- ■ ^ i MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. v FYRATIONDEFJÄRDE HÄFTET 1917—1918. MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SEXTON FIGURER I TEXTEN. MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. ->»«• HELSINGFORS 1918. HELSINGFORS 1918 SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI Societas pro Fauna et Flora Fennica 1917 18. Ordförande: professor J. A. Palmen; vice-ordförande: professor K. M. Levander; sekreterare: docent A. Palmgren; skattmästare: doktor V. F. Brotherus; bibliotekarie: profes- sor E, Reuter; intendenter: för de zoologiska samlingarna: docent A. Luther; för de botaniska samlingarna: doktor H. Lindberg. Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor K. M. Le- vander, professor A. K. Cajander, doktor H. Lindberg, professor Fr. Elfving, doktor V. F. Brotherus, professor E. Reuter. — Suppleanter: universitetsadjunkt W. M. Linna- niemi, docent A. Palmgren, Mötet den 6 oktober 1917. Sedan viceordföranden, professor K. M. Levander, meddelat, att Sällskapets ordförande professor J. A. Pal- [m é n var förhindrad att vid sammanträdet närvara, intog i professor Levander ordförandeplatsen. Efter att hafva hälsat Sällskapets medlemmar välkomna till det nya verk- samhetsåret, erinrade ordföranden om, .att sedan Sällska- pets senaste sammankomst tvenne dess medlemmar, den kände bryologen och forskningsresanden professor Sven jBerggren i Lund samt universitetspreparatorn G. W. |Forssell, skattat åt förgängelsen. Egnande de hänsofne minnesord erinrade ordförandan bl. a. om, hurusom det stora flertalet under de senaste decennierna med Sällskapets sam- lingar införlifvade däggdjurs- och fågelexemplar uppstoppats 2 ■ Mötet den 6 oktober 1917. och konserverats af preparator Forssell. Genom att resa sig från sina platser hedrade Sällskapets medlemmar de aflidnes minne. Med stöd af en i tidningen Hangö för samma dag, den 6 oktober, ingående notis meddelade viceordföranden, att Sällskapets ordförande blifvit af rysk militär häktad och från sin bostad å Tvärminne zoologiska station bortförd ombord på ett af flottans fartyg. Notisen var af följande lydelse: „Från Lappvik. Oerhördt öfvervåld af ryska matroser. Lappvik- och Tvärminnebor fängs- lade och bortförda. Natten mot i går infann sig, en- ligt meddelande från Lappvik, en soldathop och bortförde från Tvärminne zoologiska station professor J. A. Palmen samt från Lappvik hamn brädgårdsförman Karvonen, villa- ägare Pietoff jämte tvenne söner samt förman Feodoroff. De fängslade torde ha förts ombord på ett af fartygen. I går kl. half 9 f. m. grepo soldaterna äfven arbetsförman Alfons Sundström samt förde honom från arbetsplatsen till statio- nen och vidare med tåg, förmodligen till Helsingfors." Se- dan viceordföranden gifvit uttryck för den indignation, hvar- med denna nya våldsbragd af den i landet förlagda ryska militären helt säkert komme att mottagas i vida kretsar af samhället samt framförallt inom det samfund, som har för- månen att såsom sin ordförande se professor J. A. Palmen, öfverlämnade han till Sällskapets pröfning, hvilka åtgärder från dess sida med anledning af det timade möjligen borde vidtagas. Efter det uttalanden afgifvits af disponent Th. Grön bl om, professor Th. S ae 1 a n och amanuens K. E. Ehrström, beslöt Sällskapet till protokollet uttala sin djupaste indignation öfver den rättskränkning och det öfver- våld, som drabbat Sällskapets åldrige ordförande. Tillika beslöt Sällskapet åt Bestyreisen uppdraga att i dess namn skrida till de åtgärder Bestyreisen kunde finna det nu rela- terade våldet föranleda. Till medlemmar af Sällskapet invaldes student Hj. von Bonsdorff (föreslagen af professor*K. M. Levander), forst- ingeniör K. Lindberg (föreslagen af intendent R. Palm- 6. X. 1917. Sivlan. ^ Hellen. — Grönblom. — Levander. 3 gren), fru Anna Linkola och filosofiedoktor U. Saxen (båda föreslagna af docent A. Palmgren) samt ingeniör A. Thuneberg (föreslagen af doktor H. Lindberg). Professor Th. S ae 1 a n meddelade, att enligt uppgift af hans son, ingeniören vid Kaukas cellulosafabrik Thor v. S ae 1 a n, den hos oss sällsynta svarta råttan (Mus rattas) skulle förekomma i stor mängd å Härskiänsaari hemman på den lika benämnda stora holmen i Stor-Saimen. Förvalta- ren på hemmanet hade därjämte omtalat, att han försökt befria sig från de besvärliga och skadegörande snyltgäs- terna medelst användande af ratin, men hade de visat sig vara oemottagliga för detta medels inverkan, hvilket, som bekant, icke är fallet med den bruna råttan. När och huru den svarta råttan kommit till holmen är tills vidare obekant. Amanuens Wolter Hellen demonstrerade den för landet nya skalbaggen Philonthiis fuscus Grav. „Arten i fråga står nära den hos oss från Kola-halfön tidigare kända Ph. Scribae Fauv., från hvilken den afviker hufvudsakligast genom den vida finare punkturen å elytra, färgteckningen å thorax, hvilken baktill är brunkantad, och de enfärgadt röda elytra. Ph. fuscus är en mycket sällsynt art, hvilken tidigare an- träffats i Tyskland, Danmark och Sverige, i hvilket sist- nämnda land den blifvit funnen i Skåne, Västergötland och på Öland. Arten lefver i bon af olika fågelarter och gna- gare. Det demonstrerade exemplaret blef tillvarataget den 10 sistlidne september af fröken Mary Rivell vid såll- ning under ett större hasselbuskage i den s. k. Sundholmska ekskogen invid Nystad." Disponent Th. Grönblom demonstrerade ett gynan- dromorft exemplar af Euchloé cardamines, funnet i Birkkala den 30 juni 1917, samt den för landet nya fjärilarten Larentia capitata, insamlad sommaren 1917 i Terijoki af magister P. Yl ön en. I anslutning till det gjorda meddelandet anförde prof. K. M. Levander, att till hans granskning af elev T. O u- lasvirta öfversändts ett gynandromorft exemplar af Pha- lera bucephala (L.), erhållet i Uleåborg (jfr Luonnon Ystävä, 1917, N:o 4, s. 146). 4 Montell. — Kotilainen. 6. X. 1917. Delgafs följande, af forstmästare Justus Montell insända meddelande: Carex brunnescens (Pers.) Poir > la- gopina Wbg, ny för Finlands flora. Då jag under en af de exkursioner, jiag senaste sommar gjorde till fjället Ounastunturi, Lkem, insamlade exemplar af Carex lagopina Wbg för det af Universitetets museum distribuerade exsiccatet, fann jag några tufvor af hybriden C. brunnescens < lagopina, växande tillsammans med föräldrarna på stranden af en liten fjällbäck inom regio alpina. Den här funna formen är intermediär och synnerligen lätt att skilja från hvardera arten genom sina smala, lång- sträckta småax och outvecklade frukter. Från C. brunnes- cens skiljer den sig dessutom genom lägre och styfvare strån, kortare blad, mer gyttrade småax och mörkare bruna axfjäll, från C. lagopina genom något lägre strån och betyd- ligt ljusare småax, hvilka hos en stor del exemplar äro flera till antalet än hos denna och mer aflägsnade från hvarandra. Från hybriden C. canescens - lagopina, åtmin- stone de former af denna hybrid jag sett, skiljer den sig genom lägre växt och mörkare ax. Beskrifning: Strån tufvade, 15 — 23 cm höga, tämli- gen styfva, svagt bågböjda, upptill sträfva. Blad betydligt kortare än strået, 1 — 2 mm breda, af samma färg som hos C. lagopina. Småax 3 — 6, de öfversta tättsittande, de ne- dersta oftast på några mm afstånd från hvarandra, 5 — 8 mm långa och c. 2 mm breda; $-fjäll ljusbruna med bred, hvit- gul hinnkant och oftast grönt midtfält. Fruktgömmen out- vecklade, skrumpna, gröna med brun anstrykning och tyd- lig, brun längdspricka. Att här verkligen är fråga om en hybrid mellan C. la- gopina och C. brunnescens, icke mellan C. lagopina och C. canescens, står utom allt tvifvel, då den sistnämnda arten alldeles saknades på platsen, under det att den förra före- kom i stor ymnighet. Ylioppilas M. Kotilainen jätti kertomuksen Seuran stipendiaattina tekemistään Kasvitieteellisistä retkistä Poh- jois-Savossa ja Pohjois-Karjalassa kesällä 1917. 6.x. 1917. Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. 5 Toukokuun keskivaiheilla alotin retkeilyni Kuopion kau- pungin lähimmässä ympäristössä. Näillä retkilläni onnistuin tekemään muutamia huomattavampia sammallöytöjä, jotka ansainnevat mainitsemista. Siikalahden kalkkipitoisilla pelto- kivillä kasvoi m. m. Barbiila rubella, Änomodon viticulosus ja Ä. attenuatus. Kaikki kolme övat pitäjälle uusia (vrt Her- barium Musei Fennici, II Musci, ja K. Lin ko la: Lisätietoja Kuopion pitäjän kasvistosta, Acta 39, N:o 5). Sitäpaitsi kas- voi mainitulla paikalla Timmia austriaca ja Buxbaumia aphyl- la. Edellistä löysin myös kallionraosta Pitkänlahden ase- man luota. — Telkkistenlahdessa kasvoi Blindia aciita kal- lioseinällä seuranaan m. m. Ulota ciirvifolia, Scelania glau- cescens ja Heterocladiiim squarrosulum. Läheisessä metsässä kasvoi Hylocomium calvescens. — Toverina näillä retkilläni oli lyseol. Heikki Roivanen. Toukokuun lopulla tein opettaja O. K y y h k y s e n kanssa yhteisen exkursioonin Kuopion ja Nilsiän pitäjien rajalla ole- vaan Kuuslahden kylään, jossa eteläänpäin viettävillä Jaakon- lammen kallioilla on tavattavissa harvinaisen rikas sammal- kasvisto. Se on suuresti samanlainen Wiitasaaren Etelä- vuoren sammalkasviston kanssa, vrt. V. F. Brotberus: Anteckningar till norra Tavastlands flora (Notiser ur Sällsk. F. F"l. Fenn. förhandlingar). Edellisenä kesänä retkeilles- sään näillä kallioilla oli opettaja Kyyhkynen löytänyt täältä useita Sbrlle uusia harvinaisia sammallajeja, kuten: Änomo- don attenuatus, Leskea catenulata, Mollia aeruginosa ja Or- thotrichum stramineum. Nyt löylyi läheiseltä letolta Sb:lle uusi Meesea trichodes; sitäpaitsi mainittakoon retken löy- döistä Äsplenium trichomanes, joka ennen on löydetty Sb:stä vain Kaavin Huosiaisniemeltä, Myöhemmin kesällä käydes- säni Jaakonlammella toht. H. Ranckenin kanssa löydettiin harvinainen Fegatella conica kallion alla olevasta lähteestä. Kesäkuun 15 p:nä läksin toverini, yliopp. Arm o T e- räsvuoren kanssa pitemmälle retkelle. Ensin matkus- timme Nilsiän kirkolle. Kirkonkylän myllyn lahoneilta hir- siltä löytyi Amblystegium hygrophilum ja myllypuron kiviltä Bryum elegans. 6 Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. 6. X. 1917. Nilsiästä siirryimme Kaavin Siikajärven kylään, jossa retkeilimme viime aikoina luonnontieteellisissä piireissä kuu- luiksi tulleilla Huosiaisniemellä ja Likosaarella. Joukkoomme liittyi kolmanneksi edellämainittu lyseol. Roivanen. Huosiais- niemellä oli luonto paraimmassa kukoistuksessaan. Kukki- vat Cypripedilum-ryhmät rehevää viheriää taustaa vastaan. Siinä botanistin silmää hivelevä näky! — Vaikkakin täällä on ahkerasti edellisinä kesinä retkeilty, ei retki kuitenkaan hukkaan mennyt. Sieltä löytyi niemen länsirannalta kalkki- soralta Suomelle uusi sammallaji, Gymnostomum calcareum Br. germ. Löytö on siinäkin suhteessa huomattava, etta löytöpaikka on etäällä toisista; lähimmät övat nimittäin Gott- lannissa ja Ölannissa, Keski-Saksassa ja Ranskassa. Varsi- nainen kasvualue Euroopassa on Välimeren maat. Laji on muuten löydetty kaikista maanosista. — Eräällä kalkkiki- vellä kasvoi jo edellisenä kesänä löytämäni Leskea tectomm. Samaten löytyi täältä Mollia fragilis, joka kasvoi myöskin Likosaarella. Täältä siirryimme ylioppilas Teräsvuoren kanssa Kaavin Säyneisten kylään, jossa retkeilimme muutamia päiviä. — Kaavin Losomäen kyla oli seuraava exkursionipaikka. Sikä- läisten serpentiinikallioiden ympärillä on tyypillisiä lettomuo- dostuksia yleisine ja harvinaisempine ruskosammalineen, niiden joukossa m. m. Cinclidiiim stygium ja Ämblystegium badium. — Soppilammen rannalla olevalla laakealla serpen- tiinikalliolla kasvoi harvinainen Mollia viridula c. fr. Kylan o läpi johtavan maantien vierillä Angströmia longipes. Mo- lemmat övat uusia maakunnalle. — 29 p:nä kesäkuuta olin tåas Kuopiossa ja jatkoin retkeilyjäni ympäristössä kiinnit- täen huomiota kalliosammalten ekoloogisiin olosuhteisiin. Heinäkuun 11 pmä matkustin toht. H. Ranckenin kanssa Pohjois-Karjalaan. Ensin suuntasimme matkamme Outo- kummun kuuluiile kuparikaivoksille, vaan seutu ei vast^an- nut toiveitamme botaanisessa suhteessa. Täältä siirryimme Polvijärven pitäjään, jossa Solan kyla osottautui aika intres- santiksi; m. m. mainittakoon Paljakkavaaran serpentiinikal- lioilta Anomodon viticulosiis. Mollia viridula, Neckera crispa 6. X. 1917. Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. ja Asplenium uiride. — Edellisen kesän retkilläni tutustu- maani Juuan pitäjään suuntasimme sitten kulkumme. Polvi- järven kylan kalkkialueet osoittautuivat varsin satoisiksi. Juuanvaaran letoilla kasvoi Kb:lle uudet Carex capitata, Scirpus pauciflorus ja kerran ennen alueelta (Soanlahdelta) löydetty Epipactis palustris. Kui valla kalkkikummulla kasvoi Epipactis riibiginosa. Sammalista mainittakoon Catoscopiiim nigritum, Ämblystegium trifarium, Ä. lycopodioides ja Stereo - don recurvatus. Tuloksena viime kesien retkeilyistä voin mainita, etta yhdessä opettaja O. Kyyhkysen kanssa olemme löytäneet 46 Pohjois-Savolle iiutta lehtisammallajia, nimittäin: attenua- Polytrichum tum P. subrotundum Catharinea tenella Cinclidium siygium Mniuni marginatiim Meesea triquetra M. trichodes Philonotis seriata Bryum elegans B. bimum B. affine B. arcticum B. inclinatum Pohlia balbifera Splachnum vasculosum Tortula truncatula Mollia fragilis Mollia aeruginosa M. viridula Gymnostomum calca- reum Barbula rubella Dicranum angustum Dicranoweissia crispula Anisothecium humile Angströmia longipes Oncophorus Schisti Orthotrichum strami- neum Leskea catenulata L. tectorum Anomodon viticulosus A. attenuatus Ämblystegium hygro- philum Ämblystegium chryso- phyllum A. falcatum A. purpurascens A. badium A. sarmeniosum liypnum piliferum H. rutabulum Ii. sericeum Lescura'a filamentosa Myurella julacea Hylocomium pyrenai- cum Stereodon fastigiatus S. recurvatus Neckera Besseri Antitrichia curtipendula (H. Roivanen) Kbrlle on uusia lehtisammallajeja kertynyt, edellisen ke- sän löydöt ja viime kesäiset tohtori H. Ranckenin kanssa tekemämme yhteenlaskettuina, kaikkiaan 35: Polytrichum gracile Cinclidium stygium Mnium pseudopuncta- tum M. affine M. marginatum Catoscopium nigritum Philonotis tomentella Bryum elegans Splachnum ampulla- ceum Sp. vasculosum Encalypta c ont or ta Mollia viridula Mollia tortuosa Barbula rubella B. convoluta Dicranum brevifolium D. Bergeri Distichium capillaceum 8 Kotilainen. Skrifvelser om naturskydd. 6. X. 1917. Oncophorus torques- Ambl. scorpioides Myurella julacea cens A. giganteum Heterocladiam squar- Grimmia ericoides A. lycopodioides rosulum G. gracilis A. Richardsonii Stereodon Sprucei Leskea nervösa A. stramineum S. recurvatus L. longifolia A. trifarium Dichelyma falcatiim Lopuksi pyydän saada lausua Seuralle vilpittömät kii- tokseni stipendistäni ja tohtoreille V. F. B r o t h e r u s'elle ja H. Rancken'ille siitä avusta, mitä ne hyväntahtoisesti övat löytöjeni määräämisessä antaneet. På förslag af ordföranden beslöt Sällskapet till proto- kollet intaga de Tvenne skrifvelser rörande naturskydd, som å dess vägnar (jfr. protokollet för den 13 maj 1917, Medde- landen 43, sid. 268—270) förliden vår inlämnats, den ena till Finlands Senat, den andra till Stadsfullmäktige i Hel- singfors. 1. Till Finlands Senat. I hvarje land påverkas dess ursprungliga natur af människans ingrepp, och i många har omgestaltningen gått därhän, att inbyggarna numera alls ej kunna få en föreställning om hemlandets beskaffenhet under förfädrens tider. Också i Finland fortgår en sådan förin- telse i följd af allt tätare bosättning, allt intensivare jord- kultur, stegrad skogsafverkning, tätare ombyte af jordens ägare samt på grund af ökad industriell verksamhet. I de äldre kulturländerna har man funnit skäl att sätta en damm mot denna ständigt tilltagande förödelse eller att förmildra dennas verkningar, och naturskyddsrörelsen har där slagit djupa rötter i folkmedvetandet. Under senare år- tionden har man velat från undergång rädda åtminstone karakteristiska prof på naturformationer eller lefvande na- turalster. Man söker där bevara naturminnesmärken, som vittna om landets geologiska uppkomst, landskapstyper, ve- getationsformer, djurarter och -samhällen, dels hela trakter, dels enstaka karakteristiska föremål, representativa i och för sig. Man har genom lagstiftning velat vårda sig om fosterlandets natur äfven däri, att natursköna trakter ej ge- .6 X. 1917. Tvenne skrifvelser rörande naturskydd. 9 nom industriell vandalism få förstöras, att vetenskapligt värdefulla föremål må vårdas, alldeles på samma sätt, som man pietetsfullt värnat historiska fornminnen, borgar, red- skap och dräkter eller skriftliga urkunder, och likasom man vill undan tidens glömska rädda folkets språk, plägseder, sång och saga. I Finland hafva vi lagstiftning beträffande vården af fasta fornlämningar och tillvaratagandet af fynd utaf lösa fornföremål. Men vi hafva inga bestämmelser mot vanvård af naturen annat än i och för ekonomiska syften. Emeller- tid har äfven hos oss uppvuxit en känsla af inbyggarnas plikter härutinnan. Det vetenskapliga samfund, som tagit till sin uppgift att utforska landets fauna och flora, har lif- ligt känt behof af skydd för bägges af utrotning hotade ar- ter och samhällen och har äfven i enskilda fall lyckats vinna regeringens uppmärksamhet för ämnet. Men härmed är blott en ringa början gjord. Hvarje försök att möta den alltmera hotande förödelsen och rädda representativa prof på Finlands natur stöter emellertid på den svårighet, att ingen lagstiftning finnes rörande naturskydd. Det förefaller därför att vara en na- turlig förpliktelse emot själfva fosterlandet att en sådan lag- stiftning snarligen ombesörjes, innan naturhärjningen ännu hunnit bli så fullständig, som den är det i de mognare eu- ropeiska kulturländerna. Härigenom räddas icke blott åt forskningen ovärderliga historiska dokument, — naturskyd- det bidrager äfven till att hålla skönhetssinnet vaket och de etiska känslorna i helgd hos samhället. Societas pro Fauna et Flora Fennica anhåller därför vördsamt att landets regering ville nedsätta en statskom- mitté för utarbetande af propositionsförslag till låg rörande skydd af naturminnesmärken och naturskyddsområden i Finland. Helsingfors den 26 maj 1917. 2. Till Stadsfullmäktige i Helsingfors. I de flesta kulturländer har man med allt större sympati om- fattat naturskyddsrörelsen, som afser vården af naturen i 10 Skrifvelsei- om naturskydd. — Freij. 6. X. 1917. gemen och särskild! bevarandet af dess minnesmärken un- dan en ofta lika meningslös som för naturvännen estetiskt och etiskt upprörande sköfling och förintelse. Denna rö- relse har ledt till utfärdandet af lagbestämmelser och till vidtagandet af åtgärder från enskilda medborgares, kommu- ners och statens sida mot hvarje hänsynslös och omotive- rad åverkan af naturen. Då Helsingfors stad blifvit ägare till vida obebyggda marker och nu senast öfvertagit arrenderätten till Viks la- dugård, som har att uppvisa ett för våra förhållanden ovan- ligt rikt fågellif, får Societas pro Fauna et Flora Fennica hos Stadsfullmäktige vördsamt hemställa därom, att en natur- skyddsnämnd för stadens marker blefve nedsatt i syfte att därstädes söka befrämja och bevaka naturskyddets intressen i den utsträckning de icke inkräkta på kommunens egna och vitala ekonomiska behof. Då en sådan nämnd, som bl. a. redan finnes i en del städer i Sverige, icke kräfde några nämnvärda anslag för sin verksamhet och denna så- som en integrerande del af hembygdsvården helt säkert i många afseenden vore till gagn för staden och dess sträf- vanden, vågar Sällskapet emotse ett bifall till sin anhållan. Helsingfors den 22 maj 1917. Amanuens Richard Frey lämnade följande Notiser om finländska Orthoptera. 1. Chrysochraon dispar Heyer f. brachyptera förekom i slutet av juli 1917 icke sällsynt på en strandäng innanför o Phragmites-hältet på ön Runsala invid Abo. Den 15 juli lyckades förf. här infånga även ett långvingat 6-exemplar (f. macroptera). Fyndet var av intresse, då av denna syd- liga art hittills endast den kortvingade formen varit känd från vårt land. Samma lokal hyste för övrigt en ovanligt rik orthopter- fauna; förutom Chrysochraon dispar förekommo sålunda följande arter: Mecostethus grossus L., Stauroderus bicolor Charp., Omocestus viridulus L., Chorthippiis albomarginatus Deg., Xiphidium dorsale Latr. och Metrioptera roeseli Hagenb. 6.x. 1917. Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 11 2. Den enda fyndorten i landet för Sphingonotiis cya- nopterus Charp. är Hangö, där arten upptäcktes år 1879 på en sandig havsstrand invid staden av baron E. Hisinger (Medd. 6, 239, 1881); på samma plats finnes den fortfarande, i det därifrån under de senaste åren exemplar insänts till Helsingfors entomologiska bytesförening. De finländska exemplaren synas något avvika från hu- vudformen. Flygvingarna äro nämligen i regeln, särskilt hos $$, enfärgat blåaktiga utan det mörka tvärband i mit- ten, som enl. Brunner v. Wattenwyl och andra auk- torer skall utmärka arten. Härigenom närmar sig vår form något den närstående mediterrana Sph. coeriilans L., som har enfärgade bakvingar. Hos flertalet c6 finnes däremot ett otydligt begränsat mörkare tvärband över flygvingarna, stundom endast antytt genom en svartaktig skuggning över mitten. Denna avvikelse synes blivit beaktad redan av Hisinger, att döma av följande anteckning å ett i mu- seets samlingar förefintligt exemplar: „Har mellersta tvär- bandet genomgående ända till framkanten, men flygvingarna såsom coerulans". E. Wahlgren har påvisat (Zeitschr. f. wissensch. In- sektenbiol. VIII, 176—179, 1912), att Sphingonotus cyano- pteriis i Sveriges fauna tillhör den intressanta kategorin av stepp- eller xeroterma relikter, och anknyter härtill en diskussion om tidpunkten för artens invandring till Skandi- navien. Denna utredning gäller självfallet även förekomsten av arten i vårt land. 3. Pachytulus migratorius L. — En invasion i vårt land av denna östeuropeiska sträckgräshoppa synes ha ägt rum år 1912, då talrika exemplar uppträdde under slutet av juli och hela augusti i Kyrkslätt socken på Medvastö och an- gränsande delar av fastlandet. Detta enligt uppgift av stud. E. Löfqvist, som även tillvaratagit några exemplar. Till svärmen synes ha hört även det exemplar, som den 1 september samma år infångades i Helsingfors (E. K i v i- rikko, Medd. 39, 14, 1912), möjligen likaså de av J. A. Palmen och H. Bastman på Tvärminne iakttagna exem- 12 Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 6. X. 1917. plaren (1. c). — Sommaren 1916 blev arten åter funnen, nämligen i några individer invid Kotka av hr A. Ul vi nen, som förärat ett ex. till Sällskapets samlingar. Av Pachytulus danicus L. är tills dato intet säkert exemplar känt från vårt land. 4, En orthopter, vars förekomst i vårt land är mycket osäker, är Leptophyes punctatissima Bosc. Det av O. M. Re u ter från Pargas omnämnda exemplaret (Medd. 34, 84 — 85, 1908) är alldeles ungt och outvecklat och därför svårt att bestämma. Dess trumhålor å framtibierna äro, såsom R e u t e r framhåller, öppna, varigenom det ligger nära till hands att i fyndet se en till underfamiljen Phaneropterinae hörande form och närmast då Leptophyes. Exemplar av underfamil- jerna Conocephalinae och Lociistinae, vilka som bekant ha trumhålorna slutna, synas emellertid såsom unga kunna ha dessa öppna. Sålunda har dr C, Nyberg gjort den iakt- tagelsen, att hos unga locustid-exemplar, vilka sedermera utvecklades till Phasgonura (Locusta) viridissima L., fram- tibiernas trumhålor voro öppna och först senare tillslötos genom utväxande hudveck. På grund härav synes det vara i hög grad osäkert att hänföra ovannämnda exemplar från Pargas till Leptophyes punctatissima, i synnerhet sålänge av denna mediterrana art (se härom F. Zacher, Beitrag zur Kenntnis der Ortho- pteren Schlesiens, Zeitschr. f. wissensch. Insektenbiol. III, 183, 1907) ännu intet fullbildat exemplar är känt från vårt land. Jag vore närmast böjd för att häri se ett outvecklat exemplar av den i trakten icke sällsynta Xiphidium dorsale Latr. 5. Metrioptera roeseli Hagenb. f. macroptera. — Det tredje finländska exemplaret (1 $) av den långvingade formen av denna art har den 24 juli 1917 blivit funnet i Esbo av elev V. Karvonen. Det på Sällskapets aprilmöte 1908 (Medd. 34, 123) om- nämnda makroptera exemplaret av Metrioptera grisea Fabr. till- hör även M. roeseli Hagenb. M. grisea (= albopiinctata Charp.) är tills dato icke funnen i Finland. 6. X. 1917. Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 13 6. Senaste höst anmäldes av dr W. L i n n a n i e m i så- som ny för landet under namnet Diestrammena marmorata de Haan en intressant, i växthus levande orthopter (Medd. 43, 28). De omnämnda exemplaren, som torekommo i ett växt- hus på Drumsö invid Helsingfors, torde dock med all sanno- likhet tillhöra den av N. v. Adelung år 1902 i Annuaire du Musée Zoologique de TAcadémie des Sciences de St. Pé- tersbourg-, tom VII, såsom ny art och nytt släkte beskrivna Tachycines asynamonis. Detta släkte skiljer sig från Die- strammena Br. främst genom den avvikande beväpningen på baktibierna. Medan hos Diestrammena baktibierna på övre sidan äro försedda med tätt stående, likartade, små taggar, äro de hos Tachycines beväpnade med gruppvis stående, olika långa taggar. Från släktet Gymnaeta Adelung, som har en liknande beväpning på baktibierna, skiljer sig Die- strammena genom på undersidan finborstiga baklår. Enligt Adelung har Tachycines asynamonis under flera år förekommit i Eilers palmarium i Petersburg, utan att här dock anställa någon skadegörelse. Enligt förmodan av växthusets föreståndare torde denna insekt blivit införd till Europa från Centralamerika (Columbien) med träbark, som ofta importeras i stora stycken såsom underlag för orchideer. Vidare förevisade amanuens Richard Frey ett exem- plar av den vackra longicornen Plagionotus arcuatus L., funnet den 11 juli 1917 i Helsingfors invid Södra hamnen av hr R. Cederhvarf och förärat till Sällskapets samlin- gar. Denna art har tidigare från vårt land varit känd en- dast i några på 1850-talet anträffade exemplar. Den lever på ek, och möjligt är, att exemplaret från Helsingfors in- kommit från Ryssland med ektimmer, varav för närvarande ligger ett större upplag i Sörnäs hamn. Av samma skal- bagge blev för några år sedan 1 ex. funnet i Varkaus av stud. J. A n 1 1 i 1 a, och kan man, enligt muntlig uppgift, ställa dess förekomst därstädes i samband med importerat ryskt ektimmer. 14 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. Amanuens Carl Finnilä lämnade följande meddelande : Uber das Vorkommen des nordischen Laubsängers (Phyl- loscopus borealis Bias.) im finnischen Lappland. Bis auf die neuesten Zeiten wurde der nordische Laiib- sänger als einer der seltensten Vögel des finnischen Lapp- lands angesehen. Die erste Beobachtung iiber diese Art in Finland riihrt vom 26. Juni 1909 ber, wo Suomalai- n e n bei Pousujärvi in Enontekiö ein Exemplar erlegte (vgl. Suomalainen: Retki Enontekiön-Lappiin kesällä 1909, Med- del. Soc. F. et Fl. Fenn., 36, S. 34; Ornithologische Beob- achtungen während einer Reise nach Lapponia enontekien- sis im Sommer 1909, S. 16). Im Sommer 1915, als ich wegen ornithologischer Untersuchungen mich in Utsjoki aufhielt, fand ich den Vogel an drei verschiedenen Orten, iiber welche Funde ich in Bidrag till kännedomen om Tana-dalens fågelfauna (Tromsö Museums Aarshefter 38 — 39, S. 61) und in der Zeitschrift Terra 1917 (Zeitschrift des Geographischen Vereins, S. 89 — 90) einige Mitteilungen vorausgeschickt habe. Zwei Jahre später (1917) hielt ich mich wieder zur Sommerzeit im finnischen Lappland und zwar in Enare auf, und fand daselbst die Art ziemlich häufig vor. Im folgen- den werde ich meine Beobachtungen in bezug auf die ge- nannte Art näher erörtern. Mein erster Fund erfolgte in der Nadelwaldzone bei Kevojohka (Kevojoki), und zwar bei dem Ausfluss dieses Stromes in die Utsajohka (Utsjoki) bei Kevonjalbme (Kevon- suu), in der Nacht des 29. — 30. Juni 1915. Ich traf dort nur ein einzelnes Männchen in hochstammigem, iippigem Birkenwalde am Ufer des Flusses. Der Vogel sass in dem Wipfel einer hohen Birke und sang mit vollem Halse sein einfaches Lied: ein 5—6 mal wiederholtes trill, trill, worauf eine kurze Pause folgte, und dann 2 — 3 schwirrende Laute sirr, sirr, sirr (in bezug auf den Gesang vgl. Schaanning, Ostfinmarkens Fuglefauna, Bergens Museums Aarbog 1907, N:o 8, S. 20). Ungeachtet eines beinahe stun- denlangen Verfolgens gelang es mir nicht, mit meinem 9 mm Salongewehr den Vogel zu erlegen; er sass stets 6. X. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 15 hoch oben auf den Birken und versteckte sich gern in ih- rem Laubwerk. Ganz nahe am Boden an der Wurzel einer Birke fand ich ein neugebautes Nest des Vogels, das in ei- nem verlassenen Nest der Weindrossel (Turdus iliacus) ein- geräumt war. Unter dem Boden des Laubsängernests lagen zwei Weindrosseleier, Das Laubsängernest bestand aus- schliesslich aus diirrem Grase, es hatte ein Dach und ent- behrte, wie es bei dem Neste des nordischen Laubsängers immer der Fall ist, jeder Spur von Federn (Bild 1). Die Höhe des Nestes beträgt, einschliesslich des Drosselnests, 115 mm, die des Laubsängernests allein 85 mm (von dem Boden des Drosselnests bis zum höchsten Punkt des Laubsänger- nests gemessen), die Eingangsöffnung 38 mm im Durch- schnitt. Das Nest, welches das erste der Art in Finland ist, wird nunmehr in dem zoologischen Museum der Universität Helsingfors aufbewahrt. Während der Niederfahrt längs dem Tanafluss am 2. Juli 1915 hörte ich in der Birkenzone zwei singende Männ- chen in iippigem Birkenwalde am Flussufer, den einen auf der finländischen Seite bei Luossanjargsuolo, den anderen auf der norwegischen Seite bei Sirma, ungefähr 70" n. Br., also etwas siidlich von der Nordspitze Finlands (vgl. Fin-, n i 1 ä, Tana-dalens fågelfauna, S. 61). Während meiner Reise in Enare im Sommer 1917 hatte ich bedeutend bessere Gelegenheit, die Bekanntschaft des nordischen Laubsängers zu machen. Das erste Exemplar fand ich dann am 21. Juni in der Nadelwaldzone bei der Menisjohka, gleich oberhalb des Ausflusses der Villigjohka (Villinkijoki) in die Menisjohka (Menesjoki). Der Vogel war ein ö, und er sang hoch in dem Gipfel einer stattlichen Birke. Es gelang mir, das Exemplar zu erlegen, und es befindet sich jetzt im zool. Mus. (N:o 7262). — Am 29. Juni unter- nahm ich eine längere Exkursion zum siidlichen Teile der Berggruppe Muotkatunturi und fand daselbst in einer mit Birken bewachsenen Talschlucht (Birkenzone), wo die Quellen der Pallujohka entspringen, nicht weniger als vier Paare nordische Laubsänger wohnend. Die Männchen san- 16 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. gen ausserordentlich fleissig, und zuweilen konnte ich alle vier Männchen gleichzeitig singen hören. Auch die Weibchen sah ich wiederholentlich. Mit vieler Miihe gelang es mir endlich, ein Männchen zii erlegen (zool. Mus. der Univer- sität N:o 7289), sowie ein Weibchen, welches letztgenannte jedoch so iibel zugerichtet wurde, dass nur die Schwingen verwertet werden konnten (zool. Mus. der Univ. N:o 7325). Etwas weiter unten am Flusse hörte ich den 30. Juni friih morgens ein singendes Männchen und am 1. Juli zwei singende Männchen am siidlichen, mit Birken bewachsenen Abhang des Palluoaivi. Das eine von den letztgenannten Männchen wurde erlegt (zool. Mus. der Univ. N:o 7293). In einer Talschlucht fand ich in iippigem Birkenwalde in wuchernder Untervegetation von Gräs und Weide ein halbfertiges Nest der Art. Das Nest lag an einem mit Gräs bewachsenen Erdhöcker, die Vögel hatten aber erst den Boden und die Seiten fertiggebaut (30. VI). Während ich im Hochge- birge verweilte, hatte mein Konservator R. Kreiiger unge- fähr 2 km östlich von der Lappenwohnung Heikkilä an der Vaskojohka zwei singende Männchen gehört, ebenfalls in hochstämmigem Birkenwalde mit Untervegetation von Weiden. — Bei dem Ausfluss der livalojoki in den Enaresee (Anar- jäyri) hörte ich während einer Kahnfahrt am 6. JuH zwischen dem Bauerngut Peltola und dem Dorfe Törmänen vier sin- gende Männchen an verschiedenen Orten am Flusse und befand mich bei Peltola, im Hinblick auf das unruhige Beneh- men der Vögel, ganz in der Nähe ihres Nestes, das ich jedoch in der reichlichen Untervegetation nicht finden konnte. — Während der Niederfahrt längs der Tankajoki im nördlichsten Sodankylä traf ich am 9. Juli in iippigem Birkenwald zwischen Purnumukka und Vuotso (etwa 68 12' n. Br.) ein singendes Männchen, das erlegt wurde (zool. Mus. der Univ. N:o 7308). Nach Nordling (Fågelfaunan i Enare lappmark, Acta Soc. F. et Fl. Fennica, XV, S. 32—33) soll der nordische Laubsänger am 28. Juni 1893 in dem Quellengebiet des Luttoflusses angetroffen worden sein. Dieser Bericht ist I 6.x. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 17 jedoch falsch, denn er sagt u. a., dass der Gesang des Vo- gels „demjenigen des Fitislaubsängers täuschend ähnlich ist", eine Behauptung, die entschieden unrichtig ist. Vgl. auch Wessel (Ornithologiske meddelelser fra Sydvaran- ger, S. 32). Wenn man die Funde in Utsjoki, Enare und Sodankylä zusammenzählt, erhält man bezw. 3, 18 und 1, öder im Ganzen 22, und fiigt man ausserdem den Fund Suomalainens in Enontekiö hinzu, so haben wir 23 sichere Funde der Art im finnischen Lappland. I r\ >. \ I , •„! i I I _j I . ii I I I — I I .1 Karte iiber die Fundorte .des Phyll. borealis im finnischen Lappland. • Fund während der Brutzeit, + Nestfund. Ökologie. Die Lebensweise des nordischen Laub- sängers ist von derjenigen der gewöhnlichen Art (Phyllos- copus trochilus) durchaus verschieden. Der nordische Laub- sänger ist sowohl regsamer als scheuer als der gemeine Laubsänger, und es halt somit oft recht schwer, den Vogel zum Schuss zu bekommen. Wenn er singt, sitzt er gewöhnlich auf dem Wipfel eines hohen Baumes, wiederholt den Ge- sang einigemal, schlupft in das Lauhwerk hinein, setzt wie- 2 18 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. der an und flattert dann auf einen anderen Baum, wo er wieder den Gesang ertönen lässt. Oft sieht man ihn an den Baumzweigen hängen, eine Raupe öder dergleichen erschnappend. Zuweilen macht er kleine Ausfliige in die Luft, um ein voruberfliegendes Insekt zu erhaschen. - — Der Ge- sang des nordischen Laubsängers hat wénigstens zwei Va- rianten: die eine besteht aus einem einförmigen trillvtrill, das mehreremal wiederholt wird (vgl. Collett, Mindre meddelelser vedrörende Norges fuglefauna, 1873 — 1876, S. 94;ebd. 1876-1880,8.262; ebd. 1881— 1892, S. 18; Schaan- n i n g, Östfinmarkens fuglefauna, S. 20). Die andere Va- riante fängt mit 4 — 6 trill, trill an, worauf 2 — 3 schwir- rende Laute, sirr, sirr folgen (vgl. Schaanning 1. c, S. 20). Beide Varianten hatte ich Gelegenheit zu hören, doch scheint die erstere, die monotone, die häufigere zu sein. Der Lock- bzw. Warnungsruf ist ein schmatzender Laut s i r, der dem Lockruf des Wasserschmätzers (Cinclus cinclus) täuschend ähnlich ist. Diesen Laut hörte ich sowohl das Männchen als das Weibchen hervorbringen, beides in der Nähe des Nestes. Ausserdem hört man oft die Vögel mit dem Schnabel schmatzen. Bei Pallujohka hörte ich auch ein paarmal einen feinen, sirrenden Laut, sehr schwach. Ob die Vögel dieses Sirren mit der Syrinx öder durch ein Vib- rieren mit den Fliigeln hervorbringen, war ich nicht im Stande zu entscheiden. Diesen merkwiirdigen Laut hörte ich von zwei Laubsängern, die einen Merlinfalken (Falcc merillus) verfolgten. Aus der Literatur gelang es mir nicht, Berichte iiber einen solchen Laut ausfindig zu machen. Zum Brutplatz wählt der nordische Laubsänger am liebsten ein Flussufer öder eine Talschlucht mit iippigem, hochstammigem Birkenwald mit reicher Vegetation von Ge- raniiim silvaticum, Comarum palustre, Equisetum, Gräs, Ried- gras und zahlreichen nordischen Salix-kvien. Die Beschaf- fenheit des Bodens ist an solchen Stellen immer eine mehr öder weniger sumpfige, Wasserlachen kommen hie und da vor. Das Nest wird jedoch immer auf eine trockne Stelle in öder an einem Rasenhiigel unweit fliessenden Wassers angebracht. Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 44, Finnilä. ^K#ir' iEs^^^^H < åBEjtmjSt^^ JM '^I^M^^I^HB rtf^MT^ ^ff jg«fj|^».»i^^ P^^^&%S^m^m^3^Si ' -u / ^ '^k kj^ '^^59'^^^HBdU^^^^^I is^r t .''^^^v^' '^HB^S^hI «É^^^ n^^^^^^^ HmHRHHi JÉfp j^^^ÉH ^^HHHée^'^' '"'éi'^' ii^SåBk ^^^^^^^^^■■k^v- ' ''.'^Spa|M| |H^Ki.4. ^RhI Nistplatz des Phylloscopus borealis. Sodankylä, Tankajoki 9. VII. 1917. Foto. C. F. Nest des Phylloscopus borealis bei Kevojohka am 29. V. 1915 gefunden. Utsjoki, Kevojohka 29. V. 1915. Foto. c. F. 6. X. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 19 Im allgemeinen scheint das Weibchen nicht so scheu zu sein wie das Männchen, und es kommt, wenn man still steht, dem Beobachter oft bis auf ein paar Meter nahe, was das Männchen nur ausnahmsweise tut. Das Männchen scheint mit Vorliebe bestimmte Baumwipfel als Singplatz zu benutzen, zu denen es immer wieder zuriickkehrt, falls man es stört öder wenn es aus anderer Ursache zu singen aufhört. Verbreitung. Der nordische Laubsänger ist ein Kind des hohen Nordens. Sein Verbreitungsgebiet erstreckt sich von Kamtschätka iiber Sibirien, Nordrussland, die Kola- halbinsel und die nördlichsten Teile von Fennoskandia, wo seine äussersten Vorposten im Westen zu finden sind. In- nerhalb unseres naturhistorischen Gebietes wurde er ange- troffen u. a. „in den mit Birken bewachsenen Nebentälern des Kola-Fjords, in der Nähe der Stadt Kola und siidlich von dort (Kitsa, Palmen), wie auch an dem Nuortijärvi (Sjö- strand); er kommt ebenfalls im Nadelwald östlich vom Umpjaur (Marjok, Palmen), auch bei Ponoj (J. Montell) vor" (J. A. Palmen in Nordens Fåglar, zweite Aufl., S. 24). Von der Verbreitung des Vogels in Siid-Varanger schreibt Schaanning (Östfinmarkens fuglefauna, S. 19): „Sin egent- lige udbredelse har den fra trakterne om Tsjoalmejavre og videre Pasvikföret nordover til omkring elvens udlöb ved Elvenes, samt mellem Tsjoalmejavre og Langfjordvandet." Im nördlichsten Norwegen hat Collett (Mindre, meddelel- ser vedrörende Norges fugle i aarene 1881 — 1892, S. 19) in dem norwegischen Teile der niederen Tana sowie bei Por- sanger, wo auch Kolthoff (Nordens Fåglar, zweite Aufl., S. 24) den Vogel vorgefunden hat, die Art zahlreich ange- troffen. Die Siidgrenze fiir die Verbreitung des nordischen Laubsängers im finnischen Lappland scheint in grossen Zii- gen mit den Saariselkä-Fjelden und den westlich von dort gelegenen Bergen zusammenzufallen, doch hat es den Anschein, als ob die Art eigentlich der Eismeerkiiste folgte. 20 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917 Å rektor M. Brenners vägnar föredrogs följande Iakttagelser med afseende å de abnorma grankottarnas uppkomst. ^) I afsikt att om möjligt söka finna en åtminstone sanno- lik förklaring på den af mig tidigare påvisade olikheten emellan kottens rygg- och buksida hos de ensidigt krok- fjälliga grankottarna har jag med mikroskopets tillhjälp sökt att utforska, huruvida någon olikhet i ifrågavarande kottars inre anatomiska byggnad kunde påvisas såsom orsak härtill. Utgående från den tidigare af mig uttalade, på yttre omständigheter grundade uppfattningen, att bristfällig näring skulle förorsaka ett afbrott i fjällens utveckling från de till- bakaböjda blomfjällen till de framåtriktade tilltryckta kotte- fjällen, har jag tänkt, att möjligen den efter pollineringen hos kotteskaften försiggångna förändringen från krökning uppåt till uträtning och sedermera krökning nedåt genom någon förträngning af saftvägarna på den slutligen konvexa sidan skulle försvåra den hos svagt nutrierade träd äfven eljest ringa näringssaftens framträngande till ryggsidans fjäll. Efter att före pollineringen hafva mikroskopiskt under- sökt de då upprätta honhängenas eller blommornas uppåt krökta skaft och blomaxel, företog jag den 15 juni, en vecka efter pollineringen, då böjningen af skaftet nedåt samt kotte- fjällens uträtning redan fem dygn tidigare försiggått, samma opeiation .med en 4.5 cm lång kotte, hvars ryggfjäll hade utböjda toppar, medan de öfriga fjällen med raka eller in- böjda toppar voro tilltryckta, utan att finna det den inre anatomiska byggnaden endast ensidigt på någondera sidan skulle hafva undergått någon denna yttre olikhet motsva- rande förändring. I hvartdera fallet befanns märgen utgöras af ett af korta, 4 — 6-sidigt prismatiska eller före befruktningen cy- lindriska celler bestående parenkym, till sin yttre del grön- ') Se Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fenn. haft. 43, sid. 13—21. « 6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 21 eller senare brunaktigt och genom en rundad eller otydligt 6-hörnig, tandad omkrets mer eller mindre skarpt begrän- sadt mot en ljusare, genom mörka, radiära, smalare eller bredare, af 1—3 cellrader bildade märgutskott i 12 — 18 partier delad zon. Dessa i krets omkring märgen ordnade partiers innersta, närmast märgen belägna, nästan rent hvita, i genomskärning triangel-, trapezium- eller halfmånformiga del består af tjockväggiga vedceller, medan den yttre, större, till utseendet strukturlösa kambium-delen utan märkbar gräns öfvergår i det yttre, af vanligen radiärt ordnade, run- dade eller elliptiska celler bildade, brunfläckiga barklagret, där 12 vidare hartsgångar motsvara det 6-kantiga skaftets hörn och sidornas midt. Den enda observerade oregelbundenheten efter, befrukt- ningen visade märgutskotten, i det de till olika längd och bredd utstråla från märgen och sålunda på flere ställen dela vedsträngarna i 2 eller 3 smalare, medan andra äro odelade och sålunda vidare, med en afvikande genomskär- ning. Något bestämdt förhållande till kottens olika sidor kunde i detta hänseende ej varseblifvas. Denna märgutskottens och vedsträngarnas olikformig- het kunde dock endast i denna efter befruktningen i ut- veckling stadda kottes skaft observeras. Hos den obefruktade blomman och hos den i sitt yngsta stadium döende kotten visade sig differentieringen ännu ett par veckor efter be- fruktningen öfver hufvud taget vara mindre utpräglad, och cellväfnaderna af en lösare byggnad. Sålunda voro mär- gens celler cylindriska, med större intercellularrum, och i tvärsnitt ganska lika barkparenkymets celler, märgens gröna gräns emot den hvita vedcylindern mindre skarpt framträ- dande, vedcellsträngarna mer likformiga samt genom lik- formigt smala märgutskott mindre tydligt skilda från hvar- andra, de vida hartsgångarna voro genom tunna cellväggar delade i mindre celler samt barklagret af ringa tjocklek. Uteblir befruktning eller kvarstannar den unga kotten af någon annan anledning i detta primära tillstånd, bort- torkar den inom kort; men om, såsom ju äfven stundom 22 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. händer, utvecklingen till någon del fortgår, och lifvet så- lunda uppehälles, kunna endast enskilda yttre delar, t. ex. enskilda fjäll eller grupper af sådana, af afdöendet röna in- flytande och afstanna i sin utveckling. Sålunda kunde man förstå uppkomsten af constricta- kottarna och de allsidigt, totalt eller partiellt krokfjälliga kottarna. Men hvarför just ryggsidans fjäll hos de ensidigt krokfjälliga kottarna härvid skola blifva lidande, detta synes, att döma af ofvan relaterade undersökning, härigenom ej finna sin förklaring. För att vinna ytterligare visshet nedtogos till jämfö- relse nästan en månad senare, den 12 juli, några kottar från toppen af samma träd, nämligen tre 8 cm långa fjolårskot- tar, af hvilka två normalfjälliga och en med enstaka krok- fjäll vid basen och invid den förkrympta (constricta-)toppen, samt fyra detta års kottar, hvaraf tre 4.5 — 5 cm långa, re- dan förvissnade kottar med tilltryckta, i spetsen inböjda fjäll och krokfjäll på ryggsidan, såsom hos den den 15 juni undersökta, och en 6 cm lång, med undantag af den viss- nade toppen frisk och grön, med rödbrun rygg och nor- mala fjäll, af hvilka de på kottens rygg litet utstående och bukfjällen med inböjd spets, hvars nedåt krökta skaft under- kastades mikroskopisk undersökning. Denna gaf ungefär samma resultat som den tidigare af den 15 juni, med samma oregelbundenhet hos vedsträngarna, hvilkas celler dock möjligen voro litet vidare, samma otydliga kambium, men något oregelbundnare anordnade hartsgångar, samt samma brist på någon antydning hvarför 'ryggsidans fjäll förhålla sig annorlunda än de öfriga. Likaledes undersöktes en af de vissnade ensidigt krokfjälliga kottarnas skaft, med samma för den uppställda frågans besvarande negativa resultat. Äfven kottefjällen och deras sammanhang med axeln undersöktes och befunnos, med undantag af den utböjda toppdelen, hos krokfjällen vara af samma byggnad som hos de normala. Båda äro de platta, bladlika förgreningar af axeln, hvars vedcylinder utsänder den kraftiga, krok- eller bågformigt, på den hängande kotten uppåt, utåt och nedåt 6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 23 böjda, såsom en låsfjäder elastiskt utåt spännande vedstr äng, hvilken på fjällets insida solfjäderlikt utgrenas, och från hvars niärgkärna de förutnämnda, fjällen motsvarande märg- utskotten genom vedcylindern utstråla, för att på fjällets yttre sida och nästan ända ut till dess spets bilda dess hufvudmassa och den likt en svamp af fuktighet svällande tjockväggiga cellväfnad, genom hvars tryck hela fjällets till- slutning till axeln åstadkommes. Endast häruti afvika krok- fjällen, i det deras utböjda styfva toppar ständigt bibehålla sin krökta form och riktning. Denna afvikelse har, i kombination med en annan re- dan tidigare gjord iakttagelse, synts mig vara af den art, att en lösning af spörsmålet härigenom borde vara möjlig. Vid granskningen af de funna kottarna har det sakförhål- landet vid sig fäst min uppmärksamhet, att gamla, ännu på trädet hängande, för solens och vindarnas inverkan en längre tid utsatta kottar på sin ryggsida, i synnerhet då denna tillika är solsida, hafva en urblekt eller annars från den naturliga blekgula färgen afvikande gråaktig färg, ungefär den hvarigenom gammalt omåladt trävirke ute i det fria skiljer sig från nytt. Denna färg hafva äfven de gamla, en- sidigt krokfjälliga kottarnas ryggsida. Denna sidas fjäll, och ibland dessa i vanligt läge i synnerhet basfjällen, hafva sålunda varit utsatta för en starkare inverkan af sol och vindar än de öfriga fjällen, och särskildt måste man antaga, att den späda, i sin tidigaste utveckling stadda kottens fjäll skola vara känsliga för deras uttorkande inflytande. Före- ligger nu samtidigt en af andra eller just samma orsaker framkallad näringsbrist, som försvårar fjällens normala ut- veckling och stadgande, måste dessa agentiers inverkan företrädesvis på den exponerade ryggsidan göra sig gäl- lande. Såsom vid all oliksidig uttorkning böjer sig härvid fjället utåt åt den torra sidan, och denna sidas epidermis uttorkar och tillhårdnar i detta läge, medan den inre sidan ännu utsträckes, hvarigenom krökningen tillskärpes. Detta har visat sig vara fallet med de unga krokfjälls- kottar jag iakttagit. Hos den unga kotte jag i Sällskapets 24 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. Meddelanden h. 43, sid. 15, omtalar voro de färska topp- fjällens kanter ännu som en månad gamla hinnaktiga och utböjda, men blefvo efter torkning starkt krökta, såsom fig. 1 vid sid. 21 utvisar. Så var det äfven med de i haft. 42, sid. 50, 51 och 52, afbildade och med de af mig denna sommar den 15 juni och 12 juli undersökta kottarna, nämli- gen de som då ännu vid nedtagningen voro friska. De tre, som den senare dagen redan vissnat, hade torkat på trädet och voro därför redan då de löstogos försedda med fasta, krökta fjäll på ryggsidan. Annorlunda förhåller det sig med de normala fjällen, såsom på baspartiet af fig. 1 och buk- sidan i fig. 2 vid sid. 21 af Medd. h. 43. Under 2 ä 3 vec- kors tid äro de ännu af ganska lös beskaffenhet och hafva mer eller mindre utstående, kanter, men därefter blifva de tilltryckta, ofta med inböjd spets, och så fasta, att de ej kunna genom uttorkning utböjas. Enligt denna framställning böra de ensidigt endast på ryggsidan krokfjälliga kottarna anses vara bättre närda och därigenom motståndskraftigare mot uttorkning än de allsi- digt krokfjälliga, hvilka äfven på de för sol och vindar mindre utsatta sidorna hafva för uttorkning mera känsliga fjäll. De bäst nutrierade åter, hvilka därför vanligen äro störst, och i mindre hög grad, äfven på samma träd som de föregående, exponerade, äro enligt regeln normalfjälliga. Näringsbrist samt ett torrt, för sol och starka, uttorkande vindar exponeradt läge vore sålunda de yttersta förutsätt- ningarna för denna abnormitet hos granen. ^) Detta hvad de ensidigt krokfälliga kottarnas hetero- morfism beträffar. Såsom förklaring af den analoga före- komsten af rhombica-f]é.\\ på ryggsidan af de heteromorfa ^) Af dessa orsakers varaktiga natur följa i samma mån varaktiga verkningar hos de granar, som i följd af sin ståndort råkat ut därför, utan att resultatet däraf därför behöfver, såsom nyligen uttalats, »upp- fattas såsom en verklig rasegenskap". Detta framgår tydligen däraf att, såsom af mig tidigare visats, icke alla kottar på samma träd all- tid utbildats till krokfjällskottar, utan endast de som särskildt varit utsatta för ofvannämnda orsaker och deras påföljd. 6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 25 kottarna hos öfvergångsformer emellan var. rhombica ^) å ena sidan och var. acuminata och var. fennica å den andra kan ett analogt betraktelsesätt ej ifrågakomma. Denna före- komst af olika slags kottefjäll hos samma gran kan ju, så- som redan Wittrock framhållit, vara en följd af hybri- disering emellan de i samma trakt förekommande variete- terna, men kan äfven, då den uppträder på olika sidor af samma kotte, vara en yttring af naturalstrens anpassning efter olika förhållanden. Äro t. ex. i sådana fall som det, hvarom nu är fråga, två olika former skildt afpassade för olika klimat, den ena för ett mildare, den andra för ett strängare, måste ju på orter med växlande klimat, som äro belägna i gränsområdet emellan dessa olika för växtens tref- nad så viktiga lifsbetingelser, de individer stå sig bäst, som äro utrustade för båda slagen, och är då, för att hålla sig till de två skilda kottefjällsformerna acuminata och rhom- bica, hvarom frågan nu gäller, den för det vidrigare klima- tet lämpligare rhombica-formens rätta plats på kottens, mot köld och skarpa vindar mest utsatta del, den från trädet utåt vända ryggsidan. Huru det i detta hänseende förhåller sig med formerna rhombica och fennica i gränstrakterna emellan de klimat, för hvilka dessa äro särskildt anpassade, är jag ej i tillfälle att taga kännedom om, men synes, för förhållandena här på Finska vikens kust, de för orten mest lämpliga r/iom^/ca-fjällens gifna plats äfven i detta fall vara på kottens ryggsida. Samtidigt med undersökningen af ofvannämnda grans kottar iakttog jag öfvergången från blomma till kotte och dennas vidare utveckling hos den förut af mig i Sällskapets Medd. h. 43 omtalade kullfallna granen med sju upprätta grenträd och svag, missbildad topp, hvars kottar visat sig vara af olika slag, nämligen fullt utvecklade normala, små förkrympta med vanliga normala fjäll, och små förkrympta med hinnaktiga fjäll. På en gren ofvanom det högsta res- M Se Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica haft. 43 sid. 65—75. 26 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. liga grenträdets utgångspunkt på stammen observerades den 5 juni och vidare under sommaren särskildt 5 honblommor eller upprätta hängen, 1 i grenens spets och 4 i spetsen af hvar sin sidogren, och på de öfriga sidogrenarna samt de angränsande grenarna väl öfver 100 hanblommor, alla ännu i knopp. Efter två dygns regn och storm försiggick polli- neringen rikligt 8—10 juni under varm och solig väderlek. Den 12 juni voro kottefjällen redan uträtade, gröna, med bruna, löst utstående kanter, och äfven kotteskaften uträ- tade, så att kottarna hade samma nästan vågräta riktning som grenspetsarna. Detta läge varade till den 18 juni, då kottarna befunnos vara hängande med litet nedböjda skaft, 1 i spetsen af den nästan vågräta grenspetsen, de öfriga i spetsen af de litet nedböjda sidogrenarna. Af dessa sist- nämnda innehade 1 samma storlek som före pollineringen, med tunna, något rännformiga fjäll, medan de öfriga voro nästan dubbelt större med normala, dock ej fullt tilltryckta fjäll. Den 20:de var den lilla kotten hälft vissnad med ränn- formiga, i spetsen inböjda fjäll. Liksom denna var en an- nan, sedermera den 11 — 18 juli i följd af insektangrepp vissnande, 4 cm lång, svagt uppåt krökt kotte med normala fjäll jämte sidogrenen nedåt riktad, men ej hängande, hvar- emot de öfriga omkring 6 cm långa kottarna med krökta skaft hängde i spetsen af de bågformigt nedböjda grenarna. Den 21 juni var den minsta, 2.5 cm långa kotten fullstän- digt vissnad med blekt gulbruna fjäll af samma utseende som de förut på samma och andra svaga träd anträffade sterila kottar med hinnaktiga fjäll, hvilka under benämnin- gen f. leptalea af mig till Universitetets botaniska museum inlämnats. Då denna unga, 2.5 cm långa kotte sålunda redan syn- tes hafva afslutat sitt lefnadslopp, underkastades den samma behandling som de föregående. Den löstogs, och snitt af det ännu friska skaftet undersöktes mikroskopiskt. Resul- tatet blef ett konstaterande af fullständig öfverensstämmelse med det, som vid de obefruktade blommornas undersökning erhållits, Oaktadt stark pollinering — frömjölet stod tidtals 6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 27 som ett moln omkring hela grenen och dess omgifning — hade den, sedan blomfjällen och skaftet uträtats, afslutat sin utveckling, och detta utan någon synlig anledning. Den, som ej följt med förloppet, hade kunnat som orsak förmoda frost eller brist på pollen, men intetdera förelåg här, ej heller angrepp af något slags parasiter, Afdöendet skedde medan sambandet med trädet genom det ännu friska skaf- tet, så vidt man kunde se, var i behörigt skick. Återstår att antaga brist på näring på grund af ståndorten och det i följd af yttre våld abnorma växtsättet med flere grenträd, hvilka erfordrat en större mängd af den disponibla näringen. Hela företeelsen alltså ett slags svaghetssymptom. Härmed likartade fall observerades sedermera på samma träd några dagar senare, den 2 juli, och fortfarande under sommaren. Dag efter dag upptäcktes, först på den i Säll- skapets Medd, h. 43, sid. 19, omnämnda grenen med ett grenträd af andra ordningen och på den transformerade ur- sprungliga toppen, utom flere normalt utvecklade unga kot- tar, andra med olika kombinationer af gröna, normala, friska fjäll och bruna, hinnaktiga, förvissnade, såsom helt och hål- let förvissnade, från toppen till större delen förvissnade, men med baspartiet friskt, andra liksom föregående, men till hälften af hvartdera slaget, på ena sidan gröna på den andra förvissnade, gröna med strödda bruna fläckar och bruna med gröna fläckar, vidare gröna med en bred brun zon midt på kotten, och gröna och friska med förvissnadt basparti, hvilket allt ju måste bero på att lifskraft och ut- veckling ännu åtminstone delvis förefunnos. Af dessa delvis grön- och brunfjälliga kottar undersök- tes mikroskopiskt den 5 juli två små, den ena mindre, 3 cm lång, grön utom spetsen och basen, hvars axel förvandlats till en hård hartsmassa, hvari endast de inre delarna kunde urskiljas, den andra, 4 cm lång, brun med undantag af den yttersta basen och en fläck midt på ena sidan. Den förra visade ett Ijusbrunt, löst märgparenkym, mycket oregelbun- den, af smala strängar bildad vedcylinder, en lika oregel- bunden kambiumcylinder och i den inre barken talrika vida 28 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. hartskanaler, parvisa eller ensamma, beroende af den mot- svarande kambialsträngens större eller mindre bredd. Hos den senare åter var märgen mörkbrun och alldeles defor- merad, ved- och kambiumpartierna smala och otydliga samt hartsgångarna talrika och vida. I båda dessa fall hade alltså något af de inre partierna upphört att fungera och t. o. m. förstörts, i följd hvaraf andra viktiga delar hindrats i sin utveckling. De friska, gröna kottarna hade redan den 26 juni till- tryckta fjäll med litet inböjda spetsar, med undantag af några få, bland hvilka den ofvan nämnda med starkare ned- böjdt skaft i grenens spets, hos hvilka ryggsidans basfjäll hade utstående spetsar. För jämförelses skull uppoffrades en af dessa af 6.5 cm längd och visade i mikroskopet föl- jande bild: märgen svagt ljusgrön af sexkantiga celler, mot den rundade, otydligt kantiga omkretsen mörkare grön, ved- och kambiumsträngarna tämligen likformigt halfmånformiga, genom tre — flerradiga märgutskott skilda från hvarandra, barken svagt grönaktig af runda och elliptiska celler, samt hartsgångarna af olika vidd, utan någon bestämd ordning i oregelbunden krets i barklagret. Med undantag af ved- och kambiumsträngarnas likformighet och tydligare begräns- ning mot barkparenkymet samt hartsgångarnas anordning alltså öfverensstämmande med motsvarande bild af den friska ensidigt krokfjälliga kotten i yngre tillstånd. De två återstående kottarna lämnades att fritt utveckla sig, men angrepos af insektlarver och vissnade, den mindre 30 juli — 6 augusti, den största, i grenens spets hängande kotten under den senare hälften af augusti, endast i sin topphälft. Fjällen voro då svagt veckade och ryggsidans basfjäll något utstående. Småningom tilltog de totalt förvissnade kottarnas antal, till och med i toppen af det frodiga högsta grenträdet af samma „låga", jämte det dylika halfvuxna vissnade kottar äfven hos andra granar anträffades och senare på somma- ren blefvo mycket vanliga Det framgick häraf, att orsaken härtill måste vara af en allmännare natur. 6. X, 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 29 Tidigare har som väsentlig orsak anförts bristande nä- ring i följd af steril ståndort och andra yttre omständighe- ter. Såsom en mycket betydelsefull omständighet framstår i detta fall den ihållande starka torkan, både på grund af bristande nederbörd och starka torkande vindar, som här under denna sommar varit rådande. Den för näringens upptagande, fortledande och assimilering samt väfnadernas saftfyllnad (turgor) och spänstighet erforderliga vattenmäng- den har saknats, i synnerhet på annars torr och steril mark. Denna omständighet hade synbarligen redan tidigare verkat på samma sätt på detta och andra träd med dylika vissnade kottar, hvilkas ställning i samma riktning som de styfva vågräta kvistar, som uppbära dem, utvisar att de dött redan kort efter pollineringen, innan de erhållit sin hängande ställning. Dessa tidigt döda och vissnade sterila kottar med tunna, hinnaktiga fjäll vore då de s. k. /^p/a/^a-kottarna. De, som i normala fall fortlefva hela eller största delen af somma- ren, men stanna i växten, blifva små, förkrympta kottar med normala fjäll. De delvis tidigt förvissnade, men i öfrigt nor- malt fortlefvande och tillväxande erhålla åter den form, som benämnts f. constricta. Dessa tre slag af kottar, som ju ti- digare anträffats dels på samma, dels på skilda träd under ogynnsamma lifsvillkor, hafva dock hunnit så långt i sin utveckling, att deras fjäll definitivt uträtats och stadgats. Annorlunda förhåller det sig med de s. k. krok- och S-fjällskottarna. Dessa måste, redan genast efter befrukt- ningen och blomfjällens uträtning, hafva förlorat förmågan att vidare utveckla sig och vinna stadga, antingen endast på en del af kotten eller på kotten i dess helhet. Deras fjäll kunna ej motstå inverkan af yttre inflytelser och för- lora i följd häraf sin normala form. Det delvisa efterblif- vandet finner man ofta hos några få fjäll vid basen af eljest normalt utvecklade kottar, mindre ofta hos hela grupper af fjäll, någon gång till och med i samband med hela kottens delvisa förvissnande, såsom hos f. constricta. I det sist- nämnda fallet alltså en på olika delar af kotten oliktidigt 30 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. inträffande olikartad stagnation i utvecklingen. Den i detta hänseende rådande olikheten emellan S-fjällen och de egent- liga krokfjällen, i det att de förras spetsar äro framåt, ej tillbaka eller utåt riktade såsom hos de egentliga krokfjäl- len, har förorsakats däraf, att riktningen hos blomfjällets spets, som ursprungligen varit utböjd och vid fjällets uträt- ning efter befruktningen bibehållit denna böjning, — som sålunda blifvit en hos unga kottar ofta observerad böjning nedåt eller inåt, — sedan genom topp-partiets slutliga ut- böjning hos de förra förändrats till framåt. Hos de egent- liga krokfjällen sträcker sig däremot topp-partiets slutliga utböjning ända till dess yttersta topp-kant, som sålunda blifver utåt eller bakåt riktad. I förhållande till recurvata- fjällen intaga sålunda sigmoidea-fi'å\\en en ytterligare efter- blifven ståndpunkt, närmare de normala med inböjd spets. Hvad slutligen corrugata-kottsLvna. beträffar, afvika deras fjäll från alla de föregående kottarnas däruti, att de under hela sin utveckling bibehålla och befästa den veckning blom- fjället innehar. Dettas jämförelsevis smala, tillbakaböjda topp-parti utgör en smal, utåtböjd, upp- och nedvänd ränna med starkt nedböjda kanter. Efter befruktningen vändes hela detta topp-parti framåt, hvarigenom topprännan blir nedåtböjd med uppvikna kanter. Vid baspartiets sedermera skeende starka utveckling på bredden kvarstår denna veck- ning på fjällets topp som en vågbräddad toppkant. Denna kan stundom iakttagas äfven på sigmoidea-iyåWen med deras framåt- eller nedåtböjda spets, äfvensom på /^p^a/^a-kottar- nas fjäll. I detta hänseende har alltså f. corrugata kvar- stannat på en ännu tidigare ståndpunkt än de öfriga abnorma kotteformerna, men synes detta ej hafva någon menlig in- verkan på dess lifskraftiga utveckling i öfrigt. Att så är fallet måste väl bero på tillgång på tillräcklig näring. Då äfven unga, halfvuxna kottar på undernärda träd visa en dylik veckning, kan detta bero på att utgångsformen för dessa är densamma som för f. corrugata. Af de nu behandlade abnorma kottarna synas de, som i följd af försvårad nutrition, såsom f. leptalea och f. con- 6.x. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 31 strida, redan tidigt antingen i sin helhet eller endast delvis stanna i sin utveckling, på grund af försommarens starka torka detta år vara mycket vanliga. Redan från medlet af juli sågos de talrikt, och under den senare delen af som- maren tillkommo stora mängder af nedfallna, redan half- vuxna, i följd af. insektangrepp förvissnade kottar. Dessas fjäll voro dock alla eller åtminstone en del längre hunna i utveckling än hos f. leptalea och den förkrympta delen af f. constricta, med eller utan en mer eller mindre tydlig corru^afa-veckning. Någon starkare frekvens af de krok- fjälliga kottarna än under de föregående åren kunde ej nu förmärkas, men däremot var jag i tillfälle att observera, huru ryggsidans basfjäll på tidigare vissnade kottar med i spetsen inböjda fjäll småningom öfvergingo till S-formiga, medan de under en längre tid vegeterande basfjällen på samma träd mera närmade sig reciirvata-f ormen. I ett föregående meddelande, i Sällskapets Medd. h. 43 sid. 70, har jag på grund af flere däri nämnda omständig- heter framhållit möjligheten af att våra nutida krokfjälls- kottar kunde gifva oss en föreställning om hurudana de preglaciala granarnas kottar varit. En af de viktigaste grun- derna för detta antagande var uppfattningen af de nuva- rande krokfjällen såsom i direkt omedelbar följd innehaf- vande den krökta form de som blomfjäll tidigare innehaft. Dessa blomfjäll skulle nämligen på ett visst stadium hafva förlorat förmågan att uträtas till den normala kottefjälls- formen. Då jag emellertid genom direkt observation funnit denna uppfattning sakna skäl för sig, i det det faktiska krökta tillståndet föregås af ett mellantillstånd i följd af blomfjällets faktiska uträtning, och tillika funnit att den se- nare krökningen är framkallad af orsaker, som med blom- fjällets krökning icke hafva någonting gemensamt, nödgas jag frångå nämnda förmodan, i öfrigt likväl vidhållande min uppfattning angående deras oförmåga att normalt utveckla sig. Med den kännedom om blomfjällets omvandling till kottefjäll och dettas vidare utveckling, jag genom denna sommars iakttagelser tror mig hafva vunnit, finner jag det 32 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. däremot vara ganska sannolikt, at't den form blomfjällen innehafva, som sedermera hos unga, såväl friska som viss- nade kottar återfinnes, och som slutligen karaktäriserar de fullt utvecklade corrugata-kottarna. med deras egendomligt veckade fjäll, vore den ursprungliga, för de nuvarande gran- kottarna gemensamma fjällformen, hvilken sedermera, obe- roende af dessa fjälls yttre kontur, såsom rhombica, aciimi- nata, fennica, obovata och andra, återfinnes under olika ske- den af kottens utveckling. Detta visserligen endast en för- modan, liksom den föregående, men enligt min mening san- nolikare. Såsom komplettering af den af mig i haft. 43 af Säll- skapets Medd. lämnade uppräkning af träd med krokfjälls- kottar på Brennebo i Ingå kan nämnas en hög, nedtill nor- mal, men i sin öfre hälft oligoclada- a.vta.d och delvis torr- risig gran, på hvilken, utom normala kottar, anträffats 8 ä 9 cm långa, nästan jämntjocka kottar med fjäll af var. rhom- bica f. latinasuta Wittr., hvilka långs hela ryggsidan äro krokfjälliga. A rektor M. Brenners vägnar föredrogs vidare: Pi- nus silvestris L. f. virgata Casp. i Ingå, Nyland. Abnorma barrträd och deras fortplantning. Såsom af Sällskapets Meddelanden haft. 35, 1909, sid. 140 och 141, framgår, hafva virgata-former, utom af granen, anträffats bland andra äfven af tall. Att döma af tillgängliga litteraturuppgifter är dock denna form af tallen mycket säll- synt. Tidigast känd från Frankrike, beskrefs den är 1882 från Preussen och har sedan dess iakttagits på fem ställen i södra och mellersta Sverige. Då den, efter hvad mig af trovärdig person meddelats, äfven i vårt land engång an- träffats, toräe den, ehuru sedermera i följd af okunnighet tyvärr förstörd, böra med några ord omnämnas. För något öfver tjugu år sedan fäste sig en gammal man, torpare under Svartbäck rusthåll i Ingå, vid vedhugg- ning i skogen vid en mindre tall, hvilken enligt hans upp- fattning ej såg ut som en rjktig tall. Han visade den åt 6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 33 sin äldste son, Selim Nyholm, dåförtiden omkring 30 år gammal, numera hans efterträdare på torpet, äfvensom åt några i trakten boende herrar, men ingen af dem förstod annat än att det var en underlig tall. Och sedan höggs den till ved. Dess bild hade dock präglat sig i minnet hos den nämnda sonen, en allvarlig och förståndig man med öppen blick för företeelserna i naturen, och ånyo framkal- lats genom bekantskapen med de af mig planterade orm- granarna. Han fällde därför engång under nu tilländagångna sommar yttrandet, att „nog finns det ormtallar också", och lämnade som stöd för sitt påstående följande uppgifter. Trädet, af ungefär 4 m höjd, Kade varit förgrenadt som en vanlig tall, men grenarna varit mycket långa och rakt utstående, utan sidogrenar, men med tjocka knölar på vissa afstånd från hvarandra, och med fjäll i stället för barr samt i spetsen „liksom en fågelvinge". Trädets topp åter var som en buske- Det växte bland andra jämnåriga tallar och granar på en torr sandig slätt, som i hans barndom varit odlad, men sedermera på grund af ofruktbarhet lämnats öde. Trädets ålder måste alltså hafva varit högst 20 år. Att döma af den gifna beskrifningen torde Nyholms uppfattning af denna tall vara riktig, om ock ett par upp- gifter äro af beskaffenhet att gifva rum för olika tolkningar. Sålunda är det osäkert af hvad beskaffenhet de vinglika bildningarna i grenspetsarna voro, om de voro bildade af långa barr i spetsen af de eljest barrlösa grenarna, liknande deafNilsSylvéni Skogsvårdsföreningens Tidskrift, 1910, sid. 385*, afbildade grenarna med tofsar af ända till 1 dm långa barr, eller i grenspetsen utbildade smågrenknippen såsom hos den i samma arbete sid. 386 afbildade ormtal- len. För den senare uppfattningen skulle då tala de års- delarna begränsande knölarna, hvilka vore antydningar till rudimentära grenanlag. Äfven fjällen på grenarna kunna tolkas olika, antingen såsom väl utvecklade, kvarsittande primärblad eller såsom kvarblifna barrhylsor och barrbaser efter af insektlarver afätna barrknippen. Enligt regeln borde nämligen barren hos ormtallen vara längre och kraftigare 3 34 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. än hos vanlig tall för att ersätta saknaden af de barrbä- rande smågrenarna. Den busklika toppen slutligen på en så ung tall får väl tillskrifvas flere toppskotts samtidiga sträfvan att ersätta den ursprungliga toppens af en eller annan anledning förorsakade förstöring. I alla fall kvarstår dock ormtallens och andra virgata- formers förnämsta och lättast igenkännbara kännetecken, de långa ogrenade eller svagt långgreniga kransgrenarna, såsom ett osvikligt kriterium för uppfattningens riktighet. I mot- sats härtill saknas dessa kransgrenar fullständigt hos mon- stros a-i orm en och äro hos f. viminalis försedda med talrika långa nedhängande enkla eller svagt greniga sidogrenar, medan hos f . oligoclada de sekundära eller sidogrenarna äro fåtaliga, korta och glesa, ofta knippevisa och vanligen enkla. Mest afvikande från den normala typen är alltså f. mon- strosa och därnäst f. virgata, medan f. viminalis står när- mast den normala granens kamgrenstyp, och f. oligoclada närmar sig borst- och bandgranstypen. I sammanhang här- med må nämnas, att den gran från Tammela, som i Finska Forstföreningens Meddelanden III, 1883, sid. 78, under namn af var. viminalis Alstr. afbildats, icke är denna, utan en f. pendula af var. virgata Jacq., den sid. 79 afbildade häng- granen åter en typisk ormgran, f. virgata. På tal om dessa olika abnormiteter hos barrträden må nämnas, att kombinationer af olika slag äfven kunna före- komma, sålunda att på samma träd under olika år olika former utvecklats. Af de i Botaniska trädgården i Helsing- fors utsådda o/zöfoc/acfa-granplantorna af frö från Talsola i södra Tavastland äro flere af de nu 16 år gamla träden kombinationer af virgata- och mons^rosa-formerna i följd af att under flere, ända till 5 år å rad än den ena, än den andra af dessa former utvecklats. Äfven ett hittills normalt växande, i Ingå planteradt exemplar af Äbies concolor Lindl. et Gord. har under denna sommar skjutit ett långt toppskott utan kransgrenar och sålunda utvecklats enligt monstrosa- typen. Andra s. k. dichotypa exemplar af den vanliga gra- nen hafva af mig tidigare beskrifvits, exempelvis den år 6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 35 1894 i Sällskapets Meddelanden haft. 21, sid. 7, under namn af f. oligoclada beskrifna granen från Lojo, med en af normal och oligoclada-gran sammansatt dichotyp gren, samt flere af olika sammansättning från Ingå. Från andra länder, såsom Sverige, Norge, Tyskland, Österrike och Schweiz äro äfven dichotypa granar kända. Hvad fortplantningsförmågan hos ifrågavarande abnorma barrträd beträffar, torde några få kottar hafva anträffats hos den från Preussen beskrifna ormtallen, men för öfrigt endast hos den vanliga granens former, och af dessa här nämnda, med undantag endast för f. monstrosa, hos alla de öfriga. Bland dessa åter har ofvannämnda oligoclada-gran ^) från Talsola tills dato gifvit upphof åt två generationer, hvardera alstrade med pollen af normal gran i vildt till- stånd. I den första generationen, af frö uppdragen i Helsing- fors botaniska trädgård, funnos exemplar af formerna mon- strosa och virgata samt dichotypa af dessa, af oligoclada och dess öfvergångsformer till virgata och till normal gran, samt af denna sistnämnda. Af dessa åter hafva öfvergångsf ormen virgata — oligoclada, ett dichotypt exemplar af virgata och monstrosa, ett exemplar af f. oligoclada samt två exemplar af oligoclada — normal gran, utplanterade på Brennebo i Ingå, gifvit upphof åt en andra generation af för närvarande 4- och 2-års plantor, utplan- terade i Botaniska trädgården härstädes. Af de förra, till ett antal af 12 af 25 som 2-års plan- tor planterade exemplar af virgata — oligoclada's afkomlingar, äro 9 tätgreniga och 3 fågreniga, men för öfrigt ännu för unga och outvecklade för att angifva, i hvilken riktning de komma att utveckla sig. I ännu högre grad är naturligtvis detta fallet med 2-års plantorna. Endast med afseende på storleken och när- eller frånvaron af enstaka grenar samt barrens längd kan nu redan någon olikhet observeras. Så- ') Se Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fenn. haft. 40, sidd. 122—124, samt haft. 42, sidd. 50—56. 36 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. lunda äro alla 8 plantorna af det dichotypa virgata-mon- s/rosa-exemplarets afkomlingar af normala kottar stora och välutvecklade och af dessa 6 greniga, likaledes 2 af det oligoclada exemplarets 9 plantor från större normala kottar stora och greniga, hvaremot 7 äro små ogrenade, därnäst 1 stor grenig planta af en liten normal kotte hos oligoclada versus typicam, samt 2 stora och 1 liten planta, alla gre- niga, af en stor recurvata-kotte hos ett annat exemplar af öfvergångsform emellan normal gran och f. oligoclada, vidare alla 5 små ogreniga af normal mindre kotte hos f. oligo- clada, och slutligen 2 medelstora greniga och 6 små svaga och ogrenade, kortbarriga plantor af reciirvata-kottsir hos f. oligoclada. Liksom tidigare med afseende å fröens dimensioner och grobarhet, visa sig äfven nu de unga plantorna efter större och normalfjälliga kottar på samma träd vara större och starkare än efter mindre och krokfjälliga, samt efter f. vir- gata bättre utvecklade än efter f. oligoclada och dess öfver- gångsformer till normal gran. Ett utslag i samma riktning gifver oss groddplantornas tillväxt under det första året, i det en del genom utbildan- det af primärbarr omedelbart fortväxte, medan andra bildade en toppknopp och använde sin lifskraft på dess tillväxt. Några hade ännu på hösten ej lämnat detta stadium, medan andra visade en betydlig tillväxt under sommaren. I slutet af maj hade hos groddplantor af f. virgafa-monstrosa 28.&^Jq primärbarr, af f. oligoclada med normalfjälliga kottar 12.5 och med krokfjällskottar 8.8 °/o, samt följande höst i sep- tember den förstnämndas plantor 66.7, och den senares resp. 53.3 och 47.6 ° o- Våren därpå voro alla försedda med topp- knopp. Med afseende å härdigheten under det första lefnadsåret, slutet af maj 1916 till samma tid 1917, står f . oligoclada med normala kottar främst med 58.3 ° „ öfverlefvande, därnäst den dichotypa f. virgata-monstrosa med 57. i °/o> sedan f. inter oli- gocladam et typicam med stor krokfjällskotte med 42.9 % t)ch f. oligoclada med små krokfjällskottar med 37.5%, och sistf. 6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 37 inter oligocladam et typicarn med små normalfjälliga kottar med 33.3° o- Det största manfallet egde rum bland plantor med stor toppknopp, utan primärbarr. Under den andra, nu afslutade sommaren har endast en planta af frö från krokfjällskotte hos f. oligoclada utgått. Äfven dessa plantors fortkomst synes sålunda till möj- liggörande af framtida undersökningar vara säkerställd. Önskligt vore, att äfven plantor efter befruktning med pol- len från samma träd som kotten kunde åstadkommas. Tills- vidare hafva samtidiga han- och honblommor hos ifrågava- rande oligoclada-SifkomhngSir saknats. Förutom dessa nu här berörda, från den normala gra- nen mer eller mindre afvikande granformer är jag i tillfälle att, tack vare filos, magister, fröken Greta Andersins intresse för saken, j^ttermera framhålla en af fiskaren K 1 i n g- berg upptäckt intermediär virgata-avtad gran från Bergstad egendom i Kyrkslätt socken af Nyland. Den står, jämte några glest stående furor och små granar, på sank, med några enbuskar, Polytrichum commune-tufwor och litet lingon- ris bevuxen mark invid bottnen af en från söder inskju- tande, Pepparviken benämnd hafsvik. Enligt af fröken A n d e r s i n jämte fotografi benäget meddelade upplysningar är trädet efter ungefärlig uppskatt- ning af vidpass 6 ä 7 m höjd och ända från marken likt en normal gran rikt förgrenadt med nedtill svagi nedböjda, på midten vågrätt utstående och upptill något uppåt riktade 3 — 5-taliga kransgrenar. Dessas sidogrenar äro äfven ganska talrika och af motsvarande grenars längd hos den vanliga granen, men antingen enkla eller mycket svagt förgrenade. Hela trädet afsticker härigenom och genom de späda kort- barriga grenarna genom ett risigt och sjukligt utseende. Vid jämförelse med af Henrik Hes sel man i Skogsvårds - föreningens Tidskrift 1908 meddelade fotografier och be- skrifningar öfverensstämmer denna gran med fig. 6 af Horn- berga-ormgran från Dalarne och skiljer sig från den af mig i Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Medd. 21, 1894, sid. 7, beskrifna f. oligoclada genom tätare grenighet samt talrikare och 38 Brenner, Abnorma barrträd. 6.x. 1917. längre sidogrenar, hvilka hos den typiska f. virgata däremot äro fåtaliga och mycket långa. Jämte det den sålunda emellan dessa två sistnämnda former intager en intermediär ställning, ansluter den sig genom sin rikare utveckling af kransgrenar och dessas sidogrenar närmare till den normala granformen och skiljer sig, i synnerhet i habituellt hänseen- de, så väsentligt från alla tre, att den väl förtjänar ett eget namn, f. virgulata, risgran. Dess kottar, af 7 — 9 cm längd, äro aflånga — svagt ägg- runda med fjäll af var. rhombica (Wittr.) f. bidentata Brenn., unge- fär som hos ormgranen från Burs på Gottland, afbildade i Skogs- vårdsföreningens Tidskrift, 1908, Picea excelsa f. virgulata Brenn. sid. 608 Och 609, dock med Nyland, Kyrkslätt s:n, Bergstad, skarpare markerade tänder, och Pepparviken. Augusti 1915. j^os fjolårskottar delvis svagt krokfjällsartade, i synnerhet på kottens ryggsida och vid dess bas. Hos de i år i augusti nedtagna, ännu ej fullvuxna kottarna, till färgen ljust gulbruna, förmärkes däremot en svag cormgata-weokmng med inböjd fjällspets och mot kot- tens topp mindre skarpa tänder. De få ännu kvarblifna fröen hos de gamla kottarna äro mycket små med snedt omvändt äggrund, bred vinge af 4—9 mm längd och hälften mindre bredd, alltså lika med eller ännu mindre än de minsta frövingarna hos den oligoclada Talsola-granens afkomlingar. Någon groningsförmåga hos dem har tillsvidare ej för- märkts. Mötet den 3 november 1917. 39 Mötet den 3 november 1917. Till korresponderande medlemmar af Sällskapet invaldes museumsinspektör filosofiedoktor C. H. Ostenfeld och filosofiedoktor C. Wesenberg-Lund (båda föreslagna af professor K. M, Levander). Till inhemsk medlem inval- des student J. O. Fabricius (föreslagen af disponent Th. Grönblom). Ordföranden, professor J. A. Palmen, uttalade sin er- känsla för den solidaritet Sällskapet visat i anledning af hans olaga häktning å Tvärminne zoologiska station den 6 sistvikne oktober (jfr sid. 2). Till publikation anmäldes af amanuens W. Hellen: Uber finländische Coccinellidenaberrationen. Sekreteraren hade befullmäktigats delgifva Sällskapet, att inför Helsingfors rådstufvurätt bevittnats ett testa- mente, i kraft hvaraf Sällskapet tillförsäkras ett belopp af 25,000 mark att användas för befrämjande af botanisk och zoologisk forskning. Framlades 43:dje häftet af Sällskapets Meddelanden, redigeradt af filosofiedoktor Ernst Häyrén. På förslag af bibliotekarien fastställdes dess pris till Fmk 3: 50. I anledning däraf, att särskilda djurskyddsföreningar vändt sig till .Stadsfullmäktige i Helsingfors med en hem- ställan om djurgårdens å Högholmen nedläg- gande och motiverat sin vädjan därmed, att vilda djurs hållande i fångenskap vore från djurskyddssynpunkt för- kastligt, utvecklade professor K. M. Levander i ett längre, sakligt andragande de synpunkter, hvilka med fog kunde anföras mot djurskyddsföreningarnas ifrågavarande hem- ställan. Doktor 1. Ho rtling inlämnade berättelse öfver af ho- nom i egenskap af Sällskapets stipendiat sommaren 1917 verkställda ornitologiska studier i Sjundeå socken. Student C. O. Segerstråle demonstrerade ett med en stor svulst på ryggen behäftadt exemplar af Äbramis bräma. 40 Finnilä. — Häyrén. — Hellen. 3. XI. 1917. Amanuens Carl Finnilä förevisade en större kollek- tion af honom tagna fotografier af fågelbon och lefvande fåglar, förnämligast från Utsjoki, Enare, Sodankylä och Sälla lappmarker samt Ätsäri i norra Tavastland. Bland bilderna märktes bon af Mergus albellus, Anser fabalis, Archibuteo lagopus, Charadriiis morinellus, Bombyciphora garrula, Ere- mophila alpestris, Emberiza rustica och Cinclus cinclus. Doktor Ernst Häyrén demonstrerade exemplar af den från Finland tidigare icke kända Atriplex Babingtonii Woods samt lämnade om fyndet följande meddelande: Växten in- samlades på senhösten 1906, den 15 oktober, på västra stranden af Tulludden utanför Hangö. Stället var då obe- rördt af människohand; man höll dock på att förlänga järn- vägsspåren i riktning mot lokalen i fråga, hvarför det är möjligt att lokalen numera delvis är förstörd. A. Babingtonii hör till den grupp inom släktet, som ut- märker sig genom nedtill broskartade eller svampiga frukt- skärm, sammanväxta till eller nära midten, karaktärer som tydligt synas på de rikligen förekommande frukterna, hvilka vid insamlingstillfället voro mogna och lätt föllo af. Arten är, enligt uppgifter i litteraturen, inom Östersjöområdet på- träffad i Blekinge och från Jylland till Riigen, Memel och Kurland. Sålunda ligger den möjligheten nära till hands, att den från de kurländska växtställena med SW-vindar spridt sig till fyndorten på Hangöudd. Amanuens W. Hellen lämnade följande Coleoptero- logiska meddelanden. Genom en nyligen företagen revision av Universitetets finländska CoccineUidae har vår fauna ökats med tvenne nya arter: Halyzia (Calvia) 15-guttata Fabr. uppdagades i ett ex. bland det uppställda materialet av H. 16-guttata, med vilken den till färgteckning och storlek rätt mycket överensstämmer. Den skiljes emellertid lätt genom elytras vida smalare av- satta sidokant, vilken karaktär hänför den till ett annat un- 3. XI. 1917. Hellen. — Håkan Lindberg. 41 dersläkte (Calvia). Arten har blivit anträffad i mellersta och södra Europa ävensom i Sibirien, Japan och Ostindien. Exemplaret är taget av prof. J. Sahlberg i Pyhäjärvi (Ik). Dessutom anträffades i greve Mannerheims sam- ling tvenne exemplar av arten, funna i Willnäs (Ab) och Kavantholm (Ka). Tytthaspis lö-punctata L., tillhörande ett släkte, som hos oss icke tidigare varit representerat, fanns i greve Manner- heims samling i ett ex., taget i Villnäs (Ab). Denna art är vanlig i Mellaneuropa och har i Sverige anträffats i alla sydliga provinser ända upp till Stockholm. Den förekom- mer enligt Thomson på sandmarker. För ett par dagar sedan hämtades till entomologiska museet ett ex. av en cerambycid, som visade sig vara Obrium cantharimim L. Av denna art finnes intet exemplar i finländska samlingen, men uppgives den av Seidlitz i Fauna Baltica såsom tagen i Finland, vilken uppgift seder- mera anförts i Grills katalog över Skandinaviens och Finlands Coleoptera. I Sahlbergs Catalogus coleoptero- rum upptages arten såsom funnen i St. Vid förfrågan kunde professor Sahlberg dock icke erinra sig, varpå uppgiften stöder sig. Det nu funna exemplaret togs av skolelev Rauno Kallio i Kangasala (Ta) den 18 juni 1916. Student Håkan Lindberg gjorde följande medde- lande om Två för landet nya insekter. 1. Scolytus nigulosus Ratzb. Den 11 juli 1917 påträf- fade jag genom håvning i Stor-Ojamo förfallna fruktträd- gård i Lojo socken (Ab) ett enstaka exemplar av ovannämnda för den finländska faunan nya barkborrare. Några dagar se- nare, den 15 juli, besökte jag med min broder, lyceist Pär Harald Lindberg, samma plats, och anträffade vi då i döda plommon- eller krikonträd ett tiotal fullbildade exemplar och ett par larver av arten. Träden hade tydligen frusit o under vintern. Årstiden var så långt framskriden, att flere av de funna exemplaren redan dött. Man kunde se, att 42 Håkan Lindberg, Två för landet nya insekter. 3. XI. 1917, många träd varit angripna och arten således åtminstone detta år uppträtt talrikt. Enligt Georg Seidlitz' „Fauna Baltica" förekommer den för landet nya arten i Europa till Sverige och Finland, det senare enligt uppgift av folkskollärare Obert i Pe- tersburg. Den tillhör således den kategori av arter, vilka av utländska författare uppgivas vara funna i Finland, men vilka professor J, Sahlberg såsom mycket osäkra bort- lämnat från sin „Catalogus coleopterorum Faunae Fen- nicae". Se. rugulosus är lätt att skilja från våra andra arter av samma släkte, Se. Ratzeburgi Jans. och Se. intricatus Ratzb., redan genom sin obetydliga storlek; längden uppgår till endast 2 — 2.5 mm; punkterna på thorax äro långsträckta, oregelbundet sammanflytande, täckvingarna svarta, matta, med brun spets. Enligt Seidlitz lever arten på fruktträd. Se. Ratzeburgi anträffas på björk och Se. intrieatus på ek. 2. Halietus sexnotatulus Schenk. Den 5 september 1915 anträffade min fader, dr Harald Lindberg, i en sandhög invid Malm station i Helsinge några exemplar, så- väl hanar som honor, av ett bi, som av honom vid exami- nering befanns tillhöra ovannämnda för Finlands fauna nya art. Halietus sexnotatulus påminner mycket om den allmänt förekommande H. zonulus Sm., med vilken den hos oss blivit sammanblandad. Sålunda hade till Helsingfors ento- mologiska bytesförening under sistnämnda namn redan tidi- gare inlämnats exemplar, tagna av lektor Å. Nordström och stud. L. Johansson i Helsinge. Senare har arten påträffats på olika platser i Helsingfors omnejd, bland annat togs den i stor mängd våren 1917 i Esbo av stud. R. E 1 f- V i n g samt lyceister V. Sandström, B. A r t och P. H. Lindberg. Arten liknar som sagt mest H. zonulus, från vilken den dock avviker genom att efterryggens rotfält är försett med fina åsar och bakre hälften av bakkroppens ryggleder äro glänsande och knappt märkbart nålristade, medan dessa hos 3. XI. 1917. Håkan Lindberg. — Frey. 43 H. zomilus äro i sin helhet punkterade. EnHgt »Svensk Insektfauna" är arten i Sverige känd endast från Väster- götland. Amanuens Richard Frey yttrade några ord Om på senaste tid företagna entomologiska exkursioner i Åbo- trakten. Åbo stad och dess omgivningar ha sedan gammalt varit kända för sin stora rikedom på allehanda sällsynta insekt- arter, främst bland skalbaggarna. Dessa arter, vilka till sin utbredning mer eller mindre åtfölja eken, ha i detta syd- västra hörn av vårt land ägt sin yttersta utpost mot norr. Under Finlands tidigare kulturliv, då universitetet befann sig i Åbo, hade de vid högskolan verksamma entomologerna osökt tillfälle att anträffa och ute i naturen studera dessa våra sydligaste insektarter. Samma förmån har tillkommit några av våra senare, främsta entomologer, vilka åtminstone under sin skoltid varit bosatta i Åbo och härunder kunnat exkurrera i dess natursköna omgivningar. För de yngsta entomologgenerationerna ha emellertid dessa fynd av en hel mängd arter, fynd, vilka ofta gjorts för mer än ett halvt sekel tillbaka, tett sig som allt mera förhistoriska. Denna uppfattning har likväl på senaste tid frångåtts. Många av de nästan såsom utdöda betraktade arterna ha nämligen under förnyade exkursioner i Åbo-trakten åter- funnits, bl. a. av dr W. Linnaniemi, amanuens W. Hel- len och studd. Hå k. Lindberg och R. Elfving, ofta till och med i stora mängder. Även var förf. sommaren 1917 under senare hälften av juli månad i tillfälle att såsom ledare för en kurs i entomologi vid Åbo akademiska som- markurser företaga entomologiska strövtåg i Åbo och dess omgivningar. Härunder lyckades vi påträffa en hel del spe- ciellt sydvästliga arter, t. ex. coleoptererna Meledona agari- cicola Fabr. (tidigare för något år sedan återfunnen av stud. Hå k. Lindberg), Orchestes querciis L., Coeliodes querciis Fabr,, Orsodachna cerasi L. (tidigare återfunnen av dr W. Linnaniemi) och Exocentrus liisitamis L. 44 Frey. — Håkan Lindberg. — Häyrén. 3. XI. 1917. I avsikt att ytterligare komplettera kännedomen om den nuvarande sammansättningen av Åbo-traktens insektfauna företog förf. i sällskap med arkitekt Gunnar Stenius för tvenne veckor sedan en resa till Åbo för att på sönda- gen (den 21 okt.) exkurrera på öarna Run-sala och Hirven- salo. Vi voro här i tillfälle att främst genom en ivrig såll- ning hemföra ett rikt insektbyte. Sålunda minskades antalet av de tidigare nämnda »förhistoriska" skalbaggsarternabl. a. med Dromius 4-maciilatus L. (G. S t e n i u s, stud. H. L i n d b e r g), Dr. nigriventris Th., Cryptarcha strigata Fabr. (G. Stenius), Throscus dermestoides L. och Pentaphyllus testaceus Fabr. (G. Stenius). Vi lyckades även genom sållning av för- multnande eklöv på Runsala finna ett avsevärt stort antal exemplar av en liten, till fungicolerna hörande skalbaggsart, vilken tidigare icke blivit observerad i vårt land, nämligen Cartodere elongata Curtis. Av detta släkte ha hittills blott två arter varit kända från Finland, nämligen C. filum Aubé och C. filiformis Gyll., bägge några gånger importerade till landet med insektsändningar och pressade växter (jfr B. P opp i US, Meddelanden 32, s. 79—80, 1906). Den nu funna arten är fullt inhemsk och tillhör sannolikt raden av dessa våra sydligaste, till ekzonen hänförbara species. Den skiljer sig lätt från de bägge andra arterna genom sin betydligt smalare thorax och de av vackert rundade, stora punkter bildade strimmorna på täckvingarna samt räknas även till ett annat undersläkte, Cartoderema Reitt. Inom Skandina- vien är Cartodere elongata tidigare känd från Sverige, var- ifrån Grill anför den från Skåne, Halland, Göteborg och Stockholm, samt från Danmark (Jylland, Lolland, Seeland). I anledning af herr Frey s meddelande angående fyndet af Cartodere elongata meddelade student Håkan Lind- berg, det ifrågavarande art äfven af honom under hösten anträffats invid Åbo, nämligen i några exemplar vid sållning af förmultnande eklöf i Katrinedal den 25 oktober. Doktor Ernst Häyrén lämnade följande meddelande: Uber die Windpolsterchen der Moose. 3. XI. 1917. Hätircn, Uber die Windpolsterchen der Moose. 45 In meinen »Studien iiber die Landvegetation und Flora der Meeresfelsen von Tvärminne" (Acta Soc. Fauna et Flora Fennica 39, N:o 1, S. 55 — 56, Taf. 7 und Textfig. 5) in Siid- Finland habe ich aus den Randpartieen der äussersten wald- tragenden Schären und den in ihrer Nälie gelegenen kahlen Felsen, speziell sehr typisch von Windskär, Moospolsterchen von Hedwigia albicans und Racomitrium lanuginosum erwähnt, die vom Winde geformt waren. Sie waren in der Rich- tung des häufigsten Windes, des SW-Windes, ausgezogen, die Moosstämme in derselben Richtung der felsigen Unter- lage entlang gestreckt und bei grösseren Racomitrhim- Polstern zuletzt schief nach oben gebogen, das ganze Polster an der Leseite gut entwickelt, während an der schmäleren, dichteren Luvseite mehrmals Flechten zu finden waren: Cladonia rangiferina, Cl. silvatica, CL furcata, Cl. gracilis, Cetraria aculeata, Stereocaulon paschale und Parmelia sa- xatilis. Im Sommer 1917 hatte ich Gelegenheit, in der Regio aboénsis im Kirchspiel Tenala, Gut Olsböle, an der weit in das Festland eindringende Meeresbucht Kyrkviken, einige weitere diesbeziigliche Beobachtungen zu machen: 1. Auf einer kleinen, felsigen, zum grossen Teile mit Kiefern bewachsenen Insel namens Tallholmen fand ich ebenso vom SW-Winde geformte Polsterchen von Racomit- rium lanuginosum. Kines war ausschliesslich von diesem Moose gebildet, dessen Stämmchen an der Luvseite nur 0.5—1 cm läng, an der Leseite aber bis 4 cm läng und dem Berge angeschmiegt waren. Ein zweites hegte an der Luv- seite Flechten: Cladonia rangiferina (ziemlich reichlich) und ein wenig Cl. silvatica, ein drittes nebst angewehten Kiefer- nadeln ein Fragment von Parmelia saxatilis. Das zuletzt genannte Polsterchen hatte iibrigens angefangen, mit dem zweiten durch Ineinanderflechten der Stämme und Aste zu- sammenzuwachsen. 2. Auf derselben Insel war auch ein Polsterchen von Racomitrium heterostichum als Windpolster ausgebildet, ob- gleich nicht so deutlich wie die Polster der oben genannten 46 Häyrén, Ubei- die Windpolsterchen der Moose. 3. XI. 1917. Art. Auch an der Luvseite kamen nämlich an den Unter- grund geschmiegte, also ge gen die Richtung des SW-Win- des gestreckte Stämmchen von, Sie waren aber nur etwa 1.5 cm läng, bei einer Länge von 3 cm der Stämmchen der Leseite. 3. Auf Tallholmen wurden ferner einige Windpolsterchen von Racomitrium fasciculare beobachtet. Sie kamen nicht, wie sämtliche fruher erwähnte Polster, an Felsenflächen, sondern längs einer kleinen Spalte vor, die etwa senkrecht zur Richtung des SW-Windes verlief. Das Moos wuchs deshalb fast nur an der Leseite der Spalte weiter; die Stämmchen waren hier der Unterlage angedriickt und bis 2 cm läng, während sie an der Luvseite aufrecht öder un- regelmässig hin- und hergebogen und nur etwa 0.5 cm läng waren. 4. Auf der grösseren, waldbewachsenen Insel Stock- holmen, Gut Olsböle, beobachtete ich auf einem Felsen am Nordufer, an einer gegen SW geneigten und exponierten Fläche, einige 0.5 — 2 dm^ grosse Windpolsterchen von Hed- wigia albicans. Die Länge der Stämme war an der Luv- seite 0.5 — L5 cm (grösser bei grösseren Polstern), an der Leseite 2 — 4 cm. An der Luvseite waren neben Kieferna- deln spärliche Flechten zu beobachten: Cladonia rangiferina, CL silvatica und Cl. pyxidata. Eingemischt kam in den Polsterchen Blepharozia ciliaris vor. Die gut ausgebildeten Windpolsterchen der Moose sind nicht ganz häufig in den Gegenden, wo diesbeziigliche Beob- achtungen bisher gemacht worden sind. Dies ist augén- scheinlich davon abhängig, dass fur ihre Entstehung und ihren Fortbestånd mehrere Bedingungen zugleich erfiillt sein mijssen. Erstens treten sie hauptsächlich an den Felsen- flächen und hier stets als ein Zwischenglied in der Entwick- lung der Vegetation von den Moos- und Flechtensträngen der Spalten mit zwischenliegenden Krustenflechtenflächen zur einheitlichen Moos- und Flechtendecke auf; und zwei- tens muss die betreffende Fläche einem häufigen Winde exponiert sein und zugleich eine passende Neigung und 3. XI. 1917. Häyrén. — Luther. 47 Insolation sowie einen geeigneten Feuchtigkeitsgrad darbie- ten. Eine zu grosse Neigung hindert die Anhäufung von Nadeln etc. und dadurch die Entstehung von nötigen Hu- musmengen und fiihrt zur Ausbildung von Flechtengesell- schaften (von z. B. Parmelia centrifiiga) ; eine zu kleine Nei- gung beeinträchtigt die Einwirkung des Windes. Eine zu offene und zu trockene Lage begiinstigt wieder die Flechten (Parmelia saxatilis u. a.), eine zu geschiitzte Lage fiihrt ein schnelleres Verwachsen der auch weniger typisch als wind- beeinflusst ausgebildeten Moospolsterchen untereinander herbei. Docent A. Luther inlämnade till publikation: Vorläu- figes Verzeichnis der rhabdocölen und alloeocölen Turbel- larien Finnlands. Mit 2 Figuren im Text. Es war meine Absicht in diesem Herbst meine im Lauf der Jahre gesammelten Notizen iiber die Rhabdocölen und Alloeocölen Finnlands zu veröffentlichen und so eine erste Zusammenstellung der bisher in Finnland gefundenen Repräsentanten dieser Tiergruppe zu geben. Vor Abschluss meines Manuskripts ist nun der erste Abschnitt einer ähnlichen Arbeit von Nasonov^) erschienen. Dieser Um- stand veranlasst mich die Veröffentlichung meiner Beob- achtungen zu verschieben. Ein vorläufiges Verzeichnis der bisher in Finnland beobachteten Rhabdocölen und Alloeo- cölen sowie kurze Diagnosen zweier neuer Arten seien jedoch hier gegeben. Der Kiirze wegen fiihre ich nur die naturhistorischen Provinzen Finnlands an, aus denen bisher Beobachtungen vorliegen, wobei ich mich inbezug auf das Siisswasser der 1) H a c o 110 B -b, H. B. Ki ct^ayHt Turbellaria HHJiHiia.h\. Bulletin de Tacad. d. se. de Russie (VI serie) 1917, N.o 14, p. 1095—1112, Tab. I— III. — Während der Drucklegung dieser Mitteilung ist inzwischen die 2. Hälfte der N a s o n o v'schen Arbeit erschienen (Ibid. N:o 15, p. 1235—1258), weshalb ich das obige Verzeichnis mit den in dieser Hälfte erwähnten Arten komplettiert habe. 48 Luther, Turbellarien aus Finnland. 3. XI. 1917. folgenden, iiblichen Abkiirzungen bediene (vgl, auch die die- sem Heft der „Meddelanden" beigegebene Karte!): Ab. Regio aboénsis, Sa. Savonia australis, Ik. Isthmus karelicus, Sb. Savonia borealis, Ka. Karelia australis, Ta. Tavastia australis, Kl. Karelia ladogensis, Tb. Tavastia borealis. Lkem, Lapponia kemensis, SF bezeichnet, dass die Art im Brackwasser des F^in- nischen Meerbusens lebt, wobei sich meine Beobachtungen auf die Schären in der Umgebung von Helsingfors und der zoolog. Station Tvärminne beziehen. — Wo sich die Anga- ben iiber eine Art öder iiber ihr Vorkommen in einer Pro- vinz nicht auf Autopsie stiitzen, wurde dieses durch einen Stern *hervorgehoben. In letzterem Falle beziehe ich mich fast ausschliesslich auf die Angaben Nasonovs. Ordo Rhabdocoela. Catenula lemnae Ant. Dug.; N. Fuhrmannia tiirgida (Zach.); N. Stenostomum leiicops (Ant. Dug.); Ab. N. Ta. *Ka. *Ik. *K1. *0b. SF. *St. middendorffii (M. Braun); Ik. St. unicolor O. Schm.; N. Microstomum lineare (Miill.); Ab. N. *Ka. Ta. Sa. *K1. SF. *M. giganteum Hallez; Ka. Macrostomum appendiculatum (O. Fabr.); N. *Ka. *K1. SF. M. viride E. Bened.; Ab. *Ka. M. tuba (Graff)?; Ab. Prorhynchus stagnalis M. Schultze; Ab. N. *Ka. *Ik. *Pr. sphyrocephalus (Man); Ka. Pr. balticus Kennel (syn. Pr. curvistylus M. Braun); Ab. N. *Ka. Ta. Provortex balticus (M. Schultze); SF. Pr. breviductus n. sp.; SF. Dalyellia expedita Hofsten; *Ka. *K1. Ta. D. graffii (Hallez); Ab. N. Ta. D. ornata Hofst.; SF. 3. XI. 1917. Luther, Turbellarien aus Finnland. 49 D. sibirica (Plotn.); Ta. D. cuspidata (O. Schm.); Ab. N. D. pallida Hofsten; *Ka. SF. D. infundibuliformis (Fuhrm.); Ab. N. *Ka. Ta. D. armiger (O. Schm.); Ab. N. *Ka. SF. D. brevispina Hofst.; Ab. D. picta (O. Schm.); N. =^=Ka. *K1. SF. *D. karisaLmica Nasonov (? = D. hallezii Graff); *Ka. '). D. penicilla (M. Braun); Ab. N. (* D. lutheri Nasonov ; Ka.) ^). Castrella tnmcata (Abildg.); Ab. N. *Ka. *K1. Ta. Phaenocora iinipunctata (Örst.); Ab. N. Ta. Ph. typhlops (Vejd.); N. *Ph. megalops (Ant, Dug.); Ka. *? Ph. rufodorsata (Sekera); Ka. Opistomum arsenii Nasonov; N. *K1. ^). Proxenetes flabellifer Jensen; SF. Promesostoma marmoratum subsp. marmoratum (M.Schultze); SF Pr. m. subsp. nudum Graff; SF. Pr. baltica n. sp.; SF. ') Die einander sehr nahe stehenden Arten D. picta O. Schm., D. hallezii Graff u. Verwandte sind dringend einer Revision bediirftig. llire Synonymie diirfte bei der Oberflächlichkeit und Ungenauigkeit der meisten älteren, auf das chitinöse Kopulationsorgan bezuglichen Beschreibungen und Abbildungen kaum entwirrbar sein. Fiir eine richtige Umgrenzung der Arten ist eine Untersuchung der individuel- len Variationen notwendig. Mein Material an hierher gehörigen Exem- plaren war sehr gering. Ich wage deshalb uber die von Nasonov beschriebene D. karisalmica, die vielleicht mit einer von mir gefunde- nen Form identisch ist, kein Urteil zu fallen. 2) Da das Kopulationsorgan nicht näher untersucht wurde, diirfte ein Wiedererkennen dieser Art kaum möglich sein. ') Eine Art, die mit dem von Nasonov beschriebenen Opisto- mum arsenii offenbar identisch ist, habe ich in meinen Notizen als Olisthanella sp. bezeichnet. Da ich sie nur ganz vereinzelt fand, und die Exemplare bei der Untersuchung im frischen Zustand zerquetscht wurden, habe ich an Schnitten nicht nachpriifen können, wie der Pha- rynx gebaut ist, in welche Gattung also die Art zu stellen ist. 4 50 Luther, Turbellarien ans Finnland. 3. XI, 1917. *Olisthanella obtusa (M. Schultze); Ka. *0. nassonoffii (Graff); Ka. *0. valaamica Nasonov; Kl. *0. palmeni Nasonov; Ka. Strongylostoma radiatum (Miill.); Ab. N. *Ka. Ta. Lkem. Rhynchomesostoma rostratum (Mull.); Ab. N. *Ka. Sb. Tetracelis marmorosum (Mull.); Ab. N. Castrada perspicua (Fuhrm.); Ab. Ta. C. stagnorum Luther; Ab. N. Ta. SF. *C. segnis (Fuhrm.) subsp. fennica Nasonov; Ka. C. lanceola (M. Braun); Ab. N. SF. C. hofmanni M. Braun; Ab. N. *Ka. Ta. SF. *C. affinis Hofsten; Kl. C. sphagnetorum Luther; Ab. C. viridts Volz; Ab. C. intermedia (Volz); SF. C. armata (Fuhrm.); Ab. N. *Ka. Ta. C. neocomensis Volz; N. -'Ka. Mesostoma productum (O. Schm.); Ab. *Ka. M. lingua (Abildg.); Ab. N. *Ka. Ta. SF. M. ehrenbergii (Focke); N. *Ka. M. craci O. Schm.; Ab. '-■-M. punctatum M. Braun; Ka. Bothromesostoma personatum (O. Schm.); Ab. *Ka. B. essenii M. Braun; Ab. *Ka. *K1. Ta. Tb. Gyratrix hermaphroditus Ehrenberg subsp. hermaphroditus Ehrbg; Ab. N. *Ka. Kb. SF. 63. *Polycystis goettei Bresslau; Ka. Ordo Alloeocoela. Plagiostomum lemani (Pless.); Ab. N. SF. Monocelis hamata Jens.; SF. M. unipunctata (O. Fabr.); SF. Otomesostoma anditivum (Pless.); Ab. N. 5. ■Bothrioplana semperi M. Braun; Ka. Im Susswasser sind somit bisher in Finnland 56 Rhabdo- cölen und 3 Alloeocölen gefunden worden. Im Brackwasser wurden 16 Rhabdocölen beobachtet, darunter 5 rein marine 3. XI. 1917. Luther, Turbellarien aus Finnland. 51 (bez. Brackwasser-) Arten (-H 1 Subspecies); die ubrigen sind Susswasserarteii, darunter 2, die bisher in Finnland nicht im Siissw^asser gefunden wurden, Unter den Alloeocölen finden sich 2 rein marine, 2 reine Siisswasserarten, während das bis- her nur aus dem Susswasser bekannte Plagiostomum lemani auch im Meere an der finnischen Kiiste sehr häufig ist. Ausser den oben erwähnten Arten sind mir noch meh- rere andere Rhabdocölen zu Gesicht gekommen, doch geniigen meine Beobachtungen und Notizen nicht fiir eine sichere Bestimmung bez. geniigende Beschreibung derselben. Unzweifelhaft umfasst die Rhabdocölenfauna Finnlands er- heblich mehr Arten als oben verzeichnet werden konnten. Beschreibung der neuen Arten. Provortcx brevitubus n. sp. Äusserlich dem Pr. balticus in Grösse, Gestalt u. Farbe ähnlich; unterscheidet. sich jedoch durch den Bau des männlichen Copulationsorgans (Fig. 1 B). An letzterem befindet sich die Vesicula seminalis pro- ximal von der V. granu- lorum, letztere ist von Spiralmuskeln umgeben, welche zahlreiche Umgän- ge bilden ,und einen ho- hen, mehr öder weniger zy- lindrischen Abschnitt dar- stellen. Das Ende des Co- pulationsorgans ist mit ei- nem kurzen Chitinrohr ver- sehen, das seitlich einen Fortsatz trägt; Länge des Rohres höchstens 2-mal der Breite (abgesehen von Fig- l- Provortex brevitubus n. sp. dem Fortsatz) entsprechend. — Die Hoden sind langge- streckt und gehen hinter dem Pharynx mit ihren vorderen Enden in einander iiber, bilden somit zusammen mit den Vasa deferentia einen Ring (Fig. 1 A). 52 Luther, Turbellarien aus Finnland. 3. XI. 1917. Bei Pr. balticus liegen Sperma und Kornsekret n e b e n einander. Die Spiralmuskeln bilden nur wenige Umgänge (3 — 4) an der Basis des Chitinrohrs, welches stets mehr als doppelt so läng wie breit ist. — Die Hoden sind länglich eiförmig, von einander getrennt. Beide Arten sind an der Zoologischen Station Tvärminne in der Vegetationszone des Meeres häufig (Salzgehalt c. 5 /oo)* Promesostoma baltica n. sp. Körperform u. Grösse derjeni- gen von Pr. marmoratum ähnlich, aber Tier weiss, sehr undurchsichtig, ohne Augen. Im Epithel massenhaft Rhabditen von c. 10 /* Länge. Pharynx etwas hinter der Körpermitte. Geschlechtsapparat in den Hauptziigen dem- jenigen von Pr. marmoratum ähnlich, aber männliches Copu- lationsorgan (Fig. 2) kiirzer, keine Schlinge bildend. Chiti- Fig. 2. Promesostoma baltica n. sp, nöses Copulationsorgan ein mässig långes, gerades öder schwach gebogenes Rohr, das in etwa halber Länge auf- geschlitzt und in zwei Aste zerlegt erscheint, deren Ende pflugscharartig geformt (öder abgerundet) sein känn. Im Finnischen Meerbusen in der Umgebung der Zoolo- gischen Station Tvärminne in 15—30 m Tiefe. Mötet den 1 december 1917. 53 Mötet den 1 december 1917. Till gemensamt möte sammanträdde Finska Läkaresäll- skapet och Societas pro Fauna et Flora Fennica den 1 de- cember 1917. Mötet öppnades af Faunasällskapets ordfö- rande, professor J. A. Palmen, som, i det han uttryckte sin stora tillfredsställelse öfver att, de oroliga tiderna till trots, få hälsa den så talrikt tillstädeskomna skaran af lä- kare och naturforskare välkommen, till mötets ordförande föreslog generaldirektör R. Sie>/^ers, hvilken, om han också nu främst tillhörde Läkaresällskapet, dock gjort sina första lärospån på forskningens fält inom sällskapet Socie- tas pro Fauna et Flora Fennica. Sedan de närvarande gifvit sin lifliga anslutning till det gjorda förslaget till känna, intogs ordförandeplatsen af hr Si e vers, som därvid med följande tänkvärda ord vände sig till de församlade: „M. D. M. H. Jämte det jag tackar för den uppmärksamhet, som vi- sats mig genom valet af ordförande för denna andra sam- mankomst af Societas pro Fauna et Flora Fenpica och Finska Läkaresällskapet, kan jag ej underlåta att i denna söndrin- gens och hatets tid, som reser broder mot broder, få taga fasta på denna fridsamma stund, som sammanför naturhis- torici och läkare till utbyte af tankar på vetenskapens enande område. De båda sällskap, som här äro represen- terade, stöda sig redan på nästan sekellång verksamhet, Faunasällskapet fyller om några år 100 år och Läkaresäll- skapet vandrar redan ett stycke in på sista kvartseklet. De gingo, medlemmarna af dessa sällskap, i förra seklets bör- jan till gemensamma studier. Det var ofta såsom medlem- mar af Faunasällskapet de blifvande läkarne begynte sina studier på den filosofiska graden, som då var ett villkor för inträde i medicinska fakulteten. Jag bevarar också från min ungdomstid minnet af det befruktande och lifgifvande inflytande, som samvaron inom Faunasällskapets leder utöfvade på den unge medicinaren. 54 Mötet den 1 december 1917. Man lärde sig där observerandets konst, låt vara till en början deskriptiva detaljer; man lärde sig att gå med öppna ögon i naturen; af flygsättet kände man i en blink fågelns art; en blick öfver fältet, skogen och nejden gaf genast vid handen växtligheten på de olika ståndorterna. Den blifvande läkaren skärpte härigenom sitt öga för detaljernas särskil- jande; scharlakansfeberns, mässlingens, rubeolans exantem yppade sedan lättare sina säregenheter, vanan att upptäcka karakteristiska drag spårar i den sjukes ansikte uttryck, själsdrag, som leda till diagnosens ställande, seden att låta blicken gå utåt klargör för läkaren den sjukes miljö, låter honom lätteligen öfverskåda stora sjuksalar, iakttaga om- gifvande hygieniska missförhållanden, som kunnat leda till sjukdomens upprinnelse. Och slutligen, han lärde sig, den unge läkaren i Fauna- sällskapets krets, att hålla hågen varm för vetenskaplig forskning, att, utan ständig tanke på kapplöpningen för brödfödan, idka fria studier för deras egen skull. Här stappla än ibland oss äldre läkare, som under utöfvandet af sin praktiska läkarkonst icke kunnat släcka gnistan från ung- domsstudierna, inom Faunasällskapet. Jag har ofta uppdragit en jämförelse mellan den zoolo- giske, botaniske exkurrentens och den praktiske läkarens lif. Båda röra sig ute, i naturen, i lifvet, ofta under mödor och strapatser, i ur och skur, gå från fyndort till fyndort, besöka sjuka och lidande; båda med vida, osjälfviska mål i sikte, önskande lägga fosterlandets fauna och flora inom vetandets sfär, bringande hälsa och tröst där sjukdom och elände råda. Den unge exkurrenten, som på Floradagen mottager sitt stipendium för fosterländsk forskning, den unge läkaren, som med licentiatbrefvet i hand inviger sig för sitt kall, af båda fordras sinne för naturvetenskaplig forskning, för ideella värden, men äfven förmåga af prak- tisk verksamhet, af kroppslig kraft och uthållighet. Det låg säkert en tanke i denna riktning bakom de 'ord, hvarmed Finska Läkaresällskapet i första § af sina stadgar angaf sitt ändamål vara att „såsom en litterär förening emellan lan- Mötet den 1 december 1917. 55 dets läkare och naturforskare bidraga till den me- dicinska vetenskapens utbildning och flor inom foster- landet". Nu, då ett sekel håller på att rinna ut för bägge dessa Sällskap, stå deras medlemmar åter nära hvarandra såsom förr. Deras studieområden hafva fördjupats, deras forsknin- gar sammangå på gränsgebiten af deras vetenskaper. De lågt stående växterna, för att taga ett exempel, klyfsvam- parna, bakterierna, som Faunasällskapets medlemmar i tiden icke visste mycket om, de spela nu en mäktig roll i medi- cinen, de ha befunnits vara orsaksmomenten till härjande farsoter, studiet af dem och deras lifsförhållanden — bak- teriologin, serologin — har verkat omdanande på medi- cinen och gifvit läkaren vapen i hand för bekämpandet af människans farligaste sjukdomar. På detta fält, på rashy- gienens, på biologins med fleres nya stigar mötas numera naturforskare och läkare, — mötas äfven nu hos oss i kväll för att åhöra föredrag och deltaga i diskussioner om spörs- mål, som utgöra toppen, blomman, frukten af resp. veten- skapers enande samverkan. Med konstaterande af detta glädjande faktum ber jag att få hälsa medlemmarna af Societas pro Fauna et Flora Fennica och Finska Läkaresällskapet välkomna till detta vårt andra gemensamma möte." Ordet lämnades härpå åt professor E. A. H o m é n, som i ett med talrika ljusbilder belyst föredrag redogjorde för bakteriernas vandringar och verkningar i det centrala nervsystemet (jfr Finska Läkaresäll- skapets Handlingar för år 1917, band 59). Professor Fredr. Elfving redogjorde i ett med ljus- bilder belyst föredrag för resultaten af sina kort förut af- slutade studier rörande växternas känslighet (jfr Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlin- gar, band 59, afd. A, N:o 18). ' Då de hållna föredragen icke föranledde diskussion, förklarade ordföranden mötet afslutadt med följande ord, utmvnnande i ett förslag att mötet äfven denna gång ville 56 Mötet den 15 december 1917. åt de bägge Sällskapens ordförande och sekreterare öfver- lämna att vid lämpligt tillfälle anordna nya sammankomster, ett förslag som möttes af enstämmigt bifall: „Jag ber att på det samfällda mötets vägnar få tacka hrr H o m é n och E 1 f v i n g för de intressanta föredragen och afslutar detta möte med uttalandet af den säkra förvissning, att äfven denna andra sammankomst befordrat den lyckliga idén att till gemensamma föredrag och diskussioner sam- manföra landets naturforskare och läkare. De hållna före- dragen bevisa icke allenast möjligheten af en idé-transplan- tation de skilda samfunden emellan, såsom professor Pal- men vid afslutandet af det första mötet yttrade, de visa nu, att sammanbindningsförsöken lyckats, att de Th i e rsch'ska lapparna, så att säga, slagit an, och att en fast brygga växer samman mellan de båda sällskapens lifskraftiga tankerikt- ningar. Jag tror därför, att jag fattar rätt de närvarandes ön- skan, då jag föreslår, att mötet äfven denna gång ville öf- verlämna åt ordförandena och sekreterarena för de båda sällskapen att vid lämpligt tillfälle anordna ett nytt sam- fälldt möte." o A de närvarandes vägnar riktade så professor Palmen till mötets ordförande ett tack för det stöd denne såsom ordförande vid mötet gifvit idén om ett samarbete mellan de bägge samfunden. Mötet den 15 december 1917. Till korresponderande medlemmar af Sällskapet inval- des intendenten för Svenska Riksmuseums botaniska afdel- ning, professorn filosofiedoktor C. A. M. Lindman och läroverksadjunkten filosofiedoktor Karl Johansson (bäg- ge föreslagna af docent A. Palmgren). Till inhemska med- 15. XII. 1917. Smärre meddelanden. 57 lemmar invaldes statsrådet M. Hallberg (föreslagen af pro- fessor J. A. Palmen) och student E. Lundmark (föresla- gen af professor K. M. Levander). Anhållan om skriftutbyte hade inkommit från Säll- skapet Funta de Ciencies Naturals de Barce- lona, och beslöt Sällskapet i enlighet med af bibliotekarien framställdt förslag bifalla den gjorda anhållan med öfver- sändande för framtiden af såväl Acta som Meddelanden. Amanuens R. Frey anmälde till publikation: Bei- trag zur Kenntnis der Dipterenfauna des nördlichen euro- päischen Russlands. IL Dipteren aus Archangelsk. Å docent A. R. Cederbergs vägnar meddelade ord- föranden tvenne, med förord af herr Cederberg försedda skrifvelser från Pehr Adrian Gadd, belysande plante- o ringsförsöken i Abo på 1750-talet. Valtionentomologi fil. toht. V. M. Linnaniemi esitti kaksi Suomesta ennen tuntematonta Rhynchota-ryhmån edus- tajaa, joista toinen, Äleurodes fragariae, edustaen mielenkiin- toista, maalle ennestään outoa heimoa Äleurodidae, esiintyi Hattulassa runsaasti hyötymansikalla, ja toinen, Trioza alac- ris, Psyllidae-heimoon kuuluva laji, oli tavattu laakeripuulla Helsingin kaupungin kasvihuoneissa. Metsänhoitaja S. Nordberg piti esitelmän p a j u n v i 1- jelyksistä Oulun seuduillaja kehoitti kasvitieteili- jöitä omistamaan huomiota kotimaisille pajumuodoille, jotka mahdollisesti soveltuisivat koripajuteollisuuden raaka-ai- neiksi. Edelleen metsänhoitaja S. Nordberg esitti tietoja tervalepän (Alnus glutinosa) esiintymisestä Pohjois-Pohjan- maalla. Selonteko päättyi ehdotukseen, etta Seura ryhtyisi toimenpiteisiin tämän noissa seuduissa harvinaisen puulajin suojelemiseksi. — Seura päätti jättää herra Nordbergin eh- dotuksen Johtokuntansa harkittavaksi. L anledning af forstmästare Nordbergs uttalande rörande förekomsten af Alnus glutinosa i norra Österbotten medde- lade forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman, det han under de senaste fem åren vid tjänsteresor i mellersta 58 Backman. — Lindberg. — Sandvik. 15. XIL 1917. Österbotten ägnat särskild uppmärksamhet åt klibbalens uppträdande. Härvid hade framgått, att arten i socknarna utefter Pyhäjoki älf flerstädes förekommer i laggen af öppna mossar, där den allmänt uppnår en höjd af 10 m med en stamdiameter om t. o. m. 20 cm vid brösthöjd; ställvis hade t. o. m. träd anträffats af 17 — 19 meters höjd med ända till 38 cm mätande stamdiameter. En detaljerad redogörelse för klibbalens nuvarande och forna förekomst i mellersta Österbotten skulle af föredragaren i en snar framtid med- delas Sällskapet. I anslutning härtill önskade doktor H. Lindberg få omnämndt, att det från norra Finland tillgängliga materialet af „Älnus glutinosa"' visat sig sj^nnerligen rikt på kritiska former, till sitt ursprung sannolikt till större eller mindre del af hybrid natur (Älnus glutinosa < incana). Stor för- siktighet var därför af nöden vid antecknandet af fyndor- ter för klibbalen i norra Finland, och ville herr Lindberg förty uppmana exkurrenter att till museet insända exemplar af klibbal samt förment klibbal från ifrågavarande område. Professor Ernst Ed v. Sundvik afgaf följande med- delande angående den svarta råttans förekomst i Kar i si o jo: „Med anledning af intendent R. Palmgrens den 3 mars 1917 gjorda intressanta meddelande om före- komsten af den svarta råttan i Helsingfors (Meddelanden 43, sid. 140 — 144) får jag härmed anföra, att jag i augusti 1916 var i tillfälle att se ett ex. af denna art i Karislojo på östra sluttningen af den skogbevuxna ås, som stryker fram längs västra stranden af Lönnhammar sjö i riktning S till N. Djuret observerades på nära håll, medan det flydde. Det kunde iakttagas längs en sträcka af omkring 8 ä 10 meter, innan det försvann i en öppning i den risiga växt- mattan. Det var lätt ätt igenkänna på den svarta färgen, den långa och smala svansen samt de långa språng det gjorde. Djuret torde hafva haft en längd af 15 — 17 cm; svansen var måhända ännu något längre. Närmaste män- niskoboning befann sig på omkring V., kilometers afstånd från platsen." 15. XII. 1917. Lindberg. — Järnefelt. ~ Hellen. 5» I anledning af herr Sundviks meddelande omnämnde doktor H. Lindberg, att han för ett par tiotal år sedan iakttagit ett exemplar af den svarta råttan, uppkrupet i en högvuxen al i en dunge vid Lojo sjö, nedanför villan SOLhem. Fil. maist. H. Järn ef e It esitti maallemme uuden Dap/z- nia-lajin, D. psittacea (Baird), sekä lausui: „01eskellessani kesällä 1913 Tvärminnen eläintieteellisellä asemalla, olin 17. VII tilaisuudessa käymään kaukana merenulapalla ole- valla Segelskär nimisellä saarella. Täällä löysin suureksi kummastuksekseni maallemme uuden Dap/iAiia-lajin, nim. D. psittacea (Baird). Laji esiintyi eräissä lätäköissä, jotka kuu- luvat niihin tyyppeihin, joita prof. K. M. Levander nimit- tää „Subsalse Felsentiimpel" ja „Spritzwasserlachen" (K. M. Levander: Das Leben in den stehenden Kleingewässern, Acta Soc. F. et Fl. Fenn. 18). Ulkopuolella Suomen on laji tavattu pohjoisimpana Etelä-Ruotsissa. Mainittakoon myös. etta D. psittacea'a ulkolaisten havainnontekijöiden mukaan usein tavataan D. magna'n seurassa. Sama oli laita Segel- skärilläkin." Amanuens Wolter Hellen gjorde följande Entomo- logiska meddefanden. 1. I september 1917 togs av borgmästare Henrik Söderman på Hango holme utanför Nystad i en med växtaffall fylld grop i en skogsdunge tvenne exemplar av en loppart, som sedermera visade sig vara den i landet icke tidigare kända Hystrichopsylla talpae Curt. Arten är den största i Europa och påvisad från Tyskland, England, Hol- land, Danmark och Sverige. Den har anträffats hos flere smärre gnagararter, främst mullvaden. Lopporna äro stationära parasiter, om man undantager den temporärt parasitiska människoloppan, och i regeln torde varje loppart hava sitt bestämda värddjur. Dessa värddjur utgöras av däggdjur eller fåglar. Några författare, såsom den kända loppforskaren W a g n e r, hålla före, att lopparternas uppkomst hos däggdjuren har skett jämsides med dessas fylogenetiska utveckling, att närbesläktade dagg- 60 Hellen, Entomologiska meddelanden. 15. XII. 1917. djur därför även äga närbesläktade lopparter. Emellertid stöter det på stora svårigheter att med bestämdhet fast- ställa en lopparts verkliga värd, ty man anträffar ofta samma loppart på flere olika värddjur. Ett ombyte av värd torde dock alltid vara temporärt och betingat av förändrade lev- nadsvillkor. Om exempelvis värddjuret dör, blir loppan tvungen att söka sig ett nytt sådant, vilket då i många fall blir en helt ny art, som loppan bebor tills den blir i tillfälle att återgå till den ursprungliga värdarten. Så finner man ofta rovdjur inficierade med sina offers loppor, t. ex. har- loppan hos räven, mössloppor hos mården och flere olika arter loppor hos jakthundar. Även hos i gemenskap med varandra levande varelser övergå lopporna från den ena arten till den andra; ett sådant utbyte äger rum t. ex. mel- lan människan och hunden. Hilger fann, att av 2,000 loppexemplar, som han insamlade i boningsrum, teatrar, skolor, kaserner m. m., 53% utgjordes av hundloppan. Det vore av stort intresse att erfara, om loppfaunans sammansättning äVen i vårt land korresponderar med dägg- djurs- och fågelfaunans sammansättning, om samma värd- djur i olika delar av landet äga samma parasiter, eller om någon geografisk variabilitet härvidlag gör sig gällande. Till att lösa dessa frågor behöves material, mycket material från olika delar av landet och olika värddjur. Jag vill därför uppmana alla, som komma i beröring med vilt levande dägg- djur eller fåglar, att tillvarataga alla loppor och anteckna värddjur, fyndort och datum. Lopporna förvaras bäst i med sprit fyllda provrör eller ock uppstuckna på silverstift. Lopporna uppträda, enligt W agn er, i tvenne genera- tioner, en vinter- och en sommargeneration. Sommargene- rationens honor lägga om hösten sina ägg i värddjurets bo eller på ställen, där detta rör sig, och om våren bestiga de nykläckta imagines sitt värddjur och parningen försiggår. Människoloppans utvecklingstid är om sommaren en månad,, om vintern 1 '2 månad. 2. Ett i finländska samlingen såsom Omalium septen- trionis insatt exemplar, taget av student Y. Wuorentaus 15. XII. 1917. Hellen. — Levander. ' 61 på en sandås i Kempele den 4 augusti 1909, har vid när- mare granskning visat sig tillhöra O. muensteri Bei^nh. Denna art är en nykomling för Finlands skalbaggsfauna. Den skil- jer sig omedelbart från våra övriga Oma/ium-arter genom sina långa och smala antenner, på vilka de nästsista lederna hava större längd än bredd. Från den hos oss vanliga O. ripariiim, som den habituellt mest liknar, avviker den dess- utom genom huvudets starkare punktur, trubbigare bakhörn å thorax samt de baktill bredare, starkt punkterade elytra. O. muensteri är beskriven år 1900 efter exemplar, funna i Kristiania, vilken fyndort mig veterligen är den enda tills dato kända. Professor K. M. Levander framställde följande För- slag rörande det framtida utgifvandet af Sällskapets Med- delanden. Härmed tager undertecknad sig friheten föreslå, att den upplaga af Meddelanden, hvilken är bestämd till spridning i hemlandet, härefter skulle utgifvas såsom en i postanstal- terna prenumererbar periodisk skrift, utkommande med 4 häften årligen, tillika sålunda att hvarje häfte åtföljdes af ett skildt b i h a n g med karaktären af en zoologisk-botanisk tidskrift. Bihanget skulle till innehållet stå under redaktio- nens ansvar, och skulle däri upptagas bl. a. uppsatser, litte- raturanmälningar, notiser m. m., som insändts direkte till redaktionen och af denna befunnits värda offentliggörande. Bihanget, som till en början kunde vara af litet omfång, 1 ä 2 tryckark per häfte, skulle få sin skilda paginering och innehållsförteckning. Utgifvandet kunde måhända ske enligt följande plan: Haft. 1. Januari— februari: mötena i okt. o. nov. (dec); „ 2. Mars — april: mötena i dec. o. febr. (mars); „ 3. Maj — juni: mötena i mars o. april (maj); „ 4. September— oktober: (maj-) årsmötet, resumé, inne- hållsförteckning, titelblad till hela årgången. De förnämligaste nackdelarna af den föreslagna refor- men vore väl: större redaktionsarbete och däraf betingadt 62 Levander. — Munck. — Linkola. — A. Palmgren. 15. XII. 1917. större redaktionsarvode samt ökade utgifter för papper, tryckning, häftning, emballering och distribution. Å andra sidan torde bl. a. följande fördelar kunna vinnas: allmännare spridning åt Meddelanden ibland Sällskapets med- lemmar och utom detsamma stående naturvänner; lifligare växelverkan mellan Sällskapet och allmänheten; ökad lifaktig- het i anställande af iakttagelser om landets djur- och växtvärld. Med hänsyn till antydda fördelar torde förslaget för- tjäna upptagas i behörig ordning till pröfning. Helsingfors den 19 april 1917. K. M. Levander. Det af professor Levander gjorda förslaget rönte under- stöd af statsrådet L. Munck, af fil. kand. K. Lin ko la, som'— för den händelse Meddelanden för framtiden komme att utgifvas i häften — jämväl hemställde om deras förseen- de med finskspråkig titel vid sidan af den nuvarande svenska, samt af docent A. P a 1 m g r-e n, hvilken sistnämndes yttrande i hufvudsak var af följande innehåll: Uttalande af docent A. Palmgren med anledning af ett af professor K. M. Levander framställdt förslag om ut- gifvande af Sällskapets Societas pro Fauna et Flora Fen- nica Meddelanden i häften. „Kärnan i det af professor Levande rframställda försla- get synes mig ligga mindre i blotta Meddelandens utgifvande i häften än i tanken att för vår botaniska och zoologiska forskning skapa ett förenande och samlande organ i form. af en tidskrift, och vill jag närmast med hänsyn härtill uttala min lifliga anslutning till det nu tagna initiativet. Profes- sor Levanders förslag kommer gifvetvis att hänskjutas till Bestyreisens förberedande pröfning, hvarför jag nu saknar skäl att ingå på en granskning i detalj af detsamma. Be- träffande förslaget i stort sedt, dess så att säga bärande idé, sådan jag uppfattat densamma, synas däremot några ord vara på sin plats. Vi vilja tro, att vårt land i detta nu skådar mot gryningen af en ny, ljusare dag. Vi hoppas få se en ny våg af entusiasm och arbetsifver lik den, som 15. XII. 1917. A. Palmgren, Meddelandens tryckning. 63 följde året 1863, med nya initiativ i dess spår gå öfver landet. Må vår botaniska och zoologiska forskning så begå^ att den lyftes af vågen, ej oberörd och obemärkt sköljs öfver af den. Vårt land har sett månget vackert botaniskt och zoologiskt uppslag spira upp, månget af banbrytande betydelse. Som botanist vill jag blott hänvisa till namnen Nyländer, Norrlin, Hult. Men mycket af det, som här födts med, som man tycker, frö till vidare stark utveck- ling i sitt sköte, har icke kommit att på den internationella forskningen utöfva det erkända och omedelbara inflytande, man haft skäl att hoppas, skäl att fordra. Blott ett exempel. Den gren af växtgeografin, som sedan mer än ett par de- cennier, i kraft af de arbetandes antal och inläggens värde, blifvit den centrala, den produktiva, den till rastlös verk- samhet i alla delar af världen entusiasmerande, med andra ord den synekologiska riktningen, som i detta nu i Norden främst och med sällspord glans bäres upp af namnen W a r- m i n g och Sernander, den bygger i väsentlig grad på den bleknade skrift, som för snart 5 decennier sedan prän- tades af J. P. Norrlin i de historiskt märkliga verken „Bidrag till sydöstra Tavastlands flora" och „Flora Kareliae Onegensis", det förra från året 1870, det senare från 1871, ett faktum, odisputabelt, men föga kändt. Ty väsentligen blott indirekte, genom Ragnar Hult, Norrlins elev, indi- rekte och därför fördröjda, hafva Norrlins uppslag banat sig väg till Skandinavien och därifrån vidare i Europa. Och så stor har förgätenheten beträffande den verkliga källan varit, att man ser studier och diskussioner rörande stånd- ortsbegreppet, vid hvilket ju dock Norrlins namn för alla tider borde vara outplånligt förenadt, ser sådana stu- dier framläggas, utan att Norrlins namn engång namnes. Må detta exempel tala nog. — Vi hafva icke i vårt land gjort, hvad göras kunnat, för att göra de botaniska och zoolo- giska forskningsresultaten kända och efter förtjänst upp- skattade i vidare kretsar af det egna landet, än mindre utom dess gränser. Att det sagda i hvarje händelse har sin rik- tighet för såvidt det gäller botanikens studium i landet, 64 A. Palmgren, Meddelandens tryckning. 15. XII. 1917. därom råder knappast mera än en mening bland landets botanister. Gif blott akt på de dagliga tidningarna, hvilkas vittnesbörd ju icke blott äga värde som exponenter för tids- andan och opinionen, utan ju äfven äga kraft att forma den ! Spalter ägnas litteratur, föredrag, sammankomster ägnade konst, musik, litteratur, historia, konsthistoria, snart sagdt allt mellan himmel och jord — blott icke botanik och zoo- logi. Här är icke fråga om fåfängt, personligt fikande ef- ter omnämnande och erkännande. Faktum innebär, att här förvisso icke gjorts, hvad göras kunnat, att förskaffa arbe- tarna på botanikens fält möjligheter till ekonomisk utkomst och fortsatt vetenskaplig verksamhet. En sådan försum- melse, därtill har vårt fattiga land icke råd. Taga vi icke själfva vara på oss, så gör nog icke någon annan det. Hvad vi behöfva är känsla af att vår insats i landets kulturlif icke så helt varit att förakta; oss höfves uppryckning, ett forum, där vi äga möjlighet att själfva säga vår åsikt om det egna landets och om främmandes inlägg. Ett forum, där kritiken är ansvarig, där kritiken kan ställas till ansvar, där den icke är en oåtkomlig makt ofvan molnen. Få vi möjlighet att i representa- tiv form säga vår mening om det, som på andra sidan våra gränser skrifves, då skall ock vår egen litteratur mera än hittills veta förskaffa sig gehör. Ett målmedvetet, enigt uppryckande höfves nu vår zoologiska och framförallt vår botaniska forsk- ning. Nya, ännu för några månader sedan oanade möjlig- heter tyckas nu hägra för den botaniska forskningen, som i allt högre grad gör sig behöflig som hjälpdisciplin för ett flertal praktiska forskningsriktningar. Gripes tillfället i flyk- ten, böra ökade förutsättningar finnas att bereda utkomst åt botanikens hos oss ekonomiskt så beträngda represen- tanter. Och det bör rättvisligen vid en framtida värdesätt- ning af vår tids botanisters inlägg i landets kulturlif icke förglömmas, att den ekonomiska grundvalen för rik forskar- verksamhet icke funnits. I den tidskrift, hvilken jag hoppas se framgången ur professor Levanders förslag, må vår naturvetenskapliga forsk- ning finna enande, lyftande kraft!" 