A j || SON tl 29. - > GQ gor | | KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 23. N:o 8. | OM BERINGHAFVETS ALGFLORA AF F. R. KJELLMAN. MED SJU TAFLOR. INLEMNAD TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN DEN 13 MARS 1889. Aa Å ANN — Ma (Je 3 E7Y Å z CF 21 IK UJ sn ID Å Aja "4 STOCKHOLM 1889 KONGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. INLEDNING. Den framställning af Beringhafvets algväxtlighet, som i det följande lemnas, grundar sig på iakttagelser och samlingar, som jag under Vegafärden hade tillfälle att göra vid fem inom detta hafs område belägna ställen: S:t Lawrencebay, Konyambay, Port Clarence, S:t Lawrence-ön och Beringön. De tre vikarne ingå från Beringhafvets nordligaste del, Port Clarence från den amerikanska, de båda andra från den asiatiska sidan, S:t Lawrence- bay något norr om Konyambay. S:t Lawrence-ön ligger strax söder om Konyambays bredd, nästan midt emellan Amerika och Asien. Beringön utgör den vestligaste länken i den ökedja, Aleuterna, hvilken begränsar Beringhafvet i söder. Vid alla dessa ställen gjordes endast kortvariga uppehåll: i S:t Lawrencebay 1 dag (20—21 juli), i Konyambay 2 (28—30 juli), i Port Clarence 4 (22—26 juli), vid S:t Lawrence-ön 2 (31 juli—2 augusti), och vid Beringön 5 dagar (15—19 augusti). Icke ens denna korta tid kunde jag egna uteslutande åt algstudier; en del af tiden måste an- slås åt undersökning af landtfanerogam-floran. Ehuru jag i följd häraf icke är 1 stånd att lemna en utredning af Beringhafvets algväxtlighet, som kan göra anspråk på någon högre grad af fullständighet, anser jag mig dock böra offentliggöra de resultat, mina undersökningar lemnat. Visserligen har nämligen Dar" framhållit, att RUPRECHTS år 1847 uttalade åsigt: »der ganze Kiästensaum des Beringsmeeres nördlich von den Aleuten und Kamtschatka ist fast aller Tangenvegetation baar»” icke öfverensstämmer med verk- liga förhållandet, men ännu är dock kännedomen om växtligheten i detta i växtgeogra- fiskt hänseende vigtiga hafsområde, om man undantager den del, som omger Kamtschatka, inskränkt till några få, till dels sväfvande uppgifter. I Jfr Nature 1875, Vol. 12, sid. 166. > Jfr Alg. Ochot., sid. 203. - = 4 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Vegetationskarakteristik. Den del af S:t Lawrencebay, som undersöktes af mig, låg öppen för hafvet. Bott- nens byggnad var gynsam för algväxt. Mycken is, stadd i stark drift, fanns ännu vid vårt besök. Vegetationens fördelning på de olika bottenregionerna var densamma som i Ishafvet, antagligen till följd af samma orsaker ". Den litorala regionen saknade all växt- lighet. Vegetationen var nästan uteslutande utbredd öfver den sublitorala regionen. Den var individrik, men enformig och af jemförelsevis ringa storlek och erhöll sin allmänna karakter af tvenne småväxta Laminariaceer: Laminaria bullata och Ålaria crispa. Den sistnämda var 1 synnerhet ymnig. Andra mera framträdande beståndsdelar bildade Fucus evanescens f. limitata, Ralfsia deusta och på djupare delar af bottnen Delesseria sinuosa och Huthora eristata. Konyambay hade instängdt läge. Bottnen var af en mindre fördelaktig byggnad, mest bildad af mindre stenar. Vattnet var mycket slammigt. I bayns inre bröt isen upp under de dagar, fartyget här låg till ankars, och råkade under ebbtid i stark rörelse. Is- fot låg ännu ställvis qvar äfven i de yttre delarne af bayn. Det isfria litoralbältet egde en temligen rik och omvexlande flora, bildad till hufvudsaklig del af Fucus evanescens f. angusta, Dictyosiphon lippuroides, Dictyosiphon foeniculaceus, Scytosiphon lomentarius, Pylatrella Utoralis, Sphacelaria aretica LTithothamnion loculosum och Hildbrandtia rosea. På ställen med mera gynsam bottenbyggnad intogs sublitoralregionen af en Laminariacé- formation, hvars hufvudbeståndsdelar utgjordes af Alaria dolichorhachis och Agarum Tur- neri. Af andra sublitorala arter uppträdde i jemförelsevis temligen betydlig individmängd Cruoria pacifica, Alnfeltia plicata, Sarcophyllis arctica, RBalfsia deusta, Lithoderma fati- scens och Cheetopteris plumosa. Om vegetationen på den elitorala regionen är mig ingen- ting bekant. I Port Clarence famns ingen is och vattnet hade till och med en ganska hög tem- peratur, hvilket säkert har sin orsak deri, att den varma Kuro Sivoströmmen här gör sitt imflytande gällande. Om ock sålunda denna vik är klimatiskt mera gynnad än de förut nämda asiatiska fjordarne, saknar den dock i öfrigt förutsättningarne för uppkomsten af en rikare, mera omvexlande och yppig algvegetation. Berggrunden består nämligen af lösa skiffrar, hvilket har till följd att bottnen bildas af lösa sand- och lerlager samt små skifferstycken, alltså är i hög grad ofördelaktig. Dertill kommer, att i vikens botten en ! Jfr KJELLM. Alga arct. Sea, s. 20 och följ. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:O 8. d temligen betydande elf utflyter, hvarigenom vattnet utspädes allt för mycket för att en rikare algflora, åtminstone af pelagiska former, här skulle kunna komma till utveckling. Vegetationen var fattig och enformig och erhöll särskildt derigenom en torftig karakter att Laminariaceer saknades. Dess hufvudmassa utgjordes af Rhodomela lariz och Ralfsia deusta. Mera vanliga voro dessutom Lithothamnion durum, Fucus evanescens f. limitata och Phloeospora tortilis. Litoralregionen saknade 1 allmänhet vegetation. Endast på ett par ställen af ringa omfång, der bottnen bildades af större skifferhällar, uppträdde Uro- spora pemcilliformis Mäckvis i rätt stor ymnighet. Af de fyra, i nordligaste delen af Beringhafvet belägna ställen, som under Vega- expeditionen besöktes, hade S:t Lawrence-ön den tätaste, den till sin sammansättning mest vexlande och yppigaste algväxtligheten. Dess hufvudmassa var visserligen utbredd öfver den sublitorala regionen, men äfven litoralbältet var åtminstone mestadels klädt af en nästan sammanhängande algmatta. Såsom hufvudbeståndsdelar i denna imgingo Fucus evanescens f. contraeta, Halosaccion firmum, Ulva rigida och Pylaiella litoralis. Vegetationen på den sublitorala regionen fick sin prägel af tre Laminariaceer, nämligen 1 första hand Alaria crispa, vidare Laminaria bullata och Agarum Turneri. Denna Laminariacé-formation inneslöt ett temligen betydligt antal yppigt utbildade andra arter, af hvilka de mest fram- stående syntes vara Odonthalia dentata, Rhodomela lariz, Sarcophyllis arctica, Chondrus platynus, ÅAhnfeltia plicata, Piilota pectinata och Chetopteris plumosa. En undersökning af den elitorala regionen medhanns icke. Vid Beringön finnas alla förutsättningar för utbildningen af en rik algflora af pela- sisk typ. Det torde väl också kunna sägas, att det är få delar af verldshafvet, hvilkas flora i individrikedom och mängden af storartade former öfvergår eller kan mäta sig med den vid Beringön. Den rikhaltiga litoralvegetationen var ytterligt tät, den sublitorala regionen intogs af en nästan ogenomtränglig algskog. Såsom hufvudbeståndsdelar i litoral- vegetationen ingingo: Corallina arbuscula, Arthrocardia frondescens, Amplhiroa cretacea, Lithothamnion loculosum, Halosaccion Tilesii, Irideea laminarioides, Fucus evanescens ff. rudis, macrocephala cornuta, irregularis, Laminaria longipes, Scytosiphon lomentarius, Pylaiella litoralis, Enteromorpha clathrata, Enteromorpha fascia, Enteromorpha linza, Ulva rigida, Monostroma splendens, Spongomorpha arceta och Chetomorpha cannabina. Mindre framstående än dessa, men dock genom högre grad af ymmnighet bidragande till be- stämmandet af den allmänna vegetationskarakteren voro Rhodomela lariz, Gloiopeltis dura, Gigartina pacifica, Diploderma variegatum, Soranthera ulvoidea, Analipus fustformis och Enteromorpha compressa. Det förtjenar särskildt nämnas, att, om Fucus evanescens under de angifna formerna också måste betraktas såsom en af den litorala vegetationens hufvud- beståndsdelar, den dock ingalunda intog den förherrskande ställning, som arter af detta slägte vid Norra Atlantens kuster. Andra af de anförda arterna och kanske framför andrå Laminaria longipes bidrogo i lika hög grad som denna växt att gifva vegetation på litoral- bältet dess prägel. De sublitorala algskogarne sammansattes till öfvervägande del af Alaria fistulosa, Ålaria pråelonga, Alaria lanceolata, Thalassiophyllum clathrus och Laminaria Bongardiana med en undervegetation till väsentligaste del bildad af Odonthalia aleu- tica, Nitophyllum ruthemicum, Rhodophyllis dichotoma, Callymeniu ornata, Schizymenia Mertensiana och Ptilota asplemioides, alla utmärkta genom en hög grad af yppighet. 6 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Öfversigt öfver de under Vega-expeditionen i Beringhafvet funna algerna med uppgift om deras utbredning i Ishafvet och Ochotska hafvet. Zz > 3 = Sö harens SKR (Cr Ua, Fe TE OUREK Cr mn 28 EES ETS AY NE SEE CSS rn SA SUN PRE TS Tr re ESA kr EOS ekv bl bes Arthrocardia frondescens -.. ES | NERE SSR [POV on SES | Us ARN Re Fl NNE FAN D OROAR CT ETA CER oc sp str ooo tb, SLR so onsecnpp ssd soc Ssssressrtr al esse II re ar + = RT SES nns » UFR ET IOE or ESO AS SMISE SYRAAERE Dr NNNSN [IRA SAINT RASER) [I EE re EE na Fo oo) NN Lithothamnion loculosum + + SEED: + FS BEE fra jag en » (RITA SES ESA SSRIR > ESUANIS SERA TR SYRA PD ReR RAR BAD ha | TA EK SARI Ol AGRTDR jo (re KL a nd bd nn dann I Ush rake peter fore SSA OS RASET I br NE 2 BSR ARA Se 3 (I Ar EA ba > AA KÄNN CENT RV UA EN Re Ses äl R nara ÖL TIA TNA ALE TUDOR mm so ma Sa a SSA SA AR Sr a ll EN IRAN NES TU] Ret Sj öln 2 REN » kamtschatica ALERS lä a La | entre i än ce nä | 2 pl stssen läg » (US DN EA rn SR EE SSE SKL E SS SER SASE AS EAANIN EN SANNE EES VÄRMEN 2 var IAS SATANS Ta = RN Go + + iRhodomela lycopodioides f. tenmssima « Prollförä. sosooooooce-a--l Jes + SfE NA + är » » TS Sr ADA GIVA Cb opecs er sg ora SSE ES TEE ETS STA OA NESSER SN NARE NN | pss st SR NER 2 » HA DIKAASRTR = HSA NR SYN BN TES ANN SRS BE AA I BEDRE AINEKASAA ORSA + + + + + » NOD ISA EOKSEEAS SNS SEN SNrN TI SESR AI e B3 3aeT rl Fagk 2 5 ES mA EEE SRS OR Ser HäR VS UTEN o LAM DI PIRT ATA ros oto p a oör orre sb sat ts se | RANN NR EN sjögren + Delesseria Montagnei -........- SSA SE RESET Sp Tee a et PTS jr rasens I Ras + SF ja » BULT O HA Str UYDA CBA or Kr Ar JR aa SER EL En ora 8 SA AN | RESA Näs SANN + + + 19 LETS KA fre SEA AE SAR SL SNI AASE ETSESRE FN + 2 VIA TESJiT rp Al rs TR NO far SR are EE RS | a ES nr fr ser EA TE ren mRNA Ene WIN BrAT dNLarYTO BE RSS AAS SL ERE SST SOL SDAR SERA AERIGA "a Stl SRS nn SAD + FNS Fe än SA (EDITION AND a CALD As ere SRS «on pek Rs ok oe den SKE SA VAA eaL TIN DA + or ÅN SÄTER [RE KRES S SI f one, IRiodoppyllistidiokotomat fr tyPICa H:s tsos-tebförr-sbsero baser okeee ls fot | gl re Fupolaeste + + » » SRS: J Hd SSE EEE ERNA TYRESTA Ae ga "ERNER RE RA ERA Re ge lr a a a EN SS I ense TOP LERRE, (OENIGA Mar UN RE re nm rr SA SEA SE SOA LENE ARN AN re + + sj > ME va » » IS TDERE AS me SST EA SR NES BESS re | (FS RE mt ör JE = sl SR Tel rorol ser Sr TYRONE SEE SE SN et Sa Bern BR Stf tl frn. Sto | SER Cr MES Aosta + SP, oj VASS ENDE (Ir hiNeN SEA SE SERA Br OR 1 10 ANNAN 0 ERA 1 250 SN re RE oo | | rr SERA AES ARR LA LENE RR [rk as » SR HUN HN I SRA SA SAS SEE SAS 8 STR AT ES REN a Ng HERA LIN HS EETOAA IC TEL BONN EE ASHLEE TINAS =E. I 23 ERE NÄLCON BV fanÖPLDR. costecisrrsp derbi dare rada ket snön tsa sti sdruss ott + + + + rage] vn ERLD RT ENG TT me mn no a mo ma sd AE fårost lg pra Hl HE TG RRAKN SN Ag ER Ul, sena » KR ND OF ar nn ee a nn a a oe es seg vr | a RE a REN KU RSEL I örossöde » "UDEN ont ses sa SES SEA SEA RE APA NA RES ene ie = oh TENN BÖTA a EL EG AR DTI TB TSAR vs RACE SE AA SOA ERS SA Eg SE i 1 AN ene =E also NR + + FOEDEROT ROSA OTO CS SRrs area nes e se os. KET ARA T KLAR SRER ARS] ABL ERFARA 0 SYSEEREA NESREAERA cm mA a + KO RtRTU tydas ah ynthocanpart ss Atard Iar IG guggenila dags bass del MER Adera SED + KÄDTAR OT E ANOR ROLIG (fd san Saco FAL En tro bje sopra k retro] ff äre sann | Il peta pv) års RN Rs Flea DN) IE LIDT TFT DD Ae mas a ses er Spec ARC FISKET SNES SINNET (EN NE SOS (RSK ER SERA 5 a TN Nee MIR SS FATTA ED Lä Ed nr on a a em mn Use pe rursnsesel obest =E + ORN MR SEE = = Gigartina pacifica ...... SS re EEE IE 5: = ESS AR ENARE RE It TR IRA Re or FN ar gEEn SA F BUDET TT RU LT El RARE TSAR SA SRA ae a a ÖS REA EMS SR SE SSP RNE Kaea RN vg ESSB RE RET AE > Mä loken SAN RR AST TT ST FR EEURVL AN ERAN BORA SS AI AR f10 TRR LE 2117 008 887 SNNLERA ARDAAR POR ARON JETS BEETOANERSVA C | Chordaria flagelliformis f. typica s...............oo....o.oo..oooooonn Coilodesme californica KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. i 2 ar = = E [a z z =S zz 2 = 232 2 Zz > 8 > 2 LE ch å 2 GNATOLNUST SPEC 522 rr Rn Sa SE Rom Arn a AR SE so SL rens + INVERNESS VET FIN VISS Ör SE SEPT EV VG ÖNSRDNI Pl ocestos ere oceostessboströrssssossestossssstntnej | fs oa SS IA SR FE Almega (CERT TUI SUL f5sssrsecsos boer såret Bete bäst ke eREg or) | Se I ISS ar Slet LA |YRESSSE + + Ef fO br GC hin ata <= SEE RATTEN TS SAST SEAN S SRS | SEE Sa fe EE je EE a Öl + + NES ES ra GT G SARS. ASS EST ART SERA Sa AR EN MATENS oss | ses se VN cs Feeder an MAN tiLh a Mm NI ON DOXe ale FReer Ber oe SANNE ROR SANNE a SR | SES 1 AS SEE + ET NR + + DTE Fare fERIGIAAUN occosossessossorssdamnostosssssosssonoresesssessg) ses || =S | oc | SS = om RESER INUGUST I CVaNeNCeNS EE ANEUSbä. cc osdosossst srt sesrorocenen ass sssssos |) SES UAE] SE | ASSA REL + 2 » » £ÄNTAM ba ba No eo rom Re dE a ESA EL kens Sn sd SEsES | rn RE SA ls i ? ” »” PT UCI ge SN RNE NNE Ba Ed ee [bg INSER SA |A See OA rr SE on | set ES ATK ES ? » » 1850 011E GA KAT ee] pr TESS SS SSA NEN RNA ge a Se Mr [at Tael (SES + lea ? » ” TIKCOTD DN G= FAR RAA a FI a Be serna a | se | hi li mon ss sv ls jo »” a FALCON UTA Cl Sy 2 SST RR Ae or a oe ep f as Sa Ål bk SS SP loösss=tes gl ? » » Pröinre gu karigess.s See Seen SATS a Sn fär oe AA Jr re Sr rr an ul INS ? Ailarardolekorhachises oss. = tseet a. SNRA SSE SE ETT ns So pa ESS ENS [nose ne a TO TEST KN Cec 1 a La Sr AS EEE UI ENE BRN ON 0 LR SIE AD el SE Ai rasa pl sea ANT BESS Skild i Aps | SEE a (ERE rr op ASSR SE ARTE ESA Set RESTER ES at SSR RS SE NS RSA |A SE ET am a a om se SS mm mm Sr moa | Sar fl | SSE ig = lf aa | STERN EES ll DUN DE 2e LOT än EA SR RER one ed då a sat oa sea ls SR ssk sena | laser | EST TAN SE NR LR EV Tan G EO1 Abana Br AR BN han a äng = kär | AE | ESSEN Ja SA FA ETC OL ne a nn ma mm me dana 2 oval) a2 ser vol] anser a | KSSS sasse |A at DESSAS AE » — fistulosa -.. Cymatkere, triplicatar. 23-458 15550 fYyR 2 oss LI Nr ILS AST Laminaria longipes ...- » Bongardiana » TITETAD EDI So Lr SSE OR EA BOTA MT SR STORE 03 a a » Ci (FI ff 4 RESA AE BA EEET ORKA AA ESA TER BE Mira CR » |i3vi [1120 Bä LR for SE SSE RSA a SEA rg LEA Soranthera ulvoidea RAlStatd enstarts oder En at deg NARE I VTA SRS ST RI TE ChOrdetormist == FR 820 SE PET AM US CULT Ar See SL EN da TE VRT Lr 0 SVEDA Ra po led (IR AE rår bred OA SNIA SAR BESS TE ARA 150131 (GG (arpa kd BD fll BEE ER ERE 2 2 2 0 SAALE 1508 ARR NJUT MATRIS SR Ts LARS DOES Scykosiphor; Plomentarius. se 3 25:59 eva 900 sprungna os be Run ekaris plantaginea.ss.s5sspooet sissors use obs ses AR IA Desmarestia aculeata ++tttt++ 8 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. = > 3 = o Et Co - (=) EN = Oo = [2 = 2e 22 = = 53 = = ERE =E = = = os 3 Gi [s) T ee ee Oo: e ft ge z = Bg B = SS > [SJ ä (s] OQ ST S 5 9 YGER ORD OTL ALOE NICI ACE TS boose oo rror sep dr bon sbUE ass ds str or sn ssd I osar P0 Jr Al AN + + (ORGEL D LETA BAP FUN ÖA neo or a or mas SESE seg rpe sko bd es sd I paa + + Foo) + SCEN ATT RATE TIC MSE ASEE SE or rt REA AR a en fn dl arna + + > EEE EV NLRA ENE Ua it OTEL SAS SSA AA An Crea a a aln dena) ss + + + + + + Enteromorpha clathratha -..... NE TN OVE SR SANS SEN SSE REISE [ES Sd HAE OH på SEM + FAR ER » FAR BT ARR SNI DO BEA Ed ERAN nr Brr notan te da kl SN) FÖRRE borr [a AA VARESE SE DA RA » ITA ERS AV E SANvat le dB ML EA Rdr ft as ls steeEs nl NN RER Fm RA SEE GO ERE » COM PLESBA == => boppskas rö poror bps a SEn gör nal osearser Jes Us + + + + + (UNS RN Te oo ee EE AE ESSEN SNES TONEN SIE NR PIA BE. | ENA ESA | pen + + + 2 KVGR DBT TAAVC HANE IUS CU doctors sr eotnfosn edet es Åse dor sen INT mna I IP Iooene FUN) Ko NARE = [EES fa oss » SPLENUPNEPI Ar I sbtaske skont bedre JAS den Sr sr IE a ANAR NR] VE a AE EE ER (IS HJTSC TU Re oh strand 1 AR ngt a ARR BS FÅ WE SSE off || bd LG od grn rt | RR DERE + ra EN SPOT OMTOT DA RRAT CA Sr Se sb rg SÅS, a rk RAR era Aa SAN för ta + + + + + + (GLAD TAO ANTTI oss Be 2 one SES SA Fö såo le or så a ns | rr al ER + FP > I). [TP OTLLO NJA DTD EA OO TALLIN: oc mc SS se roots or spa senast fos |A + mn AE) EEE + + » 2 & DATA ao os sp ot SR Lo or ee SO EA a 3 EE SOME ER Oj] Igor AA] I VER le =E No RINNER IUPGO RT ON AND ETICI VED TIN ISEN Se6E so ba SE AA EN OpR 2 2 0 | ERE I are = AK SE EAA a a + + Beringhafsflorans förhållande till Ishafsfloran. I ett tidigare arbete ' har jag med stöd af föreliggande undersökningsmaterial sökt angifva omfattningen af det arktiska hafsalgområdet. Detta skulle utbreda sig öfver det geografiska norra Ishafvet med afdrag af hafvet vid Norges kust norr om polcirkeln, men med tillägg af hafvet utmed Grönland söder om polcirkeln. Områdets sydgräns mot At- lantiska hafvet skulle alltså sträcka sig från någon punkt vid Amerikas nordöstra kust, antagligen i närheten af New Foundland, till Murmanska kusten, gående mellan Grönland och Island, Beeren Island och Norge. De grunder, hvilka synts mig tvinga till antagande af en sådan gränssträckning, har jag på nämda ställe angifvit ”. På frågan om områdets gräns mot Stilla hafvet kunde jag då ej närmare ingå, men har, stödjande mig på de undersökningar öfver aloväxtligheten i Beringhaf, hvilka härmed offentliggöras, låtit Bering- sund bilda denna gräns. Det skulle kunna synas som om den sydliga breddgrad, på hvilken Beringön är be- lägen, borde utesluta all tanke på dess samhörighet med det arktiska hafsalgområdet. Men då ön ligger inom området för en kall ström, hvilken från Ishafvet genom Beringsund går ned mot nordliga Japan utefter Asiens östra kust, bör detta innebära en maning att undersöka, om icke till följd häraf i trots af det sydliga läget hafvets växtlighet här — liksom fallet är vid Amerikas nordöstra kust till följd af den der framgående, från Ishafvet kommande kalla strömmen — har en arktisk prägel. lge arct. Sea. RA ? Anf. st., sid. 62 och följ. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 9 Af den förut meddelade öfversigten framgår, att mina samlingar från Beringön inne- hålla 65 arter. Den visar också, att bland dessa följande 19 äro kända från Ishafvet: Rhodomela larix, Scytosiphon lomentarius, Delesseria Montagnel, Dictyosiphon hippuroides, » Sinuosa, » foeniculaceus, Euthora cristata, Pylaiella litoralis, Rhodymenia pertusa, Enteromorpha compressa, Sarcophyllis arctica, Ulva rigida, Fucus evanescens, Monostroma fuscum, Laminaria nigripes, Spongomorpha arcta, Ralfsia deusta, Cladophora diffusa, Chordaria flagelliformis. Alla dessa arter äro dock icke att betrakta såsom egendomliga eller särskildt karak- teristiska för det arktiska området. Visserligen förekommer t. ex. Rhodomela lariz i Ishafvet efter den antagna begränsningen af detta växtgeografiska område, men blott i det Amerikanska Ishafvets sydvestligaste del. Dess hufvudutbredning faller inom norra delen af Stilla oceanen; för detta område är den en karaktersväxt, men icke för Ishafvet. Bland de anförda arterna är det knappast mer än 10, nämligen Delesseria sinuosa, Delesseria Montagnei, Euthora cristata, Bhodymenia pertusa, Sarcophyllis arctica, Fucus evanescens. Laminaria nigripes, Ralfsia deusta, Monostroma fuscum och Spongomorpha arcta, hvilka kunna anses höra bland det arktiska områdets karaktersalger. Af dessa är det åter blott tvenne, nämligen Fucus evanescens och Spongomorpha arcta, som enligt hvad förut lem- nade uppgifter visa, i någon högre grad bidraga till vegetationskarakteren i hafvet vid Beringön, den förra af dessa dock uppträdande under former, som äro främmande för Ishafvet. Om sålunda 1 vegetationen ett arktiskt element också ingår, så är det icke detta, som beherrskar vegetationen. Dess arktiska beståndsdelar äro väl rättast att upp- fatta såsom relicta-former, — arter, hvilka hållit sig qvar från de tider, då glacialhafvet här, liksom vid de nutida atlantiska kusterna, sträckte sig längre söderut än för när- varande är fallet, sålunda hållit sig qvar, under det floran till sin allmänna karakter upp- hört att vara arktisk. Bland forans icke arktiska beståndsdelar finnas representanter för icke mindre än 11 slägten, som sakna företrädare i Ishafvet och af dessa är det åter så många som 8, nämligen Arthrocardia, Amphiroa, Gloiopeltis, Iridea, Thalassiophyllum, Soranthera, Anali- pus och Coilodesme, hvilkas arter äro att räkna bland Beringö-florans karaktersalger. De för Ishafvet och hafvet kring Beringön gemensamma slägtena äro åter i flertalet fall vid Beringön företrädda af arter, som äro långt skilda från och, efter hvad det vill synas, tillhöra andra utvecklingsserier än ishafsarterna. Så är t. ex. fallet med den vid Bering- ön ymmnigast förekommande representanten för slägtet Halosaceion, H. Tilesti. Denna står icke i något närmare samband med den för Ishafvet karakteristiska Halosaccion ramenta- ceum. Det samma gäller om den vid Beringön mycket ymniga Laminaria longipes. Nå- gon med denna korresponderande art eger icke Ishafvet. Likartadt är förhållandet med K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N:o 8. 