'/^Za^

0. 5* **

AJ*7* i

• |<C— <CS£j

y

-S TS*^

i y

^

JONGkJVENSKAjgiTENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Band

et 17. N:o 3.

VJ

OM

y

SVERIGES HYDRACHNIDER ti

AF

C. J. NEUMAN.

MED 14 TAPLOR.

TILL KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIEN INLEMNAD DEN 4

JUNI 1879.

V

-

\

KONGL SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR Bandet 17. No 3.

%

'%

OM

SVERIGES HYDRACHNIDER

AF

C. J. NEUMAN.

MED 14 TAFLOK.

TILl, KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIEN INLEMNAD DEN 4 JIM 1 8 7 9 .

STOCKHOLM, 1880.

KONGL. B O K T K Y C K K R I E T .

M. A. NORSTKDl 6c SON K K.

\Jk jag nu går att offentliggöra resultaten af de iakttagelser, jag under flere år gjort
rörande Sveriges Hydrachnider, är det mig en kär pligt att till Kongl. Vetenskaps-
Akademien i främsta rummet hembära min djupa tacksamhet, enär jag endast genom
de understöd, jag af densamma upprepade gånger erhållit, blifvit satt i tillfälle att
utsträcka mina undersökningar öfver en så stor del af Sverige, som skett. Äfven far
jag tacksanit erkänna den stora förbindelse, hvari jag står till Herr Professor V. Lillje-
borg, som först riktade min uppmärksamhet på Hydrachniderna och åtskilliga gånger
sändt mig dylika från skilda trakter af Sverige och Norge, samt till Herr Professor
T. Thorell och Herr Apotekaren R. K.jerrman, hvilken sistnämnde ofta varit min
följeslagare på excursioner i Vestergötland och meddelat mig åtskilliga intressanta arter
frän nämnde provins. De utländske naturforskare, som haft godheten sända mig
Hydrachnider, äro Professoren och Geheimeradet H. Lebekt och Professoren F. A.
Forel i Morges, till hvilka jag står i stor tacksamhetsskuld för de Hydrachnider frän
Genéversjön, de under senare aren skickat mig.

Taflorna till detta arbete äro under noggrann ledning af mig ritade och kolorerade
af ritläraren vid Skara högre allmänna läroverk, Herr 0. Erlandsson och fröken G.
Kolthoff. Ursprungligen var det min afsigt att till alla arterna bifoga figurer, men
då detta stötte på nästan oöfvervinneliga svårigheter eller åtminstone för en längre
tid skulle hindrat arbetets länge nog fördröjda utgifvande, nödgades jag inskränka
figurernas antal till en eller annan typ för hvarje slägte. Beklagas måste att på taf-
lorna figurerna ej kunnat framställas i systematisk ordning, slägte efter slägte, enär
kostnaderna då skulle blifvit allt för stora, äfvensom att icke alla till samma art
hörande teckningar sammanstälts, om hvilket förhållande jag först fatt kännedom, då
det var för sent att ändra detsamma. Den under Herr W. Schlachteks ledning verk-
stälda lithographieringen förtjenar i öfrigt allt erkännande.

Litteratur-öfyersigt.

De Zoologer, som lemnat mer eller mindre vigtiga bidra» till Hydrachnidernas
kännedom äro, sa vidt jag har mig bekant, följande:

Stephan Blankaart ') har afbildat en Hydrachnid med dess agg. fastade på
grenar af Ceratophyllum.

l) Schou-Burg der Rupsen etc. Vmsterdam L688

4 C. J. NEUJIAS, SVERIGES HYDRACHNIDER.

J. L. Frisch l) är den förste, som beskrifvit någon Hydrachnid. Hans »Araneus
aquaticus, ruber parvus», anser Muller vara Hydrachna (Hydryphantes C. L. Koch),
despiciens Mull.

Johannes Svammerdam a) beskref först de på Nepa sittande »äggen», men kände
för öfrigt hvarken deras vidare utveckling eller sjelfva Hydrachniderna.

Linné 3) bar lemnat följande beskrifning på en i vattnet lefvande Acarus, hvilken,
ehuru några bestämningar tala häremot, af C. L. Koch in. fl. ansetts vara Eylais exten-
dens Latr.: »Acarus aquaticus ruber, abdomine depresso, tomentoso, postice obtuso.
Globum ssepe trahens post se. Ova rubra in Nepis ponens.» Bestämningen »tomen-
tosus» kan ej tillkomma någon känd Hydrachnid, hvarföre äfven Muller anser, att
Linné sammanblandat sin A. aquaticus med Frombidium holosericeum (Lin-). Hvad
Linné menar med globus är äfven svårt att inse, da Hydrachniderna ej, såsom viss;;
landtspindlar, föra sina ägg med sig.

August Joh. Roesel von Rosenhof 4) var den förste, som fullständigare beskref
dessa djurs utveckling och, fastän knapphändigt, redogjorde för deras nutrition och
copulation. Han förde dem till spindlarne, enär han sett dem spinna trådar. Af hans
arter är den ena: »Die Kleine rothe Wasserspinne mit Zierathen», fig. XXIV, troligen en
ung Hydrachna geographica Muller, den andra: »Die schöne hochrothe Wassermilbe»,
fig. XXV, Limnochares holosericeus C L. Koch.

Joh. Heinr. Sulzer 5) har beskrifvit en Hydrachnid, som Muller anser vara den-
samma, som sin Hydrachna (Arrhenurus C. L. Koch) stellaris.

Martin Froben Ledermullej; b) har beskrifvit och afbildat två arter.

Etiexne Louis Geoffroy ?) omnämner två arter, af hvilka den ena skulle vara
densamma som den Linné beskrifvit, den andra: »Acarus aquaticus niger, abdominis
medio lateribusque flavis», antagligen är en Ataic- eller Nescea-art.

F. von Paula Schrank ö) beskref och afbildade två arter, båda tillhörande slägtet
Arrhenurus. Den ena: »Acarus corpore postice attenuato, elongato», hvilken han uppger
vara »stor som ett vallmofrö, smutsgrön med den genomskinliga förlängningen ljusare,
hardskalig», är utan tvifvel synonym ined Arrhenurus globator (Mull.); och den andra:
»Acarus globosus corneus pedibus posteris natatoriis», »ofvan med tre mörka fläckar»,
är enligt Muller synonym med hans Hydrachna (Arrhenurus C. L. Koch) albator.

Carl De Geer 9) har i sjunde delen af sitt stora och berömda verk afhandlat
Qualstren eller Acari.

Efter deras vistelseort indelar han dem i sju familjer, af hvilka den första lefver
bland lifsmedel, den andra på nienniskor och fyrfotade djur, den tredje pa fåglar, den
fjerde på insekter, den femte på träd och växter, den sjette ströfvar omkring uran att

') Beschreibung von allerley Insecten in Teutsch Land. Achter Theil, p. 5, t. 3, tigg. 1, 2. Burlin 1730.

'-) Biblia Naturse sive Historia Insectorum, Tom. 1, p. 230, tab. 11, tig. 4 g och tig. 5. Leydae 1737

3) Panna Suecica, p. 348, Stockholmiae 1746. Systema Natune. Ed. decima, p. 617. Holmiee 1758.

4) lusecten Belustigungen. Britter Theil, p. 149 — 157, tab. 24. Niirnberg 1755.
"') Kennzeichen der Insecten, t. 22, tig. 147. Ziirich 1761.

6) Microscopische Gemiiths- und Augen-Ergötzung-, p. 164. Niirnberg 1761.

7) Histoire abrégée des Insectes aux environs de Paris. Toni. 2, p. 625. Paris 1762
s) Beyt.räge /.ur Natnrgeschichte. Augsburg 1776.

(i Mémoires pour servir ;i 1'Histoire des Insectes. Tom. VII. Stockholm 1778

KONGL. sv. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 5

fästa sig på något särskildt föremål och den sjunde lefver i vattnet. Till denna sist-
nämnda familj för han fyra arter, af hvilka tvänne höra till slägtet Arrhenurus Dr
Den ena af dessa: Acarus aquaticus caudatus, subrotundus, fuscus, rufo-maculatus,
abdomine caudato cylindrico, är synonym med den af C. L. Koch beskrifna Arrhenurus
caudatus och den andra: »Acarus aquaticus maculatus, fuscus, niacula rubra, corpore
globoso, tentaculis brevioribus, crassis, pedibus viridi-griseis, approximatis», med Mul-
lers Hydrachna elliptica (p. ö4. tab. VII, rigg. 1, 2) och Korns Arrhenurus ellipticus,
hvilken är honan till den förra.

Af de öfriga arterna är den ena: »Aearus aquaticus globosus, rubro-fuscus, corpore
globoso, tentaculis brevioribus, pedibus rubris aproximatis», tydligen synonym med
Hydrachna <ilal><>sa C. L. Koch samt utmärkt genom sitt langa rostrum. Beträffande
den andra: »Aearus aquaticus ruber, corpore subgloboso, ^tentaculis longis, pedibus
aproximatis», hvilken han säger allmänt förekomma under hela sommaren i -tillä-
stående vatten och blifva ungefär sa stor som en lins, cinoberröd med svarta fläckar
a ryggen, är det svart att afgöra, huruvida den är en Eylais eller en Hydrachna.
Att döma efter den följande beskrifningen på kroppen: nedtryckt och framtill något
afsmalnande, vore man benägen att hänföra den till det förra slägtet, men de följande
bestämningarne: sista benparet med långa simborst, rostrum litet men tydligt, strida
alldeles häremot. Koch anser den synonym med sin Hydrachna. Snarare är den,
enligt min åsigt, synonym med Hydrodroma umbrata C. L. Kocii, på hvilken, om man
undantager de svarta fiäckarne, beskrifningen bäst passar in.

De Geer kriticerar Roesel, som räknar Hydrachniderna till spindlarne »n ayant
ni corcelet, ni ténailles, ni filiéres au derriére, ni yeux semblables a ceux des Araignees
et les pattes ayant leur attaché immédiatement au ventre.»

Han observerade äfven de pä ISFepa och Dytiscus sittande larverna af denna och
föregående art, hvilka lian dock, i likhet med de förut nämnde författarne, ansåg för
ägg, af moderdjuret, fastade på insekten och tillväxande, i det de frän densamma suga
näringssaft (»suc nourriciér»). Angående ungarnes metamorfoser nämner han endast,
att alla unga Acari hafva 3 par ben och att det fjerde först efter skedt hudombyte
framkommer.

Den ofvan omnämnda insugningsförraågan hos äggen kan dock De Geer ej annat
än rinna högst egendomlig och anmärkningsvärd. Han slutar också sin beskrifning öfver
den 3:dje arten med följande ord: »Ma vi vid detta tillfälle beundra de olika och om-
vexlande medel, naturens upphofsman gifvit djuren och särskildt insekterna till deras
fortplantning och bevarande; ty det är högst eget att se ägg tillväxa och draga närin
saft ur kroppen på ett annat lefvande djur.»

Otto Fabricius *) har under namnet Acarus aquaticus beskrifvil en Hydrachnid,
livars vigtigaste karakterer äro: Corpus semiorbiculare antice parum angustatum, supra
depressum 4 lineis punctorum impressorum, mediis antice concurrentibus. Fröns
utrinque impressuram habet, rostrum medium nutans formantem. Color sanguim
Tomenta rara in corpore pedibusque.

') Fauna Groenlandica, systematicc sistens animalis Groenlandife occidentalis hactenus indagata etc.
Ilafniir et Lipsiaa 1780

6 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACHNIDEE.

Otto Friedrich Muller är den förste, som mera specielt sysselsatt sig med
Hydrachniderna. Redan år 1769 kände han omkring 40 arter1) och i sitt 1781 ut-
gifna verk 2) har han beskrifvit 49 s). Detta arbete, som på sin tid obestridligen var
utmärkt, äger ännu sitt stora värde och de af Muller lemnade artbeskrifningarne äro
i allmänhet rätt goda. Dock har äfven detta, såsom hvarje annat arbete, sina fel, till
stor del beroende på de ofullkomliga hjelpmedel, som då funnos för studiet af sa små
djur. Åtskilliga oriktiga uppgifter förekomma derföre beträffande ledernas antal hos
palperna samt formen på dem och benen. Figurerna till arbetet äro till en del mindre
goda och färgteckningen stundom mindre naturtrogen. Muller definierar Hydrachni-
derna på följande sätt: Capite thorace abdomineque unitis; pedes octo; palpi duo,
articulati; oculi duo, quattuor, sex. Han hänför alla arterna till ett enda slägte,
Hydrachna, men indelar t detta efter ögonens antal i tre underafdelningar. Till den
sista af dessa räknar han blott H. umbrata (Hydrodroma umbrata C. L. Koch), hvilken
dock lika litet som någon annan känd Hydrachnid har sex ögon. I den andra upp-
tager han blott fyra arter, hvilka tillhöra slägtet Limnesia C. L. Koch (ealcarea, fuscata,
undulata och maculata), med uteslutande af arterna geographica och impressa samt
cruenta (Hydryphantes cruentus C. L. Koch), hvilka han påstår ega blott två ögon.
H. extendens (Eylais entendens Latr.) beskrifver han riktigt äga fyra ögon, men för
den ändock till första afdelningen. Uppger vidare, att Hydrachniderna hafva spinn-
organer, samt bekräftar Roesels uppgift, att de lefva af infusorier, hvarjemte han äfven
sett dem angripa Monoculus samt larver af Tipula. En verklig copulation hos dem
betviflar han deremot. Hos hanen af de arter, som tillhöra slägtet Arrhenurus DugÉs,
utgöras enligt hans äsigt generationsorganerna af de bihang, som sitta ytterst i krop-
pens smalare del. Hydrachniderna lägga röda sferiska ägg, som inom en månad antaga
en månlik form samt blifva blekare. Ungarne hafva sex ben, äro försedda med sug-
snabel samt ombyta hud några gånger, innan de blifva fullkomligt utbildade. Af
Mullers 49 arter tillhöra 4 slägtet Atax Fabr., 3 Nesoea C. L. Koch, 3 Märka Koch.
19 Arrhenurus Duges, 1 Atractides Koch, 2 Acercus Koch, 1 Midea Bruz., 4 Limnesia
Koch, 3 Diplodontus Duges, 2 Hydrachna (Mull.), Koch, 2 Hydryphantes Koch, 1
Hydrodroma Koch och 1 Eylais Latr. De tre återstående arternas plats inom slägtena
har jag ej ined säkerhet kunnat bestämma (H. lunipes Mull. = Nescea pulchra Koch?
H. lugubris Mull. — Arrhenurus tubulator Koch? H. abstergens =?)

Christorh. Gottlieb Bonz är den förste, som beskrifvit någon parasitiskt lefvande
fullbildad Hydrachnid, Aearus ypsilophorus 4), hvilken han funnit på Mytilus cygnceus.
Hans beskrifning på denna parasit är ungefärligen följande: Kroppen mörkbrun med
en gul Y-formig figur å ryggen, ögonen två; benen med talrika simborst; sista ben-
paret längst.

') Se pag. IX i hans här nedan omnämda verk.

2) Hydrachnse, quas in aqnis Danise palustribus detexit, descripsit, pingi et tabulis ;eneis XI incidi
curavit O. F. Muller. Lipsiie 1781.

■') Alla dessa arter med undantag af H. abstergens äro dock omnämda och i korthet karakteriserade i
hans arbete: Zoologine Danica; Prodromns. Havniae 177G.

4) Observatio X Christophi, Gottlieb Bonz. Nova acta phvsico-mediea Acad. Caes. Leop. Carolina-. Nat.
cur. cont. Ephemerides etc. VII, p. 52. Norimberg 1783.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 7

Joh. Chiustoffei; Fabricius hur i sitt förnämsta verk öfver insekterna1) förenat
de af honom kända 33 arterna, hvilka alla för Muller varit bekanta, ined slägtet
Trombidium ; men i ett senare arbete2) för han dem till det nya slägtet Atass, som af
honom blifvit uppstäldt med bibehållande af samma arter och samma ordning, som i
det förra.

Jens Rathke 3) har under namnet Trombidium notatum beskrifvit en Hydraehnid,
som antagligen är synonym med Atax ypsilophorus (Bonz) Clapaijf.de.

Pierre André Latreille 4) indelade Hydrachniderna i trenne slägten: Limnochare,
Hydrachné och Eylais, som han på följande sätt karakteriserat:

Limnochare: Bouclie inférieure. Mandibules nulles. Antennules courbées, articulées, terminées en
pointe. Lévre inférieure obtuse, de deux piéces eonniveutes. Pattes ciliées, propres pour nager.

Caractéres Habituels: Corps ovale, raou, déprimé, sans distinction d'anneanx, rouge. Denx yeux.
Pattes assez courtes.

Hydrachné: Antennules arquées, articulées, d'abord cylindriques, coniques ensuite, et terminées par un
ongle et un pouce raobile. Bec avancé, conique, consistant en deux soies longues, recues dans une lévre
inférieure. Pattes ciliées, propres pour nager.

C. H. Corps globuleux, sans distinction d'anneaux, rouge foueé; peau assez ferrae. Deux å quatre yeux.

Eylais: Mandibules plates, munies d'un ongle å la pointe, regues dans une lévre inférieure. Antennules
en cöne alongé, articulées, arquées, pointues. Pattes propres pour nager.

C. H. Corps presque globuleux, d'une peau assez ferme, sans distinction d'anneaux. Deux a quatre
yeux. Couleur brune ou panachée.

Joh. Friedrich Hermann kriticerar i sitt arbete 5) Muller, beträffande först
sjelfva namnet Hydrachna, hvilket enligt hans åsigt bör skrifvas Hydrarachna, enär
det är bildadt af våeoQ och dpa%vi], och sedan den af Muller gjorda definitionen på
familjen. Den fullkomliga sammansmältningen af hufvud, thorax och abdomen, ögonens
antal, benens vidfästning och palpernas form synas honom ej tillräckligt begränsa den-
samma. Sjelf lemnar han emellertid en lika litet tillfredsställande definition: »Deux
palpes, bec et deux lames en forrne de galne tres entiéres, deux, quatre ou six yeux,
pieds natatoires. (Duges klandrar honom för denna beskrifning på mundelarne).

Vidare redogör han för byggnaden af mundelarne hos H. geographica, hvars
rostrum han anser vara en sugsnabel, betäckt af tvänne lineära, kortare skifvor, som
ligga nära intill hvarandra och äro med sugsnabeln så fast förenade, att de blott med
största svårighet kunna skiljas från densamma. Afven omnämner han de tvänne klorna
på yttre ändan af sista tarsalleden, hvilka han säger sig hafva funnit hos alla af honom
observerade arter, oaktadt han upptager åtminstone tvänne, tillhörande slägtet Limnesia
Koch. Hermann beskrifver äfven äggen af Eylais extendens, hvilka han funnit klumpvis
afsatta på sidorna af det kärl, hvari djuret förvarats. Af de 24 arter, han observerat
och, i likhet med Muller, fört till ett enda slägte, Hydrachna, äro 5 nya, nämligen:
H.fuscata (— Nesaa fus/iata C. L. Koch), lutescens (— Hygrobates lutescens Koch), histrionica
(= Limnesia histrionica Koch) och erytropkthalma (= Limnesia undidata Koch), öfver

x) Bntomologia Systematica. Tom. II, p. 399. Hafnise 1793.

2) Systema Antliatorum. Brunsviga; 1805.

3) Skrivter af Naturhist. selsk. b. 4, h. 1, p. 175, tall. LO. 1797.

*) Precis des Caractéres génériques des Insectes, p. 181. Paris 1796.
') Mémoire Aptérologique. Strassburg 1804.

3 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

hvilka han letnnar mer eller mindre utförliga beskrifningar. Figurerna till arbetet äro
i allmänhet temligen goda.

Daudebart de Ferussac ') har beskrifvit 2:ne arter Hydrachnider. Hydrachna
testudo och H. lutescens. Den förra är troligen synonym med Midea orbiculata Bruz.,
den senare en varietet af Hygrobates lutescens (Herm.) Kocii.

Gottfried Reinh. Treviranus 2) har något sysselsatt sig med Hydrachnidernas
anatomi, men de resultat, till hvilka han kommit, äro, isynnerhet med afseende på
respirationsorganerna, föga lyckliga och halva derföre af senare anatomer, såsom Du-
jaruin och SiEBOLD, blifvit förklarade mer eller mindre oriktiga. Treviranus obser-
verade trachéstammarne, hvilka han påstod utmynna i en springa bakom andra ben-
paret samt genast förgrena sig. Angående mundelarne kommer han ej till något be-
stäindt resultat, men anser troligt, att de bilda en sugsnabel. Det ljusa bandet å
ryggen af flere Hydrachnider ansåg han vara tarmkanalen, det mörka å ömse sidor
derom fettkroppar. Afven fäster han uppmärksamheten på höfternas form och fördel-
ning samt benens och palpernas byggnad, hvarjemte han slutligen bestrider Roesels
uppgift att Hydrachniderna spinna trådar. Då dylika trådar hvarken af honom eller
andra observerats, antager han såsom säkert, att de ej varit annat än conferver, som
stundom påträffas å dessa djur.

Carl Pfeiefer 3) har beskrifvit en parasitisk Hydrachna, Limnochares Anodontce,
som enligt Claparede är synonym med Atax ypsilophorus Bonz.

Jean Victor Audouin har i flere smärre afhandlingar 4) under namnet Achlysia
uppställt ett nytt slägte, innefattande de på Nepa och Dytiscus förekommande larverna
af Hydrachnider. Detta slägte upptog äfven Latreille, som till en särskild afdelning
(Hecapoda) och familj (Microphtira) förde de sexfotade Acaridlarverna.

Carl Ernst von Baer 5) observerade en på de vanliga flodmusslorna lefvande
art, som han benämnde Hydrachna concharum, efter all sannolikhet densamma, som
Bonz beskrifvit under namnet Acarus ypsilophorus. Han visade äfven i en mindre
uppsats b) att det var larver och ej ägg af Hydrachnider, som voro fastade på Nepa
och Dytiscus. De af honom iakttagna larverna tillhörde troligtvis Hydrachna geogra-
phica Mull.

Ch. De Théis, som år 1830 undersökt Hydrachnid-faunan kring Laon, har i bref
till Audouin 7) beskrifvit tvenne nya arter, Hydrachna chrysis och runica, den förra
(= Eylais enligt Duges) troligen hörande till slägtet Hydrachna eller Hydrodroma Koch,
den senare sannolikt en Neswa Koch. I följd af de ofullständiga beskrifningarne, hvari

') Description de deux nouvelles espéces d'Hydrachnes in Annales du museum d'hist. nat. 1806, p. 216,
pl. 12, figg. 2 a, b, c oeh 3 a, b, c.

2) Vermischte Schriften anatomisehen und physiologischen Inhalts. Erster Band, p. 41. Göttingen 1816.

:i) Xaturgeschichte deutscher Land- und Siisswasser Mollusken. Abth. 2, p. 27 — 28, Taf. 1. "\Yei-
mar is 2;,.

4) Note sur une nouvelle espéce d'Achlysie. Annales des Sciences Nat. Tom. II, p. 497. 1824. Sur
un nouveau genre d'Arachnide trachéenne, Achlysia Dytisci. Bull. Sciences Soc. Philom. p. 12 — 14, 1827.
Mémoire de la Societé d'histoire nat. de Paris, Torne 1, p. 9S, t. 5, hg. 8.

ä) Beiträge zur Kenntniss der niederen Thiere. Nova Acta Ärad. Nat. (.'nr. Vol. XIII, p. 590, p XXIX. 1827.

6) Isis 1832, p. 783.

7) Annales des Sciences Nat. Tom. 27. 1832.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 9

nästan blott kroppsform och färgteckning omnämnas, är detta dock omöjligt att ined
säkerhet afgöra. Bland öfriga i denna trakt anträffade arter nämnas följande: H.
ndens, H. undulata, II. abstergens, IL histrionica, II. elliptica och H. lutescens.

Carl Wilh. Hahn upptager i sitt af C. L. Koch fortsatta arbete öfver Arachni-
derna1) blott 5 arter Hydrachnider, Hydrachna geographica, IL globolus, II. histrionica,
H. miniata och II. varipes, h vilka alla hafva två ögon (?). Figurerna äro jemförelsevis goda.

Hermann Burmeister visar i en mindre afhandling 2) att Audouins Achlysia blott
är en utvecklingsform af Hydrachna. Ehuru hans åsigter i betydlig man äro oriktiga,
skola vi dock något närmare redogöra för dem. — Då han närmare undersökte de a
Nepa sittande pärouformiga blåsorna, fann han dem äga ett dubbelt hölje, nämligen
ett yttre, fastare och ogenomskinligt, samt ett inre, fint och genomskinligt. Det förra
var i den smalare ändan hakformigt tillbakaböjdt och härigenom fästadt vid insekten,
det senare afsmalnade likaledes i ena ändan och dess spets inträngde till en del i det
yttre höljets. Bada höljena omslöto en tjock, rödaktig vätska, hvarigenom B. kom till
den äsigten, att blåsan var ett ägg, som af Hydrachnan blifvit fästadt på insekten.
Att äggets fästande vid denne skulle utgöra ett nödvändigt vilkor för dess vidare ut-
veckling, kunde han ej antaga, da insekter med dylika ägg högst sällan påträffades.
Sjelf hade han blott observerat trenne. Efter någon tids förlopp kunde han i dessa
ägg urskilja larverna, som hade en tjock, rundad kropp och sex outvecklade ben. De
förblefvo temligen länge inom ägget och syntes hemta friskt vatten och föda genom
en öppning å höljet, nära äggets fästpunkt. Genom denna öppning utsträcker, såsom
han antager, larven sin sugsnabel för att insuga insektens lifssafter. Något senare
framkom fjerde benparet, som först efter skedt hudombyte erhöll sin behöriga form
och storlek. Den art, hvilkens utveckling han följt, benämnes Hydrachna cruciata
och utmärker sig genom en omvändt äggrund, något långsträckt kroppsform, skar-
lakansröd färg ined ett brunt kors å ryggen samt 9 (?) ögon. Längden 1-jj lin.

Antoixe Dogés har i tvenne afhandlingar i Annales des Sciences för ar 1834
lenmat utförligare beskrifningar öfver Hydrachniderna än någon före honom och sär-
skildt beträffande deras metamorphoser framlagt resultatet af mycket noggranna och
intressanta iakttagelser. I den första af dessa afhandlingar 3) lem nar han en öfversigt
af Arachnidernas indelning enligt följande tableau:

(1 sous-classe Hologastres ou Acarulistes, ordre des Acariens. Familles.

[Phalangii s.
'"'"''"l Chélignathe, ou Phalangiens \Ny

Aranistes I

2 sous-classe Tomogastres ou Äran

Oral

[Mygalés.

Dactylognathe.i ou Aranéi ns •!. Iran* < s

\Phryn

I ' phonés,

Chélipalpes ou Scorpionéens < Cheliférés.

So

n< *.

') Dit- Arachniden, getreu naeh der Natur abgebildet und beschrieben von Dr. C. W. IIaiin. B. I, II.
Niirnberg l>:;i— 4.

-) Ueber dit: Gattuug Achlysia Aud. Isis 1S.'54, p. 138. Tal". 1, figg. 1 — 6.

•') Kecherches sur 1'ordre des Acariens en general et la famille des Trombidiés en particulier. Premier
Mémoire. Torne I, p. 5.

K. Sv. Vet. A,.. Halldi Band. 17- X -

Acariens

10 C. .1. NETJMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Acari indelas vidare efter palpernas olika form i följande 7 familjer:
Palpes ravisseurs (ceux qui, renflés par leur milien, ont 1'avant-dernier artiele d'un ou

de plusieurs eroehets, et le deruier mousse et plus ou raoins piriforme 1: Trombi

Palpes ancreus (le dernier artide aigu ou armé de pointes) Hydrai

Palpes filiformes (peu sensiblement renflés, obtus au bon t . sans griffe au penultiéme

artiele) Gamasés.

Palpes valvées (aplatis, excavés, engaiuants) Ixodés.

Palpes adhérens (soudés å la lévre par la majeure partie de leur Iongeur et toujours peu

développés) Acarés.

Palpes antenniform.es (filiformes aussi, raais k artides trés-varies dans leur Iongeur, d'ailleurs

géneralement divariqués, redressés ou rejetés en arriére) Bdellés.

Palpes fusiform.es (rentles, obtus au bout, sans griffe au penultiéme artiele) Oribatés.

Den andra familjen, Hydrachnés, innefattar 6 slägten: Atax, Diplodontus, Arrhenurus, Eylais, Limno-
chares oeli Hydrachna, af hvilka det andra ocli tredje äro nya. Dessa slägten äro grundade i synnerhet på
palpernas och mandiblernas olika form, men äfven på den olika bildningen af rostrum, epimerer och genera-
tionsfält. Ögonens antal och benens form synes författaren mindre hafva tagit i betraktande, då han t. ex.
kunnat hänföra Limnesia Kocu till slägtet Atax. Mindre riktigt har Dioks upptagit Limnochares bland
Hydrachniderna, enär den bör föras till en särskild familj, hvilket också Kocu gjort.

I den andra afhandliugen ') der han uteslutande sysselsätter sig med Hydrachniderna, lemnar Duges
först en kort karakteristik öfver familjen, som oafsedt palpernas redan omnämnda form, utmärker sig genom
sina med simborst försedda ben, hvilkas sista led i yttersta ändan har tvenne krökta klor. Att höfternas för-
delning i fyra grupper alltid skulle vara utmärkande för Hydrachniderna, är ett påstående, som, enligt senare
gjorda observationer, är oriktigt, men som dock träffade in pä de af Duges iakttagna arterna. För hans be-
stämningar af de förut omnämnda slägtena skola vi nu lemna en utförligare redogörelse.

1. Atax Fabr. Palpi longi, artieulus quartus longior, quintus unguiformis; Mandibulse unguieulatae ;
rostrum breve, corpus inrlatum; oculi distantes; coxa posterior latissima; vulvse labia utrimque tribus stem-
matibus ornata. Larvae hexapodse, aquaticse, adulto dissimiles.

Såsom typer för detta slägte nämner han Hydrachna {Limnesia Koch), histrionica Herm. och H. (Hy-
grobates Koch), lutescens Herm. samt H. runica De Théis, hvilken, som vi redan nämnt, sannolikt hör till
det af Koch bildade slägtet Nesaa. Ett slägte, som omfattade arter af en sådan olikhet, kunde ej länge
bestå utan att blifva deladt i rlere. Koch gjorde detta och bildade deraf slägtena Atax (sensu strictiore),
Nesma, Piona, Hygrobates, Hydrochoreutes och Limnesia.

2. Diplodontus Duges. Palpi breviusculi, artieulus quartus longior cum quinto extenso forpicem tingens;
Mandibulse chelatfe (bidentes), rostrum breve; corpus depressum; oculi distantes; vulvae labia globuligera.
Larvae hexapodse, terrestres, adulto dissimiles.

Detta slägte innefattar 3:ne arter: D. ftlipes, D. mendax och D. scapularis, för hvilken sistnämnde han,
isynnerhet angående utvecklingen, noga redogör.

3. Arrhenurus, Duges. Palpi breves, clavati, artieulus quartus longior et crassior, quintus falcatus;
mandibulse unguieulatse, rostrum breve; corpus loricatum, in mare caudatum; oculi distantes; coxae latissimse:
vulvse labia plana. Larvae?

Till detta slägte höra de tolf första arterna af dem, hvilka Muller beskrifvit. Duges har af dessa
blott funnit 2, nämligen A. cuspidator och A. albator, samt en ny art, som han benämner A. viridis. Om
dessas utveckling har han sig intet bekant.

4. Eylais Latr. Palpi longiusculi. artieulus quartus longior, quintus obtusus, tumidulus, spinosus;
Mandibulse unguieulatse ; rostrum brevissimum, ore rotundo; corpus depressum; Oculi proxirai ; coxse angustatn-,
quarta a tertia distans ; Larvse hexapodse, aquaticse, adulto dissimiles.

Duges upptager här blott en art, E. extendens, för hvars utveckling äfvensom mundelar han noga redo-
gör. Hans observationer i afseende på dessa senare synas dock, enligt nyare iakttagelser, ej vara fullt riktiga.

5. Hydrachna Möller. Palpi longiusculi, artieulus tertius longior, quartus et quintus simul chelse-
formes; Mandibulse ensiformes; rostrum longum, vix minus ac palpi; corpus rotundatum: Oculi distantes;
Vulva scuto operta. Larvse aquaticse, parasitse, adulto dissimiles (Achlysia Audouin 2).

Såsom hithörande nämner Duges 2:ne arter, H. geographica och //. globosa. Den senares utveckling
har han följt ända från ägget till dess den blifvit fullkomligt utbildad. Utom van Beneden och Claparéhe
har ingen så noggrant som Duges sysselsatt sig med studiet af Hydrachnidernas utveckling.

') Remarques sur la famille des Hydrachnés. Deuxiéme mémoire sur 1'ordre des Acariens. Torne 1 .
p. 144.

-) Dessa slägtbestämningar, af Duges upptagna i hans första afhandling, hafva för sammanhangets skull
här fått sin plats.

KONGL. sv. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. HAND. 17. X:u 3. 11

Jag liar här kanske väl utförligt redogjort för DugÉS af handlingar; men då han
är en af de förnämsta författarne på detta område, har jag ansett mig ej böra öfvergå
till någon annan, innan jag meddelat åtminstone det väsendtligaste af hans åsiffter.

Dana och Whelpley hafva kort efter Duges i en mindre afhandling ') beskrifvit
2:ne parasitiska arter från trakten af New-Haven i Nord-America, der de skola allmänt
förekomma a Anodonta- och Alasmodonta-arter. De benämna dem Hydrachna formosa
och H. pyriformis, samt lemna öfver dem rätt noggranna beskrifningar. Till slägtet
Hydrachna i inskränktare mening (d. v. s. såsom det af Duges och C. L. Koch defi-
nieras) kunna de dock på grund af flere väsendtliga olikheter ej föras. Snarare böra
de, såvidt de ej skola bilda ett nytt slägte, hvartill finnas flere skäl, sättas nära den
förut omnämnde Atax ypsilophorus Bonz, om hvilken färgteckningen äfven erinrar.

K. A. Piiilippi 2) har lemnat beskrifning öfver en i hafsviken vid Neapel an-
träffad art, den enda i salt vatten förekommande, för hvilken han bildat ett nytt
slägte, Pontarachna, som står sa nära Midea Bruz., att det ej är mig möjligt att skilja
dessa båda slägten.

Haldeman, som i likhet med de tvenne föregående författarne egnat sig ät studiet
af Hydrachniderna i Nordamerika, har specielt afhandlat de parasitiska formerna, för
hvilka han uppställde ett nytt slägte, Unionicola., omfattande flere arter J). Dessutom
har han beskrifvit 4 arter 4), men beskrifningarne på dem äro ganska ofullständiga.

Carl Ludwig Koch har fört kännedomen om Hydrachniderna ett betydligt steg
framåt, företrädesvis beträffande slägt-indelningen. Men om hans åtgörande härut-
innan utan tvifvel länder honom till stor förtjenst, är hans behandling af arterna långt
ifrån att göra detsamma, och i stället att här spåra den noggranne vetenskapsmannen,
känner man sig benägen att tro, det hans hufvudsyfte blott varit att få gifva sa mänga
nya namn som möjligt. Koch har nämligen nästan uteslutande hemtat sina artkarak-
terer från färgteckningen, och har härigenom lyckats erhålla ett utomoi*dentligt stort
antal nya »arter». Då man emellertid känner att dessa djur hade efter ålder och lokal
ganska mycket förändras, så kan med säkerhet antagas, att en stor del af de Kochska
arterna ej äro annat än varieteter. I sitt arbete öfver Tysklands Crustaceer, Myria-
poder och Arachnider °) beskrifver Koch de särskilda arterna utan någon ordning,
men i ett senare verk G) meddelar han en systematisk öfversigt öfver familjer, slägten
och arter. Han indelar här Hydrachniderna (die Wassermilben) i 2:ne familjer, Hy-
grobatides (Flussmilben) och Hydrachnides (Weiherrailben), af hvilka den förra inne-
fattar arter med 2; den senare med 4 ögon. För slägtbestämningarne, af hvilka jag
kominer att till stor del begagna mig i detta arbete, anser jag öfverflödigt att här

') On two American species of the genus Hydrachna. Sillim. Amer. journal 18:>i'> vol. 30, p. 354

-) Zoologischr Bemerkungen. Fortsetzung. Wiegmanns Arcliiv fur Naturgeschichte 1840. Erster Band,
p. 181.

3) On some American species of Hydrachnidae. Zool. Contrib. 1842. Detta arbete har för ni i^ ej varit
tillgängligt.

*) Hydrachna scabra and ö undata. Proc. Acad. Nat. Se. Philad. 1842, vol. 1, p. IS4. //. n<
and coecinea ibid. p. 196.

°) Deutschlands Crustaceen, Myriapoden und Arachniden, h. 1 — to. Regensburg 1835 — 41.

6) Ubersicht des Arachnidensystems von C. L. Koch, Ii. .'i. Niirnberg 1842.

12 C. J. NBUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

närmare redogöra, och vill endast, anmärka, att de kännetecken, Koch hemtat frän
den regelbundna fördelningen af ryggens »stigmata» och som han ansett så vigtiga, ej
synts mig värda att lägga så stor vigt vid. Duges nämner intet om dem och Bittr-
zelius, som kanske näst honom grundligast observerat Hydrachniderna, har ej heller
fästat någon uppmärksamhet vid desamma. Hvad mig beträffar, tillstår jag, att del
ofta varit mig svårt att upptäcka dem, isynnerhet sä länge djuren bibehålla sin natur-
liga färg. Hafva de någon tid förvarats i sprit och färgerna försvunnit, så framträda
de nämnde »stigmata» tydligare, ehuru icke ens då hos alla arter.

Bland mindre fel, till hvilka Koch gjort sig skyldig, vilja vi nämna placerandet
af slägtet Diplodontus Duges i den första familjen, oaktadt den enligt Duges har fyra
ögon, samt hans mindre riktiga beskrifning på epimerernas fördelning hos slägtena
Hydrachna och Eylais. Han säger nämligen, att de tvenne främre paren å hvarje sida
ej genom något märkbart mellanrum äro skilda från de tvenne bakre, oaktadt detta
mellanrum, isynnerhet hos Eylais, är ganska tydligt. Koch upptager 15 slägten med
tillsammans 182 ai'ter, hvaraf 10 slägten med 145 arter höra till den första och 5
slägten med 37 arter till den andra familjen. Antaga vi, att omkring 50 af dessa
arter förut varit kända, har Kocn således upptäckt och beskrifvit omkring 130 nya,
funna inom en jemförelsevis föga utsträckt areal, då de med få undantag äro från
dammar och grafvar i trakten af Regensburg.

Felix Dujardin har i sin afhandling öfver Acari *) meddelat åtskilliga observa-
tioner öfver Hydrachnidernas anatomi, hvilka dock till en del äro oriktiga. Han anser
dem sakna särskild matstrupe, mage och tarmkanal samt antager, att de organiska safter,
hvaraf dessa djur lefva, äro inrymda i lakuner, som sakna egna väggar, i midten ai
en brunaktig parenchymatös massa, motsvarande lefvern. Den ljusare Y-formiga figuren
å ryggen af många Hydrachnider, anser han vara bildad af ett under huden liggande
fettlager. Hvad respirationen vidkommer, är han af den åsigten, att inandningen sker
genom de å huden befintliga stomata, som äro analoga med växternas. Under dessa
befinner sig en rund ihålighet, begränsad af ett vackert nät med runda lika stor,-'
maskor och genomskinlig substans. Vid sidan af hvarje stoma är ett hår, som synes
stå i samband med den beskrifna ihåligheten. Utandningen åter sker genom de tvenne
stora trachestammarne, som mynna med en aflång och af 2:ne flikar tillsluten öppning
vid insidan af mandiblernas bas. Dessa stammar dela sig på något afstånd från myn-
ningen i en tofs af tubulösa tracheer, som utan någon förgrening fördela sig öfver
hela kroppen.

Hippolyte Lucas 2) har beskrifvit och af bildat 4 Hydrachnider från Algier:
Hydrachna erythrina, H. rostrata, IL cyanipes och H. tomentosa. Den första af dessa, hvilken
mest liknar Eylais extendens Latr., men i flera afseenden skiljer sig från denna, synes
böra föras till ett nytt slägte. H. rostrata är tydligen en Diplodontus Duges, liksom
H. cyanipes en Anurania Nob. o. H. tomentosa anser jag stå Hydrodroma C. L. Koch

') Premier Mémoire lur les Acariena et en particulier sur 1'appareH respiratiore et sur les organes de lo
manducation chez plusieurs de ces animaux. Ann. des Sciences Nat. Torne III, p. 5. Paris 1845.

'-) Eploration scientifique de 1'Algérie, pendant les annés 1840 — 42. Tora. 1, 2. Arachnides. p. 313
Tryckt 1849.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 13

så nära. att det ej är skäl föra den till något nytt slägte. Såväl beskrifningen som
isynnerhet figurerna äro goda.

P. J. van Beneden har i en vidlyftigare afhandling ') beskrifvit utvecklingen af
den redan nämnde Atax ypsilophorus Bonz. Detta arbete är försedt ined goda figurer.
Då Dugés isynnerhet afhandlat larvens förvandlingar, har deremot van Beneden före-
trädesvis fästat sig vid sjelfva äggets successiva utveckling, hvaremot han förefaller
mindre tydlig i utseende på larvstadiet. I följd hårat' komplettera dessa båda arbeten
hvarandra.

Alenandre Laboulbene 2) har under namnet Hydrachna (Atax) viridana beskrifvit
• ■ii rill slägtet Ärrhenurus hörande Hydrachnid. Från honan af A. g skiljer den

sig blott derigenom att kroppen är betydligt smalare i främre ändan och att den i
bakre kanten har ett har mer a hvarje sida. Måhända är den en hona af //. globatoi
i 2:dra larvstadiet.

Ragnar Magnus Bruzelius 3) har skrifvit en förträfflig afhandling öfver Skånes
Hydrachnider. Deras inre organisation synes Bruzelius ej hafva studerat, men deras
yttre organer har han på det noggrannaste beskrifvit och häröfver meddelat goda.
och förtydligande figurer. I motsats till KoCH har lian i de flesta fall afbildat di
djur. sedda frän undra sidan, som obestridligen erbjuder de tydligaste och bästa känne-
tecknen för såväl slägtenas som arternas åtskillnad. Bruzelius, som blott undersökt
åar och andra mindre vattensamlingar i Skåne, har ej anträffat någon förut okänd art.
Till de förut uppställda slägtena har han lagt ett nytt. Midea, hvars art, M. orbiculata,
dock redan blifvit beskrifven af Muller. Kochs tvenne familjer, Hygrobatides och
Hydrachnides, har han sammanfört till en enda, hvilken erhållit den senare benäm-
ningen. De 9 slägten, han upptagit, innefatta ly arter: Atax 2, Nesaia 3, Ärrhenurus
(i. Midea 1, Hygrobates 1, Limnesia 3, Diplodonttis 1. Hydrachna 1, Eylais 1.

Édouard ClaparÉde ') har i en synnerligen förtjenstfull afhandling redogjort för
de parasitiska arterna af slägtet Atax, A. Bonzi och A. ypsilophorus, och på det nog-
grannaste beskrifvit den förstnämndes utveckling från ägg till utbildadt djur. Da van
Beneden blott kände fyra olika utvecklingsstadier hos sin Atax, sa uppvisar Claparede
5, tilläggande det s. k. »Deutovum»-stadiet. Han skildrar: l:o) utvecklingen i ägget
och bildandet af »Deutovum», 2:o) utvecklingen inom detta, 3:o) första larvformen.
4:o) återgången till ett ägglikt (pupp) stadium och den andra, larvformen, och 5:o) det
utbildade djuret.

Vidare lemnar han redogörelse för artens anatomie och de kännetecken, genom
hvilka Atax crassipes (Muller) Bruz. såväl i larvstadiet som utbildad lätt skiljer sig
från de parasitiska arterna. Da livar och en, som Önskar noggrannare studera Hydrach-

') Recherches sur l'histoire naturelie et le développement de L'Atax ypsilophorus, vivant en parasite sur
les Anodontes. Mémoires de 1'Académie royale de? sciences, des lettres el des beaux-arts de Belgique. Torne
XXIV. Bruxelles 1850.

-) Description dr quelques acariens et d'une Hydrachne i Annales <l- la S atomologique de France.

Ser. '2. Torae neuviéme, j>. 303, pl. 9, figg. 5 — 9. Paris 1851.

3) Beskrifning öfver Hydrachnider. som förekomma inom Skåne. Akad. Afhandl. Lund 1854

4) Studien an Acariden. (Separat-Abdruck aus der Zeitschrift fur wissensch. Zoologie von Siebold und
KÖLi.iKEK. XVIII Band. 4 Heft. p. 445. Leipzig 1868.

14 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

niderna, oundgängligen måste förskatta sig detta arbete, torde det vara öfverflödigt att
här närmare redogöra för detsamma.

Carl Neuman1). Hvad mina egna tidigare uppsatser öfver Hydrachnider beträffar,
anser ]&<? öfverflödigt att för dem lerana någon särskild redogörelse, enär det väsendt-
ligaste i desamma finnes här ånyo intaget.

Tamerlan Thorell 2) liar under namnet Hygrobates Fabricii beskrifvit en Hydrach-
nid från Grönland, hvilken han ansei' möjligen vara Fabrieii Acarus aquaticus (ad partem).
Hans beskrifning är ganska fullständig och tydlig. Att den beskrifna arten, oaktadt
några afvikelser, bör föras till slägtet Hygrobates C. L. Koch, anser äfven jag, hvaremot
jag bestämdt är ofvertygad om, att den ej kan vara synonym med Fabricii art.

Hermann Lebert 3) har beskrifvit ett nytt slägte, som han gifvit namnet Campo-
gnatha. Detta är emellertid enligt min äsigt ej berättigadt, enär det innefattar former
som höra till slägtena Hygrobates och Limnesia C. L. Koch. Den af honom anförda arten
C. Foreli, är rätt egendomlig. Också är den anträffad på ett djup af 300 meter. I ett
senare arbete 4) som är under utgifvande och hvilket han haft godheten sända mig till
genomseende, upptager Lebert 19 arter, af hvilka de flesta äro nya, fördelade på 10
slägten. Leberts skildring af Hy drachnid ernås förekomst på olika djup är rätt intressant
och hans beskrifningar, isynnerhet af Campognatha Foreli, ganska noggranna och om-
ständliga.

P. Kramer har i tvänne afhandlingar 5) lemnat rätt vigtiga bidrag till känne-
domen om Hydrachniderna. I förra hälften af den första redogör han för deras ana-
tomie och isynnerhet för benämningen af deras mundelar; deras utveckling deremot
har han ej iakttagit. I den senare, den systematiska, delen upptager han 7 slägten,
som han anträffat nära Schleusingen, nämligen: Arrhenurus, Aturus, Axona, Eylais,
Linux sia, Atax och Nescea, af hvilka Aturus och Axona äro nya. Till det sistnämnda
räknas en art A. viridis, hvilken är synonym med KOCHS och Bruzelii Arrhenurus
versicolor, men mycket afviker från öfrige Arrhenurus-arter. Då han under slägtet
Arrhenurus upptagit 2:ne arter, A. lim ätas och A. reticulatus med mjuk hud, synes detta vara
mindre riktigt, och anser jag dessa båda böra föras till det af mig uppställda slägtet
Anurania. För de särskilda arterna lemnas goda och omständliga beskrifningar, hvar-
jemte de Infogade figurerna äro rätt förtydligande. 27 arter äro beskrifne, af hvilka
nära hälften eller 12 tillhöra slägtet Nescea. Kramer har emellertid såväl af detta
slägte som af Limnesia beskrifvit larverna i andra stadiet som skilda arter; dessa larv-
formev uppgå till fem. Da han vidare i bihanget till afhandlingen klandrar Koch för

') Vestergötlands Hydrachnider. Öfversigt af Kongl. Vet. Acad:s Förhandl. 1870. N:o 2, p. 105.

Om nva arter och slägten Hydrachnider. Föredrag vid Skandinaviska Naturforskare-mötet i Köpenhamn

1873. Se Mötets Förhandlingar, p. 408.
Gottlands och Ölands Spindlar och vattenqvalster. Öfversigt af Kongl. Vet. Akad:s Förhandl. 1875.
N:o 2, p. 01.

-) Om några Arachnider frän Grönland i öfvers. af Kongl. Vet. Akad:s Förhandl. 1872. N:o 2, p. 163.

3) Matériaux pour servir å 1'étude de la faune profonde du lac Léman par ie docteur F. A. Forel.
Hydrachnides. Extrait du Bulletin de la Société. Vaud. des Sciences Naturelles. Tom. XIII. N:o 72.
Lausanne 1874.

4) Les Hydrachnides du lac Léman.

ä) Beiträge zur Naturgesohichte der Hydrachniden. Archiv fil r Naturgeschichte XXX XI Jahrgang, 1 B.
p. '.'•;:;, L875 och Grundziige zur Systematik der Milben, i samma Archiv XXXXIII Jahrgang, 1 B., p. 230. 1877.

KOXGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. X:<) 3. 15

hans definition på slägtena Hygrobates (står Hydrochoreutes), Marica och Hydrt
och påstår, att nian vid dem ej kan fästa något afseende, så 'nar han blott till en del
ratt. Marica synes mig vara tydligt nog definieradt och äfven de öfriga slägtena har
jag i denna afhandling bibehållit, med tillägg af några af Kocii ej omnämnda karak-
terer. Att Atax blott genom närvaron af de langa rörliga taggarne på första benparet
sknlle skilja sig från Nescea, och att derföre A. Bonzi skulle benämnas Nescea Bonzi,
kan jag ej heller gilla. Benparens längdförhållande och generationsfältens bildning
skilja tillräckligt dessa båda slägten.

I den senare afhandlingen indelar han Hydrachniderna i 4 underfamiljer: Hydrach-
nldir, Eygrobatidce, Eylaidai och Limnocharidai, och anser jag mig böra här meddela
huru dessa karakteriseras:

Hydrachnidw : Kieferfiihler eingliedrig , stechborstenartig, in dem Canal, welcher durch die Schnabel-
artig verlängerte Unterlippe gebildet vvird, laufend. Kiefertaster fiinfgliedrig. Die Augen beiderseits am
Vorderriicken als starkgewölbte Punkte hervortretend. An den drei hinteren Fusspaaren zallreiche Schwimm-
haare. Neben der Gesehlechtsöffnung dicht gedrängte Haftnäpfe. Siisswasserbewolmer. Hydrachna.

Hygrobatidce. Kieferfiihler deutlicli zweigliedrig, letztes Glied klauenförmig; Kiefertaster fiinfgliedrig.
Augen ohae besondere Hornhaut, neben der Gesehlechtsöffnung Haftnäpfe. Siisswasserbewohner.

De till denna familj hörande slägtena äro ordnade oeli bestämda pä sätt följande tabell visar:

1) Das fiinfte Kiefertasterglied ist gegen einen spitzeren öder stumpferen Fortsatz des vierten Gliedes beweg-
lich, also nieht an dem äussersten Ende des vierten Gliedes eingelenkt. 2.

]>.i- fiinfte Kiefertasterglied ist am vorderen Ende des vierten Gliedes eingelenkt ■'■

2) Die Glieder der Kiefertaster sehr schlank. Diplodontus.

Die Gliedel' der Kiefertaster sehr gedruuken, dirk. Arrhenurus.

3) Das vierte Fusspar besitzt deutliche, grosse gekriimmte Krallen - . 4.

Das vierte Fusspar besitzt keine Krallen. - .. 9.

4) Die Haut des Mittelriickens panzerartig erhärtet .. - -- ;">.

Die Haut des Mittelriickens immer weich... - 6.

.")) Kleine Geschlechtsnäpfe in je einer Querreihe /ur Seite der (ieschlechtsöffnung .1'

Drei grosse Geschlechtsnäpfe auf jeder Seite der Gesehlechtsöffnung, ganz am hinteren

Leibesende I

ii) Das zweite Glied an den Fiissen des ersten Paares mit grossen Höckern, in welche ein

schwertförmiges Haar seitlich eingelenkt ist Atax.

Das zweite Glied an den Fiissen des ersten Paares ohne Höcker, alle Haarporen ring-

wallartig umrandet 7.

7) Die Geschlechtsnäpfe stehen auf der innern Fläche der Geschlechtsöffnungsklappe Sperchon.

Die Geschlechtsnäpfe stehen auf einer sehmalen Leiste rings um die Gesehlechtsöffnung... M

Die Geschlechtsnäpfe stehen neben der Gesehlechtsöffnung in der Leibeshaut 8.

