällskapet måtte lämna resp. författare öppet att, om de sådant önska, i sina svenskspråkiga uppsatser och afhandlingar i Sällskapets skrif- ter tillämpa de af Svenska Akademin senast antagna reg- lerna för rättskrifning. Förslaget hänsköts till bestyreisens behandling. Med. kand. R. Forsius inlämnade berättelse öfver studier rörande bladstekiarnas biologi, som han med under- stöd af Sällskapet bedrifvit sommaren 1910, hufvudsakligen i Lojo-trakten. Doktor Alfred Poppius förevisade en af honom kon- struerad, praktisk apparat för uppblåsning af fjärillarver äfven- som ett lupstativ för insektundersökningar från Reichert i Wien. 172 Bockman. — Forsius. 13. V. 1911. Fil. kand. A. Backman redogjorde för olika kottefor- mer hos Picea excelsa samt demonstrerade en samling olik- artade grankottar, däribland en af honom under namn af f. Blomqvisti urskild form. Föredragaren uppmanade in- tresserade att insamla och till honom insända ytterligare material. Med. kand. Runar Forsius meddelade följande om en sen äggkull af Scolopax rusticola L.: „Den 22 augusti 1910 hörde jag, när jag sent på afto- nen med båt färdades i Karislojo nära Suurniemi udde, det bekanta ljudet af en sträckande morkulla. Följande dag fann student Edgar Oker-Blom på Suurniemi udde nedan- för ett berg ett bo, hvilket jag igenkände såsom tillhörande Scolopax rusticola L. Boet innehöll trenne ägg och bestod af en flack fördjupning i marken utan egentlig bale. Det var doldt mellan gräs och blåbärsris. Då vi pröfvade, att ungar, som möjligen kunde utkläckas ur äggen, helt säkert icke skulle kunna nå tillräcklig utveckling, borttogos den 25 augusti äggen, som fortfarande voro endast trenne, och som rufvades af honan. Vid urblåsningen befunnos äggen vara endast obetydligt rufvade. Till storleken öfverensstämma de fullkomligt med normala ägg af morkullan. Man har inom zoolog- och jägarekretsar diskuterat frå- gan om morkullans häckningstider. Jag har därför velat omnämna detta fynd och vill tillägga, att morkullan i Lojo- trakten sträcker i maj, i medlet af juni och medlet af juli. Detta tyder enligt mitt förmenande på att morkullan i Lojo- trakten lägger åtminstone tvenne kullar årligen. Fyndet från augusti torde kunna förklaras sålunda, att den före- gående kullen blifvit förstörd och att paret det oaktadt lagt en ny kull. På samma sätt har jag velat tyda den sträck- ning, som försiggår i juni den närmaste tiden omkring mid- sommar. Det synes mig alldeles klart, att det beträffande denna sträckning endast kan vara fråga om en förnyad ägg- läggning af ett par, hvars första kull gått förlorad." 13. V. 1911. Luther, Zoologiska meddelanden. 173 Docent A. Luther lämnade följande Zoologiska meddelanden. Doktor M. Hilzheimer i Stuttgart har granskat våra former af Mus sylvaticus L. och M. mimitus Pallas. Af den förra arten urskiljer doktor H. i en till tryckning i Sällska- pets Acta inlämnad uppsats hos oss åtminstone tvenne sub- species: M. sylvaticus wintoni Barett-Hamilton och M. s. fennicus Hilzh. Därtill kommer ännu en form, som till under- sökning förelegat endast i ett ex. och om hvilken det där- för förblifvit osäkert, huruvida det är fråga om en indivi- duell variation (i flavistisk riktning) eller om ett tredje subspecies. — Den hos oss förekommande formen af M. minutus har dr. H. betecknat såsom M. minutus fenniae n. subsp. Jag får uppmana Sällskapets medlemmar att i olika delar af landet insamla och i sprit konservera ett rikligt material af våra mikromammalier, bland hvilka åtskilliga former ännu äro i behof af en närmare utredning, t. ex. Sminthus subtilis (enligt dr. Hilzheimer), vidare sorkar, näbbmöss, läderlappar. — Det vore i hög grad önskvärdt, att äfven i vårt land någon zoolog skulle ägna sig åt ett allvarligt studium af mammaliernas subspecies. Ett sådant studium skulle säkerligen kunna gifva intressanta uppslag och resultat i olika riktningar, bl. a. med afseende på resp. formers invandringsvägar till vårt land. Jämte det jag påpekar detta önskningsmål, vill jag omnämna ännu ett annat, som, äfven det, rör mammalierna. Jag tänker på våra inhemska husdjursraser. Dessa borde studeras ur zoologisk-genetisk synpunkt. Otvifvelaktigt står här ännu åtskilligt primitivt att finna. Jag tänker på våra svin, berömda för sina borst, men äfven ökända för sin magerhet; på våra hundar, — ett af de äldsta kända fynd af hundlämningar, den vargliknande neolitiska Canis familia- ris inostranzewi Anutschin, härstammar från Ladoga-trakten; det vore intressant att veta, huruvida hos någon ännu hos 174 Luther. — Lindberg. 13. V. 1911. oss lefvande hundtyp likheter med denna kunde påvisas. Jag tänker vidare på våra olika nötkreatursraser, på vår häst. Visserligen har af våra för nötkreaturs- och hästafvel intresserade landtbrukare äfvensom af veterinärer åtskilligt utredts i detta afseende. Här må endast påminnas om dr. L. Fabritius' i Åbo arbeten rörande den finska hästen och hans samling af anteckningar rörande denna. Det lig- ger dock i sakens natur, att vid dessa personers undersök- ningar i främsta rummet rent praktiska syftemål varit de bestämmande. Äfven från zoologiskt håll borde sålunda någonting göras, och det snart, ty för hvart år som går blir det allt svårare att erhålla material, som ej uppblandats med relativt nyss inkomna rasers blod. Jag riktar mig därför särskildt till Sällskapets yngre medlemmar med en anhållan, att de måtte hålla detta arbetsfält i minnet. Måhända kunde någon person besluta sig för att särskildt ägna sitt intresse och sitt arbete åt detta håll. — Hvar och en kan dock bi- draga till utredandet af hithörande frågor genom att samla material: skallar, fotografier etc. af typiska representanter för våra inhemska raser, och genom att rörande förfäderna och härkomsten af de individer, af hvilka material samlats, göra så noggranna anteckningar som möjligt. Doktor Harald Lindberg anmälde till publikation: Ett fynd af pilspets från stenåldern i marint skalgrus vid Pasvik älf, cirka två mil från Ishafskusten. Sistlidne sommar företogo ingeniör E. A. Malm och jag en resa genom Lappland i och för undersökning af torf- markerna därstädes. Sedan vi slutfört arbetena inom Enare socken, företogs hemfärden utför Pasvik älf till Boris-Gleb och Kirkenaes. När vi passerat den tredje forsen från kusten räknadt, Holmfossen, rastade vi på östra stranden strax ne- danför själfva forsen. Medan maten iordningställdes, företog jag en kortare exkursion längs östra stranden af älfven. Ef- 13. V. 1911. Lindberg, Pilspets från stenåldern i marint skalgrus. 175 ter det jag passerat udden mot Klistervandet, vände jag mot vikbottnen strax på östra sidan om udden. Här frapperades jag af den rikliga förekomsten af ursköljda musselskal på bottnen af den lilla viken. Här lågo skal, särskildt af Mya truncata, Mytilus edulis, Pecten Islandicus och Astarte-avter, i stora massor. Dessa skal visade sig härstamma från skal- grus, som vid högvatten nåddes af vattnet i Klistervandet och småningom sönderätits af vågsvallet. Skalgruset låg strax under ytan af den tillstötande, med tall och björk be- vuxna skogsmarken och hade endast ringa mäktighet. I öfre delen af skalgruset förekommo rätt stora, af vågsvallet run- dade stenar, mellan hvilka, egendomligt nog, fullkomligt hela skal af Pecten och andra mollusker anträffades. Skal- gruset underlagrades af sand, i hvilken vid undersökningen af de hemförda profven intet kunde påträffas. Dels af de på stranden liggande, vackra, hvita, rensköljda skalen, dels af skalgruset togos rätt stora mängder, som sedan under- söktes här i Helsingfors. För att få materialet bestämdt vände jag mig till dr. N. Knip owit sch i S:t Petersburg, som med känd beredvillighet åtog sig mödan af bestämnin- gen, och ber jag härined att till dr. Knipowitsch få fram- föra mitt varma tack för den tjänst han gjort mig. Rörande resultatet af sin bearbetning af det af mig sända skalgruset och af de utpreparerade skalen har dr. Knipowitsch i bref af den 16 januari 1911 meddelat följande: „In Ihrer Sammlung habe ich im ganzen folgende For- men gefunden (die mit * bezeichneten Arten fand ich in dem von Ihnen nicht präparierten Material). /. Mollusca. 1. Saxicava aretica L. 2. Saxicava aretica f. pholadis (L.). 3. Mya truncata L. 4. Mya truncata L. v. Uddevallensis Forbes, sowie Uebergangsformen zu M. truncata L. f. typica. 5. Astarte borealis (Chemn.). 6. Astarte compressa L. = A. elliptica Brown. 7. Astarte Banksi Leach. 176 Lindberg, Pilspets från stenåldern i marint skalgrus. 13. V. 1911. 8. Mytilus edulis L. 9. Modiola modiolus (L.). * 10. Crenella decussata (Mont.). 11. Pecten Islandicus Mull. 12. Cardium fasciatum Mont. 13. Axinus flexuosus (Mont.) v. Gouldi (Phil.). 14. Tellina (Macoma) calcarea Chemn. 15. Buccinium undatum L. 16. Pyrene rosacea Gould. 17. Trophon clathratus (L.). v. Gunneri Särs. 18. Trophon truncatus Ström. *19. Trichotropis borealis Bröd. et Sow. 20. Natica clausa Bröd. et Sow. *21. Litorina litorea L. *22. Margarita Groenlandica (Chemn.). 23. Moelleria costulata Moeller. *24. Rissoa (Onoba) aculeus Gould. 25. Puncturella noachina (L.). 26. Acmaea virginea Mull. (?) = Tectura virginea Mull. (?). 27. Chiton marmoreus Fabr. = Boreochiton marmoreus (Fabr.) = Tonicella marmorea (Fabr.). //. Crustacea. 28. Balanus porcatus Costa. 29. Balanus crenatus Brug. Die Schalenreste von Mytilus edulis gehören offenbar zum Teil relativ grossen Exemplaren, deren Länge bis unge- fähr 94 mm betrug. Astarte compressa zeigt verschiedene Variationen sowohl in Bezug auf die allgemeine Form, wie besonders auf die Skulptur; man findet nämlich alle mög- liche Ubergänge von fast ganz glatten Exemplaren zu solchen, deren Skulptur sehr stark entwickelt ist. Obgleich die Sammlung ziemlich viele Formen von Mol- lusken enthält, gestattet dieselbe sehr wenige Schlussfolge- rungen in Bezug auf die Temperatur-Verhältnisse des Mee- res zu ziehen. Alle in der Sammlung gefundene Formen leben an der Murman-Kiiste auch heutzutage. Gewisse an dieser Kiiste sehr verbreitete Mollusken fehlen in der Samm- lung, aber die Collection ist viel zu klein und es ist nicht 13. V. 1911. Lindberg, Pilspets från stenåldern i marint skalgrus. 177 möglich aus negativen Tatsachen berechtigte weitläufige Schliisse zu ziehen, und dies um so mehr, dass auch andere sehr verbreitete Formen, welche iiberall sowohl in kälteren wie in wärmeren Meeren zu finden sind, in dieser Collection nicht vertreten sind. Man känn nur sägen, dass die Tem- peraturverhältnisse des Meeres, wo die von Ihnen gefun- denen Ablagerungen gebildet wurden, soweit wir nach dem vorhandenen Material urteilen können, weder echte arktische, hocharktische, noch beträchtlich mildere als jetzt an der Murman-Kiiste waren." Enligt norska topograf kartan ligger Klistervandet 11 m öfver hafvet. Skalgruset förekommer endast några deci- meter högre. Liknande skalgrus har anträffats på talrika ställen såväl i nordligaste Norge som på Kola-halfön och i nordöstra Ryssland. En framställning af hvad man härom känner från norra Ryssland lämnar N. Knipowitsch i „Zur Kenntnis der geologischen Geschichte der Fauna des Weis- sen und des Murman-Meeres" (Verhandl. der Kaiserl. Rus- sischen Mineralog. Gesellsch. zu S:t Petersburg, 2. Serie, Bd. XXXVIII, N:o 1, 1900). Enligt nämnda författare upp- går antalet arter mollusker, som anträffats i marint skalgrus, till något öfver 100. Ett särskildt intresse anknyter sig till skalgrusföre- komsten nedanför Holmfossen. Jag anträffade nämligen här en icke fullbordad pilspets, förfärdigad af finkornig kvarts. Vidstående lämnas en bild i naturlig storlek af densamma. Dess längd belöper sig till 78 mm och dess bredd till 32 mm. Pilspetsen låg horisontalt i öfre delen af skalgruset 12 178 Lindberg. Forsius. 13. V. 1911. med spetsen stickande fram mellan de af vågsvallet blot- tade stenarna. Enligt de upplysningar dr. J. Ailio god- hetsfullt lämnat mig är inom ryskt område på Kola-halfön tidigare intet fynd från stenåldern gjordt. Från Enare socken däremot känner man c:a 40 stenåldersföremål från 26 särskilda ställen. Äfven tvenne pilspetsar af kvarts ha där blifvit anträffade, af hvilka den ena härstammar från trakten af Pasvik älfs utflöde ur Enare träsk. Om dessa sistnämnda pilspetsar, hvilka bägge äro fullbordade, fram- håller dr. Ailio, att de äro synnerligen väl gjorda, fullt ut så väl som de, hvilka anträffats i sydligare trakter af vårt land. Af det fynd jag gjorde framgår, att redskapen förfär- digades långt uppe i Lappmarken, hvilken omständighet af dr. Ailio framhålles såsom särskildt anmärkningsvärd. Den af mig funna pilspetsen är genomdragen af tvenne sprickor. Troligen har stenen under arbetet spruckit och sedermera såsom oduglig bortkastats. Enligt dr. Ailio torde pilspetsen från Holmfossen böra hänföras till fjärde perioden af stenåldern, som inföll c:a 2,000 år före Kristi födelse. Då af flere omständigheter mitt besök vid Holmfossen var mycket kort, vore det skäl att någon person vid till- fälle skulle besöka platsen för att anställa noggrannare under- sökningar. Möjligt är, att här kunde påträffas en boplats från stenåldern, och man kunde sålunda ha hopp om att öfverkomma äfven andra föremål, som kunde lämna säkrare hållpunkter för bedömandet af tiden för skalgrusets bildning. Den funna pilspetsen har öfverlämnats till Statens Histo- riska museum, i hvars samlingar den förvaras under n:o 5,760. Med. kand. Runar Forsius lämnade till publikation: Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. Wie Rohwer1) neulich mitgeteilt hat, ist der Name Lophyrus zuerst fur eine Gattung der Mollusca von Poli ') Rohwer, S. A., Japanese Sawflies in the Collection of the United States National Museum, Proceedings of the United States Na- tional Museum, Vol. 39, p. 103, Washington 1910. 13. V. 1911. Forsius, Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. 179 (1791) benutzt vorden. Er will deshalb den von Schrank1) gegebenen Namen Diprion als prioritiert einfuhren. Hartig2), André3) u. A. geben fur das Erscheinen der Schrank'schen Arbeit das Jahr 1798 an, während Rohwer diese Arbeit 1802 datiert. Jedenfalls ist dieselbe älter als die Arbeit Fischer de Waldheims 4), in welcher diese Gattung Nyctri- dium genannt wird. Ich nenne meine neuen Arten darum Diprion. Es scheint mir iibrigens berechtigt, fur D. nemorum Fabr. eine neue Gattung aufzustellen, denn die bisherige Gattung Lophyrus ist, wie ich finde, keine einheitliche. Dies ist iib- rigens schon von Thomson5) bemerkt worden. Er unter- scheidet drei grössere Abteilungen, die er Diprion (nemo- rum Fabr.), Pteronus (rufus L. = sertifer Gff. und pallipes Fall. = dorsatus Fabr.) und Lophyrus (alle andere Arten) nennt. Diese Einteilung scheint mir recht zweckmässig zu sein. Doch wollte ich noch wenigstens die mit dem sichelförmig erweiterten Stachel an den Hintertibien versehenen Arten in einer besonderen Untergattung vereinigen. Auch die letzte Gruppe Thomsons wollte ich noch in zwei verschiedene Untergattungen trennen, denn obwohl D. sertifer Gff. und D. dorsatum Fabr. in einigen Hinsichten einander ziemlich nahe stehen, so unterscheiden sie sich doch durch mehrere durchaus bedeutungsvolle Merkmale. D. iuscipenne n. sp. o. — Kopf schwarz mit braunen Punkt- augen; Antennen schwarz, nur das zweite Glied an der Spitze braun ; Palpen dunkelbraun ; Mundgegend sonst schwarz; nur die Mitte des Clypeus braun. Thorax braun, der mittlere *) v. Paula Schrank, Fr., . Fauna Boica öder Beschreibung der in Baiern einheimischen Tiere, Niirnberg (1798) 1802. 2) Hartig, Th., Die Familie der Blått- und Holzwespen, neue Ausgabe, Berlin 1860. 3) André, Ed., Species des Hyménoptéres d'Europe et d'Algcrie, Beaume 1879. *) Fischer de Waldheim, Mémoires da la Société des Natura- listes de Moscou, Vol. I, p. 286, Moskau 1806. 5) Thomson, C. G., Hymenoptera Scandinaviae, Vol. I, Lund 1871. 180 Forsius, Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. 