15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 65, Sedan diskussionen förklarats afslutad, beslöt Sällskapet i och fgr inhämtande af utlåtande till Bestyreisens pröfning hänskjuta det af professor Levander gjorda förslaget, och skulle, på förslag af ordföranden, Bestyreisen för frågans närmare dryftande äga inbjuda intresserade medlemmar af Sällskapet. Docent A. Palmgren vände sig till Sällskapet med följande skriftligt affattade hemställan rörande åstadkom- mandet af Handböcker öfver den nordiska möss- och laf- floran. Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. Inom vårt land, liksom i öfrigt under nordliga luftstreck, intaga såsom kändt mossorna och, lafvarna en framträdande plats inom vegetationen,- inom ett flertal och därtill de vid- sträcktaste ståndortstyperna kraftigt bidragande att gifva växttäcket dess prägel. Man måne blott fram för sin blick våra tallösa sumpmarker med deras täcke af olikartade hvitmossor, möss- och laftäcket i våra skogar, på våra moar, våra berg. Besinnar man yttermera, hurusom denna be- klädnad af möss- och lafarter i hög grad — i ett flertal fall mer vittnesgill än de fanerogama arterna — utgör en expo- nent för jordens grad af fukt, dess näringsvärde, framstår hurusom en kännedom af möss- och laffloran utgör ett viktigt villkor för ett framgångsrikt studium af landets vegetation, ej blott dess flora. Ju mer botaniken, särskildt dess växtgeogra- fiska och systematiska discipliner, såsom följd af det senaste decenniets uppsving på skogsskötselns och den på vetenskaplig bas fotade jordbruksnäringens område, äfven hos oss blifvit en betydelsefull hjälpvetenskap äfven för rent ekonomiska forsk- ningsgrenar, dess mer framstår för arbetare inom vidt skilda grenar af vår odling och forskning nödvändigheten af en inblick på möss- -och lafkännedomens område. Om vikten af ett fortsatt rent systematiskt studium af mossornas och lafvarnas grupp behöfver inför detta samfund ej ordas. Längre än på något annat område har inom detta den finska botanikens röst trängt ut i världen, först och främst genom 5 •66 Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 15. XII. 1917. "William Nyländer, senare genom S. O. L i n d b e r g och i vår tid genom V. F. Brotherus och E. Wainio. En successiv återväxt ej minst inom denna gren af den in- ternationella vetenskapen är för oss en hederssak. Uppåt- gående yngre krafter saknas ju ej heller i detta nu på moss- forskningens fält, och äfven för lafvarna tyckas tecken på ett nyvaknadt intresse vara att skönja. För den, som önskar göra sig förtrogen med nu ifråga- varande växtgrupper, så helt säkert äfven för den därmed redan förtrogne, yppar sig emellertid en betydande svårig- het i och med afsaknaden af hvarje för våra förhållanden väl lämpad handbok. Ej heller den skandinaviska litteratu- ren bringar här, som annars så ofta, någon ersättning. Väl har man, såvidt det gäller mossorna, att tillgå tvenne arbe- ten berörande Skandinaviens samtliga bladmossor, nämligen C. J. Hartmans handbok, hvaraf den senaste, den 10:de upplagan, bär åratalet 1871, samt N. C. Kindbergs: Die Ar- ten der Laubmoose Schwedens und Norwegens, af år 1883. Dessa arbeten äro dock numera starkt föråldrade. Frånsedt den omständigheten, att sedan angifna år ett betydande an- tal arter för Skandinavien nyupptäckts, har de senaste ti- dernas fördjupade studium af mossornas grupp medfört ej blott en fullkomlig omhvälfning med afseende å den syste- matiska uppfattningen, ej minst af släktenas begränsning, utan äfven till sin hjälp tagit anatomiska karaktärer, hvilka tidigare undgått uppmärksamheten. Medges bör, att man i ett antal utomskandinaviska arbeten i viss mån kan finna ersättning för den brist, som vidlåder den nordiska littera- turen. Mig föresväfva närmast G. Roth: Die europäischen Laubmoose, K. G. Limpricht: Die Laubmoose Deutsch- iands, Oesterreichs und der Schweiz, äfvensom C. W ar n s- torf: Die Laubmoose von Mark Brandenburg, af hvilka särskildt de tvenne senare nämnda hos oss kommit till all- män användning. Dock bör beträffande dessa verk beaktas, dels det artbeskrifningarna äro öfver höfvan vidlyftiga, i det för hvarje art anföras äfven sådana karaktärer, som för släktet i dess helhet äro gemensamma, dels att utredning 15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 67 öfver respektive arters fördelning inom det fenno-skandina- viska området helt och hållet saknas. Det förstnämnda ar- betet, innehållande af figurer ledsagade beskrifningar öfver samtliga europeiska arter, kommer i anseende till den be- tänkliga afsaknaden af en artöfversikt att närmast rikta sig till de verkliga fackmännen; för nybegynnaren förblir det en sluten bok. För lafvarnas vidkommande lämnar en blick på den till- gängliga litteraturen följande resultat: Någon vårt finska floraområde speciellt ägnad handbok finnes icke. Fenno-Skandien i dess helhet ägnas däremot tvenne arbeten af klassisk betydelse: W. Nyländer: Liche- nes Scandinaviae (Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar, ny serie, H. 2, 1861) äfvensom T h. M. Fries: Lichenographia scandinavica sive dispositio liche- num in Dania, Suecia, Norvegia, Fennia, Lapponia rossica hactenus collectorum I— II (Upsala 1871, 1874). Bägge äro emellertid, främst med afseende å uppgifterna beträffande arternas utbredning, allaredan föråldrade. Det senare arbe- tet är för öfrigt ej bragt till afslutning. Nordiska lafvar ägnas yttermera B. Lynge: De norske busk- og bladlaver (Bergens Mus. Aarbog, 1910), hvilket arbete dock, som titeln gifver vid handen, blott omfattar en del af Norges arter. Hvad de stora kulturländernas hithörande litteratur vidkom- mer, framstår som ett anmärkningsvärdt faktum, det den tyska litteraturen icke uppvisar någon verklig floristisk handbok ägnad lafvarnas grupp i dess helhet. Den för några år sedan utkomna G. Lindau: Die Flechten (Kryptogamen- flora fiir Anfänger, Bd. 3, Berlin 1913) riktar sig enbart till nybegynnare och är för öfrigt ej af en verklig lafspe- cialists hand. På franskt språk äger litteraturen i J. Har- mand: Lichens de France, Catalogue systematique et descriptif, en verklig handbok, tillsvidare utkommen i 5 de- lar (Paris 1900 — 1913), men — afsedd som den är för väst- europeiska förhållanden — föga lämpad för vårt behof. Det- samma gäller J. M. Crombie: A monograph of Lichens found in Britain being a descriptive catalogue of the spe- 68 Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 15. XII. 1917. cies in the herbarium of the British museum I. (London 1894), hvaraf del II, ombesörjd af miss Annie Smith, nyligen utkommit (1911). Såsom af det sagda torde framgå, ställer sig som ett mäktigt hinder vid ett studium af såväl lafvarnas som mos- sornas formkrets, ej blott för nybegynnaren utan äfven för fackmannen, afsaknaden af litterära hjälpkällor motsvarande tidens anspråk; ett hinder lika kännbart i Skandinavien som hos oss. Att denna brist, kännbar redan för den rent syste- matiska forskningen, i än högre grad försvårar hvarje stu- dium af arternas utbredning, ligger för öppen dag. Stridiga meningar torde därför icke kunna råda därom, att ej an- förda brist med det första borde af hjälpas; den ställer i själfva verket den af mossorna och lafvarna intresserade i en, i anseende till litteraturens öfver hufvud snabba upp- sving på alla områden, ofördelaktig särställning. Sällsynt stora möjligheter — detta för såvidt man närmast håller för ögonen tillgången till härför skickade intellektuella kraf- ter — gifvas dock för närvarande hos oss för afhjälpandet af nu framhållna brister, i det vi i vårt land hafva tvenne, nu grånade forskare, som ägnat ett långt lifs gärning nära nog enbart åt nu ifrågavarande växtgruppers utforskning, V. F. B rotherus och E. Wainio. En handbok öfver våra mossor af den förres hand vore ett mer än värdefullt komplement till samma forskares nyligen afslutade va'ckra exsiccatverk Bryotheca fennica. Men låtom oss blicka längre. För tider, som gry, då vårt folk mer än kanske någonsin förr blir i behof af kulturvärldens uppmärksamhet, vore vetenskapliga verk öfver våra möss- och lafformer af dessa män, som ute i den vetenskapliga världen såsom fackmän på nu ifrågavarande område äga ett namn, mera bemärkt kanske än någon annan nu lefvandes, ägnade äfven de att bland botanister rikta uppmärksamheten mot oss. Med hän- syn härtill, lika så mycket som med hänsyn till de nu ifråga- satta arbetenas vetenskapliga djup, synes det mig, som om de rätteligen borde omfatta ej blott Finlands, utan Fenno- Skandiens i dess helhet arter. Ställer det sig blott görligt, 15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 69 torde därjämte med finare typer uppmärksammas äfven de utom Fenno-Skandia, men inom motsvarande växtgeogra- fiska zoner i Europa, helst äfven Sibirien, äfvensom inom den arktiska zonen förekommande arterna. Därmed vore den växtgeografiska, i viss mån äfven den systematiska bak- grund gifven, mot hvilken våra lafvar och mossor skola ses. Själffallet borde i anseende till här åstundade perspektiv stor uppmärksamhet ägnas den enskilda artens uppträdande till ståndort äfvensom den växtgeografiska fördelningen, främst inom eget land samt i Skandinavien, men äfven, om ock i allmännare ord uttryckt, inom dess utbredningsområde i öfrigt. Då jag nu vänder mig till det samfund, som till sin uppgift tagit befordrandet af »kännedomen af Finlands djur- och växtvärld", med en vördsam framställning, det ville So- cietas pro Fauna et Flora Fennica skrida till åtgärder för åstadkommande af tvenne vetenskapens nuvarande fordrin- gar motsvarande, men äfven för nybegynnare användbara handböcker, den ena öfver Nordens mossor, den andra äg- nad Nordens lafvar, gör jag det under den fasta förhopp- ningen, att Sällskapet därmed jämnade väg för ett nytt skede af kryptogamernas, på lysande häfd hvilande studium i Nor- den. Jag gör det under den förvissningen, att Sällskapet såsom sådant därmed grepe in vid ledningen af den inhemska forskningen, att Sällskapet skänkte en gärd af erkänsla för det forskararbete, som af tvenne landsmän, utan nämnvärdt erkännande och uppmärksammande från det egna landet, utförts till landets berömmelse. Helsingfors, den 13 decem- ber 1917. Alvar Palmgren. Sedan ofvan intagna hemställan blifvit uppläst, medde- lade ordföranden, det Bestyreisen vid kort förut afhållet sammanträde satts i tillfälle att taga kännedom af densamma, och hade Bestyreisen därvid, i allo omfattande de i förslaget framställda synpunkterna, beslutat hos Sällskapet förorda densamma. Efter det jämväl forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman, efter det förslaget i fråga öfverlämnats till Säll- 70 K. Hildén, Tvenne monströsa Pisum^exemplar. 15. XII. 1917. skåpets pröfning, skänkt detsamma sitt understöd, beslutade Sällskapet omfatta det af sekreteraren framställda förslaget, öfverlämnande åt Bestyreisen att i Sällskapets namn skrida till åtgärder för realiserande af dess beslut. Fil. mag. Kaarlo Hildén förevisade Tvenne mon- strösa Pisum-exemplar. 1. I augusti 1917 anträffades i närheten av en träd- gård i Sysmä (Ta) av fröken Mary -Ann Leinbei^g en ärtplanta, som genom sin yttre habitus tilldrog sig uppmärk- samhet (fig. 1). Utmärkande för monstrositeten är först och främst S. cinerea Lath. Viihtyy hyvin niittyjen laidoissa ole- vissa papupensaikoissa, myöskin puutarhoissa. S. curruca (L.). Yleinen. Mieluisimmat oleskelupaikat övat katajaa kasvavat metsänrinteet. Phylloscopus sibilator (Bechst.). Kuultu ainoastaan 2 kertaa: 10. VI Uununkosken ja kirkonkylän välisellä tiellä ja 21. VII Helisevän järven luona. — Walléen tapasi lin- 15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 87 G nun useissa paikoin. RenvalP) mainitsee linnun v. 1897 oUeen 3deisen Räisälässä. Ph. trochilus (L.). Yleihen lehti- ja sekametsissä. Pesä- löytöjä: 25. VI (6 mun.) ja 1. VIII (8 mun., toinen pesye?). Muutti pois syyskuun puolivälissä. Viimeisen kerran nähty 16. IX. Ph. rufus (Bechst.). Yleinen. Synkkien salojen tyypil- linen asukas. Muutti pois hiukan edellistä lajia aikaisem- min, 8. IX. Hypolais philomela (L.). Pesii yleisenä puutarhoissa ja rehevissä lehti- ja lehtometsissä. — Walléen'in mukaan oli se yleinen vain Räisälän hovin puutarhassa. Calamodiis schoenobaenus (L.). Jokseenkin yleinen Pit- känniemen lammilla ja Kynsijärvellä. Harvinainen Helise- vässä sen laskujoen luona Vuokseen, jossa sen vain kerran, 25. VI, ölen tavannut. — Walléen'in mukaan yleinen. Calamodus dumetorum (Blyth.). Itse en ole lintua ta- vannut; Walléen näki linnun ll.VI. 86 ja 29. VI. 86. Locustella naevia (Bodd.). Walléen tapasi linnun Myllypellolla. Änorthura troglodytes L. Räisälän hovin isossa metsässä tapasi Walléen 19. VI. 86 poikueen. Cinclus cinclus (L.). Talvella tavataan lintu yleisesti Tuulais- ja Ukonkoskessa (A h o). Regiilus cristatus Koch. Synkissä havumetsissä yleinen. Äegithalus caudatus (L.). Talvella 1916 nähtiin 1 kpl. Räisälän hovin puutarhassa (L i n k o). 20. X. 17 tavattiin Ivaskanmäen saarella pieni parvi, johon kuului 7—8 lintua (yliopp. A. K a 1 1 i a 1 a). Parus major L. Jokseenkin yleinen. Kesällä se oles- kelee kauempana ihmisasunnoista metsissä, mutta syksyllä se tulee ihmisasuntojen lähetty ville ruokaa etsimään; tällöin linnut tavallisesti liikkuvat suurissa parvissa yhdessä hömö- tiaisten kanssa. Näillä retkillään käyttävät ne mielellään OThorsten Renvall: Spridda ornitologiska anteckningar. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica v. 12, 1902, siv. 97. 88 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. ravintonaan pihlajamarjoja. Yksi 14. X rengasmerkitsemäni (N:o 2476) pakastiainen saatiin 23. XI kiinai samassa pai- kassa. P. coeruleus L. Talvella 1916 näki Aho kahdesti sa- mana päivänä 1 kpl. linnuille asetetulla ruokalaudalla. P. borealis Selys. On pakastiaista paljon yleisempi. Kesällä se asuu mieluimmin lehti- ja sekametsissä, syksyllä kts. pakastiaista. P. cristatus L. Sj^nkissä havumetsissä yleinen. Certhia familiaris L. Harvinainen. 6. VII. 17 löysin pesän, jossa oli 6 poikasta, kuivuneessa haavassa kuoren ja puun välissä. 11. VII lähtivät poikaset lentoon. Muuten nähty kahdesti: 14. VIII ja 8. IX. Alauda arvensis L. Aukeilla mailla, pelioilla ja niityillä yleinen. 19. VI löysin pesän, jossa oli 4 vahvasti haudottua munaa. Motacilla alba L. Kaikkialla ihmisasuntojen läheisyy- dessä. 10. VI löysin pesän halkopinossa ja 18. VI toisen pesän kivisillan kivien välissä (5 poik.). Muutti pois syyskuun aikana; viimeiset linnut nähtiin 27. IX. Budytes flavus (L.). Yleinen samoilla paikoilla kuin lei- vonen, mutta tavataan myöskin kosteilla rantaniityillä. Anthus pratensis L. Alavilla niityillä ja suomailla yleinen. Änthus trivialis (L.). Yleinen havu- ja sekametsissä. 27. VI löysin pesän, jossa oli 3 munaa. Emberiza citrinella L. Yleinen katajaa kasvavilla met- sänrinteillä viljelysmaiden laidoissa. Syksyn tullen etsivät linnut ravintoaan ihmisasuntojen 'äheisyydessä: riihien edus- talla, teillä j. n. e. Cynchramus schoeniclus (L.). 25. VII näin Vuoksen ran- nalla 2 kpl. ja 1. VIII Kynsijärvessä joitakin yksilöjä. — Walléen'in mukaan yleinen. Loxia pityopsittacus Bechst. 25. XI näin pienen parven. L. curvirostra L. Kesällä 1917 esiintyi lintu sangen harvalukuisena. Pienempiä parvia nähtiin 13. VI, 19. VI, 23. VI ja 14. VII. Syksymmällä niitä näyttäytyi taasen enemmän. 15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 89 Pinicola enucleator (L.). 1. XI näin 4 lintua käsittävän parven, 5. Xltoisen hiukan suuremman parven ja 12. XI kol- mannen parven. Kevättalvella on lintu-yleisempi (A h o). Pyrrhula rubicilla Pall. Talvella yleinen. Syksyllä 1917 saapuivat ensimäiset etujoukot syyskuun lopussa, mutta pää- joukot västa lokakuun lopussa 28. X. Carpodacus erythrinus (Pall.). 16. VI. 86 näki Walléen 1 kpl. Passer domesticus (L.). Yleinen kylissä. P. montanas (L.). 10. VI tapasin Uununkosken kylässä (5 ja 9- — Walléen mainitsee nähneensä linnun parissa paikassa Räisälässä. Fringilla coelebs L. Yleisimpiä pikkulintuja. Oleske- lee sekä lähellä etta kaukana ihmisasunnoista. Jo 2. VI löy- sin pesän, jossa oli poikasia. Ligurinus chloris (L.). Yleinen asutuimmilla seuduilla sekametsissä. Chrysomitris spinus (L.). Havumetsissä yleinen. Muutti pois lokakuun alussa; viimeisen kerran nähtiin 14. X. — Walléen tapasi linnun hy vin harvalukuisena. Carduelis carduelis (L.). Hyvin harvinainen. Metsän- vartija Kin n un en kertoi linnun kesällä 1917 pesineen Räisälän hovin peltojen lähistöllä päättäen siitä, etta hän jo keväästä saakka oli siellä nähnyt 2 yksilöä. Itse näin lin- nun 27. VI nimismies Bergh'in puutarhassa. Talvella nähty kerran maaliskuussa 1916 (A ho). Äcanthis linaria (L.). Syksyn ensimäinen suuri urpiais- parvi saapui paikkakunnalle 29. X. Tästä parvesta ammuin 5 kpl., joista amanuenssi C. F i n n i I ä n määräyksen mukaan 4 kuului päälajiin, 1 alalajiin Ä. 1. Holboelli Brehm. Myö- hemmin nähtiin lintujen melkein joka päivä kiertelevän alueella. A. cannabina (L.). Pesii jokseenkin harvalukuisena eräillä katajaa kasvavilla metsänrinteillä. Sturniis vnlgaris L. Yleinen. Suurin osa lintuja muutti pois jo syyskuun aikana, mutta vielä 31. X nähtiin parvi lintuja. 90 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. Oriolus galbula L. Jokseenkin yleinen pesimälintu puu- tarhoissa, lehti-, lehto- ja sekametsissä. Saapui myöhään ke- väällä; ensi kerran kuulin sen laulua 2. VI. Kesällä 1916 löy- dettiin pesä Husunsaarella koivun oksakärjessä (Lin ko); 28. VI näin koko poikueen. Corviis cornix L. Yleinen. 28. X näin suuren parven va- riksia ja harakoita eräässä pihlajassa, jossa ne käyttivät ra- vinnokseen pihlajamarjoja. C. monedula L. Ei pesine alueella. Huomattu vain muutamia kertoja: 27. V (2 kpl.), 28. V (2 kpl.), 29. VII (7 kpl.) ja 28.x (n. 15 kpl.). C. corax L. Ainoastaan pari kertaa huomattu: 20. VI näin 1 kpl. ja 20. X 3 kpl. C. frugilegus L. Keväällä 1916 oli peltovariksia hyvin runsaasti, mutta keväällä 1917 näyttäytyi vain muutamia (A h o); näyttää siltä, kuin lintu ei pesisi alueella. Pica pica (L.). Yleinen. Kts. våris. Nucifraga caryocatactes caryocatactes (L.). 14. X am- muin 1 kpl., c, Pienen-Ivaskan puutarhassa. Garrulus glandarius (L.). Kauempana ihmisasunnoista olevissa metsissä yleinen. Syksymmällä se lähestyy ihmis- asuntoja. Lanius collurio L. Tavataan harvalukuisena pensasmailla viljelysmaiden reunoilla. Miiscicapa grisola L. Yleinen. Pesii tavallisesti raken- nuksista ulkoneville hirsille, mutta myöskin pönttöihin, pui- den oksille y. m. paikoille. Pesässä on tavallisesti 5 munaa tai poikasta; 27. VI löysin kuitenkin pesän, jossa oli 5 pientä poikasta ja 1 muna. Viimeisen kerran näin syksyllä 2. IX. M. atricapilla L. Puutarhoissa, seka-, lehti- ja erittäinkin lehtometsissä yleinen. Ampelis garrulus (L.). Talvella yleinen. Syksyllä 1917 nähtiin ensimäiset parvet 24. X. Hirundo rustica (L.). Yleinen. Poismuutto tapahtui syys- kuun alkupuolella. Viimeisen kerran näin Ijntuja 6. IX. Clivicola riparia (L,). 11. VIII näin pienen parven Mylly- pellolla. — WalléenMn mukaan yleinen. 15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 91 Chelidonaria urbica (L.). Yleinen. Muutti pois vähän myöhemmin kuin haarapääskynen, nimittäin 11. IX. Caprimulgiis eiiropaeus L. 29, V näin 1 kpl. A h o'n mu- kaan oli lintu edellisinä kesinä jokseenkin yleinen. — Wal- 1 é e n mainitsee linnun yleiseksi. Cypselus apus (L.). Jokseenkin yleinen koko tutkimus- alueella. Dryocopus martius L. Havumetsät kauempana ihmis- asunnoista övat palokärjen suosituimpia oleskelupaikkoja. Syksyllä ja talvella se usein etsii ruokaansa aivan taiojen nurkissa. Picus canus (Gmel.). Joku vuosi sitten nähtiin 1 kpl. (A h o). Dendrocopus major (L.), Yleisin tikkalajeista. Oleske- lee ympäri vuoden sekametsissä. D. leuconotus (Bechst.). 20. X ammuin 9 Pitkänniemen lainpien luona. — 21. VI. 86 ampui Wa 1 1 é e n nuoren linnun Räisälän hovin puistossa. D. minor (L.). Tavataan samoilla paikoilla kuin isotikka, joskaan ei niin yleisenä. 28. VI löysin pesän haavan kolossa n. 10 m maasta; siinä oli suuret poikaset. Syksyllä linnut tulivat ruokaansa etsimään taiojen luota. lynx torquilla L. Yleinen metsissä lähellä ihmisasuntoja. Paitsi useita pesälöytöjä puiden ja kantojen koloissa löysin 14. VI pesän pöntössä. Myöhäisenä löytönä mainittakoon vielä 10. VIII löytämäni pesä, jossa oli keskikokoiset poi- kaset. Cuculus canorus L. Yleinen. 30. V löysin maassa käen munan, jonka mitat olivat 23:18 mm. — Näkyy mielellään asettavan munansa räkättirastaiden pesiin (Lin k o). Circus cyaneus (L.). Kaksi kertaa ölen tavannut linnun alueella: 12. VI näin 1 kpl. Tuulaiskosken luona ja 23. VII näin myöskin 1 kpl. lähellä Unnunkoskea. Falco subbuteo L. Jokseenkin usein nähty. F. aesalon Tunst. Pesii, joskin harvalukuisena koko alueella, päättäen siitä, etta se monasti nähtiin kesäaikaan, 92 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. esim. 5. VI, 7. VI ja 3. VII. A ho ilmoittaa myös linnun pe- sivän Räisälässä. Vielä 20. IX näin 1 kpl. Tinnunculus iinnunculus (L.). Yleisin haukkalaji. Muutti pois elokuun lopussa. — W a 1 1 é e n mainitsee muutamia ker- toja nähneensä linnun. Accipiter nisus (L.). Asustaa jokseenkin yleisenä metsä- seuduissa, joista se päivisin lähtee saaliinajolle viljelysmaille. Ästur palumbarius (L.). Jokseenkin jieinen havumet- sissä kaukana ihmisasunnoista. On jo useana vuonna pesi- nyt Ivaskanmäen salossa (Pärnänen). Pernis apivoms (L.). Kinnusella oli hallussaan täy- tetty yksilö, jonka hän elokuun loppupuolella 1917 oli am- punut Räisälässä. . Buteo buteo (L.). Jokseenkin harvinainen. Äquila chrysaétus (L.). Oli tri T h. S c h w i n d t-vainajan ilmotuksen mukaan ennen jokseenkin yleinen. Nykyään hy- vin harvinainen. Todennäköisesti pesii ainoastaan yksi pa- riskunta enään alueella, nimittäin Alhotojalla, jossa moni henkilö on nähnyt kotkaparin lentelevän. Pandion haliaétus (L.). Jokseenkin harvinainen (Lin k o). Bubo bubo (L.). Synkissä havumetsissä yleinen (L i n k o ja Pärnänen). Nyctea scandiaca (L.). A h o kirjottaa yksityiskirjeessään : „01en syksyisillä reitkilläni tavannut". Joku vuosi sitten toi eras mies tapporahoja saadakseen Bergh'ille 1 kpl. Nyctala Tengmalmi (Gm.). Kinnusella oli täytettynä 1 kpl., jonka hän elokuussa 1917 oli ampunut Kivipellolla. Syrnium iiralense Pall. Toukokuun alkupuolella 1917 ampui K in nu nen 2 kpl. Husunsaarella; linnut olivat hanen hallussaan täytettyinä. S. aluco (L.). Pastori R. R a i n i o'lla oli täytettynä lintu, joka oli tapettu talvella 1915 — 16 hanen asuntonsa lähellä; toinen yksilö tapettiin pääsiäisen aikaan 1917 samassa pai- kassa. Ei ole muuten niinkään harvinainen alueella (Kin- nunen ja Pärnänen); niinpä on se jo useita vuosia pe- sinyt erään koivun kolossa Ivaskan salossa (Pärnänen). Columba palumbus L. Yleinen. Poismuutto tapahtui 15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 93 pääasiallisesti syyskuun lopussa, mutta vielä lokakuun keski- välissä näkyi yksinäisiä lintuja, viimeiset 16. X. C. oenas L. Ei ole harvinaineh. Nähty esim.: 2. VII (2 kpl.), 4. VII ja 21. VII. Silloin tällöin on löydetty pesiä haavan koloista (Pärnänen). Muutti pois syyskuun alussa, 5. IX näin viimeiset yksilöt. — Walléentapasi linnun muu- taman kerran. C. livia Temm. f. domestica (L.). Räisälän hovin ja kap- palaisen asunnon luona pesii muutamia pareja. Bonasa bonasia (L.). Jokseenkin yleinen sekametsissä. Tetrao iirogallus L. Oli kesällä 1917 erittäin yleinen. Tetrao tetrix L. Yleinen. Lagopus lagopus (L.). Wall é en tapasi 30. VI. 86 poi- kueen. Perdix perdix (L.). Tavataan jokseenkin harvalukuisena aukeilla mailla. Grus grus (L.). Pesii lukuisasti alueen isommilla soilla: Nirinsuolla ja Hytinlahden suolla. Poismuutto alkoi jo syyskuun lopussa ja jatkui marraskuun alkuun; ensimäisen kurkiparven näin 21. IX. Muuttaessaan pois näkyvät kurjet mielellään käyt- tävän hyväkseen kuutamoöitä; niinpä 3:nen ja 4:nen samoin- kuin 4:nen ja 5:nen päivän välisinä öinä marraskuuta näin tavattoman suuria parvia lentävän suunnassa NO — SW. Fulica atra L. Jokseenkin yleinen sekä pienissä etta suurissa lammissa ja järvissä. Elokuussa 1916 ammuttiin nuorilintu Kynsijärvessä (apt. G. Z. Fors ström); kesällä 1916 löydettiin pesä Pitkänniemen lammissa (Pärnänen). 28. VI löysin pesän samassa lammessa; siinä oli silloin 7 vahvasti haudottua munaa; 29. VI oli jo kolmesta munasta kuoriutunut poikanen. 1. VIII näin joitakin yksilöjä Kynsi- järvessä. Crex crex L. Jokseenkin yleinen. Keväällä 1917 kuul- tiin lintu ensimäisen kerran 27. V. Ortygometra porzana L. 12. VI, 23. VI ja 27. VII kuulin kaislarääkän tutunomaista vihellystä. — Walléen kuuli lin- nun useasti. Vanellus vanellus (L.). Vuodesta 1915 alkaen on kappa- 94 /. Hildén. Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. laisen asunnon edustalla olevalla alavalla niityllä pesinyt 3 — 4 pariskuntaa. 24. VI löydettiin pesä samassa paikassa; siinä oli silloin 3 lentokykyistä poikasta, jotka rengasmerkittiin; samana päivänä ammuttiin 1 kpl. Totanus fuscus L. 28. VI. 86 tapasi Walléen 3 kpl, Räisälässä. T. ochropus (L.). Walléen mainitsee linnun pesivän alueella. T. glareola (L.). Walléen'in mukaan on lintua harv^a- lukuisasti Räisälässä. T. littoreus (L.). 24. VI näin 1 kpl., 23. VIII kuulin muii- tamia kertoja viklan huiitoa. — Wa 1 1 é e n kirjottaa 27. VI. 86 tavanneensa poikueen. Tringoides hypoleucus (L.). Yleisin kahlaaja. 9. VI löy- dettiin pesä, jossa oli 4 munaa. Muutti pois syyskuun alussa; viimeisen kerran näin 1 kpl. 11, IX. Numenius arcuatus (L.). Yleinen vesiperäisillä, alavilla niityillä. Elokuun lopussa näin viimeiset yksilöt. N. phoeopus (L.). Kappalaisen asunnon edustalla ole- valla niityllä pesi kesällä 1917 yksi pariskunta päättäen siitä, etta monta kertaa kesän aikaan näin 2 yksilön siellä len- televän. Scolopax rusticula L. Yleinen kosteissa metsissä. 25. VI löysin pesän, jossa oli 4 munaa; 6. VII tapasin 4 juuri pe- sästä lähtenyttä poikasta, jotka rengasmerkitsin. Viimeisen kerran nähty 8. IX. Gallinago gallinago (L.). Kosteilla rantaniityillä jokseen- kin harvinainen. Botaurus stellaris (L.). On jo useita vuosia pesinyt Kynsi- järvessä (Fors ström ja Lin ko); kesällä 1917 tavattiin se lisäksi Pitkänniemen lammilla pesivänä (Pärnänen). Ensi kerran kuultiin linnun huutoa keväällä 1917 2. VI (F o r s- ström). l.VIII näin 1 kpl. Kynsijärvessä. 17. VIII ammut- tiin Pitkänniemen lammilla 1 kpl., jonka lihasmaha avatta- essa sisälsi 2 ruutanaa (Cyprinopsis carassius) ja 1 Aeschna grandis. K i n n u s e 1 1 a oli hallussaan kaksi täytettyä yksi- löä, nuoria lintuja, jotka hän oli elokuun alussa 1917 ampu- 15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 95 nut Kynsijärvessä. Kauhean äänensä takia on lintu kansan keskuudessa saanut nimet »tynnyrilintu" ja „pirunlintu". Cygnus cygnus (L.). Keväisillä muuttoretkillään lentävät joutsenet suurin parvin Räisälän läpi, jossa ne usein viiväh- televät päivän tai pari, oleskellen silloin monasti kappalai- sen asunnon edustalla olevassa järvessä tai pienissä metsä- lammissa Sairalaan johtavan tien varrella (K a 1 1 i a 1 a). 19. XI nähtiin suuria parvia lentelevän Räisälän kirkonkylän yli (P ärn än en). Anser (fabalis Lath?). 5. VI näki eras mies suuren hanhi- parven eräällä pellolla. Spatula clypeata (L.). Pesii jokseenkin yleisesti sekä Vuoksessa etta suuremmissa järvissä (A h o). Mareca penelope (L.). Jokseenkin yleinen samoilla pai- koilla kuin edellinen laji. Anas boschas L. Aivan yleinen. Ensimäisen poikueen näin 28. VI. Muutti pois syyskuun lopusta lokakuun lop- puun; viimeisen parven näin 28. X lentävän suunnassa NO — SW. Syksyllä muuttaessaan laskeutuvat sinisorsat usein pelloille suurissa, monta sataa lintua käsittävissä parvissa syysviljaa syömään (P ä r n ä n e n). Anas crecca L. Yleinen. Fuligula fuligula (L.). 24. V, 25. V ja 26. V näin joka kerralla 2 kpl.; myöhemmin kesällä ei lintuja näkynyt, joten on luultavaa, etteivät ne pesi alueella. Clangula glaucion (L.). Yleinen. Oleskelee mieluimmin pienissä metsälammissa. Oli esim. kesällä 1917 aivan ylei- nen Tuulaiskosken luona olevissa pienissä lammissa, joissa ensimäisen poikueen näin 12. VI. Hareida hiemalis (L.). 25. V nähtiin pieni parvi lentä- vän tutkimusalueen yli. [Läpimatkalla Viipurissa näin 23. V tavattoman suuria, useita satoja, jopa tuhansia lintuja käsit- täviä alliparvia lentävän kaupungin yli.] Mergus merganser L. Jokseenkin harvinainen. 28. VI näytti Pärnänen minuUe männyn kannon, missa iso kos- kelo jo useita vuosia oli pesinyt, viimeksi keväällä 1917, jol- 96 /. Hildén, Tietcja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 15. XII. 1917. loin pesässä oli ollut toista kymmentä munaa. Nyt oli siinä jälellä ainoastaan mätämuna (mitat 64:48 mm). M. serrafor L. Edellistä lajia jonkun verran yleisempi. Sterna hirundo L. Yleinen. 23. VII näin eräällä luo- dolla Unnunkosken luona muutamia juuri lentokykyisiä poi- kasia. Larus canus L. Pesii alueella jokseenkin yleisesti. L. fuscus L. Tavataan harvalukuisena alueella. Podiceps cristatus (L.). Aivan yleinen Vuoksessa ja suu- remmissa järvissä. P. griseigena (Bodd.). 1. VIII näin useita yksilöjä Kynsi- järvessä yhdessä edellisen lajin kanssa. P. auritus (L.). Walléen mainitsee linnun yleisim^ mäksi kuikkälajiksi. Gavia arctica (L.) ja G. lumme Gunn. övat jokseenkin harvinaisia. Ylläolevasta luettelosta käy ilmi, etta Räisälän seudun linnusto käsittää kaikkiaan 131 lajia. Näistä on „Suomen Luurankoisten" mukaan Karjalan kannakselle (Ik) uusia 10 lajia, nim.: Cardiielis carduelis Pernis apivorus Niicifraga caryocatacies Nyctea scandiaca Cinchis cinclus Nyctala Tengmalmi Piciis canus Syrnium uralense Dendrocopus leuconotus Syrnium aluco. Seuraavaa 4 ei ole „Suomen Luurankoisten" mukaan ennen tavattu pesivinä alueella: Acanthis cannabina Grus grus Falco aesalon Numenius phoeopus. Ylioppilas I. Hildén jätti edelleen painettavaksi: Tie- toja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. Vesperugo sp. Iltasin loppukesällä 1917 näin usein le- pakkoja lentelevän pihamailla ihmisasuntojen luona, mutta kun en niitä saanut pyydystetyiksi, en voi sanoa varmuu- della mihin lajiin ne kuuluivat. Vespertilio mystacinus Leisl.? Veden pinnan yläpuolella 15. XII. 1917. /. tiildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 97 lenteli useasti yölepakkoja, jotka kenties kuuluivat tähän lajiin. Talpa europaea L. Yleinen. Sorex vulgaris L. Yleinen. Teillä löysin usein kuolleita yksilöjä. Sorex pygmaeus Pall. Oli talvella 1915 jokseenkin ylei- nen Räisälän apteekilla, jossa tammi- ja helmikuun aikana pyydystettiin 3 yksilöä (Forsström); näistä on yksi kansanopiston kokoelmissa. Lynx lynx (L.). Kesällä 1915 tappoivat muutamat työ- miehet airoilla erään ilveksen sen uidessa Vuoksessa. Nahka on nykyään nimismies Bergh'illä. Pituus on 90 + 21 cm. Mustela erminea L. Jokseenkin tavallinen. M. nivalis L. Edellistä lajia harvinaisempi (A h o). Foetorius putorius (L.). Asuntojen ulkohuoneissa ja ai- toissa aivan yleinen. Kesällä 1917 oli eräällä pariskunnalla asuntonsa Ivaskan hovin tallin lattian alla. Sieltä saatiin pyydystetyksi kaksi poikasta, toinen 23. VI, toinen 25. VI. Maries abietum (L.). Oli vielä tuonnoin aivan yleinen (S c h w i n d t), mutta on nykyään melkein kokonaan hä- vinnyt. Lutra lutra (L.). Saukosta on sanottava sama kuin edel- lisestä lajista. Meles meles (L.). Yleinen. Kesällä 1917 näytti Pärnä- nen minulle Ivaskansalossa aivan pienellä alueella 3 mäyrän- luolaa, joissa eläimet jo useana vuonna övat asustaneet. Canis lupus L. Viimeisen kerran nähtiin susia Räisä- lässä v. 1880, jolloin samana talvena tapettiin 18 kpl. (S c h w i n d t). Vulpes vulpes (L.). Aivan yleinen. Talvisin pyydyste- tään kettuja tavattomasti. Ursus arcios L. S c h w i n d fin ilmotuksen mukaan oli karhu viime vuosisadan puolivälissä vielä jokseenkin yleinen, mutta on nyt kokonaan hävinnyt. Viimeinen karhu ammut- tiin pitäjäjahdilla v. 1866 (tai -67). Pteromys volans (L.). Kesällä 1913 oleskeli 1 kpl. pi- temmän ajan hautausmaan lähistöllä (koulul. H. Rainio). 7 98 /. fiildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 15. XII. 1917. Sciurus vulgaris L. Oli kesällä 1917 jokseenkin yleinen. Mus decumanus Pall. Yleinen asuinrakennuksissa. Mus musculus L. Yleinen samoilla paikoilla kuin edel- linen laji. Mus silvaticus L. Yleinen. Syksyllä 1917 pyydystin useita yksilöjä Pienen-Ivaskan asuinhuoneissa ja aitoissa. Kaikki pyydystämäni yksilöt näyttävät kuuluneen alalajiin fennicus Hiltzh. Äpodemus (Mus) agrarius Pall. Laji on maassamme en- nen tavattu ainoastaan kaksi kertaa; molemmat löydöt övat Viipurin lähistöltä ^). Vuonna 1917 tekemäni havainnot osot- tavat, etta laji on aivan yleinen Räisälän seudulla. Hiiren- pyydyksiHä sain loka- ja marraskuussa Pienessä-Ivaskassa kiinni suuren määrän, osaksi asuinhuoneissa, osaksi vilja- aitoissa; alkukesällä oli minulla hiirenpyydyksiä sekä ul- kona asuinrakennusten lähettyvillä etta itse taloissa, mutta en tällöin saanut ainoatakaan yksilöä pyydystetyksi. Lajin esiintymisestä paikkakunnalla mainittakoon lisäksi, etta talvella 1915 pyydysti A h o Kansanopistolla useita kymmeniä tähän lajiin kuuluvaa yksilöä, joista hän minulle määräämistä var- ten on näyttänyt muutamia. Lajin harvinaisuuden vuoksi lienee paikallaan mainita tärkeimmät mitat pyydystetyistä yksilöistä. Kaikki mitat övat mm. Ehrström on ennen tavatun kahden yksilön nojalla esittänyt, etta meikäläiset hiiret niin suuressa määrin eroa- vat Keski-Europassa tavatuista yksilöistä, etta arvelee ky- symyksessä olevien yksilöjen kuuluvan erityiseen alalajiin, jolle hän on antanut nimen karelicus. Viimekesäiset löytöni näyttävät kaikin puolin tukevan täta otaksumaa. Alalaji eroaa päälajista, kuten Ehrström mainitsee, pääasiallisesti siinä, etta hännän renkaiden lukumäärä on pienempi (pää- lajilla vähintäin 120), ruumiin ja hännän välinen pituusero on suurempi ja vari selässä on keltaisenharmaanruskea, ') K. E. E h r s t r ö m : Eine abweichende Form von Äpodemus (Mus) agrarius Pallas aus Finland. Medd. af Soc. pro F. et Fl. F. v. 40, 1913—14. Siv. 16—18. 15. XII. 1917. /. Hildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 99 Päivä- määrä Suku- puoli Ruumiin pituus Hännän pituus') Ero Renkai- den lu- kum. hän- nässä Korvan pituus Jalan pituus 25. X. 17 (? 89,6 66,8 22.8 108 11,1 18,9 27. X. 17 9 86,9 59,1 27,8 103 10,7 18,9 27. X. 17 6 86,2 60,3 25,9 110 10,5 19,0 27. X. 17 — 93,0 — — — — 30. X. 17 — 90,0 61.0 29,0 — — 6. XI. 17 (5 98.1 70,9 27,2 100 12,0 19.7 6. XI. 17 d 95,5 66,5 29.0 100 11,5 19,3 10. XI. 17 6 94,9 67,1 27.8 106 11,6 18,0 11. XI. 17 6 89,5 62,5 27,0 105 10,7 19,0 13. XI. 17 6 90,8 65,8 25,0 105 11,3 17,8 13. XI. 17 ? 99,1 67,4 31,7 108 11,6 17,9 17. XI. 17 6 89,0 58,0 31,0 110 11,6 18,1 17. XI. 17 6 93,7 60,3 33,4 108 12,0 18,3 20. XI. 17 5 90,9 60,5 30,4 106 11,8 19,1 20. XI. 17 Keskiarvo 6 87.5 57,0 30,5 104 11.1 18,0 91,6 63,1 28,5 106 11,3 18,8 Maximum 99,1 70.9 33.4 110 12,0 19,7 Minimum 86,2 57,0 22,8 100 10,5 17,8 kun taasen se keski-europalaisilla yksilöillä on ruskean- punainen. Hypudaeus glareolus (Schreb.). 25. VI näin Ivaskansa- lossa 1 kpl. ja 1. VIII myös 1 kpl. eräällä saarella Kynsi- järvessä. Pienen-Ivaskan ruokahuoneesta sain 10. XI pyy- dystetyksi 1 kpl., 11. XI 3 kpl. ja 26. XI 1 kpl. Lajia ei ole ennen „Suomen Luurankoisten" mukaan huomattu Kar- jalan kannaksella. Paludicola amphibius (L.). Vesien rannoilla yleinen. Ägricola agrestis (L.). Yleinen. Kesällä 1917 tekivät peltomyyrät suurta vahinkoa syömällä mukula- ja juurikas- veja. 21. XI pyydystin 1 ^P^- Pienen-Ivaskan ruokahuo- neesta. — Huvittavana havaintona mainittakoon, etta samasta paikasta, Pienen-Ivaskan ruokahuoneesta, täta lajia lukuun- *) Uloimmat häntäkarvat mukaanlaskettuina; niiden pituus 3- 5 mm. 100 /. Hildén. — Backman. 15. XII 1917. ottamatta pyydystettiin ennenmainituista lajeista Mus de- cumanus, M. musculus, M. silvaticus, M. agrarius ja Hypu- daeus glareolus. Lepus timidas L. Yleinen. Lepus aiiropaeus Pall. Yleinen. Kerrotaan erään Räisälän hovin entisen omistajan, kreivi Si e v e rs'in tuottaneen ru- sakkojäniksen Räisälään. Alces alces (L.). Syksyllä 1915 oli kolme hirveä jon- kun aikaa oleskellut Ivaskanmäensalossa (Pärnänen). Forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman gjorde på basen af fleråriga exkursioner ett förelöpande meddelande rörande Ödemarksfloran i mellersta Österbotten.^) Då jag sommaren 1913 i egenskap af därtill förordnad afdikningsforstmästare i Bottniska inspektionsdistriktet vid- tog med torfmarksundersökningar, till en början i Pyhäjoki revir, var jag besluten att i den mån tiden det medgaf genom floristiska studier söka bidraga till en närmare känne- dom om floran i mellersta Österbotten, hvilken härintills i hög grad blifvit försummad. Att mina floristiska studier nästan uteslutande skulle komma att y^älla ödemarks- floran ligger i sakens natur, då jag af min tjänsteverksam- het var bunden vid kronomarkerna, hvilka ju i vårt land främst upptaga ödemarker. Genom erfarenhet från tidigare år och från andra trakter var jag på förhand öfvertygad om, att ett ingående studium af ett större områdes öde- marksflora i många afseenden skulle komma att visa sig lärorikt och lämna resultat af intresse. Dels hafva nämli- gen våra vidsträckta ödemarker, som öfver hufvud utgöra de floristiskt fattigaste trakterna, i stort sedt totalt undvikits af våra botanister, särskildt de yngre, hvilka där haft föga tillfällen till fynd af „rara" växter. A andra sidan ligger det i sakens natur, att fyndet af en sällsynt växtart inom ') Med afseende å i det följande omnämnda orter hänvisas till författarens karta (1:400,000) öfver kronomarkerna i mellersta Öster- botten: Acta Forestalia Fennica 8, N:o 3, 1918. 15. XII.' 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 101 ett Ödemarksområde ofta skall erbjuda ett vida större in- tresse än ett motsvarande fynd gjordt exempelvis på Åland eller i andra bördigare nejder. Härtill kommer, att först ettnoggrant studium af ödemarksfloran kan gifva en exakt bild af de s. k. allmänna arter- nas verkliga utbredning. Ett sådant studium har lärt mig, att mången art, hvilken i allmänhet ansetts och fortfarande anses vara mycket allmän öfverallt i landet, i själfva verket företer en mycket ojämn utbredning, i det den antingen totalt saknas eller är utomordentligt sällsynt ej endast inom smärre områden, utan inom hela socknar, ja t. o. m. öfver mycket stora områden, omfattande arealer af många 10-tal kvadratmil. Betydelsen åf en exakt utredning af de s. k. allmänna arternas utbredning har på ett klarare och mera öfver- tygande sätt än någonsin tidigare framhållits af Alvar Palmgren, som i sitt i så många hänseenden märkliga ar- bete, „Studier öfver löfängsområdena på Åland" (I — III, 1915 — 17), bl. a. för det stora flertalet äfven s. k. allmänna arter påvisar en oväntadt ojämn utbredning inom den åländska skärgården. Tyvärr är det endast alltför vanligt, att äfven äldre florister vid sina vandringar i naturen betrakta floran med om jag så får säga förutfattad mening, i det de såsom allmän betrakta och anteckna en art, hvilken för deras med- vetande framstått såsom sådan, ehuru de kanske sett arten på endast något enstaka ställe (jfr Palmgren s. 173). Med en viss kännedom om arternas utbredning öfver hufvud behöfver man ej alltför länge ögna i lokalfloror för att inse, huru vilseledande frekvensuppgifterna i själfva verket ofta äro. Till styrkande af det sagda må här exempelvis beaktas, att Polypodium vulgäre, Glyceria fliiitans, Carex teretiuscula, Calla och Cardamine pratensis uppgifvas (se Hjelt, Con- spectus) vara tämligen allmänna eller allmänna i mellersta Österbotten. Af nämnda arter har jag emellertid ingenstädes sett Carex teretiuscula O, oaktadt jag särskildt sökt den, de öf- ^) Anträffades af mig sommaren 1918 i Perho. 102 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917 riga äro rara — tämligen rara (Calla förekommer möjligen här och där). Floristernas feluppskattning af frekvensen och dennas ojämnhet framstår måhända klarast, då vi be- trakta några par af närastående växtarter, hvilka af det stora flertalet botanister i vårt land jämnställts med afseende å frekvens och oftast uppgifvits vara allmänna, ej endast i mellersta Österbotten, utan äfven i de flesta öfriga pro- vinser: Lycopodlum annotlnum L. clavatum Phegopteris dryopteris Ph. polypodioides Carex rostrata C. vesicaria Salix bicolor S. nigricans Af dessa torde endast de fyra arterna till vänster i verklig- heten öfverallt vara allmänna — mycket allmänna; de öfriga hafva en något ojämn utbredning och äro i allmänhet vida sällsyntare. Sålunda äro i mellersta Österbotten Carex vesi- caria och Salix nigricans rara, då åter Lycopodium clavatum och Phegopteris polypodioides förmodligen förekomma h. o. d. Denna öfvervärdering af frekvensen för de fyra arterna till höger kan delvis (för Carex vesicaria och Salix nigricans) bero på en förblandning af arter, oftare torde den dock kunna förklaras af att resp. författare tagit för gifvet, det arten vore allmän, och på den grund i naturen ej alls vinnlagt sig om att rätt uppskatta frekvensen. Ännu må i detta sammanhang nämnas, att en mängd arter, hvilka åtminstone förf. af denna uppsats a priori vore böjd att betrakta som någorlunda allmänt utbredda i Österbotten, antingen nästan totalt saknas därstädes {Gymnadenia conopsea, Dianthiis deltoides) eller hafva en rätt inskränkt utbredning {Fragaria, Potentilla erecta, Rubus Idosus). k andra sidan har mån- gen art, som utgör karaktärsväxt för de vidsträckta mos- sarna och myrarna i Österbotten och närliggande provinser (exempelvis Carex pauciflora och C. filiformis) betecknats såsom endast tämligen allmän (eller h. o. d. förekommande), detta tydligen på grund af att ifrågavarande lokaler und- vikits af exkurrenter. Under de fem senaste somrarna har jag vid torfmarks- 15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 103 undersökningar å kronomarker från Alajärvi och Perho i söder (c. 63' n. bredd) till socknarna utefter Pyhäjoki älf i norr (64° 30' n. bredd) gjort äfven floristiska anteckningar i samma trakter, hufvudsakligen dock i trakterna utefter Pyhäjoki älf (Pyhäjoki, Merijärvi, Oulais, Haapavesi, Kärsä- mäki och Pyhäjärvi socknar) och Kalajoki älf (främst Yli- vieska, Nivala och Sievi socknar); mindre fullständiga äro -anteckningarna tills vidare för Haapajärvi, Reisjärvi, Lesti och Perho. ~ Det hittills samlade floristiska materialet hop- pas jag emellertid blifva i tillfälle att yttermera komplettera och vill därför nu offentliggöra endast en del af de gjorda fynden och iakttagelserna, hvilka torde kunna påräkna ett större allmänt intresse. Bl. a. torde några här åsyftade iakt- tagelser vara ägnade att belysa florans och klimatets ut- veckling under postglacialtiden, till hvilken fråga jag hop- pas senare blifva i tillfälle att återkomma i samband med ■en redogörelse för områdets fossila flora. 1. Botrychlum Virginianum. I medlet af juni 1917 var jag inom Isokangas krono- park i Nivala sockens norra del (vid gränsen mot Ylivieska) sysselsatt med okulära torfmarksundersökningar; högkvarter hade jag å det synnerligen välmående och snygga skog- vaktaretorpet Ruisku, beläget 2 km V om Harju gård. På min förfrågan rörande förekomsten af särskilda buskar upp- gåfvo torpets invånare bl. a., att Ribes nigrum skulle växa i närheten af Haaraneva mosse, c. 3 km NE om Ruisku torp. Vid besök på den anvisade platsen anträffades dock ej några vinbärsbuskar. Ute på mossen antecknade jag bl. a. Juncus stygius, Eriophorum alpinum, Rfiynchospora alba, Carex livida och Orchis incarnatus. Vid mossens sydvästra lägg iakttogs ■ett granbestånd, och då granen är jämförelsevis sällsynt i trakten och vanligen bunden vid något bördigare jordmån med en rikare växtlighet, vandrade jag till stället. Här bil- dade högvuxen gran skogsbeståndet i ett kärr i laggen af mossen. I kärret antecknades bl. a. Coralliorrhiza, Viola epip- sila, Eqvisetum palustr2, Athyrium filix femina. Å den ofvan 104 Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. kärret belägna skogsmarken, som höjde sig endast 1 å 2 m öfver mossens nivå, hade tidigare (enligt uppgift för c. 50 år sedan) befunnit sig ett mindre torp; ännu kunde tyd- ligt skönjas igenvuxna diken. Det ojämna skogsbeståndet var hufvudsakligen sammansatt af löfträd: björk, al, asp, rönn, Salix caprea, S. cinerea, dessutom sparsam tall och gran. Vid undersökning af den tämligen rika och frodiga vegetationen och antecknij^g af där förekommande arter i en för ändamålet uppgjord, tryckt förteckning anträffade jag till min stora förvåning ett ungt, fertilt exemplar (25 cm högt) af Botryghium Virginianum. Trots ifrigt sökande un- der en half timmes tid lyckades jag ej finna flera än detta enda exemplar. Det växte på östra sluttningen af mon, c. ett tiotal meter från laggen af grankärret, på södra sidan af en 0.5 m hög stubbe, öfvervuxen med Hylocomium pa- rietimim (ymn.), H. prolifenim (spårs.), Linncea, Aspidium dryopteris och Vaccinium vitis Idcea. Det växte strax invid stubben, som närmast omgafs af följande arter: Aspidium dryopteris Geranium silvaticum Rubus saxatilis Eqvisetum pratense Oxalis acetosella Vaccinum vitis Idcea Eqvisetum silvaticum Paris qvadrifolia Sorbus aucuparia Cirsium heterophyllum Rubus arcticus (telningar) I närheten antecknades några små Ribes nigrum-busksLV. Botrychium Virginianum är härintills känd från följande ställen i Finland^). — Karelia olonetsensis. Petrosavodsk: Giinther, Kihlman. — Karelia onegensis. Tiudie: Sim- ming; ad lac. Nigozero (Gunther), inter Dvorets et Mund- järvi spec. compl.: Kihlman. — Karelia ladogensis. Impilaks, prope praedium Viipula: H. Backman; spec. etiam leg. H. Genetz. Impilaks, Majatsaari holme: Alvar Palmgren (enl. uppgift af Palmgren var lokalen honom delgifven af dr Rafael Vegelius); enligt muntligt meddelande af docent A. Palmgren växte sommaren 1900 ett hälft hundratal exem- plar på holmen, där förf. följande sommar (1901) endast M Där ej andra källor omnämnas, härstamma uppgifterna från H j. H j e 1 1 s Conspectus Florae Fennicae, Pars I, s. 68 (Acta Soc. pra F. et Fl. F.). 15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 105 iakttog enstaka exemplar. Kirjavalaks, Paksuniemi, 2 exx. i lund: A. Palmgren (enl. muntligt meddelande, se äfven Medd. Soc. F, et Fl. Fenn. 44, sid. 1 14). Suistamo, Leppäsyrjä, Itkenmäki norra sluttning, 11 exx. på en ängsartad öppning i frisk lund på dolomitgrund: Vilho Pesola 1914. Leppäsyrjä på NW sluttningen af Saariselkä dolomitbergs NE del, 2 exx. jämte Cypripedium på ett något stenigt ställe i lund af lind och al: Vilho Pesola 1915. — [A lan di a. Eckerö: Zetterberg. Enligt meddelande af doktor H. Lindberg måste lokalupp- giften för det i Universitetets museum förvarade exempla- ret anses vara högeligen osäker^).] — Ostrobottnia me- dia. Nivala, Isokangas kronopark, 115 m ö. h., 60 km från kusten, 64° 3' n. br. (2.2 km från Ylivieska och 2.4 km från Haapavesi sockengräns; 400 m från kronorån), ett exemplar: A. L, Backman 1917. — Ostrobottnia borealis. Ne- dertorneå, Ruottala by, kalkberg, 66° n. br., minst ett 40-tal exemplar: A. Rantaniemi 1915 (Medd. Soc. F. et Fl. F. 42, s. 37). Mera sannolik än förut framstår numera F. Nylan- ders uppgift (se Conspectus) från Autti vid Kemi älf i syd- ligaste delen af Rovaniemi, omkring 66° 18', ehuru det na- turligtvis ej är uteslutet, att någon annan art åsyftats. I Sverige är för arten något öfver ett 10-tal spridda fyndorter bekanta, den nordligaste å Tåsjöberget (300 — 500 m ö. h.) i nordvästra hörnet af Ångermanland, c. 19 mil från kusten, 64° 12' n. br. (se G. Andersson och S. Birger, Den norrländska florans geografiska fördelning, s. 226—228); öfriga i Jämtland, Medelpad (i fem skilda socknar enl. C o 1- 1 i n d e r), Gästrikland, Dalarne, Västmanland, Uppland och Närke. I Norge saknas arten, enligt benäget meddelande af docenten, doktor Gunnar Samuelsson. Såsom af ofvanstående framgår, är arten i såväl Fin- land som Sverige iakttagen på. en mängd från hvarandra vidt skilda orter. Egendomligt är, att den, likasom flera andra Botrychium-SivteT, oftast anträffas i endast enstaka in- ') „Etiam ex insula Eckerö Alandiae, ubi tamen incertum" (Sche- dae operis quod inscribitur Plantae Finlandiae exsiccatae, Fasc. I— VIII, 1906, sid. 3). 106 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. divid. Då den ansetts vara kalkälskande^), må här fram- hållas, att dess förekomst i Nivala under inga förhållanden kan finna sin förklaring i kalkrik ståndort; trakten är steril och lokalen med säkerhet icke kalkhaltig. Snarare få vi i detta fall med Palmgren (Löfängsområdena på Åland, III) räkna med ett pregnant uttryck för slumpen som växtgeo- grafisk faktor. 2. Myrica gale. Under en resa från Perho till Haapavesi i slutet af juli månad 1917 erfor jag å Kiiskilä gård vid norra stranden af sjön Lestijärvi, i socknen af samma namn, att svanen årli- gen plägat häcka å Tuomikonneva vid Särkijärvi träsk i Toholampi vid Sievi sockengräns, endast 3 km från Lesti och Reisjärvi sockenrå. Tillika visste värdinnan berätta, att „mursuheinä" ymnigt växte å gårdens ängsskifte vid of van- nämnda Särkijärvi träsk; växten skulle äga en stark, utpräg- lad doft och kraftiga medicinska egenskaper. Intresserad af dessa uppgifter, beslöt jag att företaga en exkursion till den utpekade trakten. Färden anträddes öfver Kokkoniemi gård vid Pitkäjärvn sjö i västligaste delen af Reisjärvi socken. De vidsträckta kronomarker, som från sjöns norra del sträcka sig mot väster och nordväst i Sievi och Toholampi sock- rar, bilda ett af de mest orörda och egenartade ödemarks- landskap i mellersta Österbotten. Det flacka landskapet får sin särprägel af de kilometervida, plana, öppna mossarna. Öfver dessa höja sig endast obetydligt de låga, oftast för- sumpade moarna. På en sträcka af öfver 15 km är terrän- gen utefter länerån — ungefär från Reisjärvi sockengräns till trakten af Katiskajärvi — nästan alldeles plan med en lutning mot nordväst af i medeltal endast omkring 1 m per km (se närmare profil XX å tafla I i förf:s afhandling i Acta Forestalia Fennica -8, N:o 3, 1918). Afståndet från Pitkäjärvi utlopp till Särkilampi är c. 4.5 km. Nästan redan på halfva vägen mötas vi af Jänissalon- neva, utan skarp gräns öfvergående i Tuomikonneva, som M Se exempelvis A. K. C a j a n d e r, Beiträge zur Kenntniss der Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens, III, 1909, s. 155. 15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 107 på ömse sidor länerån sträcker sig långt förbi Särkijärvi. Jag behöfde ej söka länge för att finna Myrica gale, vär- dinnans „mursuheinä", på såväl Jänissalonneva som Tuomi- konneva ^), å hvilka den förekom tongifvande (oftast med tät- heten 6 enligt den Norrlinska skalan) öfver vidsträckta are- aler. Då nämnda mossar höra till de intressantaste jag sett i Österbotten, förtjäna de en beskrifning, som dock måste bli mycket summarisk, då mina anteckningar på grund af det korta besöket på platsen blefvo alltför bristfälliga. Så- som ett önskningsmål kvarstår att få mossarna ingående undersökta och beskrifna. Tre km W om Pitkäjärvi utlopp äger Kokkoniemi hem- man ett c. 1 km långt ängsskifte, Jäniskuru, som i nord- västlig riktning genomrinnes af en liten, obetydlig rännil. Nämnda skiftes norra del utmynnar i SE delen af den stora Jänissalonneva, vid hvars lägg nyligen för slåtterfolket byggts en stockstuga, Jänissalonpirtti, som erbjuder ett lämpligt kvarter under en vistelse i trakten. Vid tiden för mitt be- sök {^*Ij) var mossen till följd af den långa torkan föga sank, och den lilla rännilen hade alldeles sinat ut; på bottnen af densamma iakttogos sparsamt Juncus supinus och Sparganium minimum. Nära intill Jänissalonpirtti finnes närmast mon en svagt tufvig Calluna-Sphagnum fuscum- myr med gam- mal, tynande, c. 4 m hög martall. Här antecknades: Eriophorum vaginatum Phragmites Er. angastifolium Betala nana Carex pauciflora Oxycoccus microcarpus C. filiformis Calluna vulgaris Mellan /"uscum-myren och mossängen — hörande till Kokkoniemi ängsskifte — förekommer ett 20 m bredt Öfver- gångsbälte. Å tufvorna växa ofvannämnda arter jämte spar- sam Myrica. Sänkorna, som intaga ungefär samma areal som tufvorna, hafva ett sammanhängande täcke af Sph. pa- pillosum. Här antecknades: ') Sommaren 1918 antecknades Myrica äfven för Pirttineva, be- lägen 2 km från länerån och 1 km från Reisjärvi sockenrå. 108 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. Eqvisetum palastre (spårs.) Carex rostrata Scirpus ccespitosus Molinia cosrulea Carex dioica Viola palustris C. livida (spårs.) Trientalis Europcea C. filiformis Myrico gale « Här och där finnas 1 m vida flarkar utan mosstäcke med en gles vegetation af Juncus stygius, Eriophonim an- gustifoliiim och Utricularia intermedia. Torfvens mäktighet å Jäniskuru mossäng är 50 — 80 cm. Öfverst finnes 10 — 40 cm väl förmultnad starrtorf. Alf- ven utgöres af grusblandad, brun sand. Mossmattan samman- sättes af Sphagnum papillosum och sparsamma fläckar Sphag- niim nitens. Å de platser, där gräset ej ännu blifvit slaget, antecknades följande arter: Carex dioica Peucedanum palustre (enst.) C. livida Scirpus ccespitosus C. pauciflora Selaginella spinulosa C. rostrata Trientalis Europcea Drosera longifolia Viola palustris Dr. rotundifolia Åndromeda polifolia Eqvisetum palustre Betula alba (telningar) Eriophorum alpinum B. nana Er. angustifolium Myrica gale Galium palustre (ensi.) Oxycoccus palustris Molinia coerulea Salix myrtilloides Af dessa arter äro endast Molinia, Erioph. alpinum och Myrica något förhärskande, de öfriga syntes uppträda ± sparsamt. Om sålunda Myrica gale anträffas äfven i utkanterna af de stora mossarna, så finner den dock sin egentliga trefnad midt på Tuomikonneva och Jänissalonneva. Större delen af dessa är snarast att betrakta som strängmossar, ehuru strängarna sällan äro skarpa och fullt regelbundet utbildade, på grund hvaraf de delvis kunde betecknas såsom flark- mossar. Ställvis iakttogs äfven typisk Carex filiformis-mosse. Synnerligen egendomlig verkade en c. 50 X 100 m stor fläck på länerån, som karakteriserades af ymnig Myrica, Phragmi- tes och Molinia. Strängarna och de vanligen 2X2 (-8) m vida tufvorna äro 30 ä 40 cm höga och äga ett frodigt 15. XII. 1917. Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 109 Sphagnum-tåcke, i hvilket Sph. papillosum är förhärskande. Af högre växter förtjäna främst nämnas Myrica, Molinia, Phragmites och Betala nana; ofta erhålla särskildt lägre tuf- vor en blå färg af ymnig Carex livida. Här och där synes en gammal, tynande, högst 4 m hög martall. På strängar och tufvor antecknades för öfrigt följande växter: Carex Baxbaumii Potentilla erecta T. C. chordorrhiza Selaginella spinulosa C. dioica Scirpas cwspitosus C. filiformis Spircea ulmaria T. C. livida Trientalis Europaea C. panicea T. Viola palustris C. pauciflora Andromeda polifolia C. rostrata Betala odorata (telningar) Comarum palustre T. B. nana Drosera rotundifolia Callana vulgahs Eqvisetuni fluviaiile Cassandra calyculata E. palustre (spårs.) Empetrum nigrum (spårs.) Eriophorum alpinum Juniperas communis E. angustifolium Myrica gale E. vaginatum Oxycoccus palustris Menyanthes trifoliata O. microcarpus Molinia cosralea Pinus silvestris Orchis incarnatus (spårs.) Rhamnus frangula (spårs.) Pedicularis palustris Salix Lapponum T. Peucedanum palustre S. myrtilloides T. Phragmites communis Sorbus aacuparia (telningar) T. , Af ofvannämnda arter äro de med T utmärkta iakttagna endast å Tuomikonneva, som äfven annars har en vida fro- digare växtlighet än Jänissalonneva. Mellan tufvor och strängar finnas talrika sänka moss- flarkar och öppna sjöflarkar. Såsom karaktärsväxter i moss- flarkarna uppträda Carex limosa, C. livida, Menyanthes eller Rhynchospora alba. De i flarkarna antecknade arterna äro följande: Carex chordorrhiza Eqvisetum fluviatile C. filiformis Eriophorum angustifolium C. limosa Juncus stygius C. livida Menyanthes trifoliata C. rostrata Nymphwa candida Drosera longifolia Pedicularis palustris 110 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. Rhynchospora alba Sparganium submuticum Rh. fusca * Utricularia intermedia Sch^fichzeria palustris. Flarkarna äro oftast 5 å 10 m breda och minst lika långa; å strängmossen kan längden uppgå till öfver 100 m. De flesta och mest typiskt utbildade öppna sjöflarkarna fin- nas vid länerån å Tuomikonneva c. 1 km från Särkijärvi. I dessa sjöflarkar, hvilka ofta äro c. 10X15 m vida och hafva ett djup af minst 1 m, har svanen enl. uppgift sedan öfver 20 år tillbaka regelbundet häckat. Sålunda syntes där 1917 åtminstone ett par, 1916 tre par; sommaren 1915 syntes äfven ungar. Vid mitt besök på Tuomikonneva hade sva- nen redan förflyttat sig till det närbelägna träsket, hvilket den har för vana att göra så snart ungarna äro något ut- vecklade. Tyvärr medgaf ej min tid en undersökning af själfva träsket (c. 0.7 — 1.7 km stort), som i tiden blifvit sänkt. Midt i träsket syntes ett 10-tal 3 å 10 m stora „torfholmar" med högvuxet gräs, troligen Carex aqiiatilis. I träsket iakt- togos endast Potamogeton natans, Nuphar luteum och Utri- cularia intermedia. Genom träskets sänkning hade åtminstone i SE vunnits en rätt bred landremsa (torfmark), hvilken nu användes såsom äng. Närmast träsket utgjorde Carex aqua- tilis karaktärsväxt, högre upp Carex rostrata och Calamag- rostis strida. Stora fläckar voro täckta af Lycopodiiim in- undatum och Rhynchospora fusca. Den nyss beskrifna, märkliga fyndorten för Myrica gale, Tuomikonneva och Jänissalonneva, är belägen i Sievi och Toholampi socknar, på vattendelaren mellan Kalajoki och Lestijoki, på en höjd af 130 m ö. h., c. 65 km från kusten, på 63' 42' nordlig bredd (0° 22' W om Hrfors). Då nämnda mossar sträcka sig ända till Lesti och Reisjärvi socknar, är det högst antagligt, att Myrica skall anträffas äfven där. De tvenne mossarnas sammanlagda areal är minst 300 ha, men de stå dessutom i direkt sammanhang med en mängd andra mossar, som sträcka sig flera km såväl mot kusten som inåt land. Torfvens mäktighet växlar i de undersökta delarna mellan l.e och 3. o m. På djup öfver 2.2 m har ställ- 15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 111 vis anträffats gyttja. De tre gyttjeprof, som blifvit under- sökta, innehöllo endast frukter och frön af i nutiden på trakten vanliga växter (Älisma, Betala alba, Carex filiformiSy C. rostrata, Comarum, Menyanth.es, Potamogeton). Vid slam- ning af prof från några nära intill belägna mossar i Sievi erhöllos dock rester af sådana i nutiden sydliga arter som Carex pseudocypenis, Ceratophyllum demersum och Najas flexi- lis. — Tyvärr har jag ej tillvaratagit lerprof från Tuomikon- neva. Däremot har ett antal af mig 15 — 20 km nordligare tagna prof blifvit undersökta af dr A. C 1 e v e - E u 1 e r. Af dessa innehöll ett synnerligen artrikt prof från Säilyn- neva hufvudsakligen sådana typiska Ancylus-former som Campylodiscus Hibernicus (r), Cymatopleura elliptica (rr), Epi- themia turgida (c), Melosira arenaria (r), Pleurosigma attenua- tum (cc). Endast förekomsten af Mastogloia Smithii (r) kunde här tyda på' en svag inverkan af det salta Litorina-hafvet. Profserier tagna nära intill på nivåer af 102 — 107 m inne- höllo äfven nästan uteslutande Ancylus-diatomacéer och främst på djupt vatten afsatta planktonformer (Cyclotella bodanica c). De djupare lagren innehöllo sparsamt gamla marina former, såsom Coscinodiscus curvatulus (r) och Or- thosira sculpta (r) samt flagellaten Dictyocha Fibula (rr). En- dast ett af de öfversta profven (107 m ö. h.) innehöll Euno- tia Clevei (r), som enligt Lindberg karakteriserar Ancylus- tidens sista skede. Med ledning af det sagda och på grund af rätt ingående, ännu opublicerade undersökningar i Kärsä- mäki och Pyhäjoki socknar vill jag förlägga Litorina-gränsen i Sievi till omkring 100 m ö. h. eller möjligen någon meter högre. Vi konstatera sålunda, att Myr/ca-lokalen å Tuomikon- neva är belägen på inemot 30 m högre nivå än den, till hvilken det salta Litorina-hafvet en gäng nått. Det är därför tydligt, att arten invandrat redan under Ancylus-tiden, såsom äfven Lindbergh) framhållit. Föga troligt är det M H. Lindberg: Hvilka vittnesbörd lämnar fytopaleontologin om värt lands och dess floras utvecklingshistoria sedan istiden samt rörande tiden för människans första uppträdande i landet? (Öfvers.^ af Finska Vet.-Soc. Förh. Bd. LVIII, 1915—16, Afd C.) 112 Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. nämligen att arten, om den inkommit först i början af Li- torina-tiden, sedermera skulle förmått vandra inåt land. Då arten är en utpräglad kust- och strandväxt, är det att antaga, det en sådan vandring hufvudsakligen skulle hafva skett utefter vattendragen. Hade en sådan vandring verk- ligen skett uppför älfvarna, bör ju arten hafva haft än större betingelser att vandra nedåt längs älfvarna, , i hvilket fall den ju borde uppträda äfven vid stranden af någon af de österbottniska älfvarna. Att något fynd här ej tidigare gjorts, beror säkert på att arten verkligen saknas eller är utomordentligt sällsynt och ej på att Österbotten ännu så länge är botaniskt föga genomforskadt. Det är nämligen att observera, att älfdalarna härintills varit vida bättre under- sökta än ödemarksområdena mellan älfvarna. Huru skall då den isolerade ymniga förekomsten af Myrica å Tuomikon- neva, 65 km från den nuvarande hafskusten och c. 25 km från (eller 30 m öfver) kusten vid tiden för Litorina-hafvets maximiutbredning förklaras? För frågans närmare besva- rande äro fortsatta undersökningar nödvändiga; för när- varande få vi nöja oss med medvetandet att arten] torde invandrat under senare hälften af Ancylus-tiden, eller möjli- gen redan något tidigare. Af intresse är att kasta en blick på den nuvarande ut- bredningen af Myrica gale i Finland och Skandinavien. Om utbredningen i Finland skrifver Lindberg'): „Myrica gale, porsen, är en västlig art, som nuförtiden är spridd längs hela kusten från Torneå till ryska gränsen. I de inre de- larna af landet finnes den vid Puujärvi sjö i Karislojo, vid sjöarna i Tavastehustrakten, vid södra delen af Päijänne samt södra Saima till Jorois. Vid Onega saknas den, men är anträffad vid Sordavala, dit den i tiden spridt sig från Saima-sidan; den saknas nämligen fullständigt mellan Viborg och Ladoga, i hvilken trakt den borde anträffats, om den ') L. c, s. 6. — Om utbredningen i Finland se för öfrigt Hj. H j e 1 1, Conspectus Florae Fennicae, Vol. I, Acta Soc. pro F. ett Fl. F. XXI, 1902. s. 71—75. 15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 113 vandrat österut från Viborg; på Karelska näset finnes den också endast på ett fåtal ställen på själfva hafsstranden. Fos- sil känner jag den icke." Här må ännu tilläggas, att arten inne i landet uteslutande uppträder på sjöstränder. Rörande den härintills nordligaste fyndplatsen i Jorois, 62' 12' n. br., framhåller Lindberg (Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fennica, h. 34, 1908, s. 170), att han i och vid Valvatos sjö funnit „ sådana kustformer som Myrica, Sagina nodosa, Potamoge- ton pectinatus, Ranunculus paucistamineiis *eradicatiis, Calli- triche auctumnalis m. fl. samt fossil Myriophyllum spicatum". Om förekomsten af Myrica i Jorois se äfven H i n t i k k a (Medd. af Soc. pro F. et Fl. F., h. 43, 1917, s. 106). Äfven förtjänar nämnas, att jag flerstädes i österbottniska torf- marker anträffat fossilt pollen af Myrica eller Corylus. Så- som af Lagerheim och L. v. Post påvisats, är det ej möjligt att skilja mellan pollen af nämnda arter. En god karta öfver utbredningen af Myrica gale i Skan- dinavien ingår hos G. Andersson och S. Birger^), Häraf synes, att arten i Sverige finnes norr om Umeå endast på spridda ställen i kustlandet ända upp till Haaparanda och dessutom på tvenne ställen inne i Lappmarken, det ena i Torne Lappmark vid Svappavaara (funnen 1910 af Gösta Lång), på 67" 35' n. br., c. 210 km från kusten. Söder om Umeå är arten flerstädes allmän utefter kusten och anträffas äfven ofta i och vid floddalarna långt in i landet. Bertil E. Hal den (Om torfmossar och marina sediment, Sveriges geologiska undersöknings årsbok 1917) skildrar flere Myrica- klädda myrar och mossar (se lokalerna 9, 13, 21 h, 21 i) inom norra Hälsinglands Litorina-område (omkr. 61° 45' n. br.) på nivåer ända till 105 m ö. h. Äfven Elias Me lin (Studier öfver de norrländska myrmarkernas vegetation, Norrländskt handbibliotek VII, 1917, s. 77—80) redogör för „Myrica-Sphagnum-k'sirr"' i Medelpad och Ångermanland. ') Den norrländska florans geografiska fördelning och invan- dringshistoria, Norrländskt handbibliotek V, 1912, s. 28; se äfven texten s. 396. 