8) Männchen am Hinterrande des Hinlerleibes mit diinnem schnabel-förmigen Fortsatz. Weib-

chen am vierten Tasterglied mit vielen Haaren ausser den drei Höckerborsten.. Hydrochoi

Männchen mit abgerundetem Hinterleib; Weibchen am vierten Tastergliede nur mit den

drei Höckerborsten Nescea.

ii Das letzte Fussglied des vierten Kusse;. trägt an der Sjdt/.e eine sehr länge und starke

Schwimmborste, daneben noeh eine kurze gefiederte. Leibesform läng oval .. Oxns.

Das letzte Fussglied des vierten Fusses einfach zugespitzt öder mit Spuren von Krallen

in Form kleiner Spitzen. Leibesform kugelförmig . . Limnesia.

Eylaidce. Kiefertaster fiinfgliedrig, regelmässig. Kieferfiihler verkiimmert, aus zwei Häkchen bestehend,
welche durch eine ivinzige Oeffnung der Unterseite der Lippenplatte tre ten. Geschlechtsnäpfe fehlen. Das
vierte Fusspaar ohne Schwimmborsten. Eylais.

Limnocharidce. Kieferfiihler und Unterlippe zu eineiu festen Kopfstuck verwachsen, welches vorn eine
kreisförraige Oeffnung besitzt. Kiefertaster fiinfgliedrig, regelmässig. Die Augen auf einer mittleren llauter-
härtung des Vorderriickens nahe bei einander. Imijsc sämmtlich ohne Schwimmborsten, neben der Gesehlechts-
öffnung keine Ge chlechtsnäpfe. Bewohner di-s siissen Wassers. Limnocha

] 6 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

A. Croneberg1) har meddelat åtskilliga intressanta upplysningar angående diges-
tions- och generationsorganerna hos slägtena Eylais, Hydraehna och Nessea.

Att, såsom Kramer gjort, indela Hydrachniderna i flera familjer har af många
skäl synts mig öfverfiödigt. I likhet ined Bruzelius har jag deremot sammanfört de
af C. L. Koch uppställda familjerna Hygrobatides (Flussmilben) och Hydrachnides (weiher-
milben) till en enda, för hvilken det sista namnet bibehållits.

Familia HYDRACHNIDES (Koch) Bruzelius.

Animalia aquatilia. Corpus integrum, capite, thorace abdomineque sine discri-
mine unitis, plerumque ovatum. Pedes adultorum octo, ex internodiis sex compositi,
natatoriis pilis mobilibus plerumque instrncti, internodio ultimo pedum parium primi-
tertii unguibus semper terminato. Epimera parium duorum primorum posterioribus
minora. Palpi quinque-articulati, articulo tertio aut quarto longissimo, quinto acuto,
apice ssepe inciso, cum quarto interdum forpicem formanti. Rostrum, quum adest,
conicum. Oculi quatuor, duo utriusque lateris stepissime concreti.

Hithörande djur lefva uteslutande i vattnet och blott larverna af Eylais Latr.
(och af Diplodontus scapularis enligt Duges) göra härifrån undantag, enär de äfven
springa omkring på vattenytan. Kroppen, som ej företer någon skilnad mellan hufvud,
thorax och abdomen, är vanligen äggformig eller rundad och oftast temligen hög-
hvälfd. Dess betäckning är antingen mjuk och slät eller hård och då vanligen granu-
lerad. Epimerernas 2 främre par äro mindre än de 2 bakre; vanligen bilda de 4 grupper
stundom 3 och mera sällan en enda grupp, då de hos några slägten äfven samman-
växa ined hvarandra.

Benen, som hos de fullt utbildade äro 8, bestå af 6 internodier och äro vanligen
försedda med rörliga simhår (undantag härifrån göra dock slägtena Bradybates Neuman
samt Aturus och Sperchon Kramer); deras sista internodie har 2 krökta klor, som an-
tingen äro dubbla eller mera sällan enkla; det främsta parets äro mindre och rakare
än de båda följande parens. Dessa klor kunna fällas in i en sned urholkning af inter-
nodien. Hos slägtena Limnesia C. L. Koch, Marica C. L. Koch och Pseudomarica
Neuman är 4:de parets sista internodie spetsig och saknar klor. Benen tilltaga van-
ligen i längd frän första till fjerde paret. Hos slägtet Atax (Duges) Bruzelius är
dock andra paret längre än tredje och hos Megapus Neuman är första paret längre
än andra och tredje. Hos hannarne af slägtet Nescea C. L. Koch samt vissa arter af
Piona C. L. Koch och Arrhenurus id. visar fjerde benparets fjerde internodie en egen-
domlig form. Hos Nescea är den nämligen å undre sidan djupt concaverad och för-
sedd med talrika korta och styfva hår samt i yttre ändan med långa simhår. Hos
Piona mim Neuman är den uppblåst och å öfre sidan besatt med talrika hår, hos
Piona abnormis Neuman nästan triangulär med tätt sittande hår ä öfra sidan. Hos

') Uber deu Bau der Hydraohniden, i Zoologischer Anzeiger, herausgegeben von ,1. V. Caeus p. 316.
Leipzig 1878. Detta är dock ett utdrag ur hans större arbete: Uber deu Bau von Eylais extendens nebst
Bemerkungen iiber verwandte Formen in den Nachrichten der Gesellschaft der Freuride der Xaturkunde iu
Moskau B. XXIX. Lief. 2, mit 3 Tafeln. Detta arbete är författadt pä ryska språket.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 17

Arrhi nurus utsänder den vanligen en lång process, som i spetsen är försedd med ett
knippe S-formigt böjda hår. Palperna äro femledade; första leden liten (undantag:
Hydrachna C. L. Korn och Diplodontus DuGÉs), tredje eller fjerde alltid längst, femte
obetydlig, spetsig och krökt, i spetsen ofta nästan omärkligt inskuren, med fjerde leden
stundom bildande ett slags tång. Rostrum, som tydligt blott förekommer hos några
slägten, är koniskt och jämnt afsmalnande. Labium, hvilken hos olika slägten vexlar till
formen, är sammanväxt af 4 stycken: munöppningen, som ofta har olika färg, är be-
lägen i dess främre del. Mandiblerna bestå af tvenne delar, nämligen en större, bak-
till vanligen bredare och snedt tillspetsad, corpus, och den i främre ändan af denna
fastade klon, som till formen betydligt varierar hos skilda slägten och arter. Aid
basen af denna klo finnes ofta ett hinnartadt bihang, som stundom nar nästan upp
till klons spets (Arrhenurus C. L. Kock, Anurania Neuman, Diplodontus Duges, Hydro-
droma C. L. Kocn). Ögonen, som hos larverna alltid äro fyra, synas i följd af sam-
manväxning hos de flesta slägten blott vara två. En noggrannare undersökning visar
emellertid, att livart och ett af dessa bada ögon har tvenne corneor och sålunda ej
kan anses såsom ett enda.

Digestionsorganerna l). Frän munöppningeu gar en tämligen lång matstrupe till
magen, som blott är en utvidgning af densamma. Enligt Krameb visar magen stundom
flere olika afdelningar. Frän densamma leder en kort tarm till analöppningen. Ofvan
magen ligger den ovanligt stora lefvern, som framtill är treflikig, baktill oftast rundad
samt ofvan denna det Y-formiga excretionsorganet, som äfven mynnar ut i anus.

Circulationsorganer saknas alldeles, och blodet drifves omkring i kroppen genom
de olika muskelrörelserna hos de olika organerna.

Respirationsorgam ma utgöras af tracheer, hvilkas häda hufvudstammar utmynna
å kroppens öfre sida ungefär midt öfver munöppningen.

Generationsorganerna. Hydrachniderna äro skildkönade, ehuru de stundom till
sin gestalt äro så lika, att det är omöjligt att efter deras utseende skilja könen.
Testiklarne, som äro (i till antalet, bestå af tvenne lager enkla blåsor eller celler.
Det yttre lagrets äro spheriska och fyllas till största delen af en rundad cellkärna.
Det inre lagrets äro betydligt mindre, med en liten stafformig kärna. Dessa celler
äro antagligen zoospermer. Huruvida någon särskild sädesledare tinnes, är ännu oaf-
gjordt. Aggstoekarne, som ligga under lefvern nära kroppskanten, äro drufklasformiga
och synas ofta sakna äggledare. Då äggen mogna, lossna de och komma antingen in
i kroppscaviteten (Eylais) eller genom en serskild oviduet till generationsöppningen.
Vissa arter såsom Eylais extendens och några ATesoea-arter lägga ett stort antal ägg
(2- ä 300), andra äter t. ex. Midea orbiculata blott några få (20 ä 30). Ofta börjar en
hona att lägga en äggkaka, hvarefter andra fortsätta, hvarigenom äggkakor eller ägg-
samlingar af betydlig storlek uppstå. Vanligen äro äggen omgifna af ett hvitaktigt
geléartadt ämne, som i beröring med vattnet stelnar och ofta blir så hårdt, att man
har svart att genomborra det med en nål. Hydrachna globosa, som enligt Duges lägger

'i Såväl dessa som de följande organerna äro utförligt beskrifna i (j.apakéok.s och Kramers i litteratur-
öfversigten omnänula arbeten, till hvilka jag får hänvisa.

K. Vet. Ak ni. Halldi. B. 17. ! 3

18 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

sina ägg i stjälkarne af vattenväxter, omgifver dem ej med detta skyddande ämne.
Oftast fästas de vid vattenväxter, stenar eller andra föremål, men stundom läggas de
på lösa bottnen t. ex. Hygrobates (= Campognatha) Foreli Lebert. Efter 2 till 6 veckors
tid utkläckas de (jfr Eylais) och de med blott sex ben (hvart och ett med 5 internodier)
och ett långt rostrum försedda larverna framkomma. Det af Claparede hos de para-
sitiska ^4/rta;-arterna observerade s. k. Deutovum-stadiet har jag ej iakttagit. Ett egen-
domligt undantag från alla andra Hydrachnider. hvilkas utveckling man observerat,
gör Limnesia pardina Neuman, som alldeles öfverhoppar första larv- och pupp stadiet.
Den nyss utkläckte larven i första stadiet fäster sig med sin sugsnabel vid i eller på
vattnet lefvande insekter såsom Dytiscus, Nepa, Hydrometra etc, förpuppas ofullständigt,
hvarefter den i allmänhet fritt lefvande larven af andra stadiet framkommer. Denne
har 8 ben med samma antal internodier, som det fullbildade djuret, från hvilket den
mest skiljer sig genom sitt outvecklade generationsfält. Han fäster sig efter någon
tid vid vattenväxter eller väggarne i kärlet, hvari han förvaras och genomgår ytter-
ligare ett puppstadium, hvarefter det fullbildade djuret framkommer1). Huruvida
detta sedan byter om hud, kan jag ej afgöra.

Hydrachnider förekomma i Sverige frän Skåne till Lappland (Quickjock, Kare-
suando) i de flesta vattensamlingar. Endast i källor med mycket kallt, klart vatten
och i sjöar nära snögränsen har jag ej anträffat några. Vissa arter tillhöra uteslu-
tande sjöar med djupt, klart vatten t. ex. Hygrobates {Campognatha) Foreli Lebert,
som i Genéversjön anträffats på 300 meters djup, Limnesia pardina och L. marmorata
Neuman samt flere Neso3a-axi,er. Andra åter förekomma uteslutande eller nästan ute-
slutande i mycket grunda vattensamlingar såsom Nesa>n fuscata C. L. Koch, N. alpicola
u. sp., N. brevipalpis n. sp. m. fl., Midea orbiculata (Muller) Bruzelius, Arrhenurus
caudatus C. L. Koch, A. globator C. L. Koch, A. forpicatus n. sp., Bradybates truncatus
Neuman. De flesta uppträda dock på rätt skilda lokaler. Vissa arter visa sig mycket
tidigt om våren t. ex. Hydrodroma genast efter islossningen. I Maj månad är denna
talrikast, hvarefter den frampå sommaren blir mer och mer sällsynt. Andra åter före-
komma lika talrikt under sommaren och hösten t. ex. Limnesia pardina, hvilken af
mig anträffats allmän i slutet af oktober månad.

Hydrachniderna synas mot vintern krypa ned i mossan och gytjan, der de ligga
i dvala, till dess de af vårsolens värmande strålar väckas till nytt lif.

') Dugés och Claparede hafva i sina i litteraturöfversigten nämda arbeten utförligt redogjort för Hydrach-
nidernas utveckling.

KONGL SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3.

19

t£ SJ =

= i = -2

£ Mg I

5:_, Tl

Z

CD 1

— 3

C

^

J

ä, 'c; o

(M cc -^

o

8 ~ -B •§ e

•-o r-: » — : i

rH i-i r-l ^H <N

C pH
= U

20 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Genus I. AT AX (J. C. Fabricius) Bruzelius

Syn. 1781 Hydrachna Muller, Hydrachnse etc. p. 41 (ad partem).

1793 Trombidium J. C. Fabricius, Entom. syst. II, p. 400 (ad partem).

1805 Atax id. Syst. Antliatonim p. 364.

1834 " Dugés, Ann. d. Se. nat. t. 1, p. 5 (ad partem).

1841 » C. L. Koch, Uebersiclit des Arachn. -Systems, -h. 3, p. 8.

1854 » Brlzelius Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 8.

1868 » Claparéde, Studien an Acariden, p. 446.

1875 » Kramer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden, p. "292.

Corpus l<eve, molle, obovatum, aut ovatiuu, antice rotuudatum, postice truneatum aul rotundatum.
Pedum par primum ceteris crassius et apud species libere in aqua viventes spinis plerumque pilos lougos et rao-
biles gerentibus instruetum. Par secundum tertio longius. Palpi longi (in A. vernali tantum breviores), articulo
quarto lougissimo, attenuato, in latere interiore dentibus duobus, in exteriore uno dente majore armato, quiuto
simplici, acuto, apice dentato. Area genitalis in extrema eorporis posterioris parte collocata (excepto A. ver-
nali). Oculi bini utriusque lateris adeo approximati, ut singuli videantur.

Dugés, som först uppställde detta slägte såsom skildt från Diplodontus, Arrhe-
nurus, Eylais och Hydrachna, gaf det en så oinfattande begränsning, att han dit förde
de af Koch uppställda slägtena Nescea, Piona, Hygrobates och Limnesia. Den här an-
gifna slägtkaraktereu är uppställd efter Bruzeuus, med tillbörligt afseende fästadt vid
de parasitiska arterna, h vilka h varken af honom eller Koch observerats.

Kroppen är omvändt äggrund eller oval, glatt, framtill rundad, baktill tvär eller
randad. Benens längd varierar mycket. Hos de parasitiskt lefvande arterna A. Bonzi
Claparéde, och A. ypsilophorus (Bonz.) Claparéde, äro de nämligen tämligen korta, och
det fjerde paret är hos honorna föga längre än kroppen; hos hanarne dock längre. Hos
de i vattnet fritt lefvande är deremot nämde benpar (utom hos A. vernalis) hos ho-
norna lV2 ä, 2 gånger, hos hanarne 272 * 3 gånger längre än kroppen. Epimererna
äro fördelade i 4 skilda grupper; fjerde paret nästan fyrkantiga och utom hos A. ver-
nalis dubbelt större än det tredje. Labium är fri, bakåt nästan halfcirkelformigt afrun-
dad och utsändande tvenne utskott, som med sina utåt riktade spetsar nästan beröra
första epimerparet; främre kanten visar ytterst å hvarje sida en kort spets, derinnanför
en urbugtning och a midten tvenne korta, trubbiga flikar, åtskilda af en lin springa,
som nästan sträcker sig till munöppningen. Palperna äro långa (utom hos A. vernalis)
och i förhållande till första benparet ganska smala; de parasitiska arternas äro dock
tjockare. Fjerde leden är längst, på inre sidan försedd med två taggar, på den yttre
med en; hos de parasitiska arterna samt A. vernalis äro dessa taggar obetydliga;
femte leden är kort och betydligt afsmalnande mot spetsen, der lian är tydligt tandad.
Generationsfältet (»der Geschlechtshof» Claparéde »Area genitalis» Thorell) är beläget
så långt bakat (utom hos A. vernalis), att det sällan kan fullständigt urskiljas, da
djuret betraktas från undre sidan. Det delas i midten af en längsgående springa,
omgifven af tvenne skifvor, försedda med stigmer (Stigmata Bruzelius, Näpfe, Saug-
näpfe, Geschlechtsnäpfe Kramer och Claparéde) som till antalet variera hos de olika
arterna. Dessa skifvor äro genom en chitinlist ofta delade i tvenne, så att stigmerna
komma att intaga fyra fält.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. X:0 3.

21

Hithörande arter lefva såsom fullt utbildade dels fritt i klart, stillastående eller
sakta rinnande vatten, der de äro ganska allmänna, dels parasitiskt på Unio- och Ano-
donta-&rter. De förra äro i sina rörelser tämligen raska och förete i sättet att simma
en egenhet, som genast skiljer dem frän öfriga Hydrachnider. De ila nämligen hastigt,
framåt och uppåt samt sjunka derefter, hallande benen alldeles orörliga, nedåt, hvar-
efter samma rörelse upprepas. De äro föga rofgiriga.

Adulti in aqua

Corpus obovatum, postice truncatum.
Pedum par primum ceteris multo crassius, ar-
ticulo secuiulo spina una armato pilo longo

1. Alax

hbere viventes. mobilique instructa 1. crassipes (Muller) C. L. Koch.

Iultimo in margine
corporis collocata 2. spinipes (Mlllek) C. L. Koch.
tundatum. A.rea genitalis I ab extremo margine

I corporis remota.. 3. vernalis C. L. Koch.
Corpus ovatum. Laminse genitales stigmatibus 28 — 50

Parasitse.

instruetse — 4. ypsilophorus (Bonz) Claparéde.

I Corpus late ovatum. Laminse genitales stigmatibus.
10 instructse

5. Bonzi Claparedf

1. Atax crassipes (Muller) Bruzelius.
Syn. 1776 Hydrachna crassipes Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 189, N:o 2254.

1781

1793 Trombidium

1805
1835-

1854
1868
1876

id. Hydrachnae, p. 41. tab. 4, rigg. 1, C.
J. C Fabkicius, Eut, syst. II, p. 400.
Atax — id. Syst. Antliatorum p. 366.

-1841 " ( . L. Koch, Deutschlands Crust. etc, Ii. T, lig. '.'1.

» truncatm id. ibid. Ii. 7, ti^. 22.

» albi>~lii.< id. ibid. Ii. 7, lig. 23.

» truncatellus id. ibid. h. ,"7, Hg. 17.

» crassipes Bruzelius, Beskr ö. Hydrachn., som förek. i Skäne, p. 8, figg. 1 — 4.
» " Claparéde, Studien an Acariden, p. 471.

i> » Kkamer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden, p. •>'!».'!.

Corpus obovatum, antiee rotundatum, pcfstice truncatum, tuberculis prominentibus, satis altum, albo-flave-
sceus, maculis fuscentibus plerumque distinctis, linea dorsuali1) lutea. Pedes it palpi longissimi, albi, pei
par primum ceteris multo crassius, articulo secundo una armato spina, pilo lougo mobilique instructa. Lamince
tales in binas divisse stigmatibus ternis instructas. Longitudo circiter 1,2 — 1,4 millim. (Tab. 1, fig. 1).

Kroppen är omvändt äggrund, tämligen hög, framtill rundad, baktill tvärt af-
huggen, med hörnen bildade af två bakåt riktade knölar (analkörtlar, »Steiszdrösen»,
Claparéde). Dessa äro hos hanarne ganska starkt utvecklade, men hos honorna, isyn-
nerhet da dessa äro fyllda af ägg, ofta obetydliga, sa att de stundom blott vid starkare
förstoring kunna skönjas. Bakkanten synes derföre hos dylika honor nästan fullkomligt
rundad. Dessa körtlar äro bildade af stora spolformiga, kärnförande celler, mellan
hvilka rum finnas, som innesluta en klar vätska. De kunna af djuret efter behag mer
eller mindre indragas. Benen äro mycket langa; första paret kortast och nästan dub-
belt tjockare än de öfriga; de tvenue yttersta internodierna äro dock mycket smala.

l) Organum excretionis, plerumque Y forme

22 C. J. NEUMAN, SVERIGES 1IYDRACHNIDER.

Egentliga simhår (knippvis sittande) saknas helt och hållet på detta par, som deremot
utmärkes af sina å undre eller böjsidan (»die Beugeseite», Claparede) i tvenne rader
sittande glesa, langa oeh styfva har.

Dessa hår sitta på större oeh mindre knölar, som frän andra internodien '), der
knölen uppgår till tredjedelen af hårets längd eller till 0,1 millim., mot yttre inter-
nodierna allt mer aftaga i storlek; den sista saknar dem alldeles. De äro ej fastade
i spetsen af knölen utan a sidan af densamma i en ränna, upptagande ungefär en tre-
djedel af knölens längd, äro ganska rörliga och synas vid stark förstoring försedda med
tvenne rader af smala, nästan vinkelrätt mot hvarandra ställda åsar. Ofre eller sträck-
sidan (»die Streckseite», Claparede) af detta benpar är blott försedt med korta, glesa
hår, som ej äro fastade på några knölar. Första internodien är mycket kort, nästan
rundad. De öfriga benparen, af hvilka tredje är smalast, sakna alldeles dessa gröfre
hår. Fjerde paret har simhår i glesa knippen vid spetsen af fjerde och femte inter-
nodierna. Dess första internodie är bredt kolfformig.

Första paret epimerer i främre ändan breda, långsträckta, bakat trubbigt afsmal-
nande och här stötande till andra paret, som äro något kortare och frän föregående
par till större delen skilda genom ett nästan ovalt eller elliptiskt mellanrum. Tredje
paret mycket sma, bredt viggformiga, slutande sig nära intill fjerde paret, som äro
mycket stora, dubbelt större än tredje och till formen nästan rhomboidiska. Alla
äro glatta.

Labium är fri och frän undre sidan sedd plattad, framtill bredare och försedd
med tvenne bugter, utåt begränsade af spetsiga hörn, i midten synes en utskjutande
trubbig knöl (ett .slags rudimentärt rostrum), delad af en fin springa, som nästan når
till munöppningen; bakat är labium afrundad, med utskjutande langa och divergerande
processer. Frän sidan sedd är den ganska tjock. Palperna, som äro hälften smalare
än första benparet, nå något öfver midten af samma pars tredje internodie. Första
leden är helt liten utan hår, andra betydligt tjockare med fyra korta, grofva hår å öfre
sidan, tredje kortare, men obetydligt smalare, med två langa, smala har, fjerde längst,
jämnsmal, å undre sidan något concav med en läng, smal, utåt och framåt riktad knöl
å yttre sidan, i hvars spets ett litet nedåt böjdt, hnt har sitter; nästan midt emot
denna men något längre ned, finnes å. inre sidan en betydligt kortare och smalare
knöl, äfven med ett har i spetsen, och a samma sida, mot ledens spets, en tjockare,
trubbigare, nästan rätt utåt riktad utan har. Sista leden, kort och spetsig, slutar
med en vid stark förstoring synlig tretandad spets.

Mandiblernas corpus är kort och bakat föga bredare, nästan tvär, saknande dvti
utdragna spets, som tinnes hos Nescea; framtill är den äfven tvärt afhuggen och för-
sedd med en stor, grof och krökt klo.

Generationsfältet, som är beläget ytterst i bakre kroppskanten, delas af en mycket
lång springa, omgifven af täta, fina och korta hår, som blott synas vid stark försto-
ring. A ömse sidor om denna springas bakre del ligga tvenne något upphöjda fält,
det främre större, nästan rhomboidiskt, det bakre mer triangulärt med rundade hörn.

'i Bruzelius, son; räknat epiraererna till benen, benämner derföre närade internodie tredje leden.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 23

Hvart och ett af dessa fält är försedt med trenne stigmer, mellan hvilka korta borsl
stå. I midten af dessa stigmer synes en ring, från hvilken radierande, talrika streck utgå.
Utdissekerade, hafva nämde fält mycken likhet med en fjärils fyra utslagna vingar; vid
fältens föreningspunkt kring generationsspringan stå tre bakåt riktade grofva och långa
hår på hvarje sida, de tvenne största stående något högre upp än de båda öfriga. De
båda bakre fälten kunna blott otydligt skönjas, då djuret betraktas frän undre sidan.
Ögonen äro stora och rödbruna; hvart och ett bestar tydligen af tvenne sammanvuxna
ögon, enär det har tvenne corneor, en riktad framåt och en åt sidan. I främre kanten
mellan ögonen stå tvenne har på hvarje sida, af hvilka det undre är dubbelt större
än det öfre. Arms är liten, belägen i själfva bakkanten af kroppen och synlig blott
från öfre sidan. Till färgen är denna art mycket varierande; hufvudfärgen är vanligen
hvit med en anstrykning af gult eller blått; fläckarne, som oftast äro distinkta, äro
brunaktiga, stundom nästan svarta, och variera betydligt till storlek och form. Rygg-
strecket (excretionsorganet) klart gult. Palper och lien samt undre sidan hvitgula; '
bakkanten, mot generationsfältet synas två större bruna näckar. Hanarne skiljas från
honorna genom sin ringare storlek och sina i förhållande till kroppen längre ben, vi-
dare derigenom, att fjerde paret epimerer a kroppens midt endast skiljas .-it genom en
smal linea, att de tvenne generationsspringan omgifvande fälten ej äro sa tydligl de-
lade, samt att de trenne hären vid dess sidor äro betydligt smalare.

Hona med 'é,gg: längd 1,4, bredd 1,2, palper 0,1!, första benparet 2: andra 2,8;
tredje 2,2; fjerde 2,8 millim.

Larver af denna art, hvilka Claparéde observerat hos Unio batavus Lam., hafva af
mig tämligen allmänt anträffats hos Anodonta cygnea Lin. frän Husgärdssjön nära Axvall i
Vestergötland. Tvenne former har jag observerat, af hvilka den ena. det pupplika larv-
stadiet mellan första och andra formen, i allmänhet synes öfverensstämma med ClaearÉdes
tig. I, a taf. 33, och isynnerhet utmärker sig genom de tvenne stigmerna å ömse sidor
om den rudimentära generationsspringan. Den andra åter, andra larvstadiet (?), afviker
i flera afseenden betydligt såväl från föregående studie som frän det utbildade djuret.
Kroppens bakkant visar, ofvanifran sedd, i midten en djup halfcirkelformig inskärning,
och a ömse sidor om denna synas trenne stigmer; de bada körtlarne äro väl utveck-
lade och ofvan dem står ett längre styft hår samt något derofvan ett dylikt; straxt
öfver stigmerna ett har. Betraktas djuret frän undre sidan, visa sig här tvenne stig-
mer, genom ett smalt mellanrum skilda från de öfriga tre. nästan såsom bos . I. I'
Clapauf.de, och midt emellan dessa, midt öfver den nämda inskärningen tvenne tjocka,
rätt utåt riktade taggar. Palperna äro mycket tjocka, tjockare än första benparet, Ii
taggar äro väl utvecklade, och de i deras spets sittande haren tydliga. Benen äro sådana
som hos det utbildade djuret. De bada ögonen å ömse sidor ej sammanvuxna. Längd
0,8, bredd 0,6, palper 0,4, första benparet 1,4, fjerde L,8 millim.

En annan larvform togs i början af juni L876 i Asunden och 18(>M i Stråken i
Vestergötland. Den tillhör dock knappast denna art. Kroppen är nämligen i bak-
kanten rundad, och benen äro mycket smala. Första parets andra internodie saknar
tagg. Blott tvenne stigmer finnas a hvarje sida om generationsspringan.

24 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Äqgen, som jag uttagit ur honorna, äro föga ovala, nästan klotrunda, h vitgula,
omkring 0,17 millm. i diameter. Märkvärdig är honornas obenägenhet, att under fången-
skapen lägga ägg. Ofta har jag haft honor alldeles fulla dermed, så att kroppshöljet
varit nära att brista, men ändock hafva de aldrig lagt några. Måhända lägga de sina
ägg i musslor, der larverna ofta anträffas. Dylika honor kunna under hela sommaren
erhållas. De synas lefva af infusorier, ty jag har aldrig sett dem angripa något med
blotta ögat synbart djur i det kärl, der de förvarats. Arten förekommer tämligen
allmän i klart vatten i Lappland vid Qvickjock, Upland, Östergötland och Vestergöt-
land, Dalsland, Blekinge, Skåne; mera sällsynt på Gotland och Öland.

Att Brozelius ansett C. L. Kochs A. truncatus och A. albidus såsom varieteter af
A. crassipes, synes mig alldeles riktigt, enär jag ofta anträffat de af honom nämda
öfvergangsformerna. Afven A. truncatellus torde blott vara en dylik form, ehuru tag-
garna å främre benparet, att döma efter figuren, synas vara tämligen obetydliga.

2. Atax spinipes (Muller) Bruzelius 1).

Syn. 1770 Hydrachna spinipes Muller, Zool. Dan. Frodr. p. 189, N:o 2257.
1781 — — id. Hydrachnse, p. 44, tab. 4, figg. 5 et 6.

1723 7 m — J. C. Fabkicius, Ent. syst. TI, p. 4o4.

1805 Atcu — id. Syst. Antliatorum p. 370.

1854 — — Bruzelius, Beskr. ö. Hydraclin., som förek. i Skåne, p. 13.

rpus ovale, antice et postice rotundatum, flavo-virescens, maculis nigricantibus, linea dorsuali lutea,
Pedt et palpi longi, pedum par primum ceteris raulto2) crassius, articulo secuudo duabus armato spinis magnis,
pilos apice serratos gerentibus. In margine corporis octo puncta nigra oeqvalibus intervallis disposita. Lamince
genitales fere triangulfe, crebris stigmatibus ornatse. Longitudo 1 ruillim.

Kroppen oval, i bada ändarne afrundad. Benen proportionsvis kortare än hos
föregående art, och första paret ännu tjockare. Detta pars andra led är försedd
med tvenne stora knölar, besatta med långa mot spetsen sågtandade hår. Palpt ma äro
kortare. Generationsfältet delas af en fin springa, begränsad af tvenne något upphöjda
smala lister. På sidorna om dessa och något bakåt ligga tvenne mörkare, nästan trian-
gulära fält, tätt belagda med små stigmer. Kring kroppskanten sitta fördelade på lika
mellanrum 8 små svarta, upphöjda punkter, två i bakre kanten, hvardera bärande ett
fint hår, tvä på hvardera sidan och två i främre kanten. Palper, mandibler och labium
som hos föregående art. Till färgen är den gulgrön med gult ryggstreck och svart-
aktiga fläckar. Ben och palper äro gulaktiga, liksom kroppen något genomskinliga.
Ögonen små, svarta (Muller).

Denna art är vida sällsyntare i Skåne än föregående och endast några gånger i
juni och juli anträffad på samma ställen som denna.

') Då jag aldrig lyckats anträffa denna art, får jag vid desa beskrifvande belt oeb hållet följa Muller och
Bruzelius.

-) »paulo» Muller.

KONGL. sv. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. \:<> 3. 25

3. Atax vernalis (Muller?) C. L. Koch.

Syn.? 177G Hydrachna vernalis Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 189, X:o 2259.
1781 — i,l. HydracLnse, p. 48, tab. 5, fig. 1.

1793 Trombidium vernale J. C. Fabkicius, Ent. syst. II, p. 404.
1805 .-]/././■ vernalis id. Syst. Antliatorum p. 370.

1835—41 — — CL. Koch, Deutschlands Crust. etc, Ii. 7, tig. 11.

Corpus late ovatnm. antice et postice rotundatum. fornientum, flavo-virescens, maeulis nigris confluentibus;
linea dorsnalis miniacea. Pedes et palpi brevinsculi, pedum par primum ceteris paulo crassius, articulo secundo
spinis dnabus parvis, pilis breviusculis, apice non serratis, instructo. Lamiim genitale» semihinatae, latissimre,
stigmatibus vicenis instructfe. Longitudo fere 1 millim. (Tab. II T, tig. 4).

Då Koch anser donna art sannolikt identisk med A. spinipes Muller, oaktadt han
ej kunnat upptäcka de för densamma karakteristiska 8 svarta punkterna i kroppskanten,
sa är detta uppenbarligt ett stort misstag. Den skiljes nämligen lätt såväl från denna
som från öfriga arter genom sina korta och spensliga palper, hvilkas fjerde led är för-
sedd med små tänder, såsom hos de parasitiska arterna; tredje leden har å öfre sidan
tvenne långa har och den andra tvenne korta. Labium bakåt något utdragen med
otydliga processer a midten, främre kanten med trubbiga sidohörn. De fyra epinn r-
grupperna blott skilda genom smala mellanrum; första paret mycket långa, nästan jämn-
breda, andra paret minst, tredje paret ovanligt stora och inåt föga afsmalnande, fjerde
paret nästan rektangulära, knappt en half gäng bredare än tredje. Bakom dem två
stigmer å hvarje sida. Fjerde benparet företer äfven en frän de öfriga arterna afvi-
kande form, derigenom att dess tre första internodier äro mycket tjocka, isynnerhet
den tredje, hvilken i tjocklek öfverträffar de gröfsta internodierna af första paret.
Denna internodies böjsida är liksom de två följandes försedd med korta, fjäderlika har.
Sträcksidan deremot är som vanligt försedd med korta, spetsiga, samt vid ändarne af
fjerde och femte internodierna med längre simhår. Håren å de öfriga benparen äro
mycket glesare. Första paret har a tredje, fjerde och femte internodiernas böjsida
likaledes fjäderlika hår, h vilka äfven enstaka anträffas vid ändan af fjerde och femte
internodierna å andra och tredje benparet. Generationsfältet, som tydligt synes från undre
sidan, är beläget närmare fjerde epimerparel än kroppens bakre kant och visar i midten
en smal, nästan oval öppning, omgifven af tvenne bredt halfmånformiga, upphöjda fält
med tätt sittande stigmer till ett antal af omkring 20 a hvarje fält. Anus är belägen
nära bakre kroppskanten. De af Muller och Kocu omnämda haren i bakkanten saknas
helt och hållet. Deremot synas a undre sidan rundt om kroppskanten sex stigmer.
Ögonen äro mycket stora och rödbruna. Till färgen är den gulgrön med stora samman-
hängande, svarta ryggfläckar och rödgul! ryggstreck. Ben och palper äro gulgröna;
under sidan med tvenne mörkare Häckar vid generationsfältet.

Mycket sällsynt; jag har blott erliallil ett enda individ i Semsjön i Gäseneds
härad i Vestergötland.

K. sv V, t. Ak.nl HaniH. Band. 17 .v,. .;.

26 C. .1. NEUMAN, SVERIGES 11YDRACHNIDEK

4. Atax ypsilophorus (Bonz.) Claparéde.

Syn. 17*3 Acarus ypsilophorus Bonz, Observatio Christ. Gottlieh Bonz in nova acta phys. med. Acad. C<es.

Leop. Carol. Nat. cur. cont. ephemerides etc. Tom. VII. p. .V2.
1797 Trombidium notatum Rathke, Skrivter af Naturhist.-selsk. Bd. 4, h. 1, p. 175 (sec. Claparéde).
1825 Limnochares anodontw Pfeiffer, Naturgesch. deutscher Laud- und Siisswasser-Mollusken, Abtli. i.

p. 27 — 28, Taf. I (sec. Claparéde).
1827 Hydrachna concharum v. Baer, Beilr. zur Kenntniss der uiederen Thiere, in nova acta phys. med.

Acad. C?es. Leop. Carol. Nat. cur. Tom. XIII, p. 590, pl. XXIX.
1836 » formosa Dana A Whelplay, On two american species of the genus Hydrachna in Silliro.

americal Journal, v. 30, p. 334.

1868 Atax ypsilophorus Claparéde, Studien an Acariden, p. 474 t. XXXIII in Zeitsehrift fur wissen-
schaftl. Xoologie, Bd. XVIII.

Corpus ovatum, antice et postice rotundatum, altum, flavo-album, maculis magnis fuscis vel nigris, soepis-
sime confluentibus; linea dorsualis lutea. Pedes et palpi breves, pedum par primum latitudinem tantum corporis
icquans, ceteris paullo crassius, spinas nullas gerens. Larnince genitales latae, irregulares, fere semilunatse, cohse-
rentes, stigmatibus 28 — -50 instruct;e. Longitudo circiter 1,5 millim. (Tab. I, lig. •?).

Kroppen äggrund, hos hanarne mycket långsträckt, hos honorna, isynnerhet äldre
och med ägg fyllda, bredare, i bada ändarne afrundad, höghvälfd. Benen korta;
första paret lika långt som kroppens bredd samt föga tjockare än de öfriga paren; a
sträcksidan med talrika, något krökta och framåt riktade korta, grofva har, a böjsidan
med raka, glesare och längre. Fjerde internodien är längst, femte och sjette aftagande
i längd. Den sistnämde nästan cylindrisk, da den deremot hos de öfriga paren är mer
eller mindre kolfformig. Tredje paret är spensligast och försedt med tätare hår än de
båda föregående paren; dock sitta dessa ej knippvis. Fjerde, som är obetydligt längre
än kroppen, har mycket täta dylika, längre och kortare har, dock ej i knippen. Första
paret epimerer minst, nästan jämnbreda, utåt dock något bredare, inåt afrundade; andra
paret bredare och inåt mer tillspetsade. Båda paren gränsa utefter hela sin längd intill
hvarandra. Tredje paret smala, nästan jämnbreda, inåt tvärt afrundade, genom ett täm-
ligen bredt mellanrum skilda från andra paret, men tätt slutande sig intill fjerde, som
än i nästan qvadratiska till formen. Alla synas vid stark förstoring fint punkterade
Labium nästan som hos A. crassipes, men något bredare i förhallande till längden samt
med kortare frän bakre kanten utskjutande processer och tämligen långt rudimentärt
rostrum. Palperna äro korta och mycket tjocka, tjockare än första benparet; första
leden mycket liten, andra ganska tjock, med tvenne har ofvan åt yttre sidan och ett
vida längre vid gränsen till tredje leden. Denna är äfven tjock men nästan hälften
kortare, fjerde något smalare, längst, med tre små tänder a undre sidan, af hvilka blott
de två nedersta, såsom hos A. crassipes, äro försedda med små hår; femte mycket kort,
med två små har a undre sidan, i spetsen tydligen tretandad. Mandiblema äro mycket
små. Corpus i främre ändan mera rundad' än hos A. crassipes och försedd med en
liten, mycket krökt klo. Generationsfältet, som är beläget ytterst i bakre kroppskanten,
delas af en springa, som till hela sin längd begränsas af tvenne breda, framom och
bakom springan sammanhängande irreguliera, nästan halfmånformiga skifvor med tal-
rika (14 å 25 å hvarje skifva) stigmer, som likna dem hos A. crassipes. Dessa skifvor
bilda närmast springan en betydlig upphöjning, hvilken jag dock ej funnit likna en

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:<> 3. 27

stympad kägla, såsom Claparede uppger, utan snarare en på ryggkanten stående
mussla, hvars smalare ända är riktad framåt. De springan omgifvande kanterna Öppna
och sluta sig äfven på samma sätt, som en dylik mussla. Vid springans midt sta två
par något krökta, styfva hår, och något längre bakat ett par större sådana. Antalet
stigmer är sällan lika å de båda generationsskifvorna. Hos äldre individ synas de vara
talrikare. Anns, som tydligast synes från öfre sidan, är stor och smalt oval. — Till
färgen är denna art hvitgul, med stora kastaniebruna eller svarta, ofta med h varandra
sammanflytande ryggfläckar, som upptaga -.törsta delen af öfre kroppsidan ; ryggstrecket
är gult, smalt, ofta otydligt och afbrutet; palper och ben, liksom undre sidan grågula;
kring generationsfältet en större ljusgul fläck. Ögonen ej stora, rödbruna. Aggen äro
gulhvita, ovala, 0,24 millim. länga, 0,17 breda.

Honans längd 1,6, bredd 1,1, palper 0,4, första benparet 1, andra 1,4, tredje 1,3>
fjerde 2 millim. En annan, fylld med ägg: längd 1,8, bredd 1,3, palper 0,4, första
benparet 1,1; andra 1,5; tredje 1,4; fjerde 2,1 millim.

Mycket trög i sina rörelser, kryper denna art blott helt sakta omkring på bottnen
af det kärl, der den förvaras. Oroad, visar den sig för ett ögonblick något snabbare,
men återfaller genast i sin forna tröghet. Hanarne synas likväl vara något lifligare
än honorna. Oaktadt dessa djur lefva parasitiskt, har jag dock förvarat dem i glas
5 a 6 veckor lefvande.

Denna art har af mig anträffats å Anodonta cygnea Lin. frän Hornborgasjön
och sjön vid Husgärdet nära Axevalla i Vestergötland. Den synes vara rätt sällsynt
och anträffas knappast i en bland tjugo musslor. I yngre individ har jag aldrig fun-
nit den.

5. Atax Bonzi Claparéde.

Syn. 1850 Atax ypsilophorus, 1'. .). van Beneden, Etecherches sur 1'histoire naturelie etc, Torne 24, Bg. 28.
1868 — Bonci Claparéde, Studien an Acariden, p. 451, t. XXX — XXXII.

Corpus late ovatum pame ro t un dum, autice et postice psene truncatum, album, maculis subfuscis mino-
ribus sparsum ; linea dorsualis latissima, alba, ramis brevibus instrueta. Pedes brevissimi; par primum ceteris
vix erassius, latitudine corporis brevius, spinis carens; par quartum longitudine corpus adsequans. Palpi lon-
giores, eadem crassitudine ae pedum par primum. Rostrum prominens. Lamince genitales stigmatibus quinis
instrueta. Longitudo 0,7 — 0,8 millim.

Kroppen bredt oval, nästan rund, i främre uch bakre kanten något tvär.

Benen mycket korta; l:sta paret obetydligt tjockare än de öfriga, kortare än
kroppens bredd, utan knölar och gröfre hår; 4:de paret ungefär lika långt som kroppens
bredd. Alla benen besatta med glesa hår. Sista internodierna särdeles egendomliga.
De äro, såsom hos A. ypsilophorus, kolfformiga, med en stor, långsträckt fördjupning
ä sträcksidan för upptagande af de indragna klorna. Denna fördjupning omgifves af
2:ne sidoutskott, som divergera å sträcksidan. På spetsen af det främre sitter ett hår,
på det bakre tvenne. Vid basen af klon och på det främre utskottet sitter en liten
päronformig process. Klons båda grenar äro olika stora. Första parel epimerer langa,
nästan jämnbreda, bilda tillsammans med andra paret, som äro bredt vigglika, en nästan
triangulär figur: tredje paret jämnbreda och genom ett bredt mellanrum skilda frän

28 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDEACHNIDEK.

andra paret; fjerde paret nästan fyrkantiga. Alla paren äga den för arten egendomliga
facetteringen eller punkteringen. Palperna långa, nående till slutet af första benparets
fjerde internodie, och obetydligt tjockare än näinda benpar. Andra och tredje lederna
med några glesa hår, fjerde med de tre knölarne ovanligt små, femte leden som hos A.
ypsilophorus. Generationsfältet liknar mest det hos A. crassipes, ehuru hvardera af de
generationsspringan omgifvande skifvorna här hafva blott fem stigmer: två främre och
tre bakre. Hos honan äro de främre stigmerna skilda från de bakre genom en egen-

O DO

domligt krökt, dubbel chitinlist; der dessa lister nå generationsspringan, stå å ömse
sidor om denna tvenne korta och tjocka hår, af hvilka det bakre är dubbelt så stort
som det främre. Vanligen äro kanterna af springan (»die Schamlippen» Claparéde)
tryckta intill hvarandra, men slås .stundom tillbaka, hvarvid deras trekantiga form
framträder. De styfva håren tjäna såväl denna som föregående art (och kanske
äfven A. crassipes) att vid äggläggningen införa äggen i musslans gälväfnad.

Hanarne sakna (enligt Claparéde) den nämda chitinösa listen; springan visar sig,
då dess kanter äro skilda, framtill betydligt bredare med nästan afrundad framkant,
bakåt småningom afsmalnande i en spets. Den främre bredare delen omgifves af två
halfmånformiga, krökta skifvor, af hvilka hvar och en i öfre kanten bär en rad porer;
å bakre delen af dessa skifvor stå de två främre stigmerna, och från undre sidan utgå
två chitinösa bildningar, som förena sig i springans midt.

Till färgen är denna art hvit eller hvitgul med mindre, bruna, sammanlöpande
fläckar; ryggstrecket nästan hvitt och vanligen mycket bredt; ben och palper genom-
skinliga. Aggen (0,17 millim. långa) äro ovala och å ena sidan något plattade. Lar-
verna äro smalt äggformiga, i båda ändarne afrundade. I kroppens bakre kant stå
2 mycket långa borst; innanför dem 4 korta och utanför desamma 2 korta, tjocka tag-
gar (bildade af de utskjutande epimererna). A hvarje sida stå 7 hår, och framför hvar-
dera ögonparet tvenne, af hvilka det främre är dubbelt så kort som det bakre, ögonen
stora, rödbruna, de tvenne å hvarje sida tydligt skilda. Till färgen äro de gulaktiga
med stor brunaktig ryggnäck, som i främre ändan är bredt och tvärt urringad, i bakre
försedd med en oval urringning. Larven i andra stadiet skiljes från det utbildade
djuret företrädesvis genom sitt outvecklade generationsfält, hvilket, såsom hos A. crassipes,
består af en kort springa med två stigmer å hvarje sida.

Förekommer i Schweiz allmän i Unio batavus Lam. Ty värr har jag aldrig varit i
tillfälle att undersöka större former af slägtet Unio, men är öfvertygad, att A. Bonzi
lika väl som A. ypsilophorus finnes hos oss. I ett af mig vid naturforskaremötet i
Köpenhamn 1873 hållet föredrag om Hydrachnider nämde jag, att jag funnit A. Bonzi å
Anodonta eygnea Lin. Detta var emellertid, såsom jag sedan funnit, ett misstag, enär
den af mig anträffade formen befunnits vara den omnämde larvformen af A. cras-
sipes, hvilken i synnerhet i afseende på generationsfältets bildning liknar A. Bomi.

KONGL. sv. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. HAM) 17. N:0 3. 29

Genus 2. NESCEA C. L. Kocn.

Syn. 1842 Nescea C. L. Kom, Uebersicht des Arachnidensystems, b. 3, p. 10.
1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 14.
lcS75 — Kiiameu, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden, p. 297.

Uorpus l«eve molle, ovatum aut obovatum, antice rotundatum, tvuncatum, emargiiiatum; posticc utrinque
mpressum, interdum rotundatum. Pedes omncs eadem fere crassitudine, a primo pari ad quartum (apud ferai-
liani saltem) longitudine gradatim crescentes; in mare internodium quartum paris quarti curvatum cavatumque, pilis
densis instruetum. Palpi plerumque longi, articulo quarto longissimo, dentibus ut in genere pracedeuti instrueto.
Area genitalis inox pone epimera quarti paris pedum. non in extrema corporis parte, eollocata (exeepta N. uti-
rabili). Oculi ut in genere prsecedenti.

Då Koch och äfven Bruzelius företrädesvis ansett slägtet Nescea skildt från Atax
genom formen på palperna, hvilkas fjerde led hos Nescea sknlle vara försedd med blott
tvenne tänder, så har redan Claparede påpekat det oriktiga häruti och visat, att Nescea
såväl som Atax å nämde led äger trenne tänder, en yttre och två inre, hvilka till stor-
leken i hög grad variera hos olika arter. Stundom äro de så små, att de blott vid
stark förstoring kunna skönjas. De tvenne längsta äro försedda med hår i spetsen. Men
då sistnämde författare anser, att Nescea bör sammanslås med Atax, emedan inga ge-
neriska skilnader dem emellan skulle finnas, så är jag långt ifrån att häruti gifva ho-
nom rätt. Ehuru dessa båda slägten onekligen stå hvarandra mycket nära, skiljes dock
Nescea lätt genom tvenne konstanta generiska karakterer: benens ungefär lika tjocklek och
successivt tilltagande längd, åtminstone hos honorna, (hos hanarne af N. rosea och N.
ni [lina är tredje paret kortare än andra, men detta är måhända fallet blott i larv-
stadiet) samt generationsfältets plats omedelbart bakom sista epimerparet, hvarigenom
det ej kommer att ligga så långt bakåt som hos Atax. Ett undantag härifrån gör dock
N. mirabilis, hos hvilken detta fält är beläget i bakre kroppskanten.

Kroppsformen är i hög grad varierande: äggrund, oval eller omvändt ägg-
rund, nedplattad eller höghvälfd, framkanten rundad, tvär eller intryckt, bakkanten
vanligen med en intryckning å ömse sidor, stundom rundad. Benen vanligen långa
(undantag N. brevipes), af nästan lika tjocklek. De bada främre paren med mer eller
mindre talrika simhår vid fjerde och femte internodierna. Klorna äro isynnerhet på
främre benen stora och starka, vanligen dubbla. Egendomlig är hos havarne fjerde
benparets fjerde internodie, som å sträcksidan är föga böjd men å böjsidan är djupt
concaverad, med en nedskjutande trubbig förlängning och tätt sittande hår, af hvilka
de å midten befintliga äro korta och tjocka, de vid ändarne långa och smala. De sista
internodierna af sista benparet äro försedda med tätare simhår än hos Atax. Epimererna
öfverensstämma mycket med dem hos Atax. Fjerde paret utmärka sig genom en ä
midten bakåt utskjutande, längre eller kortare process, tredje och fjerde parens inre
ändar äro hos honorna skilda genom ett bredt mellanrum, hos hanarne deremot stöta
de inre kanterna nästan tillsammans. Labium och palper likna i det närmaste dem hos Atax.
Mandiblernas corpus utsänder från sin bakre ända en långt utskjutande spets, som å öfre
sidan är concav och lemnar fäste för de muskler, som röra corpus; klon är krökt, af
olika storlek hos olika arter. Generationsfältet delas af en längre eller kortare springa,
som börjar straxt bakom fjerde epimerparet. Denna springa, som framtill är be-

30

C. J. NEUMAN, SVERIGES IlYDliAClINIDEK.

gränsad af en något rundad tvärspringa eller af tvenne i en spets framåt riktade och
baktill af en tvär eller tvenne i en dylik spets förenade, onigifves af tvenne smala
skifvor, från hvilkas bakre ändar åt sidorna utgå två fält af omvexlande form med
mer eller mindre talrika stigmer.

Hithörande djur, af hvilka honorna äro mångdubbelt talrikare äfvensom betydligt
större än hanarne, förekomma såväl i sjöar och bäckar med klart vatten, som i dam-
mar och diken, der vattnet är ganska grumligt. De äro ytterst snabba i sina rörelser
och bland de rofgirigaste af alla Hydraehnider, hvarföre man vid insamling af Nesaeor
ej bör hafva dem tillsammans med andra arter. De många arterna af detta slägte,
som jämte Arrhenurus hos oss är talrikast representeradt, kunna på följande sät*
indelas:

Mllipli-

ces,
Oculi

iu superiore parte marginis anterioris eorporis collocati

[ in inferiore parte marginis anteri ris eorporis collocati - 2.

dnpli-
ces.
Margo
eorpo-
ris po-
sterior

impressione
utrimque
iustruetus.
Margo an-
terior

rotun-

rotundatus.

Excaval io
parium 3
priinoriiiii,
qua uligues
recipiuu-
tur

ruber.

alte fnrnicatum

datus. |Corpus

Color ( depies-iiiseulii

princi-

mirabllis n. sp.
despiciens n. s j».
coccinea C. L. Koch.
dubia C. L. Kocn.

palis

tlavus.
Palpi

longi (ad apieem artieuli (breves, par primum latitudinem
quarii pedum primi pari. eorporis pequans

5. lulenia C. L. Km n.

pertinentes). Pedes.

lougi, par primum corpure lon-
gius t).

breves (ad basin artieuli [crassitudinem pedum primi

quarti pedum primi paris | paris aequantes 7.

vis pertinentes)

pedum primo pari multo gra-
eiliores

truncatus aul

iinpressiuseu-
lus. Corpus '

alte for- 1 pedum primo pai

»lien- !

i graeiliores i*.

tum.

; I

Palpi ' j ad basin articnli quarti pedum

I pedum primo pari I primi paris pertinentes 10

crassiores

ad basin artieuli quarti pedum
primi paris uon pertinentes.... 11
depies- pedum primo pari

siuseu- era.-siores. Pedum I rorpore multo longius 12.

Ium. par primum i

Palpi. ( I lougitudineni eorporis sequans... 13.

I

I primo pari graciliores

iutcrnodiu
mullis par-
l ibus minor.
Pedum par
quartum ..;

lalilu-

poris

multo

longius.

Palpi

pedum primo
pari crassiores

ad apieem
quarti perti-
ueutes. Pedes

. I robust i; par quartum

11.

alpicola n. sp.
pulckra C L korn.

brevipalpis u. sp.

decoraia u. sp.

spectabilis a. sp.

| Koch.
fuscata (Herm.) C I

rosen C. L. K.OCH.

borealis n. sp.

utpina n. sp.

corpore multo longius 15. longicornia C. L. Kocn.

