lllllli Éil Ä Ii ! i i ii' 111 '•'Hr lilllli lliljiil ihfllflill i MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. . FYRATIONDETREDJE HÄFTET 1916—1917. MED TRE PLANSCHER, EN KARTA OCH NIO FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. •>*<• HELSINGFORS 1917. HELSINGFORS 1917 SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI Societas pro Fauna et Flora Fennica 1916—17. Ordförande: professor J. A. Palmen; vice-ordförande : professor K. M. Levander; sekreterare: docent H. Federley, t. f.: docent A. Palmgren; skattmästare: doktor V. F. Brothe- rus; bibliotekarie: professor E. Reuter; intendenter: för de zoologiska samlingarna:] doktor R. B. Poppius, t. f.: ama- nuens K, E. Ehrström; för de botaniska samlingarna: doktor H. Lindberg. Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor K. M. Le- vander, professor Fr. Elfving, doktor V. F. Brotherus, pro- fessor E. Reuter, docent H. Federley, doktor H. Lindberg. — Suppleanter: professor A. K. Cajander, adjunkt W. M. Lin- naniemi. Mötet den 7 oktober 1916. Till medlemmar af Sällskapet invaldes fil. kand. P. N e- derström (föreslagen af professor K. M. Levander) samt studenter K. Abt (föreslagen af docent A. Luther), Håkan Lindberg (föreslagen af amanuens R. Frey) och I. Ölän- der (föreslagen af professor K. M. Levander). Till publikation anmäldes en afhandling af professor G. Schneider: Synopsis öfver de i östra, norra och mel- lersta Europas färskvatten fritt lefvande nematoderna. (Acta 44, N:o 5.) Docent H, Federley anmälde, att han såsom inne- 2 Mötet den 7 oktober 1916. hafvare af ett Roseiibergskt stipendium hade för afsikt att inom kort begifva sig utrikes, och anhöll i anledning häraf om befrielse från sin befattning såsom Sällskapets sekrete- rare äfvensom från ledamotskapet i dess Bestyrelse. An- hållan bifölls, och till t. f. sekreterare utsågs docent A. Pal m g ren. Professor J. A. Palmen gjorde följande meddelande: „Senaste vår hade jag glädjen för Sällskapet anmäla, att de ekonomiska svårigheter, som hotade afbryta tryckningen af vårt Samfunds skrifter, lyckligen blifvit undanröjda. Tillsam- mans med Finska forstvetenskapliga samfundet hade vårt Sällskap fått emottaga betydande och synnerligen välkomna understöd, nämligen af häradshöfding Axel Wasastjerna med fru 5,000 mk, A. B. Ki s s akoski.O. Y. 3,000 mk, A. B. Tornator genom konsul Eug. Wolff 1,000 mk, direktör F e r d. von W r i g h t 500 mk, doktor W. Rosenlew och fil. mag. E. Rosenlew 500 mk, firman Parviainen et Comp. 5,000 mk. Till detta belopp af 15,000 mk har efter årsmötet ännu influtit följande gåfvor: af Läskelä Bruks A. B. 5,000 mk, direktör Ernst Tilgmann 200 mk och direktör Victor Hoving 200 mk. Särskildt bör här tilläggas, att tre af de betydligaste gåfvorna lämnats af aktiebolag (Kissakoski, Parviainen et Comp., Läskelä) enligt beslut på dessas årsstämma på grund af förslag af direk- o tionsledamoten herr Mauritz Hallberg. A de båda samfundens vägnar ha varma tacksägelser uttalats för gåf- vorna, som satt dem i tillfälle att utan afbrott fortsätta sin verksamhet. Fördelningen af totalsumman 20,400 mk hafva de båda samfunden öfverlämnat åt en gemensam kommis- sion af tre personer, dr V. F. Brotherus, professor A. K. Ca- jander och mig, hvilka beräknat omfattningen af de skrifter, som nu befinna sig under tryckning eller föreligga i manu- skript anmälda, samt enats om att tilldela Societas pro Fauna et Flora Fennica 11,843 mk och Finska forstvetenskapliga samfundet 8,557 mk." Professor K. M. L e v a n d e r anförde, att han af lektor E. W. S u o m a 1 a i n e n i Björneborg mottagit ett medde- 7. X. 1916. Levander. — Lindberg. — Federley. - Grönblom. 3 lande af innehåll, att apotekare G. W. W i d b o m. (enligt uppgift åt Suomalainen) i juli år 1900 å Paskoluoto i Luvia skärgård anträffat några exemplar af stinksvampen, Phallus impudicus. Under nämnda äfvensom påföljande år hade ar- ten i ett par tre exemplar vidare anträffats å Södersund egendom i Luvia, växande vid landsvägen nära Sådö skepps- varf. Senare har arten icke anträffats. (Man jämföre Med- delanden 42, sid. 26—27.) Doktor Harald Lindberg förelade Sällskapet: Sche- dae operis quod inscribitur Plantae Finlandiae exsiccatae e Museo botanico Universitatis Helsingforsiensis distributae, fasc. IX— XX, N:ris 401—1,000, Helsingforsiae 1916, 166 sid., 8:0. Doktor Harry Federley lämnade följande medde- lande om några anmärkningsvärda fynd af Lepidoptera: „1) Pararge egeria var. egerides Stgr, iakttagen i Helsinge såväl på villan Humlevik i Tölö som vid Kallvik i Helsingfors östra skärgård. — 2) Pygaera anastomosis L. Larver af denna art anträffades senaste sommar till ett antal af ca 40 å en liten asp, växande å villan Sommarhem vid Kallvik. — 3) Acronycta fridens Schiff. Af denna art, som tidigare endast en gång observerats hos oss, nämligen af dr R. Fabritius i Bromarf, fann jag en larv å Simsalö i Sibbo sommaren 1914, en annan å villan Sommarhem vid Kallvik i augusti 1915." I anledning af herr Federleys meddelande önskade dispo- nent Th. Grönblom få anfördt, att Äcrongcta tridens i vårt land icke är så sällsynt, som hittills antagits. Äldre bestämningar af till släktet hörande arter hafva nämligen visat sig felaktiga, så äfven uppgifterna i Tengströms katalog och i A ros arbete „Suomen perhoset". Vid en af talaren hösten 1915 verkställd utredning af den inhemska faunans Acronycta-arter hade det framgått, att A. tridens redan för mycket länge sedan anträffats i landet, att dess utbredning här är vidsträckt, äfvensom att arten tydligen är den hos oss allmännaste af gruppen tridens-psi-cuspis, ehuru densamma tidigare hos oss ansetts för A. psi, hvilken 4 Grönblom. — Räsänen. - Hellen. 7. X. 1916. art åter, af de få fynden att döma, är den sällsyntaste af de trenne arterna. Maisteri Veli Räsänen näytti uuden, nimittämänsä naavajäkälän, Älectoria olivacea n. sp., jota hän oli tavan- nut Simosta vv. 1915 ja 1916. Yliopiston kokoelmissa on mainittua jäkälää vain 3 kppl. ennen kerättyinä, myöskin Ob-alueelta. Yksi on Hailuodosta M. Brennerin v. 1864 ottama (nimitettynä A. chalybaeiformis' eks\)\ 2 muuta on Alk- kulasta E. Nyländer in ottamia. — Jäkälän tuntomerkit ovut: Thallus pendulus, longit. 10 — 40 cm, ramoso-implexus, teres et passim lacunoso-impressus ut A Fremontii Tuck., color olivaceus vel castaneo-fuscus, humidus olivaceus. Soredia semper desunt. K — . Apo- thecia et sporae incognitae. Lichen humidus odorem Anthoxanthi odoratiferehabet. — Crescit in ramis pini in silvis apertis. Frequenter in par. Simo; etiam in Hailuoto et Alkkula lectus est. Vielä näytti maisteri V. Räsänen Simosta tavattuna Usnea florida f. sorediifera'n Arn. fertilisenä. Ennen ei ole täta muuten yleistä jäkälää tavattu Suomessa ja hyvin harvoin ulkomailla fertilisenä. — Apothecia juniora, lat, ca l.s mm; sporae 10 — 16 ,« longae et 4 — 6.5/^ crassae. Student W. E. Hellen meddelade, att borgmästare H. Söderman sommaren 1916 i Nystad och omnejd fun- nit Haliplus amoenus Oliv. {obliquus Fabr.), hvilken icke ti- digare med säkerhet har iakttagits i vårt land. I juni fann denne i sagda stad under en sten ett dödt exemplar, den 18 augusti fångade han 2 lef vande exx. och den 10 september 4 exx. på ett djup af \ — ^1 m vid stranden af Korssaari holme, c. 3 km utanför staden. Bottnen å fyndplatsen var beströdd med små stenar och bevuxen med Potamogeton filiformis. Insekterna infångades sent på eftermiddagen, vid skymningens inbrott, hvilket synes tyda på att arten i fråga är i rörelse om natten, såsom är fallet äfven med några andra vatteninsekter, t. ex. hvirfveldykaren Orechtochilus villosus, hvilken lefver i forsar och om nätterna söker sig upp till vattenytan, där den då ses lifligt röra sig omkring. Be- 7. X. 1916, Hellen. — Grönblom. — Öblom. 5 stämningens riktigket har bekräftats af professor J. Sahl- berg. — Maliplus amoenus upptages såsom möjligen före- kommande i Finland i C. R. Sahlbergs Insecta Fennica äfvensom i J. Sahlbergs katalog öfver Coleoptera. Arten skiljer sig från den närastående H. lineatus Aubé genom att thorax på hvardera sidan saknar längsintryckning, hvarjämte prosternum är kantadt. Dessutom är den svarta teckningen på elytra mera utpräglad. En af meddelaren företagen granskning af Universitetets /fa//p/us-samling har gifvit vid handen, att M. amoenus äfven är tagen på Åland, nämligen af mag. Å. Nordström i Föglö den 20 augusti 1906. Disponent Th. Grönblom meddelade, att han vid granskning af en lektor E. W. Suomalainen tillhörig fjärilsamling uppdagat en 9 af den från vårt fauna-område tidigare icke kända macrolepidopteren Leucania turca L., tagen i Kuopio år 1901 af herr Suomalainen. Exemplaret är öfverlämnadt till Universitetets samlingar. Arten är en- ligt Aurivillius i Skandinavien funnen på Sjaelland, i Östergötland och Västergötland. Vidare förekommer den i Livland, i Mellersta Europa till norra Italien, i Rumänien och östra Ryssland samt i mellersta och östra Asien ända till Japan. Student Francis Öblom förevisade tre för Finland nya cicadarier samt lämnade om dem följande uppgifter: „1) Stiroma germanica Matsum. Af denna intressanta ful- gorid har hittills endast 9 varit känd. Den beskrefs från Waidmannslust invid Berlin af professor M a t s u m u ra. Den 4 juli 1915 anträffade jag både 66 och $$ i Strömfors socken på en starräng vid Kymmeneälf. — 2) Idiocerus frontalis Melich. Ett ex. har af mig anträffats på Salix bicolor invid Ekenäs. Vidare är arten funnen af prof. J. Sahlberg i Karislojo, af dr H. Lindberg i Lojo (2 66 21. 7. 15.) och af stud. W. Hellen i Nummis (10. 8. 11). Tidigare är den funnen endast i Österrike. — 3) Deltocephalus cognatus Fieb. Denna art har blifvit funnen af stud. W. H e 1 1 é n i närheten af Kola stad i ryska Lappland (aug. 1913). Tidigare är den anträffad i Kärnten och i södra Tyrolen." 6 Merikallio, Joutsenen nykyinen pesiminen maassamme. 7. X. 1916. Maisteri Einari Merikallio piti esitelmän Joutse- nen nykylsestä pesimisestä maassamme, selostaen etupäässä niitä tuloksia, joita hän viime kesänä tekemällään lintutie- teellisellä retkellä Keski-Pohjanmaalle tämän linnun pesimi- sestä oli saanut. Esityksestä, jota valaisi joutsenen pesimis- paikkoja osctittava karttalehti, kävi ilmi, etta joutsen pesii "vielä säännöllisesti muutamin paikoin Keski-Pohjanmaalla, Sievissä, Kärsämäellä ja ehkä Pulkkilassakin (viimeksi saatu poikia täällä kiinni v. 1914). Myös Haapavedellä (viimeksi v. 1914 pidetty poikasia elättinä, mutta ei ole varmaa tietoa siitä, ovatko ne kotoisin tästä pitäjästä) ja Nivalassa on lintu viime vuosina pesivänä tavattu, sekä pesimisaikaan lisäksi Reisjärvellä ja Haapajärvellä; jälkimäisistä paikoista ei kui- tenkaan ole tietoja linnun pesimisestä. Monesta paikasta, missa joutsen on säännöllisenä pesimälintuna esiintynyt, on se kokonaan hävinnyt sukupuuttoon, useiden tiedonantojen mukaan suoranaisesti ihmisen hävittämänä (Haapavedellä, Köyrylammessa pesinyt aina noin 20 vuotta sitten, jolloin molemmat emät ammuttiin, ja Korkattijärven lähistössä, missa lintu noin 50 vuotta sitten pyytämällä lopullisesti hävitet- tiin). Keski-Pohjanmaalla pistää joutsenen pesimisalue ka- peana kannaksena — ehkäpä se on jo katsottava erilliseksi, Oulujokilaakson katkaisemaksi saarekkeeksi — koillista kohti, yhtyen Utajärven (poikue tavattu v. 1910) ja Puolangan kautta, missa pitäjissä lintu viime vuosina ainakin satunnai- sesti on pesinyt, joutsenen pesimisalueeseen muussa Pohjois- Suom.essa, mitä aluetta rajoittaa lounaassa Kuhmoniemen, Puolangan ja Pudasjärven kautta Ylitornion eteläosaan kul- keva viiva. Tämän alueen ulkopuolelta tunnetuista pesimä- paikoista, Ätsäristä (Finn il än suullisen ilmoituksen mu- kaan pesinyt v. 1915, mutta ihmisen vaikutuksesta ei enää v. 1916), Toholammilta, Lestijärveltä, Limingasta (poikia ta- vattu Liminganjärvessä n. v. 1909), Hailuodosta (rahvaan tiedonantojen mukaan, mitkä övat tunnetut lähimantereella- kin, olisi joutsen entiseen aikaan pesinyt Hailuodolla; poikia pidetty elättinä ainakin kerran toistakymmentä vuotta sitten ; entiseen aikaan on joutsen ollut täällä jokavuotinen kesävieras. 7. X. 1916. Merikallio. — Federley. 7 mutta on viimeaikoina käynyt aivan satunnaiseksi), Hauki- putaalta (poikuus tavattu viimeksi v. 1906), listä, Simosta (useita pesimistietoja on täältä aina viime vuosilta saakka; pesii vielä mahdollisesti Simon Ylimaassa), Kemistä (pesinyt entiseen aikaan Honkajärvessä), Torniosta, Tervolasta ja Sotkamosta (vielä v. 1903 kerrotaan joutsenen siellä pesi- neen; Åström), lienee joutsen lopullisesti hävinnyt. Mah- doUista kuitenkin on, etta se jossakin syrjäisissä seuduissa ulkopuolella yllämainitun pesimisalueen voi vieläkin pesiä. Varsinaisella pesimäalueellaan on joutsen nykyisin erit- täin fiarvinainen lintu; harvat lienevät enään ne parit täta kaunista lintua, jotka Suomen rajojen sisäpuolella pesivät. Kaikkein etäisimmät sydänmaat ja kaukana ihmisasunnoilta olevat, vaikeakulkuiset nevat kätkevät nykyisin jätteet tästä ennen paljoa laajemmalle levinneestä ja runsaammin pesi- neestä linnusta. Ihmisasutuksen lisääntyminen ja metsästys- aseiden kehitys on ilmeisesti ollut syynä tähän ikävään il- miöön. Edellä esitetty, pitkin Maanselän viereisiä harvaan asuttuja seutuja lounasta kohti ulottuva heikko joutsen- asutus on vielä meidän päiviimme saakka säilynyt Pohjois- Savon kautta Kajaaniin, ja toiselta puolen pitkin Pohjanlah- den rantoja kulkevan taajemman ihmisasutuksen välillä. Esit- täjän mielestä oli Seuralla syytä ja menestysmahdollisuuk- siakin toimia edelleenkin joutsenen säilymisen jalisääntymisen hyväksi täällä samoin kuin muuallakin maassamme. Docent Harry Federley anförde: Uber das Ver- mögen der Schmetterlingsweibchen ihre Männchen anzu- locken. In der Absicht, eine Kopula zwischen einem siideu- ropäischen und einem finländischen Individuum von Pygaera curtula zu erzielen, setzte ich im Juni 1915 zwei Weibchen dieser Art, die aus Ziirich stammten, und die ich der Freund- lichkeit des Herrn Prof. Dr. Max Standfuss verdankte, bei Kallvik unweit von Helsingfors in einem Anflugkasten aus. Dieser war, wie es gebräuchlich ist, mit einem Trichter versehen, der den von aussen angelockten Männchen Zutritt 8 Federley, Anlocken der Schmetterlingsmännchen. 7. X. 1916. eiiaubt, das Entweichen der eingesperrten Weibchen da- gegen nicht gestattet. Im Sommer 1914 war derselbe Kasten von mir imter anderem auch zum Anlocken von Männchen von Spilosoma mendica Cl. benutzt worden, und durch einen Zufall war die Leiche eines Weibchens dieser Art in dem Käfig liegen geblieben. Beim Einsetzen der cur/ii/a- Weibchen wurde die mendica-Leiche erst beobachtet, als ich den Kas- ten in der Nähe einer kleinen Espenwaldung untergebracht hatte, und als bedeutungslos einfach dort gelassen. Bei der Besichtigung des Kastens während der zwei folgenden Tage war nichts zu bemerken, aber arn dritten Tage sass drin- nen im Kasten ein Männchen von Spilosoma mendica, das also offenbar durch die schon ein Jahr alte, weibliche men- dica-Leiche angelockt worden war. Da die Witterung eine kalte und regnerische war, wurde der Kasten jetzt auf eine Loggia der von mir bewohnten Villa gebracht. Nach zwei Tagen wurde wiederum ein mendica-Männchen gefunden, diesmal zwar nicht drinnen im Kasten, sondern ganz in der Nähe desselben an einer Wand. Gleichzeitig befanden sich auf derselben Loggia mehrere Kopulationsbauer mit verschiedenen Rassen von Spilosoma lubricipeda L., und man hatte also vermuten können, dass die nahe verwandten lubricipeda-'^^ das mendica-ö angelockt hatten. Da jene aber schon einige Tage dort aufbewahrt worden waren, ohne dass mendica-66 sich eingestellt hatten, und während weiterer vierzehn Tage auch nicht vermochten solche an- zulocken, diirfte es dennoch ausgeschlossen sein, dass das zweite mendica-S sich versehen und die lubricipeda-^'^ auf- gesucht hatte. Jedenfalls ist diese Vermutung tur den er- sten mendica-Falter nicht stichhaltig, denn der Kasten be- fand sich in einer Entfernung von etwa einem Viertel Kilo- meter von der Villa in einer waldigen und hiigeligen Um- gebung. Es steht also fest, dass die ein Jahr alte, vertrocknete Leiche eines Schmetterlingsweibchens noch das Vermögen besitzt, Männchen ihrer Art anzulocken. Diése Tatsache diirfte fiir die Auffassung der umstrittenen Frage, worauf 7. X. 1916. Federley. — R. Palmgren. 9 dieses Vermögen der Weibchen beruht, von einem gewis- sen Interesse sein. Man hat nämlich die Vermutung aus- gesprochen, dass die alte Annahme einer Emanation von bestimmten Riechstoffen aus dem Körper des Weibchens nicht stichhaltig ist, und dass es sich eher um Oscillatio- nen von verschiedener Wellenlänge handelte. Das Phäno- men könnte also als eine Art von drahtloser Telegraphie dargestellt werden, bei der das Weibchen den Absand-, das Männchen dagegen den Empfangsapparat besässe. Ähn- liche Hypothesen sind besonders von französischen Forschern erdacht und von ihren Kollegen mit grosser Begeisterung aufgenommen worden, wie iiberhaupt die Auffassung, dass zwischen Gesichts- und Geruchsempfindungen ein gewisser Parallelismus besteht, modern ist. Ohne auf diese äusserst schwierigen reizphysiologischen Fragen näher eingehen zu wollen, habe ich den obigen Fall nur bekannt gegeben, um das fiir die Lösung des Problems nötige Material zu be- reichern. Intendenten, magister Rolf Palmgren, lämnade föl- jande meddelande: Storskarfven, Phalacrocorax carbo (L.), häckande i Finland. Då jag våren 1916 ögnade genom Sällskapets mötes- referat för året 1910, fäste jag mig vid en synnerligen märk- lig ornitologisk notis (Meddelanden 37, sid. 53). DrW. L in- nan iem i hade af ingeniör J. Alopaeus i Sordavala er- farit, att denne samma år anträffat storskarfven häckande inom Kronoborgs härad på en klippstrand å Kukri benämnda, till Heinsimä ögrupp hörande holme ute i öppna Ladoga. — Därstädes hade iakttagits en koloni om 9 skarfvar, af hvilka tvenne, en äldre och en ungfågel, tillvaratagits för uppstopp- ning. Redan året förut hade arten varit bofast å holmen i fråga. Då storskarfven som bekant icke tidigare blifvit anträf- fad häckande inom vårt lands politiska gränser, erbjöd notisen själffallet ett osedvanligt ornitologiskt intresse, som ytter- mera stegrades däraf, att arten, af utbredningen att döma, 10 R. Palmgren, Storskarfven häckande i Finland. 7. X. 1916. i stort sedt är en utprägladt marin fågel. Den förekommer nämligen bofast längs Gamla världens ishafs- och atlanter- kuster — i Sibirien, norra Ryssland, Norge, rundt Nordsjön och vid södra Östersjön m. m. — , anträffas äfven flerstädes vid Medelhafvet och är utbredd västerut öfver Island och Grönland ända till Labrador. Till och med från långt sydli- gare nejder, i Afrika och Australien, anföres arten som häckfågel. Men äfven i de inre delarna af den eurasiatiska konti- nenten anträffas arten här och hvar häckande; så har den längs Öder småningom trängt allt djupare in i Pommern och likaså följt Donau åt från mynningen ända upp till den ungerska slätten, hvarjämte den bygger och bor vid Kaspiska hafvet och Bajkalsjön. Invid Östersjön häckar skarfven ännu i stora kolonier i Pommern och på de danska öarna. Tidigare förekom den äfven i Skåne och Blekinge, men är numera här helt och hållet utrotad. De vid Nordsjön och Östersjön häckande skarfvarna ansågos tidigare som en egen geografisk form, af Nilsson benämnd mellanskarf, Ph. carbo medius, som genom mindre kroppsstorlek och ett afvikande häckningssätt — ifrågava- rande skarfvar bygga sig nästen i träd, medan deras nord- ligare anförvandter reda sitt bo på klippbranter — väl åt- skildes från den typiska storskarfven. Moderna ornitologer synas dock ifrågasätta det berättigade i denna distinktion^ som af dem blott tillmätes betydelsen af en individuell va- riation samt anpassning till å häckplatsen förefintliga terräng- förhållanden. Med anledning af ingeniör A 1 o p ae u s' ofvannämnda meddelande beslöt jag förliden sommar besöka fyndorten för anställande af närmare iakttagelser. För denna exkur- sion ställde affärsmannen Aleco Lilius de erforderliga penningemedlen till mitt förfogande. I sällskap med magister Fr. Klingstedt och student C. Tigerstedt, som önskade få en inblick i traktens flora, afreste jag den 27 juni till Jaakkima, där vi sammanträffade med dr J. Win ter, intresserad jägare och jaktzoolog, hvilken bekräftade inge- Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 43, R. Palmgren. (K. C.) t\ 28. VI. Ifi. Skarfberget på Kukri. Foto R. P-ii. 7. X. 1916. R. Palmgren, Storskarfven häckande i Finland. 11 nior Alopaeus' uppgifter. Äfven han hade nämHgen åren 1909 och 1910 funnit storskarfven häckande på Kukri. Vid en utfärd dit ut sommaren 1909 iakttog han samtidigt 5 å 6 skarfvar, medan en annan medlem af jaktsällskapet räknat en flock på icke färre än 13 individer. Följande år i juni fann dr Winter på en klipphylla därstädes ett rede med tvenne ägg (synbarligen rötägg) och flera skal samt en nästan flygg unge i en af den branta och nästan otillgäng- liga strandens skrefvor. Han hade fäst sig vid att de gamla fåglarna företogo fiskefärder till vattnen utanför Lavatsaari, hvarifrån de sågos återvända med byte åt ungarna. Den 28 juni ställde vi kosan ut till Kukri. Med besvi- kelse konstaterade jag här den absoluta frånvaron af skarfvar denna sommar. Deras gamla häcklokal underkastades en ingående besiktning. Och i sanning imponerande, som ett fågelberg i Norden, tedde sig skarfvens hem: en hög, i vattnet lodrätt stupande bergvägg, som i det strålande sol- skenet fläckvis lyste grant gulröd af Placodium-\af varnas tunna, men täta mattor, uppdelade i fält af andra, grå laf- arters mönster. Öfverallt på de små klipphyllorna i stalpet frodades saftiga mattor af Saxifraga caespitosa och Cerastium alpinum i bländande hvit blomsterskrud, omväxlande med Erysimum's gyllene blomkvastar mot en fond af mörk dia- bas. Nedanför garnerades skarfberget af ett mäktigt sten- rammel i det klara vattnet, öfver hvars yta klippväggen kastade en mörk slagskugga. Närslutna fotografiska repro- duktion torde gifva en föreställning om denna unika häck- plats för storskarfven i vårt land. På hufvudön, Heinsimä, besöktes den ålderstigna, sedan ett par decennier här bosatta torparen Kukko, som, enligt dr Winter, ägde den bästa kännedomen om skarfvarna på Kukri. Han upplyste mig om deras förekomst och häck- ningsförhållanden därstädes. År 1909 hade arten första gången häckat på platsen och sedermera hvarje vår med undantag blott för ett par år. Så t. ex. fanns skarfven på Kukri sommaren 1915, men hade uteblifvit detta år. För denna periodicitet i uppträdandet lämnade Kukko en in- 12 R. Palmgren, Storskarfven häckande i Finland. 7. X. 1916. tressant förklaring. Fåglarna öfvervintra på Ladoga, fiskande vid de ständigt öppna vakarna långt ute på dess vatten. Genast vid islossningen i slutet af april eller början af maj infinna de sig vid Kukri för att häcka på den för dem till- talande klippbranten. Om däremot vintern blir synnerligen sträng, såsom 1915 — 1916, tillfryser Ladoga helt och hållet, och fåglarna försvinna för att återvända först påföljande senhöst, då de, ifall tillfälle gifves, öfvervintra och om vå- ren ånyo. taga sitt gamla hem i besittning. På samma klippbrant som skarfvarna häckar enligt Kukko regelbundet korpen och någon gång hussvalan. Ett år hade han funnit därstädes äfven pilgrimsfalkens bo, som dock vid ett klippras förstörts. Senare har jag satt mig i förbindelse med ingeniör Alopaeus och dennes jaktkamrat vid tillfället i fråga, kon- torchef F. Feiring, som vänligen tillställt mig de skjutna skarfvarna och lämnat mig några kompletterande upplys- ningar. De hade .tillsammans gästat Kukri på en skyttefärd i början af september och genast fäst sig vid de präktiga skarfvarna, som hvilade sig på klipphyllorna, ungefär på två tredjedelar af det med deras exkrement hvitfärgade bergets höjd. Ytterligt vaksamma, hade fåglarna i god tid tagit till vingarna och återkommit först då de sett fridstö- rarna aflägsna sig. Slutligen lyckades det dock herr Fei- ring att från baksidan af holmen obemärkt smyga sig upp till brantens krön och få en af de öfverrumplade skarfvarna skottställd. Det andra exemplaret fångades ur en siknot på c. 20 meters djup. Det ligger sålunda utom allt tvifvel att storskarfven häckat på Kukri. Antagligen skall den äfven framgent besöka platsen, under förutsättning att den ej här förföljes. Det sistnämnda vore ju ur både ornitologisk och naturskydds- synpunkt synnerligen att beklaga, och vill man därför hoppas, att häckplatsens isolerade läge och artens tidiga häckning skall lända fågeln till skydd. Att storskarfven slagit sig ned på Kukri för att häcka är en intressant företeelse, men erbjuder vid närmare be- 7. X. 1916. R. Palmgren. - Brenner. 13 grundande ingen öfverraskning. Häckplatsens läge vid det stora flyttningsstråket, dess tilltalande yttre med den vida Ladoga rundt omkring har väl på arten utöfvat samma dragningskraft som de branta klippholmarna vid Ishafs- kusten. Tager man i betraktande Ladogas utveckling ur Yoldiahafvet, förstår man, att storskarfvens häckplats där- städes ursprungligen varit af marin prägel, hvilken prägel till stor del bibehållit sig ända till våra dagar, och företeel- sen får icke enbart en tillfällig, lokal färg, utan ett märk- ligt historiskt perspektiv. I samband härmed ber jag att få meddela, att dr J. Winter på Heinsimänsaari någon af somrarna 1884 eller 1885 iakttog en vildrenshjord om ett par tiotal individer. Hjor- dens förbindelse med fastlandet hade synbarligen till följd af en hastig islossning blifvit afskuren. Djuren uppehöllo sig i ett numera utdikadt grankärr midt på holmen. Från rektor M. Brenner inlämnades till publikation: Abnorma kottefjäll och kottar hos den vanliga granen, Picea excelsa (Lam.) Link, i Ingå. I ett föregående meddelande har jag redogjort för ett par på Brennebo lägenhet i Haga by af Ingå socken plante- rade granar af f. oligoclada Brenn, och en mellanform emel- lan denna och normal gran, hos hvilka s. k. krokfjällskottar observerats, tillika anförande hvad som från andra länder angående förekomsten af dylika kottar varit kändt. Efter att under sistlidna sommar i samma socken hafva hos några vildt växande exemplar af den vanliga granen anträffat dy- lika kottar tillåter jag mig här med några ord beröra dessa nya fynd. Det första fyndet, hvilket gaf anledning till en närmare granskning i detta hänseende af ett flertal granars kottar, gjordes i början af juli å ett träd alldeles invid min bostad, hvilket redan tidigare med afseende å sitt utseende ådragit sig min uppmärksamhet. Anmärkas bör, att. platsen i fråga, hvilken, förrän jag där begynte uppföra min bostad för sommaren, utgjordes 14 Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 7. X. 1916. af en fullkomlig vildmark, sedan omkring 60 år, efter att hafva kalhuggits och svedjats, är bevuxen med en tät barr- skog, dels ren furu-, dels blandskog af tall och gran, samt ett öfverflöd af enar i såväl träd- som buskform, och där- till i följd af dess öppna och högländta läge vid en större hafsfjärd ofta utsatt för starka stormar, de där åstadkommit stor förödelse. I följd häraf anträffas här och där dels af- brutna, dels omkulliggande träd, företeende olika slag af missbildningar. På en sådan för omkring 12 å 15 år sedan aftoppad gran med från rotslående grenar uppväxande grenskottsträd befanns nu det stora flertalet kottar vara mer eller mindre fullständigt utbildade krokfjällskottar. Vid byggandet af min bostad hade på detta träd ett stort antal grenar af- brutits. Härigenom och genom den korta, från trädet i öfrigt i följd af sina korta, täta grenar starkt afstickande, buskiga nya toppen hade exemplaret erhållit ett abnormt utseende. Under den sedan dess förflutna tiden har toppen raskt tillvuxit, så att den nu utgör ungefär 7ii ^^ hela det 10 ä 11 m höga trädet, som därigenom blifvit mer propor- tionerligt, om ock den kortgreniga toppen och den mycket långgreniga nedra delen just genom denna grenarnas olika längd äro skarpt begränsade mot hvarandra. Dess växtplats utgöres af den nedersta sluttningen af ett mot sydost stu- pande berg med i en liten sänkning samladt tunnt lager af små rundade stenar och något litet stoftfint grus. Under den tid af 9 somrar jag här uppehållit mig har trädet ofta blommat, hvarigenom en stor mängd kottar sam- lats på marken därunder. ^) Äfven detta år befanns ifråga- varande träd i början af juni hafva några honhängen i toppen. Af de häraf uppkomna unga kottarna nedtogs en den 10 juli och var då 6 cm lång, aflång, åt båda ändarna jämnt af- M Härtill hai- medverkat den omständigheten, att de hufvudsakli- gast af tall- och granfrön lefvande ekorrarna, både flygande och van- liga, samt korsnäbbarna ej beskatta träd med dylika kottar, utan få dessa kottar såsom hela af sig själfva falla till marken. 7. X. 1916. Brenner. Abnorma kottar hos Picea excelsa. 15 smalnande, grön med bruna fjällkanter, de sistnämnda på kottens topphälft hinnaktiga och utböjda, på bashälften där- emot fasta och tilltryckta, alla fjällen af den hos var. euro- paea TepL, Wittr. vanliga breda formen med tvär, intryckt eller naggad spets. Efter torkning blef denna kotte på sin topphälft, i fullkomlig öfverensstämmelse med de två på sid. 51 af Sällskapets Medd. haft. 42 afbildade, ännu i novem- ber ofullständigt utvecklade kottarna hos f. oligoclada Brenn., starkt krokfjällig, medan fjällen mot basen förblefvo raka eller fingo inböjda spetsar. Tre den 27 augusti ned- tagna kottar voro 7.5 — 8 cm långa, äggrundt aflånga och på ryggsidan, d, v. s. den den konvexa sidan af det krökta kotteskaftet motsvarande sidan, bruna med företrädesvis på denna sida ända till kottens bas samlade fjäll med utböjda, redan styfva toppkanter. Af de talrikt på marken liggande, 7 — 12 cm, undantagsvis 4 — 5.5 cm långa kottarna från före- gående år äro några jämntjocka, andra afsmalnande möt spetsen och på få undantag när åtminstone delvis krok- fjälliga, de flesta i kottarnas topphälft eller ända inemot basen, andra åter endast på ena sidan eller på spridda de- lar, en och annan helt och hållet krokfjällig eller endast med fjällens ena sidokant utböjd. Anmärkningsvärdt är, att här, jämte en del af de största, äfven de minsta, 4—5.5 cm långa kottarna hafva normala fjäll. Liksom hos de tidigare af mig omnämnda fågreniga granarna äro alltså äfven hos denna normalgreniga gran kottarna enligt regeln krokfjälliga. Också här, liksom hos de förra, synas ogynnsamma yttre förhållanden, hufvudsak- ligast bristfällig näring, förutom yttre, dels af naturen, dels af människor åstadkommen åverkan, hafva förorsakat en stagnation i fjällens utveckling, dock icke i så hög grad som hos dessa, i det den hinnaktiga spetsen icke bibehållit sin ursprungliga tillbakavikna ställning, utan fortgått i sin ut- vec-kling ända till mer eller mindre starkt utböjd. Äfven den hos de flesta kottarna endast partiella förekomsten af dylika fjäll synes utvisa gynnsammare näringsförhållanden hos denna gran. 16 Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 7. X. 1916. I ännu högre grad synes detta vara fallet med en unge- fär lika gammal, men till utseendet fullkomligt normal och väl utvecklad gran af samma varietet med breda, i spetsen tvärhuggna och 2 — 5-tandade kottefjäll. Hos detta, på unge- fär ett stenkasts afstånd åt sidan, men nedanom bergets fot belägna träd utgöres ungefär halfva antalet af de under- sökta, jämntjocka eller smalt koniska kottarna af 9.5 — '12.5 cm längd af kottar, som endast närmare kottens topp äro krok- fjälliga i lika hög grad som den nyss omtalade granen på berget. Detsamma är fallet med en vid hafsstranden befintlig frodig gran med liknande kottar, af hvilka dock endast två små, 6.5 och 7 cm långa kottar befunnos vara i toppen i samma grad krokfjälliga, medan en del fjäll lägre ned i följd af deras framåtriktade yttersta spets antagit formen af ett S. Äfven hos den fjärde af de nu observerade krokfjälls- kotte-granarna kunde icke någon yttre anledning till ifråga- varande företeelse iakttagas. Af dess kottar, aflånga eller äggrunda, af 9 — 13 cm längd med smalare, 2-tandadt spetsiga var. europaea-f]å\\, anträffades endast tre af de mindre med krokfjällspartier, hos en på den mot söder vända ryggsidan, hos de andra vid kottens bas. Hos några andra observe- rades endast enstaka krokfjäll. Den tillbakavikna kanten sträcker sig hos den förstnämnda kotten ett stycke nedåt fjällens sidor, och den yttersta spetsen är liksom hos nyss- nämnda små kottar ej utåt, utan framåt riktad. Hos de största kottarna är fjällspetsen vågbräddad (f. cormgata). Alldeles nära detta träd, men invid det här sönder- splittrade bergets fot, står en liten grupp granar, af hvilka en väl utvecklad nere på marken, och fyra, hvaraf en två- stammig, till utseendet klenare, med rötterna emellan och delvis på klippstyckena. Kottarna hos det förra trädet mäta 10 — 14 cm, hos de sistnämnda åter 8.5 — 10 cm. Hos alla äro de smalt aflånga eller mot basen obetydligt tjockare. Fjällen öfverensstämma med de nyssnämnda, men krokfjäl- len, talrikare hos de klenare träden, hafva hos de kraftigare I 7, X. 1916. Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 17 i följd af den något inböjda yttersta spetsen S-form samt anträffas vanligen vid kottens spets eller på dess sida. Äfvenledes helt nära, men längre från berget, befinna sig två unga, snabbt växande granar, hvilkas större kottar af 7.5 — 8.5 cm längd i toppen hysa såväl krok- som S-fjäll, de mindre åter, af 5—6 cm längd, äro nästan helt och hållet krok- eller S-fjälliga. Ungefär ett stenkast från dessa har den tio år gamla toppen på ett tidigare aftoppadt träd utvecklat 6 — 7 cm långa, äggrunda kottar med förkrympt topp och krokfjäll vid basen. Såsom Öfver hufvud taget hos de ensidigt krok- eller S-fjälliga kottarna, sitta äfven här dessa baskrokfjäll på den den konvexa sidan af det krökta kotteskaftet mot- svarande sidan. Alla dessa träd befinna sig på af småsten och fint grus hårdt hoppackad, nästan humusfri mark med underliggande hvitgrå eller gul, stoftfint mjälig bottenmorän, s. k. pinnmo, de flesta alldeles invid det nämnda berget. Utom detta mycket inskränkta område har, ehuru brist på svaga och missbildade träd samt härför lämpliga ståndorter ej råder, ej observerats flere än två träd med krokfjäll i toppen af de 9?5 cm långa kottarna med var. europaea-f]å\\ och kort af- stympade, ojämnt tandade fjällspetsar eller 8.5 cm långa med mycket breda, tvära eller nästan afrundade, fint små- tandade fjällspetsar, samt ett med 9.5 cm långa kottar och bredt snedt afskurna, ojämnt tandade fjäll och S-fjäll af samma form invid kottens topp. De resliga träden, med jämntjocka kottar, stå invid hvarandra på en hårdt sten- bunden, med stora kullerstenar beströdd backsluttning mot söder. På en stenig, mot norr sluttande backe å Haga hem- mans mark, invid vägen till Svartbäck, har min son Ola dessutom på en gammal nödvuxen, delvis afkvistad gran anträffat 4.5 — 6 cm långa, äggrunda eller aflånga, sterila kottar med nästan hinnaktiga fjäll af samma form som hos den sist omnämnda granen, af hvilka de närmare basen 18 Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 7. X. 1916. sittande äro dels starkt krokformigt böjda, dels från sidorna hälft inrullade. Med afseende å trädens förgrening och grenform till- höra alla de nu omnämnda granarna den af Nils Sylvén i svenska Skogsvårdsföreningens Tidskrift 1909 uppställda borstgran-typen. Såsom af dessa på ett litet område gjorda fynd fram- går, äro de ifrågavarande abnorma kottefjällen ej så allde- les sällsynta, och till de normala ledande öfvergångar från de starkt krokböjda med mot kottens bas riktade spetsar genom svagare krokböjda med endast utåt riktade eller S- formiga med utåt eller mot kottens topp riktade spetsar saknas ej. Hufvudkännetecknet består däri, att fjället på eller ofvan midten är utåt böjdt, i stället för såsom hos de normala fjällen rakt eller svagt konvext. Denna böjning bibehåller sig i både vått och torrt tillstånd, hvarför dessa fjäll ej såsom de normala raka eller svagt konvexa i vått eller fuktigt tillstånd tätt sluta sig till kotten. Sträcka sig krokfjällen ända upp till kottens topp, äro de där rosettlikt utbredda, då däremot de normala fjällen i toppen äro plana eller skedlika och rakt framåt riktade. I mitt tidigare meddelande angående f. oligoclada oth dess kottar framhölls det förhållandet, att endast de mindre och i synnerhet de svagast utvecklade på samma träd voro krokfjälliga, de största däremot normalfjälliga. Äfven hos de nu omnämnda exemplaren är det företrädesvis de mindre kottarna på trädet, som visa krok- eller S-fjäll. Däraf sy- nes framgå att de, då de förekomma, utgöra ett slags svag- hetssymptom. Men å andra sidan visades äfven, att svaghetstillståndet icke alltid yttrar sig på detta sätt. Detta har jag äfven nu varit i tillfälle att konstatera. På samma berg som det först- nämnda trädet och i dess närhet finnes ett litet, lafbeklädt träd, på hvilket både topp och grenar tidtals förtorkat, men som dock håller sig vid lif och sätter 6.5 — 8 cm långa kottar, af hvilka en del med förkrympt topp, men hvars kottefjäll äro fullkomligt normala. Redan den 10 juli voro fjällen på 7. X. 1916. Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 19 de unga kottarna fast slutna till hvarandra utan utböjd toppkant. Ett annat träd åter vid foten af samma berg, en s. k. „låga", d. v. s. ett kullblåst träd med bibehållen lifskraft, har gifvit upphof åt ej mindre än sju grenträd, af hvilka ett hör till de högsta träden på platsen, medan själfva top- pen i form af ett S för en tynande tillvaro. Det höga, yf- vigt greniga grenträdet bär stora, normala europaea-kottar, den svaga toppen och de öfriga mindre grenträden däre- mot några få sterila krymplingskottar med tunna, normala fjäll, likaså en trädlik, på grund af sin egen tyngd lutande gren, hvarifrån ytterligare ett litet träd af tredje ordningen håller på att utveckla sig. En af denna grens eljes nor- mal-, men mycket tunnfjälliga, 4 — 5 cm långa kottar har vid sin bas tvenne krokfjäll; de större, 7 — 7.5 cm långa, äro svagt S-fjälliga. Af detta fall, då icke allenast på samma träd, utan äf- ven på samma gren olika symptom, krokfjäll. S-fjäll, för- krympta sterila kottar med normalt utvecklade eller out- vecklade, nästan hinnaktiga fjäll, tyda på en gemensam or- sak härtill, torde framgå att, såsom förut framhållits, icke någon särskild ärftlig benägenhet för något enskildt af dessa symptom kan komma i fråga. Ett annat sådant symptom är kortbarrigheten hos tall och gran, hvilken kan sträcka sig till hela trädet, till och med till ett helt bestånd, eller endast till af orsaken angripna delar, men upphör, såsom af mig tidigare visats, så snart orsaken upphört. Hos andra åter borttorka enskilda kvistar, grenar eller toppen, medan trädet i öfrigt är friskt. Sålunda måste man antaga, att, då krokfjälligheten icke sträcker sig till hela trädet, utan endast till enskilda kottar eller till och med enskilda fjäll på samma kotte, endast dessa delar lidit af den specifika orsaken, t. ex. bristfällig näringstillgång, ehuru trädet eller kotten i öfrigt ej lidit däraf, utan utvecklat sig helt normalt. På grund häraf, äfvensom med hänsyn till krokfjällig- 20 Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 7. X. 1916. hetens spridning inom arten ^), ehuru med jämförelsevis in- skränkt frekvens, torde det vara skäl *att icke betrakta denna företeelse såsom någonting ärftligt eller specifikt för de träd, hos hvilka den förekommer, utan endast som en af tillfälliga, ehuru stundom ej påvisbara, yttre, generellt eller partiellt verkande orsaker framkallad abnormitet. Detta har jag velat hafva framhållet med anledning af det som tidigare härom blifvit publiceradt, med tillägg af, att intet af de af mig omnämnda fallen torde hafva föror- sakats af djur, svampar eller frost, om ock enstaka kottar, lika väl som äfven normalfjälliga sådana, någon gång kunnat vara af insektlarver angripna. Till ofvan relaterade fall af krokfjällsbildning är jag genom en mig några månader senare tillsänd samling kottar från ön Bastö i Barösunds yttre skärgård i tillfälle att till- lägga ännu ett. Bland dessa utan någon särskild urskill- ning hopsamlade, men nästan uteslutande till var. fennica Reg. (var. medioxima Nyl. ex parte) hörande kottar funnos 5 stycken 1 dm långa, jämntjocka eller obetydligt mot spetsen afsmalnande exemplar, hos hvilka fjällen på kottens ryggsida äro mer europaea-fonna.de än på den motsatta si- dan och, jämte en del fjäll rundtomkring kottens topp och bas, hafva en tunnare, utstående toppkant. Dessa fjäll ut- visa alltså en längre gående utveckling till det normala, i det de först på ett sentida stadium upphört att uträtas. Utom nu nämnda abnormiteter har ännu en observerats, bestående däri, att en del af kotten, antingen på dess midt eller vid någon af ändarna, afstannat i sin tillväxt, hvari- genom en motsvarande hopträngning uppstått. Dessa delars eljes normala, men sterila fjäll sakna förmågan att som torra utspärras och äro stundom mindre än de öfriga. Denna f. constricta har anträffats hos såväl normalfjälliga kottar som i kombination med delvis krok-, S- eller tunnfjälliga och har sannolikt uppstått i följd af partiellt, någon gång ensidigt, uteblifven pollination vid blomningen. O Se sid. 51 o. 52 af Sällskapets Meddelanden haft. 42. Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 43, Brenner. (K. C.) 10. 11. 7. X. 1916. Brenner, Abnorma kottar hos Picea excelsa. 21 Ehuru stående utom denna kategori må här omnämnas ännu en egendoniHghet hos en del kottar, hvilka därigenom erhållit en särskild prägel. Den består uti en intryckning i det kullriga fjällets fram- eller nedböjda spets jämte en på hvardera sidan därom förekommande utbuktning, hvari- genom en vågbräddad framkant uppstått och hela kotten i stället för den vanliga jämnt kullriga ytan företer ett knö- ligt eller rynkigt utseende, beroende på från hvilkendera ändan den betraktas. Genom att fjällens främre eller topp- del ej är utböjd skiljer sig dessutom denna f. corrugata från den S-fjälliga f. sigmoidea och den krokfjälliga f. recurvata. I motsats till de nyss förut omtalade afvikelserna från det normala kunde denna tolkas såsom ett resultat af en alltför stark tillväxt på bredden af fjällets toppdel, som för ut- rymmets skull inom resp. fjällforms gränser därigenom tvungits till veckning. Äfven hos denna prydliga kotteform har på de ofullständigt utvecklade fjällen vid kottens bas observerats en tunn utåtböjd toppkant hos en stor, frodig, för sex år sedan genom storm aftoppad gran med tidigare skadad bark. Slutligen må i detta sammanhang hänvisas till den re- lation af prolifikation hos grankotte från Ingå, som ingår i haft. 37, sid. 23, af Sällskapets Meddelanden. Vidstående bild utvisar: Olika utvecklade kottar på samma träd, de större företrädesvis nor- malf jälliga, de mindre krokfjälliga, -;3 af nat. storlek. — 1. 1 månad gammal kotte med normala fjäll mot basen, och i sin utveckling efter- blifna fjäll mot toppen. — 2. 2 ^2 månader gammal kotte med ojämnt fördelade normala och efterblifna fjäll; de normala mest på buksidan. — 3. Fjolårskotte med normala fjäll mot basen, och efterblifna outveck- lade fjäll mot toppen. — 4. Fjolårskotte med nästan alla fjäll normala, endast några få i sin utveckling efterblifna fjäll vid kottens topp på ryggsidan. — 5 — 8. Fjolårskottar med nästan endast krokfjäll, d. v. s. på tidigt stadium i sin utveckling efterblifna fjäll. — 9—11. Fjolårskottar med nästan alla fjäll normala, eller några få vid kottens topp eller bas eller på dess ryggsida efterblifna. — I följd af kottarnas vid fotogra- feringen torra tillstånd med utspärrade normala fjäll är skillnaden emellan dessa och krokfjällen ej på bilden så starkt iögonenfallande som om kottarna hade varit mindre torra med tilltryckta fjäll. 22 Extra mötet den 28 oktober 1916. Extra mötet den 28 oktober 1916, Till gemensamt möte sammanträdde Finska Läkaresäll- skapet och Societas pro Fauna et Flora Fennica den 28 oktober 1916. Mötet öppnades af det förstnämnda Sällska- pets ordförande, docent V. O. Sivén, med följande ord: „Jag ber att få hälsa Eder, mina herrar och damer, väl- komna till detta vårt första gemensamma möte. Jag är öfvertygad om att jag uttalar ett allmänt önskningsmål, då jag ber att till ordförande för i afton få föreslå vår gamle, men fortfarande ungdomligt intresserade lärare, professor J. A. Palmen." Sedan de församlade med lifligt bifall gifvit sin an- slutning till det gjorda förslaget till känna, intogs ordfö- randeplatsen af professor Palmen ined följande ord: „Mina Herrar. Då mötet haft vänligheten att lämna mig uppdraget att i kväll fungera på denna plats, vill jag främst betona att jag ej är fackbiolog. Men jag tillägger sakenligt en fråga: hvem kan egentligen anses som fack- man på ett så vidsträckt och mångsidigt forskningsområde? Och hvem särskildt hos oss? Biologin är allt ännu in statu nascendi, och uppfattnin- gen af dess väsende har undergått många växlingar. Sä- kerligen är det redan bland oss, som nu samlats af rent intresse för ämnet, mycket få, som i frågan ha precis samma mening, och utomstående ha väl knappast någon utbildad mening alls. Likasom alla organismer visa olikheter under sina utvecklingsstadier, beroende dels af individens ålder, dels af den grupp arten tillhör, så betingas äfven enhvars uppfattning af biologins väsende utaf hans personliga ålder och erfarenheter. Här ha nu samlats läkare och naturalhistoriker, yngre och äldre, praktici och teoretiker. Redan därför måste åsik- terna vara olika beträffande biologins begränsning, dess mål och medel. För hundra år sedan funnos talrika läkare, som i sjukdomarna sågo verkningar af onda andar, hvilka hem- Extra mötet den 28 oktober 1916. 23 sökte oss, och botemedlen betingades dels häraf, dels af ren empiri. Den tidens naturalhistoriker åter hade genom Linné fått syn på arternas mångfald, och när Societas pro Fauna et Flora Fennica stiftades, blef samlandet och registre- randet af vårt lands organismer ett hufvudmål; man fröj- dades öfver samlingarnas tillväxt, öfver fynd af obeskrifna arter och öfver nya kännetecken, men snart nog också öf- ver detaljer beträffande arternas utbredning, i synnerhet af rara arter. Och den, som kände riktigt många, var redan därför en betydande biolog. Likaså ha läkarna på sina möten främst redogjort för märkligare sjukdomsfall och deras behandling. Men för båda grupperna ha tiderna för- ändrats. Naturalhistorikerna begynte göra iakttagelser rö- rande biogeografiska och ekologiska frågor; och läkarnas sjukdomsfall ha fått belysning från fysiologins, patologiska anatomins, histologins och slutligen bakteriologins områden, och häraf har sedan terapin rönt inflytande. Båda grup- perna ha förty under senare decennier fått ett djupare in- nehåll: allt tydligare gör sig gällande en riktning åt ett gemensamt område, det biologiska. Det är denna glädjande konvergens som i afton fört oss samman. Differenserna i de enskildas uppfattning af biologins omfattning och väsende böra emellertid icke hindra oss att i allsköns fridfullhet lära af hvarandra. Själf kan jag med tacksamhet erkänna mig under både studietid och lärartid' haft glädjen att af läkare och från deras verksamhet som forskare och praktiker inhämta lärorika analogier med mitt eget verksamhetsfält. Och tvärtom vågar jag tro, att mån- gen yngre a medicinsk forskare haft en viss nytta af att i begynnelsen af sina studier ha gjort bekantskap med det morfologiska tanke- och åskådningssätt, som gjort sig gäl- lande inom zoologins och äfven botanikens område. Men jag går vida längre och föreställer mig, att just kännedomen af morfogenesen i djurvärlden är själfva grundvalen för en fylogenetisk uppfattning, och att först sedan denna vunnit en viss stadga möjlighet erbjudits att bestämdare uppgöra frågeställningar beträffande också fysiogenetisk forskning. 24 Extra mötet den 28 oktober 1916. Allenast en innerlig sammangjutning- af dessa båda på olika metod grundade forskningsgrenar lämnar tillförlitliga villkor för den planmässiga totalforskning, hvilken jag för min del ville erkänna som verklig biologi, när detta ord tages i djupare mening. För ingen del kan jag nämligen godkänna vanföreställningen, att begreppet biologi vore liktydigt med det som skolade naturalhistoriker beteckna med termen ekologi, d. v. s. kunskapen om organismernas lefnadssätt sådant det i naturen omedelbart kan åskådas. Och dock värderar jag också denna utgångspunk4: för naturalhistorisk forskning mycket högt, kanske just därför, att jag på det hållet icke förvärfvat mig tillräckligt mångsidig erfarenhet i själfva naturen. Hvarje samarbete verkar på deltagarna stärkande, lif- vande och befruktande. När nu i dag läkare och natural- historiker här mötas för att broderligen räcka hvarandra handen på biologins områden, så bådar detta godt för bägge grupperna. Särskildt den omständigheten, att det är den i sin fullaste lifskraft befintliga generationen, som nu tagit initiativet till samvaron, ger anledning till god prognos. Det må då bli fråga endast om fria möten eller om ett organi- seradt biologiskt samfund. Det enda man borde söka und- vika är att rycka de biologiska problemen alldeles bort från de förut existerande samfundens program, ty de behöfva nog framgent äfven dessa djupare frågor för att hålla sina egna mål högt och vinna tidsenliga, rikligare frukter. Jag vill således hälsa detta mötes deltagare välkomna till gemensam uppbyggelse och anhåller att af de anmälda föredragarne professor R. Tigerstedt måtte Crämst taga till ordet." Professor R. Tigerstedt inledde serien af de an- mälda föredragen med att redogöra för blodströmnin- gen i artererna. Föredraget ingår i novemberhäftet af Finska Läkaresällskapets Handlingar för år 1916 (band 58, s. 1,583—1,604). Docent H. Federley föredrog om kromosomer och ärftlighet. Föredraget ingår i Finska Läkaresäll- Ajournerade mötet den 4 november 1916. 25 skåpets Handlingar för december år 1916 (band 58, s. 1,755 -1,791). På grund af den framskridna tiden ajournerades mötet till lördagen den 4 november, då Societas pro Fauna et Flora Fennica ställde sin ordinarie mötestid till det gemen- samma mötets förfogande. Efter mötet samlades båda säll- skapens medlemmar på restaurant Börs. Ajournerade mötet den 4 november 1916. Docent A. Luther föredrog öfver embryonala transplantationer hos amfibie r. Föredraget ingår i januarihäftet af Finska Läkaresällskapets Handlingar för år 1917 (band 59, sid. 9—27). Docent B. Runeberg redogjorde för kirurgins vinningar på den fria transplantationens om- råde. Föredraget ingår såsom öfversiktsartikel i Finska Läkaresällskapets Handlingar för november år 1916 (band 58, s. 1,694—1,706). Då de hållna föredragen icke föranledde diskussion, reste sig ordföranden, professor J. A. Palmen, och ytt- rade: »Förutom de redan till de enskilda föredragarne rik- tade tacksägelserna ber jag att i all synnerhet få tacka dem, som tagit initiativet till dessa möten, dr V. O. S i v é n och hans medarbetare. Själf har jag följt andragandena med liflig tillfredsställelse och därtill erfarit, att också andra hyst samma mening. Jag tror fullt och fast, att de bevisat möj- ligheten af en idé-transplantation de skilda samfunden emel- lan. För att dock prognosen för företaget måtte gestalta sig gynnsam, bör någon åtgärd vidtagas. Någon grupp af personer borde få sig uppdraget att i närmaste framtid 26 Ajournerade mötet den 4 november 1916. anordna om fortsättning af företaget. Ty om ock någon föredragare anmäler sig själfmant, draga sig andra för att göra det, och sålunda kan allt afstanna. Jag föreslår där- för, att mötet ville uttala sig huru nu borde förfaras för att säkerställa framtiden." På förslag af professor Fredr. Elfving uppdrogs åt de bägge Sällskapens ordförande och sekreterare att efter gemensam öfverläggning vid lämpliga tillfällen anordna nya samfällda möten. Professor E. A. Homén yttrade: „Såsom en af de äldste bland de två här samlade Sällskapens ledamöter ber jag att få, på de närvarandes vägnar, tacka vår högtärade ordförande, professor J. A. Palmen, för det utmärkta sätt, hvarpå han ledt förhandlingarna vid dessa två gemensamma möten, hvilka i vetenskapligt hänseende erbjudit stort in- tresse och ingifvit hopp om en god fortsättning. — Sär- skildt i denna tid, då sträfvandena till specialisering af ve- tenskaperna måhända stundom gått något för långt, bör man med glädje och tillfredsställelse hälsa hvarje försök att åstadkomma ett närmande, ett samarbete och en växelver- kan mellan tvenne af våra äldsta, på samma naturveten- skapliga grund hvilande sällskap, nämligen Societas pro Fauna et Flora Fennica, som stiftades år 1821, och Finska Läkaresällskapet, som stiftades år 1835, tvenne sällskap, hvilka ju främst representera biologin i detta land. Det är väl också att hoppas, att dessa båda, äfven för den allmänna fosterländska kulturutvecklingen så betydelsefulla sällskap med deras gamla, vackra och för oss alla dyrbara traditio- ner och med så många inbördes beröringspunkter måtte i rikt mått draga nytta af ett intimare samarbete, och att vi äfven sålunda må kunna i någon mån bidraga att förkofra det värdefulla kulturella arf, som vi emottagit af våra högt- ärade föregångare, och som dessa genom hängifvet och oförtrutet arbete samlat åt oss. — I detta hopp tillåter jag mig att än en gång tacka vår ärade ordförande för det att han, som genom sin person och sin föregående vetenskap- liga verksamhet bildar, så att säga, ett föreningsband mel- Extra mötet den 4 november 1916. 27 lan en något äldre generation och den nuvarande, strax från början visat sin sympati för planen till samarbete mel- lan de båda sällskapen." Extra mötet den 4 november 1916, Efter afslutandet af Finska Läkaresällskapets och So- cietas' pro Fauna -et Flora Fennica ajournerade gemensamma möte den 4 november samlades det sistnämnda sällskapets medlemmar till enskildt extra sammanträde. Härvid gjorde intendenten, magister R. Palmgren följande uttalande rörande en tillärnad revision af gal- lan de jaktlag: „Enligt en i Finlands Jakttidskrift (elfte årgången, 1916, haft. 10, sid. 256) synlig notis har K. Sena- ten öfverlämnat särskilda till regeringen under de senaste åren inlämnade ansökningar om ändring i gällande jakt- förordningar med därtill hörande utlåtanden af särskilda äm- betsverk och korporationer till Forststyrelsen, som anmodats att utarbeta ett motiveradt förslag till sådan förändring af gällande jaktföreskrifter, hvartill förenämnda handlingar efter pröfning kunna gifva anledning. Då frågan om revision af nu gällande föråldrade och i många stycken tidens fordrin- gar icke motsvarande jaktbestämmelser för närvarande är föremål för sakkunnig beredning inom vårt Sällskap, som för ärendets behandling nedsatt en kommitté, från hvars sida ett utlåtande i roffågelfrågan redan föreligger granskadt och godkändt af Sällskapet, synes tiden vara inne att ingå till regeringan med anhållan ej mindre om beaktande vid en partiell jaktlagsrevision af de i förenämnda kommitté- betänkanden uttalade önskningsmålen än äfven om till- sättandet från regeringens sida af en kommitté, sammansatt af representanter för samtliga de olika intressen, som af jaktlagstiftningen beröras, i och för utarbetandet af förslag 28 Linnaniemi, Diestrammena marmorata. 4. XI. 1916, till en generell och allsidig revision af jaktförordningarna i hela deras omfattning enligt moderna, rationella och rätt- visa grunder. Och får jag härom vördsamt hos Sällskapet anhålla." — Sällskapet beslöt hänskjuta förslaget till Besty- reisen i och för närmare beredning. Framlades 42:dra häftet af Sällskapets Meddelanden, redigeradt af doktor Ernst Häyrén och innehållande Säll- skapets förhandlingar under verksamhetsåret 1915 — 1916. Tohtori Walter M. Linnaniemi esitti seuraavaar Kasvihuonehepokatti (Diestrammena marmorata de Haan) tavattu Suomessa. Syyskuun lopulla sain yhteiskoulunoppilas Albert de Prado'lta määrättäväksi muutamia kppl. erästä hepo- kattilajia, joka osottautui yllämainituksi kasvihuonehepoka- tiksi. Laji oli esiintynyt liikemies J. Tallbergin kasvi- huoneissa kaupungin lähistössä sijaitsevalla Drumsön saa- rella. Edustaen hepokattien Locustidae heimossa alaheimoa tai ryhmää Stenopelmatinae, johon kuuluu vain yksi eu- roppalainen suku, Troglophilus, kalkkikiviluolissa elävine lajeineen, on tämä hepokattilaji perin helppo tuntea täydel- lisestä siivettömyydestään, monin kerroin ruumista pitem- mistä tuntosarvistaan sekä sivulta litistyneistä nilkoistaan. Tutustuakseni lähemmin lajin esiintymiseen tein myö- hemmin vårta västen retken mainittuihin kasvihuoneisiin. Hepokatit, joita oli hyvin erikokoisia ja ikäisiä yksilöitä, ai- van pienistä, 72 cmm kokoisista aina noin 3^2 cm:n kokoi- siin täysikasvuisiin asti, asustivat kasvihuoneen lämpöjohto- putkien läheisyydessä, lämpökomeroissa, mista niitä ei ollut suinkaan helppoa saada käsiinsä. Ne piileskelivät liikkumat- tomina, usein johtojen päällä tai seinillä, mutta kun koetti kädellä niihin tarttua, tekivät ne aimo hyppäyksiä pitkillä, voimakkailla takaraajoillaan. Puutarhurin kertomuksen mu- kaan olivat hyönteiset ilmaantuneet kasvihuoneisiin edellisenä keväänä, mikäli hän muisti maaliskuussa ja, kuten hän luuli, tuUeet Hollannista tilattujen liljasipulien mukana. Muuta vahinkoa eivät ne tiettävästi vielä ainakaan olleet aikaan- Mötet den 2 december 1916. 29 saaneet, kuin turmelleet tyystin eräät lämpökomeroissa laa- tikoissa olleet taimiviljelykset. Näyttivät yleensä käyttävän ravinnokseen kaikenlaisia kasvijätteitä. Diestrammena marmorata, jota syyllä voi nimittää kasvi- huonehepokatiksi, sitä kun meidän maanosassamme tavataan vain kasvihuoneissa, on siis nyt kulkeutunut meidänkin maa- hamme esiinnyttyään useissa Europan maissa, m. m. naapuri- maassamme Ruotsissa jo kymmenisen vuotta vitsauksena kaupunkien kasvihuoneissa. Laji on kotoisin Japanista, mista se ensinnä kulkeutui Belgiaan, sekä myöhemmin sitä tietä tai suoraan kotimaastaan useiiiin muihin Europan maihin. Sen kokemuksen niukaan, mikä tästä lajista jo on saatu, ei kasvihuonehepokatti ole suinkaan vaaraton vierailija kasvi- huoneissa. Tosin se yleensä — ainakin alussa — tyytyy kasvijätteisiin, mutta voi erinäisistä tapauksista päättäen ai- heuttaa suuria, jopa tuhansiin markkoihin nousevia vaurioita, käymällä elävien kasvien, esim. saniaiskasvien, Chrysanthe- miim- ja Cyc/am^n-lajien y. m. kimppuun suosien varsinkin nuoria, mehevälehtisiä taimia. Omituisuutena mainittakoon, etta nämä hepokatit myös- kin ja kuten näyttää sangen mielellään syövät toisiaan. Torjumiskeinona suositellaan (B o as)' kasvihuoneen tyh- jentämistä ja perinpohjaista puhdistusta kuumalla vedellä. Sitävastoin ei myrkkyjen käyttö ole vienyt suotuisaan tu- lokseen. Pyydyksinä voi menestyksellä käyttää sisältä laser- rettuja saviastioita, jotka täytetään puolilleen jollain sokeri- pitoisella, käymistilassa olevalla nesteellä, esim. pilaantuneella oluella (B e c k). Mötet den 2 december 1916. Ordföranden ägnade Sällskapets nyss hädangångne med- lem, doktor Bertil Poppius, varma minnesord, tolkande de känslor af saknad den rastlöst verksamme, hängifne. 30 Mötet den 2 december 1916. bland fackmän äfven utom landets gränser kände natur- forskarens bortgång väckt inom kretsen af den finländska naturforskningens idkare och vänner. Sällskapet beslöt att som ett yttre uttryck för sin saknad nedlägga en krans på den bortgångnes graf. Till medlemmar af Sällskapet invaldes magister S. S i i n- t o 1 a (föreslagen af docent A. Palmgren) samt studenter K. Myhrberg (föreslagen af magister K. Linkola) och E. Thuneberg (föreslagen af professor K. M. Levander). I anledning af en till| Sällskapet från Lunds Univer- sitets Geografiska Institution riktad anhållan om skriftutbyte beslöt Sällskapet såsom utbyte mot den af nämnda inrättning utlofvade skriftserien »Meddelanden" öf- versända separat af i Acta ingående afhandlingar af geo- grafiskt intresse äfvensom sina Meddelanden. Till publikation anmälde student C. F i n n i 1 ä: Fågel- faunan kring Ätsäri-stråten, ett bidrag till kännedomen om Nord-Tavastlands djurvärld. Meddelades att Sällskapet genom förmedling af inten- denten, magister Rolf Palmgren, af en person, som önskat blifva onämnd, haft förmånen att få emottaga en gåfva om 500 mark, att användas för främjande af naturskydd. Meddelades att Bestyreisen beslutit, att ordförandens årsberättelse hädanefter skulle i Sällskapets Meddelanden tryckas på landets bägge språk. Beslöts att uppburna inskrifningsafgifter framdeles skulle föras till „Stående fonden". Sällskapet hade från öfverdirektören i Forststyrelsen P. W, H a n n i k a i n e n haft nöjet emottaga afskrift af Gu- vernörens i Uleåborgs län den 13 november 1916 utfärdade resolution angående fridlysning af Malla fjäll vid Kilpisjaur i Enontekis. Resolutionen var af följande lydelse: „Koska Metsähallitus on ryhtynyt toimenpiteisiin noin 10 a 15 neliö- kilometrin laajuisen alueen muodostamiseksi luonnonsuoje- lusalueeksi, joka käsittää Enontekiön pitäjän Kilpisjärven länsirannalla olevan Mallatunturiryhmän, katson mina hyväksi 2. XII. 1916. Merikallio. — Valle. — Suomalainen. 31 tehdystä anomuksesta määrätä tuon alueen, jonka rajat övat lähemmin paikalla määritellyt, kokonaan rauhoitettavaksi, joten luonto tuolla alueella on kaikessa suhteessa täydelli- sesti suojeltava, niin etta kivien ja kasvien (puitten, pen- saitten y. m.) ottaminen, hävittäminen ja turmeleminen kuin myös kaikkinainen metsän- ja vedenriistan pj^ydystäminen on katsottava luonnonsuojelusalueen häiritsemiseksi, ja kiel- letään jokaista siinä suhteessa nyt asetetun 40 — 400 markan sakon uhalla menemästä tuolle alueelle muutoin kuin met- sänvartijan johdolla hänelle suoritettavaa erittäin määrät- tävää palkkiota vastaan, joilla käynneillä myös tarkoin on noudatettava luonnonsuojelemisesta tässä annettuja mää- räyksiä; ollen kuitenkin tieteellisten tutkimuksien suoritta- minen siellä sallittu Metsähallituksesta hankittavalla erikoi- sella luvalla." Maisteri E. Merikallio selosti onttoihin puihin pesi- vien sälönokkaisten ekologiaa, mainiten tähän saakka tiet- tävästi ainoastaan kerran ennen amerikkalaisesta telkkämuo- dosta (Glaucion clangula americana) kerran havaitun tavan, miten telkkä (Glaucion clangula) kulettaa poikasensa veteen. Havainnon mukaan kiipesivät poikaset terävillä kynsillään pesäaukolle, mista emän jälessä heittäytyivät ålas maahan. Luettiin seuraava, maisteri K. J. Vallen lähettämä il- moitus: „Leucorrhinia pectoralis Charp. tavattu Kotkassa. Kesällä 1915 ja 1916 pyydysti ylioppilas Arvi Ulvinen useampia kappaleita täta harvinaista sudenkorennoislajia Mussalon saarelta Kotkan länsipuolelta. Seuran „Meddelan- den"-sarjassa vihossa n:o 35 mainitsee maist. I. V ä 1 i k a n- gas sen Tvärminnestä. En ole kuitenkaan nähnyt näitä enkä muitakaan suomalaisia kappaleita täta lajia. Nämä yliopp. Ulvisen Seuran kokoelmiin lahjoittamat yksilöt övat ensi- mäiset museolle saapuneet. — Ruotsissa on laji tavattu Vest- manlannissa ja Uplannissa saakka pohjoisessa. Se kuuluu aikaisimmin esiintyviin sudenkorennoislajeihin." Lehtori E, V. Suomalainen esitti havaintoja turskan (Gadus callarias) ravinnosta ja ilmoitti painettavaksi kirjoi- 32 Finnilä. -^ Wuorentaus. — Räsänen. — Kotilainen. 2. XII. 1916. tuksen: „Muutamia huomattavia lintuja Porin-Luvian saaris- tossa". Student Carl Finnilä redogjorde i ett längre, af tal- rika fotografier belyst andragande för resultaten af sina studier rörande fågelfaunan kring Ätsäri-stråten, särskildt framhållande, hurusom trakten i fråga — likasom Suomen* selkä öfver hufvud — bland sina häckfåglar räknar ett fler- tal nordliga, delvis lapska arter. Äfven i stort sedt hade föredragaren funnit traktens i fråga fågelfauna vara af nord- ligt eller östligt ursprung. Grunden till de utprägladt nor- diska arternas förekomst i en så pass sydlig nejd som ifråga- varande (62° 30' n. br.) stod enligt föredragarens förmenande att söka dels i landskapets — med hänsyn till vegetationens allmänna drag — nordliga prägel med framträdande Cladonia- moar och vida kärrmarker, dels i jordkulturens ringa om- fattning samt den glesa bosättningen. Ylioppilas Yrjö Wuorentaus teki ilmoituksen Äna- griis siibfuscus Först, -loisampiaisen löytymisestä Suomessa sekä lausui: „Elokuun 20 pmä 1916 sain sattumalta plankton- haavilla Pohjanmaalla Säräisniemellä eräästä Rokuanvaarojen järvestä, Syvälammesta, pienen loisampiaisen, mikä lienee Mymaridae-heimoon kuuluvan Änagrus subfuscus'en naaras. Lajin esiintyminen meillä ei ennen ole todettu." Maist. V. Räsänen näytti meillä harvinaisen jäkälä- lajin Placodium albomarginatum^in, jonka oli löytänyt Hel- singistä kallioilta Fysikaalisen läitoksen luota; ennemmin on sitä tavattu alueilta Ta ja On. Vielä näytti maist. Räsä- nen Ob-alueelle uudet jäkälät Parmelia alpicola Alkkulasta ja Evernia mesomorpha Simosta, samoin meillä hyvin harvoin hedelmöivänä tavatun Cetraria glauca'n Simosta, missa oli tavannut sitä Tiuranen nimisellä saarella vanhoilla kuusilla jokseenkin yleisenä itiöpesäkkeillä. Ylioppilas M. Kotilainen esitti muutamia huomattavia putkilokasvilöytöjä Pohjois-SaVosta ja Pohjois-Karjalasta: 1) Äsplenium viride. Sb, Kaavi, Niinivaara, runsaasti serpen- tiinikalliolla Louhilammen ympärillä. Kallion sammalkasveista mainittakoon Scelania glaucescens, Mollia tortuosa, Encalypta 2. XII. 1916. Kotilainen. — Levandet. — Pontan-Mansterhjelm. 33 contorta. Kasvi on uusi Sb:lle. — 2) Poa alpina. Sb, Juuka, Petrovaara, Saarijärvi, Sotisaari, kalkkikalliolla. Sotisaari on pieni puuton kalkkisaari; suuresti rapautuneen laakean kallio- pinnan peitti tuuhea Mollia tortuosa-peite. Poa alpina kasvoi joks. runs. Festuca ovina'n ja Triticum caninum f. alpestris'en seurassa. Kasvi on uusi Sb:lle. — 3) Carex capillaris ja C. Buxbaumii. Sb, Juuka, Petrovaara, Kasurinniemi. C. capillaris kasvoi hyvin runs. letolla niemen lounaisrannalla, seuralaisi- naan Carex dioeca, C. pallescens, C. sparsiflora. Sammalista mainittakoon Hypnum trichodes. Rannallakin kasvoi C. Bux- baumii runs. kivien lomassa. Molemmat övat suuria harvi- naisuuksia Sb:ssa. — 4) Carex capillaris, C. Buxbaumii ja C. heleonastes. Kb, Juuka, Juuanvaara, Tahkomäki, letolla. — 5) Cerastium alpinum. Samoilla kallioilla kuin n:o 1. Kasvoi tasaisilla kallioulkonemilla runs., ainoana seuralaisenaan Sa- gina nodosa. Edellinen on uusi Sb:lle ja jälkimäinen suuri harvinaisuus Sb:ssa ja yleensä koko sisämaassa. Tietääkseni on Sagina'n löytöpaikka 3:s sisämaassa; vareinmin tunnetut övat Kuusamossa ja Joroisissa (Sb). — 6) Sedum telephium. Samoilla kallioilla kuin n:o 1. Kallioterasseilla pc Lychnis alpina'n, L. viscaria^n, Carex ericetorum'm, Rubus idaeus'en seurassa. Löytö on uusi Sb:lle. Löytöpaikka on pohjoisim- pia maassamme. — 7) Clinopodium vulgäre. Sb, Kuopio, Pitkälahti, Korsumäki, metsässä vanhassa hyljätyssä kalkki- kuopassa. Professor K. M. Levander omnämnde, att ett gulrödt (xanthoristiskt) exemplar af id {Leuciscus idus L.) hade blif- vit den 22 november af en fiskare fångadt vid Borgå samt af lektor Hugo Kranck insändt till föredragaren för att öfverlämnas till Universitetets zoologiska museum. Fisken hade erhållits i en liten ryssja vid Kokon nära mynningen af Borgå å, på 4 fots djup, vid östlig vind och stark ut- ström. Närmare uppgifter om denna guldid ingå i tidskrif- ten „Luonnon Ystävä", 1916, n:o 6, s. 242—243. Fil. mag., fru Ebba Pontan-Munsterhjelm med- delade sig den 22 juli 1916 hafva observerat ett exemplar af gråhägern (Ärdea cinerea) å hafsstrand i Ingå socken. 3 34 Pontan-Munsterhjelm. — Levander. 2. XII. 1916. Fågeln stod en lång stund alldeles stilla, men då föredra- garen närmade sig densamma, tryckte den till en början, men lyfte så på vingarna, flygande tätt förbi föredragaren västerut. Sannolikt var fågeln densamma, som, enligt upp- gift i Hufvudstadsbladet, några dagar tidigare varsnats i Kyrk- slätt. Ingås östra grannsocken. Professor K. M. Levander uppläste ett af Bestyreisen uppgjordt förslag till hänvändning till Regeringen med an- hållan om tillsättandet af en kommitté för utarbetande af Förslag till förändrigar i gällande förordning angående jakt enligt moderna, humana och rationella principer. Förslaget, som vann Sällskapets godkännande, var af följande lydelse: Redan länge har hos oss inom kretsar, som intresserat sig för vildnadens betryggande och förkofran i landet, den öf- vertygelse vunnit insteg, att nu gällande jaktbestämmelser, nämligen 1) Nådiga Förordningen om jakt af den 20 oktober 1898 och 2) Nådiga Kungörelsen, innefattande särskilda före- skrifter rörande jakt, af samma dag, i väsentliga hänseen- den icke motsvara det ändamål, som med dem afsetts. Dessa jaktstadganden hafva nämligen i praktiken visat sig icke blott vara maktlösa att förhindra vildnadens snabba och oroväckande minskning i landet, utan rent af uppmuntra det hänsynslösa utrotningskrig, som för närvarande föres mot vildnaden i skog och på sjö. På grund af den för hela landet gemensamma och all- deles för snäft tillmätta fridlysningstiden samt afsaknaden af bestämmelser om jaktpass, jaktlimit och andra behöfliga föreskrifter äfvensom bristen på nödig eftersyn hafva be- stånden af matnyttigt villebråd nu redan flerstädes dukat under eller så aftagit i antal, att fara för deras fortbestånd föreligger. Beträffande åter de så kallade skadedjuren, hvilka med stöd af gällande jaktförordning året om varit utsatta för en energisk förföljelse med alla till buds stående medel, boplundring, skytte, saxar och gift, har den nutida sakkun- skapen fastslagit, att många bland dem ur agrikultur- och 2. XII. 1916. Levander, Förslag till förändringar i jaktförordninrten. 35 forstsynpunkt äro till öfvervägande grad nyttiga, ja åtskil- liga tillhöra landtmannens värdefullaste och oumbärligaste bundsförvanter i kampen mot härjande skadeinsekter och smärre gnagare. Andra arter äro företrädesvis skadliga, men dessa äro redan så sällsynta, att en fortsatt förföljelse af dem innebure deras fullständiga utrotande. Ett sådant öde, framkalladt af inga nödvändighetshänsyn, vore till obot- lig skada för forskningen och en våldsakt mot landets natur- rikedom. Föreskriften om utbetalande af skottpengar för diverse hithörande skadedjur har uppmuntrat en allmän okynnes- jakt, som i vid utsträckning äfven träffat gagnvildnaden. Och genom användandet af blindt verkande och förödande roffågelsaxar är hvarje möjlighet till fredande af nyttiga eller sällsynta arter utesluten. I andra kulturländer har man med den fördjupade in- sikt, den moderna sakkunskapen gifvit angående vildnadens nationalekonomiska betydelse, och på grundvalen af forsk- ningens och naturskyddets ideella och etiska principer skyn- dat att revidera sina föråldrade jaktbestämmelser. Hos oss däremot hafva gällande jaktstadganden, som ensidigt gynnat jaktens och erkannerligen sportjägarens intressen med förbi- seende af jordbruket och skogshushållningen samt af forsk- ningens med naturskyddet samgående kraf, icke undergått någon förändring i öfverensstämmelse med nya forsknings- rön och förändrade tänkesätt. Resultatet har blifvit en rask nedgång af landets högre djurbestånd. Societas pro Fauna et Flora Fennica, som tagit till sin uppgift att befordra kännedomen af Finlands djurvärld, har icke kunnat undgå att smärtsamt beröras af vildnadens skyddslösa ställning i landet och att taga intryck af gällande jaktförordningars uppenbara skuld härtill. I syfte att om möjligt åstadkomma en sådan reform i vår jaktlagstiftning, som skulle aflägsna antydda bekym- merväckande missförhållanden, nedsatte Sällskapet redan våren 1913 en kommitté med uppdrag att utarbeta och in- komma med förslag till motiveradt utlåtande i ärendet. Kom- 36 Levander. — Lönnfors. 2. XII. 1916. mittens betänkande I „Oni roffåglarnas ställning i gällande jaktförordning" har redan föredragits Sällskapet och af detta blifvit enhälligt förordadt. Då emellertid en utredning af öfriga inom området af Sällskapets kompetens liggande spörsmål rörande jaktför- ordningen skulle taga mycken tid i anspråk och ett afhjäl- pande af vildnadens läge i landet ej tål någon tidsutdräkt, hemställer Societas pro Fauna et Flora Fennica, att Styrel- sen måtte upptaga till pröfning omordade förslag till revi- sion af de stycken i gällande jaktförordning af den 20 ok- tober 1898, som beröra skadedjuren, samt tillika förordna, att en kommitté af sakkunniga, representerande samtliga af jaktlagstiftningen berörda områden — landtbruket, skogshus- hållningen, jakten och trädgårdsodlingen äfvensom den na- turalhistoriska forskningen och naturskyddet — blefve ned- satt för fullständig revision af gällande jaktförordningar enligt moderna, rationella och humana grundsatser. Student Frans Lönnfors lämnade följande medde- lande om Bruna kärrhöken, Circus aeruginosus (L.): I medlet af augusti 1916 blef en brun kärrhök, Circus aeruginosus (L.), funnen död på strandängen invid Äy- räpää sjö. Exemplaret i fråga, som var en gammal fågel ($), sändes till Viborg för att uppstoppas för Mohla kommuns räkning. Ungefär samtidigt eller den 16 augusti 1916 sköts en till samma art hörande ung fågel å Ruokosuo, ett öde kärr, beläget i Viborgs socken. Herr Leo och lyceist Toivo Grön- r o o s, som fällt nämnda fågel, berättade att ett par hvarje sommar under flere års tid uppehållit sig å ofvannämnda lokal, där paret med all sannolikhet häckat. Boet hafva herrarna i fråga ej funnit och stora förhoppningar härtill torde ej heller förefinnas, ty till det ställe, där fåglarna uppehålla sig, ett midt i kärret beläget, starkt vassbevuxet område, hafva de ej lyckats komma. Sistförflutna sommar sågs å orten, förutom det gamla paret, tvenne ungfåglar, af hvilka en, den ofvan omnämnda, blef skjuten. 2. XII. 1916. Lönnfors. — Hintikka. — Luther. 37 I detta sammanhang ber jag få lämna en förteckning öfver de lokaler i vårt land, där bruna kärrhöken enl. Nor- dens Fåglar, sid. 156, förr blifvit funnen: Vid nyländska kusten sågos å Makilo skär nära Pork- kala två exemplar 30. VIII. 1904 (Ekström), af hvilka det ena fälldes (A. Nyman), och 9. V. 1915 sågs en gammal hane vid Vik nära Helsingfors (R. Palmgren); nära Åbo, i Mietois socken, sågs ett exemplar om sommaren 1895 (J. Reinberg); ett fälldes i Luvia kapell nära Kumo älfs mynning (12. VIII. 1886, Grönfeldt); andra erhöllos vid Björneborg 1904 (Aro) och 1910 (1. IX, Wegelius) och ytterligare iakt- togs arten därstädes vid Ulasoori 25. VII. samt 19. VIII. 1913 (Suomalainen); ända uppe i norra Savolaks har hon ertappats (26. VIII. 1895, Jorois, Pirttiniemi, O. Lindblad). Ruokosuo och dess fortsättning Kakkolanjärvi äro i or- nitologiskt hänseende rätt intressanta lokaler, ty här häckar bl. a. hvarje sommar, enl. herr Grönroos, flere par tofs- vipor, Vanellus vanelliis (L.). Tofsvipan har ej (enl. Mela- Kivirikko, Suomen Luurankoiset) tidigare blifvit funnen häckande i denna del af vårt land. I anledning af herr Lönnfors' uttalande framhöll ma- gister T. J. Hintikka nödvändigheten af åtgärder för få- gelskydd på Karelska näset. Docent Alex. Luther förevisade en Jättelik grodlarv. Djuret hade de första dagarna af oktober 1916 infångats i Myrkkylampi vid St. Michel och af apotekar A. Doman- de r insändts till professor K. M. L e v a n d e r, som i och för närmare granskning lämnat det åt föredragaren. Exemplaret, som på grund af de på läpparna sittande horntändernas form och aridningsöppningens läge och rikt- ning med säkerhet kan bestämmas såsom tillhörande vår vanliga groda, Råna temporaria L. {R. fiisca Rösel), mäter i konserveradt tillstånd icke mindre än 61.5 mm från nosen till ett ställe, där stjärten afbrutits. Enligt apot. Doman- ders uppgift saknas stjärtspetsen till en längd af c. 2 mm, 38 Luther, Jättelik grodlarv. 