•- 'v\:^

n H w •> M

.,a^- 'V

t $

55 ■ ^^' «5/>

' ?► ij^ - .

i» ^

1^ ^

1 c

;i ^ ;%

■*^ ^^^.

wm

mi-

Om

Tillvaron af ett eentnim i naturliga grupper såväl inom Djur- som Vält-verlden.

Akademisk Afhandliiig,

som med vidtberömda Filosofiska Facultetens i Lund tillstånd

till offentlig granskning framställes

af

Mag. MATTS ADOLF LINDBLAD,

Docent i Botanik vid Upsala Universitet,

Lördagen den 29 April 1857,

å Auditoriet N:o i, kl. 9 f. ni. UBRARY

New YORK 80TAN1CAL

uakdbn.

Lund,

tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 185 7.

y ■

Medicine Kandidaten

Herr

C?(

Ij^I^^I^F

lillegnas

såsom uttryck

af

en aldrig slocknande tacksamh(;t

dessa blad

af Författaren.

"Ut vero scientia in posterum magis maturet, quam amhitu crt-scat: in votis rst."

Fries, S. Veg. Se. p. 266.

flå Förf. för omkring Ivenne år sedan var sysselsatt med utarbetandet af en monografisk framställning- af slägtet Lac- tarius (bland Hymenomyceterna) var den förnämsta uppgiften härvid — såsom väl äfven alltid i dylika fall — att tydligt uppfatta den ifrågavarande gruppens såväl egendomligheter som förhållanden till sina samordnade.

En särdeles framstående egenskap, som för öfrigt blott förekommer hos helt få, i andra hänseenden högst olika, svampar i Hymenomyceternas stora familj, gör Lactarierna redan vid den flygtigaste granskning mycket lätta alt skilja från andra. I alla sina delar innehålla de nemligen ymnigt en mjölklik, än färgad, an ofärgad, saft, som vid minsta yttre skada utsipprar.

I flera hänseenden komma Lactarierna deremot mycket nära slägtet Russula^ men i hänseenden, hvarigenom åter dessa båda slägten mycket skilja sig från alla andra till samma fa- milj hörande.

Först och främst genom en byggnad, till stor eller större del, af klotrunda stora celler, omslingrade af vtterst fina fi- brillcr. Alla öfriga Hymenomyceler äro byggda nästan ute- slutande af långsträckta celler. En följd af denna olikhet i byggnad är att delarna hos Lactaritis och Russula lätt låta sig skiljas i hvad rigtning som helst, under det, hos flertalet af de öfriga, delarna lättare skiljas i strålrigtning hos hatten och i längdrigtning hos foten. I sammanhang med denna så att säga mer elementära eller enklare inre byggnad hos Lac- tarius och Russula står en klumpig yttre form, icke jemför- 1ig med den lediga och lätta, som tillkommer så många an- dra bland Hymenomyceies.

- ^

En annan egenskap, — i ett annat hänseende, som äf- ven och isynnerhet hos de köttiga svamparne visat sig vara af vigt — hvilken uteslutande finnes hos Lactarius och Hus- sula, är en viss aromatisk smak, än mild, än, och oftare, stickande eller brännande, med olikheter som för tungan nä- stan endast förete en skillnad i grad.

Sporernas iarg, hvilken bland svamparne är en egenskap, som visar sig i hög grad betecknande för angifvande af för- vandtskapen, är hos båda dessa slägten lika: antingen hvit eller ockragul.

Genom dessa likheter, som dessa båda slägien med hvar- andra förete, i båda förstnämnda hänseenden med uteslutande af andra, ådagalägges en den närmaste förvandlskap, ehuru hufvudtyperna i form för dessa båda slägten icke obetydligt afvika från hvarandra. Deras ytterligheter förmedlas dock på ett utmärkt sätt genom ett inskränktare antal till Jtussula hö- rande arter, hvilka man knappt annat än genom frånvaron af mjölksaft kan skilja från Lactarius.

Mycket egendomliga och med hvarandra nära förvaudta samt högst lätta att från andra skilja visa sig, på grund af hvad vi ofvan anfört, dessa båda slägten.

Utom genom sin mjölksaft, liva rom vi ofvan nämnt, ut- märker sig åter Lactarius ifrån Russula, hvad den inre bygg- naden angår, genom tydliga långsträckta kärl, enkla och gre- nade, hvilka i flera riktningar genomkorsa dess inre, och san- nolikt föra mjölksaften. Hos mån^a arter af Lactarius visa sig derjemte på fotens yta, såsom normalt förekommande, små insänkningar med platt botten och skarpt angifven kant. Dy- lika fläckar hafva icke på några andra svampar blifvit sedda. Ändtligen och till sist förekomma på en stor del arter af Lactarius på hattens ötre yta concentriska, mer eller mindre olikfärgade, teckningar i form af smala ringar, hvilka man kallat zoner, färre eller flera till antalet 5 under det hos andra köttiga svampar högst sällan sådana visa sig, och då aldrig så utmärkta, som de förekomma hos de fullkomligare bland Lactarierna.

s

En mängd egendomligheter förete sig sålunda och er- bjuda sig lätt för en uppmärksam granskning, på grund at" hvilka såväl Lactarius jemte det mycket nära förvandta släg- tet Rnssula skilja sig från alla andra Hymenomycetes , (ännu mindre ega de förvandta i någon annan familj af svamparnas klass), som slägtet Lactarius särskildt ifrån slägtet Russula.

Långt svårare var att vinna ett tydligt begrepp om det förhållande hvari de stå till öfriga till samma familj hörande former, hvilkas mångfald, långt tydligare för öfrigt än i många andra grupper inom växtverlden, vid första anblicken visar sig utgöras af högre och lägre former, i sammanhän- gande serier.

Till följd af sina på en gsing många och utmärkta egen- domligheter visade de sig stå mycket isolerade, och inga när- mare förvandta Itunde spåras. Det återstod oss då blott att eftersöka deras aflägsnare — ty några borde de väl sannolikt ega — jemte de förhållanden af mer eller mindre aflägsen lik- het i ett eller annat hänseende (analogie, sken), hvari de kunde stå till andra former. Vi ansågo oss dertill så mycket mer uppmanade, som detta förhållande ofta på mångfaldigt sätt, enligt allas erfarenhet, visat sig förefinnas inom alla kretsar i den organiska verlden, för att blott hålla oss vid denna.

Skillnaden emellan fÖrvandtskap och likhet eller sken (af' finitet och analogi) , såsom allmänt bekant, torde vi ej behöfva närmare beröra.

Ehuru vår första uppgift var att söta vinna ett tydligt begrepp om den plats slägtet Lactarius intager ibland Uyme- nomycetes, ansågo vi tjenligast, för lättande af vår uppgift, att först i samma hänseende betrakta detta slägte gemensamt med Ihissula^ sedan vi på en gång funnit dem båda sins e- mellan särdeles nära förvandta och tillsammans långt skiljda från alla andra.

Den närmaste, sjelfmant sig framställande, anmärkningen rörande dessa båda slägtens förvandtskaper med andra är, att de genom sina mycket väl utbildade lameller tillhöra den stora ordningen Agaricinei, samt att de tillhöra den stora mängd bland dessa, hvilka ega lösare, köttig substans. Hos jemfö-

relsevis ett fåtal inom denna ortlninp^ är substansen seg, lä- derartad eller till och med kork- eller trädartad. De först- nämnda af dessa äro ögonskenligen de fullkomligare.

Genom den afvikande byggnaden af lamellernas inre la- ger, hvari Lactarius och Ihissida^ i formell hänseende, bland alla köttiga former af samma ordning kunna jemföras nästan endast med Cantharellerna ^ — hvilka, med sina föga utbildade lameller samt sin äfven egendomliga, med några af de i hela familjen lägsta formerna till stor del likartade, substans, tyd- ligen inom sin ordning intaga den lägsta platsen bland de köttartade svamparna — likasom genom sin egen, så att säga råare både form och substans visa sig dessa slägten up- penbarligen såsom äfven sjelfva lågt stående former, och man finner derföre lätt rigtigheten af Fries' anordning, att ställa dessa slägten näst ofvan om Cantharellerna. Den stora mäng- den af öfriga Itöttiga Hymenomycetes — äfven alla de arter a^ Hyyrophorus, hvilka vi varit i tillfälle att undersöka, lika- som Paxillus (LepistaJ extenuatus — hafva en gemensam e- genskap med afseende på detta inre lager i lamellen, hvarom vi ofvan talat. Detta lager (trama) är nemligen hos dessa med afseende på cellernas byggnad något olika substansen i hatten, hufvudsakligen med afseende på cellernas riktning och läge till hvarandra. Såsom exempel på detta förhållande hän- visa vi till den teckning af en del af trnmnt samt af hattens substans hos Ayar. hrinnalis^ hvilken vi (Tab. VII) meddelat.

Några af de öfriga köttiga, hvilka i förhallande till sina närmaste samslägtingar stå lågt, Copritms tillika med Bolbitiiis^ sakna trama, likasom Paxillus (Tapinia). Isynnerhet hos Russula (Tab. VI!) deremot, i flera arter hvilka vi granskat, och Can- tharellus, det sednare slägtet med sina trubbiga och låga la- meller, ser man cellernas byggnad och förhållanden i tramat vara alldeles lika med dem i hatten. Hos Laciarius synes detta förhållande variera; i den teckning af tramat m. m. som vi meddelat af L. hlennius (Tab. VII) äro sådana stora klot- runda celler, hvilka ymnigt och gruppvis förekomma i hattens substans, mycket sparsamma. Hos andra arter (L. vellereus isynnerhet) hafva vi funnit denna skillnad mindre stor.