I

graciles; par quartum
I longitudinem eorporis
I sequans lti.

ad medium art. quarti
non pertinentes. Cor- jrotundatum .. 17.

pus anl ice . .. ;

Itruncatum ... . IS.

pedum primo pari graciliores 19.

latitudinem eorporis aequans 20.

peimagna, dimidiam fere partem inlernodii oblineus ... ... 21.

pusilla Niduman.

punctata Neum i k.
oiridula C. L. Koctt.
viridis C, L. Koch.
brevipes n. sp.
unguiculata u. sp.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. \:h 3. 31

1. Nessea mirabilis n. sp.

Pemina: Corpus late ovatnra, altum sed vix fornicatum, postice aliquanto altius, antice rotundatum, po
paulo latins itemque rotundatum; flavescens, postice pellucidum, maculis magnis nigris sparsuro; linea dorsualis
Hava, punctulis rubris immixtis. Pedes longi, duo paria auteriora, prEesertim prirnum, crassa robustaque, iuter-
nodio extremo excepto spinis magnis, feve ut aptid Atacem crassijn lem inslruuti; par quartuiu pilis pulchris
plumosis ornatura, par primum corpore paulo longius, par quartura latitudine ejus dimidio longius. Palpi bre-
vissirai, apicem internodii tertii peduin pvimi paris non altingentes, hoc pari plus dimidio graciliores. Oeuh
magni, valde inter se remoti, fusci vel nigri, in margine corporis collocati. Longitudo 1,2 millim. (Tab. III.
tig. :;).

Hona: Kroppen är oval, baktill obetydligt vidgad, i båda ändarne rundad, hög,
men föga hvälfd, bakre delen betydligt högre än främre. Benen långa, de två främre
paren tjocka och starka med undantag af sista internodien, som är mycket smal
och något krökt, andra — femte internodierna a böjsidan besatta med langa, spiral-
vridna hår, sittande på koniska upphöjningar, nästan såsom hos Atax crassipes, å sträck-
sidan samt sidorna försedde med har af vanlig form; tredje parets internodier sakna
liksom fjerde parets dessa spiralformiga har, men har talrika kortare samt langa simhår
vid basen af de två sista internodierna: vid basen af den yttersta internodien står ett
fjäderlikt hår. Fjerde benparet har a tredje — femte internodiernas böjsida fjäder-
lika har, tilltagande i längd från internodiernas bas, tredje internodien 3 till antalet,
hos de båda följande (i eller 7, samt långa simhår pa fjerde och femte internodierna.
Alla klorna äro starka och enkla. Epimererna upptaga "' .. eller mer af kroppens undre
sidan; första paret äro smala, jämnbreda, mot labium obetydligt concaverade, med inre
ändan bakat utlöpande i en spets, andra paret bredt vigglika; niidt för dessa epimerers
yttre ända synes i kroppskanten ett litet stigma med ett kort hår. Afståndet mellan
labium och första paret epimerer obetydligt. Tredje paret nästan jämnbreda, skilda
frän andra paret genom ett nästan lika bredt mellanrum som mellan deras inre ändar;
fjerde paret, som knappt äro dubbelt bredare än tredje, utmärka sig genom frånvaron
:if den vanliga bakat riktade processen. Straxt bakom hvardera af fjerde benparets epimerer
synes ett större stigma samt något längre bakat i kroppskanten ett mindre sådant, bä-
rande ett kort har. Palperna mycket korta, ej nående till spetsen af första benparets
tredje internodie, föga mer än ',4 så långa som detta par och mer än dubbelt så smala
som detsamma: första leden mycket kort. med ett kort har, andra långsträckt, föga kolf-
formig, med ett kort hår och tvenne längre, tredje något mer än hälften så lång som
andra, med tvenne långa hår nära fjerde leden, af hvilka det yttre är nästan lika långl
som sistnämde led, hvilken är något längre än andra, smal och försedd med
mycket små, knappt synliga tänder; vid basen af femte leden synas två mycket smala,
men tämligen länga här, blott synliga vid stark förstoring, nämde led i spetsen tre-
klufven. Labium liten, smalt hjärtlik, de bakåt utskjutande processerna nästan raka.
Mandiblernas corpus bred och kort, knappt dubbelt längre än klon, bakat nästan rät-
vinkligt slutande i en högst obetydlig spets, klon ovanligt stor och stark, mindre krökt
än hos de llesta arter af detta slägte.

Generationsfältet: Springan börjar straxt bakom fjerde paret epimerer och sträcker
sig nästan till kroppens bakkant; tvärspringorna stora, de springan omgifvande skifvorna

32 C. .T. NEUMAN, SVERIGES IIYDKAl IIM DKK.

utan tydlig begränsning; fälten med stigmerna äro bredt päronformiga med den sma-
lare ändan riktad mot genitalspringans bakre tvärspringa och sträckande sig utåt och
framåt till något öfver springans midt; stigmerna å hvarje fält mycket talrika (30 ä 40),
men små. Straxt bakom dessa fält synes i yttersta kroppskanten å hvarje sida ett täm-
ligen upphöjdt stigma och straxt bredvid detta ett hår. Alldeles i kroppens bakkant,
knappt synlig från undre sidan, ligger anus.

Till färgen är denna art ofvan gulgrå, bakåt nästan hvitgul med stora svarta, ofta
sammanlöpande fläckar, ryggstrecket gult, beströdt med mycket små röda punkter; un-
der sidan är ljusare, med höfter och ben stötande i gredelint, hvilken färg tydligast
uppträder på de med stigmer försedda fälten. Ögonen stora, långt skilda, svartbruna,
belägna i yttersta kroppskanten.

Längd 1,2, bredd 1, palper 0,35, första benparet 1,3, andra 1,4, tredje 1,45, fjerde
1,55 millim.

Några få honexemplar af denna vackra och egendomliga art, som i flera afseen-
den tenderar åt Atax och derföre bör stå främst bland JVWra-arterna, har jag blott
funnit i Vestergötland, nämligen i de numera nästan igenvuxna vallgrafvarne vid Axe-
valla hus, i sjön vid Skärfs kyrka, vid Björkelund samt kanalen vid Brogården i Skara;
å de båda sistnämda ställena till färgen något varierande. 1 sina rörelser är den mycket
långsam och synes vara föga rofgirig.

2. Nessea despiciens n. sp.

Corpus late. ovatum, ferc rotundatum, parva altitudine, flavum, raaculis magnis fnscis coiispersum. Pedes
longiores, par primurn latitudine corporis; eodem fere modo atque in N. mirabili constructi. Palpi brevissimi,
apicem articuli tertii pedum primi paris non attingentes, hoc pari dimidio graciliores. Oculi magni, rubri
distantes, in inferiore parte marginis anterioris siti. Longitudo 1,5 millim.

Kroppen är bredt oval, nästan rund, af obetydlig höjd. Benen tämligen långa, i
synnerhet det fjerde paret och i allmänhet af samma form och med samma hårbekläd-
nad som hos N. mirabilis; skilnaden i tjocklek mellan de främre och bakre paren dock
ej så stor hos N. despiciens. Palperna hafva äfven samma form som hos N. mirabilis,
men äro ännu kortare i förhållande till de främre benen. Epimererna liksom labium
belägna långt inåt, små, tillsammans upptagande nästan hälften af undre sidan, främre
parets inre ändar blott genom en smal springa skilda från hvarandra samt från labium,
andra paret som hos N~. mirabilis, mellanrummet mellan detta samt tredje paret epi-
merer föga smalare än mellanrummet mellan tredje och fjerde parens inre ändar samt
utåt försedt med ett stigma. Fjerde paret knappt hälften bredare än tredje, utan
någon bakåt utskjutande process. Generationsfältet: Springan, som börjar straxt bakom
fjerde epimerparets inre spetsar, är lång (0,24 millim.) och försedd med breda tvär-
springor, den främre längst, halfmånformigt rundad och nästan af samma längd som
mellanrummet mellan fjerde epimerparets inre ändar, den bakre något kortare men
bredare, äfven halfmånformig; de med stigmer försedda fälten anordnade på samma
sätt som hos N~. mirabilis, men nästan runda och försedda med färre (omkr. 15) stig-
mer. Anus är belägen långt bakåt, men synes tydligt från undre sidan. De öfriga

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:<> 3. 33

stigmerna å kroppens undre sida såsom hos N. mirabilis. Till färgen är den ofvan
gulaktig eller gulbrun, med stora svartbruna fläckar, under ljusare med ett par brun-
aktiga fläckar vid generationsfältet; ben och palper grågula. Längden 1,4. bredden 1,3,
palper 0,3; l:a benparet 1,3, 2:dra 1,4, 3:dje 1,45, 4:de 1,8 raillim.

Blott ett individ af denna art anträffades i Maj 1876 vid Björkelund nära Skara.

3. Nesaea coccinea Koch.

Syn. 1835—41 Nescea coccinea C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 8, ligg. 11 el 12.

1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn. som förek. i Skåne p. 1">, tal». 1, tigg'. 5 — 9.

Corpus ovatum, altum, antice rotundatum, impressione postice utrimque instructiim, coccineum, antice el
postice pleruraque pallidius, maculis nigricantibus. Pedes ra ar is longiores, par quartum covpore longius; feminoe
pedes breviores, par quartum longitudine corporis. Palpi longi, pari pedum primo crassiores, basin internodii
quinti 1'ere attingentes. Longitudo circiter 3 millim.

Honan har bredt äggrund och mycket hög kropp, så att den för det obeväpnade
ögat synes nästan klotrund. Benen äro tämligen korta. Första paret obetydligt kor-
tare än kroppens bredd, fjerde så langa som kroppen; de l> främre paren äro försedda
med ganska tätt sittande hår, som å sträcksidan äro korta, å höjsidan långa; de
sistnämda sitta dock ej såsom på tredje och fjerde benparen knippvis på internodierna,
utan parvis fördelade på dessa. Första paret epimerer langa, smala och nästan jämn-
breda, andra paret kortare, viggformiga, tätt slutande sig intill föregående par; mellan-
rummet mellan andra och tredje paren af ringa bredd. Sistnämda par af ungefär
samma form som första, men längre, tätt liggande intill fjerde, med hvilka de oftast
inåt mot kroppens midt äro utan gräns förenade. Fjerde paret nästan 3 gånger bre-
dare än tredje, 5-sidiga, med en bakåt utskjutande spets. Labium nästan som hos
Atax erassipes.

Palperna långa, nående öfver hälften af första benparet, hvilket de i tjocklek
öfverträffa. Fjerde leden är längst, mot båda ändarne obetydligt afsmalnande och å
undre sidan något eoncav. Straxt ofvan tnidten sitter å yttre sidan en större, framåt
och utåt riktad knöl med ett hår i spetsen, och något längre ned å insidan en mindre
dylik. Vid spetsen af leden tinnes dessutom a inre sidan en tjockare, kortare tand
eller knöl utan hår. Vid mycket stark förstoring synas äfven å undre sidan ofvanför
de större knölarne tvenne mycket små med ytterst tina hår. Andra och tredje lederna
äro försedda med korta liar i tvenne rader å öfre sidan. Mandiblernas corpus lång,
med en från bakre ändan trubbvinkligt utskjutande lång spets, h vilken jämte en del
af corpus är concaverad. 1'ä den senares främre, tvärt afrundade ända sitter en läng,
föga krökt, brungul klo.

Generationsfältet: Springan, som börjar straxt bakom fjerde epimerparet, begränsas
framtill af tvenne tvärspringor, hvilka förena sig i en framåt riktad spets, 1 > a k t i 1 1 af en
rak och kort tvärspringa. På hvarje sida ligger en ljusare skifva, hvilka tillsammans
bilda ett ovalt fält. Från bakre ändan af detta utgå tvenne utåt och bakat riktade.
äggrunda eller omvändt äggrunda mörka fält, tätt besatta med små, i midten ljusår''

K. Sv. Vet. Vk. Hand! Band. 17 N:< ; a

34 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

stigmer. Något längre bakåt ligger anus samt ännu längre mot bakre kroppskanten
två små stigmer. Tvenne dylika finnas älven bakom fjerde epimerparet.

Längd 3, bredd 2,5, höjd 2, palper 1,2, första benparet 2,2, andra 2.6, tredje
2,8, fjerde 3 millim.

Hanen har kroppen mera långsträckt och benen i förhållande till densamma längre
än hos honan. De yttersta internodierna å dessa äro kortare än de näst föregående.
Mellanrummen mellan epimt rgrupperna obetydliga; de båda sista epimerparens inre än-
dar stöta nästan tillsammans å kroppens midt. Tredje benparets sista internodie myc-
ket kort och kolfformig. Generationsfältet, som gränsar omedelbart intill inre hörnen
af fjerde epimerparet, visar en särdeles kort springa, omgifven af tvenne gulaktiga
skifvor. Dessa äro omgifna af ett ovalt, mörkt, slätt fält, från hvilket åt hvardera
sidan utgår ett något bakåt riktadt fält, hvilket börjar med en smal gren och sedan
hastigt vidgar sig, men ånyo afsmalnar mot yttersta spetsen. Dessa fält äro liksom
hos honan försedda med små och mycket talrika stigmer. Midt i fältet synes ett större
stigma och vid dess främre smalare ända ett dylikt. Färgen är hos båda könen röd,
i båda ändarne oftast något ljusare, med svarta ej särdeles skarpt begränsade fläckar.
Labium, palper och ben äro gulröda. De sistnämdas yttersta ledar mer stötande i rödt,
högst sällan i grönt, epimererna mörka.

Honan lägger sina runda, gulgröna ägg (0,26 millim. i diameter) på vattenväxters
blad eller å bottnen och sidorna af det kärl, hvari den förvaras, i stora kakor med ända
till 100 ägg i hvarje. Larverna, som efter 3 ä 4 veckor utkläckas, äro smalt päron-
formiga med mycket nedtryckt rygg, blågröna med främre delen af kroppen mellan
ögonen äfvensom rostrum stötande i gult. Ryggen är olivgrön med en hvit Y formig
figur nära bakre kanten. Benen hvitgula, med glesa korta hår samt ett och annat
längre sådant. Första paret epimerer små, och skilda från andra paret genom en tyd-
lig gräns. A hvardera står ett bakåt riktadt här. Andra paret äro utåt till ungefär
halfva längden genom tydlig gräns skilda från tredje paret, hvilka äro utomordentligt
stora och upptaga nästan hela bakre delen af kroppens undersida. Ett litet bakåt rik-
tadt hår finnes äfven här å epimerernas främre ända. Mellanrummet mellan deras
inre spetsar å kroppens midt tämligen bredt. De treledade palperna korta och tjocka,
med en stark och krökt klo i spetsen; vid basen af andra leden visade ett långt hår.
Generationsfältet är mycket rudimentärt och visar blott en rund öppning, å ömse sidor
orn hvilken stå tvenne hår. Bakom denna öppning synas 4 bakåt riktade hår i en
rad. Ytterst i bakre kanten stå tvenne koniska knölar, hvardera med ett långt hår,
och något framom dessa tvenne mindre knölar, likaledes försedda med hår. Trenne
hår sitta dessutom å hvarje sida något längre fram. Att längre följa deras utveckling
har ej lyckats mig, då de ej velat fästa sig på till dem insläppta vatteninsekter, utan
efter någon tids förlopp dött.

Längd 0,4 millim. till basen af rostrum, (som är 0,1), bredd 0,25, första ben-
paret 0,4. andra 0,46, tredje obetydligt längre än andra.

Denna art är mycket snabb i sina rörelser och särdeles rofgirig. Förekommer
mest i sjöar med klart vatten, der honorna ej äro sällsynta. Hanarne deremot an-

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NrO 3. 35

träffas så sällan, att man bland 40 ä 50 honor knappt erhåller en hane. Upland,

Västergötland, Östergötland, Dalsland, Skåne, Gotland (i Heide träsk), Öland (allmän
i Borga träsk).

4. Neseea dubia Kocn.

Syn. 1835—41 Neseea dubia C. L. Kocn, Deutscblands Crust. etc. b. :i7, tig. 12.

Femiaa: Corpus ovatum, depressiusculum, antice rotundatum, postice utrinque impressum, latericium, nn-
tice lutescens, raaculis nigris; linen dorsualis rosea aut lutescens. Pedes breves, par quartum solura corpore
paulo longius; internodia quartum quintumque omnium parium pilis uatatoris instrueta. Longitudo circ. 1 millim.

Hona: Kroppen är äggrund, något nedtryckt, främre kanten bredt afrundad, bakre
försedd med en stark intryckning å ömse sidor. Benen kortare än kroppens längd,
utom fjerde paret, som är betydligt längre än denna. Alla benen nästan lika tjocka
med utåt föga afsni alnande internodier. Den sista internodien föga kolfformig, med
mycket snedt spetsad ända. Klorna ovanligt stora, basaldelen försedd med en hinn-
artad bred flik å böjsidan, hvilken flik når nästan till klogrenarne. Af ven de tvenne
främre benparen äro å fjerde och femte internodierna försedda med knippvis sittande
simhår, som äro lika täta och långa som de tvenne bakre parens. Epimererna äro
mycket små, men för öfrigt af ungefär samma form, som hos N. coccinea. .Mellan-
rummet mellan de två sista epimerparens spetsar mycket bredt, hos äggfyllda honor
nästan qvadratiskt. Labium lång och smal. Palperna äro mycket korta; deras
längd utgör i/3 af första benparet, och de nå till basen af dess fjerde internodie
samt äro smalare än detta par. Andra leden försedd med några glesa, korta hår,
tredje med ett längre hår å hvardera sidan, fjerde med så små tänder, att de blott
vid stark förstoring skönjas. Mandiblernas corpus lång och smal, med den utdragna
spetsen jämförelsevis kort; klon kort och tjock samt föga krökt, på insidan tydligt con-
caverad. Generations fältet: Springan, som börjar midt emellan inre hörnen af fjerde
paret epimerer, begränsas framtill af en bred och djup, halfcirkelformig tvärspringa och
baktill af en kort och bred nästan rak dylik. Den är ganska lång, och å ömse sidor
om dess midt synas tvenne små runda fördjupningar. De omgifvande skifvornas con-
turer högst otydliga; de synas utan tydlig gräns öfvergå i kroppsbetäckningen. Något
framom de båda nämda fördjupningarna står å hvarje sida ett större stigma och fram-
för detta tvenne mycket små dylika. Katt utåt, ett stycke från springans bakre gräns,
ligger å hvarje sida ett litet fält med 6 till 10 större och några mycket små stigmer.
Något bakom generationsfältet ligger anus, som är oval och tämligen stor, med et1
stigma å hvarje sida. Ett dylikt finnes äfven bakom fjerde paret epimerer.

Färgen är tegelröd, i framkanten stötande i gult, med trakten kring ögonen
nästan hvit, genomskinlig; fiäckarne svarta eller mörkbruna, ryggstrecket ljusrödt, stun-
dom gulaktigt. Palper och ben gulgrå. Ögonen stora, rödbruna. Undertill är grund-
färgen som ofvan. Bakom generationsfältet står en stor gul fläck, omgifvande anus,
och å hvarje sida om denna en stor brunaktig fläck. Dessa båda bilda tillsammans
en nästan lyrformig figur. Epimererna äro gulgrå.

36 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Mindre snabb i sina rörelser, synes den äfven vara jämförelsevis föga rofgirig.
Endast bönor hafva anträffats i Vettem vid Rödesund, i Asunden vid Ulricehamn och
vid Tbolsjölmlt i Undenäs församling i Vestergötland.

5. Nessea luteola C. L. Kocn.

Syn. 1835 — 41. Nescea luteola C. L. Koch, Deutsclilands Crust. etc, h. 9, figg. 1H et 19.

Femina: Gorpus late ovatum, parva altitudine, antice rotundatum, postiee, prajsertim in mare, fere rotun-
datuin, in femiua impressione utrimque parvula instruetum, flavum, maculis fuscis. Pedes breves, par primum
corpus latitudine, par quartum longitudine sequans. Omnia paria peduni pilis raris instrueta, pilis natatoriis
psene carentia. Palpi longi, internodium quintum pedum primi paris ferc attingentes, hoc pari mnlto crassiores.
Longitudo 1 millim.

Hona: Kroppen bredt oval, af ringa höjd, framkanten rundad, med en obetydlig
intryckning å ömse sidor. Benen korta; första paret af kroppens bredd, fjerde af dess
längd, alla med glesa, styfva hår och saknande knippvis sittande simborst. Första paret
epimerer nästan jämnbreda, å midten af inre sidan concaverade samt med de inre spet-
sarne trubbiga, andra paret något kortare, viggformiga, tredje paret, som genom ett
obetydligt mellanrum äro skilda från andra, rektangulära och inåt snedt tillspetsade,
fjerde paret dubbelt bredare än tredje och ungefär af samma form som hos N. eoccinea.
Mellanrummet mellan epimerernas inre spetsar ovanligt stort. Labium kort, lika bred
som lång och bildande en nästan liksidig sexhörning. Palperna långa, nående till
femte leden af första benparet samt mycket tjockare än detta benpar; andra och tredje
lederna- äro försedda med korta, styfva hår, som å den förstnämda leden äro talrikare
(4 å 5); fjerde ledens tänder tämligen stora, med tydliga hår i spetsen. Mandiblernas
corpus lång, bakåt nästan rätvinkligt slutande i en förlängd, concaverad spets. Främre
ändan, som är mera tvär än hos N. eoccinea, är försedd med en kort, mycket krökt
klo af gulbrun färg; corpus deremot blåaktig. Generations fältet: Springan såsom hos
föregående art; de båda fälten med stigmer utåt och bakåt riktade, nästan päronfor-
miga med 15 ä 20 stigmer å hvarje fält. Till färgen är den gul, i kroppskanten
något ljusare; fläckarne bruna, tydliga, ryggfläckarne sällan nående till kroppens bak-
kant, det Y-forrniga excretionsorganet ljusare med korta grenar. Under gulhvit med
tvenne mörkare fläckar å bakkroppen, främre delen något blåaktig eller stötande i grått.
Ben och palper grågula; ögonen brunröda.

Hanen är betydligt mindre än honan. Kroppen mer rundad och benen något
längre i förhållande till densamma än hos honan. Första paret epimerer nästan half-
cirkelformigt inåtböjda, med spetsarne nästan mötande hvarandra under labium, andra
paret kortare, äfven inåtböjda. Tredje paret sammanhänga utan gräns inåt med fjerde
hvilka jämförelsevis äro mycket större än hos honan. Generationsfältet ligger nära
kroppens bakre kant; de springan orngifvande skifvorna äro försedda med färre och
och otydligare stigmer än hos honan. Till färgen öfverensstämmer hanen med honan.

Denna art är ganska sällsynt och har af mig blott en enda gång anträffats i ån
vid Lyrestads prestgård i Vestergötland 1869.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. KAND 17. X:0 3. 37

6. Nessea alpicola n. sp.

Femina: Corpus late ovatum antice truncato-rotundatum; postice utrimque paululum impressum, flavum,
maculis fuscis distinctis; linea dorsualis lutea. Pedes longi, par primum corpore longius, cetera paria gradatim
longitudine crescentia, prirao excepto pilis instrueta natatoriis, internodiis quarto et quinto affixis. Palpi longi,
ad apicera internodii quarti pedum primi paris pertinentcs et lioc pari crassiores, dentibus rnagnis instrueti.
Oculi magni, rubri. Longitudo 1,3 millim.

Hona: Kroppen bredt oval, nästan rund, utan tydlig intryckning a bakkantens
sidor; framkanten tvärt afrundad. Benen långa; första paret längre än kroppen, de
öfriga jämnt tilltagande i längd; första paret med länga men glesa hår, de o öfriga med
simhår vid fjerde och femte internodierna; sista internodien a alla paren mycket smal
och kortare än näst föregående internodie; klorna ovanligt små. Epimererna äro sma
och upptaga ej fullt hälften af undre kroppssidan; de tre främsta paren långa och
smala, tredje paret tydligare skilda från fjerde, som i inre ändan äro mycket smala,
knappt dubbelt bredare än tredje; utåt vidgas de småningom och utsända bakåt
en obetydlig, trubbig spets. Palperna äro mycket långa, nående ända till spetsen af
första benparets fjerde internodie och äro tjockare än detta par. Fjerde ledens tänder
äro ovanligt stora. Labium mer bred än lång, med tvenne stora spetsar i främre
kanten och bakkanten bredt afrundad, med otydliga processer. Generationsfältet med
korta och breda skifvor, hvarigeuom det blir nästan rundt; stigmerna mycket talrika
(omkring 40), bilda en rund figur och begränsas bakåt af livar sin stora rödbruna däck,
beströdd med svarta punkter, nästan liknande stigmerna.

Mellan dessa häckar ligger anus, närmare generationsspringan än bakkanten och
omgifven af en ljusgul fläck. A öfre sidan är denna art till färgen gul eller gulgrå
ined tydliga stora bruna fläckar och ljusgult ryggstreck, ögonen röda, stora, sittande
nära kanten.

Längd 1,3, bredd 1,1, palper 0,7, första benparet 1,5, andra 1,6, tredje 1,8, fjerde
"2 millim.

Ett individ i ett kärr vid Qvickjock i Lappland.

7. Nessea pulehra C. L. Koch.1)

Syn.? 1835—41 Nescea pulehra C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, b. 8, ligg. 9 et In.

Corpus ovatum, antice panlnlum rotundatum, pame truneatnin, postice utrimque impressione instruetum,
parva altitudine, luteolum, maculis fuscis, maxiiuam fere partem dorsi occupantibus; linea dorsualis parva, lutea.
Pedes breviusculi, cserulei; par primum latitudine corporis brevius, par quartum longitudine corpus sequans.
Palpi breves, cserulei, basin internodii quarti pedum primi paris attingentes, crassitudine lmjus paris. Oculi
magni, rubri. Longitudo 1 millim. (Tab. VI, fig. 4.)

Hona: Kroppen är äggrund, af obetydlig höjd; framkanten föga rundad, nästan
tvär, bakkanten försedd med en intryckning a ömse sidor. Benen äro korta; första

') Ehuru den art, jag här beskrifvit, genom sina korta palper afviker frän C. 1,. Konis -V. pulehra, över-
ensstämmer den likväl i så mänga afseenden med denna, att jag ej funnit skäl att uppställa den såsom
en ny art.

38 C J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDEK.

paret kortare än kroppens bredd, fjerde lika långt som kroppen. De tre främre paren
äro besatta med täta, styfva, längre oeh kortare hår, men sakna knippvis sittande sim-
ilar; de yttersta internodierna äro kolfformiga; fjerde paret är försedt med simhår på
fjerde och femte internodierna, äfvensom med glesa, styfva och tjocka hår å dessa
internodiers sträcksida samt med några få längre å de öfrigas böjsida; sista internodien
jämntjock med en mindre klo. Epimererna upptaga ungefär hälften af kroppens undre
sida; första paret epimerer äro genom ett bredt mellanrum skilda frän labium, i inre
spetsen något vidgade och tvärt afhuggna; andra paret korta, bredt vigglika. Mellan-
rummet mellan andra och tredje paren temligen bredt. Det sistnämda paret af vanlig
form; fjeixle af obetydlig bredd med kort, bakåt utskjutande spets. Mellanrummet
mellan epimerernas inre ändar stort. Labium är mycket bred, bakåt rundad, med två
tydliga, i spetsen divergerande processer. Palperna äro korta, blott nående till basen
af första benparets fjerde internodie. Deras andra och tredje leder äro af samma tjock-
lek som detta par och hafva blott några få korta hår. Tänderna å fjerde leden tyd-
liga; femte leden mycket kort och smal, i spetsen otydligt delad. Mandiblernas corpus
är lång, bakåt slutande in en nästan rätvinkligt utdragen, lång spets; främre ändan
trubbig, med en nästan halfcirkelformigt böjd klo. Generationsfältet: Springan är ovan-
ligt lång och omgifves af tvenne mycket smala rektangulära skifvor, å hvilkas midt
synas två små runda fördjupningar. Något framom dessa ser man å ömse sidor två
med hvarandra förenade stigmer, och bakom dessa de vanliga grupperna af dylika, bil-
dande en från bakre delen af springan utgående, utåt och framåt riktad, oregelbunden
stundom päronformig figur, med 15 å 20 stigmer. Färgen är mörkgul med mer eller
mindre oregelbundna, ofta sammanflytande, mörkbruna ryggfläckar; ryggstrecket ljus-
gult, ögonen röda. På undre sidan stöter färgen mellan epimererna i rödgult; bakre
hälften är gulbrun med en stor mörkbrun fläck bakom fjerde epimerparet. Dessa
fläckar bilda tillsammans en lyrformig figur, i hvars midt, straxt bakom generations-
springan, man ser en nästan sexkantig gul fläck, omgifvande anus. Ben, epimerer,
palper och labium blå. Den sistnämde med röd munöppning.

Längd 1, bredd 0,82, första benparet 0,7, fjerde 1 millim.

Hanen är mindre än honan och har i bakkanten starkare intryckningar än denna.
Färgen är oftast något ljusare. Epimererna upptaga omkring 8/s af undre kroppssidan ;
tredje oeh fjerde epimerparens inre ändar sammanvuxna. Generationsspringan kor-
tare och de omgifvande fälten försedda med ett mindre antal stigmer samt belägna
nästan i kroppens bakre kant.

Mycket trög i sina rörelser. Allmän i Asunden i Vestergötland; vid Björkelund
samt några andra ställen kring Skara tämligen sällsynt.

8. Nessea brevipalpis n. sp

Femina: Corpus depressiusculum, oblongo-ovatum, antice rotundatum, ante oculos impressum, posticc
irapressione utriraque instructum, flavo-rufescens, maculis magnis uigris confluentibus; linea dorsualis flava, parva.
Pedes longiores; par primum latitudine corporis paullo longius, par quartum ejus fere longitudine. Palpi gra-
cillimi, ad medium internodium tertium pedura primi paris pertineutes, dentibus vix conspicuis miiniti. Oculi
magui, rubri, distantes, prope marginem corporis calloeati. Lougitudo "i millim,

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. RAND. 17. N:<> 3. o9

Hona: Kroppen i synnerhet framtill något nedtryckt, långsträckt oval, framtill
afrundad med en intryckning framför hvarje öga, baktill med en intryckning å hvarje
sida. Benen långa, utan någon större skillnad i längd ; andra och fjerde paren lika
långa och något kortare än kroppen, tredje paret är föga längre än kroppen är bred.
Epimererna, som äro tydligt skilda från den öfriga kroppsbetäckningen, upptaga något
mer än hälften af undre kroppssidan. De tre första paren äro ovanligt långa och
smala, i synnerhet det tredje; fjerde paret utsänder bakåt en lång spets. Mellan-
rummen mellan de särskilda grupperna breda. Labium stor, tydligen delad längs efter
i fyra delar. Palperna ovanligt korta och smala; knappt hälften sä tjocka som första
benparet, nå de blott till midten af detsammas tredje internodie. Andra och tredje
lederna med glesa, men tämligen langa har; a den fjerdes undre sida synas inga tän-
tänder men å den inre en liten rudimentär tand. Generationsfältet med mycket otyd-
liga skifvor; springan är kort och fälten med stigmerna likaledes otydliga. De äro
rundade, och stigmerna af ringa antal och storlek.

Till färgen är denna art brungul med rödaktig anstrykning och mörkbruna sam-
manlöpande fläckar å ryggen; ryggstrecket gulaktigt. Palper, ben och labium röd-
bruna, munöppningen röd. Undersidan ljusare- i synnerhet epimererna; på bakkroppen
finnes en mörkbrun fläck a hvardera sidan om generationsfältet och mellan dessa längre
bakåt en hvitgul fläck, i hvilkeii anus ligger.

Längd 2, bredd 1,4, palper 0,4, första benparet 1,6, andra 1,8, tredje 1,7, fjerde
1,8 millim.

Blott ett enda individ i en dam vid Qvickjock.

9. Nesaea decorata n. sp.

Femina: Uorpus ovatuin, altissimum, eadera fere altitudine ac latitudine, antice truncatum vel paululurn
impressum, postice utriraque impressum, rufo-aurantiacura, maculis nigris, parvis, distinctis. Pedes brevis, gra-
ciles, pallide flavescentes, par primum latitudinem, par quartum longitudinem eorporis sequans. Palpi parvi,
basin intcrnodii quarti pedum prim i paris attingentes, hue pari raulto graciliores. Oculi parvi, late distantes,
in margine extremo corporis collocati, rubri. Longitudo circa t millim. (Tal). VIII, fig. 1).

Hona: Kroppen är oval och mycket hög, nästan lika hög som bred, framkanten
tvär eller till och med något intryckt, bakkanten med en intryckning a ömse sidor.
Benen äro korta, spensliga; första paret af kroppens bredd, fjerde af dess längd, alla
med talrika har och simhår vid de yttersta internodierna, som äro nästan jämntjocka;
dubbelklorna stora, tydliga. Epimererna äro ovanligt små, liksom labium belägna långt
inåt; första parets inre spetsar divergerande; afståndet frän labium ej särdeles stort.
Mellanrummet mellan andra och tredje epimerparen af tredje parets bredd. Fjerde
paret små med den bakat utskjutande processen trubbig; mellanrummet mellan de
inre ändarne bredt och stort. Labium är ganska långsträckt, med de bakåt utskjutande
divergerande processerna mycket stora. Palperna äro små, nående högst obetydligt
öfver basen af första benparets fjerde internodie, samt mycket smalare än nämda par,
och försedda med några få hår, af hvilka de bada framåt riktade a tredje internodien
äro längst; tänderna a fjerde äro obetydliga. Mandihlernan corpus lång och smal.

40 C. .1. NEUMAN, SVERIGES HYDRAOHN1DER.

bakre ändan nästan rätvinkligt böjd och slutaude med en obetydligt förlängd spets;
klon halfcirkelformigt böjd. Generationsfältet: Springan tämligen lång, omgifven af
tvenne glatta, å yttre sidan eonvexa, a inre concava skifvor; vid springans midt synes
dessa skifvor en liten rundad fördjupning och i samma linea som dessa står längre utåt
ett stigma. Vid bakre ändan af dessa skifvor sta de vanliga fälten med mycket små
stigmer af ringa antal (8 ä 10); dessa fält äro nästan runda, rätt utåt riktade, Midt
emellan bakre ändan af generationsspringan och kroppskanten ligger anus, och något
bakom denna synas de vanliga två stigmerna. Färgen är klart röd, eller rödgul, i
framkanten, i synnerhet kring ögonen, ljusare, nästan gulhvit; ryggfläckarne äro svarta,
tämligen små, alltid tydligt begränsade, ryggstrecket något ljusare rödt; under sidan
gulröd ined höfter, palper, ben och labium gulaktiga ; kring anus en gul fläck, omgifven
af tvenne svartbruna fläckar.

Längden 1.2, bredd 1, l:a benparet 1, 4:de 1,5 millim.

Blott honan af denna lilla vackra art, som till färgteckningen närmast öfverens-
stämmer med C. L. Kocus Piona rufa har jag några gånger anträffat i grafvar vid
Axevalla hus, i ån vid Alingsås och i Asunden vid Ulricehamn.

10. Nesaea spectabilis n. sp.

Corpus late ovatum, altissimum, nntice impressiusculum, postiee quoque parvula utrinique impressicme in-
struetum, fiavo-virens, maculis magnis fuscis, ssepe confiuentibus; linea dorsualis Hava aut coccinea. Pedes lon-
giores, pilis densis instrueti, par primum quarto paulo brevius. Palpi longissimi, basin articuli quinti pednra
primi paris attingentes et hoc pari paulo crassiores. Oculi rubri, parvi, distantes. Longitudo 2,5 — 3 niillim.

Hona: Kroppen oval, mycket hög, framkanten med en intryckning mellan ögonen,
bakkanten med en mycket obetydlig dylik å ömse sidor. Benen tämligen långa; första
paret obetydligt, kortare än de öfriga, sista internodien ej kolffonnig, kortare än näst
föregående internodie, de tre sista benparen med talrika kortare hår och sitnhår; dubbel-
klorna väl utvecklade. Epimererna, som upptaga omkring hälften af undre kroppssidan, äro
små, till form och fördelning närmast öfverensstämmande med epimererna hos N. rosea.
Mellanrummet mellan de inre ändarne dock betydligt större. Labium mycket liten,
bakåt rundad, med obetydliga processer. Palperna mycket långa, nående till basen af
första benparets femte internodie, obetydligt tjockare än detta benpar, andra och tredje
lederna med några få korta hår, fjerde med mycket små tänder. Mandibl&rna som hos
N. coccinea. Generationsfält, I: Springan och de omgifvande skifvorna som hos N. rosea;
fälten ined stigmerna äro äfven rundade, men belägna längre bakåt, stigmerna a hvarje
fält äro stora och talrika (omkring 30), grupperade omkring tvenne, som äro vida
större än de öfriga. Färgen är gulgrön med stora, bruna, ofta sammanflytande rygg-
fläekar, den Y-formiga figuren gul eller rödgul. Undersidan något ljusare. Anus om-
gifves af en gulhvit fläck, och å hvarje sida om denna ser man en större brun fläck.
Palper, labium, epimerer och lien gulgröna.

KOXGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 41

Längd 2, bredd 1,6, palper 1, första benparet 2,4, fjerde 2, (i millim.1)

Hanen är mindre än honan; dess kropp mer långsträckt, benen jämförelsevis
längre, epimererna äfvensom fälten kring generationsorganerna större. Fårgen som hos
honan.

Längd 1,4, bredd 1, palper 0,8, första benparet 2 millim., de öfriga paren obe-
tydligt längre.

Aggen äro gulhvita och af samma storlek som hos N. coccinea. Larverna (se tafl.
XII, fig. 4) som efter fyra veckor utkläckas, äro nästan flaskformiga med tvär bakkant,
ä hvilken synas tvä utskjutande knölar, hvardera med ett mycket långt här; i bakkan-
tens hörn synes ett hår och å hvardera sidan fyra samt ett vid hvardera ögat; ryggen
något nedtryckt. Färgen blåaktig, i kanterna stötande i gult; å ryggen befinner sig
en stor, brun, bredt halfmånformig fläck med spetsarne riktade framåt, samt en betyd-
ligt mindre af samma färg, stötande intill den förre, och med spetsarne riktade bakat.
Denne senare fläck omsluter en hvit. Ben och palper stötande i gult. Ögonen röda,
de båda å ömse sidor alldeles intill hvarandra, tillsammans bildande en trekant. Rostrum
tjockt och långt. Epimerer, generationsfält och här a undre sidan som hos larven af
N. coccinea.

Denna art, som är mycket liflig i sina rörelser och särdeles rofgirig, är blott an-
träffad i Asunden vid Ulricehamn, i Borga träsk på ( 'land samt vid Karesuando i
Torneå lappmark. (Prof. Lill.teborg.)

11. Nessea fuscata (Hermann) C. L. Korn.

Syn. M776 Hydrachna fuscata Miller, Zool. Dan. Prodom. N:o 2287.

?1781 » » id. Hydrachnae, p. 79, tal). 11, lig. 2.

1804 » » IIkrmann, Mem. aptér. p. 58, tab. VI, fig. '.t.

1835—41 Nescea » C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 9, figg. 21 o. 22.

!>.">) » » Bruzelius, Beskr. <i. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 18.

Feniina: Corpus ovatura, antice truucatum, postice utriraque impressione ornatura, rubro-ferrugineum,
maculis nigris magnis, s;epe confluentibus; linea dorsualis plerumque coccinea. Pedes breve?, graciles. Havo-
ferruginei par primum latitudine corporis paulo longius, cetera paria eadem fere longitudine ne corpus. Palpi
brevissimi, basin internodii quarti pedum primi paris tion attingentes, lioc pari panlo crassiores. Oculi parvi,
rubri, approximati, in raargine extremo corporis collocati. T.ongitiido 1,5 — 2 millim.

Hona: Kroppen är äggrund, höghvälfd, framkanten tvär, bakkanten försedd med
en intryckning å ömse sidor. Benen korta, spensliga; första paret obetydligt längre än
kroppens bredd, de tre öfriga paren, som sins emellan äro nästan lika långa, af dess
längd, alla med talrika kortare har samt simhår på de yttersta internodierna. Epimererna:
borsta paret jämnbreda, a främre sidan något concava, med inre ändarne trubbiga, skilda
från labium genom ett obetydligt mellanrum, andra paret långsträckt vigglika, skilda från

') Honor, som äro färdiga att lägga ägg, halva kroppshöljei i hög grad utspändt, hvarigenom palper och
ben synas betydligt kortare. En sådan hona visade följande dimensioner: Längd 2,6, bredd 2. palper 1. första
benparet 2,4, fjerde 2,6 millim.

11,1 17. N:.. 3 ' '

K. Sv Vet Akrul. II:,

42 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRAOHNIDER.

tredje genom ett smalt mellanrum, fjerde paret mycket stora, med den bakåt utskju-
tande processen lång och spetsig. Epimererna upptaga omkring hälften af undre sidan;
mellanrummet mellan de inre spetsarne obetydligt. Labium nästan jämnbred, med de
bakåt utlöpande processerna obetydliga och otydliga. Palperna äro korta, ej nående
till basen af första benparets fjerde internodie, tjockare än detta benpar; andra leden
mycket tjock, men kort, höjden större än längden, tredje tjock, föga kortare än
andra, lika hög som lång, båda med kortare hår; fjerde betydligt smalare än tredje,
ined obetydliga tänder, femte i spetsen otydligt tredelad. Mandiblernas corpus lång och
smal, bakre ändan trubbvinkligt böjd och slutande med en kort spets; klon stark,
krökt. Generationsfältet: Springan som hos N. decorata, skifvorna bredare, bakåt något
bredare och afrundade, tillsammans bildande en nästan hjärtlik figur, hvars spets
är framåt riktad; de båda fälten med stigmer mycket otydliga, å skifvornas sidor bil-
dande en figur i form af en smal likbent triangel; dennes spets sträcker sig något
framom skifvornas tnidt, dess bas obetydligt bakom deras bakre kant. Stigmerna äro
till antalet 8 a 10 större, mellan h vilka andra, knappt hälften så stora, synas.

Till färgen är den brunröd, med stora svarta fläckar, som ofta sammanflyta,
samt rödt ryggstreck; å undre sidan är den gulbrun med en stor brunaktig fläck å
ömse sidor om anus, som omgifves af en gulaktig fläck. Labium, palper, epimerer och
ben gulbruna. Hanen är betydligt mindre samt till färgen ljusare än honan. Aggen,
som äro röda, läggas i kakor om 20 å 25 stycken och utkläckas efter 3 å 4 veckor.

A.llraän i dammar och diken med mindre klart vatten. Ehuru tämligen liflig i
i sina rörelser, synes den vara föga rofgirig. Lappland, Upland, Vestergötland, Skåne;
Blekinge, Gotland och Öland.

12. Nessea rosea C. L. Koch.

Syn. 1835—41 Nescea rosea C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 10, fig. 7 (9).

Femina: Corpus obovatum, depressiusculum, antice truncatum vel paululura impressum, postice utriraque
impressione prreditum, roseura, antice et postice pallidius, maculis fusco-ferrugineis; linea dorsualis ignea. Pedes
longissirai, pellucide flavescentes; par primura latitudinem corporis duplicera, par quartum longitudinem simul et
latitudiuem corporis ajquans. Palpi longissirai, medium icternodium quartum pedum prirai paris attingentes, hoc
pari paulo crassiores. Oculi permagni, late distantes, rubri. Longitudo 1,6 millim.

Hona: Kroppen är omvändt äggrund, något nedtryckt; framkanten tvär, eller föi'sedd
med obetydlig intryckning; bakkanten med en intryckning å ömse sidor, mycket tvärt af-
rundad. Benen äro ovanligt långa; första paret dubbelt längre än kroppens bredd, fjerde
lika långt som bredden och längden tillsammantagna, alla paren försedda med talrika,
mycket långa, styfva hår å böjsidan samt högst få, kortare hår å sträcksidan; tredje
paret med en knippa simhår vid slutet af femte internodien; fjerde med dylika hår på
fjerde och femte internodierna. Epimererna upptaga nästan a/s a^ undre kroppssidan;
första paret äro genom ett högst obetydligt mellanrum skilda från labium, inåt af-
smalnande i en trubbig spets; andra paret förete den vanliga vigglika formen, hafva
samma bredd i yttre ändan som första paret samt äro något kortare än dessa; tredje paret
langa och smala, af nästan rektangulär form, skilda frän andra paret genom ett högst.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. N:0 3. 43

obetydligt mellanrum, samt genom en tydlig gräns från fjerde, hvilka äro ovanligt stora,
och i synnerhet utmärka sig derigenom, att det vanligen skarpa hörn, som gränsar in-
till generationsspringan, här är alldeles afrnndadt; den bakat utskjutande spetsen är
mycket trubbig. Mellanrummet mellan detta pars inre ändar ovanligt smalt. Labium
bredt hjärtlik. Palperna mycket långa, nående till midten af första benparets fjerde
internodie; de likna till formen mycket palperna hos N. coccinea, men hafva tänderna
på fjerde leden betydligt mindre. Mandihlerna hafva samma form som hos N. coccinea.
0'encrationsfältet : Springan är tämligen kort, de båda fälten med stigmer rundade,
belägna å ömse sidor om springan (ej så långt bakåt som hos N. coccinea) ; dessa stig-
mer, omkring 20 till antalet, äro ytterst små och kunna hos det lefvande djuret blott
skönjas vid starkare förstöring. Till färgen är arten rosenröd, framtill och baktill ble
käre, bakom ögonen nästan hvitaktig; fläckarne tydliga, rödbruna, ryggstrecket eldrödt.
ögonen mycket stora och långt skilda, nästan trekantiga, rödaktiga. Labium och
cpimerer rosenröda. Bakom fjerde epimerparet ser man en aflång, brun fläck å hvarje
sida, omgifvande en oval hvit fläck, i hvars midt anus ligger. Ben och palper äro
gulaktiga, genomskinliga.

Längd 1,6; bredd 1,2, palper 1, första benparet 2,4, andra 2,6, tredje 2,65, fjerde

2.8 millim.

Tämligen sällsynt i Asunden och sjöar i Valle härad samt vid Borås.

En form af denna art (se tafl. III, fig. 1), som jag ej vågar anse för utbildad
hane, utan för en hane i andra larvstadiet, har jag några gånger träffat å samma ställen
som honorna. Mindre än dessa, öfverensstämmer den till form och färgteckning med
dem. Epimerema äro, som vanligt hos hanarne, större än hos honan, och å kroppens
midt äro de inre ändarne af tredje och fjerde paren åtskilda blott genom en smal
springa, fjerde benparet visar den karakteriska urholkningen på fjerde leden. Hvad
som emellertid hos denna form är särdeles egendomligt är tredje benparet, hvilket är
mycket koi"t, kortare än första, med sista internodien mer än hälften kortare än näst
föregående, förtjockad och nästan kolfformig, krökt och i spetsen tvärt afhuggen, samt
der försedd med en enkel, lång och mycket krökt klo.

Generationsfältet visar i stället för den vanliga springan en stor fördjupning, sorn
nästan har formen af en hattsvamp, hvars fot är bakåt riktad. De nästan rundade
fälten med stigmer äro belägna å ömse sidor om denna fot; stigmerna talrika (omkr.
20). Då djuret simmar eller när man lägger det på ryggen, insticker det ofta de kolf-
forraiga spetsarna af tredje benparet i generationsöppningen och håller dem fast med
den nämnda klon, hvarigenom benen hållas bågformigt böjda mot kroppen. A ryggen
synas bakom ögonen två längsgående gropar samt något längre bort två par stigmer,
af hvilka det bakre parets stå hvarandra mycket närmare. Mer trög i sina rörelser
än honan.

Längd 1,2, bredd 1, palper 0,9, första benparet 1,8, andra 1,9, tredje 1,5, fjerde

1.9 millim.

44 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

13. Nessea borealis n. sp.

/''•■minn: Corpus late ovatum, parva altitudine, antice impressiusculum, posticc impressione utrimque iu-
struotum, flavo-fuacum maculis magnia fuscis plerumque confluentibus; linea dorsualis lutea. Palpi longi, medium
articuli quarti pedum primi paris attiugeutes et hoc pari paullo crassiores. Pedes longi, pilis densis instructi;
par priraura longitudinem corporis sequans, quartum corpore multo longius. Oculi rubri, magni, distantes.
Longitudo 1,6 millim.

Denna art, som står närmast N. spectabilis, skiljer sig mesl från densamma genom
den nedplattade ryggen, de kortare palperna, .samt det högst obetydliga mellanrummet
mellan epimerernas inre spetsar. Labium är kort och bred, bakåt rundad och försedd med
korta processer. Epimererna äro mycket små och upptaga knappt hälften af undre kropps-
sidan; de öfverensstämma i öfrigt med epimererna hos N. spectabilis. Generationsfältet:
Springan är mycket kort och belägen långt framåt; de runda fälten ä ömse sidor om dess
bakre ända äro försedda med mycket talrika, små och otydliga stiginer, utan några
större. Till färgen är arten gulbrun med mörkare brunaktiga, mest sammanlöpande
Häckar. Undersidan är ljusare; epimerer, ben, palper och labium smutsgula. Ånus, som
ligger närmare generationsspringan än kroppens bakkant, är omgifven af en ljusgul
fläck.

Längd 1,6, bredd 1,4, palper 0,8, första benparet 1,6, andra 1,7, tredje 1,8, fjerde
2 millim.

Denna art, som ej är synnerligen snabb i sina rörelser, har blott anträffats vid
Qvickjock i Lappland och är der sällsynt.

14. Nessea alpina n. sp.

Mas: Corpus late ovatum, parva altitudine, antice impressiusculum, postice impressione utrimque pras-
ditum, albo-Havescens, maculis magnia fuscis confluentibus; linea dorsualis plerumque obsoleta. Oculi rubri, per-
magni, valde inter se remoti. Pcdes longi, par primum corpore longius, secundum longissimum, tertium bre-
vissimum, corpore paullo longius; omuia, tertio excepto, pilis densis natatoriis in internodiis quarto et quiuto
instructa. Epimera totum prene latus inferius occupantia. Palpi ad apicem internodii tertii pedum primi paris
pertinentes et hoc pari paulo graciliores. Longitudo 1,2 millim.

Hane: Kroppen oval, i framkanten mellan ögonen obetydligt intryckt; i bakkanten
med en intryckning å ömse sidor; höjden ringa. Benen äro langa och deras längdpro-
portioner anmärkningsvärda, enär andra benparet är längst, sedan fjerde, vidare första ;
det tredje är kortast och visar samma afvikande form, som är beskrifven hos N. rosea.
De båda främsta paren hafva i yttersta ändan af fjerde och femte internodierna täta
oah långa simhår. Tredje paret är mycket gleshårigt och har blott några fa dylika
hår i spetsen af femte internodien; fjerde paret är försedt med talrika simhår och ut-
märker sig genom den ovanligt tjocka process, som det utsänder från den halfcirkel-
formiga, urringade fjerde internodiens öfre eller yttre sida och som är försedd med
några fa korta och styfva samt talrika, ovanligt långa hår; klorna a de tvenne främre
paren äro mycket stora, och öppningen for deras emottagande upptager nära ' 3 at hela
internodien; tredje parets äro starkast, men mycket korta; fjerde parets ytterst små och
svaga. Palperna, som äro mycket smalare än första benparet, na till slutet af detta pars
tredje internodie. De sakna tydliga tänder och visa blott ett rudimenl till en sådan å inre

KONGL. sv. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. NIO 3. 15

sidan; å undre sidan af dun plattade fjerde leden står en knöl med två liar; andra och tredje
lederna äro å öfre sidan besatta med korta och glesa hår. Epimererna äro stora och
upptaga */s af kroppens undre sida; första och andra paren halva ungefär samma
bredd; det första paret längre och i inre ändan något bredare än å midten och tvärt
afrundade; det andra paret visa den vanliga, vigglika formen. Tredje paret äro utåt
ganska breda, men afsmalna hastigt och förena sig utan tydlig gräns med fjerde, som
äro mycket stora och baktill utsända tvenne spetsar. .Mellanrummen mellan de fyra
grupperna mycket små. Omedelbart bakom fjerde parets inre spetsar ligger genera-
tionsfältet, som i midten visar en stor öppning, hvars bredd är vida större än dess
längd. Något bakåt synas a ömse sidor de vanliga grupperna af stiginer. De sist-
nämnda äro 15—20 till antalet, at samma storlek, och tillsammans bildande en rundl
lält. Något närmare bakkanten än gi neratiousöppningen ligger anus, som är stor
och har ett stigma a h varje sida. Till färgen är denna art hvitgul, ljusare i främre
kanten, med bruna eller svarta, sammanlöpande fläckar, som upptaga nästan hela ryg-
gen; något ryggstreck synes sällan: da det förekommer, är det gulhvitt eller stötande
i rödt och alltid mycket smalt. Epimerer, ben, palper och labium grågula; genera-
tionsöppningen brungul; anus omgifves af en rödaktig fläck. Ögonen äro röda och
ovanligt stora, långt skilda och belägna ytterst i kroppskanten. Föga liflig i sina rörelser.
Måhända larv i andra stadiet.

