BIDRAG till KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR ocı FOLK, utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. Tjugonde Häftet. (Med 20 plancher.) mn sun ua ee nn "IELSINGFORS, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1876, Innehäll, Bidrag tiil Uleäborgs läns geognosi, AfL J. Inberg. (Med 9 pläncher) : . . N Om qvartärbildningarna Yingn ibe- Kosmleri-Sorasisite jernvägsli- nie, enligt undersökningar 1875. Af A. M. Jernström. (Med 9 plancher). . . —_—_— nn or De Strödda geognostiska anteckningar, I & 1. Er A. M. Jernström. (Med en karta.) Bidrag till Tammerforstraktens geognosi, ih V. L. Äkerblom. (Med en karta.) ne %7, 417, ” BIDRAG. TILL ULEÄBORGS LÄNS GEOGNOSI AF ISAK JOH. INBERG. Mummnanann Med 7 litografierade plancher, 2 träsnitt och 2 kartor. Nedan undertecknad sommarmänaderna 1866, 1867 och 1868 under bergmästaren E. H. Furuhjelms och bergsinge- niören filosofiemagister K. A. Mobergs ledning, som rekog- noskör biträdt vid de geologiska undersökningarne i södra delen af landet och dervid inhemtat nägon praktisk erfaren- het i sädana arbetens verkställande, hade Jag sedermera un- der somrarna 1869, 1870 och 1871, dä Jag som landtmätare, af Öfverstyrelsen för landtmäteriet, blef förordnad att verk- ställa geografiska refningar i mellersta delen af Uleäborgs län, lägligt tillfälle att tillika samla talrika geognostiska iakt- tagelser öfver dessa nordliga delar af värt land, för hvil- ket ändamäl Bergsstyrelsen benäget lemnade mig nödiga in- strument. Resultatet af dessa observationer — p& hvilkas utfö- rande jag, af intresse att i nägon ringa mon bidraga till Fäderneslandets hittills mycket försummade geologiska kän- nedom, sparat hvarken möda eller kostnader — föreligger i bifogade geognostiska kartutkast och efterföljande beskrifning, hvilka jemte omkring 200 stuffer af allmänna inom karta- Omrädet förekommande bergarter, leror, sjö- och myrmalmer m. m. jag anhäller att till Bergsstyrelsen fä öfverlemna. Att detta arbete eger mänga bristfälligheter är ej un- derligt, dä det icke är rimligt att en person inom sä kort tid jemte det egentliga arbetet kan medhinna undersöknin- sen af ett omräde af 320 finska qvadrat mil. — Men under- tecknad har ändock med bästa förständ och omsorg bjudit 4 till att sämycket som möjligt fä en allmän öfversigt af trak- tens geognostiska skaplynne. Säsom hjelpreda har jag begagnat „Materialier till Finlands geognosi, samlade af H. J. Holmberg Helsingfors 1858”. Om förut gjorda höjdbestämmelser och afvägningar har Werkl. Statsrädet C. W. Gyldön benäget lemnat ätskilliga upplysningar, hyarjemte Docenten, doktor F. J. Wiik godhets- fullt ‘bestämt ätskilliga svärbestämbara bergarter, hvarföre jag anser mig förpligtad att Ödmjukast för desse Herrar uttala min hjertliga tacksägelse. Helsingfors i april 1872. Den geognostiska kartan öfver en del af Uleäborgs län, hvarom efterföljande rader äro ämnade att meddela nägra upplysningar, omfattar följande socknar, nemligen inom: Kemi härad, Nedertorneä, Karunki, Kemiträsk och Tervola, södra delarne af Öfvertorneä, Rovaniemi och Kuola- järvi samt norra delen af Kemi, inom: Uleä härad, norra delarne af Pudasjärvi och Kuusamo och inom: Lappmarkens härad, södra delen af Sodankylä. Dessa nu uppräknade omräden utgöra tillsammans en areal af 7,400,000 geometriska tunnland, motsvarande om- kring 320 qvadrat mil. Af nämnda areal har undertecknad geografice afmätt 4,500,000 tunnland eller 195 qvadrat mil; äterstäende 2,900,000 tunnland hafva dels af vicelandtmätaren W. Arppe geogra- ficre och dels af andra landtmätare blifvit bäde geometrice och geografice affattade. Skalan till här medföljande karta är 80,000 fot pä en decimaltum, hvarföre den icke upptager ätskilliga mindre 5 skiljaktigheter utan endast gör anspräk pä att vara en Geog- nostisk Öfversigts karta och dä hela kartaomrädet, med un- dantag af nordöstra delen af Kuusamo socken, upptages af till största delen med dammjord betäckta höjder, stora mos- sor och sandmoar, skulle specialkartor i större skala, om ock & dessa utsattes alla jordskiljaktigheter, blifva nägor- lunda enformiga. Den tid torde vara ännu temmeligen aflägsen dä alla dessa trakter äro geometrice affattade och noggrant under- sökta. Säsom de här befintliga vattendragens lopp äfven an- Traktens all- tyda, sänker sig hela detta landtomräde i stort betraktat "dnna skap- frän NO mot SW pä vestra sidan af maanselkä der vattnet ei genom Kemi och Torneä elfvar med ätskilliga forsar ned- strömmar till Bottniska viken; samt frän NW mot SO pä östra sidan af sagde landthöjd hvarest vattenmassan äter söker sitt utlopp till Hvitahafvet. Bergmassornas form utgöres vanligast af enstaka kullar Bergens form. hvilka isynnerhet i Öfvertorneä, der trakten är mera kuperad, oftast äro betäckta med dammjord samt branta pä RM N och NW sidor, säsom Pl. I utvisar. De mest högländta trakter inom kartaomrädet äro Rita- Högländta korkia, norra sidan af Kuusamo och sydvestra delen af Kuo- "**er- lajärvi socknar samt Mustivaara pä östra sidan af Öfvertor- ned socken. Frän nämnda höjder erbjudes en mycket vid- Sträckt utsigt, ehuru bäde Ritakorkia och Mustivaara icke Särdeles höja sig öfver slättlandet deromkring. De förnämsta höjder inom kartaomrädet äro: Höjder. Kieskistunturi inom Kuolajärvi socken omkring 1,800 fot öfver hafvet. Sieppitunturi „ ” ” » 1,700 ” ” Sallatunturi » „ „ ” 2,000 » 2) Nuorunen Kuusamo „ „1,046 ” Dalgängar. Sprickdalar. 6 Ukonvaara inom Kuusamo socken omkring 1,626 fot öfver hafvet. Kuntivaara a r “ " 1,540 » » Pisavaara „» Rovaniemi 2 a 850 m » Ounasyaara 54 . 3 „ 700 » » Karhujupukka , Öfvertorneä , ” 1,000 ° ,„ » Aavasaksa 7 h J 5 780 » „ Wammasvaara „ Kemi H 5 BLOSSE N) Nägra dalgängar, utom de som förekomma längs eltf- varna, förtjena föga att omnämnas; den största är Torneä elfdal säväl pä finska som pä svenska sidan och utgöres före- trädesvis af ängsmark, som om värtiden öfversvämmas af fo- den; äfven utmed Ounasjoki är en lika beskaffad dalgäng; deras strykning är i det närmaste ifrän N till 8. Större uppmärksanhet förtjena de säkallade sprickdalarne, hvilka torde hafva uppkommit sälunda att större sträckor remnat, hyarpä remnan till en del blifvit fylld med flyttblock, grus m. m. Den största af detta slag är Koro, strykande ifrän Rovaniemi sockens sydöstra hörn till Kuusamo sockens ve- stra sida; dalen löper i rak sträckning frän NW till SO en sträcka af omkring 3 mil; bredden varierar emellan 50 och 200 fot; sidoväggarna äro pä sina ställen lodräta och stundom ända till 300 fot höga; bottnet, hvari Koro & slingrar sig, bestär af stoftfin svämmsand och är nägorlunda horizontelt tills det emellan Auttijärvi och Kemielf bildar ett 62,2 fot högt vattenfall, det i trakten beryktade Autinköngäs. Sjelfva dalen derstädes är blott 50 & 70 fot bred och har 120 fot höga tvärbranta bergväggar, hvilka äro slätslipade och räff- lade; uti ena hörnet, der remnan bildar ett knä, har vattnet format i den härda finkorniga granitväggen en medaljong- *) De tvenne sistnämnda höjderna äro med Wredes afvägnings- spegel bestämda af undertecknad. Kuusamo höjderna äro medels ba- rometer bestämda af H. J, Holmberg. De öfriga äro mer och mindre Approximativa, R, formig jättegryta jemte andra utsvarfningar. Emedan nämnda jättegryta ligger 19 fot öfver den nuvarande vattenytan och bergväggarne äro ända till 60 & 70 fots höjd slätslipade, är det sannolikt att här ı tiden en ofantlig vattenmassa sökt sitt utlopp i Kemielf. Stället är särdeles imponerande hvar- före en vy af sjelfva fallet samt planritning öfver detsamma meddelas i Pl. II och VII, Österom Sieppijärvi i Kuolajärvi socken förekomma vägformiga gneisafsatser, hvilka äro tydligen sönderbrutna samt omkastade, likväl i en viss ordning; vägdalarna äro 60 a 70 fot breda strykande ifrän NO till SW. FEIEE, 773 IH PTRTTER PONTTEITT TR TIRTRITTITTTITÜTTTT Äsbildningar äro icke sällsynta, och stryka i allmänhet frän NW till 80; de förnämsta af dem äro följande: Airi- selkä emellan Sonkajärvi och Palojärvi i Rovaniemi socken, samt Hanhiselkä nordost frän Ounasjoki, begge i riktning frän NW till SO. Westerom Karvo by i Rovaniemi och österom Meltosjärvi i Öfvertorneä förekomma sädana, den förra löpande frän W till O, den sednare frän WNW till O8O. Maanselkä emellan Ylikitka och Livojärvi i Kuusamo frän W till 0, och emellan Timisjärvi och Posio frän WNW till OSO. De i Kuolajärvi befintliga stryka frän NW till SO. Bredden hos dessa varierar ifrän 150 till 3000 fot; höjden gär till- ochmed 120 fot öfver slätten, samt längdutsträckningen ofta miltal. De ä& kartan utmärkta höjdsträckningarne äro icke all- tid rullstensäsar, utan utgöra största delen högländta marker Asar. Vattendelare. tendrag. Jättegrytor. 8 eller säkallade vattendelare, som icke sällan bestä af stora mossor och moar. Sjöar och vat- Pä sjöar och vattendrag är trakten öfverhufvudtaget nägorlunda rik. Af dessa förekomma i Öfvertorneä socken: Raanujärvi omkring 290 fot öfver hafvet, Iso- och Vähä- vietonen 273, Miekojärvi 223, Lohijärvet 210, Törmäsjärvi och Portimojärvi, hyilka alla genom Tengeliö elf uttömma sitt vatten i Torneä elf; i Rovaniemi socken: Sonkajärvi, Sinettä- Järvi, Wiksijärvi och Norvajäryi med utlopp i Öunasjoki; vet, utfallande i Kemielf; inom Kemiträsk socken: Misijärvi och Kemijärvi, uttömmande sig i Kemielf; inom Kuusamo socken: Karhujärvi, Isojärvi och Suolijärvet, hvilka genom Jumiskojoki utfalla i Kemijärvi, Livojärvi äter i Iijoki, Kuu- samojärvi, Kirpistö, Piiksiselkä och Muojärvi genom Piston- Joki i Hvita hafvet; Watajärvi, Enojärvi, Kiitämä, Suininki genom Kuusinkijoki i Paanajärvi; Posiojärvi, Yli- och Ala- kitka — 760 öfver hafvet — och Juumajärvi genom Kitka- joki i Oulankajoki; Kallunki, Sieppijärvi, Onkamo och Sova- Järvi — inom Kuolajärvi socken — genom Sovajoki i Paana- Järvi, Kuopsajärvi, Käsijärvi, Sieminki och Wuorijärvi genom Tuntsanjoki i Hvita hafvet, samt Aapa- och Kuolajärvet ge- nom Tenniöjoki i Kemielf. Ibland jättegrytor, bildade vid de flesta större forsar genom vattnets och stenfragmenternas nötning ä bergets (van- ligen lä-) sida, mä här nägra anföras. Den största som un- dertecknad varit i tillfälle att observera, är den vid Kiutakoski norrom Kiutavaara i Kuusamo; dess djup är 7 och diameter 4 a 5 fot, bergarten är rödaktig qvartsit. Vid Taivalkoski och Pesola i Kemi finnes ätskilliga mindre jättegrytor och utsvarfningar i ler- och glimmerskiffer, äfvensd& vid Ämmän- pää norroin kyrkan i Rovaniemi socken i gneis samt vid 9 Pirttikoski nära Autti i granit. Men märkvärdigast af alla är den, redan omnämnda, halfgrytan vid Autinköngäs; hon är 6 fot i diameter (Pl. III). I Pyhävaara i Kuusamo förekommer i qvartsit en jättegryta af 5 fots djuplek och med en diame- ter af 2 fot, hvars väggar utvidga sig bukformigt, samt be- finner sig & en vestlig afsatts nägra famnar lägre än hög- sta toppen. Räfflor hafva blifvit observerade säväl uti läga hällar Räjflor. som pä de högsta bergstoppar uti alla möjliga bergarter sä- som följande tabell utvisar: Bocken. L-ü est. Bergarten. |Strykningen. Rovaniemi |101/, verst W fr, Pisavaara lerskiffer N 2880 W Öfvertorneä Kuusivaara . 2: . gneis N 2850 W Rovaniemi |O frän Olkkajäwvi . . . diorit N 2800 W D:o 6 verst N Apukka hemman gneis N 2850 W D:o 2v.80 d:o d:o d:o N 288° W D:o N Wanttausjärvii . .. d:o N 2840 W Nedertorneä 10 verst SO Torneh stad granit N 3300. W Kuusamo |Seppänen hemman. . . syenit N 290° W Kuolajärvi |Kieskistuntui . . . .| qvartsit(?) | N 2850 W Kuusamo N Wirranniemi hemman . | hornbl. sten N 2850 W D:o N Kilkkilönsalmi . . dio. .„skiffer | N 2750 W D:o NO Kokko hemman . syenit N 2770 W D:o Riisitunturi | qvartsit N 2780 W | D:o Turjanniemi | d:o w een | N 310° W | Kemiträsk )$ Ruopsas.. 3%. ; M syenit N 2850 W Slätslipade och ln hällar äro ingalunda sällsynta. Flyttblock uppträda pä ätskilliga ställen säväl i däl- Auyudlock. derna som pä bergshöjderna och ä& deras sidor och det i sä talrik mängd, att de ej sällan betäcka stora sträckor, ända ll hundratals tunnland samt bilda ödsliga stenhölster utan den tingaste växtlighet; Aavasaksa, Wammasyaara, Pisavaara, Gneis, 10 Pyhätunturi, Juuvaara och Kivalot utgöra dylika exempel. Dessa stora stensamlingar utgöras ofta af idel enahanda berg- art, antingen qvartsit, granit o. s. v. Sälunda utgör Torni- vaara i Kemi en sädan af större och mindre qvartsitblock bestäende stenslätt, liknande ett böljande haf, hvilkas vägor stryka frän NNO till SSW och der afständet frän ett väg- berg till ett annat varierar mellan 40 och 100 fot. Flyttblock af qvartshaltig kalksten finnas i trakten kring Kivijärvi i Öfvertorneä och Tervola socknar. Qvartsitblocken ha stundom plattformig och parallelipipedisk form med föga afrundade kanter. Pä de högsta bergstopparna och ibland i ett egendomligt läge säsom Pl, IV och V utvisa, anträffas nägongäng enstaka block vanligen af större dimensioner mer och mindre afrundade och kantstötta, Bergskorpans beskaffenhet. Säsom äfven synes & kartan, intager gneissen ungefär- ligen en femtedel af hela arealen och sträcker sig uti ett sammanhängande bälte ifrän O till W, af dels grä dels röd färg. Den gräa gneissen har sin största och mest samman- hängande utbredning ä kartans vestligaste del, der den är nästan ensamt rädande. Dess utseende företer icke andra omvexlingar än sädana som uppkomma genom finare och gröfre skiffring, större eller mindre rikedom pä glimmer, strykningens regelbundenhet eller oregelbundenhet o. s. v. Bergartens orthoklas är hvit, stundom med en dragning 11 ät grätt. Oligoklasen, vanligen mycket sparsam, är af hvit färg; glimmern i allmänhet svart eller mörkbrun. Den röda gneissen förekommer i kartans nordöstra del, dess färg är dels ljus- dels köttröd, härrörande frän ortho- klasens. Oligoklas träffas blott sparsamt; glimmern är svart, uppträdande i ringa mängd. Jemte dessa tvenne gneisvarieteter förekommer dess- utom hornblende- och protogyngneis, bädadera säsom under- ordnade lager; den sistnämnda, vid östra ändan af Paana- Järvi i Kuusamo socken, med utmärkt vackra himmelsbläa eordieritkristaller. Gneissens strykning är i allmänhet NW till SO och SW till NO samt stupningen antingen nordlig eller sydlig äfvensom vertikal. Kartan upptager fyra omräden af lerskiffer, hvilken i dagytan uppträder i form af läga och särdeles släta hällar med mjukt afrundade sidor, undantagandes de ställen der vattnet genombrutit skifferlagren, säsom till exempel vid Kemi elf. Alla dessa lager g& i ONO. Bergartens färg är antingen grä, blägrä eller brun; den bruna varieteten träffas i Kuusamo socken. Härdheten till- tager ju mera bergarten närmar sig till glimmerskiffer. Lerskifferns parallelstruktur eller skiffring stryker längs kartans hela omräde frän O till ONO. Stupningen som Oregelbundet är än nordlig än sydlig, ganska ofta stäende, bildar mycket sällan mindre än 80% vinkel mot horizontal- planet. Glimmerskiffer uppträder i grannskapet af lerskifter, Sneis, talkskiffer och qvartsit och öfvergär i dessa bergarter. Lagerstrykningen gär frän NO till O och 080. Formen och Strukturen äro i det närmaste lika med lerskifferns. Den öfvervägande beständsdelen är en hvit glimmerart, Röd gneis. Hornblende- och protogyn- gneis. Lerskijffer. Glimmerskif fer. Talkskiffer. Kloritskiffer, Alunskiffer. Granit. 12 hvarigenom bergarten erhäller en finskiffrig struktur och i tvärbrottet visar den ljusgrä qvarts jemte otydliga korn af grä eller rödaktig fältspat, hvilka, om de tilltaga i nägon betydlig mängd, kunna ästadkomma Ööfvergängar till finskiff- rig grä gneis. Saknas fältspaten helt och hället, öfvergär glimmerskiffern till qvartsitskiffer och lerskiffer. En sädan öfvergäng träffas i Kuusamo och Kemi socknar. Strykningen är O till NO, stupningen lika med lerskifferns. Pä hvardera sidan om Paanajärvi uppträda tvenne be- tydliga parallelt löpande lager af talkskiffer, hvilka gä i WNW:lig riktning och begränsas af glimmerskiffer, gneis och qvartsit. Talkskiffern är en tunnskiffrig perlemorglänsande, mjuk, for känseln fet bergart bestäende af gulhvit talk med inne- liggande smä korn af qvarts. Strykningen varierar emellan NO till OSO, stupningen är lodrät och nägra fä grader sydlig. Talkskiffern brytes af allmogen i Kuusamo socken till ställstenar m. m. Kloritskiffer uppträder i Kuolajärvi, Kuusamo och Öf- vertorneä socknar säsom underordnade lager; den är fjälligt skiffrig och bestär af en mild lök- eller berggrön kloritmassa, nägongäng blandad med litet qvarts. Strykningen NO till ONO, stupningen lodrät. Alunskiffer observerades pä tvenne ställen i Kuusamo socken; den synes bestä af en af kolhaltiga och bituminösa ämnen innerligt genomdränkt lerskiffer, af svart färg. Stryk- ningen är i det närmaste frän N till S, stupningen lodrät. Bland säväl metamorfiska som eruptiva bergarter upp- tager graniten ungefärligen hälften af kartans areal. Inom detta vidlyftiga omräde uppträder denna bergart i alla möj- liga variationer. Strukturen är antingen grof-, medel- eller 13 finkornig. Afsöndringen plattformig eller parallelipipedisk. Den fältspatartade beständsdelen utgöres hufvudsakligen och till största delen af orthoklas, hvilkens färg vanligen är ljus- röd till köttröd. Oligoklasen, som förekommer mycket spar- samt är grönhvit. Qvartsen har vanligen grähvit färg, stundom är den färglös och glasig. Glimmern uppträder i olika gra- nitvarieteter med ganska olika färger, och är än hvit, än brun, grön eller svart. I södra delen af Öfvertorneä socken är graniten finkor- nig, glimmerfattig med utmärkt tydlig parallelipipedisk för- klyftning (se Pl. VI och VID), hvaremot i trakten emellan Simojärvi och Suolijärvet uppträda medel- och grofkorniga varieteter med färglös, glasig qvarts. Gmeisgranit förekommer söderom Posiojärvi i Kuusamo socken och vesterom Simojärvi, äfvensom i närheten af gneislagren der dessa bergarter vanligen öfverg& i hvar- andra. Kivalonotta och en del af Ounasvaara i Rovaniemi soc- ken bestä af turmalingranit. Porfyrartad granit uppträder & Palotunturi i Kuusamo socken. Bergarten, röd medelkornig granit innesluter röda en kubiktum stora fältspatkristaller; hvarigenom bergarten fär ett porfyrartadt utseende. Pegmatitgranit. Denna bergart, egentligen en mycket Srofkristallinisk granitvarietet med vanligen hvit glimmer Uppträder här pä flera ställen säsom gängar i gneis, glimmer- och lerskiffer, men nägongäng äfven säsom enstaka mindre hällar och körtlar. Säsom främmande inblandningar i graniten har upp- Mmärksammats epidot omkring och nägra mil norrom Kuusamo Gneisgranit. Turmalin- granit. Porfyrartad granit. Pegmatit granit. kyıka, Jemte detta mineral, till färgen ljust lökgrönt, upp- Syenit, Hälleflinta. Qvarisit, Sandsten, Diorit o. horn- blendesten, 14 träder i graniten svafvelkis, magnetkis och jernglans, hvilka icke äro sällsynta isynnerhet i Paanajärvi trakten. Det torde knapt vara nägon socken i landet der sye- niten spelar en sä vigtig roll som i Kuusamo. Bergartens förklyftning är oregelbundet mängkantig, for- men är till det mesta mjukt afrundad och färgen vanligen röd, grä och grönaktig. En egen syenitvarietet träffas i Ritakorkia trakten i det nordligaste hörnet af Kuusamo socken. Som bergarten derstädes saknar hornblende och innehäller i dess ställe lök- grön strälsten samt hvit och ljusgul fältspat, fär bergarten ett vackert ljusgrönt utseende. Tre mil nordost frän Kemi kyrka förekomma nägra mindre lager af rödaktig hälleflinta. Qvartsiten har en ganska stor utbredning inom karta- omrädet och uppträder i mänga strukturmodifikationer säsom kornig tät och skiffrig. Afsöndringen är antingen qvader- formig, parallelipipedisk eller oregelbunden. Färgen är hvit, gulaktig, brun, röd, bläaktig och grä. Wissa varieteter ega en tydlig skiktning. Stundom träffas glimmer (vanligen till färgen hvit), hyars blad ligga parallelt med hvarandra, s& att bergarten Ööfvergär i qvartsitskiffer. Omkring Kuolajärvi kyrka uppträder en blägrä, tät, skittrig, svärbestämbar bergart, hvars hufvudbeständsdel ut- gör qvarts. Qvartsitsandstenen uppträder i dagen blott p& nägra ställen i Kuusamo socken. Dessa lager söderom Paanajärvi, hvila pä granit, hyaremot de norrom Ylikitka sjö befinteliga lagren uppträda tillsammans med gvartsit och syenit. Stryk- ningen är N 60°0 och stupningen N 25° W. Bergartens färg är ljust gulbrun med mörkare ränder. Diorit och hornblendesten uppträda här och der, inom | 15 kartaomrädet, säsom underordnade lager och visa stundom tydlig_skiffrighet. Hyperit har anträffats allenast pä ett ställe vid Tolo- Zyperit. nen gästgifveri i Tervola socken. Nordost frän Kemi sockens kyrka förekommer serpen- Serpentinsten. tinsten. Bergarten, mörkgrön till färgen, har mycket stark oregelbundet mängkantig förklyftning. Det största inom kartaomrädet förekommande kalkberg Kalksten och anträffas omkring 20 verst NO frän Torneä stad. Stället Tolomit. | kallas kalkkimaa, är ganska vidsträckt och bildar en mäktig | lagerstock uti kalkdränkt lerskiffer, samt visar under stryk- | Ding frän NW till SO en mängd smä, obetydligt öfver jord- | ytan framstickande kullar och hymplar. Strukturen är myc- ket finkornig. Färgen hvit, grägul och grä. All kalk här- städes är dock talkhaltig och följaktligen dolomitartad. Säsom- tillfälliga inblandningar ingä, utom qvarts och | grafit, i den gräa kalken koboltglans. | Pä nordöstra stranden af Ylikitka i Kuusamo socken förekommer ljusröda och bläaktiga dolomitlager af kristal- | linisk medelkornig textur. Bergarten innesluter korn af svaf- vel- och kopparkis. | Nägra mindre dolomit och kalkstensgängar anträffas dessutom pä ätskilliga ställen inom kartaomrädet, 1 Pä trenne ställen anträffades qvartskonglomerat. Detta Konglomerat. bestär af qvartsitstycken (och inom Kuusamo socken der- | Jemte alunskifferstycken) temmeligen afrundade och ända till \ ett hönsäggs storlek, sammankittade genom ett qvartsigt bin- | demedel till en sä härd och fast sammanhängande massa, att | de särskilda stenarne förr kunna släs eller brytas sönder, än | de lossna ur sin infattning. | De inom Kuolajärvi och Kuusamo. befintliga konglome- taterna bilda sjelfständiga lager, hvaremot den vid Taival- Krosstens- grus. Rullstens- grus. Mosand, Lera, 16 koski i Kemi socken uppträder som en större gäng i ler- glimmerskiffer, hvars strykning är O till W och stupningen lodrät. De lösa jordlagrens beskaffenhet. Det närmast bergskorpan liggande krosstens gruset be- stär, säsom kändt är, af nägot afrundade eller skarpkantade stenar af olika dimensioner uppblandade med ett mer eller mindre fint stenmjöl. Men ifall denna bildning af en eller annan orsak varit utsatt för vattnets inverkan har det fina grusmjölet blifvit bordtsköljdt och stenarne rentvättade, hvarigenom krosstensgruset nägot päminner om rullstens- grus. De sälunda uppträdande tvenne slagen af krosstens- grus, d. v. s. det otvättade och det tvättade, anträffas isyn- nerhet uti Kuusamo, der stora omräden utgöras af nyssnämnde bildning oeh der krosstensgruset uppstiger ända till bergens toppar ja stundom helt och hället betäcker de lägre bergs- hymplarne och säledes hindrar undersökningen af den fasta jordskorpan. Byggnadsmaterialet, till de förut omnämnda äsar, utgör rullsten, rullstensgrus och sand. Deras utbredning är ganska stor inom trakten och uppträda icke allenast i äsform, utan säsom mer och mindre höga kullar och jemna platäer. I nära sammanhang med bildningen af rullstensäsarne stär mosanden, emedan man isynnerhet vid äsarnes fötter anträffar denna, intagande ofta ganska stora trakter. I den del af Uleäborgs län, som upptages ä föreva- rande karta, är särdeles brist pä lera. Den lilla mängd som päträffas är vanligen mycket sandblandad, hvarföre den icke kan användas till tegel, sä att man, till exempel, i Kuu- samo och Kuolajärvi socknar, icke finner nägon enda tegel- stens-spis. 17 Trakten i närheten af Kemiträsk och Rovaniemi kyıka utgöres af svämmsand. Dä värfloden ärligen afsätter i lugn- vattnen sand och lerslam, bildas derigenom deltor, hvilka utgöra bördiga ängsmarker. I ett sädant deltaland norrom sistnämnde kyrka gräfdes, för nägra. är sedan, en brunn, hvari efter allmogens utsago, pä fyra famnars djup päfunnos snäckskal och ett illa tillyxadt trästycke liknande en ära. — Huru länge dessa legat inbäddade i jorden, tillkommer fram- tida undersökningar att utreda. Säsom redan sades, är denna trakt ärligen hemsökt af Öfversvämningar och dessa ganska betydliga, dä till exempel är 1807 vattnet steg öfver normala vattenständet vid Rova- niemi kyrka 29 fot; är 1825, 26 fot; 1835, 27 fot; 1859, 30 fot och 1868, 25 fot. Bland lösa jordlager mä här ytterligare omnämnas moss- torf och torfdy, af hvilka isynnerhet den förstnämnde intager stora sträckor, till exempel i sydöstra delen af Öfvertorneä socken. Kiselguhr förekommer i nägra sjöars och äars botten uti Kuolajärvi, Kemiträsk och Kuusamo socknar. Den som blifvit tagen ifrän Ahvenlampi i Kemiträsk socken synes vid mikroskopisk undersökning innehälla diatomaceer säsom Pin- aularia, Navicula med flera arter. Af de 37 kallkällor, som blifvit undersökta, har medel- temperaturen visat sig vara + 3,%5, dessa äro: Söderom Mellajärvi hemman . . bestämd 183069 + 59, 0. 5 v. SW fr. Karhujupukka . . . ft 182169 +29, 0. Wid Turtola Kapell kyrka .- .% j 182169 +89, 0. Söderom Hirvasjärvi . : ; 182#69 -H 39, o. 4 v. söderom Paanajärvi . » - -» 4 181670 +39, 0. Österom SS, 2 a 182370 +20, 0. SSW frän Liikanen hemman . : , 182870 + 49, 0. 2 Spämmsand, Mosstorf och torfdy. Kiselguhr, Källor. Malmer, 18 Norrom Ritakorkia . NO frän Rytijärvi Söderorm Selkälä hemman (starkt flöde) „ Westerom Halijärvi . i 2 .v..d:o d:o (starkt öde) . 2 v. SW frän Pyhätunturi Söderom Salmijärvi.. Vid d:o 4 v. SW fr. dio Westerom Wilmayaara Söderom Lauhkea hemman Vid Miekkayaara Westerom Paasonlampi I Norrom Yliposiolampi (starkt flöde) NO frän Pajulampi . NO frän Auttijärvi . SW frän Ahvenlampi . Norrom Saarijärvi 3 51/, v. österom Hyypiö gästgifvori 31), v. österom Konttavaara. Österom Hangasvaara (starkt flöde) NO frän Käyrästunturi Södraändan af Wuonnisjärvi (jernhaltigt) , Östra sidan af Wuonnisvaara 6 v. österom Javarus by . Westerom Kummuvaara Östra ändan af Kummujärvi. 5 v. vesterom Märkäjärvi by 10 v. österom Aapajärvi . 5 v. SO frän Wuorijärvi . ” . bestämd 18870 +39, o. 181270 -+ 39, 5. 181470 +80, 5. 181870 +79, 0. 181870 -+ 39, 0 18270 + 5°, 0 182770 +39, o. 182870 +49, 0. 182870 + 20, 5. 182370 + 3% 6; 182870 440,0, 181270 430,5, 181270 +4,39; 0, 181570 +39, 5. 181970 430, 0, 182970 449,0, 182370 449,0. 182570 + 50, 0. 181571 4 30,0, 182871 +29%.0. 182371 + 30,0. 18271 +39, 5. 18371), -4.30,0. 18371. +49, 0, 181071 +39, o. 181071 30,0, 181271 440,0, 182871 430,0. 