2. XII. 1916. hvadan hela längden torde hafva varit c. 63.5 mm. (Till jämförelse må nämnas, att våra „grodpinglor" omedelbart före metamorfosen pläga uppnå en längd af c. 30^40 mm.) Längden räknad från nosen till anus är hos Myrkkylampi- exemplaret 26 mm (normalt c. 11^ — 14 mm), största kropps- bredden 17 mm (normalt 7—9 mm). De bakre extremiteterna äro långt utvecklade och hafva en längd af 10 mm. Vi hafva här uppenbarligen att göra med ett fall af partiell neoteni (Koll man), d. v. s. med ett kvarstannande på larvstadiet utöfver den normala tiden, hvarvid dock köns- mognad icke uppnåtts. Rörande fyndorten meddelar apot. Domander följande. Träsket har ursprungligen varit c. 200 m i genomskärning, kittelformigt. Hälften är numera fylld med sten och oren- lighet från staden. Vattnet är mörkt och grumligt; bottnen består af lös gyttja. Stranden af den ofyllda delen är be- vuxen med kärrväxter. Omgifningen utgöres af till obetyd- lig del odlad, högland momark, glest bevuxen med tallar. Träsket är öppet för sol, men skyddadt för vindar. Det fryser tidigt och går tidigt upp om vårarna. Grodor, vatten- ödlor och rudor förekomma i massa, I samband med detta fall redogjorde föredr. för neote- nins förekomst hos anurer och för de faktorer, som ansetts orsaka densamma. Det syntes föredr. vara ådagalagdt, att yttre omständigheter i högre eller ringare grad verka acce- lererande eller retarderande på metamorfosens inträde (jfr. P f 1 ii g e r, B a r f u r t h, K a m m e r e r m. fl.). Vida tydligare hade dock experiment rörande den inre sekretionens infly- tande på larvstadiets längd utfallit, i det att genom matning af larver uteslutande med endokrina körtlar, eller ock ge- nom exstirpation af sådana körtlar hos larven, ett ofta frap- perande påskyndande af metamorfosen eller ock ett upp- skjutande resp. ett undertryckande af densamma åstadkom- mits (B ab äk, Gu d e r n ats ch, L. A dl e r). I förevarande fall kunde man tänka sig, att det mörka och grumliga vattnet skulle hafva befordrat neotenin, då 2. XII. 1916. Luther. - Lindfors. 39 enligt Kammerer^) just brist på ljus skall vara den om- ständighet, som mest af alla yttre faktorer bidrager till att förlänga larvstadiet. Enligt samma förf. hör äfven lugnt vatten till raden af de omständigheter, som äro gynnsamma för uppkomsten af neoteni; äfven detta villkor var här för handen. Föga troligt syntes det dock föredr., att i främsta rummet dessa omständigheter finge göras ansvariga för neotenin hos Myrkkylampi-exemplaret, utan var det sanno- likt, att framför allt inre orsaker varit de bestämmande. ^) Ordföranden uttalade till docent Luther ett tack för det lärorika föredraget, tillika gifvande uttryck för den för- hoppningen, att Sällskapet ofta skulle blifva i tillfälle att taga del af slika biologiska meddelanden. Trafikdirektör A. Lindfors demonstrerade ett synner- ligen rikhaltigt material af den i vårt flora-område tidigare icke anträffade hybriden Rumex domesticus Hn X Fennicus Murb. samt lämnade rörande densamma följande medde- lande: Rumex Fennicus Murb. är en i Korsnäs sockens skär- gård, Oa, allmän växt. I synnerhet i Harrströmfjärden finnes den på de flesta holmar, på de högre utefter stränderna spridd i enstaka exemplar eller några få i närheten af hvarandra, men på en låg, kal holme i ungefär 50 exemplar i en grupp. Den växer icke så nära stranden (såsom t. ex. Glaux, Carex glareosa, Odontitis simplex), att vattnet sommartid skulle tidtals nå upp till densamma, utan ungefär en meter öfver medelnivån om sommaren. Då hybrider emellan Rumex-arter icke äro sällsynta, har jag ägnat dessa arter stor uppmärksamhet för att om ^) Kammerer, Paul. Experimentelle Veränderung der Fort- pflanzungstätigkeit bei Geburtshelferkröte (Alytes obstetricans) und Laub- frosch (Hyla arborea). — Arch. f. Entwicklungsmech. XXII, 1906, p. 48—140, Taf. V. 2) Föredraget, som här i korthet refererats, finnes i finsk öfver- sättning in extenso återgifvet i Luonnon Ystävä, Arg. 21, Helsingfors 1917, H. 1, s. 7—17, 4 textfig. 40 Lindfors — Saalas. 2. XII. 1916. möjligt finna någon hybrid emellan R. Fennicus och någon annan art. Härvid kunde knappt andra ifrågakomma än R. aquaticiis L., crispus L. och domesticus Hn. Emellertid har jag ingenstädes i sagda skärgård funnit R. aquaticus och oväntadt sällsynt R. crispus. På ett ställe har jag dock funnit R. crispus och R. Fennicus tillsammans, men ingen hybrid. Och jämväl R. domesticus har jag först efter ett längre fåfängt sökande funnit på några få ställen, men slut- ligen också på ett af dessa, vid sydöstra ändan af den 5 km långa holmen Södra Björkön, nedanför en där uppförd s. k. fiskarbastu, såväl R. domesticus och Fennicus som jäm- väl hybriden domesticus X Fennicus. Rumex domesticus finnes här i 2 exx., invid dessa åt stranden till omkring 10 exx. R. domesticus X Fennicus och omkring 10 m norrom dessa några stora, typiska R. Fen- nicus. Vid korsningen torde R. domesticus varit 9-, Fen- nicus 6-planta. Exemplaren af hybriden växa tätt intill hvarandra, delvis så inom hvarandra, att man ej utan att upprifva rotstockarna skulle kunna räkna dem. Från hvarje rotstock uppväxer ett flertal stjälkar. De äro delvis rätt olika hvarandra, somliga stående närmare den ena, andra när- mare den andra af stamarterna. Några exemplar bära ett ringa antal utbildade frukter, på andra har åter större de- len af blommorna utbildat frukt. Maisteri U. Sa al as jätti painettavaksi: Suomelle uusia kaarnakuoriaisia; lisäyksiä ja oikaisuja kaarnakuoriais- tutkimuskaavoihini. Senjälkeen kuin julkaisuni „Suomen kaarnakuoriaiset {Scolytidae eli Tomicidae), Tutkimuskaavoja kaarnakuoriais- ten sekä niiden syömäkuvioiden määräämistä varten" (Medd. Soc. F. et Fl. Fenn. 40, 1913—14, s. 64—102) ilmestyi, on löydetty muutamia alueellemme uusia kaarnakuoriaisia, joista seuraavassa lyhyesti tehdään selkoa. 1. Carphoborus rossicus Sem. Tämän erittäin karakteris- tisen lajin on Semenow v. 1902 selittänyt (Rev. Russ. d'Ent. II, s. 272) Keski-Venäjältä, Jalgubasta, Vjatkan ku- 2. XII. 1916. Saalas, Suomelle uusia kaarnakuoriaisia. 41 vernementista, missa J. Schevyrew on löytänyt siitä 4 kppl. Muita löytöjä ei tietääkseni ole muissa maissa tehty. Meillä ölen hyönteisen löytänyt kahdessa eri paikassa: Suomussalmen Juntusessa, 24. VII. 1914, 11 imagoa sekä Saarijärvellä Pyhähäkin kruununpuistossa, 22. IX. 1916, 27 imagoa ja useita toukkia. Molemmissa tapauksissa eli hyön- teinen pienenpuoleisessa, hidaskasvuisessa rämekuusessa. Carphoboriis-suku, jonka ainoa meikäläinen edustaja C. rossicus on, eroaa Polygraphus-suwusta., jota se lähinnä muis- tuttaa, seuraavalla tavalla: r Tuntosarvien nuija ilman selviä saumoja; sen nivelet lujasti toisiinsa kiinni kasvaneet. Kumpikin silmä täydelli- sesti kahtia jakautunut. Peitinsiipien tyvessä oleva hammas- reunus matala, nystyräinen. Peitinsiipien viiruista vain epä- selviä aiheita näkyvissä; niiden taaksepäin kaartuneissa kärki- osissa ei ole harjuja eikä kyhmyjä. Polygraphus L. 1" Tuntosarvien nuijassa selvät saumat, jotka erottavat eri nivelet toisistaan. Silmät eivät ole kahtia jakautuneet, vaan niiden etureunassa on ainoastaan syvä pykälä. Peitin- siipien tyvessä oleva hammasreunus korkeampi, teräväham- painen. Niiden taaksepäin kaartuneet kärkiosat uurteiset; kolmas välys kohollaan. Carphoboriis Eichh. Carphoboriis ross/cus-laji eroaa hyvin huomattavalla ta- valla sukulaisistaan. Sen tärkeimmät tunnusmerkit övat seu- raavat: Etuselkä pituuttaan paljon leveämpi, eteenpäin huomat- tavassa määrässä kapeneva, hienopisteinen, pisteiden välissä sileä. Peitinsiivissä karkeat pisteviirut; näiden pisteet ym- pyriäiset. Joka toinen välys (l:nen, 3:s, 5:s, 7:s ja 9:s) ty- vestä alkaen harjumainen, taaksepäin vähitellen yhä kor- keammaksi kokoava, kärkiosassaan hampaallinen. Kolmas välys yhtyy takaosassaan yhdeksänteen, viides ja seitsemäs takana lyhentyneet. Matalat välykset paljon kapeammat kuin harjumaisesti kohonneet välykset. Selkäpuoli suomupeittei- nen; suomut suuria, vaaleita. Ruumis musta, peitinsiivet kastanjanruskeat, raajat ruosteenpunaiset, tuntosarvet ja nil- kat keltaiset. 1.7 — 2 mm pitkä. — Eroaa helposti kaikista 42 Saalas, Suomelle uusia kaarnakuoriaisia. 2. XII. 1916. muista meikäläisistä kaarnakuoriaisista sen kautta, etta pei- tinsiipien joka toinen välys on, kuten yllä on selitetty, harju- maisesti kohonnut. 2. Dryococtes hedographus Reitt. Tutkimuskaavojensa „Be- stimmungs-Tabelle der Borkenkäfer (Scolytidae) aus Europa und angrenzenden Ländern" toisessa v. 1913 ilmestyneessä painoksessa selittää R e i 1 1 e r Transbaikalista ja itäisiltä Kar- pateilta tämän hyönteisen uutena lajina. Se on likeistä sukua Dr. autogr aphus' e\\Q, johon se aikaisemmin on sekoitettu. Molemmat lajit eroavat toisistaan seuraavissa kohdin: r. Etuselkä kohtalaisen tiheäpisteinen, riivinraudan ta- painen; pisteet pikkukilven edustalla olevassa osassa osaksi eristettyjä, yinpyriäisiä. Pejtinsiipien alaspäin kaartuneessa takaosassa olevat, harvoihin riveihin järjestyneet pisteet suu- ria, mutta laakeita silmäpisteitä; sisin viiru ei tässä osassa ole sanottavasti syventynyt. 3 — 4 mm pitkä. Dr. autographus Ratz. \" . Etuselkä puolta tiheämpipisteinen, etuosassaan nystyräisempi; pisteet pikkukilven edustalla olevassa osassa eivät ole eristettyjä, vaan koko tämä ala on riivinraudan tapainen. Peitinsiipien alaspäin kaartuneessa takaosassa ole- vat pisteet hienoja (ei silmäpisteitä); sisin viiru tässä osassa peitinsiipiä laakea mutta selvästi syventynyt. Etuselkä hie- man lyhyempi kuin edellisellä lajilla. 3.5—4 mm pitkä. Dr. hectographiis Reitt. Dr. hectographiis elää meiilä kaatuneissa kuusissa, joskus männyissä. Se on jokseenkin harvinainen, mutta levinnyt yli suuren osan aluetta etelärannikolta Lappiin saakka. Pohjois- ja keskiosissa aluetta se on yleisempi kuin etelässä. Lajin leveneminen ulkopuolella Suomea on vaillinaisesti tunnettu. 3. Pityophthorus Lichtensteini Ratz. Tämän lajin, joka on levinnyt yli suuren osan Keski- ja Pohjois-Eurooppaa (ta- vattu m. m. Etelä-Ruotsissa sekä Norjassa Tromsön tienoilla saakka), löysin ensi kerran meidän luonnontieteelliseltä alueel- tamme 15. VII, 1916 Muolaan pitäjän Perkjärvellä, Mikkelin- järven tienoilla olevalla palaneella kankaalla. Vain yhden yksilön tapasin elävän, tyvestään hieman kärventyneen män- 2. XII. 1916. Soalos, Suomelle uusia kaarnakuoriaisia. 43 nyn 3 mm paksusta, tuoreesta oksasta, johon se oli kaivau- tunut kaarnan alle. — Pityophthorus /"^nn/cas-lajista eroaa P. Lichtensteini seuraavasti: r. Pienempi ja himmeämpi laji. Peitinsiipien viirupis- teet heikommat, niiden kärki sisäreunan kohdalla nokan tavoin venynyt, niiden alaspäin kaartuneen kärkiosan uurre kapeampi ja matalampi. 1 — l.s mm pitkä. P. fenniciis Eggers. \" . Suurempi ja kiiltävämpi laji. Peitinsiipien viiru- pisteet karkeammat, niiden kärki ei sisäreunan kohdalla nokkamaisesti venynj^t, vaan övat molemmat peitinsiivet ta- kana yhtämittaisesti pyöristetyt. Peitinsiipien alaspäin kaar- tuneen kärkiosan uurre leveämpi ja syvempi, varsinkin taka- osassaan hy vin laajentunut. l.s — 2 mm pitkä. P. Lichtensteini Ratz. 4. Pityogenes monacensis Fuchs, Ylioppilas Håkan Lind- berg on minuUe määrättäväksi jättänyt Turun Ruissalosta 28. VIII. 1916 löytämänsä Pityogenes-yksWön, jok^ huomat- tavalla tavalla poikkeaa meillä aikaisemmin tunnetuista Pi- tyogenes-\2qe\si2i. Se soveltuu täydellisesti Fu c h s'in (Mor- phol. Stud. iiber Borkenk. 1911, s. 3) selittämään P. mona- cgns/s-lajiin ja on koirasyksilö. Aikaisemmin se on tavattu tietääkseni vain Miinchen'in tienoilla ja Ober-Hessen'issä, missa se elää männyn latvaoksissa. Pityogenes monacensis tunne- taan m. m. seuraavalla tavalla: Petinsiipien alaspäin kaartuneessa osassa on kummas- sakin siivessä 3 jotenkin yhtä isoa, keilamaista, koiraalla suurta, naaraalla pienempää hammasta kuten P. chalco- graptius'e\\a ja P. Saalasi'[\a.; mutta kysymyksenalainen laji eroaa näistä molemmista sen kautta, etta peräuurteeet koi- raksella övat leveämmät, muodostaen yhteisesti melkein ym- pyriäisen, kuoppamaisen ålan, jonka reunan sisäpuolella (eikä itse reunalla) molemmat alemmat hampaat sijaitsevat, ja etta haaraan otsassa ei ole mitään kuoppaa. P. chalcographus' esta monacensis sitäpaitsi eroaa siinä, etta peitinsiipien alaspäin kaartunut osa alkaa ta'empana ja on jyrkempi {P. chalco- 44 Saalas, Suomelle uusia kaarnakuoriaisia. 2. XII. 1916. graphiisVWa. ylimmät hampaat övat sivulta katsottuna joks, yhtä kaukana kärjestä kuin tyvestä, P. monacensis' eWa. pal- jon likempänä kärkeä kuin tyveä). Peitinsiipien pisteviirut övat paljon karkeammat kuin P. chalcographus' eWa., ja ulot- tuvat kärkeen saakka. Peitinsiivet övat yksiväriset, miltei yhtä tummat kuin etuselkä, eivätkä takaosassaan vaaleam- pia. — P. Saalasi'si3. eroaa laji m. m. siinä, etta sen ruu- mis on rasvakiiltoinen, eikä himmeäkiiltoinen, kuten Saa- lasfWa, etta koiraan molemmat ylemmät perähampaat övat pienemmät, ja etta peitinsiipien pisteviirut övat selvemmät. Peitinsiipiensä leveiden, kuoppamaisten peräuurteiden puolesta P. monacensis muistuttaa P. quadridens'ia. ja P. bi- dentatus^ta., mutta eroaa näistä sen kautta, etta keskimäinen hämmas on keilamainen eikä koukkumaiseksi venynyt, kuten koiraan vastaava hämmas molemmilla viimemainituilla la- jeilla. Sitäpaitse P. monacensis' q\} ylin hämmas, joka mo- lemmilla muilla lajeilla yleensä puuttuu, tai muodostaa vain pienen ny^tyrän, on jotenkin yhtä suuri kuin muut hampaat. (Ölen kuitenkin nähnyt muutamia P. quadridens-yV.s,\\'6\\^éi, joilla mainittu nystyrä on suhteellisen suuri, hampaanmuo- toinen, mutta sentään aina monin verroin pienempi kuin toinen, koukkumainen hämmas.) . Aikaisempiin kaarnakuoriais-tutkimuskaavoihini pyydän tehdä eräitä oikaisuja. 5, Crypturgus pusillus Gyll. Tämän lajin, joka vanhastaan on tunnettu Suomestakin, ölen jättänyt pois tutkimuskaa- voistani, nojautuen pääasiallisesti Eggers'in auktoriteettiin. Hänellä oli näet tarkastettavana runsas valikoima meikäläisiä Crypturgiis-\a.]ei2i ja määräsi kaikki yksilöt, jotka eivät kuu- luneet lajiin Cr. cinereus, lajiksi Cr. hispidulus. Aikaisemmin on jälkimäistä lajia pidetty hyvin harvinaisena, ja Suomesta on ollut vain muutamia aniharvoja löytöpaikkoja tiedossa. Kun nyttemmin ölen koettanut tarkemmin asiaa tutkia, ölen tullut siihen johtopäätökseen, etta meillä Suomessa kuiten- kin on sekä Cr. pusillus etta Cr. hispidulus jotenkin yhtä yleisinä. Ne övat hyvin toistensa näköisiä, mutta eroavat 2. XII. 1916. Saalas. — Schulman. 45 kuitenkin jonkun verran toisistaan kuten Reitter'in tutki- muskaavoissa selvästi on osoitettu. r. Peitinsiipien pisteviirut hyvin karkeat; niiden vä- lyksissä olevat sukamaiset karvat övat suuremmat, pystyt, hyvin silmiinpistävät. Suurempi, paksumpi, ja karkearaken- teisempi, n. 1.3 mm pitkä laji. Cr. hispidiihis Thoms. 1". Peitinsiipien pisteviirut kohtalaisen karkeat; välyk- sien karvat hienot ja lyhyet, vähemmän silmiinpistävät, Ruu- mis hoikempi, etuselkä suhteellisesti pitempi, 1 — 1. i mm pitkä. Cr. pusillus Gyll. Molemmat lajit tavataan meillä sekä kuusessa etta män- nyssä ja övat hyvin yleisiä. Cr. piisillus'en pohjoisimmat tuntemani löytöpaikat övat Rovaniemi ja Suomussalmi; Cr. hispididus on levinnyt Etelä-Lappiin ja Kuolan niemimaalle saakka. Lopuksi tahdon korjata pari painovirhettä kysymyksen- alaisissa tutkimuskaavoissani. Sivulla 69, 3:nnella rivillä yl- häältä sanotaan Hylastes opaciis'en elävän kuusessa; tulee olla: männyssä. Sivulla 68, ll:nnellä rivillä ylhäältä sa- notaan kaarnakuoriaistemme lajiluvun nousevan 43:een; tulee olla 4 5 : e e n. Kun ennestään tunnettuihin 45:een lajiin lisäämme 5 tässä kirjoituksessa mainittua lajia, nousee tähän saakka Suo- mesta tunnettujen kaarnakuoriaisten luku, jos otamme mukaan hieman epävarman Scolytus ma//-lajin, t a- s an 50 : e e n.' Doktor Hj. Schulman interpellerade på mötet när- varande yngre ornitologer angående deras observationer rö- rande Sidensvansens beteende vid fångandet av insekter och yttrade därvid följande: „Den 26 juli 1880 såg jag vid Unusjärvi, på gränsen mellan Suojärvi och Lindjärvi socknar, på en udde, bevuxen med tallskog, ett par sidensvansar under snabb flykt från en hög tall sänka sig ned mot vattenytan fångande insek- ter och därefter återvända till skogen, varest ungarna från olika ställen genom visslande läte (fullkomligt likt de gam- 46 3 förminskad, ur Brehms Thierleben 4:de uppl. På- minner fullständigt till färg, form och proportioner om Helsingfors-exemplaren. 3. III. 1917. R. Palmgren, Svarta råttan i Helsingfors. 141 ordade individ på ryggsidan en svart fäll med långa, glänsande stickelhår och är på buksidan — med skarp gräns — nästan askgrå, och samma askgrå färg äga äfven lemmarna. Denna egenart i färgteckningen och den spontana och isolerade förekomsten av sådana individer i ett varrant- magasin invid hamnen i Helsingfors tyder på ett annat ur- sprung än vår genuina svarta råtta i inlandet, på en import från annat land. Denna förmodan vinner i sannolikhet där- af, att jag tidigare till djursamlingarna erhållit lefvande geckoödlor, som med bananer inkommit från Kanarieöarna, och en präktig fågelspindel har ju engång på liknande sätt företagit den långa färden till vårt land från tropikerna. Beträffande råttor synes antagandet af en dylik import, i anseende till deras kända vandringslust, hafva allt skäl för sig. Äfven de uppgifter herr Gesellius välvilligt lämnat mig om ifrågavarande råttors första uppträdande och förekomst på Skatudden understryka detta antagande. De visade sig första gången där fåtaligt höstsommaren 1914 eller ungefär vid krigsutbrottet, då bl. a. ett större parti bananer inkom- mit från Jamaika för Baltic Company Litd AB:s räkning. Nämnda firmas magasin äro belägna under herr Gesellius'. De svarta råttorna tilltogo efter hand i antal, oaktadt bruna råttor funnos i samma varranthus. Äfven albinos äro iakttagna. De svarta S3^nas inkräktat de högre belägna rummen, medan de bruna hålla till i bottenvåningen, ett sak- förhållande som öfverensstämmer med observationer öfver de båda arternas inbördes förhållande i Tyskland. De svarta röra sig under sina inspektioner med stor färdighet; de äntra behändigt upp längs murar och väggar, klättra och i synnerhet hoppa alldeles utmärkt, ja man har sett dem taga sig fram längs telefontrådarna. Till sin natur äro de synnerligen skygga och misstänksamma. Den förevisade in- dividen är den första man lyckats infånga. På min upp- maning fortsattes fångstförsöken med ifver, och den 11 mars detta år infångades ytterligare ett exemplar. ^) Nykomlingen ') Ehuru denna råtta infångats efter det jag föredragit om det första fyndet på Sällskapets marsmöte, vill jag, då tillfälle beredts mig, härom meddela i ett sammanhang. 142 R. Palmgren. Svarta råttan i Helsingfors. 3. 111. 1917. placerades tillsammans med sin like i ett för ändamålet in- redt terrarium, och syntes de två komma väl öfverens. De intogo sina måltider gemensamt, hvarvid vegetabilisk kost afgjordt syntes föredragas framom animalisk, och hvilade sig i samma bo af fjäder och bråte. Helt oväntadt anträffa- des därför den senast anlända död på morgonen den 1(>, utan att några tecken på yttre våld kunde iakttagas. Jag blef nu i tillfälle att närmare undersöka bl. a. bettet hos detta exemplar och konstaterade genast den väl markerade knöl på utsidan af främsta tvärlamellen af öfre främsta kind- tanden, som osvikligt skiljer arten från dess bruna anför- vandt. Följande mått antecknades: bål (nos — anus) 15.5 cm, svans 18.1 cm, fot (tån — hälen) c. 3.7 cm, hand c. 1.9 cm, öra 2.1 cm. Såsom ofvan framhölls är det högst sannolikt, att nämnda råttor importerats utifrån, måhända med den omtalade ba- nansändningen från Jamaika. Vår ursprungliga inhemska stam har, som bekant, alltsedan den bruna råttan under förra seklet inkom i landet, varit stadd i raskt aftagande. Numera finnes den blott på spridda ställen i inlandet. Så- lunda anträffas den svarta råttan enligt Mela-Kivirikko här och hvar i Tavastland, såsom vid Sääksmäki kyrka, där den år 1909 var den enda arten, likaså i Hattula sockens centrum och i Suomusjärvi (1905). På senare tid är arten allmänt anträffad i Lojo och Tavastehus (1881), men saknas i Tammerfors. Äfven på andra ställen i vårt lands inre torde den svarta råttan ännu mer eller mindre rikligt förekomma, ehuru uppgifter därom beklagligtvis saknas i litteraturen. I samband med det spontana uppträdandet af den svarta råttan i Helsingfors förtjänar, det påpekas, att arten under de senaste decennierna enligt en mängd observationer, publi- cerade i „Zoologischer Garten", visat sig förekomma i flera, särskildt äldre hamnstäder med gamla byggnader i Tysk- land, såsom Hamburg, Bremen, Liibeck, Emden, Königs- berg m. fl. I sitt arbete: „Die wildlebenden Säugetiere Deutschlands" (Neudamm 1911 pag. 1101) uttalar E. S c h äff 3. III. 1917. R. Palmgren, Svarta råttan i Helsingfors. 143 på denna grund den förmodan, att den bruna råttans fram- trädande icke enbart varit orsaken till den svarta råttans försvinnande i Europa. Här och där har arten på senare tid t. o. m. åter uppträdt talrikare än förut. I anseende till lefnadssättet kallas den ofta „Dachratte". Om förhållandet mellan den bruna och svarta råttan har framför allt Martin Baumgart lämnat synnerligen både ingående och intressanta upplysningar. I sin inaugural- dissertation: „Vergleichende Untersuchungen iiber Mus rattas und Mus decumamis und iiber die Ursachen der Verdrängung der Hausratte durch die Wanderratte" påvisar han, hurusom den bruna råttan är sin svarta släkting öf- verlägsen i konkurrensen såväl beträffande yttre karaktä- rer so-m i anatomiskt och fysiologiskt hänseende. Likaså äger den förstnämnda ett mordlystet och agressivt tempe- rament, medan den svarta råttan är af en stillsam och to- lerant läggning och därför vid sammanträffande med den förra enbart håller sig till defensiven och förr eller senare dukar under i den ojämna kampen. På senare tid ha synnerligen märkliga undersökningar verkställts- om den svarta råttans färgförändringar och deras orsaksmoment, hvilka i korthet refereras och kommenteras i den som bäst utkommande, fullkomligt omarbetade fjärde editionen af Brehms „Thierleben". Här framhålles bl. a., hurusom de olika färgraserna, hvilka ofta ledt till uppstäl- landet af subspecies, uppkommit under inflytandet af flere, ofta samverkande yttre faktorer, icke sällan under en rela- tivt kort tid. Till och med den i Medelhafsländerna före- kommande och såsom egen art upptagna Mus alexandrinus Js Geoffr. har visat sig identisk med Mus rattus. Den i ett nordligare och tempereradt klimat lefvande, af människan och hennes boningar strängt beroende svarta råttan är öfver hela kroppen mörk, den i söder förekommande och i frihet lefvande närmar sig till färgdräkten mera Mus decumamis, är alltså ofvan brungrå, under ljus. Färgförändringarna uppstå sålunda i samband med förändringar i lefnadssättet. Den mörka färgen vinnes genom ett ständigt lif i mörker. 144 R. Palmgren. — Linkola. 3, III. 1917. inne i människoboningar och andra byggnader. Såsom all- män orsak till melanism anges stegrad värme, en stark ljus- strålning och fuktighet på uppehållslokalen samt rik tillgång på föda. Den färgdräkt, som de nu iakttagna svarta råttorna från Helsingfors uppvisa, torde vara rätt ovanlig hos exemplar i Europa, om än sådana beskrifvas af några forskare, t. ex. af Schreiber (1792) och Oken (1838). En trogen af- bildning af en sådan individ ingår i Brehms Thierleben. Måhända handlar det äfven i dylika fall om import från andra delar af jordklotet? Maisteri K. L i n k o 1 a ilmoitti painettavaksi : Kasvistol- linen retki Korpilahden Vaarunvuorelle ja sen jalavaleh- toon. ' W a i n i o n „Havainnoissa Itä-Hämeen kasvistosta" (Med- del. 3, 1878) kiinnittävät huomiota tiedot lukuisien harvi- naisten, etupäässä eteläisten kasvilajien kasvamisesta Korpi- lahden pitäjän kaakkoisosissa Putkilahden seuduilla. Saa- dakseni ainakin osittaisen selvityksen harvinaisten kasvien joukkoesiintymisestä tällä seudulla, kävin viime juhannuksena yhdessä vaimoni ja maist. S. Siintolan kanssa Jyväsky- lästä käsin kyseenalaisella seudulla (laivalla Jyväskylästä Korospohjaan). Kun tarkoitetut kasvit pääosaltaan övat kallio- ja lehtokasveja, kohdistuivat kaksipäiväiset retkemme etu- päässä seudun kallio- ja lehtokasviston tarkasteluun. 1. Vaarunvuorenkalliokasvit. Suuri osa Wai- nion mainitsemista huomattavista kasvilöydöistä (Saxifraga niualis, Hypericum perforatum, Vicia tetrasperma y. m.) övat korkealta, seutua hallitsevalta Vaarunvuorelta (vaaru = pil- venlonka). Tämä mahtava, useita km pitkä, W — E suuntainen vaara on Geologisen karttalehden (vuoriperäkartta C 2) mu- kaan pääosaksi granitia; W-pään lähellä vaara kuitenkin rajoitetulta osalta on a m f i b o 1 i t i a, joka pitkänä juottina jatkuu tästä Veijon kautta N kohti. Täällä vuoren W-päässä övat tuon muuten melkein kauttaaltaan metsäpeitteisen Vaa- runvuoren kenties mainittavimmat kalliokasvupaikat ja myös- kin harvinaisimmat kasvit. Noin 1 km päässä Korospohjan 3. III. 1917. Linkola. Korpilahden Vaarunvuori. 145 perukasta kohoaa täällä Päijänteen rannasta korkeita, 8- ja SW-suuntaan jyrkästi suistuvia kallioita, joiden päivän- paisteisille rinteille on ravintorikkaasta amfibolitista syntynyt rapautumissoraa, joka sallii rehevän kalliokasvillisuuden syn- nyn. Jo laivaan, joka kulkee vuoren ohitse, näkyy vihertä- viä nurmimaisia juovia ja täpliä kalliorinteillä, ja veneestä lähempää katsellessa saa järveltäkin käsin ihastella kaunis- värisinä paistavia ruohikkoaloja. Viscaria viilgaris, Viola trico- lor, Polygonatum officinale ja monet muiit muodostavat erik- seen tai yhdessä niittymäisiä kasviyhdyskuntia kallioluisuille ja -tasanteille, missa multavaa niaata säilyy ålas luisumatta. Ja kallion raoissa kasvaa sammalten kanssa yksitellen tai pikku ryhminä moni siro ruoho ja heinä. Luonteenomainen etelävuoren') (sydberg) kasv.illisuus on tänne kehittynyt, kasvillisuus, jota Andersson &Birger (Den norrländska florans geogr. fördeln. och invandr.-historia, 1912) Ruotsissa övat seikkaperäisesti selittäneet ja jollaisesta tekijä äskettäin (Stud. iiber d. Einfl. d. Kultur auf d. Flora nördl. v. Ladogasee, 1916) on esittänyt havaintoja Sortavalan— Jänisjärven seutu- jen riuttavuorilta. Kokonaisluettelo putkilokasvilajeista, jotka täällä päivän- puoleisilla etelävuoren kalliorinteillä tapasin, on seuraava (sulkujen sisälle merkittyjä lajeja ei kasvanut varsinaisilla lajirikkailla etelävuori-kasvupaikoilla): Calamagrostis orund. Melica nutans Poa nemoralis Festuca ovina Carex ericetorum C. digitata [Liizula pallesc. 1 yks. Cystopteris fragilis Woodsia itvensis Asplenum septentr. A. trichomanes Polypodium vulgäre Convallaria majalis Polygonatum offic. Viscaria vulgaris Stellaria graminea Stenophragma thal. Sedum telephium S. annuum Saxifraga nivafis Fragaria vesca Potenfilla argentea Vicia tetrasperma, pcc ') Täta nimitystä käyttää rahvas Viitasaarella eräälle vuorelle, joka Brotheruksen (Anteckn. t. Norra Tav. flora, Notisei-, ny ser. 10, 1872) kasvitiedonannoista, m. m. sanimalkasvistoa koskevista, päät- täen on todellinen „sydberg". Nimitys sopii siis kaikin puolin hyvin sydbergin suomenkieliseksi vastineeksi. 10 146 Linkola, Korpilahden Vaarunvuori. 3. III. 1917. Lothyrus pratensis Hypericum perforat. (Viola canina) V. rupestris V. tricolor (Epilob. angustif.) E. collinum Myosotis orenaria Calamintha acinos (Veronica officinalis) V. verna pc (Euphrasia brevip. pc) Campanula rotundif. Erigeron *Droebach. Antennaria dioeca Hypochaeris macul. Crepis tectorum {Hieracia Cyinella, 1 sp. pcc) Hierac. umbellatum Vaccinium vitis id. (Calluna vulgarisj Pinus silvestris Juniperus communis Populus tremula Rubus idaeus Rosa cinnamomea Lajiluettelo niuistuttaa mitä suurimmassa määrässä kasvi- luetteloita Sortavalan — Jänisjärven tienoon riutoilta. Samnial-^) ja jäkäläkasvillisuuden muodostajina on Vaa- ruiivuoren aurinkoisilla kallioilla lajeja sellaisia kuin Thui- diiim abietiniim, Tortula ruralis, Grimmia conimutata, Aste- rella pilosa, Parmelia conspersa, Pannaria microphylla, Endo- carpon miniatum v. complicatum, Cladonia pyxidata v. pocil- liim. Cl. silvatica y. m.; yleensä siis samoja kuin vastaavilla paikoilla asken mainituilla riuttakallioilla. — Etupäässä var- jokkaanimilta, metsänpuoleisilta kallioseinämiltä on muistiin- panoissani merkittynä: Philonotis toment. Bartramia crispa Bryum sp. Pohlia cruda Encalypta brevicollis Tortula ruralis Mollia tortuosa Dicranum scoparium Ditrichuni flexicaule Saelania glaucescens Orthotrichum rupestre Amphidium lapponic. Grimmia commutata Thuidium abietinum Amblyst. uncinat. Hypnum viride H. sericeum Heterocladium squar- rosulum Pterygyn. flliforme Stereodon cupressif. Neckera complanata Leucodon sciuroides Hedwigia albicans Collema flaccidum Cladonia turgida Nephromium parile Peltigera venosa P. erumpens P. lepidophora P. limbata Sticta pulmonaria St. scrobiculata Parmelia saxatilis Physcia caesia Tarkempi tutkimus varmaan huomattavasti kartuttaisi yllä olevaa sammal- ja jäkäläluetteloa. W a i n i o 1 1 a k i n (1. c.) ') Kriitillisimmät tässä kirjoituksessa mainitut sammallajit on toht. H. R a n c k e n hy väntahtoisesti määrännyt. 3. III. 1917. Linkola, Korpilahden Vaarunvuori. 147 on edelliseen täydennyksiä, esim. harvinaiset jäkälät Col- lema myriococcum, Pannaria lepidiota, Lecidea diasemoi- des y. m. Käsityksen yksityisestä hyvin lajirikkaasta kalliokasvi- yhdyskunnasta antaa seuraava -^/g 1916 tehty lajiluettelo eräältä n. 50 m- laajalta, luisulta kallioterassilta, missa oli nurmimaisesti sulkeutunut, melkein sammaleton ja jäkälätön kasvipeite multavalla sora-alustalla: Calamagrostis arund. Melica nutans Poa nemoralis st cp Festuca ovina cp Carex ericetorum cp Cystopteris fragilis iWoodsia ilvensis) Convallaria majalis Polygonatum offic. cp Viscaria vulgaris Stellaria graminea Stenophragma thal. Saxifraga niv. 1 yks. Fragaria vesca Potentilla argentea Lathyrus prat. pcc Hypericum perfor. Viola tricolor Epilobium collinum Calamintha acinos Campanula rotundif. Erigeron *Droeb. 1 yks. Hieracium umbell. Rubus idaeus Rosa cinnamomeo Vaarunvuoren kallioilla kasvavien kasvien joukossa kiinnittyy huomio lukuisiin eteläisiin 1 aj e i h i n, jotka täällä esiintyvät osaksi pohjoisimmalla Hämeestä tunnetulla löytöpaikallaan (*), osaksi muuten varsinaisen levenemis- aiueensa rajoilla: *Asplenum septentr. A. trichomanes Polygonatum offic. ( Viscaria vulgaris) Sedum telephium S. annuum *Vicia tetrasperma *tiypericum perfor. Viola rupestris Myosotis arenaria * Calamintha acinos Pohjoisista lajeista kasvaa täällä Saxifraga niva- lis hyvin erillisellä löytöpaikalla. Vaarunvuorella toistuu siis, kuten niin monella muulla- kin etelävuorella, se tunnettu ilmiö, etta erikoisen moni- vivahteiset, lämpimät ja ravintorikkaat kalliokasvupaikattar- joavat soveliaita viihtymisedellytyksiä niin hyvin eteläisille kuin pohjoisille lajeille. Vaarunvuorella on amfibolitisen vuorilajin merkitys tässä suhteessa epäilemättä hyvin suuri. Eräiden sammalien kasvamisesta päättäen kasvupaikka on melkoisessa määrässä kalkinpitoinen. 148 Linkolo, Korpilahden Vaarunvuori. 3. III. 1917. Ollen verrattain kaukana ihmisasunnoista, vaikeapääsyi- senä laiduneläimiltä rauhassa ja suhteellisesti hyvin säily- neiden metsien ympäröimä, puheenalainen kallio on säilynyt aivan kulttuurin koskemattomana. Sen kasvistoa voinemme siis pitää luonnontilaista, lajirikasta Päijänteen seudun kallio- kasvistoa edustavana. Kuten tekijä (1. c, s. 301) riuttojen kasvupaikoista huomauttaa, muodostavat Vaarunvuoren- kin kallioJ3'^rkänteet tärkeän apofytikasvupaikan. Niinpä näemme täällä todennäköisesti alkuperäisinä kasva- vina seuraavat kulttuuria suuresti suosivat kasvilajit: Viscaria vulgaris Stellaria graminea Stenophragma thal. Potentillo argenteo Lathyrus pratensis Viola rupestris V. tricolor Epilobium coUinum Myosotis arenaria Veronica offic. Veronica ver na Euphrasia brevipila Camponula rotundif. Crepis tectorum Rubus idaeus Osa mainituista lajeista on seuduUa luonnontilaisissa oloissa varmast! ollut yksinomaan puheena olevan kalliorin- teen asukas, vaikka nyt kasvaa enemmän tai vähemmän yleisenä ympäri tienoon. Kysymykselle seudun kasviston jäsenien alkuperäisyy- destä on Vaarunvuoren kalliokasviluettelon negatiivinen puoli yhtä tärkeä kuin positiivinenkin, Huomaulettakoon tässä vain seuraavien lajien täydellisestä puuttumisesta näillä lajirikkailla etelävuorikallioilla: Agrostis vulgaris, Poa pra- tensis, Cerastium *triviale (kasvaa Kanavuoren etelärinteellä Jyväskylän pitäjässä), Erigeron acer, Achillea millefoliiim, Chrysanthemiim leucanthemum y. m. 2. Vaarunvuoren ja sen y m p ä r i s t ö n 1 e h t o- kasvisto. Jo lyhyet pikaretkeilyt Putkilahden— Veijon tienoolla riittävät näyttämään maaperän seudulla suhteelli- sesti hedelmälliseksi. Metsät övat varsinkin viljelysmaiden liepeillä ruohoisaa tyyppiä, lehtomaista kangasmetsää, osaksi vähän parempaakin. Lajeja sellaisia kuin Carex digitala, Orobus vernus, Oxalis acetosella, Viola Riviniana ja Aegopo- dium podagraria tapaa yleisesti; myös kasvaa metsissä usein Coeloglossum viride, Lathyrus pratensis, Vicia silvatica, V. 3. III. 1917. Linkola. Korpilahden Vaarunvuori. 149 sepiiim, Veronica chamaedrys, Campanula persicifolia (pcc) y. m. Rahvaalta kuulee niinipuun, Tilia cordata, jota itsekin näin 3—4 paikassa, kasvavan „vähän joka talon maalla". Alavammilla kohdilla kasvillisuus on paikotellen aivankin lehtoista. Varsinkin purovarsille, mutta myös rinteiden juuri- puolille (esim. Vaarunvuoren juurelle) lehtoja on muodostu- nut moneen paikkaan. Etupäässä tällaisilla paikoin kasva- vRt Polystichum filix mas, Equisetum pratense, Paris, Listera ovata, Arenaria trinervia, Äctaea spicata, Circaea alpina, Viola mirabilis, V. umbrosa, samaten Ribes nigrum (myös niittyojissa), Daphne ja Lonicera xylosteum. Harvinaisina merkitsin: Onoclea, Epilobiiim montaniimia Stachys siluatica. Urtica dioeca kasvoi parissa lepikkolehdossa kenties alkii- peräisenä, ja Nikkilän majatalon luona Hepatica triloba lehto- maisessa piennarmetsikössä ja sen läheisyydessä tavallisessa Oxalis-Myrtillus-tyypin koivikossa matalan mäen N-rinteellä. Viimemainittu laji on täällä pohjoisrajallaan näissä main. Ruotsalaisten tutkijain mukaan etelävuorten yhteydessä tavataan erityisen lajirikkaita lehtoja niin yleisesti, etta he yhdistävät etelävuori-käsitteeseen sekä kallioiset etta leh- toiset kasvupaikat. Vaarunvuorella, yhtä vähän kuin Laa- tokan seudullakaan, eivät lehtomuodostumat ole millään ta- voin sidotut etelävuori-kasvupaikkaan. Päinvastoin övat lehdot asken kuvatun etelävuorikallion luona suhteellisesti heikkoja — osaksi kylläkin siitä syystä, etta osa kallioista suistuu veteen, jättämättä tilaa aluslohkareikolle yhtä vähän kuin lehdoillekaan. Mitään harvinaisempia lajeja ei etelä- vuori-kohdan lehdoissa kasvanut. Saakoon tässä silti sijansa kuvaus eräästä rinnelehdosta, joka harvinaisen hyvin (paitsi puukasvillisuuden puolesta) kulttuurikosketukselta säilyneenä sopivasti edustanee tämän seudun luonnontilaista kuivan hikevää lehtoa. Kyseenalaisessa rinnelehdossa on koivu valtapuuna.seassa joks. runs. raitaa ja haapaa, lisäksi useita niinipuita (Tilia), joista suurin on 8 m korkea, pienimpien ollessa pensasmai- sia; pihlajaa ja mäntyä on seassa niukasti, samoin pensaita: kuusama, kataja, vattu ja nurmiruusu. Sammalia ja jäkäliä 150 Linkola. Korpilahden Vaarunvuori. 3. III. 1917. kasvaa vain louhuki villa: Hypnum parietinum, Amblystegium imcinatum, Tortiila ruralis, Thuidium abietinum, Nephromium parile, Peltigera aphthosa, Cladonia pyxidata; louhupaasilla kasvaa myös eräitä kivisaniaisia: Cystopteris fragilis ja. Poly- podium vulgäre. Heinät, ruohot ja varvut övat seuraavat: Calomagr. arund. 5 — 6 Melica nutans 2 (Festuco ovina 1) Carex digitata 2 Luzula pilosa 1 Phegopt. dryopt. t Pteris a q ui Ii na 1 + Equisetum prat. 1 — Convallaria maj. 2 Majanth. bifol. 1 Platanth. bifol. 1— Actaea spicata I — IRanunc. acer 2 yks.] Rubus saxa til is 5 Fragaria vesca 3 — 4 Lathyrus prat. 2 Orobus vernus 3 Vicia silvatica 3 — 4 Geran. silvat. 2 Viola Rivin. 2 Epilob. ang. 1 — Angelica silv. 1 — 2 Pirola rot. 1 P. minor 1 P. chlorantha 1 — P. secunda 2 Trientalis europ. 2 Melamp. silvat. 3 fCampan. cervic. 1 yks. C. rotundifolia 1 — C. persicifolia 1 Solidago virg. 2 .Antennaria dioeca 1 liypoch. macul. I Hierac. galban. 1 H. umbellatum 1 Vaccin, vit. id. 4- V. myrtillus 2 Erään kuivemman louhulehdon lajina kasvoi Vaarunvuo- ren juurella, tälta paikalta noin 1 km E, louhikossa komea Lathyrus silvester. Aivan riippumattomana etelävuori-kasvupaikasta tava- taan Vaarunvuorella eras harvinaisen rehevä lehtorinne, joka ansaitsee yksityiskohtaisen kiivauksen. Se sijaitsee Oittilan- kylään kuuluvasta Vaarunlammista laskevan puron äärillä, 2—3 km päässä edellä puheena olleesta kalliorinteestä. ja 011 paikkakunnalla yleisesti tunnettu runsaista jalavistaan (kansa nimittää niitä soarneiksi), jotkajo Norrlin (Meddel. 3, s. 185) ja Wainio (1. c. s. 69) mainitsevat yliopp., sit- temmin kappalainen K. Dahl ström in löytäminä. Lehtori V i h t o r i H. J ä r v i s e n (Jy väskylä) ilmoituksen mukaan kasvaa lehdon äärellä erään mökin vieressä villiä pähkinä- pensastakin. Matkaan tämän tärkeän lehtorinteen tutkimi- seksi varasimme toisen juhannuspäivän. Kun pohjoisesta käsin, Oittilankylän puolelta, lähestyy puheeksi otettavaa lehtorinnettä, saapuu ensin eräälle pa- 3. III. 1917. Linkola, Korpilahden Vaarunvuori. 