Längd 1,2, bredd 0,9, palper 0,5, första benparet 1,5, andra 1,6, tredje 1,3, fjerde
1,4 millim.

Tämligen allmän i kärren vid Qvickjock.

15. Nessea longlcomis C. L. Koch.

Syn. 1835 — -11 Nescea longicomis C. L. Kocn, Deutschlands Crust. etc, Ii. 0, ligg. 14, 15.

Femina: Vorpus late ovatum, altura, antice rotundatura, postice paulo latins et truncato-rotundatum,
album, pellucidura, maculis fuscis ssepe confluentibus; linea dovsualis plerumque manna, flava. Pedes longi,
albo-flavescentes, par primum corpore paulo longius, cetera paulatim longitudine erescentia. Palpi longi, ad
apicem internodii quarti pedum primi paris pertinentes, lioc pari crassiores. Oculi magni, rubri, distantes, a
margine corporis remoti. Longitudo 1,2 millim . (Tab. II, tig. 2).

Hona: Kroppen är bredt oval, hög, framkanten rundad, bakkanten bredare och
tvärt afrundad. Benen langa och starka; första paret längre än kroppen, de öfriga
småningom tilltagande i längd, alla försedda med mycket talrika har, men med simhår
blott vid de yttersta internodierna af tredje och fjerde paren: de tre främsta parens
yttersta internodier obetydligt kolfformiga och föga kortare än nästföregående internodii'.
fjerde parets yttersta internodie smalare, jämntjock, klorna spensliga. Epimererna upptaga
mer än hälften af undre kroppsidan: första paret äro genom ett obetydligt mellanrum
skilda frän labium, deras inre ända tvärt afhuggen, bakåt utsändande en process, på
hvilken spetsen af det bredt viggforrniga andra paret epimerer står. mellanrummet
mellan detta och det tredje är något bredare än mellanrummet median labium och
först aparet, tredje parets yttersta ända utsänder en lång, framåt och utåt riktad, pro-
cess, fjerde paret breda med den bakat riktade processen lång och belägen närmare epi-

46 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACHN1DER.

merens yttre ända. Mellanrummet mellan de inre epimerändarne tämligen stort. Labium
som hos N. pulchra. Palperna långa, nående till spetsen af första benparets fjerde inter-
nodie och tjockare än detta par; andra leden är utåt mycket förtjockad och besatt med
några få korta hår, tredje leden är nästan fyrkantig med ett par dylika hår, fjerde
mycket långsträckt, å undre sidan tillplattad med obetydliga tänder i förhållande till
palpernas storlek, femte mycket kort, i spetsen otydligt tredelad. Mandiblerna som
hos N. pulchra. Generationsfältets springa är kort, skifvornas yttre gränser otydliga, å
deras midt synas vid springan två mycket små fördjupningar; fälten med stigmerna
små, bildande tillsammans en hjärtlik figur, hvars spets är framåt riktad; stigmerna
mycket små och kunna å det lefvande djuret knappast skönjas, talrika (omkring 20 å
hvarje fält), isynnerhet tätt gyttrade mot bakre delen af fältet. Anas rundad, belägen
närmare kroppens bakkant än bakre ändan af genitalspringan. Färgen är hos denna
art hvit, med stora, bruna, oftast sammanlöpande fläckar och med ett vanligen bredt
korslikt ryggstreck; undre sidan gråhvit, epimererna stötande i brunt; bakom genera-
tionsfältet ser man två ljusbruna fläckar omslutande en gul fläck, i h vilken anus ligger;
labium är gråhvit med en gulbrun fläck kring munöppningen, ben och palper hvita
eller gulgrå, genomskinliga.

Längd 1,2, bredd 1, palper 0,6, första benpar 1,3, andra 1,35, tredje 1,4, fjerde
1,5 millim.

Hanen är betydligt mindre än honan, med bakre kanten mera tvär; han utmärker
sig isynnerhet genom den egendomliga bildningen af generationsfältet: Vid inre hörnen
af de med hvarandra nästan utan gräns sammanlöpande epimererna af fjerde paret
ligger ett ovalt fält, bakåt och till en del på sidorna begränsadt af en nästan qvadra-
tisk fördjupning (jfr N. rosea), omgifven af tvenne mindre fält med färre stigmer än
hos honan; bakom dessa fält stå fyra stigmer nästan bildande en qvadrat, i hvars midt
anus är belägen.

Mycket liflig i sina rörelser och ganska rofgirig.

Honorna äro allmänna i Vettern vid Rödesund och Hjo, i sjön vid Skärfs kyrka
i Valle härad, i hvilken sjö hanen äfven anträffats, samt i Mälaren vid Kungshamn.

16. Nessea pusilla Neuman.

Syn. 1875 Nescea pusilla Neuman, Gotlands och Ölands spindlar och vattenqvalster, i Ofvers. af Kongl. Vet.-

Akad. förh. N:o 2, p. 100.

Femina: Corpus altum, ovatuin, impressionibus earens, pellucidum maculis fuscis; linea dorsualis flave-
scens. Pedes breviores, pilis raris instrueti, c;erulescentes, par primum latitudinem, par quartum longitudinem
corporis sequans. Palpi pari priroo pedum multo crassiores, ad medium hujus paris, hoc est paene ad apicem
articuli quarti pertinentes. Oculi magni, rubri vel fusci, distantes. Longitudo 0,8 millim. (Tab. V, fig. 5.)

Hona: Kroppen hög, oval, i båda ändarne afrundad, ryggen saknar alldeles de
i rader stående stigmer, som äro så karakteristiska för N. punctata, med hvilken
denna art i inånga afseenden har stor likhet. Benen äro korta och spensliga; första
paret af kroppens bredd, fjerde af dess längd, med glesa hår, hvilka dock äro talrikare

<
KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. N:0 3. 47

än hos följande art; simhår finnas äfven på tredje parets yttersta internodier. De tre
främre parens yttersta internodier föga kolfformiga, något kortare än nästföregående
internodie, fjerde parets yttersta internodie mycket smal, cylindrisk. Alla benens klor
äro ovanligt små. Epimererna såsom hos följande art, mellanrummen mellan de
olika grupperna dock större. Labium kort och bred, bakåt afrundad, med tämligen
tydliga processer, framkantens hörn ej så spetsiga och framskjutande som hos föl-
jande. Palperna nästan dubbelt tjockare än första benparet; de sträcka sig till parets
midt, nästan till spetsen af dess fjerde led och äro försedda med blott några få hår å
andra och tredje lederna; fjerde leden har mycket små otydliga tänder, blott synliga
vid starkare förstoring. Mandiblerna af samma form som hos N. decorata. Generations-
fältets springa långsträckt, skifvorna tydliga, långa, halfmånformiga, främre tvärspringan
tämligen kort; fälten ined stigmerna (omkr. 15) obetydligt sträckande sig utåt, men
längre bakåt. Färgen gulhvit, genomskinlig, med bruna ryggfläckar, ryggstrecket mörkare
gult; undersidan h vitgul med två stora näckar bakom generationsfältet; ben, palper
och labium blåaktiga.

Längd 0,8, bredd 0,6, palper 0,3, första benparet 0,6, andra 0,65, tredje 0,7,
fjerde 0,8 millim.

Hanen (se tan. V, hg. 6), som är föga mer än hälften så stor som honan, har
nästan rund kroppsform, och visar i öfrigt de för hanarne egendomliga karakterer,
hvarigenom de skiljas från honorna.

Blott anträffad i Rökärr i Föra socken å Öland, i juli 1874, men derstädes mycket
allmän.

17. Nesaea punctata Neuman.

Syn. 1875 Nescea punctata Neuman, Gotlands och Ölands spindlar och vatten q valster, i Ofvers. af Kongl. Vet.-

Akad. Förh. N:o 2, p. 101.

Femina: Corpas altum, late ovatum, irapressionibus carens, pellucidum, maculis fuscis distinctis sparsum;
linea dorsualis flavescens. Dorsum puuotis sive stigrnatibus in quatuor series dispositis ornatum. Pedes bre-
vioies, graciles, pilis rarioribus instructi, eaerulescentes, par primum latitudine corporis, par quartum longitudine
ejus paulo longins. Palpi pari primo pedum crassiores, ad medium hujus paris non pertinentcs, medium articuli
quarti vix attingeutes. Oculi parvi, rubri, approximati, in margine extremo corporis collocati. Longitudo 0,8
millim. (Tab. V, fig. 4.)

Hona: Kroppen hög, bredt oval, i båda ändarne afrundad, ryggen med fyra
rader särdeles tydliga, något upphöjda stigmer, de mellersta raderna med sju stigmer
i hvarje rad, de yttersta, befintliga alldeles i kroppskanten, med fyra. De två stig-
merna framför ögonen, utsända ett långt hår h vardera. Benen korta, spensliga; första
paret lika långa som kroppens bredd, fjerde något längre än kroppen; de tre främre
paren äro försedda med mycket glesa hår, men sakna alldeles simhår, fjerde paret har
glesa dylika på de sista internodierna. De tre främre parens yttersta internodier äro
obetydligt kolfformiga, af samma längd som näst föregående internodie; fjerde parets
yttersta internodie ärjämnbred; dubbelklorna tydliga. Epimererna, som upptaga hälften
af kroppens undre sida, likna epimererna hos ZV". fuscata, fjerde parets bakåt utskjutande

J
48 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

process dock obetydlig och mycket trubbvinklig. Labium kort och bred, bakåt afrun-
dad, med otydliga processer, de båda främre hörnen ovanligt skarp;: och utdragna.
Palperna, som äro tjockare än första benparet, nå ej till detta pars midt och knappt
till midten af dess fjerde internodie; andra och tredje lederna besatta med glesa hår,
fjerde ledens tänder små, men tydliga. Mandiblema som hos N. decorata. Generations-
fältet: Springan tämligen långsträckt, med de omgifvande skifvornas yttre gräns otyd-
lig; främre tvärspringan ovanligt stor, upptager nästan hela mellanrummet mellan fjerde
epimerparets inre ändar. Straxt bakom denna börja de med stigmer försedda fälten,
som sträcka sig utåt och bakåt tills de komma i rät linea med den bakre tvärspringan,
bredvid hvilken en sammangyttrad grupp af ?> å 4 stigmer å hvarje sida står. Stig-
merna äro ej talrika, omkr. 15 i hvarje fält, (Se för öfrigt figuren.) Anns, som är
bredt oval och ovanligt stor, är belägen midt emellan bakre tvärspringan och kropps-
kanten och har å ömse sidor ett litet stigma, längre bakåt och utåt står ett större dy-
likt å hvarje sida. Färgen hvitaktig, genomskinlig, med mörkbruna, tydliga ryggfläckar,
ryggstrecket gulaktigt, Undersidan gulbrun. Mellan epimererna och omkring gene-
rationsfältet är färgen mörkare gul. Anus omslutes af en rund eller oval hvit fläck,
som åter å ömse sidor omgifves af tvenne större, aflånga, bruna fläckar. Epimerer,
palper och ben blåaktiga. Munöppningen brunröd Blott några få honexemplar af
denna lilla särdeles vackra art anträffades i juni 1874 i en s. k. brya eller dam vid
Grodde i Fleringe socken samt vid Petes i Hamra på Gotland.

18. Nessea viridula C. L. Korn.

Syn. 1835 — 41 Nescea viridula C. L. Kor:H, Deutschl. Crust. etc, h. 10, (ig. 9.

Femina: Corpus altissimum, late ovatura, antice truncaturö, postice rotundatum, flavovirens. maculis
magnis distinctis fuscis vel nigris. Pedcs breviores, par primnm latitudineni corporis icquaiis, quartum longitu-
dinem ejus paulo superans. Palpi breviores, ad basin intemodii quarti pedum primi paris pertinentes et hoc
pari paido erassiores, sicut pedes albescentes. Oculi in extremo raargine corporis eollocati. magni, distantes,
fusoi. Longitudo 1.3 millim.

Hona: Kroppen är mycket hög, äggrund eller nästan oval; framkanten tvär, bak-
kanten rundad. Benen tämligen korta; första paret af kroppens bredd, fjerde obetydligt
längre än kroppen; alla paren besatta med glesa hår, liksom hos N. decorata. Epimererna
äro, såsom hos denna, mycket små och belägna långt inåt; tredje paret inåt utan gräns
förenade med fjerde; mellanrummet mellan de båda sista parens inre ändar mycket
bredt. Palperna äro korta, nående till basen af första benparets fjerde internodie samt
högst obetydligt tjockare än detta par. Andra och tredje lederna försedda med glesa
hår, fjerde ledens tänder mycket små, Labium, som genom ett tämligen bredt mellan-
rum är skild trän första epimerparet, är liten, med langa, tydliga processer. Generations-
fältet liknar mycket samma fält hos N. decorata; stigmerna bilda a ömse sidor om den
langa springans bakkant tvenne fält; de främre med större glesare, de bakre med tal-
rikare mindre stigmer; längre fram mot springans midt sta å hvarje sida tvenne
större med hvarandra förenade stigmer. Till färgen är den gröngul, i framkanten nästan
hvitaktig. med stora distincta bruna eller svarta ryggfläckar och gult ryggstreck; ben,

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:() 3. 49

epimerer ocli palper mer stötande i gult. A undersidan sta mot bakre kroppskanten
tvenne bruna fläckar, omslutande en gul, i hvilken anus ligger. De långt skilda, stora,
rödbruna ögonen äro belägna alldeles i främre kroppskanten.

Längd 1,3, bredd 1, palper 0,4, törsta benparet 1,1, andra 1,2, tredje 1,3. fjerde
] ,4 millim.

Sällsynt. Blott några få honexemplar har jag anträffat i grafvarne vid Axevalla
slott, i sjön Asunden i Vestergötland samt i Hulta sjön i Morlanda pä Orust.

19. Nessea viridis C. L. Koch1).

Syn. 18.'iö — 41 Nescea riri<li.< G. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, Ii. 9, fig. ',':;.
1842 /'iiDin viridis C L. Koch, Uebersicht dos Arachnidensystems, Ii. 3, p. 14.
1854 » n Bihjzelius, Beskr. ii. Hydrnclin.. som förek. i. Skåne p. Ii».

Corpus ovale, altuni. antice et postioe rotundatum, flavovirescens maeulis nigricantibus. Pedes longi,
csernlei. Patpi longi, cserulei, pari prituo pedura srraciliores, triplo breviores. Longitudo 1,5 — 2 millim.

Kroppen oval, hög, i bada ändarne afrundad. Ben och palper långa, skönt mörk-
ida. Generationsfältet: Springan lång, begränsas ej af några märkbart upphöjda skifvor.
På hvardera sidan om hennes midt sta några små upphöjda punkter (stigmer) samt någol
längre bakåt tvenne grupper af dylika, större upphöjningar. Till färgen är arten gulgrön;
på främre delen af ryggen stå trenne svartaktiga eller svartbruna fläckar, af hvilka den
mellersta är något aflång, sidofläckarne runda. Bakom dessa sta tvenne smala dylika
ryggband nära hvarandra, hvardera framtill sammanhängande med en mindre tvär-
stående fläck. Mellan dessa ryggband, som bakat böja sig nedåt sidorna, gar en ljusgul
bred strimma. Endast anträffad i en a vid St. Köpinge i Skåne.

20. Nessea brevipes n. sp.

Femina: Corpus ovatum, altissimum, fornicatum, antice et postiee rotundatnro, album, pellucidum,
maculis liiscis; linea dorsualis flava. Pedes brevissirai, par quartnm latitudinem corporis asquans. Palpi longi,
liasin internodii quinti pedum piimi paris attingentes, lioc pari crassiores. Oculi magni, rubri, satis approximati,
in extremo margine corporis collocati. Longitudo 1 millim. (Tab. II. fig. ."ii

Hona: Kroppen oval, mycket höghvälfd, i Kåda ändarne afrundad. Benen korta
och starka, med talrika har a internodierna ; andra, tredje och fjerde paren med längre
simhår vid basen af den yttersta internodien, hvilka har äro dubbelt sa långa som
denna internodie; de häda främre benparens yttersta internodier förtjockade, klorna
dubbla, starka. Epimererna små, liksom labium belägna långt inåt (jfr. .V. decorata)
och upptagande föga mer än Va ;|' kroppens undre sida; första paret mycket långa
och smala, genom ett högst obetydligl mellanrum skilda frän labium, andra paret ovan-
ligt långsträckta och smala, genom ett rinara mellanrum skilda frän tredje, som

') Då jag ej sett denna art. är beskrifningen efter K \i Bruzeliu9 ocli C 1.. Koin.

K. Sv. Vet. Ak II iii.ll Band. 17. N:o :;

50 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

äro jämnhreda och likaledes smala, fjerde paret nästan rhombiska, med långt bakåt ut-
löpande process. Mellanrummet mellan de inre ändarne mycket bredt. Labiurn kort
och bred, bakåt tvärt afrundad, med stora, föga divergerande, otydliga processer. Pal-
perna äro långa, nående till basen af första benparets femte internodie, tjockare än detta
par; andra leden betydligt förtjockad, med några korta hår å öfre sidan, tredje kortare,
med några dylika hår, fjerde jämförelsevis kort, af andra ledens längd ; i stället för de
vanliga tänderna har denna led ett par, blott vid stark förstoring synliga, upphöjningar
med ytterst smala hår; femte leden lång, föga kortare än fjerde, tjock och utan den van-
liga tredelningen i spetsen. Generationsfältet : Springan lång, skifvorna tydligt begrän-
sade, å midten af yttre sidan concaverade ; de med stigmer försedda fälten ovala, sträc-
kande sig från bakre hälften af genitalskifvorna utåt och bakåt; stigmerna talrika.
Midt emellan bakre ändan af genitalspringan och kroppens bakkant ligger anus. Något
längre bakåt synes å ömse sidor derom ett mindre stigma och bakom dem ett större; de
bada bakre på längre afstånd från hvarandra än de främre. Hanen obekant. Längd 1,1,
bredd 0,8, palper 0,3, första benparet 0,5, andra 0,6, tredje 0,7, fjerde 0,8 millim.

En annan form, (larv i andra stadiet?) togs på samma gång. Den skiljer sig mest ge-
nom frånvaron af generationsfälten, i hvilkas ställe blott tvenne stigmer å hvarje sida
synas: benen äro längre och smalare i förhållande till kroppen än hos det fullt utbil-
dade djuret. Till färgen är den liksom honan hvit med stora svartbruna fläckar och
gult ryggstreck.

Blott dessa tvenne exemplar togos i Asunden vid Ulricehamn i juni 187G.

21. Neseea unguiculata n. sp.

Corpits oblongo-ovatum, antice ante oeulos coartatum, inter oculos fere truncatum, postice latius, rotun-
datum, canura vel cano-flavescens, raaculis ornatum rubro-fuscis, plernmque distinctis. Linea dorsualis coccinea.
Pedes breviores, par priraum corpore paulo brevius, par quartum longitudinellt corporis aequans. Exeavatio
internodiorum pedum parium prinii-terti permagna, plus tertiara ac paene dimidiam internodioriim partern oecu-
pans. Ungues permagni (quarti paris tamen parvi), duplices. Palpi brevissimi, basin internodn tertii pedum primi
paris paulo superantes, gracillimi, hoc pari dimidio fere graciliores. Oculi magni, rubri. distantes, in margine
extremo corporis collocati. Longitudo 1,8 millim. (Tab- V, fig. 3.)

Kroppen är långsträckt oval, bakåt bredare, afrundad, framtill med en inknipning
framför ögonen, mellan desamma tvär eller högst obetydligt eonvex. Benen tämligen
korta; första paret något kortare än kroppen, fjerde af dennes längd, de tre första in-
ternodierna besatta med några få kortare hår, fjerde och femte deremot försedda med
två rader långa hår å böjsidan, den ena raden bestående af (i ä 7 gröfre, den andra
af dubbelt sä många längre och finare simhår; å sträcksidan ha dessa internodier t va
mycket korta hår. Yttersta internodien af de tre främre paren är nästan utan hår,
något kolfformig, och ej kortare än näst föregående internodie. Mest utmärkande för arten
är, att den sneda fördjupningen för klorna, som hos öfriga arter och äfven hos denna
på fjerde parets sista internodie är obetydlig, här är synnerligen lång, upptagande
nästan hälften al' internodien och ganska djup. Dubbelklorna äro naturligtvis äfven

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:<> 3. 51

ovanligt stora, men deras grenar, som äro af samma längd som den öfriga delen, äro
smala. Fjerde [»arets yttersta internodie jämntjock, klorna små.

Epimererna upptaga nära % af undre kroppssidan; första paret äro ovanligt långa,
nästan jämnbreda, i yttre ändan framtill skarpt tillspetsade, i den inre, som sträcker
sig långt nedanför labium afrundade, afståndet från iabium obetydligt, andra paret
nästan lika långa som första, smalt vigglika, genom ett obetydligt mellanrum skilda från
tredje paret, som nästan äro lika smala, fjerde paret tre gånger bredare än tredje,
med en lång, spetsig, bakåt utskjutande process. Labium lång och smal. Palperna
mycket korta, knappt nående öfver basen af första benparets tredje internodie och
hälften smalare än detta par; andra leden är kolfformig, försedd med 2 korta här;
tredje mycket kortare och smalare, med 2 hår, fjerde lång, lika lång som andra och
tredje tillsammans, hälften smalare än tredje, på undre sidan försedd med ytterst små,
knappt synliga tänder eller knölar, men ined tydliga hår, femte leden är lika lång som
tredje, smal och i spetsen tydligt treklufven. Mandiblernas corpus lång och smal, med
den bakre kanten utlöpande i en kort, nästan rätvinklig spets; klon ganska stark och
mycket böjd. Generationsfältet: Springan, som börjar straxt bakom fjerde epimerparets
inre hörn, är kort; skifvornas yttre konturer otydliga, deras bakre hälft omgifves af de
utåt och bakåt riktade rundade fälten med stigmer (omkring 20 till antalet). Till
färgen är denna art ofvan grå eller grågul, hvilken färg mest nerskar å främre delen
af kroppen, fläckarne rödbruna, oftast tydligt skilda, ryggstrecket ljusrödt; under är
den främre delen grågul, den bakre gråbrun, bakom generationsfältet ser man en ljus-
röd fläck omgifvande anus. Palper och ben gråhvita, stundom stötande i blått.
Längd 1,8, bredd 1,3 millim., första benparet 1,6, fjerde 1,8 millim.

Denna art anträffades ej sällsynt i en cistern vid sjette slussen ä Göta kanal
mellan Lyrestad och Sjötorp.

Genus 3. PIONA [C. L. Koch.]

Syn. 1842 Piona'C L. Koch, Uebevsicht des Arachnidensystems, h. 3 p. 13.

Corpus hevc, molle, ovatum. altum, antice rotundatum aut psenc truncatum, posticc paulo latius, utrimquc
irapressione instruetum, aut rotundatum. Pedes longiores, pari fere inter se crassitudinc, paria tria anteriora
pilis instrueta raris, par quartum longis et densis, internodiis quarto et quinto affixis. Palpi breviores, articulo
quarto longissirao et dentibus plerumque carenti, ad basin articuli ijiiinti spina porrecta muniti. Area </(/u'f,tli.<
mox pone epimera pedum quarti paris collocata: Apertura brevis, laminas minn-- conspieuae, stigraatibus trinis
instrueta;. Oculi magni, bini utriusque lateris plerumque vix concreti.

I min redogörelse för Gotlands och Olands spindlar och vattenqualster1) yttrade
jag, att jag länge tvekat upptaga de hithörande arterna under ett särskildt slägte, da
de kanske snarare borde föras till Nescea. Såsom slägtet Pinna af Koch definieras, skil-
jande sig från Nescea blott genom den olika fördelningen af de så kallade »Mucken-
stigmerm samt genom frånvaron af tänder på palpernas fjerde led, kan ]det nämligen ej
synas berättigadt. Om oväsendtligheten eller oriktigheten att lägga nämda »Riicken-

') Öfversigt al Kongl. Vetenskapsakademiens förhandlingar 1875 N:o 0. s, 101.

52 C. .7. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

stigmenn till grund för .släktindelningen har jag redan förut yttrat mig. Att palpema
sakna tänder, kunde synas vara ett bättre skiljetnärke, om ej det förhällandet inträffade,
att vissa Nescea-arter ega så små palptänder, att de blott vid mycket stark förstoring
kunna urskiljas, samt att Piona abnormis äfven är försedd ined dylika. Den vid spetsen
af fjerde leden sittande, framåt riktade taggen, som stundom blir hälften så lång som
femte leden, synes deremot vara egendomlig för detta slägte. En annan väsendtligare
olikhet mellan Nescea och Piona visar sig i bildningen af deras generationsfält. Dessa
hafva nämligen hos den sistnämda ungefär samma form som hos Limnesia och Hygro-
bates, d. v. s. springan omgifves å hvarje sida af blott 3 stigmer, och de hos Nesoea
förekommande fälten med talrika mindre dylika saknas alldeles. De Nesseor man stun-
dom anträffar med blott tvä stigmer å ömse sidor om generationsspringan äro —
såsom jag redan nämt — larver i andra stadiet. I afseende på vistelseort och lefnads-
sätt öfverensstämma arterna af slägtet Piona med dem af slägtet Nesea, dock äro de
föga rofgiriga samt mer tröga i sina rörelser än de sistnämda. Mellan könen synes <j
vara någon annan skilnad än den, att epimererna hos hanen äro betydligt större än hos
honan, och att de båda bakre parens inre ändar å kroppens midt nästan gränsa till-
sammans. Benen äro äfven i förhållande till kroppen betydligt längre än hos honan.
Huruvida den egendomliga bildningen af fjerde benparet hos P. mira P. abnormis är
utmärkande för den utbildade hanen, eller blott för larven i andra stadiet, kan jag
ännu ej afgöra.

De hithörande arterna kunna på följande sätt indelas:

Piona.

Par quar-

tum pedurn

oblongo-ovatum, postice utrimque impressionibus instruetum 1. fusca Neuman.

f dimidiam partem lateris in-

torma ordniana. , [at(J ()V.lllllUj impressionibus ) ferioria non occupantia 2. flavescens Neuman.

'°'PUS )'erc oarens. Epimera \ dimidiam partem latens infe-
rioris occupantia . o. lapponica n. sp.

ceteria diasimile, | tereti, intiato 4. mira n. sp

internodio quarto \ fere triangulo 5. abnormis u. sp.

1. Piona fusca Neuman.

S\n. 1875 Piona fusca Neuman, Gotlands och Ölands spindlar och vattenqualstcr, i Ofvers. af Kongl. Vet.-Akad.
Förhandl. N:o 2, p. 101.

Uorpus oblongo-ovatum, antice psene truncatum, postice aliquanto latins et impressione magna utrimque
iuatruetum, rufum, antice luteum, maculis magnis nigro-fuscis confluentibus; linea dorsualis plerumque parum
eonspicua, lutea. Pedes longiores, par primum longitudine corporis, secundutn et tertiutn paulo longiora, quartum
multo longius. Palpi ad apiccin internodii tertii pedum primi paris pertiuentes, hoc pari graciliorea. Oculi

magni, rubri, approximati, in margine extremo corporis collocati. Longiludo 2 millim. (Tab. 111, tig. 2.)

Hona: Kroppen är långsträckt äggformig, i bakre kanten betydligt bredare än i
främre och törsedd med en stark intryckning å ömse sidor; ej synnerligen hög. A
öfre sidan, straxt bakom ögonen, ser man två med hvarandra förenade stigmer och
bakom ögonfläckarne stå fyra stigmer, de två främre närmare hvarandra. Benen täm-
ligen långa och starka; första paret ungefär af kroppens längd, andra och tredje
föga längre, fjerde deremot betydligt längre; sista internodien a alla paren kor-

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS BANDLINGAK. HAND. 17. X:o 3. 53

tare än näst föregående internodie; på de tre första paren är den obetydligt kolfformig,
men visande en stor sned inskärning för de starka dubbelklorna; de båda främre paren
äro besatta med gle-a hår, andra paret med en knippa simhår vid yttersta internodien.
tredje och fjerde paren likaledes, men dessa par hafva dessutom a fjerde och femte in-
ternodierna tätt sittande längre har ') Epimererna upptaga ej fullt hälften af undre
kroppssidan och ligga liksom labiuni långt ifrån yttre kroppskanten. Första paret langa
oeh smala, nästan jämnbreda, andra paret smalt vigglika, länga, mellanrummet mellan
detta par oeh tredje ej betydligt. Tredje paret langa, smala och jämnbreda, fjerde 21 8
gäng bredare än tredje, med lång, spetsig, bakåt utskjutande process. Labium är lång
och föga bred, bakåt jämnt afrundad, med tydliga, något divergerande processer
samt genom ett obetydligt mellanrum skild från första paret epimerer. Palperna, som
äro smalare än första benparet, nå till spetsen af detta pars tredje internodie; andra
leden är lång, tjock, mot spetsen obetydligt kolfformig, oeh försedd med några fa korta
och starka här. Tredje leden mer än hälften kortare än andra af ungefär samma längd
som höjd, och besatt med ett par något längre, stvfva häl-. Fjerde leden läng och
smal, af samma längd som andra och tredje tillsammans, från midten till spetsen någol
tjockare, under tillplattad med en concavering, i hvilken den böjliga femte leden kan
inläggas. A ledens midt, der denna börjar, sta två mycket små knölar, försedda med
smala, men tämligen langa har; i ledens spets på inre sidan står en framåtriktad,
parallelt med femte leden gående tagg, nästan nående till midten af nämde led;
ofvan är fjerde leden försedd med flera, mycket korta, smala hår; femte leden, som är
nästan lika läng som tredje, slutar med trenne spetsar och är försedd med några små,
ytterst fina har. Mandiblernas corpus lång och smal med bakre ändan trubbvinkligt
utlöpande i en läng, men tämligen trubbig spets; klon stark och ovanligt mycket böjd.
Generationsfältet: Springans främre ända belägen mellan fjerde epimerparets bakre spetsai-
de tre stigmerna å ömse sidor stora. Midt emellan dessa och bakkanten ligger anus
och längre bakat synes å ömse sidor ett stigma. Till färgen är den ofvan rödgul, framtill
ljusgul, med stora, mörkbruna, sammanhängande fläckar, upptagande större delen
af ryggen; det vanliga Y-formiga ryggstrecket är otydligt, gult, och ofta blott
antydt genom en större triangulär fläck. Undersidan stöter i grått, bakom epimerer
och generationsfält i brunt, med en ljusgul eller gulröd fläck, som omgifver anus.
Palper, labium, epimerer och ben gra eller gråblå, de sistnämdas yttersta internodiei
brunaktiga. ögonen rödbruna, sittande tämligen nära hvarandra alldeles i kroppens
framkant. Längd "2, bredd 1,25, första benparet 2, fjerde 2,5 millim.

Aggen, som utkläckas efter 21. 2 vecka, äro rödaktiga och stora, -ii» a .">ti i hvarje
kaka. Larverna äro hvita, genomskinliga, med ljusröd ryggfläck samt hafva samnia form
som AYx<r<i-larverna.

■Sällsynt vid Björkelund, i Brunsbo storäng samt i några små dammar i grann-
skapet af Skara. Gotland: Kinner, i en s. k, brya eller dam nära gästgifvaregården.

') I min redogörelse för Gotlands Hydrachnider uppgaf jag, alt fjerde benparets femte internodie var
krökt. Detta är dock ej förhållandet med de i Vestergötland funna exemplaren. Dr Gotländska tycktes vara
unga individ, måhända i andra larfstadiet, hvilkel alltid >kiljer sit; från det utbildade djurel

54 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIOEl!.

2. Piona flavescens Neuman.

Syn. 1875 Piona flavescens Neuman, Gotlands och Ölands spindlar och vattenqvalster, i Öfvers, af Kongl. Vet.-

Akad. Förhandl. N:o 2, p. 102.

Femina: Corpus ovatum, postice paulo latins et imprcssione minore quani apud speciem praecedentem
ulrimque instructum, fulvum, interdum fere album, maculis nigiis vel fuscis, plerumqne distinctis; linea dorsualis lntca.
Pedes pro magnitudine corporis breviores quam apud P. fuscam; par primum latitudinem corporis aequans, par
quartum longitudinem ejns paulo superaDs. Palpi breviores, ad basin internodii quarti pcdum primi paris pcr-
tinentes, hoc pari graciliores. Longitudo 1,5 — 2 raillira. (Tab. II. lig. 4.)

Hona: Kroppen är oval, ej synnerligen hög, framkanten tvärare afrundad än hus /'.
fusca, bakkanten obetydligt bredare, utan betydligare intryckning å sidorna. Benen täm-
ligen korta; första paret lika långt som kroppen är bred, fjerde något längre än kroppen;
internodierna oeh håren som hos P. fusca, de senare dock talrikare, isynnerhet sira-
håren, som här finnas på andra parets internodier och vid tredje och fjerde parens
trenne sista. Epimererna äro liksom labium belägna långt inåt och upptaga på långt
när ej hälften af undre kroppssidan, hafva samma form som hos P. fusca, men mellan-
rummet mellan de olika grupperna är större. A mellanrummet mellan andra och tredje
paren står helt nära det förra ett tydligt stigma. P alperna likna dem hos P. fusca. Labium
är bredare i förhållande till längden än hos P. fusca, dess båda processer nästan raka.
Mandiblernas corpus kort och bred, bakåt trubbvinkligt utlöpande i en kort spets med
stark concavering för musklernas fäste; klon spensligare än hos P. fusca, ej särdeles
böjd. Generationsfältet liknar föregående arts. Långt bakom detsamma ligger anus,
och längre bort nära kroppens bakkant synas tvenne stigmer.

Till färgen är den brandgul eller gulgrå, stundom ljusare, nästan hvitaktig, i syn-
nerhet i framkanten och ytterst a sidorna, med svarta eller bruna fläckar, som oftast
äro tydligt skilda, ryggstrecket ljusgult; undersidan är grågul med tvenne mycket
stora mörkbruna fläckar bakom fjerde epiiuerparet; dessa omgifva en stor ljusgul, oval
eller korslik fläck, i hvilken anus ligger. Labium, palper, epimerer och ben grå eller
gråbla.

Längd 1,5, bredd 1,1, palper 0,3, första benparet 1,1, andra 1,4. tredje 1,5, fjerde
1,6 millim.

Mas, Corpus fere rotundatum, impressionibus postice carens; Pedes pro magnitudine corporis duplo
forc lougiores quam in femina, parium tertii quartique pilis raris natatoriis internodiis quarto quintoque in-
structi. Epimera raulto majora quam in femina, dimidiam partem lateris inferioris corporis occupantia, margines
iuteriores parium tertii quartique pauluin tantinn sejuncti. Palpi eadem fere crassiludine ae par primum pedum.
Volor ut in femina.

Longitudo 0,74, latitudo 0,64, palpi 0,4, par primum pedum 1,1, secundum 1,2, tertium 1,1, qvartum
1,6 millim.

Aggen mörkgula, fä till antalet i hvarje kaka, utkläckas efter tre veckor. Larn rim
äro längsträckt ovala, till färgen öfverensstämmande med P. fuscas; deras längd till
spetsen af rostrum 0,18, bredd 0,1 (i, första benparet 0,18, andra 0,19, tredje 0,20 millim.
Denna art anträffas i dammar, hvilkas botten består af torfjord, och som äro väl för-
sedda med växter t. ex. Sparganium- < >< Ii isynnerhet Sphagnum-arter. Den är mycket

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. X:o 3. .">.">

långsam i sina rörelser. Honan anträffade jag mycket allmän i en dam, vid Sems-
holm i Vestergötland 186y men följande året var den alldeles försvunnen. Sällsynt
förekommer, den vid Hellstenitorp och Skålltorp samt i Brunsbo storäng (nära Skara),
der den beskrifne hanen äfven anträffats. På Gotland fanns den tämligen allmän i en
dam vid Kinner.

3. Piona lapponica n. sp.

Femina: Corpore coloreque P. flavescenti siraillima. Pedes longiores, par priraum longitudine fere cor-
poris, quartum aliquauto longius. Rpimera majora, dimidiam partero lateris inferioris rorporis occupantia. Palpi
longiores ad medium articuli quarti pedum primi paris pertinentes et lioc pari paullo crassiores. Longitudo
1,3 millim.

Till form och färg öfverensstämmer denna art mycket med P. flavescem, men är
ilels ej obetydligt mindre, dels äfven i anseende till benens, [»alpernas och epimerernas
längd och form ej litet afvikande. De förstnämda äro vida längre i förhållande till
kroppen än hos P. flavescem och äfven spensligare samt försedda med talrikare hår.
Epimererna, som sträcka sig vida längre ut mot kroppskanten, upptaga fullkomligt
hälften af undre kroppssidan. /'alperna äro betydligt längre och nå till midten al
första benparets fjerde internodie samt äro något tjockare eller åtminstone lika tjocka
som detta par. Den framstående taggen vid basen af femte leden är högst obetydlig.
Generationsskifvorna äro korta och ganska breda ; de trenne stigmerna å hvarje sida
mycket små. Midt emellan dem och bakkanten ligger anus.

Längd 1,3, bredd 1, palper 0,42, första benparet 1,2, andra 1,25, tredje 1,4, fjerde
1,8 millim.

Qvickjock allmän i kärren.

4. Piona mira n. sp.

Vorpus late ovatum, antiee et postice rotuiulatum, Havescens, maculis raagnis nigro-fuscis confluentibus;
linea dorsualis Hava. Pedes, tertio pari excepto, longiores, internodium quartum pedum quarti paris teres, infla-
tum, pilis densis iustruotum, quintum apiee proeessum emittens. Palpi breviores, ultra liasin intemodii quarti
pedum primi paris pertinentes eorumque crassitudine. Ocidi magni, fusci. Longitudo 1,5. (Tab. II. tig. 1.)

Kroppen är bredt oval, framtill högst obetydligt afsmalnande, i båda ändarne jämnt
afrundad. Benen utmärka sig isynnerhet derigenom, att tredje paret är mycket kor-
tare än de öfriga och af kroppens längd. Fjerde parets fjerde internodie är betydligt
tjockare än de öfriga och har längs inre sidan en talrik mängd utomordentligt sina
stigmer samt ofvan dessa tätt sittande längre har; i dess spels synes ett gröfre har.
Femte internodien, som är längst, är smalast något öfver midten samt slutar med en
tämligen bred, nästan triangulär process på inre sidan. Den är i synnerhet vid bada
ändarne försedd med talrika längre hår. Sjette är krökt och liar blott kortare hår. De
3 främre paren äro försedda med långa och glesa hår å böjsidan, hvilka blott vid spetsen
af femte internodien sitta i en gles knippa. Epimererna upptaga mer än ., af undre
kroppssidan; första paret äro langa och inåt jämnt afsmalnande, afståndet mellan deras

56 C. 3. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

inre ändar obetydligt, andra paret bredare och kortare, nästan viggformiga, ined en liten
inbugtning å bakre sidan. Afståndet mellan andra och tredje paren högst obetydligt;
de sistnämda äro nästan jäinnbreda och betydligt större än andra. Fjerde paret nästan
qvadratiska, mycket stora, mer än dubbelt större än tredje. Såväl tredje som fjerde
parens inre ändar äro å kroppens midr utskilda genom ett högst obetydligt mellanrum
Lahium, som "genom ett obetydligt mellanrum är skild frän första epiraerparet, är bakat
jämnt afrundad, utan några processer. Palperna, som äro lika tjocka som första benparet
na öfver basen af dess fjerde iuternodie. Andra leden är som vanligt tjockast och om-
kring ' 8 gäng längre än tredje samt försedd med ett par korta hår. Tredje har två
korta och ett långt har. Fjerde leden, som är lika läng som de båda föregående till-
sammans, har blott tvenne mycket fina hår å undre sidan. Femte leden är liten och
något krökt; den vid basen sittande taggen al' ledens halfva längd. Generationsfältet,
som ligger straxt bakom fjerde epimerparet, delas af en kort springa, som ej synes
vara omgifven af särskilda skifvor; å ömse sidor om densamma sta tre större stigmer.
Mellan detta fält och kroppens bakkant stå tvenne mindre stigmer, som utsända livar
sitt långa har bakat; å ömse sidor om dessa synes ett kortare hår och å sidan midt
för gränsen mellan tredje och fjerde epimerparen ett dylikt.

Till färgen är den gulhvit med svartbruna eller bruna sammanlöpande fläckar och
ljiisgult, stundom nästan hvitt ryggstreck. Palper och ben hvitgula. Ögonen äro stora,
rödbruna, de båda a hvarje sida i ringa grad sammanväxta.

Långd 0,5, bredd 0,45, palper 0,22, första benparet 0,7, andra t). 75. tredje 0,5.
fjerde 0,75 millim.

Föea liniii' i sina rörelser. Torde måhända blott vara larv i andra stadiet. Säll-
synt i vallgrafvarne vid Brobacka nära Skara.

5. Piona abnormis n. sp.

Corpus late ovaturn, antice et postice rotundatum, rubrura. Pedes parium trinm primorum forma ordinaria,
pilis perraris instrueti, quarti paris forma iusolitå; internodium quarturo hujus paris latissimum, fere triangulum,
pilis densissimis instruetum, quintum longissimum, curvatum, latere inferiore et apice pilis delisis ornatum. sextnm
gracillimum, curvatum, pilis parvis. Palpi breviores, ad basin intemodii quarti pedum primi paris pertinentes
eorumque crassitudine. Oculi magni, fusei. Long. 0.5 millim. (Tab. VIII, fig. 3.)

Kroppen bredt oval, i båda ändarne afrundad. Benen äro successivt tilltagande i
längd och de 3 första paren af vanlig form samt försedda med ovanligt glesa och täm-
ligen korta har, som ingenstädes äro knippvis förenade. Fjerde parets fjerde iuternodie
har en egendomlig form. Den är nämligen nästan triangulär, med triangelns trubbiga
spets riktad inåt; längs hela sträcksidan och vid basen af böjsidan sta talrika, mycket
små ringar eller stigmer samt ytterst täta, långa och fina har, femte internodien är
krökt inåt och på böjsidan försedd med täta hår, i spetsen sitter å sträcksidan ett tätt
knippe har, som är längre än sjette internodien. Denne är utåt böjd och har blotl
glesa och mycket korta har å båda sidorna. De 3 första internodierna äro kolffor-
miga och gleshåriga. Klorna särdeles små. Epimererna äro ovanligt stora och upp-
taga nästan hela undre kroppssidan. De två främre paren äro bildade såsom hos

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NIO 3. 57

föregående art, tredje paret, som inåt ej äro genom tydlig gräns skilda från fjerde, visa
å midten af bakre sidan en tvär inbugtning. Fjerde paret äro mycket stora och nästan
rhomboidiska. Båda parens inre ändar blott åtskilda genom ett mycket smalt mellanrum.
Labium är kort1 och bred samt utsänder bakåt tvenne raka, tjocka och trubbiga pro-
cesser. Palperna, som nå till basen af fjerde internodien af första benparet och äro
af dess tjocklek hafva andra leden mer än dubbelt större än tredje; å fjerde ledens
undre sida sitter en knöl, försedd med ett litet hår samt å den öfre några ytterst tina,
korta hår. Generationsfältet , som ligger ytterst, i kroppens bakre kant, visar en kort
springa, omgifven af tvenne otydliga, rundade fält med tre stora stigmer å hvardera
fältet. Bakom dessa stå två korta hår å ömse sidor. Till färgen är denna art röd med
palper och ben något stötande i gult.

Längd 0,56, bredd 0,48, palper 0,30. första benparet 0,80, andra 0,83, tredje
0,85, fjerde 1 millim.

Den är liksom föregående art trög i sina rörelser och torde likaledes blott vara
en larvform i andra stadiet.

Blott funnen några gånger i en dam nära torpet Lahall vid Skara.

Genus 4. HYDROCHOREUTES C. L. Koch.
Syn. 1842 Ilydrochoreutes C. L. Koch, Uebersicht des Arachniilensystems, h. 3, p. 16.

Corpus laeve, molle, ovatura aut rotundatum (in H. ungulato fere sexaugulum), parva altitudine. Pedes
longissimi, par primum corpove plus duplo longius, cetera paria Iongitudine sensim crescentia, pilis raris natatoriis
in internodiia 4 — 5 pariurn 3 — 4 instrueta. Palpi longissirrri, aut longitudinem corporis aeqvantes [H. ungulatus],
aut longiores, articulo secundo et tertio eadem fere Iongitudine, quarto longissimo, dentibus carenti, articulis his
omnibus pilis brevibus pleruraque raris instruetis, quinto parvo, apice tridéntato, pilis destituto. Area genitalis
in extremo margine corporis collocata (praeterquam in //. c ru c i;/ tro), laminse ejus stigmatibus trinia instruct;c, in
parte exteriore laminarum pleruraque sitis. Oculi magni, distantes.

Kroppen är glatt och mjuk, oftast oval, stundom rund (hos H. ungulatus nästan
6-sidig), af obetydlig höjd. Benen mycket långa och spensliga (hos II. ungulatus dock
starkare), första paret mer än dubbelt längre än kroppen, de öfriga jämnt tilltagande
i längd, de båda främre försedda med glesa, kortare hår, de båda bakre med tätare
dylika samt mycket glesa simhår vid fjerde och femte internodierna. Epimererna upp-
taga omkring 2/3 eller mer af undre kroppssidan. Palperna äro särdeles långa, åtminstone
af kroppens längd, andra och tredje leden nästan lika långa, fjerde längst, saknande
tänder och taggar, rundad; alla med korta, glesa hår, femte kort och smal, i spetsen
mer eller mindre tydligt treflikig. Generationsfältet, som är beläget längst bort i bakre
ändan af kroppen (utom hos H. cruciger), delas af en kort springa; fälten eller skif-
vorna kring denna äro försedda med 3 stigmer, som vanligen ligga vid yttre kanten.
Ögonen stora, vidt skilda.

Hithörande djur äro ganska sällsynta och förekomma endast i klart vatten. I sina
rörelser äro de långsamma och hålla sig ofta med utspärrade ben liksom sväfvande
i vattnet, hvarefter de återtaga sin jämna gång utan att göra några snabbare språng,
såsom Atax crassipes. Då Koch i sin karakteristik af detta slägte säger, att lianen
i bakre ändan af kroppen eger ett rörligt bihang (»ein bewegliches Stielchen»), gäller

K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band. 17. N:o 3. O

58 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDEK.

detta knappast mer än för H. ungulatus, åtminstone har jag af H. Jilipes anträffat for-
mer, som antyda hanar, men som saknat detta bihang. Afven tredje benparet har ej
visat någon egendomlig bildning. Tre arter.

o o o o

rotundatum.

Area genitalis in margine posteriore sita _ 1. jilipes C. L. Koch.

Hydrochoreu- .....

, „ n .,„ utnmque impressiusculum.

tes. Oorpns ' , n ., ,.' . . . , . n T „

,• Area gemtans a margine corpons posteriore remota . 2. cruciger (J. L. K.OCH.

in raedio impressum.

Area genitalis in margine posteriore sita 3. ungulatus C. L. Koch.

l.r Hydrochoreutes filipes C. L. Koch.

Syn. 1835—41 ffytlrochoreutes jilipes C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc., h. 11, lig. 14.

Corpus late ovatum, cano-flaveseens, antice flavura maeulis nigro-fuscis; linea dorsualis flava. lJedes lon-
gissimi, par primura corpore triplo eirciter longius. Palpi corpore longiores, pilis perraris instructi, ad apicem
internodii quarti pedum primi paris pertiuentes et hoc pari panlo crassiores. Oculi magni, fusci. Longitudo
0,8 millim. (Tab. IV, tig. 3, mas.)

Hona. Kroppen är oval, i båda ändarne jämnt afrundad, tämligen hög. Benen mycket
långa; första paret omkring tre gånger längre än kroppen, särdeles smala med sista in-
ternodien något kortare än de näst föregående, ej kolfformig samt med obetydlig, sned
afskärning för upptagande af de små dubbla klorna. Epimererna upptaga omkring 3/4
af undre kroppssidan; första paret äro långa och genom ett tämligen stort mellanrum
skilda från labium; andra paret äro längre och inåt något smalare, mellanrummet mellan
detta par och tredje bredt, sistnämde par föga bredare än andra, inåt trubbigt afsmal-
nande; fjerde paret stora, omkring tre gånger bredare än tredje med en betydlig bakåt
riktad process. Labium mer långsträckt och med kortare, mindre divergerande processer än
hos följande. Palperna mycket långa, längre än kroppen, samt obetydligt tjockare än
första benparet, till hvars femte internodie de nästan nå. Andra, tredje och fjerde
lederna äro försedda med glesa hår. Generationsfältet, som är beläget ytterst i bakre
kanten, delas af en tämligen kort springa, som sträcker sig bakåt till kroppskanten
och är omgifven af tvenne breda, tydligt begränsade skifvor, af hvilka hvar och en vid
yttre gränsen är försedd med tre stigmer, bildande en halfcirkel. Utanför dessa stå alldeles
i skifvornas kant flera betydligt mindre stigmer, hvart och ett försedt med ett fint hår.
Bakom det längst bakåt belägna af de större stå fyra små dylika med håren bakåt
riktade och tydligen synliga utanför kroppens bakkant. Hela generationsfältets bredd
är större än dess längd. Färgen är hos denna art å öfre sidan gulgrå, framtill gulare med
mörkbruna eller svartaktiga, oftast sammanlöpande fläckar; ryggstrecket gult; under-
sidan är grågul eller gråhvit med två mörkbruna fläckar å bakkroppen, hvilka omsluta
en gul. Palper och ben grågula eller gråhvita.

Längd 0,8, bredd 0,7, palper 1,1 första penparet 2,2, fjerde 2,4 millim.

Hanen, som blott en gång anträffats, skiljer sig från honan, genom samma skilje-
märken som hos Piona.

Högst sällsynt i Venern, Vettern samt Hejde träsk på Gotland.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 59

2. Hydrochoreutes cruciger C. L. Koch.

Syn. 1835 — 41 Hydrochoreutes cruciger C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, b. 11, fig. 15.

Corpus ovaturn, postice paulo latius, utrimque impressiusculum, altissiraum, albo-flavura, maeulis nigris aut
fuscis, liaud magnis, conrlueutibus, linea dorsuali flava. Perfes breviores quam in specie praecedenti, par primum
corpore duplo longius, cetera paulatira longitudine crescentia, omnia paria pilis raris instructa Palpi longitu-
dine corporis, graciles, ad basin internodii quinti pedum primi paris pertinentes et crassitudine hujus paris; arti-
culus quartus pilis densioribus instructus. Oculi magni fusei. Lougitudo 1,5 millim. (Tab. IV, fig. 2.)

Hona: Kroppen är mycket hög, isynnerhet bakåt, bredt oval, framtill föga smalare,
afrundad; bakkanten försedd med en obetydlig intryckning å ömse sidor. Benen iför-
hållande till kroppen kortare än hos föregående art, första paret ungefår dubbelt längre,
än densamma, de öfriga småningom tilltagande i längd, försedda med korta, glesa hår å
sträcksidan samt längre och tätare å böjsidan, isynnerhet å fjerde och femte internodierna;
den yttersta internodien å alla benparen, som är obetydligt kortare än näst föregående
internodie, är ej kolfformig utan afsmalnande utåt. Klorna äro mycket små, och för-
djupningen, i hvilken de nedfällas, nästan rundad. Epimererna, som upptaga något mer
än hälften af undre kroppssidan, hafva första och andra paren ungefär såsom hos före-
gående art, detsistnämda paret visa å bakre sidan tvenne starka concaveringar, fjerde paret
äro deremot i förhållande till tredje mycket smala, ej ens dubbelt bredare, med den
bakåt utskjutande processen trubbig och obetydlig. Labium bredt hjärtlik med diver-
gerande processer. Mandiblernas corpus kort och bred, bakåt trubbvinkligt förlängd
i en kort spets, med stor, men föga djup concavering på undre sidan för musklernas vid-
fästande. Palperna äro af kroppens längd och nå till basen af första benparets femte
internodie samt hafva samma tjocklek som detta par; fjerde leden är å undre sidan
försedd med talrika, tämligen långa hår samt några få kortare å öfre; andra och tredje
lederna hafva blott några kortare hår å öfre sidan; femte, som har två små fina hår i
spetsen, är mycket smal och krökt å midten. Generationsfältet, som hos denna art är
tämligen långt beläget från bakre kroppskanten, delas af en ej särdeles lång springa,
omgifven af tvenne tämligen breda, framtill smalare skifvor med tre mycket små nästan
i en rad stälda stigmer i yttre kanten; framför och mellan dessa stå trenne betydligt
mindre. Hela generationsfältets längd är större än dess bredd. Midt emellan detta
fält och bakkanten ligger anus. Till färgen är arten gulhvit med de mörkbruna eller
svarta fläckarne sammanlöpande] kring det gula ryggstrecket; undersidan gulhvit med
tvenne mörkbruna fläckar bakom generationsfältet; anus omgifves af en gul fläck.
Labium, palper, epimerer och ben grågula. Ögonen stora, mörkbruna. Längd 1,4, bredd
1,1, palper 1,3, första benparet 2,2, fjerde 2,4 millim. (Full af ägg.)