183071 + 59,0 Sjömalm finnes i de stora sjöarna i Kuusamo och Rova- niemi ymnigt. De magnetiska jernmalmanledningarne vid 19 Liinanki och Karhujupukka synes ej vara arbetsvärda, hvar- emot Kuusamo kopparskärpningarne tyckas mera lofvande, Onkring 30 verst nordost frän Kemi kyrka ligga tvenne Kornlemnin- af flyttblock uppförda torn, det ena 7 fot det andra 4 fot 9" högt samt hvardera 2'/, fot i qvadrat: Stället heter Torni- vaara. Ätta verst NO frän Tornivaara anträffas en ringmur af fiyttblock 32 fot i qvadrat. Murens största höjd är 7 fot. Stället kallas Jatulinlehto. Inga traditioner förefinnas om nägondera af dessa fornlemningar. PRORER nenne Om Qvartärbildningarna längs Äho-Tammerfors-Tavastehus_ jernvägsliie, enligt undersökningar 1875 af A. Maurib Iernsteöm. Med en öfversigtsprofil för hela linien och 7 detaljplancher. Taı följd af ett hos oss icke vanligt intresse för kännedo- men om landets geognostiska förhällanden erhöll jag i bör- jan af november 1874 af Hr ingeniören, magister Kl. Wahl- man underrättelse om en vid pägäende jernvägsarbeten utförd betydligare genomgräfning af den pä orten s. k. Kerälä-äsen i Hattula socken, Tavastehus län. I anseende dertill att mängfaldiga ypperliga tillfällen till undersökningar af vära äsars inre byggnad tillförene gätt förlorade, dä vid före- gäende jernvägsanläggningar genomskärningarna icke genast blifvit granskade och aftecknade *), och lagringsförhällandena sedermera för det mesta gjorts otillgängliga genom torfbe- läggning o, s. v., trodde jag att förevarande tillfälle icke borde lemnas alldeles obeaktadt och omnämnde alltsä för- hällandet för Vetenskapssocietetens d. v. ordförande Hr pro- fessor J. J. Chydenius, genom hyars varma intresse för sa- ken och vänskapsfulla bemedling jag af nämnda Societet äf- ven erhöll resemedel med uppdrag att i omförmäldt afseende besöka orten, hvaröfver redogörelse af mig sedan inlemnades vid Vet. Societetens derp& följande decembermöte. I enlig- het med redan tidigare väckt förslag härom beslöt Societeten sedermera att bekosta en utförligare undersökning af genom- & Äbo-Tammerfors-Tavastehus’ under gräfningarna längs hel Att utförandet af jämväl anläggning varande jernvägslinie. *) Btt vackert undantag utgöra K. P. ag till kännedom af Finlands na- Solitanders iakttagelser längs Hangöbanan, som ingä i „Bidr tur och folk, utg, af Finska Yet. Societeten“, 20:de häftet, 24 dessa undersökningar lemnades ät mig i uppdrag, anser Jag mig härstädes böra tacksamt erkänna pä samma gäng jag nu gär att i ett sammanhang redogöra för dervid gjorda lakttagelser. Ehuru tidpunkten för dessa undersökningars anställande kan sägas hafva varit i alla afseenden serdeles lämpligt vald, enär blott fä genomskärningar (inom Urdiala och Tammer- fors distrikten) ännu vid mitt besök voro ofulländade och & andra sidan likaledes ett färre antal (inom Äbo och Tava- stehus distrikten) redan dä blifvit öfverklädt eller torfbelagdt, vill efterföljande beskrifning dock ej göra anspräk pä den fullständighet och detaljering som blifvit möjliga, ihändelse en kortare sträcka förelegat till granskning. Inför sakkänne- dom egande böra de samlade iakttagelserna dock knnna bära vittne om nödvändigheten af, att likartade och om möjligt fullständigare undersökningar vid pägäende Jernvägsbyggna- der icke vidare hos oss försummas, alldenstund ett hela lan- det genomkorsande nät af iakttagelser, beträffande framför allt vära hittills nästan helt och hället obeaktade ehuru ej minst vigtiga lösa jordlagers beskaffenhet och lagringsförhäl- landen, sälunda beqvämast och snarast kunde sammanknytas, hvarigenom det mähända äfven hos oss slutligen blefve möj- ligt, att komma till nägra, pä kännedom af en mängd fak- tiska förhällanden grundade allmänna slutsatser och att si. lunda i nägon mon kunna lemna bidrag till utredningen af det‘ intressanta, men ännu ej fullständigt lösta problemet om qvartärbildningarnas och i all synnerhet äsarnes upp- komstsätt. För det välvilliga tillmötesgäende hvarmed profiler och kartor städse ställdes till mitt förfogande samt för den vän- skapsfulla medverkan, Jag rönt af alla hrr ingeniörer och tjenstemän, med hvilka jag hade lyckan sammanträffa under 25 mina resor och exkursioner, yill Jag här slutligen hafva ut- talat min förbindligaste tacksägelse. Korrekturläsningen äfvensom granskningen af plancher- nas och profilernas litografiering har Hr bergsproberaren, ma- gister K. A. Moberg vänskapsfullt ätagit.sig att utföra under förf:s vistelse & utrikes ort. Frän mynningen af Aura & invid Äbo slott gär jern- 'ägslinien i en krökning närmare slottsfjärden först mot norr, men vänder sig derpä i närheten af Äbo station ät nordost och följer stadens nordvestra kant, si att den nära tullen skär vägarna till Reso och $:t Marie socknar; derpä fort- löper den under smärre krökningar genom sistnämnda soc- ken i nordnordostlig riktning till Ylijoki by, der den vänder Sig ät nordost, gär Öfver Paattisjoki och fortsätter i denna Yiktning till Lundo station i närheten af Tammentaka by inom Lundo socken, samt vidare till granskapet af Brunkala kapellkyrka inom Pöyttis socken; sedan löper den öfver Brunkala & vidpass en verst ofvanför dess utflöde i Aurajoki och fortsätter i samma direktion upp till Viilala by, der Aura station är belägen. Derstädes vänder sig linien ät öster och gär ungefär en half verst söder om Hypöis by O8tlig riktning omkring en verst norr om och förbi Kyrö by i Karinais kapell af Eura socken till Kummila by inom Pöyttis socken. Tvä & tre verst i nordostlig riktning frän Ölver Aurajoki samt vidare under diverse krökningar i nord- Kummila by kommer linien in pä Loimjoki sockens omräde, der den gär öfver Niinijoki vidpass en verst söder om Mel- Klä by, öfver Karhulanjoki vid Piltola by och öfver Loim- joki vid Peltois by, der Loimjoki station är placerad. Der- Mrän steyker linien under krökningar i ostnordostlig direk- 26 tion en verst norr on Ypäis by upp till Koivisto by i Hum- pila kapell af Tammela socken samt vidare öfver Kojonjoki till Kölli by i Urdiala socken, der den äter vänder sig mot nordnordost och gär vester om Särkjärvi upp till Huhtis by, fem & sex verst i sydost frän Urdiala kyrkoby, samt sedan genom Sotkia by nära sydöstra viken af Jalantijärvi och derifrän till Akkas kyrkoby, der densamma norr om kyrkan vid Toijala station sammanlöper med jernvägslinien frän Ta- vastehus till Tammerfors. Denna sistnämnda äter gär frän stationshuset invid Tavastehus först i nordvestlig riktning, kröker sig derpä ät vester och stryker öfver insjöfjärden om- kring en verst norr om staden; sedan fortlöper den i nord- vestlig direktion mot nordnordöstra hörnet af Lehijärvi (som ligger 278° öfver Finska vikens nivä vid Helsingfors), der den genomskär Kerälä äsen, vänder sig derpä mot vester och gär sälunda till räen mellan Hattula och Kalvola socknar, hvarifrän den i nordvestlig direktion fortlöper genom Kalvola socken närmast norr om kyrkan samt genom Sääksmäki soc- ken kringom en verst söder om Linnais by till Akkas kyrkoby och derifrän i samma riktning till Viiala gärd der Viiala station är belägen. Derstädes antager linien inom Lempälä socken nordlig riktning i det den stryker fram mellan Alk- kulanlahti och Riitiäläjärvi upp öfver Lembois kanal till Lem- pälä kyrka samt öfver Niemis fors alltvidare i nordlig rikt- ning längs östra stranden af Sääksjärvi; närmare norra ändan af nämnda sj6 vänder den sig inom Messuby socken sä smä- ningom ät nordnordost, gär öfver Hatanpäänoja och Viinik- kalajoki, genomskär Sorimäki närmast öster om staden och slutar norr om äsen, vid Tammerfors station, hvarifrän en bibana kommer att ledas till Naistenlahti vid södra ändan af Näsijärvi. 27 Dä materialet till de qvartära aflagringarna företrädes- vis om icke uteslutande torde vara hemtadt frän den fasta berggrunden i närmaste granskapet af deras nuvarande af- lagringsplatser, synes det vara i sin ordning och nödvändigt att — sävidt en öfversigtlig kännedom härom kunnat inhem- tas under exkursioner längs med och ät sidorna frän jern- vägslinien — till först lemna en kort redogörelse beträffande Den fasta berggrundens allmänna heskaffenhet. Närmast vester om Abo stad och®vidare norrut inom 3: Marie och Lundo sockhar fr terrängen jämförelsevis gan- ska kuperad, derigenom att 50° & 80° höga, branta berg- hymplar höja sig öfver de trängre lerdälder, genom hvilka banlinien i slingrande krökningar dock kunnat begvämt le- das sä, att blott högst fü och obetydliga skärningar blifvit af nöden. Den fasta berggrunden utgöres här af medelkor- nig, Tjus rödaktig och glimmerfattig granit, som bestär huf- vudsakligen af hvit, ljusgrä eller rödaktig ortoklas med grä (varts och stundom smä svarta glimmerfjäll samt allmänt är Vackert tigrerad med rödbruna granater af 2—5 Hin, i dia- Meter; norrut upptager bergarten dock nägot mera glimmer Och erhäller pä samma gäng ett strimmigt utseende. Denna serdeles vackra och till bygenadssten förträffliga granitvarie- tet har Jag ej päträffat nordligare än vid 14 v. & profilen, i N nägra tusen fot p& sidan österut belägen mindre hympel. Derifrän norrut finner man terrängen inom Lundo och i Ka- Yinais windre kuperad, i anseende dertill att berghymplarne ! allmänhet äro lägre och flackt afrundade samt/mera spridda; de bestä mestadels af smäkornig rödgrä granit, som inne- häller Yödaktig ortoklas, hvit plagioklas, rökgrä qvarts och 28 svart glimmer, Somligstädes har jag dock päträffat under- ordnade partier af gneis; s& t. ex. vid landsvägen 4 verst norr om Mäkkylä samt här och der vidare norrut mörkgrä hornblendegneis, som pä förstnämnda ställe stryker N 650 O med lodrätt fall; vid 18 v. & profilen finkornig och vresig, mörkgrä glimmergneis med gängar af storkornig pegmatit 0.8. v. Pegmatit träffas äfven i skärningarna 33 v. och 33,5 v. ä profilen; pä förra stället bestär den af ljusröd ortoklas, grä qyarts och svarta glimmerfjäll, samt innehäller dessutom ljusröda granater och röd pyrargillit; p& senare stället ut- göres den af röd ortoklas, hvit plagioklas, grä qvarts och obetydligt glimmer, men Jeremot blä cordierit och svart pyrargillit i icke ringa mängd. Pä sidan om dessa pegma- tithymplar vester om linien har jag dock iakttagit rödgrä medelkornig granit med gängar och körtlar af nyssbeskrifna pegmatit. | Södra delen af Loimjoki socken är temligen flack och jJämn; först närmare stationen och i dess omnejder har jag derför haft tillfälle att närmare undersöka den fasta berg- grunden. Den bestär här af medelkornig mörkgrä granit, som förklyftas oregelbundet och innehäller hvit eller 1jusröd ortoklas, rökgrä qyarts samt här och der syarta glimmerfjäll Der linien framstryker inom östra delen af nämnda socken blir terrängen smäningom äter mer och mer kuperad och berghymplar af vexlande beskaffenhet uppstiga närmare och fjärmare frän linien kring de större och mindre ler- och mossmarker, pä hvilka banan är utsträckt. Den fasta grun- den bestär här vexelvis af granit och gneis; dock synes den senare formationen vara förherrskande; sä fann jag närmast norr om Kauhanoja by hornblendegneis, som stryker N 80° 0 med lodrätt fall; vid 77 v. pä linien fr. Äbo medelkornig mörkgrä syenitgranit, som bestär af röd ortoklas, mörkgrön 29 hornblende, grä qvarts och svart glimmer; vid 9,5 vw. & pro- filen närmast öster om linien ett omkr. 200’ högt berg af finkornig mörk hornblendegneis, som stryker N 65% V med 30% stupning mot NNO; vid 82,5 v. pä sidan om linien en mindre hympel af medelkornig grä granit; en half verst längre fram p& södra sidan om linien äter hornblendegneis, som stryker N 85° V med lodrätt fall, och i densamma gän- gar af pegmatit, som innehäller röd ortoklas, grä qvarts och Sparsamt svart glimmer; pä samma ställe i skärningen in- vid linien förekommer mörkgrä glimmergneis, som stryker N 30° V med lodrät stupning, och i denna gängar af grof- komig granit. Inom Humppila kapell och i all synnerhet uti Urdiala Socken framgär linien öfver serdeles kuperade omräden; ett stort antal ej sällan rätt ansenliga genomskärningar förnäm- ligast i grusbankar har derför varit nödigt att utföra p& denna sträcka af banan; 100° och högre berghymplar vexla här med djupa sanka ler- och mossmarker. Berggrunden bildas allmänt af grä medel-grofkornig porfyrgranit, som be- stär af hvit eller stundom röd ortoklas, blägrä qvarts och Syart glimmer, i hvilken medelkorniga grundmassa ofta ligga inströdda större och mindre parallelipipeder och bollar (ända Sl 1” i diameter) af hvit eller köttröd fältspat, vanligen ut- Sörande ett tvillingsaggregat enligt lagen für de bokanta Ortoklaskristallerna frän Carlsbad. Med mer och mindre !ydligt utvecklad portyrstuktur utbreder sig denna granit allt Yidare norrut till och ett stycke förbi Huhtis station i Ur- diala socken. Vesterut har Jag observerat samma bergart ännu uti Urdiala kyrkoby samt mellan Rutajärvi och Vanha- Jvi, och derifrän söderut i Kölli by och Matku gärd; men PA andra sidan om en djup och smal dalsänkning vester om Astnämnda ställe och vidare "norrut kring Vuoltis gärd an- j j 30 stä vexelvis hornblendegneis och glimmergneis, hvilken vester om Matku gärd (hornblendegneis) stryker NS eller N 30° 0 med lodrätt fall och vid Kallensilta gästgifveri (tunnskiffrig, mörkgrä glimmergneis) N 60° O likaledes med lodrät stup- ning. Denna sistanförda strykningsriktning syftar som man ser mot Kalvola skifferregionen och det synes äfven sanno- likt att nu i fräga varande gneisfält uti ett smalt utskjutande hälte sammanstöter Österut med nämnda skifferomräde, ty mellan Forssa och Huhtis stationer har jag mellan den rä- dande graniten funnit spär af säväl det förra som det se- nare. Vid 96 v. & profilen frän Äbo träffas pä sidan om linien en läg hympel af hornblendegneis och 1!/, verst nord- ligare framträder ej serdeles härd, svart, glänsande lerglim- merskiffer, till strukturen päminnande om tyskarnes s. k. Knotenschiefer och strykande N 7500 med 60° fall mot sö- der; den är nämligen brant upprest af ljusgrä mera grof- kornig granit, som innehäller hvit orto- och plagioklas samt grä qvarts och glest inströdda svarta glimmerfjäll. Huruvida den i Kalvola förekommande Uralitporfyren kan anses före- komma i nägot samband med skifferregionen derstädes, mä lemnas derhän, nogaf, äfven här anträffas denna egendomliga grönstensart en verst söder om det nyssomnämnda skiffer- lagret. Nägot nordligare om detsamma, 101 v. & profilen, framträder äter ett mellan granit imbäddadt lager af tunn- skiffrig glimmerrik gneis, som innehäller hvit fältspat, grä qvarts och svart glimmer samt stryker Ö—V med 709 stup- ning mot N. De i närheten uti graniten förekommande peg- matitgängarna bestä af hvit ortoklas, hlägrä qvarts och i ringa mängd svart glimmer; deras förekomstsätt äskädlig- göres & Pl. II. Fig. IX: 1 & 2; gr = granit, p = pegmatit. Vid Huhtis station, der jag observerat porfyrgraniten nord- ligast, bestär densamma af hvit ortoklas, blägrä plagioklas, 31 med nägot qvarts och endast här och der inströdda svarta glimmerfjäll, men deremot svartgrön hornblende i större mängd; äfven i denna varietet af bergarten finner man 2 & 3 linier stora tvillingskristaller af ortoklas porfyrlikt inströdda i den medelkorniga grundmassan. I nordostlig riktning härifrän passerar linien pä en sträcka af 5 & 6 verst vidsträckta ler- och mossfält; derefter blir trakten äter inom mellersta delen af Akkas socken mera kuperad ända till Sotkia by, hvarifrän banan öfver facka lerfält stryker fram till Akkas kyrkoby. Uti södra delen af det kuperade omrädet uppträder oregelbundet och starkt förklyftad, rödgrä, smäkornig granit, som innehäller röd eller hvit ortoklas, grä qvarts och i ringa mängd smä svarta glim- merfjäll. Upprest och omkastad af densamma anstär i skär- ningen vid 112 v. ä profilen frän Äbo eller 1 mil söder om Toijala station finkornig mörkgrä gneis i tjocka vägböjda skikt, som stryka N 60% V; kontaktförhällandena äro fram- ställda & Pl. IL Fig. XIL — Uti Sotkia by och nordligare i Akkas kyrkoby utgöres den fasta berggrunden af finkornig grä vresig gneis; genomsatt af smala ljusgrä granitgängar; gneisen, som pä senare stället stryker N 50% V med lodrätt fall, är skiktvis hornblendehaltig; granitgängarua bestä af hvit ortoklas, qvarts och i obetydlig mängd svart glimmer. Likadan grä vresig gneis anträffas allt vidare vesterut till Viiala och derifrän norrut ända till och ett stycke förbi Lembois station; 3 verst frän Alkas kyrkoby är strykningen Ö-V med lodrätt fall, nära Viiala äter har jag funnit dess Yiktning vara N 6000 med 80% stupning mot SSO; i trakten af Lempälä kyrka gär den äter N 10° V och N—8 med lod- rät stupning eller 70% fall mot Ö. AÄnda till Lembois är terrängen visserligen nägot kuperad och t. 0. m. ganska berg- bunden, men som strykningsriktningen, i hvilken äfven ber- 32 gens sträckning i allmänhet är utvecklad, här smäningom öfvergätt till nordsydlig, förefinnas äfven mer och mindre utpräglade dalsänkningar i denna direktion, uti hvilka ban- linien utan svärigheter kunnat utsträckas. Norr om Lembois vidtaga deremot andra terrängförhäl- landen, som sedan fortvara ända till närheten af Tammer- fors; här möta äter serdeles kuperade omräden, som ställt mänga svärigketer vid liniens utstakning och sedan vid ba- nans byggande nödvändiggjort ett stort antal genomgräfnin- gar och sprängningar. Pä denna sträcka ända till en half mil söder om Tammerfors synes porfyrgranit företrädesvis bilda den fasta berggrunden; under tiden uppträda likväl i underordnade partier äfven andra bergarter, sä t. ex. en mil söder om Tammerfors grä finkornig gneis, som stryker N 400 V med 60° fall mot SV och derifrän 2 & 3 verst nordligare hymplar af grönsten med gängar af rosengyarts. I skärnin- gen 6 verst söder om Tammerfors station anstär medelkor- nig mörkgrä porfyrgranit med inströdda stora hvita ortoklas- tvillingar; i denna uppsätter en 35 & 40° mäktig stock af finkornig ljusgrä granit, som vid ena kontaktsidan smäningom öfvergär i ett otydligt begränsadt parti af storkornigt gry med urskiljningar af rökqvarts och rosengvarts och utskjuter storkorniga apofyser i den omgifvande mörkgrä graniten. — Vid linien, 3 verst söder om stationen, äfvensom i den höga bergsträckningen vid södra ändan af Näsijärvi, nordost om staden, anstär medelkornig grä vresig gneis, som stryker Ö—V med lodrätt fall eller brant stupning mot S; här och der förekomma i densamma pegmatitgängar, bestäende af hvit ortoklas, grä qvarts och stora flasor af svart glimmer. Ätervända vi nu till Akkas kyrkoby och fortgä vidare österut for att slutligen lära känna berggrundens beskaffen- het längs linien till Tavastehus, sd finna vi att den inom 33 Akkas uppträdande gneisen ännu anträffas i Sääksmäki soc- ken invid banlinien 5 & 6 verst sydost om Toijala station; men sedan närmare Kuurila station framträda skifferarter, i allmänhet af föga vexlande beskaffenhet men stundom i la- gervexling med mer och mindre mägtiga skikt af gneis eller kanske rättare sagdt eurit, sälunda exempelvis en knapp verst i nordvestlig riktning frän Kuurila station samt vid lands- I vägen ungefär 2 verst sydost om Kuurila i en omtrent 100° hög berghympel, kallad Oikolanvuori, der tunna skikt (1 linie till 1 & 2 tum) af rödgrä eurit lagervexla med ännu tunnare sädana (1--3 linier) af mörk, glänsande lerglimmerskiffer, hos hvilken senare skiffrigheten ofta är utbildad i ett mot skiktytorna med eirca 10° lutning inskjutande plan, hvilket | förtydligas af Pl. I Fig. I, som är aftecknad i enlighet med skiktenas tjocklek ä& en föreliggande stuff: e = eurit, Ig = ler- glimmerskiffer; skiktningens strykningsriktning är Ö—V med mycket brant fall mot $S. Uti Linnais by, 1 verst norr om Kuurila station, uppstiger en enstaka berghympel till vidpass 150° öfver omnejderna, hvilken bestär af smäkornig grönsten, som förklyftas i snedvinkliga parallelipipeder; den innehäller mörkgrön hornblende och i mindre mängd hvit fältspat, hos hvilken jag likväl ej funnit nägon tvillingsstreckning, samt gnistor af jernkis. — Inemot 4 verst sydost om Kuurila an- stär i en skärning vid linien mörkgrä till svart glänsande lerglimmerskiffer, mest serdeles tunnskiffrig och med vacker parallelt rätlinig strimmighet pä skiktytorna; strykningen vexlar nägot: N 40° V med 60° fall mot SV eller Ö - V med lodrät stupning. Samma bergart träffas ännu par verst öster- ut, men sedan möter fast klyft vid linien först inom Hattula Socken, vid 15 v. frän Tavastehus, och derifrän vidare österut omkring 4 verst; den bestär af mörk glänsande lerglimmer- skiffer, som vid 13 v. p& linien frän Tavastehus innehäller 3 BETTER TETTETTTE ES 34 1 & 2 linier stora, i rhombdodekaedrar kristalliserade röd- bruna granater, och der bergarten legat utsatt för atmosferi- liernas äverkan är fullsatt med ända till äggstora, oregel- bundet afrundade, pä den mörka grundmassan genom sin ljusgrä färg tydligt framträdande konkretionära bildningar; i skärningen vid 11 v. frän Tavastehus finnes i den glimmer- rika, syartgrä glänsande skiffern till stor ymnighet inströdda 1 & 3 linier stora fältspatkorn, som till allra största delen äro söndervittrade till en mjukare kaolinartad massa, med bibehällen form af de ursprunliga fältspatkristallerna. Skif- ferns strykning är vid 14 v. N 35° V med 70° fall mot SV; vid 13,5 v. frän Tavastehus N 20° ä& 25° V med 65° stupning mot SV, men i en nära ät sidan belägen mindre hympel N 60° V med 75° fall mot SV; vid 11 v. slutligen stryker skiffern N 30° V och faller in mot SV med 80° lutning mot horisontalplanet. Derifrän österut har jag ej observerat fast klyft vid li- nien förr än 7 v, frän Tavastehus, der uti en mindre skär- ning framsticker grä medelkornig granit, som bestär af hvit eller syagt rosenröd ortoklas, svart glimmer och rökgrä qvarts, med här och der inströdda korn af blähvit plagioklas. Sedan träffas norrom Tavastehus en ganska vacker rödaktig syenitgra- nit, som i medelkornig blandning innehäller rödaktig ortoklas, svart hornblende och grä qvarts med här och hvar förekom- mande svarta glimmerfjäll och korn af hvit plagioklas,. Under hela sträckningen mellan Tavastehus och Toijala stryker jernvägslinien öfver jämna ler- och mossfält; endast trakten norr om Kalvola kyrkoby är nägot högländ och ku- perad, utan att likväl för banliniens anläggning hafva erbju- dit nägon svärighet. Efter att sälunda hafva sammanfattat i en öfverblick, o hvad jag iakttagit i afseende ä terrängförhällandena och | > 1 35 berggrundens allmänna beskaffenhet längs hela linien frän Äbo till Tammerfors och Tavastehus, kan jag nu öfvergä till beskrifning af de öfver största delen af denna grund utbredda Ovartärbildningarna. Genom de omfattande och noggrana geologiska under- sökningar som under tvä senaste ärtionden blifvit anställda i Sverige och Norge har det numera kunnat till fullkomlig visshet ädagaläggas, att en glacialverksamhet, analog med den pä Grönland nu rädande, under ett i geologisk mening nyligen afslutadt tidskifte egt rum öfver en stor del af Eu- ropas nordliga länder. Pä denna tid, under den s.k. glacial- perioden eller istiden i Norden, lägo Skandinavien och Fin- land öfverhöljda med en ofantlig ismantel, som smäningom gled ner frän de högre belägna trakterna mot kusterna af de omgifvande hafven. Inunder dessa ismassor af oerhörd tjocklek pägick med .oemotständlig magt ett mot den under- liggande fasta bergytan riktadt förstörings- och nivellerings- arbete, hvars slutresultat nu föreligger dels i oförändradt dels i sedermera af andra agentier omarbetadt skick uti de vid- sträckta och mägtiga lösa aflagringar, hvilka öfverhölja och undanskymma största delen af den fasta berggrunden och som, sedan äfven de klimatologiska förhällandena blifvit gyn- Samma, numera göra dessa länder beboeliga och tillgängliga för odling. Genom vattnets äverkan vid närmast kring frys- Punkten vexlande temperaturgrader samt under de öfverlig- gande ismassornas ofantliga tryck och ständiga glidning af- spjelktes och söndergrusades oafbrutet den underliggande berg- Skorpan, och de sälunda frambragta slam- och grusmassorna förflyttades med och uti isen samt aflagrades slutligen p& 36 lägliga ställen närmare eller fjärmare frän den ursprungliga moderklyftens omräde. Dessa grusmassor förefinnas till stor del ännu i samma oförändrade skick, hvari de dä aflagrades, och lemna alltsä vigtiga antydningar om de naturkrafter, som voro isynnerhet verksamma, och den tingens ordning, som i allmänhet var rädande under detta tidskifte i de nord- europeiska byggdernas utvecklingshistoria; kända under namn af krosstensgrus, glacialgrus, jökelgrus, bilda de det vidt utbredda underlaget för nordens skogvegetation, hvilken dem förutan icke vore möjlig. Andra ej mindre tydliga märken efter denna glacialverksamhet finna vi allmänt pä den fasta bergytan, som under istäckets tryck och rörelse samt det mellanliggande grusets medverkan alltmer afslipades, runda- des, polerades och repades, sa att vi ännu af den blottade berggrundens former och de inristade refflornas riktning kunna bestämma den direktion, i hvilken ismassorna pä skilda, omräden smäningom rörde sig framät. Men sedan inlandsisen under denna s. k. jökelperiod ändteligen uppnätt sitt maximum af utveckling, synes en för- ändring i den dävarande ömsesidiga begränsningen mellan land och haf hafva börjat och sedan fortgätt sälunda, att fastlandet alltmer sänkte sig under hafvets nivä, hvarigenom under detta utvecklingsskede de mägtiga ismassorna nästan helt och hället försvunno, och att af de nordeuropeiska fast- landen slutligen äterstod blott en del af Skandinavien, bil- dande en grupp af större och mindre öar och klippor, som omspolades af ett arktiskt haf. Och dä i sin tur hafvet sälunda uppstigit till sin höjdpunkt, begynte landet äter höja sig ur detsaınma samt inträdde sä slutligen med mildrade klimatförhällanden tingens nuvarande anordning. — Under förloppet af detta marina tidskifte hemföll alltsa ät andra naturkrafters och agentiers infiytande och äverkan en del af 37 det förhanden varande glacialgruset, hvarvid de utan ordning \ af isen sammanhopade gruslagren sorterades och änyo om- fiyttades; de sälunda frambragta aflagringarna förefinnas nu o < dels i de äsar och moar, som bilda den ypperliga grunden för frodiga tall- eller furuskogar, dels i de vidt utbredda lerfält, af hvilkas brukning odlaren i mer och mindre riklig mon skördar lön för sin möda, Sädana skulle alltsä, enligt resultaten af de skandina- viska undersökningarna och till sina förnämsta grunddrag här blott antydda, den allmänna tillgängen och orduingsföljden hafva varit vid de qvartära aflagringarnas tillkomst. Endast dä det oäller att förklara tillkomsten af äsarnes inre delar, den 8. k. kärnan eller stommen, synas äsigterna Ännu vara inycket delade och pä senaste tider hafva derför äfven flere vidt skilda förslagsineningar härom sökt göra sig gällande; ned tillförsigt kan man dock i allmänhet antaga, att äsar- hes kärna eller stomme bildats senare än det egentliga kross- Stensgruset men före tiden för lerlagrens afsättning. Att saınma betraktelsesätt, säsom redan i det föregä- ende blifvit antydt, i allmänhet skulle vinna tillämpning äfven Pa förhällandena inom värt land, kunde man väl pä förhand antaga; den ringa kännedom vi ännu ega om qvartärbild- Ningarna hos 083 syntes icke heller motsäga ett sädant an- tagande och de i det följande framställda iakttagelserna lemna, som vi skola finna, endast ytterligare bekräftelse härpä. Refflor. Ehuru jag lyckats samla blott ett ringa antal observationer & dessa tydliga minnesmärken efter en forntida glacialverksamhet i värt land, torde de dock förtjena att här antecknas, di de förnämligast äro hemtade frän omräden, som i detta hänseende ej förut blifvit undersökta, och säle- | | 38 des i nägon mon komplettera af andra i närmare eller fjär- mare nejder gjorda iakttagelser. Pöyttis socken. 