13. V. 1911. vordere Teil des Vorderlappens des Mesonotum, der un- tere Teil der Mittelbrust sowie das ganze Metanotum und das Scutellum und Postscutellum schwarz; Cenchri grauweiss. Fliigel an der Basis stark, an der Spitze leichter braun- schwarz verdunkelt; Geäder und Costa schwarz; Stigma an der Basis untingiert; Fliigeldecken braun. Huften und Trochan- teren schwarz; Beine schwarz; Vorderkniee, Vordertibien und Tarsen pechbraun; Stachel der Tibien gelbbraun. Abdo- men gelbbraun; das erste Dorsalsegment, Afterklappen und Ende der Cerci schwarz. Kopf ziemlich grob und dicht punktiert, glänzend, hin- ter den Augen nicht verengt, ziemlich dicht und kurz braun- gelb behaart; Behaarung in der Mundgegend etwas länger und blasser; Scheitel deutlich sowohl seitlich als vorne ab- gegrenzt, nach vorne verengt, etwa 2 1/2-mal so breit wie läng; Clypeus gerade; Labrum schwach ausgerandet; Anten- nen 19-gliedrig, etwa wie bei D. pini L. gebaut. Thorax ziemlich fein punktiert und glänzend, fein gelblich behaart; Scutellum, Postscutellum und Mittelbrust dicht und ziemlich grob punktiert, aber doch glänzend. Humeralfeld der Hinterflu- gel kurz appendiculiert; der Humerus erreicht das Brachium hinter der Teilungsstelle des Cubitus; der erste Cubitalnerv nur zur Hälfte deutlich, sonst nur angedeutet; Intercostal- nerv total. Stachel der Hintertibien etwa 2/3 des ersten Tarsengliedes, nicht erweitert; Klauen einfach. Abdomen glänzend; das erste Dorsalsegment mässig punktiert, sonst alle Segmente kaum erkennbar nadelrissig sculptiert. Der filzige Fleck am Ende der Afterklappen mässig gross, oval. Länge 8,5 mm. Flugelspannung 17,5 mm. Diese hiibsche Art1) hateine gelbbraune Farbe, etwa wie D. socium Klug. Unterscheidet sich leicht von allén bisher M Nachdem dieser Aufsatz schon dem Druck iibergeben war, erhielt ich durch Zucht von Larven weitere Exemplare von Diprion fuscipenne n. sp. Die Larven wurden am 26. VII. 1910 im Kirchspiel Lojo, Kaikuma, gefunden und verkrochen sich am 20 — 25. VIII. 1910 in das Moos. Die Imagines erschienen am 19 — 29. VII. 1911. Die Imagines — leider nur 13. V. 1911. Forsius, Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. 181 bekannten Arten durch die Färbung des Körpers und der Fliigel und hat ausserdem ungezähnte Klauen. Vielleicht wäre es nicht unberechtigt, diese Art als eine besondere Untergattung abzutrennen. — Ein einzelnes <£ im Kirchspiel Karislojo, Suurniemi, im siidlichen Finland am 18. VII. 1909 von mir auf Abies excelsa DC. gefangen. Typus im Museum Entomologicum Helsingforsiae. D. fennicum n. sp. o. — Kopf braungelb; Augen und Punkt- augen schwarz; ein vertiefter Punkt iiber und unter jeder Antenne dunkel; Mandibeln braun, an der Basis geschwärzt; die einzelnen Antennenglieder sind gegen die Spitze etwas dunkier braun. Thorax braun; Anguli des Pronotum und Fliigeldecken gelb; die Suturen der Brustteile dunkel; Cenchri gelb. Fliigel äusserst leicht gelblich verdunkelt; Geäder gelbbraun, gegen die Basis etwas dunkier; Stigma braun- gelb. Beine gelb; Tarsen braungelb. Abdomen braungelb; Spitze der Sägescheide braun. Kopf ziemlich grob und dicht punktiert, glänzend, kurz gelblich behaart, hinter den Augen wenig verengt; Scheitel seitlich begrenzt, etwa 3 ll2-mal so breit wie läng, in der Mitte tief gefurcht; Stirn zwischen den Antennen mässig gewölbt und mit einem ziemlich tief eingedriickten Punkt versehen; Antennen 17-gliedrig, ziemlich wie bei D. socium Klug gebaut. Thorax fein gelblich behaart; Pronotum ziem- lich fein und flach punktiert, beinahe matt; Thorax sonst dicht und recht grob punktiert mit deutlichem Glanze; Scu- tellum wenig breiter als läng; Cenchri schmal und läng, etwa so läng wie das Interstitium zwischen denselben. Fliigel- oo — sind wie der Typus gebaut. Die Larven sind als erwachsen 18—20 mm läng; der Kopf ist rund, schwarz; der Körper matt graugrun mit fiinf grunlichweissen Längsstreifen am Rucken; Brustfiisse schwarz geringelt. Die Larven leben anfangs gesellig, später einzeln auf Abies excelsa DC. Von den durch Zucht erhaltenen £§ wurden zwei auf Abies iso- liert und legten, obwohl sicher parthenogenetisch, Eier in die jungen Nadeln von Abies ab. Die Larven erschienen nach 10—14 Tagen. Uber diese Zucht werde ich später näher berichten. Der Verf. 182 Forsius, Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. 13. V. 1911. stigma ziemlich läng und schmal; die erste Transversocubi- talader in der Mitte nur angedeutet; Transversohumeralader kurz, gerade; Humeralfeld in den Hinterfliigeln läng appen- diculiert; der Humerus erreicht das Brachium vor der Tei- lungsstelle des Cubitus. Äusserer Enddorn der Hintertibien lappig, sichelförmig erweitert; Klauen gezähnt. Säge oben in der Mitte ausgerandet; das letzte Hinterleibssegment in der Mitte kaum ausgerandet; der filzige Fleck der After- klappen mässig gross, oval. Länge 8,5—9,5 mm. Fliigelspan- nung 19,5 — 20,o mm. Diese neue Diprion-Art stammt ebenso aus dem Kirch- spiel Karislojo, Suurniemi, wo ich dieselbe vor mehreren Jahren (1899) sammelte. Ich fand damals 3 99, habe aber die Art später nicht auffinden können. Ich glaubte es zuerst mit D. sertifer Gff. zu thun zu haben, denn diese Art war mir damals noch nicht bekannt, fand aber bald, dass es sich um eine neue Art handeln miisse, und diese Exemplare haben schon mehrere Jahre in meiner Sammlung mit dem Etikette „L. fennicus n. sp." gesteckt. Erst jetzt, wo ich meine Di- prion-Arten einer grundlichen Revision unterworfen habe, ist mir die Stellung dieser Art völlig klar geworden. Dieselbe erinnert sehr an D. socium Klug, ist aber bedeutend robuster gebaut und gehört zur Gruppe des D. virens Klug. Bemer- kenswert ist der Mangel des dunklen Ocellarfleckes, der diese Gruppe sonst kennzeichnet. Uber die Lebensweise ist mir nichts bekannt. Typen im Museum Entomologicum Helsingforsiae und in meiner Sammlung. D. socium Klug. — Von dieser Art war in Finland bisher nur ein $> in Nylandia, Esbo (Elmgren), gefangen. Ich fand am 12. VIII. 1910 in der Regio aboénsis, Karislojo Suurniemi, 20 erwachsene Larven auf Pinas. Sie verkrochen sich in das Moos vom 13. VIII bis 29. VIII und ergaben Imagines im Friihling 1911 in geheiztem Zimmer. Als Schlupfwespe er- hielt ich Exenterus claripennis Thoms. D. variegatum Hart. (= thomsoni Knw). — Ist in Finland nicht fruher beobachtet worden. Am 26. VIII. 1909 fand 13. V. 1911. Forsius, Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. 183 ich auf Pinus in Karislojo, Suurniemi, eine Larve, die ich als L. virens Klug bestimmte. Dieselbe verfertigte ihren Kokon am 4. IX. 1909 und ergab am 20. III. 1910 im ge- heizten Zimmer ein ej), das ich als L variegatus Thoms. er- kannte. Beim Nachschlagen in Hartig 1. c. konnte ich keine besonderen Unterschiede zwischen L. variegatus Hart. und L. variegatus Thoms. finden. Wie mir Enslin neulich brief- lich mitgeteilt hat, halt auch er, im Gegensatz zu Konow, diese Arten fur identisch. D. simile Hart. — Diese Art ist sicher von D. pini L. verschieden, obwohl Konow dieselbe nicht anerkennen wollte. Die Larven sind durch die bunte Farbe leicht von denen der D. pini L. zu unterscheiden (eine ziemlich gute, farbige Abbildung findet sich in „De inlandsche Bladwespen", Vierde Stuk, von Snellen van Vollenhoven). Schwieri- ger ist es aber, die Imagines zu trennen. Im Jahre 1910 sammelte ich in den Kirchspielen Karislojo und Lojo meh- rere Larven von D. simile Hart. und unterwarf die im Friih- ling erhaltenen Imagines einem genauen Studium. Es ergab sich hierbei bald, dass auch die Imagines gute Merkmale darboten, und zwar in den Genitalien. Seitdem habe ich aber eine Arbeit von Baer *) gesehen, wodurch ich gefunden habe, dass dies schon fruher beobachtet worden ist. Ich will darum an dieser Stelle nur konstatieren, dass ich die Untersuchungen von Baer bestätigen känn. Bei meinen sämtlichen weiblichen Exemplaren von D. si- mile Hart. sind alle Antennengliederschwarz, der Intercostal- nerv ist total und der erste Cubitalnerv nur zur Hälfte vor- handen. Ausserdem ist das Scutellum bei sämtlichen Exem- plaren dunkel, was bei D. pini L. ziemlich selten vorkommen diirfte. Die Eier sind bei D. pini L. bedeutend blasser ge- färbt und nicht, wie bei D. simile Hart., lebhaft grasgriin. !) Baer, W., Lophyrus similis Hart., Naturwissenschaftliche Zeit- schrift fur Land- und Forstwissenschaft, Vol. 4, H. 2, p. 84, 1908. Bulletin Bibliographique. Ouvrages recus par la Société du 13 mai 1910 au 13 mai 1911. Tous les livrés indiqués sont des in 8:o, sauf indication contraire. I. Publications des Sociétés correspondantes. Algérie. Alger: Société des Sciences Physiques, Naturelles et Clima- tologiques. Bulletin: — Société d'Histoire naturelle de 1'Afrique du Nord. Bulletin: II, 7—11. 1910; III, 1—4. 1911. Böne: Académie d'Hippone. Bulletin: Comptes rendus: Allemagne. Augsburg: Naturhistorischer Verein fur Schwaben und Neu- burg (a. V.). Bericht: Bautzen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis". Sitzungsberichte und Abhandlungen: Berlin: K. Akademie der Wissenschaften. Sitzungsberichte: 1910. 4:o. Gesellschaft Naturforschender Freunde. Sitzungsberichte: 1909. — Botanischer Verein der Provinz Brandenburg. Verhandlungen: LII. 1910. Verzeichnis (Bd. XXXI— L). Bei- lage zu Bd. LI. 1910. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 185 Berlin: Museum fur Naturkunde. Zoologische Sammlung. Mitteilungen: IV, 3. 1910; V, 1—2. 1910—1911. Bericht: 1909. — Redaktion der Deutsch. Entomolog. National. Bibliothek. D. E. Nat.-Bibliothek: I, 1 — 11. 1910; II, 1—9. 1911. 4:o. — Deutsche Entomologische Gesellschaft. Deutsche Entomologische Zeitschrift: 1910, 4—6; 1911, 1—3. — Die Redaktion der Zeitschrift fur wissenschaftliche Insektenbiologie. Zeitschr. f. wiss. Ins.-biol.: VI, 4—12. 1910; VII. 1—2. 1911. Bonn: Naturhistorischer Verein der Preussischen Rheinlande und Westfalens. Verhandlungen: 66, 2. 1909; 67, 1. 1910. Sitzungsberichte: 1909, 2; 1910, 1. — Niederrheinische Gesellschaft fur Natur- und Heilkunde. Sitzungsberichte: — Poppeldorf. Deutsche Dendrologische Gesellschaft. Mitteilungen: 1910. Braunschweig: Verein fur Naturwissenschaft. Jahresbericht: 16. 1907/08—1908/09. Bremen: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: Breslau: Schlesische Gesellschaft fur Vaterländische Cultur. Jahresbericht: 87. 1909. — Verein fur Schlesische Insektenkunde. Jahresheft, Neue Folge: H. 3. 1910. Chemnitz: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Colmar: Société d'Historie Naturelie. Bulletin (Mittheilungen), Nouv. Sér.: X. 1909/10. Catalogue de la Bibliothéque. Colmar 1910. Danzig: Naturforschende Gesellschaft. Schriften, Neue Folge: Dresden: Naturwissenschaftliche Gesellschaft „Isis". Sitzungsberichte und Abhandlungen: 1910, 1—2. Erlangen: Physikalisch-Medicinische Societät. Sitzungsberichte: 41. 1909. Frankfurt a. M.: Senckenbergische Naturforschende Gesell- schaft. Abhandlungen: XXXI. 1. 1910; XXXIII, 1—3. 1910. 4:o. Bericht: 41, 3—4. 1910. 186 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Frankfurt a. M.: (Schwanheim): Deutsche Malakozoologische Gesellschaft. Nachrichtsblatt: XLII, 3—4. 1910; XLIII, 1. 1911. Frankfurt a. d. 0.: Naturwissenschaftlischer Verein. Helios: 26. 1910. Freiburg i. B.: Naturforschende Gesellschaft. Bericht: XVIII, 2. 1911. Gera (Reuss): Deutscher Verein zum Schutze der Vogelwelt. Ornithologische Monatsschrift: XXXV, 5—12. 1910; XXXVI, 15. 1911. Giessen: Oberhessische Gesellschaft fur Natur- und Heilkunde. Bericht, Neue Folge, Medizinische Abteilung: 5. 1909. „ „ „ Naturwissenschaftliche Abteilung: 3. 1908—1909. Register zu den Banden 1—34 (alte Folge, Jahrg. 1849— 1904). Giessen 1910. Görlitz: Naturforschende Gesellschaft. Abhandlungen: Göttingen: K. Gesellschaft der Wissenschaften und der Georg- August Universität. Nachrichten, Matematisch-physikalische Klasse: 1910, 1—6; 1911, 1. 4:o. Nachrichten, Geschäftliche Mitteilungen: 1910, 1—2. 4:o. Greifswald: Geographische Gesellschaft. Jahresbericht: XII. 1909—10. — Naturwissenschaftlicher Verein fur Neu-Vorpommern und Riigen. Mittheilungen: XLI. 1910. Guben: Internationaler Entomologen-Bund. Internat. Entomologische Zeitschrift: III, 4. 1909/10. Gustrow: Verein der Freunde der Naturgeschichte in Meck- lenburg. Archiv: 63, 2. 1909; 64. 1910. Halle: K. Leopoldinisch-Carolinisch Deutsche Akademie der Naturforscher. Nova Acta: Repertorium: Katalog der Bibliotek: Hamburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen: XIX, 3—5. 1900. 4:o. Verhandlungen, 3:e Folge: XVII. 1909. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 187 Hamburg: Die Hamburgischen wissenschaftlichen Anstalten. Jahrbuch: — Verein fiir Naturwissenschaftliche Unterhaltung. Verhandlungen: Hanau: Wetterauische Gesellschaft fiir die gesammte Natur- kunde. Bericht: 1903 1909. Hanau 1910. Hannover: Naturhistorische Gesellschaft. Jahresbericht: 58 59. 1907 08— 1908 09. Helgoland: K. Biologische Anstalt. Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen. Abteilung Hel- goland, Neue Folge: IX, 2. 1910; X, 1. 1910. 4:o. Hirschberg in Schles.: Riesengebirgsverein. Karlsruhe: Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen: 23. 1909—1910. Kassel: Verein fiir Naturkunde. Abhandlungen und Bericht: Kiel: Kommission zu Wissenschaftlichen Untersuchungen der Deutschen Meere (voy. Helgoland). Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, Abteilung Kiel, Neue Folge: XII: 1911. 4:o. — Naturwissenchaftlicher Verein fiir Schlesvig-Holstein Schriften: XIV, 2. 1909. Königsberg in Pr.: Physikalisch-ökonomische Gesellschaft. Schriften: L. 1909. Landshut: Botanischer Verein. Bericht: Leipzig: Die Redaktion der „Internationalen Revue der ge- samten Hydrobiologie und Hydrographie". Revue: III, 1—6. 1910—1911; III, Biol. Suppl. Heft 1. 1910. — Verein fiir Erdkunde. Mitteilungen : 1908; 1909. Liibeck: Geographische Gesellschaft und Naturhistorisches Museum. Mittheilungen, Zweite Reihe: Magdeburg: Museum fiir Natur- und Heimatkunde: Abhandlungen und Berichte: II, 1. 1909. 4:o. Marburg: Gesellschaft zur Beförderung der gesammten Na- turwissenschaften. Sitzungsberichte: 1910. 188 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Metz: Société cTHistorie Naturelle. Bulletin: Miinchen: K. B. Akademie der Wissenschaften. Mathema- tisch-pkysikalische (H:e) Classe. Abhandlungen: XXIV, 3. 1910; XXV, 4. 1910; Supplement- band: I, 9—10. 1910; II, 2. 1910; IV, 1—2. 1910. 4:o. Sitzungsberichte: 1910, 5—9. Almanach: Frank, Otto, Carl von Voit. Gedächtnisrede. Miinchen 1910. 4:o. — Bayerische Botanische Gesellschaft Berichte: XII, 2. 1910. Mitteilungen: II, 15-18. 1910—1911. Ornithologische Gesellschaft. Verhandlungen: X. 1909. Munster: Westfälischer Provinzial-Verein fur Wissenschaft und Kunst. Jahresbericht : XXXVIII. 1909/10. Nurnberg: Naturhistorische Gesellschaft. Abhandlungen: XVIII, 1. 1909. Jahresbericht: Mitteilungen: Osnabriick: Naturwissenschaftlicher Verein. Jahresbericht: Passau: Naturhistorischer Verein. Bericht: XII. 1907/1909. Regensburg: Naturwissenschaftlicher Verein. Bericht: Correspondenz-Blatt: Stettin: Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung: 72, 1. 1911. Strassburg in E.: K. Universitäts- und Ländes-Bibliotek. Théses: par H. P. Armes, Fr. Caspari, A. H. Cox, P. Goer- ner, R. Haas, ti. Hildebrand, G. Mclessa, E. Meininger. H. Meurer, R. Meyer, E. Ott, A. Reis, P. Wack, E. Weitz, J. Zimmermann. Stuttgart: Verein fur Vaterländische Naturkunde in Wiirt- temberg. Jahreshefte: 66. 1910, nebst Beilage. Wiesbaden: Nassauischer Verein fur Naturkunde. Jahrbucher: 63. 1910. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 189 Zwickau: Verein fur Naturkunde. Jahresbericht : XXXVI— XXXIX. 1906—1909. Australie. Brisbane: The Queensland Museum. Annals: Annual Report: Melbourne: Public Library, Museums and National Gallery of Victoria. Memoirs of the National Museum, Melbourne. N:o 3. 1910. Sydney: Linnean Society of New South Wales. Proceedings, 2:e Ser.: 1910, 1—4 (Nr. 137-140). — The Australian Museum. Hecords: VIII, 1—2. 1910—1911. Report: 1910. 4:o. Departement of Fisheries of New South Wales. Annual Report of the Board of Fisheries : 1909. 