Hanens dimensioner: längd 0,9, bredd 0,7, palper 1,3, första benparet 2,2, fjerde
2,4 millim.

Äggen ljusgula, runda, 40 å 50 i hvarje kaka, utkläckas efter 3 veckor. Larverna
äro nästan päronformiga med mycket nedtryckt rygg, kroppsbetäckningen cliagrinlik,
färgen gulgrön med gulbruna ryggfläckar, bakom hvilka en stor, nästan rund. livit
fläck står. Kroppskanten är rundt omkring försedd med hår, af hvilka de bakom ögonen
och i bakkanten stående äro längst. Ögonen stora rödbruna, de bada a hvarje sida

60 C. .T. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDEli

tydligt skilda. Längd 0,24 bredd 0,16, tredje paret 0,20, de båda öfriga obetydligt
kortare.

o

Ej så sällsynt i klart vatten på ringa djup. Venern, Vettern, Asunden samt i
Vingsjön och bäcken vid Brobacka nära Skara.

3. Hydrochoreutes ungulatus C. L. Koch.

Syn. 1835 — 41 Spio ungulata C. L. Koch, Deutsehlands Crust. etc, k. 5, tig. 17.

1842 Hydrochoreutes ungulatus C. L. Koch, Uebersicht des Arachnidensysteras h. 3, p. 17, Tab. 11,

lig. 6.

Corpus fere sexangulura, angulis valde obtusis, antice truneatura, in raedio raarginis postici irapressioue
permagna prfeditnm, in qua area genitalis collocata est; flaveseens maculis rubro-fuscis; linea dorsualis lutea.
Pedes longiores; par primum corpore duplo et dimidio longiores, robustiores quam apud species pnecedentes ;
par tertium internodio quarto apice dilatato et tripartito, parte exteriore brevi, internodium quintum gerenti,
parte interiore spiua arraata magna paulura curvata; parte superiore maxima, curvata, iu apice suo interiore spina
mao-na ad basin valde curvata, iu apiee exteriore spinis duabus minoribus instructa. Palpi longitudine corporis,
ad apicem internodii quarti pedum primi paris pertinentes et hoc pari paulo graciliores. Oculi rubri. Longitudo
0,5 millim. (Tab. IV, tig. 1.)

Kroppen är nästan sex-sidig, med mycket trubbiga hörn, lika bred som lång, fram-
kanten tvär, i bakkantens midt en bred fördjupning, i hvilken generationsfältet
ligger. Benen ganska långa; första paret 21/2 gånger längre än kroppen, starkare
än hos de båda föregående arterna, deras yttersta internodier af samma längd
som den näst föregående, men betydligt smalare, klorna mycket små och den sneda
afskärningen, i hvilken de indragas, således också obetydlig, nästan rund. Särdeles
egendomlig är bildningen af tredje benparets fjerde internodie. Denna är nämligen i
spetsen vidgad och liksom delad i 3 armar, af hvilka den inre och yttre äro korta och
ungefär lika långa, den öfre deremot betydligt längre. Från spetsen af den yttre armen
utgår femte internodien, från den inre en lång, styf och något böjd tagg. Den öfre
armen är lika lång som själfva internodien och tjockare än femte, är i spetsen på inre
sidan försedd med en stor klo eller hake, som vid basen är halfcirkelformigt böjd, men
sedan rak och af samma längd som själfva armen; i spetsen på yttre sidan synas tvenne
obetydligt krökta taggar. De två främre benparen äro försedda med korta, styfva och glesa
har, den yttersta internodien med längre, tätare samt finare dylika; tredje paret med ■
ännu glesare hår, i spetsen af femte internodien står en knippa korta simhår, ordnade i en
rad, sista internodien såsom hos de föregående paren. Fjerde paret har tätare, kortare
hår på böjsidan af internodierna samt vid slutet af fjerde och femte internodierna knipp-
vis sittande längre simhår. Epimererna upptaga "/3 eller något mer af undre sidan,
de båda första paren äro langa och smala, första paret blott genom ett obetydligt
mellanrum skilda från labium och med inre ändarne riktade nästan rakt bakåt; mellan
de yttre ändarne af detta och följande par ett tämligen stort mellanrum. Tredje paret
ganska breda, skilda från det andra genom ett lika bredt mellanrum som mellan fjerde
parets båda inre ändar. Detta sistnämda par ej dubbelt större än tredje, med en bakåt
utskjutande, trubbig process. Palperna, som äro af kroppens längd, nå till spetsen af
första benparets fjerde internodie samt äro obetydligt smalare än detta, för öfrigt

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NIO 3. 61

liknande dem hos H. filipes. Generationsfältet, som ligger i den ofvannämda fördjup-
ningen i kroppens hakkant, visar en ovanligt bred, framtill rundad springa, som någol
bakom midten afsmalnar och sedan åter vidgar sig. De omgifvande fälten, som fram-
till äro betydligt afsmalnande och förenade framför springan, äro försedda med trenne
i rad stående stigmer, som bakåt tilltaga i storlek. Bakom springan synes en utskju-
tande, kort, uppåt riktad spets, som vid närmare undersökning utgöres af trenne, af
hvilka den mellersta är nästan jämnbred och med trubbig spets, de båda yttre med bred,
nästan triangulär bas och starkt tillspetsade. Denna spets synes tydligt, då man be-
traktar djuret från öfre sidan. A ömse sidor om densamma, synas å undre sidan 5 ä 6
korta och mycket fina hår. Färgen är hos denna art gulhvit med stora röd- eller
svartbruna fläckar och gult ryggstreck. Ögonen röda. Undersidan har tvenne bruna
Häckar å bakkroppen samt en gul, omslutande generationsfältet. Palper och ben
hvitgula. Längd, bredd och palper 0,5, första benparet 1,3, andra och tredje 1,4, fjerde
1,6 millim.

Denna egendomliga art är af mig blott anträffad vid Brobacka nära Skara, vid
öfvergångsstället till Stenum, der den är mycket sällsynt.

Genus 5. HYGROBATES C. L. Koch.

Syn. 1835 — 41 Hygrobates C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, h. 10.

184'.' — icl. Uebersicht des Arachnidensystems p. 14.

1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne p. 27.

1874 Campognatha Lebert, Hydraehnides, Bulletin de la Soc. vaud. des Sciences naturelles t. XIII,

N:o 72, p. 67 (ad partem).

Corpus laeve, molle, altum, subrotundum. Pedes longiusculi, pilis natatoriis fere careutes. Epimera pedum
prirai paris cum parte posteriore labii connata. Palpi longiores, artieulo secuudo apicc raulto latiore ibique in
latere interiore deute vel spina obtusa armato, tertio pauio breviore, utroque artieulo pilis brevioribus instrueto,
quarto longissimo, dentibus carenti, quinto brevi, acuto. Area genitalis medium tenet inter epimera pedum
ipiarti paris et marginem posticum corporis; laminre semilunares, stigmatibus ternis, magnis ornatse.

Detta slägte skiljes derigenom lätt från öfriga, att första paret epimerer äro med
bakre delen af labium och sinsemellan så sammanvuxna, att ingen gräns synes.
Kroppen är glatt och mjuk, mycket hög och nästan lika bred som lång. Benen täm-
ligen långa; första paret af kroppens längd eller längre, alla försedda med korta har
jämte några färre längre, i synnerhet å de båda bakre parens fjerde och femte inter-
nodier; de vanliga simhåren saknas deremot; yttersta internodien af alla paren smalare
och kortare än näst föregående internodie; klorna dubbla, obetydliga. Epimer erna, som
hos detta slägte bilda blott tre grupper, upptaga omkring hälften af undre kroppssidan.
Palperna äro långa med andra leden mot spetsen betydligt bredare och på inre sidan
försedd med en tydlig tand eller trubbig tagg, som är rätt utåt riktad.1) Tredje leden

') Eget nog synes detta skiljemärke alldeles undgått den skarpsynte prof. Bruzeli uppmärksamhet,
hvilket jag endast kan förklara deraf, att de exemplar, han undersökt, ej voro fullbildade. Hos larverna i andra
stadiet förekommer nämligen denna tagg ej. Epimerernas sammanväxande omnämner han först vid artbeskrifningen
af //. rotundatus.

62 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

nästan lika lång, men något smalare, fjerde lång, knappt hälften så tjock som tredje^
rundad samt saknande tänder, femte kort, i spetsen otydligt delad. Generationsfältet,
som är beläget midt emellan fjerde epimerparet och kroppens bakre kant, visar en
tämligen lång och bred springa, omgifven af tvenne halfmånformiga skifvor; de tre
stigmerna å hvardera skifvan äro mycket stora och upptaga nästan hela skifvan.
ögonen äro stora och vidt åtskilda.

Hithörande djur simma stundom rätt snabbt, oaktadt bristen på egentliga s. k. simhår,
men krypa oftast omkring på bottnen af det kärl, hvari man förvarar dem, då de båda sista
paren släpas efter utan att det minsta bidraga till rörelsen. *) , De uppehålla sig; mest i
klart vatten. Någon skilnad könen emellan har jag icke funnit. Koch säger hanen
vara mindre och hafva längre ben. Af detta slägte har jag funnit tvenne arter.

1. Hygrobates rotundatus C. L. Koch.

Syu. 1835 — 41 Hygrobates rotundatus C. L. Koch, Deutschlands Orust. h. 10, figg. 15 och 16.

1854 — — Bruzelius, Beskr. ö. Hydraclm., som förek. i Skåne, p. 38, tab. IV.

fig. 1.

Corpus subglobosura, fusco-flavescens maculis fuscis; linea dorsualis flaveseens. Pedum par primum cor-
pore paulo longius, secuudum et tertinm eo paulo longiora, quartum multo longius. Epimera quarti paris fere
quadrata, intus paulo angustiora, angnlis obtusis. Palpi longiores, ad apicem internodii quarti pedum primi
paris pertinentes, hoc pari multo crassiores. Longitudo 1,8 millim.

Kroppen är mycket hög, nästan halfklotlik. Benen medelmåttigt långa, alla af un-
gefär samma tjocklek; första paret något längre än kroppen, de två följande paren'
obetydligt längre, skilnaden mellan tredje och fjerde deremot störst; alla äro försedda
med mycket glesa hår, som vid lederna äro längst. Epimerer och palper såsom upp-
gifvits vid slägtkarakteren ; de senare af kroppens halfva längd och försedda med några
få korta hår å andra och tredje ledens öfre sida samt några få, mycket fina, å fjerde
ledens undre sida. Labium tämligen bred, ined tvenne korta spetsar i midten af främre
kanten. Mandiblerna hafva en mycket lång, bakåt afsmalnande och föga nedåtböjd
corpus, med stor concavering för musklernas fäste; klon stark och halfcirkelformigt böjd.
Generationsfältet: Springan, som är tämligen lång, är framtill och baktill begränsad af
tydliga tvärspringor; de omgifvande skifvorna äro halfmånformiga, tillsammans bildande
en bredt hjertlik figur2); å deras yttre sida stå tre stora, ej ringformiga utan elliptiska
eller oregelbundna stigmer, som äro mycket större än hos Piona och här upptaga
nästan hela generationsskifvorna; den främsta är vanligen längst, framåt afsmalnande
och stötande intill främre ändan af generationsspringan. Alla tre äro omgifna af

') Den i Schweiz i Genever sjön förekommande H. Foreli (Campognatha Foreli, Lebert) är mycket trög
i sina rörelser och synes knappast kunna höja sig från bottnen upp till ytan af ett några tum djupt vatten.
Lefvande ex. af denna art hafva godhetsfullt tillsändts mig af Prof. Forel i Morges.

2) Bruzelius säger, att dessa skifvor äro korta och tillsammans bilda en rund figur. Hos intet af de
många exemplar, jag haft tillfälle att undersöka, har emellertid detta varit fallet, utan hafva alltid skifvorna
visat den form, som ofvan uppgifvits.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 63

andra, mycket små, stigmer. Hela generationsfältet mer bredt än långt. Midt emellan
bakre ändan af generationsspringan och kroppskanten ligger anas.

Färgen är hos denna art ofvan gulbrun med svartbruna eller svarta fläckar, rygg-
strecket mörkare, gulbrunt; undersidan är ljusare med två mörkbruna fläckar bakom
fjerde epimerparet, som omsluta en gulaktig fläck. Palper och ben hvitgula, stundom
dock mörkare.

Längd 1,8, bredd 1,6, palper 0,9, första benparet 1,85, fjerde 2,1 millim.

Aggen stora, ljusgula, nästan hvita, läggas i talrika kakor, merendels 50 ä 60 i
hvarje kaka. Larverna, som utkläckas efter fyra veckor, äro smalt ovala (Längd 0,30,
bredd 0,16 millim.), genomskinliga, blågrå, med ljusbruna ryggfläckar samt en stor,
hvit fläck å bakkroppen, hvilken är försedd med två långt utskjutande, koniska knölar,
försedda h vardera med ett borst af nästan samma längd. Ögonen mycket stora,
svartbruna.

Ej sällsynt i sjöar och åar i Vestergötland, i Skåne allmän, enligt Bruzelius, på
Gotland blott anträffad i en å vid Närs prestgård.

2. Hygrobates impressus n. sp.

Corpus late ovatam, antice inter oculos impressiusculum, postice paulo latins, rotundatuin, flavesceus macu-
lis fuscis; linea dorsualis fusco-flava. Pedes, in primis par quartum, pro magnitudine corporis longiores quam
in specie pnecedenti, palpi antem breviores ad basin internodii quarti pedura primi paris pertinentes. Oculi
magni, rubri. Longitudo 1,4 millim. (Tab. IV, fig. 4.)

Kroppen är bredt oval, i främre kanten något afsmalnande och med en obetydlig
inteckning mellan ögonen, ej så hög som hos föregående art. Benen i förhållande till
kroppen vida längre, fjerde paret något smalare än de öfriga och betydligt längre än
det tredje, ungefär lika långt som kroppen och palperna tillsammantagna. Palperna
äro kortare än halfva kroppslängden och nå till basen af första benparets fjerde inter-
nodie. Generationsfältet: Springan är kortare och de henne oragifvande skifvorna sma-
lare; vid hennes bakre gräns, som liksom främre saknar tvärspringor, stå tvenne korta
hår; stigmerna såsom hos föregående jart. Till färgen är den gulhvit med ljus- eller
mörkbruna, fläckar och mörkgult eller gulbrunt ryggstreck. Ben och palper grågula.
Ögonen stora, rödaktiga. I Vestergötland i sjöar i Valle härad tillsammans med H.
rotundatus, men vida sällsyntare. Måhända är den blott andra larvstadiet af denne.

Genus 6. MEGAPUS n. g.

Corpus teve, molle, fere rotundatnm, parva altitudine. Pedes a prirao pari ad quartum crassitudine
decrescentes, pilis rarissimis brevibusque instrueti, par primum sccundo et tertio Iongius, quartum longissimum.
Epimera parium primorum longissima, in medio curvata, infra labium approximata. Palpi brevea ad basin inter-
nodii quarti pedum primi paris pertinentes et hoc pari duplo graciliores, pilis raris instrueti. articulo secundo
brevi et crasso, tertio multo longiore et graciliore, quarto longissimo. inflato, quinto perparvo, curvato, fere uiigui-
formi. Area genitalis fere ut in genere Piona. Oculi magni, mediocriter distantes.

64 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Kroppen är nästan rund, af ringa höjd, glatt, med mjuk kroppsbetäckning. Benen
utmärka sig isynnerhet genom längden af första benparet, hvilket är längre än både
andra och tredje samt i tjocklek betydligt öfverträffande de öfriga paren, som blifva
allt smalare samt sakna egentliga simhår; första parets näst sista internodie är längst
och tjockast, nästan kolfformig och mot spetsen rännformigt urhålkad för upptagande
af sista internodien, med hvilken den bildar ett slags griporgan, nästan såsom hos
Nepa. Vid slutet af den rännformiga urhålkningen står en något utåt och framåt
riktad grof och lång tagg, som vid stark förstoring äfven synes rännformigt urhålkad,
och något längre utåt på inre sidan en bred, nästan spjutlik dylik tagg; i spetsen af
internodien sitter på inre sidan ett långt, fint, hakformigt nedåtböjdt här; sista inter-
nodien, som liksom hos de öfriga paren är kortare än de båda näst föregående inter-
nodierna, är smal samt något krökt och kan, som nämdt är, infällas mellan de båda
gröfre taggarne i den rännformiga fördjupningen. Första paret epimi rer äro ovanligt
långa och smala, a midten något krökta samt löpa nästan tillsammans under labium,
andra paret bredare men något kortare, öfrergå med sina inre konturer omärkligt i
kroppshöljet ; mellanrummet mellan andra och tredje paren lika bredt som tredje paret,
hvilka äro nästan rektangulära, smala, utåt dock något bredare och tätt slutande sig in-
till de nästan tre-kantiga af fjerde paret; dessa äro som vanligt störst, nästan dubbelt
större än tredje. De båda sistnämda parens inre ändar åtskiljas genom ett ovan-
ligt bredt mellanrum. Labium, som genom ett obetydligt mellanrum är skildt från
första paret epimerer, är långsträckt och nästan fem-sidig, bakåt afsmalnande, utan spår
till utskjutande processer. Under den mot främre kanten belägna runda munöppningen
synes ett särskildt smalt, nästan ovalt stycke. Palpema äro smala, nå till basen af
första benparets fjerde internodie; andra leden kort och tjock, tredje nästan dubbelt
längre men betydligt smalare, båda med glesa hår på öfre sidan, fjerde längst nästan
spolformig, med några glesa, fina hår å undre sidan samt ett gröfre; femte kort och
krökt, slutar med en tvåtandad spets; vid dess bas stå å öfre sidan två korta fina
hår. Generationsfältet, som ligger något närmare fjerde paret epimerer än bakre kropps-
kanten, delas af en kort springa, omgifven af tvenne halfmånformiga skifvor, bakom
hvilkas yttre gräns trenne stigmer synas å b varje sida. Midt emellan generationsfältet
och bakre kroppskanten ligger anus; å hvardera sidan derom synas nära kroppskanten
tvenne mindre stigmer, af hvilka det yttre är störst och bakom fjerde epimerparet
ett dylikt.

Megapus spinipes n. sp. ')

Albo-ftavescens in margine pellucidum, maculis flavo-fuscis; stria dorsualis lutea. Longitudo 0,75 millim.
(Tab. I, fig. 4.)

Till färgen är den ofvan grå- eller hvitgul, nästan genomskinlig, med stora, gul-
bruna fläckar och mycket stort, ljusgult ryggstreck, som framtill utsänder tvenne armar
å hvarje sida; främre delen af kroppen är nästan hvit, med en brun fläck, mellan

') Synes i afseende på första benparets form öfverensstämma med Atractides spinipes C. L. Koch, men afvikei
derigeuom, att sternaldelen ej är framstående, kroppen år rundad samt palperna vida kortare ån hos detta slägte.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. N:0 3. 65

ögonen. Undersidan är hvitaktig med brunaktiga fläckar bakom fjerde paret epiraerer.
Kring generationsfältet synas nästan radiert utgående smala, gulhvita streck. Sjelfva
öppningen ljusröd. Längd 0,74, bredd 0,66, palper 0,30, första benparet 1, andra 0,80,
tredje 0,90, fjerde 1,2 millim.

Sällsynt i än vid Lyrestad och Fifflered samt i Vingsjön i Vestergötland.

Genus 7. MIDEA Bruzelius.
Syn. 1S54 Midea Bruzelivs, Beskr. ö. Hydraehn. som förek. i. Skåne p. 35.

Corpus granulatura, durum, late ovatum vel subrotuudum, in margine pilis raris instruetnm. Pedes bre-
viores, duo paria anteriora pilis ra ris brevibus, duo postenora pilis longissimis natatoriis, internodiis quarto
quintoque affixis, ioslructa. Epimera omnia approximata, non inter se concreta, scutum pectorale permagnum
formantia. Palpi longiores, articulo secundo et tertio crassis sed brevibus, eadem fere longitudine, quarlo longo,
attenuato, quinto parvo, acutiusculo, secundo-quarto pilis raris instruetis. 0 is approximati.

Kroppens form är nästan rund, dess betäckning bard1) och öfverallt, med undantag
af genitalskifvorna, mycket fint granulerad. Benen äro af obetydlig längd; första paret
kortare än kroppens bredd, fjerde än dess längd, de båda sista paren vid spetsen af
fjerde och femte internodierna med ovanligt langa simhär. Epimererna bilda hos detta
slägte inga skilda grupper utan äro alla belägna tätt intill hvarandra, äro rätt stora
ocli upptaga något mer än hälften af den undre kroppssidan. Första paret äro under
labium oftast så förenade, att gränsen dem mellan är ytterst svar att upptäcka, frän
labium deremot äro de alltid skilda genom ett tydligt mellanrum. Fjerde paret äro
stora, nästan triangulära och af ungefär samma bildning som hos Limnesia C. L. Koch,
dock med den skilnad, att benen äro fastade vid den öfre yttre vinkeln, hos Limnesia
vid den undre. De yttre vinklarne eller hörnen äro här mycket trubbiga och afrun-
dade. Palperna tämligen långa, andra och tredje lederna korta och tjocka, af nästan
samma längd, fjerde lång, längre än de bada föregående tillsammans, men betydligt
smalare, jämnt afrundad och utan tänder, femte är kort och tillspetsad: i spetsen otyd-
ligt delad. 'hjonen medelmåttigt stora, ej synnerligen långt skilda").

Någon skilnad könen emellan kan ej upptäckas. Jag har anträffat den i copu-
lation, men det oaktadt kunde mellan de bada individen ej den ringaste olikhet märkas.

1. Midea orbiculata (Muller) Bruzelits.

Syn. 1776 Hydrachna orbicidata, O. F Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 190, N:o 2-260.

17*1 i) .i id. Hydrachnse etc, p. 55, tab. VII. figg. :;. I.

17'j.'i Trombidium orbiculatum, J. C. Fabricius, Entom. syst. II. p. 405, N:o 30.

1805 Ätas orbieulatus, id. S\>t. Antliatonini, p. 371.

1 35 1 Midea orbiculata, Bruzelius, Beskr. ö. Hydraehn., som förek. i. Skåne, p. 36, tab. III. fig. 5.

Corpus altum. non fornicatum, sed planum. creruleum, antice el postioe Ila. cl irsura macula

fusca, solese ferrese equinse siraili, ornatum, cujus pars anterior raagna macula Hava iu duas dividitur; in

") Alla föregående arter hafva mjuk kroppsbetäckniug.

'-) Bruzelius säger, att ögonen äro vidt skilda, men dä afståndel hos M. rbicidata blatl är omkring
0,18 millim.. så kan jag ej anse delta afsländ längl

9

w S\ Ve i ai ad h.iimII. i: 1. 17. N:o 3

06 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

dorso duodecim stigmata, duas series tbrmantia, quorum sex exteriora pilis lougis, sex interiora pilis brevibus,
vix conspicuis, instructa sunt. Color magnopere variat. Pedes breviores, par primum latitudine corporis bre-
vius, par quartum paulo longius, robusti, iuternodiis quarto quintoque pedura tertii quartique parium pilis natatoriis,
internodiis diiplo longioribus, instructis. Palpi longiores, ad apicem articuli quarti pedum primi paris (ultra me-
dium paris) pertineutes, eodemque graciliores. Ociili prope marginem eorpori? siti, rubri, satis approximati. Lon-
gitudo 0,75 millim, (Tab. XI, fig. 1.)

Kroppen är bredt oval. nästan rund, hög, men med platt rygg; den skarpa kant,
som genom denna tvära afplattning uppkommer, synes under mikroskopet genom en
synvilla såsom en intryckt linea (jfr. Brlzelii beskrifning). I bakre kroppskanten synas
två hår, som äro fastade på undre sidan samt å hvarje sida fyra mindre. Framfor
och bredvid hvardera ögat stå trenne mycket korta hår. A ryggen synas 121) stigmer
i tvenne rader längs kroppen, de tre yttre å hvarje sida med längre, de tre inre ined
korta, knappt synliga hår. Benen äro korta och starka; den yttersta internodien är
kortare än den näst föregående och å de tre första paren i spetsen något vidgad;
fördjupningen för klornas emottagande oval, liten; de dubbla klorna, i synnerhet
a fjerde benparet, små, simhåren i spetsen af fjerde och femte internodierna a de
två sista paren äro ovanligt langa, omkring dubbelt längre än internodierna. Epi-
mererna, äro ganska langa; de två främsta paren nästan jämnbreda, andra paret
något kortare än första och tredje, fjerde i yttre ändan dubbelt bredare än tredje, med
de båda hörnen, isynnerhet det bakre, mycket afrundade, dess inre hörn deremot ganska
spetsigt. Labium kort. i främre ändan bred, bakåt hjärtlikt afsmalnande. Mandiblernas
eorpus liten, något mer än dubbelt längre än klon, bakåt bredare, utan någon conca-
vitet å öfre sidan för musklernas fäste; motsatta sidan något concav; klon är rätt stark
och krökt; vid dess hus sitter liksom hos Arrhenurus ett kort, nästan triangulärt,
hinnartadt bihang, som dock lätt affaller, då mandiblerna uttagas. Palpernas tre första
leder hafva hvardera ett har ofvan, fjerde ett mycket kort och fint ofvan samt ett
längre fint under a midten och ett kortare har något längre fram, femte är försedd
med ett mycket korr och lint a undre sidan. Generationsfältet, som hos denna art är
mycket stort (0,24 millim. 1., 0,16 hr.), delas af en läng springa, som börjar mellan
tredje epimerparets inre ändar och nar hakat något bortom fjerde parets bakre yttre
hörn. Denna springa är omgifven af tvenne glatta skifvor, som tillsammans bilda en
sammantryckt, nästan rhombisk figur (ungefär som hos Hygrobates), hvilken omgifves
af en rad små och tättstående stigmer. Mellanrummet mellan epimerernas inre ändar,
hakat begränsadt af generationsfältet, är mycket litet. Mellan generationsfältet och
fjerde epimerparet sta tvenne stigmer, det främsta betydligt mindre. Bakom genera-
tionsspringan, något närmare bakkanten, ligger anus och a ömse sidor om denna ett
stigma; utanför dessa stå de två långa, bakat riktade håren, som synas i hakkanten.

Färgen, som ej obetydligt varierar, är hos denna art vanligen blåaktig, ej sällan
grönaktig, med främre och bakre kanten stötande i gult, a ryggen står en nästan häst-
skoformig brun fläck, som baktill är öppen, framtill afdelad genom en stor, vanligen
oval, gul fläck, som stundom sträcker sig framåt till ögonen. Dessa äro röda och be-

') Bruzelius uppger s, men de I äro mycket små, hvarigenom de lätt kunna) undgå hans uppmärk-
samhet.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 67

lägna nära kroppskanten. Under är kroppen ljusare, de yttre ändarne af epimererna
blåaktiga, de inre samt generationsfältet gulaktiga. Längd 0,75, bredd 0,65, palper
0,28, första benparet 0,A0, fjerde 0,70 millim.

De ljusröda, runda, af det vanliga gelélika ämnet omgifna äggen, har jag i maj
manad funnit i de rännformiga bladen af Sphagnwn-arter, ;-! a 6 ägg tillsammans. Det
gelélika ämnet är af särdeles fast consistens. Då larverna utkläcktes och skilj o väggar ne
mellan äggen brusto, summo de förra länge omkring innan det lyckades dem att ge-
nombryta det yttre höljet. Larverna äro gulhvita med gulröda ryggfläckar; kroppen
är mycket nedtryckt och försedd med skarpa kanter; i bakre kanten stå två länga har af
mer än halfva kroppslängden samt flere små. Längd 0,24, bredd 0,20 millim.

Denna art är mycket långsam i sina rörelser och kryper oftast sakta omkring på
bottnen af det kärl, hvari den förvaras.

Under de senare aren har jag träffat den tämligen allmänt i vattensamlingar kring
Skarn såsom vid Björkelund, Brobacka, Lahall, Brunsbo storäng etc., i flere sjöar i Valle
härad, Gotland: Heide träsk samt vid Kinner i Lummelunda, Blekinge: Kridlefstad,
Ronneby (Lilljeborg), Skåne: i en a på Sandhammaren (Bruzelius).

Genus S. MIDEOPSIS n. g.

Corpus dunim, granulatum, fere rotundatum, magnopere depressum, subtus parte anteriore valde convexa,
posteriore depressa; dorsum stigmatibus conspicuis caret. Pedes perbreves; par priroum corpore dimidio brevius.
quartum Iatitudine fere corporis, in internodiis .'! — 5 (primo pari excepto) pilis [ongis natatoriis instrueti. Epi-
rrn ra ut in genere prsecedenti. Palpi breves, ad basin articuli quarti pedum primi paris pertinentes, ejus paris
psene crassitudine sed plus dimidio breviores, articulo secundo obovato, tertio duplo longiore, quarto infra pro-
cessu cuneato, pilifero instrueto, quinto parvo, acuto. Oculi in extremo margine corporis collocati, magni,
distantes.

1. Mideopsis depressa n. sp

A.lbo-fiavescens maculis fuscis; linea dorsualis laterieia. Longitudo 1 millim. (Tab. V. fig. I i

Kroppen är nästan rund, ytterst fint granulerad, ofvanifrån sedd visar den sig
mycket nedtryckt med skarpa sidokanter, frän undre sidan sedd, är främre hälften (epi-
meraldelen) betydligt convex, bakre delen deremot allt mer sammantryckt; sedt från
sidan, tar djuret derföre ett nästan vigglikt utseende. Liksom hos Midea orbiculata
tyckes älven här en intryckt linea gå rundt omkring kroppen pä föga afstånd från
kanten. Här beror synvillan på den kant, som den undre, mindre, epimeral-delen bildar;
denna kant synes genom den öfverskjutande öfre såsom en intryckt linea. Ryggen
saknar de tydliga med hår försedda stigmerna, som sa mycket utmärka Midea <>rl>'i-
culata] i kanten synas deremot samma antal hår. Benen äro mycket korta; första paret
af ungefär halfva kroppslängden, fjerde af kroppens bredd, spensliga men med rätt stora
klor; simhår finnas här äfven vid de båda sista internodierna af andra benparet; de
styfva haren äro längre och älven talrikare hos denna art än ho.- .1/. orbiculata.
Epimererna, hvilka liksom labium är belägna långt inåt, ligga alldeles intill hvarandra
och upptaga öfver hälften af undre kroppssidan; första paret äro genom tydlig gräns
skilda från labium, de inre ändarne öfvergå så småningom i kroppsbetäckningen, liksom

68 C. J. NEUMAN, SVEHIGES HYDRACHNIDEK.

stundom äfven undra parets, hvarigenom dessa båda epimerpar blifva vida kortare än
hos Miili a orbiculata; tredje paret mycket langa, af nästan samma form som hos nämda
art; fjerde paret åter visar en afvikande, mer orgelbunden form och äro dubbelt
bredare än tredje (se fig.) Labium är lång, framtill obetydligt bredare, baktill jämnt
afrundad och genom ett tydligt mellanrum skild från första paret epimerer. Palperna
äro korta, (sedda ofvanifran, na de med knappt halfva längden utanför kroppskanten)
af nästan samma tjocklek som första benparet och nående till basen af dess fjerde
internodie; första leden, som vanligt, mycket liten och rundad, å öfre sidan bärande
ett kort hår, andra mycket tjock och kolfforrnig, tredje vida kortare, men föga
smalare, fjerde nästan lika lång som den andra och tredje leden tillsammans, mot
spetsen 'obetydligt afsmalnande, kantig och ä undre sidans rnidt försedd med en bred,
nästan vigglik, framåt riktad process, som synes bildad af två med hvarandra samman-
vuxna tänder, samt med ett kort hår i hvardera ytterkanten; femte leden mycket liten,
knappt längre än första, krökt och mycket spetsig, i spetsen tydligt delad, å midten
synas två ytterst fina och korta hår; å öfre spetsarne af andra, tredje och fjerde lederna
två kortare hår, de å tredje leden stående längst och tjockast, de å fjerde högsl
obetydliga. Mandiblerna , hvilka det, oaktadt allt bemödande, ej lyckats mig att oska-
dade skilja från den hårda labium, synas halva en kort corpus och en ovanligt stor
och böjd klo. Generationsfältet: Springan börjar ungefär rnidt emellan de båda inre
hörnen af fjerde paret epimerer, är ganska kort och har å de omgifvande smala half-
månformiga skifvorna trenne nästan rektangulära stigmer, som synas något fördjupade;
omkring dessa skifvor gar en upphöjd rand, som dock saknar de för Midea orbicu-
lata utmärkande små stigmerna. Fältets bredd är något mindre än dess längd.
Mellan dess främre kant och fjerde paret epimerer står ett stigma och bakom det
samma tvenne; längre bort, närmare bakkanten, ligger anus. Färgen är hos denna art
ofvan gulhvit, med ljusare, genomskinlig kant, ryggfläckarne bruna eller svartbruna,
ryggstrecket bredt, gult eller gulrödt. Under är den gulhvit med brunaktiga epimerer ;
palper och ben h vitgula, genomskinliga; å ömse sidor om generationsfältet står en brun
fläck, (hjonen stora, röda, långt skilda, belägna alldeles i kroppskanten. Längd 0.K7
bredd 0,84, palper 0,23, första benparet 0,45, andra 0,58, tredje 0,60, fjerde 0,85 millim.
Mycket liflig i sina rörelser, kryper stundom upp på kanten af kärlet, der den
förvaras, och sitter der tämligen länge, innan den åter begifver sig ned i vattnet. Ej
så sällsynt i sjöar med klart vatten. Mälaren, Vencrn, Asunden samt sjöar i Valle
härad i Vestergötland, Bohuslän a Orust vid Hulta.

Genus 9. LEBERTIA n. g.1)

Corpus Iseve, molle, fere rotundatum, margine raris pilis minimis, \i\ conspicuis, instructo.
longiusculi, duo paria posteriora jiilis natatoriis, apicibus internodiorum quarti quintique nffixis, instructa. Epi-
mera omni;i utriusque lateris (primi paris exceptis) concreta. Palpi longi, tenucs, articulis secundo et tertio cras-
sioribus, quarto longissimo, clentibus carenti, quinto parvulo, acuto. Oculi magni, prope marginen) corporis
siti, distantes.

x) Uppkalladt efter Arachnologen och Hydrachnologen Prof. Hermann Lebert i Bresku,

KONGL. SV VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. N:0 3. 69

Detta slägte, som i många afseenden, isynnerhet genom epimerernas fördelning,
står nära föregående, skiljer sig mest frän detsamma genom sin fullkomligt glatta och
mjuka kroppsbetäckning. Kroppsformen är nästan rund, och dun något nedtryckta ryggen är
försedd med flere stigmer; i bakkanten stå mycket små, knappt synliga hår. Benen äro
medelmåttigt långa; första paret vida kortare än andra, de två sista paren vid spetsen
af fjerde och femte internodierna med simhår. Palmerna äro langa med andra och
tredje lederna tämligen tjocka och korta; fjerde längst, saknande tänder samt femte
mycket liten och spetsig. >_></<>, tl n stora, vidt skilda, belägna nära kroppskanten. Blott
en art.

Lebertia insignis n. sp.

Corpus fere rotundatura, postice utvitnque impressiusculum, fulvum aut coccineum maculis luseis; linea
dorsualis rosea vel lutescens. Dorsum stigmatibus sedecim ornatum, quarum octo in marginibus ejus sitn sunt,
cetera duas series secundum medium dorsi forraant. Longituclo 1 — 1,5 millim. (Tal). VIII, tig-, 4.)

Kroppen är bredt oval, nästan rund, med en mycket obetydlig intryckning i
bakre kanten a ömse sidor, glatt, men epimerer, labium, palper och ben ytterst fint
granulerade. Den något nedtryckta ryggen har 16 tydliga stigmer, af hvilka de 4 a
hvarje sida sta nära kroppskanten; de öfriga åter längs ryggens tnidf äro ordnade i
tvenne rader; alla dessa stigmer äro försedda med korta har. Midt emellan de fyra
främsta stigmerna synas tvenneandra, knappt hälften, sa stora, hvilka sakna hår; i främre än-
dan stå mellanögonen tvenne grofva, inåt krökta hår. Benen äro medelmåttigt langa, första
paret något kortare än kroppens bredd och ej obetydligt kortare än andra, skilnaden i
längd mellan andra och tredje paren ej så stor, mellan tredje och fjerde deremot nästan lika
stor som mellan första och andra; fjerde paret är ej obetydligt längre än kroppen. Första
parets tre yttersta internodier sakna nästan har, de tre inre ega några få, styfva; andra paret
har en krans af langa och tjocka har i spetsen af tredje och fjerde internodierna, vid
femte några, glesa simhår, å sträcksidan sitta på de fyra första internodierna några
korta liar. Tredje och fjerde paren äro vid spetsen af fjerde och femte internodierna
försedda med tätare simhår, som ej äro sa långa som internodierna, a böjsidan sta
korta liar; de yttersta internodierna äro ej kolfformiga utan jämntjocka, med föga sned
fördjupning för de svaga dubbelklorna. Epimererna äro utstående, i synnerhet första
paret, alla belägna tätt intill hvarandra, såsom hos Midea, och upptaga ~ 3 af undre
kroppssidan; första paret i främre ändan tillspetsade, i bakre likaledes, under labium
gränsande intill hvarandra, dock med mer eller mindre tydlig gräns, tillsammans bil-
dande en nästan hjärtlik figur med skarp spets; frän labium samt andra paret epimerer
äro de tydligt skilda. Andra, tredje och fjerde epimerparen äro med hvarandra
delvis sammanvuxna; andra paret, som äro ovanligt langa och smala och med
sina inre ändar sträcka sig nästan ned till generationsfältet, gränsa intill hvarandra a
kroppens midt samt äro a midten sammanvuxna med tredje paret; mellan dessa båda pars
yttre ändar är ett litet nästan halfmånformigl mellanrum med ett stigma i yttre kan-
ten. Tredje paret synes vara nästan viggformiga med inre ändarne sammanvuxna med
fjerde, som äro nästan rektangulära, inåt något bredare med bakre hörnet inåt mycket

70 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

afrundadt; yttre ändan liar främre hörnet spetsigt, bakre rundadt. Labium lång och
smal, baktill afrundad, framtill obetydligt bredare och med en utbugtning å midten.
Palperna äro långa, nå nästan till spetsen af första benparets fjerde internodie och äro be-
tydligt smalare än detta par; andra leden tämligen lång och tjock, liksom den något kor-
tare och smalare tredje kolfformig, fjerde längst, utåt afsmalnande, på undre sidan någol
concav, femte mycket kort, föga längre än första, något krökt och mycket spetsig.
Första leden har ett kort har ofvan, andra trenne hår, samt ett något bakåt riktadt,
långt och starkt å undre sidan, tredje leden två mycket långa å undre sidan, nästan
lika långa som leden, och tvenne å öfra, det ena något kortare; å fjerde ledens öfre
sida stå i spetsen fem korta och fina uppstående hår, samt å den undre tvenne. Man-
diblerna hafva ej synnerligen läng corpus, men denna är bakåt förlängd med en lång
och smal spets, bildande en mycket trubbig vinkel mot den egentliga corpus och vida
längre än densamma, med en djup concavitet utefter hela dess längd för musklernas
fäste. Klon är föga stark, nästan rak, med ett trubbigt, hinnartadt bihang vid basen,
af klons halfva längd. Generationsfältet, som på trenne sidor omslutes af andra, tredje
och fjerde epimerparens inre ändar, visar en tämligen lång springa, begränsad framåt
af en bred och tydlig tvärspringa, pä sidorna af tvenne smala, bakåt något bredare,
upphöjda skifvor, hvilkas bakre ändar gå något nedom fjerde epimerparet och liksom
hos Mideopsis depressa visar trenne nästan rektangulära fördjupningar å hvarje skifva.

Färgen är hos denna art gulröd med brunaktiga ryggfläckar, mellan hvilka färg-
teckningen (ram mot ögonen är ljust rosenröd; stigmerna a ryggen nästan hvita.
Under sidan är gulröd, palper och ben ljusare. Varierar med gröngul färgteckning
och nästan hvitt ryggstreck samt gråblå palper och ben. Längd 1,1. bredd 0,9, palper
0,4; första benparet 0,8, andra 1,1, tredje 1,3, fjerde 1,4 tnillim.

I sina rörelser är den trög, och släpar då den kryper fram på bottnen i det kärl,
der den förvaras, liksom Hygrobates de båda sista benen efter sig. Oroad, betjänar den
sig dock äfven af dem för att så hastigt som möjligt komma undan. Tyckes liksom
de båda föregående arterna ej vara rofgirig. Blott 5 exemplar har jag erhållit,
ett från Asunden, ett i Orlen i Ransbergs församling, ett i bäcken vid Brobacka nära
Skara, ett vid Östersund samt ett vid Qvickjock.

Genus 10. PSEUDOMARICA n. g.

Corpus lreve, scuto pectorali excepto, molle, depressiusculum, stria dorauali careus, in raargine pilis raris
instnictiim. Palpi longiusculi, tenues. Geterum genen Mariece similliraum.

Detta slägte är i sa mänga afseenden öfverensstämmande med slägtet Marica, att
jag länge varit tveksam, huruvida det borde uppställas såsom ett särskildt. Den mjuka
kroppsbetäckningen, den nedtryckta kroppen, som ej är sammantryckt från sidorna och
alldeles saknar den intryckta linien längs ryggen, hafva dock synts mig vara tillräck-
ligt vigtiga åtskilnader för bildandet af ett nytt slägte

KONGL SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 71

1. Pseudomarica formosa n. sp.
?Syn. 1835 — 41 Marica oblonga C. L. Kocn, Deutschlands Crust. etc, h. 12, fig. 9.

Corpus oblongo-ovatum, flavescens, clorso fusco, linea dorsuali albescenti. Pedcs breviores, par primum
latitudine corporis brevius, secuudum pri ra o paiilo longius, tertiuni et qunrtum eadem fere inter se longitudine,
corpore paulo breviora; quartum apice seta min lunga duabusque brevioribus instructura, pili pedum ut in gencre
Marica. Palpi longiusculi, paulo ultra medium pedum primi paris pertinentes, hoc pari graciliores. Oculi rubri.
approximati. Longiludo 1 millim. (Tab. V. fig. 2).

Kroppen är aflångt äggformig, nedtryckt, i främre ändan något högre; här stå
framför hvardera ögat tvenne korta borst och bakom ögonen ett stigma; i bakkanten
stå tvenne längre borst och å hvardera sidan fyra kortare. B< m n äro tämligen korta ;
första paret något kortare än kroppens bredd, andra obetydligt längre, tredje och
fjerde, som äro nästan lika långa, äro något kortare än kroppen; håren sonj hos
Minna, men andra paret har äfven simhar i spetsen af fjerde och femte internodierna.
Internodierna äro ej sä korta, tjocka och kolfformiga som hos Marica, utan mer cylin-
driska; fjerde parets sista internodie har i spetsen ett ganska långt och styft har samt
tvenne myeket korta. De öfriga benen hafva särdeles sina klor, som synas vara enkla.
Epimererna, som äfven hos detta slägte bilda en stor buksköld, upptagande omkring
/3 af undre kroppssidan, hafva långt framskjutande processer, af hvilka den första,
som är längre än labium, i spetsen är rundad och försedd med tvenne korta och starka
samt något krökta taggar; dess bakre gräns är tydlig och visar sig såsom en spetsig
kil. De öfriga parens processer äro kortare, men bredare och spetsigare och blott ett
obetydligt stycke mot yttre ändan skilda från hvarandra, å det andra paret står ett
stigma. Labium, som har samma form som hos Marica, är bakat mer eller mindre
tydligt skild från bukskölden. Palperna äro mer långsträckta, hafva å andra och tredje
lederna mycket långa och täta hår i tvenne rader; å öfre sidan af fjerde stå några få
korta. Mandiblerna, hvilka det ej lyckats mig att oskadade uttaga, synas hafva corpus
af samma form som hos Marica, med en starkare och mer krökt klo. Generationsfältet,
som är beläget i den h alfcirkelformiga öppning, som bukskölden baktill bildar, delas
af en tämligen Lång springa, omgifven af tvenne smala, halfrnånformiga skifvor, å hvilka
synas trenne otydliga fördjupningar nära springan samt vid stark förstoring fiere hvar-
andra korsande, utomordentligt sina hår; i skifvornas bakre kant sta tvenne större har.
Något närmare bakkanten ligger anus med ett stigma a hvarje sida. Bakom buksköl-
dens hörn står likaledes ett dylik. Till färgen är denna, art gulbrun, framkroppen
nästan gulaktig med stora sammanlöpande bruna ryggfläckar, å ryggens midt går etl
mer eller mindre tydligt, gråhvitt streck. Ögonen rödbruna. Buksköld, labium, palper
och ben gråblå eller gredelina, bakkroppen ljusgredelin, stundom stötande i gult med
mörkare generationsskifvor. Längd 0,9; bredd o, ti, palper 0,25, första benparet
0,5, fjerde 0,8 millim.

Sällsynt i sjöar och dammar i Vestergöt land : Vettcrn vid Rödesund ; Björkelund,
Brobacka och Brunsbo storäng vid Skara.

7-J C. .1. Nll/MAN. SVERIGES HYDRACHNIDER.

Genua 11 MARICA C1. L KV. h

Syn. 1835- 41 Marica C. L. Koch, Deutschlauds Crust. etc, b. 5 12.

l > 1 0 » iil. Uebersichl des krachnidensystems h. 3, p. 05.

Corpus iseve, durum, fornicatum, oblougum, compressum, stria dorsuali instructum. Pedes, p reser (ira par
priraum, breves, par quartum, unguiculis careii9, setis modo longis et crassis apice instructum. Epimera omnia
iuter se concreta, scutuin magnum ventrale formantia inter quod el partera superiorem corporis, velut in fornice,
pedes aftixi sunt. -. tenues, articulis tribus primis eadera fere longitudine et crassitudine, quarto

longissimo, quiuto parvulo acuto. Oculi satis magni, approximati.

Kroppen är mer eller mindre höghvälfd, från sidorna sammantryckt, med en faxa
Längs ryggen; kroppsbetäckningen myckel härd. glatt. Benen äro korta, men starka,
fjerde paret saknar klor i spetsen af sista internodien och har i deras ställe några
längre och styfvare hår. Epimererna, som alla äro med hvarandra sammanväxta, bilda
en stor bröst- eller buksköld. som. inneslutande generationsfältet, upptaga större
delen af undre sidan och åt sidorna omärkligt öfvergår i den öfriga kroppsbetäcknin-
gen, öfre delen af kroppen skjuter ut öfver denna sköld och bildar framtill ett täm-
ligen stort hvalf. 1 denna fördjupning äro benen fastade, de bakre högre upp än de
främre. Palperna korta och tämligen smala, de tre första lederna af nästan lika längd
och tjocklek, den fjerde längst, cylindrisk, saknande taggar: femte mycket kort och
tillspetsad, ögonen tämligen stora, belägna nära hvarandra.

Hithörande djur äro snabba i sina rörelser, men simma aldrig länge, utan hvila
snart. De förekomma i ringa antal såväl i sjöar med klart vatten, i som andra vatten-
samlingar med mindre rent. blott de äro rika på Växter.

Marica musculus (Muller) C L. Koch.

Syn. 177(i Hydrachn» musculus muller Zool. Dan. Prodr. p. 191, N

L781 » » i<l. Hydrachnse etc, p. 75, tab. \ 6.

1793 Trombidium - 1 C Fabricius, Eutora. syst. Tom. 11. p. 402

1805 Atax id. Syst. Antliatorum. p. 368.

1835—41 Marica musculus (' 1 kom. Deutsehlands Crust. etc, h. 12, tig. 5.

pus altissimum, adeo compressum ut uec dorso nec ventre, aqua deficiente, animal incumbere possitj
flavo-virescens aut viride, maculis duabus fuscis, inter quas stria dorsualis Hava decurrit. Pedum par priraum
latitudinem corporis sequans, secundo pari dimidio fere brevius; par quartum corpore paulo brevius, iuteruodiis
tertio-quintoque pilis instructis longioribus et crassioribus, apicib.us internodiorum affixis; duo paria posl
natatoriis pilis longis in apice articuli quinti instructa. Palpi breves, pedum pari primo graciliores et ad nedium
hujus paris pertineutes. Oculi rubro-fusci. Longitudo 0,8 — 1 millim. (Tab. \. fig. 4.)

Kroppen är mycket hög. från sidan sedd med halfcirkelformigt afrundad rygg;

sidorna äro till den grad sammantryckta, att djuret ej utan stöd kan läggas på
ryggen eller undre sidan, da man vill under mikroskopet undersöka det; a ryggens
midt gar en intryckt linea, som börjar alldeles i främre kanten och sträcker sig ända
ned mot genitalfältet. />■ nj n äro korta: första paret lika långt som kroppens bredd,
andra nästan dubbelt längre än första paret, tredje föga längre än andra men betyd-
ligt kortare än fjerde, som är nästan lika långt som kroppen. Första parets 4 första

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. \:0 3. 7."»

internodier mycket korta, tredje, fjerde och femte med korta, styfva har, nästan cirkel-
formigt omgifvande spetsarne, fjerde internodiens hår äro störst, femtes minst; andra
och tredje paren hafva utom dylika liar några få kortare å internodiernas sträcksida,
del sistnämda paret vid femte internodien några få längre simhår, fjerde paret, som
är försedt ined tätl sittande- hår, har likaledes simhår vid femte internodiens spets;
dessa har äro af samma Längd, som sjette internodien tillsammans med de i spetsen
af densamma sittande två längre håren; det tredje harel är nästan hälften kortare än
de bada andra. Alla internodierna äro mer eller mindre kolfforraiga utom sjette, som
är mer jämnbred, smalare och kortare än näst föregående internodie. Epimerema, hvilkas
främre spetsar blott äro fria och framskjutande, ligga, da. man ser djuret från undre
sidan, öfver hvarandra, första parets spetsar äro längst och försedda med två korta tänder.
do öfriga aftagande i längd, men tilltagande i bredd. I mellanrummen sitta benen
hvilkas första internodie döljes i den fördjupning, som den concava främre, öfre delen al'
kroppen bildar med bukskölden; den sistnämde, som upptager nästan hela undre
sidan, lemnar blott bakom generationsfältet ett obetydligt stycke af bakkroppen a ömse
sidor om den intryckta linieiT obetäckt. Labium, som är lan;;- och smal, på midten a öraso
sidor något eoneav, är baktill utan tydlig gräns förenad med bukskölden. Palperna, som
vanligen hallas nedböjda, äro korta, ungefär hälften så långa som första benparet samt
mycket smalare än samma par; de tre första lederna försedda med glesa har a öfre sidan,
hvilka har utåt tilltaga i längd, det yttersta al de i spetsen af tredje leden ståendi
lika långt som andra oeh tredje leden tillsammantagna; den cylindriska eller nästan
koniska fjerde leden saknar liar, femte bildar en högst obetydlig liten spets. Mandi-
blerna hafva främre delen af den ej synnerligen långa corpus betydligt smalare än den
bakre, som är tvärt afhuggen med något afrundade hörn. \ id den smalare delen
synes ett tämligen bredt hinnartadt bihang. Klon är mycket smal oeh nästan rak.
Generations/älta visar en tämligen lång springa, omgifven af tvenne halfmånformi
baktill något bredare, ytterst fint granulerade skifvor; å inre ^idan af dessa syna- nära
springan tre nästan rektangulära fördjupningar; utåt begränsas skifvorna af en tvär-
strimmig kant. Hela generationsfältet, som är betydligt upphöjdt, är någol mer långt
än bredt; straxt bakom springan siar ett stigma och bakom detta en stor, nästan tre-
kantig skifva med de två främre hornen spetsiga, det bakre deremol afrundadt. 1
midten af denna skifva ligger den ovala anus; å ömse sidor om densamma synas
två stigmer. i yttersta kanten af bukskölden synes å ömse sidor ett mycket storl
stigma och bakom det etl bakåt riktadt har. Färgen, som rätt mycket varierar, är hos
arten grön eller gulgrön med ett brunt eller svartaktigt band å ömse sidor om den
gulaktiga intryckta liriien; på hvar sin sida om denna syna- 9 mörka punktformiga
stigmer. ögonen, som ligga långl fram i kanten, äro röda eller rödbruna.

Längd (».^5, höjd 0,70; palper 0,17, första benparet 0,35, andra 0,58, tredje 0,64,
fjerde 0,70 millim.

l) O. V. Mii.i.ui yttrar med anledning häraf: »qui i lidcrit däri quoqi imnlin. quibu

i ii ter oculos et instrumenta oris siti essent.»