Att ställa dyllfca former med ^Hrama immntala'^ lågt, cleifill vinner man, utom de grunder deras egna öPriga för- hållanden lemna, ett utmärkt stöd genom granskning af de analoga formerna bland Polijporei, der de, som tydligast hafva trama immntnta, uppenbarligen stå myeket lågt. Ätt dessa göra del är på grund af deras förhållanden af sig sjelft tydligare än fallet är vid en omedelbar granskning af Lactarius och Russnia, rörande dessas ställning. Dessa sistnämnda slägten hafva nemligen ett sken af att stå temligen, någon kunde säga mycket, högt, emedan bland dem blott högst sällan former fö- rekomma, hvilka hafva foten i sidoriktning med hatten, eller som växa på träd; bland dem förekomma aldrig sådana, som sakna fot: under det i släglet jiijaricus^ hvilket, med Ama- nila i spetsen, författarne allmänt sätta högst, dylika former och förhållanden som de sistnämnda ofta förekomma. — Bland de Polyporei deremol, hvilka ega "trasia immutata" som tyd- ligast: Trametcs, Diedalea, Hexagona., om man ens kan tala om trama hos den sistnämnda, förekomma aldrig former som ens hafva fot, under det sådana icke sällan förekomma i de slägten, som stå Boletus närmare: Poltjporiis och Pohjstictiis.

Att Ladarierna '^emte Riissulfe.j på grund af ofvannämnda förhållande, att högst sällan former med foten i sidoriktning med halten m. m. bland dem förekomma, skulle, i strid med hvad alla öfriga förut nämnda förhållanden föranleda att an- taga, stå särdeles högt, det visar sig icke antagligt äfven af det skälet, att då skulle öfriga slägten, om hvilka samma sak gäller, och detta i ännu mera utmärkt grad, såsom Cortinarius^ Hy- grophorus, Gomphidms , på samma grund intaga en temligen hög plats. Men hvad den yttre formen angår äro alla dessa slägten analoga med just sådana afdelningar i det stora, alla de nyssnämnda tillsammans i formernas mångfald långt öfver- träffande slägtet Aqaricus, hvilka sjelfva (Tricholoma, Clito- cybe) omedelbart sammanhänga med dem, hvilka såväl hafva foten i sned riktning, som genom dessa med dem som sakna fot. Å andra sidan finnas med dessa lika så omfattande af- delningar inom slägtet Ayaricus (Collybia, Mycena m. fl.) hvilka allt mer närma sig de alltid såsom högst slående ansedda

Amanitae ^ ocli livilfca jemte dessa sistnämnda och deras för- vandla lllia sä litet som isynnerhet Lactarius ocli Hussula bland sig- ega former med sned fot eller öfverluifvud mindre regelmässiga former, ntan i detta hänseende i allmänhet förete just molsalsen.

Frän hvad synpunkt vi derföre än hetraklade förhållan- dena, funno vi alllid sisal ansluta oss till Fries' anordning att ställa Lactarius och Hussula bland de aldra lägsta for- merna af de köttiga Aqaricinei.

Nära förvandta till dem funno vi, såsom vi ofvan nämnt, ini>a. Med Cortinarius^ Gomphidius och llygrophorus egde de det gemensamt att nästan uteslutande växa på marken och ej hafva några sneda former, ehuru Laclarius och Russula dock antydde en lägre plats just genom tillvaron af några (ehuru dessa blott högst få) sådana ibland sig. Alla dessa slägten visade sig ock ega det gemensamt, att alla de former de un- der sig sammanfatta, hafva något tungt, så att säga grof- lemmadl, i sitt utseende, och detta just i den ordning i hvil- ken vi här uppräknat dem och de af Fries blifvit anordnade.

Från alla dessa nämnda afvika dock Lactarius och Rus- sula^ redan vid en flygtig undersökning, genom den sprödhet, Lvarom vi ofvan talat. Alla de andra låta, så väl hvad hat- ten angår som foten, mer eller mindre lätt upprispa sig i långa fibrer, men något sådant lyckas ej med Lactarius och Hussula.

Vi hade hittills blott bland de köttiga Aijaricinci^ hvarest förvandta till Lactarius och Hussula heldst varit att förvänta, sökt sådana till dem. Bland de sega och trädartade af samma ordning funno vi heller inga. Vi vände då vår blick till den öfriga delen af Htfmenomycetes, hvilka skulle kunna kallas dessas lägre hemispher. Icke utan betydlig öfverraskning funno vi då att flera af de båda nästföljande ordningarnas (Polypo- rei och Hyduei) högsta former med våra båda slägten egde gemensam den sprödhet i brottet och den frånvaro af fibrös byggnad, just isynnerhet hvad foten angår, hvilken vi för- gäfves sökt bland andra Ayariciuei. Väl äro dessa högre for- mer (af slägtena Boletus och Hydniim) ej byggda af dylika klotrunda celler 9 som Lactarius och Hussula till ssi stor del

äro; men i ofvan nämnda egenskaper erbjuda de till dessa slä^fen en anknytningspunkt, som vi ingenslädes annars fun- nit, huru vidt skiljda de än från dem äro i liymeniets form.

För öfrigt funno vi i Hymenomyeeternas hela grupp inga, som med Lactariiis, Itnssula, ifrågavarande Boleli och några Hydnu delade nyssnämnde egenskap, hvilken redan vid en flygtig granskning förekommer temligen utmärkt. Möjligen torde doek några Paxtlli, heldst bland afdelningen Lepista^ dela samma egenskap. För öfrigt öfverensslämma dessa med de fyra nyssnämnda i formernas, så att säga, simpelhet.

Vi voro öfverraskade att sålunda finna de båda nämnda slägtena, Uoletiis och Hydntmi^ hvilka livar för sig — del sednare just n»ed sina köttiga arter; ty det egcr älven och flera trädartade — obeiitridligen utgöra höjdpunkterna i de ordningar de tillhöra, derjemte nära sammanhöra med Lacia- rius och Itiisaula^ hvilka vi funnit stå mycket lågt i hela fa- miljens högsta ordning: slägten för öfrigt hos hvilka vi an- tecknat så många utmärkande egendombgheler.

Det nya i saken öppnade för oss en ny utsigt till upp- fattande af förvandtskaperna i allmänhet bland Hymenomyce- tesj och manade oss till vidare sorgfällig granskning.

Vid betraktandet härunder, hurusom Lactarierna å ena sidan stå lågt ned i den omfattande ordningen Ayaricinei^ hvilken innehåller mera än halfva antalet kända arter i hela familjen; vidare hurusom de visa största förvandtskap just till höjdpunkterna i de näst efter följande lägre ordningarne 5 hu- rusom dessa ordningar såväl sins emellan, som (genom äfven andra, lägre, former än Boleti) ^ med Aqaricinei utgöra en fast enhet, och hurusom derjemte Lactarierna^ såsom vi sett, ut- gjorde den utmärklaste länken, hvarmed de lägre ordningarne voro förenade med Ayaricinei, och hvad mängden af arter ofvan och nedan om sig angår, såsom vi ofvan antydt, be- funnos stå ungefärligen i midten af det hela: vid betraktandet af dessa förhållanden, och då vi derjemte kommo att fästa vår uppmärksamhet derpå, hurusom Lactarierna, sådana de voro, i sig förenade tvenne karakterer, som bland Hymenomycetes annars bruka utesluta hvarandra: å ena sidan köttartad sub-

stans, såsom de högre svamparna: å den andra zonerad hatt, såsom de lägre, trädartade; då träffade oss blixtlikt och o- emotståndligt den tanken, att Lactarierna måste tillhöra en central grupp och derjemle sjclfva utgöra just ett centrum bland Hijmenomycetes: en bestämning emellertid, åt hvilken, så specificerad, vi dittills aldrig ens lyftat eller vågat lyfta vår tanke.

Vår öfverraskning var stor och liflig, heldst i betrak- tande af den mångfald af olika och vidt skiljda former som familjen Hymenomycetes onifaltar, och för hvilken Lactarierna nu skulle utgöra ett verkligt, tydligt utprägladt, centrum 5 och vi tvekade ett ögonbliclt, om vi skulle fullfölja den idé, som tett sig för vår syn, eller fly den, såsom en villande och far- lig hägring. Men vårt uppsåt var dock icke ondt och vi hade icke förmätet satt oss till någon slags uppgift att i naturen söka motsvarighet till några slags våra enskilda lystenheter, Hvarföre skulle vi frukta? Vore det icke snarare orätt att sluta ögat till? Kanske var häri en gnista af det sanningens ljus som, i lyckliga ögonblick, kommer en ärlig forskning till mötes? Vi fullföljde derföre denna idé, hvilken, genom deo högst speciela bestämning den innebar, så vidt vi hafva oss be- kant, var väsendtligen ny.

Om centra inom grupper i naturen tala emellertid många författare. Fries mest af alla med hvilka vi gjort bekantskap, hvilken dock ofta fattar denna bestämning i någon annan me- ning än den vi vilja gifva den, ehuru å andra sidan i det enskilda vi ofta sammanträffa med honom i den konkreta be- stämningen, såsom rörande Trichofjastrcs såsom centrum bland Gasterornycetes o. a.

Endlicher talar om Liljorna som centrum bland Mo- nocofjjledone(e*), Anacardiacece såsom centrum bland Terebin- thinece **) o. s. v.

Tu las ne bestämmer Phragmidiacei till centrum bland Uredinei ***).

Vi torde ej behöfva anföra flera författare,

•) Encl.ir. Rot. p. 84 *•) L. c. p. S99.

**•) Ands. Ärsber. i Bot. 1833 och 1834 p. IS-

Ingen har emellertid, oss veterligen, fullföljt idén om ett centrum, med att söka det inom ett, jemfördt med kretsen i sin helhet, så litet omfång-, som vi, under vår granskning af slägtet Lactarii ställning inom fannljen IftfinenomyceteSj af omständigheterna föranleddes att göra.

Med mycken försigtighct och noggrannhet, samt alltid blott med föresats att söka sanningen, granskade vi nu åter slägtet Lactarias och dess förhållanden till Öfriga Ilyuienomycetes , men nu i en vida mer omfattande mening än förut, och sär- skildt med uppgift att tillse huruvida dessa förhållanden sam- manstämde med de fordringar vi ansågo innebäras i bestäm- ningen "centrum."