8 114 Mötet den 4 maj 1918. I norra Norge är Myrica gale funnen endast i själfva kustbandet och på öarna (G. A n der ss on och S.Birger, s. 169) till 69° n. br., Bjarkö i Hindö distrikt, 27 m ö. h. (enl. Norman; mig meddeladt af docent Gunnar Samuels- son). Därtill föranledd af forstmästare Backmans meddelande angående den sällsynta ormbunken Botrychium virginianum, önskade docent A. Palmgren, för fyndets bevarande ur glömska, i protokollet få antecknadt, det han år 1900 af denna, också i Ladoga-Karelen blott på ett fåtal ställen funna sällsynta art anträffat tvenne vackra exemplar, växande in- vid hvarandra inom den yppiga lundvegetation, som upp- tager norra delen af Paksuniemi udde i Kirjavalaks. Honom veterligen hade arten hvarken förr eller senare anträffats å Paksuniemi. Mötet den 4 maj 1918. Ordföranden, professor J. A. Palmen, vände sig till Sällskapet, som nu var samladt till sitt första sammanträde det skickelsedigra året 1918, med följande ord: „M. H. Det är -starka sensationer, som gått igenom vårt land och folk sedan detta års början. Glädje öfver vår nyvunna statliga frihet, och sorg öfver större inre ofri- het än någonsin. Vi hafva på närmare håll, än vår genera- tion förut kunnat ana, fått se portarna öppnas för obegrän- sade utvecklingsmöjligheter, men också huru de snart slu- tits så, att vi en stund ej kunde skönja, hurudan utgång kunde öppnas för framtidens verksamhet. Och dock måste en sådan erhållas. Upproret hotade en nog så tung tid hela vår samhällsbyggnad, men i dagarna ha vi öfverstått det värsta däraf. Hungersnöden däremot, som länge skymtat, fortvarar allt ännu lika hotande. Och för en lång framtid förestår fosterlandet ett mycket fordrande reorganisations- Mötet den 4 maj 1918. 115 arbete, hvars slutresultat ingen nu kan med visshet be- stämma. Allt måste därför i närvarande ögonblick mana hvarje fosterlandsvän att spänna alla krafter till enigt samarbete. Split bör på intet villkor få förekomma. Det är under så- dana förhållanden vårt samiund i dag begynner sina ofri- villigt under tre månader afbrutna möten. Jag hälsar alla välkomna därtill. Dock, alla äro vi icke här. Vi sakna tre, som förr del- togo i arbetet med lust och fröjd, men nu äro borta. Ny- ligen återbördades åt fosterjorden stoftet af Holger Ranc- ken, Karl Ehrström och Carl F i n n i 1 ä, samtliga fallna för egna landsmäns hand, när de ilade för att intaga enhvar sin plats i leden. Både de själfva och vi, deras vänner, hade alla tänkt, att de i framtiden skulle på annat sätt fylla sin plikt, än de nu gjort det. Men de ha fyllt den, då de gett själfva lifvet för fosterlandet. Heder åt deras minne!" Genom att resa sig från sina platser bragte Sällskapets medlemmar minnet af de för landets frihet fallne unga natur- forskarna sin tysta hyllning. Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes fabri- kör Karl Fazer (föreslagen, af professor J. A. Palmen), tandläkare M. Puolanne (föreslagen af fil. kand. K. Lin- kola) och student V. Tennberg (föreslagen af docent A. Palmgren). Till publikation anmäldes: Alvar Palmgren, Några växtgeografiska synpunkter. Rolf Palmgren, Anteckningar om inhemska dägg- djur och fåglar i Högholmens zoologiska trädgård åren 1888 —1918. På förslag af Bestyreisen beslöt Sällskapet uppmana därtill sinnade exkurrenter att före utgången af den 12 maj till ordföranden inlämna sina till Sällskapet ställda ansök- ningar om resebidrag. Ordföranden meddelade, att Bestyreisen vid samman- träde den 3 maj till förnyad behandling upptagit det af professor K. M. Le vänder vid Sällskapets sammanträde 116 Mötet den 4 maj 1918. den 15 sistlidne december framlagda förslaget att för fram- tiden gifva Sällskapets Meddelanden karaktären af en för- slagsvis i fyra häften årligen utkommande, i postanstalterna prenumererbar, periodisk zoologisk-botanisk tidskrift (jfr sid. 61—62). I anseende till de nu rådande tidsförhållandena samt med hänsyn till frågans stora vikt, hvilken kräfver ett mera allsidigt öfvervägande än den redan framskridna tiden medger, hade Bestyreisen funnit skäl hos Sällskapet föreslå ett uppskjutande af frågans slutliga behandling till hösten, hvilket förslag äfven af Sällskapet omfattades. Bringande i erinran, hurusom Sällskapet vid samman- träde den 3 mars förlidet år till Bestyreisen i och för vid- tagande af nödiga åtgärder hänskjutit ett af ordföranden vid sagda möte framställdt förslag om förberedande åtgärder i och för ett möjligast värdigt begående af Sällskapets 100- årsdag den 1 november 1921, meddelade sekreteraren, det Bestyreisen vid sammanträde den 3 maj till förnyad behand- ling upptagit ordförandens förslag. Bestyreisen hade där- vid, förbehållande sig rätt till vidare initiativ i saken, fun- nit följande preliminära åtgärder redan nu påkallade: 1) Anslutande sig till. det af ordföranden framlagda förslaget, har Bestyreisen främst funnit en' historik öfver Sällskapets verksamhet 1821 — 1921 betingad. Medveten om att den därigenom gör sig till tolk för Sällskapets i dess helhet känslor, har Bestyreisen beslutat vända sig till Säll- skapets ordförande, professor J. A. Palmen, hvilken mer än ett hälft sekel som ledamot tillhört samfundet,'därvid som ordförande i jämt ett kvart sekel varit dess ledande själ, med en anhållan, det ville han åtaga sig det maktpåliggande värfvet att affatta denna Sällskapets historia. I afvaktan på professor Palmens svar lämnas frågan om åtgärder för his- torikens affattande tills vidare öppen. 2) Bestyreisen har beslutat vända sig till följande Säll- skapets äldre ledamöter eller Sällskapet närastående perso- ner med en vördsam anhållan, det ville de för begagnande i den publikation, hvarmed Sällskapet helt visst kommer att 4. V. 1918. Wasastjerna, Sphinx Convolvuli L. 117 högtidlighålla sin 100-årsdag, nedskrifva personliga minnen och intryck från lifvet och verksamheten inom Sällskapet: professorerna Th. Saelan, J. A. Palmen och R e i n h. S a h 1 b e r g, rektor M. B r e n n e r, dr V. F. B r o t h e r u s, professor Fre dr. Elfving, dr Hj. Hjelt, senator A. O. Kairamo, rektor Axel Arrhenius, professorerna E. Reuter och K. M. L e v a n d e r. 3) Bestyreisen har beslutat vända sig till prefekten för Botaniska museet, professor Fredr. Elfving, med en an- hållan, det ville han affatta en historik öfver Botaniska mu- seets tillkomst och utveckling. Professor Elfving har här- till förklarat sig villig. 4) Bestyreisen har beslutat vända sig till prefekten för Zoologiska museet, professor E. Reuter, med en anhållan, det ville han gå i författning om åstadkommande af en lik- nande historik öfver Zoologiska museets tillkomst och ut- veckling. Professor Reuter har förklarat sig villig härtill. 5) Bestyreisen har beslutat uppdraga åt dr E. Häy- rén att för framläggande vid Sällskapets 100-årsdag af- fatta en sig till professor Th. Saelans nyligen fullbordade stora verk »Finlands Botaniska litteratur till och med år 1900" anslutande katalog öfver Finlands botaniska litteratur åren 1901-1920. För affattandet af den i punkten 5 omnämnda katalogen äfvensom för därmed i samband stående förberedande ar- beten kommer honorar att utbetalas. Till protokollet antecknades, att Sällskapet med till- fredsställelse tagit del af Bestyreisens meddelande. Protokollsekreterare Björn Wasastjerna förevisade En nykomling för Finlands fjärilfauna, Sphinx Convolvuli L., tagen i början af september 1917 af dr G. Sundberg i trenne exemplar på Dalsbruk. Denna art är mycket van- lig i de tropiska delarna af Afrika och Indo-Australien. I Europa förekommer den äfven, men redan i norra delen af Centraleuropa uppgifves den icke vara bestående acklima- tiserad. Arten är äfven anträffad både i Danmark och Sve- 118 Wasastjerna. — Hellen. 4. V. 1918. rige, ehuru sällsynt. I Europa flyger den i två generationer, den ena i maj — juni, den andra i augusti — september. Då de här i landet tagna exemplaren alla anträffades på samma ställe, torde man väl ej kunna förutsätta, att det vore från sydligare takter förflugna exemplar, utan kunde snarare det antagandet framkastas, att någon dräktig hona af den tidi- gare generationen sökt sig upp till trakten af Dalsbruk och där lagt sina ägg, samt att larverna tack vare den sällsynt varma och vackra sommaren lyckats nå full utveckling och gifva fjäril på hösten. Amanuens W. Hellen anmälde: Två för landet nya skalbaggar. 1. Bledius bicornis Germ. skiljer sig från övriga arter i släktet främst genom att huvudet hos 5 på vardera si- dan under antennroten är försett med ett brett, triangulärt, uppåt riktat horn, hos 9 med en svagare öronformig lamell, vilket givit anledning till att för arten bildats ett eget undersläkte Elbidus. Kännetecknande för arten är vidare de uppböjda sidorna å clypeus. Bl. bicornis har anträffats flerstädes i Mellaneuropa och lever vid havskuster och på stränderna av salta insjöar. De nordligaste tills dato kända fyndorterna hava varit Västpreussen och Danmark. De fin- ländska exemplaren blevo funna av borgmästare Henrik Söderman i Nystad på näset mellan Sorvakko-landet och Ykskoivu f. d. holme. 2. Äpion sedi Germ. står närmast den hos oss vanliga Ä. humile, från vilken den skiljes genom mera långsträckt kroppsform samt starkare och glesare punktur å thorax, som därtill har rundade sidor och tydlig basalränna. En- ligt äldre uppgifter skulle såväl imago som larv leva på Sedum-arter, vilket emellertid av den senaste forskaren på området, H. W agn er, starkt betvivlats, i det han anser den liksom flertalet apionider leva på leguminoser. Ä. sedi är utbredd över Mellaneuropa och Skandinavien. I Sverige är den anträffad nordligast i Stockholmstrakten. Våra exemplar blevo funna av mig den 24 maj 1915 på Degerö 4. V. 1918. Hellen. — Finnilå. 119 invid Helsingfors under håvning i ett skogsbryn. Arten har välvilligt blivit bestämd av professor J. Sahlberg. Amanuens Richard Frey yttrade: På min så oför- utsett bortryckte vän och kollegas, Carl Finnilä's väg- nar ber jag att få uppläsa följande Ornitologiska medde- landen, som han några dagar före sin död nedskrev i av- sikt att inlämna dem till Sällskapet. 1. Ett nytt fynd av klykstjärtade stormsvalan (Oceano- droma leucorrhoa Viell.) i Finland. — Till Universitetets zoologiska museum har av magister P. Brofeldt insänts ett ex. av klykstjärtade stormsvalan (Oceanodroma leucor- rhoa), anträffat dött på isen vid Rautajärvi sjö i Evo (Ta) den 20. XII. 1917. Inom vårt naturhistoriska område har fågeln endast en gång tidigare blivit funnen, nämligen nära Viborg i maj 1886 (Fr. Vi i k; ex. i zool. mus., se även Meddel. Soc. F. et Fl. Fenn. 13, sid. 257). Uti Wright-Palméns arbete »Finlands foglar" (se- nare delen, 1873, s. 632) meddelar R. Alcenius, att säl- skyttarna i Björkö (Vasa skärgård) tala om en fågelart, som de benämna „vågpypplar", vilken såväl till storlek som be- teende skulle överensstämma med ifrågavarande storm- svaleart. Att det här verkligen skulle röra sig om klyk- stjärtade stormsvalan, synes synnerligen tvivelaktigt; Pal- men (1. c. s. 632) anser det osannolikt, och även Bianchi (ayHa PocciH, FlTHUbi, tom-b 1, s. 584) upptar uppgiften med stor reservation. Den klykstjärtade stormsvalan är en pelagisk art, som tillbringar största delen av sitt liv på öppna havet och en- dast till häckningstiden uppsöker kala klippöar, där den häckar kolonivis bland stenar och i jordhålor. Sin huvud- utbredning har arten i norra delen av Atlantiska och Stilla oceanerna (Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mittel- europas, Bd. XII, p. 49; Ma c o un: Catalogue des Oiseaux du Canada, Ottawa 1916, p. 77). De enda kända häckplat- serna för arten i Europa finnas på Hebriderna (öarna Röna och St. Kilda) samt på ön Tearaght vid Irlands västkust (Naumann 1. c. p. 49). 120 Finnilä. — Frei]. 4. V. 1918. Om klykstjärtade stormsvalan sålunda i stort sett inte är att betrakta som en allmännare europeisk fågel, ha dock vilsekomna exemplar flere gånger erhållits vid Skandinavi- ens sydliga kuster ävensom vid Östersjön och dess vikar. Schaanning (Norges fuglefauna, 1916, p. 276) upptar sex fynd av arten i Syd-Norge och Nilsson (Skandinavisk fauna, Bd. II, 1858, p. 277) ytterligare ett fynd vid norska kusten. Enligt Kolthoff-Jägerskiöld (Nordens fåg- lar, 1898, p. 298) har fågeln i Sverige anträffats fem skilda gånger. Vid danska kusten är den enligt Kjaerbölling (Verzeichniss der in Dänemark vorkommenden, weniger ge- wöhnlichen und seltenen Vögel, Naumannia Bd. I, Hft. 3, p. 51) och C o 11 in (Ornithologiske Bidrag till Danmarks Fauna, Kjöbenhavn 1877, p. 24; Bidrag til Kundskaben om Danmarks fuglefauna, Kjöbenhavn 1888, pp. 107—108) er- hållen ett tiotal gånger. Vid Östersjöns sydkust har arten anträffats endast en gång, nämligen vid kurska kusten 20. XI. 1828 (ex. i Mitau museum; jfr Seidlitz: Sitz.-ber. Dor- pat. Naturf. Gesellschaft, 1861, p. 410; Schwender: Ar- beit. Naturf. -Ver. Riga 1910, Hft. X, pp. 59, 92). 2. Storlabben (Stercorarius skua Briinn.), en fågel, som bör utgå ur vår fauna. — På p. 365 uti M e 1 a-K i v i r i k k o s „Suomen luurankoiset" uppges, att storlabben stundom skulle visa sig vid vårt naturhistoriska områdes nordliga kuster, således Ishavet. Då emellertid det enstaka fynd, varpå detta antagande baseras, är gjort vid Svaerholt, som ligger alldeles nära Nordkap och sålunda långt väster om vårt områdes nordvästra gräns, finnes det inga skäl att räkna arten i fråga till de inom vårt gebit anträffade fåglarna. Amanuens Richard Frey inlämnade följande med- delande: Bananflugan (Drosophila ampelophila Loew) an- träffad i Finland. Under sistförflutna mars månad blev jag av forstmästare T. Clayhills uppmärksamgjord på att i dennes lokal i sta- den hade uppträtt en mängd små, gulaktiga flugor, vilka dels livligt flögo omkring i rummen, dels samlade sig på 4. V. 1918. Frey, Bananflugan anträffad i Finland. 121 fönsterrutorna. Sitt huvudsakliga tillhåll hade de dock i ett kontor, där de kröpo omkring på en vintunna av ek, på vilken även talrika torna puparier kunde iakttagas. Ytter- ligare anträffades larver och puppor i äppelsylt. Vid närmare undersökning visade det sig, att denna dipter var den s. k. bananflugan (Drosophila ampelophila Loew), en art, öom blivit synnerligen ryktbar genom de glänsande ärftlig- hetsexperiment, som utförts med densamma av amerikanska forskare, särskilt av T. Hunt-Morgan och hans med- arbetare. Släktet Drosophila Fallen (1823) tillhör den stora ska- ran av de s. k. akalyptrata muscariderna, bildande jämte några andra, smärre släkten en särskild underfamilj, Droso- philinae, som i flera avseenden företer en jämförelsevis ur- sprunglig kroppsorganisation. De flesta hithörande arter äro såsom larver funna levande i jäsande eller surnande substrat, såsom i trädsaft, förruttnande svampar och för- farna frukter, vilka sistnämnda de med särskild förkärlek synas uppsöka, I vårt land har denna underfamilj icke blivit studerad, så att man icke ännu har någon säker kunskap om vilka hithörande arter förekomma hos oss. Av släktet Drosophila förekomma dock rätt utbrett Dr. transuersa Fall. och Dr. melanogaster Meig. på lundlokaler i utsipprande saft på stub- bar och trädstammar; andra arter anträffas då och då även i våra boningsrum, såsom Dr. fenestrarum Fall. och Dr. fu- nebris Fabr. Den nu ifrågavarande arten. Dr. ampelophila, är av allt att döma tidigare icke observerad hos oss och torde blivit på något sätt hit införd. Dr. ampelophila är nämligen en egentligen tropisk eller subtropisk art, som år 1862 blev be- skriven af Loew från Cuba (Berlin, entom. Zeitschr. VI, 231, II Centuria). Senare blev den anträffad i norra Afrika och Medelhavsländerna och beskrevs därifrån under namnet Dr. uvarum år 1875 af Rondan i (Bull. Comiz. Agr. Parma). Till färgen är denna intressanta, lilla dipter huvudsak- ligen svagt glänsande rödgul med svarta tvärband på bak- 122 Frey. — Reuter. 4. V. 1918. kroppen, vilka å de sista segmenten mer eller mindre sammanflyta, så att hos 6 åtminstone de två sista lederna och hos $ den sista leden äro enfärgat glänsande svarta. Särskilt utmärkande för arten synes vara en liten svart, knölformig, apikal ansvällning på insidan av frambenets me- tatarsus hos hanen („puncto apicali atro in antico maris metatarso" i L o e w's diagnos). Denna bildning visar sig vid starkare förstoring bestå av en synnerligen regelbunden rad av svarta kitintaggar, starkt påminnande om en kam. Av våra inhemska arter erinrar Dr. ampelophila mest om Dr. melanogaster Meig., men synes skilja sig från denna ge- nom annan teckning av bakkroppen, något avvikande ving- ribbförgrening och den nämnda kamformiga bildningen hos hanen. Jag har något utförligare uppehållit mig vid denna ny- komling till vår dipterfauna, emedan den äger ett allmän- nare intresse och troligen till namnet är bekant för de fle- sta av Sällskapets medlemmar, ehuru få ha kunnat bilda sig en närmare föreställning om dess utseende. Professor E. Reuter yttrade i anslutning till före- gående talares demonstration af bananflugan (Drosophila ampelophila): Jag ber att de närvarande med alldeles särskild upp- märksamhet och en viss vördnad måtte betrakta denna oan- senliga fluga, förvisso en af de intressantaste djurarter, som öfver hufvud existera. Den har utgjort föremål för tusen- tals korsningsexperiment, hufvudsakligast af den kände ame- rikanska biologen T. H. Morgan och hans talrika elever och medarbetare, i afsikt att studera ärftlighetsfenomenen ur mendelistisk synpunkt. Det kan utan öfverdrift sägas, att denna fluga, tack vare sagda experiment och i samband därmed anställda cytologiska undersökningar, mer än något annat djurspecies, jag vore böjd att säga mer än alla andra djurarter tillsammans, gifvit oss inblick i ärftlighetsproble- mets mysterier. Icke minst i fråga om den s. k. könsbe- gränsade nedärfningstypen hafva många viktiga och höge- 4. V. 1918. Reuter. — R. Palmgren. 123 ligen intressanta resultat vunnits, hvilka kasta ett förkla- rande ljus äfven öfver många hos människan iakttagna, men förut oförklarade egendomligheter i nedärfningsföreteelserna. Härtill kommer, att den fullkomliga samstämmigheten i de experimentella och cytologiska resultaten lämna öfverty- gande och imponerande bevis för riktigheten af den s. k. kromosomteorin. Under de oafbrutet under flera år pågående uppföd- ningsexperimenten hafva uppstått talrika, inemot halftannat hundratal nya mutationer, hvilka visat sig konstanta och rent- alstrande. Hvar och en af dem har uppstått plötsligt och oberoende af andra. Tack vare dessa många mutationer hafva vid korsningsexperimenten en ytterlig mångfald af kombinationer kunnat göras, hvarigenom resultaten blifvit så mycket säkrare och på samma gång en afsevärd fördjup- ning af studiet ernåtts. Hvarje kroppsdel har blifvit affek- terad af en eller annan bland dessa mutationer. Beträffande en och samma kroppsdel eller samma organ, t. ex. vingarna, förekomma bland mutationerna talrika gradationer, hvilka bilda en skenbart kontinuerlig serie, från exempelvis full- komligt normala vingar till helt små vingrudiment, ofta i förening med andra egendomligheter, såsom karakteristiska krökningar af vingen o. s. v. Dessa olika gradationer hafva dock icke, såsom man enligt den gängse descendensläran skulle väntat sig, uppstått med småningom ökad intensitet ur hvar- andra, utan, såsom ofvan framhållits, fullkomligt oberoende af hvarandra hos afkomlingar af till utseendet normala föräldrar. Dessa och andra i samband därmed stående om- ständigheter hafva bl. a. gjort det nödvändigt att underkasta descendensläran en genomgående kritik och revision, förhål- landen, hvilka det dock ej är tillfälle att här närmare utlägga. Hvad nu i största korthet antydts, torde dock gifva en före- ställning om hvilket synnerligen intressant och viktigt objekt denna fluga är för utrönandet af flere biologiska spörsmål af allra största teoretiska och äfven praktiska bärvidd. Intendenten, magister Rolf Palmgren lämnade föl- 124 R. Palmgren, Bastarder mellan getbock och fårtacka. 4. V. 1918. jande meddelande: Tvenne bastarder mellan getbock och fårtacka, födda i Högholmens zoologiska trädgård. Till följd af bristen och de svindlande prisen på allt slags foder lät jag senaste höst (1917) från slutet af augusti både får och getter fritt ströfva omkring på Högholmen och här afbeta gräsmattor och lindor. Såsom ledare för den blan- dade hjorden uppträdde en präktig, svagt rödlett hvit bock, fallen efter en, antagligen renrasig, brun spansk bock och en hvit och grå get, tydligen en blandningsprodukt. Denna bock betäckte icke blott getterna i tur och ordning, utan parade sig äfven vid första tillfälle med djurgårdens tvenne brunstiga tackor, efter att hafva fördrifvit den bagge, som jag utsett till afvel. Omkring den 29 augusti observerade vårdaren bestigningen, men meddelade mig intet härom i förväg, då han ansåg den för resultatlös. Den 26 januari nedkom den yngre tackan (född 1915, 12. I) med ett bocklamm (N:o 1)" och dagen därpå fram- födde den äldre tackan (f. 1914, 25. II) likaså ett lamm af hanligt kön (N:o 2). Det förra har bålen täckt af en typisk krusullig fårpäls, med bruna fläckar, tydligen ett arf af farfadern, men äger getens karakteristiska hårfäll å huf- vud och lemmar. Det senare åter, till färgen hvitt med gråaktiga fläckar, ett arf från farmodern, är betäckt med en slät, mer korthårig päls, alldeles som om krusorna hos fårullen rätats ut till flacka vågor. I öfrigt påminner det till sin kroppsbyggnad mer om en get än ett får, medan det förstnämnda äfven i detta afseende bär en intermediär prägel. Bastarder mellan get och får äro kända, men säll- synta. De anses för ofruktsamma och därför af ingen prak- tisk betydelse för en rationell raskultur^). Härom har jag tänkt anställa kontrollförsök i framtiden. Det intressanta med de båda bastardlammen är emeller- tid, att N:o 1 bär fyra hornanlag, tätt tryckta två och två, af hvilka dock det inre på vänstra sidan är synnerligen ru- ^) John Nathorst: Lärobok i fårskötsel. Sthlm 1912. 4. V. 1918. R. Palmgren, Larus argentatus X marinus. 125 dimentärt, medan N:o 2, såvidt det genom en manuell un- dersökning kan utrönas, endast äger tvenne anlag. Senare utväxte dock två mjuka horn på sidorna. Såsom jag i en uppsats i Sällskapets skrifter närmare meddelar, ha mödrarna framgått ur korsning mellan en fyrhornad bagge och horn- lös tacka, modern (A) till N:o 2 direkt, medan modern (B) till N:o 1 äfven är dotter till den förra (A) efter parning med samma fyrhorning '). Då fyrhornigheten visat sig ut- prägladt dominant hos baggarna, men endast svagt pointe- rad hos tackorna i form af fyra förkrympta stubbhorn, som hos den yngre tackan äro synnerligen rudimentära, finner man sålunda, att denna egenskap hos bastardafkomlingarna går i arf, men uppträder mindre utprägladt hos den bock (N:o 1), som genom flera generationer fått den i arf (man jämföre äfven hornuppsättningen hos de båda tackorna). Intendent Rolf Palmgren gjorde vidare följande meddelande: Larus argentatus Brunn. 5 x marinus (L.) $. Det ligger nära till hands att antaga, att våra Lams- arter ofta i naturen skulle para sig med hvarandra. Härom känner man emellertid intet — såvidt jag af den mig till- gängliga litteraturen kunnat finna — vare sig nu detta be- ror på, att mot all förmodan sådana korsningsprodukter ej förekomma eller äro stora sällsyntheter, eller att bastar- derna, till följd af någon föräldrapartens artegenskapers, främst färgteckningens dominans eller på grund af föga iögonenfallande intermediära karaktärstecken, undgått upp- märksamhet. I Högholmens zoologiska trädgård vid Hel- singfors har jag emellertid under de senaste åren konsta- terat ett par förbindelser mellan olika arter måsfåglar, och har en af dem ledt till positivt resultat, d. ä. ägg och un- gar. En redogörelse härför torde för ornitologerna äga sitt intresse. Våren 1915 fäste jag mig vid, att bland de par i mås- voliären, hvilka separerat sig för äktenskap, äfven befann ') Rolf Palmgren: Till kännedomen om abnormiteters ned- ärfning hos en del husdjur. Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 44, s. 176. 126 R. Palmgren, Larus argentatus X marinus. 4. V. 1918. sig en sillmåshanne och gråtruthona. De byggde sig en präk- tig bale af ris och strån, som jag för detta ändamål låtit strö omkring i buren, och fördrefvo utan misskund alla närgångna grannar. Särskildt hannen, som var synnerligen mån om sin maka, gick därvid djärf och oförvägen fridstö- rarena in på lifvet, utdelande hugg till höger och vänster och eftertryckliga nyp i stjärt och vingar. Och dessa, bland hvilka icke blott befunno sig hans egna likar, utan äfven större trutar af olika slag, retirerade skyndsamt vid hans anfall. Äf- ven makan tilldelade han alltefter litet en ordentlig afbasning under skri och slag, då han ertappade henne på längre ut- flykter från boet eller annars misstänkte henne för erotiska snedsprång. Tidigt på morgonen den 19 maj fick jag se dem para sig. Fåglarna smekte hvarandra en stund med näbben, men plötsligt flyger hannen upp på honans rygg och tram- par henne, med flaxande vingslag upprätthållande balansen, under det parterna högljudt gifva sin lifsstegring till känna, hannen med ett gällt, oaf brutet ka-o-ah, ka-o-ah— — , honan åter med ett glesare gäck, gäck — — — . Efter akten skakar den senare på sig och ilar till redet, där hon lägger sig, medan hannen företar en razzia bland de närmaste grannarna. Af parningen vardt dock intet, och då tiden gick utan resultat, placerade jag åt de liggsjuka fåglarna ett höns- ägg i boet. Det utkläcktes den 23 juni, men kycklingen försvann några timmar senare i obekanta öden, antagligen i en glupsk hvittruts kräfva. På nyåret den 17 januari nöd- gades jag låta aflifva gråtruten, som i slagsmål förlorat sitt ena öga och äfven i öfrigt svårt blesserats. Härigenom af- bröts helt våldsamt äktenskapet, som måhända följande år burit frukt. Lyckligare gick det för en hafstruthona, som samma år förenat sitt öde med en gråtruthannes. De byggde sig bo och efter en kort smekmånad, hvars detaljer jag ej blef i tillfälle att bevittna, värpte honan den 11 maj sitt första ägg, ett andra den 14 och ett tredje ägg den 18 maj. Ma- karna rufvade dem sedan ihärdigt i tur och ordning, före- trädesvis dock honan, medan hannen höll vakt och bort- 4. V. 1918. R. Palmgren. — Häyrén. 127 jagade alla näsvisa grannar. Några dagar förrän kläcknin- gen bort äga rum, voro äggen borta. Antagligen hade råt- torna under natten varit framme, ty föräldrarna höllo så noga ögonen på sina grannar, att det är högst osannolikt att någon af dessa lyckats i onda uppsåt. Någon ny kull blef det ej vidare denna sommar. Men följande vår (1916) upprepades försöket. Paret byggde sig ett präktigt rede af stickor och strån, och honan placerade dem efter sin smak på rätt ställe. Den 15 maj voro tre ägg värpta, af hvilka tvenne utkläcktes den 12 juni. Bastarderna påminna om ungfåglar af trutar, och det är omöjligt att genom gransk- ning af dem i frihet och utan måttagning kunna fastslå några korsningskaraktärer. Först vid utfärgningen på tredje året skall väl, om ungarna få lefva till dess, bastardnaturen tydligt afspegla sig i dräkten. Innevarande vår (1918) synes lofva mycket af intresse i måsvoliären. Af allt att döma kommer en gråtruthona att värpa ägg, befruktade af en sillmås, hvarjämte of van - nämnda hafstrut-gråtrutpar redan den 7 — 9 maj välsignats med tvenne ägg. Doktor Ernst Häyrén omnämnde följande Laffynd från Finland. 1. Parmelia *soralifera (Bitter), Jahrb. f. wiss. Bot. 36, 1901, p. 482. — Ett vackert, fertilt ex. af denna form ligger i Herb. Mus. Fenn. mied beteckningen „E. fiirfuracea var. ce- ratea (Ach.) f. sorediifera"; exemplaret är taget i Ostrob. australis år 1859 af A. J. Malmgren. Själf har jag fun- nit växten på följande ställen: a) Nyland, Nurmijärvi, Num- mela sanatorium, gammal Betiila verrucosa, äfven fertil, juni '1914; b) Nyl., Helsinge, Åggelby, sparsam på gammal B. verrucosa, fertil, januari 1912; c) Ta v. borealis, Laukas, Sep- pälä, täml. riklig på B. verrucosa tillsammans med hufvud- arten, äfven fertil, september 1914. Slutligen har mag. V. Räsä nen funnit växten i Nurmijärvi, Kytäjä, på björk, i oktober 1916. 128 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. 2. Parmelia acetabulum (Neck.) Dub. — Denna art, som på Sällskapets möte den 6 november 1875 (Medd. 3, p. 169) anmäldes såsom ny för landet, tagen på hägg i Karuna (Ab) af F. Elfving, fann jag i juni 1913 i Tvärminne by i Eke- näs skärgård tämligen rikligt på en gammal, nästan ut- gången rönn. I Abo-trakten synes arten förekomma på flere ställen; den är, förutom i Karuna, insamlad på Ispois invid Åbo af K. Linkola (ett ex. på asp, sept. 1908, Herb. Mus. Fenn.), hvarjämte min hustru tagit den på kyrkogår- den i i^bo år 1912. Slutligen finnes i H. M. F. ett ex. från Ik, Kivennapa, Husula, sept. 1885, leg. A. Boman. 3. Xanthoria substellaris (Ach.) Wain., Lich. Brésil I, p. 71 (= Physcia ulophylla Wallr.). — Denna art förevisades på Sällskapets möte den 7 november 1885 såsom ny för vår flora af E. Wain i o, som funnit densamma tämligen talrik på trädstammar invid Gamla kyrkan i Helsingfors (Medd. 13, p. 233). Exemplaren ha varit de enda i H. M. F. intill senaste höst, då dr Harald Lindberg påträffade arten vackert fertil på en lönn på Fredriksberg gård utanför sta- den, icke långt från järnvägshaltpunkten med samma namn. Själf har jag funnit den i Mejlans invid Helsingfors, på ett gammalt träd vid landsvägen, i Helsinge, Åggelby, på lönn och på Betala verrucosa, i Ekenäs stad, på lönn och poppel, och i Tenala (Ab), Olsböle, på lind i trädgården. Arten sy- nes trifvas i närheten af människoboningar och uppäöker med förkärlek äldre löfträd; den har synbarligen hittills blifvit förbisedd. Doktor Ernst Häyrén inlämnade följande uppsats: Synekologiska serie-iakttagelser och experiment. Vid hvarje synekologisk undersökning framställer sig såsom en första uppgift studiet af växtsamhällenas floristiska sammansättning och fysiognomi, deras noggranna beskrif- ning såsom associationer, facies etc. samt deras uppställning i ett öfverskådligt system. Jämsides härmed vidtager stu- diet af ståndorten med dess egenskaper, dels de mera sta- bila egenskaperna, såsom exposition, lutnings- och belysnings- 4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 129 förhållanden, fuktighet, jordmån m. m., dels de faktorer, som variera under dygnets och årets lopp, såsom värmeförhål- landena i jorden och de klimatiska momenten. Alltmera har man härvid begynt öfvergifva den approximativa upp- skattningen och använda instrument äfven i rent växtgeo- grafiskt syfte, hvarigenom exakta tal och mer värdefulla resultat erhållits. Under dessa undersökningar framställa sig frågor om sambandet mellan associationen och de yttre villkoren, de klimatiska och edafiska samt möjligen historiska och andra faktorer. Hvilka villkor betinga associationens sammansätt- ning? Hvilken faktor är den viktigaste? Om en faktor för- ändras, förändras då äfven samhället, och på hvilket sätt? Huru kommer det sig att samma association stundom uppträder på olikartade ståndorter? Hvilket inflytande utöfva kommensa- lerna själfva? Och slutligen frågan om samhällets uppkomst och vidare utveckling, dess genetiska förhållande till andra samhällen. Svaren söker man genom noggrann analys af förhål- landena och genom jämförelse af resultaten från olika plat- ser och associationer. Man finner vissa kombinationer af faktorer motsvaras af bestämda samhällen. Om en faktor, t. ex. fuktighetsgraden, är olika, medan kombinationen i öf- rigt är densamma, drager man slutsatsen att i detta fall den olika fuktighetsgraden är orsaken till växttäckets olika sam- mansättning. Och genom att t. ex. vid en Sjöstrand jämföra bredvid hvarandra befintliga samhällen med från stranden högre uppåt aftagande fuktighet erhåller man en genetisk serie, hvilken kan kompletteras genom jämförelse med för- hållandena på andra sjöstränder, hvarjämte uppfattningen om själfva omvandlingsprocessen fördjupas genom studium af öfvergångsassociationer och mellanformer. När det gäl- ler sumpmarkernas vegetation, kan en värdefull komplette- ring erhållas genom undersökning af jordlagrens växtrester, så att man blir i tillfälle att konstruera en bild af vegeta- tionens utveckling på platsen eller t. o. m. inom ett större område under en längre tidsperiod. 9 130 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. På detta sätt kunna erhållas betydelsefulla och i huf- vudsak riktiga resultat. I många fall får man likväl åt- nöjas med deduktiva slutsatser af större eller mindre bär- vidd eller endast med sannolika förmodanden. En ytterli- gare belysning på empirisk väg och ett grundligare inträn- gande i det föreliggande problemet vore då mycket väl- kommet och af behofvet påkalladt. I många fall har man ernått en sådan belysning genom för ändamålet på labora- toriet anställda experiment eller genom att draga nytta af tidigare i annat syfte utförda experimentella undersökningar, icke minst af fysiologisk art. Men däremot har man, synes det författaren till dessa rader, alltför litet beaktat utvägen att anställa kontinuerliga iakttagelser och experiment ute i naturen, i den miljö alltså, hvars företeelser och inflytanden man vid ifrågavarande undersökningar vill studera och allt- mera förstå. Naturen ger själf i detta afseende en del fingervisnin- gar, särskildt med hänsyn till frågorna om växtsamhällenas succession. Så t. ex. bildas vid flodernas mynningar bankar, som småningom höja sig öfver vattenytan och gifva upp- hof åt deltaöar, som växa allt större. Vid hafvet uppkas- tas sand och på andra ställen tång, som samlas i långsträckta bäddar längs stranden. All denna nybildade jord saknar till en början växtlighet, och när sådan uppstår, är den under- kastad en serie omhvälfningar, innan stabilitet inträdt. I andra fall lämnar människan direkte eller indirekte sin med- verkan: genom skogseld ödeläggas stora landsträckor, ge- nom sjöfällningar vinnas afsevärda områden, vid stenspräng- ning blottas bergytor, på järnvägsbankarna och i grus- och sandtagen uppstår barlagd jord, o. s. v. På dylika ställen erbjudes godt tillfälle till studium af vegetationens utveck- ling, ett tillfälle som ju äfven då och då tagits i akt. I många arbeten läses sålunda om hufvuddragen i vegetatio- nens utveckling på af skogseld härjad mark. Utvecklingen på flodbankarna och deltaöarna har man studerat genom att med hvarandra jämföra bankar och öar af olika ålder. De åren 1882 — 1886 genom tvenne sjöfällningar nybildade 4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 131 Hjälniaröarnas vegetation och flora har med sex resp. elfva års mellanrum undersökts af Callmé, Grevillius och Birger'). Andra exempel att förtiga. Antalet tillfällen som man försuttit är likväl mycket större än antalet tillfällen som begagnats. Och framför allt saknar man noggranna och mer mångsidiga iakttagelser öf- ver förändringarna inom ett och samma område under flere år i följd, alltså kontinuerliga serier af iakttagel- ser. Sådana vore dock af stort intresse; de skulle säker- ligen leda till anmärkningsvärda resultat icke blott i gene- tiskt, utan äfven i andra afseenden. Undersökningsområdet behöfver icke vara vidsträckt; snarare är det författarens erfarenhet, att en med omsorg och grundlighet undersökt mindre areal ger säkrare och rikare resultat än ett flyktigt undersökt större område. Undersökningarna böra åtföljas af kartor i tillräckligt stor skala, om området är större gärna af specialkartor öfver karakteristiska och anmärknings- värda partier. Kartskisserna uppgöras enklast enligt rut- system och orienteras i väderstreckens riktning, och om man första året utmärker rutornas hörn (t. ex. för hvarje m^, 2 m^, 10 m^ o. s. v., beroende på förhållandena) med stadigt inslagna pålar, kan man de följande åren lätt orientera sig och uppgöra kartor, som lämna all önskvärd säkerhet för jämförelser. I vissa fall bör platsen besökas två eller flere gånger under samma vegetationsperiod, t. ex. när studiet gäller strandvegetation och stranddrift ^). Några områden med utvecklad, sluten vegetation ha i själfva verket redan utsetts till föremål för fleråriga obser- vationer, likartade med dem som ofvan åsyftats på blottad mark. Sålunda hafva några danska vetenskapsmän påbegynt >) A 1 f r. C a 1 1 m é, Bih. K. Sv. Vet. Akad. Handl. 12, Afd. III, N:o 7, 1887. — A. Y. Grevillius, ibid. 18, Afd. III, N:o 6, 1893. — Selim Birger, Arkiv f. Botanik, Band 5, N:o 1, 1905, och Englers Bot. Jahrb. 1906. 2) Jfr t. ex. Carl S k o 1 1 s b e r g, Om växtligheten å några tångbäddar i nyländska skärgården i Finland. Sv. Bot. Tidskr.. band 1, 1907, sid. 389—397. 132 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. en serie undersökningar öfver Maglemose i Grib Skov i Nordsjselland med uttalad åfsikt att framdeles studera och registrera eventuella förändringar i den fridlysta sumpmar- kens vegetation *). I Tyskland har en noggrann beskrifning upprättats öfver en fridlyst myr med Betula nana, belägen vid Neulinum icke långt från Weichsel, kanske äfven öfver andra fridlysta naturpartier. Möjligen har skogsförvaltnin- gen i en del stater gått i författning om åstadkommandet af monografiska beskrifningar öfver speciella försöksom- råden eller försöksytor, hvilket skulle ligga nära till hands för de forstliga försöksanstalterna med tanke på de prak- tiskt betydelsefulla resultat, som härigenom kunde ernås; förf. har icke varit i tillfälle att härom taga närmare känne- dom. Sommaren 1899 undersökte och kartlade författaren till dessa rader växtligheten på tillandningsomrädena vid Broviken i Snappertuna i västra Nyland ^) med afsikt att senare besöka platsen för att iakttaga sannolika föränd- ringar, hvilken plan han tills vidare dock icke varit i till- fälle att fullfölja. Emellertid kan man lätt gå ett steg längre, nämligen genom att på de uttagna profytorna förändra de yttre vill- koren i afsikt att utröna vegetationens motsvarande för- ändringar. Redan en kontinuerlig undersökning rörande vegetationens utveckling på smärre ytor blottad mark inom associationer af olika slag vore af stort ekologiskt värde; man behöfde för ändamålet blott afskala växttäcket (med och utan humuslagret o. s. v.) på försöksytor på t. ex. olika slags ängs- och skogsmark. Eller utväljer man profytor af likartad beskaffenhet, större eller mindre, behandlar dem på olikartadt sätt och antecknar efter hand resultaten. På i öf- rigt likartad mark kunde sålunda åstadkommas olikartade belysningsförhållanden genom uppförande af plank m. m. På vindöppna ståndorter kunde på samma sätt studeras *) Henning E. Petersen, Maglemose i Grib Skov. Under- sögelser över Vegetationen paa en nordsjaellandsk Mose. I — IV. Bo- tanisk Tidsskrift 36, 1917. 2) Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, 23, N:o 6, p. 45—133. 4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 133 vindskyddets och den större snöanhopningens eventuella inverkan. Genom uthuggning och rödjning i skogsmark, hvilka arbeten kunde utföras på olika sätt, erhölles en in- blick i förändrade fysikaliska förhållandens inverkan. Ge- nom att placera stenblock eller stenar, huggna eller nog- grant barskrapade, under. afvikande yttre förhållanden blefve man i tillfälle att göra iakttagelser rörande laf- och moss- vegetationens beroende af de yttre faktorerna äfvensom dess gradvisa utveckling. Inverkan af kreaturens betning på skogen torde varit föremål för vidlyftiga försök i Nordamerikas Förenta Stater, hvarvid vidsträckta försöksytor under olika yttre förhållan- den hållits afstängda. En hithörande iakttagelse kan an- föras äfven från vårt land. På Lenholmen i Pargas socken, meddelar professor Enzio Reuter^), har sedan c. 25 år tillbaka den ena hälften varit och kommer att fortfarande vara skyddad, medan å den andra hälften höbärgning och afbetning årligen ägt rum. Å den fredade delen har en betydande återväxt af ek försiggått; sommaren 1912 räk- nades här 3555 unga ekar med en höjd af högst 4 meter. På den för slätter och bete upplåtna delen var däremot återväxten obetydlig; här funnos blott 114 ekar af nämnda storlekskategori. Lätt kunde äfven fuktighetsförhållandena varieras. Li- kaså markens kemiska beskaffenhet, t. ex. i klippornas för- djupningar genom påfyllning af koksalt eller något annat ämne. I sistnämnda fall kunde man studera dels den tidi- gare vegetationens förändringar, dels förhållandenas utveck- ling på blottad mark vid olika behandlingsmetoder. Syn- barligen kunna de åsyftade växtgeografiska och ekologiska experimenten på mångfaldigt sätt varieras. En enskild forskare kan icke alltid påräkna att flere år å rad vara i tillfälle att på den utvalda platsen göra de nö- diga iakttagelserna, och måhända är detta äfven orsaken till ') R e u t e r, E n z i o. Om ekvegetationen på Lenholmen i Par- gas socken. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica 39, 1913, p. 87—90. 134 Häyrén. — Backman. 4. V. 1918. att undersökningar och experiment af här föreslagen art hittills i så ringa omfång kommit till utförande. Kanske vore det därför icke ur vägen, om intresserade föreningar eller institutioner toge saken under diskussion och eventuellt be- slöte sig för någon hithörande uppgift. Forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman lämnade följande meddelande: Linden (Tilia ulmifolia) i mellersta Österbotten. Redan för tjugo år sedan diskuterade K i h 1 m a n (sid. 97) rätt ingående frågan om lindens nordgräns och framhöll därvid, att denna gräns ej är betingad af klimatiska orsaker. Så viktig och intressant frågan än är, har den ej sedermera dryftats i den finländska botaniska litteraturen. Den all- männa åsikten synes härintills hafva varit, att linden vid sin nordgräns hufvudsakligen skulle anträffas å reliktlokaler, å hvilka den för en tynande tillvaro. Om lindens före- komst i Sverige skrif va Andersson och Birger (s. 1 83): „Det är uppenbart att det är fråga om en art, som har sin verkliga nutida sydgräns söder om nu afhandlade trakter, och alla här upptagna fyndorter kunna betecknas som mer eller mindre utpräglade reliktlokaler". Och Hjelt (s. 46) skrifver: „I de nordliga delarna af sitt utbredningsområde uppträder linden oftast i buskform och blommar sällan". Såsom redan Kihlman (s. 96) framhållit, är lindens frö- produktion tyvärr ej studerad vid dess nordgräns. Detta var ej heller möjligt för Kihlman, som endast i Kuru (fyndort 2), sålunda rätt långt från lindens nordgräns, iakt- tog gamla träd. Såsom orsak till förekomsten af enbart unga exemplar framhålles, säkert med rätta, människans åt- göranden. För ett slutligt afgörande af frågan om i hvad mån lindens nuvarande nordgräns är en klimatisk sådan, i hvad mån den kan vara betingad af andra orsaker, vore det synnerligen viktigt att äga en ingående kännedom af ett antal fyndorter för lind vid artens nordgräns. Förekommer linden enbart på särskildt gynnade ståndorter, exempelvis på sydlutor, eller kan den äfven uppträda på mindre gyn- 4. V. 1918. Backman, Linden i mellersta Österbotten. 135 nade lokaler? För frågans slutliga besvarande äro dess- utom växtpaleontologiska undersökningar utanför artens nu- varande nordgräns nödvändiga (K i h 1 m a n s. 98). I det följande skall såsom ett bidrag till kännedomen om lindens uppträdande vid dess nordgräns redogöras för lindförekomsten på Kokkoniemi i Reisjärvi (se Conspectus s. 89), en af de nordligaste fyndorterna i Fennoskandia. Pitkäjärvi sjö, belägen i västra hörnet af Reisjärvi soc- ken, är 8.3 km lång och högst 1 km bred, med utlopp inom Sievi socken. Sjön, som har en svagt bågformig sträckning i NW-SE, utgör hufvudkällan för Vääräjoki, Kalajoki älfs södra hufvudarm. Dess höjd öfver hafvet är 127 m. Sjöns omgifningar äro ej synnerligen bördiga, hvilket äfven fram- går af att förutom Kokkoniemi vid sjön finnes endast en annan gård, båda vid sjöns södra ända, samt Kemeli krono- torp midt för sjöns NE strand. Möjligen är trakten SW om sjön något bördigare, att döma bl. a. af att där enligt upp- gift skall växa Daphne, Ribes nigrum och R. rubrum. Denna sida af sjön är äfven något mera högland (kanske 5 ä 10 m öfver sjöns nivå) än den NE delen, som i stort sedt sy- nes vara rätt karg och lågland. Det förtjänar nämnas, att Kokkoniemi-bonden varit betänkt på att sänka sjöns yta ge- nom att gräfva en kanal förbi gården 2 km mot NE. Detta vore en jämförelsevis enkel uppgift, då ytan af Norvan- järvi befinner sig 8.4 m lägre än Pitkäjärvi; att bonden verk- ligen är intresserad af en dylik sänkning är helt naturligt, då alla hans åkrar, hvilka äro belägna vid sjön, årligen öfver- svämmas. Såsom jag själf kunde iakttaga, har nämligen Vääräjoki i sitt öfre lopp, längs en sträcka af öfver 10 km, ett mycket dåligt fall, så att vattnet på våren stiger mycket högt i Pitkäjärvi. En km från sjöns sydöstligaste hörn, på östra stranden, ligger Kokkoniemi gård och tvåhundra meter söder om denna den lika benämnda udden, på hvilken linden växer. Kokko- niemi udde, hvars yttre form framgår af skissen å följande sida, är c. 125 m lång (E— W) och 200 m bred (N— E) och sam- manhänger i E (eller NNE) genom ett c. 130 m bredt, lågt, nå- 136 Backman, Linden i mellersta Österbotten. 4. V. 1918. got Sankt näs med det egentliga fastlandet, som här består af odlade fält. Uddens högsta, centrala del höjer sig 5 ( — 6) m öfver sjöns yta. Udden, som genom ett gärde är af- gränsad från fastlandet, befinner sig visserligen ej mera i jungfruligt skick, men har ej heller odlingen i nämnvärd grad inkräktat på densamma. Endast närmast det låga nä- set finnes en mindre kulturäng; för öfrigt användes udden påsensommaren såsom hästhage. I norr samt längs västra stranden förhärskar 7 — lOmhögtall, me- dan gråalen på andra ställen do- minerar. De sju lindar- na stå tämligen midt på udden, dock något när- mare den södra stranden och det låga näset, i huf- vudsakligen :NE exposition. Lindarnas läge i förhållande till hvarandra framgår af bilden här ofvan och dimensionerna åter af bi- fogade tabell, som äfven visar trädens höjd öfver sjöns yta P/t 1917). Alla träden hafva raka stammar, utom N:o 4, hvars stam till 3.20 m höjd lutar tämligen starkt och på denna höjd företer en stark böjning (1 m); stammens hela längd är därför inemot 11 m. Linden N:o 2 har en gren, som höjer sig 1 m öfver den egentliga stamtoppen; medräknas denna gren, är trädets höjd 13.5 m. Förutom nämnda sju lindar har nyligen funnits ännu en åttonde, som hade två stammar, hvaraf den ena år 1905 (?) fälldes af blixten; den andra stammen torkade småningom samt föll år 1912 (?). Den Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 44, Backman. aj r* X cc5 73 ct-i .-- cS r-* rn .2 f-^ 0 o ra ^ '> 3. j '_? ^ '-rt Z ^ 1 ^ 0 0 1 cr^ fc O =4-1 . 00 a; Oi d T— t ^ 't-' _to iS cT^ ^.x' c « r^ O» J 3 c^i . ii 'E iJu •I—i -yj 00 1-H a C5 X T-l -, CD ^— 0 CO 3 1 * 0 ■d ■> c^ '> ^^ "o -> « f ccS ■^ CD i^ i il cCti -< '* 0 0 e CO ^ ,v.1 i c 5 V! Z3 ni ■ t. j 2 — j i 1— H u M .5 .-H^ ■i .3 iic > 1 £ 4. V. 1918. Backman, Linden i mellersta Österbotten. 137 N:o Höjd öf- I ver sjönsi yta I Trädets höjd Stam- mens kvistfria nedre del Stam- I Stam- mens j mens omkrets [ diameter på brösthöjd m m m cm cm 1 2 3 4 5 6 7 4.50 4.50 3.80 3.60 3.40 3.20 4.20 11.0 4.20 94 12.5(13.5) 3.50 131 12.5 3.60 85 10.0 3.30 57 11.0 3.20 73 8.5 3.20 56 8.5 3. CO 55 30 42 27 18 23 18 17 sistnämnda mätte 60 cm i omkrets på brösthöjd; enligt upp- gift skulle den af blixten fällda stammen ha varit af unge- fär samma storlek. — Då Blomqvist i sitt bref till H j e 1 1 (Conspectus s. 89) enl. läneagronom Lauri n uppger, att år 1884 funnits endast 7 lindar, under det 15 nyss blifvit afhuggna, så är det att antaga, det L a u r i n ej observerat linden N:o 7, som växer mera afsides från de öfriga. Rörande trädens ålder vet jag intet med bestämdhet, då jag ej velat skada träden genom att taga några borrspån. Att de dock äro tämligen gamla framgår af att Blomqvist talar om 7 träd redan år 1884; härtill kommer, att en gam- mal man på den närbelägna gården visste berätta, att träden redan för 60 år sedan voro stora. Denna uppgift måste dock tagas med försiktighet, då mannen ej nämnde något om de 15 af Blomqvist omnämnda, afhuggna lindarna och det sålunda ej är uteslutet, att hans uttalande gällde nämnda träd. 1 hvarje fall måste träden vara minst 70, men möjligen öfver 100 år gamla. — Vid mitt besök på Kokko- niemi syntes ej något spår af blommor hos linden, ej heller kände allmogen till att den tidigare skulle blommat. Jag vill dock ej gifva något större värde åt dess vittnesbörd i denna sak, då jag af böndernas yttrande förstod, att de ej i högre grad gifvit akt på träden i fråga. I ingen händelse fanns på plat- sen något spår af telningar eller rotskott, men kan detta 138 Backman. Linden i mellersta Österbotten. 4. V. 1918. delvis bero af att dessa årligen blifvit förstörda af betande hästar och får. Såsom nämnts växa lindarna i ENE exposition; endast linden N:o 7 befinner sig på nordsluttningen af den lilla höjden. Markens lutning är omkring 1 : 7. Marken är täm- ligen starkt stenbunden med spridda 0.5 XI. o m stora ste- nar i dagen. Profil: A) 2 cm forna; B) 3 cm mylla med in- blandade pinnar etc; C) minst 20 cm stenblandad, lös, gul- brun mosand. Trädvegetationen på platsen för lindens förekomst utgö- res af enstaka, 20-årig, 3 — 7 m hög tall samt gråal enstaka och i smärre grupper; mindre albuskar uppträda allmänt, i synnerhet lägre ned. Juniperus uppträder åter hufvud- sakligen högre upp. Af gran iakttogs endast en 20 cm hög telning. På grund af den torra sommaren och den skada betande hästar redan hunnit göra var växttäcket myc- ket magert. Följande arter antecknades enligt en 5-gradig skala: Alnus incana Juniperus communis Picea excelsa Pinus silvestris Sorbus aucuparia, telningar Ti Ha ulmifolia Lycopodium annotinum t Aspidium drgopteris 4 Convallaria majalis 1 Majanthemum 4 Paris quadrifolia 1 Luzula pilosa 3 Carex dig i ta ta 1 Agrostis vulgaris 4 Calamagrostis purpurea 2 Aera flexuosa 3 Melica nutans 3 — 2 Po a ser otina 2 Festuca ovina 2 F. rubra 3 Coeloglossum viride 1 Stellaria graminea 3 Cerastium vulgäre 2 Ranunculus acer 4 Viola canina 1 Oxalis acetosella 3 Geranium silvaticum 1 Angelica silvestris 2 Rubus Idceus 3 R. saxatilis 5 — 4 Fragaria vesca 2 Lathyrus pratensis 3—2 Vicia sepium 2 Trifolium repens 3 Tr. pratense Myrtillus nigra 5 Vaccinium vitis Idiva 4— Pyrola secunda 3 Trientalis 3 Veronica officinalis 3 Plantago major 1 Prunella vulgaris 2 Galium uliginosum 3 Solidago virgaurea 2 4. V. 1918. Backman, Linden i mellersta Österbotten. 139 Antennaria dioica 1 Hieracium adtingens (?) Achillea millefolium 1 H. neglectum (?) Chrysanthemum leucanth. 1 H. prolixiforme Leontodon auctumnalis 2 H. pseudoblyttii Taraxacum officinale 2 H. sabpellucidum Af växttäcket att döma har på platsen tidigare funnits en Oxalis-mo, där de mera fordrande af de nu återstående arterna utgjordes af Convallaria, Paris, Carex digitata, Me- lica, Riibus Idceus och Fragaria. Ingen af dessa arter er- bjuder något större intresse. Vi konstatera sålunda, att linden på sin nordligaste ut- post, på Kokkoniemi, af allt att döma förekommer under förhållanden, som på intet vis äro särskildt gynnsamma för artens existens. Och dock når arten här rätt stora di- mensioner. Jag måste därför redan på grund häraf instämma med Kihlman (s. 97), då han framhåller, att lindens nu- varande NW-gräns ej betingas af klimatiska orsaker. Där- emot kan jag ej instämma med honom däri, att detta skulle framgå redan af isotermernas förlopp. Tvärtom finner jag en stor öfverensstämmelse mellan maj-, juni- och juli-isoter- merna å ena sidan (se kartan N:o 16 i Atlas utg. af Säll- skapet för Finlands geografi, 1910) samt å andra sidan lindens nordgräns, sådan denna framställes å kartan N:o 20 : 4 i At- las och kartan 31 hos G. Andersson och S. Birger. Det förtjänar här nämnas, att Atlas lämnar en oriktig bild af lindens utbredning i landet, i det nämligen genom ett rakt streck förenats de c. 11 mil från hvarandra belägna lindförekomsterna i Lesti (S om Reisjärvi) och Sydänmaa (Alavus socken; se Kihlman s. 87, N:o 4). Gränsen borde nämligen från Lesti dragas 150 km söderut ungefär längs H:fors' meridian till Keuru, därifrån västerut till Virdois och först därifrån mot NW till Sydänmaa. Då gränsen ut- ritas på detta vis, framträder lindförekomsten i Lestijärvi och Reisjärvi såsom så mycket intressantare, i det gränsen här bildar ett skarpt hörn mot NW. Så mycket mera för- vånande verkar däremot lindens frånvaro i socknarna W om linjen Reisjärvi — Keuru. Kommande undersökningar skola 140 Backman, Linden i mellersta Österbotten. 4. V. 1918. måhända uppdaga någon enstaka lindförekomst i Karstula '), Pylkönmäki eller Multia; på grund af egna undersökningar är jag däremot säker om att linden ej skall anträffas i an- gränsande socknar W om Suomenselkä. Det framhölls redan tidigare, att linden enl. Anders- son och Birger i Sverige vid sin nordgräns uppträder enbart på utpräglade reliktlokaler, d. v. s. på lokaler som äro för arten särskildt gynnsamma. Den nordligaste kända fyndorten för lefvande lind i Sverige är Skulebärget invid kusten i Ångermanland på Vasa breddgrad (63° 5'; se när- mare Andersson och Birger s, 230). I Norge är linden ej känd norr om Söndmöre (62° 30' n. br.). I motsats till för- hållandena i Sverige synes enligt K i h 1 m a n samt enligt mina undersökningar i Österbotten arten endast sällan i Finland vid sin nordgräns uppträda på lokaler af relikt na- tur. Ingen af de lindlokaler jag besökt i Lestijärvi, Reisjärvi och Pyhäjärvi äger utpräglad sådan natur. I ett måhända något mera gynnsamt läge än annorstädes vid sin nord- gräns har linden uppträdt å den för mig nordligaste kända fyndorten, Vaivioaho (63° 41' n. br.) i Pyhäjärvi socken nära Kiuruvesi-gränsen. Vid mitt besök å platsen senaste som- mar såg jag ej lind; det torde nämligen varit den sista lin- den, c. 2 m hög, som för omkring 10 år sedan utplanterats vid ett närbeläget torp, ehuru med dåligt resultat. Till Vaivioaho-lokalen skall jag återkomma i annat sammanhang. Om lindens forntida utbredning i Fennoskandia känna vi tills vidare mycket litet. I Sverige är arten utanför dess nutida nordgräns anträffad fossil endast tvenne gånger, näm- ligen i Ångermanland vid Amundsjö omkring 45 km norr om Skulebärget och 40 km från kusten (Andersson s. 9) samt nordligast i Majamyr vid Bjurholm, c. 63° 50' n. br. (L. v. Post s. 237). — Från Finland är linden härintills ej uppgifven fossil utanför artens nuvarande utbredningsområde. Vid mina växtpaleontologiska undersökningar i Öster- botten har jag aldrig lyckats göra makroskopiska fynd af lind; däremot har jag funnit fossilt lindpollen i Kärsämäki: Rahka- ') Student B. Pettersson har senare meddelat, att han för ett par år sedan iakttagit lind i Karstula. 4. V. 1918. Backman. — Forslas. 141 neva och Kurkineva, nära Haapajärvi sockengräns samt i Haa- pavesi: Piipsanneva, 64^ 9' n. br., sålunda öfver 50 km norr om de nordligaste recenta lindförekomsterna i Reisjärvi och Py- häjärvi. Af en noggrant genomarbetad profil från Kurkineva framgick, att linden förekommit i trakten enbart vid tiden för granens invandring; samtidigt med linden förekommo Ulmus och Corylus (ev. Myrica ^), hvilka dock kvarlefde en längre tid efter det linden försvunnit från trakten. Nämnda fos- sila fynd äro af mycket stort intresse ej endast på grund af att de lämna bevis för att linden tidigare haft en vid- sträcktare utbredning, utan främst på grund af att de be- visa, det arten tidigare förekommit äfven på det mellan- österbottniska slättlandet. För nämnda fossila förekomster skall jag redogöra i annat sammanhang, i det jag här in- skränker mig till att framhålla, det Piipsanneva befinner sig c. 15 m under, Kärsämäki -fyndorterna åter c. 15 m of van Li- torina-gränsen. Litteraturförteckning. Andersson, Gunnar. Hasseln i Sverige. — Sv. Geol. Unders., Ser. Ca 3, 1902. — „ — och Birger, S e 1 i m. Den norrländska florans geografiska för- delning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. 1912. Atlas öfver Finland 1910. Halden, Bertil E. Om torvmossar och marina sediment. — Sv. Geol. Unders. Årsbok. 1917. H j e 1 1, Hjalmar. Floran och vegetationen. III. Vedväxter. — At- las öfver Finland 1910. — „— Conspectus Florae Fennicae. Vol. IV. Pars III. 1911. K i h 1 m a n, A. O s w. Ueber die Nordgrenze der Schwarzerle und der Linde in Finnland. — Medd. af Soc. pro F. et Fl, F. H. 23. 1898. von Post, L. Norrländska torvmossestudier. — Geol. För. Förh. Bd 28. 1906. Medicinelicentiat Runar Forsius inlämnade för in- tagande i Sällskapets skrifter: Uber einige paläarktische Tenthredinini. ') Såsom af G. Lagerheim och L. v. Post framhållits, är det ej möjligt att skilja mellan pollen af hassel och Myrica. 