4:o. Stead, D. G., A brief review of the Fisheries of N. S. W.: present and potential. Sydney 1910. Autriche-Hongrie. Bistritz: Gewerbeschule. Jahresbericht: Briinn : Naturforschender Verein: Verhandlungen: XLVII. 1908. Bericht der Meteorologischen Commission: Buda-Pest: Magyar Tudomånyos Akadémia (Ungarische Aka- demie der Naturwissenschaften). Mathematikai és természettudomånyi közlemények: Értekezések a természettudom. köreböl: Értekezések a mathemat. tudomån. köreböl: Nyelvtudomånyi közlemények: XXXVIII, 1—4. 1908. Mathemat. és természettudom. ertesitö: Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Ungarn : Almanach : Rapport: Runa, Z., Éghajlot. II. Rész. Magyarorszågéghajlata. Buda- pest 1909. Pethö, G., A Pétervåradi hegység (Fruska göra) Krétaidos- zaki (Hiperszenon-Faunåja). Budapest 1910. 4:o. 190 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Buda-Pest: Magyar Nemzeti Miizeum (Ungarisches National- Museum). Annales historico-naturales: VIII, 1 — 2. 1910. Természetrajzi Fiizetek: Aquila. Journal pour 1'Ornithologie: Hegyfoky, J., Die jährliche Periode der Niederschläge in Ungarn. Budapest 1909. 4:o. Regenangaben aus Ungarn fur den Zeitraum 1851—1870. Budapest 1909. 4:o. — La Rédaction de „Rovartani Lapok". Rovartani Lapok: La Rédaction de „Bulletin botanique hongrois". Ungarische Botanische Blätter: IX, 1—12. 1910; X, 1—3. 1911. Cracovie: Académie des Sciences. (Akademija Umiejetnossci). Sprawozdanie komisyi fizyograficznej : Rozpravy wydzialu matem. przyrod, 3:e Ser.: 10 A, 10 B. 1910. Bulletin international: 1910; A. 4—10, B. 4—10; 1911; A. 1—2, B. 1. Catalogue of Polish Scientific literature: IX, 3— 4. 1909; X, 1—2. 1910. Graz: Naturwissenschaftlicher Verein fiir Steiermark. Mittheilungen: 46, 1—2. 1909. Hermannstadt: Siebenbiirgischer Verein fiir Naturwissen- schaften. Verhandlungen und Mitteilungen: LIX. 1909; LX. 1910. Iglö: Ungarischer Karpathen-Verein. (Magyarorszågi Kårpå- tegyesiilet). Jahrbuch: XXXVII. 1910. Innsbruck: Naturwissenschaftlich-Medicinischer Verein. Berichte: XXXIII. 1910. Kolozvår (Klausenburg): Rédaction de „Magyar Növenytani Lapok". Evlolyam: Erdélyi Museum-Egylet. Orvos Termeszettudomånyi Szakosztålyåböl. (Siebenbiirgischer Museum-Ve- rein. Medicinisch-Naturwissenschaftliche Sec- tion). II. Termeszettudomånyi szak (Naturwissensch. Abth.): Értesitö (Sitzungsberichte): Medizinische Sektion. Enzio Reuter, Bulletin Biblio-graphique. 191 Értesitö (Sitzungsberichte): XXX, 1—3. 1908; XXXI, 1—3. 1909; XXXII, 1. 1910. Naturwissenschaftliche Museumshefte: I, 1—2. 1906; II, 1—2. 1907; IV, 1—2. 1909. Prag: K. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften. Ma- thematisch-Naturwissenschaftliche Classe. Abhandlungen: Sitzungsberichte: 1908; 1909; 1910. Jahresbericht: 1908; 1909; 1910. Verzeichniss der Mitglieder: Deutscher naturwissenschaftlich-mcdicinischer Verein fur Böhmen „Lotos". Lotos: 58. 1910. — Societas Entomologica Bohemise. Acta: VII, 2—4. 1910; VIII, 1. 1911. Trencsén Ung.: Trencsén Wårmegyei Természettudomånyi Egylet. (Naturwissenschaftlicher Verein der Trencsener Comitates). Évkönyre (Jahresheft) : XXXI/XXXII. 1908/1910. Triest: Museo Civico di Storia Naturale. Atti, Ser. Nuova: Wien: K. Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-Na- turwissenschaftliche Classe. Sitzungsberichte, Abth. I: CXVIII, 7—10. 1909; CXIX, 1—10. 1910. Anzeiger: XLVII. 1910. Mittheilungen der Erdbeben-Commission, Neue Folge: XXXVII. 1909; XXXVIII— XXXIX. 1910. — K. k. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen: XXIII, 3—4. 1909; XXIV, 1—2. 1910. — K. k. Zoologisch-Botanische Gesellschaft. Verhandlungen: LX. 1910. — K. k. Geographische Gesellschaft. Mittheilungen : Abhandlungen: Verein zur Verbreitung Naturwissenschaftlicher Kennt- nisse. Schriften: L. 1909/1910; Festschrift 1860-1910. — Dr. R. v. Wettstein, Professeur. Oesterreichische Botanische Zeitschrift: LIX, 1 — 12. 1909; LX, 1—12. 1910; LXI, 1—4. 1911. 192 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Wien: Wiener Botanische Tauschanstalt. Zagreb: Societas Historico-naturalis Croatica. Glasnik: Belgique. Bruxelles: Académie Royale de Belgique. Classe des Sciences. Bulletin, 3:me Sér.: 1910, 1—8, 11—12; 1911, 1—2. Annuaire: 1911. — Société Royale de Botanique. Bulletin: XLVI, 1—4. 1909. — Société Entomologique de Belgique. Annales: LIII. 1909. Table générale des Annales: Memoires: Société Royale Zoologique et Malacologique de Bel- gique. Annales: XLIV. 1909. Procés- Verbaux : Bulletin : — Société Royal Linnéenne. Bulletin: Brésil. Rio de Janeiro: Muceum National. Archivos: Canada. Halifax, N. S.: Nova Scotian Institute of Science. Proceedings and Transactions: XII, 2. 1907—1908. Chili. Santiago: Société Scientifique du Chili. Actes: Costa Rica. San José: Museo National. Republica de Costa Rica. Annales: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 193 Danemarc. Aarhus: Redaktionen for Flora og Fauna. Disko: (Grönland): Den danske arktiske station Disko. Kjöbenhavn: K. Danske Videnskabernes Selskab. Skrifter (Mémoires), 7:de Raekke, naturvidensskab. og mathem. Afdeln.: V, 3 4. 1909—1910. 4:o. Oversigt: 1910. 2 6; 1911, 1. — Naturhistorisk Förening. Videnskabelige Meddelelser: 1909; 1910. — Botanisk Förening. Botanisk Tidsskrift: XXX, 2—3. 1910. Meddelelser : Medlemsliste: — Entomologisk Förening. Entomologiske Meddelelser. Anden Raekke: III, 6, 1910. — Bureau du Conseil permanent international pour 1'exploration de la mer. Bulletin trimestriel, Resumé des observations sur le plank- ton des mers explorées par le conseil pendant les an- nées 1902 1908. Prem. partie 1910. Bulletin hydrographique pour 1'année juillet 1908— juin 1909. Copenh. 1910. Publications des circonstance: 48 — 55. 1909 — 1910. Rapports et Procés-verbaux des Réunions: XII. 1908 — 1909; XIII, 1909—1910. 4:o. Bulletin statistique des Péches maritimes des Pays du Nord de 1'Europe. Vol. IV. 1907. Copenh. 1910. 4:o. — Kommissionen for Havundersögelser. Meddelelser, Serie Plankton: Skrifter: 6. 1910. Espagne. Madrid: R. Academica de Ciencias. Memorias: Revista: VIII, 8—12. 1910; IX, 1—5. 1910. Zaragoza: Sociedad Aragonesa de Ciencias naturales. Boletin: IX, 5—10. 1910; X, 1—2. 1911. 13 194 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. États-Unis. Ann Arbor, Mich.: Michigan Academy of Science. Annual Report: XI. 1909. Austin, Texas: University of Texas. Bulletin, Scientific Series: 14. 1909; 15. 1909. Official Series: 39. 1909. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University. Circular: 1909, 8—9; 1910, 1—4. Memoirs from the Biological Laboratory: Berkeley, Cal.: University of California. Publications, Zoology: V, 5—12. 1909—1910; VI, 6—9. 1909 1910; VII, 1. 1910. Publications, Botany: IV, 1—5. 1910. Memoirs : Bulletin, Third Ser.: University Press Exhanges: 1910. Boston Mass.: American Academy of Arts and Sciences. Proceedings : XLV, 4—20. 1910. — Boston Society of Natural History. Memoirs: Proceedings: 34, 5—8. 1909—1910. Occasional Papers: VII. Fauna of New England, 11. 1909' Brigdeport, Conn.: Brigdeport Scientific Society. List of Birds: Brooklyn, N. Y.: Museum of the Brooklyn Institute of Arts and Sciences. Memoirs of Natural Sciences: Science Bulletin: I, 17. 1910. Cold Spring Harbor Monographs: Cambrigde, Mass.: Museum of Comparative Zoölogy. Memoirs: XXVI, 7. 1911; XL, 1—2. 1910; XLI, 1—2. 1910. 4:o. Bulletin: LII. 15—17. 1910; LIV, 2—4. 1911. Annual Report: 1909—1910. Chapel Hill, N. C: Elisha Mitchell Scientific Society. Journal: XXVI, 1—3. 1910. Chicago, III.: Academy of Sciences. Bulletin: Bulletin of the Geological and Natural History Survey. Bulletin of the Natural History Survey: Special Publication : Annual Report: 1909. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 195 Chicago III.: Field Museum of Natural History. Publication: 43. 1900; 50. 1900; 69. 1903; 92. 1904; 106. 1906; 117—118, 126. 1907; 136. 1909; 140. 1910. Cincinnati, Ohio: Society of Natural History. Journal: — Lloyd Library of Botany, Pharmacy and Materia medica. Bulletin: 12 (Pharmacy Series N:o 2). 1910; 13 (Mycolog. Series N:o 4). 1909. Mycological Notes: 30—35. 1908—1910. Index Vol. II. 1905 —1908. Claremont, Calif.: Pomona College. Journal of Entomology: II, 3—4. 1910; III, 1. 1911. Davenport, lowa: Academy of Natural Sciences. Proceedings: Lawrence, Kans.: Kansas University. Quarterly: Ser. A. Science and Mathematics: Science Bulletin: V, 1—11. 1910. Annual Report of the Experiment Station: The University Geological Survey of Kansas: Mineral Resources of Kansas: Lincoln, Nebr.: Botanical Society of America. — The University of Nebraska. University Studies: IX, 4. 1909. Zoological Laboratory, Studies : Calendar: Bulletin: XV, 9. 1910. Madison, Wisc: Wisconsin Academy of Sciences, Arts and Lettres. Transactions : — Geological and Natural History Survey. Bulletin: Meriden, Conn.: Scientific Association. Transactions: Proceedings: Annual Address: Milwaukee, Wisc: Wisconsin Natural History Society. Bulletin: VII, 3—4. 1909; VIII, 1—4. 1910. Bulletin of the Public Museum of the City of Milwaukee: I, 1. 1910. Minneapolis, Minn:: Geological and Natural History Survey of Minnesota. 196 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Reports, Zoological Series: Tilden, Josephine, Minnesota Algae. Vol. I. Minneapolis, Minn. 1910. Newark, Delaw.: Delaware College Agricultural Experiment Station, Entomological Departement. Annual Report: Bulletin: New-Brigton, N. Y.: Staten Island Association of Arts and Sciences. Proceedings: II, 3—4. 1909. Special: Museum Bulletin: 20—28. 1910. New-Haven, Conn.: Connecticut Academy of Arts and Sciences. Transactions: XVI, p. 1—116. 1910. New-York, N. Y.: New-York Academy of Sciences. Memoirs : Annals: Transactions : Index : — New-York Botanical Garden. Bulletin: VI, 21—22. 1910; VII, 25. 1911. New-York Entomological Society. Journal: XVIII, 2-4. 1910; XIX, 1. 1911. Philadelphia, Pa.: Academy of Natural Sciences. Proceedings; LXI, 3. 1909; LXII, 1. 1910. — American Philosophical Society. Proceedings: Report: Subject Register: Supplement Register: Wagner Free Institut of Science. Transactions: — University of Pennsylvania. Contributions from the Botanical laboratory: Free Museum of Science and Art, Departement of Archaelogy, University Pennsylvania. Bulletin: Portland, Maine: Society of Natural History. Proceedings: II, 8. 1909. Rochester, N. Y.: Academy of Science. Proceedings: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 197 San Francisco, Cal.: California Acaderny of Sciences. Memoirs : Proceedings, 4 Ser: III, pag. 57—72. 1910. 4'0. I, p. 7—288. 1911. Botany: Zoology: Geology: Math. Phys.: Occasional Papers: — The Hopkins Seaside Laboratory of The Leland Stan- ford Jr. University. Leland Stanford Junior University Publications. Unversity Series : Annual Register: Springfield, III.: The State Entomologist of the State of Illinois. Report: S:t Louis, Mo.: Acaderny of Science. Transactions : — Missouri Botanical Garden. Annual Report: Topeka, Kans.: Kansas Acaderny of Science. Transactions: Trenton, N. J.: New Jersey Natural History Society (formerly The Trenton Natural History Society). Journal: Tufts College, Mass.: Tufts College. Studies: III, 1. (Sci. Ser.). 1910. Urbana, III: Illinois State Laboratory of Natural History. Bulletin: VII, Content a. Index. 1910; VIII, 4—5. 1910; VIII, Cont. a. Ind. 1908—1910; IX, 1—3. 1910. Artide: Bienniel Report: Washington, D. C: Departement of Interiör (U. S. Geological Survey). Monographs: Bulletin : Annual Report : Mineral Resources: Water-Supply and Irrigation Papers: Professional Papers: 198 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Washington, D. C: Departement of Agriculture. Report: Yearbook: 1909. Division of Ornithology and Mammology. Bulletin: — Division of Biological Survey. Bulletin: North American Fauna: — Division of Economic Ornithology and Mammology. Bulletin: — Division of Chemistry. Bulletin: Smithsonian Instution (U. S. National Museum). Annual Report: Report of the U. S. National Museum: 1909. From the Smithsonian Report. Bulletin of the U. S. National Museum: — Anthropological Society. The American Anthropologist : Special Papers: — Entomological Society. Proceedings: XII, 2—4. 1910. — Carnegie Institution of Washington. Department of Experimental Evolution. Publications : Annual Report of the Director. 1910. 4:o. Finlande. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten (Société des Scien- ces de Finlande). Acta: XXXVII, 3. 1910; XXXVIII, 3. 1910; XL, 3—4. 1910. Bidrag: 68, 1. 1910; 73, 1. 1910. Öfversigt: LII, A, C. 1909—1910. Observations météorologiques: Geografiska Föreningen. Meddelanden: Tidskrift: XXII, 3—6. 1910; XXIII, 1. 1911. Sällskapet för Finlands Geografi (Société de Géogra- phie de Finlande). Fennia: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 199 Gebhard, H., Atlas de statistique sociale sur les communes rurales des Finlande en 1901. Helsingfors 1908. Helsingfors : Universitets-Biblioteket. — Finska Forstföreningen. Meddelanden: XXVII, 1—4. 1910; XXVIII, 1—2. 1911. - Supplement. Ströskrifter: Metsän ystävä: — Fiskeriföreningen i Finland. Fiskeri tidskrift: XIX, 1—8. 1910. Suomen Kalastuslehti: XIX, 1—8. 1910. — La Rédaction de »Tidskrift för jägare och fiskare". Tidskrift: XVI, 1-6. 1908; XVIII, 2-6. 1910; XIX, 1-3. 1911 France. Amiens: Société Linnéenne du Nord de la France. Mémoirs: XII. 1905—1908. Bulletin: XIX. 1908—1909. Ångers: Société d'Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin: Nouv. Sér. XXXVIII. 1908. Béziers: Société d'Etudes des Sciences Naturelles. Bulletin: Bordeaux: Société Linnéenne. Actes: Caen: Société Linnéenne de Normandie. Bulletin: 6:e Sér.: Cherbourg: Société Nationale des Sciences Naturelles et Mathématiques. Mémoires. Långres: Société de Sciences Naturelles de la Haute-Marne. Bulletin: VII, 2-5. 1910; VIII, 1-2. 1911. La Rochelle: Académie. Société des Sciences Naturelles. Annales: Lyon: Société Linnéenne. Annales, N. Sér.: LVI. 1909; LVII. 1910. — Museum d'Histoire Naturelle. Archives: X. 1909. 4:o. — Société Botanique de Lyon. Annales: XXXIV. 1909. Bulletin: 200 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Lyon: Académie des sciences, belles-lettres et arts. Sciences et lettres. Mémoires, 3:e Ser.: X. 1910; XI. 1911. Société d'Agriculture, sciences et industrie. Annales, 7:me Sér: 1909. Marseille: Musée d'Historie Naturelie. Annales, Zoologie : Annales: Bulletin, 2:e Sér.: Montpellier: Académie des Sciences et Lettres. Mémoires de la section des medicine, 2:e Sér.: Mémoires de la section des sciences, 2:e Sér.: IV, 1 — 2. 1908—1909. Bulletin mensuel: 1910, 5—7; 1911, 1—3. Nancy: Socété des Sciences (Ci-devant Société des Sciences Naturelies de Strasbourg). Bulletin, 2:e Sér.: Bulletin des séances, Sér. 3: X, 4. 1909; XI, 1. 1910. Nantes: Société des Sciences Naturelies de 1'Ouest de la France. Bulletin, 2:e Sér.: IX, 2—4. 1909; X, 1—2. 1910. Société Académique de Nantes et de la Loire Infé- rieure. Annales, 8:e Sér.: Nimes: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin: XXXVI. 1908; XXXVII. 1909. Supplement: Paris: Société Entomologique de France. Annales: LXXVIII, 4. 1909; LXXIX, 1—2. 1910. Bulletin: — Société Zoologique de France. Mémoires: XXII. 1909. Bulletin: XXXIV. 1909. — Société de Géographie. La Géographie: XX, 2-6. 1909; XXI, 1—6. 1910; XXII, 1—4. 1910. Rédaction de „La Feuille des jeunes naturalistes". Feuille, 4. Sér.: XL, 476—480. 1910. 5. Sér.: XLI, 481— 487. 1910—1911. Reims: Société d'Etude des Sciences Naturelles. Bulletin, 3:e Sér.: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 201 Comptes rendus: Travaux: Procés verbaux: Rennes: L'Université. Travaux scientifiques: — La Station entomologique. Rouen: Société des Amis des Sciences Naturelles. Bulletin: 5:e Ser.: XLIV, 1—2. 1908. Toulouse: Société d'Historie Naturelle. Bulletin: XLII, 4. 1909. — Société des Sciences Physiques et Naturelles. Bulletin: — Société Francaise Botanique. Revue de Botanique: Villefranche: Station viticole. Grande-Bretagne et Irlande. Cambridge: Cambridge Philosophical Society. Proceedings: XV, 5—6. 