Då man använder ordet centrum, anse vi först deraf följa, att den bestämning man dervid fäster, ej kan få strida emot den i mathematiken, hvarifrån begreppet närmast är lå- nadt, gifna : att hvad som sa benämnes skall ligga i midten af en krets, denna må föröfrigt vara af flerahanda form, blott den förtjenar namnet krels. Derefter, och då fråga är om att öfverflytta detta begrepp på sådana sammanfattningar, inom den beskrifvande och systematiserande naturalhistorien, af med hvarandra företrädesvis förvandta former, hvilka man der länge varit van benämna kretsar^ då tro vi den ofvan gifna negaliva bestämningen innebära, att den bland mångfalden af förevarande former, hvilken man gifver namnet centrum, må- ste vara såväl sklljd, lika långt från de högsta och de lägsta, som företrädesvis det föreningsband, hvarigenom de högre i allmänhet och de lägre med hvarandra sammanhöra. Vi säga högre och lägre, emedan i naturalhistorien alltid, äfven då man använder bilden "krets" för en samling med hvarandra nära sammanhörande former, man, rörande de enskilda for- mernas förhållanden till hvarandra, gör skillnad emellan hö- !ive och läiire.

Rörande nu de förhållanden, hvilka för slägtet Lactarius äro egendomliga och hvilka , till antalet jemförelsevis många, med dem delas af inga andra Hymenomycetes än, men detta dock till en stor del, af slägtet Russula^ hafva vi ofvan talat.

Bland egendomligheterna hos dessa båda slägten, är det ännu tvenne, hvilka böra uppmärksammas. Först formen af

2.

10

deras sporer, livilken är klotrund och lagi^ig, under det Öf- riga Htjmenomyceters sporer äro aflånga och släta; ehuru med- gifvas måste, att många former finnas, hvilkas sporer ej blif- vit noggrannare undersökta, isynnerhet sådana, som Ijlifvit hemförda från tropiska länder. Af intresse är det deremot erinra, att i stället hos många Gasteromijcetes förekomma spo- rer, hvilka på en ^ång äro klotrunda och taggiga, såsom hos Ltaclarius och Hussula.

Derefter förtjenar ock anmärkas, att bland köttartade svampar det företrädesvis är arter af slägtena Lactarius och Russula, hvilka hysa andra, mindre, svampar såsom parasi- ter, såsom Nyctafis parasilica samt större delen arter af släg- tet Htjpocrea, för hvilka man ej känner annan station än ar- ter af Lactarius eller Russula.

Hvad nu åter Lactarierna särskildt angår: i så många förhållanden der vi kunde finna någon likhet med öfriga //»/- menomycetcs , granskade vi dem och jemförde.

Dessa förhållanden voro: yestaltens resning (forma hyme- nophori) och i följd deraf lamellernas ställning 5 fotens inre byggnad; "velum tiniucrsale samt partiale'^ (tvenne bland Hy- menomycetes särdeles vigtiga bestämningar), samt sporernas färg.

I alla dessa förhållanden, hvilka, jemte några af dem, der Lactarierna för öfrigt visade sig alldeles egendomliga, vi tro vara de väsendtligaste af hittills beaktade, funno vi Lac- tarierna nigöra en "ratio media" för de förhållanden, som bland Hymenomycetes i mycket mångfaldiga skiftningar före- komma, eller, med andra ord, tydligen uttrycka ett centralt förhållande med afseende å alla de andra.

En utförligare framställning af våra undersökningar här- om inneliålles i inledningen till vår "Monographia Lactariu- rum Sueciae."

Såsom vi ofvan antydt, var det derjemte tvenne förhål- landen, i hvilka Lactarierna närmast kunde jemföras blott med den högre af delningen bland Hymenomycetes., nemligen den köttartade substansen samt hymenii form af lameller; tvenne åter var det ock, i hvilka de närmast kunde jemföras blott med den lägre: tramats beskaffenhet samt närvaron af

11

zoner på hatten. Detta förhållande af förening- af motsatser i en enhet var, till allt det öfriga, det bindande beviset för sanningen af den idé, vi vågat uppfatta oeh gransl;a. När- varon isynnerhet af lysande zoner på en höttartad hatt — det mest ögonshenliga uttrycket af denna motsatsernas förening — ansågo vi och såsom det bekräftande inseglet å verklig- heten af detta äfven i andra hänseenden tillvarande förhål- lande, och såsom det ögonskenliga uttrycket af Lactariernas centrala slällning i Hymenomyccternas familjs liksom det ock var detta förhållande, hvars betraktande först hos oss väckte tanken derpå, att de båda hemispha^rerna, för att så säga — den högre och den liigre — verkligen kunde vara represen- terade i en enda punkt. Vi voro nu öfvertvgade derom, att ett sådant förhållande eger rum.

Vi funno derefter, vid närmare granskning, att de släg- ten, mest af mindre omfång (Paxillus, Gomphidius^ Sty- lobatesj Cantharellus^ Nyctalis, Arrhcnia) ^ h vilka jemte /y«c- tarius och Russida af Fries äro ställda lägre än alla de öf- riga költartade, också med allt skäl hafva fått denna plats; men också, ehuru dessa slägten, såväl från hvarandra som från Lnclarius och Hussula äro långt mera skiljda, än släg- ten i de flesta andra grupper äro, att de dock jemte dem, alla tillsammans, utgöra en naturlig grupp. De ega ej blott det gemensamt, att lätt kunna skiljas från öfriga jäyaricinei^ utan en gemensam Imfvudtyp förenar äfven dem alla.

Härvid är emellertid ett förhållande särdeles anmärknings-» värdt, det nemligen, att de af dessa slägten, hvilka till an- talet eller de formers mångfald, som under hvart och ett af dem hörer, äro något mera omfattande, nemligen HygrophO' !•?**• , Lactarius och liusstda, i ett afseende förhålla sig allde-^ les omvändt, i jemförelse med slägten al högre ordning. Så- dana högre slägten (eller grupper, ifall man anser sig böra kalla Tricholoma^ Clifnci/be m. fl. för subgenera) skilja sig nemligen med de fullkomligare bland sina former långt från hvarandra, under det fle med de lägre nära, ofta mycket nära, beröra hvarandra. Del är bekant, att så i allmänhet är förhållan- det med naturliga grupper inom den organiska verlden, hvilka i

12

något hänseende beröra hvarandra, att det är nästan endast med de lägsta tormenia, som de inbördes Itomma hvarandra nära. Vi torde blott beböfva erinra om förhållandet i detta afseende emellan växter och djur.

Det är deremot i sina högsta former, som ifrågavarande slägten med hvarandra ega den största likheten, i sina lägsta den mindsta. — Att deremot afdelningarna Limacium bland Hygrophoriy Piperites bland Lactarii^ samt Compactos bland RussuUc, hvar i sitt slägte, äro de fuUkomligaate, det visar sig lätt redan vid en flygtig granskning af dessa slägtens kret- sar i sin helhet. Det är i saitwna slägtens öfriga afdelningar, som de till storlek mindre och till formen mindre regelbundna arterna förekomma. I samma slägtens högre afdelningar ut- trycka alla arterna den typ af på midten nedtryckt hatt, samt på foten långt nedlöpande lameller, hvilken torde vara renast utbildad hos gruppen Clitocijhe, inom det omfattande slägtet Agaricus. Samma typ är det ock, som ligger till grund för de högre formerna ai de Öfriga, mindre, slägtena, hvilka alla vi anse med nyssnämnda trenne sammanhöra i en naturlig krets, hvilken vi benämnt: "den centrala kretsen i Hijmeno- inyceternas familj." Tvenne af dessa små slägten, Gbmphi- dius och Stijlohates — eller bättre trenne, ty vi tveka ej an- taga afdelningen Lepista bland Paxilli för eget slägte — äro blott kända i några, helt få, arter, hvilka mycket rent åler- gifva nyssnämnda typ. Trenne af de öfriga, i formrikedom något mera omfattande, Paxillus (Tapinia) , CanthareVus och Arrhenia förete både i sina högsta och lägsta former med hvarandra mycken analogi: de högsta uttryckande samma nyss anförda typ 5 de lägsta deremot äro former utan fot med hän- gande hatt. Sistnämnda form är dock hos Paxillus funnen blott såsom varietet af dess lägsta art, af Cantharellus och Arrhenia deremot i flera af dessas. Dessa tre smsi slägten ligga ock alla i utkanterna, för alt så säga, af den krets vi uppställt; det förstnämnda svårligen intagande annan plats i kretsen än närmast till de öfriga , högre, Agaricinei^ de båda andra stå alltför tydligt på gränsen till de lägsta i samma ordning.

15

De typer åler, hvilka de lägsta arterna af de i kretsens rnldt sfående slägtena, Ui/fjrophorus, Lactarius och Hussula^ uttrycka, öfverraska genon» sin tillvaro i samma sliigtcn, e- mcdan de, såsom typer betraktade, i allmänhet inom Ilyme- nonujceternns familj intaga en plats, mer eller mindre långt öfver den, som är de högsta arternas i sanniia slägten. Så- lunda uttrycka, då afseende fasfes blott på formen, ej på substansen, inom sitt slägte Hyifrophorus coiiictis och spadi- ceus på det mest tydliga sätt — delvis äfven H. puniceus ^ obrusseus jemte de öfriga i samma afdelning — den typ, som företrädesvis tillhör subgenus Blycena^ jemte dess analoga subgenera, bland Arjarici', bland Lnctarii, L. ligniotns , med sina förvandla, typen för en Collybidy och tillsist bland lius- suUe erinrar flertalet genom sina lamellers form, i förening med en i kanten ofta strimmad hatt, på ett öfverraskande sätt om den typ, som för öfrigt uteslutande tillhör de högst af alla Hymennmycetes stående yémaniterna.

Det torde förtjena bemärkas, då, såsom vi ofvan an- fört, ordningsföljden af dessa trenne slägten, Ilyyrnphorus , Lactarius och Rnssula, i systematiskt hänseende, icke kan Yara någon annan än den, hvari vi här anfört dem, och så, alt Hyyrophori måste ställas högst: att de typer, som samma slägtens lägre former uttrycka, uppträda i omvänd ordning, jemförd med slägtenas egen; så, att hos de högst stående, Hyqrophori, uppträder den lägsta af nyss nämnda, med Cli- <oci/6e-typen olika — då man jemför dessa sistnämnda med hvarandra — eller Mycenansj hos de lägst stående, eller Itussitlerna^ den högsta bland dessa typer, Amanitans^ hos Lactaricrna^ som intaga medlersta platsen af de tre, är det ock den medlersta af de tre andra, som förekommer, eller CoUybians.