142 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. Enslin's neulich erschienene verdienstliche Arbeit „Die Tenthredinoidea Mitteleuropas" hat mir eine willkom- mene Veranlassung gegeben, meine Tenthredinini der alten Welt einer Revision zu unterwerfen. Einige hierdurch er- zielte Resultate habe ich unten kurz zusammengestellt. Tenthredella atra L. kommt in vielen Farbenvarietäten vor. Möglicherweise ist die var. scopolii Lep. eine beson- dere Art. Da diese Frage noch nicht endgiiltig entschieden worden ist, will ich hier kurz iiber meine hierherhörigen Zuchtresultate berichten. Im sudlichen Finland findet man alljährlich von Ende Juli bis Ende August an Sedum tele- phium nicht selten eine Tenthredella -Larv e, die als ausgewach- sen folgendes Aussehen hat: Kopf weissgriin mit schwar- zen Augen und einem dunkelbraunen Scheitelflecke, der sich seitlich bis zu den Augen erstreckt; Abdomen lebhaft chloro- phyllgrun, reichlich weiss bereift, Riickengefäss durchschim- mernd; die Abdominalsegmente trägen Querrunzeln und auf diesen an jedem Segment zwei Querreihen weisser Dorn- wärzchen. Die jungen Larven sind leicht rötlich (wie die jungen Sedum-BVåtter) gefärbt, wobei die Bereifung einen bläulichen Teint erhält; der Kopf ist in grosser Ausdehnung braun. Nach der letzten Häutung verschwindet die Berei- fung und der dunkle Scheitelfleck. Die Larven sitzen an der unteren Seite der Sedum-BVåtter spiralig zusammenge- rollt und zerfressen die fleischigen Blätter sowie oft auch die weicheren Teile des Stengels, die jungen Knospen und Bliiten. Ende August verkriechen sie sich in die Erde und iiberwintern ein- bis zvveimal. Durch mehrfache Zucht der- artiger Larven habe ich mehrere Exemplare von T. atra L. sowie T. atra var. ignobilis Kl. erhalten, immer diese bei- den Formen zusammen und keine andere. Von Aland (Jomala, Önningby, 16. VIL 06, ipse) besitze ich ein weibliches Stiick von T. atra L., das eine Ubergangs- form zu T. scotica Cam. biidet. Dieses $ ist sonst wie T. aträ var. scopolii Lep. sculptiert und gefärbt (rote Tegulae, weis- ser Pronotumrand, Huften und Trochanteren schwarz), hat aber weisse Suborbitalflecke sowie am ersten Abdominal- 4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 143 segmente eine kaum wahrnehmbare Andeutung eines weis- sen Seitenfleckes. Ich nenne dieselbe var. nov. orbitalis. Möglicherweise ist T. scotica Cam. in den Formenkreis von T. atra L. (öder T. scopolii Lep.) zu ziehen, was ich aus Mangel an geniigendem Vergleichsmaterial nicht entschei- den känn. Die Untersuchung der Säge könnte vermutlich hieriiber gute Aufschliisse geben. Falls T. scotica Cam. nur eine Varietät von T. atra L. wäre, wurde man besser die grosse Verbreitung (beinahe dieselbe wie bei T. atra L.) und das uberall seltene Auftreten dieses Tierchens ver- stehen. T. moniliata Kl. ist wie T. atra L. eine sehr variable Spezies. Ich habe im siidlichen Finland (Pärnå, Husvilla, 9. VII. 03) ein Weibchen erbeiitet, das eine besondere Be- nennung verdient. Sonst wie T. moniliata Kl. var. flavilab- ris Gimm., aber Tegulae rot und Scutellum ganz citronen- gelb = var. nov. ilavoscutcllata. Vielleicht identisch mit Ki- a e r 's T. poecila, die wohl zu T. moniliata Kl. zu ziehen ist, obwohl uns K o n o w anderes versichert hat. Falls poecila Kiaer (nec. Eversmann) wirklich zu T. fuscicornis Esch. ge- hört, könnte sie var. norvegica benannt werden. iJber t. fagi Panz. schreibt E n s 1 i n : „beim $ dagegen scheint das Schildchen stets weiss zu sein". Mir liegt aber von Finland (Karislojo, Suurniemi, 13. VI. 10, ipse) ein $ vor, das, obwohl zusammen mit typisch gezeichneten Stuc- ken von T. fagi Panz. gesammelt, doch so verschieden aussah, dass ich dasselbe zuerst als n. sp. bezeichnete. Eine genauere Untersuchung ergiebt aber, dass dasselbe in Grösse, Form und Sculptur vollkommen mit T. fagi Panz. iiberein- stimmt. Diese var. nov. nigerrima hat aber ein schwar- zes Schildchen, der weisse Metapleuralfleck fehlt, und das Pronotum ist ebenfalls ganz dunkel; dagegen ist das neunte Fiihlerglied ganz weiss und nur die äusserste Spitze des sechsten Gliedes weisslich. Bei T. velox F. kommen Weibchen sowohl mit roter als mit schwarzer Hinterleibsmitte vor. In Zeitschr. f. syst. Hymenopt. u. Dipt., Vol. 7, S. 93, beschreibt K o n o w von 144 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. Sibirien eine rotleibige var. bisignata, die an der Seite des ersten Riickensegmentes einen weissen Fleck trägt. Aucli die schwarzleibige Form hat eine ebenso gefleckte weibliche Varietät, die ich var. nov. colonoides nenne. Dieselbe stammt aus Deutschland, Erzgebirge (leg. Lange). E n s ! i n ' s Bestimmungstabelle leitet zu T. colon Kl., von welcher Art colonoides mihi jedoch leicht durch die roten Beine u. a. färberische und sculpturelle Charaktere zu unterscheiden ist. Die gleichzeitig gesammelten Männchen gehören der var. nigrolineata Cam. an. T. flavicornis F. ist eine sehr veränderliche Art. Zu den von E n s 1 i n angefiihrten und benannten F^ormen wollte ich noch eine var. nov. pallior fugen. Ich nenne so eine 'T. fla- vicornis F. (Hauptform) mit ganz gelben Schenkeln. Diese Abänderung kommt selten in ganz Europa vor. Bei den tj^pisch gefärbten Stiicken von T. livida L. und T. livida L. var. dubia Ström, sind die hinteren Schenkel und Schienenbraunschwarz gefärbt. Bisweilen ist jedoch die Bein- farbe rot und höchstens die äusserste Spitze der Schenkel und Schienen sowie die Tarsen schwarz. Die rotbeinige Varietät der Nominantform nenne ich var. nov. rubripes und die rotbeinige var, dubia Ström, dagegen var. nov. rubeola. Beide haben, wie es scheint, eine weite Verbreitung. T. gracilis 6 n. sp. Kopf nach hinten beinahe ver- schmälert, schwarz, mässig grob punktiert, schwach aber deutlich glänzend, grau und weiss behaart; Clipeus braun gerandet; Labrum sowie iiberhaupt das ganze iibrige Unter- gesicht, mit Ausnahme der braunschwarzen Mandibelspit- zen, gelblichweiss wie die inneren, unteren und in zwei Zipfeln endenden seitlichen Orbitalränder; Fiihlerhöcker klein, Supraantennalgrube seicht, nach oben und aussen von einem wenig erhabenen Wulst begrenzt; Scheitel, besonders vorne, ziemlich unscharf begrenzt; Clipeus tief rundlich ausgeschnitten; Antennen schwarz, deutlich länger als Kopf und Thorax zusammen, in der Mitte seitlich zusammenge- driickt, gegen die Spitze deutlich verschmälert; die Glieder vom vierten an allmählich an Länge abnehmend; die Spitze 4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 145 des vierten Gliedes sowie die folgenden ganz gelblichweiss. Thorax schwarz, mässig punktiert, oben matt, oberer Teil der Mesopleuren ein wenig glänzend; gelblichweiss sind: der -Rand des Pronotums, Tegulae, Schildchen, die seitlichen Fortsätze des Schildchenanhanges, Cenchri und Hinterschildchen; Schildchen sehr wenig gewölbt, etwa 1 V2 mal so breit wie läng, nach hinten verschmälert; Hiiften unten und seitlich wie die Trochanteren weisslich; Vorder- und Mittelbeine schmutzig gelblichweiss, Schenkel und Schie- nen hinten braunschwarz gerandet, Tarsenglieder gegeri die Spitze hinten dunkel; Hinterschenkel braunschwarz, Tibien und Tarsen wie die vorderen; Fliigel gelblichhyalin, Costa gelbbraun, Geäder und Stigma SDnst dunkelbraun. A b d p- m e n ziemlich schmal, gegen die Mitte erweitert, wenig und sehr fein punktiert, glänzend, schwarzbraun, die erste Ter- gite hinten schmal gelblichweiss gerandet, 3 — 6 Tergite in der Mitte, die umgebogenen Seitenstiicken der 2 — 3 Ter- gite und die Mitte der 2—6 Ventralsegmente gelbbraun. Kör- perlänge 13 mm. Fliigelspannung 27 mm. Ein (5 im Juni von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- sel Jankowsky. T, ussuriensis 0 n. sp. Kopf schwarz, nur Clipeus, La- brum, Mandibelbasis und Taster gelblichweiss, fein punk- tiert, glänzend, hinter den Augen nicht verengt, grau be- haart; Scheitel klein, quadratisch, scharf begrenzt; Fiih- lerhöcker recht kraftig, nach oben unscharf von dem Ne- benaugenwulst geschieden, oben durch eine ziemlich tiefe Furche getrennt, die eigentliche Interantennalpartie jedoch kaum vertieft; Supraantennalgrube deutlich; Schläfen deut- lich aber schwach gerandet; Antennen kraftig gebaut, län- ger als Kopf und Thorax ziisammen, in der Mitte seitlich ein wenig zusammengedriickt, am Ende zugespitzt, Glied 3 leicht gebogen (Konvexität nach innen), kiirzer als 4 + 5, schwarz, nur die Spitze der 6 sowie Glied 7 — 9 ganz weiss- lich. Thorax ganz schwarz, mässig fein punktiert, fast matt, an Pronotum, Seitenlappen des Mesonotums und Epi- meren der Mesopleuren deutlich glänzend; Schildchen ohne 10 146 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. deutlichen Glanz, hinten schwach gekielt; Hiiften und Tro- chanteren schwarz; Vorderbeine schmutzig weisslichgelb, Schenkel und Schienen hinten dunkel gestreift, Mitteltarsen hinten dunkel; Hinterbeine schwarzbraun, nur die Spitze der Knie und Tibien seitlich braungelb.; Fliigel unter dem Stigma leicht getriibt, Costa gelblich, Geäder und Stigma sonst dunkelbraun. A b d o m e n schwarz, das 1 Segment seitlich weisslichgelb, Segment 2 in der Mitte, Segmente 3 — 5 oben und 2 — 6 unten braun. Körperlänge 14 mm. Fliigelspannung 28 mm. 1 6 im Juni, Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbinsel Jankowsky. , T. sibiricola $ n. sp. Gtiine Art. Schwarz sind die äus- serste Mandibelspitze, ein punktförmiger Fleck an der Ba- sis des Clipeus und unter den Antennen, ein beinahe leier- förmiger Kopffleck, der das Stirnfeld mit Umgebungen um- fasst und Zipfel in die Scheitel- und Schläfenfelder sen- det, ein runder Fleck an der Hinterfläche des Scheitels, sowie unter diesem ein länglicher Hinterhauptfleck, Anten- nen und Augen. Thorax unten ganz griin; oben sind schwarz: Hinterrand des Pronotums in der Mitte, vordere und mittlere Partieen des Mittellappens sowie die ganzen Seitenlappen des Mesonotums mit Ausnahme des äussersten Hinterrandes, ein grosser Teil des Metanotums mit Aus- nahme des Hinterrandes, Schildchens, Schildchenanhanges, Hinterschildchens und der Cenchri, die griin sind; Fliigel hya- lin, Costa und Stigma griin, die iibrigen Geäder braun; Beine griin, die Spitze der Tibien und Tarsenglieder ein wenig dunkler und obere innere Spitze der Hinterschenkel und Hinterfläche der Hintertibien schwarz gestreift. A b d o m e n unten griin, oben an den Tergiten 1 — 7 breite, fast rektangu- läre schwarze Flecken tragend, die an den Segmenten 1 — 3 in der Mitte fast unterbrochen sind. Clipeus tief und rund ausgeschnitten; Antennen ziemlich kurz, kaum so läng wie Kopf und Thorax zusammen, gegen die Spitze wenig ver- diinnt, Glied 3 etwa so läng als 4 + 5; Fiihlerhöcker gut ausgebildet, zwischen denselben ein deutlicher Längskiel 4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 147 vorhanden; Stirnfeld undeutlich; Supraantennalgrube vor- handen; Augen stark konvergent, beriihren den Clipeus; Kopf hinter den Augen wenigstens nicht verengt; Scheitel vorne und seitlich deutlich begrenzt, beinahe quadratisch, hinten, wie die Schläfen, deutlich gerandet, in der Mitte von einem flachen Längskiel durchzogen. Kopf an den Schläfen recht fein und dicht punktiert, besonders seitlich an den Schläfen stark glänzend; gegen den Scheitel, \vo die Punktierung etwas gröber wird, ist der Glanz, obwohl vorhanden, deutlich geringer. Thorax recht fein punk- tiert, glänzend, nur am Mesonotum dichter und etwas grö- ber punktiert, fast matt; Schildchen nach hinten stumpf- spitzig erhoben, wenig punktiert, glänzend; Mittelbrust mit schwach ausgebildetem, stumpfem Höcker, mässig punktiert, deutlich glänzend. A b d o m e n fein gestrichelt, wenig glän- zend; Sägescheide, von oben gesehen, das Abdomen wenig iiberragend, schmal, gegen das Ende leicht zugespitzt, ziem- lich dicht behaart. Körpeiiänge 11.5 — 12 mm. Fliigelspan- nung 25 mm. ' 3 $9 von Sibiria orientalis, Ochotsk (leg. F. S a h 1 b er g). T. enslini $ n. sp. Kopf grunlichgelb; Mandibel- spitze, ein Punkt unter den Antennen, ein grösserer, zacki- ger Stirnfleck, der einen breiten Zipfel bis in die Nähe des hinteren Scheitelrandes, die Seiten des Scheitels schmal freilassend, und einen nach innen gegen die seitliche Scheitel- furche gebogenen, schmäleren Schläfenzipfel entsendet, schwarz; der Stirnfleck erstreckt sich seitlich bis zu den Augen- feldern und vereint sich am oberen Orbitalrande mit einem schwarzen Fleck, der sich vom oberen äusseren Orbitalrande seitlich bis zum schwarzen Hinterkopf erstreckt; am Hin- terkopfe nur die Scheitelhinterfläche, die einen runden schwarzen Fleck trägt, und deren nächste Umgebung, griin- lichgelb; erstes Antennenglied sowie Basis des zweiten griingelb; Clipeus ausgeschnitten, in der Mitte beinahe ge- zähnt, Fiihlerhöcker kraftig, nach oben von dem Supraan- tennalgrubenw;ulste durch eine deutliche Furche getrennt; Interantennalfeld recht stark vertieft; Stirnfeld deutlich; Schei- 148 Forsias, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. tel nach hinten leicht erweitert, wenig breiter als läng, deutlich begrenzt; Kopf hinten gerandet, seicht und abste- hend fein punktiert, stark glänzend, hinter den Augen ein wenig schmäler als vorne quer iiber denselben; Antennen diinn, kaum ziisammengedriickt, wenig länger als Kopf und Thorax zusammen, gegen das Ende leicht verdiinnt, Glied 3 bedeutend kiirzer als 4 + 5. Thorax blassgriin; Pro- thorax in der Mitte schwarz, die Ränder, wie die Fliigel- schuppen, breit gelbgriin; Mesosternum in der Mitte und die Epimeren sowie Metasternum, mit Ausnahme des ober- sten Teiles, schwarz; Meso- und Metanotum schwarz, reich- lich gelbgriin gezeichnet; gelbgriin sind: ein hinten rechtecki- ger, vorne in zwei leicht divergierende Zacken auslaufen- der Fleck, der die Hinterspitze des Mittellappens und an- grenzende Teile des Seitenlappens des Mesonotums ein- nimmt, obere Hinterfläche und Hinterrand des Mesonotums, Schildchen, Schildchenanhang, Cenchri, ein kleiner Fleck hin- ter denselben, Hinterschildchen und Hinterrand des Meta- notums; Fliigel äusserst schwach gelblich hyalin, Costa und Stigma gelb, iibriges Geäder braun; Vorderhiiften gelbgriin, Mittelhiiften hinten schwarz; an den Hinterhiiften nur die Spitze gelbgriin; Trochanteren gelbgriin wie die Schenkel, von denen jedoch die mittleren innen und hinteren vorne und innen gegen die Spitze schwarz gefleckt sind; alle Ti- bien gelb, nur die äusserste Spitze, wie die Tarsen, braun- gelb; Thorax fein punktiert, auch am Mesonotum stark glänzend; Mittelbrust mit einem mässig stark ausgebildeten, recht spitzen Höcker versehen; Schildchen, von oben ge- sehen, dreieckig, gewölbt, nach hinten in eine Spitze aus- gezogen. Das erste Abdominalsegment oben schwarz mit einem ziemlich grossen, weisslichen Fleck, der sich bis zum Hinterrand erstreckt; Segmente 2 — 5 oben braun, die folgenden schwarz, das letzte jedoch in der Mitte braun; Unterseite gelblich (im Leben griin?), nur die äusserste Spitze schwarz; Abdomen fein gestrichelt, glänzend; Sä- gescheide, von oben gesehen, gleichbreit, gegen das Ende 4. V. 1918. Försitts, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 149 kauni zugespitzt, mässig behaart, wenig hervorragend. Kör- perlänge 13.5 mm. Fliigelspannung 29 mm. 1 9 im Juli von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- sel Jankowsky. T, stigma $ n. sp. Kopf schwarz; gelblichweiss ist das ganze Untergesicht, mit Ausnahme der Mandibelbasis, der unteren inneren Augenecke und eines Schläfenfleckes, der sich beinahe bis zum Orbitalstreifen erstreckt; Anten- nen schwarz, nur die Innenseite des Basalgliedes weiss ge- fleckt, wenig länger als Kopf und Thorax zusammen, ziem- lich diinn, am Ende zugespitzt, Glied 4 + 5 bedeutend län- ger als 3; Kopf hinter den Augen nicht verengt, mässig punktiert, glänzend; Scheitel vorne und seitlich scharf be- grenzt, beinahe quadratisch, jedoch nach hinten ein wenig verbreitert, von einem schwach erhabenen Längskiel durch- gezogen; Fiihlerhöcker deutlich; unter den oberen Neben- augen je ein, und unter den unteren zwei kleine, nach un- ten und aussen ziehende Wiilste; Clipeus in der Mitte rund ausgeschnitten. Thorax schwarz, recht fein punktiert, matt; Mittelbrust mit einem deutlichen, ziemlich spitzigen Höcker; Schildchen wenig gewölbt, nach hinten verschmä- lert, etwa 2 V2 mal so breit wie läng; der Rand des Prono- tums, Tegulae, Schildchen, Schildchenanhang, sowie dessen seitliche Anhänge, Cenchri, zwei undeutliche Flecke am Hin- terschildchen und der Hinterrand des Mesonotums gelb; Vorderhiiften weiss gefleckt, Mittel- und Hinterhiiften schwarz; die vorderen Trochanteren weisslichgelb, die mittle- ren und hinteren braun gefleckt; Vorderbeine weisslichgelb, nur die Spitze der Tarsenglieder bräunlich, seitlich schwarz gefleckt und innen schwarz gerandet; Hinterschenkel schwarz, Knie hinten braungelb; Flugel schwach gelblich, Costa gelb, Subcosta und iibriges Geäder braun, Stigma zweifarbig. Basis gelblich, Spitze braun. A b d o m e n schwarz, erstes Segment seitlich gelblichweiss gefleckt, Segmente 3 — 5 braun, das dritte Segment jedoch oben in der Mitte und seitlich schwarz gefleckt; Sägescheide von oben gesehen den After kaum uberragend, schmal, gegen die Spitze ein 150 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. wenig diinner, recht stark behaart von der Seite gesehen gleichbreit, gegen die Spitze allmählich abgerundet. Kör- perlänge 14 mm. Fliigelspannung 32 mm. 1 $ im Juni von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- sel Jankowsky. Tenthredo brevicornis Knw (nec. Klug) wird von E n s 1 i n, obwohl mit einigem Zaudern, als eine Varietät (n, nom. aegra Ensl.) von T. arcuata Först, aufgenommen. Dass dieses richtig ist, scheint mir ausser allem Zweifel zu stehen. Diese Varietät ist als eine Parallelform zu Tenthredella me- somelas L. var. obsoleta Kl. aufzufassen und kommt haupt- sächlich in Gebirgsgegenden und im hohen Norden vor. Rhogogaster viridis L. ist eine sehr veränderliche Spezies." Bei der var. melanonota Ensl. ist der Riicken, mit Ausnahme des Schildchens, schwarz. Bei 6 var. nov. nigröscutellata ist das Schildchen schwarz, und nur die Seitenlappen des Mesono- tums trägen einen kleinen, griinen Fleck. Ich kenne diese Varietät nur aus Finland, Kirchspiel Karislojo (ipse). Tenthredopsis auriculata Thoms. ist wahrscheinlich mit K o n o w's T. pallida identisch und wird dann den T h o m- s o n'schen Namen trägen. Das Mus. Entomologicum Helsing- forsiae besitzt ein 9 von Karelia rossica, wahrscheinlich in der Nähe von Petrosawodsk von Giinther gesammelt, das Konow seinerzeit als n. sp. bezeichnete. Ein anderes, ebenfalls weibliches, Stiick liegt mir vom Ural (leg. Sund- man) vor. Ens lin spricht die Vermutung aus, dass T. flavoma- culata Cam. = fenestrata Knw nur eine Varietät von T. par- vula Knw, sein könnte. Dass die weissen Flecken am Mit- tellappen des Mesonotums kein Artmerkmal darstellen, dar- iiber känn wohl nur eine Ansicht walten (ef. austriaca Knw var. albata Ensl., nivosa Kl. var. nigrilobis Ensl, u. s. w.). Nur die Untersuchung der Typenexemplare von flavomacii- lata Cam. und fenestrata Knw känn aber sichere Auskuntt iiber die Synonymik dieser Arten geben. Konow hat seiner- zeit, so viel ich verstehe, sowohl Exemplare von T. par- 4. V. 1918. Forslas, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 151 Villa Knw als auch von T. campestris L. als T. fenestrata bestimmt. T. qiiadriforis Knw kommt auch in Kleinasien vor. Ich besitze ein von Konow bestimmtes weibliches Exemplar von Adana (H. R o 11 e). Das bisher unbekannte Männchen, das ich von demselben Örte besitze, ist durch folgende Merk- male charakterisiert: Kopf schwarz, nur die Spitze des Labrums und die Taster blass; Unterseite der Antennen braun; Clipeus abg-estutzt (Eiitenthredopsis) ; Kopf hinten gerandet, nach hinten deutlich gerundet verschmälert; Ober- kopf mässig fein und dicht punktiert, wenig glänzend; Schei- tel gewölbt, in der Mitte durch eine flache Längsfiirche ge- teilt, weniger stark und dicht punktiert, mehr glänzend. Thorax schwarz, oben ziemlich dicht und fein punktiert, deutlich glänzend, unten etwas stärker und dichter punk- tiert, fast matt, Mesosternum in der Mitte jedoch deutlich glänzend; Rand des Pronotums, untere und vordere Ecke der sonst schwarzen Tegulae, Schildchen, Schildchenanhang, Cenchri und Hinterschildchen weisslich; Hiiften und Tro- chanteren schwarz; Vorder- und Mittelbeine rötlichgelb, nur die Basis der Schenkel schmal schwarz; Hinterbeine braun- schwarz; F^liigel hell, Geäder schwarzbraun, Costa etwas heller -braun, Basis des Stigma weisslich. Abdomen an der ersten Tergite hinten weiss gefleckt, Segmente 1 — 2 und 7 — 8, wie die Genitalklappe schwarz, 3 — 6 rötlich, in der Mitte oben schmal schwarz gefleckt. L. 9.5 mm, T. churchevillei Knw gehört wohl sicher zum Formen- kreise des T., stigma F. Möglicherweise ist dasselbe der Fall mit T. floricola Costa. Ich besitze jedoch zu wenig Ver- gleichsmaterial um ein sicheres Urteil geben zu können. Macrophya sanguinolenta GmeL ö var. nov. borealis nenne •ich die in Fennoscandia und Nordrussland' oft vorkommen- den 66 von M. sanguinolenta Gmel., die ganz schwarze Hin- tertibien haben. M. blanda F., M. anmilata Geoffr. und M. duodecimpunc- tata L. bilden zusammen eine besondere, durch einen rund- 152 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. lichen Anhang der Metapleuren gut charakterisierte Gruppe, die ich Paramacrophya n. siibgen. nenne. M. albipimcta Fall. lebt als Larve an Geranium silvati- cum L. Ich habe die Eiablage mehrmals beobachtet, aber die Zucht ist immer misslungen. — M. albicincta Schrank lebt bei uns an Valeriana officinalis L. M. sibirica n. sp. Kopf schwarz; Scheitel hinten weiss gefleckt wie die Basis der Mandibeln, die Spitze der Ober- lippe und zwei seitliche Clipeusflecke; Taster braun, gegen die Spitze weisslich; Kopf ziemlich dicht und fein punk- tiert, stark glänzend, schwarzgrau behaart, hinter den Augen nicht verschmälert, hinten undeutlich gerandet; Augen stark konvergierend; Scheitel seitlich und vorne scharf begrenzt, nach hinten erweitert; Stirnfeld wenig hervortretend; An- tennen schwarz, kraftig gebaut, etwa so läng wie Kopf und Thorax zusammen, Glied 3 etwa wie 4-}- 5. Thorax schwarz, nur Schildchen breit hinten und Cenchri gelblichweiss, oben mässig dicht und fein punktiert, ziemlich stark glänzend, unten am Mesosternum gröber punktiert und weniger glän- zend; Schildchen in der Mitte leicht gefurcht; Hiiften und Trochanteren schwarz, nur Hinterhiiften seitlich weiss ge- fleckt; Beine schwarz, die vordersten vorne weisslich; an den Mittelbeinen die Vorderfläche der Knie, Tibien und Tarsen weisslich; Hinterknie vorne schmal weisslich; Hin- tertibien hinten breit weiss gefleckt; Hintertarsen schwarz; Fliigel gelblichhyalin, Geäder und Stigma braunschwarz; lanzettförmige Zelle mit kurzer Querader (die Type hat beiderseits sogar zwei gerade Queradern, was wohl als zu- fällige Abänderung angesehen werden muss). Abdomen schwarz, ziemlich grob und dicht punktiert, glänzend. Säge- scheide von oben gesehen schmal, gegen die Spitze gieich- mässig verdiinnt, wenig hervorragend, mässig behaart. Kör-» perlänge 12.5 mm. Fliigelspannung 24 mm. 1 9 in Sibiria, Jeniseisk, östlich von dem Flusse am 21. VI. 76 von Prof. Dr John Sahlberg gesammelt. Steht M. albicincta Schr. offenbar sehr nahe, jedoch sicher von dieser Art verschieden. M. sibirica ist grösser 4. V. 1918. Forsius. - Linkola. 153 und robuster gebaut, die seitlichen Scheitelfurchen sind hin- ten tiefer und mehr divergent, der Kopf ist zwar etwas tie- fer und dichter punktiert, jedoch stark glänzend, die Trochan- teren nicht weiss gefleckt und das Abdomen gröber und dichter punktiert. Die mir unbekannte M. carbonaria Sm. von Japan soll einen tief und dicht punktierten Kopf haben, und das Schildchen ist schwarz. Die Typen von Macrophya sibirica und Tenthredella si- biricola befinden sich im Museum Entomologicum Helsing- forsiae, die iibrigen bis jetzt in meiner Sammlung'. Tohtori K. Linkola ilmoitti painettavaksi: Messungen uber den jährlichen Längenzuwachs einiger Parmelia- und Parmeliopsis-Arten. An exakten Angaben iiber die Zuwachsschnelligkeit der Fleciiten fehlt es noch beinahe gänzlich. Um diesen Mangel einigermassen zu beseitigen, veranstaltete der Verf. im Spät- sommer 1910 Messungen, die, von Zeit zu Zeit wiederholt, Auskunft iiber die Schnelligkeit des allniählichen Vorriickens des Thallusrandes einiger Parmelia- und Parmeliopsis- Arten geben könnten. Im Spätsommer 1911 und ebenso 1912 wur- den dann Messungen ausgefiihrt, durch welche der jährliche Zuwachs mehrerer ausgewählter Flechtenindividuen fiir die Perioden 1910—11 und 1911 — 12 festgestellt wurde.' Die nächste Gelegenheit zur Wiederholung der Beobachtungen bot sich erst 1916, wobei dann die Grösse des Längenzu- wachses der betr. Flechtenindividuen fiir die Periode 1912 — 16 gefunden wurde. Weil die weitere Ausfiihrung' der fraglichen Messungen dem Verf., dessen Wohnort schon seit mehreren Jahren weit von dem Beobachtungsort gele- gen ist, grosse Schwierigkeiten bereitet, mogen die bis jetzt gemachten kleinen Beobachtungen trotz ihrer Mangelhaftig- keit im Folgenden veröffentlicht werden. Die fraglichen Beobachtungen sind im siidwestlichen Finnland im Kirchspiel Pargas, bei dem Bauerngut Pyhän- suu, ungef. 20 km siidlich von der Stadt Åbo, angestellt worden, Die Unterlage bestand bei der Mehrzahl der ge- 154 Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 4. V. 1918, messenen Flechtenindividuen aus alten hölzernen Zäunen, die meistens am Rande von Äckern, in freier Lage nach S öder E, stånden; fiir eine Art, Parmelia centrifiiga, bildete ein Granitfelsen das Substrat. Als Fixpunkte, nach denen das Vorrucken des Thallusrandes (immer deutlich unter- scheidbare, gewöhnlich etwas vorspringende Lappen) genau bestimmt werden konnte, wurden galvanisierte, abgebro- chene Insektennadeln in das Holz eingeschlagen; in das Gestein wurden kreuzweise feine Furchen gemeisselt, deren Kreu- zungsstelle als Fixpunkt bei den Messungen angewandt wer- den konnte. Die Lage aller betr. Flechtenindividuen und ihrer betr. Thalluslappen wurde durch kleine Kartenskizzen in das Notizbuch genau eingetragen. Die Messungen sind mittelst scharfspitziger Stiftchen ausgefiihrtj Der ev. Fehler in den aufgefundenen Zahlen diirfte nicht O.2 mm iibersteigen; die Zahlenangaben tur die auf der Gesteinsunterlage ge- wachsenen Flechtenindividuen machen jedoch nicht An- spruch auf grössere Genauigkeit als O.5 mm. Die Jahres- zeit war bei der Ausfiihrung der Messungen der August, im J. 1912 jedoch der September, und das Wetter trocken, das Jahr 1912 ausgenommen, wo es regnerisch (der Thallus also in feuchtem, angeschwollenem Zustande) war. Beson- ders der letztgenannte Umstand bewirkt, dass die Zuwa^hs- zahlen fiir die Periode 1911 — 12 zu gross sind, um mit den anderen Jahreszahlen vergleichbare Ziffern darzustellen; die Zahlen fiir die Periode 1912 — 16 sind demgemäss etwas zu niedrig. — Einige von den beobachteten Flechtenindividuen sind im Laufe der Jahre gestorben, ein sehr grosser Teil seit 1912 sogar gänzlich vernichtet worden dadurch, dass die alten Zäune, auf denen sie wuchsen, durch neue ersetzt wurden. Darum fehlt es fiir zahlreiche^Arten an Beobach- tungen fiir die Periode 1912 — 16. Genauere Angaben iiber einige Umstände, welche u. a. auf die verschiedene Grösse des Wachstums der betr. Flechten- individuen nicht ohne Einfluss gewesen sein diirften, sind wohl hier am Platze: Parmelia sulcata Tayl. Individuen 1—4 in schiefer Stel- 4. V. 1918. Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 155 lung nach S, die gemessenen Lappen bei Ind. 1 nach oben, bei Ind. 2 der Lappen 1 nach unten, der Lappen 2 nach oben, bei Ind. 3 nach den Seiten, bei Ind. 4 nach oben ge- richtet; Ind. 5—9 horizontal nahe bei einander auf demsel- ben Zaunholz wachsend. P. centrifuga (L.) Ach. Alle Ind. auf demselben, offenen, ungefähr 20° nach N abfallenden Granitfelsen. Die betr. Individuen iiberhaupt recht gross; der Durchmesser der äusseren Ringe beträgt 20—37 cm. Ind. 1—3 bestehen aus konzentrischen Ringen, ebenso Ind. 5 — 6; Ind. 1 und 5 bil- den in diesen Ringen die äussersten Gurtel. P. olivacea (L.) Nyl. (vera). Alle Ind. auf demselben, etwas schiefen Zaunholz in ganz offener Lage nach S. P. physodes (L.) Ach. Ind. 1 — 2 in mehr öder weniger horizontaler Lage, stark beschattet; Ind. 3 — 6 in schiefer, nach S offener Lage; Ind. 7 — 8 in horizontaler, nach E of- fener Lage. Parmeliopsis ambigua (Wulf.) Nyl. Ind. 1 in vertikaler Stellung in offener Lage nach E, der betr. Lappen nach unten gerichtet; Ind. 2 ebenso, aber die gemessenen Lap- pen seitwärts gerichtet; Ind. 3 in horizontaler Stellung von dem obenliegenden Zaunholz beschattet; Ind. 4 — 5 halbbe- schattet in vertikaler Stellung nach NW, die betr. Lappen seitlich gerichtet; Ind. 6 in vertikaler Stellung nach S, der betr. Lappen nach oben wachsend. P. aleurites (Ach.) Nyl. (Cetraria aleurites Th. Fr.). Alle Ind. auf demselben Zaunholz in vertikaler Stellung nach S, die betr. Lappen nach oben gerichtet. Die Resultate der ausgefiihrten Messungen sind in der Tabelle auf folgenden Seiten zusammengestellt. Um die Zah- len fur die Periode 19. VIII. 1911— 15. IX. 1912 wenigstens ungefähr vergleichbar (siehe oben) mit den anderen zu machen, ist eine Reduktion der Zahlenangaben mit 25°/„ vorgenommen worden; diese reduzierten Ziffern sind in Klammern angegeben. Fiir die nur in den Perioden 1910 — 11 und 1911 — 12 beobachteten Flechtenindividuen sind die reduzierten Zahlen bei der Berechnung der jährlichen Durchschnittswerte beriicksichtigt worden. 156 Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 4. V. 1918. Längenzuwachs einzelner Thal- luslappen in mm ! 2H. VIII. 1910 19. VIII. 1911 15. IX. 15. IX. 1912— 7. Jährlich im - 19 VIII. 1012 (reduz. VIII. Durch- 1911 Zahlen in 1916 schnitte Parmelia sulcata Ind. 1 Klammern) 0.8 1.6 (1.2) _ 1.0 „ 2, Lappen 1 0.3 2.0 (1.5) — 0.9 9 » i> ij 1» " -^ 1.2 j 2.4 (1.8) — 1.5 „ 3, Lappen 1 1.0 ' 1.6 (1.2) — l.i 9 ) n » » »> ^ 1.25 1.75(1.3) 1.3 4 0.5 1.0 (0.8) — 0.6 » » 1) 5 3.0 4.0 (3.o) — 3.0 , .. »6 2.1 — 2.1 7 2.5 — — 2.5 ) .) I» 8 2.2 2.8 (2.i) — 2.1 ) )) » J 1.25 1.75(1.3) ! — 1.3 ' Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 1.5 1.6 (Parmelia centrifaga Ind. 1 2.0 3.0 (2.3) ; 6.5 1.9 \ n >» » ^ 1.75 5.0 (3.8) 6.0 2.1 1 » „ 3 2.5 3.5 (2.6) 9.0 2.5 » „ 4 3.0 4.0 (3.o) 7.0 2.3 1 ) n " 2.0 5.0 (3.8) 11.0 3.0 ■• , ., 6 2.5 3.5 (2.6) 9.0 2.5 t» „ 7,Lapp.l 1.5 3.5 (2.6) I 8.0 2.2 » 9 3.0 5.5 (4.1) 10.5 3.2 M , „ 8 1.5 5.5 (4.1) 10.5 2.9 )) » >» y 2.5 5.0 (3.8) 7.5 2.5 Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 2.2 • — — 2.5 Parmelia olivacea Ind. 1 1.0 — — — 9 ?) )) j> " 0.2 ' -^' ■ — —, „ 3, Lapp. 1 0.8 — — — 2 1.0 : — ' ■ — 1 .1 11 1) •*» ') ^ 0.1 — — 2 n 1» " " ») 0.9 — • — ■ --• q 1) » » )> " " 1.0 1 1 Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 0.7 — — — 4. V. 1918. Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 157 Längen zuwachs einzelner Thal- ^ iuslappen in mm . 26. VIII. 1910 - 19. VIII. 1911 19. VIII. 1911 - 15. IX. 1912 (reduz. Zahlen in Klamniern) 15. IX. 1912- 7. VIII. 191G — Jährlich im Durch- schnitte Par melia physodes h d. 1 1.25 4.25 (3.4) 2.3 y 11 , 2 1.0 3.5 (2.6) — 1.8 > »1 , 3 1.1 2.2 (1.7) 3.0 1.1 1 »» , 4 1.5 3.0 (2.3) 4.5 1.5 » 1» , 5 1.0 1.5 (1.1) 6.2 1.5 » »» , 6 0.6 1.1 (0.8) — 0.7 » 1» , 7, Lapp. 1 1.25 3.5 (2.6) — 2.0 T »1 2 » >» » ^ 1.1 2.75 (2.l) — l.G * t» , 8 1.5 3.0 (2.3) — 1.9 Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 1.1 — 1.6 Parmeliopsis am- bigiia Ind. 1 1.0 1.5 (1.1) 1.1 „ 2, Lapp. 1 1.0 1.75 (1.3) — 1.2 2 1.8 1.5 (l.l) — 1.5 „ 3 0.5 0.75 (0.6) — 0.6 „ 4, Lapp. 1 0.1 0.3 (0.2) — 0.2 9 0.4 — 0.4 » 5 0.2 — — 0.2 „ 6 . 0.8 0.7 (0.5) 2.25 0.6 Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 0.7 ■ 0.7 Parmeliopsis aleurites Ind. 1 0.3 0.8 (0.6) 2.2 0.6 9 11 »» 1» ^ 0.9 1.6 (1.2) 2.0 0.8 > » » ^j 1.0 1.0 (0.8) 2.3 0.7 Durchschnittszahlen fiir die betr. Art 1 0,7 — 0.7 Von den aus der Tabelle ersichtlichen Resultaten sei hier als Zusammenfassung folgendes hervorgehoben: 1) Der jährliche Längenzuwachs der gemessenen Thalluslappen ist fuvl Parmelia sulcata im Durchschnitte l.e mm (variiert O.3 — 3.0 mm) gewesen, fiir P. centrifuga 2.5 mm (variiert I.5 — 4.i 158 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. mm), fur P. olivacea 0.7 mm (variiert O.2 — l.o), fiir P. phy- sodes 1,6 mm (variiert O.e— [8.4] mm), fiir Parmeliopsis am- bigua O.7 mm (variiert O.i — l.s mm) und fiir P. aleiirites ebenso O.7 mm (variiert O.3— 1.2 mm). 2) Die jährliche Län- genzunahme ist bei verschiedenen Thalluslappen sogar ei- nes und desselben Flechtenindividuums recht verschieden ohne dass der Verf. vorläufig eine befriedigende Erklärung dieses Sachverhalts gefunden hat. Bei Parmeliopsis ambigua war jedoch deutlich zu ersehen, wie eine beschattete Lage stark hemmend auf den Längenzuwachs einwirkt. 3) Die jährlichen Schwankungen in der Zuwachsgeschwindigkeit der einzelnen Thalluslappen sind nicht unbedeutend; doch lassen sich wegen der Mangelhaftigkeit der Beobachtungen keine genaueren Angaben dariiber geben. Vorausgesetzt, dass der Längenzuwachs der betr. Flech- tenindividuen dauernd durchschnittlich ungefähr so gross gewesen ist, wie er in den Jahren 1910 — 16 gefunden wurde, haben die grösseren Individuen der betr. Flechtenarten auf den Beobachtungsstellen folgendes Alter: Parmelia sulcata 30 — 40 Jahre, P. centrifuga 50—80 Jahre, P. olivacea 50 — 60 Jahre, P. physodes 30 — 40 Jahre, Parmeliopsis ambigua 15 — 20 Jahre und P. aleurites 20 — 25 Jahre. Noch ältere Indi- viduen sind gewiss nicht selten, sind aber meistens ver- kiimmert'und oft im Absterben begriffen. Ein bedeutend höheres Alter, als das angefiihrte, können diese Flechten- arten bei uns wahrscheinlich nur ausnahmsweise erreichen. Öfter wiederholte und länger fortgesetzte Beobachtun- gen, als die hier mitgeteilten, werden sicherlich in der Zu- kunft Antwort u. a. auf die Fragen iiber die Wachstums- schnelhgkeit einzelner Flechtenarten in verschiedenen Jah- reszeiten, unter verschiedenen äusseren Umständen und in verschiedenem Alter der Individuen liefern. Tohtori K. Lin kola ilmoitti painettavaksi: Lähde- alueet apofytikasvupaikkoina Orimattilassa. Selvityksen saamiseksi niistä suurista muutoksista, joita kulttuuri on lukuisain alkuperäisten kasvilajiemme levene- 4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 159 missuhteissa aiheuttanut, on ennenkaikkea tutkittava, mitkä näiden kasvien alkuperäiset kasvupaikat övat. Itä-Karjalasta ölen varemmin (6, s. 293 ff.) osottanut, etta pääosalla noita kulttuurin levittämiä alkuperäisiä kasvilajeja, apofyteja, täällä on luonnollinen kasvupaikkansa kallioilla, rannoilla, lehdoissa tai hedelmällisillä suokasvupaikoilla, joita jälkimäisiä övat varsinkin erilaiset letot ja lähdealueet. Muualla Suomessa olot eivät tässä suhteessa liene erilaiset, Alussa mainittu tarkoitus on siis lähinnä saavutettavissa yksityiskohtaisesti tutkimalla eri osissa maata juuri näiden, apofytikasvupai- koiksi kutsumieni, kasvupaikkojen kasvipeitteen lajikokou- musta kulttuurilta mahdollisimman hyvin säilyneissä oloissa. Toistaiseksi on tässä suhteessa tehty vain vähän. Kun siis lisätietoja kipeästi kaivataan, lienevät hyödyksi seuraavassa esitetyt havainnot, jotka viime kesänä tein eräiltä lajirik- kailta, kulttuurin vaikutukselta harvinaisen hyvin säilyneiltä lähdealueilta Orimattilassa, Pohjois-Uudellamaalla. Suu rim masta osasta Orimattilan lähdepaikkoja on alku- peräinen kasvillisuus joko kokonaan hävinnyt (kaivoiksi teh- dyt tai ojituksen kautta tuhotut lähteet) tai suuresti muut- tunut (karjan vakituisina juontipaikkoina olevat tai viljelys- maiden keskellä ja laidoilla sijaitsevat y. m. lähteet). Ja pääasiassa entiselläänkin säilyneissä on niissäkin useimmiten huomattavissa siksi paljon erilaisia kulttuurin vaikutuksen merkkejä, ettei täysin varmaa selkoa siitä, mitkä kaikki niissä kasvavista kasvilajeista todella övat alkuperäisiä mitkä ei, yleensä liene saatavissa. Niistä lähteistä, jotka tässä suh- teessa täyttävät vaatimuksiamme paremmin, övat useimmat aivan pieniä ja niin köyhälajisia, ettei niistäkään ole suu- rempaa apua apofytikasviston alkuperäisten kasvupaikkojen selvittämisessä. Kolmessa eri tapauksessa onnistuin Orimattilassa nä- kemään lähdepaikkoja, jotka antanevat hyvän käsityksen siitä, millainen on kasvillisuuden luonnontilainen lajikokoon- pano laveampialaisilla lähdekasvupaikoilla, joille „mahtuu" .(Palmgren) valtava pääosa niistä kasvilajeista, jotka kuu- luvat lähteisten alueiden kasviyhdyskuntiin paikkakunnalla. 160 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. Tarkoittamani lähdepaikat sijaitsevat Niemenkylän alueella metsäpalstoissa Porvoonjoen vasemmalla rannalla. Täällä, kuten muuallakin pitäjässä, savitasangon pohjavedet muo- dostavat joen erosioäyräille tai niiden lähettyville lukuisia lähteitä, jotka useita silmiä muodostaessaan synnyttävät laa- ■jahkon lähteisen alueen, Jossa useammanlaatuisia lähdekas- vupaikkoja on yhtynyt lähdekasvupaikka-kompleksiksi. Täl- laisia övat myös kolme tutkimaani, kulttuurilta melko hyvin varjeltunutta lähdealaa: 1- ^/t ja ^Vs 191'^- Huikonlähde Tuomalan talon metsässä n, 50 m päässä Porvoonjoesta, jonne lähteestä vir- taa voimakas, kohiseva puro. Sijaitsee jyrkähkön Oxalis- Myrtilliis-tyyppisen kuusikkorinteen alla. On n. 20X25 m^ laaja, hyvin vetinen, suureksi osaksi helposti upottava, jon- kunverran vietto alue, missa vesi osaksi valuu hiljalleen sammalikossa, osaksi virtaa parina kolmena ilmi purona, jotka lähtevät rinteen alla, kovanmaan rajassa, olevista sam- malpeitteisistä lähdesilmäkkeistä. Lähdealue ei ole avointa, vaan on pääosaltaan harvahkoa, puolivarjoisaa (ympäröivä korkea metsäkin varjostaa) Salix-nigricans-viitaa, jossa alus- kasvillisuuden muodostavat varsinkin runsaat Mniam cincli- dioides ^), Mn. Seligeri y. m. ja Carex rostrata (niiden seu- rassa kasvavat etenkin Cardamine amara, Coronaria flos cucidi, Caltha palustris, Galiiim pahistre, Comarum paliistre, Epilobiiim pahistre, Myosotis palustris, myös Rumex acetosa y. m.). Reunempana on osaksi puoliavoimia varsinaisia läh- dekohtia, missa Mnium cinclidioides, Mn. affine, osaksi myös Äcrocladium cuspidatnm, Ämblystegium giganteiim, Philono- tis fontana, Bryum ventricosum, Ämblystegium stellatum y. m. muodostavat hyllyviä lähdesammalikkoja (näissä kasvavat kernaimmin Äera caespitosa, Poa trivialis, Montia fontana, Myosotis palustris y. m.)., osaksi on reimuksella erilaisia lähdekorpiin t. -lehtoihin välittyviä alueita, joissa puita (Äl- nus incana, Betula, Picea) ja pensaita (Salix nigricans, S. ') Kirjoituksessani mainittujen sammalten määräämisen tai sammal- määräysten tarkastamisen on hyväntahtoisesti suorittanut toht. V. F. B rotherus. 4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimaltilassa. 161 bicolor y. m.) kasvavien mättäiden välissä on vetistä, lu- kuisia putkilokasveja (Equisetum arvense, Ranunculus repens, Viola palustris, Cirshim palustre, Tnssilago farfara, Crepis paludosa y. m.) kasvavaa Mn/um-sammalikkoa. Hiukan syr- jässä varsinaisesta lähdepaikasta on kasvillisuudeltaan poik- keava, avonainen, hiukan mättäinen (pieniä leppiä ja koi- vuja) ja viettävä lähdeletto, joka täysin vastaa eräitä muo- toja niitä „quellige offene Moorflächen", joita Karjalasta ölen kuvannut (6, s. 133). Ämblystegium intermediiimm, pieneksi osaksi Acrocladium cuspidatum''m, Äiilac. palustre'n, Mypnum rividare^n, Fissidens adiantoides'\n y. m. muodostamassa sam- malikossa, missa putkilokasvillisuuden pääosana övat Carex rostrata, C. Goodenoughii, Equisetum fluviatile ja Menyan- thes, kasvaa osaksi lajeja, jotka muulta lähdealueelta puuttu- vat (Eriophonim latifolium, E. polystachyum, Drosera rotun- difolia, Parnassia palustris. Pirola rotundifolia, Menyanthes), osaksi sellaisia, joita täällä on runsaainmin kuin muualla (Agrostis canina, Equisetum fluviatile). — Kuittuurilta alue on erinomaisesti varjeltunut, lähistöllä liikkuva karja kun saa juomavetensä joesta tai lähdepurosta eikä uskaltaudu upottavalle lähdealalle. Lähteen ja joen välinen puoliavoin lepikkometsä on kyllä varemmin ollut viljelyksessä ja sieltä on kenties varemmin eksynyt ja voi mahdollisesti vieläkin eksyä joku satunnaistulokas lähdealueen reunoille; niinpä täällä kasvoi muutaman suohon kaatuneen puuntyngän päällä Carex pallescens, Luzula multiflora ja Achillea millefolium, 1 — 2 yksilöä kutakin. 2. ^/g 1917. Leppälähde Yrjölän (nykyisin Kaivo- lan) talon maalla aivan joenvarressa n. 1 ^/s km edellisestä N. On n. 10 — 15X40 m^ laaja, osaksi upottava, osaksi melko kiinteä, jonkunverran viettävä alue, joka rajoittuu alaosas- saan jokeen, muualta aukeisiin, laidunnettuihin metsärinteen aluksiin. Ylä- ja keskiosassaan alue, joka suurimmaksi osaksi on aivan avointa, sisältää useita pieniä, avoimia, ruosteisia lähteensilmiä, eräitä umpinaisia pieniä „ruostekumpuja" ja hiljalleen valuvia vesijuotteja. Sammalkasvillisuus, josta ölen merkinnyt lajit Acrocladium cuspidatum, Philonotis fontana, 11 162 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. Bryiim Duvalii, Hypnum riviilare, Marchantia polymorpha, Mnium undulatum, Camptothecium nitens ja Sphagnum sp., on eri kohdissa hyvin erilainen; samoin on putkilokasvilli- suus hyvin kirjavaa. Siellä täällä ja varsirikin SE-reunalla on kiinteimniillä kohdilla yksityisiä tai ryhminä kasvavia har- maita leppiä ja joku Salix pentandra. Alueen leveä alaosa on aivan avointa, ruostevettä valuvaa Carex rostrata-suotsi 1. -niittyä. — Karja liikkunee alueella melko usein ja oli ha- vainnonteko-ajan edellä sotkenut kasvillisuutta osittain hai- tallisessa määrässä, joten joku yksityinen, niukasti esiintyvä laji on voinut jäädä huomaamatta. Suurempia muutoksia ei karja kuitenkaan ole kasvipeitteen lajikokoumuksessa saa- nut aikaan alueen vetisyyden takia. 3. ^8 1917. Rautalähde Mäkelän metsässä Kolmi- naisten takamaalla Virenojankosken luona. Sijaitsee metsä- tasangolla viljelysmaan reunalla n. 200 m päässä joesta. Läh- dealueen, jonka koon voinee arvioida 7X10 m^:ksi, muo- dostavat pienenlaisesta lahteensilmästä kahdelle eri taholle valuvan veden kostuttamat lähdekasvupaikat. Vesisilmäk- keen ympärillä on 3—4 m- laaja avonainen, ruostevetinen, osaksi sammaleinen (etupäässä Äcrocladium cuspidatnm' ia) alue; muuten on paikka osaksi puoliavointa, osaksi varjoi- sampaa, korpeen välittyvää vesikköä, lettomaista suota tai mättäikköä (Picea, Alniis incana, Betala), ilman selvästi eroit- tuvia eri kasvustotyyppejä. — Vesisilmäkkeen kohta on, karjan juomapaikkana ollen, saanut kasvistoonsa eräitä kar- jan tuomia lisiä (ks. seur. luetteloa), jotka kaikki kasvavat rajoitetuUa, karjan paljaaksi tallaamalla alalla. Mainittujen lähdealueiden putkilokasvilajit övat esitetyt seuraavassa yhdistelmässä. Lähdepaikoilla alkuperäisinä kas- vavat apofytit övat siinä merkityt tähdellä (*), lajit, joiden alkuperäisyys kasvamispaikalla on epävarma, merkillä ^•, il- meiset kulttuuritulokkaat övat hakasten [] sisällä. Suuri plus-merkki (+) osottaa lajin runsasta esiintymistä, pieni (f) vähäisempää niäärää; aivan niukkoina kasvavat lajit övat usein erikseen merkityt : pcc, 1 ex. j. n. e. Sulkuihin () asetetut merkit osottavat, etta tarkoitettu laji on tavattu vain lehtoihin tai korpiin läheisesti välittyvillä kohdilla. 4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 163 1 2 3 1 2 3 *Agrostis vulgaris pcc pc -r *Cerastium *trivi- *A. canina + ? pcc ale ^ pcc pcc Calamagr. plirog- [Sagina procuni- mitoides (-r) bensj pc pcc *Åera caespitosa + + + *Caltha palustris -;- + Melica nutaris (+) *Trollius europaeus (-r) *Poa trivialis + + + *Ranunculus flamm. + *P. pratensis 2 ex. pcc 2 ex. *R. auricomus (-;-) .(+) *Glyceria fluitans ■< pc */?. repens ■r- + (+) *Festuca rubra -r- [Nasturtium pal.J 2 ex. *Scirpus silvaticus (+) (+) *Cardainine pra- *Eriophorum polyst + — ~\- tensis T -r *£. latifclium U- *C. amara + + ■ Carex teretiuscula -- Drosera rotundif. [C. leporina] pc *Parnassia palu- *C. echinata + -u + stris 4- *C. canescens _u + 1 -r *Spiraea ulmaria + + , C. loliacea (+) (+) *Geum rivale + *C. caespitosa + (+) *Rubus arcticus (-;-) 1 *C. Goodenoughii -r- 4- (-f) Comaruni palustre + C. sparsiflora (-i-) *Potentilla erecta 'V (+) (i-) *C. pallescens ^ (pcc) *Alchimilla acuti- C. rostrata + + dens O- _i_ (~f) *Juncus effusus pcc 2 ex. [Trifolium prat.] pcc *J. filiformis -j- . 1 [Tr. repens] pc pcc [J. bufonius] pcc *Vicia cracca k pcc *J. lamprocarpus -■- + *Lathyrus prat. [Callitriche vernaj (+) pcc Polystichum spinul. (H-) * Viola palustris _._ -J^. \ *Equisetum silvatic. "i" -r V. epipsila -X. J_ (--) *E. arvense 1 — + *Epilobium palustre + + ( -) E. heleocharis . 1 [Carum carvi] 1 ex. Calla palustris _|_ * Äegopodium pod- *Orchis maculatus agraria (-i-) ( ; ) *Rumex oquaticus + Pirola rotundifol. -^ *R. acetosa + + -f- Lysimachia thyr- *Polygonum vivip. "T + -;- siflora (-f) *Montia lamprosp. + + *L. vulgaris j (-f) *Coronaria flos cuc. + — 9 • Menyanthes trifol. + *Stellaria palustris + -r *Myosotis palustris 1 + t 164 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 1 1 2 3 1 2 3 i *Menta arvensis "Brunella vulgaris _j_ (+) 1 i *Pedicularis pal. pcc Picea excelsa <--) - (+) ; *Galium aliginos. -f ■ + * Pinas silvestris (+) *G. palustre + •^ " + *Juniperus com- ' *G. boreale (^-) munis 1 ex. *Valeriana offic. . <+) (-) Salix pentandra -f + *Succisa succisa ' (+) *S. nigricans ^ 1 pcc *Tussilago farfaras + (^) *S. bicolor -4- + ; *Cirsium heteroph. (+) (r) ''S. rosmarinifolia (+) *C. palustre + - *Betula odorata (") i+) *Crepis paludosa 4- 1 *Ålnus incana + Esitetyssä lähdealueiden kasviluettelossa herättää huo- miota paitsi yleinen suuri lajirikkaus, mikä ilmeisesti johtuu kyseenalaisten kasvupaikkain kasveille tarjoamista erikoisen dullisista olosuhtei^ ta, ennenkaikkea apofytien laji- runsaus. Lähdealueiden 84:stä alkuperäiseksi arvostellusta lajista on k o k o n a i s t a 6 7 e 1 i 8 0 ° o apofyteja^). Myöskin kulttuurin erikoisen suuresti levittämien apofytien (suuresti hemerofiliset apofytit) lukumäärä on kuvatuilla läh- depaikoilla erittäin suuri; näitä lajeja, joista tähänastisten, kylläkin melko vaiilinaisten havaintojeni mukaan useat övat Orimattilassa alkuperäisiä yksinomaan lähdekasvupaikoilla (Festuca rubra, Jiincus effusus, Polygoniim vivipanim, mah- dollisesti Poa trivialis, Raminciiliis flammula, Parnassia pa- lustris y. m.), on näet n. 35 (puut ja pensaat jätetty laskuista pois), luku, jonka arvioin olevan n. 2/5 seudun suuresti he- merofilisten apofytien koko lukumäärästä. Lähdekasvupai- ') Lienee tarpeellista huomauttaa heikosti apofytisistä Eriopho- rum polystachyum'ista ja Cardamine amaro'sta, etta edellinen melko usein esiintyy Orimattilassa kulttuurin seuralaisena vanhoissa, melkein um- peutuneissa hylättyjen viljelysmaiden savikko-ojissa y. m., jälkimäi- nen silloin tällöin savisilla karjateillä metsissä, sen ohella joskus myös kaivetuissa ojissa j. n. e. — Alchimilla acutidens suosii kulttuuria suu- resti, kasvaen niityillä, ojanvarsilla, tienreunoilla ja joskus esim. met- sissä, jotka övat vanhoja kytömaita. 4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 165 kat övat siis seudulla katsottavat erikoisen tärkeiksi apofytikasvupaikoiksi, sitäkin suuremmalla syyllä, kun pitäjästä puuttuu siiuria, kasvilajeista rikkaita kallioita ja erityisen reheviä lehtoja eikä rantakasvillisuuskaan jo ve- sien niukkuuden takia ole lajirikas. Syystä etta varsin monet puheena olevilla lähdepai- koilla tavatuista kasveista (Agrostis vnlgaris, Poa pratensis, Glyceria fluitans, Festuca rubra, Jiinciis effusiis, Cerastiiim ■Hriviale, Ranimcuhis flammula, (R. aiiricomiis), Parnassia palustris, Vicia cracca, Lathynis pratensis, Pedicularis palu- stris, Galium uUginosum y. m.) kasvoivat siellä vain muuta- mina harvoina yksilöinä ja herättävät sénkautta epäilyksiä siitä, etta ne mahdollisesti övat olleet vain enemmän tai vähemniän satunnaisia kulttuuritulokkaita kuvatuilla lähde- alueilla, lienee syytä tässä esittää erinäisiä muidenkin seu- tujen lähdealueilta tehtyjä havaintoja, jotka ainakin suureen osaan nähdén noita kasveja ja muihinkin mahdollisesti epäi- lyksen alaisiin nähden övat omiaan vahvistamaan käsitystä niiden alkuperäisyydestä lähdekasveina myöskin Pohjois- Uudellamaalla. Esitän tarkoitetut havainnot, jotka övat poi- mitut eri tekijäin lähdekasveja -käsittelevistä lajiluetteloista vertausta helpottavasti taulukon miiodossa. Tauliikko, joka on painettuna seur. sivuilla, sisältää suuresti hemerofilisiksi arvioimani apofytiset lähdekasvit ja sen ohella eräitä, jotka lienevät kulttuuritulokkaita, seuraavilta seuduilta: 1. Orimattilasta yllä esitettyjen lähdealueiden kasvit; — koska muut tässä huomioon otetut lähdekasviluettelot kos- kevat avonaisia lähdealueita, on siv. 163—164 esitetystä luet, telosta jätetty pois sellaiset kasvit, jotka övat tavatut vain lähdealueiden lehtoihin ja korpiin enemmänHiai vähemmän läheisesti välittyvillä kohdilla. 2. Itä-Karjalan lähteisiltä kasvupaikoilta tunnetut lajit (6, s. 298; vrt. myös s. 135 ja 137). 3. Etupäässä Kaakkois-Suomen lähteisiltä nevoilta ta- vatut apofytit (Caj an der, 2, s. 125). Eräitä tämän luette- lon lajeista (lähinnä Sagina prociimbens'\a ja Trifolium repens'- iä) epäilen kulttuuritulokkaiksi lähdealueilla. 166 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 4. Suomussalmen hetteiköiltä (varsinaiset hetteet ja kuohukot, osaksi myös räiväköt ja könnäät) Kyyhkysen arvokkaissa muistiinpanoissa (5, siv. 128—140) mainitut lajit; (pihahetteiden äyräiltä mainitaan sitäpaitsi (1. c. s. 138) esim. Poa annua, Trifolium repens, Veronica serpyllifolia y. m.). 5. Suomen Lapin havumetsä-vyöhykkeen lähdepaikoilta merkityt lajit (Hult, 4, s. 8, 22, 37 ja 74). 1 2 3 4 5 \ 6 1 Anthoxanthum odoratum + + I Hierochloé odoratn (^) _i_ Nardus strida + - + Phleum alpinum _ -r Agrostis vulgaris ^) + : 1 -T T-- 1 A. canina + + " O- (?) . H" -l- j Aera caespitosa + + + + -r ' Poa trivialis _i- -f + + P. pratensis + + :^ + + + Glyceria fluitans + k Festuca rubra -r • + y ■ ; Eriophorum alpinum _L ii- + Carex echinata + + C. Goodenoughii + J_ + 4- + C. ca pil la ris 4- C. flava -r T Juncus effusus + (?) J. filiformis 1 + J. lamprocarpus + Luzula maltiflora T + L. pallescens + Eqnisetum arvense j^ . -;- + ''v Selaginella selaginoides : + ~r j Triglochin palustre Orchis maculatus -j- + + 4- + \ Gymnadenia conopea -r Rumex acetosa + -f- + " " ') Tämän lajin mainitsee myös B i r g e r (1, s. 40) lähdekasvina Härjedalista. 4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 167 1 2 3 4 5 6 Polygonum vivipariim + Coronaria flos cuculi _l- + + -i- Cerastium *triviale -rk (?) + ! [Sagina procumbens] -y- 1 Trollius europaeus (f) 1 Ranunculus flammula + R. acer + 1 R. repens + + + + , Parnassia palustris + + -i- -p Geuni rivale + + _- -1- + Rubus arcticus (+) + -S- -r Potentilla erecta + --.' + , j (Alcliimilla glomerulans) 1 -t- A. acutidens I T- . [ A. vulgaris (coU.) 1 T "T" i [Trifolium repens] [+] + Vicia cracca + k + Lathyrus pratensis (f) + k -i- Polygala amarum -f- Brunella vulgaris -„ -r k Veronica serpyllifolia 4- Euphrasia tenuis + AlectOTolophus minor + -1- Galium uliginosum + -7- + + _l - Tussilago farfarus -T -j- Cirsium pilustre ,_ + + + { Taraxacurr. officinale (coll.)') --- ^- 6. Taa^ainmaan tunturialueen 9:ltä lähteeltä ja lähde- juotilta merkityt lajit (Samuelsson, 7, s. 208). Taulukon osottama yhtäläisyys eri seutujen lähdealuei- den suuresti hemerofilisiin apofyteihin nähden on hämmäs- tyttävän suuri ja todistaa puolestansa ainakin useimpien esitettyjen lajier olevan lähdekasvupaikoilla todella alkupe- räisiä. Jokaiseea yksityistapaukseen nähden ei yhtäläisyys M Mainittakoon lisäksi etta Hjelt ja Hult (3, s. 51) övat mer- kinneet lähteen äärelti Lapista myös Stellaria graminea'n ja V a i n i o (8, s. 68) Pohjois-Suonesta harvinaisena Barbarea stricta'n^ 168 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. tietenkään tarvitse olla ehdottomasti todistava, niutta antaa joka tapauksessa aihetta tarkempaan asian pohtimiseen. Näistä yksityistapauksista mainittakoon tässä esinierkkinä Cerastiiim *triviale'n esiintyminen. Lajin tapasin Orimatti- lassa lähdepaikoiila vain muutamina yksilöinä ja vain läiide- alueilta n:o 2 ja 3, joissa kummassakin kulttuurin vaiku- tusta on huomattavissa paljoa enenimän kuin n:ssa 1, missa lajia ei kasvanut. Kun tarkoitettua kasvia kasvaa lähdekas- vina myöskin Suomussalmella ja Taalaissa ja sitäpaitsi ölen sitä nähnyt lähteen äärellä Suojärvelläkin (6, s. 148), pitäen sitä varemmin täällä ilmeisenä kulttuuritulokkaana, ei lajin alkuperäisyys lähdekasvina Orimattilassa (eikä esim. Suo- järvelläkään) näytä varsin epätodenmukaiselta. Missa määrin hyvin hemerofiliset kasvilajit övat läh- depaikoiila ja kulttuurikasvupaikoilla samaa systematista muotoa, on vielä lähemmin selvittämättä. Kirjallisuusluettelo : 1. Birger, S.: Om Härjedalens vegetation (Arkiv f. Bot. 7 1907, s. 1—136). 2. C a j a n d e r, A. K.: Studien iiber die Moore Finnlands (Acta Forest. Fenn. 2, 1913, s. 1-208). 3. Hjelt, Hj. o. Hult, R.: Vegetationen och floran i en del af Kemi Lappmark och Norra Österbotten (Medd. Soc. F. Fl. Fenn. 12, 1885, s. 1-159). 4. Hult, R.: Växtgeografiska anteckningar från den f:nska Lapp- markens skogsregioner (Acta Soc. F. Fl. Fenn. 16, 1898, ?• 1 — 200). (5. K y y h k y n e n, O.: Havaintoja Suomussahnen ka?villisuudesta. 1915. Käsikirjoitus, joka säilytetään Societatis pro Fsuna et Flora fennican arkistossa.) 6. L i n k o 1 a, K : Studien iiber den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee, I /Acta Soc. F. Fl. Fenn. 45, 1916, s. 1—429). 7. S a m u e 1 s s o n, G.: Studien iiber die Vegetation der Hochge- birgsgegenden von Dalarne (Nova Acta Reg. Soc Scient. Upsal, Ser. IV, Vol. 4, 1917, s. 1 253). 8. Vainio, E. A.: Kasvistonsuhteista Pohj«is-Suomeh ja Venä- jän-Karjalan rajaseuduilla (Medd. Soc. F. Fl. FeKn. 4, 1878, s. 1-161). / 4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 169 Maisteri Vilho A. P e s o 1 a piti skioptikonkuvin valais- tun esitelmän Luonto- etenkin kasvillisuussuhteista Oulan- kajoen varrella N- Kuusamossa ja Kutsajoen varrella Kuo- lajärvellä, jotka alueet övat ehdoitetut luonnonsuojelusalu- eiksi. Esitelmä sisälsi pääkohdissa seuraavaa: Viime kesänä lähti yksityisen asianharrastajan, erään Fauna ja Flora-seuran jäsenen toimesta ja taloudellisesti tu- kemana useita tutkijoita eri seutuihin tekemään selvää luon- nonsuojelusalue-edellytyksistä maassamme. Näitten joukossa esittäjä yhdessä maisteri Einar i Merikallion kera ret- keili Kuusamon pitäjän pohjoisosissa ja Kuolajärvellä; edel- lisen päätutkimusaiheena oli kasvisto, jälkimäisen eläimistö, etupäässä linnusto. Tuloksena oli, etta näissä seuduissa on mahdoUista eroit- taa ihanteellisia luonnonsuojelusalueita. Näitä tulisi olemaan kahdenlaatuisia: 1) N- Kuusamossa ja S- SE- Kuolajärvellä n. 3^500 km^m suuruinen alue, jossa ainoastaan eläimistö suojeltaisiin ja 2) tämän alueen sisäpuolella kaksi pienempää aluetta (230 ja 215 km-:in suuruisia), toinen Kuusamossa Oulankajoen varrella, toinen Kuolajärvellä Kutsajoen var- rella, jotka täydellisesti suojeltaisiin, siis sekä eläimistö etta myös kasvisto ja maanpinnan muodostumatkin. Esitelmässä käsiteltiin lähinnä näiden kahden erikoisalueen luontosuh- teita varsinkin niiden kasvi-peitettä. Sekä ilmasto etta vuoriperä suovat erinomaisia edelly- tyksiä rikkaalle ja vaihtelevalle eliökunnalle,^ varsinkin kas- vistolle. Ilmasto on manner- ja meri-ilmaston välimuoto, koh- talaisen saderikas (n. 500 mm), jonka ohessa lumirikkaus on luonteenomaista. Lumi säilyy kauan tuntureilla, vaa- roilla ja syvissä, varjoisissa rotkolaaksoissa, siten puoles- taan lisäten näitten kasvupaikkojen viileyttä. Toiseltapuolen päivänpaisteiset, lämpimät vaara- ja kalliorinteet tarjoavat soveliaita kasvupaikkoja eteläisempien seutujen kasvilajeille. Vuoriperässä on runsailla dolomiittiesiintymillä ja mo- nilla emäksisillä vuorilajeilla erinomaisen suuri merkitys kas- villisuuden rehevyyteen ja rikkauteen nähden. Alueet eivät kuulu varsinaiseen tunturiseutuun, mutta 170 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 4. V. 1918. kuitenkin jää Kutsajoen alueen sisäpuolelle pari komeata, n. 500 m korkuista paljaslakista lähekkäistä tunturia, Painotun- turi ja Julmoiva. Luonteenomaisia alueille monin paikoin övat havu- ja sekametsäpeitteiset vaarat, jotka veden kal- vosta uljaina kohoavat usein jopa 10i):kin metrin korkeuteen (esim. Kiutavaara Oulangan alueella, Nivajärven rantavaa- rat ja Pyhänkurun reunavaarat Kutsan alueella). Vaarain rinnalla antavat maisemille jylhän, komean lei- man korkeat, äkkijyrkät kalliot ja vuorenseinämät, jotka var- sinkin reunustavat jokia (esim. Oulangan vartta Savilammin luona ja Kutsan vartta Jäniskönkään kohdalla), järviä kuten Nivajärveä (esim. Hirveäkallio) ja kapeita rotkolaaksoja (esim. Juuman vuomia Oulangan alueella, Pyhääkurua, Ruskeata- kurua y. m. Kutsan alueella). Yhdessä jyrkkäin vaararin- teitten, kapeitten järvien ja jokien, koskien ja könkäitten kera nämä kallio- ja vuorenseinämät antavat näitten seutu- jen luonnolle vaihtelevaisuuden, jylhyyden ja komeuden, joka muualla maassamme lienee vertaistaan vailla, ja joka syystä oikeuttaa näille seuduille „Suomen Sveitsin" nimityksen. Näitten korkeitten maisemamuotojen välillä vaihtelevat tasaiset tai kumpuiset metsäpeitteiset maat tai alavat, tasai- set avosuot. Kummallekin alueelle antavat leiman niitten lävitse vir- taavat joet, Oulanka- ja Kutsajoet, jotka molemmat Venäjän puolella yhtyvät suureen Koutajärven vesistöön laskien Vie- nan mereen. Näitten jokien koskiset, monin paikoin kanjon'in tapaisissa uomissa virtaavat lisäjoet (kuten Oulangan Kitka- ja Savinajoet), monet kuohuten syöksyvät pikkupurot, ka- peat, jyrkkärantaiset järvet (kuten Nivajärvi, Auhtijärvi y. m.) kilpailevat pääjokien kanssa luonnonkauneudessa. Kasvillisuuden ja kasviston rehevyydestä ja rikkaudesta tuleevakuutetuksivarsinkinvertailemallasitäympäröi villa seu- duilla tavattavaan, joka on köyhää ja yksitoikkoista. Metsissä on useiden vallitsevain laihain tyyppien (pääasiassa kuusivoit- taista n. s. paksusammalista tai mäntyvoittaista variksenmarja X mustikka- ja jäkälä X kanervatyyppejä) ohessa on runsaasti reheviä kasvirikkaita tyyppejä, jotka sijaitsevat varsinkin liha- 4. V. 1918. Pé^so/fl, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokienvarsilla. 171 villa moreenipohjaisilla vaararinteillä sekä notkolssa ja puron- varsilla. Joukossa on tyyppejä, jotka övat luonteenomaisia näille pohjoisille seuduille (esim. Geranium / Dryopteris- tyyp- pi), mutta on sellaisiakin, jotka fysiognoiiiiassaan ja kasvis- tonsa kokoumuksessa suuresti lähenevät Keski- jopa Etelä- Suomenkin rehevimpiä metsätyyppejä (etenkin saniaislehtoja). Näissä usein melkein läpitunkemattomissa kasvustoissa kuusi saavuttaa mahtavan ko'on (jopa n. 30 mån pituuden); koivun, lepän, haavan ja hyvinvoipain pihlajan ja tuomen rinnalla viihtyvät näissä erinomaisesti monet varsinaisesti keski- ja eteläsuomalaiset pensaat, kuten vaarain, näsiä [Daphne), he- rukat y. m. Ruohojen ja heinien joukossa on monen poh- joisen lajin joukossa (esim. Petasites frigidus, Saussurea al- pina, Mulgedium alpinum) runsaina useita sangen vaateliaita lajeja tai eteläisempiä lajeja, jotka täällä övat levenemisensä pohjoisrajoilla (esim. Athyrium crenatum, Milium effusum, Stellaria nemoram, Fragaria vesca y. m.). Niistä monista harvinaisuuksista ja kasvimaantieteellisesti mielenkiintoisista lajeista, joita näillä alueilla näissä ja seuraavissa kasvupai- koissa on tavattavana, tehdään lähemmin selvää toisessa paikassa M.eddelanden'ia (siv. 229). Samoinkuin metsien niin soittenkin kasvillisuus on erin- omaisen vaihtelevainen. Pääasiassa suot övat lihavia, kalk- kiseuduille tyypillisiä lettomaisia soita, joita täällä on run- saammin kuin ehkä missään muualla Suomessa. Osaksi ne liittyvät metsiin ollen silloin lettorämeen ja lettokorven luon- teisia, osaksi niillä on leimanantavana pensaskasvillisuus etenkin vaivaiskoivu ja pajut (kuten Salix myrsinites, S. hastata, S. lapponum, S. phylicaefolia), osaksi ne övat jänne X rimpisoita, joissa kiinteät heinä- ja varpujänteet ja hylly- vät, mutaiset avorimmet vuorottelevat, osaksi ne tåas övat niittymäisiä, sära- ja heinärikkaita n. s. jänkiä. Useita tyy- pillisiä Lapin kasveja näemme näillä lihavilla lettomaisilla soilla, kuten Tofieldia borealis'en, Bartschia alpina n, Pingui- cula alpina'n y. m., jonka ohessa monet harvinaisuudet niillä viihtyvät (esim. Salix pyrolaefolia; vrt. lähemmin samaa Meddel. siv. 222). — Varsinaisia laajoja nevamaisia, laihan- 172 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 4. V. 1918. laisia n. s. aapasoita, jotka övat luonteenomaisia esim. Kuo- lajärven pitäjän pohjoisosille, on näillä alueilla vain niukasti. Niittyjä on paitsi jo edellä mainittuja jänkäniittyjä etu- päässä jokien ja purojen varsilla, varsinkin polvekkeissa ja pikkusaarekkeissa. Erinomaisen heinä- ja ruohorikkaina — leimanantavina övat usein Trolliiis europaeus ja Thalictrum- lajit — ne antavat mitä viehättävimmän lisan kauniille joki- ja järvimaisemille. Osaksi niityt övat luonnollisia, tulvanii- tyn tapaisia, osaksi ihmisen metsästä raivaamia (n. s. rai- vioniityt), jolloin kannot osoittav.at niiden alkuperän. Jänkä- ja jokivarsiniityiltä ympäröiväin salokylien asukkaat usein peninkulmain takaa keräävät rehun melkoiselle karjalleen. Suiirimman mielenkiinnon tarjoaa kuitenkin kallioitten kasvillisuus. Esimerkiksi Juuman kalliolaaksot Oulankajoen (Kitkajoen) alueella ja Pyhäkuru Kutsan alueella övat jo ai- kaisemmin botanistein piireissä tunnetut klassillisina kasvi- paikkoina. Näitten veroisia övat sitäpaitsi monet kallion- seinämät Oulangan yläjuoksun (esim, Savilammin tienoilla) ja Savinajoen alajuoksun varsilla, kalliot Aapajärven S- päässä (Tuoruskuru), Nivajärven rannat (Hirveäkallio) y. m. Näitten kasvupaikkain kasvistossa Etelä- Suomi ja Lapin poh- joisimraat tunturit lyövät kättä toisilleen. Jylhien „vuomien" ja „kurujen" varjoisilla, viileillä kasvupaikoilla näemme tun- turikasvillisuuden äärimmäisinä edustajina m. m. lajit: Carex pedata, C. atrata, Salix reticulata, Oxyria digyna, Melan- dryum affine, Arenaria ciliata, Dryas octopetala, Ärnica alpina y. m., sensijaan etta lämpöisillä, päivänpaisteisilla rinteillä, lihavilla kalkkirikkailla kasvupaikoilla monella varsinaisesti etelä- ja keskisuomalaisella kasvilajilla kuten Carex digita- ta'\\2L, Riibiis Idaeiis'e\\a, Fragaria vesca'[\a. y. m. täällä on äärimmäiset pohjoiset etuvartijansa. Paitsi näitä Lapin ja eteläisempien seutujen lajeja on näillä kallioilla mitä runsaimmin edustettuna varsinainen poh- joissuomalainen kasvisto, niin etta nämä kasvupaikat siten muodostavat aivan kuin jonkunmoisen botanisen puutarhan. Esimerkin vuoksi mainittakoon, etta luettelo Nivajärven Hir- veänkallion kasvilajeista nousee n. 80 lajiin. 4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 173 Myös rantain ja vesien kasvillisuus lajirikkaudessa ja rehevyydessä poikkeaa ehdoitettuja luonnonsuojelusalueita ympäröiväin karujen seutujen vastaavain kasvupaikkojen kas- villisuudesta. — Tunturikasvillisuudesta antavat Painotun- turi ja Julmoiva koko lailla täydellisen kuvan havumetsä-, koivu- ja tunturivyöhykkeineen (regio alpina) ja -lajeineen (Juncus trifidus, Arctostaphylus alpina y. m.). Paitsi korkeampia kasveja on myös sammalisto ja jä- kälistö, mikäli tähän astisten vielä täydennystä kaipaavien tutkimusten perusteella voi päättää, erittäin runsas ja mie- lenkiintoinen. Lyhyesti sanoen: Ehdoitettujen luonnonsuojelusalueitten kasvillisuus ja kasvisto ei ainoastaan anna täydellistä kuvaa pohjoissuomalaisesta, vaan vieläpä sisältää oleellisia osia siitä kasvillisuudesta ja kasvistosta, mitä pohjoisin Lappi ja Keski- Suomi vieläpä Etelä-Suomikin voi tarjota. Eläimistö on näillä asumattomilla ja luontosuhteiltaan vaihtelevilla alueilla voinut säilyä jokseenkin alkuperäisenä ja runsaana. Suurimmista imettäväisistä elelee täällä karhu, kettu ja (harvinaisena) ilves, jotapaitsi kesäisin pikku par- vissa juoksentelevat somat porot luovat eloa maisemille. Linnuista näemme ilmojen ylvään valtijaan, maakotkan, ja komea joutsen pesii täällä paikoitellen. Maisteri E. Meri- kallion tutkimusten mukaail on linnusto yleensä rikas ja mielenkiintoinen. Metsälintujen runsautta todistavat linnus- tajain erinomaiset saaliit. Kalojen joukossa övat huomatta- vat arvokkaat ja maukkaat lohi, siika ja harri, jotapaitsi vesistä pyydetään ahventa, haukea, madetta, muikkua, sär- keä y. m. Lähempi tutkimus tulee varmaan osoittamaan, etta alu- eitten alempi eläimistÖkin rikkaudessa on kasviston ja kor- keamman eläimistön veroinen. Alueet övat yksinomaan valtion maata ja tyypillistä sa- loseutua. Niillä sijaitsee ainoastaan yksi läpi vuoden asuttu ihmisasumtis, pieni savusauna (3 henk.) Jyrhämäjärven ran- nalla, Kutsan alueella. Aivan Kutsan alueen S-rajan ulko- puolella Auhtijärven rannalla on Auhdin uudistorppa. Ou- 174 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokicn varsilla. 4. V. 1918. lankajoen varrella, missa tukinuitto on melko vilkas, on jok- seenkin kunnollisia tukkimiesten pirttejä Kiutakönkäällä ja Taivalkoskella sekä lisäksi entinen mineraalikaivajain pirtti Savilammin partaalla. Poromiehiä varten on Kutsan alueella savupirtti Nivajärven SW-rannalla. Kala- ja niittomiehet övat useihin paikkoihin etenkin joki- ja järvirannoille suojikseen rakentaneet avokatoksia n. s. kotia. Lukuisat ladot, heinä- pielekset, poroaidat y. m. kertovat ihmistoiminnan ulottu- misesta näille kaukaisille salomaillekin. Matkailu näillä alueilla tapahtuu mukavimmin veneillä jokia ja järviä, Oulankajokea lisäjokineen, Kutsajokea, Auhti-, Nivå- ja Pyhäjärviä y. m. myöten. Kovimmissa koski- ja kön- gäspaikoissa (Jyräväkoski Kitkajoessa, Kiutaköngäs ja Tai- valkoski Oulankajoessa, Jänisköngäs Kutsajoessa) on kul- jettava jalan ja vene maitse vedettävä. Ihmisten tekemiä polkuja alueilla on vain harvoja, mutta sitä runsaammin on porojen polkuja, jotka salojen samoilijalle övat erinomaisena apuna. Alueitten rauhoittamisen yhteydessä olevista taloudel- lisista ja käytännöllisistä seikoista on huomattava ensiksi se, etta alueitten luovuttaminen luonnonsuojelusalueiksi val- tiolle taloudellisesti on pienempi uhraus, kuin näinkin suu- rien alueitten luovuttaminen muualla Suomessa olisi. Met- sättömiä aloja, soita ja vesiä on melko runsaasti, ja metsät övat suureksi osaksi huononlaisia tyyppejä ja (Kutsan alueella) pääasiassa kasvavat taloudellisesti vähemmän arvokasta kuu- sipuuta, jotapaitsi Oulangan alueen metsät aivan viime vuo- sina övat hakatut. Metsien käyttöarvoa nykyisin vähentää vielä se seikka, etta luonnollinen uittoväylä on Venäjälle, Vienanmerelle päin. Vaikeutena alueitten rauhoittamiselle on se, etta alueilla on runsaasti niittyjä, joihin ympäröiväin seutujen asukkailla vanhan n. s. nihtikontrahdin perusteella on nautinto-oikeus. Näitten niittyjen mahdollisesta osittaisesta lunastamisesta sa- moinkuin kalastuksesta, metsästyksestä, poronhoiciosta, tu- kinuitosta y. m. seikoista on alueita rauhoitettaessa erikoi- set säädökset tehtävä. Voittamattomia vaikeuksia näissä koh- dissa ei liene. 4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 175 Luonnonsuojelusehdoituksen toteuttaminen vaatii, etta alueet huolellisesti vartijoidaan, Vartijoimisen voisi kohtuul- lisesti palkattuna Kutsan alueella toimittaa Jyrhämän tai Auhdin torpan asukas tai joku lähikyläläinen (esim. vuori- kyläläinen). Oulankajoen alueen vartija voisi ehkä asua mel- kein alueen keskellä sijaitsevassa Kiutakönkään pirtissä, joka korjauksella ja täydennyksillä verrattain helposti saataisiin asuttavaan kuntoon. Oulankajoen alue, jonne matkustus maanteitse Oulusta ja sitte Paanajärveltä Oulankajokea myöten voi tapahtua melko mukavasti ja jonka joki-, niitty-, metsä-, hiekkatörmä-, vaara- ja kalliorannat tarjoavat matkailijalle mitä vaihtele- vimpia nähtävyyksiä, on suunniteltu n, s. kansallispuistoksi, jossa kaikenlainen luonnon vahingoittaminen on estetty, mutta joka on avoin „kaikelle kansalle", turisteille, taiteili- joille j. n. e, yhtä hyvin kuin luonnontutkijoillekin. Kutsa- joen vaikeapääsyisempi ja vielä alkuperäisemmässä tilassa säilynyt alue tulisi tåas n. s. luonnonpuistoksi, joka säily- tettäisiin vain tieteellisiä tarkoituksia varten, ja jossa käyn- nit tarkoin säännösteltäisiin. Niistä toimenpiteistä, joihin on ryhdytty näitten luon- nonsuojelussuunnitelmain toteuttamiseksi, mainittakoon, etta kuvaus alueista sekä luonnonsuojelusehdoitus on liitetty Valtion metsäkomitean mietintöön, mikä koskee valtion met- sätalouden uudelleen järjestämistä. Komitea on ehdoitusta puoltanut ja riippuu sen lopullinen kohtalo — jonka uskal- lamme otaksua olevan suotuisan — senaatista, jonka käsi- teltäväksi mietintö ennenpitkää joutuu. Tämän jälkeen on käytävä käsiksi niihin moniin lähempiin suunnitelmiin ja käy- tännöllisiin toimenpiteisiin, joihin alueitten luonnonsuojelus- alueiksi järjestäminen antaa aihetta. 