1910; XVI, 1. 1910. List: Edinburgh: Royal Society. Transactions: XLIV, 1—2. 1910; XLVII, 2— 3. 1909— 1911. 4:o. Proceedings: XXX, 5—7. 1909—1910; XXXI, 1—2. 1910—1911. — Botanical Society. Transactions: Proceedings: Transactions and Proceedings: XXV. 1910. Annual Report: — La Rédaction de „The Annals of Scottish Natural History". Annals: Glasgow: Natural History Society. Proceedings and Transactions, N. S.: The Glasgow Naturalist: II, 1—4. 1909—1910. London: Royal Society. Proceedings: Ser. A. Vol. 83, N:o A. 566. 1910; Vol. 84, N:o A. 567—574. 1910—1911; Vol. 85, N:o A 575-576. 1911. — Ser. B. Vol. 82, N:o B. 556—560. 1910; Vol. 83. N:o B. 561—566. 1910—1911. Reports of the Sleeping Sickness Commission : 202 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Reports to the Evolution Committee: Obituary Notices: London: Linnean Society. Journal, Botany: XXXIX, 272. 1910. Journal; Zoology: XXX, 201—202. 1910; XXXI, 207. 1910. Proceedings: 1909—1910. List: 1910—1911. — Royal Gardens, Kew. Bulletin: 1910. — Distant, W. L. The Zoologist, 4 Ser.: Newcastle-upon-Tyne: Natural History Society of Northum- berland, Durham and Newcastle-upon-Tyne. Transactions: New Ser.: Piymouth: Marine Biological Association. Journal, New Ser.: IX, 1. 1910. Italie. Bologna: R. Accademia delle Scienze dell' Istituto di Bo- logna. Memorie, Classe di Scienze fisiche, Ser. 6: VI, 1908—1909. 4:o. Indici generali: Rendiconti. N. Ser.: XIII. 1908—1909. Catania: Accademia Gioenia di Scienze Naturali. Atti, Ser. 5: II. 1909. 4:o. Bulletino mensile, Ser. 2. 10. 1909; 11—13. 1910; 15. 1911. Firenze: Societå Entomologica Italiana. Bulletino: XLI. 1909. — Redazione della „Redia", Giornale di Entomologia. Redia: VI, 2. 1910. Genova: Museo Civico di Storia Naturale. Annali, Ser. 3:a: — Direzione del Giornale „Malpighia". Malpighia: XXIII, 7—11. 1909. Milano: Societå Italiana di Scienze Naturali e del Museo Civico di Storia Naturale. Atti: XLIX, 1 4. 1910. Memorie: VII, 1. 1910. 4:o. Modena: R. Accademia Scienze, Lettere ed Arti. Memorie, Ser. 3: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 203 Modena: Societå dei Naturaliste e Matematici. Atti, Ser. 4: XI. 1909. — Redactore della „La Nouva Notarisia". L. N. Notarisia: XXI, 2—4. 1910; XXII. 1. 1911. Napoli: R. Accademia delle Scienze Fisiche e Matematiche. Atti, Ser. 2: Rendiconto, Ser. 3: XV, 8—12. 1909. — Societå Africana d'Italia. Bolletino: XXIX, 3—12. 1910; XXX, 1—2. 1911. — Societå di Naturalisti. Bolletino, Ser. XXIII. 1909. — Museo Zoologico della R. Universitå. Annuario (N. Ser.): III, 1—12. 1909—1911. 4:o. Padova: Accademia scientifica Veneto-Trentino-Istriana (ci- devant Societå Veneto-Trentina di Scienze Na- turali). Atti, Ser. 3: III. 1910. Bolletino: Palermo: Redazione della „Naturalista Siciliano". Il Natur. SiciL, N. Ser.: — R. Orto Botanico di Palermo. Bulletino: — R. Istituto Botanico di Palermo. Contribuzioni alla Biologia vegetale: Pisa: Societå Toscana di Scienze Naturali. Memorie: XXV. 1909. Processi verbali: XIX, 1—4. 1910. Portici: Laboratorio di zoologia generale e agraria. R. Scuola superiore di Agricoltura. Bulletino: IV. 1910. Roma: R. Istituto Botanico. Annuario : Annali di Botanica: VII, 4. 1909; VIII, 1. 1910. Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio-Emanuele. Bolletino: Indice. — Societå Zoologica Italiana. (Ci-devant Societå Romana per gli Studi Zoologici). Bolletino, Ser. 2: X, 11—12. 1909; XI, 1-6. 1910. 204 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Roma: R. Accademia dei Lincei. Rendiconti: Ser. 5: XIX, 8—12 (l:o Sem.). 1910; XIX, 1—12 (2:o Sem.). 1910; XX, 1—5 (l:o Sem.). 1911. Rendiconti dell' adunanza solenne del 5 Giugno 1910. Vol. II. 1910. 4:o. Varese: Societå Crittogamologica Italiana. Memorie: Atti: Venezia: Redazione della „Notarisia". Notarisia, Serie Notarisia-Neptunia: Sommario: Verona: Museo Civico. Madonna Verona: IV, 1—3. 1910; V, 1. 1911. Japon. Kyöto: College of Science and Engineering, Kyöto Imperial University. Memoirs: II, 1—14. 1909—1010. Tökyö: College of Science, Imperial University. Journal: XXVII, 7—14, 16—18. 1909—1910; XXVIII, 1—4. 1910. Les Indes occidentales. Kingston: The Institute of Jamaica. Journal: Annual Report: Les Indes orientales. Calcutta: Asiatic Society of Bengal. Journal, P. I: Journal, P. II: Journal, P. III: Proceedings: Journal & Proceedings: Index: Annual Address: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 205 Luxembourg. Luxembourg: Gesellschaft LuxembergerNaturfreunde (Friihere grossh. botanische Gesellsch. u. friihere „Fauna" vereinigt). Bulletins mensuels (Monats-Berichte): N. Ser. Norvége. Bergen: Bergens Museum. Aarbog: 1910, 1—3. Aarsberetning: 1910. Skrifter, ny Raekke: Särs, G. O., An account of the Crustacea of Norway: V, 29—32. 1910—1911. 4:o. Meeresfauna von Bergen: — Norges Fiskeristyrelse (Direction de péches de la Norvége). Aarsberetning: 1909, 4—6; 1910, 14. Christiania : Universitetet. — Videnskabs Selskabet. Forhandlingar: Nyt Magazin for Naturvidenskaberne: Stavanger: Stavanger Museum. Aarshefte: 1909. Tromsö: Museum. Aarshefter: 30. 1907; 31 32. 1908 09. Aarsberetning: 1908; 1909. Trondhjem: K. Norske Videnskabers Selskab. Skrifter: 1909. Pays-Bas. Amsterdam: K. Akademie van Wetenschappen. Verhandelingen. Afd. Natuurkunde, Tweede Sectie: XV, 2. 1910; XVI, 1—3. 1910. Verslagen and Mededeelingen, Afd. Natuurkunde, 3:e Reeks: Register of de Verslagen and Mededeelingen: Verslag van de Gewone Vergaderingen der Wis- en Na- tuurkundige Afdeeling: XVIII, 1-2. 1909-1910. Proceedings of the Section of Sciences: XII, 1—2. 1909-1910. Jaarboek: 1909. 206 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographlque. Amsterdam: Genootschap ter Bevordering van Natuur-, Ge- nees- en Heelkunde. Sectio voor Natuurwe- tenschappen. Maandblad: Werken, Tweede Serie: VI, 4. 1910. Groningen: Natuurkundig Genootschap. Verslag: 1909. Bijdragen tot de kennis van de Provincie Groningen en omgelegen streken: Harlem: La Société Hollandaise des Sciences. Archives néerlandaises, Sér. 2: XV, 1—5. 1910—1911. Leiden: Nederlandsche Dierkundige Vereeniging. Tijdschrift, 2:de Sér.: XI, 3—4. 1909 1910. Catalogus d. Bibliothek: Aanwinsten der Bibliothek: 1910. — Rijks-Herbarium (Herbier de 1'Etat). Mededeelingen: 1. 1911. Nijmegen: Nederlandsche Botanische Vereeniging. N. Kruidkundig Archief, Verslagen en Mededeelingen. 1910. Recueil des Travaux Botaniques Néerlandais : VII. 1910. Prodromus Florae Batavae: s'Gravenhage: Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdschrift: LIII, 1—4. 1910; LIV, 1. 1911. Entomologische Berichten: III, 50—54. 1909—1910. Utrecht: Société Provincial des Arts et Sciences. Verslag: 1910. Aanteekeningen: 1910. Portugal. Lisboa: Academia Real das Sciencias. Classe de science, mathem., physic. e. natur. Memorias, Nova Ser.: Journal: Société Portugaise de Sciences Naturelies. Bulletin: République Argentine. Buenos Aires: Sociedad Cientifica Argentina. Anales: LXIX, 1—6. 1910; LXX, 1—4. 1910. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 207 Buenos Aires: La Rédaction de »Revista Argentina de Histo- ria Natural". Revista: — Museo de Productos Argentinos. Boletin: — Museo Nacional de Buenos Aires. (Ci-devant Museo Publico). Anales, Ser. 3: XI. 1910. Communicaciones : Cördoba: Academia National de Ciéncias. Actas: Boletin: La Platå: Museo de la Platå. Universidad nacional de la Platå. Anales: Ser. 2: „ Seccion botanica: Dueloux, E. Ii., La Ensenanza de la Quimica en la Univer- sidad Nacional de la Platå. Buenos Aires 1909. Anales, Seccion paleontolögica: Revista: XVI. 1909. — Universidad de la Platå. Facultad de Ciéncias Fisico- Matematicas. Publicaciones: Roumanie. Bucarest: L'Herbier de 1'Institut botanique. Bulletin: Russie. Archangelsk: Archangeler Gesellschaft zur Erforschung des russischen Nordens. Dorpat: Naturforscher-Gesellschaft. Schriften: Archiv, 2:te Ser: Sitzungsberichte: XVIII, 2—4. 1909; XIX, 1—2. 1910. Irkutsk: La Direction du Musée. Jakutsk: La Direction du Musée. M3BtCTifl BoeTOMHO-CHÖiipCKaro OTAtJia HMn. PyccK. TeorpacJ). oömecTBa. XL. 1910. 208 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Jaroslawl: Société des Naturalistes. Mémoires: II. 1909. Kasan: Société des Naturalistes å 1'Université Impériale de Kasan. Travaux (Trudi): XLI, 1—6. 1908—1909; XLII, 1—3. 1909 —1910. Comptes rendues: 1907—1908; 1908—1909. Kharkow: Société des Naturalistes å l'Université Impériale de Kharkow. Travaux (Trudi): Kiew: Société des Naturalistes de Kiew. Mémoires: XXI, 2—3. 1910. Procés Verbal: 1909, 1—2. Kischineff: Société des Naturalistes et des Amateurs des Sciences naturelies de Bessarabie. Travaux: II, 1. 1908—1909. Minusinsk: Museum. OqTe-r: 1908—1909. Moscou: Société Impériale des Naturalistes. Nouveaux Mémoires: Bulletin: 1908, 1—4. 1909. Meteorologische Beobachtungen: MaTepHajibi kt> no3Hamio cjDayHbi h 4>-nopbi pocciiicKOH iiMnepin. ChxBJi-b 30ojionmecKiii. X Moscou 1910. Observations faites å 1'Observatoire météorologique de 1'Institut agronomique de Moscou. 1904. Moscou 1910. Directorium der K. Universitäts-Bibliothek. Gelehrte Nachrichten (Naturhist. Abth.): Nikolsk: Hydrobiologisches Laboratorium der Fischzucht- anstalt Nikolsk. Aus der Fischzuchtanstalt Nikolsk: Odessa: Société det Naturalistes de la Nouvelle Russie. Mémoires: XXXIII. 1909. Riga: Naturforschender Verein. Korrespondenzblatt: LIII. 1910. Arbeiten, Neue Folge: XII. 1910. Katalog der Bibliothek. Saratow: Station biologique du Wolga. Arbeiten: Compte-rendu: Bericht: Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 209 S:t Pétersbourg: Académie Impériale des Sciences. Mémoires, 7:e Sér. : Mémoires, 8:e Sér.: XVIII, 7-8, 10—16. 1907 1909; XXI, 3, 6. 1908, 1910; XXII, 10. 1908; XXIII, 4, 8. 1909, 1910; XXIV, 1-3, 9. 1909; XXV, 1-2. 1910; XXVII, 1. 1909. 4:o. Mélanges biologiques: Bulletin, Nouv. Sér.: Bulletin, V:e Sér.: Bulletin, VI:e Sér.: 1910, 8—18; 1911, 1—7. Annuaire du Musée zoologique: XV, 1—3. 1910. Oshanin, B., Verzeichniss der palaearktischen Hemipteren. III. Band. Nachträge und Verbesserungen zum I. und II. Bände. 1911. Omerb o fltflTeJibHocni OTat-ieHifl pyccKaro H3biKa h eJioBecHocni HMii. Anaa. Hayio> 3a 1908 rojrb. — J\:o 1909 roat. Omerb o ataiejibHOCTH mun. Anaa. HayKb no cJ)H3HKO-MaTeMa- THqecKOMy h HCTopiiKo-(})iiJiojiorHqecKOMy oTatjieHiflMi. 3a 1908 ro/rb. — JX'0 1909 ro;n>. Revue Russe d'Entomologie: IX, 4. 1910; X, 1—4. 1910- 1911. Travaux du Musée botanique: VII. 1910. Schedae ad Herbarium Florae Rossicae: — Hortus Botanicus (Jardin Impérial botanique). Acta: XXVI, 2. 1910; XXVII. 3. 1910; XXVIII, 3. 1909. Bulletin: Omerb: Scripta botanica: I, 2. 1886—1887; II, 1-3. 1887 1889; III, 1—3. 1890—1892; IV, 1—2. 1893—1895; V, 1— 2 (= Fasc. XI— XII). 1895 1896; Fasc. XIII— XV. 1896-1900. XVII —XXVI. 1901—1909. — Societas Entomologica Rossica. Horae: XXXIX. 1910. La Société Impériale des Naturalistes de S:t Péters- bourg. Trudi (Travaux): Section de Botanique: Travaux: XL, 3—4. 1909; XLI, 1—2. 1910; XLII, 1. 1911. Journal botanique: Section de Zoologie et de Physiologie. Travaux: XXXIX, Fasc. 2, 2. partie. 1909. Section de Géologie et Minéralogie. Travaux: Comptes rendus: XLI, 1. N:o 1—8. 1910. 14 210 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Tiflis: Kaukasisches Museum. Mitteilungen: V, 1. 1910. Suéde. Göteborg: K. Vetenskaps och Vitterhets Samhället. Handlingar, 4:de Följden: XII. 1909. Lund: Universitetet: Acta, Ny följd. Afd. II. Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen: V. 1909. 4:o. Sjöbeck, P., Innehållsförteckning, systematisk öfversikt och författareregister till Acta Univ. Lundensis. Tom. I— XL. Årg. 1864—1904. Lund 1910. 4:o. — La Rédaction de »Botaniska Notiser". Botaniska notiser: 1910, 3—6; 1911, 1—2. Stockholm: K. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar, Ny följd: 44, 5. 1909; 45, 5-12. 1910; 46, 1—3. 1910. 4:o. Arkiv för Botanik: IX, 3—4. 1910; X, 1. 1910. Arkiv för Zoologi: VI, 2—4. 1910; VII, 1. 1911. Öfversigt: Årsbok: 1910 + Bilaga 1—3. Lef nadsteckningar : (Experimentalfältet): Centralanstalten för försöksväsen- det på jordbrukets område. — Entomologiska Föreningen. Entomologisk Tidskrift: 31. 1910. — Svenska Botaniska Föreningen. Svensk Botanisk Tidskrift: IV, 2—4. 1910. — Bergianska Stiftelsen. Acta Horti Bergiani: — Statens skogsförsöksanstalt. Meddelanden: 7. 1910. Föreningen för Skogsvård. — La Rédaction de „Fauna och Flora". Fauna och Flora: 1910, 3-6; 1911, 1. Uppsala: R. Societas Scientiarum. Nova Acta, Ser. 4: II, 7—10. 1910. 4:o. Kungl. Vetensk.-Societetens i Upsala tvåhundraårsminne MCMX. Upsala 1910. 4:o. Till Kungl. Vet.-Societeten i Uppsala 1910. 4:o. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 211 Uppsala: Kongl. Universitetet. Uppsala Universitetets Årsskrift: Redogörelse: 1909—1910. Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. Första afdelningen. Del IV. Stockholm 1910. Bulletin of the Geological Institution of the University of Upsala: IX, 17—18. 1908—1909; X, 19—20. 1910—1911; Index to Vol. I— X (1903—1910). Uppsala 1910. Results of the Swedish Zoological Expedition to Egypt and the White Nile 1911 under the direction of L. A. Jägerskiöld. Roman, A., Ichneumoniden aus dem Sarek-Gebirge. Stock- holm 1909. (Sep. Abdr.). Akad. Abh. Suisse. Basel: Naturforschende Gesellschaft. Verhandlungen : XX, 3. 1910; XXI. 1910. Bern: Naturforschende Gesellschaft. Mittheilungen: 1701—1739. 1909. — La Société Botanique Suisse (Schweizerische Botanische Gesellschaft. Bulletin (Berichte): XIX. 1910. Chambésy prés Geneve: LHerbier Boissier. Bulletin: 2:e Sér.: Mémoires : Chur: Naturforschende Gesellschaft Graubiindens. Jahresbericht, Neue Folge: LII. 1909—1910. Geneve: Société de Physique et d'Histoire Naturelle. Mémoires: Compte rendu: XXVII. 1910. — La Direction du Conservatoire et du Jardin botaniques. Annuaire: — Société Zoologique. Bulletin: Lausanne: Société Vaudoise des Sciences Naturelies. Bulletin, 5:me Sér.: XLVI, 169-171. 1910; XLVII, 172. 1911. Neuchåtel: Société Neuchateloise des Sciences Naturelles. Bulletin: XXXVII. 1909—1910. 212 Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. Schaffhausen: Schweizerische Entomologische Gesellschaft (Société Entomologique Suisse). Mittheilungen (Bulletin): XII, 1. 1910. St. Gallen: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Bericht: Jahrbuch: 1908—1909. Winterthur: Naturwissenschaftliche Gesellschaft. Mitteilungen: 8. 1909—1910. Zurich: Naturforschende Gesellschaft. Uruguay. Montevideo: Museo Nacional. Anales: I. 1894; II, p. 293—375. 1905; III, p. 213—292. 1895; Ser 2: I, 3 (p. 59-95). 1911. Anales, Secciön historico-filosofica: Arechavaleta, J., Flora Uruguaya: IV, 2. 1910. 4:o. 2. Dons. Koninklijk Nederlandsch Meteorologisch Instituut, Utrecht. Meteorologisch Jaarboek (Annuaire météorologique) : A. Météorologie, B. Magnétisme terrestre: 1908. Utrecht 1909. 4:o. Snellen, M. et Ekarna, H., Rapport sur 1'expédition polaire néerlandaise qui a hirverné dans la mer de Karaen 1882 83. Utrecht. 1910. 4:o. Medeelingen en Verhandelingen. 10 — 11. Utrecht 1910—1911. Finska Landtbruksstyrelsen (Suom. Maanviljelyshallitus). Meddelanden (Tiedonantoja): LXX. 1910; LXXII. 1910; LXXIII. 1910. Bidrag till Finlands officiella statistik. III. Landthushållning. 3. Jordbruk och boskapskötsel i Finland år 1908. Hel- singfors 1910. — Id. en finnois. Société ouralienne d'amateurs des sciences naturelles, Jekaterinenbourg. Bulletin: XXX. 1910. Arnell, H. W. und Jensen, C, Die Moose des Sarekgebietes. II. u. III. Abt. Stochkolm 1910. Brenner, M., Några kommentarier till Östsvenska Taraxaca af Hugo Dahlstedt i K. Svenska Vet. Akademiens i Stockholm Arkiv f. Botanik, Band 9. Helsingfors 1910. Janet, Ch., Sur la morphologie de 1'insecte. Limoges 1909. Note sur la phylogénése de l'insecte. Rennes 1909. Enzio Reuter, Bulletin Bibliographique. 