2 10 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. de arter af slägtet Alaria, Å. fistulosa, A. prelonga, A. lanceolata, och af slägtet Laminaria, L. PBongardiana, hvilka utgöra Laminariacé-formationens vid Beringön hufvudbestånds- delar. Mellan dessa och särskildt ishafsarterna af dessa slägten råder icke något närmare slägtskapsförhållande. Några slägten uppträda väl vid Beringön under arter, hvilka sluta sig nära intill de i Ishafvet förekommande arterna af samma slägten, men 1 detta fall är ofta dessa arters floristiska ställning i väsentlig grad olika. Corallina arbuscula lemnar t. ex. bevis härför. Den är antagligen icke långt skild från den i Ishafvet förekommande Corallina officmnalis. Under det nu Corallina arbuscula vid Beringön är mycket ymnig, en bland litoralvegetationens karaktersväxter och sålunda en synbarligen området verk- ligen tillhörig art, är Corallina officinalis blott anträffad i de delar af Ishafvet, som gränsa intill det nordatlantiska hafsalgområdet, och säkerligen att betrakta såsom en för det egent- liga Ishafvet främmande alg. Detsamma torde också kunna sägas om Gigartina pacifica i förhållande till Gigartina mamällosa. Karakteristiskt för Ishafvets växtlighet är den nästan fullkomliga frånvaron af all vegetation på det litorala bottenområdet, vidare vegetationens enformighet, individfattigdom och yppighet. I yppighet täflar algvetationen vid Beringön med eller öfverträffar Ishafvets, i motsats till den är den vexlande, individrik och till väsentlig del utbredd äfven öfver litoralregionen. Det nu anförda synes mig ange, att Beringön icke kan förläggas mom området för ishafsfloran, utan måste anses 1 alggeografiskt hänseende tillhöra ett från det arktiska hafsalgområdet väsentligen skildt område. De öfriga fyra under Vega-expeditionen undersökta sträckorna af Berimghafvet till- höra dess nordligaste, till Ishafvet gränsande del. Denna närhet till Ishafvet uttrycker sig också, såsom ju var att vänta, 1 deras vegetation. Från den sydligaste af dem, hafvet omkring S:t Lawrence-ön, äro 29 arter alger kända. Af dessa förekomma 23 arter i Is- hafvet och bland dem äro 14 att räkna såsom rena ishafsalger, karakteristiska för vegeta- tionen i hela detta haf eller bestämda delar deraf. Det måste också medgifvas, att flere af dessa senare, såsom ÖOdonthalia dentata, Ahnfeltia plicata, Sarcophyllis arctica, Ptilota pectinata, Agarum Turneri, Ralfsia deusta och Cheetopteris plumosa genom sin ymniga före- komst och yppiga utbildning framträdde såsom hufvudbeståndsdelar i vegetationen vid ifrågavarande ö. Det kan sålunda icke bestridas, att vegetationen här har en mycket starkt arktisk prägel. De vid S:t Lawrence-ön funna, men icke från Ishafvet kända arterna äro: Ampluroa cretacea, Lithothamnion loculosum, Halosaccion firmum, Chondrus platynus, Alaria erispa och Laminaria bullata. Af dem äro de två sistnämda endast kända från Beringhafvets nordligaste del, Amphiroa cretacea, Lithothamnion loculosum och Halosaccion firmum äfven kända från södra Beringhafvet och Chondrus platynus en karakteristisk alg för hela norra delen af Stilla oceanen, vid Asiens kust gående ned till Japans kuster. Man skulle af dessa förhållanden kunna draga den slutsatsen, att S:t Lawrence-ön faller inom det arktiska hafsalgområdet, ehuru floran här dels blifvit uppblandad med in- vandrade sydliga arter dels utbildat ett antal egendomliga arter. Men det är å andra sidan att beakta, dels att den form af Fucus evanescens, som förekommer här, är en annan än ishafsformerna, särskildt olik den, som uppträder i den tillgränsande delen af Ishafvet, dels och isynnerhet att den art af slägtet Alaria, hvilken jemte Agarum Turneri och KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 11 Laminaria bullata måste betraktas såsom bildande vegetationens hufvudmassa, står i ett mindre nära slägtskapsförhållande till slägtets ishafsarter än till de i södra Beringhafvet uppträdande arterna af detta slägte. Detta synes göra den uppfattningen berättigad, att hafvet vid S:t Lawrence-ön trots vegetationens rikedom på arktiska arter och den stora betydelse, fere af dessa ega för vegetationskarakteren, dock icke bör räknas till det ark- tiska hafsalgområdet. Detsamma låter sig sägas om S:t Lawrencebay. Flertalet af vegetationens bestånds- delar äro kända från Ishafvet, men dess hufvudmassa utgjordes af Alaria crispa och Laminaria bullata. Ymnig var också Lithothamnion loculosum och Fucus evanescens un- der en från ishafsformerna skild form. Som redan i det föregående angifvits, utgjordes i Port Clarence vegetationens hufvud- beståndsdelar af Rhodomela lariz och Ralfsia deusta, sålunda af en nordpacifik och en arktisk art. Af de öfriga härifrån kända arterna äro alla utom 5: Ampliroa cretacea, LTithothamnion durum, Lithophyllum tenue, Cruoria pacifica och Chondrus spec. anträffade i Ishafvet. Fucus evanescens uppträdde dock äfven här under en annan form än i Is- hafvet. Det framgår sålunda häraf, att flertalet af vegetationens beståndsdelar voro ark- tiska och att en af dessa tillhörde dess karaktersalger. Då det emellertid väl kan antagas vara mera sannolikt, att en arktisk art utbildar sig till stor ymnighet och yppighet söder om sitt utvecklingsområde, än att en icke arktisk art blir dominerande inom ett arktiskt område torde större betydelse böra fästas vid den ymniga förekomsten och den yppiga utvecklingen af Rhodomela lariz än af Ralfsia deusta och följaktligen äfven Port Clarence betraktas såsom belägen söder om det arktiska hafsalgområdet. I mitt arbete öfver Ishafvets algflora har jag redogjort för en på ett par ställen vid Norges norra kust anträffad algformation, hvilken till väsentlig del bildades af arktiska arter och af hvars icke arktiska arter en del antagit ett utseende, som påminde om när- slägtade arktiska ". Jag har sökt förklara denna »arktiska algformations» uppträdande inom det nordatlantiska hafsalgområdet genom det antagandet, att, då till denna del af Atlanten efter glacialtidens slut sydligare former invandrade och trädde i stället för de rent ark- tiska, trakter gåfvos, der de yttre förhållandena mer än annorstädes bibehöllo sin arktiska karakter, och der i följd häraf arktiska alger kunde hålla sig qvar eller dit de kunde taga sin tillflykt, segerrikt bestående i striden mot de nya invandrarne. De fysiska och särskildt hydrografiska förhållanden, hvilka i det föregående anförts såsom betecknande för Konyambay, kunde möjligen antagas vara af den art, att de företrädesvis lämpa sig för en arktisk algvegetation, och att detta är grunden dertill, att floran 1 denna del af norra Beringhafvet är nästan fullständigt arktisk och i vida högre grad arktisk än i den norr härom belägna S:t Lawrencebay. Endast tre, Lithothammnion loculosum, Cruoria pacifica och Chondrus spec., af de 20 härifrån kända arterna saknas i Ishafvet, vegetationens hufvudbeståndsdelar äro alla med undantag af Lithothamnmion loculosum och Cruoria pacifica mer eller mindre karakteristiska ishafsarter, Ålaria-slägtet uppträder under en af de arter, som karakterisera den till- gränsande delen af Ishafvet och Fucus evanescens är till och med företrädd ensamt af en ! KIeELLM. Alge arct. Sea, sid. 16. 12 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. i Ishafvet och särskildt i Kariska hafvet och det Sibiriska Ishafvet förekommande form. Vegetationen 1 Konyambay skulle alltså uppfattas såsom en arktisk relicta-formation, be- stående till öfvervägande del af arktiska beståndsdelar, men uppblandad med några in- vandrare af icke arktisk typ, af hvilka tvenne till och med kunnat utbilda sig till karak- tersväxter. Efter detta betraktelsesätt skulle icke heller vegetationen i Konyambay lägga något bestämdt hinder emot, att låta gränsen för det arktiska hafsalgområdet mot Stilla oceanen eller Beringhafvet gå öfver Beringsundets norra del från Asiens ostkap till den motliggande amerikanska kusten norr om Port Clarence. Den slutsats, som framgår ur ofvan gjorda undersökning, skulle alltså innebära, att södra Beringhafvet, sträckan omkring Beringön, med bestämdhet icke ingår 1 det arktiska hafsalgområdet och att de undersökta delarne af norra Beringhafvet väl äro att uppfatta såsom öfvergångsområden till detta på grund af vegetationens stora anslutning till den arktiska, men dock icke att närmast hänföra till det, emedan florans utveckling, efter hvad vissa förhållanden synas antyda, här gått i en annan riktning än inom det nutida Ishafvet. Förhållandet mellan vegetationen i Beringhafvets olika delar. Om det antagande göres, för hvilket skäl i det föregående anförts, att nämligen alla de delar af Beringhafvet, som under Vegafärden blefvo föremål för undersökning, 1 alg- geografiskt hänseende icke äro att räkna till det arktiska hafsalgområdet, så uppstår den frågan, om de tillhöra samma eller olika växtgeografiska områden och hvilket eller hvilka det eller de äro. Svaret på denna fråga är 1 följd af det föreliggande undersökningsmaterielets ofull- ständighet svårt att gifva. Redan samhörigheten eller icke samhörigheten af de nordliga delarne blir svår att bestämdt angifva och med ännu större svårighet är det förknippadt att bestämma förhållandet mellan dessa och Beringön. Det är visserligen faststäldt, att vegetationen på de fyra nordliga områdena hufvud- sakligen sammansättes af samma arter och former, men då dessa till det öfvervägande antalet äro arktiska eller enligt för närvarande rådande uppfattning vidt spridda i olika delar af verldshafvet, så kan häraf någon fullgiltig slutsats icke dragas. Att emellertid S:t Lawrencebay och S:t Lawrence-ön tillhöra samma alggeografiska område torde kunna anses framgå deraf, att karaktersalgerna för begges mest utmärkande formation, Laminariacé-formationen, äro desamma, nämligen utom den arktiska Agaruwm Turneri, de båda arterna Ålaria crispa och Laminaria bullata. Med området S:t Lawrencebay—S:t Lawrence-ö har Port Clarence de icke arktiska arterna Amphiroa cretacea och BRhodomela lariz gemensamma. Dessa skulle alltså utom de gemensamma arktiska eller vidsträckt utbredda arterna tala för dessa områdens sam- hörighet. Ett skäl härför är också att finna deri, att Fucus evanescens i Port Clarence uppträder under samma ganska skarpt utpräglade form, f. lunitata, som i S:t Lawrencebay. Såsom skäl mot deras samhörighet åter skulle kunna anföras, att från Port Clarence, men KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 112) hvarken från S:t Lawrencebay eller S:t Lawrence-ön äro kända de icke arktiska arterna Lithothamnion durum, Lithophyllum tenwe, Cruoria pacifica, Dumontia filiformis och Chon- drus spec. Häremot skulle emellertid kunna imvändas, att Cruoria pacifica och Chondrus spec. finnas strax söder om S:t Lawrencebay, nämligen i Konyambay och att bottnens beskaffenhet i Port Clarence är särskildt lämplig för uppkomsten af sådana krustformiga alger som Lithothamnion durum och Lithophyllum tenue. Att i alggeografiskt hänseende skilja Port Clarence från S:t Lawrencebay—S:t Lawrence-ö torde derför för tillfället kunna anses sakna giltig grund. För Konyambays samhörighet med de öfriga delarne af norra Beringhafvet tala de här förekommande arterna Lithothamnion loculosum, Cruoria pacifica och Chondrus spec. Det från norra Beringhafvet hittills kända antalet algarter är 44. Af dessa finnas med säkerhet vid Beringön 17 arter. Dessa skulle alltså angifva sambandet mellan södra och norra Beringhafvet. Då det stora fertalet af dessa, nämligen 14, förekomma i Is- hafvet, så uttrycker sålunda denna artgemensamhet, att från Ishafvet en gång en del arter gått söderut och sedermera bibehållit sig i Beringhafvets såväl södra som norra del. Att utvecklingen i detta haf äfven 1 öfrigt gått i samma riktning skulle följaktligen uttryckas af endast tre arter: Amplaroa cretacea, Lithothamnion loculosum och Rhodomela lariz. Till denna kategori af arter böra dock äfven föras de båda i norra Beringhafvet förekom- mande arterna Halosaccion firmum och Chondrus platynus, hvilka visserligen icke äro kända från Beringön, men på grund af sin utbredning i norra Stilla oceanen kunna an- tagas ingå i det florområde, till hvilket Beringön hör. Att ett så stort antal som 27, eller 25, om de två sistnämda frånräknas, d. v. s. mer än 504 af norra Beringhafvets algarter icke anträffats vid Beringön, bevisar icke så mycket, som den höga siffran kan synas innebära, mot de båda områdenas utvecklings- historiska samband, ty af dessa 25 arter äro icke mindre än 19 kända från Ishafvet och sålunda att anse såsom tillhörande den rest af en arktisk flora, som antagligen en gång herrskat i hela Beringhafvet. Att en större mängd arktiska arter till närvarande tid bibe- hållit sig i detta hafs norra än södra del är lätt förklarligt, om hänsyn tages till den olika grad, i hvilken de yttre förhållandena ändrat sig inom dessa hafsdelar. Denma olik- het förklarar också, att vid Beringön fimnas ett betydligt antal arter, som icke äro kända från Beringshafvets norra del. Detta uppgår till 47, hvarifrån dock 5 eller 6 arter böra frånräknas: Delesseria Montagnei, RBhodymenia pertusa, Lanvinaria mgripes, Enteromorpha clathrata (?), Monostroma fuscum och Cladophora diffusa, ty dessa äro säkerligen att upp- fatta såsom arktiska relicta-former och derför antagligen att träffa äfven i Beringhafvets norra del. Betydelsefullare är, att bland norra Beringhafvets icke arktiska arter finnas 6, hvilka så vidt kändt är, icke ingå i Beringö-floran, nämligen arterna Lithothamnion durum, Lithophyllum tenue, Cruoria pacifica, Chondrus spec., Alaria crispa och Laminaria bullata. Af dessa talar dock Alaria crispa snarare för än mot samhörigheten mellan Beringhafvets norra och södra del, ty den är, såsom redan förut anförts, närmast och nära beslägtad med vid Beringön förekommande arter af detta slägte. Lanmvinaria bullata är måhända närmast beslägtad, kanske utvecklad ur Laminaria nigripes, en arktisk art, som dock äfven förekommer i rätt stor myckenhet vid Beringön. Den Chondrus, som funnits i norra 14 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Beringhafvet, är möjligen identisk med en från Beringön enligt RurrecHT (Alg. Och., sid. 314) hemförd art tillhörande detta slägte, men som icke heller kunnat säkert be- stämmas. Om de tre krustformiga algerna bör anmärkas, dels att de äro temligen obe- tydliga dels att de fordra en bestämd bottenbyggnad och derför väl kunna förekomma i Beringhafvets södra del, ehuru de icke anträffats vid de litet omfattande undersökningar, för hvilken denna trakt hittills varit föremål. Det undersökningsmaterial, som för närvarande föreligger, synes, efter hvad af det nu anförda framgår, icke innebära några mera tungt vägande skäl för Beringhafvets för- delning på olika alggeografiska områden. Beringhafsflorans förhållande till Ochotska hafvets flora. Vid sin undersökning af Ochotska hafvets flora kom RUPRECHT till den slutsatsen, att Ochotska hafvet växtgeografiskt icke utgör en integrerande del af den tillgränsande oceanen, ' utan bildar ett eget florområde. Grunderna för denna slutsats finner RUPPRECHT deri, att foran till betydlig, omkring '/,-del sammansättes af egendomliga arter, att de öfriga 34 arterna visa större öfverensstämmelse med arter från europeiska Ishafvet än med sådana från det vida närmare belägna hafvet vid Kamtschatkas sydostkust och vid Kuri- lerna och att floran till sin allmänna karakter är mera lik den europeiska ishafsfloran än floran i den till Ochotska hafvet gränsande delen af norra Stilla oceanen ". Senare tiders och särskildt Vega-expeditionens undersökningar synas göra en annan uppfattning af Ochotska hafvets växtgeografiska ställning mera antaglig än den RUPRECHT kunde härleda ur det undersökningsmaterial, som förelåg vid författandet af »Tange des Ochotskischen Meeres.» Det torde sålunda numera kunna anses såsom visst eller mycket sannolikt, att från de 13 arter”, hvilka RUPRECHT antog såsom med säkerhet egendomliga för Ochotska haf- vet, minst 5, antagligen 7 måste frånskiljas såsom på senare tid anträffade äfven anmor- städes eller som visat sig vara icke egna arter, utan identiska med eller former af arter, som förekomma äfven i andra haf. Så äro, enligt hvad af det följande framgår, de båda arterna Örossocarpus lamuticus och Callophyllis rhynchocarpa anträffade i hafvet öster om Kamtschatka. Cruoria (Petrocelis) Middendorffit är numera känd från Norges ishafskust. RUPRECHTS Polyostea gemmifera är säkerligen densamma som Polysiphonia bipinnata, en art, som är temligen ymnig vid Beringön och äfven förekommer i den del af Berimghafvet, som gränsar till det Ochotska hafvet. Callithamnion Corallina RUPR., är, enligt hvad jag sökt göra antagligt”, en form af den i Ishafvet vidt spridda Antithamnion boreale, hvilken äfven under denna form anträffats i Ishafvet vid Novaja Semljas vestkust. Antagligt är det tillika, att RurrEcHts Callithamnion subnudum hör till samma formserie som OC. Co- rallina och sålunda äfven den att uppfatta såsom en form af Antithamnion boreale. Här- till bör läggas, att den af RUPRECHT såsom egen art beskrifna Pylaiella olivacea är alltför 1 Jfr Rurr. Alg. Och., sid. 202. 2 Jfr RuPR., anf. st. 3 KIJELLM. Alge arct. Sea, sid. 180. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 15 litet känd i förhållande till den ytterst mångformiga, äfven i norra Stilla oceanen före- kommande Pylatella litoralis, att några slutsatser af den kunna dragas. Af det sagda framgår redan, att Ochotska hafvet eger ett större antal arter gemen- samma med norra delen af Stilla oceanen än RUPRECHT kunde antaga. Men så är enligt Vega-expeditionens undersökningar fallet med ännu andra arter. Såsom betecknande för den ochotska florans ställning i förhållande till den nordpacifica anför RUPPRECHT, att af dess icke egendomliga arter 11—15 icke voro bekanta från hela norra delen af Stilla oceanen ". Under det helt visst berättigade antagandet, att RUPRECHTS Enteromorpha ramulosa inbegripes under hvad 1 det följande af mig betecknats såsom Interomorpha compressa, Conferva saxatilis under Spongomorpha areta och Hormiscia flacca under Uro- spora penicilliformis, så hafva af dessa 11—15 arter under Vega-expeditionen åtminstone 9 anträffats 1 Beringhafvet, nämligen, utom de tre redan nämda, Atomaria (Odonthalia) dentata, Fuscaria tenuissima (Rhodomela lycopodioides f. tenuissima), Dumontia contorta (D. filiformis), Gymnogongrus (Ahnfeltia) plicatus, Scytosiphon (Phloeospora) tortilis och Scytosiphon (Dietyosiphon) foeniculaceus. Möjligt är, att antalet uppgår till 10, ty det är icke osamnolikt, att Chondrus crispus, hvilken RUPRECHT med någon tvekan om artbestäm- ningen uppger för Ochotska hafvet är samma Chondrus-art, hvilken fanns vid Konyambay och Port Clarence. Det torde för närvarande kunna anses såsom säkert eller på goda grunder antagligt, att af Ochotska hafvets 53 algarter minst 40 äfven finnas i Beringhafvet, ett tal som måste anses mycket högt, om hänsyn tages dertill, att det här gäller hafsområden, som hittills varit i blott ringa grad föremål för undersökning. RUPRECHTS framhållande af Ochotska hafvets floristiska öfverensstämmelse med det europeiska Ishafvet var utan tvifvel fullt berättigadt. För förklaringen af detta förhållande hafva under senare tiders arktiska expeditioner och särskildt Vega-expeditionen mycket vigtiga fakta blifvit samlade. Det har nämligen genom deras undersökningar visats, att Beringhafvet norr om Aleuterna icke, såsom RUPRECHT måste antaga, är »fast aller Tangen- vegetation baar»? och genom dem har ett jemförelsevis ej ringa antal arter blifvit be- kantgjorda från Ishafvet öster om Kariska hafvet till Berimgsund, hvarifrån för RUPRECHT »”noch kein Tang bekannt geworden war» ”, hvarjemte det ådagalagts, att flere af Ochotska hafvets arter finnas i det Kariska hafvet, Sibiriska Ishafvet och Beringhafvet. Det har också framgått ur de nämda undersökningarna, att florans allmänna karak- ter blir densamma från Hvita hafvet österut till Beringsund, så att, om det kan sägas om den ochotska algfloran, att den till sitt allmänna skaplynne öfverensstämmer med den europeiska ishafsfloran, det också kan sägas, att den häri liknar floran i Kariska hafvet och det Sibiriska Ishafvet. Om jag rätt fattat RUPRECHTS ganska svårbegripliga uppdelning af Ochotska hafvets arter 1 växtgeografiska grupper, skulle det vara företrädesvis följande, som ådagalade Ochotska hafvets floristiska öfverensstämmelse med det europeiska Ishafvet: Atomaria den- tata, Fuscaria tenwissima, Delesseria Boerit, Halosaccion soboliferum, Dumontia contorta, Chondrus crispus (?), Gymnogongrus plicatus, Laminaria saccharina, Laminaria digitata, I Jfr RuPr. Alg. Och., sid. 202. ? RurPr. Alg. Och., sid. 203. 16 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Seytosiphon tortilis och Conferva saxatilis ". Af dessa 11 arter äro 6 funna i Beringhafvet, 5 i det Sibiriska Ishafvet och 4 i det Kariska. Från alla dessa hafsområden äro blott 4, nämligen Delesseria Berii, Chondrus crispus, Laminaria saccharina och Laminaria digitata för närvarande okända. Beträffande de två sistnämda af dessa 4 arter, är det icke antagligt, att de från Ochotska hafvet under dessa namn uppgifna algerna äro identiska med de så benämda arterna från norra Atlanten och tillgränsande delar af Ishafvet, före- trädesvis vestra delen af Murmanska hafvet. Att i Laminaria saccharina Rurr. Alg. Ochot. ingå åtminstone två arter, torde numera icke kunna betviflas. En af dessa är med nästan fullkomlig säkerhet Laminaria solidungula, en både från Kariska hafvet och det Sibiriska Ishafvets östligaste del känd art. Antagligt är, att RUPRECHT under detta namn äfven förstår den i östra delen af Sibiriska Ishafvet och norra Stilla oceanen förekommande art, som bär namnet Laminaria cuneifolia J. AG. Då RurPreEcHtTs arbete öfver Ochotska hafvets fora utgafs, var knappast mer än en art af digitata-gruppen inom slägtet Laminaria bekant. Denna gick under namnet Laminaria digitata. Det har sedan dess visats, att äfven denna grupp af detta slägte innefattar flere väl skilda arter. Af dessa äro 4 kända från Beringhafvet och östra delen af Sibiriska Ishafvet. Det synes mig snarare antagligt, att den i Ochotska hafvet funna Laminarian af digitata-gruppen är identisk eller närmast beslägtad med någon af dessa än att den skulle tillhöra den i norra Atlanten och hit gränsande delar af Ishafvet ut- bredda verkliga Lamtnaria digitata. Hvad angår Chondrus crispus, så hänvisar jag till den utredning jag rörande denna förut (sid. 13—14) sökt lemna. Om Delesseria Beriis förekomst öster om Novaja Semlja är deremot för närvarande icke något kändt. Anmärkas må i sammanhang härmed, att Cruo- ria (Petrocelis) Middendorffii icke är känd från den hafssträcka, som ligger mellan Norska polarhafvet och det Ochotska hafvet. ”Tager man nu hänsyn dertill, att i Kariska hafvet, Sibiriska Ishafvet och Beringhafvet endast ett fåtal goda algplatser blifvit undersökta och att undersökningen äfven af dem varit i det hela mycket flyktig, så torde man vara be- rättigad att sluta, att alla de algarter, hvilka för RUPRECHT voro skilda genom större delen af det Murmanska hafvet, hela Kariska hafvet, Sibiriska Ishafvet och Beringhafvet finnas på spridda ställen utefter hela den sibiriska kuststräckan och att sålunda en till sin all- männa karakter och till flertalet beståndsdelar likartad algflora finnes utbredd från trakten af Hvita hafvet till Beringsund och öfver norra Beringhafvet. Skulle så åter vara fallet, att en eller annan af Ochotska hafvets alger, t. ex. Delesseria Berii, Petrocelis Middendorffii för närvarande icke äro att finna vester om detta haf förr än i Murmanska hafvet eller i Norska polarhafvet, så äro ju dylika nutida språng 1 växters utbredning icke någon säll- synthet och låta ju mången gång väl förklara sig ur de genomgripande förändringar, som jorden till klimat, fördelning af land och haf o. s. v. undergått. Om, såsom väl på goda grunder kan antagas, mera utpräglade glaciala förhållanden än nu fordom rådt 1 norra delen af Stilla oceanen, så bör floran här hafva haft en mera arktisk karakter än för när- varande är fallet och Beringhafvet i dess helhet haft en växtlighet likartad med den nu- tida norr om Beringsund. Likaledes kan det väl med ganska stor säkerhet antagas, att 1 Jfr Rurr. Alg. Och., sid. 200—202. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. Il den sibiriska ishafskusten under en jemförelsevis sen tid undergått betydliga förändringar, liksom att dessa förändringar varit af den art, att de snarare motverkat än gynnat upp- komsten af en individ- och artrik vegetation. Det bör kunna förutsättas, att de fykolo- giska förhållandena en gång varit fördelaktigare än för närvarande, då utefter så stora sträckor bottnen bildas af lös sand och då mäktiga floder i hög grad minska hafvets salt- halt, och att under dessa tidrymder arter kunnat trifvas och haft en vidsträckt utbredning utefter dessa kuststräckor, som nu icke mera finnas eller endast äro att anträffa på inskränkta områden, der existensförhållandena ännu äro drägliga. Sedd från dessa synpunkter blir Ochotska hafvets flora ganska begriplig. Den har liksom floran i den tillgränsande oceanen en gång haft en rent arktisk karakter, öfverens- stämmande med forans i det nutida Kariska hafvet och Sibiriska Ishafvet. Under det i Beringhafvets södra del genom de mera vidt gående förändringar, som inträdde här efter glacialtiden, från söder icke arktiska arter invandrade och bildning af nya former egde rum, bibehöllo sig deremot i norra Beringhafvet och Ochotska hafvet flertalet af florans arktiska beståndsdelar, emedan de fysiska förhållandena här i mindre grad ändrade sin glaciala karakter. Äfven hit utbredde sig söder ifrån kommande arter och äfven här utbildade sig möjligen nya arter, hvarigenom dessa områden erhållit den karakter af öfver- gångs- eller blandningsområden, de nu bära. Sibiriska Ishafvet och Kariska hafvet bibe- höllo visserligen sin glaciala karakter, men förändringar timade här, hvilka hade till följd, att en del arter 1 hög grad inskränktes 1 sin utbredning eller möjligen t. o. m. gingo under och sålunda kunde leda derhän, att i Ochotska hafvet en eller annan art finnes, hvilken vesterut anträffats eller förekommer först i det europeiska Ishafvet. Såvidt jag sålunda kan finna, framgår det af senare tiders undersökningar, att Ochot- ska hafvet icke är att betrakta såsom ett eget florområde, utan utgör en del af det om- råde, till hvilket Beringhafvet hör, der efter istiden de fysiska förhållandena och till följd häraf floran bibehållit en mera arktisk karakter än i Beringhafvets södra del utanför södra Kamtschatka. Beringhafsflorans förhållande till floran i hafvet söder om Aleuterna. Efter den framställning, som i det föregående lemnats, skulle det återstå att angifva sydgränsen för det alggeografiska område, till hvilket Beringhafvet är att räkna. Med full säkerhet kan visserligen denna gräns för närvarande icke uppdragas, men dess ungefärliga sträckning torde dock redan nu kunna bestämmas. Beringhafvets flora, sådan den är utbildad vid Beringön, får sin hufvudkarakter af de familjen Laminariacee tillhörande slägtena Lanminaria, Thalassiophyllum och Alaria. Af dessa är slägtet Alaria genom sin individrikedom och sin rikedom på mer eller mindre skarpt skilda arter, som till dels tillhöra annorstädes icke företrädda sektioner af slägtet, att betrakta såsom florans mest karakteristiska algslägte. Af slägtet Laminarias här före- kommande arter äro Laminaria Bongardiana och Laminaria longipes de mest utmärkande. Ett framstående drag hos denna flora ligger i Fucacé-vegetationens artfattigdom. Endast K. Sv, Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N:o 8. 3 18 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. en art är hittills känd, tillhörande det arktiska och nordiska slägtet Fucus och antagligen icke ens skiljbar från den i Ishafvet allmänt utbredda Fucus evanescens. Vid medlersta Japans kust äro de båda angifna familjerna de som bestämma vegeta- tionens hufvudkarakter. Men bland Laminariacéerna saknas här representanter för slägtet Alaria, och slägtet Laminaria företrädes af de båda arterna Laminaria Peterseniana och Lamtinaria radicosa, hvilka stå långt skilda från andra arter af detta slägte och framför allt från de i Beringhafvet uppträdande arterna. Laminariacé-vegetationens hufvudmassa utgöres emellertid af Ecklonia-arter. En framstående beståndsdel synes också det egen- domliga slägtet Ulopteryx bilda. Fucacé-vegetationen är rik såväl på individ som arter. I den ingår icke slägtet Fucus; den bildas af arter af slägtet Cystophyllum och talrika arter af slägtet Sargassum, fertalet af dessa såsom bekant bildande en särskild sektion af detta öfvervägande tropiska och subtropiska slägte. Vid den nordjapanska kusten, kusten af ön Yezo, har vegetationen en mera nordisk prägel. I den ingår slägtet Alaria, representanter för slägtet Fucus och Laminaria-arter af mera nordisk typ. Såvidt jag af samlingar härifrån kan döma, intar dock slägtet Ala- ria ingen dominerande ställning och uppträder här, efter hvad för närvarande är bekant, blott i en art, hvilken är väl begränsad från Beringhafvets arter. Laminaricé-vegetatio- nens hufvudbeståndsdel synes bildas af Laminaria japonica, Laminaria angusta och ett par andra ännu icke beskrifna arter af slägtet Lanuinaria, allt arter af mera nordisk typ, men dock väl skilda från alla andra såväl nordpacifiea som nordatlantiska och arktiska arter af slägtet. Slägtet Fucus företrädes af Fucus evanescens och ett fåtal andra arter. I Fucacé-vegetationens sammansättning ingå dock äfven de båda slägtena Cystophyllum och Sargassum, och sannolikt är det dessa, som äfven här hafva öfvervigten. Det synes mig framgå häraf, att sydgränsen för det alggeografiska område, till hvil- ket Beringhafvet hör, måste anses i vester gå norr om Japan, om det också måste er- kännas, att floran vid Japans norra kust har åtskilligt gemensamt med Beringhafsfloran. Med minst lika stor säkerhet är denna gräns i öster att draga norr om Kalifornien. Väl föreligger ännu icke, såvidt jag har mig bekant, någon karakteristik af den kaliforni- ska floran, men det är dock med säkerhet kändt, att i den ingå en mängd Lamtnariacéer och det torde kunna såsom säkert antagas, att det är dessa, som bilda florans hufvud- beståndsdelar. Det nordiska och arktiska slägtet Laminaria är visserligen äfven här re- presenteradt, ehuru dock af egendomliga arter, men här möta oss dessutom en mängd andra slägttyper, Costaria, Dictyoneuron, Ptierygophora, Ecklonia, Postelsia, Macrocystis, Eisenia, Nereocystis, Pelagophycus och Egregia, hvilka äro fullkomligt främmande för floran vid Beringön. Bland Fucacéerna träffa vi här likaledes för denna flora främmande former, sådana som Halidrys osmundacea, Fucodium fastigiatum och Sargassum-arter. Redan vid Vancouver Island synes algvegetation erhålla en mera nordisk anstryk- ning. Såsom dess beståndsdelar angifvas nämligen nordiska eller t. o. m. arktiska alger, sådana som ÖOdonthalia dentata, Ahnfeltia plicata, Fucus evanescens, Phyllaria dermatodea, arter af slägtet Alaria, Desmarestia aculeata o. s. v. Men i den ingå också, för att hålla oss till familjen Laminariacee&, Costaria Turneri, Nereocystis Liitkeana, Macrocystis pyri- fera och Egregia Menziesii. Att det är dessa, som bilda vegetationens hufvudbeståndsdelar, torde man kunna sluta deraf, att ännu vid Sitcha det är tvenne af dessa, nämligen Macro- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0 8. 19 cystis pyrifera och Nereocystis Liitkeana, som beherska vegetationen '. På grund häraf är väl sydgränsen för Bermghafvet att draga norr om Vancouver Island och äfven norr om Sitcha. I MERrRTENS skildring af hafvets växtlighet vid Unalaschka ingår ett yttrande, som tyder på, att slägtet Ålaria här intar samma dominerande ställning som vid Beringön och äfven här uppträder under en talrik mängd former. Han säger: »Höchst merkwirdig waren noch in der Umgebung von NMlulak die vielen und sonderbaren Varietäten des Fucus esculentus, die ich daselbst bemerkte. Ich möchte Unalaschka deshalb för den Central- punkt, för die eigentliche Heimath dieser Art halten ".» Ur den följande beskrifningen på dessa antagna varieteter af Alaria esculenta kan man med ganska hög grad af visshet sluta, att den storartade, vid Beringön ymniga Alaria fistulosa äfven ingår i vegetationen vid Unalaschka. Äfven en annan af Beringöns karaktersalger bland Laminariacéerna, nämligen Thalassiophyllum clathrus, ingår i floran vid Unalaschka ”. Det bör dock å andra sidan icke förbises, att äfven Macrocystis pyrifera och Nereocystis Liitkeana tillhöra denna flora. Att de emellertid icke intaga samma dominerande ställning som längre söderut, framgår deraf, att Nereocystis Liitkeana, som enligt MErtEnNs vid Norfolk Sound är nog ymnig, »einzelne Durchfahrten zwischen den kleinen Inseln selbst för Böte unwegsam (zu) machen» ”, af Posters och RuPrREcuar i ll. Alg., (sid. 19) uppgifvas förekomma »rarius in sinu Illuluk ad Unalaschkam», och att MERTENS om Macrocystis pyrifera yttrar: »Weniger hänvfig» (än vid Norfolk Sound) »obgleich immer noch in Menge kommt er bei Unalaschka vor”. Det torde häraf kunna antagas, att Unalaschka befinner sig på sydgränsen för det algområde, till hvilket Beringhafvet hör. Sammanfattning. Det fycologiska undersökningsmaterial, som för närvarande föreligger från norra delen af Stilla oceanen, synes angifva, att i Beringhafvet och Ochotska hafvet finnes en till grunddragen likartad flora af egendomlig karakter. Dess beståndsdelar utgöras af: 1:o) arktiska arter; dessas antal växer mot norr och är äfven större i Ochotska hafvet än i hafvet utanför Kamtschatkas sydostkust; 2:0) arter, hvilka äro inskränkta till detta område eller åtminstone här äro förher- skande och tillhöra arktiska eller vidsträckt utbredda nordliga slägttyper; 3:o0) arter med sydlig utbredning i norra Stilla oceanen eller tillhörande slägttyper, hvilkas hufvudutbredning faller söder om den Aleutiska ödkedjan; 4:0) representanter för en del slägttyper, hvilka äro egendomliga för området eller här hafva sitt egentliga hemvist eller i Stilla oceanen äro företrädda blott här och i de söderut tillgränsande algområdena. Jfr MERTENS: Linnea 1829, sid. 53—54. MERTENS, anf. st., sid. 49. MERTENS, anf. st., sid. 49. MERTENS, anf. st., sid. 48. MERTENS, anf. st., sid. 44, ÖS BW MM 20 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Vegetationens hufvudmassa bildas af representanter för arktiska slägttyper, företrädes- vis Laminaria och Alaria, hvilka äro väl skilda från och icke kunna antagas stå 1 något närmare genetiskt samband med de arktiska representanterna för samma slägten. Denna algflora torde kunna lämpligen benämnas den aleutiska hafsalgfloran och om- rådet få bära namnet det aleutiska hafsalgområdet. Förteckning öfver de under Vega-expeditionen i Beringhafvet samlade algerna. FLORIDEZ. Fam. Corallinacer '". Corallina arbuscula Post. et Rupr. [3 1 Ill. Alg. p. 20. Descr. Corallina arbuscula Post. et Rupr. 1 c. Fig. » » > Fotbru mas tuvull Beringön, ymnig; växande sällskaplig, vanligen i täta massor inom öfre delen af litoralregionen; sporangie-konceptakler under utveckling. I likhet med ArREscHouG (J. G. Ag. Spec. Alg. 2, sid. 564) anser jag, att denna art står nära OC. officinalis L., men håller den dock för specifikt skild från denna. Den ut- märker sig mest genom den egendomliga formen och byggnaden af sista ordningens gren- system (ramulis ultimis in planum fabellato-digitatum coadunatis). Denna karakter fram- träder isynnerhet starkt utpräglad hos exemplar, som bilda täta tufvor. Den är dessutom skild från &C. officinalis genom oskaftade tetrasporangie-konceptakler och genom annan form på grenarnes öfre leder. Arthrocardia(?) frondescens (Post. et Rupr.) Aresch. in J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 549. Corallina frondescens Post. et Rupr. Ill. Alg. p. 20: Descr. Arthrocardia frondescens Aresch 1. c. Fig. Corallina frondescens Post. et Rupr. 1. ce. t. 40, f. 103. Beringön, ymnig; sällskaplig inom öfre delen af litoralregionen tillsamman med Corallina arbuscula; steril. Att den växt, som här åsyftas, är Corallina frondescens Post. et Rurr., lider intet tvifvel, men 1 följd af de insamlade exemplarens ofullständiga utveckling låter det sig icke afgöras, om den, såsom ÅRESCHOUG förmodar (anf. st.), är en art af slägtet Arthrocardia eller tillhör slägtet Corallina. Amphiroa cretacea (Post. et Rupr.) Aresch. in J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 533. Corallina cretacea Post. et Rupr. II. Alg. p. 20. Descer. Amphiroa eretacea Aresch 1. c. Fig. Corallina cretacea Post. et Rupr. 1 c. t. 40, f. 104: ! Beträffande familjernas begränsning och de använda förkortningarna vid litteraturhänvisningar, se KJELLM. Alg&e arct. Sea. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 23. N:o 8. 21 Port Clarence, sparsam; S:t Lawrence-ön, sparsam; Beringön, ymnig. Tillhörde liksom de båda föregående öfre delen af litoralregionen, men växte icke sällskaplig såsom dessa. Vid alla fyndorterna träffades exemplar med sporangie-konceptakler. Amphiroa tuberculosa (Post. et Rupr.) Aresch. in J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 538. Corallina tuberculosa Post. et Rupr. II. Alg. p. 20. Deser. Amphiroa tuberculosa Aresch. 