33 v. & profilen frän Äbo, i pegmatit: 840% O. H 37 v. & prof. fr. Äbo, i grä granit: 8 500 V. Loimjoki sın. 1 v. N. om Kauhanoja by, i hornblende- gneis: 340° O. Tammela s:n, Humppila kill. 83 v. & prof. fr. Äbo, i grä gneis 810°0; hällens afrundning sluttar mot 8., som rimligtvis dock icke kan vara stötsidan; norra sidan af hällen var grusbetäckt. Urdiala s:n. 1 verst V. om Matku gärd, i finkornig hornblende- gneis: 8 6000; välbelägna pä trakten vidt omkring dominerande toppen af berget. h 96,5 v. &, prof. fr. Äbo, i Uralitporfyr: 85500. N 99 v. & prof. fr. Äbo, i grä finkornig granit: 36500, 102. v.,3 prof. fr. Äbo, i grä granit: V—O; stötsidan V. Sääksmäkı sın, 27 v. & prof. fr. Tavastehus, 1 glimmerskiffer : 545° 0. Lempälä s:n. 43 v. & prof. fr. Tavastehus, i grä gneis 8 50% & 60° 0O., andra S 10% a 20°0; nära Viiala * station. 61,5 v. & prof. fr. Tavastehus, i porfyrgranit: 3 40° O, Krosstensgrus. Närmast pä den fasta berggrunden och inunder alla öfriga lösa jordaflagringar utbreder sig äfven inom nu i fräga varande omräden den egendomliga bildning, som är känd under namn af krosstensgrus, jökelgrus, glacialgrus eller morängrus, och som bildas af slam eller lerhaltig sandmo med inblandade stenflisor samt kantiga eller mer och mindre afrundade stenar och block. 7 ? 39 I analogi med förhällandena i Sverige förekomma äf- ven hos oss väsentligen tvenne olika slag af krosstensgrus. Der större och mera pä djupet gäende gräfningar genom bankar af krosstensgrus varit nödvändiga för banbyggnaden, säsom isynnerhet inom Urdiala socken samt flerstädes uti Messuby, Lempälä och Akkas, äfvensom pä nägra ställen i Kalvola och Hattula socknar, har jag funnit den undre när- mast pä berggrunden hvilande bädden utgöras af ett serde- les härdt sammanpackadt, vanligen'till färgen grätt krosstens- grus, bottengrus: en lerig ytterst fin sandmo, späckad med nägot afrundade större och mindre stenar och block; och uti detta grus äro, hvad, sävidt jag. vet, icke förut blifvit hos 088 iakttaget, s. k. jökelstenar eller temligen afrundade härs och tvärs repade stenar och block icke nägon sällsynthet, ett nytt bevis pä att dessa grusbäddar äfven hos oss äro verkliga glacial- eller moränbildningar. Detta lager har pä sina ställen blifvit genomskuret till 20° djup utan att den fasta berggrunden kommit i dagen och dä dess mäsgtighet 1 dalsäinkningar sannolikt mängenstädes är större men ä andra sidan befunnits mindre, der det anträffats pä berggrunden i smärre fördjupningar, kan nägon medelmägtighet för denna bildning naturligtvis icke angifvas. Ofvanpä detta bottengrus, der detsamma förefinnes, eller ock omedelbart pä den fasta berggrunden, isynnerhet pä berghymplarnes afsluttningar, förekommer nästan alltid ett mindre sammanpackadt eller löst krosstensgrus, som till färgen vanligen är gult och rostigt samt innehäller mesta- dels skarpkantiga eller blott kantstötta stenar och block, inbäddade i en ofta ganska fin men sällan lerhaltig sandmo; repade och afrundade stenar och block, sädana som i det uyss beskrifna bottengruset, har jag ingenstädes päträffat i detta lösa krosstensgrus, hvars mägtighet vanligen är 9 35, 40 men nägon gäng befunnits uppgä till 8° & 10’ samt der- utöfver. \ Men utom hvad sälunda i allmänhet kan sägas om krosstensgruset pä de omräden föreliggande framställning omfattar, har jag pä ätskilliga ställen iakttagit nägra sä att säga lokalegenheter hos detsamma, hvilka torde förtjena att derjämte framhällas. Lätom oss för sädant ändamäl skär- skäda nägra af de bifogade teckningarna, dä vi äfven pa samma gäng fä tillfälle att angifva de lokaler, som dessutom i ett eller annat hänseende befunnits upplysande, ehuru det e) synts nödigt att specielt afteckna genomskärningarna pä desamma. Pl. I. fig II utvisar lagerföljden i en urskärning, som Aurajoki under värflödet hade gjort & Taipalsaarı i närheten af Pöyttis kyrka: a. = det understa lagret bestär af krosstensgrus, som upptill är rostgult med smärre kantiga stenar, derunder blir röd- aktigt till 2° & 3° djup af granatblandad sand, med en omisskännelig antydning till skiktning, och nederst är uppfyldt af stora (I—4 kub. fot), mer och mindre kant- afrundade stenar och block. pi fig. VIII. är aftecknad en serdeles intressant genomskärning af en krossgrusbank uti Kölli by, Urdiala socken, vid 96 v. ä prof. frän Äbo. Stället ligger 478’ öfver hafvet och är det högst belägna pä hela Äbo-Tammerfors- Tavastehus-banan. A teckningen angitvas aflagringarna sävidt de vid mitt besök derstädes uti de dä äunu ofullän- dade jordrymningarna voro blottade : u a. = grä lermo, späckad med afrundade mestadols stora (2—6 kub. fot) stenar. b. = ett lager af skiktad blä lera mod inbäddade afrundade och repade stenar. 41 c. = fin, härdtpackad, lerig sandmo med afrundade och repade \ stenar. d. = inlagring af fin lerfri sand ‚med repade stenar. e. = gult löst grus med kantiga stenar. Pl. IL fig. XI. framställer tvärskärningen vid ett grus- tag i en bank af krosstensgrus invid liniens vestra sida, 4 verst söder om Huhtis station i Urdiala eller vid 100 v. & prof. fr. Äbo. a. = bottengrus, till 8° djup genomskuret; bestär underst af EEE Eine gräbt, lerigt och fast hoppackadt grus med stora (1—10 kub. fot), temligen väl afrundade samt ej sällan repade stenar och block, hvilka senare till större delen utgöras af medelkornig grä, ett mindre antal af röd granit och blott ett eller annat af porfyrgranit; deröfver följer en bädd af grä, fin, strimmig och krusig sand med mindre stenar, hvilken bädd uppät smäningom blir märkbart skiktad med otydligt begränsade lager af fin rödaktig sand. b. = löst krosstensgrus: gul fin sandmo med mera skarpkantiga stenskärfvor samt strödda stenar af 0,5 —1’ i diameter. | ©. = rostigt löst grus med smärre, delvis nägot rundade stenar. | d.= 6" a 8° mägtig gäng af grägul sand med ymnigt in- lagrade rostiga och skarpkantiga stenar; denna gäng nedkilar först temligen brant men skjuter sedermera, efter en tvär böjning ät sidan, med svagare docering in mot djupet. Pä pl. V. fig. XVIL finnas aftecknade bäda sidorna af skärningen genom en krossgrusbank pä linien nägra hundra fot nordvest om Toijala station eller vid 87 v. ä prof. fr. \ Tavastehus till Tammerfors. Alla större stenar och block ro intecknade enligt deras verkliga läge samt äfven till formen i möjligaste mon naturtroget, ehuru i mycket för- | storad skala. a. = rostgul fin sandmo med inströdda stenar och block; stenarne I mera rundade, men icke repade, blocken nägot kantnötta- b. = gul, rostfläckig finare sand med ganska märkbar skikt- ning samt inbäddade smärre stenar och ätskilliga större block, liksom i det undre lagret. Alla bloek och större stenar bestä af grä eller rödaktiga gneis- och i mindre antal granitvarieteter. Uti skärningen vid Säkkisuo i Urdiala socken, 8 verst söder om Huhtis station och vid 101 v. & prof. fr. Äbo fann jag hos krosstensgruset likaledes vexlingar, som väl icke äro antydda & teckningen pl. IL fig. IX, men om hvilka Jag antecknat följande: I öfre delen af skärningen gul rostig sandmo med in- strödda större och mindre kantiga stenar. Derunder grä lerig sandmo med inbäddade kolossala kantrundade block samt rundade och stundom repade ste- nar; i denna bädd träffas ställvis lerrikare otydligt be- gränsade aflagringar. Ungefär 7,5 verst norr om Lembois station eller vid 61,5 v. & prof. frän Tavastehus är en betydligare skärning utförd genom ett omkring 16 mägtigt lager af krosstens- grus, som hvilar pä en afrundad och refllad berghympel af porfyrgranit, och om hvilket jag gjort följande anteckning: Öfverst ett X & 6° mägtigt lager af rotsgul sandmo med kantiga eller föga afrundade stenar. Derunder vidtager ett lergrätt grus med nägot afrundade och repade stenblock; i detta finnas skikt eller inlagrin- gar, som dels äro temligen lerhaltiga men med otydlig begränsning, dels bestä af fin hvit och medelfin grä sand, i hvilka senare sanden är tydligt hvarfvig. Slutligen mä här ännu anföras hvad jag annoterat om skärningen 1 verst nordligare eller vid 62,5 v. a prof. fr. Tavastehus: Likaledes finner man i denna skürning rostgul och grä sand i vrosiga, oregelbundna och otydligt begränsade al- lagringar, hvari de kantnötta eller nägot afrundade ste- | nn 43 narne och blocken ligga inbäddade utan ordning, sä att det hela pä nägot afständ ter sig som ett temligen lik- artadt, rostgult, stenbundet grus med grä linsformiga och krusiga strimmor. Stenarne vexla mycket till storleken: frän en eller annan tum i genomskärning till enstaka block af ända till 12 a 20 kub. fot, och de bestä till största delen af grä granitvarieteter. Af det anförda finna vi säledes att pä ätskilliga ställen äfven hos oss kan iakttagas en tydlig skiktning hos kross- stensgruset, ehuru den ej är utvecklad till sädan fulländning som i rullstensäsarnes sandlager eller hos den skiktade leran. Redan förut har jag framhällit, att större och mindre afrundade samt i olika riktningar refflade stenar, s. k. jökelste- nar, äfven förekomma hos oss i krosstensgruset, och i de nyss meddelade uppgifterna pä förekomster af skiktadt krosstens- grus äro tillika äfven nägra lokaler redan omnämnda, der sädana stä att finna. Här vill jag ännu anföra nägra andra ställen der dylika päträffas, näml. inom Akkas socken i skär- ningen vid 9 versten söder om Toijala station eller vid 113 v. 3 prof. frän Äbo, och i följande skärningar & prof. fr. Tavastehus till Tammerfors: i Hattula vid 11 v., i Kalvola vid 22—23 v., 1 Akkas vid 41 v., samt slutligen vid 43 v., 44 v., 56,5 v. och 60,5 v. i Lempälä socken; pä alla dessa ställen och mähända pä flere andra, som af mig blifvit förbisedda, har man ännu begqvämt tillfälle att uppsöka re- pade stenar ur de stengärden, som finnas uppstaplade vid sidan af de genomskurna bankarne. Med benämningen svallgrus, som redan 1863 föreslogs af A. Erdmann, betecknar man i Sverige en egen artförän- dring af krosstensgruset, hvilken karakteriseras genom sin ursköljda beskaffenhet och stenarnes stundom ganska fullkom- liga afrundning, sä att svallgruset ej sällan eger en förvil- lande likhet med stengruset i de egentliga rullstensäsarne, ] 44 Säsom ä& profilen antydes har jag äfven funnit en sädan varietet af krosstensgruset pä nägra ställen i Akkas socken, mellan Huhtis och Toijala stationer. Den mähända intres- santaste lokalen är skärningen I mil söder om Toijala eller vid 112 v. & prof. fr. Abo, hvilken finnes aftecknad & pl. I fig. XII. Man finner här löst rostigt krosstensgrus aflag- radt underst pä den fasta berghällen och öfver detsamma svallgrus, som skiljer sig frän underlaget derigenom att det är ursköljdt eller fritt frän krosstensgrusets sandmoinbland- ning och innehäller ganska väl afrundade stenar, och frän den öfverliggande rullstensäsens grus äter hufvudsakligen genom sin saknad af skiktning och stenarnes ej sä fullkom- ligt afrundade beskaffenhet. Öfvergängen mellan det egent- liga krosstensgruset och svallgruset är omärklig, gränsen mellan det senare och rullstensäsens undre aflagringar har jag tyvärr ej haft tillfälle att granska, enär de senare ned- rasat under den pägäende grushemtningen vid mitt besök pä stället. Hvad äter vidkommer krosstensgrusets beskaffenhet i petrografiskt hänseende, kan man säga att det synes inne- hälla väsentligen fragment af samma bergarter som i den närmast belägna omnejden äro förhanden i den fasta berg- grunden, och detta tyckes företrädesvis vara fallet med det lösa krosstensgruset. Sälunda har jag p& linien frän Äbo till Akkas funnit i krosstensgruset hufvudsakligen samma bergarter, som redan angifvits förekomma i fast klyft under denna sträcka, och enahanda synes förhällandet vara pä omrädet frän Akkas till Tammerfors; nägon vexling har jag iaktagit blott inom Kalvola och Hattula socknar, der i skär- ningarna norr om Kalvola kyrka jämte de förherrskande blocken och stenarna af lerglimmerskiffer och gneis före- komma sädana af olika granitvarieteter, ofta repade, äfven- | | ne a: nf? in 45 som enskilda af grönsten m. m. och i Kerälä by inom Hat- tula, hvarest jag funnit likaledes ofta repade stenar och block, som bestä af röda och grä granitarter, mest medel- korniga men stundom grofkorniga och nägon gäng med porfyrlikt inströdda hvita ortoklaskristaller, vidare mörka mestadels finkorniga gneisvarieteter, grönstenar hvaribland uralitporfyr, glimmerskiffer med vittrade ortoklaskristaller, sädan den anstär i fast klyft pä samma ställe o. s. v. Imel- lertid erbjuder krosstensgrusets likasom de öfriga lösa aflag- ringarnas petrografiska innehäll ringa vetenskapligt intresse, sälänge kännedomen om landets fasta berggrund ännu är sä ofullständig som tills vidare är fallet hos oss. Krosstensgruset utbreder sig vanligen i nägot ojämna ägiga fält, men förekommer äfven i mer och mindre tydliga ässträckningar eller i en följd af kullar, som dock icke upp- nä nägon betydlig höjd öfver omgifningarna och oftast sy- nas stöda sig emot eller hvila pä upphöjningar i den fasta berggrunden inunder. Nägon gäng finner man i dessa kross- grusbankar större och mindre fördjupningar, som ega en päfallande likhet med de s. k. äsgroparne och äro fyllda med sand-, ler- och torflager, säsom man kan se i de skär- hingar som äro aftecknade & pl. IT. fig. VL, pl. I. de, IX, och pl. V. fg. XX. Rullstensgrus. Äsbildningar med rullstensgrus och sand äro ganska allmänna i vissa delar af de trakter, genom hyilka Äbo—Tammerfors— Tavastehus’ Jernvägslinie sträcker Sig, och genomskäras p& ätskilliga ställen af densamma,. Sydligast har jag väl redan inom Lundo socken funnit tullstensgrus med mosand i en backe par tusen fot öster om linien id 14 vi prof. frän Äbo, men den första tyd- ligt utpreglade äsbildning träffas ej förr än pä gränsen 46 mellan Pöyttis och Loimjoki socknar i den vattendelare, som stryker härifrän ät ena sidan i nordvestlig riktning genom Säkylä socken opp mot trakten söder om Björneborg och ät andra sidan Österut genom Tammela socken o. 8. v. Denna äs är af banlinien genomskuren vid 51 v. & prof. fr. Äbo, der den stryker i nord-sydlig direktion och är ganska smal; men söderut vid vägen mellan Kummila och Pesän- suobyar utbreder den sig i en vidsträckt mo bevuxen med furuskog. Uti den 10° & 12° djupa skärningen syntes endast sa- delformigt öfver hvarandra liggande, ofta diskordant skiktade sandlager; men i en grusgrop nägra hundra fot söderut fann jag ofvanpä sandbädden ett 8 mügtigt lager af grätt rullstensgrus med smä& till knytnäfvestora stenar och öfver detta ett 2’ mägtigt gult gruslager med ofta ända till hufvudstora rullstenar inblandade. Den andra äsbildningen träffas i Humppila kapell nära Koivisto station mellan 83 och 84 v. & prof. frän Abo. Vidpass 2200 öster om det ställe der linien skär landsvä- gen vidtager äsen invid och norr om banlinien och stryker 1% 2 verst i riktning N 10° & 30° V upp till och ett stycke förbi Humppila kyrka, der den sänker sig men äter längre fram i NV synes fortgäß i en rad af kullar. Pä sidorna, säväl den östra som den vestra, utbreda sig vidsträckta mossfält, öfver hvilka äsen uppstiger i terrassformiga afsat- ser till omkring 100° i höjd. Nägra tusen fot frän dess sydöstra ända träffas pä äsen fera äsgropar af rätt ansen- liga dimensioner: en af de mindre var 15 & 20 djup och vidpass 80° i diameter; derifrän gär en utgrening af äsen mot söder, som väl snart sänker sig, men likväl ännu fram- träder omkring 1500’ sydligare i en enstaka liggande grus- -kulle invid östra sidan af landsvägen och ett litet stycke norr om banlinien. Flerstädes pä äsens vestra sida syntes | nr | r 3 47 i grustag, hvilka dock voro mycket nedrasade, att säväl sand- som gruslagren kila upp pä äsens afsluttning och sadelformigt betäcka underliggande aflagringar och likas& visade det sig vid linien 2200° öster om landsvägen, der äsens ända var tvärt genomgräfd för sandtägt och der den innehöll blott gröfre och fina sandlager ofta med en serde- les väl utvecklad diskordant skiktning, att alla lagren man- telformigt kila uppät kring äsens sidor och dess ända. Uppkilande, sadelformiga lagringar kunde slutligen iakttagas i den nyssnämnda enstaka gruskullen invid vägen; den var nämligen i ostvestlig riktning genomgräfd till 15° djup, vestra delen af skärningen hade mycket nedrasat och syntes väsentligen bestä af groft grätt grus med större och mindre, ända till hufvudstora rullstenar; i östra delen hade lagren ännu rasat om hvarandra blott nertill, men de öfre aflagrin- garna, voro deremot orubbade och sädana som teckningen & pl. I. fig. V. utvisar: a. = knytnäfve- till hufvudstora rullstenar inbäddade i grätt grus. b. = uppkilande lager af vrostigt rullstensgrus med ägestora rullstenar i största ymnighet. e. = fin gul skiktad sand med strimmor af grä sand i lagrets midt; detta lager uppkilar som föregäende och har vid 7 9 par . NER % strecket undergät en förkastuing pä 6° a 8”, d. = fin rödgrä sand i tunna vägböjda skikt. e. = fin gul mera otydligt skiktad sand. f. = fint skiktad grä sand med diskordant skiktade lager af fin gul sand; denna aflagring äfvensom de föregäende skjuta in kilformigt i följande bädd af rullstensgrus. 8. = grätt rullstensgrus med vexlande lager af smäkornigt mera kantigt grus och grofkoruigare (1” a 2’ i- diam.) väl afrundadt samt med här och der inströdda större rull- stenar. h. = fin gul sand (mosand). et 48 i. = fin gul sand med strödda smärre rullstenar af 1 tums diameter. Alla större rullstenar bestä af grä och röda granitvarie- teter samt af grä gneisarter; ingen sten af märkeligare bergart har jag derstädes päträffat. En tredje äs möter oss i Kölli by, Urdiala socken, vid 94 v. & prof. fr. Äbo eller par verst norr om Forssa station. Blott en obetydlig del af dess sydöstra ändsluttning skäres af banlinien, men i nordvestlig riktning höjer äsen sig smä- ningom och fortlöper vidare. Säsom pl. I. fig. VII. utvisar, var en betydligare inskärning för grushemtning anbragt i äsens ända pä nordvestra sidan om linien; de dervid blottade aflagringarna finnas aftecknade ä pl. I. fig. VII: 1., der ABCD utgör sydvestra sidoväggen af skärningen, som löper längsmed äsens kant, DE fonden eller skärningens tvärvägg, der äsen är genomgräfd vinkelrätt mot sin längdsträckning, och EF slutligen en del af inskärningens nordöstra sido- vägg, som gär längs med äsens andra sidokant. a. = underst liggande aflagringen; bestär Öfverst af groft gult rullstensgrus med ända till hufvudstora stenar; i midten blir lagret mera rostigt och rullstenarne mindre; derun- der vidtager smäningom grätt grus med knytnäfvestora rullstenar. Ungefär i midten eller nägot högre upp före- funnos linsformiga inlagringar, den största bestäende af ärtgroft eller nägot gröfre, mera kantigt och till färgen grätt grus, de mindre äter af medelfin grä sand. b. = frän sidorna uppkilande lager af grätt nägot lerigt rull- stensgrus. e, = upptill fin hvit sand med tunna linser och strimmor af fin ljusröd sand, diskordant skiktning; öfvergär smäningom mot djupet i fin gul horisontelt skiktad sand. d. = vexlande tunna skikt af mörkbrun lera och ytterst fin hvit sand; lerskiktenas mägtighet vexlar mellan 2%’ och %#', sandskiktena äro nederst A’, men i midten och öfre lagren blott 0,5’ tjocka. 49 e. ZZ sandblandad, rostig och oskiktad lera. f. — fin gul otydligt skiktad sand (mosand), här och der med rundade, smärre stenar; vid spetsen af lagret e. ett nä- got rundadt block af grä porfyrgranit. f' — inbäddning i föregäende lager af ärtgroft kantigt grus, Nära Urdiala station träffas en fjerde, ganska ansenlig ässträckning, som jag haft tillfälle att följa frän Urdiala kyrkoby i riktning 850° & 6000 ända till närheten af Jär- vis by, hvarifrän den sannolikt stryker vidare i samma direk- tion genom södra delen af Kalvola socken; närmast öster om Vanhajärvi utbreder den sig i en vidsträckt kal mo. Vid 105 v. & prof. fr. Äbo genomskäres denna äs af ban- linien, men aflagringarna voro derstädes sä sammanrasade att en afteckning icke kunde utföras. Deremot fann jag üllfälle att närmare undersöka deras beskaffenhet kring en äsgrop pä& äsens sydvestra sida, der ganska betydliga gräf- Ningar voro gjorda för grushemtning. Ä pl. III. fig. XIV. framställes planteckning af äsgropen och huruledes gräfnin- garna vid AB genomskuro den del af äsen, som pä& sidan Omslöt gropen, och vid CDEF sträckte sig in i äsen. Sido- väggen af skärningen längs AB finnes afbildad & pl. II. fig, XIV: 1. a. = rostgult rullstensgrus (gul och gräaktig sand med rostbruna vullstenar af 0,5’—3° i diameter), med tunna linsfor- miga skikt af fin hvit och gul sand; a — gult rullstensgrus. b. = brun lera och ytterst fin hvit sand i vägböjda och veckade, vexelvis öfver hvarandra liggande tunna skikt; mot dju- pet blir sanden nägot gröfre och grä till färgen. 6. = tunnt lager af ärtgroft grätt grus. d. = fin gulgrä, tunnskiktad sand i horisontela lager af mör- kare och ljusare färg, e. = rostgul sand, nägot mullblandad och med Eh rullstenar, 0,5’—1” i diameter. 2 tor, 50 Sidoväggarne af inskärningen CDEF äro aftecknade & pl. II. fig. XIV: 2. | a. — grätt gröfre sandgrus, fullspäckadt med rullstenar af 2’ —4” i diameter; skiktena sadelformigt lagrade öfver hvarandra. b. = finare grätt grus med smä rullstenar. e. = fin gul sand, späckad med rullstenar af 0,53" i dia- | meter. \ d. = rullstensgrus af 2’—3” stora stenar med mellanliggande | gul sand. | 6. = mörkbrunt, ärtgroft grus, | f. = grätt grus med smala strimmor af rostbruna, smä rull- stenar. I g. = skiktad vexelvis grä och rostgul, medelgrof sand. h. = grätt, h, o. d. rostigt rullstensgrus med smä till knyt- näfvestora rullstenar. | i. = medelfin rostgul sand, k. = fin gul sand. 1. = rostgul gröfre sand. m. = d:o med strimmor af grä fin sand, n. = grätt fint grus. 0, = grä fin sand, i p- = gul sand med rostbruna strimmor hufyudsakligen i de undre skikten. .= fin gul sand med rullstenar af hasselnöters storlek; i de 4 fig. angifna sänkningarna voro rullstenarne nägot större. Nästan midt imellan Urdiala och Toijala stationer, vid | 112 v. & prof. fr. Äbo skär linien den femte äsbildningen. I Denna genomskärning, om hvilken redan ett och annat an- | fördes dä det var fräga om den krossgrusart som benämnes svallgrus, finnes afbildad & pl. I. fig. XI. a. = glimmergneis, finkornig, mörkgrä. b. = rödgrä, medelkornig granit. 6. = krosstensgrus. d. = svallgrus, e. = rullstensäs; kärnan bestär af serdeles rostigt rullstensgrus med talrikt inbäddade, stora rullstenar, 1° —1,5 i dia- s | meter, och deröfver en sadelformig aflagring, som bestär 1 | af gulbrunt rullstensgrus med smärre stenar. | f. = insänkningarna p& hvardera sidan om äsen fyllas af mindre mägtiga aflagringar, som underst innehälla skiktad lera, deröfver fin gul sand och öfverst finare grätt rullstens- ) grus; dessa aflagringar kila upp mot äsens sidor. | | g. = skiktad brun lera i vexling med tunna lager af fin hvit | | sand. ' | | h. j=} = rostfläckig oskiktad lera. Ä pl. II fig. XII. framställes längdskärningen vid ett grustag i en sjette äsbildning, som visserligen icke sträcker sig öfver linien men uppstiger i närheten pä dess nordvestra sida vid 114 v. & prof. fr. Äbo eller 8 v. söder om Toijala | Station. Här och der framsticker i gräfningarna pä äsens Sydvestra sidosluttning den fasta berggrunden i slätslipade men icke refflade, jämna hällar af finkornig rödgrä granit- De pä samma sida uppkilande aflagringarna voro blottade i en omkr. 20° hög vägg af grustaget, hvilken sträckte sig i äsens längdriktning, N 35° V. a. = grätt rullstensgrus med stenar af 0,5’—10" diameter. I b. = rostgult grus med smärre rullstenar, 0,2’—4’ i diameter. | ec. = lager af rostbruna rullstenar, 0,5’—2’ i diameter. d. = grätt medelgroft sandgrus med smä rullstenar, 17—2” i diameter. e. = linsengroft, föga afrundadt, gult grus. f, = grätt sandgrus med sm& rullstenar, 0,5” —1’” i diameter. | 8. = rostgult rullstensgrus, stenar af 17—3” i diameter. h. = hvit, gul och rödaktig sand i vexlande lager; diskordant skiktning. i, = tunna vexlande skikt af brun lera och ytterst fin hvit sand. k. = grätt grus med 0,5’ stora kantrundade stenar. l. = fin gul sand med inbäddade samt pä ytan aflagrade ste- nar och block, som till största delen bestä af medel- kornig, rödgrä granit samt finkornig mörkgrä gneis; blott | ett och annat af porfyrgranit m. m. 52 Uti Sotkia by, Akkas socken, skär linien den sjunde äsbildningen vid 116 v. & prof. fr. Äbo eller inemot 6 verst söder om Toijala station; denna äs finnes i planet skisserad & pl. II. fig. XV. Aflagringarna i sjelfva skärningen vid Kinnari hemman voro mycket nedrasade, men i ett grustag pä äsens södra sidosluttning vid A kunde de uppkilande lagren temligen väl följas säsom de & pl. IL. fig. XV: 1 finnas framställda. a. = tunna vexlande skikt af brun lera och fin hvit sand; denna aflagring kilar opp pä äsens sida till minst 15 höjd. b. = fin rödgrä skiktad sand. ce. — stenblandad rödgrä sand; stenarne äro temligen kantiga och obetydligt afnötta, 0,5”—8” i diameter. d. = grätt grus med kantnötta smärre stenar, e. — gult skiktadt rullstensgrus, bestäende af finare sand med smärre afrundade stenar, 0,5’—2’ i diameter. £ — fin gul;; sand: Aflagringarna ce. och d. äro i sig oskiktade och likna e) rullstensgrus-aflagringar i annat än att ec. är nägot och d. ganska väl ursköljdt, Nära Akkas kyrka vid 121 v. & prof. fr. Äbo och nägot mer än 1 v. frän Toijala station är den dttonde äsbildnin- gen af banlinien genomskuren till inemot 23° djup. A pl. IV. lemnas teckningar öfver denna skärning, som bland annab och isynnerhet är anmärkningsvärd derför, att rullstensaflag- ringarna härstädes befunnos stöda sig emot eller vara aflag- rade pä sidosluttningen af en krossgrusbank, sä att nägon skarp gräns mellan rullstensgruset och krosstensgruset icke kunde skönjas. Äsen bildar här en längsträckt kulle, som stryker i nordvest—sydost och afsluttar i nordvestra ändan helt nära genomskärningen för banlinien, men pä längre afstäönd frän densamma i sydostlig riktning. Fig. XVI: 1 framställer norra sidoväggen af skärningen och fig. XVI: B) 53 vestra delen af dess södra sidovägg; ät sidorna mera i äsens ! längdriktning voro betydliga genomgräfningar utförda vid N grushemtning och aflagringarna i Östra sidoväggen, längs linien AB & fig. XVI: 1, af dessa gräfningar äro afbildade i fig. XVI: 2. För alla tre figurerna gäller samma beteck- ning, hvarigenom bör erhällas en temligen klar föreställning om äsens byggnad pä detta ställe. } a. — krosstensgrus, rostigt med strimmor och krusiga inlagrin- gar af fin hvit sand, hvarigenom hela bädden fär en | | uppät alltmer märkbar antydning till horisontel skiktning; | bland stenarne och blocken funnos fä repade. | | b. = rostbrunt rullstensgrus med hufvudstora rullstenar och \ enskilda afrundade block af ända till 2 & 3 kub. alns storlek; gruset är serdeles späckadt med smästen och | hopeementeradt af jernoxidhydrat till en fast konglomerat- | lik massa; i längdskärningen (fig XVI: 2.) blir det smä- | ningom södernt grätt och mindre fast samt är blott skiktvis rostigt. Mellan detta grus och den underliggande | krossgrusbädden synes icke nägon tydlig och skarp gräns, kanske derför att stora block ligga hopade, der gränsen borde sökas. e. = hvit och rostgul sand; fin diskordant skiktning. - rostgnlt rullstensgrus med rostbruna rullstenslager (ste- l narne 0,5’—3” i diameter) ‘samt tunna strimmor och | linsformiga aflagringar af finare gul och grä sand. | e. — fin hvit, välskiktad sand med tunna strimmor af rostgul sand och med lodrätt stäende rostbruna sandrör efter växtrötter, som förmultnat, I södra sidoväggen (fig. XVI: 3.) hafva de tunna rostiga sandstrimmorna utveck- » lats till uppkilande linsformiga inbäddningar af rostbrunt medelgroft grus med runda smästenar; vid e’ finnes här en inlagring af vexelvis gul och hvit sand i fina hop- skrynklade skikt. f. = grätt medelgroft grus. g. — hvit och gul sand; i skarpa veck hopskrynklade tunna skikt, tunnskiktad vexling af blägrä lera och ytterst fin hvit sand, i. = grätt grus med hasselnötstora rullstenar och inbäddade linser af brun lera, k. = brun lera och fin hvit sand i lagervexling; tunn skiktuing. 