K. Vel Vkad Handl B 17 N:o 3

LO

74 C. J. NEUMAN, SVERIGES IIYDRACHNIDER.

o

Tämligen sällsynt. Upland i Mälaren och Vitulfsbergssjön, Vestergötland i Asun-
den, Hornborgasjön samt flere sjöar i Valle härad äfvensom vid Björkelund och Thol-
sjöhult; Blekinge i Ronnebyån.

Genus 12. AXONA KRAMER.

Syn. 1875 Axona P. Kramer, Beitr. zur Naturgeschich. der Hydrachniden, p. 310.

Corpus durum, granulatum, depressum. Pedes breviores, pilis raris brevioribiis instructi, par quartum
solum pilis natatoriis, internodiis quarto et quinto affixis preditum. Epimera inter se concreta scutum magnura
ventrale formantia. Palpi longiuseuli, erassiores, articulo secundo dente instructo, quarto maximo, elavato, quinto
minirao, curvato. Oculi permagni, distantes.

Detta slägte, som ända till år 1875 varit förenadt med C. L. Kochs Arrhenurus,
har mycket riktigt af Kramer blifvit skildt derifrån och uppstäldt såsom ett nytt. Dess
palper, sammanväxta epimerer samt generationsfält äro högst olika samma delar hos
slägtet Arrhenurus. Blott en art.

Axona versicolor (Muller, Kramer.)

Syn. 1776 Hydrachna versicolor Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 191, N:o 2285.
1781 id. Hydraclinse etc., p. 77, tab. VI, fig. 6.

170.3 Trombidium — i. C. Fabmcius, Ent. syst. Tom. II, p. 400, N:o 9.

1805 Alar — id. Syst. Antliatorum p, 367,

1835 — 41 Arrhenurus versicolor C. L. Kocir, Deutschlnnds Crust. etc., b. 13, figg. 16, 17.
1854 — — Bruzelius, Beskr. o. Hydrachn. som förek. i Skåne, p. 33.

1875 Axona viridis Kramer, loco cit. p. 311, tab. IX, tig. 19.

Femina: Corpus obovatum, antice truncatum, postice impressione minima utrimque instructum, margine
posteriore in medio exciso, articulo quinto pcdum quarti paris processu et appendicula carens; virescens, maculis
fuscis; linea dorsualis brachiata, albescens. Longitudo 0,5 millim. (Tab. XI, tig. 2.)

Hona: Kroppen är mycket fint granulerad, nedtryckt, omvändt äggrund, i främre
ändan bred och tvär, i bakre afrundad med en obetydlig intryckning å ömse sidor samt i
midten af bakkanten försedd med en inskärning; saknar hår i kroppskanten, med undantag
af de två vanliga framför ögonen. Benen äro tämligen korta; första paret något kortare än
kroppens bredd, andra och tredje obetydligt tilltagande i längd, fjerde något kortare
än kroppslängden, alla försedda med glesa hår; blott fjerde paret har några längre
simhår i spetsen af fjerde och femte internodierna; sjette internodien något kortare
och smalare än den näst föregående, liksom de öfriga ej kolfformig; klorna äro
små, enkla. De med hvarandra sammanväxta epimererna bilda en buksköld, som upp-
tager största delen af undre kroppssidan; denna sköld, som är lika hård som öfre sidan, är ge-
nom en mjukare kroppsbetäckning förenad med denna. Då man betraktar djuret från öfre si-
dan, synes den mindre buksköldens yttre kanter genom den öfre kroppsbetäckningen såsom
en intryckt linea liksom hos Midea. Första paret epimerer, som stöta tillsammans under
labinm, öfvergå med sina inre ändar i bröstskölden; de öfriga epimerparen äro blott
obetydligt skilda i yttre kanten. Labium, som är fri, är långsträckt och bakat afrun-

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 75

dad, framtill försedd med en trubbig process å midten. Mandiblerna, som det ej
lyckats mig att uttaga fullkomligt oskadade, öfverensstämma i det närmaste med dem
hos Arrhenurus. Huruvida det hinnartade bihanget vid klons bas tinnes, kan jag ej
afgöra. Palpema, som äro långa och tämligen tjocka, nå öfver midten af första
benparet, till spetsen af dess fjerde internodie samt äro obetydligt tjockare än detta
par. Första leden är mycket liten, andra deremot ganska tjock med en tagg i spetsen
å yttre sidan, tredje leden smalare och något längre, nästan jämntjock, båda med
glesa hår å öfre sidan, fjerde längst, öfver midten vidgad och å undre sidan concav
i kanten med korta, tina hår; femte mycket kort oeh rörlig, kan nedläggas i
fördjupningen å näst föregående led. Generationsfältet är belägrt ytterst i bakkanten;
springan börjar straxt bakom bukskölden och sträcker sig ut till inskärningen; å ömse
sidor om densamma står ett nästan rundt fält, försedt med tre stigmer. Till färgen
är den grönaktig med stora bruna ryggfläckar och hvitaktigt, ofta otydligt ryggstreck;
å labium synes en högröd fläck, (hjonen röda.

Längd 0,54, bredd 0,40, palper 0,25, första benparet 0,38, fjerde 0,52 millim.

Mas.: Gorpus obovatum, antice truncato-rotundatum, postice acutiusculum, incisura carens; articulus
quintus pedum quarti paris supra proccssu longo, curvato, infra appendicula etiam longiorfe, sed graciliore in-
structus. (Jolor flavescens aut cserulescens ; iuter oculos raacula rubro-fusca, in doiso vitta transversa c;urulea
conspicitur. Longitiulo U,C millim.

Hane: Kroppen är längre och smalare än hos honan, framkanten bredare rundad,
bakkanten spetsigare, men rundad och saknande inskärning. Benen äro något längre, och
fjerde paret, som vanligen är smalast, är här tjockast; dess fjerde internodie, som är
kort och kolfformig, utsänder från sin öfre sida en lång process utöfver sjette inter-
nodien; denna process är å midten något krökt, nästan cylindrisk, och i spetsen för-
sedd med några längre hår; å internodiens breda undre sida synes ett långt, smalt,
något krökt, trubbigt bihang, längre än processen, och bredvid detta ett ungefär
hälften så långt, spetsigt bihang. Femte internodien är likaledes tjock men
lång och något böjd, å inre sidan försedd med talrika styfva hår och glesa simborst
i spetsen; sjette har talrika finare hår å undre sidan oeh nästan rund fördjupning
för de tämligen starka, enkla klorna. Bukskölden är mindre och upptager nästan
*/8 af undre sidan; straxt bakom densamma stå generationsskifvorna, som hafva oregel-
bunden form och liksom hos honan äro försedda med tre stigmer. Midt emellan
generationsfältet och bakre kanten ligger anus. Färgen är gulhvit eller blåhvit med
en rödbrun fläck mellan ögonen, tvärs öfver bakkroppen går ett blågrönt band. Mer
liflig i sina rörelser är honan. Längd 0,6, bredd 0,4 millim.

Denna art, af hvilken honorna äro vida allmännare än hanarne, förekommer högst
allmänt både i rinnande och stillastående vatten, isynnerhet om bottnen utgöres af
dyjord eller lera. Lappland-Skåne, Gotland, Öland.

7ö C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACHNIDER,

Genas 13. ARRHEXURUS Dugés.

Syn 1834 Ar ?. Recherches sur 1'ordre des Acariens etc in Ann - Si ences nat Tom. 1. p. 17.

— C. L. Koch, Uebersicht des Arachnidensystems h. 3, p. IS.
Brtjerlius, Beskr. 5. Hydrachn., som fbrek. i Skåne, p. 20.

— Kkampk. Feitr. .-ur Naturgesch. der Hydrachniden, p. 288

-um. durissimum. altum. sed rarius fornicatum. in dorso stria im pressa, figuram oyatam

Be plerumi • m circumcludens; in margine posteriore setas gerens. Pedes breviores, duo paria

■ dum) pilis natatoriis densis, iuternodiis tertio-quintoque aftixis. instrueta. Palpi

• ss o, antiee infra processum latum emiitenti. quocum articulus quiutus

uuguiformis forcipem format. Ocuii uou ita magni, distantes

A" hos detta slägte är vanligen hög med oftast något plattad rygg, Kropps-

betäckningen, som är mycket hård. visar en otalig mängd små gropar, hvarigenom den
erhåller ett knottrigt eller skroriigt utseende, A ryggen synes en intryckt linea, som
omsluter en störiv eller mindre oval figur, hvars bakre gräns oftast är otydlig. Kropps-
betäckningen i denna linea är mjuk. och den inneslutna ovalen bildar derföre ett nästan
fritt stycke, ett -slags ryggsköld. Bakre kanten, som isynnerhet hos hanarne är mycket
olika bildad (se indelningen af arterna), är försedd med ti a 8 här. Benen äro täm-
ligen korta, men starka: de båda bakre paren (stundom äfven det andra), a tredje,
fjerde och femte internodierna försedda med talrika sim hår. Då det främsta paret
epimerer under labinm gränsa intill hvarandra. sä bilda epimererna hos detta slägte
tre skilda grupper. . äro korta och tjocka : första leden mycket liten, andra

tjockast, mer tjock än lång. tredje ännu kortare och obetydligt smalare. Fjerde är
längst, ungefär lika lång som andra och tredje tillsammans, i främre ändan nedtill
med en bred. concav process, försedd med ett hår: med denna process bildar den
korta, kloformiira och mvcket rörliga femte leden ett sla^s tång.

De hithörande talrika arterna förekomma niest i klart vatten, mera sällan i dam-
ined dybotten. I sina rörelser äro de mycket snabba. Ofta kasta de. dä de hvila,
de bakre benen fram öfver ryggen. Träffas allmännare i copulation än andra Hydrach-
nid.

De 1-1 hithörande arterna kunna på följande sätt uppställas:

KONGL. SV. VET. AKADEMIEN- HANDLIN', Al;. BAND 17. S:0 3.

77

A rrh

Corpus ma-
ris postice

in appendicem
latam. cor-
poris fere la-
titudine, an-
rot un-
utacu
produc-
turo.Altitudo/

raajor quam latitudo. Internodiura quartum pedum quarti
pari- i jembice \.

fere rotunduni, inter oeulos impressum. Colo:

proeessu carec-
(Corr
utrimqueparva prseditum, auticerotundatnm.)

viridis(Fem.:_

uam la-
titudc
nodiu:

tum pedum
quarti paris ) prc

■ ätructum.
Appendicula '

in appendicem subter
, productum, desuper visarn

in appendicem latam, an-
gulis carentem, productum.
Margo posterior appendicis

apicerotun- miniaceus.maculis
data. C cor.

pus ovatum, po-
-'

jrominulis)

mncata (Femi

apice incisa. {Femma

atiorem quam basi. Color ri

■runcatum,
tice rotundatum utrimqut -

apice eadem latitudine ac basi. Color fusco-

viren?

må anteceder,: . -

apice coartatam, coneavam, basi coartatam .

.

Corpus late ovatum, antice truncatc-
rotnndatum, postice paullo laiius, rotur.da-
tum, utrimqne impressum.)

papillis duabus magnis

ous late ovatum, fere rotunda-

a medio incisura rotundi-

structus. Color olivaceus ._-. ...

■Ana ignc

in medio appendicula longa, apice paulo latiore,

truneata, instructus. Color viridii.

mina ignota.)

4

LLEEJ

( L :.
L. Koch.

sp.
-.rnafj ". ILER)

sp.

LLEK)

L. Koch.

"i

l :-.

- • M

C L. Koch.

•ebr)

-

-

11.

D. Sp.

postice sensim decrescens, appendice carens. Color fuscus

(Femina: corpus late ovatum, antice et postice rotundatu-

Femina. Corpus eadem fere latitudine ac longitudine, antice emargina-
tum, postice fere truncatum, an. :braceum, u.c.

Mas ignotus.)

:.. sp.

14. v '.. .-.

78 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHN1DER.

1. Arrhenurus pustulator. (Mullek) C. L. Kocn.

Syn. 1776 Hydrachna pustulator Muller, Zool. Dan. Proclr., p. 1S8, N:o 2246.
1781 id. Hydrachnse etc, p. 32, tab. Ill, fig. 3.

1793 Trombidium — J. C. Fabricjus, Ent. syst. Tom. II, p. 403, X:o 21.
1805 Atax — id. Syst. Antliatorum p. 360.

1831 — -45 Arrhenurus — C. L. Kocn, Deutschlands Crust. etc, Ii. 2, fig. 21.
1854 — Bruzelius, Beskr. 6. Hydrachn. som förek. i Skåne, p. 28, tab. II, lig. 9.

Mas: Uorpus altissimum, miniaeeum. anticc emargiuatum, postice in appendicem, angulis rotundatis pro-
duetum, qiue a cetero corpore minus conspicue sejuncta est, quam apud species sequentes et qufe in medio
marginis posterioris bisinuati appendicula, apicc rotnndata et incisa, instrueta est; dorso gibbere magno praedito.
Internodium quartum pedum quarti paris processu carens. Longitudo 1,5 millim. (Tab. VII, tig. 1.)

Hane: Kroppen är i följd af den stora knölen på ryggen mycket hög, så att dess
höjd är större än dess bredd; framtill är den afsinalnande med en liten intryckning
mellan ögonen, något innanför dessa stå korta, framåtriktade hår; å hvardera sidan,
straxt bakom fjerde epimerparet, synes en djupare intryckning, hvarigenom kroppens
öfvergång till det eljest från densamma föga skilda bihanget förmedlas. Detta bihang
slutar med tvenne korta, bakåt riktade, afrundade hörn. Midten af dess bakre kant
är något framskjutande och under försedd med ett mindre utåt och något nedåt riktadt,
tapplikt bihang (appendicula), som, från undre sidan betraktadt, visar sig nästan cylin-
driskt med afrundad spets, i hvilken synes en cirkelformig inskärning. Från öfre sidan
sedt, visar sig nämda bihang rännformigt med sina utåt förenade spetsar bildande
den cirkelformiga öppningen; midt i den rännformiga fördjupningen synes en liten
spetsig, bakåt riktad tagg; å hvardera sidan om bihanget står ett mot detsamma krökt,
starkt hår, nästan af bihangets längd, och pä hvart och ett af de trubbiga hörnen af
kroppens bakkant trenne hår, aftagande i längd utåt. Sedd från sidan, visar sig främre
delen af kroppen, just der ögonen stå, försedd med tvenne mindre knölar. Ofvan dessa
synes en tämligen betydlig intryckning, hvaröfver den stora, framåt afrundade, men tvära,
bakåt i höjd jämnt aftagande ryggknölen, hvilken upptager nästan hela ryggen, höjer
sig. På denna knöl löper den intryckta linien, som bakåt öfvergår till kroppens
sidor mellan deras intryckning och de afrundade bakkantshörnen. I bakre kanten,
något framom det mindre, tapplika bihangets bas, stå tvenne knölar och omedelbart
bakom dessa tvenne mindre, försedda med fina hår.

Benen äro tämligen langa; första paret af kroppens längd, fjerde l/å längre, alla för-
sedda ined mycket täta, korta hår å sträcksidan samt längre ä böjsidan. Fjerde parets
fjerde internodie är längst, och lika lång som de båda följande internodierna tillsammans,
tjockast, utåt något kolfformig och på inre sidan försedd med talrika fina simhår, men
saknande process; femte internodien, som är mycket kort, är något smalare och lika-
ledes försedd med talrika simhår, sjette något längre än femte och betydligt smalare,
är jämnbred med liten, afrundad fördjupning i spetsen för de små klorna. De två främre
epimerparens yttre ändar äro tillspetsade och framstående, de inre afrundade, andra
paret skilda från tredje genom ett lika bredt mellanrum, som mellan de båda bakre
epimerparens inre ändar; fjerde epimerparet är ej ' \, gäng större än tredje, med de

KONGL. SVENSKA VET. AKADEMIENSHANDLINGAR. BAND. 17. N:G 3. 71)

inre bakre hörnen utdragna och spetsiga; bakom dem står ett stigma. Midt emellan
de nämda epimerspetsarne och bakkanten ligger anus, bakom hvilken kroppen är
något nedtryckt. Labium, som är tydligt skild frän epimererna, bestar af två med
hvarandra förenade, nästan halfmånformiga delar med de spetsade främre ändarne
förenade genom en mjukare hinna. Mandiblerna hafva kort, nästan jämntjock corpus
med en kort, trubbvinklig förlängning baktill, med obetydlig fördjupning för musk-
lerna; den stora klon är ungefär hälften så lång som corpus, föga böjd och med en
liten fördjupning ä yttre sidan; från dess bas uppskjuter mot spetsen ett långt, smalt
bihang, nästan af klons längd. Palpema hafva i spetsen af den andra leden talrika
längre hår och på den fjerde ledens öfre sida fyra kortare; den kloformiga femte
leden är betydligt krökt. Färgen är hos hanen rödgul med mörkare anstryekning öfver
ryggen vid intryckningen å sidorna; bihang, ben, epimerer och palper gulbruna. Ögonen
äro mörkbruna. Längd 1,5, bredd 1, palper 0,25, första benparet 1,5, fjerde
1,7 millim.

Femina: Corpus altissimum, late-ovatum, fere globosum, antice impressum, postice ferc rotundatum,

dorsu requo, gibberibus carenti, rubro-fuscum. Longitudo 2 millim. (Tab VII, lig. 2.)

Honan, som är större än hanen, har kroppen mycket hög, bredt äggformig med
en intryckning i främre kanten mellan ögonen, framför hvilka de vanliga håren stå;
bakkanten är bredt afrundad med en högst obetydlig intryckning å ömse sidor; här
sta två små hår å hvarje sida och i bakkanten fyra längre. Ryggen är jämn, saknande
knölar; den intryckta linien a ryggen är bakat försvinnande och innesluter ett nästan
cirkelrundt, stort ryggstycke. Första benparet är kortare än kroppens bredd; fjerde
lika långt som kroppen; alla försedda med täta hår och simhår såsom hos hanen; fjerde
parets femte internodie är här, som vanligt, längst. Epimererna och labium, som äro
ytterst fint granulerade, äro belägna längre inåt än hos hanen, och mellanrummet mellan
de två bakre gruppernas inre ändar är här bredt, nästan dubbelt bredare än mellan-
rummet mellan andra och tredje paren, fjerde parets epimerer, som äro V., gång bre-
dare än tredje, hafva de inre, bakre hörnen trubbiga och å den bakre kanten en obe-
tydlig, trubbig process. Labium är kort och bred. Palperna nästan bildade så som hos
hanen, men med glesare här och femte leden rakare. Gem rationsfältet ligger midt emellan
fjerde epimerparet och bakre kroppskanten; springan är mycket kort, omgifven af tvenne
glatta, halfcirkelformiga skifvor. Frän främre ändan af dessa utgår at hvardera sidan
en inåt tillspetsad, utåt jäinnbred och i ändan afrundad skifva, som är mycket fint gra-
nulerad. Till färgen varierar honan från mörkt rödbrun till gulröd, vanligen ined tvenne
mörkare fläckar, inom den intryckta rygglinien synes hos yngre individ på ryggen en
ljusare linea. Längd 2, bredd 1,3, första benparet 1,1, fjerde 2 millim.

I min lilla redogörelse för Vestergötlands Hydrachnider 187(1 beskref jag honan,
hvilken hvarken Korn eller Bruzeliis sett, och nämde då äfven, att som jag anträffat
de båda könen i kopulation jag kunde vara fullt säker på, att ilen beskrifna formen
vore hona till A. pustulator. Kochs indelning af honorna visar sig genom denna upp-
täckt oriktig, tv enligt densamma skulle honan till A. pustulatoi hafva skarpa sidohörn.

80 C. .T. NEUMAN, SVERIGES HYDRACIINIDER.

Mycket sällsynt. Upland vid Vitulfsberg, Vestergötland vid Tholsjöhult i Unde-
näs församling och Skåne vid Hasslemölla nära Veberöd (Bruzelius). Vid Vitulfs-
berg voro honorna vida allmännare än hanarne, vid Tholsjöhult ej sällsynta.

2. Arrhenurus albator (Mulleh) C. L. Kocn.

Syn. 1776 Hydrachna albator Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 189 N:o 2247.

1781 id. Hydrachiue etc, p. 33, tab. II, figg. 1, 2.

1793 Trombidium — J. C. Fabrictus, Ent. Syst. Tom. II, p. 403, N:o 20.

1805 Atax id. Syst. Antliatorura p. 369.

1835 — 41 Arrhenurus — C. L. Koch, Deutschlauds Crust. etc, h. 12, figg. 15, 16.

1854 — Bruzelius Beskr. ö. Hydrachn. som förek. i Skåne p. 29, tab. Ill, tig. 2.

Mas. ') Gorpus rotundatum, antice emarginatum, postice in appeudicem brevem angulis prominentibus
productum, in medio marginis posterioris appendicula apice acuto et utrimque dente magno instructa. Inter-
nodium quartum pedum quarti paris processu carens2); pallide virescens, macula dorsuali alba. Longitudo
circiter 1 millim.

Hane: Kroppen är något rundad med en intryckning i framkanten samt ej särdeles
hög. Bakom fjerde epimerparet öfvergår den i en kort, något smalare förlängning med
utdragna, uppåt och utåt riktade sidohörn, mellan hvilka den bakre kanten å midten
gör en stark utböjning. Under denna är ett litet bihang fästadt, utåt tilltagande i bredd
och slutande med en fin spets samt på hvardera sidan om denna en bred, framåt och
nedåt riktad, tand eller flik. Under detta bihang sitta tvenne stora genomskinliga, i
midten med h varandra förenade, blåsformiga knölar. På hvardera sidan om detsamma
stå, tvenne långa hår och på de stora sidohörnen ett dylikt.3) Den intryckta linien
innesluter ett obetydligt ryggstycke, å hvars bakre del tvenne knölar stå, Koch.) I
öfrigt öfverensstämmer den med A. tricuspidator. Färgen är blekgrön med en nästan
rund, hvitaktig fläck på midten af ryggen. På främre delen af kroppen stå tre svart-
aktiga fläckar samt längre bakåt två längre. Längden omkring 1 millim.

Femina: Corpus ovatum, antice et postice rotuudatum. 4)

Hona: Kroppen är äggrund, främre och bakre kanten afrundad.3) Färgen är lik
hanens, men ryggfläckarne äro större. Larv i andra stadiet liknar mycket den beskrifne
hanen, men har bakre kanten genom en djup inskärning delad i tvenne breda, rundade
flikar. Längd 0,7, bredd 0,6 millim.

Sällsynt i Höje å nära Lund (Bruzelius). Af larvformen anträffades 1875 några
exemplar i grafvarne vid Axevalla hus och i sjön vid Husgärdet i Vestergötland.

') Di'i jag af denna art blott anträffat en form, som jag ansett vara larv i andra stadiet, nödgas jag
uteslutande följa Bruzelii beskrifning.

2) Koch uppger, att denna internodie är försedd med en lång process.

3) Sannolikt hafva några här här undergått författarens uppmärksamhet.

4) Enl. KouH: postice truncatum angulis prominulis.

a) Den senare helt säkert med någon intryckning ä ömse sidor.

kom;]., sv. vet. akademiens handlingar, band. 17. n:o 3. 81

3. Arrhenurus virens n. sp.

Mas. Corpus altum, fere rotundatum, antice emarginatum, postice paulo latius, in appendicem perbrevem
angulis acutis productura, in medio marginis posterioris appendicula satis longa, apice multo latiore ibique rotundata,
instructum. Internodium quartum pedum quarti paris processu breviore prieditura. Golor probabiliter vin-scens.
Longitudo 0,7 millim.

Hane: Kroppen är hög, högsta midten, hvarefter den mot bihanget tämligen tväii
afplattas, framtill något afsmalnande med en intryckning mellan ögonen, bakåt visar den
straxt bakom fjerde epimerparet en tvär intryckning, hvarefter den öfvergår till ett ganska
kort, men bredt bihang, försedt med länga, vid basen breda men mot spetsen betydligl
afsmalnande sidohörn, som äro utåt och bakåt riktade. Omkring högsta delen af ryg-
gen går den intryckta linien, som utlöper åt sidorna framför bihangets sidohörn. A
midten af bakre kanten stå tvenne mörkare, upphöjda punkter och straxt nedom dessa
ett kort och bredt genomskinligt bihang, som utåt är bredare och slutar med tvenne
utåt riktade spetsar. Under detta synes ett annat, vid basen smalt, utåt betydligt
bredare och der afrundadt bihang, som från undre sidan visar sig nästan päronformigi
men från den öfre något concavt. A hvardera sidan om detta står ett styft i
spetsen mot bihanget böjdt här; dessa båda har mötas nästan med sina spetsar utanför
bihangets afrundade ändar; mellan dessa och sidohörnen stå tvenne långa här; längre
än bihanget, och vid basen af sidohörnen å inre sidan två något mindre och i deras
spets två mycket korta och tina här. Vid inknipningen a sidorna samt framför ögonen
sta tina korta hår. Benen likna dem hos A. tricuspidator, men äro försedda med gle-
sare ocli kortare hår. Den vid fjerde internodien å fjerde paret sittande processen är
kortare och trubbigare, försedd med en knippa tätt sittande hår. Epimerer, falper och
mandibler så som hos A. tricuspidator, labium dock mer långsträckt. Bakom fjerde
epimerparet står ett litet otydligt stigma a hvardera sidan. Till färgen är den sannolikt
grön med palper och ben stötande i blått.

Ett individ af ofvan beskrifna art, som godhetsfullt blifvit mig tillsändt af Herr
Professor Lilljeborg, hvilken tagit det vid Ronneby, hade en längre tid blifvit för-
varadt i sprit, hvarigenom det naturligtvis är omöjligt att noggrannt angifva färg-
teckningen. Arten synes till form och färg sta nära den af Duges beskrifna Arrhem
viridis, men skiljes tydligt, dels genom frånvaron af de spetsiga knölarne straxt ofvan-
för det mindre bihanget, dels genom dettas form Bakom fjerde epimerparet före-
komma dessutom hos A. viridis ett större och ett mindre stigma a hvardera sidan.

-

4. Arrhenurus emarginator (Muller) 0. L. Ivocu.

Syn. 177(1 Hydrachna emarginator Muller, Zool. Dan Prodr. p. 189, No 2250.
1781 — id. Hydrachnae ne. p. 36, tab. III. titr. 4.

1835 — 11 Arrhenurus emarginatoi C. L. Koch, Deutschlauds Crust. etc, Ii, 13 ' I".

1854 Bruzelius, Beskr. ii. Hydraclin., som förek. i Skam p. 26, tab. II,

tigg. 5— 8.

Mas: Corpus fere sexangulum angulis obtusis, antice emarginatum, postici i tatum et in ap|

iirevcm, angulis prominentibus obliquis, produetum; in medio marginis posterioris appendieula satis longa, npice

K -i Vet Ak ni H.llldl. r.a IT N:n 3. * '

82 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNID ER.

raulto latiore, rotundata, utrimque acuta praeditura. Internodium quartum pedum quarti paris processu instruotum.
Color miniaceus, maculis nigris; appendicula, palpis pedibusque ochraceis. Longitudo 1 millim. [ad basin appen-
diculse.] (Tab. VII, Hg. 3.)

Hane: Kroppen är hög och bred, nästan sex-kantig, med mycket afrundade hörn, i
främre kanten försedd med en intryckning mellan ögonen; bakom fjerde epimerparet
afsmalnar den ganska tvärt och öfvergår i ett kort, men bredt bihang, som är försed t
med breda, stora, utåt och bakåt riktade, något sneda sidohörn. Midt emellan dessa
synes i bakkanten ett bredt genomskinligt bihang med de spetsiga hörnen mer bakåt
än utåt riktade. Under detta bihang sitter ett annat, nästan tapplikt, något nedåt
riktadt som, vid basen smalt, utåt tilltager i tjocklek och slutar med bredt afrun-
dade ändar.1) Håren såsom hos föregående art. Den intryckta linien omsluter ett
stort ryggstycke och försvinner bakåt vid intryckningen på sidorna. Pa ryggen stå
tvenne trubbiga knölar, hvardera med ett bakåt riktadt kort hår; längre bakåt synes
en dylik knöl, försedd med två sädana hår. Benens första par är något kortare än
kroppens bredd, fjerde paret obetydligt längre än kroppen till basen af det mindre bi-
hanget; de två första paren försedda med glesa hår, de två öfriga med täta simhår å
böjsidan; fjerde paret liar fjerde internodien längst och försedt med en process, som är cylin-
drisk och nästan af samma längd som den korta och tjocka femte internodien, samt i
spetsen bärande en knippa krökta här. Epimererna: De två första paren hafva i
de främsta ändarne skarpa spetsar, hvilka dock ej nä utanför kroppen; mellanrummet
mellan andra och tredje paren är af ringa bredd, men dock betydligt bredare än mellan-
rummet mellan de båda bakre gruppernas inre spetsar; tredje paret, som äro något
viggformiga, hafva det främre yttre hörnet långt och spetsigt, det bakre kortare, trub-
bigt; fjerde paret, som äro nästan dubbelt bredare, visa utåt en lång, framåt riktad
process, som sträcker sig till tredje paret ; i bakkanten en obetydlig inbugtning,
i h vilken ett stigma synes; de inre, bakre hörnen äro hvarandra mycket närstående.
På gränsen till bihanget, som är vida lägre än den öfriga kroppen, står anus som i
främre och bakre ändan är mycket tillspetsad. Labium bred och kort, baktill rundad.
Färgen är hos hanen rödgul med otydliga svarta fläckar å ryggen; det tapplika bihanget,
palper, ben och epimerer gulaktiga.

Längd 1, bredd 0,85, första benparet 0,8, andra 0,9 tredje 1, fjerde 1 millim.

Femina: Corpus ovatum, antice emarginatum, postice latins angulis prominulis, medio margine rotundato,
appendicula carenti. Color ut in mare. Longitudo 1,2 millim. (Tal). VII, fig. 4).

Hona: Kroppen är mycket hög, bredt äggformig med en intryckning i framkanten
mellan ögonen; bakkantens midt rundad, å ömse sidor synes en intryckning med korta,
men tydliga sidohörn, vid hvilka sitta tvenne här, det främre rakt, det bakre krökt. Vid
hvardera sidan af den rundade bakkanten stå tvenne längre, raka har oeli a sidorna,
midt för fjerde paret epimerer, ett mycket kort hår; framför hvardera ögat stå tvenne
dylika. Benen hafva mycket täta hår och simhår; första paret är något kortare än
kroppens bredd, fjerde lika långt som kroppen; fjerde internodien är längst, sjette,

') Rruzelius uppgifver, att på hvardera sidan derom sitter en liten krökt tagg; denna liar jag dock aldrig
kunnat upptäcka.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. X:<> 3. 83

isynnerhet på första och fjerde paret, vida smalare än femte. De främre epimererna
liildade såsom hos hanen, men med längre framskjutande spetsar. Mellanrummen mellan
epimergruppema tämligen breda '); fjerde paret epimerer breda, nästan dubbelt bredare
än tredje paret. Generationsfältet har nästan samma form som hos A. pustulator, de
halfmånformiga glatta skifvorna äro bakåt något smalare, och de vingformiga, mycket
fint granulerade skifvorna, som utåt begränsa dem, äro kortare och utåt tvärare.
Färgen hos honan är rödgul med tydligare och större svarta fläckar än hos hanen.

Längd 1,2, bredd 1, första benparet 0,9, fjerde 1,2 millim.

De brungula äggen, som läggas 20 å 40 i hvarje kaka, utkläckas efter två a tre
veckor. Larverna äro päronformiga, mycket nedtryckta, blågula med gulaktig teck-
ning a ryggen, ögonen mycket stora, mörkbruna; i bakkanten sitta tvenne länga liar
och utanför dessa flere korta.

Längd 0,30, bredd 0,22 millim.

Denna art är allmän i sjöar och åar, såsom i Asunden och vid Lindängen nära
Ulricehamn, Bottensjön, Säfveån vid Alingsås, äfven i mindre bäckar såsom vid Brobacka
nära Skara, Tholsjöhult i Undenäs in. b", st. 1 Skåne ej sällsynt enligt BRUZEL1US. Gotland
vid Kinner, i Gothemsån samt i en bäck nära Etelhems kyrka.

5. Arrhenurus Kjerrmanni n. sp.

Mas-. Corpus eadem fe re forma, qua A. emarginator, pro latitudine autem longius, antice altura, inter
oculos emarginatum, postice in appendicem longiusculam reliquo corpore multo angustionem produrtam, cujus
anguli prominentes acuti, retroversi stint, in medio marginis posterioris appendicula apice latiore truncato-rotun-
data instruetum Dorsum gibberibus duobus, altissimis, piliferis, prorsuin directis, prreditum. Iuternodium quartum
pedum quarti paris processura longum, apice piliferum emittens. Color flavo-fuscus, medio dorso, appendiee
appendiculaque flavescentibus. Longitudo 1 millim. (Tab. VI, tig 3).

Hane: Kroppen är nästan sex-kantig. såsom hos A. emarginator, men mera lång-
sträckt och med mer afrundade vinkelhörn; framkanten mellan ögonen intryckt, bak-
kanten förlängd till ett tämligen långt, men i förhållande till kroppens bredd smalt
bihang, med utdragna, skarpt tillspetsade, nästan rakt bakåt utdragna sidohörn. Midt
emellan dessa synes ett genomskinligt, hinnartadt, kort, men bredt bihang, som vid
basen är något bredare och har afrundade hörn. Under detta står ett tapplikt eller
nästan päronformigt, i yttre ändan tvärt afrundadt, nästan rakt utgående bihang, i
öfrigt, likt det, som förekommer hos A. emarginator. A ryggen, som framtill är ganska
hög, går längs efter densamma en obetydlig fördjupning, som afskäres af den bågfor-
miga, intryckta linien, hvilken innesluter ett vida mindre stycke än hos A. emargi-
nator; bakat a ömse sidor om denna fördjupning och inom rygglinien sta nära bihan-
gets bas två höga, mycket spetsiga, framåt riktade knölar, i spetsen försedda med ett
kort, fint hår; dessa knölar äro framtill mycket tvära, nästan concava, bakat deremot
sakta sluttande. Vid basen af det hinnartade bihanget sta tvänne runda upphöjda
punkter, livar och en bärande ett kort hår. Vid inknipningen straxt ofvanför bi-

') Hos yngre honor äro de jämförelsevis smalare,

84 C. .T. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

hangets början står ett hår å hvarje sida och framför ögonen tvenne dylika. Brinn
äro längre i förhållande till kroppen än hos A. emarginator; första paret något
längre ån kroppens bredd, fjerde ej obetydligt längre än kroppen. Fjerde parets fjerde
internodie försedd med en lång, obetydligt krökt process, omkring 2/s så lång som femte
internodien och i den trubbiga spetsen försedd med en knippa krökta hår; de två
främre benparen hafva glesa hår. Epimererna bildade såsom hos A. emarginator, fjerde
paret dock bredare i förhållande till tredje. Labium, som i främre kanten är ganska
bred, afsmalnar baktill, hvarigenom den blir nästan hjärtlik. Palperna, af vanlig form,
hafva å öfre lederna blott 1 k 2 hår. Anus, som är oval, är belägen på gränsen till
det nedtryckta bihanget. Vid basen af det tapplika mindre bihanget står ett stigma.
Till furgen är den ofvan gulbrun, något ljusare vid ögonen, å ryggens midt samt bi-
hangen. Ögonen rödbruna, belägna nära kroppskanten. Undersidan något mörkare med
nästan gulaktiga epimerer och labium; ben och palper gulbruna.

Längd 1, bredd 0,78, första benparet 0,8, andra 0,9, tredje 1, fjerde 1,2 millim.

Sällsynt, blott anträffad vid Björkelund nära Skara, der den först fanns af Apo-
tekaren R. Kjerrman.

6. Arrhenurus tricuspidator (.Möller) C. L. Koch.

Syn. 1776 Hydrachna tricuspidator Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 189, N:o 2249.
1781 — — Ld. Hydrachnse, p. 35 tab. Ill, tig. 2.

1793 Trombidium — .1. C. Fabricius, Bnt. syst, Tom. 11, p. 402, N:o 19.

1805 Ataw — id. Syst. Antliatorum p. 369.

1835 — 1841 Arrhenurus tricuspidator C. L. Koch, Deutscldands Crust. etc, h. 2, lig. 22.
1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 21, tab. 11,

figg. 1—4.

Mas: Corpus eadem forma, qua species praecedens, in appendicem longiusculam produetum, cujus anguli
obliqui et. acutiusculi sunt. in medio marginis postenoris appendieula angustata, apice emarginata instruetam.
Dorsum gibberibus duobus parvis obtusiusculis prseditura. Internodinm quartum pedum quarti paris pioeessum
breviorcra, apiee piliferum, emittens. Color miniaceus maculis nigris, pedibus et palpis pallidioribus. Longitudo
1,3 millim. (ad basin appendiculae). (Tab. VIII, fig. 2.)

Hane: Kroppen har nästan samma form som föregående art, är hög å främre delen,
men saknar den längsgående in tryckningen. Framom den bågformiga linien står å ömse
sidor en obetydlig knöl, försedd med ett kort hår samt längre bakåt, nära basen af bi-
hanget, tvenne dylika; å bihanget synes en större trubbig knöl med tvenne längre hår,
från hvilken en spetsig förlängning tycks utgå rakt bakåt, med ett stigma å hvardera
sidan. Bihangets hörn äro mer utåt riktade och bredare än hos föregående art, men
smalare och kortare än hos A. emarginator. Bakkanten är mellan sidohörnen utskju-
tande, rundad och der försedd med ett mycket kort, men ganska bredt hinnartadt bi-
hang af samma form som hos A. emarginator. Under detta sitter ett långt och smalt,
mot den urbugtade spetsen i bredd föga tilltagande, nedåt riktadt bihang, hvilket,
ofvanifrån sedt, är rännformigt med något hopböjda kanter; från undre sidan sedt,
synes detta bihang afrundädt. Vid basen af dess undre sida står ett stigma. Håren
i kroppens bakkant äro fastade på samma sätt som hos A. emarginator. Benens första

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 85

par kortare- än kroppens bredd, fjerde lika långt som kroppen. Första paret försedt
med glesa hår, de öfriga paren, isynnerhet fjerde, med ovanligt täta, kortare och längre
hår; sistnämde pars fjerde internodie utsändande en process, något mer än hälften så lång
som femte internodien och i spetsen försedd med en knippa mycket långa har, längre
än sjelfva processen. Epimer grupperna äro skilda genom mycket smala mellanrum; al-
ståndet mellan andra och tredje paren utåt dock bredare; tredje paret ovanligt
breda och det fjerde dubbelt bredare än tredje; bakom det sistnämda paret står ett
stigma». Labium är mer långsträckt än hos A. emarginator, men ej hjärtlik, såsom hos
föregående art. Mandiblerna harva den vanliga formen. Palperna äro besatta med
tämligen talrika har på öfre sidan af lederna. Till färgen är den ljusröd, stundom
stötande i gult med svarta ryggnäckar; ben, palper och appendicula ljusare

Längd 1,3, bredd 1, första benparet 0,85, andra 0,95, tredje 1, fjerde 1,25 milli-
meter.

Honan har jag ej anträffat, och sannolikt är den ännu ej funnen '). Hanen före-
kommer sällsynt i sjöar och åar. Upland i Fyrisån vid Ultuna (Föret), Yitulfsberg.
Vestergötland i Venern vid Leckö, Asunden vid Ulricehamn samt i Säfveån vid Alingsås.
Oland i Borgaträsk. Skåne ej sällsynt enligt Bkuzeliin.

7. Arrhenurus caudatus (De Geee) C. L. Kocii.

Syn. 1776 Hydrachna buccinator Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 188, N:o '2244.
1781 — id. Hydrachna; etc. p. 30, tab. III, hg. 1.

1778 Acarus caudatus De Geru, Méraoires. Vol. VI, p. 139, pl 9, figg. 1, 2 (mas.).
» — maculatus fuscus id., ibid. p. 147, pl. 9, fig. 13 (feniina).

1?',).'! Trombidium caudatum .1. C, FaBricids, Enl. syst. Tom. II, p. 399, N:o 4.
1805 Atax caudatus id. Syst. Antliatorum p. 366.

1835 — 1841 Arrhenurus caudatus C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 2, iig. 24 (nias.),

Mas: Corpus obovatnin, antice rotundatum, impressioue utrinque instruetum, postice in appendiccm lon-
gam subteretem, basi coartatam, raedio crassissimam, apice supra concavam, trisinuatara produetura. [nternodium
quartum pedum quarti paris processu perbrevi, sed crasso, apice pilifero, instruetum. Color ca-rulescens, antice
(lavescens; appendice basi caerulescenti, ceterum flavescenti, pedibus et palpis cano-cserulescentibus. Longitudo
1,3 millim. (Tab. XII, lig. 2.)

Hane: Kroppen är nästan omvändt äggform ig, framkanten mellan ögonen rundad,
bakom dem försedd med en intryckning; sidorna raka, baktill mot bihanget småningom
afsmalnande; detta, som är nästan cylindriskt, är mer än hälften så långt som den
öfriga kroppen, vid basen smalast, hvarefter det något framom midten vidgar sig till
sin största tjocklek och derefter mot spetsen äter småningom afsmalnar. Frän öfra
sidan sedt, synes något bakom den största förtjockningen en större rund knöl, bakom
hvilken en i början smal, men sedermera allt mer i bredd tilltagagande concavitel
visar sig, hvilken slutligen upptager hela öfre sidan af bihanget. Från undre
sidan sedt, synes ej denna, utan bihanget tyckes vara cylindriskt mot spetsen och
der sluta med afrundade sidohörn, mellan hvilka tvenne små afrundade knölar ut-
skjuta. ; mellan dessa och bakkanten stå tvenne hår, ett längre och ett kortare, samt

') 1 likhet ined BRUZELIUS anser jag den al' Korn beskrifna honan vara hona till A. emarginator.

86 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACHNIDEH.

något framom concavitetens början tvenne hår å hvarje sida; å ömse sidor om bi-
hangets bas synes ett kort hår. Ryggen är af ringa höjd, bakåt småningom sänkande
sig, utan knölar; den bågformiga linien, som utlöper vid bi hangets bas, innesluter ett
stort, ovalt ryggstycke. Benens första par år längre än kroppens bredd, det fjerde
något kortare än kroppen till yttersta spetsen af bihanget; detta pars fjerde internodie
är ej längre än den sjette och föga längre än den femte, som är tämligen lång; den
utskjutande processen är mycket kort, knappt 73 så lång som femte internodien.

Epimererna äro tämligen framstående, dock nå de ej utom kroppskanten. »Fjerde
paret äro dubbelt bredare än tredje. På den mot bihangets bas sluttande delen ligger
anus, som är nästan rund och å ömse sidor omgifves af otydliga skifvor, nästan som
hos en hona. Labium kort och bred, bakåt halfcirkelformigt afrundad, belägen ovan-
ligt långt in. Palperna äro korta, nående till kroppskanten, femte leden mycket böjd,
andra- fjerde med glesa hår å öfre sidan. Mandiblernas corpus kort, bakåt starkt vid-
gad, klon ofvan något concav. Färgen hos denna art är gråblå eller svartblå, inom
den bågformiga linien stå ett par mörkare näckar, framtill är den gulaktig, äfvensom
på de två yttersta tredjedelarne af bihanget, Labium, palper, epimerer och ben gråblå.

Längd 1,3 till yttersta spetsen af bihanget, bredd 0,7, bihanget 0,50 långt, 0,36
bredt, första benparet 0,6, andra 1, tredje obetydligt längre, fjerde 1,2 millim.

Femina: Corpus parva altitudine, late ovatum, antice truncato-rotundatum, postice latius, rotundatura,
utrimque impressum. Color ut in mare. Longitudo 1,2 millim. (Tab. XII, fig. 8.) .

Hona: Kroppen är bredt oval, i främre kanten mycket tvärt afrundad, i den
bredare bakre likaledes afrundad med en intryckning å ömse sidor, höjden obetydlig,
isynnerhet framtill, ryggen utan knölar, den intryckta liniens bakre gräns är här synlig,
och det af denna linea inneslutna ryggstycket är stort och långsträckt ovalt; i bakkanten
stå två långa hår och tvenne kortare, vid intryckningen ett hår å hvarje sida samt
längre fram vid kroppens midt ett dylikt.

Benen äro tämligen korta och starka, första paret ej obetydligt kortare än
kroppens bredd, fjerde obetydligt kortare än dess längd. Epimererna äro små, ej fram-
stående, mellanrummet mellan andra och tredje paren obetydligt, mellan de bakre grup-
pernas inre ändar ej bredare. Fjerde epimerparet ej dubbelt bredare än tredje. Straxt
bakom dess inre, bakre, trubbiga hörn står ett stigma. Labium, och palper bildade
såsom hos hanen. Generationsfältet: De korta och bredt halfmänformiga, springan omgif-
vande glatta skilvorna ligga något närmare fjerde epimerparet än bakre kanten; de dem
begränsande vingformiga, fint granulerade skifvorna äro ovanligt korta, nästan rakt utåt,
riktade samt i yttre kanten afrundade. Närmare bakre kanten ligger anus och å
ömse sidor derom står ett stigma. Till färgen är honan grå eller svartblå med
främre delen rödgul ; ögonen, som äro rödbruna, äro äfven omgifna af rödgult; på
ryggen stå närmare bakkanten, inom den intryckta linien, tvenne svartaktiga näckar.
Palper och ben gråblå. Undersidan är ljusare och något stötande i gult i främre och

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. 87

bakre kanten, epiinererna äro gulaktiga, yttre ändarne gråblå, de släta generations-
skifvorna gulaktiga, de omgifvande granulerade skifvorna gråblå.

Längd 1,2, bredd 1, första benparet 0,7, andra 0,85, tredje 0,9, fjerde 1,1 millin).

De stora, 0,2 millim. långa, rödaktiga äggen, utkläckas efter tre veckor. Lar-
verna äro framtill afsmalnande, baktill .bredt afrundade med nedplattad rygg; grund-
färgen hvit eller hvitgul med en stor röd fläck å ryggen. Denna fläck visar framtill tvenne
afrundade lober, den mellersta betydligt kortare, baktill är den afrundad med en half-
cirkelformig liten urringning i midten. Ytterst i bakkanten synas tvenne på sina pa-
piller sittande länga här, af halfva kroppslängden och utanför dessa ett mycket kort
och trenne längre. Sedd frän undersidan, synas bakom de stora epimererna af tredje
paret tvenne här och bakom dessa en rad af 5 a 6 på sma papiller. De korta och
tjocka palperna hafva a. mellersta leden ett mycket långt hår. De stora, mörk-
bruna ögonen äro a ömse sidor sammanväxta. Benen hafva a främre paret blott få
glesa hår, a de båda bakre paren något tätare och längre.

Längd 0,28 till basen af rostrum (som är 0,7), bredd 0,20, första benparet 0,20.
andra 0,24, tredje 0,28 millim.

Denna art är omkring Skara den allmännaste jämte A. globator. I 'en är af mig
anträffad vid Björkelund, Lahall, Brobacka, Tubbetorp, Brunsbo m. fl. ställen. Utom
Vestergötland har jag blott funnit den pä Gotland vid Grodde i Fleringe samt i en
dam i parken vid lioma.

8. Arrhenurus tubulator (Möller) C. L. Koch.

Syn. 1776 Hydrachna tubulator Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 1K8, N:o 2243.
17S1 — id. Hydrachnse etc. p. 29, tab. (I, tig-. 15.

1835 — 41 Arrhenurus tubulator C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. Ii. 12, tigs. 19, 20.

Mas: Corpus eadem fere latitudine ac longitudine, antice panlulnin impressum, postice in appendicem
corpus longitudine sequatitera, lateribus parallells, apice truncatum, produetum. Internodium quartura pedum
quarti paris processum parvum eraittens. Fusco-virens, maculis nigro-fuscis, palpis pedibusque virescentibus.

Hane: Kroppen lika bred som lång, framtill något smalare ined en obetydlig in-
tryckning mellan ögonen, bakåt förlängd till ett jämnbredt bihang af samma längd som
kroppen och med tvär ända; basen af bihanget är å öfre sidan försedd ined en knöl;
i bakre ändan stå 4 hår. Den intryckta linien innesluter ett obetydligt ryggstycke;
å ryggen synas tvenne större knölar. De främre epimerernas spetsar äro mycket fram-
stående, k kroppen straxt framför bihanget stå några fa, hår. Till färgen är den
brungrön eller gulgrön med svarta eller svartbruna fläckar; främre delen, isynnerhet
kring ögonen, gulaktig; bihanget vid basen brunaktigt, i yttre ändan grönt; ben och
palper grönaktiga.

88 C. I. NEUMAN, SVERIGES IIYDRACHNIDER.

Femina: Corpus ovatuin, antice fere truncatum, postice rotundatum impressione utrimque iustructum, an-
gulis obtusis; fusco-virescens, maculis nigris. Longitudo 0,9 millim. (Tab. XI, fig. 4).

Hona: Kroppen är tämligen hög, äggformig, framtill starkt afsraalnande, mellan
ögonen tvär, bakkanten i midten rundad, å ömse sidor försedd med en tydlig in-
tryckning, åt sidorna begränsad af trubbiga hörn; den intryckta rygglinien, som äfven
bakåt synes, innesluter en långsträckt, oval figur, som upptager större delen af ryggen-
A ömse sidor om den rundade bakkanten stå två längre hår, vid de trubbiga hörnen
tvenne kortare samt ett å hvarje sida. Benens första par är kortare än kroppens
bredd, det fjerde lika långt som kroppen; alla hafva å tredje internodien utomordent-
ligt långa, rätt utstående hår, mer än dubbelt så långa som internodien, jämte några
kortare; fjerde och femte internodierna äro besatta med täta och mycket långa hår å de
tre bakre paren. Epimerernas spetsar ej så framstående som hos hanen, andra paret
ovanligt breda i yttre ändan, genom ett obetydligt mellanrum skilda från tredje paret,
som ej äro bredare än andra, men mycket långsträckta; fjerde paret äro föga bredare
än tredje och ovanligt groft granulerade, mellanrummet mellan de båda bakre grup-
pernas inre ändar obetydligt större än mellan andra och tredje paren. Generations-
fältet ligger nära fjerde epimerparet; de glatta skifvorna äro långsträckta, halfmånfor-
miga, de omgifvande fint granulerade vingformiga skifvorna mycket långa, nående
nästan ut till kroppens sidor, främre sidan nästan rak, bakre något rundad, deras
bredd af de glatta skifvornas längd. Nära bakre kanten ligger anus, omgifven af två
stigmer. Till färgen är honan olivgrön med stora, oftast distincta, svarta ryggfläckar;
ben och palper stötande i gult.

Hanen har jag ej anträffat, honan deremot vid Brobacka nära Skara, i Semsjön i
Gäseneds härad, i Vassbotten i Vestergötland samt i Jämtland i en bäck nära Östersund.
På alla dessa ställen sällsynt.

9. Arrhenurus globator (Muller) C. L. Koch.

Syn. 177G Hydrachna globator Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 188, N:o 2242.

1781 — — id., Hydrachnse etc. p. 27, tab. I, tigg. 1—5.

1793 Trombidium variator J. C. Fabrkuus, Ent. syst. Tom. Il, p. 403, N:o 22.

1805 Atax id. Syst. Antliatorum p. 369.

1835 — 41 Arrhenurus globator C. L. Koch, Deutschlands Crust etc, Ii. 13, rigg. 22. 23.

1854 — . — Bruzelius Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 31, tab. III, lig. :>.

Mas: Corpus subrotundum, antiee paulum emarginatum, fere truncatum, postice in appendicem corpore
breviorem, apice quam basi latiorem, subtnincatum productum. Internodium quartnm pedum quarti paris pro-
cessum emittens. Sordide virens, maculis fuscis, minus distinctis. Longitudo 0,8 millim. (Tab. X, tig. 2).