213 Janet, Ch., Sur 1'ontogénése de 1'insecte. Limoges 1909. — Sur la morphologie des membranes basales de l'insecte. Beauvais 1909. Sur la parthénogénése arrhénotoque de la Fourmi ouvriére. Beauvais 1909. — Sur un Nématode qui se développe dans la tete de la For- mica fusca. Beauvais 1909. Mokrzecki, S. A., Bpejmbin nacBKOMbia h 6ojit3HH pacreHiti, naöjnoÄaBumxcH bt> TaBpimecKOH ryöepmn bt> TeqeHie 1909 ro.ua. CHMtJiepono^b 1910. — R:o 1910 roaa. ChmiJd. 1911. — Omerb uo eciecTBeHHO-HCTopnMecKOMy My3eio TaBpnnecKoro ry6epHCKaro 3eMCTBa 3a 1909 rojrb. ChmcJ). 1910. — J\:o 1910 rojrb. ChmcJ). 1911. Oshanin, V. B., Kt> Bonpocy o HOMeHKJiaTyp-fe bt> 30o;iorHMecKOH CHdeMa- THKt. 1910. — HoBbiii BceoÖHuiii Kaiajiorb noJiywecTKOKpbuibix-b. 1910. Young, R. T., The Somatic Nuclei of Certain Cestodes. Sond. Abdr. Arch. f. Zellforsch. VI, 1. 1910. Helsingfors le 13 mai 1911. Enzio Reuter. Bibliothécaire. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1910 1911. I. Zoologie. Mammalia. Vermischte Notizen. Meles meles. In Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 34, S. 112 und 202, wurde u. a. mitgeteilt, dass der Dachs auch die Fruchtkörper des Pilzes Rhizopogon luteolus fresse. Es wird dieses dahin berichtigt, dass es sich um den Pilz Elaphomyces granulatus handelt. H. R an eken. S. 4. Myodes schisticolor. In den Kirchspielen Kuopio und Kart- tula, Savonia borealis, wurde im Spätsommer und im Herbste 1910 eine Wanderung von M. schisticolor beob- achtet. Viele Tiere scheinen vom W-Ufer des Kalla- vesi-Sees in den See hinaus geschwommen zu sein; dort sind sie ertrunken undzahlreich aufgesammelt worden. Andere wurden tot auf den Wegen und sogar auf den Strassen der Stadt Kuopio gefunden öder lebend beob- achtet öder von Katzen und Hunden gefangen. Im ganzen wurden etwas iiber hundert Individuen erbeutet; dazu kommen noch Angaben iiber andere beobachtete Exx. K. H. Enwald und O. A. F. Lönnbohm. S. 27—31. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 215 Ein Ex. im nordöstlichen Satakunta, Ruovesi Sellvik, am 3. August 1910 gefunden: J. S. W. Koponen. S. 32. — In derselben Provinz, und zwar im Kirchspiel Kuru, wurde 1910 eine Wanderung von M. schisticolor beob- achtet: J. A. Palmen in Atlas de Finlande 1910, N:o 21 b, S. 16, Helsingfors 1911. In Finland während der Dezennien 1879 — 1908 getötete Raub- tiere. Herr Professor J. A. Palmen gab eine vorläu- fige Mitteilung iiber eine von ihm zusammengestellte Statistik iiber in Finland in der genannten Zeit getötete Bären, Wölfe und Luchse. Das vorliegende statistische Material iiber ausgezahlte Prämien war kartographischen Darstellungen zu Grunde gelegt worden, die vom Vortr. demonstriert wurden, und von denen drei kleine Karto- gramme in der neuen Auflage (1911) des „Atlas de Fin- lande" enthalten sind. Die Kartenblätter illustrierten die Art und den Grad der Dezimierung der erwähnten Raubtiere. S. 131. Mus sylvaticus L. und M. minutus Pallas. Die hierher gehö- rigen finländischen Formen wurden von Herrn Doktor M. Hilzheimer in Stuttgart untersucht. Von M. syl- vaticus unterscheidet dieser Forscher in Finland we- nigstens 2 Subspezies: M. sylv. wintoni Barrett-Hamilton und M. sylv. fennicus Hilzh. Hierzu kommt noch eine Form, die nur in einem einzigen Ex. in der Sammlung vorhanden war, weshalb es unsicher ist, ob dieselbe eine individuelle Variation (in flavistischer Richtung) öder eine dritte Subspezies darstellt. Die in Finland vorkommende Form von M. minutus wird von Hilz- heimer als M. min. fenniae n. subsp. bezeichnet. A. Luther. S. 173. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Inbezug auf Fundorte von Vertebraten wird auf den von Herrn Doktor A. Luther erstatteten Bericht 216 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. iiber den Zuwachs der zoologischen Sammlungen ver- wiesen. S. 163—167. Aves. Vermischte Notizen. Loxia curvirostra L. Herr Intendent Rolf Palmgren legte Nester und Eier vor, die im Vorfriihling auf der Insel Drumsö in der Nähe von Helsingfors, Nylandia, ange- troffen worden waren, und besprach die verschiedenen Ansichten daruber, wie die Eier in der genannten Jahreszeit ausgebriitet werden können, ohne zu erfrie- ren, und wie die kleinen, nackten Jungen die niedrige Temperatur aushalten. Verschiedene Beobachtungen in letzter Zeit machen es höchst wahrscheinlich, dass die nötige Wärme nicht nur im Körper der Vögel selbst entsteht, sondern auch in gährenden Bestandteilen des Nestes und in den reichlichen, auf dem Rand des Nestes liegenden Exkrementen der Jungen. S. 131. Rissa tridactyla (L.). Drei Exx. wurden im April 1911 in Lappland und Nord-Finland erbeutet. Offenbar hatte sich ein Schwarm dieses in Finland seltenen Vogels vom Eismeer aus nach S. landeinwärts verirrt. A. Luther. S. 131-132. Scolopax rusticola L. Am 23. August 1910 wurde im Kirch- spiel Karislojo, Regio aboénsis, von Herrn Stud. E. Oker- Blom ein Nest mit 3 wenig bebriiteten Eiern gefunden. Die Waldschnepfe streicht in der erwähnten Gegend im Mai, Mitte Juni und Mitte Juli und diirfte wenigstens zweimal im Jahre bruten. Der Fund im August diirfte so erklärt werden können, dass das vorhergehende Gelege zerstört worden war und das Paar von neuem Eier ge- legt hatte. Runar Forsius. S. 172. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Nucifraga caryocatactes L. Nach Mitteilung von Herrn A. E. Fri wurde am 20 ix 1910 ein Ex. im Kirchspiel Kuhmo- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 217 niemi, Ostrobothnia kajanensis, geschossen. K. M. Le- vander. S. 32. Phalacrocorax carbo L. Am 22. August 1910 wurde 1 Ex. im Kirchspiel Tervola Ostrobothnia borealis, geschossen. T. H. Järvi. S. 32. Nistete nach Herrn Ingenieur J. Alopaeus in den Sommern 1909 (ein Gelege wurde beobachtet) und 1910 (zwei Gelege, neun Vögel) im Kirchspiel Kurkijoki, In- sel Kukrinsaari in den Schären von Heinsimä, Karelia ladogensis, auf einer steilen Felsenwand am Laatokka (Ladoga)-See. Walter M. Linnaniemi. S. 53. Rallus aquaticus L. Ein Ex. im Kirchspiel Mietoinen, Regio aboénsis, am 15. Dezember 1910 erlegt. Das einzige Ex., ein altes o, hielt sich am Stein- und Grasuferder Stromschnelle Leinikkala auf. Länge 265 mm, Länge der Fliigel 123 mm und des Schwanzes 62 mm. Schna- bel 41 mm, an der Basis 8,8 mm hoch und 7,i mm breit. Nacken 44 mm, äussere Zehe 43 mm, Mittelzehe 52 mm, innere Zehe 39 und Hinterzehe 16 mm. Gewicht 190 gr. E. W. Suomalainen. S. 92—93. Upupa epops L. In Björneborg, Satakunta, wurde am 28. August 1910 von Ingenieur M. Wegelius ein Ex. ge- schossen. A. Wegelius. S. 33. Im Kirchspiel Sakkola, Isthmus karelicus, sah Herr Provinzialarzt G. W. Levander am 19. Juli 1910 zwei Exx., die der Landstrasse entlang und zwischen den nahestehenden Bäumen flogen. K. M. Levander. S. 111. Pisces. Vermischte Notizen. Esox lucius L. Ein abnorm ausgebildeter Schädel wurde vor- gelegt. Das Ex. war im August 1910 in Lapponia ina- rensis im Räkkijärvi-See von Herrn N. Karppinen ge- fangen. B. Poppius. S. 53. 218 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Am 6 v 1910 wurden in einem 48,5 cm langen Hecht- ^ aus dem Laatokka (Ladoga)-See folgende Parasiten gefunden: Henneguya psorospermica Thél. zahlreich im Ovarium (siehe auch unten unter Protozoa), Ergasilus sieboldii v. Nordm. reichlich an den Kiemen, Bothrio- cephalus latus 32 Larven in der Leibeshöhle und im Ovarium, Triaenophorus nodulosus Pall. 3 Exx. im Darm sowie Ascaris mucronata Schrank. 7 Exx. im Magen. V. Jääskeläinen. S. 34. Liparis lineatus (Lepech.). Einige Exx. wurden während der Fahrt des Fischereidampfers „Nautilus" am 15 — 18. Ok- tober 1906 im Finnischen Meerbusen zwischen Helsing- fors und Reval, an den hydrographischen Stationen 53, 54 u. 55, erbeutet. Auch hat Herr Fischereiinspektor J. A. Sandman in verschiedenen Gegenden des Fin- nischen Meerbusens und der nördlichen Teile der Ostsee mehrere Exemplare gefangen, iiber welche jedoch noch nichts publiziert worden ist. Ferner findet man in Mela-Kivirikko, Suomen Luurankoiset 1909, S. 419, Angaben iiber fiinf Fundorte. Alle diese Notizen be- treffen jedoch das offene Meer öder die äusseren Schä- ren. Vortr. berichtet nun iiber einen Fund in den inne- ren Schären, und zwar im nördlichsten Teile des Fjärdes Erstan im Kirchspiel Naantali (Nådendal) in der Regio aboénsis. Hier wurden am 6. Februar 1911 mit dem Winternetze die S. 94 erwähnten Fische gefan- gen, und zwar die 3 letztgenannten in reichlicher Menge und von Liparis ein einziges, 68 mm långes Ex. Zusam- men mit Idotea entomon (reichl.), Mytilus edulis (reichl.) und Cardium edule (spärl.), sowie Fucus vesiculosus (mit Balanus improvisus und Flustra membranacea) und Fur- cellaria fastigiata. Die Tiefe betrug im Durchschnitt 35, c m, die grösste Tiefe 50 m. E. W. Suomalainen. S. 94—95. Perca fluviatilis L. Bei einem 16,4 cm langen Barsche, der am 13'v 1910 unweit der Stadt Sortavala in der Läppä- järvi-Bucht des Laatokka (Ladoga)-Sees gefangen war, Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 219 wurden als Parasiten beobachtet: Tetracotyle percae flu- viatilis v. Linst., mehrere Zehnten von Cysten unter dem Peritonäum auf der Schwimmblase (vgl. unten bei Vermes), und Echinorhynchus clavaeceps Zed., 3 Exx. im Darm. Im Magen wurden als Nahrungsreste Fischknochen, Rogen (wahrscheinlich von Leuciscus rutilus L.) und Chironomus-Larven gefunden. V. Jääskeläinen. S. 33—34. Salmo alpinus L. Im Laatokka (Ladoga)-See wurde Henne- guya zschokkei Gurley als Parasit in der Bauchwand, 4 Cysten bei einem Fische, beobachtet. V. Jääskeläi- nen. S. 34. Coleoptera. Vermischte Notizen. Vier fur dia Fauna Finlands neue Coleopteren, darunter drei neue Arten, wurden in der Gegend von Helsingfors im Oktober 1910 entdeckt. Lateinische Beschreibungen werden gegeben. J. Sahlberg. S. 42 — 52. Aleochariden. Ein Verzeichnis von 19 fur die Fauna Finlands neuen öder weniger bekannten Aleochariden gibt Herr Professor J. Sahlberg. Lateinische Diagnosen sind bei- gefiigt. S. 58—71. Neu fiir das Gebiet. Atheta excelsa Bernh. Karelia ladogensis, Kirjavalahti. — Tavastia borealis, Korpilahti. — Lapponia, Inarijoki An- geli: U. Saalas. — J. Sahlberg. S. 70. A. munsteri Bernh. Lapponia inarensis, Utsjoki. — Lapponia kemensis, Kittilä: U. Saalas. — Lapp. enontekiensis, Peltotunturi: U. Saalas. — J. Sahlberg. S. 69. A. sahlbergiana Bernh. — Regio aboénsis, Karislojo und Sammatti, U. Saalas, J. Sahlberg. S. 71. 220 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. A. sibirica Mäkl. Lapponia inarensis, Utsjoki Yliköngäs. J. Sahlberg. S. 67. Bolitochara mulsanti Sharp. Tavastia borealis, Korpilahti Lahdenpohja: U. Saalas. — J. Sahlberg. S. 59. Boreaphilus volans J. Sahlb. n. sp. Nylandia, Helsingfors Hoplax: M. A. Salokas. — J. Sahlberg. S. 47. Choleva oblonga Latr. Nylandia, Helsingfors Sörnäs: M. A. Salokas. — J. Sahlberg. S. 48. Conosoma strigosum J. Sahlb. n. sp. Nylandia, Helsingfors Sörnäs. J. Sahlberg. S. 45 — 46. Epuraea x-rubrum J. Sahlb. n. sp. Nylandia, Helsingfors Sör- näs. J. Sahlberg. S. 49—52. Halobrecta puncticeps Thoms. Nylandia, Hangöudd. J. Sahl- berg. S. 65. Oxypoda doderoi Bernh. Regio aboénsis, Karislojo. J. Sahl- berg. S. 63. O. gracilicornis Epp. Tavastia australis, Jämsä, U. Saalas, J. Sahlberg. S. 61. O. skalitzkyi Bernh. Nylandia, Ekenäs und Helsingfors. — Satakunta, Raumo. — Tavastia australis, Hollola. — Lappland. — J. Sahlberg. S. 62. Phloeopora nitidiventris Fauv. Regio aboénsis, Karislojo. — Nylandia, Helsingfors. J. Sahlberg. S. 60. Plataraca brunnea Fabr. Isthmus karelicus, Pyhäjärvi. J. Sahlberg. S. 65. Thiasophila canaliculata Rey. Satakunta, Yläne. — Karelia ladogensis, Jaakkima: U. Saalas. — J. Sahlberg. S. 58. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Pediacus depressus Hbst. Nylandia, Sibbo, am 10. Juli 1910 von Herrn Arkitekten G. Stenius gefunden. J. Sahl- berg. S. 54. Phloeopora angustiformis Baudi. Sud- und Mittel-Finland. J. Sahlberg. S. 61. Oxypoda assecta Mäkl. Nylandia, Helsingfors. — Ostro- bothnia media, Haapavesi: Helenius. — Var. tavasten- Obersicht der wichtigeren Mitteilungen. 221 sis n. var. Tavastia australis, Jämsä. — J. Sahlberg. S. 64-65. Hymenoptera. Vermischte Notizen. Beobachtungen iiber Hummeln teilt Herr Professor Ernst Edv. Sundvik S. 56—58 mit: 1. Vom Vortr. wurde beobachtet, dass die Volu- cella-Larve, obgleich sie einen nur wenig entwickelten Zahnapparat besitzt und die Hiille der Hummelkokons sehr fest ist, doch diese Hiille durchdringen känn, um danach die Hummellarven zu fressen. Durch anatomische Untersuchung wurde festgestellt, dass jederseits des Hinterleibs der Volucella-Larve sich zwei Driisen finden, die spiralig gewunden und von einer sehr festen Mem- bran umgeben sind. Sie vereinigen sich zu einem gemeinsamen Ausfiihrgang, der nicht in die Kloake (Rectum), sondern in der Mittellinie des Körpers in der Nähe derselben miindet. Die Driisen stehen, nach der An- nahme des Vortr., nicht im Dienste der Exkretion, sondern scheinen ein Sekret zu bilden, das die Eigenschaft be- sitzt, die seidene Masse der Hummelkokons zu er- weichern und aufzulösen. Die Kokons können somit von der Volucella-Larve geöffnet werden, und die 6 fussähnlichen Vorspriinge, die am Analende der Larve zu finden sind, diirften hierbei zum Festhalten des Ko- kons dienen. Hierdurch wiirde es der Larve möglich, das Sekret in grösserer Menge an einen bestimmten Punkt anzuhäufen. 2. Im August 1910 sah Vortr. ein Hummelweibchen (Königin), das sich vergebens bemiihte, sich zum Fluge zu erheben. Eine nähere Untersuchung ergab, dass eine Volucella -Larve mit ihren fussähnlichen Vorsprungen das Abdomen der Hummel auf der unteren Seite um- klammerte. Die Larve liess jedoch bald los, und die 222 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Hummel flög ihrer Wege. Sollte diese Beobachtung, fragt Vortr., die Schlussfolgerung berechtigen, dass die Volucella-Lavve bisweilen die Hummeln selbst anzugrei- fen sucht? 3. Hummelpaar in copula. Am 18. August 1910 wurden die Augen des Vorträgers durch, wie es schien, ein ungewöhnlich grosses Insekt gefesselt. Es setzte sich auf einen Ca//una-Strauch nieder, wobei es sich er- wies, dass das „grosse Insekt" ein Haufen von 6 Hum- meln war, und zwar 1 £ und 1 6 in copula und 4 an- dere, die Männchen zu sein schienen, deren Geschlecht aber nicht ganz sicher festgestellt werden konnte. Die Art war Bombus sylvarum. Zur Kenntnis einiger Blattwespen und Blattwespenlaruen. Ru- nar Forsius. S. 77 — 88. Cephus infuscatus Ed. André. Lebende Exemplare dieser Art, die im Larvenzustande im Sommer 1910 auf Pha- laris arundinacea eingefangen war, wurden von Herrn Kand. Med. R. Forsius demonstriert. S. 90. Vgl. Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn. 35, S. 135 und 332. Zur Kenntnis einiger aus Blattwespenlaruen erzogener Schlupf- wespen. Runar Forsius. S. 98 — 104. Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten. Runar Forsius. S. 178—183. Neu fur das Gebiet. Diprion fennicum Forsius n. sp. £, D. fuscipenne Forsius n. sp. <£ und D. variegatum Hart. Regio aboénsis, Karislojo Suurniemi. R. Forsius. S. 179 — 182. Eupalamus trenthepolii (Wesm.). Karelia ladogensis, Mylly- kylä, 1 ex. von Herrn F. B ryk gefangen. — Satakunta, Birkala, 1 Ex., Th. Grönblom. — C. L. v. Essen. S. 90. Hoplocryphus mesoxanthus (Thn). Regio aboénsis, Karislojo, 1 Ex., J. Sahlberg. — C. L. v. Essen. S. 90. Neurotoma sorbi Forsius n. sp. 6- Regio aboénsis, Karislojo Suurniemi. R. Forsius. S. 78. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 223 Pteronus similis Forsius n. sp. i o. Regio aboénsis, Karislojo und Lojo. — Nylandia, Esbo. — R. Forsius. S. 80. Hemiptera. Vermischte Notizen. Eine neue Lygus-Art aus Finland. B. Poppius. S. 96 — 98. Notostira. Uber die paläarktischen Arten der Hemipteren- gattung Notostira Fieb. spricht Herr Professor O. M. Reuter, S. 118 — 128. Anlässlich litterarischer und brief- licher Mitteilungen von den Herren Saunders und Jensen-Haarup (S. 118—119) unterwarf Vortr. das Notostira-Matevia\ verschiedener Museen und privater Sammlungen in Europa einer näheren Untersuchung, wobei Herr Professor J. Sahlberg und Herr Doktor B. Poppius ihm behilflich waren. Es ergab sich hier- bei, dass in der paläarktischen Region vier verschiedene Notostira-Formen vorkommen, von denen wenigstens drei als distinkte Spezies zu betrachten sind: N. erra- tica L. (= erratica var. virescens Fieb.), N. ochracea Schumm., Reut. (= erratica var. ochracea Fieb.) und N. caucasica Kol. Betreffs der Artberechtigung der vierten Form, N. poppiusi Kiritsch., hat Vortr. sich keine defi- nitive Meinung bilden können; wenigstens ist sie eine stark differenzierte Rasse (Subspezies) der N. caucasica. Was speziell die bisherige Kollektivart J\l. erratica betrifft, so sind die Weibchen der beiden Varietäten Fiebers, virescens und ochracea, immer leicht von ein- ander zu unterscheiden. Untersucht wurden 142 vi- rescens- und 169 oc/zracea-Weibchen. Die ochracea-^ weichen von den virescens-^ nicht nur durch ganz verschiedene Grundfarbe und das fast vollkommene Fehlen brauner öder schwarzer Zeichnungen, sondern konstant auch durch merkbar kurzere Antennen und Beine ab (zweites Antennenglied des ochracea-^ 3 mm und des virescens-^ 32 5— Sl/2 mm). Beide scheinen die- 224 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. selbe geographische Verbreitung zu haben; von Sibirien liegen jedoch vorläufig Exx. nur von ochracea vor. Fer- ner ist zu bemerken, dass es von virescens Exx. giebt, die in Stid-Europa schon am 21 Mai, andere die im Juni und Juli öder Anfang August gefunden sind. Die ochra- cea-Exx. sind viel später, und zwar bisweilen schon An- fang August, die meisten jedoch in der späteren Hälfte desselben Monats und später, bis Mitte Oktober, gefan- gen. Die Männchen können dagegen gar nicht von einander unterschieden werden. A priori ist Vortr. davon iiberzeugt, dass die bis- her als Varietäten der N. erratica aufgefassten virescens und ochracea nicht als resp. Sommer- und Herbstformen der genannten Art bezeichnet werden können. Bis jetzt ist noch kein Fall von Saisondimorphismus unter den Hemipteren beobachtet worden. Wohl hat man im Herbst und im Friihling verschieden gefärbte Individuen ein und derselben Art gefunden (Palomena, Stenodema), in diesen Fallen hat aber die Farbenveränderung bei dem- selben uberwinternden Individuum stattgefunden und findet sich nicht bei zwei auf einander folgenden Ge- nerationen. Auch diirfte der Saisondimorphismus, wo er unter den Insekten vorkommt, äusserst selten, viel- leicht niemals, Strukturverschiedenheiten beriihren, wie es mit der Länge der Antennen und der Beine der Fall wäre. Um die Frage ganz definitiv zu entscheiden, wäre es indessen sehr wiinschenswert, dass Zuchtversuche mit Eiern der beiden Formen gemacht wiirden. Vortr. setzt auf Grund des obigen voraus, dass diese Versuche zu einem negativen Resultat fiihren wiirden. Unter die- ser Voraussetzung und weil die Formen virescens und ochracea während ganz verschiedener Jahreszeiten vor- kommen und somit keine Kontinuität zwischen ihnen zu finden ist, känn Vortr. dieselben nicht als zur selben Art gehörig ansehen. Die Gattung Notostira, setzt Vortr. fort, bietet ein nicht geringes Interesse als Beispiel einer relativ spät Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 225 vollendeten Artbildung. Wahrscheinlich ist, dass die verschiedenen Spezies aus derselben, nicht mehr existie- renden Stammform differenziert sind. Die fur die Di- vision Miraria typische Grundfarbe ist das Griin, und in der Gattungsgruppe, zu der die Gattung Notostira, nebst Trigonotylus, Dolichomiris u. a., gehört, treten cha- rakteristische dunklere Längsbänder auf dem Kopf, Pro- notum und Scutellum auf. Diese Grundfarbe und Zeich- nung findet man bei den Männchen aller Arten wieder, wenn auch die Zeichnungen oft stark zusammenfliessen, ebenso bei den Weibchen von N. erratica und N. cauca- sica. Die ursprunglichen Charaktere sind bei den beiden letztgenannten Arten in gleichem Grade repräsentiert. Dagegen scheint es, als bote N. ochracea eine etwas stärkere Differenzierung von der Grundform dar. Die Charaktere der Grundform finden sich zwar auch bei dem c der N. ochracea wieder, die Grundfarbe des $> ist dagegen wesentlich abweichend und die oben er- wähnte gebänderte Zeichnung verschwunden öder nur schwach angedeutet. In derselben Richtung, wenn auch die griine Grundfarbe beibehaltend, hat sich N. pop- piusi entwickelt. N. erratica scheint indessen der Grund- form am nächsten zu stehen. Bei N. ochracea ist näm- lich die Behaarung der Antennen zwar bei den meisten Exx. länger und dichter als bei N. erratica, so sind z. B. die Haare an der inneren Seite des ersten Antennengliedes von derselben Länge wie der Durchmesser des Gliedes (bei N. erratica oft bis Va kiirzer als dieser), es giebt aber auch N. ochracea-Exx., die in dieser Hinsicht von N. erratica gar nicht verschieden sind. Obgleich also die 99 der N. ochracea in bezug auf die Farbe und die Längenverhältnisse der Extremitäten sich von N. erra- tica konstant differenziert haben, giebt es immer noch dann und wann in der Behaarung einen Anschluss an dieselbe, was vielleicht auf eine in gewissen Details noch nicht abgeschlossene Begrenzung der Art hindeu- tet. Auch ist an ein im Berliner Museum aufbewahrtes 15 226 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. ochracea-6 aus Ostende zu erinnern, das mit den fiir die ochracea-^ charakteristischen kurzen Extremitäten auftritt. Ein ebenso einzeln vorkommendes ochracea-^ aus Ostende weicht dadurch ab, dass die fur die Gattung Notostira typische griine Farbe bei ihr das fiir ochracea charakteristische Gelb ersetzt (var. atavus Reut. n. var.), was auch fur die Richtigkeit der obigen Darlegungen zu sprechen scheint. Ferner ist sowohl von N. erratica als von N. caucasica ein c^-Ex. gefunden worden, dem die schwarzen Bänder ganz fehlen und das vielleicht nur eine zufällige Aberration darstellt, vielleicht aber auch als ein Atavismus aufzufassen ist, der noch iiber die zur Notostira-Grwppe gehörenden Gattungen bis zu den typisch einfarbigen Mirarien zuruckgreift {N. erra- tica var. ancestralis Reut. n. var., 1 9 aus Montpellier, bez. N. caucasica var. depicta Reut. n. var., 1 o aus Elisabetpol). Zuletzt erwähnt Vortr., dass er N. erratica und N. ochracea, die einzig in Finland vorkommenden Notostira- Arten, im Kirchspiel Pargas, Regio aboénsis, auf Acker- rainen und an Wegrändern gefunden hat. Betreffs des Auftretens dieser Arten in Brandenburg hat Schumacher dem Vortr. einige Mitteilungen gemacht, die S. 128 wiedergegeben sind. Anlässlich des Vortrages sprach Herr Professor J. Sahlberg als seine Ansicht aus, dass er immer noch die vom Vortr. aufgestellten Arten N. erratica und N. ochracea als nur Varietäten einer einzigen Art ansehen miisste, da nämlich ihre Männchen nicht unterschieden werden können und die Verschiedenheiten, die bei den Dimensionen und der Behaarung der Antennen und Ti- bien des Weibchens zu finden sind, recht unbedeutend und etwas variierend sind. Ferner stellte er die Ver- mutung dar, dass Imagines der in Rede stehenden Art während des ganzen Sommers und im Herbste sich entwickeln, und dass die Beleuchtungsverhältnisse wäh- . Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 227 rend des späteren Teiles dieser Periode vielleicht die blasse Farbe der Herbstindividuen verursachen. S. 128—129. Herr Professor O. M. Reuter stimmte Prof. S. darin bei, dass eine solche länge Entwickelungsperiode wohl denkbar wäre, da auch die nahestehende N. caucasica in einer Periode von 4 Monaten beobachtet worden war. Da alle drei Arten in Turkestan vorkommen, scheint es, wenn die Vermutung des Herrn Professor Sahlberg richtig wäre, indessen sehr sonderbar, dass nicht die Herbstindividuen auch der mit N. erratica so nahe ver- wandten N. caucasica dieselbe gelbe Grundfarbe bekom- men. Ebenso sonderbar scheint es, dass die Beleuchtung im Spätsommer und Herbste nur auf das eine Geschlecht, das Weibchen, einwirken sollte. Wäre die Verschieden- heit in der Farbe direkt von den Beleuchtungsverhält- nissen abhängig, so wiirde man gewiss ausserdem wäh- rend des fortschreitenden Sommers Individuen antreffen, die in verschiedenen Nuancen Ubergänge von Griin zu Gelb aufweisen wiirden. Schliesslich erklärt die Hypo- tese des Herrn Sahlberg nicht die, wenn auch geringe, so doch immer konstante und bemerkbare Verschieden- heit in der Länge der Extremitäten bei den N. erratica- und N. oc/zracea-Weibchen, und ebenso wenig das Fehlen der schwarzen Zeichnungen bei den letzteren. Dasselbe Fehlen von Zeichnungen kennzeichnet nämlich auch die griine N. poppiusi, die Mitte Juni gefunden ist. S. 129. Die paläarktischen Cimiciden. Eine Zusammenstellung des bisher iiber die paläarktischen Cimiciden Bekannten wird von Herrn Professor O. M. Reuter gegeben, S. 132 — 140. Vortr. ist der Ansicht, es wäre sehr möglich, dass die Mehrzahl der sechs bis jetzt bekannten paläarktischen Cimiciden, und vielleicht ausserdem eine öder zwei noch unbekannte Arten, in Finland vorkommen, und will da- her die Aufmerksamkeit der Entomologen auf diejeni- gen Lokalitäten lenken, wo die in Rede stehenden In- 228 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. sekten zu suchen sind. In den Wohnhäusern des Menschen kommt vermutlich ausser Cimex lectularius L. auch C. dissimilis Horv. vor. C. improvisus Reut. wurde nach einem unter einem Steine gefundenen Ex. beschrieben und hat wahrscheinlich irgend einen Nager als Wirt. C. pipistrelli Jen. ist bei Fledermäusen und C. columba- rius Jen. bei Tauben zu suchen. Cimex (Oeciacus) hi- rundinis Jen. schliesslich ist bei Hirundo urbica gefun- den; sie ist, ausser der gemeinen Wanze, die einzige bis jetzt aus Finland bekannte Cimicide (vgl. Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 36, S. 211 und 220). Herr Doktor B. Poppius teilt dem Vortr. mit, dass er ein Ex. von C. hirundinis in Sibirien auch in dem Nest der H. riparia gefunden hat. Nach Horvåth gibt Vortr. eine dicho- tomische Ubersicht der 6 Arten. Zuletzt hebt Vortr. hervor, dass auch die Wände der Huhnerhäuser Cimi- ciden beherbergen können, und dass eine hier gefun- dene amerikanische Art, Haematosiphon inodorum (Du- gés), vielleicht auch in Europa vorkommt. Die im Ostsee-Becken gefundenen Aphelocheirus- Arten werden von Herrn Professor O. M. Reuter besprochen, S. 140 — 143. Nach der von Horvåth publizierten Monographie sind die im Ostsee-Becken gefundenen Aphelocheirus- Formen zu drei Spezies gefiihrt worden: A. aestivalis F., Horv., A. nigrita Horv. und A. montandoni Horv. Durch nähere Untersuchung kommt indessen Vortr. zu der Ansicht, die von Herrn Doktor B. Poppius bestä- tigt wird, dass die Berechtigung einer artlichen Tren- nung der bei uns gefundenen Exx. von A. nigrita und A. montandoni in höhem Grade zweifelhaft ist. Der Hinterleib der schwedischen Exemplare von A. nigrita ist gar nicht stärker gewölbt als bei A. montandoni, und die Konvexität bei den finländischen Exemplaren hängt vermutlich nur davon ab, dass sie vor dem Einfangen und Töten eine reichliche Mahlzeit eingenommen haben. Die schwedischen Exx. von A. nigrita haben zum Teil schwarzbraunen, zum Teil wie A. montandoni gelben Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 229 Kopf. Dänische Exx. von A. montandoni sind ebenso elliptisch wie A. nigrita, und der Umstand, dass einige montandoni-Exx. mehr eierförmig scheinen, hängt ver- mutlich nur von der Art des Einschiessens der Hinter- leibssegmente in einander beim Trocknen ab. Zu der- selben Ursache sind vielleicht auch die von Horvåth hervorgehobenen Verschiedenheiten im Bau des Genital- apparats zuruckzufuhren. Hiermit will Vortr. nicht behaupten, dass nicht die von Horvåth aus dem siidlichen Ungarn beschriebene, langbefliigelte Form seiner A. nigrita eine gut geschie- dene Art ist. Dieses ist im Gegenteil sehr wahrschein- lich, weil ihr Kopf merklich länger als bei unseren kurz- beflugelten Exemplaren ist, die von Horvåth zu der- selben Art gefiihrt werden. Auf grund des Angefiihrten bezweifelt Vortr. noch immer die Artidentität der beiden Formen, nicht aber deshalb, weil die eine Form lang- befliigelt, die andere kurzbefliigelt wäre, wie es Ussing sonderbarerweise angiebt. Vielleicht wird es sich auch erweisen, hebt Vortr. hervor, dass nicht einmal A. aestivalis eine von A. nigrita und A. montandoni distinkte Art ist. Wenigstens ein Teil der von Horvåth hervorgehobenen Verschieden- heiten, wie der schmälere Hinterleib, entspricht gar nicht immer der Wirklichkeit, und die Farbencharaktere sind fur die Unterscheidung der Arten von sehr gerin- ger Bedeutung. Es ist sehr wahrscheinlich, dass die ganz gelben Exx., auf welche Horvåth seinen A. aesti- valis gegriindet hat, soeben ausgeschliipft sind, und dass das schwarze Pigment sich bei zunehmendem Alter biidet. Neu fur das Gebiet. Lygus rugulipennis Popp. n. sp. Ostrobothnia media, Loh- taja. Y. Wuorentaus. — B. Poppius. S. 96 — 98. 230 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Stenodema trispinosum Reut. Ostrobothnia, Säräisniemi, am Ufer des Oulujärvi-Sees. Y. Wuorentaus. S. 72. Deltocephalus sabulicola Curtis. Ostrobothnia media, Kok- kola (Gamla Karleby), ziemlich reichlich in Elymus-Be- ständen. Y. Wuorentaus. S. 72. Diptera. Vermischte Notizen. Jiomalomyia-Larven im Magen des Menschen. Anlässlich einer Mitteilung iiber Larven von Eristalis-, Aricia- und Musca- Arten in menschlichen Exkrementen (Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 36, S. 151 und 218—219) wird ein Fall er- wähnt, wo Homalomyia-Larven mit den Faeces eines Mannes abgegeben wurden und augenscheinlich einen schweren Magenkatarr verursacht hatten. Die Eier diirften in diesem und anderen ebensolchen, u. a. in Schweden beobachteten Fallen mit vegetabilischer Nah- rung eingefiihrt sein und die Larven im Darmenkanale bis zur Zeit der Verpuppung gelebt haben. O. M. Reu- ter. S. 5—6. Stratiomyidae, Xylophagidae, Leptidae, Tabanidae, Acroceridae, Asilidae, Bombyliidae, Therevidae, Scenopinidae. Von die- sen 9 Familien sind bis jetzt 138 Arten aus dem fin- ländischen naturhistorischen Gebiet bekannt. Als polär können 8 Arten bezeichnet werden, die aus Fennoscan- dia iiber Nord-Russland bis nach Sibirien verbreitet sind; sie sind S. 92 oben aufgezählt. Ferner kommen 13 Arten in Finland, nicht aber in Skandinavien, vor (S. 92, Mitte). Zu den letzteren können auch Cyrtopogon maculipennis Macq. und Anastoechus nitidulus Fabr. gezählt werden, obgleich ihr Vorkommen in Finland noch unsicher ist. Dagegen kommen 3 Arten, die noch nicht fur Schweden angegeben sind, warscheinlich doch daselbst vor: Ta- banus solstitialis Schin., Cyrtopogon pulchripes Loew und Argyromoeba leucogaster Meig. R. Frey. S. 91 — 92. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 231 Lepidoptera. Vermischte Notizen. Hyponomeuta padi Zll. In der Gegend von Sortavala, Kare- lia ladogensis, traten Ende Mai 1910 Larven der ge- nannten Art massenhaft auf Prunus padus auf. Die Bäume wurden ganz kahl gefressen und fingen erst Ende Juli an, wieder zu ergriinen und stellenweise auch zu bliihen. V. Jääskeläinen. S. 35. Kokons eines Microlepidopteren in einem Vogelnistkasten. Herr Student C. L. v. Essen legte einen Haufen Kokons vor, die am Dach eines Nistkastens befestigt worden waren, wo vor einigen Jahren ein Sperlingspaar genistet hatte. Vortr. vermutete, dass die Kokons irgend einem Microlepidopteren, vielleicht einer Tineide, angehörten. Die Larven hatten sich augenscheinlich von angehäuf- ten Federn und dergl. ernährt. S. 130 — 131. Neu fur das Gebiet. Gelechia hippophaella Schrk, Mesophileps silacellus Hb. und Coleophora vibicella Hb., alle in Alandia, Kirchspiel Salt- vik, gefunden. R. Fabritius. S. 130. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Deilephila (Daphnis) nerii L. Ein Ex. am 12/ix 1910 in der Stadt Björneborg, Satakunta, vom Schiiler K. Grön- vall gefunden. A. Wegelius. S. 32. Depressaha hepatariella L. Alandia, Saltvik. R. Fabritius. S. 130. Apterygota. Seltenheit. Machilis polypoda. Schon am 2. April 1911 wurde 1 Ex. von Herrn R. Cederhvarf unter einem Steine in der 232 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Nähe von Mejlans bei Helsingfors, Nylandia, gefunden. J. Sahlberg. S. 112. Arachnoidea. Vermischte Notizen. Verzeichnis von in Nord-Tavastland gesammelten Hydrachni- den. Enthält 39 Arten, von welchen 20 in Finland nicht friiher beobachtet sind. A. R. Ruoranen. S. 73—77. Crustacea. Vermischte Notizen. Astacus fluviatilis L. Parasitisches Auftreten von Branchio- bdella parasita Braun (sensu lat.). Siehe unten bei Ver- mes. A. Luther. S. 113-114. Die Krebspest in der Lojo-Gegend, Regio aboénsis. Im Spät- sommer 1909 wurden hier und da an den Ufern des Lojo-Sees tote Flusskrebse beobachtet, desgleichen, aber in grösserer Anzahl, im Hochsommer 1910. Mitte Juli 1910 waren die Krebse so dezimiert, dass stellenweise in einer Nacht nicht ein einziger Krebs an Plätzen erhal- ten wurde, wo friiher in einer Nacht Hunderte von Krebsen gefangen worden waren. Ganz öder fast ganz ausgerottet war der Krebsstamm im Lojo-See, im Puu- järvi-See, in fast allén kleinen Seen und Sumpfen in Lojo, Karislojo und Sammatti und in den Bächen und Fliissen, die mit den genannten Gewässern kommunizie- ren. Die Lojo-Gewässer waren aller Wahrscheinlichkeit nach durch Fanggeräte infiziert, die aus schon infektier- ten Gewässern in Tavastland nach Lojo gebracht worden waren. In der Tat wurden Krebse auch im Sommer 1910 in unverminderter Anzahl in einigen Seen gefan- gen, wo ein Verbot gegen freies Fischen aufrecht erhalten worden war. Runar Forsius. S. 114 — 115. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 233 Mollusca. Vermischte Notizen. Acanthinula harpa Say. Fiir diese Art, die bisher aus Alan- dia nur von einem Fundort (Kirchspiel Jomala, Kasber- get) bekannt war, wurden daselbst 5 neue Fundstätten konstatiert. Sie ist nach Vortr. als in Alandia allge- mein verbreitet anzusehen und wurde von ihm regel- mässig beim Suchen an geeigneten Ståndorten, d. h. in Wäldern mit Myrtillus nigra, gefunden. Sie ist ferner boreal und fehlt in ganz Siid-Finland und zum grossen Teil auch in Mittel-Finland. Das Auftreten in Alandia findet nach Vortr. seine Erklärung in der schon von Luther hervorgehobenen Annahme, dass die Art hier als ein Relikt aus kälteren Perioden zu betrachten ist (wie in der Flora Cryptogramme crispa L.). V. A. Kor- venkontio. S. 116 — 117. Neritina fluuiatilis L. Kommt auf den Åland-Inseln im Siiss- wasser vor (in 7 Seen gefunden). Bisher war die Art in Finland ausschliesslich im Meere beobachtet worden. Sie meidet hier sogar die Brackwassergebiete der Fluss- miindungen. Ausserhalb der Grenzen Finlands tritt sie bekanntlich meist als typische Fluss- öder Siisswasser- form auf. Diese Umstände veranlassten Luther zu der Annahme, dass vermutlich in erster Linie die Kalkarmut der finländischen Binnen-Gewässer die Ursache der er- wähnten Erscheinung sei. Diese Ansicht findet nun, o nach Vortr., in den in Åland gemachten Beobachtungen eine neue Stiitze. Der Boden daselbst ist nämlich re- lativ reich an Kalk, was ohne Zweifel den Kalkgehalt der Gewässer vergrössert und somit Neritina giinstigere Voraussetzungen zum Gedeihen darbietet. Das Auftreten der Schnecke im Inneren der Inseln in abflusslosen Kleinseen (Kirchspiel Saltvik, Toböle-See) beweist, dass sie hier während langer Zeit vom Meere abgeschieden gelebt hat. Die Schalen der Siisswasserformen sind zum Teil bedeutend grösser und dicker als diejenigen der in 234 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. benachbarten Meeresbuchten lebenden, häufig auch stark korrodiert. V. A. Korvenkontio. S. 117. Unio und Anodonta in Alandia. Die Gattung Unio fehlt ganz in Alandia, was zum Teil vom Fehlen strömender Fliisse abhängig sein diirfte. Die Gattung Anodonta ist durch die Form cygnea cellensis vertreten, von der mehrere Lokalrassen unterschieden werden können; sie ist ganz allgemein in den Susswasserseen verbreitet und tritt auch in den Brackwasserbuchten des Meeres auf. V. A. Korvenkontio. S. 117. Marino, Schalenablagerung in Lappland; Pfeilspitze aus der Steinzeit. Im Sommer 1910 wurde am Pasvik-Flusse in Lapponia inarensis, etwa 2 Meilen von der Eismeerkiiste, eine reiche marine Schalenablagerung gefunden. Die Ablagerung ist an einer kleinen Bucht am E-Ufer, ein wenig unterhalb der Stromschnelle Holmfossen und in der Nähe des Sees Klistervandet, gelegen. Sie befindet sich einige dm höher als der Klistervandet, der wieder etwa lim iiber d. M. liegt, und unmittelbar unter dem mit Kiefern und Birken bewachsenen Waldboden. Die Mächtig- keit ist gering, und im oberen Teile kommen recht grosse, durch Wellen abgerundete Steine vor. Die Schalenreste (29 Arten) sind von Herrn Doktor N. Knipowitsch in S:t Petersburg bestimmt worden und werden S. 175 — — 176 aufgezählt; hier auch die Erörterung des Herrn Kni- powitsch iiber den Fund. — In der Schalenablagerung wurde eine nicht vollendete Pfeilspitze (Fig. S. 177) aus feinkörnigem Quarz gefunden, derer Länge 78 mm und Breite 32 mm war. Nach Herrn Doktor J. Ailio diirfte sie der vierten Periode der Steinzeit, zirka 2,000 Jahre v. Chr., entstammen. Aus dem Funde geht hervor, dass derartige Geräte weit oben in Lappland angefertigt wur- den. Harald Lindberg. S. 174—178. Neu f ii r das Gebiet. Buliminus obscurus Mull. Wurde am 13. Juli 1910 in Alan- dia, Saltvik Toböle, Insel Lindholmen, nicht ganz spär- Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 235 lich angetroffen. Diese bisher nicht sicher aus Finland bekannte Art kam hier am trocknen Abhang und auf der Höhe eines von Linden und Eschen bewachsenen Hiigels vor, speziell am Fusse der Eschen zwischen totem Laub und Ästen. Die Molluskenfauna war hier iiber- haupt sehr reich; u. a. kam Myalinia cellaria Mull. reich- lich vor. V. A. Korvenkontio. S. 115 — 116. Wichtiger neuer Fundort. Valvata piscinalis Mull. Alandia, Geta Ramsviken, in etwas brackischem Wasser, nur 2 Individuen (einziger Fund- ort in Alandia; anderswo in Finland ziemlich verbreitet). V. A. Korvenkontio. S. 117. Vermes. Vermischte Notizen. Aeolosomatidae und Naididae. Ein Verzeichnis von 24 Arten der genannten Familien, die in Nylandia in der Gegend der Zoologischen Station Tvärminne sowie in den Um- gebungen von Helsingfors (einige Exx. auch in Alandia) eingesammelt waren, wird vom Fräulein Stud. Dagmar To i von en gegeben. Die meisten der aufgezählten Ar- ten leben in siissem Wasser. Auch im Brackwasser wurden gefunden: Aeolosoma tenebrarum, Chaetogaster diaphanus, Ch. crystallinus, Ch. langi, Ch. limnaei, Stylaria lacustris, Nais elinguis, N. variabilis und Paranais unci- nata. Im Wasser mit stärkerem Salzgehalt wurden nur 3 Arten beobachtet: Chaetogaster limnaei (Tvärminne Långskär, Salzgehalt 5,6 — 5,7°/oo)> Stylaria lacustris und Chaetogaster diaphanus (Helsingfors Pörtö). S. 15 — 21. Branchiobdella parasita Braun (sensu lat.). Wurde in den Som- mern 1900 und 1901 auf Astacus fluviatilis aus demLojo- See in der Regio aboénsis mehrmals und in reichlicher Menge angetroffen. Später noch ein paar mal auf Fluss- krebsen beobachtet, die auf dem Märkt in Helsingfors eingekauft waren. Schon von Spoof in „Notes about 236 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. some in Finland found species of non parasitical worms", Åbo 1889, S. 17, aus Finland erwähnt, jedoch ohne nä- here Fundortsangabe. — Auch wurden vom Vortr. Eier- kapseln vorgelegt, die aller Wahrscheinlichkeit nach zur selben Art gehörten und an in Helsingfors gekauften Flusskrebsen von Herrn Stud. Åke Lauri n gefunden worden waren. — A. Luther. S. 113—114. Tetracotyle percae fluviatilis v. Linst. Mehrere Zehnten von Cysten bei einem einzigen Barsche. Durchmesser der Cysten 0,5—0,6 mm, derjenige des Tieres 0,45— 0,si mm. Diameter des Mundsaugnapfes 0,oe und des Bauchsaug- napfes 0,09 mm. Siehe ferner oben bei Pisces, S. 218. V. Jääskeläinen. S. 33—34. Neu fur das Gebiet. Oligochaeta: Aeolosoma tenebrarum Veyd., Äe. headleyi Bedd., Nais variabilis Piguet, Aulophorus furcatus Oken, Pristina tentaculata Piguet, Dero perrieri Bousf., Paranais uncinata Örst. Dagmar Toivonen. S. 15—21. Tetracotyle percae fluviatilis v. Linst. Karelia ladogensis, in der Gegend von Sortavala. Vgl. oben V. Jääskeläinen. Protozoa. Vermischte Notizen. Menneguya psorospermica Thél. Wurde als Parasit bei Esox lucius beobachtet. Durchmesser der sphärischen Cysten 3,i mm, Länge der Myxosporidien im Durchschnitt 0,026 mm. Siehe ferner oben bei Pisces. V. Jääskeläinen. S. 34. Henneguya zschokkei Gurley. Parasit bei Salmo alpinus L. Siehe oben bei Pisces. V. Jääskeläinen. S. 34. Neu fur das Gebiet. Henneguya psorospermica Thél. Karelia ladogensis. Vgl. oben V. Jääskeläinen. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 237 II. Botanik. Reiseberichte. Herr Student Widar Brenner erstattet Bericht iiber eine Reise nach dem sudöstlichen Kuusamo im Sommer 1908. S. 104—109. Plantae vasculares. Systematische Notizen. Carex rotundata. Nach Herrn Doktor H. Lindberg muss C. rotundata, die friiher in Finland mit C. rostrata ver- einigt wurde, als eine spezifische, gute Art gelten. Vortr. hatte mehrmals beide Arten auf denselben Stellen ge- sehen, und es war immer leicht gewesen, dieselben auf Grund mehrerer konstanter und guter Merkmale aus einander zu halten. S. 53. Glyceria maritima. Einige am Weissen Meere gesammelte Exemplare, die friiher als Gl. distans f . pulvinata bestimmt waren, haben sich als Gl. maritima erwiesen. A. Palm- gren. S. 14. Glyceria suecica. Einige Exx. vom Ufer des Weissen Mee- res, von Nyländer im J. 1843 eingesammelt, die bisher als Gl. maritima aufgefasst waren, erwiesen sich als Gl. suecica angehörig. A. Palmgren. S. 14. Hieracium cuspidifolium i. breviusculum n. f. M. Brenner. S. 37. Linnaea borealis. Eine neue Form beschreibt Herr Rektor M. Brenner. S. 36—37. Taraxacum Kuusamoénse. Eine Diagnose dieser Form gibt Herr Cand. Phil. A. Palmgren. S. 41. Trifolium hybridum f. coloratum n. f. M. Brenner. S. 37. Neu fur das Gebiet. Aira glauca. Lapponia ponojensis: Nyländer, Fellman, Brenner, Montell. Wurde bisher mit Aira alpina ver- 238 libersicht der wichtigeren Mitteilungen. wechselt, die jedoch nur aus Lapponia enontekiensis, inarensis, imandrensis und tulomensis im Herbarium des finländischen Universitätsmuseums vertreten ist. A. Palm- gren. S. 12—14. Carex digitata var. pallens. Von Herrn Cand. Phil. Alvar Palmgren vorgelegt. S. 53. Linnaea borealis f. leucoloba Brenn. Nylandia, Ingå. M. Bren- ner. S. 36—37. Polygonum lapathifolium X persicaria. Nylandia, Helsingfors. M. Brenner. S. 38. Taraxacum-Formen : T. Gelertii Raunk. Nylandia, Ekenäs: E. Häyrén. S. 9 — 10. — Satakunta: Bruno Florström. S. 55. T. unguiculosum Lindb. fil. et Palmgr. Alandia: A. Palmgren. S. 14 — 15. T. acutidens Lindb. fil. Lapponia kemensis, Muonio. — T. Kittilense Lindb. fil. An mehreren Orten in Fin- nisch-Lappland. — T. sagittatum Lindb. fil. Lapp. ke- mensis, Kittilä; Ostrobothnia kajanensis, Suomussalmi (O. Kyyhkynen). — T. guttulatum Lindb. fil. Lapp. kemensis, Kittilä (Vortr. und G. Lång); Ostrobothnia kajanensis, Suomussalmi (O. Kyyhkynen); Ostrobothnia media, Lappajärvi (A. L. Backman); Savonia australis, Savitaipale (H. Buch). — T. molle Lindb. fil. Ostrobothnia kajanensis, Suomussalmi (O. Kyyhkynen). — Harald Lindberg. S. 35—36. T. trilobatum Palmgr. und T. conforme Palmgr. Alan- dia: A. Palmgren. S. 42. T. lucidum Dahlst. Satakunta, Björneborg: Bruno Florström. S. 71. T. cuspidatum Markl., T. submaculosum Markl, T. subtile Markl., T. assurgens Markl., T. Karelicum Lindb. fil. et Markl., T. undulatum Lindb. fil., alle in Karelia ladogensis im Sommer 1910 eingesammelt. G. Mark- lund. S. 90. T. Ostrobottnicum Lindb. fil. Ostrobothnia borealis, Gegend von Oulu. M. E. Huumonen. S. 90. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 239 T. chloroleucum Dahlst. und. T. cyanolepis Dahlst. Satakunta, Björneborg Räfsö. — T. croceiflorum Dahlst. Satakunta, Björneborg. — B. Florström. S. 112. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Allium ursinum. Alandia, Kökar Brunskär: Nandor Jo- hansson. S. 53. Asperula odorata. Tavastia australis, Pälkäne: Karin Aström. S. 160. Carex livida. Regio aboénsis, Bjärnå: H. Rancken. S. 160. C. remota. Alandia, Eckerö Storby: Bruno Florström. S. 54. Centaurea scabiosa. Kuusamo Mattila: Widar Brenner. S. 107. Festuca elatior. Kuusamo Mattila, als Ackerunkraut im Jahre 1908 beobachtet: Widar Brenner. S. 107. Galium triflorum. Kuusamo, Somerojoki: Widar Brenner. S. 108. Glyceria suecica. Am Ufer des Weissen Meeres: Nyländer nach A. Palmgren. S. 14. Lychnis alpina. Regio aboénsis, Bjärnå: H. Rancken. S. 160. Myriophyllum verticillatum f. intermedia. Savonia australis, Willmanstrand Kaukas. Th. Saelan. S. 33. Poa irrigata. Nylandia, Ingå, 3 Lokale. M. Brenner. S. 38. Potamogeton filiformisXvaginatus (det. O. Hagström). Lap- ponia kemensis, Kuolajärvi Kutsanjoki Karjalansuvanto: E. af Hällström. S. 90. Stellaria uliginosa. Kuusamo Vihtavaara: Widar Brenner. S. 107. Taraxacum -Formen: T. opacum Dahlst. Ostrobothnia borealis, Lapponia kemensis und Lapponia inarensis. — T. Kuusamoense Lindb. fil. et Palmgr. Lapponia kemensis, Kittilä Sirkan- kylä. — T. remotijugum Lindb. fil. Häufig in Lappland. Scheint eine der verbreitetsten und ältesten Arten in Finland zu sein. Speziell von der Stadt Kuopio nach 240 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Norden verbreitet, im Siiden selten. — T. Hjeltii Dahlst. Lapp. kemensis, Kolari und Muonio. — T. intricatum Lindb. fil. Lapp. kemensis, Orajärvi. — Harald Lind- berg. S. 35—36. Taraxacum -Formen aus Kuusamo. A. Palmgren. S. 39—42. Vgl. Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 36, S. 15. Neu fur Satakunta: T. crassipes Lindb. fil., T. dupli- dens Lindb. fil., T. fasciatum Dahlst., T. hamatum Raunk., T. latisectum Lindb. fil., T. longisquameum Lindb. fil. — Neu fur das finländische Festland, in Satakunta gefun- den: T. biforme Dahlst., T. brevisectum Palmgr., T. cor- datum Palmgr., T. dilatation Lindb. fil., T. laciniosum Dahlst. — Bruno Florström. S. 55. T. alatum Lindb. fil., T. pectinatiforme Lindb. fil., T. semiglobosum Lindb. fil. Satakunta. Bruno Florström. S. 71. Verwildert öder eingeschleppt. Lepidium apetalum. Tavastia australis, in der Stadt Heinola im Sommer 1909. Harald Lindberg. S. 53. Primula elatior. Nylandia, Ekenäs: L. Reuter. — Karelia ladogensis, Parikkala Ristimäki: T. Hannikainen. — Satakunta: Mela— Cajander. — Ostrobothnia kaja- nensis, Kajana: A. J. Malmgren. - - E. Häyrén. S. 7—8. Sedum Ewersii. Nylandia, Helsingfors. G. Pehr man. S. 38. Thlaspi alpestre. Zu den in Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 35, S. 163—166, und ibid. 36, S. 229, publizierten Fund- orten kommen jetzt noch folgende neue hinzu. — Ny- landia, Helsinge Degerö im Jahre 1897: F. W. Kling- stedt; Esbo im J. 1910: H. Lindberg. — Regio aboén- sis, Koski Väärlä 1910: H. Lindberg. — Satakunta, Birkala in der Nähe von Epilä 1909: Th. Grönblom. — Tavastia australis, Lammi zwei Fundorte 1909: A. L. Backman. — Savonia borealis, Kuopio Savilahti 1909: K. Linkola. — Die Art scheint sich also immer noch in Finland weiter zu verbreiten. E. Häyrén. S. 10 — 11. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 241 In der Gegend von Oulu (Uleåborg), Ostrobothnia borealis, ist die Art, die vor etwa zehn Jahren auf ei- ner dortigen Wiese zum ersten mal gefunden wurde, seitdem nach allén nahegelegenen Wiesen eingewandert. M. E. Huumonen. S. 11. Vicia melanops. Nylandia, Helsingfors Sörnäs: I. Forsius. S. 159. Monstrositäten und Formen. Campanula rotundifolia f. monstrosa. Bliite mit 15 Kelch- blättern, 17-zähliger Krone, etwa 16 Staubblättern und 9 Marken. Nylandia, Kyrkslätt. R. Gripenberg. S. 38. Mieracium cuspidifolium f. breviusculum Brenn. Nylandia, Ingå. M. Brenner. S. 37. Phleum pratense ff. monstrosae. a) Am Ende des Halmes zwei gleichstarke, gut entwickelte Ähren. b) Mehrere einzelne Ährchen mit Zwischenräumen. Nylandia, Ingå. M. Brenner. S. 38. Picea excelsa: Abweichende Formen: 1) Kombination von f.oligo- clada Brenn. mit f. virgata Jacq. und f. nodosa Brenn. aus Nylandia, Kirchspiel Ingå, Svartbäck Måsaholmen, Fig. 1. — 2) Typische virgata-Fichte aus Nylandia, Ingå, Fig. 2; schon in Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 30, S. 10 — 11, erwähnt. — 3) Zwei neue oligoclada-Exx. wurden im Kirchspiel Ingå, Svartbäck, beobachtet. 