151 juttuneelle ja sammaltuneelle Närdas— Carex Goodenoiighii- niitylle pienen, umpeutumassa olevan (keskellä oleva silmäke kasvaa runsaasti Nymphaea candida'a), Carex rostrata- ja C. /"i7//brm/5-kasvustojen melkein täyttämän, nevareunaisen lammin rannalla. Niitylle laskeutuu viereisen korkean Vaa- runvuoren jyrkkää NE-rinnettä pitkin pieni puro, jonka var- ressa jo niityllä, rinteen alimmalla, paljaaksi hakatulla osalla erinäisistä kasveista huomaa olevansa erikoisen hedelmälli- sellä lehtomaalla. Puron puuttomilla äärillä kasvaa tässä Onoclea, Equisetum pratense, Triticiim caninum. Listera ovaia, Stellaria nemorum, Ulmaria, yl/c/z/m/Z/a-lajeja, Orobus vernus, Impatiens, Stachys silvatica, Cirsium heterophyllum y. m. Harppaillen kivisessä risu- ja kantoryteikössä (lehmus, jalava) jyrkähköä purovartta ylös tullaan varjoisaan lehtoon, joka „troopillisella" rehevyydellään aivan häikäisee. Lehmus (Tilia cordata) on pääpuuna tässä lehdossa, joka osaksi on puron haarojen kostuttamaa hyvin kivjstä saniais- lehtoa, osaksi vaikeakulkuista, hyvin varjoisaa, hikevää rinne- louhua '), missa puro lirisee tai kohisee suurten kivipaasien alle hävinneenä. Lehmusten seassa kasvaa varsinkin ala- osassa lehtoa vuorijalavaa (Ulmus montana), osaksi häm- mästyttävän suurina komeina puina'-); sitäpaitsi kasvaa tuo- mea, pihlajaa ja lehdon laitapuolilla haapojakin, osaksi jättiläismäisen kookkaita. Pensaista tavataan Lonicera xy- losteum, Rubiis idaeus ja yksityinen Daphne. Lehmusta on niin runsaasti, etta lehdon laidalta sitä on hakattu monta sylta haloiksi, joista ladottuja pinoja säälien metsässä kat- selee, Aluskasvillisuudessa silmä ihastelee milloin runsasta ') Paikkaa kutsuvat seutulaiset riutaksi. Riutan selitettiin olevan „paikan, jossa kiv' on poikineen". 2) Suurin puu, jonka näin, kasvoi lehdon alareunassa; se oli n. 14 — 15 m pitkä, tyveltä monirunkoinen, paksuin runko 1 m ymp. mit. rinn. kork. Toinen suuri, monirunkoinen puu oli 90 cm paksu. Ai- kaisemmassa tiedonannossa (v:lta 1876) lehdon jalavien paksuus on ilmoitettu 8 tuumaksi läpimitassa. Puiden paksuus on siis viime vuosi- kymmenien aikana huomattavasti lisääntynyt. — Suurinten lehmusten korkeuden arvioin 12 — 13 m:ksi; paksuus oli 50 cm ymp. mit. 152 Linkola, Korpilahden Vaarunvuori. 3. III. 1917. Lactuca miiralis'ta, milloin mahtavansuuria Viola mirabilis- yksilöitä, milloin louhukivillä ja niiden juurilla kasvavaa Impatiens'ia., Galium triflorum'ia. y. m. Juhannuksen aikaan oli osa kasveista kehityksessään vielä keskeneräisiä, mutta ^^7 uudestaan lehdossa käväistessäni leht. V. H. Järvisen kanssa oli kaikki täydessä kukoistuksessaan ja lehto aivan keltanaan Lactucaa ja Impatiens' ia.. Sammal ei tämän rehe- vän kasvupaikan maaperässä saa siiurta jalansijaa; sitä run- saammin ja sitä paksumpina peitteinä se verhoaa suuria louhupaasia, joilla Hylocomiam triqiietrum, Antitrichia ciirti- pendula, Änomodon apiciilatus, Mnium^it, J ung er mannia' i y. m. rehottavat. Myös puiden juurilla on sammalia (m. m. Neckera trichomanoides), ylempänä puissa jonkunverran esim. Sticta pulmonaria-yåkåVåå. Kasvillisuus on tässä sotkuisessa, osaksi hyvinkin jyrkästi viettävässä louhulehdossa eri kohdilla hy- vin erilaista; osaksi kasvipeite on hy vin harvaakin tai puut- tuu kokonaan. Aluskasvillisuuden laatu ilmoitettakoon sen- tähden pelkällä kokonaisluettelolla lehdosta merkityistä hei- nistä, ruohoista ja varvuista: Calamagrostis epig. C. arundinacea Aera caespitoso pcc Melica niitans Poa nemoralis Triticum caninum Carex elongata C. digitata Asplenium fil. fem. Aspid. fil. mas pcc A. spinulosum Cystopteris fragilis (Poly podium vulgäre) Equisetum pratense Majanthem. bifol. Convallaria majalis Paris quadrifolius Coralliorrh. inn. pcc Urtica dioeca Actaea spicaia Ranunculus repens Geum rivale Rubus saxatilis Fragaria vesca Vicia silvatica Geranium silvat. G. Robertianum Oxalis a ce to se Ila Impatiens noli tång. Viola umbrosa V. mirabilis Epilob. angustifol. Circaea alpina Aegopodium podagr. Angelica silvestris Pirola minor Trientalis europaea Melampyrum silv. Galium triflorum Campanula persic. 2 yks. Solidago virgaurea Cirsium pal. 2 yks. Lactuca muralis (Vaccinium vit. id.) Kuvattua louhikkolehtoa lienee, muiston mukaisen arvion mukaan, 100—^200 m pituudelta. Sen yläpuolella puro, joka lehdossa pauhaa enimmäkseen kivien alle hävinneenä, tulee 3. III. 1917. Linkolo, Korpilahden Vaarunvuoii. 153 selvä- ja syväuomaisena, saniaisten jalehmus- ja tuomipehko- jen (myös tervaleppää) reunaamana näkyviin tasaisemmalla, niityksi raivatulla alalla. Jonkun matkan päässä on kivi- syytensä takia raivaamatta jätetyllä pienellä koskipaikalla tåas useampia kookkaita (50 — 70 cm ymp. mit. rinn. kork.) jalavia, jotka kasvavat puronvarsituomikossa ja sen äärellä; .runsaasti vesovia jalavan kantoja on myös. Tuomikko on pahoin raiskattua saniaislehtoa (pesupadan tulisija on puron reunalla), jonka lajeista mainittakoon vain Lonicera, Viburniim, Viola mirabilis ja Scrophularia nodosa. Aivan purolehdon äärellä sijaitsee pieni mökki (Olavin torppa), jonka pihalta on mitä kaunein näköala pohjoista kohti Päijänteen lahdille. Mökin viljelykseen raivattu alue rajoittuu suorastaan puronvarren pieneen kivikkolehtoon. Melkein jalavien vieressä kasvaa tässä useita kauniita istu- tettuja omenapuita. Mutta kasvaa parempaakin! Kymmen- kunnan m päässä purosta on pellon reunalla saunan vie- ressä vierekkäin kaksi melko kookasta (4 m ja 2,5 m kork.), osaksi kuivahaaraista p äh k i n äp e n s a s t a fCory/«5 fly^/- lana). Mökin asukkaat kertovat monen „herran" niitä siinä ihmetelleen ja eräiden heistä selittäneen, „etteivät pensaat voi olla luonnostaan kasvavia, vaan lintujen tuomista sieme- nistä syntyneitä"! Toiset övat arvelleet niitä istutetuiksi. Tämä seikka lie syynä siihen, miksi kukaan noista monista herroista ei ole pähkinäpensaan kasvamispaikkaa tehnyt tunnetuksi. Kun otamme huomioon, etta pensaat kasvavat hyvin kivisellä kohdalla (läheiset omenapuut kivettömällä), johon istuttaminen on hyvin vaikeaa, ellei mahdotonta, sa- maten sen seikan, ettei pähkinäpensaan istuttamista seudulla tiedetä kenenkään harjoittaneen — kaikkein vähimmin Vaa- run mökkipahasessa, jonka ystävälliset asukkaat elävät vielä melkein täydellisesti puuastia- ja tuohi-kulttuurin kannalla — , ja edelleen kasvien sellaisten kuin Ulmus montana'n, Lactiican (myös Verbascum thapsiis'ta on läheisyydessä aho- rinteellä) y. m. kasvamisen lähistöllä, on selvää, etta pen- saat kasvavat täällä alkuperäisinä. Kasvupaikkansa kivisyy- den pelastamina nuo kaksi pähkinäpensasta övat pellon 154 Linkola, Korpilahden Vaarunvuori. 3. III. 1917. reunalla säilyneet seudulla, joka toistaiseksi on pohjoisin meillä tunnetuista (61' 56') ja joka sijaitsee vain n. 4 pnk. etelämpänä pähkinäpensaan pohjoisimpia (n. 62' 15' pohj. lev.) subfossililöytöjä maassamme (Haapamäki, Petäjävesi ja Jyväskylä). Pensaat viihtyvät hyvin, koskapa kertomuksen mukaan övat joskus olleet maahan asti typistettyjä, mutta nousseet uudestaan, vaikkei aivan täyteen mittaansa; myös kukkivat ne rimsaasti (m. m. viime kesäk. alussa leht. J ä r- visen kertomuksen ja hanen ottamiensa näytteiden mukaan) ja tekevät pähkinöitäkin, jotka kuitenkaan eivät koskaan kypsy. Lämpösuhteiden puolesta paikka lienee vähemmän edullinen, koskapa sijaitsee korkean vaaran NE-rinteen avonaisella ylimmällä osalla, alttiina kylmille tuulille. Vuori- perä on geolog, karttalehden mukaan granitia; epäilen kui- tenkin näillä tienoin olevan muutakin. Mökistä on matkaa noin 50 m lammille, Vaarunlam- mille, josta puheena ollut puro lähtee. Lampi on melkoisen suuri, köyhäkasvinen (siellä täällä niukasti kortetta rannoilla; vesirajassa kasvaa paikotellen tervaleppää), osaksi rämereu- nainen, mutta kirkasvetinen. Pesuvedeksi lammen vesi kuu- lemnia on kovaa. Se on siis ravintorikasta ja lihavoittaa lammesta lähtevän puron äärellä olevaa maaperää. 3. Vaarunvuoren seudun (Putkiiahti — Veijo — Oittila) kas- vistossa on, kuten edellisestä on selvinnyt, lukuisasti ete- läisiä aineksia. Lisäämällä edellä mainittuihin eräät Wainion löytämät lajit, saamme seuraavan luettelon putkilokasveista, joilla pohjoisin Hämeestätunnettu löytöpaikka on täällä (13 lajia): Asplenum septentr. Cerotophyllum dem. Hypehcum perforot. Corylus avellana Lathyrus silvester Lycopus europaeus Ultnus montana Vicia • tetrasperma Calamintha acinos Hepatica triloba Geraniiim Bohemic. Lactuca muralis Spergula vernalis Nihin liitt3'^vät erinäiset ruderatit ja sentapaiset, joista tässä mainittakoon Sedum acre (Veijon kartanon Lepomäen torpan pihalla agron. A. Veijon mukaan) ja Cuscuta ea- ropaea (Wainio). i 3. III. 1917. Linkola. Korpilahden Vaarunvuori. 155 Huomiota ansaitsevaa on myös seuraavien eteläisten kasvien kasvaminen täällä: Asplenum trichomanes Sedum telephium Viola rupestris Polygonatum offic. S. annuum Verbascnm thapsus (Viscaria vulgaris) Geranium Robert. Pohjois-Hämeen kasvistoon tottunut oudoksuu seudulla myös lajien sellaisten kuin Campanula persicifolia^n ja My- pochaeris maciilata^n yleisyyttä. Selitys eteläisten kasvistoainesten lukuisuuteen puheena olevalla seudulla on etsittävissä paikkakunnan edullisista luontosuhteista, jollaisia ei enää nykyisin pohjoisempana ta- vata, samoin kuin siitä seikasta, etta täältä jatkuu etelään päin, varsinkin Päijänteen itäisten rantaseutujen kautta, kallio- ja lehtokasvien vaeltamiselle sopivia maita. Niinpä pistäksen etelästäkäsin, HoUolan lehtokeskuksesta, melkoisen voimakas lehtokasvialue itäiselle Etelä-Korpilahdelle, osaksi aina Jyväskylään asti; ja kallioista tienoota jatkuu tänne pitkin Päijännettä etelästä asti. Itse Vaarunvuoren seudulla övat, kuten edellisestä oji selvinnyt, sekä maaperä- etta vuoriperäsuhteet (amfibolitia näin Putkilahden kylässäkin esim. Nikkilän luona) hyvin suotuisat usean neliökilomet- rin alueella useissa paikoin. Lisäksi väitetään seudun lämpö- suhteiltaan olevan erikoisen lauhkean. Agron. A. Veijon kertoniuksen mukaan koivu puhkeaa täällä lehteen noin viikkoa aikaisemmin kuin vastaisella Päijänteen länsiranni- kolla; hälla käy täällä harvenimin; ruis kypsyy viikkoa ai- kaisemmin ja kasvaapa suurempijyväisenäkin kuin muualla pitäjässä (kirkonkylän myllärien ja papiston jyväsaatavien kantajain tekemä havainto). Veijon kartanon puistossa tammi rehoittaa erittäin voimakaskasvuisena; suurin puu on 1,7 m paksu ymp. mit. rinn. kork. (tammet tuotu taimina Turusta v. 1861). Koko Korpilahden itäinen osa, Päijänteen lah- tien runsaasti halkoma „vesipuoli", on kansan kesken kaikin- puolin edullisemman viljelysseudun maineessa kuin länsi- puoli, missa esim. kirkonkylä sijaitsee. 156 Linkola. Kasviston muutoksista Jyväskylässä. 3. III. 1917. Maisteri K. Linkola ilmoitti painettavaksi: Kasviston muutoksista Jyväskylän kaupungissa ja sen lähistöllä viime vuosikymmenien aikana. Sen innokkaan kasvistollisen työskentelyn ajoilta, jota maassamme suuren W. Nylanderin herätyksestä 1850 — 1870-luvuilla harjoitettiin, on meillä useilta paikkakunnilta olemassa varsin hyviä paikalliskasvioita. Monet näistä övat ilmeisesti siksi ahkeran ja tunnollisen työn tuloksia, etta niiden perustalla voimme selvitellä kysymystä mahdollisista kasviston muutoksista erinäisillä seuduiila viime vuosikym- menien kuluessa. Suurimmat muutokset övat tietenkin kulttuurin aiheut- tamia. Selvimmin voinee olettaa näiden tuntuvan kaupun- geissa, joiden nopea kasvu ja kehitys ei " ole voinut oUa jättämättä tuntuvia merkkejä näiden paikkakuntien kasvis- toon. Seuraavassa esitetään täta kysymystä koskevia ha- vaintoja Jyväskylän kaupungista ja sen lähiympäristöstä (rajaviiva Tourujoelta Taulumäelle — Syrjälään — Köyhälani- mille — Mattilanniemeen). Varhaisimmat tiedot Jyväskylän kasvistosta övat vao- silta 1866—1874, jolloin tunnetut kasvitieteilijät V. F. Bro- t h e r u s ja E. A. W a i n i o seudulla retkeilivät. B r o t h e r u s (1) keräili alkukesästä 1869 Jyväskylän kaupungissa ja var- sjnkin sen viereisellä Tourujoella, jonka rikkaan kasviston tutkimiseen kului useita päiviä. Täydennyksiä omiin ha- vaintoihinsa B. sai erinäisillä seutulaisilta, varsinkin yliopp,, sittemmin valtioneuvos W. N. Tavaststjernalta, joka nuorempana oli kasvikeräilyyn innostunut. Wainio (6) retkeili suullisen ilmoituksensa mukaan seudulla kouluvuosi- naan 1866 — 1870 kaiket keväät ja syksyt ja hankki myös koulutovereiltaan tietoja näiden harvinaisemmista kesälöy- döistä; ylioppilaana W. osaksi täydensi havaintojaan elok. 1874 sen kasvistollisen työn yhteydessä, minkä hän näihin aikoihin suoritti Itä-Hämeessä. Joskohta kumpikaan maini- tuista kasvitieteilijöistä, suullisen ilmoituksensa mukaan, ei yksityiskohtaisemmin kaupunkialueen kasvistoa tutkinut, voinemme silti olettaa sen 1870-luvun alussa pääasioissaan 3. III. 1917. Linkola, Kasviston muutoksista Jyväskylässä. 157 tunnetuksi, varsinkiii kun otamme huomioon alueen pienuu- den (tässä tarkoitettu alue 4 — 5 km- ), silloisen kaupungin^) varmasti hyvin rajoitetut ruderati- y. m. sentapaiset kasvu- paikat ja paikkakunnan koululaisten ja ylioppilaiden avus- tuksen. Syystä etta puheena olevat tiedot Jyväskylän kas- vistosta övat julaistuina laveampia seutuja koskevissa pai- kalliskasvioissa, sisältävät nämä erikoistiedonantoja Jyväsky- lästä vain harvinaisempiin lajeihin nähden; yleisempien lajien esiintymistä voi vain vertaillen päätellä. Sille, joka tuntee tienoon kasvistoa laveammalti, övat saatavissa olevat tiedot kuitenkin varsin tyydyttävät selvitteeksi kasvistosta kokonaisuudessaankin. Mainittujen julkaisujen antamaan kasvistolliseen kuvaan tahdomme seuraavassa verrata sitä aineistoa, mikä seudun nykyistä kasvistoa koskevana on koottuna. Julkaistuna on siitä jo ennestään tämän kirjoittajan (4) kesinä 1912 ja 1913 tekemät havainnot, joihin on liitetty erinäisiltä toisiltakin henkilöiltä, etupäässä leht. K. H. Hällströmiltä saatuja tietoja. Samaten on lääket. kand. S. L e s k i n e n (3) jul- kaissut havaintonsa, sikäli kuin ne sisältävät täydennyksiä aikaisempiin tiedonantoihin. Viime heinäk. (1916) tein varta- vasten lisähavaintoja nykyisen kasviston yksityiskohtaiseksi selvittämiseksi, tarkastaen osaksi yhdessä lääket. kand. S. Leskisen ja leht. Y. H. Koppisen kanssa m. m. noin 50 pihaa eri osissa kaupunkia. Mainitut henkilöt, samaten yliopp. A 1 1 i L a v a n d e r ja eräät muutkin övat hyväntah- toisesti antaneet pieniä lisätietoja, Mielenkiintoisin kysymys muutoksista, joita yksityisen seudun kasvistossa lyhyempänä aikana on sattunut, koskee useimmiten sitä, missa määrin uusien lajien seudulle saapu- mista on todettavissa. Jyväskylän kasviston viimeaikaiset muutokset övat tässä suhteessa melkoiset. Jättämällä pois Jyväskylässä nykyisin tavatuista lajeista, joita Brotheruksen >) Kaupunki perustettiin 1837; asukasluku oli 1840 vain 177, 1860 858, 1870 1337 (nykyisin esikaupungit mukaan luettuina ainakin 5500); tehtaita oli 1870 ainoastaan olutlehdas, joka perustettiin 1860 (tiedot B r u m m e r i n (2) mukaan ). 158 Linkola. Kasviston muutoksista Jyväskylässä. 3. III. 1917. ja Wainion luetteloiden mukaan ei voi päätellä seudulla kasvaneiksi 1866 — 74, ne, jotka övat västa tämän ajan jäl- keen uusina selitetyt tai tarkemmin eroitetut ja joita ei ole syytä otaksua vereksiksi tulokkaiksi (Älchimilla -\si}it, Epilo- biiim colliniim y. ni.), samoin lajit, jotka kasvupaikastaan päättäen kaiken todennäköisyyden mukaan (Potamogeton obtusifolius, Eriophoriim gracile, Pirola media, Monotropa hypopitiis y. ni.) tai hy vin luultavasti (Bromus secalimis, Atriplex patiilum, Vicia * angiistifolia y. m.) övat seudulla varemmin kasvaneet, vaikka jääneet huomaamatta, saamme seuraavan luettelon lajeista, jotka voivat olla Jyväskylän kasvistossa uusia tulokkaita jälkeen vv. 1866 — 74: Helodeo canadensis Setaria viridis Phalaris canariensis lAlopecurus pratensisi A ve na elatior Bromus inermis [Poa compressaj Cynosurus cristatus Dactylis glomerata Carex vulpina Rumex obtusifolius (Polygonum fagopyrum) Silene dichotoma (Lychnis rubrai L. viscaria Cerastium arvense Arenaria serpyllifolia (Aquilegia vulgaris) Barbarea vulgaris B. strida (Hesperis matronalisi Sisymbrium sinapistrum Sisymbrium sophia Sinapis arvensis iCochleoria armoraciai Camelina sativa Thlaspi alpestre Bunias orien talis ( Sp iraea sa licifo lia i (Potentilla anserina) IP. intermediai P. Goldbachii Melilotus officinalis M. albus Trifolium hybridum Tr. agrarium Euphorbia esula i Levisticum officinalei Heracleum *sibiricum Primula officinalis Convolvulus sepium Nepeta glechoma Dracocephalus thymifl. Lamium amplexicaule iL. album) (Stachys palusten Solanum nigrum Plantago media Pl. lanceolata Galium mollugo G. verum (Sambucus racemosa) Valeriana officinalis iCampanula rapuncul.) Carduus crispus Centaurea jacea I C. phrygiai C. scabiosa Tanacetum vulgäre Rudbeckia hirta Cichorium intybus C. arvensh I Polemonium coeruleum) Picris hieracioides Echinospermum lappula Kaikkiin luettelossa mainittuihin lajeihin nähden on se mahdollisuus olemassa, etta ne puuttuivat seudun kasvis- tosta 40 — 50 v. sitten. Eräiden esiintyminen viittaa silti siihenkin mahdollisuuteen, etta ne varhaisimmilta retkeilijöiltä jäivät merkitsemättä. Nämä lajit övat luettelossa sulkujen sisällä. Pääosa niistäkin lienee silti paikkakunnalla uusia. 3. III. 1917. Linkola, Kasviston muutoksista Jyväskylässä. 159 Täniä näyttää kaikinpuolin todennäkÖiseltä niihin 48 lajiin nähden, jotka eivät ole sulkuihin merkityt. Selvänä todis- teena niiden myöhäisestä saapumisesta seudulle övat var- sinkin niiden kasvupaikat. Suurin osa näistä lajeista on tavattii vain heinäpelloilla^), joita näillä tienoin vanheinmista kasviluetteloista päättäen 40 — 50 v. sitten tuskin oli nimeksikään. Osa lajeista kasvaa muuallakin, mutta on ilmeisesti alkuaan heinäpelloilta läh- töisin. Kaikkiansa on tähän ryhmään luettava seuraavat 24 (31) lajia: Avena elatior i Alopecurus pratensisj Dactylis glomerata Cynosarus cristatus Carex vulpina Silene dichotoma Cerastium arvense Arenaria serpyllifolia Barbaren vulgaris esula (Primula officinalis ?i Convolvulus arvensis? Nepeta glechoma 7 Dracocephalus thymifl. G. verum Valeriana officinalis Carduus crispus (Centaurea scabiosa?) Rudbeckia lurt a Cichorium intybus Picris hieracioides Plantago media Uusia tulokkaita täytyy olla myös seuraavien kasvien, jotka on löydetty rautatiealueella (Jyväskylän rata avattiin liikenteelle 1897), osaksi vain ratakiskojen vieressä tavara- makasiinin ja tullikamarin luona: Sisymbrium sinapistrum Camelina sativa Heracleum *sibiricum / ( 4 " / (564 " / Yhteensä lOO.o „ Edellä esitettyjen lukujen perusteella voidaan todeta se huomattava seikka, etta kokonaista 165 lajia (29.3 ^;q) osot- taa kalkkia suosivaa luonnetta, sensijaan etta kalkinkartta- jien ryhmiin kuuluu vain 32 lajia (5. g ° q). Siis edellisiä on n. 5 kertaa riinsaammin kuin jälkimäisiä. OttamalJa huo- mioon, etta kalkkirikkaillakin seuduilla on yleensä paikoi- tellen sopivia kasviipaikkoja myös erilaisille kalkinkarttajille ja etta riippumattomat lajit övat verrattain tasaisesti levin- neet, kuvastavat edellä mamitut luvut ja prosenttimäärät selvästi sitä eroa, joka vallitsee kasviston lajirunsaudessa kalkkirikkailla ja kalkkiköyhillä seuduilla. Etta tämä ero todellisuudessa on aivan hämmästyttävän silmiinpistävä, sen sain kokea retkeillessäni varsinkin alussa mainitsemillani seuduilla, joilla kalkkirikasta ja kalkkiköyhää vuoriperää on lähekkäin, toisiinsa rajoittuen. Kasvilajien suuri run- saus kalkkirikkailla seuduilla ja kasvupaikoilla on samalla kieltämätön todistus kalkin edullisesta vaikutuksesta maa- perän tuotantokykyyn. o Årsmötet den 13 maj 1917. Ordföranden, professor J. A. Palmen, föredrog föl- jande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1916 — 1917. Att vetenskapligt forskningsarbete kan idkas under rätt ogynnsamma yttre förhållanden har mången ekonomiskt 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 189 mindre väl lottad enskild person till fullo ådagalagt, likaså deltagarna i arktiska expeditioner. Och i Paris höUo de vetenskapliga samfunden sina möten år 1848 när på gatorna utanför sessionsrummet barrikader uppfördes. Något som erinrar därom ha vi nyligen upplefvat, nämligen militär- demonstrationer i stor skala för frihet, jämlikhet och bro- derskap, och detta skedde kort efter att t. o. m. lif tagits. Kulturcentra i andra länder ha fått utstå ytterligt trvck. Och vår tidsperiod har fått bevittna, hurusom forskning och tekniskt snille kunnat för krigsändamål förverkliga kommu- nikationsmetoder, hvilka förut allenast fåglar och hvalar anlitat. Att dessa metoder snart skola komma äfven fred- ligt samlif och vetenskaplig forsknin* till godo må vi hop- pas; så anskaffar man vid Adriatiska hafvet åt zoologiska stationen i Rovigno en u-båt. Arets" explosionsartade omhvälfning i öster har direkte påverkat vårt land.. Med ett enda slag blef dettas politiska läge återfördt i gamla former, hvilka dock naturligtvis måste utvecklas i enlighet med den nya miljön. Samtidigt utbreda sig öfver landet ovädersmoln, som äro öfvermättade med energispänningar af social art. För ögonblicket hotas vår modernäring, jordbruket; och snart står hungersnöd för dörren. Det försiggår öfverallt en genomgripande omgestaltning af begreppen, en omvärdering icke allenast på ekonomins områden, utan också på de kulturella. Och det är inga- lunda gifvet, att de sistnämnda icke skola bli lidande. För föga bemedlade vetenskapliga samfund skola främst ekono- miska motgångar hota; härutinnan har dock vårt sällskap hittills kommit väl till rätta. Men detta fritager oss icke från förpliktelsen att i tid se upp. Måhända finnas i sam- fundets organisation förbisedda brister, som böra tidsenligt afhjälpas, eller kanske endast någon häfdvunnen sedvänja, som i viss mån hämmar dess förmåga af samarbete och sam- förstånd. Sådant må vi då i tid upptaga till pröfning. Det gångna året har med hänsyn till Sällskapets inre lif förlupit på samma sätt som många föregående. Inga 190 ■ Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. konflikter ha yppat sig, mötena ha varit regelbundna och talrikt besökta — af 40 — 55 personer — , och många an- draganden ha hållits. Nya krafter ha tillkommit, ehuru äfven svåra förluster träffat oss. Publikationer ha utkom- mit, ekonomin är oklanderlig. Allt ter sig således normalt. Sällskapets organisation har icke undergått någon för- ändring; dess arbetsmetoder däremot utvisa en utveckling framåt. Lika begripligt som det varit, att tidigare själfva primärobservationerna utgjorde mötenas hufvudsakliga inne- håll, och att de allt framgent skola bibehålla sitt stora värde, lika klart är det, att mognare forskare trängta efter för- djupning och utvidgning särskildt nu, då naturalhistorien ställer sina mål högre än fordom. På barnslig ståndpunkt bör ju ej ett gammalt sällskap kvarstanna, om också hvarje individ först måste genomlefva ett sådant stadium såväl kroppsligen som i vetenskapligt hänseende. Tidigare hade väckts förslag att på mötena redogöra också för mera in- vecklade naturalhistoriska frågor, — biologiska i djupare mening • — , och förslaget ledde jämväl till ett par föredrag. I år har tanken utvecklat sig vidare. Tillsammans med Finska läkaresällskapet har nämligen vårt samfund hållit två möten, hvarvid biologiska föredrag hållits af herrar Tigerstedt, Federley, Luther och B. Runeberg. Nyttan af dylik samvaro erkännes allmänt, och anledning finnes att gemensamma möten äfven framgent skola hållas; sålunda skulle tillvaratagas gamla traditioner från tider, då läkarens och naturalhistorikerns arbeten nära sammangingo. Ett annat initiativ i syfte att sammanföra på skilda om- råden arbetande forskare och vetenskapligt intresserade personer i vårt land h^r tagits af Finska Vetenskaps-socie- teten, som till andra samfund och jämväl till vårt i går sändt ett förslag om periodiskt återkommande gemensamma forskaremöten. Sällskapet anmodas att genom en repre- sentant uti en tillärnad kommitté diskutera förslaget. Vid våra regelbundet återkommande månadsmöten ha gjorts omkring 75 meddelanden; däraf hafva ungefär ^5 varit af botanisk art, gjorda af hrr M. Brenner, Brotherus, Hin- i 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 191 tikka, Huumonen, K. A. Hällström, Kotilainen, Kyyhkynen^ Harald Lindberg, Montell, Räsänen och Suomalainen. De öfriga meddelandena hafva rört zoologiska ämnen och läm- nats af hrr G. Fabritius, Federley, Frey, Grönblom, Hellen, K. Hildén, Hintikka, Kaukoranta, Levander, Håkan Lindberg, Linnaniemi, Luther, Löfqvist, Lönnfors, Merikallio, Montell, Nordman, Palmen, R. Palmgren, fru Pontan-Munsterhjelm,. hrr Saalas, Schulman, Stenius, Suomalainen, Valle, Vuoren- taus och Öblom. Den ojämförligt största mängden af dessa andragandeii har, nu likasom förr, helt naturligt utgjorts af mindre no- tiser, originalobservationer och förevisningar, ett färre antal bildar små uppsatser och några få hafva större omfång. Utaf Sällskapets Meddelanden har under året ut- kommit häftet 42, hvari förra årets förhandlingar ingå, redi- gerade af dr Häyrén. Af A c t a äro två band färdiga. VoL 42 innehåller A. Palmgrens Studier öfver löfängsområ- dena på Åland. Vol. 43 innehåller prof. S se lans arbete om Finlands botaniska litteratur till och med år 1900, ett verk som kraft mångårigt, noggrant samlareintresse och -möda och hvilket bragts till stånd på särskild anhållan af Sällskapet; det kommer att vara till synnerlig nytta i hvarje naturalhistoriskt intresserad landsmans hand och möjliggöra oss att fullare tillgodogöra hvad föregående generationer på sin tid uträttat. För närvarande ligga under pressen det 43:dje bandet af Sällskapets Meddelanden samt tre band af Acta: 41 inne- hållande fortsättningen af Hj. Hjelt, Conspectus' Florae fennicae; 44 med af handlingar af hrr Järvi, Lundström (Frey), Koponen, I och II, Schneider, Walle (alla tryckta) och Montell (under pressen). Af n:o 45, Lin- kola, äro 430 sidor tryckta. Sina sträfvanden beträffande naturskyddsfrågor har Sällskapet fortsatt. Malla-fjället har verkligen blifvit frid- lyst, lyckligtvis tids nog för bevarande af dess i vårt land enastående vegetation emot den hotande förödelse, som ge- nom världskriget hit förlagd trafik eljes skulle förorsakat. 192 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. Ett inlägg' har Sällskapet utarbetat angående en ny, mera tidsenlig jaktlag. Tvenne yrkanden ha gjorts för speciellt skydd, nämligen åt mosippan och åt Karelska näsets fågel- värld. Med fägnad kan dessutom noteras, att förståelse för naturskyddsidén försports också utanför Sällskapet. Åbo djurvänner ha föreslagit fridlysning af Runsala ö, och på grund af enskild persons initiativ förberedes ett ytterst maktpåliggande företag i syfte att hos oss anordna frid- lysta naturparker. Tills vidare undersökas nämligen under nästa sommar hvilka trakter kunde vara lämpliga för ända- målet och till hvilken utsträckning reservationer därstädes kunna föreslås. Huru detta företag än framdeles må reali- seras, komma i hvarje händelse sommarens undersökningar att afkasta naturiakttagelser af enahanda art som de, hvil- kas insamlande Sällskapet afser med sina stipendier och hvarpå hela kännedomen om vårt lands fauna och flora är grundad. Företaget måste således af oss hälsas med största tillfredsställelse. I syfte att fullfölja sitt .egentliga forskningsprogram har Sällskapet i år disponerat ett belopp af 2,000 mk för ex- kursioner, nämligen åt nedannämnda personer: i botaniskt syfte: i zoologiskt syfte: Kyyhkynen .... 500 mk R. Palmgren . . . 400 mk Laurin 300 „ Hortling 200 „ Kotilainen .... 200 „ Lindqvist .... 200 „ Pettersson . . . .100 „ Håkan Lindberg . .100 „ Här må yttermera med glädje annoteras, att också på annat håll beviljats anslag för naturalhistorisk forskning i vårt land. Universitetet har ur Henningska fondens tillgån- gar anslagit för nästa sommar ett sammanlagdt belopp af icke mindre än 3,900 mk. Uti senaste årsberättelse kunde lämnas den glädjande notisen, att betydande privata gåfvor öfverlämnats åt Säll- skapet jämte Finska Forstvetenskapliga samfundet. Det är dessa gåfvors vänliga gifvare vi hafva att tacka för att säll- skapet nu utan något afbrott kunnat fortsätta tryckningen af sina skrifter, trots att kostnaderna blifvit förhöjda. Äfven 13. V. 1917, Ordförandens årsberättelse. 193 i detta års öfversikt hafva vi att anteckna liknande gåfvor. Senaste höst erhölls till dylik delning: 5,000 mk af Läskelä Bruks Aktie Bolag, 200 mk af direktör E. Tilgmann och 200 mk af direktör Valter Hoving; af totalbeloppet har på vårt samfunds lott fallit 3,000 mk. Ytterligare har en onämnd gifvare skänkt 500 mk för befordrande af naturskydd. Och helt nyligen har Landtdagen beslutit tilldela Sällskapet ett understöd af 3,000 mk ur Längmanska fonden. Slutligen bör nämnas, att till minne af två aflidna verk- samma medlemmar stiftats fonder. Den ena afser Bertil Poppius' minne och uppgår nu till 1,160 mk. För att möjliggöra inlösen af professor Norr lins samlingar och tillika hedra hans minne har en annan fond grundats, af hvars afkastning en lifränta af 350 mk årligen skall utbeta- las åt den aflidnes dotter. För helt kort tid sedan uppgick dess belopp till 3,700 mark, men i dag har en lista, hvarå med- lemmar af Sällskapet tecknat bidrag, inbragt ytterligare 3,500 mk. Att statsunderstödet, som tidigare uppgått till 8,000 mk årligen, nu under ofärdsåren utbetalats med allenast 6,000 mk är visserligen en motgång, men denna har, tack vare den redan angifna mellankomsten af frikostiga landsmän, icke varit af vital beskaffenhet. Sällskapets stående fond har haft en mindre tillökning i följd af under året fattadt beslut att till denna foga alla nya medlemmars inträdesafgift. De under året tillkomna medlemmarna hafva varit till an- talet nitton, nämligen hrr P. Nederström, K. Abt, I. Öländer, Håkan Lindberg, S. Siintola, K. Myrberg, E. Thuneberg, fru Hilma Norrlin, frk. Aino Norrlin, hrr G. Idman, O. Kyyhkynen, fröknar A. Andersson och L. Strandberg, hrr B. Pettersson, O. Eklund, I. Hildén, O. Nylund, H. Lag- ström och G. Nordman. Tyvärr ha vi i år att anteckna äfven förluster, bland dem några mycket svåra. För så vidt nu rådande omständigheter medgifva, hafva vi kännedom om endast ett dödsfall bland utländska leda- möter. Den bekanta hemipterologen B, Os han in dog i 13 194 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. Petrograd den 8 februari 1917. Han hade besökt äfven Helsingfors och stod i lifHg kontakt med vårt lands fackmän på sitt forskningsområde. Bland inhemska medlemmar som bortgått må här främst nämnas den yngsta, doktorinnan Tyra Nyberg, som afled den 20 jan. 1917 efter att ha blott någon gång öfver- varat Sällskapets möten. Likaså sällan ha vi här sett hä- radshöf ding Axel Edvard Wasastjerna, som bort- rycktes i sin bästa ålder, den 30 april 1917. Ehuru icke naturforskare, hade han dock såsom jordbrukare intresse för naturalhistoriens inlägg till fromma för landtbruket; han hyste dessutom den varmaste sympati för hvarje hu- manistiskt sträfvande, vare sig det gällde medmänniskors eller hela fosterlandets väl. Senaste vår var han den allra förste, som skyndade att bistå vårt samfund, när dess be- hof blef kändt, och hans stora gåfva öfverlämnades med förståelsefuU välvilja, så att allaredan intrycket häraf ej skall glömmas. Såsom 46-årig bortrycktes den 14 januari 1917 forst- mästare Andreas Sigismund Czarnecki, som med intresse omfattat studiet af fågelvärlden i de trakter, där han vistats, Åland, Suojärvi, Kuusamo och nu senast Haapajärvi. Som skicklig konservator och naturfotograf har han gjort sig känd, och han har deltagit i en naturalhistorisk forsk- ningsfärd år 1896 till Turkestan. Ornitologiska intressen kännetecknade äfven med. dr Werner Lindman, h vilken som provinsialläkare verkat 1884—91 i Pudasjärvi och 1891—1916 i Kalajoki, där han afled 61 år gammal. Under en längre tid hade han med ifver och framgång samlat fågelägg, och hans rikhaltiga kollektion af kullar från nämnda trakter hör till de värde- fullare i landet. Med professor Petter Adolf Karsten, som den 22 mars 1917 afled i Forssa uti sitt 84:de åldersår, bortgick en Sällskapets ledamot redan från 1859, hvilken 1904 ut- sågs till dess hedersledamot. Vidt bekant såsom vårt lands förste svampkännare och som författare till ett mycket 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 195 I I stort antal mykologiska skrifter, var han i 40 års tid verksam såsom lärare i botanik och zoo- logi vid Mustiala landt- bruksinstitut. Ehuru au- todidakt och stadigt bo- satt i landsorten, har han inlagt synnerlig för- tjänst om vår svamp- flora, hvars utforskande han länge helt ensam fullföljde. Sällskapet har, såsom i en nekrolog framhållits, „i honom förlorat en af sina mest produktiva medlemmar, och i botaniska kretsar ij utlandet skall hans bortgång väcka känslan af aktningsfull saknad". Sina sista lefnadsår har den gamle ägnat åt spekulation öf- ver lifvets djupaste och mest olösbara gåtor. Oförutsedt och smärtsamt träffades vår krets af det telegrafiska meddelandet att dr Robert Bertil Pop- pius den 27 november 1916 afsomnat i Köpenhamn, där han vistades i en internationell kommissions angelägen- heter. Ehuru förhoppning finnes att en särskild min- nesruna skall i samlad bild teckna hans lifsverksamhet, bör här ägnas några ord åt hans minne; de återgifva i främsta rummet tankar som hans vänner uttalat när döds- budet kom och när stoftet i hemlandet graflades. Bertil Poppius föddes 1876 och deltog från ungdoms- åren i det naturalhistoriska exkursionsarbetet, till hvilket hans lifliga intresse för allt i naturen lockade honom. Med- född skarpblick för dess oändliga mångfald betingade, att han redan tidigt kunde med god urskillning både iakttaga Petter Adolf Karsten. 196 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. Robert Bertil Poppius och samla. Sedan han 1894 inträdt i vårt Sällskap, hem- förde han, delvis såsom dess stipendiat, rika skördar från olika delar af vårt natural- historiska område. År 1896 färdades han i ryska Kare- len, besökte Swir, Petrosa- vodsk och Saoneshe-halfön i Onega, år 1897 reste han i finska lappmarken och 1899 i finsk-ryska lappmarken. Därunder beaktade han främst insektvärlden, men också trak- ternas fågelfauna och flora. Sålunda förberedd drog han längre bort, till nejder där afvikande, men dock nordiska naturförhållanden råda. Han företog 1901 med A. K. Cajan- der en forskningsfärd längs Lenas floddal äfvensom år 1903 med W. Ramsay en resa till Kanin-halfön. Genom dessa längre färder skärptes ytterligare hans blick och omdöme äfven beträffande hemlandets säregenheter. Sina skördar bearbetade han med stor ifver och säll- spord raskhet. Alltid deltog han i Sällskapets möten, ofta lämnande smärre meddelanden. Många af hans afhandlingar trycktes i dess skrifter, men sedermera också i svenska, ryska, tyska, belgiska, ungerska och franska samfunds publikationer. En god del är icke enbart af deskriptivt innehåll, utan redo- gör för arternas, särskildt de arktiskas, utbredning, bl. a. för de skalbaggar, som insamlats under samtliga från Finland ut- gångna expeditioner till Kola-halfön, vidare för det arktiska gebitets Coleoptera (uti ett stort tyskt sammelverk „Fauna arctica"), m. m. Var det insekternas tallösa arter, som Bertil Poppius i egenskap af fackman undersökte, så intresserade han sig dock äfven för andra djurgrupper, främst fåglar. Mera än 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 197 någon af zoologerna kände och uppfattade han jämväl lan- dets flora och växtlighet. Och vida mer än specialister det pläga vinnlade han sig om att uppspåra det, som sammanhåller fackvetandets alla enskildheter. Exempelvis försökte han på grund af insektarternas utbredning hos oss utreda, huru dessa under förgångna tider hit invandrat, — så skalbaggfaunans postglaciala invandring i Finland. Likaså studerade han särskilda fjällinsekters isolerade före- komst i vidt aflägsna trakter för att därigenom belysa dessa arters inbördes släktskap, detta speciellt med afseende å ar- terna af släktet Cryobius, som förekomma dels i arktiska trak- ter, dels som relikter på fjäll i sydligare nejder. Säregna omständigheter föranledde honom slutligen att ägna sig äfven åt Hemiptera. När nämligen O. M. Reuter efter hand förlorade naturforskarens dyrbaraste sinne, synen, ställde Bertil Poppius sitt skarpa öga till hans förfogande. Själf kom han då med lätthet in på ett jämförelsevis nytt område och kunde där gagna forskningen t. o. m. rörande tropiska länders fauna. Inom kort offentliggjorde han flere omfattande arbeten härom, dels tillsammans med Reu- ter, dels senare på egen hand. Fackmän på området hafva erkänt, att Poppius var den ende, som kunde fortsätta Reuters verk om capsiderna, och i anledning af hans bort- gång omtalade dagspressen i Tyskland med välvilja och er- kännande att han bistått många af landets fackmän och museer. Inom vårt samfund var Poppius en kort tid intendent för de finska zoologiska samlingarna, och några år fungerade han som assistent vid Ånäs entomologiska försöksanstalt. När år 1912 den nyinrättade kustostjänsten vid univer- sitetets zoologiska museum besattes, blef Bertil Poppius dess förste innehafvare. Under sina talrika forskningsresor och vid bearbetandet af material från när och fjärran hade han fått öppen blick för djurgeografiska spörsmål, och hans arbete vid museet rönte också inflytande häraf. Han var hängifven sitt kall, museiarbetet var honom kärt, och det är icke för mycket att säga, att han betraktade det som 198 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. sitt lifsmål att verka för museet så, att det en gång kunde ställas i jämbredd med utländska. (E. Reuter.) Men inom kort togs Poppius i anspråk på annat håll. Renbeteskonflikterna mellan Sverige och Norge kräfde afgö- rande genom en speciell kommission, och denna behöfde utredning i frågan af ojäfviga experter. Poppius kallades som sakkunnig såväl i 1909 som i 1913 års kommission. I den sistnämnda fungerade han som afdelningsordförande. Genom sina kunskaper, sin rätt stränga kritik och genom sin högt drifna iakttagelseförmåga gjorde han sin medver- kan särskildt värdefull i kommissionens arbete. Och han tvekade icke för uppgifter, som skulle synts andra rätt ovälkomna, t. ex. då han åtog sig att tillbringa två måna- der i en högfjällstuga alldeles isolerad från omgifningen och tidtals fullständigt insnöad för att insamla ett för kommis- sionens arbete nödvändigt material, hvilket material f. ö. har ett betydande vetenskapligt värde. Arbetet inom de norsk-svenska renbeteskommissionerna har för oss i Finland varit ödesdigert. Poppius blef den tredje af våra experter som skattade åt förgängelsen. Hans arbete afbröts när den sista kommissionen stod i begrepp att afsluta sin verksamhet. Han hade bort skona sig, har man sagt, när hans hjärta efter det första årets strapatser började visa oroande symptom. Men den, som tror att Poppius sparade sig, kände honom icke rätt. Hans svar på alla välmenande råd var orubbligt detsamma: „När man åtagit sig ett arbete, skall man föra det till slut". Ingen kan göra mera i det värf han åtagit sig än den som stupar på sin post. (Rosberg.) Den bortgångne var framför allt en forskningsresande, en exkurrent i ordets bästa betydelse. Det är i synnerhet på resor, som vänskap och kamratskap sättas på prof, så mycket hårdare ju mödosammare färden är. Men Bertil Poppius bestod profvet fullt, enligt hvad hans ledsagare intygat. (Cajander.) Denna verksamma ledamot har vårt samfund förlorat. Men hvad vi icke kunna mista är minnet af den anspråks- 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 199 lösa, tillgängliga, försynta och vänfasta kamraten, den in- telligenta och intresserade medforskaren, ej heller hågkom- sten af den arbetsglädje han visade, medan han ännu verkade i vår krets. Vi kunna fortfarande erinra oss „honom med det friska, smittande glada lynnet, med det lifliga och lif- vande intresset för allt, som rörde vår gemensamma ve- tenskap, med lusten och dådkraften att, oberoende af per- sonlig fördel, arbeta för det, som upptog hans intresse. Men huru han än arbetade för den internationella vetenska- pen, bestämmande och beskrifvande djurformer från de mest skilda delar af jorden, så skedde det alltid med en känsla af att han därmed bidrog till att i Finland bära forskningens fana högt". (Luther.) Ännu återstår att nämna vår i visst afseende svåraste förlust, svår icke blott emedan förlusten kännes tung för hans intima vänner inom Sällskapet, icke heller som i före- gående fall därför, att ett lifskraftigt och energiskt arbete skulle plötsligen afbrutits, — ty enligt naturens ordning var Johan Petter Norrlins bortgång nog förutsedd, — utan svår särskildt därför att han, som länge utöfvat ett starkt inflytande på den inhemska naturalhistoriska forsknin- gen, säkerligen ännu hade ^••■•-^^^^^^^^^..