176 Årsmötet den 13 maj 1918. o Årsmötet den 13 maj 1918. Ordföranden, professor J. A. Palmen, föredrog föl- jande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1917 — 1918. För jämt ett år sedan kunde invid vårt lands horisont varslas icke enbart det hotande lifsmedelsminimum, hvari vi allt ännu befinna oss, utan också mörka ovädersmoln, öfvermättade med energispänningar af social art. Emeller- tid bröt ovädret icke då ut, tvärtom kom först en lifvande och uppeldande solstråle, den nämligen, att världskriget bragte vårt land politiskt oberoende, som också erkändes af flere stater. Denna ljusglimt förknippades med både varma framtidsförhoppningar och starka förpliktelser. Men öster- ländska utopier hade länge i tysthet inympats hos oss på efterblifna folkelement. Under ledning af samvetslösa de- magoger hade dessa satt i gång planer på ett socialt upp- ror emot vår demokratiska samhällsordning, — dädan oväders- molnen, som hopades redan för ett år sedan. Strax efter nyssnämnda ljusglimt begynte molnen urladda sig, och un- der två månader slogo ljungeldarna oafbrutet ned öfver vårt land. Månget gammalt lummigt träd splittrades, mycken växande ungskog fälldes till marken, och mången frodig odlingsteg härjades af hvirfvelvinden, af hagelskurar och störtregn. Och många äro de landsmän, som stå bekla- gande eländet, bekymrade öfver sina egnas öde och det he- las framtid. Ty mycket blod har flutit, dels under öppen kamp, dels under fasansfulla utbrott af folkvanvett, som följde upproret och ännu mer nederlaget i spåren. Elän- det måste dessutom bekämpas under rådande hungersnöd samt medan ryska regeringen gaf oss löften, som aldrig ens voro afsedda att uppfyllas, samtidigt som den med alla densamma till buds stående krigsmedel understödde våra röda fiender. Hela landets välfärd stod på spel. o Askvädren vara dock i regeln icke länge. Blir också marken fläckvis svedd och därstädes ter sig för någon tid 13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 177 härjad, så förbrännes dock ej själfva odlingsjorden. Natu- ren helår åter sådana sår, blott omgifningen förblir frisk. Så har det gått också hos oss, ty fosterlandskärleken har kommit underverk åstad. Vårt förut så splittrade folk enades emot de inre och yttre fienderna. I norden och i de karelska bygderna gick „man ur huse", framför allt ungdomen; kvinnorna fullgjorde sina värnepliktsuppgifter, intelligensen kom till ledning, biträdd vid de samlade fron- terna af vår krigsskolade ungdom, som återvände från läroår i Tyskland. Därifrån kom jämväl kraftig och ord- nande militärisk hjälp, likasom behjärtade män — goda vän- ner och trogna grannar — tillströmmade västerifrån oss till biträde. Hvarje fotsbredd jord återtogs från de fos- terlandslösa, röda röfvarne. Och nu står vårt finska samhälle åter upprätt, med det fasta hopp om framtiden, att så länge fosterlandskärle- ken förblir rotfast hos landets befolkning, erkannerligen hos ungdomen, vår samhällsgrund, känslan för lag och rätt, skall värnas. Om blott vårt land icke råkar ut för tve- dräkten från fordomtima, så skall framtidens Finland upp- byggas under endräktigt, fridfullt samarbete, under inbör- des hjälp. Så länge folket själft vill lefva sitt eget lif, skall det lefva det, och det skall då också göra sin gärning för hela mänskligheten. Under sådana svåra tidsförhållanden har icke heller vårt Sällskap under året mäktat upprätthålla sitt normala arbete. Vi ha icke kunnat afhålla tre af våra sedvanliga månadsmöten, icke heller kunnat verka för forskning så, som vi önskat. Tvärtom ha vi förlorat ej blott tid, utan också krafter. En del af krafterna har visserligen kunnat omsättas i arbete af ett eller annat slag för vår stora lifs- fråga, men en annan allenast till att göra undan allehanda arbeten, som förut skjutits å sido såsom mindre viktiga. Sinnena ha varit i alltför stark spänning för att lugnt tanke- arbete skulle kunnat koncentreras på rent vetenskapliga spörsmål. Af kraftförlusterna, som vårt land fått lida, ha de inom 12 178 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. Sällskapets egna led känts oss mera smärtsamma än många andra i den stora massan. Icke färre än fyra naturalhisto- riskt verksamma unga medlemmar ha fallit offer för upp- roret. Den 9 maj 1918 afled i Nyslott jägarkapten Kaarlo Kalervo Kari af sina vid Viborgs intagande erhållna sår. Han var född i Kalvola den 27 juli 1890. Tidigare intresse- rad af naturalhistoriska studier, var han en af dem, som i Tyskland ingingo i Finska jägarebrigaden för att vinna mi- litärisk utbildning, och han deltog efter hemkomsten i kuf- vandet af upproret. Chefskapet för 4:de jägareregementet afslutar hans dödsannons med orden: I aktningsfullt minne be /ärar regementet denne framstående, samvetsgranne of- ficer och karlakarl samt beklagar den förlust, som genom hans bortgång drabbat regementet. Våra båda naturalhisto- riska museer hafva beröfvats tre raska medarbetare, som alla nedgjorts när de obe- väpnade voro på väg till norra fronten. Filosofiedok- tor Holger F r e y v i d R a n c k e n mördades i Wich- tis den 1 februari 1918. Han var född i Uleåborg den 13 april 1886. Student 1904, kandidat 1909 och licentiat 1916, hade han ägnat sig åt botaniska studier och arbetat dels som e. o. amanuens vid Universitetets Botaniska mu- seum, dels för Mosskultur- Holger Frevvid Rancken. p.. . .^. ui-i „i.;^ ^ ' forenmgen. Sma publikatio- ner ägnade han hufvudsakligen åt mossorna och deras fy- siologi samt åt frågor om de finska sumpmarkerna, och härom hade han under arbete ämnen, som säkerligen skulle blifvit samvetsgrant behandlade. Hans personliga läggning 13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 179 röjde en flärdfri, finkänslig, förståelsefull och högsint ka- raktär, och han var skattad högt som en god kamrat. I samma socken, Wichtis, nedsköts jämväl amanuensen vid Zoologiska museum, fi- losofiemagister Karl Erik Ehrström, den 1 februari 1918. Född i Viborg den 14 september 1887, blef han stu- dent 1905, filosofiekandidat 1912 och verkade sedan 1910 som biträdande assistent vid Universitetets zootomiska in- stitut, likasom ock vid de akademiska sommarkurserna i Åbo. Sedan 1912 var han amanuens vid Zoologiska mu- seum och åren 1914 — 16 t. f. kustos för detsamma; tillika har han varit intendent för Karl Erik Ehrström. vårt Sällskaps zoologiska samlingar. De vetenskapliga ar- beten han hunnit slutföra gifva vid handen, att han skulle blifvit en samvetsgrann forskare och ett stöd för vårt sam- fund. Mångsidigt intresserad för sina ämnen, företagsam, glad som få och vänfast, vann han sympatier hvart han än kom, särskildt i kamratkretsen. Tillsammans med nyssnämnda vän och tjänstekamrat ljöt student Carl Johan Finnilä döden, träffad af knif- eller bajonetthugg. Med honom förlorade den inhemska ornitologiska forskningen en den mest ifriga och intresse- rade medarbetare. Född i Vasa den 20 mars 1892 och student 1912, kände han sig hvarje sommar oemotståndligt dragen antingen till Ätsäri eller till Lappmarkens öde vid- der, Sodankylä, Sälla, Tana, Utsjoki och Enare. Hvarje vin- ter offentliggjorde han sina iakttagelser i några mera om- fattande och rätt många små uppsatsej^, hvilka röjde skärpa i observation samt ihärdighet och samvetsgrannhet under 180 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. exkursionerna. Han njöt intensivt af Lapplands natur. Med mycken ledighet, stämningsfullt och tillika korrekt, tolkade han dess behag äfven i skönlitterär skrift. Med ifver del- tog han såsom e. o. amanuens vid Zoologiska museum i ordnandet af dettas ornitologiska material. Ett omfattande arbete om den lappska fägelvärldens zonala fördelning upp- tog hans senaste år, likasom ock verksamheten för den sak, hvilken nu kraft hans lif. Ett hårdt öde har sålunda helt plötsligt drabbat dessa unga medlemmar af vårt samfund, och det har manat oss att vid deras grifter, där vi kunnat närvara, i minnet åter- kalla deras så kort utmätta arbetsdag. Därvid framhölls, hurusom den frostvind, hvil- ken nu sveper öfver vårt finska samhälle och hotar dess kultur, härjar utan hän- syn äfven den vetenskapliga forskningens framtidshopp. Härjningen uppfordrar oss alla, gamla och unga, att med hängifvenhet och all den kraft enhvar kan utveckla fullfölja vårt mål, det att i Finland vidmakthålla kulturarbetet till fromma för fosterland, för forskning och för kommande framtids väl. Också äldre medlemmar af vårt samfund hafva ned- Carl Johan Finnilä. j^g^ vandringsstafven. I Lap- pajärvi har prosten Anselm Nyström den 1 mars 1918 aflidit i en ålder af 64 år. Under 27 år har den bortgångne verkat på orten i sitt egentliga kall, och sedan år 1904 har han ägnat mycken tid och lifligt intresse åt utforskan- det af floran i trakten, främst omkring Lappajärvi sjö; dessutom har han under tio somrar exkurrerat äfven i andra delar af landet, Åland, Nyland, Ladoga-Karelen, norra 13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 181 .\nselm Nyström. och södra Österbotten. Sina stora, vackra samlingar hade han vänligheten att donera åt vårt Sällskap. Senaste sommar har Zoolo- giska museets preparator, Gustaf Wilhelm Fors- sell, för alltid slutat det ar- bete han från år 1883 full- gjort med samvetsgrannhet och god vilja, efterlämnande ett aktadt minne. Med döden har slutligen afgått bankdi- rektör Emil Ivar G r ö n- V i k, en af de fyra, som år 1865 med stipendium af Uni- versitetet utsändes i entomo- logiskt syfte, hvarmed den serie af årliga naturalhistoriska samlingsfärder begynte, som sedermera utan egentligt afbrott blifvit fortsatt ända tills nu. Fortfarande befinna vi oss i okunnighet om hvilka af vårt samfunds utländska ledamöter under krigsåren aflidit. En är dock känd, professor emeritus vid universitetet i Lund, Sven Berggren, som af led den 28 juni 1917. Dr V. F. Brotherus har haft vänligheten om hans lifsgärning meddela följande ord. Han var född år 1837 och har i främsta rummet gjort sig känd som en synnerligen fram- stående bryolog. Hans tidigaste arbeten på detta område hänförde sig till undersökningar öfver mossornas könlösa fortplantning samt deras byggnad och utveckling, hvarjämte han lämnade talrika bidrag till Skandinaviens bryologi. Så- som deltagare i Nordenskiölds expeditioner till Spetsbergen 1868 och Grönland 1870 hade han tillfälle att förvärfva sig en grundlig kännedom om den arktiska mossfloran. Re- sultaten af sina forskningar nedlade han i tvenne afhand- lingar, i hvilka han icke blott på ett ingående sätt gjort 182 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. Gustaf Wilhelm Forssell. reda för mossornas fördel- ning på de olika ståndor- terna, utan äfven meddelat synnerligen intressanta upp- lysningar om det inflytande särskilda klimatiska faktorer utöfva på utvecklingen af mossornas organ, I septem- ber 1873 anträdde han en två års expedition till Nya Zeeland, Australien, Sand- wichsöarna och Californien och har med ledning af det då sammanbragta materialet bl. a. publicerat ett arbete öfver Nya Zeelands Hepaticae. Till Sällskapets medlem inval- des han den 7 november 1868. Dödens skörd har sålunda under året varit stor, och förty äfven hithörande anpart af årsredogörelsen, hvilken i afseende å verkligen utfördt arbete blir så mycket kortare. Såsom redan antyddes, hafva tre af våra sedvanliga månadsmöte:i uteblifvit, nämligen de i februari, mars och april, då skräckväldet förhindrade äfven vetenskapliga sam- manträden. De öfriga hafva varit besökta såsom vanligt, och meddelanden ha gjorts till enahanda antal och i pro- portion facken emellan som tillförene. Så godt som alla ha varit afsedda att införas i Sällskapets Meddelanden. Af denna skriftserie har häftet 43 senaste höst utkommit, innehållande förhandlingarna och smärre uppsatser från året 1916-17. Detta, likasom de föregående, är befordradt till offentligheten genom försorg af dr E. Häyrén. Under pres- sen befinner sig det löpande verksamhetsårets häfte. Led- samt nog har under denna vinter intet af de tre påbörjade banden af A et a kunnat utkomma; orsaken härtill ligger uti de upprepade afbrotten i tryckeriernas verksamhet, — exem- pelvis har tryckningen af en längre afhandling afbrutits icke mindre än tre gånger. 13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 183 Reseberättelser hafva under vintern föredragits af hrr Hortling- och Kotiiainen. Stipendier åter hafva i dag till- delats nedannämnda personer: V. A. Pesola 600 mk, bot. undersökn. i Ladoga-Karelen. O. Kyyhkynen 500 mk, florist. stud. i m. och n. Finland. Å, Laurin 500 mk, botan. stud. i mell. Österbotten. A. L. Backman 300 mk, florist. o. växtpal. stud. i m. Österbotten. Y. Wuorentaus 600 mk för studium af mikrofaunan i flarkmossar. Den genom dödsfall uppkomna minskningen i antalet medlemmar har utjämnats genom inval af fyra korrespon- derande ledamöter: dr C. H. Ostenfeld och dr C. Wesen- berg-Lund i Danmark, intendenten för Svenska Riksmusei botaniska afdelning professor C. A. M. Lindman i Stock- holm och dr K. Johansson i Visby, samt af landsmän: stu- dent Hj. v. Bonsdorff, forstingeniör K. Lindberg, fru Anna Linkola, dr H. Saxen, ingeniör A. Thuneberg, student J. O. Fabricius, statsrådet M. Hallberg, studd. E. Lundmark och V. Tennberg, tandläkare M. Puolanne, fabrikör K. Fazer samt studenter Sigrid A. G. Stenij, L Hidén och R. Elfving. Förutom sina redan berörda möten har Sällskapet den 1 december hållit ett möte gemensamt med Finska Läkare- sällskapet; därvid föredrog professor E. A. Homén om bak- teriernas vandringar och verkningar i det centrala nerv- systemet samt professor Fr. Elfving om sina studier rö- rande växternas känslighet. Dylika möten skola äfven fram- gent hållas. Likasom tillförene har Sällskapet intresserat sig sär- skildt för naturskyddsfrågor. Två skrifvelser härom hafva aflåtits, nämligen till Finlands Senat och till Helsingfors Stadsfullmäktige. I den förra blef en statskommitté föresla- gen för utarbetande af propositionsförslag till lag rörande skydd af naturminnesmärken och afskiljande af naturskydds- områden i Finland; i den senare yrkades, att för hufvud- staden måtte nedsättas en särskild nämnd, som ägde att bevaka naturskyddets intressen i den utsträckning dessa 184 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. icke inkräkta på andra befogade behof. Därjämte har pro- fessor Levander delgifvit Sällskapet en skrifvelse, hvari han bemöter angrepp, som gjorts emot Högholmens djurgård. Forstmästaren Seth Nordberg har väckt fråga om möjlig- heten att föranstalta skydd åt klibbalen i Norra Finland. Slutligen har Sällskapet med nöje åhört ett föredrag af mag. Pesola om naturen i Kuolajärvi, belyst genom talrika skiop- tikonbilder, särskildt i Oulankajokis frodiga dal, hvarom undersökningar gjorts senaste sommar på bekostnad af en intresserad enskild person, hvilken numera är medlem i vårt samfund. Det gångna verksamhetsåret har från det näst tidigare ärft förslaget att planlägga en del publikationer, hvilka lämp- ligen borde utkomma år 1921, när Sällskapet funnits till ett fullt sekel. Man hade tänkt sig en historik öfver dess genomlefda öden, vidare redogörelse för de de båda m u- seernas utveckling samt en fullständig förteckning öfver sällskapets medlemmar, möjligen med en del per- sonaluppgifter. Kanske kunde äfven fortsättningen utgifvas af verken öfver Finlands zoologiska och botaniska litteratur, nämligen för perioden 1901 — 1920. En ny upplaga af Herbarium Musei fennici kunde måhända äfven fås offentliggjord samt Conspectus florae fennicae bringas till afslutning och möjligen äfven andra redan nu mognande arbeten. At förslaget har under året ägnats någon upp- märksamhet, i det särskilda personer vidtalats eller tillfrå- gats, men för dess förverkligande återstår ännu allt att göra. Jag framhåller detta af orsak, att vi allaredan snabbt närma oss det sekelskifte, som förslagen afse. Äfven den, som icke lägger någon vikt på högtidlighållandet af dylika minnesdagar, erkänner lämpligheten af att vid dem kasta en återblick på det förgångna. Det, som dittills uträttats med gemensamma och småningom tillväxande krafter, bör nämligen tidtals mönstras, ty under arbetets gång ha efter hand ställts nya fordringar på både medel och mål. Målen ha inom olika arbetsområden omgestaltats, och resultaten kunna påverka forskningens medel på andra håll. Ett helt 13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 185 sekelskifte ger oss därför mycket att tänka på, både anled- ningar till jämförelser och uppfordringar till alldeles nya mål för den period, som därnäst stundar. Öfverblickar kunna sålunda bli lärorika, följdrika. Skall något af värde fås till stånd inom år 1921, är det nu, vid midten af år 1918, redan „elfte stunden" att taga i tu med arbetet. Under året hafva några nya förslag blifvit väckta. Dr A. Palmgren har motiverat ett, som af Sällskapet allare- dan med tillfredsställelse godkänts, nämligen att ett uttöm- mande arbete blefve affattadt af dr E. Wainio om Fin- lands, resp. grannområdenas, lafvar, likasom ock ett mot- svarande af dr V. F. B rotherus om samma områdens mossor. Sällskapet har med glädje erfarit, att båda dessa fackmän bifallit till dess anhållan. Vidare har professor K. M. Levander föreslagit en ändring i planen för vår skrift- serie Meddelanden därutinnan, att årgången skulle för- delas på fyra häften, som kunde utkomma hvar tredje må- nad, hvarje åtföljdt af ett mera populärt bihang, hvilket skulle innehålla mindre notiser äfvensom litteraturanmäl- ningar; denna periodiska tidskrift skulle äfven genom prenu- meration kunna erhållas. Tidsförhållandena ha dock vållat, att förslaget tagit uppskof till nästkommande höst. Jag utber mig att få afsluta denna årsberättelse med en likartad tanke som den senaste, därför att jag tror den vara både tidsenlig och betydelsefull. Man har redan förut betonat, att vi borde vid våra möten oftare beakta äfven djupare frågor, icke främst dem om nya och sällsynta ar- ter; vi borde odla verkliga forskningsfrågor, som planlagts medvetet och belysa någon sida af vårt lands lefvande natur, ja rent biologiska problem. Dylika kräfva mogen forskare- förmåga och vidgad blick samt kännedom om hvad också andra tänkt och uträttat på liknande forskningsområden och i andra länder; de kräfva alltså erfarenhet och sakkunskap, som de yngre sällan i tillräcklig grad besitta, och som långt ifrån alla äldre förvärfvat sig. Ett samrådande emellan flere personer blir då af oskattbart värde, särskildt emellan äldre och yngre. Inom vårt samfund träffas medlemmarna egent- 186 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. ligen blott vid månadsmötena, men där kan en diskussion härom inom smärre kretsar knappast komma i fråga. Icke heller kan man vänta, att de intresserade parterna genom tillfälligheter skola finna eller att de afsiktligt skola söka upp hvarandra. De förbli då isolerade, till skada för den fråga de allra bäst kunde befordra gemensamt. Ungdomens entusiasm och djärfhet kuntie under diskussioner bli hälso- samt modererad genom äldres kritik och måttfullhet; de unga skulle lära sig, att man icke är i stånd att gripa må- nen med händerna eller att redan i dag fullt utreda så- dant, som kan begripas allenast på grund af nästa års slut- resultat. Tvärtom åter kunde den ansträngda ålderdomen lifvas af ungdomsfarten till att hjälpa med råd och dåd. Våra små arbetskrafter kunde mångfaldigas genom dylikt samarbete under ömsesidigt förtroende. Jag är öfvertygad därom, att Sällskapets Besty- re 1 s e härvidlag kunde tjänstgöra som en nyttig förmed- lingslänk. Om inom denna toges till diskussion planläggning af våra forskningsfrågor, både med hänsyn till innehåll och ordningsföljd, så kunde till diskussionen inbjudas äfven yngre, hvilka intressera sig för ämnet. De kunde, såsom delvis detaljkännare, lämna en del uppgifter och i gengäld själfva få synpunkter för detaljernas förståelse och bear- betningens gång; de kunde sålunda vinna en mångsidigare utbildning och med tiden bli allt lämpligare att träda in i Bestyreisen såsom ledande krafter, när de äldre enligt sa- kens natur lämna sina platser. Enligt min mening har Bestyreisen här ett vackert fält att odla, ett försöksfält, hvars resultat kunde bli normgif- vande förr ätt omfattande arbeten. Vårt jämlikhetens tide- hvarf så godt som inbjuder till dylikt samförstånd, till bro- derligt samarbete under full forskningsfrihet. En anordning 1 den riktningen kan efter hand vidtagas, när Sällskapets medlemstal nått dess nuvarande omfattning, och när pä olika områden redan förfinnas både mogna arbetskrafter och intresserade unga deltagare. Vid sekelskiftet borde Sällskapet kunna uppte en organisation, hvari genom Be- 13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 187 styrelsens försorg samordnas ett antal arbetande utskott, hvilkas resultat sedermera småningom kunna i form af före- drag framläggas för Sällskapet. Puheenjohtaja, professor! J. A. Palmen, esitti seuraa- van Vuosikertomuksen Seuran toiminnasta 1917 — 1918. Tasan vuosi sitten voitiin maamme näköpiirissä havaita ei ainoastaan uhkaavaa elintarpeiden puutetta, mikä meillä yhä vieläkin vallitsee, vaan myös synkkiä, yhteiskunnallisten kysymysten synnyttämiä ukkospilviä. Rajuilma ei kuiten- kaan silloin puhjennut, päinvastoin tuli aluksi elähdyttävä ja lämmittävä auringonsäde, se nimittäin, etta mailmansota saattoi maamme valtiollisesti riippumattomaksi, minkä myös useat ulkovallat tunnustivat. Tähän valonvälähdykseen liit- tyi sekä lämpimiä tulevaisuudentoiveita etta voimakkaita velvoituksia. Mutta itämaisia haaveita oli kauan hiljaisuu- dessa tartutettu meillä takapajulle jääneeseen kansanainek- seen. Tunnottomien kansanvillitsijöiden johdolla olivat nämä saattaneet alkuun suunnitelmia sosialiseen kapinaan kansan- valtaista yhteiskuntajärjestelmäämme vastaan, sieltä ukkos- pilvet, jotka kerääntyivät jo vuosi sitten. Heti asken mai- nitun valonvälähdyksen jälkeen alkoi pilvi purkaantua ja kahden kuukauden aikana iski salama keskeytymättä maa- hamme. Usea vanha tuuhea puu pirstoutui, paljon kasvavaa nuorta metsää kaatui maahan, ja monta hedelmällistä vilje- lystä hävittivät pyörremyrskyt, raekuurot ja rankkasateet. Ja useat kansalaiset valittavat surkeutta ja övat huolestu- neita omaistensa kohtalosta ja maamme tulevaisuudesta. Sillä paljon verta on vuotanut, osaksi avonaisessa taistelussa, osaksi niissä kansanraivon kauhistuttavissa ilmenemismuo- doissa, joita esiintyi kapinan aikana ja varsinkin sen kukis- tamiskautena. Täta kurjuutta vastaan täytyi taistella nälän- hädän vallitessa ja saadessa venäläiseltä hallitukselta lupauk- sia, joita tuskin koskaan oli tarkoituskaan täyttää, samalla kuin se kaikilla sille tarjona olevilla sotatarpeilla avusti pu- naista vihollistamme. Koko maan menestys oli kyseessä. 188 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. Ukkosilmat eivät kestä tavallisesti kauan. Joskin maan- pinta paikoin tuleekin poltetuksi ja sellaisilla seuduin näyt- tää jonkun aikaa hävitetyltä, niin ei kuitenkaan itse viljelys- maa ole palanut. Luonto parantaa taaseen sellaiset haavat,- kunhan ympäristö jää terveeksi. Niin on käynyt myös meillä, sillä isänmaanrakkaus on saanut suuria aikaan. Ennen niin hajaantunut kansa yhdis- tyi sisäistä ja ulkoista vihollista vastaan. Pohjanmaalla ja Karjalassa läksi „mies talosta", ennenkaikkea nuoriso; naiset täyttivät asevelvollisuustehtävänsä, sivistyneistö tuli johtoon Saksasta palanneiden, siellä sotakouluutettujen nuorten mies- ten avustamana yhdistyneillä rintamilla. Saksasta tuli sen lisäksi voimakasta ja järjestävää sotilaallista apua, samoin- kuin urhokkaita miehiä — hyviä ystäviä ja uskollisia naa- pureita — riensi lännestä päin meille avuksi. Jokainen ja- lansija maata vallattiin takaisin isänmaattomilta, punaisilta ryöväreiitä. Ja nyt on suomalainen yhteiskunta jälleen pystyssä, sillä on se varma toivo tulevaisuudesta, etta niin kauan kuin isänmaanrakkaus säilyy juurtuneena maamme kansassa, erit- täinkin sen nuorisossa, niin yhteiskuntamme perusta, lain ja oikeuden tunto, on turvattu. Jos vain maamme ei joudu menneiden aikojen eripuraisuuksiin, niin tulevaisuuden Suo- mea rakennetaan yksimielisellä, rauhallisella työllä, keski- näisellä avustuksella. Niin kauan kuin kansa tahtoo elää omaa elämäänsä, on se sitä elävä, ja se on myös silloin täyttävä tehtävänsä koko ihmiskuntaan nähden. Tällaisten vaikeiden ajanolojen vallitessa ei myöskään Seuramme vuoden kuluessa ole voinut ylläpitää säännöllistä toimintaansa. Me emme ole voineet pitää kolmea tavan- mukaista kuukausikokoustamme, emme myöskään vaikuttaa tutkimuksen hyväksi siten kuin olemme halunneet. Päin- vastoin olemme menettäneet ei ainoastaan aikaa vaan myös voimia. Osa voimista on tosin voitu siirtää suuren elin- kysymyksemme jonkin osan suorittamistyöhön, mutta toinen osa ainoastaan saattamaan loppuun kaikenlaisia ennen vä- hemmän tärkeinä sivuun pantuja tehtäviä. Mielet övat ol- 13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 189 leet liiaksi jännitettyjä voidakseen rauhallista ajatustyötä keskittää puhtaasti tieteellisiin tehtäviin. Voimien menetyksistä, joita maamme on saanut kärsiä, övat menetykset Seuran omassa rivissä tuntuneet meistä enemmän tuskallisilta kuin monet muut suuren joukon kes- kuudessa. Ei vähempää kuin neljä luonnonhistoriallisesti vaikuttavaa nuorta jäsentä on sortunut kapinan uhreina. Toiikokuun 9 p:nä 1918 kuoli Savonlinnassa Viipurin valloituksessa haavoittunut jääkärikapteeni Kaarlo Ka- lervo Kari. Hän oli syntynyt Kalvolassa heinäk. 27 p:nä 1890. Hän harrasti luonnonhistoriallisia opinnoita ja oli ensi- mäisiä niistä, jotka matkustivat Saksaan liittyäkseen Suoma- laiseen jääkäribrigadiin saamaan sotilaallista kouluutusta, ja kotimaahan palattuaan otti hän osaa kapinan kukistamiseen. Neljännen jääkärirykmentin päällystö lopettaa hanen kiioHn- ihnoituksen sanoilla: Etevää, tunnoUista upseeria ja miesten miestä tulee rykmentti kunnioituksella muistelemaan, vaHt- taen sitä korvaamatonta vahinkoa, joka rykmenttiä on koh- dannut. LuonnonhistorialHsilta museoiltamme on riistetty kolme reipasta apulaista, jotka kaikki surmattiin heidän ollessaan aseettomina matkälla pohjoiselle rintamalle. Filosofiantohtori Holger Freyvid Rancken murhattiin Vihdissä helmik. 1 p:nä 1918. Hän oli syntynyt Oulussa, huhtik. 13 p:nä 1886. Ylioppilaaksi valmistui hän 1904, kandidaatiksi 1909 ja lisen- siaatiksi 1916, hän oli antautunut kasviopillisiin tutkimuksiin ja työskennellyt osittain ylim. amanuenssina Yliopiston kasvi- tieteellisellä laitoksella, osittain Suoviljelysyhdistyksessä. Hanen julkaisunsa käsittelivät pääasiallisesti sammalia ja niiden fysiologiaa sekä suomalaisia suomaita koskevia kysy- myksiä, ja tälta alalta oli hänellä työn alaisena tutkielma, mikä varmastikin olisi tullut hyvin tunnollisesti käsitel- lyksi. Hanen olemuksensa ilmaisi vaatimatonta, hienotun- teista, ymmärtäväistä ja ylevämielistä luonnetta, ja hän oli erikoisesti tunnustettu hyvänä toverina. Samassa pitäjässä, Vihdissä, ammuttiin myös Eläintie- teellisen museon amanuenssi, filosofianmaisteri Karl Erik 190 Puheenjohtajan vuosikertoinus. 13. V. 1918. Ehrström helmik. 1 p:nä 1918. Hän syntyi Viipurissa syysk. 14 p:nä 1887, tuli ylioppilaaksi 1905, filosofiankandi- daatiksi 1912 ja toimi vuodesta 1910 ylim. assistenttina Yli- opiston zootomisella laitoksella, samoin myös kesäkursseilla Turussa. Vuodesta 1912 oli hän Eläintieteellisen museon amanuenssina ja vuosina 1914 — 16 v. t. kustoksena; samalla on hän ollut Seuramme eläintieteellisten kokoelmain hoita- jana. Ne tieteelliset julkaisut, mitkä hän ehti lopettaa, osoit- tavat, etta hänestä olisi tullut tunnontarkka tutkija ja tuki yhdistyksellemme. Hän oli monipuoleisesti innostunut ainee- seensa, yritteliäs, iloinen kuin harvat ja ystävyydessään luo- tettava, ja näillä ominaisuuksillaan saavutti hän minne tuli- kin osakseen myötätuntoa, varsinkin toveripiirissä. Yhdessä äskenmainitun ystävän ja työtoverin kanssa sai puukon tai pajunetin iskun satuttamana surmansa yli- oppilas Carl Johan Finnilä. Hänessä menetti kotimai- nen lintututkimus yhden ahkerimmistaan ja innostuneimmis- taan työskentelijöistään. Hän syntyi Waasassa maalisk. 20 p:nä 1892 ja tuli ylioppilaaksi 1912. Joka kesä veti häntä vastustamaton halu joko Ätsäriin tahi Lapin aukeille lakeuk- sille, Sodankylään, Sallaan, Tenojoelle, Utsjoelle ja Inariin, Joka talvi julkaisi hän huomioitaan muutamissa laajemmissa ja aika useissa pienemmissä kirjoitelmissa, mitkä osoittavat te'rävää huomiokykyä sekä kestävyyttä ja tunnontarkkuutta retkeilyillä. Hän nautti sanomattomasti Lapin luonnosta. Hyvin sujuvasti, tunnelmarikkaasti ja samalla täsmällisesti tulkitsi hän sen miellyttäväisyyttä myös kaunokirjallisessa julkaisussa. Innolla otti hän osaa ylim. amanuenssina Eläin- tieteellisen museon lintukokoelmain järjestämiseen. Hanen viimeinen vuotensa kului valmistellessa laajaa teostaan Lapin linnuston alueellisesta levenemisestä, samoin kuin työsken- telyssä sen asian hyväksi, mikä nyt vaati hanen henkensä. Kova kohtalo on täten yhtäkkiä kohdannut näita Seu- ramme nuoria jäseniä, ja se on kehoittanut meitä heidän haudallaan, missa olemme voineet olla läsnä, muistoon pa- lauttamaan heidän näin 13'hyeksi määrätyn työpäivänsä. Täl- löin tuotiin julki, kuinka se hallahenki, mikä nyt liikkuu 13. V. 1918. Puheenjohtajau vuosikertomus. 191 suomalaisen yhteiskuntamme yllä ja uhkaa sen sivistystä, tekee tuhojaan myös säälimättä tieteellisen tutkimuksen tu- levaisuudentoivossa. Tuho vaatii nieitä kaikkia, vanhoja ja nuoria, antaumuksella ja kaikella sillä voimalla, mitä kukin voi kehittää, ajamaan asiamme perille, nimittäin pitämään Suomessa voimassa kulttuurityötä isänmaamme, tutkimuksen ja tulevaisuuden hyväksi. Myös eräät yhdistyksemme vanhempia jäseniä övat päättäneet vaelluksensa. Lappajärvellä on 64 vuoden van- hana kuollut rovasti Anselm Nyström maalisk. 1 p:nä 1918. Paikkakunnalla on poismennyt vaikuttanut varsinai- sessa kutsumuksessaan 27 v. ajan, ja vuodesta 1904 on hän omistanut paljon aikaa ja eloisaa harrastusta seudun, etu- päässä Lappajärven ympäristön, kasviston tutkimiseen; sitä- paitsi on hän kymmenenä kesänä keräilh^t myös toisissa osissa maata, Ahvenanmaalla, Uudellamaalla, Laatokan-Kar- jalassa, Pohjois- ja Etelä-Pohjanmaalla. Suuret, kauniit ko- koelmansa on hän ystävällisesti testamentissaan määrännyt Seurallemme. Viime kesänä on Eläintieteellisen museon preparaattori, Gustaf Vilhelm Forssell, ainiaaksi lopettanut sen työn, mitä hän vuodesta 1883 on suorittanut tunnontarkasti ja hyvällä tahdolla, jättäen jälkeensä kunnioitettavan muiston. Kuollut on myös pankinjohtaja Emil Ivar G r ö n v i k, yksi niistä neljästä, jotka v. 1865 Yliopiston stipendiaatteina lähe- tettiin keräämään hyönteisiä ja täten aloittivat sen sarjan jokavuotisia luonnonhistoriallisia keräilyretkiä, mikä sittem- min on keskeytymättä jatkunut aina tähän saakka. Jatkuvasti olemme tietämättömiä siitä, ketkä yhdistyk- semme ulkomaalaisista jäsenistä övat sotavuosina kuolleet. Eras on kuitenkin tiedossa, Lundin yliopiston täysinpalvellut professori, Sven Berggren, joka kuoli kesäk. 28 p:nä 1917. Toht. V. F. Brotherus on ystävällisesti antanut hanen elämäntoiminnastaan seuraavat tiedot. Hän oli syntynyt 1837 ja tullut etupäässä tunnetuksi varsin etevänä sammaltutkijana. Hanen varhaisemmat julkaisunsa käsittävät tutkimuksia sam- malien suvuttomasta lisääntymisestä sekä niiden rakenteesta 192 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. ja kehityksestä, joissa hän antaa myös lukuisia lisiä Skan- dinavian sammaltuntemukselle. Nordenskiöldin retkiin Huip- puvuorille 1868 ja Grönlandiin 1870 otti hän oaaa ja oli hä- nellä tällöin tilaisuus hankkia perinpohjainen tuntemus ark- tisesta sammalkasvistosta. Tuloksensa tutkimuksistaan jul- kaisi hän kahtena teoksena, joissa hän ei ainoastaan perin- pohjaisella tavalla selvittää sammahen esiintymistä erilaisilla kasvupaikoilla vaan myös antaa varsin mielenkiintoisia tie- toja erilaisten ilmastollisten tekijäin vaikutuksesta sammal- ten elinten kehitykseen. Syyskuussa 1873 läksi hän kaksi- vuotiselle retkelle Uuteen-Zeelandiin, AustraHaan, Sandwich- saarille ja Kaliforniaan ja on tällöin kerätyn ainehiston perusteella julkaissut tutkimuksen Uuden Zeelannin maksa- sammalista (Mepaticae). Seuran jäseneksi valittiin hän mar- rask. 7 p:nä 1868. Kuolon saalis on siis vuoden kuluessa ollut verraten runsas, ja siksipä on myös tämä osa vuosikertomusta käynyt pitkäksi, todella suoritettuun työhön nähden kertomus tulee siitä lyhyemmäksi. Kuten jo mainittiin, ei kolmea tavanmukaista kuukausi- kokousta voitu pitää, nimittäin helmi-, maalis- ja huhtikuussa, sillä hirmuvalta esti myös tieteelliset kokoukset. Muissa ko- kouksissa on osanotto ollut tavanmukainen ja tiedonantoja on tehty lukumäärään ja eri alojen väliseen suhteeseen näh- den kuten edellisenä toimintakautena. Kaikki övat tarkoi- tetut julaistaviksi Seuran Meddelanden-sarjassa. Tämän jul- kaisusarjan vihko 48 on viime syksynä ilmestynyt, sisältäen pöytäkirjat ja pienemmät tiedonannot vuosilta 1916 — 17. Tä- män, samoinkuin edellisten, painatuksesta on huolehtinut toht. E. Häyrén. Painossa on kuluvan vuoden vihko. Ikävä kyllä ei tänä vuonna ole saatu valmiiksi kolmea aloitettua Acta-julkaisun nidosta; syy tähän on toistuneissa keskeytyk- sissä kirjapainon toiminnassa, — esim. on eras pitempi tut- kielma joutunut ei vähemmän kuin kolmen keskeytyksen alaiseksi. Matkakertomuksia övat talven kuluessa esittäneet her- 13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 193 rat Hortling ja Kotilainen. Matka-apurahoja on tänään jaettu allamainituille: V. A. Pesola 600 mk kasvitieteellisiin tutkimuksiin Laa- tokan-Karjalassa. O. Kyyhkynen 500 mk kasvistollisiin tutkimuksiin Poh- jois- ja Keski-Suomessa. Å. Laurin 500 mk kasvitieteellisiin tutkimuksiin Keski- Pohjanmaalla. A. L. Backman 300 mk kasvistollisiin ja kasvipaleonto- logisiin tutkimuksiin Keski-Pohjanmaalla. Y. Wuorentaus 600 mk mikrofaunistisiin tutkimuksiin rimpisoilla. Kuoleman kautta aiheutunut jäsenmäärän väheneminen on tasoitettu valitsemalla neljä kirjeenvaihtaja-jäsentä: toht. C. H. Ostenfeld ja toht. C. Wesenberg-Lund Tanskasta, Ruotsin Valtiomuseon kasvitieteellisen osaston intendentti, prof. C. A. M. Lindman Tukholmasta ja toht. K. Johansson Visbystä, sekä kotimaisiksi jäseniksi: yliopp. Hj. v. Bonsdorff, metsä- insinööri K. Lindberg, rouva Anna Linkola, toht. H. Saxen, insinööri A. Thuneberg, yliopp. J. O. Fabricius, valtioneuvos M. Hallberg, yliopp. E. Lundmark ja V. Tennberg, hammas- lääkäri M. Puolanne, tehtailija K. Fazer sekä yliopp. Sigrid A. G. Stenij, I. Hidén ja R. Elfving. Paitsi käsiteltyjä kokouksiaan on Seura jouluk. 1 pmä pitänyt yhteisen kokouksen Suomen Lääkäriseuran kanssa; tällöin esitelmöi professori E. A. Homén bakteerien vaelluk- sista ja vaikutuksista keskushermostossa sekä professori Fr. Elfving kasvien tunteellisuutta käsittelevistä tutkimuksistaan. Tämäntapaisia kokouksia tullaan edelleenkin pitämään. Kuten ennenkin on Seuran huomio nytkin kohdistunut erikoisesti luonnonsuojelukseen. Tämä on aiheuttanut kah- den kirjelmän lähettämisen, nimittäin Suomen Senaatille ja Helsingin ValtuustoUe. Edellisessä ehdotettiin valtiokomitean asettamista valmistamaan ehdotusta laiksi luonnonmuisto- merkkien suojelemisesta ja rauhoitettujen luonnonalueiden eroittamisesta Suomessa; jälkimäisessä esitettiin, etta pää- kaupunkia varten olisi asetettava erikoinen lautakunta, jonka 13 194 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 19181 tulisi valvoa luonnonsuojeluksen etuja siinä määrin kuin ne eivät ole ristiriidassa välttämättömien tarpeiden kanssa. Sen lisäksi on professor! Levander lukenut Seuralle kirjelmän^ missa hän vastaa Korkeasaaren eläintarhaa vastaan tehtyyn hyökkäykseen, Metsänhoitaja Seth Nordberg on herättänyt kysymyksen suojeluksen aikaansaamisesta tervalepälle Poh- jois-Suomessa. Lopuksi on Seura tyydytyksellä kuunnellut maist. Pesolan esitelmää luonnosta Kuolajärvellä, mitä esi- tystä valaisivat lukuisat skioptikonkuvat, varsinkin Oulanka- joen reheväkasvustoisesta laaksosta, missa tutkimuksia teh- tiin viime kesänä erään yksityisen innostuneen henkilön kustannuksella, joka henkilö nyt on yhdistyksemme jäsen. Päättynyt toimintakausi on lähinnä edelliseltä vuodelta perintönä saanut ehdotuksen suunnitelmaksi julkaisuille, jotka parhaiten voisivat ilmestyä v. 1921, jolloin Seura päättää 100-vuotisen toimintansa. On ajateltu historiikkia sen toimintakauden tapahtumista, lisäksi selontekoa molempien museoiden kehityksestä sekä täydellistä luetteloa seuran jäsenistä, mahdollisesti siihen liittyvine persoo- nallisine tietoineen. Ehkä voitaisiin myös saada julaistuksi jatkoa Suomen eläin- ja kasvitieteellisestä kir- jallisuudesta, nimittäin ajanjaksolle 1901 — ^1920. Uusi painos Herbarium Musei fennici-julkaisua voitaisiin ehkä myös saada julaistuksi sekä Conspectus florae fennicae-teos saatetuksi loppuun ja mahdollisesti myös muita jo nyt val- mistuvia teoksia. Ehdotukseen on vuoden kuluessa siinä muodossa keskitetty huomiota, etta erinäisten henkilöiden kanssa on asiasta neuvoteltu, mutta sen toteuttamiseksi on kaikki vielä tekemättä. Mina viittaan tähän syystä, etta me nyt jo hyvin nopeasti lähenemme ehdotuksessa mainittua aikaa. Myöskin se, joka ei pidä erikoisen tarpeellisena täl- laisen toimintajakson päättymisen juhlimista, myöntänee tällaisen tilaisuuden sopivaisuuden kuluneen ajan tapahtu- mien selostamiseen. Mitä siihensaakka on yhteisesti ja vähi- teilen lisääntyvillä voimilla toimitettu on syytä aika ajottain tarkastaa, sillä työn aikana on vähän väliä asetettu uusia vaatimuksia sekä keinoihin etta päämäärään nähden; viime- 13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 195 mainittuja on eri työaloilla uudelleen muodosteltu, ja tulok- set voivat vaikuttaa tutkimuksen keinoihin toisellakin ta- holla. Kokonainen vuosisata tarjoo siis meille paljon aja- teltavaa sitä seuraavan ajanjakson päämäärien vaatimuksiin ja vertailuihin nähden. Jos jotain merkittävää tahdotaan saada aikaan vuonna 1921, niin on nyt, vuoden 1918 puoli- välissä, jo „yhdestoista hetki" käydä käsiksi työhön. Vuoden kuluessa on muutamia uusia ehdotuksia tehty. Toht. A. Palmgren on perustellut ehdotuksia, minkä Seura jo on mielihyvällä hyväksynyt, nimittäin sen, etta toht. E. W a i n i o laatisi tyhjentävän teoksen Suomen ja naapuri- alueiden jäkälistä ja toht. V. F. Brotherus vastaavan kaltaisen samojen alueiden sam ma lista. Seura on ilolla kuullut, etta nämä molemmat erikoistutkijat övat myönteisiä tehtävälle. Lisäksi on professori K. M. Le vänder ehdot- tanut muutoksia julkaisusarjamme M e d d e 1 a n d e n'in il- mestymisessä. Ehdotuksen mukaan jaettaisiin tämä julkaisu vuosittain neljänä vihkona joka kolmantena kuukautena ja jokaisessa vihkossa olisi liitteenä helppotajuisemmin kirjoi- tettu osasto, mikä sisältäisi pienempiä tiedonantoja ja myös kirjalUsuuskatsauksia sekä olisi yleisölle tilattavissa. Val- litsevat olosuhteet övat kuitenkin aiheuttaneet, etta ehdotus on siirtynyt ensi syksyyn. Pyydän saada lopettaa tämän vuosikertomuksen saman- tapaisella ajatuksella kuin viimeisenkin, siksi etta luulen sen olevan sekä ajanvaatiman etta merkityksellisen. On jo en- nen painostettu sitä, etta meidän olisi kokouksissamme useammin käsiteltävä myös syvällisempiä kysymyksiä, ei ainoastaan uusia ja harvinaisia lajeja koskevia; meidän olisi kehitettävä todellisia tutkimuskysymyksiä, joita on tietoisesti suunniteltu ja jotka valaisevat jotain puolta maamme elolli- sesta luonnosta, niin vieläpä puhtaasti biologisia kysymyksiä. Sellaiset vaativat kypsynyttä tutkijakykyä ja laajempaa kat- santokantaa sekä tietoa siitä, mitä muut övat ajatelleet ja toimittaneet samanlaisilla tutkimusaloilla myös muissamaissa; ne vaativat siis kokemusta ja asiantuntemusta, joita nuorem- milla harvoin on riittävästi, ja joita eivät hetikään kaikki 196 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. vanhemmat ole saavuttaneet. Useampien henkilöiden yhteis- toiminta käy tällöin arvaamattoman tärkeäksi, varsinkin neu- vottelut vanhempien ja nuorempien kesken. Yhdistykses- sämme tapaavat jäsenet toisensa varsinaisesti vain kuukausi- kokouksissa, mutta tällöin tuskin voi keskustelu pienemmissä piireissä käydä päinsä. Ei myöskään voida odottaa, etta asiasta innostuneet vanhemmat ja nuoremmat sattumalta tapaisivat toisensa tahi etta he erikoisesti hakisivat tois- tensa seuraa. He jäävät täten eristetyiksi, vahingoksi sille asialle, jota he yhteisesti kaikkein parhaiten voisivat edistää. Neuvotteluissa vanhempien kritiikki ja pidättyväisuus voisi- vat terveellisesti vaikuttaa nuorten innostukseen ja rohkeu- teen; nuoret oppisivat, ettei kuuta käsin tavoiteta tahi ettei jo tänään voi loppuun suorittaa sitä, mikä on saavutetta- vissa västa ensi vuoden tuloksilla. Päinvastoin voisi rasit- tunut vanhus nuorten innostuksesta virkistyä auttamaan neu- voilla ja teoilla. Pienet työvoimamme voitaisiin moninker- taistuttaa tällaisella molemmin puolisella luottamuksellisella yhteistyöllä. Ölen vakuutettu, etta Seuran johtokunta voi tässä toimia hyödyllisenä välittäjänä. Jos se ottaisi suunni- tellakseen tutkimuskysymyksiämme, sekä sisällykseen etta järjestykseen nähden, niin voitaisiin keskusteluihin kutsua myös asiasta innostuneita nuoria. He voisivat osittain yksi- tyiskohtain erikoistuntijoina antaa joukon tiedonantoja ja korvaukseksi saada näkökohtia yksityisseikkain ymmärtä- miseen ja työskentelyn tapaan nähden; he voisivat siten saa- vuttaa monipuoleisemman kehityksen, ja ajan oloon tulisivat yhä soveliaimmiksi tulemaan johtokuntaan johtaviksi voi- miksi, kun vanhemmat luonnonlain mukaisesti jättävät paik- kansa. Käsitykseni mukaan on johtokunnalla tässä kaunis teh- tävä, koeala, minkä tulokset voivat tulla määrääviksi hyvin laajakantoiselle työlle. Meidän yhdenvertaisuuden aikakausi ikäänkuin kutsuu tällaiseen yhteisymmärrykseen, toverilli- seen yhteistyöhön täydellisessä tutkimusvapaudessa. Tällai- seen suuntaan käypä järjestelmä voidaan nyt toteuttaa, kun 13. V. 1918. Skattmästarens årsräkning. 197 Seuran jäsenluku on saavuttanut nykyisen määränsä, ja kun eri aloilla nyt on jo kypsyneitä työvoimia ja innostuneita nuoria osanottajia. Vuosisadan vaihteessa olisi Seuran voi- tava perustaa järjestö, missa johtokunnan toimesta järjestet- täisiin joukko työskenteleviä toimikuntia, joiden tuloksia sittemmin vähitellen voitaisiin esitelminä esittää Seuralle. Skattmästaren, doktor V. F. B r o t h e r u s, framlade Sällskapets Årsräkning för år 1917, hvarur meddelas föl- jande utdrag: Debet: Behållning från år 1916. Stående fonden 28,330 Senator J. Ph. Palmens fond .... 13.244 Sanmarkska fonden 5,368 Siltala-fonden 530 Årskassan 47,472: — 6,857:67 Inkomster under året. Statsanslag 8,000 Längmanska fonden 2,000 Gåfvor 18,681 Räntor 2,706 Ledamotsafgifter 30 Försåld litteratur 282 80 62 90 31,701:32 Summa 86,030:99 Kredit: Utgifter under året. Arvoden 1,400 Reseunderstöd 2,000 Fil. doktor Hj. Hjelt 375 Lifränta åt fröken Aino Norrlin . . . 350 Tryckningskostnader 10,561 Frakt, annonser m. m 453 27 20 15,139:47 198 Botanices-intendentens ärsredogörelse. 13. V. 1918. Behållning till år 1918. stående fonden 28,360 Senator J. Ph. Palmens fond .... 13,244 Sanmarkska fonden 5,368 Siltala-fonden 550 Poppiuska fonden 1,181:80 Norrlinska fonden 7,000: — 55 703: 80 Årskassan 15,187:72 Summa 86,030:99 På tillstyrkan af revisorerna, herrar Fredr. Elfving och E. Malmberg, beviljade Sällskapet härpå skattmästa- ren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets medel under det gångna året. Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, af- gaf följande Årsberättelse öfver de botaniska samlingarnas tillväxt. Under det sistförflutna året är åter att anteckna ett stort intresse för de botaniska samlingarnas förkofran. Kärl- växtsamlingen har dock ej tillvuxit i den grad som under de senaste åren, hvilket tvifvelsutan är att tillskrifva den allmänna oro, som rådt i landet, och svårigheterna att som förr kunna exkurrera. Däremot är att anteckna en gläd- jande förökning af vissa kryptogamkollektioner, främst laf- samlingen, som ökats mer än kanske under något föregå- ende år. De mest omfattande kollektionerna finländska växter ha inlämnats af följande personer: pastor O. Kyyhkynen, dr Harald Lindberg, dr K. Linkola och mag. V. A. Fes o la. På de särskilda växtgrupperna fördela sig de inkomna gåfvorna på följande sätt: Kärl växter 1,475 exx. Mossor 399 „ 13. V. 1918. Botanices-intendentens årsredogörelse. 199. Lafvar 1,746 exx. Svampar 2 „ Alger 2 „ Summa 3,624 exx. Förutom af ofvannämnda personer ha större eller mindre bidrag influtit af följande personer: Mag. Greta Andersin, mag. Maja Arvonen, sta- iionsinspektor O. Bränder, rektor M. B r e n n e r, stud. C. Cedercreutz, mag. R. Co Händer, stud. O. Ek- lund, prof. Fredr. Elfving, stud. R. Grönblad, mag. K. Hildén, lektor K. H. Hällström, dr E. Häyrén, medicinalråd R. I dm an, herr J, I ve rus, stud. M. Koti- lainen, trafikinsp. A. Lindfors, forstmästare J. M o n- iell, mag. P. Nederström, dr H. R a n c k e n, dr A. Renvall, prof. E. Re u ter, elev K. R e u t e r, prof. Th. Saelan, mag. S. Salmenlinna, stud. H, Tennberg. Kärlväxtsam lingens tillväxt har varit följande : Triticum repens f., rhizomspetsar af Sparganium ramosum och ett 2-deladt rågax frän N, Sibbo och Kyrkslätt, Greta Andersin. — 30 exx. Taraxaca från Sb, Jorois, Maja Arvonen. — Lappa officinalis och Veronica spicata f. orchidea från Ab, Pikis, Kustö, O. Bränder. — 5 exx. från N, Ingå, M. Brenner. — Alchemilla obtusa från N, Esbo, C. Cedercreutz. — 6 exx. från Ab, Korpo, O. Eklund. — Melampyram silvaticum f. från Ta, Janakkala, och en samling Taraxaca från N, Lovisa, Fredr. Elfving. — Nymphcea tetragona f. colorata och N. candida f. rosea från Tb, Keuru, E. Grönblad. — Pisum sativum f. monstrosa från Ta, Sysmä (leg. elev Mary-Ann' Leinberg), och Asperula glauca från H:fors, Vådö Heg. elev Väinö Alli, juli 1917, det. Harald Lindberg), gen. K. Hildén. — 12 exx. skolexemplar från olika delar af landet, K. H. Hällström. — 47 exx. från Ab, västra N och St, däribland för floran ny Atriplex Babingtoni, E. Häyrén. — Asperula glauca från Helsingfors, Vådö (leg. elev T. Damsten, 18. 6. 1917, det. Harald Lindberg), trol. inkommen, tidigare ej anmärkt hos oss, samt Pimpinella magna f. rosea, Chcerophyllum aureum och Poa alpina f. vivipara, frän St, Teisko, ursprungligen från Schweiz, R. Idman. — 4 exx. från N, Lovisa, J. D. Iverus. — 184 exx. från OK och Sb, däribland för OK nya: Lycopodium alpinum, Elatine hydropiper, E. triandra, Cerastium alpinum, Anthyllis *afflnis, Alchemilla obtusa, A. strigosula, Stratiotes, Myriophyllum verticillatum, Dianthus su- perbus, Epilobium Davuricum, Carex lievirostris, O. Kyyhkynen. — 18 200 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. exx. från Kb och Sb, däribland Carex capitata och Epipactis palastris från Kb, Juuka, M. Kotilainen. — Epilobium parviflorum och Myosotis läxa från Ab, Lojo, Harald Lindberg. — 6 exx. från Oa, Korsnäs, A. Lindfors. — 63 exx. från LKem, Muonio, och Antennaria carpatica från LE, J. Montell. — 87 exx. från Oa, Storkyro, P. Nederström. — 63 exx. från Ab, Lojo och Karislojo, däribland Inula Britannica från Lojo kyrkoby, 80 exx. frän Ab, Pargas, Pikis och Åbo, 79 exx. från Al, 95 exx. från KL och KOI samt 641 exx. från norra Kuusamo och LKem, Kuolajärvi, V. Pesola. — 4 exx. från LI, A. Renvall. — 4 exx. från Ab, Pargas, E. Reuter. — 12 exx. från N och Sa samt grodd- plantor af 6 arter, Th. Saelan. — 27 exx. från Ta, Jokkis, S. Salmen- linna. Mossamlingen har tillväxt genom 12 exx. från N, Ta och Ka, däribland Sphag.num Lindbergi och Sph. Ångstroemi, samt 20 Sphag- num-preparat, H. Rancken. — 18 exx. från Ab, Kakskerta och Pargas,. R. Collander. — 19 exx. från Kb och Sb, däribland Gymnostomum cal- careum, ny för floran, M. Kotilainen. — 320 exx. från Ab, N, Ta, KL, KOI, Tb och KOn, däribland ett flertal för resp. provinser nya, K. Linkola. — 10 exx. från N, H. Tennberg. Lafsamlingen har förökats genom följande gåfvor: 3 exx. från Ab, R. Collander. — 775 exx. från Helsingfors, Esbo och Ab, Lojo, Harald Lindberg. — 43 exx. från Helsingfors, E. Häyrén och Harald Lindberg. — 2 exx. från Ta, Janakkala, och 1 ex. från N, Lo- visa, Fredr. Elfving. — 922 exx. från Al, Ka, Ta, KOI, Tb, KOn, K. Linkola. Svampsamlingen har ökats genom 1 ex. oxtungsvamp från Ab, Lojo, Jalassaari, Harald Lindberg, och 1 svampmycel från Ab, Pargas, K. Reuter. Algsamlingen har ökats endast genom 2 exx. från N, Ingå, M. Brenner. Zoologie-intendenten, professor A. Luther, lämnade följande Årsredogörelse för de zoologiska samlingarnas tillväxt. Äfven under det nu afslutade verksamhetsåret hafva de zoologiska samlingarna, i trots af de oroliga tiderna, ökats i afsevärd grad. Till däggdjurssamlingen har, främst genom gåfvor, erhål- lits material af inalles 28 arter, nämligen: Djur i sprit 204 exx. Skinn 37 - 13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 201 Skelett 3 exx. Skallar 37 „ Summa 281 exx. Till fågelsamlingen hafva genom gåfvor och inköp för-- värf väts : Skinn (bälgar) 258 exx. I sprit 30 „ Skelett 6 Bon 33 (1 par fötter o. 1 par vingar). 2 nummer Summa 329 nummer Dessa tillhöra 124 arter och en bastard. Af reptilier har museet fått emottaga 3 species i 19 exx., af amphibier 1 ex., af fiskar 5 nummer, myriapoder 1 prof, spindlar 9 prof, oligochaeter 2, bryozoer 1, cestoder 1, mollusker 19, spongillider 2 prof, hvartill komma 5 prof med diverse hydrofaunistiskt material. Hvad arbetena å museet beträffar, så hafva de ägt rum hufvudsakligen under höstterminen och under januari, me- dan de under inbördeskriget varit nästan fullständigt af- brutna. Bland de första offren för de rödas mordlystnad voro ju museets båda intresserade tjänstemän, amanuensen, mag. K. E. Ehr ström, och e. o. amanuensen Carl Fin- n i 1 ä. Hvilken stor förlust detta innebär för samlingarnas vård, behöfver jag ej här påpeka. Under höstterminen har mag. Ehrström dels bestämt och inordnat det nytillkomna däggdjursmaterialet, dels äg- nat sig åt det hittills försummade studiet af Finlands iso- poder. Amanuens Fin ni lä har nedlagt mycket arbete på_ den finska fågelsamlingens ordnande och katalogisering. Äfven äggsamlingen ordnades provisoriskt. Undertecknad har bestämt och inordnat nytillkommet material af mollus- ker och varit sysselsatt med bestämning af turbellarier.. Planktonsamlingarna hafva begagnats af mag. Heikki J ä r- n ef el t och stud. Y. Wuorentaus. 202 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. Slutligen är att nämna, att under senaste vecka åter- inflyttningen till museet af de på grund af kriget å zooto- miska inrättningen och i källare inrymda spritsamlingarna påbegynts. Mycken tid kommer att åtgå, innan dessa sam- lingar, som lidit genom de upprepade flyttningarna och i de olämpliga lokalerna ej kunnat ordentligt vårdas, åter komma i tillbörligt skick. I detalj har samlingarnas tillväxt varit följande: *) iMaminalia. Vesperugo borealis: i sprit, Ätsäri, C. F. — Erinaceus europaeus: 5 ungar i sprit. Högholmens djurgård. — Sorex araneus: i sprit, Hammarland, lektor V. OUila; Torneå, dens.; Sibbo, Öster- sundom, Björnö, herr K. E. Lindroos; 10 exx. i sprit, Järvenpää, O. J.; 3 exx., Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; samma ort, stud. E. Thuneberg; Janakkala, stud. R. Elfving. — S. minu- tus: Janakkala, stud. R. Elfving. — Crossopas fodiens: Ätsäri, C. F. i sprit, Hyrynsalmi, Oravivaara, aman. W. Hellen. — Talpa euro- paea: i sprit, Järvenpää, O. J.; 6 exx. + 1 skinn + 1 skalle, Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén. — Ursus arctos: 2 $$, 1 (5 (3 skinn + 2 skallar), Högholmens djur- gård g:m mag. R. Palmgren; 1 skalle. Sälla, C. F. — Gulo luscus: 1 skinn + 2 skelett. Högholmens djurgård; 1 skalle, Enare, och 1 fr. Sälla, C. F.; 1 skalle, Luttojoki, stud. E. Thuneberg. — Mustela mar- tes: 2 skallar, Enare, C. F.; 1 skalle, Luttojoki, stud. E. Thuneberg. — Putorius patorius: 1 $, Sibbo, Gesterby, ink. — P. lutreola: 1 skinn + 1 skalle, Renko, Nenye, O. C. — P. ermineus: 3 skallar, Enare, C. F.; 1 skalle, Ivalojoki, Peltola, stud. E. Thuneberg. — P. nivalis: 1 $, skinn + skalle, Urdiala, herr O. Mattsson; skinn + skalle, Tusby, Routsinkylä, ink. — Canis lupus: 1 $, Högholmens djurgård g:m mag. R. Palmgren; 1 skalle, Sodankylä, och 5 skinn af ungar, Enare, C. F. — Vulpes valpes: 9 skallar, Enare, 1 d:o Sodankylä, 1 d:o Sälla, C. F. — Felis lynx: 3 skelett + 2 skinn. Högholmens djurgård. — Sciurus val- garis: 1 $, Helsinge, Malm, ink.; 1 c?, Viborg, Murula, Ala-Sommes, stud. E. Thuneberg; 1 S, Räisälä, stud. I. Hildén; 2 skinn, Enare, C. *) De mest omfattande samlingarna af vertebrater hafva under året inlämnats af följande personer, hvilkas namn i förteckningen an- föras i förkortad form: e. o. amanuens Carl Finnilä (förkortning C. F.); fil. mag. O. Collin (O. C); fil. dr. I. Hortling(I. H.); skolelev Olavi Järnefelt (O. J.) och fil. mag. E. Merikallio (E. M.). Då intet annat angifves, har af resp. arter inlämnats blott ett exemplar. 13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 203 F. — Mus sylvaticus: 5 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén; i sprit, Tavastehus, O. C. — M. masculus: i sprit, Esbo, Hästö, mag. Greta Andersin; 12 skinn + 5 skallar, Björneborg, mag. E. W. Suomalainen ocli l\'cc. V. Salminen o. L. Suominen; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; 2 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén; 10 exx., Ätsäri, C. F.; 2 exx. i sprit. Kajana, aman. W. Hellen; 4 exx., Torneå, lektor V. Ollila; 3 exx. i sprit, Kuolajärvi, Sälla, E. M. — M. agrarius: 12 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén. — Mus minutus: 1 S, 2 5^', 13 juv. i sprit, Viborg, Ala-Sommes, stud. E. Thuneberg; 1 albin unge. Loppis, Kormu gård, stud. V. Levander. — Myodes schisticolor: Tai- valkoski, E. M. — Evotymus glareolus: 7 exx. i sprit, Lojo, Jalassaari, stud. Håkan Lindberg; 5 exx. i sprit, Esbo, HästÖ, mag. Greta Ander- sin; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; i sprit, Pälkäne, Kuk- kola, och Torneå, lektor V. Ollila; 4 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hil- dén; Ätsäri, C. F.; 3 exx. i sprit, Kuolajärvi, Hosijärvi, 2 exx. Kitka- jokis och Oulankas föreningsställe, 2 exx. Paanajärvi, Kauppila, E. M. — Microtus agrestis: 25 exx. + 14 ungar i sprit, Järvenpää, O. J.; 1 juv., Sibbo, Östersundom, herr K. E. Lindroos; 6 exx. i sprit, Viborg, Ala-Sommes, stud. E. Thuneberg; 1 unge -f 1 ad. i sprit, Räisälä, stud. L Hildén; 6 exx., Janakkala, stud. R. Elfving; i sprit, Pälkäne, Kuk- kola, och 5 exx. fr. Torneå ö, lektor V. Ollila; Kajana, Karankalahti, aman. W. Hellen; Kuolajärvi, E. M. — M. ratticeps: 2 exx.. Kajana, Ka- rankalahti, aman. W. Hellen. — Arvicola terrestris: 15 exx. i sprit, Jär- venpää, O. J.; Kuolajärvi, E. M. — Sminthus subtilis: Pälkäne, Kuk- kola, lektor V. Ollila. — Lepus europaeus: 1 skinn, Räisälä, stud. L Hildén; 1 S skinn, Helsinge, ink. — I. timidus: 1 skalle, Janakkala, e. o. prof. A. Luther. Aves. Passeres: Turdus musicus: Tenala, dr E. Häyrén; 1 S> Tavastehus, O. C. — T. iliacus: Haapavesi, E. M. — T. pilaris: 1 c?, 1 $, Räi- sälä, stud. I. Hildén; Enare, C. F. — Erithacus suecica: Sodankylä, C. F. — Futicilla phoenicurus: 2 bon, Sjundeå, L H.; i sprit, Järvenpää, O. J. — Saxicola oenanthe: 2 bon, Sjundeå, 1. H.; juv. 4 exx. i sprit, Enare, C. F. — Sylvia salicaria: 2 bon, Sjundeå, I. H. — S. cinerea: 4 bon, Sjundeå, I. H. — S. curruca: i sprit, Järvenpää, O. J.; 2 bon, Sjundeå, I. H. Phylloscopus trochilus: bo, Sjundeå, 1. H.; 2 ungar i sprit, Kuusamo, Oulanka, E. M.; Sodankylä, 3 ex.x. fr. Enare, C. F. — Ph. borealis: Sodankylä, 3 exx. (+ 1 par vingar) fr. Enare, 1 bo fr. Uts- joki, C. F. — Calamodus schoenobaenus: Haapavesi, E. M. — Anorthura troglodytes: bo, Sjundeå, I. H. — Parus major: Räisälä, stud. I. Hildén. — P. cinctus: 1 $, Kuusamo, Piskamo, E. M.; 2 exx., Enare, C. F. — P. borealis: bo, Sjundeå, L H. — Certhia familiaris: bo, Sjundeå, 1. H. — Motacilla alba: Fredriksberg, stud. V. Hellen; i sprit, Järvenpää, O. J.; Sodankylä, och 2 exx. i sprit fr. Enare, C. F. — Budytes fla- vus: bo, Sjundeå, L H.; 1 (5, Kuusamo, Kuolio, E. M. — B. fl. borealis: 204 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 191'8„ 3 exx. i sprit, Utsjoki, C. F. — Anihus trivialis: Sodankylä, C. F.; 2 exx., Sälla, E. M. — Emberiza citrinella: Sodankylä o. Enare, C. F.;, Sälla, E. M. — Cynchramus schoeniclus: 1 ex. + 2 bon, Sjundeå, I. H.; 1 ex. fr. Sodankylä, 1 fr. Enare o. 1 bo fr. Enare, C. F. — C. rusti- cus: Sälla, E. M. — Pinicola enucleator: Dickursby, herr T. Blomqvist;^. 2 exx., Räisälä, stud. I. Hildén; Enare och i sprit fr. Utsjoki, C. F. — Pyrrhula pyrrhula: 1 S, Räisälä, stud. I. Hildén. — Passer domesticusr i sprit, Järvenpää, O. J.; Räisälä, stud. I. Hildén. — Fringilla coelebsr 1 (5, Högholmen; 4 bon, Sjundeå, I. H. — Fr. montifringilla: Sodan- kylä o. 2 exx. Enare, C. F. — Ligurinus chloris: Oulainen, E. M. — Carduelis carduelis: skelett, Högholmens djurg. — Acantliis linaria: 5 exx., Sjundeå, I. H.; 6 exx., Räisälä, stud. I. Hildén; 2 exx. i sprit,. Utsjoki, C. F. — A. cannabina: 1 bo, Sjundeå, I. H. — Corvus mone- dula: 1 $, Esbo, ink. — Pica pica: Vanaja, Ylänne, O. C. — Nucifraga caryocat. macrorh.: 1 S> Räisälä, I. H.; Björneborg, Ytterö, herr N. Lindroos. — Perisoreus infaustus: 5 exx., Enare, C. F. — Lanius excu- bitor: 1 5, Sjundeå, possess. T. V. Lindeberg g:m I. H.; Sodankylä,. C. F. — L. collurio: 1 bo, Sjundeå, I. H. ; 2 exx., Sibbo, aman. K. E.. Ehrström. — Muscicapa grisola: 2 bon, Sjundeå, H:fors, I. H.; i sprit, Järvenpää, O. J. ; 2 bon, Lovisa, herr J. D:son Iverus. — M. atrica- pilla: bo, Sjundeå, L H. ; Sodankylä, C. F. — Ampelis garralus:3 5^. 1 (5, Räisälä, stud. L Hildén. — Hirando rustica: i sprit, Viborg, Ala- Sommes, stud. E. Thuneberg. — Clivicola riparia: 6 exx., Enare, C. F. — S tris o r e s: Caprimulgus europaeus: Sibbo, aman, K. E. Ehrström. — Scansores: Dryocopus martius: Räisälä, stud. 1. Hildén. — Picus canus: 1 c5. Hoplax, ink.; 1 S> Hannila, telegrafist N. Kari. — Den- drocopus major: Sjundeå, L H.; 2 exx., Räisälä, stud. I. Hildén. — D. leuconotus: Mäntsälä, herr H. Palin o. O. C. — D. minor: Enare, C. F- — Picoides tridactylus: 1 $, Kuusamo, Paanajärvi, och Sälla, E. M.; 2, exx., Enare, C. F. — Cuculus canorus: Ätsäri o. Sodankylä, C. F. — Ra p tat o re s: Falco aesalon: 2 exx., Enare. C. F. — Tinnunculus Un- nunculus: Räisälä, stud. L Hildén. — Accipiter nisus : $, Tavastehus, Sairio, O. C. — Astur palumbarius: Esbo, ink.; Sibbo, 1 ex. fr. „Fin- land" ink. — Pernis apivorus: Loppi, Vojakkala, O. C. — Buteo buteor klor, Sodankylä, C. F. — B. zimmermannae: H:fors, Stor-Mjölö, ink. — Archibuteo lagopus: Dickursby, ink. — Aquila chrysaétos: 2 exx. Por- kala, 2 exx. Kyrkslätt, ink.; 2 skelett, Högholmens djurgård. — Ha- liaétus albicilla: 2 ^-skelett, Högholmens djurg. — Pandion haliaetus: skelett, Högholmens djurg. — Asio otus: Sjundeå, L H.; Oitbacka, herr A. Tavaststjerna; Kyrkslätt, ink. — Nyctea nyctea: 2 exx., Pörtö; Söder- skär; Ingå; Tusby; Porkala, inköpta; Sälla, E. M.; Enare, C. F. — Surnia ulula: Sodankylä, C. F. — Nyctala tengmalmi: 1 $, H:fors, Sörnäs, herr G. Savolainen; Vanaja, Hattelmala, O. C. — Syrnium lapponicum: EshOy. ink.; Närpes, ink. — Gyrantes: Columba palumbus: 1 juv., Renko, 13, V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 205 Pursulampi, O. C. — C. livia domestica: 1 $, H:fors, I. H. — Raso- res: Tetrao urogallus: Ruovesi, ink.; Enare, C. F. — T. tetrix: färg- var., ink. i H:fors; 1 %., Sibbo, ink.; Sodankylä, C. F. — Tetrao urogal- lus X tetrix: 2 exx., Österbotten; 1 ex. fr. „Finland" ink. — Lagopus lagopus: 4 exx. Enare, 4 exx. Sodankylä, C. F. — L niutus : 3 exx., Enare, C. F. — Cursores: Grus grus: 1 5, Askola, Vahijärvi, ink.; unge i sprit, Pudasjärvi, E. M, — Fulica atra: Pernå, ink.; Vanaja, Hattelmala, O. C. — Crex crex: Hoplax, herr Haglund; Högholmens djurgård g:m mag. R. Palmgrefi. — Ortygometra porzana: i sprit, Jär- venpää, O. J. — Vanellus vanellus: Räisälä, stud. I. Hildén. — Charad- rius apricarius: Sodankylä, Kitinen, herr A. J. Lehtola; 2 exx., Enare, C. F. — Ch. morinellus: Sälla, E. M. — Ch. hiaticula: 2 exx., Sibbo, mag. K. E. Ehrström; 1 juv.. Sälla, E. M.; 3 exx., Enare, C. F. — Ch. curonicus: Sibbo, aman. K. E. Ehrström; Ätsäri, Ostola, herr E. Wa- sastjerna. — Arenaria interpres: 2 exx., Sibbo, stud. E. Nyberg. — Phalaropus lobatus: Sodankylä, C. F. — Tringa temmincki: 4 exx., So- dankylä, C. F. — Tr. canutus: Kitkajärvi, mag. K. Hänninen & E. M. — Tringoides hypoleucos: Enare, C. F. ; 1 unge, Kuusamo, Oulanka, E. M. — Totanus fuscus: 1 juv.. Sälla, E. M.; Enare, C. F. -- T. tota- nus: 2 exx., Sibbo, aman. K. E. Ehrström. — T. glareola: 5 exx., So- dankylä, C. F. — T. littoreus: Sjundeå, I. H.; 1 juv.. Sälla, E. M.; 2 exx., Sodankylä, C. F. — Machetes pugnax: 4 exx. Sodankylä, 10 exx. Enare, C. F. — Limosa lapponica: 1 ^, Ekenäs skärgård, Sandö, herr K. E. Sundström. — Numenius phaeopus: Enare, C. F. — Gallinago gallinago: 1 $, Sjundeå, I. H.; Sodankylä, C. F. — Gressores: Bo- taurus stellaris: Räisälä, stud. I. Hildén. — Lamellirostres: Anser fabalis: 2 juvv., Sodankylä, C. F. — Dafila acuta: S, Renko, Pursulampi, O. C. — Mareca penelope : S, Urdiala, O. C; 1 ex. 6 juvv. i sprit, Enare, C. F. ~ Anas boschas: 2 exx.. Sälla, E. M. — .4. crecca: Vanaja, Luuk- kaanlahti, O. C; 3 exx., Sodankylä, C. F. — Fuligula fuligula: Hauho, Kultiojärvi, O. C. — F. ferina: Lojo, ink. — Oidemia fusca: 1 $, Luo- pioinen, Puudikkala, O. C. — Oidemia nigra: 1 juv., Vanaja, Sääjärvi, O. C. — Clangula clangula: 1 ex. + 1 unge i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén; Sälla, E. M.; 2 exx. Sodankylä, 1 ex. Enare, C. F. — Hareida hiemalis: 1 $• Hauho, Hauhonselkä, O. C. — Somateria mollissima : 3 (5(5, Kökar, ink. — S. spectabilis: Esbo, Herrö, herr Nordblad. — Mer- gus serrator: Sibbo, aman. K. E. Ehrström; 4 exx., Sodankylä, C. F. — M. albellus: Porkala, ink.; 1 juv., Sälla, E. M. — S te g a no p o de s : Phalacrocorax carbo: 1 $, Sjundeå, possess. T. V. Lindeberg g:m I. H. — Longipennes: Sterna caspia: Jomala, artist J. Snellman. — St. hirundo: Sibbo, aman. K. E. Ehrström. — St. macrara: 3 exx. Sodan- kylä, 10 exx. Enare, C. F. — Larus canus: Sjundeå, I. H.; Sibbo, ink. — L. leucopterus: Sibbo, Pörtö, ink. - L. glaucus: Sibbo, ink. — L. marinus: Esbo, ink. — L. fuscus: 2 exx., Sjundeå, I. H. ; Sääksmäki, 206 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918- Vanajavesi, Pohja såg, O. C. — Oceanodroma leucorrhoa: Evois, Raut- järvi, mag. P. Brofeldt. — Urinatores: Podiceps cristatas: Sjundeå, I. H.; Järvenpää, mag. H. Järnefelt; Vanaja, Hattelmala, och 1 $ fr. Hauho, Ilmoilanselkä, O. C. — Uria grylle: Sibbo, stud. E. Nyberg. — Mergulus alle: af sänd fr. Uleåborg, E. M. Reptilia. Lacerta vivipara: Sibbo, Östersundom, vaktm. K. Holm- ström; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; Norrmark, lyc. T. Mäkelä. — Anguis fragilis: neonati, Fagervik, öfverstelöjtnant baron Gripenberg. — Pelias berus: c. 10 embryoner, Korsö, stud. E. Nyberg; Sibbo, Östersundom, iierr K. E. Lindroos. Amphibia. Råna temporaria: Enare, C. F. Pisces. Salmo trätta: 1 juv., Enare, C. F. — Tinca tinca: 2-årigt yngel, Järvenpää, Seutula, mag. H. Järnefelt. — Cyprinus carpio v. rex cyprinorum: Lill-Pernå-viken, ink. — Lumpenus lampetriformis : Sibbo, Kitö, arkit. G. Stenius. — Petromyzon branchialis: HoUola, O. C. Myriapoda. 1 prof fr. Viborg, aman. K. E. Ehrström. — 1 prof fr. Enare, stud. E. Thuneberg. Arachnoidea. 2 prof spindlar fr. Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; 4 prof fr. Kajana & Suomussalmi, aman. W. Hellen; 3 prof fr. Enare lappmark, stud. E. Thuneberg. Oligochaeta. 1 lumbricid fr. Enare, stud. E. Thuneberg. — Tu- bificid-gyttring fr. Högholmen, stud. E. Nyberg.- Bryozoa, Membranipora pilosa var. membranacea: H:fors, Botan. museet. Plathelminthes. Cestodcystor i lefver af aborre fr. Esbo, Hästö» mag. Greta Andersin. MoHusca. Planorbis corneus: skalar monstrositet, Nummis, stud. Håkan Lindberg. — 12 prof fr. Tusby-träsk, mag. H. Järnefelt; 4 spp. land- o. sötv.-mollusker fr. Tytärsaari och Lavansaari, fiskeriinsp. J. Alb. Sandman; 2 prof fr. Kajana & Suomussalmi, aman. W. Hellen. Spongiae. 2 prof spongillider fr. Lauritsala, Botan. museet. Diverse hydrofaunistiskt material. 2 prof fr. Haapavesi, Äimälä» o. 3 från Kuolajärvi, af E. M. Rörande de entomologiska samlingarnas tillväxt och vård har amanuens Richard Frey lämnat följande uppgifter: Det entomologiska museet, allt fortfarande inrymdt i en större, hög sal på Botaniska institutet, har sedan senaste årsmöte vunnit en afsevärd ökning i utrymme genom att 13. v. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 207 tvenne läktare inredts i detsamma. Härigenom har för en tid framåt för den entomologiska afdelningens vidkommande den utomordentliga trångboddheten i någon mån blifvit af- hjälpt. Under det gångna verksamhetsåret har i följd häraf äf- ven den ordinarie personalens verksamhet å entomologiska museet hufvudsakligen varit inriktad på att tillvarataga de genom det ökade utrymmet vunna möjligheterna till en ra- tionellare och öfversiktligare uppställning af samlingarna. Sålunda har numera en fullständig boskillnad blifvit gjord äfven mellan de obestämda finländska insektsamlingarna och det utom-finska materialet. Allt material har dessutom blif- vit gruppvis utsorteradt i enhetliga, stora papplådor och är sålunda numera lättare tillgängligt för forskare. Vidare har påbegynts en numrering och katalogisering af i museets ägo befintliga exemplar af insekttyper. Bör- jan har blifvit gjord med coleoptererna, hvarvid professor J. Sahlberg lämnat ett synnerligen värdefullt och för framtida forskning betydelsefullt bistånd. Det har härunder framgått, att museet redan af denna insektordning är i be- sittning af ett förvånansvärdt stort antal dylika, särskildt för utredandet af nomenklaturfrågor ytterst värdefulla exem- plar. Till de äldsta höra några typer af I. Uddman och S. Savenius, därnäst följa typer (ofta unika) af C. R. Sahlberg, C. G. Mannerheim, R. F. Sahlberg, F. W. Mäklin, J. Sahlberg, B. Poppius m. fl. inhemska forskare samt af talrika utländska entomologer. För öfrigt har professor J. Sahlberg varit å museet sysselsatt med kompletterande bearbetningar af finska Co- leoptera (speciellt af familjerna Carabicidae, Dytiscidae och Staphylinidae). Amanuens W. Hellen har påbegynt en om- ställning i ett nytt, modernt skåp af den finska aculeat-sam- lingen samt utredt de hos oss förekommande coccinellid- aberrationerna. Amanuens R. Frey har af inhemska dip- tersamlingar bearbetat och uppställt grupperna Lauxaniinae och Helomyzinae inom familjen Muscaridae. Inalles hafva de entomologiska samlingarna ökats med 208 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. 