1. = gul mullblandad sand med smästen, Pä Tavastehus—Tammerfors linien träffas en nionde ässkärning i Kerälä by, Hattula socken, 9 verst frän Tavas- tehus. Den härstädes förekommande s. k. Kerälääsen stry- ker frän trakten af Tenhola by vid södra stranden af Vana- javesi (som ligger 275° öfver Finska viken) i sydostlig rikt- ning kring Östra stranden af Lehijärvi (278° öfver Finska viken), utbreder sig sedan i Luolais- och Parola-sandmoar och fortgär troligen vidare i samma riktning uti den kända Hatelmala-äsen söder om Tavastehus. Högsta delen eller sadeln af Kerälääsen, der den genomskäres af banlinien, ligger 400° öfver Finska Vikens nivä vid Helsingfors, men säväl i nordvestlig som sydostlig riktning härifrän höjer sig äsen och är kanske nägot tiotal fot högre. Vid mitt första besök, hösten 1874, var genomgräfningen ännu ej fulländad och nedgick blott till inemot 30’, men sedermera har den blifvit sänkt till 45° djup vid banlinien och ät sidorna fun- nos betydliga utgräfningar, hvarifrän ofantliga sand- och grusmassor blifvit bortsläpade till fylIning p& banan; vid mitt besök derstädes under sista sommar sträckte sig utgräf- ningarna i äsen ungefär sä som linierna ABCDE och FH —K—M—0 ä planteckningen pl. VI. fig. XXI. utvisa. Aflag- ringarna voro delvis mycket, nedrasade, men pä andra ställen äter orubbade och vackert blottade, sä att desamma kunde dels blott ungefärligen dels temligen naturtroget aftecknas, säsom figg. XXI: 1 och 2 framställa aflagringarna i väg- garne af sidogräfningarna längs linierna ONML och KJHGF, fig. XXI: 3 längs linien ABC och fig. XXI: 4 slutligen längs JE nennen 55 linien DE. Aflagringarna sädana de hösten 1874 förefunnos i den dävarande genomgräfningens norra sidovägg längs linien PQ finnas afbildade & fig. XXI: 5. Följande beteckning är gemensam för alla dessa figurer. a. — rostgult rullstensgrus, fullspäckadt med rostbruna rullste- nar, som i de öfre delarne af bädden äro mindre, Den i diameter, men tilltaga i storlek mot djupet sä att de äro ända till 1’—3’ i diameter. Hela denna bädd, med märkbar sadelformig aflagring, synes bilda äsens kärna eller stomme (till 45° djup under äsens yta) och är af jernrost hopcementerad till en ganska fast, konglomerat- lik massa; säsom & figg. XXI: 1 och 2% antydes, hafva fördjupningar, sträckande sig i äsens längdriktning, före- funnits i denna bottenbädd innan de öfriga lagren afsat- tes, och dä densamma icke vidare synes p& 40° a 50 djup i tvärskärningen BO & fig. XXI: 3, mäste man an- taga, att bottenbädden i nordvestlig riktning skjuter in pä större djup eller försvinner. b. — fin rostgul sand med inströdda hasselnötstora och mindre rullstenar; öfverst en rad af mestadels knytnäfvestora eller nägot mindre, rostbruna rullstenar, nästan utan mel- lanliggande sand. Ofvanp& detta lager synes & fig. XXT: 5 on X & 5’ mägtig ät sidorna utkilande inemot 100° läng bädd af finare rostgult grus med inströdda ända till äggstora rullstenar; denna bädd skjuter in kilformigt i bottenaflagringen a. b = gräbrunt, väl skiktadt, ärtgroft eller nägot finare grus med 0,5 —1’ mägtiga lager af rostbruna rullstenar, 17 — 3" i diameter. ©. = gräbrunt medelgroft grus med inblandade smästen, 0,2" 0,7" i diameter; frän sidan uppkilande skikt. © = fin Ijusgrä skiktad sand. d. = fin gul och hvit, horisontelb skiktad sand; linsformig aflagring, hvilken likasom bädden c lidit tvenne tydliga förkastningar, säsom fig. XXT: 3 utvisar. d = medelgrof ren grä sand; uppkilar frän sidan. ai nie a e. = rostbrunt rullstensgrus, späckadt med stenar, 1’—4' i diameter. f. — hampfrös-ärtgroft, kantigt och rostbrunt grus med här och der inströdda smästenar; vacker diskordant skiktning- 8. = horisontelt skiktadt, rostgult grus, med lager eller skikt af rostbruna stenar, 17 —5” i diameter. &. = rostgul, medelfin, horisontelt skiktad sand. h.= fin grä, horisontelt skiktad sand; lagren g, g’ och h visa upprepade förkastningar, hvilka, säsom pä fig. XXI: 3 är angifvet, framträda skarpt och tydligt. i. = roströdaktigt, frän sidan uppkilande lager af löst grus med större och medelstora rullstenar, k. = gult rullstensgrus med delvis större stenar 0,5 —1’ i diameter, 1. = medelgroft nägot kantigt grus med ymnigt inströdda smä- sten, 0,5’—2” j diameter. m, = medelfin, grä, skiktad sand. n. Z grätt, uppkilande lager af rullstensgrus med större och mindre stenar, 3’—15" i diameter, samt enskilda af- rundade block ända till 8 kub. fot stora, | 0. — hampfrös grof eller nägot finare, rödgrä, skiktad sand, | med förkastningar A fig. XXI: 5. 0. = gul, rullstensblandad sand med enskilda knytnäfve —huf- vudstora stenar, p- = fin grä sand. p. = gul sand (mosand). Gä vi vidare längs Tavastehus—Tammerfors linien, finna vi uti Sääksmäki socken en tionde äsbildning, som är genomskuren 33 v. fr. Tavastehus eller 4 v. öster om Toijala station. Landsvägen mellan Akkas och Kalvola följer till större delen denna äs, hvilken frän Akkas stryker nästan rakt österut till närheten af Tarttila by, der den kröker sig ät sydsydost och gär vidare mot vestra ändan af Kalvola sj6. Ä pl. V. fig. XIX. lemnas planteckning öfver äsen, der den skäres af banlinien, och aflagringarna i gräfningarnas sidoyäggar vid. AB och CD finnas afbildade & figg. XIX: 1 &2. | 57 rl = grätt lerigt rullstensgrus med temligen jämna ägg—knyt- näfvestora stenar samt med skikt af ärtgroft, kantnött grus, hvilket innehäller blä plastisk lera som med ett tunnt lager omsluter hvarje .gruskorn. b. = upptill finare, nertill gröfre rostgult rullstensgrus; rull- stenarne i öfre lagren 0,5” —2’—4’ i diameter, i de nedre 7’ —20”, ec. = medelfint dels grätt dels rostgult grus med strödda smä- stenar, 0,5’ —1” i diameter. €. = medelfint grätt och gult sandgrus i vexlande lager med diskordant skiktning. d. = finare grä och gul skiktad sand. e. = groft grätt rullstensgrus med mera jämnstora "stenar, 2’—4' i diameter. e. = _rostgult rullstensgrus med smärre stenar upptill och gröfre nertill, 3’—7” i diameter. f. = uppkilande skiktadt lager af grätt grus med smä rull- stenar, g. = uppkilande lager af tunnskiktad blägrä lera. h. = gult, medelfint grus med strödda rullstenar, 0,5’ — 4’ i diameter, i. = finare gul sand (mosand). Sedan träffas pä Tammerfors linien den elfte äsen ej förr in i Lempälä socken, der den i en rad af kullar stry- ker uti vestnordvest—ostsydostlig riktning genom Lempälä, kyrkoby, ät ena sidan öfver uddar och holmar i Toutosen- selkä och ät andra sidan öfver Kortejärvi; denna ässträck- Ning är dock vid linien sänkt eller afbruten sä att nägon inskärning i densamma icke varit behöflig för banans led- Ling, Vid Tammerfors förekommer slutligen den tolfte ässträck- Ningen, som vester om staden bildar den höga i vestnord- vest—ostsydost strykande vallen mellan sjöarne Näsijärvi i Norr och Pyhäjärvi i söder. Afbruten af strömmen mellan Nämnde sjöar höjer den sig äter Öster om staden och stry- 58 ker i den redan angifna riktningen genom Messuby och för- modligen vidare genom Kangasala samt derifrän i sydostlig direktion genom Pälkäne socken o. s. v. En uppgift af F. J. Wiik*), „att paralielt med äsens södra sida löper en bergssträckning, mot hvilken den (äsen) delvis stödjer sig”, har jag icke kunnat konstatera för äsen inom Messuby socken, der tvärtom en läng och vid dalsänkning med torf- mossar och lerfält mellan de smala sjöarne Iirijärvi och Koukojärvi sträcker sig längsmed och pä södra sidan om äsen. Icke heller har den förmodan bekräftat sig, att äsen skulle „i sitt inre bestä af krosstensgrus“; sädant päträffades ätminstone icke ännu pä 52° djup i den stora inskärning, som banlinien gör tvärsigenom äsen närmast öster om sta- den och hvars Ööstra sidovägg finnes afbildad ä pl. VII. fig. XXL. a. = grätt rullstensgrus med smärre stenar. b. = ett 4 mägtigt lager af finare rostbrunt rullstensgrus. e. = grätt rullstensgrus med större stenar än i lagret a. d. = linsformiga eller sammanhängande, sadelformigt aflagrade bäddar af groft rostbrunt grus med 1—3 kub. fot stora rullstenar. e. = grätt rullstensgrus med stora stenar, f. = uppkilande skikt af rostbrunt grus med smä rullstenar, g. = grätt rullstensgrus med smärre stenar. h. = uppkilande lager af ren, gräbrun, medelfin sand. i. = grä medelgrof skiktad sand, med strimmor skiktvis af rostigt och stenigt grus. k. = gult rullstensgrus med smärre stenar. l, = fin hvit och grä skiktad sand, med rostiga strimmor. m. — fin brun skiktad och lerblandad sand. n. = serdeles plastisk, skiktad blä lera, med här och der in- bäddade rundade stenar och block samt med linsformiga vostiga grusstrimmor vid n‘. *) Geolog. Föreningens j Stockholm förhandlingar, Bd IL. sid. 235. 59 0. = mörk gräbrun lera och fin hvit sand i tunna skikt | vexelvis. p. = fin gul horisontelt skiktad sand. g. = inlagring af finare grä sand, med stupande, mot omgif- vande lager diskordanta skikt, r, = fin gul grusblandad sand. Ett stycke norrut härifrän och nära stationshuset fanns en mindre skärning genom en läg sidoäs eller kulle; de i denna blottade lagren finnas aftecknade & pl. VII fig. XXI. a. = grätt rullstensgrus med delvis större stenar, 2” —10” i diameter; flatt afrundade stenar af lerskiffer voro ej ovan- lige i denne bädd. b. = ärtgroft, grätt grus i uppkilande skiktadt lager. c. = fin gul skiktad sand. d. = fin hvit skiktad sand. e. = medelfin skiktad grä och rostgul sand, i vexlande tunna lager. f. = fin hvit skiktad sand. De fyra sistnämnda lagren äro alla sinsimellan konkor- dant, men mot vidliggande aflagring h. diskordant skik- tade. g. = rostgul, rullstensblandad sand. h. = medelfin vexelvis grä och rostig sand, i tunna horisontela eller uppkilande skikt. i. = fin, skiktad grä sand med tunna strimmor af gul sand. k. = uppkilande lager af vexelvis brun lera och fin hvit sand i tunna skikt. l. = fin hvit sand. m. = rostfläckig, gräbrun, oskiktad lera. Par verst vester om staden finnes slutligen en betydli- Sare inskärning i södra sluttningen af samma äs, der stock- anan gär öfver den, frän södra stranden af Näsijärvi till "orra stranden af Pyhäjärvi; och ehuru aflagringarna här Tedan yoro nägot sammanrasade, kunde jag likväl afteckna, — 60 dem i ena sidoväggen af skärningen ungefärligen säsom pl. VI. fig. XXIV. utvisar. a. — gröfre grätt rullstensgrus, med mera jämna stonar, 3-6 i diameter. b. = finare rullstensgrus med smä stenar, högst 1” i diameter. e. — grätt medelgroft rullstensgrus med jämna stenar, 2 —#" i diameter. d. = roststrimmigt, finare, skiktadt grus. e. = grätt medelgroft rullstensgrus, med stenar mellan ’—b i diameter. f. = groft grätt rullstensgrus med 6’—8” stora rullstenar, samt skiktvis inlagrade bäddar af mycket ända till 1 kub. fot stora stenar. g. — uppkilande lager af finare, vexelvis grätt och gult grus. h. = gult rullstensgrus med smä stenar. Kasta vi nu en blick tillbaka pä hvad i det föregäende blifvit anfördt om de äsbildningar, som öfvertväras af Äbo- Tammerfors-Tavastehus banan, si finna vi att om dessa äsars allmänna beskaffenhet i de flesta fall ord för ord kan upprepas, hvad A. Erdmann *) sagt om de svenska äsbild- ningarnas yttre och inre egenheter. Pä ett 12-15 mil bredt landomräde mellan Pöyttis sockens norra gräns och Kangasala kyrka, finnas alltsä minst 10 mer eller mindre parallelt med hvarandra i ungefär nordvest—sydostlig riktning löpande äsar, bland hvilka de fleste sannolikt utgöra hufvudäsar, men nägra troligen i en framtid kunna befinnas vara s. k. biäsar. Alla dessa äs- sträckningar gä, der de skäras af linien, ungefär © samma direktion som refflornas hufvudriktning p& samma omräden; endast vid Tammerfors har ännu observerats, jämte ett med äsen parallelt löpande reffelsystem (5 30°—50° O), ett annat mot densamma mera vinkelrätt, gäende 5 200-309 V, ’**) *) Sveriges qvartära bildningar, Stockholm 1868; sid. 84. o. hu RW anf 'st, 61 Fär man äter döma af de bifogade profilerna, synes det som skulle flertalet af de i fräga varande äsarne hos oss fort- löpa oberoende af terrängförhällandena, eller höjdsträckningar och dälder; en fullständig och tillförlitlig utredning härutinnan kan dock ej vinnas förr, än äsarne blifvit i hela sin utsträckning uppgängna och noggrant affattade pä karta, hvarvid hänsyn derjämte mäste tagas till de mellanliggande omrädenas relief- former och afvägningslinier uppgäs, pä längre eller kortare afständ frän hvarandra, parallelt med den nivellerade ban- linien eller frän kusten i nordostlig riktning in ät landet. Äsarnes sidor äro j allmänhet längsluttande med om- kring 20° eller mindre lutning mot horisontalplanet, men stundom visa de sig mycket brantare och lutningen uppgär dä till högst 30°—40°. Ej sällan höja sig äsarne med öf- ver hvarande liggande terrassformiga afsatser pa sidoslutt- Ningarna, hvilket kan iakttagas pä& 'Tammerfors äsen, Kerälä äsen, äsen i Sotkiaby, Akkas socken, Urdiala äsen nära Urdiala station, Humppila äsen o. s. v. och dessa afsatser förefinnas pä säväl de nordöstra som sydvestra sidoaffallen hos äsarne. *) En annan hos äsarne ganska vanlig företeelse äro de Koniska eller trattformiga, i äsens längdriktning ofta nägot ütdragna fördjupningar, som träffas säväl pä deras högsta "ysgar som pä sidosluitningarna och äro kända under namn BR äsgropar; de befinnas vanligen mer eller mindre utfyllda ! bottnen med sand-, ler- och torflager, men bilda stundom älven ganska djupa smä tjärnar eller sjöar med branta sido- Yaggar och utan nägot synligt aflopp. Äsgropar har jag, mn. *) Äfven p& Hangö- eller Lojoäsen, som stryker i nordost-syd- vestlig riktning, har jag under dess förlopp mellan Vichtis räen och Kyrkstad i Lojo observerat en eller flere terrasser än pä den ena Nordves Pr 8 Mi ä fin Mordvestra) än p& den andra (sydöstra) sidosluttningen, 62 säsom förut blifvit omnämndt, päträffat i Humppila äsen, äfvensom i Urdiala äsen nära Urdiala station. P& vestra sidan af Kerälä äsen finnes, säsom äfven synes & profilen, en 35 & 40° djup och omkring 700° bred, längs äsens sida nägot utsträckt fördjupning, som pä yttre (vestra) sidan fullständigt omslutes af en äsformig vall; denna fördjupning torde alltsä kunna betraktas som en äsgrop af rätt ansen- liga dimensioner; i dess midt stryker öfver bottnen en lägre, 10° & 15° hög vall, som snedt afdelar gropen i tvenne sänk- ningar, uti hvilkas botten vid gräfningar funnits rostbrunt rullstensgrus under ett tunnare lager af sand. Annat än sädana kolossala äsgropar äro väl icke heller de tvenne nägot längsträckta och med mosstorf i bottnen utfylida, stora insänkningar, som träffas i samma äs, den ena nägra hundra fot söder om den nyssnämnda äsgropen, men den andra ungefär en half verst sydligare och pä& äsens andra, östra sida. I de öfriga, förut omtalade äsarne finnas förmodligen ocksä äsgropar, ehuru jag icke räkat träffa pä dem *). Att likartade grytformiga insänkningar äfven förekomma nägon gäng i krossgrusäsarne, har redan förut blifvit anmärkt. Hvad äter beträffar rullstensäsarnes inre byggnad och sammansättning, äro de i vissa hänseenden mycket omvex- lande; säväl i längd- som tvärskärning träffar man sälunda pä ena stället nästan endast rullstenar, pä ett annat blott grus eller sand, och pä ett tredje alla dessa materialier i *) Jag mä_här begagna tillfället att rätta en uppgift i Solitan- ders förut omnämnda afhandling, sid. 100., der det heter att „Asgro” par förekomma i allmänhet ej mänga längs (Hangö-Lojo-) ässträcknin- gen, ätminstone i närheten af jernvägen“ Pä tvä mils sträcka af Lojo- äsen, näml. frän Kyrkstad till Vichtis räen har jag imellertid 1866 observerat ej färre än 10 äsgropar, dels p& äsens rygg dels p& dess sydöstra sidoaffall, de flesta dock af jämförelsevis smä dimensioner. 63 vexling. Men & andra sidan kan säsom regelbundna och utmärkande egenheter äfven hos vära rullstensäsar framhäl- las: den bäde i stort och i smätt ofta väl utpreglade skikt- hingen, den mer och mindre fullkomliga afslipningen och afrundningen hos de inlagrade stenarne, grusets i allmänhet mera lösa och ursköljda beskaffenhet samt i följd deraf dess Saknad af det finare bergmjöl och det härdt packade till- ständ, som äro karakteristiska för krosstensgruset, samt slut- ligen den andel lerlager ej sällan ses taga i rullstensäsar- nes sammansättning; och kan härtill ännu anföras samt för- Yjenar att specielt framhällas det sadelformiga lagringssätt, som icke blott förefinnes allmänt hos äsarnes postglaciala del, det yttre täcket eller skalet, men som hos alla i det föregäende beskrifna äsbildningar sträcker sig till deras inre delar och. ofta framträder tydhigt utpregladt ännu i den innersta kärnan eller stommen, sä längt densamma uti skär- Yingarna blifvit blottad och tillgänglig för undersökningar. Snäckgrus, som sä ofta träffas inbäddadt imellan och üti de p& sidorna uppkilande sand- och lerlagren i Sveriges tullstensäsar, har ingenstädes blifvit af mig funnet i de nu beskrifna äsarne hos oss; icke heller hade hrr Jjernvägsin- Seniörer, hos hvilka jag gjorde förfrägningar härom, obser- verat nägra sädana skalgrusaflagringar. - Skiktad sand och skiktad lera (glacialsand, glaciallera). Ofverallt i dälderna och pä de jämna fälten i de omräden, Senom hvilka Äbo—Tammerfors—Tavastehusbanan framgär, förefinnas ofvanpäa krosstensgruset eller, der detta saknas, Omedelbart-pä den fasta berggrunden afsatta mer och mindre Mägtiga, tydligt skiktade leraflagringar, hvilka kila upp och förtunnas p& sluttningarna af de höjder som omsluta däl- derna och pä& rullstensäsarnes sidor, säsom redan i det fö- 64 regäende blifvit omnämndt och framstäldt & de anförda teck- ningarna. Nägra härom upplysande figurer mä ännu tilläg- gas och beskrifvas. Pl. I. fig. II. framställer ordningsföljden hos de aflag- ringar, som funnos blottade, efter det Aurajoki vid värflödet gjort en betydlig urskärning i äbäddens sida, & Taipalsaari nära Pöyttis kyrka. a. == underlag af krosstensgrus, som upptill är rostgult med smärre kantiga stenar, derunder blir rödaktigt till 2 — 3’ djup af granatblandad sand med en omisskännelig an- tydning till skiktning, och nederst är uppfyldt af stora (1—4 kub. fot), mer och mindre kantafrundade stenar och block. b.== 17 —4” tjocka, horisontela skikt af vexelvis brun lera och fin hvit sand. e. — 0,5”—1” tjocka, vägböjda och hopskrynklade skikt af vexelvis brun lera och ytterst fin hvit sand. d. = oskiktad, rostfläckig och sandblandad gräbrun lera. e. — mullblandad lera (matjord). De mellan lerskiktena liggande tunna sandlagren uti aflagringen b. & föregäende fig. visa en serdeles fin, vägböjd eller hopveckad, mot lerlagren transversal skiktning, säsom synes af fig. II: 1., & hvilken en del af ett sädant sandskikt, b., mellan lerlagren, a., är i möjligaste mon naturtroget aftecknad. Men äfven i stort äro dessa af vexlande ler- och sand- skikt bestäende aflagringar pä det mängfalldigaste sätt böjda, veckade, hopskrynklade eller till och med hopgyttrade, sä- som redan till en del blifvit antydt & flere förut; beskrifna afbildningar och yttermera kan ses af följande figurer, ps hvilka i vidt skilda trakter gjorda inskärningar uti dessa aflagringar äro aftecknade. 65 Lerlagren uti sidoväggen af ett dike vid linien nära Koivisto station äro troget afbildade & pl. I. fig. II. 2. b. 6 d. vägböjda och hopskrynklade skikt af vexelvis brun lera och fin hvit sand. rostfläckig, oskiktad brun lera. blägrä oskiktad sandblandad lera. mullblandad sandig lera (matjord). Inskärningen i en lerbädd 3/, v. söder om Urdiala Station finnes aftecknad & pl. II. fig. X. a. rostigt mera löst krosstensgrus. b. = fin blä skiktad lera. ec. = böjda och hopveckade skikt af vexelvis brun lera och fin hvit sand. d. = oskiktad rostig och sandig lera. e. ZZ fin Jjusgrä sand. Bäda sidorna af inskärningen i en krossgrusbank och böjda lerbäddar nägra hundra fot nordvest om Tojjala sta- tion i Akkas kyrkoby, äro noggrant afbildade & pl. V. fig. XVIL a. 103 & rostgul fin sandmo med inbäddade stenar och block; stenarne äro nägot rundade men icke repade, blocken äter blott nägot kantnötta. gul rostfläckig finare sand med ganska märkbar skikt- ning samt inströdda smärre stenar och ätskilliga större block, hvilka i detta och föregäende lager bestä af grä eller rödaktiga gneis- och i mindre mängd granitvarieteter. tunnskiktad blägrä lera i hopböjda, veckade lager. oskiktad grä lera. Huruledes skiktade lerbäddar utfylla ojämnheterna och de stundom äsgroplika fördjupningarna uti det underliggande krosstensgruset ses af pl. I. fig. VI. som framställer sido- Väggen af en omkring 1700° läng och 10° djup skärning uti Kölliby, Urdiala socken, vid 91. v. & prof. frän Äbo eller !/a verst söder om Forssa station. a. = porfyrgranit. b. = lerigt krosstensgrus med repade stenar. ec. —z vexelvis brun lera och fin hvit sand, i tunna skikt. d. = oskiktad, rostig lera. e. — torf Ett annat exempel härpä erbjuder genomgräfningen af det mycket omtalade och illa beryktade Säkkisuo (orätt kalladt Humppilakärret) vid 101—102 v. & prof. fr. Äbo eller 3 verst söder om Urdiala station i Urdiala socken. Denna skärning finnes afbildad & pl. II. fie. IX. gu. = grä finkornig, tunnskiffrig glimmergneis. gr. — grä medelkornig granit (hvit ortoklas, grä qvarts och svart glimmer) med gängar, apofyser och körtlar af pegmatit (hvit fältspat, grä qvarts och i ringa mängd svart glimmer); pegmatitkörtlarne innesluta brottstycken af den genomsatta medelkorniga graniten; förekomstsättet är afbildadt & pl. IL fig. IX: 1 & 2: gr granit och p = pegmatit. c. — krosstensgrus: i öfre delen af skärningen gul rostig sandmo med inbäddade större och mindre, kantiga ste- nar; derunder grä lerig o. stenbunden sandmo med in- bäddade kolossala kantrundade block samt rundade och stundom repade stenar; i detta härdt sammanpackade bottengrus träffas lerrikare ej skarpt begränsade aflag- ringar. d. = Underst skiktad fin sand (se detaljteckningen fig. IX: 3. här nedan); deröfver vexlande tunna skikt (0,5’—-1,5") af blä lera och fin sand, med inbäddade stora rundade stenar, 8525,tonf En detaljteckning af sistnämnda lager vid a ä föregä- ende fig. finnes framstäld & pl. IL. fig. IX: 3. I a. — rostgult, kantigt och mera löst krosstensgrus med här | och der inströdda större block. I ! ii ) b. — fin grä skiktad sand med en eller annan inlagrad störte sten. 67 e. = tunna vexlande lager af fin skiktad sand och blä lera; lerskiktena äro nedtill endast 0,5” tjocka men bli nägot mägtigare, 1’—1,5”, i de öfre delarne af lagret. I denna bädd ligger inströdd en stor mängd afrundade block och stenar, kring hvilka lerskiktena troget smyga sig, och vid d. = en otydligt skiktad lerklump. Be, torh, Ä pl. V. fig. XVII. finnes afbildad ena sidoväggen i en skärning genom lerlager, som mantelformigt omslöto Sidorna och ändan af en krossgrusbank 1!/, verst norr om Viiala station eller 44,5 v. ä prof. fr. Tavastehus till Tam- merfors. a. Z rostigt, löst krosstensgrus: fin gul sandmo med ymnigt inbäddade smärre stenar samt här och der inströdda större block. b. == brun lera och fin, hvit, skiktad sand i tunna lager (0,5’—1”) vexelvis. e. — Jjusgrä tunnskiktad lera med inlagring af d. = en oregelbunden klump af tegelröd, skiktad lera. e. ZZ ]jusgrä oskiktad lera. Att fin skiktad sand (glacialsand) bildar den underst belägna och säledes äldsta länken i dessa skiktade leraflag- Yingar, hafva vi redan sett af flere förut anförda tecknin- Sar. Här mä slutligen ännu lemnas tvenne figurer, som tydligt visa samma, icke ovanliga förekomst pä längt frän hvarandra skilda ställen. Den ena, pl. I. fig. IV., framställer sidoväggen i en 2000’ läng skärning närmast öster om Koivisto station i Humppila kapell, vid 88—84 v. & prof. fr. Äbo. a. Z finkornig mörkgrä gneis, strykningen N 250 V. med lodrätt fall. == grägult krosstensgrus, med ymnigt inbäddade skarpkan- tiga stenar. 