^..^^^^^^^^:.^^^^^^ kunnat lämna oss väckande, i mogna, vidtsyftande och I tillika varnande råd beträf- fande Sällskapets framtid. Minnesord öfver Norr- lin skola på annat håll af- fattas, åskådliggörande för landsmän hans lifsgärning. För utlandets fackmän åter skall, enligt hvad jag hop- pas, samma teckning kunna på modernt språk införas i våra skrifter, — det är egentligen i vårt samfund som han verkat med hän- Johan Petter Norrlin 200 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. gifvenhet och framgång, låt också vara att för största delen af dess nuvarande yngre medlemmar hans person varit all- deles obekant. Jag underlåter därför att här beröra den bortgångnes verksamhet såsom botanisk forskare och lärare, likasom ock hans lefnadslopp, men vill med ledning af en 50-årig vänskapsfull samvaro teckna några drag af hans personlig- het, hvilka måhända kunna förklara det inflytande många hans vänner och hela vårt samfund rönt och kanske ännu framgent komma att röna af densamma. En digression blir dock först nyttig. Som bekant har en af vår tids mest kända vetenskaps- män, Wilhelm Ostwald, framhållit att det bland forskare ges två hufvudtyper, klassiker och romantiker. I afseende å sina mest typiska egenskaper äro visserligen båda sla- gen skarpt åtskilda, men de för bägge utmärkande karak- tärsdragen äro trots sin inbördes antagonism hos de flesta forskare-individerna intimt sammangjutna, om ock i växlande proportioner. Hos Ostwalds exempel, vetenskapens heroer, träda de kraftigast i dagen, men blandningar, om ock i an- språkslösare skala, finnas hos alla, som tänka och forska verkligen vetenskapligt. För klassikern är kännetecknande hans försiktighet, hans sinne för noggrannhet i observation och hans känslig- het för svaga punkter i den vetenskapliga bevisföringen; vidare lugnet och sansen då han drager slutsatser samt måttfullheten när han pröfvar synvidden och bedömer huru- vida målet verkligen ligger inom räckhåll med hänsyn till de till buds stående medlen. Inom sin forskning fordrar han klara frågeställningar samt angriper i logisk följd un- dersökningens enskilda delar. På andra verkar han genom allvaret och grundligheten vid sanningssökandet, genom sin varsamhet och stränga kritik. Är han tillika verklig upp- fostrare, så inverkar han ledande för hela lifvet. Romantikern har en annan läggning. Han väljer gärna omfattande forskningsfrågor. Hans framgång förutsätter — 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 201 utom faktiska kunskaper och egen erfarenhet — en natur- lig begåfning af vetenskaplig fantasi, kombinationsförmåga äfvensom snabb tanke och fjärrsynthet. Vidden af hans område utesluter möjligheten att lita enbart till egen erfa- renhet, hvarför andras måste i stor utsträckning begagnas. Därigenom få analogisluten hos honom större utsträckning än de direkta, och de försmås ej, ehuru de icke kunna vara annat än provisoriska; man kan ju på sådana områden omöjligen nå absolut visshet, hvadan felslut, som nya fakta efteråt blotta, naturligtvis måste korrigeras. Af alla sådana orsaker blir romantikerns sakliga inlägg i vissa afseenden något svaga. Men han väcker starkt intresse hos andra personer, främst hos yngre, sporrar till if ver och drifver till dristighet, dådlust. Arbetets egenart ej blott förutsätter, utan också alstrar psykisk lättrörlighet och hängifvenhet. Ty hvarje liffullt sökande efter den röda tråd, som genom- går stora problem, verkar entusiasmerande, särskildt på ungdomen och ofta på en större omgifning. Många af de påverkade låta visserligen intrycken snart förflyktigas, men hos andra göra de sig länge gällande, och för mången kvarstå de inriktande för hela lifvet. Forskningen har behof af bägge slagen af egenskaper, ty de supplera hvarandra. Förefinnas båda i måttfull kom- bination hos en enskild forskare, så arbetar han med lugn och med garanterad framgång. Men ensidig anhopning eller odling af ettdera slaget är vanskligare, ty däraf kunna pre- stationernas beskaffenhet och mängd lätt röna menligt in- flytande. Alltför stor anhopning af romantikerns drag kan nämli- gen bringa en svag natur att förlora fotfästet: om ingen stadig barlast af faktiskt vetande stadgar farten och kriti- kens roder ej bestämmer riktningen, så drifver hans farkost snart hän mot fantasins obegränsade vidder. Detta slag af entusiasm för „teorin" smittar nog andra, men stadgade forskare skola helst undanbedja sig dessas bistånd. Klassikerns lugn och kritik afvärja så ödesdiger kurs; men om hans försiktighet drifves för långt, så kan arbetets 202 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. frukt ej blott försenas, utan ock riskeras. Vågar han alls icke gestalta i ord sina kanske fullt motiverade tankar och slutsatser, som kunde tjäna andra till vägledning såsom ar- betshypotes, och väntar han ständigt på säkrare utslag af fort- satta iakttagelser, så stannar han att stampa på stället. Ett allra yttersta mål får man ju aldrig fatt, lika litet som man får tag i den ständigt undanvikande horisonten. Blir alltså en vunnen åskådning af problemets lösning ej uttalad, så går den förlorad, och dess tanke måste af andra ånyo ut- grundas. Det allaredan sofrade materialet af iakttagelser kan då förefalla de oinvigda vara ett deskriptivt behandladt råmaterial, kanske likt resultatet af ett tanklöst eller åtmin- stone ändlöst samlarearbete. Och likafullt kan det vara icke allenast genomdraget, utan kanske genomväfdt af en under mångårig, trofast observation och kritisk eftertanke hop- spunnen ariadnetråd, som är föga synlig, men kan framletas af en fackman. Fruktan att vid sammansvetsningen af de- taljerna begå ett mindre fel i kombination eller i framställ- ning kan sålunda leda till begåendet af ett större, det att risken vid dechiffreringen lägges på andra. Materialet och antydningarna ha däremot ett, bestående värde. Vare allt detta sagdt i största allmänhet. Men det har dessutom nu en viss tillämplighet. Norrlins forskarepersonlighet hade ett mycket bety- dande inlägg af klassikerns drag. Han förfor i allt med stor grundlighet och noggrannhet samt var fullt medveten om att uppgiften kräfde detta, Såvidt möjligt ville han själf göra alla originalobservationer och måste därvid städse få vara fullt ostörd. Samvetsgrannheten och själfkritiken steg- rades mången gång därhän, att själfförsakelse uppstod, alle- nast för att ej misstag måtte begås. I ringare grad lopp han fara härutinnan på sitt växtgeografiska forskningsom- råde, dels emedan han odlade detta under yngre år, dels emedan det var lättare att genomskåda och kontrollera. Därför skola hans publikationer härom städse äga stadgadt värde'; deras betydelse för oss behöfver af mig ej ens an- tydas. Men det var ej så mycket genom dem Norrlin 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 203 här verkade, utan främst genom föreläsningar i ämnet och genom personlig undervisning. Härunder instruerade han yngre och af värjde så den på 1870-talet hotande bristen på förfarna och tänkande exkurrenter; personligen gaf han då muntliga impulser till iakttagelser och anvisade sina elever, hvilka luckor i kunskapen om vårt lands vegetation de un- der vistelse i hemtrakten kunde fylla. Låg uppgiften inom räckhåll för den unge och blef den väl utförd, så fick re- sultatet gärna stå för dennes räkning. Blef däremot någon åskådning helt förvanskad, så dolde läraren i sitt innersta grämelsen öfver missräkningen beträffande eleven. Sina föreläsningar har Norrlin annoterat i form af mer eller mindre utförliga utkast, men dem ville han icke blott- ställa för fackmäns blickar; tvärtom har han betecknat dem såsom „alltför tarfliga", ett märkligt, men karakteristiskt drag, vittnande om huru långt en klassikers försiktighet och stränga själfkritik kan drifvas, när den är förenad med stor personlig anspråkslöshet och öfvertygelse att endast det bästa är godt nog. Andra prof må nämnas från Norrlins //^^rac/wm-studier. Han har offentliggjort beskrifningar öfver hundratals finska och nordiska former af denna grupp, men de former, hvilka han därutöfver urskilt utan att i tryck beskrifva, stiga också till hundratal. Föga nog äro de sistnämnda i ringare grad »utredda" än talrika former af s. k. kritiska släkten, dem andra forskare publicerat. Men Norrlin ville icke offentlig- göra sina anteckningar om dem innan han genom egen åskådning i naturen eller rikliga och fullgoda exemplar samlade af andra kynnat stadga sin öfvertygelse angående enhvar forms systematiska valör och dess släktskap. Just häri låg, enligt hans mening, utredningens mål, medan be- skrifvandet utgjorde endast medlet till dettas vinnande, — dessförinnan ansåg han beskrifningen ej mogen. Iakttogs ej sådan kritik, ansåg han arbetet falla utanför den veten- skapliga forskningens gräns, huru nyttigt det än kunde vara som ett förarbete. För honom, den mycket fordrande, inne- bar alltså termen „deskriptiv vetenskap" icke en sådan inre 204 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. motsägelse, som ligger i orden, när hvartdera ordet ta- ges med dess häfdvunna innebörd. Sträng själfkritik röjer också ett annat, tillfälligtvis i mitt minne bevaradt drag. Redan tidigt iakttog han, att en del Pilosellae om hösten uppå refvorna utbilda blomster, som något afvika från dem sommarplantan bär. I stället för att glädjas öfver iakttagelsen af ett slags säsongdimorfism kände han främst grämelse öfver „felet" att dittills ha förbisett företeelsen, — ett sådant hade icke bort få förekomma. Hans stränga fordringar på sig själf utestängde visser- ligen förebråelser för misstag, men de framkallade andra verkningar. Det lider intet tvifvel att mycket, som Norrlin hade kunnat medhinna, af denna orsak blef halffärdigt. Hoppet att omsider ännu fullgöra arbetet sveks nämligen i följd af ohälsa, som därför kändes dubbelt bitter. Stod ock Norrlin, ända från yngre år, i sin naturupp- fattning på utvecklingsidéns ståndpunkt, så riskerade han dock aldrig att i tryck uttala sina föreställningar om Hiera- cmm-formernas genetiska förhållanden, och detta oaktadt han införde sina arter i systemet med ledning af sådana idéer. Uppfordrad att i tryck utlägga grunderna för sin upp- fattning, förklarade han det onödigt: en verklig fackman fattade nog hans mening redan ur de tryckta skrifterna, och dessutom kunde han vid sådan skildring lätt begå vilse- ledande fel. Men under föreläsningarna har han ej blott utlagt ämnet muntligt, utan äfven åskådliggjort det så att säga grafiskt, dock ingalunda på sedvanligt genetiskt sätt, ty detta syntes honom vara alltför kategoriskt. Underordnade valörer af olika slag grupperade han .omkring centralarter af större betydelse, nämligen i mån af deras morfologiska öfverensstämmelse och med särskild hänsyn äfven till deras geografiska förekomst; om dessa konstellationers förhål- landen är dock här icke platsen att vidare orda. Att också cytologiska undersökningar och experiment vore upplysande för riktig förståelse af släktskapen, var för honom länge- sedan tydligt, men dessa forskningsbanor beträdde han icke, ty redan den morfologiska var honom omfattande nog. 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 205 För vårt Sällskaps utveckling var Norrlin verksam sär- skildt under sin medelålder. Redan 1872 yrkade han, att de botaniska exkursionerna skulle ordnas efter mera plan- mässiga grunder i syfte att, utöfver det vanliga samlare- intresset, tillgodose äfven växttopografiska frågor. Han realiserade planen genom att själf uppfostra exkurrenter, men ännu 1896 ansåg han förefinnas brist på fullt kvalifi- cerade. När år 1894 nya stadgar utarbetades, väntade sig Norrlin ett uppsving för Sällskapet, särskildt genom för- sorg af den nyinrättade Bestyreisen. Han ryckte år 1898 själf fram med icke mindre än fem sedermera tryckta för- slag till åtgärder, nämligen att insamla folknamn på natu- ralier, att söka utreda kulturens inverkan på den ursprung- liga vegetationen, att arbeta för inrättandet af naturparker samt skyddandet af sällsynta växter mot utrotning, äfven- som att fenologiska data blefve i större utsträckning sam- lade och vetenskapligt bearbetade. Norrlin väckte dessa förslag och tänkte på än flere, icke blott för att få själfva arbetena utförda, utan vä- sentligen i pedagogiskt-psykologiskt syfte. Han hoppades nämligen att själfva samarbetet skulle alstra mångsidiga in- tressen. Erhölle de unga vänlig uppmaning att deltaga i dy- lika företag och sympatiserande ledning därunder, så skulle snart själfva arbetet uppfostra dem, och när arbetskunnig- heten förkofrades skulle äfven lusten uppstå att få något till stånd. Kamratskapet skulle blifva den lifvande, lärande principen, vinter-arbetare skulle uppväxa under verksamhe- ten likasom sommar-arbetarne gjorde det. Man kan icke säga, att maningarna fingo någon ome- delbar påföljd. Dels hade de äldre icke tid att organisera ledningen och de yngre upptogos af allt mera koncentre- rad kursläsning, dels gjorde sig ekonomiska svårigheter allt mera gällande. Hans frön ha emellertid legat nedlagda i Sällskapets skrifter, och numera gro de småningom. Norrlin blef aldrig kall för Sällskapet. Intet framsteg gjordes utan att han fröjdades däråt, och oftast var han delaktig däri, om ock på afstånd. Upplefvelserna vid 50- 206 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1917. och 75-årsdagarna verkade, att han med glädje erfor det åtgärder nu vidtogos för 100-årsminnet; enligt hans me- ning var det redan allra högsta tid därtill. Vårt Sällskaps mångårige vän har nu gått ur tiden. Hans vetenskapliga kvarlåtenskap öfverlåtes åt Sällskapet, och härigenom skola samlingarna förvärfvas åt finska mu- seum; öfverlåtelsen garanteras genom en fond till Norrlins minne, tecknad genom landsmäns frikostighet. Bland vårt lands forskare var Norrlin en af de mest typiska klassiker, och därtill en af mera betydande rang än mången här föreställer sig, särdeles som man utom hans fack tagit föga kännedom om honom. Han var nämligen utprägladt skygg för hvarje offentligt uppträdande. Men i intimt, ogeneradt samspråk var han tillgänglig och meddel- sam, intresserad af alla allmänna frågor och en varm foster- landets vän. I det föregående anfördes redan, att forskningen be- höfver medverkan af de båda hufvudtyper arbetare, som nyss karakteriserades, ty de komplettera hvarandra. Allde- les detsamma gäller medarbetarne i olika åldrar, — också de supplera hvarandras egenskaper. Samverkan mellan alla kommer lämpligast till stånd inom vetenskapliga samfund,, antingen under diskussionsmöten eller vid enskilda samman- träffanden. Förslag bli då väckta, — kanske grundt ge- nomtänkta, inbördes föga sammanhängande, framkastade för tidigt, eller ock lidande af andra svagheter. Det till- kommer då mognare att kritisera planerna, välja ut de bästa och förbereda deras realiserande. Ungdomens delak- tighet är nödig redan för att den själf må utbildas, men man bör ihågkomma att detta arbete på intet sätt får störa ungdomens allmänna studier. Arbetet bär ymnigaste frukt när det utföres gemensamt, förtroendefullt; och icke minst emedan personer då mötas, som ha kunskaper på olika områden, hvilka dock bero af hvarandra. Det var ett sådant samarbete Norrlins förslag åsyftade och som', han på sitt specialområde också bragte till stånd. 13. V. 1917. Ordförandens årsberättelse. 207 Under 1860 — 70-talen voro de arbetsdugliga unga kraf- terna inom vårt Sällskap fåtaliga; numera äro de flerdubb- lade samt vida bättre förberedda, och ännu gynnsammare skall Sällskapet vara utrustadt i framtiden. Det är därför lämpligt att de enskilda arbetarne gruppera sig till sam- arbetande komplexer, samt att dessa såsom organ åtaga sig bestämda uppgifter i Sällskapet. Men den sålunda upp- komna organismen bör också samordna allas) funktioner till den helhetsverkan, som bör åstadkommas af ett sam- fund. Först då kan detta fullgöra sin särskilda uppgift i bredd med syskonsamfunden, till fromma för forskningen och till heder för hemlandet. Ett vetenskapligt sällskap behöfver inre organisation lika väl som en lefvande varelse. Fullgöra dess medlem- mar sina arbeten icke i samförstånd, utan hvar för sig, så verkar enhvar vida svagare än såsom del af det hela; och dock kan vid samarbetet hvarje medlem bibehålla sin egen personlighet oantastad, ty det är just denna som behöfves. Särskildt ledningen bör organisera sig; den får ej stelna till ett slags ämbetsverk, där ärenden behandlas formellt. Det synes vara nyttigt, om vid Bestyreisens handläggning af ärenden, utaf hvilka äfven mognade medlemmar äro in- tresserade, dessa kunde anmodas närvara för att andraga sina synpunkter. Nu, när hela samhället, för att icke säga hela kultur- världen, knakar i sina fogningar och. söker nya former för lifsfunktionerna, nu bör äfven vårt samfund revidera sin organisation. Jag menar icke, att vi behöfde nya stadgar, men väl, att vi böra tillse huruvida något kan förbättras, måhända på basen af den samverkan som sammangår med nutidens slagord: frihet, jämlikhet och broderskap. 208 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. Puheenjohtaja, professori J. A. Palmen, esitti seuraa- van Vuosikertomuksen Seuran toiminnasta v. 1916—17. Etta tieteellistä tutkimustyötä voidaan suorittaa varsin epäsuotuisain ulkonaisten olosuhteiden vallitessa, sen övat monet taloudellisesti vähäväkiset yksityishenkilöt täysin va- kuuttavasti toteennäyttäneet, samoin myös napamaa-retki- kuntien osanottajat. Parisissa pitivät tieteelliset seurat v. 1848 kokouksiaan, sillävälin kun kokoushuoneen edustalla pystytettiin katusulkuja. Jotakin samantapaista olemme me äskettäin saaneet kokea, nimittäin suuria sotilasmielenoso- tuksia vapauden, veljeyden ja tasa-arvon hyväksi, ja tämä tapahtui pian senjälkeen, kun jotkut olivat jopa saaneet päät- tää päivänsä. Kulttuurikeskukset muissa maissa övat saa- neet kestää äärimäisen kovaa puristusta. Ja meidän aika- kautemme on saanut todistaa, mitenkä tutkimus ja teknilli- nen nero övat kyenneet sotatarkoituksia varten toteutta- maan liikennemenetelmiä, joihin ennen vain linnut ja valaat övat turvautuneet, Toivokaamme, etta nämä menetelmät piakkoin tulevat käytetyiksi myös rauhallisen yhdyselämän ja tieteellisen tutkimuksen hyväksi; niinpä jo hankitaankin Adrian merelle Rovignon zoologisen aseman tarpeeseen su- kellusvenhe, Vuoden varrella tapahtunut räjähdysmäinen kumous idässä on suoranaisesti ulottanut vaikutuksensa meidän maa- hamme. Yhdellä iskulla maamme valtiollinen asema palau- tettiin vanhoihin muotoihin, joiden luonnollisesti kuitenkin täytyy kehittyä käsikädessä uusien olosuhteiden kanssa. Sa- manaikuisesti leviää yli maan rajusää-pilviä, täynnänsä so- siaalista laatua olevaa voimainjännitystä. Tällä hetkellä kohtaa uhka pääelinkeinoamme, maanviljelystä; ja pian on nälänhätä öven edessä. Kaikkialla tapahtuu^ läpikotaista käsitteiden uudesti- muodostusta, toisinarvioimista ei vain taloudellisilla, vaan myöskin sivistyksellisillä aloilla. Eikä suinkaan ole varmaa, etteivät viimemainitut joudu kärsimään vaurioita. Heikko- varaisia tieteellisiä seuroja uhkaavat etukädessä taloudelli- 13. V, 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 209 set vastoinkä3'miset; tässä suhteessa on meidän seuramme toki toistaiseksi hyvin suoriutunut. Mutta tämä seikka ei vapauta meitä velvoituksesta hyvissä ajoin olla varuillamme. Mahdollisesti on seuran järjestelyssä huomiotta jääneitä puut- teita, joita on ajanmukaisesti korjattava, taikka kentiesi vain joku vakiintunut perinnäistapa, joka osaltaan ehkäisee sen kykyä saada toimeen yhteistyötä ja yhteisymmärrystä. Täl- laiset seikat ottakaamme ajoissa tutkittavaksemme. Kulunut vuosi on Seuran sisäiseen elämään nähden ku- lunut monien edellisten tapaan. Riitaisuuksia ei ole ollut huomattavissa, kokoukset övat olleet säännöllisiä ja osan- otto niihin runsas — 40 — 55 henkilöä — , ja monia esityksiä on tehty. Uusia voimia on tullut lisää, jos kohta myös ras- kaita tappioita on osaksemme tullut. Julkaisuja on ilmes- tynyt, Seuran talous on moitteeton. Kaikki osottautuu niin- muodoin normaaliksi. Seuran sisäinen järjestely ei ole ollut minkään muutok- sen alaisena; sen työmenetelmät sitävastoin osottavat kehi- tystä eteenpäin. Yhtä käsitettävää kuin on ollut, etta va- remmin varsinaiset alkuperäishavainnot muodostivat kokous- ten pääsisällön, ja etta ne yhä edelleenkin tulevat säilyttä- mään suuren arvonsa, yhtä selvää on, ett kypsyneemmät tutkijat kaipaavat syventymistä ja laajentumista eritoten nykyaikana. jolloin luonnonhistoria asettaa päämaalinsa korkeammalle kuin muinoin. Eihän vanhan seuran sovi jäädä lapselliselle kannalle, joskin jokaisen yksilön ensiksi on läpikäytävä sellainen olotila sekä ruumiillisesti etta tie- teellisessä katsannossa. Aikaisemmin on tehty ehdotuksia, etta kokouksissa selviteltäisiin myöskin mutkikkaampia luon- nonhistoriallisia kysymyksiä, — biologisia syvemmässä mer- kityksessä — , ja ehdotus johtikin parin esitelmän pitoon. Tänä vuonna on ajatus edelleen kehittynyt. Yhdessä Suo- men Lääkäriseuran kanssa on näet seuramme pitänyt kaksi kokousta, joissa biologisia esitelmiä övat pitäneet herrat Tigerstedt, Federley, Luther ja B. Runeberg. Tuollaisen yhdessäolon tuottama hyöty tunnustetaan yleisesti, ja syytä on edelleenkin pitää yhteisiä istuntoja; tällä tapaa otettai- 14 210 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. siin käytäntöön vanhoja traditsioneja ajoilta, jolloin lääkärin ja luonnonhistorioitsijan työalat olivat läheisessä yhteydessä keskenään. Toisen alotteen eri aloilla työskentelevien tutkijain ja tieteellistä harrastusta omaavien henkilöiden kokoamiseksi meidän maassamme on tehnyt Suomen Tiedeseura, joka on muille seuroille ja eilen myöskin meidän seurallemnie lähet- tänyt ehdotuksen ajottaisesti uusiutuvista yhteisistä tutkija- kokouksista. Seuraa kehotetaan yhden edustajan kautta ottamaan osaa ehdotuksen käsittelyyn aijotussa toimikun- nassa. Säännöllisesti toistuvissa kuukausikokouksissamme on tehty n. 75 ilmoitusta; näistä on n. ^/g ollut laadultaan bo- tanisia, hrojen M. Brenner, Brotherus, Hintikka, Huumonen, K. A. Hällström, Kotilainen, Kyyhkynen, Harald Lindberg, Montell, Räsänen ja Suomalainen tekemiä. Muut tiedon- annot övat kosketelleet zoologisia aineita ja övat niitä jät- täneet hrat G. Fabritius, Federley, Frey, Grönblom, Hellen, K. Hildén, Hintikka, Kaukoranta, Levander, Håkan Lindberg-, Linnaniemi, Luther, Löfqvist, Lönnfors, Merikallio, Montell, Nordman, Palmen, R. Palmgren, rva Pontan-Munsterhjelm, hrat Saalas, Schulman, Stenius, Suomalainen, Walle, Vuoren- taus ja Öblom. Verrattomasti suurin määrä näistä esityksistä on nyt, kuten ennenkin, luonnollisesti käsittänyt pienempiä ilmoi- tuksia, alkuperäishavaintoja ja luonnonesineitten näyttämistä, vähempi osa muodostaa pieniä tutkielmia ja muutamat har- vat övat laajempia. Seuran Meddelande n-sarjaa on vuoden varrella il- mestynyt 42:nen vihko, johon sisältyvät edellisen vuoden toi- mitukset, tri Häyrénin huoltamina. A c t a - sarjasta on kaksi nidosta valmiina. Vol. 42 sisältää A. Palmgren in tutki- muksen: Studier öfver löfängsområdena på Åland. Vol. 43 käsittää prof. S ae 1 a n i n selonteon Suomen botaanisesta kir^ jallisuudesta vrteen 1900, joka teos on kysynyt monivuotista, tarkkaa kokoojaintoa ja -vaivaa, ja on toimitettu Seuran erityisestä pyynnöstä; se on oleva erinomaiseksi hyödyksi 13. v. 1917. ■ Puheenjohtajan vuosikertomus. 211 jokaisen luonnonhistoriaa harrastavan kansalaisen käsissäja on tekevä meille mahdolliseksi kaiken sen täydellisemmän hyväksikäyttämisen, mitä edelliset sukupolvet aikoinaan övat tällä alalla suorittaneet. Nykyisin övat painatuksen alaisina 43:s nidos Seuran Meddelanden-sarjaa sekä kolme nidosta Actasta: 41, joka sisältää jatkon Hj. Hjeltin Conspectus Florae fennicae'sta; 44, joka sisältää kirjoitelmia hroilta Järvi, Lundström (Frey), Koponen, I ja II, Schneider, Walle (kaikki painetut) ja M o n t e 1 1 (painatuksen alaisena). N:o 45:stä, tekijänä L i n k o 1 a, on 430 sivua painettu. Luonnonsuojelusta koskevia pyrintöjään on Seura jat- kanut. Mallatunturi on todella tullut rauhoitetuksi, onneksi kyllä viime tingassa sen meidän maassamme laadulleen aivan yksinomaisen kasvillisuuden säilyttämiseksi uhkaavalta tu- holta, jonka maailmansodan tänne suuntaama liikenne muu- ten olisi aiheuttanut. Erityisen ehdotuksen on Seura laati- nut uuden, ajanmukaisemman metsästyslain aikaansaamis- kysymyksessä. Kaksi esitystä on Seurassa tehty erikoista suojelusta' varten, nimittäin kangasvuokolle ja Karjalan kan- naksen lintumaailmalle. Mielihyvällä voidaan sitäpaitsi mer- killepanna, etta ymmärtämystä luonnonsuojelusaatteelle on ollut huomattavissa myös Seuran ulkopuolella. Turun eläin- ystävät övat ehdottaneet Ruissalon saaren rauhoitettavaksi, ja erään yksityisen henkilön alotteesta valmistellaan sangen merkityksellistä yritystä rauhoitettujen luonnonpuistojen jär- jestämiseksi maassamme. Toistaiseksi tutkitaan ensi kesän varrella, mitkä seudut voisivat soveltua tarkoitukseen ja missa laajuudessa suojelusta näillä voitaisiin ehdottaa. Mi- tenkä yritys sitten tulevaisuudessa toteutuneekaan, joka tapauksessa on tulevan kesän tutkimuksista odotettavissa samantapaisia luonnonhavaintoja kuin ne, joiden keräämistä Seura stipendeillään tarkoittaa ja joihin maamme eläimistön ja kasviston koko tuntemus perustuu. Yritystä on sikäli meidän puoleltamme tervehdittävä mitä suurimman tyydy- tyksen tuntein. 212 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. ' Noudattaen varsinaista tutkimusohjelmaansa on Seura tänä vuonna sijoittanut 2,000 mk:n suuruisen summan retkei- lyihin, nimittäin allamainituille henkilöille: botaanisessa tarkoituksessa: zoologisessa tarkoituksessa: Kyyhkynen .... 500 mk R. Palmgren .... 400 mk Laurin 300 „ Hortling 200 „ Kotilainen .... 200 „ Lindqvist 200 „ Pettersson .... 100 „ Håkan Lindberg . . 100 „ Ilolla pantakoon tässä yhteydessä sitäpaitsi merkille, etta toisellakin taholla on myönnetty rahaeriä luonnonhistorial- lista tutkimusta varten maassamme. Yliopisto on Henningin rahaston varoista ensi kesää varten luovuttanut kokonaista 3,900 mk. Viime vuosikertomuksessa voitiin tehdä se ilahduttava ilmoitus, etta huomattavia yksityisiä lahjoja oli annettu Seu- rallemme sekä Suomen Metsätieteelliselle Seuralle. Näiden lahjoitusten ystävällisiä tekijöitä on meidän kiittäminen siitä, etta Seura nyt, huolimatta kohonneista kustannuksista, kes- keytymättä on voinut jatkaa julkaisujensa painattamista. Myös kuluneen vuoden yleiskatsauksessa voimme merkitä samantapaisia lahjoituksia. Viime syksynä saatiin kuten ennenkin jaettavaksi: 5,000 mk Läskelän Tehdas-osakeyh- tiöltä, 200 mk tirehtööri E. Tilgmannilta ja 200 mk tireh- ^ tööri Valter Hovingilta: kokonaiserästä on meidän seuramme -' osalle tullut 3,000 mk. Edelleen on eras nimittämätön an- taja lahjoittanut 500 mk luonnonsuojeluksen edistämiseksi. Ja aivan äskettäin on Eduskunta päättänyt jakaa Seuralle avustuksena 3,000 mk Längmannin rahastosta. Lopuksi on mainittava, etta kahden toimeliaan vainajan," muistoksi on perustettu rahastoja. Toinen liittyy Bertil Poppiuksen muistoon ja käsittää nyttemmin 1,160 mk. Professori Norrlinin kokoelmain lunastamiseksi sekä sa- malla hanen muistonsa kunnioittamiseksi on järjestetty toi- nen rahasto, jonka korkovaroista vuosittaisesti maksetaan 13. Y. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 213 350 mk:n suuruinen elinkorko vainajan tyttärelle. Aivan äskettäin oli se suuruudelleen 3,700 mk, mutta tänä päivänä on lista, johonka Seuran jäsenet övat merkinneet avustuk- siaan, tuottanut lisää 3,500 mk. Se seikka, etta valtionapu, joka ennen teki 8,000 mk vuodessa, nykyisinä tihuvuosina maksettiin vain 6,000 mk:n suuruisena, on kylläkin vastoinkäyminen, muttei se kuiten- kaan, kiitos jo mainitun avuliaiden kansalaisten väliintulon, ole saanut ratkaisevaa merkitystä. Seuran pysyvä rahasto on saanut pienemmän lisäyksen sen vuoden varrella tehdyn päätöksen johdosta, etta tähän liitettäisiin kaikkien uusien jäsenten sisäänkirjoitusmaksut. Vuoden kuluessa seuraan liittyneet henkilöt övat luku- määrälleen yhdeksäntoista, nimittäin hrat P, Nederström, K. Abt, I. Öländer, Håkan Lindberg, S. Siintola, K. Myr- berg, E. Thuneberg, rva Hilma Norrlin, neiti Aino Norrlin, hrat G. Idman, O. Kyyhkynen, ndit A. Andersson ja L. Strandberg, hrat B. Pettersson, O. Eklund, I. Hildén, O. Ny- lund, H. Lagström ja G. Nordman. Ikävä kyllä on meidän tälta vuodelta myös merkille- pantava tappioita, niiden joukossa muutamia hyvin raskaita. Vallitsevien olosuhteitten johdosta on meillä tieto vain yhdestä kuolemantapauksesta ulkomaisten jäsenten keskuu- dessa: tunnettu hemipterologi B. O sh anin kuoli Pietarissa 8 p. helmik. 1917. Hän oli käynyt Helsingissäkin ja dli lä- heisessä kosketuksessa meidän maamme ammattimiesten kanssa tutkimusalallaan. Poistuneista kotimaisista jäsenistä mainittakoon ensinnä nuorin, tohtorin rva Tyra Nyberg, joka kuoli 20 p. tammik. 1917 oltuaan vain jonkun kerran läsnä seuran kokouksissa. Niinikään olemme harvoin täällä nähneet kihlakunnantuo- mari Axel Edvard Wasastjernan, joka muutti månan majoille paraassa ijässään 30 p. huhtik. 1917. Vaikkei ollut- kaan varsinainen luonnontutkija, oli hänellä kuitenkin har- rastusta siihen osuuteen, joka luonnonhistorialla on maan- viljelyksen edistämispyrinnöissä; hänessä asui sitäpaitsi mitä lämpimin myötätunto kaikkia humanistisia pyrintöjä kohtaan, 214 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. oli sitten kysymyksessä kanssaihmisten taikka koko syn- nyinmaan onni. Viime vuonna oli hän ensimäinen avusta- massa seuraamme, kun sen tarve tuli tunnetuksi, ja hanen suuri lahjoituksensa jätettiin sellaisella hyväntahtoisella ym- märtämyksellä, etta jo yksistään tämän tekemä vaikutus ei hevillä unohdu. Neljäkymmentäkuusi-vuotiaana poistui riveistämme 14 p. tammik. 1917 metsänhoitaja Andreas Sigismund Czar- n e c k i, joka oh innokkaasti tutkinut lintumaailmaa niillä seuduilla, joilla hän oli oleskellut, Ahvenanmaalla, Suojär- vellä, Kuusamossa ja nyt viimeksi Haapajärvellä. Taitavana konservaattorina ja luonnonvalokuvaajana on hän tehnyt it- sensä tunnetuksi, ja on hän ottanut osaa v. 1896 Turkesta- niin tehtyyn luonnonhistorialliseen tutkimusmatkaan. Ornitologisia harrastuksia omasi myöskin lääketieteen tri Werner Lindman, joka piirilääkärinä toimi 1884 — 91 Pudasjärvellä ja 1891—1916 Kalajoella, missa hän kuoli 61- vuotiaana. Pitemmän aikaa oli hän innolla ja menestyksellä keräillyt linnunmunia ja hanen runsas kokoelmansa pesyeitä mainituilta seuduilta kuului maamme arvokkaimpiin. . Professori Petter Adolf Karsten 'issa, joka 22 p. maalisk. 1917 kuoli Forssassa 84:llä ikäkaudellaan, poistui Seuran riveistä jo v. 1859 siihen liittynyt, 1904 kunniajäse- neksi valittu jäsen. Ollen laajalti tunnettu maamme ete- vimpänä sienituntijana ja varsin monien mykologisten kir- joitelmien laatijana, toimi hän 40:n vuoden ajan kasvi- ja eläinopin opettajana Mustialan maanviljelysopistossa. Huoli- matta siitä, etta hän oli itseoppinut ja vakinaisesti piti asun- toa maaseudulla, on hän erinomaisesti ansioittanut itseään sienifloramme suhteen, jonka tutkimista hän kauan aivan yksin harrasti. Seura on, kuten eräässä nekrologissa on esiintuotu, „hänessä menettänyt yhden tuotteliaimpia jäse- niään, ja ulkomaan botaanisissa pHreissä on hanen poistumi- sensa herättävä kunnioittavaa kaipuuta". Viimeiset elinvuo- tensa omisti vanhus myös elämän syvimpien ja ratkaisemat- tomimpien arvoitusten pohtimiseen. Äkkiarvaamatta ja tuskaisana saapui piiriimme sähkö- 13. v. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 215 teitse tieto, etta Rob ert Bertil Poppius 27p. marrask. 1916 oli vaipunut kuolon uneen Kööpenhaminassa, jossa hän oleskeli erään kansainvälisen kommissionin tehtävissä. Jos- kirt toiveita on olemassa, etta hanen elämäntyönsä tulee erityisessä muistopuheessa lähemmin esitetyksi, omistetta- koon tässä joitakin sanoja hanen muistolleen; ne toista- vat etupäässä ajatuksia, joita hanen ystävänsä lausuivat, kun kuolinsanoma saapui ja kun hanen tomunsa laskettiin koti- maan poveen. Bertil Poppius syntyi 1876 ja otti nuoruusvuosistaan asti osaa luonnonhistorialliseen retkeilytyöhön, johon hanen valpas harrastuksensa kaikkea luontoa kohtaan häntä hou- kutteli. Myötäsyntyinen katseen terävyys luonnon äärettö- mälle moninaisuudelle sai aikaan, etta hän jo varhain saat- toi taitavana eroittajana sekä havainnoida etta keräillä. Tultuaan v. 1894 jäseneksi Seuraamme kokosi hän, osaksi Seuran stipendiaattina, runsaat sadot eri osista luonnon- historiallista aluettamme. V. 1896 matkusti hän Venäjän Karjalassa, kävi Syvärissä, Petroskoissa ja Saoneshe-niemellä Äänisjärvellä, v. 1897 retkeili hän Suomen Lapissa ja 1899 Suomen-Venäjän Lapissa. Näillä matkoillaan piti hän etu- päässä silmällä hyönteismaailmaa, mutta myös linnustoa ja seudun kasvistoa. Tällä tavoin valmistautuneena siirtyi hän yhä kauemmas, seutuihin, joilla poikkeavat, mutta silti poh- joismaiset luonnonolot vallitsevat. Hän teki 1901 A. K. Cajanderin keralla tutkimusmatkan pitkin Lena-joen laaksoa ja v. 1903 W. Ramsayn seurassa matkan Kaninin niemi- maalle. Näillä pitemmillä retkillä terottui edelleen silmä ja arvostelukyky myös kotimaan erikoisuuksille. Satonsa muokkasi hän aina suurella innolla ja harvinai- sen rivakasti. Aina otti hän osaa Seuran kokouksiin usein esittäen pienempiä tiedonantoja. Monet hanen tutkielmis- taan painettiin Seuran julkaisusarjoissa, mutta sittemmin myöskin ruotsalaisten, venäläisten, saksalaisten, belgialaisten, unkarilaisten ja ranskalaisten seurojen julkaisuissa. Suuri osa ei ole sisällöltään yksinomattaisesti deskriptiivisiä, vaan tehdään niissä selkoa myös erityisesti arktisten lajien leve- 216 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. nemisestä, m. m. kaikilla Suomesta käsin Kuolan niemimaalle tehdyillä retkeilyillä kerätyistä kovakuoriaisista, edelleen arktisen alueen koleopteereista (suuressa saksalaisessa ko- koomusteoksessa „Fauna arctica"), y. m. Joskin Bertil Poppius ammattimiehenä etukädessä tutki hyönteisten ääretöntä lajimaailmaa, harrasti hän kuitenkin muitakin eläinryhmiä, varsinkin lintuja. Paremmin kuin ku- kaan muu zoologeista tunsi ja käsitti hän myös maan floraa ja kasvillisuutta. Ja paljon suuremmassa määrässä, kuin mikä yleensä on ominaista erikoistutkijoille, pyrki hän kek- simään sitä, mikä pitää koossa ammattitiedon kaikkia yksi- tyiskohtia. Niinpä hän esimerkiksi koetti selvitellä hyönteis- lajien levenernistä meillä m. m. tarkoituksessa saada seikoa siitä, mitenkä ne kuluneiden aikojen varrella övat tänne saapuneet, — tällainen on tutkimuskoe kovakuoriaisfaunan postglasiaalisesta maahantulosta Suomessa. Samoin tutki hän erinäisten tunturihyönteisten esiintymistä kauaksi toi- sistaan eristetyissä seuduissa siten valaistakseen näiden lajien keskinäistä sukulaisuutta, varsinkin mitä tulee Cryobius-\a.