Vi bedja fä erinra derom, alt dessa anmärkningar Icke härflyta från en blott subjektiv, och derföre lätt vilseledd, uppfattning. Ordningsföljden Amanita — CoUybia — Mycena kan ej ens underkastas tvist; ej heller ordningsföljden: Hy- grophoruSy Lactarius^ Hussula j likaså litet påståendet, att de former i dessa slägten, som uttrycka Clitocybernas typ, stå

liöi^st^ eller det facfum, att de lägre formerna i sistnämnda trenne slägten uttryeka de förstnämndas typer, detta, såsom vi anfört, i omvänd ordningsföljd, jemförd med samnja först- nämndas egen.

Till stöd för våra påståenden, isynnerhet i sistnämnda hänseende, der vi tro ensamt våra bilagors intyg bindande, åberopa vi de teckningar vi lemnat (på Tabb. I och II) af of- van anförda typer. Vi måste blott beklaga, att vi nraktlåtif: der upptaga någon bland de högst slående liijgrophori.

livad som af allt detta mest öfvcrraskade oss, var, såväl att hos ett så lågt stående slägle, som limsula är, en typ skulle finnas, om oek blott delvis, uttryckt, hviiken tillhör de högst af alla stående; som ock, och ännu mor, af alla de öfriga grupperna bland Atjarieinei^ — och dessa äro ganska många, såsom en blick på vår schematiska framslällning af Hymenomtfcetes ådagalägger — att ingen finnes, utom Itnssiila^ som eger lameller, af alldeles lika form med den hos Ama- niterna vanliga; eller hatt, af så stora dimensioner, som A- maniters och Rnssnlers, hviiken är i kanten strimmad, såsom ofta är fallet hos dem.

Vi hade anmärkt detta förhållande (hvilket för öfrigt vid en jcmförelse lätt faller i ögat) utan att, genom någon annan, vår uppmärksamhet derpå blifvit fästad. Först efteråt, då vi gerna ville se, om någon annan fästat sig vid detta samma förhållande, som öfverraskat oss, eftersågo vi hvad Fries an- fört om liussidce i sitt Systema xMycologicum Vol. 1 ; hvilket föröfrigt högst utmärkta arbete vi, i systematiskt hänseende, sällan brukat anlita, då vi egt att häri följa det isynnerhet i delta afseende ännu långt mera utmärkta arbetet af samma författare: Epicrisis Syst. Mycol.

I förstnämnda arbete hade vi emellertid tillfredsställelsen finna nyssnänuida förhållande anmärkt. Det heter der nemli- gen ([), Ö4) om Husmlie: "Fungi . . . inter avelatos cum A^ manila, [»rima velatorum tribu, analogi."

Vi voro omständliga i anställande af alla dessa jemförelr ser, likasom vi varit utförliga i deras framställning; men vig-. ten af den idé, i fall dan var sann, som då manade oss c<tt

15

noga betralita alla förhållanden, livilka med denna idé kunde stå i något sammanhang, åliigger oss nu jlfvcn någon ulför- ligliet i framsUillnlngen. Vi hatVa så mycket mera till denna utförlighet känt oss uppfordrade, som vi sednare vid under- sökning af sauima idés giltighet iifven med afseende på andra kretsar, öfverallt, der tillräcklig kännedom om de enskilda förhållandena medgifvit oss möjligheten af en undersökning, funnit dess sanning. En stor del af livad vi anfört förekom- mer ock redan i vår förut nämnda af handling, likasom der ock bevis finnas lemnade för flera af våra gjorda påståenden, i fall, der sådana här saknas^ hvarföre vi i sådana hänseen- den få till densamma hänvisa, likasom vi redan förut gjort det i några vissa, särskildt uppgifna.

BeträiTande den grupp af slägten, som utgöres af //»/- grophonis, Lactariun och Russula, och hvilka vi trott oss finna intaga medlersla platsen af den något mer omfattande krets, hvilken sjelf åter vi funnit skäl anse för en central krets i Ilymenomyceternas familj, hade vi sålunda haft till- fälle i tvenne hänseenden göra den anmärkningen: att denna krets företedde ett inverteradt förhållande, emot det som vi varit vana finna cällande för öfrica kretsar i samma familj.

Till de mångfaldiga beröringspunkter vi funnit slägtet Lactarius ega åt alla håll inom Hymenomyceternas familj, funno vi slutligen tvenne, omedelbara.; i den utmärkta ana- logie, som, ehuru i till en del olika afseenden, det visar till tvenne stora från hvarandra vidt skiljda grupper eller slägten, Clitocfihe (subgenus under Atjaricus) samt Lentinus. Rörande detaljerna hiiraf hänvisa till vår ofvan anförda afhandling.

Vid den granskning vi anställt, huruvida, såsom vid det första närmare betraktandet förefallit oss, Lactarierna verk^ ligen utgjorde ett centrum bland Hijmenomycetes , hade vi så- lunda, i mångfaldiga hänseenden funnit denna vår hypothes bekräftad.

Idén var dock så ny och så fristående, jemförd med allt hvad vi hade oss bekant, rörande af andra gjorda bestäm- ningar af centra i naturliga grupper, att vi ändock kände oss

10

långt ifrån tlUfredsslällda; så vidt vi nu ej, i en bindande analopfic, genom u[)pdagande af tillvaron af ett lika tydligt utprågladt cenlrum i någon annan krels, som, efter allt hvad vi lunnit, Laclarierna voro det bland Ilymeiiomycctes, kunde för vår bypoihes finna ett afgörande vitsord.

Väl hade vi funnit allt tala för, att slägtet Corlinarius utgjorde ett tydligt eentrum i ordningen Aqaricinei (jfr vår ofvan anförda afliandling), men vi behöfde ett kraftigare stöd; det var blott i vissbelen om tillvaron af ett centrum i en åt- minstone lika omfalfande, eller bältre en ännu större, krets an Hymcnoinycetes sjelfva utgöra, som vi ansågo oss kunna finna detta.

Ingenting låg då närmare, än alt till Svamparnas klass i sin helhet vända vår blick

Hvilar vår öfvertygelse, tänkte vi då, på fast grund, när vi anse Laclarierna verkligen utgöra ett centrum bland Hy^ menotuifcetes , så bjuder den analogie, som öfverallt råder i naturen, alt del centrum, som då bör finnas i Svamparnas klass, bör till denna stå i ett lika förhållande med det, hvari slägtet Lactarius står till Ilymenomycetes.

Detta förhållande var emellertid ej uttömdt blott dermed, att detta slägle visade beröringspunkter, nästan uteslutande genom analogier, åt flera sidor inom kretsen, än någol an- nat slägte i densamma gjorde, utan vi hade derjemte fun- nit, att, bland Ilymenomycetes, slägtet Lactarius framför alla utmärkte sig genom en mångfald af egendomliglieter, till en del särdeles framstående, h vilka gjorde det lättare än något annat slägte, att genast vid första anblicken igenkänna.

Gifves derföre ett slägte, anmärkte vi, som utgör ett tydligt ulprägladt cenlrum i Svamparnas klass, då bör detta, o-enom utmärkta egendomligheler, vara ännu mera framstående och, bland alla i hela klassen innefattade slägten, vara ännu lättare att vid första anblicken igenkänna, än släglet Lacta- rius sjelft; alldenstund detta, i såsom uteslutande karakteristiskt för Ilijmenomycetes , bör vara underordnadt den hpgre enhet soro sökes,

17

Gifves nu — frågade vi oss — i svamparnas l^lass ett slägte, genom egendomliga karaliterer ännu njera utniärl;t oeli vid första anblicken ännu lättare att igenkänna, än slägtet Léttctarius?

Utan tvifvel — måste vi genast svara osj — är slägtet Phallus ett sådant.

Motsvarar nu detta släkte de beslämninaar vi fästat vid begreppet centrum, med afseende på svamparnas hela klass?

Stor var Författarens bestörtning vid skenet af den blän- dande klarliet, som nu, liksom omedelbart upptänd, plötsligt upplyste ett förut dunkelt ämne, ett ämne af största omfatt- ning- och betydelse. Till dess behandling hade han, under ett ödmjukt sökande efter sanningen, af omständigheterna förts j ej förmätet gått åstad. Det var honom dock nu, som om han hade utsträckt handen för att hemta Prometheus-facklan och omedelbart derefter funnit denna der hvilande. Genom- trängd af sanningens fruktan , har han bäfvande med Linné utropat: "Deum omnipotentem a tergo vidi, transeuntem."

Hvad vi nu sågo, det var en enkel och klar, redan vid första anblicken bindande, anordning af alla familjerna i svam- parnas klass till en harmonisk enhet. Denna bild hafva vi öfverflyttat på vår Tab. VII, och hoppas att äfven för andra redan ett flygtigt ögonkast skall vara nog för att inse, huru- som slägtet Phallus, i den ena och samma representant af detsamma vi der aftechnat, sjelft utgörande höjdpunkten i den familj till hvilken det hörer (Gasierounjcetcrnas) ^ på det mest utmärkta sätt erbjuder skenet af höjdpunkterna i de tvenne andra familjer, Hymenomyceternas och Discomyceternas, hvil- ka, jemte Gasteromyceternas , utgöra de fullkomligaste af de sex familjer, af hvilka svamparnas klass består. Med höjd- punkten i den fjerde, eller Pyrenomyceternas , erbjuder släg- tet Phallus åtminstone genom en af sina kända arter, en icke otydlig analogie.

3.

18

Vi föriitsäita for öfrig! , för ordningen i var schematiska eller bildliga franisläSlning- af dessa familjer, såsom rigtig den sammanställning af desamma i Irenne serier — hvarje serie beslående af en gymtioearpisk oeh en angioearj)isk afdelning — som vi, instämmande i en mundtlig fratjjsSällning i d«'tta hänseende som vi af Fries egde, med hasis l)egifvande skrift- ligen meddelat i inledningen till vår "Synopsis Fnngorum Hydnaeeorum in Suecia nascenliom. P. I. Fps. lS5o."