68 c. — ]Jjusgul, fin, skiktad sand. d. — tunna skikt af brun lera och fin hvit sand vexelvis. e. — fin gul sand (mosand). % tor Den andra teckningen, pl. V. fig. XX., afbildar ena sidan af en skärning i Kalvola socken, 19 v. pä linien frän Tavastehus. a. — rostgult krosstensgrus: fin sandmo med inbäddade skarp- kantiga stenar. b. =: fin, gul, skiktad sand med tunna rostiga och grä mellan- lager; skiktena vägböjda eller veckade, hvilket dock ej är närmare antydt ä figuren. ec. = Jjusgrä tunnskiktad lera. d. = grä oskiktad lera. Till sitt yttre utseende visar den skiktade leran sig fullkomligt likartad öfver vida fält och pä de mest skilda omräden. Sälunda träffas den af lefverbrun lera och fin hvit sand- i vexelvis öfver hvarandra lisgande skikt bestä- ende bildningen säsom förherrskande frän Äbo ända upp till Akkas, ehuru visserligen här och der äfven blä och blä- grä skiktad lera förefinnes. De bruna lerskiktena vexla 1 tjocklek frän delar af en linie till 2 & 3 tum och de af ytterst fin hvit sand bestäende skiktena likasä, men nägon gäng svälla dock bäda ut till flere tums mägtighet och lag- ren befinnas dä veckade, hopböjda eller till och med sam- mangyttrade.. Samma bildning tyckes äfven vara den rä- dande frän Viiala norrut till Tammerfors. — Men kring Toijala station i Akkas kyrkoby och derifrän österut till Tavastehus är deremot en blägrä af vexlande helt tunna till högst 2 & 3 linier tjocka, ljusare och mörkare hvarf bestä- ende lera sä allmän och nästan uteslutande för handen, att blott här och der spär af den nyss beskrifna brun-hvita ler- sandbildningen päträffas. 69 Huruvida nu dessa bäda bildningar blifvit aflagrade samtidigt elier efter hvarandra, och i senare fallet hvilken- dera af dem är äldre, kan jag ej med fullkomlig visshet afgöra; men, fastän jag visserligen p& nägra ställen träffat blägrä skiktad lera ofvanp& de af brun lera och fin hvit sand bestäende aflagringarna, har jag likväl alltid i förhan- denvarande djupare gräfningar funnit blä hvarfvig lera ne- derst och inunder nämnda aflagringar, och vägar jag pä Srund häraf antaga som sannolikt, att den blägrä hvarfviga leran i allmänhet blifvit afsatt förut och säledes är den äldre länken bland vära skiktade leraflagringar. Här kunde Nu äfven blifva fräga om, att parallelisera dessa i sydvestra Finland forekommande skiktade lerlager med Sveriges hvarf- viga lera och hvarfviga mergel, hvarvid, i händelse mitt nyss 8jorda antagande är riktigt, vär blägrä skiktade lera alltsä blefve eqvivalent med Sveriges hvarfviga mergel. Men ingen- Städes, ehuru saltsyreflaskan under exkursionerna flitigt Anlitades, har jag funnit denna ej heller nägon annan lera hos oss ens sä kalkhaltig, att det genomfuktade profvet skulle visat den ringaste utveckling af kolsyregas vid be- Sjutning med syra. I sydvestra Finland torde verklig mer- sel alltsi icke förefinnas, ätminstone ej annat än möjligen som lokalbildning pä enskilda inskränktare omräden. En annan fräga är slutligen den, om samtliga dessa Skiktade leraflagringar hos oss skola betraktas som verkliga Marina, bildningar frän glacialperioden eller till en del blott som sidana och till en annan del som egqvivalenta sötvat- Vensaflagringar, hvilken senare mening nyligen blifvit fram- stäld af F, J. Wiik.*) D& nu hvarken af andra förut ej SEN *) Om östra Finlands primitiva formationer, (Bidrag till kän- Sg af Finlands natur och folk, 21 häftet, sid. 294.) samt Geolog. Preningens i Stockholm förhandlingar, Bd. IL. sid. 233. 0. ff. 70 heller af mig vid dessa undersökningar marina skalgruslager blifvit päträffade, mäste frägans slutliga afgörande lemnas beroende pä framtida möjliga upptäckter af sädana, och vi fä& alltsä tillsvidare nöja oss med att sluta af andra omstän- digheter och förhällanden till den ena eller andra äsigtens större sannolikhet och antaglighet. Mig synes dä först och främst, att en till sitt yttre utseende sä likartad och karak- teristisk bildning som exempelvis de ofvan omtalade af ve- xelvis bruna ler- och hvita sandskikt sammansatta aflagrin- garna, hvilka dertill hafva en sä allmän och vidsträckt ut- hredning att jag sa att säga steg för steg kunnat följa de- samma frän kusten vid Äbo 15 & 16 mil in i landet ända till Tammerfors, der de ännu päträffas vid södra stranden af Näsjjärvi p& norra sidan af rullstensäsen derstädes, att en sädan bildning säger jag, icke frän exakt vetenskaplig ständpunkt kan betraktas säsom sötvattenssediment pä ena och marinaflagring pä andra sidan af den eller den äsen, utan hafva dessa aflagringar pätagligen bildats under det att enahanda vilkor och förhällanden voro rädande öfver hela omrädet der de nu förefinnas; och sädana likartade bildningsvilkor kunna antagligtvis icke hafva egt rum pä ett sa vidsträckt fält med betydligt vexlande niväförhällanden, om icke ett haf betäckte detsamma. Men äfven en annan omständighet tyckes tala till för- mon för äsigten om den skiktade lerans marina ursprung, nämligen dess ofta rätt ansenliga mägtighet, hvarom yid jernvägsbyggnaden anställda jordborrningar eller pliktningar lemna temligen noggrana upplysningar, isynnerhet frän de öfver hafvet högst belägna trakterna der dessa aflagringar hittills blifvit af mig observerade. Sälunda torde den skik- tade lerans mägtighet uti Loimijoki socken, 250° till 300 öfver hafvet, kunna skattas i medeltal till vidpass 20’, men 71 pä& skilda ställen har densamma befunnits stiga till 30° & 40° eller till och med derutöfver; inom Urdiala socken träffas den skiktade leran ända till 440° öfver hafvet och uppnär äfven här en mägtighet af 15’ till 20° men stundom t. o. m. 40 & 50°; i Lempälä och Messubysocknar förekommer denna lera högst 400° öfver hafvet och är mägtigheten i medeltal 12 till 15° men i större dalsänkningar 30° eller ännu större. Dessa till sin beskaffenhet fullkomligt likartade och till mägtigheten sä ansenliga samt öfver betydliga ytvidder utbredda leraflagringar synas mig säledes icke kunna vara annat än hafsbildningar hvarhelst de hos oss förefinnas, Och tillsvidare, sälänge ett exakt bevis för motsatsen ännu icke blifvit framlagdt, kan jag derför ej dela den af Wiik framställda förslagsmeningen, som icke synes hafva annat skäl för sig, än att den väl lämpar sig till den af samme författare numera antagna hypotesen om rullstensäsarnes Uppkomstsätt. EN: Enär ett ganska vidsträckt omräde föreläg att genom- forskas och dä under andra förhällanden de äldre qvartär- bildningarna sällan om nägonsin blifva genomskurna och Allgängliga för undersökningar pä sä stora djup och i sä länga fortlöpande sträckningar, som vid en jernvägsanlägg- Ying, ansäg jag mig böra begagna det gynsamma tillfället ab ; främsta rummet studera dessa äldre, i det föregäende "edan beskrifna aflagringar, och egnade förty mindre tid ät de yngre qvartärbildningarnas granskning, helst dessa äfven tills vidare torde kunna anses vara af ringare intresse och i hvarje händelse äro lättare tillgängliga för framtida Yakttagelser. Jag kan säledes icke här framlägga nägon Noggranare beskrifning pä de öfriga lösa aflagringarna, men il dock i korthet anföra dem med tillägg af nägra iaktta- 72 gelser, som kunna gifva nägon upplysning om deras allmän- na beskaffenhet och utbredning. De förut beskrifna skiktade leraflagringarna ligga högst sällan i dagytan utan äro nästan utan undantag be- täckta af en mer och mindre styf, ofta sandblandad grä eller brun samt vanligen rostfläckig, oskiktad lera, hvilken säalunda intager en ansenlig ytvidd och utgör det allmänna och egentliga föremälet eller fältet för landtmannens bruk och verksamhet. Dess yttre beskafienhet synes i allmänhet vara mycket vexlande pä skilda omräden, men mägtigheten uppgär vanligen till 1’ & 3° och blott sällan till 5° A 8 eller nägot mera. Nägon motsvarighet till den artförändring af äkerleran som i Sverige förekommer med benämningen svart- lera har af mig icke blifvit observerad. Af längt inskränktare utbredning i fältet är deremot en annan yngre aflagring, som är allmänt känd under namn af mosand och företrädesvis synes ansluta sig till de egent- liga äsbildningarna, utmed hvilkas sidor den oftast ligger utbredd pä ganska vidsträckta fält, men äfven nägon gäng ehuru i mindre utsträckning: finnes afsatt pä krossgrusäsarne. Den bhestär af gröfre och finare, mer och mindre tydligt skiktad sand af olika gula, röda och grä färgnyancer. Större sandmoar med mer och mindre vackra furubeständ träffas nära Äbo—Tavastehuslinien pä& gränsen mellan Pöyttis och Loimijoki socknar, i Urdiala socken, vid Luolais och ä Pa- rola malm nära Tavastehus o. s. v. Som exempel pä alluviala slambildningar, hvilka under värflödena blifvit afsatta pä dertill lämpliga ställen i de större och mindre vattendragen som Öfvertväras af banlinien, mä här omnämnas svämsand, i hvilken vid broanläggningen öfver Aurajoki i Hypöis by och Pöyttis socken päträffades skal af sötvattensnäckor pä 10° djup under vattenytan, och 73 fin blägrä tunnskiktad svämlera med vackra växtaftryck, hvilken jag observerade i äbrädden af Paattisjoki uti S:t Marie socken. Men af längt större vigt och framtida betydelse äro de stundom ganska mägtiga och till ytvidden ej sällan vätt ansenliga torflager, som i synnerhet förefinnas i en del af de trakter, genom hvilka jernvägslinien passerar. "Till lycka för jordbruket hyila de utan undantag pä lergrund och till egarenes förmon hafva de genom jernvägsbyggnaden män- genstädes blifvit mer och mindre fullständigt utdikade. Sin största utbredning hafva de i närheten af jernvägslinien inom Loimijoki, Humppila kapell och Urdiala socken, men icke obetydliga torffält finnas äfven i Hattula och Kalvola sock- har samt pä nägra ställen i Lempälä socken. Medelmägtig- heten vexlar mellan 2 & 3 och 8° & 10; mängenstädes är Mägtigheten dock mycket större, s& t. ex. i Loimijoki vid %1—72 v. ä ptofilen 15’, i Humppila vid 79—80 v. 40, vid 84 v. 25’, vid 89 v. 45°, i Urdiala vid 90-91 v. 10° till 20’, vid 100 v. 15, i Säkkisuo vid 101,5 v. 30, vid 105 v. 60', i Hattula vid 12 v. 30‘, i Lempälä vid 49 v. 25, vid 62 v. 27 0. 8, v. De större och mägtigare torflagren äro vanli- sen alltigenom sä förmultnade att de borde lemna det bästa material till beredning af bränntorf. Förklaring till profilen och figurerna. Profilen är upprättad enligt afvägningar som blifvit utförda för jernvägsbanans anläggning och med förekomman- de beredvillighet lemnats mig till begagnande; siffrorna of- vanför densamma angifva ställets höjd öfver hafvet. Linien som utmärker hafsytan är indelad i mil och verst räk- nadt & det ena profilbladet frän mynningen af Aurajoki vid Äbo opp till Toijala station i Akkas kyrkoby och & det andra frän Tavastehus station till Tammerfors; i tex- ten hänvisas i enlighet härmed till de punkter pä linien om hvilka fräga är för hvarje skildt tillfälle. Af betecknin- gen för de olika aflagringarna fär man blott uppgift om deras utbredning i fältet längs linien, men icke om deras mägtighet, ty de äro icke intecknade enligt höjdskalan, hvil- ket hade erbjudit mänga svärigheter och i anseende till brist p& jordborrningar för länga sträckor varit omöjligt. För sin ringa mägtighets skuld har den oskiktade leran icke heller kunnat betecknas skildt frän den skiktade; ocksä före- komma de nästan utan undantag tillsammans. Fullständiga beskrifningar öfver de bifogade plancherna äterfinnas i den föregäende texten ä den sida som här ne- dan för hvarje figur angifves. A a hc, var tin san ri a ” ” IV ” 67 ” ” Y 2 ” A. oe „. BM..,. 0.0.0. wu et NE? 40, 75 PL.U fig. IX & IX: 1-3 . sid. 66. ee © ee a ie .. ms as Al. nt PLDI„ ZIVAXIV:ı2 „ 250. BAR I AI, zieh, 52-53. „su... 5 eo 2 ee ji ZIE u XII „56-87. EEE A AA Si a es 5 re u PL VE „ IX ne: is u u ia; . , Tryckfel, som till det mesta insmugit sig frän skriffel i manuskriptet: Flerstädes stär: Loimjoki bör vara: Loimijoki. ne Huhtis station „ Urdiala station. Sid. 23, not, stär: 20:de häftet. bör vara, 24:de häftet. » 26 rad. 1 uppifräan stär: on oo » Sl rad. Id nerifrän ,„ gueis; so gie, » 33 rad. 16 uppifrän ,„ äro ” ” är » 38 rad.4 5 „. BT „ „ Bu. » 21 rad. 4 ”» 44 rad. 2 » 46 rad. 7 „ „ guldt 7 * gult nerifrän ,„ stenarna „ „» stenarne ” „ flera se 2 HOTO STRÖDDA GEOGNOSTISKA ANTECKNINGAR A. MAURITZ JERNSTRÖM. 1& II. Es Under sommarmänaderne ären 1865 och 1866 hade Jag tillfälle att deltaga i de geognostiska undersökningar, som dä anställdes af bergmästaren E. Hj. Furuhjelm i vestra delen af Nylands län. För nägra dervid gjorda antecknin- gar beträffande södra delen af Lojo socken anhäller jag om ett rum i Vet. Societet:s „Bidrag”. Jättegrytor. Granithymplarne öster och sydost om Kaijola hemman (beläget vid innersta bottnen pä södra si- dan af den länga vik af Lojo sjö, som frän Karislojo kyrko- bys strand sträcker sig österut) hafva ofta afrundade och Urgröpta former, som tyda pä verkningar af sädana krafter som i allmänhet anses hafva frambragt de s. k. jättegrytorna. J detta hänseende utmärker sig isynnerhet den invid hem- Manets mangärd belägna berghympeln, hvilken i nordlig Yiktning längsamt afsluttar mot sjöstranden. Pä sydvestra Sidan i den nästan lodrätt stupande bergväggen finnas stora halfeylindriska ursyarfningar och pä bergets topp, som torde höja sig omkring 60 fot öfver den närbelägna insjöviken, förekommer, jämte en mängd större och mindre ursvarfnin- Sar, den största bland de jättegrytor jag observerat i södra delen af Lojo socken. Hon ligger i lä (söder) om och in- "d en 3 & 4 fot djup tvärbrant frän toppen och befanns i "ynningen vara 4 fot 7 dec.-tum vid uti en samt 4 fotien 80 annan deremot vinkelrät riktning, allts& i det närmaste cir- kelrund; hon tömdes till mer än 4 fot pä djupet frän den lägre ytkanten, men nu päträffades tvenne stora, nägot af- rundade stenblock, som ej kunde fäs upp utan att sönder- sprängas, hvartill likväl saknades tid och redskap: hennes verkliga djup blef sälunda ej utrönt. Nära intill läg en be- tydlig ursvarfning eller mähända en verklig jättegryta af ännu ansenligare dimensioner, hvilken, sedan torfven kring kanterna blifvit undanrymd, befanns mäta inemot 8 fot i diameter. Ungefär 1!/, verst vester om Kaijola i nordost fräan Kattelkallio torp träffas invid stranden och inemot 12 fot öfver sjöns yta p& den branta norra sluttningen af en gra- nithympel en annan mindre jättegryta, vidpass 3 fot djup och 2,5 fot vid upptill. J skogen omtrent 1'/, verst i vestnordvestlig riktning frän Skraatila rusthäll finnes, äfvenledes i granit som bildar en lägre bergshöjd inemot '/, verst i sydost frän Kaitalampi, en tredje jättegryta, 18 & 22 dec.-tum vid upptill samt frän den högre belägna ytkanten 28 d. t. och frän den lägre 16 d. t. gjup. En ganska stor jättegryta, hvilken jag likväl ej haft tillfälle att uppmäta, skall ännu finnas nägonstädes pä ett berg norr om Lakspojo säteri, och en mindre sädan inom Vendelä bys omräde. Och äfven i Yttertötar eller Lilltötarby finnas pä syd- vestra sidan af det s. k. Kittelberget, som uppstiger invid rän mot Ing& socken och närmast vesterom den söderut gäende byvägen, fyra mindre jättegrytor, hvilka ligga p& skilda mindre afsatser ungefär 50 fot öfver en vid berget belägen torfmosse, alla i en rad frän norr till söder och pa 4 & 6 fots afständ frän hvarandra; den nordligast be- 81 lägna är 12,5 d. t. vid upptill och 9 d. t. djup, den dernäst 12,5 d. t. vid och 11 d. t. djup; den tredje i ordningen är störst, näml. 19 d. t. vid och 17,5 d. t. djup, den fjerde och sydligast liggande är deremot nägot mindre än den första; alla äro de nästan fullkomligt cirkelrunda. Berget bestär af smäkornig röd granit. Dessa sistnämda & Kittelberget äfvensom ursvarfnin- Sarna i berghympeln invid Kaijola skulle utan tvifvel lemna ünderlag för hvarjehanda intressanta betraktelser om jätte- Stytors uppkomst, derest de gjordes till föremäl för detal- Jerade undersökningar, sädana som prof. Estlander *) anställt & Villingö nära Helsingfors. Min allmänna uppgift dä Jag besökte nämda ställen tillät mig väl ej att egna nägon Mera speciel uppmärksamhet ät dessa företeelser; men hö- Seligen tvifvelaktigt förefaller det mig visserligen dock, att blotta, vattnet kunnat en sä kraftig verkan ästadkomma, äfven om man kunde förutsätta att underlaget af en glacier Nägonsin vore fritt frän sand och stengrus, som eljes med Nödvändighet mäste deltaga i det genom isklyftorna nedstör- tande eller under glacieren strömmande vattnets verksamhet. Slutligen vill jag här tillägga en iakttagelse, hvilken torde böra hänföras till samma grupp som de nyss anförda. en läg kalkstenshäll invid östra stranden af Aurlaks fjär- N, vester om Lojo kyrkoby, äfvensom i en likadan häll vid vestra stranden & sydvestra udden, Ruosniemi, af Lojo storö "ans (1865) ett stort antal tätt invid hvarandra belägna, ea halfsferiska fördjupningar af 2 till 5 d. tums vidd och JUP. Dessa miniatyrjättegrytor hafva antagligen ej uppkom- nit p& annat sätt, än att stenar af nägon härdare bergart a, *) J. A, Estlander: Om isvattnets inverkan pä berggrunden un- der glacialperioden (Acta Societ. Scient. Fennic®. Tom. X. Helsing- forg, 1875), 6 82 genom sjövägornas sqvalp blifvit försatta i en roterande rö- relse och dervid smäningom urholkat de serdeles väl afrun- dade fördjupningarna i den jämförelsevis lösa kalkstenen. Refflor. Ehuru visserligen en af framlidne statsrädet Nordenskiöld*) utgifven omfattande afhandling lemnar en ganska klar framställning om refflornas allmänna riktning inom största delen af Finland, saknas der likväl af lätt in- sedda’ skäl uppgifter för rätt vidsträckta omräden i landet. Och dä imellertid lösningen af frägan om ett eller flere skif- ten af istiden i vär nord, hvarunder inlandsisen i en eller mähända flere olika riktningar banat sig väg ner till dä- varande kuster, ännu mäste ställas pä framtiden, torde hvarje äfven ringare bidrag, som möjligen kan lemna nägon belys- ning af spörjsmälet, icke böra anses som alldeles öfverflödigt eller värdelöst. Som ett sädant ringa bidrag mätte nu be- traktas följande förteckning öfver de observationer jag haft tillfälle att anställa beträffande refflornas riktning i södra delen af Lojo socken. Hon torde kanske förtjena sin plats sä mycket mer som högst fä eller inga iakttagelser förut finnas offentliggjorda frän detta omräde eller de i nordvest- lig riktning derifrän belägna socknarna Kiikala, S:t Mär- ten m. fl. Alla inom Lojo socken af mig observerade refflor gä frän NV ät SO; de nedanför angifna gradtalen utvisa säle- des p& hvarje anfördt ställe deras afvikning ät vester frän den magnetiska nordpolen eller ät öster frän sydpolen; nä- gon korrektion med afseende & kompassnälens deklination, som för dessa trakter torde kunna uppskattas till omkring 7° V, har dervid alltsä ej blifvit utförd. ”») N. Nordenskiöld: Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland (Acta Societ. Scient. Fennic®. Tom. VII. Helsingfors, 1863). 83 Observationsställena. "Teypeas suo8 -UIUNTAFY Refflornas läge, bergarterna hyari, m. m. Klippa vid SV udden af Storön. Ruosniemi, SV udden af Storön. 11/, verst V om Böhle by. !/a v» V om Böhle by. Udden 1 v. SO frän Böhle by. N om Innanträsk, 3%, v.i SO frän Saaren- pää rusthäll. Udden 11), v. V om Maila. Kaitasaari, Nom Maila. Mustasaari, NO om Marttila. Tossaari, numera ge- nom ett näs förenad med Mustasaari. [8 Oo: K=) 330 330 0.00 350 429 420 580 48° 60° 580 Norra sidan; i finkornig grä gneis. Nordvestra sluttningen; grä gneis med granater. Norra sluttningen af en större hympel; Ijusröd, medelkornig granit med smä granater. Sidorefflor i en läg gneishäll. Nordvestra afsluttningen, i finkor- nig grä gneis. Vackra refflor midtuppä ett lägt berg af finkornig, vresig, röd- aktig gneis. Korsrefflor pä norra bergsluttnin- gen invid sjöstranden, i finkor- nig grä gneis. Mycket tydliga refflor pä vestra udden; hornblendesten. Refflorna förekomma här pä nord- östra sidan af holmens södra udde i en nästan lodrätt i sjön stupande gneisvägg; ganska tydliga med svagt fall mot syd- ost frän horisontalplanet. Pä nordöstra udden i norra slutt- ningen af en läg gneishäll, 84 Smä klippor ®/, verst Ö om Tossaari. Stranden, N om Kar- kali hemman. Latosaari, V om Suuri- niemi. Stranden, 2 v. OÖ om Suuriniemi. Stranden, 21/, v. Vom Kaijola. Par hundra steg Som Varola hemman. Outamo rusthäll. Naskiholma, Ö om Ou- tamo. Udden 14,4 v. 8V frän Lylis. Udden Ö om viken vid Lylis, 68° 350 60° 34° 409 35 35° 320 360 350 280 Medeltal af flere mätningar mel- lan 60°—-750%; finkornig, röd- aktig gneis. Korsrefflor; 35° är medeltal af flere mätningar & 30°—46°; de med 60° afvikning färre, ej sä tydliga och vackra; i grä gneis. Mycket tydliga; äfven andra med 27° afvikning; & norra slutt- ningen i mörkgrä gneis. Mycket tydliga och vackra; äf- ven andra med 35°—43° af- vikning; pä& norra sluttningen mot sjön, i granit. P& norra udden vid stranden, i röd granit. Vackra refflor i norra sluttnin- ningen af en gneishäll. Medeltal af flere mätningar: 80° —349; ovanligt länga och vack- ra, gröfre och finare refflor pä& norra sluttningen och & högsta platäenafberget vidmangärden; i finkornig grä gneis. Fina men tydliga refflor; ymnigt pä& nordvestra udden, i grä gneis. P& nordvestra sluttningen, i grä gneis. Grofva men ej vackra refflor, i grä gneis. 85 Klippa invid Kaura- saari, i viken SV frän Paloniemi. Udde 1 verst i NV frän Humppila hmn. 3, v. SO frän Kaijola. 1, v. derifrän ät Ö. 1v.i 8 frän Näkkilä by, vidpass 500 fot i SV frän Pajanlahti. Paksalo by (pä högsta delen af näset). Invid Pullis hmn. 1, v. V om Pullis. Invid prestgärden i Lojo kyrkoby. Udde 1 v. V om Vohls. Invid Kyrkstad rust- häll. Invid Vellans rusthäll 450 30° 19 300 350 30° 250 25 23° Pä norra sidan i grä gneis. Korsrefflor i en läg gneishäll invid stranden. Mindre tydliga repor i gneisgra- nit med granater. Medeltal af flere mätningar: 30° — 40°, refflor och stora ränn- formiga fördjupningar i gneis- granit. Ganska vackra refflor pä norra afsluttningen & en större gra- nithympel. P& berghympelns norra sida och högsta del; i grä gneis med lager af grafitgneis. P& högsta hympeln; grofva och länga repor & en granitgäng i gneis. Medeltal af flere mätningar: 22° — 24°, p& högsta delen af en 30° 30° 35 o 54° i Lilltötarby. gneishympel. P& norra sluttningen i grä gneis. Invid stranden i röd granit. Rätt tydliga reffllor upp pä en gneishympel. Vackra refflor & högsta platäen i grä gneis, \ | | \ I | 86 “ Vid Heinäs hmn i Lill- | 350| I grä gneis. tötar. Nybacka torp invidrän | 270 | Korsrefflor; 27° utgör medeltal | mot Ingä socken, i| 60°| af flere mätningar: 25° 30°; | Lilltötar by. en och annan tydlig korsreffla med 60° afvikning; & högsta delen af en större mera jämn j berghympel, i ett gneisparti som synes ligga inbäddadt i röd medelkornig granit. Likholmen, 1 v.i NV 35° | Invid stranden & nordvestra ud- frän Gerknäs udden. den i grä gneis, Vid betraktande af dessa iakttagelser jämte en karta i e) alltför liten skala öfver Lojo socken finner man, att refflornas riktning är vinkelrät säväl mot längdsträckningen af Lojo sjö med dess vikar och sund som ock mot den syd- | ost om nämda sjö i nordost-sydvestlig riktning framstrykande sandäsen. Dessutom framgär ur dessa anteckningar att här- städes förefinnas ätminstone tvenne frän hvarandra ej obe- | tydligt afvikande reffelsystem: ett med omkring 330—340 Ä och ett annat med 58°—60° afvikning frän den magnetiska meridianen (blott pä ett ställe har en afvikning med endast 130 ät vester frän den magnetiska nordpolen blifvit iakt- I tagen). Hafva nu refflorna af det senare systemet (58°—600), ‚| hvilka i allmänhet äro ganska sällsynta och mindre tydliga, k möjligen inrepats tidigare och sedan till större delen utplä- nats af en derpäföljande afslipning och repning med endast 33°—34° afvikning, eller har förloppet mähända varit tvärtom? Frägan vore kanske lätt nog att afgöra, om man skulle pä- träffa hyarandra verkligen öfvertvärande refflor, men sädana | | | | | | 87 har jag ej observerat; med korsrefflor bör här alltsä förstäs refflor, som med hvarandra öfvertvärande riktningar väl före- finnas & samma berghäll, men belägna pä större eller min- dre afständ frän hvarandra. Fiyttblock, Sädana anträffas i södra delen af Lojo socken förnämligast pä krönet af den här befintliga äsen, isynnerhet inom Immula och Muijala byars omräden, der de bilda antingen längsträckta i äsens längdriktning fortlöpande längre och kortare vallar eller stundom ock öfver större delen af äskammen utbredda blockhopar. De flesta bestä af röd granit eller gneisgranit, ett färre antal af grä gneis, hyaremot blott ett eller annat mindre block af syenit eller diorit pä- träffas: allt samma bergarter som bilda den fasta berggrun- den inom närmast i norr och nordvest belägna omräden. I allmänhet hafva de en oregelbunden, oftast skarpkantig form och stundom rätt ansenliga dimensioner: sädana af 20 fot i längd, 12 & 20 fot i bredd samt 10 & 12 fot i höjd äro längt ifrän ovanliga. Ett ganska kolossalt, tuspjälkt block af röd, mera grofkornig gneisgranit ligger pä södra sidan af äsen invid vägen i Maksjoki by, kändt i trakten under namn af „Laviavaha“, det större stycket är inemot 35 fot längt, 17 fot högt och 16 fot bredt. Ännu inom Ojamo-omrädet finnes en stor myckenhet af spridda block p& äsen, men söderut minskas deras antal och vid Kyrkstad träffas jämförelsevis fä; flertalet af dem bestär äfven i dessa nejder af granit- och gneisarter, som i närmast norrut be- lägna trakter förekomma i fast klyft. Af enahanda bergarter bestä äfven de flyttblock, som a ställen inom nu ifräga varande södra del Jag funnit p& andr af Lojo. S& träffas t. ex. mellan Maila och Saarenpää, pä 88 den del af Storön som hör till Karislojo socken, mest sä- 1 dana af granit men ätskilliga äfven af syenitartad granit. \ Jämte flere mindre, dels af ren granit, dels af gneisartad granit, förekomma pä udden norr om Maila 6 st. ganska stora sädana af gneisgranit; delvis omgifvet af fyra bland dessa, hvilka tydligen bildat ursprungligen ett enda, som sedermera pä stället sönderfallit, ligger öfverst ett ganska stort block af ren, röd grofkornig granit. D& nämda berg- arter ej förekomma inom nordvestra delen af Storön och ej heller p& Karkali udden, mäste dessa block härstamma frän ii Karislojo eller andra i norr eller nordvest belägna trakter. I, Tillsammans med en mängd mindre sädana, observera- h des ä bergen öster om Vehkalampi & Torhola hemmans mark 1 ett ganska stort flyttblock, som bestod af glimmerrik mörk- u grä gneis och mätte 25 fot i längd samt 20 fot i bredd och ’ höjd. Samma slags gneis är rädande i nejden deromkring 4 äfvensom pä Suuriniemi i norr och vester derifrän. Ungefär 3/, verst öster om Suuriniemi hemman träffas en mängd flyttblock, som för det mesta bestä af röd granit, | men ett och annat äfven af grä gneis och af grönsten. Mo- derklyften för flertalet af dessa block mäste af nyss anfördt | skäl alltsä sökas pä norra sidan om den vidpass !