1. c. Fig. Corallina tuberculosa Post. et. Rupr. 1 c. t. 40, f. 100. Beringön, sparsam; spridd inom litoralregionen; sporangiebärande. Lithothamnion loculosum Kjellm. mscr. L. fronde crustacea; crusta juvenili suborbiculari, levissima, subnitida, margine cras- siore, lobato, lobis rotundatis, etate provectiore late effusa, demum usque 5 mm. crassa, flavescente vel albicante, opaca, fragili, superficie tuberculis subhemispheericis, magnis, 4— 10 mm. altis, valde inequali; conceptaculis sporangiferis immersis, demum innatis, magnis subglobosis, numerosissimis, in strata pulchre superimposita arcte ordinatis; sporangiis? EN or a a Vag ll | S:t Lawrencebay, sparsam; Konyambay, ymnig; S:t Lawrence-ön, ymnig; Beringön, ymnig, betäckande betydande områden. Vid de båda förstnämnda fyndorterna växte den inom öfre delen af sublitoralregionen, vid de båda sistnämnda var den litoral. Steril. Artbeskrifming. Yttre form. Bålen är krustformig. Den primära krustan är löst vidfästad, nästan cirkelrund, under den fortgående ytförstoringen tilltagande temligen lik- formigt 1 tjocklek, så att kanten är föga tunnare än de centrala delarne. Ytan är slät, svagt glänsande, vid torkning gulaktig. Kanten är flikig med nästan halfcirkelformiga flikar. Äldre krustor, hvilka lätt lossna från det oftast af i upplösning stadda gamla krustor bildade underlaget, äro flere tum i diameter och mer än 5 mm. tjocka, vid torkning uttill gulhvita, i brottet hvita, utan glans, bräckliga, lösa och lätta, med talrika, grofva, nästan halfklotformiga knölar, hvilka höja sig 4—10 mm. öfver krustans yta. Då under växandet krustor komma att stöta intill hvarandra, vikas de sammanträffande kanterna uppåt och mot hvarandra och lägga sig i täta, i hvarandra gripande veck, hvilkas ytor slutligen sammanväxa. Bålens byggnad. Det koaxila systemets undre lager är tydligt, har en brunaktig färg och består liksom det öfre af celler, som äro ungefär dubbelt så långa som tjocka. Förtjockningslagrets celler äro anordnade i tydliga rader, 25—40 u höga, omkr. 12 u tjocka med knappt 2 u tjocka väggar. Cellrummen äro i tvärsnitt nästan cirkelrunda. Fortplantningsorgan. Sporangie-konceptaklerna höja sig icke öfver krustans yta och öfverväxas. Dylika invuxna konceptakler äro i äldre delar af bålen mycket talrika, ord- nade tätt i regelbundna, sinsemellan och med krustans yta parallela lager, klotrunda, ut- draget eller nedtryckt klotrunda, 250—300 wu i diameter. Mogna sporangier har jag icke anträffat. Förvandtskap. Arten synes vara närmast beslägtad med den atlantiska Lithotham- nion-art, hvilken vanligen går under namnet L. polymorphum, men är helt säkert artskild 22 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. från denna. Såsom särskildt karakteristiskt för den anser jag vara sporangie-konceptak- lernas stora mängd och deras anordning i regelbundna lager. Lithothamnion durum Kjellm. mscr. L. fronde crustacea, arcte adnata, circa 2 mm. crassa, juvenili levissima, in statu sporangifero sparse squamulosa et, tectis conceptaculorum solutis, foveolis densissimis inee- quali, dilute rosea, firma, dura, e cellulis minutis constructa; conceptaculis sporangiferis immersis, at non innatis, in superficie frondis margine paululum elevato tecta circumdante notatis; sporangiis quaternas sporas foventibus, circa 150 wu longis, 45 wu crassis. Tab. 1, (NE DD Port Clarence, ymnig; växande inom sublitoralregionen, fäst på sten; sporangie- bärande. Artbeskrifning. Yttre form. Växten bildar en nästan cirkelrund, tät och mycket hård krusta af ringa storlek. Rikligt sporangiebärande krustor hafva en diameter af 3—4 cm. Under ytförstoringen tilltar krustan i tjocklek starkare i de centrala än i de peri- feriska delarne. Den är hårdt fäst vid underlaget. Nya krustors bildning ofvanpå gamla har jag icke iakttagit. Till färgen är den såväl på ytan som i brottet blekt rosenröd; endast bottenlagret är svagt gulaktigt. Den saknar glans, är såsom ung slät, såsom äldre ojemn genom lokala, fjällika ytförtjockningar och tätt beströdd med för obeväpnadt öga väl urskiljbara, mer eller mindre djupa gropar — de tomma sporangie-konceptaklerna, hvilkas tak blifvit upplösta. Kanten är oregelbundet småflikig. Bålens byggnad. Hela bålen är småcellig. I förtjockningslagret bilda cellerna regelbundna räta rader och äro i längdsnitt nästan qvadratiska, 4 u tjocka, med starkt förtjockade väggar och i tvärgenomskärning nästan cirkelrunda cellrum, hvilkas diameter ej eller föga öfverstiger mellanväggarnes tjocklek. Fortplantningsorgan. Sporangie-konceptaklerna äro mycket talrika, nedtryckt klot- runda, stora, omkr. 200 u i diameter, insänkta, men märkbara på krustans yta genom en deras tak omgifvande, svagt upphöjd kant. Efter sporernas mognad upplösas koncep- taklernas tak. De härvid uppkomna groparne utplånas så småningom genom verksamheten af ett under det konceptakelförande väfnadslagret liggande meristem. Taken äro genom- dragna af ett jemförelsevis ringa antal, vanligen 5—10, i genomsnitt 5—6-sidiga kanaler. De dessa uttill begränsande cellerna afvika icke till form från takets öfriga ytceller. Sporangierna äro omkring 150 u långa, 45 u tjocka, cylindriska eller spolformiga, 4-sporiga. Förvandtskap. Arten är väl skild från alla för närvarande bekanta Lithothamnion- arter. Till habitus och äfven struktur kommer den närmast L. compactum Kjellm., men skiljer sig från denna dels genom olika växtsätt, större konceptakler, icke strimmig yta 0. 8. v., dels och isynnerhet derigenom, att konceptaklerna icke, såsom fallet är med denna och alla de öfriga hittills beskrifna Lithothamnion-arterna med skorplik bål, öfverväxas. Lithophyllum tenue Kjellm. mscr. L. crusta fere chartacea, diametro 2—3 cm., dilute livido-rosea, opaca, levissima, at striis incrementi concentricis plus minus distinctis notata, limbo inerasssato, firma, KONGL. SV. VET. AKADREMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:O 8. 23 fragili, integra, vel irregulariter crenata vel lobata, lobis rotundatis; conceptaculis sporo- carpiferis et sporangiferis elevatis, creberrimis, sepe confluentibus et in crustis bene evo- lutis series plus minus regulares concentricas formantibus, diametro 3—400 wu, his de- presso-hemispheericis, illis hemisphericis vel hemispherico-conicis. Tab. I, fig. 6—10. Port Clarence, ymnmnig; växte inom sublitoralregionen, fäst på sten och Mytilus- skal; sporbildningen afslutad. Artbeskrifning. Yttre form. Bålen är en krusta, 2—3 cm. i diameter, nästan papperstunn, blekt rosenröd med dragning åt gråblått, utan glans, slät, ehuru mot peri- ferien försedd med mer eller mindre tydligt framträdande koncentriska tillväxtstrimmor, fast, men spröd, med märkbart förtjockad, blek kant, än helbräddad, än oregelbundet tandad eller temligen djupt flikad med afrundade flikar. Bålens byggnad. Det koaxila systemets undre del är svagare utvecklad än den öfre. Dess cellrader divergera i början temligen starkt från midtplanet, men sträcka sig sedan parallelt med detta. De sammansättas af celler med ungefär 25 u längd och 10 ju tjocklek. De uppåtriktade cellraderna divergera temligen starkt, äro 5—6-sidigt prismati- ska och äfven såsom förkalkade skarpt begränsade och lätt skiljbara från hvarandra. De- ras nedre celler äro i allmänhet längre än tjocka, de öfre hafva längd och tjocklek i det närmaste lika och cellrummets diameter knappt dubbelt större än väggens tjocklek. Fortplantningsorgan. Samma exemplar bär både sporocarpie- och sporangie-koncep- takler, men dock så, att ehuru båda slagen förekomma, endera är i mängd betydligt öfver- vägande. Båda framträda starkt öfver krustans yta och äro föga olika till form sins- emellan, men sporocarpie-konceptaklerna dock alltid högre och halfklotformiga eller half- klotformigt koniska, under det sporangie-konceptaklerna äro nedtryckt halfklotformiga. Deras diameter vid basen uppgår till 3—400 u. På äldre exemplar uppträda de i stor myckenhet och sammanflyta ofta på krustans yta till längre eller kortare, på väl utbildade krustor koncentriska kedjor. Fam. Rhodomelace2. Odonthalia aleutica (Mert.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 895. Fucus aleuticus Mert. in sched. sec. J. G. Ag. 1. c. Descr. Odonthalia aleutica J. G. Ag. 1. c. Fig. Rhodomela aleutica Ag. Icon. t. 5. Beringön, temligen ymnig; spridd inom sublitoralregionens öfre del; med stichi- dier och sporocarpier. Odonthalia kamtschatica Rupr. Alg. Och. p: 214. Deser. Odonthalia kamtschatica J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 896. Fig. » angustifolia Post. et Rupr. II. Alg. t. 27. Beringön, sparsam; spridd inom öfre delen af sublitoralregionen; steril, men med nyss tömda sporocarpier. 24 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Odonthalia dentata (L.) Lyngb. Hydr. Dan. p. 9. Fucus dentatus L. Mant. p. 35. Descer. Odonthalia dentata J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 899. Fig. » »unaElarv. Bhlyc) Brit pts od. Exsicc. » » — Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 56. S:t Lawrence-ön, ymnig; spridd inom sublitoralregionens Laminariacé-formation; steril. Rhodomela lycopodioides (L.) Ag. Spec. Alg. p. 377. Fucus lycopodioides L. Syst. Nat. 2, p. 717. f. tenuissima Rupr. (Kjellm.) Alge arct. Sea p. 109. Fuscaria tenuissima Rupr. Alg. Och. p. 221. «. prolifera Kjellm. 1. Fe! Descr. Fuscaria tenuissima Rupr. 1. c.; cfr. Kjellm. 1. c. p. 109—110. Fig. » » » beste: S:t Lawrence-ön, sparsam; Port Clarence, sparsam; spridd inom sublitoralregio- nen; sporocarpie- och tetrasporangiebärande. f. ramentacea Kjellm. mscr. f. cespitosa, fronde circa 15 cm. alta, e purpureo fucescente; axi primario distincto, ultra setaceo, ramos duplicis generis emittente, nempe breves, basi subattenuatos, subfal- catos, et longiores usque bipollicares, utrinque subattenuatos quoquoversum vel plus minus unilateraliter egredientes; organa reproductionis ignota. Port Clarence, sparsam; spridd inom sublitoralregionen. Denna form står närmast f. flagellaris Kjellm. (Alg& arct. Sea, sid. 108), men afviker genom bålens förgreningssätt. Habituelt liknar den mest en Chordaria abietina eller vissa former af Halosaccion ramentaceum. Då endast sterila exemplar anträffats, är den liksom de närstående formerna: f. flagellaris och f. setacea Kjellm. osäker. Rhodomela larizx (Turn.) Ag. Spec. Alg. p- 376. Fucus larnx Turn. fist. Fuc. 4; p. 23. Descr. Rhodomela larix J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 886. Fig. Fucus larix Turn. 1 c. t. 207. Exsicc. Rhodomela larix Farl. et Eat. Alg. Amer. n:o 7. Port Clarence, ymnig; sällskaplig inom den sublitorala regionen och en af denna regions karaktersväxter; S:t Lawrence-ön, ymnig; sällskaplig inom sublitoralregionen; Beringön, temligen ymnig; spridd inom litoralregionens nedre del; öfverallt steril. Rhodomela floccosa (Esp.) Ag. Spec. Alg. p. 376. Fucus floccosus Esp. sec. J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 888. Deser. Rhodomela floccosa J. G. Ag. 1. c. p. 887. » » » 11 /Post. et: Rupr.:II. Alg. t.138;-C. Beringön, temligen sparsam; spridd inom öfre delen af sublitoralregionen; steril. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:O 8. 25 Polysiphonia bipinnata Post et Rupr. I: Als: p. 22. Descr. Polysiphonia bipinnata J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 1040. Fig. Polyostea gemmifera Rupr. Alg. Och. t. 2. Beringön, ymnig och mycket yppig; spridd inom öfre delen af sublitoralregionen; sporangiebärande. Fam. Delesseriace?r. Delesseria Montagnei (Kjellm.) Aloe arct. Sea p. 135. Syn. D. denticulata Mont. Syll. p. 408. Descr. et Fig. Hypoglossum denticulatum Kätz. Tab. Phyce. 16, p. 6, t. 15. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; vanligen epifytisk på Ptilota asplenioides; steril. Jag kan icke finna någon olikhet mellan den här åsyftade växten och den, hvilken upptagits i Aloe arct. Sea under namnet D. Montagnei och anser mig derför böra beteckna den på samma sätt. Några närmare upplysningar om växtens förhållande till D. spinulosa (Rupr.) J. Ag. lemna icke de insamlade exemplaren. Delesseria sinuosa (Good. et Woodw.) Lamour. Ess. p. 124. Fucus sinuosus Good. et Woodw. Linn. Trans. 2, p. 111. f. typiea. i; Descr. Delesseria sinuosa J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 691. Fig. » » Harv. Phyc. Brit. t. 259. S:t Lawrencebay, temligen sparsam; Beringön, sparsam; spridd inom sublitoral- regionens djupare delar; vid Beringön sporocarpiebärande. f. lingulata Ag. Spec. Alg: 1, p- 175: Descr. Delesseria sinuosa y lingulata Ag. 1 c. Fig. Phycodrys sinuosa Kätz. Tab. Phyc. 16, t. 20, f. e—f. S:t Lawrence-ön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; tetrasporangiebärande. Nitophyllum ruthenicum (Post. et Rupr.) Wormskioldia ruthenica Post. et Rupr. Il. Alg. p. 15. Descr. Wormskioldia ruthenica Post. et Rupr. 1. c. Fig. Nithophyllum ruthecinum. Tab. nostra 1, f. 11—12. Beringön, temligen ymnig; spridd inom den sublitorala regionen, merendels epifytisk på Ptilota asplenioides; rikt försedd med sporocarpier och tetrasporangier. Jag insamlade en betydlig mängd exemplar af denna vackra alg. På dem träffar den af de anförda författarne lemnade beskrifningen in. Jag anser derför, att arten bör utgå ur slägtets grupp: »Species inquirende» (jfr J. G. Ag. Epicr., sid. 472) och upptagas såsom en väl känd och väl karakteriserad art. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23 N:o 8. 4 26 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Fam. Hildbrandtiacez. Hildbrandtia rosea Kätz. Phyc. gener. p. 384. Descr. Hildbrandtia rosea J. G. Ag. Epicr. p. 379. Fig. » IEA IR IP nes) er si Exsicc. » » Åresch. Alg. Scand. exsice. n:o 159. Konyambay; Port Clarence, på båda ställena temligen ymnig; spridd inom litoral- regionen och öfre delen af sublitoralregionen; sporbärande. Fam. Squamariace?. Cruoria pacifica Kjellm. mscr. C. filis erecto-adscendentibus, densius ramosis, sursum attenuatis, parte adscendente 15—20 wu crassis, e cellulis oblique pyriformibus vel clavato-cylindricis, usque 50 u longis, endocromate largo, granuloso, fere hyalino, parte verticali inferne e cellulis cylindrico-ellip- soideis, diametro usque 6-plo longioribus, endocromate granuloso, superne e cellulis cy- lindricis endocroma fere homogenum, intensius coloratum foventibus, summis diametro 2equalibus vel brevioribus contextis. Tab. 1, fig. 13—15. Konyambay, temligen ymnig; Port Clarence, sparsam; spridd inom litoralregio- nen, vidvuxen stenar och musselskal. ÅArtbeskrifning. Till växtsätt och habitus liknar växten Cr. pellita (Lyngb.) Fr. Till byggnaden afviker den 1 så väsentlig grad från denna, att jag ansett mig böra be- trakta den såsom en från denna skild art. Byggnaden är mera utprägladt koaxil hos Cr. pacifica än hos den atlantiska Cr. pellita. Det koaxila systemets undre del är visser- ligen mindre mäktig, men framträder dock i allmänhet distinkt, bildad af korta cell- rader, hvilka förlöpa antingen nästan vinkelrätt mot underlaget eller snedt framåt och nedåt, bildande en nästan lika stor vinkel mot medianplanet som det koaxila systemets öfre cellrader. Till storlek och form äro de dessa cellrader sammansättande cellerna myc- ket vexlande och hafva starkt förslemmade väggar. Det koaxila systemets medianlager bildas af radade, nästan cylindriska eller cylindriskt klubblika celler med längden ända till 6 gånger större än tjockleken. Cellrummens vidd uppgår till omkr. 10 u. Det koa- xila systemets öfre del är mäktigt utvecklad och temligen skarpt begränsad från för- tjockningslagret. Den utgöres af greniga, bågformigt uppstigande cellrader, hvars celler hafva snedt päronformiga eller klubblikt cylindriska, af ett kornigt, nästan ofärgadt inne- håll tätt fylda cellrum, hvilkas längd uppgår till 50 u och tjockleken till 15—20 u. För- tjockningslagret utgöres af nästan vertikala, mer eller mindre starkt greniga, 1 tjocklek uppåt starkt aftagande cellrader, bildade af celler med cylindriskt ellipsoidiska eller cylin- driska cellrum. Cellerna i dessa cellrader aftaga i längd från basen mot spetsen, så att, då de nedre hafva längden ända till 5 gånger större än tjockleken, de öfversta hafva tjockleken lika stor som eller större än längden. De nedre föra ett innehåll likartadt med det i det koaxila systemets celler, de öfre ega deremot ett (på torkade exemplar) homogent, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. Fi starkt färgadt innehåll. Hos ett starkt utveckladt exemplar hade de särskilda lagren i krustan följande tjocklek: det koaxila systemets undre lager 50 wu; dess öfre lager 150 u; förtjockningslagret 150 u. Fullt utvecklade fortplantningsorgan känner jag icke hos väx- ten. Dock har jag sett ett antal celler, hvilka jag trott mig kunna uppfatta såsom i ut- veckling stadda sporangier. Få Fam. Rhodymeniacer. Rhodophyllis dichotoma (Lepech.) Gobi. Algenfl. Weiss. Meer. p. 35. Fucus dichotomus Lepech. Comment. Petrop. p. 479, t. 12. f. typiea. Descr. Rhodophyllis veprecula J. G. Ag. Epicr. p. 362. Fig. » » Kö Palo lät Gö HS Exsicc. » » Kjellm. in Aresch. Alg. Scand. exsice. n:o 404. S:t Lawrence-ön, temligen ymnig; spridd inom sublitoralregionen, mest epifytisk på andra alger; steril. f. setacea Kjellm. mser. f. segmentis thalli pinnisque setaceis, parce ciliatis. Beringön, temligen ymnig; spridd inom sublitoralregionen, vanligen epifytisk på Delesseria Montagnei, Nitophyllum ruthenicum och Ptilota asplenioides; rikligt sporocarpie- och sporangiebärande. I Polarhafvet, der Rhodophyllis dichotoma har sitt egentliga hemvist, vexlar den i hög grad till bålens bredd och till mängden af s. k. cilier. Jag har dock aldrig härifrån sett någon form, hos hvilken bålens alla delar ega den rimga tjocklek som hos ofvan nämnda form setacea från Beringön. Jag vågar icke bestämdt afgöra, huruvida den verk- ligen hör under den arktiska artens formkrets eller är en från denna skild art, men då för handen varande material icke tillåter mig att draga några skarpare gränser mellan dem, så upptar jag Beringö-växten såsom en benämnd form af Rhodophyllis dichotoma. Euthora cristata (L.) J. G. Ag. Alg. Liebm., p. 11. Fucus cristatus L. in Turn. Hist. Fuc. 1, p. 48. f. typica. Descr. Euthora cristata J. G. Ag. Epier. p. 360. Fig. Rhodymenia cristata Harv. Phyc. Brit. t. 307. Exsicc. Euthora cristata Aresch. Alg. Scand. exsiec. n:o 308. S:t Lawrencebay, temligen ymnig; S:t Lawrence-ön, sparsam; Beringön, spar- sam, mycket yppig, ända till 6 cm. hög; öfverallt växte den spridd inom sublitoral- regionen, epifytisk på andra alger; vid Beringön sporocarpie- och tetrasporangiebärande. f. pinnata Kjellm. mser. f. fronde quam in f. typica altiore et angustiore, segmentis elongatis, e margine utro- gue ramulos crebros vel simplices, subulatos plus minus curvatos vel dichotomos emittentibus. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen, epifytisk på andra alger; spo- rangiebärande, 28 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Denna form afviker habituelt rätt mycket från den typiska, men är genom mellan- former förbunden med den. Den blir högre än denna och har bålens segment långa och af ungefär samma bredd som hos f. angusta Lyngb. Mest utmärkande för den är bålens förgreningssätt. Hufvudförgreningen är liksom hos de öfriga formerna subdikotom, men segmenten bära både på sin ut- och insida talrika, tätt sittande, fina, korta grenar, än enkla, syllika och något uppåtböjda, än subdikotomiskt förgrenade. Rhodymenia pertusa (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p- 376. Porphyra pertusa Post. et Rupr. Il. Alg. p. 20. Descer. Rhodymenia pertusa J. G. Ag. 1. c. et Epicr. p. 329. Fig. Porphyra pertusa Post. et Rupr. 1. c. t. 36. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; steril. Jag erhöll tyvärr icke något material, tjenligt att utreda denna högeligen kritiska art. Vid Beringön träffade jag ett fåtal, ofullständiga exemplar af en Rhodymenia, som jag anser böra hänföras till Rh. pertusa. De afvika från Rh. palmata (L.) Grev. genom bålens större fasthet och tjocklek, den senare betingad af en mäktigare utveckling af det småcelliga, endokromrika ytskiktet. Fam. Areschougiace&e. Gloiopeltis dura (Rupr.) J. G. Ag. Epiecr. p. 276. Dumontia dura Rupr. Alg. Och. p. 310. Descr. Gloiopeltis dura J. G. Ag. 1. c. Beringön, temligen ymnig; sällskaplig inom litoralregionen; med sporocarpier och tetrasporangier. Gloiopeltis furcata (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 235. Dumontia furcata Post. et Rupr. II. Alg. p. 19. Deser. Gloiopeltis furcata J. G. Ag. Epier. p. 275. ] 2 ] l eringön, sparsam; sällskaplig inom litoralregionen; med tetrasporangier. B 3 » SJ llsk lig lit 1 ; | tetras gle Fam. Dumontiacer. Sarcophyllis arctica Kjellm. Algenv. Murm. Meer. p. 17. Deser. Sarcophyllis arctica Kjellm. 