4119 exx., hvartill komma 18 nummer bon, osorterade prof m. m. Fördelningen på de skilda grupperna framgår af föl- jande tabell: Orthoptera 58 exx. Hymenoptera 975 „ -[- 3 nummer Coleoptera 1,248 „ Odonata 40 „ Trichoptera 8 „ Lepidoptera 153 „ Diptera 899 „ Siphonaptera 3 „ Hemiptera 162 „ Diverse insektordningar 573 „ +15 nummer Summa 4,119 exx. + 18 nummer I detalj gestaltar sig de entomologiska samlingarnas tillväxt genom under det senaste verksamhetsåret influtna gåfvor på följande sätt: Insecta. Orthoptera. 9 spp. i 20 exx., däribland Chrysochraon o , dispar f. macroptera, ny för landet, Abo, aman. R. Frey. — 14 spp. i 37 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — Pezotettix pedestris f. macroptera: Thusby, elev V. Karvonen. Mallophaga. 1 prof fr. Lanius excubitor, Sjundeå, dr 1. Hort- ling. Hymenoptera. 2 exx. Cimbex, 1 ex. Xiphydria camelus: Par- gas, prof. E. Reuter. ^ Camploplex: Kangasala, elev P. Kallio. — Di- notomus lapidator: Nådendal, forstm. T. Clayhills. — Pezomachus: 3 exx., Lojo, arkitekt G. Stenius. — Ichneumonidae: 1 ex., Uleåborg, stud. Y. Wuorentaus; 1 ex., H:fors, protokollsekret. B. Wasastjerna. — Ellampus panzeri: Nilsiä, aman. R. Frey. — Halictus sexnotatalus, ny för landet, 2 exx.. Helsinge, dr H. Lindberg. — 10 exx., Jämsä, dr E. Bergroth; 952 exx., till arten bestämda, konsthandlar L. Johansson.— 2 getingbon, det ena i en aflagd cylinderhatt, Lovisa, disponent I. Ive- rns. — 1 prof formicider, Enare, stud. E. Thuneberg. Coleoptera. 48 ytterst värdefulla typexemplar till från Fin- land af S. Savenius, C. R. Sahlberg, R. F. Sahlberg, J. Sahlberg, S. Savenius och Bernhauer beskrifna arter, genom professor J. Sahlberg. 13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 209 — Pterostichus aethiops: Sakkola, dr H. Lindberg. — Dytiscidae: 96 spp. o. varr. i 370 exx., professor J. Sahlberg. — Philonthus fuscas: ny för landet, Nystad, fr. M. Rivell. — Lathrobium gracile, ny för sam- lingarna, o. Quedius unicolor: Pusula, stud. Håk. Lindberg. — Carpo- philus sp.: 2 exx., importerad med plommon, H:fors, elev A. v. Schoultz. — Coccinella 10-punctata : aberr., Lojo, dr H. Lindberg. — Cartodere (CartoderemaJ elongata: ny för landet, 3 exx., Runsala, aman. R. Frey. — Cryptophagus sp.: Kalvola, elev M. Listo. — Cryphalus binodulus o. Scolytus rugulosus, den senare ny för landet, Lojo, stud. Håk. Lindberg. — Plagionotus arcuatus: H:fors, hr R. Cederhvarf. — Rhagium mor- dax: aberr., stud. B. Lingonblad. — Leptura quadrifasciata, ab.: Jaak- kima, stud. B. Lingonblad; Sääksmäki, elev K. Kivirikko. — Obrium cantharinum : ny för samlingarna, Kangasala, elev P. Kallio. — Zeu- gophora scutellaris: 2 exx., Kimito, doktor G. Sundberg. — Luperus longicornis: Ruskeala, arkitekt G. Stenius. — Trichias fasciatus a.h. prae- longatus: Kalvola, elev M. Listo. — 484 spp. i 806 exx., Lojo och om- gifvande socknar, stud. Håk. Lindberg o. elev P. H. Lindberg. O d o n a t a. Epitheca bimaculata: Lojo, stud. Håk. Lindberg. — 23 spp. i 39 exx., H:fors entomologiska bytesförening, Trichoptera. 8 ex;x., Pargas, professor E. Reuter. Lepidoptera. Asopia farinalis: H:fors, protokollsekret. B. Wa- sastjerna. — Ahstotelia subdiurtella o. Cladodes gerronella, båda nya för faunan, Bromarf, dr R. Fabritius. — Graptolitha rhododendrana: Kangas- ala, dr A. Poppius. — Larentia capitata: ny för landet, Terijoki, hl* P., Ylönen. — L. sociala ab.: Birkkala, hr O. Hikkonen. — L. fluctuaria ab., L. immorata ab. o. I. Iristala ab.: Rantasalmi, lektor E. W. Suomalainen. — Larenlia montanata ab. lapponica: Esbo; L. alchemillata ab. fennica: Pu- dasjärvi; Acidalia straminata: Esbo; Zanclognatha tarsipennalis, ny för landet, Esboj Arichanna melanaria ab.: Thusby; Cheimatobia brumata: H:fors; Boarmia crepuscularia: Pudasjärvi; alla af elev V. Karvonen. — Nola karelica, Anailis paludata ab., Pelilampa minima: Mohla, herr B. Cederhvarf. — Arctia purpurata: 1 ex. jämte larv och puppskinn, Thusby, elev Laura Järnefelt. — Calocala adultera: Kuortane, elev B. v. Dic- koff. — Acronycta Iridens: Pargas, elev A. F. Nordman. — Hadena ochro- leuca, Dasychira fascelina: Kristina, hr E. Spåre. — Arsilonche albove- nosa: 3 exx., Esbo, elev V. Karvonen. — Halia wauaria: Rantasalmi, lekt. E. W. Suomalainen. — Brachionycha nubeculosa: H:fors, dr R. Forsius. — Gaslropacha trifolii: Korpo, elev L. L Ringbom. — Macro- glossa slellalarum: H:fors, hr E. Virtanen. — Sphinx convolvuli, ny för landet, Kimito, doktor G. Sundberg. — Lycaena icarus ab. icarinus: 2 exx., Esbo, dr C. Nyberg. — 28 exx., konsthandl. L. Johansson; 53 spp. i 90 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — 3 exx. larver, Thusby, stud. E. Löfqvist. 14 210 Bibliotekariens årsberättelse. 13. V. 1918. D ipte ra. Cecidomyiidae: 2 exx., H:fors, prof. E. Reuter. — For- cipomyia myrmecophilus. 7 exx., ny för landet, Lojo, dr R. Forsius. — • Rhamphomyia phanerostigma, 6 exx., ny för faunan, Kola-halfön, aman. R. Frey. — Catabomba pyrastri var. unicolor, 2 exx., ny för landet. Pargas, prof. E. Reuter. — Drosophila ampelophila, 4 exx., ny för lan- det, importerad, H:fors, forstmäst. T. Clayhills och aman. R. Frey. — Tachinidae : 2 exx., Esbo, elev V. Karvonen. — 625 exx., bestämda till arten, konsthandl. L. Johansson; 14 exx.. Pargas, prof. E. Reuter; 20 exx., Jämsä, dr E. Bergroth; 24 exx., Hattula, lektor A. Wegelius; 94 exx., Lappmarken, rektor R. Krogerus; 28 spp. i 100 exx., H:fors entomologiska bytesförening. Siphonaptera. Hystrichopsylla talpae: Nystad, borgmästar H. Söderman. — 2 exx., Urdiala, arkitekt G. Stenius. Hemiptera. Pygolampis bidentata: Pärnå, dr R. Forsius. — 1 ex., Jämsä, dr E. Bergroth; 49 spp. i 95 exx., Lojo o. omgifvande sock- nar, stud. Håk. Lindberg; 29 spp. i 39 exx. Hem. heteroptera o. 11 spp. i 16 exx. Cicadariae, Kajana-Suomussalmi, aman. W. Hellen. Apterygota. 1 prof fr. Viborg, aman. K. E. Ehrström; 1 prof fr. Enare, stud. E. Thuneberg. Diverse insekter i sprit: larver, 3 prof fr. Enare, stud. E. Thuneberg. — 7 prof ins. fr. Kajana o. Suomussalmi, aman. W. Hellen. — 2 prof insekter, tagna med planktonhåf i Seutula fiskdam- mar vid Järvenpää af mag. H. Järnefelt. Bibliotekarien, professor Enzio Reuter, föredrog föl- jande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt 1917 — 1918. Under verksamhetsåret 1917 — 1918 har, såsom en följd af värJdskriget och de inre oroligheter, som öfvergått vårt land, Sällskapets bibliotek erfarit en betydligt ringare till- växt än någonsin förr. Antalet nytillkomna nummer utgör en- dast 186, med hänsyn till innehållet fördelade på följande sätt: Naturvetenskaper i allmänhet 70 Zoologi 30 Botanik 34 Landt- och skogshushållning, fiskeriväsende. 34 Geografi, hydrografi 2 Geologi, mineralogi 1 Kemi, farmaci, medicin 2 Fysik, matematik, astronomi, meteorologi . . 7 Diverse 6 Summa 186 13. V. 1918. Val m. m. 211 Under året har skriftutbyte inledts med Junta de Cien- cies naturals de Barcelona. Till Sällskapet hafva välvilligt inkommit bokgåfvor från The John Crerar Library, Chicago; Centralanstalten för jordbruksförsök, Experimentalfältet, Sverige; Finska Landtbruksstyrelsen; Redaktionen af Luon- non Ystävä, samt från herrar H. W. Arnell och J. Pottier. Vid härpå statutenligt förrättadt val af funktionä- rer återvaldes till ordförande professor J. A. Palmen, viceordförande professor K. M. Le v an der, sekreterare docent Alvar Palmgren, skattmästare doktor V. F. Brotherus, intendent för de botaniska samlingarna dok- tor H. Lindberg, medlem i Bestyreisen den i tur afgå- 'ende, professor E. R e u t e r, samt till revisorer professor Fredr. Elfving och lektor E. Malmberg. Ordföranden uppläste följande från Sällskapets vordne, mångårige sekreterare och varmhjärtade vän, rektor Axel Arrhenius (Lundsberg, Sverige), ankomna telegram: »Fri- herre Axel Palmen. Helsingfors. Växt och blomning och rika skördar i ett evigt fritt och lyckligt Finland. Arrhe- nius." Sällskapet uppdrog åt sin ordförande att i dess namn telegrafiskt besvara den kärkomna hälsningen. Till medlemmar af Sällskapet invaldes studenter Rabbe Elfving (föreslagen af professor E. Reuter) samt Sigrid A. G. Stenij och Ilmari Hidén (båda föreslagna af docent A. Palmgren). Till publikation anmäldes: Runar Forsius, Verzeichnis der bisher vom Lojo- Gebiete bekannt gewordenen Tenthredinoiden nebst einer Ubersicht sämtlicher in Finnland festgestellten Arten. Rolf Grönblad, Observationes criticae quae ad cognoscenda Closterium didymotocum Corda et Closterium Baillyanum de Brébisson. T. J. H i n t i k k a, Die Revision der finnischen Myxoga- steren. I och för främjande af exkursionsverksamhet sommaren 1918 beslöt Sällskapet utgifva följande reseunderstöd: åt 212 Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 13. V. 1918. fil. kand. Vilho A. Pesolapå ansökan 600 mark i och för fortsatta växtgeografiska studier i Ladoga-Karelen; åt fil. kand. Yrjö Wuorentaus likaledes på ansökan 600 mark för studium af mikrofaunan i de s. k. flarkmossarna; äfvensom på förslag af sekreteraren: åt pastor O. Kyy hky- n e n i och för fortsatta floristiska studier i mellersta och norra Hnland 500 mark, åt fil, kand. Åke Laurin i och för fortsatta växtgeografiska studier i Kalajoki, Pyhäjoki och Siikajoki älfdalar 500 mark, samt åt forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman för floristiska och växtpaleontologiska stu- dier i mellersta Österbotten 300 mark. Yttermera beslöt Sällskapet, för den händelse penningetillgången det tilläte och därtill skickad kraft gåfves, reservera en summa stor Fmk 400 — 500 i och för igångsättande af floristiska under- sökningar i norra Tavastland, eventuellt i socknarna kring Lesti älf i Österbotten. Å fil. kand. Åke La urins vägnar inlämnades berät- telse öfver af honom sommaren 1917 med understöd af Sällskapet verkställda floristiska undersökningar i Siika-, Pyhä- och Kalajoki älfdalar. Professori A. K. Cajander luki seuraavan esityksen J. P. Norrlinin tärkeimpien julkaisujen ja kirjoitusten jul- kaisemisesta saksankielellä. „Societas pro fauna et flora fennicalle. Pyydän kunnioittavimmin saada Seuralle ehdottaa, etta Seuran kunniajäsenen professori J. P. N o r r 1 i n-vainajan tär- keimmät julkaisut ja kirjoitukset Seuran puolesta julkaistai- siin saksankielisinä painoksina, koottuina yhteen Acta-ni- teeseen. Harva henkilö on niin ratkaisevasti vaikuttanut Socie- tas pro fauna et flora fennican toimintaan kuin professori J. P. Norrlin, jonka taitavalla johdannalla, välittömästi ja välillisesti, melkein koko kasvimaantieteellinen tutkimus Suo- messa on tapahtunut. Norrlin on vaikuttanut varsinkin yli- opistoopettajana, mutta samalla on hanen tarkoin harkituilla ja viimeistellyillä, perinpohjaisiin tutkimuksiin perustuvilla 13. V. 1918. Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 213 julkaisuillaan pysyvä, klassillinen arvo ja on niiden vaikutus kotimaiseen kasvimaantieteelliseen tutkimukseen ollut erit- täin huomattava. Sen johdosta, etta ne melkein kaikki, puh- taasti diagnostisia julkaisuja lukuunottamatta, övat kirjoitetut ruotsiksi, eivät ne ole tulleet ulkomaalla tunnetuiksi, edes siellä, missa ei kieli olisi tehnyt vaikeuksia. Niinpä A. E n g- ler'in Alex. v. Humboldfin kunniaksi toimittamassa vuossataisjulkaisussa ei Norrlin'ista mainita muuta kuin hanen Fenniassa julkaisemansa katsaus Suomen kasvimaan- tieteelliseen kirjallisuuteen, mikä tosin on arvokas kirjoitus, mutta Norrlin'in päätoimintaa arvosteltaessa aivan tois- arvoinen. W a r m i n g'in, S c h i m p e r'in y. m. käsikirjoissa ei Norrlin'in nimeä mainita edes kirjallisuusluetteloissa. Jos Norrlin'in julkaisut olisivat ilmestyneet suurilla sivis- tyskielillä, olisivat ne varmasti herättäneet huomiota ja olisi niiden vaikutus ulottunut kauas kotimaan kasvimaantieteel- lisen tutkimuksen piirin ulkopuolelle. Suomella ei ole varaa jättää muulta mailmalta tuntemattomaksi yhtä tieteensä suur- miestä, jonka teoksilla on vielä vuoskymmeniä niiden ilmes- tymisen jälkeen vähentymätön arvo ja joiden vaikutus kas- vimaantieteelliseen tutkimukseen muualla mailmassa voi vie- läkin olla tuntuva. Ehdotan siitä syystä seuraavat Norrlin'in kirjoitukset ja julkaisut painettaviksi saksankielellä: 1. Norrlin'in „lectio praecursoria" pidetty Floran päivänä tasan 47 vuotta sitten. Se käsittelee niitä periaat- teita, joiden mukaan maan pinta voidaan jakaa kasvimaan- tieteellisiin alueisiin. Siinä luodaan arvosteleva katsaus sii- henastiseen kasvimaantieteelliseen kirjallisuuteen sekä esite- tään uusia suuntaviivoja maapallon kasvimaantieteelliselle jaoitukselle. M. m. siinä esitetään se tähän asti melkein tun- temattomaksi jäänyt pääperuste, jonka nojalla Norrlin väitöskirjassaan määritteli kasvimaantieteellisen Fennoskan- dian, nim. „ett växtgeograf iskt område innefattar alla de orter, der, uti likadana regioner, vegetationen på enahanda ståndorter visar sig vara lika beskaffad". Norrlin'in lectio praecursoria ei ole aikaisemmin ilmestynyt painosta, mutta 214 Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 13. V. 1918. on se nyttemmin löytynyt hanen paperiensa joukosta. Pai- nettuna siitä ei tule täyttä painoarkkia. 2. Norrlin'in vuotta myöhemmin, taasenkin Floran päivänä pitämä esitelmä „0m grunderna för anordnande af de botaniska exkursionerna i Finland", Notiser ur Sällsk. pro Fauna et Flora Fennica förh. XIII, 437 — 445, jossa N o rr- 1 i n esittää suurisuuntaisen ohjelman Suomen kasvimaan- tieteellista tutkimusta varten, päämääränä aikaansaada pe- rusteellisiin kasvitopograafillisiin, floristisiin, kasvipaleonto- logisiin ja kasvisystemaattisiin tutkimuksiin perustuva Suo- men kasvimaantiede, Flora Fennica tämän sanan täydessä merkityksessä. Siinä esitetyillä näkökohdilla on arvonsa vieläkin. 3. »Bidrag till sydöstra Tavastlands flora", Notiser XI, 1870, siv. 73 — 112, joilla hän laski perustuksen Suomen kas- vitopograafilliselle tutkimukselle. 4. „0m Onega Karelens vegetation och Finlands jemte Skandinaviens naturhistoriska gräns i öster" (Flora Kareliae Onegensis I), Notiser XIII, 1871, siv. 1 — 135, jolla Norrlin perusti Suomen luonnonhistoriallisen alueen sekä niinhyvin kasvimaantieteellisen kuin fyysillismaantieteellisenkin Fen- noskandian. 5. Norrlin'in kirje Hulfille toukokuussa 1881. Ku- ten tunnettua käsitteli Hult väitöskirjassaan sangen omi- tuisella tavalla entistä opettajaansa ja kun Norrlin ei kos- kaan julkisuudessa puolustautunut, on monella taholla, var- sinkin Ruotsissa, Hulfin käsityskanta jäänyt vallitsevaksi. Tässä kirjeessä, joka löytyy konseptina Norrlin'in kirje- kokoelmassa. Norrlin asiallisella ja arvokkaalla tavalla esittää Hulfin väitöskirjasta käsityksensä, johonka tutustu- minen monelle kotimaisenkin kasvimaantieteen harrastajalle epäilemättä on erittäin tervetuUut. 6. „Suomen Keltanot", Me lan Kasvion 5:s painos, 1906, siv. 613 — 621 ynnä lisäksi ryhmäselitykset sekä luet- telot kuhunkin ryhmään luetuista lajeista. Kuten tunnet- tua, on Norrlin ainoastaan Melan kasviossa julkaissut yleiskatsauksia Suomen keltanoista ja ainoastaan sanotun 13. V. 1918. Cajander. — Arrhenius. 215 kasvion viidennessä painoksessa saattanut julkisuuteen vuo- sikymmenien aikana jatkuneiden tutkimustensa tuloksia kel- tanolajien olemuksesta. Yhteensä nämät tulisivat käsittämään 14 ä 15 paino- arkkia. Helsingissä 13 p:nä toukokuuta 1918. A. K. Cajander". Kaikin puolin yhtyen professor! Cajander'in esityk- seen päätti Seura hyväksyä tehdyn ehdotuksen. På rektor Axel Arrhenius' vägnar meddelade sekre- teraren, att denne i en af aflidne forstmästaren G. Lång hopbragt växtkollektion bland exemplar af Viola stagnina Kit. uppdagat den från vårt floraområde tidigare icke kända, säll- synta bastarden Viola canina X stagnina. Exemplaren voro insamlade den 13 juni 1898 i Karel. ladogens., Kirjavalaks, strandäng nedanför Pelkonen. De af Arrhenius bestämda exemplaren äro bifogade en den 2 april 1911 affattad, så lydande anteckning: „Vid granskning af V. s/a^nma-kollektionen från Pel- konen uttog jag sju individer, som syntes mig misstänkta. Pollenundersökningen utvisade, att frömjölet hos samt- liga sju var dåligt — n. fullständigt felslaget (50— 99°/o)- Och därmed kan väl dessas hybrida natur anses med rätt stor sannolikhet fastslagen, eftersom Wo/a-bastar- der alltid ha ojämnt, mindervärdigt pollen, medan detta hos rena arter plägar vara synnerligen väl och likformigt ut- bildadt. De sju individerna äro otvifvelaktigt V. canina X stagnina (canina fattad sensu lat.). Märk: de öfversta stiplernas storlek i förhållande till sina resp. korta bladskaft; bladskifvornas fasthet, utdragna form och växlande basbildning (tvärskuren eller utprägladt hjärtlik); bladundersidornas om V. stagnina påminnande ner- vatur och hårighet; blommornas varierande storlek, i regeln öfvergående den hos V. stagnina, ofta nående den hos V. canina; blommornas mellan hvitt och blått skiftande färg. 216 Arrhenias. — Frey. 13. V. 1918. Habitus än närmande sig den ena, än den andra af föräldra- arterna. V. canina X stagnina är, så vidt jag vet, ej förr fun- nen i Finland. Ossian Bergroth trodde sig visserligen ha funnit hybriden i Fredrikshamntrakten; de så tydda exemplaren äro emellertid endast smalbladiga V. canina lu- conzm-plantor med fullgodt pollen." Amanuens Richard Frey demonstrerade exemplar av En i Finland anträffad myrmecofil dipter, Forcipomyia myr- mecophilus Egger. Forcipomyia myrmecophilus, en art, hörande till familjen Chironomidae, underfamiljen Ceratopogoninae, blev beskriven 1863 av Egger på grund av exemplar från Gmunden i Öster- rike, där den iakttagits av S c h i n e r flygande över en myr- stackkoloni (Verh. zool.-bot. Ges. Wien, XIII, s. 1109). Enstaka exemplar sågos vandra omkring bland myrarbetarna, utan att dessa tillfogade dem någon skada, och kröpo till och med in i stackens gångar. Senare synes denna art icke ha blivit återfunnen. En av allt att döma mycket närstående art har emellertid år 1893 blivit beskriven av Wassmann från Tamberge i Vorarlberg under namnet Ceratopogon (For- cipomyia) braueri Wassm. Wassmann fann i under stenar belägna bon av Formica fiisca talrika, med egendomliga dorsallameller försedda larver, vilka senare utkläcktes till nämnda myggart (Wien. ent. Zeit. XII, s. 277). Något närmare över dessa myggors förhållande till my- rorna har man sig sålunda tillsvidare icke bekant, endast att de synas vara tolererade gäster eller s. k. neutrala sy- noeker hos myrorna. Något väsentligt nytt bidrag till lö- sandet av dessa frågor lämnar icke heller upptäckten av Forcipomyia myrmecophilus Egg. i Finland. De finländska exemplaren (5 66 2 $9) blevo anträffade av doktor R u n a r Forsius i Lojo invid Torhola grotta den 20 maj 1915, krypande i ett under en sten beläget bo av Formica san- guinea mitt ibland myrorna, och syntes stundom t. o. m. bliva „palperade" med antennerna av dessa. Några dagar 13. V. 1918. . Frey. — Levander. 217 senare återfann dr Forsius arten i några exx. under samma sten. Detta fynd är dock av stort intresse, då arten är den första i vårt land med säkerhet iakttagna myrmeco- fila dipteren. Denna lilla myggart är circa 2 — 2.25 mm lång, enfärgat svart, med svag glans och mycket lång svart behåring över hela kroppen och benen. Vingarna äro ävenledes rätt lång- håriga, svartgrått rökiga. De svarta antennerna äro hos 6 försedda med mycket lång, penselliknande behåring, hos 9 äro de mera pärlbandformiga. Det torde vara skäl att hos oss eftersöka även några andra myrmecofila dipterarter. Sålunda känner man bl. a. talrika till familjen Phoridae hörande flugor, vilka leva mer eller mindre i beroende av myrorna, och flera av dem ha så starkt ombildats under denna myrmecofila (resp. termi- tofila) anpassning, att de i många fall, åtminstone vid första betraktandet, knappast kunna igenkännas såsom tillhörande dipterernas ordning. Såsom sådana europeiska arter kunna nämnas den med vingrudiment försedda, oceller saknande Platyphora lubbocki Verrall (endast 6 känd) och den full- komligt vinglösa, kakerlackliknande Äenigmatias blattoides Meinert (känd endast till $-könet). Professor K. M. Levander inlämnade följande Med- delande om Helsingfors hamnplankton. Följande lilla bidrag till kännedomen om planktonsam- mansättningen i Helsingfors hamnområde grundar sig på några håfningar från ytvattnet i den del af stadens södra, mot Finska viken mest öppna strand, som å plankartan be- tecknats som »Södra strandvägen". Håfningarna företogos den 6 juni 1917 kl, 9 f. m., dels på 25—70 m afstånd i NE-riktning, dels på 50—100 m afstånd i S-riktning från mynningen af det nyanlagda, 75 m långa, i hafvet utbyggda röret, som utgör en fortsättning på den här utmynnande kloakledningen. På nämnda afstånd från rörmynningen gör sig spillvattnets inflytande på det i vattnet sväfvande växt- och djurlivet ännu rätt tydligt gällande. Enligt de obser- 218 Levander, Helsingfors hamnplankton. 13. V. 1918. vationer, som de Hydrografisk-Biologiska Hafsundersöknin- garna dagligen låta anställa vid limnigrafen i Brunnsparken, var vattnets temperatur samma dag och tid 9.7 C° (fallande temperatur) och salthalt 5. si °/oo (stigande salthalt). Vid undersökning af profven antecknades följande arter: Cy ano phyceae: Oscillatoria sp. r. Diatomaceae: Melosira hyperborea (Grun.) r, Skele- tonema costatum (Grev.) ccc, Thalassiosira baltica (Grun.) cc, Chaetoceras holsaticum Schiitt (med hvilosporer) cc, Ch. wig- hami Brightw. (= bottnicum Cleve) cc, Diatoma elongatum Ag. v. tenuis Ag. c, Ächnanthes taeniata Grun. c, Bacillaria paradoxa Gm el. +. Dinoflagellata: Dinophysis sp. rr, Glenodiniiim bi- pes Pauls, r, Gonyaulax triacantha Jörgensen rr, G. catenata (Levander) c, Peridinium pellucidum (Bergh) Schiitt rr, P. finlandicum Pauls. r. Silicoflagellata: Ebria tripartita (Schum.) r. Protozoa: Holophrya sp. rr, Didinium nasutum O. F. Miill. rr, Lacrymaria coronata (Cl. & L.) rr, Lionotus cygnus O. F. Miill. rr, Dysteria {lanceolata Cl. & L.) rr, Tintinnopsis beroidea rr, T. tubulosa Levander -f, T. macropus Meunier -f-, Euplotes charon O. F. Miill. -j-, Vorticella sp. rr. Rotatoria: Synchaeta baltica Ehrbg c, S. fennica Rouss. +, 5. monopus Plate r, Änuraea aculeata Ehrbg rr, A. eichwaldi Levander rr. Nemathelminthes: Nematod. sp. +• Plathelminthes: Diphyllobothrium latum (L.), ova, r. Crustacea: Copepod. nauplius r, Podon polyphemoi- des Leuck. rr. Mollusca: Lamellibranch. larva r. Flertalet af de ofvan förtecknade arterna, af hvilka en del af vattenrörelsen upphvirflats från botten, tillhör Finska vikens normala, diatomacérika vår- och försommar- plankton, utmärkt genom förekomsten af bl. a. Melosira hy- perborea, Skeletonema costatum, Ächnanthes taeniata och Go- nyaulax catenata samt genom afsaknaden resp. det spar- samma uppträdandet af cyanophycéer, chlorophycéer, clado- 13. V. 1918. Levander. — A. Palmgren. 219 cerer och copepoder. Föroreningsgraden i det vatten, där håfningarna utfördes, karakteriseras åter af förhandenvaron af vissa ciliater, såsom Euplotes charon, och af nematoder samt af ägg, tillhörande enligt hvad jag kan finna männi- skans breda bandmask. Dylika ägg (brunaktiga, försedda med lock, af 60 in längd och 50 /^i bredd) torde aldrig till- förene blifvit insamlade med planktonhåf. Utom genom de anförda organismerna utmärka sig prof- ven genom en tämligen riklig förekomst af smutspartiklar, väl härledande sig från fäkalier o. a. affall. I detta pseudo- plankton konstaterades tvärstrimmade köttfibrer, växtfibrer och mikroskopiska smutsbollar. I alla fall kunde redan vid okulär besiktning tydligt iakttagas en skarp skillnad mellan det från röret molnlikt utströmmande gråa spillvattnet och vattnet i den rayon några tiotal meter utanför, där plank- tonprofven togos. Tydligt är, att den organiska substan- sens mineralisering i Finska vikens vatten med dess svaga salthalt sker jämförelsevis snabbt. Docent A. Palmgren demonstrerade det af honom år 1910 i en upplaga om .10 exemplar utgifna, tillsvidare 60 nummer räknande exsiccatverket A. Palmgren: Carices ful- vellae Fries, därtill anslutande följande uttalande, utmyn- nande i en till exkurrenter riktad anhållan om bidrag till exsiccatets komplettering med nya nummer. Sedan år 1898 har undertecknad under ett flertal som- rar i naturen varit sysselsatt med studier öfver Carex-grup- pen Fiillvellae Fries. Nämnda grupp, som i Fenno-Skandien räknar arterna C. flava L., C. lepidocarpa Tausch, C. Oederi Ehrh., C. Horns chuchiana Hoppe, C. extensa Good., C. distansL., C. binervis J. E. Sm. och C. punctata Gaud., hör som kändt till de mest kritiska inom släktet. Dels äro en del arter, främst C. lepidocarpa och i all synnerhet C. Oederi, mång- formiga och därtill i en del former mycket afvikande från det, som kan anses representera typen för arten, med ka- raktärer som låta dem skenbart nära ansluta sig till när- stående arter. Så skiljer sig exempelvis underarten oedo- 220 Palmgren, Carices fulvellae. 13. V. 1918. carpa Ands. i extrema exemplar så starkt från den centrala typen för C. Oederi, att exempelvis Ascherson och Graebner låtit förleda sig att i sin »Synopsis der mittel- europäischen Flora" upptaga formen såsom underart under C. flava. Den sydliga C. lepidocarpa uppträder i Jämtland i en form med en del af de för denna art specifika egen- skaperna så modifierade, att grofva exemplar blifva förvil- lande lika C. flava. Då härtill kommer, att ståndortens be- skaffenhet starkt trycker sin prägel på några bland arterna, särskildt på Carex Oederi och kanske i ännu högre grad på C. lepidocarpa, hvaraf på bördig, fuktig jord vuxna exemplar ofta förväxlas med C. flava, medan åter exemplar, vuxna på torr ståndort, oftast befinnas bestämda som C. Oederi, blir det förklarligt, att felbestämningar blifva rätt vanliga,, redan då det blott gäller arterna. Än vanligare är felbe- stämning af hybriderna, hvaraf en del kombinationer nära nog regelbundet anträffas på lokaler, där stamarterna före- komma. Endast den omständigheten, att formkretsarna C. flava, C. lepidocarpa och C. Oederi icke rätt begränsats ^ bl. a. genom det fullkomligt oriktiga hänförandet af C. *oedo- carpa Ands., som dock nära ansluter sig till C. Oederi, till C. flava, med hvilken den strängt taget endast förenar den grofva växten — , i förening med en sannolik felbestämning af bastarderna nämnda arter emellan kan förklara A sch er- sons och Graebners uttalande på anfördt ställe, det nu åsyftade former öfvergå i hvarandra, något som dock alls icke är fallet. I förhoppning att därigenom kunna under- lätta en rätt bestämning af till gruppen Carices fulvellae hörande former och hybrider sammanställde undertecknad år 1910 i 10 exemplar en 60 nummer räknande exsiccat- samling, hvilken under titeln A. Palmgren: Carices ful- vellae Fries, som gåfva utdelades bl. a. till museerna i Hel- singfors, Stockholm, Upsala, Lund, Köpenhamn, Kristiania och Petersburg. Vid exsiccatets sammanställande har som ögonmärke legat en sträfvan att af de kritiska arterna fram- lägga exemplar från ståndorter af olika slag, delvis (för C. lepidocarpa) af exemplar från samma lokal, men insamlade 13. V. 1918. A. Palmgren, Carices fulvellae. 221 under olika (torra och våta) somrar. Till belysande af bastarderna har jag åter sökt öfverkomma exemplar från lokaler, där helst blott tvenne af hithörande arter finnas representerade; detta i syfte att till utgångspunkter vid bastardernas bestämmande erhålla absolut säkra typexem- plar. Exsiccatet räknar följande former: C. lepidocarpa Tausch *septentrionalis Palmgr. (N:o 1 —13, Åland; N:o 42—51, Gotland). C. lepid. *septentr. var. turgida Palmgr. et Florstr. (N:o 14—16, Åland). C. lepid. *septentr. f. Jemtlandica Palmgr. (N:o 52 — 54, Jemtland). C. flava L. (N:o 17—18, Åland; N:o 19, Norge). C. flava X lepidocarpa var. turgida (N:o 20—25, Åland). C. flava X Oederi (N:o 26, Åland). C. lepidocarpa var. turgida X Oederi (N:o 60, Åland). C. Hornschuchiana Hoppe f. typica (N: 27—28, Åland). C. Hornsch. var. Eckeröensis Lindb. fil. et Palmgr. (N:o 29—30, Åland). C. flava X Hornschuchiana f. typica (N:o 32, Åland). C. flava X Hornsch. var. Eckeröensis (N:o 33—34, Åland). C. Hornschuchiana f. typica X lepidocarpa *septentriona- lis (N:o 55—58, Gotland). C. Hornschuchiana var. Eckeröensis X lepidocarpa *sep- tentrionalis (N:o 31, Åland). C. Hornsch. f. typica X Oederi (N:o 35—40,. Åland; N:o 59, Gotland). C. Hornsch. var. Eckeröensis X Oederi (N:o 41). Min förhoppning är att instundande höst blifva i till- fälle att med nya nummer komplettera exsiccatet. Frånsedt ökadt material af redan representerade former vore det afsikten att framlägga exemplar äfven af nu resterande for- mer: C. extensa Good., C. distans L., C. punctata Gaud. och C. binervis J. E. Sm. samt framförallt af den polymorfa C. Oederi. Då mitt exsiccat utgifvits och allt framgent kom- mer att utgifvas som- gåfva, vågar jag nu vända mig till nordens botanister med en anhållan om bidrag till mitt 222 A. Palmgren. — Pesola. 13. V. 1918. exsiccat. Exsiccatet sammanställes, såsom redan nämnts, i en upplaga om 10 exemplar. På det att de utdelade ex- emplaren må blifva fullt konforma tarfvas dock ett något större utgångsmaterial, helst åtminstone 15 rikliga ark. Exemplaren torde insamlas på möjligast begränsadt område. Önskvärd är anteckning om ståndortens beskaffenhet samt uppgift om öfriga på lokalen förekommande Carices fulvel- lae: profexemplar af dessa förhöja materialets värde, sär- skildt där fråga blir om bestämning af bastarder. Värde- fullast är material med mogna — men ej öfvermogna, lätt aff allande — frukter. Då jag för närvarande äfven är sysselsatt med utarbe- tande af en monografi öfver Fenno-Skandiens Carices ful- vellae, för hvilket ändamål — med tillmötesgående af veder- börande prefekter — det i de stora nordiska museerna förvarade materialet allaredan år 1910 blifvit granskadt, ut- beder jag mig ännu friheten att, med tanken närmast fäst vid en blifvande framställning af formernas utbredning, få begagna mig af tillfället att hos botanister anhålla om att till granskning få emottaga samlingar af nu ifrågavarande Carices. Maisteri Vilho A. Pesola ilmoitti painettavaksi: Sa- lix pyrolaefolia Led. Kuusamossa, uusi pajulaji Fennoskan- dialle. Viime .kesänä retkeillessäni yhdessä maisteri E. Meri- k a 1 1 i o n kera Kuusamon Oulankajoen varsilla tapasin siellä pajulajin, joka minulle kokonaan outona heti herätti erikoista mielenkiintoa. Se oli hiukan pensasmainen pieni puu, jonka pitkänpyöreät, kaljut lehdet ja harvinaisen suuret hertta- maiset korvakkeet osoittivat, ettei ollut kyseessä mikään tavallinen meikäläinen pajulaji eikä edes mikään täällä poh- joisessa kovin yleisistä pajujen hybrideistä. Tein tarpeelli- set havainnot ja muistiinpanot puun kasvupaikalta ja ympä- ristöstä, valokuvasin puun ja otin talteen näytteitä siitä. Myöhemmin tehty lajimääräys osoitti pajulajin olevan Salix pyrolaefolia Led. Koska löytö on uusi koko Fennoskandialle, 13. V. 1918. Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 223 lienee paikallaan lähemmin tehdä selvää tämän pajulajin esiin- tymisestä täällä ja muualla. Lajin selitti ensin C. F. Ledebour^), joka ilmoitti sen muutamista paikoista Altailta. Myöhemmin laji tavattiin poh- jois-Venäjällä 2) (Samojedein maassa Petschorajoen varrella) sekä Baikalin seuduilla. Lisäksi on kirjallisuudessa lajista m. m. seuraavat tiedot: N. Turczaninow^) sanoo lajin ole- van yleisen purojen varsilla sekä tään- etta tuopuoleisessa 1 '4n^n ^^B? ' isÉyffi jm HÉj ■ m- '^V^^^l "^ y':>\ ^E^ 4 wL_ • • Étet^^i Salix pyrolaefolia Led. Kuusamossa. Transbaikaliassa ja myös Baikalin seuduilla. A 1 p h. de C a n- d o 1 le'n ilmoitukset lajista Prodromuksessa *) perustuvat etu- päässä edellämainittuihin teoksiin. S. Korshinsky'n ^) mu- ') C. F. Ledebour: Flora altaica, IV, s. 271. Berolini, 1833. 2) C. F. Ledebour: Flora Rossica, III, s. 613. Stuttgartiae, 1846—1851. 3) N. Turczaninow: Flora Baikalensi-Dahurica, II, 2, s. 112. Mosquae, 1856. *) Alph. de Candolle: Prodromus systematis naturalis regni vegetabilis, XVL sect. post, s. 257. Parisiis, 1864, 1868. 5) S. Korshinsky: Tentamen Florae Rossiae orientalis (id est: provinciarum Kazan, Viatka, Perm, Ufa, Orenburg, Samara partis bo- realis, atque Simbirsk), s. 386. St. Petersbourg, 1898. 224 Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 13. V. 1918. kaan laji itä-Venäjällä on tavattu Permin kuvernementissa parissa paikassa, ja se kasvaa „kosteissa metsissä, purojen ja jokien varsilla" j. n. e. A. Fetschenko ja A. O. Fle- r o w ^) ilmoittavat lajin Euroopan Venäjän 9:stä kasvi-maa- kunnasta esiintyvän kahdessa nim. pohjoisessa (Arkang., Vo- logod. ja Aunuksen kuvernem.) ja itäisessä (Ufim., Orenb., Permin, Vjatkan ja Samaran kuvernem.). F. HermannMn^) Flora'ssa sanotaan, etta laji kosteilla, sammaleisilla paikoilla Venäjän läntisimmässä osassa esiintyy lännessä Äänisjoen laaksoon asti. Mainittakoon lisäksi, etta A. P. Fetschenko =') ei mainitse lajia Turkestaniasta, S. Sommier^) ei aliselta Objoelta eikä V. L. Komarow^) Mandshuriasta. A. K. C a j a n d e r 6) antaa yksityiskohtaisia tietoja lajin esiinty- misestä luoteis-Venäjällä Äänisjoen laaksossa. Caj an der on osaksi yhdessä J. I. Liron (Li n dr o th'in) kera tavan- nut lajin täällä useasta paikasta (läntisinnä Malaja-Sondala- joen varrelta lähellä Korjakinan kylää, Tschurjega-joen var- relta sekä Kirilowan luota). Se esiintyy täällä etupäässä tulvaniittyalueella, ei kuitenkaan aivan voimakkaimman tul- van alaisilla paikoilla, vaan västa vähän kauempana rannasta. Sangen usein löytyi 5. pyrolaefolia-pensaiia. ja pieniä puita sellaisista paikoista, joihin tulva ei lainkaan ulottanut. Mie- lellään se kasvaa pensaikoissa lammikoiden ympärillä kos- teilla—märillä paikoilla usein yhdessä muiden pajulajien kera sellaisten kuin Salix nigricans, S. viminalis, S. triandra, S. phylicaefolia; muina seuralaislajeina övat m. m. Lonicera xylosteum, L. coemlea, Rosa acicularis, Rhammis frangula ^) A. 4>eimeHKo h A. O. *.nepoBT>: j\opa CBponeficKofi PocciH, s. 304. C. neTepöypr-b, 1910. 2) F. Hermann: Flora von Deutschland und Fenno-Skandien, sowie von Island iind Spitzbergen, s. 144. Leipzig, 1912. 3) A. n. ejiHeHKo: nyieiijecTBie btj TypKecraH-b, III, MocKBa, 1902. ■*) S. Sommier: Flora dell' Ob Inferiore. Firenze, 1896. ^) B. Jl. KoMapoB-b: ;iopa MaHbwwypin. C. neiepöypr-b, 1904. ") A. K. Caj änder: Ueber die Westgrenzen einiger Holz- gewächse Nord-Russlands, Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. 23, 1, siv. 11—13. 1902. 13. V. 1918. Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 225 j, n. e. Erikoisesti C. on pannut merkille, etta laji täällä aina kasvaa selvästi kalkkirikkaalla maaperällä. Siperiassa, Lena-joen kuten nähtävästi muidenkin jokien laaksoissa, Salix pyrolaefolia on Cajander'in mukaan') n. s. sekapensasvyöhykkeen oleellisimpia kasveja. Puukasvivyö- hykkeet övat rannalta ylöspäin lukien Siperian jokien tulva- alueilla seuraavat: Salix uiminalis-vyöhyke, sekapensasto (Sa//x-lajeja, leppiä, viinimarjoja, tuomi, Crataegus sanguinea, Corniis tatarica, Lonicera coenilea, yksinäisiä koivuja ja kuusi), harmaaleppäpensasto (Almis hirsuta), viherleppäpensasto (Äl- naster fruticosa), koivumetsä (Betala odorata), kuusimetsä (Picea obovata), kimsen ja lehtikuusen sekametsä (P. obovata ja Larix Cajanderi). Dendrologiassaan Cajander^) myös mainitsee 5, pyrolaefolia' sta.: „0n f^ohjois-Venäjän ja Sipe- rian tärkeimpiä jokivarsipajuja. On niitä kasveja, joiden länsiraja sattuu yhteen Fennoskandian itärajan kanssa. Länti- sinnä se esiintyy Aänis-(Onega-)joen ja sen lantisen sivujoen Kenan alueella." Tapaamani Salix pyrolaefolia-yksWö on, kuten jo mai- nitsin, pensasmainen puii, n. 5 m korkuinen, joka korkens Hermann'in mukaan (1. c.) on lajin maksimikorkeus. Tyvi on 140 cm paksuinen ympärimitattuna. Noin puolen metrin korkeudella maasta lähtee tyvestäS pystyä, suunnilleen yhden- paksuista vartta, joista eras haaraantumiskohdassa on 22 cm paksuinen, Tämä harvinainen puu-yksilö on ollut aivan lä- hellä tuhoa: jonkun salon samoilijan ymmärtämätön kirves oli noista 8:sta haarasta 6 tyvestä katkaissut, joten vain kaksi on jälellä. Nämä kaksi vartta haaraantuvat edelleen lehdelli- siksi oksiksi n. 1,5 m korkeudella, Kauempaa katsoen muis- tuttaa tämä puuyksilö meikäläisistä kasveista lähinnä leppää. Hyviä lajituntomerkkejä övat: aivan kaljut, soikeat- pitkänpyöreät, nyhä-sahalaitaiset, pitkäruotiset lehdet; har- ') A. K. Caj änder: Beiträge zur Kenntnis der Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens I. Die Alluvionen des unteren Lena-Thales. Acta Soc. Scient. Fenn., XXXII, N:o 1, Helsinki 1903. -) A. K. Caj an der: Metsänhoidon perusteet, II. Suomen dendrologian pääpiirteet. Siv. 490. Porvoo, 1917. 15 226 Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 13. V. 1918. vinaisen suuret, herttamaiset, pyöreäpäiset korvakkeet; nuor- ten oksain punaisenruskea vari. Ledebour eroittaa la- jista 3 muotoa (a ovata, ,^ orbiculata, y cordata), joista tapaa- mani yksilö kuuluu muotoon /? orbiculata; tunnusmerkillisiä sille övat pitkänpyöreät lehdet pyörein kärjin ja tyvin. S. pyrolaefolia'n löytöpaikka Suomessa sijaitsee Kuusa- mon pitäjän pohjoisimmassa osassa, lähellä Kuusamon ja Kuolajärven pitäjäin rajaa Liikasen kylan lohkon kohdalla, Oulankajoen laaksossa, n. 66° 20' N lev. ja 4° 30' E Helsin- gistä. Tarkemmin sanottuna: Lippihetteenpuro-nimisen pie- nen salopuron varrella (laskee Oulankajokeen N-puolelta n. 1 peninkulman päässä Kitkajoen suusta), n. 1.5 km päässä tä- rnan puron suusta ylöspäin. Puro laskee Oulankaan verrat- tain jyrkästi, niin etta löytöpaikka tulee olemaan useita met- rejä 0:joen pinnan yläpuolella. Löytöpaikka sijaitsee lähim- mistä ihmisasunnoista, Liikasen kylästä, n. 5 km SW. Lippihetteenpuro on yksi Oulankajoen lukuisia erin- omaisen reheväkasvustoisia pikkupuroja, joiden varsilla ole- vat lehdot, rantaäyräät ja suot lajirikkaudessa ja rehevyy- dessä vetävät vertoja etelä-suomalaisille ja tarjoovat sove- liaita kasvupaikkoja useille sekä eteläisten etta pohjoisten lajien äärimäisille etuvartijoille ja reliktikasveille. Vuoriperä näillä seuduin on geologisen karttalehden mukaan (tehnyt W. W. Wilkman 1906) dolomiittia. 5. pyrolaefolia' n kasvupaikka täällä on avoin, rehevä, n. 100X50 m^ suuruinen lettomainen niitty („jänkä"), jota kostuttaa sen reunatse virtaava Lippihetteenpuro ja pulppua- vat lähteet (hetteet, josta nimi „Lippihete"). Pajuyksilö kas- voi lettoniityn SW-laidassa, aivan lähellä puroa. Lettoniitty on kasvillisuudeltaan jonkunverran heterogeeninen. Kohdalta, missa paju kasvoi, on n. 15X15 m^ suuruiselta alalta seu- raava kuvaus (9. VIL 1917): „Kosteahko, mefkein avoin lettoniittyläikkä. Viettää hyvin loivasti etelää kohti, jonne vesi valuu. Sangen mät- täinen, mutta mättäät övat matalat, niin etteivät ne vaikuta sanottavasti heterogeenisuutta kasvillisuuteen. Sammalpeite yhtenäinen, vaikk'ei varsin vahva, ruskosammaleita ja Sphag- 13. V. 1918. Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 227 nam'ia, edellisiä hiukan runsaammin. Pääsammalet övat: Ämblystegium intermedium, Hypnum trichoides, Palndella squarrosa, Aulacomnium paliistre, Mnium sp. ja Sphagniim spp. (etup. mättäillä), kaikkia st cp — cp. Paitsi „outoa pajua" (S. pyrolaefolia) kasvaa laikuttain mataloita pajuja Salix reti- culata^a. (4 — 5, Norrlin'in tiheysasteikon muk.) ja S. myr- sinites't'å (3) sekä alueen reunoilla yksityisiä pieniä yksilöjä Salix nigricans^ia. ja S. phylicaefolia'a. Muut lajit övat seuraavat: Heinät: Molinia coerulea 4 Eriophorum polysta- chyum 1 E. latifolium 3 Carex dioeca 6 C capitata 1 C. caespitosa 2 — 4 C. sparsiflora 3 C. capillaris (laikutt.) 5 C. flava 2—3 C. rostrata 6—7 Ruohot: Equisetum pratense 3 E. arvense 2 Equisetum palustre 6 E. scirpoides 5 Seloginella selaginoi- des 4 Tofieldia borealis (lai- kutt.) 5 Polygonum vivipa- rum 2 Trollius Europaeus (mättäillä) 1 Parnassia palustris 5 Ulmaria pentapetala 5 G^um r/ya/e 2 Rubus saxatilis (mätt.) 3 Geranium silvaticum (mätt.) 2 Angelica silvestris 4 Menyanthes trifoliata 2 Bartschia alpina 2 Pinguicula alpina 3 P. yrV/oso 3 Galium uliginosum 3 G. palustre 4 Solidago virga aurea 3 Saussurea alpina 6 Varvut: Empetrum nigrum (mätt.) 2 Vaccinium uliginosum (mätt.) 1 K. microcarpum 5 — 6+ Kasviyhdyskunnan lajikokoumuksesta voi päättää maa- perän olevan erinomaisen lihavan ja ainakin melkoisessa määrässä kalkkirikkaan (Eriophorum latifolium, Carex capil- laris, C. capitata, Salix myrsinites). '^ — — " Vähän matkaa päässä kuvatusta paikasta lettoniityn kosteammilla kohdilla kasvoi, paitsi useita edellä mainituista, lisäksi runsaina Scirpus caespitosus, Eriophorum alpinum, Andromeda polifolia ja vähenimän runsaina Carex filiformis, C. chordorrhiza, Betula nana. Erään läheisen hetteen äärellä kasvoi lisäksi jokseenkin runsaina ra. m. Tussilago farfarus, Triglochin palustris ja Cirsium heterophyllum; läheisessä kos- teassa purolehdossa tåas Daphne ja Petasites frigidus. — Muita Salix py rolaefolia-y ksilöyå kuin edellä kuvattua en 228 Pesola, Salix pyrölaefolia Led. 13. V. 1918. tavannut. Ei ole kuitenkaan epäilemistä, ettei niitä tarkem- malla tutkimisella näiltä seuduilta useampia löytyisi. Kuten edellä olevasta kuvauksestakin käy ilmi, ei Salix pyrölaefolia' n kasvupaikka oikeastaan ole varsinaista tulva- niaata. Cajander'in aikaisemmin mainitun ilmoituksen mukaan ei laji ehdottomasti vaadi tällaista maata Äänisjoen varsillakaan. On ilmeistä, etta laji täällä, kuten Äänisjoen varsillakin, viihtymisestään ainakin suureksi osaksi saa kiit- tää kalkkirikasta maaperää ja kasvupaikan yleistä lihavuutta, joka, paitsi kalkin läsnäolosta, johtuu puron ja lähteitten lihoittavasta vaikutuksesta. Miten on selitettävissä 5. pyrölaefolia' n esiintyminen täällä, kaukana varsinaisesta levenemisalueestaan, n. 500 km päässä lähimmistä löytöpaikoista? Ensiksi on huomattava, etta se ei ole ainoa pohjois-Venäjän ja Siperian tulvamaa- kasveista, joiden levenemisalue ulottuu meidän valtiolliselle alueellemme. Tällaisia övat Oulankajoen alueella Salix triandra, Silene tatarica, Dianthus superbus, Thalictrum simplex ja hiu- kan pohjoisempana Kutsa- ja Tuntsajokien varsilla paitsi Dianthus'ta ja Thalictrum' ia, lisäksi Moehringia lateriflora, Thalictrum kemense, Ärchangelica officinalis ja Äster flexuo- sus. Nämä övat lajeja, joiden leviäminen, kuten C a j a n d e r^) on osoittanut, ilmeisesti on tapahtunut pitkin Vienanmeren rannikkoa, Kannänlahdesta Koutajärven vesistöön ja siéltä edelleen vesistöjä myöten Oulankajoen, Kutsa- ja Tuntsa- jokien alueille. On ilmeistä, etta 5. pyrölaefolia on aikoi- naan voinut joutua tänne juuri mainittua vaellustietä myöten. S. pyrolaefolia-Yöyiö eroaa kuitenkin muista edellämainituista siinä, etta se on — mikäli tunnetaan — sangen huomatta- vasti eristettynä muusta levenemisalueestaan, ollen siten re- liktin luonteinen. Myös Salix triandra ja Silene tatarica Oulankajokialueella övat kyllä vain jokseenkin hajallisten esiintymien yhdistämät varsinaiseen itäiseen levenemisaluee- seensa. On hyvin mahdollista, etta S. pyrölaefolia ennen on ^) A. K. Cajand er: Kasvien vaellusteistä Suomeen. Lännetär. Uusi jakso. Julkaissut Varsinaissuoinalainen osakunta. Helsinki, 1914. 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 229 ollut yhtenäisesti levinnyt tänne asti nähtävästi aikoina, jol- loin ilmasto näillä seuduin on ollut manterellisempi (vrt. Cajander^), kasvin nykyisellä päälevenemisalueella vallit- sevan tapainen. Myöhemmin, ilmaston muuttuessa vähem- män manterelliseksi, on tämä, edellä-mainittuja luultavasti herkempi laji, saattanut välialueilta hävitä. Salix pyrolaefolia täten todennäköisesti lisää niitten monien reliktikasvien lukua, joista Oulankajoen ja Kitkajoen tienoot övat kuuluisat, Kasvaahan juiiri samalla kasvupai- kalla pohjoinen relikti Salix reticiilata, jonka ohessa m. m. pohjoiset lajit Dryas octopetala, Ärenaria ciliata, Carex pedata, Arnica alpina y. m. övat näiltä seuduilta tunnetut. Maisteri Vilho A. Pesola jätti painettavaksi: Huo- mattavia kasvilöytöjä N-Kuusamosta ja Kuolajärveltä. • Viime kesänä retkeillessäni, osaksi yhdessä maisteri E. Merikallion kera, Kuusaraon pitäjän pohjoisosissa ja Kuolajärven pitäjässä tein joukon kasvilöytöjä, jotka tavalla tai toisella övat kasvimaantieteellisesti huomattavia. Teen näistä löydöistä seuraavassa selkoa. Myöhemmin tulee luet- telo täydennettäväksi, senjälkeen kiiin näytteet muutamista kriitillisistä kasviryhmistä ja -suvuista kuten monet sära- ja heinälajit, Sfl/Zx-hybriidit, Taraxacum- ja Hieracium-\ai\t y. m. övat tulleet lopullisesti tarkistetuiksi ja määrätyiksi. Lausun kiitokseni toht. H. L i n d b e rg'ille siitä ystävällisestä avusta, jonka häneltä ölen saanut vaikeimpia lajeja määrätessäni. 1. Uusi laji Fennoskandialle. Salix pyrolaefolia Led. Kuusamo, Oulankajoen laak- sossa. Katso lähemmin erikoisselontekoa tästä löydöstä siv. 222. 2. Uusia lajeja kasvimaakunnalle Ks. Stellaria paliistris [i Fennica Murb, Kuolajärvi, Sova- järvi, nurmella kylässä, niukasti (pc). M A. K. Caj änder: Metsänhoidon perusteet I. Kasvibiologian ja kasvimaantieteen pääpiirteet. Siw. 604, 612. Porvoo, 1916. 230 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. Rammcuhis auricomus *Sibiricus (Glehn). Kuusamo, Paanajärvi, nurminiityllä lähellä Kauppilan taloa, jokseenkin runsaasti (st cp). Ribes nigrum L. Kuusamo, Mäntytunturin S-juurella, rehevässä notkossa, st cp. Polygala amarum /? amarelliim (Crantz). Kuusamo, Oulankajokeen N:sta laskevan pienen Tulilammin puron var- rella, lihavalla multasoraisella rinteellä, yksityisiä yksilöjä. Samalla paikalla kasvoi myös m. m. Carex digitata, Fragaria vesca, Thymus serpyllum (st cp). Pirola chlorantha ja läheisen dolomiittikallion raoissa m. m. Aspleniim viride, Woodsia gla- » bella ia. W. alpina. — Metsänhoitaja Ed v. af Hällström'iltä saamassani yksityisessä tiedonannossa mainitsee tämä, etta metsänhoitaja P. Vegelius on v. 1910 löytänyt lajin Ou- lankajoen N-puolelta, Liikasenvaaralta länteenpäin. „Löytö- paikka lienee Purkuputaan uomassa." Mahdollisesti löytöpaik- kamme övat samat. Veronica serpyllifolia ,j borealis Laest. Kuusamo, Juuma, Juumajärven hiekkaisella rannalla, pc. 3. Uusia lajeja kasvimaakunnalle Lkem. Sparganium affine Schnizlein. Kuolajärvi, kahdessa pai- kassa: 1) Vuorikylän ja Ali-Kurtin välillä, Hangaslammin mutaisella rannalla, pc; 2) Ali-Kurtti, Kotiaapa, aapasuon mutaisessa rimmissä, pc. Potamogeton panormitamis v. minor Biv. Kuolajärvi, Ali-Kurtti, Tuntsajoessa matalassa vedessä paikalla, missa oli runsas kasvillisuus (Sparganium- ja Potamogeton-\2L]ei2i, Batrachium peltatum v. septentrionalis y. m.). Pohjoisin löytöpaikka (n. 67' N lev.). Muut tähän asti tunnetut löy- döt övat kasvimaakunnissa Al, Ab, N, Ka, Ta, Kol, Oa ja Ob. Potamogeton marinus L. Kuolajärvi, Vuorikylä, Purnu- lammin luona, lätäkössä, pc. Aikaisemmin tunnettu m. m. naapurimaakunnista Ks ja Li. Potamogeton gramineus X perfoliatus {P. nitens Web.). Kuolajärvi, 1) Aapajärvessä sekä 2) Ylä- ja Ala-Kuolajärven välisessä matalassa salmessa. 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 231 Butomus iimbellatus L. Kuolajärvi, Yli-Kuolajärven S- päässä, matalassa rantavedessä. Pohjoisin löytöpaikka (lähes 67° N lev.). Tähän asti tunnetut pohjoisimmat övat kasvi- maakunnassa Ob. Scirpus pauciflorus Lightfoot. Kuolajärvi, Vuorikylä, Purnulammin mutaisella S-rannalla, st pc. Carex digitata L. Kuolajärvi, Pyhäkuru, kurun E-päässä, kuivalla, päivänpaisteisella, soraisella ja kivikkoisella rinteellä, pc, paikalla, missa myös kasvoivat m. m. seuraavat lajit: Festuca ouina (cp), Epilobium angnstifoliiim (cp), Rubiis Idaeus, Vaccinium vitis Idaea, Linnaea borealis. On lajin pohjoisin löytöpaikka meillä (n. 66° 50' N lev.). Henkilökohtaisen il- moituksen mukaan näki lajin Pyhässäkurussa kesällä 1916 myös prof. A. K. Caj an der. Lajin lähimmät löytöpaikat övat kasvimaakunnassa Ks, jossa lajin tapasin Kuolajärven Sovajärven kylässä kuivalla soraisella kalliotöyryllä maan- tien ohessa ja samoin Oulankajoen varrella Tulilammin pu- ron uomassa sorarinteellä. Carex capitata Soland. Kuolajärvi, Aapajärven ja Pyhä- lammin välillä Lantinkilammin rannalla. Kasvoi laikuttain run- saasti kostealla lihavalla rantavyöllä runsaina seuralaisinaan m. m. Eriophomm alpinum, Carex capillaris, C. dioeca, C. flava, Equisetum scirpoides, Bartschia alpina, Pedicularis sceptriim Carolinum, Andromeda polifolia y. m. Carex dioeca *parallela (Laest.) Somf. Kuolajärvi, Aapa- järven ja Pyhälammin välillä Tavilammin rannalla. Varjoisalla, rehevällä, kosteahkolla rannalla laikuttain runsaasti Carex /«nce//a-mättäillä. Kasviyhdyskunta paikalla sisältää seuraa- vat lajit (Norrlin'in asteikko): Daphne mezereum, Calamag- rostis phragmitoides (6), Äera caespitosa (4), Carex juncella (5-6), C. alpina (3), C. canescens (2), Equisetum aruense (4 — 6), E. pratense (6), Rumex aquaticus (4 — 6), Cerastium triviale (2), Ranunculus auricomus (5), Cardamine pratensis (3-5), Parnassia palustris (5 — 6 4-), Ulmaria pentapetala (5), Comarum palustre (5 — 6), Geum rivale (4), Cirsium hetero- phyllum (6). Löytöpaikka on eteläisin maassamme (n. 66" 232 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 50' N lev.). Muut löytöpaikat övat korkeilla tuntureilla Lapin maakunnissa Le, Im ja Lp. Epipactis riibiginosa (Crantz) Gaud. Kuolajärvi, Niva- järven N-päästä lähtevän Ruskeankurun kuivalla, lihavalla, multa-soraisella S-ään viettävällä rinteellä, vain 1 yksilö, kukkiva. Muuten kasvoi rinteellä yksityisiä haapoja, koivuja ja raitoja, kataja (4), Rosa cinnamomea (3), Daphne (1 -f ), Vacciniiim vitis Idaea (5 — 6 +), Ärctostaphylus iiva ursi (6 -- 7 — , laikuttain), Melica niitans (5), Festiica ovina (4), Poa nemoralis (4), Triticiim caninum (6+), Geranium silvaticum (3), Riibus saxatilis (5), Oxytropis *sordida (5), Linnaea borealis (2), Thymiis serpyllum (4), Campanula rotundifolia (2), Gnaphalium dioecum (4 — 6), Solidago virga aurea (4 — 6), Hieracium sp. (3). Löytö on pohjoisin maassamme (n. 66' 45' N. lev.). Lähim- mät tunnetut löytöpaikat övat Kuusamossa Juuman kallio- laaksoissa ja Oulankajoen uomassa Tulilammin puron var- rella (metsänh. Ed v, af Häl 1 strö m'in ilmoituksen mii- kaan). Laji on sitäpaitsi tavattu kasvimaakunnissa Sb, Kl, Kol ja Kon. Gypsophila fastigiata L. Kuolajärvi, Nivajärven NE- rannalla, Hirveätäkalliota vastapäätä olevilla, jyrkillä, puoli- avoimilla, kuivanlaisilla, soraisilla ja liuskekivikkoisilla kal- lioilla, luisuilla ja penkereillä, cp. Lähimpinä seuralaisinaan m. m. Hypmim riigosum ja putkilokasveista Carex alpina (pc), Solidago virga aurea (cp), Calluna vulgaris (pc), lisäksi Festuca ovina (cpp), Calamagrostis purpiirea (pc), Melica niitans (st cp), Carex capillaris (st cp), Rubiis saxatilis (st cp), Thymus serpyl- lum (cpp), Campanula rotundifolia (cp), Linnaea borealis {st cp), Gnaphalium dioecum (cp). — Laji on aikaisemmin tavattu kasvimaakunnista Ik, Sat, Ks ja Lim. — Kuusamossa tapasin lajin paitsi ennen tunnetuilla paikoilla lisäksi 1) Oulanka- joen varrella Taivalkosken partaalla kallion luisuilla, st cp, 2) Aventojoen (laskee Oulankajokeen) varrella dolomiitti- kallioUa n. 2 km päässä siitä, missa A:joki laskee Oulankaan, st cp, 3) Kuusamon ja Kuolajärven pitäjien rajoilla, Oulanka- joen varrella heti Savilammin N-puolella, kallionpenkereillä, st cp. 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 233 Batrachium conferuoides Fr. Kuolajärvellä kolmessa pai- kassa: 1) Pyhäjoessa Pyhälammin yläpuolella, 2) Ylä-Kuola- järvessä, 3) Tuntsajoen rannalla Ala-Kurtin kylan kohdalla lähellä Nivalan taloa; jokaisessa paikassa matalassa ranta- vedessä. Laji on tunnettii lähimaakunnista m. m. Ks:sta ja Li:sta. Rosa acicularis Lindk Kuolajärvi, Auhtijärven N-päässä, eräässä rehevässä purolehdossa, kukkivia yksilöitä. Pohjoisin löytöpaikka (n. 66° 40' N lev.). Lähimmät löytöpaikat övat kasvimaakunnassa Ks. Viola Selkirkii Goldie. Kuolajärvellä 6:ssa paikassa: 1) Auhtijärven N-päähän E-puolelta laskevan Selkäojan puronotkossa, 2) Pyhänkurun E-päässä, 3) Nivajärven N- päästä lähtevässä Ruskeassakurussa, 4) Aapajärven S-päässä olevassa rehevässä lehdossa, 5) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä, 6) Nivajärveen W:stä laskevan Kursuojan var- rella; jokaisessa paikassa laji kasvoi pc — st cp. Kasvupaikat övat reheviä tuoreita — kosteahkoja lehtoja, joissa kasvillisuus on rikas ja runsas. Esim. Tuoruskurussa övat muina lajeina m. m.: koivu, kuusi, harmaaleppä, tuomi, pihlaja, Rubiis Idaeus (hedelm.), Daphne mezereum, Ribes nibriim, Phalaris ariindi- nacea (6.5), Poa nemoralis (6), Triticiim caninum (6 +), Melica nutans (4), Calamagrostis phragmitoides (5), Cystopteris mon- tana (1), Phegopteris dryopteris (4 — 6+), Paris quadrifolius (2), Äctaea erythrocarpa (2), Trollius Europaeus (4), Rubus saxatilis (5), Ulmaria pentapetala (6), Geranium silvaticum (5-6), Crepis paludosa (5) y. m. Löydöt övat pohjoisimmat maassamme (pohjoisin on n. 66° 50' N lev.). Tähän asti tun- netut pohjoisimmat övat Oulankajoen laaksossa Kuusamossa. Epilobium Daviiricum Fisch. Kuolajärvi, Pyhäkuru, ku- run W-päässä, pienen lammin sammaleisella rannalla, st pc; seuralaisinaan övat Ramincaliis hyperboreus, Epilobium Horne- manni, Cardamine pratensis. Ennen tunnettu kasvimaakun- nista Ob, Ks, Le, Im, Lp, Li, Lmur. Alectorolophus major *apterus (Fr.). Kuolajärvi, Alikurtti, Soppelan talon pihanurmella, st cp. Laji tunnettu ennen vain kasvimaakunnasta Ob. 234 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. Eiiphrasia curta Fr. Kuolajärvi, Sällan kirkonkylä, so- raisella maantien reunalla, pc. Pohjoisin löytöpaikka (n. 67° N lev.). Lähimmät löytöpaikat övat kasvimaakunnissa Ob ja Poc. Ärnica alpina Olin. Kuolajärvellä kolmessa paikassa: 1) Pyhänkurun W-päässä äkkijyrkkäin kallionseinämäin var-, joisilla penkereillä ja luisuilla, st cp, 2) Nivajärven Hirveällä- kalliolla, st cp, ja 3) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä, st pc, samanlaisilla kasvupaikoilla kuin Pyhässäkurussa. Mai- nittakoon, etta lajin seuralaisina esim. Pyhässäkurussa övat: Festuca ovina (cp), Carex alpina (pc), Cystopteris Dickieana (st cp), Woodsia alpina (pc), Cerastium alpinum (st cp), Saxifraga caespitosa (st cp), S. nivalis (pc), S. cernua (pc), S. aizoides (pc), Potentilla nivea (cp), Thymus serpyllum (st cp). Katso myös Potentilla nivea! Laji on aikaisemmin tunnettu kasvimaakunnista Ks, Le ja Im. 4. Seuraavassa tehdään selvää muutamien harvinai- suuksien tai tavalla tai toisella mielenkiintoisten lajienlöydöistä. Aspidium Robertianum (L.) Luerssen. Tämä laji on meillä aikaisemmin tavattu vain kasvimaakunnista Kol (Salmi, Lep- pälä), Kon (Tiudie), Ks (harvasta paikasta) ja Kuolajärven Pyhästäkurusta. Viime kesänä oli minulla mahdollista todeta, etta laji N-Kuusamossa ja Kuolajärvellä on jokseenkin ylei- nen kalkkirikkailla kasvupaikoilla, varjoisilla kallioilla, louhi- koissa ja rehevissä tuoreissa metsissä, ja esiintyy se useim- miten runsaana, cp. Luettelen seuraavassa löytöpaikat: Ks, Kuusamo, 1) Juuma, kalliolaaksoissa (ainakin Jäkälävuomassa), 2) Kitkajoen Jyräväkosken rannalla, 3) Oulankajoen Kiuta- könkäällä, 4) Taivalkoskella, 5) Kyökkökalliolla (heti Savi- lammista S), 6) Savilammin N-puolella, 7) Aventojoen suu- puolessa, 8) Merenojan varsilla, 9) Savinajoen varr. Viksi- järven ja joen suun välillä 5—6 pk:ssa; Lkem, Kuolajärvi, 10) Auhtijärven ja Välijärven välillä, 11) Välijärven W-ran- nalla, 12) Riekinlammin W-rannalla (Niluttijärven E-puolella), 13) Nivajärven W- ja SW-rannoilla, 14) Pyhässäkurussa, 15) Ruskeassakurussa (Nivajärven N-päässä), 16) Pyhäjärven W- 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 235 rannalla, 17) Hirveälläkalliolla (Nivajärven W-rannalla), 18) Jäniskönkään luona Kutsan varrella, 19)Tuoruskurussa(Aapa- Järven S-päässä). Woodsia glabella R. Br. Tämä harvinainen pieni sa- niainen on aikaisemmin tunnettu muutamista paikoista kas- vimaakunnissa Poc, Ks ja Lkem. Seuraavat löytöni osoitta- vat lajin olevan jokseenkin yleisen N-Kuusamossa ja Kuola- järvellä, ja viihtyy se kalkkirikkaitten kallioitten raoissa, usein runsaana. Ks: Kuusamo, 1) Juuman kalliolaaksoissa (ainakin Jäkälävuomassa), 2) Kitkajoen Ahvenperänkalliolla, 3) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 4) Taivalkoskella, 5) Kyökkö- kalliolla (heti Savilammin S-puolella), 6)Taivalkosken ja Savi- lammin välillä us. paikassa, 7) heti Savilammin N-puolella, 8) Tulilammin puron (iaskee Oulankaan N-sta) varrella, 9) Aventojoen suupuolessa, 10) Kulmakkapuron varrella (Paana- järven ja Sovajärven välillä), 11) Kuolajärvi, Sovajärven ky- lästä W, Tunturilammin rannalla, 12) Savinajoen varrella Viksijärven alapuolella ja n. s. Rupakiven kohdalla (sijaitsee Viksijärven ja joen suun puolivälissä). Lkem: Kuolajärvi, 13) Auhtijärven ja Välijärven välillä, 14) Välijärven W-ran- nalla, 15) Riekinlammin W-rannalla, 16) Nivajärven S W-ran- nalla ja erikoisesti 17) Hirveälläkalliolla, 18) Pyhässäkurussa, 19) Pyhälammin N-päässä ja 20) W-puolella, 21) Kursuojan varrella (Iaskee Nivajärveen W:stä), 22) Jäniskönkään luona Kutsajoen varrella, 23) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä. Äsplenum viride Huds. Tämä tyypillinen kalkkikasvi löytyi seuraavista paikoista, useimmin niukkana kallion- raoissa: Ks, Kuusamo, 1) Juuman kalliolaaksoissa (Jäkälä- ja Hautaniitynvuomissa), 2) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 3) Tai- valkoskella, 4) Merenojan varrella (Iaskee Oulankaan S:sta), 5) Kulmakkapuron varrella (Paanajärven ja Sovajärven vä- lillä), 6) Kuolajärvi, Sovajärvi, Tunturilammin luona, 7) Sa- vinajoen varrella Viksijärven ja joen suun välillä 5—6 pai- kassa m. m. Rupakiven kohdalla ja Vasajängänojan suulla; Lkem, Kuolajärvi, 8) Välijärven S-rannalla, 9) Pyhälammin N-rannalla ja 10) n. 1 km N Pyhälammista, 11) Pyhänkurun kalliolaaksossa. 236 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918, Äsplemim ruta muraria L. Ks, Kuusamo, 1) Juuma, Jäkälävuomassa, 2) Oulankajoen varrella heti Savilammin yläpuolella, 3) Savinajoen varrella Viksijärven ja joen suun puolivälissä n. s. Rupakiven kohdalla. Jokaisessa paikassa laji kasvoi sangen niukasti kalkkirikkaan kallion raoissa. Ennen tunnettu täältä Paanajärven Ruskealtakalliolta, Jiiu- masta ja parista kolmesta paikasta Oulanka- ja Kitkajoen varsilta. Pteridium aquilinum (L.) Kuhn. Ks, Kuusamo, Oulanka- joen varrella, jokiniemekkeellä Taivalkosken alapuolella, koskea vastapäätä, hiekka-sorapohjaisella paikalla metsän reunassa, st cp. Kasvupaikalla harvaa katajikkoa ja run- saina seuraavat lajit: Selaginella selaginoides, Majanthemum bifoUum, Rubus saxatilis, Phaca frigida, Geranium silvaticurrir Bartschia alpina, Galium boreale, Solidago virga aurea, Saus- snrea alpina. Löytöpaikka on pohjoisin Suomessa (n. 66° 25'), ja on se otaksuttavasti sama, jonka A. L. Backman mai- nitsee v:lta 1908 (Meddelanden 40, siv. 160). Cryptogramme crispa (L.) R. Br. Lkem, Kuolajärvi, Sallatunturin avoimella laella (reg. alpina), kivikossa kivien välissä, pc. Cystopteris fragilis *Dickieana Lindb. fil. Tämä laji keksittiin meillä västa v. 1905 (H. Lindberg, Meddelan- den 32, siv. 21) ja on sen leveneminen sentakia toistaiseksi vaillinaisesti tunnettu. Kasvitieteellisen museon kokoelmissa on yksilöjä kasvimaakunnista Ks, Lkem (Muonioniska), Kl ja Kon. Kuusamon löytöpaikat övat Juuman kalliolaaksoissa, Kitkajoen varr. ja Oulankajoen varr. 4 pk:ssa ja Sällan Kaura- järvellä. Tapasin lajin seuraavista paikoista: Ks, Kuusamo, 1) Juuma, Jäkälävuomassa, 2) Kitkajoki, Jyräväkosken luona, 3) Oulankajoen varr, heti Savilammin yläpuolella, 4) Avento- joen varr. joen suupuolessa, 5) Tulilammin puron (laskee Oulankaan N:sta) varrella, 6) Kuolajärvi, Savinajoen suu- puolessa sekä 7) Viksijärven ja joen suun puolivälissä, 8) Sovajärvi, Tunturilammin luona, 9) Paanajärven ja Sova- järven välillä Kulmakkapuron varrella, 10) Sovajärven Sovaniemellä; Lkem, Kuolajärvi, 11) Välijärven (Auhtijär- 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 237 vestä N) W-rannalla, 12) Nivajärven W-rannalla, erikoi- sesti 13) Hirveälläkalliolla, 14) Pyhässäkurussa, 15) Tuo- ruskurussa Aapajärven S-päässä. Kasvaa varjoisissa kallion raoissa, ilmeisesti etupäässä lihavalla, varsinkiii kalkkirik- kaalla vuoriperällä. Luonnossa laji ei ole eroitettavissa Cyst. fragilis'estSL; määräys voi tapahtua vain mikroskooppisesti kypsiä itiöitä tarkastamalla (päälajilla itiöt piikkiset, ala- lajilla sileät — matalaharjuiset). Ainakin 3:ssa paikassa kasvoi Cyst. *Dickieana yhdessä päälajin kera. Koska alalajilla näin ollen ilmeisesti on pääasiassa samanlainen ökologinen luonne kuin päälajilla ja se myös makroskooppis-morfologisesti on aivan päälajin kaltainen, (leveneminen epätäydellisesti selvi- tetty), on täysi syy ottaa alalajin systemaattinen arvo tarkis- tettavaksi. Eqnisetutn trachyodon A. Br. Tämä kortelaji on meillä aikaisemmin tunnettu vain kahdesta paikasta: Kuolajärven Niluttijärven rannalta, josta sen löysi A. Rantaniemi v. 1915 (Medd. 42, siv. 38) ja V. F. B r o t h e ru k s e n & F. v. Wrighfin löytö Kuusamosta Ruoppijärveltä Haatajan luota, jotka yksilöt toht. H.Lindberg totesi kuuluvan tähän lajiin v,~1916. Viime kesänä tapasin lajin Kuusamosta Kitka- joen varrelta N-puoliselta jokirannalta Jyräväkosken ala- puolelta, hiekkaiselta paikalta, muutamia yksilöjä. Poa caesia Sm. Tämän pohjoisen, harvinaisen heinä- lajin löytöpaikat övat seuraavat: Ks, Kuolajärvi, 1) Oulanka- jokivarrella Sarvisuvannon kohdalla, 2) Savinajoen varrella Viksijärven ja joen suun välillä kahdessa paikassa, toinen Rupakiven kohdalla; Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhtijärven NW- rannalla, 4) Auhti- ja Välijärven välillä, 5) Riekinlammin (Niluttijärvestä E) W-rannalla, 6) Pyhässäkurussa, 7) Pyhä- lammin N-puolella, 8) Nivajärven W- ja E-rannoilla m. m. Hirveätäkalliota vastapäätä, 9) Tuoruskurussa Aapajärven S-päässä. Kasvaa yleensä jokseenkin runsaana kallionpen- kereillä ja luisuilla, suosien kalkkirikkaita kasvupaikkoja. Eriophorum callithrix Cham. Tämän meillä sangen harvi- naisen niittyvillalajin tapasin seuraavista paikoista: Ks, Kuu- samo, 1) Paanajärvi, Kuuselan luona, 2) Kuolajärvi, Savina- 238 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. joen varrella Pertumaojan suupuolessa, 3) Sovajärvestä W, Tunturilammin luona; Lkem, Kuolajärvi, 4) Auhtijärven ja Painotunturin välillä ainakin parissa paikassa, toinen Hirvas- ojan varrella, 5) Niluttijärveen W:stä laskevan Niskaojan varrella, 6) Pyhänkurun sivukurussa Kauiiiissakurussa, 7) Nivajärven N-päässä olevassa Ruskeassakurussa, 8) Vuori- kylän ja Ali-Kurtin välillä Hangaslammin luona, 9) Ali-Kurtin ja Kuolajärven välillä Siipipalonojan varrella ja 10) Enjan- joen latvoilla. Kasvaa st pc— st cp rehevissä korvissa ja kosteissa lehtomaisissa puronotkoissa. Eriophorum russeolum Fr. Lkem, Kuolajärvi, Aatsinki- järven W-rannalla lettomaisella paikalla, liejussa, pc. Carex rariflora (Whlenb.) Sm. Lkem, Kuolajärvi, Ali- Kurtin ja Kuolajärven välillä vedenjakajalla Nurmijärven luona, nevamaisella niityllä, st cp. Carex atrata L. Tämä Lapin pohjoisimpien tunturien saralaji kasvaa Kutsajoen varrella, Jäniskönkään rantakal- lioilla, laakeitten kalliopaasien soraisissa ja multaisissa raoissa, varjoisilla ja alati usvaisen kosteahkoilla paikoilla, pc. Samoissa raoissa kasvavat seuraavat lajit, niukkoina: Molinia coeriilea, Festuca ovina, Eriophorum alpimim, Carex capillaris, C. flava, Selaginella selaginoides, Tofieldia borealis, Trollius Europaeus, Bartschia alpina, Pinguicula alpina, Cam- panula rotimdifolia, Galium boreale, Solidago virga aiirea. Antennaria dioeca, Mieracium sp., Vaccinium uliginosam, Arctostaphylus iiva iirsi, Empetnim nignim. Tämä on lajin eteläisin esiintymispaikka meillä (n. 66° 42'). Museon kokoel- missa on yksilöjä, jotka övat aikaisemmin otetut ilmeisesti tälta samalta paikalta. Carex echinata Murr. Laji on erittäin harvinainen Kuu- samossa ja on sen löytyminen Lkem-maakunnassa epävarma tähän astisten tietojen mukaan. Tapasin lajin näiden kasvi- maakuntain rajaseuduilla Ks:n puolella Kuolajärvellä Kallun- ginjärven rannalla kostealla rantaniityllä läh. Kärnan taloa, st pc. Maisteri E. M e r i k a 1 1 i o toi näytteen, joka oli otettu Kuolajärveltä (maakunta Ks) Noukajärven N-päästä n. 1 km N. Carex paradoxa Willd. Tämän saralajin, jonka toht. H. 