- jeihin, jotka esiintyvät osaksi arktisissa seuduissa, osaksi relikteinä eteläisemmillä tienoilla. Erityisistä seikoista johtui, etta hän lopulta joutui an- tautumaan myös Memiptera-ryhmån tutkimiseen. Kun näet O. M. Reuter vähitellen kadotti luonnontutkijan kallisarvoi- simman aistin, näkökyvyn, asetti Bertil Poppius terävän sil- mänsä hanen käytettäväkseen. Itse perehtyi hän helposti verrattain outoon alaan ja saattoi tällä hyödyttää jopa tro- pillisten maiden faunaa käsittävää tutkimusta. Sillä ennen pitkää julkaisi hän useita laajoja tutkielmia tälta alalta, osaksi yhdessä Reuterin kanssa, osaksi myöhemmin omin neuvoin. Ammattimiehet alalla övat tunnustaneet, etta Pop- pius oli ainoa, joka saattoi jatkaa Reuterin capsideja käsitte- levää teosta, ja hanen kuollessaan mainittiin Saksan sanoma- lehdissä suopealla tunnustuksella, etta hän oli ollut apuna monille maan ammattimiehille ja museoille. Meidän seurassamme toimi Poppius lyhyen aikaa suoma- laisten zoologisten kokoelmain intendenttinä, ja joitakin vuo- 13. V. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 217 sia työskenteli hän assistenttina Ånäsin entomologisella koe- laitoksella. Kun v. 1912 vastaperustettu kustoksen virka yliopiston eläintieteellisellä museolla täytettiin, tuli Bertil Poppiuksesta sen ensimäinen haltija. Lukuisilla tutkiniusmatkoillaan ja käsitellessään ainehistoa läheltä ja kaukaa oli hanen kat- seensa avautunut eläinmaantieteeUisille kysymyksille ja tämä vaikutti osaltaan myös hanen työskentelyynsä museossa. Hän oH kutsumukseensa innostunut, museotyö oli hänelle rakasta, eikä ole liikaa sanoa, etta hän piti elämäntehtävänään toi- mia museon hyväksi niin, etta se kerran voitaisiin asettaa ulkomaisten museoiden rinnalle. (E. Reuter.) Mutta ennen pitkää tarvittiin Poppiusta toisella taholla. Porolaidunriitarsuudet Ruotsin ja Norjan kesken vaativat ratkaisua erityisen toimikunnan kautta ja tälle oli tarpeen selvitys asiassa jäävittömien asiantuntijain puolelta. Poppius kutsuttiin asiantuntijana sekä v:n 1909 etta 1913 kommisio- niin. Viimemainitussa toimi hän osastopuheenjohtajana. Tiedoillaan, varsin ankaralla kritiikillään ja pitkälle kehite- tyllä havaintokyvyllään teki hän osanottonsa kommisionin työhön erittäin arvokkaaksi. Ja hän ei epäröinyt ryhtyes- sään tehtäviin, jotka toisista olisivat näyttäneet varsin vähän tervetulleilta, esim. kun hän otti viettääkseen kaksi kuu- kautta tunturituvassa, aivan eristettynä ympäristöstä ja ajot- taisesti aivan lumen sisäänsalpaamana, kootakseen kommi- sionin työlle välttämätöntä ainehistoa, jolla ainehistolla muu- ten on huomattava tieteellinen arvonsa. Työ norjalais-ruotsalaisissa poronlaidunkommisioneissa osottautui kohtalokkaaksi useammalle suomalaisista asian- tuntijoista. Poppius oli kolmas, jonka päivät kesken päät- tyivät; hanen työnsä katkesi näet, kun viimeinen kommisioni oli lopettaa toimintansa. Hanen olisi pitänyt säästää itseänsä, on sanottu, kun hanen sydämensä ensimäisen vuoden rasit- tavien retkien jälkeen alkoi osottaa huolestuttavia oireita. Mutta se, joka luulee Poppiuksen säästäneen itseänsä, ei tuntenut häntä oikein. Hanen vastauksensa kaikkiin hyvää- tarkoittaviin neuvoihin oli järkkymättömän sama: „Kun ker- 218 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. ran on ottanut työn suorittaakseen, on se ajettava loppuun". Ei kukaan voi tehdä toimessaan, jonka on ottanut hoitaak- seen, enempää kuin se, joka kaatuu työnsä ääreen. (Rosberg.) Vainaja oli ensisijassa tutkimusmatkailija, retkeilijä sanan parhaassa merkityksessä. Varsinkin matkoilla joutuu ystä- vyys ja toveruus koetukselle, sitä kovemmalle mitä vaiva- loisempi matka. (Cajander.) Mutta Bertil Poppius kesti ko- keensa täydellisesti, niin övat seuralaisensa todistaneet. Tämän toimeliaan jäsenen on Seuramme menettänyt. Mutta jotain emme voi menettää, nimittäin muistoa vaati- mattomasta, avomielisestä, hienotunteisesta ja uskollisesta toverista, älykkäästä ja harrastuksellisesta kanssatutkijasta» emme liijoin muisteloa siitä työilosta, jota hän osotti silloin kun vielä toimi joukossamme. Me voimme jatkuvasti muis- tella „häntä raikkaine, tartuttavan iloisine mielenlaatuineen, vilkkaine ja elähyttävine harrastuksineen kaikkea kohtaan, mikä koski yhteistä tiedettämme, hanen intoansa ja toiminta- tarmoansa työskennellessään henkilökohtaisista eduista riip- pumatta sen hyväksi, johon hanen harrastuksensa kohdistui. Mutta mitenkä hän työskentehkään kansainväHsen tieteen eteen määräten ja seHttäen eläinmuotoja maapallon eri ääristä, niin asui hänessä aina tunne siitä, etta hän siten oli mukana kantamassa tutkimuksen lippua Suomessa korkealla." (Luther.) Vielä on mainittava meidän tavallaan raskain menetyk- semme, ei raskas, kuten edellisessä tapauksessa, sikäli, etta elinvoimainen ja tarmokas työ äkkiä olisi keskeytynyt, eikä liijoin sikäli, etta menetys henkilökohtaisesti tuntuu katke- ralta läheisistä ystävistä, — sillä luonnon järjestyksen mu- kaan oli Johan Petter Norrlin'in poistuminen kyllä odotettavissa • — , vaan raskas erityisesti sen takia, etta hän, jolla pitkän aikaa oli ollut suuri vaikutus kotimaiseen luon- nonhistorialliseen tutkimukseen, varmaankin vielä olisi voinut ja olisi hanen tullutkin jakaa meille herättäviä, kypsiä, kauas- tähtääviä ja samalla varottavia neuvoja Seuran tulevaisuuden suhteen. Muistosanoja Norrlinista tullaan toisella taholla sepittä- 13. V. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 219 tämään, ja ne valaisevat kansalaisille hanen elämäntyötään. Ulkomaiden ammattimiehiä varten tåas voitaneen toivomuk- seni mukaan sama kuvaus yleiskielisenä liittää julkaisuihimme — oikeastaanhan hän on nieidän Seurassamme toiminut in- nolla ja menestyksellä, joskin hanen persoonansa on suu- rimmalle osalle nykyisiä nuorempia jäseniä ollut aivan tun- tematon. Jätän tässä siksi koskettelematta vainajan toiminnan kasvitieteellisenä tutkijana ja opettajana, samoin myös hanen elämänjuoksunsa. Mutta kentiesi soveltunee tässä yhtey- dessä esitettäväksi jokunen piirre hanen persoonallisuudes- taan, joka on minulle osottautunut 50-vuotisen ystävyydelli- sen yhdessäolon aikana. Mahdollisesti joku näistä piirteistä on ollut edellytyksenä sille vaikutukselle, jonka alaisia mo- net hanen ystävistään ja koko Seuramme hanen puoleltaan övat olleet, ja kukatiesi saattavat ne yhä vastakin olla hyö- dyksi sen kehitykselle. Pari valaisevaa sanaa voi aluksi olla paikallaan. Kuten tunnettua on eras aikamme kuuluisimpia tiede- miehiä, Wilhelm Ostwald, esilletuonut sen ajatuksen, etta tutkijoiden keskuudessa on kaksi päätyyppiä, klassikot ja romantikot. Tyypillisimpiin ominaisuuksiinsa nähden ero- tettakoon molemmat lajit miten tarkkaan tahansa, mutta huolimatta ominaispiirteiden keskinäisestä vastakkaisuudesta övat molemmat laadut itse tutkijayksilöissä likeisesti toi- siinsa sulautuneet, joskin vaihtelevissa määräsuhteissa. 0st- waldin esimerkeissä, tieteen sankareissa, näyttäytyvät ne voimakkaimmin, mutta sekotuksia esiintyy myös muissa, joskin kokonaismäärään nähden vähemmän, kaikissa nimit- täin, jotka ajattelevat ja tutkivat todella tieteellisesti. Klassikolle on tunnusmerkillistä hanen varovaisuutensa, hanen taipumuksensa tarkkuuteen havainnonteossa ja herk- kyytensä heikoille kohdille tieteellisessä todistelussa, edelleen rauhallisuus ja maltti, kun hän vetää johtopäätöksiä, sekä mittasuhteiden tarkka vaarinotto, kun hän tutkistelee näkö- alaa sekä arvostelee, onko päämäärä todella saavutettavissa tarjolla olevien keinojen avulla. Tutkimuksessaan vaatii hän 220 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. selviä kysymysasetteluja sekä käy logillisessa järjestyksessä käsiksi tutkimuksen yksityiskohtiin. Toisiin vaikuttaa hän vakavuudellaan ja perusteellisuudellaan totuudenetsinnässä, varovaisuudellaan ja ankaralla kritiikillään. Jos hän samalla on todellinen kasvattaja, niin vaikuttaa hän johtavana läpi elämän. Romantikolla on toinen luonteenlaatu. Hän valitsee mielellään laajoja tutkimustehtäviä. Hanen menestyksensä edellyttää — paitsi todellisia tietoja ja omaa kokemusta — luonnollista lahjakkaisuutta, joka ilmenee tieteellisessä mieli- kuvituksessa ja kombinationikyvyssä, sekä ajatuksen nopeu- dessa ja kaukonäköisyydessä. Tutkimusalan laajuus tekee hänelle mahdottomaksi nojautua yksinomattaisesti omaan kokemukseen,^ josta syystä toisten kokemusta on suuressa määrin käytettävä. Senkautta saavat analogiapäätelmät ha- nen todistelussaan paljoa laajemman käytännön kuin suora- naiset johtopäätökset, ja niitä ei vähäksytä, vaikkakaan ne eivät voi olla muuta kuin tilapäisiä; sellaisilla aloillahan on mahdotonta saavuttaa täyttä varmuutta, minkä vuoksi harha- päätelmiä, joita uudet tosiasiat jälestäpäin paljastavat, luon- nollisesti täytyy korjailla. Kaikista tällaisista syistä jäävät romantikon asialliset saavutukset jossain suhteissa heikoiksi. Mutta hän herättää voimakasta harrastusta toisissa henki- löissä, etusijassa nuoremmissa, kannustaa intoon ja loihtii esiin rohkeutta sekä toimintatarmoa. Työn erikoislaatu ei ainoastaan edellytä, vaan myöskin synnyttää henkistä liikku- vaisuutta ja antautumista. Sillä kaikkinainen sen punasen längan reipas etsintä, joka käy suurten probleemien läpi, vaikuttaa innostuttavasti, varsinkin nuorisoon ja usein suu- rempaan ympäristöön. Monilta, joihin vaikutus on ulottu- nut, pääsevät saadut vaikutelmat tosin pian haihtumaan, mutta toisiin nähden pysyvät ne kauan voimassaan, ja moniaiden elämässä jäävät ne suuntaaviksi koko loppuijäksi. Tutkimukselle övat tarpeen kummankin laatuiset omi- naisuudet, sillä ne täydentävät toisiansa. Jos molemmat esiintyvät oikeamääräisenä yhdistelmänä yksityisessä tutki- jassa, työskentelee hän levollisesti ja taatusti menestyen. 13. V. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 221 Mutta jommankumman laadun yksipuolinen kasautuminen tai viljely on haitallisempaa, sillä se voi helpolla haitallisesti vaikuttaa aikaansaannosten laatuun ja määrään. Liijan suuri romantikon piirteitten kasautuminen voi näet saada heikon luonteen menettämään jalansijansa: ellei todellisen tietämyksen vankka painolasti varmistuta kulkua ja kritiikin peräsin määrää suuntaa, niin ajautuu hanen pur- tensa helpolla mielikuvituksen rajattomille ulapoille. Tämän laatuinen „teoria"-entusiasmi tarttuu kyllä muihin, mutta vakaantuneet tutkijat mieluimmiten pysyttelevät erillään näiden avustuksesta. Klassikon rauhallisuus ja kritiikki estävät kulkua muut- tumasta niin kohtalokkaaksi; mutta jos hanen varovaisuu- tensa vie hänet liijan pitkälle, voi työn hedelmä ei ainoas- taan myöhästyä, vaan jopa jäädä kokonaan kyseenalaiseksi. Ellei hän ollenkaan rohkene sanoiksi pukea kentiesi täysin perusteltuja ajatuksiaan ja johtopäätöksiään, jotka työhypo- teesina voisivat olla toisille opastukseksi, ja jos hän alati odottaa varmempaa tulosta jatketuista havainnonteoista, jää hän paikkaansa polkemaan. Viimeistä päämääräähän ei kos- kaan saavuteta, yhtä vähäff kuin päästään alati väistyvän taivaanrannan ulottuville. Ellei näinollen saavutettu käsitys ongelman ratkaisusta tule julkilausutuksi, niin menee se hukkaan, ja toisten on jälleen keksittävä samainen ajatus. Jo seulottu havaintoaineisto voi silloin syrjäisistä näyttää deskriptiivisesti käsitellyltä raaka-ainekselta, kentiesi aatteet- toman tai ainakin loppumattoman keräilytyön tulokselta. Ja kuitenkin voi kaikessa tuossa olla ei ainoastaan läpikäyvänä, vaan kentiesi myöskin läpinitovana kuteena monivuotisen uskollisen havainnonteon ja kriitillisen harkinnan varrella kokoonkehrätty ariadnenlanka, joka tosin on vähissä määrin silmiinpistävä, mutta silti ammattimiehen löydettävissä. Pelko siitä, etta yksityiskohtien yhteennivoamisessa tekisi jonkun vähäisemmän virheen yhdistelyn tai esityksen suhteen, voi johtaa suurempaan, siihen nimittäin, etta riski selvittelyistä lankeaa toisten osalle. Ainehistolla ja viittauksilla on sitä- vastoin pysyvä arvo. 222 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. Olkoon tämä kaikki sanottu aivan yleisesti. Mutta sillä on sitäpaitsi tässä tapauksessa oma sovellutuksensa. Norrlinin tutkijapersoonallisuus osotti hyvin huomattavia klassikkopiirteitä. Hän noudatti kaikessa varsin perusteel- lista ja tarkkaa menettelytapaa.ja oli täysin tietoinen siitä, etta tehtävä täta vaati. Mikäli mahdollista tahtoi hän itse tehdä kaikki alkuperäishavainnot ja täytyi hanen tässä alati saada täysin häiriytymättä toimia. Tunnontarkkuus ja itse- kritiikki kohosivat monasti siihen määrään, etta syntyi itsekieltäymystä ^ ainoastaan erehdysten välttämiseksi. Vä- hemmässä määrässä oli hän vaaralle altis kasvimaantieteel- Hsellä tutkimusalallaan, osaksi syystä, etta hän viljeH täta nuoremmilla vuosillaan, osaksi syystä, etta tälla alalla oH helpompi tarkistaa tuloksia. Senvuoksi on hanen täta alaa käsittelevillä julkaisuillaan aina oleva pysyvä arvonsa; niiden merkityksestä meille ei minun tarvitse edes huomauttaa. Mutta eipä Norrlin niin suuresti näillä vaikuttanut, vaan etu- päässä ainetta käsittelevillä luennoillaan ja henkilökohtaisella opetuksellaan. Täten kouluutti hän nuorempia ja torjui 1870-luvulla uhanneen kokeneitten ja ajattelevien retkeilijöi- den puutteen; persoonallisestiftantoi hän suullisia kehotuksia havaintojen tekoon ja osoitti oppilailleen, mitä aukkoja maamme kasvillisuuden tuntemuksessa he kotiseuduillaan oleskellessaan voisivat täyttää. Jos tehtävä oli nuoren suo- ritettavissa ja jos työ tuli hyvin tehdyksi, sai tulos kernaasti langeta hanen hyväkseen. Mutta jos joku katsantotapa oppi- laan käsissä kiertyi tuiki nurinkuriseksi, kätki opettaja sisim- päänsä harmin siitä, etta oli erehtynyt hanen suhteensa, Luentonsa esitti Norrlin enemmän tai vähemmän pe- rusteellisten luonnosten muodossa, mutta niitä hän ei tah- tonut paljastaa ammattimiesten katseille; päinvastoin on hän leimannut ne liijan vajanaisiksi, — huomattava ja ominainen piirre kylläkin, joka todistaa, kuinka pitkälle klassikko voi mennä varovaisuudessaan ja itsekritiikissään, kun siihen liit- tyy suuri vaatimattomuus ja vakaumus siitä, etta vain pa- ras on kyllin hyvää. Toisia näytteitä esiintuotakoon Norrlinin Hieracium-tut- 13. V. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 223 kimuksista. Hän on julaissut selitj^ksiä sadoista suomalai- sista ja pohjoismaisista tähän ryhmään kuuluvista muodoista, mutta ne muodot, jotka hän sitäpaitsi on erottanut julkai- sematta selityksiään, nousevat lukumäärälleen niinikään sa- toihin. Tuskinpa lienevät viimemainitut vähemmän „selvi- teltyjä", kuin lukuisat muodot n. s. kriitillisistä suvuista, joita muut tutkijat övat julkaisseet. Mutta Norrlin ei tahto- nut saattaa hiitä koskevia merkintöjään julkisuuteen, ennen- kuin hän omilla luonnossa tehdyillä havainnoillaan taikka toisten keräämien runsaslukuisten ja täyskelpoisten eksemp- laarien avulla oli voinut varmentaa vakaumuksensa jokaisen muodon systemaattisesta valööristä ja sukulaisuudesta muiden kanssa. Juuri tässä piiH hanen ajatuksensa mukaan selvit- telyn päämaali, kun selitteleminen oh vain keino sen saa- vuttamiseen, — sitä ennen hän ei pitänyt sehtystä kypsänä. Ellei seilaista kritiikkiä noudatettu, katsoi hän tutkimustyön lankeavan tieteellisen tutkimuksen rajojen ulkopuolelle, oHpa se esityönä sitten miten hyödylHnen tahansa. Hänelle, joka paljon vaati, ei niinmuodoin termi „deskriptiivinen tiede" merkinnyt seilaista sisäistä vastakohtaisuutta, mikä sisältyy sanoihin, kun kumpikin otetaan vakiintuneessa merkityk- sessään. Ankaraa itsekritiikkiä osottaa toinenkin, sattumalta mie- leen jäänyt piirre. Jo varhain havaitsi hän, etta osa Pilo- sellae-ryhmän keltanoita syksyisin rönsyissään muodostaa kukintoja, jotka jossain määrin poikkeavat kesäkasville omi- naisista. Sensijaan etta olisi iloinnut tästä jonkunlaista se- sonki-dimorfisuutta osottavasta havainnosta, tunsi hän ensi sijassa harmia siitä „virheestä", etta ilmiö aikaisemmin oli jäänyt häneltä huomaamatta, — seilaista ei olisi saanut ta- pahtua. Hanen ankarat vaatimuksensa itseensä nähden tosin kylläkin varjelivat häntä soimauksilta tehtyjen erehdysten johdosta, mutta saivat sensijaan aikaan muita vaikutuksia. Ei ole epäilystäkään siitä, etta paljon, minkä Norrlin olisi voinut ehtiä, tästä syystä jäi puolivalmiiksi. Toivo siitä, etta vielä kerran saisi lopettaa työnsä, raukesi näet huonon- 224 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. tuneen terveyden johdosta, mikä tämän takia tuntui kaksin verroin katkeralta. Joskin Norrlin nuoruusvuosistaan saakka luonnonkäsi- tyksessään oli kehitysaatteen kannalla, ei hän kuitenkaan koskaan rohjennut julkisuudessa esittää käsityksiään Hiera- cmm-muotojen genetisistä suhteista, mutta tästä huolimatta sijoitti hän lajinsa järjestelmään näiden aatteiden johdolla. Kun häntä kehotettiin painettuina julkituomaan käsityksensä perusteet, selitti hän sen tarpeettomaksi: todellinen ammatti- mies kyllä käsittäisi hanen ajatuksensa jo painetuista kirjoi- telmista, sitäpaitsi saattaisi hän tuollaisessa kuvailussa hel- posti tehdä harhaanjohtavia virheitä. Mutta luennoissaan on hän ei ainoastaan suullisesti esittänyt ainetta, mutta myös valaissut sitä niin sanoakseni grafillisesti, joskaan ei suin- kaan tavanmukaiseen genetiseen tapaan, sillä tämä näytti hänestä liijan kategoriselta. Erilaatuiset alistetut valöörit ryhmitti hän merkityksellisempien keskuslajien ympärille, sikäli nimittäin, kuin ne morfologisesti lähentelevät toisiaan ja erityisesti myös pitäen silmällä niiden maantieteellistä esiintymistä; näihin konstellationiseikkoihin ei tässä kuiten- kaan sovi enemmälti puuttua. Etta myöskin cytologiset tutkimukset ja kokeet olisivat valaisevia sukulaisuuden oi- kealle ymmärtämykselle, se seikka oli hänelle aikoja sitten selvillä, mutta näille tutkimusaloille ei hän siirtynyt, sillä jo morfologinen oli hänelle k3ilin lavea. Seuramme kehityksen hyväksi toimi Norrlin eritoten keski-ijässään. Jo v. 1872 esitti hän, etta botaaniset ret- keilyt olisivat järjestettävät suunnitelmallisempien perusteiden mukaan tarkoituksella tavallisen keräilyharrastuksen lisäksi kiinnittää huomiota myöskin kasvitopografisiin kysymyksiin. Hän toteutti suunnitelman itse kasvattamalla retkeilijöitä, mutta vielä 1896 katsoi hän puutetta olevan täysin pysty- vistä. Kun v. 1894 laadittiin uudet säännöt, odotti Norrlin Seuralle nousukautta, eritoten vastaperustetun Hallituksen toimesta, V. 1898 teki hän itse ei vähempää kuin 5 sittem- min painettua ehdotusta toimenpiteiksi, jollaisia olisivat: luonnonesineiden kansanomaisten nimitysten keruu, selvitys- 13. V. 1917. Puheenjohtajan vuosikertomus. 225 koe kultuurin vaikutiiksesta villiin kasvillisuuteen, työsken- tely luonnonpuistojen järjestämiseksi sekä harvinaisten kas- vien suojelemiseksi sukupuutolta, ja vihdoin myös fenolo- gisten tietojen laajempi keräily ja tieteellinen käsittely. Norrlin esitti nämä ehdotukset ja suunnitteli vielä use- ampia, ei lähinnä saadakseen itse työt suoritetuiksi, vaan etu- päässä pedagogis-psykologisessa tarkoituksessa. Hän näet toi- voi, etta itse yhteistyö synnyttäisi monipuolisia harrastuksia. Jos nuori jäsen saisi ystävällisen kehotuksen osanottoon ja myötätuntoista johtoa tuollaisissa yrityksissä, toteutuisi pian sananparsi „työ tekijänsä opettaa"; kun työtaito monissa edistyisi, voimistuisi myöskin halu saada jotain aikaan; lo- pullinen tulos saavutettaisiin näin ilman erikoista painostusta. Toveruudesta tulisi innostava, opettava vaikutin, talvityön- tekijöitä kasvaisi toiminnassa kuten kesätyöntekijöitäkin. Ei voi sanoa, etta kehotuksista oli välittömiä seurauksia. Osaksi ei vanhemmilla ollut aikaa organisoida johtoa ja nuo- rempien aika meni yhä keskitetympään kurssilukuun, osaksi vaativat taloudelliset seikat yhä enemmän huomiota osakseen. Hanen siemenensä lepäävät kuitenkin kylvettyinä Seuran aikakirjoissa, ja nyttemmin ne vähitellen itävät. Norrlin ei koskaan kylmennyt Seuralle. Ei askeltakaan otettu, ettei hän olisi iloinnut asialle, ja usein oli hän siinä osallisena, joskin matkan päästä. Muistot 50- ja 75-vuotis- päiviltä tekivät, etta hän ilolla seurasi niitä toimenpiteitä, joihin nyt ryhdyttiin Seuran 100-vuotismuiston johdosta; hanen käsityksensä mukaan oli kuin olikin jo aika niihin ryhtyä. Seuramme monivuotinen ystävä on nyt muuttanut tuo- nen tuville. Hanen tieteelliset perunsa jätetään Seuralle, ja tämän kautta kokoelmat joutuvat suomalaisen museon hal- tuun; siirto taataan Norrlinin muistoksi perustetun rahaston avulla, johon rahastoon kansalaiset auliisti övat tehneet merkintöjään. Maamme tiedemiesten keskuudessa oli Norrlin tyypilli- simpiä klassikkoja, ja sitäpaitsi paljon huomattavampaan arvoluokkaan kuuluva, kuin mitä moni kuvittelee, eritoten 15 226 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1917. kun häntä ammattipiirinsä ulkopuolella opittiin vaiii vähissä määrin tuntemaan. Hän oli näet luonteenomaisen arka kai- kelie julkiselle esiintymiselle. Mutta ystävien keskeisessä, ujostelemattomassa keskustelussa osottautui hän avomieli- seksi, kaikkia yleisiä asioita harrastavaksi ja lämpimäksi isänmaanystäväksi. Edellä jo tuotiin esille, etta tutkimus tarvitsee molem- pien äskenkuvattujen päätyyppien myötävaikutusta, sillä ne täydentävät toisiansa. Aivan sama koskee eri-ikäisiä työ- kumppaneita, — myöskin ne täydentävät toistensa ominai- suuksia. Yhteistoimintaa kaikkien kesken saadaan sopivim- min toimeen tieteellisissä seuroissa, joko keskusteluko- kouksissa tai yksityisesti kokoonnuttaessa. Tällöin tehdään ehdotuksia, — kentiesi liian pinnallisesti harkittuja, liikaa vailla sisäistä yhteyttä, liian varhain esilletuotuja tai muissa suhteissa heikkoja. Kypsyneempien asiana on silloin arvos- tella suunnitelmia, valita parhaat ja valmistella niiden to- ;euttamista. Nuorison osallisuus on tarpeellinen jo siitä syystä, etta nuoret itse kehittyisivät, mutta on muistettava, ettei tämä työ millään tavoin saa häiritä nuorison yleisiä opintoja. Työ tuottaa runsaimman hedelmän, kun se suori- tetaan yhteisesti, luottamuksellisesti; eikä vähimmin syystä, etta silloin kohtaavat toisensa henkilöt, joilla on tietoja toi- sistaan riippuvilta eri aloilta. Sellaista yhteistyötä tarkoitti Norrlinin ehdotus ja sellaisen saikin hän omalla erikois- alallaan toimeen. 1860 — 70-luvuilIa olivat työkuntoiset, nuoret voimat Seurassamme harvalukuiset; nyttemmin övat ne moninker- taistuneet sekä paljoa paremmin valmistetut, ja vielä suo- tuisammin on Seura tulevaisuudessa oleva varustettu. On siitä syystä sopivaa, etta yksityiset työntekijät ryhmittyvät yhdessä toimiviksi joukkioiksi, sekä etta nämä järjestöinä ottavat suorittaakseen määrättyjä tehtäviä Seurassa. Mutta siten syntyneen elimistön on myös järjestettävä kaikki eri- tyistoiminnat kokonaisvaikutukseksi, mikä yhdyskunnan tu- lee aikaansaada. Västa sitten voi se toteuttaa varsinaisen 13. V. 1917. Skattmästarens årsräkning. 227 tehtävänsä sisaryhdyskuntien rinnalla tutkimuksen hyväksi ja kotimaan kunniaksi. Tieteellinen seura tarvitsee sisäistä organisatsionia yh- täläisesti kuin elävä olento. Jos sen jäsenet suorittavat työnsä, ei yhteisymmärryksessä, vaan kukin itsekseen, vai- kuttaa jokainen paljon heikommin kuin kokonaisuuden osana; jokainen jäsen voi siitä huolimatta koskemattomana säilyttää persoonallisuutensa, sillä täta juuri tarvitaan. Erityisesti tulee johdon järjestäytyä; se ei saa jäykistyä eräänlaatui- seksi virastoksi, jossa asioita käsitellään muodollisesti. Sel- lainen menettely näyttää hyödylliseltä, etta Hallituksen pun- nitessa asioita, joihin myös kypsyvillä jäsenillä on harrastusta, viimemainittuja kehotettaisiin olemaan läsnä esittääkseen ornat näkökohtansa. Nyt, kun koko yhteiskunta, jotten sanoisi koko kultuuri- maailma, huojuu liitteissään ja etsii uusia muotoja elintoi- minnoilleen, on meidänkin yhdyskuntamme tarkistettava organisatsioninsa. En tarkoita sitä, etta tarvitsisimme uusia sääntöjä, vaan sitä, etta meidän on tutkisteltava, miten pa- rannuksia on aikaansaatavissa, kentiesi sellaisen yhteistoi- minnan pohjalla, joka soveltuu nykyajan iskusanoihin: vapaus, tasa-arvo, veljeys. Skattmästaren, doktor V. F. Brotherus, framlade Säll- skapets Årsräkning för år 1916, hvarur meddelas följande utdrag Debet: Behållning från år 1915. Stående fonden 28,000 Senator J. Ph. Palmens fond .... 13,244 Sanmarkska fonden 5,368 Siltala-fonden 510 Arskassan 221 40 47,343:40 228 Skattmästarens årsräkning. Inkomster under året. Statsanslaget 6,000 Diverse donationer 14,600 Räntor . . . ' 2,288 Ledamotsafgifter 330 Försålda skrifter 202 13. V. 1917. 36 23,420: 36 Summa 70,763:76 Kredit: Utgifter under året. Arvoden 925 Reseunderstöd 1,000 Dr Hj. Hjelt för Conspectus .... 525 Dr A. Palmgren för arbete med Hieracia 650 Tryckningskostnader 13,171 Frakt, annonser m. m 162 47 62 16,434:09 Behållning till år 1917. Stående fonden 28,330 Senator J. Ph. Palmens fond .... 13,244 Sanmarkska fonden . 5,368 Siltala-fonden 530 Årskassan 6,857 67 54,329:67 Summa 70,763:76 På tillstyrkan af revisorerna, herrar Fredr. Elfving och E. Malmberg, beviljade Sällskapet härpå skattmästa- ren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets medel under det gångna året. Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, af- gaf följande Årsberättelse öfver de botaniska samlingarnas tillväxt. 13. V. 1917. Botanices-intendentens årsredogörelse. 229 Äfven under det sist förflutna året är att anteckna ett stort intresse för de botaniska samlingarnas förkofran. Säl- lan ha desamma tillvuxit såsom under det tilländalupna året. De mest omfattande kollektionerna ha inlämnats af as- sistent Ch. Em. Boldt, amanuens H. Buch, kustos Ha- rald Lindberg, Helsingfors botaniska b3'^tesförening, mag. K, L i n k o 1 a och lektor P, A. R a n t a n i e m i. Dr V. F. B rotherus har haft vänligheten öfverlämna till Sällska- pets samlingar 4:de centurien af Bryotheca Fennica. Ge- nom inlösen ha af dr B. R. P o p p i u"s' efterlämnade sam- lingar 920 exx. införlifvats med museets samlingar. Så godt som alla dessa voro insamlade af dr Poppius under hans resor i Lapponia Inarensis, Karelia Ladogensis och Karelia Olonetsensis och ha utgjort ett välbehöfligt och välkommet bidrag. På de särskilda växtgrupperna fördela sig de inkomna gåfvorna och nyförvärfven på följande sätt: Kärlväxter 4,105 exx. Mossor 287 „ Lafvar 187 „ Svampar 56 „ Summa 4,635 exx. Nedan anförda 47 personer och sammanslutningar ha bidragit till samlingarnas af sevärda förkofring: Fil. mag. Greta Andersin, fil. mag. Maja Arvo- n e n, elev Ester Björkenheim, mag. C h. E m. Boldt, rektor M. Brenner, dr V. F. Brotherus, dr H. Buch, stud. C. Cedercreutz, stud. R. Coll änder, stud. O. Eklund, elev Ethel Grönfel t, stud. V. Heikin- h e i m o, Helsingfors botaniska bytesförening, mag. T. J. Hintikka, mag. M. E. Huumonen, elev R. Hällfors, dr E. Häyrén, stud. J. Itkonen, museiförest. J. Ive- rus, herr Ch. Keckman, stud. M. Kotilainen, pastor O. Kyyhkynen, dr W. Laurén, elev Helmi Leivo, dr Harald Lindberg, mag.* K. L i n k o 1 a, kapt. C. A. R. 230 Botanices-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1917. L ö f g r e n, farmac. C. M a n n e 1 i n, stud. K. W. M y r b e r g, stud. P. Nederström, mag. T. Nybergh, stud. A. A. Parvela, mag. V. Pesola, stud. B. Pettersson, dr H, Rancken, lekt. P. A. Ränt an i em i, prof. E. Re ut er, farmac, E. Ruuskanen, mag. V. Räsänen, elev H, A. Salovaara, elev Majda Schildt, mag. S. S i i n t o 1 a, farmac. B. Ståhlberg, elev F. M. Tu o m in e n, fru S u o^ ma Valle, mag. K. J. Valle, järnvägstjänsteman T. Wikström. Kärlväxtsamlingens tillväxt har varit följande: 5 exx. vattenväxter från N, Kyrkslätt, Greta Andersin. — En synbarligen förvildad Thalictrum minus-form från N, -Esbo (leg. Majda Schildt), och Ranunculus repens fl. plen. från N, Sibbo (leg. Ester Björkenheim), Maja Arvonen. — 24 arter Taraxaca i 95 exx. från Ab, Lojo, 20 arter Taraxaca i 111 exx. från N, Borgå, Emsalö, 30 exx. Calamag rostis från Ab, Lojo och Karislojo, samt 231 arter kärlv. i 487 exx. från N, Borgå, Emsalö, Ch. Em. Boldt. — 10 exx. från N, Ingå, M. Brenner. — 384 exx. från Sa, Villmanstrand, samt Rumex aquaticus och R. aquaticus X domesticus från Ab, Runsala, H. Buch. — Thalictrum minus coU. från N, Esbo, förvildad, C. Cedercreutz. — Torilis anthriscus, Potamogeton crispus, Asplen. septentrionale från Al, Geta, R. CoUander. — 10 exx. från västra Nyland och 5 exx. från Ab, Korpo, däribland Convolvulus sepium, ny för provinsen, O. Eklund. — Woodsia glabella och W. al- pina från Kuusamo, V. Heikinheimo. — 90 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 9 exx. från Sb, Jorois, däribland Carex pseudocyperus, ny för provinsen, samt 5 exx. från Ka, Viborg, T. J. Hintikka. — 28 exx., däribland 18 exx. af skolelever, från Ob och 6 från Ta, M. E. Huumonen. — 75 exx. från olika delar af landet, E. Häyrén. — 8 exx. från LKem, Enontekis och Kittilä, J. Itko- nen. — Rosa acicularis och Salix myrsinites från Ob, Simo, Ch. Keck- man och V. Räsänen. — Sagina nodosa, Asplen. viride, Cerastium alpi- num från Sb, Kaavi, de två senare nya för provinsen, 5 exx. från Sb, Juuka, däribl. Poa alpina ny för prov., 2 exx. från Sb, Kuopio, och 2 exx. från Kb, Juuka, däribl. Carex heleonastes ny för provinsen, M. Kotilainen. — 46 exx. från Sb och OK, O. Kyyhkynen. — Aspidium cristatum från Ab, Vichtis, Blechnum spicant från N, Borgå, Kroksnäs (legg. B. Ståhlberg, C. Mannelin), Thalictrum angustifolium från Sa, Sääminki, adventiv (leg. E. Ruuskanen), W. Laurén. — Anthemis tinc- toria forma från Ta, Koski, Helmi Leivo. — 80 exx. Hieracia från Ta, Heinola, 106 exx. Hieracia från Ta, Asikkala, 50 exx. Hieracia från Ab, Lojo, 60 exx. Taraxaca från Ab,.Lojo, däribland T. conjungens Lindb. 13. V. 1917. Botanices-intendentens årsredogörelse. 231 fil, från Jalassaari, ny för floran, 18 exx. Taraxaca från kulturer i bo- taniska trädgården, Ruwex maritimas från IK, Pyhäjärvi, 104 exx. Alchemilla' från olika delar af landet samt 18 exx. från Ab, Lojo, däri- bland Dentaria, Veronica officinalis f. albiflora, Corylus avellana f. ma- ciilata, Orobus vernus f. albiflora, Viola tricolor v. violaceo-signata, Ha- rald Lindberg. — 840 exx. från Ta, KL, KOI, Tb, Kb och KOn, K. Lin- kola. - 20 exx. från KOI och KL, K. Linkola och V. Pesola. — Achil- lea ptarmica f. tubulosa från Helsingfors, Drumsö, C. A. R. Löfgren. • — 98 exx. från Ka, Viborg, däribland Myosotis sparsiflora, ny för pro- vinsen, K. W. Myrberg. — Carex laevirostris från Ta, Riihimäki, P. Ne- derström. — Alsine verna från Kl, Impilaks, T. Nybergh. — 63 exx. från KL och KOI, V. Pesola. — Ajuga pyramidalis och Potentilla inter- media från Al, Sottunga (leg. F. M. Tuominen), samt Lepidiam perfo- o liatnm och Sisymbrium altissimum från Abo (leg. R. Hällfors), V. Pe- sola. — 16 exx., de flesta adventivväxter, från Om, Jakobstad, V. Pettersson. — 11 exx. från Ab, N, Ka, däribland Rhynchospora fusca från Ka och Sagina nodosa från Ta, littis, nya för resp. provinser, H. Rancken. — 247 exx. från LKem och Ob, P. A. Rantaniemi. — 18 exx. från Ab, Pargas, och Lychnis alpina från N, Sjundeå, E. Reuter. — 7 exx. från Ob, Simo, V. Räsänen. — 14 exx. från Ta, Korpilahti, däri- bland Corylus och Lactuca muralis, och Tb, Jyväskylä, S. Siintola. — Asperula tinctoria från St, Raumo landsförsamling, Sorkka, ny för flo- ran, Suoma och K. J. Valle. — Chorispora tenella och Ceratocephalus orthoceras från Åbo, banvall, den senare ej tidigare hos oss anträffad såsom adventiv, T. Wikström. Mossamlingen har tillvuxit genom följande gåfvor: Åmblyste- gium sarmentosum från N, Kyrkslätt, C. Cedercreutz och H. Rancken. — 32 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 11 exx. Sphagna från N, Tvärminne, E. Häyrén. — 87 exx. från Sb, Kaavi, Juuka och Nilsiä, och Kb, Juuka, däribland flere sällsyntheter och för provinserna nya arter, M. Kotilainen. — Splachnum rubrum från Ab, Lojo, Harald Lindberg. — 12 exx. från Oa, Storkyro, P. Nederström. — 23 exx. från N, Ka, Ta, Sa, H. Rancken. — 19 exx. från Ob, Simo och Alatornio, V. Räsänen. — 8 exx. från Tb, Jyväskylä, och 4 exx. från Ta, Korpilahti, S. Siintola. Lafsamlingen har förökats genom följande gåfvor : 61 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska bytesförening. — 48 exx. från Oa, Storkyro, P. Nederström. — 9 exx. från N, Orimattila, A. A. Parvela. ^ 64 exx. från N, Om och Ob, V. Räsänen. — 3 exx. från Ta, Korpilahti, 2 exx. från Tb, Jyväskylä, S. Siintola. Svampsamlingen har ökats genom 55 exx. från olika delar af landet, Helsingfors botaniska, bytesförening. — Hydnum septentrio- nale från N, Lovisa, J. Iverus. Till samlingen af monstrositeter ha bidrag lämnats af Ethel Grön- 232 Zoologie-intendentens årsredogörelse. * 13. V. 1917. felt (syrenblad), J. Iverus (Fragaria vesca, Bellis, Anemone nemorosa) och H. A. Salovaara (Plantago major). Dessutom är att anteckna en större kollektion af grankottar från N, Ingå, inlämnad af M. Brenner. T. f. zoologie-intendenten, amanuens K. E. E h r str ö m, lämnade följande Årsredogörelse över de zoologiska sam- lingarnas tillväxt under året 1916 — 17. Arbetet vid museet har liksom under föregående år försvårats genom att alla spritsamlingar förfarande varit så gott som oåtkomliga, magasinerade dels i zoologiska inrätt- ningens källare, dels hopträngda på skåp och ställningar i olika rum och byggnader. Det har även varit nödvändigt att inskränka alla utgifter till det minsta möjliga, så att en- dast få inköp skett till samlingarna. Även den lyckligt på- började insamlingen av mikromammalier över hela landet måste inställas. Endast tillfälliga gåvor äro att anteckna. Så mycket mera glädjande är då, att den inhemska samlin- gen ökats med tre skinn och skelett av två älgkor och en älgkalv, en gåva av frih. L. Hisinger-Jägerskiöld. Medan däggdjurssamlingen för övrigt icke ökats med någi a mera anmärkningsvärda arter, har fågelsamlingen att upp- visa flere nya nummer av intresse, såsom Liillula arborea, Alcedo ispida, Oidemia perspicillata, Upiipa epops, Orty- gometra porzana, samt den för landets fauna nya Totamis stagnatilis. Antalet nytillkomna nummer av Mammalia, tillhörande 14 arter, har varit: Skinn 19 nummer Skelett 4 Skallar . 29 Djur i sprit . . . . . . 15 Summa 67 nummer Då hela djur stått museet till buds, ha såvidt möjligt olika delar tagits till vara. Ay en del arter ha kropparna konserverats för anatomiska undersökningar. I förtecknin- gen upptagas dock även i dessa fall endast skinnen. 13. V. 1917. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 233 Fågelsamlingen har ökats med 85 arter och varieteter, nämligen: Skinn 135 nummer Fåglar i sprit 2 Skelett 5 Bon 2 Summa 144 nummer Av reptilier har inlämnats en art, av fiskar 8 arter i delvis talrika exemplar, av mollusker 1 prov, av plankton o. annat h3^drofaunistiskt material 50 prov. Insektsamlingen har ökats med 11,761 exx., 4 prov och 12 nummer diverse biologiskt material. Tillskottet fördelar sig på olika grupper på följande sätt: Orthoptera 17 exx. Mallophaga 4 prov Hymenoptera 321 Coleoptera 1,875 Odonata . 40 Lepidoptera 279 Diptera 345 Hemiptera 1,218 Diverse insekter .... 7,666 Biologiskt material ... 12 nummer Summa 11,761 exx. 4 prov 12 nummer För till samlingarna lämnade gåvor står Sällskapet i tacksamhetsskuld till ett flertal personer, hvilkas namn fram- gå av nedanstående sammanställning över gåvor och för- värv. Särskilt må dock nämnas intendenten för Höghol- mens djurgård, mag. R. Palmgren, genom vilken en mängd värdefulla däggdjur och fåglar erhållits. Såsom förut har museet även detta år genom mag. O. C o 1 1 i n motta- git ett större antal fåglar från Tavastehus-trakten. Bland personer och föreningar, som i främsta rummet bidragit till insektsamlingarnas ökning, må nämnas prof. J. 234 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1917. Sahlberg och Helsingfors entomologiska by- tesförening. Genom inköp har museet förvärvat av aflidne dr B. Poppius' sterbhus en större samling finska insekter. Under innevarande år har slutförts en nyuppställning av finska mammalier och fiskar av doc. A. Luther och undertecknad. Den förre har jämväl fortsatt med ordnandet och uppställandet av den finska mollusksamlingen. Under- tecknad Irar utarbetat en översikt över museets material av finska däggdjur för att arbetet på dess kompletterande må kunna ske mera målmedvetet och systematiskt än till- förene. Student C. F i n n i 1 ä har under vårterminen kata- logiserat och uppställt under senaste år konserverade fåg- lar. Preparator R. Mänt y nen har arbetat på kon och kalven i en älggrupp, vars modell tidigare demonstrerats for Säll- skapet. På entomologiska museet har professor J. Sahlberg med grupperna Phytophaga och Aphidiphaga slutfört den revision af den finska coleoptersamlingen, som han tvenne år tidigare påbörjat. Härunder har hans son, mag. U. Saa- las, varit honom behjälplig vid samlingens nyuppställning. Vidare har professor Sahlberg under årets lopp under- kastat den finska hemiptersamlingen en förnyad granskning samt omställt den i ett nytt, modernt skåp, och har han om densamma lämnat följande uppgifter: „Den nyuppställda, geografiskt ordnade samlingen av finska Hemiptera Heteroptera upptager numera nästan ett helt skåp med 3 rader lådor och innehåller 415 species i omkr. 7,750 exemplar. Då här finnas förvarade exemplar av alla från vårt naturalhistoriska område i litteraturen om- nämnda species, däribland typexemplar (även unika) av alla av särskilda hemipterologer i in- och utlandet under ett helt sekel, 1817 — 1917, första gången beskrivna arter, från så godt som alla provinser, därifrån de hittills äro kända, re- presenterar den tämligej^ noga vår kännedom om denna del av vår insektfauna och äger ett synnerligen stort vetenskap- ligt värde." 1 13. V. 1917. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 235 Amanuensen, mag. Richard Frey, har dels varit sysselsatt med ordnandet av museets obestämda insekt- material och bearbetning av diverse utländska dipterkollek- tioner, dels med bearbetning och uppställning av den finska samlingen av familjerna Lonchopteridae, Platypezidae, Pipun- culidae och Oestridae. Student W. Hellen har bearbetat och provisoriskt uppställt en del av parasitstekelgrupperna Tryphoninae och Ophioninae. Student K. A b t har ordnat museets obestämda lepidopter-material. Mammalia. Sorex araneus: Järvenpää, mag. H. Järnefelt; skalle, Tavastehus, mag. O. Collin. — Vulpes valpes: ^, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Meles taxus: skalle, Esbo, Noux, dr C. Nyberg. — Puto- rius putorius : S, H:fors, mag. R. Palmgren. — Halichoerus grypus: skalle, juv., H:fors, överförd fr. A. v. Nordmanns samling i geologiska insti- tutet. — Phocaena communis: 2 exx., Porkala ink. — Mus ra^/us; 2 juv., Tavastehus, mag. O. Collin; H:fors, Skatudden, mag. R. Palmgren. — Sciuras vulgaris: $, Boxbacka, ink.; 4 juv., Ätsäri, stud. C. Finnilä; 5 exx., Boxbacka, prep. R. Mäntynen. — Sciuropterus volans: $, Riihi- mäki, mag. E. Merikallio. — Lepus timidas: 2 exx., S och juv., Lappi, mag. O. Collin. — Sminthus subtilus: Tavastehus, mag. O. Collin. — Arvicola terrestris: 2 exx., Järvenpää, hr O. Järnefelt. — Microtus agrestis: 5 exx., Järvenpää, hr O. Järnefelt. — Alces alces: 3 exx., $$ och kalv, Fagervik, frih. L. Hisinger-Jägerskiöld; skelett, Högh. gen. mag, R. Palmgren. Aves. Turdus pilaris : Tavastehus, mag. O. Collin. — Luscinia ru- becula: ^, Tavastehus, mag. O. Collin. — Sylvia curruca: Tavastehus, mag. O. Collin. — Pratincola rubetra: (5, Boxbacka, prep. R. Mäntynen. — Regulus regulus: (S, Tvärminne, prof. J. A. Palmen. — Parus major: (5, Boxbacka, prep. R. Mäntynen; juv., H:fors, J. W. S. Koponen. — Parus borealis: 3 exx., Sjundeå, dr I. Hortling. — Parus coeruleus: (5, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Loxia curvirostra: 2 exx., (5?. Tavastehus, mag. O. Collin. — Ligurinus chloris: ^, Högh. gen. mag. R. Palmgren. Fringilla coelebs: bo, Lovisa, dr J. Iverus. — Acanthis spinus: $, Högh. gen. mag. R. Palmgrfen. — Acanthis linaria: ?, juv., Tavastehus, mag. O. Collin. — D:o, f. rufescens: 4 exx., Sjundeå, dr I. Hortling. — Sturnus vulgaris: $, Tavastehus, mag. O. Collin. — Anthus trivialis : $, Tavaste- hus, mag. O. Collin. — Lullula arborea: Sjundeå, dr I. Hortling. — Motacilla alba: Fredriksberg, mag. V. Hellen. — Budytes borealis: S, Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Budytes flavus: S> Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Pica pica: (5, Lammi, mag. O. Collin; Sjundeå, dr I. Hortling. — Corvus cornix: S, Högh. gen. mag. R. Palmgren; Sjundeå, dr I, Hortling. — Corvus corax: 2 exx., juv. och ^', Högh. gen. mag. R. Palmgren; Ingå, 236 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1917. ink. — Hirundo riparia: Tavastehus, mag. O. Collin. — Hirundo rus- tica: Lappvik st., prof. J. A. Palmen; H:fors, frök. Eva Nordenskiöld. — Chelidonaria urbica: Utsjoki, stud. C. Finnilä. — Alcedo ispida: Fiskars, mag. R. Palmgren. — Upupa epops: $, Orimattila, via Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Picus canus: (5, Sjundeå, dr I. Hortling. — Cuculus canorus: juv., Ätsäri, stud. C. Finnilä; (5, Vanaja, mag. O. Collin. — Circus cyaneus: Ätsäri, Ostola, forstm. G. W. R. Wasastjerna. — Falco peregrinus: 2 exx., H:fors, prof. J. A. Palmen. — Accipiternisus : 2 exx., $$, Sibbo, Norrkulla, hr W. Tammelin; 2 exx., Tavastehus, mag. O. Collin; 2 exx., Högh. gen. mag. R: Palmgren; skelett, Järvenpää, frö- ken Laura Järnefelt; S, H:fors, via Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Astur palumbarius: Högh. gen. mag. R. Palmgren; juv., Tuulois, mag. O. Collin; $, Kyrkslätt, ink. — Buteo buteo: Högh. gen. mag. H. Palm- gren. — Archibuteo lagopus: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — lialiae- tus albicilla: %., K3'^rkslätt, ink. gen. prof. E. Reuter. — Pandion haliae- tus: Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Asio otus: 2 exx., c5 ^, Högh. gen. mag. R. Palmgren; (5, Sjundeå, dr 1. Hortling. — Asio occipitrinus : Va- naja, mag. O. Collin. — Bubo biibo: (5. Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Surnia iilula: Vanaja, mag. O. Collin; $, Högh. gen. mag. R. Palm- gren; $, Sjundeå, dr I. Hortling. — Glaucidium passerinum : Kotka, mag. E. E. E. Lindqvist. - Syrnium uralense: ^, Janakkala, mag. O. Collin. — Columba palumbus: Kalvola, mag. O. Collin. — Tetrao urogallus: S, juv., Hauho, mag. O, Collin; (5, juv., Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Tetrao urogallus X tetrix: 2 exx., Hauho, mag. O. Collin; 2 exx., Tam- mela, av dens.; H:fors, mag. R. Palmgren. — Tetrao tetrix: (5, Lammi, mag. O. Collin; H:fors, mag. R. Palmgren. — Perdix perdix: 2 exx., (5$, Högh. gen. mag. R. Palmgren; Hattula, mag. O. Collin. — Grus grus: juv., Uleåborg, mag. E. Merikallio; juv., Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Fulica atra: $, Rönnskär, prep. R. Mäntynen; 2. Lammi, mag. O. Col- lin; (5, Kronoby, dr T. Dreijer. — Ortygometra porzana: c5, H:fors, gårdsplan, mag. E. Häggman. — Vanellus vanellus: S> Leppäkoski, hr Emil Sipilä; Vanaja, mag. O. Collin. — Totanus stagnatilis: J, Sodan- kylä, Riestojoki, stud. C. Finnilä. — Totanus glareola: 5. Tavastehus, mag. O. Collin; 2 exx., (5(5, Ätsäri, stud. C. Finnilä. — Totanus och- ropus: Vanaja, mag. O. Collin. — Numenius arquata: Renko, rtiag. O. Collin. — Scolopax rusticula: ,5, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Gal- linago gallinago: Tavastehus, mag. O. Collin. — Anser segetum, juv. (5, Sääksmäki, mag. O. Collin. — Spatula clypeata: (5, H:fors, Viks ladu- gård, dr I. Hortling. — Anas penelope: juv., Ätsäri, stud. C. Finnilä; 3 exx., juv., (5 5, Sääksmäki; juv. $, Lammi; juv. (5, Lappi; alla mag. O. Collin. — Anas boschas: S> Luopioinen, mag. O. Collin; juv., Jär- venpää, mag. H. Järnefelt. — Anas crecca: 2 exx. $, Renko, mag. O. Collin; juv., Hauho, dens. — Fuligula ferina: Hauho, mag. O. Collin; Tyrväntö, dens. — Fuligula fuligula: 5 juv., Hauho, mag. O. Collin. 13. V. 1917. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 237 Fuligula marila: Janakkala, mag. O. Collin. — Oidemia perspicillata : Korpo, ink. gen. prof. E. Reuter. — Clangula clangula: 3 exx., Renko, Kalvola, Vanaja, mag. O. Collin. — Eniconetta stelleri: ^, Porkala, ink. — Somateria mollissima: Tvärminne, J. A. Palmen; Porkala, via Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Mergus merganser: Hattula, mag. O. Collin. — Mergus albellus: ^, Kyrkslätt, hr A. Björkman. — Sterna hirundo: $, Esbo, ink. — Lams glaucus: ^ juv., Sjundeå, hr E. Boström. ^ Larus canus: 2 exx., juv. och (5, Vanajavesi, mag. O. Collin. — Larus fuscus: 3 exx., Sääksmäki, mag. O. Collin. — Stercorarius pomarinus: Porkala, ink. — Podiceps cristatus: ^, Esbo, ink.; Hauho, mag. O. Collin; juv. Tuulois, dens. — Podiceps auritus: %:, Vanaja, mag. O. Collin; Renko, dens. — Podiceps griseigena: Hauho, mag. O. Collin. — Colymbus tum- me: Hauho, mag. O. Collin; c?, Högh. gen. mag. R. Palmgren. — Alca torda: Sjundeå, dr I Hortling. Reptilia. Vipera berus: svart form, Säkylä, mag. H. Järnefelt. Pisces- Tinca tinca: yngel, Järvenpää, mag. H. Järnefelt. — Ab- ramis bjoerkna : Sääksmäki, mag. O. Collin. — Gadus morrhua: mops- form, Lovisa, dr J. Iverns. — Ammodytes tobianus: Lovisa, dr J. Iverus. — Pleuronectes flesus: Lovisa, dr J. Iverus. — Leuciscus idus, forma aurea: 2 exx., Borgå å, lektor Hugo Kranck. — Cyclopterus lumpus: Esbo, Svinö, abn. skoleinsp. W. Forslus. Mollusca. Limax maximus v. cinereo- niger: Lojo, Kyrkstad, frök. A. Schulman. Plankton och annat hydrofaunistiskt material. 50 prov från Tusby- träsk, tagna sommaren 1916, av mag. H. Järnefelt. Angående de entomologiska samlingarnas tillväxt och bearbetning har amanuens R. Frey lämnat följande upp- gifter. Insecta. Orthoptera. Diestrammena marmorata (eller Tachycines anomodorus?): 4 exx., ny för landet, Tallbergs växthus på Degerö in- vid H:fors, elev A. de Prado. — Pachytulus migratorius: Kotka, hr A. Ulvinen. — Ectobia livida: Kyrkslätt, stud. G. Andersin. — 8 spp. i 11 exx. av H:fors entomologiska bytesförening. Ma Ila phag a. 1 prov från Surnia ulula, dr I. Hortling. — 3 prov fågelpediculider, Ätsäri o. Sälla, stud. C. Finnilä. Hymenoptera. Megachile ligniseca: Kyrkslätt, pomolog H. Wasastjerna. — Megachile sp. : med bo, rektor M. Brenner. — Lasius niger: avvingade $, 3 exx., Kangasala, dr A. Poppius. — Ophion undu- latus: Snappertuna, stud. R. Elfving. — Ichneumonider: 4 exx., St. Karins, stud. E. Thuneberg; omkr. 150 exx., Hausjärvi, Kangasala o. Helsinge, häradsh. B. Wasastjerna; 1 ex., Vichtis, elev. V. Sand- 238 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1917? s ström. — Prestwichia aquatica: ny för faunan, Kuopio, Kallavesi, prof. K. M. Levander och aman. R. Frey. — 25 exx., Jämsä, dr E. Bergroth; 69 spp. i 132 exx., Hrfors entomologiska bytesförening. — Meniscus impres- sor: 2 exx., Viborg, stud. E. Thuneberg. — En kollektion tenthredinid- larver från Åbo och Helsingforstrakten, omfattande ett 20-tal arter, mag. E. E. E. Lindqvist. Coleoptera. Eriglenus femoralis (2 exx.), Hydroporus siewersi och Reichenbachia impressa (det andra ex. fr. landet), Åland, aman. R. Frey. — 105 exx. curculionider, Ik, disponent Th. Grönblom. — Hali- plus amoenus: ny för landet, Nystad, borgmästare H. Söderman. — Pericallus cornutus, en brasiliansk elaterid, funnen lefvande bland kaffe i M. Canths koloniaWaruhandel år 1899, lektor E. W. Suomalainen. — Plectroscelis laeviuscula: ny för landet. Nystad, stud. W. Hellen. — Coleoptera longicornes, c. 156 arter och varr., phytopliaga och aphidi- phaga i omkr. 800 exx., däribland de för landet nya. Aphthona pygmaea fr. Yläne och Longitarsus longiseta fr. Karislojo, prof. J. Sahlberg. — Salpingus gabrieli, ny för landet, Kyrkslätt, och Dyschirius intermedius, ny för landet, Sibbo, arkitekt G. Stenius. — Pityogenes monacensis: ny för landet, Runsala, stud. Håk. Lindberg. — 180 arter i 832 exx., däribland de för landet nya Cyphea curtula fr. Vilppula och Soanlahti, Carphoborus rossicus fr. Suomussalmi o. Saarijärvi, Pityophthorus lichten- steini fr. Mohla och Pityogenes saalasi fr. Kuusamo o. Kivakka, mag. U. Saalas. — Atheta (Anopleta) inhabilis: ny för landet. Jakobstad, mag. U. Saalas. — 1 ex. fr. Jämsä, dr E. Bergroth. — 257 spp. i 370 exx. av H:fors entomologiska bytesförening. — 38 exx. fr. Kemi, mag. M. E. Huumonen. — Upis ceramboides : Ilomantsi, mag. U. Saa- las. — 2 monströsa exx. av resp. Leistus ferrugineus och Mono- chamus sutor: Nystad, borgmästare H. Söderman. — 166 exx., stud. W. Hellen. — Limnebius aluta: Thusby, dr W. Linnaniemi. — Halyzia 14- guttata ab. scutulata: Jakobstad, stud. B. Pettersson. — Hapalus bima- culatus: Malm, stud. Håk. Lindberg. — Cirka 50 exx. fr. H:fors, dr E. Häyrén. O do na t a. Leucorhinia pectoralis: 2 exx., ny för saml., Kotka, hr A. Ulvinen. — 21 spp. i 38 exx., H:fors entomologiska bytes- förening. Lepidoptera. Zanclognatha tarsiplumalis : ny för landet, Pärnå, lektor Ä. Nordström. -- Leucania turca: ny för landet, Kuopio, lektor E. W. Suomalainen. — Hadena abjecta ab. fribolas: H:fors, hä- radsh. B. Wasastjerna. — 4 exx. Venilia macularia o. 4 exx. Eupithecia immundata, Impilaks, hr G. Fabricius. — 2 exx. Nonagria cannae, ny för landet, samt puppor af N. cannae och N. typhae, Kyrkslätt, stud. E. Löfquist. — 14 exx. lepid. fr. H:fors, vaktmästare K. Holmström. — 2 exx. Paltodora cytisella fr. Geta och Bromarv, ny för saml., och Ole- threutes bi-cinctana fr. Bromarv, dokt. R. Fabritius. — Mithymna imbe- 31. V. 1917. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 239 Cilla: Kuopio, stud. O. Pitkänen. Hadena strigilis och //. latruncula, Parikkala, stud. E. Löfquist. — 50 exx. Microlepidoptera, Janakkala, stationsinspektor O. E. Mustonen. — Colias edusa, Smerinthus tiliae ab. brunnea och Sphinx ligustri, Viborg, stud. E. Thuneberg. — 124 spp. i 166 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — 13 spp. i 15 exx. macro- lep., Birkkala, disponent Th. Grönblom. — Deilephila euphorbiae: ny för landet, Nagu, stud. J. Anttila. Argynnis selene ab. rinaldus: Ka- rislojo, stud. O. Nylund. ~ Selenia lunaria, Ekenäs, och 2 exx. Miana bicoloria, Bromarv, dr R. Fabritius. — Sesia tipuliformis: Ekenäs, arki- tekt G. Fabricius. — Laspeyria flexula, ny för landet, Pargas, o. Py- gaera timon, Mäntyharju, elev A. F. Nordman. — Nonagria typhae i. typica o. ab. fraterna, Kyrkslätt, samt Nudaria mundana, Parikkala, stud. E. Löfquist. — Larentia variata: Kyrkslätt, häradsh. B. Wasa- stjerna. Dip te ra. Chilosia carvinervis: ny för landet, Sjundeå, stud. Häk. Lindberg. — Tabanus sadeticus, 2 exx., ny för landet, och T. bovinus, Pärnå, lektor Å. Nordström. — Clinocera fontinalis: ny för landet, Tuovilanlahti, aman. R. Frey. — Chilosia: St. Karins, stud. E. Thune- berg. — Tachychomia n. sp.: 4 exx., Helsinge, aman. R. Fvey. — Eristalis lucorum : Runsala, stud. Håk. Lindberg. — Eristalis intricarius v. furvas, Lojo, o. Cnemodon vitripennis, Karislojo, intendent H. Lindberg. — Oedemagena tarandi: Björneborg, lekt. E. W. Suomalainen. — 49 exx., Jämsä, dr E. Bergroth. — 10 spp. i 12 exx., H.fors entomologiska by- tesförening. — 3 exx. imagines o. 4 puppor av Cecidomyia strobi, sena- tor O. Kairamo gm prof. J. Sahlberg. — Lonchopteridae, Platypezidae o. Pipunculidae : 22 spp. i 37 exx., stud. W. Hellen; 35 spp. i 209 exx., aman. R. Frey; 10 spp. i 14 exx., dr R. Forsius; 2 spp. i 2 exx., stud. Y. Wuorentaus; 1 ex., lekt. A. Wegelius. Hemiptera. Cymathia coleoptrata : Finström, aman. R. Frey. — Stiroma germanica: 2 exx., ny för Fennoskandia, Strömfors, och Idio- cerus frontalis, ny för landet, Ekenäs, stud. Fr. Öblom. — Deltocephalus cognatus: ny för landet, Kola, stud. W. Hellen. — Ranatra linearis: larv, Karislojo, Kakkarainen träsk, aug. 1916, prof. J. Sahlberg. — 90 exx., olika delar af landet, stud. W. Hellen. — 235 exx., de flesta fr. Lojo, dr H. Lindberg, stud. Håk. Lindberg o. elev P. H. Lindberg. — 12 exx., däribland Lygus rugulipennis, Turtola o. Jämsä, dr E. Berg- roth. — 12 spp. i 20 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — 4 exx., Kemi, mag. M. E. Huumonen. — Aradus bimaculatus: ny för landet, Parkano, mag. U. Saalas. — Hem. heteroptera: 252 spp. 48 varr. i omkr. 850 exx., prof. J. Sahlberg. Diverse insekter. 651 exx., samlade på klippor i havsban- det i Tvärminne år 1899, dr E. Häyrén. — Omkr. 2,000 exx. fr. Kuo- pio och Björneborg, de flesta samlade av lektor E. W. Suomalainen, H:fors entomologiska bytesförening. — Omkr. 5,000 exx. inköpta av 240 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. avlidne dr B. Poppius' sterbhus. — 15 exx. vinterinsekter fr. Janak- kala, stud. K. Abt. Biologiskt material. 6 nummer fr. Sippola, mag. V. Kujala. - 5 n. fr. H:fors, Kuopio o. Nilsiä, aman. R. Frey. — In. fr. Janakkala, stud. K. Abt. Amanuens K. E. Ehrström lämnade vidare följande översikt av Däggdjuren i Societas' pro Fauna et Flora Fen- nica samlingar. Universitetets zoologiska museum och särskilt dess in- hemska avdelning har allt sedan sin uppkomst för ökningen av sina samlingar huvudsakligen varit hänvisad till gåvor av tillfällig natur. Det har varit museets uppgift att med de ytterst begränsade medel, som stått det till buds, dels genom direkta inköp, dels genom att förse intresserade personer med insamlings- och konserveringsutensilier, söka utfylla de luckor, som finnas i samlingarna. Att luckorna även med avseende å däggdjurssamlingen fortfarande äro mycket stora, framgår av nedan följande sammanställning. Genom samarbete av alla för saken intresserade kunde emel- lertid mycket vinnas. Museet vädjar därför till Sällskapets medlemmar och särskilt till de yngre för att genom deras medverkan få åtminstone en del av bristfälligheterna av- lägsnade. Från stora delar av landet saknas de allmännaste ar- terna. Huru ojämnt de olika naturalhistoriska provinserna äro representerade med avseende å antalet däggdjursarter, framgår av nedanstående tabell. Totalantalet inom Fin- lands naturalhistoriska område anträffade arter är 57. Mera än 30 arter ... N 39. Mellan 20 och 30 arter . Ta 27. Kl 22. Mellan 10 och 20 arter . Sa 19. Ab 18. Ka 17. Ob 16. Sb 15. Lkem 14. Kb 12. Om 12. Oa 11. Ik 10. Ok 10. Mindre än 10 arter . . St 9. Le 9. Al 7. Tb 7. Li 6. Kpoc 5. Kol 4. Ks 4. Lim 3. Kon 2. Lv 2. Ingen art Kton 0. Kpoc 0. Kker 0. Lp 0. Lt 0. Lmur 0. Såsom synes finnes mer än en tredjedel av alla arter repre- senterad endast från N, Ta och Kl. Fördelade på större om- 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 241 råden, falla på södra Finland ') 45 arter, mellersta Finland 35 arter, norra Finland 20 arter och Lappland 21 arter. Artantalets förminskning från söder till norr liksom den ojämna fördelningen av arterna på de olika provinserna beror självfallet huvudsakligen på att i en del trakter sam- lats mera än i andra och endast i andra rummet på en olika fördelning av arterna. Sålunda faller t. ex. Al i samma kategori som Le och Li, och Ab och Ka motsvaras i artantal närmast av Ob, Sb och Lkem. Ik och -Ok repre- senteras vardera av 10 arter o. s. v. Exemplar saknas helt och hållet af följande fyra arter: Vesperugo discolor Nätter. (= murinus L.), Phoca vitulina L., Delphinapterus leucas (Pallas) och Balaenoptera acuto-rostrata Lacépéde. De sistnämnda anträffas såsom bekant endast tillfäl- ligt förvillade vid våra kuster. Om fladdermössens förekomst och utbredning är så litet bekant, att det icke är möjligt att avgöra, huruvida den gråskymliga fladdermusen kan räknas till de förvillades kategori, fastän den blott en gång, 1834, anträffats hos oss. Att den kunde höra till vår in- hemska fauna i egentlig mening bevisar dess förekomst i Sverige, såsom Lönnberg uttrycker det, »åtminstone till Uppland, troligen längre norrut, då den är härdig mot köld". Då den till det yttre liknar Vesperugo borealis, kan den lätt ha blivit förbisedd. Fladdermössen höra till de överhuvud- taget i samlingarna sämst företrädda grupperna. Det vore därför synnerligen önskvärt, att de af Sällskapets medlem- mar, som ha tillfälle därtill, skulle för museets räkning in- samla ett rikhaltigt material av fladdermöss. Detsamma gäller en del andra mikromammalier. För varje art kan ur sammanställningen lätt konstateras, från vilka provinser arten är talrikt representerad och från vilka en komplettering framför allt är nödvändig. För de arter, som äro särskilt önskvärda antingen på grund av sin M Gränserna ha delvis dragits i avsikt att begränsa i någon mån naturliga områden, varför t. ex. Ta och Sa hänförts till mellersta Fin- land, med Salpausselkä såsom gräns mot södra Finland. 16 242 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. variation eller sin osäkra avgränsning mot närstående ar- ter eller på grund av andra orsaker, påpekas detta särskilt genom satsen: „Onskvärd från hela utbredningsområdet", ifall det ej utan vidare framgår av tabellerna. Likaså omnäm- nes, vilka dräkter som saknas eller i främsta rummet borde kompletteras. Här må såsom exempel anföras: Mus syl- vaticus (varierar), Sorex minutiis och 5. araneus (var. o. osäker avgränsn.), Putorius ermineus och Lepus borealis (som- mardräkt saknas). Även ifall anförda sats saknas, är mate- rial av ifrågavarande art synnerligen välkommet. Smärre däggdjur konserveras lämpligast i alkohol, som jämte burkar och fällor av Sällskapet, ställes till för saken intresserade personers förfogande. Allt detta kan erhållas å zoologiska museum. På djur, som insändas färska, böra inälvorna åtminstone sommartid avlägsnas, emedan skinnet eljes förfares. Även om djuret flås, bör skallen eller det avskurna huvudet bifogas. Ytterligare må nämnas, att till Universitetets zoologiska museum adresserade försändelser kunna sändas portofritt såsom post- paket. Plecotus auritus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. — — 2 3 — 5 Skinn ....— — 2 3 1 6 Skallar ... — — 1 — — 1 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 11 exx. Bland skinnen flera gamla uppstoppade exx. Vinterdräkt ej rep- resenterad. Ungar saknas. S. Finland skinn från . . N 5 . . . Kl 1 . jy yj O I\ ull 3.x if ••••••>> M. „ skinn „ Ta2 . Oa 1 . . Kb 1 „ „ skallar „ . . Oa 1 . . . . . . ^'j Ojämnt företrädd. Vesperugo borealis Leisl. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. — 1 12 6 — 19 Skinn ... — 2 4 5 1 12 Skallar ... — — 2 1 — 3 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 243 Sammanlagt 31 exx.; 19 sommarexx., av dessa 7 ungar i alkohol. Inga hela exx. från andra årstider. S. Finland skinn från . Ab 2 N 6 Ka 2 Ik 1 „ „ skallar „ . Ab 1 M. „ skinn „ Tal Sa 2 „ „ skallar „ Ta 1 N. „ skinn „ Ok 3 „ „ skallar „ Ej företrädd från de väst TblO Sb2 Kbl . Sbl igaste och östligaste provin- serna. Flere exx. endast från N och Tb. Vesperugo discolor Nätter. = murinus (L.). Saknas i samlingarna. Vesperugo noctula Schreb. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. — — — — — — Skinn ... — — — 1 — 1 Skallar ... — — — 1 — 1 Det enda från Finland kända exemplaret, erhållet vid Porkala, N, år 1881, finnes i samlingen. Vesperugo Daubentoni Leisl. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. —t — 8 3 — 11 Skinn ... — — — 5 27 Skallar ... — — — — — — Sammanlagt 18 exx. Intet vinterexemplar. Ett höst- och ett vårexemplar. Återstoden dels av obestämd årstid, dels sommarexemplar. S. Finland skinn från . . N 5 . Ik 3 . » „ skallar ......... M. „ skinn „ Ta8 » „ skallar .......... Ojämnt representerad. Saknas h. o. h. från mellersta Finland och från stora delar av södra Finland. 244 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Vespertilio Nattereri Kuhl. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. — — — 3 — 3 Skinn ... — — — 2 — 2 Skallar ... — — — — — — Mycket fåtaligt företrädd. Sammanlagt 5 exemplar. Två uppstoppade gamla. S. Finland skinn från . . N 2 Ka 3 . skallar , De nyländska exemplaren i medlet av förra seklet från Ingå, de karelska 50 år senare från St. Johannes. Vespertilio mystacinus Leisl. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — 20 — — 20 Skinn ....— — 11 — 2 Skallar ... — — — 1 1 2 Sammanlagt 22 exemplar; 2 gamla uppstoppade; 2 höst- exemplar, 20 sommarexemplar. Inga vår- och vinterexem- plar. En unge. Sbl Ytterst ojämnt företrädd. Två exemplar och en skalle från början av 1870-talet från N, Thusby, och Sb, Suo- nenjoki, övriga från Ta (Hattula 19, Evois 1) 1909—11. Erinaceus europaeus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — 10 — 10 Skinn .... — — — 5 2 7 Skallar ... — — — 1 1 2 Sammanlagt 17 exemplar. 5 ungar i sprit. S. Finland skinn från Al 8 . N 7 „ „ skallar „ .NI. Finnes endast från Åland och Nyland. S. Finland skinn från . NI n n skallar „ NI M. ,, skinn „ Ta 20 . , n » skallar „ 1 1 r 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 245 Mell. Finl. S. Finl. „Fennia'' Summa \3 20 48 6 7 1 17 2 2 Sorex araneus L. Lappl. N. Finl. Hela exemplar 5 10 Skinn .... 2 1 Skallar ... — — Sammanlagt 65 exemplar. Från Lappland 6 sommar-, 1 höstexemplar; från norra Finland 1 sommarexemplar, 9 vårexemplar; från mell. Finl. 7 sommar-, 3 våi exemplar; från södra Finland huvudsakligen sommarexemplar. Ab3 N21 Ka3 .... . Kl 2 S. Finland skinn från skallar M. N. Lappland skinn skallar skinn skallar skinn skallar TalO Sal Le 1 Lkem 6 Sb5 Kbl Om2 Ob 11 Mycket ofullständigt representerad, i synnerhet från norra och mellersta delarna av landet. I södra Finland saknas den från de västligaste och östligaste provinserna. Önsk- värd från hela landet. Sorex minutus L. Lappl. N. Finl. Hela exemplar — 9 Skinn .... 1 — Skallar ... — — Mell. Finl. S. Finl. »Fennia" Summa 32 2 53 3 2 96 6 2 Sammanlagt 102 exx. gar 9. S. Finland skinn från skallar „ M. „ skinn „ Ta 22 „ „ skallar „ N. „ skinn „ skallar „ Lappland skinn „ Lkem 1 „ skallar „ Lappland, norra och Huvudsakligen sommarexx. Un- N42 Ka 9 Ik 1 St 2 Kl 2 N2 Oa2 . Sb2 Ob 7 Ks 2 Om8 mellersta Finland fåtaligt och ojämnt representerade. Önskvärd från hela landet. 246 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Crossopus fodiens Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar 1 1*3 4 — 9 Skinn .... 1 — — 3 1 5 Skallar ... — — 1 — — 1 Fåtaligt företrädd. Sammanlagt 14 exemplar. 2 höst-, 1 vinter-, 2 vårexemplar. Resten sommarexemplar eller (3) av obestämd årstid. Tnga unga exemplar. S. Finland skinn från . N4 Ka2 »? »» skallar „ . . M. „ skinn „ Tal . Sbl n » skallar „ , . . . Sbl . N. „ skinn „ , Obl . » »> skallar „ , • > > . Lappland skinn „ . Lkem2 . » skallar „ . . Kil Oml Sporadiskt från olika delar av landet. Önskvärd från hela landet. Talpa europaea L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — 3 12 . — 15 Skinn ....— — — 5 3 8 Skallar ... — — — 1 — 1 Sammanlagt 23 exemplar. 12 sommar-, 4 höst-, 1 vin- ter-, 1 vårexemplar; övriga av obest. årstid. Ungar saknas. S. Finland skinn från . Ab 1 N 7 Ka 6 Ik 1 . Kl 2 . „ „ skallar „ .NI. M. „ skinn „ Ta 3 . . . . . . . Sydvästra Finland representerat endast gen. ett skinn. Önskvärd från hela utbredningsområdet. Ursus arctos L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — — — — Skinn ....— — 1 11 5 17 Skallar ... — 1 — 16 — 17 Sammanlagt 17 exx. Ingen sommardräkt. 2 höst-, 2 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 247 vinter-, 4 vårexemplar. Återstående 9 exemplar utan angi- vet datum, av dem 5 även utan angiven lokal. Inga ungar. S. Finland skinn från NI Kat . Kl 1 Kol8 »» »» skallar n . Kol 16 M. „ skinn „ Tal • *» » skallar » ■ N. „ skinn » n »1 skallar „ Okl Exemplaren från N och Ta äro från början av 50-talet, ex. från Ka (Fredrikshamn) unge av år 1849. Exemplar från norra Finland samt Lappland saknas. Önskvärd sär- skilt från dessa delar av landet. Meles taxas Bodd. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — — — — Skinn ....— — 2 2 5 9 Skallar ... — — 2 6 — 8 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 9 exemplar, av dem fem äldre skinn utan lokal och datum. Ett sommarexemplar, två vårexemplar. S. Finland skinn från M. „ skinn „ Ta 1 Sa 1 skallar „ N2 N4 Kl 1 Kol 1 Om 2 Representerad från Österbotten genom två skallar från Haapavesi och Sievi. Önskvärd från hela utbredningsom- rådet. Gulo luscus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — — — — Skinn .... 3 1 — 1 4 9 Skallar ... 5 — — 1 1 7 Sammanlagt 9 exemplar, därav 4 äldre skinn utan lokal och datum, 2 utan angiven årstid. 1 sommarexemplar. 2 ungar. 248 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. S. Finland skinn från „ „ skallar „ M. „ skinn „ „ skallar „ N. „ skinn „ „ „ skallar „ Lappland skinn „ „ skallar „ Obl Lkem2 Le 1 Lkem 1 Kli Kil Lil Li3 Enda exemplaret från sydligare delar av landet är från Impilahti. Önskvärd från hela utbredningsområdet. Mastela martes L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — — — — Skinn ....— — — 4 6 10 Skallar ... 21 11 — 6 1 39 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 10 exemplar, därav 6 under rubriken „Fennia". 3 sommar-, 1 höstexemplar. Inga ungar. S . Finland skinn från . Ab 1 N 3 „ „ skallar „ . . . . . . Kl 1 Kol 5 N. / skinn „ . . . . . . . „ „ skallar ...... Kkerll Lappland skinn ......... „ skallar „ . . . . . Li21 . Saknas h. o. h. från mellersta Finland, är från nordliga delar av landet representerad endast genom skallar. Önsk- värd från hela utbredningsområdet. Putorius putorius L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — — 3 — 3 Skinn ....— — 2 14 1 17 Skallar ... — — — 5 — 5 Sammanlagt 20 exemplar. Mest höstskinn. S. Finland skinn från . . N 7 Ka 4 . . • Kl 6 . skallar „ . . N 2 . . . Kl 3 . M. „ skinn „ Ta 1 Sa 1 . Saknas från de tre västligaste och två östligaste pro- vinserna. Största antalet från Nyland och Ladoga-Karelen. 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 249 Putoriiis lutreola L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Sumi Hela exemplar — — Skinn .... — 1 4 7 2 14 Skallar ... — — 2 3 4 9 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 14 exemplar. Unge- fär jämnt fördelad över de olika årstiderna. En unge. S. Finland skinn från . Ab 3 N 3 „ „ skallar „ . Ab 1 N 2 M. „ skinn „ Ta 2 Sal „ „ skallar „ Ta 1 . N. „ skinn „ . . . Ob 1 skallar , Stl Kbl Kbl Saknas från Äland och de fyra östligaste provinserna i södra Finland. Från mellersta och norra Finland endast fem exemplar sammanlagt. Putorius ermineus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — 2 — 1 3 Skinn .... 6 1 19 12 5 43 Skallar ... 25 ' 8 2 6 41 Sammanlagt 46 exemplar, därav ett tjugotal delvis mycket dåliga exemplar från 1850 — 70. 19 sommar-, 5 höst-, 5 vår- och 6 vinterexemplar, övriga utan datum. Åtta ungar. Skal- lar jämförelsevis rikligt från Lappland. Om 1 S. Finland skinn från Ab 2 N 8 St 3 »» n skallar „ N5 . • Stl M. „ skinn „ Ta 14 Sal Oal . Sbl Kbl » » skallar „ Sal . Kb 1 N. „ skinn „ Kpocl . Ks2 . n n skallar „ • Ks8 . Lappland skinn . Lkem 5 . . Lil » skallar ,, Le 4 Lkem 12. , Li9 O Åland och de fyra östligaste provinserna icke företrädda, övriga ojämnt. Från mellersta och norra Finland samt Lapp- land enstaka exemplar. 250 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Piitorius nivalis L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . 1 — — 1 — 2 Skinn .... 1 1 2 3 1 8 Skallar ... — — 1 1 — 2 Mycket fåtaligt representerad. Sammanlagt 10 exemplar, därav fyra uppstoppade från äldre tid. Mest vinterdräkt. S. Finland skinn från . n tj skallar „ , M. „ skinn „ Ta 2 » » skallar „ Tal N. „ skinn „ Ok 1 n n skallar „ Lappland skinn „ skallar „ Le 2 N3 NI Kil Från mellersta Finland två exemplar. Från norra Fin- land och Lappland sammanlagt 3 exx. Lut ra lut ra L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn . ..." 1 — — 6 2 9 Skallar ... 1 4 3 30 3 41 Mycket fåtaligt företrädd. Sammanlagt 9 exx. 4 som- mar-, inga höst-, 1 vinter-, 2 vårexx., övriga utan datum. 4 ungar. S. Finland skinn från Al 1 Ab 1 N 4 M. N. Al 2 Ab 7 N 11 Kal . Ta 2 Sal . . Ob2 Ks2 Kl 1 Kol 8 „ skallar „ skinn „ skallar „ skinn „ jy jj S Kal 13.1 fj • • Lappland skinn „ . . Lim 1 „ skallar „ . . Lim 1 Skinn finnas endast från tre provinser i södra Finland och från en provins i Lappland. Canis lupus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 3 — 5 4 3 15 Skallar ... 7 — 1 3 — 11 13. v. 1917. Ehrsiröm, Däggdjurssamlingen. 251 Sammanlagt 15 exx. Vinterexemplar saknas. En som- marunge. Ett höst-, 3 vårexemplar. S. Finland skinn från . Ab 1 N 3 „ „ skallar „ . . N 3 M. „ skinn „ Ta 4 Sa 1 - „ „ skallar „ . . . . . . . Om 1 N. „ skinn „ . . . „ „ skallar „ . . . Lappland skinn „ . . . . . Li 3 „ skallar „ . . • . . Li 7 Två av exemplaren från Nyland från 1840— 50-talet; det ena från Drumsö, det andra från Borgnäs. En V2 månads unge från Mäntsälä år 1878. Exemplaren från Tavastland och Savolaks från 1870-talet. Från alla delar av landet äro såväl skinn som skallar synnerligen önsk- värda. Canis lupus X domesticus. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... — — — 2 — 2 Skallar . . ! — — — — — — Två exemplar från Åland 1880. Vulpes vulpes L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 4 1 2 13 9 29 Skallar ... 21 — 18 7 23 69 Sammanlagt 29 exemplar. Ett sommarexemplar, unge. Intet höst-, 4 vinter- och 7 vårexemplar. Övriga utan da- tum. Sex av dessa unga exemplar. S. Finland skinn från N9 . St 1 Kl 3 » n skallar „ AI 1 NI . . Kl 2 Kol 3 M. „ skinn „ , , Kb 1 .. . Om 1 n n skallar „ Ta 17 . • • • Kon 1 N. „ skinn „ . Obl • n n skallar „ , . , Lappland skinn „ , Li4 . n skallar „ Le 7 Lkeml4. • • • • 252 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Ojämnt företrädd över hela landet. Skallar jämförelse- vis rikligt från södra Finland och Lappland. Vulpes lagopus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 3 — 1 11 3 18 Skallar ... 14 — — 1 1 16 Sammanlagt 18 exemplar. 6 sommar-, 4 höst-, 2 vin- ter-, 3 vårexemplar, 3 utan datum. Två ungar. S. Finland skinn från . Ab 2 N 8 . Kil skallar „ Kil M. „ skinn „ . Sa 1 , „ skallar „ , N. „ skinn „ skallar „ Lappland skinn Li3 • „ skallar „ Le 13 Lil , Företrädd från södra Finland och Lappland. Från södra Finland huvudsakligen under invasioner 1877 och 1908. Skallar mest från Lappland. Felis lynx L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. Hela exempl. . — — — — Skinn .... — 1 2 6 Skallar ... — — — 12 .Fennia" Summa 4 2 13 14 Sammanlagt 13 exemplar. Intet sommar-, 4 höst vinter-, 2 vårexemplar. Övriga utan angiven årstid. . N3 Kal S. Finland skinn från „ „ skallar M. „ skinn „ „ skallar N. „ skinn skallar Sal Ok 1 Sbl Kol 2 Kol 12 Från Nyland och Karelia australis exemplar från 50- och 60-talen. Önskvärd från hela utbredningsområdet. Skal- lar endast från Olonets-Karelen. 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 253 Halichoerus grypus Nilss. Lappl. N. Finl. Mell. Finl, S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Sliinn ....— — — 7 — 7 Skallar ... — — 1 9 — 10 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 7 exemplar. 6 vår- exemplar. Av dessa 4 ungar. 1 exemplar av obestämt datum. S. Finland skinn Al 2 . N5 „ „ skallar Al 7 . N2 M. „ skinn , , , „ „ skallar . Oa] Skinn finnas endast från Åland och Nyland. Särskilt önskvärt ett större material av skallar. Phoca vitulina L. Saknas i samlingarna. Phoca foetida Fabr. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... — — — 6 — 6 Skallar ... — — 1 52 — 53 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 6 exemplar: 1 som- mar-, 3 vintérexemplar, därav 1 årsunge, 2 av obestämt datum. S. Finland skinn från . . N 6 . skallar „ Al 42 . N 10 M. „ skinn „ . . . . . . . . . „ „ skallar „ . . Oa 1 . o Skinn finnas endast från Nyland. Skallar från Åland 42, från Nyland 10. Skallmaterial särskilt av äldre exemplar fortfarande önskvärt. Phoca foetida ladogensis Nordqv. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn ....— — — 24 — 24 Skallar ... — — — 191 — 191 254 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Sammanlag-t 24 exemplar. 4 sommar-, 4 höst-, intet vinter-, 11 vår-exemplar. 5 av obestämt datum. Inga ungar. S. Finland skinn från skallar „ Kl 24 Kl 191 Materialet är till största delen från Sordavala-trakten. Skinn och skallar särskilt av äldre exemplar önskvärda. Phoca foetida saimensis Nordqv. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. ..Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn ....— — 13 — — 13 Skallar ... — — 12 — — 12 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 13 exemplar. 2 sommar-, 2 höst-, 1 vinter-, 7 vårexemplar, av dessa 1 unge, 1 exemplar av obestämt datum. M. Finland skinn från . Sa 12 . . . Kb 1 . . . „ „ skallar „ . Sa 12 . . . . . . Exemplaren ha erhållits huvudsakligen från Haukivesi och Pihlajavesi, ett exemplar är från Pielisjärvi vid Pielis- jokis utflöde. Mera material särdeles önskvärt både av skinn och skallar. Sciuropterus volans L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — 2 6 8 Skinn .... — — 15 17 7 39 Skallar ... 4 1 4 1 10 Sammanlagt 47 exemplar. 12 sommarexemplar, därav 3 ungar, 7 höst-, 6 vinter-, 11 vårexemplar, av dessa 3 ungar. Övriga utan närmare bestämt datum. S. Finland skinn från . Abl N15 Ka 5 St 2 n n skallar « . Abl NI Kal Stl M. „ skinn »1 Ta 10 Sa 2 Oal Tb4 , >» n skallar »» • • , Tb 1 N. „ skinn rr , , , . » » skallar ?i Ok 4 . , , , Saknas från Åland samt landets östligaste och nordliga delar. Önskvärd från hela området. 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 255 Sciurus uulgaris L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. ..Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 37 " 47 90 98 — 272 Skallar ... 13 31 34 98 — 176 Sammanlagt 272 exemplar. 19 sommar-, 135 höstexemplar, av dessa 2 ungar, 79 vinter-, 30 vårexemplar, övriga utan datum. Från Lappland saknas vinter- och vårskinn, från N. Finland sommarskinn, mell. Finland är svagt representerat. Från S. Finland finnas endast 4 sommarskinn. S. Finland skinn från Al 34 N 39 Ka 3 . St 1 . Kl 21 . skallar „ Al 59 . N 16 . . . . . Kl 23 . M. „ skinn „ Ta82 Sal Oal Tb4 . Kb2 . skallar „ Ta 34 N. „ skinn „ Ok 17 Kpoc9 . Obl4 Ks7 . skallar „ Ok 15 Kpoc9 . Ks 7 . Lappland skinn , Le 2 Lkem30 Lim 2 Lvl . Li 2 . „ skallar „ Le 2 LkemlO . Li 1 . Södra Finland jämförelsevis väl representerat. Komplet- tering av dräkter önskvärd från de trakter, från vilka de sak- nas eller finnas i mindre antal. Castor fiber L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn ....1— — — i 2 Skallar ... — — — — — — Sammanlagt 2 uppstoppade exemplar, antagligen från tiden före 1850. Det ena med beteckningen Lappland. Det andra saknar lokaluppgift och är ej med säkerhet inhemskt. En bäversvans omkr. 1840 från Sodankylä. Käk- och skall- delar från Kuolajärvi. Bävergnagade kvistar från mossar i N, Kyrkslätt, och Om, Paavola. Eliomys quercinus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — 1 — 1 Skinn .... — — — 3 — 3 Skallar ... — — — • — — — 256 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Mycket fåtaligt representerad. Sammanlagt 4 exemplar. Inga ungar. 3 sommar-, ett vårexemplar. S. Finland skinn från . . . . . . . Kl 4 . yy f) sKaiiar „ ........ . Alla exemplaren från Ladoga-Karelen. Mus decumanus Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. Hela exempl. . — 1 2 6 Skinn .... — — 1 14 Skallar ... — — — 4 ,Fennia" Summa — 9 — 15 2 6 Sammanlagt 24 exemplar. 8 sommarexemplar, därav 5 ungar, 2 höst-, 7 vinterexemplar, av dessa 1 unge, 3 vår- exemplar, därav 1 unge, 4 till årstiden obestämda exemplar. S. Finland skinn från skallar „ M. „ skinn „ skallar „ N. „ skinn „ skallar „ Ab2 N18 Ab2 N2 Sbl Ob 1 Om 2 Från norra och mellersta delen av landet sammanlagt 4 exemplar. Saknas även från östra och västligaste delen av södra Finland. Endast 6 skallar. Mus rattus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — 8 — — 8 Skinn ....