Enligt denna »»rdning måste Hijmenomijcetes och Gastero- mycetes utgöra den första serien, Disco- oe!» Pijrvnosmjceles den andra: de båda sistnämnda med de förra i afseende på inbördes ställning analoga.

Om nn derföre oek ej någon så öfveri askande tydlig analogie råder emellan slägäet Phnllm samt de hittills funna formerna från höjdpunkten n^ Pijrenornijcetes — ehnrii såsom vi anför! en tillräekligl tydlig finnes — så är deremot hela fa- miljen Gasleromycetes yppenbarligen analog med familjen Pij- renomtjcetes , ehuru den förra i graden af fullkomlighet står vida öfver den sednare.

Till stödjande af dessa grunder för våii påstående om slägtel Pltalli centrala plats i svamparnas klass kommer ännu en omsländjghei, hvilken ökar det underbara i denna af oss uppdagade tillvaro af ett tydligt utprägladt centrum.

Vi hafva, i början af denna afhandling anmärkt, alt den inre byggnad, till betydlig del af jemförelsevis stora, klot- runda celler, som tillkommer släglena Lnctarias och Russula, i Hijmenmni/ceiernas familj är för dem egendomlig, och ej hos något annat slägte förekommande. Vid granskningen af den inre byggnaden af Phallns impudicus , hafva vi funnit den del, som hos arterna af detta slägte utgör den största mas- san och med skäl torde få anses för den mest utmärkande, dess stipes, byggd af alldeles dylika klotrunda celler, som de, af hvilka Lactorius och Hussula till så stor del utgöras.

Den skillnad egcr dock rum i den inre byggnaden hos dessa tre slägten , att cellerna hos Lactarius och Russula dels, såsom hos Russula, ligga mer eller mindre tält omslingrade af mycket fina fibriller, dels, såsom vi oftast sett hos Lada-

10

riits^ gruppvis, i lager af sådana inbäddade, under det på samma gång denna byggnad här öfverallt är genomvätVI af, mjöllisaft förande, kärl 5 bos Phallus dereniot äro cellerna fullkomligt fria från någon annan slags väfnad vid sidan af, eller emellan sig.

Albildningar af cellernas form och förhållanden hos dessa tre slägJen hafva vi meddelat (Tab. VII).

SubsJansens art är derjemte och något olika: hos Phal- lus broskarlad (earlilaginea), hos de andra lös.

Del är sålunda endast med Phallus, som Lactarius och Itnssula sålunda visa en tydlig analogie, för att ej säga förvandfskap — dessa båda beslämningar gå för öfrio-tj såsom bekant är, i naturen ej sällan öfver i hvarandra — livad den inre byggnaden angår.

Ofverraskande var det derföre, att till alla de andra beröringspunkterna, åt skiljda sidor, med höjdpunkterna af alla de högre familjerna inom svamparnas klass, hvilka Phal- lus erbjuder, finna denna med just sjelfva centrum bland de högst af alla slående Hijmenouiycetes.

Enligt hvad flera, af andra lemnade, teckningar, liksom de yttre formernas förhållanden, synas gifva vid handen, be- stå sannolikt åtskilliga öfriga Gasteromycetes till större eller mindre del af klotrunda celler. Några teckningar, som fullt tydligt ådagalägga ett sådant förhållande erinra vi oss ej hafva sett; ej heller förekommer i vårt land någon representant af något af de underbara slägten, hvilka stå Phallus nära. Här torde ock vara lämpligt erinra om det förhållande, som vi ofvan anmärkt, att Lactarius och Hussula i formen af sina sporer med många Gastcromycetes ega en öfverensslämmelse, som, så vidt kandt ar, de icke ega med några slägten eller arter inom Hijmenomycelernas lamilj.

Vi nämnde nyss, att flera märkliga slägten stå Phallus nära. Afven häri förekommer således ock en märklig analo- gie emellan Phallus och Lactarius: att det nemligen är med till omfånget små, men från hvarandra mycket afvikande släg- ten, som de, hvardera i sin familj, bilda naturliga grupper, samt å andra sidan, att dessa från hvarandra mycket afvikande

20

slägten Lafva det gemensamt, att lätt luinna skiljas från alla andra till familjen hörande. Detta f(')rliällande synes gölla i ännn liögre grad om gruppen Phulloidvi ^ än om den vi hallat för den "centrala biand lif/menonnfceles''' •, ly här är det hända antalet arter, som hörer under dess släghn, gansha ringa. Erinras bör emellerlid, alt dessa alla slägien hafva si!t egent- liga hem i de varma länderna, der hithörande växter jemto- relsevis blifvit niychet litet uppsökta.

Vi voro nu fast öfvertygade om liilvaron af ett centrum för svamparnas heia klass, likasom vi häri vunnit det stöd vi tyckt oss behöfva för vår, för öfrigt med intet siridiga, fornt vunna åsigt om tillvaron af ett cenlrnm bland Htjmenoimjcetes.

Hit hade vi hunnit vid utarbetandet af inledningen till vår Monograli öfver Lactarienia. (Med afseende på åtshiiliga detaljer, hvilha vi här utelemnat, hiinvisa vi åter lill denna). Vi hade derefter den tilllredsslällelsen höra Prof. Fries of- fentligen godkänna vår åsigt om Lactnriernns centrala plats bland iiyinenotnyceles. Samma glädje biet oss dock icke be- skärd för vårt påstående om det analoga förhållandet med slägtet Phallus. Isynnerhet dock då, när den förra satsen är antagen, förefaller oss den sednare evident. Dess sanning förekom oss så inlysande, att vi ej mer kunde tvifla.

Mångfaldiga äro de resultater, till hvilka vi konunit ge- nom så vill närmare utveckling af denna vår uppläckt på det fält, der i\cn närmast blifvit gjord — mycologiens — som genom att fullfölja den på vidt skiljda fält inom den organi- ska naturen.

Vi tro oss hafva uppdagat tydligt utpräglade centra, både för växtverlden, såväl i dess helhet, som för många andra af dess provinser, än svamparna; och derjemte såväl för djur- verlden i dess helhet, som för flera af dess provinser.

En följd häraf har varit, att vi sett oss i tillfälle att — såsom vi våga tro, icke utan all framgång — försöka en framställning af schematiska bilder af kretsarnas inbördes för- hållanden på de områden, der vi anställt våra forskningar.

Vår schematiska framställning af Djurverlden kunna vi ej betrakta annorlunda, än såsom ett mycket flygtigt utkast.

21

Såväl Isynnerhet vår egen obetydliga erfarenhet rörande de otaliga enshildlieterna, som möta på detta fält, som äfven, om ock härmed jemtördt, i ringa mån, den horta lid, hvar- öher vi egt att förfoga, hafva hjndit oss, att här iehe gå ulöfver de första elementerna. Glade om vi skulle vinna det erkännande, att åtminstone grinulliniernas rigining icke är o- rätt antydd, våga vi ntbedja oss benäget öfverseende för alla öfriga brister i denna bild.

På vårt sehema öfver Yäxtverldcns kretsar våaa vi läaaa större vigt. Dels göra vi på dctfa fiilt anspråk på något när- mare bekantskap med enskildlielerna, dels hafva vi på utar- betandet af denna bild nedla^t lånat mera tid oeh möda.

Vår framsiällning af krcSsarnas förhållanden i svampar- nas hela klass är angifven i blott några enkla drag. För des- sas lägen och förhållanden hoppas vi kunna redogöra, om vi oek mer än villigt erkänna, att bilden förvisso bör en gång- kunna lemnas mångfaldigt bättre. — Vi erinra dessutom derom, att alla våra sehemata kunna anses såsom — så vidt vi känna • — det första försöket, att, efter noga fastställda hufvudgrun- der, symboliskt framställa den organiska verldens olika kret- sars lägen oeh förhållanden till hvarandra.

På vårt schema öfver Hi/menoimfcctes töras och måste vi lägga den största vigten. Detta omfattar en jemförelsevis inskränkt krets af naturföremål, oeh anordnandet af kretsarne på denna bild hafva vi kunnat oeh bordt — så snart vi en gång- vågat försöket — bygga på en noggrannare kännedom af arterna. En jemförelsevis så beskaffad har ock stått oss till buds. Under många år hafva vi åt hit hörande växters studium egnat ntycken tid oeh omsorg. De flesta arter af de icke så få, hvilka vi anträffat, hafva vi noggrant afteeknat samt utförligt beskrifvit. Detta gäller emellertid hufvudsak- ligen rörande sådana arter, som ej låta sig längre tid för- varas; dessa utgöra dock flertalet af dem, som i vårt land jFörekomma.

En svnnerlio-en ec-en omständiö,het cör ock en schematisk framställning- af kretsarnas inbördes förhållanden bland dessa växter både lättare att med någon större visshet långt in i

22

det ensliilda iilföra, lihsom, i jemförelse med en likartad bild öfver något annat oanråde, lätiare att på motsvarande sätt uppfatta. Med dessa växter eger nemligen det egendomliga förhållande rnm, att, näst formen på hynieniet, livilhen lätt i en mycket enkel bild åskådliggöres, deras kännetecken till inbördes åtskiljande från bvarandra väsendtligen bestå i den yttre omkretsens förhållanden ^ samt i beskafl*enheten af den substans, af livilken de äro byggda. Isynnerhet i dessa båda sistnämnda hänseenden låta sig deras hnfvudtyper mycket lätt antydas i en schematisk framställning, på sätt vi genom den af oss lenniade hoppas ådagalagdtj om ock dessa typers konturfigurer äro lemnade i mycket förminskad skala.

Emedan emellertid det just är i Iliimenoinycelernas familj, som vi söka det närmaste beviset för det inom vetenskapen, så vidt vi veta, nya vi ofvan framställt, har det varit oss af särdeles vigt, att isynnerhet på detta område lätt kunna med- dela bevisen för våra påståenden. Ehuru vi tro, att vår of- van nämnda schematiska framställning, såsom totalbild betrak- tad, skall innehålla det förnämsta af dessa, emedan den icke obetydligt, såsom vi hoppas, lättar öfverblicken öfver de all- männare dragen af lägen och förhållanden emellan familjens kretsar, äro deremot de på schemat lemnade figurerna för stnå, att njeddela aågon ty<llig fiireslällning om åtskilliga de- taljer, på hvilka vi också måst lägga vigt.