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 239 Lindberg v. 1913 Kuolajärven Pyhästäkurusta löysi uutena kasvimaakunnalle Lkem (Medd. 40, siv. 19) tapasin paitsi Pyhästäkurusta seuraavista paikoista Kuolajärvellä: 1) Auhti- järven N-päässä n. s. Putkikorvessa, 2) Nilutti- ja Nivajärvien välillä Rajajärven S-rannalla, 3) Vuorijärven W-rannalla, 4) Nivajärven NE-rannalla, 5) Pyhälammin ja Aapajärven välillä Lantinkilammin rannalla. Kasvaa pc — st pc lampien ja jär- vien lihavilla, sara-turpeisilla rannoilla tai rehevillä letto- maisilla niityillä. Lantinkilammin luona lienee lajin pohjoisin esiintyminen meillä (n. 66° 50')- Täällä kasvoi laji kahdessa paikassa, toisessa omituisessa lettomaisessa Betula nana X Salix myrsinites-formsitiossa., seuralaisinaan m. m. Eriophorum latifoliiim, Carex filiformis, C. juncella, C. rostrata, C. Bux- baumii, Polygonum viviparum, Comarum palustre, Ulmaria pentapetala, Viola epipsila, Galiam uliginosum, Saussurea alpina. Luziila parviflora (Ehrh.) Desv. Lkem, Kuolajärvi, En- janjoen latvoilla, syvässä. rehevässä ja varjoisassa puronot- kossa, yksityisiä yksilöjä. Lienee lajin eteläisin löytöpaikka meillä (lähes 67° N lev.). Calypso bulbosa (L.) Rchb. fil. Ks, Kuusamo, 1) Vuo- tungin ja Paanajärven välillä Kiviojan luona mäntykankaalla muutamia yksilöjä, 2) Oulankajokeen laskevan Aventojoen suupuolessa, 3) Oulankajoen varrella heti Savilammin S- (Kyökkökailio) ja N-puolella, muutamia yksilöjä vuoren juu- rella rehevässä kuusikossa. Salix reticiilata L. Aikaisemmin Juuman kalliolaaksoista tunnettujen löytöjen lisäksi tapasin tämän harvinaisen tun- turipajun kahdesta paikasta: 1) Ks, Kuusamo, Oulankajokeen N:stä laskevan pienen Lippihetteenpuron varrella (vrt. siv. 227), lihavalla lettomaisella niityllä, st pc, 2) Kuolajärvi, Sova- järven kylästä W, Tunturilammin lähellä lihavalla paikalla hetteen ääressä, pc. Edellisestä paikasta on lajin aikaisem- min tavannut metsänhoitaja Ed v. af Hällström, kirjeel- lisen tiedonannon mukaan. Oxyria digyna L. Lkem, Kuolajärvi, Kutsajoen varrella Jäniskönkään rantakallioilla, varjoisilla, alituisesta usvasta kosteilla paikoilla, laakeitten, matalien kallioitten raoissa, 240 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. st pc. Lajin kanssa yhdessä kasvavat Festuca ovina, Ceras- tium alpimim, Draba hirta, Euphrasia latifolia. Löytöpaikka lienee meillä tämän tunturikasvin eteläisin (n. 66° 45' N lev.). Hjelfin Conspectuksessa mainittu löytöpaikka on ilmeisesti sama kuin yllämainittu. Moehringia lateriflora L. Tämä itäinen laji kasvaa Pyhä- joen varrella Pyhälammista n. 1 km N (Aapa- ja Pyhäjärvien välillä). Kasvupaikka on tulvamaakasville outo: jyrkän dolo- miittikallion juurella, päivänpaisteisella avoimella louhikolla, sora-muUassa, pc. Seuralaisista övat seuraavat lajit runsaat: Triticum caninum, Phegopteris Robertiana, Urtica dioeca, Rubus saxatilis, Fragaria vesca, Epilobium angiistifolium. Maisteri E. M e r i k a 1 1 i o toi näytteen, joka oli otettu Kutsajoen var- relta läheltä valtakunnan rajaa. Stellaria nemorum *montana Pierrat. Laji on aikaisem- min Kuolajärvellä tavattu vain Pyhästäkurusta. Löysin sen lisäksi Nivajärveen W:stä laskevan Kursuojan varrelta rehev. lehdosta, pc ja Aatsinkijoen varrelta Koutalammin yläpuo- lelta Könkään kohdalta, lettomaisesta lehdosta, pc. Melandrgum affine (Vahl) Hartm. Tämän harvinaisen tunturikasvin, jonka H. Lindberg v. 1913 (Medd. 40, siv. 19) tapasi Kuolajärven Pyhästäkurusta ja joka sitäpaitsi on tavattu Kuusamon Juumasta ja muutamista paikoista kasvi- maakunnista Lp ja Li, tapasin paitsi Pyhästäkurusta myös Hirveältäkalliolta Nivajärven W-rannalta. Täällä — todelli- sessa „botanisessa puutarhassa" — laji kasvoi niukalti var- joisain, reheväin kallioiden penkereillä ja luisuilla lähimpinä seuralaisinaan m. m. Mypnum rugosum, Woodsia alpina, Trol- lius Europaeus, Draba cinerea, Saxifraga aizoides, Potentilla nivea, Pinguicula vulgaris, Taraxacum sp. y. m. E. M eri- kall ion näytteen mukaan laji kasvaa Kitkajoen Ahven- peränkalliolla (Ks). Stellaria palustris (Murr.) Retz. Laji on täällä pohjois- rajallaan ja on erittäin harvinainen. Tapasin sen vain Kuola- järven Sovajärven kylästä (Ks), pihanurmelta, pc. Arenaria ciliata L. Lajin, joka paitsi Kuolan niemi- maalla esiintyy meillä vain maakunnassa Ks, tapasin melko 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 241 runsaana Kuolajärvellä Savinajoen varrella (Ks) parissa pai- kassa Viksijärven ja joen suun välillä, nim. joen suuren mut- kan kohdalla ja n. s. Rupakiven luona. Laji kasvoi varjoi- silla, multa-soraisilla kallionluisuilla ja penkereillä seuralai- sinaan m. m.: Arctostaphylus uva iirsi (6), Festuca ovina (5 — 6), Cystopteris 'Dickieana (4—6), Woodsia glabella (laik. 5), Asp- lenum viride (laik. 6), Equisetum scirpoides (6—7), Dryas octo- petala (7), Epilobium angustifolium (3), Pinguicida alpina (4), Campanula rotundifolia (5—6), Solidago virga aurea (4). — Löytöpaikat övat ehkä samat, joita A. L. Backman tar- koittaa ilmoituksissaan (Medd. 40, siv. 161). Thalictrum alpimim L. Tapasin lajin Kuolajärveltä (Lkem) kahdesta paikasta, jotka lienevät lajin eteläisimmät löytöpaikat meillä (n. 66° 45' N lev.), nim. Nivajärveen W:stä laskevain pienten purojen Kursuojan ja Rajajärvenojan suu- puolessa. Edellisessä paikassa laji kasvoi st pc rehevässä niittymäisessä puron tekemässä meanderimutkassa u.c. (=una cum = yhdessä) m. m. Carex alpina, Selaginella selaginoides, Equisetum arvense, E. pratense, Trollius Europaeus, Rubus saxatilis (cp), Geranium- silvaticum (cp), Viola epipsila, Saus- surea alpina. Toinen kasvupaikka oli eriluontoinen: kos- teahko, mättäinen lettoräme, Betula nana ja Molinia coerulea leimakasveina. Täällä käsitti korkeampi kasvisto paitsi pajua Salix myrsinites ja katajaa sekä runsaita varpuja m. m. lajit: Melica (4), Eriophorum alpinum (7), Carex caespitosa (5), Ca- rex sparsiflora (6), Selaginella (5—7), Equisetum limosum (6), Tofieldia borealis (2), Potentilla tormentilla (4), Ulmaria pen- tapetala (4), Geranium silvaticum (4), Bartschia alpina (3), Solidago virga aurea (4), Cirsium heterophyllum (5), Saussu- rea alpina (5). Arabis alpina L. Paitsi ennen tunnetuista löytöpaikoista Juumassa (Kuusamo) ja Pyhässäkurussa (Kuolajärvi) tapasin tämän harvinaisen tunturilajin seuraavista paikoista Kuola- järveltä (Lkem): 1) Jyrhämäjärveen (Niluttijärven N-puolella) N:stä laskevan pienen puron varrella, 2) Pyhälammin (Aapa- ja Pyhäjärvien välillä) W-rannalla erään hetteen ääressä, pc, 37 Tuoruskurussa (Aapajärven SW-päässä) kivisessä lehtoi- 16 242 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. sessa puronuomassa, 4) Enjanjokeen laskevan Sulahaara- nimisen puron varrella, rehevässä lehdossa (pc), kohdalla missa Vuorikylän — Kurtin tie leikkaa puron. Draba cinerea Adams ja Dr. hirta L. Aikaisin on tun- nettu Kuusamosta (etenkin Paanajärven Ruskealtakalliolta) Dra^a-muoto, joka kirjallisuudessa ja Kasvit. Museon kokoel- missa kävi Draba hirta'n nimellä, ja johon lajiin kuuluva muoto meillä tavattiin muualla ainoastaan Laatokan Karjalassa (Mäki- salossa). Sittemmin venäläinen tutkija toht. R. Pohle on tarkistanut Kasvit. Museon kokoelmissa edellämainituista pai- koista sekä myös muutamista muista paikoista Kuusamosta (Oulanka- ja Kitkajoen varsilta) sekä Kuolajärveltä (Nivajär- ven rannalta ja Pyhästäkurusta) kerätyt yksilöt ja todennut niitten osaksi kuuluvan lajiin Draba hirta L. osaksi lajiin Dr. cinerea Adams v. genuina Pohle. P o h 1 e'n ja Museon kokoelmien mukaan toht. H. Lindberg (Medd. 42, 1916, siv. 108) tekee selvää näistä Draf^o-lajeista meillä, etenkin Dr. cinerea'sta., jonka löytöpaikat övat yllämainituilla seu- duilla. Tavatessani näitä kasvimaantieteellisesti mielenkiintoi- sia lajeja, otin jokaisesta paikasta näytteen, ja myöhemmin tehtyjen lajimääräysten perusteella esitetään seuraavassa näiden lajien löytöpaikat. Draba cinerea Adams v. genuina Pohle. Kuusamo (Ks): 1) Paanajärvi, Ruskeakallio, 2) kallioilla Jyräväkosken par- taalla Kitkajoen varrella, Oulankajoen varrella, 3) Taival- kosken luona, 4) Savilammin S-puolella (Kyökkökallio) ja 5) S:lammin N-puolella, 6) Kuolajärvi: Savinajoen suupuo- lessa; Lkem, Kuolajärvi: 7) Pyhässäkurussa, 8) Nivajärven Hirveälläkalliolla, 9) kallioilla Pyhälammin N-puolella (Pyhä- järvien ja Aapajärven välillä). Kasvaa yleensä st pc — st cp kallionpenkereillä ja luisuilla. Seuralaiskasveista ktso esim. Melandryum affine! Draba hirta L. Lkem, Kuolajärvi: 1) Auhtijärven ja Välijärven välillä, 2) Välijärven (Auhtijärvestä N) W-rannalla, 3) Pyhänkurun W-päässä, 4) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 5) Nivajärven S W-rannalla, 6) Tuoruskurussa Aapajärven 13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 243 SW-päässä. Kasvaa pc — st cp etenkin kuivanlaisilla, sorai- silla kallionluisuilla ja -penkereillä usein yhdessä m. m. Po- tentilla nivean kera. Katso myös Oxyria digyna! Saxifraga aizoides L. Kuolajärvellä neljässä paikassa: 1) Pyhänkurun W-päässä, 2) Nivajärven SW-rannalla Hir- veälläkalliolla ja lähikallioilla, 3) Kutsajoen varrella Jänis- könkään luona, 4) Tuoruskurussa Aapajärven S-päässä, Jo- kaisessa paikassa laji kasvoi runsaasti rehevillä, varjoisilla kallioilla, penkereillä ja luisuilla. Tavattu aikaisemmin lähi- maakunnissa m. m. Ks, Le ja Im. Seuralaiskasveista katso Melandryam affine, Potentilla nivea, Ärnica! Saxifraga cerniia L. Tämän liarvinaisen kivirikkolajin, jonka H. Lindberg v. 1913 Pyhästäkurusta löysi uutena kasvimaakunnalle Lkem, tapasin paitsi Pyhästäkurusta seu- raavista paikoista: Lkem, Kuolajärvi, 1) Riekinlammin (Ni- luttijärven E-puolella) W-rannalla, 2) Nivajärven Hirveällä- kalliolla, 3) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 4) Tuoruskurussa Aapajärven S-päässä. Laji kasvoi varjoisilla, usein kosteah- koilla kallionpenkereillä ja -luisuilla, yleensä st pc. Seura- laiskasveista katso Ärnica ja Potentilla nivea! Dryas octopetala L. Vaikkakin löytöpaikkani ilmeisesti övat samat, joista tämä täällä tyypillisenä pohjoisena relikti- kasvina esiintyvä laji aikaisemmin on tunnettu, varsinkin A. L. Backman'in (Medd. 40, siv. 161) ilmoitusten mukaan, teen löydöistä täydellisyyden vuoksi kuitenkin lyhyesti sel- vää. Ks, Kuusamo: ,1) Juuman Jäkälä- ja Hautaniitynvuo- massa, 2) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 3) Savilammin S- puolella (Kyökkökallio) ja 4) Savilammin N-puolella, 5) Kuola- järvi, Savinajoen varrella Viksijärven ja joen suun puolivälissä. Varmasti uusi löytöpaikka on E. Merikallion ilmoittama: Oulankajokeen N:sta laskevan Kiekerö-ojan varrella, kallioilla, runsaasti. Lajista ja sen seuralaiskasveista esim. Savinajoen varrella vrt. Arenaria ciliata! Potentilla nivea L. Laji on tunnettu maakunnista Ks: a) Paanajärven Ruskeakallio, b) Oulankajoen Taivalkoski, c) Savilammista S, d) Sarvisuvanto; Lkem: e) Pyhäkuru; ja Im. Tapasin lajin, paitsi paikoista a, b, c ja e, seuraavista pai- 244 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. koista: Ks, Kuusamo, 1) Oulankajokeen laskevan Avento- joen suupuolessa, 2) Kuolajärvi, 0:joen varrella Savilammin yläpuolella; Lkem, Kuolajärvi, 3) Pyhäjoen varrella Pyhä- lammista N (Pyhäjärven ja Aapajärven välillä), 4) Nivajärven W-rannalla, erikoisesti 5) Hirveälläkalliolla ja lähikallioilla, 6) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 7) Tuoruskurussa Aapa- järven S-päässä. Esim. Tuoruskurussa laji kasvoi cpp var- joisilla, tuoreilla äkkijyrkän kallion penkereillä ja luisuilla seuralaisinaan m, ni. Salix hastata (st cp), Poa caesia (st cp), Festuca ovina (cp), Triticum violaceum (pc), Cystopteris '■Dickieana (st cp), Eqiiisetum scirpoides (cp), Cerastium alpi- mim (st cp), Saxifraga aizoides (st cp), S. nivalis (p). S, cernua (st cp), Campaniila rotundifolia (cp), Ärnica alpina (st cp). Laji voi myös esiintyä kuivemmilla, avoimilla kallionpen- kereillä, kuten esim. Pyhässäkurussa, Kyökkökalliolla y. m. on laita. Katso myös Ärnica ja Melandryum! Rubiis arcticus X saxatilis (R. castoreus Laest.). Ks, Kuusamo, 1) Oulankajoen varrella Lammasniemen luona, 2) Kitkajoen AhvenperänkallioUa (E. Merikallion näyte); Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhtijärveen laskevan Selkäojan puro- lehdossa, 4) Pyhäjärveen laskevan Matkalammin puron var- rella, lehdossa. Daphne mezereiinfin L. lukuisista löytöpaikoista mainit- sen vain pohjoisimman: Lkem, Kuolajärven Ali-Kurtin ky- lässä Ahkio-ojan varrella (n. 67" N lev.). Täällä laji hedel- möivänä kasvoi rehevässä purolehdossa, m. m. pihlajan, tuo- men, nurmiruusun, punaherukan y. m. kera kasviyhdys- kunnassa, jonka valtakasveina olivat Phalaris arundinacea, Triticum caninum, TroUius Europaeus, Ulmaria pentapetala. Laji on täällä lähellä levenemisensä pohjoisrajaa meillä. Viola rupestris Schmidt (incl. t', glabcrrima Murb.), jonka A. L. Backman 1909 löysi Oulankajoen Taivalkoskelta uutena maakunnalle Ks (Medd. 40, siv. 161), kasvoi: 1) Paana- järven Kauppilan talon lähellä kalliotöyryllä (Ks) ja 2) Kuola- järven Pyhässäkurussa kallionpenkereellä (Lkem). Myriophyllum spicatiim L. Tästä täällä pohjoisessa erit- täin harvinaisesta, lihavain vesien lajista on näyte kolmesta 13. v. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 245 paikasta: Lkem, Kuolajärvi, 1) Vuorijoesta (laskee Vuori- järvestä Kutsajokeen), 2) Aapajärvestä, 3) Pyhälammista (Aapa- ja Pyhäjärvien väliltä). Peucedanum palustre (L.) Moench. Laji on näillä alueilla ilmeisesti erittäin harvinainen. Tapasin lajin vain yhdestä paikasta: Kuolajärvellä (Ks), Oulankajoen ja Hautakylän vä- lillä, nevamaisella suolla, pc. Diapensia lapponica L. Kasvaa Kuolajärven Sallatuntu- rilla (Lkem), avoimella paljaalla kivikkoisella laella (reg. alp.) multa-soralla runsaana (6—7) paikalla, missa kasvoi joitakin matalia yksilöitä katajaa (Juniperus communis i^ nana) ja Salix glaucaa. ja lisäksi: Festuca ovina (5), Calamagrostis sp. (3—6), Jiincus trifidus (5—6), Vaccinium uliginosum (3), V. vitis Idaea (6+), V. myrtillus (3), Ärctostaphyliis alpina (6), Empetrum nigrum (6—7), Azalea procumbens (6), Solidago virga aurea (1-). Löytöpaikka on eteläisimpiä meillä (n. 67° N lev.). Myosotis silvatica (Ehrh.) Hoffm. Ks, Kuusamo, 1) Mänty- tunturinS-juurellarehevässänotkolaaksossa, cp; Lkem, Kuola- järvi, 2) Nilutti- ja Jyrhämäjärvien välillä, Jyrhämäkoskesta SW, hetteen ääressä, st cp, 3) Pyhässäkurussa, rehevässä Athyrium crenafiim-lehdossa, st cp. Ecfiinospermiim deflexuin (Whlnb.) Lehm. Tämän lajin, jonka H. Lindberg 1913 Pyhästäkurusta löysi uutena maa- kunnalle Lkem (Medd. 40, siv. 20), tapasin, paitsi Pyhästä- kurusta, myös Hirveältäkalliolta Nivajärven rannalta. Täällä laji kasvoi jokseenkin niukasti (3) varjoisilla, kosteahkoilla, jyrkkäin vuorten sammaleisilla penkereillä ja luisuilla lähim- pinä seuralaisinaan m. m. Calamagrostis phragmitoides (6), Poa nemoralis (6—7), Triticum violaceiim (4), Carex alpina (5), C. capillaris (5—7), Cgstopteris *Dickieana (4), Phegopteris Robertiana (4—6), Stellaria longifolia (6), Parnassia palustris (5), Ärchangelica officinalis (3), Pingnicula vulgaris (4), Cam- pamila rotimdifolia (5—7), Erigeron *politus (2). Galium triflorum Mich. Laji on ennen löydetty m. m. kasvimaakunnista Ob ja Lkem, puuttuen Ks:sta. Löysin lajin maakuntien Lkem:in ja Ks:n rajoilta Auhtijärveen E:stä laskevan Selkäojan purolehdosta. Muut löytöpaikat övat 246 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1818. Lkem:issa, Kuolajärvellä: 1) Nivajärven Hirveälläkalliolla, 2) Kesälahden ja Sällan kirkonkylän välillä lähellä Kiimaselkää, rehevässä purolehdossa, st pc. Utricularia ochroleuca R. Hn. (U. intermedia X minor). Ks, Kuolajärvi, Porolampi (napapiirin kohdalla). Muuten tavattu maakunnista Ka, Ob, Ok. Lonicera coerulea L. Tämän itäisen Kuusamo-lajin löytö- paikat övat seuraavat: Ks, Kuusamo, 1) Kitkajoen varrella lähellä Ahvenperänkalliota, 2) Paanajärven ja Sovajärven välillä Kulmakkapuron uomassa; Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhti- järveen laskevan Selkäojan varrella, 4) Jyrhämäjärvestä läh- tevän Javarusjoen varrella, 5) Kutsajoen varrella Jäniskön- kään yläpuolella ja 6) Tammakko-ojan suun seuduilla, 7) En- janjokeen laskevan Sulahaaranpuron varrella. Kasvaa taval- lisesti yksityisinä yksilöinä rehevissä puro- ja jokivarsileh- doissa. Erigeron acer *politiis Fr. Tämän meillä ilmeisesti har- vinaisen lajin leveneminen maassamme ei toistaiseksi ole täysin selvitetty. Seuraavassa luetellaan löytöpaikat otet- tujen, myöhemmin määrättyjen näytteitten perusteella: Ks, Kuusamo, 1) Aventojoen varrella, läh. joen laskua Oulankaan, 2) Kuolajärvi, Sovajärvi, dolomiittikalliolla Sovaniemellä; Lkem, Kuolajärvi, 3) Välijärven (Auhtijärvestä N) W-rannalla, 4) Nivajärven S-päässä ja 5) W-rannalla (Hirveälläkalliolla), 6) Kutsan varrella Jäniskönkään luona, 7) Pyhässäkurussa ja 8) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä. Kasvaa lihavilla kallionpenkereillä ja luisuilla, usein st cp — cp. Seuralais- kasveista vrt esim. Potentilla nivea ja Echinospermiim! Tussilago farfarus L. On täällä erittäin harvinainen. Ks, Kuusamo, 1) Oulankajokeen N:stä laskevan Lippihetteen- puron varrella, hetepaikalla, pc; Lkem, Kuolajärvi, 2) Kutsa- joen varrella Pyhälammin yläpuolella, hiekka-sorarannalla st cp, 3) Nivajärveen laskevan Kursuojan suupuolessa rehe- vässä purolehdossa st pc. Obersicht der wichtigeren Mitteilungen 1917—1918, I. Zoologie. Allgemeines. Natiirschutz. Der Wortlaut der friiher beschlossenen (Med- delanden 43, S. 280—281) und dann eingereichten Ge- suche an den Senat Finlands sowie an die Stadtbevoll- mächtigten in Helsingfors wird wiedergegeben. S. 8 — 10. Naturschutzgebiete. Auf Grund der auf einer Reise im Som- mer 1917 gemachten Beobachtungen wird in den nörd- lichen Staatsdomänen die Abtrennung einiger Natur- schutzgebiete vorgeschlagen: 1) in N-Kuusamo sowie in S— SE-Kuolajärvi, Lapponia kemensis, ein Gebiet von etwa 3500 km-, wo nur die Tierwelt geschiitzt werden sollte, und 2) innerhalb dieses Gebietes zwei kleinere Areale von 230 resp. 215 km- Grösse, das eine in Kuu- samo im Tale des Flusses Oulankajoki, das andere im Kirchspiel Kuolajärvi am Flusse Kutsajoki, in welchen beiden sowohl die Fauna als auch die Flora und die Oberflächenformen geschiitzt werden sollten. Das Ou- lankajoki-Gebiet sollte als Nationalpark dienen, der je- dem Besucher offen stände, das Kutsajoki-Gebiet dage- 248 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. gen ausschliesslich fiir wissenschaftliche Zwecke reser- viert und das Betreten desselben nur in genau bestimm- ten Fallen gestattet werden. Die Naturverhältnisse der Gebiete werden iibersichtlich geschildert. Vilho A. Pesola. S. 169—175. Mammalia. Mus rattas. Savonia australis, auf der Insel Härskiänsaari im Saima-See, in grosser Menge. Th. Saelan. S. 3. Regio aboénsis, Karislojo, ein Ex. im August 1916 im Walde, etwa 0.5 km weit von der nächsten Men- schenwohnung. E. E. Sund vik. S. 58. Regio aboénsis, Lojo, ein Ex. an einer hohen Erle hinaufgekrochen, in der Nähe einer Villa, vor etwa 20 Jahren beobachtet. H. Lindberg. S. 59. Mammalier aus Räisälä, Isthmus karelicus, 27 Arten. Foe- toriiis putorius ist in den Nebengebäuden der Bauernhöfe häufig, Canis liipiis ist zuletzt im J. 1880 gesehen wor- den, das letzte Ex. von Ursus arctos wurde im J. 1866 geschossen, von Älces alces sind im Herbste 1915 drei Exx. beobachtet worden. Uber 15 Exx. von Apodenms (Mus) agrarius Pall. subsp. karelicus Ehrström (vgl. Med- , delanden 40, S. 16 — 18) werden in der Tabelle S. 99, von links nach rechts, folgende Notizen und Maasse mitgeteilt: Datum, Geschlecht, Körperlänge, Schwanz- länge, Unterschied dieser Maasse, Anzahl der Schuppen- ringe des Schwanzes, Länge des Ohres, Fusslänge. II- mari Hildén. S. 96—100. Zwei Bastarde zwischen Ziegenbock und Schafmutter. Die Bastarde wurden im Zoologischen Garten Högholmen in Helsingfors am 26. resp. 27. Januar 1918 geboren. Der Väter war in beiden Fallen derselbe Bock. Bei N:o 1 ist der Rumpf von einem typischen krauswolligen Schafspelze bedeckt, besitzt aber das Haarfell der Ziege auf dem Kopfe und den Gliedmassen. N:o 2 hat einen ebenen, kurzhaarigeren Pelz, als wären die Kransen der Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 249 Schafswolle zu flachen Wellen ausgeebnet. Ausserdem trägt N:o 1 vier Hornanlagen, dicht gedrängt zwei und zwei, von welchen jedoch die innere an der linken Seite ganz rudimentär ist; N:o 2 besass zwei Anlagen, später aber sprossten an den Seiten noch zwei weiche Hörner heraus. Die Mutter waren durch Kreuzung zwischen einem vier- hörnigen Widder und einem hornlosen Mutterschaf her- vorgegangen, die Mutter (A) von N:o 2 direkt, während die Mutter (B) von N:o 1 auch Tochter von A nach Paarung mit demselben Vierhörnigen ist. Rolf Palm- gren. S. 123—125. Aves. Uber das Vorkommen des nordischen Laubsängers (Phyllo- scopiis borealis Bias.) im finnischeri Lappland, mit Karte. Carl Finn i lä. S. 14—19. Ornithologische Notizen aus dem Kirchspiel Korsnäs, Ostro- bothnia australis. 1) Ökologisches iiber die Sylvia- Arten. S. salicaria und S. ciirruca bauen ihre Nester in Wach- holdern, nicht seiten auch in jiingeren, 2—3 m hohen Fichten, die erstere Art auch in Erlengestriipp, in Himbeersträuchern (2-mal beobachtet), in Mippophaés (einmal) und einmal zwischen Grashalmen und 1 Ex. von Geiim rivals. Das Nest von S. salicaria war 1.5—1 m, bisweilen näher, einmal nur 1 dm, dasjenige von S. ciir- ruca fast immer O.s — 1 m iiber dem Boden gelegen. Nester von S. sylvia wurden nur zweimal beobachtet, und zwar in einer Höhe von etwa 2 dm iiber dem Boden in Wachholdern. Zahlreiche Data iiber das Nisten und Notizen uber die Grösse und das Gewicht der Eier wer- den mitgeteilt. — 2) Emberiza hortulana lebt in den Dörfern und in der Nähe derselben, wo Wachholder- bestände mit Äckern abwechseln. — 3) Emberiza schoe- niclus nistet in den Schären, gewöhnlich auf Inseln, die mit ausgedehnten Beständen von kriechenden, dichten Wachholdern bewachsen sind, bisweilen auch auf Inseln mit iiberwiegenden Hippophaes-Dickichten. Immer war 250 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. der Boden hart und trocken, unversumpft. — Axel Lindfors. S. 76—82. Herr Amanuensis C. Finni.lä teilt mit, dass Embe- riza schoenicliis in Lappland durch das Hochwasser im PXihling bisweilen gezwungen wird, ebensolche trockne Nistplätze aufzusuchen, wie es Herr Lindfors aus den Schären von Korsnäs schildert (siehe auch die Zeit- schrift „Fauna och Flora", 1917, S. 212—215). S. 82. Ornithologische Notizen aus dem Kirchspiel Räisälä, Isthmus karelicus, 131 Arten. U. a. wurden beobachtet: Cincliis cincliis (im Winter häufig an den Stromschnellen Tuu- laiskoski und Ukonkoski), Carduelis cardiielis (diirfte im Sommer 1917 in Räisälä genistet haben, auch im J. 1916 beobachtet), Acanthis cannabina (nistend, spärlich), Nuci- fraga caryocatactes (1 Ex. am 14. X. 1917), Picus canus (1 Ex.), Dendrocopus leiiconotus (1 Ex. am 20. X. 1917), Falco aesalon (nistend), Pernis apivonis (1 Ex. im J. 1917), Nyctea scandiaca, N. tengmalmi (1 Ex. im J. 1917), Syr- nium uralense (2 Exx. im Mai 1917), S. aliico (mehrmals beobachtet, ein wiederholt bewohnter Nistplatz bekannt), Grus grus (zahlreich nistend), Numenius phoeopus (nistend im Sommer 1917). Ilmari Hildén. S. 82—96. Oceanodroma leucorrhoa Viell. Herr Mag. phil. P. Bro- feldt hatte ein Ex. eingesandt, das tot auf dem Eise des Sees Rautajärvi in Evo, Tavastia australis, am 20. Dez. 1917 gefunden worden war. Der Fund ist der zweite in Finland. Carl Finn i lä. S. 119—120. Stercorarius skua Briinn. Die Angabe bei Mela-Kivi- rikko, dass diese Art an den nördlichen Kiisten des Gebietes, d. h. an der Eismeerkiiste, bisweilen vorkäme, griindet sich auf einen einzelnen Fund bei Svaerholt in der Nähe des Nordkap, also bedeutend W von der Grenze der östlichen Fennoskandia. Die Art ist also nicht zu den Vögeln des Gebietes zu zählen. Carl Fin ni lä. S. 120. Lams argentatus Briinn. 6 X marimis (L.) $. Im zoologischen Garten Högholmen in Helsingfors legte ein $ von Lams Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 251 marinas, das sich mit einem 6 von L. argentatus gepaart hatte, am 11, Mai 1915, am 14, und am 18. Mai je ein Ei, Die Eier verschwanden indessen während der Brii- tezeit. Im Friihling 1916 paarten sich dieselben Ind., am 15, Mai waren 3 Eier gelegt, und am 12, Juni waren zwei Eier ausgebriitet. Bei den Bastarden war es in- dessen bis jetzt ohne Messungen etc, nicht mögHch, ir- gend welche Mischlingsmerkmale festzustellen. Rolf Palmgren, S. 125—127. Cyclostoma. Beiträge zur Kenntnis des Laichens von Petromyzon planeri Bloch, mit 3 Fig, Gunnar Ekman. S. 72—76. Coleoptera. Apion sedi Germ, Nylandia, Helsingfors Degerö, am 24. Mai 1915, von Herrn Prof. Dr. J. Sahl.berg determiniert. Neu fur das Gebiet. W. Hellen. S. 118—119. Bledius bicornis Germ. Regio aboénsis, in der Gegend von Nystad. Neu fiir das Gebiet. H. Söderman, W, Hellen. S. 118. Coleoptera aus der Gegend von Åbo in SW-Finland. Bei in der letzten Zeit in der Umgebung von Åbo unternom- menen Exkursionen wurden mehrere, vor Jahren hier beobachtete, später aber als ausgestorben betrachtete Coleopteren wiedergefunden, wie Orchestes querciis L., Dromius 4-maculatus L. und Dr. nigriventris Th., Penta- phyllus testaceus Fabr, und Throscus dermestoides L. Diese Arten haben eine siidwestliche Verbreitung und sind z. T. an die Eichenvegetation gebunden. Zu dieser Gruppe gehört auch die fiir Finland neue Cartodere elon- gata Curtis, die zwischen vermodernden Eichenblättern an zwei Fundstellen in der Nähe von Åbo im Oktober 1917 sowohl von den Herren Arkitekt G. Stenius und Stud. Håkan Lindberg als vom Vortr. gefunden wurde. Richard Fre y. S. 43 — 44. 252 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Halyzia (Calvia) 15-giiUata Fabr. Isthmus karelicus, Pyhä- järvi (J. Sahlberg); Regio aboénsis, Villnäs, und Karelia australis, Kavantholm (Ma n n erh e i m). Neu fur das Gebiet. W. Hellen. S. 40—41. Lathrobiiim gracile Hampe. Regio aboénsis, Pusula. Neu fiir das Gebiet. Håkan Lindberg. S. 209. Obriiim cantharinum L. Tavastia australis, Kangasala, 1 Ex. R. Kallio, W. Hellen. S. 41. Omaliiim muensteri Bernh. Ostrobothnia borealis, Kempele, leg. Y. Wuorentaus. Neu fiir das Gebiet. W. Hel- len. S. 60—61. Philonthus fnscus Grav. Regio aboénsis, Nystad, 1 Ex. am 10. Sept. 1917. Neu fur das Gebiet. Mary Riveli, W. Hellen. S. 3. Plagionotus arciiaiiis L. Nylandia, Helsingfors, 1 Ex., R. Cederhvarf; Savonia borealis, Varkaus, 1 Ex., J. Antti la. Diirfte mit Eichenholz eingeschleppt wor- den sein. R. Frey. S. 13. Pterostichiis aethiops Panz. Isthmus karelicus, Sakkola. Harald Lindberg. S. 209. Quedius imicolor Kies. Regio aboénsis, Pusula. Haka n Lindberg. S. 209. Scolytiis rugulosns Ratzb. Regio aboénsis, Lojo, mehrere Exx. in ausgestorbenen Pflaumen- öder Kriekenbäumen. P. H. und Håkan Lindberg. S. 41—42. Tytthaspis 16-punctata L. Regio aboénsis, Villnäs (Manner- heim). Neu fiir das Gebiet. W. Hellen. S. 41. Zeugophora scutellaris Suffr. Regio aboénsis, Kimito. G. Sundberg. S. 209. Hymenoptera. Halictus sexnotatuliis Schenk. In den letzten Jahren mehr- mals in der Gegend von Helsingfors, Nylandia, u. a. im Friihling 1917 im Kirchspiel Esbo in grosser Menge, von mehreren Personen gesammelt. Neu fiir das Gebiet. Håkan Lindberg. S. 42—43. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 253 Uber einige paläarktische Tenthredinini. Ein neues Subgenus, 6 neue Arten, 9 neue Varietäten. Runar Forsius. S. 141 — 153. Hemiptera. Äleurodes fragariae. Tavastia australis, Hattula, reichlich auf Gartenerdbeeren. Neu fiir das Gebiet. V. M. Linna- n i e m i. S. 57, Pygolampis bidendata Goeze. Nylandia, Pärnå. R. Forsius. S. 210. Trioza alacris. Nylandia, Helsingfors, auf Lorbeerbäumen in den Warmhäusern der Stadt. Neu fiir das Gebiet. V. M, Li n n an iemi. S. 57. Diptera. Catabomba pyrastri L. var. unicolor Curt. Regio aboénsis, Pargas. Neu fiir das Gebiet. E. Reuter. S. 210. Drosophila ampelophila Loew. Diese fiir Finland nicht friiher angegebene, in der Erblichkeitsforschung beriihmt ge- wordene Art wurde im März 1918 in der Wohnung des Herrn Förster T. Clayhills in Helsingfors zahlreich beobachtet. Hauptsächlich waren die Fliegen in einer Speisekammer zu finden, wo sie auf einer Weintonne umherkrochen. Auf der Tonne wurden zahlreiche leere Puparien beobachtet, und Larven und Puppen wurden in Apfelmarmelade angetroffen. Auch in den Wohn- zimmern flogen die Insekten umher. Richard Frey. S. 120—122. Forcipomgia myrmecophiliis Egger. Wurde im Mai 1915 in der Nähe von Torhola in Lojo, Regio aboénsis, in einem Neste von Formica sanguinea von Herrn Dr. Runar Forsius gefunden. Die Dipteren krochen zwischen den Ameisen umher und wurden bisweilen von diesen palpiert. Friiher nicht im Gebiet beobachtet. R. Frey. S. 216—217. 254 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Rhamphomyia phaner o stigma Frey. Halbinsel Kola. Neu fiir das Gebiet. R. Frey. S. 210. Aphaniptera. Hystrichopsylla talpae Curt. Regio aboénsis, Nystad, 2 Exx. im Sept. 1917 in einem Gråben mit Pflanzenabfall, leg. H. Söderman. Neu fiir das Gebiet. W. Hellen. S. 59—60. Lepidoptera. Ärctia purpurata L. Nylandia, Thusby. Laura Järne- fel t. S. 209. Euchloe cardamines. Ein gynandromorphes, im Kirchspiel Birkkala, Satakunta, am 30. Juni 1917 gefundenes Ex. wird vorgelegt. Th. Grönblom. S. 3. Larentia alchemillata L. ab. fennica E. Reut. Ostrobothnia borealis, Pudasjärvi. V. Karvonen. S. 209. Larentia capitata. Isthmus karelicus, Terijoki, im Sommer 1917 von Herrn Mag. phil. P. Y lön en eingesammelt. Neu fiir das Gebiet. Th. Grönblom. S. 3. Phalera bucephala (L.). Ostrobothnia borealis, Uleåborg, ein gynandromorphes Ex. vom Schiiler T. Oulasvirta eingesandt. K. M. L e v a n d e r. S. 3. Sphinx convolvuli L. Regio aboénsis, Dalsbruk, 3 Exx. An- fang September 1917 von Herrn Dr. G. Sundberg gefangen. Bekanntlich fliegt die Art in zwei Genera- tionen, und es ist zu vermuten, dass 1 $ der Mai — Juni- Generation in der Gegend von Dalsbruk seine Eier ab- gelegt hat, und dass die Larven dank dem sehr war- men Sommer zur vollen Entwicklung gelangt sind. Friiher nicht im Gebiete beobachtet. B. Wasas tj erna. S. 117—118. Zanclognatha tarsipennalis Tr. Nylandia, Esbo. Neu fiir das Gebiet. V. Karvonen. S. 209. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 255 Orthoptera. Chrysochraon dispar Heyer f. brachyptera und f. macroptera. Regio aboénsis, Åbo Runsala, auf einer Uferwiese. R. Frey. S. 10. Leptophyes piindatissima Bosc. Das fruher unter diesem Namen aus Finland vorgelegte Ex. (Meddelanden 34, S. 211) diirfte eher ein junges Ex. von Xiphidiiim dor- sale Latr. sein. R. Frey. S. 12. Metrioptera roeseli Hagenb. f. macroptera. Nylandia, Esbo, leg. V. Kar von en. Zu dieser Art gehört auch ein friiher als M. grisea Fabr. angesehenes Ex. (Meddelan- den 34, S. 211); die letztgenannte Art ist noch nicht in Finland gefunden. R. Frey. S. 12. Pachytuhis migratorius L. Eine Invasion von dieser Art scheint im J. 1912 i-n Finland stattgefunden zu haben, da zahlreiche Exx. Ende Juli und ganz August im Kirchspiel Kyrkslätt, Nylandia, von Herrn Stud. E. Löf- q vist beobachtet wurden. Zu diesem Schwarm durften auch die in der Literatur aus Helsingfors und Tvär- minne erwähnten Exx. (Meddelanden 39, S. 253) gehört haben. — Im Sommer 1916 wurden einige Ind. in der Nähe von Kotka, Karelia australis, von Herrn A. Ulvi- nen erbeutet. — R. Frey. S. 11 — 12. Sphingonotus cyanopterus Charp. Diese Art, die am Mee- resufer bei Hangö, Nylandia, im J. 1879 von E. His in- ger entdeckt wurde, lebt noch heute an dieser, der ein- zigen aus Finland bekannten Fundstelle. R. Frey. S. 11. Tachycines asynamonis Adelung. Zu dieser Art durften die aus Drumsö bei Helsingfors als Diestrammena marmo- rata de Haan vorgelegten Exx. (Meddelanden 43, S. 291) gehören. R. Frey. S. 13. Crustacea. Daphnia psittacea (Baird). Diese fiir das Gebiet neue Art wurde am 17, Juli 1913 auf dem im Meere ausserhalb der Zoologischen Station Tvärminne, Nylandia, gelege- 256 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. nen Felsen Segelskär in einigen subsalsen Felsentiim- peln und Spritzwasserlachen gesammelt, wo sie mit D. magna zusammen lebte. H. Järnefel t. S. 59. Vermes. Vorläufiges Verzeichnis der rhabdocölen und alloeocölen Tur- bellarien Finnlands, mit 2 Fig. Das Verzeichnis enthält 68 Arten, darunter 2 neue: Provortex brevitiibiis und Promesostoma balticiim.^) A. Luther. S. 47 — 52. Plankton. Uber das Hafenplankfon von Helsingfors. Am Siidufer der Stadt wurden am 6. Juni 1917 Planktonproben in 25 — 70 m bez. 50 — 100 m Abstand von der Miindung eines Kloaken- rohres genommen. Liste der Planktonten S. 218, Die Mehrzahl der Arten gehört zum normalen, diatomaceen- reichen Friihlings- und Friihsommerplankton des Finni- schen Meerbusens, das u. a. durch Melosira hyperborea, Skeletonema costatum, Achnanthes taeniata und Gonyau- lax catenata gekennzeichnet ist, während die Cyanophy- ceen, die Chlorophyceen, die Cladoceren und die Cope- poden vermisst werden öder nur spärlich auftreten. Der Grad der Verunreinigung wird durch das Vorkom- men gewisser Ciliaten, wié Euplotes charon, durch Nema- toden und Eier von Diphyllobothrium latum charakteri- siert. Auch kamen ziemlich reichlich Schmutzteilchen vor, u. a. quergestreifte Muskelfasern, Pflanzenfasern und mikroskopische Detritusballen. Schon bei okulärer Besichtigung war ein scharfer Unterschied zwischen dem aus dem Rohre strömenden, grauen Schmutzwasser und dem Wasser der Planktonproben zu konstatieren, was darauf hinweist, dass die Mineralisierung der or- ganischen Substanz im schwach salzigen Wasser des Finnischen Meerbusens relativ schnell fortschreitet. K. M. Levander. S. 217—219. ') Oben S. 49 und S. 52 steht irrtumlich Pr. baltica statt Pr. balticiim. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 257 II. Botanik. Allgemeines. IJber botanische Exkursionen in Savonia borealis und Karelia borealis berichtet Herr Stud. M. K o t i 1 a i n e n . S. 4—8. Handbächer iiber die nordische Moos- und Flechtmflora, die von den Herren Dr. V. F. Brotherus bez. Dr. E. Wainio ausgearbeitet werden, beschliesst die Gesell- schaft, einem Vorschlage des Herrn Doz. Alvar Palm- gren beistimmend, zu veröffentlichen. S. 65 — 70. Naturschutzgebiete. Siehe oben: Zoologie, S. 247. VilhoA. Pesola. S. 169—175. Synökologische Serien- Beobachtungen und Experimente. Der Verf. hebt die Bedeutung kontinuierlicher, durch meh- rere Jahre auf demselben Platze fortgesetzter syn- ökologischer Beobachtungen hervor, die zu bemerkens- werten Resultaten u. a. in genetischer Hinsicht fiihren könnten. Ein griindlich untersuchtes kleineres Areal giebt manchmal reichere Resultate als ein fluchtig unter- suchtes grösseres Gebiet. Karten in grosser Skala sind beizufiigen, wodurch der Vergleich des Verhaltens in verschiedenen Jahren erleichtert wird. — Die Natur bietet zu solchen kontinuierlichen Untersuchungen auf neugebildetem öder blossgelegtem Boden ein: an den Banken und den Deltas der Fliisse, am zuwachsenden Meeresufer, auf durch Feuer verheerten öder durch Senkung der Seen gewonnenen Gebieten, an durch Sprengung entblössten Felsenflächen etc. Der Forscher känn aber auch selbst Probeflächen auswählen und hier die äusseren Bedingungen in verschiedener Richtung verändern, z. B. die Pflanzendecke und die obersten Bodenschichten entfernen, die Belichtungs- und Wind- schutzverhältnisse verändern, durch das Weiden des Viehs die Vegetation direkt beeinflussen, die chemische Beschaffenheit des Bodens durch Zufiihren von z. B. Kochsalz umgestalten, u. s. w. Durch kontinuierliche 17 258 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. und ferner auch vergleichende Beobachtungen — also an verschiedenartig behandelten, im iibrigen aber gleich- wertigen Plätzen — wird er dann manches feststeilen können, was fruher nur als Vermutung ausgesprochen öder gar nicht bekannt war. Ernst Häyrén. S. 128—134. Plantae vasculares. NeufurdasGebiet. Ätriplex Babingtonii. Am Meeresufer unweit der Stadt Hangö, auf der Landzunge Tulludden, an der Grenze von Regio aboénsis und Nylandia. Ernst Häyrén, S. 40. Carex brunnescens X lagopina. Lapponia kemensis, Ounas- tunturi, am Ufer eines kleinen Baches in der Regio al- pina, mit den Eltern zusammen. Justus MontelL S. 4. Salix pyrolaefolia. Ein einziger, strauchförmiger Baum (Fig.) in Kuusamo, Dorf Liikanen, im Tale des Flusses Ou- lankajoki, am Bache Lippihetteenpuro, etwa 66° 20' n. Br. und 4° 30' östl. Länge von Helsingfors, neu fiir Fennoskandia. , Der Baum ist etwa 5 m hoch und 140 cm im Umkreis an der Basis. Der Wuchsplatz ist eine sumpfige Wiese mit iippiger Vegetation, deren Arten S. 227 aufgezählt sind. V. A. Pesola. S. 222-229. Viola canina X stagnina. Karelia ladogensis, Kirjavalaks, Uferwiese bei Pelkonen, 7 Ind. im J. 1898 von Herrn Förster G. Lång gefunden. Bei sämtlichen Ind. war das Pollen schlecht entwickelt bis fast ganz fehlgeschla- gen (50-99 %). AxelArrhenius. S. 215—216. Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. Älchemilla obtusa. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 259 Alchemilla strigosula. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- k y n e n . S. 1 99. Alectorolophus major *apterus. Lapponia kemensis, Kuola- järvi. V. A. Pe so la. S. 233. Änthyllis ''-affinis. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Ärnica alpina. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, drei Fund- orte. V. A. Pesola. S. 234. Botrychium virginianum. Ostrobothnia media, Nivala Iso- kangas, 1 Ex. im J. 1917. A. L. Backman. S. 103 — 106. — Karelia ladogensis, Kirjavalaks Paksuniemi, 2 Exx. im J. 1900. A. Palmgren. S. 114. Butomus umbellatus. Lapponia kemensis, Kuolajärvi. Nörd- lichster Fundort im Gebiete (nahe 67° n. Br.). V. A. Pesola. S. 231. Carex capitata. Karelia borealis, Juuka. M. Kotilainen. S. 7, — Lapponia kemensis, Kuolajärvi. V. A. Pesola. S. 231. Carex digitata. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Pyhäkuru, nördlichster Fundort im Gebiete (etwa 66° 50' n. Br.). A. K. Caj an der, V. A. Pesola. S. 231. Carex laevirostris. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Carex *parallela. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, siidlichster Fundort im Gebiete (etwa 66° 50' n. Br.). V. A. Pesola. S. 231. Carices fulvellae, mehrere Formen. Alandia. Alvar Palm- gren. S. 219. Cerastium alpinum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Dianthus superbus. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Elatine hydropiper und E. triandra. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhkynen. S. 199. Epilobium davuricum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- kynen. S. 199. 260 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Epilobiiim parviflorum. Regio aboénsis, Lojo. Harald Lindberg. S. 200. Epipactis palustris und E. nibiginosa. Karelia borealis, Juuka. M. Kotilainen. S. 7. Epipactis ruhiginosa. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Ruskea- kuru. V. A. Pesola. S. 232. Equisetiim trachyodon. Kuusamo, Kitkajoki Jyräväkoski. V. A. Pesola. S. 237. Gypsophila fastigiata. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Niva- järvi. V. A. Pesola. S. 232. Lycopodium alpinum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- kynen. S. 199. Myosotis läxa. Regio aboénsis, Lojo. Harald Lind- berg. S. 200. Myrica gale. Ostrobothnia media, Sievi und Toholampi, etwa 65 km von der Kuste entfernt. A. L. Backman. S. 106-114. Myriophyllum verticillatum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhkynen. S. 199. Nymphaea tetragona f. colorata und A^. candida f. rosea. Tavastia borealis, Keuru. R. Grönblad. S. 199. Polygala amarum 1^ amarellum. Kuusamo, im Tale des Ou- lankajoki. V. A. Pesola.- S. 230. Potamogeton marimis. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, V. A. Pesola. S. 230. Potamogeton panormitantis . var. minor. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, im Flusse Tuntsajoki; nördlichster Fundort im Gebiete (etwa 67" n. Br.). V. A. Pesola. S. 200. Rammcuhis auricomus *sibiricus. Kuusamo, Paanajärvi. V. A. Pesola. S. 230. Rosa acicularis. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Auhtijärvi, nördlichster Fundort im Gebiete (etwa 66" 40' n. Br.). V. A. Pesola. S. 233. Stratiotes aloides. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- nen. S. 199. Tilia ulmifolia. Tavastia borealis, Karstula. B. Petters- son. S. 140, Fussnot. ijbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 261 Veronica serpyllifolia p' borealis. Kuusamo, Juuma. V. A. Pesola. S. 230. Viola Selkirkii. Lapponia kemensis, Kuolajärvi; sechs Fund- orte, die die nördlichsten in Finland sind (der nörd- lichste etwa 66^ 50' n. Br.). V. A. Pesola. S. 233. Verwildert öder eingeschleppt. Asperula glauca. Nylandia, Helsingfors, Vådö, Juni und Juli 1917. Friiher nicht aus dem Gebiete vorgelegt. V. Al Ii, T. Damsten, det. H ar al d L i n d b e r g. S. 199. Vermischte Notizen. Picea excelsa, Beobachtungen iiber das Entstehen der ab- normen Zapfen (vgl. Meddelanden 42, S. 171, und 43, S. 297). Als Resultat mikroskopischer Untersuchungen wird festgeschlagen, dass die einseitig an der Riicken- seite mit Kriippelschuppen versehenen Zapfen keine entsprechenden Abweichungen im anatomischen Bau aufweisen; vielmehr ist der Heteromorphismus durch äussere Umstände, und zwar durch die auf der stärker exponierten Riickenseite stärker austrocknende Einwir- kung der Sonne und des Windes bedingt. Uberhaupt sind die letzten Voraussetzungen fijr das Entstehen der Kriippelschuppen in Mangel an Nahrung und in einer trockenen, exponierten Lage zu suchen. Ebenso ist das Entstehen der s. g. leptalea-Zapfen, die durch diinne, hautartige Schuppen gekennzeichnet sind, durch Nah- rungsmangel und ein friihes Absterben erklärlich, wäh- rend der consfr/c/a-Zapfen zum Teil friihzeitig verwelkt, zum Teil zur normalen Ausbildung gelangt. Auch be- treffs der sigmoidea- und der recurvata-Zapien teilt der Verf. einige Beobachtungen mit; die ersteren nehmen einen im Verhältnis zu den letzteren nachgebliebenen Ståndpunkt ein. Die corrugata-Zapfen schliesslich schei- nen die urspriinglichste Zapfenform darzustellen. M. B ren ner. S. 20—32. 262 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Abnorme Nadelbäume iind ihre Fortpflanziing. 1) Pinus sil- vestris f. virgata Casp. aus dem Kirchspiel Ingå, Nylan- dia; ein etwa 4 m hoher Baum. 2) Dichotype Fichten kommen mehrmals vor, u. a. das in Meddelanden 21, S. 7, beschriebene Ex. von f. oligoclada Brenn. aus Lojo und unter den friiher studierten oligoclada-SchössUngen (Meddelanden 40, S. 318, und 42, S. 171) mehrere vir- gata- und mon5^ro5a-Kombinationen, die in den ver- schiedenen Jahrestrieben resp. die erstere öder die letztere Form repräsentieren. 3) Die erwähnten oli- goclada-SchössUnge liegen jetzt in zwei Generationen vor, und es hat sich erwiesen, dass die jungen Pflanzen grösserer und normalschuppiger Zapfen grösser und stärker als diejenigen von kleineren und kriippelschup- pigen Zapfen sind; einen Ausschlag in derselben Rich- tung giebt der Zuwachs der Keimpflanzen im ersten Jahre, wie auch die prozentische Verteilung der iiber- lebenden Pflanzen. 4) Picea excelsa f. virgulata n. f. (mit Fig.) aus Kyrkslätt, Nylandia, etwa 6 ä 7 m hoch. M. Brenn er. S. 32—38. Ainas glutinosa. Kommt in den Kirchspielen am FIuss Pyhä- . joki, Ostrobothnia media, an mehreren Stellen am Rande offener Moore vor, wo sie häufig eine Höhe von 10 m bei einem Durchmesser in Brusthöhe von bis 20 cm erreicht. Stellenweise finden sich Bäume von 17 — 19 m Höhe und bis 38 cm Durchmesser. A. L. Backman. S. 57—58. Herr Dr. H. Lindberg hebt hervor, dass das in Nord-Finland gesammelte Material von „Älnus gluti- nosa" sehr reich an kritischen Formen ist, die wahr- scheinlich teilweise hybrider Natur sind (A. glutinosa X incana). S. 58. P/sum-Monstrositäten, mit 2 Fig. An einem im Kirchspiel Sysmä, Tavastia australis, von Fräulein Mary-Ann Le in berg gefundenen Ex. wird Blastomanie beob- achtet. An Stelle der Bliitenstiele findet man reichlich verzweigte Miniatursprosse. Die Blätter sind schmäler Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 263 als bei normalen Exx., die Nebenblätter der Miniatur- sprosse ausserdem sehr klein, auch relativ genommen. Die Miniatursprosse trägen Bliiten, die nur 8 — 10 mm läng sind und deren Kelchblätter durch ihre schmale und zugespitzte Form abweichen. Ein zweites Ex., das in Jämsä, Tav. australis, von Herrn A. Wuolle-Apiala gesammelt worden ist, zeichnet sich durch typische Brak- teomanie und zum Teil auch Prolifikation aus. K. Hil- dén. S. 70—72. Die Einödenflora in Ostrobothnia media. Der Verf . hebt her- , vor, dass erst ein genaues Studium der von der Kultur gar nicht öder nur wenig beeinflussten Gegenden ein exaktes Bild der tatsächlichen Verbreitung der s. g. häufigen Arten geben känn. Es erweist sich nämlich, dass manche Arten, die als häufig angesehen worden sind, in der Tat eine sehr ungleichmässige Verbreitung haben. Während z. B. Carex rostrata und Salix bicolor in Ostrob. media häufig sind, sind die verwandten C. vesicaria und S. nigricans selten, indessen bisher eben- falls als häufig betrachtet worden. Näheres wird iiber Funde von Botrychium virginia- num im Kirchspiel Nivala und von Myrica gale in Sievi und Toholampi sowie iiber die Vegetation der Fund- plätze mitgeteilt. Myrica kommt reichlich auf den Moo- ren Tuomikonneva und Jänissalonneva vor, in einerHöhe von 130 m ii. d. M., etwa 65 km von der Kiiste entfernt, in 62'' 42' n. Br., und da nach einigen Diatomazeen- Untersuchungen von Lehmproben (S. 111) die Litorina- Grenze in Sievi in einer Höhe von etwa 100 m ii. d. M. gelegen ist, diirfte Myrica schon in der Ancylus-Zeit in die Gegend eingewandert sein. A. L. Backman. S. 100—114. Tilia ulmifolia in Ostrobothnia media, mit Tafel und Karten- skizze. Einer der nördlichsten Fundorte der Linde, die Landzunge Kokkoniemi im Kirchspiel Reisjärvi, wird eingehend beschrieben. Hier wachsen sieben Linden, alle Bäume, fiir welche in der Tabelle S. 137 folgende 264 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Zahlen, von links nach rechts, angegeben werden: 1) N:o des Baumes; 2) Höhe des Bodens in m iiber dem See Pitkäjärvi; 3) Höhe des Baumes in m; 4) Höhe des unteren astfreien Stammteiles in m; 5) und 6) der Umkreis bez. der Durchmesser des Stammes in Brust- höhe, in cm. Die Bäume sind wenigstens 70, vielleicht iiber 100 Jahre alt. Auf der Fundstelle wurden die S. 138 — 139 aufgezählten Pflanzen beobachtet. Die Linde wächst unter Verhältnissen, die in keiner Weise speziell gijnstig fiir ihre Existens sind, erreicht aber beträcht- liche Dimensionen. Ihre jetzige NW-Grenze in Ostrob. media ist somit nicht durch khmatische Ursachen be- dingt. Diese Grenze ist iibrigens von Reisjärvi nach SW bis Lesti und ferner nach Siiden durch Karstula bis Keuru (beide Örte in Tavastia borealis), von hier nach W bis Virdois und NW bis Sydänmaa im Kirch- spiel Alavus (Ostrob. australis) zu ziehen, nicht aber von Lesti direkt nach Alavus, wie es im „Atlas de Fin- lande" 1910, Karte N:o 16, geschehen ist. Die Linde kommt nämlich hier in den Kirchspielen westlich vom Suomenselkä-Riicken nicht vor. — Fossiles Lindenpollen wurde in den Kirchspielen Kärsämäki und Haapavesi gefunden, d. h. etwas mehr als 50 km nördlich von den nördlichsten rezenten Vorkomnissen in Reisjärvi und Pyhäjärvi. Die Linde kam in der Gegend in der Zeit der Einwanderung der Fichte vor, mit Ulmus und Corylus (ev. Myrica) zusammen. A. L. Backman. S. 134 — 141. In einer Abhandlung: Die Qiiellenplätze als Äpophyten-Stand- orte im Kirchspiel Orimattila berichtet K. L i n k o 1 a iiber die Zusammensetzung der Pflanzendecke auf drei grös- seren (Areal ungef. 70, 500 resp. 600 m^), von der Kultur beinahe unbeeinflussten offenen Quellenplätzen (Komp- lexe von verschiedenen Quellen-Standorten) im nörd- lichen Nyland. Die Gefässpflanzenarten (Tab. S. 163 u. 164) dieser Örtlichkeiten, 84 an der Zahl, bestehen gröss- tenteils (80°/o) aus Apophyten, d. h. Pflanzenarten, welche an den betr. Stellen urspriinglich sind, aber anderswa ijbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 265 in der Gegend mehr öder weniger oft als Kulturansiedler auftreten öder in anderer Weise von der Kultur Nutzen gezogen haben. Unter diesen Apophyten gibt es nicht weniger als ungef. 35 stark hemerophile Arten. Die Quellenplätze bilden also einen sehr wichtigen Apo- phyten-Standort in der Gegend. Mehrere von den betr. stark hemerophilen Apophy- ten treten hier nur in vereinzelten Individuen auf (in der Tab. mit pc, pcc usw. bezeichnet) und machen da- durch zum Teil den Eindruck, als wären sie Kultur- ansiedler. Dass jedoch wenigstens die Mehrzahl von die- sen Arten auf den betr. quelligen Ståndorten als ur- spriinglich anzusehen ist, beweist der Vergleich (Tab. S. 166 u. 167) zwischen Verzeichnissen der stark hemero- philen Quellenpflanzen im Kirchspiel Orimattila (N:o 1 in der Tabelle) und in mehreren anderen Gegenden Fennoskandias: in den Gegenden nördlich vom Ladoga- see (N:o 2), im siidöstlichsten Finnland (N:o 3), im Kirch- spiel Suomussalmi im nördlichen Finnland (N.o 4), in den Nadelholzregionen des finnischen Lapplands (N:o 5) und in Hochgebirgsgegenden von Dalarne (N:o 6). Arten wie Ägrostis vulgaris, Poa pratensis, Cerastium ■triviale u. a. sind als Quellenpflanzen aus mehreren Gegenden bekannt und diirften ohne Zweifel — obwohl nicht in allén einzelnen Fjällen, so doch im allgemeinen — zu der natiirlichen Pflanzendecke der offenen quelligen Standorte in Fennoskandia gehören. S. 458 — 168. Uber die Vegeiationsverhältnisse in den Gegenden iim die Flässe Oulankajoki in N-Kuusamo und Kutsajoki im Kirchspiel Kuolajärui, Lapponia kemensis. Die Vegetation ist in diesem Gebiete reich, iippig und wechselnd. Unter den Wäldern sind pflanzenreiche Typen zu beobachten, wie der Geranium-Dryopteris-Typus und die Farnkräuterhaine. Die Fichte erreicht hier eine bedeutende Grösse (Höhe bis 30 m); neben Birke, Erle, Espe, Eberesche und Faul- beerbaum gedeihen Rubiis idaeus, Daphne mezereum, Ribes nibrum sowie mehrere Kräuter (S. 171, oberes Stiick). 266 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. Einige Charakterpflanzen der Moore sind S. 171, unteres Stuck, erwähnt. Unter den Wiesenpflanzen sind Trollius europaeus und die Thalictrum- Arten oft charakteristisch. Am bemerkenswertesten ist die Vegetation des Gebirges, u. a. diejenige der engen Gebirgstäler, der s. g. „Kurut", wo auf Grund der Verschiedenheiten der Nord- und Siid- abhänge sowohl ausgeprägt nördliche als siidliche Arten in geringer Entfernung von einander vorkommen (S. 172, mehr unten). Die Einrichtung von Naturschutzgebieten wird vorgeschlagen, vgl. oben S. 247. Vilho A. Pe- sola. S. 169—175. Carices fulvellae, Exsiccatenwerk. Herr Dozent Alvar Palm- gren, der im J. 1910 ein Exsiccatenwerk von 60 Num- mern dieser Carex-Gruppe in 10 Exemplaren verteilte, beabsichtigt nun, das Werk fortzusetzen, und bittet die sich dafiir intressierenden Botaniker Beiträge einzusen- den. Es wird danach gestrebt, Exemplare von Stånd- orten verschiedener Art vorzulegen, zum Teil auch Exemplare von derselben Stelle, die aber in verschie- denen (trocknen und feuchten) Sommern eingesammelt sind. Auch nimmt der Autor fiir eine beabsichtigte Monographie iiber Fennoskandias Carices fulvellae Samm- lungen dieser Pflanzen zur Bearbeitung entgegen. S. 219—222. Bemerkenswerte Pflanzenfunde aus N-Kuusamo und Kuola- järvi, zum Teil in Lapponia kemensis. V. A. Pesola. S. 229—246. Musci. Ämblystegium hygrophilum. Savonia borealis, Nilsiä. M. Kotilainen. S. 5. Bemerkenswerte Moose aus Savonia borealis, 46 Arten, S. 7, Mitte, und aus Karelia borealis, 35 Arten, S. 7 (unten) und S. 8. M. Kotilainen. Catoscopiiim nigritum, Karelia borealis, Juuka. M. Koti- lainen. S. 7. iJbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 267 Gymnostomum calcareum. Savonia borealis, Kaavi Huosiais- niemi, im Kalkschutt am Ufer. Neu fiir das Gebiet. M. Kotilainen. S. 6. Mollia aeriiginosa. Savonia borealis, Nilsiä Kuuslahti. O. Ky y h ky n e n. S. 5. Stereodon recurvatiis. Karelia borealis, Juuka. M. Kotilai- nen. S. 7. Ångströmia longipes. Savonia borealis, Kaavi Losomäki. M. K o ti 1 ain e n. S. 6, Uber die Windpolsterchen der Moose. Ernst Häyrén. S. 44—47. Lichenes. Parmelia acetabulum. Regio aboénsis, Stadt Abo (M. Häy- rén), Åbo Ispois (K. Lin ko la) und Karuna (F. Elf- ving); Nylandia, Ekenäs Tvärminne; Isthmus karelicus, Kivennapa (A. Boman). E. Häyrén. S. 128. Parmelia soralifera. Nylandia, Nurmijärvi, Helsinge Kytäjä (V. Räsänen) und Nummela; Ostrobothnia australis (A. J. Malmgren); Tavastia borealis, Laukas. E. Häyrén. S. 127. Xanthoria substellaris (= Physcia ulophylla Wallr.). Regio aboénsis, Tenala; Nylandia, Ekenäs, Helsinge und Hel- singfors (mehrere Funde). Scheint in der Nähe von Kulturstätten an älteren Laubbäumen zu gedeihen. E. Häyrén. S. 128. Messiingen uber den jährlichen Längenziiwachs einiger Par- melia- und Parmeliopsis- Ärten. K. Linkola. S. 153 — 158. Algae. Hafenplankton in Helsingfors, Nylandia, Siehe oben: Zoologie, S. 256. K. M. Le v an der. S. 217—219. Register öfver de vetenskapliga meddelandena. Mötet den 6 oktober 1917. Sid, S jc 1 a n , Th. Mus rattas å Härskiänsaari i Stor-Saimen .... 3 Hellen, Wolfer. Philonthus fuscus Grav., ny för Finland . . 3 Grönblom, Th. Ett gynandromorft exemplar ai Euchloe car- damines 3 Levander, K. M. Gynandromorfi hos Phalera bucephala ... 3 Montell, Justus. Carex brunnescens (Pers.) Poir. X lagopina Wbg, ny för Finlands flora 4 Kotilainen, M. Kasvitieteellisistä retkistä Pohjois-SavoSsa ja Pohjois-Karjalassa kesällä 1917 4 Tvenne skrifvelser rörande naturskydd 8 F r e y, Richard. Notiser om finländska Orthoptera . . . . . 10 — Plagionotus arcuatus L. i Helsingfors 13 Finnilä, Carl. Uber das Vorkommen des nordischen Laub- sängers fPhylloscopus borealis Bias.) im finnischen Lappland 14 Brenner, M. Iakttagelser med afseende å de abnorma gran- kottarnas uppkomst 20 — Pinas silvestris L. f. virgata Casp. i Ingå, Nyland. Abnorma barrträd och deras fortplantning 32 Mötet den 3 november 1917, Levander, K. M. Andragande rörande frågan om djurgårdens å Högholmen nedläggande 39 269 Sid. Hor t lin g, I. Berättelse öfver ornitologiska studier i Sjundeå sommaren 1917 39 Segerstråle, C. O. Exemplar af Abramis brania med svulst på ryggen 39 Finnilä, Carl. Kollektion af fotografier af fågelbon och lef- vande fåglar 40 Häyrén, Ernst. Atriplex Babingtonii Woods från Hangö . . 40 Hellen, W. Coleopterologiska meddelanden 40 Lindberg, Håkan. Två för landet nya insekter 41 Frey, Richard. Om på senaste tid företagna entomologiska exkursioner i Åbo-trakten 43 Häyrén, Ernst. Uber die Windpolsterchen der Moose ... 44 Luther. A. Vorläufiges Verzeichnis der rhabdocölen und alloeo- cölen Turbellarien Finnlands 47 Mötet den 1 december 1917. Homén, E. A. Bakteriernas vandringar och verkningar i det centrala nervsystemet 55 Elfving, Fredr. Studier rörande växternas känslighet ... 55 Mötet den 15 december 1917. C eder berg, A. R. Tvenjie skrifvelser från Pehr Adrian G a d d 57 Linnaniemi, V. M. Aleurodes fragariae ja Trioza alacris Suo- mesta 57 Nordberg, S. Pajunviljelyksistä Oulun seuduilla 57 — Alnus glutinosa Pohjois-Pohjanmaalia 57 Backman, A. L. Alnus glutinosa i mellersta Österbotten ... 57 Lindberg, H. Materialet af „Alnus glutinosa" från norra Fin- land. 58 Sundvik, Ernst Ed v. Den svarta råttans förekomst i Karis- lojo 58 Lindberg, H. Ett exemplar af svarta råttan uppkrupet i en hög al 59 J ä r n o f e 1 1, H. Maallemme uusi Dap/in/a-laji, D. psittacea (Baird) 59 Hellen, Wolter. Entomologiska meddelanden 59 Le van der, K. M. Förslag rörande det framtida utgifvandet af Sällskapets Meddelanden 61 Uttalande af docent A. Palmgren med anledning af ett af pro- fessor K.-M. Levander framställdt förslag om ut- 270 Sid, gifvande af Sällskapets Societas pro Fauna et Flora Fennica Meddelanden i häften 62 Palmgren, A. Handböcker öfver den nordiska möss- och laf- floran 65 Hildén, Kaarlo. Tvenne monströsa P/sum-exemplar ... 70 Ekman, Gunnar. Beiträge zur Kenntnis des Laichens von Petromyzon planeri Bloch 72 Lindfors, Axel. Ornitologiska notiser från Korsnäs ... 76 Hildén, Ilmari. Räisälän seudun linnusto 82 — Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä 96 Backman, A. L. Ödemarksfloran i mellersta Österbotten . . 100 Palmgren, A. Botrychium virginianum i Kirjavalaks . . . . 114 Mötet den 4 maj 1918. Professor K. M. Levanders förlag rörande utgifvandet af Sällskapets Meddelanden 115 Sällskapets 100-årsdag den 1 november 1921 116 Wasastjerna, Björn. En nykomling för Finlands fjäril- fauna, Sphinx Convolvuli L . 117 Hellen, W. Två för landet nya skalbaggar. . 118 Finnilä, Carl. Ornitologiska meddelanden 119 Frey, Richard. BananflQgan (Drosophila ampelophila Loew) anträffad i Finland 120 Re u ter, E. Banan flugan (Drosophila ampelophila) 122 Palmgren, Rolf. Tvenne bastarder mellan getbock och får- tacka, födda i Högholmens zoologiska trädgård . . 124 — Larus argentatus Brunn. (5 X marinas (L.) $ 125 Häyrén, Ernst. Laffynd från Finland 127 — Synekologiska serie-iakttagelser och experiment .... 128 Backman, A. L. Linden (Tilia ulmifolia) i mellersta Österbotten 134 Forsius.Runar. Uber einige paläarktische Tenihredinini. . 141 Lin ko la, K. Messungen iiber den jährlichen Längenzuwachs einiger Parmelia- und Parmeliopsis- Arien 153 — Lähdealueet apofytikasvupaikkoina Orimattilassa . . . 158 Pesola, Vilho A. Luonto-, etenkin kasvillisuussuhteista Ou- lankajoen varrella N-Kuusamossa ja Kutsajoen var- rella Kuolajärvellä 169 Årsmötet den 13 maj 1918. Caj an der, A. K. J. P. Norrlinin tärkeimpien julkaisujen ja kirjoitusten julkaisemisesta saksankielellä. . . . 212 271 Sid. Arrhenius.Axel. En för Finland ny bastard, Viola canina X stagnina, tagen af G. L å n g i Ladoga-karelen . . 215 Frey, Richard. En i Finland anträffad myrmecofil dipter, Forcipomyia myrmecophilus Egger 216 Le vänder, K. M. Meddelande om Helsingfors hamnplankton 217 Palmgren, A. Carices fulvellae Fries 219 Pesola, Vilho A. Salix pyrolacfolia Led. Kuusamossa, uusi pajulaji Fennoskandialle 222 — Huomattavia kasvilöytöjä N-Kuusamosta ja Kuolajärveltä 229 Tjänstemännens årsredogörelser. Ordförandens årsberättelse 176- Puheenjohtajan vuosikertomus 187 Skattmästarens årsräkning 197 Botanices-intendentens årsredogörelse 198 Zoologie-intendentens årsredogörelse 200 Bibliotekariens årsberättelse . 210 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1917 — 1918 247" Rättelser. — Oikaisuja. — Berichtigungen. Meddelanden 43. Seite 289 Zeile 1 von oben steht mangel, lies maugei. „ „ „ 2 „ „ „ volckmani, _,, volckmari. „ „ „ 22 „ „ „ laeviuscula, „ breviuscula. „ 290 „ 18 „ „ „ B. Poppius, „ E. Bergroth. Meddelanden 44. Seite 49 Zeile 21 von oben und S. 52 Zeile 9 von oben sowie in der Figurerklärung steht baltica, lies balticum. Sid. 115 rad 14 nedifrån och sid. 183 rad 20 uppifrån står V. Tenn- berg, läs H. Tennberg. 272 Sid. 125 noten står Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 44 sid. 176, läs Acta Soc. Fauna et Flora Fenn. 44 N:o 8. Sid. 183 rad 18 uppifrån står H. Saxen, läs U. Saxen. Sivu 193 rivi 19 ylh. on H. Saxen, on oleva U. Saxen. Sivu 193 rivi 21 ylh. on V. Tennberg, on oleva H. Tennberg. Ab =RegiO aboensis Kton Al =Alanclia Ks Tk = Isthmus karelicus Ksv Ka =Karelia australis Le Kb =Kare!ia borealis Li Kk ==Karelia keretina Lim Kl =Karelia ladogensis Lkem Kol =Karelia olonetsensis Lmur Kon =:Karelia onegensis Lp Kpoc=:Karelia pomorica occidentalis Lt Kpor=:Karelia pomorica orientalis Lv = Karelia transonegensis N = Kuusamo Oa = Karelia svirensis Ob = Lapponia enontekiensis Ok =^ Lapponia inarensis Om = Lapponia Imandrae Sa = Lapponia kennensis Sb = Lapponia murmanica St = Lapponia ponojensis Ta =Lapponia tulomensis Tb =Lapponia Varsugae = Nylandia =Ostrobothnia australis =Ostrobothnia borealis =Ostrobothnia kajanensis ^Ostrobothnia media =Savonia australis = Savonia borealis = Satakunta = Tavastia australis rTavastia borealis MEDDELANDEN AF SOCIETAS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. FYRATIONDEFJÄRDE HÄFTET 1917—1918. ■\ MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SEXTON FIGURER I TEXTEN. \ MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. HELSINGFORS 1918. Publications de la Socictas pro Fauna et Flora Fcnnica en vente chez tous les libraircs å Helsingfors. Meddelanden af wSocietas pro Fauna et Flora Fennica: 8:de häftet (1864- 9:de (1868) 10:de "(1869) ll:te (1871) 12:te (1874) 13:de (1871- 14:de (1875) Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar: -69, 1882) a Fmk 2: 50 , „ 4: - . .. 5: , „ 6: - 6: — 74) . . „ „ 6: - , ,/ 4: - Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica: 50 Vol. I (1875- -77) . Vol. II (1881- -85) . Vol. III (1886- -88). Vol. IV (1887) . Vol. V 1,1—111(1888 Vol. VI (1889- -90). Vol. VII (1890) . Vol. VIII (1890- -93). Vol. IX (1893 94). Vol. X (1894) . Vol. XI (1895) . Vol. XII (1894- 95). Vol. XIII (1897) . Vol. XIV (1897- -98) . Vol. XV (1898- -99). Vol. XVI (1897- -1900) Vol. XVII (1898- -99). Vol. XVIII (1899 -19G0) Vol. XIX (1900) . Vol. XX (1900 1901) Vol. 21 (1901- -1902) Vol. 22^ (1901- -1902) Vol. 23 (1901- -1902) Vol. 24 (1909) . Vol. 25 (1903- -1904) Vol. 26 (1903- -1904) Vol. 27 (1905- -1906) Vol. 28 (1905 1906) Vol. 29 (1906- -19081 Vol. 30 (1904 1906) Vol. 31 (1908- -1909) Vol. 32 (1909) . Vol. 33 (1910- -1911) Vol. 34 (1910- -1911) Vol. 35 (1909- -1911) Vol. 36 (1911- -1912) Vol. 37 (1912- -1913) Vol. 38 (1913- -1914) Vol. 39 (1914- -1915) Vol. 40 (1914- -1915) Vol. 42 (1915- -1917) Vol. 43 (1916) . äF mk 10: - n 11 11 8:1 10: 10:- 95 )„ »1 6:1 »» 11 15: »» 11 10: »» „ 10: 11 1» 12: 1» 11 10: 11 11 12: 11 »1 11 11 8:- 8: 8: 10: 8: 9: 7: i> 11 »1 >i 9: 7: S; 7: 13: ,, 11 6: »1 »1 11 '1 10: 12: 12: 10: 8: 6: 9: • 11 11 10: ■ „ n 8: 12: 6: 14: 11 11 12: • 11 „ 10: »1 11 11 15: 12: • »1 • »1 1* 15: 10: 50 l:sta häftet 2:dra „ 3:dje „ 4:de 5:te 6:te ' „ 7:de 8:de 9:de 10:de ll:te 12:te 13:de 14:de 15:de 16:de . „ 17:de 18:de 19:de 20:de 21:sta 22:dra „ 23:djo „ 24:de 25:te 26:te 27:de 28:de 29:de 30:de 31:sta 32: dra „ 33:dje „ 34:de 35:te 36:te 37:de 38:de 39:de x „ i 40: de 41:sta 42:dra 43:dje „ 44:de (1876) . . ( 1878) . . (1878). . (1878) . . (1880). . (1881) . . (1881). . (1881) . . ( 1883) . . (1883) . . (1885) . . (1885) . . (1886) . . (1888) . . (1889) . . (1891) . . (1892) . . (1892) . . (1893) . . (1894) . . (1895) . . (1896) . . (1898) . . (1897-98) (1898 99) (1899 (1900 (1901 (1902 (1903 (19U4 å Fmk 1900) 1901) 1902) 1903) 1904) 1905) (1905 1906) (1906 1907) (1907 -1908) (1908 1909) (1909 1910) (1910 1911) (1911 1912) (1912-19131 (1913-191^) (1914-1915) 11915—1916) (1916—1917) (1917—1918) 50 50 ÖO 50 50 25 75 50 50 50 75 50 50 50 Herbarium Musei Fennici: I. PlantEB vasculares (1889) å Fmk 3: - II. Musci (1894) „ „ 1:50 Festschrift fiir Palmen. I— II. (1905—1907) . . . .å Fmk 40:- MBL WHOl LIBRARV UH niR I i: :^H:!^i;!i n; iljii ii !É|jj lÉ i.i;li , .i'J!' !j jai; r>; ■'viniHiH ill lind ii:ili;