Hane: Kroppen är nästan rundad, framtill obetydligt intryckt, nästan rak, baktill
förlängd till ett bihang, som vid basen är smalt och lågt, utåt bredare, å midten högst,
derefter tämligen tvärt aftagande i höjd mot bakre ändan; denna är tvärt af huggen
med rundade hörn. Sedd frän yttersta kanten, synes denna liksom vara bildad af
tvänne lager; från hvardera hörnet af det undre lagret utgår rakt bakåt ett långt hår,
från hvardera hörnet af det öfre tvenne kortare. Ä sidorna sta framför basen af för-
längningen 6 ä 8 kortare hår. Hyggen, som framtill ar ganska hög, aftager sa små-

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLING AK. BAND 17. N:<> 3. 89

ningom mot bihanget, längs densamma går en obetydlig upphöjning; ä ömse sidor om
denna är den något, concav och de yttre kanterna upphöjda. Egentliga knölar
saknas; den bågformiga linien, som utlöper vid basen af bihanget, innesluter ett ovalt
stycke af obetydlig storlek. Benen» första par är nästan sa långt som kroppens bredd,
det fjerde nästan sä långt som kroppen, bihanget inbegripet. Sistnämda pars fjerde
internodie är försedd med en kort, nästan triangulär process, besatt med glesa har i
spetsen; femte internodien vid basen mycket smal, a inre sidan visande en halfcirkel-
forraig inbugtning; fjerde internodien ej dubbelt längre än femte, båda försedda med
mycket täta simhår; dylika finnas äfven vid fjerde och femte internodierna af tredje
paret; de två främre paren hafva inga simhår, utan blott glesare och styfvare har vid
spetsen af internodierna. Epimerernas främre spetsar äro mycket framskjutande, de
bakre ändarne af de två främre paren nå lika långt bakåt och bilda en bred, tvär gräns
för gruppen. Mellanrummet mellan andra och tredje parens inre ändar obetydligt
mellan de yttre vida större. Fjerde paret obetydligt bredare än tredje med nästan
jämn bakkant och ej obetydligt mellanrum mellan de inre ändarne. Labiurn mycket
bred och kort. baktill halfcirkelformigt rundad. På sluttningen mot bihangets bas
ligger anas omgifven af tvenne obetydliga, något upphöjda skifvor. Till färgen är
den ljusgrön eller gröngul med svartbruna, oftast otydliga ryggfläckar; palper och ben
gulgröna, epimererna gulaktiga med de yttre spetsarne gröna.

Längd 0,8 till spetsen af bihanget, (som är 0,34), bredd 0,46, första benparet 0,45,
fjerde 0,75 millim.

Femiiia: (Jorpus late ovatum, antice truucatum, postice rotundatum, utrimque subimpressum. Color ni
iu mare. Longitudo fere 1 millim. (Tab. X, fig. 3.)

Hona: Kroppen, som ej är synnerligen hög, är bredt äggformig, mellan ögonen
tvär, bakkanten rundad med en obetydlig intryckning a ömse sidor; håren såsom hos
.1. tabulator. Den intryckta linien upptager större delen af ryggen, är baktill otydlig
och innesluter en äggformig figur. Benens första par ej obetydligt kortare än kroppens
bredd, fjerde paret något längre än kroppen. Epimererna äro bildade såsom hos lumen,
men hafva större mellanrum mellan grupperna. Labium mer långsträckt än hos hanen.
Generationsfältet ligger straxt bakom fjerde epimerparet; skifvorna äro ovanligt stora,
bredt halfmånformiga, de omgifvande vinglika skifvorna otydliga, langa och smala samt
mycket bakat riktade. Nära bakre kanten ligger anas, med det vanliga stigmat a ömse
sidor. Färgen liknar hanens, men fläckarne äro större. Qndre sidan är ljusare, med
tvenne stora, bruna fläckar bakom generationsfältet.

Längd 0,8, bredd 0,66, första benparet (1,5, fjerde 0,82 tnillim.

Äggen äro mörkgula, läggas i små kakor med 10 å 1 ■"> i h varje kaka.

Mycket liflig och rofgirig. Allmän i sjöar och mindre vattensamlingar. Dpland
vid Vitulfsberg. Vestergötland i Äsunden och sjöar i Valle härad, Tholsjöhult, Skall-
torp, Björkelund m. fl. st. Gotland vid Luminelunda och Kellunge. Öland i Marsjö träsk i
Föra sn.. Borgaträsk.

1 ')

K. Vol \k id Hand! B. 17 N:.. ::. ' -

90 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDUACHNIDER.

10. Arrhenurus forpicatus n. sp.

Mas: Corpus fere octangulum, angulis obtusis, autice angustius, inträ oculos paulum emarginatum, po-
stice in appendicem latam, rotundatam, apice forpici similem, productura. [nternodium quartura pedura quarti
paris processu carens. Color fusco-flavus, saepe olivaoeus; appendix basi aurantiaca, apice Hava; palpi et pedes
cano-flavi. Longitudo 1 millim. (Tab. VI, fig. 2.)

Hane: Kroppen är nästan ätt-kantig, med mycket afrundade hörn, framtill afsmal-
nande, med en obetydlig iutryckning mellan ögonen, baktill förlängd till ett bredt
rundadt bihang, med en cirkelformig inbugtning i bakkanten, hvarigenom denna i hög
grad liknar en hoftång. Främre delen af kroppen är ganska hög, saknande knölar;
den intryckta linien, hvars bakre ändar ej som vanligt utlöpa i intryckningen ofvan
bihangets bas, utan a dess midt närma sig hvarandra, innesluter ett mycket obetydligt,
ovalt, mot bihanget afsmalnande stycke. Detta är tämligen högt och fortsattes bakåt
å midten af det för öfrigt nedtryckta bihanget, men aftager alltmer i höjd och bredd
och slutar med en liten spets nära den cirkelformiga inbugtningen ; under denna står
en rundad, obetydligt framskjutande knöl. Vid basen af bihanget står å hvarje sida
om den nämda upphöjningen ett kort hår och närmare yttre kanten tvenne längre å
hvarje sida; å undre sidan af de krökta spetsarne af bihanget synes ett mycket långt
och styft hår. Vid inknipningen nära bihangets bas saknas, ovanligt nog, hår, men
midt för fjerde epimerparet står ett litet å hvardera sidan. Första benparet något kor-
tare än kroppens bredd, fjerde något längre än kroppen; de båda bakre paren med
ovanligt talrika långa simhår å tredje, fjerde och femte internodierna; fjerde parets
fjerde led saknar process i spetsen. Mellanrummen mellan de olika epimergiupperna
äro breda, mellan fjerde parets inre ändar ej smalare än mellan tredje parets. Den
främre gruppens bakre gräns bredt afrundad. På sluttningen mot bihanget, i en half-
cirkelformig inbugtning af bakkanten, ligger arms, som är mycket stor och alldeles rund.
Labittin är lika bred som lång, bakåt bredt afrundad. Palpemas andra led visar en
från alla öfriga arter afvikande form; den är nämligen kort och mycket tjock samt har
å inre sidan en hög knöl med en krans af tätt sittande, korta och fina hår, öfver hvilka
ett större hår står; ofvan leden, nära den tredje, synes ett längre hår å ömse sidor;
vid spetsen af den korta, tredje leden stå tvenne något längre hår. Färgen är hos
denna art brungul eller olivgrön med fem mörkare fläckar ä ryggen; bihanget är vid
basen rödgult, mot spetsen gulaktigt; palper och ben grågula.

Längd 0,9 till bihangets spets (bihanget 0,25 långt, 0,44 bredt), bredd 0,65, första
benparet 0,62, andra 0,76, tredje 0,iJ, fjerde 1 millim.

Mycket sällsynt. I Vestergötland har jag anträffat den vid Skålltorp, Husgärdet
och Björkelund, hvarjämte jag genom Professor Lilljeborg erhållit den från Vitulfs-
berg i Uppland. Dess egendomligheter i flera afseenden gör mig böjd att anse den
för en larv i andra stadiet.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. HAND. 17. N:0 2. '.»1

11. Arrhenurus papillator (Muller).

Syn. 1776 Hydrachna papillator Muller. Zool. Dan. Prodr. p. 189, N:o 2253.
1781 — id., Hydrachnae etc. p. 39, tab. 3, fig. 6.

1793 Trombidium — .1. C. Fabricius, Ent. syst. Tom. II, p. 401. N:o 24

1805 Ata.t id. Syst. Antliatorura p. 370.

Mas: Gorpus subrotundum, antice paulura emarginatum, postice in appendicem productum brevissimam,
sed latam, in raedio mavginis posterioris appendicula parva, apice incisa, utrimque papilla permagun, instructara.
Internodinm qiiartuni pedum quarti paris processum satis longum emittens. Color fnscu^ aut nigro-ruber.
LoDgitudo cireiter 1 millim. (Tab. IX, fig. 1).

Hane: Kroppen är af obetydlig höjd, något kantig, framtill föga afsmalnande,
med en obetydlig] intryckning mellan ögonen; baktill är den förlängd till ett utom-
ordentligt kort men bredt bihang, utåt begränsadt af en stor trubbig knöl eller
papill å hvarje sida, försedd med ett hår i spetsen; från undre sidan sedt, synes i
niidten af detta bihang ett litet, tappformigt (appendicula), som utåt är bredare
med en ej obetydlig, nästan halfcirkelformig inskärning i midten; ä hvardera sidan om
detta mindre bihang står en mycket bred, obetydligt utskjutande knöl, något intryckt
nedtill samt försedd ined ett kort och tre länga hår. (Denna knöl synes vara bildad af
tvenne, som sammanväxt). Från öfra sidan synes detta bihang knappt, hvaremot
å den något framskjutande midten tvenne mindre papiller, hvardera försedd med
långt hår, visa sig. Ryggen är utan knölar, och den intryckta linien innesluter ett
nästan cirkelrundt stycke, upptagande största delen af densamma. Benens första par
är obetydligt längre än kroppens bredd, fjerde föga längre än kroppen, bihanget inbe-
räknadt. De två bakre paren äro besatta med mycket täta simhår å tredje, fjerde och
femte internodierna. Fjerde parets fjerde internodie utsänder en tämligen lång, vid
basen bred, men utåt afsmalnande process, försedd med talrika, böjda hår i spetsen;
femte internodien är obetydligt kortare än sjette. De främre epimererna framstående, men
ej visande synnerligen långa spetsar; mellanrummen mellan grupperna äro smala, fjerde
paret epimerer ganska breda, dubbelt bredare än tredje. Anus oval. ligger som vanligt
på sluttningen mot bihanget samt är omgifven af tvenne otydliga, skiflika upphöjningar.
Till färgen är arten rödbrun, stundom svartbrun med ett par hvitaktiga fläckar a främre
delen, i hvilka de svartbruna ögonen ligga. Ben och palper något ljusare.

Längd 1,1, bredd 1, första benparet 1,05, fjerde 1,2 millim. (bihanget 0,1 långt,

0,6 bredt.)

Femiiia: Gorpus satis altnrn, late ovatum, fere rotundatnm, antice fere truncatum, postice truncato-
rotundatum. Color ut in niarc. maculis dorsnalibus minns conspienis. Longitudo 1,8 millim. (Tab. IX, fig 2.)

Honan af denna art är den största inom slägtet näst honan af A. pustulator.
Kroppen är tämligen hög, mycket bred. äggformig med den vida smalare främre
kanten tvär eller tvärt afrundad; bakkanten är äfven tvärt afrundad, utan intryckning

l) Da Muller p. 39 uppger, att lian sett denna form i copulation med lianen af Arrhenurus maculator,
är detta helt säkert ett misstag, och antagligen halva de båda observerade individ) n i stället varit i >.trid med
hvarandra. Att den här beskrifna formen är en hane, framgår dels af dess överensstämmelse med öfriga han-
former, dels deraf, att den jämte honformen förekommer i samma lilla dam. der för öfrigt, utom A. caudalus,
som är lätt skild, ingen annan Arrhenurus-?rt\ anträffats. I copulation har jag emellertid ej anträffat den.

92 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

å sidorna, den intryckta limen gående nästan som hos hanen, men bildande en mer
oval figur; inom och nära densamma stå två längsgående rader små upphöjda punkter,
fem i hvarje rad. Epimergrupperna äro åtskilda genom smala mellanrum, den främre
gruppens bakre gräns bredt hjärtlik. Benen korta, första paret betydligt kortare än
kroppens bredd, fjerde nästan sä långt som densamma. Generationsfältet: De glatta,
springan omgifvande, skifvorna äro mycket små, halfmånformiga, utåt begränsade af
korta, utåt och bakåt riktade, i spetsen afrundade vinglika skifvor, hvilkas främre.
sidor äro något concava, de bakre convexa. Anus ligger ej långt bakom dem ; framför
dem står ett stigma och mellan deras yttre spetsar och kroppskanten tvenne, belägna
nära hvarandra; a ömse sidor om anus står ett stigma, och bakom dessa tvenne nära
hvarandra, bakom hvilka ett större synes å hvardera sidan.

Längd 1,8, bredd 0,6, första benparet 1,1, fjerde 1,4 millim.

Denna art är ytterst sällsynt och har blott anträffats nära Hellstenitorp vid Skara.
1875 fans den derstädes ej sa sällsynt, men följande året kunde knappt något enda
cxonplar erhållas; 1877 syntes den åter något talrikare, isynnerhet honorna. Sedan
denna tid förgäfves eftersökt.

12. Arrhenurus nobilis n. sp.

Mas: Corpus ovatum. antice rotundatum, postice in appendicem longain et lata ro. apice truncato-rotun-
datam produetura, in medio marginis posterioris hujus appendicis appendicula apice paulo latior et truncata
conspicitur. Color pallide viridis, maculis 1'uscis; palpis et pedibns flavescentibns. Longitudo 1 millim. (Tab. X,
tig. 1).

Hane: Kroppen är äggformig, framtill rundad, bakåt förlängd till ett långt och
bredt bihang, som utåt är tvärt afrundadt och i midten försedt med ett genomskinligt,
långt och smalt mindre bihang, som mot spetsen är något bredare samt tvärt af-
hugget. A hvardera sidan om detta utgår ett annat bihang, som är halfmån-
formigt och tämligen bredt; dessa båda mötas med sina spetsar utanför det mellersta
bihanget; a ömse sidor derom stå två långa hår, dubbelt längre än bihanget. Betraktas
djuret frän öfre sidan, så synes å midten liksom hos A. tricuspi dator och A.
, marginator ofvan dessa bihang ett annat kort bihang, lika långt som bredt, genom-
skinligt, i bakkanten försedt med tvenne inbugtningar; å ömse sidor om detta stat-
en kort knöl och ytterst ett långt hår. Den intryckta linien är bakåt försvinnande
och otydligare än hos öfriga arter inom slägtet; det inneslutna ryggstycket är obetyd-
ligt. Epimergrupperna äro skilda genom högst obetydliga mellanrum, fjerde parets inre
ändar nästan stötande tillsammans. Dessa epimerer äro nästan qvadratiska, mer än
dubbelt bredare än tredje paret. Labium kort och bred, baktill halfcirkelformigt run-
dad. Anus belägen och bildad såsom hos föregående art, men saknande de omgifvande
upphöjningarne. Till färgen är den ljusgrön, något stötande i gult, med två obetyd-
liga bruna ryggfläckar. Undersidan, ben och palper gulgröna.

Blott ett enda exemplar har jag erhållit i Oktober 1868 i Mälaren vid Kungs-
hamn på 20 a '60 fots djup.

KONGL. SV. VKT. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 93

13. Arrhenurus castaneus n. sp.

Mas: Vorpas oblongo-ovatum, antice truncato-rotundatum, postice sensim decrescens, rotundatura, appen-
dice cavens. Internodium quartum pedum quarti paris processum longum et acutura emittens. Color fuscus,
maculis nullis. Longitudo 0,85 millim. (Tab. IX, fig. 3.)

Hane: Kroppen är långsträckt oval, framtill obetydligt rundad, nästan tvär, något
bakom fjerde epimerparet småningom afsmalnande, bakkanten rundad. Ryggen är af
obetydlig höjd, den intryckta linien innesluter ett aflångt ovalt, i bakkanten något in-
bugtadt stycke, upptagande större delen af densamma. Vid inbugtningen stå tvenne
koniska, afstympade knölar, bakom hvilka kroppen är mycket nedtryckt. Bakom dessa
synas tvenne stigmer, livart och ett försedt med ett långt hår; något längre utåt
ett stigma å hvardera sidan, saknande har. 1 kanten sta tvenne hår å hvarje sida om
de förut nämda. Benens första par mycket längre än kroppens bredd, det fjerde lika
långt som kroppen; fjerde parets fjerde internodie har samma form som hos A. pa-
pillator; femte och sjette likaledes; de bada bakre paren äro försedda med glesa sim-
ilar. Mellanrummet mellan andra och tredje epirner-^aren tämligen smalt, mellan de
häda bakre gruppernas inre ändar deremot ovanligt bredt, nästan som hos en hona.
Bakom fjerde paret står ett stort stigma. Längre bakat, just der kroppen börjar af-
smalna, ligger anns, som är ganska stor, omgifven af tvenne otydliga långa skifvor.
Längst bort i bakre kanten synes ett stigma, och a hvardera sidan ett mindre. Labium
är mycket liten, bred och kort. Palperna äro af vanlig form och hafva i spetsen af
andra och tredje lederna ett par mycket langa har. Färgen är kastanjebrun med ben
och palper gråbruna. Ögonen stora, rödbruna, vidt skilda, belägna ytterst i främre
kanten.

Längd 0,85, bredd 0,55, första, benparet 0,7, andra och tredje föga längre, fjerde
0,85, palper 0,20 millim.

Måhända är den larv i andra stadiet af A. papillator.

Fcmina: Corpus late ovatum, antice el postice rotundatum, parva altitudine. (Jolor ut in mare. Longi-
tudo 0,95 millim. (Tab. IX, fig. t.)

Hona: Kroppen är mycket bredt äggformig, i häda ändarna jämnt afrundad.
Ryggen, som är af obetydlig höjd, är jämn. Den intryckta linien, som äfven hakat
är fullt tydlig, innesluter ett bredt ovalt ryggstycke, utgörande' nästan hela öfre kropps-
sidan; i bakkanten sta sex har. Benen kortare än hos hanen; första paret kortare än
kroppens bredd, fjerde lika långt som kroppen, de bada bakre paren försedda med ej
synnerligen täta simhår. Epimererna bildade såsom hos hanen, men större. Generations-
fältet: De glatta, springan omgifvande skifvorna äro korta och mycket breda; de dem be-
gränsande vingformiga skifvorna langa, nästan jämnbreda, riktade utåt och bakåt samt
i spetsen afrundade. Färgen sådan som hos hanen; stundom synas a ryggen några
otydliga, mörkare fläckar.

Längd 0,95, bredd 0,80, första benparet 0,70, andra 0,80, tredje 0,85, fjerde 0,95,
palper 0,20 millim.

94 C. J. NEUMAN, SVERIGES JBYDRACHNIDER.

Denna art är sällsynt och blott anträffad vid Björkelund och i Brunsbo storäng
nära .Skara.

14. Arrhenurus angulator C. L. Koch. ')

Syn- 1835 — 41 Arrhenurus angulator C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. Ii. 13, tig. 6.

Femina: Uorpus late ovatum, endeni fere latitudine ac longitudine, antice paulum emarginatum, postice
fere truncatum, angulis acutis, in medio marginis posterioris rotundatum. Color ochraeeus, maculis nigris.
Longitudo 1,2 millim. (Tab. VI, tig. 1.)

Hona: Kroppen är nästan lika bred som lång, framtill något afsmalnande, mellan
ögonen visande en obetydlig intryckning. bakåt mycket tvär med spetsiga sidohörn,
mellan hvilka kroppskanten är bredt afrundad. A ömse sidor om denna afrundning
sta två hår, ett mycket långt och ett något kortare, vid hvardera sidohörnet ett hår
och midt för fjerde epimerparet ett dylikt; höjden ej stor. Den intryckta linien är
bakåt försvinnande och innesluter ett betydligt ryggstycke af oval form. Benen äro
korta och tämligen tjocka; första paret ej obetydligt kortare än kroppens bredd, fjerde
paret något kortare än densamma, alla paren utom det första försedda med mycket
talrika har och simhår. Klorna mycket spensliga. Epi mer grupp erna äro genom smala
mellanrum skilda från hvarandra; den främre gruppens bakre gräns bredt hjärtlik, de
främre ändarne med ganska stora, ehuru ej utom kroppen framskjutande spetsar;
fjerde paret nästan rektangulära med föga märkbar inbugtning baktill och obetydligt
bredare än tredje. Generationsfältet är beläget straxt bakom fjerde epimerparet; de
glatta skifvorna äro bredt halfmånformiga ; de dem utåt begränsande, fint granu-
lerade vingformiga skifvorna korta, mycket bakåt riktade samt i yttre ändan run-
dade, ej afsmalnande. Anus, som ligger närmare bakkanten än generationsfältet, är
mycket liten, rundad och å ömse sidor omgifven af de vanliga stigrnerna. Färgen är
hos denna art gul med svarta fläckar, ben och palper gulgrå eller gulgröna. Spetsarne
af epimererna äro mörka, nästan svartbruna, de släta generationsskifvorna ljusgula, de
vingformiga gulbruna.

Längd 1,2, bredd 1,1, första benparet 0,80, andra 0,90, tredje 0,97, fjerde 1 millim.

Sällsynt. Blott anträffad på Gotland vid Kinner i Lummelunda, Heide träsk,
Etelhem i bäcken vid kyrkan samt i Kellunge i en bäck nära prestgården.

') Enligt Kochs indelning af Arrhenurus-HTtemu, livilken jag i allmänhet följt, skulle denna nrt höra till
den första gruppen, men då han ej funnit hanen oeh jag redan vid beskrifning af honan till Arrhenurus pustu-
lator visat oriktigheten af hans tillvägagående att frän ena könets form sluta till det andras, har jag ansett
bäst, att, till dess hanen blifvit funnen, stiilla honan af denna art sist i slägtet.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. \:o 3. 95

Genus 14. ANURANIA n. g.

Corpus lasve. molle, satis altum, in dorso area ovata, stria limitata, carens, ibique autera stigmatibus
numerosis, quatuor series formantibus instructum, in margins setas gerens. Pedes et palpi ut in genare pne-
cedenti. Par primum epimerorum pone labium inter sr connata. Oculi permagni, distantes.

I mina föregående redogörelser för Sveriges Hydrachnider: »Några nya svenska
arter och slägten af Hydrachnider», i Forhandlingerne ved de skandinaviske Naturforskeres
11 Mode i Kjobenhavn 1873, samt »Gotlands och Ölands spindlar och vattenqvalster
1875» har jag fört de hithörande arterna till slägtel Acercus C. L. Koch. I den förra upp-
satsen uttalade jag den åsigten, att detta kanske vore mindre riktigt, och jag är nu
alldeles öfvertygad härom, enär jag funnit så många och vigtiga skilnader mellan hit-
hörande arter och Kochs Acercus-arter, att de omöjligen kunna höra till samma slägte.

Frän Arrhenurus, med hvilket slägte detta företer stor likhet, skiljer det sig lätt
genom den glatta och mjuka, nästan sidenlika kroppsbetäckningen, genom frånvaron
af den intryckta rygglinien och genom de sammanväxta främsta epimererna.

Kroppen är hög och ofvan mer hvälfd än hos Arrhenurus samt a ryggen försedd
med talrika stigmer, ordnade i 4 rader; å undre kroppssidan synas äfven en mängd
dylika stigmer. Ben och palper hafva deremot samma form som hos Arrhenurus. Ge-
nerationsfältet afviker genom frånvaron af de glatta, ljusa skifvorna, som alltid ouigifva
springan hos Arrhenurus. Här är generationsöppningen nästan rund och begränsas utåt
omedelbart af de vingformiga, fint granulerade skifvorna, som äro korta, smala och
nästan rakt utåt riktade, främre sidan något concav, bakre convex. Till vistelseort och
lefnadssätt mycket liknande Arrhenurus. Blott tvenne arter hafva anträffats.

Anurania. I rotundatum; latericium, pedibus fuscis 1. elegans Neuman.

Corpus postice | utrimque irapressum; flavum. maculis »irescentibus, pedibus cano-caeruleis 0. gotlandica Nkuman.

1. Anurania elegans Neuman.
Syn. 1873 Acercus elegans Neuman, Forh. ved Naturf.-roadet i Kjebenh. 1873, p. 408.

Corpus late ovatura, fere rotundatura, ornieatum latericium, pedibus fuscis. Longitudo 1 raillim. (Tab. XIV,

lig. 3.)

Kroppen är nästan rund med hvälfd rygg, å hvars inidt löpa tvenne rader stigmer,
sex i hvarje rad; längre utåt mot kroppskanten en rad å hvarje sida, med fyra stigmer
i hvarje, i bakkanten stå sex hår, af hvilka fyra utgå från undre sidan och två frän
den öfre, framom ögonen sta a hvarje; sida två hår. A undre sidans bakre del synas
åtta par stigmer, det ena i hvarje par dubbelt större och utsändande ett kort hår;
mellan den främre och de bada bakre epimergrupperna står äfven ett dylikt par.
Benen äro tämligen korta, men mycket starka. Första paret kortart' än kroppens bredd,
fjerde lika långt som kroppen, första och andra paren försedda med glesa har, utan
egentliga simhår, tredje paret med simhår vid fjerde internodien, fjerde med myckel

96 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

långa och täta simhår vid tredje, fjerde och femte internodierna. Första paret epimerer
äro ovanligt breda och länga, under labiurn ined hvarandra fullkomligt sammanväxta,
så att ingen gräns kan upptäckas; andra paret tydligt skilda från första, betydligt kor-
tare, viggformiga. De båda parens bakre gräns bildar en bredt hjärtlik figur, hvars
spets är något trubbig och nästan nedskjuter i jämnhöjd med tredje paret. Mellan-
rummen mellan första gruppen och de båda öfriga obetydligt, mellan de båda bakre
deremot å kroppens tnidt dubbelt större; tredje paret äro smala, fjerde nästan
rektangulära, inåt smalare med en obetydlig utbugtning å midten af bakre sidan, nästan
dubbelt större än tredje paret. Epimererna upptaga ej hälften af undre kroppssidan.
Ej långt bakom dem ligger generationsfältet och straxt bakom detta den tämligen stora
runda anus. Labium är fullkomligt fri och till formen hjärtlik; dess främre kant
visar i midten en tydligt begränsad oval figur, i midten delad af en springa. Denna
oval tyckes vara af mjukare, nästan hinnartad, consistens än den öfriga labium, som
jämte epimerer, ben och generationsskifvor äro tämligen hårda och mycket fint granu-
lerade. Mandiblerna hafva en nästan konisk corpus med en mycket stor oeh starkt
böjd, concav klo, mot hvars spets ett smalt bihang höjer sig från klons bas liksom
hos Arrhenurus. Palperna, som likna dem hos Arrhenwus, hafva i främre ändan af
andra leden en krans glesa, långa hår, på öfre sidan af fjerde mycket små och
i dess concava främre del, mot hvilken den femte bildar en tång, ett kort, styft hår.
Fiirgen är hos denna art nästan tegelröd med svarta ringformiga stigmer å ryggen.
Ögonen ovanligt stora, svarta, nästan trekantiga. Undersidan har samma färg, som den
öfre; labium, epimerer, ben och generationsfält svartaktiga.

Längd 1, bredd 0,9 första benparet 0,7, fjerde 1 millim.

Mycket sällsynt. Blott träffad vid Björkelund nära Skara, der ett enda exemplar
erhölls 1873.

2. Anurania gotlandica Neuman.

Syn. 1S7:"> Acercus gotlandicus Neuman, (ioilands och Ölands spindlar ocli vattenqvalster i Kongl. Vet.-Akad.

Förh. N:o 2, p. 102.

Corpus fere rotunda tum, parva altitudine, postice utrimque irapressione vix conspicua instrueturo, flavuro
aut flavo-virescens, raaculis olivaceis aut fuscis. Longitudo 0,9 millim. (Tab. XI, fig. 3.)

Kroppen är nästan rund och af obetydlig höjd med en högst obetydlig intryck-
ning i bakkanten å ömse sidor; å ryggens midt synas, likasom hos föregående art,
två rader stigmer med fem i h varje rad samt mot hvardera sidokanten en rad,
innehållande tre. Af de sex håren i bakkanten äro två mycket fina och svåra
att upptäcka; stigmerna å undre sidan ungefär som hos föregående art. Benen äro mycket
korta, första paret kortare än kroppens bredd, fjerde så långt som bredden; blott sist-
nämda par försedt med simhår. Epimererna äro nästan bildade som hos A. elegans,
men den första gruppens bakre gräns nedlöper a midten med en skarp spets, och
mellanrummet mellan fjerde parets inre ändar är bredare än hos A. elegans', fjerde
paret ej dubbelt bredare än tredje. Generationsfältei är beläget vida längre bakåt än

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. RAND 17. X:o 3. 97

hos A. elegans; fjerde paret ej dubbelt bredare än tredje. Generationsfältet är beläget
vida längre hakat än hos A. elegans, men för öfrigt danadt såsom hos denna art. Labium
har bakre gränsen rundad, främre kantens hinnartade midtelparti ej tydligt tudeladt.
Mandiblernas klo rakare än hos A. elegans. Palperna korta, nående till spetsen af
första benparets tredje internodie och af samma tjocklek som detta benpar. Till färgen
är den vanligen gul eller gulgrön (mera sällan gulröd) med gröna eller brunaktiga
Häckar. Palper, labium, epiraerer och ben samt generationsskifvorna gråblå; bakom
de sistnämda står en oval. hvit fläck, utanför hvilken de genomskinande ryggfläckarne
synas.

Längd 0,9, bredd 0,8, palper 0,2, första benparet 0,6, fjerde 0,8 millim.

Mindre sällsynt än föregående. Gottland: Vänge i en bäck nära gästgif varegård en,
Kellunge i bäcken vid prestgården, Hamra i Rörviks träsk. Vestergötland: Björkelund.
Bohuslän: Orust vid Hulta.

Genus 15. LIMNESIA C. L. Kotn.

Syn. 1842 Limnesia C. L. Kocn, Uebersicht des Arachniderisystems h. 3, p. '27.
1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn. som förek. i Skåne p. .'i'.».

1875 — Kramer, Bii tr. zur Naturgesch. der Hydrachniden p. 311.

Corjius mollf, ovatum, altum. Pci/es longiores, internodio uitirao pedum quarti pari- acuto, unguibus
destituto. Epimera pedum quarti paris fere triangula. Palpi longi, articulis secundo »t tortio crassis, illo gib-
spinam gerenti iiistructo; quarto longissimo attenuato, quinto aeutiusculo, paiilun /•' < nullum.

Duo paria distantia, biui utriusque lateris inter sr vicini.

Kroppen är äggrund, glatt, vanligen ganska hög. tämligen langa, de tvenne

främre paren försedda med glesa, korta och tjocka har, de tvenne bakre med langa.
tättsittande simhår. Fjerde parets yttersta internodie är tillspetsad och saknar klor;
längs dess bakre sida sta glesa har, af hvilka ett är betydligt längre och tjockare än
de öfriga; vid spetsen af tredje — femte internodierna synas breda, nästan spjutlika, i
kanten sågade har. Fjerde paret epimerer äro nästan triangulära med basen stridd mot
tredje paret och spetsen vänd bakat och utåt; i denna spets sitter fjerde benparet infogadt.
De äro mer än dubbelt större än tredje paret. Palperna långa; andra och tredje lederna
tjocka, den förra med en konisk knöl, i hvars spets en trubbig tagg sitter, fjerde smalare och
längst, utan taggar, femte kort och något krökt, i spetsen otydligt tandad. Generations-
fältet, som ligger mellan eller straxt bakom fjerde paret epimerer, är olika bildadt hos
hanar och honor. Hos de förra liknar det mycket generationsfältet hos Hygrobates,
der de båda skifvorna, hvardera med sina tre stigmer, bilda en mer eller mindre
hjärtlik figur med framåt riktad spets. Hos honorna deremot bilda dessa skifvor, som
i yttre kanten vanligen äro något inbugtade, en nästan rektangulär figur. Rostrum
saknas. De tvenne ögonen k livar je sida äro tydligt skilda frän hvarandra; det främre
aflångt och rörligt, är vida större än det bakre, som är rundt och orörligt; de främre.
äro blott till hälften fylda af det röda. pigmentet, som kan flyttas frän den ena ändan
till den andra, men vanligen befinner sig i den bakre. Stundom fyller det hela ögat,

som då får en ljusröd färg.

I 3

K. Sv Vet Ak.ad. ii.in.ll. Band 17 N:o

98

C. .1. NEUMAN, SVERIGES HYDRACIINIDER.

Hithörande djur uppehålla sig nästan uteslutande i sjöar eller större vattendrag,
som iiro rika på vattenväxter (L. pardina och L. marmorata), sällan i mindre dammar
(L. maculata). Ett undantag härifrån gör dock L. histrionica, som ganska talrik tinnes
i de grunda kalkhaltiga träsken på Öland, hvilka äro synnerligen fattiga på växter.

Till sitt lefnadssätt äro de särdeles glupska djur och mycket snabba i sina rörelser.
hvarföre deras rof ej lätt undgår dem.

Limnesia.

Color cor-
poris ...

coccineus, maculis nigris
Pedes et palpi

Virides aut cterulei. Artioulus secundus

palporum gibbere cotiieo prorsum di-

recto instructus 1. histrionica (Hermann) Bruze-

i i a a 4- i lurs

colore corporis aut navescuntes. Articulus

secundus palporum gibbere conico re-

trorsum directo instructus 2. maculata (Muller) C. L. Koch

pellucidus, maculis fuscis. Articulus secundus palporum gibbere co-
nico prorsum directo instructus 3. pardina Neuman.

canus, maculis fuscis. Articulus secundus palporum gibbere co-
nico foras prominente et spina retrorsum directa instructus ...

I. marmorata Neuman.

Species sequentes, a Bruzelio et a me (in Vestergötlands Hydrachnider) comraemoratse, larva- tantum
stadii secundi sunt, quod quum area genitalis, laminibus binis stigmatibus instruetis indicant, tum etiara palpi.
quorura articulus secundus gibbere conico, spina gerenti, omnino caret.

Limnesia ( aurantiacus, maculis fuscis; forma corporis ovata

Larva stadii secundi.\

Color corporis C flavus, maculis nigris; forma corporis ovata

albus, maculis nigris; forma corporis rotundata...

1. vitelima C. L. Koch.

2. undidata (Muller) CL. Koch.

3. albella C. I>. Koch.

1. Limnesia histrionica (Hermann) Bruzelius.

Syn. 1804 Hydrachna histrionica Hermann, Mém. aptérol. p. 55, N:o 1, tal). II, fig. '2.

is;; 1 M.t.r histrionicus Dugés, Itemarqucs sur la famille des Hydrachnés, in Annales

seconde serie, Tom. 1, pag. 146, pl. 10, figg. 13 — 16.
1835 — 41 Limnesia fulgidtt C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, Ii. 1, fig. 9.
1S54 histrionica Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn. som förek. i Skåne.

figg. 2—5.

des Sciences nat.

p. 10, tab. IV,

Corpus ovatura, altissimum, coccineum, maculis nigris. Pedes longiusculi, caerulei (obsenre virides Bruz.),
duo paria anteriora pilis perraris instrueta. Palpi crassissimi et longissimi, psene ad basin articuli ultimi pedum
primi paris pertinentes et lioc pari duplo crassiores; articulus secundus, gibbere conico, prorsum directo in-
structus. Longitudo circiter 1,:") millim. (Tab. XIII, lig. 1.)

Kroppen är mycket hög, bred t äggformig. Benen af medelmåttig längd; första
paret något kortare än kroppens bredd, fjerde ej obetydligt längre än kroppen. Epi-
merernas första och andra par nästan raka och jämnbreda, betydligt kortare än hos
föregående art. Tredje paret äro långa och utåt obetydligt bredare, fjerde paret gä
ej så långt inåt som tredje, deras yttre bakre hörn tämligen trubbiga. Labilim, som
är bredast något framför tnidten, är delad i tvenne hälfter af en längsgående springa
från framkanten till midten; här delar sig springan i tvenne, som gå till bakre ändan
af labium och omsluta ett stycke af samma bredd som sidostyckena; i främre kanten
synas a. midten tvenne korta. hår. Mandiblernas corpus läng och smal, dess bakre

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NIO 3. 99

ända slutar med en böjd spets, begränsande den ovanligt djupa urhålkningen för
musklerna. Klon är stark och obetydlig krökt, vid dess bas synes ett binnartadt bihang,
som ofta lätt skadas, då mandiblerna uttagas. Palperna äro ovanligt långa och tjocka1);
de nå nästan till basen af törsta benparets sista internodie, och deras andra led är
dubbelt tjockare än samma benpar. Denna led är försedd med en lång, framåt riktad
konisk knöl, på hvilken sitter en kort, trubbig tagg. A öfre sidan af andra och tredje
lederna synas flere korta och styfva har samt i främre ändan af tredje leden tvenne
längre ; undre sidan af fjerde leden, som är nästan lika läng som andra och tredje till-
sammans, är framtill något concav; bakom denna eoncavitet stå två längre fina hår,
femte leden är liten och spetsig. Generationsfältet: Skifvorna äro försedda med tvenne
större stigmer i bakre ändan och ett i den främre; mellan dessa synas några få, mycket
små stigmer. Till färgen är denna art högröd, med föga distincta svarta fläckar. Pal-
per, ben, yttre ändarne af epimererna samt labium, blågröna.

Längd 1,3, bredd 1,1, palper 0,95, första benparet 1, andra 1,2, tredje 1,3, fjerde
1,7 millim.

En annan: Längd 1,8, bredd 1,6, palper 1, första benparet 1,25, andra 1,45,
tredje 1,5, fjerde 2 millim.

Larverna hafva enligt Duges mycket nedtryckt kropp samt samma färg som det
fullvuxna djuret.

Af mig blott anträffad i träsken a norra Öland, der den förekommer ganska
allmän.") I Skåne är den enligt Bruzelius ej sällsynt.

2. Limnesia maculata (Muller) Bruzelius.

syn, 177t> Hydrachna maculata Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 197, N:o 2289

1781 id. Hydrachnae etc, p. 81, N:o 48, tab. XI, fig. 3.

1793 Trombidium maculatum J. C. Fabricius, Em. syst. II. p. 400, N:o 7.
1805 AUi.r maculatus id. Sys1 Antliatorura p. 366.

1835 — 11 Limnesia maculata C. L. Koch, Deutschlands Orust, etc, Ii. 6, fig. 16.
— — oblonga id. ibid. h. ti. fig. IS.

1854 — maculata Bruzelius, Beskr. ö. Hydr. som förek. i Skåne, p. 42, tab. IV, figg. 2- 5

1865 Kramer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden p. 312, taf. IX, fig. 21 a, b.

Corpus altissimuro, ovatum, coecineum, maculis nigris. Pedes longiuseuli, aut colore corporis aut Hä-
vt eeutes; duo pari a anteriora pilis densioribus quain aptid specietn priecedentem instructa. Palpi longiuseuli.
p.rur ail linsiu articuli peuultimi peduin primi paris pertinentes, eorumquc fere crassitudine; articulus secundus
■ i bbe ll- eonieo, retrorsum directo instructus. Lougitudo 1,5—2 millim. (Tab. XIII, fig. 2)

Kroppen är ganska hög, äggformifj. Benen af medelmåttig längd; första pant
vida kortare än kroppens bredd, fjerde lika långt som kroppen. Epimerernas första
och tindra par mycket långa och böjda nedåt, h varigenom rummet mellan de fyra inre
epimerspetsarne här blir mycket obetydligare än hos föregående art. Tredje och fjerde

') Då djurei simmar, håller del de långa palperna framåt och nedåt riktade, hvarigenom del för blotta
ögat synes vida längre och framåt starkt afsmalnande. Likaså /.. pard

'-) I min uppsats öfver Vestergötlands Hydrachnider 1870 uppgafs, att den en gång anträffats i Horn-
borgasjön i Vestcigötland. Delta berodde dock pä ett misstag.

100 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACIINIDBR.

paren likna samma par hos L. histrionica. Mellan andra och tredje paren synes utåt ett
större stigma. Labium liknar till formen föregående arts; å midten synas tvenne tydliga
stigraer. Mandiblernas corpus har bakre ändan nästan rak och viggformig; klon är
mycket mer krökt än hos föregående art. Palperna äro korta, nå till spetsen af
första parets fjerde internodie och hafva samma tjocklek som detta benpar. Andra
leden är försedd med en bakat riktad knöl, med en kort trubbig tagg. De glesa haren
å öfre sidan af undra och tredje lederna äru proportionsvis vida längre än hos före-
gående art. Genérationsfältet företer, jämfördt med föregående arts, ringa olikhet; hos
lianen, der det är 0,28 millim. långt och 0,30 bredt, äro stigmerna a skifvorna mycket
stora och af oregelbunden form; en mängd mycket små stignier synas mellan det främsta,
som ligger alldeles i spetsen af skifvan, och det andra, som ligger å dess midt; hos
honan är fältet 0,28 millim. långt och 0,20 bredt; de mindre stigmerna äro här vida
färre. Anus, som ligger närmare bakkanten af kroppen än generationsfältet, har ett
litet stigma ä hvarje sida. Till färgen är arten högröd med föga distincta svarta
fläckar; palper, ben och mundelar har jag oftast funnit hafva samma färg som kroppen,
stundom stöta de åter mera i gulrödt.

Längd 1,8, bredd 1,4, första benparet 1, andra 1,3, tredje 1,4, fjerde 1,8,
palper 0,5 millim.

Aggen äro ljust gulbruna, runda 0,20 millim. i diameter de läggas -10 ä 50 st. i
hvarje kaka och utkläckas efter 4 ä 5 veckor.

Larverna hafva kroppen nedtryckt, oval, vid ögonen tvärt afsmalnande till en
afrundad förlängning, under hvilken ett stort rostrum sitter, baktill afsmalnar den
småningom till en kort spets. Å denna sitta två langa, raka hår och två korta samt
något längre utåt ett ä hvarje sida. De tre epimerparen ä hvardera sidan äro till
större delen sammanväxta med hvarandra och skiljas å kroppens midt endast genom
ett mycket smalt mellanrum. De bilda tillsammans en stor buksköld, som betäcker
hela undersidan utom en obetydlig del af yttersta bakkanten, der generationsfältet är
beläget. Detta delas af en kort springa, som är omgifven af två nästan halfmånfor-
miga skifvor utan stignier. Benen äro besatta med mycket glesa hår; klorna äro enkla
oeh föga krökta. Palperna, som synas vara treledade, sluta med en stark, böjd klo
och äro försedda med talrika hår, af hvilka ett ä andra leden sittande är mycket långt.
Ögonen, som ligga nära främre kroppskanten, äro stora och rödaktiga. Det främre är
betydligt större än det bakre. Vid hvardera paret synes ett långt bakåt bågformigt
böjdt, liar. Till färgen är den blågul, stundom nästan gulgrön med en gulhvit trian-
gulär fläek å ryggen; framför denna fläck står en mindre, violett. Under är den gul-
aktig med de främre epimerparen stötande i rödt; palper oeh ben äro gulhvita.

Längd 0,3, bredd 0,18, palper 0,1, första benparet (),•'!, andra 0,3, tredje 0,4 millim.

Ganska allmän i sjöar oeh åar med klart vatten i Uppland. Vestergötland, Skåne
oeh Blekinge. Gottland i lleide träsk oeh Öland i Borga träsk.

Anm. Den af Korn och Bruzelius omnämda formen oblonga antog jag till en
början vara hanen, men dä jag för att förvissa mig härom afskilde den från den andra
lönnen, fann jag efter en veckas förlopp sidorna i den flaska, der oblonga förvarats,
fulla af äggkakor, hvaremot djuren i den andra flaskan ej lade några ägg. Jag måste

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:0 3. lOl

derför antaga, att L. oblovga än honan och L. maculata lianen. Samma skilnad i ge-
nerationsfältets form har jag äfven funnit hos L. pardina och genom dylikt gxperimenl
erfarit, att de med långa och smala generationsskifvor försedda diuren äro honor.

3. Limnesia pardina Neuman.

ssn I8T0 Limnesia pardina Nluman, Vestcrgötlands Hydraclin. i Öfvers. af Kongl \>i Akad, Körli N:o '.'.

p. 109.

(Jorpvs altissiniuui, late ovatum, posticc paulo latius, albo-flavesccns maculis (uscis; linea dorsualis alba,
srepissime autein valde iiuequalis. Pedeb longi, (urv pellucidi, quartum soluin par densis pilis nntatoriis instruc
tum. Palpi crassissimi longissimique, ad apiccm internodii peuultimi ptdum primi pai pertiuunles el lioc
pari duplo crassiores; articulus secuiidus gibbere conico, longo, antrorsuiu directo iustruetus. Longitudo 1,5
millim. (Tab. 1, lig. 3.)

Kroppen är bredt oval, i bakre ändan obetydligt bredare samt ganska hög. Benen
långa; första paret nästan af kroppens längd, de öfriga småningom tilltagande i längd.
Tredje paret har blott några få längre har vid spetsen af fjerde oeh femte internodierna;
fjerde är deremot försedt med täta simhår i spetsen af tredje, fjerde oeh femte; vid dessa
internodier, i synnerhet fjerde, äro de fjäderlika starka hären synnerligen väl utvecklade.
I >et ■ styfva, spetsiga håret ä sista internodien sitter betydligt närmare dess spets än hos
öfriga arter. Beträffande de främre epimerernas form, sa står den midt emellan de båda
föregående arternas; de äro nämligen nästan raka, men tämligen langa oeh i inre ändarne
ganska trubbiga. Tredje paret, som äro ganska langa, äro inåt ej afrundade, utan
utsända framåt en liten spets. Det lilla fältet mellan de inre spetsarne af tredje oeh
fjerde paren epimerer är mer oregelbundet till formen än hos öfriga arter, der det är
triangulärt, oeh stundom utan gräns förenadt med tredje epimerparet. Stigmat är
äfven här oftast litet och otydligt. Labium är mycket bred, isynnerhet å midten, framåt
och bakåt starkt afsmalnande. Mandiblernas corpus visar samma form, som hos före-
gående art, men klon är mycket rakare, dock ej sa rak som hos L. histrionica. Pal-
merna likna samma organer hos L. histrionica och hallas, då djurel simmar, på samma
sätt; deras inusculatur synes särdeles vackert och tydligt på andra oeh tredje lederna.
Den koniska knölen ä andra leden är lång oeh smal samt försedd med en kort tagg,
som är spetsigare än hos öfriga arter. Generationsfältet är bildadt såsom hos föregående
art. Ofta svnas dock a skifvorna lyra stigmer, men det fjerde är da betydligt mindre.
Någon gång förekommer det a ena skifvan, men saknas a den andra.

Till färgen är denna art gulhvit med bruna eller svartbruna fläckar, som äro de-
lade af hvita eller gulhvita streck. Det Y-formiga ryggstrecket, som sällan tydligt före-
kommer, är hvitt. Undersidan är gulhvit med epimerernas inre spetsar samt labium
gulbruna. A ömse sidor om generationsfältet .-tar en stor brun. vanligen halfinånfor-
mig fläck med några hvita streck. Mellan dessa synes en nästan hvit rund eller oval
fläck, i hvilken anus ligger. Denna art är den rofgirigaste i hela slägtet, ja, kanske
af alla Hydrachnider, hvarföre den, oafsedt sin färgteckning, som i'nr blotta ögat
visar talrika fläckar, synes förtjäna det namn den erhållit. Den lägger sina gulgröna
ägg i smärre kakor, 15 a 20 i livarje kaka, och larverna framkomma redan efter tre

102 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDKACHNIDER.

veckor. Dessa larver göra ett högst märkvärdigt undantag frän alla öfriga deruti, att
de senast vid framkomsten ur ägget hafva åtta hen och mundelarne så beskaffade, som
hos det fullt utbildade djuret. Första gången jag iakttog detta i hög grad egendom-
liga förhållande var 1874 vid ankomsten till Visby, dit jag från Vestergötland med-
fört 'ägg af nämda art. Under en tid af åtta dagar hade jag ej observerat dessa ägg,
och kunde derföre ej afgöra, om icke larverna redan under denna tid genomgått sitt
första stadium, hvilket sålunda skulle skett utan att tillbringa detsamma parasitiskt.
Detta syntes mig emellertid föga troligt, och jag har sedan genom noggrannare observa-
tioner iakttagit, att de verkligen lemna äggen i ett stadium, som motsvarar öfriga Hy-
drachniders andra larvstadiura Generationsföltei visar en smal springa med två stig-
mer a h varje sida. Till färgen äro dessa larver hvitaktiga, genomskinliga, å ryggen för-
sedda med en T-formig hvit figur, omgifven af gult. Ben och palper mycket långa;
de senare så långa som kroppen och tjockare än första benparet. De eljest hos lar-
verna i kroppskanten ofta förekommande håren saknas alldeles.

Längd 0,28, bredd 0,24, första benparet 0,34, andra 0,40, tredje 0,44, fjerde 0,74,
palper 0,28 millim.

Denna art är synnerligen allmän i Vestergötland, der den träffats i de fleste
sjöar, jag undersökt. lalrikast har jag funnit den vid Bottnaryds prestgård samt i
sjöarne vid Eggby och Skärfs kyrkor i Valle härad. 1 Mälaren har den äfven tämligen
allmänt anträffats.

4. Limnesia marmorata Neuman.

Syn. 1870 Limnesia marmorata Ni, i max, Vestergötlands Hydrachn. i Ofvers. af Kongl. Vct.-Akad. Förh.

N:o 2, p. 109.

Gorpus eadem forma, qua species praucedens, sed minus altum, canura, maculis fuscis ornatum, quae lineis
albis el roseis vnriata: sunt. Pedes longiusculi, canescentes, pil is ut in specie praecedenti instrueti. Palpi bre-
viores, ut in /.. mauulata, sed pari primo pedum multo grae.iliores; articulus secundus gibbere instruetus parvo.
conico, foras, vi\ retimsum, directo, spina autem ejus retrorsum conversa. Longitudo 2— 2,3 millim. (Tal). XII,
Hg. 1.)

Kroppen liknar till formen föregående arts, men är ej så hög, Benen äro ej sa langa;
första paret, kortare än kroppens bredd, fjerde något längre än kroppen. Haren sitta
såsom hos föregående art, men simhären ä fjerde paret äro kortare och glesare, hvarjämte
detta pars sista, internodie är vida smalare i förhållande till den näst sista, än hos de före-
gående arterna. Epimererna likna föregående arts, det, triangulära fältet mellan tredje
och fjerde parens spetsar tydligt, stigmat likaledes distinct. Labium är bredast framom
midten, bakre delen oftast utan tydlig gräns. Mandiblernas eorpus bakåt obetydligt
tillspetsad; klon mycket rak. Palperna, som na till midten af första benparet, äro
smalare än detsamma, deras andra led, som är föga tjock, är försedd med en liten obe-
tydlig, rätt utstående knöl med en hakat riktad tagg, som blott synes vid starkare för-
storing; haren äro längre än hos föregående art. Generationsfältet bildar hos honan en
mer oval än rektangulär figur, skifvornas yttre contur är svagt convex, stigmerna såsom
hos Ij. maculata. Till färgen är den ofvan grå med brungrå Häckar, genomkorsade af

KONGL. SV. VBT. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. x:o 3. 103

hvita och rosenröda streck. Oftast äro ryggfläckarne sammanhängande, hvarigenom
ryggen får en särdeles vacker raarmorerad färgteckning. Under är den gråhvit med en
brunaktig aflång fläck bakom fjerde paret epimerer och en halfmånformig af samma
färg men ined talrika hvita och rosenröda streck å hvarje sida mellan genera ti onsfältel
och anus.

Denna art, som jag blott anträffat i Mälaren vid Kungshamn i September och Ok-
tober L866, fanns der ej sa sällsynt. I sina rörelser är den i motsats till näst före-
gående art, föga liflig och står ofta ganska, länge på samma ställe af bottnen i det
kärl, der den förvaras, livarvid den dock hastigt rör ett af de bakre benparen, vanligen
det tredje, för att åstadkomma en strömning i vattnet. Den synes äfven vara föga
rofgirig, men mycket sällskaplig, ty ofta har jag sett 6 a 8 sia, tillsammans nära vatten-
ytan, öfver hvilken de ined främre delen af kroppen och ryggen ej sällan höjde sig.

Larvae stadii secimdi:

Limnesia vitellina C. L. Kocn.

Syn. 1835 — 11 Limnesia vitellina C. L. Kncn. Deutsclilands Orust, etc h. 6, (ig. 20

Corpus ovatnm, altitudine rnediocri, aurantiacum, raaculis fuscis. Pedes longi, pallidiores, pilis paris in
strueti. Palpi longi, ad apicera fere internodii penultimi pedum primi paris pertinentes el hoc pari paulo
crassiores; articulus secundus gibbere conico carens. Longitudo 0,5 raillim.

Kroppen är äggrund, af medelmåttig höjd. Benen långa och smala; första paret
lika långt som kroppens bredd, fjerde dubbelt längre än densamma, alla försedda med
mycket glesa hår. Fjerde parets sista internodie, sinn är mycket spetsig, har blott •">
a I längre har af samma tjocklek. Epimererna visa samma form som hos L. macti-
lata, och rummet mellan de fyra parens inre spetsar är högst obetydligt. Labium
är bakat mycket afsmalnande och genom ett ringa mellanrum skildt frän första
epimerparet. Palperna äro långa, nästan nående till spetsen af första benparefs femte
internodie samt äro något tjockare än detsamma; andra leden är ej synnerligen tjock
i förhållande till tredje (jfr. L. marmorata) samt saknar alldeles knöl, bada dessa
leder äro på öfre sidan försedda med några få hår, a fjerde ledens undre sida stå två
mycket fina, korta hår. Get nsfältet: De springan oingifvande skifvorna, som na

nästan upp till de inre spetsarne af de bakre epimerparen, äro korta och breda, ej
parallela utan framåt lutade emot hvarandra samt försedda med två stora stigmen
Närmare bakkanten är anus hel igen med ett stigma å hvarje sida. Till färgen är den
rödgul, med brunaktiga, ofta sammanlöpande, ryggfläckar och gulrödt ryggstreck.
Palper och ben gulröda.