Vi hafva derföre af ofvannämnda anledning ansett tjen- li<>t på särskilda tabeller meddela i naturlig storlek utförda kontur-teckningar af alla de typer, vi på schemat lemnat i förminskad skala Väl skulle vi i siället kunnat hänvisa till i redan belintliga figurverk Öfver de högre svamparna med- delade teckningar 5 men dels äro dessa arbeten i vårt land lo"a spridda, dels finnes ej heller blfuid dessa något, som upp- tager typerna på några blad så fullständigt samlade som det var vår afsigt att meddela eller som vi till en del utfört. Knapp tillgång på tid nödgade oss all till bättre tillfälle upp- skjuta meddelandet af de två tabeller, som böra omfatta ty^ perna för de lägre ordningarna i familjen.

'SJJ

Vid afFattandet för öfrigt af scheinata sjelfva liar det gått oss så, att då delfa arbete var afslutadt nu blott högst ringa tid stått oss åter till sammanfattande af dessa bbid. Vi hafva måst finna oss i denna hårda nödvändighet. Icfce så alldeles obetydligt med material ega vi hopsamladt till ett utförligare stödjande af våra påståenden.

Det förnämsta stödet för dessa, vi upprepa det, söfca vi dock i våra sehemafa, likasom vi å andra sidan anse de- ras tillvaro, ifall, åtminstone hvad Imfvudtlragen angår, de grunder, hvarpå de hvila, äro rigiiga, såsom det bästa resul- tatet af våra forskningar. Att med all den omsorg, som stod i vår förmåga, utarbeta dessa schemata , har derföre måst vara vår förnämsta uppgift; huru påkostande för öfrigt den nödvändighet är hvari vi nu befinna oss.

I största korthet gå vi derföre nu att redogöra för det som vi anse utgöra det hufvudsakligaste af innehållet i våra schemata.

Vi hafva antagit, om man ville söka genom en bild för sig åskådliggöra Vävt- och Djurverldens ställning till hvaran- dra, att detta lämpligast kunde ske genom tecknandet af Ivenne linier, som med hvarandra bilda en vinkel; dermed antydande, hurusom dessa tvenne den organiska naturens stora kretsar med sina lägre former med hvarandra convergera, med sina högre divergera.

Bestämningen "högre" och "lägre" former innebär vidare, att dessa båda linier, i någon mån åtminstone, böra, ifrån den punkt der de sammanträffa, hafva en riktning uppåt.

Huru stor den absoluia lutningen af dessa linier emot horizonlal-planet bör tänkas vara, dertill känna vi ingen be- stämningsgrund.

För bedömandet deremot af den relativa , af linierna e- mot hvarandra, våga vi tro, att förhållanden inom de olika serier, som de hvar för sig föreställa, lemna en loflig ledning.

Emedan I)jurverldens högsta former, utan mindsta fråga, i absolut mening måste förklaras på naturalstrens skala intaga en långt högre plats än Växtverldens högsta, bör vara klart, att den öfre ändpunkten af den linea , som föreställer Djur-

24

verldens serie, bör stå mycket högre, än i\en öfre på den, som föreställer Växtverldens.

I huru myeket lägre plau bör då ändpunkten ligga af den linea, som betecknar Växtverlden? — \ar vår nästa fråga.

Vi tro åter, all gilsiga grunder linnas för antagandet, att den bör ligga i elt plan, som ungefärligen motsvarar del, hvari de högsta slråldjurens föreställes vara

Grunderna härför anse vi vara, först i allmänhet, att huf- vudformen för dessa djur är densamma, som finnes uttryckt i de högre växterna, krans- eller strålformen.

Vidare: att en anmärkningsvärd analogie råder i de tal- förhållanden, hviika äro typiska, å ena sidan för de olika afdelningarna i slråldjurens krets och å den andra för afdel- ningarna inom växtverlden.

Fyrtalet herrskar bland de lägre stråldjuren och bland de kryjttogama växterna. Femlalel hos de högsta stråldjuren och de högsta växterna.

Sex- eller Tretalet hos de former, som i båda kretsarna intaga medlersla platsen.

Sedan man en gång gifvil den ena linien någon, inom en viss gräns, vilkorlig riglning, då bör den andra liniens af den förras vara beroende. Vi säga: "inom en viss gräns"; ty ingendera linien kan få gå vinkelrätt upp ifrån horizonlaU planet. Delta skulle innebära , att någondera seriens former i ett enda rätt uppstigande plan sammanhöra, lägre med högre.

Inom naluralhistorien är det deremot allmänt erkändt, att naturföremålen visa sig sanmianhöra i mångfaldiga kretsar, hviika hvar för sig hafva sina höjdpunkter; men dessa kunna i allmänhet omöjligen omedelbart sammanställas med de läg> sta i en annan krets.

Båda seriernas linier måste derföre föreställas lutande emot horizonlal-planet, lör alt bereda möjlighet till angif- vande, hurusom de enskilda seriernas eller kretsarnas höjd-^ punkter förekomma, hvar för sig, såsom oftast är fallet, frislående.

Elementer för all närmare u[>pmäla lutningen af de stora linier eller plan, hviika böra beteckna Växt- och Djurverldens

25

enheter, tro vi kunna erhållas genom ett noggrannt uppmätande af förhållandena på enskilda kretsars plan.

Vi anföra såsom exempel vårt schema öfver Hymenomy- cetes. Med den röda linie, hvilfcen, i brutna delar korsar det plan, hvarpå de mindre kretsarna äro förlagda, hafva vi ve- lat beteckna horizontal-planet, eller planet för lika värden. Inom samma parallela linier på detta schema hafva vi förlagt analoga former, såsom Clitocyhe, Lactarius, Lentinus. Den förstnämnda typen är onekligen att anse såsom fullkomligare än den sistnämnda; dertöre hafva vi låtit de linier, som om- sluta deras kretsar, likasom alla linierna i schemat, hafva en lutande ställning emot horizontal-planet. Lactarius samt Dif- formes, en bland Ayarici grupper, hafva vi antagit stå unge- fär lika högt, och derföre ställt dem i samma horizontal- plan, angifvet genom den röda linien.

Så mycket vi än härvid saknat fullt bindande objektiva grunder för della i detalj gående bestämmande af lika eller olika värde — vi erkänna det villigt — våga vi dock tro, att vetenskapens framtida utveckling skall medföra många sådana, hvilka vi ännu sakna.

Om så skulle vara, då vore ock härmed möjligheten gif- ven till ett noggrannare bestämmande, först af planernas lut- ning för de enskilda kretsarna, och genom sammanställning af inånga af dem, för hufvudplanerna; likasom omvändt man i de sednares sannolika lutning egde elemenler för corrigerau- det af fel vid besfämutande af de förras.

I afsaknad af dylika fasta grunder hafva vi måst nöja oss med mera godtyckliga. Vi upprepa dock, att denna god- tycklighet ej gerna kunnat gå ötver en viss gräns. Så t. ex. tro vi vara tydligt, att f. ex. gruppen Penduli i slägtet Aija- ricus obestridligen måste anses stå lägre än slägtet Lactarius^ och att vi således ej kunnat få förlägga dessa båda i samma plan, utan ställa de förra lägre än de sednare.

Inom slägtet Aynriciis är för öfrigt hufvudtypernas ord- ningsföljd, åtminstone der det är fråga om en och samma Sjerie, alltför tydlig i de flesta fall, för att man skall kunn;^

4.

26

derom misstaga sig. VI åberopa oss på förhållandet med se- rien Lencospori i släglet Agaricus.

tffer ofvanstående grunder liafva vi bestämt planernas lutning. Sedan denna en gång är gifven för ett af dem, bör af denna de öfrigas med större eller mindre sannolikhet hunna beräknas.

För att nu särskildt fästa oss vid vårt schema öfver Hy- menomycetes hafva vi låtit den första och den sista af de fyra större ordningarna inom familjen med sina lägre former con- vergera emot hvarandra, sedan vi en gång hade gifvet, att centrum i familjen utgjordes af slägtet Lactarius Försöket, modifieradt i enskilda förhållanden, har, såsom vi våga tro, utfallit lyckligt.

Analoga former äro ställda inom samma parallela linierj af fin a under hvarandra i samma serie.

Vid slägtet Agaricus fum eger flera serier, h vilka med sina lägsta former nära sammanhöra, med de högsta äro skiljda, hafva vi frågat oss: hvar skulle ett centrum i delta slägte sökas? Vi hafva trott att detta obestridligen måste vara ibland llyponhodii. Vi hafva då på fihsök ställt linien för denne i vinkelrät rigtning emot horizontalplanet, och tro oss äfven genom detta försök lyckats rigtigt angifva flera för- hållanden.

Slägtet rolvaria, som ulgör höjdpunkten i denna serie, står i midien mellan Amanita och Copriims. Sedan vi ställt dessa båda på hvar sin sida i lika afstånd från Volvaria, hafva de mindre kretsar, hvilkas slälbiing af dessa båda höjd- punkter är beroende, fått det läge på större eller mindre af- stånd från hvarandra, som mycket väl motsvarar deras när- mare eller fjermare förvandtskap till hvarandra.

Genom olika färger hafva vi betecknat olika substans, ehuru vi af många skäl, i detta afseende ej kunnat gå långt

i det enskilda. • . i

Efter ofvan anförda grunder liafva vi förfarit vid angit- yande af seriernas rigtning, såväl på öfriga delar af detta schema, som på tvenne af de öfriga schemata*).

*) Tab. VII får sin förklaring genom m jemförande blick på Tabb. VI ech IX.

27

En fciljd, bland andra, af den öfversigt vår sclien^allska framställning af Ilyinenomycetes leninar fro vi vara, alt, re- dan vid en flygtig blick på detsamma, det bör vara klart, att grnppen Coprinus iefce kan såsom särskildt slägte få skil- jas från slägtet A(jaricus. Sker detta, så utbrytes en slut- sten i den vackra byggnad, som slägtet jigaricus annars i i systematiskt hänseende företer.