1. c. Fig. » » » Alga arct. Sea t. 14, f. 1—3. Konyambay, sparsam; Port Clarence, sparsam; S:t Lawrence-ön ymnig; Beringön, sparsam; öfverallt växande spridd inom sublitoralregionen; exemplar från Beringön hafva sporocarpier, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 29 Halosaccion firmum (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 337. Dumontia firma Post. et Rupr. II. Alg. p. 19. Descr. Halosaccion firmum J. G. Ag. Epicr. p. 259. Ers Dumontia, tirmarik ost. et NwUpr. IC: tyd bLeti ts 20) fö 2 S:t Lawrence-ön, ymmnig; litoral, sällskaplig, fäst på sten; tetrasporangiebärande. Bålen vexlar till form inom ganska vida gränser. Vanligen är den cylindrisk, cy- lindriskt spolformig eller klubblik. Stipitaldelen är än mycket kort, än temligen lång. Halosaccion fucicola (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. p. 358. Dumontia fucicola Post. et Rupr. II. Alg. p. 19. Descer. Halosaccion fucicola J. G. Ag. Epicr. p. 258. Fig. Dumontia fueicola Post. et Rupr. 1. c. t. 35, f. A et t. 40, f. 80—381. Beringön, sparsam; litoral, epifytisk på Rhodomela larix; tetrasporangiebärande. Synes mig föga skild från föregående. Den är större än den, mera starkt färgad, af mindre fast konsistens och växer åtminstone företrädesvis epifytisk. Halosaccion Tilesii novum nomen. Syn. Fucus tubulosus Tilesius in Ag. Spec. Alg. 1, p. 219. Deser. Fucus tubulosus Ag. 1. c. f. prolifera Kjellm. mser. f. segmentis prolificantibus; prolificationibus brevibus, 1—2 cm. longis vel apicem versus attenuatis, simplicibus vel subflabellatis, di-polychotomis. Tab. 1, fig. 20. f. nuda Kjellm. mser. f. segmentis non prolificantibus. el I Tie G-—NO Beringön, ymnig; växte inom litoralregionen sällskaplig, vidfäst sten; tetrasporangie- bärande. Denna växt, hvilken af J. G. AGARDH både i Spec. Alg. och i Epicr. upptages bland »species inquirendee», är utan tvifvel en skarpt utpräglad art och fullkomligt igenkänne- ligt beskrifven i Ag. Spec. Alg. Från slägtets öfriga arter skiljer den sig derigenom, att bålen är upprepadt di-polykotom. Den når en längd af 12 cm. och en bredd af ända till 5 cm., men är oftast mindre. Tetrasporangierna äro talrika, strödda och jemförelsevis små, 25 u i diam. Arten uppträder under tvenne, habituelt ganska olika former, en prolificerande, en utan prolificationer. Jag har ändrat artens ursprungliga namn, emedan en annan Halosaccion tidigare blifvit kallad tubulosus. LEPECHIN har, såsom jag i Alge arct. Sea sid. 155 närmare an- gifvit, under namn Fucus tubulosus beskrifvit och afbildat en växt, hvilken efter hvad mig synes nästan med full säkerhet kan anses vara en Halosaceion, nämligen en af de talrika former, under hvilken H. ramentaceum uppträder. Då så är, har jag trott, att användningen af namnet tubulosus för TirBsin-art skulle leda till förvexling. 30 F. RB. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. (?) Dumontia filiformis (Fl. Dan.) Grev. Port Clarence, sparsam inom sublitoralregionen; sporocarpiebildningen börjad. Jag vågar icke med bestämdhet påstå, att denna växt är den atlantiska Dumontia filiformis. Jag erhöll endast ett fåtal exemplar. Alla äro små, 3—5 cm. höga, med bålen ogrenad eller med ett fåtal klaselikt utgående grenar, mycket smalare än sin hufvudaxel. Prof. SCHMITZ, som godhetsfullt på min begäran granskat några af de hemförda exemplar, har delgifvit mig, att han funnit dessa med hänsyn till befruktningsapparaten icke skilja sig anmärkningsvärdt från atlantiska exemplar af Dumontia filiformis. Fam. Gigartinacexr. Crossocarpus lamuticus Rupr. Alg. Och. p. 264. Descr. Crossocarpus lamuticus J. G. Ag. Epicr. p. 236—237. Fig. )» » Rrupr. 1 e-G LAS Beringön. Endast ett sterilt exemplar erhölls. Det var fäst på Ptilota asplenioides. Callophyllis rhyncocarpa Rupr. Als: Oc p: 260: Descr. et Fig. Callophyllis rhyncocarpa Rupr. 1: c. et t. 13. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; steril. De af mig insamlade exemplaren stämma väl öfverens med RUPRECHTS, anf. st., lem- nade figurer, ehuru de äro vida större än de afbildade exemplaren från Ochotska hafvet. C. rhyncocarpa torde derför få anses såsom en god art och genom bålens form väl skild från C. flabellulata Harv. Jfr J. G. Ag. Epicr. p. 236. Constantinea rosa marina (Gmel.) Post. et Rupr. Il. Alg. p. 17. Fucus rosa marina Gmel. Hist. Fuc. p. 102. Descr. et Fig. Constantinea rosa marina Post. et Rupr. 1. c. et t. 30 et 40, f. 84—388. Beringön. Två på stranden uppkastade fragment af växten erhöllos. Det ena har tetrasporangier. Callymenia ornata (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 290. TIridea ornata Post. et Rupr. MI. Alg. p- 17. Descr. Callymenia ornata J. G. Ag. Epicr. p. 223. Fig. Iridxea ornata Post. et Rupr. 1. ce. t. 31. Beringön, temligen ymnig; spridd inom sublitoralregionen; steril. Ahnfeltia plicata (Huds.) Fr. F1. Scan. p. 310. Fucus plicatus Huds. FI. Angl. p. 589. Descr. Ahnfeltia plicata J. G. Ag. Epicr. p. 206. Fig. Gymnogongrus plicatus Harv. Phyc. Brit. t. 288. Exsicc. Ahnfeltia plicata Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 77. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 31 Konyambay, temligen ymnig; Port Clarence, sparsam; S:t Lawrence-ön, ymnig; öfverallt växande spridd inom sublitoralregionen; steril. Gigartina pacifica Kjellm. mscr. G. fronde canaliculato-plana, di-polychotoma; segmentis superioribus divaricatis, late cuneatis; papillis a disco et margine prolificantibus vel cuneatis, palmatifidis vel ellipticis, oblongis, lanceolatis, infra apicem cystocarpia singula, bina vel terna gerentibus. Tab. 1, i UD Beringön, temligen ymnig; sällskaplig inom öfre delen af sublitoralregionen, fäst på sten; temligen rikligt sporocarpiebärande. Till färg, konsistens och förgreningsart liknar denna växt den mångformiga atlantiska G. mamillosa (Good. et Woodw.) J. G. Ag. Den synes dock icke nå dess storlek, är min- dre upprepadt förgrenad än denna, men isynnerhet skild från den genom olikhet med hänsyn till de cystocarpiebärande papillerna. Dessa äro hos G. pacifica oftast aflånga eller elliptiska, men ofta bredt vigglika och då handdelade, stundom mera långsträckta, när- mande sig en lancettlik form. Sporocarpierna anläggas under den i längdtillväxt stadda papillens spets, hvaraf blir en följd, att i samma papill två sporocarpier kunna utbildas, ett äldre närmare basen, ett yngre ofvanför detta. I de breda papillerna utvecklas jemsides 2—3 sporocarpier, som nästan alltid äro åtskilda från hvarandra genom ett stycke vege- tativ väfnad. Då dessa karakterer förefalla att vara konstanta, anser jag mig icke kunna hänföra den i norra delen af Stilla oceanen förekommande Gigartina-formen till G. mamillosa, utan betraktar den såsom en sjelfständig art, parallel-art till den atlantiska G. mamillosa. Till samma formkrets eller artgrupp som den höra antagligen de Gigartina-former, hvilka blifvit beskrifna af RUPRECHT från Öchotska hafvet och Beringhafvet under namnen G. ochotensis, G. unalaschkensis och G. sitchensis. De lemnade beskrifningarne äro dock icke af den beskaffenhet, att detta låter sig bestämdt afgöras. Iridea laminarioides Borr. SEe da Ci AG. DIR AIG 2, ja 200. Descr. Iridea laminarioides J. G. Ag. Epicr. p. 180. f. parvula Kjellm. mser. f. pumila, adulta et fructifera vix pollicaris; stipite elongato, subeanaliculato; lamina juvenili oblonga, subapiculata, plane evoluta subreniformi, orbiculata vel late ovata, in- tegra vel in lacinias fissa; laciniis interdum prolificationibus varia forme ornatis. Beringön, ymnig; sällskaplig inom litoralregionen, fäst på sten; sporocarpiebärande. Det synes mig antagligast, att den Iridea, hvars diagnos ofvan lemnats, tillhör I. laminarioides. Från den typiska formen af denna art skiljer den sig, så vidt jag kan finna, endast genom mindre storlek och något olika form på laminan. Genom sin litenhet sluter den sig visserligen till I. minor J. G. Ag., men afviker från denna genom något ränn- formig stipes och laminans benägenhet att uppflikas. 32 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Chondrus platynus (Ag.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 246. Halymenia platyna Ag. Spec. 1, p. 206. Descer. Chondrus platynus J. G. Ag. Epicr. p. 178. S:t Lawrence-ön, ymnig; växande inom sublitoralregionen, något sällskaplig, på öppen kust; sporocarpiebärande. Chondrus spec. Konyambay, Port Clarence, sparsam; sublitoral; steril. Denna Chondrus-art liknar mycket den atlantiska Chondrus erispus (L.) Lyngb. Då alla de insamlade exemplaren äro sterila och det är sporocarpiernas utvecklingssätt och utbildning, som utgör den enda fullt tillförlitliga skilnaden mellan Chondrus crispus och en del i Stilla oceanen förekommande arter af slägtet, anser jag mig icke kunna till arten bestämma den ifrågavarande växten. Fam. Cryptonemiacexr. Schizymenia Mertensiana (Post. et Rupr.) J. G. Ag. Spec. Alg. 2, p. 174. TIridea Mertensiana Post. et Rupr. II. Alg. p. 18. Descr. Schizymenia Mertensiana J. G. Ag. Epier. p. 121. Fig. Iridxea Mertensiana Post. et Rupr. 1 ec. t. 33. Beringön, temligen ymnig; g; spridd inom sublitoralregionen; steril. Fam. Ceramiacer. Ceramium rubrum (Huds.) Ag. Disp. Alg. p. 16. Conferva rubra Huds. F1. Angl. p. 600. f. genuina Kjellm. Alge arct. Sea p. 170. Deser. Ceramium rubrum f. genuina Kjellm. 1. c. Port Clarence, S:t Lawrence-ön, på båda ställena sparsam; spridd inom sub- litoralregionen; steril. Ptilota pectinata (Gunn.) Kjellm. Alge arct. Sea p. 174. Fucus pectinatus Gunn. F1. Norv. 2, p. 122. Descr. Ptilota serrata J. G. Ag. Epicr. p. 76. Fig. » — plumosa var. serrata Kätz. Tab. Phyc. 12, t. 55. Exsice. » serrata Kjellm. in Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 406. S:t Lawrence-ön, ymnig; något sällskaplig inom sublitoralregionen; sparsamt sporo- carpiebärande. i Ptilota asplenioides (Turn.) Ag. Spec. Alg. I, p. 387. Fucus asplenioides Turn. Hist. Fuc. 1, Pa AD: Descr. Ptilota asplenioides J. G. Ag. Epiecr. p. 17. Fig. Rhodocallis asplenioides Kiätz. Tab. Phyc. 12, t. 58. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0 8. 3 SV Beringön, ymnig; något sällskaplig inom sublitoralregionen, merendels epifytisk på andra alger; med sporocarpier. Antithamnion boreale Gobi (Kjellm.) Alge arct. Sea p. 180. Antithamnion plumula var. boreale Gobi Algenfl. Weiss. Meer. p. 47. f. typiea Kjellm. I Descr. Antithamnion plumula var. boreale Gobi 1. ce. p. 47 et seq. Fig. » Poreale, f£ typica Kjellm: I et. 16, £ 20035 Port Clarence, S:t Lawrence-ön, på båda ställena sällsynt; spridd inom sub- litoralregionen; steril. Fam. Porphyrace&. Diploderma variegatum Kjellm. mscr. D. cespitosum, dioicum; fronde breviter stipitata, lineari-lanceolata, basi rotundata, membranacea, plana, vix undulata, integerrima, nitida, lubrica, exsiccatione vix contracta, violaceo-punicea, in statu sporifero maculis majoribus et minoribus albidis vel flavescenti- bus, e cellulis decoloratis sporocarpia secendentibus formatis densius variegata; cellulis vegetativis in sectione thalli transversa subquadratis vel verticaliter rectangularibus. Tab. 2 ia IL Beringön, temligen ymnig; något sällskaplig inom sublitoralregionen, fäst på sten; med sporocarpier. Artbeskrifning. Yttre form. Arten växer något tufvad. Bålen är kortskaftad, når en längd af åtminstone 20 cm. och en bredd af 4 cm. Till formen är den jembredt lancettlik med basen hos äldre exemplar afrumdad. Den är plan, slät, glänsande, något slipprig, fäster vid torkning hårdt vid papper, men sammandrar sig härvid icke i likhet med en del andra Porphyraceer. Färgen är hos torkade exemplar karminröd med drag- ning åt violett. Sporbärande exemplar äro spräckliga genom öfver hela ytan strödda hvit- eller gulaktiga större och mindre fläckar, hvilka uppkomma derigenom, att mellan sporo- carpier eller sporocarpiegrupper ligga celler eller cellgrupper, hvilka äro affärgade, döda eller döende. En del af dessa äro vegetativa, en del aborterade procarpier, en del åter tomma sporocarpier. Bålens byggnad. Callus radicalis och stipes har den för Diploderma- och Porphyra- arterna vanliga byggnaden. Bålens skiflika del är tydligt distromatisk. Dess celler äro i tvärsnitt nästan qvadratiska eller rektangulära med längdaxeln vertikal; dock är höjden obetydligt större än bredden. Cellernas radiala och yttre väggar äro tjocka, i synnerhet de senare; deremot äro de med bålens yta parallela väggarne tunna. Fortplantningsorgan. Växten synes vara dioik. Detta sluter jag deraf, att alla de exemplar, jag insamlade, äro sporocarpiebärande, men utan antheridier. Till skillnad från andra Diploderma-arter inträder hos denna sporocarpiebildningen öfver bålens hela eller nästan hela yta samtidigt och fortgår med ungefär lika stor hastighet. Detta ger åt växten i sporocarpiestadiet ett utseende mycket olika de förut kända Diploderma-arternas, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N:o 8. 3 34 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. hos hvilka bildningen af fortplantningsorganen börjar i en kantzon och fortskrider små- ningom inåt. FUCOIDEE. Fam. Fucacee. Fucus evanescens Ao. Spec. Alg. I, p. 92. f. angusta Kjellm. Algenv. Murm. Meer. p. 27. Descr. Fucus evanescens f. angusta Kjellm. 1. c. Konyambay, temligen ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen; med receptakler. f. limitata Kjellm. msecr. f. fronde caulescente; segmentis tenuioribus, submembranaceis, subdivaricatis, infimis cuneato-linearibus, superioribus sublinearibus, 3—5 mm. latis; costa parum prominente; receptaculis distincte limitatis, subpetiolatis vel simplicibus, ovato-ellipsoideis vel semel furcatis, ramis plus minus longis, divaricatis, apice rotundatis. S:t Lawrencebay, Port Clarence, på båda ställena temligen ymnig; något säll- skaplig inom sublitoralregionen; med receptakler. f. rudis Kjellm. msecr. f. fronde caulescente; segmentis inferioribus valide costatis, cuneiformibus, superiori- bus coriaceis, costa plus minus prominente, 1—1,5 cm. latis; receptaculis maximis, inferne non limitatis, raro simplicibus, ambitu lineari ellipticis, vulgo plus minus decomposito-fur- catis, segmentis sublinearibus; scaphidiis magnis. Fig. Fucus vesiculosus Post. et Rupr. II. Alg. t. 30. Beringön, ymnig; sällskaplig inom litoralregionen; med receptakler. f. maerocephala Kjellm. mser. f. fronde caulescente; segmentis linearibus, subcoriaceis, 5—6 mm. latis, costa parum prominente; receptaculis sublimitatis, magnis, 2,5—3,5 cm. longis, 1,5—2 cm. crassis plus minus turgidis, vel simplicibus, ellipsoideis vel semel furcatis, cuneatis, ramis subceylindricis, apice rotundatis; scaphidiis magnis. Beringön, ymnig; sällskaplig inom litoralregionen tillsamman med föregående; med receptakler. f. cornuta Kjellm. msecr. f. segmentis inferioribus ad costas demum reductis, superioribus linearibus, sub- coriaceis, angustis, 3—4 mm. latis, costa valida, at parum prominente; receptaculis sub- limitatis, usque 4 cm. longis, 5—10 mm. crassis, turgidis, decomposito-furcatis, ramis in- ferioribus subceylindricis, summis subeoriaceis; scaphidiis magnis. Beringön, ymnig; tillsamman med de båda föregående formerna, bildande en in- dividrik Fucus-formation; med receptakler. f. contracta Kjellm. mser. f. 5—10 cm. alta, fronde vix caulescente, subirregulariter furcata, segmentis sub- coriaceis, infimis cuneato-linearibus, superioribus linearibus, 3—5 mm. latis, apicibus trun- r KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 3) catis; costa inferne valida, prominente, superne evanescente; receptaculis limitatis, com- planatis, minoribus, ambitu ellipticis vel obeordatis; scaphidiis parvis. S:t Lawrence-ön, temligen ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen; med receptakler. f. irregularis Kjellm. mser. f. cirea 15 cm. alta, fronde crebre irregulariter dichotoma, segmentis plurimis ad costas validas reductis, summis tantum alatis, angustis, obsolete costatis, apicibus truncatis; receptaculis limitatis ovatis, obovatis, oblongis vel obeordatis; scaphidiis minoribus. Beringön, sparsam; spridd inom litoralregionen; med receptakler. All den Fucus, jag såg i Beringhafvet, synes mig höra under Fucus evanescens. Mest afvikande från andra former af denna art är den, hvilken jag benämnt f. irregularis, som karakteriseras af sin mer än vanligt oregelbundna förgrening och derigenom att fler- talet segment äro reducerade till kostor. Men detta är ett förhållande, som återkommer äfven hos andra Fucus-arter och att det icke heller är främmande för Fucus evanescens, visar den otvifvelaktigt till denna art hörande form, som jag kallat för f£. nana. Jfr Spetsb. Thall. 2, sid. 4. Med hänsyn till receptaklernas form och byggnad sluter sig f. irregularis nära de mera typiska formerna af F. evanescens. De äro blott något skar- pare begränsade och något mera svälda än hos dessa. De öfriga, ofvan anförda formerna tillhöra med säkerhet den nämnda artens formkrets, men bilda icke en, utan åtminstone två serier. Formen angusta tillhör den formgrupp, som hör hemma i Ishafvet. Exemplaren från norra Beringhafvet öfverensstämma fullständigt med exemplar från Tschutschlandets nordkust och skilja sig från exemplar af samma form från Novaja Semlja blott genom bredare och fastare segment samt starkare utbildad kosta. Närmast ishafsformerna kommer också den form, som jag benämnt f. limitata. Den liknar mest f. pergrandis Kjellm. i förminskad skala. Likheten med denna form framträder isynnerhet i receptaklernas form. Dessa äro nemligen alltid skarpt begränsade, skarpt afsatta från toppsegmentets sterila del och ofta så betydligt tjockare än denna, att de synas skaftade. Äfven genom bålens ringa tjocklek och fasthet påminner den om nämnda form. Äfven f. contracta torde kunna anses tillhöra den för Ishafvet karakteristiska form- gruppen. Med hänsyn till det vegetativa systemet erinrar den om f. bursigera J. Ag., men är af fastare konsistens än denna. I receptaklernas form kommer den närmast den typiska formen. Det är en liten form, som har alla eller nästan alla segment vingade. De tre öfriga formerna, f. rudis, f. macrocephala och f. cornuta tillhöra en formgrupp. Det var dessa, som bildade Fucus-vegetationen vid Beringön, och då åtminstone en af dessa former af Post. & Rupr. uppgifves för norra Stilla oceanen, så torde man få antaga, att denna formgrupp är karakteristisk för Stilla oceanens norra del. Alla äro de utmärkta genom sina stora, mer eller mindre starkt svälda, oftast upprepadt greniga receptakler och stora scaphidier. På lägsta utvecklingsstadiet står f. rudis, en grof, klumpig form, med alla delar svagt differentierade. I fasthet öfvergår den alla hittills kända former af arten. Med hänsyn till segmentens bredd närmar den sig f. pergrandis. Receptaklerna äro icke begränsade. Scaphidierna bildas i de otransformerade öfre segmenten och sträcka 36 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. sig öfver 2—3 ordningar segment. De yttersta segmentens toppar blifva ofta sterila. Mellan denna och följande finnas öfvergångsformer. Formen macrocephala är skild från föregående genom smalare segment och mera begränsade receptakler, som också äro något mera svälda än hos den. Den vanligaste, i största individmängden vid Beringön uppträdande formen var f. cornuta. Äfven den står nära f. rudis, men har smalare, mindre fasta segment och svagare framträdande kosta än den. Från de båda föregående skiljer den sig genom tydligt begränsade, från bålens vegetativa del mera skarpt afsatta receptakler. Dessa äro starkt svälda och omfatta seg- ment af 2—3 ordningar. De yttersta i dem ingående segmenten äro ofta korta, tillspet- sade och te sig såsom hornlika utskott på receptaklernas nedre, starkt svälda, tjocka delar. Från Ishafvet har jag sett en form af Fucus evanescens, om hvilken f. cornuta nå- got påminner. Den är från Grönland och har af J. G. Ag. blifvit karakteriserad såsom f. minuta, angusta, receptaculis inflatis, hvilket lemnar ett stöd för min åsigt, att denna form liksom de två med den närbeslägtade bör kunna anses tillhöra den formkrets, under hvilken F. evanescens uppträder. Fam. Laminariace2. Alaria dolichorhachis Kjellm. Alge arct. Sea, p. 217. Descr. Alaria dolichorhachis Kjellm. 