4) Proli- fikation bei einem Fichtenzapfen aus Nylandia, Ingå Skämö. Der Zapfen trägt an der Spitze einen Nadeln tragenden Jungtrieb; die Zapfenschuppen sind nach oben breit, abgerundet und ganzrandig. — M. Brenner. S. 21—23. Eine Sammlung Fichtenzapfen wird von Herrn Kand. Phil. A. Backman demonstriert, u. a. auch eine von ihm f. Blomqvisti benannte Form. S. 172. F. viminalis. Ostrobothnia media, Frantsila: J. J. Tuokkala. S. 160. — Kuusamo, Mustavaara: E. Häy- rén. S. 7. 16 242 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. F. virgata. Nylandia, Helsinge: E. Häyrén. S. 6. Platanthera bifolia. Die in Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 26, S. 3 — 4, mitgeteilte Diagnose der f. tricornis ist dahin zu berichtigen, dass die drei Sporne von einem der inne- ren Kelchblätter, und zwar der Lippe, und von den zwei äusseren Seitenblättern getragen werden. Die Bliiten sind also zygomorph. Ferner nehmen sie mit einseitig nach rechts gewundenen Fruchtknoten die ge- wöhnliche Stellung der Pl. bifolia-Bluten ein und weichen hierdurch, wie auch durch die Form und Länge der Sporne, von den von Sommier (Bull. d. Soc. bot. Ital. 1898) und Hemsley (Journ. Linn. Soc. 38, N:o 263) beschriebenen tricalcarata-F 'ormen ab und stehen inter- mediär zwischen jenen und dem Typus da. Als echte Peloria-Formen mit Spornen auf den drei inneren Kelch- blättern biidet Hemsley zwei Bliiten ab (Journ. Linn. Soc. 38, N:o 267), und eine ebensolche Form ohne Lippe und Sporne stellen die 10 Bliiten eines von A. N. Arppe in Savonia australis, Taipalsaari, gefundenen Exemplares dar (Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 18, S. 235). Zwischen der letztgenannten Form und der normalen einsporni- gen steht ein von K. Ståhlberg in der Gegend von Kuopio, Savonia borealis, gefundenes Ex. mit 16 Bliiten, von weichen drei 3 — 8 mm länge Sporne trägen, wäh- rend die iibrigen ohne Sporne sind. Nach Verf. sind alle diese Abweichungen als monströs aufzufassen. M. Brenner. S. 23—27. Trifolium hybridum f. coloratum. Nylandia, Sibbo. G. Pehr- man. S. 37. Trifolium repens f. monstrosa. Die inneren Bliiten in einigen Köpfchen mit aufrechten Stielen, die 3 — 5-mal länger als die zuriickgebogenen Stiele der äusseren Bliiten und bis 10-mal länger als die Kelchröhre sind, in anderen Köpfchen desselben Individuums odersogarin demselben Köpfchen zu typischen kurz- öder langgestielten Blättern umgebildet. Nylandia, Ingå. M. Brenner. S. 37 — 38. Typha latifolia f. didyma, Nylandia, Ingå. M. Brenner. S. 37. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 243 Vaccinium myrtillus f. leucocarpa. Nylandia, Ekenäs Österby: O. Wikholm. — Fernere 7 Fundorte in Finland sind von Herrn Kand. E. Häyrén S. 8—9 verzeichnet. Vermischte Notizen. Pflanzenfossilien in geschichtetem Eismeerton. Im Sommer 1910 wurden zwei Dryas-BYåtter, einige Steine von Em- petrum nigrum, Blätter einer Polytrichum- Art und ein Fruchtschlauch einer Carex-Art in typischem geschichte- tem Eismeerton gefunden. Der Fundort ist in Finnisch- Lappland im Kirchspiel Enare, Dorf Kyrö, unweit der Mundung des Flusses Ivalojoki in den Enare-See, zirka 115 m iiber d. M., gelegen. Harald Lindberg. S. 4 — 5. Die Taraxacum- Flora in Finnisch-Lappland ist derjenigen in Siid-Finland ganz unähnlich und speziell reich an Pollen entbehrenden Arten. Harald Lindberg. S. 35 — 36. Uber das Fehlen des Pollens bei Taraxacum gab Herr Doktor Harald Lindberg einige Notizen. Beim Kultivieren von T. canaliculatum im Botanischen Garten in Helsing- fors wurde festgestellt, dass aus derselben Wurzel Köpfchen ohne und solche mit spärlichem öder reich- lichem Pollen sich entwickeln. Dieses Verhältnis wurde auch bei T. rubicundum und T. croceum beobachtet. Ausser diesen Arten treten in der Natur auch die fol- genden sowohl mit als ohne Pollen auf: T. fulvum, T. laetum, T. biformatum und T. remotijugum. Nach Vortr. darf man daher bei Arten, die diese Eigenschaft aufwei- sen, nicht nur auf dieses Merkmal hin Subspezies auf- stellen. S. 36. Alchemilla subcrenata war die einzige in der Gegend von Oulu (Uleåborg) beobachtete Alchemilla- Art M. E. Huu- monen. S. 90. Potamogeton filiformis X vaginatus aus Lapponia kemensis, Kirchspiel Kuolajärvi (vgl. oben, S. 239). Der Fund ist von besonderem geographischem Interesse, da die Eltern nicht mehr auf dem Fundplatz zu finden sind und P. 244 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. vaginatus in Finland heutzutage auf den nördlichen Teil des Bottnischen Meerbusens beschränkt ist. Harald Lindberg. S. 90—91. Elymus arenarius in Lappland. Herr Cand. Phil. Thore Fries begleitete Verf. am 29. Juli 1910 zum Flusse Kummaeno in Schwedisch-Lappland, wo am rechten Ufer etwa 2 km oberhalb des Ausflusses in den Könkämäeno (Muonio-Fluss) und ungefähr ebenso weit vom Siidende des Sees Kilpisjaur in Lapponia enontekiensis, also in der Nähe der finländischen Grenze, Elymus arenarius reichlich auf mehreren Flugsandhiigeln vorkommt. Die Art schien hier gut zu gedeihen. Da der Fundplatz zirka 470 m iiber d. M. gelegen ist, ist Verf. der Ansicht, dass Ely- mus hier nicht als ein Meeresuferrelikt betrachtet wer- den känn. Ferner wäre Elymus nach Verf. von hier mit dem Flusswasser im Friihling nach Ylimuonio in Lapponia kemensis getrieben worden, wo er friiher gefunden worden ist. J. Montell. S. 95—96. Musci. Seltenheiten. Wichtigere neue Fundorte. Bryum purpurascens. Satakunta, Björneborg Ytterö (det. V. F. Brotherus): E. Häyrén. S. 6. Sphagnum Lindbergii. Regio aboénsis, Bjärnå: H.Lindberg. S. 160. Lichenes. Neu f ii r das Gebiet. Cladonia glauca. Nylandia, Kyrkslätt: G. Lång. S. 89. — Ostrobothnia borealis, Kempele: M. E. Huumonen. S. 72. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Alectoria bicolor. Regio aboénsis, Turku (Åbo) Hirvensalo und Parainen (Pargas) Bodnäs: K. Linkola. S. 112. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 245 Cladonia fimbriata f. subcornuta. Ostrobothnia borealis, Oulu (Uleåborg): M. E. Huumonen. S. 72. Nephroma arcticum und Peltigera scabrosa sind in den Ge- genden von Turku (Åbo) und Parainen (Pargas), Regio aboénsis, ziemlich häufig. K. Linkola. S. 113. Solorina spongiosa. Regio aboénsis, Parainen Malmi (Par- gas Malm). Savonia borealis, Kuopio Puutosmäki. - K. Linkola. S. 112. Fungi. Vermischte Notizen. Rhizopogon roseolus. Regio aboénsis, Dalsbruk: E. Qvarn- ström. — Satakunta, Kumo: H. Rancken. - H. Ranc- ken. S. 4. Der in der Sitzung im März 1908 vorgelegte Pilz (Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 34, S. 112 und 222) ist nicht Rh. luteolus, sondern Elaphomyces granulatus. H. Rancken. S. 4. Siehe auch unter Zoologie, S. 214. Polyporus lucidus. Nylandia, Esbo: R. Frey. S. 160. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 1 oktober 1910. Sid. Palmen, J. A. Minnesord öfver A. J. Siltala 2 Forsius, Runar. Tre bladsteklar 3 R a n c k e n, H. Rhizopogon roseolus och andra try f f elliknande svampar 4 Lindberg, Harald. Ny finsk förekomst af fossila glaciala växter 4 Reuter, O. M. Homalomyia-larver i människans tarmkanal. . . 5 Häyrén, Ernst. Anmärkningsvärda växtfynd 6 Vctccinium myrtillus L. f. leucocarpa Dum. från Ekenäs 8 Taraxacam Gelertii Raunk. från Ekenäs 9 Notiser om Thlaspi alpestre L 10 Huumonen, M. E. Thlaspi alpestre Oulun seuduilla 11 Palmgren, Alvar. Aira alpina L. och Aira glauca Hn. i Finland 12 Botaniska meddelanden 14 Toivonen, Dagmar. Bidrag till kännedomen om södra Finlands vattenoligochaetfauna 15 Brenner, M. Abnorma granar (Picea excelsa (Lam.) Link) i Ingå 21 Abnorma blommor hos Platanthera bifolia (L.) Rchnb. . . 23 Enwald, K. H., ja Lönnbohm, O. A. F. Metsäsopulin (Myodes schisticolor Lillj.) esiintymisestä Kuopion seuduilla . . 27 Mötet den 5 november 1910. Koponen, J. S. W. Myodes schisticolor Ruovedeltä 32 Järvi, T. H. Phalacrocorax carbo Tervolan pitäjästä 32 247 Sid. Le van der, K. M. Nucifraga caryocatactes från Kuhmoniemi. . . 32 Wegelius, A. Deilephila nerii L. funnen i Björneborg 32 Upupa epops L. från Björneborg 33 S se lan, Th. Myriophyllum verticillatum L. f. intermedia Koch från södra Savolaks 33 Jääskeläinen, Viljo. Suomelle uudet kalaloiset Laatokasta . . 33 Hyponomeuta padi Zll. tuhohyönteisenä Sortavalassa . . 35 Lindberg, Harald. Tara xacum-f ormer från finska Lappmarken 35 Korgar med och utan pollen hos samma Taraxacum- stånd 36 Brenner, M. Nya eller annars anmärkningsvärda fröväxter . . 36 Palmgren, Alvar. Taraxacum-f ormer från Kuusamo 39 Nya Taraxacum -former från Åland 42 Sahlberg, J. Fyra för vår fauna nya Coleoptera, funna i trakten af Helsingfors i oktober 1910 42 Mötet den 3 december 1910. Le vänder, K. M. Djur- och växtreservation i hufvudstadens närhet 52 Lindberg, Harald. Lepidium apetalum, en för floran ny adven- tivväxt 53 Carex rotundata en egen, god art 53 Palmgren, Alvar. Carex digitata var. pallens 53 Johansson, Nandor. Allium ursinum från Kökar 53 Poppius, B. Abnorm gäddskalle från Enare 53 Linnaniemi, Walter M. Phalacrocorax carbo L. pesinyt Laato- kan rantamilla 53 Sahlberg, J. Pedincus depressus Hbst från Sibbo 54 Florström, Bruno. Anmärkningsvärda fanerogamfynd .... 54 Sundvik, Ernst Ed v. Iakttagelser angående humlorna .... 56 Sahlberg, J. Några för vår fauna nya och mindre kända aleo- charider 58 Mötet den 4 februari 1911. Ruotsalainen, A. Sisälmysloismatojen levenemisestä ja esiinty- misestä Helsingin lapsissa 71 Florström, Bruno. Taraxaca från Satakunta 71 Huumonen, M. E. Cladonia glauca Floerk. ja Cl. fimbriata f. sub- cornata Nyl 72 Wuorentaus, Y. Huomattavia Hemiptera-löy töja 72 Ruoranen, A. R. Verzeichnis von in Nord-Tavastland gesammel- ten Hydrachniden 73 248 Sid. Forsius, Runar. Zur Kenntnis einiger Blattwespen und Blatt- wespenlarven 77 Mötet den 4 mars 1911. Lång, G. Cladonia glauca från Kyrkslätt 89 Marklund, G. Taraxacum-former från Ladoga-Karelen .... 90 Forsius, Runar. Lef vande exemplar af Lophyrus sp. och Ce- phus infuscatus 90 v. Essen, C. L. Två för Finland nya parasitsteklar 90 Huumonen, M. E. Kertomus kasvitieteellisistä havannoista Oulun seuduilla v. 1910 90 Lindberg, Harald. Potamogeton filiformis X vaginatus från Kuolajärvi 90 Frey, R. Dipterologiska notiser 91 S uomalainen, E. W. Rantakana, Rallus aquaticus L 92 Pullokala, Liparis lineatus ( Lepech.) Suomen sisäsaaristossa 94 Montell, Justus. Ett anmärkningsvärdt fynd af Elymus arenarius 95 Poppius, B. Eine neue Lygus- Art aus Finland 96 Forsius, Runar. Zur Kenntnis einiger aus Blattwespenlarven erzogener Schlupfwespen 98 Brenner, Widar. En botanisk resa till sydöstra Kuusamo . . 104 Mötet den 8 april 1911. Le van der, K. M. Upupa epops L. iakttagen i Sakkola 111 Sahlberg, J. Machilis polypoda från Helsingfors-trakten .... 112 Florström, B. Tre för Finland nya Taraxacum-former .... 112 Linkola, K. Pari alueellamme harvinaista jäkälää 112 Luther, A. Branchiobdella parasita Braun i Finland 113 Forsius, Runar. Om kräftpesten i Lojotrakten 114 Korvenkon tio, V alio A. Tutkimusmatkasta Ahvenanmaalla 1910 115 Reuter, O. M. Om de palearktiska arterna af hemiptersläktet Notostira Fieb 118 Sahlberg, J. Uttalande om Notostira-f ormer 128 Reuter, O. M. Diskussion rörande Notostira 129 Mötet den 6 maj 1911. B rotherus, V. F. Andra centurien af Bryotheca Fennica . . . 130 Fabri ti us, R. Anmärkningsvärda Microlepidoptera från Saltvik 130 249 Sid. Reuter, Enzio. Upplysning om Microlepidoptera 130 v. Essen, C. L. Fjärilkokonger från fågelholk 130 Berättelse öfver entomologisk resa till Karelia ladogensis 131 Palmgren, Rolf. Meddelande om Loxia curvirostra 131 Palmen, J. A. I Finland 1879—1908 dödade rofdjur 131 Luther, A. Fynd af Kissa tridactyla (L.) 131 Reuter, O. M. De palearktiska arterna af vägglusfamiljen (Ci- micidae) 132 De inom Östersjöbäckenet funna Aphelocheirus-Sirtevna. . 140 Årsmötet den 13 maj 1911. Forsius, R. Berättelse öfver biologiska bladstekelstudier 1910. 171 Poppius, Alfred. Apparat för uppblåsning af fjärillarver och luppstativ för insektundersökningar 171 Backman, A. Kotteformer hos Picea excelsa 172 Forsius, Runar. Sen äggkull af Scolopax rusticola 172 Luther, A. Zoologiska meddelanden 173 Lindberg, Harald. Ett fynd af pilspets från stenåldern i ma- rint skalgrus vid Pasvik älf, cirka två mil från Is- hafskusten 174 Forsius, Runar. Uber einige Diprion (Lophyrus Latr.)- Arten . 178 Tjänstemännens årsredogörelser. Ordförandens årsberättelse 143 Skattmästarens årsräkning 156 Botanices-intendentens årsredogörelse 157 Zoologie-intendentens årsredogörelse 160 Bibliotekariens årsberättelse 169 Bulletin bibliographique 184 tibersicht der wichtigeren Mitteilungen 1910—1911 214 Ab = Regio aboénsis Kton = Al = Alandia Ks Ik = Isthmus karelicus Ksv Ka = Karelia australis Le Kb = Karelia borealis Li Kk = Karelia keretina Lim = Kl = Karelia ladogensis Lkem^ Kol = Karelia olonetsensis Lmur: Kon = Karelia onegensis Lp Kpoc = Karelia pomorica occidentalis Lt Kpor = Karelia pomorica orientalis Lv Karelia transonegensis N Kuusamo Oa Karelia svirensis Ob Lapponia enontekiensis Ok Lapponia inarensis Orn Lapponia Imandrae Sa Lapponia kemensis Sb Lapponia murmanica St Lapponia ponojensis Ta Lapponia tulomensis Tb Lapponia Varsugae Nylandia Ostrobothnia australis Ostrobothnia borealis Ostrobothnia kajanensis Ostrobothnia media Savonia australis Savonia borealis Satakunta Tavastia australis Tavastia borealis MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. TRETTIONDESJUNDE HÄFTET 1910—1911. MED EN KARTA OCH FYRA FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. ♦J**- HELSINGFORS 1911. Publications de la Societas pro Fauna et Flora Fennica en vente chez Edlundska bokhandeln (les Fréres Hjorth), Librairie, a Helsingfors. Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar: 8:de häftet (1864—69, 1882) å Fmk 2 9:de 10:de ll:te lite I3:de 14:de (1868). . (1869). . (1871) . . (1874) . . (1871—74) (1875) . . 50 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica: Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. I II III IV V VI VII VIII IX X XI XII XIII XIV XV XVI Vol. XVII Vol. XVIII Vol. XIX Vol. Vol. Vol. ■Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. Vol. XX 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 (1875 (1881- ( 1886— (1887) 1,1—111 (1889— (1890) (1890- (1893 (1894) (1895) (1894- (1897) (1897- ( 1898- (1897- (1898- (1899- (1900) ( 1900- (1901- (1901- (1901 (1909) (1903— (1903— (1905- (1905 (1906- (1904- (1908- (1909) 77). 85). 88). (1888- ■90.) . 93). 94).' 95). 98). 99). 1900) ■99) . 1900) 1901) 1902) 1902) 1902) 1904) 1904) 1906) 1906) 1908) 1906) 1909) 95 å Fmk 10 8 10 10 6 15 10 10 12 10 12 8 8 8 10 8: 9 7 9 7 8 7 13 6 10 12 12 10 8 6 9 10 50 50 28:de 29:de 30:de 3}:sta 32:dra 33:dje 34:de 35:te 36:te 37:de (1901- (1902- (1903 (1904- (1905- (1906- (1907- (1908 (1909 (1910 -1902) -1903) 1904) 1905) 1906) 1907) -1908) 1909) 1910) 1911) Fmk 1 2 2 2 Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica: l:sta häftet (1876) . 2:dra „ (1878) . 3:dje „ (1878). 4:de „ (1878) . 5:te „ (1880) . 6:te „ (1881) . 7:de „ (1881) . 8:de „ (1881) . 9:de „ (1883) . 10:de „ (1883) . ll:te „ (1885) . 12:te „ (1885) . 13:de „ (1886) . 14:de „ (1888) . 15:de „ (1889) . 16:de „ (1891) . 17:de „ (1892) . 18:de „ (1892) . 19:de „ (1893) . 20:de „ (1894) . 21:sta „ (1895) . 22:dra „ (1896) . 23:dje „ (1898) . 24:de „ (1897—98) 25:te „ (1898—99) 26:te „ (1899—1900) 27:de „ (1900 1901) 2 3 2 2 2 2 2 3 3: 3: 3: 3: 3: 3: 1: 1: 1: 1: 2 2 1 2 2 1 2 2 2 2 2 2 15 2 Herbarium Musei Fennici: I. Planta? vasculares (1889) å Fmk 3: II. Musci (1894) , „ 1:50 Festschrift fur Palmen. I — II. (1905—1907) . . . .å Fmk 40: Pris 2: Fmk. \ MBL WHOI LIBRARY UH nip g