Vi öfvergå nu til! Tab. VIII.

Efter samma grunder, som vi uppsökte centrum i svam- parnas klass, sökte vi ock ett centrum i Växtriket.

Hvilka äro då de, som bland alla växter genom egendom- lig karakter äro mest utmärkta och framstående, samt lättast att igenkänna?

Vi erinrade oss omedelbart Linnés ord: "Palmae sunt spe- ctatissima vegetabilia, ideoque vocavi Principcs."

Vi höllo oss tills vidare vid dessa, samt frågade: utgöra nu Palmerna den grupp i växtriket, som företrädesvis har be- röringspunkten åt alla sidor.

Vi hafva trott oss kunna besvara denna fråga med ja !

Att börja med få vi då erinra, att vi i de aldra flesta hufvudpunkter antaga för det sannaste af alla hittills framställda växt-systemer det af Fries lemnade, hufvudsakligen sådant delta är ordnadt i v. D ii b ens "Handbok öfver Växtrikets Na- turliga familjer."

En vlglig förändring vilja vi dock dervid göra, nemligen att med stöd af många författares yrkanden ställa Conifene och Cycadete lägre ;in alla ölViga phanerogama växter.

Alt det åter är i särdeles många och vigtiga hänseenden som Cycadete trälTa tillsammans med Filices torde vara af många författare tillräckligt antydt. Schnitzlein erinrar ock (Iconogr. fam. natur, regni vegel.) hurusom Cycadeie, enligt flerfaldiga nyare undersökningar, utgöra en verklig mellanform emellan Conifene och Filices. Såsom ett appendix under Coni- ferie ställa vi, i likhet med flera författare, Casuarineos och Equisetaceos.

28

Af dessa samtliga tre klasser bilda vi en egen provins, livilken vi förlägga nedanom Monocottiledonecc.

[ de flesta öfriga hänseenden instämma vi i ofvan an- förda anordning af Växtrikets Familjer, några enskildheter af mindre vigt oafsedda.

I samstämmighet med de fordringar vi uppställt på ett centrum visar sig nu, att Palmerna , hvilka tillhöra Monoco- tijledonerna, och bland dessa intaga en låg plats, befinna sig ungefär lika långt aflägsna från ytterligheterna, de högsta så väl som de lägsta formerna. Vidare torde ingen växtfamilj finnas, hvilken såväl förbinder de lägre växterna med de hö- gre, som Palmerna göra. Vi hafva erinrat, hurusom vi an- sett nödigt, ställa såväl Coniferos som Cycadece på en plats nedanom Monocotyledonerna. Bland många andra skäl be- rättigar ock deras uppträdande under de äldre vegetationspe- rioderna till denna anordning. Med Cycadece åter, likasom äfven med Filices visa nu Palmerna^ livad den inre organi- sationen angår en nära förvandtskap. "Gehen wir auf die Organisation der Palmen ein, so finden wir in ihren vegeta- tiven Organen durchaus den Typus der Farne und der Cy- cadeen", yttrar Sehleiden*).

Hvad åter deras ställning i Monocnlyledonernas egen pro- vins angår har någon anmärkt, att sammanfattningen af deras naturliga kännetecken visar dem såsom en sluten formserie, hvilken visar blott ringa likheter och förvandtskaper med an- dra**). Vi torde få erinra, att detta är ett alldeles likartadt förhållande med det vi haft anledning anmärka rörande Lacta- rius och Phallus, alt de vid första anblicken visat sig stå lik- som alldeles isolerade, under det de likväl vid närmare gransk- ning visat sig hafva isynnerhet analogier åt många håll. Vi (ro att förhållandet ock är detsamma med Palmerna. Det är åt särdeles många sidor inom Monocotyledonernas provins, som man funnit jemförelsepunkter med Palmerna bland Graminece^ Juncacem samt flera af de små i dessas närhet ställda familjer, såsom LUiace<e och andra,

lliiixlbiicb H^r Itledlciniscli- |iliarniacen(iticeii Itolauik, Juni 18^2, p. 144. I Sclinizlein I, c.

29

Med ledning af livad vi hittills funnit, torde vi nu kunna, liypotlietiskt, såsom någonting tillhörande contra, tillägga: att de är o mycket naturliga grupper, eller slutna formserier, hvilka vid första anhlicken synas stå liksom isolerade.

I sammanhang häi-med torde vi få anföra några ord af De- raisne*) med anledning af det af honom uppställda slägtet Le- pinia bland Apocynem: "En elfet, les genres les plus curieux d'une fjimille sont ceux ijui förment la liaison d'un groupe aux groupes voisins, et qui, pai'ticipanl å la fois de chacun d'eux, conservent certains caracléres essentiels å la famille å laquelle ils appartiennent, en méme temps quiils ofTrenl des anomalies qui masquent å la piémiére vue leurs véritahles rapports."

Det har för oss varit af intresse att få anföra detta yttrande af en utmärkt författare. Hurusom hans heskrifning af sådana släg- len, som utgöra föreningshandet emellan till hvarandra gränsande kretsar, nästan fullständigt sanunanfaller med vår bestämning af samma begrepp, torde af sig sjelft vara inlysande.

Vi hafva anfört, att vi i hufvudsak anslutit oss till del af Fries framställda System af Växtrikets Naturliga Familjer. De förändringar vi i vår schematiska bild gjorl, äro, utom hvad vi ofvan anfört, att vi ställt hufvudkrefsarne eller provinserna, ej under hvarandra, utan vid sidan af hvarandra, anordnat seriei'na med af- seende på centra, samt ställt det hela i ett lutande plan.

Grunddragen af Fries' system äro, i sådana fall der skiljaktig- het råder emellan förfaltarne: antagandet, med några förändringar, af De CandoUes indelning af Dicolyledonerna; tillerkännandet, med Jussieu, af hög betydelse för systematiken af blomkronans hy- pogyna, perigyna eller amphigyna ställning; inom de, på grund häraf, bildade serierna ett närmare beslänmiande af kretsarnas lägre eller högre plats till väsendtlig del på grund af fruktens byggnad, och derigenom anordnande af krelsarna i analoga serier; samt fastställandet af ComposiifB att vara de fullkomligaste växter.

Genom fastställandet af centra samt tecknande, med ledning häraf, af den schematiska bild vi leninat (Tab. VIII), hoppas vi, att

*J I Annales des sriences naUirclIes 1849, Iroisiéine serie Torne 2, p. 193.

5.

30

Fries' syslem, sålunda ulvecl<latll, stall visa sig lösa många svå- righeter, i växternas anordning.

Ölver otillräckligheten af en lineel anordning torde för öfrigt väl icke gerna kunna vara skiljda åsigter. Lindley heklagar sig derölver ofta. Linnés yttrande är bekant: "Plantae utrinque affini- tatem monstrant, uti territorium in mappa geographica." Gieseke, Batscli hafva sökt teckna dylika schemata, som det vi framställt, öfver växtverlden ; Berkeley och Harvey öfver svampars och al- gers förvandtskaper inom sig — dessa sistnämnda dock i aldra enklaste utkast.

För angifvande af större eller mindre art-anlal inom en krets, genom tecknandet af en större eller mindre yta, åberopa vi Lin- nés föredöme, i hans Philos. Botanica; der han sålunda betecknat klasserna i sitt sexual-system.

Vi fästa uppmärksamheten derpå, hurusom : genom vår anord- ning af de öfriga serierna på hvar sin sida om den serie, den vi anse central bland Dicotyledonece : CaryophyllinetB, Portu- lacaceeB och Oleracem konmia hvarandra mycket nära, under det på samma gång åskådliggöras de förvandtskaper samma kret- sar hafva äfven åt andra håll, hvar och en för sig i olika rigtning.

Genom den plats kretsen Parietales på vårt schema följd- rigtigt erhåller, lemnas skäl, å ena sidan för författarnes före- nande af Thalamiflorm och Calyciflorm till en krets, å den an- dra för Fries's åtskiljande af desamma såsom egna kretsar.

Anordnandet på en yta af familjerna medgifver alt åskådlig- göra, hurusom en del former kunna stå myckel lågt, men ändock ega förvandla bland högt utbildade. Exempel: HaloragefB.

En anmärkning må här inskjutas rörande ett förhållande, hvil- ket (lock nära af sig sjelll bör vara inlysande. På vårt schema nemligen, då vi dermed till en början ej kunna sträcka våra an- språk längre, än all söka fastställa grundlinierna för växternas an-

31

ordning, halva vi hvarken kunnat företaga ett arbete i alla hithö- rande detaljer — för hvilket för öfrigt inga krafter kunna förslå, redan af det skäl att fullständigt inventarium på jordens växt- skatter äunu på mycket långt när ej är upprältadt, för att ej vid- röra några flera — ej heller hafva vi, för det afsedda ändamålets skuld, önskat gå längre i detalj än vi gjort. Vi hafva derföre väl följt Fries' anordning af familjerna, men upptagit de något större kretsar Endlicher uppställt såsom de närmaste utöfver famil- jerna. Blott der, såsom vid lialoraf)e(E, inom en gifven krets af förvandta, gradskillnaden i fullkomlighet är alltför st(tr emellan olika delar af densamma, hafva vi åter i flera upplöst de af End- licher bildade. Det är för öfrigt icke rörande begränsningen af de kretsai', under hvilka familjerna närniast sammanfallas, som författarne hysa så särdeles olika åsigter. Så mycket mera skilj- aktiga deremot äro åsigterna rörande grunddragen för samma kret- sars anordning.

Grunden, hvarföre vi anse lineen för Fries' Fauciflorts så- som central bland Dicotyledonece är, att vi, med Lindley, antaga den hithörande ''''Myrtal AUiance'^ Lindl., inom sig innefatta den lilla, men i alla hänseenden högst utmärkta, familjen NapoleoncfB.