Mycket sällsynt och af mig blott funnen i Vettern vid Rödesund, Vassbotten vid
Yencrsborg, Heide träsk på Gotland samt Borga på ('land.

104 O. .1. NEUMAN, SVERIGES II YDRAOlINIEEIf .

■2. Limnesia undulata (Möller) C. L. Koch. ')

Syn. 1776 Hydrachna strigata Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 191, N:o 2288.
1781 undulata id. Hydracluire etc. p, 80, tab. XI, tig-. 1.

1804 erythrophlatma IIermann, Mém. aptérol. p. 57, tab. 3, ii». 3.

1805 Atax undulatus J. C. Fabricius, Syst. antliatorum p. 366.

is:!") — 41 Limnesia undulata C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 6, fig. 14.

is;") I — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn. som förek. i Skåne p. 44.

1876 Kramer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden p. 312, taf. [X, fig. 20.

Corpus ovatum, flavum, raaculis nigricantibus. Pedes et palpi longi, flavescentes. Longitudn eirciter
1,5 millim.

Kroppen är äggformig, tämligen genomskinlig, med ganska långa ben och palper.
Bakom det fjerde epimerparet ligger generationsspringan, omgifven af tvenne skifvor,
som tillsammans bilda en hjärtformig, med spetsen framåt riktad figur; å hvarje skifva
stå tvenne stigmer. Till färgen är den gul med svarta fläckar, af hvilka trenne stå
på den främre delen af kroppen och tvenne längre, något bugtiga, på den bakre; bakom
synes en tvärfläck.

Ar ej sällsynt i Skåne och träffas tillhopa med L. histrionica och L. maculata.

Kramer uppger samma art vara röd samt hafva benen ej mörkare än kroppen.
Fjerde benparets sista internodie har två simhår, den näst sista ett vid spetsen och fyra
vid midten af densamma. De bada bakre paren äro försedda med glesa simhår. Epi-
merernas inre spetsar äro långt skilda, hvarigenom mellanrummet blir ganska stort.
Gt nerationsfältet genom ett betydligt mellanrum skildt från fjerde paret epiinerer.
Hvarje skifva, som bakåt är bredare, är försedd med två stigmer.

Djurets längd 0,73, bredd 0,62 millim. Liflig i sina rörelser.

Huruvida denna art är identisk med Korns och Bruzelii är svårt at1 afgöra.

Åtskilligt, synes tala häremot.

3. Limnesia albella C. L. Koch.

Syn is.3ä — H Limnesia albella C. I,. Koch, Deutschlands Crust. 3tc. Ii. 6, fig. 24.

Uorpus fere rotundatum, parva altitudine, album, maculis nigris. Pedes longiores et robustiores, pellu-
cidi, omnes perraris pilis natatoriis instrueti; internodia duo extrema pedum quarti paris gracilliraa. Palpi
longi, ad basin internodii ultimi pedum primi paris pertinentes et lioe pari duplo crassiores; articulus sccundus
gibbere carens. Longitudo 0,5 millim.

Kroppen är nästan rund, af ringa höjd. Benen af medelmåttig längd och rätt
starka; första paret kortare än kroppens bredd, fjerde något längre än kroppen; alla
försedda med mycket glesa simhår; fjerde parets tvenne yttersta internodier äro myckel
starkt afsmalnande, den sista har blott ett längre har nära spetsen; den näst sista
trenne. Vid spetsen af den fjerde synes ett kort fjäderlikt hår. Epimererna, som upp-

') Då jag ej aeti denna art, anför jag Hnuzia.il beskrifning.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLTNGAK. BAND. 17. N:0 3. 105

taga viela mindre än hälften af undre kroppssidan, hafva de båda främre paren raka,
smala och nästan jämnbreda med de inre spetsarne under labium långt skilda. Mellan-
rummet mellan tredje parets inre spetsar är mindre. Labium är mycket kort och i
bakre kanten bredt afrundad. Palperna äro mycket långa, nående till basen af första
benparets sista internodie, samt dubbelt tjockare än detsamma; å andra och tredje
ledernas öfra sida stå några korta hår. Generations/nitets skifvor äro mycket korta och
breda, hvarigenom fältet blir dubbelt sä bredt som långt. De två stigmerna äro mycket
stora och upptaga nästan hela skifvan. Till färgen är den hvit, genomskinlig och för-
sedd med stora, distincta, svarta fläckar. Ögonen röda.

Längd 0,50, bredd 0,46, palper 0,30, första benparet 0,40, andra 0,50, tredje 0,53,
fjerde 0,69 millim.

Af denna synnerligen vackra art har jag blott erhållit tre exemplar i Semsjön
i Gäseneds härad i Vestergötland.

Genus 16. EYLAIS Latreille

Syn. 1796 Eylais Latreille, Precis des Caractéres des Insectes p. 182.

1842 — C. L. Koch, Uebersicht des Arachnidensystems, h. 3. p. 33.

1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 51.

187 G — Kramer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden p. 313.

Corpus lceve, molle, ovatura, depressum. Pedes longiusculi, par priraura pilis densis brevibus, sectindum
et tertiura pilis densis et longis natatoriis, quartura pilis densis et perbrevibus instructum, pilis autem nata-
toriis pinne enrens. Palpi longiusculi, articulis tribus prirais crassis brevibusque, quarto longissimo, tereti, in
medio crassissimo, qninto parvo, obtuso, apice pilifero; avticuli secundus — quartus pilis densis sed brevibus
instructi. Duo paria oeulorum approximata; bini utriusque lateris inter se proximi.

Kroppen är äggformig, nedtryckt; kroppsbetäckningen mjuk, sammetslik. Benen
af medelmåttig längd, fjerde paret saknar alldeles simhår. Palperna äro för detta slägte
särdeles utmärkande; de tre första lederna äro korta och tjocka, fjerde längst och
nästan spolformig, femte liten och i spetsen försedd med flera korta, styfva hår. De
båda ögonparen äro belägna nära hvarandra. De af Korn upptagna fem arterna anser
jag, i likhet med Bruzelius, böra förenas till en enda.

Eylais extendens (Muller) Latreille.

Syn. 177(1 Hydrachna extendens Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 100, N:o 2272.

— id., Hydrachnse, p. 62, tab. X, fig. 1.

— J. C. Fabricius, Eut. syst. Tom. IL p. 406, N:o 24.

— id. Syst. Antliatorum p. 372.
— ■ Latreille, Precis des Caractéres des Insectes p. 182.

Dugés, Kemarques sur la famille des Hydrachnés in Aunales dis Seiences nat.

Seconde serie, Tora. I, p. 156.

C. L. Koch, Deutschlands Crust. etc, h. 14, figg. 21, 22.

Bruzelius, Beskr. ö. Hydraclm., som förek. i Skam- p. 52, tab. 5, Lltl: . 6 — 10.

— P. Kramer, Beitr. zur Naturgesch. der Hydrachniden, p, 313, taf. IX, lig. 22.

Corpus rubrum. Longitudo 4 — 5 millim. (Tab. XIII, lig. 1).

K. St. V. i \i. Flandl Bind. 17. N:o • '4

1781

—

179:!

Trombidium

1805

Atax

1796

Eylais

1834

—

1835-

-41

1854

—

1876

—

106 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Den mjuka kroppsbetäckningen visar vid starkare förstoring mycket täta, vågfor-
formigt och nästan parallelt löpande, utomordentligt fina linier, mellan hvilka mycket
små ringformiga figurer synas. Epimerernas betäckning, som är hårdare, visar en nät-
formig teckning med långt utdragna maskor. A labium, palper och ben äro dessa
mer fyrkantiga eller rundade. Benen, som äro af medelmåttig längd, hafva första paret
kortare än kroppsbredden, fjerde längre än kroppen; de tre första paren hafva korta
och tjocka internodier, utom den yttersta, som liksom hos fjerde paret är smal och
kortare än näst föregående internodie; fjerde parets äro längre och något smalare.
Första parets äro försedda med mycket täta, korta hår å öfre sidan samt något längre,
glesare å den undre; andra och isynnerhet tredje parets äro å undre sidan försedda
med täta simhår vid tredje, fjerde och femte internodierna; fjerde parets sakna alldeles
dessa och äro å så väl öfre som undre sidan försedda med korta hår. Den sista inter-
nodien är högst obetydligt afsneddad och försedd med mycket starka och föga krökta
klor. Epimererna äro små, fjerde paret minst, inåt tillspetsade samt der obetydligt be-
rörande andra paret; mellanrummet mellan andra och tredje paret jämnbredt, smalare
än tredje parets bredd. Mellanrummet mellan de fyra parens inre spetsar bakåt vida
bredare. Labium är framtill förlängd till ett slags kort och tjockt rostrum, å hvars
midt synes den något utstående, runda munöppningen, som är omgifven af en krans af
fina korta hår. Uttagen och särskildt preparerad, visar labium bakom palpernas vid-
fästningspunkt en lång, smal och nästan jämnbred process å hvarje sida, hvilken ungefär
midt emot munöppningen bildar en nästan rät vinkel mot den öfriga delen af labium.
Denna, som i bakre ändan är inskuren, slutar med tvenne, parallelt med nämda processer
löpande, korta spetsar. Mandiblernas corpus är ovanligt lång och smal, i bakre ändan
obetydligt tjockare samt något böjd. Klon, som är nästan så bred som främre ändan
af corpus, är kort, trubbig och krökt; till färgen är den mycket mörk, nästan svart-
brun och synes, ofta utsträckt ur munöppningen, som en mörk punkt. Palperna hafva
de två första lederna mycket korta (deras diameter är större än längden), tredje är utåt
mycket tjockare, kolfformig, fjerde ungefär af samma längd som de tre första till-
sammantagna, spolforinig, femte smal och trubbig, af tredje ledens längd. Den första
leden saknar hår, andra har ett å undre och tvenne å öfre sidan, tredje å främre delen
af undre sidan försedd med talrika, tätt sittande hår och å öfre med fem, fjerde å öfre
och undre sidan med i rader sittande talrika hår, femte har några få hår vid basen,
men i spetsen fem k sex tätt sittande, starka. Alla dessa hår äro korta. Generations-
fältet, som ligger mellan andra paret epimerer är mycket litet, springan, som är kort,
oingifves af tvenne chitinösa, glatta, smala skifvor. A hvarje sida sitter ett mycket
litet stigma. Anus är stor och rund och ligger mellan fjerde paret epimerer. Do
två ögonparen ligga nära hvarandra och det bakre ögat mycket nära det främre;
de äro belägna i en rektangulär chitinartad skifva, som nästan alldeles innesluter dem,
och livarigenom de blifva alldeles orörliga; cornean är mycket liten. Någon skilmid
mellan könen har jag ej kunnat finna. Till färgen är arten röd, stundom ljusare; (yngre)
stundom mörkare (äldre).

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:C) 3. 107

Rörande ägg och larver får jag meddela föjande:

I medlet af juli månad 1876 hade jag insamlat en stor mängd af dessa djur, som
förvarades i ett vanligt dricksglas. I början af augusti märkte jag, att en af honorna
börjat lägga ägg, och hennes exempel följdes genast af flera andra, så att inom ett
dygn större delen af glasets botten samt en i detsamma befintlig Sphagnum-qyiat voro
betäckta af Agg. A glasets botten lågo dessa i allmänhet i ett enda lager, men å
Sphagnum-qyiaten bildade de en tjock klump. Jag hade godt tillfälle att betrakta ho-
nornas beteende under äggläggningen. Under det densamma försiggick, läto de ej lätt
störa sig, om man vidrörde dem, och tycktes vara mycket noga med, att äggen kommo
i en bestämd ordning. De främre benen böjdes, så att generationsöppningen kom all-
deles intill glaset, hvarefter äggen med tillhjelp af desamma tycktes ordnas. Det hvit-
aktiga, klibbiga ämne, hvaraf de omgifvas, hårdnar genast vid beröring med vattnet
och blir så fast, att man med en stilett har svårt att genomborra det. Hvarje hona
lägger 2 a 400 röda, runda ägg, 0,25 i diameter. Efter fem veckor utkläcktes hälften
af de lagda äggen, hvarvid det egendomliga förhållandet visade sig, att larverna
omedelbart lemnade vattnet samt med stor hastighet sprungo omkring på dess yta l)
samt glasets väggar. Blott med svårighet lyckades jag bemäktiga mig en del af dem.
Detta ger mig anledning att tro, att de i likhet med larverna af Limnochares tillbringa
sitt första stadium på sådana insekter, som lefva på vattenytan t. ex. Hydrometra.
De återstående äggen utkläcktes först i april månad följande året. Larverna voro full-
komligt lika dem, som i augusti utkläckts, och betedde sig på samma sätt.

Larverna, 0,20 millim. långa och 0,12 millim. bi*eda, äro af en oval form, bakåt
dock nägot afsmalnande med talrika hår i kanten. De utmärka sig isynnerhet genom
benens spolformiga internodier, hvilka alla äro försedda med tätt sittande hår, som a
de sista internodierna äro längre än dessa. Sista internodien, som är utåt mycket till-
spetsad, slutar med en starkt böjd, svag, dubbel klo. Ögonen äro mycket stora, till
färgen svartaktiga. Djurets färg ljusröd.

I motsats till Bruzelius har jag funnit denna art föga glupsk. Jag har aldrig
sett den angripa andra Hydrachnider, men deremot faller den sjelf ofta offer för sina
stamförvandter, äfven om dessa varit dubbelt mindre. I sina rörelser är den liflig,
simmar fort, hvarunder den ej betjenar sig af fjerde benparet, som hålles rakt
bakåt sträckt.

Längd 4, bredd 3, första benpai'et 2,3, fjerde 4,5, palper 1,9 millim.

Den förekommer allmänt i alla provinser från Lappland till Skåne, Gotland och
Öland.

') Samma egendomliga förhållande liar Duges observerat hus larverna af Dipl lontus capularis, hvan mol
lian aldeles oriktigt uppger, att larverna af Eylais genast torka och dö, da de komma nr vattnet.

108 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

Genus 17. DIPLODONTUS Dugés.

Syn. 1834 Diplodontus Dugés, Remarques sur la faraille des Hydrachnés, in Annales des Sciences nal. Tom. I,
p. 144.
1842 — C. L. Koch, Uebersicht des Arachnidensystems k. 3, p. 24.

1854 — Bkuzelius, Beskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 44.

Corpus inolle, depressum, ovatum (D. seapularis) aut rotundatum (D. filipes). Pedes longiusculi, gra-
ciles et, pari prim o excepto, pilis natatoriis in internodiis quarto et quinto instructi. Palpi breviusculi, articulo
tertio brevissimo, quarto longissimo, cum quinto extenso forpicem fonnauti. Rostrum breve. Ocnlorum duo
paria inter se remota.

Kroppen är nedtryckt, obetydligt hvälfd, dess betäckning mjuk. Benen tämligen
långa och mycket fina med simhår vid fjerde och femte internodierna af de tre bakre
paren. Palperna af obetydlig längd; tredje leden kortast, fjerde längst, sträckande sig
med en spets öfver femte, som är långsträckt och rörlig, bildande med den förra ett
slags tång. Rostrum kort och smalt. De båda ögonparen långt skilda, likaledes de
bada ögonen i hvarje par. Blott en svensk art.

Diplodontus filipes Dugés.

Syn. 1834 Diplodontus filipes Dugés, loeo cit. p. 158, pl. 10, rigg. 1 — 4.

1854 — — Brdzelius, loeo cit. p. 45, tab. IV, rigg. 9 — 12.

Corpus rotundatum, autice paulo latius, rubrum, maculis nigris confluentibus, pedes et palpi tiavi.
Longitudo 1,5 millim. (Tab. XIII, fig. 3.)

Kroppen är nästan rundad, i främre kanten något bredare; å ryggen synes vid
stark förstoring en mycket fin granulering, som å undre sidan är nästan omärklig-
Benen utmärka sig genom sin spenslighet; då djuret simmar omkring, kunna de med
obeväpnadt öga knappast synas. Första paret är kortare än kroppens bredd, fjerde,
som är längst och tjockast, är något längre än kroppen. Epimererna äro små; de
tvenne första paren långa, smala och jämnbreda, mötas nästan under labiura; de
båda bakersta paren äro genom ett bredt mellanrum skilda från de främre; tredje
paret jämnbreda, ungefär lika breda som andra; fjerde paret mer viggformiga, bilda till-
sammans med tredje en nästan triangulär figur, livars spets är riktad inåt; de båda
parens inre spetsar långt skilda. Alla fyra paren äro försedda med mycket fina hår,
hvilka äro längst å fjerde paret. Detta är den enda hydrachnid, hos hvilken jag fun-
nit epimererna liksom benen försedda med hår. Bakom fjerde epimerparet står ett
stigma. Labium är bred, bakåt något afsmalnande och afrundad, framtill förlängd till
ett kort rostrum. Mandiblerna hafva en smal och långsträckt corpus med en förläng-
ning baktill, som är längre än den egentliga corpus; vid basen af den föga krökta,
starka klon synes liksom hos Arrhenurus ett hinnartadt, tämligen bredt bihang af
klons längd. Palperna, som na obetydligt utom kroppskanten, till basen af första ben-
parets fjerde led, äro smalare än detta par. Första leden är ovanligt lång, längre än

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. N:<) 3. 109

undra, som är dubbelt större än tredje. Fjerde är längst och sträcker sig med en
läng spets öfver femte, som äfven är spetsig samt rörlig, och med hvilken den bildar
en långsträckt, spenslig tång. A öfre sidan af första leden stå tvenne hår, å andra å
undre sidan ett dylikt, vid basen af tredje trenne och vid basen af fjerde tvenne längre hår.
Generationsfältet: Den korta springan, som är belägen midt emellan fjerde paret epi-
merer, är omgifven af tvenne upphöjda, halfmånformiga skifvor, hvilkas främre spetsar
dock äro vida smalare än de bakre, hvarigenom de tillsammans bilda en nästan hjärt-
formig figur, med den trubbiga spetsen framåt riktad. Yttre randen af dessa skifvor
är försedd med en rad större stigmer, innanför livilka betydligt mindre dylika betäcka
hela skifvorna. De inre och bakre kanterna af de sistnämda äro försedda med korta
hår, som korsa hvarandra. Den ovala anus är belägen midt emellan generationsfältet
och kroppens bakkant. De två ögonparen äro långt skilda; det öfre eller bakre ögat-
ligger i sjelfva kroppskanten, det undre något nedanför densamma, hvarföre det ej
synes, da djuret betraktas från öfre sidan. Detta har sannolikt föranledt Koch att föra
Diplodontus till den af honom uppställda gruppen Hygrobatides. Till färgen är den
röd med omkring tio mörkare fläckar a ryggen, hvilka strålformigt utgå frän en ge-
mensam midtelfläck. Epimerer, ben, labium palper och generationsfält äro gula.

I sina rörelser är den föga liflig och har aldrig synts angripa andra Hydrach-
nider, som varit förvarade i samma kärl. Deremot blir den själf ofta ett byte för
Sis<ra- och Limnesia-arter. Ej sällsynt i Vestergötland t. ex. i an vid Lyrestad, i
Bottensjön, Tholsjöhult, Mellby i Bjerke härad samt flera sjöar i Valle härad, Sven-
ljunga. I Blekinge synnerligen talrik i en liten sjö nära Fridlefstads prestgård. I Skåne
sällsynt enligt Bruzelius. Gotland: Heide träsk, Källunge i bäcken vid prestgården
samt lloma i en dam i parken.

Genus 18. HYDRACHNA (M(ller) C. L. Kocn.

Syn. 1781 Hydrachna Muller, Hydrachnse etc. p. 59 et 03 (ad partem).

1842 — C. L. Koch, Uebersicht des Arachnidensystems, Ii. 3 p. 29.

1854 — Bruzelius, Beskr. ö. Hydrachu., som förek. i Skåne, p. III.

1875 — Kramer, Beitr. zur Naturgescb. der Hydrachniden, p. 320.

1877 — id., Grundziige zur Systematik der Milben, p. 236.

Uorpus molle, rotundatum a 1. 1 late ovatum. Pedes breves, par primura pilis rarioribus, cetera paria pilia
densis ac longis iustructa. Labium in rostrum longissimum productum. Palpi longiusculi, articulo primo cras-
sissimo, brevi; secundo ejus longitudine, tertio attenuato longissimo, quarto longitudine primi, cum quinto
parvulo foreipem formanti. Oculi bini utriusque lateris proximi; duo paria raediocriter distantia.

Kroppen är rundad eller bredt oval, nästan klotrund ; kroppsbetäckningen slät och
mjuk. Benen korta, de tre bakre paren med ovanligt täta och tämligen långa har. Labium
är förlängd till ett rostrum, som når nästan till yttersta spetsen af palperna. Dessa.
som från sidorna äro tämligen tilltryckta, hafva första leden mycket tjock, andra högst
obetydligt längre, men smalare, tredje längst och ganska smal, fjerde af den förstas
längd ined den å undre sidan fastade, tagglika, korta femte leden bildande en tång. De
båda ögonen å hvarje sida belägna nära hvarandra; båda paren skilda genom medel-
måttigt afstånd. Två arter.

110 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDEACHNIDEK.

(fere rotundatum, rubrura. Epimera primi et secundi parium
introrsum acuminata - - 1. globosa (De Geer) Dugés.

late ovatum, rubrum, maculis nigris. Epimera primi et se-

cuadi parium introrsum retusa 2. geographica (Muller) L. C. Koch.

1. Hydrachna globosa (De Geer) Dugés.

Syn. 1778 Acarus aquaticus globosus De Geeu, Mémoires etc. Tom. VII, p. 146, pl. 9, ligg'. 11, 12.
1793 Trombidium globator J. C. Fabeicius, Ent. sy st. Tom. II, p. 403, N:o 23.
18<>5 Ata.v — id. Syst. Antliatorum p. 376.

1776 Hydrachna vruenta Muller, Zool. Dan. Prodr. p. 190, N:o 2273.
1781 — — id., Hydrachnre etc. p. 63, tab. IX, fig. 1.

1804 — globulus Hermann, Mém. aptérol. p. 56, pl. VI, fig. 15.
1834 globosa Dugés, Remarques sur la famille des Hydrachnés in Annales des Sciences nat.

Tom. 1, ser. 2, p. 161.
1835-41 — —CL. Koch, Deutschlands Crust. etc. h. 14, fig. 15.

1854 Bruzelius, Eeskr. ö. Hydrachn., som förek. i Skåne, p. 47, tab. V, fig. 1.

<\t[>hs fere globosum, rubrum. Pedcs breves, par quartum vis longitudine corporis, duo paria poste-

riora deusissimis pilis natatoriis instrueta. Epimera duorum paiium anteriorum introrsum acuminata. Rostrum

perlonguiii, longitudine fere palporum. Palporum articuli secundus et tertius pilis raris brevibusque instrueti.
Longitudo 4 — 5 millim.

Kroppen är mycket hög, nästan klotforraig, med slät, starkt utspänd kroppsbetäck-
ning. Benen korta; första paret kortare än kroppens halfva längd, fjerde något kortare
än kroppen. Första paret försedt med täta, korta hår å sträck- och böjsidan, andra
med täta simhår å fjerde och femte internodierna; de båda sista paren hafva ä
hela böjsidan utomordentligt täta, långa simhår. Epimererna äro små. Första och
andra paren nästan viggformiga, andra något bredare och större, mellanrummet mellan
andra och tredje paren af samma bredd som andra paret; tredje mycket korta, nästan
rektangulära, inåt något afsmalnande och tvärt afrundade, gränsa med hela bakre
kanten intill följande par, som äro betydligt längre, men föga bredare än tredje, i inre
ändan bredare och något concava, med en utskjutande trubbig process. Ldbium,
som är tydligt skild från första paret epimerer, är baktill rundad och framtill förlängd
till ett långt rostruin, som vid basen är tjockt och tämligen utbredt, men sedan jämnt
afsmalnar. Detta rostrum, som nästan är af palpernas längd, är nedåt böjdt. I det
samma ligga mandiblerna, hvilka icke såsom hos föregående arter bestå af tvenne skilda
delar, corpus och klo, utan utgöras af ett enda långt utdraget, nästan sabelformigt
stycke, ä hvilket dock synes en antydning till gräns mellan de båda nämda delarne.
Palperna äro från sidorna hoptryckta och synas kunna blott obetydligt skiljas från
rostrum, intill hvilket de städse hållas. Första leden är något mer hög än lång med
ett par glesa hår å öfre sidan, andras längd omkring 1/2 gång större än dess höjd, å
öfre sidan är den försedd med tämligen talrika, mycket korta hår. fTredje nästan jämn-
bred med tvenne mycket fina hår i spetsen å öfre sidan; under denna led sitter den
likaledes klolika femte leden, hvars spets äfven är nedåt riktad, och som med före-
gående bildar ett slags tång med mycket korta käftar, af hvilka den undre är något
större än den öfre. Generationsfältet, som är beläget mellan de två bakre epimerernas

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 17. N:0 3. 111

inre ändar, visar tvenne nästan halfmånformiga, i främre ändan något bredare, granu-
lerade skifvor, som hos det utbildade djuret äro med hvarandra sammanväxta till ett
bredt, nästan hjärtlikt fält. Från en öppning straxt bakom spetsen af detta fält utgår,
då man trycker på djuret, ett kort, tubformigt, i kanten kreneleradt organ, som an-
tagligen är ett äggläggningsrör, enär jag ej funnit det hos alla individ. Närmare ge-
nerationsfältet än bakkanten ligger anus. Ögonparen äro tämligen långt åtskilda och
belägna på en något upphöjd, oval skifva; det främre i hvarje par betydligt större än
det bakre och tydligen skildt från detsamma. Framför ögonen står ett kort hår, ut-
gående från midten af ett litet stigma. Till färgt n är denna art röd, yngre individ
äro ljusare, äldre deremot mörkare.

Lägger enligt Dugés *) sina ägg i stjälkarne af vattenväxter, i hvilka den med de
spetsiga mandiblerna borrat hål. Aggen äro ovala, röda, ganska talrika samt ej omgifha
af det vanliga gelélika skyddande ämnet. Ur dessa Agg, som läggas i början af som-
maren 2) framkomma efter omkring sex veckor larverna, som hafva en oval kropp med
ovanligt stort rostrum, som är nästan så stort som halfva kroppen. Benen äro af
kroppens längd; färgen är röd. Dessa fästa sig på vatteninsekter, t. ex. Nepa och
Dytiscus, der man såväl under våren som sommaren och hösten anträffar dem. 3)

Denna art är ganska allmän och förekommer hade i rinnande och stillastående
vatten. I sina rörelser är den mycket snabb, men föga rofgirig. Upland, Västergöt-
land, Östergötland, Blekinge, Skåne, Gotland och Oland.

2. Hydrachna geographica (Muller) C. L. Kocn.

Syn. 1776 Hydrachna geographica Muller, Zool. Dan. Prodr. p 190, N:o 2270.

1781 id. Hydrachna: etc, p. 59, tab. VIII, figg. 3, 4, 5.

1835-41 — C. L. Koch, Deutschlands Orust, etc, h. 14, tig. 13.

1793 Trombidium geographicum J. C. Fabricids, Ent. syst. Tom. II, p. 405, \:<> 32.
1805 Atax geographicus id. Syst. Antliatorum p. 371.

Corpus late ovatum, altum, obscure rubrum, maculis magnis nigris. Pedes fere ut in specie praecedenti; par
primum pilis densioribus instruetum. Epimera pariura duorura anteriorum introrsura retusa. Rostrum et palpi
ut in H. globosa. Longitudo 6 — 8 millim. (Tab. XIV. (fig. 2.)

Kroppen är bredt oval, mindre hög än hos föregående art. Benens första par
försedt med mycket tätare hår. De tvenne främre parens epimerer hafva de inre spet-
sarne trubbiga, för öfrigt äro de bildade såsom hos H. globosa. Rostrum och palper så-
som hos denna. Generationsspringans skifvor bilda tillsammans ett mer hjärtlikt fält än hos
föregående art. Det dröjer länge, innan dessa skifvor växa tillsammans, och till en början
trodde jag, att detta var utmärkande för arten, enär jag anträffat individ af 5 milli-
meters längd, som haft dem tydligt skilda. På Gotland erhöll jag emellertid ett
individ af 8 millim. längd, som hade skifvorna sammanväxta. Till färgen är den

1) Oaktadt jag ofta haft denna art i mitt aqvarium, har det aldrig lyckats mig få se den lägga några
ägg. I fångenskapen har den vanligen dött efter några dagars förlopp.

2) Den 30 juli har jag dock anträffat en af iigg alldeles uppfylld hona.

3) Den 26 aprij tog jag en Dytiscus marginalis med flerc Hydrachnor i första puppstadiet. Dessa voro
helt små och hade säkert ej länge vari! fastade ii densamma. Den 10 juni utkläcktes larverna i andra stadiet

112 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDHACHNIDER.

mörkröd ofvantill med stora svarta fläckar, som vanligen bilda ett bredt, framtill af-
brutet oregelbundet band längs midten af ryggen. Palper, rostrum och ben röda.

I sina rörelser är den ej så snabb som föregående.

Ganska sällsynt vid Björkelund och Brobacka nära Skara, Gotland vid Kinner.

Genus 19. HYDRODROMA C. L. Koch.
Syn. 1842 Hydrodroma C. L. Kouh, Uebersicht des Arachnidensystems, h. 3, p. 32.

Corpus lieve, molle, ovatura, parva altitiidine. Pedes, primo pari excepto, longiores, par primum pilis
brevibus densissimis iustructi, paria cetera quum tales pilos, tura delisos et longos pilos natatorios, internodiis
quarto quintoque aftixos, gerentia. Labiuiu in rostrum, palpis duplo brevius, productum. Palpi longiusculi; arti-
culi tres primi eadem fere inter se longitudine, a primo ad tertiura crassitudine crescentes, quartus longissiraus,
iis raulto gracilior, cura quiuto parvulo forcipera formans. Oculi bini utriusque lateris prosimi; duo paria distantia.

Detta slägte, som står närmast Hydrachna, skiljer sig dock lätt derifrån genom
sitt korta rostrum, som icke är hälften så långt som palperna, sin obetydliga höjd samt
palpernas och generationsfältens olika bildning. Blott en art är hos oss anträffad.

Hydrodroma rubra (De Geer, C. L. Koch1).

Syn. 1778 Acarus aqicatiats ruber De Geer, Mémoires etc, Tom. VII, p. 141, pl. 9, figg. 3 — 11.
? 1835 — 41 Hydrachna punicea 0. L. Kocu, Deutschlands Crust. etc., b. 14, figg. 8, 9.
?1842 Hydryphantes puniceus id. Uebersicht des Arachnidensystems p. 14.

1870 Hydrodroma nmbrata Neuman, Vestergötlands Hydrachn. i Öfvers. Vet. Akad. Förh. N:o 2, p. 110.

Corpus rubrum supra, margine anteriorem inter oculos scuto quodam capilali ornatum. Longit. 2 millim.
(Tab. XIV, fig. 1.)

Kroppen är äggrund, af obetydlig höjd, kroppsbetäckningen mjuk, synes vid
obetydlig förstoring glatt, men visar sig vid starkare vara mycket fint granulerad,
likaledes rostrum, palper och ben; nära framkanten, midt emellan ögonen, synes en
sköldlik ehitinös skifva, som framtill är afrundad, å sidorna inbugtad samt i bakre
kanten utlöper i tvenne spetsiga hörn. Benens första par ej obetydligt kortare än
kroppens bredd och försedt med synnerligen talrika, korta, styfva hår, som mot
spetsarne af andra och tredje internodierna stå i krans; andra paret lika långl
som kroppens bredd med glesare, längre hår i spetsen af fjerde och femte inter-
nodierna; sista internodien obetydligt kortare än den näst föregående, med en
mycket liten, nästan rundad urhälkning för mottagande af de små enkla klorna.
Första paret epimerer gränsa intill rostrum; deras inre spetsar äro ej långt skilda.
Andra paret obetydligt bredare och kortare. Mellanrummet mellan detta och tredje
paret af det senares bredd. Dessa epimerer äro lika breda som andra paret och
nästan jämnbreda. Fjerde paret, som utåt äro dubbelt bredare än tredje, äro inåt
lika spetsiga som detta par, nästan triangulära. Rostrum, som ej är hälften så

') Då jag ej anser Kochs slägten Hydrodroma och Hydryphantes generiskt skilda, har jag föredragit
det förra släktnamnet.

KONGL. SV. VET. -AKADEMIENS BANDLINGAR. BAND. 17. N:o 3. 113

Långt som palperna, är utåt hastigt afsmalnande och visar i spetsen en springa, genom
hvilken mandiblerna stundom utskjuta samt tvenne rakt utstående korta hår å öfre
sidan. Mandiblerna hafva en långsträckt, jämnbred corpus, som bakat hastigt tilltager
i tjocklek och derefter öfvergår i en lång, föga krökt, spets med en stor fördjupning
för musklerna. Klon är ovanligt lång och stark, nästan rak, tydligt trekantig med
inre sidan något concav; till färgen är den brunaktig. Vid dess bas synes ett
hinnartadt, uppåt spetsigt afsmalnande bihang, som nar till klons midt. Palperna
äro tämligen långa, nästan hälften så långa som första benparet, och nående till basen
af dess fjerde internodie; de äro vida smalare än detta benpar med första leden cylin-
drisk och nästan af samma längd som de båda följande, fastän smalare; andra och
tredje tilltagande i tjocklek mot yttre ändarne; fjerde längst och betydligt smalare än
tredje med en utskjutande klolik spets ä öfre sidan; femte kort och klolik, bildande
med den nämde taggen ett sla"'s tåns:, hvars båda käftar äro korta och nedåt riktade
liksom hos Hydrachna. I spetsen af de tre första lederna stå några korta, glesa hår.
Generationsfältet: Springan, som börjar vid inre ändarna af fjerde paret epimerer, är
lång och omgifves af tvenne upphöjda skifvor, som mot främre ändan betydligt af-
smalna och i själfva spetsen äro försedda med ett stort rund stigma; utåt äro de con-
vexa med en utskjutande rund knöl mot bakre kanten; något bakom springans midt
synes å inre sidan af dessa skifvor ett litet stigma. Anus, som är oval och tämligen
stor, ligger närmare generationsfnltet än bakre kroppskanten. Ögonparen långt skilda,
belägna alldeles i kroppskanten, h värj c par stående på en liten oval, upphöjd chitinskifva,
främre ögat dubbelt större än det bakre. Till färgen är den röd, sammetslik, med obe-
tydligt ljusare ben och palper.

Längd 2, bredd 1,6, palper 0,5, första benparet 1,15, andra 1,55. tredje 1,80,
fjerde 2,20 millim.

Mellan könen synes ingen annan yttre olikhet rinnas, an att honan liar mellan-
rummen mellan epimerparens inre ändar mycket bredare samt i förhällande till kroppen
mindre epimerer; generationsfältet är ej heller beläget sä långt bakat som hos lianen.
I sina rörelser är denna art ganska snabb och betjänar sig vid simningen äfven af
fjerde benparet, som också är försedt med täta simhår. Då den kryper omkring, hvilket
mera sällan händer, släpar den vanligen detta par. Mot vintern byggde de af mig
förvarade af växlemningar ett slags bo, liknande ett cylindriskt rör, nästan som Phry-
ganea-larvens, i hvilket de tillsammans (15 å 20) mest uppehöllo sig; sattes aquariet i
solskenet, koranio de snart utkrypande nr boet. Aggen, som äro röda, läggas a Sphag-
w/m-stjälkar och omgifvas af det vanliga geléartade ämnet: efter omkring fyra veckor
utkläckas de röda larverna.

Sedan jag ett helt år haft denna, art i ett litet aquarium, lade den ändtligen på
våren följande året ägg. Olyckligtvis blefvo de nyss kläckta larverna förstörda, innan
jag hunnit beskrifva dem.

Omkring Skara är denna art jämte Arrhenurus caudatus allmännast och den
första, som visar sig, så snart isen smält i dammar och diken; mot slutet af sommaren
förekommer den mindre allmän. Utom vid Skara har jag funnit den vid Ulricehamn

k Sv Vel \k.,.| Handl. IM- 17. \ ■ . ' •'

114 C. J. NEUMAN, SVERIGES HYDRACHNIDER.

samt på Gotland vid Kinner i Lummelunda, Kapellshamn och Gothem. En varietet
med metallglänsande grön färg, variatio nvtallica, anträffades allmännare än hufvud-
formen flerstädes på Gotland, t. ex. Kinner i Lummelunda, Kyrkeby i Etelhem, Heide
i en »brya» nära träsket samt i ( )ja i vattensamlingar i stenbrotten.

Genus 20. BRADYBATES Neuman.

Syn. 1873 Bradyhates Neuman, Nya svenska arter ocli slägten af Hydraclinider, Forli. ved Naturforsk. modet
i Kjobeiihavn 1873, p. 409.
1875 Neuman, Gotlands och Olands spindlar och vattenqvalster, i Ofvers. af Kongl. Vet.-

Akad..Förhandl. N:o 2, p. 104.

Vorpus laeve, molle, depressum, late ovatum, antice fere truncatum, angulis obtusis, pone hos angnlos
coarctatum, postice paulo latins, rotundatum. Pedes pilis densis, perbrevibus inslructi, longioribus pilis nata-
toriis omnino carentes. Rastrum et palpi ut in genere prseeedenti. Oculi bini utriusque lateris proximi; duo
paria mediocriter distantia.

Detta slägte, som bildar en tydlig öfvergång till snmpqvalsterna, skiljes från alla
öfriga svenska Hydrachnidslägten derigenom, att hithörande djur alldeles sakna simhår.
De krypa också helt långsamt omkring liksom Thyas och Limnockares, frän hvilka de
dock tydligt äro skilda genom palpernas och rostri form, som i det närmaste öfverens-
stäiiimer med Hydrodroma. Kroppen är mer nedtryckt än hos denna, med mjuk och
glatt betäckning, som äfven här visar sig fint granulerad vid stark förstoring. En art.

Bradybates truncatus Neuman.

Syn. 1873 Bradybates truncatus Neuman, loco cit. p. 409.
1875 id. p. 104.

Femina: Uorpus rubrum, epimera et pedes miniacea, dorsura stigmatibus in quator series dispositis
ornatum. Longitudo 2 milliru. (Tab. XIV, tig. 4.)

Hona: Kroppen, nedtryckt, nästan jämnbred, i främre kanten tämligen tvärt af-
huggen med midten något framskjutande och afrundad samt trubbiga sidohörn, bakom
dessa något inbugtad; bakkanten, som är något bredare, är afrundad. På ryggen synas
flere större stigmer, som äro ordnade i fyra längsgående rader. Benen tämligen länga,
första paret lika långt som kroppens bredd, andra ocli tredje småningom tilltagande i
längd, fjerde så långt, som kroppen, alla med mycket täta, korta och fina hår; inter-
nodierna, med undantag af de tre första, som äro obetydligt kolfformiga, jämnbreda,
den sista obetydligt kortare än näst föregående internodie, med obetydlig fördjupning
för upptagande af de små enkla klorna. Epimerer, rostrum och palper som hos Hydro-
droma, rostrum dock smalare och palperna något längre; de sistnämda nå till midten
af första benparets fjerde internodie. Mandiblernas corpus bildad såsom hos Hydro-
droma, men klon är vida mindre och något mer krökt. Generationsfältets springa om-
gifves af två långsträckta halfmånformiga, i bakre kanten bredare, mycket upphöjda
skifvor, i hvilkas främre ända synes ett stigma och i den bakre, inåt springan, ett
dylikt samt något framför denna ett mindre; i inre kanten af dessa skifvor sitta täta,

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAK. BAND. 17. N:ö 3. 115

fina, hvarandra korsande hår och i bakändan, bakom de större stigraerna, tre större,
bakåt riktade, å hvarje skifva. Trycker nian på djuret, skilja sig dessa skifvor och
höja sig, hvarigenoin öppningen liknar en till hälften öppnad mussla. Samma olikhet
mellan könen som hos Hydrodroma. Midt emellan generationsfältet och bakkanten
ligger anus. Mellan denna och nämda fält synas tvenne stigmer och ett dylikt bakom
hvar och en af fjerde paret epimerer. Ögonparen, som ej äro så långt skilda som hos
Hydrodroma, ligga nära främre kanten, å ömse sidor om den framskjutande midten;
framom hvarje par står ett kort hår och i spetsen af de afrundade framkantshörncn ett
dylikt. Till färgen år den röd, varierande från mörkröd (äldre) till ljusröd eller röd-
gul. Ben, rostrum och palper äro ljusare rödgula.

Mycket långsam i sina rörelser, kryper blott omkring på bottnen eller växternas
blad utan minsta förmåga att simma.

Aggen äro rödgula ovala (U,"27 millim. 1.) och omgifvas af en obetydlig gelélik
massa. Deras utveckling har jag ej vidare följt.

Längd 2,1 bredd 1,6, palper 0,7, första benparet 1,5, fjerde 2,2.

Mycket sällsynt i dammar kring Skara, t. ex. vid Björkelund och Hellstenitorp
samt vid Kinner på Gottland

Explicatio tabularum.

Tab. I.
Fig. 1. Atax crassipes (Muller) Bhuzelius (Femma).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c et d. Labiura cum cpimei is (duo posteriora ab anterioribus errore lithographi disjuncta).

e. Palpi.

/. Mandibula ungue instructa.

g. Laminse geuitales (separatim prseparatae).

A. A pertura geuitalis cum laminibus superioribus.

Fig. 2. Atax ypsilopkorus Bonz (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Internodium ultimum pedum quarti paris cum ungue (altera remota).
ti. Internodium ultimum pedum primi paris cum unguibus.

e. Palpus.

/. Mandibula musculis adhserentibus.

g. Laminae genitales.

Fig. 3. Limnesia pardina Neuman (Feraina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Labium a latere exliibitum cum palpo musculaturam ostendentc.
(/. Mandibula musculis adb;erentibus.

Fig. 4. Megapus spinipss n. g.

ci. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Internodia extrema pedum primi paris e latere inferiore visa.

d. Palpus.

Tab. II.
Fig. 1. Piona mira n. sp:

o. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Pedum par quartum.

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS I1ANDLINGAK. BAND. 17. N:0 3. 117

Fig. 2. Nescea longicornis C. L. Kocn (Feinina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpi.

il. Mandibula.

Fig. o. Nescea brevipes n. s|>. (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

Fig. 4. Piona flavescens Neuman (Feinina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Internodium pedum quarti paris ultimum cuui unguibus.
rf. Palpus.

e. Mandibula.

Tab. III.
Fig. 1. Nestea rosea C. L. Kocn (Mas).

n. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Internodium quartum pedum quarti paris,
rf. Palpus,

e. Area genitalis.

Fig. 2. Piona fusca Neuman (Femina).

<(. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

il. Articulus palpi quintus eiini apice quarti.
e. Mandibula.

Fig. 3. Nescea mirabilis n. s\>. (Feinina).

./. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpi.

rf. Mandibula.

e, l'ili pedum quarti paris.

Fig. 4. Atax vemalis C. L. Koce.

a Animal pronum.
b. — supinum.

Tab. IV.
Fig. 1. Hydrochoreutes ungulatus C. L. Koch (Mas).

'r. Animal prouum.

b. — supinum.

t'. Pedum par quartum.

rf. Area genitalis.

e. Pars posterior ejusdem apeudiculam tri partitara tingens.

118 C. .). NEUMAN, SVERIGES IlYDHAI I1NIDEK.

Fig. 2. Hydrochoreutus cruciger C. L. Koch (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

C. — e latere visum.

rf. Palpus.

e. Area genitalis.

/. Mandibula.

Fig. 3. Hydrochoreutes filipes C. L. Koch (Mus).

Fig. 4. Hygrobates impressus n. sp.

a. Animal prouum.

b. — supinum.

c. Area genitalis.

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

rf. Mandibula.
e. Area genitalis.

Tab. V.
Fig. 1. Mideopsis depressa n. g.

«. Animal pronum.

b. — supinum (Olis. Pedes pro eorpore longiores).

c. Palpus.

rf. Mandibula.
c. Area genitalis.

Fig. 2. Pseudomarica formosa n. g.

a. Animal pronum (pone oculos duo stigmata).

b. — supinum.

c. Epimera alterius lateris cum labio, palpo pedibusque.
rf. Labium e latere visum cum palpo.

e. Area genitalis.

Fig. 3. Neswa unguicidata n. sp.

a. Palpus.

b. Mandibula.

c. Internodiuni ultimum pedum primi paris unguibus permagnis instructum,
rf- — quarti paris cum unguibus perparvis.

Fig. 4. Nescea punctata Neuman (Femina).

Pars posterior lateris in ferioris.

Fig. 5. Neswa pusilla Neuman.

a. Pars posterior lateris inferioris (Femina).

b. — (Mas.)

Tab. VI.
Fig. 1. Avrhenurus angulator C. L. Kocn (Femina).

a. Animal prouum.

b. — supinum

KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NIO 3. 1 1 H

Fig. 2. Arrhenurus forpicatus n. sp. (Mas).

«. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

d. Pedum par primum.

Fig. 3. Arrhenurus Kjerrmanni n. sp. (Mas).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. — e latere visum.
il. Pedum par quartum.

e. Palpus.
/'. Mandibula.

Fig. 4 Nescea pulchra C. L. Koch (Feraini

a .

a. Animal pronum.

b. — supinum.
c Palpus.

Tab. VII.
Fig. 1. Arrhenurus pustulator (Muller) C. L. Koch (Mas).

«. Animal pronum.

b. — supinum.

c. — e latere visum.

ti. Pars posterior lateris supenoris appendiculam exeavatam pilosque exhibens,
e. Pedum par quartum.
/. Labiura.
y. Palpus.
k. Mandibula.

Fig. 2. Arrhenurus pustulator (Femi

na).

• i. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Pedum par primum
/ Par quartum.

e. Palpus.

Fig. 3. Arrhenurus t>)narginatov (Muller) C I.. Koch (Mas).

>i. Animal pronum.

b. — supinum.

'•• — e latere visum.

i/. Pars posterior corporis appendiculam et pilos ostendcns.

e. Pedum par quartum.

Fig. 4. Arrhenurus emarginator (Muller) C I, Koch (Femina).

k. Animal pronum.
b. — supinum.
<■. Pedum par primum
,/ Palpus.

•_>() C. J. NEUMAN, SRERIGES HYDRACHNrDEli.

Tab. VIII.
Fig. 1. Nescea decorata n. sp. (Femina)

a. Animal pro mim.

b. — supinum.

c. Palpus.

d. Mamlibula.

Fig. 2. Arrhenurus tricuspidator (Muller) C. L. Koch (Mas).

a. Animal pronutn.

b. — ■ supinum.

c. Apendicula c latere superiore visa.

Fig. 3. Piona abnormis n. sp.

Fig. 4. Lebertia insignis n. g.

a. Animal pronum.

b. supinum.

c. Palpus.

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpi.

d. Mamlibula.

Tab. IX.
Fig. 1. Arrhenurus papillator (Muller) C. L. Korn (Mas).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

Fig. 2. Arrhenurus papillator (Muller) C. L. Koch (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

Fiir. 3. Arrhenurus castaneus n. sp. (Mus).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus.

a. Animal pronum.

b. — supinum.

ii. Animal pronum.
b. — supinum.

Fig. 4. Arrhenurus castaneus (Femina).

Tab. X.
Fig. 1. Arrhenurus nobilis n. sp. (Mns).

Fig. 2. Arrhenurus globator (Möller) C. L. Koch.

a. Animal pronum.

b. — supinum.

C. C latere visum.

ICONGL. SV. VET AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. NIO 3. 121

Fig. 3. Arrhenurus globator (Muller) C. L. Kocb (Femma).

a. Animal proiium.

b. — supinura.

Fig. 4. Mariea musculus G. i.. Koch.

a. An i mal pronum.

b. — supinum.

— e lateve visum.
'/. Epimerorum par primum cum pede.
e. Pedura par quartum.
/. Palpus labio affixus.
g. Maudibula.
h. Area genitalis: pone eam anns.

Tab. XI.
Fig. 1. Midea orbiadata (Muller) Bruzelius.

a. Animal pronum.

b. — supinum (Obs. l'e<ies pro corpore longiores).

c. Palpus.

d. Maudibula.

Fig. 2. Axona versicolor (Muller, Kramer (Femina).

</. Animal pronum.

b. — supinum.

c. Palpus e latere visus.

cl. [dem e latere inferiore visus.

Fig. 3. Anurania gotlandica Neuman.

a. Animal pronum.

b. — . supinum.

c. Palpus.

</. Maudibula.

Fig. 4. Arrhenurus tabulator C. L. Koch (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

Tab. XII.

Fig. 1. Limnesia marmorata Neuman (Femina).

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. — e latere visum.
/ Palpi.

i. \rr.[ geuitalis.

Fig. 2. Arrlienurus caudatus (De Geer) C. L. Koch (Mas).

a. Animal pronum.

b. — supinum.
Palpi cum labio

d. .Maudibula.

i . Pedum par quartum.

K. Sv. Vet. Akad. B

16

122 C. J. NKIMAN. SVERIGES HYDRACHNIDER.

Fig. 3. Arrhenurus caudatus C. 1. Koch (Femina).

Animal prouum.

b. — supinum.

c. Pedum par primum.
,/. — — q nar tum.

Fig. 4. Nescea speetabilis n. sp. (Larva primi stadii).

Animal pronum.
b. — supinum.

Fi<r. 5. Limnesia maculata C. L. Koch (Larva primi stadii).

a. Animal pronum.

— supinum.

Tab. XIII.
Fig. 1. Limnesia hiitrioniea Hermann) C. 1.. Koch (Femina).

Animal pronum.

b. — supinum.

— e latere visum.

d. Labium cum palpo ei pari primo pedum.
- . Maudibula.

Fig. 2. Lim, - wulata (Muller) C. L. Kocb (Ma-1.

Animal pronum.
b. — supinum.

e. Labium.

-/. Palpus cum labio e latere viso.
. . Maudibula.

f. Pedum par quartura.

ternodium quarti paris, pilum serratum vol plumosum ostendens.
A. Area senitalis.

Fig. •">. Diplodontus filipes 1>

a. Animal prouum.
6. — supinum.
c. Epimera.
</. Palpus.

Vrea s,reni;al;s.
r. Maudibula.

Fig. 4. Eyl ■ ■ Muller) Latreille.

(. Animal prouum.
b. — supinum.
. Palpi cum labio maudibul -
Maudibula.
t. Ungnis mandibiihv.
Iva.

!.. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 17. X:<J 3.

Tab. XIV.
Fig. 1. Hydrodroma. rubra (De Geer, C. L. Koch) (Mas).

a. Pars anterior lateris superi

6. Animal supinuin.

c. Kostrum curo palpis affi

cl. Mandibula.

Fig. 2. Hydraohna </■ ca (Muller) • . L. Koch.

a. Animal pronum.

b. — supinum.

c. lutemoditim ultimum pedum quarti pa -
rf. Kostrum cum palpis.

Mandihula.

F ig. ■J>. . I eg an* Xeuman.

a. Animal pronum.
- linum.
c. Labium cum palpis.
rf. Mandibula;.
e. Internodium ultimum pedum paris primi.

Fig. 4. Bradybates ! • Neuman (Femina

a. Animal pronum.

b. — supinuin.
■'. \rea senita

igenda: Tab. XIV, fig. 1. Hyn

:

1

I

Xnnvl Vsi Akad.Handl Bd.XÄ I

1 Piona mira ] asa longic

Nesaea brevipes LIeum ?. 4 Piona fla

Aongi fet Msad Kandi ,'•,, ) .i' ...

'

]

I
: fiiipes

'.

ni]
I

3 Ne,,.

: .: Akad Kandi Be .'.

l3Ii vJ

1 Arrl *ulator C L K ■ . - | •■

C. L Koch S

3 A marginal

■

.

■

*

1

i

'

-

r

ö ■

.

i decorata Neum 5 %. Arrhemirus tricuspid
3 Piona abnormis Neum 4 ', . ■ ■

Koiusl Vei Akad Han I Bd.) Lin c

.

3 a

■

1 Arrl i papillator (Miil

Kongl Vét Alcad Han.:: h .

3 a

-

:

. CSS?"^

..'./

i /.

■

!!

•A fi.

/ /■

1 Limne; '

4 Nes*.: C.LKoch. Lan

;..'.... : . .v. ; :

Central-Tryckeriet, Stockholm

1 Limi Lca rE ;:■ : ruz ? % L macula

I lcntu pesDuéés. 4..Ey] fend

Kongl Vet Akad Handl.Sd XV '.

1 Hydrodroma umbrata CL] [ydrachna £eo« i

3 Murania elegans Neun