/, mil breda viken, inom Karislojo socken. Pä bergen nordvest om Myliylampi & Skraatila rust- hälls egor fanns en stor mängd flyttblock af röd medelkor- nig granit, sädan som träffas i berghymplarne norrut. Kolossala flyttblock har Jag vidare funnit & bergen i sydost frän Kaijola, der de pä ett ställe befunnos hopade invid och öfver hvarandra, sä att länga gängar och grottlika fördjupningar sträckte sig inunder dem: ett ypperligt tillhäll I) för vargar och räfvar, hvartill lokalen möjligen ock med för- I mon blifvit begagnad, helst som den ligger i en öde skogs- 89 mark utan närbelägna menniskobostäder. Samtliga blocken derstädes bestä af samma bergart som den fasta klyft hvarpä de hvila och som eljes är allmän i trakten, näml. gneisgra- nit med granater, och de torde säledes ej hlifvit flyttade nä- gon synnerligt läng vägsträcka; att de likväl ej äro lös- spjälkta frän sitt omedelbara fasta underlag synes framgä dels af deras uppstaplade läge, dels af de närmast omgif- vande berghymplarnes afrundade, groft i nordvest-sydostlig viktning repade och urholkade former. Ivenne ganska stora flyttblock, det ena af granit, det andra af gneisartad granit med granater, har jag äfven fun- nit pä& bergen %/, verst i nordnordvest frän Lylis by, och slutligen mä här ännu omnämnas tvenne rätt kolossala sä- dana, som anträffades pä stranden i en liten vik vid Laho- kallio torpen vester om Ojamo; de bestodo af brokig röd- grä gneisgranit, Alla de iakttagelser jag sälunda haft tillfälle att göra synas alltsä tyda pä, att de flesta och framför allt de stör- sta Ayttblocken i petrografisk hänseende öfverensstämma med de bergarter, som i fast klyft förefinnas inom södra delen af Lojo socken eller närmast norrut belägna trakter, Hafya de säledes blifvit lössprängda och fiyttade inom gränserne för detta inskränkta omräde? Nägon grund för ett sädant antagande synes mig föreligga i den märkeliga omständig- het, att jag derstädes e) päträffat ett enda block af rapakivi eller porfyrgranit, som dä antagligen skulle blifvit hittrans- porteradt frän Urdiala eller andra nejder vesterut, och ej heller nägot af de kristalliniska skifferarterna, hvilket kunde anses härstamma frän Kalvola, Tammela eller andra trakter ät detta häll, 90 Sjömalm. Vid notdragning längs stränderna invid Skraa- tila rusthäll hafva dä och dä skifvor eller stycken af s. k. skraggmalm blifvit uppfängade, hvilket visar att sjömalm fin- nes och möjligen ännu bildas äfven pä ett och annat ställe i Lojo sjö. Uti en invik af Hiidenvesi sjö, hvars vestra del ligger inom Lojo sockens omräde, förekommer likaledes, vid stran- den inunder Näkkilä by, sjömalm & dybotten pä 6 a 15 fots djup och till sädan mängd att skeppundtal deraf under vintrarne kunnat upphäfyas och lemnas till Högfors bruk i ' Pyhäjärvi kapell. Malmen bestär ocksä här af s. k. skragg- \ malm, men med sänklod fick jag opp äfven runda korn af ärters storlek, s. k. ärt- eller hagelmalm. Söder om Paksalo by i en vidgad bugt, Sirkonsalmi, af det länga och smala sund, Väändenjoki, som sammanbin- der Hiidenvesi med Lojo sjö, finnes ock en bank betäckt med skragg- och ärtmalm. Den vidtager nägra famnar frän Paksalostranden och sträcker sig inemot /, verst i sydlig riktning mot norra udden af Mynderlä; banken har en bredd af vidpass 50 fot och skall vid lägvatten höja sig nästan upp till vattenytan. Vid det ovanligt höga vattenständ som egde rum dä jag besökte orten (i slutet af Augusti 1866), läg han 14 & 16 fot under vattenytan; pä sidorna mättes djupet till 30 & 50 fot med ler- och dybotten, och mellan bankens södra ända och Mynderläudden näddes botten först pä 60 & 65 fots djup. Likaledes fann jag i bugten norr om näset vid Pak- salo by, pä spridda ställen längs östra stranden upp mot Teinsaari, & dybotten p& 25 & 30 fots djup malmkorn af fi- nare hagels storlek. Och äfvensä österom den i norr och söder utsträckta Paksalo halfön i den fjärd af Hiidenvesi som benämnes Kih- 1 telysselkä, hvarstädes med sänklodet uppfängades s. k. ärt- malm pä 11 & 16 fots djup imellan och omkring de smä holmarne Verkosaari och Puskansaari samt p& 25 fots djup litet nordligare vid Puskanniemi; och imellan denna udde och Kihtelyssaari, som ligger ®/, verst ut i fjärden, funnos ännu i dybotten pä 40 fots djup mycket smä malmkorn, s. k, krutmalm, i ganska riklig mängd. Men blott pä ett enda ställe inom hela omrädet i fräga har jag funnit spär af myrmalm, näml. uti Maksjoki by in- vid rän mot Sjundeä socken och nära Gunnars by i öster. I en äng derstädes päträffades uti gulgrä roststrimmig äker- lera nära dagytan spridda till det yttre anfrätta härda styc- ken som i brottet visade sig bestä af limonit; möjligen äro de äterstoder efter nägon jernockra afsättande källa, som for- dom mähända funnits der men sedermera upphört att flöda. Redan i förra ärhundradet voro frägorna om sjömal- mernas uppkomst och om den tid inom hyilken de regene- reras föremäl för de svenske bergsmännens forskningar. Sedan dess har bäde pä vestra och östra sidan om Botten- viken samlats en mängd af iakttagelser rörande dessa äm- nen och i senaste tider det förra spörjsmälet blifvit behand- ladt i en omfattande undersökning af Stapff*) äfvensom i en afhandling af Arppe **), till hvilka utmärkta arbeten slu- ter sig en helt nyligen af Thoreld ***) utgifven, pä egen rik *) F. M. Stapff: Om sjömalmers uppkomst (Jernkontorets An- naler, Ny Serie, 20:de ärg. 1865, sid. 67. ff. Stockholm, 1865). ’s) A. E. Arppe: Nägra betraktelser öfver jernets naturalhisto- tie med afseende isynnerhet & sjö- och myrmalmers uppkomst och be- Skaffenhet (Öfvers. af Finska Vet. Soc:s Förhandl. XI. 1868—1869, sid. 100. ff.). er) A, F. Thoreld: Eger man säker kännedom om förloppet för sjö- och myrmalmers äterväxt? och om sä är, huru längt är detta tidsförlopp? (Geolog. Fören:s i Stockholm Förhandl. Bd III N:o sid. 20. ff. Stockholm. 1876). 92 erfarenhet grundad intressant framställning beträffande den för Finlands jerntillverkning sä ytterst vigtiga frägan om sjö- malmernas äterväxt. Ur de fä här ofvan meddelade iakttagelserna kan na- turligtvis ej hemtas nägra upplysningar i omförmäldt hän- seende; men de synas mig dock möjligen kunna föranleda till uppställande af den frägan, huruvida uppkomsten af de olika sjömalmsformerna, hvilka betecknas med benämnin- garna krutmalm, perlmalm, hagelmalm, ärtmalm, bönmalm, penningmalm, borrmalm, skraggmalm, 0. s. v., mähända äf- ven är beroende i nägon mon af ett större eller mindre djup eller af bottnens beskaffenhet i de sjöar och vattendrag der de afsättas. Jag har nämligen trott mig finna, att de smärre malmsorterna företrädesvis träffas pä större djup, de gröfre deremot pä& grundare vatten, ätminstone dä de olika slagen förefinnas inom samma malmfält eller pä& nära hvarandra belägna omräden inom samma sjö. Eller skall detta förhällande, om det befinnes ega rum i allmänhet, kanske helt enkelt kunna förklaras dermed, att af skilda malmsorter, som bildas pä& samma bank eller pä flere nära hvarandra liggande, de finare naturligtvis lättare lyftas af vägsvall och strömdrag samt svämmas ner pä djupen? Af Stapffs noggrana undersökningar framgär, att de sferiska formerna för det mesta äro koncentriska konkretio- ner, uppkomna genom vexelvis upprepade och afbrutna in- krustationer kring en fin partikel af söndergrusad sjömalm eller nägot annat fast ämne, och han angifver derpä tillgän- gen vid de oregelbundnare formernas uppkomst sälunda, att flere klotformiga exemplar sammanväxa och derefter fort- farande omhöljas af inkrustationer 0. 8. V. Sedan han äf- ven sökt ädagalägga, att de olika beskaffade koncentriska inkrustationernas bildning vore medelbart beroende af ärs- 95 tiderna, uttalar han slutligen den förmodan att ungefär som man af ärsringarna kan bestämma trädens älder, „sä torde ett närmare studium af perlmalmers hvarf: lemna en led- ning vid beräkningen af den tid, som ätgätt till ett malm- korns bildning*. Källor, Södra delen af Lojo socken är serdeles rik pä källor: under exkursioner i mängfaldiga riktningar genom dessa nejder har jag dels tillfällistvis päträffat dels fätt anvisning & nägot öfver 160 sädana, och utan tvifvel finnas inom detta omräde mer än dubbelt sä mänga, sannolikt omkring 400. Af dem, hvilkas värmegrad jag varit i tillfälle att be- stämma, hafva 5 befunnits ega en temperatur nägot lägre eller t. o.m. + 5°C. 23 BA hs 0, DU nor. sudra. delen as, Lone u. a HE 5 A ENTER 4 - + 80 „ 1 h 3 ” ” regel » 16 u DPSBY, MO GT. Bin 3 5 +100 La a a A +110 & 120, Genom sin vattenrikedom eller ett serdeles ymnigt till- flöde utmärka sig isynnerhet följande*): Källan vid Räsenkytö torp i Näkkilä by (18,466) . . . % » Ya v.NV om Markis torp i Paksalo by (18,766) » vid Lindemans torp i - bi (18,77,66) Er » i dälden %, v.Ö om Kihilü hemman (18465). . 44» 50 » vid Koikylä torpen 8 om Lehmijärvi (18,765) Dm— *) Gradtalet öfver strecket anger luftens temperatur i skuggan vid angifven dag, det under strecket äter källvattnets värmegrad. 94 Källorna vid Provincialläkarens bostad & Ojamo, hvilka uppdämmas och drifva en liten qvarn (18% 365). Källsprängen, serdeles rikliga, längs bäcken vid Sortala torpen och längs bäcken S om By-Paila hemman i Maksjoki by (18166 . Källor vid Grönbacka torp i Stortötar by (18} 20) „. vid Kurjala torp i Lilltötar by (187266 2 „ vid Verknäs torp ä Gerknäs (18% 66). Källan vid Ristisalmi torp i SO frän Saarenpää & Lojo storö (18,765). Säsom synnerligen jernhaltiga och afsöndrande ockra i rikligare mängd kunna följande anföras: Källan i Sortkorvenniittu, Näkkilä by, skall afsätta jern- ockra i största ymnighet och lukta serdeles illa *). „ vid Kivilevonlahti i Näkkilä by nära rän mot Rätt- laks (18166) .. VRSE BNGET, FANIE IE „ N om Laviamäki torp i Paksalo by; luktar gan- vni66) „ 1 Paksalo by, invid Näkkilä rän, S om vägen till Sitarlaby (1871,66) . ; » vid Horniemi torp ä& Vohls nära rän mot Ojamo (18266) . Erspenengur. ram, „ vid Krogstorp invid vagen i räknuten hiekın Kyrk- stad och Vahlby as) +66). ska starkt af svafvelväte (18 20° ein 21° RT 18° @ 90 u 16° 7° *) Var under min vistelse i trakten fullkomligt öfversvämmad af Kyynäräjärvi, sd att värmegraden ej kunde bestämmas, LI. (Med en karta.) Till de anteckningar beträffande södra delen af Lojo socken, hvilka jag förut haft äran meddela Societeten, an- häller jag nu att fä tillägga följande. Lojoäsen*®), En del af den märkeliga äsbildning, som kan följas pä en sträcka af inemot 20 mil ända frän Hollola socken i Tavastland ner till Ekenäs och vidare pä vestra sidan af Pojoviken ut till Hangöudd, faller som kändt är inom södra delen af Lojo socken. Säsom & den bifo- gade kartan angifves framstryker äsen inom sistnämda om- räde frän rän mot Sjundeä och Vichtis socknar först i vest- sydvestlig riktning genom Muijala och Immula byar in pä Vendelä säteris egor, der han böjer sig ät sydvest och fort- löper i denna riktning genom Kyrkobyn samt vidare genom Ojamo, Vabby, Maksjoki och Virkby byar ner till Kyrkstad rusthäll, der han sänker sig och slutligen upphör. Söder om Lillsjön & Gerknäs säteris egor vidtager han äter, höjer Sig sä smäningom vesterut samt fortgär vidare öfver rän mot Karis socken. eu. *) Denna beskrifning är sammanfattad till större delen p& grund af egna iakttagelser, men delvis äfven enligt mig benäget meddelade anteckningar af hr V. L. Äkerblom äfvensom nägra uppgifter af hr E. Grönvik, 96 Dä utan tvifvel äfven kännedomen om äsarnes yttre former är af betydelse för ett slutligt afgörande af den i senaste tider ej sällan diskuterade frägan om äsbildningarnas uppkomst och blott ett fätal af uppgifter i detta hänseende ännu föreligger beträffande Finlands ässträckningar, torde det vara af intresse att till en början med ledning af bifo- gade karta och profiler i omförmäldt afseende nägot när- mare granska den delvis serdeles väl utpreglade ässträckning som här är i fräga. P& kartan är fördenskuld i främsta rum- met markeradt det medelparti af äsbildningen, hvilket före- trädesvis framstär som en formlig vall med brantare sidor, till skilnad frän de pä hvardera sidan om sjelfva äsvallen mera flackt afsluttande rullstensgrusfälten, till hvilka vidare sluta sig de omgifvande mosandsfälten med vanligen ännu svagare dosering. Den egentliga äsvallens bredd är sälunda angifven enligt ett stort antal mätningar pä skilda ställen längs hela ässträckan; de angränsande rullgrusfältens utbred- ning har deremot pä ett färre antal punkter blifvit nogare bestämd och är allts& för öfrigt likasom äfven mosandens utbredning endast tillnärmelsevis utmärkt*). De anförda tvärprofilerna äter grunda sig, med fä undantag, pä i möj- ligaste mon noggrana nivelleringar, utförda medels Wredes afvägningsspegel af Äkerblom p& talrika punkter inom Im- mula och Vendelä samt af Grönvik pä par ställen i Ojamo- trakten. Begynna vi alltsä den föresatta granskningen längst *) Dä imellertid desse gränser under vandringarna i fältet blif- vit uppdragne med ledning af „skiljaktigheterna“ & en ganska stor karta (1 dee. tum = 2000 fot), frän hvilken den här bifogade är i för- minskad skala direkte transporterad, torde gränsfelen ätminstone för rullgrusfältens utbredning kunna anses framträda i högst ringa mon & den senare, 97 bort vid omrädets östra gräns, sä finna vi att den egentlige äsyallen redan vidtager nära intill rän mot Sjundeä och Vich- tis, ehura den här ännu uppträder med bäde ringa bredd och ganska obetydlig höjd: närmast söder om Nälkölampi uppgär äsvallens bredd till knapt 300 fot och höjden öfver samma träsk till 30 & 40 fot; öfver den pä södra sidan 1ö- pande landsvägen höjer sig äsen blott 10 & 15 fot. Litet mera vesterut stupar vallen norrut mot Pillisuo 10° & 15° mot horisontalplanet och söderut sluttar den med ännu sva- gare fall mot rullgrusfältet invid. Men ungefär för midten af Pillisuo blir vallformen redan ganska tydligt markerad säsom tvärprofilen fig. 1 utvisar: vidpass 200 fot frän vägen höjer sig äsen nämligen här till en mer än 300 fot bred och inemot 40 fot hög vall, hvilken p& midten täckes af en i äsens längdriktning utsträckt hop af flyttblock. Längre vesterut tillväxer äsvallen smäningom bäde i bredd och höjd, sö& att han ungefär midtför vestra ändan af Pillisuo redan höjer sig omtrent 50 fot öfver landsvägen och har en bredd af mer än 400 fot samt, säsom & tvärprofilen fig. 2 angifves, sSänker sig p& södra sidan med tvenne tydligt utpreglade terrassformiga afsatser, men deremot pä norra sidan stupar 150 & 20° mot det angränsande flackare fältet af rullstens- grus; väl ej pä det ställe profilen är tagen, men nägra hun- dra fot bäde ät vester och ät öster derifrän betäckes äsens krön eller högsta platä af flyttblocksvallar, som pä& längden äro utdragne i samma riktning som äsen. Gä vi vidare vesterut, möter oss äter en rätt ansenlig samling af flyttblock, Som pä en sträcka af mer än 1500 fot fortlöper längs äs- vallens midt öfver rän mot Immula. I närheten till det ä kartan utmärkta grustaget vidpass 700 fot öster om nämde rä uppstiger äsen p& 230 fots afständ frän vägen först till © 150 fot bred terrass och derpä till en öfver vägen in- 7 98 alles omkring 60 fot hög och inemot 550 fot bred vall, hvil- ken pä norra sidan sänker sig med ungefär 25° lutning mot det angränsande jämnare rullgrusfältet, säsom synes af tvär- profilen fig. 3. I samma mon äsen vidare närmar sig Immula bys om- räde, tilltager han äfven i mägtighet, sä att invid sjelfva rän bredden är omkring 600 fot och höjden öfver vägen vidpass 70 fot med 28° stupning mot söder och 20° fall mot norr, utan serdeles framstäende terrasser p& nägondera sidan. Men sädana framträda äter tydligt par hundra fot derifrän ve- sterut, säsom den bifogade tvärprofilen fig. 4 angifver: pä in- emot 300 fots afständ frän vägen höjer sig äsen först till en omkring 35 fot hög och 120 fot bred terrass, öfver hvil- ken en af flyttblock öfverhopad ungefär 300 fot bred och 40 fot hög vall uppstiger, hvilken äter pä norra sidan stupar temligen brant mot en 170 fot bred terrassformig afsats, som sedan i sin tur ehuru med mindre brant stupning faller af mot det svagt sluttande rullgrusfältet norrut. Liknande tvärprofiler, som här likväl saklöst kunna utelemnas, hafva sedan iakttagits under äsvallens vidare förlopp vesterut, än med en terrassafsats pä den ena, än med sädana pä hvar- dera sidan och med 25° & 30° stupning mot horisontalpla- net. Men omkring 1500 fot öster om det & kartan utmärkta grustaget fär vallen ett förändradt utseende, som äskädlig- göres af tvärprofilen fig. 5. Pä närmare 150 fots afständ frän vägen uppstiger han här med inemot 35% stupning mot horisonten till 85 & 90 fots höjd öfver vägen och vidgar sig sedan till en 1100 fot bred platä, som p& norra sidan sän- ker sig med 30° brant lutning mot det svagt afsluttande rullgrusfältet der nedanför; närmare södra kanten af denn platä sträcker sig äter en ganska ansenlig vall af flyttblock- Och med den sist anförde profilen öfverensstämma pä ett 99 öfverraskande sätt alla de som blifvit uppgängna pä närma- ste delen af ärsträckningen vidare vesterut, hvarför det sy- nes öfverflödigt att meddela desamma, utan mä här blott tilläggas följande: vid grustaget är äsen 1200 fot bred och uppstiger till 80 fots höjd öfver vägen med 25° & 30° branta sidor; omkring 1800 fot vesterut är bredden nära 900 fot .och höjden omkring 90 fot öfver vägen med 25° mot horison- ten stupande sluttningar; 600 fot öster om rän mot Vendelä uppgär höjden öfver vägen till inemot 100 fot och bred- den till 1200 fot med 25° ä 30° sidosluttningar, och sedan äsen vesterut nägot sänkt sig stiger han smäningom äter, sä att invid rän höjden är omkring 100 fot öfver vägen och vallens bredd 1100 fot med ungefär 30° fall ät hvardera si- dan. Flerstädes pä denna sträcka träffas pä äsryggen vallar af flyttblock, säsom & kartan finnes antydt. Men sedan äs- vallen inträdt pä Vendelä säteris omräde, aftager han myc- ket snart bäde till bredd och höjd; säsom den bifogade tvär- profilen fig. 6 utvisar har han väl ännu pä omkring 500 fots afständ frän rän en höjd af nära 80 fot öfver vägen samt 900 fots bredd med en tydlig terrass pä södra sidan; men derpä afsmalnar den egentlige vallen hastigt och sänker sig till det angränsande fältet af rullstensgrus. Men knapt parhundra fot söder om den föregäende äsvallens ändsluttning vidtager äter en annan äsırygg, som mycket snart tillväxer i bredd och höjd samt fortlöper vidare i sydvestlig riktning. Omkring 2000 fot frän be- gynnelsepunkten har han redan en bredd af 1600 fot och uppstiger till en höjd af 90 fot öfver vägen ät Vendelä; till formen visar äsen här, likasom under sitt förlopp nägra tu- sen fot vidare i sydvest, det egendomliga utseende som tyär- profilen fig. 7 angifver: frän Vendelä vägen höjer han sig med en jämn 8° ä 10° stigning frän sydost upp till krönet, 100 hvarifräin han ännu längsammare afsluttar med 4% & 5° Iut- ning mot nordvest, s&ä att han sälunda har blott ett smalt 10 & 20 fot bredt horisontalplan pä sin högsta del. Efter att ett stycke framät yttermera hafva vidgat sig till omkring 2000 fot i bredd och äfven nägot tilltagit i höjd, afsmalnar han äter smäningom, s& att midtför Vendelä säteris äbygg- nad bredden uppgär till 1700 fot och höjden till nägot mer än 100 fot med 8% & 10° fall mot sydost och omkring 5° afsluttning ät nordvest; till formen är han här allts& full- komligt öfverensstämmande med nyss anförde profil. Och nästan enahanda är förhällandet ännu 1600 fot vesterut, der äsens bredd är inemot 1000 fot och höjden omkring 80 fot med 109% afsluttning ät sydost och 25° fall mot nordvest. Gä& vi derifrän vidare i sydvestlig riktning, finna vi att äs- vallen mycket hastigt äter afsmalnar, s& att en knapp verst frän Vendelä by bredden är blott omkring 400 fot men höj- den ännu inemot 70 fot öfver vägen; säsom tvärprofilen fig. 8 utvisar, höjer sig äsens kam pä detta ställe 170 fot öfver Lojo sjö, hvilken äter ligger litet mer än 100 fot öfver Finska viken, s& att äsens absoluta höjd här uppgär till mer än 270 fot. Med ej stort större bredd men smäningom sti- gande i höjd stryker han vidare till kyrkobyns gräns; midt- för räskilnaden mellan Vendelä och Väjby har vallen en bredd af vidpass 700 fot och 90 fots höjd öfver vägen, med en terrass p& sydöstra samt tvenne smala och branta afsat- ser pä nordvestra sidan, säsom angifves & tvärprofilen fig. 9. Af kartan synes i öfrigt att spridde vallar af flyttblock förekomma pä äsen äfven inom Vendelä omrädet, ehuru de- ras antal och storlek här är mindre än pä ässträckningen inom Immulaby. Sedan äsvallen inkommit pä kyrkobyns omräde, till- sväller han mycket hastigt bäde i bredd och höjd, och med 101 ungefär samma dimensioner framstryker han allt vidare i sydvestlig riktning genom Ojamotrakten. Följande tvenne profiler äro af Grönvik uppgängna inom dessa omräden. Af tvärprofilen fig. 10 synes, att sjelfva vallen med en bredd af vidpass 2500 fot höjer sig 135 fot öfver den pä nord- vestra sidan af äsen framstrykande landsvägen, ät hvilket häll sidoafsluttningen är ganska brant, medan pä sydöstra sidan finnes en terrassformig afsats; den & profilen angifna högste delen af äsen är ej nägon fortlöpande vall utan en pä äsplatän enstaka belägen omkring 45 fot hög, cirkelrund sandkulle af 300 fots diameter; den benämnes Neitsynlinna och erbjuder tillfälle till en serdeles vidsträckt utsigt öfver kringliggande nejder. För den andra tvärprofilen fig. 11 är afvägningens utgängspunkt närmaste stranden pä Ojamo-om- rädet af Aurlaksfjärden, en Ööppen bugt af Lojo sjö: med en terrassafsats pä hvardera sidan uppstiger äsvallen här till 250 fots höjd öfver nämde sjö, hvadan hans absoluta höjd pä detta ställe uppgär till mer än 350 fot. Äsens si- doafsluttningar i dessa trakter falla in med ända till 30° stupning mot horisonten och af flyttblock, som dock sällan äro samlade till större vallar eller hopar, förefinnes pä äs- tyggen en stor myckenhet. Inom Vabby och Maksjoki byar och ännu mer i Virk- by afsmalnar och sänker sig äsvallen alltmer sä att i södra delen af sistnämde by han t. o. m. afskäres men uppstiger Snart äter och stryker vidare med ringa höjd och äfven mera obetydlig bredd ner till Kyrkstad gästgifveri der han upphör. Som en i ganska ringa grad utpreglad vall höjer han sig äter pä Gerknäs egor och fortlöper vidare in i Ka- tis socken. P& förut anförda skäl har jag här velat sä noggrant det för mig varit möjligt beskrifva de yttre formerna hos 102 Lojo-äsen, isynnerhet de delar af honom som framträda med serdeles väl utvecklad vallform, och dä jag erinrar mig nä- gonstädes hafva läst den uppgift, att vära i ost-vestlig eller nordost-sydvestlig riktning fortlöpande äsar skulle utmärka sig frän de öfrige bland annat genom en större regelbun- denhet samt en brantare afsluttning pä& den ena sidan (mot norr) men en mera längsluttande form pä den andra (mot söder), kan jag ej undgä att betvifla det nämda pästäende eger allmän giltighet och mäste uttryckligen framhälla att detsamma allraminst bekräftas af de faktiska förhällanden man lär sig känna genom en granskning af äsbildningen i Lojo. Jag vet väl ej. hvad i nämda uppgift m& menas med “ uttrycket „regelbundenhet”, men ehuru man ä ena sidan vis- serligen icke kan fränkänna Lojo-äsen en ganska stor sädan, i det han under en läng sträcka utan afbrott bibehäller sin väl utpreglade äsform, böra & andra sidan äfven observeras de pä hvarandra följande vexlingar han visar i anseende till bäde höjd och bredd äfvensom med hänsyn till sidornas af- sluttning, som än är mycket brant (30° & 35°) än äter läng- samt sänker sig (5° & 10%), än slutligen har terrassformiga afsatser antingen pä& ena eller pä hvardera sidan o. s. v. Om. de vexelvis upprepade stigningarna och sänkningarna hos äsvallen under hans förlopp nära en mil, frän kyrko- byns östra rägräns genom Vendelä, Immula och Muijala, kan man göra sig en ungefärlig föreställning af bifogade längd- profil fig. 12, som förnämligast grundar sig pä de af Äker- blom utförda afvägningarna. Om den petrografiska beskaffenheten af ‚yttblocken, hvarom jag i l:sta afdelningen af dessa anteckningar redan lemnat en kort redogörelse beträffande hela södra delen af Lojo socken, mä här fördenskuld blott upprepas, att de flesta pä äsen förekommande bestä af röd granit eller gneis- ji | | 103, granit, ett färre antal af grä gneis och blott ett eller annat mindre block af syenit eller diorit; hvarjämte slutligen kan. tilläggas att de förekomma endast spridda här och der pä& ässträckningen sydvest frän Ojamo, utom i trakten kring och närmast söder om Qvarnträsk i Virkby, der sädana fin- nas i nägot större mängd. En annan till äsens yttre former hörande företeelse, som likväl i allmänhet torde vara af sekundär art, äro de 8. k. äsgroparna, af hvilka ett ej ringa antal träffas dels pa sjelfva äsvallen dels i rullgrusfälten pä& sidorna. De utgöras här som annanstädes af cirkelrunda eller nägot i äsens längdriktning utdragna, koniska eller trattformiga fördjup- ningar. Alla af mig & Lojoäsen päträffade äsgropar äro i- mellertid af jämförelsevis smä dimensioner, men de mä dock för fullständighetens skuld anföras och uppräknas alltsä i den ordning de förekomma längs äsen frän nordost ät sydvest. I Muijala by träffas nära Sjundeä rän i rullgrusfältets södra afsluttning trenne Äsgropar, af hvilka den största var 16 fot vid upptill i öster och vester, 10 fot bred och 5 fot djup. Af dem som förekomma pä hvardera sidan om by- vägen, der denne sammanlöper med allmänna landsvägen, var den närmast vägen belägna 20 fot i öster och vester, 17 fot bred och 7 fot djup; den större, som ligger vester Om byvägen, mätte 20 fot i längd och bredd samt 12 fot i djuplek. De tvä äsgropar, som jag träffat p& sjelfva äsvallen inom Kyrkobyns omräde, äro lika stora, näml. 13 fot il. Och br. samt 4 fot i dj. Inom Ojamo har jag likaledes pä äsvallen funnit tvenne äsgropar: den pä södra sidan om vägen och österut belägna är 13 fot i 1, och br. samt 5 fot i dj., den andra pä norra sidan om vägen mätte 19 fot i l. och br. samt 7 fot i dj. 104 Följer sa i ordningen en söder om vägen pä äsvallen i Maksjoki befintlig äsgrop, 26 fot i l.och br. samt 10 fot i dj. Slutligen förekomma pä äsvallen inom Kyrkstad fyra äsgropar, af hvilka den nordligast belägna var 20 fot läng i äsens längdriktning, 18 fot bred och 6 fot djup; den der- näst 27 fot l., 24 fot br. och 8 fot djup; och af de tvenne som lägo pä 50 fots afständ frän hvarandra pä äsvallens södra ända mätte den Öösterut belägna 28 fot i l. och br. samt 9 fot i dj., den andra äter 16 fot il. och br. samt 5 fot i djuplek. Säsom blott kolossalare former af samma slags bild- ningar torde möjligen ock kunna betraktas det invid äsvallen belägna Qvarnträsk i Virkby äfvensom de med mosstorf ut- fyllda fördjupningarna pä eller invid äsvallen i södra delen af nämde by samt närmast söder om Kyrkstad gästgifveri. Vid anställda gräfningar i bottnen af de nyss uppräk- nade äsgroparna har jag funnit endast fin grähvit eller gul sand, stundom blandad med rullsten, men intet spär af snäck- grus och ej heller af andra organiska lemningar. Och härmed hafya vi uppnätt en lämplig öfvergäng till frägan om Lojo-äsens inre beskaffenhet. Men tyvärr funnos vid tiden för insamlandet af material till dessa anteckningar e) nägra betydligare, pä äsens djup gäende inskärningar, hvarför de uppgifter som här kunna meddelas grunda sig pä iakttagelser vid för tillfället anställda, jämförelsevis ytliga gräfningar eller uti nägra för grushemtning anbragta, grun- dare jordrymningar. Sedan dess synes här vid Hangö jern- vägs anläggning nägra betydligare genomskärningar blifvit utförda, hyvarom mä hänvisas till en uppsats af Solitander *). *) C. P. Solitander: Nägra geolog. iakttagelser längs Hyvinge- Hangö jernvägsanläggning (Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, 24:de hft. Helsingfors, 1875). 