— — 44 7 1 52 Skallar ... — — 5 3 — 8 Sammanlagt 60 exemplar. 9 sommarexemplar, därav 3 ungar, 10 höstexemplar, därav 3 ungar, 23 vinterexemplar, därav 1 unge, 16 vårexemplar, därav 2 ungar. Utan datum två exempl. S. Finland skinn från Ab 6 N 1 . „ „ skallar „ . N^ . M. „ skinn „ Ta 52 . ^ jy SKaiiar yyiaO- • •• • ■ • • Material särskilt av skallar önskvärt. 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 257 Mus sylvaticus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exemplar — — 27 39 — 66 Skinn ....— — 5 3 2 10 Skallar ... — — 4 1 — 5 Sammanlagt 76 exemplar. 42 sommar-, 3 höst-, 2 vin- ter-, 10 vårexemplar, övriga till årstiden obestämda. S.Finland skinn från AU Ab 4 N 28 . Ik 6 „ „ skallar „ . Ab 1 . . . M. „ skinn „ Ta 30 . . Tb 2 . skallar „ Ta 3 . . . Sb 1 Endast Nyland och södra Tavastland rikligare represen- terade. Skallmaterialet dåligt. Material, såväl skinn som skallar, från hela utbredningsområdet i riklig mängd önsk- värt. Mus musculus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — 15 42 75 2 134 Skinn .... — 3 3 5 — 11 Skallar ... — — 1 1 1 3 Sammanlagt 145 exx. Därav största delen sommarexx. S. Finland skinn från All Ab8 N53 Kal5 Ik2 Stl , „ skallar „ . .Ni. M. „ skinn „ Ta 32 Sa 1 . . Sb 2 Kb 9 Kon 1 . „ „ skallar „ Ta 1 . . . . . . . . N. „ skinn „ Ok 5 . ^ . Ob 13 . „ „ skallar „ ...... Material önskvärt från nordligaste delen av artens ut- bredningsområde. Mus agrarius Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. »Fennia" Summa Hela exempl. . — — — 1 — 1 Skinn .... — — — 1 — 1 Skallar ... — — — — — — Sammanlagt 2 exemplar, de enda kända från landet. Från Ka i närheten av Viborg. 17 258 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Mus minutus Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. »Pennia" Summa Helaexempl. . — 11 26 15 5 57 Skinn .... — 2 5 4 — 11 Skallar ... — — 1 1 2 4 Sammanlagt 68 exemplar. 9 sommar-, 19 höstexemplar, därav 1 unge, 6 vinter-, 13 vårexemplar, övriga utan när- mare angiven årstid. S. Finland skinn från . . N 19 . „ „ skallar „ . .NI. M. „ skinn „ Ta 12 . . . Sb 11 . . . Om8 „ „ skallar „ . . . . Sb 1 . N. „ skinn „ . Ok 2 . . . Ob 11 „ „ skallar ....... Saknas från västra och östra delarna av landet. Rik- ligt material önskvärt. Lemmus lemmus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. .13 — — — — 13 Skinn .... 14 — — — — 14 Skallar ... 1 — — — 1 2 Sammanlagt 27 exemplar. Mest vårexemplar. 2 ungar. Lappland skinn från Le 15 LkemlO Liml Lvl . „ skallar „ Le 1 Material önskvärt från hela utbredningsområdet, sär- skilt dess södra delar. Lemmus schisticolor Liljeb. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — 4 — 4 Skinn ....— — 1 — 2 3 Skallar ... — — — — 1 1 Mycket fåtaligt representerad. Sammanlagt 7 exemplar. 2 sommar-, 1 höstexemplar, övriga utan datum. Inga ungar. S. Finland skinn från ........ M. „ skinn „ Ta 2 . . . Sb 2 . . . Oml skallar 'SI 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 259 Material önskvärt från hela utbredningsområdet. Evotymus rutilus Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. .16 1 ^ — 8 Skinn . Skallar Fåtaligt representerad. Sammanlagt 1 1 exemplar. 1 sommarexemplar, 3 höst- och 1 vårexemplar, 6 utan när- mare angivet datum. Inga ungar. . Oml S. Finland skinn från . skallar „ . , . M. „ skinn „ Ta 1 , skallar „ , N. „ skinn „ Ok 1 Ob5 skallar „ . Lappland skinn „ Le 2 Lkem 1 . „ skallar „ . . . . Material önskvärt särskilt från de sydliga delarna av artens utbredningsområde. Evotymus rufocanus Sundevall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . 12 14 3 — — 29 Skinn .... 3 — 3 — — 6 Skallar ... — — 3 — — • 3 Sammanlagt 35 exemplar. 4 sommar-, 1 höst-, 4 vår- exemplar. 26 exemplar utan närmare bestämt datum. Inga ungar. S. Finland skinn från . . . n >» skallar „ , , ~ , M. ., skinn „ Sa 4 , Sb2 . » »» skallar „ , . Sb3 . N. „ skinn „ Okl . Obl3 »» » skallar „ , . , , , Lappland skinn „ Le2 Lkem 12 Lil , » skallar „ , , , Material önskvärt från hela utbredningsområdet, särskilt dess sydliga delar. 260 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Evotymiis glareolus Schreb. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. Hela exempl. . 18 35 80 38 Skinn .... 3 5 2 7 Skallar ... — — 6 — ,Fennia" Summa — 171 — 17 — 6 Sammanlagt 188 exemplar. 67 sommar-, 2 höst-, 14 vinter-, 29 vårexemplar, övriga utan närmare bestämt datum. S. Finland skinn från . Abl N32 » »1 skallar „ • M. „ skinn „ Ta 45 Sa 6 Oa 2 " >j skallar . Sal . N. „v skinn „ Ok22 Kpoc7 . " " skallar „ . Lappland skinn skallar „ . Lkem 21 . ... Obll Stil Kil Kb27 . Kb5 . Om 2 Rikligt material från alla delar av landet önskvärt. Microtus agrestis (L.). Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl Hela exempl. . 10 13 56 84 Skinn . -. . . 8 — 8 14 Skallar ... 2 — 5 4 Sammanlagt 195 exemplar. 118 sommarexemplar, därav 5 ungar, 17 höst-, 32 vårexemplar, övriga utan närmare an- givet datum. S. Finland skinn från Al 20 Abll N62 Fennia" Summa — 163 2 32 — 11 St 5 » 1) skallar „ . Abl N3 - M. „ skinn „ Ta 32 Sa 6 Oal Tb2 Sbl4 Kb6 jy »j skallar „ Ta 4 . Kb 1 N. „ skinn „ Ok 8 Kpoc 3 Ob2 . n " skallar „ . . . Lappland skinn „ Le 11 Lkem 7 . . )» skallar „ Lel Lkem 1 . . Om3 Material önskvärt särskilt från nordligaste delen av artens utbredningsområde. .Microtus ratticeps (Keys. et Bias.). Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. .99 4 — — — 103 Skinn .... — — — — — — Skallar ... — — -- — — — 31. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 261 Sammanlagt 103 exemplar. De allra flesta från Utsjoki Lappmark. N. Finland skinn från . . . Ob 4 . skallar „ Lappland skinn „ . Lkem 2 . . . Li 97 . skallar ......... Önskvärd särskilt från de sydliga delarna av utbred- ningsområdet. Ärvicola terrestris (L.) Savi. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — 6 15 8 — 29 Skinn .... 5 2 21 11 — 39 Skallar ... — — 1 1 1 3 Sammanlagt 68 exemplar. Därav dock ett 20-tal skinn utan huvud och extremiteten 27 sommarexemplar, därav 16 ungar, 23 höst-, 1 vinter-, 8 yårexemplar, 9 utan när- mare angivet datum. S. Finland skinn från . AblO N6 Kal . . K12 "„ „ skallar „ . .NI. M. „ skinn „ Ta7 Sa3 Oa2 . Sb 1 Kb 1 . .Om22 „ „ skallar „ . . . . Sb 1 . N. „ skinn „ . . . Kpoc2 . Ob 3 Ks 3 Lappland skinn „ . Lkem 5 . Rikligt material från alla, särskilt nordliga, delar av ar- tens utbredningsområde önskvärt. Sminthus subtilis Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — 2 — 2 Skinn ....— — 9 3 1 13 Skallar ... — — — 1 — 1 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 15 exemplar. 7 sommar-, 2 höstexemplar, 6 utan närmare angivet datum. S. Finland skinn från . . N 4 . Ik 1 . „ „ skallar „ . .NI. M. „ skinn „ Ta 5 Sa 4 . 262 Ehrström, Däggdjurssamlingen. 13. V. 1917. Saknas i södra Finland från de västliga provinserna. Önskvärd från hela utbredningsområdet i riklig mängd. Lepus timidus L. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 6 3 33 22 2 66 Skallar ... 6 1 28 39 — 74 Sammanlagt 66 exemplar. 2 sommar-, 32 höst-, 22 vinter-, 6 vårskinn. 2 ungar. Övriga utan datum. Från Lappland och norra Finland saknas sommar- och höstskinn, från norra Finland även vårskinn. Från mellersta och södra Finland sammanlagt 2 sommarskinn och 1 vårskinn. S. Finland skinn fi'ån „ „ skallar „ Al 5 M. „ skinn „ skallar „ N. „ skinn „ skallar „ Lappland skinn „ skallar „ Ta 3 Sa2 Oa2 N18 Ka2 Ikl . Kil N24 Ka4 Ik2 Kl 4 Tb3 Sb3 Kb20 . Ta4 Sa3 Oal Tb 4 Sb 1 Kb 12 Kon 3 . Ob3 . Obl . . Lkem 6 Le 2 Lkem 4 Särskilt sommar- och vårdräkter önskvärda, Lepus europaeus Pall. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. ,Fennia' Hela exempl. . — — — — — Skinn ....— — 2 9 — Skallar ... — — — 3 — Summa 11 3 Sammanlagt 11 exemplar. Inga sommarexemplar. 6 höst-, 5 vinterexemplar, av dessa en unge. Inga vår- exemplar. S. Finland skinn från . NI Kal Ik4 . K13 . skallar „ , Ikl . Kl 2 M. „ skinn „ Ta 2 , , , , • • • skallar „ . • • • ■ • • Saknas från västra delen av södra Finland, ungar och sommardräkter önskvärda. Särskilt 13. V. 1917. Ehrström, Däggdjurssamlingen. 263 Rangifer tarandus fennicus Lönnberg. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn .... 1 — 6 4 Skallar ... — 1 5 6 Sammanlagt 11 exemplar. 1 höst-, 2 exemplar, 7 utan närmare angivet datum. — 11 — 12 vinter-, 1 vår- . Kbl Kon5 . Kon5 . Ob 1 . .Lvl . • • S. Finland skinn från Kl 1 Kol 3 skallar , Kl 1 Kol 5 M. „ skinn , „ skallar „ N. „ skinn „ „ „ skallar „ Lappland skinn „ „ skallar „ Utom en skalle från Lapponia tornensis år 1854 och ett av Kola-expeditiönen 1887 hemfört exemplar äro återstående skinn och skallar från östra Karelen. 3 skelett och ca 20 par horn från Karelen, 4 par från mellersta Finland. 3 sub- fossila horn, av dessa 2 från Karelen och 1 från Tb. Älce alces (L.). Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia„ Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn ....— — 1 8 5 14 Skallar ... — — 36 3 12 Sammanlagt 14 exemplar. 1 sommar-, 4 vinterexemplar, av dessa 1 unge. 3 vårexemplar, alla unga exemplar. S. Finland skinn från . Ab 1 N 6 Ka 1 . „ „ skallar „ . N 6 M. „ skinn „ . Tb 1 „ skallar „ . Tb 1 Sb 1 Kb 1 . Capreolus caprea Gray. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — Skinn .... — — — " 1 — 1 Skallar ... — — — 2 — 2 264 Bibliotekariens årsberättelse. 13. V. 1917. Ett ex. från Ik, Mohla, 1903, och ett skelett från N, Lapp vik, 1909. Phocaena communis Cuv. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . — — — — — — Skinn ....— — — 7 — - 7 Skallar ... — — — 3 — 3 Fåtaligt representerad. Sammanlagt 7 exemplar. Inga ungar. S. Finland skinn från . . N 7 . skallar „ . . N 3 . . . . . n » Alla exemplaren från nyländska skärgården. Skinnen delvis dåliga. Särskilt skallar önskvärda. Tursiops tursio Fabr. Lappl. N. Finl. Mell. Finl. S. Finl. „Fennia" Summa Hela exempl. . ' — — — — — Skinn .... — — — 1 — Skallar ... — — — 1 — * Ett exemplar i samlingarna, erhållet vid Lappvik 2, X. 05. Delphinapterus leiicas Pall. Intet exemplar. Balaenoptera acuto-rostrata Lacépéde, Saknas i samlingen. Bibliotekarien, professor Enzio Reuter, föredrog föl- jande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt 1916 — 1917. Under verksamhetsåret 1916 — 1917 har till följd af de exceptionella förhållandena Sällskapets bibliotek haft en j^tterst ringa tillväxt, i det blott ett mycket begränsadt an- tal sällskap och institutioner insändt sina publikationer. Antalet tillkomna nummer stiger till endast 366 (senaste år 408 och i regeln under senare tider öfver 1,000), med hän- syn till innehållet fördelade på följande sätt: Naturvetenskaper i allmänhet 146 Zoologi 63 J3. V. 1917. Val. 265 Botanik 61 Landt- och skogshushållning, fiskeriväsende . 58 Geografi, hydrografi 10 Fysik, matematik, astronomi, meteorologi . 18 Diverse 10 Summa 366 Under året har blott ett skriftutbyte inledts, nämligen med Lunds Universitets Geografiska Institution, ett förhål- lande, som äfven i sin mån är belysande för världskrigets verkningar. Välvilliga bokgåfvor hafva till Sällskapet inlämnats af Finska Landtbruksstyrelsen; Finska Hushållningssällskapet; Redaktionen af Luonnon Ystävä; Société Ouralienne d'amis des sciences naturelles, Jékaterinenbourg; Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Botaniska afdel- ningen, Experimentalfältet vid Stockholm; Bestyreisen för Köpenhamns zoologiska museum; Ministére fran^ais de r Instruction publique, Paris; The John Crerar Library, Chi- cago; Louisiana Agricultural Experiment Station, Baton Rouge, La; äfvensom af herrar Ch. Janet, J. A. Palmen, K. V. Regel, Th. Saelan och H. Schlesch. Helsingfors den 13 maj 1917. Vid härpå statutenligt förrättadt val af funktionärer återvaldes till ordförande professor J. A. P a 1 m é n, viceordfö- rande professor K. M. L e v a n d e r, skattmästare doktor V. F. Brotherus och bibliotekarie professor E. Reuter. Till sekreterare utsågs docent A. Palmgren, till medlemmar i Bestyreisen (doktor H. Lindberg var i tur att afgå och docent H. Federley hade på grund af utrikesvistelse erhål- lit befrielse från sitt uppdrag, jfr. sid. 2) professor A. K. Caj an der och doktor H. Lindberg, till intendent för de zoologiska samlingarna efter aflidne doktor B. Poppius docent A. Luther, till suppleant i Bestyreisen docent A. Palmgren och till revisorer professor Fredr. Elfving och lektor E. Malmberg. 266 A. Palmgren. — Diverse förhandlingar. 13. V. 1917. Till årsmötet hade anländt tvenne hälsningar, den ena från Sällskapets värme vän och mångårige sekreterare, rek- tor Axel Arrhenius i Sverige, den andra från Kuo- pion Luonnon Ystäväin Yhdistys. Bägge hälsningarna be- svarades. Till medlemmar af Sällskapet invaldes studenter H. La g ström och G. Nordman (föreslagna af docent A. Palmgren). Docent Alvar Palmgren redogjorde i ett af tabel- ler och kurvor belyst föredrag för resultaten af en sin sta- tistiska undersökning öfver de åländska löfängarnas flora, därvid särskildt dröjande vid det af honom för for- mationstypen i fråga påvisade direkta förhållandet mellan areal och artantal samt därur härflytande konsekvenser. Framlades den 42:dra tomen af Sällskapets Acta, in- rymmande en undersökning af Alvar Palmgren: Stu- dier öfver löfängsområdena på Åland. Ett bidrag till känne- domen om vegetationen och floran på torr och på frisk kalkhaltig grund. I. Vegetationen; II. Floran; III. Statis- tisk undersökning af floran. Sammanlagdt 634 sidor. 2 taflor, 2 kartor, 16 tabeller. Tomens pris fastställdes till 15 mark. Ordföranden uppläste en från Finska Vetenskaps-Socie- teten inkommen inbjudan att deltaga i bildandet af en för- beredande kommitté i och för dryftandet af frågan om önsk- ligheten af periodiskt återkommande möten i syfte att sammanföra på skilda områden arbetande for- skare och vetenskapligt intresserade personer i vårt land. På förslag af professor K. M. Levander beslöt Sällskapet, skänkande det af Vetenskaps-Societeten tagna initiativet sitt understöd, låta sig i ifrågavarande kommitté representeras af ordföranden. Ordföranden förelade Sällskapet i anslutning till sitt vid mötet den 5 maj gjorda meddelande beträffande sina åtgöranden i och för förvärfvandet för Sällskapet af aflidne professor J. P. Norrlins botaniska samlingar samt Säll- 13 V. 1917. Upprop rörande naturskydd. 267 skåpets i anledning däraf fattade beslut en lista i och för tecknande af bidrag till den under bildning varande Fon- den till Norrlins minne. Denna lista befanns vid mö- tets slut uppvisa ett tecknadt belopp af 415 mark. Härtill fogade affärsmannen, hr Gunnar von Frenckell ännu en gåfva af 3,000 mark, hvarigenom det främst erforder- liga beloppet för inlösen af professor Norrlins samlingar stod Sällskapet till buds och dessa alltså komma att vara Sällskapet tillförsäkrade. Ärendets fortsatta behandling skulle bero af framtiden. Beslöts att i protokollet införa följande Tvenne upprop rörande naturskydd, det förra på Sällskapets vägnar rik- tadt till kronolänsmännen i särskilda delar af Österbotten (våren 1916), det senare till allmänheten genom tidnings- pressen (våren 1917). 1. Tietoomme on tullut, etta villi joutsen vielä tava- taan pesivänä siellä täällä Keski-Pohjanmaajla, m. m. myös Teidän hoitoalueellanne, kun se sitävastoin muualla on saanut viljelyksen tieltä väistyä Lapin ja Raja-Karjalan erä- maihin. Tämä suuri, komea lintu, joka niin usein mainitaan kansamme saduissa ja runoissa, on vuosien kuluessa käynyt yhä harvinaisemmaksi ja on se ilmeisesti häviämäisillään maastamme. Voinee senvuoksi otaksua, etta sen suojaami- nen ja säilyttäminen niillä harvoilla paikoilla, missa se vielä pesii, olisi jokaisen luonnon ystävän sydämellä. Tähän katsoen allekirjoittaneet, Societas pro Fauna et Flora Fennica-Seuran asettaman komitean jäsenet, käänty- vät Teidän, Herra Kruununnimismiehen, puoleen hartaalla pyynnöllä, etta Te tahtoisitte tehdä minkä voitte joutsenen hävittämisen ehkäisemiseksi hoitoalueellanne. Olisi suota- vaa, etta voimassa olevan metsästysasetuksen määräys jout- senen, sen munien ja poikasten rauhottamisesta kuulutuk- silla yleisillä paikoilla ja kirkossa teroitettaisiin väestöön, samalla kuin huomautettaisiin, etta tässä on kysymyksessä elävä luonnon muistomerkki, joka ansaitsee kaikkien puo- lelta suojelusta, ja etta rikokselliset saatettaisiin lailliseen 268 Upprop rörande naturskydd. 13. V. 1917. edesvastuuseen. Ollen vakuutettuja siitä, etta tämä isän- maallinen vetoaminen saa osakseen Teidän myötätuntoanne ja etta Te henkilökohtaisesti annatte myötävaikutuksenne puheena olevassa asiassa, pyydämme kohteliaimmin saada aikanaan tietää, mihin toimenpiteisiin Te olette ryhtyneet ja millä tuloksilla. 2. Skona mosippan. Nu, då våren är inne, komma åter flere naturblomster att på torg och gata tillsaluhållas allmänheten. Att blomstervänner önska smycka sitt hem med Floras vana barn är ju en lika berättigad som gläd- jande företeelse. De allra flesta af dessa vilda blomster, såsom gullvifva, nunneört, smörbollar, hvitsippor, blåsippor m. fl., tillhöra i landet allmänt förekommande arter, och då i regel därjämte endast afbrutna stjälkar utan rötter eller jordstammar försäljas, är en utrotning af dem utesluten. Helt annorlunda är förhållandet i afseende å den i Helsing- fors allmänt tillsaluhållna och på grund af sin naturprakt uppskattade mosippan. Arten äger en rent lokal utbred- ning: från Asikkala och Hollola i södra Tavastland genom södra Savolax längs Salpausselkä till Jorois i norr samt i västra och södra delarna af Karelen. Då härtill lägges, att den, för att i vasen göra sig gällande, uppryckes med sin bladbärande jordstam, inses, att en massförsäljning i stil med den, som nu i åratal opåtalt hos oss fått försiggå, förr eller senare måste leda till ett förintande af detta unika och i många hänseenden intressanta blomster. Vi sakna tyvärr i vårt land naturskyddsbestämmelser, i stöd af hvilka en hämsko kunde sättas för hvarje uppenbar växtsköfling. Förty kunna vi endast förbindligast anmoda våra blomster- vänner att icke genom köp af mosippor befrämja utrotningen af denna naturklenod. Därigenom blefve den i sina hemtrakter skonad. Intendenten, magister Rolf Palmgren inlämnade till Sällskapets pröfning följande Tvenne förslag rörande na- turskydd: 13. V. 1917. R. Palmgren, Tvenne förslag rörande naturskydd. 269 1. Till Societas pro Fauna et Flora Fennlca. Under senare tid har i vårt land, såsom kändt, intresset för natur- sk3^dd vuxit och bl. a. inom Sällskapets verksamhet tagit sig uttryck i flera dettas tillgodoseende berörande förslag och resolutioner. Emellertid saknas hos oss förutsättnin- garna för ett praktiskt, framgångsrikt arbete i nu nämndt syfte, äfven där intresse och krafter bundits vid företaget, på den grund att tills vidare en lagstiftning till fromma för naturskydd icke förefinnes i vårt land. Då af många tecken att döma dessa, för såväl forskningen som folkets etiska och estetiska uppfostran värdefulla kultursträfvanden nu hos oss synbarligen vunnit insteg hos allmänheten, och tiden för att slå ett slag i saken för tillfället synes gynnsam- mare än någonsin tillförne och måhända äfven i framtiden, vågar undertecknad föreslå, att Sällskapet, som upptagit naturskyddsarbetet på dagordningen, med det snaraste ville ingå till Finlands senat med en motiverad anhållan om ned- sättandet af en statskommitté i och för utarbetandet afiör- slag till proposition angående lag om naturminnesmärken och nationalparker. 2. Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. Bland naturskyddets skiftande uppgifter finnes en, lika viktig som behjärtansvärd, ehuru af mera inskränkt art och bärvidd, men måhända just på denna grund särskildt ägnad att sti- mulera hemortsintresset och den lokala lifaktigheten. Na- turskydd i städerna och å deras tillhörande marker äger för visso sin eminenta betydelse, icke enbart för det sam- hälle det närmast berör, utan jämväl som ett manande före- döme för landskommunerna. Då numera Helsingfors Stads- fullmäktige beslutat öfvertaga arrendet till kronan tillhöriga Viks ladugård invid sagda stad såsom en förberedande åt- gärd till nämnda lägenhets definitiva förvärfvande genom bytesköp, och såsom allom bekant å denna plats förefinnes en sällsynt rik fågeloas, synes det mig högeligen önskvärdt, att Sällskapet med det snaraste ville ingå till Helsingfors Stadsfullmäktige med en motiverad anhållan om nedsättan- det af en naturskyddsnämnd för stadens marker med spe- 270 R. Palmgren. — Luther. 13. V. 1917. ciell hänsyn till behofvet af skydd åt naturen hos den fågel- rika viken å nämnda lägenhet. Efter det intendent Palmgrens förslag vunnit understöd af doktor H. Lindberg och professor Fredr. Elfving, beslöt Sällskapet åt Bestyreisen uppdraga att i dess namn skrida till de åtgärder Bestyreisen kan finna herr Palmgrens vädjan påkalla. Dr Alex. Luther gjorde följande meddelande rö- rande Thyreoidea-matnings inflytande på metamorfosen hos axolotlen. I samband med förevisandet af en neotenisk grodlarv omnämnde jag vid decembermötet bl, a., att den böhmiske fysiologen Babäk och hans elev Laufberger, genom att under en veckas tid 3 gånger mata en axolotl med thy- reoidea, hade lyckats bringa den till metamorfos, medan tusentals andra exemplar, tillhörande flere generationer, som uppfödts i hans institut, hade förblifvit totalt neoteniska under hela lifvet ^). Då uti vårt zoologiska laboratorium för närvarande en mängd axolotler finnas, hvilka härstamma från ägg, som för ett år sedan lades af på Högholmen hållna exx., beslöt jag att göra om Babäks försök. De första dagarna af april isolerades tvenne exx. De hafva sedan dess 5 gånger fått större eller mindre portioner af nötkreaturs-thyreoidea med den påföljd, att de nu hålla på att metamorfosera. Gä- larna hafva krympt ihop till små vårtformiga rudiment, stjärtens breda fena har reducerats till ett obetydligt, list- artadt hudveck. På kvällen, samt om dagen, om akvariet då förmörkas (nattetid har jag ej observerat djuren), sitta de med hufvudet ofvan vattenytan och andas luft, medan de i ljus under långa tider hålla sig under vattenytan. Det ^) Babäk, Edward. 1913. Einige Gedanken iiber die Bezie- hung der Metamorphose bei den Amphibien zur inneren Sekretion. — Zentralbl. f. Physiol. Bd. 27, s. 536—537. 13. v. 1917. Luther. — Finnilä. 271 ena exemplaret, som ätit mera thyreoidea, skall uppenbarli- gen snart afsluta sin metamorfos, medan det andra, som endast med svårighet kunde förmås att taga emot något af denna föda, har blifv^it betydligt efter. Den låga tempe- ratur, omkring 13 — 14° C, som i regeln rådt i det rum, där djuren hållits, har sannolikt bidragit till att fördröja metamorfosen. Tolf syskon till de båda försöksdjuren hafva ej erhållit någon thyreoidea och hafva alla helt och hållet bibehållit sina larvala karaktärer. ■ En vacker bekräftelse på Babåks experiment har äfven C. O. J e n s e n ^) gifvit, hvars arbete blef mig bekant först efter det jag hållit mitt andragande i Sällskapet. Denne forskare har genom matning med thyreoidea af kalf lyckats åstadkomma metamorfos hos 4 halfvuxna och 6 full- vuxna axolotler. Med detta resultat har han dock icke nöjt sig, utan har han sökt utröna, hvilket ämne inom thyreoidea härvid är det verksamma. Det visade sig, att efter intraperitoneal injektion af jodothyrin regelbundet metamorfosen inträdde (af 10 försöksdjur dog ett, alla andra afslutade metamorfo- sen), hvarför det kan anses bevisadt, att det är jodothyri- net, som vid de ifrågavarande experimenten framkallat resp. utlöst omvandlingen. Den artificiellt framkallade metamor- fosen åtföljes i regeln af vissa tydliga sjukdomssymptom: tröghet, matthet, som likväl vid beröring gifva vika för häftig skräck, „der fik dyret til at fare vildt omkring";" vi- dare mer eller mindre stark exophthalmus. Äfven hos mina båda axolotler kunde samma sjukdomstecken iakttagas. E f t e r s k r i f t (den 27.. V. 1917). Sedan of vanstående meddelande gjordes, hafva de båda med thyreoidea matade axolotlerna afslutat sin metamorfos och vistas nu för det mesta helt och hållet eller dock med en stor del af sin kropp utanför vattnet. Amanuens Carl Finnilä lämnade följande meddelande : Totanus stagnatilis Bchst., en för Fennoskandia ny fågel. *) J e n s e n, C. O. Ved Thyreoidea-praeparater f remkaldt För- vandling hos Axolotren. — Oversigt K. danske Vidensk. Selsk. Forh. 1916, p. 251—268. 272 Finnilä, Totanus stagnatilis Bchst. 13. V. 1917. Under min vistelse i Sodankylä lappmark sommaren 1913 sköt jag en då för mig obekant vadare, som efter min hemkomst till Ätsäri, då jag därstädes ej hade tillgång till utländsk litteratur, insändes till Universitetets zoologiska museum för bestämning. Tyvärr blev exemplaret där för- lagt, utan att species konstaterats. Under pågående gransk- ning av det fågelmaterial, som inkommit till museet under åren 1912 — 1917, återfann jag detsamma och konstaterade nu, att det var fråga om eni Fennoskandia hittills icke påvi- sad art, nämligen dammsnäppan, Totanus stagnatilis Bchst. Exemplaret, som är en 6, sköts av mig den 16. VI. 1913 i Sodankylä lappmark vid den på vadare och sjöfåglar syn- nerligen rika älven Riestojoki, nära Riesto by (67^^ 53' n. br. och 2" 38' östl. 1. fr. H:fors). Fågeln uppehöll sig i sällskap med tre andra Totanidae på en sandstrand, och samtliga exemplar visade sig synnerligen skygga; jag kunde ej komma dem närmare än omkr. 30 m, då de lättade och jag lycka- des fälla ett i flykten. Huruvida även de övriga fåglarna tillhörde arten Totanus stagnatilis, vågar jag självklart ej påstå med bestämdhet; jag är dock böjd för detta anta- gande, ty Totanus glareola, vilken beträffande storleken kommer T. stagnatilis närmast, är aldrig så skygg. Totanus stagnatilis är en sydöstlig art, vars häcknings- område från östra Sibirien till omkr, 56° n. br. sträcker sig västerut till mellersta Ural, Perm, Tula och -södra Polen (Mensönp-b, flTHTLibi PoccIh, BbinycK-b BTopoft, pp. 298 — 300; MocKBa 1893). I Österrike-Ungern och i sydligaste Tyskland (Schlesien, Wiirttemberg) är arten en ytterst säll- synt häckfågel (N a u m a n n, Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas, Bd. IX, pp. 98—99). Däremot skall den före- komma rätt allmänt i Tyrolen och i trakterna av Boden- sjön. Som västgräns för arten uppgives Rhone-dalen. I Italien och Grekland anträffas den endast under flyttnings- tiden. Söder om Medelhavet skall arten vara funnen så långt västerut som i Tunis, men först längre åt öster, i Egypten och i Syrien, är den en allmännare häckfågel. I Mindre Asien fortplantar den sig även (Naumann 1. c). Syd- 13. V. 1917. Finnilä, Totanus stagnatilis Bchst. 273 gränsen för fågelns häckningsområde går genom norra Persien, Turkestan och södra Kina (Menzbir 1, c). — Arten har ett häckningsgebit även i Nord-Amerika, varest den synes vara betydHgt aHmännare än i Europa (Naumann 1. c). — Norr och väster om sitt europeiska fortplantningsområde ha förflugna exemplar stundom erhållits. Sålunda omtala Meyer (Kurze Beschreibung der Vögel Liv- und Ehstlands; Niirnberg 1815, Vorrede p. XIII) och Brand t (Avium pro- vinciae Petropolitanae enumeratio; Journal fiir Ornithologie, 1880, pp. 243 — 244) ett exemplar från Petersburgs-trakten, vilket förvaras i Vetenskapsakademiens museum, och Nau- mann (1. c.) uppräknar en del fynd av fågeln vid Öster- och Nordsjö-kusterna. Varken i Danmark, Sverige eller Norge är arten tills vidare anträffad. Under förra delen av 1800-talet syntes man ha varit oviss, huruvida Totanus stagnatilis häckade i norra Europa eller ej. Så säger t. ex. Nilsson (Skandinavisk fauna, 1835, Bd. II, pp. 228—229) följande om arten: „Man påstår, att denna snäppa skall finnas och fortplanta sig i Norden av Europa. I Finland och andra nordöstra länder skall hon förekomma. Hittills har man ej anträffat henne hos oss; men kanske hon förekommer under flyttningstiderna på öar och stränder av Östersjön". Schinz (Europäische Fauna, Bd. I, p. 332, Stuttgart 1840) säger åter följande om fågelns förekomst: „Der Norden von Europa an Ufern der Fliisse; wandert östlich bis gegen das Mittelmeer. Sehr selten in Deutschland und der Schweiz. Briitet gegen den arktischen Kreis". — I motsats till dessa författare påpekar Naumann (Naturgeschichte der Vögel Deutschlands, Bd. VIII, p. 178, 1840) uttryckligen, att denna art ej häckar i norra Europa: „Als europäischer Vogel weicht er darin von den iibrigen einheimischen Arten ab, dass er im Norden unse- res Erdtheils nirgends angetroffen wird", och vidare säger han (p. 178): „Mit vieler Wahrscheinlichkeit lässt sich an- nehmen, dass seine Sommerwohnsitze nicht so hoch nach dem Norden hinauf liegen, als man wohl friiher geglaubt hat, und da sie von uns östlich und vermutlich zum gros- 18 274 Finnilä, Totanus stagnatilis Bchst. 13. V. 1917. sen Theil ausserhalb Europas gelegen sind, so können diese Vögel, wenn sie auf ihren periodischen Wanderungen einer siidwestlichen Richtung folgen, nur das siidlichste Europa treffen". — Även Wright-Palmén (Finlands foglar, se- nare delen, pp. 144 — 145, 1873) anse uppgifterna om artens förekomst i norr oriktiga. Då i de hos oss allmänt använda handböckerna ej ingår någon beskrivning av Totanus stagnatilis och uppgifter om dess ekologi, vill jag i det följande lämna en kort redogö- relse för arten. Allmänna kännetecken. Näbb mycket lång (41 — 44 mm) och synnerligen- klen, benen mycket höga och smala, tarsen 53 — 54 mm, fågelns totallängd omkr. 240 mm, vinge 135 — 140 mm, iris mörkbrun. Benen grönaktiga, näb- ben svartaktig. Sommardräkt (gammal fågel). Hjässa ljust rödgrå, blandad med vitt, med bruna fläckar i mitten av varje fjä- der. Ett streck, gående från näbben över ögat, rent vitt; tyglar, strupe och kräva vitaktiga med små svarta längs- streck, alla undre kroppsdelar rent vita. Bakre delen av halsen rödgrå med svartgrå streck, främre delen av ryggen och skuldrorna brunaktigt svartgrå med dragning i rött och djupa brunsvarta skaftfläckar och stora spjutfläckar i ändan av varje fjäder. Bakrygg och övergump rent vita. Stjärten med ett långsgående band i yttre fanet av de två yttersta pennorna. Vinterdräkt (gammal fågel). Ett streck över ögat, tyglar, kinder, strupe och kräva samt alla undre kroppsde- lar ävensom bakrygg och övergump rent vita. Hjässan brunaktigt ljusgrå med brungrå fläckar; bakre delen av halsen gråvit med brungrå streck. Framryggen, skuldrorna och vingtäckarna ljusgrå, varje fjäder med vitt bräm; de små täckfjädrarna och armbågen gråsvarta. Ungdräkten påminner mycket om gluttsnäppans (Totanus littoreus). Pannan, ett band över ögat, tyglarna, strupen, krävan och alla de undre delarna ävensom bak- ryggen och övergumpen rent vita. Hjässfjädrarna mörk- 13. V. 1917. Finnilä, Totanus stagnatilis Bchst. 275 bruna med brunvita kanter, bakre delen av halsen vitgrå med tydliga, mörkbruna streck. Framryggen, skuldrorna och de mellersta vingtäckarna mörka, nästan svartbruna, med brunvita och rostgula kanter. För jämförelse meddelas här nedanstående mått, som dels hänföra sig till den i Sodankylä erhållna fågeln och ett i Universitetets zoologiska museum förvarat exemplar från Syd-Ryssland (11. V. 1881), dels åter äro lånade ur Naumann (1. c. 1902, pp. 96-97): Sodan- kylä-ex. Sydryska Naumann ex. Längden fr. pannan till stjärtspetsen M Vinglängd Stjärtlängd Näbblängd Längden av tibiotarsus' obefjädrade del ' Tarsometatarsus Mellantä med klo 237,8 2) 136,4 53,2 42,2 28,7 53,7 26,1 222,9 2) 132,9 5'2,9 40,5 27,6 , 48,4 27,8 177—200 135—140 41—44 28—35 50-55 • 32,5—35,0 Beträffande artens ekologi säger Naumann (1. s. 1902, p. 101) bl. a. följande: „Der zarteste, schlankeste undhoch- beinigste von allén bekannten Wasserläufern, ist er zu- gleich auch der zierlichste und niedlichste. Der wunder- liebliche Vogel bewegt seinen zarten, sehlanken Körper mit dem langen, sehr diinnen Halse und dem kleinen Köpfchen äusserst zierlich und leicht und schreitet auf seinen hohen, schwachen Stelzen mit einer Anmuth einher, welche beson- ders dadurch noch erhöht wird, dass er, wie die anderen Arten, im Stehen und Gehen den gemeinschaftlichen Zehen- ballen nie hart aufsetzt, sondern sich auf den beiden letzten Dritteilen der Zehenlänge, wie auf Schnellfedern, fortbe- wegt. — — — Alle seine Bewegungen sind zierlich und behend, daher schön zu nennen, sein Lauf wie sein Flug ') Måtten i mm. — ^) Mått taget på uppstoppat exemplar. 276 Finnilä. — Ehrström. 13. V, 1917. gewandt und schnell, letzterer fast schwalbenartig. Er ist sehr scheu und vorsichtig und wird in dieser Hin- sicht von keiner anderen Art iibertroffen. Nur selten kommt er voriiberfliegend dem Menschen so nahe, dass er mit einem Scliusse zu erreichen wäre, und halt sitzend dem sich ihm frei Nähernden nie auf Schussweite aus". Sitt bo anbringar arten i närheten av kärr eller vatten- pussar, dock alltid på torr mark. Boet består endast av en grop i markbetäckningen och saknar vanligen strån eller annat löst underlag för äggen. Anträffas någon gång un- derlag i boet, är det alltid efter det äggen blivit ruvade en längre tid. — Äggen, som äro 38 — 40 mm långa och 26 — 28 mm tjocka, stå beträffande färg och teckning mellan Tota- nus totanus och Tringoides hypoleucos. Som finskspråkigt namn för arten föreslår jag 1 am- in i k k o v i k 1 a, en ordagrann översättning av fågelns tyska och svenska benämning. Om vi medräkna de fåglar, som under senare tider bli- vit påvisade inom vårt naturhistoriska område, d. v. s. Larus affinis Reinh., Nyroca nyroca Giild., Totanus stagnatilis Bchst., Milvis milviis L. och Motacilla boarula L., känna vi nu från Fennoskandia orientalis jämt 300 olika arter. Huruvida den från Berlins zoologiska trädgård till Jomala (Åland) för- flugna Anas sibilatrix Popp. även bör upptagas på listan, kan ställas i fråga. Amanuens K. E. Ehrström anmälde till publikation i Sällskapets Acta en undersökning med titeln: Studien am Kopfskelette von Gadus morrhua und Lumpenus lampetriformis bei Fallen von Mops- und Rundkopfbildung, samt lämnade följande förelöpande meddelande om Embryonala karaktä- rer i skallens byggnad hos mopsformer av Gadus morrhua och Lumpenus lampetriformis. Vid undersökning av skallarna hos en mopsform och ett „rundhuvud" av Gadus morrhua samt hos en mopsform av Lumpenus lampetriformis konstaterades en icke tidigare 13. V. 1917. Ehrström, Mopsformer. 277 £ tr Vo. "Pö. A 1^ --.*<• HELSINGFORS 1917. r Publications etc la Societas pro Fauna et Flora Fcnnica en vente chez tous les libraires a Helsingfors. Not : ^er ur Sällsk:s ] aro Fauna et Med(ielanden af Societas pro Fauna j '; jra Fennica förhandlingar: | et Flora Fennica: häftet (1864—69, 1882) ä Fmk 2: 50 l:sta häftet (1876) . . . . å Fmk 1:50 .e „ (1868). . . . „ „ 4: - 2:dra „ ( 1878) . . . . „ „ 2:- 10:de „ (1869). . . . „ „ 5: - 3:dje „ (1878). . . . „ „ 2:- ll.te (1871) .... „ „ 6: - 4:de „ (1878) . . . . „ „ 2:,- 12:te (1874) .... „ „ 6: — 5:te „ (1880). . . . -. „ 2:50 13:de (1871—74) . . „ „ 6: - 1 6:tG (1881) . . „ „ 3:- 14:de „ (1875) .... „ „ 4: - ' 7;dé , (1881). . ., 2:- Acta Societatis jro F'ina et Flo^a ::de „ (1881) . „ 2: - Fennica: 1 9:de ( 1883) . . „ „ 2:- Vol. I (1875—77). . . å Fmk 10: — 10:de „ (1883) . . . „ „ 2:- Vol. II (1881—85). . „ „ 8: 50 ll:te „ (1885) . . . „ „ 2:50 Vol. III (1886—88). . „ „ 10: — 12:te „ (1885) . . • „ „ 3: Vol. IV (1887) . . . „ „ 10:- 13:de „ (1886) . . . „ „ 3: - Vol. V 1,1— 111(1888 - -9f .)„ „ 6:50 14:de „ (1888) . . . ,. „ 3: — Vol. VI (1889—90). . „ „ 15: - 15:de „ (1^89) . . . „ ., 3:- Vol. VII (1890) . . . „ „ 10:- 16:de „ (1891) . . . „ „ 3: - Vol. VIII (1890 93). . „ „ 10:- 17:de „ (1892) . . . . „ „ 3: - Vol. IX (1893—94). . „ ., 12:- ' 18:de „ (1892) . . . . „ „ 3:50 Vol. X (1894) . . . „ „ 10: - 19:de „ (1893) . . . . ., „ 1:50 Vol. XI (1895) . . . „ „ 12: — 20:de „ (1894) . . . . „ „ 1:25 Vol. XII (1894-95). . „ ., 8: "- i21:sta „ (1895). . 1:75 Vol. XIII (1897) . . . ,- ,. 8: 22:dra „ (1896) . . . . ,. „ 1:50 Vol. XIV (1897—98). . . „ „ 8:- ■23:dje „ (1898). . . . „ „ 2:50 Vol. XV (,1898—99). . . „ „ 10: - 24:de „ (1897-98) 9- — »1 »1 -^* Vol. XVI (1897—1900) . . „ ., 8:- 25:te „ (1898—99) . . „ „ 1:50 Vol. XVII (1898—99). . . ., „ 9:- 1 26:te „ (1899—1900 ) . „ ., 2:- Vol. XVIII (1899—1900) . „ » 7: — ;27:de „ (1900 1901 ) . „ „ 2:- Vol. XIX (1900) . . . „ „ 9: — 28:de „ (1901—1902 ) . ., „ 1:75 Vol. XX (1900—1901) . ., ., 7: — 29:de „ (1902-1903 ) 2- — Vol. 21 (1901—1902) . „ „ 8:- 30:de „ (1903—1904 ) 2: — Vol. 22 (1901—1902) • „ „ 7:- 31:sta ^ (1904—1905 ) ... „ 2: — Vol. 23 (1901 1902) . „ „ 13: — 32:dra „ (1905—1906' ) . „ „ - 2: - Vol. 24 (1909) . . . „ ., 6: — 33:dje „ (1906-1907 1 . ^^ 2: Vol. 25 (1903—1904) . „ ., 10:- 34:de „ (1907—1908 ) . „ ,! 2: - Vol. 26 (1903—1904) . „ „ 12:- 35:te „ (1908 1909 ) . ,. „ 3:50 Vol. 27 (1905 1906) . „ „ 12:- 36:te „ (1909—1910 ) . „ „ 2:- Vol. 28 (1905-1906) 10:- 37:de „ (1910—1911 ) . „ „ 2: — Vol. 29 (1906—1908) . „ „ 8: - 38:de „ (1911—1912 ) . „ „ 2:- Vol. 30 (1904-1906) . „ „ 6:- 39:de „ (1912—1913 ) . „ „ 2:50 Vol. 31 (1908—1909) . „ „ 9: — 40:de „ (1913—1914 ) . „ „ 3: - Vol. 32 (1909) . . . „ „ 10: — |41:sta „ (1914-1915 ) . „ .. 2: - Vol. 33 (1910—1911) . „ „ 8: ' 42:dra „ (1915-1916 ) „ .. 2:- Vol 34 (1910 1911) . „ „ 12: — 43:dje „ (1916 1917 ) 3:50 Vol. 35 (1909-1911) . „ „ 6: — 1 Vol. 36 (1911—1912) ■ „ „ 14: - Herbarium Musei Fe nnici: Vol. 37 (1912—1913) . „ „ 12:- I. Plantas vasculares (1 889) å Fmk 3: — Vol. 38 (1913—1914) 10:- i II. Musci (1894) . . . . . „ „ 1:50 Vol. 39 (1914-1915) . ,. „ 15:- ' Vol. 40 (1914—1915) 12: — P>stschrift f iir Palme n. I II. Vol. 42 (1915—1917) , 15:- (1905 1907) . . . . ä Fmk 40: — Vol. 43 (1916) . . ., „ 10:- MBl. UllOI l,lliUAin UH niR I iii!! yiiiyiii!j ii ! I' I ilii i ii i! i Ii i i itii)'i> il tt '!:i|f;!i i iiii UMili ! iiiJliliiiilHII' ;i Piliii! !i :r;'i !ii|M i|iU ; 1 i 1 ! M I I ; 1 1 I ( ; 1 1 ^'' iiU! i!i 11 i !i'li