1. c. Fig. » » LG At 2 OR re 2 SA Konyambay, ymmnig; bildade tillsammans med Agarum Turneri en temligen be- tydlig Laminariacé-formation; steril. I allt väsentligt liknar den här åsyftade växten exemplar af A. dolichorhachis från Ishafvet. Laminan är blott något bredare i förhållande till längden och af mindre fast konsistens, hvilket torde vara att ställa i samband dermed, att fyndorten 1 Konyambay var fullkomligt instängd och vattnet innehöll en stor mängd uppslammade ämnen. Exem- plaren från Ishafskusten, som ligga till grund för min beskrifning af arten, hade växt på öppen kust, i klart vatten. Alaria teniata Kjellm. mscr. A stipite brevissimo (2,5 cm.), tereti; rachide compressa, demum longiore (4 cm.) muriculata, abruptius in costam abeunte; lamina longiore (1,5 m.), angustissima (4—35 cm. lata), lineari, basim versus sensim longius cuneata, plana, siccata tenue membranacea, luteo- brunnea, pellucida; costa 4 mm. lata, prominente, in sectione transversali subelliptico- quadrangulari, angulis rotundatis, alas e sulco distineto emittente; sporophyllis di- stincte petiolatis, lineari lanceolatis, minutis, 5 cm. longis, 5 mm. latis, crasse membranaceis; BÖroSLab i uno 3 Beringön. Ett sterilt exemplar funnet uppkastadt på stranden bland en massa andra Laminariaceer. Den tillhör utan tvifvel den mäktiga Laminariacé-formation, som vid nämnda ö finnes utbildad på sublitoralregionen. Ehuru jag icke har att tillgå mer än ett exemplar af denna växt, tvekar jag dock icke att anse detta tillhöra en ny art Alaria, ty det är genom skarpa karaktärer skildt KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0 8. Si från alla andra Alarior, jag haft tillfälle att se. Habituelt och särskildt genom laminans ringa bredd i förhållande till längden liknar den visserligen flere af de andra här nedan beskrifna arterna af slägtet från Stilla oceanen, men intar genom den egendomliga formen på kostan en fristående ställning. I hög grad anmärkningsvärdt är, att den i denna karakter visar en ej ringa anslutning till den atlantiska A. esculenta, hvilken hittills in- tagit en äfvenledes fristående ställning och bort liksom den också enligt min tanke fort- farande bör betraktas såsom enda representanten för en sektion af detta slägte. Det synes mig mycket antagligt, att båda dessa arter, A. esculenta och A. teniata, äro nära beslägtade med hvarandra, kanske utgångna ur samma typ, och att det är ur ÅA. teniata, som sedermera åtminstone många af Stilla oceanens arter utbildat sig. Kostans form hos ÅA. teniata är dock icke fullt lik den hos ÅA. esculenta, utan är så att säga intermediär mellan den och kostan hos de öfriga Stillahafs-arterna. Den är visserligen i genomsnitt fyrsidig och intryckt vid sidostyckenas utgångspunkt, men den begränsas icke utåt af fullt plana, utan af något bugtiga ytor, och hörnen äro starkare afrundade än fallet är hos ÅA. esculenta. Från A. esculenta skiljer sig dessutom A. teniata genom flere karakterer, såsom rhachis form, sporofyllernas form och konsistens m. m., hvari den åter visar sig närmast beslägtad med andra i Stilla oceanen förekommande arter af slägtet. Alaria crispa Kjellm. mscr. A. minor, stipite brevissimo, subtereti, rachide compressa, demum longissima, muri- culata, abruptius in costam abeunte; lamina anguste lanceolata, vel lineari lanceolata, longius decurrente, tenui, dense undulato-plicata, crispata, luteo-brunnea; costa angusta, prominula, ancipiti, abruptius in alas abeunte; sporophyllis numerosissimis, fasciculatis, linear! spathu- latis, in petiolum attenuatis, 25—30 cm. longis, infra apicem 1—2 cm. latis, vulgo crispis et tota longitudine spiraliter tortis; soro? Tab. 3, fig. 5—7. S:t Lawrencebay, S:t Lawrence-ön, ymnig; sällskaplig inom öfre delen af sub- litoralregionen; steril. Artbeskrifning. Synes vara en bland de mindre Alaria-arterna. Cauloiddelens längd vanligen 15—20 cm., laminans längd 50—200 cm., dess bredd 9—12 cm. Stipes är mycket kort, stundom knappt mer än 1 cm. Rhachis, isynnerhet dess för tillfället sporo- phyllbärande del, är tydligt sammantryckt, i genomskärning bredt elliptisk. Dess längd ökas i mån växten blir äldre. ÅAldre rhachisdelar med två rader knölar, — rester efter de affallna sporophyllerna. Ofvan sporophyllerna sammandrages cauloiddelen starkt och öfvergår derför mera tvärt i kostan. Denna är två-eggad, stundom mer upphöjd på ena än på andra sidan, alltid tydligt begränsad mot sidostyckena, sålunda samma form som hos arterna ÅA. membranacea J. G. Ag. och A. grandifolia J. G. Ag., möjligen blott något högre än hos dessa arter. Laminan är smalt lancettlik eller jembredt lancettlikt, temligen långt nedlöpande, med andra ord af i det närmaste samma form som hos A. esculenta eller A. dolichorhachis. Den är mycket tunn, membranös, af ljust gulbrun färg, rikt vågigt veckad och mycket starkt krusig, särskildt på den nedersta delen. Sporofyllerna äro mycket talrika, knippade, jembredt spadlika, nedtill afsmalnande till ett skaft, dock utan gräns mellan skaft och skifva, tunna, långa och smala, oftast krusiga och till hela sin längd korkskruflikt vridna med täta vindlingar. De insamlade exemplaren voro sterila. 38 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Artens förhållande till andra arter. Till habitus och flere karakterer öfverensstämmer denna art nära med A. dolichorhachis, men är dock sannolikt icke närmast beslägtad med denna. Från den är den bestämdt skild genom kostans form (Jfr KIJrLLM. Alge arct. Sea sid. 217) och derför enligt min åsigt att hänföra till en annan sektion af slägtet än den, till hvilken AA. dolichorhachis hör. Genom denna och andra karakterer synes den mig sluta sig genetiskt till andra i Stilla oceanens norra del förekommande arter af slägtet. Den torde komma närmast den art, som nedan beskrifves under namn ÅA. angusta, från hvilken den är skild genom mindre storlek, tunnare, krusig, veckrik lamina och längre, smalare, annorlunda formade, mera membranösa sporofyller. Alaria angusta Kjellm. mscr. A. minor; stipite brevissimo, tereti; rachide subcompressa (demum longiore?), in costam abruptius abeunte; lamina anguste lanceolata, decurrente, plana, luteo-brunnea, siccata subpellucida, rigidiuscula, subpergamea; costa angusta, plus minus prominente, in sectione transversali ancipiti vel elliptico-lineari, abruptius in alas abeunte; sporo- phyllis numerosissimis, fasciculatis, distincte petiolatis, lanceolatis vel lineari-spathulatis, membranaceo-pergameis, minoribus, angustis; soro apicem sporophyllorum marginemque sat late sterilem relinquente. Tab. 3, fig. 1—4. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen såsom beståndsdel i Laminariacé- formationen; med sporangier. S Artbeskrifning. Med hänsyn till laminans form, färg, konsistens o. s. v. liknar denna art ÅA. esculenta (L.) Grev. mera än någon annan af de i norra delen af Stilla oceanen förekommande arterna. Laminan är smal i förhållande till längden. På ett exemplar med laminans längd uppgående till en meter är bredden endast 7 cm. Möjligen är laminan något mindre nedlöpande hos A. angusta än hos A. esculenta. Genom formen på rhachis och kostan anger sig A. angusta tillhöra en annan artserie än A. esculenta. Stipes är kort, nästan trind, rhachis deremot sammantryckt, i tvärgenomskärning bredt elliptisk med två rader knölar. De exemplar, jag hade tillfälle att insamla, äro jemförelsevis unga; jag känner derför icke, hvilken längd rhachis uppnår, men förmodar, att den liksom hos närbeslägtade arter kan blifva betydlig. Kostan är än mer, än mindre upphöjd. Hos det exemplar, hvars mått på laminan ofvan angifvits, var kostan ungefär vid laminans midt 7 mm. bred och 3,> mm. tjock. I tvärgenomskärning har kostan ytterkanterna än mera rätliniga, än utåt bugtade, så att tvärsnittets form vexlar mellan två-eggad och elliptiskt jembred. I hvarje fall är kostan tydligt afsatt och begränsad mot sidostyckena. För arten karakteristiskt är sporofyllernas ringa storlek. Vanligen uppgår deras bredd icke till 1 cm., med en längd af 10—15 cm. De äro jembredt spadlika eller lancettlika, alltid med tydligt afsatt skaft, till konsistens såsom sterila tjockt membranösa eller membranöst per- gamentartade, mycket talrika, tätt radade. Sorus intar endast ungefär '/,—”/; af sporo- phyllernas längd och omgifves på båda sidor af en temlig bred steril zon. Alaria prelonga Kjellm. msecr. A. stipite longiore, interdum pluripollicari, subtereti; rachide complanata, demum longiore, muriculata; lamina pluripedali, angusta, lineari, basim versum longe sensim KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 39 attenuata, plana, fusco-brunnea, subpellucida, rigida; costa plus minus prominula, in sec- tione transversali ancipiti vel elliptico-lineari, abruptius in alas abeunte; sporophyllis numerosissimis, fasciculatis, distinete petiolatis, lanceolato-oblongis vel elongato-obovatis, 8—10 cm. longis, 1—2 cm. latis, planis, rigidiusculis; soro apicem sporophyllorum sum- mum marginemque vix conspicuum sterilem relinquente. Tab. 4, fig. 1—4. Beringön; en af de ymnigast här förekommande Alaria-arterna; ingick såsom hufvudbeståndsdel af Laminariacé-formationen och fanns 1 stora massor uppkastad på stran- den; sporangiebärande. Artbeskrifning. Arten är lätt känd från alla andra genom laminans betydliga längd i förhållande till bredden. Det största exemplaret i min samling har (torkadt) laminan 7 m. lång, men blott 10 em. bred. Jag lemnar här en beskrifning af ett lefvande exemplar af arten. Cauloiddelen nedanför sporofyllerna 6 cm. lång, deraf 3,5 cm. med märken, knölar och ärr, efter affallna sporofyller, nästan trind. Den sporofyllbärande rhachisdelen 2 em. lång, mycket svagt bikonvex. Laminan 4 m. lång, 7 cm. bred, mörkbrun, slät, fast med en 8 mm. bred kosta. Sporofyllerna 61 till antalet, aflånga, 8 cm. långa, 1,4 cm. breda, kort skaftade, släta. Hos andra exemplar är stipes längre, ända till 10 cm. Rhachisdelen nedanför sporofyllerna förlänges med åldern. Ofvanför sporofyllerna är rhachis starkt sammandragen, så att sålunda det är en skarp gräns mellan kostan och cauloiddelen. Kostan har samma form som hos näst föregående arter, är än mer, än mindre upphöjd, hvilket sammanhänger med dess mindre eller större bredd. Den är alltid jemförelsevis smal. Med hänsyn till laminan liknar arten A. angusta, dock är laminan mera tydligt jembred än hos den. Sporofyllerna bilda enligt regeln och alltid hos äldre exemplar ett mycket tätt knippe, äro släta, af temligen betydlig tjocklek och fasthet, alltid korta och breda, till formen vexlande mellan aflånga, aflångt lancettlika, utdraget omvändt äggrunda eller bredt spadlika. Sporofyller af alla dessa former förekomma hos samma exemplar. Sorus utbreder sig öfver nästan hela deras yta; endast yttersta spetsen och en sidozon af knappast urskiljbar bredd förblir steril. Jag anser denna art närmast beslägtad med A. angusta. Från denna är den skild genom laminans mycket stora längd och framför allt genom sporofyllernas olika form. Alaria lanceolata Kjellm. mser. A. stipite brevissimo, subtereti; rachide compressa, quam stipite crassiore; lamina lanceolata, latitudine 15 cm. superante, vix decurrente, plus minus undulato-plicata, siccata nigra, opaca, rigida, subpergamea; costa angustiore, circa 0,5 cm. lata, parum prominente, in sectione transversali anguste-elliptico-lineari, abruptius in alas abeunte; sporophyllis numerosissimis, fasciculatis, breviter petiolatis, linearibus, lineari-lanceolatis, basi cuneatis, apice rotundatis vel lineari-spathulatis, longioribus, demum subcoriaceis, fere tota superficie soro vestitis. Tab. 5, fig. 1—3. Beringön; jemte A. oblonga Beringöns ymnigast förekommande Alaria-art; växte liksom denna sällskaplig på sublitoralregionen; sporangiebärande. Artbeskrifning. Denna art öfverensstämmer visserligen i åtskilligt med de förut be- skrifna arterna, men synes dock tillhöra en annan artgrupp än dessa, karakteriserad 40 F. R. KJELLMAM, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. genom i förhållande till längden bred, till hufvudformen icke jembred utan lancettlik eller t. o. m. bredt lancettlik, vågig, mera tjock, vid torkning svartnande och ogenomskinlig lamina, genom långa till grundformen jembreda, slutligen nästan läderartade sporofyller och genom lägre, från laminan mindre starkt afsatt kosta. Afven med hänsyn till rhachis skiljer den sig något från de föregående. Hos dem äro äldre delar af rhachis mindre skarpt afsatta från stipes än hos denna. Hos dem antar rhachis så småningom samma form som stipes och är skild från denna endast genom ärren efter de affallna sporofyllerna, men hos ÅA. lanceolata förblir rhachis af olika form mot stipes och bibehåller sig bredare än stipes är tjock. Arten är temligen storväxt. Laminan når en längd af åtminstone 1,25 m. och en bredd af 15 em. Med hänsyn till sporofyllernas längd öfvergår den alla de förut anförda arterna. De kunna blifva en half meter långa; bredden är deremot alltid jemförelsevis liten, 3—4 cm. Alaria laticosta Kjellm. mscr. A. stipite brevissimo, subtereti; rachide compressa, quam stipite crassiore, demum longiore, muriculata; lamina anguste lanceolata, decurrente, undulato-plicata, crispata, mem- branacea, siccata nigrescente, opaca; costa lata, latitudine saltim 1,5 cm., vix prominente, ancipite, fere in alas sensim abeunte; sporophyllis numerosissimis, fasciculatis, lineari- spathulatis vel linearibus, basi cuneatis, apice rotundatis, circa 10 cm. longis, 1—1,5 cm. latis, membranaceis, crispatis; soro? Tab. 6, fig. 1—3. Beringön. Ett exemplar uppkastadt på stranden. Denna växt är särskildt utmärkt genom sin låga och i förhållande till laminans bredd mycket breda kosta. Från norra delen af Stilla oceanen är förut en art beskrifven, A. marginata Post. et Rupr., hvilken anges vara särskildt utmärkt genom mycket bred kosta. Enligt Harvey (Alg. Vanc. Isl.) har kostan en bredd af »]—1'/; inch in fronds where the stipes is 3—4 lines wide» Detta synes mig ange, att det i norra delen af Stilla oceanen gifves en sektion af slägtet Alaria, utmärkt genom mycket bred kosta och att derför den växt, hvars diagnos ofvan lemnats, icke är att anse såsom en tillfällig form af någon af de andra arterna, utan en från dessa skild art. Den kommer närmast A. lanceolata. Med den har den gemensamt laminans lancett- lika form och starka undulering äfvensom det, att laminan vid torkning antar en svart- brun färg och blir nästan ogenomskinlig samt att rhachis bestående håller sig till formen olika stipes. Från densamma skiljer den sig genom smalare, nedlöpande lamina, kortare, tunnare och krusiga sporofyller samt särskildt genom kostans stora bredd och ringa höjd och såsom följd häraf den svaga begränsningen mellan kostan och laminans sidostycken. Det erhållna exemplaret har laminan 1,5 m. lång och 10 cm. bred på det bredaste stället. Inga sporofyller hafva fullt utbildad sorus, men hos vissa är den anlagd. Af anlaget att döma utbreder den sig icke öfver sporofyllernas hela yta, utan endast öfver en del, sträckande sig från basen till eller något öfver midten af hvarje sporofyll. Alaria fistulosa Post. et Rupr. Ill: Alstop ork Descr. Alaria fistulosa J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 144. Fig. » » Post. et Rupr. II. Alg. t. 16. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 41 Beringön, ymnig; sällskaplig inom nedre delen af sublitoralregionen; sporangie- bärande. Då jag haft tillfälle att undersöka en stor mängd exemplar af denna ståtliga, i hela exemplar sällan tillgängliga växt, anser jag mig böra lemna en efter lefvande exemplar uppgjord utförligare beskrifning af den. Arten når mycket betydliga dimensioner och är väl den största af alla Alarior. Det största exemplar, jag anträffade, var 18 m. långt med 22 cm. lång cauloiddel, 43 cm. bred lamina, 2 cm. bred kosta, och 200, i medeltal 30 cm. långa och 7 cm. breda sporofyller. Växtens rotsystem är mycket kraftigt utveckladt med talrika, rikgreniga, men i allmänhet korta rhiziner. Stipitaldelen är än trind, än mer eller mindre sammantryckt, i genomskärning sålunda antingen cirkelrund eller mer eller mindre bredt elliptisk, hos stora exemplar omkring 2 cm. efter den längsta diametern. Upp emot rhachisdelen är den alltid plattare än nedtill. Den för tillfället sporofyllbärande delen af rhachis är starkt plattad, hos större exemplar öfver 2 cm. bred. Laminan är jembred med nedlöpande bas, till färgen vexlande mellan blekt gulbrun och mörkbrun, stundom blekare vid basen än upptill, tunn, men fast, nedtill oftast slät, upptill fint parallelt veckad, med vecken utgående från kostan, vinkelräta mot och djupast vid denna. Kanten är nästan ständigt slät. Stundom är laminan veckad äfven nedtill, och då äro vecken här större och djupare än 1 laminans öfre del. Laminans bredd i förhållande till längden anger följande sammanställning: Bredd på 30 cm. afstånd från basen ............ 10 cm.l janod ; . 7 ; | ängd 11 m. » vid ömidtennoch närtar spetsen se. sc snst 240 » på 15 em; afstånd från basen. AD » » 350 » » » KT IRA HENGN SH 21 oo» längd 7,5 m. » » 600 » » » Dj ke & BE SN TSK 40 19,5 » » BE KOLR O) » » DD) ik NR RAL. SIAT 10 » » » 5300 » » » NIVALA RIFIN SLE 28 » längd 10 m. » » 600 » » » Ma 2 TAS3AR- FIK TEN 30 » Största iakttagna bredden är 70 cm. Huru lång den så breda laminan varit, känner jag icke; af laminan fann jag nämligen blott ett fragment. Kostans form är egendomlig. Den torde närmast kunna angifvas såsom cylindrisk eller nedtryckt cylindrisk med tvenne tjocka vingkanter, hvardera försedd med en längslöpande fåra, från hvilken laminams sido- stycken utgå. Midtdelen är i genomskärning nästan cirkelformig, vingkanterna, fåran frånsedd, nästan bredt rektangulära något bredare inåt än utåt med afrundade hörn. Den cylindriska midtdelen innesluter längre och kortare luftfylda hålrum. Väggarne mellan dessa äro än plana, än bugtiga och sträcka sig än vinkelrätt än snedt mot ytterväggen. Dessa hålrum saknas i kostans nedre del. På ett exemplar med 4 m. lång lamina var 3 cm. af kostans nedre del utan sådana. De utbildas tidigt; redan hos 0,5—1 m. långa exemplar, som ännu icke utvecklat några sporofyller, har jag funnit dem fullt tydliga. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Ba. 23. N:o 8. 6 42 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Kostans bredd står icke i något bestämdt förhållande till laminans bredd. Detta framgår af följande uppgifter: Laminans bredd 70 cm. Kostans bredd 2,5 cm. » » 47 » » » 2) AD » » 43 » » » 2,00 » » 23 » » 2500 » » 23 » » » Hö 0) » » SLVR » » Zu » » 16 » » ÖS » » ba » » 1 Sporofyllernas form vexlar äfven hos samma exemplar inom temligen vida gränser. I allmänhet äro de dock breda i förhållande till längden. Vanligast äro de till formen bredt lancettlika eller jembredt lancettlika, omvändt äggrunda, elliptiska, aflånga, jembreda med afrundad bas, jembredt vigglika. Stundom äro de spetsiga, men hafva oftare spet- sen afrundad, tvär eller någon gång urringad. De äro tjocka, släta och alltid kort skaf- tade. Sorus utbreder sig öfver nästan hela deras yta. Arten synes mig vara närmast beslägtad med A. teniata. Kostans grundform är densamma. Hos ÅA. fistulosa har dess midtdel blifvit cylindrisk för bildningen af de stora luftrummen. Hos båda är kostan starkt afsatt från sidostyckena och dessa utgå från en fåra i kostan. Laminans form är densamma hos båda arterna, och äfven med hänsyn till sporofyllerna råder en ej obetydlig likhet. Alaria spec.? På stranden af Beringön fann jag ett uppkastadt fragment af en Alaria. Jag vet ej, om det utgjort en del af ett normalt eller ett abnormt utbildadt exemplar. Är det förra fallet, så tillhör det en ännu obeskrifven art, och jag har derför velat fästa uppmärk- samhet på det samma. Fragmentet är ett stycke af en lamina, som är 35 cm. bredt och har en 5 cm. bred, tjockt läderartad kosta, genomdragen af två, vida luftgångar, hvilka i ett stycke af kostan löpa parallelt med hvarandra utmed kostans midt på lika långt /af- stånd från hvarandra som från kostans kant, i en annan del af kostan löpa mera närmade intill kostans ena kant och till hvarandra. Thalassiophyllum clathrus (Gmel.) Post. et Rupr. Ill. Alg. p. 11. Fucus clathrus Gmel. Hist. Fuc.: p. 211. Descr. Thalassiophyllum clathrus J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 138. Fig. » » Postilet/Rupri1 cr t1l8retin9 Beringön, ymnig; sällskaplig inom den sublitorala regionen; steril. Agarum Turneri Post. et Rupr. Ill. Alg. p. 12. Descer. Agarum Turneri J. G. Ag. Grönl. Lam. och Fuc. p. 18. Fig. » » Post.,'eti Rupr. 1: ce. t.122. Exsicc. » » Farl. and Eat. Alg. Amer. n:o 12. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 43 S:t Lawrencebay; Konyambay; S:t Lawrence-ön; på båda ställena ymnig; något sällskaplig på sublitoralregionen, såsom beståndsdel af Laminariacé-formationen; steril. I norra delen af Beringhafvet når arten icke någon betydligare storlek. Bland en stor mängd vid S:t Lawrence-ön imsamlade exemplar finnes intet, som når en meters längd. Stipes' längd har jag funnit vexla mellan 3 och 12 cm. och tjockleken uppgår till 8 mm. Nedtill är den i allmänhet plan-konvex, upptill hos äldre exemplar nästan helt platt. Laminan är till färgen mättadt gulbrun, 20—30 cm. bred, nedtill med kanterna något invikna. Kostan är alltid af betydligt fastare konsistens än sjelfva sidostyckena, 1—2 cm. bred. Cymathere triplicata (Post. et Rupr.) J. G. Ag. De Lamin. p. 30. Laminaria triplicata Post. et Rupr. II. Alg. p. 10. Descer. Cymathere triplicata J. G. Ag. 1. c. Fig. Laminaria triplicata Post. et Rupr. 1. ec. t. 10. Beringön; ett tjugutal exemplar insamlades, uppkastade på stranden. Växande träffades den icke, men utan allt tvifvel är det en sublitoralväxt. De funna exemplaren voro fästade på musselskal och små stenar. Alla voro sterila. Laminaria longipes Bory. Dict. Class. 9, p. 189 sec. J. G. Ag. Spec. Alg; I, p- 133. Descr. Laminaria longipes Aresch. Obs. Phyc. 4, p. 15. Beringön, mycket ymnig; sällskaplig på Balanus-bäddar inom den litorala regionen; med sporangier. : Genom sin skottbyggnad skiljer sig denna art från nästan alla andra arter af Lami- naria-slägtet och torde derför böra uppfattas såsom typ för antingen ett särskildt slägte eller åtminstone en särskild sektion af slägtet Laminaria. ArREscHouG har på anf. st. påpekat denna egendomlighet, om hvilken han vunnit insigt genom undersökning af åt- skilliga exemplar af arten, som han erhållit till granskning ur Vega-expeditionens samlingar. Växten har ett rikgrenigt krypande, rotslående rhizom, som utsänder talrika verti- kala skott, hvilka bestå af en merendels lång, trind stipes och en terminal, jemförelsevis mycket smal, fast, nästan läderartad lamina, som till formen oftast är jembred med af- rundad bas eller jembredt lancettlik. Det är en liten växt; det största exemplaret bland ett par hundra i min samling har skotten 80 cm. långa, 4 em. breda. Hos en mängd exemplar är laminans bredd ej mer än 0,,—1 cm. Sorus utbildas vid eller i närheten af laminans bas och sträcker sig oftast öfver nästan hela eller större delen af laminans bredd. Laminaria Bongardiana Post. et Rupr. INKANS: pok0: f. subsessilis Aresch. Obs. Phyc. 4, p. 5. Descr. Hafgygia Bongardiana f. subsessilis Aresch. 1. c. Beringön, temligen ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen; steril, 44 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. f. bifureata Post. et Rupr. ICE Descr. Hafgygia Bongardiana f. furcata Aresch 1. c. Fig. Laminaria Bongardiana, bifurcata Post. et Rupr. 1. c. t. 14. Beringön, temligen ymnig; något sällskaplig inom nedre delen af litoralregionen och öfre delen af den sublitorala; med sporangier. f. teniata Post. et Rupr. Laminaria teniata Post. et Rupr. 1. c. p. 10. Descr. et Fig. Laminaria teniata Post. et Rupr. 1. c. et t. 38. Beringön, ymnig; sällskaplig inom den sublitorala regionen; steril. f. elliptiea; novum nomen. Descr. Hafgygia Bongardiana f. normalis, Aresch. 1. c. Fig. Laminaria Bongardiana Post. et Rupr. 1. ce. t. 13. Beringön, ymnig; sällskaplig inom den sublitorala regionen, jemte f. teniata en hufvudbeståndsdel i Laminariacé-formationen; sporangiebärande. I sin framställning (anf. st.) af Hafgygia Bongardiana, hvilken åtminstone till största delen grundar sig på material, samladt af mig under Vega-expeditionen, har ÅRESCHOUG enligt min åsigt gjort sig skyldig till en ej fullt riktig uppfattning af arten. Han har under den fört växter, hvilken såväl på torkade, men särskildt på lefvande exemplar äro lätta att skilja från L. Bongardiana och säkert tillhöra andra arter. Det är den grupp, hvilken af honom beskrifves under 1. forma normalis, a. Af artens former är f. subsessilis den minsta. Den eger intresse genom den anslut- ning den visar till L. sessilis AG. Stipes är nämligen hos den nästan omärklig. Man skulle till och med kunna säga, att stipes saknas och att rötterna utgå från laminans tjocka, kilformiga bas. Karakteristisk för f. bifurcata är den korta, breda, njurlika laminan. Ofta har väx- ten, såsom dess namn skall ange, stipes gaffelorenig. Detta är dock icke egendomligt för denna form. Hos den form, som väl kan betraktas såsom den typiska, f. elliptica, ut- märkt genom långsträckt, elliptisk eller bredt aflång lamina, inträffar ej sällan att i följd af en mycket djupt gående uppflikning af laminan den ursprungliga vegetationspunkten ersättes af tvenne nya, hvardera bildande en kort stipes och en lamina. Det kan till och med hända, att hos denna form stipes grenar sig gaffellikt icke blott en utan två gånger. Laminaria tenmata Post. et Rupr. hör utan tvifvel under L. Bongardiana. Den eger denna arts hufvudkarakter: en kort, upptill plattad, vigglik stipes, som-utan gräns öfvergår 1 en tjock, slät, gulbrun lamina. I TI. Alg. tafl. 38 är ett ungt exemplar af denna form afbildadt. Den når äfven den betydande dimensioner. Af de två största exemplar, jag anträffade, hade det ena stipes 11 cm. lång, laminan 234 cm. lång, 22 cm. bred, det an- dra stipes 9 cm. lång, laminan 217 cm. lång och 16 cm. bred. Det senare hade laminan hel, det förra laminan delad i 3 flikar. De angifna måtten visa, att denna form har laminan af stor längd i förhållande till bredden. Ett stort exemplar af f. elliptica med 8 cm. lång stipes hade den 3 meter långa laminan 70 cm. bred. Hos f. bifurcata uppgår KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 45 laminans bredd ofta till mer än en meter. Liksom hos dessa båda former är äfven, så- som nämnts, hos f. subsessilis laminan bred i förhållande till längden. Sorus har jag sett utbildad endast på den flikade delen af laminan. Laminaria nigripes J. G. Ag. Spetsb. Alg. Till. p. 29. Descr. Laminaria nigripes' J. G. Ag. 1 c. Fig. » » Kjellm. Alge aret. Sea t. 25, £. 8—10. Syn. Hafgygia Bongardiana f. normalis, a Aresch. Obs. Phyc. 4, p. 5; ex parte. f. reniformis Kjellm. p brevipes Kjellm. Kjellm. 1. c. p. 237 et sequent. Descr. Laminaria nigripes f. reniformis 6 brevipes Kjellm. 1. ce. Beringön, sparsam; spridd på sublitoralregionen; med sporangier. f. oblonga Kjellm. 6 subteres Kjellm. IG Descr. Laminaria nigripes f. oblonga £ subteres Kjellm. 1. c. Beringön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; med sporangier. Laminaria dentigera Kjellm. mser. L. stipite longiore, pedali et ultra, levi, fexili a basi incrassata sensim attenuato, apice subcompresso, lacunis muciferis densis, magnis, in orbem regularem subcorticalem dispositis; lamina sublanceolata, crassiuscula, plana, saturate brunnea vel fere picea, nitida, usque ad basim in lacinias latitudine valde dissimiles decomposito-digitato fissa; laciniis latis residuis brevibus Jaciniarum angustarum abjectarum quasi dentatis; soro? Tab. 2, fig. 10—14. : Syn. Hafoygia Bongardiana f. normalis, a Aresch. Obs. Phyc. 4, p. 5; ex parte. Beringön, temligen ymnig; spridd på den sublitorala regionen; steril. Af denna Laminaria har jag sett ett betydligt antal exemplar i olika utvecklings- stadier. De öfverensstämma i flere väsentliga afseenden mycket nära och utmärka sig genom en summa karakterer, som icke återfinnas hos någon annan mig bekant Laminaria. Jag anser mig derför böra betrakta den såsom en skild art. Mest utmärkande för den är dess långa, vid basen slutligen tjocka, mot den något hoptryckta spetsen starkt och jemt afsmalnande, med en tät krets stora slemhålor försedda stipes, dess smala, nästan lancettlika lamina, hvilken uppdelas upprepadt i flikar, af hvilka en del äro mycket smala, snart affalla eller upplösas till aldra största delen. Genom de qvarlefvande baserna af dessa smala flikar blifva de bredare liksom glest, oregelbundet tandade. Laminan är tjock, slät, glänsande, mättadt brun eller nästan beckbrun. I stipes utbildas icke någon korkliknande väfnad, i följd hvaraf den lefvande stipes är slät och glatt. I laminan är midtlagret mäktigt utveckladt och skarpt begränsadt från det tem- ligen storcelliga mellaplagret, som innesluter ungefär i sin mellersta del temligen stora, svagt begränsade slemhålor, 46 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Till byggnaden sluter sig arten sålunda närmast till L. nigripes. Med hänsyn till stipes” form liknar den mest L. Clustoni Le Jol., från båda skiljer den sig genom laminans form, från L. Clustoni derjemte genom struktur, från L. nigripes genom formen på stipes och större och annorlunda liggande slemhålor 1 laminan. Med någon annan art kan den icke förvexlas. Växten synes icke uppnå någon betydligare storlek, och särskildt synes laminan hålla sig vid obetydlig storlek. Ett exemplar af de största 1 min samling har (torkadt) stipes 34 cm. lång, nedtill fingertjock, laminan 75 cm. lång, 15 cm. bred. Laminaria bullata Kjellm. mscr. L. stipite longiore, levi, fexili, fusco-brunneo, nitido, subcompresso, fere equali, lacunis sat magnis in orbem regularem, subcorticalem dispositis; lamina ovata, obovata, elliptica vel late cordata, saturate luteo-brunnea, nitida, crassiuscula, mollissima, demum parce laciniata, bullis, magnis, transversis secundum utrumque marginem seriatis in- signi, lacunis majoribus, densis; soro partes confines lamine vetuste et hornotine ve- stiente. Tab. 2, fig. 59. S:t Lawrencebay, S:t Lawrence-ön, på båda ställena ymmnig; något sällskaplig inom sublitoralregionen; med sporangier. Med hänsyn till vidfästningsorganet öfverensstämmer denna art med flertalet andra Laminarier. Det utgöres af greniga rhiziner, utgående 1 nästan regelbundna, basifugala kransar. Stipes är temligen lång, d. v. s. den uppnår en längd af åtminstone 30 cm., är slät, böjlig, glänsande, svartbrun, nästan till hela sin längd något sammantryckt, endast nederst trind och här något tjockare än i öfrigt. Alla undersökta exemplar hade den äldre laminan i behåll. Denna var skarpt af- satt från den under den löpande vegetationsperioden utvecklade. Arslaminan är såsom ung antingen äggrund, bredt vigglik eller jembredt elliptisk, såsom äldre äggrund, bredt hjertlik, bredt elliptisk eller omvändt äggrund, mättadt gulbrun, glänsande, slutligen tjockt äderartad, af mycket lös konsistens, ungefär 1 m. lång och 40 cm. bred, aldrig undulerad eller veckad, men utmärkt genom en parallelt med hvarje kant löpande tät rad af trans- verselt stälda, breda och höga bucklor. Dessa egendomliga buckelrader framstå mycket tydligt äfven hos mycket unga exemplar, t. o. m. då de nått en längd af endast 10—15 cm. och uppträda äfven mycket tidigt på den under utveckling varande nya laminan hos äldre exemplar. Först på mycket gamla och tjocka laminor blifva de småningom otyd- liga. Deras bredd — vinkelrätt mot laminans längdriktning — uppgår till 3—6 cm. Laminan uppdelas slutligen i ett fåtal flikar, vanligen så, att den först delas i tvenne nedtill svagt förenade halfvor, hvilka sedermera hvardera delas i 3—4 olika långa flikar. I stipes utbildas icke någon korkliknande väfnad. Ytcellerna hafva ytterväggen mycket tjock, glänsande, gulhvit. De endokromförande cellerna äro på ett tvärsnitt an- ordnade i temligen regelbundna radiala rader. I inre delen af detta 5—6 celler mäktiga lager ligger en regelbunden krets temligen stora och ungefär lika stora slemhålor, hvilkas gränsceller föga skilja sig från de öfriga med färgadt innehåll försedda cellerna. I laminan är midtlagret temligen starkt begränsadt från mellanlagret. Det senare innesluter i sin mellersta del en tät rad jemförelsevis stora slemlakuner, åtminstone till KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 47 någon del af sin omkrets begränsade af celler, som genom olika form och mindre storlek afvika från mellanlagrets öfriga celler. Sorus utbreder sig såsom ett bredt, oregelbundet bälte öfver de tillgränsande delarne af den äldre och yngre laminan och liknar till byggnaden den hos öfriga Lamimarior. Arten synes vara närmast beslägtad med ÅL. nigripes, men är skild från denna ge- nom de tvenne buckelraderna, genom mindre storlek, annan form och färg, laminans ytterst lösa konsistens, olika laciniering och något olika struktur. Fam. Encoelie2?. Soranthera ulvoidea Post. et Rupr. IN Ales ja 10 KORR dinnjörs VAS OR 05 DI Descr. Frons saccata, simplicissima, intus cava, duplice tela cellularum constituta, superficiali e cellulis parvulis coloratis, stratum unicum, interiore e cellulis hyalinis, strata 3—4 formantibus contexta. Sporangia pyriformia et paranemata clavata, multiarticulata in soros hemisphericos, maculzeformes, majores per totam frondem sparsos collecta. Tab. 7, fig. 4—35. Beringön, temligen ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen, epifytisk på Rhodomela larix; rikligt sporangiebärande. Växtens vidfästningsorgan utgöres af en mängd från skottets bas utgående, greniga, endokromförande celltrådar, hvilka äro mer eller mindre sammanfiltade och slutligen så- som ett hylle omgifva grenspetsarne af Rhodomela larix. Skottet uppnår en längd af 3—4 cm., har formen af en nästan klotformig, tjockt päronformig eller ellipsoidisk vattenfyld säck, som torkad har en olivbrun färg. Säckens vägg är hinnartad och sammanfaller, då växten torkas. Den bildas af 4—5 cellager. Det yttersta består af endokromförande, små, mångsidiga, 1 tvärgenomskärning nästan qva- dratiska celler. De två eller tre näst yttersta cellagren sammansättas af likaledes mång- sidiga, nästan 1sodiametriska celler, men dessa äro endokromlösa eller åtminstone mycket endokromfattiga, betydligt större än ytcellerna och större ju längre inåt de ligga. Det innersta cellagret består af stora, hyalima, i skottets längdriktning sträckta celler. Med hänsyn till skottets form och byggnad kommer växten sålunda temligen nära slägtet Asperococcus. Med hänsyn till sori byggnad skiljer den sig betydligt från detta. Sori äro talrika, strödda öfver hela skottets yta, stora, till formen nästan halfklotformiga, vid tork- ning svartbruna. Hvarje sorus bildas af utdraget päronformiga eller ellipsoidiskt päron- formiga, 40—50 u långa, 20—25 wu tjocka sporangier och klubblika, mycket smalskaftade, af 10—13 celler bildade, ungefär 125 mu långa och upptill 10—12 u tjocka parafyser, Deras 5—6 öfre celler äro mycket rika på endokrom och vid mellanväggarne något sam- mandragna. Toppcellen är nästan klotrund, dock föga större än den tillgränsande cellen. Ralfsia deusta (Ag.) J. G. Ag. Ralfsia? deusta J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 63. Zonaria deusta Ag. Syn Alg. p. 40. Descr. Ralfsia? deusta J. G. Ag. 1 c. Fig. Fucus fungularis F1. Dan. t. 420. 48 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORAÅ. S:t Lawrencebay, temligen ymnig; Konyambay, temligen ymnig; Port Cla- rence, mycket ymnig och yppig, till väsentlig del bestämmande vegetationskarakteren; S:t Lawrence-ön, temligen ymnig; Beringön, temligen ymnig; öfverallt sublitoral, något sällskaplig; steril. Fam. Chordariacez. Chordaria flagelliformis Mull. FI. Dan. t. 650. f. typica. Deser. Chordaria flagelliformis J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 66; excl. var. Fig. » » Flarv-gbyc Britsts Exsicc. » » Aresch. Alg. Scand. exsicce. n:o 97. Konyambay, sparsam; S:t Lawrence-ön, sparsam; Beringön, ymnig; spridd inom den sublitorala regionens öfre del; vid S:t Lawrenee-ön med sporangier. f. ehordeformis Kjellm. Spetsb. Thall. 2, p. 28. Descr. et Fig. Chordaria flagelliformis f. chordzeformis Kjellm. 1. c. et t. 1, fig. 13—15. Konyambay, sparsam; spridd inom öfre delen af sublitoralregionen; steril. f. ramusculifera Kjellm. IKeIpar20: Descr. et Fig. Chordaria flagelliformis f. ramusculifera Kjellm. 1. c. et t. 1, f. 10—12. Syn. Chordaria divaricata Gobi Algenfl. Weiss. Meer p. 70; cfr. Kjellm. Alge arct. Sea p. 249. S:t Lawrence-ön, temligen ymnig; sublitoral, spridd; steril. Coilodesme californica (Rupr.) Kjellm. Adenocystis p. 4—8 '. Adenocystis (Lessoni var.?) californica Rupr. Alg. Och. p. 291. Beringön, ymnig; epifyt på gröfre litorala och sublitorala alger; fertil. Gen. Analipus Kjellm. msocr. ”. Radix filis brevibus, unicellularibus vel articulatis, monosiphoniis, constituta. Frons dimorpha; pars vegetativa dense decomposito ramosa, ramis subteretibus vel compressis, solidis, arcte confertis, sepe coalitis, stratum horizontale, fere crustaeforme formantibus, duplici cellularum tela constituta, interiore valida, e cellulis endocromate parco cylindra- ceis, brevibus, plus minus distincte longitudinaliter seriatis, exteriore latere superiore fron- dis validiore e cellulis endocromate largiore subcubicis, verticaliter seriatis, vel interdum stratum fere unicum formantibus, contexta; pars fertilis ramis, basi nudis, verticaliter e parte vegetativa egredientibus, simplicibus, inferne solidis, superne fistulosis, levibus, fila peripherica, clavata, breviora, endocroma condensatum foventia, in stratum continuum sti- pata prebentibus constans. Sporangia unilocularia globoso-ellipsoidea, filis perifericis basi insidentia. — Tap. (, fig. 6— 12. 1 KJIELLMAN, Undersökning af några till slägtet Adenocystis Hook. fil. & Harv. hänförda alger. Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd. 15. Afd. III. N:o 1. 1889. 2 Der. ävormoc = barfotad. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:O 8. 49 Analipus fusiformis Kjellm. mscr. Beringön, temligen ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen. Växtens vidfästningsorgan utgöres af korta, en- eller fåcelliga celltrådar, med cell- väggarne tjocka och cellinnehållet brunfärgadt. De utgå vanligen i täta grupper och äro mer eller mindre sammanfitade. Skottsystemets vegetativa del utbreder sig horizontalt på underlaget, är rikgrenig, med korta, täta, nästan trinda, nedtryckta eller starkt plattade, öfver och mellan hvarandra trängda och ofta sinsemellan sammanväxta grenar, bildande en nästan krustformig kom- plex. Vertikalt från denna utgå en större mängd smalt cylindriskt spolformiga, enkla, nedtill täta, upptill ihåliga, 2—4 cm. långa och omkring 1 mm. tjocka grenar. Dessas uppgift är att utveckla sporangier. De vegetativa grenarne bestå af två cellager. Det centrala af dessa sammmansättes af endokromfattiga, kort cylindriska, 15—20 u tjocka, 30—60 u långa celler, ordnade i temligen tydliga longitudinelt eller svagt bågformigt förlöpande rader. Det periferiska lagret bildas af kubiska, starkt endokromhaltiga i vertikala rader ordnade celler. Det är alltid mäktigare utveckladt på grenens öfre än undre sida, består ofta af ända till 6 celler i radialriktning, men är också ofta två- eller t. o. m. enskiktigt. Ytcellerna hafva ytter- väggen tjock, af gulbrun färg. Sporangiegrenarnes centrala del bildas af kort cylindriska, i rader anordnade, tjock- väggiga, endokromfattiga celler, aftagande i tjocklek, men tilltagande i längd från perife- rien mot centrum. Deras periferiska lager utgöres af korta, 3—5-celliga, tätt packade, klubblika endokromrika cellrader, hvilkas toppcell är nästan klotformig och något större än den tillgränsande cellen. Från dessa celltrådars basalceller utgå sporangierna. Dessa äro klotformigt ellipsoidi- ska, jemförelsevis små, 35 u långa och 25 u tjocka. Denna växt har mycket gemensamt med Cepidwum antarcticum J. G. Ag., men det synes mig icke underkastadt tvifvel, att den representerar en från denna skild slägttyp. Fam. Lithodermatez. Lithoderma fatiscens Aresch. Obs. Phyc. 43, p. 23. Descr. Lithoderma fatiscens Aresch. 1. c. Fig. » » Kjellm. Alg& arct. Sea t. 26, f. 6—7. S:t Lawrencebay, Konyambay, Port Clarence, öfverallt ymnig eller temligen ymnig, växande något sällskaplig inom sublitoralregionen; steril. Fam. Scytosiphone2. Scytosiphon lomentarius (Lyngb.) J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 126. Chorda lomentaria Lyngb. Hydr. Dan. p. 74. Descr. Scytosiphon lomentarius J. G. Ag. I. c. Fig. Chorda lomentaria Harv. Phyc. Brit. t. 285. Exsicc. » » Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 94. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N:o 8. 7 50 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Konyambay, ymnig; Port Clarence, sparsam; Beringön, ymnig; vid Port Clarence förekom den inom sublitoralregionen, på de båda andra ställena inom den lito- rala; allestädes spridd; med gametangier. Fam. Punctariace2. Punctaria plantaginea (Roth) Grev. Alg. Brit. p. 53. Ulva plantaginea Roth, Cat. Bot. 3, p- 243. Descr. Punctaria plantaginea J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 73. Fig. » » Harv. Phyc. Brit. t. 128. Exsicc. » » Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 170. Port Clarence, sällsynt; spridd inom sublitoralregionen; sparsamt sporangiebärande. Fam. Desmarestiace2r. Desmarestia aculeata (L.) Lamour. Ess. p. 45. Fucus aculeatus L. Spec. Plant. Ed. 2, p. 1632. Descer. Desmarestia aculeata J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 167. Fig. » » Harv. Phyc!Brit./t! 49! Exsicc. » » Aresch. Alg. Scand. exsice. n:o 87. S:t Lawrencebay, temligen sparsam; S:t Lawrence-ön, sparsam; spridd inom sublitoralregionen; steril. Phloeospora subarticulata Aresch. Bot. Not. 1873, p. 163. Descr. Phloeospora subarticulata Aresch. Bot. Not. 1876, p. 33. Exsice. Dictyosiphon foeniculaceus var. subarticulatus Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 104. Port Clarence, sällsynt; spridd inom sublitoralregionen; steril. Phloeospora tortilis (Rupr.) Aresch. Bot. Not. 1876, p. 34. Scytosiphon tortilis Rupr. Alg. Och. p. 373. Deser. Phloeospora tortilis Aresch. 1. c. Fig. Dictyosiphon tortilis Gobi, Brauntange t. 2, f. 12—16. Konyambay, sparsam; Port Clarence, ymnig; på båda ställena spridd, vid det förstnämnda litoral, vid det senare sublitoral; sporangiebärande. Dictyosiphon hippuroides (Lyngb.) Kitz. Tab. Phyc. 6, p. 19. Scytosiphon hippuroides Lyngb. Hydr. Dan. p. 63. f. typiea. Descr. Dictyosiphon hippuroides Aresch. Obs. Phyc. 3, p. 26. Fig. » » Kätzlive. 452. Exsicc. » » Aresch. Alg. Scand. exsicce. n:o 321. | Konyambay, ymnig; Beringön, ymnig; spridd eller något sällskaplig inom litoral- regionen; vid förra stället med sporangier. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0O 8. 51 Dictyosiphon foeniculaceus (Huds.) Grev. Alg. Brit. p. 56. Conferva foeniculacea Huds. F1 Angl. p. 164. Descr. Dictyosiphon foeniculaceus Aresch. Obs. Phyc. 3, p. 30. Konyambay, temligen ymnig; Beringön, sparsam; på båda ställen spridd inom itoralregionen; vid senare stället med sporangier. Vid Konyambay förekom växten under den form, som är afbildad i Aresch. Phyc. Scand. t. 7 och utdelad under n:o 103 och 319 i Aresch. Alg. Scand. exsicc.; sålunda den form, som jag i Aloe arct. Sea (s. 269) ansett vara artens typiska. Den vid Beringön uppträdande formen kommer närmast den typiska, men afviker från denna genom större groflek, ofta motsatta grenar och grenarne af sista ordningen utdraget syllika. Fam. Sphacelariacex. Chetopteris plumosa (Lyngb.) Kätz. Phyc. gen. p. 293. Sphacelaria plumosa Lyngb. Hydr. Dan. p. 103. Descer. Chetopteris plumosa J. G. Ag. Spec. Alg. 1, p. 41. Fig. Sphacelaria plumosa Harv. Phyc. Brit. t. 87. » Chetopteris plumosa Aresch. Obs. Phyc. 3, t. 2, f. 4. » » » Kjellm. Spetsb. Thall. 2, t. 2, f. 2—3. Exsicc. Sphacelaria plumosa Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 107. » Chetopteris plumosa Kjellm. in Aresch. I. ce. n:o 408. Konyambay, sparsam; S:t Lawrence-ön, ymnig; Port Clarence, sparsam; öfver- allt spridd inom sublitoralregionen; steril. Sphacelaria arctica Harv. Dec. J. G. Ag. Grönl. Alg. p. 110. Descr. et Fig. Sphacelaria arctica Kjellm. Spetsb. Thall. 2, p. 34 et t. 2, f. 4—6. Konyambay, temligen ymnig; S:t Lawrence-ön, temligen ymnig; Port Cla- rence, sparsam; vid Konyambay såväl inom den litorala som sublitorala regionen, på de båda andra ställena sublitoral; öfverallt spridd och steril. Fam. Ectocarpace?r. Pylaiella litoralis (L.) Kjellm. Skand. Ect. och Tilopt. p. 99. Conferva litoralis L. Spec. Plant. p. 1165; ex parte. Descr. Pylaiella litoralis Kjellm. 1. c. Fig. Ectocarpus litoralis Harv. Phyc. Brit. t. 197. Exsice. » firmus Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 24. Konyambay, temligen ymnig; S:t Lawrence-ön, ymnig; Port Clarence, tem- ligen ymnig; Beringön, ymnig; öfverallt spridd inom litoralregionen; vid Konyambay med sporangier. 52 F. R. EJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. CHLOROPHYLLOPHYCEE. Fam. Ulvace2e. Enteromorpha clathrata (Roth) Grev. Alg. Brit. p. 181. Conferva clathrata Roth, Cat. Bot. 3, p. 175. Descr. Enteromorpha clathrata Ahln. Enterom. p. 43. Beringön, ymnig; sällskaplig inom litoralregionen, i något bräckt vatten; med fort- plantningsorgan. Enteromorpha fascia Post. et Rupr. Il. Alg. p- 21. Descr. Enteromorpha fascia J. G. Ag. Ulvace&e p. 125. Beringön, ymnig; litoral, något sällskaplig; med fortplantningsorgan. Enteromorpha compressa (L.) Link. Epist. p. 5. Ulva compressa L. Spec. Plant. p. 1163; char. emend. Cfr. Ahln. Enterom. p. 31. f. racemosa Ahln. Ib ör [D3 DD a. Ahlneri Kjellm. Alg&e arct. Sea p. 289. Descr. Enteromorpha compressa c racemosa Ahln. 1. c. Exsicce. » ramulosa Aresch. Alg. Scand. exsicce. n:o 226. 6. abbreviata Kjellm. es Descr. Enteromorpha compressa f. racemosa f abbreviata Kjellm. 1. c. S:t Lawrence-ön, Port Clarence, Beringön, öfverallt temligen ymnig, växande spridd vid Port Clarence inom den sublitorala regionen, på de båda andra ställena inom den litorala; med fortplantningsorgan. Enteromorpha linza (L.) J. G. Ag. Ulvacex p. 134. Ulva Linza L:, Spec. Pl. p. 1633. f. lanceolata J. G. Ag. löne! Descr. Enteromorpha linza f. lanceolata J. G. Ag. 1. c. Beringön, vmnig; något sällskaplig inom litoralregionen; steril. Växten har ett ganska vexlande utseende. Oftast är den till formen lancettlik, 8— 10 em. lång, 2—3 cm. bred, med tydlig stipes och rikt vågig eller smalt jembred, 3—10 cm. lång, 0,5 cm. bred, men stundom bredt elliptisk med vigglik eller afrundad bas, 10—15 cm. lång och 7 cm. bred. f. erispata Bertol. (J. G. Ag.) 1]. ce. Ulva crispata Bertol. sec. J. G. Ag. 1. c. Descr. Enteromorpha Linza £ crispata J. G. Ag. 1. c. Beringön, sparsam; spridd inom litoralregionen; steril. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:o 8. 52 Ulva rigida Ag. Spec. Alg. p. 410. Descr. Ulva rigida J. Ag. Ulvace& p. 168. S:t Lawrence-ön, Beringön, ymnig; något sällskaplig inom litoralregionen; fertil. I den omfattning, J. G. AGARDH, anf. st., gifvit åt denna art, inbegriper den äfven den växt, hvilken jag beskrifvit under namn af Ulva crassa; jfr Spetsb. Thall. 2, s. 44 och Alg&e arct. Sea, s. 293. Växtgeografiska grunder synas mig visserligen tala emot en sådan artbegränsning, men för närvarande torde en annan näppeligen kunna åstadkommas. Monostroma crassiusculum Kjellm. mscr. M. fronde callo radicali adnata, initio vesicam ovoideam constituente, deinde plus minus expansa, parce laciniata, margine plano, lacerato, flaccida, lubrica, dilute luteo-viridi; parte monostromatica 20 wu crassa, cellulis in sectione transversali frondis lumina cellu- Jaria horizontaliter elliptica vel horizontaliter rectangularia angulis plus minus rotundatis, 8—10 u alta, prebentibus; chromatophoris validis. Tab. 7, fig. 13—15. Vidfästningsorganet är en callus radicalis. Bålen har i början formen af en ägg- lik, oskaftad eller kortskaftad blåsa, som når en längd af 1—2 cm. Denna brister i toppen, remnar mer eller mindre djupt, och utbreder sig till större eller mindre del af sin längd. Under sin fortsatta tillväxt uppflikas den i mest blott ett fåtal, sinsemellan olika stora flikar, hvilka äro släta, i kanten sargade. Att döma af de exemplar jag sett, når växten blott en ringa storlek, 2—3 cm. längd. Till färgen är den blekt gulgrön, har åtminstone såsom ung svag glans och är af lös, slemmig konsistens. Bålens nedre del bildas af klubblika celler, hvilka mest förlöpa från den ena ytan af bålen emot den andra. Klubbhufvudena äro långsträckta, oftast utdraget omvändt äggformiga, cylindriska eller smalt spolformiga och mer eller mindre starkt böjda. Den sterila bålens monostromatiska del är omkring 20 u tjock, bestående af från ytan sedda till form och storlek mycket olika celler. Vanligen äro de oregelbundet 3—6-kan- tiga, nästan isodiametriska, ofta dock 2—3 gånger längre i den ena än i den andra rikt- ningen och då oftast med mer eller mindre utprägladt halfmånformiga cellrum. TI en tvärgenomskärning visa sig cellrummen horizontalt ellipsoidiska eller horizontalt rectangu- lära, 10—30 u breda, men blott 8—9 w höga. Cellernas ytväggar äro sålunda i för- hållande till cellrummets höjd mycket tjocka. Mellanväggarnes tjocklek är deremot obe- tydlig. Chromatophoren är stor. De fertila cellerna, zoosporangierna och gametangierna hafva cellrummen ellipsoidiska eller nästan klotrunda, 12—15 wu i diameter. Växten är närmast beslägtad med Monostroma Grevillei (Thur.) Wittr. och afviker från denna hufvudsakligen genom större tjocklek, cellrummens mindre höjd och ytter- väggarnes betydliga tjocklek. Beringön, sparsam; epifytisk på Jlitorala alger, mest Rhodomela larix och Halo- saccion firmum; fertil. 54 F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Monostroma splendens (Post. et Rupr.) Wittr. Monostr. p. 50. Ulvaria splendens Post. et Rupr. sec. Wittr. 1. c. Descr. Monostroma splendens Wittr. 1. c. Beringön, ymnig; sällskaplig inom den litorala och öfre delen af den sublitorala regionen; fertil. Följande beskrifning af växten grundar sig på undersökning af ett stort antal exem- plar. Den anföres här för att förfullständiga den som af WITTROCK, anf. st., lemnats, för hvilken endast ett exemplar kunnat läggas till grund. Skottet är såsom ungt bredt tunglikt, men blir slutligen mer eller mindre bredt njurlikt och uppdelas under tillväxten i en större mängd smalare och bredare flikar af olika längd, hvilka äro släta eller nästan släta, i kanten naggade eller sargade. Växten når en längd af omkring 20 cm., är till färgen grön med dragning åt brunt och har tydlig, stundom stark glans. Liksom sina samslägtingar, M. Blyttii (Aresch.) Wittr. och M. fuscum (Post. et Rupr.) Wittr. ger den åt papper, hvarpå den uppfästes, vid torkning en smutsbrun färg. Växtens nedre del bildas af korta, oliksidigt prismatiska celler, hvar och en försedd med ett långt utskott. Dessa utskott, hvilkas väggar äro starkt gelinerade, bilda tillsam- man ena ytan af bålens nedre del och sammansätta ensamt callus radicalis. Bålens monostromatiska del består af oliksidiga, 3—6-kantiga prismatiska celler, hvilka aftaga något 1 höjd mot bålens kant. I bålens nedre del och vid dess midt vexlar höjden mellan 55 och 40 u, diametern mellan 20 och 10 u. Cellernas mellanväggar äro tunna, knappt mer än 1—1,5 u tjocka, ytterväggarne deremot 6—7 wu tjocka och tydligt tvåskik- tade. Chromatoforerna äro af ringa mäktighet, så att de — för att använda den gängse terminologien — icke på långt när fylla hela cellrummet. Cellernas öfvergång från vege- tativa till fertila börjar vid skottets ytterkant och fortskrider inåt. De fertila cellerna öfverensstämma till formen med de vegetativa. Den por, som bildas för svärmcellernas utträngande, är oftast belägen närmare ena kanten af cellens yttervägg. Från Monostroma Blyttii (Aresch.) Wittr., med hvilken denna art eger mycken stor likhet, skiljer den sig genom starkare framträdande glans, genom de yttre cellväggarnes betydande tjocklek, chromatoforernas mindre mäktighet och cellernas mindre höjd. Monostroma fuscum (Post. et Rupr.) Wittr. Monostr. p. 53. Ulva fusca Post. et Rupr. II. Alg. p. 21. Descr. Monostroma fuscum Wittr. 1. c. Fig. » » ASL Exsicc. » » » — et Nordst. Alg. exsicc. n:o 143. Beringön, sparsam; spridd inom den sublitorala regionen; steril. Fam. Confervacee. Spongomorpha arcta (Dillw.) Kitz. Spec. Alg. p. 417. Conferva arcta Dillw. Brit. Conf. Suppl. p. 67. Descr. Conferva arcta Aresch. Phyc. Scand. p. 426. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 23. N:0 8. 5 Fig. Spongomorpha arcta Kätz. Tab. Phyc. 4, t. 74. Exsicc. Cladophora (Conf.) areta Aresch. Alg. Scand. exsicce. n:o 129, 334, 335. Konyambay, sparsam; S:t Lawrence-ön sparsam; Port Clarence, sparsam; Beringön, temligen ymnig; öfverallt spridd eller något sällskaplig inom den litorala regionen; steril. Cladophora diffusa (Roth) Harv. Phyc. Brit. t. 130. Conferva diffusa Roth. Cat. Bot. 3, p. 207. Descr. et Fig. Cladophora diffusa Harv. 1. c. Beringön, sparsam; spridd på den sublitorala regionen; steril. Chzetomorpha Melagonium (Web. et Mohr.) Kätz. Phyc. Germ. p. 203. Conferva Melagonium Web. et Mohr, Reise p. 194. f. typiea. Descr. Conferva Melagonium Web. et Mohr, 1. c. Fig. Chetomorpha Picquotiana Kätz. Tab. Phyc. 3, t. 58. Exsicc. » Melagonium Wittr. et Nordst. Alg. exsicc. n:o 415. S:t Lawrence-ön sparsam; Port Clarence, sparsam; på båda ställena spridd inom sublitoralregionen; steril. Chetomorpha cannabina (Aresch.) Conferva cannabina Aresch. Phyc. Scand. p. 433. Descr. et Fig. Conferva -cannabina Aresch. 1. c. t. 3, fig. F. Exsicc. . » » Aresch. Alg. Scand. exsice. n:o 135. Beringön, ymmnig; sällskaplig mom litoralregionen i grunda vikar och klipphålor; steril. Innan detta slägte varit föremål för en sorgfällig monografisk behandling är en säker bestämning af hithörande växtformer icke möjlig. Den här åsyftade växten synes mig så nära öfverensstämma med den Chetomorpha från Skandinavien, hvilken af Aresch. beskrifvits och i exsiccat. utdelats under namn Conferva cannabina, att den synts mig kunna identifieras med den. Visserligen afviker den genom sin mörkare gröna färg, men till färgen har jag sett betydlig olikhet äfven hos svenska exemplar af arten. Urospora penicilliformis (Roth) Aresch. Obs. Phyc. 2, p. 4. Conferva penicilliformis Roth, Cat. Bot. 3, p- 271. Descr. Urospora penicilliformis Aresch. 1. c. Fig. Lyngbya Carmicheelii, Cutlerize, speciosa; Conferva Youngeana Harv. Phyc. Brit. t. 126, 328, 336. Exsicc. Urospora mirabilis Aresch. Alg. Scand. exsicc. n:o 340. Port Clarence, temligen ymnig; sällskaplig inom litoralregionen; fertil. -— ww SIENA tes DI LG ps la. 14. ig. 16. AR 19. ig. 20. ig. 21. 22. -— F. R. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Figurförklaring. Taff. I. Fig. 1—2. Lithothamnion loculosum KJrrLim. n. sp. Habitus bild. 1/,. Krustdel i tvärgenomskärning med invuxna, tomma sporangiekonceptakler; 8/,. Fig. 3—5. Lithothamnion durum KJreLriwm. n. sp. Habitusbild; vid a ett ungt, vid b ett utvuxet, fertilt exemplar; !/,. Sporangiekonceptakler, sedda ofvanifrån och från sidan; a konceptaklets tak, b den upphöjning, som omger taket; '/,. Sporangium ; omkr. 399/,. Fig. 6—10. Lithophyllum tenue KJIeuim. n. sp. DH Habitusbild: !/,. Del af krustan med tre sporocarpiekonceptakler; 5/,. Ett sporocarpiekonceptakel, sedt från sidan; $/,. Del af krustan med sporangie-konceptakler: 8/,. Ett sporangiekonceptakel, sedt från sidan; "/,. Fig. 11—12. Nithophyllum ruthenicum (Posr. et RuPr.) KIJELLM. Habitusbild af ett sterilt, fig. 12 af ett sporocarpie-exemplar; !/,. Fig. 13—15. Cruoria pacifica KIriim. n. sp. Radialt genomsnitt af krustan; omkr. ?0/,. Element från förtjockningslagrets undre, fig. 15 Fig. 16—19. Halosaccion Tilesii (KIJELLiM.) f. nuda KJIELLM. Ett större, fig. 17 ett litet exemplar; !/,. Tvärsnitt af en tetrasporangiebärande del af bålen; omkr. Tetrasporangiebärande del af bålen, sedd från ytan, omkr. 200/,. 300 / hv Fig. 20. Halosaccion Tilesii (KIJELLM.) f. prolifera KIELLM. Habitusbild; /,. Fig. 21—22. Gigartina pacifica Kserim. n. sp. Habitusbild; Y/,. Sporocarpiebärande papiller; 6/,. Tafl. II. Fig. 1—4. Diploderma variegatum KJIELLm. n. sp. Habitusbild. Tvärsnitt af en steril del af bålen; omkr. 309/,, 5 från detsammas öfre del, omkr. 300/,. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 231 INEORO: Fig. 3. Steril del af bålen, sedd från ytan; omkr. 300/,. » 4. Sporocarpiebärande del af bålen, sedd från ytan; omkr. 300/,. Fig. 5-—9. Laminaria bullata KJErim. n. sp. Fig Habitusbild af ett ungt exemplar; 1 Tvärsnitt af stipes' nedre del från ett utvuxet exemplar; "/;. Del af samma tvärsnitt, visande slemlakunerna; 209/,. Periferiska delen af samma tvärsnitt; omkr. 300/.,. Tvärsnitt genom laminan; omkr. 300/,. Oo MT AR Fig. 10—14. Laminaria dentigera KJreuim. n. sp. Fig. 10. Habitusbild af ett utvuxet exemplar; 1/5. 6 » 11. Tvärsnitt af stipes nedre del från ett utvuxet exemplar; 6/1. » 12. Del af samma tvärsnitt, visande slemlakunerna; 70/1. » 13. Periferiska delen af samma tvärsnitt; omkr. 3004. » 14. Tvärsnitt genom laminan; omkr. 300/.. Tafil. Ill. Fig. 1--4. Alaria angusta KJserimM. n. sp. Fig. 1. Habitusbild; !/5. » 2. Tvärsnitt af kostan; "/,. » —3—4. Sporofyller med sorus; "'/,. Fig. 5—7. Alaria Crispa KJIeuim. n. sp. Fig. 3. Habitusbild; 2/3. » 6. Tvärsnitt af kostan; 8/,. » 7. Sterilt sporofyll; !/,. Tafil. IV. Fig. 1—4. Alaria prelonga Kseum. no. sp. Fig Habitusbild; 1/3. Il. » 2. Tvärsnitt af kostan; /,. 3—4. Sterila sporofyller; !'/;, Tafil. V. Fig. 1—3. Alaria lanceolata KJIELim. n. sp. Fig. 1. Habitusbild; !/,. » 2. Tvärsnitt af kostan; $/,. » 3. Sterilt sporofyll; !/. Tafil. VI. Fig. 1—3. Alaria laticosta Kreruim. n. sp. Fig. 1. Habitusbild; 1/3. » 2. Tvärsnitt af kostan; "/,. » 3. Sterilt sporofyll; !/,. Tafil. VII. Fig. 1—3. Alaria teniata KJeuiM. no. sp. Fig. 1. Habitusbild; 1/5. » 2. Tvärsnitt af kostan; $/,. » 3. Sterilt sporofyll; !/,. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N:o 8. [0 ol 58 F. RB. KJELLMAN, OM BERINGHAFVETS ALGFLORA. Fig. 4—5. Soranthera ulvoidea Posr. et RuPr. Habitusbild; 1/7. Tvärsnitt genom en sorus-bärande del af bålen; omkr. 300/,. Fig. 6—12. Analipus fusiformis KIeuim. n. gen. et sp. Habitusbild; Y/,. Stycke af växtkroppens horizontala, vegetativa del; ?/,. Undre delen af ett tvärsnitt af föregående; omkr. 300/,. Ofre delen af ett dylikt tvärsnitt; omkr. 390/,. Stycke af växtkroppens vegetativa del, bärande en vertikal, fertil gren; ?/,. Del af ett tvärsnitt genom den fertila grenen; omkr. 100/,. E Sporangium; omkr. 30011. Fig. 13—15. Monostroma erassiusculum KJIeuim. n. sp. Unga exemplar 1 naturlig storlek. Utvuxet exemplar; '/,. Tvärsnitt af ett dylikt; omkr. 300/,. Ljungören. Upsala. Del. &Luh. Kongl. Vet. Akad. Handl. Bien i 4 > Då 4 $ | IN id = Del. & Lith. L:Ljundggren.Upsala. IV Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd.23. N? 8. Tatl. III A ANG i: Del. &lith. L.Ljung$ren, Upsala. ' £ ja TS AL Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd.23. N?8. MERNE ING G Ugn SLS KIIR E tra, ocsed pr | sig Yyl”. M ay Vf vilt) 1, 4, z NIAN, fpl ih ill fll ssttil ; sl" se pf SR EA Å i R é rk H ou Yu RE gt ME | i SUN ar fet" matt en ; SER Wu ZE S 1 ANGER cl SN 5 i ju MN i spä kl SJ : a ÖS ij | m fr Il 7 od Re ; yr spanat CR 3 ll fl 5 3 sl SS EE i MU 5 4 0 = gt ER sl g Så på st pa NE Ae Fl al ft pr rg tt M 0 Mill 2 VNÖ) ; tt Ö | pl Å fö ; ul. (dX ff lea ll Hå (| Al , ; SM AM Yger Sj ff M MM / ER PV NER paret" JR mg 7 | sl gl N Få sill Y flöt 4 7 LA Sf ER 2) G färs” 5 vall! a t rå Z RR lll gt yt yt INR gr BCE gran (N Nn SR 3 VN agg br, | 4 Uppprar. > ES N 2 FÖR ; uuillll Tatt LA | äl Pra gl (| avant Sy my! 4 Alt er angr) la fELANG, MHR nm 6 2 7 sett Vr RR I | yint ul. Del. & [ith. L.Ljunggren, Upsala. Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd. 23. N9 8. SSSYNesr Ar - FEV vo ARENSG IG a Fd ör, SR Del.&lith.L.Ljunggren, Upsala. Kong! Vet. Akad. Handl. Bd. 23. NO8. Tafl. VI / hm i dl fll , 2 ngr lö sill UND LLA Up DE er | sy gps i al pt” AN sil stl (lä fpl Å at we ul pt tll ll ik & or dill ll jö / vr, År i gr Ed ih, ls ; UM LG Upp Ta CW ul" fl Zl ol gill - a SA dd fn fl” SA Yu” gl ; = ; ya ANG TR fé Å É (fl Li lt MM | li 2 fÅ Nl / Y/l if ä SE Mu ME Yppypr" & cv & Ö Pre pel, Uk la Vf | é HM VAN pj gla (LA ptigta In dd fa” ka Ela Alu Hhluk ft Hl ANGE ps MÅ fl lö 2 / yjl sil UNNA, C pl MM Opal rd / pr Ka al la za uppsll/ hr, ; Sd / fl MUNK kk Del.&lith LC. Ljunggren, Upsala. Lö RR a VII | | il 2 Fafl. Vill: Kongl Vet Akad. Handl Bd.23.N08. Del.& lith. Liljungåren, Upsala.