105 Uti Muijala by har jag funnit äsvallen närmast söder om Nälkölampi bestä öfverst af grägult sandgrus med knyt- näfvestora, väl afrundade stenar. I sandtaget N:o 1 obser- verades öfverst 2 fot gult sandgrus, fullspäckadt med rull- stenar, derunder 4 fot kantigt men likväl afslipadt och väl ursköljdt, grätt grus, hvarunder slutligen vidtog ett gruslager med smärre rullstenar. Och i sandtaget N:o 2 fanns öfverst 2 fot finare grägul sand och derunder rullstensgrus, bestä- ende af gulgrä sand med inbäddade äpplestora och nägot mindre rullstenar. Inom Immula by har äsvallen vid ofta upprepade gräf- ningar visat sig bestä i ytan af mer och mindre rikligt med tullstenar blandad sand, nägon gäng med ett rent sandlager öfverst. I grustaget N:o 3 fanns öfverst 0,3 fot sand med smä, flatt afrundade stenar af omkring 1 tums diameter, derunder 1 fot gult mindre väl ursköljdt grus med rullstenar af 2—3 tums diameter, och underst ett mer än 2 fot mägtigt lager af väl urtvättadt, mera groft grus med rullstenar öfver 3 tum i diameter. I ett mindre grustag norrut härifrän, nära äs- vallens kant förekom öfverst ett 1,5 fot mägtigt sandfritt la- ger af serdeles väl afrundade stenar frän kersbärs till val- wöters storlek, och derunder groft sandfritt grus, som bestod af underbart jämnstora, kantiga men afslipade och väl af- sköljda stenstycken af 2—3 liniers genomskärning. Ä skilda ställen pä& äsvallen inom Vendelä anställda gräfningar hafva ädagalagt att ytlagret nägon gäng bestär af ren sand, men vanligen af ett i ringa grad ursköljdt sand- lager med smärre rullstenar i mer och mindre riklig mängd, hyarunder följer ett rentvättadt sandgrus med större rullste- mar. I grustaget N:o 4 norr om Väjby träffades följande aflagringar, uppifrän-nerät: 0,5 fot gulgrä mullblandad sand, 1 fot gul rundad jämngrof sand, 1 fot ljusare sand med 106 rullstenar, 0,3 fot gult rulladt grus, 1 fot grof sand ner- till med rullstenar, 1 fot vexlande skikt af rullstenar och gröfre sand, derunder slutligen groft grus med spridde rull- stenar. Hvad beträffar rullstenarnes petrografiska beskaffenhet, har Äkerblom utfört en närmare bestämning dels af dem han funnit vid spridda gräfningar inom Immula och Vendelä byars omräden, dels af sädana som han utplockat ur lagren i de nyss anförda grustagen, N:o 3 i Immula och N:o 4 norr om Väjby. Af inalles 155 vid gräfningarna räknade rullstenar funnos 56, som utgjordes af granitvarieteter, 49 af glimmergneisarter, 7 af hornblendegneisarter, 16 af sye- nitvarieteter, 21 af dioritarter och hornblendesten samt 6 af kalksten, qvarts eller fältspat. Den häraf beräknade pro- centhalten af olika bergarter finnes angifven i nedanstäende kolumn I. Bland 18 rullstenar, som utplockades ur grustaget N:o 4 norr om Väjby bestodo 7 af granitarter, 4 af glimmer- gneis, 2 af hornblendegneis, 2 af syenit, 2 af diorit och 1 af sandsten, hvaraf erhälles procenttalen i kolumnen II. Frän grustaget N:o 3 i Immula räknades 53 rullstenar, hvaribland funnos 25 granitvarieteter, 12 glimmergneisarter, 10 hornblendegneiser, 4 syeniter, 1 diorit och I qvarts, som gifva de i III kolumnen upptagna procenttalen. Bland samtlige desse ur grustag och vid gräfningar räknade 226 rullstenar funnos alltsä 88 som bestodo af gra- nit, 65 af glimmergneis, 19 af hornblendegneis, 22 af syenit, 24 af grönsten, 8 af diverse andra berg- och mineralarter; de häraf beräknade medeltalen för procenthalten ingä i ko- lumnen IV. 107 I. 15:6 IV. Graniter 88;50.7539: mA in 989,0: Yo: Glimmergneiser Siem 22012 2 98 Hornblendegneiser 45. 11. 189. 845; Syeniter 19,8. .11: 75. N Grönstenar 13,620:211: 19.4 '10;6 4, Diverse 4,0. 6. 1,9. Bibdh, Dä man nu vet att graniter och gneisarter förekomma som förherrskande bergarter i den fasta grunden inom om- nejderna samt att dioriter och syenitarter säsom underord- nade partier ej äro ovanlige i samma trakter och närmast norrut, synas de anförda stenräkningarna gifva vid handen att materialet ätminstone för äsvallens yttre aflagringar blif- vit samladt inom närmaste omräden och frän en jämförelse- vis inskränkt areal. Endast för den i Väjby päträffade sand- stensartade rullstenen mäste, ihändelse den ej utgjordes af genom vittring arkoslik vorden gneis eller granit säsom Lugn- äs qvarnstenen frän Vestergötland visat sig vara, moder- klyften sökas längre bort och dä härstammar han förmodli- gen frän samma nejd som sandstensdrifstenarne i Tenala, Kisko, o. 8. v., nämligen enligt refflornas anvisning frän trak- ten söder om Björneborg. I sandtaget N:o 5 pä södra sluttningen af äsvallen inom Maksjoki by observerades följande aflagringar, uppifrän- nerät: 2 fot gulgrätt grus med knytnäfvestora och än större Tullstenar, 0,5 fot grus med smärre rullstenar, 0,5 fot stenfri Sand, 0,5 fot grus med smärre rullstenar och derunder skarp- kantig sand. Lagerföljden, sädan den visade sig i ett betydligare grustag N:o 6 norr om Kyrkstad, finnes aftecknad & fig. 13 som framställer en del af den i äsens längdriktning blottade Srusyäggen: fig. 14: =: Il = a u | 3’ mullblandad fin hvit sand. gul sand med spridde rullstenar. c. = % groft grätt grus med ymnigt inbäddade rull- stenar af en knytnäfves storlek och derut- öfver. d.=1V & 2 finare grus med smärre och färre rull- stenar. 3’ fin gulgrä sand; lagret utkilar mot NO. l 3’ grä sandblandad lera; „ A ör — 2 &4 groft grätt grus med ej rätt väl afrun- dade, men likväl afslipade stenar, som till- taga i storlek och mängd pä djupet. Il Söder om Kyrkstad fanns slutligen i ett omkring 10 fot djupt och mer än 50 fot längt, tvärsöfver äsafsluttningen i nordvest—sydostlig riktning anbragt dike N:o 7, hvilket dä (1866) uppgrofs för att torrlägga ett mindre mosstorf- lager, följande intressanta lagerföljd, som finnes afbildad i = mosstorf. — 0,5 fot mullblandad fin hvit sand. 1,5 fot ren fin hvit sand. = 0,5 fot fin gul sand. = 1,5 fot rödbrun af jernrost hopcementerad me- delgrof sand. WS (l f. = 0,5 fot rödbrun af jernrost hopcementerad me- delgrof sand, med rullstenar af 1—2 tums diameter. = 3 fot styf, lefverbrun, skiktad lera. fin blä skiktad lera med ytterst tunna mellan- lager af fin sand. il 109 Mägtigheten hos de skilda aflagringarna har här blifvit anförd, sädan den befanns vara ungefär i skärningens midt längs linien AB; af fig. synes i öfrigt huruledes lagren e och f utkila ät hvardera sidan, m. m. Skiktad och oskiktad lera. Uti nyss anförda gräfning söder om Kyrkstad funnos tvenne slag af skiktad lera, näm- ligen en brun upptill och en blägrä derunder. Den förra torde vara blott en lokalbildning, eftersom jag ej träffat pä sädan & nägot annat ställe i dessa trakter; men deremot förekommer den blägrä skiktade leran flerstädes i södra de- len af Lojo socken, ehuru hon alltid täckes af mer och mindre mägtiga aflagringar af oskiktad, rostfläckig och styf brungrä eller blägrä lera (äkerlera) eller ock af sand, och derför kan pävisas endast genom anställande af jordborr- ningar eller nägon gäng uti diken af betydligare djuplek. Närmast dagytan, betäckt af blott ett ringa, oskiktadt lerlager, fann jag sälunda en serdeles vacker grä- och röd- hvarfvig tunnskiktad lera pä Storön i ett större ängsdike närmast norr om Maila rusthälls mangärd; men eljes före- kommer den skiktade leran som sagdt vanligen pä större djup, som man finner af ätskilliga pä olika punkter inom södra delen af Lojo utförda jordborrningar, hyilkas resultat jag haft tillfälle att anteckna och förmodar vara af intresse att här anföras. I närmaste samband med nyss beskrifna tvärskärning genom äsens ändsluttning söder om Kyrkstad kan dä den Jordborrning omnämnas, hvilken utfördes 2400 fot derifrän i Sydvest, nämligen i en ängsdäld ä Stortötar bys egor, hvar- vid likasom ock vid de följande en 17 fot läng jordborr be- gagnades och följande aflagringar genomgingos uppifrän-nerät, 110 I: 3 styf mörkgrä nägot roststrimmig, oskiktad lera. 1’ nägot plastisk blägrä skiktad lera. 0,3 fin hvit sand. 5 fin blä skiktad lera. 0,3 fin hvit sand. 5 fin blä plastisk lera, med vexelvis inlagrade mycket tunna sandskikt. — derunder fin hvit sand. Och ungefär enahanda resultat gaf en jordborrning, som anställdes omkring 3000 fot i sydost frän den föregä- ende, i den vidsträckta ängsdälden öster om byvägen nära trenne bäckars sammanflöde, der aflagringarna voro II: 4 nägot roststrimmig, oskiktad lera. 5 blägrä plastisk och skiktad lera. 7 &c. fin blä, af vatten genomdränkt lera. I en äng par tusen fot vester om Hermala by pä Lojo storö utfördes en jordborrning som pävisade följande lager II: 6 styf roststrimmig, oskiktad lera. 2 blä plastisk och skiktad lera. 8 &c. fin blä lera, genomdränkt af vatten. Vid Ristnummi torp & Torhola hemmans mark nära rän mot Skraatila företogs en jordborrning & ett betydligare mosandsfält, hvarvid följande aflagringar genomgingos IV: 7 grähvit sand (mosand). 2 fin blä lera med vexelvis tunna sandskikt. 2’ sandfri mycket plastisk och skiktad blä lera. 1’ blä lera med tunna sandskikt. — derunder fin hvit sand. I en äker invid Skraatila rusthälls mangärd genom- borrades följande lager: 111 V: 1 sandblandad oskiktad lera. 4 styf mörkgrä, roststrimmig och oskiktad lera. 1’ blä, plastisk och skiktad lera. 2 blä mycket plastisk och vattendränkt (skiktad) lera. 8 fin hvit vattendränkt sand. — derunder fast klyft. Omkring 800 fot i nordvest frän Varola hemmans äbyggnader genomgingos i en äng dessa aflagringar VI: 4 styf mörkgrä oskiktad lera, med strimmor af rostig sand. .2 blä skiktad lera. 3 grä- och rödhvarfvig, skiktad lera. 3 ljusblä vattendränkt lera. FR j; »„ med tunna sandskikt. 2 fin ljusgrä sand. — derunder fast klyft. Ungefär midtuppä näset mellan Sedola och Koivula rusthäll företogs en jordborrning, som utvisade denna la- gerföljd VI: 3 styf brungrä, oskiktad lera. 4 seg blägrä skiktad lera med sandskikt som pä& djupet blifva talrikare och alltmer öfver- vägande. — derunder stenblandad sand (krosstensgrus?). I en äng söder om Kouvola rusthäll pä& omkring 500 fots afständ frän sjöstranden genomborrades följande aflag- ringar. VII: 11’ styf rostfläckig och oskiktad, mörkgrä lera. 6 &c. fint blätt lerslamm. Och pä näset vid Paksalo by slutligen utvisade jord- borrningen denna lagerföljd 112 IX: 6 styf roststrimmig»och oskiktad lera. 11" &c. blä plastisk och skiktad lera. Granska vi nu närmare dessa jordborrningar och jäm- föra dem med hvarandra, erhälles som resultat för de vid- sträcktare lerfälten inom södra delen af Lojo socken att 1:0 den oskiktade leran (äkerleran) vexlar i anseende till sin mägtighet mellan 3 och 11 fot och dess medelmägtighet kan skattas till 4 a 5 fot; 2:0 den skiktade lerans mägtighet uppgär, sävidt hon genom jordborrningarna kunnat utrönas, till mer än 12 fot och kan i medeltal antagas till 8 fot; 3:0 den första och äldsta afdelningen bland de skik- tade (glaciala) aflagringarna utgöres af sand (se jordborrningarna I, IV, V, VI och VI). Detta sist anförda resultat är af sä& mycket större in- tresse, som samma förhällande sedan dessa jordborrningar anställdes (1865 & 1866) bäde af Solitander *) och af mig **) befunnits ega rum flerstädes i sydvestra Finland och pä se- nare tider blifvit specielt framhället af Gumselius ***) säsom ganska allmänt i Sverige; och det är till och med antagligt att, sedan uppmärksamheten engäng blifvit fäst derpä, fram- tida undersökningar skola finna denna aflagrinsföljd kanske ännu allmännare och mera fullständigt utvecklad här än i Sverige. Huruvida äfven nägra fullständigare bland Guma- li & priori konstruerade aflagringsföljder hos oss förefin- *) ©: P. Solitander: anf. st. »»*) Om qyartärbildningarna längs Äbo-Tammerfors-Tavastehus jernvägslinie (Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. 20:de häftet. Helsingfors 1876). rk) Q, Gumzlius: Om mellersta Sveriges glaciala bildningar I. Om krosstensgrus, glacialsand och glaciallera (Bihang till K, Svenska Vet.-Akad:s Handl. 1874). 113 nas, äterstär att utreda; med nägon sannolikhet för att pa- träffa sädana bör väl uppmärksamheten dä riktas i främsta rummet pä sydöstra delarne af värt land. Slutligen mä här anmärkas att, enligt försök som jag anställt med ätskilliga lerprof frän olika trakter inom södra delen af Lojo, derstädes ej förekommer nägon mergel eller sä kalkhaltig lera, att utveckling af kolsyregas kunnat för- märkas vid dess Öfvergjutning med saltsyra. Mosstorf och torfdy. Torfmossarne i södra delen af Lojo hafva i allmänhet en jämförelsevis ringa utbredning i fältet, men deremot ofta ett ganska betydligt djup. I dessa aflagringar päträffas ej sällan tvä till tre öfver hvarandra belägna hvarf af 1 till 1,5 fot höga trästubbar. pä& rot, hvil- ket synes tyda pä att torflagren under längre varande tid- skiften stätt vexelvis öfver och under vatten, och stubbarnes höjd torde angifva den nivä, till hvilken vattnet stigit vid hvarje skildt öfversvämningsskede, dä träden sannolikt tagit röta, börjat multna och slutligen blifvit afbräckta pä den höjd, vid hvilken vatten- och luftlagren under en längre tid haft sin beröringsgräns pä trädstammarne. Likaledes an- träffas ofta i dem näfverlager äfvensom understundom blad och strän af vass. Stubbarne bestä mestadels af tall och Sran, men äfven sädana af björk och kärral förekomma; der skogen är sä sköflad (t. ex. i Virkby) att han ej mer förslär till ärets bränslebehof, hafva dessa stubblager fätt ett ganska högt värde och tillvaratagas med en hos oss el- Jes sällspord omsorg. Vanligen hafva dessa torflager en mägtighet af endast 2 till 4 fot, men ej sällan äro de mycket djupare med un- derliggande dylager, som man finner af följande antecknin- gar Öfver nägra med jordborr anställda undersökningar. 8 114 I torfmossen längs bäcken som flyter frän Pälsträsk till Hemträsk i Lilltötar by funnos vid kanten eller laggen följande lager, uppifrän-nerät X: 4 mosstorf. % brun lerblandad dy. 2’ fin blä svämlera. 2 torfdy. 1’ brun lerblandad dy. 1’ torfdy. ' lerblandad dy. 2' torfdy. % &c. fint lerslamm. er Nägra famnar frän mosslaggen: 8 mosstorf. 2 lerblandad dy. 6 torfdy. 1’ &c. blä, vattendränkt lera. Ungefär pä mossens midt: 14 mosstorf. 3% &c. brun lerblandad dy. Uti en till omfänget ganska obetydlig torfmosse i syd- vestra hörnet af Stortötar by genomgick jordborren nära laggen af mossen följande aflagringar XI: 8 mosstorf. 7 torfdy. 0,4 fin hvit sand. % &c. flin blä vattendränkt lera. Ut p& mossens midt: mosstorf. 6 1’ förmultnad trästubbe. ILONL. T &c. torfdy. 115 Ä Lakspojo egor pä midten ungefär af den vidsträckta torfmossen Lembosuo passerade jordborren endast följande lager XI: 11° torfdy med ett obetydligt, fastare torflager öfverst. 6° &c. fint blätt lerslamm. Och slutligen funnos i Sortkorvenniittu inom Näkkilä bys omräde blott dessa allagringar pä det djup borren nädde, XII: 6° mosstorf. 11’ &c. blätt lerslam. Flertalet af torfmossarne i södra Lojo och bland dem de till ytvidden störste falla inom den del af omrädet, bi- fogade karta omfattar, och äro äfven & densamma till sitt läge angifna. Ä den vidföljande kartan har jag dessutom utsatt reft- lornas riktning vid Pullis, i Kyrkobyn, & Vohls, vid Kyrk- Stad, pä Likholmen i nordvest frän Gerknäs samt pä par ställen i Lilltötar, äfvensom jättegrytornas läge & Kittelber- get i sistnämde by, hvarom i öfrigt hänvisas till I afd. af dessa. anteckningar. | 1 BIDRAG- \ | TAMMERFORSTRAKTENS GEOGNOSI. | 1 | V. L, ÄKERBLOM. — Reasn är 1863 anställde undertecknad geognostiska under- sökningar och malmletningar uti delar af Lempälä, Kangas- ala, Messuby och Birkkala socknar af Tavastehus län, hvar- efter derunder samlade bergarter blefvo bestämda ä Bergs- styrelsen af framlidne Statsrädet N. Nordenskiöld. Under ären 1873 och 1874 utförde sjömalmsletningar i Tammerforstrakten, hade jag ofta tillfälle att geognostiskt iakttaga vid stränderna af Näsijärvi förekommande bergar- ter, äfvensom att vid förehafde myrmalmsletningar genom- vandra delar af Wesilaks, Birkkala, Ruovesi och Messuby Socknar med tillhörande Tottijärvi, Ylöjärvi, Kuru och Teisko kapeller i förutnämnde län. Dä dessa sednare undersökningar, ehuru ofullständiga och spridda, delvis omfatta samma trakter, har jag ansett det vara af intresse att söka sammanställa dem jemte de förre till en, sävidt möjligt sammanhängande totalbild för att lemna ett litet bidrag till Tammerforstraktens geognosti- ska kännedom. Ä bilagde öfversigtskarta har jag, sa noggrant som möj- ligt, försökt begränsa de inom omrädet uppträdande bildnin- 8ar. För att belysa de stratigrafiska förhällandena, har jJag Upptagit nägra profiler, hvilka blott äro ungefärliga, allden- Stund icke nägra nivelleringar blifvit utförda. Till begagnade arbeten skall hänvisas, der egna i1akt- tagelser icke blifvit gjorda. Helsingfors i Mars 1876. V. L. Äkerblom. | | | 120 Inom den undersökta terrängen kan man särskilja trenne större omräden väl skilda frän hvarandra och uppta- gande tillsamman en längd af 7 mil i norr och söder samt en bredd af 3 & 4 mil i öster och vester. , Sydligast upp- träder nemligen gneisgranit, med inneslutna gneiszoner, hvars gräns i norr utgöres af en linie dragen frän ONO till VSV ifrän Sorila & i Messuby socken till Nokia ström i Birkkala socken. Norrom denna vidtager en skifferregion af %/,—1 mils bredd, hvars gräns i norr kan dragas frän Päärlahti länga och djupa vik i ONO inom Teisko kapell i VSV, längs- med den bäck som frän Weittijärvi faller i Mastosjärvi inom Ylöjärvi kapell, till Matelusjoki, som utgör Birkkala sockens gräns mot Tavastkyrö socken. Det nordligaste omrädet be- gynner med en !/, mil bred sträckning af skiffrig granitpor- fyr, med inneslutna brottstycken af skiffer, som öfvergär till porfyrgranit, hvilken sträcker sig 4 mil norrut, här och der afbruten genom syenitgranit, som förekommer underordnadt inom hela omrädet. Ännu mer underordnade uppträda de mera basiska eruptiverna diorit, hornblendesten och uralit- porfyr m. Ai. Följande den af bergmästaren E. H. Furuhjelm upp- gjorda promemoria, använd vid undertecknads deltagande i geologiska undersökningarne ären 1866—1868, torde föl- jande beskrifning kunna tjena till belysning af omrädets geo- logiska skaplynne. Den undersökta trakten eger en tydligt utpräglad ka- rakter af bergland med större i dagen sammanhängande bergmassor, hvilkas allmänna sträckning inom södra delen är nordvestlig, inom mellersta delen hufvudsakligen ostnord- 121 ostlig eller delvis vestnordvestlig och inom norra delen dels nordvestlig dels nordlig. Bergens allmänna former äro branta, sönderstyckade och vilda, men äfven anträffas mjukt afrundade klackar och läga hällar; de större sträckningarne i sydvestra delen hafva mest formen af platäer med kullriga sidosluttningar. Deras ungefärliga höjd öfver närliggande vattendrag torde ej öf- verstiga 100—200 fot; de stupa brantare mot söder inom mellersta delen, i de öfriga delarne af omrädet dels mot öster eller vester och sänka sig smäningom emot norr. Trakten sluttar i allmänhet mot de större sjöarne, äf- vensom vattendragen och bergsträckningarne ofta äro paral- lela med hvarandra. Nägra större dalgängar och slätter förefinnas ej inom omrädet, men väl djupa och tränga dalsänken, som oftast äro parallela. Pä större sjöar och vattendrag är trakten utomordent- ligt rik. Ifrän det högtbelägna Ruovesi, med sina natur- sköna omgifningar, bryter sig vattenmassan i sydvestlig rikt- ning väg genom Murola fors till den djupa af mänga inskä- rande vikar och otaliga holmar upptagna Näsijärvi, som i sydlig riktning sträcker sig till det 1 & 2 verst breda näset, mellan denna och centralsjön Pyhäjärvi, hvilket den omkring 60 fot höga forsen genombrutit österom staden. Sträckande sig i bägform mot sydvest upptager Pyhäjärvi frän sydost Wesijärvi m. fl. vattendrag, hvarefter vattenmassan genom Nokia ström, med sina höga och branta stränder, utfaller i det inom Äbo län belägna Kulovesi. Dessutom är trakten ganska rik p& källor, de ä kartan upptagna äro dock endast mineralkällor med afsättningar af ockra eller myrmalm; de uppträda oftast vid gränsorna emellan olika jordarter. 122 De metamorfiska bergarterna, som äro tydligt skiffriga, förekomma i form af olikartade med hvarandra regelbundet vexlande skikter; de äldre eruptiva bergarterna uppträda deremot i form af oregelbundna massor med vanligen rent kornig stundom dock flasrig struktur; de yngre eruptiverna förekomma säsom gängar eller gängstockar uti de äldre, hvarvid likväl ej nägra utlöpare, men väl brottstycken kunna iakttagas. Gneis. Denna inom sydligaste omrädet uppträdande bergart bestär i allmänhet af hvit ortoklas, grä qvarts och svart glimmer med en tydlig planparallel struktur samt skikt- ning och visar sälunda mera omvexling i sitt förekomstsätt, i det nägra, om än fä, varieteter kunna särskiljas. I sydvestra delen af Wesilaks socken förekommer nem- ligen grä glimmergneis, hvari beständsdelarne ungefärligen hälla hvarandra i jemvigt; strykningen är ehuru varierande hufvudsakligen NV med afvikelser ät V, stupningen dels NO och dels SV. Uti denna bergart anträffas underordnade la- ger af grafit- och granatgneis, som uppträda inom Tottijärvi kapell. Mellan Wakkala och Tehnalanperä byar synas söderom vägen tvenne längre temligen höga bergsträckningar, mjukt afrundade, bestäende af gneis med VNV strykning och ett par verst frän Tuhkuri by vid vägen gneis med NV stryk- ning. I Paijulaks by inom Tottijärvi kapell uppträder samma bergart med N 60° V strykning och N45°0 stupning strax SV om Paijula hemman, omkring 50 famnar i VSV frän byn vresig gneis med N 40° V strykning och 8S80-—85° V stup- ning; söder om vägen rostvittrad gneis med N—S strykning och stupande 85° mot O0. Omkring 70 famnar i NV frän hemmanet nägot flasrig och vresig gneis, strykning N 70° V och stupning 870% V; 30 famnar längre i samma riktning 123 är bergarten rostvittrad med N 30° V strykning och N 70°0 stupning, 25 famnar längre i NV uppträder grafitgneis med N--V strykning och med 85° 8 till lodrätt stupning. Unge- fär 100 famnar längre i NV fortsätter allt ännu den flas- riga gneisen med N 60% V strykning och N 75°O stupning till vägen mellan kyrkan och Lamminperä by. I sistnämnde by förekommer vid stranden af Wesijärvi flasrig granatgneis och omkring 1 verst VNV frän byn glimmerrik gneis, med N 45° V strykning och endast S 10° V stupning, säsom brott- stycke i gneisgranit. I Lempälä socken förekommer, nordost om Lembois kanal, en omkring 4 verst bred zon af mycket skiffrig gneis, hufvudsakligen strykande i NV riktning med afvikelser ät NNV och{4VNV samt för det mesta i form af tunna lodräta skikter, förklyftade i en mot strykningen vinkelrät riktning. Denna bergart, hvilken uppträder än säsom/felsit- och än säsom dqvartsit-gneis, uppnär längre i NV_en bredd af !/, mil mellan Kuokkala och Kukkola byar, hvarefter den mera böjer sig mot VNV och afsmalnar till sin förra bredd, men sedan den äter vändt sig i NV fortgär den allt mera af- smalnande tills den, i Birkkala socken mellan Toppari by motsatta strand den ännu kan förföljas, 3 verst bred, mellan Haurois och Wihola byar, mera qvartsrik än i SO, der den är rikare pä ortoklas. En tredje obetydligare skiffrig gneiszon stryker i ONO riktning frän mellersta delen af Aitolahti vik till Sorila & i Messuby socken med antiklinala, i midten lodräta, skikter samt är vid Nurmis by och närliggande holmar mycket glim- merrik och glimmerskifferartad. Glimmerskiffer. Enligt uppgifter i H. J. Holmbergs „Materialier till Finlands geognosi sid. 101 och 149* före- nenn nennen eensnneinn ji > 124 kommer denna bergart, 'nägot grafithaltig, pä Kennola bys egor i Birkkala samt vägformigt böjd, 1 1/, verst frän Hir- viniemi by, pä udden Huoneumannenä i Messuby socken, der Jag icke varit i tillfälle att iakttaga densamma. Deremot har jag funnit denna bergart säväl SV om Niemi hemman i Wärmälä by inom Teisko kapell, der den stryker N5300 med 57500 stupning, i intim beröring med lerskiffer, som stupar i motsatt riktning, som äfven ‚Öösterom Koivyula torp i Ylöjärvi kapell, der den stryker i N—8 med 30° O stupning och är qvartsrikare. Antingen utgöra dessa skilda aflagringar eller möjligen genom närliggande, i under- gripande lägring uppträdande, eruptiver förändrade lerskif- ferskikter. Lerskiffer. Denna bergart utbreder sig säväl öster- som vesterom Näsijärvi, inom Messuby socken med Teisko formationen i Messuby är beskrifven af F. J. Wiik „om Skif- ferformation i Tavastehus län sid. 12 & 13“. Lerskiffern inom Teisko kapell eger mindre utsträckning än den i Mes- suby, men afsmalnar ät öster likasom den sednare; den stry- ker i N45°00 pä 2 versts: bredd, samt stupar' 75°. .mot NV, mellan Paavola by och Päärlahti vik, men blir mot nordost endäst 1 verst bred mellan Wärmälä by och samma vik; skifferskikterna äro säledes, & Öömse sidor om Wärmälä vi- ken, antiklinala samt hafva tydligen blifvit upplyftade genom den yngre granit, som uppträder mellan Tervakivi torp och Wärmälä by. Inom Birkkala socken uppträder lerskiffern sydligast, 1/, verst söder om Nokia ström, med betydliga kisvittringar och af mycket mörk färg, strax norrom strömmen nära fär- jestället stryker den N.8000 med lodrätt stupande skikter, hvilka väsendtligen bidraga till de höga och branta strän- la ass TE ee 125 dernas konfiguration samt sträcker sig troligen till Matelus- joki, norrut mot Tavastkyrö socken, hvartill kan slutas af dess liknande utsträckning vid stränderna af Näsijärvi ät ostnordost. Inom Ylöjärvi kapell sträcker sig lerskiffern frän Reu- harisaaret, der den stryker N50°O och stupar N 84° V, till trakten af Anttaverkko torp med ostnordostlig skiffringsrikt- ning och nordlig stupning utom i mellersta delen, vid Kei- salo och Wasaraniemi, der den stryker i N 70° V med 70— 80° stupning mot NO. Orsaken till denna afvikelse i stryk- ningsriktningen torde böra sökas uti den syenitgranit, som enligt F. J. Wiik’s „geognostiska iakttagelser i sydvestra Finland” uppträder i Tavastkyrö socken. Skifferns stupning närmare uppträdande eruptiver till sydlig och blir nordligast lodrät; den genombrytes icke här af nägra betydligare erup- tiva massor och bibehäller väl derföre sin stupning oför- ändrad. Vid Ylöjärvi gästgifveri och kyrka stryker lerskiffern N 70° V med N 8000 stupning, vid Pietilä är den randig af hälleflintelager samt häller mjukare konkretioner af ljus häl- leflinta, hvilka sönderfrätta likna förstenade snäckor,; NV frän Paijula torp stryker den N 750 V med S 75° V stupning och nägot längre i samma riktning stryker den N 80% V, med lodrätt stupande skikter, samt är mjukare. Ost SO frän Wälimäki torp anträffas i lerskiffern, med dylika kon- kretioner som vid Pietilä, en 1/, famn mäktig lagerstock af grähvit qvarts, af 1 famns längd, som utkilar mot ostsydost. Vid Tuomisto hemman och Kiviniemi torp, pä det förra stäl- let med lager af röd hälleflinta, stryker lerskiffern N 700 0 med N 850 Y stupning. 