Oiti denna familj gäller alla de bestämningar vi uppställt så- som utmärkande ett centrum. Hos denna familj hafva föifaltarne åt de mest skiljda håll velat finna förvandtskaper, eller uppvisat likhet — med Campanulacem, NymphfBacem, CucnrbitaceeBy PassiflorefB, Symplocacere, Rhizophorere. Den mest öfverra- skande j)land dem alla torde vara den, hvarå R. Brown fästat upp- märksamhet, vid den, såsom en ö långt ute i oceanen, närmast dock intill Divotyledonems continent, jemte sina förvandta be- lägna Baffiesia. För åskådliggörandet af denna likhet hafve vi meddelat, enligt Schnizlein, figurer i genomsnitt af representanter för båda dessa familjei-.

Enligt samma grunder tro vi oss kunna påstå, att Campanu- linem utgöra centrum bland CorolUflorm, RanuncnlacecB bland Thalamiflormj Leguminosfe bland CalyciflorfB. — Vidare CactecB bland FanciflorfBj Malvacere bland Coluimiiflurm^ Enphorhiacem bland Centriflorm, samt tillsvidare, innan vi kunna erbjuda andra

52

sl^äi, — hufvudsakligen för analogiens skuld — Asdepiadem bland Tubiflorm.

All Scitaminefs utgöra cenlruni bland Frnciiflnrm, samt all denna serie är en högst utmärkt^ torde bådadera vara i ögonen fallande.

Vi fästa derefter uppniärksamhelen derpå, hurusom dessa, hvar för sig och oberoende af de andra bestämda, centra, sins emellan visa utmärkta analogier.

Vi hafva förul erinrat, hurusom ett dylikt förhållande af ana- logie eger rum emellan Lactarins och Phallus. — Vid en blick på de nu af oss framställda centra bland Dlcntyledonece visar sig, att Caclere ega utmärkt analogie med Asclepiadere och Euphor- hiaceoii för de många succulenta former dessa familjer innehålla; de båda sednare för öfrigt sins emellan genom sin märkvärdiga öfverensstämmelse i egenskaper*) och sin mjölksaft; genom sist- nämnde egenskap åtei- Asclepiadere med Canipfiniilinere. Vidare komma ock, enligt författarnes erinringar, Etiphorbiacem mycket nära intill en afdelning (Bättneriacem) bland Mdlvacem.

Till öfriga analogier som PnJmerna visa, torde äfven få räk- nas den som ofvannämnda Scitamiem eibjuda genom sina fjäder- nerviga blad.

Vi hafva på vårt schema betecknat Alger och Svampar ge- nom tvenne lutande planer, hvilka korsa hvarandra. Att Lafvarna, hvilka af alla författare ställas myckel nära till de egentliga Algerna, vid sidan af dessa synas böra intaga en plats lägre än de högstas och högre än de lägstas bland dessa, torde lätt medgifvas. Hvad som derjemte är oförnekligt är den särdeles utmärkta analogie Laf- varna erbjuda med Discomycetes bland Svamparna. Det är derföre ungefärligen vid deras midt, som vi låtit nämnda planer beröra hvarandra.

Uppenbart är derjemte, att Svamparna med sina högsta for- mer tydligen vetta åt djurverlden — qväfvehalt, yttre gestalt, m. m. — samt att genom sina lägsta Algerna med densamma äro på det närmaste förbundna. Genom sina lägsta former deremot gränsa

*) V. Duben 1. c. p. 5G.

33

Svampaime intill sjukliga bildningar på de högre växternas blad^ genom sina högsta former Algerna åter — tendens till bladbild- ning — till de högre växterna i allmänhet.

På grund af omöjligheten att med en absolut karakter om- fatta och beteckna den af oss dock såsom en ganska naturlig krets uppställda sammanfattningen af Coniferm — jemle dithörande — med CycadefB och Fillces, hafva vi, särskildt med stöd af ett dylikt förfaringssätt inom Zoologien, benämnt denna krets efter det organ, som hos densamma är företrädesvis ulbildadt, nem- ligen stammen. För konsequensens skuld hafva vi benämnt de öf- riga af de fyra högre växtverldens pi'ovinser efter samma grundsats, och tro alt dessa namn äro sanna uttryck af förhällanderna. Vi bedja emellertid att vår bestämning med afseende på dessa namn så måtte tydas, att vi f. ex. anse först bland Dicotylodoneai frukt- formerna uppträda i all sin mångfald, under det vi dock helt visst antaga, att älven, såväl hvad^ blad, som slam och blonmior angår, de fullkomligaste formerna här förekomma.

Största öfverraskningen och den starkaste bekräftelsen, såsom vi tro, för sanningen af vår theorie om centra i allmänhet, sådan vi va- rit i tillfälle uppställa den med ledning af vår erfarenhet rörande några af vextrikets kretsar, har mött oss, då vi tillsett huruvida — hvad den analogie, som öfverallt genomgår naturen, bjöd, ifall vår theori var sann — centra äfven finnas inom djurverldens kretsar. Vi hafva härvid blott fästat oss vid förhållandet först rö- rande djurriket i dess helhet, och derefter vid de tvenne högsta provinserna i detsamma, rörande bvilkas naturliga begränsning inga delade tankar finnas. Resultalerna böra vara så mycket mera bin- dande, som de kretsar äro omfattande och naturligt begränsade, hvilka vi granskat.

Vogt, i sina "Zoologische Briefe", indelar Djurverlden i '2:ne stora kretsar: Den högre, hos bvars former i ägget alltid finnes en motsats emellan embryo och äggegula; samt den lägre, hos hvilken hela äggegulan uppgår i embryot.

34

Såsom elt bihang till dessa kretsar, af förfatlarne med ett gemensamt namn kallade Zoa, komma Zoidierna„ hos hvilka äggbildning ej eger rum.

Under den högre kretsen bland Zoa falla animalia verte- brata och articulata samt Cephalopoderna; under den lägre

de öfriga.

Nu är häremot afgjordt, att, såsom utbildade djur, Cephalo- poderna mycket nära sammanhöra med Gastropoda samt i allmänhet med Animalia Mollnsca (Curmozoa).

Såsom embryoner sammanhöra sålunda Cephalopoderna med de högre djuren, såsom utbildade med de lägre.

Här har naturen sålunda utbildat former, hvilka i en enhet på en gång representera den högre och den lägre hemispbairen af djurriket. De utgöra ock en krets, som vid första anblicken står liksom isolerad.

Derjemte visar det sig, att de hafva förvandtskaper eller ana- logier ål de, från bvarandra, mest allägsna och skiljda håll. — Ibland Zoidierna förekonmia, inom kretsen Polyihalamia, for- mer med hvilka en del Ceplialopoder så nära öfverensslänmia i utseende, att de förra länge af flera författare förenats med Ce- phalop. Om dessas nära förvandtskap med öfriga Molhisca hafva vi ofvan yttrat oss. Med de högre djuren visa de många likheter: Vi anföra härom följande yttranden af Carpenter: "in Ihe dass of Cephaloda, especially in the Dibranchiate order, we meel with a condition of the circulating apparatus, which manifestly elablishes the transition between that of the Mollusca in general, aud that which is peculiar to Fishes" *) samt: 'Here (hos Ce- phalopoderna) therefore, we find skelched - out, as it were, the complicaled form of the vascular system in warm - blooded ani- mals possessed of a complete double circulalion." **)

Utom i dessa hänseenden, hvarigenom Cephalopoderna närma sig de högre djuren, förtjena äfven anföras: det inre skelettet (hos Belemniterna) samt deras särdeles högt utbildade ögon.

Att de äro genom en mångfald af egendomliga karakterer utmärkta och framstående, derpå finnas många intyg: bläcksaften;

*) Principles of comparative Physiologie, Ed. 4. p. 253. ♦*) I. c. p, 254.

35

afskiljaiidet hos en del hannar af en af armarna till hildande af en sjelfsländig individ — en aflägsen analogie, genom bildandet af nya individer genom delning, med de lägsta djuren; deras be- synnerliga utseende.

Till Vertebratema slå Ormarna i alldeles samma förhål- lande, som Cephaloiioderna till djurverlden i allmänhet.

De vertebrerade djuren indelas, enligt Gould, Agasitzet Pertliy, enligt embryots beskaffenhet, i en högre krets och en lägre. Till den högre höra, på grund häraf, Däggdjur, Foglar och RppfiUer, hvilka halva embryoner med Anmion och AUantois; till den lägre Amfibier och Fiskar, hvilkas embryoner sakna Amnion och AUantois. Om nu ock Ordnarna, likasom Cephalop. i sin krets, såsom embryoner tillhöra den högre afdelningen, konmia de deremot genom hela sin sednare utveckling mycket nära Amfibierna, och intaga i sin krets sålunda alldeles sanuua plats, som Cephalopoderna i sin, eller den centrala.

Bland Leddjuren utgöra, enligt Förfaltarnes intyg, Arachnida den krets, som bildar föreningsbandet emellan Insekter å ena si- dan och Myriapoder samt Crustaceer å den andra.

Om Ormarna liksom Arachnida gäller, att de i sina kret- sar, hvar för sig, utmärka sig genom en mångfald egendomUga karakterer.

Om Ormar och Spindlar gäller, alt de i sitt giftiga bett sins emellan visa analogie.

Om benägen rättelse antiålles för några betydligare tryckfel, som råkat qvarstå på sidd. 27 och 28:

Pä sid. 27 rad. 12 i stället f. "kurakter" läs; "karakterer"

1) » — 11 ^8 1, "beröringspunkten" „ "beröringpunkler"

„ „ 28 „ 11 ofvanifr. "såväl" „ "så val"

,. „ — „ 3 nedifr. "såsom ,, "Maud"

New York Botanical Garden Ltbrary

QH83 .L56 gen

Lindblad, Matts Ado/Om tillvaron af ett

3 5185 00034 5031

Itys» fa» -^^

«.- #■

«';$! "V

*■ : ^: t*

^■■' m: fk

p\.. #

% ll

:ir.. ^

# ;:jii^ , ^ ■■'.!£ ^ ^

^^:ip' ;>,

>:.." XI ' (* ^. #

a-' ^

ii

"t^ ^

I :. i

■■ ■ ^

■■«

... % ^ 1" ' "^< ' fl

#«::•«

€ ." i ^