126 Talkskiffer. Ett stycke österom Paijula torp anträffades en gröngrä talkskiffer, fullt insprängd med svafvelkiskristaller, i fast klyft af omkring 1 qvadratfamns vidd, hvars skikter stryka i O—V med endast 5° stupning mot 8, men skiff- ringens riktning gär i N 70-80°0. Samma bergart skall uppgift af E. J. Westling och utgöres väl af den skiffer, som pä nämnde afständ anträffas vester om vägen till Ha- veri grufva icke längt frän Räiskiä torp. Qvartsskiffer, Sydligast anträffas denna bergart pä en udde vid Lelaks samt nordligare p& Soveloniemi, säsom la- ger i hälleflinta (felsitskiffer), der den är hvit, stryker N 75° O och stupar N 85° V; vidare anträffas den p& norra delen af Wiihäsaari, der den är ljusgrä med spär af hornblende och svafvelkis, stryker N 70° V och stupar N 80—85° 0, och vid udden NV om samma holme, der den stryker N 70°O och stupar brant mot.NV, vexellägrande med en ljusare grä fel- sitskiffer; den innehäller äfven nägot hvit glimmer utom den svarta, som ingär i qvartsmassan. Slutligen anträffas en mörkgrä qvartskiffer, med enstaka oligoklaskorn och obe- tydligt: hornblende samt ymnigt svafvel- och magnetkis spär af klorit samt kalklameller, strykande i N—S med antingen vertikalt stupande skikter, eller 85° stupning mot öster, jemte felsitskiffer, 2 verst i V frän Räiskiä torp, nära gränsen mot Tavastkyrö. Felsitskiffer (Hälleflinta). Anträffas norrom lerskiffern i Messuby socken („se om skifferformationen i Tavastehus län af F. J. Wiik“), Den förekommer vidare pä samma sätt norrom lerskiffern i Teisko kapell, p& Otavasalo och Warissaari, SV om föregäende, stryker i NO och stupar brant mot SO. Pä Soveloniemi förekommer den jemte qvarts- skiffer och pä samma sätt 2 verst V om Räiskiö torp vid 127 gränsen mot Tavastkyrö socken samt slutligen underordnadt vid Anttaverkko torp, norrom Mastosjärvi och strax NV om Räiskiä torp. Pä Sovelosaari uppträder en finkornig till tät röd fel- sit, otydligare skiffrig i N 85° V med N 65 —7090 stupning, bestäende af röd ortoklas, vaxgul oligoklas, grähvit qvarts samt mörkgrön glimmer med till sekundär epidot förvandlad strälsten. Pä Soveloniemi är felsitskiffern tjockare eller tun- nare skiktad och af grön, grä eller röd färg, är stundom hornblendehaltig och häller äfven magnetitoktaädrar; uti den gröna är oligoklasen Ööfvervägande, uti den grä häller denna ortoklasen i jemvigt och i den röda förherskar den sednare närmast qvartskiffern; nordligast är den grä finskiffrig och tunnskiktad med fin runsling pä& skiktytorna, strykning N 7500 och stupningen lodrät eller N 86° V. Vid Pietilä bildar den konkretioner i lerskiffer, dylika anträffas äfven vid Wäli- mäki torp, antingen grä eller rödaktig med spär af grafit. Vid Anttaverkko torp finnes ett underordnadt lager af ärt- gul felsitskiffer med grafitfjäll och magnetit-okta&drar samt endast hvit glimmer, oligoklasrik. Felsitskiffern vid Räiskiä torp är antingen grä eller grönaktig med svafvelkis-kuber eller pentagonaldodekaödrar, glimmern är svart eller grön kloritlik, fältspaten dels ortoklas dels oligoklas; närmast torpet stryker den N 80° V och stupar endast 35° mot NO, nordvestligare är strykningen N80°0 och stupningen 88000. Vid Tavastkyrö gränsen är felsitskiffern, som stryker N—$, dylik som pä föregäende ställe, men delvis nägot talkhaltig med kalklameller. Eruptiv hälleflinta förekommer vid Kai- hari by, säsom gäng i syenitgranit, strykande N 16° V med $16°V stupning af grönhvit färg; lik den i Häkansviken pä Degerölandet i Helsingforstrakten jemte fältspatporfyr före- kommande. 128 Slutligen skall hälleflinta, med en par tum bred gäng af 1jusröd finkornig kalksten, förekomma °/, mil frän YIö- järvi vid Lamminperä sjö i ett brant och högt berg enligt E. J. Westling; det är troligen samma ställe, som finnes ut- satt & kartan nära vägen till Haveri grufva, hvartill jag för- des af en falsk uppgift pä förekomsten af myrmalm, kalk- sten fann jag icke men väl hälleflinta; jag har dock sednare sett stuffer af den dolomitlika kalkstenen och hälleflintan & Bergskontoret. Gneisgranit, Med samma beständsdelar som gneisen förenar denna bergart en medelkornig till flasrig struktur och eger en betydlig utbredning inom sydligaste kartaomrä- det, der den är rädande i nordöstra delen af Wesilaks soc- ken och Tottijärvi kapell, sydligaste delen af Birkkala soc- östra delen af Messuby socken till mellersta delen af Aito- lahti vik af Näsijärvi. Denna bergart betingar genom sin oregelbundna förklyftning vilda och branta former samt va- rierar allsicke, utan är inom hela omrädet likartad och en- formig. Syonitgranit. Vid Laukko i Wesilaks förekommer grä smäkornig nägot flasrig syenitgranit, ej olik hornblendegneis, bestäende af grä ortoklas, hvit oligoklas, grä qvarts, svart glimmer och svartgrönt hornblende med nägot insprängd svafvelkis; en liknande oligoklasrikare bergart anträffades äfven nära Lamminperä by.i Tottijärvi kapell, samma berg- art förekommer äfven 1: verst SSV frän Messuby kyrkoby med nägot magnetit. Omkring Y, verst i O frän Tammer- fors masugn stryker en 20 famn bred gäng af denna bergart i:N och S genom gneisgranit samt en nägot svafvelkishaltig dylik bergart, bildande en 3 famn mäktig gäng i NO och SV, omkring 1 verst i ONO frän samma ställe, äfven grä och EEE EEE er RN 129 medelkornig; ytterligare anträffas densamma i NV frän Ol- kahiten torp‘ vid Aitolahti. I Teisko kapell anträftas pä Paukaniemi en flasrig grä syenitgranit, som är otydligt skift- rig i O och V, hvars förklyfiningsytor stupa 750 mot norr; nordligare & Taulaniemi uppträder en köttröd syenitgranit, bestäende af en medelkornig blandning af gulröd ortoklas, gulhvit oligoklas, hvit qvarts, svart hornblende och svart glimmer. TI Ylöjärvi kapell förekommer bergarten sydligast a Soveloniemi, grä finkornig och otydligt flasrig i N 540 0 med stupning N 80° V, massan är felsitisk och hornblendet utbildadt säsom strälsten, fältspaten är dels grä dels röd; grä syenitgranit anträffas äfven pä södra delen af Wiihä- saari vesterom Otavasalo och pä en udde VSV derifrän; den häller säväl ortoklas som oligoklas bäda af hvit färg, den sednare mera grönaktig är öfvervägande, hvarföre bergarten öfvergär till diorit; ytan är ojemn genom fältspatens utvitt- ting. Syenitgraniten anträffas vidare, dels grähvit dels röd, vid Kaihari by och Lammassaari österom byn, pä Äijänsaari och vid Mutala by. Slutligen förekommer den af grä färg och medelkornig vid gränsen mot Tavastkyrö, der jag an- träffat den omkring 1 verst NO frän Kilpijoki hemman inom Sistnämnde socken; vid Murola kanal i Ruovesi socken fö- tekommer den af brunröd färg men fattig pä hornblende. Enligt uppgifter i Holmbergs „materialier till Finlands geognosi” anträffas denna bergart vid Leppälaks i Teisko och i N. Nordenskiöld’s „Beitrag zur Kenntniss der Schram- men in Finnland” nämnes den förekomma jemte' grönsten vid vägen frän Teisko kyrka söderut; vid Kylmäniemi torp invid Teisko kyrkosjö har jag funnit densamma, hvarföre hämnde ställen blifyit antydda & kartan. Porfyrgranit. Denna bergart utbreder sig öfver hela Teisko och norra delen af Ylöjärvi samt hela Kuru kapell 9 130 och Ruovesi socken, ätminstone till Ruhala gästgifveri, der’ jag anträffat den nordligast. Vid Kaihari by, hufvudsakligen norrom Oksjoki, bestär den af en medelkornig tydligt por- fyrartad blandning af röd ortoklas, hvit oligoklas, grä qvarts och syart glimmer, förklyftad i N 45—-65% O samt blir del- vis rapakiviartad isynnerhet ät NV. Söderom Oksjoki an- träffas äfven brottstycken och smala skölar af grä glimmer- gneis som steyker N 50°0 och stupar 8 45—60° O och syd- ligast en genom uralitartade svarta hornblendekristaller nä- got porfyrartad grä gneis, stryker N 70%°0 med samma stup- ning som föregäende, tyckes vara förvandlad genom. lager- gängar af en röd hornblendehaltig bergart, flasrig och gneis- lik men innehällande porfyrgranitens beständsdelar; bergar- teına vexellagra sälunda med hvarandra tills porfyrgraniten blir rädande. Närmare Oksjoki blir den hvitare, hornblen- dehaltig och öfvergär till syenitgranit, norrom Oksjoki blir den äter röd med större rundade fältspatkristaller och lik- nar rapakivi. Vid Kyöstilä by häller den äfven inneslutna gneisskölar, strykande N 800 O med S 60° 0 stupning, när- mast gneisen är den finkornigare och liknar nägot röd gneis. Pä Hevossaari halfö norrom Kaihari, innehäller porfyrgrani- ten 2—3 tum breda och 2 fot länga linser af en hornblen- debergart, porfyrartad genom hvit fältspat, i riktning frän VNV-0SO, Pä Lapiniemi och Taulaniemj anträffas brott- stycken af hornblendegneis uti bergarten, som der förekom- mer mycket karakteristisk pä de rensköljda släta hällarne. Granitporfyr (Euritporfyr). Denna bergart anträffade jag först vid Petäjä och Anttaverkko torp i Ylöjärvi kapell, der den är rödbrun flasrig i N 60° O, men förklyftadı iO och V med 10° stupning ät N frän vertikallinien; en full- komligt analog bergart anträffades sedermera frän. Lempiö- niemi till inemot gränsen emot Tavastkyrö, der den dock är 131 af ıgrä färg och skiffrigast närmast skiffern. Den bestär af en finkornig blandning eller grundmassa af brunröd orto- klas, hvit eller grönaktig oligoklas, grä qvarts och mörkgrön kloritlik glimmer, stundom äro fältspatkristallerna i grund- massan grä; bergarten innehäller svafveskiskuber, magnetit- oktaödrar och 'stundom ehuru sällsynt grafitfjäll; glimmern är säsom wittrad gräbrun och skimrar i grundmassan, bergarten liknar en felsitgneis, men är ej skiktad. Vid Räiskiä torp blir den, närmast skiffern, starkt grafithaltig och: häller i grundmassan grä fältspatkristaller, samt utom svafvelkisen magnetit och magnetkis. Den bildar branta berg, som äro betydligt högre än den omgifvande skiffern. Frän Lempiöniemi by till Liimola hemman och derifrän till Hirvijoki ä sträcker sig en, i dels ostlig dels ostnordostlig riktning strykande, smal 'zon af lerskiffer med lagerlinser af hälleflinta, hvilken synbarligen utgör ett vid granitporfyrens eruption lösryckt och deri inbäddadt brottstycke; skiffern stupar 75° mot norr. Pegmatitgranit. Uppträder vanligen med hvit fältspat uti' gneisgraniten vid Tammerfors; glimmern är mest svart men 'stundom hvit silfverglänsande säsom vid qvartsbrottet, Ys verst ONO frän masugnen, der nägot hlägrön apatit fö- vekommer; 'stundom uppträder pegmatiten säsom skrift- granit. Den enda pegmatit med röd fältspat och gul glimmer, Jag sett, anträffas nära kruthuset, omkring "/, verst I öster frän imasugnen, ‘och i norr derifrän vid stranden af Näsi- Järvi finnes endast hvit pegmatit med hvit glimmer och ro- sengvarts.: NV frän Olkahiten torp stryker i N och 8 en 5—6 famnar mäktig gäng af hvit pegmatit genom syenitgra- nit, fältspaten och qvartsen äro afskilda uti högst 1 fot länga och !Y/, fot breda körtlar. Pä Taulaniemi i Teisko förekom- 132 mer: en mycket vacker- ljusröd pegmatit af köttröd fältspat med gulaktig oligoklas, grähvit qvarts och svart glimmer: Vid. Kaihari by förekomma inom porfyrgraniten mindre peg- matitgängar ‘och ädror af fältspat; uti denna päfanns spär af kopparglans. Diorit. Vesterom Laurila ‚hemman i Pajjulaks by af Tottijärvi kapell förekomma i gneis stockar af en medel- kornig diorit, bestäende af hvit plagioklas, grönt hornblende, grä qvarts och nägot mörkbrun glimmer, med spär af svaf- velkis och magnetit; hornblendet är genomlysande med gul- grön färg. Nordost frän Birkkala kyrkoby, pä !/, verst af- ständ, uppträder i qvartsitgneis en grä smäkornig flasrig diorit bestäende af ljusgrä triklinisk färgspelande fältspat, brungrönt hornblende, nägot grähvit qvarts och grönbruna tjäll af magnesiaglimmer, jemte spär af svafvel- och magnet- kis, magnetit och grafit; fältspaten, som förekommer i form af tunna lameller, är öfvervägande och betingar flasrigheten, den är delvis löslig i saltsyra med kalkreaktion; den bruna glimmern omgifver i tunna fjäll hornblendets omkrets. Pä Otavasalo sydöstra ända förekommer en flasrig horn- blenderik diorit, som närmar sig. hornblendesten, hornblen- det är syartgrönt, fältspaten grönaktig oclı (qvartsen grähvit; häller äfven nägot svart glimmer och spär af magnetit; sy- nes hafva innehällit kalkkörtlar och derföre utfrätt pä ytan. Dioritporfyr förekommer vid Anttaverkko torp; den be- stär af grönaktig oligoklas, svartgrönt hornblende, svart magnesiaglimmer och obetydligt grähvit qvarts samt häller magnetit-, svafvelkis- och kalkspatkorn; oligoklaskristallerna i grundmassan äro grönhvita, genom glimmern är den flas- rig närmast lerskiffern. Finkornig ljus- mörkgrön diorit fö- rekommer dessutom pä Soveloniemi, med hornblendet i form af strälsten. 133 Uralitartad dioritporfyr förekommer norrom föregäende bergart, p& samma ställe; den bestär af en finkornig grund- massa af grön oligoklas, svartgrönt nälformigt homblende och är Aasrig genom mörk glimmer; uti grundmassan upp- träder uraliten i smä svarta streckade, högst 4/, linie stora, kristaller; grundmassan liknar en strälstensskiffer, men berg- arten är tydligen massformig och eruptiv. En verklig mör- kare uralitporfyr anträffades i lösa stenar & Sovelosaari. Norrom 'skifferformationen i Messuby anträffades densanıma i fast klyft med större streckade svarta uralitkristaller i en ljusare grön grundmassa. Slutligen förekommer vid gränsen mot Tavastkyrö en med den pä Soveloniemi analog strälsten- skiffer liknande bergart, utan uralitkristaller, bestäende af grönhvit oligoklas, grön strälsten, svart glimmer och nägot svafvel- och magnetkis samt magnetit; bergarten innebäller smä körtlar af en brun kalksten och konukretioner af tät Pimstenslik ljusbrun hälleflinta. Vid Taminerfors masugn säg jag stuffer af en mörk- grön serpentinsten, enligt uppgift, frän trakten af Birkkala kyrka. Den s. k. bronzitfelsen, fvän Ruskiapää ı Tottijärvi ka- pell uppträder pä en udde mellan Huhtainkylä (Huhta) och Paijulaks byar, mycket rostvittrad; den bestär af öfvervä- gande grägrön—gräbrun augit med svag metallartad glans Pa tydligaste genomgängsytan, mörkgrönt hornblende, färg- lös klar plagioklas, stundom hvit och oklar, brungrön strim- Mig. magnesiaglimmer, nägot magnetit och magnetkis samt Spär af gulgrön—gulbrun glasig olivin, i grofkornig bland- Wing; augiten är i tunnare splittror under mikroskopet ge- nomlysande med ljusgrön färg, förhäller sig lika i genom- gäende och reflekteradt ljus samt smälter svärt i kanterna & tunna splittror till geäaktig slagg, utgör möjligen bronzit 154 och är strimmig eller trädig i massan, hornblendet smälter u lätt till ett svart glas och plagioklasen under gulfärgning af lägan till hvit emalj. Bergarten användes allmänt till väg- grusning & orten och synes dertill vara ändamälsenlig. Vid Toikko i Kuru kapell anträffade jag en bergart, som först hölls för hornblendesten, emedan grönt hornblende med insprängda matta serpentinkorn utgör hufvudbeständs- | delen; vid närmare betraktning upptäckes deri färglös, stund- | | om grönaktig plagioklas och en mörkbrun hyperstönartad F beständsdel, halfmetalliskt glänsande p& tydligaste genom- j gängsytan, men föröfrigt likt horublendet, nägot brunfläckig, grön, strimmig magnesiaglimmer samt spär af svafvelkis och magnetit. Pä klyftorna, och vid närmare granskning äfven i ljusare ställen af massan, anträffas en trädig grägrön, genom vittring gräbrun substans, som under mikroskopet visar sig bestä af hvit plagioklas och grön strälsten. Bergartens yta är brun, ojemn och utfrätt, men inre massan mörk och sy- nes innehälla gulgröna glasiga olivinkorn. Den hypersten- artade beständsdelen har enligt F. J. Wiik hornblendets kri- stallform och utgör antofyllit (närmare beskrifven i minera- logiska och petrografiska meddelanden IV, enligt mikrosko- | piska undersökningar pä tunnslipade preparater); jag har blott undersökt tunna splittror af bergarten under mikro- skopet. Omkring Leinola by i Messuby socken anträffas !/, verst OSO frän byn en säväl diabas- som hyperitlik bergart, med korn af magnet- och kopparkis, bestäende diabasen af grä- srön—gräbrun augit, färglös perlemorglänsande, stundom hvit oklar, fürgskiftande plagioklas, gröon—rödbrun magnesiaglim- mer, gulgrön—gulbrun glasig olivin samt i den sistnämnde oftast insprängda svarta magnetitkorn, i medelkornig bland- ning. Den 'hyperitartade bergarten, som är mindre vittrad 135 än föregäende, bestär af tunna lameller af färglös- eller hvit plagioklas, fullkomligt lik den i föregäende bergart, omgif- vande ett brunt hyperstenartadt mineral, analogt med anto- fylliten frän Kuru, och sävidt jag kunnat utröna äfven till formen 'öfverensstämmande dermed, brun glimmer genom- lysande med blodröd färg, glest strödda i violett dragande magnetitkorn, olivin och fina gräa nälar, troligen apatit; bergarten eger smäkornig struktur. En diabaslik 'bergart anträffas äfven !/, verst NNV frän Leinola by pä& Karkku- mäki med magnetkis. Hornblendesten. Anträffas endast pä Paukaniemi i Teisko kapell, der den är flasrig samt bestär jemte svart- grönt hornblende af obetydligt hvit grynig qvarts, ortoklas och svart glimmer. Inom gneisgraniten, pä södra sidan af Aitolahti, förekomma partier af vresig hornblendeskiffer, i S och SSV frän Hirviniemi by, strykande N 70° V med 80° SV stupning, vestligare är strykningen N 80° V och stupnin- gen 5729 V; öfvergär söderut i hornblendegneis, strykning N 850 V och stupning S 750 V' med pegmatitlagergängar och ormlikt krökta ädror, som gä lodrätt mot skiffringen. Refflad hornblendeskiffer frän Soukkoniemi i Birkkala finnes i Bergskontorets samling. Enligt uppgift i Holmbergs arbete skall bronzitfels an- träffas vid Kaitalaks i Teisko kapell, hvarföre stället blifvit antydt ä kartan. Refflor förekomma i porfyrgranit, ä Hevossaari, Lapin- niemi.och Taulaniemi, strykande N 200 V. Lösa bildningarne ega ej särdeles betydlig utbredning; Ayttblock förekomma öfverallt, isynnerhet pä norra stranden af, Aitolahti, der de tätt radade pä hvarandra, nedanom de branta bergen, förläna trakten ett ganska sterilt utseende Päminnande‘om en hafskust med sina klippor. 136 Krosstensgruset är den rädande jordarten i sydvestra delen, men förekommer äfven annorstädes, ehuru ej utbredt öfver större ytor, utfyllande tränga klyftor emellan bergen närmast den fasta bergklyften. Rullstensgruset bildar längre sammanhängande sträck- ningar, äsar, af hvilka Harjunharju vid Tammerfors är platä- formig med oafbruten sluttning ät söder och flere terrasser ät norr; Ruovesi äsen är deremot mera ryggformig. Huf- vudstommen utgör rullsten och grus; derofvan utbreda sig mantelformiga omvexlande gröfre och finare sandlager, som slutta mot sidorna. Mosandsfält utbreda sig & ömse sidor af äsen till be- tydlig vidd, sävida dessa ej inskränkas af omgifvande sum- piga marker, säsom här till en del är fallet. Äkerjorden bestär i allmänhet af lera utom i närheten af äsarne, der den dels utgöres af lermylla och dels af sand. Mosstorf och torfdäy ega sin betydligaste utbredning i vestra delen mot Tavastkyrö socken; med en mäktighet frän 1-6 fot betäcka de här vanligen en fin grä lerig sand, i andra delar af trakten deremot lera samt stundom, ehuru sällan, bläaktig jäslera. Svämlera och svämsand uppträda här och der invid sjöstränderna, den förre har tillsvämmat sundet mellan Lam- massaari och en udde vid Kaihari by, den sednare har för- enat Mellensyöstäväsaari, söderom Otavasalo, genom ett näs med fasta landet. Till dessa ännu dagligen fortgäende bildningar räknas äfven sjö- och myrmalmerna, hvilkas törekomst satt mig i tilfälle att göra ofvannämnde iakttagelser. Ursprungliga materialet: till dessa utgör svafvel- och magnetkis, som all- mänt äro insprängda i traktens bergarter; organiska salter hafva väl äfven i sin mon medverkat genom den vexelver- 137 kan de utöfvat pä, genom kisvittringen bildade, lösliga jern- sulfater. Sjömalmen mäste anses säsom ett slags konkretioner ur den vid bergvittringen bildade rostiga leran, som ofta är utfrätt genom vägsvallet till skraggmalmlika former; dess ursprung torde vara den i gyttja funna krutmalmen, som sedan konglomererat sig till dess öfriga formvarieteter. Myrmalmens bildning har jag deremot alltid funnit be- roende af ockrahaltiga källor, som vanligen ännu flyta ge- nom myrmalmsfälten; hufvudvilkoret för dess uppkomst är, att det betäckande jordlagret ej är sä mäktigt att det för- hindrar ställets uttorkning. RAANUJÄRVI & 50) PL. Il PLAN AF AUTINKONGAS JÄTTEGRYTA VID AUTINKRÖNGÄS. SIEPPITUNTURI. JUUVAARA. 4 | NIEMIVAARA. | | Pl. IL. HAUKKAVAARA. PL VII ge : | 0° ..ıK& nn 23 3° | ı___ — 5° s Profil frän A till B. St ORG n ] : . ee = ‘ BIDRAG TILL ULEÄBORGS LÄNS GEOGNOSI R AF N = | De y IL. J. INBERG6. en . s > -— 3 | Bel er me er, A Iiere = 5 N i > a a N en Is 2 \ vränme\ autindiie | ee | E | 2 "Kan! = | R hhrvasparvı N — 30" z ‚30! | ul | 66) 6 —__ = Kristalliniskt-skiffriga och Eruptiva bildningar. 2 _ 50 Shikternas eirykming och strpning Gneis. Hornbl.gneis. Lerskiffer. Glimm.skifler: Klorüskafler. Tadkskiffer. Granit. _Fegmatit. Syereit. Opartsit. Sandsten. Diorit och _Serpentin. Dolomitoch —3— Vertikalt stäende shihter AN : . o a Hornbl.sten. Kalkster. Rätflornas riktning. | ir Profil främ Bottniska viken utmed Kemielf och Ounasjoki till Tolonen hemman. ! i ee BONN N Y d K ) - S N © Jättegryta. 1 : N S, $ S Ss " $ S ! N x 3 N 2 Kaukalla. K 4 & & N R \ E R R En N N 23 & N $ 8 S ' Jern. | E z N = x 3 DS Ä E S _ No03 2 MHalmer. Skalan ar 1. 800,000 af naturliga storleken. -7000° 2 x N N S w & S _ Den er Id i { Ä — | or | Min... % ST Finska verst. Am en = “ larmung. | == | | Sn ER pn 2: Er ne Te = fü 2° a: % } 1} ! E Tilgmann Hfors. Urdiala 300" 2 HE (Akkas) eh MN 0 105 - = er .t l x E a ee Ler3 EC ACELEZER RE an 387" Bf HAHN STT DT Kr ’ 387 Br FERNE EREEIN REN AIR, . A he a re Loimijoki. 298 „Er so ; f f 2 Ben 0, _ 2 f Bi, 75 E 3 = 70 — a = 2 f ı ı ge R = en | | | .f | 55 ‚so 1 30°’ = 4.5 ö.h. GEOGNOSTISK PROFIL längs Äbo-Akkas jernvägslinie, enligt undersökningar 875, af A. MAURITZ JERNSTRÖM. ln ng Längaskatan - 1: 400000 af naturliga. storlchen I | ‚Mosand. Lera ‚skiktad och oskiktad. Rullsiensqarus. Bee N PETERER: IERRARER, « | ee) Granit . Grönsten. Gries. Lerglimmerskitter. 5 Station. \ Tammerfors eo i 2 2.0 er ae nn 30 \ a nn an Fa Kalvola K:ka. 304’ BR >42 ne Sa 55 Tavastehus. GNOSTISK PROFIL längs GE Tavastehus-Tammerfors jernvägslinie, entigt undersökningar 1873, af A. MAURITZ JERNSTRÖM. ne Löängaskatan - 1.400000 af nalurliga storleken j Torf. : ‚Mosand. Lera ,‚skiklad och oskiktad. "Rulistersgras. Sualtgrus Grönster. Granit. Lerglimmerskitter. Gneis. I Station. A.M.J: Qvartärbildningar 1875. AUS! 4 an 2 4 ehem rar dpa erbauen teens AT BY up BR RN KTEI EN EHE Ay MR GAR ern ++ Fr re : Qvartärbildningar 1875. 5 enlıinden: Me _ un 9 EEE: IV +++ Bitt Jans: (Ei ni RIO + + F SIrTtNe : t’+. t a2 vrt ao P ES Ta U u N Eee Tl EEE de _ . FE BZ d «2200, Fig. X. —n IL Be = 3 3 £ = & 330. 2 f Dee nenn) NG a a o A) Onc N vboo* \ BE 6 ae oo \ a... 1,99: A.M.J: Qvartärbildnindar 1875. PL 1} } ) PRERO HIT AED eo 5 ln DR | rl ren), \ iM j yı I, / Are Neo "is.XV:ı. Asgyrop. PN unulzan, „annar: kllll m am ua u? IATTLELLBL 1777779 ln OD N eo and N 2 % Zn BOLEEN ld \ RS Ki ZZ , ZN yiad nl a FEED yullN Ss | ) Il um Nyantl 5 \ rem tt YDr PL AN! N, Bm N DI. IN. in % et Dr N nad! LEN RATE | | | A.M.J: Qvartärbildningar 1875. de 9 LIDL CHAM ULTRA A u A z ; a Se eo 72 8) rk x - E ei Be ie > N y u RN AN ALT aan N N KLLISUHTRT NL main, uhy) RER er [iu AT HL een LE Fig.XIX: ı. Hi A.M.J: Qvartärbildningar. 1875. Se fi d a PLYT. Fig. XX1: on FI nenn Dr A.M.J: Ovartärbildningar 1875. = DS, > LU ee PL VI £ rn 1 en e W“ 2 3 n 2 ® : 5 ie ; : Le ’ au“ 5 A ji AN) we, my I „dP AT Banlin ven TIOO „Pidrag till kännedom af Finlands natur och folk" 20:de häftet. AnaB RULLSTENSÄSEN \ N y ‚Isvalfen med hopar af’ Hlygttblock. Pullis \, | Rullgrasfält längs asvallens sidor. r “ : ) N | Mosandsfält. - UI scdıa- de ern .cu | -Faanzla Berg. Torfmassar: > Skalan 1: 80,000 af’ naturl. storleken. z an nn . Lehmijaroı Fiß.2.50_ o £ Asgropan. © Sättegrytor. Fis.3. so 30* 230' X Kefftor: IeAsd, „Ih a Grustag. sa Im > ; ; 280° 720 . Jordborrning. z00' 110 NV 200' 200° Vabby 2 a Eı59. 50 —— ——, IH Fi88. 30 , < = Mh 7 »00° 50" oo’ i 200° 400 nn ; : u 4000' Murkacre Storlötdr 8.10.50. IB =; = Be a Fig. 1%. Aflagringama iett utfallschke twärsöfer dsafslutiningen Stom Ayrkstadt. U. Jern strom: Swödda geognost. antechningen IRA. Vo \\ EEE " tin Haveri Spypängji Kulpijort di a == i GEOGNOSTISK KARTA \ öfver IS TAMMERFORS TRAKTEN \ = Hiten 85 Gneisgranit. = Rullstengrus.| ES LE = BB: | Lerskiffer, S Porfyrgranit, a Kros s. Ei Glimmerskiffer,| 9% Granitporfyr, ? r Ovartsskiffer. Syenilgranit.|® Ss ® a BP Akeriem. [7 Immer | = u Akerlera. | 165 Ba 3 Talkskiffer. | 3 Diorit, | |. od e Aa . Ban E Hornblendesten, Mosand. | = 3 £ [> Velsitskiffen, | 2 BE - Hälleflinta. |" Torfay. | Profil till Paärlahti iTeisko kapell. , 2» er & S IE Wem. N.N.O. Profil af Soveloniemi . 10 N 5.0 Be NV. S5N Profil till Kaihari i Ylöjärvi — 1,850 > < Prestgärd = Gästg. S.8.V. Profil mellan Ylojärvi Sästsifveri och Komula torp < = BD. > 3 E ng N) FR Räzskid \ \ N \ | / ) ( / NV na Profil mellan Koivula och Räiskiä torp i Yläjärvi kapell. 4,50, < Skikternas strykning ‚och (15° stupning (ran horizonten) X JLodrätt staende skihter. | fefflornas riktrung, 7 Mineralkälla